Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltninpdomstolar, m.m.
1971 · 1 950 sidor, varav 927 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 927 av 1 950 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:30, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltninpdomstolar, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj: ts proposition nr 30 år 1971 Prop. 1971:30
Nr 30
Kungl.
Maj:ts propoåtioii till riksdagen med försteg till lag om allmänna
förvaltningsdomstolar, m.m.; given Stockholms slott den 12 mara 1971.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över juslitieärenden och lagrådets protokoll samt Kungl. Maj:ts och kyrkomötets
bilagda skrivelser, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
LENNART
GEUER
Propositionens
liuTndsakliga innehåll
I
propositionen föresläs tre nya lagar av central betydelse på den offentliga
förvaltningens område: lag om allmäima förvaltningsdomstolar,
förvaltningsprocesslag och förvaltningslag. Förslagen mnebär dels att
rättskipningen i regeringsrätten och kammarrätt omorganiseras, dels att
allmäima förfaranderegler för förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter
införs.
Genom
förslagen flyttas tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen i
förvaltningsärenden från regeringsrätten till kammarrätt. Kammarrätt får
ställning av allmän förvaltningsdomstol närmast under regeringsrätten med i
stort sett samma målområde som denna. I samband därmed byggs
kammarrättsorganisationen ut kraftigt. Sålunda skall det i fortsättningen
finnas två kammarrätter, den ena i Stockholm med Svealand utom Värmland samt
Norrland, Östergötland och Gotland som domkrets och den andra i Göteborg med
återstoden av landet som domkrets. Två av stockholmskammarrättens avdelningar
föreslås förlagda till Sundsvall. Antalet avdelningar i kammarrätt ökas från f.
n. 9 till 15. Kammarrättsavdelningama föreslås organiserade efter
Prop. 1971:30 2
hovrättsmönster
med en kammarrättslagman som ordförande och i princip ordinarie kammarrättsråd
som övriga ledamöter.
För
regeringsrättens del iimebär förslagen att domstolen huvudsakligen får
ställning av prejudikatinstans. Mål, som fullföljs från kammarrätt till
regeringsrätten, skall prövas av regeringsrätten bara om denna meddelar prövningstillstånd.
Tillstånd
skall meddelas, om det är av vikl för ledning av rättstillämpningen alt frågan
prövas av regeringsrätten eller om del föreligger synnerliga skäl till sådan
prövning, såsom att resning annars skulle kunna ha beviljats. Som en konsekvens
av regeringsrältens ändrade uppgifter föreslås att antalet regeringsråd minskas
från f. n. 22 till högst 18. Vidare föreslås att den nuvarande ordningen, atl
regeringsrättens mål bereds i statsdeparlementen och föredras inför domstolen
av tjänstemän i departementen, skall upphöra. I stället inrättas ett eget
kansli för regeringsrätten i vilket särskilda föredragande för domstolen
ingår.
Grundläggande
regler om förfarandet i mål hos regeringsrätten och kammarrätt föreslås
meddelade i förvaltningsprocesslagen. Demia föreslås bli tillämplig även hos
länsrätt, länsskatterätt och mellankommunala skatterätten. Syftet med lagen är
bl. a. att underlätta för den enskilde att själv föra sin talan vid
förvaltningsdomstol.
Förfarandet
i förvaltningsdomstol föreslås i princip vara skriftligt. Muntlig förhandling
skall kunna ingå i handläggningen, när det kan antas vara till fördel för
utredningen. Part föreslås få viss möjlighet att påverka frågan huruvida
muntlig förhandling skall komma till stånd. Enskild part, som inställer sig vid
muntlig förhandling, skall enli förslaget kunna få ersättning av allmännA
medel för sin inställelse, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för
inställelsen.
För
förvaltningsdomstol föreslås gälla uttryckligt förbud att gå utöver vad som har
yrkats i målet. Möjlighet skall dock finnas för domstol att utan yrkande
besluta till det bättre för enskild, när det föreligger särskilda skäl och det
kan ske utan men för motstående enskilt intresse.
Förslaget
till förvaltningslag är avsett att bilda grundvalen för förvaltningsmyndighetemas
handläggning av sina ärenden. Lagen syftar främst tiU att stärka den enskildes
rättssäkerhet i hans mellanhavanden med myndigheterna. Vid utfommingen av lagen
har lagts särskild vikt vid att den skall tillgodose behovet av
förfaranderegler i första instans, att reglema skall vara så enkla och
lättillgängliga som möjligt samt att lagen inte får äventyra kravet pä snabbhet
och effektivitet i förvaltningen.
Förfarandereglema
i förvaltningslagen föreslås uppdelade i två huvudavsnitt. I det första ingår
sådana regler som kan tillämpas i stort
Prop.
1971:30 '= 3
sett
i alla slag av förvaltningsärenden. Hit hör bl. a. regler om jäv, enskilds
rätt att anlita ombud eller biträde, myndighets skyldighet att vägleda den som
har gjort en ofullständig ansökan e. d., myndighets befogenhet att anlita tolk
och ordningen för anförande av besvär över myndighets beslut. De flesta av
reglema är nya som allmänna föreskrifter betraktade. Några av reglema, t. ex.
reglema om besvärstid, ersätter däremot nuvarande lagstiftning i ämnet.
Det andra huvudavsnittet i
förvaltningslagen föreslås innehålla sådana bestämmelser som är av särskild
betydelse i ärenden där det är fråga om myndighetsutövning mot enskild, dvs. när
myndighet utövar befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättigjhet,
skyldighel, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande.
Sålunda föreslås bl. a. bestämmelser om rätt för sökande, klagande eller aiman
part i ell ärende alt ta del av utredningsmaterialet i ärendet, myndighets
skyldighel att underrätta part om detta material, parts rätt att muntligen
lämna uppgift i ärende, myndighets skyldighet att ange skälen för beslul,
varigenom den avgör ärende, och att underrätta part om Innehållet i sådant
beslut och om vad han skall iaktta vid klagan över beslutet Samtliga
bestämmelser är nya som allmänna regler betraktade.
Propositionen iimehåller
dessutom förslag till konsekvensändringar till lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
Ändringarna går bl. a. ut på att i olika specialförfattningar föra in
uttryckliga bestämmelser om huruvida besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t
eller hos förvaltningsdomstol. Härvid överges den nuvarande tekniken att
beteckna även besvär, som skall prövas av regeringsrätten, såsom besvär hos
Kungl. Maj:t. I stället anges i sådant fall att besvär skall anföras hos
regeringsrätten. I konsekvens härmed kommer i fortsättningen uttrycket att
talan fullföljs hos Kungl. Maj:t i princip att innebära att talan skall prövas
av Kungl. Maj:t i statsrådet. Som en konsekvens av ett av syftena med
förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen att åstadkonuna enhetliga och
generellt tillämpliga regler för förfarandet hos förvaltningsmyndigheter resp.
hos förvaltningsdomstolar har vidare de förfaranderegler som nu finns i ohka
specialförfattningar i stor utsträckning utmöastrats.Denna anpassning av
specialförfattningar till förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen har
hittills slutförts beträffande ett 50-tal författningar. Avsikten är att
arbetet därmed skall fortsätta.
Lagstiftningen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1971, såvitt angår förfaranderegler för länsrätt,
länsskatterätt och mellankommunala dmtte-rätten, samt i övrigt den 1 januari
1972.
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
1) Förslag tiU Lag
om allmänna f öiraltnlngsdomstolar
Härigenom förordnas som följer.
1§
Regeringsrätten är, i enlighet med vad i regeringsformen
sägs, högsta allmänna förvaltningsdomstol. Den har sitt säte i Stockholm.
Kammarrätt är allmän förvaltningsdomstol närmast under
regeringsrätten.
Kammarrätterna är kammarrätten i Stockholm och
kammarrätten i Göteborg.
Regeringsrätten
2§
Regeringsrätten prövar
1.
besvär över
kammarrättens beslut,
2. besvär över annat beslut i
förvaltningsärende som enligt lag eller av riksdagen beslutad författning
anföres hos domstolen.
3.
mål som avses
i 20 § lagen (1936: 567) om domkapitel.
Om regeringsrättens behörighet att pröva ansökningar om
resning och återställande av försutten tid finns bestämmelser i 19 §
regeringsformen.
3 §
Regeringsrätten hestår av högst aderton regeringsråd.
Konungen förordnar ett av regeringsråden att vara domstolens ordförande.
Om regeringsråds tjänstgöring i lagrådet finns bestämmelser
i regeringsformen.
4§
Regeringsrätten är delad i två eller flera avdelningar.
Avdelningarna är lika behöriga att upptaga mål som regeringsrätten handlägger.
Regeringsrättens ordförande är ordförande på en avdelning.
Ordförande på annan avdelning är det regeringsråd som Konungen förordnar.
Om avdelnings sammansättning vid prövning av mål finns
bestämmel-
Kungl.
Majits proposition nr 30 år 1971 5
ser
i regeringsformen. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall
tre regeringsråd deltaga.
5
§
Finner
avdelning vid överläggning till avgörande av mål, att den mening som råder på
avdelningen avviker från rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit
antagen av regeringsrätten, får avdelningen förordna, att målet eller, om det
kan ske, endast viss fråga i målet skall avgöras av regeringsrätten i dess
helhet. Sådant förordnande får också meddelas, om det i annat fall är av
särskild betydelse för rättstillämpningen att målet eller viss fråga avgöres av
regeringsrätten i dess helhet.
Har
i olika avgöranden av regeringsrätten kommit till uttryck mot varandra
stridande åsikter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, äger första
stycket tillämpning endast om avdelningen finner att den rådande meningen
avviker från det senast meddelade avgörandet.
När
mål avgöres av regeringsrätten i dess helhet, skall alla ledamöterna deltaga i
avgörandet, om ej laga hinder möter.
6§
När avdelning behandlar ansökan om resning i något av regeringsrätten
avgjort mål eller ärende, får ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet,
ej tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå är att tillgå
inom domstolen.
7
§ För beredning och föredragning av mål i regeringsrätten finns hos domstolen
särskilda tjänstemän.
Kammarrätterna
8
§ Kammarrätt prövar
1. besvär
över beslut i förvallningsärende som enligt lag eller annan för
fattning anföres hos domstolen,
2. mål
som underställes domstolen enligt folkbokföringsförordningen
(1967:198).
Konungen
förordnar om kammarrättemas domkretsar.
9§
Innefattar besvär även fråga, som det ankommer på Konungen att avgöra, och
finner kammarrätten frågorna ej böra avgöras var för sig, skall kammarrätten
med eget utlåtande överlämna målet till Konungens prövning.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
10 §
I kammarrätt finns kammarrättspresident, en eller flera
kammarrättslagmän samt kammarrättsråd. De skall vara lagfarna.
Kammarrättspresident, kammarrättslagman och kammarrättsråd
utnämnes av Konungen.
11 §
Kammarrätt är delad i avdelningar. Konungen får bestämma
att avdelning skall vara förlagd till annan ort än den där domstolen har sitt
säte.
Avdelning består av presidenten eller en lagman såsom
ordförande samt av minst två kammarrättsråd, av vilka en är vice ordförande.
Om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av
mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956:
623).
12 §
Kammarrätt är domför med tre ledamöter. Fler ån fyra får
ej sitta i rätten. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering
finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956:623).
Konungen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser
endast måls beredande får vidtagas av ledamot i kammarrätten eller av annan
tjänsteman vid denna.
Gemensamima bestämmelser
13 §
I fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller
bestämmelsema i 16 och 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.
U § Allmän förvaltningsdomstol sammanträder på den ort där
den har sitt säte eller där avdelning av domstolen är förlagd. När det
föreligger särskilda skäl får domstolen sammanträda på annan ort.
15 §
Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol
skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får
ej utöva befattning som ledamot eller föredragande.
Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol
skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.
De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i
4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i allmän
förvaltningsdomstol.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 7
16 §
Konungen får på begäran av
allmän förvaltningsdomstol förordna särskilda sakkunniga för viss tid med
uppgift att tillhandagå domstolen med utlåtanden.
17 §
Vid
allmän förvaltningsdomstol finns kansli.
18 §
Konungen
meddelar närmare bestämmelser om allmän förvaltningsdomstols organisation och
verksamhet.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, lagen (1967:64) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal och lagen (1970: 279) om besvär över beslut av riksdagens organ skall
upphöra att gälla.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet.
Besvär över beslut, som enligt äldre bestämmelser anföres hos kammarrätten,
skall efter ikraftträdandet prövas av kammarrätten i Stockholm. Konungen får
dock bestämma att sådana besvär över beslut av myndighet inom domkretsen för
kammarrätten i Göteborg skall prövas av denna kammarrätt.
Regeringsrätten
får bestå av fler än aderlon regeringsråd till dess antalet nedgått till detta
antal till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda skäl föreligger, får
dock nya ledamöter utses dessförinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
2) Förslag
till
Förvaltningslag
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller handläggning av ärende hos
förvaltningsmyndighet. Lagen gäller även ärende hos domstol, om ärendet avser
domstolens förvaltande verksamhet.
Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen
eller riksdagen meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller dock
den bestämmelsen.
2§ Lagen gäller icke ärende hos
1.
Konungen,
2. kommunal myndighet, om ärendet
avgöres genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos
kommunal besvärsnämnd,
3. överexekutor eller utmätningsman,
om ärendet avser myndighetens exekutiva verksamhet, eller
4. polis-, åklagar- eller
tullmyndighet, om ärendet avser myndighetens verksamhet till förekommande eller
beivrande av brott.
3 §
Bestämmelserna i 1420 §§ gäller endast i den mån fråga är
om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet,
skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande.
Bestämmelserna i 1420 §§ tillämpas ej
1. i ärende i första instans när
ärendet avser sjukvård och mjmdighelens beslut ej kan överklagas genom besvär
eller
2.
när ärendet
avser föreskrift till allmän efterrättelse och fråga ej är om prövning med
anledning av överklagande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 9
Allmänna bestämmelser
4§ Den som har att handlägga ärende är jävig,
1. om saken angår honom själv eller
hans make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående eller
ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv
eller någon honom närstående,
2. om han eller någon honom
närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan
vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,
3. om ärendet blivit anhängigl hos
myndigheten efter överklagande eller underställning eller på grund av tillsyn
över annan myndighet och han tidigare hos den underordnade myndigheten deltagit
i den slutliga handläggningen av ärende som rör saken.
4. om han i saken fört talan som
ombud eller mot ersättning biträtt någon eller
5. om eljest särskild omständighet
föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.
Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen
saknar betydelse.
5§
Den som är jävig får ej handlägga ärendet. Han får dock
vidtaga åtgärd, som ej utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan.
Känner någon till omständighet som kan antagas utgöra jäv
mot honom, skall han självmant ge det till käima.
Har fråga om jäv mot någon uppkommit och har annan ej trätt
i hans ställe, skall myndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet
gäller får deltaga i prövningen av jävsfrågan endast om myndigheten ej är
beslut-för utan honom och annan ej kan träda i hans ställe utan olägligt
uppskov.
Mot beslut i jävsfråga får talan föras endast i samband
med talan mot beslut, varigenom myndigheten avgör ärendet.
6§
Den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde.
Den som har ombud skall dock medverka personligen, om myndigheten begär det.
Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd
eller är han eljest olämplig, får myndigheten avvisa honom som ombud eller
biträde i ärendet.
Talan mot myndighets beslut att avvisa ombud eller biträde
får föras i samma ordning som gäller för talan mot beslut, varigenom myndigheten
avgör ärendet.
If11563
10 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
7 §
Handling anses ha kommit in till myndighet den dag då
handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är
innesluten, anlänt till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till banda.
Underrättas myndighet särskilt om att telegram till myndigheten anlänt till
telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått
behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag
avlämnats i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för myndigbeten på
postanstall, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman
till banda närmast följande arbetsdag.
Telegram
eller annat meddelande som icke är underskrivet skall bekräftas av avsändaren
genom egenhändigt undertecknad handling, om myndigheten begär det.
8§ Är ansöknings- eller besvärshandling eller annan
handling från någon som saken angår ofullständig och kan bristen avhjälpas på
ett enkelt sätt, skall myndigheten vägleda honom, om det behövs för att han
skall kunna ta till vara sin rätt.
9§ När myndighet har att göra med någon som ej behärskar
svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad, får myndigheten
vid behov anlita tolk.
10 §
Innan myndighet inhämtar yttrande genom remiss, skall
myndigheten noga pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från
flera, skall det göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det
ej är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid
yttrande önskas samt huruvida mottagaren bör inhämta yttrande från annan.
11 §
Talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas
genom besvär får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
12 §
Besvär över myndighets beslut anföres genom att
besvärshandling tillställes den förvaltningsmyndighet eller
förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. I besvärshandlingen skall anges
det beslut som överklagas.
Besvärshandlingen skaU ha kommit in inom tre veckor från
den dag då klaganden fick del av beslutet. I fråga om beslut, som avser
föreskrift till allmän efterrättelse och som ej delges, räknas besvärsliden
från den
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 11
dag då beslutet tillkännagavs. Har beslutet tillkännagivits
vid mer än ett tillfälle, räknas besvärstiden från dagen för dét sista
tillkännagivandet.
Besvär
som ej anförts i rätt tid upptages ej till prövning. Har besvärshandlingen
före besvärstidens utgång kommit in till den myndighet som har meddelat det överklagade
beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.
13 §
Myndighet, som har att pröva besvär, kan förordna att det
överklagade beslutet, om det eljest skulle lända till efterrättelse omedelbart,
tills vidare icke skall gälla.
Särskilda bestämmelser för vissa ärenden
14 §
Sökande,
klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet med
de begränsningar som följer av 39 § andra stycket lagen (1937: 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar eller av denna
paragraf.
Myndighet
får vägra att lämna ut annat material än allmän handling under samma
förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller beträffande allmän
handling. Lämnas sådant material ut, skall myndigheten om det behövs göra
förbehåll om hur det får användas.
Har
myndigheten vägrat att lämna ut handling eller annat som tillförts ärendet,
skall myndigheten på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i
den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske
utan allvarlig skada för det intresse so«i föranlett vägran att lämna ut
materialet. Myndigheten skall vid behov förordna att den som erhåller sådan
upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
16 § Ärende får ej avgöras utan att sökande, klagande
eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än
honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Myndigheten
får dock avgöra ärende utan att så skett,
1.
om åtgärderna
är uppenbart obehövliga,
2. om ärendet rör tillsättning av
tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av
forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är om prövning med anledning
av överklagande,
3. om det kan befaras att
genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras eller
4. om ärendets avgörande ej kan uppskjutas.
Underrättelse enligt första stycket får ske genom delgivning.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Bestämmelsema i 14 § om begränsningar i rätten att ta del
av det som tillförts ärendet äger motsvarande tillämpning i fråga om
underrättelse enligt första stycket.
16 §
Vill sökande, klagande eller annan part muntligen lämna
uppgift i ärendet, skall tillfälle beredas honom att göra det, om det kan ske
med hänsyn till arbetets behöriga gång. Sådan uppgift antecknas genom
myndighetens försorg i den utsträckning som det behövs.
17 §
Beslut, varigenom myndighet avgör ärende, skall innehålla
de skäl som bestämt utgången. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis,
1.
om beslutet
icke går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om
skälen,
2.
om beslutet
rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av
betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak,
3.
om det är
nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, privatlivets helgd, enskilds
behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande eller
4. om ärendet är så brådskande att det ej finns tid att
utforma skälen.
Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av part om möjligt
upplysa honom om dem i efterhand.
18 §
Sökande, klagande eller atman part skall underrättas om
innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om det ej är uppenbart
obehövligt. Är det uppenbart atl beslutet går honom emot, skall han även underrättas
om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet och om skiljaktig mening som
antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelse får ske genom
delgivning.
Första stycket äger motsvarande tillämpning, om annan som
får överklaga beslutet begär att skriftligen få del av detta.
1»§
Innan myndigheien rättar beslut, som till följd av
skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, skall tillfälle lämnas part att yttra sig, om det ej är obehövligt.
20 § Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller
förordnande som meddelats enligt 14 § eller 15 § tredje stycket dömes till
böter eller fängelse i högst ett är, om ej gämingen är belagd med straff i
brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1946:
326) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
hand-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 13
läggning insända handlingar med posten m.m. och lagen
(1954:355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut skall
upphöra att gälla.
I fråga om besvär över beslut som meddelats före den 1
januari 1972 gäller äldre bestämmelser.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till
föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, lillämpas i stället den
nya bestämmelsen.
3) Förslag
till
Förvaltningsprocesslag
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller rättskipning i regeringsrätten,
kammarrätt, skatterätt och länsrätt.
2§ Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen
meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.
Måls anhängiggörande
3§
Ansökan, besvär, anmälan, underställning och annan åtgärd,
varigenom mål anhängiggöres, skall ske skriftligen.
Ansöknings- eller besvärshandling från enskild bör
innehålla uppgift om hans namn, personnummer, yrke, postadress och
telefonnummer. Handlingen skall vara egenhändigt undertecknad av honom eller
hans ombud.
4§
I ansöknings- eller besvärshandling eller därmed jämförlig
handling skall anges vad som yrkas samt de omständigheter som åberopas till
stöd härför. I besvärshandling anges dessutom det beslut mot vilket talan
föres.
Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill
åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 dr
1971
5§ Är ansöknings- eller besvärshandling så ofullständig
att den icke kan läggas till grund för prövning i sak, skall rätten förelägga
sökanden eller klaganden att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att hans
talan annars ej upptages till prövning.
6 §
Mål upptages ej till prövning, om ansökan, besvär eller
annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, ej skett inom föreskriven tid.
7 §
Besvärshandling tillställes den domstol som har att pröva
besvären. Handlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden
fick del av det beslut som överklagas. Har besvärshandlingen före besvärstidens
utgång kommit in till den domstol eller förvaltningsmyndighet som har meddelat
beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.
Måls handläggning
8 § Rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess
beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras,
överflödig utredning får avvisas.
9 §
Förfarandet är skriftligt.
I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande
viss fråga, när det kan antagas vara till fördel för utredningen.
I kammarrätt, skatterätt och länsrätt skall muntlig
förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt
förhandlingen éj är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.
10 §
Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling,
varigenom mål anhängiggöres, och det som hör till den skall tillställas motpart
eller annan mot vilken åtgärd ifrågasattes. Mottagaren skall föreläggas att
svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
Underrättelse enligt första stycket behövs ej,
1.
om det är
uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse är onödig eller
2.
om det kan
befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i
målet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 15
11 §
Den som
förelagts att svara skaU göra det skriftligen, om ej rätten förordnar att
svaret får lämnas vid muntlig förhandling.
Den som
svarar skall ange huruvida han medger eller bestrider yrkandena i målet eller,
om målet anhängiggjorts genom anmälan eller underställning, huruvida han
godtager eller motsätter sig åtgärd som ifrågasattes. Om han bestrider yrkande
eller motsätter sig ifrågasatt åtgärd, bör han ange skälen härför och de bevis
som han vill åberopa.
Svar skall innehålla uppgift om vilket mål det hänför sig
till.
12 §
Rätten
skall ge sökande eller klagande tillfälle att ta del av svar och det som hör
till svaret och att inom viss tid yttra sig skriftligen över detta, om det ej
är obehövligt. Rätten får förelägga honom att yttra sig över svaret vid påföljd
att målet ändå kan komma att avgöras.
13 §
Om det
behövs, skall rätten inhämta yttrande från förvaltningsmyndighet som tidigare
beslutat i saken.
14 §
Till
muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den som har att
svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite
eller vid påföljd av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare
handläggning och avgörande.
15 §
Enskild
part, som inställt sig till muntlig förhandling, fär tillerkännas ersättning av
allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han
skäligen bör ersättas för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på
ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av
Konungen.
16 §
I fråga
om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. 15 och 9 §§
rättegångsbalken i tillämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken
får rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av
hänsyn till privalivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse.
17 §
Vid
muntlig förhandling föres protokoll. Protokollet skall innehålla redogörelse
för förhandlingens gäng och för den utredning som förebringas vid
förhandlingen. I protokollet skall antecknas vad som förekommer vid för-
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
handlingen i fråga om yrkanden, medgivanden, bestridanden,
invändningar och vitsordanden.
18 §
Innan mål avgöres, skall part ha fått kännedom om det som
tillförts målet genom annan än honom själv och haft tillfälle att yttra sig
över det, om det ej föreligger sådana skäl däremot som anges i 10 § andra
styckel.
19 §
Bestämmelserna i 43 § om begränsningar i rätten att ta del
av det som tillförts målet äger motsvarande tillämpning i fråga om
underrättelse enligt 10 § första stycket, 12 eller 18 §.
Vissa bevismedel
20 §
Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall
tillställas rätten utan dröjsmål. I fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38
kap. 15, 7 och 8 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till
annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling utgår dock alltid av
allmänna medel.
21 §
Åberopas till bevis föremål, som lämpligen kan ges in till
rätten, skall föremålet utan dröjsmål överlämnas dit. I fråga om sådant bevis
gäller 39 kap. 5 § rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan
än part för tillhandahållande av föremål utgår dock alltid av allmänna medel.
22 §
Äberopar part skriftlig handling eller föremål till bevis,
får rätten förelägga honom att inom viss tid tillställa rätten handlingen
eller föremålet vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
23 §
Rätten får förordna om syn på stället för besiktning av
fastighet eller plats eller av föremål som ej lämpligen kan ges in till rätlen.
Vid sådan syn får yrkeshemlighet röjas endast om det finns synnerlig anledning
därtill.
I fråga om syn på stället gäller bestämmelserna om muntlig
förhandling i tillämpliga delar.
24 §
Rätlen får inhämta yttrande över fråga, som kräver
särskild sakkunskap, från myndighet, tjänsteman eller den, som eljest har att
gå till banda med yttrande i ämnet, eller anlita annan sakkunnig i frågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 17
I fråga om sakkunnig gäller 40 kap. 27 och 12 §§
rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndighet, tjänsteman eller
den som eljest har att gå till hända med yttrande utgår endast om det är särskilt
föreskrivet. Annan sakkunnig är berättigad till ersättning av allmänna medel
för sitt uppdrag. Rätten får bevilja förskott på sådan ersättning.
25 §
Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig.
Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed
eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 118 och 2023 §§ samt 40 kap. 911,
1316 och 20 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
26 §
Vittne eller sakkunnig har rätt till ersättning av
allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på
ersättning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om
ersättning och förskott meddelas av Konungen.
Har vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av
enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin
begäran, får rätten ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket.
27 §
Finner skatterätt eller länsrätt att förhör med vittne
eller sakkunnig lämpligen bör hållas av annan skatterätt eller länsrätt, får rätten
efter samråd med denna besluta härom.
I fråga om bevisupptagning enligt första stycket gäller 35
kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Beslut
28 §
Domstol, som har att pröva besvär, kan förordna att det
överklagade beslutet, om det eljest skulle lända till efterrättelse omedelbart,
tills vidare icke skall gälla och även i övrigt förordna rörande saken.
29 §
Rättens avgörande får ej gå utöver vad som yrkats i målet.
Om det föreligger särskilda skäl, får dock rätten även utan yrkande besluta
till
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
det bättre för enskild, när det kan ske utan men för
motstående enskilt intresse.
30 §
Rättens avgörande av mål skall grundas på vad handlingarna
innehåller och vad i övrigt förekommit i målet.
Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.
31 §
Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas
part genom handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening,
där sådan förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla
upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.
Kräves särskilt tillstånd för prövning av besvär till
regeringsrätten, skall kammarrättens beslut innehålla uppgift härom och om de
grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.
32 §
Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat
sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av domstolen. Om
det ej är obehövligt, skall tillfälle lämnas part att yttra sig innan rättelse
sker.
Besvär
33 §
Mot skatterätts och länsrätts beslut föres talan hos
kammarrätt. Mot kammarrätts beslut föres talan hos regeringsrätten. Talan
föres genom besvär. Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått
honom emot.
34 §
Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får talan
föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock
föras särskilt när rätten
1.
ogillat
invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder
föreligger för talans prövning,
2.
avvisat ombud
eller biträde,
3.
förordnat
rörande saken i avvaktan på målets avgörande,
4.
förelagt någon
att medverka på annat sätt än genom inställelse inför rätten och underlåtenhet
att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom,
5.
utdömt vite
eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga före-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 19
läggande
eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vittne eller
sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,
6. förordnat angående undersökning eller
omhändertagande av person eller egendom eller om annan liknande åtgärd,
7. förordnat angående ersättning för någons medverkan
i målet eller
8. avslagit begäran om biträde eller till biträde
förordnat annan än den som begärts.
Mot
beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast
om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång.
Särskilda
regler om besvär hos regeringsrätten
35 §
Besvär
över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till eller underställts
kammarrätten prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelat
prövningstillstånd.
Meddelas
ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därom skall
intagas i regeringsrättens beslut.
Att
prövningstillstånd ej behövs i mål om utlämnande av allmän handling framgår av
2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen.
36 §
Prövningstillstånd meddelas,
1. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen
att frågan prövas av regeringsrätten eller
2. om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning,
såsom att grund för resning föreligger eller att målets utgång i kammarrätten
uppenbarligen beror pä grovt förbiseende eller grovt misstag.
Om
prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som
samtidigt föreligger till bedömande, får prövningstillstånd meddelas även i
övriga mål.
Meddelar
regeringsrätten prövningstillstånd för viss fråga, får domstolen pröva även
annan fråga som besvären avser.
37 §
I
mål, vari prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som klaganden
åberopar först i regeringsrätten, beaktas endast om det föreligger särskilda
skäl.
Klaganden
bör i besvärshandlingen ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran
om prövningstillstånd.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
Straff ocb vite
38 §
Den som vid muntlig förhandling stör förhandlingen eller
fotograferar i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats
till ordningens upprätthållande, dömes till böter, högst femhundra kronor. Till
samma straff dömes den som muntligen inför rätten eller i skrivelse till rätten
uttalar sig otillbörligt.
39 §
Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller
förordnande, som meddelats med stöd av 19 eller 43 §, dömes till böter eller
fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Den som utan giltigt skäl röjer vad som enligt rättens
förordnande ej får uppenbaras dömes till böter.
40 §
Vite enligt denna lag får ej bestämmas till högre belopp
än femtusen kronor. Har vite utdömts och förelägger rätten nytt vite, får vitet
bestämmas lill högst tiotusen kronor.
Har ändamålet med vite förfallit, får vitet ej utdömas.
övriga bestämmelser
41 §
I fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt denna lag
gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.
42 §
Rätten skall självmant upptaga fråga om ansvar för
förseelse under förfarandet och om utdömande av vite som förelagts med stöd av
denna lag.
43 §
Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av
det som tillförts målet med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket
lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
eller av denna paragraf.
Rätten får vägra alt lämna ut annat malerial än allmän
handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller
beträffande
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971 21
allmän handling. Lämnas sådant material ut, skall rätten
om det behövs göra förbehåll i fråga om hur det får användas.
Har rätten vägrat att lämna ut handling eller annat som tillförts
målet, skall rätlen på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i
den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan
ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut
materialet. Rätten skall vid behov förordna att den som erhåller sådan
upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
44 §
Handling anses ha kommit in till rätten den dag då
handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är
innesluten, anlänt till rätten eller kommit behörig tjänsteman till banda.
Underrättas rätten särskilt om att telegram till rätten anlänt till
telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått
behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag
avlämnats i rättens kansli eller funnits tillgänglig för rätten på postanstall,
anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till banda
närmast följande arbetsdag.
Telegram eller annat meddelande som icke är underskrivet
skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om
rätten begär det.
45 §
Är någon som kallats till muntlig förhandling hindrad att
inställa sig, skall han omedelbart anmäla det till rätten.
46 §
I fråga om laga förfall äger 32 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken motsvarande tillämpning.
47 §
Skall rätten bringa handling eller annat fill någons
kännedom, får det ske genom delgivning.
48 §
Den som för talan i mål får anlita ombud eller biträde.
Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han
eljest olämplig, får rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet.
22 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
49 §
Ombud skaU styrka sin behörighet genom fullmakt. Fullmakt
skall innehålla ombudets namn. Får ombudet sätta annan i sitt ställe, skall
detta anges.
Styrker ombud ej sin behörighet, skall rätten förelägga
ombudet eller huvudmannen att avhjälpa bristen. Är i sådant fall ansöknings-
eller besvärshandling undertecknad av ombud, skall i föreläggandet anges att
talan upptages till prövning endast om detla iakttages. Har annan åtgärd
företagits av ombud som ej styrkt sin behörighet, skall i föreläggandet anges
att åtgärden beaktas endast om föreläggandet iakttages.
50 §
Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför
rätten ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad,
skall rätten vid behov anlita tolk. Rätten får även i annat fall vid behov
anlita tolk.
Som tolk får ej anlitas den vars tillförlitlighet kan
anses förringad på grund av hans ställning till någon som för talan i målet
eller på grund av annan därmed jämförlig omständighet.
51 §
Den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling skall
inför rätten avlägga ed eller försäkran, att han efter bästa förstånd skall
fullgöra sitt uppdrag.
52 §
Den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten
har rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan. Kostnad för
tolk betalas av allmänna medel.
53 §
Vad i denna lag sägs om enskild part gäller i tillämpliga
delar även den som är ställföreträdare för parten.
Denna lag träder i kraft beträffande skatterätt och
länsrätt den 1 juli 1971 samt i övrigt den 1 januari 1972.
I fråga om talan mot beslut av skatterätt eller länsrätt,
som meddelats före den 1 januari 1972, gäller äldre bestämmelser om talan mot
beslut av prövningsnämnd eller länsstyrelse i motsvarande fall.
I fråga om talan mot kammarrätts beslut, som meddelats
före den 1 januari 1972, gäller äldre bestämmelser.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 23
4)
Förslag till Lag om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa
mål
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan författning
som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt skall anföras
hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat föreskrives i 2 §, i stället
anföras hos kammarrätt i följande mål:
1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om
val för upprättande av förslag tUl befattning eller uppdrag,
2. mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för
viss förrättning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om
resekostnads-och traktamentsersättning, mål om delaktighet i eller avgift till
pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, mål om rätt
till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrift eller överenskommelse,
3. mål om ersättning till tjänsteman vid polis-,
åklagar- eller exekutionsväsendet för utgift, som är föranledd av hans
verksamhet,
4. mål om annan ersättning som enligt författning
utgår av statsmedel, såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på
ersättning att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller
expropriations-domstol eller ersättning enligt författningen utgår till kommun
eller annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller
hittelön enligt lagen (1942: 350) om fomminnen eller om ersättning enligt naturvårdslagen
(1964:822),
5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in-
eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från
eller nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som
meddelats med stöd av Konungens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla
provian-teringsfrilager,
6. mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan
kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller
annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och
meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller
avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol,
eller om beslut enligt lagen (1939:254) om skyldighet för kommun att fullgöra
vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
7. mål om beslut rörande återbetalning av ulskylder,
böter eller andra allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av
Konungens be-
24 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
myndigande
eller avser avgift vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av
allmän domstol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om
tillsyn över stiftelser,
9. mål om beslut som enligt författning eller
föreskrift rörande den allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller
bekämpande av djur-eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller
behandling i särskilt fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift,
tillstånd eller godkännande eller angående omhändertagande, smittrening,
oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som
enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller
om beslut enligt arbelarskyddslagen (1949: 1), allmänna ordningsstadgan
(1956:617), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller strål-.
skyddslagen (1958: 110) eller i ärende som avses i skogsförläggningslagen
(1963: 246),
10. mål om förordnande angående läkarundersökning av
den som är anställd i allmän tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om avstängning
från tjänstgöring, mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed
jämförUgt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning,
11. mål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är om
skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal
förvaltningsenhet, eller om föreläggande enligt lagen (1919: 240) om
fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, lagen (1940: 358) med vissa
bestämmelser till skydd för försvaret m. m., lagen (1942: 335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, lagen (1948:433) om försäkringsrörelse,
lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket, lagen (1950: 596) om rätt till fiske, lagen
(1955: 183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker, lagen (1956: 216)
om jordbrukskasserörelsen, lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk
försäkringsrörelse vid krig m. m., lagen (1959: 118) om krigs-ansvarighet för
liv- och invaliditetsförsäkring, civilförsvarslagen (1960: 74), lagen (1963:76)
om kreditaktiebolag, jordförvärvslagen (1965:290), förordningen (1968:576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969: 387), jordhävdslagen (1969:698), lagen (1970:65) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar eller lagen
(1970: 596) om förenklad aktiehantering,
12. mål om utdömande av vite,
13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats
angående behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott
eller som eljest hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av
straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,
14. mål om handräckning, såvida ej fråga är om beslut
enligt lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.
m. föranledda arbetsuppgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 25
2 § Besvär som enligt författningarna skall fullföljas
hos Konungen skall anföras hos regeringsrätten i följande mål:
1. mål om beslut av kommunalstämma i
ärende, som endast angår i mantal satt jord,
2.
mål ora
fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel,
3.
skattläggningsmål,
övriga mål om grundskatter eller därmed jämförliga ulskylder, mål om
markegångsprisen,
4.
mål om
fastställande av jordebok, om upptagande i eller uteslutande ur jordebok av
fastighet eller särskild anteckning, om ändring i förhållande, varom uppgift
finnes införd i jordebok saml sådana i 2 § 7: o) lagen (1909: 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ls regeringsrätt avsedda mål om förmåner, rättigheter och
skyldigheter, vilka åtföljer fastighet på grund av dess särskilda natur och
egenskap,
5. mål om rust- och rotehållares
rättigheter och skyldigheter, övriga mål rörande indelnings- och
roteringsverket, mål om hemmans och lägenheters indelning till lotsning, om
utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lots-ningspliktiga hemman och
lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheter, mål om ordningen och
sättet för begagnande av samfälld tångtäkf,
6. mål om tillvaro av eller företräde
till stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt till hemman eller lägenhet,
som tillhör kronan, menighet eller allmän inrättning,
7. mål om rättighet till och
villkoren för skatteköp av kronan, menighet eller allmän inrättning tillhörig
fastighet, som jämlikt författningarna får till skatte försäljas, om
fastställande av skatteköpeskilling, mål om nybygges omföring till skatte och
villkoren därvid,
8.
mål om avgäld
från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal eller ulskylder mellan
stamfastighet och avsöndrad lägenhet, mål om tomtmätning, mål om avslyckning
enligt 5 kap. lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad, mål om undantag
från tillämpningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande
särskilda bestämmelser eller av föreskrifter i lagen (1957: 390) om
fiskearrenden,
9.
avvittringsmål,
10. mål om registrering enligt lagen
(1899: 59) om skydd för vissa mönster och modeller,
11. mål om upphävande av registrering
av elektrisk starkströmsledning eller undcrstation,
12. mål om bötesansvar,
13. mål som enligt
övergångsbestämmelse vid ändring i lagen om Kungl. Maj;ts regeringsrätt skall
prövas av regeringsrätten.
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
3§ Har i mål som avses i 1 eller 2 § besvärshandling
inkommit till stalsde-partement inom föreskriven besvärstid, skall talan ändå
anses fullföljd i rätt tid.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972 men gäller ej
fråga om besvär över beslut som meddelats dessförinnan.
5) Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1967: 64) om tillfällig ökning av regeringsrådens anta!
Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1967:64) om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §'
Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall Kungl.
Maj:ts regeringsrätt skall
till och med den 30 juni 1971 utgöras till
och med den 31 december 1971
av tjugotvå regeringsråd. Därefter utgöras
av högst tjugotvå regerings-
skall antalet regeringsråd nedbringas råd.
Därefter skall antalet regerings
till sjutton, i den mån det kan ske råd
nedbringas till sjutton, i den mån
till följd av inträffade ledigheter. det
kan ske till följd av inträffade
ledigheter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
6) Förslag
till
Lag
om ändring i gifiermålsbalken
Härigenom förordnas, att 2 kap. 13 § gifiermålsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1968: 60.
Kungl.
Majits proposition nr 30 år 1971
27
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
2 KAP.
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
13 §.»
Klagan
över beslut av länsstyrelse i fall, som i 1 § avses, eller av socialstyrelsen
i fall, som i 5 § avses, må föras hos Konungen i justitiedepartementet i den
ordning, som år bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.
Talan
mot beslut av länsstyrelse i fall, som avses i 1 §, eller av socialstyrelsen i
fall, som avses i 5 §, föres hos kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
7) Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1916:434) om fullföljd av talan mot
beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående
Härigenom
förordnas, att lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa
ärenden rörande äktenskaps ingående- skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse) Vill någon klaga över beslut angående utfärdande av intyg enligt 3
kap. 3 § giftermälsbalken eller äktenskaps-certifikat eller angående
företagande av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst
inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig
vigselförrät-tare, hos Konungens befallningsha-vande och, där det meddelats av
myndighet utom riket eller av chefen för
(Föreslagen
lydelse) Vill någon klaga över beslut angående utfärdande av intyg enligt 3
kap. 3 § giftermälsbalken eller äktenskaps-certifikat eller angående
företagande av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst
inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig
vigselförrät-tare, hos Konungens befallningsha-vande och, där det meddelats av
myndighet utom riket eller av chefen för
opaginerad Kontrollera mot PDF
> Senaste lydelse 1968: 768. ' Senaste lydelse 1968:
760.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kungl.
Majits proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse) utrikesdepartementets rättsavdelning, hos Konungen i vederbörande
statsdepartement, över domkapitlets eller Konungens befallningshavandes beslut
må klagan föras hos Konungen genom besvär, som vid talans förlust skola ingivas
eller insändas till vederbörande statsdepartement sist å trettionde dagen
från det klaganden erhöll del av beslutet.
(Föreslagen
lydelse) utrikesdepartementets rättsavdelning, hos kammarrätten, över
domkapitlets eller Konungens befallningshavandes beslut må klagan föras hos
kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
8) Förslag
till
Lag
om ändring i föräldrabalken
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken*,
dels alt i 21 kap. 24 och 9 §§ ordet »länsstyrelsen»
skall bytas ut mot »länsrätten»,
dels att 8 kap. 10 § samt 21 kap. 1, 5, 6 och 1012 §§
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 KAP.
10 §.2
över barnavårdsnämnds------------- hos länsstyrelsen.
Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos kammcurätten
genom besvär.
Barnavårdsnämnds, länsstyrelses eller kamn:iarrätts
beslut länder omedelbart till efterrättelse.
Talan mol länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom
besvär.
Barnavårdsnämndens eller länsstyrelsens beslut länder,
utan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess aimorlunda kan varda
förordnat.
1 21 kap. tillagt genom 1967; 712. Senaste lydelse
1954: 356.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majits
proposition nr 30 år 1971
29
opaginerad Kontrollera mot PDF
Verkställighet av vad
rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om
överlämnande av barn sökes hos länsstyrelsen.
Har
domen eller beslutet icke vunnit laga kraft och är ej särskilt medgivet att
verkställighet ändå får ske, får länsstyrelsen icke vidtaga åtgärd enligt 2
eller 3 §.
Verkställighet av vad
allmän domstol i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrält eller
om överlämnande av barn sökes hos länsrätten.
Har domen eller beslutet
icke vunnit laga krafl och är ej särskilt medgivet att verkställighet ändå
får ske, får länsrätten icke vidtaga åtgärd enligt 2 eller 3 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är det uppenbart att
förhållandena ändrats väsentligt sedan domen eller beslutet meddelades, kan
länsstyrelsen vägra verkställighet, om det av hänsyn till barnets bästa är
påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt prövas av
rätten. Sådan fråga upptages av rätten på ansökan av den som varit part i
ärendet hos länsstyrelsen eller av barnavårdsman eller barnavårdsnämnd.
Länsstyrelsen
får även i annat fall vägra verkställighet, om risk, som ej är ringa,
föreligger för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.
Är det uppenbart att
förhållandena ändrats väsentligt sedan allmän domstols dom eller beslut
meddelades, kan länsrätten vägra verkställighet, om det av hänsyn till
barnets bästa är påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt
prövas av allmän domstol. Sådan fråga upptages av allmän domstol på ansökan av
den som varit part i ärendet hos länsrätten eller av barnavårdsman eller
barnavårdsnämnd.
Länsrätten får även i
annat fall vägra verkställighet, om risk, som ej är ringa, föreligger för skada
på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Även om dom eller beslut
som avses i 1 § ej föreligger, äger den som har vårdnaden att, när barnet
vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens ålgärd för att barnet skall
överflyttas till honom.
Även om dom eller beslut
som avses i 1 § ej föreligger, äger den som bar vårdnaden att, när barnet
vistas hos annan, påkalla länsrättens åtgärd för att barnet skall överflyttas
till honom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande
vårdnaden prövas av rätten, kan länsstyrelsen vägra att vidtaga den sökta
åtgärden.
I övrigt
(Föreslagen lydelse)
Föreligga särskilda skäl att fråga
om ändring beträffande vårdnaden
prövas av allmän domstol, kan läns
rätten vägra att vidtaga den sökta
åtgärden.
----------- §§ tUlämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I ärende
eiUigt detta kapitel skall länsstyrelsen föranstalta om den utredning som är
behövlig. Förhör fär hållas med var och en som kan antagas ha upplysningar av
betydelse att lämna. Länsstyrelsen kan förordna, att barnet skall undersökas
av läkare.
I kallelse till förhör eller läkarundersökning äger
länsstyrelsen förelägga vite. Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.
I ärende enligt detta kapitel kan länsrätten förordna, att
barnet skall undersökas av läkare.
I kallelse till läkarundersökning äger länsrätten
förelägga vite. Läns-rätten äger utdöma förelagt vite.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §
---- motsvarande
tUlämpning.
Kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 § första stycket
andra punkten, hämtning eller omhändertagande av barn och läkarundersökning
betalas av allmänna medel. Fråga om ersättning för sådan kostnad prövas av
länsrätten.
Beträffande parti--------------
/ fräga om ersättning till den som på kallelse inställt
sig för förhör inför länsstyrelsen och icke år part äga bestämmelserna om
ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning. Ersättningen
skall dock alltid betalas av allmänna medel. Även kostnad för utförande av uppdrag
enligt 2 § första stycket andra punkten, hämtning eller omhändertagande av
barn och läkanmdersök-ning betalas av allmänna medel. Fråga om ersättning
enligt detta stycke prövas av lånsstyrelsen.
12 §.
Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom
besvär. Be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 31
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
svaren ingivas till länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt
infordra förklaring över besvären, om det ej är uppenbart att anledning
saknas, och införskaffa ytterligare utredning, om det är behövligt.
Länsstyrelsen skall därefter sända handlingarna i årendet jämte eget utlåtande
till vederbörande statsdepartemenet.
Beslut,
som ej avser utdömande av Beslut enligt detta kapitel som ej
vite eller ersättning för parts kostnad, avser utdömande av vite eller ersatt-
länder omedelbart till efterrättelse, ning för parts kostnad länder ome-
om ej annat förordnas. delbart till efterrättelse, om ej
annat
förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 21
kap. Äldre bestämmelser gäller dock i denna del fortfarande i fråga om talan
mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 juli 1971.
I övrigt
träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller dock i denna
del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
9) Förslag
tiU
Lag
om ändring 1 joi>dförvärvsIagen (1965: 290)
Härigenom förordnas, att 1, 14 och 15 §§ jordförvärvslagen
(1965:290) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §*
Fast egendom,-------------------------- om aktiebolag.
FörvärvstiUstånd fordras----------------- från staten;
2. om staten, landstingskommun, 2. om staten,
landstingskommun, stad, landskommun, köping, munici- kommun eller
kommunalförbund är palsamhälle eller kommunalförbund förvärvare; är
förvärvare;
> Senaste lydelse 1967:268.
opaginerad Kontrollera mot PDF
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
3. om
egendomen enligt medgi- 3. om egendomen enligt medgi
vande av Konungen förvärvas för vande av Konungen förvärvas för
kyrkligt ändamål eller fånget prövats kyrkligt ändamål
eller fånget prövats
enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1) enligt lagen (1970:
939) om förvalt-
angående tillstånd till försäljning av ning
av kyrklig jord;
kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under
tomträtt;
4. om
egendomen förvärvas av aktier.
14
§.
Ansökan
om-------------------------- fatta beslutet.
Avser
tiUstånd------------------------- tillståndets giltighet.
Vägras
tillstånd, skola i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl på vilka
beslutet grundas.
Må
klagan föras över beslut eller Äger säljare påkalla inlösen enligt äger
säljare påkalla inlösen enligt 10 §, skall i beslutet anges vad som 10 §,
skall i beslutet anges vad som därvid är att iakttaga, därvid är att
iakttaga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
§.
hos Konungen.
Talan
mot------------------------
Besvären skola inges till lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt
sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets
delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande över
besvären.
Ha besvären ingivits till besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder
mot att besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens
utgång.
Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen
genom besvär.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 33
10)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier I vissa bolag
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,
dels
att 5 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §.*
Ansökan
om tillstånd till förvärv Ansökan om tillstånd till förvärv
av fast egendom enligt 1 eller 2 § av fast egendom enligt 1 eller 2 §
eller om prövning enligt 4 § ingives eller om prövning enligt 4 § tillstäl-
till länsstyrelsen i det län där egen- les länsstyrelsen i det län där egen
domen eller del av denna är belägen, domen eller del av denna är belägen.
Ansökan göres skriftligen före fång- Ansökan göres skriftligen före fång
et eller inom tre månader från det et eller inom tre månader från det
fånget skedde. I ärendet bör fånges- fånget skedde. I ärendet bör fånges-
handlingen eller, om sådan ännu ej handlingen eller, om sådan ännu ej
upprättats, fångesmannens skriftliga upprättats, fångesmannens skriftliga
samtycke till ansökningen företes i samtycke till ansökningen företes i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift, huvudskrift eller bestyrkt avskrift.
Har det ej skett och är ej fråga om Har det ej skett och är ej fråga om
förvärv på auktion som avses i 8 §, förvärv på auktion som avses i 8 §,
må sökanden föreläggas att avhjälpa må sökanden föreläggas atl avhjälpa
brislen vid äventyr att ansökningen bristen vid äventyr att ansökningen
eljest avvisas. eljest avvisas.
Angår
ansökan------------------------- att utövas.
Göres
ej--------------------------- stycket utgått.
Sökes
tillstånd------------------------- tUl Konungen.
över
lånsstyrelses beslut i ärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som
för ekonomimål i all-månhet är stadgad.
Närmare
föreskrifter rörande den Närmare föreskrifter rörande den
utredning, som må
erfordras för läns- utredning, som må erfordras för
' Senaste lydelse 1970: 1007. 21156,3
34 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
styrelses prövning i sådant ärende, länsstyrelses
prövning i ärende, som
meddelas av Konungen. nu sagts, meddelas av Konungen.
17 a §.
Mot beslut av länsstyrelse i ärende, som avses i i §,
eller om utseende av ombud enligt 17 § föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
11) Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:998) om
arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1970: 998) om
arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.
(I prop. 1971:12 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
15 §
Ansökan i----------------------- motsvarande tillämpning.
Motpart skall beredas tillfälle att Förhandling skall
hållas inför yttra sig över ansökningen. Förhand- nämnden, om det ej är
uppenbart att ling skall hållas inför nämnden, om förhandling ej behövs.
Fastighetens det ej är uppenbart att förhandling ägare kan vid vite föreläggas
att in-ej behövs. Fastighetens ägare kan vid ställa sig till förhandling, vite
föreläggas att inställa sig till förhandling.
Beslut enligt 14 § andra stycket lagen (1970:246) om
tvångs förvaltning av bostadsfastighet får meddelas utan att fastighetsägaren
beretts tillfälle att yttra sig i frågan.
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 35
12) Förslag
tUl
Lag
om
ändring i lagen (1933: 269) om ägofred
Härigenom
förordnas, att i 4 kap. lagen (1933: 269) om ägofred skall införas en ny
paragraf, 46a§, samt närmast före paragrafen en rubrik av nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen lydelse) Om besvär
46
a § .
Talan
mot lånsstyrelses beslut enligt 23, 41, 42 eller 43 § eller om förordnande av
förrättningsman enligt 40 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot
annat beslut av lånsstyrelse enligt denna lag, beträffande vilket förbud mot
klagan icke föreskrivits, föres talan hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
13) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1952:166) om bäradsallmänningar
Härigenom
förordnas, att 47 § 2 mom. lagen (1952: 166) om bäradsallmänningar skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
47
§ .
2 mom. Mot beslut som länssty- 2 mom. Talan
mot beslut, som relse meddelat enligt denna lag må länsstyrelse meddelat i
fall som av-
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
talan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkomm.it till jordbruksdepartementet inom en månad från den
dag klaganden erhöll del av beslutet.
(Föreslagen
lydelse)
ses
i 1 mom. eller enligt 8, 17, 37 eller 38 §, föres hos kammarrätten genom
besvär.
Mot annat beslut av
länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
14)
Förslag
till
Lag
om ändring 1 lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna
Härigenom förordnas,
att 46 § 2 mom. lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
46 § .
2 mom. Mot beslut
som lånsstyrelse meddelat enligt denna lag mä talan föras hos Konungen genom
besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en månad
från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
2 mom. Talan mot beslut,
som länsstyrelse meddelat i fall som avses i 1 mom. eller enligt 7 a, 16, 36
eller 37 §, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av
lånsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Majits proposition nr 30 år 1971 37
15)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske
Härigenom förordnas,
att 41 § lagen (1950: 596) om rätt till fiske skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
41 §.*
Då
beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift
av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall delgivning ske
enhgt 17 § delgivningslagen (1970:428).
Är någon missnöjd med
länsstyrelses beslul enligt denna lag, må klagan föras hos Konungen genom besvär,
vdka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det
klaganden erhöll del av beslutet. Vederbörande fiskeri-intendent är på grund av
sin befattning behörig att föra klagan över sådant beslut.
Beslut,
som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Om särskilda skäl
föreligga, må länsstyrelsen förordna att även beslul, som avses i 31 §, skaU
lända till omedelbar efterrättelse.
Talan
mot länsstyrelses beslut i ärende, vara 24, 28 eller 29 § äger tillämpning,
eller rörande utdömande av vite enligt 32 § föres hos kammarrätten genom
besvär inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet.
Mot
annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom
besvär inom tid som. sägs i första stycket.
Vederbörande
fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att föra talan i ärende
som avses i första eller andra stycket.
Då
beslut som länsstyrelse eller kammarrätt meddelar enligt denna lag angår så
många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall
delgivning ske enligt 17 § delgivningslagen (1970: 428).
Beslut,
som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan, om ej annorlunda förordnas. Om särskilda skäl föreligga, må
länsstyrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 §, skall lända till
omedelbar efterrättelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
* Senasie lydelse 1970: 438.
opaginerad Kontrollera mot PDF
38
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
16) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1960:130) om fiskevärdsområden
Härigenom
förordnas, att 31 § lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden skall ba nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
31 §.
(Nuvarande lydelse)
Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag
angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av
dem, skall meddelande om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller
flera tidningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då
meddelandet först infördes i sådan tidning.
Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras
hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till
jordbruksdepartementet inom två månader efter det delgivning skett.
Länsstyrelses beslut, som avser annat än
fiskevårdsområdes bildande, skall, om ej annorlimda förordnas, lända till
efterrättelse utan hinder av förd talan.
(Föreslagen lydelse)
Mot länsstyrelses beslut om. förordnande av sakkunnigt
biträde enligt 17 § må talan ej föras.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres
talan hos kammarrätten genom besvär. Besvären skola anföras inom två månader
efter det klaganden fick del av beslutet.
Då beslut
som länsstyrelse eller kammarrätt meddelar enligt denna lag angår så många att
avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall
meddelande om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera
tidningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet
först infördes i sådan tidning.
Länsstyrelses eller kammarrätts beslut, som avser annat än
fiskevårdsområdes bildande, skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse
utan hinder av förd talan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 39
17) Förslag
tUl
Lag
om
ändring i lagen (1938: 274) om räft till jakt
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1938: 274) om rätt
till jakt, dels att 11 § 3 mom.* skall upphöra att gälla, dels att 13 § 4 mom.
skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf,
27 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 §.
4 mom. Menar den---------------- så skedde.
Beslut angående jaktutövningen Beslut angående jaktutövningen
skall, där ej länsstyrelsen annorlunda skall, där ej annorlunda
förordnas,
förordnar, lända till efterrättelse lända till efterrättelse utan hinder av
ulan hinder av att talan föres mot alt talan föres mot beslutet,
beslutet.
27 §.3
Talan mot polismyndighets beslut enligt 23 § föres hos
länsstyrelsen genom besvär. Mot lånsstyrelsens beslut må talan ej föras.
Mot lånsstyrelses beslut enligt 10, 11 eller 13 § eller
rörande föreläggande eller förordnande med stöd av 24 § 1 mom. första stycket
föres talan hos kammarrätten genom besvär. I fall, som avses i 11 §, skola
besvär anföras inom två månader från det klaganden erhöll del av beslutet.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär.
Meddelande om länsstyrelses eller kammarrätts beslut med
stöd av 11 § skall införas i tidning inom orten.
> Senaste lydelse 1963:606. ' Senaste lydelse 1951:290.
' Förutvarande 27 § upphävd genom 1951:290.
40 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Delgivning av beslutet skall anses ha skett den dag dd
meddelandet infördes i tidningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
18) Förslag
tiU
Lag
om
ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenom förordnas, att i vattenlagen (1918:523) skall
införas en ny paragraf, 14 kap. 10 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 KAP.
10 §. Mot beslut av Konungens befall-ningshavande enligt
denna lag om föreläggande vid vite, om fastställelse av stadgar eller av
ändring av stadgar, om förordnande av förrättnings-man, biträdande
förrättningsman, god man eller biträde åt sakägare, om förordnande eller
entledigande av syssloman eller om arvode till syssloman föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
I samma ordning föres talan mot beslut av Konungens
befallningsha-vande beträffande föreläggande enligt 2 kap. 35 § vid annat
äventyr än vite eller beträffande fråga som avses i 2 kap. 64 § eller 68 §
första stycket samt mot sådant beslut av Konungens befallningshavande som avses
i 10 kap. 53, 77 eller 78 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 41
(Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse)
I övrigt föres talan mot beslut av Konungens
befallningshavande enligt denna lag hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
19) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän
flottled
Härigenom förordnas, att i lagen (1919: 426) om flottning
i allmän flottled skall införas en ny paragraf, 84 a §, av nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
84 a §. Talan mot beslut av Kungl. Maj:ts
befallningshavande om anlitande av sakkunnigt biträde, om utseende eller
entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om föranstaltande
om åtgärd på sådan förenings bekostnad, om utseende av förvaltare som avses i
82 a § eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om
äterställningsåtgärder föres hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande
enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
2t11563
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
20) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter
angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av
den 11
maj 1929
Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1929: 405) med vissa
föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska
vattenrältskonventionen av den 11 maj 1929 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) {Föreslagen lydelse)
23 §.
Föreläggande, varom--------------- företaget uppkommer.
Då ombud------------------------- tillgänglig förteckning.
Kostnad för---------------------------- är föreskriven.
Talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt
första stycket föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
21) Förslag
tm
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas, att 37 kap. 6 § brottsbalken skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
37 KAP.
6 §. / ärende, som handlägges av över- Begär den
dömde att bliva munt-wafcntngsnämnd och avser annan ligen hörd i
ärende, som handlägges
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
43
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
fråga än upphörande av övervakning eller av meddelad
föreskrift, skall den dömde erhålla tillfålle att yttra sig, såframt det
lämpligen kan ske och hans hörande ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde
att bliva muntligen hörd i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas
honom.
I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämpligen
kan ske, tiUfäUe beredas den dömde ott yttra sig eller att bliva muntligen
hörd.
(Föreslagen lydelse)
av övervakningsnämnd, skall tillfälle därlill beredas
honom.
I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämp-Ugen
kan ske, tillfälle beredas den dömde att bliva muntligen hörd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
22) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1040: 358) med vissa bestämmelser till
skydd för
försvaret m. m.
Härigenom
förordnas, att i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret m. m. skall införas en ny paragraf, 10 a §, av nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse) 10 a§. Mot länsstyrelses beslut enligt 6 § om utdömande av vite föres
talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan
mot annat beslut av lånsstyrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom
besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
44
Kungl. Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
23)
Förslag
till
Lag
om
ändring I lagen (1964: 641) om behandling i fångvårdsanstalt
Härigenom förordnas,
att 78 § lagen (1964: 541) om behandling i fång vårdsanstalt skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
78 §.
Talan
mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt deima lag föres genom besvär hos
Konungen. Besvären skola ingivas till kriminalvårdsstyrelsen.
Intagen
äger-------------------
I
länsstyrelses beslut enligt 12 § andra stycket må ändring sökas genom besvär
hos kriminalvårdsnämnden. Besvären skola ingivas till länsstyrelsen, som har
att med eget yttrande skyndsamt insända handlingarna i ärendet till
kriminalvärds-nämnden.
Mot
ungdomsfängelsenämndens,
Talan
mot kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt denna lag föres hos
kammarrätten genom besvär. Mot annat styrelsens beslut enligt lagen föres talan
hos Konungen genom besvär.
---------------- 75§.
I
länsstyrelses beslut enligt 12 § andra stycket må ändring sökas genom besvär
hos kriminalvårdsnämnden.
ej
föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
45
opaginerad Kontrollera mot PDF
24) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom
förordnas, att 24 och 26 §§ lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
24 §.1
Framställning om--------------
Framställningen må-------------
Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifalles,
skall den dömde, om det ej av särskilda skål finnes kunna underlåtas, beredas
tillfålle att yttra sig i ärendet.
(Föreslagen
lydelse)
- eller Norge. den meddelats.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 § .
Talan
mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos
Konungen.
Ora ej
annorlunda förordnas, skall kriminalvårdsstyrelsens beslut omedelbart lända
till efterrättelse.
Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet
av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om
förberedande och utförande av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken
är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning
till försvararen skola dock all lid gäldas av statsverket.
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag
föres hos kammarrätten genom besvär.
Om ej
annorlunda förordnas, skola kriminalvårdsstyrelsens och kammarrätts beslut
omedelbart lända till efterrättelse.
Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet
av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens eller kammarrätts beslut, skall i
fråga om förberedande och utförande av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken
är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och
ersättning till försvararen skola dock alltid gäldas av statsverket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1964: 548.
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
25) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1968: 565) om rätt för utlänning och
utländskt företag att idka näring har i riket
Härigenom förordnas, att 32 § lagen (1968: 555) om rätt
för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
32 §.
Talan mot beslut enligt denna lag Talan mot beslut som
avses i 22
föres hos Konungen genom besvär, eller 25 § föres hos kammarrätten
I fall som avses i 22 och 25 §§ skall genom besimr, som skall ha anförts
besvären ha inkommit inom två må- inom två månader från beslutets dag.
nåder från beslutets dag. Talan mot annat beslut enligt den-
na lag föres hos Konungen genom
besvär.
Beslut enligt---------- annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 47
26) Förslag
till
Lag
om ändring 1 lagen (1887: 42 s. 1) angående
handelsreglster, firma
och prokura
Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1887:42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3§.
Har den -------------------------- registrering vägras.
Vägras registrering,--------------------- skälen därför.
Är sökanden med beslutet miss- Är sökanden med beslutet miss
nöjd, äge han, vid talans förlust, in- nöjd, äge han, vid talans förlust, in
om två månader från beslutets dag om två månader från beslutets dag
däröver anföra besvär hos länsstyrel- däröver anföra besvär hos länsstyrel
sen, om beslutet meddelats av särskild sen, om beslutet meddelats av särskild
registerförare, och mot länsstyrelsens registerförare, och mot länsstyrelsens
beslut hos Konungen. beslut hos kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
27) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), Innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom förordnas, att 2 § 6 mom. lagen (1902: 71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall ha nedan
angivna lydelse.
» Senaste lydelse 1964:657.
48 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
2
§ .
6
mom. Åsidosätter koncessionshavaren-------- delvis återkallas.
Fråga
om återkallelse prövas av Fråga om återkallelse prövas av
den
Konungen bemyndigar. den Konungen bemyndigar. Mot be-
slut
om återkallelse föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
28)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1942:336) om särskilda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar
Härigenom
förordnas, att 17 § lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
17
§.2
Mot
krigsskyddsnämndens beslut
rörande ersättning enligt 7 § föres
talan hos kammarrätten genom be-
.wär.
Klagan över krigsskyddsnämndens Talan mot annat beslut av krigs-
beslut
må föras hos Konungen genom skyddsnämnden enligt denna lag
besvär. Där ej annorlunda förordnas, föres hos Konungen genom besvär,
skall heslutet dock omedelbart lända Där ej annorlunda förordnas, skall
till efterrättelse. beslutet dock omedelbart lända till
efterrättelse.
Senaste lydelse 1957:383. 2 Senaste lydelse 1957:49.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 49
Denna lag träder i kraft den I januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
29) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet
Härigenom förordnas, att 24, 37 och 40 §§ lagen (1919:
240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
24 §.
Fondkommissionär åligger------------------ fattade beslut.
Tillsynsmjmdigheten
äger att ge- Tillsynsmyndigheten äger att genom föreläggande av
vite tillhålla nom föreläggande av vite tUlhålla fondkommissionär att
fullgöra sina fondkommissionär att fullgöra sina skyldigheter enligt
denna paragraf skyldigheter enligt denna paragraf. ävensom att fålla till
sådant vite.
37
§ .
Har fondbörsstyrelse------------------- börsordningen
åligger.
Tillsynsmyndigheten
äger förelag- Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av
förbud el- ga vite vid meddelande av förhud eller föreskrift enligt denna
paragraf ler föreskrift enligt denna paragraf. samt fälla till sådant vite.
40
§ .
över beslut, som av tillsynsmyn- Talan mot beslut, som meddelas av
digheten på grund av denna lag med-
tillsynsmyndigheten på grund av delas, må klagan föras hos Konungen
denna lag, föres hos Konungen genom
50
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
inom den tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut år stadgad, men beslutet går ändock i
verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
(Föreslagen lydelse)
besvär, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke
Konungen annorlunda förordnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
30) Förslag
tm
Lag
om ändring i lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser
Härigenom
förordnas, att 20 § lagen (1929:116) om tiUsyn över stiftelser skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
20 § .
över
beslut, som Konungens befallningshavande på grund av denna lag meddelar, må
klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad. Förbud enligt 16 § så ock
förordnande jämlikt 18 § andra stycket lände utan hinder av förd klagan till
efterrättelse, där ej Konungen annorlunda förordnar.
Mot
beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
Förbud
etUigt 16 § så ock förordnande jämlikt 18 § andra stycket lände till
efterrättelse utan hinder av förd klagan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
51
opaginerad Kontrollera mot PDF
31) Förslag
Ull
Lag
om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel
Härigenom
förordnas, att 7 § 1 mom., 13 § 7 mom. och 20 § lagen (1936: 567) om domkapitel
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 § .
1 m o m.*
över val av ledamöter och suppleanter i domkapitel må anföras besvär, vilka,
ställda till Konungen, skola inom tre veckor från den dag, då valet avslutades,
ingivas tUl domkapitlet, som efter inhämtande av vederbörandes förklaringar
samt efter infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej
äro för domkapitlet tillgängliga, har att med eget yttrande till Konungen
insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoU,
valsedlar och övriga handlingar rörande valet.
1 mom.
Talan mot val av ledamöter och suppleanter i domkapitel föres hos kammarrätten
genom besvär. Besvären skola inom tre veckor från den dag, dä valet
avslutades, ingivas till domkapitlet, som efter inhämtande av vederbörandes
förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i
den mån de ej äro tillgängUga för domkapitlet, har att med eget yttrande till
kammarrätten insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom
protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
13 §.
7 m o
m. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i 25 mom. angivna
hänseenden äger hos Konungen söka åndring genom besvär, vilka skola ingivas
till ecklesiastikdepartementet.
Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet
utan hinder av klagan, där ej annorlunda förordnas.
7 mom.
Mot domkapitels beslut enligt 25 mom. föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
Beslut av domkapitel eller kammarrätt i ärende som avses
i 3 eUer 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda
förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
Med avseende å biskop tillkommer Med avseende å
biskop tillkommer
Senaste lydelse 1970: 754. 2 Senaste lydelse 1957: 578.
' Senaste lydelse 1968:496.
opaginerad Kontrollera mot PDF
52 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
befogenhet,
som i 13 § 35 mom. befogenhet, som i 13 § 35 mom.
ägs, Konungen.
sägs,
regeringsrätten.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
32)
Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen
(1938: 96) om understödsföreningar
Härigenom förordnas,
alt 79 § lagen (1938:96) om understödsföreningar skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
79 §.
(Nuvarande
lydelse) Om tillsynsmyndighetens
Är
understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende angående
föreningen gjort framställning eller anmälan hos tillsynsmyndigheten, missnöjd
med tillsynsmyndighetens beslut, må, vid talans förlust, besvär över beslutet
hos Konungen anföras, där föreningens styrelse har .sitt säte å ort inom
Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Västernorrlands län, före klockan
tolv å fyrtiofemte dagen, och, där styrelsen har sitt säte å ort inom annan del
av
(Föreslagen
lydelse)
-------------- därför
angivas.
Mot
beslut i ärende om medgivande, vara 20, 36 eller 52 § äger tilllämpning, och
mot sådant beslut av tillsynsmyndigheten som ej meddelats i sårskilt fall
föres talan hos Konungen genom besvär.
Är
I övrigt understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende angående
föreningen gjort framställning eller anmälan hos tillsynsmyndigheten,
missnöjd med tillsynsmyndighetens beslut, må besvär över beslutet anföras hos
kammarrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
riket,
före klockan tolv å trettionde dagen från beslutets dag.
53
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
33)
Förslag
tm
Lag
om ändring i gruvlagen (1938: 314)
Härigenom förordnas,
att 80 § gruvlagen (1938:314) skaU ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
80 Där ej förut i denna
lag annorlunda stadgats, må klagan över bergmästarens enligt denna lag
meddelade beslut föras hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas
till kommerskollegium.
(Föreslagen
lydelse)
%'
Där
ej förut i denna lag annorlunda stadgats, må talan mot bergmästarens enligt
denna lag meddelade beslut föras hos kommerskollegium genom besvär.
Mot
beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag föres talan hos
Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium om medgivande enligt 21 §
2 mom. andra stycket, om tillstånd enligt 69 eller 76 §, om insändande av
utdrag enligt 74 § första stycket eller om förklaring som avses i 74 § andra
stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej
meddelats i särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen yenom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
i Senaste lydelse 1960:680.
opaginerad Kontrollera mot PDF
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Mot annat beslut av kommerskollegium enligt lagen föres
talan hos kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
34) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.
Härigenom
förordnas, att 19 och 48 §§ lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m.
m. skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
19 §.
Yppas
tvist om ersättning, som enligt denna lag skall utgå, varde frågan, där den ej
gäller jordlösen, varom i 14 § sägs, prövad av tre ojävige skiljemän, av vilka
vardera parten utser en och de sålunda utsedde tillkalla den tredje; tredskas
den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedde
ej om valet av den tredje sig förena, äge Konungens Befallningshavande eller
rätten i stad och domaren å landet eller utmätningsmannen i orten att på
ansökan av den, som anspråket väckt, om valet förordna. Varder till ersättning
dömt, skall den ersättningsskyldige ock förpliktas att gälda kostnaden för
skiljemännens sammanträde samt motpartens utgifter å saken; sättes ersätt-
Yppas
tvist om ersättning, som enligt denna lag skall utgå, varde frågan, där den ej
gäller jordlösen, varom i 14 § sägs, prövad av tre ojävige skiljemän, av vilka
vardera parten utser en och de sålunda utsedde tillkalla den tredje; tredskas
den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej
om valet av den tredje sig förena, äge Konungens Befallningshavande eller
rätten eller utmätningsmannen i orten att på ansökan av den, som anspråket
väckt, om valet förordna. Mot sådant förordnande må talan ej föras. Varder
till ersättning dömt, skall den ersättningsskyldige ock förpliktas att gälda
kostnaden för skiljemännens sammanträde samt motpartens utgifter
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
55
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
ningen ej högre än den ersättningsskyldige före
sammanträdet bjudit, stånde var sina kostnader och gälde vardera halva
sammanträdeskostnaden.
(Föreslagen lydelse)
å saken; sättes ersättningen ej högre än den
ersättningsskyldige före sammanträdet bjudit, stånde var sina kostnader och
gälde vardera halva sammanträdeskostnaden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad de--------------- rättens prövning.
ViU den,---------------- honom öppet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
48 § .1
Klagan
över bergmästares beslut må föras hos kommerskollegium genom besvär, vilka
skola ingivas till kommerskollegium.
Talan mot bergmästares beslut föres hos kommerskollegium
genom besvär.
Talan mot beslut av Konungens Befallningshavande i mål om
föreläggande vid vite enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. I
övrigt föres talan mot beslut av Konungens Befallningshavande hos Konungen
genom besvär.
Talan mot beslut av kommerskollegium om beskaffenheten av
karta, om behörighet att verkställa gruv-måtningar eller om tillstånd att igenfylla
schakt eller gruvöppning eller att vidtaga annan åtgärd som avses i 35 § samt
mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i
särskilt fall, föres hos Konungen genom besvär. Mot annat beslut av
kommerskollegium föres talan hos kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1960:681.
opaginerad Kontrollera mot PDF
56
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
35)
Förslag
till
Lag
om
ändring i uranlagen (1960:679)
Härigenom förordnas, att
63 § och rubriken tUl 7 kap. uranlagen (1960: 679) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fnlinijd
«T talan mot bergmiiafares beslnt
63
Är
någon ----------------------
Klagan
över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut föres hos
kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.
Follföljd
av talan
---- förrättningens
avslutande.
Talan
mot bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut föres hos
kommerskollegium genom besvär.
Talan
mot beslut av länsstyrelse i mål om föreläggande vid vite enligt denna lag
föres hos kammarrätten genom besvär. I övrigt föres talan mot beslut av
länsstyrelse hos Konungen genom besvär.
Talan
mot beslut av kommerskollegium i ärende om undersökningstillstånd, om
medgivande enligt 26 § 3 mom. 1, om tillstånd enligt 48 eller 53 §, om
insändande av utdrag enligt 51 § första stycket eller om förklaring som avses
i 51 § andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna
lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres hos Konungen genom besvär. Mot
annat beslut av kommerskoUegium föres talan hos kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 57
36)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln
Härigenom
förordnas, alt 15 § lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydehe)
15
§.
Talan
mot---- ------------------ genom besvär.
Mot beslut av kommerskoUegium i ärende, som avses i 7 §, och mot
tillsynsmyndighetens beslut enligt 12 § föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
Mot
annat----------------------------------- hos Konungen.
Beslut som avses i andra
stycket Annat beslut än som avses i första
länder till efterrättelse utan hinder stycket länder till efterrättelse utan
av förd talan, om ej annorlunda för- hinder av förd talan, om ej annorlun-
(jrdnas. da förordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
37)
Förslag till Lag ora ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar
Härigenom
förordnas, att 69, 70, 93, 98 och 107 §§ lagen (1939: 608) om enskilda vägar
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
69 §. Därest i fall, då
eidigt 67 eller 68 § Därest i fall, då enligt 67 eller 68 §
taxeringsvärde skall vara bestäm- taxeringsvärde skall vara
bestämmande för nybildad fastighets andel mande för nybildad faslighets
andel
opaginerad Kontrollera mot PDF
58
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
i
väghållningsskyldighet eller betalningsansvar, sådant värde icke åsatts
fastigheten, äge länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning
fastställa särskilt värde att intill dess taxering sketl ligga till grund för
beräkningen.
(Föreslagen
lydelse)
i
väghållningsskyldighet eller betalningsansvar, sådant värde icke åsatts
fastigheten, äge länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd ulredning
fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för
beräkningen. Mot länsstyrelsens beslut må talan icke föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Behörig
länsstyrelse
öt;er
lånsstyrelses beslut i ärenden, som i detta kapitel avses, må, där ej enligt
vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen i
vederbörande stats-departement i den för ekonomimål i aUmänhet stadgade
ordning.
---------- är belägen.
Mot
länsstyrelses beslut enligt 18, 19, 48, 51, 52 eller 62 § föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
Talan
mot annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad
ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
93 §.»
Då
länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i
fall som avses i tredje siycket, underrättelse om beslutets innehåll i
vederbörliga delar genom länsstyrelsens försorg antingen tUlställas envar, som
beslutet rörer, eller ock kungöras på sätt i 80 § fjärde styckets sägs.
Rörande
klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel avses, gälle vad
om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de till Konungen
ställda besvären skola jämte styrkt avskrift åårav inlämnas till
länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes
Då länsstyrelse meddelat beslut
i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i fjärde
stycket, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genom
länsstyrelsens försorg antingen tillställas envar, som beslutet rörer, eller
ock kungöras på sätt i 80 § fjärde stycket sägs.
Mot länsstyrelses
beslut enligt detta kapitel i fråga om skyldighet för fastighet, som ingår i
vägförening, att bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda
kostnad för förrättning eller utredning, om föreläggande som avses i 87 §, om
fastställelse av stadgar eller av beslut om
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1954: 197.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
59
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
förklaring, där sådant anses böra äga rum, insända
huvudskriften av besvärshandlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.
över beslut, varigenom länsstyrelse förordnat
förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller föreskrivit underställning av
utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan föras mot beslut, varigenom
förrättning återförvisats till förrättningsmannen. Att talan ej må föras mot
länsstyrelses beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 §§ är stadgat.
98
Det åligger-------------------
Försummar någon att fullgöra honom enligt första siycket
ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att
fullgöra sådan skyldighet.
107 över länsstyrelses beslut i fråga, som avses i detta
kapitel, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den för
ekonomimål i allmänhet stadgade ordning.
(Föreslagen lydelse)
ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla
såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av sys.sloman, om ersättning
för uppdrag eller om beslut av vägförening föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt detta
kapitel föres, där ej enligt vad nedan föreskrives vid beslutet skall
förbliva, hos Konungen genom besvär.
över beslut, varigenom länsstyrelse förordnat
förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller föreskrivit underställning av
utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan föras mot länsstyrelses beslut
rörande fastställande av särskilt värde å fastighet eller mot beslut,
varigenom förrättning återförvisats till förrättnings-mannen. Att talan ej må
föras mot länsstyrelses beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 §§ är
stadgat.
---------------- av vägen.
Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket
ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att
fullgöra sådan skyldighet. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 § eller om
föreläggande enligt 106 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av låns-
opaginerad Kontrollera mot PDF
* Senaste lydelse 1962:234.
* Senaste lydelse 1054:197.
opaginerad Kontrollera mot PDF
60
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Beslutet
skall lända till efterrättelse ulan hinder av förd klagan, där ej Konungen
annorlunda förordnar.
(Föreslagen
lydelse)
styrelse
enligt detta kapitel föres hos Konungen genom besvär.
Beslut, varom fråga är
i detta kapitel, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan,
där ej annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
38)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1941: 282) om sterilsering dels att i 3 och 4 §§
ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen»,
dels atl 7 § skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 § .
över
medicinalstyrelsens beslut, varigenom tillstånd lill sterilisering vägrats, må
besvär anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen från den då
beslutet meddelades.
I övrigt må
medicinalstyrelsens beslut enligt denna lag ej överklagas.
Mot socialstyrelsens
beslut, varigenom tillstånd till sterilisering vägrats, föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
I
övrigt må socialstyrelsens beslut enligt denna lag ej överklagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
>
Senaste lydelse av 3 § 1964:178.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 61
39) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1944: 133) om kasirering
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1944: 133) om
kastreringS dels att i 4 och 5 §§ ordet »medicinalstyrelsen» i olika
böjningsformer skall bytas ut mot »socialstyrelsen» i motsvarande form, dels
att 7 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 §. över medicinalstyrelsens beslut i Mot
socialstyrelsens beslut i ärende ärende angående kasirering må be- angående
kasirering föres talan hos svär anföras hos Konungen inom en kammarrätten
genom besvär. månad frän den dag då beslutet meddelades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
40) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1942: 360) om fornminnen
Härigenom förordnas, alt 19 § lagen (1942:350) om
fornminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.''
I ärende---------------------------- slutliga avgörande.
Talan mot
länsstyrelsens beslut en- Talan mot länsstyrelsens beslut en
ligt denna lag eller bestämmelse som ligt
denna lag föres hos kammarråt-
meddelats med stöd av lagen föres ten genom besvär,
hos Konungen genom besvär.
' Senaste lydelse av 4 § 1966:300. ' Senaste lydeUe 1967:
77.
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
41) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen
Härigenom förordnas, att 14 § lagen (1960:690) om
byggnadsminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 §.
/ riksantikvariens eller länsstyrel- Talan mot riksantikvariens
eller
ses beslut enligt denna lag md den länsstyrelses beslut enligt denna lag
som beslutet rör söka ändring hos föres hos kammarrätten genom be-
Konungen genom besvär, vilka skola svär.
ingivas till ecklesiastikdepartementet.
Beslut enligt----------------------------------- förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
42) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom förordnas, att 108 och 189 §§, 190 § 1 och 2
mom., 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196 och 197 §§, 198 § 1 mom., 199 och 206 §§
samt rubriken närmast före 206 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
108 §.1
Hava i--------------------------- av registreringsmyndigheten.
Senaste lydelse 1955:384.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
63
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
På
anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer
icke utsetts till antal som enligt denna lag och bolagsordningen är föreskrivet,
förordna revisorer till erforderligt antal samt, i fall då revisor som är
auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman ej utsetts, ehuru det
enligt denna lag eller bolagsordningen skolat ske, förordna en sådan revisor.
Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosalt svensk
medborgare, utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon
utsetts till revisor i slrid mot vad i 107 § 1 mom. tredje styckel stadgas,
skall på anmälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna
revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall före besluts
meddelande tillfälle beredas styrelsen att yttra sig i ärendet. Förordnande av
revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning ulsedd.
Har
revisor,--------------- '
Vad
i--------------------------
(Föreslagen
lydelse)
På
anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer
icke utsetts till antal som enligt denna lag och bolagsordningen är
föreskrivet, förordna revisorer lill erforderligt antal samt, i fall då
revisor som är auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman ej utsetts,
ehuru det enligt denna lag eller bolagsordningen skolat ske, förordna en
sådan revisor. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt
svensk medborgare, ulan vederbörligt tillstånd utsetts lill revisor eller har
någon utsetts till revisor i strid mot vad i 107 § 1 mom. tredje siycket
stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och
förordna revisor i hans ställe. Förordnande av revisor skall avse lid till dess
annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
motsvarande
tillämpning. om revisorssuppleant.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ansökan om godkännande för
registrering enligt 14, 53 och 63 §§, ansökan om aktiebolags registrering och
anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas
till registreringsmyndigheten. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd
av stadgade avgifter.
Ansökan om godkännande för
registrering enUgt 14, 53 och 63 §§, ansökan om aktiebolags registrering och
anmälan för registrering skola vara åtföljda av stadgade avgifter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
64
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
190 §.
1 mom.
Har vid upprättandet av
någon av stiftelsehandlingarna icke
iakttagits vad i denna lag är stadgat,
eller finnes någon av dessa hand
lingar eljest innehålla något, som
strider mot denna lag eller annan
lag eller författning, eller vara till
sin avfattning i något viktigare hän
seende otydlig eller vilseledande, el
ler hava föreskrifterna i 14 § icke
iakttagits eller har stadgad avgift
ej eriagts, varde godkännande av
nämnda handlingar för registrering
av bolaget vägrat. Vägras godkän
nande, skall beslutet därom med an
givande av skålen ofördröjligen med
posten tillställas stiftar ombudet.
Meddelas
godkännande,---------
2 m
o m. Godkännande av-------
Har
registrering av ökningsbeslutet vägrats eller har vid upprättandet av
teckningslistan eller kungörelsen icke iakttagits vad i 52 § och 182 § 1 mom.
sägs eller möter eljest hinder mot godkännande eller har stadgad avgift ej
eriagts, skall godkännande av nämnda handlingar vägras. Vägras godkännande,
skall beslutet därom med angivande av skålen ofördröjligen med posten
tillställas bolaget.
Meddelas
godkännande,---------
1
mom. Har vid upprättandet av någon av stiftelsehandlingarna icke iakttagits vad
i denna lag är stadgat, eller finnes nägon av dessa handlingar eljest
innehålla någol, som strider mot denna lag eller amian lag eller författning,
eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydlig eller
vilseledande, eller hava föreskrifterna i 14 § icke iakttagits eller har
stadgad avgift ej eriagts, varde godkännande av nämnda handlingar för
registrering av bolaget vägrat.
7 § .
---- ökningsbeslulet
registrerats.
Har
registrering av ökningsbeslutet vägrats eller har vid upprättandel av
teckningslislan eller kungörelsen icke iakttagils vad i 52 § och 182 § 1 mom.
sägs eller möler eljest hinder mot godkännande eller har stadgad avgift ej
eriagts, skall godkännande av nämnda handlingar vägras.
till
bolaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Göres ej ansökan om
bolagets registrering inom den i 32 § stadgade tiden, skall
registreringsmyndig-helen till stiftarombudet ofördröjligen avlåta skrivelse
med anmaning att framställa erinran till den det ve-
Göres ej ansökan om
bolagets registrering inom den i 32 § stadgade tiden, skall
registreringsmyndigheten till stiftarombudet ofördröjU-gen avlåta skrivelse
med anmaning atl framställa erinran till den det ve-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposifion
nr 30 år 1971
65
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
derbör
att vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande av registrering. Sö-ke.s ej
registrering inom tre månader från det skrivelsen avlåtils, skall myndigheien
förklara frågan om bolagets registrering förfallen samt ofördröjligen med
posten översända underrättelse om beslutet till stiftarombudet.
Har
frågan----- --------------
(Föreslagen
lydelse)
derbör
att vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande av registrering. Sökes ej
registrering inom tre månader från det skrivelsen avlåtils, skall myndigheten
förklara frågan om bolagets registrering förfallen.
mom.,
förfallel.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse
om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 61 § icke gjorts inom
föreskriven lid, skall registreringsmyndigheten lill bolaget avlåta skrivelse
med anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan anmälan. Eflerkommes
ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering vägrats,
skall myndigheten förklara ökningsbeslutet förfallet samt därom ofördröjligen
med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet om
förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, atl på grund av
förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering
avföres ur registret.
4
m o m. Har styrelsen---------
Har
anmälan för registrering av bolagsstämmans godkännande icke gjorts inom sex
månader efter det registreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslutet och de i 63
§ andra stycket omförmälda handlingama, skall myndigheten till bolaget avlåta
skrivelse med anmaning att inom en
2
mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse
om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 61 § icke gjorts inom
föreskriven tid, skall registreringsmyndigheten till bolaget avlåta skrivelse
med anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan anmälan. Eflerkommes
ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslul registrering vägrats,
skall myndigheten förklara ökningsbeslulet förfallel. Sedan beslutet om
förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av
förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering
avföres ur registret.
--- ökningsbeslulet
registrerats.
Har
anmälan för registrering av bolagsstämmans godkäimande icke gjorts inom sex
månader efter det regislreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslulet och de i 63
§ andra slyckel omförmälda handlingarna, skall myndigheien till bolaget avlåta
skrivelse med anmaning att inom en
opaginerad Kontrollera mot PDF
66
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
månad
därefter inkomma med sådan anmälan. Eflerkommes ej anmaningen eller har genom
lagakraftägande beslul registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan
om aktiekapitalets ökning förfallen samt därom ofördröjligen med posten
översända underrättelse till bolaget.
(Föreslagen
lydelse)
månad
därefter inkomma med sådan anmälan. Eflerkommes ej anmaningen eller har genom
lagakraftägande beslut registrering vägrats, skall myndigheien förklara frågan
om aktiekapitalets ökning förfallen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har i fall, då enligt 67 §
rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av
aktiekapitalet, ansökan om sådant tillstånd ej gjorts inom föreskriven tid
eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om
tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall
registreringsmyndigheten förklara nedsättningsbeslutet förfallet samt därom
ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet
om förklaringen vunnit laga krafl, skall i registret antecknas, att på grund
av förklaringen den tidigare anteckningen om nedsättningsbeslulels registrering
avföres ur registret.
Har i fall, då enligt 67 §
rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av
aktiekapitalet, ansökan om sådant tillstånd ej gjorts inom föreskriven tid
eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagils eller bar beslut om
tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall
registreringsmyndigheten förklara nedsättningsbeslutet förfallet. Sedan
beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att
på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om nedsältningsbeslutets
registrering av-föres ur registret.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Där verkstäUighet av
beslul, varigenom i bolagsordningen intagits förbehåU enligt 177 §, icke
anmälts för registrering inom den i 186 § 3 mom. stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten
förklara frågan om ändring av bolagsordningen förfallen samt ofördröjligen med
posten översända underrättelse därom till bolaget.
Där verkställighet av
beslut, varigenom i bolagsordningen intagits förbehåll enhgt 177 §, icke
anmälts för registrering inom den i 186 § 3 mom. stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten
förklara frågan om ändring av bolagsordningen förfallen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
67
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
m o m. Har beslut----- -----
Skall
ökningen-----------------
Har
ökningsbeslulet enligt 195 § 2 mom. av regislreringsmyndigheten genom
lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om
bolagsordningsändringen anses förfallel och anteckning i registret ske, alt på
denna grund den lidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur
registret. Anmäles för registrering att full betalning eriagts för så många
aktier, att aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslutade
bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmälningen
tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger det
registreringsmyndigheten att tillställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan
anmälan inom tre år efter utgången av den i 60 § stadgade tiden, skall
myndigheten, efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig,
besluta erforderUg jämkning i bolagsordningen samt ofördröjligen med posten
översända underrättelse om beslutet till bolaget. Sedan beslutet vunnit laga kraft,
skall i registret införas anteckning om jämkningen samt bevis om bestämmelsens
nya lydelse av myndigheten tillställas bolaget.
------- av aktiekapitalet.
--------- är verkställd.
Har
ökningsbeslutet enligt 195 § 2 mom. av registreringsmyndigheten genom
lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om
bolagsordningsändringen anses förfallel och anteckning i registret ske, att på
denna grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres
ur registret. Anmäles för registrering att full betalning eriagts för så många
aktier, atl aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslutade
bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmälningen
tillika antecknas, alt bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger det
registreringsmyndigheten att tillställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan
anmälan inom tre år efter ulgången av den i 60 § stadgade tiden, skall
myndigheten, efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig,
besluta erforderlig jämkning i bolagsordningen. Sedan beslutet vunnit laga
kraft, skall i registret införas anteckning om jämkningen samt bevis om
bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bolaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
199
§.
Har
ansökan eidigt 174, 175 eller Har ansökan enligt 174, 175 eller
176 § om rättens tUlstånd att bringa 176 § om rättens tillstånd att bringa
fusionsavtal till verkställighet ej in- fusionsavtal till verkställighet ej in
kommit inom föreskriven tid eller kommit inom föreskriven tid eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
68
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
206 § .
(Nuvarande
lydelse)
har
ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd
icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall
regislreringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfaUen samt ofördröjligen
med posten översända underrättelse därom till bolagen.
Har
genom--------------------
Vid
registrering----------------
Om talan å registrerings-myndighetens beslut.
Äro
stiftarna missnöjda med beslut, varigenom godkännande för registrering vägrats
enligt 190 § 1 mom., eller är bolaget missnöjt med beslut varigenom sådant
godkännande vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid talans
förlust, sist inom två månader från beslutets dag besvär däröver anföras hos
Konungen. Rätt tiU sådan talan tiU-komme ock sökande, som är missnöjd med
beslut, varigenom registrering vägrats enligt 192 §.
över
beslut om sådan förklaring, som avses i 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196 §, 197 §
och 199 §, så ock över beslut om jämkning av bolagsordning enligt 198 § 1 mom.
må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i första stycket stadgas.
(Föreslagen
lydelse)
har
ansökan genom lagakraftägande beslul avslagils eller har beslutet om tillslånd
icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall
registreringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfallen.
-
ur registret, är upplöst.
Om besvSr.
Mot
beslut i tiUståndsärende, vara 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 § äger
tiUämpning, föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan
mot lånsstyrelses beslut enUgt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Äro
stiftarna missnöjda med beslut, varigenom godkännande för registrering vägrats
enligt 190 § 1 mom., eller är bolaget missnöjt med beslut varigenom sådant
godkännande vägrats en-Tgl nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid talans
förlust, sist inom två månader från beslutets dag besvär däröver anföras hos
kammarrätten. Rätt till sådan talan tillkomme ock sökande, som är missnöjd med
beslut, varigenom registrering vägrats enligt 192 §.
över
beslut av registreringsmyndigheten enligt 173 a § samt över beslut om sådan
förklaring, som avses i 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196 §,
197 § och 199 §, så ock över beslut om jämkning av
bolagsordning enUgt
198 § 1 mom. må jämväl besvär an-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition
nr 30 år 1971
69
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen lydelse) föras
i deri ordning, varom i tredje stycket stadgas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
43)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Härigenom
förordnas, att 150 § byggnadslagen (1947: 385) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
150 §.1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Länsstyrelses beslut
rörande fastställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller
tomtindelning så ock länsstyrelses beslut avseende tillämpning av
utomplansbestämmelser å visst område skall meddelas efter anslag. Den som är
missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom tre veckor från den
dag då beslutet meddelades anföra besvär hos Konungen.
Talan mot annat av
länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som
är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.
Har
länsstyrelse
Länsstyrelses
beslut rörande fastställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller
tomlindelning så ock länsstyrelses beslul avseende tillämpning av
utomplansbestämmelser å visst område skall meddelas efler anslag.
Mot
länsstyrelses beslut i ärende
om medgivande, vara 39 § äger till
lämpning, föres talan hos kammar
rätten genom besvär. Talan mot an
nat av länsstyrelsen meddelat beslut
föres hos Konungen genom besvär.
I fall som avses i första stycket räk
nas besvärstiden från den dag då be
slutet meddelades.
----------- utan bifall.
opaginerad Kontrollera mot PDF
> Senaste lydelse 1959:611.
opaginerad Kontrollera mot PDF
70
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
44)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen
(1947: 529) om allmänna barnbidrag
Härigenom förordnas,
att 12, 15 och 16 §§ lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 §.
Har
någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakat att allmänt
barnbidrag för visst barn obehörigen utgått eller har någon eljest obehörigen
eller med för högt belopp uppburit sådant bidrag och har han skäligen bort inse
detta, skall återbetalning ske av vad för niycket utbetalats, där ej i
särskilt fall socialstyrelsen finner anledning atl helt eller delvis eftergiva
sådan återbetalningsskyldighet.
Har
återbetalningsskyldighel----
Har
någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakat all allmänt
barnbidrag för visst barn obehörigen utgått eller har någon eljest obehörigen
eller med för högt belopp uppburit sådant bidrag och har han skäligen bort inse
detla, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej länsstyrelsen
finner anledning att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighel.
---------- .skäligt
belopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15 över
barnavårdsnämnds beslut i ärende angående aUmänt barnbidrag må klagan föras hos
länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Utan
hinder av anförda besvär lände barnavårdsnämndens beslut till efterrättelse,
där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
över
barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag må klagan föras
hos länsstyrelsen genom besvär.
Barnavårdsnämnds
beslut skall omedelbart lända till efterrättelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1964: 145. Senaste lydelse 1954:360.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
71
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är
någon missnöjd med länsstyrelses beslut i ärende angående allmänt barnbidrag,
må han däröver anföra besvär hos socialstyrelsen.
över
socialstyrelsens utslag må klagan ej föras.
Talan mot
länsstyrelses beslut i ärende angående allmänt barnbidrag föres hos
kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelses och kammarrätts beslut skola omedelbart
lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
45) Förslag
tm
Lag
om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott
Härigenom förordnas, att 22 § lagen (1964: 143) om
bidragsförskott skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 §.
Talan mot------------------------- hos länsstyrelsen.
Mot länsstyrelsens beslut föres ta- Mot
länsstyrelses beslut i fråga om
lan genom besvär hos Konungen. gottgörelse av statsverket till kom-
mun för utgivna bidragsförskott föres talan hos Konungen
genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse i ärende enligt denna
lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1954:360.
opaginerad Kontrollera mot PDF
72 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
46)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
Härigenom förordnas,
att 318 § och rubriken närmast före 318 § lagen (1948: 433) om
försäkringsrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
XI.
Om klagan över
fOrsfiliringg-
inspekUonens beslut.
(Föreslagen
lydelse) XI. Om
besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
318 §.
över
beslut, som av försäkringsinspektionen meddelas på grund av tillsynen över
försäkringsbolag, må klagan föras hos Konungen inom den tid som för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad.
Den,
som icke åtnöjes med försäkringsinspektionens beslut, varigenom registrering
vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos
Konungen.
över
beslut om sådan förklaring, som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mom., 309 § och
311 § må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra stycket stadgas.
Talan
mot beslut i tiUståndsärende, vara 72, 81, 100, 142 eller 237 § äger
tillämpning, och mot beslut, som av försäkringsinspeklionen meddelas på grund
av Ullsynen över försäkringsbolag, föres hos Konungen genom besvär.
Mot
försäkringsinspektionens beslut enligt 335 § må talan icke föras.
Den, som icke åtnöjes med
försäkringsinspektionens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom
två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. I samma
ordning må besvär anföras över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 § 4
mom., 308 § 2 mom.. 309 § och 311 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 73
47) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket
Härigenom förordnas, att 33 § lagen (1950: 272) om rätt
för utländsk för-säkringsanstall att driva försäkringsrörelse här i riket skall
ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
33 §. över försäkringsinspektionens be- Talan
mot försäkringsinspekUo-slut enligt denna lag mä klagan föras nens beslut
enligt denna lag föres hos Konungen inom den tid som för hos Konungen genom
besvär, överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är stadgad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
48) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1969: 73) med vissa bestämmelser om
inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.
Härigenom förordnas, att i lagen (1959: 73) med vissa
bestämmelser oro inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. skall införas en ny
paragraf, 18 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 §. Talan mot försäkringsinspekiionens beslut
enligt derma lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. 3t11563
74 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
49) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1969: 118) om krigsansvarighet för
liv- och invaliditetsförsäkring
Härigenom förordnas, att i lagen (1959: 118) om
krigsansvarighet för liv-och invaliditetsförsäkring skall införas en ny
paragraf, 27 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
27 §. Talan mot försäkringsinspektionens beslut
enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
50) Förslag
tm
Lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1)
Härigenom förordnas, att 73 § arbetarskyddslagen (1949: 1)
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
73 §.1
över arbetarskyddsstyrelsens----------------- ej föras.
Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut
rörande förbud, föreläggande eller fö
reskrift enligt 5359 §§ föres talan
hos kammarrätten genom besvär.
Talan mol------------------------ hos Konungen.
> Senaste lydelse 1963: 245.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 Ib
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
51) Förslag
Ull
Lag
om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246)
Härigenom förordnas, att 23 § skogsförläggningslagen
(1963:246) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 §.
Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut
rörande förbud eller föreläggande en
ligt 13, 14, 15 eller 17 § föres talan
hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot beslut av arbetarskydds- Talan mot beslut av arbetarskydds
styrelsen i ärende, som avses i den- styrelsen i annat ärende, som avses i
na lag, föres genom besvär hos denna lag, föres hos Konungen genom
Konungen. besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
52) Förslag
Ull
Lag
om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174)
Härigenom förordnas, att 7 § 9 mom. och 1.0 §
kyrkomötesförordningen (1949: 174) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7§. 9 m o m. Angående besvär över val 9 m o m.
Talan mot domkapitels av delegerade, elektorer och ersättare beslut om
indelning i distrikt för val
opaginerad Kontrollera mot PDF
76
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
skall
vad i lag finnes stadgat om besvär över val av ledamöler i kyrkoråd äga
motsvarande tillämpning.
(Föreslagen
lydelse)
av
elektorer föres hos regeringsrätten genom besvär.
Angående besvär över val
av delegerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgal om
besvär över val av ledamöter i kyrkoråd äga motsvarande lillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 §.1
Klagan över val till
ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen genom besvär, som inom tre veckor
efter valet skola hava inkommit tUl justitiedepartementet för att i Konungens
regeringsrätt skyndsamt föredragas och avgöras.
Klagan över val till ombud
vid kyrkomöte föres hos regeringsrätten genom besvär inom tre veckor efter
valet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
53)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap
Härigenom förordnas,
att 12 § lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 §.
Talan mot den centrala
utlännings-myndighetens eller lånsstyrelses beslut föres genom besvär hos
Konungen.
Talan
mot den centrala utlän-ningsmyndighelens beslut föres hos Konungen genom
besvär.
Talan
mot lånsstyrelses beslut föres hos kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste
lydelse 1958: 59. Senaste lydelse 1968: 704.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
77
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
54)
Förslag
tiU 1
Lag
om ändring i lagen (1961: 308) om ekonomiska föreningar
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,
dels
att 47, 49, 99 och 100 §§ saml 103 § 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall
införas en ny paragraf, 105 a §, och närmast före denna paragraf en ny rubrik
av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
47 § .
Hava
revisorer---------- ------
På
anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer
icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. Är revisor omyndig
eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan
vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor
i strid mot vad i 46 § 1 mom. andra stycket stadgas, skall på anmälan därom
länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe.
Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall före besluts meddelande tillfälle
beredas styrelsen att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse
tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
Revisor,
som--------------------
------------ eUer
borgenär.
På
anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer
icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. Är revisor omyndig
eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan
vederbörligt lillslånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till
revisor i slrid mot vad i 46 § 1 mom, andra stycket stadgas, skall på anmälan
därom länsslyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans
ställe. Förordnande av revisor skall avse lid lill dess annan revisor blivit i
föreskriven ordning utsedd.
skäligt
arvode.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om det
anses tillböriigl.
opaginerad Kontrollera mot PDF
78
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
Revisor må-------------------
Lämnas ej samtycke, varom i andra stycket sägs, inom två
veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger
revisorn hänskjuta frågan lill länsstyrelsens avgörande. Lånsstyrelsen prövar
framställningen och skall före besluts meddelande bereda föreningens styrelse
tillfåUe att yttra sig i ärendet.
(Föreslagen lydelse)
------ inverkande omständigheter.
Lämnas ej samtycke, varom i andra stycket sägs, inom två
veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger
revisorn hänskjuta frågan till länsstyrelsens avgörande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ansökan
om förenings registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i
betalt brev med posten insändas till lånsstyrelsen. Sådan ansökan eller
anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.
Ansökan
om förenings registrering och anmälan för registrering skola vara åtföljda av
stadgade avgifter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
100 §.
Hava vid-------------------------- talan anställts.
Registrering skall-------------------- läns
föreningsregister
Vägras
registrering, skall länsstyrelsen ofördröjligen till sökanden med posten
översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför.
Vägras
registrering, skall länsstyrelsen ofördröjligen till sökanden med posten
översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför. Är sökanden
missnöjd med beslutet, md han hos Konungen föra talan genom besvär, vilka vid
äventyr av talans förlust skola inkomma inom tvä månader frän beslutets dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
103 §.
2 m o m.
Har ansökan enligt 97 § om rättens tillstånd att bringa fusionsavtal till
verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom
lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts
för registrering inom den därför istadgade tiden, skall
2 m o m.
Har ansökan enligt 97 § om rättens tillstånd att bringa fusionsavtal till verkställighet
ej inkommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande
beslut avslagits eller har beslutet om tiUstånd icke anmälts för registrering
inona den därför stadgade tiden, skall
Kungl. Majits proposition nr 30- år 1971 79
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
länsstyrelsen förklara frågan om fu- länsslyrelsen
förklara frågan om fusion förfallen samt ofördröjligen med sion förfallen.
posten översända underrättelse därom till föreningarna, över beslutet om sådan
förklaring md besvär anföras i den ordning som i 100 § sista stycket stadgas.
Har genom---- ---------------------- ur registret.
Vid registrering-------------- ------------- är
upplöst.
Besvär.
105 a §.
Mot beslut i tillständsärende, vara 22, 29, 46 eller 76 §
äger tillämpning, föres ialan hos Konungen genom besvär.
Den som icke åtnöjes med länsstyrelses beslut, varigenom
registrering vägrats, md sist inom tvä mänader från beslutets dag föra talan
däremot hos kammarrätten genom besvär. 1 samma ordning föres talan mot beslut
enligt 74 § och mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2 mom.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag
föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
55) Förslag
UU
Lag
om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar
Härigenom förordnas, att i lagen (1948: 218) om
sambruksföreningar skall införas en ny paragraf, 63 a §, av nedan angivna
lydelse.
80 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
63 a §.
Mot beslut i tiUståndsärende, vara 1 eller 4 § eller 54 §,
jämförd med 76 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, äger tillämpning,
och mot lantbruksstyrelsens beslut om utfärdande enligt 36 eller 54 § av instruktion
för revisor eller om medgivande som avses i 51 § föres talan hos Konungen
genom besvär.
Talan mot annat beslut av lanf-bruksstyrelsen enligt denna
lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
56) Förslag
tiU
Lag
om ändring i bostadsrättslagen (1971:000)
Härigenom förordnas i fråga om bostadsrältslagen (1971:
000),
dels att
67 och 68 §§ samt punkt 3 i övergångsbestämmelserna skall ha nedan angivna
lydelse,
dels att
nuvarande punkterna 1416 i övergångsbestämmelserna skall betecknas 1517,
dels att i lagen skall införas närmast före 68 § en ny
rubrik och i övergångsbestämmelserna en ny punkt, 14, av nedan angivna
lydelse.
(I prop. 1971:12 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
67 §
Bestämmelserna i 99105 §§ la- Bestämmelserna i 99105 §§ la
gen (1951:308) om ekonomiska för- gen
(1951:308) om ekonomiska för
eningar äger motsvarande tillämp- eningar äger motsvarande tiUämp
ning i fråga om bostadsrättsförening, ning
i fråga om bostadsrättsförening.
Härvid skaU hänvisningen i 100 § Härvid
skaU hänvisningen i 100 §
andra stycket till 7 § tredje stycket andra stycket till 7 § tredje stycket
avse 45 § tredje stycket denna lag. avse 45 § tredje stycket denna lag.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
81
opaginerad Kontrollera mot PDF
(I prop. 1971:12
föreslagen lydelse)
(Här
föreslagen lydelse)
Beträffande
ansökan om godkännande av ekonomisk plan skall bestämmelserna om anmälan för
registrering äga motsvarande tiUämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beträffande ansökan
om godkännande av ekonomisk plan skall bestämmelserna om anmälan för registrering
äga motsvarande tiUämpning.
68
§
Bestämmelserna
i 105 a § lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar äger motsvarande
tillämpning i fråga om bostadsrättsförening.
Mot
beslut i ärende om behörighet som avses i 4 § andra stycket föres talan hos
Konungen genom besvär.
Talan
mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 5 § föres hos kammarrätten genom
besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3. Den nya lagen äger
tillämpning även på bostadsrättsförening som registrerats enligt äldre lag. I
fråga om sådan förening gäller dock punkterna i-13 nedan.
3. Den nya lagen äger
lillämpning även på bostadsrättsförening som registrerats enligt äldre lag. I
fråga om sådan förening gäller dock punkterna 414 nedan.
14. Äldre lag gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut av länsstyrelse som meddelats före den
nya lagens ikraftträdande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
57)
Förslag
tiU
Lag
om ändring i religionsfrihetslagen (1951:680)
Härigenom
förordnas, att 15 § religionsfrihetslagen (1951:680) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
82 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
15
§.
över
pastors---- -------------------- motsvarande tUlämpning.
Mot
beslut eller åtgärd enligt denna lag av ämbetsman som avses i 14 § föres talan
hos kammarrätten genom besvär.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
68)
Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen
(1964: 243) om yrkesskadeförsäkring
Härigenom
förordnas, att 2, 44 och 48 §§ lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring' skall
ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
2
§ .
Besvär
och ---------------------- och utveckling.
Bestämmelserna i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971:000) äga
motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag hos försäkringsrådet.
Grunderna
för ------------------------- med riksdagen.
44
§.2 Mot riksförsäkringsverkets beslut Mot riksförsäkringsverkets beslut
i ärende angående försäkring enligt i ärende angående försäkring enligt
denna lag må talan föras hos försäk- denna lag må talan föras hos
för-ringsrådet genom besvär, som skola säkringsrådet genom besvär. hava
inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden
erhållit kännedom om beslutet.
* Lagen omtryckt 1962:408. = Senaste lydelse 1967:916.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 83
(Nuvarande
lydelse)' (Föreslagen lydelse)
Den
som--------------------------------- hos försäkringsrådet.
Försäkringsrådet
äger, ------------ denna paragraf.
Mot
försäkringsrådets beslut i an- Mol försäkringsrådets beslut i an-
nat
ärende enligt denna lag än som nat ärende enligt denna lag än som avses i andra
stycket må talan föras avses i andra slyckel må lalan föras hos
försäkringsdomstolen genom hos försäkringsdomstolen genom bebesvär. Besvären
skola hava inkom- svär. Besvärshandlingen skall hava mit till försäkringsrådet
inom tre inkommit lill försäkringsrådet inom veckor från det klaganden erhållit
tre veckor från den dag då klagankännedom om beslutet; dock skall den fick del
av beslutet. Den omstän-besvårstiden för menighet vara fem digheten, att
handlingen tillställts veckor. Den omständigheten, att be-
försäkringsdomslolen, utgör dock ej svaren ingivits eller insänts direkt till
hinder för besvärens upptagande till försäkringsdomstolen, ulgör ej hin-
prövning, därest handlingen inkom-der för besvärens upptagande till mit till
domstolen före besvärstidens prövning, därest de inkommit till utgång,
domstolen före besvärstidens utgång.
Försäkringsrådets
beslut--------------- annorlunda förordnar.
48
§.
Avgift
för------------------------- samt förvaltningskostnader.
Grunderna
för----------------------- ---- av Konungen.
Försäkringsavgifterna
skola--------------- med riksdagen.
I
övrigi--------------------------------- avse försäkringstagaren.
Utan hinder av 3 § första stycket förvaltningslagen (1971:000) äga 14
20 §§ nämnda lag tiUämpning i ärende rörande den frivilliga försäkringen.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Med nuvarande lydelse avses beträffande 48 § den lydelse
som har föreslagils 1971:22.
prop.
opaginerad Kontrollera mot PDF
84 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
59)
Förslag
tiU
Lag om ändring i lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut
Härigenom förordnas,
alt rubriken till lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut
saml 1 och 2 §§ lagen skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
§
(Nuvaranåe
lydelse)
Lag
om
besvär över försäkringsrådets
beslut
Utan
hinder av vad därom eljest finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådets
beslul i ärende angående försäkring eller skadeersättning föras hos
försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkommit till
försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom om
beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den
Omständigheten, att besvären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen,
utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit
till domstolen före besvärslidens utgång.
(Föreslagen
lydelse)
Lag
om
besvär över försäkringsrådets
beslut,
m. m.
Ulan
hinder av vad därom eljest finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådets
beslut i ärende angående försäkring eller skadeersättning föras hos
försäkringsdomstolen genom besvär. Besvärshandlingen skall hava inkommit till
försäkringsrådet inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.
Den omständigheten, att handlingen tillställts försäkringsdomslolen, utgör
dock ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest handlingen inkommit
till domstolen före besvärstidens utgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Försäkringsrådets
beslut
2 § .
T---- annorlunda
förordnar.
Bestämmelserna
i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i
ärende angående försäkring eller skadeersättning hos försäkringsrådet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 är 1971 85
60)
Förslag
tUl
Lag
om
ändring i allmänna förfogandelagen (1964: 279)
Härigenom
förordnas, alt 23 § allmänna förfogandelagen (1954: 279) skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
23
§.
Ersällning,
som skall-------------- Konungen besiämmer.
Ersällning,
som icke------ förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.
Den
värderingsnämnd,------------- samma egendom.
Annan
ersättning------ bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd.
Utan
hinder-------------- av riksvärderingsnämnden.
I lokal värderingsnämnds
beslut 1 lokal värderingsnämnds beslut må kronan och enskild sakägare samt må
kronan och enskild sakägare samt i beslut avmyndig het, som i första i beslut
av myndighet, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka stycket sägs,
enskild sakägare söka ändring hos riksvärderingsnämnden ändring hos
riksvärderingsnämnden mom tre veckor från det klaganden genom besvär. Med
enskild sakägare fick del av beslutet. Med enskild sak- avses i delta stycke
jämväl den som ägare avses i detta stycke jämväl den enligt 11 § salts i
kronans ställe, som enligt 11 § satts i kronans ställe.
över
riksvärderingsnämndens------------------ ej föras.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
61)
Förslag
tUl
Lag
om
ändring i rekvisitionslagen (1942: 583)
Härigenom
förordnas, att 17 och 20 §§ rekvisitionslagen (1942: 583) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
86
Kungl.
Majits proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning, som---------------
över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild
sakägare anföra besvär hos den allmänna lokala värderingsnämnden. Besvären
skola inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet hava inkommit
till länsstyrelsen.
Vill någon med stöd av 15 § göra anspråk på ersättning
utöver vad gällande taxa medgiver, skall han inom tid som nyss sagts göra
ansökan därom hos riksvärderingsnämnden.
rekvisitionens
fullgörande.
över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild
sakägare anföra besvär hos den allmänna lokala värderingsnämnden. Beträffande
tid och sått för anförande av besvär finnas föreskrifter i 12 §
förvaltningslagen (1971:000). Besvärshandlingen må också tillställas
länsstyrelsen.
Vill någon med stöd av 15 § göra anspråk på ersättning
utöver vad gällande taxa medgiver, skall han inom besvärstiden göra ansökan
därom hos riksvärderingsnämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20 § .
över
lokal värderingsnämnds beslut i ärende angående ersättning må besvär anföras
hos riksvärderingsnämnden inom tjugu dagar från det klaganden erhåUit del av
beslutet.
över
lokal värderingsnämnds beslut i ärende angående ersättning må besvär anföras
hos riksvärderingsnämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
62) Förslag
tm
Lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280)
Härigenom
förordnas, att 10 och 45 §§ allmänna ransoneringslagen (1954:280) skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För förnödenhet, som jämlikt 8 § För förnödenhet, som jämlikt 8 §
inlöses
av kronan, utgår ersättning inlöses av kronan, utgår ersättning
(Nuvarande
lydelse)
10 §.
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
87
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
med
belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av det
inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsUng och lagring
av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än som skolat
utgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avslåtts till
kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd, som omförmäles
i rekvisitionslagen. Ändring i lokal värderingsnämnds beslut må av kronan och
enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det
klaganden fick del av beslutet, över riksvärderingsnämndens beslut må klagan
ej föras.
(Föreslagen
lydelse)
med
belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av det
inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och lagring
av partiet; dock må ersättning icke bestämmas lill högre belopp än som skolat
ulgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avslåtts till
kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd, som omförmäles i
rekvisitionslagen. Ändring i lokal värderingsnämnds beslut må av kronan och
enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden genom besvär, över
riksvärderingsnämndens beslut må klagan ej föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Klagan över beslut, som
annan myndighet än domstol meddelat i fråga om lillämpning av denna lag, skall
föras genom besvär inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet
och i den ordning som är bestämd för överklagande av myndigbetens beslut; dock
skall klagan över beslut, som meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37
§, föras hos Konungen. Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens
beslut lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Klagan över beslut, som
annan myndighet än allmän domstol meddelat i fråga om lillämpning av denna
lag, skall föras genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av
myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut rörande lUlämpning av 23,
36 eller 37 § och över beslut av central förvaltningsmyndighet rörande återkallelse
av ransoneringsbevis föras hos kammarrätten genom besvär. Utan hinder av
däröver förd klagan skall förvaltningsmyndighetens eller kammarrättens beslut
lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
88 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
63)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1954: 679) om nykterhetsvård
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1954: 579) om nykterhetsvåd
dels
att 29 och 30 §§ skall upphöra att gälla,
dels alt i 1820 §§, 21 §
1 mom. saml 22, 23, 25, 31 och 3337 §§ ordet »länsstyrelsen» i olika
böjningsformer skall bytas ut mot »länsrätten» i motsvarande form,
dels alt 3, 5, 9, 24,
2628, 32, 40, 55, 5962 och 66 §§ skaU ba nedan angivna lydelse,
dels att i lagen, närmast
efter 62 §, skall införas en ny paragraf, 62 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §.2
I varje kommun skall finnas en I varje
kommun skall finnas en
kommunal nykterhetsnämnd och i kommunal nykterhetsnämnd och i
varje län en lansnykterhetsnämnd. I varje län utom Gotlands län en läns-
Stockholms län omfattar länsnykter- nykierhelsnämnd. I Stockholms län
hetsnämndens verksamhetsområde omfattar länsnykterhetsnämndens
dock icke Stockholm. verksamhetsområde dock icke Stock-
holm.
Nykterhetsnämnderna
skola------------- av socialstyrelsen.
När
i--------------------------------------- eljest vistas.
5
§.»
Kommunal
nykterhetsnämnd------------ kommunens socialnämnd.
Konungen
äger---------------------- av länsnykterhetsnämnden.
Ledamöter
i----------------------------- av nämnden.
Vid
val ------------------------------- till tjänstgöring.
I fråga om valbarhet till
ledamot I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhe-
eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägel- tens
upphörande och rätt till avsä-se, mandattid och avgång, val av ord- gelse,
mandattid och avgång, val av förande och vice ordförande, ställe ordförande och
vice ordförande, och tid för sammanträde, suppleants ställe och tid för
sammanträde, supp-tjänslgöring och rätt att närvara vid leants tjänstgöring
och rätt att när-
1 Senaste lydelse av 25 § 1964: 175
19 § 1964:175 34 § .
21 § 1 mom. 1963: 72 36 § 1956: 225
= Senaste lydelse 1967:790. 'Senaste lydelse 1964:779.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 89
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sammanträde, beslutförhet och jäv, vara vid sammanträde,
beslutförhet, förfarandet vid fattande av beslut, förfarandet vid fattande av
beslut, protokoll och reservation, tillkänna- protokoll och reservaiion,
tillkännagivande varest och på vilka tider givande varest lill nämnden ställda
till nämnden ställda framställningar framställningar mottagas, tidpunkt
mottagas, skriftväxling, vård och för- när handling skall anses ha kommit
tecknande av handlingar hörande tUl in till nämnden, skriftväxling, vård
nämndens arkiv, utseende av kassa- och förtecknande av handlingar hö-förvaltare
samt ledamots ansvar och rande till nämndens arkiv, utseende
skadeståndsskyldighet skall vad i 32 av kassaförvaltare saml ledamots an-42 §§
kommunallagen är stadgat svar och skadeståndsskyldighet skall rörande kommunens
styrelse äga vad i 3236 §§, 37 § första stycket motsvarande tillämpning; dock
att och 3842 §§ kommunallagen är det ej är erforderligt, att protokoll stadgat
rörande kommunstyrelsen upptager annat än förteckning å när- äga motsvarande
tillämpning; dock varande ledamöter samt för varje att del ej är erforderligt,
att protokoll ärende beslutet och skälen därför. upplager annal än förteckning
å närvarande ledamöler samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4
och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos kommunal
nykterhets-nämnd.
9 §.»
Länsnykterhetsnämnden skall--------- länsstyrelsen, samt
två ledamöter, utsedda av länds- två ledamöler, utsedda av lands-
linget;
dock skall i Gotlands lån kom- tinget; dock skall i län, som omfattar
munfullmäktige i Gotlands kommun en kommun vilken icke deltager i utse två
ledamöter samt i annat lån, landsting, landsiingei utse en ledamot som
omfattar en kommun, vilken och kommunfullmäktige i den kom-icke deltager
i landsting, landstinget munen en ledamot, utse en ledamot och kommunfullmäktige
i den kommunen en ledamot.
För varje--------------------------------- en suppleant.
Ledamöter och suppleanter utses bland motsvarande
tillämpning.
Ledamöter och suppleanter utses för------ den avgångne.
Närmare bestämmelser----------------- av Konungen.
Angående bestridandel---------------- särskilt stadgat.
' Senaste lydelse 1970:49.
90
Kungl. Maj:ls
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
24 § .
(Nuvarande
lydelse)
Föreläggande,
som i 23 § sägs, skall innehålla erinran om rätten att påkalla förhör enligt 27
§. Har länsstyrelsen vid föreläggandets meddelande beslutat anordna förhör,
skall detta tillkännagivas i föreläggandet med angivande tillika att förklaring
kan avgivas vid förhöret.
Är
den som ansökningen avser omhändertagen enUgt 21 § 1 mom. må, där
länsstyrelsen av särskild anledning anordnar förhör med honom innan
ansökningshandlingarna utställts till delgivning enligt 23 §, sådan
delgivning underlåtas och handlingarnas innehåll i stället vid förhöret
tillkännagivas för den, varom fråga är; dock åligge länsstyrelsen att på
begäran tillhandahålla honom avskrift av ansökningshandlingarna.
26
Har
någon omhändertagils enligt 21 § 1 mom., åligger det lånsstyrelsen alt, sedan
ansökan om Ivångsintagning inkommit, utan uppskov pröva, huruvida han
fortfarande skall vara omhändertagen.
Sedan
lid för förklaring över ansökningen utgått, har länsstyrelsen all utan
oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderligt förhör i ärendet samt förelaga
detsamma till slutligt avgörande.
27
Förhör
med den, om vars intagning är fråga, skall, där ej särskilda
(Föreslagen
lydelse)
Föreläggande,
som i 23 § sägs, skall innehålla erinran om möjligheten enligt 9 § tredje
stycket förvaltningsprocesslagen (1971:000) att påkalla muntlig förhandling.
Har länsrätten vid föreläggandets meddelande beslutat anordna muntlig förhandling,
skall delta tillkännagivas i föreläggandel med angivande tilllika att
förklaring kan avgivas vid förhandlingen.
Är
den som ansökningen avser omhändertagen enligt 21 § 1 mom. må, där länsrätten
av särskild anledning anordnar muntlig förhandling med honom innan
ansökningshandlingarna utställts till delgivning enligt 23 §, sådan delgivning
imderlåtas och handlingarnas innehåll i släUet vid förhandlingen tillkännagivas
för den, varom fråga är; dock åligge länsrätten alt på begäran tillhandahålla
honom avskrift av ansökningshandlingarna.
§
Har
någon omhändertagits enligt 21 § 1 mom., åligger det länsrätten alt, sedan
ansökan om tvångsintagning inkommit, ulan uppskov pröva, huruvida han
fortfarande skall vara omhändertagen.
Sedan
lid för förklaring över ansökningen utgått, har länsrätten att utan oskäligt
dröjsmål föranstalta om erforderlig muntlig förhandling i ärendet samt företaga
detsamma till slutligt avgörande.
Vid
delgivning som avses i 23 § samt underrättelse och tillhandahål-
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1970: 457.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majits
proposition nr 30 år 1971
91
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
skål
däremot äro, av länsstyrelsen anordnas, om han i förklaring begärt att bliva
muntligen hörd. Lånsstyrelsen må jämväl eljest förordna om dylikt förhör
ävensom förhör med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av
betydelse för ärendets bedömande.
Beträffande kallelse
tiU förhör inför länsstyrelsen, hämtning och annan påföljd av utevaro skola
bestämmelserna i 13 § 2 mom. första och andra styckena äga motsvarande tilllämpning;
dock skall i fråga om hämtning till förhör gälla dels att handräckning härför
må meddelas, där den uteblivne delgivits kallelse till förhöret så tidigt att
han kunnat inställa sig å förelagd dag, dels ock att person, som skall höras
upplysningsvis, ej må hämtas förrän det befunnits, att han ej genom viten kunnat
förmås tiU inställelse.
(Föreslagen
lydelse)
lande
enligt 24 § andra stycket skola bestämmelserna i 43 § förvaltningsprocesslagen
(1971:000) om begränsningar i rätten att taga del av det som tillförts målet
äga motsvarande tUlämpning. Detsamma skall gälla i fråga om vittnesberättelse,
som med tiUämpning av 25 § nämnda lag och 36 kap. 18 § rättegångsbalken
upptagits i parts frånvaro.
Rätten må underlåta att
kalla den som ansökningen avser till muntlig förhandling för förhör med vittne,
såvida det finnes grundad anledning att antaga, att någons personliga säkerhet
skulle sättas i fara eller ändamålet med tillämnade eller vidtagna
vårdåtgärder skulle motverkas, om han erhåller kännedom om förhöret.
Har den, om vars
intagning är fråga, delgivits kallelse till muntlig förhandling så tidigt att
han kunnat inställa sig på förelagd dag och utebliver han utan att hava
anmält laga förfall, äger rätten förordna att han skall hämtas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
§.» Vid förhör inför länsstyrelsen skola förhandlingarna vara offentliga.
Länsstyrelsen äger dock avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas
md ej fyllt tjugo år. När den som ansökningen avser det begär, sä ock eljest,
när lånsstyrelsen finner omständigheterna föranleda därtill, skall
handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må
medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan
' Senaste lydelse 1969: 1G9.
opaginerad Kontrollera mot PDF
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
förväntas
bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma.
Länsstyrelsen må höra person upplysningsvis utan att den som ansökningen
avser är närvarande.
Konsulent
eller assistent hos läns- Vid muntlig förhandling i lånsrät-
nykterhelsnämnden eller annan, som ten skola konsulent eller assistent hos
företräder denna nämnd, så ock re- länsnykterhetsnämnden eller annan,
presentanl för vederbörande kommu- som företräder denna nämnd, så ock
nala nykierhelsnämnd skola få lill- representant för vederbörande kom-
fälle att närvara vid förhöret. munala nykterhetsnämnd få tillfälle
Protokoll
skall föras över vad vid att närvara. förhöret förekommer.
32
§.1
Länsstyrelsens
sluUiga beslut jåm- Länsrätts slutliga beslut skall oför-te
besvärshänvisning, där klagan dröjligen delgivas sökande samt den över
beslutet må föras, skall oför- som beslutet avser, dröjligen delgivas
sökande samt den som beslutet avser.
Har
beslutet----------------------------- tillställas åklagaren.
Där
nykierhelsnämnd---------------------- denna nämnd.
40
§.
Allmän
vårdanstalt för------------- för alkoholmissbrukare.
Sådant
erkännande----------------------- helst återkallas.
Allmän
vårdanstalt skall------------------- en styrelse.
Vid
allmän------------------------------ för avdelningen.
Förvaltningslagen (1971: 000) äger tillämpning i ärende enligt denna
lag, som handlägges av styrelse eller föreståndare för allmän vårdanstalt, även
om anstalten drives av annan än staten, landsting eller kommun.
Konungen
meddelar------------------- anstalternas verksamhet.
55
§.«
Missbrukar
den utskrivne alkohol- Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga drycker samt
undandrager haltiga drycker samt undandrager sig
' Senaste lydelse 1970: 457. ' Senasie lydelse 1963: 72.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
93
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
sig
övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter, må länsstyrelsen,
om han ej genom hjälpålgärd kunnat återföras Ull ett nyktert liv eller sådan
åtgärd prövas vara gagnlös, besluta, att han skall återintagas å allmän
vårdanstalt. Sådant beslut må dock ej avse den som tidigare återintagits, med
mindre efter föregående ålerinlagning meddelats beslut jämlikt 18 §.
I ansökan om ålerinlagning
skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de meddelade
föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande i övrigt under
tiden efter utskrivningen. Ansökningen skall för att kunna föranleda beslut
enligt första siycket hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av den
tid, varunder den som ansökningen avser är underkastad övervakning eller
lydnadsföreskrifter.
Beslämmelserna i 1921 och
23 39 §§ skola äga molsvarande tilllämpning för de fall, varom i denna
paragraf är fråga.
(Föreslagen
lydelse)
övervakning
eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifler, må länsrätten, om han ej
genom hjälpålgärd kunnat återföras till ell nyktert liv eller sådan åtgärd
prövas vara gagnlös, besluta, att ban skall återintagas å allmän vårdanstalt.
Sådant beslut må dock ej avse den som lidigare återintagits, med mindre efter
föregående ålerinlagning meddelals beslut jämlikt 18 §.
I ansökan om ålerinlagning
skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de meddelade
föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande i övrigt under
tiden efter utskrivningen. Ansökningen skall för att kunna föranleda beslut
enligt första stycket hava inkommit lill länsrätten före utgången av den tid,
varunder den som ansökningen avser är underkastad övervakning eller
lydnadsföreskrifter.
Bestämmelserna
i 1921, 2328 och 3139 §§ skola äga motsvarande tillämpning för de fall,
varom i denna paragraf är fråga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
59 Beslut av
nykterhetsnämnd må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet innebär
utdömande av vite, förordnande enligt 15 § om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift,
förverkande av anstånd med verkställighet eller ålgärd som avses i 14 § 2 mom.
över annat av nykierhelsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej
föras.
Talan
mot nykterhetsnämnds beslut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden
avvisat ombud eller biträde eller om beslutet innebär utdömande av vite,
förordnande enligt 15 § om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrifl,
förverkande av anstånd med verkstäUighet eller ålgärd som avses i 14 § 2 mom.
över annat av nykierhelsnämnd en-
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1957: 215.
opaginerad Kontrollera mot PDF
94
Kungl. Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Klagan
föres genom besvär hos länsstyrelsen.
(Föreslagen
lydelse)
ligt
denna lag meddelat beslul må klagan ej föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
60 § .
Beslut av anstallsstyrelse
eller föreståndare må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet avser
fråga om försökspermission, utskrivning eller annan vårdfråga eller om det
irmebär förordnande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrift.
Talan föres genom
besvär hos socialstyrelsen inom tre veckor från det klaganden erhöll kännedom
om beslutet.
Beslut av anstallsstyrelse
eUer föreslåndare må överklagas hos socialstyrelsen genom besvär, om beslutet
avser fråga om försökspermission, utskrivning eller annan vårdfråga eller om
det innebär förordnande om övervakmng eller meddelande av lydnadsföreskrift.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Länsstyrelses
beslut må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet innebär
förordnande om tvångs-intagning, avslag å ansökan härom, villkorligt anstånd
med verkställighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande jämlikt 22
eller 27 § av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkcdlats
att upplys-inngsvis höras inför länsslyrelsen.
Talan
föres hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning
därtill ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den
ytterligare utredning, som kan vara erforderlig, till socialdepartementet
insända samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.
Klagan
över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons
Mot
länsrätts beslut må talan föras, om beslutet innebär förordnande om
tvångsintagrung, avslag å ansökan härom, villkorligt anstånd med
verkställighet eller förverkande av dylikt anstånd eller fråga är om beslut
som avses i 34 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:000).
Talan
mot beslul, som av länsrätt särskilt meddelats om någons om-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste
lydelse 1956:225.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 95
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
omhändertagande,
må av honom fö- händertagande, må av honom föras ras i enahanda ordning,
dock utan ulan inskränkning lill viss tid. inskränkning till viss tid.
över
annat av länsstyrelse medde- Talan är ej tillålen mot beslut av
lat slutligt beslut, än
ovan sägs, är lånsstyrelse eller mot annat av länsklagan ej tilläten. Ej
heller må sär- rätt meddelat beslut än förut är sagt. skild klagan föras,
där länsstyrelse under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än
förut är sagt.
62
§.»
Mot sådant beslut av
socialstyrelsen, som meddelats i särskilt fall, föres talan hos
kammarrätten genom besvär, över beslut av socialstyrelsen md Talan mot
annat beslut av socialt/en som beslutet rörer söka ändring styrelsen föres
hos Konungen genom hos Konungen genom besvär, vilka besvär. skola ingivas
till socialdepartementet.
62
a §.
Bestämmelserna i 27 § första styc ket andra punkten och andra stycket
skola äga motsvarande tillämpning vid prövning i högre rätt av fråga om tvångsintagning.
66 §.=
Skall
kallelser och andra medde- I mål eller ärende enligt denna lag
landen
enligt denna lag delgivas får får delgivning ej ske med tillämpning
rfef
ej ske med tillämpning av 12 eller av 12 eller 15 § delgivningslagen
15
§ delgivningslagen (1970: 428). (1970: 428).
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971 såviti avser 3, 9, 1820 §§, 21 § 1 mom.
samt 2237, 55, 59, 61 och 66 §§. Äldre bestämmelser gäller i denna del
fortfarande i fråga om lalan mot beslut av länsstyrelse som meddelats före den
1 juU 1971.
1
övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i
denna del fortfarande i fråga om talan mot beslul av socialstyrelsen som
meddelals före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1956: 225. ' Senaste lydelse 1970: 457.
opaginerad Kontrollera mot PDF
96
Kungl. Majits
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
64)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1966:183) om bankrörelse
Härigenom förordnas,
att 175 § lagen (1955:183) om bankrörelse skaU ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
175 §.
över beslut, som meddelas
av tillsynsmyndigheten, må klagan föras hos Konungen inom den tid som år
stadgad för överklagande av förvaltande myndighets beslut, men beslutet går
ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Den som icke åtnöjes
med registreringsmyndighetens beslul, varigenom registrering vägrats, må sist
inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär bos Konungen.
över beslut om sådan
förklaring, som avses i 167 § 2 mom. och 168 §, må jämväl besvär anföras i den
ordning, varom i andra stycket stadgas.
Talan
mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom
besvär, men beslulel går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda
förordnar.
Den
som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens beslut, varigenom registrering
vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos
kammarrätten. I samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan
förklaring, som avses i 167 § 2 mom. och 168 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
65)
Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen
(1955:416) om sparbanker
Härigenom
förordnas, att 91 § lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
97
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
91 §.*
över beslul, som meddelas
av tillsynsmyndigheten, må klagan föras hos Konungen inom den tid, som är
stadgad för överklagande av förvaltande myndighets beslut, men beslutet går
ändock i verkställighet, där icke Konungen förordnar annorlunda.
Den som icke åtnöjes
med registreringsmyndighets beslut, varigenom registrering vägrats, må sist
inom två månader från beslutets dag anföra besvär däröver hos Konungen.
över
beslut om sådan förklaring, som avses i 86 § 3 mom., må jämväl besvär anföras i
den ordning, varom stadgas i andra stycket.
Talan mot
tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär,
men beslulel går ändock i verkställighet, där icke Konungen förordnar annorlunda.
Den
som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens beslut, varigenom registrering
vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra besvär däröver hos
kammarrätten. 1 samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan
förklaring, som avses i 86 § 3 mom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
66)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen
Härigenom förordnas,
att 82 § lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse) 82 §.
Den
som icke åtnöjes med tillsynsmyndighetens beslut, varigenom registrering
vägrats, mä sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos
kammarrätten genom
opaginerad Kontrollera mot PDF
I Senaste lydelse 1962:234.
411563
98 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
besvär. I samma ordning föres talan
mot beslut om sådan förklaring som
avses i 103 § 2 mom. lagen om ekono
miska föreningar,
över beslut, som Ullsynsmyndighe- Talan mot annat beslut, som till
ien meddelar med stöd av denna lag, synsmyndighelen meddelar med stöd
må klagan föras hos Konungen, men av denna lag, föres hos Konungen ge-
beslutet går ändock i verkstäUighet, nom besvär, men beslutet går ändock
om icke Konungen annorlunda för- i verkställighet, om icke Konungen
ordnar. annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
67) Förslag
tiU
Lag
om
ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
Härigenom förordnas, att 5, 13 och 15 §§ lagen (1956: 618)
om allmänna sammankomster skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §
Ansökan om------------------------ huvudsakliga
uiformning.
Erfordras ulöver--------------------- vid sammankomsten.
Om beslut i anledning av ansökan Om beslut i
anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. In- skall meddelas
skriftligt besked. nebär beslutet att sammankomst ej må äga rum, skola skälen
därtill angivas.
13 §.»
Mot beslut som myndighet medde- Mot beslut som
polismyndighet lat på grund av denna lag må talan meddelat på grund av denna
lag föres föras genom besvär, om beslutet fat- talan hos länsstyrelsen genom
besvär.
> Senaste lydehe 1964: 678.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 99
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
täts
av lånsstyrelse, hos Konungen Talan mot lånsstyrelses beslut en-
och eljest hos länsstjTclsen. ligt lagen och mot
socialstyrelsens be
slut enligt 12 § föres hos Konungen
genom besvär.
Beslut som---------------- ---------- annorlunda förordnas.
15
§.
Med dagsböter straffes Till böter dömes
1)
den som-------------------------------- första stycket.
Försummelse
i--------------------------- till stånd.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
68)
Förslag
liU
Lag
om
ändring i luftfartslagen (1967: 297)
Härigenom
förordnas, alt 14 kap. 2 § luftfartslagen (1957:297) skaU ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
14
KAP.
2
%.'
Talan mot sådant
luftfartsverkets beslut i särskilt fall enligt denna lag eller med stöd därav
meddelade föreskrifter, som rör certifikat eller behörighetsbevis för
personal inom luftfarten, medgivande att utan certifikat göra tjänst å
luftfartyg, registrering av luftfartyg eller förbud mot luftfartygs
avgång, föres hos kammarrätten genom besvär, över luftfartsverkets beslut
enligt Mot annat beslut av luftfartsverket denna lag må klagan
föras hos enligt denna lag föres talan hos Konungen genom
besvär. Utan hin- Konungen genom besvär. der av besvär skall beslutet, där
ej Beslut, som avses i denna paragraf,
' Senaste lydelse 1969: 201.
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
annat
angives, lända till efterrättelse skall omedelbart lända fill
efterrät-intUl dess annorlunda blivit förord- telse, om ej annorlunda för
ord nas. nat.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om lalan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
69)
Förslag
till
Lag
om
ändring i strålskyddslagen (1968: 110)
Härigenom förordnas,
att 29 § slrålskyddslagen (1958: 110) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
29
§.
över tillsynsmans beslut
enligt 16 § må klagan föras hos strålskyddsmyndigheten inom tre veckor från
det klaganden fick del av beslutet. När synnerliga skäl äro därlill, äger
tillsynsman förordna att beslutet skall omedelbart lända till efterrättelse
ulan hinder av förd klagan.
över beslut av
slrålskyddsmyndig-heten enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom
besvär.
Mot
tillsynsmans beslut enligt 16 § föres talan hos strålskyddsmyndigheten genom
besvär. När synnerliga skäl äro därlill, äger tillsynsman förordna atl
beslutet skall omedelbart lända lill efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Talan
mot beslul i särskilt fall av slrålskyddsmyndighelen rörande tillstånd,
godkännande, medgivande, villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller
vitesföreläggande enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär, om ej
beslutet rör fråga som avses i 5 § tredje stycket eller 12 § första stycket.
I
övrigt föres talan mot strdl-skyddsmyndighetens beslut enligt denna lag hos
Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
101
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
Strålskyddsmyndigheten äger förordna, atl villkor,
åläggande, föreskrift, förbud eller återkallelse av tillslånd eller
godkännande som meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 § skall
omedelbart lända till efterrättelse ulan hinder av förd klagan.
(Föreslagen lydelse)
Strålskyddsmyndigheten och kammarrätten äga förordna, alt
villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller återkallelse av tillstånd eller
godkännande som meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 § skaU
omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
70) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1926:1) innefattande bestämmelser i
anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående
renar i
gränsområdena
Härigenom
förordnas, att i lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning av
konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i
gränsområdena skall införas en ny paragraf, 18 §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse) 18 §. Mot lånsstyrelsens beslut enligt 8, 10 eller 16 § föres talan
hos kammarrätten genom besvär.
Talan
mot annat beslut av länsstyrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom
besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
102
Kungl.
Majits proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
71) Förslag
till
Lag
om ändring i civUförsvarslagen (1966:74)
Härigenom
förordnas, att 83 § civUförsvarslagen (1960: 74) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
83 över
civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär
anföras hos länsstyrelsen.
Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse
eller civilförsvarsstyrelsen, må överklagas hos Konungen.
Talan må---
Under högsta
(Föreslagen lydelse)
§
över beslut av civUförsvarschef, chef för undsättning skär
eller polismyndighet i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras hos
länsstyrelsen.
Mot länsstyrelses beslut om kostnadsfördelning enligt 49,
54 eller 55 §, om uttagande av egendom enligt 76 § eller om föreläggande av
vite vid underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt 15 § föres talan hos
kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut, som
länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser i
särskilt fall meddelat om föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
godkännande i vad angår inrättande, utrustning eller underhåll av enskilt
skyddsrum, dock ej beslut enligt 31 §.
I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt
denna lag hos Konungen genom besvär. I samma ordning föres talan mot
civilförsvars-styrelsens beslut enligt lagen.
---- eUer58§.
----- till
efterrättelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 103
72) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun
att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter
Härigenom förordnas, att 7 § lagen (1939: 254) om
skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda
arbetsuppgifter skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7§.
Klagan över beslut, som enligt den- Mot länsstyrelses beslut enligt 5 §
na lag meddelas av länsstyrelse, må om utdömande av vite föres talan
föras hos Konungen i vederbörande hos kammarrätten genom besvär,
statsdepartement i den ordning, som Talan mot annat beslut av läns-
för överklagande av förvaltande myn- styrelse enligt denna lag föres hos
digheters och ämbetsverks beslut år Konungen genom besvär,
bestämd. Länsstyrelses beslut skall Länsstyrelses beslut som avses i
dock ulan hinder av besvär lända till andra stycket skall utan hinder av
efterrättelse, intill dess annorlunda besvär lända till efterrättelse, intill
kan varda förordnat. dess annorlunda förordnas.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol
beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
73) Förslag
tiU
Lag
om ändring i barnavårdslagen (1960:97)
Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen (1960:
97)*,
dels att 21, 7678 och 84 §§ skall upphöra all gälla,
dels att i 7 och 12 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall
bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
' Senaste lydelse ov 12 § 1969:151 56 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
104
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
dels
alt i 37 och 79 §§ ordet »länsstyrelsen» skall bytas ut mot »länsrätten»,
dels att i 56 § ordet »stad»
skall bytas ut mot >kommun>, dels att 8, 9, 13, 14, 19, 20, 24, 75,
8083, 8587 och 95 §§ samt rubriken lill 11 kap. skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Belräffande
barnavårdsnämnd skall vad i 3242 §§ kommunallagen är stadgat om kommunens
styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommunens tjänst anställd
befattningshavare skall dock icke på grund av denna sin tjänsteställning vara
obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd. Ej heller är det
erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll upplager, förutom vad som må
följa av 14 § tredje stycket denna lag, annal än förteckning på närvarande
ledamöter och för varje ärende beslutet och skälen därför.
Belräffande
barnavårdsnämnd skall vad i 3236 §§, 37 § första stycket och 3842 §§
kommunaUagen är stadgat om kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning. I kommunens
tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna sin
tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i
barnavårdsnämnd. Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll
upptager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annal än
förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslulel ocb skälen
därför.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag
tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Barnavårdsnämnden
skall hos kommunens fullmäktige och styrelse göra erforderliga framställningar
och äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar
och befattningshavare infordra yttranden och upplysningar.
Nämnden
bör--
Finner
nämnden
Barnavårdsnämnden
skall hos kommunfullmäktige och kommunstyrelsen göra erforderliga framställningar
och äger att från kommunstyrelsen och kommunens övriga nämnder samt dess
beredningar och befattningshavare infordra yttranden och upplysningar.
berör barnavården.
vederbörande domstol.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majits
proposition nr 30 år 1971
105
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i detta kapitel
stadgas avser icke Stockholms stad. 1 fråga om organisationen av barnavården
där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser som efter förslag av
stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Kan i annan kommun
organisationen icke lämpligen anordnas efler vad i detta kapilel sägs, äger
Konungen på framställning av kommunens fullmäktige medgiva undantag.
Vad i detta kapitel
stadgas avser icke Stockholm. 1 fråga om organisationen av barnavården där
skola i stället gälla de särskilda bestämmelser som efter förslag av kommunfullmäktige
fastställas av Konungen.
Kan
i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad i detla
kapilel sägs, äger Konungen på framstäUning av kommunfullmäktige medgiva
undanlag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
§.
Åligger
det--------------------- utan dröjsmål.
Utredningen
skall------------- vållas någon.
Vad
som--------------------- betryggande sätt.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971: 000) äga 6, 810,14,15,
17, 19 och 20 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd.
Bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen äga motsvarande tillämpning på
barnavårdsnämnds beslut under ärendes handläggning.
19 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innan barnavårdsnämnden
avgör ärende, skall den ärendet rör underrättas om vad som framkommit vid
utredningen samt tillfälle beredas honom att yttra sig däröver, såvida icke
sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt
avgörande att yttrande icke kan avvaktas.
Begär den som är
berättigad att yttra sig atl bli muntligen hörd inför nämnden, skall förhör med
honom
Begär
någon, som enligt 15 § förvaltningslagen (1971:000) skaU beredas tillfälle
att yttra sig, att bli
opaginerad Kontrollera mot PDF
106
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
anordnas,
om ej särskilda skäl föranleda annat. Den som beredes tillfälle atl yttra sig
skall eriiu-as om rätten atl påkalla sådanl förhör.
Den
ärendet----------------
Är fråga om barn under
femlon år, skall vad i denna paragraf stadgas endast gälla föräldrarna.
(Föreslagen
lydelse)
munlUgen
hörd inför nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl
föranleda annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om
rätten att påkalla sådanl förhör. - äga betydelse.
Är
fråga om bam under femton år, skall vad som stadgas i 15 § förvaltningslagen
och förevarande paragraf endast gälla föräldrarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
§ .
Den årendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden
eller företrädare för denna.
Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest
vara olämplig, må han avvisas.
Är den ärendet rör under
aderlon år, böra hans föräldrar vara närvarande, när han höres av barnavårdsnämnden
eller företrädare för denna, om del kan ske utan men för utredningen.
Är den ärendet rör
under aderton år, böra hans föräldrar vara närvarande, när han höres, om det
kan ske utan men för utredningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24 §.1
Har barnavårdsnämnden
enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård
eller ulredning, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om han
fyllt femton år, och hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt
anmodas att skriftligen förklara, huruvida han samtycker liU att det
verkställes.
Lämnas
icke av envar som enligt
Har barnavårdsnämnden
enligt 29 eller 30 § beslutat alt någon skall omhändertagas för samhällsvård
eller ulredning, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om han
fyllt femton år, och hans föräldrar, ffar i ärendet sJcif/aJctig mening antecknats
i nämndens protokoll, skall upplysning härom lämnas. Den som delgives
beslutet skaU samtidigt anmodas att skriftligen förklara, huruvida han
samtycker till atl del verkställes.
Lämnas
icke av envar som enligt
opaginerad Kontrollera mot PDF
> Senaste lydelse 1970: 460.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
107
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
försia
slyckel skall erhålla del av beslutet samtycke till verkställighet, skall
beslutet underställas länsstyrelsens pröviung. För sådanl ändamål skall
beslutet jämte samtliga handlingar i ärendet utan dröjsmål och senast inom tio
dagar från dagen för beslutet ingivas till länsstyrelsen.
(Föreslagen
lydelse)
försia
stycket skall erhålla del av beslutet samtycke till verkställighet, skall
beslutet underställas länsrättens prövning. För sådanl ändamål skall beslulel
jämte samtliga handlingar i ärendet utan dröjsmål och senast inom lio dagar
från dagen för beslutet tillställas länsrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11
kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsjnål
75
I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål skola
beslämmelserna i 1416 §§, 17 § första och andra styckena samt 19 21 §§ i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Vid
förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden beredas
tillfälle att närvara.
Skall
underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger
det länsstyrelsen alt ulan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må verkställas
innan målet slutligt avgöres.
11
kap. Förfarandet hos länsrätt i underställningsmål
§
I
fråga om förfarandet hos länsrätt i underslällningsmål skola bestämmelserna i
15 § tredje stycket, i 16 och 17 §§ om kallelse och hämtning till
läkarundersökning av den underårige och om hämtning till förhör av den som
ärendet rör, i 19 § första stycket andra punkten och tredje stycket samt i 20 §
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Vid
muntlig förhandling skall representant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle
alt närvara.
Skall
underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger
det länsrätten all utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må verkställas innan
målet slutUgt avgöres.
opaginerad Kontrollera mot PDF
med stöd----------------------------------- 51
§.
/ barnavårdsnämnds beslut
må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen, om nämnden
utdömt
förelagt vite,
avvisat
av enskild anlitat biträde.
Talan mot barnavårdsnämnds
beslut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden utdömt förelagt vite,
avvisat ombud eller biträde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1969: 151.
opaginerad Kontrollera mot PDF
108
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Föreslagen
lydelse)
(Nuvarande
lydelse)
Ändring
sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Lånsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller
avbryta verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse
oberoende av laga kraft.
81 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ beslutet som styrelse
för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan må den
beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas
till denna.
Talan mot beslut som
styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från
skolan föres hos länsrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
talan------------------------ särskilt stadgal.
82 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Av länsstyrelse meddelat
beslut eller utslag i mål eller ärende som avses i denna lag skall genom länsstyrelsens
försorg skyndsamt delgivas varje enskild person och kommun som beröres därav.
Av länsrätt eller
länsstyrelse meddelat beslut i mål eller ärende som avses i denna lag skall
delgivas varje enskild person och kommun som be röres därav.
opaginerad Kontrollera mot PDF
83 §.
över
länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende an-gåenåe
skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad för
omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget barns vård
må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fuUföljas endast
beträffande ränta eller rättegångskostnad.
Om mål angående ersättning
från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över
det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må i samband därmed föras
Mot
länsstyrelses slutliga beslut i mål eller ärende enligt denna lag samt mot
annat beslut i särskUt fall av socialstyrelsen än som avses i 56 §, 57 § första
eller tredje stycket eller 58 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan må dock ej fullföljas endast belräffande ränta eller rättegångskostnad.
Om
mål angående ersättning från koinmun förevarit hos två eller flera
länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade beslutet,
må i samband därmed föras
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
talan
även mol utslag eller beslut som
109
dessförinnan meddelats i
målet. Sådant utslag eller beslul skall ej hindra att saken prövas i sin
helhel.
lalan
även mol beslut som dessförinnan meddelats i målel. Sådant beslut skall ej
hindra all saken prövas i sin helhet.
85 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Besvär över
länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.
Lånsstyrelsen skaU
skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen
saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara
erforderlig, insända samtliga handlingar i målet jämte eget utlåtande till
kammarrätten eller, om besvären skola prövas av Konungen, till
social-deparlemcntel.
I fråga om delgivning
av kammarrätts beslut skall vad som är stadgat i 82 § äga motsvarande
tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ fråga om delgivning
av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat i 82 § äga motsvarande
tillämpning.
över kammarrättens
utslag må klagan icke föras.
Länsstyrelses eller
länsrätts beslut i ärende som avses i 49 kap., beslut av socialstyrelsen
enligt 62 eller 64 § och kammarrätts motsvarande beslut skola omedelbart lända
till efterrättelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ beslut av
socialstyrelsen må åndring sökas hos Konungen genom besvär, vUka skola
ingivas till socialdepartementet.
Av
socialstyrelsen enligt 58, 62 eller 64 § meddelat beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.
Mot sådant beslut av
socialstyrelsen, som ej meddelats i särskilt fall, samt mot beslut av
styrelsen enligt 56 §, 57 § första eller tredje stycket eller 58 § föres
talan hos Konungen genom besvär.
Av socialstyrelsen enligt
58 § meddelat beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senasie lydelse 1963:261.
110 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
95 §.1
Skall
kallelser, beslut eller andra / mål eller ärende enligt denna lag
meddelanden enligt denna
lag delgi- får delgivning ej ske med tillämp-
vas får det ej ske med
tillämpning av ning av 12 eller 15 § delgivnings-
12
eller 15 § delgivningslagen (1970: lagen (1970:428).
428).
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 24 § andra slyckel, 37, 7581
och 95 §§, rubriken till 11 kap. samt, i fråga om länsrätt, 82 och 86 §§.
Hänvisningen i 75 § lill 19 och 20 §§ skall dock för tiden liU den 1 januari
1972 avse 19 § andra slyckel andra punklen och fjärde slyckel respektive 20 §
tredje stycket i paragrafernas nuvarande lydelse.
I
övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i
denna del fortfarande i fråga om lalan mot beslut av länsstyrelse,
socialstyrelsen eller kammarrätten som meddelats före den 1 januari 1972.
74)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1960:408) om behörighet alt ulöva läkaryrket,
dels
att i 210 §§ och övergångsbestämmelserna ordet »medicinalstyrelsen» skall
bytas ul mol »socialstyrelsen»,
dels
atl 12 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
12
§.
Talan
mot socialstyrelsens beslut enligt 25, 7 eller i särskilt fall enligt 9 §
föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot
annat beslut av socialstyrelsen
enligt
denna lag föres talan hos
Konungen genom besvär.
Beslut,sommedicinalstyrelsenmed-
Beslut, som socialstyrelsen eller
delat med stöd av denna
lag, skall kammarrätten meddelat med stöd av
* Senaste lydelse 1970:460. ° Senaste lydelse av
3 § 1964:214
6 § 1963:252.
Kungl.
Majits proposition lu- 30 år 1971 111
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
lända
till omedelbar efterrättelse, om denna lag, skall lända lill omedelbar
ej annorlunda förordnas. efterrättelse, om ej annorlunda för-
ordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om lalan mol beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
75)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1963: 251) om behörighet alt ulöva tandläkaryrket
dels
att i 26 och 8-11 §§ samt Iredje stycket första punkten övergångsbestämmelserna
ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mol »socialstyrelsen»,
dels
att 13 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
13
§.
Talan
mot socialstyrelsens beslut enligt 36, 8 eller 10 § föres hos kammarrätten
genom besvär.
Mot annat beslut av
socialstyrelsen
enligt denna lag föres talan hos
Konungen genom besvär.
Beslut, som medicinalstyrelsen Beslut, som socialstyrelsen
eller
meddelat med stöd av denna lag, skall kammarrätten meddelat med stöd av
lända till omedelbar efterrättelse, om denna lag, skall lända till omedelbar
ej annorlunda förordnas. efterrättelse, om ej annorlunda för-
ordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
> Senaste lydelse av 4 § 1964:550.
112 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
76)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket
m.
m.
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1965: 61) om behörighet all utöva veterinäryrket m.
m.,
dels
atl i 5 § ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen», dels
alt 13 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
13
§.
Talan
mot veterinärstyrelsens beslut enligt 25, 7 eller i särskilt fall enligt 8 §
föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot
annat beslut av veterinärsty
relsen enligt denna lag föres talan
hos Konungen genom besvär.
Beslul som veterinärstyrelsen med- Beslut som veterinärslyrelsen eller
delar med stöd av denna lag länder kammarrätten meddelar med stöd av
lill omedelbar efterrättelse, om annat denna lag länder till omedelbar
efter-
ej förordnas. rättelse, om annat ej förordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
77)
Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område,
dels
att i 1 och 9 §§ ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas
ut mot »socialstyrelsen» i motsvarande form,
dels
att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.
Kungl. Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
113
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut, som
medicinalstyrelsen meddelat med stöd av 9 §, skall lända lill omedelbar
efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
11
§.
Talan
mot socialstyrelsens beslut enligt 9 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Förbud
som avses i 9 § skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda
förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
78)
Förslag
till
Lag
om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)
Härigenom förordnas,
atl 47 § varumärkeslagen (1960: 644) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
47 § . «
Talan
mot----------------------
Talan
föres---------------------
Mol
besvärsavdelningens beslut må talan föras av sökanden, om det gått honom emot.
Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag.
--------- skäl föreligga.
------------- beslutets
dag.
Mol
besvärsavdelningens beslul må lalan föras av sökanden, om det gått honom emot.
Talan föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets
dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före
den 1 januari 1972.
> Senaste lydelse 1967:841.
114 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
79)
Förslag
till
Lag
om
ändring i patentlagen (1967: 837)
Härigenom
förordnas, att 25 och 72 §§ patentlagen (1967:837) skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 §.
Talan
enligt------------------- till prövning.
Mol
beslut på besvärsavdelningen Mot beslut på besvärsavdelningen
må talan föras av
sökanden, om det må talan föras av sökanden, om det
gått
honom emot. Talan föres genom gått honom emot. Talan föres hos
besvär hos Konungen inom
två må- regeringsrätten genom besvär inom
nåder
från beslutets dag. två månader från beslutets dag.
Beslämmelserna
i 22 § femte styc- Bestämmelserna i 22 § femte styc
kel äga molsvarande lillämpning be- ket äga motsvarande tillämpning be
träffande handlingar som inkomma träffande handlingar som inkomma
till A'onungen. till regeringsrätten.
72
§.
Talan
mot------------------- till prövning.
Mol
besvärsavdelningens beslut fö- Mot besvärsavdelningens beslut fö-
res
talan genom besvär hos Konungen res talan hos regeringsrätten genom inom
två månader från beslutets dag. besvär inom två månader från beslutets
dag.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före
den 1 januari 1972.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 115
80)
Förslag
till
Lag
om
ändring i mönsterskyddslagen (1970: 486)
Härigenom
förordnas, att 22 och 47 §§ mönsterskyddslagen (1970: 485) skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
22 §
Talan
enligt-------------------- lill prövning.
Mot beslul på
besvärsavdelningen Mot beslut på besvärsavdelningen
får lalan föras av .sökanden, om be- får lalan föras av sökanden, om be
slutet gått honom emot. Talan föres slutet gått honom emot. Talan föres
genom besvär hos Konungen inom hos regeringsrätten genom besvär
två månader från beslutets dag. inom tvä månader från beslutets dag.
47
§
Talan
mot-------------------- lill prövning.
Talan
mot besvärsavdelningens be- Talan mot besvärsavdelningens be-
slul föres genom besvär
hos Konung- slut föres hos regeringsrätten genom
en inom två månader från beslutets besvär inom två månader från be-
dag. slutels dag.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fräga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972,
81)
Förslag
till
Lag
om ändring i
växtförädlarrättslagen (1971: 000)
Härigenom
förordnas, att 19 och 48 §§ växtlörädlarrättslagen (1971:000) skall ha nedan
angivna lydelse.
116 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(I
prop. 1971:40 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
19 §
Talan
enligt---------------------------- till prövning.
Mot
beslul av lantbruksstyrelsen Mol beslut av lantbruksstyrelsen
får
talan föras av sökanden, om be- får talan föras av sökanden, om be
slutet gått honom emot. Talan föres slutet gått honom emot. Talan föres
hos Konungen genom besvär inom hos regeringsrätten genom besvär in-
två månader från beslutets dag. om två månader från beslutels dag.
48 §
Talan
mot---------------------------- fill prövning.
Talan
mol lanlbruksstyrelsens be- Talan mot lantbruksstyrelsens be-
slut
föres hos Konungen genom be- slut föres hos regeringsrätten genom
svär inom två månader från beslu- besvär inom två månader från be
tets dag. slutets dag.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
82)
Förslag
tiU
Lag
nm
ändring i brandlagen (1962: 90)
Härigenom
förordnas i fråga om brandlagen (1962: 90), dels att i 1 § orden »kommunens
fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige», dels att 15 och 16 §§
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
15
§.
över
brandstyrelses---------------------- hos länsstyrelsen.
Talan
mot beslut, som enligt denna Talan mot länsstyrelses beslut i
lag meddelas av länsstyrelsen, föres ärende som avses i 6, 7, 9 eller 14 §
hos Konungen. föres hos kammarrätten genom be-
svär.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 117
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
Mot annat beslut av
länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 §.
Den som utan giltigt
skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning, varlUl han kallats genom
brand-larm eller på annat sätt, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest
icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot 10
eller 11 § eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, som avses i 12 §, dömes
lill dagsböter.
Arbetsgivare eller
arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för deltagande i brandövning
eller brandsläckning eller därmed sammanhängande arbete, dömes, såframt
ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet, till dagsböter.
Den som genom brandlarm
eller på annal sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling,
dömes tiU dagsböter eller fängelse i högst sex månader och vare skyldig att
ersätta därav föranledd kostnad.
Den som utan giltigt
skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning, vartill ban kallats genom
brandlarm eller på annat sätt, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest
icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mol 10
eller 11 § eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, som avses i 12 §, dömes
till böter.
Arbetsgivare eller
arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för deltagande i brandövning
eller brand-släckning eller därmed sammanhängande arbete, dömes, såframt ledigheten
kunnat medgivas ulan synnerlig olägenhel, till böter.
Den som genom brandlarm
eller på annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling,
dömes till böter eller fängelse i högst sex månader och vare skyldig att
ersätta därav föranledd kostnad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
118 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
83)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i skollagen (1962: 319)
Härigenom förordnas,
att 14, 18, 20 d, 20 f, 23, 25, 39 a och 54 §§ skollagen (1962: 319) skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
avseende--------------------
Beträffande
skolstyrelsen skall i övrigt vad i 3342 §§ kommunallagen är stadgat rörande
kommunstyrelsen äga motsvarande tiUämpning. Om val av ordförande och vice
ordförande skall jämväl länsskolnämnden underrättas.
------ i styrelsen.
Belräffande
skolstyrelsen skall i övrigt vad i 3336 §§, 37 § första stycket och 3842 §§
kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning.
Om val av ordförande och vice ordförande skall jämväl länsskolnämnden
underrättas.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag
tillämpning i samtliga ärenden hos skolstyrelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i 1214 §§ stadgas
äger icke avseende å skolstyrelsen i Slockholms kommun. Beträffande nämnda skolstyrelse
skola 50 §, 51 § 1 mom. och 52 § kommunallagen för Stockholm äga lillämpning
med iakttagande av atl antalet ledamöter ej må understiga sju saml alt
skolchefen ej må ulses lill ledamot eller suppleant.
Vad
i 1214 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms kommun.
Beträffande nämnda skolstyrelse skola 50 §, 51 § 1 mom., med undantag av
hänvisningen till 39 § andra stycket, samt 52 § kommunallagen för Stockholm
äga tillämpiung med iakttagande av att antalet ledamöter ej må understiga sju
samt att skolchefen ej må utses till ledamot eller suppleant.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag
tillämpning i samtliga
opaginerad Kontrollera mot PDF
* Lagen omtryckt 1970: 1026.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
119
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skolchefen
i
ärenden
hos skolstyrelsen i Stockholms kommun.
-------- § sägs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fråga om atl förvägra elev
i landstingskommunens gymnasieskola befrielse enligt 27 § och fråga om alt
förvägra någon inträde i sådan skola på grund av beslämmelserna i 45 och 47 a
§§ skall prövas av utbildningsnämnden, i den mån Konungen ej annorlunda
förordnar.
Fråga om alt förvägra elev
i landstingskommunens gymnasieskola befrielse enUgl 27 § och fråga om atl
förvägra någon inträde i sådan skola på grund av beslämmelserna i 45 och 47 b
§§ skaU prövas av utbUdnings-nämnden, i den mån Konungen ej annorlunda
förordnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
den-------------------------
Beträffande
utbildmngsnämnd, som väljes enligt första slyckel, skall beslämmelserna i 17 §
ovan saml i 4351 §§ och 54 § fjärde slyckel landslingslagen den 14 maj 1954
(nr 319) äga motsvarande tillämpning.
--------- till
tjänstgöring.
Beträffande
utbildningsnämnd, som väljes enligt första siycket, skola bestämmelserna i 17
§ ovan samt i 4547 §§, 48 § första stycket, 49 51 §§ och 54 § fjärde stycket
landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) äga motsvarande tillämpning.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag
tillämpning i samtliga ärenden hos utbildningsnämnd, som väljes enligt första
stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varje
bam,--------------------
Skolpliktigt barn som
på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen i
grundskolan äger rätt till undervisning i specialskolan. Fråga om barns rätt
till sådan undervisning prövas av lokal styrelse för specialskolan, sedan föråldrarna
fått tillfäUe att yttra sig.
--------- i grundskolan.
Skolpliktigt
barn som på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen
i grundskolan äger rätt till undervisning i specialskolan. Fråga om barns rätt
till sådan undervisning prövas av lokal styrelse för specialskolan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
120
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
25
§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Studieväg
för----------------
Uttagning
till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom skolans försorg,
sedan föräldrarna fått tillfälle att yttra sig.
------- av skolan.
Uttagning
till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom skolans försorg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna
i---------------
Fräga huruvida skolplikt
enligt
30 § Iredje stycket gäller för barn
efler utgången av vårterminen det
kalenderår då barnet fyller sexton
år och fråga om barn enligt 31 §
andra stycket skall deltaga i under
visningen i specialskolan prövas av
lokal styrelse för specialskolan. In
nan beslut meddelas skola föräld
rarna ha fått tillfälle att yttra sig.
På lokal---------------------------
-------- avsedd
undervisning.
Fråga
huruvida skolplikt enligt 30 § tredje siycket gäller för bam efler utgången av
vårterminen det kalenderår då barnet fyller sexton år och fråga om barn enligt
31 § andra stycket skall deltaga i undervisningen i specialskolan prövas av
lokal styrelse för specialskolan.
37 §§ .
opaginerad Kontrollera mot PDF
54
§.
över beslut av
lånsskolnämnd och skolöverstyrelsen må besvär anföras hos Konungen.
Mot
länsskolnänmds beslut i ärende, på vilket 35 eller 39 § äger tilllämpning,
föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot
beslut som avses i 51 § andra stycket.
Talan
mot annat beslut av lånsskolnämnd eller skolöverstyrelsen enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 121
84)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring
Härigenom
förordnas, alt 3 kap. 6 §, 18 kap. 9 och 22 §§ samt 20 kap. 13 § lagen (1962:
381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
3
kap.
6
§.
Försäkrad
är----------------------------- i sjukpenningklass.
Beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skall skriftligen
delgivas denne.
18
kap.
9
§.
Ledamot
av----- försäkringskassas Ijänsl.
Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och kassan eller rörande hans försäkring eller eljest hans rätt
enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av annan fråga, vari
han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad
sålunda år stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller
annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.
22
§.
Ärende
avgöres-------------- ---- för pensionsärenden.
I
ärende,----------------------------- betydelse höras.
Begär
den ------------------------------ däremot äro.
Beslut som fattas i pensionsdelegation skall, i den mån det icke befinnes
obehövligt, innehåUa de skål, på vilka avgörandet grundas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
122
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydehe)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Besvär
skola ingivas eller insändas till den myndighet eller det organ som meddelat
beslutet.
Den
omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet,
som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens upptagande lill
prövning, därest de inkommit före besvärslidens utgång.
Beträffande
tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om allmän försäkringskassas
beslut tillämpas vad som är föreskrivet i lagen om besvärstid vid talan mot
förvaltande myndighets beslut.
AUmän
försäkringskassas-------
Besvärshandling
skall tillställas den myndighet som meddelat beslutet.
Den omständigheten att
besvärs-handlingen tillställts den myndighei, som har att pröva besvären, utgör
ej hinder för besvärens upplagande till prövning, därest handlingen inkommit
före besvärstidens utgång.
pröva
beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
85)
Förslag
till
Lag
om
ändring I namnlagen (1963:621)
Härigenom
förordnas i fråga om namnlagen (1963: 521),
dels
att 34 § skall upphöra att gälla,
deh atl 28, 29 och 35 §§
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finner pastor gjord
anmälan ej kunna upptagas, skall han med angivande av grunden därför meddela
beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok. Meddelas be-
Finner pastor gjord
anmälan ej kunna upptagas, skall han meddela beslut att anmälningen ej
föranleder anteckning i kyrkobok.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposUion nr 30 år 1971
123
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
.slutet
ej genast i anledning av muntlig anmälan eller är anmälningen skriftlig, skall
han ofördröjligen om beslutet underrätta den som gjort anmälningen. I
underrättelsen skall angivas vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har
att iakttaga.
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
29 §.
Den vars rätt beröres av
beslut, som pastor meddelat enligt 28 §, eller av annan åtgärd, som pastor vidtagit
i namnärende, må söka åndring däri. Talan föres hos domkapitlet genom besvär.
Talan mot domkapitlets
beslut i fråga, som enligt första stycket dragils under dess prövning, föres
hos Konungen genom besvär.
Talan mot beslut, som
pastor meddelat enligt 28 §, eller mot annan åtgärd, som pastor vidtagit i
namn-ärende, föres hos domkapitlet genom besvär.
Talan
mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt försia stycket dragits under dess
prövning, föres hos kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
35
§.'
Talan
mot----------------------------- skäl föreligga.
Talan
föres genom besvär hos pa- Talan föres bos patent- och regi-tent-
och registreringsverkels be- streringsverkets besvärsavdelning
ge-svärsavdelning inom en månad från nom besvär, beslutets dag.
Mot
besvärsavdelningens------------- icke föras.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972,
86)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m.
Härigenom
förordnas, att 17 § lagen (1963:537) om gravrätl m.m. .skall ha nedan angivna
lydelse.
' Senaste lydelse 1967:842.
opaginerad Kontrollera mot PDF
124
Kungl. Maj:ts
[iroposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mol
länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav meddelade
bestämmelser föres genom besvär hos Konungen.
17
§.
Talan
mot länsstyrelses beslut enligt 11 eller 16 § föres hos kammarrätten genom
besvär. / samma ordning föres talan mot sådant beslut enligt 15 § som ej avser
föreläggande för kommun med stöd av första stycket.
I
övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos Konungen
genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
87)
Förslag
tm
Lag
om
ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämraelser i anledning av statens
övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.
Härigenom förordnas,
att 12 § lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydehe)
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 §.
Över beslut, som
länsstyrelse eUer myndighet, som avses i 7 §, meddelat enligt denna lag, må
kommunen anföra besvär hos Konungen.
Beslut, som sägs i första
stycket och som ej avser utdömande av vite, länder lill efterrättelse utan
hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.
över beslut, som
länsstyrelse eUer myndighet, som avses i 7 §, meddelat enligt denna lag, må
kommunen anföra besvär hos kammarrätten.
Beslut, som meddelats
enligt denna lag och som ej avser utdömande av vite, länder lill efterrättelse
utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 125
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
88)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till
statsverkets kostnader för domstolsväsendet
Härigenom
förordnas, alt 5 § lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga
till statsverkets kostnader för domstolsväsendet skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
5§.
Över beslul, som länsstyrelse eller över beslut, som länsstyrelse eller
myndighei vilken avses i 1 § medde- myndighet vilken avses i 1 § medde
lat enligt denna lag, må staden anfö- lat enligt
denna lag, må staden anföra
ra besvär hos Konungen. besvär hos kammarrätten.
Beslut,
som sågs i första stycket. Beslut enligt denna lag länder till
länder lill efterrättelse
utan hinder av efterrättelse utan hinder av förd kla-
förd
klagan, om ej annat förordnas, gan, om ej annat förordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
89)
Förslag
mi
Lag om ändring i
naturvårdslagen (1964: 822)
Härigenom
förordnas, atl 40 § naturvårdslagen (1964: 822) skall ba nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
126
Kungl. Mujds
proposition nr 30 ur 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
40 § . »
Talan mot länsstyrelses
beslut enligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser föres genom
besvär hos Konungen. Statens naturvårdsverk äger föra sådan talan för
tillvaratagande av naturvårdens intressen.
Talan
mot hälsovårdsnämnds beslut eidigt denna lag föres genom be-.svär hos
länsstyrelsen.
Talan
mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos läns-.styrelsen genom
besvär.
Talan
mot länsstyrelses beslut i ärende enligt 13, 17, 20, 21, 22, 24, 39 eller 47 §
eller om föreläggande enligt 16 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot
annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom
besvär.
Statens
naturvårdsverk äger för tillvaratagande av naturvårdens intressen föra talan
mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av
lagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
90)
Förslag
tm
Lag
om
ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274)
Härigenom
förordnas, alt 24, 26 och 27 §§ statstjänstemannalagen (1965: 274) skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
24 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innan fråga om
disciplinär bestraffning avgöres, skall tillfälle beredas tjänstemannen att
skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest finnes lämpUgt, vid
muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom. Därvid äger han för
I ärende om disciplinär
bestraffning skall, om tjänstemannen påfordrar det, tillfälle beredas honom
att vid muntligt förhör uttala sig i saken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1970:891.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
127
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
sitt
försvar anlita biträde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare
verksamhet finnes lämplig för uppdraget.
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 § .
Vidtages
ålgärd ---------
Beslut
om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas lill
disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen besiämmer. I
ärende om avstängning skola bestämmelserna i 23 § andra stycket och 24 §
iakttagas.
Om
avstängning
------ omedelbart hävas.
Beslut
om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till
disciplinstraff, av Konungen och eljesl av myndighet som Konungen besiämmer. I
ärende om avstängning skola beslämmelserna i 23 § andra siycket och 24 §
iakttagas. Bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971: 000)
skola tiUämpas åven om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes
handläggning.
----- särskilda bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
27 §.1
Tjänsteman
som----------------
Beslut
om avstängning enligt försia siycket eller om läkarundersökning som avses där
meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av
Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I sådant ärende
skola bestämmelserna i 23 § andra stycket iakttagas. Tillfälle skall beredas
tjänstemannen att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest
finnes lämpligt, muntligen uttala sig i ärendet. Därvid äger han anlita biträde
som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig
för uppdraget.
Närmare
bestämmelser-------
---- omedelbart hävas.
Beslut
om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där
meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas tiU disciplinstraff, av
Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I sådant ärende
skola beslämmelserna i 23 § andra styckel iakttagas. Om tjänstemannen påfordrar
det, skall tillfälle beredas honom att muntligen uttala sig i ärendet.
Bestämmelserna i 15, 17
och 18 §§
förvaltningslagen (1971:000) skola
tiUämpas även om beslut som nyss
sagts utgör beslut under ärendes
handläggning.
-------- av Konungen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1970: 353.
128 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
91)
Förslag
tUl
Lag
om
ändring i lagen (1966: 293) ora beredande av sluten psykiatrisk vård
i
vissa fall
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa falP,
deh
all 32 § skall upphöra att gälla,
dels
att i 4 § orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ul mot »kommunfullmäktige»,
dels
alt 1, 6, 22, 24, 26 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att i lagen, närmasl efter rubriken »Särskilda bestämmelser», skall införas en
ny paragraf, 34 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
1
§.-
Den
som------------------------------ under b).
Med
psykisk------------------------- i förståndsutvecklingen.
Vård
beredes på sjukhus som dri- Vård beredes på sjukhus som dri-
ves
av staten, landstingskommun ves av staten, landstingskommun
eller stad som ej tillhör sädan kom- eller kommun som ej tillhör lands
mun, tingskommun.
Vad
som------------------------- särskild sjukavdelning.
6
§.==
Behörig
alt--------------------------------- detta slag.
Vårdintyg
får utfärdas-------------------- sådan undersökning.
Vårdintyg
utfärdat--------------------------- är verksam.
Vårdintyg
får icke---------------------------- om intagning.
Bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971:000) äga icke
tUlämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg.
22
§.
Talan
får---------------------------------- utan bifall.
I
övrigt får talan mot utskrivnings- I övrigt får talan mot utskrivnings-
nämnds
beslut föras endast i fall nämnds beslut enligt denna lag föras
som avses i 26 §. endast i fall som avses i 26 §.
Talan
föres-------------------------------- genom besvär.
'Senaste lydelse av 4 § 1967:948. -Senaste lydelse
1969:212.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 129
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydehe)
24
§.
Talan
enligt----------------- motsvarande lillämpning.
Besvären
skola inges till utskriv-ningsnåmnden.
26
§.
Talan mot beslut,
varigenom ut- Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd avvisat biträde
en- skrivningsnämnd ullåUt sig om er-ligt 32 § eller utlåtit sig om ersätt-
sättning som avses i 33 § tredje styc-ning som avses i 33 § tredje styckel,
ket, föres hos psykiatriska nämnden föres hos psykiatriska nämnden ge- genom
besvär, nom besvär.
Besvären
skola inges till utskrivningsnämnden.
34
§.1
Utskrivningsnämnd
eller----------------- äro närvarande.
Bestämmelsema
i--------------- eller psykiatriska nämnden.
Innebär beslut av utskrivningsnämnd att besvär över beslut om intagning
eller över beslut enligt 9 § andra stycket ogillats eller att ansökan om utskrivning
avslagits eller att besvär över beslut om avslag på sädan ansökan ogillats,
skall i beslutet anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet
grundas. Vad som sagts nu äger motsvarande tilllämpning i fråga om beslut av
psykiatriska nämnden.
34 a
§.
/ ärende, vari 17 § förvaltningslagen (1971:000) äger tillämpning, få
skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sågs där, om ändamålet
med värden annars skulle motverkas.
I läkares beslut enligt 8 eller 9 § eller varigenom ansökan om utskrivning
avslagits samt i motsvarande beslut av utskrivningsnämnd eller psy-
Senaste lydelse 1967:948. 511563
130 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydehe)
kiatriska
nämnden skola alltid anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet
grundas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
92)
Förslag
tm
Lag
om
ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, dels att 20 § skall upphöra att gälla, dels att i 2 § ordet
»stad» skall bytas ut mot »kommun», deh att 10, 14, 22 och 4550 §§ skall ha
nedan angivna lydelse, dels att i lagen, närmast efler rubriken »övriga
bestämmelser», skall införas en ny paragraf, 49 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
10
§.
Annan
än-------------------- med landstingskommun.
Drives
godkänd----------------- ej förordnas.
/ ärende enligt denna lag som rör någons vård i enskild inrättning
äger förvaltningslagen (1971: 000) motsvarande tillämpning.
14 §.
Ledamöter och suppleanter i sär- Ledamöter och suppleanter i sär
skild styrelse för omsorger om psy- skild styrelse för omsorger om psy
kiskt utvecklingsstörda väljes av kiskt utvecklingsstörda väljes av
landstinget eller stadsfullmäktige till landstinget eller kommunfullmäktige
det antal landstinget eller stadsfull- till det antal landstinget eller korn-
mäktige bestämmer. Antalet ledamö- munfullmäktige bestämmer. Antalet
ter får dock icke vara under fem. ledamöter får dock icke vara under
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 är 1971
131
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Valet
skall vara proportionellt om del begäres av minsl så många väljande som
motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes anlal delas med del
antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådanl
proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke
proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall
inkallas lill tjänstgöring.
För särskild styrelse för
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskommun bestämmelsema i
4351 §§ och 54 § fjärde styckel landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), I
Stockholm bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr
50) och i annan stad som ej tillhör landstingskommun beslämmelserna i 3242 §§
ocb 45 § andra och Iredje styckena kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)
motsvarande lillämpning. I protokoll behöver dock upptagas endasl förteckning
över närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
För
styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda i Stockholm gäller
dessutom vad stadsfullmäktige föreskriver med iakttagande av bestämmelserna i
kommunallagen för Stockholm.
(Föreslagen
lydelse)
fem.
Valet skall vara proportionellt om del begäres av minst så många väljande som
motsvarar del tal vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det
anlal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant
proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke
proportionellt, skall även beslämmas den ordning i vilken suppleanterna skall
inkallas till tjänstgöring.
För särskild styrelse för
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskommun bestämmelserna i
4351 §§ och 54 § fjärde stycket landslingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) samt
i kommun som ej tillhör landstingskommun beslämmelserna i 3242 §§ och 45 §
andra och tredje styckena kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)
molsvarande lillämpning. I protokoll behöver dock upptagas endast förteckning
över närvarande ledamöler och beslutet i varje ärende.
opaginerad Kontrollera mot PDF
22
§.
Beslutsnämnd
får------------------- är närvarande.
Bestämmelserna
i--------------------- av nämnden.
Nämndens beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i
den mån det icke år obehövligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
132 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
45 §.
Mot
psykiatriska---------------------- icke föras.
Mot
länsskolnämndens beslut får I fråga om talan mot länsskol-
talan
föras hos Konungen genom be- nämnds beslut gäller 54 § skollagen
svär. i tillämpliga delar.
46 § .
Talan
enligt 44 § eller----------------------------- 15 år.
Mot
beslut,--------------------- eller socialnämnden.
Talan
enligt 44 § första----------------------- viss tid.
Besvären skall
inges till den som meddelat beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
47 § .
Talan mot beslut,
varigenom beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda avvisat biträde eller
utlåtit sig om ersättning som avses i 21 § tredje stycket, föres hos psykiatriska
nämnden genom besvär.
Besyären
skall inges till beslutsnämnden.
Talan mot beslut,
varigenom beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda utlåtit sig om
ersättning som avses i 21 § tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden
genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut som avses i 30 §
tredje stycket eller 39 § Iredje stycket samt beslut av beslutsnämnd för
psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart till efterrättelse.
48 § Beslut som
avses i 30 § tredje styckel eller 39 § tredje styckel samt beslut av beslutsnämnd
för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart lill efterrättelse. Myndighet
som har att pröva besvär äger dock i avvaktan på sitt slutliga avgörande
förbjuda eller avbryta verkställighet av beslut, som överklagats hos myndigheten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
49 §.
När
psykiatriska----------------
Vid
handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tiUämpliga delar 29 och 3134 §§
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
psykiskt
utvecklingsstörda.
Vid handläggning inför
nämnden gäller i övrigt i tillämpUga delar 29, 31, 33 och 54 §§ lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 133
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
49
a §.
/ ärende, vari 17 § förvaltningslagen (1971:000) äger tillämpning,
får skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om
ändamålet med omsorgerna annars skulle motverkas.
I vårdchefs eller läkares beslut om inskrivning med stöd av 35 §, i
motsvarande beslut av ordförande i beslutsnämnd enligt 23 § första stycket, i
sådant beslut av vårdchef, föreståndare eller läkare som inriebår avslag på
ansökan om slutlig utskrivning av den som inskrivits med stöd av 35 § samt i
beslutsnämnds och psykiatriska nämndens motsvarande beslut skall alltid anges
de i 35 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.
50
§.
Vid
bedömning------------------------- i specialsjukhus.
För
inskrivning----------------------------- vid sjukhuset.
Bestämmelserna
i 4 och 5 §§ för
valtningslagen (1971:000) äger icke
tillämpning i ärende om utfärdande
av läkarintyg som avses i andra
stycket.
Särskolchef, vårdchef--------------------- första stycket.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
93)
Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål
Härigenom
förordnas, att i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk under-
134 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
sökning i brottmål skall införas en ny paragraf, 11 a §,
av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
11 a §. Mot socialstyrelsens beslut enligt 4 § och mot
kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 7 a § föres talan hos kammarrätten genom
besvär. I samma ordning föres talan mot beslut i särskilt fall av
kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av 7 eller
9 §.
Talan mot armat beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller
socialstyrelsen rörande tillämpningen av denna lag föres hos Konungen genom
besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
94) Förslag
tUl
Lag
om
ändring i lagen (1967: 631) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.
Härigenom förordnas, att 33 § lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
33 §.
Talan mot tillsynsmyndighetens Talan mot tillsynsmyndighetens
beslut föres genom besvär. beslut enligt 22 § föres hos Konungen
genom besvär.
Talan mot annat beslut av tillsynsmyndigheten enligt
denna lag föres lios kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 135
95) Förslag
till
Lag
om ändring I smittskyddslagen (1968: 231)
Härigenom förordnas, att 33 § smittskyddslagen (1968:
231) skall ha nedan angivna lydelse.
33 § .
(Nuvarande lydelse)
Talan mot------------
Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos
Konungen genom besvär.
Hälsovårdsnämnds
ocTi länsstyrelses beslut skall lända till omedelbar efterrättelse om ej
annorlunda förordnas.
(Föreslagen lydelse)
--- länsstyrelsen
genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 7, 10, 14,
15 eller 21 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt
denna lag hos Konungen genom besvär.
Hälsovårdsnämnds, länsstyrelses och kammarrätts beslut
skall lända till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot heslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
96) Förslag
tiU
Lag
om ändring i miljöskyddslagen (1069: 387)
Härigenom förordnas, all 14 och 48 §§
miljöskyddslagen (1969:387) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 §.
Koncessionsnämnden skall--------- nämndens prövning.
Nämnden skall--------------------------- i frågan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
136
Kungl. Maj:ts
proposUion nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
3. hålla sammanträde med parter och besiktning på
platsen, om det ej är uppenbart onödigt,
4. bereda part tillfålle att yttra sig över
utredning som förebragls av motpart eller införskaffats genom
koncessionsnämndens försorg.
(Föreslagen
lydehe)
3. hålla sammanträde med dem som saken angår och
besiktning på platsen, om det ej är uppenbart onödigt,
4. lämna den som gjort ansökan eller framställt
erinran underrättelse om det som tillförts ärendet genom annan ån honom själv
och bereda honom tillfälle att yttra sig däröver, om ej annat följer av 15 §
förvaltningslagen (1971: 000).
Nämnden kan uppdraga åt en--------------- styckel
3.
Nämnden kan uppdraga ål
sakkunnig-------- särskild ulredning.
Kostnad för---------------------- för
uiredningen.
48 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
A'är
koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om tillstånd
enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden för beslutets
meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller, om sä
lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även beslut av
koncessionsnämnden i fräga som avses i 41 § och beslut av länsstyrelsen i
fråga som avses i 40 §.
Talan
mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista stycket
andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor frän dagen för beslutet. Statens
naturvärdsverk får föra talan mot beslut som avses i första stycket för att
tillvarataga allmänna intressen.
Mot
beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket eller av
länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket fär talan ej föras.
Mot
beslut som meddelas av statens naturvårdsverk enligt 10 § andra stycket eller
av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.
Talan
mot beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten eller rörande förbud vid
vite enligt 51 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan
mot annat beslut av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär.
För
att tillvarataga allmärma intressen får naturvårdsverket föra talan mot
koncessionsnämndens eller lånsstyrelsens beslut i fråga om tillstånd enligt
lagen, mot koncessionsnämndens beslut i fråga som avses i 41 § och mot
länsstyrelsens beslut i fråga som avses i 40 §.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 137
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
97)
Förslag
tm
Lag
om ändring i jordhävdslagen (1969: 698)
Härigenom
förordnas, alt i jordhävdslagen (1969: 698) skall införas en ny paragraf, 9 a
§, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
9a§ Mot lantbruksnämnds beslut enligt denna lag föres talan hos
lantbruksstyrelsen genom besvär.
Talan mot lantbruksstyrelsens beslut enligt lagen föres hos Konungen
genom besvär.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
98)
Förslag
tm
Lag
om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- oeh avloppsanläggningar
Härigenom
förordnas, att 35 § lagen (1970: 244) om allmänna vallen- och
avloppsanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydehe)
35
§
Ärende,
som---------------------- av detta.
Länsstyrelsen
kan--------- av kommunen.
Talan
mot länsstyrelses beslut enligt 7 eller 33 § eller om ersättning till
sakkunnig som avses i andra
5t11563
138 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
stycket föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres
talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäUer fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
99) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1070:375) om utlämning till Danmark,
Finland, Islani eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling
Härigenom förordnas, att 6, 11 och 12 §§ lagen (1970: 375)
om utlämning tUl Danmark, Finland, Island eller Norge för verkstäUighet av
beslut om vård eller behandling skall ba nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
6§
När ärende-------------------------------- till förhöret.
Beslut om utlämning får icke med- Beslut om utlämning får icke med-
delas
utan att den som begäres ut- delas utan att den som begäres ut
lämnad fått tillfälle att ytlra sig. lämnad underrättats om det som till
förts ärendet genom annan än ho
nom själv och fåll lillfälle att yttra
sig över det.
11 §
Talan mot polismyndighets beslut Talan mot polismyndighets beslut
enligt denna lag föres hos länsstyrel- enligt denna lag
föres hos länsstyrelsen genom besvär. Besvärshandlingen sen genom besvär,
inges till polismyndigheten. Vid talan mot beslut om utlämning skall
besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då klaganden delgavs
beslutet.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
139
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Mot
länsstyrelsens beslut föres lalan hos Konungen genom besvär. Besvärshandlingen
inges till länsstyrelsen. Vid talan mot beslut om utlämning skall
besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då klaganden delgavs
beslutet.
Talan mot beslut om
reseförbud eller omhändertagande får föras utan inskränkning till viss tid.
(Föreslagen
lydelse)
Mot
länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Besvär
över beslut om utlämning enligt denna lag skall anföras inom en vecka från den
dag då klaganden delgavs beslutet. Talan mot beslut om reseförbud eller
omhändertagande får föras utan inskränkning lill viss tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 §
och länsstyrelse får,
när särskilda skäl föranleder det, förordna alt dess beslut om utlämning
verkställes omedelbart. Kammarrätts beslut om utlämning verkställes
omedelbart, om ej domstolen förordnar annat.
Beslut
om----------------- till efterrättelse.
Polismyndighet och
länsstyrelse Polismyndighet får, när särskilda skäl föranleder del,
förordna atl dess beslut om utlämning verkställes omedelbart.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
100)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i lagen (1970:390) med vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna
Härigenom
förordnas, att 11 § lagen (1970:390) med vissa bestämmelser i anledning av
slalens övertagande av lokalhållningen för de allmänna under-rättema skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
140 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
11
§ Talan mol beslul enligt denna lag Talan mot beslul enUgl denna lag
av myndighet som avses i 7
§ andra av myndighei som avses i 7 § andra
siycket föres hos Konungen
genom siycket eller av länsstyrelse föres hos
besvär. kammarrätten genom besvär.
Mot
beslut-------------------------- ej föras.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
101)
Förslag
tUl
Lag
om
ändring i lagen (1970: 696) om förenklad aktiehantering
Härigenom
förordnas, att 28 § lagen (1970:596) om förenklad akUe-hantering skall
ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
28
§
Värdepapperscentralen
slår---------------- av bankinspektionen.
Vid
meddelande------------------------- förelägga vite.
Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos
Konungen genom besvär.
Beslut
i------------------------------ förordnar annat.
Ytterligare
bestämmelser--------------------- av Konungen.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
102)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom
förordnas, att 4 kap. 6, 13 och 35 §§, 12 kap. 8 § samt 15 kap. 2 §
faslighelsbildningslagen (1970: 988) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
141
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vet förrättningsman att sådan omständighet föreligger som
kan antagas utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.
Vill sakägare-----------------
Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall
fastighetsbildningsmyndigheten snarast möjligt meddela beslut i jävsfrågan.
Sedan fråga om jäv mot förrällningsman uppkommit, får han i övrigt vidtaga
endast åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej
innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan
åtgärd får vidtagas av förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.
Den omständigheten-------
-------- jäv förfallen.
Sedan fråga om jäv mot förrältningsman uppkommit, får han
endast vidtaga åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som
ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan
åtgärd får vidtagas av förrättningslantmälaren, även om han förklarats jävig.
jäv uppkom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sakägare
får föra sin talan genom ombud.
Förrältningslantmätare
och god man får ej vara ombud vid den fas-Ughelsbildningsmyndighet som han
tillhör. Ej heller får den vara ombud som tagit befattning med saken i sin
Ijänst eller såsom ombud för sakägare med motstående intresse. Delsamma gäller
beträffande den som står i sådant förhållande till förrättningsman som avses i
4 kap. 12 § rättegångsbalken.
I övrigt
Förrättningslantmälare och god
man får ej vara ombud för eller bi
träde åt sakägare vid den faslighels-
bildningsmyndighel som han tillhör.
Ej heller får den vara ombud eller
biträde som lagil befallning med sa
ken i sin tjänsl eller såsom ombud
för eller biträde åt sakägare med
motstående intresse. Detsamma gäl
ler beträffande den som slår i så
dant förhållande till förrättningsman
som avses i 4 kap. 12 § rällegångs
balken.
--------- tillämpliga delar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
142
Kungl. Maj.ts
proposUion nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Behärskar sakägare ej
svenska språket eller är han allvarligt hörsel-eller talskadad, får tolk
anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndigheten.
Som tolk får ej den
anlitas beträffande vilken sådan omständighet föreligger att hans
tillförlitlighet kan anses förringad.
Tolk
har
Fastighetsbildningsmyndigheten
får ej som tolk anlita den beträffan
de vilken sådan omständighet före
ligger att hans tillförlitlighet kan an
ses förringad.
------------ i tjänsten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammanläggning
sker----------
Fastighetsbildningsmyndigheten
får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning, om fastigheterna beröres av
fastighetsreglering som sker i syfte atl åstadkomma en allmän förbättring av
fastighetsbeståndet inom etl område eller om annan fastighetsbildning är
beroende av sammanläggningen. Innan sammanläggning sker, skall ägaren av
fastigheterna ges tillfälle att yttra sig. Sammanläggning får ej ske, om ägaren
bestrider åtgärden och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon
betydelse.
fastigheternas ägare.
Fastighetsbildningsmyndighelen
får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning, om fastigheterna beröres av
fastighetsreglering som sker i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av
fastighetsbeståndet inom ett område eller om annan fasUghelsbildning är
beroende av sammanläggningen. Sammanläggning får ej ske, om ägaren av fastigheterna
bestrider åtgärden och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon
betydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mot
fastighetsbildningsmyn-dighetens beslut föres särskilt, om myndigheten
1. avvisat ansökan om
fastighetsbildning eUer fastighetsbestämning eller nvvisat ombud,
Talan
mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut föres särskilt, om myndigheten
1. avvisat ansökan om
fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller avvisat ombud eller
biträde,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 143
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2. ogillat jäv----------------------------- från
uppdraget.
Talan enligt------------------------ beslutet rör.
103) Förslag
tiU
Lag
om
ändring i förordningen (1961:313) om förfarandet I anmärkningsmål
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1961:313) om
förfarandet i anmärkningsmål,
dels att 9 § skall upphöra att gälla,
dels att 8 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8§.
Har annan revisionsmyndighet än Har annan revisionsmyndighet än
kammarrätten meddelat slutligt be- kammarrätt
meddelat slutligt beslut
slut i anmärkiungsmål och har ej i
anmärkningsmål och har ej an-
anmärkningen därvid avvisats med märkningen
därvid avvisats med stöd
stöd av 5 §, må talan mot beslutet av
5 §, må talan mot beslutet föras
föras genom besvär hos kammarrät- genom
besvär hos kammarrätten av
ten av revisorn samt av myndighet revisorn
samt av myndighet eller an-
eller annan, mot vars räkenskap nan, mot
vars räkenskap anmärk-
anmårkningen riktats, ävensom av ningen
riktats, ävensom av tjänste
tjänsteman, som i 4 § sägs, och sak- man,
som i 4 § sägs, och sakägare,
ägare.
över annat----------------------- icke föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
144 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
104)
Förslag
tm
Lag
om
ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)
Härigenom
förordnas i fråga om familjebidragsförordningen (1946:99)*, dels att i 24 §
orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kom-munf lUlmäktige»,
dels
att i 27 §, 28 § 2 mom. och 29 § orden »Stockholms stad» skall bytas ut mot
»Stockholm»,
dels att 25, 26, 33 och
34 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
25 §.
I fråga om
familjebidragsnämnd i arman kommun än Stockholm skall ulöver bestämmelserna i
24 § vad i 3242 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse
ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd
äga motsvarande tilllämpning, dock att det ej är erforderligt att protokollet
upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje
ärende.
I fråga om särskild
fanuljebidrags-nämnd i annan kommun än Stockholm skall utöver bestämmelserna i
24 § vad i 3236 §§, 37 § första stycket och 3842 § kommunallagen är stadgat
rörande kommunstyrelsen ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i
fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande till-lämpiung, dock atl det ej är
erforderligt att protokollet upptager annat än förteckning å närvarande
ledamöter och beslulel i varje ärende.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§
nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild familjebidragsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 § .
Belräffande
familjebidragsnämnd i Stockholm skola, ulöver vad i 24 § är stadgat, bestämmelserna
i 51 § kommunallagen för Stockholm äga tiUämpning, varjämte skall gälla vad
Beträffande särskild
familjebidrags-nämnd i Stockholm skola, utöver vad i 24 § är stadgat,
beslämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm, med undantag av hånvisningen
till 39 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förordningen omtryckt 1960: Senaste lydelse av 27 § 1962:674 29 § 1966:424
152.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
145
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
stadsfullmäktige
med tillämpning av sladgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid
familjebidragsnämndens sammanträde behöver dock ej upptaga annat än förteckning
å närvarande ledamöler och beslutet i varje ärende.
(Föreslagen
lydelse)
andra
stycket nämnda lag, äga tiU-lämpning, varjämte skall gälla vad
kommunfullmäktige med tillämpning av sladgandena i sagda lag föreskriva.
Protokoll som föres vid särskild familjebidragsnåmnds sammanträde behöver dock
ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje
ärende. Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§
nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos .särskild familjebidragsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
33
över familjebidragsnämnds beslut rörande tillämpningen av denna förordning må
klagan föras, då fråga är om tiUämpningen av 21 eller 22 §, hos
tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Klagan föres genom besvär,
vilka skola ingivas till länsstyrelsen. Skola besvären prövas av
tillsynsmyndigheten, åligger det länsstyrelsen att till denna insända besvären.
Familjebidragsnärands beslut skall gå i verkställighet utan binder av däröver
anförda besvär.
Mot
tillsynsmyndighetens-------
Mot
familjebidragsnämnds beslut rörande tiUämpningen av denna förordning föres
talan genom besvär, då fråga är om tillämpningen av 21 eller 22 §, hos
tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Familjebidragsnämnds beslut
skall gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda besvär.
31
§ sägs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
34 § . »
över
länsstyrelses beslut rörande tillämpningen av denna förordning md klagan föras
hos kammarrätten genom besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som
meddelat beslu-
Talan mot beslut av
lånsstyrelse rörande tillämpningen av 29 § första stycket föres hos Konungen
genom besvär.
Talan
mot länsstyrelses beslut / övrigt rörande tUlämpningen av denna förordning
föres hos kammarrätten genom besvär.
Liinsstyrelses
och kammarrätts be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
> Senaste lydelse 1963:112.
opaginerad Kontrollera mot PDF
146
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
tet; och åligger det länsstyrelsen att jämte eget yttrande
insända besvären till kammarrätten. Länsstyrelses beslut skall gå i
verkställighet ulan hinder av däröver anförda besvär.
Mot
kammarrättens beslut mä talan icke föras.
(Föreslagen lydelse)
slut skola gå i verkställighet utan hinder av däröver
anförda besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om falan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
106) Förslag
tm
Lag om ändring i förordningen (1067:882) om
studiemedelsavgifter
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1967:882) om
studiemedelsavgifter,
dels att 31 § skall upphöra att gälla,
dels aft
13 och 30 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
13 §.
Centrala studiehjålpsnämnden sänder underrättelse om
beslut angående preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift till
den återbetalningsskyldige. 1 underrättelsen anges vad den
återbetalningsskyldige skall iakttaga om han önskar söka rättelse i eller föra
talan mot nämndens beslut.
I underrättelse -------------
/
underrättelse till den äterbetal-
ningsskyldige om beslut angående
preliminär avgift, slutlig avgift eller
kvarstående avgift anges, utöver vad
som föreskrives i 18 § förvaltnings
lagen (1971:000), vad den återbetal
ningsskyldige skall iakttaga om han
önskar söka rättelse i centrala studie-
hjålpsnåmndens beslut.
----------- enligt 7 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mot
sådant beslut av centrala studiehjälpsnämnden som av-
Talan mot
sådant beslut av centrala studiehjålpsnämnden som avses
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
147
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
ses i derma förordning föres hos kammarrätten genom
besvär. Besvären skall insändas eller inges till centrala studiehjålpsnämnden.
Centrala
studiehjålpsnämndens beslut länder till efterrättelse utan hinder av att talan
föres mot beslutet, om nämnden ej förordnar annat.
(Föreslagen lydelse)
1 denna förordning föres hos kammarrätten genom besvär.
Beslut enligt denna förordning länder omedelbart till
efterrättelse, om ej annat förordnas i beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
106) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder
Härigenom
förordnas, att 8 och 9 §§ lagen (1964: 731) om Irafiknämnder skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydehe)
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 §.
Trafiknämnd äger -------
Ärende som---------- -----
Ledamot må ej deltaga i behandling av ärende som
personligen rör honom eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 13 § 2
rättegångsbalken.
nästa sammanträde. - fordras enhällighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9§.
Länsstyrelses
beslul i ärende som hänskjutits från trafiknämnd skall omedelbart delges
nämnden. Handlingarna i ärendet skola tillsfällas nämnden, sedan beslutet
vunnit laga kraft.
Om
länsstyrelses beslut i ärende som hänskjutits från trafiknämnd skall nämnden
omedelbart underråttas. Handlingarna i ärendet skola tillställas nämnden,
sedan beslutet vunnit laga kraft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
148 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
107) Förslag
till
Lag
om
ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande
vissa skatter
Härigenom
förordnas, att 2 § förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande
vissa skaller skaU ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 § .
Behörig
att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 § är, om annal ej
föreskrivits, den centrala beskatlningsmyndighelen eller, om sådan ej finnes,
länsstyrelsen.
Behörig
att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 § är, om annat ej
föreskrivits, den centrala beskaltningsmyndigheten eller, om sådan ej finnes,
länsstyrelsen. Mot beslut i sååant ärende får talan ej föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
108) Förslag
till
Lag
om ändring
i lagen (1920: 796) om val till riksdagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom
förordnas, att 92 § lagen ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
92 Besvär
över val till riksdagen ställas lill Konungen och skola vid äventyr av lalans
förlust ha inkommit lill cenlrala valmyndigheten inom tio dagar från den dag
då kungörelse om valets utgång intogs i allmänna tidningarna. Så snart besvär
inkommit, översändes avskrift av besvären till Konungens befallningshavande med
anmodan att skyndsamt inkomma
(1920:
796) om val till riksdagen' skall
(Föreslagen lydelse)
§
Besvär över val till riksdagen ställas till
regeringsrätten och skola vid äventyr av talans förlust ha inkommit till
centrala valmyndigheten inom tio dagar från den dag då kungörelse om valets
utgång intogs i allmänna tidningarna. Så snart besvär inkommit, översändes
avskrift av besvären till Konungens befallningshavande med anmodan att
skyndsamt
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Lagen omtryckt 1969:823.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
149
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
med
yttrande över besvären till Konungen. Efter besvärslidens utgång kungör
cenlrala valmyndigheten skyndsamt samtliga inkomna besvär i allmänna
tidningarna. Därvid utsattes viss kort lid, inom vilken förklaring över
besvären må avgivas lill myndigheten. Efter utgången av förklaringstiden
insänder myndigheten ofördröjligen besvärshandlingarna och inkomna förklaringar
till Konungen.
Den
som --------------------
(Föreslagen
lydehe)
inkomma
med yttrande över besvären till regeringsrätten. Efter besvärslidens utgång
kungör centrala valmyndigheten skyndsamt samtliga inkomna besvär i allmänna
tidningarna. Därvid utsattes viss kort tid, inom vilken förklaring över
besvären må avgivas till myndigheten. Efter utgången av förklaringstiden insänder
myndigheten ofördröjligen besvärshandlingarna och inkomna förklaringar tUI
regeringsrätten. - har skett.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot val som förrättats före
den 1 januari 1972.
109)
Förslag
till
Lag
om
ändring i kommunala vallagen (1930: 253)
opaginerad Kontrollera mot PDF
och 56 § kommunala
vallagen
Härigenom
förordnas, all 3 § 3 mom. (1930: 253)' skall ha nedan angivna lydelse.
(Föreslagen lydelse)
3
mom. Vid val av kyrkofullmäktige skall varje församling eller, där
församling är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda
ett valdistrikt. Där på grund av bestämmelserna i lagen om val till riksdagen
delar av församlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val
till riksdagen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av
kyrkofull-
(Nuvarande
lydelse)
3§.
3 mom. Vid val av kyrkofullmäktige skall varje församling eller, där
församling är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda
etl valdistrikt. Där på grund av bestämmelserna i lagen om val till riksdagen
delar av församlingen eller av valkretsen ingå i oUka valdistrikt vid val till
riksdagen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av
kyrkofull-
' Lagen omtryckt 1969:824.
opaginerad Kontrollera mot PDF
150
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
mäktige. När skäl därtUI äro, må länsstyrelsen förordna,
att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle
var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid
sådant val tillsammans uigöra ett valdistrikt.
56 Är någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär
hos Konungen; och skall han, vid förlust av talan, sist inom tio dagar efter
den dag, då valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till
länsstyrelsen, som genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens
mest spridda tidningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över
besvären må avlämnas till länsstyrelsen. Sedan den för förklarings avgivande
bestämda tiden tillända-gått, har länsstyrelsen att ofördröjligen insända
besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll över valet,
valsedlarna och övriga handlingar rörande valet till vederbörande
statsdepartement för att i regeringsrätten skyndsamt föredragas och avgöras.
Skiljes den--------------------
Vad i--------------------------
(Föreslagen lydelse)
mäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna,
alt delar av församling eller valkrets, vUka enUgt dessa bestämmelser skulle
var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid
sådant val tillsammans utgöra ett valdistrikt, över sådant beslut må besvär
anföras i den ordning, som är bestämd för överklagande av lånsstyrelsens
beslut i mål, vilka bedömas efter lagen (1961:436) om församlingsstyrelse.
§
Är någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär
hos regeringsrätten; och skall han, vid förlust av talan, sist inom lio dagar
efter den dag, då valet avslutats, ingiva sina till regeringsrätten stäUda
besvär till länsstyrelsen, som genom kungörelse, vilken införes i en eller
flera av ortens mest spridda tidningar, utsätter viss kort tid, inom vilken
förklaring över besvären må avlämnas till länsstyrelsen. Sedan den för
förklarings avgivande bestämda tiden tiUändagått, har länsslyrelsen att
ofördröjligen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom
protokoll över valet, valsedlarna och övriga handlingar rörande valet till
regeringsrätten.
för valet.
ny röstsammanräkning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
val som förrättats före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 151
110) Förslag
tui
Lag om ändring i kommunallagen (1953: 763)
Härigenom förordnas, atl 9, 37 och 40 §§, 76 § 3 mom. samt
78 § kommunaUagen (1953: 753)' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 §.
För val--------------------------- inom valkrets.
Vid valkretsindelning------------- kan ske.
I varje--------------------------- genom lottning.
Om indelning---------------------- i ärendet.
Beslut om----------------------- nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres
talan hos regeringsrätten genom besvär.
37 § .
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommunstyrelsen må-------
Vad i 16 § stadgas om jäv för kommunfullmäktig skall äga
motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kommunstyrelsen. Vid behandling
av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
---------- äro
tillstädes.
Vad i 16 § stadgas om jäv för kommunfullmäktig skall äga
motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kommunstyrelsen och annan
som har att handlägga ärende hos styrelsen. Vid behandling av ärende, vari
ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommunstyrelsen
skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen
ställda framställningar emottagas.
Styrelsens skriftväxling
Kommunstyrelsen
skall på lämpligt sätt kungöra varest till styrelsen ställda framställningar
emottagas.
Bestämmelserna
i7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tillämpning i ärende hos kommun
styrelsen.
------- och förtecknas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Lagen omtryckt 1969: 765.
opaginerad Kontrollera mot PDF
152
Kungl. Majits
propo.sition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
76 § .
3
mom. Kommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär
över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av
eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan
befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över
beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente
för sådan besvärs-nämnd antages av kommunfullmäktige. Beslut om anlagande av
reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives
i reglementet, skall vad i 45 § sägs äga tiUämpning å besvärsnämnd.
Finnes
besvärsnämnd. Beträffande klagan
3
mom. Kommun må utse särskild nämnd med uppgifl alt upptaga och avgöra besvär
över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av
eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan
befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över
beslulel eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 410, 1317, 19
och 20 §§ förvaltningslagen (1971: 000) äga motsvarande tillämpning i ärende
hos sådan besvärsnämnd.
Reglemente
för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av
reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives
i reglementet, skaU vad i 45 § sägs, med undantag av hänvisningen till 37 §
andra stycket och 40 § andra stycket, äga lillämpning å besvärsnämnd.
------ stadgas i 1 mom.
------------- sägs i 1
mom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I länsstyrelsens utslag
må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas
hos Konungen senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av
beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid
än nu sagts.
I länsslyrelsens beslut
må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskill stadgat, ändring sökas
hos regeringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll
del av beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majits propo.sition nr 30 år 1971
111) Förslag
till
Lag
om ändring
i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm
153
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom förordnas, att 9, 39 och 42 §§, 80 § 3 mom. samt
82 § kommunallagen (1957:50) för Stockholm' skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
9§.
För val--------------------------- inom valkrets.
Vid valkretsindelning---------------- kan ske.
I varje--------------------------- genom lottning.
Om indelning---------------------- i ärendet.
Beslut om r-------------------- nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres
talan hos regeringsrätten genom besvär.
39
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommunstyrelsen må ----
Vad i 17 § stadgas om jäv för kommunfullmäktig skall äga
molsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kommunstyrelsen. Vid behandling
av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
---- äro tillstädes.
Vad i 17 § stadgas om jäv för kommunfullmäktig skall äga motsvarande
lillämpning med avseende å ledamot i kommunstyrelsen och annan som har att
handlägga ärende hos styrelsen. Vid behandhng av ärende, vari ledamot eller
annan är jävig, skall denne avträda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommunstyrelsen
skall på lämpligl sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen
ställda framställningar emottagas.
Styrelsens skriftväxling
Kommunstyrelsen skall på lämpligt säll kungöra varest
till styrelsen ställda framställningar emottagas.
Bestämmelserna
i 7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tiUämpning i ärende hos kommun
styrelsen.
----------- hans inseende.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagen omtryckt 1969: 766.
opaginerad Kontrollera mot PDF
154
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
80 3 mom. Kommunen må utse särskild nämnd med uppgift att
upptaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds
beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning
eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot
befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärs-nämnd antages av
kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas
länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i
51 § 1 mom. sägs äga tillämpning å besvärs-nämnd.
Finnes besvärsnämnd, Beträffande klagan
(Föreslagen lydelse)
§
3 mom. Kommunen må utse särskild nämnd med uppgift att
upplaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds
beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning
eller entledigande från sådan befallning eller om disciplinär ålgärd mot
befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Bestämmelserna i 410, 1317, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:000) äga
motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige.
Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning.
Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 51 § 1 mom. sägs, med
undantag av hänvisningen till 39 § andra stycket och 42 § andra stycket, äga
tillämpning å besvärsnämnd.
--------- stadgas
i 1 mom.
---------- sägs i 1 mom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
länsslyrelsens utslag mä, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt
stadgat, ändring sökas hos Konungen.
1
länsslyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt
stadgat, ändring sökas hos regeringsrätten senast inom tre veckor från den
dag, dä klaganden erhöll del av beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971 155
112) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse
Härigenom förordnas, att 12 § 3 mom. samt 50, 53 och 91 §§
lagen (1961:436) om församlingsslyrelse skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.
3 mom. Om indelning------------- i ärendet.
Be.slut om----------------------- nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres
talan hos regeringsrätten genom besvär.
50 §.
Kyrkorådet må------- --------------- äro tillstädes.
Vad i 19 § första stycket stadgas Vad i 19 § första
stycket stadgas
om jäv för kyrkofullmäktig skall äga om jäv för kyrkofullmäktig skall äga
molsvarande tillämpning med avse- motsvarande tillämpning med avse
ende å ledamot i kyrkorådet. Vid be- ende å ledamot i kyrkorådet ocTi an-
handling av ärende, vari ledamot är nan som har att handlägga ärende
jävig, skall ledamoten avträda. hos
rådet. Vid behandling av ärende,
vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
53 §.
Kyrkorådet skall på lämpUgt sätt Kyrkorådet skall på lämpligt sätt
kungöra varest och på vilka tider till kungöra varest till rådet ställda
fram-
rådet ställda framställningar emot- ställningar emottagas.
lagas.
Bestämmelserna i7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tUlämpning i ärende hos kyrko
rådet.
Kyrkorådets skriftväxling------------------- hans inseende.
91 §. I länsstyrelsens utslag må, där icke 1
länsstyrelsens beslut mä, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- för
vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos
skilt stadgat, ändring sökas hos rege-Konungen senast inom tre veckor
ringsrätten senast inom tre veckor
156 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
från den dag, då klaganden erhöll från den dag, då
klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet del av beslutet. som
klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
113) Förslag
tiU
Lag
om ändring i landstingslagen (1954:310)
Härigenom förordnas, att 48 och 49 §§ samt 78 § 1 och 3
mom. landstingslagen (1954: 319) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
48 §.
Förvaltningsutskottet må äro tillstädes.
Vad i 28 § stadgas om jäv för Vad i 28 § stadgas om jäv
för
landstingsman skall äga motsvaran- landstingsman skall äga motsvaran
de tillämpiung med avseende å le- de tillämpning med avseende å le
damot i förvaltningsutskottet. Vid damot i förvaltningsutskottet och an-
behandling av ärende, vari ledamot nan som har att handlägga ärende
är jävig, skall ledamoten avträda. hos utskottet. Vid behandling av
ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne
avträda.
49 §.
Bestämmelserna i7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tillämpning i ärende hos förvalt
ningsutskottet.
I fråga------------------------------- å förvaltningsutskottet.
78 §. 1 mom. över beslut av landsting 1 mom.
över beslut av landsting äger medlem av landstingskommu- äger medlem av
landstingskommunen anföra besvär hos Konungen, nen anföra besvär hos
regeringsrät-
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
157
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Sådan
klagan må grundas endasl därå, att beslutet
icke
tillkommit i laga ordning,
står
i slrid mol allmän lag eller författning eller annorledes överskrider
landstingets befogenhet eller
kränker
klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.
Besvären,
ställda tUl Konungen, skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor
från den dag, då verkställd justering av del över beslutet förda protokollet
tillkännagivils å landstingskommunens anslagstavla. Besvären skola vara
åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens
tillkännagivande.
Över
landstings-----------------
3
mom. Landstingskommun må utse särskUd nämnd med uppgift att upptaga och avgöra
besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan nämnd om lillsältande
av eller förordnande å tjänstebefattning bos landstingskommunen eller entledigande
från sådan befattiung eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där
klagan över beslutet eljesl skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente
för sådan besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut om anlagande av
reglemente skall undersläUas Konungens prövning. Där ej annat föreskrives i
reglementet, skall vad i 42 § andra stycket, 43 §, 44 § andra stycket samt
(Föreslagen
lydelse)
len.
Sådan klagan må grundas endast därå, alt beslutet
icke
tillkommit i laga ordning,
står
i slrid raot aUmän lag eller författning eller annorledes överskrider
landstingets befogenhet eUer
kränker
klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.
Besvären,
ställda lill regeringsrätten, skola hava inkommit lill länsstyrelsen inom tre
veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslulel förda
protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Besvären skola
vara åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens
tillkännagivande.
ej klagas.
3
mom. Landstingskommun må utse särskUd nämnd med uppgift att upptaga och avgöra
besvär över beslul av förvallningsutskollet eller annan nämnd om tillsättande
av eller förordnande å tjänstebefattning hos landstingskommunen eller entledigande
från sådan befattning eller om disciplinär ålgärd mot befattningshavare, där
klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 410,
1317, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971: 000) äga motsvarande tillämpning i
ärende hos sådan besvårsnåmnd.
Reglemente
för besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut om antagande av reglemente
skall underställas Konungens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet,
skall vad i 42 § andra stycket, 43 §, 44 § andra siycket, 46 och 47 §§, 48 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
158
Kut\gl.
Majits proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
4651 §§ är stadgat med avseende å förvaltningsutskottet
äga motsvarande lillämpning å besvärsnämnd.
(Föreslagen lydelse)
första stycket, 49 § andra stycket samt 50 och 51 §§ är
stadgat med avseende å förvaltningsutskottet äga motsvarande tillämpning å
besvärsnämnd.
Finnes besvärsnämnd,------------------- stadgas i 1 mom.
Beträffande klagan---------------------- sägs i 1 mom.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
114) Förslag
tm
Lag om ändring I militärersättningsförordnlngen (1060:
261)
Härigenom förordnas, att 4 §
militärersältningsförordningen (1950:261)
(Föreslagen
lydelse)
skall
ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 § . »
Ersättningsärenden, som-----
Mot riksförsäkringsverkets beslut i sådant ärende må talan
föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom om beslutet.
Försäkringsrådet äger,-------
Mot försäkringsrådets beslut må talan föras hos
försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkommit till
försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom om
beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den
omständigheten, att be-
------ av
riksförsäkringsverket.
Mot riksförsäkringsverkets beslut i sådant ärende må talan
föras hos försäkringsrådet genom besvär.
---------- denna paragraf.
Mot försäkringsrådets beslut må talan föras hos
försäkringsdomstolen genom besvär. Besvärshandlingen skall hava inkommit till
försäkringsrådet inom tre veckor från den dag dä klaganden fick del av
beslutet. Den omständigheten, att handlingen tillställts försäkringsdomstolen,
utgör
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1967: 918.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 159
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
svaren
ingivits eller insänts direkt till dock ej binder för besvärens
uppta-försäkringsdomstolen, utgör ej hin- gande till prövning, därest
handling-der för besvärens upptagande lill en inkommit till domstolen
före be-prövning, därest de inkommit lill svarstidens utgång,
domstolen före besvärslidens utgång.
Försäkringsrådets
beslut -------------- annorlunda förordnar.
Med
avseende å försäkringsrådets Med avseende å försäkringsrådets
behandling av ifrågavarande åren- behandling av ifrågavarande ären
den skall gälla vad i 6 § lagen om för- den skall gälla vad i 6 § lagen om
säkringsrådet stadgas. försäkringsrådet stadgas. Bestämmel-
serna
i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971: 000) äga motsvarande tillämpning i
ärende enligt denna förordning hos försäkringsrådet.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
115)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar
Härigenom
förordnas, atl 62 § lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
62
§
Banken
och------------------ -------- av bankinspektionen.
Vid
meddelande----------------- förelägga vite.
Talan
mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Beslut
i--------------------------- förordnar annat.
I
övrigt--------------------------- om tillsynsverksamheten.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
160 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
116) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Härigenom förordnas, alt 40 § förordningen (1968: 576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall
ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
40 §.1
Kassan och------------------------ av bankinspektionen.
Vid meddelande------------------ förelägga vite.
Talan mot bardcinspektionens beslut enligt denna
förordning föres hos Konungen genom besvär.
Beslut i---------------------------- förordnar annat.
I övrigt---------------------------- om
tillsynsverksamheten.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
117) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1956: 2) om
socialhjälp-,
dels att 59 § skall upphöra all gälla,
dels alt i 3, 8, 9, 13 och 14 §§ orden »kommunens
fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
dels att i 10 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut
mol »kommunstyrelsen»,
dels att i 21 § ordet »stad» i olika böjningsformer skall
bytas ut mot »kommun» i motsvarande form,
dels att 4, 6, 11, 54, 58, 60 och 62 §§ skaU ha nedan
angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1970: 66.
= Senaste lydelse av 8 § 1967:321,
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
161
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga
om valbarhet lUl ledamot eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande
och rätl lill avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice
ordförande, ställe och Ud för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätl
alt närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande av
beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande varest och på vilka tider
lill nämnden ställda framställningar mottagas, skriftväxling, vård och
förtecknande av handlingar hörande till nämndens arkiv, utseende av
kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet skall vad i
3242 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse äga molsvarande
tillämpning; dock alt det ej är erforderligt, att protokoll upplager annat än
förteckning å närvarande ledamöler samt för varje ärende beslutet och skälen
därför.
I fråga
om valbarhet till ledamot eller suppleani, verkan av valbarhetens upphörande
och rätl lill avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice
ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring ocb rätt
att närvara vid sammanträde, beslutförhet, förfarandet vid fattande av beslut,
protokoll och reservaiion, tillkännagivande varest till nämnden ställda
framställningar mottagas, tidpunkt när handling skall anses ha kommit in till
nämnden, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande till
nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och
skadeståndsskyldighet skall vad i 3236 §§, 37 § första stycket och 3842 §§
kommunaUagen är stadgat rörande kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning;
dock alt det ej är erforderUgt, alt protokoll upptager annat än förteckning å
närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag
tillämpning i samtliga ärenden hos socialnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 § .1
Socialnämnden har all-------
Socialnämnden har ock-----
Nämnden skaU hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och
övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som
finnas påkallade, samt äger att
--------- och
verkstälUghel.
------------ på
nämnden.
Nämnden skall hos kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och
kommunens övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de
framställningar, som finnas påkalla-
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1968:244.
611563
opaginerad Kontrollera mot PDF
162
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess
beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysiUngar, som
erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.
(Föreslagen lydehe)
de, samt äger alt från kommunstyrelsen och kommunens
övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden
och upplysiungar, som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §
Vad i
210 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga om organisationen
av socialhjälpsverksamheten därstädes skola i stället gälla de särskUda
bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Därest i annan kommun organisationen icke lämpUgen kan
anordnas efter vad i 210 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunens
fullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.
Vad i
210 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholm. I fråga om organisationen av
socialhjälpsverksamheten därstädes skola i stället gälla de särskilda
bestämmelser, som efter förslag av kommunfullmäktige fastställas av Konungen.
Därest i annan kommun organisationen icke lämpUgen kan
anordnas efler vad i 210 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunfullmäktige
medgiva de undantag, som finnas påkallade.
opaginerad Kontrollera mot PDF
över
socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må besvär
anföras hos länsstjTclsen. Beslutet går dock i verkställighet, såvida ej
länsstyrelsen annorlunda förordnar.
över
socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må besvär
anföras hos länsstyrelsen. Beslutet länder dock omedelbart till efterrättelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
över
länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende, som
avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 §,
må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej
över länsstyrelses slutliga beslut i sådant mål eller
ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje siycket
eUer 54 §, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas
endast be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition rv 30 år 1971
163
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
fullföljas hos kammarrätten allenast belräffande ränta
eller rättegångskostnad.
Har mål,
varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller flera länsstyrelser, och
anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må i samband
därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan meddelats i
målel; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra hinder för sakens
prövning i dess helhet.
Har
länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går beslutet härom i
verkställighet utan hinder av förd klagan.
(Föreslagen lydelse)
träffande ränta eller rättegångskostnad.
Har mål, varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller
flera länsstyrelser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade beslutet,
må i samband därmed föras talan även mot beslut som dessförinnan meddelals i
målel; ocb skall sådanl beslul ej utgöra hinder för sakens prövning i dess
helhel.
Har länsstyrelse eller kammarrätt förordnal, att
socialhjälp skall meddelas, går beslutet härom i verkställighet utan hinder
av förd klagan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga
om delgivning av kammarrättens utslag skall vad i 57 § är stadgat äga
motsvarande tUlämpning.
över
kammarrättens utslag md klagan ej föras.
I fråga
om delgivning av kammarrätts beslut skall vad i 57 § är stadgat äga
motsvarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
över
länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tmämpningen av derma lag än ovan
berörts må andning sökas hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till
socialdepartementet.
över
länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan
berörts må andning sökas hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
118) Förslag
tiU
Lag
idring i förordningen (1951: 442) om förhandsbesked i
taxeringsfrågor
örordnas,
alt 68 och 11 §§ förordningen (1951:442) om 1 i taxeringsfrägor skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 § .
ande
lydelse)
varigenom
riksskatte-t förhandsbesked, må s av sökanden och taxeringsintendent, a besvär
tillkommer inde kommun, muni-ich landsting, om för-avser taxering av fas-vitt
detsamma avser kommunal inkomst-m nu sagts skola upp-igt avgöras av kamest
förhandsbeskedet ig av 6 § 1 mom., 7, 12 § kommunalskat-Kungl. Maj:t, därest
et avser annan fråga.
(Föreslagen lydelse)
över beslut, varigenom riksskatteverket meddelat
förhandsbesked, må besvär anföras av sökanden och vederbörande
taxeringsintendent. Rätt atl anföra besvär tillkommer även vederbörande kommun
och landstingskommun, om förhandsbeskedet avser taxering av fastighet eller
såvitt detsamma avser taxering till kommunal inkomstskatt. Besvär som nu sagts
skola upptagas och avgöras av regeringsrätten.
ej anföras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 § .
t 6 §
första stycket jd att besvären eljest ill prövning, vara in-atteverkets kansli
in-rån den dag, då kla-del av förhandsbe-vären skola vara fo-av
riksskatteverkets de förhandsbeskedet n utredning, klagan-
Besvär
enligt 6 § första stycket skola anföras inom en månad från den dag, då
klaganden erhållit del av förhandsbeskedet. Vid besvärshandlingen skola vara
fogade utdrag av riksskatteverkets protokoll rörande förhandsbeskedet ävensom
all den utredning, klaganden vill åberopa lill stöd för ändringssökandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
185
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
den
vill åberopa till stöd för ändringssökandet.
Inkomna besvär skola,
efter vederbörandes hörande, av riksskatteverket skyndsamt överlämnas tiU finansdepartementet,
därest prövningen av besvären ankommer pä Kungl. Maj:t, och eljest tiU
kammarrätten.
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Av
riksskatteverket meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver anförts,
Kungl. Maj:ts eller kammarrättens i anledning av besvären meddelade beslut
skall lända tiU efterrättelse vid taxering, som med beskedet avses, om och i
den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet meddelats, därom framstäUer
yrkande. Därvid har denne att meddela erforderliga upplysningar till bedömande
av beskedets tiUämplig-het.
Vad
i-------------------------
Av
riksskatteverket meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver anförts,
regeringsrättens i anledning av besvären meddelade beslut skall lända till
efterrättelse vid taxering, som med beskedet avses, om och i den mån den, på
vilkens begäran förhandsbeskedet meddelats, därom framställer yrkande. Därvid
har denne alt meddela erforderliga upplysningar till bedömande av beskedets
tillämplighet.
--- beskedet
angår.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i denna förordning
sägs om taxeringsintendent skall avse jämväl allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden och allmänt ombud enligt förordningen om mervärdeskatt.
Vad i denna förordning
sägs om taxeringsintendenl skall avse jämväl allmänna ombudet för mellankommunala
mål och allmänt ombud enligt förordningen om mervärdeskatt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft, såvitt angår 11 §, den 1 juli 1971 och i övrigt den 1
januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fräga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1970:914.
2 Senaste lydelse 1968: 581.
opaginerad Kontrollera mot PDF
166 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
119) Förslag
tiU
Lag
om ändring I förordningen (1967:343) om oljelagring m. m.
Härigenom förordnas, att 22 § förordningen (1957:343) om
oljelagring m. m.' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 §.
Mot
tillsynsmyndighetens beslut
enligt 4, 18 eller 19 § föres talan hos
kammarrätten genom besvär,
över tillsynsmyndighetens beslut / övrigt föres talan mot tillsyns-
enligt denna förordning md klagan myndighetens beslut enligt denna för
föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, ordning hos Kungl. Maj:t genom be
svär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skaU Beslut av tiUsynsmyndigheten eller
lända till efterrättelse utan hinder av kammarrätt skall lända till
efterrät-
förd klagan, där ej annorlunda för- telse utan hinder av förd klagan, där
ordnas. ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäUer fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
120) Förslag
tm
Lag om
ändring i förordningen (1967:344) om oljeavgift m. m.
Härigenom förordnas, att 11 § förordningen (1957:344) om
oljeavgift m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 § över tillsynsmyndighetens beslut Talan mot
sådant beslut av till-
enligt denna förordning md klagan synsmyndighelen som
avses i 6 §
* Förordningen omtryckt 1969: 755. " Förordningen
omtryckt 1969: 756.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
167
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse) föras hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
(Föreslagen lydelse)
första stycket eller 12 § föres hos Kungl. Maj:t genom
besvär.
Mot
annat beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna förordning föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
Beslut av
tillsynsmyndigheten eller kammarrätt skall lända tUl efterrättelse utan hinder
av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
121) Förslag
tm
Lag
om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)
Härigenom
förordnas, att 34 § 1 mom. sjukvårdslagen (1962:242) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 m o m.*
Talan mot sjukvårdsstyrelses eller direktions beslut om tillsättande av
läkartjänst i andra fall än som avses i 20 § 1 mom. föres genom besvär hos
socialstyrelsen. Besvären skola hava inkommit till socialstyrelsen inom tre
veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda
protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Vid pröviung
av
1 m o m.
Talan mot sjukvårdsstyrelses eller direktions beslut om tillsättande av
läkartjänst i andra fall än som avses i 20 § 1 mom. föres genom besvär hos
socialstyrelsen. Besvärstiden räknas från den dag, då verkställd justering av
det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens
anslagstavla. Vid prövning av besvären må jämväl de sakkunnigas förslag avse-
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Senaste lydelse 1970:211.
opaginerad Kontrollera mot PDF
168 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
besvären må jämväl de sakkunnigas ende tjänsten
komma under bedö-förslag avseende tjänsten komma un- mande, der bedömande.
Om besvär--------------------------- eller kommunallagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
122) Förslag
tUl
Lag
om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)
Härigenom förordnas i fråga om folkbokföringsförordningen
(1967: 198),
dels att 51 och 54 §§ skall upphöra att gälla,
deh att i 2 § orden »centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden» skall bytas ut mol »riksskatteverket»,
dels att i 37, 44 och 48 §§ ordet »länsstyrelse» i olika
böjningsformer skall bytas ut mot »länsskatieräti» i molsvarande form,
dels att 36, 4547, 49, 50, 52 och 57 §§ skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
36 §.
Pastorsämbete beslutar efter an- Pastorsämbete beslutar efler
an-
mälan eller när annat skäl föreUgger mälan eller när
annat skäl föreligger om viss persons kyrkobokföring i om viss
persons kyrkobokföring i församlingen. Pastorsämbetet skic-
församlingen. kar underrättelse till honom, om åtgärd vidtages utan att
anmälan skett eller om anmälan ej följts vid kyrkobokföringen.
45 §.
Mot beslut i kjrrkobokföringsären- Mot
beslut i kyrkobokföringsären
de som underslälles länsstyrelse eller de
som underställes lånsskcdterått
domkapitel eller avser föreläggande eller
domkapitel eller avser föreläg-
enligt 30, 33 eller 57 § får talan icke gande
av pastorsämbete enligt 30
föras. eller 33 § eller 57 § andra
stycket får
lalan icke föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
169
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
Talan
mot beslut i annat kyrkobokföringsärende föres genom besvär
a) hos länsstyrelsen om beslutet meddelals av
pastorsämbete och avser fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighel,
kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintUgregister,
b) hos domkapitlet om beslutet meddelats av pastorsämbete
och avser aiman fråga,
c) hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av den
lokala skattemyndigheten i Stockholm eller Göteborg.
Talan
i fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighel, kyrkobokföring under
viss rubrik eller registrering i obefintligregister får föras av den vars
kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen. Besvären skall inges till
länsstyrelsen. Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall
pröva besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.
I
annan fråga än som avses i tredje stycket får talan föras av dén som beröres
av beslutet. Talan i sådan fråga får föras utan inskränkning i tiden. Besvären
skall inges till besvärsmyndigheten.
(Föreslagen
lydelse)
Talan
mot beslut i annat kyrkobokföringsärende föres genom besvär
a) hos
länsskatterätten om beslutet
meddelats av pastorsämbete och av
ser fråga om kyrkobokföringsort,
kyrkobokföringsfastighet, kyrkobok
föring under viss rubrik eller regi
strering i obefintligregister,
b) hos
domkapitlet om beslutet
meddelats av pastorsämbete och av
ser annan fråga,
c) hos
lånsskatteråtten om beslutet
meddelats av den lokala skattemyn
digheten i Stockholm eller Göteborg.
Talan
i fråga ora kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring under
viss rubrik eller registrering i obefintligregister får föras av den vars
kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen.
I
annan fråga än som avses i tredje stycket får talan föras av den som beröres
av beslutet. Talan i sådan fråga får föras utan inskränkiung i tiden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mot lokal skattemyndighets
beslut i ärende om mantalsskrivning som underställes länsstyrelse får talan
icke föras.
Talan mot beslut av lokal
skattemyndighet i annal mantalsskrivningsärende föres genora besvär hos
lånsstyrelsen. Talan får föras av den
Mot lokal skattemyndighets
beslut i ärende om mantalsskrivning som underställes länsskatterätt får talan
icke föras.
Talan mot beslut av lokal
skattemyndighet i annat mantalsskrivningsärende föres genom besvär hos
länsskatterätten. Talan får föras av
opaginerad Kontrollera mot PDF
170
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
vars mantalsskrivning beröres av beslutet och av
kommunen.
Besvären
skall ha inkommit till länsstyrelsen senast den 15 april mantalsåret. Har besvären
ingivits till annan länsstyrelse än den som skall pröva besvären, utgör detta
ej hinder mot att de prövas.
(Föreslagen lydelse)
den vars mantalsskrivning beröres av beslutet och av
kommunen.
Besvären
skall ha inkommit senast den 15 april mantalsåret.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innan
underställt ärende avgöres, skall person och kommun som får föra lalan i
ärendet beredas tillfälle att yttra sig.
Innan länsstyrelse eller domkapitel avgör besvärsärende
inhämtas yttrande från beslutsmyndigheten och beredes den som, förutom
klaganden, får föra talan i ärendet tillfälle att avge yttrande.
Vid avgörande av kyrkobokföringsärende kan länsstyrelsen
förordna om sådan kyrkobokföringsåtgärd som ej yrkats i ärendet. I mantalsskrivningsärende
gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings-som
mantalsskrivningsåtgärd.
Innan
underställt ärende avgöres, skall person och kommun sora får föra talan i
ärendet beredas tillfälle att yttra sig över det som är av betydelse för
avgörandet.
Innan
länsskatterätt eller domkapitel avgör besvärsärende inhämtas yttrande från
beslulsmyndigheten. och beredes den som, förutom klaganden, får föra lalan i
ärendet tillfälle att avge yttrande öi>er det som är av betydelse för
avgörandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mot
lånsskatterätts beslut i ärende som underslälles kammarrätt får talan icke
föras.
49 § Mot länsstyrelses beslut i ärende som underställes
kammarrätten får lalan icke föras.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse föres genom besvär
a) hos kammarrätten i fråga om mantalsskrivning,
kyrkobokförings-ort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring under viss
rubrik eller registrering i obefintligregister eller om
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971
171
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
föreläggande eller utdömande av vite,
b) hos Konungen i annan fräga.
Talan mot dorakapitels beslut föres genom besvär hos
Konungen.
Besvär enligt andra eller tredje stycket skall inges till
den myndighet som meddelat beslutet. Har besvären ingivits till besvär smy
ndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären prövas, om de inkommit före
besvärstidens utgång.
Beslul som avses i andra eller tredje stycket skall
verkställas omedelbart, om beslutsmyndigheten ej förordnat annat.
50
Länsstyrelses beslut, varigenom mål underställes
kammarrättens prövning, och länsstyrelses eller domkapitels beslut, varigenom
ärendet avgjorts, skall delges person och kommun som beröres av beslutet.
I imderställningsbeslut--------
Länsstyrelses beslut, mot vilket talan får föras, och
domkapitels beslut skall innehålla besvärshänvisning.
(Föreslagen lydelse)
Talan mol domkapitels beslut föres hos kammarrätten genom
besvär.
Beslut av länsskatterätt, som ej skall underställas
kammarrätt, samt beslut av domkapitel och kammarrätt skall verkställas
omedelbart, om beslutsmyndigheten ej förordnat annat.
§
Länsskatterätts beslut, varigenom
mål
underställes kammarrätts pröv
ning, och lånsskatterätts, domkapitels
eller kammarrätts beslut, varigenom
ärendet avgjorts, skaU delges pers(*n
och kommun som beröres av beslutet.
----- av underställningsbeslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
52 § .
Vad
som enligt 47 § tredje stycket gäller för lånsstyrelse äger motsvarande
tillämpning pä kammarrätten vid dess prövning av mål om kyrkobokföring eller
mantalsskrivning.
Mot
kammarrättens avgörande i mål enligt denna förordning fär talan icke föras.
Vid
avgörande av kyrkobokförings-ärende kan underställningsmyndighet eller
besvärsmyndighet förordna om sådan kyrkobokföringsåtgärd som ej yrkats i
ärendet. I mantalsskrivningsärende gäller motsvarande i fräga om såväl
kyrkobokförings-som mantalsskrivningsätgärd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
57 §.
Om
föreläggande erdigt 30 eller 33 § icke eflerkommes, kan pastorsäm-
Om
föreläggande enligt 30 eller 33 § icke eflerkommes, kan pastorsäm-
opaginerad Kontrollera mot PDF
172 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
betet
anlita biträde av länsstyrelsen, betet anlita biträde av länsstyrelsen.
Denna kan bestämma lämpUgt vite Denna kan bestämma lämpligt vite
för fortsatt försummelse och utdöma för fortsalt försummelse. Mot sådant
försuttet vite. beslut av länsstyrelsen föres talan hos
kammarrätten
genom besvär. Låns-
skatterätten utdömer försuttet vite
på anmälan av lånsstyrelsen.
Vid underlåtenhet--------------- motsvarande tillämpning.
Denna
lag träder i kraft, såvitt angår 2, 37, 4452 och 57 §§, den 1 juli 1971 och i
övrigt den 1 januari 1972.
I
fråga om imderställning av och talan mot beslut som meddelats före den 1 juli
1971 gäller äldre bestämmelser. Underställningsärende och besvärsärende prövas
dock av länsskatlerällen i stället för av länsslyrelsen.
Talan
mol domkapitels beslul som meddelats före den 1 januari 1972 föres hos Konungen
genom besvär.
Mot
kammarrätts beslul som meddelals före den 1 januari 1972 får talan icke föras.
Vid
talan mot beslut av folkbokföringsmyndighet, som meddelats imder tiden den 1
juliden 31 december 1971, skall besvärshandlingen ges in till
besvärsmyndigheten. Har handlingen före besvärstidens utgång kommit in till
beslutsmyndigheten, skall besvären ändå upptagas till prövning. Beslut som nyss
nämnts skall innehålla besvärshänvisning.
Har
vid talan mot beslut av länsskaiierält, som meddelats under tiden den 1 juli
den 31 december 1971, besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in
lill länsskatlerällen i stället för lill kammarrätten, skall besvären ändå
upptagas till prövning.
123)
Förslag
tiU
Förordning om ändring i förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten
Härigenom
förordnas, att 15 § förordningen (1970:99) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition
nr 30 år 1971
173
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
15 §
Mot länsstyrelsens
beslut enligt 46 §§ föres talan genom besvär hos kammarrätten. Besvär skall
vara inkomna till kammarrätten inom två månader från det klaganden fick del av
beslutet. Mot kammarrättens utslag får talan icke föras.
Har talan förts mot
länsstyrelsens beslut, får länsstyrelsen medge anstånd med inbetalning av
investeringsavgift helt eller delvis.
Mot länsslyrelsens beslut
enligt 46 §§ föres talan genom besvär hos kammarrätten. Besvär skall vara inkomna
till kammarrätten inom två månader från det klaganden fick del av beslutet.
Har
talan förts mot länsstyrelsens eller kammarrättens beslut, får beslutsmyndigheten
medge anstånd med inbetalning av investeringsavgift helt eller delvis.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslut som meddelats
före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
124)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.
Härigenom
förordnas, alt 4 § lagen (1970: 296) om social centralnämnd
(Föreslagen lydelse)
m.
m. skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)
4 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 fråga om social
centralnämnd äger 3242 §§ kommunallagen (1953: 753) om kommunens styrelse
motsvarande tillämpning. Nämndens protokoll behöver, förutom vad som följer av
14 § tredje stycket barnavårdslagen (1960:97), ej innehålla annat än
förteckning på närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen
därför.
I fråga om social centralnämnd
äger 5256 §§, 37 § första stycket och 3842 §§ kommunaUagen (1953: 753) ora
kommunstyrelsen motsvarande tillämpiung. Nämndens protokoll behöver, förutom
vad som följer av 14 § tredje stycket barnavårdslagen (1960:97), ej innehålla
annat än förteckning på närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet
och skälen därför.
174 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äger 4
och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos social centralnämnd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
126) Förslag
tm
Kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om
tUIfälUg handel
Härigenom förordnas, att 11 § förordningen (1968: 564) om
tillfäUig handel skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §.
Talan mot beslut enligt denna för- Talan mot polismyndighets beslut
ordning föres genom besvär, om be- enhgt denna förordning föres hos
slutet meddelats av polismyndighet, länsstyrelsen genom besvär. Mot
hos länsstyrelsen och eljest hos länsstyrelses beslut föres talan hos
Konungen. kammarrätten genom besvär.
Talan mot beslut av tillstånds-
myndighet som avses i 5 § föres hos
Konungen genom besvär.
Beslut enUgt---------------------------- annat förordnas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
126) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vapenförordningen (1949:340)
Härigenom förordnas, att 40 § vapenförordningen (1949:
340) skall ha nedan angivna lydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 175
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
40 §.'
Polismyndighets beslut------------ hos länsstyrelsen.
över länsstyrelses beslut / ärende, Talan mot länsstyrelses
beslut en
sam avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 §, ligt 14, 27 eller 28 § eller rörande
må klagan föras hos Konungen ge- återkallelse au tillstånd enligt 30 §
nom besvär, vilka skola ingivas till föres hos Konungen genom besvär.
inrikesdepartementet. Mot beslut av länsstyrelse i ärende,
på vilket 16 § äger tillämpning, föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
Talan mot------------------------ ej föras
Polismyndighets och länsstyrelses Polismyndighets,
länsstyrelses och beslut lända till efterrättelse utan kammarrätts
beslut skola omedelbart hinder av besvär, intill dess annor- lända till
efterrättelse. lunda förordnas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
127) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen (1961: 648)
Härigenom förordnas i fråga om vägtrafikförordningen
(1951: 648)''',
deh alt i 33 § 5 mom. försia stycket, 35 § femte stycket
och 37 § 2 mom.
ordet »länsstyrelse» i olika böjningsformer skall bytas
ut mot »länsrätt»
i
motsvarande form,
dels all 33 § 14 och 7 mom. samt 34 och 76 §§ skall ha
nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
33 §.
1 m o m. Finner länsstyrelse, med 1 m o m. Finner
länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser hänsyn till
inkomna underrättelser
* Senaste lydelse 1065: 118.
= Förordningen omtryckt 1967:856; '
176
Kungl. Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
om
person, för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till
antagande, all denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och
pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar, som gälla
för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skyndsamt upptaga frågan om
hans lämplighet till omprövning. Länsstyrelsen äger därvid förelägga föraren
att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis.
Föreläggande må förbindas med föreskrift, att den undersökning eller det prov,
som föregår utfärdandet av sådan handling, skall verkställas av viss person
eller av person med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen
äger ock själv eller genom polismyndighet införskaffa den utredning angående
föraren, sora finnes erforder-lig-
2
mom. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas, körkort
återkallas av den lånsstyrelse, som utfärdat körkortet, nämUgen
1.
om föraren ---------------
(Föreslagen
Igdelse)
om
person, för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till
antagande, att denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar
och pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar,
som gälla för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skyndsamt
utreda frågan om hans lämplighet. Länsstyrelsen äger därvid förelägga
föraren att inkomma med lämplighelsintyg, läkarintyg eller
kompetensbevis. Föreläggande må förbindas med föreskrift, att den undersökning
eller det prov, som föregår utfärdandet av sådan handling, skall verkställas
av viss person eller av person med viss sakkunskap eller avse visst
förhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller genom polismyndighet
införskaffa den utredning angående föraren, som finnes erforderlig.
Fråga
om återkallelse av förarens körkort eller om åtgärd som avses i 34 § skall,
efter anmälan av länsstyrelsen, prövas av länsrätten. Länsrätten har i sådant
ärende samma befogenheter som enligt första stycket tillkomma lånsstyrelsen.
2
m o m. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas,
körkort återkallas av länsrätten i det län, vars länsstyrelse utfärdat körkortet,
nämligen
körkort; eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
8. om föraren icke
efterkommer länsstyrelsens föreläggande att inkomma med lämplighetsintyg,
läkarintyg eller kompelensbevis eller underlåter att ställa sig till
efterrättelse
8. om föraren icke
efterkommer länsstyrelsens eller länsrättens föreläggande att inkomma med
lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis eUer underlåter att ställa
sig tUl
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
177
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
de föreskrifter, som meddelats honom i samband med sådant
föreläggande.
Återkallelse av----------------
3 m o ra. Uppstår fråga om åter
kallelse av körkort och kan det på
sannoUka skäl antagas, att körkortet
kommer att slutligt återkallas, skall
länsstyrelsen, redan innan slutligt be
slut om återkallelsen fattas, återkalla
körkortet tills vidare i avvaktan på
det slutliga beslutet.
Har lill länsstyrelsen inkommit beslut om körkorts
omhändertagande enligt 35 §, skall länsstyrelsen skyndsamt förordna, huruvida
körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Har
beslutet meddelals enligt andra stycket i samma paragraf och uppgick
alkoholkoncentrationen i förarens blod under färden till 0,8 promille eller
däröver, skall dock länsstyrelsen efter mottagen underrättelse om beslutet
återkalla körkortet tills vidare.
4 m o ra. Beslut om återkallelse av
körkort skall genom länsstyrelsens
försorg delgivas den, som avses med
beslutet.
Har återkallelse skett, åligger det föraren alt efter
anmaning överlämna körkortet till länsstyrelsen.
Skulle beslut------------------
(Föreslagen lydelse)
efterrättelse de föreskrifter, som meddelats honom i
samband med sådant föreläggande.
körkortspliktigt fordon.
3 m o ra. Uppstår fråga om åter
kallelse av körkort och kan det på
sannolika skäl antagas, att körkortet
kommer att slutligt återkallas, skall
länsrätten, redan innan slutligt beslut
om återkallelsen fattas, återkalla kör
kortet tills vidare i avvaktan på det
slutliga beslutet.
Har till länsstyrelsen inkommit beslut om körkorts
omhändertagande enligt 35 §, skall länsstyrelsen skyndsamt anmäla årendet hos
länsrätten, som förordnar huruvida körkortet skall återkallas tills vidare
eller återställas till föraren. Har beslutet meddelats enligt andra stycket i
samma paragraf och uppgick alkoholkoncentrationen i förarens blod under färden
till 0,8 promille eller däröver, skall dock länsrätten efter mottagen
underrättelse om beslutet återkalla körkortet tills vidare.
4 m o m. Beslut om återkallelse av
körkort skall delgivas den, som avses
med beslutet.
Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter
anmaning överlämna körkortet till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet.
--- till föraren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 m o
m. Då prövning av fråga om återfående av körkort eller utfärdande av nytt
körkort ankommer på annan länsstyrelse än den, som återkallat körkortet,
skall yttrande i ären-
7 mom.
/ ärende om återfående av körkort eller utfärdande av nytt körkort skall
länsstyrelsen inhämta yttrande från den länsrätt som återkallat körkortet.
Ankommer prov-
opaginerad Kontrollera mot PDF
178
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nnvacnnde
lydelse)
det
jämte utdrag rörande sökanden ur körkortsregistret inhämtas från sistnämnda
länsstyrelse. Angående beslul i anledning av ansökan om återfående av körkort
skall underrättelse lämnas cfen länsstyrelse, som återkallat detsamma.
Körkort, som må återfås, skall tillhandahållas sökanden hos den länsstyrelse,
som meddelat beslut i frågan.
(Föreslagen
lydelse)
ningen
på annan länsstyrelse ån lånsstyrelsen i det län, vars länsrätt återkallat
körkortet, skall utdrag ur kör-kortsregistret rörande sökanden införskaffas
från sistnämnda länsstyrelse. Angående beslut i anledning av ansökan om
återfående av körkort skall underrättelse lämnas lånsstyrelsen i det län, vars
länsrätt återkallat körkortet. Körkort, som må återfås, skall tillhandahållas
sökanden hos den länsstyrelse, som meddelat beslut i frågan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
34 § .
Har
innehavare av körkort, vilken icke tidigare brutit mot 4 § lagen om straff för
vissa trafikbrott, gjort sig skyldig till brott mot 2 mom. av samma paragraf,
men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod under färden icke lill 0,8
promille, må i stället för beslut om återkallelse av körkortet meddelas
varning, därest nmständigheferna äro mildrande.
Har
emot innehavare av körkort förebragls sådan omständighet, som i 33 § 2 mom.
första stycket 36 sägs, eller annat förhållande, som är ägnat atl allvarligt
minska tilltron till hans lämplighet såsom förare, utan att likväl
tillräckliga skål till återkallelse av körkortet föreligga, må länsstyrelsen
meddela honom vaming.
Beslut
om vaming skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, sora avses med
beslutet.
Varning
må ej överklagas.
76
Talan mot beslut av polismyndighet eller trafiknämnd enligt denna
Har
innehavare av körkort, vilken icke tidigare brutit mot 4 § lagen om straff för
vissa trafikbrott, gjort sig skyldig lill brott mot 2 mom. av samma paragraf,
men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod under färden icke till 0,8
promille, må länsrätten meddela honom varning i stället för att besluta om
återkallelse av körkortet, därest omständigheterna äro mildrande.
Har
emot innehavare av körkort förebragls sådan omständighet, som i 33 § 2 mom.
första stycket 36 sägs, eller annat förhållande, som är ägnat all aUvariigt
minska tilltron till hans lämplighet såsom förare, utan att likväl tillräckliga
skäl till återkallelse av körkortet föreligga, mä lånsrätten meddela honom
vaming.
Beslut
om vaming skall delgivas den, som avses med beslutet.
Varning
må ej överklagas.
§
Talan
mot beslut av polismyndighet eller trafiknämnd enligt denna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
179
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
förordning
föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot beslut av länsstyrelse med stöd av
förordningen eller i ärende angående lokal trafikföreskrift, vilket från
trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom
besvär. Beslut, som nu sagls, skall utan hinder av besvär lända till
efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva förordnat. Beslul om
återkallelse eller omhändertagande av körkort eller om återkallelse av
tillstånd, varom i denna förordning förmäles, är dock icke gällande, förrän
den, som avses med beslutet, erhållit del av detla.
(Föreslagen
lydelse)
förordning
eller med stöd därav meddelade föreskrifter föres hos länsstyrelsen genora
besvär.
Mot beslut, som
länsstyrelse enligt denna förordning eller med stöd därav utfärdade
föreskrifter meddelat rörande avgift, anteckning i bilregister eller
bilreservregister, rätt att bruka fordon utan hinder av bestämmelserna i 11 §
denna förordning, behörighet att föra motordrivet fordon, föreläggande vid
vite eller utdömande av vite, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av
länsstyrelse med stöd av denna förordning och mot beslut av lånsstyrelse i
ärende angående lokal trafikföreskrift, vilket från trafiknämnd hänskjutits
till länsstyrelse, föres hos Konungen genom besvär.
Beslut
som nu sagls .samt länsrätts och kammarrätts beslut enligt denna förordning
eller med stöd därav utfärdade föreskrifter skola utan hinder av besvär lända
till efterrättelse. Beslut, varigenom någon fråntages behörighet att föra
motordrivet fordon eller som innefattar återkallelse av tillstånd som avses i
denna förordning, är dock icke gällande, förrän den som avses med beslutet erhållit
del av detta.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 33 § 16 och 7 mom., 34
och 35 §§, 37 § 2 mom. samt, i vad rör länsrätts beslut, 76 §. Bestämmelserna i
33 § 7 mom. i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fall då beslut om
återkallelse av körkort meddelats av länsstyrelse.
I
övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser
gäller i denna del fortfarande i fråga om lalan raot länsstyrelses beslut som
meddelats före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
180 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
128) Förslag
tiU
Kungörelse
om
ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobil-
trafik m. m.
Härigenom
förordnas, alt 27 § 5 mom. samt 44 och 45 §§ förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig automobillrafik m. ra. skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
27 § .
5 mom'. Lånsstyrelse, som utfärdat trafikkort, mä, när
anledning därtill förekommer, återkalla detsamma eller, om det kan antagas,
att föraren skall utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela vaming. Sådan
varning må ej överklagas. Beslut om återkallelse eller varning skall genom
lånsstyrelsens försorg delgivas den, som avses med beslutet. Om beslut om
återkallelse samt om beslut, varigenom återkallelse, efter anförda besvär,
upphävts eller ändrats, skall därjämte sändas uppgift till rikspolisstyrelsen,
som har alt skyndsamt underrätta polismyndigheterna om beslutet. Blanketter för
lämnande av dylika uppgifter skola genom rikspolisstyrelsens försorg
tillhandahällas lånsstyrelserna.
Har återkallelse---------------
Varder, efter------------------
Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas
i förteckning, liggare eller kortregister, som i 4 mom. sägs.
5 m o m. När anlediung därtill förekommer, md länsrätt i
det län, vars länsstyrelse utfärdat trafikkort, efter anmälan av länsstyrelsen
återkalla trafikkortet eller, om det kan antagas, att föraren skall utan sådan
åtgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej överklagas.
Beslut om återkallelse eller varning skall delgivas den, som avses med
beslutet. Avskrift av beslut om återkallelse samt av beslut, varigenom
återkallelse, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats, skall sändas till
länsstyrelsen samt till rikspolisstyrelsen, som har att skyndsamt underrätta
polismyndigheterna om beslutet. Till länsstyrelsen skall därjämte sändas
avskrift av beslut, varigenom varning meddelats.
------- till
länsstyrelsen.
------- till föraren.
Beslut om återkallelse av trafikkort ävensom beslut,
varigenom återkallelse, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats, samt
beslut om varning skall antecknas i förteckning, liggare eller kortregisler,
som i 4 mom. sägs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1970:869.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
181
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mol beslut av trafiknämnd enUgt denna förordning
föres hos länsstyrelsen genora besvär. Mot beslut av transportnämnden eller
lånsstyrelse raed stöd av förordningen och mot länsstyrelses beslut i ärende
angående yrkesmässig trafik, vilket från trafiknämnd hänskjutits lill
länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut, som nu sagts,
skaU, raed nedan angivna undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess
annorlunda förordnas.
Beslut, sora innefattar trafiktillstånd eller tUlstånd
att bedriva ut-hyrningsrörelse eller transportförmedling, vare, där ej på
grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande,
förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremol anförts, beslutet
blivit slutligen faslställt. Dylikt beslul ävensom beslul om indelning i lokalområden
eller om bestämmande av särskilt lokalområde skall anses hava kommit klagande
till del den dag, då beslulel tillkännagivits genom anslag i vederbörande
myndighets lokal. Sådant tillkännagivande bör ske inom fera dagar från
beslutets dag.
» Senaste lydelse 1969:689.
/ mom. Talan mot beslul av trafiknämnd enligt denna
förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut i ärende om utfärdande av
trafikkort föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse med stöd av
förordningen föres hos Konungen genom besvär. I samma ordning föres talan mot
transportnämndens beslut med stöd av förordningen och mot länsstyrelses beslut
i ärende angående yrkesmässig trafik, vilket från trafiknämnd hänskjutits
till länsstyrelse.
2 mom. Beslut som avses i 1 mom. samt länsrätts och kammarrätts
beslut eidigt förordningen skola, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder
av besvär.
Beslut, som innefattar trafiktillstånd eller tillstånd
att bedriva uthyrningsrörelse eller transportförmedling, vare, där ej på
grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda förordnals, icke gäUande,
förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet
blivit slutligen faslställt. Tiden för anförande av besvär över dylikt beslul
och över beslul om indelning i lokalområden eller om bestämmande av särskilt
lokalområde skall räknas från den dag, då beslutet tillkännagivits genom
anslag i vederbörande myndighels lokal. Sådant tUlkänna-givande bör ske inom
fem dagar från beslutets dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
182 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Niivarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Beslut om återkallelse eller indrag- Beslut om återkallelse eller indrag
ning på viss tid av trafiktillstånd el- ning
på viss tid av trafiktillstånd el
ler annal tillslånd, som ovan sagts, ler
annal tillstånd, som ovan sagls,
eller av trafikkort, vare ej gällande eller
av trafikkort, vare ej gällande
förrän den, som avses med beslutet, förrän
den, som avses med beslutet,
därav erhållit del. därav erhåUil del.
1 beslut, som innefattar återkallel- I beslut, som innefattar återkallel
se av trafiktillstånd enligt 19 § 2 se
av IrafikliUstånd enUgt 19 § 2
mom. samt nytt trafikUUstånd, skall inom.
samt nytt trafiktillstånd, skall
angivas viss tidpunkt från vilken angivas
viss tidpunkt från vilken
återkallelsen och del nya tillståndet återkallelsen
och det nya tillståndet
skola gälla. TiUståndsmyndigheten skola
gälla. Tillståndsmyndigheten
får på begäran av part ändra tidiga- får
på begäran av part ändra tidiga
re fastställd tidpunkt. re fastställd tidpunkt.
45 §.
Beslut om återkaUelse av trafikkort Beslut
om återkallelse av trafikkort
skall, där ej länsstyrelsen annorlunda skall,
där ej i beslutet annorlunda
förordnat, gå i omedelbar verkstäl- förordnats,
gå i omedelbar verkstäl
lighet, lighet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt
angår 27 § 5 mom. samt, i vad rör länsrätts beslut, 44 och 45 §§.
I övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om lalan mol
länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
129) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
Härigenom förordnas i fråga om allmänna ordningsstadgan
(1956: 617)',
dels att i 8, 23 och 25 §§ orden »kommunens fullmäktige»
skall bytas ut mot »kommunfullraäktige»,
dels att i 24 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut
mot »kommunstyrelsen»,
dels alt 14 och 2729 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse av 8 § 1964:677.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
183
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ansökan
om----------------- anlitas sakkunnig.
Om beslut i anledning av
ansökan skall meddelas skriftligt besked.
Ej
må,-------------------- vid Ullställningen.
Om beslul i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. Innebär
beslutet att tillställning ej må äga rum, skola skälen därtUI angivas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
27 § .-
Mot beslut som myndighet
meddelat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga md talan föras
genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse, hos Konungen och eljest
hos länsstyrelsen.
Mot
beslut som polismyndighet eller kommunal myndighet meddelat på grund av denna
stadga eller lokal ordningsstadga föres talan hos länsstyrelsen genom besvär.
Beträffande
klagan över kommunal myndighets beslut i fall som avses i 2 och 23 §§ och
över lånsstyrelsens beslut med anledning av sådan klagan finnas bestämmelser i
kom-nuinnllagen (1953: 753) och kommunallagen (1957: 50) för Stockholm.
Mot
länsstyrelses beslut om föreläggande av vite föres talan hos kammarrätten
genom besvär.
Beslul som på grund av
denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av lånsstyrelse eller polismyndighet
skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, såvida ej annorlunda
förordnas.
Talan
mot annat beslut av lånsstyrelse på grund av denna stadga eller lokal
ordningsstadga och mot socialstyrelsens beslut enligt 21 § föres hos Konungen
genom besvär.
Beslul
som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av
polismyndighet, länsstyrelse eller kammarrätt skall utan hinder av besvär
lända till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28 §.'' Bryter
någon mot bestämmelserna Bryter någon mol bestämmelserna i 26 §§ eller
underlåter någon all i 26 §§ eller underlåter någon atl
' Senaste lydelse 1969: 413. - Senaste lydelse 1964:677.
opaginerad Kontrollera mot PDF
184 /i:ung/. Maj.ts proposition nr 30 dr 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
hörsamma föreskrift, förbud eller på- hörsamma föreskrift, förbud eller på
bud som meddelats med stöd av 8 § bud
som meddelats med stöd av 8 §
denna stadga eller bryter någon mot denna
stadga eller bryter någon mot
bestämmelse i lokal ordningsstadga bestämmelse i lokal ordningsstadga
eller i reglemente eller taxa som avses eller
i reglemente eller taxa som av-
i 25 §, dömes till böter, högst fem- --- ses
i 25 §, dömes till böter, högst fem
hundra kronor. Har förseelsen avsett hundra
kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har där- åliggande
av större vikt eller har där
igenom förorsakats avsevärd skada igenom
förorsakats avsevärd skada
eller olägenhet, skola dagsböter ddö- eller
olägenhet, dömes till böter,
mas.
Handlar barn, förhindra förseelsen.
29 §.'
TUl dagsböter dömes Till böter dömes
1) den som---------------------- andra stycket.
Vid förseelse---------------------- förhindra förseelsen.
Den som------------------------- femhundra kronor.
Försummelse i------------------- till stånd.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
130) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
Härigenom förordnas i fråga om hälsovårdsstadgan (1958*.
663)-, dels att i 7, 12, 68 och 70 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas
ut mot »kommunfuUmäktige»,
' Senaste lydelse 1969: 413.
' Senaste lydelse av 12 § 1967:322.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
185
opaginerad Kontrollera mot PDF
deh
att i 69 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen»,
dels att 8, 32, 79 och 86
§§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 §.
Med avseende å
hälsovårdsnämnd skall vad i 3242 §§ kommunallagen är stadgal om kommunens
styrelse äga motsvarande tillämpning, dock alt för hälsovårdsnämnd i Stockholm
skola gälla bestäraraelserna i 51 § 1 mora. kommunallagen för Slockholm samt
därutöver vad stadsfullmäktige med iakttagande av sladgandena i samma lag
föreskriva.
Ulan
hinder
Med
avseende å hälsovårdsnämnd skall vad i 3236 §§, 37 § första stycket och 3842
§§ kommunallagen (1953: 753) är stadgat om A:om-munstyrelsen äga motsvarande
tilllämpning, dock att för hälsovårdsnämnd i Slockholm skola gälla bestämmelserna
i 51 § 1 mom. kommunallagen (1957:50) för Stockholm, med undantag av
hänvisningen till 39 § andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad
kommunfullmäktige med iakttagande av sladgandena i samma lag föreskriva.
--- skälen därför.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag
tillämpning i samtliga ärenden hos hälsovårdsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
32 § .
Vatten,
som-------------------
Länsstyrelsen äger
förordna, att
undersökning, som i nästföregående
stycke sägs, skall förelagas jämväl av
vatten i allmän anläggning utom häl-
sovårdstälort. Vidare äger länsstyrel
sen förordna, alt sådan undersökning
skall ske av vatten, som genom vat
tenledning, vilken ej ingår i allmän
anläggning, tillhandahålles flera hus
håll eller eljest i större omfattning.
Innan förordnande meddelas, skall
länsstyrelsen bereda hälsovårds-
näranden samt anläggningens eller
ledningens ägare tiUfälle att yttra sig.
Det åligger----------------------
bakteriologisk undersökning.
Länsslyrelsen
äger förordna att undersökning, som i nästföregående stycke sägs, skall
företagas jämväl av vallen i allmän anläggning utom häl-sovårdstälort. Vidare
äger länsstyrelsen förordna, alt sådan undersökning skall ske av vallen, som
genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålles
flera hushåll eller eljest i större omfattning. Innan förordnande meddelas,
skall länsstyrelsen bereda hälsovårdsnämnden tillfälle alt yttra sig.
--- undersökningens
utförande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
186 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
79 §.
Kallelse
att vid vite inställa sig inför nämnden skall delgivas.
Kallelse att vid vite inställa sig inför nämnden skall
delgivas skriftligen mot bevis.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Myndighet
äger
86
§. Mot beslut av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal hälsovårdsordning
må anföras besvär hos länsstyrelsen, över länsstyrelses beslut md talan
föras genom besvär hos Konungen.
Mot beslut av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller
lokal hälsovårdsordning må anföras besvär hos länsstyrelsen.
Mot sådant beslut av socialstyrelsen som avses i 14 eller
3335 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan
mot beslut som lånsstyrelse på grund av denna stadga eller lokal hälsovårdsordning
meddelat i särskill fall angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd
eller godkännande eller omhändertagande, oskadliggörande eller liknande
åtgärd, om ej fräga är om kommuns åligganden med avseende d allmänna hälsovården.
I övrigt
föres talan mot socialstyrelsens beslut på grund av denna stadga och mot
lånsstyrelses beslut pä grund av stadgan eller lokal hålso-vårdsordning hos
Konungen genom besvär. förd klagan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 187
131) Förslag
tUl
Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)
Härigenom förordnas i fråga om byggnadsstadgan (1959:
612)',
dels att i 2, 7, 14, 18, 22 och 25 §§ orden »kommunens
fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
dels att i 14 §, 17 § 4 mom. och 34 § 1 mom. orden
»kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen»,
dels att 3
§, 34 § 3 mom., 71 § 2 mora. särat 72 och 73 §§ skaU ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 § .
Ledamöter och suppleanter i byggnadsnämnd väljas av
kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må
dock icke vara under fem. Valet skall ske proportionellt i de fall då sådant är
föreskrivet vid val till kommunens styrelse. Sker ej val av suppleanter
proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna
skola inkallas till tjänstgöring.
I övrigt
skall med avseende å byggnadsnämnd vad i 3242 §§ kommunallagen är stadgat om
kommunens styrelse äga motsvarande tilllämpning, dock alt för byggnadsnämnden
i Stockholm skola gäUa bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen för
Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige med iakttagande av sladgandena i
samma lag föreskriva.
Ledamöter och suppleanter i byggnadsnämnd väljas av
kommunfuUmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må
dock icke vara under fem. Valet skall ske proporlioneUl i de fall då sådant är
föreskrivet vid val till kommunstyrelsen. Sker ej val av suppleanter proportionellt,
skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till
tjänstgöring.
I övrigt
skall med avseende å byggnadsnämnd vad i 3236 §§, 37 § första stycket och
3842 kommunallagen (1953:753) är stadgat om kommunstyrelsen äga motsvarande
tillämpning, dock att för byggnadsnämnden i Stockholm skola gälla
bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen (1957: 50) för Slockholm, med
undantag av hänvisningen till 39 § andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad
kommunfullmäktige med iakttagande av stadgande-nå i samma lag föreskriva.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse av 7§ 1967:328 34 § 1 mom. 1970: 993
opaginerad Kontrollera mot PDF
188 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
Utan
hinder--------------------------- skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§
nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos byggnadsnämnd.
34
§.
----------- till
länsstyrelsen.
Då
länsstyrelsen fastställt tomtindelning, skall länsstyrelsen samma dag
översända underrättelse därom lill byggnadsnämnden, kommunstyrelsen, den som
för fastighetsregistret och de markägare, som i ärendet framställt yrkande,
vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Där till följd av stadgandet i
150 § tredje siycket byggnadslagen klagan över beslutet ej får föras, har
länsstyrelsen att å kartan teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit
laga kraft.
3
m o m. Sedan byggnadsnämnden
Då
länsstyrelsen fastställt tomtindelning, skall länsstyrelsen samma dag
översända underrättelse därom lill byggnadsnämnden, kommunens styrelse och de
markägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket hell eller delvis lämnats
utan bifall. Beslutet skall härjämte delgivas den som för fastighetsregistret.
Där till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen klagan över
beslutet ej får föras, har länsslyrelsen att å kartan teckna bevis att beslutet
på grund därav vunnit laga kraft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
71
§.
2 mom. Över
länsstyrelsens beslut enligt denna stadga må talan föras hos Konungen.
2
mom. Talan mot länsstyrelses beslut enligt 54 § 1 mom. sista stycket eller 66 §
eller i annat ärende som avses i 67 § än sådant som rör ansökan hos
länsstyrelsen eller byggnadsnämnd om medgivande som avses i 1 mom. första
stycket sista punkten av paragrafen föres hos Konungen genom besvär.
Mot
annat beslut av länsstyrelse i ärende som avses i 5 kap. och mot länsstyrelses
beslut om förbud eller föreläggande enligt 6 kap. föres talan hos kammarrätten
genom besvär.
I
övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna stadga hos Konungen
genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
189
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
Igdelse)
72
Kommunens styrelse äger på kommunens vägnar överklaga länsslyrelsens beslut i
ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stadsplan, byggnadsplan
eller tomlindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på grund av
stadgandet i 150 § Iredje stycket byggnadslagen är utesluten, och må även
eljest i sådant ärende föra kommunens talan och bevaka dess rätt.
Mot
beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd till nybyggnad
eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning,
som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma
lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör civil flygplats, av den
i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om frågan rör atomreaktor
eller annan aloraenergian-läggning samt eljest av chefen för försvarsstaben
eller myndighet som denne bestämmer.
(Föreslagen
lydelse)
Talan
mot statens planverks beslut enligt 61 § 2 eller 5 mom. föres hos kammarrätten
genom besvär. Mot annat beslut av planverket enligt denna stadga föres talan
hos Konungen genom besvär.
Kommunstyrelsen
äger på komrau-nens vägnar överklaga länsstyrelsens beslul i ärende rörande av
byggnadsnämnd anlaget förslag till sladsplan, byggnadsplan eller tomtindelning
eller ändring därav, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 150 § tredje
stjckel byggnadslagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra
kommunens talan och bevaka dess rätt.
Mot beslul av
byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt i fråga om lillslånd lill
nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan
anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller om-fallas av förordnande
enligt 82 § samma lag, må talan föras av luft-fartsverket om frågan rör civil
flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om frågan
rör atomreaktor eller annan alomenergianläggning samt eljest av
överbefälhavaren eller myndighet som denne bestämmer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
73
§.*= Vad i denna stadga sägs om kommun skall i tillämpliga delar gälla
municipahamhälle varest byggnadslagens bestämmelser för stad äga tUlämpning.
'Senaste lydelse 1962:264. -Senaste lydelse 1968:599.
opaginerad Kontrollera mot PDF
190
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
Handläggas frågor om regionplan för kommunerna i
Stockholms län av kommunalförbund mellan Stockholms stad och Stockholms låns
landstingskommun eller av Icmds-tingskommunen, skall vad som sägs om
förbundsstyrelse avse regionpla-nenämnden.
(Föreslagen lydehe)
Handläggas frågor om regionplan för kommunerna i
Stockholras län av Stockholms läns landstingskommun, skall vad i denna stadga
sägs ora förbundsstyrelse avse regionpla-nenämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora meddelats före
den 1 januari 1972.
132) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1061:588) om brandfarliga varor
Härigenom förordnas, att 61 § förordningen (1961:568) om
brandfarliga varor skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen lydelse)
61 §.»
Klagan
över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna förordning md föras
genom besvär hos länsstyrelsen.
över länsstyrelsens beslut md besvär anföras hos
Konungen.
Talan mot byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt
denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Talan mot
sprängämnes-inspektionens beslut föres hos kom merskollegium genom besvär.
Mot beslut i särskilt fall av länsstyrelse eller
kommerskollegium rörande förhandsbesked, tillstånd, medgivande till
försöksdrift, föreläggande eller besked efter avsyning föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
Talan mot aimat beslut av länsstg-
opaginerad Kontrollera mot PDF
> Senaste lydelse 1967: 698.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971 191
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydehe)
relse eller kommerskollegium enligt denna förordning föres
hos Konungen genom besvär.
---------------- tillstånd beviljats.
Socialstyrelsen, statens
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
133) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i brandstadgan (1962:91)
Härigenom
förordnas i fråga om brandstadgan (1962: 91), dels att i 2 § orden »kommunens
fullmäktige» och »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunalfullmäktige»
respektive »koramunstyrelsen», deh att 3 § 1 mom. och 2629 §§ skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
Igdelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 § .
1 mom.
Ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse väljas av kommunens
fullmäktige tUl del antal fuUmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke
vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så
många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal
delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant
proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter
proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna
skola inkallas till tjänstgöring.
1 mora.
Ledaraöter och suppleanter i särskild brandstyrelse väljas av
kommunfullmäktige liU del antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må
dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, däresl del begäres
av minsl så många väljande, som motsvara del tal, vilket erhålles, om saratUga
väljandes antal delas raed det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter
proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna
skola inkallas till tjänstgöring.
opaginerad Kontrollera mot PDF
192
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
Belräffande särskild brandslyrel-se skola bestämmelserna i
3242 §§ kommunallagen rörande kommunens styrelse ävensom i 45 § andra och
Iredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande
tillämpning; dock att för särskild brandstyrelse i Stockholm skola gälla
bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad
stadsfullmäktige med iakttagande av sladgandena i samma lag föreskriva.
Brandstyrelsens protokoll
(Föreslagen lydelse)
Beträffande särskild brandstyrelse skola bestäraraelserna
i 3236 §§, 37 § första stycket och 3842 §§ kommunallagen (1953: 753) rörande
kommunstyrelsen ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om
där avsedd nämnd äga motsvarande lillämpning; dock alt för särskild
brandslyrelse i Slockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1 mom.
kommunallagen (1957: 50) för Slockholm, med undantag av hänvisningen till 39 §
andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad kommunfullmäktige med iakttagande
av sladgandena i samma lag föreskriva.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltnings
lagen (1971:000) äga 4 och 5 §§
nämnda lag tillämpning i samtliga
ärenden hos särskild brandstyrelse.
---------- skälen därför.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 § .
Till
dagsböter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, den
som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt 17 § andra
punkten fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt den som bryter
mot bestämmelse i 23 §.
Till
böter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, den som
icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt 17 § andra punkten
fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt den som bryter mot
bestämmelse i 23 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
27 § .
Bryter
någon mot bestämmelse i brandordning och skaU förseelsen enligt stadgande däri
föranleda ansvar, dömes, om ej gämingen är belagd med straff i annan
författning, till böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats
Bryter
någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen enligt stadgande
däri föranleda ansvar, dömes, om ej gämingen är belagd med straff i annan
författning, till böter, högst femhundra kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majits
proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
193
opaginerad Kontrollera mot PDF
avsevärd skada
eller olägenhet, skola avsevärd skada eller olägenhet, dömes
dagsböter ådömas. till böter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28 §.
Bryter någon mot
bestämmelsen i 25 § andra stycket, dömes till dagsböter eller fängelse i högst
ett år.
Förseelsen md av allmän
åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.
Bryter någon mot
bestämmelsen i 25 § andra slyckel, dömes till böter eller fängelse i högst ett
år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller
åtal är påkallat från allmän synpunkt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mot beslut, som
lånsstyrelse meddelat pd grund av deima stadga eller brandordning, md föras
hos Konungen.
29
§.
över beslut---------------------------- hos länsstyrelsen.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i första stycket eller
rörande vitesföreläggande enligt 24 § mot annan än kommun föres hos
kammarrätten genom besvär.
Mot
beslut, som länsstyrelse på grund av brandordning meddelat i sårskilt fall
angående tiUstånd, förbud eller föreläggande, föres likaledes talan hos
kammarrätten genom besvär, om ej fråga är om åliggande för kommunen på grund av
dennas ansvar för brandförsvaret.
I
övrigt föres talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat pd grund av denna
stadga eller brandordning, hos Konungen genom besvär.
Denna
kungörelse träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
711563
194 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
134) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87)
Härigenom förordnas, att 52 § mönstringsförordningen
(1961:87) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
52 §.>
Den som--------------------------------------- hos
sjöfartsverket.
Talan mot sjöfartsverkets beslut om påmönstringsförbud
eller varning föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av
sjöfartsverket enligt denna förordning föres talan hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats
före den 1 januari 1972.
135) Förslag
tm
Kungörelse
om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa
bestämmelser om injektionssprutor och kanyler
Härigenom förordnas, att 8 § förordningen (1968: 70) med
vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8§.
Tillstånd enligt----------------------- av
socialstyrelsen.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt första stycket
föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1969:311.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 195
136)
Förslag
tUl
Kungörelse
om
ändring i hotellförordningen (1966: 742)
Härigenom
förordnas, att 22 § hotellförordningen (1966: 742) skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
22
§.
Talan
mot------------------------------------------ genom besvär.
Talan
mot länsstyrelsens beslut Talan mot länsstyrelsens beslut föres
hos Konungen genom besvär, enligt 13 § föres hos Konungen genom besvär.
Mot
annat beslut au länsstgrehen enligt denna förordning föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
137)
Förslag
till
Kungörelse
om
ändring i kungörelsen (1970:113) om förevisning av brandfarlig
biograffilm
Härigenom
förordnas, att 6 § kungörelsen (1970: 113) om förevisning av brandfarlig
biograffilm skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
6§
Talan
mot------------------------- genom besvär.
Mot
lånsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
196 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
Sakregister
tUl författningsförslagen
A
ackord och avskrivning av
skatter .......................... :............ ... 148
aktiebolagslagen.................................................................. 62
aktiebantering,
förenklad ................................................. ... 140
aktier, inskränkning i
rätten all förvärva................................... 33
allmän försäkring, lag om...................................................... 121
allmänna förvaltningsdomstolar,
lag om.................................... 4
»
» , behörighet alt pröva vissa mål .... 23
allmänna ordningsstadgan ................................................... 182
»
sammankomster ............................................... .... 98
»
vatten- och avloppsanläggningar ...................... ... 137
allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna................................. .... 36
anmärkningsinål,
förfarandet i ............................................... 143
arbelarskyddslagen
..................................... ,...................... 74
arrendenämnder.................................................................. 34
B
bankrörelse........................................................................ .... 90
barnavårdslagen
............................................................... .. 103
barnbidrag......................................................................... 70
bidragsförskott.................................................................... .... 71
bostadsrältslagen
............................................................. 80
brandfarlig
biograffilm ........................................................ .. 195
brandfariiga
varor................................................................ .. 190
brandlagen........................................................ ,............... .. 116
brandstadgan..................................................................... 191
brottsbalken....................................................................... .... 42
byggnadslagen
................................................................. 69
byggnadsminnen.................................................................. 62
byggnadsstadgan........................
.. ;............................. ., , 187
C
civilförsvarslagen
.............................................................. .. 102
D
domkapitel.......................................................................... 51
domstolsväsendet,
bidragsskyldighet för vissa släder................. 125
ekonomiska
föreningar........................................ .. ....'..:.... 77
elektriska
anläggningar .. .................................. .. .. ;....... 47
enskilda
vägar............................................ i,. .. ......,..,;. 57
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 197
F
familjebidragsförordningen
.................................................... 144
fast
egendom, inskränkning i rätten atl förvärva ....................... .... 33
faslighetsbildningslagen
...................................................... .. 140
fiskelagen
......................................................................... 37
fiskevårdsområden
............................................................ 38
flottning
i allmän floltled........................................................ 41
folkbokföringsförordningen..................................................... 168
fondkommissionsrörelse
........................................................ .... 49
fornminnen......................................................................... 61
fångvårdsanstalt,
behandling i ............................................. .... 44
föreningar,
ekonomiska ...................................................... 77
förfogandelagen.................................................................. .... 85
förhandsbesked
i taxeringsfrågor ........................................... 164
församlingsstyrelse
............................................................ 155
försvaret,
bestämmelser lill skydd för....................................... .... 43
försäkring,
lag om allmän ...................................................... 121
»
, krigsansvarighet för ...................................... 74
försäkringsrådet,
besvär över beslut........................................ 84
försäkringsrörelse
.............................................................. .... 72
»
, utländsk ........................................... 73
»
, vid krig ............................................ 73
förvaltningsdomstolar,
allmänna ......................................... 4
»
, behörighet att pröva vissa mål............ 23
förvaltningslag
................................................................. ...... 8
förvaltningsprocesslag
....................................................... .... 13
föräldrabalken
................................................................... .... 28
G
giftermälsbalken
............................................................... .... 26
gravrätt
...................................................... ,................... .. 123
gruva,
inskränkning i rätten alt förvärva................................... 33
gruvlagen
........................................................................ .... 53
H
handel,
tillfällig ............................................................... .. 174
handelsregisler
................................................................... 47
holellförordningen
............................................................. 195
huvudmannaskapet
för polisväsendet .................................... 124
hyresnämnder
.................................................................. .... 34
hälsovårdens
område, förbud mot verksamhet ......................... ... 112
hälsovårdsstadgan
........................................................... 184
bäradsallmänningar
............................................................ 35
I
injektionssprutor
och kanyler................................................. ... 194
investeringsavgift
för byggnadsarbeten ............................... 172
J
jaktiagen ........................................................................... .... 39
jordbrukskasserörelsen.......................................................... 97
198 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
jordförvärvslagen
............................................................. 31
jordhävdslagen ................................................................. 137
K
kasirering ......................................................................... ..... 61
kommun, uppgifter i
krig .................................................. 103
kommunala vallagen.......................................................... 149
kommunallagen
............................................................... 151
»
för Stockholm ............................................ ... 153
kontinentalsockeln
.......................................................... .... 57
Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa ....................... 160
kraftanläggningar,
skyddsåtgärder för...................................... 48
krig,
kommuns uppgifter i.................................................. 103
krigsansvarighet
för försäkring........................................... 74
kvacksalverilagen
............................................................. ... 112
kyrkomötesförordningen
.................................................... 75
L
landshypoteksföreningar................................................... 159
landsUngslagen
............................................................... ... 156
liv-
och invaliditetsförsäkring, krigsansvarighet för ............. 74
lokalhållningen
för underrätterna........................................ 139
luftfartslagen.................................................................... 99
läkaryrket,
behörighet för ................................................. ... 110
M
medborgarskapslagen
...................................................... 76
militärersättningsförordnlngen
......................................... .. 158
miljöskyddslagen
............................................................ ... 135
mönsterskyddslagen......................................................... 115
mönslringsförordningen
.................................................... .. 194
N
namnlagen
...................................................................... ... 122
naturvårdslagen................................................................ 125
nykterhetsvårdslagen
...................................................... 88
näring,
utlännigs rätt att idka............................................. .... 46
O
oljeavgift.......................................................................... .. 166
oljelagring
...................................................................... 166
omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda............................. 130
ordningsstadgan,
aUmänna............................................... .. 182
P
patentlagen...................................................................... .. 114
pensionsutfästelse,
tryggande av .................................... .. 134
polisväsendet,
huvudmannaskapet för................................ 124
psykiatrisk
vård, beredande av sluten................................. 128
psykiskt
utvecklingsstörda, omsorger om........................... .. 130
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 199
R
ransoneringslagen............................................................... .... 86
regeringsrådens
anlal, tillfällig ökning av.................................. 26
rekvisilionslagen
............................................................... .... 85
religionsfrihetslagen............................................................. .... 81
renar,
konvention mellan Sverige och Finland........................... 101
riksdagen,
val till................................................................ 148
rätlspsykialrisk
undersökning i brottmål.................................... .. 133
S
sambruksföreningar............................................................. .... 79
sammankomster,
allmänna.................................................... .... 98
sjukvårdens
område, förbud mot verksamhet............................ 112
sjukvårdslagen
.................................................................. .. 167
skatter,
ackord och avskrivning av ....................................... 148
skogsförläggningslagen......................................................... 75
skollagen........................................................................... 118
smittskyddslagen
............................................................. ... 135
social
centralnämnd............................................................ 173
socialhjälpslagen
............................................................... 160
sparbanker........................................................................ .... 96
stadshypoteksföreningar
.................................................... 160
statstjänstemannalagen
.................................................... 126
stenkolsfyndigheter
............................................................ 54
sterilisering........................................................................ 60
stiftelser,
liUsyn över ........................................................ .... 50
straff,
samarbete angående verkställighet av........................... .... 45
strålskyddslagen
.............................................................. 100
studiemedelsavgifler
.......................................................... 146
Sveriges
allmänna hypoteksbank ......................................... .. 159
T
tandläkaryrket,
behörighet för ............................................. ... 111
taxeringsfrågor,
förhandsbesked i........................................... .. 164
tiUfäUig
handel................................................................... 174
trafiknämnder
.................................................................. 147
U
underrätterna,
lokalhåUningen för.......................................... ... 139
understödsföreningar
........................................................ .... 52
uranlagen
........................................................................ 56
utlämning
för vård eller behandling......................................... 138
utlänning,
rätt att idka näring............................................... .... 46
»
» » förvärva fast egendom, gruva eller aktier. .... 33
V
val
till riksdagen ................................................................ 148
vallagen,
kommunala ......................................................... ... 149
vapenförordningen
........................................................... .. 174
varumärkeslagen
............................................................. .. 113
200 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
vatten- och avloppsanläggningar .................................... 137
vallenlagen........................................................................ ... 40
vattenrättskonvention, svensk-norsk ................................ 42
verkställighet av straff, nordiskt samarbete........................ 45
veterinäryrket, behörighet för............................................ 112
vård eller behandling, utlämning för.................................... 138
vägar, enskilda.................................................................. 57
vägtrafikförordningen........................................................ . 175
växtförädlarrättslagen ..................................................... 116
Y
yrkesmässig automobillrafik ........................................... . 180
yrkesskadeförsäkring ...................................................... 82
X
ägofredslagen................................................................... 35
äktenskaps ingående, fullföljd av talan................................ 27
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 201
Innehållsförteckning
Förslag Ull
1)
lag om
allmänna förvaltningsdomstolar ..................... 4
2)
förvaltningslag
......................................................... 8
3)
förvaltningsprocesslag
............................................... 13
4)
lag om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa
mål ........................................................................... 23
5)
lag om ändring
i lagen (1967: 64) om tUlfäUig ökning av regeringsrådens antal
26
6)
lag om ändring
i giftermälsbalken ............................... 26
7)
lag om ändring
i lagen (1915:434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående ................................................ 27
8)
lag om ändring
i föräldrabalken ................................. 28
9)
lag om ändring
i jordförvärvslagen (1965: 290) ....... 31
10)
lag om ändring
i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätlen att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag ............... 33
11)
lag om ändring
i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder 34
12)
lag om ändring
i lagen (1933: 269) om ägofred ......... 35
13)
lagom ändringi
lagen (1952: 166) om bäradsallmänningar 35
14)
lag om ändring
i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna 36
15)
lag ora
ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske . 37
16)
lag om ändring
i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden 38
17)
lag om ändring
i lagen (1938: 274) om rätt tiU jakt ... 39
18)
lag om ändring
i vattenlagen (1918: 523).................... 40
19)
lag ora
ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled 41
20)
lag om ändring
i lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket
av svensk-norska vattenrältskonventionen av den 11 maj 1929 42
21)
lag om ändring
i brottsbalken ................................... 42
22)
lag om ändring
i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser tUl skydd för försvaret m. m.................................................................................
43
23)
lag om ändring
i lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsan-staU 44
24)
lag om ändring
i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m. 45
25)
lag om ändring
i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och ut-
ländskt företag att idka näring här i riket.....................
46
26)............................................................................ lagom
ändring i lagen (1887:42 s. 1) angående handelsregister,
firma och prokura......................................................
47
202 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
27) lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar 47
28) lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda
skyddsåtgärder
för
vissa kraftanläggningar............................................ ..... 48
29) lag
om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse
och
fondbörsverksamhet ............................................. 49
30) lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över
stiftelser .... 50
31) lag om ändring i lagen (1936:567) om domkapitel ............ ..... 51
32) lag om ändring i lagen (1938:96) om
understödsföreningar .... 52
33) lag om ändring i gruvlagen (1938:314) .......................... 53
34) lag om ändring i lagen (1886: 46) angående
stenkolsfyndigheter m.m 54
35) lag om ändring i uranlagen (1960:679) .......................... 56
36) lag om ändring i lagen (1966: 314) om
kontinenlalsockeln ... .... 57
37) lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskUda vägar.......... 57
38) lag om ändring i lagen (1941: 282) om
sterilisering .......... .... 60
39) lag om ändring i lagen (1944: 133) om kasirering ............... .... 61
40) lag om ändring i lagen (1942: 350) ora fornminnen ............ .... 61
41) lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen....... .... 62
42) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag................ 62
43) lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) ..................... .... 69
44) lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag--- 70
45) lag om ändring i lagen (1964: 143) om
bidragsförskott ... .... 71
46) lagom ändring i lagen (1948: 433) om
försäkringsrörelse ... 72
47) lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för
utländsk försäk-ringsanslall att driva försäkringsrörelse här i riket .................................................................. 73
48) lag om ändring i lagen (1959:73) med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m 73
49) lagom ändringi lagen (1959: 118) om
krigsansvarighet för liv-
och
invalidilelsförsäkring................................................ 74
50) lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1).................... .... 74
51) lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963:
246) ....... 75
52) lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:
174) ....... .... 75
53) lagom ändring i lagen (1950: 382) om svenskt
medborgarskap .. 76
54) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska
föreningar .. 77
55) lag om ändring i lagen (1948: 218) om
sambruksföreningar.... .... 79
56) lag om ändring i bostadsrältslagen (1971:000) ................ 80
57) lag ora ändring i religionsfrihetslagen (1951:
680) ............ .... 81
58) lag om ändring i lagen (1954: 243) om
yrkesskadeförsäkring .... 82
59) lag ora ändring i lagen (1961:257) öra besvär över
försäkringsrådets beslut 84
60) lag om ändring i allmänna förfogandelagen (1954:
279) .... 85
61) lag om ändring i rekvisilionslagen (1942:583) ................ 85
62) lag ora ändring i allmänna ransoneringslagen
(1954:280) ... 86
63) lag om ändring i lagen (1954: 579) om
nykterhetsvård......... .... 88
64) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse
.......... .... 96
65) lag om ändring i lagen (1955: 416) om
sparbanker .......... .... 96
66) lag om ändring i lagen (1956: 216) om
jordbrukskasserörelsen .. 97
67) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna
sammankomster 98
68) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297) ...................... 99
69) lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110)..................... 100
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 203
70) lag om ändring i lagen (1926: 1) innefattande
bestämraelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och
Finland angående renar i gränsområdena 101
71) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74) ................ 102
72) lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter............................................................
103
73) lag om ändring i bamavårdslagen (1960:97) .................. 103
74) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet
att ulöva läkaryrket 110
75) lagom ändring i lagen (1963: 251) om behörighet atl
utöva tandläkaryrket 111
76) lag om ändringi lagen (1965: 61) om behörighet att
utöva veterinäryrket m.m 112
77) lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i
vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område......................................................................
112
78) lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644) ............... 113
79) lag om ändring i palentiagen (1967: 837) ....................... 114
80) lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485) ............. 115
81) lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:
000) ......... 116
82) lag om ändring i brandlagen (1962:90) ......................... 117
83) lag om ändring i skollagen (1962: 319) .......................... 118
84) lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän
försäkring...... 121
85) lag om ändring i naranlagen (1963: 521) ........................ 122
86) lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m..........
123
87) lag om ändring i lagen (1964:322) med vissa
bestämmelser i anledning av siatens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet
m. m........................ 124
88) lag om ändring i lagen (1964:829) om skyldighet för
vissa städer
att
bidraga till statsverkels kostnader för domstolsväsendet .... 125
89) lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) .................. 125
90) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:
274) ..... 126
91) lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall 128
92) lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda 130
93) lag om ändring i lagen (1966:301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål 133
94) lagom ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av
pensionsutfästelse m. m 134
95) lag om ändring i smitlskyddslagen (1968:231) ................ 135
96) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) ............... 135
97) lag om ändring i jordhävdslagen (1969:698) ................... 137
98) lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar 137
99) lag om ändringi lagen (1970: 375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling .............. 138
100)-lag
om ändring i lagen (1970:390) med vissa bestämmelser i an
ledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmän
na underrätterna ....................................................... 139
101) lag om ändring i
lagen (1970: 596) om förenklad akliehantering .. 140
204 Kiingl. Majits proposition nr 30 är 1971
102) lag om ändring i fastighelsbUdningslagen
(1970:988) ....... .. 140
103) lag om ändring i förordningen (1961:313) om
förfarandel i an-märkningsmäl 143
104) lag om ändring i familjebidragsförordningen
(1946: 99) ..... .. 144
105) lag om ändring i förordningen (1967:882) om
studiemedelsavgifler 140
106) lagom ändring i lagen (1964: 731) om
trafiknämnder .......... .. 147
107) lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord
och avskrivning rörande vissa skatter ................................................................................. 148
108) lag om ändring i lagen (1920: 796) om val lill
riksdagen......... .. 148
109) lag om ändring i kommunala vallagen (1930:253)
........... .. 149
110) lagom ändring i komraunallagen (1953: 753) ..................... .. 151
111) lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för
Stockholm .... 153
112) lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsslyrelse...... . 155
113) lag om ändring i landstingslagen (1954:319) ................... .. 156
114) lag om ändring i militärersältningsförordningen
(1950:261) .... 158
115) lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges
aUmänna hypoleksbank och om landshypoteksföreningar ............................................... 159
116) lagom ändring i förordningen(1968: 576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar................................................. .. 160
117) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp................... .. 160
118) lagom ändringi förordningen (1951: 442) om
förhandsbesked i taxeringsfrågor 164
119) lag om ändring i förordningen (1957: 343) om
oljelagring m. m. .. 166
120) lag om ändring i förordningen (1957: 344) om
oljeavgift m. ra. ... 166
121) lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242) ................... 167
122) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:
198) ...... 168
123) förordning om ändring i förordningen (1970: 99) om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten ................................................................................. 172
124) lag om ändring i lagen (1970:296) om social
centralnämnd m.m. 173
125) kungörelse om ändring i förordningen
(1968:564) om tillfällig handel 174
126) kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949:
340) .... .. 174
127) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648) ... 175
128) kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910)
angående yrkesmässig automobillrafik m. m ................................................................................. 180
129) kungörelse om ändring i allmänna ordningssladgan
(1956: 617) .. 182
130) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:
663) ... 184
131) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)
......... 187
132) kungörelse om ändring i förordningen (1961:568)
om brandfarliga varor 190
133) kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91) .............. . 191
134) kungörelse om ändring i mönslringsförordningen
(1961:87) .... 194
135) kungörelse om ändring i förordningen (1968:70)
med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler ................................................................. . 194
136) kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966:
742) .... . 195
137) kungörelse
om ändring i kungörelsen (1970:113) om förevisning
av
brandfarlig biograffilm................................................. 195
Sakregister
till författningsförslagen......................................... . 196
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Utdrag
av protokollet över juslitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 20 mars 1970.
Närvarande:
Statsministern
Palme, ministern för utrikes
ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling,
Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Lidbom, Carlsson.
Chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om en reform på förvaltningsrättskipningens
område och anför.
Inledning
Med
förvaltningsrättskipning förstås vanligen den överprövning av förvaltningsmyndighets
beslut som sker i domstolsmässiga former. I enlighet härmed brukar de organ som
handhar förvallningsrättskipningen benämnas förvaltningsdomstolar. Bland våra
förvaltningsdomstolar märks först och främst regeringsrätten, som prövar mål
från en rad olika förvaltningsområden, övriga förvaltningsdomstolar, bland
vilka kan nämnas kammarrätten, försäkringsdomstolen och försäkringsrådet, har
mera begränsade ämnesområden. Sålunda är kammarrättens verksamhet huvudsakligen
inriktad på skattemål och vissa andra mål av ekonomisk natur, medan försäkringsdomstolen
och försäkringsrådet tar upp mål på socialförsäkringens område.
Förvaltningsdomslolskommittén
har i betänkandet Förvaltningsrättskipning (SOU 1966: 70) lagl fram förslag
till en omorganisation av förvaltningsrättskipningen hos regeringsrätten och
kammarrätten. Förslaget går ut på att kammarrätten skall skjutas in som en instans
före regeringsrätten i praktiskt taget alla mål som skall kunna gå till
regeringsrätten och att fullföljden från
1 Ledamöter regeringsrådet Kurt Holmgren, ordförande,
byråchefen Ingemar Andersson, riksdagsledamöterna Gösta Bohman och Robert
Dockered, numera justitierådet Lennart Fredlund, riksdagsledamoten Bo
Martinsson, hovrättsrådet Gustaf Petrén och numera regeringsrådet Erik
Reuterswärd.
2 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
kammarrätten
lill regeringsrällen skall begränsas på så sätt att besvär prövas i
regeringsrätten endast efler särskilt prövningstillstånd som domstolen
meddelar. Dessutom har kommittén gjort en översyn av reglerna om fördelning av
besvärsärenden mellan Kungl. Maj:l i statsrådet och förvaltningsdomstol.
över
kommitténs betänkande har yttrande avgelts av regeringsrättens ledamöter,
jusUtiekanslern (JK), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
socialstyrelsen, försäkringsdomstolen, statskontoret, kammarrätten,
riksrevisionsverket, riksskattenämnden, allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU),
kommerskoUegium, personalutbildningsnämnden, riksdagens justitieombudsman
(JO), överslålbållarämbetet (ÖÄ) och samtliga länsstyrelser,
domstolskoramittén, kommunalrättskommillén, länsförvaltningsutredningen,
landskontorsulredningen. Svenska kommunförbundet. Svenska landslingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Hushållningssällskapens förbund. Föreningen
Auktoriserade revisorer. Svenska revisorsamfundet. Yrkesrevisorers och
redovisningsraäns förbund. Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsju-risler.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenler, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
fastighetsägareförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-och
industriorganisation, Sveriges hotell- och reslaurangförbund, Sveriges industriförbund,
Svensk industriförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges redareförening. Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, Biksförbundet Landsbygdens folk (RLF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemannens
riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation (HAO), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen,
Svenska arbelsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen. Svenska
elverksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges
trafikbilägares riksorganisation. Svenska petroleum institutet, Svenska
sparbanksföreningen, Svenska kraflverksför-eningen, Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, Motorbranschens riksförbund och Molororganisationernas
samarbetsdelegalion.
Dessutom
har följande myndigheter avgelt yttrande över betänkandet i vad detta berör
myndighetens verksamhetsområde, nämligen kriminalvårdsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, försvarets civilförvaltning, arbetarskyddsstyrelsen,
riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, giftnämnden, statens strålskyddsinstitut,
statens institut för folkhälsan, postverket, televerket, statens järnvägar,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfarlsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
luftfartsverket, statens biltrafiknämnd, kamraarkollegiet, mynt- och
juste-ringsverkel, generaltullstyreisen, statistiska centralbyrån,
bankinspektionen, försäkringsinspeklionen, kontrollstyrelsen,
raarkegångsdeputerade, riksantikvarieämbetet och statens historiska museura,
universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen,
lanlbruksslyrelsen, lantmäteristyrelsen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 3
skogsstyrelsen,
veterinärslyrelsen, fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion, statens
jordbruksnämnd, statens nalurvårdsnämnd, slalens växlskydds-anslalt, patent-
och registreringsverket, slalens valtenfaUsverk, siatens pris-och kartellnämnd,
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statens utlänningskommission,
krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, siatens avtals-verk, domkapitlet och
stiftsnämnden i Uppsala, domkapitlet och sliftsnämn-den i Linköping,
domkapitlet och stiftsnämnden i Lund, statens biografbyrå,
filmcensurulredningen, trafikmålskommittén och svenska kommittén för en nordisk
patentbesvärsinstans.
Femton
av regeringsrättens ledamöter, nämligen regeringsråden Hegrelius, Wilkens,
Ringdén, Hjern, Walberg, Martenius, Körlof, Cars, Wieslander, Pauhson,
Simonsson, Lundell, Lidbeck, Nordlund och Hamdahl, har avgett gemensamt
yttrande i flertalet frågor. I den fortsatta framställningen redovisas detta
yttrande som de femton regeringsrådens yttrande. På motsvarande sätt har fyra
av regeringsrättens ledamöler, regeringsråden Lorichs, Jarnerup, Nevrell och
Åbjörnsson, avgelt gemensamt yttrande i flertalet frågor, vilket i
fortsättningen redovisas som de fyra regeringsrådens yttrande.
Flera
av remissinstanserna har överlämnat yttranden som de inhämtat från andra
rayndigheter och organisationer.
I
ärendet har vidare kommit in en skrift från Samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen.
Nuvarande ordning
Det
administrativa besvärsinstitutet
Besvärsrätien
är en bland många faktorer, som tryggar rättssäkerheten i förvaltningen. Genom
besvär möjliggörs alt få rättelse av ett beslut som har blivit oriktigt.
Besvärsrätien framgår vanligen av särskilda bestämmelser i lagar och andra
författningar, som reglerar förvaltningen. Även om uttryckliga
besvärsbestämmelser saknas anses emellertid gälla en allmän rätl alt genom
besvär få ett beslut omprövat av en överordnad myndighet och i sista hand av
Kungl. Maj:t. Det sagda gäller dock endast i den mån det inte finns
bestämmelser, som avskär besvärsrätien. Sådana bestämmelser förekommer i viss
omfattning och avser då i allmänhet frågor, som är mindre betydelsefulla från
rättssäkerhetssynpunki. Utan stöd av författning anses även gälla vissa
allmänna inskränkningar i besvärsrätien. Sålunda är endasl den
be-svärsberättigad, som i något hänseende närmare berörs av myndighets beslut.
Vidare anses det i regel inte tillåtet atl anföra besvär över beslut, som lör
myndighets interna förhållanden, eller beslut, som inte har någon direkl
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
rättsverkan,
t. ex. beslut i form av vägledande anvisning eller remissyttrande.
Genom
besvär över förvaltningsmyndighets beslut drar klaganden saken under överordnad
myndighels prövning. Rätten att anföra besvär motsvaras av en skyldighet för
den överordnade myndigheten att pröva talan raot den lägre rayndighetens
beslut. Därigenom skiljer sig besvären från andra forraer av
raissnöjesyllringar som myndighet kan få ta befattning med. Även de senare kan
i och för sig påkalla myndighets åtgärd men denna beror då på en allmän
skyldighet för myndigheten att öva tillsyn över viss förvaltning e. d.
Ibland
är det direkt föreskrivet alt besvär skall handläggas i viss ordning raen
oftast är formerna för besvärsprövningen i stora stycken oreglerad. Även om
särskilda bestämmelser saknas, anses dock den regeln gälla atl klaganden innan
besvären avgörs skall få del av all utredning som är av betydelse för besvärsprövningen.
Som en allmän grundsats gäller dessutom atl den besvärsprövande myndigheten
skall lämna en klargörande motivering för sitl beslul och underrätta klaganden
om beslutets innehåll.
Besvärsprövningens
omfattning är i allmänhet densamma som hos den myndighei som har fattat det
överklagade beslutet. Bedömningen är sålunda allsidig och vet inte av någon
gränslinje mellan frågor om rättsenlighet och lämplighet. Denna bedömningens
obeskurna räckvidd är elt kännetecken på den adrainistrativa besvärsprövningen
i vårt land och gäller oavsett hur den besvärsprövande myndigheten är
organiserad. Skillnaden mellan förvaltningsdomstolars och andra
besvärsprövande myndigheters verksamhet ligger inte i prövningens omfattning
utan i dess art. Av det sagda följer alt besvärsprövningen inte endast
innefallar en rätt att undanröja överklagade beslut som befinns oriktiga utan
även atl med samma befogenhet som den lägre instansen sätta ett annat konkret
beslut i det överklagades ställe. Från denna huvudprincip finns dock undantag.
Besvär över kommunal myndighets beslul med stöd av kommunallagarnas
besvärsbestämmelser prövas endast på vissa i dessa lagar angivna grunder.
Besvärsprövningen är här kassalorisk och innebär enbart ett fastställande
eller ett undanröjande av det överklagade beslutet. Den besvärsprövande
myndigheten äger inte ersätta ett upphävt sådanl beslut med ett nytt av annan
innebörd.
översikt
över besvärsprövningens organisation
Ett
stort antal myndigheter har till uppgift att pröva besvär över förvaltningsmyndighets
beslut. En del är själva förvaltningsmyndigheter, för vUka besvärsprövningen är
en uppgift bland andra i verksamheten, medan andra utgör i förhållande till
förvaltningen fristående organ med besvärsprövningen som sin enda eller
huvudsakliga uppgift. De senare bedriver i regel sin verksamhet i former, som
i flera hänseenden liknar verksamhetsformerna hos de allmänna domstolarna, och
brukar därför benämnas förvaltningsdomstolar.
Det
domstolsmässiga draget kan vara olika starkt hos olika besvärsprövan-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 5
de
organ. Det finns därför inte någon klar gränslinje mellan förvaltningsdomstolar
och andra besvärsprövande förvaltningsmyndigheter. Typiska förvaltningsdomstolar
är regeringsrätten, försäkringsdomstolen och karamarrätten. Bland andra organ
som brukar räknas tUl förvaltningsdomstolarna kan nämnas försäkringsrådet,
statens hyresråd samt vissa nämnder, såsom riksvärderingsnämnden och
psykiatriska nämnden. Regeringsrällen intar en särställning bland
förvaltningsdomstolarna bl. a. så till vida atl den har alt pröva mål från en
mångfald skiftande förvaltningsområden, medan övriga förvaltningsdomstolars
kompelens är begränsad till ell eller elt par målområden. Sålunda prövar
kammarrätten huvudsakligen skattemål och vissa andra mål, sora nästan alla är
av ekonomisk natur. Försäkringsdomslolen ocb försäkringsrådet verkar så gott
sora uteslutande på socialförsäkringens område.
Antalet
förvaltningsmyndigheter som bland övriga uppgifter har att pröva besvär över
andra myndigheters beslul är långt större än antalet förvaltningsdomstolar.
Bland sådana förvaltningsmyndigheter märks först och främst länsstyrelserna och
flertalet centrala ämbetsverk. De förra är besvärsmyndighet på det regionala
planet i fråga om beslut av primärkommunala organ och vissa statliga organ på
det lokala planet. De senare handhar i stor utsträckning besvärsprövning
beträffande beslut av dera underställda myndigheter på det lokala eller
regionala planet. I sista instans utövas en omfattande besvärsprövning av
Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Instanskedjans längd och
sammansättning varierar starkt för olika slag av förvaltningsärenden. I många
fall kan ett beslut överprövas endast av en instans, som kan vara antingen
Kungl. Maj:t i statsrådet eller en förvaltningsdomstol eller en överordnad
förvaltningsmyndighet. På skatteområdet förekoraraer ett fyrainstanssystera
med taxeringsnämnd som beslutande organ och prövningsnämnd, kammarrällen och
regeringsrällen som besvärsprövande organ. Om man bortser från skattemålen, är
regeln att, i den mån det finns förvaltningsdomstol i inslanskedjan, endast en
sådan ingår i kedjan och då som sista instans.
Regeringsrätten
De
grundläggande bestämmelserna om regeringsrätten finns i 18, 19, 22, 23, 25 och 26
§§ regeringsformen (RF) och i lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj.ts
regeringsrätt (regeringsrätlslagen).
Regeringsrättens
kompetens m. m.
Regeringsrättens
huvuduppgift är alt pröva och avgöra vissa besvärsmål som fullföljs hos Kungl.
Maj:t i statsdepartementen (18 § RF). Omfattningen av denna regeringsrättens
rättskipning bestäms i regeringsrätlslagen. Prin-
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
cipen
för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet ocb
regeringsrällen har alltsedan domstolens inrättande år 1909 varit att
lämplighetsfrågor företrädesvis hänförs lill prövning i konselj och rättsfrågor
till regeringsrällen. En uppräkning av de besvärsmäl, med vilka regeringsrätten
tar befattning, återfinns i 2 § regeringsrätlslagen. Måluppräkningen är
omfattande och delvis svåröverskådlig. Paragrafen, som är uppdelad på 19
moment, upptar ungefär 100 olika grupper av mål. Bland dessa märks valmål,
kommunalbesvärsmål, mål om omhändertagande av barn för samhällsvård, elt stort
antal mål om ersättning av statsmedel, vissa mål om statsbidrag, mål om
tullbebandling, flertalet mål om skaller och andra allmänna avgifter,
körkorismäl, mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller
föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande den allmänna
hälsovården, vissa motsvarande mål angående byggnadsväsendet, brandförsvaret
och civilförsvaret, mål enligt lagen om nyklerhelsvård, mål ora disciplinär
bestraffning, mål om skiljande från allmän tjänst, flertalet mål om föreläggande
vid vite och om utdömande av vite, raål om verkställande av straff eller annan
brottspåföljd, handräckningsmål samt mål enligt tryckfrihetsförordningen om
utlämnande av allmän handling.
Sammanlagt
inkommer f. n. ca 5 000 mål om året till regeringsrätten. I följande tabell
anges för de vanligaste mållyperna det ungefärliga antalet inkomna mål per år
under senare tid. Ingen annan målgrupp svarar normalt för mer än ca 40 mål om
året. Vissa slag av mål förekommer i mycket liten omfattning.
Körkortsmål
1650
Barnavårdsmål
175
Taxeringsmål
1550
Hälsovårdsmål
125
Byggnadsmål
275
Tullmål
100
Kommunalbesvärsmål
200
Nvkterhelsvårdsmål
50
I
några fall avgör regeringsrätten inte själv de prövade målen utan överlämnar
dem med eget utlåtande till avgörande i konselj. Detla gäller bl. a. besvärsmål
i vilka klagan rör statlig myndighels beslul med anledning av sökt
fastställelse av beslut av kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet.
Denna ordning lillämpas också om ett besvärsmål angår flera ämnen, av vilka
någol men ej alla tillhör regeringsrättens kompetens (3 §).
I
besvärsmål som regeringsrätten avgör yttrar den sig över samtidigt föreliggande
dispensansökningar och liknande framställningar som skall prövas i konselj.
Regeringsrätten kan också hos Kungl. Maj:t i statsrådet väcka fråga om dispens
från gällande bestämmelser (4 §).
Dessutom
förekommer det ibland alt regeringsrättens utlåtande inhämtas i sådana
besvärsärenden som uteslutande tillhör Kungl. Maj:t i statsrådet, innan
ärendet avgörs i konselj.
Regeringsrätten
tar inte bara befattning med besvärsärenden. Det tillkommer också
regeringsrätten atl i mål av beskaffenhet att kunna tiUhöra
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 7
dess
eller kammarrättens slutliga prövning ta upp och avgöra ansökningar om
återbrytande av dom som vunnil laga kraft och om återställande av försutten lid
(19 § RF). I mål av nyssnämnda beskaffenhet skall vidare regeringsrätten höras
över ansökningar om nåd, om inte skäl till bifall uppenbarligen saknas (26 §
RF). I 11 § lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap föreskrivs all
regeringsrätten skall höras över ansökan om förklaring atl någon är svensk
medborgare.
Slutligen
ankommer det på regeringsrällen all som försia instans ta upp och avgöra mål om
avslängande av biskop från utövningen av hans befattning, mål om skyldighel
för biskop, som har övergett svenska kyrkans lära, att avgå från sin befattning
samt mål om biskops skiljande från prästämbetet eller om obehörighet för honom
att ulöva prästämbetet (5 § regeringsrättslagen).
Här
skall också nämnas att Kungl. Maj:t tidigare i år (prop. 1970:23) föreslagit
riksdagen att anla etl lagförslag av innehåll alt regeringsrätten blir behörig
att pröva besvär över beslut av riksdagens organ i den utsträckning som
riksdagen besiämmer att besvären skall fullföljas dit.
Begränsningar
i rätten att få mål prövat av regeringsrätten
I
taxeringsmål gäller vissa begränsningar i rällen alt få kammarrättens utslag
överprövat av regeringsrätten. Bestämmelser härom finns i 98 § taxeringsförordningen
(1956:623). Där föreskrivs bl.a. följande.
Talan
rörande höjning eller sänkning av skatlskyldigs lill statlig inkomstskatt
eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst får inte, utan att regeringsrätten
meddelat klaganden prövningstillstånd, komma under regeringsrättens prövning,
om vad klaganden i sådant hänseende har tappat i kammarrätten uppenbarligen
inte uppgår antingen lill 5 000 kr. eller till en tiondel av den enligt
kammarrättens utslag taxerade inkomsten, i det senare fallel dock minst 500 kr.
Utan prövningstillstånd får inte heller talan rörande höjning eller sänkning av
skallskyldigs lill statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara förmögenhet
komma under regeringsrättens prövning, om vad klaganden i sådant hänseende har
lappat i kammarrätten uppenbarligen inte uppgår till 50 000 kr.
Prövningstillstånd
får meddelas bara om det för enhetlig lagtolkning eller rättstUlämpning är av
synnerlig vikt att besvären prövas av regeringsrätten (prejudikaldispens)
eller parlen visar att besvärens prövning annars skulle ha synnerlig betydelse
ulöver målet (intressedispens). Prövningstillstånd gäller utslaget i dess
helhet såvitt parten har anfört besvär över det. Meddelas inte
prövningstillstånd i fall då sådant behövs, slår kammarrättens utslag fast.
Avser
vad klaganden har tappat i kammarrätten också annat än höjning eller sänkning
av skattskyldigs taxerade inkomst eller beskattningsbara
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
förmögenhet eller kan besvärslalan annars i någol
hänseende komma under regeringsrältens prövning utan prövningstillstånd, prövas
målet i dess helhet. Om en parts lalan tas upp tiU prövning, utgör bestämmelserna
om prövningstillstånd inte hinder mol samtidig prövning av besvär som har
anförts av motpart eller av make i fall då samtaxerade makar har fullföljt
talan. Beslämmelserna om prövningstillstånd gäller inte i mål rörande
eftertaxering och vissa andra i 98 § taxeringsförordningen angivna specialfaU.
Regeringsrättens organisation m. m.
Enligt 18 § RF skall regeringsrätten bestå av minst sju av
Kungl. Maj:t utnämnda personer regeringsråd som skall ha förvaltat civil
beställning samt däri ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. Minst två
tredjedelar av regeringsråden skall vara lagfarna. Av de lagfarna ledamöterna
tjänstgör en i lagrådet. Är lagrådet uppdelat på avdelningar, tjänstgör ett
lagfaret regeringsråd i varje lagrådsavdelning (21 § RF). F. n. har två regeringsråd
sin verksamhet i lagrådet. Enligt 22 § RF skall mål avgöras i regeringsrätten
av fem ledamöter. Om tre ledamöter är ense om slutet, räcker det med atl fyra
regeringsråd deltar i avgörandet. I allmänhet avgörs målen av bara fyra
regeringsråd. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre
regeringsråd delta (22 § RF och 1 a § regeringsrättslagen).
Närmare bestämmelser om regeringsrättens sammansättning
och tjänstgöring meddelas i regeringsrättslagen. Enligt denna lag utgörs
regeringsrätten av 17 regeringsråd. Domstolen skall vara delad i tre
avdelningar, som är lika behöriga alt la upp mål och ärenden som hör till
regeringsrättens handläggning. På varje avdelning skall arbetet pågå minst 40
veckor om året. Den närmare fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten bestäms
av de regeringsråd som tjänstgör i regeringsrätten. Bestämmelserna om måls
handläggning i vissa fall av högsta domstolen i dess helhet gäller i
tillämpliga delar i fråga om regeringsrätten (1 §).
Genom lagen (1967: 64) om tUlfällig ökning av
regeringsrådens antal har föreskrivits vissa temporära avvikelser från nyssnämnda
bestämmelser i regeringsrätlslagen. Sålunda skall regeringsrätten t.o.m. den 30
juni 1971 utgöras av 22 regeringsråd. Därefter skaU antalet regeringsråd
bringas ned till det i regeringsrättslagen bestämda antalet, i den mån det kan
ske till följd av inträffade ledigheter. Regeringsrätten skall vara delad i
fyra avdelningar, i den mån det lämpligen kan ske med hänsyn till regeringsrådens
antal, och i annat fall i tre avdelningar. De avvikande bestämmelserna gäller
till dess regeringsrådens antal har gått ned till 17.
I 25 § RF föreskrivs att regeringsrättens ärenden skall
beredas i det departement, vartill de hör enligt den stadga sora Kungl. Maj:t
skall utfärda angående fördelningen av ärenden mellan departementen.
Bestämmelser
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 9
rörande
fördelningen finns f. n. i stadgan (1963: 214) angående statsdepartementen.
Förordnande att inom vederbörande departement bereda och inför regeringsrätten
föredra ärenden meddelas av Kungl. Maj:t. Om anmälan lill föredragning och om
föredragningsluren förordnar Kungl. Maj:t efter regeringsrättens hörande (6 §
regeringsrätlslagen). Bestämmelser i ämnet finns i stadgan (1926:227) angående
behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhöra regeringsrätten.
I vissa departement har
särskilda regeringsrättssekrelerare förordnals för arbetet med
regeringsrätlsmälens beredning och föredragning. Regeringsrätts-sekreterare
utses i andra departement än finansdepartementet i regel bland departementets
egna tjänstemän. Föredragandena i finansdepartementet, där de allra flesta
målen är skattemål, rekryteras däremot nästan uteslutande från kammarrätten. I
några departement har arbetet med regeringsrättsmålen nått en sådan omfattning
atl särskilda regeringsrällsbyråer bar inrättats. Tre sådana byråer finns f.
n., en inora finansdepartementet, en gemensam för social- och
civildepartementen och en gemensam för kommunikations- och civildepartementen.
F. n. förestås regeringsrältsbyråerna av kansliråd, som i viss omfattning
utöver chefsskapet fullgör uppgifter av samma slag som
regeringsrätlssekreterarna. De regeringsrättsärenden, som hör lill departement
inom vilka det inte finns regeringsrättssekrelerare, föredras av särskilt
förordnade departementstjänsteraän. I vissa fall anlitas dessutom särskilda
föredragande utanför departemenlskarriären.
Uttryckliga
regler om förfarandel i regeringsrätten saknas praktiskt taget helt. Domstolen
torde i stor utsträckning analogiskl tillämpa bestämmelserna i
rättegångsbalken. Förfarandel är nästan undantagslöst skriftligt.
Kammarrätten
Kammarrättens
kompetens
Regler
ora kammarrättens kompetens finns dels i stadgan (1959:545) för kammarrätten,
dels i kungörelsen (1924:528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i
vissa besvärs- och anmärkningsmäl m. m., dels i olika lagar och författningar,
såsom taxeringsförordningen, socialhjälpslagen och folkbokföringsförordningen.
I kammarrätlssladgan (1 §) anges huvudparten av de målgrupper som hör till
kammarrättens verksamhetsområde. Enligt 1924 års kungörelse skall talan i bl.
a. vissa avlönings- och anmärkningsmål som tidigare kunnat fullföljas hos
Kungl. Maj:t i stället föras hos kammarrätten.
Nästan
all rättskipning i kammarrätten rör ekonomiska ling. Ungefär 95 "lo av
målen är skattemål. övriga mål gäller i stor utsträckning ekonomiska frågor av
olika slag, t. ex. enligt socialhjälpslagen, barnavårdslagen
10 Kungl. Majits proposition nr 30 är 1971
eller
familjebidragsförordningen. Det stora flertalet mål kommer lill kammarrätten
frän prövningsnämnder och länsstyrelser.
I
åtskilliga mål får lalan inte föras mot kammarrällens utslag eller beslut.
Sålunda är domstolen sista instans bl. a. i flertalet mål om fastighetstaxering
(huvudsakligen tvister angående fastighets taxeringsvärde), familjebidragsmål,
ersätlningsmäl enligt socialhjälpslagen och barnavårdslagen, folkbokföringsmål,
mål om avlöningsförmåner och pensionsförmåner m.m., anmärkningsmål saml
avkorlnings- och avskrivningsmål.
Kammarrättens
organisation m. m.
Bestämmelser
om kammarrättens organisation finns i 48 §§ kammarrättsstadgan. I
kammarrätten finns president, kammarrättsråd och divisionsordförande samt
kammarrättsråd. Dessa är ordinarie ledamöler. Dessutom finns assessorer, som är
icke-ordinarie ledamöler. I fråga om antalet ordinarie och icke-ordinarie
ledamöter hänvisar stadgan lill gällande personalförteckning. F. n. finns i
kammarrätten, förutom presidenten, 9 kammarrättsråd och divisionsordförande, 27
kammarrättsråd och 18 assessorer. Vidare finns kammarrättsfiskaler, som har
till uppgift att bereda och föredra mål. Enligt 75 § kammarrättsstadgan skall
fiskal ha avlagt juris kandidatexamen och dessutom vara lingsmeriterad.
Kammarrättens ledamöter är lagfarna.
Enligt
6 § skall kanimarrätlen arbeta pä divisioner. F. n. är antalet divisioner nio.
Varje division består av ell kammarrättsråd och divisionsordförande samt fem
andra ledamöter, av vilka cn är vice ordförande. Två av ledamölerna är
assessorer. På varje division tjänstgör en fiskal.
En
division är domför med ordföranden eller vice ordföranden och två andra
ledamöter, varav om möjligt minst on bör vara kammarrättsråd (14 §). Om ell mål
är sådant alt kanunarrätlens avgörande inte får överklagas, kan målet helt
eller delvis hänskjutas till avgörande i plenum (15 §).
För
fastighetslaxeringsdivision, som huvudsakligen behandlar besvär över den
normalt vart femte är älerkommande allmänna fastighetstaxeringen, gäller
särskilda regler. Sålunda är kammarrätten i sådana mål normalt domför med fem
ledamöler, varav två är särskilda ledamöler med sakkunskap i värderingsfrågor,
som uppkommer i dessa mål.
I 8
§ föreskrivs atl kammarrätten skall sammanträda i Stockholm men alt sammanträde
för bl. a. muntlig handläggning av mål får hållas på annan ort.
Förfarandet
i kammarrätten är vanligen skriftligt. Kammarrättsstadgan lämnar dock möjlighet
lill muntlig förhandling, en möjlighet som hittiUs har utnyttjats sparsamt.
Varje
division sammanträder normalt 20 timmar i veckan. Enligt 10 §
kammarrättsstadgan skall föredragning av mål på division i regel ske 18
Kungl.
Maj:ls proposition nr 30 är 1971 11
timmar
i veckan. Om arbetets fördelning gäller atl fiskalcn skall föredra mål 4
timmar, vice ordföranden 1 timme och divisionens övriga ledamöter utom
ordföranden, som inie är föredragningsskyldig, tillsammans 13 limmar i veckan.
2 limmar per vecka beräknas gå ål till återställning av mål. För
fasUghetstaxeringsdivision gäller en avvikande arbetsordning.
Enligt
17 § kammarrätlssladgan innehar varje föredragande ledamot och fiskal en rotel.
Bollarna är dels specialrollar för s. k. specialmål, t. ex. folkbokföringsmål
och socialhjälpsmål, dels allmänna rollar. Specialmål handläggs bara på vissa
divisioner.
1
väsentliga avseenden hänvisar kammarrättsstadgan till rättegångsbalkens
bestämmelser för hovrätt. Sålunda gäller enligt 22 § i tillämpliga delar för
kammarrätten rättegångsbalkens 4 kap. om domare, 9 kap. om straff och viie, 12
kap. om rättegångsombud, 16 och 29 kap. om omröstning, 35, 36, 38, 39 och 40
kap. om bevisning saml 52 kap. om besvär i den mån inte avvikande bestämmelser
har meddelats i kammarrättsstadgan eller annan författning.
Reglerna
om prövningstillstånd i högsta domstolen
EnUgt
54 kap. 9 § rättegångsbalken krävs särskilt tillstånd av högsla domstolen för
atl lalan, som har väckis i underrätt och som har fullföljts till högsta
domstolen, skall få prövas där. Prövningstillstånd fär meddelas endast på någon
av de grunder som anges i 54 kap. 10 § 1 eller 2. Enligt 10 § 1 får tillslånd
meddelas, om del är av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller
rätlstiUämpning att talan prövas av högsla domstolen (prejudikaldispens) eller
om parlen visar alt det eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det
ifrågavarande målet all högsta domstolen prövar lalan (intressedispens). Tillslånd
enligt 10 § 2 meddelas, om anledning förekommer till ändring i det slut vartill
hovrätten har kommit (ändringsdispens) eller om eljest skäl förekommer lill
talans prövning med hänsyn till omständigheterna i målet. Gäller talan pengar
eller sådanl som kan uppskattas i pengar, kan prövningstiUslånd ges bara enligt
10 § 1 (prejudikat- eller intressedispens), om värdet av vad parten har tappat
i hovrätten uppenbart inie går upp till 1 500 kr. (summa revisibilis). En
liknande regel finns i fråga om brottsmål. Om prövningstillstånd meddelas,
gäller del domen eller del slulliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för
talan däremol.
Enligt
3 kap. 6 § rättegångsbalken skall tre ledamöter av högsta domstolen delta vid
behandling av fräga om prövningstillstånd. För atl prejudikat- eller
intressedispens skall beviljas fordras att två av ledamöterna röstar för det,
medan del för ändringsdispens eller dispens raed hänsyn lill omständigheterna i
målet räcker att en ledamot vill meddela tillstånd. Vid prövning av
dispenserade mål är högsta domstolen domför med fem justitieråd (22 § 1 mom.
RF).
12
Kungl.
Majits proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som vill fullfölja talan mol hovrätts dom eller beslut
skall dessulom enligt 54 kap. 17 § rättegångsbalken i allmänhet nedsätta
fullföljdsavgift, 150 kr., och ett lika stort belopp till säkerhet för den
kostnadsersättning som högsla domstolen kan komma atl tUlerkänna motparten.
Fullföljds-avgiften återbetalas, om parlens ändringsyrkande helt eller i
huvudsakliga delar bifalls. Vissa parter är befriade från
nedsättningsskyldighel. Detta gäller bl. a. kronan och i regel tilltalade i
brottmål. Part kan dessutom på grund av fattigdom befrias från
nedsättningsskyldighel.
Arbetsläget i regeringsrätten och kammarrätten
Regeringsrätten
Arbetsläget i regeringsrätten har sedan slutet av
1930-taIet utvecklat sig på sätt som framgår av följande tabell.
Ar
Under å ret
Vid å rets utg å ng
balanserade
inkomna
avgjorda
1939
2 174
2 262
986
1945
3 027
2 368
2 281
1946
3 333
2 466
3 150
1947
3 171
2 898
3 425
1948
2 937
2 703
3 657
1949
3 012
2 633
4 036
1950
3 221
2 668
4 589
1951
3 022
2 708
4 909
1952
3 380
2 643
5 646
1953
3 912
3 466
6 091
1954
3 658
3 744
6 005
1955
3 865
3 768
6102
1956
4 382
3 862
6 622
1957
4 622
4 754
6 490
1958
4 909
5 000
6 400
1959
4 731
4 613
6 518
1960
4 890
5 104
6304
1961
4 583
4 315
6 571
1962
4 615
4 350
6 836
1963
4 564
4 273
7 127
1964
4 153
4 763
6517
1965
4 249
4 404
6362
1966
4 407
3 993
6 766
1967
4 576
4 671
6671
1968
4 586
5 045
6 213
1969
5 1.38
5 181
6115
Balansen i regeringsrätten har för flera grupper av mål
lett till långa dröjsmål med det slutliga avgörandet. Eftersläpningen är störst
i skattemålen, som regeringsrätten har bedömt som genomsnittligt mindre brådskande
än t. ex. mål om tvångsintagning av alkoholmissbrukare, omhän-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl
Muj:ts proposUion nr 30 dr 1971 13
aertagande
av barn för samhällsvård, kommunalbesvärsmål och mål om återkallande av
körkort. Väntetiden i skatlemål mellan kammarrättens utslag och regeringsrättens
avgörande är numera i allmänhet bortåt fyra år. Räknat från lidpunkten för
taxeringsnämndens beslut kommer regeringsrättens slutliga besked i genomsnitt
först efter drygt sex och ett halvt år. Andra målgrupper med påfallande långa
väntetider är byggnadsmål, hälsovårdsmål och kommunalbesvärsmål. Den
genomsnittliga väntetiden från länsstyrelsens beslut till regeringsrättens
utslag är i byggnadsmålen närmare 17 månader och i hälsovårdsmålen över 20
månader. Väntetiden i kommunalbesvärsmålen är något kortare men Ukväl så lång
att den föranlett kritik från kommunalt håll vid flera tiUfällen. Sålunda har
Svenska stadsförbundet år 1965 och Svenska kommunförbundel år 1969 hemställt
hos Kungl. Maj:t om åtgärder för att råda bol på de långa väntetiderna i
kommunalbesvärsmålen.
Under
årens lopp har olika ålgärder vidtagits för att minska balansen i
regeringsrätten och därmed eftersläpningen raed de slulliga avgörandena. Det
medel som härvid företrädesvis har kommit till användning har varit atl öka regeringsrådens
antal. Dessutom har vid olika lillfällen målgrupper flyttats från domstolen.
Sålunda flyttades år 1960 mål om nöjesskatt till kammarrätten och år 1963 mål
om upp.skov med straffverkställighet till dåvarande fångvårdsstyrelsen. Vidare
har fr. o. m. år 1959 införts fullföljdsbegränsning beträffande en del av
skattemålen.
Antalet
regeringsråd har ökats vid flera tillfällen. Vid slutet av 1930-talet och under
andra världskriget hade regeringsrällen 7 ledamöter. Antalet ökades år 1946 liU
10, år 1952 liU 13, år 1956 tiU 16, år 1965 tiU 17, år 1967 till 21 och år 1968
till 22. ökningarna har i flertalet fall haft karaktären av
övergångsanordningar för att nedbringa balansen. Sålunda genomfördes ökningarna
ända fram till år 1965 genom särskilda lagar med begränsad giltighetstid, medan
i regeringsrättslagen behölls beslämmelsen att antalet regeringsråd skulle vara
7. Först år 1965 byltes talet 7 ut mot 17 i regeringsrättslagen. Också 1967
års ökning med 4 regeringsråd gavs begränsad giltighetstid, nämligen till den 1
juli 1971. 1 prop. 1967: 13, vari ökningen föreslogs, utgick departementschefen
från alt balansen skulle kunna nedbringas till rimlig nivå inom loppet av
omkring fyra år.
Kammarrätten
Tabellen
på s. 14 visar hur kammarrättens arbetsläge har utvecklat sig efter år 1955.
Det
kraftigt ökade antalet inkomna mål åren 1958 och 1966 hänger samman med de
allmänna fastighetstaxeringarna åren 1957 och 1965.
Under
den redovisade perioden har inte skett några större förändringar för att öka
kammarrättens arbetskapacitet. Är 1955 hade kammarrätten åtta
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ar
Inkomna
m å l
Av
gjorda
m å l
Balans
skattem å l
ö vr.
m å l
Summa
skatle m å l
ö vr.
m å l
Summa
skatte m å l
Ö VT.
m å l
Summa
1955
11439
1343
12 782
11974
1258
13 232
14 147
1039
15 186
1950
10 391
961
11352
11546
1256
12 802
12 992
744
13 736
1957
9 121
777
9 898
11315
947
12 262
10 798
574
11372
1958
12 512
923
13 435
11 765
961
12 726
11545
536
12 081
1959
8 066
995
9 061
11522
966
12 488
8 089
565
8 654
1960
9 593
897
10 490
9 110
925
10 035
8 572
537
9109
1961
9 784
876
10 660
9 045
775
9 820
9311
638
9 949
1962
10 273
755
11028
9 441
845
10 286
10 143
548
10 691
1963
8 986
825
9811
8 878
816
9 694
10 251
557
10 808
1964
8 945
583
9 528
9 557
835
10 392
9 724
416
10140
1965
7 589
615
8 204
9 842
706
10 548
8 144
395
8 539
1966
10 216
430
10 646
9 597
478
10 075
8 850
349
9 199
1967
9 356
549
9 905
9313
567
9 880
9 980
333
9 313
1968
8 929
359
9 288
9 479
480
9 959
8 473
210
8 683
1969
10 287
516
10 803
9 877
461
10 338
8 866
268
9 134
divisioner. Den 1 juli 1964 inrättades en särskild
Iremansdivision. Denna byggdes den 1 juli 1968 ut till en hel division.
Den omständigheten atl balansen av oavgjorda mål är nästan
lika stor som antalet årligen handlagda mål tyder i och för sig på att
väntetiden i kammarrällen skulle vara bortåt ett år. I skattemål är den
verkliga väntetiden dock betydligt längre, beroende pä att det ofta går
åtskillig tid innan målen sänds in till kammarrätten från prövningsnämndernas
kanslier. F. n. torde kammarrättens avgörande i genomsnitt dröja närmare två år
efter prövningsnämndens avgörande.
Förvaltningadomstolskommittén
Principerna för en omorganisation av
förvaltningsrättskipningen hos regeringsrätten och kammarrätten
Förvaltningsdomslolskommittén konstaterar inledningsvis
att ökade anspråk och ökat ansvar har kommit att läggas på
förvaltningsdomstolarna. Samhällsutvecklingen har lett till att de förvallande
myndigheternas befogenheter efter hand har vidgats och att deras avgöranden
har kommit att spela en större och mera ingripande roll än lidigare för de
enskilda medborgarna. Målen hos förvaltningsdomstolarna har i takt med
samhällslivets utveckling blivit mer invecklade och därför mer arbetskrävande.
Kommittén erinrar ora att förvaltningsrättskipningen har reformerats på olika
sätt under efterkrigstiden för att kunna möta de ökade anspråken. Sålunda har
antalet regeringsråd höjts väsentligt under senare årtionden. Är 1958 infördes
fullföljdsbegränsning till regeringsrätten i vissa skattemål. Till bilden hör
också alt besvärsprövningen i skaltemål under kammarrätten och
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 15
regeringsrätten
har förbättrats genom den upprustning av prövningsnämnderna som 1956 års
taxeringsförordning innebar.
Kommittén anser emellertid
atl de vidtagna åtgärderna inte har varit tillräckliga och hänvisar därvid till
den utveckling som har ägt rum i fråga om regeringsrättens och kammarrättens
arbetsläge. Vidare anser kommittén alt den nuvarande arbetsvolymen hos
regeringsrätten medför svårigheter för domstolen att upprätthålla enhetlighet
och konsekvens i bedömningen av rättsliga frågor. Detta betraktas som en
särskill allvarlig nackdel för en högsla instans. Det föreligger också enligt
kommitténs mening risk för att den enskilde ledamoten av regeringsrätten
tvingas alt ägna för mycket arbete ål de mål som han har till uppgift atl själv
konlroUäsa och inte får tiUräcklig lid över för studium av andra föredragna
mål. En annan ogynnsam följd av etl snabbt målbehandlingslempo, som kommittén
pekar på, är alt tiden blir knapp för alt avfatta tillräckligt fylliga
utslagsmoli-veringar. Om alltför knapphändiga motiveringar lämnas, minskas
prejudikatvärdet av domstolens avgöranden, och de lägre instanserna får inte
den behövliga vägledningen för sin rättstillämpning. En ytterligare olägenhet
som följer av den forcerade arbetstakten är, alt regeringsrällen sällan finner
lid all hålla muntlig förhandling. Också i andra hänseenden kan enligt
kommitténs mening knappheten på lid leda till att önskvärd kompletterande
utredning inte kommer til! stånd.
Kommittén anser alt den
myckel långa väntetiden innan ell skallemål blir slutligt avgjort i
regeringsrätten är helt otillfredsställande. För de skattskyldiga, som klagar
hos regeringsrätten, gäller det ofta frågor av stor betydelse för deras
dispositioner och ekonomiska ställning. Vidare är det en brist atl den
vägledande prejudikatbildningen i fråga om ny lagsliftning kommer till stånd
relativt sent. På grund av de täta förändringarna i skattelagstiftningen
händer det sålunda ofta, all regeringsrättens avgöranden kommer all avse
lagstiftning som inte längre är aktuell. Helt allmänt leder dröjsmålen med
prejudicerande besked till osäkerhet om hur beskattningsreglerna skall tolkas
ocb därigenom lill ökat antal överklaganden. Kommittén finner detta vara en
allvarlig nackdel både för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna.
De
ölägenheter som kommittén har funnit följa av den alltför slora
arbetsbelastningen i regeringsrätten anser den också i mångt och myckel
återfinnas hos kammarrällen. Kommittén framhåller dock atl trycket på
kammarrällen är mindre och att utslagsmoliveringarna hos kammarrätten numera
skrivs betydligt fylligare än förr.
Kommittén
har från dessa utgångspunkter sett som en primär och brådskande uppgifl att
föreslå sådana ålgärder och reformer att det rådande trycket på regeringsrätten
och kammarrätten lättas och besvärsprövningen bringas att fungera bättre.
Snabbhet har sedan gammalt ansetts vara elt naturligt krav på
förvallningsprocessen och uigöra elt viktigt element i det
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
administrativa rättsskyddet. Det är därför enligt
kommitténs mening etl vägande önskemål alt nu få slut på den sedan lång tid existerande
eftersläpningen. 1 våra dagars samhälle ställs inom hela området för del
allraännas verksamhet ökade krav på god service ål allmänheten. Kommittén
anser alt det inte finns anledning alt från dessa krav undanta domstolsväsendet
eller någon del därav.
Kommittén anser att det största behovet av reformåtgärder
inom förvallningsrättskipningen finns på regeringsrättens verksamhetsområde.
Enligt kommitténs mening bör man därför inte tveka inför en ganska genomgripande
reform av regeringsrätten. Ett skäl härför är att domstolen enligt nuvarande
ordning har att behandla inte bara mål av kvalificerad natur utan också
betydande grupper av enklare mål. Högt kvalificerade domar-krafter tas i
anspråk för mera rutinbetonade göromål. Del finns dessutom en risk för att de
mindre viktiga målen kräver så stor insats från regeringsrättens ledamöter,
att det inte finns tillräckligt med tid och arbelslugn för de viktiga och svåra
målen. Elt annal skäl för en grundlig reform är regeringsrättens stora balans
och den eftersläpning med målens avgörande som följer därmed. De antaganden att
målbalansen skulle vara snart avarbetad, som har gjorts bl. a. i samband med
utökningar av regeringsrådens antal, har visat sig inte hålla streck, därför
alt den ökade kapaciteten har uppvägts av stegringen i antalet inkommande mål.
Det finns enligt kommitténs uppfattning inte heller anledning att räkna med alt
den kontinuerliga, sedan decennier pågående stegringen skall stanna av. Ett
tredje skäl för en radikal reform är alt man enligt kommitténs mening inte kan
uppnå någon varaktig förbättring bara genom att öka domstolens ledamotsantal.
Den ökade måltillströmningen i förening med önskemål om mer tid för målens
behandling, t. ex. i samband med muntlig förhandling, skulle snart tvinga fram
ytterligare utökning. Vid arbete på så många som fyra avdelningar skulle
dessutom regeringsrättens förmåga att upprätthålla enhet och konsekvens i
lagtolkningen och rättstillämpningen minskas.
Kommittén går härefter in på frågan om vilka möjligheter
som finns att uppnå de önskade förbättringarna belräffande regeringsrältens
verksamhet. Den diskuterar därvid möjligheten att skilja av vissa målgrupper
från regeringsrättens kompetensområde. Ett av de uppslag sora kommittén därvid
tar upp är att inrätta en särskild högsta skattedomstol, elt annat att helt ta
bort vissa målgrupper, som anses mindre viktiga, från regeringsrättens
kompetensområde. I det senare fallet skulle den slutliga prövningen antingen
förläggas till förvaltningsdomstol på lägre nivå eller till judiciella organ
utanför det ordinarie instanssyslemel, t. ex. av den typ sora ungdomsfängelsenämnden,
inlerneringsnämnden och kriminalvårdsnämnden utgör. Koraraittén avvisar
emeUertid båda dessa utvägar. I fråga om alternativet med en ny högsta
skattedomstol hänvisar kommittén till alt en sådan lösning blev bestämt avvisad
av statsmakterna när ordningen med
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 17
fullföljdsbegränsning
i vissa skallemål infördes år 1958. Beträffande uppslaget att flytta bort
andra målgrupper från regeringsrätten anför kommittén all del är omöjligt all
sovra ut målgrupper i sådan omfattning att resultatet blir en något så när
betydande minskning av arbetsvolymen. Ett annal uppslag, som kommittén också
anser otillräckligt för atl lösa de föreliggande problemen, är all böja
beloppsspärren (summa revisibilis) i taxeringsmålen. Kommittén anför att en
sådan höjning inte i och för sig kan ge tillräcklig effekt, eftersom
laxeringsmålen ulgör endasl knappt 40 "/o av samtliga inkommande mål.
Kommittén avvisar också tanken all bringa ned måltillslrömningen till
regeringsrätten genom att införa skyldighet för den sora vill föra talan i
regeringsrällen att erlägga särskild fullföljdsavgift. Faslän det inom
kommittén yppats en viss sympati för denna metod, har kommittén avstått från
att lägga fram något förslag i denna riktning. Avgörande har därvid i huvudsak
varit alt statsmakterna vid införandel av fullföljdsbegränsning i skatlemål år
1958 ställde sig avvisande till en sådan lösning med hänsyn lill all den
ensidigt skulle rikta sig mot de skattskyldiga och drabba främsl de mindre
inkomsttagarna.
Kommittén
har i stället stannat för all en lösning av föreliggande problem bör ske genom
att rätten atl få lalan prövad av regeringsrätten generellt görs beroende av
särskilda villkor. Kommittén åberopar härvid motiv som har legal till grund för
införande av fullföljdsbegränsning i skattemål. Enligt dessa kan man inte anse
atl varje skaltskyldig har någon principiell rätl alt få alla skattefrågor
prövade i den högsla instansen. Inte heller kan fullföljdsbegränsningar, sora
ger regeringsrätten bättre möjligheter att fullgöra sin uppgift inom
instanssyslemel tillfredsslällande, anses betänkliga från
rätissäkerhelssynpunkl. Tvärtom är de motiverade av hänsyn lill rättssäkerheten.
Enligt kommitténs mening har dessa motiv principiell giltighet också när del
gäller andra mål än laxeringsmål, och kommittén framhåller atl det väsentliga i
regeringsrättens roll i rättskipningen inte bör vara, alt domstolen prövar så
många mål som möjligt inom sitl område, utan atl den fullgör en säker
vägledande funktion för förvaltningen och förvaltningsrättskipningen som
helhet. Kommitténs slutsats är atl endast ett system med prövningstillstånd kan
tänkas på ett effektivt sätl leda till del eftersträvade målet, en avsevärd och
beslående minskning av regeringsrättens nuvarande arbetsvolym och därmed en
ökning av den tid som står till förfogande för prövningen av viktigare mål.
Kommittén
föreslår samtidigt för skattemålens del en viss skärpning av nuvarande regler
om beloppsspärr.
Kommittén
påpekar att dess förslag leder till all de beslul som meddelas av instanserna
närmast under regeringsrällen i långt större utsträckning än f. n. blir
slutgiltiga. Detta blir fallel antingen därför att prövnings: tillstånd blir
vägrat eller därför att parterna finner del utsiktslöst att begära sådant
tillstånd. Enligt kommitténs uppfattning förutsätter denna ord
2 11564
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
ning att för alla mål, där lillståndsspärren gäller,
kommer till stånd en betryggande rättslig prövning i en domstolsinstans på
mellanplanet, alltså närmast under regeringsrätten. Kommittén framhåller att
det f. n. finns en sådan instans för skattemålen, nämligen kammarrätten. När
det gäller andra mål förekommer det emeUertid inte domstolsbehandling under det
högsta planet. Kommittén anser det till följd härav erforderligt att sörja för
att också andra mål än skattemål under regeringsrättens nivå blir bedömda i
domstol.
Kommittén diskuterar två alternativa möjUgheter att
organisera förvalt-ningsrällskipningen på mellanplanet. Den ena är att utvidga
kammarrättens nuvarande kompetensområde till att omfatta förvaltningsrättskipning
över huvud tagel. Den andra lösningen är att inrätta en ny särskild
mellaninstans för de administrativa besvärsmål som nu fullföljs till regeringsrätten
utan att passera administrativ domstol.
Kommittén anser alt det förstnämnda alternativet har den
fördelen, att man kan knyta an till ett redan bestående domstolsorgan när det
gäller regler om organisation och förfarande samt etablerade rutiner av olika
slag. över huvud taget Ugger det i sakens natur, att man vid en utbyggnad av en
befintlig organisation har betydelsefulla erfarenheter till godo. Kommittén
anser också att avsevärda fördelar står att vinna i fråga om rekryteringen
till domstolen. Kommittén erinrar om att man i fråga om det all männa
rättegångsväsendet har ansett sig så långt möjligt böra undvara specialdomstolar
för vissa grupper av mål. Enligt kommitténs mening bör man så långt möjligt
även i mellaninstansen undvika att splittra förvaltningsmålen på oUka sorters
domstolar. Ett vidsträckt målregister ökar dom-stolsledamöternas erfarenhet och
främjar därmed en allsidig, enhetlig och välbalanserad bedömning av målen. De
målgrupper som skulle tillföras kammarrätten berör visserligen i många fall
ämnen som är rätt olikartade domstolens nuvarande arbetsmaterial, men kommittén
anser att de, generellt bedömt, ingalunda utgör en svårare materia än
skattemålen.
Koramittén framhåller alt lösningen med en särskild
förvaltningsdomstol för behandling av sådana besvärsmål hos regeringsrätten,
som f. n. inte passerar domstolsinstans, också har fördelar. Sålunda kan man
redan från början sätta samman domstolen med hänsyn till den särskilda
sakkunskap som behövs rörande olika områden, medan detta inte låter sig göra
lika lått när ett antal nya domstolsavdelningar skall inlemmas i en befintlig
domstol och delvis ha också dennas målregister. Kompetensområdet för en
särskild förvaltningsdomstol kommer att bli ganska vidsträckt, även om
skattemålen och vissa andra mål stannar hos kammarrätten. Kommittén finner
emellertid att flera skäl talar mot ordningen med en särskild domstol på
mellanplanet.
Ett skäl är att en sådan domstol blir för liten för att
medge en regional uppdelning av mellaninstansen. Ett annat skäl är att man kan
vänta svårig-
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971 19
heter att rekrytera till en ny mera specialiserad
mellaninstans. Kommittén anser att man kan befara att unga jurister inte skulle
finna en tämligen specialiserad förvaltningsdomstol vara ett lika lockande
arbetsfält som hovrätterna och kammarrätten. En god rekrytering är, fortsätter
kommittén, av största betydelse för en domstols möjligheter alt på lång sikt
väl fullgöra sina uppgifter. I strävandena all stärka och effektivisera
förvaltningsrättskipningen måste det ses som ett centralt och angeläget led
att sörja för en god domaruppsättning och en tillfredsställande rekrytering.
Blir dessa önskemål inte tUlgodosedda, kan enligt koraraittén övriga
anordningar mista åtskiUigt av sin verkningskraft.
Efter
övervägande av för- och nackdelarna med de olika alternativen har kommittén
stannat för alt föreslå att ordningen med en utvidgad kammarrättsorganisation
väljs.
Ledamoten
Bohman har i en reservation förklarat alt han inte kan godta att allmän
fullföljdsbegränsning införs för skattemålens del, förrän garantier föreligger
för atl brister i taxeringsprocessen hos taxeringsnämnd och prövningsnämnd har
i huvudsak eliminerats.
Ledamoten
Petrén har i en annan reservation uttalat alt kommitténs genomgripande översyn
av förvaltningsdomstolssystemet bort leda till en fullständig boskiUnad
raellan å ena sidan Kungl. Maj:t i statsrådet och å andra sidan
förvaltningsdomstolarna. Vidare borde man ha sökt åstadkomma en enhetlig och
sammanhängande lagstiftning rörande regeringsrätten, kammarrätten och
försäkringsdomstolen.
Närmare om prövningstillstånd
AUmänt om tUlslåndsprövning
Kommittén framhåller att man inom ramen för elt system med
allmän tillståndsprövning bör utforma dispensvillkoren så, att behandlingen av
dispensansökningar kommer att ske så smidigt som möjligt. Vidare bör de
huvudsakliga grunderna för meddelande av prövningstillstånd preciseras så klart
som möjligt i lagtexten. Kommittén anser emellertid att hänsyn också måste tas
till intresset av att dispensreglerna inte utformas alltför steU.
En
grundläggande fråga är, om det vid sidan av prejudikat- och intressedispens
bör finnas ytterligare dispensgrunder som motsvarar bestämmelsema i 54 kap. 10
§ 2 rättegångsbalken om ändringsdispens m. m. Behovet av en regel om
ändringsdispens hänger enligt kommitténs mening samman med kvaliteten av den
rättsliga prövning som står till buds på planet under regeringsrätten. Om det
finns möjlighet till kvalificerad prövning i en förvaltningsdomstol under
regeringsrätten, förlorar skälen för att ha en bestämmelse om ändringsdispens
åtskilligt av sin bärkraft. Kommittén
20 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år
1971
vill emellertid inte gå så långt att den högsta instansens
uppgift begränsas till att väsentligen avgöra principfrågor. Enligt kommitléns
mening bör man dessförinnan avvakta erfarenheterna av utbyggnaden av
kammarrätts-organisationen. Kommittén anser det vidare ej tillrådligt att helt
bryta traditionen att medborgare som »går till kungs» i förvaltningsfrågor
skall kunna få också andra än principiellt viktiga frågor prövade. Kommitténs
slutsals blir därför att utrymme bör finnas för prövningstiUslånd även utanför
området för prejudikat- och intressedispens. Dessa tillståndsregler bör dock
avfattas snävare än bestämmelserna om ändringsdispens i högsla domstolen.
Kommitténs överväganden utmynnar i atl prövningstillstånd
skall meddelas dels om det är av vikt för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning att talan prövas av regeringsrätten (prejudikaldispens) eller
parten visar att det skulle vara av synnerlig betydelse ulöver det aktuella
målel alt saken prövas av regeringsrätten (intressedispens), dels om det med
hänsyn till målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller omständigheterna i
övrigt förekommer synnerliga skäl till atl besvären prövas av regeringsrätten.
Kravet på prövningstillstånd föreslås gälla endasl mål där
besvären avser kammarrätts beslut med anledning av dit fulUöljd eller
underställd fråga. I vissa grupper av mål skall endast prejudikat- och
intressedispens kunna meddelas. Detta gäller dels sådana mål där kammarrätten
hittiUs har varit sista instans (familjebidrags- och socialhjälpsmål, vissa
anmärkningsmål m. m.) och vissa med dem besläktade mål (mål om allmänna barnbidrag
och mål om bidragsförskott), dels taxeringsmål under de föreslagna
beloppsgränserna.
Kommittén bar tagit upp frågan om att lätta regeringsrättens
arbetsbörda genom att helt eller delvis engagera organ eller befattningshavare
utanför regeringsrätten för dispensprövningen. Kommittén har emellertid kommil
till slutsatsen att detta inte är någon godtagbar utväg. Kommittén utgår från
att dispensprövningen i regeringsrällen skall fullgöras av avdelningar
bestående av tre regeringsråd.
Kommittén redovisar utförliga beräkningar över hur
dispensregler av den typ kommittén tänker sig skulle inverka på
regeringsrättens arbetsbörda. Beräkningarna visar att det föreslagna systemet,
även om det i viss utsträckning förutsätter dubbla föredragningar, kan antas
medföra en betydande sammanlagd vinst i tid och arbete vid jämförelse med ett
syslem, som inte alls eller bara i ringa mån innefattar dispensprövning.
Kommittén framhåller atl dess förslag lämnar endasl mindre utrymme för
prövningstillstånd utanför prejudikat- och intressedispensens område och att
föredragningen på dispensavdelning i flertalet fall torde kunna göras koncentrerad
och summarisk. Att döma av hittiUsvarande erfarenheter torde det, fortsätter
kommittén, ofta från början vara tydligt att ett mål saknar
Kungl.
Muj:ts proposition nr 30 år 1971 21
prejudikatintresse
ocb att inte heller omständigheterna i övrigt är sådana atl talan bör prövas.
Liksom i högsta domstolen lär ibland dispens kunna meddelas omedelbart »på
trycket», dvs. på grundval av det skriftliga sammanfattande material som
föredraganden i förväg tillställer de domare som tjänstgör på
dispensavdelningen.
Närmare
om prejudikat- och intressedispens
Det
första ledet i den av kommittén föreslagna bestämmelsen om prejudikat- och
intressedispens alt talans prövning är av vikt för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning eller att parten visar att regeringsrättens prövning av saken
skulle ha synnerlig betydelse utöver det aktuella målet är avsedd att markera
regeringsrättens uppgift att sörja för rältsenbeten på
förvaltningsrättskipningens område. Kommittén framhåller att en omsorgsfull
och klargörande prejudikalbildning är av väsenllig betydelse för att
förvaltnings- och domstolsapparalen som helhet skall fungera på ett för
rättslivet tillfredsställande sätl. Genom atl prejudikat kommer till stånd
befrias myndigheterna från tvister som annars skulle komma atl belasta dem, kanske
under en lång följd av år. De kan därigenom ägna mera tid och omsorg åt de
andra frågor som blir föremål för deras prövning. Den enskilde slipper vara
oviss om tolkningen av principiella frågor och behöver inte lägga ned arbete
och kostnader på alt föra upp dem genom instanserna.
Kommittén
framhåller att det ligger i sakens natur att någon beloppsspärr inte bör gälla
för meddelande av prejudikat- eller intressedispens. Vid bedömningen enligt de
ifrågavarande dispensgrunderna saknar det vidare betydelse om det ler sig
sannolikt atl kammarrättens utslag kommer att ändras.
Enligt
kommitténs mening motiverar rättsfallsmaterialels speciella struktur i
regeringsrätten atl prejudikaldispens beviljas redan när latans prövning är
»av vikl» för enhetlig lagtolkning och rättstillämpning i stället för, som
föreskrivs i rällegångsbalken och taxeringsförordningen, »av synnerlig vikt».
Kommittén framhåller att den administrativa rättskipningens ämnesområde har en
mycket skiftande karaktär och är svårt att överblicka. Behovet av prejudikat
får därför allraänt sett anses större där än på de allraänna domstolarnas
område. För att regeringsrätten skall kunna hålla den erforderliga kontakten
med hela sitt rättsområde och med god överblick leda rättstillämpningen i linderinstanserna
kan det vidare vara behövligt att släppa fram inte bara enstaka raål av
särskilt juridiskt intresse från olika rältsavsnitt till domstolen ulan även
serier av mål, som tUlsammans kan belysa föreliggande problem. Kommittén anser
alt den jämkade formuleringen ger goda möjligheter att tillgodose detta behov.
Komraittén
erinrar om att det, när beloppsspärr för vissa skattemål infördes år 1958,
inte ansågs tillrådligt atl helt utesluta möjligheten att med-
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
dela
intressedispens, även om behovet av sådan dispens syntes mindre utpräglat.
Enligt vad kommittén har erfarit har möjligheten till intresse-dispens inte
haft några kännbara verkningar på regeringsrättens arbetsbörda, och den torde
endast sällan ha blivit använd. Kommittén anser att möjligheten till
intressedispens bör finnas kvar i ett system med allmän tillståndsprövning men
att dispensgrunden bör tillämpas restriktivt. Det sistnämnda markerar kommittén
genom beslämmelsen alt talans prövning skall visas ha synnerlig betydelse
utöver det föreliggande målet. De återverkningar av utgången i ett mål som
regeln om intressedispens lar sikte på skall vara rent rättsliga. Som exempel
på sådan verkan nämner kommittén att regeringsrättens avgörande i ett
skattemål får betydelse för utgången i ett mål vid allmän domstol angående
falsk eller vårdslös deklaration. Däremot anser kommittén att intressedispens
inte bör komma i fråga när det gäUer en sådan faktisk återverkan av målets
utgång som t. ex. att fastställandet av kammarrättens utslag i ett skattemål
skulle medföra att den skattskyldige kommer i ekonomiska svårigheter eller att
avgörandet i ett disciplinmål eller i ett mål om behörighet att utöva visst
yrke spelar roll för vederbörandes medborgerliga anseende.
Närmare
om dispens med hänsyn till målets svårbedömlighet m. m.
Kommittén
framhåller att det inte är lätt att utforma en regel, som öppnar vissa
möjligheter till dispens vid sidan av bestämmelserna om prejudikat- och
intressedispens men som inte tillåter en lika vid dispensgivning som
rättegångsbalkens regler om ändringsdispens. Att ha rättegångsbalkens
ändringsdispenssystem är f. ö. inte praktiskt möjligt om regeringsrätten skall
bli i stånd att ägna tillräcklig omsorg ål prejudikatbildning och över huvud
taget åt de viktigare målen inom sitt slora arbetsområde.
Enligt
kommittén tillgodoses genom möjligheten till prejudikatdispens i första hand
det intresse av klarhet och av tydligt besked i viktigare rättsfrågor, som
föreligger från samhällslivets synpunkt. Det är, framhåller kommittén, alltså
inte i första hand elt partsintresse utan ett allmänt intresse som kräver att
i sådana fall ett mål kan prövas fullständigt i sak av den högsta
förvaltningsdomstolen. Att tUlgodose detta allmänna intresse bör enligt
kommitténs mening vara riktpunkten när man bestämmer förutsättningarna för att
mål får tas upp till saklig prövning i regeringsrätten. I den mån
dispensområdet utvidgas, bör förutsättningarna för prövningstillstånd
formuleras så, att de på olika sätt kompletterar bestämmelsen om
prejudikatdispens och därigenom samverkar till att ge förvaltningsrättskipningen
fasthet och enhetlighet. Kommittén betonar att utrymme givetvis bör finnas för
hänsynstagande till parternas egna viktiga intressen men att sådana intressen
måste vara av kvalificerad arl. En allmänt hållen regel som «5r
omständigheterna i målet till dispensgrund finner kommittén för vid.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 23
Det
kan inte heller komma i fråga att låta den omständigheten att under-instanserna
i målet har kommit lill olika resultat uigöra anledning tiU dispens. I regel
bör det, så långt som det är möjligt i en lagtext med vidsträckt
tillämpningsområde, tydligt anges vilka omständigheter som vid sidan av
rekvisiten för prejudikat- och intressedispens skall utgöra förutsättningar
för prövningstillstånd.
Mot
denna bakgrund har kommittén valt att knyta den dispensgrund, som den anser
böra finnas för andra fall än prejudikat- och intressefallen, till att ett mål
är svårbedömligt eller har allmän vikt eller att andra omständigheter
motiverar prövning. Härjämte skall gälla att det föreligger synnerliga skäl
till att talan prövas. Koramittén betonar att det här skall vara fråga om ett
kvalificerat inlresse.
Kriteriet svårbedömlighet
blir enligt kommittén främsl tillämpligt på mål som saknar egentligt
prejudikalinlresse men som rymmer komplicerade rättsliga frågor. På sätt och
vis kompletterar denna dispensgrund de villkor, som ställs upp för meddelande
av prejudikatdispens. Koramittén framhåller att ett mål givetvis kan vara
svårbedömt också i rent sakligt hänseende, t. ex. på grund av att
processmaterialet är vidlyftigt eller bevisningen omfattande och kanske
motsägelsefylld. Det kan inträffa att dispens är motiverad också i sådana fall.
Kommittén
påpekar att kriteriet allmän vikt kan synas knyta an lill
pre-judikatdispensfallet, därför att bakom meddelande av sådan dispens ju antas
ligga ett allmänintresse, nämligen behovet av klarhet i rättsliga tvistefrågor.
Hänvisningen till allmän vikt fyller dock en mera självständig funktion.
Meningen är att bestämmelsen skall öppna möjlighet för regeringsrätten att till
fullständig prövning i sak släppa fram mål, vari ulgången visserligen inte
blir prejudicerande för bedömningen av andra fall men ändå av särskilda skäl
är betydelsefull.
Rekvisitet,
att med hänsyn till de i målet föreliggande omständigheterna synnerliga skäl
talar för att målet tas upp till prövning, är enligt kommittén avsett som en
allmän reservbestämmelse, som tillåter ett visst hänsynstagande till andra
faktorer än dem som huvudsakligen skall beaMs enligt de förut angivna
rekvisiten. Bestämmelsen gör det möjUgt för regeringsrätten att i påtagligt
viktiga fall beakta de hänsyn som brukar åberopas för en regel om
ändringsdispens. Kommittén framhåller att den dock bör tillämpas återhållsamt.
Dispens bör bl. a. komma i fråga när det föreligger sådana omständigheter som
enligt 58 kap. rättegångsbalken kan leda till resning, t. ex. fall då ett
tidigare inte framlagt bevis åberopas och dess framläggande sannolikt skulle ha
lett till annan utgång eller då den rättstillämpning som ligger till grund för
domen uppenbart strider mot lag. Det är mera ändamålsenligt att dispens medges
i sådana fall än att parten tvingas att lita till extraordinära rättsmedel.
Också i andra fall kan enUgt kommittén speciella intressen av sådan styrka
föreligga att de motiverar
24 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
prövningstillstånd.
Del kan inträffa t. ex. när målet gäller betydande personliga eller ekonomiska
intressen.
Kommittén
framhåller atl del ligger i sakens natur att en högsla instans vid
tillämpningen av regler som de föreslagna kommer att ba och även bör ha ganska
stor frihet. Även om friheten i praktiken blir så vidsträckt atl det kunde
sättas i fråga atl lika gärna införa en regel om ändringsdispens, liknande dén
i rättegångsbalken men på lämpligt sätt begränsad, föredrar kommittén ändå den
snävare beslämmelsen av främst det skälet att den synes stå i bättre samklang
med den inriktning på prejudikatbildning som regeringsrättens verksamhei bör
få. Kommittén erinrar också om att man på grund av samhällsutvecklingen måste
räkna med atl antalet rättsligt färgade besvärsmål fortgående ökar och att det
under sådana omständigheter är anledning att undvika en regel som i princip
medger ändringsdispens och som genom sin lydelse kan väntas uppmuntra till ett
stort antal dispensansökningar, däribland många för vilka all utsikt till
framgång saknas.
SärskUda
regler om fullföljd i vissa mål
Kommittén
anser att man för vissa mål bör avvika från den inslansordning som föreslås för
mål i allmänhet. Därvid framhåller kommittén att i de fall då kammarrätt skjuts
in i instanskedjan denna kommer, åtminstone formellt, att utökas med en
instans. När regeringsrätten f. n. är enda överprövningsinstans såsom vid
beslut om körkortsindragningar ter det sig enligt kommitténs mening som en
naturlig och nyttig utveckling, att en mellaninstans förs in mellan den försia
beslutsmyndigheten och den högsla förvaltningsdomstolen. Däremot kan den
utökning av antalet klagoin-stanser från två till tre, som kammarrättens
inskjutande i en del fall innebär, ibland synas medföra en onödigt lång
instanskedja. Även om förlängningen till slor del är skenbar genom de beskurna
möjligheterna atl utverka prövning hos regeringsrätten, har kommittén funnit
anledning att föreslå för-korlhing av instanskedjan i vissa fall.
i
första hand föreslår kommittén att ett antal målgrupper inte skall passera
kammarrätt utan, liksom f. n., fullföljas direkt hos regeringsrätten. Detta
gäller till en början mål som passerar patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning. Med hänsyn Ull målens natur och kvaliteten av den prövning
som sker i besvärsavdelningen synes det kommittén överflödigt att skjuta in en
domstolsinstans mellan besvärsavdelningen och regeringsrätten.
För
några grupper av mål anser kommittén en kortare inslanskedja än den normala
motiverad av att målen är av särskilt brådskande natur. Sådana grupper är mål
om riksdagsmannaval, kommunalval och val av ombud vid kyrkomöte samt en del
valmålen närslående mål och vidare mål enligt tryckfrihetsförordningen om
utlämnande av allmän handling. Med hänsyn till be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
2r.
opaginerad Kontrollera mot PDF
hovet
av snabba besked i dessa mål bör de få fullföljas direkt lill regeringsrätten.
Samma inslansordning föreslås för besvär över förhandsbesked av
riksskattenämnden. Vilka ofta rör prejudikatfrågor av brådskande nalur.
Slutligen bör enligt kommitténs raening inte ské någon ändring i 103 § taxeringsförordningen,
vari föreskrivs att regéririgsrätten skall pröva extraordinära taxeringsbesvär
öm taxeringen tidigare har prövats av kammarrätten eller regeringsrätten. 1 nu
nämnda fall föreslås att regeringsrätten skall ta upp målen utan
prövningstUlstånd.'
Kommittén
har också övervägt om inte kammarrätten kunde uteslutas ur instanskedjan för
barnavårds- och alkoholislmålen, där behovet av snabba avgöranden ocksä gör sig
gällande. Något förslag därom läggs dock inte fram. Anledningen därtill är ätt
kammarrätt anses väl ägnad alt pröva överklaganden i sådana mål oCh all det
kan antas atl muntlig förhandling relativt ofta kommer atl vara påkallad i
dessa mål. Del är uppenbarligen lämpligare all denna mera tidsödande handläggningsform
i första band kommer till stånd i kamraarrält och inte i regeringsrällen.
Kommittén
har också' prövat möjligheten att förkorta instanskedjan genom alt utesluta
någon besvärsprövande instans under kammarrättens nivå. Övervägandena har dock
lett fram till att det inte går för sig i det stora flertalet målgrupper.
Beträffande en målgrupp, kommunalbesvärsmålen, anses on förkortning dock
möjlig. I dessa mål har besvärsprövningen enligt kommitténs mening karaktären
av en ren legalitetsprövning, som lämpligen redan i försia besvärsinslans bör
kunna göras av en administrativ domstol. Länsstyrelsens tillsynsverksamhet inom
denna sektor åv kommunalverksam-hetcM är begränsad, övervägande skäl synes
därför tala för att länsstyrelsen utgår ur inslanskedjan i kommunalbesvärsmålen.
Koraraittén framhåller att kammarrätterna och regeringsrätten, om kommitténs
organisationsförslag genomförs, får sådana resurser för en snabb handläggning,
att man kan undvika den från olika håll påtalade eftersläpningen i kommunalbesvärsmål.
En
annan avvikelse från den allmänna insiansordningen för besvär föreslås i fråga
om fastighétSläkeringsmålen, som enligt vad som lidigare har sagts f. n. lill
största delen avgörs av kammarrätten såsom sista instans. För dessa mål anses
den lösning som enligt vad förut har sagls föreslås beträffande övriga mål
vari kamraarrätlen är slutirislans, nämligen fullföljd till regeringsrätten och
möjlighet lill prövning för den händelse förutsättning för prejudikat- eller
intressedispens föreligger, inte lämplig. Fastighelstaxe-ringsmålen angår
väsentligen rena värderingsfrågor och bör därför enligt kommitléns mening även
i fortsättningen stanna i kammarrätt. För att säkerställa en enheUig
tillämpning av grunderna för fastighetsvärderingen bör emellertid dessa mål
inte delas på flera kammarrätter. Kommittén föreslår att sådana mål samlas hos
kammarrätten i Stockholm oavsett varifrån de kommer.
26 Kungl Maj:ts proposifion nr 30 är
1971
I sammanhanget erinrar kommittén om att kammarrätt även
har att behandla mål rörande skatteplikt för fastighel. Dessa mål får
fullföljas till regeringsrätten. Eftersom värderingsfrågor och frågor om
skatteplikt ofta är sammanflätade med varandra och det över huvud taget inte
kan anses lämpligt att splittra handläggningen av fastighetstaxeringsmål på
kammarrättsplanet, föreslår koramittén att alla besvär angående
fastighetstaxering skall prövas av kammarrätten i Stockholm.
Utöver nämnda avvikelser från den allmänna
instansordningen föreslår kommittén att ett antal mål av ålderdomlig nalur, som
f. n. handläggs av regeringsrätten, också i fortsättningen skall prövas av den
domstolen med förbigående av kammarrätt. Eftersom dessa mål snart torde komma
att försvinna helt, ter det sig enligt kommitténs raening onödigt att för dessa
ändra gällande instansordning. Som exempel på mål som avses här kan nämnas mål
om beslut av kommunalstämma i ärende, som endast angår i mantal salt jord,
skattläggningsmål och jordeboksmål.
Närmare om regeringsrättens organisation och arbetssätt
Ledamotsantal, domförhet och arbetsorganisation
Kommittén föreslår att antalet ledamöter, som tjänstgör i
regeringsrätten, bestäms till 17 och att domstolen skall arbeta på tre
avdelningar. Med de två ledamöter, som kommittén beräknar skall tjänstgöra i
lagrådet, skulle det sammanlagda antalet regeringsråd bli 19. Enligt kommittén
bör fullständig prövning av mål i sak som regel företas av fem regeringsråd.
Den nuvarande möjligheten alt låta mål avgöras av endast fyra ledamöler bör
således i allmänhet inte begagnas. Kommittén erinrar om att regeringsrätten
under sina första år regelmässigt sammanträdde med fem regeringsråd. Om man
vill starkt markera regeringsrättens centrala uppgift alt omsorgsfullt vårda
rättsenheten på förvaltningsrättskipningens område är del enligt kommitténs
mening följdriktigt att generellt ge domstolens utslag den ökade tyngd som
följer av att fem ledamöter har bedömt målen. Dessutom kommer de flesta mål som
släpps fram lill prövning på fullsulten avdelning alt bli av mera invecklad
beskaffenhet än f. n. Kommittén erinrar också om att i högsla domstolen minst
fem ledamöler skall slutligt pröva och avgöra mål. Enligt kommitténs mening har
regeringsrätten ett mera splittrat arbetsområde än högsta domstolen.
Regeringsråden är dessutom rekryterade från vitt skilda områden. På grund härav
bedömer kommittén det som så mycket mera påkallat att genom en höjning av del
domföra antalet ledamöter i regeringsrätten söka få bättre garanti för att så
mångsidig sakkunskap som möjligt finns på en domstolsavdelning.
I fråga om arbetsorganisationen anser kommittén att
regeringsrådens arbete i viss utsträckning bör fördelas om, så att den
nuvarande skyldigheten att delta i sammanträde minskas och mera tid i stäUet
kan användas
Kungl.
Majits proposUion nr 30 dr 1971 27
för
kontrolläsning av mål, rättssludier i invecklade fall och andra för döman-dets
kvalitet väsentliga uppgifter. Enligt kommittén är f. n. tiden särskilt knapp
för att ta ställning i de svårare målen, även om man bortser från det
besvärliga balansläget. Dessulom finns inga marginaler för sjukdomsfall bland
domarna.
Behörighetskrav
Kommittén
föreslår att reglerna om behörighet till regeringsrådsämbete ändras så att alla
regeringsråd, i likhet raed ledamöterna i högsta domstolen, skaU vara lagfarna.
Som skäl härför anför kommittén, att domstolen i fortsättningen mer än nu avses
få karaktären av prejudikatinstans, varigenom den rent rättsliga bedömningen
kommer mera i förgrunden än hittills. Regeringsrätten är den enda svenska
domslol med brett målregister, där inte juridisk utbildning krävs av de
ledamöter som förutsätts delta i alla sorlers mål. Sådan utbildning fordras
traditionellt i kammarrätten, varifrån de allra flesta målen hos
regeringsrätten tänks komma. I målen hos regeringsrätten kommer så ofta upp
invecklade juridiska spörsmål att det måste vara en kännbar olägenhet att sakna
den grundläggande rättskunskap och skolning i juridisk metodik som rättsliga
studier ger. Möjligheten att utse icke-jurister till regeringsråd har också
utnyttjats i allt mindre mån. Kommittén anser att utöver juris kandidatexamen
alltjämt bör krävas, atl ledamot av regeringsrätten skall ha förvaltat civil
beställning och däri ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet.
Ledamoten
Reuterswärd har, med instämmande av ledamoten Andersson, reserverat sig mot
förslaget att alla ledamöter av regeringsrätten skall ha avlagt juris
kandidatexamen. De föreslår i stället att rekryteringen till regeringsrätten
över huvud tagel inte skall vara bunden av några formella meritkrav.
Ordförandeskap
och sammanträdesledning
Kommittén
påpekar att det f. n. inte finns några bestämmelser om ordförandeskap och
sammanträdesledning i regeringsrätten. Utan särskild föreskrift tillämpas dock
den ordningen att den i tjänsten äldste ledamoten för ordet i domstolens
plenum, och alt han dessulom är ordförande på en av domstolens avdelningar. På
de andra avdelningarna är de därnäst äldsta ledamöterna ordförande.
Förhållandena i regeringsrätten skiljer sig från motsvarande ordning i högsta
domstolen, där enligt 5 § lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring Kungl. Maj:t utser både en ordförande för hela domstolen, som
dessutom är ordförande på en avdelning, och ordförande på övriga avdelningar.
När den ordningen infördes år 1946 var skälet att större krav än förut skulle
komma att ställas på arbetsledning, i fråga om såväl ledning av
huvudförhandling
28 Kungl. Muj:ls proposition nr 30 år 1971
som
ändamålsenlig disposition av arbetet i allmänhet. Samma skäl anser kommittén
kunna åberopas för att Kungl. Mäj:t får befogenhet att förordna ordförande
också i regeringsrällen och på dess avdelningar, låt vara att muntlig
förhandling inte kan väntas förekomma i samma utsträckning i regeringsrätten
som i högsla domstolen. Alt enbart tjänsteåldern skall vara bestämmande i fråga
om ansvarel för arbetsledningen finner komnuttén vara lika lilel lämpligt i
regeringsrällen som i annan offentlig verksamhet. Den omständigheten atl lill
ordförande utses en annan ledamot än den i tjänsten äldste är enligt kommittén
inte att uppfatta så, alt den sistnämnde skulle vara mindre framstående som
jurist och domare än den som ulses. Vid valet av ordförande skall bl. a.
fallenhet för praktiska och organisatoriska uppgifter tillmätas vikt. Ordförandeskapet
bör inte medföra annan tjänsteställning i förhållande till övriga ledamöler
eller högre lön.
Föredragningsorganisationen
Koinmittén
påpekar att dpn nuvarande ordningen med föredragande i regeringsrätten, vilka
hör till de olika departementen, har förestavats av skäl som tillmättes stor
betydelse vid tiden för regeringsrättens tillkomst. Då ansåg man del nämligen
önskvärt alt bevara etl saraband mellan regeringsrätten och regeringen. Så
skulle ske genom atl regeringsrältsmålen bereddes och föredrogs av tjänstemän i
de olika departementen. På så sätt skulle erfarenheter från förvaltningen genom
besvärsmålen omedelbart komma departementen till godo.
Enligt
kommittén passar de synpunkter som gjorde sig gällande vid seklets början inte
in på dagens förhållanden. Visserligen är regerings-rättsföredragandena,
frånsett föredragandena i skattemål, inordnade i departementens
befordringsgång, men i övrigt har utvecklingen skapat en viss klyfta mellan
regeringsrältsbyråerna ä ena sidan och den övriga deparlementsorganisationen å
den andra sidan. Endast ett fåtal regeringsrättsärenden rymmer frågor av sådan
beskaffenhet att de kräver att ärendena också anmäls i departementsberedning.
Den dubbla inriktning hos departemenlstjänstemännen på konseljärenden och
regeringsrätts-mål, som man eftersträvade när regeringsrätten inrättades, har
med något undanlag (vissa byggnadsärenden) inte kunnat vidmakthållas.
Vid
övervägandena hur beredningen och föredragningen i regeringsrätten framdeles
bör organiseras har kommittén gjort en jämförelse med den ordning som gäUer
för högsta domstolen. Målen i högsta domstolen föredras av
revisionssekreterare. Revisionssekrelerarna bildar tillsammans ett särskilt
ämbetsverk, nedre justitierevisionen, som reellt slår i nära beroende av högsta
domstolen. Revisionssekrelerarna rekryteras i första hand bland hovrättsdomare
raen också bland doraare i underrätt.
Kommittén
redovisar härefter etl betänkande angående nedre justitie-
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 29
revisionens
organisation som avgavs år 1962 av en särskild utredningsman (SOU 1962: 20).
Enligt delta är förklaringen till justjUerevisionens ställning som elt,
formellt sett, självständigt ämbetsverk alt söka i historiska förhållanden.
Utredningsmannen fann atl den nuvarande utformningen ibland lägger hinder i
vägen för elt rationellt anordnande av skilda arbetsmoment. Bl. a. med hänsyn
lill den långvariga traditionen ansåg han sig emellertid inte kunna förorda en
så genomgripande reform som det skulle innebära atl omvandla den självständiga
justitierevisionen till ett kansli, som var anslutet till högsta domstolen. Vid
remissbehandlingen av betänkandet var meningarna delade om den lämpUga
organisationsformen för beredning och föredragning av mål i högsla domstolen.
De som var kritiska raot den nuvarande ordningen anförde bl. a., all det
framför allt föreföll oriktigt alt ett annal organ än högsla domstolen lar hand
om processmalerialet och lägger fram det för domstolen i bearbetat skick.
Domstolens ledamöter borde självklart vara principieUt skyldiga att la del av
processmalerialet i original och bära det slutliga ansvaret för alt
skyldigheten fullgjordes.
Kommittén
pekar i sararaanhangel också på kansliorganisationen i kammarrätten liksom i
hovrätterna och försäkringsdomstolen. Någon fristående föredragandestab finns
inte i kammarrätt eller hovräll utan föredragning sker av ledamöter och
fiskaler. Föredragandeorganisalionen i försäkringsdomstolen företer särskilda
drag men överensstämmer såtillvida med kammarrättens och hovrätternas som
föredragandena är omedelbart knutna till domstolen. En sådan ordning anser
kommittén ägnad att främja såväl domstolens processledning som ett rationellt
anordnande av olika arbetsmoment, från beredning till kontrolläsning av mål.
Dessutom erinrar kommittén
om förfatlningsutredningens förslag atl reglerna om beredning av
regeringsrältsmål inte skall ingå i en ny grundlag. Därigenom blir en
tidsenligare organisalion på områdel möjlig. Vidare pekar kommittén på att det
har väckt kritik från principiell synpunkl alt den högsta förvaltningsdomstolen
och regeringen bar gemensaral kansli. Kommittén uttalar också vissa farhågor
för att den nuvarande ordningen kan komma att medföra rekryleringssvårigheler.
Kommittén
finner del naturligt och lämpligt atl regeringsrätten liksom andra domstolar
får en egen kansliorganisation. Att nedre justitierevisionen av historiska skäl
bar kommit atl fortleva som självständigt ämbetsverk är en faktor som inte bör
tillmätas betydelse när det gäller uppbyggnaden av kansliet för en annan högsta
instans.
Om
föredragandestab och administrativ personal knyts direkt till regeringsrätten,
blir rekryteringsförutsättningarna helt nya. Eftersom kammarrättsbanan enligt
kommitténs förslag koraraer att erbjuda allsidig utbildning på
förvaltningsrättskipningens pUka områden, finner koraraittén det naturligt att
det stora flertalet regeringsrättsföredragande framdeles hämtas från
kammarrätten, företrädesvis bland assessorerna. ,,
30 Kungl. Maj:ls projtosition nr 30
år 1971
Det framtida behovet av föredragande i regeringsrätten
beräknar kommittén till ca 15 regeringsrättssekrelerare eller några däröver.
Under den första tiden, då regeringsrätten ännu kommer att besväras av sin
stora arbets-balans, kommer ytterligare föredragande att behövas. Som
föreståndare för kansliet bör det finnas en tjänsteman i kanslichefs ställning.
För att
inte domstolens ordförande skall betimgas för mycket med administrativa
uppgifter anser koraraittén att det lämpligen bör uppdras åt något annat
regeringsråd med intresse och fallenhet för sådana uppgifter att utöva närmare
tillsyn över planläggning m. m. av kansliarbetet. Denne domare borde i stället
kunna få något minskad skyldighet att delta i sammanträden.
Kommittén påpekar att ordningen med elt kansli för
regeringsrätten inte kan genomföras förrän 25 § RF har ändrats.
Närmare om kammarrättens organisation och arbetssätt
Beräkning av storleken av den framtida
kammarrättsorganisationen
Kommittén föreslår att nuvarande organisationsform för
kammarrätten i huvudsak behålls. Domstolen föreslås sålunda även i
fortsättningen arbeta på avdelningar (divisioner) bestående av sex ledamöter
och en föredragande fiskal. Enligt kommitténs mening finns det inte heller
anledning att ändra den nuvarande huvudregeln att kammarrätten är domför med
tre ledamöter. Huvuddelen av målen skall liksom hittills föredras av ledamöter
i domstolen.
Antalet i kammarrätten avgjorda mål uppgick år 1964 till
10 392 och år 1965 till 10 548, vilket motsvarar en avverkning av ca 1 200 mål
per division och år. Kommittén beräknar för ledamot, som inte är ordförande
eller vice ordförande, att han normalt har en arbetstid av 41 timmar i veckan,
att 11 timmar därav utgör sessionstid och tid för kontroll av fiskalsmål samt att
föredragningstiden utgör tre och en kvarts timme per vecka. Utifrån detta
räknar kommittén för sådan ledamot fram en tidsproportion av 9: I mellan å ena
sidan beredning av egna mål och kontrolläsning av andra ledamöters mål samt å
den andra föredragning av egna mål.
Kommittén beräknar att kammarrätten genom den föreslagna
reformen kommer att tiUföras ytterligare 2 300 mål per år. Under i övrigt
oförändrade betingelser skulle för handläggning av dessa mål fordras två nya
divisioner. Av skilda anledningar anser kommittén det dock inte försvarligt att
räkna med oförändrade arbetsbetingelser för kammarrätten efter den genomgripande
reform som föreslås. Kommittén nämner här att kammarrätten inte i samma
utsträckning som nu kan komma att ägna sig åt huvudsakligen skattemål utan
tvingas att behandla mål av vitt skiftande slag. Det måste också beaktas, att
kammarrätten till följd av de strängare villkoren för prov-
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 31
ningstUlstånd
i regeringsrätten i högre grad än f. n. i realiteten får stäUning som
slutinstans. Härav följer större krav på att avgörandena vilar på betryggande
underlag och på noggrannhet över huvud taget. Det är enligt kommitténs
uppfattning ofrånkomligt att ledamölerna i kammarrätten får mera tid för målens
beredning och för domsskrivning. Bl. a. är det betydelsefullt att ledamölerna
har tillräckligt med tid för att skriva utslagsmotiveringar. Vikten av att en
kammarrätt med ställning sora allmän mellaninstans klargörande motiverar sina
avgöranden kan inte nog strykas ilnder. Det är inte mindre väsentligt att
avgörandena grundas på elt så upplysande utredningsmaterial sora raöjligt.
Kommittén anser därför att beredningstiden bör beräknas så, att ledamöterna har
möjlighet att ta initiativ för att komplettera utredningen i målen i de fall då
det behövs.
Kommittén
räknar med att ledamöterna för de nya målens beredning behöver 50 "/o
mera tid än man nu har i kammarrätten, dvs. 13 till 14 timmar per
föredragningstimme mot nuvarande 9. För all bereda en timmes föredragning av
de hittillsvarande målen bör beräknas något mer än 10 timmar. Det skulle
innebära en genomsnittlig tidsproportion för beredning och föredragning av 11
till 1.
Denna
ändrade proportion mellan beredning och föredragning medför enligt kommitténs
mening, att sessionstiden bör minskas från nuvarande 20 till 18 timmar. Den
minskning av föredragningsskyldigheten, som detta medför, bör fördelas så, att
vice ordförandens föredragningsskyldighet helt bortfaller och att var och en av
övriga fyra ledamöter får sin föredragningsskyldighet minskad med en kvarts
timme. Om man utgår från att själva föredragningen i fortsättningen tar lika
lång tid per mål som nu är fallet, skulle med kommitténs förslag beträffande
sessionstider m. m. en avdelning hinna med 1 080 mål per år.
En
ytterligare faktor som måste beaktas är antalet muntliga förhandlingar. Även
om skriftlig handläggning fortfarande blir regel, är det enligt kommitténs
mening av stor vikt att arbetsschemat inte är så knappt tillmätt att domstolen
tvekar att hålla muntlig förhandling när del ter sig påkallat. Åtskilliga av de
nya målen i kammarrätten, t. ex. mål som gäller frihetsberövande under
avsevärd tid, är sådana att det ofta finns anledning att handlägga dem
muntligt. F. n. håller kammarrätten bara ett tiotal muntliga förhandlingar om
året. Med hänsyn till skattetvisternas natur begär de skattskyldiga endast
sällan muntlighet. Det finns dock anledning att för framtiden räkna med något
ökad muntlighet också i skaltemål. I t. ex. barnavårds-, nykterhels vårds- och
disciplinmål kan muntlig förhandling väntas bli ganska vanlig. Kommittén
uppskattar att del sammanlagt kommer att bli omkring 400 muntliga förhandlingar
om året. Eftersom muntlig procedur är ganska tidskrävande, måste det antas att
den för föredragning tillgängliga sessionstiden härigenom minskas i inte
obetydlig mån. Med hänsyn härtill och även till de många övriga
osäkerhetsmoment som finns i uppskattningar-
32 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
na
av den nya organisationens kapacitet anser kommittén all man inte bör räkna med
atl en avdelning hinner avgöra mer än ca 950 mål om året. Om den siffran tas
till ulgångspunkt, skulle det behövas 13 sexmansavdelningar för att behandla de
12 00013 000 mål som beräknas årligen komma in till kammarrätt. Vid
beräkningarna har kommittén inte ansett sig behöva ta hänsyn till den rådande
raålbalansen i karamarrätten.
Vid
sin beräkning bar kommittén förutsatt att ledamöterna kan påräkna viss ökad
hjälp med beredning av mål och en viss omfördelning av arbetsuppgifterna inom
avdelningarna. Kontrolläsningen av fiskalsmål bör sålunda enligt kommitléns
mening till huvudsaklig del läggas på ordföranden och vice ordföranden,
varigenom övriga ledamöler får ytterligare tid för målberedning. Belräffande
vice ordföranden skapas förutsättningar härför genom att han befrias från egen
föredragningsskyldighet. Kommittén framhåller atl vice ordföranden skall,
utöver kontrolläsningen, tillsaramans med ordföranden svara för kontinuitet
och enhetlighet i rättskipningen.
Uppdelning
av kammarrätten
Om
kammarrätten ökas med fyra avdelningar, talar allmänt organisatoriska skäl för
atl dorastolen delas upp. Koraraittén anser alt en domstols-enhet med 13
avdelningar blir allmänt tungrodd och besvärlig alt administrera. Domstolens
president får svårt att fasl leda arbetet och atl i önskvärd omfattning vaka
över rekrytering, bandledning och prövning av aspiranler i domarkarriären.
Även om en klyvning av kammarrätten inte hell saknar olägenheter, anser
kommittén det lämpligl atl dela den tilltänkta kammarrätlsorganisationen. Också
andra skäl än organisatoriska talar för en uppdelning. Sålunda är del angeläget
att en dorastol inte ligger alltför avlägset i förhållande till parternas
bosättningsområde. Framför allt med hänsyn till parternas tidsspillan och
kostnader bör långa resor i samband med muntliga förhandlingar såvitt möjligt
undvikas. Förläggning av statlig verksamhet till orter utanför Slockholm ligger
vidare i linje med de allmänna målsättningarna beträffande lokaliseringen av
statliga myndigheter.
Kommittén
påpekar att uppdelning av kammarrällen på flera domstolar i och för sig inte
behöver medföra oöverstigliga svårigheter atl upprätthålla enhetlighet och
likformighet i rättskipningen. Del finns t. ex. inte mindre än sex hovrätter.
Kommittén anser att det bör vara lätt att arbeta ut ett system för utbyte av
information mellan regionala kammarrätter vilket tillgodoser rimliga krav på
samordning i ungefär sararaa utsträckning som inom er» riksdomstol med 1015
avdelningar. Det är eraellertid mycket viktigt att en kammarrätt utanför
Stockholm förläggs till en ort som kan antas vara så lockande, att en god
tillströmning av jurister kan påräknas. Kommittén anser det således
oundgängligt all välja en ort som har karaktär av betydande befolknings- och
förvaltningscenlrum.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 33
I
och för sig finner kommittén det tilltalande och i vart fall från aUmän
servicesynpunkt lämpligt att dela upp kammarrätten på tre domstolar, en för
huvudsakligen Svealand med säte i Stockholm, en för huvudsakligen Götaland och
förlagd till Göteborg eller till någon plats i Skåne och en för Norrland. En
särskild kammarrätt för Norrland skulle dock åtminstone till en början bli
liten och omfatta bara två avdelningar. En så begränsad organisation anser
kommittén inte lämplig för en mellaninstans. Koraraittén befarar också att det
skulle bli svårt alt locka lärapliga aspiranter till en norrländsk
förvaltningsdomstol med så liten personal sora del skulle bli fråga om. Kommittén
avvisar också tanken att inrätta en fUial lill stockholmskammarrätten i
Norrland.
Kommittén stannar för att
föreslå endast två kammarrätter, den ena bestående av sju avdelningar och med
säte i Stockholm samt den andra bestående av sex avdelningar och raed säte i
Göteborg. Domsområdet för kammarrätten i Stockholm skulle vara Svealand med
undantag av Värmland samt Norrland och därjämte Östergötland. Kamraarrätlen i
Göteborg skulle ha återstoden av landet, dvs. Götaland ulora Östergötland samt
Värmland, som domsområde.
Ledamotsorganisationen
m. m.
Kommittén
föreslår att alla de 78 ledamöterna i de nya kammarrätternas normalorganisation
(13 sexmansavdelningar) skall vara ordinarie domare. Härvid erinrar kommittén
om alt en hovrältsavdelning i princip beslår av endasl ordinarie ledamöter.
Bakom sysiemel raed ordinarie ledamöter ligger tanken att en domare skall inta
den självständiga och oberoende ställning som bara tjänstetillsättning genom
fullmakt ger. Kommittén framhåller att det redan i nuvarande läge framstår som
principiellt otillfredsställande all icke-ordinarie ledamöter ingår i
kammarrättens normalorganisalion. Samma betraktelsesätt gör sig gällande med
ökad styrka, om kammarrätten byggs ut till allmän förvaltningsdomstol. Vidare
anses det från rekryteringssynpunkt vara av stor vikt att tjänsl som
kammarrättsledamot ligger på samma nivå som motsvarande tjänst i hovrätt.
I
spetsen för sexmansavdelningarna bör liksom f. n. stå en ordförande och en vice
ordförande. På ordföranden ankomraer del att leda arbeiei på avdelningen och
svara för kontinuiteten och enhetligheten såväl inom avdelningen som i
förhållande till övriga avdelningar. Vid de flesta muntliga förhandlingarna
presiderar ordföranden. Hans arbetsuppgifter är följaktligen ansvarsfulla och
maktpåliggande och höga kompetenskrav måste ställas på honom. Komraittén
framhåller att ordförandena bör rekryteras bland de skickligaste av landets
förvaltningsrättsligt kunniga domare och tjänstemän. Tjänstens betydelse och
det ansvar som följer med den är av sådan art atl den bör jämställas med
lagmanstjänst i hovrätt. Också för att tjänsterna skall bli
3 11564
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
konkurrenskraftiga i förhållande till förvaltningens och
den allmänna domarbanans tjänster är det viktigt alt de inte sätts i lägre
lönegrad än lagmanstjänsterna. Tjänstetiteln bör vara lagman.
Även vice ordföranden har en viktig uppgift på
avdelningen. Han deltar i sammanträde alla sessionsdagar utom en och är själv
ordförande en dag. Med ordföranden delar han ansvaret för kontinuiteten och
enhetligheten i avdelningens rättskipning. Kommittén anser att lönen inte bör
väsentligt understiga ordförandens och inte vara lägre än den som tillkommer
vice ordförande i hovrätt.
Kammarrättsråden bör liksom f. n. ha samma
lönegradsplacering sora hovrättsråden.
Enligt kommitténs mening bör del för behörighet som
ledamot i kammarrätt fordras lagfarenhet. Härutöver bör fordras praktisk
erfarenhet av döraande verksamhet genom tingsmeritering eller likvärdig
tjänstgöring på länsstyrelse, hos åklagare, kronofogde e. d. Också erfarenhet
från dömande i överrätt bör som regel ingå bland meriterna. Kommittén anser
dock att meritkraven bör formaliseras i minsta möjliga mån. Det är värdefuUl att
tjänsterna hålls öppna åt olika håll, så att de kan rekryteras bland jurister
från skilda verksamhetsfält inom förvaltningen och domstolsväsendet. Endast på
det viset får man den allsidiga sammansättning en domstol med elt så brett
målregister som den nya kammarrätten bör ha.
När ett kammarrättsråd får tjänstledighet för att fullgöra
ett offentligt uppdrag raåste platsen fyllas med en annan domare. Vid kortare
ledigheter bör en fiskal kunna adjungeras. Under längre ledigheter bör däremot
mera permanenta åtgärder vidtas. Härför erfordras ell antal extra ordinarie
assessorer. Kommittén förordar att man härvid går över till det system sora nu
gäller i hovrätterna med extra ordinarie assessorer som reservdomare. Förutora
att det ger lönemässig likställighet mellan kammarrätt och hovrätt är det
lättare att administrera än ett vikariatssystem, som fordrar att tjänsterna
ledigförklaras etc. Det är vidare av stor betydelse för rekryteringen till kammarrätt
att extra ordinarie assessorstjänster finns som befordringstjänster för
fiskalerna.
Kommitténs förslag till ny kammarrättsorganisation innebär
att antalet juristtjänster ökas med ungefär 25 "/o. Vid första påseende
kan ökningen synas betydande. Den måste dock, framhåller kommittén, ses mot
bakgrund av den avsevärda överbelastning i förening med stark eftersläpning som
sedan årtionden har bestått i både regeringsrätten och kammarrätten och som
rimligtvis inte bör få fortsätta. Utvidgningen föranleds av dels de nya arbetsuppgifterna,
dels behovet av ytterligare beredningstid för kammarrättens nuvarande mål. Av
fyra nya avdelningar behövs närmare tre för de nya målen och resten som en
allmän förstärkning, bl. a. med hänsyn till det väsentligt ökade antal
muntliga förhandlingar som kommittén räknar med. Det är inte fråga om en större
expansion än som motsvarar de ökade krav
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 35
som den offentligrättsliga utvecklingen ställer på den
administrativa rättskipningen, och det gäller atl lillgodose under många år
samlade behov både i regeringsrätten och i kammarrätten.
Kommittén tänker sig att drygt hälften av de 44 nya
ledamotstjänsterna skall kunna rekryteras inom kammarrättens egna led.
Återstoden bör besättas med jurister utanför kammarrätten med erfarenhet av de
nya målgrupper som skall föras till domstolsorganisationen.
Rekryteringen från botten anser kommittén inte behöva möta
några svårigheter i de nya kammarrätterna med deras vidgade arbetsfält samt
förbättrade ekonomiska villkor och befordringsförhållanden.
Medverkan av icke-jurister
Kommittén anser atl av kammarrättens nuvarande mål inga
andra än fastighetstaxeringsmålen är sådana att en fackmannamedverkan skulle
vara till mera påtaglig fördel för rättskipningen. Däremot finner kommittén att
sådan medverkan bör övervägas beträffande några av de tillkommande
mål-gmpperna.
En sådan målgrupp är barnavårds- och nykterhets
vårdsmålen. I dessa spelar vårdsynpunkter och allmänt sociala överväganden en
särskilt betydelsefull roll vid sidan av den rent juridiska bedömrungen.
Kommittén
framhåUer atl även om det i och för sig finns större anledning att anlita
icke-jurister i första instans än i en besvärsinstans som kammarrätt så måste
det beaktas att särskilt under de närmaste årtiondena endast få av
kammarrätternas ledamöter kommer att ha praktisk erfarenhet av socialt arbete.
Den bristande kännedomen kan av praktiska skäl kompenseras bara i begränsad mån
genom att företrädare för socialvården kallas in och hörs från fall till fall.
Det är vidare mycket viktigt att kammarrätternas avgöranden möts med
förtroende på delta nya och särskilt ömtåliga område. Under sådana förhållanden
är det enligt kommitténs mening en näraliggande utväg att i de aktuella målen
låta företrädare för social erfarenhet ingå i kammarrätt vid sidan av juristledaraöterna.
Framför allt kommer här i fråga socialförvaltningens tjänstemän och
ledamöterna inom berörda kommunala nämnder och länsnämnder. Kommittén föreslår
att barnavårdsmål och mål enligt lagen om nykterhetsvård skall behandlas av tre
juristledamöler och två särskilda ledamöter som är förtrogna med ämnena.
De mål enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna som
kammarrätten avgör redan nu angår ekonomiska tvister. Visserligen kan
medverkan av socialt sakkunniga ibland behövas också i de målen men behovet är
inte lika genereUt som i målen om omhändertagande. Kommittén anser att det här
bör stå domstolen fritt att besluta i vad mån socialsakkunniga ledamöter bör
till-kaUas.
F. n. står en särskild skogssakkunnig person och en
särskild bokförings-
36 Kungl. Moj:ts proposition nr 30 år 1971
sakkunnig
person till kammarrättens förfogande. Dessa sakkunniga får delta i
överläggningarna men inte i besluten. Kommittén föreslår att sådana fasta
sakkunniga skall förordnas också framdeles men stryker under att deras utlåtanden
bör komma lill stånd på etl sådant sätt, skriftligen eller vid muntlig
förhandling, att parterna vet om dem och har möjlighet bemöta dem.
Specialrollar,
specialavdelningar, cirkulation m. m.
Systemet
med specialrollar och specialdivisioner för vissa av kammarrättens nuvarande
mål syftar lill atl säkerställa en enhetlig rättskipning på ifrågavarande
områden. Enhetlighet i bedömningen är givetvis särskilt angelägen när del
gäller de mål vari kamraarrält dömer sora sista instans. Det innebär också en
rationalisering att samla alla mål av en viss typ hos en eller ett par
ledamöter sora får specialisera sig på ifrågavarande rätlsoraråde. Samtidigt
kan det inge betänkligheter att endast ett begränsat antal ledamöter får
erfarenhet av målen. Allmänt sett är det önskvärt all alla ledamöter skall vara
kompetenta att döma i alla typer av mål. Den negativa effekten av
specialro-telsystemet kan neutraliseras genom att ledamöterna cirkulerar mellan
avdelningarna och specialrotlarna byter innehavare med jämna mellanrum. Efter
hand som cirkulationen har fullbordats bör specialrotelsyslemel också kunna
avvecklas för åtskilliga målgrupper. Kommittén stryker under atl mål inte bör
behålla egenskapen av specialraål längre än nödvändigt raed hänsyn till de
speciella problem sora hänger saraman med omorganisationen.
Principerna för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i
statsrådet och förvaltningsdomstol
Förvaltningsdomstolskoraraitléns
betänkande innehåller ett förslag till fördelning av besvärsärenden raellan
Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol. Vid utarbetandet av detla
förslag har komraittén hämtat ledning i ett av f. d. justitierådel Seve Ekberg
år 1959 avgivet belänkande Kompetensfördelningen av adrainistrativa besvärsmål
mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4) samt i
remissyttrandena över detta betänkande.
Ekbergs
förslag
I
Ekbergs förslag framhölls att lagstiftningen om regeringsrättens kompetens
hade som huvudsakligt ändamål att skapa rättstrygghet. Vid fördelningen av
besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten borde i
försia hand behovet av rättsskydd beakias. Det kunde inte alltid förväntas att
rättsskyddsbehovet blev tillbörligen tillgodosett vid handläggningen av besvärsärenden
inom departement och regering. Till
Kungl.
Muj:ts proposUion nr 30 år 1971 37
detta
kom alt regeringens avgöranden enligt gemene mans uppfattning med rätt eller
orätt lätt fick sken av alt påverkas av politiska hänsyn.
Rättsskyddssynpunkten
fick dock inte ensam vara bestämmande. Hänsyn måste också tas lill allraänna
intressen. I vissa fall kunde behovet av rättsskydd jämfört med ett allmänt
intresse av att målet skulle handläggas av regeringen vara så ringa alt
rättsskyddsintresset borde vika. För att vinna enhetlighet i rättskipningen var
det vidare angelägel att undvika att grupper av raål, vilka hade elt naturligt
samband, splittrades i sista instans. Andra praktiska skäl kunde också göra sig
gällande vid fördelningen. Framför allt borde man eftersträva enkelhet och reda
i uppräkningen av de mål som skuUe handläggas av regeringsrätten, i den mån det
kunde ske utan att andra väsentliga intressen uppoffrades.
Mål
angående förvaltningsförordningar och andra beslut av generell räckvidd borde
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, efiersom sådana beslut kunde betraktas som
ett utflöde av Kungl, Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Likaså borde
besvärsmål rörande beslul av adminislraliv myndighet, som avsåg
rättsförhållande av privaträttslig natur mellan staten och enskild, avgöras av
Kungl. Maj:t i slatsrådet. Härigenom förebyggdes att ett avgörande av
regeringsrätten kunde komma i konflikt med allmän domstols dom. I båda dessa
fall kunde dock undantag komma i fråga. På Kungl. Maj:t i statsrådet borde
också ankomma alt handlägga mål som huvudsakligen rörde lämplighets- och
ändamålsenlighetsfrågor.
I
mål som gällde rayndighets beslut att i särskilt fall meddela någon påbud att
göra, tåla eller underlåta något (individuella påbud) var det enligt Ekbergs
raening väsentligen fråga både om ingripande mot enskild person, som påkallade
rättsskydd, och ora rättstillämpning. Sådana mål borde därför handläggas av
regeringsrätten.
Mål
som gällde tillstånd atl bedriva viss verksamhet kunde enligt Ekberg delas upp
i två grupper. Den ena avsåg sådana fall då del var meningen, att den som
uppfyllde vissa i författningen angivna villkor hade elt rättsanspråk att få
utöva verksamheten. Läget kunde vara detla även om bland förutsättningarna för
tillstånds meddelande ingick att sökanden skulle vara lämplig eller skickad för
verksamheten. Besvärsmål angående meddelande av tillstånd av denna typ borde
enligt Ekbergs mening avgöras av regeringsrätten.
Den
andra gruppen avsåg sådana mål, i vilka den enskilde inte syntes äga något
lagligt grundat anspråk på att få tillståndet. Avgörande faktorer vid
tillståndsgivningen var i sådana fall inte bara sökandens kvalifikationer eller
allmänna lämplighet för verksamheten utan framför allt om verksamheten från
allmänna synpunkter befanns behövlig eller lämplig. Sådana raål ansåg Ekberg
böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Mål
om inskränkning i eller återkallelse av ett för särskilt fall meddelat
tillstånd eller godkännande till viss verksamhei eller användning m. m.
38 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år
1971
ansågs röra en rättsfråga och borde därför enligt Ekbergs
mening avgöras av regeringsrätten, även om mål om beviljande av rättigheten
eller förmånen prövades av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Beträffande vissa grupper av mål föreslog Ekberg, att
målen visserligen skulle avgöras i konselj men att regeringsrätten skulle
obligatoriskt avge utlåtande i dem. Det rörde sig här om mål, i vilka det
rättsliga inslaget var starkt men där regeringen och förvaltningsmyndigheterna
ändå ansågs böra ha ett betydande mått av handlingsfrihet på grund av målens
sammanhang med den allmänna politiken.
Ekbergs förslag innehöll liksom gällande lag en uppräkning
av de mål som skulle handläggas av regeringsrätten. Målbeskrivningen var dock i
en del fall mera vittomfattande och allmänt hållen än den i regeringsrättslagen
nu förekommande. Härigenom skilde sig Ekbergs enumerationsteknik avsevärt från
den teknik, som hittills tillämpats i regeringsrättslagen.
Yttranden över Ekbergs betänkande
över Ekbergs betänkande inhämtades yttranden från ett
stort antal myndigheter och organisationer. I utlåtandena blev de av Ekberg
föreslagna huvudlinjerna för kompetensfördelningen i allmänhet tillstyrkta
eller lämnade utan erinran. I ett betydande antal yttranden framfördes dock
kritiska synpunkter mot större eller mindre delar av förslaget.
Ett stort antal yttranden gav uttryck åt uppfattningen att
regeringsrättens kompetensområde skulle bli alltför vidsträckt enligt Ekbergs
förslag. Beträffande bagatellmål och mål där rättsfrågan normalt var av enkel
beskaffenhet ansåg ett flertal remissinstanser, att departementsbehandlingen
var en mera ändamålsenlig prövningsväg än föredragning och avgörande inför en
avdelning av fyra eller fem regeringsråd. Ekbergs bild av departementsbehandlingen
av besvärsärenden kritiserades av flera remissinstanser.
Ett särskilt fall som tilldrog sig uppmärksamhet var när i
en författning beslutanderätten i ett visst ämne hade tillagts Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:l bestämde. Regeringsrättens flesta ledamöter
ansåg att besvär över sådan delegerad beslutsgivning, oavsett förekommande
rättsliga inslag, normalt borde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Annars
utsatte man sig för risken alt regeringen skulle kunna reagera mot
regeringsrättens bedömning genom att helt enkelt återkalla det förordnande
varigenom beslutanderätten hade överförts till underordnad myndighet.
Förslaget att regeringsrätten skulle handlägga flertalet
mål om individuella påbud berördes i ganska många yttranden. Å ena sidan ansåg
vissa remissinstanser att föreslagna undantag från regeln borde utgå. Å andra
sidan förordade ett flertal myndigheter och regeringsrättens flesta ledamöter
större eller mindre begränsningar i regeringsrättens behörighet jämfört med
Ekbergs förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 39
Ekbergs uppdelning av ärenden ora meddelande av tillstånd
mötte gensagor på vissa håll. JK fann det osäkert, ora etl rättsanspråk kunde
anses föreligga i den omfattning som Ekberg hade ansett och om i samtliga fall
det sakligt sett bästa resultatet uppnåtts. Även om en författning inte direkt
gav vid handen att prövningen av tillståndsfrågan var avsedd all vara mera
obunden, var detta kanske ändå fallet. Det syntes ocksä antagligt, att i författningarna
kriterierna för meddelande av tillstånd ofta hade beslämts utan tanke på några
konsekvenser med avseende på kompetensfördelningen. Liknande synpunkter
framfördes av ö., som därutöver framhöll all regeringen borde avgöra
tillståndsärenden, vilka hade ett nära saraband med uppgiften att sörja för
allmän ordning och säkerhet, saml att Ekbergs uppdelning av ärendena i en del
fall hade lett till en olycklig splittring av närbesläktade mål.
Förslaget rörande mål om återkallelse av eller inskränkning
i individuella tillstånd behandlades i ett flertal yttranden. Några
remissinstanser, såsom Sveriges advokatsamfund och Sveriges grossist förbund,
tillstyrkte förslaget. Det kritiserades däremot av bl. a. JK, ÖÄ, länsstgrehen
i Stockholms län och kommerskollegium. Från kritikernas sida framhölls bl. a.
att vid prövningen måste beaktas samma omständigheter som vid meddelande av
tillstånd. Man pekade också på den faktiska likheten mellan återkallelse av
tillstånd och vägran att förlänga ett tidsbegränsat tillstånd.
Förslaget om obligatoriskt hörande av regeringsrätten i
vissa grupper av ärenden som avgjordes av Kungl. Maj:t i statsrådet avstyrktes
av regeringsrättens flesta ledamöter. De påtalade det dubbelarbete som
förslagel medförde och framhöll vidare bl. a. att det rättsliga inslaget var av
mycket olika styrka i olika mål och att målen ej sällan skulle fördröjas i
onödan. Lämpligare var därför att Kungl. Maj:t genom särskilt förordnande
inhämtade regeringsrättens utlåtande när bedömningen i det enskilda fallel
ansågs erbjuda betydande rättsliga svårigheter. Å andra sidan framhölls från
näringslivets håll att rättssäkerheten kunde komma att äventyras så länge
regeringsrältens prövning inte var obligatorisk i alla de enskilda fall där
rättsfrågan var av särskild vikt.
I flera yttranden framhölls att den av Ekberg använda
enumeralionstek-niken, som innefattade målbeskrivningar med prägel av
generalklausuler, ökade svårigheterna att avgöra om ett visst raål skulle
behandlas av regeringsrätten eller av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommitténs förslag
I sitt förslag till fördelning av besvärsärenden mellan
Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domslol utgår kommittén, i
överensstämmelse med gällande rätt, från grundsatsen att raål i vilka
rättsfrågorna normalt framstår som det väsentliga skall handläggas av
administrativ domstol, medan
40 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
ärenden
i vilka lämplighetsfrågorna regelmässigt dominerar skall prövas av Kungl. Maj:t
i statsrådet. Vissa undantag föreslås dock från principen.
Hänsyn
raåste enligt kommitténs uppfattning tas till de allmänna iniressen som gör sig
gällande i förvaltningsärendena. I sådana typer av besvärsärenden, där
avgörandet måsle träffas med hänsyn väsentligen lill försvars-, ordnings-,
säkerhets-, allmänekonomiska eller andra statsnyltosynpunkter, bör
beslutanderätten i allmänhet ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet, som i stort
sett har det högsta ansvaret på hithörande områden.
I
den förstnämnda grundsatsen bör enligt kommitléns mening vidare den jämkningen
göras att domstolsprövningen i princip förbehålls sådana grupper av mål som i
allmänhet är av någon större betydelse för den enskilde. Besvärsärenden, i
vilka rättsfrågan normalt är av enkel beskaffenhet och vilka samtidigt är av
mindre vikt bör hänskjutas till den friare, enklare och snabbare prövning som
sker i statsdepartementen. En prövning i departementen får anses vara
tillräcklig i bagatellärenden, även om dessa skulle vara av mera juridisk
nalur. Departementsbehandlingen kan också stundom vara att föredra i ärenden,
där det är av särskild vikt att få ett snabbt avgörande i saken. Kommittén
erinrar i sammanhanget om att den reella föredragningen och prövningen av
besvärsärenden i departementen regelmässigt sker inför vederbörande
expeditionschef eller chef för sakenhet under sådana omständigheter alt god
juridisk sakkunskap är företrädd. Kommittén anser inte att det finns skäl att
påstå att den svenska departementsbehandlingen av besvär skulle vara
otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt, låt vara att behandlingen i en
domstol på grund av sakens natur torde erbjuda bättre garantier för en
självständig, djupgående och allsidig prövning speciellt från juridiska
synpunkler.
I en
författning kan beslutanderätten i visst ämne ha tillagts Kungl. Maj:t eller
myndighet, som Kungl. Maj:t besiämmer. När i etl sådant fall beslutanderätten
delegerats av Kungl. Maj:t till underordnad myndighet, talar enligt kommitténs
uppfattning övervägande skäl för att besvär över myndighetens beslut skall
avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, även om ärendet är av rättsUg nalur.
Undanlagsvis bör dock avsteg från denna regel kunna komma i fråga.
De
allmänna riktlinjer för kompetensfördelningen mellan regeringen och .administrativ
domstol, som Ekberg drog upp, finner kommittén i stor utsträckning leda till
gott resultat. På en del punkter anses dock den av Ekberg använda metoden
medföra, att till administrativ domstol hänskjuts ärenden, som lämpligen bör
avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Kommittén
anser sålunda att Ekberg i ärenden angående meddelande av tillslånd har fäst
alltför stor vikt vid utformningen av vederbörande författning och därigenom
ofta ulan tillräckligt fog har kommit till slutsatsen att det sökta tillståndet
var elt rättsanspråk och därför borde höra under förvaltningsdomstol. Vidare
anser kommittén den föreslagna regeln om mål
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 41
angående
återkallelse av eiler inskränkning i tillstånd m. m. inte la tillräcklig hänsyn
till det sakliga samband som finns mellan ärenden om meddelande och ärenden om
återkaUelse av tillstånd. Enligt kommitténs uppfattning kräver enhetligheten i
rättstillämpningen alt samma myndighei som regel är slutinstans i alla ärenden
som över huvud taget rör tillstånd av visst slag.
Den föreslagna allmänna
regeln att mål om individuella påbud, på några undantag när, skall hänföras
till administrativ domstols domvärjo anser kommittén också vara alllför
vittgående. Regeln tar inte tillbörlig hänsyn till att individuella påbud
förekommer i mycket skilda sammanhang och kan vara av starkt skiftande
betydelse. Regeln skulle också medföra betydande tUlämpningssvårigheter.
Kommitléns slutsats blir
all man inte kan undgå att, obunden av teoretiska betraktelsesätt, genomgå
förekommande skilda besvärsärenden grupp för grupp för alt vinna en
ändamålsenlig kompetensfördelning. För varje grupp får man bilda sig en
föreställning, om ärendena är av den rättsliga karaktär och den betydelse för
den enskilde att en prövning i rättskipningens form kan anses påkallad, eller
om i stället lämplighets-, ändamålsenlighets-eller statsnyttosynpunkter
dorainerar.
Kommittén understryker atl
den lagl sig vinn om att göra bestämmelserna ora kompetensfördelningen enkla
och klara och därigenom lällfattUga för parter och myndigheter. Som etl led i
denna strävan har kommittén i största möjliga utsträckning införi
fullföljdsregler i de olika materiella författningarna.
I stället för Ekbergs
förslag om att regeringsrätten obligatoriskt skall höras i vissa grupper av
ärenden som avgörs av regeringen förordar kommittén atl Kungl, Maj:t genom
särskilt förordnande inhämtar regeringsrättens yttrande i ärenden med
betydelsefulla rättsliga problem. Kommittén framhåller atl det ter sig rimligt
alt regeringen i ärenden, som skall avgöras i konselj men som innefattar
rättsliga problem av större vikt, så långt som möjligt tillmötesgår yrkanden av
part att regeringsrätten skall höras.
Ledamöterna
Bohman och Petrén beklagar i ett särskilt yttrande-all kommittén på grund av
sina direktiv inte kunnat pröva bl. a. möjligheten av en uppdelning av
överprövningen på lämplighetsfrågor och på rättsfrågor och därför varit
förhindrad atl fritt välja mellan olika för svenska förhållanden länkbara former
för alt inpassa elt domstolsmässigt element i förvaltningen.
Bohman anser dessulom i en
reservation att kommittén inte tillmätt hänsynen till den enskUdes rättsskydd
tillräckligt stor vikt. Bl.a. kritiserar han kommitténs ståndpunkt beträffande
mål om inskränkning i eller återkallelse av individuella tillstånd. Han anser
att sådana mål liksom besvär över beslul om vägran att förlänga elt
tidsbegränsat tillstånd bör handläggas av administrativ domstol.
42 Kungl. Moj:is proposition nr 30 år
1971
Remissyttrandena
Principerna för en omorganisation av
förvaltningsrättskipningen hos regeringsrätten och kammarrätten
Förvaltningsdomstolskomraitléns förslag har i det stora
hela fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. I flera yttranden
understryks starkt behovet av en reform på förvaltningsrättskipningens område.
De femton regeringsråden framhåller sålunda att anhopningen av mål i regeringsrätten
och den därmed följande förseningen i avgörandena har blivit så avsevärda till
följd av förvaltningsmålens starkt ökade betydelse inom rätts-livet och
avsaknaden av effektiva fullföljdsspärrar, atl domstolens möjligheter att
verka som prejudikatinstans starkt försvårats. De anser att förseningarna
måste inge allvarliga betänkligheter också från synpunkten av den enskUdes
rättsskydd. Att viktiga skattemål kan få ligga och vänta på sin tur i fyra å
fem år efter det att de är färdiga för föredragning betecknar de som djupt
otillfredsställande. JO framhåller att den betydande tiUström-ning av mål till
regeringsrätten, som på grund av förvaltningslagstift-ningens utvidgning,
samhällsutvecklingen och gällande fullföljdsregler skett och sker, i väsentlig
grad försvårar för domstolen att fullgöra sin prejudikat-bUdande funktion.
Understundom kan, fortsätter JO, regeringsrättens motiveringar till meddelade
beslut vara så knapphändiga att missförstånd lätt uppkommer rörande beslutens
innebörd. JO anser det angeläget att sådana anledningar till oriktig eller
oenhetlig praxis hos underinstanserna undanröjs och att regeringsrättens arbete
över huvud kommer att verksamt främja fast och enhetlig rättstillämpning.
Enligt JO:s mening framstår det som en trängande nödvändighet alt en reform i
fråga om regeringsrältens ställning och uppgifter snarast möjligt genomförs.
I flera remissyttranden uttalas lovord över komraitténs
arbete. JK finner det mycket tillfredsstäUande att de komplicerade frågor som
uiredningen har haft att ta upp har utretts grundligt och allsidigt. Hovrätten
över Skåne och Blekinge framhåller att kommitténs betänkande genomgående
präglas av stor omsorg och noggrannhet och att det är väl ägnat att läggas till
grund för lagstiftning.
Huvudlinjerna i kommitténs förslag accepteras i huvudsak
av flertalet remissinstanser. De femton regeringsråden anser det från många
synpunkter beklagligt att så förhållandevis snäva fullföljdsbegränsningar som
kommittén har föreslagit skall behöva vidtas. Dessa regeringsråd finner emellertid
uppenbart atl de nuvarande förhåUandena inte kan godtas vare sig från
rättssäkerhetssynpunkt eUer från andra aUmänna synpunkter. Vill man på längre
sikt ge regeringsrätten tiUbörliga möjligheter atl verka som prejudikatinstans,
minska väntetiderna i regeringsrätten och skapa utrymme för ökad muntlighet
där, synes den av kommittén anvisade vägen vara den enda framkomliga. De finner
också kommitténs förslag i det stora hela väl avvägt. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser alt kommittén har lagt
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 43
fram ett utmärkt förslag, som alla bör kunna vara överens
om. Hovrätten understryker att regeringsrättens roll i rättskipningen bör vara
att svara för rättsutvecklingen främst genom vägledande prejudikat. En
förutsättning härför är, att en domsiolsinslans på mellanplanet får tillräcklig
kapacitet. En granskning av vad kommittén har föreslagit i detta hänseende ger
inte hovrätten anledning till någon erinran, och hovrätten anser därför att
förslaget bör genoraföras. Hovrätten förklarar sig endasl vilja varna för att
man genom nedprutning av förslaget blott gör en halvhjärtad reform och sålunda
omöjliggör att det eftersträvade resultatet nås. Framför allt bör
kammarrättsorganisationen vara sådan, alt regeringsrätten kan upprätthålla en
ytterst sträng gallring vid tillståndsprövningen.
Kammarrätten framhåller att den administrativa
besvärsorganisationen också lider av andra brister än den överbelastning av
regeringsrätten som närmast föranlett kommitténs tillsättning. I vissa fall
finns det fyra instanser men i andra fall endast två instanser utan att denna skillnad
kan motiveras rationellt. Vidare avgörs vissa besvärsmål i sista instans av t.
ex. kammarrätten, medan andra mål alltid får föras upp till regeringsrätten
utan all de senare kan påslås vara mera svårbedömda än de förra. Dessa och
andra inadvertenser är en följd av alt önskemålet om likformighet och ändamålsenlighet
inte har beaktats tillräckligt när inslansordningsfrågorna hittiUs har lösts i
lagstiftningen. Kammarrätten hälsar därför med tillfredsställelse att kommittén
har försökt att åstadkomma ett samlat grepp över hela problemkomplexet.
En del remissinstanser däribland Sveriges advokatsamfund
och en rad organisationer med anknytning till näringslivet, såsom SAF och
Sveriges industriförbund beklagar alt kommittén på grund av sina direktiv har
varit förhindrad att behandla det administrativa rättsskyddet i ett vidare
perspektiv och därvid ta upp bl. a. frågan om generell möjlighet till
domstolsmässig överprövning av förvaltningsbeslut. Emellertid motsätter sig
dessa remissinstanser i regel inte en reform inom den ram som har gällt för
kommitténs arbete. I samband därmed framhålls från näringslivshåll att en mera
djupgående reform skulle kräva mycket omfattande organisatoriska förändringar.
En del remissinstanser förordar även andra metoder än den
som kommittén har föreslagit för att lösa problemen med arbetsläget i
regeringsrätten. 1 några fall, såsom i de fgra regeringsrådens yttrande och i
regeringsrådet Klackenbergs yttrande, anses att lösningen bör ske helt efter
andra linjer än den kommittén har stannat för. Dessa regeringsråd förordar alt
man i syfte att minska måltillströmningen till regeringsrätten dels flyttar
bort vissa målgrupper från domstolen, dels inför en särskild fullföljdsavgift,
dels skärper nuvarande fullföljdsbegränsande regler i skatlemål genom en
höjning av summa revisibilis eller på annat sätt. De fyra regeringsråden
föreslår dessutom att talan i skattemål inte skall få fullföljas till regerings
rätten, om den gäller värderingsfrågor.
Som skäl för sitt avstyrkande av förslaget om allmän
tillståndsprövning
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
hänvisar
de fyra regeringsråden till konsekvenserna från rättskipningssynpunkt av en
sådan ordning. Dessa måste bedömas bl. a. mot bakgrunden av hur slor
ändringsfrekvensen är i de mål som nu avgörs av regeringsrätten. För
skallemålens del torde ändringsprocenten vara omkring 30. Om antalet avgjorda
skaltemål uppskattas till ca 2 000 per år, innebär delta att besvären leder
till ändring i taxeringen i 600 mål. I andra målgrupper är ändringsfrekvensen
lägre, men det är ulan vidare klart alt det sammanlagda antalet mål, vari
regeringsrätten ändrar kammarrättens utslag, betydligt överstiger det antal
mål, som enligt kommitténs beräkningar skulle släppas fram till fullständig
sakprövning. Prejudikalbildning är visserligen, fortsätter dessa regeringsråd,
en viktig uppgift för regeringsrätten men minst lika viktig är dess uppgift
alt skipa rätt oavsett prejudikatbildning. De anför vidare atl åtskilliga
målgrupper i regeringsrättens nuvarande målregister omfattar ett så litet
antal mål, att man måste räkna med alt efter genomförandel av en ordning med
allmän tillståndsprövning många målgrupper inte blir representerade alls eller
endast med enstaka mål bland de 450 mål som kommittén har beräknat skall
släppas fram tUl slutlig prövning i sak av regeringsrätten. Domstolen kommer då
att sakna tillräcklig erfarenhet och överblick av det aktuella rättsområdet för
alt på ett lillfredsslällande sätt kunna vägleda praxis. Slutligen
erinrar dessa regeringsråd om atl regeringsrätten har fått avsevärt
förbättrade möjligheter att snabbare avveckla sin raålbalans genom utökningen
med en fjärde avdelning år 1967. Även om erfarenheterna från tidigare
utökningar av regeringsrätten manar till försiktighet, anser de det rimligt
att avvakta utvecklingen under de närmaste åren innan slutlig ställning tas
till kommitléns enligt deras mening mycket långtgående förslag om begränsning
av möjligheterna att i förvaltningsfrågor få saken prövad av regeringsrällen.
Regeringsrådet Klackenberg anför i stora delar liknande synpunkter. Om
prejudikatbildningen blir regeringsrättens dominerande uppgift, gör man enligt
hans uppfattning prejudikatbildningen till något betydligt märkvärdigare än
den egentligen behöver vara i förvallningsrättskipningen och får i gengäld en
lägre standard än hittills på den sakliga prövningen av målen genom atl det
slutliga avgörandet i flertalet fall förläggs lill en instans under
regeringsrätten. Inom vissa målgrupper, t. ex. raål om tvångsintagning av
alkoholmissbrukare och omhändertagande av barn och ungdom för samhällsvård,
skulle det enligt hans mening kännas särskilt stötande att vara tvungen att
avvisa sakprövning och inte kunna ratta tiU felaktiga beslut, därför att målel
inte är av intresse från prejudikatsynpunkt eller eljest så speciellt
kvalificerat att talan skall prövas enligt de föreslagna beslämmelserna. Han
anser också, att det föreslagna syslemet kan väntas medföra större
processkostnader för den rätlssökande allmänheten och att en ofta framhållen
fördel hos förvaltningsprocessen framför den allmänna domstolsprocessen,
nämligen att kostnaderna för de klagande är små och att man inte riskerar att
vid avslag få betala
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 45
den
andra parlens rättegångskostnader, i belydande grad går förlorad om komraitténs
förslag genomförs. Hän anser nämligen de föreslagna dispensreglerna så
svårbedömbara och abstrakta all de i allmänhet tvingar de klagande i regeringsrätten
att anlita advokat för att ha en rimlig möjlighet atl få sina mål sakprövade.
Bland
de målgrupper, som de fyra regeringsråden anser böra flyttas bort från
regeringsrätten, nämner de först och främsl körkortsmålen. De anser också att
det kan övervägas alt flytta bort även vissa mindre målgrupper, framför alll
mål om löner och bidragsförskott. Uppfattningen att regeringsrätten inte bör
vara högsta instans i körkortsmålen delas av kammarrätten, riksrevisionsverket,
JO, länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands och Gävleborgs län samt SACO.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskoUegium, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Motorbranschens riksförbund
föreslår alt fråga om återkallelse av körkort sora har samband med ansvarslalan
vid allmän domstol skall prövas i ansvarsmålet vid den allmänna domstolen.
Statskontoret,
riksrevisionsverket, kommerskollegium och länsstyrelsen i Jönköpings lån
föreslår en närraare undersökning av möjligheterna all flytta bort ytterligare
målgrupper från regeringsrätten.
Endasl
kommerskollegium anser att del finns skäl att överväga att bryta ut skattemålen
till behandling av en särskild högsla skattedomstol.
De fyra regeringsråden och
regeringsrådet Klackenberg anför till förmån för införandel av en särskild
fullföljdsavgift för den som vill föra talan i regeringsrätten, att en sådan
avgift av måttlig storlek måste antas få parterna atl länka efter om del finns
tillräckliga skäl att klaga. Kravet på fullföljdsavgift skulle enligt deras
mening sannolikt i avsevärd mån hejda tillflödet av mindre vikliga mål. De
anser att fullföljdsavgift dock inte bör komma i fråga i mål om administrativa
frihelsberövanden och i disciplinmål. De sätter också i fråga ora inte
undantag bör föreskrivas för mål om sociala förmåner.
1
flera yttranden framhålls viklen av en förstärkning av instanserna under
regeringsrällen. ÖÄ, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,
Skaraborgs och Västerbottens län samt länsförvaltningsutredningen och landskontorsutredningen
m. fl. anser att ett genomförande av länsför-valtningsutredningens förslag i
betänkandet Länsförvaltningen (SOU 1967: 20), som bl. a. går ut på medverkan av
medborgerliga representanter i länsstyrelsernas förvaltningsrättskipande verksarahet,
har betydelse i sammanhanget. Flera remissinstanser hävdar bestämt, att en
ombildning av prövningsnämnderna till skatterätter i enlighet med
landskontorsutredningens förslag i betänkandet Skatteförvaltningen (SOU
1967:22) måste genomföras samtidigt som eller i god lid innan förslaget om en
allmän tiUståndsprövning vid fullföljd av talan i skatlemål till
regeringsrätten förverkligas. De femton regeringsråden framhåller alt det får
anses vara en förutsättning
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
för att en allmän tillståndsprövning skall kunna omfatta
också skattemålen, att förslaget om inrättande av länsskatteräller i någon form
kommer till utförande. Samma uppfattning kommer till uttryck i yttrandena från
bl. a. ÖÄ, lånsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs
och Kopparbergs län, handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska
landstingsförbundet samt en lång rad organisationer med anknytning till
näringslivet och jordbruket.
Ett stort flertal remissinstanser, bland dem de femton
regeringsråden, kammarrätten, de flesta länsstyrelserna, Sveriges
advokatsathfund och många näringslivsorganisationer, tillstyrker kommitténs
förslag om att kamraarrält skall bli allmän mellaninstans. Kammarrätten
framhåUer att det ligger nära till hands alt la fasta på de värden som ligger i
atl det inom dorastolen under dess flerhundraåriga verksamhet som landets
största riksdomstol har utbildats fasta rättstraditioner och samlats ett stort
erfarenhetsmaterial. Av väsentlig betydelse är också kammarrättens
förtrogenhet med utbildningen av unga jurister för insatser inom det
administrativa rättsväsendet.
Endast ett par remissinstanser ifrågasätter om det inte
borde finnas skilda domstolar för skattemål resp. för övriga förvaltningsmål.
Kommerskollegium,
ÖÄ, länsstyrelsen i Stockholms lån, JO och SACO avstyrker införandet av en
allraän mellaninstans i förvaltningsrättskipningen. JO framhåller att en
utökning av instanskedjan är förenad med vissa mycket allvarliga olägenheter.
Redan den nuvarande förvaltningsapparaten är tung, och den har växt fram efter
hand utan att det har skett någon allmän organisatorisk översyn. JO finner det
redan från mera allmänna rationaliseringssynpunkter föga tilltalande att bygga
ut systemet med ytterligare en instans. Enligt JO:s uppfattning är det framför
allt från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att instanskedjan inte förlängs.
Betydelsen av att ha tillgång till en säkert men långsamt och omständligt
arbetande instanskedja får alltså inte överbetonas. För den enskilde
medborgaren är det och måste det vara ett huvudintresse all kunna komma till
sin rätt inom rimlig tid och att inte behöva föra en sak genom alltför många
instanser. Olägenheterna av en lång instanskedja betonas också av patent- och
registreringsverket och trafikmålskommittén. Vidare berörs de av JK, Svea
hovrätt, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, kammarrätten,
riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Uppsala, Gävleborgs och Västerbottens
län, domstolskommittén, landstingsförbundet och TCO.
Närmare om prövningstillstånd
Allmänt om tillståndsprövning
Förvaltningsdomstolskommitténs förslag till regler om
prövningstillstånd har föranlett delade meningar bland remissinstanserna.
Förslaget lämnas utan erinran av bl. a. Svea hovrätt, socialstyrelsen,
statskontoret, allmänna
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 47
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, femton
länsstyrelser, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, SAF, HAO och
Svenska bankföreningen. Vidare godtar kommerskollegium och JO de föreslagna
reglerna såvitt gäller skattemål.
Några
remissinstanser uttalar sympatier för restriktivare regler om prövningstillstånd
än kommittén har föreslagit och är därvid inne på tanken att göra
regeringsrätten till en raer eller mindre renodlad prejudikalinstans. Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser att det kan övervägas om inte denna synpunkt bör
drivas så strängt atl dispens på annan grund än prejudikatintresse i allmänhet
inte bör kunna ges. Därigenom borde antalet regeringsråd efter hand kunna
minskas till ungefär det som fanns från början. Liknande synpunkter kommer till
uttryck i trafikmåhkommitténs och domstolskommitténs yttranden.
Flera
remissinstanser vill ha generösare regler om prövningstillstånd än kommittén
har föreslagit när del gäller annat än prejudikat- och intresse-fall. En del av
dessa remissinstanser uttalar sig för en ordning med ändringsdispens av samma
slag som i rättegångsbalken. Hit hör bl. a. JK, kammarkollegium,
länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län. Föreningen Sveriges kommunala
förvaltningsjurister, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges lantbruks förbund, Sveriges skogsägare-föreningars riksförbund, RLF
och TCO. JO anser alt ändringsdispens skall kunna meddelas i sådana mål som
inte är skattemål. Enligt JO:s förslag skall dessa mål inte passera kammarrätt.
Som skäl
för att ändringsdispens bör ingå i systemet anförs i allmänhet att anledning
saknas att göra rätlen lill materiell prövning snävare i regeringsrätten än i
högsta domstolen och att kommittén har överdrivit den ökade arbetsbelastning
för regeringsrätten som skulle bli följden av en ordning med ändringsdispens.
JK finner det betänkligt att inte ha regler om ändringsdispens, som motsvarar
rättegångsbalkens, med hänsyn till den utomordentligt stora betydelse som
utgången i skatte- och andra förvaltningsmål kan ha för den enskilde. Sveriges
advokatsamfund framhåller att samma möjlighet att få talan prövad i högsta
instans bör finnas i administrativa mål och i rättegångsmål inte bara i
likformighetens intresse utan också och inte minst från rättssäkerhetssynpunkt.
Det skulle vara föga tilltalande ora regeringsrätten av formella skäl saknade
möjlighet att meddela prövningstillstånd i mål vari en ändring av det
överklagade utslaget framstår som i hög grad sannolik. Kammarkollegium pekar på
att den tilltänkta kammarrättsorganisationen skall tillföras ell stort antal
nya målgrupper, som är främmande för tjänstemännen i den nuvarande
kammarrätten. Med hänsyn härtill ter det sig vanskligt från rätlsskyddssynpunkl
att inte öppna möjlighet till ändringsdispens i regeringsrätten.
Andra remissinstanser vill inte göra dispensreglerna så
vida som rätte-
48 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
gångsbalkens
regler om ändringsdispens men förordar likväl vissa utvidgningar i förhållande
till komraitténs förslag. De femton regeringsråden anser alt de av kommittén
föreslagna reglerna är förhållandevis hårda. De fram håller alt redan omsorgen
om prejudikatbildningen kräver all antalet mål som släpps fram till sakprövning
inte blir för litet, eftersom man annars riskerar att regeringsrätten inte
behåller tUlräcklig kontakt med olika rättsområden. De vill vidare något
starkare än kommittén betona regeringsrättens uppgift att ge en kvalificerad
slutprövning i de viktigaste målen. Deras överväganden utmynnar i alt de
tillstyrker kommitléns förslag till dispensregler med tillägget alt målels
betydelse för klaganden eller någon som han företräder införs som särskUl
kriterium för prövningstillstånd vid sidan av kriterierna målets
svårbedömlighet, dess allmänna vikt och övriga omständigheter. Som motivering
för tillägget anför de alt bland de mål som regeringsrätten har att avgöra
finns många, vilkas utgång kan bli hell avgörande för partens eller i
bamavårdsmål hans barns livsöde eller för hans ekonorai. Elt tillägg av
denna innebörd förordas också av kammarrätten, ÖÄ, länsstyrelsen i Stockholms
län, landskontorsutredningen och SACO.
Svenska
landstingsförbundet ifrågasätter om inte den omständigheten att
underinstanserna har kommit till olika resultat borde utgöra dispensgrund.
Kammarrätten
förklarar sig endast med tvekan godta att möjlighet till ändringsdispens inte
skall finnas. Detta leder till snävare fullföljdsbegränsningar i
förvaltningsprocessen än i den allmänna processen. Kammarrättens avgöranden
synes dock normalt inte avse frågor av mindre betydelse för den enskilde
rättssökande än hovrätternas avgöranden. Inte heller kan det antas atl
kammarrätten genom en upprustning enligt kommitléns förslag får sådana resurser
att behovet av en allmän bestämmelse om ändringsdispens väsentligen upphör.
Kammarrällen godlar likväl kommitténs förslag, därför att mindre långtgående
åtgärder skulle vara otillräckliga för all råda bot på det synnerligen
olillfredsslällande arbetsläget i regeringsrätten. Om det inrättas flera
kammarrätter med skilda domsområden, måste det dock enligt kammarrättens
mening övervägas om man kan undvara en ordning med ändringsdispens.
I
några yttranden anförs kritiska synpunkler på de föreslagna dispensvill-koren
utan att några bestämda ändringsförslag framförs. Riksrevisionsverket anser det
svårt att bedöraa vilken verkan de omfattande dispensreglerna kan få i det
praktiska domstolsarbetet, bl. a. för utformningen av kammarrättens
besvärshänvisningar. Det är angeläget att bestämmelserna blir så entydiga och
enkla som möjligt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det tveksamt, ora
tillståndsprövningen bör formbindas i den utsträckning som blir följden av de
föreslagna dispens villkoren, och vill förorda »någol friare former» för
fullföljden. En liknande uppfattning framförs av ÖÄ och länsstyrelsen i
Stockholms län.
Några
remissinstanser lar upp frågan om fullföljden lill regeringsrätten i
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 49
de
andra mål än faslighelslaxeringsmål som kammarrätten f. n. avgör i sista
instans. Kammarrätten anser att förutsätlnirigarria för prövningstillstånd bör
vara lika för alla mål. Också de aktuella målen, vari enligt kommitténs förslag
endast prejudikat- och Lntressedispens skulle komma i fråga, kan ibland vara av
synnerlig vikl för den enskilde, och det kan också förekomma domvilla eller
nya bevis i dem. Om man inskränker möjligheterna till prövningstillstånd i
raålen, skulle regeringsrättens erfarenhet av dem bli så liten att domstolens
prejudikatbildning försvåras. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län och
domstohkommittén anser att ingen särskild begränsning bör gälla vid fullföljd
lill regeringsrätten av mål sora nu stannar i kammarrätten.
Kommitténs
förslag atl behålla en beloppsspärr, summa revisibilis, i skal*-temål har
vunnil anslutning hos flertalet remissinstanser, däribland rege ringsrättens
ledamöter, riksskattenämnden och flertalet länsstyrelser. Flera av dessa
remissinstanser vill dock ha kvar de nuvarande beloppsgränsema eller höja dem i
mindre grad än kommittén föreslagit. Hit hör bl. a. de femton regeringsråden
och riksskattenämnden.
JK, kammarrätten,
riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Skaraborgs och Gävleborgs län, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsågareföreningars riksförbund och RLF vill hell
slopa beloppsspärrarna. Kammarrätten anser att det skulle medföra större olägenheter
än fördelar om man lar med regler om summa revisibilis i etl syslem med allmän
tillståndsprövning. Skälen för en summa revisibilis i taxeringsmål ter sig helt
annorlunda i den nya ordningen än i dagens som inte ställer upp någon annan
begränsning i fullföljden lill regeringsrällen. Mot en beloppsspärr talar
flera skäl, bl. a. atl den kan göra kammarrättens besvärshänvisningar mycket
invecklade och svårläslai
De
fyra regeringsråden analyserar i silt yttrande kommitléns beräkningar av den
tidsvinst i regeringsrätten som skulle uppstå genom det föreslagna systemet med
tillståndsprövning. De kommer därvid till slutsatsen att systemet för
skattemålens del skulle fordra längre tid än det nuvarande. De tror vidare att
tidsvinsten för övriga mål blir relativt begränsad och ifrågasätter därför om
kommitténs beräkningar i fråga om tidsvinst över huvud taget är hållbara.
Närmare
om prejudikat- och intressedispens
Kommitténs
förslag till uiformning av reglerna ora prejudikat- och intressedispens har i
allmänhet godtagits av remissinstansema.
I
fråga om prejudikatdispens påpekar de femton regeringsråden att den uppmjukning
som kommittén har föreslagit genora att i stället för »synnerlig vikt» kräva
bara »vikt» inte får leda till alt prejudikatdispens beviljas t. ex. enbart
därför alt kammarrätten i ett vissl fall har dömt i strid med något avgörande i
regeringsrätten eller annars har gått ifrån den rådande uppfattningen om
innehållet i gällande rätt. I annat fall skulle man på en omväg införa en
ändringsdispens.
411Ö64
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
I fråga om intressedispens påpekar de femton
regeringsråden att klagande i skattemål ofta åberopar som skäl för
intressedispens att taxeringsfrågan återkommer under flera år. Enligt
regeringsrådens mening bör intressedispens inte beviljas av detta skäl, och de
förutsätter att någon ändrad innebörd inte är åsyftad med kommitténs förslag.
Därmed anser de också klart att intressedispens i skaltemål kommer alt få ett
mycket begränsat utrymme vid en allmän tillståndsprövning.
Kammarrätten ifrågasätter om inte regeln om
inlressedispens skulle kunna undvaras, eftersora de föreslagna beslämmelserna
om dispens med hänsyn tiu målets allmänna vikt och omständigheterna i övrigt i
första hand torde tillgodose det praktiska behovet i de fall som regeln ora
intressedispens tar sikte på. Det torde också vara svårt för allmänheten att
förstå innebörden av ordalagen i bestämmelsen. Enligt kammarrättens erfarenhet
har intressedispens, som redan nu finns enligt 98 § 2 mom. taxeringsförordningen,
haft ringa eller ingen praktisk betydelse.
Närmare om dispens med hånsyn till målets svårbedömlighet
m. m.
Den av kommittén föreslagna utformningen av reglerna om
dispens med hänsyn till målels svårbedömlighet m. m. har i allmänhet inte
kritiserats av remissinstanserna på annat sätt än att en del av dessa förordat
antingen restriktivare eller generösare regler på området.
En allmänt kritisk inställning till utformningen av
ifrågavarande regler kommer till uttryck i domstolskommitténs yttrande.
Komraittén framhåUer att den enda täraligen fasta hållpunkt som erbjuder sig
när det gäller att formulera en dispensregel, som går längre än en ren
prejudikat- och intressedispens men inte så långt som till ändringsdispens i
full omfattning, är att möjlighet till dispens bör finnas när det föreligger
ett sådant förhållande som utgör grund för resning eller domvillobesvär. Den
restriktiva generalklausul som förvaltningsdomstolskommittén ställer upp kan ha
vissa fördelar, främst att regeringsrätten får ganska stor frihet att i fall då
synnerliga skäl förelig- ger medge dispens, även om förutsättning saknas för
prejudikat- eller intressedispens. Den allraänt hållna avfattningen av
generalklausulen är emellertid inte ägnad att nämnvärt underlätta arbetet med
dispensprövning, och det torde därför bli nödvändigt att för varje mål där det
blir aktuellt att tillämpa klausulen göra en fuUständig om också summarisk
granskning av målet för att se om synnerliga skäl till talans prövning
föreligger. Detta kräver betydligt mer arbete än om dispensprövningen endast
behöver ta sikte på frågan om målet har prejudikalinlresse eller inte, och man
kan därför räkna med att uppnå bara en ganska liten arbetslättnad vid
dispensprövningen genom att ersätta rättegångsbalkens bestämmelse om
ändringsdispens med den förordade allmänna dispensgrunden. Domstolskomraitlén
tror inte heller att regelns restriktiva avfattning kommer all verka särskilt
återhållande på klagobenägenheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 51
Av de särskilda kriterier för dispens, som anges i den av
förvaltningsdomstolskommittén föreslagna regeln, har särskilt kriteriet målets
svårbedömlighet föranlett kritik. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser alt
den omständigheten att de rättsliga frågorna i målet är komplicerade inte kan
vara ett skäl till dispens, om frågorna saknar prejudikatintresse. Det måste
innebära en överskattning av regeringsrätten, om man vill hävda att det förekommer
rättsliga frågor i målen som är så svårbedömda att endast regeringsrätten men
inte kammarrätten kan bedöma dem tillfredsställande. Så är naturligtvis inte
alls fallet. Det är uteslutande när man måste välja mellan flera i och för sig
godtagbara lösningar på ett rättsligt problem och valet kan vara vägledande för
framtiden som regeringsrättens medverkan är nödvändig. Hovrätten anser inte
heller att dispens på grund av målets svårbedömlighet skall kunna medges redan
på grund av processmaterialets vidlyftighet. Kammarrätten framhåller att
flertalet klagande knappast torde kunna avgöra om ett mål är svårbedömligt.
Ifrågavarande dispensgrund torde därför ge anledning till dispensansökningar
som inte har utsikt alt vinna bifall. Man kan också fråga sig om det från
allmän eller enskild synpunkt är mindre betänkligt om ett felaktigt avgörande
sker i ett lättbedömt mål än i ett svårbedömt. Samma uppfattning kommer till
uttryck i domstolskommitténs yttrande.
I fråga
om dispensgrunden omständigheterna i övrigt framhåller kammarrätten att
regeringsrätten rimligtvis bör ha en inte obetydlig frihet när det gäller att
tiUämpa reglerna om prövningstillstånd. Som kommittén själv framhåUit har dock
denna dispensgrund karaktär av reservbestämmelse, och den måste användas
sparsamt. Om tillämpningen skulle bli sådan att den leder till uppfattningen
att man på en omväg infört ändringsdispens, är risken slor för att
regeringsrätten skulle komma att belastas med alltför många dispensansökningar.
Dessutom kunde den missuppfattningen vinna insteg, att regeringsrätten genom
all avslå en dispensansökan ställt sig bakom underinstansens avgörande i
saken.
Särskilda regler om fullföljd i vissa mål
Remissinstanserna utgår i allmänhet liksom kommittén från
att man måste undanta vissa mål från den allmänna instansordningen och låta dem
fullföljas till regeringsrätten utan föregående prövning i kammarrätt. I stort
sett råder enighet om att undantagen bör ha minst den omfattning som kommittén
föreslår, men vidsträcktare undantag förordas från flera håll. De femton
regeringsråden, JK, statskontoret och lånsstyrelsen i Uppsala lån godtar
uttryckligen att den nuvarande ordningen behålls för vissa valmål, patentmål m.
fl., och även Svenska bankföreningen finner komraitténs urval av sådana mål väl
avvägt. Riksskattenämnden tiUstyrker förslaget alt mål om förhandsbesked i
taxeringsfrågor liksom nu skall gå direkt till regeringsrfit-ten och finner det
välbetänkt att målen undantas från dispensprövning.
52 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
Frågan om fullföljden i patentmål ocb vissa närslående mål
tas upp i patent- och registreringsverkets yttrande. Verket anser liksom
kommittén att det inte är anledning att låta mål sora har avgjorts av verkets
besvärsavdelning passera genom kammarrätt. Däremol menar verket till skillnad
från komraittén atl rätten att få sådana raål fullständigt prövade i
regeringsrätten inte bör vara obegränsad. Verkel påpekar att handläggningen av
patentärenden till följd av ärendenas tekniska nalur skiljer sig avsevärt från
andra förvaltningsärenden och att kravet på domstolsmässighet vid
besvärsprövningen därför inte har samma innehåll på patentområdet som inom
övriga delar av förvaltningen. Patentverket ifrågasätter om inte bl. a. de
rationella och processekonomiska skäl som har väglett kommittén bör medföra
att man på nytt överväger om inte krav på prövningstillstånd bör gälla också
för målen från besvärsavdelningen. Verket pekar också på en annan möjlighet att
minska regeringsrättens arbetsmängd, nämligen att låta besvärsavdelningen vara
sista instans, såsom nu är fallet i namnärenden. Man kan väl tänka sig att
samma ordning införs också för varumärkes-, mönster- och firma-ärenden.
Besvär över patenlverkets beslut i aktiebolagsärenden och
i ärenden enligt lagen (1955: 383) om rätt för utländska bolag och föreningar att
idka näring här i riket (den s.k. filiallagen)* bör enligt verkets mening inte
anföras hos kammarrätten, som koramittén bar föreslagit, utan i stället hos
verkets besvärsavdelning och vidare hos regeringsrätten. Det kan dock övervägas
att göra besvärsavdelningen till slutinstans också i dessa mål. I det stora
flertalet fall rör det sig om bolags eller filials firma. Prövningen härvidlag
har mycket stor likhet och samhörighet med prövningen i varumärkesärenden, och
det skulle vara olyckligt om olika fullföljdsvägar skulle gälla för så
likartade mål.
Förslagel att från prövning i kammarrätt undanta mål om
utlämnande av allmän handling kritiseras av länsstyrelsen i Kalmar län.
Länsstyrelsen anser att man bör överväga en förenkling av besvärsreglerna i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen på sådant sätt att en myndighets beslut att vägra att
utlämna en allmän handling som regel skall prövas av kammarrätten i försia
instans, centrala myndigheters beslut dock undantagna.
Mål om administrativa frihelsberövanden bör enligt
regeringsrådet Klackenberg få fullföljas direkt från länsstyrelse till
regeringsrätten utan tillståndsprövning. Att låta dessa brådskande mål passera
kammarrätt som mellaninstans skulle fördröja det slutliga avgörandet så att
prövningen många gånger blev meningslös. Också Svenska landstingsförbundet och
TCO sätter i fråga om inte sådana mål bör undantas från prövning i kammarrätt.
JK ställer sig mycket tveksam till den föreslagna
fullföljdsordningen för barnavårds- och alkoholistmålen. Han erinrar om att
kammarrätten f. n.
' Ersatt av lagen (1968:655) om rätt för utlänning och
utländskt företag att idka näring här i riket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 53
handlägger huvudsakligen ekonomiska mål, dvs. där
processen gäller för-mögenhelsvärden, och att elt stort anlal av ide målgrupper
som enligt kommittén skall överföras till kammarrätten också är av sådan
natur. Barnavårds- och alkoholistmålen är däremot till karaktären helt olika
de mål som nu förekommer i kammarrätten och för vilkas bedömande domstolens
ledamöter är speciellt utbildade. Socialstyrelsen anser att de lägre instansernas
organisation i socialvårdsmål bör omprövas och bestämmas innan man tar
ställning till frågan om fullföljden och behandlingen av sådana mål i överinstanserna.
TCO förordar att bl. a. mål om disciplinär bestraffning
och tvångsentle-digande likställs med de av kommittén som särskilt brådskande
ansedda målen. JK anser att instansordningen i disciplinmål inte bör ändras nu
med hänsyn till pågående särskild utredning härom. Också prövningen av besvär
över avstängning och skiljande från tjänst anses tills vidare böra vara kvar
hos regeringsrätten och alltså inte föras över till kammarrätt. I varje fall
bör talan mot beslut om avstängning eller skiljande från tjänsl sora har
meddelats av departementschef inte föras i kammarrätt. Också statens avtalsverk
sätter i fråga om inte de nyssnämnda målen bör fullföljas direkt från
vederbörande verksmyndighet till regeringsrätten. Dels är målen brådskande och
dels framstår det som en avsevärd olägenhet alt riktigheten av kammarrätts
avgörande inte kan komma under regeringsrältens prövning om domstolen upphäver
eller mildrar verksmyndighetens beslut. Särskill gäller detla om kammarrätts
beslut beror på att domstolen har bedömt en principiell fråga på ett annat sätt
än verksmyndigheten. Genom kommitténs förslag till instansordning för målen i
fråga skulle således regeringsrättens möjligheter alt leda rättspraxis på
området inte oväsentligt inskränkas.
Regeringsråden Martenius, Körlof och Cars föreslår att
byggnadsmålen och de i viss mån likartade målen enligt lagéh om enskilda vägar
inte skall passera genom kammarrätt och inte heller kräva prövningstillstånd i
regeringsrätten. De erinrar om att byggnadsmålen i regel är brådskande och
ofta svårbedömda.
Kommitléns förslag att kommunalbesvär inte skall anföras
hos länsstyrelse utan i stället hos kammarrätt och därifrån fullföljas till
regeringsrätten har tillstyrkts endast av några få men avstyrkts av det stora
flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Samtliga
avstyrkande remissinstanser anser alt länsstyrelse bör behållas som första
instans. Kritiken riktar sig framför allt mot kommitténs uppfattning att
prövningens karaktär skulle göra det mindre nödvändigt att länsstyrelsen står
kvar i instanskedjan.
De femton regeringsråden framhåller, att det här
visserligen är fråga ora en renodlad legalitetsprövning men att denna är av
speciellt slag och stundom komplicerad. Förtrogenhet med de kommunala
instansernas sätt all arbeta är därvid värdefull. Regeringsråden erinrar om alt
länsstyrelserna av gammalt har erfarenhet av sådana mål och inte minst genom
sitl arbete
54 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
med lokalisering och annan översiktlig samhällsplanering
har god kännedom om förhållandena i länets kommuner. Regeringsråden befarar
därför, alt kommunalmålens bortkoppling från länsstyrelserna skulle innebära
att man försämrar förutsättningarna för sakkunnig prövning av sådana mål.
Liknande synpunkter framförs av bl. a. kammarrätten, ÖÄ och flera
läns-stgrelser.
Kommunalråttskommittcn framhåller all del bland
kommunalbesvärsmålen förekommer en del enklare och mera formellt betonade mål.
Hit hör exempelvis mål angående procedurfel o. d., vilka både formellt och
reellt innefattar legalitetsprövning. Dessa mål har föga att betyda i
sammanhanget, även om de antalsmässigt dominerar. Utslagsgivande måste vara
vilken instansordning som ställer sig lämpligast för de betydelsefullaste och
svåraste målen. Dessa utgörs ulan tvivel av målen om den fakultativa kommunala
kompetensen enligt 3 § första stycket kommunallagen. Lagrummets karaktär av
generalklausul, förarbetenas delvis allmänt hållna anvisningar för lagrummets
tillämpning, speciallagstiftningens indirekta betydelse för tolkning av
lagrummet samt rättstillämpningens uppgift att anpassa här avsedda
befogenheter till samhällsutvecklingen medför att prövningen av dessa mål, som
formellt är en ren legalitetsprövning, i verkligheten bättre kan betecknas som
en kvalificerad lämplighetsprövning. I målen bedöms bl. a. den av kommunen
beslutade åtgärdens art och syfte, kommunintressets intensitet och i viss
utsträckning även om åtgärden är behövlig. Målen är ofta av stor betydelse för
samhället och rör sällan enskild rätt i vedertagen bemärkelse.
En annan invändning som riktas mot förslagel att
länsstyrelse inte skall pröva kommunalbesvärsmål är såsom kommittén också
förutsätter att vissa kommunala beslul skall underställas länsstyrelse och
alt beslut av kommunal myndighei som överklagas genom förvaltningsbesvär skall
prövas av länsstyrelse som första besvärsinstans. Länsstyrelsen i Kalmar lån
anmärker, att det för gemene man torde te sig högst besynnerligt atl besvär
över kommunala beslut skall i första instans prövas av kammarrätt när det
gäller kommunalbesvär men av länsstyrelse när det gäller förvaltningsbesvär.
Distinktionen mellan kommunalbesvär och förvaltnings-besvär är i regel helt
okänd för den stora allmänheten, och den föreslagna instansordningen torde i
början kunna skapa förvirring och medföra en viss fara för rättsförluster,
anser länsslyrelsen. I andra yttranden framhålls vidare, att det i praktiken
kan finnas ett nära samband mellan kommunalbesvär och förvaltningsbesvär,
I åtskilliga yttranden hävdas, att rätten att föra talan i
kommunalbesvärsmål alltför starkt beskärs genom kommitténs förslag. Bl. a,
lånsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs
lån framför denna uppfattning.
Bland dem som i enlighet med det anförda är kritiska mot
att utesluta
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 55
länsstyrelsen ur inslanskedjan råder emellertid delade
meningar om handläggningen av kommunalbesvärsmålen ovanför länsstyrelsenivån.
Kammarrätten och kommunalrättskommittén förordar att nuvarande
fullföljds-ordning behålls.
Förslaget att besvär i fastighetstaxeringsmål från hela
landet skall tas upp av kammarrätten i Stockholm finner Svea hovrätt och
riksskattenämnden inte övertygande. Bl. a. talar önskvärdheten av att syn kan hållas
utan alltför stora kostnader mot att koncentrera målen till en enda kammarrätt.
I två remissyttranden, som berör förslaget om att vissa
sällsynta mål inte heller i fortsättningen skall gå genom kammarrätt, kommer
olika uppfattningar till uttryck. Sålunda finner hovrätten över Skåne och
Blekinge de föreslagna undantagen från den ordinära instansordningen onödiga,
medan kammarkollegiet förordar att ytterligare målgrupper förs till kretsen av
undantagna mål.
Närmare om regeringsrättens organisation och arbetssätt
Ledamotsantal, domförhet och arbetsorganisation
Kommitléns förslag om antalet ledamöter och avdelningar
samt om domförhet i regeringsrätten har med ett par undantag uttryckligen
godtagits eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Likaså har kommitténs
uttalanden i fråga ora regeringsrättens arbetsorganisation inte mött gensaga
vid remissbehandlingen. De femton regeringsråden anser det angeläget att den
nuvarande utökningen av regeringsrätten till fyra avdelningar inte får bestå.
De framhåller att det redan med tre avdelningar märks en viss svårighet att
upprätthålla enhet och konsekvens i bedömningen och att det f. ö. fär anses
ligga i sakens nalur alt en högsta instans också av andra skäl inte bör bestå
av ett alltför stort anlal domare. Svea hovrätt anser också att en betydande
ökning av regeringsrådens antal inte bör ske. Antalet avdelningar bör med
hänsyn till kravet på enhet och konsekvens i dömandet inte vara fler än tre.
SACO anser det otillfredsställande att nuvarande organisation och det
arbetsschema som har upprättats med utgångspunkt däri inte lämnar några
marginaler för sjukdomsfall. Det påpekas att det inte heller ger marginaler
för tjänstledigheter, t. ex. för viktiga enskilda angelägenheter eller för
deltagande i utlandskonferenser o. d. SACO stryker under att missförhållandet
snarast bör rättas till och att antalet ledamöter i regeringsrätten, vilken
ställning och vilka uppgifter dorastolen än ges, bör bestämmas så att de erforderliga
marginalema erhålls.
Hovrätten över Skåne och Blekinge betonar särskilt vikten
av att den nuvarande målbalansen snarast arbetas av. De nödvändiga
förstärkningarna i det syftet bör därför komma till jämsides med reformens
genomförande i övrigt och i sådan omfattning att den inte fördröjs alltför
mycket.
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
Domstolskommittén uttrycker vissa betänkligheter mot alt
öka anspråken pä tillgången av domarpersonal. Med 19 regeringsråd och 25
ledamöter i högsta domstolen skulle det sammanlagda antalet domare i landets
två högsta instanser bli 44, vilket för ett land av Sveriges storlek måste
anses vara alltför många. Varje möjlighet att minska behovet bör därför enligt
domstolskommiltén tas till vara.
LO uttalar sig för att, i förhållande till
komraitléförslaget, höja antalet regeringsråd som tjänstgör i regeringsrätten
med etl till 18, all låta domstolen arbeta på fyra avdelningar och föreskriva
att mål skall prövas av fyra ledamöter, allt för att minska den ytterst
otillfredsställande lidsutdräkten med ärendenas avgörande i regeringsrätten.
Kommitténs förslag till arbetsorganisation med tre avdelningar och en ökning
av antalet ledamöter, som deltar i den slutliga prövningen av framsläppta mål,
torde i sak inte medföra någon tidsvinst utan snarare motsatsen. En ordning som
innebär att endast fyra regeringsråd träffar avgörandena skulle enligt LO:s
uppfattning inte ge domstolens utslag någon minskad tyngd eller de klagande
någon sämre garanti för en allsidig och sakkunnig bedömning.
Behörighetskrav
Kommitténs förslag att alla regeringsråd skall vara
lagfarna har gett upphov till delade meningar vid remissbehandlingen.
Flertalet remissinstanser motsätter sig förslaget.
Förslaget tillstyrks bl. a. av regeringsråden Hegrelius
och Paulsson, hovrätten över Skåne och Blekinge, Sveriges advokatsamfund, SAF
och SACO. Regeringsråden Hegrelius och Paulsson framhåller att starka
principiella skäl talar för förslaget, särskilt med hänsyn till att rent
rättsliga bedömningar i fortsättningen kommer att dominera i regeringsrätten
om kommitténs förslag i övrigt genomförs. De finner det f. ö. svårt att se
något skäl för att inte.ställa upp samma krav på juridisk grundutbildning för
regeringsråds-ämbete som f. n. gäller för yrkesdomarna inom de allmänna
domstolarna och, enligt stadgad praxis, för ledamöterna i kammarrätten.
Förslaget avstyrks bl. a. av en majoritet av
regeringsrättens ledamöter (regeringsråden Lorichs, Jarnerup, Nevrell, Wilkens,
Åbjörnsson, Ringdén, Hjern, Walberg, Martenius, Körlof, Wieslander, Simonsson,
Lidbeck, Nordlund och Hamdahl), JK, statskontoret, generaltullstyreisen,
personalutbild-nirigsnäinnden, CFU, domstolskommittén, LO och TCO. Ganska många
av de remissinstanser som tar ställning mot kommittémajoritelens förslag ansluter
sig till ledamöterna Reuterswärds och Anderssons ståndpunkt.; Den nämnda
majoriteten av regeringsrättens ledamöter medger, att kommitténs ståndpunkt kan
förefalla riktig från rent teoretisk utgångspunkt, men framhåller att juris
kandidatexamen inte enbart garanterar djupare;insikter. Det är snarare den
enskildes personliga läggning i förening med de erfarenheter
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 bl
han har gjort i sin tidigare verksamhet som avgör om han
passar till domare i förvallningsmål. Givelvis kan det vara en nackdel att
sakna den teoretiska grundutbildningen men det finns inte anledning alt
utesluta möjligheten att utse lämpliga personer utan juris kandidatexamen till
regeringsråd.
LO anser
att det avgörande vid bedömandet av en persons lämplighet för regeringsrådsämbete
bör vara personens genom olika tjänster förvärvade erfarenhet och visade
duglighet.
Ordförandeskap och sammanträdesledning
Förslaget att Kungl. Maj:t skall förordna ordförande i
regeringsrätten och på dess avdelningar har berörts av samtliga regeringsråd
utom regeringsrådet Klackenberg samt av hovrätten över Skåne och Blekinge.
Hovrätten tillstyrker förslaget. Den framhåller att den nuvarande ordningen
alt ledningen av domstolens avdelningar ankommer på de äldsta ledamöterna är så
mycket mer olämplig som den tjänstéålder som beaktas räknas endast från utnämningsdatum
i domstolen. Även om Kungl. Maj:t vid utseendet av ordförande i stort sett
följer tjänsteålder, blir resultatet därav inte så slumpartal som vid en
aulomalisk tillämpning. De nämnda regeringsråden sätter däremot i fråga om
någon ändring av den nuvarande ordningen behövs. De anser att den har visat sig
lämplig och bör kunna behållas.
Föredragningsorganisationen
Kommitténs förslag angående föredragningsorganisationen i
regeringsrätten har inte mött någon erinran i yttrandena. Förslaget tillstyrks
uttryckligen av samtliga regeringsråd utom regeringsrådet Klackenberg,
statskontoret, kammarrätten, länsstyrelsen i Gotlands län och SACO.
Regeringsråden finner den föreslagna reformen påkallad och lämplig, särskilt
mot bakgrunden av det nuvarande systemets olägenheter. De framhåller att den
väsentligaste olägenheten, vid sidan av ökande rekryteringssvårigheter, är den
splittrade organisationen. Den medför svårigheter och onödigt arbete vid planeringen
av regeringsrättens arbete, försvårar den erforderliga överblicken över arbetsläget
och hindrar att föredragningsorganisationen utnyttjas ralioneUt. Eftersom
regeringsrättens ledamöter givetvis inte kan underlåta att planera sill arbete
och därvid samråda med cheferna för regeringsrättsbyråerna och övriga
föredragande, kommer i realiteten ett eller flera av regeringsråden att få ta
på sig en funktion liknande den som juslitierevisionens ordförande har, dock
ulan att ha dennes befogenheter. Regeringsråden framhåller vidare att, så länge
nuvarande ordning behålls, man knappast kan vänta sig bättre
rekryteringsmöjligheter, fastän föredragandena numera i lönehänseende har
kommit i jämbredd med revisionssekreterarna. Föredragandenas möjligheter till
fortsatt karriär påverkas ju inte härav. Om den av kommittén föreslagna
ordningen genomförs, försvinner dock de nämnda olägenhetema. En
58 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är
1971
sådan reform skulle sannolikt också bidra till all målen
kan avgöras snabbare genom vinster i arbetsplaneringen m. m.
Också kammarrätten framhåller ölägenheterna med det
nuvarande systemet och särskilt svårigheterna att rekrytera en del av
föredragandetjänsterna. Det tillämpade systemet har visat sig medföra
svårigheter i rekryteringen på de områden där kammarrättens personal inte
anlitas som föredragande. De departementstjänsteraän som har förordnats till
regeringsrättssekreterare har väsentligen förlorat kontakten med det egentliga
departementsarbetet och på grund därav haft vissa svårigheter atl hävda sig vid
befordringar inom departementet eller eljest. Detta har medfört atl ett
förordnande som regeringsrättssekrelerare har kommit att te sig mindre lockande
och förenat med risk att gå miste om en annars möjlig eller åtminstone snabbare
befordran.
Kammarrätten finner det vidare naturligt alt den
tillhandahåller det antal regeringsrättssekrelerare som fordras för
föredragning av de mål vari kammarrätten kommer att vara mellaninstans. 1 så
fall skulle man för alla dessa föredragande få en ordning motsvarande den som i
dag gäller för föredragande från kammarrätten i finansmål, dvs. att uppdraget
som regeringsrättssekreterare blir ett led i en sammanhängande karriär vid
förvaltningsdomstolarna. De nuvarande rekryteringssvårigheterna skulle på så
vis kunna övervinnas.
De förut nämnda regeringsråden framhåller att naturliga
förutsättningar skapas för att låta tjänstgöringen hos regeringsrätten ingå som
elt led i domarutbildningen genom att assessorerna i överensstämmelse med vad
sora gäller på den allmänna domarbanan skall stå kvar i kammarrättskarriären.
Föredragandetjänsterna skulle då inte heller komma att framstå som sluttjänster.
För alt undvika att så ändå sker bör tjänsterna göras sådana atl innehavarna
jämsides behåller Ijänst i annat verk och kan återvända dit senare. Mot
bakgrund av detta resonemang finner regeringsråden det naturligt att hämta
föredragande också från länsstyrelserna, vilket hittills har mött vissa
svårigheter. Inte minst frän utbildningssynpunkt är det enligt deras mening
motiverat att av landskansliernas tjänstemän kräva någon tids tjänstgöring hos
regeringsrätten för befordran till förste länsassessor. Ett sådant system
skulle också kunna medföra breddade möjligheter till karriär för landsstatens
tjänstemän. Molsvarande resonemang skulle kunna föras i fråga ora verk med
besvärsprövande funktioner.
Både de förut nämnda regeringsråden och kammarrätten anser
att kommittén har beräknat det behövliga antalet regeringsrättssekreterare
alltför lågt. Regeringsråden framhåller att den nya ordningen kommer att ställa
större krav på föredragandena än f. n. i fråga om presentation av materialet,
rättsutredningar o. d. Enligt kammarrättens mening behövs det i varje fall
under en inte obetydlig övergångstid avsevärt fler föredragande än kommittén
har räknat med. Det inverkar i sin tur på kammarrättens per-sonalläge under
motsvarande tid.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 59
Närmare om kammarrättens organisation och arbetssätt
Beräkning av storleken av den framtida
kammarrättsorganisationen
Kommitténs förslag att nuvarande organisationsform för den
dömande verksamheten skall behållas tillstyrks av statskontoret och
kammarrätten. Med utgångspunkt i alt en avdelning skall bestå av ordförande,
vice ordförande, föredragande ledamöter och en fiskal finner kammarrätten,
liksom kommittén, inte att något skulle vara att vinna med andra alternativ än
sex ledamöter per avdelning. Den organisationen anses särskilt förmånlig i
vissa specialsituationer, t. ex. när en dömande avdelning, alltså tre
ledamöter, håller muntlig förhandling under en eller flera dagar. De
återstående tre ledamöterna kan då obehindrat fortsätta med den vanliga
dömande verksamheten. När omfattande målserier skall föredras på en och samma
avdelning kan avdelningen i realiteten dela upp sig på två av varandra
oberoende dömande avdelningar. Kammarrätten har övervägt om inte beträffande
domförhet generellt borde gälla samma bestämmelser som för hovrätterna, dvs.
att domfört antal ledamöter är fyra. Man har dock funnit atl del skulle föra
med sig en utbyggnad av domstolsorganisationen som blir så kraftig att den
inger betänkligheter från såväl kostnads- som rekryteringssynpunkter. En sådan
regel skulle inte heller passa in i ordningen med sexmansavdelningar, vilken
har visat sig fungera väl. Med utgångspunkten atl antalet dömande ledamöter
normalt skall vara tre som f. n. anser kammarrätten det dock nödvändigt med
vissa personalförstärkningar utöver dem som kommittén har föreslagit.
I fråga om grunderna för kommitléns beräkning av den
framtida kammarrättsorganisationens storlek framhålls från flera håll de många
osäkerhetsmomenten. Kammarrätten anser alt kommitténs beräkningar är utomordentligt
osäkra när det gäller arbetsvolymen av de målgrupper som skall överföras från
regeringsrätten till kammarrätten. Enligt kamraarrätlen måsle frågetecken
sättas för vissa av de valda beräkningsförutsättningarna, för en del lämnade
uppgifter och för olika slutsatser. Under alla förhållanden torde det vara
vanskligt eller omöjligt att skaffa sig ett helt säkert underlag för att
beräkna den framtida kammarrältsorganisalionens omfattning och uppbyggnad. I
stället är det enligt kammarrätten väsentligt att man förutsättningslöst och
utan större hänsyns lagande till beräkningar med osäker tillförlitlighet
försöker bedöma hur kammarrätten bör byggas upp för atl klara sin tilltänkta
uppgift. Kammarrätten uttalar som sin allmänna uppfattning att dess nuvarande
organisation måsle stärkas. Stora krav måste ställas på kammarrätten och de
domare som tjänstgör där, om man inför så stränga villkor för talans prövning i
regeringsrätten atl kamraarrättens utslag i stor utsträckning blir
slutgiltiga.
Statskontoret uttalar allmänt att kommitténs beräkning av
det antal mål som en kammarrättsavdelning kan antas hinna behandla per år under
den nya ordningen synes mycket löst grundad, något sora koraraittén själv har
60 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
varit medveten om. Innan någon erfarenhet har vunnits av
arbetet raed de nya målgrupperna torde det vara svårt att med någon större grad
av säkerhel uppskatta berednings- och föredragningstidema.
I några yttranden sätts i fråga om antalet mål i de
målgrupper som redan nu behandlas av kammarrällen, huvudsakligen skattemål, kan
väntas bli i stort sett oförändrat. Det hävdas från olika håll alt de målen kan
bli avsevärt flera eller färre än f. n. Kammarrätten påpekar sålunda alt
antalet inkommande mål ökar avsevärt. JK, statskontoret, länsstyrelsen i
Skaraborgs län och landskontorsutredningen antar att tillströmningen av
skattemål till den nya kammarrätlsorganisationen kan väntas minska, om
prövningsnämnderna ombildas till skatterätter.
Vad beträffar kommitténs beräkning av förhållandet mellan
beredningstid och föredragningstid i den nya organisationen anser statskontoret
att det är tveksamt om det finns anledning att räkna med en fullt så stor
ökning av beredningslidcn som kommittén har tänkt sig. Statskontoret riktar
vissa invändningar mot kommitténs avvägningar, I och för sig är det förklarligt
att tiden för förberedelse av mål och för domskrivning behöver ökas ut i kammarrätt
när det gäller sådana målgrupper som skall flyttas över från regeringsrätten.
Efter en övergångstid torde det dock inte vara nödvändigt att räkna med längre
beredningstid för alla dessa mål än för dem som nu handläggs av kammarrätten,
Kommitléns skäl för att avsätta mera tid än f. n. till beredning av de senare
målen finner verket inte helt övertygande.
Det framtida antalet muntliga förhandlingar finner både
statskontoret och kammarrätten svårt att beräkna. Kammarrätten antar att muntUg
handläggning av mål kommer att öka betydligt om förvaltningsdomstolsreformen
genomförs, men domstolen kan inte bedöma om de ca 400 förhandlingar om året som
kominJtlén anger är en rimlig uppskattning. En rad oraständigheter som
svårligen kan förutses inverkar här.
Kommitténs slutsats att den nya kammarrätlsorganisationen
skulle behöva beslå av 13 avdelningar delas av S.4C0. Allmänna ombudet hos
mellankommunala prövningsnämnden tillstyrker att kammarrätten förstärks i
minst den omfattning som kommittén har föreslagit. Svensk industriförening stryker
under att de föreslagna personalförstärkningarna inte bör skäras ned vid
statsmakternas behandling av förslaget. Man bör tvärtom noga övervaka utvecklingen
av den föreliggande målbalansen och vid behov tillsätta ytterligare personal.
Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister anser det osäkert om
tillfredsställande snabbhet vid avgörandena kan uppnås med den föreslagna
utökningen till 13 kammarrättsavdelningar. Det framhåUs att benägenheten att
klaga över förvaltningsavgöranden synes öka saml att allmänheten alltmer får
känning av myndigheternas ingripanden. Den nya kammarrältsorganisationen bör
därför från början dimensioneras så att målen kan avgöras inom rimlig tid utan
att avkall behöver göras på prövningens grundlighet. Länsstyrelsen i Alvsborgs
län anser däremot att den ökning av
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 61
kammarrällens
arbetsmängd, som den nya ordningen skulle innebära enligt kommitléns
beräkningar, inte är så stor att hela 13 avdelningar behövs,
Förslagel atl till
huvudsaklig del lägga kontrolläsningen av fiskalsmål på ordföranden och vice
ordföranden tillstyrks av kammarrätten. Statskontoret och kammarrätten
tillstyrker alt vice ordföranden befrias från egen före-dragningsskyldighel.
Kammarrätten framhåller att arbetsbelastningen för vice ordföranden f. n. torde
vara större än som kan anses rimligt. Det är, utom den egna föredragningen och
den avsevärda sammanträdestiden, framför allt vice ordförandens kontrolläsning
av andra ledamöters mål som har visat sig tidskrävande. Inte sällan kan
kontrolläsningen av mål som har föredragils av yngre adjungerade ledamöter
fordra lika mycket arbete som kontrolläsningen av fiskalsmål. Starka skäl talar
alltså för att befria vice ordföranden från hans föredragningsskyldighet. Det
innebär också att han befrias från alt sköta och ansvara för en rotel.
Det
kan slutligen nämnas att åtskilliga remissinstanser mot bakgrunden av den
påtalade osäkerheten om verkningarna av den planerade reformen förordat en
successiv utbyggnad av kammarrätten. Hit hör kammarrätten själv, JK,
statskontoret och riksrevisionsverket.
Uppdelning
av kammarrätten
Kommitléns
förslag atl dela den tilltänkta kammarrättsorganisationen i två domstolar, den
ena i Stockholm och den andra i Göteborg, har gett upphov till delade meningar.
Förslaget stöds av bl. a. de femton regeringsråden, Svea hovrätt, allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, åtta länsstyrelser,
handehkamrarna i Stockholm, Göteborg och Örebro, Svenska kommunförbundet.
Svenska landstingsförbundet. Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund
och SACO. De femton regeringsråden uttalar att det synes sannolikt atl en
uppdelning av kammarrätten på två eller flera enheter är önskvärd till följd av
den föreslagna utvidgningen av domstolens kompetensområde.
Åtskilliga andra
remissinstanser stöder förslaget om en uppdelning men framför skilda synpunkter
på antalet kammarrätter och domstolarnas lokalisering. Sålunda anför
remissinstanser med anknytning till södra Sverige argument för all den nya
kammarrätten förläggs dit i stället för till Göteborg eller att utöver
kammarrätten i Göteborg inrättas en kammarrätt i Skåne. Likaså uttalar sig
flera remissinstanser för alt en kammarrätt inrättas i Norrland. Detla gäller
inte bara myndigheter och organisationer med anknytning till Norrland ulan
även andra, såsom riksskcritenänuiden och LO. För alt behåUa
kamraarrättsorganisationen odelad uttalar sig bl, a. de fyra regeringsråden och
regeringsrådet Klackenberg, JK, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,
riksrevisionsverket, statskontoret, kammarrätten, Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriför-
62 Kungl. Moj:is proposUion nr 30 år 1971
bund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO, Skogs- och
lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och RLF.
Kammarrätten påpekar att kommittén inte redovisat
olägenheterna av en regional uppdelning, önskemålet att domstolen inte bör vara
alltför avlägsen från parternas bosättningsområde finner kamraarrätlen
visserligen beaklansvärt men inte särskilt tungt vägande. Processen i
kamraarrätlen kommer säkerligen att till helt övervägande del förbli
skriftlig, och vid en skriftiig process är domstolens lokalisering likgiltig
från parternas synpunkt. Kammarrätten har under de gångna åren ofta funnit det
lämpligt att förlägga muntlig handläggning till den ort eller i omedelbar
närhet av den ort där den skattskyldige är bosalt. I sådana fall är del
likgiltigt för parterna om domstolen hör heraraa i Stockholm eller i Göteborg.
Karamarrätten anser inte att domstolen i sitt utbyggda skick skulle bli en
alllför stor och tungrodd enhet. Som administrativ enhet skulle karamarrätten
ändå vara relativt liten i jämförelse med åtskilliga andra verk. Kammarrätten
framför ytterligare ett antal invändningar raot en uppdelning, bl. a.
svårigheterna att bevara enhetlighet i avgörandena.
Risken för bristande enheUighet i rättslillärapningen vid
en regional uppdelning framhålls också av riksrevisionsverket, Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsågareföreningars riksförbund och RLF.
Rikspolisstyrelsen anför bl. a. statsfinansiella skäl mot en delning.
Ledamotsorganisationen m. m.
Förslaget att alla ledamotsljänster i kammarrätt skall
vara ordinarie liksom i hovrätt tillstyrks eller lämnas utan erinran i
remissyttrandena.
Kammarrätten tillstyrker att den för hovrätterna gällande
ordningen beträffande tjänster som extra ordinarie assessorer införs i de nya
kammarrätterna.
Domstolskommittén har vissa betänkligheter av allmän art
mot att öka anspråken på doraarpersonal. Enbart antalet kararaarrättsledamöter
förutsätts stiga från f. n. omkring 50, varav en tredjedel icke-ordinarie, till
78 ordinarie och ett trettiotal exlra ordinarie. Det rekryteringsbehov som
föranleds härav och ytterligare behov av domarpersonal som förslag på andra
områden för med sig måste återverka på rekryteringen till de allmänna
domstolama. De betänkUgheter som det kan ge anledning till bör i och för sig
inte hindra en ändamålsenlig organisation av förvaltningsdomstolarna. Problemet
kan dock enligt domstolskommitténs mening knappast lämnas obeaktat när man tar
ställning till den nya organisationens utformning och omfattning.
Medverkan av icke-jurister
Förslaget om fackmannamedverkan i barnavårds- och
nyklerhetsvårdsmål biträds av statskontoret, kammarrätten, socialstyrelsen, ÖÄ,
länsstyrelserna i
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 63
Stockholms
och Uppsala län. Svenska stadsförbundet och SACO. EnUgt kammarrätten kan
visserligen rhöt eh sådan medverkan åberopas atl systemet innebär vissa onödiga
vidlyftigheter och en del administrativa besvärligheter samt att behovet av
fackkunskap borde kunna tillgodoses genom anlitande av sakkunniga. Kammarrätten
anser dock atl dessa skäl väger mindre tungt än de som kommittén anför till
stöd för förslaget. Särskilt fäster kammarrätten sig vid synpunkten att
allmänhetens förtroende för dorastolen kanske är speciellt betydelsefullt i de
mycket ömtåliga omhändertagandemålen och att en obligatorisk föreskrift om
fackraannaraedverkan kan Vara ägnad att stärka det förtroendet. Socialstyrelsen
anser att särskilda ledamöler bör ingå i kammarrätt även vid behandling av
vissa andra raål av social natur. Socialstyrelsen uppger att den vid
handläggning av frågor om inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskola har
tillämpat den ordningen att generaldirektören i dessa och likartade ärenden
beslular i närvaro av lagbyråchefen, vårdbyråchefen (barnavårdsbyråchefen) och
en läkare. Erfarenheterna visar att den slutliga bedömningen bör grundas på
synpunkter från såväl psykiater som social expertis och jurist. Rent juridiska
tolkningsfrågor blir dock sällan aktuella. Barnavårdslagens huvudbestämmelse
angående förutsättningarna för intagning i ungdomsvårdsskola är så vagt
utformad atl avgörandet av intagningsfrågan i försia hand måste betraktas som
en social bedömningsfråga. Det betonas dock alt intagningsfrågan också har
starka rättsliga aspekter, eftersom intagning innefattar ett allvarligt
frihetsberövande och i regel även är ett alternativ till påföljd enligt
brottsbalken. Erfarenheterna ger dock vid handen att tyngdpunkten vid avgörandet
av intagningsfrågor ligger på lämp-lighetsbedöraningen, som i första hand
beakias från vårdbyråsidan och av läkaren. Styrelsen anser inte att bedömningen
av behandlingen av exerapelvis ungdomsbrottslingar, som ibland också är
vårdfall, är en uppgift för endast jurister, som f. n. i regeringsrätten,
eller, som länsförvaltningsutredningen tänker sig, en uppgift för en
juristordförande och en lekmannanämnd. Besluten bör fattas kollegialt av
jurister och representanter för ungdomsvården, psykiatrin och helst även
beteendevetenskaperna. Till skillnad från kommittén anser styrelsen således
att kammarrätt i socialvårdsmål bör vara sammansatt av flera ledamöter med
speciell fackkunskap än jurister.
De
femton regeringsråden, JK och Sveriges advokatsamfund avvisar tanken att
tUlföra kammarrätten fackmannaledamöter i socialvårdsmål. De femton
regeringsråden framhåller att det synes onödigt med särskilda sakkunniga
ledamöter i bamavårds- och alkoholistmålen, eftersom kammarrätten också i dessa
mål vid behov kan anlita tiUfäUig sakkunskap enligt 40 kap. rättegångsbalken.
Det är över huvud taget en främmande tanke alt i dorastolar med ett brett
målregister kräva särskild specialkunskap hos domarna. JK, som över huvud taget
ställer sig tvivlande till lämpligheten att förlägga barnavårds- och
alkoholistmålen till kammarrätt, framför åtskilliga kritiska synpunkter på
kommittéförslaget om särskilda ledamöter i dessa mål. Det är
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
visserligen
möjUgt att peka på att vissa specialdomstolar beslår av både jurister och
fackrepresentanter. Sett i stort har man dock varit angelägen ora att undvika
att skapa sådana blandade domstolar. I synnerhet gäller det överrätter. Skall
kammarrätten göras till en allmän mieUaninstans i förvallningsmål på grund
av dispenssystemet blir den ju i själva verket slutinstans i flertalet mål
bör den sättas samman enligt samma principer som hovrätt.
Länsförvaltningsutredningens förslag innebär för barnavårds- och
nykterhetsvårdsmålens del all länsslyrelserna skall handlägga målen med nämnd i
domstolsliknande former. Bl.a. skall bevisning kiinna tas upp genom atl vittnen
hörs på ed. Om detta förslag går igenom, blir det möjligt att på detta stadium
tillföra målen all den ulredning i socialt och medicinskt hänseende som behövs
för elt allsidigt och riktigt bedömande av målen. SkuUe högre instanser finns
en komplettering påkaUad bör den ske genom atl sakkunniga hörs eller yttrande
inhämtas från en fackmyndighet. Enligt JK:s me-lung är detta ulan tvivel den
från alla synpunkter lämpligaste ordningen att tillföra målen behövlig
sakkunskap.
Specialrollar,
specialavdelningar, cirkulation m. m.
I
fråga om målens fördelning mellan avdelningarna och ledamöterna i kammarrätt,
inrättande av specialavdelningar och specialrollar för vissa målgrupper samt
cirkulation av ledamöterna delar kammarrätten i stort sett kommitténs
uppfattning. Domstolen betonar dock särskilt att det principiella önskemålet
att alla ledamöter skall bli förtrogna med så många typer av mål som möjligt
måsle vägas mot andra krav. För att avgörandena på ett visst rättsområde skall
ha tillfredsstäUande kvalitet måste domarna i målen vara väl förtrogna med
området. Det räcker inte att de kommer i kontakt med bara elt fåtal mål av ett
visst slag. Målgrupper som inte är alltför stora måste därför handläggas på
specialavdelningar. Hur långt specialiseringen mellan avdelningarna och inom
dem skall drivas beror på varje målgrupps omfattning och beskaffenhet.
Nackdelarna av specialisering kan motverkas genom en effektiv cirkulation av
ledamöler mellan avdelningarna, men också härvidlag bör man gå försiktigt fram.
När det gäller vissa typer av mål skulle en för snabb cirkulation av de
ledamöter som sysslar med målen inverka menligt på avgörandena. Kammarrätten
framhåller alt den i detta avseende arbetar under väsentligt andra förhåUanden
än regeringsrätten, där föredragandena är rutinerade specialister på sina
områden.
Sveriges
lantbruksförbund, Sveriges skogsågareföreningars riksförbund och RLF hävdar att
specialavdelningar bör finnas också för skaltemålen. Med hänsyn till
skattefrågornas dominerande plats inom förvaltningen och rättskipningen anser
de att kammarrättens kompetensområde endast kan utvidgas under förutsättning
att kammarrätten eller kammarrätterna organiseras med särskilda avdelningar för
skattemålen. JK anser att om det kommer i
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971 65
fråga att överföra bamavårds- och nyklerhetsvårdsmål till
kammarrätt, dessa bör handläggas på specialavdelning. CFU anser att
folkbokförings- och uppbördsmål i enUghet med vad som nu är fallet även i
fortsättningen bör hänföras till specialmål.
Principerna för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl.
Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol
Förvaltningsdomslolskomraitténs grundtankar rörande
gränsdragningen mellan Kungl. Maj:ts i slatsrådet och förvaltningsdomstols
kompelens har i princip godtagits av bl. a. regeringsrättens ledamöter (utom
regeringsrådet Klackenberg som ej har yllrat sig över förslaget till kompetensfördelning),
JK, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statens institut för folkhälsan, statens vägverk, kammarkollegiet,
statskontoret, försäkringsinspektionen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen,
statens naturvårdsverk, statens pris- och karteUnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, statens avtalsverk, länsstyrelserna i Älvsborgs, Jämtlands
och Västerbottens län, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet. Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister och
Svenska bankföreningen.
JO
framhåller att den genomgång som kommittén har företagit av ett stort anlal
besvärsärenden synes åskådliggöra svårigheterna alt göra en kompetensfördelning
raed tillämpning av den ofta använda raen praktiskt föga givande
uppdelningen av ärenden såsom huvudsakligen avseende antingen en »rättsfråga»
eller en »lämplighetsfråga». De resultat som komraittén har kommit tUl synes
eraellertid enligt JO:s mening i stort sett inte ge anledning till erinringar
utifrån mera allmänna avvägningsgrunder. Universitetskanslersämbetet anför all
det vid en sådan avvägning som kommittén har företagit för alt särskilja å ena
sidan ärenden av sådan rättslig karaktär och av sådan betydelse för den
enskilde, att ett avgörande i rättskipningens form kan anses påkallat, och å
andra sidan ärenden, vari lämplighels-, ändamålsenlighels- eller
statsnyttosynpunkter dominerar, inte har kunnat undvikas att subjektiva
värderingar har fått stort spelrum. Länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge län
finner visserligen, att kommitténs förslag tiU kompetensfördelning i stort
sett innebär tillfredsstäUande lösningar, men anför samtidigt vissa
invändningar av generell art. Lånsstyrelsen i Uppsala län anmärker sålunda,
atl den nuvarande enhetliga fullföljdsordningen i åtskilUga författningar
splittras genom att kommittén låter besvären alltefter beslutets innehåll gå
till olika instanser, vilket är ägnat att komplicera besvärsreglerna.
Länsstyrelsen i Blekinge län anmärker, att de regler som kommittén föreslår i
en del fall leder till att likartade ärenden hänförs till olika besvärsvägar.
511564
66 Kungl Maj:ts proposition nr 30
år 1971
Sveriges lantbruksförbunå, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och RLF utgår liksom kommittén från
uppfattningen all mål där rättsfrågorna är väsentliga bör handläggas av
administrativ domstol medan ärenden i vilka lämplighelsfrågorna dominerar bör
prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet. I motsats till kommittén, som i tveksamma
fall synes ha hänfört mål till Kungl. Maj:t i slatsrådet, menar dessa
remissinstanser emellertid att vid gränsdragningen rättssäkerhetssynpunkterna
måsle tillmätas avgörande betydelse och att man därför i dylika fall i stället
bör hänföra målen till förvaltningsdomstol. De anser också atl kommittén, när
det gäller vissa målgrupper, har övervärderat de allmänna intressen som skulle
kunna motivera att målen prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet. De finner att
kommittén till följd härav har föreslagit utvidgning av regeringens
kompetensområde i en omfattning som synes strida mot den angivna grundläggande
uppfattningen. Mål om byggnadsväsendet, naturvården m. ra. tillhör visserligen
rättsområden som berör ett allmänt samhällsintresse, men de olika målen gäller
oftast i huvudsak enskUda intressen samt starkt individuella och lokala
problem. De allmänpolitiska synpunkterna får väsentlig betydelse endast i
ärenden som direkt behandlar mera översiktliga och långsiktiga planeringar.
Avgöranden av Kungl. Maj:t i statsrådet i förvaltningsmål grundas oftast på utlåtande
från sakkunnig myndighei eller tjänsteman på samma sätt som skulle bli fallet
om målet i stället prövades av regeringsrätten. Det föreligger därför inga
starka skäl för alt del förhållandet att ett mål gäller lämplighetsbedömning
skall bli avgörande för kompetensfrågan. Vid sidan av rättssäkerhetsfrågan har
de näranda remissinstanserna vid sin genomgång av detaljförslagen rörande
kompetensfördelningen också fäst avseende vid behovet av enhetlighet och
konsekvens samt önskemålet att undvika splittring i målens fördelning inom
samma rättsområde. Möjligheterna för enskild part all vinna klarhet om
instansordningen i ett visst ärende utgör inte minst en rättssäkerhetsfråga.
Liknande synpunkter anförs av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO samt Skogs- och
lantarbetsgivareföreningen. Skogsstyrelsen uttalar sig allmänt för Ekbergs
riktlinjer. Medan Ekberg konsekvent med vissa erforderliga undanlag sökte
till regeringsrältens kompetensområde hänföra varje mål som över huvud taget
inneslöt ett rättsskyddsintresse har däremot kommittén likaledes med vissa
undantag velat förbehålla domstolsprövningen sådana grupper av mål med
rättsliga moment vilka i allmänhet är av någon större betydelse för den
enskilde. Kommitténs linje innefattar alltså, utöver vad den har gemensamt med
Ekbergs, en subjektiv bedömning av vad som principiellt kan vara av någon
större betydelse för den enskilde. Även ora det alltid raåste vara elt
vanskligt företag att genomföra en riklig kompetensfördelning raed den
utgångspunkt som Ekberg och kommittén har gemensam, förefaller det styrelsen
som om
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 67
Ekbergs linje skulle vara mindre vansklig än kommitténs.
Styrelsen hyser därför en viss Ivekan i slort inför kommitténs förslag lill
kompetensfördelning men föreslår inga ändringar i detalj.
Den
allmänna kritik mot uppläggningen av kommitténs förslag tUl kompetensfördelning
som har anförts i det särskilda yttrandet av Bohman och Petrén har fått
instämmanden från handelskammaren i Örebro, Sveriges advokatsamfund och
Sveriges fastighetsägareförbund. Handelskammaren i Örebro hemställer, att
kompetensfördelningsfrågan ånyo noggrant övervägs med hänsyn tiU den enskildes
rättsskydd, innan man skrider till lagstiftningsåtgärder, och att man därvid
även beaktar synpunkterna i Bohmans reservation.
På samma
sätt som kommittén särskilt har diskuterat vissa huvudpunkter i dess och
Ekbergs förslag till kompetensfördelning har remissinstanserna i viss
utsträckning ullalat sig härom.
Vad angår
beskaffenheten av prövningen av besvärsmål hos Kungl. Maj:l i statsrådet
understryker statskontoret i överensstämmelse med den uppfattning som
koramittén har uttalat att rättssäkerhetsintresset måste anses bli väl
tillgodosett även vid en sådan prövning. Det synes statskontoret angeläget att
man genom olika informativa åtgärder söker skapa klarhet i sådant avseende hos
allmänheten. Särskilt betydelsefullt är detta vid en allmän översyn av
kompetensfördelningen sådan som den nu aktuella, så att denna inte av
allmänheten kommer att uppfattas på det sättet atl den leder till en mera
renodlad gränsdragning mellan ärenden där rättsliga synpunkter beaktas och
sådana som avgörs skönsmässigt utifrån politiska bedömningsgrunder.
För
kommitténs uppfattning att prövning hos Kungl. Maj:t i slatsrådet får anses
vara tillräcklig i bagatellärenden, även om dessa skulle vara av mera juridisk
natur, har Svenska bankföreningen uttalat sig. Också lantmäteristyrelsen
finner det rimligt att låta besvärsprövningen i bagatellärenden ske i rent
administrativ ordning, men styrelsen ifrågasätter om del är nödvändigt att
medge fullföljd i sådana ärenden ända till Kungl. Maj:t i statsrådet. Det kunde
länkas alt begränsa fullföljdsrätten. Kammarkollegiet anser det i stället vara
angeläget att Kungl. Maj:t i statsrådet avlastas bagatellärenden och förordar
att sådana förs till kamraarrält.
Principen atl när Kungl. Maj:t har delegerat
beslutanderätt till underordnad myndighet låta besvär över myndighetens beslut
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, även om ärendet är av rätlslig nalur, har
ifrågasatts av statens naturvärdsverk. Fastän vissa skäl kan tala för denna
ordning, hade det dock enligt verkets mening varit önskvärt med en närmare
belysning av hithörande problem och de skäl som har föranlett kommittén att uppställa
en sådan princip.
Vad angår mål om inskränkning i eller återkallelse av ett
för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkännande till viss verksamhet
eller användning
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
m. m. som enligt en av Ekberg föreslagen allraän regel
skulle, med vissa undantag, prövas av regeringsrätten men enligt kommitténs
enumeralion däremot skulle i de allra flesta fall handläggas av samma
slutinstans som prövar mål ora beviljande av sådant tillstånd har
regeringsrättens ledamöter i slort sett godtagit kommitténs linje, medan
handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF,
HAO, Skogs-och lantarbetsgivareföreningen samt i huvudsak också Svenska bankföreningen
har uttalat sig för Ekbergs förslag.
Kommitténs negativa inställning till Ekbergs förslag alt
uppta en allmän regel av innehåll, att regeringsrätten skall med vissa
uppräknade undantag avgöra mål om individuella påbud, biträds av
regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund.
Ekbergs uppslag alt regeringsrätten obligatoriskt skall
höras i vissa grupper av ärenden som avgörs av regeringen vilket kommittén
inte har velat biträda har inte heller fått stöd hos remissinstanserna.
Sveriges advokatsamfund finner komraitténs invändningar mol Ekbergs förslag på
denna punkt vara välgrundade. Handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO samt Skogs-och
lantarbetsgivareföreningen anför att någon formell skyldighet för Kungl. Maj:t
i statsrådet att inhämta yttrande från regeringsrätten kanske inte bör
föreskrivas, raen de understryker å andra sidan koraraitléns uttalande om
önskvärdheten av all Kungl. Maj:t i ärenden, som skall avgöras i konselj men
som innefattar rättsliga problem av större vikt, så långt som möjligt tillmötesgår
yrkande av part att regeringsrätten skall höras. En praxis i denna riktning
anser de vara ägnad att främja rättssäkerheten.
Det korapetensfördelningsproblem som bär föreligger finner
JO möjligen kunna lösas på ett annat sätt, nämligen så att regeringen får en
allmän befogenhet att överlämna ärende, som faller inom dess kompetensområde,
till regeringsrättens avgörande. Hur kompetensfördelningen i övrigt än genomförs
kan det dock aldrig undvikas, framhåller JO, att juridiskt svårlösta frågor
understundom uppkommer också i ärenden som med hänsyn till riksstyrelsens
befogade intressen anses böra prövas i konselj. Självfallet är det inte något
intresse för regeringsmakten att inte sörja för att sådana fall blir föremål
för i allo korrekt rättslig bedömning. Ett visst samspel synes därför böra
förekomma med regeringsrätten när det gäller bedömningen av rent juridiska
spörsmål av mera invecklad beskaffenhet, framför allt givetvis beträffande
spörsmål som i annat sammanhang kan bringas under regeringsrättens exklusiva
prövning. JO har i och för sig ingenting att erinra mot att, såsom kommittén
har tänkt sig, regeringsrättens yttrande i ökad utsträckning inhämtas i nu
avsedda fall. Som tidigare har påtalats från rege-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 69
ringsrättens sida kan emellertid en sådan ordning vara
förenad med vissa nackdelar, bl. a. i form av dubbelarbete och försening med
ärendens avgörande. Det kan därför, anför JO, möjligen förtjäna övervägas atl
införa en allmän befogenhet för Kungl. Maj:t i statsrådet att till
regeringsrättens avgörande överlämna ärende, som eljest enligt gällande
fördelning ankomraer på prövning i konselj. Befogenheten skulle alltså ta sikte
på ärenden där den dominerande frågan avser ett rent juridiskt spörsmål av
svårbedömd arl. JO har svårt att finna att det skulle kunna vara något intresse
ur riksstyrelsens synpunkt att förbehålla sig prövningen av sådana spörsmål.
Däremot talar uppenbarligen starka rättssäkerhetsskäl för att mål av denna
natur, efter regeringens prövning i det särskilda fallet, överlämnas till
regeringsrätten.
Att kommitténs förslag liksom gällande bestämmelser bygger
på enumera-tionsmetoden samt att kommittén dessutom för alt göra
fullföljdsreglerna lättillgängliga och klara har sökt införa fullständiga
fullföljdsbestämmelser i de materiella författningarna har ej mött någon
invändning i yttrandena. Bl. a, regeringsrättens ledamöter har uttryckligen
tillstyrkt en sådan lagteknisk lösning.
Nya regler om prövningstillstånd i högsta domstolen
Domstolskommitténs förslag
Domstolskommiltén föreslår i belänkandet Domstolsväsendet
III Fullföljd av talan ra, m, (SOU 1969: 41) atl högsla domstolens ställning
som företrädesvis prejudikatinstans koraraer till starkare uttryck än i
gällande fullföljdsregler. I detta syfte föreslås att bestämmelserna ora
prövningstillstånd skärps därhän, att isådant tillstånd kan meddelas endast på
följande grunder:
1.
om det är av
vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högsta domstolen
eller
2.
om det med
hänsyn till särskilda omständigheter eljest föreligger synnerliga skäl för
sådan prövning.
Den nuvarande ändringsdispensen skaU sålunda bortfalla
enligt förslaget. Som exempel på omständigheter utanför prejudikatområdet av
beskaffenhet att, om skälen är tillräckligt starka, kunna möjliggöra prövningstUlstånd
nämner kommittén att högsta domstolens prövning ur annan synpunkt är av
betydelse utöver det förevarande målet, att resningsgrund föreligger, att den
överklagade domen uppenbart beror på förbiseende eller misstag, att avsteg
skett från lagtolkning eUer rättsgrundsats, som tidigare antagits av högsta
domstolen, eller från stadgad praxis, att underrätt och hovrätt kommit till
väsentligt olika slut eller att eljest stora meningsskiljaktigheter förekommit
i domstolarna. Kommittén avser emellertid
'70 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
att
utrymmet för prövningstillstånd i andra fall än prejudikatfallen skall vara
myckel begränsat.
Som
en följd av att ändringsdispensen avskaffas föreslår kommittén, alt högsta
domstolens beslut i tillståndsfrågan skall följa allmänna omröstningsregler,
dvs. att den mening skall gälla som biträtts av flertalet i beslutet
dellagande ledamöter.
En
annan följd av de ändrade förutsättningarna för prövningstillstånd är att
regeln om summa revisibilis föreslås slopad. I samband härmed föreslår
kommittén att även skyldigheten för den sora vill fullfölja talan i högsta
domstolen att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts
kostnadsersättning skall utgå ur fullföljdssystemel.
För
atl högsla domstolens prövning inte skall behöva göras mera om-fallande än
omständigheterna föranleder skall enligt förslaget prövningstillstånd kunna
begränsas till att avse endast en del av den fullföljda lalan.
Remissyttranden
över domstolskommitténs förslag Vid remissbehandlingen av
domstolskommitténs förslag har flertalet av de remissinstanser, som hittills
har yttrat sig, i stort sett bildat två olika grupper.
Den
första gruppen utgörs av de remissinstanser, som i huvudsak godtar
kommittéförslaget. Hit hör nedre justitierevisionen, Svea hovrätt jämte Stockholms
rådhusrätt och åtskilliga andra underdomstolar, hovrätten för Västra Sverige,
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, riks-revisionsverket,
statens avtalsverk, lantmäteristyrelsen, sjölagskommittén,
vattenlagsutredningen, familjesakkunniga, LO, TCO, Sveriges advokatsamfund.
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Föreningen Sveriges
statsåklagare, Svenska kommunförbundet och Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Nedre justitierevisionen uppger att det inte längre finns någon
tyngande balans av ansökningar om prövningstiUslånd. Man framhåller vidare att
de av kommittén föreslagna ändringarna knappast torde medföra någon minskning
av antalet ansökningar men att förslaget innebär en avsevärd förenkling av
bestämmelserna. Svea hovrätt anser det vara av värde om motivultalandena
rörande annan dispens än prejudikatdispens kommer till klarare uttryck i
lagtexten. Även hovrätten för Västra Sverige och häradshövdingen i Karlskoga
domsaga ifrågasätter om inte de exempel på dispensskäl som har angetts bör
inarbetas i laglexten. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare
understryker vikten av att prövningstillstånd vid sidan av prejudikatfallen
används mycket restriktivt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att
man möjligen kan överväga alternativet att avskära vissa typer av mål från
fullföljd. Flera av de remissinstanser som i allt väsentUgt har godtagit kommitléns
förslag har dock framhållit, att de föreslagna bestämmelserna knappast kan
förväntas medföra någon minskning i mållillströmningen och att bestämmelserna
bör förtyd-
KungL Maj:ts proposition nr 3u ar 1971 71
ligas på ett sådanl sätt, alt den avsedda minskningen
uppnås och det för allmänheten står klart i vilka fall prövningstillstånd inte
kan komma all beviljas.
En
andra grupp anser det önskvärt att högsta domstolen blir en ren
prejudikaUnstans. Till denna tanke ansluter sig JK, JO, 1968 års brottmålsutredning,
trafikmålskommittén, rådhusrätten i Örebro och SACO. JK förklarar atl de allra
fiesla numera delar uppfattningen att högsla domstolen bör vara
prejudikalinstans. Detta förutsätter emellertid att domstolens storlek och
måltillströmningen hålls inom en relativt snäv ram. Den av kommittén
föreslagna dispensregeln är enligt JK:s mening konturlös och kan först efter
lång tids tiUämpning få sådan stadga att måltillströmningen begränsas. JK anser
att övervägande skäl talar för att prövningstillstånd bör få meddelas endast om
det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen. JO befarar, att om man inte
avskaffar annan dispens än prejudikatdispens, tillståndsprövningen också i
fortsättningen kommer att bli betungande. Dispens bör dock enligt JO:s mening
lämnas i resningsfallen. Brottmålsutredningen framhåller atl det belräffande
brottmålen är angeläget att prövning i högsla domstolen inte framstår som en
realistisk möjlighet. Det är från kriminalpolitiska synpunkter betydelsefullt
att tiden från det att en straffbar gäming blivit begången lill dess alt
påföljden blivit definitivt bestämd är kort. Den senare synpunkten framhålls
också av trafikmålskommittén.
Vid sidan
av dessa båda grupper finns några remissinstanser, sora framfört förslag av
annat innehåll. Hit hör först och främst högsta domstolens ledamöter. I deras
yttrande betonas att högsta domstolens huvuduppgift är alt vårda rältsenbeten.
Prövningstillstånd måste därför meddelas i den utsträckning som behövs för all
upprätthålla principen om lika behandling av lika fall, men enbart detta räcker
inte. Högsta domstolen måste också få korrigera mera påtagliga avvikelser från
rådande praxis. Man ifrågasätter lämpligheten av att begränsa fullföljdsrätten
så strängt som kommittén har föreslagit. I stället bör den för prejudikatfall
föreslagna regeln få omfatta alla fall där det av hänsyn till
rättstillämpningens likformighet är av betydelse att saken prövas i högsta
dorastolen. Prövningstillstånd bör alltså kunna meddelas om det är av vikl för
ledning av rättstillämpningen eller eljest för främjande av dess enhetlighet
alt talan prövas av högsta domstolen. En reservbestämmelse vid sidan härav kan
ändock inte avvaras. Om synnerliga skäl föreligger att talan prövas i högsla
domstolen bör detta då ske. Riksåklagaren anser det enda effektiva sättet att
minska måltillslrömningen och därigenom stärka högsla domstolens ställning vara
att inskränka dess prövning till rättsfrågan och alltså förvandla domstolen
till en revisionsinstans.
Här skall slutligen nämnas att JK anser att
summarevisibilisreglema bör behållas och att riksrevisionsverket föreslår att
prövningsavdelning i högsla domstolen skall få beslå av två ledamöter.
72 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Departementschefen
Ett
grundläggande element i rättsskyddet på förvaltningens område är möjligheten
all genom besvär över myndighets beslul få beslutet överprövat i högre instans.
Denna besvärsprövning handhas i betydande omfattning av förvaltningsdomstolar
och benämns då vanligen förvaltningsrättskipning. Domstolsmässig prövning av
besvär förekommer i synnerhet i sådana lyper av ärenden där myndighetens beslut
ofta kommer att innefatta avgörande av rättsfrågor. Till skillnad från vad som
är fallet i många andra länder är dock i vårt land den domstolsmässiga
överprövningen av förvaltningsbeslut inte begränsad till att gälla beslutets
rättsenlighet utan omfattar avgörandet i dess helhet, alltså även däri ingående
lämplighetsfrågor.
Besvärsprövning
i förvaltningsdomstol erbjuder särskilda garanlier för alt avgörandet kommer
att bli materiellt riktigt. Detla beror dels på atl för-valtningsdomstolama
liksom andra domstolar intar en frislående ställning i förhållande till
samhällsapparaten i övrigt, dels på att de normalt har en mera kvalificerad
sammansättning än andra besvärsprövande organ på förvaltningens område.
Härtill kommer att uiredningen i målen i många fall kan bli fullständigare och
bättre i förvaltningsdomstol än hos andra besvärsprövande organ.
Samtidigt
som förvaltningsdomstolarna fyller en viktig uppgifl i strävandena atl uppnå
materiellt riktiga beslut i enskilda fall, är deras avgöranden av stor
betydelse som vägledning för förvaltningsmyndigheterna. 1 synnerhet när det
gäller domstolar som är sista instans brukar prejudikatbildningen anses som en
av de viktigaste uppgiftema.
Inom
den svenska förvallningsrättskipningen intar regeringsrätten en central
ställning. Om man bortser från mål inom ett par specialområden, bl. a. allmän
försäkring, yrkesskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, prövar
regeringsrätten besvär över praktiskt tagel varje slag av förvallningsbeslut
som kan överprövas av förvaltningsdomstol. Beträffande de allra flesta målgrupperna
är regeringsrätten dessutom enda och sista domsiolsinslans. Detta gäller bl. a.
bamavårdsmål, nyklerhetsvårdsmål, byggnadsmål, hälsovårdsmål, körkortsmål och
kommunalbesvärsmål, I ett par grupper av mål är regeringsrätten överinstans i
förhållande till en annan förvaltningsdomstol, kamraarrätlen. Den helt
dominerande av dessa målgmpper är skattemålen, som regelmässigt passerar
kammarrätten innan de når regeringsrätten.
Till
skillnad från regeringsrätten har övriga förvaltningsdomstolar, vare sig de är
sista instans eller mellaninstans, karaktär av specialinstanser för vissa slag
av mål. Kammarrätten, sora är den största förvaltningsdorastolen, sysslar bara
med skattemål och vissa andra mål, som nästan alla gäller ekonomiska frågor.
Försäkringsdomstolen är högsta instans i mål på socialförsäkringens område,
och försäkringsrådets dömande verksamhet är begränsad till
yrkesskadeförsäkringen och vissa därmed sammanhängande ersätt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 73
ningsformer. Mot denna bakgrund är det naturligt att tala
om regeringsrätten som en allmän förvaltningsdomstol.
Behovet av en reform
Den starka expansion som under senare årtionden
kännetecknat vår förvaltningsverksamhet har också återverkat på
förvaltningsdomstolarna. Den allmänna tendensen har varit inte bara en kraftig
ökning av antalet mål utan också en ökande svårighetsgrad hos målen. Den ökade
arbetsbelastning som detta har medfört har blivit särskilt märkbar hos
regeringsrätten. Arbetsbördan i domstolen har också alltsedan andra
världskriget hafl en tendens att växa i sådan grad alt de motåtgärder som
vidtagits ständigt visat sig vara olillräckUga,
Regeringsrätten
bestod vid tiden för andra världskrigets utbrott av sju regeringsråd, varav ell
tjänstgjorde i lagrådet, och hade då en balans på ca 1 000 mål. År 1946 hade
balansen stigit till ca 3 000 mål, och delta år beslöts att antalet
regeringsråd skulle ökas provisoriskt till lio. När balansen likväl inte kunde
nedbringas, ökades antalet regeringsråd på nytt provisoriskt dels år 1952 tiU
13, dels år 1956 tiU 16. Trots detta utgjorde balansen över 6 000 mål, vilket
antal nåddes redan år 1953. För att bromsa måltillströmningen infördes år 1958
regler om begränsningar i rätten atl få vissa skallemål sakprövade i
regeringsrätten. Effekten på balansen blev emellertid ringa. År 1965 övergavs
syslemet med provisoriska utökningar av regeringsrådens anlal och i
regeringsrätlslagen angavs direkt alt antalet regeringsråd skulle vara 17,
varav ett eller två skulle tjänstgöra i lagrådet. Redan år 1967 måste
emellertid systemet med provisoriska förstärkningar tillgripas igen, varvid
regeringsrätten tilUördes fyra nya ledamöter. Det förutsattes då atl balansen,
som fortfarande översteg 6 000 mål, skulle kunna bringas ned till en rimlig
nivå inom loppet av fyra år. Dessa förhoppningar har emellertid inte infriats. Vid
ulgången av år 1969 hade balansen minskat endasl obetydUgt i jämförelse med
föregående årsskifte. Det är inte uteslutet att balansen åter kan komma alt
stiga, trots att f. n. inte mindre än 20 regeringsråd tjänstgör i domstolen.
Den stora
arbetsbördan i regeringsrällen har lett till allvarliga olägenheter för
förvallningsrättskipningen. I skattemålen, vilka regeringsrällen bedömer som
mindre brådskande än flertalet andra mål, är den genomsnittliga väntetiden från
kammarrättens avgörande till regeringsrättens f. n. mer än tre och ett halvt
år. Räknar man väntetiden från taxeringsnämndens beslut, dröjer det inemot sju
år innan ärendet är slutligt avgjort. Även för ett flertal andra grupper av mål
är väntetiderna långa. För byggnadsmål är numera den genomsnittliga väntetiden
från länsstyrelsens beslut till regeringsrältens avgörande närmare 17 månader
och för hälsovårdsmålen är molsvarande tid över 20 månader. Detta innebär
dessutom en förlängning av väntetiderna i förhållande till vad som gällde när
regeringsrätten utökades med fyra leda-
74 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
möter
år 1967. I kommunalbesvärsmålen har väntetiderna blivit så långa att de
föranlett flera framställningar från kommunalt håll om särskilda åtgärder för
alt förbättra lägel.
De
långa väntetiderna i regeringsrätten har medfört att domstolen har mycket svårt
att fullgöra uppgiften att genom prejudicerande avgöranden vägleda
rättstiUämpningen på lägre nivåer. Denna olägenhet har blivit särskilt märkbar
i fråga om skallemålen. Här är det praktiskt taget bara besvär över
riksskattenämndens förhandsbesked som blir snabbt behandlade. På
beskattningsrättens oraråde kommer förändringarna i lagstiftningen med täta
mellanrum, och det kan därför inträffa att det första avgörandet av regeringsrätten
i en viss fråga kommer först sedan de i målet aktuella
författningsbestämmelserna upphört att gälla. Härtill kommer att behovet av
vägledande avgöranden är särskilt stort på detla rättsområde med hänsyn lill
rättsmaterians stora omfattning och invecklade natur.
Även
andra nackdelar är förbundna med den stora arbetsbelastningen i
regeringsrätten. Pressande arbetsförhållanden har en tendens att återverka
menligt på möjligheterna till noggrann och allsidig handläggning av målen.
Tiden för utarbetande av fylliga och klargörande motiveringar blir också
begränsad, vilket minskar de prejudicerande beslutens värde som vägledning för
underinstansema. Vidare kan det ställa sig svårt att i alla lägen få till stånd
den ytterligare ulredning i målen som kan befinnas önskvärd och atl få lid för
muntliga förhandlingar.
Jag
vill också peka på att det kan vara förenat med vissa olägenheter att en
prejudikatbildande instans är så stor som regeringsrätten är f. n. Domstolen
arbetar nu på fyra avdelningar, vilket måste innebära svårigheter att
upprätthålla enhetlighet och konsekvens i rättskipningen. Denna synpunkt
diskuterades när regeringsrätten utökades med fyra ledamöter år 1967 men ansågs
då inte böra tillmätas avgörande betydelse med hänsyn till att det gällde
endast en provisorisk anordning.
Reformens
uppläggning
Det
lär knappast råda några delade meningar om att den nuvarande ordningen
beträffande rättskipningen på regeringsrättens område inte kan få bestå. Det är
också uppenbart att de medel som hittiUs använts i syfte att komma till rätta
med arbetsbalansen i regeringsrätten, nämligen i huvudsak att öka antalet
regeringsråd, ej längre kan komma i fråga. Att det behövs en genomgripande
reform har också länge stått klart. Förvaltningsdomstols-kommittén, som har
haft i uppdrag alt utreda denna fråga, har föreslagit en långtgående
omorganisation av förvallningsrättskipningen hos regeringsrätten och
karamarrätten. Förslaget innebär att för i princip alla mål som tillhör dessa
domstolar skall gälla elt sådant Ivåinslanssystem för den domstolsmässiga
besvärsprövningen som redan finns för skaltemålens del. Här-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 75
vid
omvandlas kammarrätten till en allmän mellaninstans närmast under
regeringsrätten. Samtidigt förskjuts tyngdpunkten i den domstolsmässiga
besvärsprövningen från regeringsrätten till kamraarrält genom atl möjligheterna
att få mål sakprövade i regeringsrätten begränsas starkt. Sakprövning i
regeringsrätten skall i allmänhet kunna komma lill stånd bara om domstolen
meddelat prövningstillstånd, och sådant tillslånd skall meddelas endast i mål
som har prejudikalinlresse eller där synnerliga skäl talar för att målet prövas
av regeringsrätten. Härigenom blir regeringsrällen företrädesvis en
prejudikatinstans. På grund av de utökade och mera krävande uppgifter som
skall falla på kammarrätten föreslås en kraftig ulbyggnad och förstärkning av
kammarrätlsorganisationen. Bl. a. skall enligt förslaget kammarrätten delas i
två regionala domstolar.
Enligt
min mening bör man kunna nå en tillfredsställande lösning av problemen på den
allmänna förvallningsrättskipningens oraråde efter de linjer som kommittén har
föreslagit. Kärnpunkten i förslagel är alt man delar upp de två
huvudfunktionerna för förvallningsrättskipningen att åsladkomma materiellt
riktiga avgöranden och all svara för prejudikalbildningen på två instanser.
Erfarenheterna visar all det på den allmänna förvaltnings-rättskipningens
område numera inte är möjligt för en enda domstol att tillfredsslällande fullgöra
båda dessa funktioner. I elt syslem av den föreslagna typen med två
domstolsinstanser kan däremot de båda instanserna komplettera varandra på ett
fruktbärande sätt. Kammarrältsorganisalionens uppgift blir att bära
huvudansvaret för all materiell rättvisa skipas i de enskilda fallen, medan den
högsta instansen svarar för vägledande avgöranden i oklara eller tveksamma
rättsfrågor. Med en sådan uppgiftsfördelning mellan förvaltningsdomstolarna
får den högsta instansen förutsättningar att snabbi pröva de mål som fullföljs
dit. De stora balanser och de långa dröjsmål med målens avgörande, som nu länge
kännetecknat den allmänna förvallnings-räUskipningen, skulle därmed kunna
försvinna.
En
funktionsfördelning av liknande slag har också i flera årtionden gällt på de
allmänna domstolarnas oraråde. Där ankoramer uppgiften atl på nivån ovanför de
allmänna underrätterna svara för att materiell rättvisa skipas i enskilda fall
huvudsakligen på hovrätterna, medan högsla domstolens huvuduppgift är atl
svara för enhetlighet i lagtolkning och rättstillämpning. Domstolskommittén har
i sill senaste betänkande föreslagit all denna funktionsfördelning accentueras
ytterligare, så all högsla domstolen blir en praktiskt tagel renodlad
prejudikatinstans.
En
funktionsuppdelning mellan instanserna efter de linjer förvaltningsdomslolskommittén
har föreslagit accepteras i huvudsak av flertalet remissinstanser. De
betänkligheter som anförts mot förslaget är främst av två slag. Å ena sidan har
man hävdat att förslaget skulle leda lill en försämrad rättskipning i och med
att möjligheten att få sakprövning i regeringsrätten i huvudsak las bort. Denna
synpunkt bar framför allt betonats i fråga om
76 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
skattemålen,
och det bar därvid pekats på den relativt höga ändringsfrekvensen i skattemål
i regeringsrällen. En del remissinstanser har ansett att förslaget inte bör
genomföras utan atl det samtidigt sker en upprustning av rättskipningen på
länsstyrelsenivån, bl. a. genom att prövningsnämnderna omvandlas till
länsskatterätter. Å andra sidan har det gjorts gällande atl inrättandet av en
mellarunslans under regeringsrätten i andra mål än skaltemålen innebär en
förlängning av instanskedjan för dessa mål och därmed risk för att det slulliga
avgörandet i målen fördröjs.
Enligt
min mening ger erfarenheten klart stöd för alt man inte kan garantera en god
kvalitet på rättskipningen bara genom att ge möjlighet till prövning av alla
mål i en högt kvalificerad sista instans. Av vad jag redan har sagt framgår alt
man därigenom spränger ramarna för en sådan instans och skapar långa dröjsmål
med målens avgörande. Nackdelarna härav är uppenbara. En bättre väg för alt
uppnå god kvalitet på rättskipningen är därför att stärka de underliggande
instanserna. Denna princip har också länge varit vägledande i fråga om de
allmänna domstolamas organisation. Förvallnings-domstolskommitléns förslag
innebär att principen får slå igenom även på förvallningsrättskipningens
område. En bärande tanke i förslagel är sålunda att den nya mellaninstansen
skall vara fullt jämbördig med hovrätterna. För min del ser jag det som en
ovillkorlig förutsättning för en reform efter de linjer som kommittén har
föreslagit, att mellaninstansen får sådan slagkraft alt den på etl tillfredsställande
säll kan bära ansvarel att i realiteten vara sista instans i de allra flesta
målen. En annan förutsättning är att förvaltningsrättskipningen i instanserna
under kammarrätten förstärks. Chefen för civildepartementet kommer senare i dag
att anmäla fråga om rikllinjer för en partiell omorganisation av den statliga
länsförvaltningen. Häri ingår också en förstärkning av de rättskipande
funktionerna inom länsslyrelsen.
Invändningen
att inskjutandet av en allmän mellaninstans under regeringsrällen leder lill
en längre inslanskedja är i och för sig riklig. Detta behöver emellertid inte
innebära att lidsutdräkten till dess definitivt avgörande nås blir längre
eller att kostnaderna ökar. Om man, som förslaget också förutsätter, starkt
begränsar möjligheterna att få mål sakprövade i den högsta instansen, blir
förlängningen i stort sett endast skenbar. Härtill kommer att den nya
mellaninstansen måste dimensioneras så, att den snabbt kan avgöra inkommande
mål. Trots den formellt längre instanskedjan bör det föreslagna systemet i
själva verket kunna leda till snabbare slutliga avgöranden i
förvallningsmålen.
Liksom
kommittén och det alldeles övervägande antalet remissinstanser anser jag det
inte möjligt eller lämpligt att råda bot på den bekymmersamma arbetssituationen
i regeringsrätten på andra vägar än de av kommittén föreslagna. Jag anser
sålunda att det inte skulle innebära någon lösning av problemen att inrätta en
särskild högsta domstol för skattemålen eller att låta dessa mål behandlas på
särskild avdelning inom regeringsrätten. Härigenom
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 77
skulle
man dessutom förlora de enligt min mening väsentUga fördelar som ligger i atl
domstolar av dét slag del här är fråga om behandlar mål från ett stort antal
skilda rättsområden och därigenom förvärvar och vidmakthåller överblick över
stora delar av rätlsmaterian. Inte heller skulle man enligt min mening kunna
nå någon avgörande förbättring genom atl begränsa möjligheterna till prövning i
den högsta instansen genom ekonomiska spärrar i form av regler om
beloppsgränser (summa revisibilis) i skattemål eller i form av regler om
särskild fullföljdsavgift. Kan man nå åsyftat resultat på andra vägar, bör man
undvika regler av denna typ, vilka i allmänhet är elt ganska trubbigt instrument
för att sorlera bort de mål som inte bör prövas av den högsta instansen. Det
kan tilläggas att domstolskommiltén i sitt betänkande har föreslagit att de
regler om summa revisibilis och fullföljdsavgift, som nu gäller i fråga om
fullföljd lill högsla domstolen, skall avskaffas. Slutiigen anser jag inte
heller att man kan uppnå nämnvärda resultat genom atl skära av rätten till
fullföljd till högsta instans i vissa grupper av mål. Enligt min mening är det
mycket få grupper av mål vari det inte föreligger något behov av vägledande
avgöranden av den högsta instansen.
På
de skäl jag sålunda redovisat har jag kommit till slutsatsen att
förvaltningsrättskipningens organisation bör reformeras efter de principer
kommittén har föreslagit.
Närmare
om prövningstillstånd
I
ett system där förvaltningsdomstolsorganisationen är uppbyggd efter de
principer jag nyss har angett spelar reglema om prövningstillstånd en central
roll. Som jag redan har antytt gäller sådana regler sedan länge på de allmänna
domstolarnas område. Det är naturligt att la dessa regler lill utgångspunkt vid
utformningen av motsvarande regler på förvallningsrättskipningens oraråde.
Enligt
rättegångsbalken får mål i allmänhet prövas av högsla domstolen endast om
domstolen meddelat prövningstillstånd. Sådant tillstånd skall meddelas, dels
om det är av synnerlig vikl för enhetlig lagtolkning eller rältslUl-lämpning
atl lalan prövas av högsla domstolen (prejudikatdispens) eller parlen visar
att lalans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål varom
är fråga (intressedispens), dels om det förekommer anledning till ändring i det
slut som hovrätten har kommit till (ändringsdispens) eller det eljest raed
hänsyn till omständigheterna i målet finns skäl att talan prövas i högsta domstolen.
I mål av förmögenhetsrättslig natur kan dock dispens enligt de båda sistnämnda
grunderna beviljas endast om värdet av vad den överklagande parten tappat i
hovrätten uppenbart uppgår till minst 1 500 kr, (summa revisibilis). En
liknande regel gäller för brottmålens del.
När
det gäller förvaltningsrätlskipningen finns regler om prövningstillstånd bara
inom en begränsad sektor, nämUgen i fråga om vissa skallemål. Om vad klaganden
i mål om höjning eller sänkning av taxerad inkomst eller be-
78 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
skattningsbar
förmögenhet har tappat i karamarrätten ej uppgår till vissa gränsbelopp (summa
revisibilis), får talan inte prövas av regeringsrätten ulan att domstolen har
meddelat prövningstillstånd. Sådant tillstånd får meddelas endast i
prejudikat- och intressefall. Reglerna härom överensstämmer med motsvarande
regler i rättegångsbalken,
Förvaltningsdomslolskommittén
har föreslagit att besvär över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till
eller underställts kammarrätten skall kunna prövas av regeringsrätten endast om
regeringsrätten meddelar prövningstillstånd. Prövningstillstånd skall enligt
förslagel kunna meddelas på samma villkor som gäller för prejudikat- och
intressedispens enligt rättegångsbalken, dock med den skillnaden i fråga om
prejudikaldispens alt kravet på atl talans prövning skall vara »ay synnerlig
vikt för enhetlig lagtolkning etc.» mjukas upp till »ay vikt för enhetlig
lagtolkning etc». Kommittén har ansett alt det härutöver bör finnas vissa supplerande
dispensmöjligheter men alt dessa bör vara betydligt snävare än motsvarande
regler i rättegångsbalken. Sålunda skall enligt förslaget prövningstillstånd
också kunna meddelas, om det med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess
allmänna vikt eller orasländighelema i övrigi förekommer synnerliga skäl till
att besvären prövas av regeringsrätten. Denna dispensmöjlighel skall dock inte
stå öppen i alla mål. Uppgår i mål om inkomst- eller förmögenhetslaxering
tvistefrågan inte till vissa gränsbelopp (summa revisibilis), skall bara
prejudikat- och intressedispens kunna förekomma. Detsamma skall gälla för vissa
grupper av mål, där enligt nuvarande regler talan inte får fullföljas mot
kammarrättens beslul, och vissa med dessa besläktade mål.
Vid
remissbehandlingen har förvaltningsdomslolskommitténs förslag lill
dispensregler i regel godtagits. Ett par remissinstanser uttalar sig emellertid
för att sakprövning i regeringsrätten skall få förekomma i princip bara i
prejudikatfall. Ä andra sidan förordas i åtskilliga yttranden generösare dispensregler
än kommittén har föreslagit, I många av dessa yttranden uttalas önskemål om atl
även regler om ändringsdispens liknande rättegångsbalkens skall ingå i
systemet.
Enligt
min mening måsle dispensreglerna först och främst utformas så, alt den åsyftade
funktionsfördelningen mellan den högsta instansen och mellaninstansen uppnås.
Del faller därför av sig självt att prövningstillstånd skall kunna meddelas av
prejudikalskäl, I likhet med förvaltningsdomstols-kommittén anser jag alt
dispensregeln för detta fall inte bör vara alllför snäv och att man således bör
nöja sig med att det är av vikt för prejudikatbildningen att regeringsrällen
prövar målet, Domstolskommiltén har i sitt förslag till nya dispensregler vid
fullföljd till högsta domstolen föreslagit att uttrycket »av vikt för enhetlig
lagtolkning och rättstillämpning» skall ändras till »av vikt för ledning av
rättstiUämpningen». Härigenom skall klarare framgå all högsta domstolen kan
bevilja prejudikatdispens inte bara i de fall då praxis inte är entydig utan
även då domstolen finner skäl alt ändra på
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 79
stadgad
praxis. Jag vill för min del ansluta mig till domstolskommitténs förslag i
denna del och föreslå ätt körnmitténs formulering används på förvaltningsrättskipningens
område.
1 princip bör i det
föreslagna instanssyslemel inte förekomma några dispensgrunder utöver
prejudikaldispens. Några få begränsade undantag bör dock tillåtas från denna
princip. Jag syftar här på sådana fall då det överklagade avgörandet är
behäftat med så grovt fel all regeringsrätten enligt 19 § RF skulle kunna
bevilja resning i målet eller eljest upphäva avgörandet sedan detta vunnit laga
kraft. Det skulle uppenbarligen vara opraktiskt om regeringsrätten här skulle
kunna ändra avgörandet först efler en ansökan om resning. Ell med
resningsfallen närbesläktat fall är när det överklagade avgörandet tillkommit
på grund av grovt förbiseende eller grovt misslag. Också här bör man kunna
tillåta atl regeringsrätten går in i sakprövning, även om det inte gäller någon
prejudikalfråga. Det kan inte helt uteslutas att det kan förekomma andra
undantagssitualioner där skälen för all tillåta sakprövning i regeringsrätten
kan anses lika starka som i de nu nämnda. Del synes därför lämpligast atl
utforma en lagregel i ämnet så, alt några av de här åsyftade
undanlagssituationema räknas upp som exempel på fall, då prövningstillstånd
får beviljas vid sidan av prejudikatfallen, och att undanlagskaraklären
markeras ytterligare genora en föreskrift att det i dessa fall skall krävas
synnerliga skäl för prövningstUlstånd.
Däremot
anser jag det uteslutet atl öppna möjlighet till någon form av
ändring.sdispens. Med en sådan ordning skulle de bärande principerna i
instanssystemet inte kunna förverkligas. Måltillströmningen till regeringsrätten
skulle bli av en helt annan omfattning än den man behöver räkna med om
möjligheterna till prövningstillstånd är praktiskt tagel begränsade lill
prejudikalfallen. Därmed skulle de slutgiltiga avgörandena i målen fördröjas,
samtidigt som svårigheterna skulle öka för regeringsrätten att fullgöra sin
prejudikatbildande uppgift. I ett syslem med ändringsdispens skulle vidare
regeringsrättens arbetsbörda ökas genom alt dispensprövningen måste bli betydligt
mer omfattande jämfört med en ordning där prövningen i huvudsak gäller endasl
förekomsten av prejudikalfrågor.
Det
är visserligen möjUgt att dämpa de effekter ett system med ändringsdispens har
på mållillströraning och lidsåtgång för dispensprövningen genom att komplettera
systemet med regler om summa revisibilis. Sådana regler träffar emellertid bara
de mål som rör ekonomiska värden. Dessutom har de den principiella nackdelen
att de förbehåller möjligheten alt få sakprövning i den högsta instansen åt
parter, sora för processer ora högre belopp. Skulle man genom regler om summa
revisibilis åstadkomma den behövliga avlastningen i regeringsrättens
arbetsbörda, finge man sannolikt sätta beloppsgränserna mycket högt. Det kan
tilläggas atl, som förut nämnts, domstolskommiltén i sitt senasie betänkande
har föreslagit alt reglerna om summa revisibilis skall slopas i fråga om
fullföljd av talan till högsta domstolen.
80 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
De
invändningar som kan riktas mot ett syslem med ändringsdispens kan delvis också
anföras mot de dispensgrunder som förvaltningsdomslolskommittén har föreslagit
skola gälla utöver prejudikat- och intressedispens. Om prövningstillstånd skall
kunna beviljas när målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eUer
omständigheterna i övrigi utgör synnerliga skäl för det, kan det befaras att
man inte uppnår den åsyftade dämpningen av klago-frekvensen. Med sådana
dispensgrunder är del också risk för att dispens-prövningen måsle bli i det
närmaste lika omfattande som med rättegångsbalkens regler om ändringsdispens.
Vidare torde det i regel inte kunna undvikas att de mål, där
prövningstillstånd meddelas, måste föredras på nyll för avgörandet i sak. Del
finns därför anledning att ifrågasätta om kommitténs förslag skulle ge särskilt
stora vinster i tid och arbete för regeringsrättens del.
Jag är också i likhet med
flera remissinstanser tveksam om de föreslagna dispensgrundema är i och för
sig lärapliga. Tillämpningen av kriteriet »målets svårbedömlighet» lorde
sålunda kunna innebära att dispens meddelas i elt invecklat mål, som kan verka
riktigt avgjort, men vägras i elt okomplicerat mål där ulgången synes
felaktig. Med den utformning av prejudikat-dispensregeln som jag föreslår torde
det vidare vara svårt alt utanför preju-dikatfallens område finna exempel på
mål, som är av sådan allmän vikt att det finns synnerliga skäl för att
regeringsrätten skaU pröva målet.
Med hänsyn till de
principer för fullföljdssystemel som jag har förordat i det föregående finns det
enligt min mening inte något behov av en särskild regel om intressedispens, I
den mån ett avgörande av regeringsrätten kan förutsättas ha betydelse för
avgöranden i andra mål ger de föreslagna reglerna tillräcklig möjlighet att
bevilja dispens.
På grund av det anförda
föreslår jag att prövningstUlstånd skall få meddelas, om det är av vikt för
ledning av rättstillämpningen atl frågan prövas av regeringsrätten eller om det
föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom alt rättstillämpning som
ligger till grund för kammarrällens avgörande uppenbart strider mot lag, att
vid prövning i lägre instans förekommit så grovt handläggningsfel alt det kan
antas ha inverkat på målets utgång i kammarrätten, att någon som tidigare tagit
befattning med målet eiler tillfört utredning i målet gjort sig skyldig till
brottsligt förfarande, som kan antas ha inverkat på utgången i kammarrätten,
eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende
eller grovt misstag.
Särskilda
regler om fullföljd i vissa mål Den fullföljdsordning som jag har förordat i
det föregående bör i princip gälla alla mål, som skall prövas av en allmän
förvaltningsdomstol. Som för-valtningsdomstolskomrailtén har funnit, finns det
dock skäl att för några enstaka målgrupper ha en avvikande ordning.
En
sådan grupp utgör de mål om patent och varumärken m, m,, i vilka
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 81
besvär
över patent- och registreringsverkets beslut f, n, anförs hos verkets
besvärsavdelning ocb därifrån till regeringsrällen. Denna ordning bör behållas
åtminstone tills vidare. Dels är det här fråga om mål av speciell natur. Dels
har prövningen hos palenl- och registreringsverkets besvärsavdelning flera
domstolsmässiga drag. Det finns därför enligt min mening inte tillräckliga
skäl att nu i instanskedjan skjuta in kammarrätten mellan besvärsavdelningen
och regeringsrätten. Den av patent- och registreringsverket väckta frågan om
särskilda fullföljdsregler i akliebolagsärenden och ärenden om anteckning i
filialregisler bör övervägas i samband med ställningstagandet till
firmautredningens betänkande Firmaskydd (SOU 1967: 35).
En annan grupp av mål, där
fullföljden bör avvika från huvudmönstret, är målen om val till riksdagen och
till komraunala församlingar samt målen om val av ombud vid kyrkomöte. I dessa
mål är det angeläget att myckel snabbi kunna komma fram till ett slutgiltigt
avgörande. Jag föreslår därför i likhet med kommittén alt dessa mål inte skall
passera kamraarrält ulan fullföljas direkt hos regeringsrätten.
De
skäl som jag bar anföri i fråga om valmålen talar för alt också mål om
utlämnande av allmän handling i fortsättningen prövas direkt av regeringsrätten,
om inte besvär i det ärende tUl vilket handlingen hör skall anföras hos
kammarrätt.
Besvär över förhandsbesked
av riksskattenämnden i skattefrågor anförs enligt gällande regler hos
regeringsrätten. Denna ordning bör behållas även i fortsättningen. Vidare bör
liksom nu regeringsrätten som första instans ta upp sådana extraordinära besvär
enligt 103 § taxeringsförordningen, som gäller taxering som prövats av
kammarrätten eller regeringsrällen själv.
En ytterligare grupp av
mål, där det finns anledning att överväga avvikande fullföljdsregler, är
kommunalbesvärsmålen. Förvaltningsdomslolskommittén har föreslagit alt dessa
mål skall följa huvudmönstret såvitt gäller den domstolsmässiga
besvärsprövningen men alt de inte längre skall prövas av länsstyrelse innan de
går lill förvaltningsdomstol. Motivet härför är främst alt kommittén har velat
undvika en alltför lång inslanskedja i dessa mål. Förslagel bar emellertid
kritiserats hårt vid remissbehandlingen. Det bar därvid framhållits atl
prövningen av kommunalbesvärsmålen, även om den formellt är begränsad till en
lagligbetsprövning, ofta i verkligheten innebär en kvalificerad
lämplighetsbedömning och att länsstyrelserna har särskilda förutsättningar för
att göra sådana bedömningar på grund av sin goda kännedom om förhållandena i
länets kommuner.
För
min del är jag ense med kritikerna däri att det inte är lämpligt all ta bort
länsstyrelserna ur instanskedjan när det gäller kommunalbesvärsmål. Samtidigt
är det angeläget att snabbt nå definitiva avgöranden i dessa mål. Jag anser det
därför lämpligast att behålla den nuvarande besvärsgången, dvs. all besvär
anförs först hos länsslyrelsen och sedan hos regeringsrätten.
Vidare
vill jag i likhet med kommittén föreslå att besvär i elt anlal grupper
6 11564
82 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
av
merendels ålderdomliga och numera myckel sällsynta mål skall anföras direkt hos
regeringsrätten. Till dessa återkommer jag i kommentaren till upprättade
lagförslag.
I
övrigt är jag inte beredd att föreslå några avvikelser från tvåinstanssyste-mel
för den domstolsmässiga besvärsprövningen. Till skillnad från kommittén anser
jag sålunda att det även i sådana fastighetstaxeringsmål som nu stannar i
kammarrätten bör finnas möjlighet all fullfölja talan till regeringsrätten.
Prejudikatfrågorna torde visserligen vara sällsynta i sådana mål, men i den mån
de förekommer bör det finnas möjlighet att få dem prövade i den högsta
instansen. Alt andra frågor, såsom rena värderingsfrågor, inte kommer under
regeringsrättens prövning uppnås genom de restriktiva regler om
prövningstillstånd som jag har föreslagit i det föregående.
Inte
heller är jag beredd att i detta sararaanhang föreslå någon särskild
fullföljdsordning för körkortsraålen. Frågan härom utreds f, n, av trafikmålskommittén.
I avvaktan på resultatet av dess arbete bör inte några särlösningar göras för
dessa mål. De bör alltså åtminstone tills vidare fullföljas från länsstyrelse
till kammarrätt och därifrån till regeringsrätten.
Som
jag lidigare har framhållit skall reglerna om prövningstillstånd till-lärapas
endasl i mål vari talan fullföljs mot kammarrätts beslul. Prövningstillstånd
vid fullföljd till regeringsrätten skall således inte behövas i de mål, för
vilka här föreslagits en fullföljdsordning som avviker från huvudmönstret.
Närmare
om regeringsrättens organisation m. m.
Enligt
22 § 2 mom. RF är regeringsrätten domför med fem ledamöler. Mål får dock
avgöras av fyra ledamöter ora tre av dera är ense om slutet. I fråga om
sammansättningen vid dispensprövning gäller enligt särskild föreskrift i
regeringsrättslagen alt tre ledamöter skall delta i prövningen.
Förvaltningsdomslolskommittén
har inte föreslagit någon ändring i dessa regler. Enligt kommittén bör
emellertid möjligheten alt låta endasl fyra regeringsråd delta i avgörande, när
tre av dem är ense om slutet, inte till-lärapas i ett syslem där regeringsrätten
huvudsakligen har till uppgift alt sörja för prejudikatbildningen. Kommittén
hänvisar bl. a. lill att domförhetsreglerna för högsta domstolen kräver att
fem ledamöter deltar vid avgörande av mål. I likhet med en praktiskt tagel
enhällig remissopinion delar jag kommitténs uppfattning på denna punkt. Vid
bedömning av frågan om regeringsrättens lämpliga storlek bör man därför utgå
från att avdelning inom domstolen skall bestå av fem ledamöter. Man bör dock
undanlagsvis kunna godta att avdelning arbetar med f)Ta ledamöler. I likhet med
kommittén anser jag att detla bör få ske under det skede då den nuvarande
målbalansen avarbetas.
De
regler om prövningstillstånd sora jag har föreslagit i det föregående bör leda
lill en kraftig nedgång i regeringsrättens arbetsbörda, även om regeringsrättens
nya ställning som en i det närmaste renodlad prejudikatinstans kräver
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 83
alt
ledamöterna ägnar mycken lid åt de mål där prövningstillstånd beviljas. Hur
stor nedgången blir är givetvis vanskligt att närmare ange i dag. Det är
emellertid nödvändigt att göra en uppskattning redan nu för atl kunna bestämma
antalet regeringsråd i den lagstiftning som skall reglera regeringsrättens
sammansättning. Härvid bör man givelvis försöka undvika att sätta antalet för
högt. Del är sålunda lill fördel för enhetligheten och konsekvensen i
domstolens rättskipning om ledamotsanlalel kan hållas lågt. Som jag senare
återkomraer till kan domstolen vidare under ett övergångsskede beräknas ha större
kapacitet än som svarar mol antalet inkommande mål. Det synes därför lämpligast
all nu bestämma ledamotsantalet något i underkant och vidla en eventuellt
behövlig justering sedan erfarenhet vunnits av det nya systemet.
Mot
denna bakgrund koraraer jag till slutsatsen att man nu bör utgå från att
arbetsbördan skall kunna bemästras med två avdelningar i regeringsrätten. Vid
beräkningen av del anlal ledamöter som behövs i domstolen raåste också beakias
tjänstgöringen i lagrådet för en eller flera ledamöter. Med hänsyn till det
vilande förslag till ändring i RF, sora gäller övergång lill fakultativ
lagrådsgranskning (prop. 1970:24, KU 20), finns det anledning alt räkna med
atl högsl två regeringsråd kommer att tas i anspråk för tjänstgöring i
lagrådel. På grund av det sagda anser jag att antalet regeringsråd nu bör
bestämmas till tolv.
Vad
jag nu har anfört är tiUämpligt först i ett skede då den nuvarande målbalansen
i regeringsrätten har avarbelats. Till dess bör domstolen ha en utökad
sammansättning. Jag återkommer längre fram lill denna fråga.
Kommittén
har också tagit upp frågan om ändring i de behörighetskrav som gäller för
regeringsrättens ledamöler. Reglerna härom, sora finns i 18 § RF, innebär bl.
a. all minsl två tredjedelar av regeringsråden skall vara lagfarna. Enligt
kommitténs förslag skall alla regeringsråden vara lagfarna. En minoritet inom
komraittén har emellertid intagit en motsatt ståndpunkt och i försia hand
föreslagit atl kravel på lagfarenhet skall avskaffas för samtliga ledamöler. Vid
remissbehandlingen har flertalet instanser avstyrkt majoritetsförslaget. Av
dessa bar åtskilliga anslutit sig till minoritetens ståndpunkt.
För
egen del är jag inte beredd att skära av möjligheten alt utse personer utan
juridisk examen till ledamöler av regeringsrätten. Å andra sidan har denna
möjlighet hittills utnylljats i mycket begränsad utsträckning. F. n. är det
endast två av de 22 regeringsråden som inte har juridisk examen. Med hänsyn
härtill anser jag att det f. n. inte finns något nämnvärt behov av att ändra
ifrågavarande behörighetsregler.
Kommittén
har vidare föreslagit all i regeringsrätten skall finnas en av Kungl. Maj:t
utsedd ordförande, som tillika skall vara ordförande på den ena av
avdelningarna. Likaså skall på den andra avdelningen finnas en av Kungl. Maj:t
ulsedd ordförande. Regeringsrättens ledamöter med undantag
84 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
av
en har ansett att det inte behövs någon ändring av nuvarande ordning, enligt
vilken ordförandeskapet i domstolen och på avdelning av praxis följer
tjänsteåldern.
Systemet med alt Kungl.
Maj:t utser ordförande har länge tillämpats inom högsta domstolen och fungerat
väl där. Ordförandesyslerael har framför allt betydelse i två hänseenden,
nämligen för ledningen av muntliga förhandlingar och för den administrativa
samordningen av domstolens resp. avdelningens arbete. I det förra hänseendet är
behovet inte lika slort för regeringsrättens del som för högsta domstolens raed
hänsyn till all muntliga förhandlingar i regeringsrätten kan väntas bli
förhållandevis sällsynta. Däremol kommer behovet av administrativ samordning
atl öka kraftigt i och med att, som jag strax ämnar föreslå, regeringsrätten
får eget kansli med en därtill knuten föredragandeorganisation. Enligt min
mening är det lämpligt atl för sådana samordnande funktioner kan utses
ledamöter som också har särskild fallenhet för administrativa göromål. Jag
föreslår därför att Kungl. Maj:t skall utse ordförande på avdelning i
regeringsrätten och alt den ena av avdelningsordförandena tillika skall utses
till domstolens ordförande.
I likhet med kommittén och
en enhällig remissopinion anser jag all man nu bör bryta det samband i fråga om
föredragande- och kansliorganisation som f.n. finns mellan Kungl. Maj:l i
slatsrådet och regeringsrätten genom alt även regeringsrättsmålen skall beredas
inom Kungl. Maj:ls kansli och föredras av personal som tillhör
statsdepartementen. I stället bör för regeringsrätten inrättas ett särskilt
kansli, lill vilket föredragandena hos domstolen bör vara knutna. För att
detta skall kunna genomföras behövs vissa ändringar i RF, bl. a. i 25 § där
del föreskrivs alt ärendena skall beredas till föredragning och avgörande i
regeringsrätten i det statsdeparlemenl till vilket ärendet hör enligt
departementsstadgan. Jag avser att senare i dag föreslå atl proposition med
förslag till dessa grundlagsändringar föreläggs riksdagen, så alt de kan
behandlas av riksdagen första gången redan under innevarande vårsession.
Den närmare utformningen
av regeringsrättens kansli- och föredragande-organisation utreds f. n. av en
särskilt tillkallad utredningsman. Jag saknar därför anledning att i delta
sammanhang gå närmare in på dessa frågor.
Närmare
om kammarrättsorganisationen
Av
vad jag förut har sagt framgår att jag ser det som en oviUkorlig förutsättning
för den nu aktuella reformen, alt mellaninstansen får tillräcklig slagkraft för
att tillfredsställande kunna svara för den slutgiltiga rättskipningen i det
övervägande antalet mål. Det är därför nödvändigt alt den nuvarande
kammarrältsorganisationen byggs ut och förstärks såväl i kvantitativt som i
kvalitativt hänseende. Detta behövs bl. a. med tanke på alla de nya målgrupper
som tillförs kammarrätt genom reformen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 85
Vid
utformningen av den nya kammarrältsorganisationen bör man i huvudsak kunna
bygga på nu gällande regler. En kammarrätlsavdelning bör sålunda även i
fortsättningen bestå i regel av sex ledaraöter och vara domför med tre
ledamöter. För atl organisationens storlek skall anpassas till arbetsmängden
bör det kunna finnas avdelningar med annat antal ledamöter.
Med hänsyn lill det ökade
ansvar som kommer alt åvila kammarrällen i del nya instanssyslemel bör vissa
förstärkningar ske i fråga om kammar-rättsdomarnas ställning. Det är naturligt
atl härvid la hovrällsorganisationen till förebild. Liksom kommittén föreslår
jag därför atl samtliga domartjänsler på en kammarrätlsavdelning skall vara
ordinarie och alt i spetsen för avdelningen skall slå antingen presidenten eller
en lagman som ordförande. Under den tid den nya kammarrätlsorganisationen
byggs upp kan det dock visa sig svårt att rekrytera innehavare till ordinarie
tjänster med lämpliga kvalifikationer. Det torde därför bli nödvändigt aft
under en övergångsperiod istället inrätta i viss utsträckning exlra ordinarie
tjänster för assessorer. Liksom nu bör det dessulom på varje fullständig
avdelning finnas en vice ordförande.
Som kommittén har
föreslagit bör man behålla den nuvarande ordningen med särskilda ledamöter på
avdelning, som handlägger fastighetstaxerings-mål. I övrigt är jag inte beredd
att föreslå, att kammarrätt skall ha särskild sammansättning för handläggning
av vissa mål. Det kan visserligen anföras skäl för atl, som kommittén har
förordat, vid handläggning av barnavårdsmål och nyklerhetsvårdsmål låta i
domstolen ingå särskilda ledamöler, som är sakkunniga på ifrågavarande
områden. Enligt min mening bör frågan, hur en domstol av den nya kammarrättens
typ skall tillföras sakkunskap beträffande olika specialområden, inte lösas
separat för ett par enstaka sådana områden. I princip bör sakkunskap tillföras
domstolen i samma former oavsett vilket specialområde det är fråga om. Del
syslem, som i allmänhet hittills har tillämpats inom kammarrällen, nämligen
alt för vissa specialområden anlita sakkunniga, bör kunna användas även för
nykterhetsvårds- och barnavårdsmålen. Givetvis måste part i sådana fall få
tillfälle att ta del av och bemöta utlåtande av sakkunnig. Det är också enligt
min mening lämpligare alt den speciella utredning i socialt och medicinskt hänseende
som behövs i dessa mål kommer till stånd redan vid behandlingen i
länsstyrelsen. Jag vill här erinra om att chefen för civildepartementet kommer
att anmäla fråga om förstärkning av den rättskipande verksamheten på
länsstyrelseplanet. Det kan slutligen också nämnas att hovrätterna inte har
särskild sammansättning när de handlägger vårdnadsmål och andra mål som är nära
besläktade med de här aktueUa målen.
Det innebär vissa
svårigheter alt i förväg bestämma hur stor den nya kammarrältsorganisationen
behöver vara. Det synes lämpligast att den närmare avvägningen av
organisationens storlek sker först sedan man fått viss erfarenhet av det nya
systemet. Redan nu behöver man dock bilda
86 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
sig
en viss uppfattning om kammarrältsorganisalionens storlek, bl. a. för att la
ställning till frågan om hur många kammarrätter som bör finnas i det nya
systemet.
F. n. består kammarrätten
av nio avdelningar. Komraittén har efter ingående beräkningar koramit fram
till att del skulle behövas 13 avdelningar i den nya organisationen. Som
kommittén själv frarabållil raåste sådana beräkningar utgå från täraligen
osäkra antaganden om vilken belastning de nytillkommande målgrupperna kommer
att uigöra för kammarrätten. Det måste också beaktas att kammarrätten, med
hänsyn lill del ökade ansvar den får i del nya syslemet, behöver betydligt mer
tid lör penetrering och beslutsmotivering i varje mål än som nu står lill
buds. För egen del har jag kommit till uppfattningen alt kommitténs beräkningar
ligger något i underkant. Härtill kommer all det under år 1969 skett en
markanl ökning av antalet inkommande mål hos kammarrätten. Mot denna bakgrund
anser jag att man måste räkna med att det i den nya kammarrätlsorganisationen
behövs cirka 15 avdelningar.
Utökningen av
kammarrättsorganisationen aktualiserar frågan om den nuvarande ordningen raed
en enda kammarrätt för hela landet bör behållas eller om kammarrätten bör delas
upp på flera enheter. Förvaltningsdomstols-kommittén har efter att ha övervägt
olika möjligheter stannat för alt föreslå en uppdelning på två kammarrätter,
den ena i Stockholm och den andra i Göteborg. Vid remissbehandlingen har
framkommit olika meningar i denna fråga. Flertalet remissinstanser har godtagit
kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Bland de kritiska
remissinstanserna finns dels sådana som förordar antingen en längre gående
uppdelning av kammarrätlsorganisationen eller en annan förläggning av den
kammarrätt som föreslås ligga utanför Stockholm, dels sådana som vill behålla
den nuvarande organisationsformen med en enda kammarrätt.
Enligt min mening är det
en riktig tanke alt försöka undvika alt koncentrera den kvalificerade
förvaltningsrättskipning som skall utövas inom den nya
kammarrältsorganisationen till en enda plats. Denna min uppfattning grundas
inte i första hand på önskemål om att underlätta genomförandet av muntliga
förhandlingar i kammarrätt. Jag utgår nämligen från alt sådana förhandlingar
kan väntas förekomma förhållandevis sparsamt även i det nya syslemet, I stället
vill jag fästa vikt vid de gynnsamraa återverkningar som regionala kammarrätter
skulle kunna ha bl. a. på den regionala och lokala förvallningsverksamheten.
Jag tänker här bl. a. på den utbildning av unga jurister som en kammarrätt
bedriver. Kammarrätten kan då bli en värdefull rekryteringskälla när det
gäller kvalificerade uppgifter inom den allmänna förvaltningen. Likaså kan den
regionala förvaltningen erbjuda en naturlig rekryteringsbas för kammarrätten.
Förutsättningarna för att
genomföra ett system raed flera regionala kammarrätter är emellertid
begränsade. Som koraraittén också har funnit bör
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 87
man
undvika atl inrätta alltför små kammarrätter. Med hänsyn härtill bör man f. n.
inte tänka sig att gå läiigre än till en uppdelning på två kammarrätter. Det
är naturligt att den ena av dem skall ligga i Stockholm. Beträffande den andra
kammarrättens förläggning synes de främsta alternativen vara antingen Göteborg
eller någon ort i Skåne. I likhet med kommittén finner jag härvid skälen för
Göteborg överväga. Jag fäster främst avseende vid atl en lokalisering till
Göteborg innebär att kammarrätten kommer att ligga mera centralt inom domkretsen
än om man väljer en ort i Skåne. Med hänsyn till att både Stockholm och
Göteborg Ugger avlägset från många platser i norra Sverige bör
kammarrätlsverksamhel förläggas även till någon plals i Norrland. Det anlal mål
och ärenden som kan förulses är emellertid inte tillräckligt för atl bilda en
administrativt självständig kammarrätt i Norrland. I stället bör elt par av
kammarrättens i Stockholm avdelningar ha sin verksamhei förlagd på lämplig
plats i Norrland. Härigenom får befolkningen i Norrland bättre möjligheter att
komma i kontakt med kammarrällsorga-nisaUonen samtidigt som denna får bättre
möjligheter att rekrytera personal från den regionala förvaltningen i Norrland.
De båda kammarrätternas
domkretsar bör bestämmas av Kungl. Maj:t. Därvid synes man kunna utgå från
kommitténs förslag, som innebär atl domkretsen för kammarrätten i Stockholm
blir dels Svealand med undantag av Värmland, dels Norrland, dels Östergötland
samt att kammarrätten i Göteborg får återstoden av landet som domkrets. Gotland
torde dock lämpligen böra höra till stockholmskammarrältens domkrets. Denna uppdelning
av landet kan beräknas medföra att kamraarrätlen i Stockholra får en avdelning
mer än kammarrätten i Göteborg,
Varje kammarrätt bör vara
behörig att pröva alla slag av mål inora sin dorakrets. Tillräckliga skäl att
koncentrera vissa typer av mål till den ena av kammarrätterna finns enligt min
mening inte. Jag ansluter mig således inte till kommitléns förslag alt alla
mål om fastighetstaxering skall prövas av kammarrätten i Stockholm. Ett
väsentligt motiv för förslaget har varit atl garantera en enhetlig tillämpning
av grunderna för fastighetsvärdering. Detla motiv bortfaller i huvudsak, om
man, som jag till skillnad från kommittén föreslår, tillåter fullföljd till regeringsrätten
i dessa mål.
Slutligen vill jag någol
beröra frågan om specialavdelningar och specialrollar i de nya kammarrätterna.
Enligt min mening bör specialisering till vissa mål undvikas så långt det är
möjligt inom en allmän förvaltningsdomstol. Styrkan i en sådan domstol ligger
bl. a. i att ledamöterna har insikter i och överblick över skilda rättsområden.
Med den kraftiga utvidgning av kompetensområdet som reformen innebär för
kammarrättsorganisationens del är det emellertid knappast tänkbart att kammarrätterna
till en början skall kunna bemästra sina arbetsuppgifter utan att vissa
avdelningar och vissa ledamöter specialiserar sig på vissa typer av mål.
Systemet med specialisering bör emellertid begränsas till vad som är
oundgängligen nödvän-
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
digt.
I den mån det måste behållas för långa tider bör tjänstgöringen på
specialavdelning och innehavet av specialrotel växla mellan ledamöterna.
Principerna
för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och
förvaltningsdomstol
Jämsides
raed uppdraget att skapa en ändamålsenlig organisation på förvallningsrättskipningens
område har förvallningsdomstolskommittén haft till uppgift att göra en översyn
av fördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:l i statsrådet
och förvaltningsdomstol. Kommittén skulle därvid bygga vidare på f. d.
justitierådet Seve Ekbergs betänkande från år 1959 och remissyttrandena över
detta betänkande. Förutsättningarna för kommitténs arbete har delvis varit andra
än för Ekbergs, eftersom Ekberg hade att utgå från en oförändrad organisation
av förvaltningsrättskipningen. De huvudlinjer, som kommittén har följt i sitt
förslag till kompetensfördelning, har vunnit instäraraande eller lämnats ulan
erinran av flertalet remissinstanser.
Kompetensfördelningen
mellan, å ena sidan, Kungl. Maj:t i statsrådet samt, ä andra sidan, kammarrätt
ocb regeringsrällen erbjuder många problem. Principen har hittills varit och
synes även i fortsättningen böra vara, att sådana besvärsärenden som
huvudsakligen innefattar rättsfrågor skall handläggas av förvaltningsdomstol
och att besvärsärenden i vilka ändamålsenlighels- och lämpUghelsfrågor
dominerar skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Denna princip kan
emellertid inte ensam tjäna lill ledning. Delta beror i första hand på alt det
inom förvallningsverksamheten inte finns någon klar skiljelinje mellan
rättsfrågor och lämplighetsfrågor. Härtill kommer atl del ofta existerar ett
så starkt samband mellan föreliggande rätls-och lämplighetsfrågor all
avgörandet av de olika frågorna inte lämpligen kan delas upp utan måsle ligga
hos en och samma instans. Vid kompetensfördelningen måsle dessulom beakias alt
det på vissa områden kan finnas behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet
prövningen av besvär även i frågor med betydande inslag av rättstillämpning,
därför att det från samhällets synpunkt är nödvändigt att regeringsmakten har
det avgörande inflytandet också på besluten i enskilda ärenden inom dessa
områden. I enlighet härmed bör det i allmänhet ankomma på Kungl. Majrt i
statsrådet alt pröva besvär i frågor, som måste avgöras under hänsynstagande
främst till försvars-, ordnings-, säkerhets-, allmänekonomiska eller andra
statsnyttosynpunkter.
I
likhet med kommittén anser jag att förvaltningsdomstolarna huvudsakligen bör
befatta sig med sådana mål av rättslig natur, vilka rör förbållandet mellan
enskilda medborgare och det allmänna eller mellan enskilda medborgare inbördes
och vilkas avgörande kan vara av väsentlig betydelse för den enskilde. Det
torde däremot vara mindre anledning att till administrativ
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 89
domstol
föra mål som avser frågor huruvida kommun eller annan borgerlig eller
kyrklig - kommunal förvaltningsenhet fullgjort de skyldigheler som
staten i det allmännas intresse pålagt förvaltningsenheten. Prövningen av
sådana mål avser ofta organisatoriska och andra frågor som är av den natur att
del torde vara ändamålsenligt all besvärsprövningen handhas av Kungl. Maj:t i
statsrådet. I vissa mål som angår kommun bl. a. kommunalbesvärsmål ocb mål i
vilka stat och kommun intar ett parlsUknande förhåUande lill varandra är det
dock lämpligt att besvärsprövningen förläggs till förvaltningsdomstol.
Om
elt förvallningsärende rör en fråga som kan komma under allmän domstols
prövning, bör huvudregeln vara alt administrativa besvär prövas av Kungl. Maj:t
i statsrådet i sista instans. Det skulle nämligen i allmänhet vara en föga
rationell ordning att etl sådant ärende försl kan dras under
förvaltningsdomstols prövning och sedan kan instämmas till allmän domstol.
Härigenom skulle man hamna i etl syslem med inte mindre än fera
domstols-instanser. I vissa fall där det administrativa besvärsinslilulet
framstår som den normala vägen för rättelses vinnande kan det dock finnas
anledning att göra undantag från den uppställda huvudregeln och länka de
administrativa besvären lill förvaltningsdomstol.
Ekberg
föreslog en allraän regel av innehåll att raed vissa angivna undantag
administrativ domstol skulle avgöra alla besvärsmål om individuella påbud.
Liksom komraittén anser jag alt en sådan regel är alllför onyanserad och inte
lar tillräcklig hänsyn till att de individuella påbuden är av skiftande innehåll
ocb betydelse och förekommer i mycket olikartade sammanhang. I betydligt flera
fall än de av Ekberg angivna undantagsfallen är förhållandena sådana atl det
synes motiverat att låta Kungl. Maj:l i statsrådet pröva besvär rörande sådana
påbud. Jag vill här bl. a. erinra om vad jag lidigare har anfört om
besvärsprövningen i dels ärenden som kräver hänsynstagande främsl lill
försvars-, ordnings-, säkerhets-, allmänekonomiska eller andra
statsnyltosynpunkter, dels ärenden om kommuns eftersättande av sina skyldigheter,
övervägande skäl synes tala för alt de närmare förhållandena på varje särskilt
förvaltningsområde bör vara avgörande för huruvida besvär över elt individuellt
påbud skall prövas av förvaltningsdomstol eller av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Ekberg
föreslog vidare att, med några få undantag, besvärsmål om återkallelse av
eller inskränkning i elt för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkännande
till viss verksamhei eUer användning ra. ra. skulle handläggas av
förvaltningsdomstol, även om det ankom på Kungl. Maj:t i statsrådet eller
underordnad förvaltande myndighei all i sista hand pröva besvär rörande
beviljande av tillstånd eller godkännande av ifrågavarande slag. TUl stöd för
en sådan ordning kan främst åberopas att den enskilde med anledning av del
beviljade tillståndet kan ha gjort kostsamma investeringar, vilka kan bli hell
eller delvis värdelösa om tillståndet återkallas, och all indragningen av den
90 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
beviljade
rättigheten dessutom kan inverka menligt på vederbörandes medborgerliga
anseende. Till följd härav skulle den enskilde ha elt särskilt starkt behov av
rättsskydd i dessa ärenden.
Ä
andra sidan kan starka skäl anföras mot den av Ekberg förordade ordningen.
Ärenden om återkallelse av lillslånd och ärenden om vägran att förnya
lillslånd, som beviljats för begränsad tid men som i allmänhet förnyas på därom
gjord ansökan, är nära besläktade med varandra. Del är vidare svårt atl dra
någon skarp gräns mellan tidsbegränsade tillslånd som normalt förlängs och
tillstånd som avsetls gälla bara för en begränsad tid. Ärendena går in i
varandra på sådant sätt att det utan tvivel är mest praktiskt att normalt
samtliga frågor som rör ell tillstånd eller godkännande av vissl slag avgörs av
samraa myndigheter och inte splittras upp på skilda besvärsinslanser. Vidare
måste ofta de överväganden och värderingar som görs i ärenden om beviljande av
tillstånd tillmätas betydelse också när fråga uppkommer ora att återkalla eller
inskränka ell beviljat tillstånd. När ställning skall tas i ett ärende av
sistnämnda slag, måsle härvid en sammanvägning ske av dels de förhållanden som
har betydelse vid beviljande av tillstånd av ifrågavarande slag, dels de
förhållanden som bar aktualiserat frågan om återkallelse eller begränsning av
tillståndet och dels slutligen de förhållanden som talar för alt
tillståndshavaren bör få behålla tillståndet oförändrat. Omständigheter av det
sist nämnda slaget kan bl. a. vara att tillståndshavaren har gjort kostsamma
investeringar som kan väntas gå till spillo, om tillståndet återkallas eller begränsas.
Mest skickade att göra en sådan sammanvägning synes de rayndigheter vara som
prövar frågor om tillstånds beviljande, därför att dessa myndigheter bäst
känner till alla de faktorer som tillmäts betydelse vid tillstånds meddelande
och regelmässigt bar den bästa överblicken över förvaltningsområdet i fråga
och samtidigt torde ha lika goda förutsättningar som en förv.illningsdomstol
all vinna kännedom om och ta hänsyn till de ekonomiska m. fl. konsekvenser som
en återkallelse eller begränsning av tillståndet medför för den enskilde.
Enligt min mening erhålls normalt den allsidigaste bedömningen av
återkallelsefrågorna, om dessa prövas av de tillslåndsbevil-jande
myndigheterna. I likhet med kommittén föreslår jag därför att de myndigheter
som prövar ärenden ora beviljande av tillstånd av visst slag i allmänhet också
skall handlägga ärenden om återkallelse eller inskränkning av tillstånden.
Denna ordning överensstämmer med vad som f. n. gäller i de aUra flesta fall.
Besvär
som riktar sig mot administrativa förordningar och andra beslul av generell
räckvidd bör regelmässigt avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Det
av några remissinstanser framförda önskemålet att Kungl. Maj:t i statsrådet
obligatoriskt skall höra regeringsrätten i vissa typer av mål kan jag inte
biträda. En sådan regel skulle bli stelbent och kunde leda till att regeringsrätten
tvingades att yttra sig i mål, där utgången var helt klar. Det kan förutsättas
att regeringsrättens utlåtande även utan en uttrycklig föreskrift i ämnet
kommer att inhämtas i fall då det framstår som behövligt.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 91
Utöver
det nu sagda torde anledning inte finnas all dra upp några principiella
rikllinjer för kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och
förvaltningsdomstol. Som torde framgå redan av det föregående är det vid
kompetensfördelningen nödvändigt alt ta hänsyn till ett flertal olika förhållanden.
Det är försl vid en genomgång av de olika i praktiken förekommande typerna av
förvaltningsärenden som slullig ställning kan tas lill vilken
kompetensfördelning som är den ändamålsenligaste. I del följande kommer jag att
gå igenom ett stort antal målgrupper. Härvid kommer jag att lägga fram konkreta
förslag om vilka mål som bör behandlas av förvaltningsdomstol.
Bestämmelser
om kompetensfördelningen synes i största möjliga utsträckning böra tas in i de
materiella författningar som reglerar de olika förvaltningsområdena. Härigenom
får allmänheten och myndigheterna den bästa bilden av instansordningen i olika
administrativa mål. Det är dock ogörligt att till fullo genomföra en sådan
ordning såvitt angår de författningar som utfärdats före
förvaltningsdomslolsreformens genomförande. För dessa författningars del är
det nödvändigt att föra in supplerande bestämmelser i en särskild lag.
Allteftersom nya författningar ulfärdas och förses med bestämmelser om
insiansordningen förlorar den supplerande lagen sin betydelse. Så sraåningom
koraraer den alt helt sakna betydelse och kan då upphävas.
övergången
till den nya ordningen m. m.
De
nya regler på förvallningsrättskipningens område som jag bär har föreslagit
bör träda i kraft den 1 januari 1972 och tillämpas på besvär över beslut som
meddelals efler ikraftträdandet. Däremot bör äldre regler övergångsvis gälla
även efter ikraftträdandet i fråga om besvär över beslut som meddelats
dessförinnan.
För regeringsrättens del
bör de nya reglerna medföra en kraftig nedgång i måltillslrömningen. Jag har i
det föregående föreslagit all regeringsrätten skall bestå av tolv regeringsråd.
F. n. har domstolen 22 ledamöter. Antalet kan beräknas ha minskat lUl 21 vid
årsskiftet 1971/72. TiU tolv kan antalet förutsättas ha sjunkit först under
senare hälften av detta årtionde, om man räknar bara med regeringsrådens
åldersavgång. Det är tydligt att regeringsrätten kommer att ha en betydande
överkapacitet under åren närmast efter ikraftträdandet, om man tar hänsyn bara
till de nytillkommande målen. Denna överkapacitet bör bli särskilt stor under
det första året, eftersom tillströmningen av andra mål än skattemål bör sjunka
kraftigt under detta år. Besvär i sådana mål skall ju enligt de nya reglerna
försl avgöras av kammarrätten innan målen kan nå regeringsrätten.
Den överkapacitet i
förhållande till måltillströmningen som sålunda kan förutsättas uppstå efter
ikraftträdandet bör utnyttjas lill avarbetande av den stora målbalansen i
regeringsrätten. Som jag har antytt i det föregående är det osäkert om
balansen, som vid senaste årsskifte översteg 6 000 mål, kommer att sjunka före
ikraftträdandet av de nya reglerna. Utgår man från att
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
nuvarande
ledamöter lämnar regeringsrätten försl vid 67 års ålder och att balansen inte
stiger nämnvärt fram till ikraftträdandet, torde den kunna vara avarbetad inom
två till tre år efter ikraftträdandet.
Det
skulle i och för sig vara tilltalande om balansen kunde avarbetas ännu
snabbare. År 1972 uppnår fyra av regeringsrättens ledamöler den övre gränsen
för den för dem gällande pensioneringsperioden, dvs. 67 års ålder. Om dessa
ledamöter eller några av dem kunde fortsätta sin tjänstgöring även någon tid
därefter, skulle balansen kunna avarbetas snabbare. Det finns enligt min mening
inte några betänkligheter mot att i en så speciell situation som den här
aktuella tillåta att regeringsråd, som annars skulle ha avgått under det första
årel efter ikraftträdandet, får stanna ytterligare någon tid i tjänst. Frågan
om de ändringar i gällande regler som behövs härför kan lämpligen tas upp i
annat sammanhang. Det bör tilläggas att kvarstående i tjänsten kan komma i
fråga endast om ledamoten själv begär det.
Beträffande
kammarrätt gäller övergångsproblemen huvudsakligen uppbyggnaden av den nya
kammarrätten i Göteborg, Som jag redan har nämnt bör den nya ordningen gälla
först i fråga ora mål där det överklagade beslutet meddelats efter
ikraftträdandet. På grund härav kan man inte räkna med att taxeringsmål kommer
in tUl kammarrätten i Göteborg i någon större omfattning förrän mot slutet av
år 1972, Det förhåller sig nämligen så att skriftväxlingen och andra
beredningsålgärder, som ombesörjs av prövningsnämndernas kanslier, norraalt
tar ganska lång tid. Vidare brukar prövningsnämnderna i regel avgöra en stor
del av sina mål först under månaderna april juni. De inkommande målen kommer
därför inte att ge sysselsättning för samtliga de avdelningar som jag har
beräknat för karamarrätten i Göteborg förrän efter ell år eller mer.
Med
hänsyn härtill får man tänka sig atl antingen bygga upp kammarrätten i
Göteborg successivt eller att flytta över mål, som gäller besvär över beslut
vilka meddelats före ikraftträdandet, från kammarrätten i Stockholm till
kammarrätten i Göteborg. I det senare fallet bör man lämpligen begränsa sig
till mål med anknytning till domkretsen för kammarrätten i Göteborg. Vilken av
lösningarna som bör väljas är för tidigt att ta stäUning till nu. Frågan måste
bedömas bl. a. mot bakgrund av personal- och lokalsituationen för de båda
kammarrätterna vid tiden för ikraftträdandet, övergångsbestämmelserna till
lagstiftningen om kammarrätterna bör därför utformas så, att de ger den
handlingsfrihet som behövs på områdel. Jag föreslår därför atl Kungl. Maj:t
bemyndigas att bestämma atl mål av det slag jag här åsyftar skall kunna flyttas
över från kammarrätten i Slockholm till kammarrätten i Göteborg. Några
särskilda övergångsbestämmelser som ger möjlighet till successiv uppbyggnad av
karamarrätten i Göteborg behövs däremot inte, eftersom frågan om kammarrätlsorganisationens
storlek inte är av det slag att den bör regleras i författning.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 93
Upprättade
författningsförslag
I
enlighel med del anförda har inom jusliliedeparteraentet upprättals förslag
lill
1) lag ora aUmänna förvaltningsdomstolar,
2) lag om behörighet för kararaarrätt alt pröva vissa
mål,
3) lag om ändring i gifiermålsbalken,
4) lag om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av
talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,
5) lag om ändring i föräldrabalken,
6) lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290),
7) lag ora ändring i lagen (1916: 156) ora vissa
inskränkningar i rätlen att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,
9) lag om ändring i lagen (1952:166) om
bäradsallmänningar,
10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till
fiske,
12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om
fiskevårdsområden,
13) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt lill
jakt,
14) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),
15) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i
allmän floltled,
16) lag om ändring i lagen (1929: 405) raed vissa
föreskrifter angående tilllämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen
av den 11 maj 1929,
17) lag ora ändring i lagen (1940: 358) raed vissa
bestämmelser lill skydd för försvaret ra. m.,
18) lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,
19) lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för
utiänning och utiändskl företag atl idka näring här i riket,
20) lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura,
21) lag om ändring i lagen (1902: 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
22) lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
23) lag om ändring i lagen (1919: 240) ora
fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,
24) lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över
stiftelser,
25) lag om ändring i lagen (1936: 567) om dorakapitel,
26) lag om ändring i lagen (1938: 96) om
understödsföreningar,
27) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),
94 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
28) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),
29) lag om ändring i lagen (1886: 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.,
30) lag om ändring i uranlagen (1960:679),
31) lag om ändring i lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln,
32) lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet
för kommun atl fullgöra vissa av krig ra. m. föranledda arbetsuppgifter,
33) lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda
vägar,
34) lag om ändring i lagen (1941: 282) om
sterilisering,
35) lag om ändring i lagen (1944: 133) om kasirering,
36) lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen,
37) lag om ändring i lagen (1960: 690) om
byggnadsminnen,
38) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,
39) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385),
40) lag om ändring i lagen (1947: 529) om aUmänna
barnbidrag,
41) lag om ändring i lagen (1964: 143) ora
bidragsförskott,
42) lag ora ändring i lagen (1948: 433) om
försäkringsrörelse,
43) lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för
utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket,
44) lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.,
45) lag om ändring i lagen (1959: 118) om
krigsansvarighet för liv-'och invaliditetsförsäkring,
46) lag om ändring i arbelarskyddslagen (1949: 1),
47) lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963:
246),
48) lag om ändring i kyrkomölesförordningen (1949:
174),
49) lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt
medborgarskap,
50) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska
föreningar,
51) lag om ändring i lagen (1948: 218) om
sambruksföreningar,
52) lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680),
53) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:
280),
54) lag om ändring i lagen (1954: 579) om
nyklerhelsvård,
55) lag om ändring i lagen (1955: 183) ora bankrörelse,
56) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,
57) lag om ändring i lagen (1956: 216) om
jordbrukskasserörelsen,
58) lag om ändring i lagen (1963: 76) om
kreditaktiebolag,
59) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,
60) lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning
vid taxeringsrevision, .
61) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna
sammankomster,
62) lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110),
63) lag om ändring i lagen (1926:1) innefattande
bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och
Finland angående renar i gränsområdena.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 95
64) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),
65) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),
66) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet
att utöva läkaryrket,
67) lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet
att utöva tandläkaryrket,
68) lag om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att
ulöva veterinäryrket m. m.,
69) lag om ändring i lagen (1%9: 409) om förbud i vissa
fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
70) lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644),
71) lag om ändring i patentlagen (1967: 837),
72) lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 000),
73) lag om ändring i brandlagen (1962: 90),
74) lag om ändring i skollagen (1962: 319),
75) lag om ändring i lagen (1967: 940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
76) lag om ändring i namnlagen (1963: 521),
77) lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m.
ra.,
78) lag om ändring i lagen (1964: 322) med vissa
bestämmelser i anledning av slalens övertagande av huvudmannaskapet för
polisväsendet m. m.,
79) lag om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet
för vissa städer att bidraga tUl statsverkets kostnader för domstolsväsendet,
80) lag ora ändring i naturvårdslagen (1964: 822),
81) lag ora ändring i lagen (1966: 301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
82) lag om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av
pensionsutfästelse m. ra.,
83) lag om ändring i smitlskyddslagen (1968: 231),
84) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387),
85) lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698),
86) lag om ändring i lagen (1970: 000) om utlämning
till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård
eller behandling,
87) lag om ändring i lagen (1970: 000) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
88) lag om ändring i lagen (1970: 000) med vissa
bestämmelser i anledning av slalens övertagande av lokalhållningen för de
allmänna underrätterna,
89) lag om ändring i förordningen (1961: 313) om
förfarandet i anmärkningsmäl,
90) lag om ändring i famUjebidragsförordningen (1946:
99),
91) lag om ändring i förordningen (1967: 882) om
studiemedelsavgifter,
92) lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord
och avskrivning rörande vissa skatter,
93) lag om ändring i lagen (1920: 796) om val tUl
riksdagen.
96 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är
1971
94)
lag om ändring
i kommunala vallagen (1930: 253),
95)
lag om ändring
i kommunallagen (1953: 753),
96)
lag om ändring
i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm,
97)
lag om ändring
i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse,
98)
lag om ändring
i landstingslagen (1954: 319),
99)
lag om ändring
i lagen (1970: 65) om Sveriges allraänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar,
100)
lag om ändring
i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar,
101)
lag om ändring
i förordningen (1951: 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrägor,
102)
lag om ändring
i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m.,
103)
lag om ändring
i förordningen (1957: 344) om oljeavgifl m. m.,
104)
lag om ändring
i folkbokföringsförordningen (1967:198),
105)
förordning om
ändring i förordningen (1970: 000) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten,
106) kungörelse om ändring i
förordningen (1968: 564) om tUlfällig handel,
107)
kungörelse om
ändring i vapenförordningen (1949: 340),
108)
kungörelse om
ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648),
109)
kungörelse om
ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobillrafik m. m.,
110)
kungörelse om
ändring i aUmänna ordningsstadgan (1956: 617),
111)
kungörelse om
ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663),
112)
kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan (1959: 612),
113)
kungörelse om
ändring i förordningen (1961:568) om brandfarliga varor,
114)
kungörelse om
ändring i brandstadgan (1962: 91),
115)
kungörelse om
ändring i mönstringsförordningen (1961: 87),
116)
kungörelse om
ändring i förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor
och kanyler,
117)
kungörelse om
ändring i hotellförordningen (1966: 742),
118)
kungörelse om
ändring i kungörelsen (1970: 000) om förevisning av brandfarlig biograffilm.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detla
ärende som bilaga.
Författningsförslagen m. m.
Departementschefen. Om man bortser från skattemålen har
hittiUs domstolsmässig överprövning av beslut i förvaltningsärenden i regel
kunnat förekomma bara i en instans. För flertalet typer av mål har denna överprövning
varit förlagd till regeringsrätten. Den här föreslagna omlägg-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 97
ningen av förvallningsrättskipningens organisation innebär
att det generellt införs ett Ivåinslanssystem beslående av kammarrätt och
regeringsrätt, låt vara att förutsättningarna alt få ett mål fullständigt
prövat av regeringsrätten kommer att bli starkt begränsade. Kammarrätterna och
regeringsrätten får genom reformen i huvudsak samma målområde och kommer att
ta befattning med mål av de mest skilda slag. Härigenom kommer inte bara, som
nu är fallet, regeringsrätten utan också kammarrätterna att skilja sig från
övriga förvaltningsdomstolar, vilkas kompetensområde är begränsat till elt
mindre antal målgrupper. Det är under dessa förhållanden naturligt att använda
beteckningen allmän förvaltningsdomstol som gemensam benämning på
kammarrätterna och regeringsrätten.
Förvaltningsdomstolskommittén
har föreslagit att bestämraelser om regeringsrätten och om kammarrätterna
skall tas in i skilda lagar. Med hänsyn till bl. a, den funktionsfördelning som
skall råda raellan dessa domstolar synes emellertid enligt min mening mest
rationellt alt behövliga organisatoriska bestämmelser ra. m. rörande
kammarrätterna och regeringsrätten förs samman i en och samma lag, förslagsvis
benämnd lag om allmänna förvaltningsdomstolar.
De lagförslag
angående regeringsrätten och kammarrätterna, som förvaltningsdomslolskommittén
har utarbetat, innehåller också regler om förfarandet i dessa domstolar. Någon
motsvarighet härtill har inte tagits upp i förslaget lill lag om allmänna
förvaltningsdomstolar. Orsaken härtill är att de förfaranderegler som bör
finnas för de allmänna förvaltningsdomstolarna inte är speciella för dessa
utan i slorl sett torde överensstämma med de regler som bör finnas om
förfarandet i andra förvaltningsdomstolar. Kommittén föreslog väsentligen
sararaa förfaranderegler för kammarrätterna och regeringsrätten. Dessa regler
överensstämde i sin tur nära med förfarandereglema i lagen (1961:262) om
försäkringsdomstol. Också i det förslag till lag om skatterätt som har utarbetats
inom finansdepartementet (SOU 1967: 24) har tagits upp förfaranderegler som i
huvudsak stämmer överens med nyssnämnda regler. Jag vill vidare framhålla alt
i de riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen,
som chefen för civildepartementet anmäler senare i dag, ingår upprättandet av
särskilda domstolsliknande organ länsskatterätt och länsrätt för
förvaltningsrättskipning inom länsslyrelsens ram. Det ställer sig naturligt att
för dessa organ tillämpa i huvudsak samma förfaranderegler som för
kammarrätterna och regeringsrätten. På grund härav förbereds inom
justitiedepartementet en lag om förfarandet i förvaltningsdomstol. Denna lag
är avsedd att gälla både för de allmänna förvaltningsdomstolarna och för andra
förvaltningsdomstolar. En departementspromemoria i ämnet beräknas kunna sändas
ut på remiss inom några månader. Avsikten är att ett lagförslag i ämnet skall
föreläggas riksdagen i sådan tid att lagen kan träda i kraft senast den 1
januari 1972,
Som jag har berört i den allmänna motiveringen innebär
reformen 7
11564
98 Kungl. Muj:ts proposition nr 30 år 1971
också
en teknisk omläggning av fullföljdsbeslämmelserna på förvaltningsrättskipningens
område och en översyn av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet
och förvaltningsdomstol. När enligt nuvarande regler besvär får anföras hos
Kungl. Maj:t anges i regel inte i den materiella författningen huruvida
besvären skall prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet eller av regeringsrätten.
Detta följer i stället av måluppräkningen i regeringsrättslagen. I det nya
systemet skall besvär i sådana mål, som kan bli föremål för prövning av
regeringsrätten, i allmänhet först gå till kammarrätt. I likhet med
förvaltningsdomstolskommittén finner jag det lämpligt att bestämraelser ora i
vilka fall besvär skall anföras hos kammarrätt i största möjliga utsträckning
tas in i de berörda materiella författningarna. Eftersom förfaltningsmaterialet
är mycket vidlyftigt och ibland svåröverskådligt, är det inte möjligt att
genomföra en sådan ordning över hela fältet. I fråga om sådana författningar
som utfärdals före genomförandel av den här föreslagna reformen har det visat
sig nödvändigt atl utöver fullföljdsregler i olika materiella författningar ha
en lag med allraänna, supplerande bestämmelser som anger att i fall, då enligt
en författning besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t, besvären i framtiden
skall anföras hos kammarrätt när fråga är ora vissa uppräknade måltyper. Denna
nödfallslösning skall inte tiUämpas beträffande materiella författningar som
utfärdas efler genomförandet av förvaltningsdomstolsreformen. I fråga om sådana
författningar är det meningen att fullt ut tillämpa systemet att man direkt av
en författning skall kunna utläsa om besvär skall anföras hos kammarrätt.
Det
synes vidare ändamålsenligt att i de fall då ett mål inte skall passera
kammarrätt utan besvär skall anföras direkt hos regeringsrätten det
regelmässigt sägs ut i den materiella författningen att besvär skall anföras
hos denna domstol. Den mångtydiga termen Kungl. Maj:t bör så långt som det är
praktiskt möjligt undvikas i detta sammanhang. Enligt 18 § RF skall emellertid
reglerna om vilka administrativa besvärsmål hos Kungl. Maj:t .som
regeringsrätten skall pröva vara intagna i en särskild lag. Den av mig
förordade ordningen kan således inte genomföras utan ändring av denna
grundlagsbesläraraelse. Jag avser emellertid att senare i dag anmäla förslag
till vissa grundlagsändringar som hänger samman med förvaltningsdomstolsreformen.
Härvid kommer jag att föreslå bl. a. sådan ändring av 18 § RF att det
konstitutioneUa hindret mot den av mig föreslagna utformningen av
bestämmelserna om fullföljd till regeringsrätten undanröjs. Den nya ordningens
genomförande förutsätter ändringar i ett antal besvärsbestämmelser i olika
materieUa författningar. Bland de berörda föreskrifterna ingår två
grundlagsbestämmelser, nämligen 22 § riksdagsordningen, som handlar om besvär
över val lill riksdagen, och 2 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen, som avser
mål enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av allmän handling. Eftersom
besvär enligt dessa lagrum även i fortsättningen bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 99
prövas av regeringsrätten, synes i överensstämmelse med
vad jag nyss har förordat även i dessa lagrum böra användas terminologin att
besvär skall anföras resp. ändring sökas hos regeringsrätten. Förslag till
dessa grundlagsändringar tas upp i den grundlagsproposition som jag anmäler
senare idag.
Ordningen att i fullföljdssammanhang termen Kungl. Maj:t
skall undvikas när regeringsrätten åsyftas kan eraellertid inte genomföras
till fullo. Av praktiska skäl bör det inte ifrågakomma att för ett genomförande
av den nya ordningen göra ändring i ålderdomliga, mycket sällan tillämpade
författningar eller i författningar vilkas tillämpning är på väg att upphöra
till följd av ändrad lagstiftning. I stället föreslås att mål enligt dessa författningar
hänförs till regeringsrätten genom övergångsbestämmelser till den av mig
föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. TiU dessa övergångsfall
återkommer jag i det följande.
För att åsladkomma den kompetensfördelning mellan Kungl.
Maj:t i statsrådet och allmän förvaltningsdomstol som synes ändamålsenlig och
för att samtidigt genomföra den reform av fuUföljdsbestämmelsernas utformning
som jag har förordat i det föregående behövs bestämmelser i ett stort antal
författningar. Bestämmelser med denna syftning finns i nästan alla de 118
författningsförslag som har upprättats inom justitiedepartementet. Del
huvudsakliga innehåUet i förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar
utgörs dock av föreskrifter om organisationen i slort av
förvaltningsrätlskipningen i kammarrätterna och regeringsrätten.
I detla sammanhang anmäler jag bara de författningsbestämmelser,
vid vilkas tillkomst riksdagen bör medverka. Först i ett senare skede av
arbetet på förvaltningsdomstolsreformen lägger jag fram förslag till sådana författningsföreskrifter
som kan beslutas av Kungl. Maj:t ensam. Därvid avser jag att bl. a. föreslå
ändring i kungörelsen (1968: 440) om kompensation för bensinskatt vid
yrkesmässig användning av motorsåg. I denna kungörelse föreskrivs bl. a. att
talan inte får föras mot kammarrättens beslut enligt kungörelsen. Om riksdagen
inte har något alt erinra däremot bör de allmänna reglerna rörande fullföljd
av talan frän kammarrätt till regeringsrätten gälla också beträffande mål
enligt nämnda kungörelse. Skälet lill att jag här berör denna
författningsändring är att riksdagen godkänt grunderna för kompensationen ocb
att vid anmälan av den avsedda regleringen på området chefen för
finansdepartementet (prop. 1968: 57) angett att kammarrätten skulle vara
slutinstans i dessa mål.
Också på några andra punkter avstår jag från att nu lägga
fram förslag till författningsbestämmelser rörande kammarrätts behörighet att
handlägga vissa mål. Det synes nämligen inte ralioneUt att föreslå nya
fullföljdsregler för sådana lagar, som befinner sig under omarbetning och som
kan antas vara ersatta av nya lagar när förvaltningsdomstolsreformen genom-
100 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
förs den 1 januari 1972. På grund härav anmäls inga
lagförslag rörande lagstiftningen om allmänna vägar och om rennäringen i
allmänhet eller några förslag som avser lagen (1966: 700) om vissa
gemensamhetsanläggningar, lagen (1930: 115) om bostadsrättsföreningar och lagen
(1968: 702) om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, ra. m. Lagen (1925:
334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet oraråde skaU anpassas till reglerna i den nya
fastighetsbildningslagen och behandlas därför inte heller i detta sararaanhang.
Också i fråga om taxeringsförordningen (1956: 623) och vissa andra
författningar på beskattningsrättens område samt beträffande lagen (1965: 719)
om säkerheten på fariyg har det synts lämpligt att i annat sammanhang göra de
ändringar i fullföljdsbeslämmelserna som behövs på grund av
förvaltningsdomstols-reformen. I samtliga fall kommer lagförslag i ämnet att
läggas fram i god tid innan reformen skall genomföras. I ansluining till det
sagda vill jag framhålla att det beträffande lagstiftning som tUlkommer i
framliden måste tillses att i författningarna tas in fullföljdsbestämmelser
som är anpassade till reformen.
Vissa mål som är omnämnda i regeringsrättslagen har på
grund av ändrad lagstiftning m. m. förlorat aktualitet. Dessa mål kan därför
helt avföras från lagstiftningen om förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Till
denna grupp av mål hör mål om avsägelse av riksdagsmannauppdrag (2 § l:o första
ledet), därför att numera enligt 21 § riksdagsordningen envar riksdagsman har
oinskränkt rätt att hos länsstyrelsen avsäga sig uppdraget vid valtillfället
eller senare under tid då session ej pågår. Inte heller mål om den valdes avsägelse
från annat uppdrag (2 § l:o tredje ledet) synes behöva särskilt nämnas bland de
mål som skall handläggas av förvaltningsdomstol. Här åsyftas nämligen
företrädesvis kommunala förtroendeuppdrag och besvär i ärende rörande avsägelse
av sådant uppdrag omfattas av bestämmelserna om kommunalbesvär. Till de ej
längre aktuella målen hör vidare följande i regeringsrättslagen upptagna mål,
nämligen mål om fördelning av brännvinsförsäljningsmedel (2 § 5:o nionde
ledet), mål om skjulsväsendet (2 § 8:o femte ledet), mål om strörarensningar
och skyldighel att bidra därtill (2 § 8:o åttonde ledet), mål om anläggning av
och frihetsår för nybyggen (2 § 9:o andra ledet) samt mål om lantmätares
avstängande från rätt till nya förordnanden (2 § 13:o andra ledet). En annan
målgrupp som hör hit är mål om fastighetsägarbidrag enligt civilförsvarslagen
(2 § 16:o åttonde ledet). Civilförsvarslagen (1960: 74) innehåller nämligen
inga regler om bidrag av detta slag.
Beträffande vissa mål, som f. n. tillhör regeringsrättens
kompetensområde, synes övervägande skäl tala för att målen i framtiden bör
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Till dessa fall återkommer jag i det
följande dels vid behandlingen av olika författningsförslag, dels i ett
avslutande avsnitt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 101
I fråga om författningsförslagen rörande
kompetensfördelningen vill jag allmänt framhålla följande.
I vissa förvaltningsrättsliga författningar finns
bestämmelser om att utmätningsman eller överexekutor har att fatta beslut om
vissa åtgärder. Besvär över sådana beslut följer reglerna för fullföljd av
talan i utsökningsmål. Besvär över överexekutors beslut skall således anföras
hos hovrätt. Sådana mål omfattas inte av de administrativa besvärsbestämmelser
som jag föreslår i det följande. I några fall då ålgärd ankommer på
länsstyrelse följer av särskilda föreskrifter alt lalan mot länsstyrelsens
beslut skall anföras hos hovrätt. Som exempel kan nämnas ärenden om fördelning
av vissa ersättningsbelopp enligt lagen (1960: 690) om byggnadsrainnen och
naturvårdslagen (1964: 822). När i förslagen till ändringar i dessa lagar och i
andra motsvarande fall meddelas föreskrifter om besvär över länsstyrelses
beslut, avses inte beslut av länsstyrelse i frågor av nyssnämnda slag.
Ett stort
antal författningar innehåller bestämmelser om att förvaltningsmyndighet i
angivna fall kan erhålla handräckning av annan adrainistrativ myndighet,
vanligen polismyndighet. Bestämmelserna i ämnet är utformade på olika sätt. I
en del fall sägs alt viss myndighet är berättigad att erhålla nödig
handräckning av polismyndigheten. I sådana fall kan det ifrågasättas huruvida
polismyndighetens beslut i handräckningsärendet skall räknas såsom ett beslut
enligt ifrågavarande författning. I andra fall, då andra uttryck används för
angivande av myndighets skyldighet alt på begäran lämna handräckning, kan det
till synes ligga närmare till hands atl betrakta handräckningsmyndighelens
beslul som elt beslut enligt författningen i fråga. Den sakliga innebörden i
de olika bestämmelserna är dock densamma. Med hänsyn härtill synes det mest
rationellt att i förevarande avseende tillämpa samraa betraktelsesätt
oberoende av vilket uttryckssätt som använts i den enskilda materiella
författningen. Härvid har anlagts det synsättet att polismyndighets eller annan
administrativ myndighets beslut i ärende angående begärd handräckning inte
betraktas som ett beslut enligt den författning vari möjligheten att vända sig
till handräckningsmyndigheten för verkställighet eUer annat bistånd omtalas.
Om exempelvis en författning, som innesluter möjlighet till handräckning, anger
att talan mot vissa uppräknade beslut enligt författningen skall föras hos
kammarrätt och alt talan mot övriga beslut enligt författningen skall föras hos
Kungl. Maj:t, innefattas beslut om bifall eller avslag på begäran om
handräckning inte i begreppet »övriga beslut enligt författningen», utan denna
anses lämna frågan om fullföljdsordningen i handräckningsmålen olöst. Avsikten
är att handräckningsmålen regelmässigt skall prövas av kammarrätt. Länkningen
av dessa mål till kammarrätt är avsedd att äga rum genom bestämmelser dels i
polisinstruklionen (1965: 686) eller annan lämplig administrativ författning,
dels i den supplerande lagen rörande behörighet för kammarrätt alt pröva vissa
mål.
102 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
1. Förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar
1 § Departementschefen. Paragrafen innehåller en
presentation av de allmänna förvaltningsdomstolarna. Av försia och andra
styckena framgår dessutom instansordningen mellan domstolarna.
Regeringsrätten
2§
Departementschefen. I paragrafen regleras regeringsrättens
behörighet.
Första stycket punkt 1 gäller mål som fullföljs från
kammarrätt. Avsikten är att i den tilltänkta lagen om förfarandet i
förvaltningsdomstol skall inflyta regler om när besvär får anföras över
kammarrätts beslut. Punkt 2 gäller de mål, där talan enligt uttrycklig
bestämmelse i den materiella lagstiftningen skall fullföljas direkt till
regeringsrätten och inte först passera kammarrätt. När det gäller den Kungl.
Maj:t underställda statsförvaltningen måste enligt 18 § RF i den lydelse, som
jag senare i dag kommer atl föreslå, sådan bestäraraelse vara intagen i lag. I
fråga ora raål som gäller beslul av riksdagens organ kan däremot
besvärsbeslämmelserna vara intagna i författning som utfärdas av riksdagen.
Beträffande sådana mål ersätter förevarande bestämmelse den lag om besvär över
beslut av riksdagens organ, som har föreslagits i prop. 1970: 23. Punkt 3
gäller de uppgifter som nu tillkommer regeringsrätten enligt 5 §
regeringsrätlslagen, nämligen prövningen av vissa mål rörande biskop.
Andra stycket innehåller en erinran om regeringsrättens
behörighet enligt 19 § RF att »bryta dom åter» och återställa försutten tid.
Enligt nuvarande ordning skall besvär, som innebär klagan
över myndighels beslut med anledning av sökt fastställelse av landstings,
menighets eller dess representations beslut, prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet som sista instans. De nu framlagda förslagen innebär inte någon
ändring häri. Sådana besvär skall emellertid enligt 2 § 2:o regeringsrätlslagen
i stor utsträckning tas upp av regeringsrätten, varefter domstolen enligt 3 §
första stycket skall med eget yttrande överlämna målet till avgörande av Kungl.
Maj:t i statsrådet.
Ordningen att mål först tas upp av regeringsrätten och
sedan överlämnas med dess yttrande till Kungl. Maj:t i statsrådet för avgörande
är ändamålsenlig i gällande system, där besvären stäUs till Kungl. Maj:t och
bereds i statsdepartementen vare sig de skall slutUgt prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet eller av regeringsrätten. Däremot passar den inte lika bra i det
här föreslagna systemet, där regeringsrätten kansli- och beredningsmässigt frikopplas
från statsdepartementen. Förvaltningsdomstolskommittén har mot denna bakgrund
inte föreslagit någon direkt motsvarighet till den nuva-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 103
rande ordningen. I stället har i kommitténs förslag till
lag om regeringsrätten tagits in en bestärahielse (2 §) om att domstolen skall
avge utlåtande över besvär hos Kungl. Maj:t, vilka avser myndighets beslut med
anledning av sökt fastslällelse av kommunal myndighels beslul varpå kommunallagarnas
bestämmelser om besvär äger tillämpning. Vad kommittén sålunda har föreslagit
har inte föranlett erinran eller särskilt uttalande vid remissbehandlingen.
Det är naturligt att Kungl. Maj:t inhämtar
regeringsrättens yttrande i bl. a. sådana mål där det bakomliggande beslutet
kan angripas genom kommunalbesvär. Sådana besvär skall enligt förslagel alllid
prövas i sista instans av regeringsrällen. Även om kommunalbesvär inte har
anförts mot ett beslut, som är föremål för fastställelseprövning av Kungl.
Maj:t i statsrådet, bör vid denna prövning givetvis vara klarlagt huruvida
beslutet är behäftat med sådant fel som kan åberopas sora grund för kommunalbesvär.
Har å andra sidan kommunalbesvär anförts över det grundläggande beslutet, bör
regelmässigt avgörandet i konseljen anstå till dess regeringsrätten prövat
kommunalbesvären.
Jag anser således att innan Kungl. Maj:t i statsrådet
avgör besvär i ärenden om fastslällelse av kommunala beslut regeringsrätten i
regel bör höras, i den mån det komraunala beslutet inte koraraer under
domstolens prövning genom fullföljda kommunalbesvär. Däremot anser jag att det
för detta ändamål inte behövs någon uttrycklig föreskrift om att regeringsrätten
skall avge yttrande i de mål som sålunda remitteras dit. Redan nu förekommer i
betydande utsträckning att regeringsrätten ulan uttryckligt åläggande avger
yttrande i mål hos Kungl, Maj:t i statsrådet.
När länsstyrelse har prövat ett kommunalt organs beslut
dels på grund av sökt fastställelse av det, dels med anledning av
komraunalbesvär över det, kommer i det nya sysleiriet olika regler alt gälla
för fullföljden mot länsstyrelsens beslut. Sålunda skall besvär över beslutet i
fastställelse-ärendet anföras hos Kungl, Maj:t i statsdeparteraenten och prövas
i statsrådet, medan besvär över beslutet i kommunalbesvärsfrågan skall anföras
hos regeringsrätten. Det blir således två olika mål som fullföljs och inte ett
s. k, blandat mål, dvs, ett mål som innehåller dels frågor som hör till Kungl,
Maj:t i statsrådet, dels frågor som hör lill förvaltningsdomstol. De skilda
fullföljdsvägarna skall framgå av länsstyrelsens besvärshänvisningar.
Inte heller övriga målgrupper, där talan ej skall
fullföljas hos kammarrätt utan direkt hos regeringsrätten, torde innehålla
några fall av blandade besvärsmål. Såvitt angår regeringsrätten behövs därför
inga bestämmelser om ifrågavarande slag av mål.
Är med besvär förenad ansökan om meddelande av dispens
eller om vidtagande av annan åtgärd, vilken är av beskaffenhet alt ankorama pä
beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet, utgör detta enligt 4 § försia stycket
regeringsrätlslagen ej hinder för all regeringsrätten prövar besvären. Behöver
sedan
104 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
regeringsrätten avgjort besvären ansökningen föredras
inför Kungl. Maj:t i statsrådet, skall enligt andra stycket av samma lagrum regeringsrätten
avge utlåtande över ansökningen. En motsvarande beslämmelse finns beträffande
kammarrätten i 4 § första punkten kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter
angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. Fråga
uppkommer nu om föreskrifter av detta innehåll bör tas in i lagen om allraänna
förvaltningsdomstolar.
Det ligger i sakens natur att besvär som anförts hos
allmän förvaltningsdomstol får prövas av domstolen utan hinder av att en
ansökan om viss åtgärd av Kungl. Maj:t föreligger. En uttrycklig lagbestämmelse
härom är obehövlig. Beträffande domstolens befattning med den föreliggande ansökningen
torde inte heller någon närmare reglering i lag vara erforderlig. Av
domstolarnas allmänna serviceplikt följer nämligen att domstolen har att
vidarebefordra ansökningen till vederbörande statsdepartement, för den händelse
ansökningen fortfarande är aktuell när domstolen har avgjort besvärsmålet. Det
synes inte påkallat alt domstolen obligatoriskt avger utlåtande över ansökningen.
Ofta torde det vara tillräckligt att Kungl. Maj:t i statsrådet får del av
domstolens beslut jämte handlingarna i målet. Skulle i undantagsfaU Kungl.
Maj:t ha behov av dorastolens yttrande över ansökningen, har Kungl. Maj:t
möjlighet alt remiss vägen inhämta utlåtande från domstolen.
I 4 § första stycket regeringsrätlslagen föreskrivs vidare
att regeringsrätten får pröva besvär ulan hinder av att det beslut, varom är
fråga i besvären, har underställts Kungl, Maj:ts prövning. För all en sådan
ordning skall gälla beträffande allmän förvaltningsdomstol synes någon
uttrycklig bestämmelse inte behövlig.
Enligt 4 § tredje stycket regeringsrättslagen och 4 §
andra punkten i den förut nämnda kungörelsen angående fullföljd av talan i
vissa mål kan regeringsrätten och kammarrätten på eget initiativ föreslå att
Kungl. Maj:t medger undanlag från gällande bestämmelser.
Förvaltningsdomstolskomraillén har inte föreslagit någon
motsvarighet till dessa bestämmelser. Enligt kommitténs mening ter sig en sådan
aktivitet från domstols sida som det här är fråga om mindre naturlig med de uppgifter
de allmänna förvaltningsdomstolarna skall fylla i framtiden. Inte heller synes
principiella rättssäkerhetshänsyn tala för att bestämmelserna behålls. Man kan
nämligen räkna med att parterna i dagens samhälle förstår att i den
utsträckning som behövs bevaka sina iniressen genom att till sina besvär foga
alternativa yrkanden om nåd, dispens eller liknande åtgärd. Kommittén
framhåller också att regeringsrätten har använt ifrågavarande befogenhet
mycket sparsamt.
Kommitténs ställningstagande har vid remissbehandlingen
föranlett uttalande bara av de femton regeringsråden, som ifrågasätter om det
är en nödvändig konsekvens av reformen att slopa ifrågavarande bestämmelse
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 105
för regeringsrättens del. De framhåller att utrymmet för
tillämpning av en sådan bestäraraelse visserligen blir ytterligare begränsat i
och med alt kammarrätten byggs ut till en aUmän mellaninstans. Trots detta kan
det någon gång särskilt för en högsta instans i förvaltningsmål, där processen
väl i allmänhet även i fortsättningen kommer att skötas av den enskilde utan
sakkunnig hjälp, finnas anledning att överväga att tillämpa denna
initiativrätt.
För egen
del vill jag ansluta mig till kommitténs uppfattning att en initiativrätt av
ifrågavarande slag är mindre väl förenlig med en domstols uppgifter. Dessutom
skulle utrymmet för sådan verksamhet bli ytterst ringa för regeringsrättens del
med den starka inriktning på prejudikalbildning som domstolen är avsedd att få
i det föreslagna systemet. I förslaget till lag om allmänna
förvaltningsdomstolar har därför inte tagits upp någon motsvarighet till
nuvarande bestämmelser om initiativrätt för regeringsrällen och kamraarrätten.
3§
Departementschefen.
I första styckel har tagits in bestämmelsen om krav pä prövningstillstånd vid
fullföljd från kamraarrält till regeringsrätten. Kravet gäller endast när
besvären avser fråga, sora tidigare har fullföljts till kararaarrätlen eller
underställts dorastolen. Har däremot kammarrätten avgjort frågan sora första
instans, behövs inte prövningstillstånd. Detla inträffar t. ex. när
karamarrätten enligt 103 § taxeringsförordningen prövar extraordinära
taxeringsbesvär, som anförs direkt hos domstolen i fall då prövningsnämnden
tidigare har avgjort mål angående den ordinarie taxeringen. Krav på
prövningstillstånd kommer inte heller att gälla beslut under rällegång som
meddelas av kammarrätt och som kan överklagas särskilt. I detta hänseende
skiljer sig föreliggande förslag delvis från vad som gäller enligt
rättegångsbalken (se 54 kap. 13 §). Sådana överklaganden torde bli sällsynta
för förvaltningsdomstolarnas del, och det spelar därför inte någon nämnvärd
roll för regeringsrättens arbetsbörda att prövningstillstånd inte krävs
beträffande ifrågavarande beslut.
Enligt 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen får inte gälla
särskilda villkor för prövning av talan som avser utlämnande av allmän
handling. En erinran därom har lagits in i Iredje slyckel.
4§
Departementschefen.
Första stycket innehåller regler om villkoren för att prövningstillstånd skall
meddelas. Att möjligheterna att få prövningstillstånd i andra fall än
prejudikatfall skall vara ytterst begränsade har utvecklats i den allmänna
motiveringen. Den uppräkning av sällsynta fall, som innefattas i punkterna 14,
är ett uttryck för den restriktivitet som skaU iakttas i fråga om annan dispens
än prejudikatdispens.
Enligt gällande regler kan prövningstiUslånd meddelas bara
i prejudikat-
106 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
eller intressefall. Om besvär har anförts hos
regeringsrätten i flera likartade mål, har domstolen brukat meddela
prejudikatdispens endast i ett typfall och avslå dispensansökningarna i de
övriga målen. Förvaltningsdomstols-kommittén anser, att denna praxis kan te sig
mindre tilltalande i en del lägen, och uttalar sig för en mjukare tillämpning
av dispensreglerna. Frågan har vid remissbehandlingen berörts bara i
riksskattenämndens yttrande. Nämnden finner regeringsrättens praxis
otillfredsställande och framhåller att kravet på lika behandling av de
skattskyldiga här väger så tungt att en ändring bör komma till stånd.
Jag delar den uppfattning som
förvaltningsdomstolskommittén och riksskattenämnden sålunda har gett uttryck
åt. Visserligen bör kammarrätterna i de fall då regeringsrätten kan väntas
avgöra en prejudikatfråga i görlig mån försöka att avvakta regeringsrättens
avgörande innan de behandlar ytterligare mål som gäller samma fråga. Jag är
emellertid medveten om att det inte torde vara möjligt all hell förebygga alt
flera mål med samma prejudikatfråga avgörs av kammarrätt innan regeringsrätten
har meddelat ett vägledande avgörande i frågan. I sådana situationer bör
regeringsrätten kunna meddela prövningstillstånd i flera mål av samma typ.
Visserligen torde det kunna hävdas att det inte kan anföras prejudikat-skäl för
att raeddela prövningstillstånd i raer än ett av målen. Dock bör det i så fall
anses föreligga sådant synnerligt skäl som motiverar prövningstillstånd. Någon
nämnvärd ökning i regeringsrättens arbetsbörda kan knappast bli följden av en
sådan tillärapning av de föreslagna reglerna om prövningstillstånd.
Mot bakgrund av den starka tonvikt på prejudikatbildning,
som de föreslagna dispensvillkoren innebär, bör prövningstillstånd i princip begränsas
till den eller de frågor som har föranlett tillståndet. Ibland kan dock
praktiska skäl eller andra särskilda omständigheter motivera att den förda
talan prövas i vidare omfattning. Regeringsrätten bör därför lärapligen ges
uttrycklig befogenhet att till prövning la upp också andra frågor som besvären
avser. En bestämmelse härom har tagits in i andra stycket.
Någon särskild beslämmelse synes däremot inte behövlig för
de fall dä en av flera parter i samma mål har fått prövningstillstånd eller då
en parts talan skall tas upp utan dispens, medan en annan part i målet bara kan
få talan prövad om dispens meddelas honom. I 98 § 4 mom. taxeringsförordningen
finns visserligen f. n. bestämmelser som tillförsäkrar motpart i målet eller
samtaxerad make prövning om den andra partens resp. makens besvär tas upp till
prövning. Enligt min mening bör del för dessa fall vara tillfyllest atl make
eller annan, som del här är fråga om, kan få prövningstillstånd, om
omständigheterna innefattar synnerliga skäl till det.
6§ Departementschefen. Innehållet i första stycket har
behandlats i den allmänna motiveringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 107
Andra stycket har motsvarighet i 1 § regeringsrätlslagen.
I tredje stycket har tagits in den nuvarande bestämmelsen i 1 a § regeringsrättslagen
att frågor om prövningstillstånd avgörs av tre regeringsråd,
7§
Departementschefen.
Del är viktigt att prejudikalfrågor skall kunna hänskjutas till avgörande i
plenum för att enhetlighet och följdriktighet i rättstillämpningen därigenom
skall säkerställas. Förevarande bestämmelser motsvarar föreskrifterna i 3 kap,
4 och 5 §§ rällegångsbalken om plenum i högsla domstolen. De ger dock en vidare
ram för all hänskjuta mål till plenum än bestämmelserna i rättegångsbalken
genom all hänskjutande till plenum också skall få ske på grund av alt målet är
av särskild principiell vikt. Härigenom undviks i sådana fall att del blir utrymme
för tvekan huruvida regeringsrätten kommer att inta samraa ståndpunkt när ett
liknande fall koraraer upp senare.
För regeringsrättens del har inte ansetts behövas någon
regel om att brådskande mål under vissa omständigheter inte skall hänskjutas
till plenum,
8§ Departementschefen. Bestämmelsen har 7 § lagen om
högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring som förebild.
Kammarrätterna
10 §
Departementschefen. Första stycket innehåller bestämmelser
om kammarrätts kompetens. Kammarrätterna är liksom regeringsrätten huvudsakligen
besvärsprövande domstolar. Möjligheten atl anföra besvär hos kammarrätt framgår
av besvärsbestämmelser i olika författningar som reglerar
förvallningsverksamheten. Dessutom har kammarrätt i ett fall uppgifter, som
inte utgör besvärsprövning. Bestämmelsen härom finns i punkt 2 och avser det fallet
att två länsstyrelser har kommit till olika resultat i en mantalsskrivnings-
eller kyrkobokföringsfråga. Föreskrift om att sådant mål skall underställas
kammarrätts prövning finns i 48 § folkbokföringsförordningen.
Enligt andra stycket skall det ankomma på Kungl, Maj:t att
bestämma domkretsarna för de båda kararaarrätterna. Som antytts i den allmänna
motiveringen bör i princip dorakretsarna bygga på en regional indelning, så alt
i första hand beslutsmyndighetens belägenhet får avgöra till vilken kammarrätt
talan skall fullföljas. När det gäller besvär mot beslut av centralt
ämbetsverk kan man emellertid också tänka sig att i stället låta botteninstansens
belägenhet vara avgörande. På så sätt kan undvikas alt samtliga mål inom vissa
målgrupper samlas hos den ena kammarrätten. Det
108 Kungl. Mai:ts proposition nr 30 år 1971
kan
också beträffande andra mål som fullföljs till kammarrätt finnas skäl att
frångå en strikt regional uppdelning av kammarrätternas kompetensområden.
Dessa frågor kan dock lämpligen anstå till ett senare tiUfälle.
11
§
Departementschefen.
Paragrafen motsvarar 3 § andra siycket regeringsrättslagen och den för
kammarrätten gällande beslämmelsen av sarama innebörd i 3 § andra styckel
kungörelsen (1924:528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa
besvärs- och anmärkningsmål ra. m. Det är här fråga om blandade besvärsmål, som
innehåller både frågor som enligt förslaget skall prövas av kammarrätt och
frågor som skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett exempel på ett
sådant besvärsmål är att besvär anförts över atl byggnadsnämnd och länsstyrelse
har avslagit en ansökan om dispens från byggnadsförbud och beslutet samtidigt
innebär att begärt byggnadslov har vägrats. Frågan om byggnadslov hör
principiellt till kammarrällens kompetensområde, medan länsstyrelsens beslut i
dispensfrågan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Den här föreslagna
regeln medför atl Kungl. Maj:l i statsrådet skall avgöra hela målet sedan
kammarrätten har yttrat sig.
Regeln
överensstämmer med förvaltningsdomstolskommitténs förslag. Den har uttryckligen
godtagits av flertalet av regeringsrättens ledamöter, näraligen regeringsråden
Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Hjern, Walberg, Wieslander, Paulsson, Simonsson,
Lundell, Lidbeck, Nordlund och Hamdahl, samt av kammarrällen. De nämnda
regeringsråden framhåller att det är angeläget att i byggnadsmål, som enligt
den föreslagna regeln kommer atl överlämnas av kammarrätt för avgörande av
Kungl. Maj:t i statsrådet, yttrande inhämtas från regeringsrätten, om
bedömningen i kammarrättens yttrande ifrågasätts eller eljest synes tveksam.
Som tidigare nämnts förordar regeringsråden Martenius, Körlof och Cars att bl.
a. byggnadsnvålen som är den målgrupp där det oftast torde kunna bli aktuellt
all kammarrätt överlämnar målet med eget yttrande för avgörande av Kungl. Maj:t
i statsrådet skall fullföljas direkt till regeringsrätten från länsstyrelse.
Jag
är medveten om att det kan diskuteras alt låta de blandade målen antingen gå
vidare från kararaarrätt till regeringsrätten innan de överlämnas till Kungl.
Maj:t i statsrådet eller gå direkt till regeringsrätten med förbigående av
kammarrätt. I och med alt en väl kvalificerad kammarrättsorganisation inrättas
för förvaltningsmålen skulle dock det första alternativet innebära elt alltför
omständligt och opraktiskt system och det andra alternativet utgöra ett
knappast nödvändigt eller eljest lämpligt avsteg från den ordinarie
instansordningen. HärtUl kommer att antalet blandade mål torde bli ganska
ringa. Jag har inhämtat att man inom civildepartementet har för avsikt all
beträffande byggnadsmål, som gäller både byggnadslov och dispens från
byggnadsförbud, ge länsstyrelserna anvisning om alt låta dispensfrågan
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 109
bli
slutligt avgjord innan frågan om byggnadslov prövas. På så sätt kan den
dominerande gruppen av blandade mål antas försvinna.
I
likhet med vad flertalet regeringsråd anfört anser jag alt regeringsrättens
yttrande bör inhämtas i raål som överlämnas från kammarrätt till avgörande av
Kungl. Maj:l i statsrådet, när frågor av prejudikatnatur förekommer i målen
eller när andra särskilda omständigheter motiverar del.
De
problem, som hänger samman med att besvärshandling kan innehålla även ansökan
om dispens eller annan liknande åtgärd som det ankommer på Kungl. Maj:t i
slatsrådet att pröva, har behandlats under 2 §. Detsamma gäller frågan om
förvaltningsdomstol bör ha rätt alt utan ansökan från rättssökande göra
framställning om sådan ålgärd från Kungl. Maj:ts sida.
13 §
Departementschefen.
I första stycket bar, utöver en bestämmelse om alt kammarrätt är delad i
avdelningar, tagits in en föreskrift om att Kungl. Maj:t skall kunna bestämma
att avdelning av kammarrätt skall vara förlagd till annan ort än den där domstolen
har sitl säte. Sora har framgått av den allmänna motiveringen är denna
möjlighel avsedd alt i försia hand utnyttjas för förläggning av elt par
avdelningar av kammarrätten i Slockholm lill Norrland. Det ligger i sakens
natur all till dessa avdelningar bör lottas företrädesvis mål med anknytning
till Norrland.
I
andra stycket har tagits in reglerna om kammarrällsavdelnings sammansättning.
Minimiantalet ledamotstjänster på avdelning överensstämmer med antalet
ledamöter för domförhet enligt 14 §. När antalet uppgår endast lill
minimiantalet skall samtliga ledamotstjänster vara ordinarie. Som framgår av
den allmänna motiveringen är avsikten att avdelning normalt skall beslå av sex
ledamöler. I princip skall även övriga ledamotsljänster vara ordinarie. Emellertid
kan det, som framhållits i den allmänna motiveringen, under uppbyggnaden av
den nya kammarrältsorganisationen bli aktuellt att med hänsyn till
rekryteringssiluationen inrätta vissa ledamotsljänster utöver minimiantalet
som exlra ordinarie assessorstjänsler.
I
tredje slyckel har lagits in en hänvisning lill reglerna i taxeringsförordningen
om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av mål om
fastighetstaxering.
14 §
Departementschefen.
I den allmänna motiveringen har utvecklats skälen för att också i
fortsättningen kammarrätlsavdelning skall vara domför med tre ledamöter.
Bestämmelsen härom bör lämpligen kompletteras med en föreskrift om att, liksora
i tingsrätt med juristkollegium och i hovrätt, en ledamot utöver det domföra
antalet får sitta i rätten. I och med att kammarrätt blir allmän
förvaltningsdomstol och bl. a. kan beräknas hålla ett ökat antal muntliga
förhandlingar bör möjligheten slå öppen att en av-
110 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
delning sammanträder med fyra ledamöter för all förebygga
att domförheten förloras vid förfall för någon ledamot vid behandling av
tidskrävande mål eller när fortsatt muntlig förhandling måste sällas ul i ett
mål.
Gemensamma bestämmelser
15 § Departementschefen. I paragrafen hänvisas i fråga om
omröstning i förvaltningsdomstol till rättegångsbalkens bestämraelser angående
omröstning i överrätt, 16 kap. såviti gäller omröstning i tvistemål och 29 kap.
vad avser omröstning i brottmål. Enligt sakens natur skall i det slora
flertalet mål bestämmelserna om omröstning i tvistemål tillämpas. I vissa mål,
såsom disciplinmål och mål om utdömande av vite, synes dock omröstning böra ske
enligt brottmålsreglerna.
17 §
Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna om
behörighetskrav m. m. för ledamöter och föredragande i allmän
förvaltningsdomstol överensstämmer till stor del med vad som gäller för
doraare i allmän domstol enligt rättegångsbalken och för ledamöter i
kammarrätten enligt kammarrättsstadgan. I fråga om ålderskravet anser jag dock
att det inte längre finns tillräckliga skäl alt hålla fast vid den gängse
Ijugofemårsgränsen. Den saknar visserligen nästan helt praktisk betydelse, men
det bör bl. a. av principiella skäl räcka med föreskriften om att den som är
omyndig inte är behörig att tjänstgöra som ledamot eller föredragande i
förvallningsdomsiol. Kravet på avlagd domared eller motsvarande försäkran är i
och för sig nytt för regeringsrådens del, men i praktiken torde redan lillämpas
att tillträdande regeringsråd som inte redan förut har gjort det avlägger ed
eller försäkran när de tar säte i domstolen.
18 §
Departementschefen. Det finns i flera fall behov av alt
inom förvaltningsdomstol anlita särskilda sakkunniga. I vanliga fall
tillgodoses detta behov genom att domstolen förordnar sakkunnig för etl visst
mål. Avsikten är att regler härom skall tas in i det lagförslag om förfarandet
i förvaltningsdomstol som är under utarbetande inom justitiedeparlementet.
I vissa typer av mål behöver domstolen ofta anlita
sakkunniga. Fördenskull finns i ett par förvaltningsdomstolar fasta sakkunniga
för speciella målgrupper. Kammarrätten har sålunda, som förut nämnts, fasta
sakkunniga för att tillhandagå domstolen med yttranden i frågor rörande
bokföring och balansteknik samt i frågor om uppskattning av inkomst av skog.
Vidare skall enligt 5 § lagen (1961:262) om försäkringsdomstol finnas särskilda
sakkunniga med uppgifl alt tillhandagå domstolen med utlåtanden i medi-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 111
cinska
frågor. 1 båda fallen förordnas de sakkunniga av Kungl. Maj:t. Enligt lagen om
försäkringsdomstol skall därvid domstolen först ha hörts.
Enligt
förvaltningsdomslolskommittén bör systemet med fasta sakkunniga i kammarrätt,
vilka utses av Kungl. Maj:t, behållas även i del nya systemet. Koraraittén har
dessutom föreslagit atl syslemet med fasta sakkunniga införs i regeringsrätten
när det gäller patentmål. Enligt kommitténs mening är möjligheten för
domstolen att för varje särskilt mål utse sakkunnig inte tiUräcklig när det
gäller att kontinuerligt tillförsäkra regeringsrätten expertis i dessa för
icke-tekniker ofta svårtillgängliga mål. Kommittén erinrar om att man vid
tillkomsten av lagen om försäkringsdomstol ansåg det behövligt att komplettera
en hänvisning till 40 kap. rättegångsbalken med bestämmelsen om fasta
medicinska sakkunniga i domstolen.
Vid
remissbehandlingen har allmänt godtagits alt systemet med fasta sakkunniga i
kammarrätt behålls. Däremot har samtliga regeringsråd utom regeringsrådet
Klackenberg, som ej uttalat sig i frågan, ställt sig negativa till förslaget om
fasta sakkunniga för patentmål i regeringsrätten. De anser att det inte finns
något behov av sådana sakkunniga och framhåller att de avgöranden
regeringsrätten skall fälla i patentmål är av övervägande rättslig natur och
att föredragandena i dessa mål är väl insatta i målens tekniska aspekter.
Enligt
min mening visar erfarenheterna från kammarrätten och försäkringsdomstolen att
det kan vara värdefullt att till en förvaltningsdomstol kunna knyta fasta sakkunniga
som kontinuerligt slår lill domstolens förfogande med utlåtanden i vissa typer
av mål. När det gäller förvaltningsrättskipning i kammarrätt och
regeringsrällen ligger del närmast till hands atl i första band domstolen själv
får bedöma i vad mån det föreligger behov av fasta sakkunniga. Sådana
sakkunniga bör dock förordnas av Kungl. Maj:t. En beslämmelse om möjlighet att
förordna fasta sakkunniga åt regeringsrätten och kammarrätt har därför tagits
in i förevarande paragraf. Att fasta sakkunniga förordnats för viss typ av mål
skall naturligtvis inte utgöra hinder för domstolen att i ett sådant raål
anlita annan sakkunnig.
Jag
vill tillägga att en fast sakkunnig givetvis inte har annan funktion i
processen än andra sakkunniga. Som jag har berört i den allmänna motiveringen
är den sakkunniges uppgift att tillhandagå domstolen med skriftliga eller
muntliga utlåtanden, som part alltid skall kunna ha bemött innan domstolen
grundar sitt avgörande på dem.
övergångsbestämmelser
Departementschefen.
Som tidigare nämnts föreslås lagen träda i kraft den 1 januari 1972. Äldre
bestämmelser skall emellertid fortfarande gäUa i fråga om talan mot beslut, som
har meddelats före ikraftträdandet. Till skUlnad från vad som år 1958
föreskrevs vid införandet av prövningstill-
112 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
stånd i taxeringsmål är sålunda övergången till nya regler
för sådana mål här inte knuten lill visst års taxering. Samtliga oavgjorda mål,
som finns i kamraarrätten vid årsskiftet 1971/72, kommer alltså att omfattas av
de nya reglerna om prövningstillstånd oavsett vilket taxeringsår de hänför sig
tiU.
Den nuvarande kammarrätten upphör att finnas till som en
domstol för hela riket i och med ikraftträdandet. Det är naturligt att de mål
som då finns i balans i kammarrätten övertas av kammarrätten i Stockholm. Likaså
bör de mål, som sänds in till kammarrätt efter ikraftträdandet och sora avser
dessförinnan meddelade beslut, gå till kammarrätten i Stockholm. Som
framhållits i den allmänna motiveringen bör dock Kungl. Maj:t ha möjlighet atl
förordna om överflyttning till kammarrätten i Göteborg av mål, som gäller
beslut meddelade före ikraftträdandet av myndighet inom domkretsen för denna
kammarrätt.
Genom den föreslagna reformen ersätts regeringsrättslagen
av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och de ändringar som i samband med
reformen företas i olika författningar. Vidare bör lagen (1967: 64) om
tillfällig ökning av regeringsrådens antal, enligt vilken detta antal efter den
30 juni 1971 skall successivt minskas till 17, upphävas. Dessutom blir den i
prop. 1970:23 föreslagna lagen om besvär över beslut av riksdagens organ överflödig
genora reformen. Även andra författningar, såsom kungörelsen (1924: 528) med
föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål
ra. ra. och kararaarrällssladgan, bör upphöra att gälla när den nya
lagsliflningen träder i kraft. För detta behövs emellertid inte riksdagens
medverkan, och som jag tidigare berört bör därför denna fråga tas upp först vid
ett senare tillfälle.
Vissa bestämmelser i regeringsrättslagen bör gälla
övergångsvis också efter ikraftträdandet. Härom är följande att anföra.
Vid tillkomsten av gällande kommunallag (1953: 753)
föreskrevs i 8 § lagen (1953: 754) om införande av kommunallagen, att vad lagen
(1930: 251) om kommunalslyrelse på landet innehöll ora behandling av ärende,
som endast angick i mantal satt jord, fick tillämpas t, o, m, den 31 december
1959 eller den senare dag Kungl. Maj:t bestämde. Denna bestämmelse gäller fortfarande
och får enligt senaste föreskrifter därom (1969: 549) tillämpas tUl utgången
av år 1971. En förlängning av bestämmelsens giltighetstid är inte utesluten.
Mål om beslut i ärende, som här avses, prövas f. n. i sista instans av
regeringsrätten med stöd av 2 § 2:o första ledet regeringsrättslagen.
Eftersora beslut av länsstyrelse i sådant ärende kan förekomma även efter
ingången av år 1972, behövs en bestämmelse om vilken instans som då skall pröva
besvär över länsstyrelsens beslut. Besvärsprövningen bör lämpligen handhas av
regeringsrätten i överensstämmelse med vad som föreslås för övriga
kommunalbesvärsmål.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 113
I prop, 1969: 168 har lagts fram förslag till
mönslerskyddslag, som fr, o, ra. den 1 oktober 1970 skall ersätta lagen (1899:
59) om skydd för vissa mönster och modeller. Enligt särskilda
övergångsbestämmelser skall äldre lag bl. a. tillämpas i fråga om mönsier, sora
har registrerats före den nya lagens ikraftträdande. Mål om registrering av
mönster enligt 1899 års lag prövas f, n. i sista instans av regeringsrätten med
stöd av 2 § 14:o fjärde ledet regeringsrättslagen. Eftersora patent- och
registreringsverket även efler ingången av år 1972 kan koraraa alt falla
beslut sora rör raönslerregistrering enligt 1899 års lag, bör en bestäraraelse
finnas ora vilken rayndighet som skall handlägga besvär över verkels
ifrågavarande beslul. Besvären bör lämpligen i överensstämmelse med nuvarande
ordning prövas av regeringsrätten. En bestämmelse härom har lagils in i
övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar. Vad angår besvärsärenden enligt den nya
mönsterskyddslagen kommer jag alt föreslå alt besvär över beslut, sora har
raeddelats av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, skall prövas
direkl av regeringsrätten.
Senare i
dag kommer jag att hemsläUa att Kungl. Maj:l genora proposition föreslår
riksdagen att anla förslag lill ny jordabalk. I balkens 15 kap. finns
föreskrifter om rätt till eleklrisk kraft, vilka motsvarar huvudbestämmelserna
i det förslag till lag om rätt till elektrisk kraft sora finns intaget i
lagrådsremissen den 19 september 1969 om följdlagstiftning till den nya
jordabalken m. m. Jordabalken är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972.
Som angetts i nyssnämnda lagrådsremiss är tanken att lagen (1920: 474) med
vissa bestämraelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt
till elektrisk krafl m. m. samtidigt skall upphävas. Detla innebär bl. a. att
nuvarande regislreringsbestämmelser slopas. Som framgår av lagrådsremissen är
det dock tänkt att äldre bestämraelser ora verkan av registrering av elektrisk
starkströmsledning och av undcrstation samt om upphävande av sådan registrering
skall gälla till ulgången av år 1976. Mål om upphävande av registrering av
elektrisk starkströmsledning eller under-station kan därför förekoraraa även
efter ingången av år 1972. Sådana mål prövas f. n. enligt 2 § 14:o tionde ledet
regeringsrätlslagen av regeringsrätten. Denna ordning bör behållas lill dess
måltypen försvinner.
Enligt 2
§ 5:o tionde ledet ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om fördelning
till återbetalning av lån utav allmänna medel. Förvaltningsdomstolskommittén
förklarar, att bestämmelsen endast torde äga aktualitet i fråga om
avdikningslån enligt kungörelsen (1939: 432) angående villkoren för lån från
statens avdikningslånefond. Kungörelsen är numera upphävd (1959: 246) men äger
fortfarande tillämpning i fråga om äldre lån. Det torde inte vara helt
uteslutet, att ett fördelningsärende kan uppkomraa även efter ingången av år
1972. Besvär i sådana mål synes lämpligen böra prövas i oförändrad ordning.
Enligt 2 § 6:o regeringsrättslagen har regeringsrätten att
pröva skatt-
811564
114 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
läggningsmål, övriga mål om grundskatter eller därmed
jämförliga ulskylder och mål om markegångsprisen. Här nämnda mål berör alla
rättsförhållanden enligt författningar, som till största delen har förlorat
sin aktualitet. Förvaltningsdomstolskommittén föreslår att mål om grundskatter
eller därmed jämförliga ulskylder skall i första hand prövas av kararaarrätt,
raedan övriga mål även i fortsättningen skulle prövas i oförändrad ordning. 1
överensstämmelse med vad som vid remissbehandlingen av kommitléns betänkande
har föreslagits av kammarkollegiet anser jag alt samtliga nu nämnda mål, i den
mån sådana alltjämt förekommer, även i fortsättningen bör prövas direkt av
regeringsrätten.
Enligt 2 § 7:o första och tredje leden regeringsrätlslagen
ankomraer det på regeringsrätten att pröva mål om fastställande av jordebok,
ora upptagande i eller uteslutande ur jordebok av fastighet eller särskild
anteckning, om ändring i förhållande, varom uppgift finns införd i jordebok,
samt i paragrafen eljest ej nämnda mål om förmåner, rättigheter och
skyldigheler, vilka åtföljer fastighet på grund av dess särskilda natur och
egenskap. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar att jordeboksmål fortfarande
kan förekomma men att de till största delen sammanhänger med förhållanden
under äldre tider och att nuvarande fullföljdsordning bör behållas för dessa
mål. övriga här nämnda mål bör däremot enligt komraitténs mening i första hand
prövas av kammarrätt. Kammarkollegiet anser i silt remissyttrande att gällande
fullföljdsordning bör behållas i sislnämnda mål. Jag ansluler mig till
kammarkollegiets mening och förordar atl nuvarande fullföljdsordning behålls i
samtliga här behandlade mål.
Regeringsrätten skall enligt 2 § 8:o första, andra ocb
nionde leden regeringsrätlslagen pröva mål om rust- och rotehållares
rättigheter och skyldigheter, övriga mål rörande indelnings- och
roteringsverket, mål om hemmans och lägenheters indelning till lolsning, om
utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga hemman och
lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheter samt mål om
ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkt.
Förvaltningsdomslolskommittén förklarar all det är i hög grad ovisst om det
längre kan förekomma några raål om indelnings- och roteringsverket. Även i
övrigt är målen enligt kommittén av ålderdomlig natur. Kommittén föreslår alt
samtliga hithörande raål skall prövas av regeringsrätten liksom hittills.
Förslaget läranas ulan erinran såvitt angår målen om indelnings- och
roteringsverket av kamraarkollegiet, såvitt angår målen om lotsningsbesväret
av sjöfarlsstyrelsen och kammarkollegiet samt såviti angår målen om samfälld
tångtäkt av regeringsrättens ledamöter. I överensstämmelse med kommittén anser
jag att det inte finns anledning att införa någon ny fullföljdsordning för de
här behandlade målen.
Enligt 2 § 9:o första ledet regeringsrättslagen har
regeringsrätten alt pröva mål om tillvaro av eller företräde till stadgad
åborätl eller ständig
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 115
besittningsrätt till hemraan eller lägenhet, som tillhör
kronan, menighet eller allmän inrättning. Förvaltningsdomstolskommittén
förklarar att målen avser upplålelseformer som så småningom torde komma att
försvinna och att det därför inte synes föreligga skäl att för dessa mål införa
en ny fullföljdsordning. Förslaget biträds av kammarkollegiet. Jag ansluter mig
till kommitténs förslag.
Enligt 2 § 10:o första och andra leden regeringsrättslagen
har regeringsrätten att pröva mål om rättighet till och villkoren för
skatteköp av kronan, menighet eller allraän inrättning tillhörig fastighet, som
enligt författningarna får försäljas till skatte, om fastställande av
skalteköpeskilling samt mål om nybygges omföring till skatte och villkoren
därvid. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar att dessa mål så småningom
torde komma att försvinna och att det därför inte föreligger skäl att för dessa
måls del införa en ny fullföljdsordning. Förslaget lämnas utan erinran av
kammarkollegiet. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.
Enligt 2 § ll:o första ledet regeringsrättslagen ankommer
det på regeringsrätten att pröva mål om avgäld från avsöndrad lägenhet samt om
fördelning av mantal eller ulskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet.
Också här är det fråga om mål, som kommer att försvinna.
Förvalt-ningsdomstolskoraraittén föreslår att målen i första hand skall prövas
av kammarrätt, Kamraarkollegiet förordar att gällande fullföljdsordning behålls.
Med hänsyn till raålens ålderdomliga karaktär ansluter jag mig till vad
kammarkollegiet har förordat.
Enligt 2 § ll:o andra och tredje leden regeringsrätlslagen
har regeringsrätten att pröva mål om tomtmätning och mål om avslyckning enligt
5 kap, lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad, I prop. 1969:128 har för
riksdagen lagts fram förslag till fastighelsbildningslag, som är avsedd att
från och med den 1 januari 1972 ersätta bl, a. lagen om fastighetsbildning i
stad. Enligt den nya lagen kommer administrativa besvärsmål i nu ifrågavarande
ämnen inte atl förekomma. I ett till lagrådet den 15 augusti 1969 remitterat
förslag lill lag om införande av fastighetsbildningslagen föreskrivs i 4 och 6
§§ att äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas i vissa fall efter det
att den nya lagstiftningen har trätt i kraft. Detta gäller bl. a. avslyckning
enligt lagen om fastighetsbildning i stad och tomtmätning enligt samma lag. På
grund härav synes det lämpligt att nuvarande kompetensregler i
regeringsrättslagen för dessa slag av mål får gälla så länge som nu ifrågavarande
bestämmelser i 1917 års lag är tillämpliga.
Enligt 2 § ll:o femte ledet regeringsrättslagen ankommer
det på regeringsrätten atl pröva mål om undantag från tillämpningen av de om
vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda bestämmelserna eller av
föreskrifterna i lagen (1957: 390) om fiskearrenden. Kompelensregeln avser
sådana beslut som i första instans fattas av arrendenämnd med stöd av lagen
(1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom samt lagen (1946:
116 Kungl. Mäj:ts proposition nr 30 år 1971
147) med särskilda bestämmelser öm arrende av viss
kommunal jord och lagen (1957: 390) om fiskearrenden. Senare i dag kommer jag
att anmäla fråga om proposition till riksdagen med förslag lill jordabalk. I 8
kap. 2933 §§ av den nya balken finns bestämmelser om förfarandet i arrendetvister.
Enligt dessa skall den som är missnöjd med arrendenämnds beslut i vissa angivna
frågor väcka klandertalan hos fasligbetsdomstol. Arrendenämnds beslut i övriga
hithörande ärenden får ej klandras. Administrativa besvärsmål med anledning av
arrendenämnds beslut kan således inte uppkomma enligt jordabalksförslaget. I
remisser liU lagrådet den 29 november 1968 och den 19 september 1969 har lagts
fram förslag till bl. a. lag om införande av nya jordabalken. Enligt denna
skall den nya balken träda i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt upphävs
nyttjanderättslagen och lagen med särskilda bestämraelser om arrende av viss
kommunal jord. I fråga om ärenden som har anhängiggjorts hos arrendenämnd före
den 1 januari 1972 är dock avsikten enligt förslaget (s. 6 och 107 i
lagrådsremissen den 19.9.1969) all äldre bestämmelser fortfarande skall
tillämpas. Enligt ett sistnämnda dag till lagrådet remitterat förslag till lag
om ändring i lagen om fiskearrenden är motsvarande ordning avsedd att tillämpas
i fråga om fiskearrenden. I samtliga de fall där äldre arrendenämnd fattar
beslut och administrativa besvär kan anföras torde del vara lämpligt att
nuvarande fullföljdsordning behålls.
Enligt 2
§ 12:0 regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva avvittringsmål.
Förvallningsdomstolskommittén förklarar att målen numera i stort sett saknar
aktualitet och att nuvarande instansordning bör behållas för dessa mål.
Förslaget lämnas utan erinran av kammarkollegiet. Jag ansluter mig till
kommitténs förslag.
Enligt 2
§ 17:o nionde ledet första punkten regeringsrätlslagen ankommer det på
regeringsrätten att pröva mål ora bötesansvar. Förvaltningsdomstolskommittén
förklarar, att förvaltningsmyndigheterna i nutida lagstiftning inte tilläggs
rätt att utdöma böter men att det inte är uteslutet att äldre bestämmelser av
denna innebörd fortfarande kan vara i kraft. Eftersom denna målgrupp kommer
att försvinna finns det enligt kommitténs mening inte skäl att för dessa måls
del införa en ny fullföljdsordning. Jag ansluter mig till vad kommittén har
förordat.
I samband
med företagna ändringar i regeringsrättslagen har ibland föreskrivits att äldre
bestämmelser fortfarande skall gälla i vissa angivna fall. I den mån sådana
övergångsbestämmelser ännu har aktualitet bör de tillämpas också på besvär över
beslut som har meddelats efter ingången av år 1972.
Som framgår av den allmänna motiveringen beräknas antalet
ledamöter i regeringsrätten under elt övergångsskede betydligt överstiga tolv.
Det är
1 Prop. 1970:20.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 117
lämpligt att domstolen då kan arbeta på fler avdelningar
än två. En bestämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna härom har
därför tagils in i övergångsbestämmelserna.
2. Förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att
pröva vissa mål
1 §
Departementschefen. Denna paragraf innehåller de
bestämmelser ora kararaarrätts behörighet att handlägga vissa raål som behövs
utöver fullföljdsreglerna i ett stort antal specialförfattningar till vilka
jag återkommer längre fram. Paragrafen innefattar en katalog över vissa typer
av mål och anger att i sådana mål besvär skall anföras hos kammarrätt i stället
för hos Kungl. Maj:t. Den föreslagna lagen är i detla hänseende uppbyggd på samma
sätt som kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan
i vissa besvärs- och anniärkningsraål m.m. över kararaarrätts beslut i nu
ifrågavarande mål skall besvär kunna anföras hos regeringsrätten enligt de
regler som jag har angett i det föregående. Måluppräkningen företer likheter
med enumerationen i 2 § regeringsrätts-lagen men är betydligt kortare. Den
föreslagna lagen äger, soin jag förut har sagt, tillämpning bara på sådana
ärenden som regleras av författningar vilka utfärdats före den 1 januari 1972.
Ändringar som vidtas därefter i sådana författningar medför givetvis inte alt
den föreslagna lagen upphör all vara tiUämplig på mål enligt författningen i
fråga.
Belräffande
vissa mål finns det på grund av de förhållanden, som den materiella
författningen reglerar, anledning att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet
prövningen av anförda besvär, fastän målen är av den typ som enligt
lagförslaget i allmänhet skall handläggas av karamarrätt. I dessa undantagsfall
tas i den materiella författningen in en föreskrift om att besvären skall
prövas av Kungl. Maj:l i slatsrådet. I enstaka fall har för tydlighetens skull
en sådan föreskrift tagils med fastän detta egentligen inte har varit
nödvändigt, eftersom målen strängt taget inte är av den art som avses i den
föreslagna lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål. Här rör det
sig emellertid om fall där det vid tillämpningen kan uppkomma tvekan huruvida
lagen är tillämplig eller ej.
En annan grupp av mål, där huvudregeln om kammarrätts
behörighet inte skall äga tillämpning, utgör de mål som räknas upp i
övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar.
I det
följande går jag igenom de olika målgrupper som enligt paragrafen hänförs till
kammarrätts kompetensområde. Jag redogör därvid i allmänhet i fråga om varje
målgrupp för gäUande rätt, förvaltningsdomstolskommitténs förslag,
remissyttrandena och mina egna överväganden.
1.
Gällande rätt. Mål om val till riksdagen, mål om val lill ombud vid kyrkomöte,
mål om annat val lill befattning eller uppdrag, mål om val
118 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag
samt mål ora folkomröstning enligt 49 § 2 mom. RF prövas f. n. av
regeringsrätten med stöd av 2 § l:o första tredje och femte leden
regeringsrätlslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommiiién förordar alt mål
om val tUl riksdagen, mål om val till ombud vid kyrkomöte och mål om sådana val
som omfattas av kommunala vallagen (1930: 253) ävensom mål om folkomröstning
skall på grund av målens brådskande natur avgöras av regeringsrätten utan att
tidigare ha prövats av kammarrätt, övriga valmål förs av kommittén till
kammarrätts kompetensområde. Eftersom ett stort antal valmål omfattas av kommunallagarnas
bestämmelser om kommunalbesvär, bör i sammanhanget erinras ora att enligt
kommitténs förslag kommunalbesvär skall anföras hos kammarrätt.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om val- och
folkomröstningsmålen lämnas utan erinran av kammarkollegiet samt domkapitlen
och stiftsnåmnderna i Uppsala och Linköping.
Departementschefen. Som framgår av vad jag redan tidigare
har anfört delar jag kommitténs uppfattning att mål om val till riksdagen, mål
om val till ombud vid kyrkomöte samt mål som omfattas av kommunala vallagen ej
bör handläggas av kammarrätt utan bör gå direkt till regeringsrätten. Jag
återkommer i det följande tUl de lagändringar sora behövs för detta ändamål.
Frågan om ändring av 22 § riksdagsordningen anmäls, som förut nämnts, separat
tillsammans med vissa andra grundlagsändringar. Också mål om folkomröstning
enligt 49 § 2 mom. RF bör gå direkt till regeringsrätten. Bestämmelse härom bör
lämpUgen för varje folkomröstning tas in i den lag som skall stiftas rörande
folkomröstningen.
I del föregående har jag förordat att i kommunalbesvärsmål
den nuvarande instansordningen skall behållas oförändrad. Härav följer att
sådana valmål, som omfattas av kommunallagarnas bestämmelser om komraunalbesvär,
enligt mitt förslag inte skall prövas av kammarrätt utan skall gå direkt till
regeringsrätten. En sådan ordning är ändamålsenlig inte endast av laglekniska
skäl utan också därför att en del av ifrågavarande valmål måste anses
brådskande.
Såvitt angår övriga valmål ansluter jag mig till
kommitléns förslag alt målen skall föras till kammarrätts kompetensområde, I
den föreslagna lagtexten betecknas målen som mål om val till befattning eller
uppdrag och mål om val för upprättande av förslag till befattning eller
uppdrag. Någon närmare avgränsning av målen behövs inte, eftersom lagförslaget
endast omfattar sådana mål i vilka vederbörande författning anger att besvär
skall anföras hos Kungl. Maj:t. I samtliga de valmål som skall prövas direkt av
regeringsrätten skall enligt lagändringar, som jag föreslår i det följande,
besvär inte anföras hos Kungl, Maj:t utan hos regeringsrätten. Uttrycket att
fullföljd av talan skall ske till Kungl. Maj:t kommer bortsett från de
försvinnande måltyper som skall handläggas av regeringsrätten
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 119
med stöd av övergångsbestämmelserna till den föreslagna
lagen om allmänna förvaltningsdomtolar inte längre att användas i fall då
talan skall fullföljas till regeringsrätten, utan reserveras för de fall då
talan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet eller övergångsvis med stöd
av den nu behandlade lagen av kammarrätt,
2. Gällande rätt. Enligt 2 § 4:o första ledet
regeringsrätlslagen ankommer det på regeringsrätten alt pröva hos Kungl, Maj:t
fullföljda besvärsmål ora avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision,
anmärknings- och aktoralsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst
uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning o, d,, om
resekostnads-och traktamentsersättning, om delaktighet i eller avgifter till
pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, om rätt till
pension eller dylik förmån, alll enligt gällande föreskrifter eller
överenskommelser. Samtidigt bör erinras om alt rätten att föra talan hos Kungl,
Maj:t i dessa mål är starkt beskuren dels genom bl, a, kungörelsen med
föreskrifter angående fullföljd av lalan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m,
m,, dels genom lagen (1965: 276) om inskränkning i rätten att föra talan mot
offentlig arbetsgivares beslut.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt i
den mån möjligheten att anföra administrativa besvär inte är avskuren genom
lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares
beslut kammarrätt skall pröva samtliga hithörande mål. Kommitténs
målbeskrivning är något mera kortfattad än raålrubriceringen i
regeringsrätlslagen utan att därmed någon ändring i sak åsyftas.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran
av kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning,
arbetarskyddsstyrelsen, statistiska centralbyrån, universitetskanslersämbetet,
skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt domkapitlen och
stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping. Också statens avtalsverk godtar i
huvudsak förslaget men vill på en punkt ha en annan ordning. Verket erinrar om
att det i gällande kollektivavtal för statliga tjänstemän finns ett flertal
bestämmelser enligt vilka fråga om avlöningsförmån eller annat anställnings-
eller arbetsvillkor är beroende av arbetsgivarens diskretionära prövning (s, k.
arbetsgivarventil). Som exempel nämner verket frågor om skyldighet att lämna
uppgift om bisysslor eller att upphöra med bisyssla, anställnings upphörande
utan iakttagande av gällande uppsägningstid, lön under studier sora arbetsgivaren
anser angelägna från Ijänstesynpunkt samt medgivande vid befordringsgång av
förmånligare lönegradsplacering än som normalt skulle gälla. Eftersom sådana
frågor avgörs av arbetsgivaren efter skälighetsprövning, bör enligt verkets
uppfattning i överensstämmelse raed kommitténs aUmänna riktlinjer för
kompetensfördelningen beslutanderätten i frågor av denna typ ligga hos Kungl,
Maj:l i statsrådet i sista instans. Från kammarrätts och regeringsrältens
korapetens bör därför undantas prövningen
120 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
av besvär över beslul i sådana frågor inom del statligt
lönereglerade området som enligt avtal skall avgöras av arbetsgivaren.
Departementschefen. I fråga ora målen rörande avlönings-
och pen sionsförmåner o, d, synes kommitténs förslag böra godtas tills vidare.
Ett argument mot att låta kammarrätt pröva dessa mål är visserligen att den
enskilde i flertalet fall har möjlighet att söka sin rätt vid allmän domstol.
Hänsyn bör emellertid las till att rättegången vid allraän domstol är förenad
med betydande kostnader och omak, som saknar motsvarighet vid
förvaltningsdomstols handläggning av anförda besvär. Vederbörande tjänstemän
och övriga berörda personer har därför elt starkt intresse av att möjligheten
att dra hithörande frågor under administrativ domstols prövning behålls. De
problera som är förknippade med förekomsten av de s. k. arbetsgivarventilerna
utreds av utredningen rörande fullföljdsordningen i vissa mål om avlöning ra.
m. Denna utredning väntas avlämna sitt betänkande inom den närmaste tiden.
Först sedan detta skett föreligger förutsättningar för ett slutligt
ställningstagande till frågan huruvida anledning finns att på någon punkt ändra
regeln om kararaarrätts behörighet att handlägga administrativa besvärsmäl av
nu ifrågavarande slag.
3. Gällande rätt. Mål om ersättning till polisman för
skada på egendom
och mål om ersättning i övrigt till tjänstemän vid polis-, åklagar- eller
exekutionsväsendet för utgifter, sora är föranledda av deras verksarahet,
avgörs f. n. regelmässigt av kammarrätten med stöd av kungörelsen med
föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärknings
mål m. m.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt
dessa mål även i fortsättningen skall handläggas av kammarrätt.
Remissyttrandena. Rikspolisstyrehen tUlstyrker att
kammarrätt skall avgöra mål om tillämpning av kungörelsen (1965: 59) om
ersättning till polisman för skada på egendom.
Departementschefen. Målen ora ersättning till tjänsteraän
vid polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet för utgift, som är föranledd av
hans verksamhet, äger visst saraband med raålen rörande tjänsleraans avlöningsförmåner
och synes liksom dessa mål lämpligen böra prövas av kammarrätt.
4. Gällande rätt. Enligt 2 § 4:o andra ledet
regeringsrätlslagen har rege
ringsrätten att ta upp mål om ersättning (bortsett från avlönings- och pen
sionsförmåner) som enligt gällande författningar utgår av statsmedel. Un
dantag görs dock för följande fall, nämligen a) om anspråket är framställt
mot riksförsäkringsverket, b) om målet avser ersättning för tamdjur som
dödats eller skadats av rovdjur, c) om målet angår ersättning i anledning
av myndighets ingripande med stöd av smittskyddslagen (1968:231), livs
medelsstadgan (1951:824) eller mejeristadgan (1936:174) för att hindra
spridning av smitta, d) om målet gäller ersättning för kostnader som kom
mun fått vidkännas på grund av lagen (1964: 63) om koraraunal beredskap
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 121
eller
lagen (1964: 47) om krigshjälp samt e) om målet rör ersättning för kostnader
till följd av övergången till högertrafik. Besvärsmål hos Kungl. Maj:t i de
sålunda undanlagna målgrupperna avgörs i konselj. Vidare bör i detta sammanhang
nämnas att besvärsmål rörande de schematiska, på grundval av vissa
genomsnittsberäkningar utgående skördeskadeersält-ningarna och de behovsprövade
skördeskadebidragen, vilka ej är reglerade i författning, prövas av Kungl.
Maj:l i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Komraittén framhåller att den behandlar ett flertal mål ora ersättning av
statsraedel i saraband med sin genomgång av olika materiella författningar på
skilda förvaltningsområden. Med hänsyn till atl alla författningar inte kan
genomgås finns det behov av supplerande korapetensfördelningsregler för denna
typ av raål, och del är dessa supplerande regler som behandlas i detta
sammanhang.
Som supplerande huvudregel
föreslår koraraittén atl kammarrätt skall handlägga mål ora sådan ersättning
sora enligt gällande författning skall utgå av statsraedel. Ersättningsyrkanden
som är riktade mot staten raen som stödjer sig på vanliga privaträttsliga
grunder, t. ex. på bestäraraelserna i köplagen, omfattas ej av huvudregeln
utan prövas enligt komraitténs förslag liksom enligt gällande rätt i
administrativ ordning i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet. Skälet härför
är att, i den mån lätl-tillämpade regler kan ställas upp på området, det i
allmänhet synes önskvärt att en och samma fråga inte kan dras under både
administrativ och annan domstols prövning.
Från
den supplerande huvudregeln föreslår kommittén tre undanlag. Det första
undantaget avser fall då den materiella författningen hänvisar den
ersättningskrävande att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller
expropriationsdomstol. Detta undantag, som inte har någon motsvarighet i
regeringsrättslagen, hänger samman med kommitténs nyss nämnda strävan alt
förebygga att samraa talan kan prövas både av förvaltningsdomstol och av annan
domstol. Det andra undanlaget utgörs av mål om ersättning till kommun eller
annan kommunal förvaltningsenhet. Dessa rättssubjekts ställning är enligt
kommitténs mening en hell annan än enskilda fysiska och juridiska personers och
del synes kommittén i allmänhet mest ändamålsenligt att tillämpningen av
författningar om ersättning av statsmedel till kommun eller därmed järaförligt
rättssubjekt i sista instans handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Undantaget
omfattar ej fall då en komraun sora kräver ersättning inte gör del i egenskap
av komraun utan som likställd med exempelvis enskild ägare av viss egendom. Del
tredje av kommittén uppställda undantaget avser mål om ersättning för kostnader
till följd av övergången till högertrafik.
Av
gällande undantag enligt regeringsrättslagen omfattas de i del föregående
under d) och e) nämnda målen av de två sista undantagen i komraitténs förslag.
Undantaget under a) saknar enligt koramittén aktualitet därför
122 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
ait
de åsyftade ersättningsanspråken inte längre kan komma under Kungl. Maj:ts
prövning utan faller inom försäkringsdomstolens kompetensområde. Målen under b)
om ersättning för tamdjur sora dödats eller skadats av rovdjur lämpar sig
enligt kommitténs uppfattning väl för prövning av adminislraliv domstol, varför
den nuvarande undantagsregeln för dessa mål synes kommittén obehövlig.
Beträffande ersättningsmålen under c) framhåller kommittén att mål om
ersättning åt tillfälliga smittbärare prövas av försäkringsdomstolen och
således inte längre kan komma under Kungl. Maj:ts prövning. I mål rörande
ersättning åt kroniska smittbärare eller rörande ersättning enligt kungörelsen
(1956: 296) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i
hälsovårdens intresse kan besvär fortfarande anföras hos Kungl. Maj:t.
Komraittén anser emellertid att det inte föreligger något behov av att
förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av dessa mål. Reglerna i 1956
års kungörelse innefattar ett ersättningssystem sora är starkt rättsligt
färgat. Föreskrifterna om ersättning lill kroniska smittbärare ger visserligen
etl vidsträckt utrymme för en behovs- och skälighetsprövning men från allmän
synpunkt synes det kommittén inte påkallat att Kungl. Maj:t i statsrådet prövar
dessa fåtaliga ärenden. Kommittén anser således att ifrågavarande
undantagsbestämmelser bör ulgå och att de berörda målen bör omfattas av
huvudregeln ora kammarrätts behörighet i mål om ersättning som enligt gällande
författning utgår av statsmedel.
Vad
angår besvär rörande de ej förfallningsreglerade skördeskadeersättningarna och
skördeskadebidragen föreslår kommittén att besvärsprövningen skall ligga kvar
hos Kungl, Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena.
Statistiska centralbyrån säger sig inte ha något att erinra mot komraitténs
förslag rörande skördeskadeskyddet. Kommitténs förslag rörande mål om annan
ersättning tillstyrks av medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Hallands län.
Regeringsrättens ledamöter framhåller alt det med hänsyn till ersättningarnas
växlande natur är förenat med svårigheter att åsladkomma en rationell
kompetensfördelning. Kommitténs förslag anses emellertid välgrundat och bör
enligt ledamöternas mening innebära en praktikabel lösning.
Departementschefen.
I likhet med kommittén anser jag att i fråga om mål om ersättning av statsmedel
den allmänna, supplerande huvudregeln bör uppställas, att sådana mål skall
handläggas av kammarrätt under förulsättning att fråga är om tillämpning av en
författning som handlar om ersättning av statsmedel. I överensstämmelse med
kommittén anser jag vidare att från den angivna huvudregeln bör göras undantag
för dels de fall då författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning
att vid tvisl anhängiggöra talan hos allmän domstol inbegripet
fastighetsdomstol eller expropriationsdomstol, dels de fall då
författningen utpekar just komraun eller annan kommunal förvaltningsenhet
såsom den till vilken
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 123
ersättning kan utgå. Det 1 sammanhanget använda uttrycket
»annan kommunal förvaltningsenhet» har sin förebild i kommunala
delegationslagen (1954:13) och är avsett att läcka landstingskommun, församling
samt annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal enhet. Del av kommittén
föreslagna tredje undantaget avseende ersättning för kostnader till följd av
övergången till högertrafik synes inte längre ha sådan aktualitet att någon
särskild beslämmelse behövs. Vad angår de inte förfallningsreglerade målen om
skördeskadeersältning och skördeskadebidrag anser jag liksom komraittén att
besvärsprövningen tills vidare bör ligga kvar hos Kungl, Maj:t i statsrådet,
5.
GäUande rätt. Enligt 2 § 5:o första och andra leden regeringsrättslagen
ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om tullbehandling och mål om
införsel lill riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, Besvärsmäl om
tillstånd att håUa provianleringsfrilager handläggs av Kungl, Maj:t i
statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén anser att besvärsmål om tuUbehandUng och om införsel till riket av
varor med oriktig ursprungsbeteckning bör handläggas av kammarrätt och
föreslår att kammarrätts behörighet på området anges omfatta mål om
tulbehandling eller annat beslut av tullmyndighet rörande in- eller utförsel av
varor. Fråga om varuägare till följd av särskild bestäraraelse förlorat
äganderätten till vara bör enligt koramitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet, därför atl frågan kan dras under allmän domstols prövning. Denna
typ av mål omfattas enligt kommitléns uppfattning inte av den nyss angivna
målbeskrivningen. Enligt 15 § tuUtaxeringsförordningen (1960:391) kan Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, generaltullstyrelsen helt eller
delvis medge befrielse från eller återbetalning av tull, om synnerliga skäl
föreligger. Kommittén förklarar att, om Kungl. Maj:t utnyttjar möjligheten att
delegera sin befogenhet, besvär över generaltullstyrelsens beslut prövas av
Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén anser att sådana besvärsmål och liknande
mål av samma typ även i fortsättningen bör avgöras i konselj. Med anledning
härav förser kommittén den nyss omnämnda målbeskrivningen med en
undantagsbestämmelse som täcker dessa fall.
Besvärsmål om tillstånd att hålla provianleringsfrilager
lämpar sig enligt kommitténs mening väl för handläggning av administrativ
domslol. Någon behovsprövning eller annan fri prövning förekommer inte i sådana
ärenden. Kommittén föreslår därför att dessa mål flyttas från Kungl. Maj:t i
statsrådet till kammarrätt.
Remissyttrandena. Generaltullstyreisen förklarar att
begreppet tullbebandling inte används i gällande tullsladga och alt någon i
författning given definition av detta begrepp inte finns. Enligt styrelsens
mening täcker orden »beslut av tullmyndighet, rörande in- eller utförsel av
varor» även vad kommittén har avsett med ordet »tullbehandling».
Generaltullstyrelsen på-
124 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
pekar
vidare att tullmyndighet har att falla många beslul, som vid en snäv tolkning
av kommitténs målbeskrivning inte kan sägas direkl röra införseln eUer
utförseln av varor men som har mer eller mindre anknytning därtiU. Som exempel
nämns beslut om s. k. trafiktillstånd, innebärande bl. a, tillslånd att besöka
annan ort än tuUplals för lastning eller lossning, beslut om påföljd för
dröjsmål med betalning av tull eller bortförande av gods och beslut som rör
tillämpningen av bestämmelser angående ersättning för kostnader vid
handläggning av tullärende m, ra, I fråga om en del av dessa och andra liknande
beslut kan enligt styrelsens mening raöj-ligen ifrågasättas om de är av sådan
beskaffenhet atl de bör prövas av förvaltningsdomstol. Eftersom en klar
gränsdragning på detla område lorde vara synnerligen svår att göra och de
frågor som här avses kan vara av stor ekonomisk betydelse för den enskilde,
anser styrelsen övervägande skäl tala för att samtliga dessa frågor prövas av
förvaltningsdomstol.
I
samraanhanget framhålls att besvär över beslut av nyss nämnd art bar förekommit
i ytterst ringa utsträckning. Generaltullstyrelsen föreslår att kammarrätts
behörighet, såvitt nu är i fråga, anges omfatta mål om beslut av tullmyndighet
rörande in- och utförsel av varor eller eljest saraman-hängande med tullverkets
befattning med trafiken till och från riket, dock ej sådant beslut rörande
befrielse från eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift, som
meddelats med stöd av Konungens bemyndigande. Denna målbeskrivning täcker
enligt styrelsen även beslut rörande tillämpning av författningsbestämmelser,
till följd av vilka varuägaren kan förlora äganderätten till vara, och en del
andra fall som kan bli föremål för allmän domstols prövning, t. ex. beslut
angående ersättning för gods, som förkommit medan det varit i tullverkets
förvar. Anses det inte lämpligt att förvaltningsdomstol handlägger sådana
frågor, bör enligt styrelsen behövliga undantagsbestämmelser meddelas.
Styrelsen tillstyrker att mål om tillstånd att hålla provianleringsfrilager
prövas av kammarrätt.
Statens
jordbruksnämnd har inget atl erinra mot kommitléns förslag i de nämnda
hänseendena.
Departementschefen.
Som framgår av generaltullstyrelsens remissyttrande är den av kommittén
föreslagna regeln om kammarrätts behörighet i tullmål något oklar. Regeln torde
därför böra jämkas. Vid bestämningen av kammarrätts kompetens synes det
viktigare att reglerna på områdel är entydiga än att man från administrativ
domstols prövning avskär fall i vilka övervägande lämplighetssynpunkter skall
anläggas eller som av annan anledning i och för sig skulle lämpa sig bäst för
prövning av Kungl, Maj:t i slatsrådet. Det synes vidare angeläget att reglerna
blir så enkla och kortfattade som möjligt. Från dessa utgångspunkter förordar
jag att kammarrätts behörighet anges omfatta mål om beslut av tullmyndighet i
samband med in- eller utförsel av vara med undantag dock för sådanl beslut om
befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 125
annan
avgift som meddelats med stöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande. Denna
målrubricering är något mer kortfattad än den generaltullstyreisen har förordat,
men den är avsedd att ha samma sakliga innebörd. Målbeskrivningen är något
vidsträcktare än den kommittén har föreslagit och inbegriper en del typer av
mål som kan dras under allmän domstols prövning. Olägenheterna härav synes
dock ringa i jämförelse med de fördelar av nyss angivet slag som vinns. Endast
i sällsynta undanlagsfall torde den formella möjligheten till dubbel
domstolsprövning komma att utnyttjas i praktiken.
I
likhet med kommittén förordar jag att mål om liUslånd alt hålla provianleringsfrilager
prövas av kammarrätt.
6.
Gällande rätt. EnUgt 2 § 5:o tredje femte leden regeringsrättslagen har
regeringsrätten att pröva mål om taxering till skatt eller annan avgift, om
debitering eller indrivning av ulskylder eller andra avgifter, mål om sjömansskatt
och mål om skyldighet för medlem av kommun eller annan menighet att lämna
bidrag till dess gemensamma utgifter. Här bortses från mål om oljeavgift, som
behandlas i ett senare sararaanhang. Nämnas bör att i praxis viss tvekan har
rått angående innebörden av begreppet »annan avgift». Tveksamheten har bl, a.
gällt vissa avgifter på jordbruksregleringens område. Mål rörande sistnämnda
avgifter har prövats i vissa fall av regeringsrätten och i andra fall i
konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Koinmittén föreslår som huvudregel att mål om tillämpning i enskilda fall av
föreskrifter rörande slalens, kommuns eller annan menighets uttagande av skatt,
avgift eller annal bidrag skall om inte annat föreskrivs i speciella fall
handläggas av kammarrätt. Från huvudregeln gör kommittén två undantag. Del
försia undanlaget omfattar besvär över sådant beslut om befrielse från skatt
ra, ra, sora har raeddelats med stöd av Kungl, Maj:ts beinyndigandé. Sådana
besvärsärenden som f, n, anses böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet
bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas i konselj. Såsom
skäl härför anförs bl. a. att beslutanderätten i denna typ av ärenden primärt
ligger hos Kungl. Maj:t och att billighets- och lämplighetssynpunkter dominerar
i ärendena. Det andra undantaget omfattar befordringsavgifter eller därmed
jämförliga avgifter, vilkas uttagande genom utmätning förutsätter beslul av
allmän domstol. Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt koramitténs mening
inte behövligt att administrativa besvär i ärenden rörande sådana avgifter leds
till förvaltningsdomstol, utan besvären bör prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Kommittén
föreslår att mål om registrering enligt författning rörande skatt eller avgift
skall handläggas av kammarrätt. Som skäl härför åberopas det samband som finns
raellan registreringsföreskrifterna och bestämmelserna i övrigt angående
uttagande av skatt eller avgift.
Remissyttrandena.
Kommitténs förslag lämnas utan erinran av medici-
126 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
nahtgrehen
samt av statens jordbruksnämnd såvitt angår mål om avgifter inom nämndens
verksamhetsområde.
Stcdens
biografbyrå finner övervägande skäl tala för att besvär över beslut rörande de
granskningsavgifter, som byrån tar ut, bör handläggas av Kungl. Maj:t i
statsrådet. Sjöfartsstyrchen förordar att besvär över beslut enligt kungörelsen
(1958:590) om fyr- och båkavgift prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Kontrollstyrelsen anser att ärenden om registrering rörande skatt eller avgift
bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Styrelsen framhåUer alt dessa
ärendens samband med föreskrifterna i övrigt om uttagande av skatt m. m. är av
teknisk art och att ärendena domineras av lämplighetsfrågor, främst av
ekonomisk nalur.
Departementschefen.
Såvitt angår besvärsmål om skaller och andra avgifter synes som allmän,
supplerande huvudregel böra föreskrivas atl kammarrätt skall pröva mål om
beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal förvaltningsenhets
uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift. Begreppet
annan kommunal förvaltningsenhet har härvid samma innebörd som jag har angett
under 4. Från huvudregeln bör, i linje med vad jag har förordat i fråga om
närmast föregående målgrupp, undantag göras för mål om sådant beslut rörande
nedsättning av eller befrielse från skatt eller annan avgift som har meddelats
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande. Vidare bör undantag göras för samtliga
raål rörande sådana avgifter, vilkas uttagande genom utmätning förutsätter
beslut av allmän domslol. Någon begränsning till befordringsavgifter och därmed
jämförliga avgifter synes inte motiverad.
Mål
om registrering enligt författning angående skatt eller avgift synes inte ha
sådant samband med skattens eller avgiftens uttagande att målen, mot de av
kontrollslyrelsen framförda invändningarna, bör hänvisas till handläggning av
förvaltningsdomstol. Jag förordar därför att om inte annat föreskrivs i
specialförfattning - sådana registreringsmål prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
7.
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 5:o sjätte ledet regeringsrätlslagen prövar
regeringsrätten mål om restitution av ulskylder, böter eller andra allmänna
medel. Även i detla sammanhang bortses från oljeavgift, som behandlas för sig
i ett senare avsniti.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén föreslår att mål om återbetalning av ulskylder, böter eller andra
allmänna medel skall om inte annat är speciellt föreskrivet handläggas av
kammarrätt. Undantag görs emellertid dels för fall där beslutet har meddelats
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, dels för fall där beslutet avser
befordringsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars uttagande genom
utmätning förutsätter beslut av allmän domstol.
Departementschefen.
I mål om återbetalning av ulskylder, böter eller
Kungl
Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 127
andra
allmänna medel dominerar intresset av att föreskrifterna på områdel tillämpas
objektivt och konsekvent. Jag föreslår därför den allmänna, supplerande regeln
att sådana mål skall handläggas av kammarrätt. I linje med vad jag har förordat
i fråga om de två närmast föregående målgrupperna bör emellertid undantag göras
för fall där beslutet angående restitution meddelas med stöd av Kungl, Maj:ts
bemyndigande. För mål om uttagande av avgift förordade jag nyss att från den
allmänna regeln ora kammarrätts behörighet i sådana mål skall undantas mål ora
avgift vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol.
Det synes konsekvent att motsvarande undanlag görs också då det gäller mål om
återbetalning av erlagd avgift,
8.
Gällande rätt. Enligt kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående
fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål ra. ra. och kammarrättsstadgan
är kammarrätten i allmänhet sista instans i där anhängig-gjorda anmärkningsmål,
på vilka förordningen (1961: 313) om förfarandel i anmärkningsmäl är
tillämplig, i mål om beslut av länsstyrelse angående avkortning av allmänna
medel, i mål om beslul av förvaltningsmyndighet angående avskrivning av
allmänna medel eller av persedlar samt i mål ora förvaltningsmyndighets beslut
i frågor angående överskoll och brister i försvarsväsendets persedelförråd
(reskontreringsmål).
Med
stöd av 2 § 5:o sjunde ledet regeringsrätlslagen prövar regeringsrätten hos
Kungl. Maj:t fullföljda besvär i anraärknings- och redogörelsemål, samt mål om
avkortning eller avskrivning. Vidare prövar domstolen med stöd av åttonde ledet
i samma moment mål ora förvaltning av eller redovisning för kyrkors,
prästerskapets, undervisningsverks eller fromma stiftelsers inkomster eller
ägodelar.
Förvaltningsdomstolskommittén
m. m. Kommittén föreslår en allmän bestämmelse att anmärkningsmål, inbegripet
redogörelsemål, och avkortningsmål skall prövas av kammarrätt, efiersom målen
har rätlslig karaktär. Sedan statsmakterna avskaffat det s. k.
uppbördsmannaansvaret, vilket har utkrävts i avskrivnings- och
reskontreringsraål, saknas enligt kommitténs mening anledning alt bland de mål,
som skall avgöras av förvaltningsdomstol, ta med avskrivnings- och reskontreringsmål.
Bestämmelsen
i 2 § 5:o åttonde ledet regeringsrätlslagen har enligt Ekbergs tolkning en
mindre vidsträckt innebörd än ordalagen kan ge vid handen. Bestämmelsens
räckvidd har dessutom inskränkts genom nylillkom-raen lagstiftning. Ekberg
föreslog med hänsyn härtill en omrubricering av målgruppen, I remissyttrande
över Ekbergs belänkande frarahöll doraka-pillet och stiftsnämnden i Lund, att
mål om förvaltning av eller redovisning för kyrkors m, fl, inkomster eller
ägodelar numera knappast förekoraraer, och ifrågasatte därför om inte nu
berörda bestäraraelse i Ekbergs förslag helt borde utgå,
Förvaltningsdomslolskommittén har emellertid tagit med dessa mål bland dem som
bör prövas av kammarrätt och benämner mål-
128 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
gruppen mål om redovisning för kyrkliga tillgångar eller
undervisningsverks inkomster och ägodelar samt mål om tillsyn över stiftelser.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande anmärknings-
och avkortningsmål tillstyrks eller lämnas utan erinran av
kriminalvårdsstyrelsen, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån,
skolöverstyrelsen samt domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping.
Förslaget rörande mål om redovisning för kyrkliga
tillgångar m. m. tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och lämnas utan
erinran av domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping.
Kommitténs förslag angående mål om tillsyn över stiftelser
tillstyrks av bl. a. regeringsrättens ledamöter.
Departementschefen. I likhet med kommittén föreslår jag
att här föreskrivs att kammarrätt skall pröva anmärknings- och avkortningsmål
samt mål om tillsyn över stiftelser. I fråga om sliftelsemålen vill jag nämna
att jag längre fram kommer att föreslå att bestämmelser om besvär till kammarrätt
införs i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser. Den lagen äger
emellertid inte tUlämpning på alla stiftelser. Det är med hänsyn härtill som
jag föreslår att i detta sammanhang införs en supplerande bestämmelse om
kammarrätts behörighet i denna typ av mål.
Administrativa besvärsmål rörande redovisning för kyrkliga
tillgångar eller undervisningsverks inkomster och ägodelar torde numera sakna
aktualitet. Såvitt kunnat konstateras vid en genomgång av de mål som regeringsrätten
har avgjort har inget mål av ifrågavarande typ förekommit. Mot denna bakgrund
synes det ligga närmast till hands att inte uppställa någon regel om alt mål av
detla slag skall handläggas av administrativ domstol. Skulle besvär i etl
sådanl ärende någon gång anföras hos Kungl. Maj:t kan det förutsättas att Kungl.
Maj:t, om anledning därtill föreligger, inhämtar förvaltningsdomstols yttrande
innan ärendet avgörs.
9. GäUande rätt. Med stöd av 2 § 16:o första ledet
regeringsrättslagen prövar regeringsrätten raål om meddelande i särskilda fall
av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter
rörande den aUmänna hälsovården och betning av utsäde. Vidare prövar domstolen
med stöd av nionde ledet i samma moment mål om meddelande i särskilda fall av
föreskrift rörande djurs vård och behandling samt mål om tillstånd enligt 8 a §
(tillstånd tUl yrkesmässig hunduppfödning m.m.), mål om förbud eller åläggande
enligt 14 § 4 mom. (förbud att handha djur eller åläggande att avhända sig djur
m, m,) eller om omhändertagande enligt 17 § första stycket (omhändertagande av
djur som är utsatt för djurplågeri) lagen (1944: 219) ora djurskydd.
Förvaltningsdomslolskommillén. Kommittén föreslår som
huvudregel atl det skall tillkomma kammarrätt att pröva mål om beslut som
enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården i särskilt
fall har meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 129
godkännande eUer angående omhändertagande, smittrening,
oskadliggörande eUer liknande åtgärd. Målrubriceringen har i klarhetens
intresse gjorts utförligare än motsvarande målbeskrivning i
regeringsrättslagen. Från den uppställda huvudregeln gör kommittén undantag för
sådana fall i vilka fråga är om skyldighet för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet,
Sora skäl för undantaget anförs att de kommunala åliggandena på hälsovårdens
oraråde kan behöva ses i sådana större sammanhang att det är lämpligast att i
fråga om dem besvärsprövningen handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén
framhåller att undantagsregeln endast avser de särskilda skyldigheter som
kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet kan ha enligt
hälsovårdsförfattningarna. Besvär som kommun anför i egenskap av ägare eller
innehavare av bostadsfastighet e, d, skall omfattas av huvudregeln och således
prövas av karamarrätt. De angivna allmänna korapetensbeslämmelserna är avsedda
att supplera de besvärsbestämmelser som koramittén föreslår för några av de
viktigaste författningarna på hälsovårdens område.
Sararaa
allmänna regler som för mål ora den allmänna hälsovården föreslår koraraittén
för mål rörande förebyggande eller bekämpande av djur-eller växtsjukdomar samt
för mål rörande djurs vård eller behandling. Såsom skäl för alt uppställa
gemensararaa regler på alla dessa områden anför kommittén bl, a, att den
reglering som införts till förebyggande och bekämpande av djursjukdomar är
besläktad med och i stor utsträckning samordnad med den sanitära kontrollen,
vartill kommer att samma författning kan ha det dubbla syftet att förebygga
smittas spridande till människor och tm djur. Mål ora djurs vård och behandling
och mål om förebyggande och bekämpande av djursjukdomar har vissa
anknytningspunkter. Med hänsyn härtill synes det kommittén rationellt att
sarama allmänna regler ställs upp för dessa två grupper av mål. Föreskrifterna
om förebyggande och bekämpande av växtsjukdomar företer betydande likheter med
bestämmelserna till förhindrande av människo- och djursjukdomar. I en del fall
har författningarna angående växtsjukdomar dessutom mer eller mindre till
syfte att förebygga skador på djur och människor. Kompetensfördelningsreglerna
synes därför böra överensstämma. Med växtsjukdomar förstås i samraanhanget
även växtskador som har förorsakats av växtskadedjur.
Remissyttrandena.
Kommitténs förslag rörande hälsovårdsmålen liUslyrks av medicinalstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen förklarar att styrelsen inte har någon erinran mot förslagen
rörande målen om djurs vård och behandling samt om förebyggande och bekämpande
av djur- och växtsjukdomar. Statens institut för folkhälsan, veterinärslyrelsen
och statens våxtskydds-anstalt uttalar generellt att de inte har något att
erinra mot förslagen rörande deras verksamhetsområden.
Departementschefen. Kommitléns förslag till allmänna
bestämmelser om kammarrätts behörighet att handlägga mål rörande den allmänna
hälsovår-
5 11564
130 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
den, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eUer
växtsjukdomar samt rörande djurs vård eller behandling har tUlstyrkts eller
lämnats utan erinran av berörda fackmyndigheter. Även jag ansluter mig till
förslaget. Den av kommittén förordade undantagsbestämmelsen synes i
förtydligande syfte böra anges omfatta fall där fråga är om skyldighet som
enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet.
Sistnämnda begrepp har därvid den innebörd som jag har angett förut under 4. I
det följande återkommer jag till ett par av de viktigaste författningarna på
hälsovårdens område och föreslår att besvärsbestämmelserna i dessa ändras så
att den avsedda kompetensfördelningen direkt kommer tiU uttryck där.
10. GäUande rätt. Enligt 2 § 17:o fjärde ledet
regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om disciplinär
bestraffning, om avstängning från tjänstgöring samt om skiljande från allmän
tjänst eller därmed järaförligt uppdrag annorledes än i samband med
förflyttning.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att nu
angivna typer av mål även i fortsättningen skall handläggas av administrativ
domstol och att de skall prövas av kammarrätt. Enligt kommitténs förslag skall
vidare kammarrätt handlägga också mål om förordnande angående läkarundersökning,
varvid kommittén i första hand åsyftar sådana beslut rörande befattningshavare
i allmän tjänst. Kommittén förklarar att det är vanligt att Kungl. Maj:t i
statsrådet inhämtar regeringsrättens yttrande i besvärsärenden av detta slag.
Enligt kommitténs raening talar övervägande skäl för att det ytterligare steget
tas att ärendena förs över till förvaltningsdorastols kompetensområde.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande mål om
disciplinär bestraffning, avstängning från tjänstgöring och skiljande från
allmän tjänst m. m. tillstyrks eller lämnas utan erinran av JK,
kriminalvårdsstyrelsen, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån,
universitetskanslersåmbetet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens avtalsverk samt domkapitlet och stiftsnåmnden i Linköping. I fråga om
besvär över beslut om tvångsent-ledigande utan samband med disciplinär
bestraffning anför postverket och domänstyrelsen vissa betänkligheter mot
koramitténs förslag. Postverket vill emellertid inte motsätta sig förslaget med
hänsyn till de önskemål som partema på arbetsmarknaden har uttalat rörande
instansordningen i dessa mål.
Förslaget rörande mål om förordnande angående
läkarundersökning av befattningshavare i allmän tjänst lämnas utan erinran av
kriminalvårdsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statistiska centralbyrån, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen.
Departementschefen. Jag ansluter mig lill kommitténs
förslag att kammarrätt skall pröva mål om förordnande angående
läkarundersökning av befattningshavare i allmän tjänst, mål om disciplinär
bestraffning, mål om avstängning från tjänstgöring samt mål ora skiljande från
allraän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med
förflyttning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 131
Vad särskilt angår det sistnämnda slaget av mål vill jag
framhåUa att de enskildas intresse av anställningstrygghet talar för att
administrativa besvärsmål om tvångsentledigande hänförs till
förvaltningsdomstols kompetensområde. Detta intresse synes vara så starkt att
det bör få väga över de synpunkter som kan åberopas till förmån för att Kungl.
Maj:t i statsrådet bör få pröva sådana besvärsmål.
11. Gällande rätt. Enligt 2 § 17:o nionde ledet
regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om
föreläggande vid vite och mål om utdömande av vite utom i vissa i lagrummet
angivna undantagsfall. Undantagsfallen behandlas i det följande vid genomgången
av materiella författningar på skilda förvaltningsområden. Framställningen bär
avser den supplerande huvudregel som bör gälla för vitesmålen när inte annat är
föreskrivet i specialförfattning.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén anser att huvudregeln fortfarande bör vara att mål ora föreläggande
vid vite skall avgöras av förvaltningsdomstol och föreslår att målen skall
prövas av kammarrätt. Från huvudregeln gör kommittén ett allraänt undantag för
fall där vitesföreläggandet avser att framtvinga fullgörandet av en skyldighet
som åligger kommun, landstingskommun eller annan, borgerlig eller kyrklig,
kommunal förvaltningsenhet på grund av dess speciella ställning. Som skäl för
undantaget anför kommittén att i ärenden av ifrågavarande slag hänsyn ofta
måste tas till vad som är ändamålsenligt beträffande den kommunala
verksamheten. I en del fall måste föreläggandefrågan avgöras på grundval av
överväganden om vad som är lämpligl med tanke på hela landets intressen. Under
sådana förhållanden anser komraittén att övervägande skäl talar för att
överprövningen av vitesförelägganden mot kommun eller annan kommunal enhet
handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Undantaget är inte avsett att omfatta
vitesförelägganden som riktar sig mot en kommunal enhet i dess egenskap av
fastighetsägare e. d. I ärenden av sistnämnda typ är nämUgen kommunen att
likställa med en enskild, och i sådana ärenden skall enligt kommitténs förslag
överprövningen i enlighet med huvudregeln ankomma på administrativ domstol.
Kommittén föreslår att administrativa besvärsmål om
utdömande av vite undantagslöst skall avgöras av förvaltningsdomstol. Som skäl
härför åberopas den utpräglat rättsliga karaktär som denna typ av mål har.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag till supplerande
regler rörande mål om föreläggande vid vite tillstyrks eller lämnas utan
erinran av skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Sveriges
advokatsamfund. Länsstyrelsen i Gotlands län anser sig inte kunna tiUstyrka
undantaget att mål om vitesföreläggande mot kommun m. fl, skall avgöras av
Kungl, Maj:t i statsrådet. Samtliga vitesförelägganden bör enligt
länsstyrelsens mening prövas av administrativ domstol, åt vilken tryggt bör
kunna överlämnas att beakta de förhållanden under vilka kommunala myndigheter
har att arbeta.
132 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Även länsstyrelsen i Blekinge lån ifrågasätter
lämpligheten av nyssnämnda särregel.
Förslaget rörande mål om utdömande av vite lämnas utan
erinran av kammarkollegiet och skolöverstyrelsen.
Departementschefen. I likhet med kommittén föreslår jag
att huvudregeln skall vara att mål om föreläggande vid vite skall prövas av
kammarrätt. De av kommittén anförda skälen för att i sammanhanget undanta mål
om sådana vitesförelägganden, som avser att framtvinga att komraun eller annan
kommunal enhet fullgör sina offentligrättsliga skyldigheter, synes mig bärande.
Jag förordar därför i linje med vad jag har föreslagit i andra sammanhang
att från den angivna huvudregeln görs undantag för fall där fråga är ora
skyldighet som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal
förvaltningsenhet. Sistnämnda begrepp bar också här den innebörd som angetts
under 4.
Jag ansluter mig också till kommitténs förslag att mål om
uldömande av vite undantagslöst skall prövas av förvaltningsdomstol.
12. Gällande rätt. Enligt 2 § 17 :o tionde och tolfte
leden regeringsrättslagen tillkommer det regeringsrätten att pröva mål om häktads
vård och behandling, mål om verkställande av straff eller annan brottspåföljd
och mål om verkställande av intagning i arbetsanstalt.
Förraltningsdomstolskommittén.
Kommittén anser att rättssäkerheten kräver att mål om beslut sora i särskilt
fall har meddelats angående behandling av häktad eller den sora anhållits
eller gripits för brott eller på annan grund tillfälligt hålls i förvar eller
angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning
i arbetsanstalt prövas av administrativ domstol och inte av Kungl. Maj:t i
statsrådet. Målen skall enligt kommitténs förslag handläggas av kammarrätt.
Sådana beslut om behandlingen av häktade m. fl. eller angående verkställighet
av straff m, ra,, vilka är av generell natur, har enligt kommitténs uppfattning
en annan karaktär än beslut som meddelas i särskUda fall. Som exempel på beslut
av generell natur nämner kommittén bl. a. av kriminalvårdsstyrelsen med stöd av
lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt meddelade bestämmelser om
intagens rätt att köpa varor, som tillhandahålls vid anstalt, och om grunder
för fördelningen av intagens inkomster av arbete. Beslut av denna typ är av
författningsliknande natur och bör enligt kommitténs mening i sista hand prövas
av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrker
kommitténs förslag.
Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs
förslag förordar jag att kammarrätt skall pröva mål om beslut som för sårskilt
fall har meddelats angående behandlingen av häktad eller den som har anhållits
eller gripits för brott eller som av annat skäl hålls i förvar tillfälligt
eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av
intagning i arbetsanstalt.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 133
13. GäUande rätt. Enligt 2 § 18:o regeringsrättslagen
ankommer det på regeringsrätten att pröva händräckningsmål.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att sådana
mål även i fortsättningen bör prövas av administrativ domstol och föreslår att
målen skall handläggas av kammarrätt.
Departementschefen. På grund av handräckningsmålens
utpräglat rättsliga karaktär är det lämpligt att besvär i sådana raål prövas
av förvaltningsdomstol. Jag föreslår att en allmän regel om kararaarrätts
behörighet i sådana mål tas in i förevarande lag.
2§ Departementschefen. Det kan befaras att bestämmelserna
i denna lag om att besvär skall anföras hos kammarrätt i stället för hos Kungl.
Maj:t inte uppmärksammas i en del fall. Det skulle på grund av lagstiftningens tekniska
konstruktion vara stötande om en klagande, som anför besvär hos Kungl. Maj:t i
fall som avses i 1 §, skulle kunna lida rättsförlust därigenom. Jag förordar
att i lagen föreskrivs att, ora i mål som avses i 1 § besvärshandling har
komrait in lill statsdeparteraenten inora föreskriven besvärstid, talan skall
anses fullföljd i rätt tid till kammarrätt.
3. Förslaget till lag om ändring i giftermälsbalken
Gällande rätl. Enligt 2 kap. 1 § giftermälsbalken får den
som är under 18 år inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det
län där den underårige har silt hemvist. Enligt 2 kap. 5 § får den som är
sinnessjuk eller sinnesslö ingå äktenskap endast om socialstyrelsen finner
skäligt tillåla äktenskapet. Besvär över beslut av länsstyrelse eller
socialstyrelsen i dessa ärenden prövas f. n. av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Det skall tilläggas atl den som är under 20 år och inte
förut har varit gift ej får ingå äktenskap utan föräldrarnas samtycke. Vägras
samtycke kan allmän domstol på ansökan tillåta äktenskapet, ora skäl till
vägran prövas ej vara för handen. Tillstånd av Kungl. Maj:t krävs för äktenskap
mellan ett syskon och det andras avkomling och för äktenskap mellan dem, av
vilka den ene har varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande
led (2 kap. 2, 4, 8 och 9 §§ giftermälsbalken).
Förvaltningsdomsfolskommittén. Enligt koramitténs förslag
skall besvär över länsstyrelses beslut enligt 2 kap. 1 § gifiermålsbalken och
besvär över socialstyrelsens beslut enligt 2 kap. 5 § handläggas av kammarrätt.
Såsom skäl för denna ändring av kompetensfördelningen åberopar kommittén, att
redan dispensärendenas personrättsliga konsekvenser talar för en prövning av
administrativ domslol. Härtill kommer enligt koramittén att den lämplighetsprövning,
som skall göras i dessa ärenden, är av den natur att den
134 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
väl lämpar sig för förvaltningsdomstol.
Lämplighetsprövningar av besläktad nalur görs i andra sammanhang både av
administrativ domstol och av allmän domstol. Såvitt angår åldershindret
erinras om att en liknande prövning görs av allmän domstol, när i anledning av
föräldrarnas vägran att lämna samtycke till underårigs giftermål ansökan har
gjorts om allmän domstols tillåtelse till äktenskapet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds av
regeringsrättens ledamöter och stiftsnämnden i Linköping. Dåvarande
socialstyrelsen tillstyrkte förslaget under förutsättning att i bl. a. dessa
mål kammarrätt får den av styrelsen föreslagna sammansättningen. Medicinalstyrelsen
anser i likhet med kommittén alt målen enligt 2 kap. 5 § gifiermålsbalken bör
prövas av administrativ domstol. Länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län
samt domkapitlet i Linköping uttalar sig däremot för bibehållande av nuvarande
instansordning. Detsamma gör länsstyrelsen i Uppsala län såvitt gäller målen
enligt 2 kap. 1 § giftermälsbalken.
Departementschefen. Förvallningsdomstolskommittén har
anfört vägande skäl för en överflyttning till administrativ domstol av
prövningen av besvär över länsstyrelses beslut enligt 2 kap. 1 §
gifiermålsbalken och socialstyrelsens beslut enligt 2 kap, 5 § samma balk. Å
andra sidan kan skäl också åberopas för att besvärsärendena får ligga kvar hos
Kungl, Maj :t i statsrådet. Då jag skall ta stäUning i denna
kompetensfördelningsfråga lägger jag stor vikt vid att förvaltningsdomstol är
väl skickad att pröva ärenden av denna arl och att det på flera andra områden
ankomraer på domslol att göra lämplighetsprövningar av liknande art. En
överflyttning ligger vidare i linje med nu rådande strävanden att befria Kungl,
Maj:t i statsrådet från avgörandet av individuella besvärsärenden som inte är
av den natur att de behöver förbehållas regeringsmakten därför alt ärendenas
avgörande ingår som ett led i bevakandet av det allraännas intressen. Enligt
min mening talar övervägande skäl för att Kungl, Maj:t i statsrådet befrias
från handläggningen av nu ifrågavarande besvärsärenden. Jag föreslår därför att
ärendenas prövning flyttas över till kammarrätt. Bestämmelser om kammarrätts
behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget.
4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:434) om
fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående
Gällande rätt. Enligt 2 § 15:o andra ledet regeringsrättslagen
tillkommer det regeringsrätten att pröva besvärsmål om utfärdande av intyg
enligt .' kap. 3 § gifiermålsbalken och äktenskapscertifikat samt besvärsmål om
företagande av vigsel. Bestämmelser om fullföljdsordningen i sådana mål finns i
lagen om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps
ingående.
Kungt, Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971 135
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena.
Kommittén föreslår att mål om lysning eller ahnat kungörande till äktenskap,
utfärdande av äktenskapscertifikat samt företagande av vigsel skall handläggas
av karamarrätt. Domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping förklarar
alt de inte har något att erinra mot förslaget.
Departementschefen.
Jag föreslår att den nu på regeringsrätten ankommande prövningen av mål om
utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 § gifiermålsbalken och
äktenskapscertifikat och om företagande av vigsel skall flyttas över på
kammarrätt. Bestämraelser om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i
ändringsförslaget. I detta sammanhang synes det lämpligt att upphäva den
särskilda besvärstidsbestämmelsen i den lag som nu ändras.
5. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Departementschefen. I enlighet med vad
förvaltningsdomstolskoramittén har förordat föreslår jag att besvär över
länsstyrelses beslut enligt 8 kap. föräldrabalken om barnavårdsman skall prövas
av kammarrätt i stället för, såsom f. n. är fallet med stöd av 2 § 2:o femte
ledet regeringsrättslagen, av regeringsrätten.
EnUgt 2 §
2:o femte ledet regeringsrättslagen ankommer det också på regeringsrätten atl
pröva mål enligt 21 kap. föräldrabalken om verkställighet av dom eller beslut
rörande vårdnad m. m. Detta kapitel i föräldrabalken tiUkom år 1967 (1967:712)
och kommittén har följaktiigen inte kunnat behandla frågan om
kompetensfördelningen i dessa mål. Det är emellertid uppenbart att målen är av
den art att de bör avgöras av förvaltningsdomstol. Målen bör prövas av
kammarrätt. Bestämmelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i
ändringsförslaget.
6. Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen
(1965:290)
Gällande rätt. Frågor om förvärvstillstånd enligt denna
lag handläggs av lantbruksnämnd, lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj:t. Talan mot
beslut av lantbruksnämnd föres hos lantbruksstyrelsen, över lantbruksstyrelsens
beslut får besvär anföras hos Kungl. Maj:t (15 §).
Har någon förvärvat egendom genom inrop på exekutiv
auktion under sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid
vanligt köp, skall han som regel inom viss tid åter försälja egendomen. Om
inropet har skett för att skydda någon inroparens fordran eller rättighet, kan
länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med egendomens avyttrande om
sannolika skäl visas att i annat fall förlust skulle uppkomma för inroparen.
136 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Avyttras
ej egendomen inom föreskriven tid skall länsstyrelsen på framställning av
lantbruksnämnden förordna all egendomen skall säljas på offentiig auktion
(12§).
Samtiiga
besvärsmål enligt denna lag torde i sista instans avgöras av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén anser att mål om förordnande om försäljning på offentlig auktion
såsom rättsärende bör handläggas av administrativ domstol. Sak samma föreslås
i fråga om mål om anstånd med avyttring av egendom som har inropats på exekutiv
auktion.
övriga
mål bör enligt komraitténs mening även i fortsättningen avgöras i konselj.
Kommittén erinrar i detla sammanhang om att enligt 7 § i vissa fall i tillslåndsbeslut
skall utsättas vite för underlåtenhet att infria gjord utfästelse. Kommittén
förklarar att elt sådant vitesbeslut äger så nära samband med
tillståndsfrågan, att besvär rörande vilesbeslutet bör prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet i egenskap av högsta tillståndsmyndighet enligt jordförvärvslagen.
Vilesbeslutet bör betraktas såsom en del av tillstånds-beslutet.
Remissyttrandena.
Lantbruksstyrelsen förklarar sig inte ha något alt erinra mot kommitténs
förslag. Sveriges advokatsamfund anser däremot all mål enligt jordförvärvslagen
bör avgöras av administrativ domstol i alla fall där inte enligt
jordförvärvskungörelsen avgörandet har förbehållits Kungl. Maj:t eller
överlämnats till Kungl. Maj:t av lantbruksstyrelsen. Även om det kan förefalla
egendomligt att ärenden enligt jordförvärvslagen ibland hänförs till
administrativ dorastol och ibland till Kungl. Maj:t i statsrådet, får det ändå
enligt samfundets mening anses vara av värde att i möjligaste män bereda
medborgarna rättsskydd.
Departementschefen.
Jag anser i likhet med kommittén starka skäl tala för att alla mål om tUlstånd
enligt jordförvärvslagen även i fortsättningen prövas i konselj. I motsats till
kommittén anser jag att samma besvärsordning bör gälla även för mål om anstånd
enligt 12 § och om förordnande att egendom skall säljas på offentlig auktion.
De olika frågornas samband med varandra kan medföra komplikationer om vissa mål
hänvisas till prövning av administrativ domstol. Bestämmelser om
kompetensfördelningen i enlighel med det sagda har tagits in i
ändringsförslaget.
7.
Förslaget tm lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag
Gällande
rätt. Enligt 2 § ll:o fjärde ledet regeringsrättslagen ankommer det på
regeringsrätten att pröva mål, huruvida faslighet är av beskaffenhet att den
får förvärvas av bolag eller förening. Sådana mål kan uppkomma i
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 137
anledning av länsstyrelses prövning av frågan om rätl för
bolag eller förening att förvärva fastighet raed stöd av 4 § i förevarande
lag. övriga mål enligt lagen avgörs i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt mål
om prövning enligt 4 § skall föras lill kammarrätt. Då prövningen avser egendomens
beskaffenhet och behovet av densamma för bolaget eller föreningen, kan
prövningen anses vara av rättslig karaktär. Samma besvärsordning föreslås i
fråga om mål om förordnande om atl fastighet, som har förvärvals genom inrop
på exekutiv auktion under sådana förhållanden att tillstånd skulle ha krävts
vid vanligt köp, skall försäljas på offentlig auktion (7 §). Enligt 17 § skall
utländsk medborgare, som har förvärvat fast egendom, inmutat mineralfyndighet
m. m. här i riket men ej är bosatt i Sverige, ha ett i orten bosatt ombud och
göra anmälan härom hos länsstyrelsen. Har han försummat det kan länsslyrelsen i
förekommande fall utse ombud (17 §). Besvär över länsstyrelses beslut i sådant
fall bör enligt kommitténs mening handläggas av administrativ domstol med
hänsyn till ärendets likhet med de till allmän domstols kompetensoraråde
hörande ärendena om förordnande av god man för bortovarande. övriga mål
enligt denna lag bör enligt kommittén även i fortsättningen avgöras i konselj.
Anmärkas bör alt då kommitténs betänkande avgavs ansökan om anstånd med
avyttring enligt denna lag skulle göras direkt hos Kungl. Maj:t.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser alt mål om
prövning enligt 4 § i huvudsak rymmer lämpUghelsfrågor och därför bör handläggas
i konselj. Styrelsen erinrar om att beslut enligt jordförvärvslagen (1965: 290)
inte prövas av administrativ domstol.
Departementschefen. Jag ansluler mig till kommitténs
förslag att mål om prövning enligt 4 § och raål ora utseende av ombud för
utländsk medborgare skall prövas av kammarrätt. Även om, som
lantmäteristyrelsen säger, prövningen enligt 4 § rymmer lämplighetsfrågor, är
dock dessa frågor av annat slag än frågorna i tiUståndsärenden enligt 1 och 2
§§. övriga ärenden enligt lagen, däribland ärenden angående anstånd med
avyttring och ärenden angående förordnande om försäljning på offentUg auktion,
bör lämpligen handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser i ämnet i överensstämmelse med del sagda har
tagits in i ändringsförslaget.
8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1933:269) om
ägofred
Gällande rätt. Lagen om ägofred behandlar frågor om vård
av hemdjur, om stängselskyldighel, om rätt till gemensamt bete och om
betesreglering. Väcks fråga om stängselskyldighet eller betesreglering skall
saken prövas vid syneförrättning, om inte sakägarna kan enas på annat i lagen
närmare
5t11564
138 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
angivet sätt (21 §). Länsstyrelsen beslutar om
syneförrättning och förordnar förrättningsman (23 §). Inträder efter det att
stängselskyldighet eUer betesreglering har blivit i laga ordning bestämd
ändrade förhållanden, kan fråga uppkomma om att pröva saken vid särskild
syneförrättning. Om förordnande till sådan gäller vad i 23 § är föreskrivet (40
§). Då i laga ordning bestämts att vissa sakägare gemensamt skall hålla
stängsel eller utföra arbete för betesmarks inhägnande och anordnande för
belesbruk och sakägarna är fler än två, anses dessa bilda en stängsel- eller
belessamfällighet, som skall ha en styrelse (41 §). Länsstyrelsen har att
fastställa stadgar för stängsel- eller belessamfällighet, om sakägarna antar
sådana (41 §). Länsstyrelsen får vidare i vissa fall utse syssloman att handha
samfällighetens angelägenheter och företräda sakägarna samt bestämmer arvode åt
sysslomannen (42 och 43 §§).
Enligt 2
§ 13:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om
länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning,
vattenavledning eller flottning eller till annan dyUk förrättning. Med stöd av
denna föreskrift skall mål enligt 23 och 40 §§ lagen om ägofred avgöras av
regeringsrätten.
Enligt 2
§ 4:o första ledet regeringsrättslagen skall regeringsrätten avgöra bl. a. mål
om ersättning för visst uppdrag. Med stöd av denna bestämmelse har
regeringsrätten att pröva mål om ersättning till syssloman enligt 42 och 43 §§
lagen om ägofred.
övriga mål enligt denna lag torde prövas av Kungl. Maj:t i
slatsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén föreslår alt mål som nu ankommer på regeringsrätten även i
fortsättningen skall prövas av administrativ domstol, i första hand
kammarrätt. Samma besvärsordning föreslås också, för alt få överensstämmelse
med andra likartade mål, för mål ora fastslällelse av stadgar för stängsel-
eller belessamfällighet enligt 41 § och mål om förordnande eller entledigande
av syssloman enligt 42 ocb 43 §§. övriga administrativa besvärsmål enligt
lagen om ägofred, vilka kan fullföljas lill Kungl. Maj:t, bör enligt kommitténs
mening även i fortsättningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs
förslag, som har lämnats utan erinran i remissyttrandena. Föreskrifter om
besvär i överensstämmelse härmed har tagits in i ändringsförslaget.
9 och 10. Förslagen tUI lag om ändring i lagen (1952:166)
om häradsall-männingar och till lag om ändring i lagen (1952:167) om
allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna
Gällande rätt. Vad angår lagen om bäradsallmänningar
gäller följande kompetensfördelning. På regeringsrätten ankommer att avgöra
raål om be-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 139
svär över beslut på delägar- eller allmänningsstämma (2 §
2:o första ledet regeringsrätlslagen), mål om beslut av länsstyrelse rörande
utlysande av delägar- eller allmänningsstämma enligt 37 eller 38 § (2 § 3:o),
mål om avlösning av rätt till delaktighet i häradsallmänning enligt 8 § (2 §
10 :o tredje ledet) och mål om vitesföreläggande enligt 17 § (2 § 17:o nionde
ledet), övriga mål enligt denna lag prövas i konselj.
I fråga om lagen om allmänningsskogar gäller motsvarande
kompetensfördelning. Mål om beslut på delägar- eller allmänningsstämma, mål om
beslut av länsstyrelse rörande utlysande av sådan stämma enligt 36 eller 37 §,
mål om avlösning av rätl till delaktighet i allmänningsskog enligt 7 a § och
raål om vitesföreläggande enligt 16 § prövas av regeringsrätten, övriga mål
avgörs i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt de
mål, som nu prövas av regeringsrätten i sista instans, även i fortsättningen
förs till förvaltningsdomstol, i första hand kammarrätt. Samma instansordning
föreslås för mål om länsstyrelses beslut i anledning av ansökan om
införlivande av mark med häradsallmänning eller allmänningsskog (13 § lagen om
bäradsallmänningar och 12 § lagen om allmänningsskogar). I övrigt föreslås
inte någon ändring i gällande kompetensfördelning.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen förklarar att
kärnfrågan i mål om införlivande av mark med häradsallmänning eller
allmänningsskog utan tvekan är huruvida den tilltänkta införlivningen är
lämplig med hänsyn till skogsbruket i orten. Då lämplighetsfrågan därför måste
tiUmätas avgörande vikt vid prövning av införlivningsärende, bör enligt
lantmäteristyrelsens raening klagan över länsstyrelses beslut i sådana frågor
avgöras av Kungl. Maj:l i statsrådet.
Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser
jag övervägande skäl tala för all besvärsmål rörande införlivande av mark med
häradsallmänning eller allmänningsskog även i fortsättningen prövas i konselj.
I övrigi ansluter jag mig lill vad kommittén har förordat. Besvärsföreskrifter
i överensstämmelse därmed har tagils in i lagförslagen.
11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 596) om
rätt tUl fiske
Gällande rätt. Ora ägare till oskiftat fiske eller fiske
som är samfällt för två eller flera fastigheter inte kan komma överens om hur
fisket skall nyttjas, kan länsstyrelsen på ansökan av en av dem lämna
föreskrifter i ämnet (24 §). Enligt 28 § skall i varje gren av vattendrag och
sund där fisken har sitt drev finnas fiskådra i djupaste vattnet. Fiskådra
skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång (29 §). Under
vissa i lagen närmare angivna förhållanden kan länsstyrelsen förordna att
fiskådra skall gå i annan del av vattnet (28 §) eller medge undanlag från
140 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
förbudet alt sätta ul fiskeredskap i fiskådra (29 §). Om
innehavare av enskilt fiske vansköter fisket kan länsslyrelsen fastställa de
föreskrifter rörande fiskets bedrivande som befinns nödvändiga för atl
avhjälpa vanskötseln (fiskeriplan). Därvid kan länsstyrelsen föreskriva vite
för underlåtenhet att följa planen. På länsstyrelsen ankommer också att utdöma
förelagt vite om sakägare inte följer fiskeriplan och vitet med hänsyn till omständigheterna
inte befinns obilligt. Beslut om fiskeriplan kan återkallas (30' 32 §§).
Administrativa besvärsmål enligt denna lag handläggs av
Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Mål om beslut enligt 24 §
bör enligt kommitléns mening prövas av adminislraliv domslol. Vad beträffar
länsstyrelses beslut rörande fiskådra förklarar kommittén att besvärsprövningen
i slor utsträckning torde avse den rättsliga frågan, huruvida någon som ej
samtyckt till åtgärden kan antas lida märkligt förfång eller ej. Den
lämplighetsprövning som därutöver måsle ske är besläktad med bedömningar som
vattendomstol i vissa fall har att göra. På grund därav föreslår kommittén atl
också mål om fiskådra skall avgöras av administrativ domslol.
Kommittén förklarar att utdömande av vite är en typiskt
judiciell åtgärd. Mål om utdömande av vite enligt 32 § bör därför enligt
kommitténs mening avgöras av administrativ domstol, övriga mål rörande
fiskeriplan bör däremot fortfarande avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran
av regeringsrättens ledamöter och fiskeristyrelsen. Sveriges advokatsamfund
anser däremot alt raål ora fastställelse och återkallelse av fiskeriplan bör
avgöras av administrativ dorastol.
Departementschefen. Jag ansluter mig lill kommitténs
förslag att överföra besvärsmål enligt 24, 28 och 29 §§, sora i huvudsak
endast angår enskilds rätt, till administrativ domstol. Likaledes anser jag
att mål om utdömande av vite enligt 32 § bör prövas av förvaltningsdomstol,
övriga mål om fiskeriplan bör däremot avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet,
eftersom det är ett viktigt allraänt intresse att de svenska fiskevatlnen
nyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Bestämmelser ora besvärsräit i enlighet med
det sagda har tagits in i ändringsförslaget. I förslaget har också beaktats den
ändring i 41 §, som har föreslagits riksdagen i prop. 1970: 13 angående nya
bestämmelser om delgivning.
12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:130) om
fiskevårdsområden
Gällande rätt. Lagstiftningen om fiskevårdsområden syftar
till att tillgodose ett samfäUt ordnande av fiskeförhållandena och främjande
av fiskerätts-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 141
ägarnas gemensamma intressen. Delägare i ett
fiskevårdsområde är ägama till det fiske som ingår i området. För all
fiskevårdsområde skall få bildas krävs samtycke av viss kvalificerad majoritet
av delägarna. Beslul om att bilda fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen
efter ansökan av delägare, kommunen, fiskeriintendent eller lantbruksnämnd. Om
delägarna inte är ense skall frågan om att bilda fiskevårdsområde prövas vid
förrättning av förrättningsman, sora länsstyrelsen utser. Fordras särskild
fackkunskap för utredning i samband med förrättningen, får länsstyrelsen på
begäran av förrältningsmannen förordna sakkunnigt biträde åt honom. För fiskevårdsområde
skall finnas styrelse, sora bl. a. kan besluta ora uttaxering hos delägarna för
betalning av förfallen gäld. Menar delägare, att beslut som fattats vid sammanträde
med delägarna eller beslut av styrelsen om uttaxering inte har tillkommit i
behörig ordning eller all del eljest strider mot lag eller författning eller
mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, får talan föras hos
länsstyrelsen genora besvär.
Besvär över länsstyrelses beslut ora förordnande av
förrällningsman torde tillhöra regeringsrättens kompelens med stöd av 2 § 13:o
första ledet regeringsrättslagen, enligt vilken bestämmelse regeringsrätten
har atl pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande
dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning.
övriga besvärsmål torde avgöras av Kungl. Maj :t i
statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att den
prövning av länsstyrelse, som i olika sammanhang skall ske, väsentligen har
till uppgift att skapa garantier mot majoritetsmissbruk och mol kränkning av
tredje mans intressen. Den lämplighetsprövning, som i viss utsträckning skall
äga rum, är inte sådan, sora behöver förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet.
Kommittén föreslår därför att det skall ankomma på administrativ domstol att
handlägga samtliga mål om länsstyrelses beslut enligt lagen.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag läranas utan erinran
av regeringsrättens ledamöter och lantmäteristyrelsen. Fiskeristyrelsen
däreraot förordar att den nuvarande kompetensfördelningen behålls. Som skäl
härför åberopas bl. a. att tvister vid bildande av fiskevårdsområden ofta
gäller rena lämplighets- och skälighetsfrågor, sora föga lärapar sig för en
domstolsmässig bedömning.
Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag, som
väl ansluter sig till den kompetensfördelning, som kommittén föreslår på
närbesläktade områden. Jag vill tillägga, att sedan kommittén avgav sitt
betänkande, bestämmelsen om att länsstyrelse kan utse sakkunnigt biträde åt
förrättningsman har tillkommit genora lagändring år 1969 (1969:337), I överensstämmelse
med vad som gäller för beslut ora liknande förordnanden enligt 22 § lagen
(1939: 608) om enskilda vägar föreslås att talan mot länsstyrelses beslut
angående förordnande av sakkunnigt biträde enligt 17 § lagen om
fiskevårdsområden inte får föras. Bestämmelser i enlighet med det anförda har
tagits in i ändringsförslaget.
142 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
13. Förslaget till lag om ändring i lagen (1938: 274) om
rätt tiU jakt
Gällande rätt. För att främja jaktvården kan beslutas att
vissa fastigheter skall tillsammans under minst 10 och högst 25 år utgöra ett
jaktvårdsområde (10 § 1 mom,). Väcks förslag om att bilda jaktvårdsområde och
enas inte samtliga fastighetsägare, skall förslaget prövas vid förrättning.
Sådan förrättning skall hållas av förrältningsman som länsstyrelsen förordnar
(10 § 2 mom,). Beslut om att bilda jaktvårdsområde måste för atl bli giltigt
biträdas av viss kvalificerad majoritet av faslighelsägarna (10 § 3 mom,) och
fastställas av länsslyrelsen (11 § 1 mom.). Länsstyrelsen skall vid
fastställelseprövningen tillse, att beslutet tillkommit i laga ordning samt
överensstämmer med lag och författning, att det är tjänligt för jaktvårdens
främjande och att det inte kränker enskild rätt. Vad nu sagts om bildande av
jaktvårdsområde gäller också i huvudsak om beslut sora kan fattas rörande
jaktvårdsområdes fortbestånd eller omfattning enligt 10 § 5 och 6 mom.
Länsstyrelsen kan under vissa förutsättningar besluta om
utvidgning eller inskränkning i jaktvårdsområde (11 § 2 mom.).
Beslut om jaklvårdsområde gäller även mot ny
fastighetsägare (12 §
1 mom.).
13 §
innehåller bestämmelser om beslut vid sammanträde med faslighets-ägarna inom
jaklvårdsområde. Menar den vars rätt berörs av beslul, som fattas angående
jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt inom jaklvårdsområde, att beslutet
inte har tillkommit i behörig ordning eller alt del eljest strider mot lag
eller författning eller kränker hans enskilda rätt, kan han anföra besvär över
beslutet hos länsstyrelsen (13 § 4 mom.).
I 24 §
meddelas bestämmelser om åtgärder mot viltskador. För att förhindra sådana kan
länsstyrelsen förelägga jakträttsinnehavaren att vidta förebyggande ålgärder.
Underlåter jakträttsinnehavaren att rätta sig efler föreläggandet kan
länsstyrelsen förordna om jakt på hans område av särskilt utsedda jägare (1
mom. första stycket). Motsvarande bestämraelser om föreläggande och
tvångsavjagning gäller om det föreligger påtaglig fara för att sammanstötning
mellan motorfordon och älg kan förekomma (1 mom. tredje stycket). Beträffande
område, där det finns stam av vildkanin eller vildmink, kan länsstyrelsen
förordna att särskilt av länsstyrelsen utsedda jägare skall bedriva jakt efter
sådant djur för att söka utrota stammen (3 mom.).
Katt som påträffas utanför gård eller trädgård där den hör
hemma får saklöst dödas av jakträttsinnehavaren eller hans folk. Inom tätbebyggt
område fordras dock tillstånd av polismyndigheten (23 §).
Besvär över länsstyrelses beslut om förordnande av
förrättningsman enligt 10 § 2 mom. torde tillhöra regeringsrättens kompetens
med stöd av
2 § 13:o första ledet regeringsrättslagen, enligt vilken
bestämmelse rege-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 143
ringsrätten har att pröva mål om länsstyrelses beslut
angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning
eller till annan dylik förrättning.
övriga besvärsmål enligt jaktlagen torde avgöras av Kungl.
Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Den prövning som skall ske
i målen om jaktvårdsområde är i väsentlig grad en juridisk prövning, även om
man samtidigt i många ärenden skall tillse att beslutet främjar jaktvården. När
det gäller beslut enligt 13 § jaktlagen avser besvärsprövningen uteslutande
rättsliga frågor. De ändamålsenlighetsfrågor som uppkommer i en del mål om
jaktvårdsområden är sådana, att de väl lämpar sig för bedömning av domstol.
Enligt kommitléns mening talar övervägande skäl för alt besvär över
länsstyrelses samtliga förut nämnda beslut rörande jaktvårdsområde bör prövas
av administrativ domslol.
Ändamålet med föreläggande enligt 24 § 1 mom. första
stycket är alt lösa en privaträttslig tvist mellan markinnebavare och
jakträttsinnehavare. En sådan tvist synes rätteligen i sista hand böra
behandlas i domstolsmässiga former. Kommittén anser därför alt även besvärsmål
rörande föreläggande eller förordnande, som avses i 24 § 1 mom. första siycket
bör prövas av adminislraliv domslol. Däremot talar övervägande skäl enligt
kommitténs mening för all besvär över länsstyrelses beslut om planmässig jakt
på vildkanin enligt 24 § 3 mora. även i fortsättningen prövas i konselj.
Slutligen bör enligt kommitléns mening även mål om
tillstånd av polismyndighet att döda kalt enligt 23 § prövas av adrainistrativ
domstol.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds av
regeringsrättens ledamöter.
Svenska jägareförbundet släUer sig kritiskt till förslaget
alt mål om jaktvårdsområden skall överföras till administrativ domstol. Frågor
om besluts lämplighet från jaklvårdssynpunkl kräver enligt jägareförbundets
mening inte juridisk sakkunskap och rättsfrågorna beaktas redan nu på ett fullt
tiUfredsställande sätt. Kommitténs förslag anses medföra risk för en oenhetlig
praxis och en förlängd väntetid innan målen blir slutligt avgjorda. Kommittén
föreslår visserligen att förvaltningsdomstolarna skall äga meddela
interimistiska beslut för liden intill mål slutligt avgörs, men denna rätt
torde förmodligen komma att begagnas med varsamhet. Jägareförbundet befarar
därför att en överflyttning av jaktvårdsområdesmålen till
förvaltningsdomstolarna koraraer att medföra en inte önskvärd tidsutdräkl.
Sistnämnda synpunkt understryks av statens naturvårdsverk, som tillägger att de
praktiska förutsättningarna för bildande av jaktvårdsområde i många fall skulle
avsevärt försämras om processtiden förlängdes. Om garantier mot en ökad
tidsutdräkl skapades, t. ex. genom ett förtursför-
144 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
farande, har naturvårdsverket dock intet att erinra mot en
överföring av målen till administrativ domstol. Också Värm/ands läns
jaktvårdsförbund motsätter sig kommitléns förslag i denna del därför alt förbundel
befarar dröjsmål med målens slutliga avgörande. Om kommitténs förslag ändå
antas, föreslår jaktvårdsförbundet att länsstyrelses beslul om faslstäUelse av
elt nybildat jaktvårdsområde skall lända till efterrättelse utan binder av att
talan förs mot beslutet. På så vis kan man eliminera de nedbrytande
verkningarna av okynnesöverklagningar. Skulle ett jaktvårdsområde undantagsvis
bli upplöst i sista instans, torde den eller de delägare, som besvärat sig,
inte rimligen ha lidit någon allvarligare skada av att man under någon tid och
efter gemensamma överläggningar ordnat viltvården och jakten enligt en plan,
som de flesta av traktens markägare har bilrätt.
Vad beträffar mål om tvångsavjagning med stöd av 24 § 1
mom. första stycket jaktlagen förklarar Svenska jägareförbundet att det i och
för sig är riktigt, som kommittén framhållit, alt målen väsentligen gäller
tvist raellan enskilda. Jägareförbundet anser det emellertid väsentligt alt
dessa raål avgörs snabbt. Det nuvarande förfarandet har därför bestämda
fördelar. Med hänsyn till att bestämmelsen i fråga sällan tillämpas och att
skadeståndsfrågor går till allmän domstol, spelar det dock ingen större roll
om denna målgrupp flyttas över till förvaltningsdomstol.
Enligt kommitténs förslag skall polismyndighets beslut om
rått att döda katt inom tätbebyggt område kunna överklagas först till
länsstyrelse sedan lill kammarrätt och i sista hand till regeringsrätten.
Svenska jägareförbundet anser atl varken förvaltningsdomstolarna eller Kungl.
Maj:t i statsrådet bör besväras med dessa mål.
Departementschefen. Kommitténs förslag innebär att man
ändrar kompetensfördelningen i fyra hänseenden, nämligen i fråga om mål om
bUdande av jaklvårdsområde m.m. enligt 11 §, mål om beslut vid sammanträde med
fastighetsägarna inom jaktvårdsområde enligt 13 §, mål om föreläggande eller
förordnande för att förhindra viltskador enligt 24 § 1 mom. första stycket och
mål om tillslånd att döda katt inom tätbebyggt samhälle enligt 23 §. I
samtliga fall innebär förslaget en överflyttning av mål från Kungl. Maj:t i
statsrådet till administrativ domstol.
De invändningar som har framförts mot att mål om
jaktvårdsområden skall föras till administrativ domstol gäller väsentligen
farhågor för dröjsmål med målens slutliga avgörande och därmed förenade vådor
för jaktvården. Med anledning härav vill jag framhåUa att den av mig förordade
förvaltningsdomstolsreformen torde medföra att domstolarna får förutsättningar
alt avgöra nyinkommande mål med behövlig skyndsamhet. Vid kompetensfördelningen
synes stort avseende böra fästas vid att raål av lika eller närbesläktad
beskaffenhet prövas av samma myndighet i sista instans. Eftersom andra mål om
förrättningar av olika slag i allraänhet ansetts böra hänföras till
administrativ domstol och inget sakligt skäl för
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 145
undantag för förrättningar enligt jaktlagen har
frarakommit, anser jag alt kommitténs förslag på deririä punkt bör genomföras.
I fråga om ärendena om tillstånd att döda katt ansluter
jag mig lill Svenska jägareförbundels ståndpunkt. Jag föreslår således att
talan inte skall få föras mol länsstyrelses beslut i sådana ärenden.
I övrigt förordar jag att kommitténs förslag genoraförs
med de jämkningar som föranleds av nytillkommen lagstiftning. Genom lagändring
(1967: 616) efter det kommittén avlämnade sitt betänkande har bestämmelsen i
24 § 3 mora. om planmässig jakt på vildkanin utvidgats att gälla också
vildmink. Självfallet bör instansordningen i mål om vildmink vara densamma sora
i raål om vildkanin. Vid samma tillfälle tillkom den förut omnämnda
föreskriften i 24 § 1 mom. tredje stycket om åtgärder för att förhindra
sararaanstötning mellan motorfordon och älg. Med hänsyn till att allmänna
trafiksäkerhetsintressen spelar en viktig roll vid tillämpningen av denna
bestämmelse synes besvär i sådana mål böra prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Bestäraraelser i överensstämmelse med det sagda har tagits
in i ändringsförslaget.
14. Förslaget tm lag om ändring i vattenlagen (1918:523)
Gällande rätt. Vattenlagen innehåller åtskiUiga
administrativa bestämmelser, bl. a. om åtgärder av skilda slag, som ankomraer
på länsstyrelsen, över länsstyrelsens beslut får besvär anföras hos Kungl.
Maj:t. Denna besvärsprövning tillkomraer för flera grupper av ärenden
regeringsrätten.
EnUgt 2 § 4:o första ledet regeringsrätlslagen har
regeringsrätten att pröva mål om ersättning för visst uppdrag. Föreskrifter om
sådan ersättning finns i 3 kap. 17 §, 7 kap. 63 § samt 8 kap. 42 och 45 §§
vallenlagen.
Enligt 2 § l3:o första ledet regeringsrättslagen har
regeringsrätten att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till
syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik
förrättning. Hit hör förordnande av förrättningsman enligt 10 kap. 2, 33 och 53
§§ vattenlagen, av biträdande förrättningsman enligt 10 kap. 34 § och av gode
män enligt 10 kap. 3 § samt motsvarande förordnanden enligt 10 kap. 77 och
78§§.
Enligt 2 § 16 :o andra ledet regeringsrättslagen ankommer
det på regeringsrätten att pröva mål om beslut av länsstyrelse i frågor, som
avses i 2 kap. 64 § eller 68 § första stycket vattenlagen. Enligt nämnda
paragrafer äger länsstyrelsen fastställa skyddsområde för att bereda skydd för
grund-vattentillgång, meddela allmänna föreskrifter om vad som skall iakttas
vid grävning, sprängning eller annan åtgärd, som kan menligt inverka på
grund-vattentiUgång, samt pröva mål om tillämpningen av sådana föreskrifter.
146 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Med stöd av 2 § 17 :o nionde ledet regeringsrätlslagen
ankommer det vidare på regeringsrätten att pröva mål om föreläggande vid vite
enligt vattenlagen. Föreskrifter om vitesföreläggande finns i 2 kap. 35 och 65
§§ samt 14 kap. 5 § 1 mom. vattenlagen.
Andra administrativa besvärsmål enligt vattenlagen prövas
i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommitléns förslag innebär
i stort sett att de besvärsmål som f. n. hör till regeringsrättens
kompetensområde i fortsättningen skall hänföras tiU kammarrätt. På vissa
punkter föreslås emellertid även annan ändring. Besvär över länsstyrelses
beslut angående fastställelse av stadgar för vattenreglerings- och
torrläggningsföretag eller annan dylik sammanslutning eller angående ändring av
sådana stadgar (3 kap. 13 §, 7 kap. 61 § och 8 kap. 40 §) bör enligt
komraitténs mening, i överensstämmelse med vad som gäller och förordas
beträffande stadgar för väg-samfällighet och vägförening, prövas av
administrativ domstol. Fråga om förordnande av biträde åt sakägare i vattenmål
(11 kap. 35 §) rör enligt kommitténs mening enskilds rätl på sådant sätt, att
besvär över sådant förordnande bör prövas av förvaltningsdomstol. Samma mening
har kommittén beträffande frågor om förordnande eller entledigande av
syssloman (3 kap. 17 §, 7 kap. 63 §, 8 kap. 42 och 45 §§ saml 9 kap. 38 §).
Utsläpps i vallen fasl avfall eller annat som medför
uppgrundning eller hinder för vattnets fria lopp kan länsstyrelsen vid vite
eller annat äventyr tillhålla den skyldige att vidta erforderliga åtgärder till
uppgrundningens eller hindrets borttagande (2 kap. 35 §), Mål ora föreläggande
enligt denna paragraf bör enligt kommitléns mening handläggas av administrativ
domstol även om det föreskrivna äventyret skulle vara annat än vite.
Remissyttrandena. Komraitténs förslag har föranlett
erinringar endast på ett par punkter, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
skogsågareföreningars riksförbund och RLF föreslår att mål enligt 14 kap, 5 § 1
mom, vattenlagen om tillträde till och viss disposition över fastighet för
förundersökningar bör avgöras av förvaltningsdomstol med motivering att de
utgör utpräglade rättsärenden, Sveriges advokatsamfund anser av samma skäl att
mål om tvångsutförande enligt vattenlagen skall överföras till administrativ
domstol.
Departementschefen. I fråga om ärenden enligt 14 kap. 5 §
förklarar kommittén att ingreppen är av mindre djupgående art och att full
ersättning utgår för skada och intrång. Kommittén anser det på grund härav
inte påkallat att hänföra beslut av detta slag till administrativ domstol. Vad
beträffar ärenden om tvångsutförande erinrar komraittén om att frågan om
lagligheten av myndighets åtgörande kan komma under allmän domstols prövning.
Jag har tidigare förklarat, att jag inte anser det vara rationellt alt låta
samraa fråga kunna prövas både av förvaltningsdomstol och av allmän domstol.
Jag ansluter mig i nu behandlade och övriga delar till
kommitténs förslag.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 147
Besvärsbestämmelser i överensstämmelse raed det anförda
har tagils in i ändringsförslaget.
16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919:426) om
flottning i aUmän
flottled
GäUande rätt. Flertalet administrativa besvärsmål enligt
denna lag avgörs f, n, i sista instans av regeringsrätten. För regeringsrättens
kompetens finns stöd i flera föreskrifter i regeringsrätlslagen. I de flesta
fall torde bestämmelsen i 2 § 8:o sjätte ledet vara tillämplig. Enligt denna
skall regeringsrällen avgöra raål om allmän flottled samt sättet och villkoren
för dess begagnande.
År 1969 infördes i lagen om flottning i allmän floltled
vissa bestämraelser om återslällningsålgärder i flotlled efter avlysning av
flottleden. Länsstyrelsen skall utse särskild förvaltare, som bl. a. har atl
besluta ora och låta utföra behövliga återställningsåtgärder (82 a §).
Förvaltarens beslut i fråga ora återslällningsålgärder kan överklagas hos
länsstyrelsen. Länsstyrelsen beslutar om ersättning lill förvaltaren för dennes
arbete beträffande återslällningsålgärder. I fråga om prövningen av besvär
över länsstyrelsens beslut i fråga om återställningsåtgärder anfördes i prop.
1969:104 s. 54, att det borde ankomraa på Kungl. Maj:t i slatsrådet att pröva
mål om förvaltarens beslul i fråga ora medelsanvändningen och länsstyrelsens
förordnande av förvaltare.
Förvaltningsdomstolskommittén. Komraittén föreslår att
vissa raål sora f. n. ankommer på regeringsrättens prövning i fortsättningen
skall bandläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Efter det att vattendomstol har meddelat beslut om att
inrätta allmän flottled eller om åtgärder för att utvidga eller förbättra
allmän flottled, får sakägare inom viss tid framställa erinringar hos
länsslyrelsen. Länsslyrelsen kan då enligt 14 § göra ytterligare utredning och
för denna anlita biträde av sakkunnig person. En liknande bestämmelse om rätt
för länsstyrelse att anlita särskild sakkunnig för viss ulredning finns i 15
§, som gäller det faU att någon hos länsstyrelsen väcker fråga ora nya eller
ändrade bestämmelser för allmän flottled i särskilt angivna hänseenden. Länsstyrelses
beslut att förordna sakkunnig enligt 14 eller 15 § anser kommittén inte utgöra
rättsfrågor av sådan betydelse att mål härom bör hänvisas till domstol. Sådana
mål bör i stället avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Enligt 40 § får länsstyrelse utse en styrelseledamot i
flottningsförening, där det finns önskvärt för att tillgodose allmänna
intressen. På grund av ändamålet med denna tillsältningsrätt bör enligt
kommitténs mening besvär över beslut av länsstyrelse att utse sådan
styrelseledamot prövas av Kungl, Maj :t i statsrådet.
Enligt 50 § skall flottningsförenings styrelses
förvaltning och räkenskaper
148 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
granskas av två eller flera revisorer, av vilka en utses
av länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelses beslut att förordna eUer entlediga
sådan revisor bör också enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Enligt 6 kap. kan länsstyrelsen slutligen i vissa fall
låta vidta åtgärder på flottningsförenings bekostnad. Kommittén förklarar att
frågan om föreningens betalningsskyldighet torde kunna bli föremål för
prövning vid allmän domstol. Under sådana förhållanden synes del kommittén
mindre lämpligt att låta besvär i administrativ ordning över beslut om
tvångsutförande handläggas av förvaltningsdomstol.
Departementschefen. Kommitténs förslag har inte föranlett
någon erinran i remissyttrandena. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. I
fråga om besvärsmål avseende 1969 års lagstiftning om återställningsåtgärder
bör även i fortsättningen gäUa att mål om länsstyrelses utseende av förvaltare
och om förvaltares beslut rörande återslällningsålgärder handläggs av Kungl.
Maj:t i statsrådet. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse med det anförda har
tagits in i ändringsförslaget.
16. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1929: 405) med
vissa föreskrifter angående tUlämpningen här i riket av svensk-norska
vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929
Gällande rätt. Enligt artikel 29 i svensk-norska
vattenrättskonventionen kan den, som fått tillstånd att utföra anläggning,
arbete eller annan åtgärd i vattendrag, av vederbörande myndighet i det av
rikena, där han inte har hemvist, föreläggas att utse ett av myndigheten
godkänt ombud, sora är bosatt inom riket och som skall äga att på hans vägnar
svara vid domstolar och hos andra myndigheter m. m. Enligt 23 § förevarande lag
skall föreläggande som nyss sagts meddelas av länsslyrelsen. Besvär över
sådant beslut av länsstyrelse torde f. n. prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Förslaget innebär i överensstämmelse
med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat att mål varom här är fråga
i fortsättningen skall handläggas av administrativ domstol.
17. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1940: 358) med
vissa bestämmelser
tm
skydd för försvaret m. m.
Gällande rätt. Enligt lagen med vissa bestämmelser till
skydd för försvaret m. m. kan administrativ myndighet, efter bemyndigande av
Kungl. Maj:t, i fråga om försvarsanläggningar m. m. meddela tillträdesförbud,
folografe-ringsförbud o. d. samt förbud att inneha sprängämnen (13 §§). Sjömätning
eller lödning vid rikets kuster m. m. får endast ske med tillstånd enligt
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971 149
bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar (8 §).
Länsstyrelsen kan under angivna förutsättningar ålägga den som driver
industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller
folkförsörjningen ävensom anläggningens ägare att vidta särskilda
skyddsåtgärder inom anläggning för driften. I den mån driften avses skola fortgå
även då platsen omedelbart hotas av fientligt anfall kan länsstyrelsen också
förordna att därav betingade särskilda anordningar för personalens skydd skall
vidtas. Ersättning utgår av statsmedel. Ersättningsanspråk prövas i den
ordning som gäller beträffande rekvisition för krigsmaktens behov (4 §). Ägare
och innehavare av anläggning som nyss sagls är skyldig att bl. a. tillåta
besiktning av anläggningen genora länsstyrelsens försorg (5 §). Länsstyrelsen
kan förelägga den som är skyldig atl vidta åtgärd enligt 4 § eller att tillåta
besiktning enligt 5 § att vid vite iaktta skyldigheten inom viss tid.
Efterkommer han ej föreläggandet, kan länsstyrelsen antingen utdöma vitet och
utsätta nytt sådant eller ombesörja ålgärden och ta ut kostnaden av den
försumlige i den mån denne inte enligt lagen är berättigad till ersättning för
kostnaden
(6§).
Samtliga besvärsärenden hos Kungl. Maj:t rörande
tillämpning av lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.
avgörs f. n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. På grund av en undantagsbestämmelse
i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen gäller detta även beträffande mål
om föreläggande vid vite och utdömande av vite.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast
den ändringen beträffande handläggningen av nu ifrågavarande besvärsärenden
att prövningen av mål om utdömande av vite förläggs till kammarrätt.
Departementschefen. I överensstämmelse med vad jag
tidigare generellt har förordat föreslår jag, i likhet med kommittén, alt mål
om utdömande av vite enligt lagen med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret m. m. skaU avgöras av kammarrätt, eftersom målen har en utpräglat
rättslig karaktär, övriga avgöranden enligt lagen, vilka f. n, kan överklagas
hos Kungl, Maj:t, måste huvudsakligen grundas på lämplighets- och skälighetsbedömningar,
vid vilka försvarspolitiska hänsyn spelar en viktig roll. Dessa besvärsärenden
bör därför också i fortsättningen prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits
in i ändringsförslaget,
18. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkstäUighet av
straff m. m.
Gällande rätt. Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m. prövas f. n. av regeringsrätten. Bestämmelse
härom finns i 2 § 17:0 elfte ledet regeringsrättslagen.
150 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena.
Koraraittén föreslår att dessa mål i första hand skall prövas av kamraarrält.
Kriminalvårdsstyrelsen gör ingen erinran mot detta.
Departementschefen. I likhet raed kommittén förordar jag
att dessa mål skall handläggas av kammarrätt. Bestämmelse härom har tagits in i
ändringsförslaget.
19. Förslaget till lag om ändring i lagen (1968:555) om
rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 14:o sjätte ledet regeringsrättslagen
avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i det filialregister som omtalas
i lagen om rätt för utlänning och utländskt förelag att idka näring här i
riket, övriga besvärsärenden enligt denna lag handläggs av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Departementschefen. Anledning förekommer inte att i detta
sammanhang göra annan ändring i kompetensfördelningen beträffande förevarande
besvärsärenden än att målen om anteckning i filialregistret hänförs till
kammarrätts behörighetsområde. Bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits
in i ändringsförslaget.
20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1)
angående handelsregister, firma och prokura
GäUande rätt. Besvärsmål om anteckning i handelsregister
enligt lagen angående handelsregisler, firma och prokura handläggs av
regeringsrätten med stöd av 2 § 14:o sjätte ledet regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt
dessa mål skall prövas av kammarrätt.
Departementschefen. I likhet med kommittén förordar jag
att målen skall tillhöra kammarrätts kompetensområde. Bestämmelse om
kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget.
21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1902: 71),
Innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
Gällande rätt. För framdragande oqh begagnande av
elektrisk starkströmsledning fordras tillstånd av Kungl. Maj:t eller den
Kungl. Maj:t bemyndigar. Enligt 2 § 6 mora. kan koncession helt eller delvis
återkallas om
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 151
koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter meddelad
föreskrift eller i lagen ålagd förpliktelse eller om han under viss längre tid
inte har haft kraftledning i bruk. Frågor om återkallelse av koncession prövas
i första hand av kommerskollegium.
Besvärsmål
om återkallelse av koncession avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 § 14:o
tionde ledet regeringsrätlslagen. övriga besvärsfrågor enligt 1902 års lag
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Komraittén föreslår endast den ändringen att besvär över kommerskollegiums
beslut om återkallelse av koncession i fortsättningen skall prövas av
kamraarrält.
Remissyttrandena. Svenska kraftverksföreningen anser det
vara av vikl, all frågor om återkallelse av koncession prövas av administrativ
domstol. En återkallelse skall enligt lagen grundas på en försummelse i visst
avseende av koncessionshavaren och frågor om försumraelse eller ej har närmast
karaktären av rättsfrågor. Kommerskollegium erinrar om alt kollegium i
yttrande över Ekbergs betänkande uttalade en viss tvekan rörande
återkallelserna. När återkallelse skett därför alt koncessionshavaren åsidosatt
sin dislributionsskyldighet får målet inslag av skönsmässig bedömning. Statens
vattenfallsverk anser att även om rätlsskyddssynpunkter kan åberopas för att
mål om återkallelse av koncession skall prövas av administrativ domstol, den
synpunkten borde väga tyngre, att det är Kungl. Maj:t i statsrådet som har det
slutliga ansvarel för eldistributionens ändamålsenliga ordnande i landet.
Likaväl som t. ex. enligt alomenergilagen (1956: 306) såväl tillståndsprövning
sora återkallelse av tillslånd lagts i Kungl. Maj:ts hand, kan enligt
vatlenfallsverkels mening skäl tala för att återkallelse av tillstånd enligt
denna lag i sista hand prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Departementschefen.
Vissa skäl talar för att ärenden om återkallelse av koncession enligt denna lag
bör prövas av Kungl, Maj:t i slatsrådet. Något starkt framträdande behov av att
göra en sådan ändring i kompetensfördelningen föreligger dock inte. Jag
föreslår därför all ålerkallelsemålen i fortsättningen skall prövas av
kammarrätt, övriga besvärsärenden enligt lagen torde liksom hiltUls böra
avgöras av Kungl, Maj:t i statsrådet. Bestämmelse om kammarrätts behörighet i
ålerkallelsemålen har tagits in i ändringsförslaget.
22. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1942:335) om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar
Gällande rätt. Medför åtgärd, som utförs vid
kraftanläggning för att trygga kraftförsörjningen i riket under krig, skada
eller förlust för ägare eller innehavare, är denne i regel berättigad till
skälig ersättning (7 §).
152 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Sådana ersättningsfrågor prövas av krigsskyddsnämnden för
kraftanläggningar (8 §). över krigsskyddsnämndens beslut kan besvär anföras
hos Kungl. Maj:t (17 §). Besvärsmål rörande ersättning enligt 7 § prövas av
regeringsrätten med stöd av 2 § 4:o andra ledet regeringsrättslagen, övriga
besvärsmål enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
däribland mål om föreläggande vid vite, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Lagförslaget innebär endast den
förändringen, att besvär över krigsskyddsnämndens beslut i ersättningsärenden
skall anföras hos kammarrätt i stället för hos Kungl. Maj:t. Förslaget
överensstämmer med förvaltningsdomstolskommitténs förslag som lämnats utan
erinran i remissyttrandena.
23. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1919: 240) om
fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet
Gällande rätt. Samtliga besvärsärenden enligt lagen om
fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet prövas f, n, av Kungl, Maj:t i
statsrådet. På grund av en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen
gäller detta även i fråga om klagan över tillsynsmyndighetens beslut om
föreläggande vid vite och om utdömande av vite (24 och 37§§).
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att
besvärsmål om utdömande av vite enligt lagen om fondkommissionsrörelse och
fondbörs-verksamhet skall prövas av kammarrätt, övriga besvärsärenden enligt lagen
bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras av Kungl, Maj:t i
statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av
bankinspektionen. Såvitt angår målen om utdömande av vite uttalar inspektionen
att förslaget utgör ett steg i rätt riktning. Enligt inspektionens mening
skulle det dock vara mest konsekvent att överföra dessa mål till allmän
domstols avgörande i likhet med vad som gäller beträffande mål om utdömande av
vite enligt banklagen (1955:183), sparbankslagen (1955:416) och
jordbrukskasselagen (1956:216).
Departementschefen. Jag ansluter mig till den av
bankinspektionen framförda tanken atl det bör ankomma på allmän domstol att
utdöma vite enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet.
Härigenom uppnås Ukformighet med förhållandena på närbesläktade områden. Vad
angår de kvarstående besvärsärendena enligt nyssnämnda lag synes det ändamålsenligt
att besvärsprövningen ligger kvar hos Kungl, Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser om den av mig förordade ordningen har tagits
in i ändringsförslaget.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 153
24.
Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1929:116) om tmsyn över stiftelser
GäUande
rätt. Enligt 2 § 14:o femtonde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten
besvärsmål om länsstyrelses beslut på grund av lagen om tillsyn över
stiftelser.
Förvaltningsdomstolskommittén
och remissyttrandena. Kommittén föreslår ingen annan ändring belräffande
behörigheten alt handlägga dessa mål än all målen skall prövas av kammarrätt,
Komraitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och Sveriges
advokatsamfund.
Departementschefen. I
likhet med kommittén föreslår jag att målen skall hänföras tUl kammarrätts
kompetensoraråde, Beslämmelse om kamraar-rätls behörighet alt handlägga dessa
raål har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också en
ändring som hänger samman med att kararaarrätt och regeringsrätten skall få
generell befogenhet atl raeddela inhibitionsbeslut.
25.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:567) om domkapitel
Gällande
rätt. Enligt 7 § 1 raora, lagen om domkapitel får besvär över val av ledamöter
och suppleanter i dorakapitel anföras hos Kungl, Maj:t. Sådana besvär prövas
med stöd av 2 § l:o tredje ledet regeringsrättslagen av regeringsrätten.
Enligt 13 § 2 och 3 mom.
lagen ora domkapitel får domkapitel under vissa i lagrummen angivna
förutsättningar besluta om disciplinär bestraffning och ora avstängning från
tjänstgöring av prästerlig befattningshavare. Den som inte åtnöjs med
domkapitels beslut kan anföra besvär hos Kungl. Maj:t (13 § 7 mom.). Enligt 2 §
17:o fjärde ledet regeringsrätlslagen ankommer del på regeringsrätten att
pröva sådana besvärsmål.
Enligt 13 § 4 och 5 mom.
lagen om domkapitel kan domkapitel skilja präst från prästämbetet eller
förklara präst obehörig alt utöva prästämbetet. Enligt sislnämnda lagrum avgör
domkapitel också fråga om skyldighet för prästerlig befattningshavare att avgå
från sin befattning på den grund alt han har övergivit svenska kyrkans lära.
Även i dessa ärenden gäller att besvär över domkapitels beslut kan anföras hos
Kungl. Maj:t (13 § 7 mom.). Besvären prövas av regeringsrätten med stöd av 2 §
17:o fjärde och femte leden regeringsrättslagen.
I fråga om biskop
tillkommer befogenheterna enligt 13 § 35 mom. lagen om domkapitel
regeringsrätten (20 § domkapitelslagen och 5 § regeringsrättslagen).
Departementschefen.
Lagförslaget innebär, i överensstämmelse med vad förvaltningsdomslolskommittén
har förordat, endast den ändringen i sak atl besvär över domkapitels beslut i
de förut nämnda ärendena i första
154 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
hand skall prövas av kammarrätt i stället för av
regeringsrätten. Vid utformningen av 7 § 1 mom. har beaktats ett tiU lagrådet
den 3 mars 1970 remitterat förslag till ändring av detta lagrum av innebörd alt
sista meningen utgår. I 20 § byts ordet Konungen ul mot regeringsrätten. Jag
hänvisar rörande denna ändring till vad jag tidigare har anfört och tUl innehållet
i 2 § förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar.
26. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1938:96) om
understödsföreningar
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 14:o sjätte och fjortonde
leden regeringsrätlslagen prövar regeringsrätten besvärsmål om anteckning i
understödsföreningsregister och besvärsmål om andra beslut av
tillsynsmyndighet över registrerade understödsföreningar.
Tillsynsmyndighet enligt lagen om understödsföreningar är
arbetsmarknadsstyrelsen i fråga om föreningar, sora uteslutande avser att
bereda understöd vid arbetslöshet, och försäkringsinspeklionen i fråga ora
övriga understödsföreningar. Flertalet av de beslut som tillsynsmyndigheten
fattar utgörs av beslut i särskilda fall. Vissa beslut kan dock ha en generell
karaktär. Såsom exempel på sådana beslut kan nämnas beslut varigenom
tillsynsmyndigheten meddelar särskilda föreskrifter om förandet av
understödsförenings räkenskaper enligt 14 §. I några frågor (20, 36 och 52 §§)
tillkomraer enligt lagen beslutanderätten Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj:t förordnar. Genom kungörelsen (1955: 576) om prövning av vissa
ärenden rörande understödsföreningar har handläggningen av dessa ärenden
anförtrotts lUlsynsmyndigheten,
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt
Kungl. Maj:t i slatsrådet skall avgöra besvär i sådana ärenden, i vilka Kungl.
Maj:t med stöd av understödsföreningslagen delegerat beslutanderätten till
underordnad myndighet, samt besvär över sådana beslut av tillsynsmyndigheten
vilka inte meddelats i särskilda fall. övriga beslut som tillsynsmyndigheten
fattat enligt understödsföreningslagen skall enligt kommitténs förslag
överklagas hos kammarrätt.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av
regeringsrättens ledamöter, försäkringsinspektionen och Sveriges
advokatsamfund.
Departementschefen. Jag ansluler mig till kommitténs
förslag rörande kompetensfördelningen i besvärsärenden enligt
understödsföreningslagen. Bestämmelser i ämnet har tagils in i
ändringsförslaget. De i understödsföreningslagen nu angivna särskilda
besvärstiderna torde i detta sammanhang böra utgå.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 155
27. Förslaget tm lag om ändring i luftfartslagen
(1957:297)
Gällande rätt. Enligt 2 § 14:o nionde ledet
regeringsrätlslagen ankommer det på regeringsrätten alt pröva mål om
registrering av luftfartyg, om beslut i särskilda fall rörande certifikat eller
behörighetsbevis för personal inom luftfarten eller rörande medgivande all
ulan certifikat göra tjänst å luftfartyg. Bestämmelser i dessa ämnen finns i 2
och 4 kap. luftfartslagen samt i luflfartskungörelsen (1961: 558). övriga
besvärsmål enligt luftfartslagen handläggs av Kungl. Maj:l i statsrådet.
Beslutande myndighet är i allmänhet luftfartsverket.
Förvaltningsdomsfolskommittén.
Kommittén föreslår att sådana besvärsmål som f. n. prövas av regeringsrätten
även i fortsättningen skall hänvisas till administrativ domstol. Kommittén
föreslår vidare att administrativ domstols kompetens utvidgas till att omfatta
även mål om förbud för luftfartyg att avgå på grund av att fartyget inte är
luftvärdigt eller behörigen bemannat eller av annan i 12 kap. 1 § närmare
angiven anledning. Kommittén erinrar om att denna förbudsbestämraelse företer
stora likheter med bestämmelserna om förbud mot fartygs resa i 8 kap, 1 §
lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg och att mål rörande sådant förbud
både enligt gällande bestämmelser i regeringsrättslagen och enligt kommitténs
förslag hänvisas till prövning av adminislraliv domstol.
övriga besvärsmål enligt luftfartslagen bör enligt
kommitténs raening även i fortsättningen handläggas av Kungl, Maj:t i
statsrådet.
Remissyttrandena. I remissyttrande över kommitléns förslag
förklarar sig luftfartsstyrelsen inte ha annan erinran mot förslaget än att mål
angående förbud mot luftfartygs avgång, med hänsyn till de stora ekonomiska
värden som står på spel, synes böra bringas till snabbt slutligt avgörande och
därför hänvisas till prövning av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Departementschefen.
Vad liiflfartsstyrelsen anföri såsom skäl för att låta mål om förbud mot
luftfartygs avgång prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet kan enligt min mening
raed minst lika slort fog åberopas för en domstolsmässig prövning av besvär i
sådana mål. Genom den nya förvaltningsdomstolsorganisationen skapas
förutsättningar för snabba beslut av kammarrätt och regeringsrätten. Jag
ansluter mig till koramitténs förslag i dess helhet. Besvärsbestämmelser i
överensstämmelse därraed har tagits in i ändringsförslaget.
28. Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1938:314)
Gällande rätt. Gruvlagen innehåller bestämmelser om
förutsättningarna och villkoren för undersökning och bearbetning av vissa i
lagen uppräknade slag av mineralfyndigheter. Lagen reglerar i första hand
inmutarens och gruv-innehavarens förhållande tiU markägaren. Tillståndsprövning
enligt lagen
156 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
handläggs som regel av bergmästaren. Kommerskollegium och
bergstats-tjänstemännen utövar tillsyn över gruvdriften. I aUmänhet kan talan
mot bergmästares beslut enligt gruvlagen föras hos kommerskollegium genom
besvär.
Regeringsrätten har att enligt 2 § 14: o första ledet
regeringsrättslagen pröva mål om inmutning eUer ulmålsläggning. Enligt 75 och
77 §§ gruvlagen kan bergmästaren i vissa fall meddela förelägganden vid vite.
Besvär över sådana vitesförelägganden skall i sista hand prövas av
regeringsrätten med stöd av 2 § 17: o nionde ledet regeringsrättslagen.
Regeringsrätten har funnit sig behörig att pröva även vissa andra mål enligt
gruvlagen, t. ex. fråga om förverkande av gravrätl (RÅ 1943 ref. 62). övriga
administrativa besvärsmål enligt gruvlagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att de
frågor, som kan uppkomma i mål rörande besvär över beslut av kommerskoUegium enligt
gruvlagen, i allmänhet är av rättslig natur. Huvudregeln bör därför enUgt
komraitténs mening vara att dessa mål skall prövas av administrativ domstol.
Vissa undantag föreslås dock. Beslut av kommerskollegium som ej rör särskilt
fall utan har generell karaktär bör således handläggas av Kungl. Maj:t i
statsrådet. Också frågor om beskaffenheten av karta (21 § 2 mom. andra
stycket), om insändande av utdrag av gruvkarta (74 § första siycket) och om
behörighet atl verkställa gruvmätningar (74 § andra stycket) bör enligt
kommitténs mening avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, även om beslut meddelas
i särskUt fall. Likaledes bör på Kungl. Maj:t i statsrådet ankomma att pröva
ärenden om tillstånd att lägga igen utfraktsväg o. d. (69 §) och om tillstånd
att nedlägga gruva innan alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta
(76 §). Administrativa besvärsmål rörande beslut av länsstyrelse (25 § andra
siycket och 26 § första stycket) bör i överensstämmelse med vad som nu är
fallet enligt kommitténs mening handläggas av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Departementschefen. Kommitténs förslag har lämnats ulan
erinran av remissinstanserna. Jag ansluter mig till vad kommittén har
förordat. Föreskrifter om kompetensfördelningen i överensstämmelse därmed har
tagits in i ändringsförslaget.
29. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1886:46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.
GäUande rätt. Lagen reglerar rättigheten att efterforska
och bearbeta stenkolsfyndigheter, saltfyndigheter, olje- och gasfyndigheter
samt alun-skifferfyndigheter. Sådan rättighet är beroende på tillslånd
(koncession) som meddelas av Kungl. Maj:t. Bergmästaren har att i åtskilliga
fall meddela beslut, som enligt 48 § kan överklagas hos kommerskollegium.
Sålunda
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 157
skall bergmästaren vid förrättning, som kan anses motsvara
ulmålsläggning enligt gruvlagen, anvisa, utstaka, röslägga samt lägga in på
karta det område i dagen, sora innehavare av koncession behöver för arbetet (12
§ 1 mom.). Vidare har bergmästare tillagts befogenheter rörande tillsyn (3337
§§), vilostånd (2730 §§) och ålgärder för arbetets ändamålsenliga bedrivande
(17 §). Enligt 42 § äger bergmästaren förelägga vite vid försummelse av
koncessionsinnehavaren att avlämna vissa statistiska uppgifter.
Vid sidan
om bergmästaren har länsstyrelsen tillagts vissa uppgifter enligt
stenkolslagen. Koncessionshavaren skall nämligen i vissa fall ställa pant eller
borgen hos länsstyrelsen, som bl. a. har att tillse, atl borgen är vederhäftig
och atl densamma förnyas (11 § och 12 § 2 mom.). I fråga om saltfyndigheter
gäller att koncessionshavaren enligt 50 § är skyldig att ställa material till
förfogande för undersökning av geologisk sakkunskap. Vägrar koncessionshavaren detla
kan länsslyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter.
Mål om förelägganden vid vite enligt denna lag prövas i
sista instans av regeringsrätten med stöd av 2 § 17: o nionde ledet
regeringsrättslagen, övriga mål avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Komraitténs förslag och motiv beträffande stenkolslagen överensstämmer i stort
med vad som nyss anförts rörande gruvlagen. Mål enligt förevarande lag föreslås
därför i allmänhet skola gå till administrativ domstol. Undantag görs för
beslut av kommerskollegium, som ej meddelals i särskilt fall, samt för
kommerskollegiums beslut om beskaffenheten av karta (2 §), om behörighet att
verkställa gruvmätningar (41 §) samt om tillstånd att fylla igen schakt eller gruvöppning
eller alt vidta annan ålgärd, som avses i 35 §. Därutöver bör enligt kommitténs
mening talan mot beslut av länsstyrelsen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i
alla ärenden utom i mål om föreläggande vid vite. I ett fall föreslår
koramittén att besvärsrätten skall avskäras, nämligen i fråga om beslut av
länsstyrelse att utse skiljeman med stöd av 19 §. Såsom skäl därför åberopas
att klagan ej får föras över molsvarande beslut enligt lagen (1929: 145) om
skiljemän.
Departementschefen. Kommitténs förslag har inte föranlett
någon erinran från remissinstanserna. Jag ansluter mig till vad kommittén har
förordat. Bestämmelser i enlighet därmed har tagits in i ändringsförslaget.
30. Förslaget tm lag om ändring i uranlagen (1960:679)
Gällande rätt. Enligt 2 § 14:o andra ledet
regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att avgöra mål om
tillämpning av uranlagen, där ej är fråga om undersökningstillslånd. Beslul om
undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium och kan överklagas hos
Kungl. Maj:t i statsrådet.
158 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
Förvaltningsdomstolskommittén. Mål ora
undersökningstillstånd bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I övrigt föreslår kommittén att målen
skall fördelas mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol efter
samma linjer som har föreslagits för gruvlagen och lagen angående
stenkolsfyndigheter m.m. Detta innebär att mål om beskaffenhet av karta, som
skall fogas till ansökan om koncession (26 § 3 mom. 1), mål om tillstånd att i
vissa fall lägga igen utfraktsväg eller ort (48 §), mål om tiUstånd att
nedlägga gruva (53 §), mål om skyldighet för koncessionshavare att sända in
utdrag av gruvkarta till bergmästaren (51 § första stycket) och mål om
behörighet atl verkställa gruvmätningar (51 § andra stycket) föreslås gå till
Kungl. Maj:t i statsrådet. Samma besvärsväg föreslås för beslut av
kommerskoUegium, som inte avser särskilda fall, övriga beslut av
kommerskollegium enligt uranlagen skaU enligt kommitténs förslag kunna
överklagas hos kammarrätt, I fråga om beslut av länsstyrelse föreslås att mål
om föreläggande vid vite (55 §) skall gå till administrativ domstol medan
övriga mål skall prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Jag ansluter mig till vad kommittén
har förordat. Föreskrifter om kompetensfördelningen i överensstämmelse därmed
har tagits in i ändringsförslaget.
31. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln
Gällande rätt. Lagen reglerar rätten att utforska
kontinentalsockeln och alt utvinna naturtillgångar ur denna. Sådan rätt är
beroende av tillslånd av Kungl. Maj:t eller mjmdighet som Kungl. Maj:t
bestämmer. Uppkommer tvist med anledning av att rätt enligt denna lag och
inmutning enligt gruvlagen beviljats på samma område, ankommer del enligt 7 §
på bergmästaren att bestämma hur arbetet skall ordnas. Myndighet, som enligt
vad Kungl. Maj:t bestämt har att öva tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter
och villkor för tillstånd enligt lagen, kan i vissa fall vid försumlighet från
tillslåndshavarens sida ålägga denne vid vite att fullgöra sina skyldigheter
(12 § första stycket). Medför försummelsen uppenbar fara för allmänt intresse,
äger tillsynsmyndigheten bl.a. förbjuda arbetets fortsatta bedrivande (12 §
andra stycket).
Mål om föreläggande vid vite enligi 12 § prövas av
regeringsrätten med siöd av 2 § 17: o nionde ledet regeringsrätlslagen. övriga
adrainistrativa besvärsmål enligt lagen om kontinentalsockeln avgörs av Kungl.
Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser alt
kollisionsfallen enligt 7 § i överensstämmelse med vad som har föreslagits för
motsvarande fall enligt stenkolslagen (17 §) och uranlagen (46 §) bör hänföras
till admi-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 159
nistrativ domstol. Samma inslansordning bör vidare enligt
kommitténs mening gälla för mål enligt 12 § om föreläggande vid vite och om
förbud mot arbetets fortsatta bedrivande, övriga förekommande besvärsmål enligt
lagen bör däremot även i fortsättningen avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen.
Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag ansluler
mig lill detsamraa. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse därmed har tagils in
i ändringsförslaget.
32. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1939: 254) om
skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda
arbetsuppgifter
Gällande rätt. Lagen innehåller bestämmelser om skyldighet
för kommunala kristidsnämnder att vid krig ra. ra. fullgöra uppgifter, som
fordras för att fylla befolkningens eller produktionens behov av viktiga
förnödenheter. Vid försummelse kan länsslyrelsen enligt 5 § förelägga kommun
lämpligt vite och även utdöma förelagt vite. Besvär över länsstyrelses beslut att
förelägga eller utdöma sådant vite prövas av regeringsrätten med stöd av 2 §
17:o nionde ledet regeringsrätlslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén förklarar alt en bedömning av vilka skyldigheter som skall åläggas
kommunerna med stöd av förevarande lag måste ta hänsyn till totalförsvarets
behov. Detla förhållande talar enligt kommitténs mening med särskild styrka för
att besvär över länsstyrelses beslut rörande koramuns ifrågavarande
skyldigheter bör prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet, som har det yttersta
ansvaret för att totalförsvaret fungerar på avsett sätl. Denna instansordning
bör gälla även i fräga om mål om föreläggande vid vite enligt 5 §. Däremot
föreslås att mål om utdömande av vite på grund av målens utpräglat rättsliga
karaktär även i fortsättningen bör hänvisas till administrativ domstols
prövning.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs
förslag. Föreskrifter ora kompetensfördelningen har lagits in i
ändringsförslaget.
33. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1939: 608) om
enskilda vägar
Gällande rätt. Enligi 2 § 8:o fjärde ledet ankommer det på
regeringsrätten att pröva
mål ora fastställelse av stadgar för vägsamfällighet (51
§) och vägförening (88 § fjärde stycket),
mål om meddelande av föreskrifter för vägförening atl
gälla såsom stadgar (88 § sjätte styckel),
mål om beslut av vägförening (88 § sista stycket och 89
§),
160 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
mål om skyldighet för i vägförening ingående faslighet att
bidraga lill föreningens utgifter (76 och 79 §§),
mål om värdering av faslighel (69 § och 76 § försia
siycket),
mål om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller
ulredning, som verkställts enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar (78 och 85 §§)
samt
mål rörande lillämpning av 100 § (fråga om förbud att inom
visst avstånd från väg uppföra byggnad, uppsätta stängsel m. m. och om dispens
från sådant förbud) och 101 § (föreläggande att bortskaffa eller alt vidta
annan åtgärd med stängsel m. m.).
Förutom dessa bestämmelser finns i regeringsrätlslagen
föreskrifter som, utan att vara direkt tillkomna för lagstiftningen om enskUda
vägar, ändå är tillämpliga på mål enligt denna lag. Så är fallel i fråga om 2 §
4:o första ledet, vari föreskrivs att mål om ersättning för viss förrättning
eller visst uppdrag skall prövas av regeringsrätten. Mål av delta slag kan
uppkomma på grund av bestämmelserna i 48, 52, 62, 78, 87 och 88 §§ lagen om
enskilda vägar. Enligt 2 § 13:o första ledet regeringsrättslagen har
regeringsrätten vidare att pröva mål om länsstyrelses beslut angående
förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller
till annan dylik förrättning. Med stöd av denna bestämmelse skall mål om
förordnande av förrättningsman enligt 19 § prövas av regeringsrätten. På
regeringsrällen torde också ankomma alt pröva mål om beslul enligt 18 §,
varigenom länsstyrelsen avslagit ansökan om förrättning eller beslutat att med
utseende av förrättningsman skall anstå eller att förrättning skall inställas
eller vila. Slutligen tillkommer det regeringsrätten att enligt 2 § 17:o nionde
ledet regeringsrättslagen pröva mål om föreläggande vid vite utom i vissa
uppräknade fall. Vitesförelägganden enligt lagen om enskilda vägar är inte
undantagna och skall därför prövas av regeringsrätten. Bestämmelser om
vitesföreläggande finns i 98 och 106 §§.
Förvaltningsdomstolskommittén. De grupper av mål rörande
tillämpning av lagen om enskilda vägar, som f. n. tiUhör regeringsrättens
kompetensområde, bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av
administrativ domstol. Kommittén föreslår dock att talan ej bör vara tillåten
mot länsstyrelses beslut angående värdering av faslighet enligt 69 och 76 §§.
Kommittén erinrar om att det här gäller att fastställa värde å faslighet, som
inte är åsätt taxeringsvärde, och att talan mot liknande beslut enligt 22 § 2
mom. förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt inte får föras.
I flera hänseenden föreslås att mål, som enligt gällande
kompetensregler prövas i konselj, skall föras till förvaltningsdomstol. Så är
fallet i fråga om mål om förordnande eller entledigande av syssloman för
vägsamfällighet eller vägförening (52, 62, 87 och 88 §§), mål om tillsättande
eller entledigande av tillsyningsman för övervakande av byggnad, underhåll och
vinterväghållning av väg, som gjorts till föremål för vägdelning (48 §), mål
om för-
Kungl.
Maj-.ts proposUion nr 30 år 1971 161
delning
mellan väglottshavama av arvode åt sådan tillsyningsman (48 §) och mål om
föreläggande för vägförening atl bygga eller underhålla någon av föreningens
vägar m. m. (87 §). Kommittén framhåller atl samtliga de mål, som föreslås
skola prövas av förvaltningsdomstol, rör enskilds rätt och att det ej
föreligger några särskilda omständigheter som talar för all avgörandet av
målen bör förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena.
Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och
lantmäteristgrehen. Lantmäteristyrelsen framhåller dock att frågan om
vägförenings avgränsning och frågan om fördelning av väghåll-ningskostnadema
mellan berörda fastigheter ofta äger elt nära samband. Besvär rör ej sällan
båda nu nämnda frågor, varigenom s. k. blandade besvärsmål fortfarande kan
uppkomma. Styrelsen anser emellertid all denna olägenhet får accepteras.
Departementschefen.
Jag har inte något att erinra mol komraitténs förslag. Besvärsbestämmelser i
överensstämmelse därmed bar tagits in i ändringsförslaget. I förtydligande
syfte har särskilt angetts atl besvär får anföras hos kammarrätten över beslut
om ändring i vägförenings stadgar (93§).
34
och 35. Förslagen till lag om ändring i lagen (1941:282) om sterilisering och
till lag om ändring i lagen (1944:133) om kasirering
Gällande
rätt. Enligt 2 § 17:o tredje ledet regeringsrättslagen tillhör mål om
sterilisering och mål om kasirering regeringsrättens kompetensområde.
Förvaltningsdomstolskommittén
och remissinstanserna. Koraraittén föreslår att dessa mål skaU prövas av
kararaarrätt. Förslaget tillstyrks av medicinalstyrelsen.
Departementschefen.
Liksora koramittén anser jag att besvär över beslut av socialstyrelsen
varigenom tillstånd till sterilisering vägrats och besvär över socialstyrelsens
beslut i ärenden angående kasirering bör handläggas av kammarrätt. Bestämmelser
om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslagen.
Besvärsliden i målen bör i detta sammanhang lämpligen anpassas till lagen
(1954: 355) om besvärstid vid talan raot förvaltande myndighets beslut.
Lagförslagen innehåller också vissa ändringar av redaktionell natur.
36.
Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen
GäUande
rätt. Lagen innehåller besiämmelser om fasta fornlämningar, om skeppsvrak, som
är minst etthundra år gamla, och om fornfynd. I fråga om fasta fornlämningar
gäller bl. a. att länsstjTelsen på framställning av riksan-
611564
162 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
tikvarien eller jordägaren kan fastställa gränsema för det
område som behövs för att bevara fornlämningen och bereda nödigt utrymme
däromkring (3 §). Länsstyrelsen kan vidare meddela särskild föreskrift, som
finns påkallad för att bevara fast fornlämnings helgd, och föreskriva för
ändamålet erforderligt vite (4 §). Medför undersökning eller annan åtgärd som
riksantikvarien låter vidla i fråga om fast fornlämning kostnad eller skada för
fastighetsägare eller annan skall skälig ersällning utgå (5 §). Om fast fornlämning
finnes medföra hinder eller olägenhel, som ej står i rimligt förhållande till
dess betydelse, kan riksantikvarien på ansökan ge lillslånd till att
fornlämningen rubbas, förändras eller tas bort (6 §). Vägras tillslånd är
jordägaren under vissa i lagen angivna förutsättningar (bl. a. att fornlämningen
varit helt okänd) berättigad till ersättning (7 §). Bestämmelsema i 6 och 7 §§
gäller också för skeppsvrak, som är minst etthundra år gamla (9a§).
Föremål som påträffas i fast fornlämning och har samband
med denna skall tillfalla kronan. Skedde fyndel vid vetenskaplig undersökning
vartill riksantikvarien givit tillslånd kan denne bevilja den som företagit
undersökningen skälig ersättning för koslnader och arbete. Riksantikvarien kan
i övrigi förordna alt hittelön skall utgå om del finnes skäligt (10 §). Den som
i annat fall påträffar föremål, som kan anlas vara minst etthundra år gammalt
och som helt eller delvis är av guld, silver eller koppar, är skyldig all mol
lösen hembjuda det till kronan. Fråga om inlösen prövas av riksantikvarien (11
§). Också i detta fall kan hittelön utgå. Om riksantikvarien vill låta
undersöka plats för fornfynd kan länsstyrelsen fridlysa platsen vid vite intill
dess undersökningen ulförts, om det kan ske ulan att därigenom vållas
väsentlig olägenhet (15 §), Medför sådan undersökning kostnad eller skada för
fastighetsägare eller annan skall skälig ersättning utgå (15 § andra stycket).
Talan mot länsstyrelses eller riksantikvariens beslul
enligt lagen föres hos Kungl. Maj .t genom besvär (19 och 20 §§).
Mål ora ersättning enligt lagen om fornminnen prövas av
regeringsrätten med stöd av 2 § 4:o andra ledet regeringsrätlslagen.
Regeringsrätten har vidare att enligt 2 § ll:o sjätte ledet
regeringsrätlslagen avgöra mål om länsstyrelses beslut enligt lagen, övriga
mål avgörs av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att
frågor om ersättning enligt 5, 7 eller 11 § eller 15 § andra stycket i första
hand prövas av riksantikvarien men alt möjlighet finns att föra talan härom hos
allmän domstol om uppgörelse ej träffas. Enligt kommitléns mening finns det
inte från rättsskyddssynpunkt någol behov att låta besvär över riksantikvariens
beslut i ersättningsfrågor prövas av administrativ domstol. Komraittén föreslår
därför att besvär över riksantikvariens beslut i sådana ärenden skall prövas i
konselj. Detsamma bör enligt kommitléns mening gälla besvär över
riksantikvariens beslut rörande ersättning enligt 10 § eller rörande hittelön.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 163
I övrigt föreslås endast den ändringen i gällande
kompetensfördelning att besvär över länsstyrelses beslut enligt lagen öm
fomminnen i första hand skall prövas av kammarrätt.
Remissyttrandena. Sveriges lantbruks förbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och RLF anser alt även besvär över beslut av
riksantikvarien bör prövas av regeringsrällen. Som skäl härför anförs bl. a.
att åtgärder enligt 6 § i praktiskt tagel samtliga förekommande fall gäller
känt fornminne, varför ersältningsrätt inte föreligger. Riksantikvariens beslut
i sådana fall medför därför med få undantag kännbara intrång för enskild
fastighetsägare utan atl ersättning utgår. Målen är principiellt alt jämföra
med mål rörande graden av den belastning, som genom administrativt avgörande
får läggas på en fastighet enligt exerapelvis 2 kap. 64 § vattenlagen.
Departementschefen. Med hänsyn till all lagens syfle är
att i princip bevara fasta fornlämningar i befintligt skick har en
fraraställning om att få rubba, förändra eller ta bort sådan fornlämning
närmast karaktär av dispensansökan. Mot bakgrund härav synes övervägande skäl
tala för att besvärsärenden av sådanl och liknande slag prövas av Kungl. Maj:t
i statsrådet. Även i övrigi anser jag alt komraitténs förslag till
kompetensfördelning är välgrundat. Föreskrifter om besvärsrätt i
överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innebär
också att 19 § i fortsättningen endast avser besvärsrätien i frågor, som
direkt regleras i lagen. För övriga frågor får meddelas särskilda
besvärsföreskrifter.
37. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1960:690) om
byggnadsminnen
Departementschefen. Enligt 2 § ll:o sjätte ledet
regeringsrätlslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva raål ora
tillärapning av denna lag. Förvallningsdomstolskommittén föreslår endasl den
ändringen att besvär över riksantikvariens och länsstyrelses beslut enligt
lagen i första hand skall prövas av kararaarrätt. Förslaget har lämnats utan
erinran av remissinstanserna. Jag ansluler mig till förslaget.
Besvärsbestäramelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i
ändringsförslaget.
38. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1944: 705) om
aktiebolag
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 14 :o sjätte och fjortonde
leden regeringsrätlslagen prövar regeringsrätten f, n, besvärsmål om
anteckning i aktiebolagsregistret samt besvärsmål om andra beslut rörande
aktiebolag av regislreringsmyndigheten för sådana bolag. Det tillkommer däremot
Kungl, Maj:t i statsrådet att pröva besvär över länsstyrelses beslut enligt
aktiebolagslagen rörande utlysande av stämma i vissa fall (24, 125, 149, 155
och 170 §§) samt rörande förordnande och entledigande av revisor i vissa fall
164 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(108, 109, 152 och 170 §§). I ärenden om tillstånd sora
avses i 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 § tUlkoramer beslutanderätten Kungl,
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar. Enligt kungörelsen (1969:
228) om prövning av vissa ärenden rörande aktiebolag och ekonomiska föreningar
handläggs dessa ärenden f. n. av kommerskollegium. Belräffande tillstånd
enligt 79 § har dock Kungl. Maj:t för vissa fall förbehållit sig beslutanderätten.
Besvär över beslut av kommerskollegium i nu ifrågavarande ärenden avgörs i
konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt
Kungl. Maj:t i statsrådet inte skall pröva besvär i andra ärenden enligt
aktiebolagslagen än sådana i vilka lagen lägger beslutanderätten hos Kungl.
Maj:t med möjlighet för Kungl. Maj:t att överlåta prövningen på underordnad myndighet.
Samtliga övriga besvärsärenden enligt lagen bör enligt kommitténs uppfattning
prövas av kammarrätt.
Remissinstansema. Kommitténs förslag tillstyrks av
regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund.
Departementschefen. Jag ansluter mig tiU kommitténs
förslag att besvärsprövningen i sådana ärenden, där beslutanderätten enligt
lagen ankommer på Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar, bör
förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. Samtliga övriga besvärsärenden enligt
lagen torde på grund av ärendenas rättsliga karaktär böra avgöras av förvaltningsdomstol,
I enlighet med huvudlinjerna i den av mig föreslagna förvaltningsdomstolsreformen
bör prövningen av sistnämnda ärenden ankomma på kammarrätt.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen
har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa
redaktionella jämkningar samt en bestämmelse varigenom besvärstiden i mål om
aktiebolags avförande ur aktiebolagsregistret enligt 173 a § blir densamma som
besvärstiden i övriga mål om anteckning i aktiebolagsregistret.
39. Förslaget tiU lag om ändring i byggnadslagen
(1947:385)
Gällande rfitt. Besvär över beslut enligt byggnadslagen
avgörs i allmänhet i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet. Endast i den
mån ett beslut enligt lagen innefattar ett tillstånd eller förbud som
meddelats i särskilt fall ankommer det, med stöd av 2 § 16:o första ledet
regeringsrättslagen, på regeringsrätten att avgöra besvär över beslutet. Inte
ens alla sådana ärenden hör emellertid till regeringsrättens kompetensoraråde.
De flesta mål om tiUstånd att företa nybyggnad utan hinder av gällande
byggnadsförbud prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Avgörandet av
besvärsärenden rörande fastställelse av beslut om ändring av generalplan eller
ora upprättande eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 165
ändring av stadsplan eUer byggnadsplan (10, 26, 97, 106
och 108 §§; jfr 76 §) bör enligt kommitléns mening kvarligga hos Kungl. Maj:t i
statsrådet. Härför anses tala både ärendenas natur och det förhållandet att
vissa särskilt betydelsefulla planärenden handläggs av Kungl. Maj:t i första
instans. Sarama kompetensregel föreslås skola gälla för besvärsärenden rörande
fastslällelse av förordnande att utomplansbestämmelser skall tillämpas på
visst område (77 och 119 §§).
Tomtindelning av byggnadskvarter betraktas av kommittén
såsom en fortsättning av sladsplanläggningen. Prövningen av
tomlindelningsärendena måste enligt kommittén väsentligen ske med hänsyn lill
vad som kan anses mest ändamålsenligt för tillgodoseende av stadsplanens
syften, även om naturligtvis tillbörlig hänsyn samtidigt måste tas till
markägarnas intressen. Mot denna bakgrund anser kommittén övervägande skäl tala
för atl beslutanderätten i besvärsärenden rörande fastställelse av
tomlindelning (33 och 106 §§) bör ligga kvar hos den högsla planmyndigheten,
dvs. Kungl. Maj:l i slatsrådet. I sådana tomtindelningsärenden, som innefattar
vanskliga rättsfrågor, bör dock enligt kommitténs mening lämpligen yttrande
inhämtas från administrativ domstol innan ärendena avgörs i konselj.
Ärenden om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mot
schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig ålgärd i
anledning av förestående planläggning eller tillämpning av
utomplansbestäraraelser (15, 17, 35, 36, 40, 80, 97, 106, 109, 110, 119 och 168
§§) äger enligt kommitténs uppfattning ell sådant samband med frågorna om
planläggning eller tillämpning av utomplansbestämmelser alt ärendena i sista
hand bör avgöras av Kungl. Maj:t i slatsrådet i egenskap av högsta
planmyndighet. Ärenden om meddelande av förbud mot nybyggnad, schaktning m. m.
till hinder för försvaret eller luftfarten eller i närheten av
atomenergianläggning (82 och 121 §§) är av sådan betydelse för samhället eller
den allmänna säkerheten alt även dessa ärenden föreslås skola prövas i konselj.
Ärenden om meddelande av nybyggnadsförbud till skydd för kulturhistorisk
bebyggelse och fasta fornlämningar m. m. (86 och 122 §§) likställs av kommittén
med ärenden enligt 19 § naturvårdslagen (1964: 822) om meddelande av förbud
mol nybyggnad till skydd för landskapsbilden. I enlighet härmed föreslår kommittén
att också dessa ärenden i sista hand skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Ärenden om dispens från legalt eller särskilt meddelat
förbud mot nybyggnad m.m. (14, 15, 35, 7982, 97, 106, 109, 110, 119, 121, 168
och 169 §§) bör enligt kommitténs uppfattning likaledes i allmänhet avgöras av
Kungl. Maj:t i statsrådet såsom sista instans. Härför anses tala det
förhållandet att handläggningen av dispensärendena är av betydelse bl. a. för
genomförandet av beslutad eller förestående planläggning, tomlindelning eller
tillämpning av utomplansbestämmelser eller för tillgodoseendet av försvarets
eller luftfartens intressen eller de allmänna säkerhetskrav som måste ställas
när del
166 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
gäller atoraenergianläggningar. Från den angivna
huvudregeln gör kommittén dock vissa undanlag. Sålunda föreslås att ärenden om
dispens enligt 86 eller 122 § byggnadslagen från nybyggnadsförbud lill skydd
för kulturhistorisk bebyggelse eller fasta fornlämningar e. d. skall hänföras
till kammarrätts kompetensoraråde. Såsom skäl härför anförs att prövningen i
dessa ärenden har karaktären av rättsprövning och atl de besläktade ärendena om
dispens enligt 19 § naturvårdslagen från nybyggnadsförbud till skydd för
landskapsbilden enligt kommitténs förslag skall prövas av kammarrätt. Även
vissa andra ärenden om dispens från nybyggnadsförbud enligt byggnadslagstiftningen
bör enligt kommittén avgöras av kararaarrätt. Dessa dispensfall regleras
emeUertid i byggnadsstadgan (1959:612) och behandlas därför inte i detta
sammanhang.
I saraband raed stadsplanläggning kan Kungl. Maj:t meddela
förordnande om skyldighet för markexploatör all ulan ersättning avstå mark till
väg eller annan allraän plats (70 §). På grund härav finner kommittén det
följdriktigt alt besvär över länsstyrelses beslut om motsvarande förordnande i
samband med byggnadsplanläggning (113 §) även i fortsättningen avgörs av Kungl.
Maj :t i slatsrådet.
Enligt 39 § byggnadslagen kan länsslyrelsen medge alt
trappa som skjuter över galulinjen får kvarstå under viss tid eller tills
vidare. Motsvarande ärende kan förekomma enligt 106 § byggnadslagen. Kommittén
föreslår atl besvär över länsstyrelses beslut i sådana ärenden skall avgöras av
kammarrätt. Till stöd härför anförs att den föreslagna ordningen
överensstämmer med den huvudregel som kommittén föreslår beträffande
individuella byggnadsärenden enligt 5 kap. byggnadsstadgan (se
författningsförslag 112).
övriga ärenden enligt byggnadslagen skall enligt kommitléns
förslag avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. Detta skall bl.
a. gälla belräffande medgivande till avvikelse från beslämmelsen att när gata
upplåts till allmänt begagnande den skall till bredd och höjdläge överensstämma
med stadsplanen (52 och 106 §§). Likaså anses det böra tillkomma Kungl. Maj:t i
statsrådet att i sista hand avgöra om tomtägare av billighetsskäl bör få
anstånd med avbetalning, jämkning i räntesatsen eller annan lättnad i fråga om
betalningsvillkoren för utgivande av ersättning för gatumark (63 och 106 §§).
Beslut av länsstyrelse angående fördelning av kostnad för upprättande eller
ändring av byggnadsplan (111 §) äger enligt kommittén samband med
planläggningsärendena och är av mindre betydelse än dessa. Med hänsyn härtill
synes del koramittén inte påkallat att bryta ut besvärsärenden om sådana beslut
till behandling i annan ordning än planläggningsärendena. Även dessa ärenden
skall således enligt kommitléns förslag prövas i konselj.
Remissyttrandena. Förslaget atl frågor om fastställelse av
planer enligt byggnadslagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet
tillstyrks av Sveriges fastighetsägareförbund.
Kungl. Maj.ts proposition nr 3u Or 1971 167
I fråga om tomtindelningsärendena framhålls från flera
håll viklen av atl Kungl, Maj:t i statsrådet inhämtar yttrande från
regeringsrätten innan ärendena avgörs. Sveriges industriförbund m. fl.
förklarar all besvärsmål rörande tomlindelning vanligtvis avser en
rätlsprövning. Sveriges fastighetsägareförbund anför alt ora man godlar alt
planläggningsbeslulen fallas i rent adminislraliv ordning, alla beslut om
tillämpning och genomförande av planerna dock bör hänföras till den
administrativa rättskipningen. Målen om tomlindelning bör därför flyttas över
till regeringsrätten.
I fråga
om ärenden rörande meddelande av nybyggnadsförbud uttalar Sveriges
fastighetsägareförbund all byggnadsförbud enligt 15 och 35 §§ byggnadslagen bar
sådanl samband med planläggningen alt starka skäl kan anföras för att
beslutanderätten bör tillkomma de instanser som har ansvaret för
planläggningen. Sveriges industriförbund m. fl. ifrågasätter starkt om inte mål
om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mot schaktning, fyllning,
trädfällning o. d. raed hänsyn till den rättsliga sidan av målen bör prövas av
regeringsrätten.
I
anslutning till kommitténs förslag att ärenden om dispens från legalt eller
särskilt meddelat förbud mol nybyggnad m. ra. i allmänhet bör prövas av Kungl.
Maj :t i statsrådet uttalar lånsstyrelsen i Gotlands län alt det måste anses
vara mindre god hushållning med regeringens arbetskrafter alt lägga
överprövningen i dessa ärenden på Kungl. Maj:t i statsrådet i stället för på
kammarrätt. Också Sveriges lantbruksförbund m. fl. anser atl nu ifrågavarande
dispensärenden bör prövas av adminislraliv domslol. Sveriges fastighetsägareförbund
är av samraa uppfattning och framhåller beträffande en del av dessa ärenden all
de är all betrakta som frågor om rättstillämpning. Länsstyrelsen i Örebro län
anser däremot att det bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva också
dispensärendena enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen. Som skäl härför åberopar
länsstyrelsen arten av den prövning som sker i dessa ärenden.
Departementschefen.
Ärenden angående fastställelse av plan och angående lUlämpning av
beslämmelserna om byggnadsplan eUer av utomplansbestämmelser på visst område
är uppenbarligen av den natur att besvär över länsstyrelses beslul i sådana
frågor bör prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet. Tomtindelningen av
byggnadskvarter kräver bl. a. hänsynstagande till vad som är ändamålsenligt för
tillgodoseende av stadsplanens syften. På grund härav bör också besvärsärenden
rörande fastställelse av tomlindelning handläggas av Kungl. Maj:t i
statsrådet. Ett inhämtande av regeringsrättens yttrande i dessa ärenden torde
endast i undantagsfall vara av behovet påkallat.
Ärenden
enligt byggnadslagen om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mol
schaktning, fyllning, trädfällning e. d. bör också i sista hand avgöras av
Kungl. Maj:t i statsrådet därför att ärendena äger samband med frågor om
planläggning eller tillämpning av utomplansbestäraraelser eller rör den
allmänna säkerheten eller på annat sätt är av betydelse för samhället.
168 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Av i huvudsak samma skäl anser jag att det också med
några smärre undantag som regleras i byggnadsstadgan bör ankomraa på Kungl.
Maj:t i statsrådet att i sista instans avgöra ärenden om dispens från legalt
eller särskilt meddelat förbud mot nybyggnad, schaktning, trädfällning e. d.
Enligt min mening bör Kungl. Maj:t i statsrådet pröva även ärenden om dispens
enligt 86 eller 122 § byggnadslagen från nybyggnadsförbud till skydd för
kulturhistorisk bebyggelse, fasta fornlämningar o. d. Härför talar främst det förhållandet
att prövningen i dessa dispensärenden är likartad raed den prövning som äger
rum i vissa ärenden hos Kungl. Maj:t i statsrådet angående dispens från
stadsplan eller byggnadsplan. Jag vUl i detta sammanhang också nämna att jag
längre fram kommer att förorda att ärenden angående dispens enligt 19 §
naturvårdslagen från nybyggnadsförbud till skydd för landskapsbilden skall
prövas av Kungl, Maj:l i statsrådet (se författningsförslag 80).
På grund av sambandet med planläggningsärendena bör Kungl.
Maj:t i statsrådet också slutligt avgöra ärenden angående fördelning av kostnad
för upprättande eller ändring av byggnadsplan. Eftersom i saraband med stadsplanläggning
Kungl. Maj:t kan meddela förordnande ora skyldighet för markexploatör att utan
ersättning avstå mark till gata m. ra., bör det också ankomma på Kungl. Maj:t i
statsrådet att avgöra besvär över länsstyrelses beslut om motsvarande
förordnande i samband med byggnadsplanläggning.
Även
besvär över länsstyrelses övriga beslut enligt byggnadslagen bör prövas av
Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett undantag torde dock böra göras. I
överensstämmelse med vad jag kommer att förorda när del gäller behörigheten
att handlägga vissa föga långtgående dispensärenden enligt byggnadsstadgan (se
författningsförslag 112) föreslår jag nämligen alt kammarrätt skaU pröva besvär
över länsstyrelses beslut enligt 39 eller 106 § byggnadslagen angående
medgivande att trappa, som skjuter över galulinjen, skall få kvarstå under viss
tid eller tills vidare.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen
i fråga om besvärsärenden enligt byggnadslagen har tagits in i
ändringsförslaget.
40. Förslaget till lag om ändring i lagen (1947: 529) om
allmänna barnbidrag
Gällande rätt. Frågor om rätt tUl barnbidrag handläggs i första
instans av barnavårdsnämnd (9 §). över barnavårdsnämnds beslut får anföras
besvär hos länsslyrelsen (15 §). Besvären kan fullföljas hos socialstyrelsen,
över socialstyrelsens utslag får klagan ej föras (16 §), Har någon obehörigen
uppburit barnbidrag är han normalt återbetalningsskyldig. Socialstyrelsen kan
emeUertid eftergiva återbetalningsskyldigheten när det i särskill fall finns
anledning därtiU (12 §),
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att
kammarrätt i
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 169
stället för socialstyrelsen skall pröva besvär över
länsstyrelses beslut i ärenden om allmänna barnbidrag, Koinmittén erinrar ora
all socialstyrelseutredningen i betänkandet om hälso- och socialvårdens
centrala administration (SOU 1965: 49) har uttalat sig för en sådan
inslansordning,
Komraittén föreslår vidare att man, för att vinna en
enhetlig fullföljdsordning och överensstämmelse med beslämmelserna i lagen om
bidragsförskott, skall flytta över beslutanderätten i återbetalningsärenden
enligt 12 § lagen om allmänna barnbidrag från socialstyrelsen till
länsstyrelserna, Fullföljdsreglerna bör därvid vara desamma som för övriga
raål enligt bambidrags-lagen,
I
överensstämraelse med vad som enligt 15 § andra stycket gäller ora verkställighet
av barnavårdsnämnds beslut föreslår koramittén att också länsstyrelses och
kammarrätts beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan,
där ej annorlunda förordnas.
Remissyttrandena.
Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och länsstyrelsen
i Kalmar lån. Länsstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse med att den enligt
förslaget får samma möjligheter som barnavårdsnämnd alt förordna om omedelbar
verkställighet. Härigenom uppnås att ett felaktigt beslut eller en underlåtenhet
från barnavårdsnämnds sida snabbt kan korrigeras med minsta möjliga tidsförlust
för klaganden. Socialstyrelsen förklarar all bedömningen av frågan om
återbetalning enligt 12 § lagen om allmänna barnbidrag är av rent social natur
och anser därför att denna uppgifl även i fortsättningen bör ankomma på
styrelsen.
Departementschefen. Jag ansluter mig till komraitténs
förslag. Med hänsyn till att socialstyrelsens besvärsprövning i
bambidragsfrågor flyttas till kammarrätten synes det mig naturligt all frågor
om återbetalning av barnbidrag enligt 12 § i fortsättningen handläggs av
länsstyrelsen och att besvär över länsstyrelsens beslul i sådan fråga prövas av
kammarrätt.
41. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1964:143) om
bidragsförskott
Gällande rätt. Beslut rörande bidragsförskott meddelas i
allmänhet av barnavårdsnämnd. Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres genom besvär
hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos Kungl. Maj:t (22
§), Enligt 2 § 2:o sjätte ledet regeringsrättslagen ankommer det på
regeringsrätten att pröva mål om bidragsförskott.
Departementschefen. Förslaget innebär att besvär över
länsstyrelses beslut i ärende enligt lagen om bidragsförskott skall anföras
hos kammarrätten. Undantag föreslås dock för klagan över beslut av
länsstyrelse om gottgörelse av statsverket (20 §), Sådana mål bör, i
överensstämmelse med vad jag längre fram föreslår beträffande
stalsbidragsärenden i allmänhet, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget
överensstämmer med vad för-
6t11564
170 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
valtningsdomstolskommiltén
har föreslagit. Socialstyrelsen har rörande mål om återbetalning av
bidragsförskott (13 §) och ora eftergift av återkrav (18 §) framfört synpunkler
av samma slag som i fråga om motsvarande mål enligt lagen om allmänna
barnbidrag. Anledning finns inte alt på denna punkt föreslå annan lösning än
den som jag nyss förordade i fråga om barnbidragsmålen.
42.
Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
Gällande
rätt. Av de beslul som försäkringsinspeklionen fattar enligt lagen om
försäkringsrörelse rör en del huvudsakligen försäkringstekniska frågor, medan
andra är av övervägande bolagsrättslig karaktär. Besvär över inspektionens
beslut angående anteckning i försäkringsregistret och angående föreläggande vid
vite (289 §) prövas f. n. av regeringsrätten enligt 2 § 14:o sjätte ledet resp.
17:o nionde ledet regeringsrättslagen. Besvär över andra beslut av inspektionen
enligt lagen om försäkringsrörelse avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bland
de ärenden som f. n. avgörs i konselj märks besvär över beslut av inspektionen
rörande utlysande av bolagsstämma i vissa faU (21, 117, 142, 183, 217, 237 och
286 §§), rörande förklaring att viss fråga eller visst beslul förfallit (304 §
4 mom., 308 § 2 mom., 309 och 311 §§) och rörande utseende av skiljeman (335
§). Fråga om tillstånd för annan än här i riket bosatt svensk medborgare alt
vara styrelseledamot m. m. i försäkringsbolag (72, 81, 100, 142 och 237 §§)
avgörs enligt lagen av Kungl. Maj:t eller myndighet sora Kungl. Maj:t
förordnar. Beslutanderätten i dessa ärenden är delegerad till
försäkringsinspektionen och besvär i ärendena prövas i konselj. Näranas bör
vidare att om elt av försäkringsinspektionen gjort föreläggande mot
försäkringsbolag inte blir åtlylt och det anmärkta förhåUandet inte på annal
sätt undanröjs, Kungl. Maj:t kan förklara bolagets koncession förverkad.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén framhåUer alt kontrollen över försäkringsbolagen i första hand är av
värde för försäkringstagarna men därutöver har stor betydelse för landels
ekonomiska liv över huvud taget. Mol denna bakgrund och med hänsyn till
utformningen av lagen om försäkringsrörelse talar enligt kommitténs uppfattning
övervägande skäl för att besvär enligt lagen i allmänhet bör prövas av Kungl.
Maj:t i statsrådet. I denna ordning bör enligt kommitténs mening på
motsvarande sätt som på banklagstiftningens område avgöras även mål om
föreläggande vid vite.
Kommittén
går särskilt in på frågan om besvär över försäkringsinspektionens beslut i
vissa fall rörande utlysande av bolagsstämma bör prövas av kammarrätt. Till
förmån för en sådan lösning anses främst tala att vissa motsvarande beslut
enligt lagen (1944: 705) om aktiebolag av kommittén hänförts till kammarrätts
kompetensområde. Kommittén framhåller emellertid
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 171
att
enligt lagen om försäkringsrörelse försäkringsinspeklionen kan utlysa
bolagsstämma inte blott i fall som motsvarar dem då länsstyrelse kan utlysa
bolagsstämma i aktiebolag ulan även i fall då försäkringsbolags styrelse inte
efterkommit en av inspektionen framställd begäran om utfärdande av kaUelse lill
extra stämma (286 §). Sislnämnda befogenhet för försäkringsinspektionen har motsvarighet
för bankinspektionens del på banklagstiftningens område. Besvär över beslut av
försäkringsinspektionen enligt 286 § lagen om försäkringsrörelse bör enligt
kommitténs uppfattning liksora besvär över motsvarande beslul av
bankinspektionen rörande bankaktiebolag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet
i egenskap av högsta tiUsynsmyndighet på området. Vid sådant förhållande finns
enligt komraitténs mening inte tiUräcklig anledning att till särbehandling i
fuUföljdshänseende bryta ut övriga i praktiken knappast förekoraraande
ärenden ora beslut av försäkringsinspektionen rörande utlysande av
bolagsstämma. Kommittén föreslår således alt samtliga besvärsärenden rörande
bolagsstämmas utlysande enligt lagen om försäkringsrörelse skall avgöras i konselj.
Däremot föreslår
kommittén, i principiell överensslämmelse med nuvarande ordning, atl
förvaltningsdomstol skall avgöra besvärsmål om anteckning i
försäkringsregistret. Samtidigt föreslås den ändringen atl det skall tillkomma
förvaltningsdomstol all pröva besvär över beslut av försäkrings-inspektionen om
sådan förklaring som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mom., 309 ocb 311 §§ lagen
om försäkringsrörelse. Enligt kommitténs uppfattning är näraligen sistnämnda
mål liksom motsvarande mål enligt bl. a. lagen (1955: 183) om bankrörelse
nära besläktade med registreringsmålen och bör därför prövas i samma ordning.
De raål som hänförs lill förvaltningsdomstols kompetensområde skall enligt
kommitléns förslag i första hand prövas av kammarrätt.
över försäkringsinspekiionens
beslul om utseende av skiljeman enligt 335 § lagen om försäkringsrörelse bör
enligt kommitléns mening klagan inte få föras. Till stöd härför anförs att
enligt lagen (1929: 145) om skUjemän talan inte får föras mot beslut av
överexekutor om utseende av skUjeman.
Remissyttrandena. Den
av förvaltningsdomstolskommittén föreslagna kompetensfördelningen i mål enligt
lagen ora försäkringsrörelse tillstyrks av försäkringsinspektionen och Svenska
försäkringsbolags riksförbund.
Departementschefen. På
grund av den betydelse för landets ekonomiska liv som de svenska
försäkringsbolagens verksamhet har synes det lämpUgt att besvärsärenden enligt
lagen ora försäkringsrörelse i allmänhet prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Närmast till hands synes ligga att beträffande besvär över
försäkringsinspektionens beslut enligt lagen följa samma riktlinjer i fråga om
kompetensfördelningen som jag kommer alt förorda för besvärsmålen enligt lagen
om bankrörelse. I enlighet härmed föreslår jag att kammarrätt blott skall
avgöra dels besvär över försäkringsinspekiionens beslut om anteckning i
försäkringsregistrel som f. n. prövas av regerings-
172 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971
rätten dels de nu till konseljens prövning hörande
besvärsmålen rörande förklaring att viss fråga eUer vissl beslul förfallit (304
§ 4 mom., 308 § 2 mom., 309 och 311 §§). Samtliga övriga besvärsmål rörande
försäkringsinspektionens beslul enligt lagen bör avgöras av Kungl. Maj:t i
statsrådet. Detta bör gälla även målen om föreläggande vid vite vilka nu
handläggs av regeringsrätten. I överensstämmelse med kommitténs förslag
förordar jag atl talan inte skall få föras mot beslut av
försäkringsinspeklionen rörande utseende av skiljeman enligt 335 § lagen om
försäkringsrörelse. Besvär över beslul av annan än Kungl. Maj:t i ärende om
tillstånd för den sora ej är här i riket bosatt svensk medborgare att vara
styrelseledamot m. m. i svenskt försäkringsbolag bör i överensslämmelse raed nu
gällande ordning prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen
har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa
redaktionella jämkningar.
43. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 272) om
rätt för uHändsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket
GäUande rätt. Med stöd av 2 § 17:o nionde ledet
regeringsrättslagen avgör f. n. regeringsrätten besvär över
försäkringsinspektionens beslut om föreläggande vid vite enligt 25 § lagen om
rätt för utländsk försäkringsanstalt atl driva försäkringsrörelse här i riket,
övriga besvärsärenden enligt sistnämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Med
hänsyn till försäkringsväsendets betydelse för landels ekonomiska liv och
utformningen av lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse
här i riket föreslår kommittén att besvär över samtliga försäkringsinspektionens
beslut enligt lagen även besluten om föreläggande vid vite skall avgöras av
Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget tillstyrks av försäkringsinspektionen och
Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Departementschefen. I linje med vad jag har föreslagit
beträffande besvärsärenden rörande svenska försäkringsbolag förordar jag att
det skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva samtliga ärenden som
rör besvär över försäkringsinspektionens beslut enligt den nu behandlade lagen.
Bestämmelse härom har tagits in i ändringsförslaget.
44 och 45. Förslagen till lag om ändring i lagen (1959:
73) med vissa bestämmelser om Inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. och
tm lag om ändring i lagen (1959:118) om krigsansvarighet för liv- och
invaliditetsförsäkring
Gällande rätt. Enligt 15 § lagen med vissa bestämmelser om
inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. kan försäkringsinspektionen i visst
fall före-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 173
lägga vite. Vitesföreläggande kan också meddelas med stöd
av 24 § lagen om krigsansvarighel för liv- öch invaliditetsförsäkring. På grund
av föreskrifterna i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen prövas f. n.
besvär över sådana beslut av försäkringsinspektionen av regeringsrätten. Besvär
över andra beslut av inspektionen enligt nyssnämnda två lagar avgörs av Kungl,
Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén
och remissyttrandena. Kommittén föreslår att saratliga besvärsärenden enligt
nu ifrågavarande två lagar skall handläggas av Kungl, Maj:t i slatsrådet.
Förslaget tillstyrks av försäkrings-inspektionen och Svenska försäkringsbolags
riksförbund.
Departementschefen.
Jag anser liksom kommittén atl samtliga besvärsärenden enligt de nu behandlade
lagarna även ärendena rörande föreläggande vid vite bör avgöras av Kungl,
Maj:l i statsrådet. En sådan ordning ligger helt i linje med vad jag har
förordat i fråga om andra besvärsärenden rörande försäkringsväsendet.
Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslagen,
46, Förslaget tUl lag om ändring i arbetarskyddslagen
(1949:1)
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 16:o tredje ledet
regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvär över arbetarskyddsstyrelsens
beslut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 5359 §§
arbetarskyddslagen. Besvär över annat beslut av arhetarskyddsstyrelsen enligt
sistnämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén föreslår endasl den ändringen beträffande kompetensfördelningen i
fråga om besvär över arbetarskyddsstyrelsens beslut enligt arbetarskyddslagen
att målen rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 5359 §§ skall
prövas av kammarrätt.
Remissyttrandena.
Komraitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl, a.
arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen och sjöfarlsstyrelsen.
Departementschefen.
I likhet med förvaltningsdomstolskommittén föreslår jag alt besvärsmålen
rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 5359 §§
arbetarskyddslagen skall handläggas av kammarrätt och att besvär över andra
beslut av arbetarskyddsstyrelsen enligt samma lag skall avgöras av Kungl, Maj:t
i statsrådet. Bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i
ändringsförslaget.
47. Förslaget tUl lag om ändring i skogsförläggningslagen
(1963: 246)
GäUande rätt. Skogsförläggningslagen innehåller
bestämmelser om tillfälliga bostäder åt arbetstagare och stall åt hästar vid
arbete inom skogsbruket och vid flottnings-, flottläggnings-,
flottledsbyggnads- och vägarbete.
174 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Lagen utgör en komplettering av arbetarskyddslagen och är
till stor del uppbyggd på samma sätt sora denna lag.
Talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut enligt
skogsförläggningslagen torde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anför atl
besvärsmål om förbud eller föreläggande enligt 13, 14, 15 eller 17 § skogsförläggningslagen
är likartade med sådana mål enligt arbetarskyddslagen sora enligt kommitténs
förslag skall handläggas av administrativ domstol. Kommittén föreslår därför
att nämnda mål enligt skogsförläggningslagen skall prövas av kammarrätt. Besvär
över annat beslut av arhetarskyddsstyrelsen enligt lagen bör enligt kommitténs
mening avgöras av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av
arbetarskyddsstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Departementschefen, övervägande skäl talar för alt i
besvärsärenden enligt skogsförläggningslagen kompetensfördelningen bör vara
densamma som i motsvarande ärenden enligt arbetarskyddslagen. Bestämmelser om
den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen, som överensstämmer med kommitténs
förslag, har tagits in i ändringsförslaget.
48. Förslagel till lag om ändring i kyrkomötesförordningen
(1949:174)
Gällande rätl. Enligt kyrkomötesförordningen bildar i
regel varje stift en valkrets vid val av lekraannaombud till kyrkomöte.
Lekmannaombuden och suppleanter för dem väljs av elektorer (6 §). För val av
elektorer indelas varje valkrets i distrikt på sätt domkapitlet enligt angivna
normer bestämmer (7 § 1 mom.). Besvär över domkapitels beslut i detta ämne
torde f. n. prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Beträffande klagan över val lill ombud vid kyrkomöte
föreskrivs nu att klagan fullföljs hos Kungl, Maj:t genom besvär, sora inom tre
veckor efter valet skall ha inkommit lill justitiedepartementet för att
skyndsamt föredragas och avgöras i Kungl. Maj:ls regeringsrätt (10 §).
Förvaltningsdomstolskonunittén och remissyttrandena.
Kommittén föreslår att besvär över dorakapitels beslut i nyssnäranda
dislriktsindelnings-mål skall prövas av regeringsrätten. Såsom tidigare nämnis
föreslår kommittén vidare, att regeringsrätten fortfarande skall vara enda
besvärsinstans vid klagan över val till ombud vid kyrkomöte. Kammarkollegiet
samt domkapitlen och stiftsnåmnderna i Uppsala och Linköping förklarar att de
inte har något att erinra mot dessa förslag av kommittén.
Departementschefen. Såsom delvis framgår av det föregående
ansluter jag mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen och instansordningen
i dessa mål. Bestämmelser i äranet har tagits in i lagförslaget. I enlighet
med vad jag har anfört i den inledande kommentaren till
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 175
författningsförslagen föreslår jag alt i 10 §
kyrkomölesförordningen anges att klagan skall föras hos regeringsrätten.
I ett senare sararaanhang kommer att föreslås all från
kyrkomötet inhämtas yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner förslaget till lag
om ändring i kyrkomötesförordningen.
49. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap
Gällande rätt. Enligt 2 § 15:o första ledet regeringsrätlslagen
ankommer det på regeringsrällen alt avgöra besvärsmål om länsstyrelses beslut
på grund av lagen om svenskt medborgarskap. Besvär över statens invandrarverks
beslut enligt medborgarskapslagen prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena.
Kommittén föreslår att besvär över länsstyrelses beslut enligt
medborgarskapslagen skall prövas av kammarrätt. Socialstyrelsen tillstyrker
förslaget under förutsättning alt kamraarrätlen vid målens prövning får den av
styrelsen föreslagna sammansättningen. Lånsstyrelsen i Jämtlands lån
ifrågasätter om inte dessa mål bör avgöras i konselj.
Departementschefen. Besvärsprövningen vid talan mot
länsstyrelses beslut enligt lagen om svenskt medborgarskap har rent rättslig karaktär.
Jag tillstyrker därför atl dessa besvärsmål handläggs av kammarrätt. Besvär
över statens invandrarverks beslut i medborgarskapsärenden bör även framdeles
prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet. Bestäraraelser om den av mig förordade
kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
50. Förslaget tUI lag om ändring i lagen (1951: 308) om
ekonomiska föreningar
Gällande rätt. Enligt 2 § 14:o sjätte ledet
regeringsrättslagen prövar regeringsrätten besvärsmål om anteckning i
föreningsregister, övriga besvärsärenden enligt lagen ora ekonomiska
föreningar avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bland de ärenden som f, n, avgörs i konselj märks besvär
över länsstyrelses beslut rörande medgivande enligt 14 eller 16 a §, rörande
utseende eller entledigande av revisor (47, 48 och 80 §§), rörande revisors
rätt att anlita medhjälpare (49, 80 och 81 §§), rörande utlysande av
föreningsstämma (59 och 82 §§) samt rörande förklaring att fråga om fusion
förfaUit (103 § 2 mom.). Fråga om tillstånd för annan än här i landet bosatt
svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i ekonoraisk förening (22, 29,
46 och 76 §§) avgörs enligt lagen av Kungl. Maj:t eller myndighet som
176 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Kungl.
Maj:t förordnar. Beslutanderätten i dessa ärenden har genom kungörelsen
(1969:228) om prövning av vissa ärenden rörande aktiebolag och ekonomiska
föreningar överlämnats till kommerskoUegium och besvär i ärendena avgörs i
konselj.
Förvaltningsdomslolskommittén.
Kommittén föreslår alt administrativ domstol skall pröva besvär över
länsstyrelses beslut inte blott rörande anteckning i föreningsregister ulan
även i elt flertal andra ärenden enligt lagen om ekonomiska föreningar,
nämligen ärenden rörande medgivande enligt 14 §, rörande utseende eller
entledigande av revisor, rörande revisors rätt atl anlita medhjälpare, rörande
utlysande av föreningsstämma samt rörande förklaring som avses i 103 § 2 mom.
Samtliga dessa mål skall enligt kommitténs förslag avgöras av kammarrätt.
Belräffande frågor om tillstånd för annan än här i landet bosatt svensk
medborgare att vara styrelseledamot m. m. i ekonomisk förening föreslår
komraittén att förekommande besvär fortfarande skall prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Remissyttrandena.
Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och Sveriges
advokatsamfund.
Departementschefen.
I överensstämraelse med komraitténs förslag och med vad jag har förordat
beträffande besvärsmål enligt lagen (1944: 705) om aktiebolag föreslår jag all
besvärsmål rörande tillämpningen av lagen om ekonomiska föreningar i allmänhet
skall prövas av kammarrätt. Härför talar målens rättsliga karaktär. Jag
ansluler mig också till kommitténs förslag att besvärsärenden rörande rätt för
annan än här i landet bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m.
i ekonomisk förening skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Även detla
ställningstagande överensstämmer med vad jag har förordat för
aktiebolagsärendenas del. Det rör sig här om ärenden i vilka enligt lagen Kungl.
Maj:t kan välja mellan alt besluta själv eller att överlämna beslutanderätten
till annan myndighet.
Bestämmelser
om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i
ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa ändringar av redaktionell
natur saml en bestämmelse varigenom besvärsliden i mål om förenings avförande
ur föreningsregistret enligt 74 § blir densamma som besvärstiden i övriga mål
om anteckning i föreningsregistrel.
51. Förslaget till lag om ändring i lagen (1948:218) om sambruksföreningar
GäUande
rätt. Med stöd av 2 § 14:o sjätte ledet regeringsrätlslagen avgör
regeringsrätten besvärsmål om anteckning i del av lantbruksstyrelsen förda
registret för sambruksföreningar, övriga besvärsärenden enligt lagen om
sambruksföreningar prövas av Kungl. Maj:l i slatsrådet.
Bland
de ärenden som f. n. avgörs i konselj märks besvär över lantbruks-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 177
styrelsens beslut rörande prövning av val av revisor (35
och 54 §§), rörande utfärdande av instruktion med föreskrifter om
revisionsuppdrags fullgörande (36 och 54 §§), rörande utlysande av
föreningssammanträde (43 och 54 §§) samt rörande medgivande att
sambruksförenings verksamhet får fortsättas fastän antalet föreningsmedlemmar
har sjunkit under fem eller det lägre antal sora Kungl. Maj:t kan ha medgivit
(51 §, jämförd med 4 §). I några ärenden tillkommer enligt lagen rätten att
fatta beslut Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
lanlbruksslyrelsen. Detta gäller ärenden om tillstånd dels att såsom
sambruksförening registrera förening vilken har till ändamål att bedriva
föreningsjordbruk på annan arrenderad fastighet än sådan sora arrenderats av
kronan (1 §), dels att till raedlem anla annan än svensk medborgare som är
kunnig i jordbruk eller äger annan för verksamheten behövlig yrkeskunskap (4
§). Fråga om tillstånd för annan än här i landet bosalt svensk medborgare alt
vara likvidalor i sambruksförening prövas enligt lagen av Kungl. Maj :t eller
myndighei som Kungl. Maj :t förordnar (54 §, jämförd med 76 § lagen om
ekonomiska föreningar). Bestäraraelse om besvär över beslut av
lantbruksstyrelsen att vägra registrering saknas i lagen om sambruksföreningar
men finns i 5 § kungörelsen (1948:219) om registrering av sambruksföreningar.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén föreslår atl flertalet besvärsärenden rörande sambruksföreningar
skall avgöras av kammarrätt. Undantag görs bara för ärenden om utfärdande av
instruktion med föreskrifter för revisionsuppdrags fullgörande och sådana
ärenden i vilka enligt lagen om sambruksföreningar beslutanderätten i första
hand ligger hos Kungl. Maj:t men Kungl. Maj:t har begagnat en i lagen given
möjlighel att överlåta prövningen till underordnad myndighei. I sislnämnda två
typer av ärenden skall enligt kommitléns förslag prövningen av anförda besvär
ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena.
Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter ocb Sveriges
advokatsamfund. Lantbruksstyrelsen omtalar all endasl två sambruksföreningar f.
n. är i funktion och alt Kungl. Maj:t inte har begagnat möjligheten att till
lanlbruksslyrelsen delegera beslutanderätten enligt 1 och 4 §§ lagen om
sambruksföreningar. Enligt styrelsens mening överväger den rättsliga
prövningen i ärenden enhgt nämnda lagrum. Vad angår besvärsärenden enligt 51 §
ifrågasätter styrelsen om inte prövningen får ske mera från jordbruksekonomiska
än rättsliga synpunkter. Enligt styrelsens uppfattning har kommittén knappast
förebragt tillräckliga skäl för att nu gällande besvärsordning bör överges.
Departementschefen. Vid fördelningen av beslutanderätten i
besvärsärenden rörande sambruksföreningar torde samma principer böra följas
som vid kompetensfördelningen i fråga om ärenden enligt lagen (1951: 308) om
ekonomiska föreningar och lagen (1938: 96) ora understödsföreningar. I
enlighet härmed föreslår jag att flertalet besvärsärenden rörande
sambruksföreningar
178 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
skall prövas av kammarrätt och att bara i några typer av
ärenden angående sådana föreningar besvärsprövningen skall ankomma på Kungl,
Maj :t i statsrådet. Utnyttjar Kungl, Maj :t den i lagen om sambruksföreningar
givna möjligheten att till underordnad myndighet delegera beslutanderätten
enligt 1 eller 4 § eller 54 §, jämförd med 76 § lagen om ekonomiska föreningar,
bör besvär över den underordnade myndighetens beslut avgöras i konselj. Vidare
torde i överensstämmelse med kommitténs förslag Kungl. Maj:t i statsrådet böra
pröva besvär över lantbruksstyrelsens utfärdande av instruktion för revisor.
Dessutom förordar jag att Kungl. Maj:t i statsrådet skall handlägga besvär över
lantbruksstyrelsens beslut enligt 51 § lagen om sambruksföreningar rörande
medgivande för sådan förening alt fortsätta verksamhelen faslän antalet föreningsmedlemmar
har sjunkit under det föreskrivna. Denna ordning synes vara den lämpligaste
därför atl det enligt 4 § ankommer på Kungl. Maj:t att pröva huruvida
sambruksförening skall kunna vinna registrering ehuru den har blott tre eller
fyra medlemmar.
Bestämraelser om den av mig förordade
kompetensfördelningen i fråga om mål enligt lagen om sambruksföreningar har
tagits in i ändringsförslaget. Rörande kammarrätts behörighet att avgöra besvär
över lantbruksstyrelsens beslut att vägra registrering torde bestämmelse böra
meddelas i ell senare sammanhang.
52. Förslaget till lag om ändring i religionsfrihetslagen
(1951: 680)
Gällande rätt. Religionsfrihetslagen innehåUer bl. a.
bestämmelser ora medlemskap i svenska kyrkan. Enligt lagen tillkommer det i
allmänhet pastor att handlägga frågor om sådant medlemskap. Kungl. Maj:t kan
uppdra åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i främmande stat alt
handlägga fråga som enligt lagen ankommer på pastor (14 §), Besvärsmål om
beslul eller åtgärd rörande medlemskap i svenska kyrkan prövas av regeringsrätten
med stöd av 2 § 15 :o andra ledet regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena.
Kommittén föreslår alt mål om tillämpning av religionsfrihetslagen skall
avgöras av kammarrätt. Domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping
förklarar att de inte har något att erinra mot förslaget.
Departementschefen. Jag ansluter mig tUl kommitténs
förslag om behörighet för kammarrätt alt handlägga mål rörande tillämpning av
religionsfrihetslagen. Vad angår fullföljdsordningen i fråga om pastors beslut
eller åtgärd enligt lagen behövs ingen lagändring. Den nuvarande hänvisningen i
15 § lill bestämmelserna om klagan i fråga rörande kyrkobokföring är
tillräcklig. Beträffande beslut eller åtgärd av sådan ämbetsman som avses i 14
§ torde en besvärsbestämmelse böra införas i lagen. Föreskrift i ämnet har
tagits in i ändringsförslaget. Lagändringen torde inte vara av den natur att
kyrkomötets samtycke behöver inhämtas.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 är 1971 179
53. Förslaget tUl lag om ändring i allmänna
ransoneringslagen (1954: 280)
Gällande rätt. Enligt 2 § 14: o tolfte ledet
regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten alt avgöra besvärsmål om
förbud för näringsidkare att vidare driva handel med eller i sin rörelse
använda förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 §
aUmänna ransoneringslagen, eller om vägrad återkallelse av sådant förbud (36
och 37 §§). Med stöd av 2 § 17: o nionde ledet regeringsrättslagen avgör
regeringsrätten vidare besvärsmål enligt allmänna ransoneringslagen om
föreläggande vid vite och uldömande av vite (23 §). övriga besvärsärenden
enligt sistnämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén
och remissyttrandena. Koraraittén föreslår att de besvärsmål enligt allmänna
ransoneringslagen, som nu avgörs av regeringsrätten, skall prövas av
kammarrätt. Vidare föreslår kommittén att raål ora återkallelse av
ransoneringsbevis (16 §) skall prövas av kammarrätt, eftersom dessa mål rör en
rättsfråga och kan vara av slor betydelse för den enskilde. Något behov av alt
förbehålla Kungl. Maj:t i slatsrådet prövningen av dessa mål anses inte
föreligga, övriga besvärsärenden enligt lagen bör enligt kommitténs mening även
i fortsättningen avgöras i konselj. Komraitténs förslag tillstyrks av
regeringsrättens ledamöter.
Departementschefen. Jag ansluler mig till kommitténs
förslag rörande kompetensfördelningen i fråga ora besvärsmål enligt allmänna
ransoneringslagen. Bestämmelser ora vilka raål som skall handläggas av kammarrätt
har lagils in i ändringsförslaget.
54. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1954: 579) om
nykterhetsvård
Departementschefen. Enligi 2 § 17 :o andra ledet
regeringsrättslagen ankomraer det på regeringsrätten att avgöra besvärsmål
enligt lagen om nykterhetsvård. I överensstämmelse med
förvaltningsdomstolskommitténs förslag förordar jag att besvär över
socialstyrelsens beslut av generell natur enligt lagen om nyklerhelsvård skall
avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet och att i övrigt talan mot samtliga
överklagbara beslut enligt lagen, vilka meddelats av länsstyrelse eller
socialstyrelsen och belräffande vilka någon besvärsberätligad kan finnas, skall
prövas av kammarrätt. Bestämmelser om den av mig förordade
kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
55 och 56. Förslagen tUl lag om ändring i lagen (1955:183)
om bankrörelse och till lag om ändring i lagen (1055: 416) om sparbanker
Gällande rätt. Enligt såväl lagen om bankrörelse som lagen
om sparbanker är bankinspektionen på en gång registreringsmyndighet och
tillsyns-
180 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
m3Tidighet. Med stöd av 2 § 14:o sjätte och fjortonde
leden regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i bankregistret
och sparbanksregistret samt besvärsmål om andra beslut av regislreringsmyndigheten
för bankaktiebolag och sparbanker i ärenden rörande sådana företag. Besvär
över tillsynsmyndighelens beslul enligt lagen ora bankrörelse och lagen om
sparbanker bandläggs av Kungl. Maj:t i slatsrådet. Enligt en
undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen gäller detta
även i fråga om klagan över tUlsynsmyndighetens beslul om föreläggande vid
vite.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena.
Komraittén föreslår ingen annan ändring beträffande kompetensfördelningen i
mål om bankaktiebolag och sparbanker än att de mål som nu avgörs av regeringsrätten
skaU i försia hand prövas av kammarrätt. Förslaget tillstyrks av
bankinspektionen och Svenska bankföreningen.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitléns
förslag atl besvär över beslut av registreringsmyndigheten för bankaktiebolag
och sparbanker skall handläggas av kararaarrätt. När det gäller besvär över
sådana beslut enligt lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker som ankommer
på tillsynsmyndigheten synes det ändamålsenligt att i enlighet med kommitténs
förslag besvärsprövningen ligger kvar hos Kungl. Maj:t i slatsrådet. Härför
talar bl. a. det förhållandet att dessa besvärsärenden i allmänhet är av
bankteknisk natur eller rör lämplighets- och ändamålsenlighetsfrågor samt att
avgörandena i en del fall kan få karaktären av ekonomisk politik. Prövningen i
konselj bör omfatta även ärenden om föreläggande vid vite.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen
har tagits in i ändringsförslagen.
57. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1956: 216) om
jordbrukskasserörelsen
GäUande rätt. I jordbrukskasserörelsen ingår dels
jordbrukels kreditkassor, vilka utgörs av jordbrukskassor och centralkassor
för jordbrukskredit, dels en riksorganisation. Kreditkassorna och
riksorganisationen skall registreras som ekonomiska föreningar.
Lagbestämmelserna ora ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning i
fråga om kredilkassorna och riksorganisationen, om inte annat följer av lagen
om jordbrukskasserörelsen (1 §). Jordbrukskasserörelsen står under tiUsyn av
bankinspektionen. Efter lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1969,
registreras kreditkassorna och riksorganisationen inte hos länsstyrelserna
utan hos tillsynsmyndigheten och prövar tillsynsmyndigheten ärenden om
stadfäslelse av jordbrukskassas stadgar och om godkännande av sådan kassa. I
fråga om tillsynsmyndighetens befattning med jordbrukskasserörelsen gäller i
stort sett
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 181
vad som är föreskrivet om länsstyrelse såvitt avser
ekonomiska föreningar (5 och 7 §§).
Med stöd av 2 § 14: o sjätte ledet regeringsrättslagen
avgör regeringsrällen besvärsmål om anteckning i bankinspektionens
föreningsregisler för jordbrukskasserörelsen, övriga besvärsärenden angående
jordbrukskasserörelsen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt en
undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen gäUer delta
även i fråga om klagan över tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande vid
vite.
Förvaltningsdomstolskommittén. Då komraittén lade fram
sitt betänkande tillkom del länsstyrelserna att fatta vissa beslut rörande
jordbrukskasserörelsen med stöd av jordbrukskasserörelselagens hänvisning till
lagen om ekonomiska föreningar. I denna lag föreslagen kompetensfördelning
skulle därför i dessa delar gälla även jordbrukskasserörelsen. Såvitt angår
övriga ärenden föreslår komraittén att besvär över tillsynsmyndighetens och
länsstyrelses beslut enligt lagen om jordbrukskasserörelsen skall prövas av
Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta gäller även överklaganden av tillsynsmyndighetens
beslul om föreläggande vid vite.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av
bankinspektionen och Svenska bankföreningen.
Departementschefen. Genom lagändringar år 1968 åstadkoms
en samordning av rörelsereglerna för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets
kreditkassor så att dessa bankinstitut får rätt atl på likartade villkor driva
aUa inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar. Samtidigt överfördes vissa
uppgifter beträffande jordbrukskasserörelsen från länsstyrelserna till
bankinspektionen. Mot denna bakgrund synes övervägande skäl tala för att
kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden angående jordbrukskasserörelsen
bör följa samma huvudlinjer sora jag har förordat i fråga om besvärsärendena
enligt lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker.
I enlighet härmed föreslår jag att i 82 § lagen om
jordbrukskasserörelsen föreskrivs att talan mot tillsynsmyndighetens beslul,
varigenom registrering vägrats, skall föras hos kammarrätt och att i samma
ordning talan skall föras mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2
mom. lagen om ekonomiska föreningar. Beträffande samtliga övriga beslut, som
tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av lagen om jordbrukskasserörelsen, bör
gälla att anförda besvär skall prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Behövliga bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits
in i ändringsförslaget.
58. Förslaget tUl lag om ändrmg i lagen (1963: 76) om
kreditaktiebolag
Departementschefen. Förekommande besvärsärenden enligt
lagen om kreditaktiebolag avgörs f. n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. På grund
av en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen gäller
182 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
detta också beträffande besvär över tillsynsmyndighetens
beslut om föreläggande vid vite. I överensstämmelse med
förvaltningsdomstolskommitténs förslag förordar jag att nuvarande
besvärsordning behålls. För att lagen om behörighet för kammarrätt att pröva
vissa mål inte skall bli tilllämplig på mål om vitesförelägganden enligt lagen
ora kreditakiiebolag har det varit nödvändigt att förklara att målen skall
prövas i statsrådet.
69. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1956: 2) om
socialhjälp
Departementschefen. Förslaget innebär inte någon ändring i
gällande kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ
domstol. Någon ändring har heller inte förordats vare sig av förvaltningsdomstolskommittén
eller av remissinstanserna.
Ändringen i 58 § har tillkommit för att förhindra atl
samma fråga prövas av mer än en kammarrätt i faU då mål om ersättning av
kommun behandlats av två eller flera länsstyrelser och besvär anförts över mer
än en länsstyrelses beslut,
I överensstämraelse med vad jag tidigare har anfört bör
möjlighet öppnas att anföra besvär över kammarrätts beslul hos
regeringsrätten, Klago-förbudet i 60 § har därför utgått.
60. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1961: 332) om
handräckning
vid taxeringsrevision
Departementschefen. Beslut om handräckning enligt lagen
meddelas av länsstyrelsen. Enligt 8 § får talan mot länsstyrelses beslut om
handräckning samt om undantagande från taxeringsrevision av handling, som
omhänder-tages vid förrättningen, föras hos Kungl, Maj:t, Sådana besvärsmål
lorde prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 18:o regeringsrätlslagen.
Förslaget innebär, i överensstämmelse med vad
förvaltningsdomstolskommittén har förordat, alt besvär över länsstyrelses
beslul enligi förordningen skall anföras hos kammarrätt.
61. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1956:618) om
allmänna
sammankomster
Gällande rätt. Lagen om allmänna sammankomster äger
tillämpning på allmän sammankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring
eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet eller som är att hänföra
till föreläsning eller föredrag för undervisning eller meddelande av allmän
eller medborgerlig bildning eller till religionsövning. Bestämmelserna gäller
även om vid sammankomsten förekommer mindre inslag som avser under-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 183
hållning eller förströelse (1 §). För hållande av allmän
sammankomst krävs i viss utsträckning tillstånd av eller anmälan till
polismyndigheten. Vid prövning huruvida tillstånd bör meddelas skall beaktas
vikten ur allraän synpunkt av att församlingsfriheten upprätthålls. Befrielse
från anmälningsskyldighet kan medges anordnare beträffande sammankomster av
visst slag (3 och 4 §§), Anordnare av allmän sammankomst skall rätta sig efter
de föreskrifter som polismyndigheten meddelar i fråga om ordning och säkerhel
(7 §). Under vissa förutsättningar kan polismyndighet inställa eller upplösa
allmän sammankomst eller förbjuda förnyande av sådan sammankomst (10 och 11
§§). Beträffande innehållet i övrigi i lagen om allmänna sammankomster skall
här nämnas att länsstyrelsen efter Kungl. Maj:ls bemyndigande kan förordna att
allmän sammankomst inte får hållas inom länet eller del av länel, ora en sådan
inskränkning är påkallad med hänsyn lill farsot eller krig ra, ra, (2 §),
Länsstyrelsen kan vidare förordna ora utvidgning av tillärapningsorarådel för
regeln om anmälan till polismyndighet rörande allraän sararaankorast (4 §),
Tillträde till allraän sammankomst får inte vägras polischefen i orten eller
annan som företräder polismyndigheten. Polismyndigheten kan föreskriva att
även den som utses därtUI av annan myndighet skall ha rätt att närvara vid
allmän sararaankorast (9 §). Vid allmän sararaankorast, som ej utgör led i
undervisningen vid högre läroanstalt, får hypnotiska eller därmed likartade
experiment förekomma endast om socialstyrelsen funnit det kunna ske utan våda
(12§).
Med stöd av 2 § 16:o första ledet regeringsrättslagen
torde regeringsrätten vara behörig att avgöra besvärsmål rörande
socialstyrelsens medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment.
Besvär över andra beslut enligt lagen om allmänna saramankoraster prövas av
Kungl. Maj:l i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Vid kompetensfördelningen
av målen rörande aUmänna sammankomster bör enligt kommitténs mening i första
hand liUses att så starka garantier sora möjligt erhålls för att församlingsfriheten
inte kränks. Intresset härav är så starkt att det synes klart överväga det
intresse som i och för sig finns av en enhetlig handläggning av, å ena sidan,
ärenden enligt allraänna ordningsstadgan (1956: 617) vUka enligt kommitléns
förslag i allmänhet skall prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet och, å andra
sidan, raotsvarande ärenden enligt lagen om allmänna sammankomster. Kommittén
föreslår därför att det skall tillkomma kammarrätt att pröva mål om tillstånd
alt anordna allmän sammankomst, mål om befrielse från anmälningsskyldighet
belräffande sådan sammankomst samt mål som kan uppkomma på grund av
bestämmelserna i 7, 10 och 11 §§ lagen ora allraänna sammankomster, övriga
besvärsärenden enligt lagen, däribland besvär över socialstyrelsens beslut i
anledning av ansökan om medgivande till hypnotiska eller därraed likartade experiment,
bör
184 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 är 1971
däremot enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av
regeringsrättens ledamöter. Rikspolisstyrelsen förordar däremot all besvärsärendena
enligt lagen om allmänna sammankomster prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Såsom skäl härför anförs främst att ärendena inrymmer högsl belydande inslag av
ordnings- och säkerhetsfrågor samt atl dessa inslag under den senasie tiden har
blivit alltmer dominerande. Vidare åberopas fördelen av en enhetlig
fullföljdsordning för dessa ärenden och ärendena enligt allmänna ordningsstadgan.
Även länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län anser att ärendena enligt
lagen om allmänna sammankomster bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Lagen om allmänna sammankomster
innehåUer föreskrifter om de begränsningar i församlingsfriheten, som betingas
av hänsyn till allmän ordning och säkerhel. Efiersom det yttersta ansvaret för
upprällhållande av allmän ordning och säkerhet ankommer på Kungl. Maj:t, anser
jag att besvär över länsslyrelsens beslut rörande tillämpningen av denna lag
bör prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet. Vad angår besvär över socialstyrelsens
beslut om medgivande till hypnotiska eller likartade experiment synes ärendena
vara av den karaktären att prövningen i sista instans lämpligen bör ligga hos
Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelse om atl Kungl. Maj:t i statsrådet skall
pröva samtliga besvärsärenden enligt lagen om allmänna sararaankomster har
tagils in i ändringsförslaget. Lagförslagel innehåller också vissa
redaktionella ändringar.
62. Förslaget till lag om ändring i strålskyddslagen
(1958:110)
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 16:o fjärde ledet
regeringsrätlslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om beslul i särskilda fall
rörande tillstånd, förbud, föreläggande eller föreskrifter enligt
slrålskyddslagen, om inte beslutet rör fråga som avses i 5 § tredje stycket
(föreskrifter i anslutning till tillstånd enligt atomenergilagen, 1956: 306)
eller 12 § första stycket (dispens från krav på viss ålder och visst
hälsotillstånd för den som används till radiologiskt arbete). Sistnämnda frågor
och övriga besvär över strålskyddsmyndighetens beslut enligt strålskyddslagen
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast
den sakliga ändringen beträffande kompetensfördelningen i fråga om besvär över
strålskyddsmyndighetens beslut enligt strålskyddslagen att de mål som nu avgörs
av regeringsrätten skall prövas av kammarrätt. Enligt kommitténs förslag skall
föreskrifter om kompetensfördelningen tas in i strålskyddslagen. I anslutning
härtill föreslår kommittén, för vinnande av överensstämmelse med terminologin
i lagen i övrigt, att beskrivningen av de mål
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 185
enligt strålskyddslagen som skall handläggas av kammarrätt
görs utförligare än den nuvarande målbeskrivningen i regeringsrättslagen.
Renussyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas
utan erinran av medicinalstyrelsen och statens strålskyddsinstitut.
Departementschefen. I enlighel med kommitténs förslag
förordar jag att talan mot beslul för särskilt fall av slrålskyddsmyndighelen
rörande tillstånd, godkännande, medgivande, villkor, åläggande, föreskrift,
förbud eller vitesföreläggande enligt strålskyddslagen skall föras hos
kammarrätten, om inte beslutet rör fråga som avses i 5 § Iredje stycket eller
12 § första stycket. I sislnämnda fall liksom i övrigt bör besvär över
strålskyddsmyndighetens beslut enligt lagen prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Bestämmelser om den av mig föreslagna
kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Ändringen i 29 §
sista stycket betingas av att kammarrätt inte utgör högsta instans.
63. Förslaget till lag om ändring i lagen (1926:1)
innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den O maj 1925 mellan
Sverige och Finland angående renar i gränsområdena
Gällande rätt. Enligt 1926 års lag skall finnas en
gränsrenvakt, som utses av länsstyrelsen. Om denne får kännedom om att finska
renar olovligen uppehåller sig i Sverige, skall han vidta vissa i 1 § angivna
åtgärder. För renarnas uppehåll här i riket skall utgå dels betesavgifl (4 §),
dels ersättning för utgifter. Under vissa förhållanden skall viss procent av
renarnas värde anses förbruten (6 §). Länsstyrelsen skall fastställa den
betesavgift och ersättning, sora skall utgå, samt det belopp, som skall anses
förbrutet (8 §). Länsstyrelsen kan besluta att särskild avgift skall utgå om
renarna avhämtas utan att vissa i 3 § angivna föreskrifter har iakttagits (10
§). Då länsstyrelsen till myndighet i Finland förskottsvis av allmänna medel
utbetalat belopp, som svensk renägare eller annan är pliktig att erlägga, skall
beloppet indrivas hos denne genora länsstyrelsens försorg (16 § första
stycket). Enligt 16 § andra stycket kan länsstyrelsen i vissa fall av
billighetsskäl besluta, att beloppet helt eller delvis skall stanna å
statskassan.
Besvär över länsstyrelses beslut enligt 1926 års lag torde
f. n. prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att
besvär över länsstyrelses beslut enligt 8, 10 eller 16 § skall prövas av
kammarrätt. övriga besvärsmål bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen
avgöras i konselj.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs
förslag. Bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i
ändringsförslaget.
186 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
64.
Förslaget UU lag om ändring i civUförsvarslagen (1960: 74)
Gällande
rätt. Civilförsvarslagen innehåller bl, a. bestämmelser om eivilförsvarsplikl
(1121 §§), om anordnande av skyddsrum (2233 §§), om kommuners och
fastighetsägares skyldigheter (4067 §§) saml om förfoganderätt för
civilförsvarets behov (6876 §§),
Enligt
44 och 45 §§ äger kommun, som tillhandahåller lokaler för civilförsvarets
räkning eller personal för uppgifter, som inte rör det egna civilförsvarsområdet,
erhålla skälig ersättning av statsmedel. Ersättningsfrågor enligt 44 § kan komma
att handläggas av länsstyrelsen. Ersättning enligt 45 § bestäms av
länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut om ersättning enligt nu
nämnda paragrafer skaU med stöd av 2 § 4:o andra ledet regeringsrättslagen
prövas av regeringsrätten.
Enligt
42 § äger kommun erhålla statsbidrag för viss del av i paragrafen närmare
angivna kostnader för anordnande av skyddsrum. Statsbidraget fastställs av
länsslyrelsen. Besvär över sådant beslut prövas av regeringsrätten med stöd av
2 § 4:o tredje ledet regeringsrättslagen.
Enligt
2 § 16:o första ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att
pröva mål om meddelande i särskilda fall av lillslånd, förbud eller
föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande civilförsvaret i
vad angår inrättandet av enskilda skyddsrum. Sådana mål kan uppkomma på grund
av föreskrifterna i 30 § (länsstyrelsen kan meddela undanlag från
beslämmelserna om normalskyddsrum), 31 § (länsstyrelsen kan medge undantag frän
gällande byggnadsbeslämmelser), 32 § (civilförsvarschefen eller länsslyrelsen
kan förordna att öppning skall upptas meUan olika delar av bebyggelse, s.k.
källarmursgenombrolt), 33 § (länsstyrelses godkännande av byggnadsföretag
skall inhämtas i vissa fall) och 55 § (förordnande av länsslyrelsen om
gemensamt skyddsrum för flera anläggningar eller byggnader ocb medgivande av
länsstyrelsen alt inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighel eller byggnad).
Enligt
2 § 16:o sjunde ledet regeringsrättslagen bar regeringsrätten att pröva mål om
fördelning av kosinaderna för gemensamt verkskydd eller skyddsrum. Beslutande
myndighet i första instans är länsstyrelsen. Bestämmelser om länsstyrelses
befogenhet i dylika ärenden finns i 49 § (gemensamt verkskydd) samt 40 § 2
mom., 54 § och 55 § (gemensamt skyddsrum) civilförsvarslagen.
Vid
underlåtenhet alt fullgöra skyldighet enligt civilförsvarslagen kan
länsstyrelsen enligt 78 § i vissa fall förelägga vite. Besvär över länsstyrelsens
beslut prövas enligt 2 § 17 :o nionde ledet regeringsrättslagen av regeringsrätten
om vitesföreläggandel rör inrättandet av enskilda skyddsrum. I övriga fall
handläggs mål om vitesförelägganden enligt civilförsvarslagen av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Vägrar
eller försummar någon att tillhandahålla egendom, som tagits
Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 187
i anspråk med förfoganderätt, äger polismyndighet och i
vissa fall även den som utövat förfoganderätten att utta egendomen (76 §). Mål
om beslut av polismyndighet, som avses i 76 §, torde i sista band prövas av
regeringsrätten med stöd av 2 § 18:o regeringsrätlslagen.
övriga administrativa besvärsmål enligt civilförsvarslagen
prövas, i den mån besvärsrätien inte är avskuren (se 83 §), i sista band av
Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén föreslår ändrad kompetensfördelning på flera punkter. Ärenden
angående ersättning till kommun enligt 44 och 45 §§ bör enligt kommitléns
mening flyttas till Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom skäl härför anförs, att
det inte synes behövligt från rättssäkerhetssynpunkt atl frågorna om
gottgörelse av statsmedel till kommuner för civilförsvarsuppgifter kan dras
under administrativ domstols prövning. Mål om kostnadsfördelning mellan
komrauner inbördes enligt 40 § 2 mom. och mål om statsbidrag enligt 42 § bör
också enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Beträffande den principiella ståndpunkten i de båda sistnämnda slagen av mål
hänvisas till s. 457 och 475 i betänkandet. Samraa besvärsordning föreslås för
dispensmål enligt 31 §.
Enligt 15 § är civilförsvarspliktig skyldig alt på
anmaning av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen lämna upplysningar rörande
personliga förhållanden av betydelse för tjänstgöring i civilförsvaret.
Föreläggande enligt 15 § kan förbindas raed vite (78 §). Kommittén föreslår att
besvär över sådant vitesföreläggande skall prövas av administrativ domstol.
Kommittén påpekar, atl mål om vitesföreläggande av liknande slag enligt
värnpliktslagen (1941:967) prövas av regeringsrätten och atl den olikhet i
fråga om kompetensfördelningen, som förekoraraer f. n., inte synes sakligt
motiverad. Till administrativ domstols kompetens bör också enligt kommitléns
mening föras mål enligt 76 § om uttagande av egendom, som lagils i anspråk med
förfoganderätt. Slutligen föreslår kommittén att adrainistrativ domstols
kompetens att pröva raål ora inrättande av enskilda skyddsrum skall utvidgas
att gälla även utrustning och underhåll av sådana skyddsrum.
Remissyttrandena. CivUförsvarsstyrehen förklarar sig inte
ha något att erinra mot den av koraraittén föreslagna kompetensfördelningen.
Departementschefen. Det upprättade lagförslaget
överensstämmer i huvudsak med vad koraraittén har förordat. Föreskriften om
att dispensmål enligt 31 § skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet medför likformighet
i instansordningen för dessa mål och liknande dispensmål enligt byggnadslagstiftningen.
Vad beträffar mål om beslut av länsstyrelse rörande föreläggande, föreskrift,
tillstånd eller godkännande i vad angår inrättande, utrustning eller underhåll
av enskilt skyddsrum innebär förslaget att inte endast beslul enligt
civilförsvarslagen hänförs till administrativ domstol utan även beslut enligt
bestäraraelser som utfärdals med stöd av lagen. Så-
188 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
som exempel på beslul av sistnämnda slag kan nämnas beslut
enligt 45 § andra stycket civilförsvarskungörelsen (1960:377) om tillstånd atl
anordna gemensamt skyddsrum.
Efler påpekande av civilförsvarsslyrelsen har i förslaget
intagits föreskrift om besvär över beslut av chef för undsätlningskår.
65. Förslaget tm lag om ändring i barnavårdslagen (1960:
97)
Gällande rätt. Mot slutligl beslut eller utslag av
länsstyrelse angående skyldighel för kommun, staten eller enskild all ersätta
kommuns kostnad för omhändertagen eller angående enskilds bidrag lill
omhändertaget barns vård får talan föras hos kammarrätten (83 §). Mot
kammarrättens utslag får talan inte föras (86 §). Mot länsstyrelses beslut i
andra frågor rörande tillämpning av barnavårdslagen får talan föras hos Kungl.
Maj:t (84 §). Sådana besvärsmål avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 § 2:o
fjärde ledet regeringsrättslagen.
I beslut enligt barnavårdslagen av socialstyrelsen får
ändring sökas hos Kungl. Maj:l genom besvär (87 §). Även dessa mål avgörs med
vissa undantag av regeringsrätten med stöd av 2 § 2:o fjärde ledet regeringsrätlslagen.
Undantagen gäller mål om inrättande av barnhem m. m. (57 § försia och tredje
styckena barnavårdslagen). Sådana mål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. De mål
som nu handläggs av kammarrätten såsom sista instans bör enligt kommitténs
mening även i fortsättningen prövas av kammarrätt. Till kammarrätts kompetens
hänför kommittén, med ett undantag, också sådana mål som nu prövas av
regeringsrätten. Undantaget gäller raål enligt 58 § barnavårdslagen där det
föreskrivs att socialstyrelsen får meddela föreskrift om det högsta antal bam
och unga som samtidigt får vårdas på barnavårdsanstalt. Kommittén förklarar
att det i sådana besvärsmål är fråga om en lämplighetsprövning, som naturiigen
bör ankomraa på Kungl. Maj:t i statsrådet.
Den föreslagna kompetensfördelningen har lämnais ulan
erinran av remissinstanserna.
Departementschefen. Såvitt gäller kompetensfördelningen
mellan Kungl. Maj:t i statsrådet, å den ena sidan, och förvaltningsdomstol, å
den andra, innefallar kommittéförslaget jämfört med nuvarande förhållanden
endast den ändringen, att mål enligt 58 § barnavårdslagen förs över från
regeringsrätten till Kungl. Maj:t i slatsrådet. Jag ansluter mig i huvudsak
till vad kommittén har förordat. Genom ändrad lagstiftning (1969:151) har uppgiften
att fastställa barnhemsplan för landstingskommun enligt 56 § barnavårdslagen
flyttats från Kungl. Maj:t till socialstyrelsen. Med hän-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 189
syn till det nära sambandet mellan denna uppgift och
socialstyrelsens uppgifter enligt 57 ocb 58 §§ synes naturligt att eventuellt
förekommande besvär över socialstyrelsens beslut enligt 56 § prövas av Kungl.
Maj:t i statsrådet. Jag anser också att i den mån socialstyrelsen meddelar
beslut av generell räckvidd med stöd av barnavårdslagen besvär däröver bör
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Till kammarrätt hänvisas därför, förutom
besvär över länsstyrelses beslut, besvär över för särskilt fall meddelat beslut
av socialstyrelsen i andra fall än som sägs i 56 §, 57 § försia och Iredje
styckena samt 58 §. Bestämmelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in
i ändringsförslaget.
De övriga ändringar som föreslås hänger samman med vad som
tidigare anförts om att dela kammarrätten och medge fullföljd lill
regeringsrätten i mål, där kammarrätten nu är högsta instans. Sista meningen i
83 § andra slyckel har tillagts för att förhindra att samma fråga prövas av mer
än en kammarrätt i fall då mål om ersättning av kommun behandlats av två eller
flera länsstyrelser och besvär anförts över mer än en länsstyrelses beslut.
6668. Förslagen tUl lag om ändring i lagen (1960: 408) om
behörighet att utöva läkaryrket, till lag om ändring i lagen (1963: 251) om
behörighet att utöva tandläkaryrket och till lag om ändring i lagen (1965: 61)
om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.
Gällande rätt. Med stöd av lagen om behörighet att ulöva
läkaryrket fattar socialstyrelsen beslut om meddelande och återkallelse av
legitimation såsom läkare (25 och 7 §§). Har fråga uppkommit om återkallelse
av legitimationen för en läkare, därför att man misstänker att han lider av
sinnessjukdom e. d., kan under angivna förutsättningar socialstyrelsen
förordna om läkarundersökning av honom (5 §). Begränsad behörighet att ulöva läkaryrket
kan meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av
socialstyrelsen (9 §). För tandläkares del finns motsvarande bestämmelser i 36
samt 8 och 10 §§ lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket. I fråga om
veterinärer gäller i stort sett samma regler enligt 25 samt 7 och 8 §§ lagen
om behörighet att utöva veterinäryrket m. ra. För veterinärernas del ligger
beslutanderätten hos veterinärstyrelsen i stället för hos socialstyrelsen.
Enligt de tre behörighetslagarna fastställer Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande, socialstyrelsen eller veterinärstyrelsen villkoren för att
läkare, tandläkare eller veterinär skall få tillkännage att han är specialist
på visst område. Lagarna innehåUer också bestämmelser om meddelande av
förordnanden vilka medför behörighet att utöva yrkena. Enligt lagen om
behörighet att utöva veterinäryrket m. ra. kan veterinärslyrelsen medge
undantag från vissa bestämraelser vilka riktar sig till personer som, utan att
vara behöriga att utöva veteri-
190 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971
näryrkel, mot ersättning undersöker djurs hälsotillstånd
eller behandlar djur för sjukdom e. d. (10 §).
Med stöd av 2 § 17:o sjunde ledet regeringsrättslagen
prövar regeringsrätten besvär över socialstyrelsens och veterinärstyrelsens
beslut om behörighet att utöva lakar-, tandläkar- och veterinäryrkena.
Regeringsrätten synes också ha ansett sig behörig att pröva mål om
läkarundersökning i samband med återkaUelse av legitimation (se RÅ 1953 not. I
150). Besvär över annal beslut av socialstyrelsen eller veterinärstyrelsen
enligt de här behandlade tre behörigbetslagarna avgörs av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Enligt kommitténs förslag skall kammarrätt pröva besvär över beslut i
särskilda fall enligt 25 samt 7 och 9 §§ lagen om behörighet att utöva
läkaryrket, besvär över beslut enligt 36 samt 8 och 10 §§ lagen om behörighet
att utöva tandläkaryrket samt besvär över beslut i särskilda fall enligt 25
samt 7 och 8 §§ lagen om behörighet att utöva veterinäryrket ra. m. Såviti
angår meddelande av begränsad behörighet enligt 9 § lagen om behörighet att
utöva läkaryrket och 8 § lagen om behörighet att utöva veterinäryrket ra. m.
föreslås dock etl undantag. Om med stöd av nämnda lagrum social- eller
veterinärstyrelsen bemyndigas alt för utövning av lakar- eller veterinäryrket
inom tjänsteläkar- eller vete-rinärdistrikl intill riksgränsen meddela
begränsad behörighet att gälla den som vid varje tidpunkt uppehåller tjänst,
motsvarande svensk tjänsteläkar- eller distriktsveterinärbefaltning, i
angränsande lakar- eller vele-rinärdistrikt i Finland eller Norge, bör enligt
kommitténs uppfattning besvär över ell sådant social- eller veterinärstyrelsens
beslul vilket inte avser elt särskilt fall utan är av mera generell natur
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, övriga beslut av socialstyrelsen och
veterinärstyrelsen enligt de tre behörigbetslagarna bör enligt kommitténs
mening avgöras i konselj.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av
medicinalstyrelsen och lämnas utan erinran av veterinärstyrelsen.
Departementschefen.
Jag ansluter mig till kommitténs förslag och förordar således all besvärsmål
om beslut för särskilda fall rörande meddelande eller återkallelse av
legitimation eller begränsad behörighet att ulöva lakar-, tandläkar- och
veterinäryrkena skall prövas av kammarrätt. Beslut om meddelande av begränsad
behörighet att gälla för den som vid varje tidpunkt uppehåUer vissa tjänster i
Finland och Norge är av mera generell karaktär och torde i fall av besvär böra
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Besvär över förordnande om
läkarundersökning med stöd av någon av de tre behörighetslagarna bör avgöras av
kammarrätt, övriga socialstyrelsens och veterinärstyrelsens beslut enligt
lagarna, bl. a. rörande meddelande av förordnande som medför behörighet att
ulöva vederbörande jTke, är av den naturen att förekommande besvär lämpligen
bör prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen
har ta-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 191
gits in i ändringsförslagen. Lagförslagen innehåller också
ett tiUägg som sammanhänger med att kammarrätt inte utgör högsla instans. De
lagförslag som rör behörigheten att utöva lakar- och tandläkaryrkena innehåller
vidare ändringar med anledning av den år 1967 beslutade omorganisationen av
den centrala ledningen av medicinalväsendet.
69. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 409) om
förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Gällande rätt. Enligt 9 § lagen ora förbud i vissa fall
raot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område kan socialstyrelsen meddela
förbud för person, som genom laga kraft ägande dom övertygals om hälsofarligt
kvacksalveri, atl under viss tid eller för alltid bedriva verksamhet som anges
i lagen. Mål om sådant förbud prövas av regeringsrätten enligt 2 § 14:o
trettonde ledet regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena.
Koraraittén föreslår alt dessa mål skall prövas av karamarrätt.
Medicinalstyrelsen gör ingen erinran mot detta.
Departementschefen. Jag ansluler mig lill förslaget atl
dessa mål skall behandlas av kammarrätt. Bestäraraelse härom har tagits in i
ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också en av den nya
fullföljdsordningen betingad jämkning i beslämmelsen ora när förbud enligt 9 §
skall lända till efterrättelse samt ändringar av redaktionell natur.
7072. Förslagen till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644), tUl lag om ändring i patentlagen (1967: 837) och till lag om
ändring i mönsterskyddslagen (1970:000)
Departementschefen. Ändringarna i nu ifrågavarande lagar
av vilka mönsterskyddslagen f. n. föreligger endast i form av ett riksdagen
förelagt lagförslag (prop. 1969: 168) innebär i huvudsak blott att i
besvärsföre-skrifterna ordet Konungen byts ut mot regeringsrätten. I sak
innebär detta inte någon ändring i instansordningen och kompetensfördelningen,
eftersom mål enligt varumärkeslagen och patentlagen redan enligt gäUande bestämmelser
i 2 § 14:o fjärde ledet regeringsrättslagen prövas av regeringsrätten och
målen enligt den föreslagna mönsterskyddslagen avsetls alt föras till
regeringsrätten (nyssnämnda prop. s. 195 och 257 samt lagrådsremiss den 13
mars 1970 angående ändringar i regeringsrättslagen). Ändringsförslagen är ett
uttryck för vad jag i den inledande koraraentaren till förfaltningsförslagen
har anföri om det lämpliga i all termen Kungl. Maj:t utmönstras i de fall då
regeringsrätten åsyftas.
192 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
73. Förslaget till lag om ändrmg i brandlagen (1962: 90)
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 16:o första och sjätte
leden regeringsrättslagen prövar regeringsrätten följande mål enligt
brandlagen, nämligen mål om föreläggande vid vite då ägare eller innehavare av
byggnad, upplag eller annan anläggning underlåter att fullgöra lagsladgad
skyldighet att anskaffa och underhålla behövliga brand- och livräddningsredskap
m. m. (14 §) samt mål om anbringande på annan tillhörig mark eller byggnad av
anordning för det komraunala brandförsvaret och om ersättning för sådan åtgärd
(9 §). övriga besvärsmål enligt brandlagen prövas i sista instans av Kungl.
Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén anför att flertalet besvärsmål rörande länsstyrelses beslut enligt
brandlagen är av den rättsliga natur alt redan principiella skäl talar för att
målen bör avgöras av administrativ domstol. Målens utgång kan också vara av
väsentlig ekonomisk betydelse för den enskilde. Härtill kommer att på
brandförsvarets område det allmänna i flertalet fall inte har några intressen
av den art att besvärsprövningen i hithörande ärenden behöver förbehållas
Kungl. Maj:t i statsrådet. I linje med det anförda föreslår kommittén att det
skall ankomma på kammarrätt att pröva dels sådana mål enligt brandlagen som f.
n. avgörs av regeringsrätten såsom sista instans, dels mål om tvist mellan
kommuner om ersättning för släckningshjälp (6 §) och mål om uttagning för
tjänstgöring i brandvärn (7 §). övriga besvärsmål enligt brandlagen är enligt
komraitténs mening av den särskilda natur att avgöranderätten bör ligga hos
Kungl. Maj:t i statsrådet. Sålunda bör det enligt kommitténs mening ankomma på
Kungl. Maj;t i statsrådet att pröva bl. a. besvärsärenden rörande befrielse för
kommun från skyldighet att hålla brandkår m. m. (4 §). För de organisatoriska
och praktiska överväganden, som måste göras i sådana ärenden, synes nämligen
Kungl. Maj:t i statsrådet mera skickad än administrativ domstol.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna
kompetensfördelningen i fråga om besvärsmålen enligt brandlagen har inte mött
någon erinran i remissyttrandena och synes mig ändamålsenlig. Jag föreslår
därför alt kammarrätt skall pröva besvär över länsstyrelses beslut enligt 6, 7,
9 och 14 §§ brandlagen och att besvär över annat länsstyrelses beslut enligt
lagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig
förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget
innehåller också vissa ändringar av redaktionell natur, av vilka ändringen i 1
§ sammanhänger med de ändringar i kommunallagarna som träder i kraft den 1
januari 1971.
Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 193
74. Förslaget tUl lag om ändring i skollagen (1962: 319)
GäUande rätt. Skollagen innehåller de grundläggande
beslämmelserna om skolväsendet. Av besvärsmålen enligt skollagen avgör
regeringsrätten, med stöd av 2 § 17 :o första och nionde leden
regeringsrätlslagen, mål om befrielse från skolgång för skolpliktigt barn som
åtnjuter enskild undervisning (35 och 39 a §§), om hämtning av skolpliktigt
barn med biträde av polismyndighet (39 och 39 a §§) samt om föreläggande vid
vite och utdömande av vite (39, 39 a och 51 §§). övriga besvärsärenden enligt
skollagen prövas i sista instans av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Komraittén föreslår att
kammarrätt skall pröva dels sådana hithörande mål sora nu avgörs av
regeringsrätten, dels mål om skolpliktigt barns dellagande i undervisning i
specialskola eller specialklass (23 och 24 §§). Som skäl för den föreslagna
utvidgningen av administrativ dorastols korapetens anför koraraittén, alt den
sislnämnda inåltypen rör åtgärder, sora kan djupt ingripa i barnens och
föräldrarnas liv och som torde lärapa sig väl för överprövning av
förvaltningsdomstol, övriga ärenden angående skolplikt såsora prövning av
frågor huruvida skolplikt är fullgjord, huruvida medgivande bör lämnas elev
att avsluta skolgången med utgången av vårterminen det kalenderår, då han
fyller femton år, och huruvida medgivande bör lämnas elev att ersätta skolgång
i årskurs nio i grundskolan med skolgång i yrkesskola eller utbildning hos
hantverkare eller företagare innefattar däremot enligt kommitténs uppfattning
så raånga praktiska lämplighetsfrågor atl övervägande skäl anses tala för att
dessa ärenden även framgent i sista hand bör avgöras av Kungl, Maj:t i
statsrådet. Kommittén förordar också att besvär över beslut ora godkännande av
enskild skola och om återkallelse av sådant godkännande skall avgöras av Kungl,
Maj:t i statsrådet i sista instans, Sora skäl härför anför koramittén att
andra synpunkter än rättsliga synes dominera vid prövningen av dessa ärenden
och att ärendena äger viss släktskap med de av Kungl. Maj:l i statsrådet
prövade frågorna om statsbidrag lill enskilda skolor.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av
skolöverstyrelsen. Medicinalstyrelsen förklarar att den inte har något att
erinra mot vad kommittén föreslagit beträffande målen ora skolplikt och därmed
sammanhängande frågor.
Departementschefen. Kommittén har föreslagit att till
administrativ domstols prövning skall överföras besvärsärenden rörande
skolpliktigt bams deltagande i undervisning i specialskola eller specialklass.
Sådana besvärsärenden är mycket ovanliga. Avgörande för bedömningen i
tveksamma fall är vilken utbildning sora raed hänsyn till bl. a. olika
skolenheters pedagogiska resurser bäst tillgodoser elevens behov. Avsikten är
att inora en nära framtid göra specialundervisningen till föremål för
utredning. Det synes lämpli-
7 11564
194 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
gast att i avvaktan på utredningens resultat låta
prövningen av förevarande besvärsärenden ligga kvar hos Kungl. Maj:t i
statsrådet. 1 övrigt ansluter jag mig till kommitténs förslag rörande
kompetensfördelningen i fråga om besvärsmålen enligt skollagen. Bestämmelser i
ämnet har tagils in i ändringsförslaget.
76. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
Departementschefen. Psykiskt utvecklingsstörda, som på
grund av syn-eller hörselskada inte kan följa undervisningen i särskola, skall
erhåUa undervisning i specialskola (3 §). Mot beslut av styrelse för sådan
skola får besvär anföras hos länsskolnämnden (44 § tredje siycket).
Länsskol-nämnds beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t genom besvär (45 § andra
stycket). Sådana besvärsärenden fördelas f. n. mellan Kungl. Maj:t i statsrådet
och regeringsrätten enligt samma regler som gäller för motsvarande ärenden
enligt skollagen. Denna princip synes böra tillämpas även i framtiden. Jag
föreslår därför att den av mig nyss förordade kompetensfördelningen i fråga om
besvärsärenden enligt skollagen i tillämpliga delar skall gälla också
beträffande besvär över länsskolnämnds beslut med stöd av lagen angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Föreskrift i ämnet bar tagits in
i ändringsförslaget.
76. Förslaget tiU lag om ändring i namnlagen (1963: 521)
Departementschefen. Talan hos Kungl. Maj:l i sådana
namnärenden som prövas av domkapitel handläggs med stöd av 2 § 15:o tredje
ledet regeringsrätlslagen av regeringsrätten. Förslaget innebär att, såsom
också förordats av förvaltningsdomstolskommittén, sådan lalan i fortsättningen
skall prövas av kammarrätt.
För övriga namnärenden föreslås ej någon ändring i
instansordningen. Det gäller sådana ärenden som nu avgörs av patent- och
registreringsverkels besvärsavdelning såsom sista instans.
77. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1963: 537) om
gravrätt m. m.
Gällande rätt. Regeringsrätten prövar enligt 2 § 9:o
sjätte ledet regeringsrättslagen mål om förordnande enligt 11 § lagen om
gravrätt m. m. (att gravrätten skall överflyttas till annan plats eller att
rätten skall upphöra med anledning av att begravningsplats skall nedläggas ra.
m.) eller om beslut.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 195
som avses i 16 § (beslut av länsstyrelsen i egenskap av
besvärsinstans). Vidare avgör regeringsrätten enligt 2 § 17:o nionde ledet
regeringsrättslagen raål om vitesförelägganden (15 §) utom såvitt angår kommuns
åligganden enUgt lagen. I övrigt prövas hithörande mål i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att de
mål som nu avgörs av regeringsrätten även i fortsättningen skall prövas av
adrainistrativ domstol, i första hand kammarrätt.
Departementschefen.
Jag ansluler mig lill kommitténs förslag som har lämnats utan erinran av
remissinstansema. Föreskrift om kompetensfördelningen har tagits in i
ändringsförslaget.
78. Förslaget tUI lag om ändring i lagen (1964:322) med
vissa bestämmel
ser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polis
väsendet m. m.
Departementschefen. Förslaget innebär att mål enligt denna
lag skall prövas av administrativ domstol i likhet med vad nu är fallet med
stöd av 2 § 2:o tredje ledet regeringsrättslagen. Förslaget överensstämmer med
vad förvallningsdomstolskommittén förordat. Kommittéförslaget har inte mött
någon erinran av remissinstanserna. Föreskriften att beslut i allraänhet skall
lända till efterrättelse utan hinder av förd talan bör gälla även beslut av
kamraarrält.
Enligt
lagen (1966: 241) med vissa bestämmelser i anledning av statens överlagande av
huvudmannaskapet för uppbördsväsendet m, m. i vissa städer och lagen (1966:
681) om skyldighet för kommun att bidraga till pensionskostnad för personal
som övergått till statstjänst är besvärsbestämmelsen i 1964 års lag tillämplig
även i ärenden enligt nämnda lagar av år 1966. Efiersom mål enligt de tre
lagarna, liksom nu är fallet, även fortsättningsvis bör handläggas i samma
ordiung föreslås inte någon ändring i 1966 års lagar.
79. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1064:829) om
skyldighet för
vissa städer att bidraga tiU statsverkets kostnader för domstolsväsendet
Departementschefen. Mål enligt denna lag skall f, n.
avgöras av regeringsrätten på grund av föreskrift i 2 § 2:o tredje ledet
regeringsrättslagen. I likhet med vad förvaltningsdomstolskommittén har
förordat anser jag att sådana mål även i fortsättningen bör hänvisas till
prövning av förvaltningsdomstol.
80. Förslaget tm lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822)
Gällande rätt. Naturvårdslagen innehåller bestämmelser om
nationalparker (46 §§), om naturreservat (712 §§) och om naturminnen (13 §).
Vidare finns särskilda bestämmelser lill skydd för växt- ocb djurarter
196 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 är 1971
(14
§), till skydd för friluftslivet (1517 §§), liU skydd för landskapsbilden
(1822 §§) och tUl skydd mot nedskräpning (23 och 24 §§). Därefter följer
ersättningsbestämmelser (2536 §§) och ansvarsbestämmelser m. m. (37 43 §§). I
4448 §§ finns slutligen vissa övergångsbestämmelser.
När
fråga har uppkommit ora alt bilda naturreservat e. d. kan länsslyrelsen för
högst tre år i sänder raeddela förbud mol att utan länsslyrelsens tiUstånd
vidta åtgärd som strider mot syftet med ifrågasatta reservat-föreskrifter (11
§).
Inom
strandskyddsområde gäller visst i lagen närmare reglerat byggnadsförbud samt
förbud att utföra markanläggningar som försvårar eller hindrar allmänhetens
tillträde till områdel. Länsslyrelsen kan medge dispens (16 §). Har anläggning
utförts ulan lillslånd kan länsstyrelsen förelägga ägaren att vidta
återställningsåtgärder (16 §). Enligt 17 § kan länsstyrelsen förelägga den som
har satt upp stängsel inom strandskyddsområde att anordna grind eller att
avlägsna stängslet.
Täkl
av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än husbehov får
inte ske ulan länsslyrelsens tillslånd. Länsstyrelsen kan förelägga den sora
söker läkttUlslånd alt framlägga täktplan. I samband med läkttillstånd
kan länsslyrelsen meddela särskilda föreskrifter för förelaget (18 §). Om
det kan antas att nybyggnad, upplag eller arbetsföretag inom visst ora
råde skulle komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden kan läns
styrelsen förordna att sådant företag inte får utföras ulan länsslyrelsens
tillslånd. TiUståndet kan förenas med särskilda föreskrifter (19 §). Även
i fråga ora andra arbetsföretag än sådana som omnämns i 18 och 19 §§
kan länsstyrelsen förelägga förelagaren att vidta ålgärder för att be
gränsa eller motverka skada på landskapsbilden (20 §). Länsstyrelsen kan
förelägga ägaren till förfallen byggnad, sora i väsenllig mån skadar land
skapsbilden, att avhjälpa skadan (21 §). Tavla, skylt e. d. för reklam, pro
paganda eller liknande ändamål får i regel inte sällas upp utomhus ulan
länsslyrelsens tillstånd. Är sådan anordning uppenbart vanprydande i land
skapsbilden kan länsstyrelsen meddela föreläggande om att den skall av
lägsnas (22 §). Sådant föreläggande kan meddelas även i fråga om anord
ning sora var uppsatt innan lagen trädde i kraft (47 §). Enligt 24 § kan
länsslyrelsen förelägga den som har skräpat ner i naturen att ställa i ord
ning platsen för nedskräpningen.
Förelägganden
av länsstyrelse enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §, 21 §, 22 § andra stycket
eller 24 § kan förenas med vite (39 §). Enligt 39 § första stycket kan
länsstyrelse också i vissa fall förelägga den som har brutit mot förbud eller
föreskrift enligt lagen att vid vite rätta vad som olagligen har skett.
Medför
förordnande eller vägrad dispens enligt naturvårdslagen inskränkning i ägarens
möjlighet atl nyttja mark är han berättigad lill ersättning för skada. Kan
överenskommelse inte träffas ankommer det på
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 197
expropriationsdomstol att pröva ersättningsfrågan (33 §).
Den som förelagts att ta bort stängsel eller att anordna grind i stängsel är
under vissa förhåUanden berättigad till ersättning för sina kostnader härför
och för underhåU av genomgång (31 och 48 §§). När länsstyrelsen raed stöd av
47 § förelagt någon att avlägsna skylt, tavla ra. m. som anordnats innan
naturvårdslagen trädde i kraft kan länsstyrelsen när särskilda skäl föranleder
det tillerkänna denne ersättning för uppkomna koslnader (47 §). Innan länsstyrelsen
fattar beslut sora kan medföra ersättningsskyldighet kan länsslyrelsen utsätta
viss tid för den som med anledning av beslulel vUl göra anspråk på ersättning
eller fordra inlösen av fastighet (32 §).
Talan mot länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen förs
genom besvär hos Kungl. Maj:t (40§).
Enligt 2 § ll:o sjunde ledet regeringsrätlslagen ankommer
del på regeringsrätten att avgöra raål om fridlysning av nalurrainne och därmed
sammanhängande beslut samt mål om tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen eUer
om föreläggande enligt 16, 17, 20, 21, 22, 24 eUer 47 § sarama lag. Vidare
prövar regeringsrätten mål ora ersättning av allmänna medel enligt
naturvårdslagen med stöd av 2 § 4:o andra ledet regeringsrätlslagen och mål om
förelägganden vid vite med stöd av 2 § 17 :o nionde ledet regeringsrättslagen,
övriga mål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. I fråga om mål om tillstånd
enligt 18 och 19 §§ anför kommittén atl syftet raed förbudsbestämmelserna i
dessa paragrafer är begränsat lill behovet av skydd för landskapsbilden, att
inga allmänpolitiska överväganden synes komma in i bilden och att dispensgivningen
kan vara av slor betydelse för näringslivet. Med anledning härav föreslår
kommittén att dessa mål skall överflyttas till administrativ domstol. Till
administrativ domslol bör också enligt koramitténs mening överföras mål om
föreläggande enligt 32 §.
Kommittén påpekar alt frågor ora rätt tiU ersättning
enligt 31 eller 48 § kan dras under allmän domstols prövning. Från
rätlsskyddssynpunkl anses därför inte föreligga något behov av all låta besvär
över länsstyrelses beslut i sådana frågor prövas av administrativ domstol.
Kommittén föreslår därför atl sådana mål samt ersättningsfrågor, som kan prövas
av expropriationsdomstol, skall överflyttas till avgörande i konselj.
I övrigt föreslås endast den ändringen att mål sora nu
avgörs av regeringsrätten i första hand skall prövas av kammarrätt.
Remissyttrandena. Komraitténs förslag tillstyrks av
regeringsrättens ledamöter, lantmäteristyrelsen och Sveriges advokatsamfund. I
övrigt förekoraraer mycket delade meningar om kompetensfördelningen på delta
område. Sveriges lantbruks förbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
och RLF utgår från att beslut som gäller ingrepp i enskilds rätt bör prövas av
administrativ domstol och anser i konsekvens härmed all samtliga mål ora
tillämpning av naturvårdslagen utom frågor om nationalparker och före-
198 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
skrifter
till skydd för växter och djurarter enligt 14 § skall handläggas av sådan
domstol. De nämnda lantbruksorganisationerna anser också att en prövning hos
förvaltningsdomstol skulle främja enhetlighet och konsekvens i
lagtillämpningen och minska riskerna för rättsförluster, som ibland anses
mycket stora.
Mål
om fridlysning av naturminnen bör enligt kammarkollegiet och statens
naturvårdsverk prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Naturvårdsverket framhåller
att det endast i sällsynta undantagsfall torde förekomma att fridlysning
innebär ett djupgående ingrepp för markägaren. Objekten utgörs som regel av
enstaka träd, växter eller andra naturföremål.
Kammarkollegiet
och naturvårdsverket kritiserar också kommitléns förslag om alt lillslånd
enligt 18 § skall prövas av administrativ domslol. Naturvårdsverket förklarar
att ersättningskrav överstigande en miljon kronor inte är ovanliga och att det
från naturvårdssynpunkt ter sig synnerligen otillfredsställande om administrativ
domstol har rätt atl underkänna naturvårdsmyndigheternas beslul i sådana
ärenden. Kammarkollegiet framhåller, att målen visserligen ofta berör starka
enskilda intressen av ekonomisk art men alt frågan om det ena eller det andra
företaget kan tillåtas eller vilka föreskrifter som bör förenas med tillstånd
uppenbarligen är en planfråga, där naturpolitiska synpunkter måsle ha stort
utrymme även bortsett från den avvägning som måsle göras med hänsyn lill
kosinaderna för kronans ersättningsskyldighet. Enligt kammarkollegiets mening
lorde vidare i praktiken inte alltid kunna dras någon klar gräns raellan mål
om dispenser från läktförbudet å ena sidan och dispenser som avser
nalurreserval eller strandskyddsområde å den andra sidan.
Förslaget
om att mål om tillslånd enligt 19 § skall överflyttas till administrativ
domslol har mött kritik från bl. a. naturvårdsverket och flera länsstyrelser.
Det påpekas alt i sådana mål ofta samtidigt krävs dispens enligt 16 §.
Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar att Öland och kustområdena i norra Kalmar
län i slor utsträckning har förklarats vara slrandskyddsområden och samtidigt
lagls under förbud enligt 19 §. Det inträffar inte sällan alt en byggnad är
olämplig från såväl strandskydds- sora landskapsbildssynpunkt ocb att dispens
vägras med stöd av både 16 och 19 §§. Den av kommittén föreslagna
kompetensfördelningen skulle leda lill all ålskil-liga ärenden skulle komma att
prövas både av Kungl. Maj:t i statsrådet och av administrativ domstol.
Den
inskränkning i markägarens förfoganderätt som lillslåndstvånget enligt 22 §
innebär motiverar enligt kammarkollegiets mening inte all tillståndsfrågan
prövas av administrativ domstol. Frågan är i utpräglad grad av nalurpolitisk
art. Liknande synpunkter framhålls av naturvårdsverket och länsstyrelsen i
Örebro lån, sora i konsekvens härmed även förordar att mål enligt 39 § lagen
(1943: 431) om allmänna vägar om tillstånd att sätta upp annonstavla e. d.
efter allmän väg skall prövas i konselj.
Kungl.
Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971 199
Mål
om ersättning, som avses i 47 §, bör enligt kammarkollegiets mening bandläggas
av Kungl. Maj:t i slatsrådet eftersom prövningen är av diskretionär art.
Departementschefen.
Naturvårdslagen rymmer frågor av framträdande betydelse både från allraän och
från enskild synpunkt. Det är i stor utsträckning förenat med belydande
svårigheter att ta principiell ställning till frågan vilka intressen som
dominerar i olika typer av ärenden. I de enskilda fallen ti)rde förekomma
mycket stora variationer, övervägande skäl synes tala för att den
kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domslol
som skedde i samband med lagens tillkomst år 1964 i huvudsak behålls.
Bortsett från den
förändringen att kammarrätt skall träda in mellan länsstyrelsen och
regeringsrätten är jag i detta sammanhang inte beredd att föreslå någon annan
ändring än alt frågor om ersättning som kan prövas av allmän domstol eller
expropriationsdomstol förs över till handläggning av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämraelser om besvärsräit i överensslämmelse med det sagda har tagils in i
ändringsförslaget.
Av
lagtekniska skäl bör föreskrifter om instansordningen vid besvär mot beslut av
länsstyrelse, som fallats enligt bestämmelser som meddelats med stöd av naturvårdslagen,
inte tas in i lagen.
81.
Förslaget UU lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk
undersökning
i brottmål
Gällande
rätt. Enligt lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål utförs sådan
undersökning av läkare vid rättspsykiatrisk klinik eller station eller av annan
läkare som socialstyrelsen utser. Socialstyrelsen bestämmer undersökningarnas
fördelning på kliniker och stationer (1 §). Skriftligt utlåtande över
rälispsykiatrisk undersökning skall avges inom viss i lagen angiven tid.
Socialstyrelsen kan medge anstånd i särskilt fall (4 §), Bestämmelser finns
ora förvaringen och behandlingen dels av häktade personer som skall undergå
rättspsykiatrisk undersökning, dels av sådana personer som enligt rättens
beslut skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i
specialsjukhus och beträffande vilka rätten samtidigt förordnat att de skall
vara häktade (7 och 7 a §§). Föreskrifter finns också om behandlingen av
personer, som skulle vara på fri fot medan de undergår rättspsykiatrisk
undersökning men som enligt rättens beslut har tagits in på rättspsykiatrisk
klinik därför atl de ej inställt sig lUl undersökning (9 §), Beslut enligt 7 a
§ kan meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. Beslut rörande tillämpningen av 7 och
9 §§ kan fattas av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen.
Enligt
2 § 17:o tionde och trettonde leden regeringsrättslagen avgör rege-
200 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år
1971
ringsrätten f, n. raål om häktads vård och behandling,
raål om verkställande av straff eller annan brottspåföljd samt raål om anstånd
med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning. Med stöd av
nämnda lagrum torde mål enligt 4, 7 eller 7 a § lagen ora rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål prövas av regeringsrätten.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt
kammarrätt skall pröva dels raål om beslut, som i särskilt fall meddelats
angående behandlingen av häktad eller den som anhåUits eller gripits för brott
eller av annan anledning hålls i förvar tillfäUigt eller angående
verkställighet av straff eller annan brottspåföljd, dels mål om anstånd med
avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag beträffande målen om
anstånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning
tillstyrks av medicinalstyrelsen. Regeringsrättens ledamöter anser atl frågan
om anstånd är en organisatorisk fråga och inte en rättsfråga, därför att den är
beroende av tillgången på läkarpersonal på sinnessjukvårdens område.
Besvärsprövningen borde under dessa förhållanden ankomna på Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Departementschefen. Den enskilde har ett starkt intresse
av alt rättspsykiatrisk undersökning utförs med största möjliga skyndsamhet.
Från rättsskyddssynpunkt synes del vara av värde alt det ankomraer på domstol
att pröva besvär över socialstjTelsens beslut rörande anstånd med avgivande av
utlåtande över sådan undersökning. Jag förordar därför att dessa mål skall
avgöras av kammarrätt. Likaledes synes kammarrätt böra pröva besvär över
kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 7 a § lagen om rätlspsykialrisk
undersökning i brottmål samt besvär över beslul för särskilda fall av kriminalvårdsstyrelsen
eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av 7 och 9 §§ i lagen. Talan raot
annal beslul av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande
tillämpningen av denna lag bör prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Föreskrifter om den av mig förordade kompetensfördelningen
har tagits in i ändringsförslaget.
82. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse m. m.
Gällande rätt. Enligt 2 § 14:o sextonde ledet
regeringsrätlslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om tillsynsmyndighelens
beslut enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m, m. Undantag görs dock
för mål om beslut rörande fråga som avses i 22 § sistnämnda lag. De undanlagna
målen angår ändring av innehållet i stiftelses stadgar och prövas i konselj.
Undantaget bör ses mot den bakgrunden alt tillsynsmyndigheten kan underställa
Kungl, Maj:t sådant ärende, om tillsynsmyndigheten anser att ärendet är av den
beskaffenhet all del bör ankomma på Kungl, Maj:l att fatta beslut.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 201
Departementschefen.
Anledning finns inte att i detta sararaanhang göra annan ändring i den
nuvarande kompetensfördelningen beträffande mål enligt lagen om tryggande av
pensionsutfästelse ra. m. än att de besvärsraål, sorn nu prövas av
regeringsrätten, hänförs till kammarrätts kompetensområde. Bestämmelser om den
av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har lagits in i
ändringsförslaget.
83. Förslaget
tiU lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231)
Gällande
rätt. Mål om ingripanden i särskilda fall med stöd av smittskyddslagen
handläggs f. n. i sista instans av regeringsrätten på grund av föreskriften i 2
§ 16:o första ledet regeringsrätlslagen om alt regeringsrätten skall pröva mål
om meddelande i särskilda fall av tillslånd, förbud eller föreläggande enligt
författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården.
Regeringsrättens kompelens enligt denna föreskrift har i praxis (RÅ 1945 nol. S
117) ansetts omfatta även andra ingripanden i särskilda fall på hälsovårdens
område. Här avsedda mål kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 7, 10, 14, 15
och 21 §§ smittskyddslagen. EnUgt 2 § 16:o sisla ledet regeringsrätlslagen
ankommer det vidare på regeringsrätten att pröva mål om ersättning enUgt 10 §
smitlskyddslagen. Besvär över beslul enUgt smittskyddslagen av generell
innebörd prövas i sista hand av Kungl. Maj:l i statsrådet.
Departementschefen.
De raål sora nu handläggs i regeringsrällen är av den beskaffenhel att de även
i fortsättningen bör hänvisas lill prövning av administrativ domstol. En sådan
ordning överensslämraer också med vad som har föreslagits i fråga om likartade
mål på närbesläktade områden. Bestämmelser i enlighet härmed har lagits in i
ändringsförslaget.
84. Förslaget
tiU lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)
Gällande
rätt. Enligt miljöskyddslagen finns en särskild koncessionsnämnd som på ansökan
av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet prövar om tillstånd
kan lämnas lill verksamhelen. Vidare kan Kungl. Maj:l uppdra åt länsslyrelsen
att pröva fråga om tillslånd beträffande visst slag av ärenden (9 och 17 §§).
Om ansökan om tillstånd inte uppfyller vissa föreskrivna villkor i fråga om
bl. a. innehållet, kan sökanden vid vite föreläggas alt avhjälpa bristen (13
§). Uppdrag kan lämnas sakkunnig att verkställa särskild ulredning. På yrkande
fastsläUs ersättning för utredningen (14 §). I tillståndsbeslul anges de
villkor sora skall gälla (18 §). Ora Kungl. Maj:l efler underställning eller
besvär lämnar tillstånd tUl miljöfarlig verksamhet, kan Kungl. Maj:t uppdra åt
koncessionsnämnden eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för
tillståndet (20 §). Under vissa i lagen närraare angivna omständigheter kan
omprövning av tillstånd ske och nya viUkor
7t11564
202 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
faslslällas
eller t. o. ra. förbud mol fortsatt verksamhet meddelas (2325 och 27 §§).
Tillsyn på området utövas av siatens naturvårdsverk och länsstyrelserna (38
§). Länsslyrelsen kan, om tillslånd inte getts enligt lagen, meddela
föreläggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt
för alt lagens bestämmelser skall efterlevas. I fall då tillstånd föreligger
kan länsstyrelsen meddela brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av
särskilda omständigheter. Om tillståndshavare åsidosätter villkor som har
angetts i tillståndsbeslutel kan länsslyrelsen vidare förordna om rättelse på
hans bekostnad eller förelägga honom att själv vidta rättelse. Sådana
förelägganden som nu har nämnts kan förenas med vite (40 §). Efter
framslällning av naturvårdsverket kan koncessionsnämnden i fråga om viss
miljöfarlig verksamhei besluta om förbud eller meddela föreskrift om
försiktighetsmålt (41 §). Tillsynsmyndighet har också bl. a. rätl alt som ett
led i tillsynen vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning saml alt
företa undersökning inom anläggningen (42 §). Vill någon för att ulreda
verkningarna av miljöfarlig verksamhei som ban utövar eller ämnar utöva företa
mätning eller annat undersökningsarbete på fastighel som annan äger eller
innehar, kan länsstyrelsen föreskriva all tillträde till fastigheten skall
lämnas under viss tid. Behöver mätapparal eller liknande instrument utsättas,
kan länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite alt rubba eller skada
instrumentet (51 §).
Med stöd av 2 § 4:o försia
ledet regeringsrätlslagen avgör regeringsrällen besvär över beslut om
ersättning för särskild sakkunnigutredning enligt 14 § miljöskyddslagen. På
grund av 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen avgör regeringsrällen
vidare besvär över vilesförbud enligt 51 § miljöskyddslagen, övriga beslut
enligt miljöskyddslagen prövas i sisla hand av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Enligt föreskrift i 2 § l7:o nionde ledet regeringsrätlslagen gäller detla
även belräffande vitesförelägganden enligt 13 och 40 §§ miljöskyddslagen.
Departementschefen. Lämplighetssynpunkler
dominerar i hög grad ärendena enligt railjöskyddslagen. I överensstämraelse
med gällande rätt synes därför huvudregeln böra vara att beslut enligt lagen
skall överprövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Endast de besvärsärenden, som nu
faller inom regeringsrättens kompetensområde, bör prövas av kammarrätt. Bestämmelser
om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i
ändringsförslaget.
85.
Förslaget till lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698)
Gällande
rätt. Har jordbruket på odlad jord lagls ned, kan enligt jordhävdslagen
lantbruksnämnden förelägga innehavaren alt återställa hävden, om jorden ingår i
brukningsenhet, som är eller genom lekniskl och ekonomiskt rimliga åtgärder
kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift och som
Kungl.
Maj-.ts proposUion nr 30 år 1971 203
lider
skada genom nedläggningen, eller om jorden med hänsyn lill läge, beskaffenhet
och övriga omständigheter befinns böra hållas i odlat skick för :ilt underlätta
bildandet av rationell brukningsenhet. I vissa fall skall föreläggandet riktas
mot jordens ägare. Föreläggandena kan förenas med vite (3 §). Har föreläggande
om återställande av hävd meddelats, är staten i vissa fall skyldig all lösa
jorden, ora ägaren begär det. Yrkande ora inlösen skall vid äventyr av lalans
förlust göras hos lantbruksnämnden inom viss angiven tid. Bifalls inte
yrkandet, skall talan vid samma äventyr väckas genom stämning inora viss tid
(5 §). Lantbruksnämnden kan beträffande odlad jord som omfattas av föreskrifterna
om föreläggande förordna alt läkt av matjord inte får ske utan nämndens
tillstånd (6 §). På framslällning av ägare av odlad jord kan lantbruksnämnden
avge förklaring alt jordbrukels nedläggande inte skall medföra åtgärd enligt 3
§. Har sådan förklaring avgelts, äger förordnande som meddelats med stöd av 6 §
inte tillämpning belräffande jorden (7 §).
Besvärsärenden rörande
tillärapning av jordhävdslagen prövas f. n. av Kungl. Maj:l i statsrådet.
Enligt en lagrådsremiss den 13 raars 1970 angående ändringar i
regeringsrätlslagen föreslås alt genom en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o
nionde ledet regeringsrätlslagen delta skall gälla även beträffande ärenden
angående vitesföreläggande.
Departementschefen.
Tillärapningen av jordhävdslagen har nära samband raed frågorna ora jordbrukels
yttre och inre rationalisering och sammanhänger således med den
jordbrukspolitik sora förs. Med hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala
för att samtliga besvärsärenden enligt lagen även i fortsättningen bör prövas
av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand. Bestämmelse i ämnet har tagils in i
ändringsförslaget.
86.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 000) om utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling
Departementschefen.
Genom prop. 1970:30 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen all anta förslag lill
lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller behandling. Talan mol polismyndighets beslut enligt den
föreslagna lagen förs bos länsstyrelsen genom besvär. Mol länsslyrelsens
beslut förs talan hos Kungl. Maj:t genom besvär. Vid besvär hos länsstyrelse
eller Kungl. Maj:t över beslut om utlämning är besvärsliden en vecka från den
dag då klaganden delgavs beslutet. Talan mot beslul om reseförbud eller
omhändertagande får föras utan inskränkning lill viss lid (11 §). Beslul om
reseförbud eller omhändertagande länder omedelbart till efterrättelse.
Polismyndighet och länsstyrelse får, när särskilda skäl föranleder det,
förordna alt dess beslul ora utlämning verkställs omedelbart (12 §).
Myndigheten kan förordna biträde åt den som be-
204 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
gärs
utlämnad. Sådant biträde bar rätt lill arvode och kostnadsersättning av
statsmedel (7 §).
Av
propositionen (s. 40) framgår att avsikten är att besvärsärendena hos Kungl.
Maj:t skall prövas i regeringsrällen. I propositionen (s. 41) erinras om att
förvaltningsdomslolskoramittén bar föreslagit atl mål som f. n. prövas av regeringsrätten
i första hand skall prövas av kammarrätt. I samband därmed förklaras att det
vid den slulliga prövningen av kommitténs förslag får övervägas om den i
propositionen föreslagna insiansordningen bör behållas. Härtill fogas ett
allmänt uttalande ora att förevarande ärenden är av den natur att del är
önskvärt raed en kort instanskedja.
Jag
har i det föregående förordat att mål om administrativa frihelsberövanden
enligt barnavårdslagen (1960:97) och lagen om nyklerhelsvård (1954: 579) skall
prövas av karamarrätt. övervägande skäl synes tala för att också målen enligt
den nu ifrågavarande lagen skall hänföras till kammarrätts kompetensområde.
Karamarrätterna synes bli väl skickade att handlägga dessa mål. Visserligen
blir instanskedjan härigenom formellt sett längre än förut. I realiteten blir
dock kammarrätt i allmänhet slutinstans därför att sakprövning i
regeringsrätten skall kunna erhållas endast i prejudikatfall och vissa andra
myckel speciella fall. Besvärstiden vid klagan över polismyndighets och
länsstyrelses beslut om utlämning är, såsom förut nämnts, enligt det lill prop.
1970: 30 fogade lagförslagel en vecka från del-givningsdagen. Samraa besvärstid
torde böra gälla för anförande av besvär över kammarrätts beslut om utlämning.
I fråga om verkställigheten av kammarrätts beslut om utlämning torde
lärapligen böra föreskrivas att beslutet verkställs omedelbart, om ej domstolen
förordnar annat. Besvär över länsstyrelses beslut enligt 7 § bör också prövas
av kammarrätt. Bestämmelser i enlighel med del anförda bar lagits in i
ändringsförslaget.
87.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 000) om aUmänna vatten-
oeh
avloppsanläggningar
Departementschefen.
Kungl. Maj:t bar den 23 januari 1970 till lagrådet remitterat förslag till lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, som skall ersätta den nuvarande
lagen (1955: 314) i samma ämne. EnUgt den föreslagna nya lagen skall, liksom
enligt den gällande, vissa va-ärenden handläggas av länsstyrelse. Sålunda
skall länsstyrelse kunna vid vite ålägga komraun alt fullgöra skyldighet att
sörja för eller tillse att allraän va-anläggning koraraer till stånd (2 §).
Länsstyrelse skall vidare kunna på begäran av komraun föreskriva, alt allraän
va-anläggnings verksamhetsoraråde skall omfatta viss del av kommunen. Är
huvudmän oense huruvida visst område skall hänföras till den ena eller andra
anläggningen, skall länsslyrelsen kunna besluta i frågan (6 §). Länsslyrelsen
skall kunna vid vite ålägga huvudraan att fullgöra sin skyldighet all lämna
uppgift ora allmän va-anläggnings verksam-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 205
helsområde (7 §). Va-anläggning, som drivs eller skall
drivas av annan än kommun, skall kunna förklaras för allraän av länsstyrelsen,
om det finns behov av anläggningen från allmän hälsovårdssynpunkt eller från
annan allmän synpunkl. Länsstyrelsen skall också kunna bestämma vissl område
ulöver vilket sådan anläggnings verksamhetsoraråde inte får utsträckas (30 §).
Länsstyrelsen fär vidare förordna syssloman att i huvudmannens ställe och för
dennes räkning driva anläggning sora har förklarats allmän, ora huvudmannen
åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller annars driver
anläggningen på mindre lämpligt sätt. Länsslyrelsen skall kunna entlediga
sysslomannen, när förhållandena föranleder det. Det skall också ankomma på
länsslyrelsen att pröva frågan ora arvode lill sysslomannen (32 §). Likaså
skall länsslyrelsen bestämma arvode till sakkunnig sora den har anlitat i
va-ärende (34 §). Avsikten är att lagförslagel senare i vår skall föreläggas
riksdagen.
EnUgt 2 § 8: o sjunde ledet regeringsrätlslagen ankoramer
det på regeringsrätten att pröva samtliga besvärsmål om länsstyrelses beslul
på grund av gällande lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
I samband
med remiss lill lagrådet den 13 mars 1970 av förslag till ändringar i
regeringsrätlslagen framhöll jag alt vissa ändringar i kompetensfördelningen
borde komma till stånd vid införandet av den nya lagen. Besvär över
länsstyrelsens beslut enligt 7 och 32 §§ i den föreslagna lagen och om arvode
till sakkunnig som avses i 34 § samraa lag borde prövas av regeringsrätten,
eftersom länsstyrelsens beslut i de nu näranda frågorna norraalt måste grundas
på rent rättsliga ställningstaganden och till viss del berörde enskild rätt.
Talan mot länsstyrelsens beslul enligt 2, 6 och 30 §§ i den föreslagna lagen
borde däremot prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, efiersom hithörande frågor
främst borde bedömas från planläggnings- eller andra allmänna synpunkter.
I detta
sararaanhang har jag inte anledning att föreslå annan ändring i den av mig
tidigare förordade kompetensfördelningen än att de ärenden, som förts till
regeringsrättens kompetensområde, bör hänvisas alt i försia hand prövas av
kammarrätt. Jag förordar således att kammarrätt skall pröva talan mot
länsstyrelses beslut enligt 7 och 32 §§ och om arvode till sakkunnig som avses
i 34 § i den föreslagna nya lagen och att besvär över annat beslut av
länsstyrelse enligt lagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.
88. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1970: 000) med
vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de
allmänna underrätterna
Departementschefen. Kungl. Maj:t har den 13 raars 1970
lill lagrådet remitterat förslag till lag med vissa bestämmelser i anledning
av statens överta-
206 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år
1971
gande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna.
Avsikten är att lagförslaget senare i vår skall föreläggas riksdagen. Enligt
den föreslagna lagen skall rådhusrättsstad under viss tid betala kostnadsbidrag
till staten. Bidraget fastställs av myndighei som Kungl. Maj:l besiämmer (7 §).
Åsidosätter tingshusbyggnadsskyldige, stad eller annan kommun sina skyldigheter
enligt lagen, kan länsstyrelsen vid vite förelägga den försumlige alt fullgöra
sin skyldighet. Försuttet vite döms ut av länsslyrelsen (9 §). Besvär över
beslul sora meddelats av den myndighei som skall fastställa kostnadsbidrag för
rådhusrätlsstad skall föras hos Kungl. Maj:t (11 §), Frågan om besvär över
länsstyrelsens beslut regleras i länsstyrelseinstruktionen (1958: 333), De
ärenden som kan fullföljas hos Kungl, Maj:t är av den natur att ärendena
ansetts (se nyssnämnda lagrådsremiss och lagrådsremiss samma dag om ändringar i
regeringsrättslagen) böra prövas av regeringsrätten.
Efter etl genomförande av den av mig föreslagna
förvaltningsdomstolsreformen bör det ankomma på kammarrätt alt pröva besvär
över beslut som enligt den föreslagna lagen med vissa bestämraelser i anledning
av statens överlagande av lokalhållningen för de allraänna underrätterna meddelas
av länsstyrelse eller den myndighet som skall fastställa kostnadsbidrag för
rådhusrätlsstad. Bestämmelser i ämnet har lagils in i ändringsförslaget.
89. Förslaget tm lag om ändring i förordningen (1961: 313)
om förfarandet
i anmärkningsmål
Departementschefen. Eftersom kammarrällen genom den
föreslagna reformen förlorar sin karaktär av riksdomstol, är det naturligt att
nuvarande förbud mot alt anföra besvär över kammarrättens beslut i vissa slag
av mål upphävs. Likaväl som i övriga hos kammarrätt i fortsättningen förekommande
mål torde det i målen enligt förevarande förordning vara av betydelse att kunna
få vägledande prejudikat från regeringsrätten. I enlighet härmed föreslår jag
att 9 § förordningen om förfarandet i anmärkningsmål skall upphöra att gälla.
Med anledning av att en andra kammarrätt inrättas bör vidare en redaktionell
ändring göras i 8 §.
90. Förslaget till lag om ändring i
famUjebidragsförordningen (1946: 99)
Gällande rätt. Familjebidrag utges av kommunen (27 §),
Ärenden om familjebidrag handläggs å kommunens vägnar av en
familjebidragsnämnd. För utgivna bidrag får kommunen viss gottgörelse av staten
(29 §), Denna utbetalas av länsstyrelsen efter ansökan.
Besvär över farailjebidragsnämnds beslut prövas i
allmänhet av länsslyrelsen (32 §). över länsstyrelses beslut rörande
tillämpningen av familje-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 207
bidragsförordningen
får besvär anföras hos kararaarrätlen. Mot kamraarrättens beslut får lalan ej
föras (34 §).
Förvaltningsdomstolskommittén.
Komraittén föreslår all de mål som nu prövas av kammarrätten även i
fortsättningen skall hänvisas till administrativ domslol. Kommittén gör dock
undanlag för mål om statsbidrag som enligt vad koramittén bar föreslagit såsom
allmän regel för statsbidragsraål bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena.
Kommitléns förslag tillstyrks av försvarets civilförvaltning, sora
understryker målens betydelse för den värnpliktige och hans familj.
Departementschefen. Jag
ansluter mig till vad kommittén har förordat. Besvärsbestäraraelser i
överensstäraraelse härmed och i anledning av att klagoförbudet raot
kammarrättens beslul upphävs har lagits in i ändringsförslaget.
91. Förslaget tUl lag om ändring i förordningen (1967:882) om
studiemedelsavgifter
Departementschefen.
Förslaget innebär att nuvarande förbud mot att föra talan mot kammarrättens
beslut (31 §) upphävs. I fråga om skälen därtill hänvisar jag till vad jag har
anfört beträffande motsvarande ändring i förordningen (1961:313) om
förfarandet i anmärkningsmål under 89. När kamraarrätten inte längre är sista
instans behövs också en ändring i30§.
92.
Förslaget till lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och
avskrivning rörande vissa skatter
Departementschefen.
Förslagel innebär alt talan inte får föras mol myndighets beslut att anla
ackordsförslag eller avskriva skatt. Härmed vinns överensstämraelse med vad som
i 86 § uppbördsförordningen (1953:272) är föreskrivet för i denna förordning
behandlade skatter.
9398.
Förslagen tiU lag om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen, till
lag om ändring i kommunala vallagen (1930: 253), till lag om ändring i
kommunallagen (1953: 753), tiU lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för
Stockholm, tUl lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse samt
till lag om ändring i landstingslagen (1954: 319)
Gällande
rätt. Enligt 2 § 1 :o försia, tredje och fjärde leden regeringsrättslagen har
regeringsrätten att pröva bl. a. mål om riksdagsmannaval, mål om annat val till
befattning eller uppdrag, mål ora delning av kommun eller valkrets i
valdistrikt för val till andra kammaren eller för val av landstingsmän eller
kommunalfullmäktige samt mål om upphävande eller
208 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
ändring i redan skedd delning. I praxis har
regeringsrätten funnit sig behörig att pröva även besvär över länsstyrelses
beslut i ärende angående valkretsindelning (RÅ 1954 not. E 12 och 13 saml not.
I 20 och 28).
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena.
Kommittén föreslår att mål om val till riksdagen, mål om sådana val på vilka
kommunala vallagen är tillämplig, mål om indelning i valkretsar och valdistrikt
samt mål om upphävande eller ändring i redan skedd indelning skall prövas av
regeringsrällen såsom enda domstolsinstans. Kammarkollegiet samt domkapitlen
och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping förklarar att de ej har något alt
erinra mot kommitténs förslag.
Departementschefen. Såsom i stort sett fraragår av det
föregående ansluter jag mig till kommitténs förslag atl besvärsmål av nyss
angivet slag skall avgöras av regeringsrätten såsom enda domstolsinstans.
Behövliga bestämmelser i ämnet har tagils in i lagförslagen. I enlighet med
vad jag tidigare har anfört har i ändringsförslagen termen Konungen (bytts ut
mot regeringsrätten i de fall då nämnda domstol åsyftas.
99 och 100. Förslagen till lag om ändring i lagen (1970:
65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar samt till
lag om ändring i förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar
Departementschefen. Genom lagen om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar har banken och föreningarna ställts
under tillsyn av bankinspektionen. Härvid har bl. a. bankinspektionen tillagts
befogenhet all förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud i samband
med tillsynen (62 §). Genom samtidigt företagna ändringar i förordningen om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar har
motsvarande ordning genomförts beträffande kassan och sladshypoteksföreningarna
(40 §). Besvär över bankinspektionens beslul enligt nu ifrågavarande
författningar lorde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Denna ordning synes
böra beslå även efter elt genomförande av den av mig förordade
förvaltningsdomslolsreformen. Föreskrift därom har lagils in i
ändringsförslagen. Utan en sådan föreskrift skulle vissa mål enligt ifrågavarande
författningar komma att tillhöra kammarrättens kompetensområde enUgt den
föreslagna lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål.
101. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1951:
442) om rätt att av riksskattenämnden erhåUa förhandsbesked i taxeringsfrågor
Gällande rätt. Rör ell av riksskattenämnden meddelat
förhandsbesked tilllämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 §
kommunalskaltelagen
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 209
(1928:370),
ankommer det f.n. på kammarrätten alt pröva besvär över riksskattenämndens
beslul. över kamraarrättens beslut i sådant ärende kan klagan inte föras. Detta
sammanhänger med alt enligt 167 och 182 §§ taxeringsförordningen (1956: 623)
kamraarrätten är sista instans i raotsvarande faslighelslaxeringsmål. Besvär
över annat av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked prövas av
regeringsrätten med stöd av 2 § 5:o tredje ledet regeringsrätlslagen.
Departementschefen.
Med hänsyn lill att jag i det föregående har föreslagit atl
faslighelstaxeringsmålen i fortsättningen skall kunna dras under
regeringsrättens prövning enligt sararaa regler som gäller för andra taxeringsmål,
torde anledning inte finnas att behålla den nuvarande särskilda fullföljdsordningen
i fråga om förhandsbesked som rör tillämpning av nyss nämnda lagrum i
kommunalskaltelagen. I samtliga ärenden rörande meddelat förhandsbesked enligt
nu ifrågavarande förordning bör, i överensstämmelse med vad jag lidigare har
anfört, riksskattenämndens beslut kunna överklagas direkl bos regeringsrällen.
Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.
102.
Förslaget till lag om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring
m.
m.
Gällande
rätt. Besvär över samtliga beslut enligt förordningen om olje-lagiing m. ra.
prövas f. n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. Med stöd av en undantagsbestämmelse
i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen gäller detta även i fråga om
förelägganden vid vite.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén framhåller att den genom oljelagringsförordningen reglerade lagringen
av mineraloljor är av betydelse för den ekonomiska försvarsberedskapen men
också har etl rent fredsmässigt syfte. Sålunda skall den bl. a. trygga
energiförsörjningens behov av raineral-oljor i fall av avbrott i tillförseln på
grund av ishinder.
Vid
bestämmandet av fullföljdsordningen enligt oljelagringsförordningen bör enligt
kommitténs uppfattning beaktas, att när tillsynsmyndigheten enligt 4 §
bestämmer lagringsskyldighetens fördelning, myndigheten har all följa bestämda
i förordningen (57 §§) angivna normer. Prövningen har således en rent rättslig
karaktär. Något utrymme för en skönsmässig bedömning finns inte. Kommittén
föreslår därför att talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 4 § skall
föras hos kammarrätt.
Vitesförelägganden
enUgt 18 och 19 §§ oljelagringsförordningen kan meddelas endast om
vederbörande försumraat att fullgöra sina i författnings-rummen angivna
skyldigheler att hålla olja i lager, lämna uppgifter och lämna tilllräde m. m.
Besvärsmål rörande sådana förelägganden har därför enligt kommitléns
uppfattning övervägande en rättslig karaktär, även om
210 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
är 1971
vissa lämplighetsfrågor kan möta i desamma. Det synes
koramittén inte nödvändigt att Kungl, Maj:t i statsrådet förbehålls avgörandet
av dessa mål, Koramittén förordar därför alt klagan över tillsynsmyndighetens
beslut enligt 18 eUer 19 § oljelagringsförordningen skall handläggas av
kammarrätt.
Talan mot annat tillsynsmyndighetens beslut enUgt
oljelagringsförordningen synes kommittén böra prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet. Detta gäller bl. a. dispensärenden och ärenden ora den geografiska
förläggningen av oljelager. I dessa ärenden måste hänsyn i hög grad tas till
försvarsberedskapens krav och till billighetssynpunkler.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av
regferingrsrötfens ledamöter, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
och Svenska petroleum institutet. Institutet uttalar atl den av komraittén
gjorda avvägningen innebär fördelar när det gäller all skapa en fast praxis på
området.
Departementschefen. Enligt kommitténs förslag förläggs
prövningen av de besvärsärenden enligt oljelagringsförordningen, som har en
utpräglat rättsUg karaktär, till administrativ dorastol, medan de ärenden, i
vilka försvarsbe-redskapssynpunkter eller billighetssynpunkter dominerar, förs
till prövning i konselj. Förslaget innefattar en mer nyanserad
fullföljdsordning än den nuvarande och har tillstyrkts av de remissinstanser som
har yttrat sig i ämnet. Då kommitténs förslag synes principiellt riktigt och
inte innebär något åsidosättande av allmänna intressen, föreslår jag att det
genomförs.
Bestämmelser om den av mig sålunda förordade
kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget
innehåller också ett tillägg sora sammanhänger med att kararaarrätt inte utgör
högsta instans.
103. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1957:
344) om oljeavgift
m. m.
Gällande rätt. På grund av särskilda undantagsbestämmelser
i 2 § 5:o tredje och sjätte leden regeringsrätlslagen prövar Kungl. Maj:t i
statsrådet besvärsärenden rörande debitering, indrivning och restitution av
avgift enligt förordningen om oljeavgift m. m. Även i övrigt prövas besvärsärenden
enligt denna förordning i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. I mål om oljeavgift
förekommer rättsliga spörsmål rörande förhandenvaron av de stadgade
betingelserna för skyldighet att erlägga oljeavgift och rörande avgiftens
beräkning. Bestämmelserna i 8 och 9 §§ förordningen om oljeavgift m, m.
angående nedsättning, eftergift och återbäring ger visserligen visst utrymme
för en skälighetsprövning. Författningsbestämmelserna i fråga anger dock i
huvudsak de riktlinjer efter vilka prövningen skall ske. Kommittén finner
därför övervägande skäl tala för att besvärsmål rörande tillämpningen av
förordningen om oljeavgift m. m. bör prövas av kammarrätt. Undantag anses dock
böra göras
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 211
för
ärenden om föreläggande alt ställa säkerhel i fall då någon inför olja från
utrikes ort för försäljning till avnämare inom riket och ej lidigare regelmässigt
har importerat olja (6 § första slyckel). Sådana ärenden innefattar i så hög
grad en fri skälighels- och lämplighelsbedömning att det enligt koramitténs
uppfattning bör ankomma på Kungl, Maj:t i slatsrådet att i sista hand ta
ställning lill desamma. Anförs besvär över tillämpningsföreskrifter som
tillsynsmyndigheten enligt 12 § efter bemyndigande av Kungl. Maj:t meddelar,
bör enligt kommitléns mening sådana besvär likaledes prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Remissyttrandena.
Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter, överstyrelsen för
ekonomisk försvarsberedskap och Svenska petroleum institutet.
Departementschefen. Jag
ansluter mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga om
besvärsraål enligt förordningen om oljeavgift m. m. Någol behov av att
förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av besvärsärenden om
debitering, indrivning eller restitution av oljeavgift torde inte föreligga.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagils in i
ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också ett tillägg sora sammanhänger
med att kammarrätt inte utgör högsta instans.
104.
Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)
Departementschefen.
Folkbokföringsförordningen innehåller bestämraelser om kyrkobokföring och
mantalsskrivning. Mål om mantalsskrivning, kyrkobokföringsorl,
kyrkobokföringsfaslighet, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i
obefintUgregister eller om föreläggande eller uldömande av vite handläggs f.
n. i sista instans av kammarrätten. Mot annal beslut av länsstyrelse än nu
sagts och mol beslul av domkapitel får talan enligt 49 § föras genom besvär hos
Kungl. Maj:t. Sådana besvärsmål avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 § 15 :o
andra ledet regeringsrätlslagen.
Förslaget innebär att alla
besvärsmål enligt folkbokföringsförordningen såväl besvär över länsstyrelses
beslut sora besvär över domkapitels beslut skall prövas av kammarrätt och
kunna fullföljas till regeringsrätten enligt de föreslagna allmänna reglerna.
Den
föreslagna lydelsen av 52 § överensslämraer i sak med nuvarande bestämmelser i
47 § tredje stycket och 52 § första slyckel.
I
54 § har föreskriften om ersällning till vittne ändrats att avse endast
vittnesförhör som har påkallats av länsstyrelse. Frågan om ersättning till
vittne i mål hos kamraarrätten kommer att regleras i annal sammanhang.
212 Kungl Maj-.ts proposition nr 30
år 1971
105. Förslaget till förordning om ändring i förordningen
(1970: 000) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
Departementschefen. Senare denna dag kommer chefen för
finansdepartementet alt hemställa alt Kungl. Maj:t genom proposition föreslår
riksdagen att anla elt inom finansdepartementet upprättat förslag lill
förordning om invesleringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Enligt den
lilltänkta förordningen skall invesleringsavgift erläggas till staten för
angivna byggnadsarbeten, som sätts i gång under tiden den 7 maj 1970den 31
juli 1971 (1 §). Beslut i ämnet skall fallas av länsstjrrelsen (46 §§). Mol
länsslyrelsens befar talan föras genom besvär hos kammarrätten. Kammarrättens
beslut skall inte kunna överklagas. Har talan förts mot länsstyrelsens beslut,
skall länsstyrelsen kunna medge anstånd med inbetalning av investeringsavgift
helt eller delvis (15 §).
Efter ett
genomförande av den av mig förordade förvaltningsdomstols-reformen synes
möjlighet böra öppnas att hos regeringsrätten överklaga kammarrätts beslul
enligt nu ifrågavarande förordning enligt samma regler som föreslås för övriga
mål vilka kammarrätt handlägger. I samband härmed bör kammarrätt få rätt att i
likhet med länsstyrelse medge anstånd med inbetalning av investeringsavgift för
den händelse talan förts mot myndighetens beslut. Bestämmelser i ämnet har
lagits in i ändringsförslaget.
106. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen
(1968:564) om
tUlfällig handel
Gällande rätt. Enligt förordningen om tillfällig handel
krävs i stor utsträckning tillstånd för idkande av sådan handel. Svenska
medborgare och utlänningar som har bosättningstillstånd har rätt att få
tillstånd till tillfällig handel, om det inte finns skäl att anta att sökanden
med hänsyn till sina personliga förhållanden ej är lämplig att driva
verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning. Tillståndsmyndighet är i
dessa fall den lokala polismyndigheten (4 §). Andra utlänningar än sådana som
har bosättningstillstånd kan få tillstånd till tillfällig handel, om särskilda
skäl föreligger. Tillståndsfrågan prövas i dessa fall av den myndighet som har
alt pröva fråga om tillstånd för utlänning att här i riket idka näring i
allmänhet (5 §). Om tillstånd till tiUfällig handel beviljas juridisk person,
skall för verksamheten finnas en av tiUståndsrayndigheten godkänd föreståndare
(7 §). Tillstånd kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter. När
särskilda skäl föreligger, kan tillstånd återkallas (8 §). Samtliga besvärsärenden
enligt förordningen prövas f. n. i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Svenska medborgare och utlänningar som
har bo-sätlningstillstånd är i förordningen om tillfällig handel tillförsäkrade
rätt
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 213
att under angiven förutsättning erhåUa tillslånd till
tillfällig handel. Ingen som helst behovsprövning får förekoraraa i sådana
ärenden. De hänsynstaganden till den allmänna ordningen och andra polisiära
synpunkter som tas i ärendena är regelmässigt inte av den art att det från
ordnings- och säkerhetssynpunkt kan sägas föreUgga något påtagligt behov av att
förbehålla Kungl, Maj:t i statsrådet beslutanderätten i högsta instans i dessa
ärenden. Jag föreslår därför att det skall tillkomma kammarrätt alt pröva
besvär över länsstyrelses beslut i sådant ärende. Kararaarrätts behörighet
lorde böra omfatta inte blott ärenden om meddelande av nu ifrågavarande
tillstånd ulan även de övriga ärenden som enUgl förordningen i försia instans
avgörs av den lokala polismyndigheten.
Utlänningar som ej innehar bosätlningstillstånd kan få
tillstånd till tiUfällig handel endast om särskilda skäl föreligger. Dessa
utlänningar har således inte tillförsäkrats någon rätt alt erhålla lillslånd
utan prövningen skall ske under beaktande av bl, a, näringspolitiska
synpunkter. På grund härav bör dessa ullänningars ansökningar ora erhållande av
tillstånd enligt förordningen ora tiUfällig handel i fall av besvär överprövas
av Kungl, Maj:t i statsrådet. Även övriga besvärsärenden enligt förordningen,
vilka rör frågan om tillstånd för sådana utlänningar, bör prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen
har tagits in i ändringsförslaget.
107. Förslaget till kungörelse om ändring i vapenförordningen
(1949: 340)
Gällande rätt. Beslut enligt vapenförordningen kan
överklagas hos Kungl. Maj:l endasl i sådana ärenden som avses i 14, 16, 27, 28
eller 30 §. De ärenden som behandlas i dessa lagrum är ärenden om återkallelse
av tillstånd alt inneha skjutvapen och om förbud raot fortsatt innehav av
deklarerat vapen (14 §), om återkallelse av tillstånd all förvärva ammunition
(27 §), om meddelande och återkallelse av tillslånd att idka handel med skjutvapen
och om godkännande av föreståndare och vikarierande föreslåndare för sådan
rörelse (28 och 30 §§) samt ora inlösen av vapen ocb ammunition och därmed
sammanhängande frågor (16 § järate hänvisningar i 17 och 30 §§). Kronan är
berättigad och skyldig att inlösa vapen och ammunition i vissa angivna fall. Polismsnadigheten
faststäUer det värde efter vilket inlösen skall ske. Lösensumman utbetalas
därefter genom polismyndighetens försorg till egendomens ägare. För värderingen
av egendomen kan polismyndigheten anlita sakkunnig myndighet eller sakkunnig
enskild person. Enskild person som bilrätt vid värderingen är berättigad till
skälig ersättning av statsmedel (16 §).
Av besvärsärendena enligt vapenförordningen prövar
regeringsrätten
214 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
endast
mål om ersättning av statsmedel. Föreskrift om regeringsrättens behörighet i
dessa mål finns i 2 § 4:o första och andra leden regeringsrätts-lagen, övriga
ärenden enligt vapenförordningen, vilka fullföljs till Kungl. Maj:t, avgörs i
konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Mål om inlösen av vapen och ammunition bör enligt kommitténs mening prövas av
kammarrätt, eftersom dessa mål rör rättsliga frågor. Kommittén anser vidare atl
mål om återkallelse av tillstånd alt inneha skjutvapen eller alt förvärva
ammunition och ora förbud mol fortsatt innehav av deklarerat skjutvapen bör
avgöras av karamarrätt, efiersom åtminstone inom vissa befolkningsgrupper ett
beslut, som berövar en person rätten atl inneha skjulvapen, kan nedsätta
vederbörandes medborgerliga anseende i bygden och det under sådana
förhållanden är angeläget att på detta område skapa särskilt starka
rätissäkerhetsgarantier. När det gäller mål om handel med skjutvapen bör
enligt kommitléns mening ordnings- och säkerhetssynpunkter i främsta rummet
vara avgörande. Med hänsyn härtill förordar kommittén all sådana mål även i
framtiden skall prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet i sista hand.
Remissyttrandena.
Kommitténs förslag tillstyrks av länsstyrelsen i Blekinge län.
Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget såvitt angår målen ora tillstånd till
handel och om inlösen. Svenska jägareförbundet bar intet att erinra i fråga om
inlösenmålen.
Förslaget
all prövningen av besvärsmål om återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen
eller alt förvärva amraunition och om förbud mot fortsall innehav av
skjutvapen skall överflyttas från Kungl. Maj:t i statsrådet till kammarrätt
avstyrks av regeringsrättens ledamöter, rikspolisstyrelsen,
överståthållaråmbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Gävleborgs lån
samt Svenska jägareförbundet. Till stöd härför anförs alt ordnings- ocb
säkerhetssynpunkter spelar den helt dominerande rollen i dessa ärenden.
Departementschefen.
De ärenden som hänger samman med inlösen av vapen och ammunition har en klart
rättslig prägel och bör därför kunna prövas av kammarrätt, övriga ärenden
enligt vapenförordningen måste avgöras under hänsynstagande huvudsakligen till
ordnings- och säkerhetssynpunkter. Delta gäller inte blott ärendena angående
handel med skjutvapen utan också ärendena angående återkallelse av tillstånd
att inneha skjutvapen eller atl förvärva ammunition och ärenden angående förbud
mot fortsatt innehav av skjulvapen. I överensstämmelse med de principer sora
jag har följt i andra sararaanhang föreslår jag att nu ifrågavarande ärenden i
sista hand skall avgöras av Kungl. Maj:l i statsrådet som har del yttersta
ansvarel för upprätthållande av allmän ordning och säkerhel.
Bestämraelser
om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i
ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåUer också en ändring som hänger
samman med atl kammarrätt inte har ställningen av högst» instans.
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 215
108.
Förslaget till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:
648)
Gällande
rätt. I vägtrafikförordningen och föreskrifter som utfärdats med stöd av
förordningen meddelas bestäraraelser som reglerar trafiken på våra vägar och
därmed sammanhängande förebållanden. Utförliga regler finns bl. a. om fordon,
förare av fordon, trafiken, lokala trafikföreskrifter och vägmärken.
Av besvärsmålen rörande
tillärapning av vägtrafikförordningen och raed stöd av denna utfärdade
föreskrifter avgör regeringsrätten enligt 2 § 5:o tredje och sjätte leden
regeringsrätlslagen mål om debitering och restitution ra, m, av förekommande
avgifter, enligt 2 § 14:o åttonde ledet samraa lag mål om anteckning i
aulomobilregister och om meddelande eller återkallande av tillstånd att föra
auloraobil samt enligt 2 § 17:o nionde ledet samraa lag raål om föreläggande
vid vite och om utdömande av vite. Enligt praxis har regeringsrätten också
funnit sig behörig atl pröva besvär över beslut att utländskt internationelll
och utländskt nationellt körkort ej skall medföra rätt atl föra motorfordon här
i riket (RÅ 1952 not, K 10 och 1955 not. K 610). övriga besvärsärenden om vilka
i detla sararaanhang är fråga prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén framhåller att upptagandel av motorfordon m. m. i länsstyrelsens
bilregister är av direkl rättsUg betydelse för den enskilde. Denna
registrering utgör nämligen i allmänhet en förutsättning för rätlen att bruka
fordonet (11 § vägtrafikförordningen). Också fordons upplagande i
länsslyrelsens bilreservregister är av viss betydelse i rättsligt hänseende för
den enskilde. På grund härav och raed hänsyn lill ärendenas karaktär föreslår
koraraittén att talan mot beslut, sora länsstyrelse meddelat rörande
anteckning i bilregister eller bilreservregister, skall föras hos kammarrätt.
Ärenden om anteckning i det militära fordonsregislrel anses däremot ulan
olägenhel kunna prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet i sista band.
Besvärsmål
om vissa licenser och bevis, som medför rätl all bruka motorfordon m. m. utan
hinder av att fordonet inte är upptaget i länsstyrelsens bilregister (12, 13
och 27 §§ vägtrafikförordningen), är enligt kommitténs uppfattning också av
betydelse för den enskilde. Målen är besläktade med målen om anteckning i
länsstyrelsens bilregister. Kommittén föreslår därför att även dessa mål skall
prövas av kammarrätt.
Till
kammarrätts kompetensoraråde för kommittén vidare besvärsmål om rätt att föra
motordrivet fordon. Kommittén understryker att målen kan ha stor betydelse för
de enskilda och att de rör frågor som uppenbarligen lärapar sig för handläggning
i domstolsmässiga former, I den mån klagan skulle vara tillåten över beslut av
bilinspektör m, fl. atl underkänna förarprov, bör enligt kommitténs mening
sådana ärenden i sista instans prövas
216 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30
är 1971
av Kungl, Maj:t i statsrådet. Frågor som rör bedömandet av
avlagda kunskaps- och färdighetsprov lämpar sig nämligen ej för avgörande av
förvaltningsdomstol. Då kommittén i sitl förslag till författningstext
använder uttrycket »beslul rörande rätt alt föra motordrivet fordon» åsyftas
därmed inte beslut om underkännande av förarprov.
Mål ora föreläggande vid vite och om utdömande av vite (65
§ 4 mora,) samt hithörande mål om avgifter är enligt kommitténs mening av den
naturen att målen bör kunna dras under kammarrätts prövning.
Beslut om körförbud, om föreläggande alt inställa fordon
till besiktning och ora föreläggande all avhjälpa brislfälligheter på fordon
samt en del beslul av annat innehåll, vilka meddelas vid inspektioner och
besiktningar av olika slag, rör utpräglat tekniska frågor och innesluter i
allmänhet inte några mera invecklade rättsfrågor. Härtill kommer att dessa
ärenden kan koraraa all uppgå lill elt raycket stort antal. Med hänsyn härtill
finns enligt kommitténs uppfattning inte tillräckliga skäl för att hänföra
dessa ärenden till administrativ dorastols korapelensoraråde, I den mån klagan
kan föras över hithörande beslut bör ärendena enligt kommitténs uppfattning
prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet. Detsamma föreslås beträffande sådana administrativa
ärenden enligt vägtrafikförordningen som inte särskilt nämnts i det föregående.
Remissyttrandena. Regeringsrättens ledamöter,
rikspolisstgrehen och medicinalstyrelsen förklarar sig ha intet att erinra mot
kommitténs förslag på detta oraråde.
Beträffande besvärsmål om körförbud, föreläggande alt
inställa fordon till besiktning, föreläggande alt avhjälpa bristfällighet o. d.
förklarar sig Motorbranschens riksförbund dela kommitténs uppfattning alt
sådana mål bör avgöras av Kungl. Majt i slatsrådet i sista hand. Sveriges
advokatsamfund anser däremot att dessa raål bör gå till administrativ domstol,
därför alt i synnerhet körförbud kan medföra avsevärda olägenheter för
fordonets ägare eller brukare, t. ex. när fordonet används i
förvärvsverksamhet.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna
kompetensfördelningen i fråga ora besvärsärenden enligt
vägtrafiklagstiftningen synes väl avvägd och har i stort sett inte mött några
erinringar i remissyttrandena. Jag förordar därför att i vägtrafikförordningen
föreskrivs all kammarrätt skall pröva talan mot beslut, som enligt förordningen
eller med stöd därav utfärdade föreskrifter länsstyrelse meddelat rörande
avgift, anteckning i bilregister eller bilreservregister, rätt att bruka fordon
ulan hinder av bestämmelsema i 11 § vägtrafikförordningen, behörighet att föra
motordrivet fordon, föreläggande vid vite eller utdömande av vite. övriga
besvärsärenden enligt vägtrafikförordningen i vilka talan nu kan föras hos
Kungl. Maj:t bör avgöras i konselj. I enlighet med vad Motorbranschens riksförbund
har tillstyrkt bör detta gälla även körförbudsärenden och liknande ärenden av
teknisk natur. Något behov av domstolsprövning i dessa ärenden synes inte
föreligga.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 217
Bestämmelser
ora den av mig förordade kompetensfördelningen har tagils in i
ändringsförslaget.
109.
Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående
yrkesmässig automobillrafik m. m.
Gällande
rätt. Förordningen angående yrkesmässig automobillrafik m. m. innehåller
bestämmelser om förutsättningarna för bedrivandet av yrkesmässig biltrafik, om
bilar i sådan trafik, om lillslånd (Irafikkort) för den som skall tjänstgöra
som förare av bil i yrkesmässig trafik, ora yrkesraässig uthyrning av bil utan
all förare slälls lill förfogande saral ora förmedling av godstransporter med
bU.
Med stöd av 2 § I4:o
åttonde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om
utfärdande och återkallelse av trafikkort. övriga besvärsärenden enligt
förordningen angående yrkesmässig autoraobiltrafik m. m. prövas av Kungl. Maj:t
i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén föreslår ingen annan ändring av kompetensfördelningen på delta
oraråde än all besvärsmålen om utfärdande och återkallelse av Irafikkort skall
prövas av kamraarrält.
Remissyttrandena.
Medicinalstyrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot komraitténs
förslag. Länsstyrelsen i Örebro län anser att i den män prövningen av
tillstånd till yrkesmässig trafik endast avser sökandens lämplighet anförda
besvär bör prövas av administrativ dorastol. Sveriges grossist förbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
köpmannaförbund, SAF, HAO, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen samt
handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö nämner ärenden om återkallelse
av tillstånd enligt förordningen angående yrkesmässig biltrafik m. ra. såsom
exempel på ärenden där rättssäkerhetsaspeklerna väger mycket tungt och som
därför bör avgöras av adminislraliv domslol.
Departementschefen.
I likhet raed vad jag har föreslagit beträffande körkortsmålen enligt
vägtrafikförordningen bör besvärsmål om utfärdande och återkallelse av
trafikkort prövas av kammarrätt, övriga ärenden enligt förordningen angående
yrkesmässig autoraobiltrafik ra. m. rör eller hänger samman med frågor, i vilka
trafikpolitiska synpunkler eller trafiksäkerhetssynpunkter spelar en viktig
roll. I många ärenden rörande meddelande av tillstånd enUgt förordningen skall
en behovsprövning ske. Det är uppenbart att sådana ärenden i sista hand bör
prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Att splittra handläggningen i sista
instans av tUlslåndsärendena genom att förlägga det slutliga avgörandet av
sådana ärenden, i vilka behovsprövning inte sker, lill annat håll lorde inte
vara lämpUgt. Jag vUl erinra om att även i sistnämnda ärenden en
lämplighetsbedömning sker när man skall avgöra huruvida och under vilka villkor
tillstånd skall beviljas. I ärenden om återkallelse av tillstånd kan frågor om
trafikens ändamålsenliga anordnande
218 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
komma in i bilden. Bl. a. med hänsyn härtill är del
lämpligt att också sådana ärenden avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Jag
föreslår därför att samtliga besvärsärenden enligt förordningen angående
yrkesmässig automobillrafik m. m. utom ärendena om utfärdande ocb återkallande
av trafikkort skall prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen
har tagils in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa
följdändringar.
110. Förslaget till kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan
(1956:617)
Gällande rätt. Enligt allmänna ordningsstadgan krävs i
viss utsträckning tillstånd av polismyndighet för uppställande av
försäljningsstånd och annat nyttjande av allmän plats. Innan tillstånd
meddelas, skall yttrande inhämtas från den kommunala nämnd som kommunen
bestämt. Om denna avstyrker får tillstånd inte beviljas (2 §). Nu ifrågavarande
kommunala beslut överklagas genom kommunalbesvär. Inom vissa områden får
sprängning m. m. inte äga rum utan tillstånd av polismyndigheten (6 §).
Allraänna ordningsstadgan innehåller vidare bl. a. utförliga regler ora
offentiiga tillställningar. För anordnande av sådan tillställning krävs i stor
utsträckning tillstånd av eller anmälan till polismyndigheten. Befrielse från
anmälningsskyldighet kan dock i vissa fall medges (12 och 13 §§). Den sora
anordnar offentlig tillställning skall rätta sig efler de föreskrifter i fråga
om ordning och säkerhet som poUsmyndigheten meddelar (16 §). Polismyndigheten
kan under vissa förutsättningar inställa och upplösa offentlig tillställning
samt förbjuda förnyande av sådan tillställning (19 och 20 §§). Polismyndigheten
eller länsslyrelsen kan ålägga anordnare av offentlig tillställning alt
bekosta ordnings-hållning (17 §). Efler Kungl. Maj:ts bemyndigande kan
länsslyrelsen förordna att offentlig tillställning inte får hållas i länel
eller del av länet, ora en sådan inskränkning är påkallad med hänsyn till
farsot eller krig m. m. (11 §). Barn under femlon år får ej medverka vid vissa
offenlliga tillställningar. Länsstyrelsen kan dock medge undantag. Hypnotiska
eller därmed likartade experiment får förekomma endast om socialstyrelsen
funnit det kunna ske utan våda (21 §). Lokal ordningsstadga antas av kommunens
fullmäktige (23 §). Sådant beslut kan överklagas genom komraunalbesvär.
Beslutet skall underställas länsstyrelsens prövning. Underlåter fullmäktige att
anta stadga, kan länsstyrelsen förordna i ämnet men skall underställa sitt
beslut Kungl. Maj:ts prövning. Har någon underlåtit alt vidta åtgärd som
åligger honom enligt aUmänna ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga eller
med stöd av sådan stadga meddelad ordningsföreskrift, kan polismyndigheten
förelägga vite eller, om del anses nödvändigl, låta verkställa åtgärden på den
försumliges bekostnad (31 §).
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 dr 1971 219
Med
stöd av 2 § 16:o första ledet regeringsrättslagen torde regeringsrätten vara
behörig att avgöra besvärsrnål enligt 21 § allmänna ordningsstadgan om
socialstyrelsens medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment.
Enligt 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten vidare
förekommande besvärsmål ora föreläggande vid vite. Besvär över andra beslul,
sora meddelas på grund av allmänna ordningssladgan eller lokal ordningsstadga
och som ej skall överklagas i den för komraunalbesvär föreskrivna ordningen,
avgörs i sisla instans av Kungl. Maj:l i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Koraraittén uttalar alt ärendena om tilllämpning av allraänna ordningssladgan
lill största delen rör ordnings- och säkerhetsfrågor och atl sådana ärenden i
sisla instans bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, som bar det yttersta
ansvarel för upprätthållande av allmän ordning ocb säkerhel. Beträffande
ärendena om åläggande för anordnare av offentlig tillställning att bekosta
ordningshållning framhåller kommittén, alt omfattningen av anordnarens
ersättningsskyldighet främst beror på storleken av den behövliga
polisbevakningen, vilket är en ordningsfråga. Härtill kommer all beslut om
ersättningsskyldighet ofta meddelas i samband med beslut om tillstånd att
anordna offentlig tillställning. Beslutet kan få karaktären av etl i
tillståndet inryckt villkor. Under nu angivna förhållanden finner koraraittén
det ändamålsenligt att också dessa ärenden i fortsättningen prövas av Kungl.
Maj:l i statsrådet i sista instans. Besvärsärenden om dispens från förbudet för
barn under femlon år att medverka vid vissa offenlliga liUslällningar bör
enligt kommitténs uppfattning likaledes avgöras i konselj. Härför anses tala
bl. a. det förbållandet att dispensärenden enligt 4 kap. arbelarskyddslagen
(1949: 1) inte kan dras under administrativ dorastols prövning. Besvär över socialstyrelsens
beslut i anledning av ansökan om medgivande till hypnotiska eller därmed
likartade experiment (21 §) bör enligt kommitténs uppfattning också prövas av
Kungl. Maj:l i statsrådet. Dessa ärenden synes ej kommittén vara av den nalur
all det föreligger skäl att hänvisa dem till förvaltningsdomstols prövning.
Även övriga ärenden rörande tillämpningen av allmänna ordningssladgan eller
lokal ordningsstadga skall enligt komraitténs förslag i sista instans avgöras
av Kungl. Maj:l i statsrådet. Undantag görs dock för mål om föreläggande av
vite enligt 31 § aUmänna ordningsstadgan. Dessa mål synes nämligen kommittén
vara av den natur att de bör hänföras till kammarrätts prövning.
Remissyttrandena.
Kommitténs förslag tillstyrks av rikspolisstyrelsen.
Departementschefen.
Beslut som meddelas på grund av allmänna ordningsstadgan eller lokal
ordningsstadga avser nästan uteslutande frågor som är av betydelse för
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Jag anser därför att besvär i
dessa ärenden även i fortsättningen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. På
de av komraittén anförda skälen bör detta också gälla beträffande ärenden om
skyldighet för anordnare av offentlig
220 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
tillslällning
alt bekosta ordningshållning. Kungl. Maj:t i statsrådet torde vidare lärapligen
böra pröva besvärsärenden om dispens från förbudet för barn under femlon år att
medverka vid vissa offenlliga tillställningar och besvär över socialstyrelsens
beslut i anledning av ansökan om medgivande till hypnotiska eller likartade
experiment. Av de i detta avsnitt behandlade ärendena torde endast ärenden om
föreläggande av vite vara av sådan natur att de bör kunna prövas av
kararaarrätt.
Bestäraraelser
om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagils in i
ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa redaktionella
ändringar bl. a. med anledning av de ändringar i kommunallagarna som träder
i kraft den 1 januari 1971 samt därjämte ett tillägg sora beror på att karamarrätt
inte har ställningen av högsta instans. Vidare har besvärsbestäraraelserna
förtydligats så att det klarare framgår att de komraunala rayndigheternas
beslut enligt 2 och 23 §§ allmänna ordningsstadgan överklagas inte genora
förvaltningsbesvär utan genom kommunalbesvär.
111.
Förslaget tUl kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)
Departementschefen.
På grund av 2 § 16 :o första ledet regeringsrätlslagen ankommer del på
regeringsrätten atl pröva mål ora meddelande i särskilda fall av tillstånd,
förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande den
allmänna hälsovården. Även bestämmelsen i 2 § 17;o nionde ledet
regeringsrätlslagen om regeringsrättens behörighet i vilesmål äger tilllämpning
på ärenden rörande den allmänna hälsovården. På grund av dessa
kompelensbeslämmelser handlägger regeringsrätten flertalet besvärsärenden
rörande tillämpningen av hälsovårdsstadgan eller av lokala hälsovårdsordningar
som utfärdals med stöd av stadgan. I överensslämmelse med förvall-ningsdomslolskommilténs
förslag förordar jag att de mål enligt hälsovårdsstadgan eller lokal
hälsovårdsordning, som f. n. avgörs av regeringsrätten, skall i första hand
prövas av karamarrätt. Talan mot länsstyrelses beslut sora rör kommuns
åligganden raed avseende å den allmänna hälsovården bör dock i enlighet med
koraraitléns förslag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget
överensslämraer med vad jag lidigare har förordat vid behandlingen av förslaget
till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål.
Hälsovårdsstadgan
innehåller vissa bestämmelser om beslut av socialstyrelsen rörande bl. a.
behörighet alt vara hälsovårdsinspektör eller atl ulföra valtenundersökningar
(14 och 35 §§). Klagan över socialstjTelsens beslut i sådana ärenden torde, i
överensstämmelse med kommitténs förslag, böra prövas av kararaarrätt. Denna
ordning överenssläramer med vad jag tidigare har förordat beträffande beslut
om behörighet att utöva viss annan verksarahet på det medicinska området.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 221
Klagan
över beslut av generell natur torde i sista hand böra avgöras av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Bestämmelser
om den av mig förordade kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden enligt
hälsovårdsstadgan och lokala hälsovårdsordningar har tagits in i
ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa redaktionella
ändringar, av vilka en del föranleds av de ändringar i kommunallagsliftningen
som träder i kraft den 1 januari 1971.
112.
Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
Gällande
rätt. Med stöd av 2 § 16 :o första ledet regeringsrätlslagen avgör
regeringsrällen mål om meddelande i särskilda fall av lillslånd, förbud eller
föreläggande enligt byggnadsstadgan, om inte klagan förs över beslut i anledning
av ansökan hos länsslyrelsen ora tillstånd all föreia nybyggnad utan hinder av
gällande byggnadsförbud eller i anledning av sådan ansökan bos byggnadsnämnd
beträffande fråga som det enligt förordnande av länsslyrelsen ankommil på
nämnden alt pröva. I övrigt prövas besvär över beslut enligt byggnadsstadgan
av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Belräffande besvär över beslut enligt 5 kap. (3567 §§) byggnadsstadgan, som
handlar om byggande, ullalar kommittén att målen i stor utsträckning rör
individuella ärenden, i vilka det allmänna inte har några speciella iniressen
att bevaka ocb i vilka rättsskydds-synpunkter talar för atl målen bör tillhöra
adrainistrativ doraslois korape-tensområde. I enlighet därmed föreslår
koraraittén att talan mot länsstyrelses beslul i ärende som avses i 5 kap.
byggnadsstadgan i allmänhet skall föras hos kammarrätt. Till kammarrätts
korapelensoraråde hänförs sålunda bl. a. mål om beviljande av byggnadslov,
föreskrift att byggnad skall rivas, godtagande av person sora arbetsledare
särat beslut alt frånta arbetsledare ledningen av visst arbete och atl
dessutora ev. förklara honora för viss tid föriuslig rätten atl vara ansvarig
arbetsledare inora kommunen. Från huvudregeln om kammarrätts behörighet i mål
enligt 5 kap. byggnadsstadgan gör kommittén dock vissa undanlag. Såsom framgår
av vad som anförts vid behandlingen av förslaget till lag om ändring i
byggnadslagen (1947:385) anser kommittén att huvuddelen av dispensgivningen enligt
byggnadslagstiftningen bör handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sisla
instans. I enlighet härmed förordar komraittén atl all dispensgivning enligt
67 § 1 och 2 mom. byggnadsstadgan i sisla hand skall prövas av Kungl. Maj:t i
slatsrådet utom när fråga är om dispens avseende mindre avvikelse från vad i
byggnadsstadgan eller med stöd därav föreskrivits ora byggnads yttre och inre
anordnande. Sistnäranda dispensärenden liksora de föga långtgående
dispensärendena enligt 41 § och 56 § 2 raom, byggnadsstadgan omfattas enUgt
kommitléns förslag av huvudregeln om kammarrätts behörighet i mål
222 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
enligt 5 kap. byggnadsstadgan. Från den uppställda
huvudregeln undantar kommittén inte blott de viktigare dispensärendena ulan
även besvärsärenden rörande föreskrift om utsträckt skyldighet att söka
byggnadslov inom vissa områden (54 § 1 mom. sista stycket), rörande vissa
allmänna byggnader (66 §), rörande förordnande enligt 67 § 2 mom. atl
byggnadsnämnd skall få handlägga vissa grupper av ärenden samt rörande
återkallande av sådant förordnande. Sistnämnda besvärsärenden anses nämligen ha
den karaktären att de lämpligen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
I 6 kap. byggnadsstadgan finns bl. a. föreskrifter ora
rätt för byggnadsnämnd alt meddela förelägganden och att förbjuda påbörjat
byggnadsarbetes fortsättande. Kommittén föreslår att mål om förbud eller
föreläggande enligt detla kapilel skall prövas av kammarrätt.
övriga
besvärsärenden enligt byggnadsstadgan bör enligt kommitténs mening avgöras i
konselj. Sålunda föreslår kommittén att Kungl. Maj:t i statsrådet skall pröva
besvär över bl. a. länsstyrelses beslut i anledning av byggnadsnämnds uppdrag
åt en eller flera ledamöter i näranden eller åt befattningshavare hos näranden
atl på nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden (7 §). Även
fråga om medgivande att lUl stadsarkitekt utses annan än den som avlagt examen
vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur (4 §) anses i enlighet med det
sagda böra i sista hand avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena.
Komraitténs förslag rörande besvär över beslut enligt 5 kap. byggnadsstadgan
tillstyrks av lantmäteristyrelsen och Sveriges advokatsamfund. Sveriges
lantbruksförbund m. fl. uttalar att mål enligt 5 och 6 kap. byggnadsstadgan bör
prövas av administrativ domstol.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna
kompetensfördelningen när det gäller besvärsmål enligt byggnadsstadgan synes
ändamålsenlig och bör därför genomföras. Bestämmelser i ämnet har tagits in i
ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa ändringar som
sam manhänger med ändrade organisatoriska förhållanden och med att kammarrätt
inte utgör högsta instans.
113. Förslaget tUl kungörelse om ändring i förordningen
(1961:568) om
brandfarliga varor
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 16:o femte ledet
regeringsrättslagen prö var regeringsrätten besvärsmål om beslut i särskilda
fall rörande tillstånd eller föreläggande enligt förordningen om brandfarliga
varor. Talan mot andra beslut enligt förordningen prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén föreslår att besvärsmål om beslut i särskilda fall rörande tillstånd
enligt förordningen om brandfarliga varor skall prövas av kamraarrält. Med mål
om meddelande eller ålerkal-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 223
lande av tillstånd likställer komraittén mål om
förhandsbesked, om medgivande till försöksdrifl och om besked efler avsyning.
Även raål om beslut i särskilda fall rörande föreläggande enligt förordningen
bör enligt kommittén prövas av kararaarrätt. övriga ärenden rörande
lillärapning av förordningen är enligt kommitténs uppfattning av den naturen
alt de bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena.
Svenska petroleum institutet förklarar alt institutet inte har någol all erinra
raot komraitténs förslag.
Departementschefen.
I överensstämmelse raed kommitténs förslag förordar jag alt beslut för
särskill fall av länsstyrelse eller kommerskollegium rörande förbandsbesked,
lillslånd, medgivande lill försöksdrifl, föreläggande eller besked efler
avsyning enligt förordningen om brandfarliga varor skall kunna överklagas hos
kammarrätt samt att besvär över annat beslut av länsstyrelse eller
komraerskoUegium enligt förordningen skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser om den av mig sålunda föreslagna
kompetensfördelningen har lagits in i ändringsförslaget. I
författningsförslaget har också förts in en bestämmelse om att besvär över
sprängämnesinspeklionens beslut kan anföras hos komraerskoUegium.
114. Förslaget tiU kungörelse om ändring i brandstadgan
(1962:91)
Gällande rätt. Enligt 2 § 16:o försia ledet
regeringsrätlslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om meddelande i särskUda
fall av lillslånd, förbud eller föreläggande enligt brandsladgan och raed stöd
av stadgan antagna kommunala brandordningar. Undanlag görs dock för mål som
avser kommuns skyldigheler enligt brandlagen. Från den allmänna regeln om regeringsrättens
behörighet i mål om föreläggande vid vite görs samtidigt i 2 § 17:o nionde
ledet regeringsrätlslagen del undantaget att regeln inte gäller när fråga är
ora koramuns åligganden enligt författningarna rörande brandförsvaret. De
besvärsraål enligt brandstadgan och brandordningarna, som inte enligt vad nu
sagls avgörs av regeringsrätten, prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet. Såsom
exempel på mål som f, n. prövas av regeringsrätten kan nämnas mål om beslul vid
brandsyn, om undantag i särskill fall från den normala solningsfristen, ora
undantag i särskill fall från sotningsmonopolel och om vitesföreläggande mol
brandsyneförrättare,
Förvaltningsdomstolskonunittén. Såvitt angår målen enligt
brandstadgan föreslår koraraittén alt besvärsmål rörande beslut vid brandsyn
(13 §), rörande beslul om undanlag från beslämmelserna om solningsfrist (15 §
andra stycket sisla punkten), rörande beslut om undantag från sotningsmonopolel
(17 § andra punklen) saral rörande vitesföreläggande enligt 24 § skall handläggas
av karamarrätt. Undanlag föreslås dock för vitesförelägganden enligt
224 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
24
§ mot kommun. De överväganden, som måsle göras när fråga uppkommer om
vitesföreläggande mol kommun, anses nämligen vara av den natur alt det synes
ändamålsenligt alt prövningen av sådana ärenden i sisla instans görs av Kungl.
Maj:l i statsrådet. I övrigt skall enligt kommitténs förslag förekommande
besvärsärenden enligt brandsladgan avgöras i konselj. Sålunda bör det enligt
kommitténs uppfattning ankomraa på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva bl. a.
ärenden om dispens från stadgans krav på viss utbildning för brandbefäl.
Mot
beslut, som på grund av kommunal brandordning länsstyrelse i särskilt fall
meddelat rörande tillstånd, förbud eller föreläggande, skall enligt kommitténs
förslag talan föras hos kammarrällen, när fråga inte är om kommunens
skyldigheter. Undantaget för mål om kommunens skyldigheter avser mål om de
särskilda åligganden som koraraunen har på grund av silt ansvar för
brandförsvaret men däremot inte mål om kommunens skyldigheler i egenskap av
ägare eller innehavare av faslighet o. d. De besvärsärenden enligt
brandordningarna, som inte enligt vad nu sagts skall prövas av kammarrätt,
skall enligt kommitténs förslag avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen.
Kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga om besvärsmålen enligt
brandstadgan och de kommunala brandordningarna har inte föranlett någon
erinran i remissyttrandena. Jag ansluler mig därför lill förslaget.
Bestämmelser om den av mig förordade kompelens-fördelningen har lagits in i
ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa redaktionella
ändringar, av vilka ändringarna i 2 § och 3 § 1 mom. sammanhänger med de
ändringar i kommunallagarna som träder i kraft den 1 januari 1971. I 27 § höjs
bölesmaximum för penningböter från 300 lill 500 kr. Vidare moderniseras
bestämmelsen i 28 § rörande åtals väckande.
115.
Förslaget tUl kungörelse om ändring i mönstringsförordningen
(1961:87)
Gällande
rätt. Besvär över sjöfartsverkets beslul angående påmönstringsförbud eller
varning enligt mönslringsförordningen avgörs av regeringsrätten med stöd av 2
§ 17:o sjätte ledet regeringsrättslagen. Talan mot annal sjöfartsverkets beslul
enligt mönstringsförordningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén
och remissyttrandena. Kommittén föreslår ingen annan ändring beträffande
kompetensfördelningen i fråga om besvär över sjöfartsverkets beslut enligt
mönslringsförordningen än att målen angående påmönstringsförbud och varning i
första hand skall prövas av kammarrätt. Kommitténs förslag tillstyrks av
sjöfartsstyrchen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 225
Departementschefen.
I likhet med kommittén föreslår jag all besvär över sjöfartsverkets beslut om
påmönstringsförbud eller varning enligt mönslringsförordningen skall prövas av
kammarrätt och all lalan mol annat beslut av verket enligt förordningen skall
avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig sålunda
förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
116.
Förslaget till kimgörelse om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa
bestämmelser om injektionssprutor och kanyler
GäUande
rätt. Enligt förordningen med vissa bestämmelser om injektionssprutor och
kanyler får med vissa undanlag spruta eller kanyl införas i riket endast av den
som är behörig att driva handel med sådan vara och av den som innehar särskilt
tillslånd att införa sådan vara (2 §). Handel med spruta eller kanyl får
bedrivas endast av den som har rätt atl driva detaljhandel med läkemedel och av
den som innehar lillslånd alt driva handel med varan (4 §). TiUstånd enligt 2
och 4 §§ meddelas av socialstyrelsen (8 §).
Besvär
över socialstyrelsens beslul i nyssnäranda ärenden prövas av Kungl. Maj:l i
slatsrådet.
Departementschefen. Vid
tillståndsgivningen skall beaktas att regleringen av införseln av och handeln
med injektionssprutor och kanyler inte på elt otillbörligt sätt motverkar den
fria konkurrensen inom näringslivet eller på annat sätt raedför omotiverade
ingrepp i näringsfriheten. Mot denna bakgrund synes övervägande skäl tala för
atl besvär över socialstyrelsens beslut enligt 2 och 4 §§ förordningen prövas
av kammarrätt.
Föreskrift
om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget.
117.
Förslaget tUl kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966:742)
Departementschefen.
Enligt 2 § 14:o elfte ledet regeringsrätlslagen avgör regeringsrätten
besvärsmål om tillstånd eller förbud enligt holellförordningen saml mål om
skyldighel enligt förordningen att utse föreståndare. Såsom tillstånd enligt
förordningen räknas i detta sararaanhang även godkännanden (se prop. 1967: 112
s. 5). Till följd härav omfattar regeringsrättens behörighet, med etl
undantag, samtliga lyper av ärenden i vilka enligt förordningen
beslutanderätten tillkommer polismyndigheten. Undantaget utgörs av ärendena
enUgt 13 §, där bl. a. föreskrivs all polismyndigheten kan förordna all från
hotell- eller pensionalrörelse i viss ort eller från viss rörelse anmälan skall
göras till polismyndigheten om svensk, dansk, finsk, isländsk eller
8 11564
226 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
norsk
gäst på sätl och inom lid som polismyndigheten bestämmer. Ärendena enligt 13 §
prövas i sista instans av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Då
förvallningsdomstolskommilténs betänkande avgavs gällde fortfarande en äldre
författning på området. Sveriges hotell- och restaurangförbund berörde
eraellertid i sitt remissyttrande frågan om korapetensfördelningen enligt den
nya förordningen. Förbundel var närmast benäget att förorda att
besvärsprövningen skulle ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet, därför att det
inte var osannoUkt att en handläggning i domstolsinstansema skulle ta längre
tid.
Något
behov av att förbehålla Kungl, Maj:t i slatsrådet beslutanderätten i sista hand
i de ärenden enligt holellförordningen, som i första instans avgörs av den
lokala polismyndigheten, föreligger i slort sett inte. Kammarrätterna synes väl
skickade att pröva flertalet ärenden enligt förordningen. Den av mig förordade
omorganisationen av förvaltningsdorastolsväsendet torde medföra alt ärendena
kan bli handlagda snabbare än hittills. Endast när det gäller ärendena enligt
13 § torde övervägande skäl tala för att Kungl, Maj:t i statsrådet skall vara
slutinstans. Bestämmelser ora den av mig sålunda förordade
kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
118.
Förslaget till kungörelse om ändring i kungörelsen (1970: 000) om förevisning
av brandfarlig biograffilm
Departementschefen.
Genom prop. 1970:47 har Kungl. Maj:t hemställt om riksdagens yttrande över ett
förslag till kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffUm. Enligt den
tilltänkta kungörelsen får, med vissl undantag, brandfarlig biograffilm inte
förevisas ulan tillstånd av byggnadsnämnden i den kommun där förevisningen
avses äga rum (2 §). Tillstånd skall meddelas om vissa angivna förutsättningar
är uppfyllda (3 §). Talan mot byggnadsnämnds beslul enligt kungörelsen skall
föras hos länsstyrelsen genom besvär (6 §). I propositionen uttalas (s. 36) att
med hänsyn till prövningens art besvär över länsstyrelsens beslul bör prövas
av regeringsrätten.
Efter
ett genomförande av den av mig förordade förvaltningsdomslolsreformen bör
besvär över länsstyrelsens beslut enligt nu ifrågavarande kungörelse prövas av
kammarrätt. Bestämmelse ora kammarrätts behörighet i dessa raål har lagits in
i ändringsförslaget.
Ytterligare
kompetensfördelningsfrågor
Avslutningsvis
skall jag, såsom jag förut har sagt, behandla några grupper av mål som nu tillhör
regeringsrättens kompetensområde men beträffande vilka övervägande skäl synes
tala för att målen i fortsättningen bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 227
avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Jag redogör därvid
för varje målgrupp för gäUande rätt, förvaltningsdorastolskommitténs förslag,
förekommande remissyttranden m. m. samt de synpunkter som varit vägledande för
mitt ställningstagande.
1. GäUande rätt. Enligt 2 § 2:o andra ledet
regeringsrätlslagen ankom
mer det på regeringsrätten att pröva mål om nybyggnad, inredning eller
reparation av allmän byggnad, sora av menighet skall byggas och under
hållas, samt mål om stället för sådan byggnads uppförande. Kompelensre
geln äger tillämpning på bl. a. beslut av länsstyrelse med stöd av 6 § 1
länsstyrelseinstruktionen (1958: 333).
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att det
i de nu behandlade målen förekommer starka inslag av lämplighels- och ändamålsenlighetsöverväganden.
Frågorna måste dessulom ofta ses i ett vidare perspektiv och hänsyn även tas
till vad som rimligen kan krävas med hänsyn till hela landets intressen.
Koramittén föreslår därför alt mål av detta slag skall prövas av Kungl. Maj:t i
statsrådet.
Remissyttrandena. Koraraitléns förslag tillstyrks av
kammarkollegiet.
Departementschefen. I likhet med kommittén finner jag det
lämpligt att besvärsprövningen i de mål, varom här är fråga, flyttas från
administrativ domstol till Kungl. Maj:t i statsrådet.
2. Gällande rätt. Enligt 2 § 3:o regeringsrättslagen
skall regeringsrätten
pröva mål om sammankallande av menighet eller dess representation.
Förvaltningsdomstolskommittén. Koramittén föreslår alt
besvär över beslut av länsstyrelse rörande utlysande av allmänningssläraraa
eller delägar-stärama enligt lagen (1952: 166) om bäradsallmänningar och lagen
(1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna skall handläggas av
kammarrätt. I övrigt finns enligt kommitténs uppfattning inte anledning att
till förvaltningsdomstols kompetensområde hänföra besvär över beslut av statlig
myndighet rörande samraankallande av menighet eller dess representation.
Remissyttrandena. Komraitténs förslag lämnas utan erinran
av skolöverstyrelsen.
Kammarkollegiet ifrågasätter däremot om inte samtliga
hithörande mål bör prövas av kammarrätt. Som skäl härför åberopas önskvärdheten
av att inte i onödan splittra likartade mål på skilda slutinstanser. Som
exempel på mål, vilka enligt kammarkollegiets mening bör prövas av
förvaltningsdomstol, nämner kollegiet mål om länsstyrelses förordnande om
sammanträde med lappby enligt 12 § lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas
rätt tUl renbete i Sverige.
Departementschefen. I fråga om besvär över länsstyrelses
beslut rörande utlysande av allmänningsstämma eller delägarstämma enligt lagen
om bäradsallmänningar och lagen ora allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
har jag, såsom framgår av vad jag har anfört beträffande lagförslagen 9
228 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år
1971
och 10, anslutit mig till kommitténs förslag att målen
skall prövas av kammarrätt. Som förut nämnts skall renbeteslagen ersättas av
ny lagstiftning. Frågan om kompetensfördelningen i besvärsmål enligt denna nya
lagstiftning får i enlighet med vad jag tidigare har sagt tas upp i ett senare
sammanhang. Förevarande kompetensfördelningsregel torde i övrigi ha mycket
ringa betydelse. Jag anser det inte befogat att för mål av detta slag behålla
en allmän regel om att målen skall prövas av administrativ domslol.
3. GäUande rätt. Enligt 2 § 4:o tredje ledet
regeringsrätlslagen ankoramer det på regeringsrätten att pröva raål om sådant
bidrag eller understöd av statsmedel som enligt gällande författningar får
beviljas eller skall på rekvisition utbetalas av statskontoret eller
tillsynsmyndighet över registrerade understödsföreningar eller av
länsstyrelse, såvida fråga ej är ora bidrag till väg- och brobyggnadsföretag
eller vatten- och avloppsanläggning eller om bidrag enligt 15 eller 16 § lagen
(1964: 63) om kommunal beredskap eller, såvitt angår skatteutjämningsbidrag,
om beslut rörande uldebi-teringsgränsen eller medelskattekraften i riket.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåller att de
nuvarande bestämmelserna i regeringsrättslagen medför att i stort sett
likartade ärenden om beviljande av statsbidrag kan komma att prövas av skilda
slutinstanser allt efter vilken myndighet som har handlagt ärendet i första instans.
En sådan ordning synes otillfredsställande och bör enligt koramitténs mening
inte behåUas. Vissa skäl av teoretisk natur kan enligt koramittén tala för att
kompetensfördelningen i dessa ärenden bör göras med hänsyn till huruvida det
understödda rättssubjektet äger ett rättsligen grundat anspråk på bidraget
eller ej. Statsbidragsförfattningarna ger emellertid i många fall inte klart
vid handen, huruAida meningen är att tUlför-säkra vederbörande statsbidrag
eller huruvida bidragets utgående skall vara beroende av billighets- och
lämplighetsprövning. På grund av dessa gränsdragningssvårigheter finner
kommittén det ogörligt att följa nyss angivna princip vid bestämmandet av
vilket organ som i sista hand skall avgöra ärenden angående beviljande av
statsbidrag. Kommittén anser att starka praktiska skäl talar för att samtliga
besvärsärenden ora beviljande av statsbidrag bör handläggas av Kungl. Maj:t i
statsrådet, som äger god förtrogenhet med statsbidragsspörsmål av olika slag.
Ärendena ora beviljande av statsbidrag innesluter enligt kommitténs mening
sällan rättsliga spörsmål av den karaktär att handläggning av
förvaltningsdomstol framstår som den ändamålsenligaste formen för prövning av
förekommande besvär. Skulle i enstaka fall någon mera invecklad rättsfråga
aktualiseras, kan det enligt kommittén förutsättas alt i fall av behov
regeringsrältens utlåtande kommer att inhämtas. Även förekommande mål om
utbetalning, indragning och återbetalning av statsbidrag skall enligt
kommitténs förslag prövas i konselj.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds av
regeringsrättens leda-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 229
möter, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,
fiskeristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och bosiadssiyrelsen. Sveriges
advokatsamfund anser att det finns åtskiUiga fall där man kan tala om en
verklig rätt till statsbidrag. Dessa fall bör enligt samfundets mening prövas
av administrativ domstol. Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF,
HAO, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen samt handelskamrarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö anser också att en uppdelning bör ske. De föreslår att en
särskild utredning tillsätts för att åstadkomma en konsekvent fördelning, som
kan vara vägledande även vid framtida lagstiftning.
Departementschefen. Jag anser liksom kommittén att man bör
eftersträva en ordning, enligt vilken i stort sett likartade ärenden ora
statsbidrag bör behandlas av samma slutinstans oberoende av vilken myndighet
som har handlagt ärendet i första instans. Jag ansluter mig också till uppfattningen
att det i många fall är svårt att avgöra huruvida ett rättssubjekt kan anses
äga en rätt till statsbidrag eller huruvida bidragets utgående är beroende av
en billighets- eller lämplighetsprövning. I likhet med kommittén finner jag
att Kungl. Maj:t i statsrådet är den instans som i allmänhet är bäst skickad
att handlägga besvärsärenden rörande statsbidrag. Jag förordar därför att de
nuvarande bestämmelserna om regeringsrättens kompetens i statsbidragsraål inte
får någon motsvarighet i den lagstiftning som här läggs fram. Därmed har jag
inte sagt att det ej kan förekomma fall i vilka det framstår som ändamålsenligt
att besvär rörande statsbidrag prövas av förvaltningsdomstol. Sådana fall bör
emellertid inte regleras genom någon allmän föreskrift ulan i samband med
behandlingen av den enskilda författningen.
4. GäUande rätt m. m. Enligt 2 § 9:o tredje ledet
regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål, huruvida
jord tillhörig kyrkor i Lunds och Göteborgs stift skall enligt gällande
författningar brukas under prästgård eller annat visst hemman, samt mål om
beloppet av den avgift, som därav bör erläggas tUl kyrkan. Kompetensregeln
avser mål, som kan uppkomma enligt ålderdomliga föreskrifter rörande vissa
kyrkojordar i Skåne, Blekinge och Halland. Vid regeringsrättslagens tillkomst
skulle tvister av detta slag tas upp av länsstyrelsen och domkapitlet. I
samband med 1932 års reform av den ecklesiastika boställsförvaltningen uppdrogs
åt stiftsnämnd att avgöra beloppet av den avgift, som bör erläggas till kyrkan
för nu nämnda jordar. Däremot meddelades inte någon bestämmelse om
handläggningen av tvister rörande brukningsrätten till jordarna. Justitierådet
Ekberg uttalar att det får antas att avsikten har varit att sådana tvister för
framtiden skall instämmas till de allmänna domstolarna.
Enligt 2 § 9:o fjärde ledet regeringsrättslagen ankommer
det på regeringsrätten att pröva mål om beslut av stiftsnämnd i fråga om
förvaltningen av prästlönetillgång. Om sådan förvaltning finns bestämmelser i
230 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
bl.a. ecklesiastik boslällsordning (1932:400) och
präsllönekostnadslagen (1951:570).
Enligt 2 § 9:o femte ledet regeringsrättslagen ankomraer
det på regeringsrätten att pröva raål ora viUkor för utarrendering av
prästerskapet eller kyrkor anslagen jord, som enligt vad författningarna
föreskriver skall upplåtas under arrende, såvida inte klagan förs över sådant
stifIsnämndens beslut som avses i lagen (1942: 74) angående lindring i
arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastik jord. Kompetensregeln
är av betydelse vid överklagande av beslut som fattats av stiftsnämnd såsom
första eller andra instans. Föreskrifter i ämnet finns bl. a. i ecklesiastika
boställsord-ningen. Undantaget saknar numera betydelse därför att det bara
avser jämkning av arrendevillkoren för arrendeåret 19411942.
I remiss till lagrådet den 19 september 1969 har dåvarande
chefen för utbildningsdepartementet lagl fram förslag till enhetligare
förvaltningsbestämmelser för kyrklig egendom. Bestämmelser i ämnet skall ingå
i en lag om förvaltning av kyrklig jord. Lagförslaget innehåller besvärsbestämmelser
rörande bl. a. sådana frågor, som är omnäranda i 2 § 9:o tredje femte leden
regeringsrättslagen. Förvaltningen av den kyrkliga egendomen är enligt
förslaget uppdelad mellan i huvudsak församling, pastorat, bo-ställsnämnd och
stiftsnämnd, över beslut av församling och pastorat får talan föras enligt
bestämmelserna i lagen om församlingsstyrelse. Talan mot boställsnämnds beslut
förs genom besvär hos stiftsnämnden. Rätt att föra talan mot boställsnämnds
beslut tillkomraer endast den som förvaltar den kyrkliga jorden, Arrendator,
hyresgäst eller innehavare av tjänstebostad anses inte beröras av
boställsnämnds beslut på sådant sätt att de bör ha rätt till talan mot
beslutet. Talan mot stiflsnämnds beslut förs genom besvär hos Kungl. Maj:t, Mot
stiftsnämnds beslut i fråga, som fullföljs dit, fär talan föras endast i den
mån Kungl. Maj:t har förordnat om sådan rätt.
Förvaltningsdomstolskonunittén. Kommittén uttalar att mål
rörande kyrklig egendom kan vara av stor betydelse för pastoratet. I vissa fall
berörs boställshavares eller arrendators rätt på ell ingripande sätl. över huvud
taget förekommer så många rättsliga frågeställningar i mål om kyrk-Ug egendom
att det synes kommittén naturligt atl besvär över administrativ myndighets
beslut i sådana frågor i allmänhet prövas av administrativ domstol. När
praktiska och liknande synpunkter dominerar, kan det dock enligt kommitténs
mening vara motiverat att göra avsteg från huvudregeln och förlägga besvärsprövningen
till Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Departementschefen. Genom den i nyssnämnda lagrådsremiss
föreslagna nya lagstiftningen om förvaltning av kyrklig jord har
utgångspunkterna för frågan om besvärsprövningen i högsta instans förändrats i
inte obetydlig grad. Besvärsreglerna i förslaget till lag om förvaltning av
kyrklig jord har utformats i överensstämmelse med grundtanken att
boställsnämnds och stiflsnämnds verksamhet skall inriktas på att bidra till
förvaltningens
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 231
effektivisering och rationalisering. 1960 års
ecklesiastika boställsulredning, vars belänkande (SOU 1968: 12) ligger tiU
grund för det remitterade lagförslagel, förordar reservationslöst en
överflyttning av besvärsprövningen i fråga om beslut, som stiflsnämnd har
fattat som försia eller andra instans, från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i
statsrådet. Förslaget lämnas utan erinran av samtliga kyrkliga remissinstanser
som har yttrat sig i frågan. Dåvarande chefen för utbildningsdepartementet
förklarade också vid anmälan av lagrådsremissen att han ansåg starka skäl tala
för en sådan ordning.
Vid
bedömningen av frågan ora korapetensfördelningen i nu ifrågavarande slag av
mål utgår jag från de bestämraelser, sora finns intagna i förslaget till lag
ora förvaltning av kyrklig jord. Ingen ändring föreslås i nuvarande ordning
enligt vilken kommunalbesvär över församlings eller pastorats beslut skaU
prövas av regeringsrätten. Det raåste antas att de beslut av stiftsnämnd som
kommer att överklagas i stor utsträckning avser frågor av praktisk natur med
starka inslag av ekonomiska och andra ändamålsenlighetssynpunkter. Redan på
grund härav talar starka skäl för att besvärsprövningen bör ankomma på Kungl.
Maj:t i statsrådet. Såsora framgår av vad jag har anfört i det föregående anser
jag att den administrativa besvärsprövningen i mål som rör komraun eller annan,
kyrklig eller borgerlig, kommunal förvaltningsenhet i stor utsträckning bör
ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet och att administrativ dorastol bör pröva
förvaltningsbesvär huvudsakligen när fråga är ora mål vilkas avgörande kan
vara av väsentlig betydelse för den enskilde. I förevarande mål kan enligt
förslaget inte arrendator eller liknande enskild intressent vara part. Denna
omständighet utgör ett ytterligare skäl för att målen bör prövas av Kungl.
Maj:t i statsrådet. Under åberopande av det nu anförda föreslår jag att besvär
över stiflsnämnds beslut enligt den föreslagna lagen om förvaltning av kyrklig
jord skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
5.
Gällande rätt. Enligt 2 § 9:o sjunde ledet regeringsrättslagen skall regeringsrätten
pröva mål om optionsrätt till arrende. Bestäraraelser om optionsrätt för
arrendator förekoraraer i ett flertal författningar rörande arrende av publik jord.
Förvaltningsdomstolskommittén.
Kommittén förklarar att frågan huruvida arrendator äger optionsrätt till
arrende kan prövas av allraän domstol. Med hänsyn härtill ligger det enligt
komraitténs mening närmast till hands att låta den administrativa besvärsprövningen
ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet, som sålunda slutligt skall avgöra
jordägarsidans ståndpunkt.
Remissyttrandena.
Mot kommitténs förslag har domänstyrelsen intet alt erinra. Sveriges
advokatsamfund anser att frågan om optionsrätt är en rättsfråga som bör prövas
av administrativ domslol. Alt frågan också kan komma under aUmän domstols
prövning behöver enligt samfundets mening inte ha avgörande betydelse.
Departementschefen. Eftersora oplionsrältsfrågorna kan
dras under aU-
232 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
män domstols prövning, är det från rättssäkerhetssynpunkt
inte påkallat att administrativa besvär om optionsrätt prövas av
förvaltningsdomstol. Några särskilda skäl som skuUe motivera en möjlighet tiU
dubbel domstolsprövning synes inte föreUgga. Jag ansluter mig således till
kommitténs förslag att administrativa besvär i dessa frågor skall prövas av
Kungl. Maj:l i statsrådet.
Hemställan
Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av
protokollet inhämtas enligt 87 § regeringsformen över de inom
justitiedeparlemenlel upprättade lagförslagen 188 (se s. 9395).
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet: Britta Ggllensten
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 233
Nr 1
Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till
lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174); given Sofiero den 24 juU
1970.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över juslitieärenden, enligt 87 § 2 mom.
regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner
härvid fogat förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174).
GUSTAF ADOLF
Alva Myrdal
' Förslaget, som är likalydande med det vid
propositionen fogade förslaget 53, har uteslutits här.
8t11564
234 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Bilaga
Utdrag
av protokollet över juslitieärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i
statsrådet pä Sofiero den 24 juli 1970.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson,
statsråden Sträng, Holmqvist,
Sven-Ehic Nilsson, Myrdal, Odhnoff, Norling, Löfberg.
Statsrådet
Myrdal anmäler efter gemensam beredning raed statsrådets övriga ledamöter
fråga om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174) och anför.
Kungl.
Maj:t har den 20 mars 1970 beslutat atl liU lagrådet remittera en rad
lagförslag, vilka innefattar en reform på förvallningsrättskipningens område.
Bland förslagen ingår etl förslag lill lag om ändring i kyrkomölesförordningen,
betecknat sora nr 48. Enligt detla lagförslag skall i kyrko-raötesförordningen
införas en bestämmelse om alt talan mol dorakapitels beslul om indelning i
distrikt för val av elektorer skall föras hos regeringsrällen genom besvär.
Vidare föreslås att den nuvarande beslämmelsen om alt klagan över val till
ombud vid kyrkomöte fullföljs hos Kungl. Maj:t genora besvär, som skall inges
till justitiedepartementet för atl skyndsamt föredras och avgöras i
regeringsrätten, skall ersättas med en beslämmelse om atl sådan klagan skall
föras hos regeringsrätten. Lagförslaget är avsett att träda i kraft den 1
januari 1972.
De
föreslagna ändringarna i kyrkomölesförordningen hänger samman med den översyn
av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:l i statsrådet och regeringsrätten,
som har företagits i samband med förvaltningsdomstolsreformen, och med det
förhållandet att enligt reformen den nuvarande anknylningen mellan
regeringsrätten och slalsdeparlementen skall brytas.
Jag
hemställer, atl från kyrkomötet enligt 87 § 2 mom. regeringsformen inhämtas
yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner det den förut nämnda lagrådsremissen
ingående lagförslaget nr 48 om ändring i kyrkomölesförordningen.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av stalsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen alt lill kyrkomötet skall
avlålas skrivelse av den lydelse bilaga till detta protokoll ulvisar.
Ur
protokollet:
Gunnel Anderson
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 235
Nr 1
Kyrkomötets
underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj.ts skrivelse med förslag till
lag om ändring i kyrkomötesförordningen.
(Kyrkolagsulskottets
belänkande nr 1)
Till KONUNGEN
I
skrivelse till kyrkomötet den 24 juli 1970, nr 1, har Eders Kungl. Maj:t, under
åberopande av skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
juslitieärenden för samma dag, förklarat Sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande
huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogat förslag lill lag om ändring i
kyrkomölesförordningen (1949: 174).
Med
överlämnande av elt tryckt exemplar av kyrkolagsulskottets i ärendet avgivna
betänkande, nr 1, får kyrkomötet i underdånighet anmäla, atl kyrkomötet
godkänt ifrågavarande lagförslag.
Underdånigst
RUBEN
JOSEFSON
Sune
K. Johansson
Stockholm
den 22 september 1970
236 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Bilaga
Nr 1
Kyrkolagsutskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts skrivelse med förslag till lag om
ändring i kyrkomötesförordningen.
I
en den 24 juli 1970 dagtecknad, lill kyrkolagsutskoltet hänvisad skrivelse, nr
1, har Kungl. Maj:l förklarat sig vilja, under åberopande av skrivelsen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över juslitieärenden, enligt 87 § 2 mom,
regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner
vid skrivelsen fogat förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen
(1949: 174),
Ändringsförslaget
är av följande lydelse:
»Förslag
tiU
Lag
om
ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174)
Härigenom
förordnas, alt 7 § 9 mom. och 10 § kyrkomötesförordningen (1949: 174) skaU ha
nedan angivna lydelse,
(Nuvarande
Igdelse) (Föreslagen lydelse)
7
§.
9 mom. Angående besvär över val 9 mom. Talan mot domkapitels be-
av
delegerade, elektorer och ersättare slut om indelning i distrikt för val av
skall vad i lag finnes stadgal om be- elektorer föres hos regeringsrätten svär
över val av ledamöter i kyrko- genom besvär.
råd
äga motsvarande tillämpning. Angående besvär över val av dele-
gerade,
elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat om besvär över val av
ledamöter i kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.
10
§,1 Klagan över val till orabud vid Klagan över val till ombud vid
kyrkomöte fullföljes hos Konungen kyrkomöte föres hos regeringsrätten
genom besvär, som inom tre vec- genom besvär inom tre veckor efler
kor efter valet skola hava inkom- valet.
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 237
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen Igdelse)
mit
till justitiedepartementet för att i Konungens regeringsrätt skyndsamt
föredragas och avgöras.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelals före
den 1 januari 1972.»
Förevarande
lagförslag ingår i ell omfattande komplex av ändringar på
förvaltningsrättskipningens område, innefattande bland annat en översyn av
kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:l i statsrådet och regeringsrätten.
Lagstiftningsfrågan i dess helhet är för närvarande under behandhng i lagrådet.
Utskottet
Utskottet
har icke funnit anledning till erinran mot det föreliggande förslaget utan
hemställer,
att
kyrkomötet måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, alt kyrkomötet godkänner
det i Kungl. Maj:ts skrivelse framlagda förslagel lill lag om ändring i
kyrkomölesförordningen (1949: 174).
Stockholm
den 8 september 1970
På
kyrkolagsulskottets vägnar:
NILS
RAPPE
Vid
förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit:
herr
Rappe, herr biskop Lundström, herrar David Svenungsson, Elving, Strandberg,
Lindegård, herr biskop HerrUn, herrar Lagerberg, Klason, Löfgren*, Balter, fru
österlind saml herrar Gustaf Hansson och Sigvard Hansson.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
238 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
är 1971
Utdrag av protokollet över juslitieärenden, hållet inför
Hans Maj-.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14 januari 1971.
Närvarande:
Statsministern Palme,
ministern för utrikes ärendena Nilsson,
statsråden Sträng, Andersson,
Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman,
Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer,
anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
allmänna förfaranderegler för förvaltningsmyndigheter och
förvaltningsdomstolar och anför.
Inledning
Prövningen av ärenden inom den offenlliga förvaltningen
ankomraer företrädesvis på förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar.
Allmänna författningsbestämmelser om förfarandet inom förvaltningens område
finns f. n. bara i ringa utsträckning. 1 den mån förfaranderegler i övrigt har
meddelats, har de tagits in i specialförfattningar för olika förvaltningsgrenar.
En arbetsgrupp inom justitiedepartementet' har i betänkandet
Förvaltningslag (SOU 1968: 27) lagt fram förslag lill allmänna
förfarandebesläm-melser för förvaltningsmyndigheterna.
över betänkandet har efter remiss avgetts yttranden av
regeringsrättens ledamöter, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÄ), Svea
hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB),
försvarets civilförvaltning, värnpUktsverket, värnpliklsnämnden,
socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet,
riksförsäkringsverket, postverket, televerket, statens planverk,
luftfartsverket, kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten,
generaltullstyreisen, kontrollslyrelsen, riksskattenämnden, cenlrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), universitetskanslersämbetet,
skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens
naturvårdsverk, patent- och registreringsverket, arbelsmark-
Ställföreträdande justitieombudsmannen Bertil
Wennergren, ordförande, förste sekreteraren Vilhelm Berg, landssekreteraren
Karl-Gustaf Hjelraqwisl, hovrättsrådet Erik Holmberg och byråchefen Lorentz
Vogel.
Kungl Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 239
nadsstyrelsen, statens hyresråd, slalens
utlänningskommission, statens avtalsverk, länsstyrelserna i Slockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Jämtlands och Västerbottens län, domkapitlet och stiftsnämnden i Uppsala stift,
kommunalrättskommittén, riksdagens förvaltningskontor, justitieombudsmannen
Bexelius (JO), Föreningen Sveriges komraunala förvallningsjurister, Sveriges
advokatsamfund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Stalstjänslemännens riksförbund (SR), Tjänsteraännens
centralorganisation (TCO), Svenska koramunförbundet, Svenska landstingsförbundet
och Svenska pastoralens riksförbund.
Yttranden har dessutom inkomrait från Sveriges
lanlbruksförbund, arbetsgruppen för invandrarfrågor. Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) och Svenska företagares riksförbund.
Flera av reraissinstanserna har bifogat yttranden från
andra rayndigheter och allraänna organ.
I saraband raed förslagel till förvaltningslag avser jag
att behandla vissa andra förslag som gäller samma ämne. Redovisningen av dessa
förslag kommer att ske i specialmoliveringen till den paragraf som resp.
förslag närmast hänför sig till.
I promemorian Förfarandet i förvaltningsdomstol (Stencil
Ju 1970: 11), som upprättats inom jusiiliedepartemeniet av Bertil Wennergren,
föreslås förfarandebestämmelser som skall vara gemensamma för regeringsrätten,
kararaarrätt, länsrätt, länsskatieräti och mellankommunala skatterätten.
över promemorian har efter remiss avgetts yttranden av
regeringsrältens ledamöter, JK, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, försäkringsdomstolen, kammarrätten, riksskattenämnden, CFU, samtliga
länsstyrelser, trafikmålskommittén. Föreningen Auktoriserade revisorer,
Sveriges advokalsamfund, Sveriges indusiriförbund. Svenska kommunförbundet.
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, LO, SACO, SR
och TCO.
Nuvarande ordning
Förfaranderegler för förvaltningsmyndigheter och
förvaltningsdomstolar, finns f. n. bara i begränsad utsträckning. Vissa
avgränsade frågor har reglerats generellt över hela fältet. Lagen (1946: 326)
om rätt att i mål och ärenden som tUlhöra stats- eller koraraunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten ra. ra. innehåller bl. a. en regel
om när en handling skall anses ha kommit in till myndighei. Lagen (1954: 355)
om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut (besvärstidslagen)
reglerar besvärsfrislen vid klagan över förvallningsbeslut. Besvärstidslagen
gäller dock endast om inte annat föreskriviis i lag eller annan författning.
Allmänna
240 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är
1971
regler om hur myndighet skall förfara, när handling i ett
ärende skall delges någon, har meddelats i delgivningslagen (1970: 428), vilken
trätt i kraft den 1 januari 1971. Även delgivningslagens tillämpning är
beroende av att inte avvikande föreskrifter meddelats i annan författning.
Dessutom har vissa generella bestämmelser beslutats i
administrativ ordning. I cirkuläret (1946:680) lill samtUga till
statsförvaltningen hörande myndigheter angående skyldighet att tillhandagå
allraänhelen med översändande av expeditioner m. ra. (servicecirkulärel) ges
vissa regler om statsmyndighetemas skyldighet alt lämna parter och andra
intressenter upplysningar och annan service. Belräffande förfarandet när
statlig myndighet genom remiss irdiämtar yttrande från annat allmänt organ
eller från enskild har meddelats föreskrifter i cirkuläret (1931:213) tiU
siatens förvaltande myndigheter angående remissers verkställande och
besvarande.
Regler om förfarandet hos förvaltningsmyndighet
Bestämmelser om förvaltningsrayndighets handläggning av
förvaltningsärenden har huvudsakligen raeddelats områdesvis i de författningar
som innehåller den materiella regleringen av viss verksamhet. Exempelvis handläggs
ärenden om samhällets barnavård med iakttagande av föreskriftema i
bamavårdslagen (1960:97). Härutöver förekommer också förfaranderegler i
författningar som innehåller allmänna bestämmelser ora de ärenden som faller
inom viss myndighels verksamhetsområde. Exempel härpå erbjuder utöver
allmänna verksstadgan (1965:600) de av Kungl. Maj:t utfärdade
instruktionerna för statliga myndigheter, såsom länsstyrelseinstruktionen
(1958: 333).
Den förfarandereglering som finns i specialförfattningarna
är av mycket skiftande innehåll. Vissa författningar har utförliga bestämmelser
om förfarandet på det område författningen avser. Här kan nämnas förutom
bamavårdslagen utlänningslagen (1954: 193), lagen (1954:579) om nykterhetsvård,
taxeringsförordningen (1956:623) och folkbokföringsförordningen (1967:198).
Flertalet specialförfattningar innehåller emellertid endast en ofullständig
reglering av hur handläggningen skall gå till. De förfarandebestämmelser som
har meddelats tar främst sikte på sådana frågor som man på det speciella
området ansett särskilt viktigt att reglera. Eftersom specialförfattningarna
har tillkommit vid olika tidpunkter och med skilda syften präglas även
procedurregler på i och för sig likartade förvaltningsfält av bristande
enhetlighet. Frågor som har reglerats i en författning har i andra lämnats
obesvarade. Spörsmål som är av principiellt samma slag har getts i sakligt
hänseende skilda lösningar. Även den formella avfattningen av
förfarandereglerna är i hög grad växlande.
Eftersom förvaltningsförfarandet i stor utsträckning har
lämnats oreglerat i specialförfattningarna, har kompletterande regler
utvecklat sig ge-
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 241
nom
praxis. Den omständigheten att en författning saknar reglering av viss
procedurfråga innebär sålunda inte att det helt lagls i rayndigheternas egen
hand att avgöra hur de skall förfara. Såväl genom prejudicerande avgöranden av
Kungl, Maj:t i statsrådet eller regeringsrällen som genom analog tillämpning av
regler i andra författningar, inte minsl rättegångsbalken (RB), har för
åtskilUga fall utbildats regler för myndighetemas handlande. Det torde här
vara tillräckligt atl erinra om några grundläggande principer, som sålunda
koramit lUl uttryck. Sedan gammalt krävs av förvaltningsmyndigheterna att de
skall iaktta objektivitet vid handläggningen av sina ärenden,
Objektivitelsprincipen innefattar inte bara en skyldighet för myndigheterna atl
behandla lika fall lika ulan också etl krav på att den beslutande tjänstemannen
inte låter sig påverkas av ovidkommande hänsyn. Som en allmän grundsats gäller
vidare att > ingen skall dömas ohörd». Principen kan sägas innebära, att ett
för den enskilde ofördelaktigt beslut inte får meddelas, om han inte fått
tillfälle alt framföra sina synpunkter i ärendet (den s.k.
kommunikalionsprincipen). En annan faktor av grundläggande betydelse för den
enskildes rättsskydd utgör besvärsrätien. Även om uttryckliga
besvärsbestäramelser saknas anses gälla en allmän rätt för den som beröres av
elt beslut av statlig myndighet att genom besvär få det omprövat av överordnad
myndighet och i sista hand av Kungl. Maj:t.
Regler
om förfarandet i förvaltningsdomstol
Uttryckliga
regler om förfarandet i regeringsrätten saknas praktiskt taget helt. Domstolen
torde i slor utsträckning analogiskl tiUämpa bestämmelserna i RB.
I
stadgan (1959: 545) för kammarrätten finns tämligen ingående bestämmelser om
förfarandet i kammarrätten. Reglerna härom är intagna i 2243 §§. I 24 §
fastslås den skriftUga processen som huvudprincip och ges förutsättningarna för
muntlig förhandling. Kammarrättsstadgan hänvisar i väsentliga hänseenden till
RB:s bestäraraelser ora hovrätlsprocessen. Sålunda finns hänvisning till
bestämmelserna i 9 kap. om straff och vite, i 12 kap. om rättegångsombud, i 35,
36, 38, 39 och 40 kap. ora bevisning samt i 52 kap. om besvär.
Förfarandet
i försäkringsdomslolen regleras i 714 §§ lagen (1961: 262) om
försäkringsdomstol. Huvudprincipen är att förfarandet skall vara skriftligt,
men domstolen kan förordna om muntlig handläggning, om den finner erforderligt
att part eller annan hörs muntiigen (9 §). Enligt 10 § skall domstolen verka
för att utredningen blir så fullständig som målels beskaffenhet kräver.
Domstolen får enligt sararaa bestäraraelse föranstalta om bevisning. I fråga om
bevisning och förfarandel i övrigi hänvisar lagen till RB:s bestämmelser. I 13
§ föreskrivs att domstolens beslut skall grun-
242 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
das på vad handlingarna innehåller och på vad som eljest
förekommit. Bestämmelsen markerar att muntlig handläggning syftar endast till
att fullständiga det skriftliga raaterialet.
I fråga om förfarandet hos prövningsnämnd, som har
åtskilliga domstolsmässiga drag, finns bestämmelser i 7792 och 94 §§
taxeringsförordningen samt i 4649 §§ taxeringskungörelsen (1957:513).
Förfarandet är skriftligt men med möjlighet lill muntlig förhandling. Till
skillnad från de nyssnämnda förvaltningsdomstolarna kan prövningsnämnd inte
höra vittne eller sakkunnig på ed.
Bakgrunden till föreliggande utredningsförslag
Det förberedande utredningsarbetet
Mot bakgrund av den offentliga förvaltningens kraftiga
tillväxt under de senaste årtiondena har vid flera tillfällen uttalats önskemål
om en mer fullständig, enhetlig och överskådlig reglering av förfarandet hos
förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Efler framslällning av 1942
års riksdag (rskr 236) tiUkallades år 1944 en sakkunnig* för att göra en
förberedande utredning angående reglering av förvaltningsförfarandet i ärenden
rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor. Utredningsmannen
avlämnade år 1946 betänkandet Förvaltningsförfarandet (SOU 1946:69).
Belänkandet, sora närmast hade karaktären av en planläggning av
lagstiftningsarbetet på området, innehöll inte några författningsförslag utan
utmynnade i uttalanden om önskvärdheten av lagstiftning beträffande olika tUl
förvaltningsförfarandet hörande ämnen. Besvärsinslilutet betecknades som i
särskilt hög grad förtjänt av närmare reglering.
Sedan betänkandet remissbehandlats tillkallades år 1949
tre sakkunniga för att fortsätta uiredningen rörande det administrativa
besvärsinstitutet och därmed sammanhängande problem (direktiv se 1950 års
riksdagsberättelse s. 44). Efter etl delbetänkande angående besvärstiden i
administrativa mål (SOU 1953: 30) avgav utredningen, som antagit namnet
besvärssakkunniga, år 1955 principbetänkandet Administrativt rättsskydd (SOU
1955:19). Sedan betänkandet remissbehandlats, fick de sakkunniga i uppdrag att
även undersöka möjligheterna atl reglera förvaltningsförfarandet i första
instans (tUläggsdirektiv se 1959 års riksdagsberättelse s. 19).
Besvärssakkunnigas slutbetänkande
I sitt år 1964 avgivna slutbetänkande Lag om
förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27)* föreslog besvärssakkunniga en lag om förfarandet
i förvaltningsärenden i såväl första instans som besvärsinstans. Inte bara
för-
' Professorn Nils Heriitz.
Betänkandet är undertecknat av landssekreteraren Olof
Åkesson, ordförande, generaldirektören Ragnar Lundberg och ställföreträdande
justitieombudsmannen Gustav Petrén.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 243
farandet
hos förvaltningsmyndigheter inklusive Kungl. Maj:t i statsrådet utan också
processen hos förvaltningsdomstolar inbegreps. Den föreslagna lagen skulle
gälla både hos statliga och hos kommunala myndigheter.
I sak begränsades
tillämpningsområdet för den föreslagna lagen lill vad de sakkunniga kallade
administrativa partsärenden, dvs. förvaltningsärenden angående enskilda.
Särskilda reservationer gjordes inte för enkla för-vallningsgöromål och inte
heller för ärenden avseende beslut utan rättsverkningar. Intet undantag
föreslogs heller för ärenden angående förvaltning av statlig eller koraraunal
egendom eller för kommersiella ärenden över huvud taget. Målet för besvärssakkunniga
var att det på förfarande-lagstiftningens område i fortsättningen skulle finnas
två grundläggande lagverk, RB för rättegångsmålen och lagen om
förvaltningsförfarandet för förvaltningsärenden angående enskilda.
Lagförslaget innehöll 155
paragrafer - uppdelade på 20 kapitel med regler om bl. a. lagens
tillämpningsområde, jäv, omröstning, tystnadsplikt angående vad som yttrats
vid ärendes avgörande hos myndighei, protokoll, service, part och parts talan,
ombud, ombuds fullmakt, biträde, inlaga, delgivning, frister, viten, ärendes
anhängiggörande, ärendes utredning, särskilda utredningsmedel hos dorastol,
ärendes avgörande, förvaltningsbesvär, besvärslalans väckande, besvärsärendes
ulredning, besvärsärendes avgörande, särskilda rättsmedel, koslnader och
lagens ikraftträdande.
Lagstiftningen föreslogs
genomförd på del sättet atl lagen först antogs och utfärdades men inte tilläts
träda i krafl förrän de viktigaste special-författningarnas förfaranderegler
harmoniserats med lagens regler, övriga specialförfattningar fick genomgås
successivt efter lagens ikraftträdande och harmoniseras i mån av behov. Sedan
lagen trätt i kraft, skulle en förfaranderegel med innehåll, som avvek från
lagens ordning, kunna meddelas endasl i specialförfattningar som tillkom under
riksdagens medverkan.
Som
främsta ändamål för en lagstiftning ora förvaltningsförfarandet satte
besvärssakkunniga rättssäkerheten. Stor vikt borde fästas vid garanlier för att
avgörandena i förvaltningsärenden blev malerielll rikliga. De sakkunniga
påpekade alt det för svenskt vidkommande raåste hållas i minnet att
förvaltningen inte stod under de aUmänna domstolarnas kontroll. Särskilt
betydelsefull var därför förvaltningsförfarandels uppbyggnad. Det gäUde atl så
långt möjligt bygga in garantierna för rättssäkerheten direkt i förfarandet.
Besvärssakkunniga
erinrade också ora alt den enskilde medborgaren borde ha rätl till ett
hänsynsfullt och korrekt bemötande av myndigheterna. Ett lagfästande av
grundläggande regler, som tryggade en sådan ordning, utgjorde ett
betydelsefullt led i strävandena att stärka den enskilde medborgarens
ställning.
244 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
Hur förnämliga anordningar som än vidtogs för att stärka
rättsskyddet i själva förfarandet, kunde det emellertid aldrig undvikas att
oriktiga avgöranden trots allt träffades emellanåt. Besvärssakkunniga sade sig
därför också fästa stor vikt vid att sådana rättelsemöjligheter utformades att
förekommande rättelsebehov så långt möjUgt blev tiUgodosedda.
En annan huvuduppgift för en lagstiftning om
förvaltningsförfarandet var enligt besvärssakkunniga att skapa likformighet i
handläggningshån-seende så långt det var ändamålsenligt. De betonade emellertid
att kravet på likformighet måste träda tillbaka, där avvikelser påkallades av
bärande sakliga och funktionella skäl.
Av de många principiella resonemang som besvärssakkunniga
anförde till stöd för sina förslag redovisas bär endasl några av mer central
betydelse.
Beträffande möjlighetema att genomföra en enhetlig lagstiftning
för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar uttalade de sakkunniga
alt förvaltningsdomstol i regel hade att pröva den fullföljda saken i hela dess
vidd. Domstolen trädde så att säga i förvaltningsmyndighets ställe med identisk
sakprövningskompetens. Härigenom kunde den sägas fullgöra samma administrativa
funktion som förvaltningsmyndigheten. Efter denna karakteristik förklarade
besvärssakkunniga att förfarandet i alla grundläggande avseenden borde vara
uppbyggt på samma sätt hos förvaltningsdomstol som hos förvaltningsmyndighet
och föreslog lagen tillämplig också på processen i förvaltningsdomstol. Behovel
av mer kvalificerade utredningsmedel skulle tillgodoses genom ett särskilt
kapilel med regler om utredningen hos domslol.
I fråga om lagens tillämpningsområde i sakligt hänseende
övervägde besvärssakkunniga en begränsning till ärenden vilka avgjordes genom
förvaltningsakter, dvs. beslut med rättsliga verkningar. Enligt de sakkunnigas
mening var det emeUertid av så stort värde att ordnade, enhetliga former
iakttogs även i ärenden angående meddelande av upplysningar, avgivande av
yttranden och förslag, lämnande av råd och anvisningar samt anmodanden av
oförbindande slag m. ra. att dessa inte borde undantas.
De sakkunniga diskuterade också ora tillämpningsområdet
borde begränsas till vissa från rättssäkerhetssynpunkt särskilt betydelsefulla
ärenden, där etl mera processliknande förfarande framstod som eftersträvansvärt.
En sådan begränsning skulle öka möjligheterna att utforma fasta och entydiga
normer. De sakkunniga ansåg sig emellertid vid sina undersökningar ha funnit
att det även inom ramen för en lagstiftning med generell lillämpning i stort
sett lät sig göra att skapa de garanlier, vilka normalt krävdes för en trygg
och ändamålsenlig handläggning. Med hjälp av speciallagstiftning kunde dessa
sedan byggas ut på de områden där det behövdes. De fördelar som låg i
stabilitet och likformighet inom förvaltningen i dess helhet, uppvägde enligt
besvärssakkunnigas mening mer än
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 245
väl vad som till äventyrs gick förlorat genom att
beslämmelserna på enstaka punkter inte alltid kiihde göras lika fasta och
utmejslade som eljest kanske varit möjligt. Fördelarna måste anses rättfärdiga
en formaUsering av förfarandet också i rutin- och bagatellärenden, så länge den
inte inverkade hinderligt på ärendenas handläggning.
När det gällde ärenden angående det allmännas
affärsförvaltning, egendomsförvaltning och rena Ijänsteprestalioner, där
avgörandena fick karaktär av parisbesked, fäste besvärssakkunniga vikt vid att
det allmännas verksamhet där ofta var av stor faktisk betydelse för den
enskilde på grund av att prestationer motsvarande det allmännas över huvud
taget inte kunde fås på annat håll eller i vart fall inte fås lika förmånligt
som hos det allmänna. Behov gjorde sig härigenom gällande av garanlier för
rättvis och likformig behandling, trots alt rättsliga anspråk på prestationerna
inte kunde framställas. Med hänsyn härtill gjordes inga undanlag från lagens
tillämpningsområde för dessa ärendens del.
Efter en inventering av de förfarandefrågor som syntes
förtjänta av reglering i en lag om förvaltningsförfarandet uttalade
besvärssakkunniga att behovet av normer var en sak raen att en annan sak var om
och i vad mån det var praktiskt möjligt att tillgodose behovet i en
lagstiftning med generell räckvidd. Härom anförde de sakkunniga att det var av
vikt att hålla i sikte att förfarandebestäraraelser så till vida var att
betrakta som en ulbyggnad av de materiella förvaltningsrättsliga reglerna som
de skulle gestalla de former under vilka den materiella rätten skulle omsättas
i praktiskt skeende av rättslig betydelse. På grund härav måste tillses att
bestämmelserna stod i ett ändamålsenligt funktionellt samband med de materiella
rättsreglerna.
Vissa förfarandefrågor var så neutrala och ur den
raateriella rättens synvinkel så likgiltiga att de lät sig lösas generellt
tämligen oberoende av sakens beskaffenhet i det särskilda fallet. Som exempel
närande besvärssakkunniga frågor om handlingars ingivande, besvärstid, jäv,
fullmakt och besluts dokumentation. När det gällde förfarandefrågor, som inte
kunde bedömas förhållandevis oberoende av den materiella rätlens innehåll,
vållades särskilda vanskligheter av den heterogenitet i sakligt hänseende som
kännetecknade förvaltningsmyndigheternas uppgifter. Lagtekniskt borde
problemen enligt besvärssakkunniga lösas genom alt man avstod från att göra
reglerna undantagslöst bindande och använde >bör»-regler i stället för
»skall»-regler och genom att man uppmjukade »skall»-regler med behovs-,
lämplighels- och skälighetskriterier. Härigenom erhölls erforderlig
flexibilitet. Förelåg behov av regler rörande en förfarandefråga men mötte
hinder mot utfärdande av bindande föreskrifter, syntes det besvärssakkunniga
vara att föredra att en »bör»-regel infördes framför att ingen bestämmelse alls
meddelades. När det gällde förfarandeföreskrifter, som skulle tiUämpas rörande
saker av skiftande beskaffenhet, lät det sig
246 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
enligt
besvärssakkunniga inte göra atl i alla fall vinna enkla och precisa
formuleringar. Man nödgades välja sådana ordalag som alt en åtgärd skall
vidtas, >om den inte finnes obehövlig eller olämplig», eller alt den skall komma
till stånd, »om det finnes erforderligt». Inte sällan måste utrymme också
lämnas för viss skälighetsprövning. Det kunde t. ex. finnas lämpligt alt stadga
alt något skall göras eller underlåtas, »när särskilda eller synnerliga skäl
är därtill». Fördelen med regler av denna art var att de blev huvudregler, från
vilka avsteg inte fick göras utan att bärande skäl klart kunde redovisas.
I
fråga om lagstiftningens omfattning framhöU besvärssakkunniga alt en viss
utförlighet inte kunde undvikas t. ex. när det gällde regleringen av utredningsförfarandet,
men alt allmänt sett förfarandet i första instans inte kunde regleras lika
utföriigl som besvärsförfarandet. De sakkunniga hade haft som riktpunkt att
utforma reglema med så hög grad av utförlighet som varit möjlig med hänsyn lill
de mångskiftande situationer i vilka de skulle tillämpas. En tämligen utförlig
och detaljerad reglering faim besvärssakkunniga inte bara möjlig utan också
önskvärd i fråga om t. ex. jäv, omröstning, ombud, fullmakt och delgivning. Del
måste enligt de sakkunniga antas vara enbart till fördel för myndigheterna alt
i dessa hänseenden ha en i stort sett uttömmande normering all tUlgå. Även för
de enskilda medborgarna var det av värde att detaljerade bestämmelser fanns i
dessa ämnen under förutsättning all normeringen inte gick så långt alt risker
uppstod för rättsförluster
Remissyttrandena
över besvärssakkunnigas slutbetänkande
Besvärssakkunnigas
slutbetänkande fick ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Det fanns
visserligen åtskilliga remissinstanser som ställde sig positiva till en
lagstiftning i huvudsaklig överensslämmelse med de sakkunnigas förslag. Många
yttranden innehöll emellertid stark kritik mot förslaget. Kritiken gick i
allmänhet ut på alt besvärssakkunniga skjutit över målet när det gällde att
lillgodose rätlssäkerhetsintressena genom förfarande-bestämmelser,
I
det följande redovisas huvudsakligen endast vissa kritiska yttranden i frågor
av central betydelse. En utförlig redogörelse för remissutfallet återfinns i
SOU 1968: 27 s, 21.
JO
framhöll att en reglering av förfarandet var endast en av de faktorer, som
främjade rättssäkerheten i förvaltningen, och atl den faktorn ej ensam eller
ens främst kunde skapa trygghet för riktiga beslut. Frågor om t. ex, myndighetsorganisationen,
Ijänsleraannautbildningen och inte minst de materiella bestämmelsernas
utformning tedde sig enligt hans mening i princip väsentligare. Betydelsen från
rättssäkerhetssynpunkt av en procedurreglering blev därför hell naturligt
beroende av hur förhållandena i övrigt gestal-
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 247
tades
inom förvaltningen, Ora det förhöll sig så atl vårt land i skilda hänseenden
hade ell täraligen väl utbyggt rätlsskyddssyslem i förhåUande till många andra
länder, kunde man även om vissa procedurfrågor förvisso var av väsentlig
betydelse från rättssäkerhetssynpunkt helt aUmänt säga att en utförligare
procedurreglering hos oss fick en relativt sett nundre betydelse från den
angivna synpunkten. JO framhöll också, att procedur-frågorna sinsemellan var av
mycket växlande betydelse. I inte obetydUg utsträckning var det fråga ora
regler sora väsentligen tjänade rena ordningssyften eller sora i varje fall
från rättssäkerhetssynpunkt tedde sig tämligen perifera. Slutsatsen blev att
intresset framför allt borde inriktas på de från rättssäkerhetssynpunkt
essentiella spörsmålen.
Försäkringsinspektionen
framhöll alt den offenlliga förvaltningen inte borde underkastas formregler,
sora visserligen i enstaka fall kunde vara av värde från snäva
rättssäkerhetssynpunkter men sora äventyrade eller hindrade de snabbhets- och
effektivitetssträvanden inora svensk offentlig förvaltning, som bäst gagnade
medborgarnas intressen, ora raan såg frågoma i stort. Det borde observeras, att
ora de krav, som i förfarandehänseende ställdes på ämbetsverken, hindrade dem
från atl fungera tillfredsställande, även rättssäkerheten blev lidande. Den
kritik, sora i allmänhet riklats mot förvaltningsmyndigheterna, hade gått ut
på atl myndigheterna uppträtt alltför osmidigt och formalistiskt. Del borde
under dessa förhållanden inte komma i fråga att vid en lagstiftning om
förvaltningsförfarandet uppställa regler, som gjorde förfarandet hos de
egentliga förvallningsrayndighelema väsentligt mer tidskrävande och
forrabundet än nu. Enkelheten och snabbheten i förvaltningen var värden, som
inte fick äventyras.
Flera
remissinstanser förordade en kortare och enklare lag om förfarandet hos
förvaltningsmyndighet än den som besvärssakkunniga hade föreslagit. Sålunda ansåg
nio ledamöter av regeringsrätten (regeringsråden Eckerberg, Lorichs, Nevrell,
Hegrelius, WUkens, Ringdén, Björne, Martenius och Cars) att den föreslagna
lagen var för vidlyftig för all lämpa sig för det slora flertalet myndigheter
i första instans. Särskilt hänvisningarna till RB kunde antas le sig främmande
för åtskilliga myndigheter i första instans med starkt specialiserade
arbetsuppgifter. Vidare kunde svårigheter uppkomma till följd av det obestämda
och svävande innehållet i många paragrafer. För förvaltningsverksamheten i
första instans borde del därför vara mest ändamålsenligt med en jämförelsevis
kort förfarandelag, som överskådligt och i så klara ordalag som möjligt
uttryckte grundsatser, sora borde iakttas i rättssäkerhetens intresse, t. ex.
om jäv. För försåkringsdomstolen framstod det som uppenbart, att
besvärssakkunniga drivit sin strävan efter likformighet i
handläggningshänseende för långt. Den dömande verksamhetens behov hade vidare i
alltför stor utsträckning salt sin prägel på reglema för det egentliga
förvaltningsförfarandet med en alltför vidlyftig reglering av detta som följd.
Försäkringsdomstolen förordade för sin del en mindre omfattande lagstift-
248 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
ning för de egentliga förvaltningsmyndigheterna, I denna
skulle meddelas vissa aUmänna förfaranderegler beträffande sådana spörsmål som
var i huvudsak gemensamma för sådana myndigheter i allraänhet, exempelvis
frågorna om jäv, delgivning och kommunikation samt besvärstid. Enligt luftfartsstyrelsens
mening skulle etl så noga reglerat förfarande som det av besvärssakkunniga
föreslagna komma att ställa mycket stora krav på personalen i olika grader och
kräva juridisk skolning i utökad omfattning. En förenkling och nedskärning av
förslaget var synnerligen önskvärd och kunde göras utan att avkall gjordes på
kravet om malerielll riktiga beslut.
Den utvidgning av den ursprungliga lagstiflningsuppgiften,
som låg i alt inte bara besvärsförfarandet utan också förfarandet i försia
instans skulle ingå, föranledde få uttalanden och nästan alla gick i
tillstyrkande riktning. De förut nänuida nio ledamöterna av regeringsrätten
framhöll att handläggningen i första instans i realiteten inte framstod som
något första led i ett enhetUgt förfarande, där också besvärsförfarande ingick.
Väsentliga skiljaktigheter kunde påvisas mellan förvaltningsförfarande i
första instans och administrativt besvärsförfarande, t. ex. att en
besvärsmyndighet vid sin prövning är bunden av omfattningen av det överklagade
beslutet och av yrkandena, medan en myndighet i första instans ofta får handla
oberoende av yrkanden. De framhöll vidare att besvärsmyndighetema sinsemellan
var tämligen jämförbara i fråga om sammansälliung och tiUgång tUl administrativt
utbildade och tränade krafter, medan myndigheterna i första instans var mycket
olika till organisation och personaluppsättning. Skiljaktigheterna syntes dem i
själva verket så väsentliga att det ingalunda kunde sägas ligga i sakens natur,
att så skilda områden av offentiig verksamhet i förfarande-hänseende skulle
regleras enhetligt och i gemensam lagstiftning. De olikartade förhåUandena
kunde snarare antas kräva en lösning i motsatt riktning. De förordade, att
lagstiftningsuppgiften delades upp på en författning om administrativt besvärsförfarande,
som grundades på besvärssakkunnigas förslag, och en jämförelsevis kort
förfarandelag för försia instans.
I fråga om lagens lillämpning hos förvaltningsdomstol
ansåg kammarrätten att en lagstiftning, vars primära ändamål var att reglera
förfarandet hos förvaltningsmyndigheter skulle tyngas av de särskilda regler,
som måste gälla för domstolsförfarandet. Kammarrätten förmodade också att
reglema om förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna skulle kunna ges en för
dessa myndigheter bättre avvägd utformning, om man inte eftersträvade bestämmelser
som kunde tiUämpas också hos förvaltningsdomstolarna. En gemensam lagstiftning
var vidare ägnad att motverka det understrykande av förvaltningsdomstolamas
likställighet med de allmänna domstolama som var önskvärt.
Förvaltningsdomstolskommittén kritiserade
besvärssakkunnigas jämförelse mellan förvaltningsdomstolar och rättstillämpande
förvaltningsmyndigheter i fråga om prövningskompetens och funktioner i övrigt.
Koinmittén fram-
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 249
höll
bl. a. all besvärssakkunniga inte tillräckligt besinnat det vikliga förhållandet,
atl när statsmakterna bestämt, atl en del rättsligt färgade besvärsmål skulle
fullföljas inte till överordnad administrativ myndighei ulan till förvaltningsdomstol,
detta skett bl. a. därför att man önskat en annan sorts prövning än den som
skedde hos adminislraliv myndighet - mer juridiskt betonad och mer
domstolsmässigt grundlig. För kommittén var det uppenbart att
förvaltningsdomstolarnas handläggning och arbetssätt stod mycket nära de
allraänna dorastolamas rättskipande verksamhet, särskilt lill den del dessa
tillämpade skriftlig procedur, och vitt skilde sig från den handläggning av
parisärenden, som förekora hos elt slort antal även centrala förvaltningsmyndigheter.
Reformer
i fråga om förvaltningsdomstolssystemet
Under
1960-talet har bedrivits etl omfattande utredningsarbete i syfte atl uppnå
organisatoriska förbättringar i den domstolsmässiga besvärsprövningen på
förvaltningens område. Som ett resultat av detta arbete står nu en
omorganisation och en utbyggnad av förvaltningsdomstolarna inför sitl genomförande.
Kungl.
Maj:l bar i remiss till lagrådet den 20 mars 1970 lagt fram en rad lagförslag,
som innebär en genomgripande omorganisation av den högsla
förvaltningsrätlskipningen. Enligt förslagen, som skall träda i kraft den 1
januari 1972, förskjuts tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen
av förvaltningsärenden från regeringsrätten till kammarrätt. Mål, som enligt
gällande ordning fullföljs från förvaltningsmyndighet till regeringsrällen,
skall i allmänhet i stället prövas av kammarrätt. Möjlighetema att få mål, som
avgjorts av kammarrätt, överprövade av regeringsrällen begränsas samtidigt
till att i princip gälla endast prejudikatfall. Regeringsrätten omvandlas
härigenom till huvudsakligen en prejudikatinstans. 1 samband med omläggningen
byggs kammarrältsorganisationen ut kraftigt, bl. a. genom inrättande av en ny
kammarrätt i Göteborg. Reformen bygger på förvaltningsdomstolskommitténs
betänkande Förvaltningsrättskipning (SOU 1966:70). Till skillnad från
belänkandet innehåller lagrådsremissen inte några förslag till bestämmelser om
förfarandet i regeringsrätten och kammarrätten, utan det förulskickas alt
sådana kommer att bli framlagda i särskild ordning.
Statsmakterna
har vid 1970 års riksdag fattat beslul om riktlinjer för en partieU
omorganisation av den statiiga länsförvaltningen (prop. 1970:103, SU 132, KU
34, rskr 248 och 308), som bl. a. går ut på alt inom länsstyrelsens ram fr.o.m.
den 1 juli 1971 inrättas två domstolar, länsskatterätt och länsrätt. I
överensstämmelse härmed har Kungl. Maj:t den 20 noveraber 1970 beslutat att tiU
lagrådet remittera förslag till lag om skatterätt och länsrätt. EnUgt förslaget
skall i varje län inrättas en länsskatterätt, som bl. a. skall
250 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
överta den nuvarande prövningsnämndens uppgifter.
Samtidigt omvandlas den nuvarande raellankoramunala prövningsnämnden lill
mellankommunala skatterätten. I varje län inrättas dessutom en länsrätt för
handläggning av vissa rättsligt kvalificerade ärenden som nu handläggs på
länsstyrelsemas landskanslier, såsom bamavårds- och nykierheisvårdsärenden och
ärenden om återkallelse av körkort. I likhet med lagrådsremissen den 20 mars
1970 innehåller lagrådsremissen den 20 november 1970 inte förslag till
förfaranderegler för ifrågavarande domstolar.
Till grund för reformerna angående
förvaltningsrättskipningen på länsplanet ligger bl. a. länsförvaltningsutredningens
betänkande Den statUga länsförvaltningen (SOU 1967:20 ocb 21),
landskonlorsutredningens betänkande Skatteförvaltningen (SOU 1967:22) och en
inom civildepartementet upprättad promemoria med förslag till lag om skatterätt
och länsrätt (Stencil C 1970: 3). I anslutning till landskontorsutredningens
belänkande utarbetades inom finansdeparleraentel förslag lill lag om
skatterätt (SOU 1967: 24), som innehöll både organisatoriska och processuella
bestämmelser för de i betänkandet föreslagna skatterätterna.
Föreliggande utredningsförslag och remissyttranden
Förfarandet hos förvaltningsmyndighet
Arbetsgruppens förslag till förvaltningslag
Förslagel till förvaltningslag utgör en överarbetning av
besvärssakkunnigas slutbetänkande under beaktande av remissutfallet.
Arbetsgruppen framhåller inledningsvis alt en reglering av
förvaltnings-förfarandet bara utgör en av de faktorer som främjar
rättssäkerheten i förvaltningen. Delta förhållande talar enligt arbetsgruppens
åsikt dock inte mot att ansträngningar görs alt få en sådan reglering lill
stånd, i all synnerhet inte som det står klart att en allmän reglering av
förvaltningsförfarandet är en av de viktigaste av dessa faktorer. Man bör då
inte lämpligen ge upp tanken på en allmän lag och söka kompensera förlusten
genom en mer omsorgsfull utformning av specialförfattningarnas
förfaranderegler.
Arbetsgruppen framhåller att nutida krav på snabbhet,
effektivitet och rättssäkerhet inte tillgodoses med gällande bestämmelser. Inte
bara rättssäkerheten utan också arbetseffektivitelen främjas allmänt sett av
ordnade handläggningsformer. De rättsliga traditioner, som tar sikte på
enskilds rättssäkerhet i förvaliningsförfarandel, förmår inte atl tränga igenom
av egen kraft på många håll hos nybildade myndigheter och lokala organ.
Arbetsgruppen kommer därför liksom besvärssakkunniga till slutsatsen att
allmänna regler om förvaltningsförfarandet bör komma till stånd främst
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 är 1971 251
med
tanke på rättssäkerheten. Mol bakgrund av innehållet i remissyttrandena
framstår emellertid en grimdlig omprövning av besvärssakkunnigas lagförslag
som oundviklig i fråga om reglernas tillämpningsområde, innehåll och
omfattning.
I
fråga om tiUämpningsområdet för en allmän förfarandelagstiftning erinrar arbetsgruppen
om atl nio ledamöter av regeringsrätten har föreslagit att
lagstiflningsuppgiften delas upp på en författning om administrativt
besvärs-förfarande, som grundas på besvärssakkunnigas förslag, ocb en
jämförelsevis kort förfarandelag för första instans. En sådan lösning kan
enligt arbetsgruppens mening ha fog för sig om en utförlig reglering av
besvärsförfarandet önskas. Arbetsgruppen utgår från all delta inte är fallel.
Den naturUga lösningen blir då atl reglerna ora besvärsförfarandet och förfarandet
i första instans samlas i en och samma författning. Arbetsgruppen föreslår
därför en samlad reglering av förvaliningsförfarandel i en lag, kallad »förvaltningslag».
När
det gäller förvaltningslagens lillämpning på processen hos förvaltningsdomstol
påpekar arbetsgmppen alt de flesta instanser som uttalat sig i frågan redovisat
en avvisande inställning tiU förslaget atl meddela gemensararaa procedurregler
för såväl förvallningsrättskipningen som förfarandet hos egentliga
förvaltningsrayndigheter. Arbetsgruppen erinrar vidare om att i
förvaltiungsdomstolskorarailténs förslag till lagar ora regeringsrätten och
kammarrätt tagits in bestämmelser ora förfarandel raotsvarande dem som finns i
lagen om försäkringsdomslol. Arbetsgruppen anser därför att förvaltningslagen
bör inriktas i princip på den genuina förvaltningen. Vissa bestämmelser i
lagen, näraligen bestämmelserna ora ingivande av handUng, parts insyn i
utredningsraaterialel samt tid och sätt för anförande av besvär, skall dock
enligt arbetsgruppens förslag gälla även hos förvaltningsdom-stolama.
1
fråga om tillämpningen i sakligt hänseende innebar besvärssakkuimigas förslag
att lagen om förvaliningsförfarandel skulle gälla vid handläggningen av vad
som kallades administrativa partsärenden. Arbetsgruppen påpekar att detta
begrepp har blivit mycket vittfaranande raed den definition det getts av
besvärssakkunniga. Det innesluter sålunda även de allra enklaste
förvaltrdngsgöroraål och därjämte ärenden som avgörs genom beslut utan
rättsverkningar. Vidare inryraraer det koramersiella ärenden, ärenden angående
egendorasförvallning och andra ärenden som avgörs genom avtal eller s. k.
partsbesked. Den allmänna uppfattningen bland remissinstansema är att
besvärssakkunniga härmed skjutit över målet. Det skulle enligt många
remissinstansers raening vara varken behövligt eller lämpligt att i en lag om
förvaliningsförfarandel reglera handläggningen beträffande andra
förvaltningsärenden än sådana som angår enskildas rättigheter och skyldigheter
gentemot det allmänna eller inbördes och som avgörs
252 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
genom bindande förvallningsbeslut. I stort sett skulle
tillämpningsområdet i enlighet härmed då begränsas till ärenden, i vilka
förvaltningsmyndigheterna i egenskap av organ för det allmänna och med stöd i
författning ensidigt meddelar beslut som får bestämda rättsliga verkningar av
positiv eller negativ innebörd för den enskilde. Arbetsgruppen benämner sådana
ärenden förvaltningsrättsliga partsärenden.
Arbetsgruppen framhåller alt remissinstanserna i fråga
framför allt synes ha haft sådana regler för ögonen som bestämmer det
processuella skeendet, t. ex. regler om kommunikation, beslutsmotivering,
beslutsdelgivning och besvärshänvisning, när de förordat en begränsning av tillämpningsområdet
till de förvaltningsrättsliga partsärendena. Remissinstansema har inte velat se
dessa centrala moment i handläggningen utformade med rättegång som förebild för
andra än sådana ärenden. Enligt arbetsgruppens mening bör emellertid en förvaltningslag
innehålla åtskilliga andra bestäraraelser än sådana processregler. Där bör
återfinnas regler av närmast ordningsteknisk natur, såsom regler om ingivande
av handling och om anförande av besvär. Vidare märks regler om parts ins)! i
utredningsmaterialet. Bland det, som inte hänför sig till det processuella
skeendet, nämner arbetsgruppen också frågan om jäv. Annat blir blandat
arbetsmetodiskt och processuellt, t. ex. bestämmelsema om remissförfarandet.
Dessa olika omständigheter gör att förvaltningslagen som helhet inte lämpligen
bör få sitt tillämpningsområde begränsat till förvallningsrättsliga
partsärenden. I stället bör lagen ges en allmän syftning men
tillämpningsområdet för dess processregler begränsas i princip till
förvallningsrättsliga partsärenden.
När det gäller förvaltningslagens omfattning tar
arbetsgruppen till en början upp frågan om lagen skall ges karaktär av en
ramlag som sätts i kraft sakområde för sakområde genora särskilda
lagstiftningsbeslut. För alt lagen skall bli tillämplig i barnavårdsärenden,
taxeringsärenden eller personaladministrativa ärenden, fordras då en
uttrycklig regel härom i lagstiftningen på resp. område. Denna teknik har
obestridliga fördelar, fortsätter arbetsgruppen, och har begagnats t.ex. i
fråga om allmänna verkssladgan (1965: 600). Om den skall väljas i förevarande
sammanhang eller inte, blir emellertid helt naturligt beroende av hur pass
allmän tillämpning man uppställer som mål. Vill man täcka in större delen av
det svenska förvaltningsfältet, blir tekniken mycket opraktisk. Tänker man sig
däremot en tillämpning som begränsar sig tiU de mest betydelsefulla
sakområdena, är tekniken däremot överlägsen varje annan lösning.
En lagstiftning med sådan utförlighet som den av
besvärssakkunniga föreslagna torde enligt arbetsgruppen inte kunna sättas i
kraft mer än på ett begränsat antal områden, där myndigheterna har personella
och andra resurser att rätt förstå och i praktiken omsätta sådana regler.
Skulle den tänkta lagstiftningen byggas upp så som besvärssakkunniga
föreslagit.
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 253
borde
den därför ges karaktär av en ramlag. Stora värden skulle emellertid då gå
förlorade genom att förvaltningsförfarandet förblev oreglerat på en mängd
oraråden, där etl påtagligt behov föreligger inte av en omfattande
förfarandereglering men väl av ell anlal fasta hållpunkter för handläggningen.
Lagen skulle därmed mer eller mindre förfela sitt syfle. Arbetsgruppen avvisar
därför tanken på en ramlag. I valet mellan en lagstiftning som har
förutsättningar alt tillgodose nämnda behov och som kan ges en i princip
aUmängUlig karaktär, å ena, och en lagstiftning som bara skulle beteckna en
ytterligare utveckling av förfarandet på ett begränsat antal områden där
förhållandena ofta redan är i stort sett tillfredsstäUande, å andra sidan,
finner arbetsgruppen övervägande skäl tala för det förra alternativet. Härtill
kommer att ramlagsmetodiken inte går att tillämpa beträffande frågor ora
besvärstid, handlings ingivande m. ra., för vilka en generell tillämpning på
hela förvaltningsfällel är oundgängligen nödvändig.
Arbetsgruppen
erinrar i det följande om att del vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas
belänkande uttalades farhågor för alt en generell reglering av
förvaliningsförfarandel skulle ställa sådana krav på myndigheterna att den
skapade behov av större personella resurser och större drifts-anslag. I
remissyttrandena framhölls också atl många myndigheter saknade den
administrativt kvalificerade personal som behövdes för en riktig tillämpning av
de sakkunnigas lagförslag. Vidare befarade man att förslaget skulle innebära en
formalisering som gjorde det svårt för den enskilde att föra sin talan utan
hjälp av juridiskt sakkunnig person.
Arbetsgruppen
finner det självklart att lagsliflningen inte får utformas så att några onödiga
krav slälls på bandläggningen. Belräffande varje ifrågasatt handläggningskrav
måste prövas, om det verkligen är nödvändigt för rättssäkerheten. Man kan
emellertid inte nöja sig med den prövningen. Det måste också stå klart att
myndigheternas resurser främst de personella förslår till etl
förverkligande av det tänkta handläggningskravet. Reformen av
förvaltningsförfarandet lorde nämligen i allt väsentligt vara hänvisad till att
ske inom ramen för redan tillgängliga personella ocb ekonomiska resurser.
Arbetsgruppen
förmodar alt remissinstansernas farhågor har föranletts redan av lagförslagets
vidlyftighel. En författning med 155 paragrafer blir svåröverskådlig och mindre
lätt all hantera. Det kan synas mycket begärt att av landels alla
förvaltningsmyndigheter kräva att de skall behärska elt så omfattande
författningsmalerial. I synnerhet gäller detla naturligtvis myndigheter med
personal som har annan grundskolning än rent administrativ och juridisk.
I
fråga om förvaltningslagens innehåll framhåller arbetsgruppen att redan
begränsningen till förfarandet hos förvaltningsmyndigheter medför en minskning
av antalet regler i förhållande till besvärssakkunnigas lagförslag. Spe-
254 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
cialreglerna om särskilda utredningsmedel hos domstol
utgår sålunda. Enligt arbetsgruppen har emellertid de sakkunnigas förslag även
i andra avseenden tagit intryck av atl reglerna avsetts bli tillämpliga hos
både förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Som exempel på
bestämmelser, vilka saknar större intresse utanför domslolskretsen, nämner
arbetsgruppen reglema om omröstning, om formellt sammanträde för muntlig
handläggning och om besvärsmyndighets utredningsbefogenheter. Sådana regler kan
enligt arbetsgruppens mening utan Ivekan undvaras i en lag som inte skaU tillämpas
av förvaltningsdomstolar.
I fråga om de av besvärssakkunniga föreslagna reglema om
särskilda rättsmedel framhåller arbetsgruppen att det har hävdats att de är att
betrakta som föreskrifter vilka riktar sig till domstolarna, främst då
regeringsrätten (och högsta domstolen). Även om de också raåste anses ha
betydelse som vägledning till allmänheten om möjlighetema till rättelse i
extraordinär ordning, synes de dock knappast höra hemma i en sådan
förvaltningslag som arbetsgruppen föreslår. De har därför inte tagils med.
Arbetsgruppen uttalar alt det behov av lagstiftning som här dock otvivelaktigt
ger sig till känna i stället skulle kunna tillgodoses genom en särskild lag
motsvarande den som gällde för rättegångsmålen före RB:s tiUkomsl.
Arbetsgruppen framhåller att besvärssakkunnigas lagförslag
innehåller ytterligare ett stort antal paragrafer. Reglema i fråga har
visserligen i allmänhet inte utsatts för några allvarligare erinringar från
remissinstansema sida innehållsmässigt sett. Sammantagna ger de emellertid
enligt arbetsgruppens mening ett massivt och arbelsödande intryck. Enbart en
genomläsning av paragrafema för kontroll i elt ärende av att ingen obligatorisk
åtgärd förbisetls skulle bli tidsödande och tynga handläggningen.
Arbetsgruppen tar fasta på kritiken mot besvärssakkunnigas
målsättning att åsladkomma en så hög grad av utförlighet som är möjlig med
hänsyn till de skiftande förhållandena i förvaltningen. Det gäller här en lag,
som skall tillämpas på ett mycket stort fält, där inte bara sakfrågornas utan
också de ansvariga organens karaktär skiftar i oerhört hög grad. Vägledande
anvisningar om hur ärendena skall handläggas har sitt givna värde, men i många
fall kan det inte vara nödvändigt att ge dem i lag. Blir de för talrika i en
lag och behandlar de alltför banala ting, undanskymmer de lätt de väsentliga
och centrala frågorna och kan motverka syftet med lagstiftningen. För att
lagen skall få den rätta effekten bör den enligt arbetsgruppens mening
begränsas till de från rättssäkerhetssynpunkt essentiella spörsmålen.
Arbetsgruppen nämner som exempel på bestämmelser i
besvärssakkunnigas lagförslag, som är självklara till innehållet och därför
överflödiga, bestämmelser om rådrum och ursäktlig underlåtenhet, om ärendes
anhängighet oth framstäUning varigenom talan väcks, om allmänna grundsatser för
ärendes
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 255
utredning, om vägledning och om utnyttjande av handling
hos myndighet samt om att ärende skall avgöras så snart det kan ske och om
bevisprövningen. Arbetsgruppen anser alt sådana frågor utan olägenhet kan överlämnas
åt praxis.
Arbetsgruppen
framhåller atl besvärssakkunnigas lagförslag på några punkter innehåller
föreskrifter som närmast rör ordningsfrågor. Hit hör bestämmelser om protokoll
och service, om felinkommen inlaga och om dokumentation av beslut. Sådana
bestämmelser bör i stället tas in i instruktioner och liknande administrativa
författningar.
Som en
allmän synpunkl inför de fortsatta övervägandena framhåller arbetsgruppen
vikten av alt lagstiftningen blir kort, enkel och lättöverskådlig. Delta är en
förutsättning för att lagverket skall kunna bli var mans egendom på den
offentliga förvaltningens alla disparata fäll och hos alla dess myndigheter av
skilda slag. Det gäller enligt arbetsgruppens mening att i det nu aktuella
lagstiftningsskedet så kort och kärnfullt som möjligt slå fast och pränta in de
verkligt betydelsefulla grundsatserna för förvaliningsförfarandel och det som
hänger nära saraman med dem. Sedan erfarenhet vunnits ora tillämpningen av en
kort förfarandelag, kan övervägas om den bör byggas ut med ytterligare regler.
Förekommande behov av allmänna anvisningar och central vägledning i andra
förfarandefrågor än lagstiftningen behandlar kan under tiden i stället
tillfredsställas genom administrativa föreskrifter o. d. Rättspraxis bar
tidigare fuUgjort en viktig funktion i delta hänseende och bör givetvis också i
framtiden kunna göra det.
Arbetsgruppen
framhåller att det förda resonemanget inte är lika berättigat för
besvärsförfarandets del som för förfarandet i försia instans.
Besvärs-förfarandet är raer homogent och tål en betydligt utförligare reglering
än förfarandet i första instans. Hos besvärsorganen finns tjänstemän med
juridisk utbildning vilka är tränade i lagiillämpning. I och för sig skulle
därför en tämligen utförlig reglering kunna länkas för besvärsförfarandet.
Arbetsgruppen har av flera skäl inte valt den vägen. Besvärsförfarandet hos
förvaltningsdomstolarna kommer alt regleras i en eller flera särskUda lagar om
processen hos dem. De regler som tas in där lämpar sig i betydande omfattning
för analogisk tillämpning hos administrativa besvärsmyndigheler. En särskild
reglering av förfarandet hos dem skulle därför i mångt och myckel te sig som
dubbelarbete. Ytterligare framhålls atl besvärsförfarandet redan i praxis
vunnit sådan stadga att behovet av kodifiering inte är särskilt påtagligt. Det
synes utan fara för rättssäkerheten också framdeles kunna vara oregleral i sina
detaljer. Även i fråga ora besvärsförfarandet bör raan därför enligt
arbetsgruppen kunna begränsa sig lill de från rättssäkerhetssynpunkt
viktigaste frågorna vid regleringen i förvaltningslagen.
Enligt arbetsgruppens mening innehåller besvärssakkunnigas
lagförslag vissa regler, som är tämligen invecklade till sin natur men av vilka
något mer påtagligt behov inte tycks göra sig gällande. Dessa regler verkar
tyngan-
256 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
de
på lagen på etl sätt som inte står i rimligt förhållande lill den fördel som
kan dras av dem. Arbetsgruppen anser därför atl de inte bör tas med i en lag,
som skaU lända till aUmän efterrättelse på förvaltningsfältet, utan i stället
i mån av behov tas in i specialförfatlningarna. På denna grund bortfaUer
bestämmelser om parts- och processbehörighel samt om fullmakt, om förfarandevite
och om påföljd vid ordningsförseelse, om föreläggande för part, om verkan av
parts lystnadsplikt, om handlings privata karaktär, om parts rätt att vägra
medverkan, om sakkunnig och om syn.
Arbetsgruppen
konstaterar att det efler den företagna genomgången av lagförslaget i stort
sett återstår bestämmelser i ämnen, som får anses vara av central betydelse,
nämligen frågor om jäv, rätl att föra talan genom ombud eUer med hjälp av
biträde, inlaga, delgivning, parts medverkan vid utredningen,
parlsoffenllighet, kommunikation, anteckning om muntlig uppgift, avvisande och
avskrivning, underlag för ärendes avgörande, besluts avfattande och
moiivering, besvärshänvisning, tillkännagivande av beslut, tidpunkt för
besluts ikraftlrädande, rättelse av oriktighet i beslut, normbeslul, besvär och
besvärsförfarande samt kostnad. En del av dessa ämnen bör enligt arbetsgruppens
åsikt inte regleras i detta sararaanhang. I betänkandet erinras särskilt om att
frågan om kostnad brutits ut till särbehandling och att den 1 mars 1968
tillkallats särskilda sakkunniga med uppdrag alt ulreda frågoma om kostnaderna
i förvaliningsförfarandel, om rältshjälp i förvaltningsärenden och om
offentligt biträde åt part i sådana ärenden. Det påpekas också att frågan om
delgivning i förvaltningsförfarandet lagits upp till särskild reglering.
För
att reglera de handläggningsfrågor rörande försia instans som sålunda återstår
behövs enligt arbetsgruppen inte något större antal paragrafer. De blir inte
fler än att de utan svårighet kan införlivas med det kunskapsstoff som en
tjänsteman i övrigt måste besitta för att kunna handlägga ett förvaltningsärende.
Man behöver därför inte hysa någon oro för att förekomsten som sådan av en
förvaltningslag skulle komplicera förvaltningsarbetet i första instans över
hövan. Vad gäller besvärsförfarandet vänder sig reglema till en relativt
begränsad krets av myndigheter, som i allmänhet har tjänstemän med juridisk
skolning, för vilka frågeställningarna står levande vare sig de regleras i lag
eller ej.
Däreraot
kan naturligtvis innehållet i bestämmelsema våUa större eller mindre
komplikationer såväl i första instans som i besvärsinstans, framhåUer
arbetsgruppen vidare. Det gäller framför allt de krav på handläggningen som kan
ställas genom regler om kommunikation, beslutsmotivering och beslutsexpeditions
förseende med besvärshänvisning. Reglema får naturUgt-vis inte utformas så att handläggningen
av abstrakta rättssäkerhetshänsyn omgärdas med formaliteter, som i det stora
flertalet fall inte tjänar något praktiskt syfte men som tynger handläggningen
och drar uppmärksamheten från sak- till procedurfrågor. En skyldighet att förse
varje överklagbart be-
Kungl.
Maj:ts proposkion nr 30 år 1971 257
slut,
som går någon emot, med besvärshänvisning kan t. ex. i många fall föranleda
tidsödande överväganden och diskussioner om besluts överklagbarhet ra. m. utan
praktisk nytta därför atl del när allt kommer omkring inte finns någon som är
intresserad av att anföra besvär. Det sagda gäller inte minst för de kommunala
myndigheternas del. Enligt arbetsgruppens mening har besvärssakkunniga på denna
och åtskilliga andra punkter gått längre i sina krav på åtgärder raed uppgift
alt trygga rättssäkerheten än som är försvarligt med tanke på personal och
arbetsekonomi i dagens läge. Bestäraraelserna torde inte sällan kunna rajukas
upp i flera hänseenden utan att några väsentliga rätlssäkerhetsinlressen blir
eftersatta men med betydande lättnader för det praktiska förvaltningsarbetet
som resultat.
Arbetsgruppen
framhåller vidare att praxis t. ex. i fråga om kommunicering och motivering
växlar rayndigheterna emellan. Ibland finner del sin förklaring däri att en
myndighet har all behandla ett så slort antal ärenden inom så begränsad tid att
handläggningen måste förenklas radikalt för att myndigheten skall kunna
bemästra sin förvaltningsuppgift. I andra fall torde förklaringen till att en
rayndighet inte ägnar sararaa uppmärksamhet åt dessa frågor som andra
myndigheter, vilka tillhör sarama kategori eller vilkas arbetsvillkor eljest är
jämförbara, vara att söka i bristande intresse eller känsla för saken eller
felande kännedom om frågeställningarna. Har exerapelvis en regional myndighet
lill följd av frånvaron av uttryckliga regler om beslutsmotivering underlåtit
atl raed sina handläggningsruliner införliva raotivering av avslagsbeslut,
blir följden av alt raotiveringsskyldighet införs på myndighetens sakområde,
atl en ny handläggningsrutin tillkommer, som sannolikt i någon mån ökar tids-
och arbelsåtgången. Om flertalet andra regionala myndigheter inora samma
hierarki i jämförbara situationer funnit det möjligt atl inom ramen för sina
resurser fullgöra den handläggningsåtgärd det gäller, utgör det emellertid etl
övertygande vittnesbörd om att kravel på åtgärden är rimligt och överkomligt.
Det kan då inte gäma göras gällande att det obehörigen hämmar
handlingsfriheten, inkräktar på intresset av arbetsrationalisering eller eljest
främjar rättssäkerheten på otillbörlig bekostnad av effektiviteten.
Vad
gäller riskerna för all en allmän reglering av förvaliningsförfarandel skulle
leda till att den enskilde skulle nödgas anlita juridisk hjälp i större
utsträckning än f. n. erinrar arbetsgruppen om att utförliga förfaranderegleringar
skett exempelvis på socialvårdens och skatteväsendets områden. Erfarenheterna
från tillämpningen där ger inte belägg för atl förekomsten av lagfästa
handläggningsregler tvingat den enskilde att anlita juridiskt biträde för atl
komma till sin rätt. Reglema har i främsta rummet tUlkommit för att främja den
enskildes rättsskydd och lorde snarare ha hafl den effekten att den enskilde
erfarit mindre behov av den extra garanti som kan ligga i att biträdas av en
egen, juridiskt sakkunnig, rådgivare. Det finns enligt arbetsgmppens mening
ingen anledning att anta att en allmän reglering av förvalt-
9 11564
258 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
ningsförfarandet skulle verka på annat sätt i nu
förevarande hänseende än dessa specialregleringar. Någon oro behöver därför
inte hysas för all en förvaltningslag skall få lill följd all enskilda i
större utsträckning än nu erfar behov av juridisk hjälp för sina mellanhavanden
med förvaltningsmyndigheterna.
Arbetsgruppen betecknar det sora en förutsättning för att
en förvaltningslag skall kunna genomföras friktionsfritt atl den föregås av
information ora sitl syfte och innehåll. I betänkandet läggs också särskild
vikt vid alt tjänste-raännen äger tillfredsställande kunskaper ora
lagstiftningen när den träder i kraft. Med det välutvecklade
utbildningsväsende, som numera finns inom den offentliga förvaltningen, bör det
enligt arbetsgruppen inte erbjuda några svårigheter att tillgodose detta intresse.
På
grundval av de nu redovisade övervägandena föreslår arbetsgruppen en
förvaltningslag som utöver fem paragrafer om lagens tillämpningsområde
endast beslår av tjugo paragrafer, vilka reglerar frågorna om handlings
ingivande, parisinsyn, rätt att föra talan genom ombud eller anlita biträde
vid talans utförande, handlingars fullsländigande, remiss, jäv, tolk,
komraunikation av utredningsmaterial, beslutsmotivering, beslutsdelgivning och
besvärshänvisning, rättelse, besluts överklagbarhet, besvärsräit, inhibition,
besvärs anhängiggörande och besvärstid. Förfaltningsmalerialel är disponerat
så att reglerna i princip är gemensamma för såväl första instans som
besvärsinstans. Arbetsgruppen anser del inte vara nödvändigt raed någon
särskild kapitelindelning men finner det ändamålsenligt med raeUanrubriker. I
ett försia avsnitt (Inledande bestäraraelser) redovisas det som rör lagens
tillämpningsområde. I ett andra avsnitt (Allmänna bestämraelser) ingår regler
om handUngs ingivande, partsinsyn, ombud, remiss, jäv m. m. Lagens utpräglat
processuella föreskrifter, som är avsedda att tillämpas bara i
förvaltningsrättsliga partsärenden, är samlade i etl följande avsniti (Särskilda
bestämmelser för vissa partsärenden). Slutligen redovisas föreskrifter om
besvärs anhängiggörande m. m. (Bestämmelser om besvärslid ra. m.). Arbetsgruppens
förslag till förvaltningslag fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 1.
I fråga om samordningen mellan förvaltningslagen och
specialförfatlningarna föreslår arbetsgruppen alt lagens bestämmelser skall
gälla endast i den mån annat inte är föreskrivet i lag eller annan författning.
Dessutom skall genomförandet av lagen kombineras med en genomgång av de förfaranderegler
som finns i olika specialförfattningar för att emå en önskvärd harmonisering.
Även om detla arbete kan gå förhållandevis snabbi på grund av det begränsade
innehåll som lagen har, kommer det dock alt kräva viss tid. Efiersom det från
rättsskyddssynpunkt är angelägel att förvaltningslagen sätts i kraft så snabbt
sora möjligt, anser arbetsgruppen det inte lämpligt att lagens anlagande och
ikraftträdande skjuts upp tills harmoni-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 259
seringen slutförts. Riksdagen bör så snart som möjligt få
tillfäUe att ta stäUning tm den nya lagen och av densamma föranledda ändringar
i de viktigaste specialförfatlningarna. Både lagen och ifrågavarande
författningsändringar bör träda i krafl samtidigt. Arbetsgruppen har med tanke
härpå gjort en preliminär genomgång av dessa specialförfattningar. Ändringarna
i övriga specialförfattningar får göras undan för undan allteftersom översynen
av dessa författningar hinns med. På grund av det begränsade innehåU som
förfarandelagen har kan en sådan ordning inte vara förenad med några större
olägenheter utan är det mest rationella sättet för genomförande av en
lagstiftning av nu ifrågavarande typ.
Remissyttrandena
Arbetsgruppens förslag har vid remissbehandlingen fått ett
i det stora hela gynnsamt mottagande. Det övervägande antalet remissinstanser
är positiva till den lösning av lagstiflningsuppgiften som förslaget till förvaltningslag
innebär. JO anser atl förslaget i allt väsentligt fått en mycket lycklig
uiformning. Enligt JK representerar förslaget elt realistiskt grepp på lagstiftningsuppgiften
i fråga om tillämpningsområde, omfattning ocb utförlighet. Regeringsrättens
ledamöter uttalar alt förslaget kan sägas innebära en förkortad och till
raindre omstridda ämnen begränsad upplaga av besvärssakkunnigas förslag.
Förslaget innehåller i det hela bara få regler, som inte redan i allraänhet
tillärapas i förvaltningen, men utgör å andra sidan en nyttig kodifiering och
unifiering av förvaltningsrältslig sedvana och av sådana förvallningsrättsliga
regler, som f, n, är spridda på olika författrungar.
Enligt socialstyrelsens raening är den företagna
koraprimeringen av förfaltningsmaterialet enbart av godo. För att kunna
förstås och på rätt sätt användas av sådana myndigheter som saknar juridiska
eller förvaltningsrättsliga experter får en lag om förvaltningsförfarandet
inte vara sådan att en alllför stor del av arbetstiden tas i anspråk för
tolkning av lagen och för kontroll av att det adrainistrativa förfarandet är
forraellt riktigt. Styrelsen anser alt den föreslagna lagen i stort sett
uppfyller dessa villkor.
Länsstyrelsen i Örebro lån påpekar alt nuvarande
splittring av förfarandebestäraraelser på olika allmänna föreskrifter och
specialregler har medfört att denna del av offentlig verksamhet blivit allt
svårare att överblicka. Inte minst från länsstyrelsesynpunkt är det därför
tillfredsslällande med en lagsliftning som ger rambestämraelser för bl. a. den
största delen av länsstyrelsemas verksarahet.
Postverket understryker vLkten av att de särskilda
besläramelsema för förvaltningsrättsliga partsärenden inte blir tiUämpliga på
postverkets verksamhet. En längre driven, formell reglering av handläggningen
i första instans skulle enligt verkets mening ha ganska litet värde för den
enskUde men ofördelaktigt påverka effektiviteten och bli ett besvärande
handikapp
260 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
i
den konkurrens som verkel är utsatt för. Televerket anser att förslaget i stort
sett inte inger de farhågor belräffande möjligheterna all driva en rationell
verksamhet sora besvärssakkunnigas förslag framkallade.
Förslaget
till förvaltningslag har emellertid också utsatts för kritik från olika
utgångspunkter.
Sveriges
advokatsamfund, SAF, länsstyrelsen i Gävleborgs län samt juridiska fakulteten
vid Stockholms universitet, lill vars yttrande konsistoriet vid universitetet
har anslutit sig, kritiserar den beskärning som förslagel innebär i förhåUande
till besvärssakkunnigas förslag. Juridiska fakulteten framhåller alt det länge
varit efterlängtat raed en verklig rättegångsbalk för förvaltningsmyndigheterna.
Fakulteten finner det beklagligt, om tiUfället att skapa en sådan
förvaltningsbalk nu försitts och om man utfärdar en förvaltningslag, som i
huvudsak blott kodifierar de enklare principerna men inte tar upp olösta frågor
eller eljest raedför behövliga, konkreta reformer till stärkande av de
enskildas rättsskydd. Advokatsamfundet kritiserar vad som anförs i betänkandet
beträffande vikten av alt förvaltningslagen blir kort, enkel och överskådlig.
Del i betänkandet framförda påståendet att lagverket annars inte kan bli »var
mans egendom på den offentliga förvaltningens disparata fält och hos alla dess
myndigheter av skilda slag» finner samfundet föga övertygande som motivering
för en förenklad och ofullständig lagstiftning. Bl. a. genom tillkomsten av kommunblock
torde praktiskt laget alla de myndigheter som berörs av förslaget komma att få
tiUgång till den rättsligt bildade och administrativt rutinerade personal som
fordras för tillämpning av en mer omfattande och detaljerad förvaltningslag än
den föreslagna. Samfundet anser det vara angeläget att de flesta av de ämnen
som behandlades i besvärssakkunnigas lagförslag men sora uteslutits i det nya
förslaget blir reglerade, såsom frågor om omröstning till beslut då skiljaktiga
meningar yppats, fuUmakt, frister, viten och straff, muntlig handläggning,
särskilda utredningsmedel hos domstol, resning och kostnad. Samfundei
framhåller vidare att de bestämmelser sora flyttats över från
besvärssakkunnigas förslag till det nya förslaget i åtskiUiga fall har blivit
föreraål för en omredigering till det sämre. Liknande synpunkter framförs av
SAF.
Även
andra remissinstanser ställer sig tveksararaa lill om inte förvaltningslagen
gjorts alltför begränsad till sitt innehåll. Enligt Si»ea hovrätts mening kan
det sålunda ifrågasättas om inte den nya lagen är för ofullständig för att
vara lämpad som en ceniral lag på området och om inte i vart fall tills
vidare och i avvaktan på förutsättningar för en mer omfattande reglering
behovet av regler ora handläggning av förvaltningsärenden kan tUlgodoses genom
specialförfattningar rörande olika frågor och komplettering av
förfarandebestäraraelser i de materiella författningarna. Hovrätten anser
det emellertid angeläget, att en allmän
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 261
reglering av förvaliningsförfarandel kommer liU stånd.
Eftersom förslaget för ell antal betydelsefulla frågor innehåller regler, som
mer allmänt bör bringas i tillämpning, bör det enligt hovrättens mening
användas som grundval för en central lagstiftning om förfarandet i
förvaltningsärenden. Så snart förutsättningar föreligger, bör denna byggas på
med ytterligare handläggningsnormer, t, ex, om besluts verkställbarhet och om
extraordinära rättsmedel. Också länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om
inte besvärssakkunnigas förslag skurils ned alltför radikalt. Enligt
länsstyrelsens mening hade det varit av stort värde, om bestämmelser om
koslnader, rältshjälp och offentligt biträde åt part kunnat inarbetas i
förvaltningslagen.
Några
remissinstanser kritiserar den föreslagna förvaltningslagen för att inte vara
tillräckligt klart avfattad. Försäkringsdomstolen anser all lagen inte ger
tillräcklig ledning för den rätlssökande allmänheten och för de personer sora
har att handlägga förvaltningsärendena och som i stor utsträckning inte är
juridiskt utbildade och många gånger saknar närmare erfarenhet av förfarandet
inora förvaltningen. Domstolen anser atl lagens konstruktion samt
lagbestämmelsernas avfattning, som i många fall inte överensstämmer med
lagmotiven, leder till osäkerhet och missförstånd. Enligt
riksförsäkringsverkets mening visar det utredningsarbete som har lett fram till
den föreslagna förvaltningslagen klart omöjligheten att fånga in enhetliga och
klara regler för hela förvaltningsapparaten med dess högsl skiftande uppgifter.
Enligt verkets åsikt kommer förslaget med deu utformning det fått närmast att
gälla en mindre del av förvaltningen, medan specialbestämmelserna kommer att
dominera bilden. Följden blir alt man inte når det åsyftade målet alt allmänhet
och myndigheter skall kunna lila på att förfarandet hos myndighelema i största
allmänhet skall följa vissa givna spelregler. Verket anser även all förslaget
präglas av oklara uttryck och definitioner. Lagtexten svarar inte heller på elt
tillfreds ställande sätt mot vad som anförs i motiven. Verket yrkar att
förslaget omarbetas, varvid hänsyn bör tas till de förhållanden under vilka
socialförsäkringens administrativa apparat arbetar.
Lånsstyrelsen i Blekinge län anser all lagen delvis fått
en för teoretisk och abstrakt uiformning. Länsstyrelsen i Jämtlands län
framhåller all ålskil-liga uttryck i lagtexten är ägnade att skapa oklarhet om
vad som avses. Svenska landstingsförbundet säger sig sakna en positiv
precisering av vad lagen skall omfatta. Detta krävs enligt förbundets mening
för alt undvika oklara gränser och för alt göra lagen mer lättförståelig för
enskUda medborgare och lekmän i förvaltningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen hävdar all förvaliningsförfarandel
i förslagel pressats in i former som är hämtade från domstolsprocessen och främmande
för förvaltningen.
A andra sidan anser statskontoret att förslaget är klart
och tydligt utformat och därmed väl ägnat att kunna tillämpas utan krav på
särskilda
262 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
kvalifikationer hos berörda tjänstemän. Riksskattenämnden
framhåller att lagen också torde bli förhållandevis lättillgängUg för
allmänheten.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det vara tveksamt
om förslaget kommer att få någon större betydelse för att tillgodose den
enskildes rättsskydd och för att uniformera handläggningsformerna.
Länsstyrelsen framhåller att den enskildes rätt säkerställs genom särskilda
säkerhetsregler i de olika lagar som medger administrativ myndighet att ingripa
mot enskilds person och egendom, genom Kungl. Maj:ts och riksdagens kontrollorgan
över myndigheterna och genom den medborgerliga insynen i den administrativa
aktiviteten. En lagstiftning som huvudsakligen reglerar processuella utanverk synes
få mindre betydelse. Länsstyrelsen anser emellertid att förslaget bör
genomföras, eftersom det kan bidra till ett enhetligt förvaltningsförfarande.
Några remissinstanser hyser farhågor för att förslaget
skall medföra ökad arbetsbelastning. Enligt ÖB kan med hänsyn till de under
senare år vidtagna omorganisationerna och rationaliseringsålgärdema i fråga ora
krigsmaktens förvaltningsverksamhet även en måttlig arbetsökrung förutses komma
atl medföra ökat personalbehov framför alll vid krigsmaktens centrala och
regionala myndigheter. Socialstyrelsen anser det inte vara uteslutet alt
förvaltningen särskilt i första instans måsle tillföras fler jurister för
att garantera en riktig tillämpning av lagen. Statens avtalsverk betonar att
stora svårigheter torde komma att uppstå vid den praktiska rättstiUämpningen
när det gäller personaladministrativa frågor, i synnerhet om förslaget
genomförs i oförändrat skick. Liknande uttalanden om lagens konsekvenser för
myndighelema arbetsbelastning görs av bl. a. RÅ, försvarets civilförvaltning,
värnpliktsverket, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Kristianstads och
Göteborgs och Bohus län samt SR.
I en del yttranden framförs önskemål om att
förvaltningslagen skall kompletteras med ytterligare bestämmelser. CFU efterlyser
bl. a. en föreskrift som slår fast den fria bevisprövningens princip på
förvaltningsrättens område. Lånsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens lån
anser att lagen bör kompletteras med en beslämmelse om skyndsamhet i
handläggrungen. Konsistorierna vid Lunds och Göteborgs universitet önskar
bestämmelser om omröstning, när skiljaktiga meningar framkommer vid
överläggning lill beslut.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner det vara angeläget
att frågan om ytterligare förfarandelagstiftning för de utpräglat
rättssäkerhetsbetonade områdena blir föremål för fortsatt övervägande. Starka
skäl talar enligt länsstyrelsens åsikt för att möjlighet bör finnas till
bevisupptagning under ed och till förordnande av offentlig försvarare framför
allt i ärenden angående frihetsberövande.
Frågan om förvaltningslagen bör tillämpas i fråga om
rättegången i för-
Kungl. Maj-.ts propoktibn nr 30 dr 1971 263
valtningsdomstol berörs i några remissyttranden. De flesta
av dem som uttalar sig i frågan däribland regeringsrättens ledamöter,
försåkringsdomstolen, kammarrätten, Svea hovrätt och LO ställer sig
avvisande till att lagen till någon del skall gälla hos förvaltningsdomstol.
Svea hovrätt påpekar belräffande den föreslagna lagens
namn att begreppet »förvaltningslag» inrymmer åtskilligt mer än enbart regler
om förfarandet, t. ex. organisationsbestäraraelser (jfr RB). Enligt hovrättens
mening är benämningen »Lag om handläggning av förvaltningsärenden» ett mer
adekvat namn på lagen. Möjligen kan på sätt som skett beträffande molsvarande
norska författning efter sistnämnda beteckning inom parentes tillfogas
»förvaltningslag». Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser av sararaa
skäl den av besvärssakkunniga föreslagna benäraningen »Lag om
fön'altmngsförfärandet» med tillägg av ordet »förvaltningslag» vara att
föredra.
ÅtskiUiga remissinstanser understryker vikten av att
förslagets genomförande föregås av inforraation ora lagens syfte och innehåll.
I anslutning till ett i betänkandet gjort uttalande ora möjligheterna att lämna
information om lagen vid den efterutbildning som bedrivs inom stals- och kommunalförvaltningen
framhåller statskontoret, alt det i betraktande av reformens vikt och
betydelse inte torde vara tillräckligt att helt förlita sig på åtgärder inora
ramen för den offentliga förvaltningens egen ulbildningsverksamhet.
Statskontoret utgår från atl man redan vid ärendets fortsatta departementala
beredning bör ha tillgång lill experter med uppgift att förbereda erforderliga
informations- och utbildningsinsatser, innefattande bl. a. utarbetande av en
på lagmotiven grundad handbok i ämnet och till skilda förvaltningsområden
anpassade utbildningspaket. Statskontoret anser det vara angeläget att konkreta
uppdrag så tidigt som möjligt meddelas de organ som kommer att få det direkta
ansvaret för åtgärdema. Förslag om utarbetande av en handbok eller liknande
handledning beträffande lagens tillämpning framförs också av försvarets
civilförvaltning, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen och statens avtalsverk.
Avtalsverket nämner som förebild till en sådan handbok den av
justitiedepartementet utgivna skriften Offentlighetsprincipen och
myndigheterna. Lantmäteristyrelsen framhåller vikten av kursverksamhet i
anslutning tiU lagens ikraftträdande. Svenska pastoratens riksförbund förklarar
sig förutsätta att lagen förses med utförliga tiUämpningsföreskrifter och
anvisningar. Försvarets civilförvaltning och SACO understryker vikten av att
även allraänheten får fullgod information om lagens syfte och innehåll.
Remissinstanserna godtar allmänt förslaget att lagen sätts
i kraft generellt vid viss tidpunkt. Något yrkande om att lagen skall ges
karaktär av ramlag.
264 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
som
sätts i kraft områdesvis genom särskilda lagstiflningsbeslut, framförs således
inte i remissyttrandena.
Åtskilliga
remissinstanser diskuterar olika problem rörande samordningen av lagen med
specialförfatlningarna. Socialstyrelsen förklarar sig dela den i betänkandet
uttalade åsikten alt genomgången av förfaranderegler i specialförfattningar
inte bör fördröja förvaltningslagens ikraftträdande. Enligt styrelsens mening
kan dock tidpunkten för ikraftträdandet inte ligga alltför nära riksdagens
beslut med hänsyn till den nödvändiga informationsverksamhet som måste föregå
införandet av lagen. Härigenom har man viss möjlighet atl få till stånd
erforderliga ändringar i olika specialförfattningar.
Universitetskanslersämbetet anser vissa olägenheter vara förenade med den i
betänkandet föreslagna ordningen att förvaltningslagen och av denna föranledda
ändringar i de viktigaste specialförfatlningarna skall träda i kraft samtidigt,
medan ändringarna i övriga specialförfattningar skall göras undan för undan
allteftersom genomgången av dessa författningar hinns med. Ämbetet finner det
önskvärt att erforderliga ändringar i specialförfatlningarna för
universitetsförvaltningens del i största möjliga utsträckning vidtas redan i
samband med lagens ikraftlrädande. Också lantmäteristyrelsen betonar vikten av
att samordnings- och lillämplighetsfrågorna i möjligaste mån gås igenom och
klaras ut i förväg.
JK
ifrågasätter om inte förfarandereglerna i en del specialförfattningar bör stå
kvar för undvikande av tolkningssvårigheler. Under hänvisning lill den i en
bilaga till betänkandet redovisade genomgången av barnavårdslagen anför JK.
Barnavårdslagen
innehåller nu tämligen utförliga regler om förfarandet i barnavårdsnämnd och
hos länsstyrelse vid handläggning av barnavårdsärenden samt om besvär. En del
av dessa bestämmelser skuUe i och för sig kunna utgå på grund av motsvarigheter
i förvaltningslagen. Andra bestämmelser och det är ganska många är av
speciell karaktär och måste bibehållas i bamavårdslagen. Resullatel som det
redovisas av arbetsgruppen leder till svåröverskådlighet. Som exempel må
anföras. Komraunikations-reglerna i 19 § behålles oförändrade men rätten att
anlita biträde regleras i förvaltningslagen, dock att bestämmelsen om rätt för
föräldrar att i vissa fall närvara inför barnavårdsnämnd kvarstår i barnavårdslagen.
Skyldigheten atl motivera beslut och meddela fullföljdshänvisning skall följa
av förvaltningslagen men om delgivning av beslut stadgas i barnavårdslagen.
Att besvär över barnavårdsnämnds beslut avgöres av länsslyrelsen och besvär
över länsstyrelsens beslut av socialstyrelsen framgår av barnavårdslagen. Men
att klagan över socialstyrelsens beslul föres hos Kungl. Maj:t följer av
förvaltningslagen. Besvär över barnavårdsnämnds beslut inges till nämnden på
grund av förvaltningslagen men besvär över beslut av styrelse för
ungdomsvårdsskola till länsstyrelse enligt specialbestämraelse i barnavårdslagen.
Även andra exempel torde kunna anges på sådan saxning av bestämmelser i
förvaltningslagen och barnavårdslagen.
Det
förefaller tämligen uppenbart att en dylik lagstiftningsmetod leder till
praktiska svårigheter vid tillämpningen särskilt hos icke rätlsutbildad
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 265
personal
och ur rättsskyddssynpunkt knappasl är tillfredsstäUande på förvaltningens
område. Med hänsyn härtill synes böra övervägas om ej förfarandereglerna i
författningar av typ barnavårdslagen kan helt bibehållas givetvis med de
sakliga ändringar som erfordras för att vinna överensstämmelse med motsvarande
regler i förvaltningslagen. Atl därvid uppstår ell slags dubbellagstiftning
synes utgöra en mindre olägenhet jämfört raed vad sora följer av det av
arbetsgruppen föreslagna systemet.
Inte
heller Svenska kommunförbundet förklarar sig vara övertygat om lämpligheten av
att mönstra ut bestämmelser angående förfarandet ur specialförfatlningarna.
Enligt förbundets mening bör raan tiU skydd för den enskildes rättssäkerhet
ålrainslone tills vidare låta sådana bestämmelser stå kvar och sålunda godta
alt innehållsmässigt identiska regler finns både i förvaltningslagen och i
specialförfatlningarna. CFU framhåller angelägenheten av att samordningen
mellan lagen och specialförfatlningarna genomförs så, alt allmänheten och
myndighelema lätt och säkert kan avgöra, ora en behållen specialbestämraelse
skall tillärapas ensam eller om den förutsätter kompletterande lillämpning av
en lagbesläramelse.
Från några håll föreslås
all vissa grupper av ärenden, där förfarandet är ulföriigt reglerat i
specialförfattning, skall undantas från förvaltningslagens tillämpning. En
ledamot av kammarrätten (t.f. kammarrättsrådet Lindberg) anser att lagen inte
bör gälla på taxeringsområdet. Samma åsikt hävdas i en inom
prövningsnämnåsavdelningen i Stockholms län upprättad promemoria, till vilken
länsstyrelsen i länet hänvisar i sitt yttrande. Majoriteten i kammarrätten
anser sig dock inte vilja påyrka alt laxeringsområdet undantas men fogar vid
sitl slällningoiagande del bestämda villkoret, att förvaltningslagen inte
sätts i kraft innan man övertygat sig om atl man åsladkom-rait den grad av
samordning raed förefintlig speciallagstiftning som är én förulsättning för att
myndigheter och enskilda verkligen kan finna ul vad som skall gälla.
Lantmäteristyrelsen anser atl förvaltningslagen i princip inte bör göras
tillämplig vid fastighetsbildning. Styrelsen finner det lämpligt alt Kungl.
Maj:l i de tillämpningsföreskrifter som torde komma att utfärdas i anslutning
till den nya fastighetsbildningslagen tar upp stadganden motsvarande vissa
bestämmelser i förvaltningslagen. Under erinran om de särskilda författningar
sora gäller på patent- och registreringsverkets område förklarar patentverket,
atl det utgår från alt införandel av en allmän förfarandelag inte skall
raedföra någon ändring i den specieUa reglering som finns i dessa författningar
eller i verkets praxis. Palenlverket betonar alt de regler som tillärapas i
verket slår i god överensstämmelse med de grundtankar för
förvaltningsförfarandet som har komrait lill ullryck i det remitterade
förslaget.
Försvarets
civilförvaltning framhåller alt föreskrifter fordras angående lagens
tillämpning under beredskapstillstånd och krig. Samraa åsikt har ÖB, som
tillika påpekar, alt sådana föreskrifter också bör meddelas med tanke
Of11564
266 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år
1971
på krigsmaktens övningar under krigsmässiga förhållanden,
t. ex. beredskapsövningar och krigsförbandsövningar.
Förfarandet i förvaltningsdomstol
Departementspromemorian
Departementspromemorian innehåller inledningsvis en
erinran om att förfarandet i förvaltningsdomstol har varit föremål för
utredning och förslag i flera olika sammanhang under det senasie årtiondet.
Sålunda lade utredningen om administrativa frihelsberövanden i silt betänkande
Rättssäkerheten vid administrativa frihelsberövanden (SOU 1960: 19) fram ett
förslag till lag om socialdomslol, som innehåller en myckel utförlig reglering
av förfarandet, bl. a. i sådana mål om administrativa frihelsberövanden som
handläggs hos länsstyrelse. Besvärssakkunnigas förslag lill lag om förvaliningsförfarandel
var tänkt alt täcka behovet av förfaranderegler också för förvaltningsdomstols
del. Kapitel 9 i förslaget ägnas speciellt åt domstolsförfarandet och har
rubriken »Om särskilda ulredningsraedel hos domstol».
Förvaltningsdomstolskorarailtén föreslog i sitt betänkande Förvaltningsrättskipning
dels en lag om regeringsrätten och dels en lag om rikets kammarrätter, vilka
lagar bl. a. reglerar förfarandet i dessa domstolar. Betänkandet Lag om
skatterätt innehåller ett förslag till en ganska utförlig reglering av
förfarandet hos länsskatieräti och den mellankoraraunala skatterätten. I
promemorian erinras också om alt i förslaget till förvaltningslag finns vissa
förfaranderegler som är avsedda att tillämpas av förvaltningsdomstol. Bland
dessa märks bestämmelser om ingivande av handling, om parts rätt lill aktinsyn
och om besvärslid.
Promemorian innehåller förslag till lag med gemensamma
bestämmelser om förfarandet i regeringsrätten, kammarrätt, länsrätt,
länsskatterätt och mellankoraraunala skatterätten, vilka i stor utsträckning
bygger på de nyssnäranda lagförslagen. Sora raotiv för en sådan sammanhållen
förfarandelag erinras i promeraorian om de tidigare under innevarande år
framlagda lagförslagen, sora innebär att en förvaltningsdomslolsorganisa-tion,
bestående av de nämnda domstolarna, byggs upp. Vidare hänvisas till alt en
ledamot i förvaltningsdorastolskommillén (Petrén) i en reservation i kommitténs
betänkande Förvaltningsrättskipning föreslog en gemensam lag för
regeringsrätten, kammarrätt och försäkringsdomstolen samt att JK i remissyttrande
över komraitléförslaget förde fram tanken på en för förvaltningsdomstolarna
geraensara rättegångslag.
I promemorian anförs alt frågan om lagen bör göras
tillämplig hos försäkringsdomslolen bör prövas i särskild ordning.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 267
När
det gäller vilka ämnen som behandlas i lagen har hänsyn tagits till genomförd
eller väntad lagstiftning och tiU pågående utredningsarbete. Sålunda har
tillkomsten av delgivningslagen (1970: 428) och delgivnings-kungörelsen (1970:
467) gjort särskilda bestämmelser om delgivning hos förvaltningsdomstol
överflödiga. Den ulredning av frågoma om ersättning för kostnader i
förvaltningsförfarandet, ora rättshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt
biträde åt part i sådana ärenden som f. n. verkställs av uiredningen om
rättshjälp i förvaltningsärenden anses inte böra föregripas genom förslag i
dessa ämnen. Ovissheten belräffande den blivande förvaltningslagens slulliga
utformning och räckvidd har ansetts motivera att särskilda regler för
förvaltningsdomslolama inte skall utarbetas i fråga om ingivande av handling,
parts aktinsyn, besvärsrätt eller besvärslid. Dessa frågor förutsätts reglerade
på annat håll närmast i förvaltningslagen.
Lagens
tiUämplighet föreslås begränsad i så måtto som dess föreskrifter skall vika om
annat föreskrivs i lag. Härvidlag framhåUs att det i och för sig skulle vara
önskvärt atl nå fram till en lag som kunde gälla fullt ut i alla slags mål.
Måltyperna företer dock så pass slora skillnader att helt ensarlade regler inte
är tänkbara. Möjlighet måsle därför slå öppen för meddelande av avvikande
föreskrifter. Del kravet anses dock böra stäUas att sådana föreskrifter skall
meddelas i lag och inte i administrativ författning eller i form av allraänna
föreskrifter av ännu lägre valör.
I
fråga om utformningen av lagen återges i promemorian inledningsvis vissa
synpunkter som kom fram vid remissbehandlingen av
förvaltnings-doraslolskommitléns betänkande. Sålunda anförde regeringsrättens flesta
ledamöler (regeringsråden Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Hjern, Walberg,
Martenius, Körlof, Cars, Wieslander, Paulsson, Simonsson, Lundell, Lidbeck,
Nordlund och Hamdahl) all frånvaron av uttryckliga regler enligt nu gällande
ordning visserligen inte hade framstått som någon olägenhet för regeringsrätten
raen att, om regeringsrätten i fortsättningen skulle tillämpa muntlig
förhandlingsform i ökad utsträckning, det syntes lämpligt med en viss reglering
av förfarandet, främst kanske med tanke på parterna. En sådan reglering borde
göras så enkel som raöjligt och någon fullständig rättegångsordning fordrades
inte. Den av komraittén med mönster från vad som gäller för
försäkringsdomstolen valda metoden med hänvisning till vissa avsnitt i RB ansåg
ledamöterna ändamålsenlig, åtminstone i det aktuella sammanhanget. JK var
däremot mycket tveksam om man i de föreslagna lagarna om regeringsrätten och om
rikets kammarrätter borde ta upp regler ora förfarandet i dessa domstolar. Det
var knappast ändamålsenligt raed de i förslaget till lag ora regeringsrätten
intagna svåröverskådliga hänvisningarna till ett otal bestämmelser i RB. Också
överstålhållar-ämbetet anmärkte att metoden med hänvisningar till RB medför
bristande överskådlighet och viss oklarhet,
I
promemorian påpekas att man i kamraarrätlsstadgan och försäkrings-
268 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
domstolslagen liksom i alla de förslag till
förfarandelagar för förvaltningsdomstolar som lagts fram har tillämpat den
tekniken att regelbehovet på vissa avsnitt, t, ex. i fråga om vittnes- och
sakkunnigbevisning, har tillgodosetts genom hänvisningar till RB:s
bestämmelser härvidlag. Det framhålls att tekniken obestridligen har vissa
ölägenheter i form av svåröver skådlighet och andra praktiska nackdelar. A
andra sidan har tekniken bara använts belräffande sådana avsnitt som mera
sällan kan antas komma all aktualiseras hos förvaltningsdomstol. Det vill också
synas som om direkta regler i förfarandelagen i stället för hänvisningarna
skulle få elt sådanl omfång vid jämförelse med övriga regler i lagen att de
inte skulle stå i rimlig proportion till sin betydelse i förfarandet. Mol
bakgrund av del anförda begagnas också i promemorieförslaget den hittills
valda tekniken med hänvisningar till RB i vissa avsniti.
I
promemorian redovisas vissa allmänna synpunkter belräffande utformningen av
regler för förfarandet i förvaltningsdomstol, vilka synpunkter har ansetts
böra särskilt beaktas. Det framhålls att förfarandet hos förvaltningsdomstol
inte lämpligen bör regleras lika utförligt som hos allmän domslol. Med hänsyn
till förvaltningsmålens skiftande beskaffenhet låter det sig inte gärna göra
att fixera handläggningsordningen i rätte-gångsmässiga former. Del behövs en
betydande handlingsfrihet som tilllåter förvaltningsdomstolen att anpassa
förfarandet till olika uppkommande situationer. Vidare framhålls att en
förvaltningsdomstol, när besvär anförs hos den, inträder i den
förvaltningsmyndighets beftenbeter vars beslut överklagats. Domstolen kan med
visst fog sägas fungera som förvaltningsmyndighet samtidigt som den fullgör
sin judiciella prövningsfunktion. Detta förhållande, som i stort sett saknar
motsvarighet inom den allmänna processen, ställer speciella krav på smidiga
bandläggningsformer hos förvaltningsdomstolen. Det är således angeläget att
förfarandel där är förhållandevis fritt och obundet.
Den föreslagna lagen har disponerats så, atl efter en
inledande bestämmelse om tillämpningsområdet följer avsnitt med följande
rubriker: Anhängiggörande (25 §§), Skriftlig handläggning (616 §§), MunlUg
förhandling och syn (1727 §§), Beslut (2832 §§) och Besvär (3334 §§),
Systematiskt har således regler ora skriftlig resp. om
muntlig handläggning av mål hållits isär. Lagförslaget i promemorian fogas vid
detta protokoll som bilaga 2.
Remissyttrandena
Förslaget tiU lag om förfarandet i förvaltningsdomstol har
fått elt i det stora hela gynnsamt mottagande. Flertalet remissinstanser
tillstyrker uttryckligen att lagstiftning sker helt eller i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget. Ingen remissinstans avstyrker lagsliftning på grundval av
försia-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 269
get, men en del yttranden innehåller önskemål om atl
lagstiflningsuppgiften i vissa hänseenden löses på annat sätt.
Flera remissinstanser redovisar en myckel positiv
inställning till förslaget. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge
anser att det är väl ägnat att läggas till grund för lagsliftning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län finner att förslaget innebär en förtjänstfull
avvägning av olika frågeställningar och atl det motsvarar de speciella krav på
smidighet och obundenhet som måste ställas på förfarandet i
förvaltningsdomstol. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att de
erinringar som den på sin lid gjorde mol vissa tidigare förslag i ämnet i
huvudsak är tillgodosedda i det föreliggande förslaget. Enligt länsstyrelsen i
Skaraborgs län måste det hälsas med tillfredsställelse att man har lyckats all
i en och samma lag reglera förfarandet i förvaltningsdomstolar med sådana
skillnader i både organisation och kompelens som å ena sidan regeringsrätten
och kamraarrättema och å den andra sidan länsrätterna och skalterätlema. Även
TCO framhåller all sammankopplingen av processregler för de tre instansnivåema
har lett tiU gott resultat såväl ur lagteknisk synpunkt som rent
innehållsmässigt. EnUgt TCO fyller det framlagda lagförslagel de krav i fråga
om rättssäkerhet, muntlig process, partsinsyn i processmalerialet och
bevisning sora numera måste ställas på rättskipningen i det stora flertalet mål
hos förvaltningsdomstolarna. Den nuvarande skriftliga och ofta mycket
summariska besvärsprocessen bar varit otillfredsställande i många avseenden. I
t. ex. kompUcerade taxeringsmål och mål angående administrativa
frihelsberövanden har i regel den enskilde parten hafl en svag och underlägsen
ställning gentemot det allmänna. De olika regler sora har tagits upp i
lagförslagel för att stärka den enskilde partens ställning innebär stora
förbättringar. Sveriges advokatsamfund, sora i och för sig skulle ha önskat en
annan uppläggning av det pågående lagstiftningsarbetet på förvaltningsrättens
område, anser att förslagen i promemorian är i stort sett väl underbyggda.
I flera yttranden diskuteras frågan hur långt regleringen
av förvaltningsprocessen bör drivas. Flertalet av de remissinstanser som tar
upp frågan kommer fram till att promeraorieförslaget här innefattar en
godtagbar avvägning. Regeringsrättens ledamöter finner ståndpunkten, all en
blivande förfarandelag endast skall uppta ett fåtal bestämmelser som reglerar
normalt uppkommande situationer, välgrundad. Avsaknaden av särskilda förfaranderegler
i regeringsrällen och den knapphändiga reglering av förfarandet i kammarrätten
som nu sker genora dess stadga har knappast känts som någon större brist.
Också inom de nuvarande prövningsnämndema har förfarandet, som bygger på ett
begränsat antal bestämmelser i taxeringsförordningen, utvecklat sig tämligen
tillfredsställande. Ledamöterna anser sig därför kunna godta den ståndpunkt
angående den blivande förfarandelagstift-ningens allmänna omfattning sora intas
i promemorian. De finner också att
270 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 dr 1971
urvalet
av bestämmelser i stort sett synes kunna godtas, med reservation dock för att
det föreligger svårigheter atl helt överblicka vilka förfaranderegler som
fordras inom den reformerade förvaltningsrätlskipningen.
JK
diskuterar om förvaltningsdomstolarnas karaktär och uppgifter motiverar en
mindre långtgående reglering av förfarandet än som skett genom RB för de
allmänna domstolamas del. Han pekar därvid på etl uttalande i promemorian, alt
en förvaltningsdomstol vid prövning av besvär inträder i den
förvaltningsmyndighets befogenheter vars beslut har överklagats och att domstolen
raed visst fog kan sägas fungera sora förvaltningsmyndighet samtidigt som den
fullgör sin judiciella prövningsfunktion. Enligt promemorian ställer detla
förhållande, sora i stort sett saknar motsvarighet inora den allraänna
processen, speciella krav på smidiga bandläggningsformer hos förvaltningsdomstolen.
Enligt JK:s mening förtjänar det sagda otvivelaktigt beaktande. Uttalandet
torde återge besvärssakkunnigas uppfattning i frågan och liknande tankegångar
har framförts i doktrinen. JK framhåller att åsikten dock inte är obestridd.
Förvallningsdomstolskommittén synes sålunda ha lagt tonvikten på
förvaltningsdomstolarnas rättstillämpande funktion, varav torde ha följt en
större benägenhet att anknyta till förfarandet vid de allmänna domstolarna. JK
konstaterar atl del således har rått och förmodligen fortfarande råder olika
uppfattningar om förvaltningsdomstolamas karaktär och uppgifter och som följd
därav troligen också beträffande frågan om hur förfarandel vid dem lämpligen
bör anordnas. Han tar upp frågan främst därför alt han anser att den kan vara
av betydelse för den enskilde medborgarens rättssäkerhet. 1 en lid då
förvaltningen ständigt växer och blir allt mäktigare framstår det som angeläget
alt vidmakthålla och stärka medborgarnas förtroende för
förvaltningsdomstolarna. Etl sätl bland andra all åstadkomma delta kan vara atl
inskränka förvaltningsdomstolarnas handlingsfrihet i fråga om förfarandets
anordning till förmån för den formbundna och för den enskilde förutsebara
rättegångsordning som sedan gammalt gäller för de allmänna domstolama. Utan atl
kunna ta bestämd ställning till frågan huruvida den enskildes rättssäkerhet
bäst tillgodoses av ett formbundel process förfarande eller av ett mera fritt
och obundet sådant ser JK del som en brist all problemet om förfarandets gestaltning
inte har diskuterats från den angivna utgångspunkten ulan främst från
synpunkten vad som kan vara lämpligt för att förvaltningsdomstolarna skall
kunna fungera också sora förvaltningsmyndigheter.
Länsstyrelsen
i Gotlands län anser däremot att önskemålet om överensstämmelse med RB fåll
väga väl tungt i en och annan detaljfråga.
Länsstyrelsen
i Kristianstads län är tveksam till om förslaget åtminstone för
länsdomstolarnas del i tillräcklig mån tillgodoser kraven på etl fritt och
obundet förfarande i förvallningsprocessen. Målens starkt skiftande beskaffenhet
motiverar största möjliga handlingsfrihet för förvaltningsdomstolarna. En
reglering som skall gälla så artskilda frågor som skatlemål, sociala
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 271
frihelsberövanden
ocb körkortsåterkallelser bör begränsas till grundläggande, allmängiltiga
principer. Lagförslaget synes emellertid huvudsakligen ha utformats med tanke
på skattemålen. Eftersom dessa mål kvantitativt kommer atl dominera
domstolamas verksamhet, finner länsstyrelsen detta i och för sig naturligt.
Länsslyrelsen erinrar dock om alt handläggningen i länsrätten till övervägande
del kommer atl avse raål där förfarandet regleras i specialförfattningar,
framför allt barnavårdslagen och nykierheisvårdslagen. I vissa hänseenden,
såsom i fråga om offentlighet, hämtning m. ra., är bestämmelserna i dessa
lagar uppbyggda efler andra grundprinciper än motsvarande regler i
förfarandelagen. Det förhållandel synes länsstyrelsen ge visst stöd för
uppfattningen all förfarandelagen endast bör reglera sådana delar av processen
där del är möjligt, och önskvärt, all åsladkomma enhetliga arbetsformer hos
förvaltningsdomstolarna.
Lånsstyrelsen
i Blekinge län och Sveriges advokatsamfund önskar en utförligare reglering av
förfarandet i förvaltningsdomstolarna. Advokatsamfundet anser sålunda atl den
föreslagna lagen bör byggas ul bl. a. med bestämmelser om part och
ställföreträdare, ora rättegångskostnad, om rättegångshinder saml om resning
och återställande av försutten Hd. Länsstyrelsen anser atl förslaget,
inbegripet de komplementförfattningar som nu kan överblickas, lämnar en alltför
ofullständig processordning som underlag för en i förvaltningsdorastolarna
enhetlig rättskipning länen emellan. Enligt länsstyrelsen synes de
utredningsförslag på förvallningsrättskipningens skilda områden som har lagls
fram under de senasie åren ha kunnat utgöra ett utoraordenlligt underlag för en
samlad, mera fullständig och överskådlig processordning för
förvaltningsdomstolarnas behov. Att en sådan lag nödvändigtvis hade blivit
ganska omfångsrik, hade raed en god lagteknisk lösning inte inneburit större
nackdel.
Åtskilliga
remissinstanser anser all vissa för förvaltningsdomstolarna och förvaltningsmyndighelema
gemensamma regler, såsom reglerna om ingivande av handling, parts aklinsyn,
besvärsräit och besvärstid, bör tas in i lagen om förfarandet i
förvaltningsdomstol. Bland dessa märks JK, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, kammarrätten, Sveriges advokatsamfund och LO. LO finner del
betänkligt atl för den enskilde väsentUga bestämmelser skall stå att finna i
ett flertal andra lagkomplex. Såvitt LO har kunnat finna med utgångspunkt i
förslaget lill förvaltningslag skulle det medföra en utvidgning av det
föreliggande förslaget med ytterligare nio paragrafer, om man log med de
aktuella bestämmelserna. Med hänsyn till dessa bestämmelsers utomordentliga
betydelse för den enskilde bör de enligt LO:s mening utan tvivel ingå i den
föreslagna förfarandelagen. Att följa förslaget i denna del skulle vara att
driva nedbantningssträvandena alltför långt med risk att den enskildes
möjligheter att komma till sin rätt äventyras. Kammarrätten anser att man i all
möjlig utsträckning bör und-
272 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är
1971
vika svårtillgängliga hänvisningar till bestämmelser på
annat håll. Den rättssökande allmänheten har ett berättigat krav all på ett
lätt sätt kuiuia skaffa sig all behövlig information. Detta synes vara särskilt
angeläget som den enskilda medborgaren i förvaltningsmål vanligen inte anlitar
kvalificerad hjälp vid sitt processande. Goda skäl talar för att de avsnitt om
ingivande av handling, parts aklinsyn m. m., som enligt promeraorian avses
skola regleras på annal håll, i relevanta delar tas in i förfarandelagen.
Den i promemorian använda tekniken med hänvisningar till
bestämmelser i RB diskuteras i åtskilliga yttranden. Flertalet av de
remissinstanser som tar upp ämnet uttalar sig mer eller mindre starkt för en
begränsrung av hänvisningarna i förhållande till vad som skett i lagförslaget.
Riksskattenämnden framhåller att starka krav på fullsiändighel och tydlighet
måste ställas när det gäller ett framför allt från rättssäkerhetssynpunkt så
betydelsefullt lagverk som den föreslagna förvaltningsprocesslagen. Det är ett
naturligt önskemål att lagen inte i viktiga hänseenden hänvisar till föreskrifter
på annat håll eller eljest faller tillbaka på annan lagstiftning. Med
utgångspunkt i dessa synpunkter förefaller det nämnden som om den föreslagna
lagen inte innebär en hell tillfredsställande lösning. Hänvisningar till RB:s
bestämmelser i vissa avseenden lär inte kunna undvikas, om man vill skapa en
något så när hanterlig och allmänt sett välbalanserad lag för förvaltningsprocessen.
Näranden anser det dock angelägel alt lagen inte blir svårläslig och dess
faktiska innehåll allmänt svåröverskådligt genom talrika och omfattande
hänvisningar till RB. Härvidlag borde man kunna gå ett steg längre mot en
självständig reglering av en del ämnen i förvaltningsprocesslagen än som bar
skett i förslaget. Möjligheterna härtill skulle givetvis öka om vissa mera
perifera frågor alltjämt lämnades oreglerade. Riksskattenämnden förordar därför
att den föreslagna lagen arbetas över grundligt i syfte atl så långt möjligt
ersätta hänvisningarna till RB med direkta bestämmelser i
förvaltningsprocesslagen och alt därvid samtidigt omprövas om inte vissa av de
genom hänvisning till RB reglerade frågorna kan lämnas oreglerade på samma sätt
som f. n. är fallet.
Enligt Sveriges industriförbund bör det särskilt beaktas
att gemene man oftare kommer i kontakt med förvaltningsdomstolar än med de
allmänna domstolarna. Det kan av den anledningen sättas i fråga om hänvisningar
bör ske från den föreslagna lagen till RB. Förbundet framhåller atl det för
allmänheten måste vara förenat med avsevärd omgång att behöva ha tillgång till
båda författningarna för att få klarhet i vad sora gäller. A andra sidan skulle
en utförlig lagskrivning bli tyngande och ofta av praktiskt ringa värde med
hänsyn tiU atl många av de ifrågasatta hänvisningarna endast undantagsvis blir
aktuella i förfarandet vid förvaltningsdomstol. Såvitt gäller sådana
bestämmelser som mera påtagligt rör allmänheten bör enligt förbundets mening
dock hänvisningar till RB undvikas och i stället
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 273
fullständiga
bestämmelser tas in. Exempel på sådana är bestämmelsema om straff och vite, ora
orabud och biträde saml om frister och laga förfall.
Länsstyrelsen
i Stockholms län tror sig kunna förutspå att inte minst reglerna om straff och
vite, vittne och sakkunnig kommer att tillämpas ganska ofta i vart fall i
länsrätten och sätter i fråga om de tekniska fördelama är så slora alt
förfaringssättet atl hänvisa till RB kan motiveras. Också länsstyrelsen i
Blekinge län anser all lagförslaget har blivit svåröverskådligt genom de många
hänvisningarna till RB och alt olägenhetema härav blir särskilt framträdande
genom att förfarandebestämmelser dessutom måste sökas i flera andra
författningar. Länsstyrelsen i Kalmar län kritiserar förslaget för alt det
brister i överskådlighet och medför oklarhet och risk för feltolkningar. Enligt
länsstyrelsens mening uppfyller förslaget inte de krav sora rimligen bör
ställas på en modern, klar ocb överskådlig lag. Länsslyrelsen anser att
reglerna om förfarandet vid förvaltningsdomstolar så långt som möjligt bör
föras samman i en för förvaltningsdom-stolama gemensam »rättegångslag». I den
lagen bör ingå de förfarandebestäraraelser som finns i det framlagda
lagförslagel, de bestämmelser i RB vartill hänvisas i lagförslaget och
förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar.
Även
i andra yttranden förs fram tanken på en sammanarbelning av den föreslagna
lagen raed annan lagstiftning, varvid man bl. a. nämner lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar. Regeringsrättens ledamöter framhåller att de regler som
framdeles skall gälla förvaltningsrättskipningen kommer att återfinnas i skilda
författningar. Förvallningsdomstolamas organisation koraraer alt regleras i två
olika lagar. Förfarandet vid dessa domstolar anges sedan i det föreliggande
lagförslagel. Härtill kommer förvaltningslagen och specialförfattningar på
olika sakområden. Även om olägenhetema av en sådan splittring inte får överdrivas,
blir syslemet delvis svårlillgängUgl inte bara för enskilda utan också för
myndigheterna. Även efter en nödvändig genomgång av förfarandereglerna i de
viktigare specialförfatlningarna för att åstadkomma samordning med
förfarandelagen och undanröja onödiga tolkningstvisler kvarstår den olägenheten
all förvaltningsrätlskipningen är splittrad på ett flertal olika
författningar. I och för sig lorde detta, raed den arbetsraelod som har valts,
vara oundvikligt. Ledamöterna betonar dock starkt önskvärdheten av atl man i
vart fall på längre sikt i görlig mån försöker atl föra samman åtminstone de
författningar som avser att allraänt reglera förvallningsrättskipningens
cenlrala delar, dvs. lagarna ora allmänna förvaltningsdomstolar, om skatterätt
och länsrätt och om förfarandel i förvaltningsdomstol. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser att, sedan förslaget till lag ora förfarandet i förvaltningsdomstol
och förslaget lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar antagils och även ett
förslag till förvaltningslag genomförts, en redaktionell överarbet-
274 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
ning
och sammanställning av lagstiftningen på förvaltningsområdet bör göras, så att
de näranda författningama fogas samman lill en enda lag eller balk.
Trafikmålskommittén
beklagar också brislen på samordning av olika lagförslag belräffande
förfarandet i förvaltningsdomstol och därav följande svåröverskådlighet. Som
ett bland många exempel härpå kan nämnas att förutsättningama för fullföljd
till regeringsrätten tas upp i en författning medan regler om den ytterligare
bevisning som får åberopas vid denna talan ges i en annan författning.
Kommittén anser det därför nödvändigt att i det fortsatta lagstiftningsarbetet
också genomföra en samlad översyn ocb systematisering av lagstiftningen.
Sveriges
advokatsamfund erinrar om all samfundet i lidigare remissyttranden har betonat
angelägenheten av alt man på samraa sätt som har skett genom RB för de
allmänna domstolarnas del även på förvaltningens område för sararaan regler
om förvaltningsdomstolarnas organisation och förfarandet i dessa domstolar i en
enhetiig och sammanhängande lagstiftning.
1
fråga om den föreslagna lagens disposition för JK frara vissa synpunkter.
Enligt hans mening skulle lagen vinna i klarhet och koncentration om rubrikerna
»Skriftlig handläggning» saml »Muntlig förhandling och syn», under vilka
behandlas frågor som rör bandläggning, bevisning och koslnader, slopades och
materialet i dessa avsnitt i stället disponerades efter sakliga grunder, förslagsvis
under rubrikerna handläggning, bevisning och koslnader.
I
några yttranden stryker man under vikten av atl frågoma om kostnaderna i
förvaltningsförfarandet, om rältshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt
biträde åt part i sådana ärenden får en snar lösning. JK framhåller alt del här
gäller frågor vilkas lösning kan antas komma att ulöva belydande inflytande på
enskild paris processbenägenhet saml hans val av förfarande och
utredningsmedel. Med hänsyn härtill hade det enligt JK:s mening varit av värde
om förslag beträffande frågorna hade kunnat avvaktas innan slutlig ställning
hade tagits till utformningen av en förfarandelag. Lånsstyrelsen i Stockholms
län finner det angelägel atl de berörda frågorna löses snarast och pekar
särskill på frågan ora möjlighet att förordna offentligt biträde åt part.
Angelägenheten av en snar reform betonas också av Sveriges advokatsamfund.
Tanken
att man bör genomföra ett kontradiktatoriskt tvåpartsförhållande med en
särskild förelrädare för det allraänna också utanför skalleprocessens område
förs fram av hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten samt
länsstyrelserna i Stockholms, Skaraborgs och Värmlands län.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge anser all det för stärkande av rätts-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 275
säkerheten
på vissa områden, särskill sådana av länsrätt handlagda ärenden där beslutet
kan gå ul på ett frihetsberövande, är synnerligen angeläget att genomföra elt
kontradiktatoriskt tvåpartsförhållande. Det är en omöjlig uppgift för en
myndighet alt på en gång svara för att utredningen är fullständig och fatta
ett opartiskt avgörande. I viss utsträckning fungerar den offenlliga kommunala
förvaltningsinstans som först har behandlat ärendet renl faktiskt som
förelrädare för det allmänna, men det är svårt att tänka sig atl denna instans
skulle kunna uppträda i ett processförfarande på samma säll som en
åklagarmyndighet. Om ett tvåpartsförhållande skall kunna genomföras, behövs
någon form av förelrädare för del allmänna som motsvarar åklagarfunktionen i
den allmänna processen. Hovrätten finner det ligga nära lill hands att skapa
etl sådant organ av de nuvarande länskonsulentema.
Kammarrätten
framhåller atl förekomsten av motpart till den enskilde har betydelse för
bevakningen av det allmännas intressen raen därutöver är av värde genom sin
från processuell synpunkt kvalitetsfrämjande effekt. Varje slags process måste
med nödvändighet bli beroende av de yrkanden som ställs och de invändningar som
görs. 1 taxeringsprocessen är det ofta först sedan invändningar har gjorts som
fakta och argumentering av betydelse i målet läggs fram. I förvaltningsmål
utan utvecklade parlsförhållan-den ankommer det väsentligen på länsslyrelsen
att se till att ärendet blir så allsidigt utrett och belyst sora möjligt.
Enligt kammarrätten ligger det i sakens natur alt en representant för det
allmänna med ställning sora part kan driva en sådan verksamhet på etl
effektivare sätl. För en enhetlig rättstillämpning är det även av vikt all del
finns ett allmänt ombud som kan anföra besvär i högre instans. Kammarrätten
framhåller all den sistnämnda synpunkten får särskild tyngd om man genomför en
förvaltningsdomstolsreform som innebär att prejudikalbildningen helt
förbehålls regeringsrätten. Om kammarrätt bifaller enskilds lalan, kan
regeringsrätten inte få med målet alt skaffa.
Länsstgrehen i Stockholms
län påpekar alt offentlig motpart saknas i t. ex. mål om omhändertagande av
barn för samhällsvård och mål om återkallelse av körkort, medan i
nyklerhetsvårdsmål nykierhelsnämnd eller polismyndighet som gör ansökan om
Ivångsintagning av alkoholist tillerkänns ställning som part. Länsslyrelsen
anser del vara av stor vikl atl frågan om partsrepresentant för det allmänna
övervägs. Länsstyrelsen i Skaraborgs lån betecknar det sora en väsenllig brist
från allraän synpunkt att det i t. ex. körkortsmål inte finns någon offentlig
motpart till den enskilde parlen. Enligt länsstyrelsens raening är i dessa mål
risken störst för atl den enskilde skall missförslå domstolens ställning som
opartisk instans och för all gemene man skall få intryck av att rättssäkerheten
här är mindre än i allmän domstol. Länsstyrelsen finner det särskilt angeläget
från rättssäkerhetssynpunkt att det inom eller utom den nya
länsstyrelseorganisationen
276 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
åtminstone finns ett allmänt ombud med befogenhet alt
kunna överklaga länsrätlsavgöranden i de nämnda typerna av mål. Liknande
synpunkter anför länsstyrelsen i Värmlands län.
Namnet på departeraenlspromemorians lagförslag, »Lag om
förfarandet i förvaltningsdomstol», kritiseras i några remissyttranden. JK
påpekar att åtminstone försäkringsdomslolen också torde vara all räkna lill
krelsen av förvaltningsdomstolar och atl lagens namn därför inte är helt
adekvat. Även försäkringsdomstolen framhåller att lagens namn felaktigt leder
tanken till att lagen orafattar alla förvaltningsdorastolar. Åsikten att namnet
är missvisande delas också av Sveriges advokatsamfund.
Den norska forvaltningsloven
I Norge antogs år 1967 en lov om behandlingsmåten i
forvaltningssaker (forvaltningsloven)*. Lagen baserades på ell betänkande år
1958 av en kommitté, som haft i uppdrag all utreda frågan om mer betryggande
former för den offentliga förvaltningen (forvaltningskomileen). Efter en genomgång
av förfaranderegler i speciallagstiftningen trädde forvaltningsloven jämte
följdändringar i andra lagar i kraft den 1 januari 1970'.
I förarbetena till forvaltningsloven (Ol. prp. nr. 38
1964/65 s. 14) betonas främsl värdet från rättssäkerhetssynpunkt av att slå
fast de grundläggande principerna om behandlingen av förvaltningsärenden i en
lag med allmän räckvidd. Lagen anses också kunna bli till hjälp för myndigheter
och tjänstemän inom den offentliga förvaltningen. Som ett viktigt skäl för införande
av en allmän förfarandelag framhålls vidare betydelsen av att nå större
enhetlighet vid handläggningen av förvaltningsärenden. Den omständigheten alt
en generell lagstiftning innebär ett visst mått av formalisering av
förfarandel och därför kan komma i konflikt med kravet på förvaltningens
effektivitet anses i förarbetena inte böra tillmätas avgörande vikt.
Effektivitetskravet bör i stället tillgodoses genom en lämplig utformning av
reglema i lagen. Skulle ärendenas behandling la längre tid till följd av den
nya lagen, går detta frärast ul över den enskilde medborgaren. Detta är i så
fall det pris sora får betalas för ökad rättssäkerhet, frarahålls det i
förarbetena. Där betonas också att de ökade kostnader för det allraänna som
forvaltningsloven för med sig inte bör föranleda att man avslår från en sådan
lagstiftning. Härvid erinras om all forvaltningsloven i realiteten inne-
* Beträffande förvaltningsförfarandet i andra främmande
länder se SOU 1964:27 s. 71
och SOU 1968:27 s. 77, 148 och 175.
Norsk Lovtidend 1967: 9 s. 372.
» Norsk Lovtidend 1969:19 s. 678.
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 277
bär
elt lagfästande av vad som kan betecknas som minimikrav på hur förvaltningsärenden
bör handläggas.
Forvaltningsloven
omfattar 43 paragrafer uppdelade på åtta kapilel. Huvudregeln om lagens
tillämpningsområde är, att lagen gäller i förvaltningsärende hos offentligt
organ, ora annat inte är bestämt i eller med stöd av lag. Som
förvaltningsärende (»forvallningssak») räknas varje ärende där ett förvaltningsorgan
handlar på statens eller kommuns vägnar. Även förvaltning som handhas av annan
än rayndighet faller alltså i princip in under lagen. I sakligt hänseende
begränsas räckvidden av lagens utpräglat processuella föreskrifter (kap. IV VI) till ärenden som avgörs genom beslut angående en eller flera bestämda
personers rättigheter eller skyldigheler på det offentligrättsliga området
(sådant beslut kallas i lagen »enkeltvedtak»). I förarbetena åsyftas härmed
ärenden som innefattar rayndighetsutövning (Ot. prp. nr. 38 1964/65 s. 23).
Offentlig affärsverksamhet, tjänsteprestationer i samband med undervisning,
forskning, hälso- och sjukvård m. m. samt intern administration anses falla
utanför rayndighetsulövnnigens område. Till de regler i lagen som gäller i
alla typer av ärenden hör föreskrifterna om jäv, förvaltningsorgans
vägledningsplikl och ombud. Till de regler vars räckvidd är begränsad på nyss
angivna sätl hör bestämmelsema om förvaltningsorgans utredningsplikt, klagan
över förvaltningsorgans föreläggande för någon alt medverka vid utredningen,
tillvägagångssättet vid förrättning som rör granskning eller undersökning av
enskilds egendom, förvaring av material sora innehåller upplysningar
underkastade tystnadsplikt, kommunikation, parts insyn i utredningsmaterialet,
parts rätt till muntlig kontakt med förvaltningsorgan, moiivering av och
underrättelse om beslut, klagan över beslut saral kostnader. Forvaltningsloven
innehåller även vissa särskilda regler om normbeslut (»forskrifter»). Slutiigen
upptar lagen vissa regler ora verkan av fel vid handläggningen och ora
inhibition.
Vad
gäller saraordningen av forvaltningsloven med specialförfattningarnas
handläggningsbestämraelser framhålls i förarbetena att det måste föreligga
starka skäl för att avvika från den miniraistandard i fråga om handläggningen
som forvaltningsloven syftar till alt garantera (Ot. prp. nr. 38 1964/ 65 s.
28). Vid den revision av specialförfatlningarna som har gjorts före lagens
ikraftträdande har därför forvaltningsloven i största möjUga utsträckning
lagts till grund för harmoniseringen och särregler behållits bara om det krävts
av särskilda skäl. Vid harmoniseringsarbetet bar man påpekas det i
förarbetena (Ot. prp. nr. 27 1968/69 s. 4) i första hand sökt rensa ut bestämmelser
som reellt om än inte alltid formellt sammanfaUer med forvaltningslovens
regler. Sådana särbestämmelser skulle inte ha någon självständig funktion efter
lagens ikraftträdande och dessutom felaktigt kunna föranleda antagandet att
särbestämmelserna uttömmande angav vilka förfaranderegler som gällde inom
specialförfattningens område. Helt konsekvent har raan dock inte kunnat följa
denna linje. I vissa fall är
278 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
bestämmelser,
som i det väsentliga sammanfaller med forvaltningslovens regler, hopkopplade
med föreskrifter som saknar motsvarighet i forvaltningsloven. I sådana fall
har del oftast synts vara mest praktiskt och ibland nödvändigt för sammanhanget
i specialförfaltningen att låta även regler som så att säga dubblerar
forvaltningsloven stå kvar. I en del andra fall förekommer särbestämmelser, som
i och för sig är överflödiga vid sidan av forvaltningsloven men som samtidigt
innehåller något preciserande element. En bestämmelse kan t. ex. utöver en
regel om möjlighel att överklaga ett beslut innehålla en föreskrift om
klagoinstansen. Det är visserligen möjligt alt dela upp en sådan beslämmelse
så, alt klagorällen baseras på forvaltningsloven medan specialförfattningen
anger klagoinstansen, men någon större praktisk funktion har en sådan
uppdelning inte ansetts fylla. Vid genomgången av specialförfatlningarna har
raan vidare generellt sökt undvika att i varje författning ange alt
forvaltningsloven gäller i fråga om förfarandel. Information om lagens räckvidd
har i stället ansetts böra ges i instruktioner, cirkulärskrivelser och kurser
för personalen. Revisionen av särlagstiftningen har i övrigt syftat till att
klargöra i vad mån undantag från forvaltningsloven skall få ske. När särregler
varit nödvändiga, har de tagits in i specialförfattningen. Ibland har delta
inte behövts, eftersom redan befintliga särbestämmelser enligt
forvaltningslovens huvudregel gäller framför forvaltningsloven. Endast i några
undantagsfall har särregler beträffande vissa ärendegrupper tagits in direkt i
forvaltningsloven (personalärenden och ärenden rörande skol- och
universitetsväsendet).
Departementschefen
Reformens
allmänna uppläggning
I
ett modernt välfärdssamhälle bestäms den enskilde medborgarens situation i hög
grad av insatser och åtgärder från del allmännas sida. Det torde räcka med atl
peka på sådana samhälleliga verksamheter som socialförsäkring, barna- och
ungdomsvård, utbildning och beskattning för att ge en föreställning om
betydelsen för den enskilde av hans mellanhavanden med det allmänna. Det är
därför viktigt atl rättssystemet tillförsäkrar den enskilde en god
rättssäkerhet i dessa mellanhavanden.
Som
ett led i strävandena att stärka den enskildes rättssäkerhet i mellan-havandena
med det allraänna bar sedan länge pågått arbete på en reform av reglerna om
förfarandet hos de offentliga föi-valtningsorganen. Förfarandets utformning är
emellertid inte den enda faktor sora har betydelse i detta hänseende. Hit hör
också sådana faktorer som förvaltningspersonalens rekrytering, utbildning och
rättsliga stäUning, myndiga helemas organisation, den övervakning som
förvaltningsorganen är underkastade genom exempelvis JO samt den
offentlighetsprincip som gäller
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 279
belräffande
myndighelemas handlingar. Utöver de nu nämnda rättssäker-hetsfaktorema, vilka
brukar föras samman under beteckningen peventit rättsskydd, finns
faktorer som verkar på del korrektiva planet, t. ex. möjlighetema att få
myndighets beslut överprövat i högre instans. Den sammanlagda effekten av de
ohka rättsskyddsanordningar som finns i svensk förvaltning gör att vårt land
väl tål att jämföras med andra länder i detla hänseende. Därmed är naturligtvis
inte sagt att del saknas utrymme för reformer för all förbättra
rättssäkerheten.
Bakgrunden
till önskemålen om en reform av förfarandereglerna inom förvaltningen är den
ofullständighet och den brist på enhetlighet som hittills har präglat
författningsregleringen på området. Sålunda hör allmänna bestämmelser om
förvaltningsförfarandet till undantagen, och de bestäraraelser av detta slag
som finns gäller endast speciella frågor, såsom besvärsliden vid överklagande
av myndighels beslut och liUväga-gångssätlel vid ingivande av handlingar lill
statlig eller kommunal myndighet. I den mån del härutöver finns
författningsbestämmelser om förfarandet, har de antingen lagits upp i
särskilda förfarandeförfattningar för vissa förvaltningsområden eller flutit in
i författningar som innehåller materiella regler för resp. förvaltningsområde.
Författningsmaterialet uppvisar emellertid här stora skiljaktigheter. Medan
vissa författningar, såsom barnavårdslagen och taxeringsförordningen,
innehåller en förhållandevis utförlig reglering av förfarandet, saknar andra
författningar helt förfaranderegler eller upptar endast några enstaka sådana
regler. Det är inte heller alltid så, alt likartade frågor blivit lösta på
samma sätl i olika författningar. 1 den mån del saknas författningsbestämmelser
om förfarandet är myndigheterna och allmänheten hänvisade till att söka
ledning i allmänna rättsgrundsatser ocb i den praxis som kan ha utbildat sig.
När
det gäller att förbättra rättssäkerheten i förvaltningsförfarandet är del
naturligt att intresset i första hand inriktas på sådana ärenden där
rayndighets beslut direkl träffar den enskilde på elt ingripande eller eljest
betydelsefullt säll. Sora exempel härpå kan nämnas ärenden om administrativa
frihelsberövanden, beskallningsärenden och ärenden om förmåner från den
allmänna försäkringen. Förvaltningen i ett modernt samhälle omspänner dock
inte bara denna typ av verksamhet, som jag skulle vilja benämna offentlig
myndighetsutövning, ulan också en rad andra verksamheter. Jag tänker då på
sådan verksarahet där myndighetens beslut inte innebär ett direkt ingripande i
enskilds förhållanden utan i stället går ut på produktion och service av olika
slag. I sådana verksambelsgrener bestäms relationerna mellan det allmänna och
den enskilde i många fall på samma sätt som mellan enskilda rättssubjekt, dvs.
av privalrätlsliga regler.
Strävandena
alt stärka rättssäkerheten i förvaltningsförfarandet har framför allt gått ut
på alt göra lagstiftningen i ämnet mer fullständig.
280 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
enhetlig
och konsekvent. Uppgiften är emellertid förenad med många svårigheter. Redan
förvaltningsuppgiftemas starkt mångskiftande art erbjuder här problem. Behovet
av en utförlig och noggrann författningsreglering av förfarandel kan inte
heller anses vara lika stort på alla områden. Härtill kommer alt de organ som
har alt avgöra förvaltningsärenden uppvisar betydande skillnader i fråga om
förutsättningar att tillämpa en ingående reglering av förfarandet. A ena sidan
kan nämnas förvaltningsdomstolarna och länsslyrelsema, där befattningshavarna
rekryteras huvudsakligen efter juridiska och administrativa kvalifikationer,
och å andra sidan ett flertal lokala och centrala förvaltningsmyndigheter, där
framför alll personalens insikter i tekniska, sociala, pedagogiska, ekonomiska
och liknande frågor är av betydelse för verksamhetens framgångsrika bedrivande.
Uppgiften
atl åsladkomma en reform av förfarandelagstiftningen på förvaltningens område
har krävt elt långvarigt och omfattande utredningsarbete. Vid detla har
ulkrislalUseral sig två olika principlösningar. Den ena har presenterats i
besvärssakkunnigas år 1964 avlämnade slutbetänkande Förvaltningsförfarandet.
Huvuddelen av den andra lösningen har lagls frara år 1968 i det av en
arbetsgrupp inom justitiedepartementet utarbetade betänkandet Förvaltningslag.
Till detla ansluter en år 1970 framlagd promemoria med förslag till lag om
förfarandet i förvaltningsdomstol, vilken också har utarbetats inom
justitiedepartementet.
Besvärssakkunnigas
förslag präglas av en ambition att åsladkomma en enhetlig och samraanhållen
lagstiftning ora förfarandet i förvaltningsärenden och att saratidigl göra
lagstiftningen så fullständig som möjligt. Målet för de sakkunniga var, att det
på förfarandelagstiftningens område skulle finnas två grundläggande lagverk, RB
för rättegångsmålens del ocb den av de sakkunniga föreslagna lagen om
förvaltningsförfarandet för förvaltningsärendena. I sak skulle lagen gälla i
princip alla slag av förvaltningsärenden angående enskilda. Den begränsades
sålunda inte till ärenden som innefattar myndighetsutövning ulan omfattade
också bl. a. ärenden där myndighetens relation till den enskilde är rådgivarens
eller den avtalsslutande partens. Vidare skulle lagen tillämpas både av
förvaltningsmyndigheter och av förvaltningsdomstolar, önskemålet om en
fullständig reglering återspeglades i alt lagen blev förhållandevis utförlig.
Den bestod av samraanlagt 155 paragrafer, som fördelades på 20 kapilel. Den
utförliga regleringen skapade problem bl. a med hänsyn till förvaltningens mångskiftande
natur och uppgifter. I valet mellan atl avstå från lagreglering av en
förfarandefråga och all utforma en regel med sådan elasticitet att den inte i
onödan hindrar etl praktiskt och ändamålsenligt förfarande föredrog
besvärssakkunniga i aUmänhet det senare alternativet. Lagförslaget kom därför
att innehålla ell stort anlal regler av närmast vägledande natur. I vissa fall
utformades dessa regler som »bör»-regler, medan de sakkunniga i andra fall
valde utvägen att mjuka upp »skaU»-regler med be-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 281
hovs-,
lämplighets- och skälighetskriterier av typen all en åtgärd skall vidtas »om
den inte finnes obehövlig eller olämplig», eller att någol skall göras eller
underlåtas »när särskilda skäl är därlill».
Vid
remissbehandlingen av besvärssakkunnigas slutbetänkande framkom kritik på flera
grundläggande punkter. De kritiska synpunkterna gick i allmänhet ut på att de
sakkunniga skjutit över målet med sitt förslag. Del befarades sålunda bl. a.
alt den utförliga regleringen av förvaltningsförfarandet i många fall skulle
kunna hämma myndigheternas initiativ ocb handlingskraft och därigenom rent
faktiskt försämra rättssäkerheten. Från flera håll framhölls att myndigheterna
saknade personella resurser för att tillämpa en så omfattande lag som den
föreslagna och atl denna bliNat alltför starkt präglad av RB:s regler om
rättegången vid de aUmänna domstolarna. RB kunde vara en lämplig förebild för
besvärsförfarandel inom förvaltningen men knappasl för handläggningen av
förvaltningsärenden i första instans. En del remissinstanser förordade att man
i stället försökte åstadkomma en enklare förfarandelag, som i försia band
skulle gälla hos förvaltningsmyndigheterna i första instans.
Tanken på en enklare
lagsliftning har tagils upp i betänkandet Förvaltningslag, som utgör en
genomgripande överarbetning av besvärssakkunnigas förslag med beaktande av remisskritiken.
Den i betänkandet föreslagna förvaltningslagen innebär en avsevärd nedbanlning
i förhållande till besvärssakkunnigas lagförslag både belräffande
tillämpningsområdet och i fråga om omfånget. Tanken på alt lagen skall gälla i
princip alla slag av förvaltningsärenden angående enskilda har visserligen inte
övergetts. Vissa från rättssäkerhetssynpunkt centrala bestämraelser, såsom
beslämmelserna om kommunikation, beslutsmotivering och beslutsdelgivning, har
emellertid gjorts tillämpliga bara i den mån det är fråga om offentlig rayndighetsutövning.
Arbetsgruppen anser att sådana bestämmelser inte passar när del är fråga om
förvaltning av annal slag än myndighetsutövning. Däremot finner arbetsgruppen
att andra bestämmelser i lagen, såsom beslämmelserna om jäv, om ombud och
biträde och om överklagande av myndighels beslut, i allmänhet med fördel kan
gälla alla förvaltningsärenden. Sådana bestämmelser bar därför getts en i
princip allmän tillämpning. Lagen skall huvudsakligen gälla bara hos de vanliga
förvaltningsmyndigheterna, och dess bestämmelser är i första hand avpassade för
lillämpning i första instans, vilket inte hindrar atl de tillämpas även av
besvärsprövande förvaltningsmyndigheter. Belräffande förfarandet i
förvaltningsdomstol har arbetsgruppen utgått från alt det i huvudsak skall
regleras i särskild ordning och hänvisar därvid till att
förvaltningsdomstolskommittén år 1966 har lagt fram förslag som innehåller
regler om förfarandet i regeringsrätten och kammarrätt.
Departementspromemorian
innehåller förslag lill lag om förfarandel i förvaltningsdomstol, sora
skall gälla för regeringsrätten, kararaarrätt.
282 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
skatterätt
och länsrätt. Promemorian, som bygger på förvallningsdomstolskommilténs
förslag och vissa andra utredningsförslag rörande förvaltningsdomstolarna, har
komrait tiU mot bakgrund av den omfattande utbyggnad av
förvaltningsdomslolssyslemet som enligt planema skall genomföras inom en nära
framtid. Sålunda skall enligt lagrådsremiss den 20 mars 1970 den högsta
förvaltningsrätlskipningen fr. o. m. den 1 januari 1972 vara organiserad så,
att tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen av
förvaltningsärenden fiyltas från regeringsrätten tiU kammarrätt och
regeringsrätten huvudsakligen får ställning som prejudikalinstans ovanför
kammarrällen. Vidare skall enligt lagrådsremiss den 20 noveraber 1970, vilken
bygger på ett tidigare under året av statsmaktema fallat principbeslut, den 1
juli 1971 inom länsslyrelsens ram inrättas två domstolar, läns-skatterätt och
länsrätt, samt raellankoramunala prövningsnäranden ora vandias lill
mellankommunala skatterätten. Länsskatlerätten skall i huvudsak överta den
nuvarande prövningsnämndens funktioner, medan länsrättens uppgift blir att
handlägga vissa rättsligt kvalificerade ärenden som nu ankommer på
länsstyrelsens landskansli, såsom ärenden om administrativa frt-hetsberövanden
och ärenden ora återkallelse av körkort.
Den
föreslagna lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol innehåUer en betydligt
utförligare reglering än förslagel till förvaltningslag. Lagen upptar
visserligen endast 34 paragrafer, men regleringen av
förvallningsdom-slolsförfarandel är mer långtgående än vad man kan sluta sig
till av antalet paragrafer, eftersom dels flera av paragraferna innehåller
hänvisningar till bestämmelser i RB och dels förslaget bygger på
förutsättningen all vissa bestämmelser i förvaltningslagen skall gälla också
bos förvaltningsdomstolarna. Den mer detaljerade regleringen i lagen om förfarandel
i förvaltningsdomstol innebär bl. a. atl lagen till skillnad från förvaltningslagen
innehåller regler om hur ansöknings- och besvärshandlingar och andra
partsinlagor skall vara beskaffade, bur skriftväxlingen mellan parterna skall
genomföras, när förfarandel skall vara skriftligt eller muntligt, hur muntlig
förhandling skall gå till samt bur muntlig bevisning skall tas upp. I
anslutning härtill finns regler om föreläggande, vite, offentlighet och ordning
inför domstolen samt om underlaget för rättens avgörande.
Enligt
min mening talar starka skäl för att en allmän lagstiftning om förfarandet på
förvaltningens område utformas i huvudsaklig överensstämraelse med förslagen
till förvaltningslag och till lag om förfarandet i förvaltningsdomstol, dvs. som
en allraän lag för förfarandel hos förvaltningsrayndighet såväl i första
instans sora i besvärsinstans och en allraän lag för förfarandet hos
förvaltningsdomstol. Jag fäster härvid särskild vikt vid den särställning som
förvaltningsdomstolarna har i rättsskyddssystemet på förvaltningens område.
Förvaltningsdomstolarna handlägger i princip bara sådana mål där de rättsliga
frågorna spelar en dominerande roll. De skiljer sig vidare från
förvaltningsmyndigheterna i gemen genom atl de liksom
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 283
de
allmänna domstolarna intar en frislående ställning i förhållande till de
intressen sora bryter sig mol varandra i målen. I motsats till vad som är
fallel hos förvaltningsmyndigheter förekommer det i princip inte alt en förvaltningsdomstol
lar upp mål lill prövning på eget initiativ. Av gammalt är
förvaltningsdomstolarna dessulom utrustade med vidsträcktare processuella
befogenheter än förvaltningsmyndigheterna. Det har ansetts naturligt att låta
formliga muntliga förhandlingar ingå i förfarandel hos domstolama och att även
i övrigt förse dem med fullständiga utredningsmedel, såsom befogenhet att hålla
förhör raed vittne och sakkunnig. Slutligen kan nämnas att
förvaltningsdomstolarna verkar så gott som enbart inom den sektor av
förvaltningen som gäller rayndighetsutövning mot enskild.
De
garantier för den enskildes rättssäkerhet sora ligger i
förvallnings-dorastolsinstituUonen bör enligt rain mening vidmakthållas och om
möjligt förstärkas. Samtidigt slår det klart att man inte kan ge
förvaltningsmyndigheterna samma ställning och samma processuella befogenheter
som domstolarna. Vill man trots de skillnader som sålunda måsle finnas mellan
förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter bygga upp en sammanhållen,
allmän förfarandelagstiftning för både förvaltningsmyndigheter ocb
förvaltningsdorastolar, kommer man i en besvärlig valsituation. Ett alternativ
är att utforma lagstiftningen i försia band med tanke på förfarandet hos
förvaltningsmyndigheterna och anpassa den till dessas uppgifter, arbetssätt
och sammansättning. Detta betyder emellertid atl lagen kommer att sakna
åtskilliga bestämmelser som måste anses värdefulla för processen i
förvaltningsdomstol. För den processen får man då ersätta bristen på
bestämmelser med analogisk lillämpning av bestäraraelserna i RB. Därmed blir
raånga regler om förfarandet i förvaltningsdomstol diffusa och
svårtillgängliga, vilket är till nackdel inte minst för de enskilda
rältssökan-dena. Elt annat alternativ innebär att även förvaltningsmyndigheterna
får tillämpa etl domstolsmässigt förfarande. Detta är, som har framgått av bl.
a. remisskritiken över besvärssakkunnigas förslag, inte heller någon framkomlig
väg. Varken förvallningsmyndigbelernas funktioner eller sammansättning gör del
lämpligl atl sådana myndigheter i gemen handlägger sina ärenden i
dorastolsraässiga forraer.
Det
betraktelsesätt som jag nu bar anlagt delas av det övervägande antalet
remissinstanser. Vid remissbehandlingen av förslaget till förvaltningslag har
visserligen uttryckts önskemål från elt par håll om en gemensam
förfarandelagstiftning för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar,
men det torde vara symploraatiskt att några motsvarande önskemål inte har
återkommit vid remissbehandUngen av förslaget till lag om förfarandet i
förvaltningsdomstol. Jag kommer således för min del till slutsatsen att en
allraän förfarandelagstiftning på förvaltningens område bör utformas som en lag
om förfarandet hos förvaltningsmyndighet och en lag om förfarandet hos förvaltningsdomstol.
284 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Förfarandet
hos förvaltningsmyndighet
Även
om förfarandet i förvaltningsdomstol inte finns med i bilden, är det möjligt
alt länka sig olika alternativ vid utformningen av en allmän förfarandelag för
förvaltningsmyndigheterna. I princip gäller frågan om man i likhet med
besvärssakkunniga skall sträva efter en så utförlig reglering som möjligt
eller om man såsom arbetsgruppen skall lösa uppgiften genora en förhållandevis
enkel och okomplicerad lag som i första hand är inriktad på de från
rättssäkerhetssynpunkt cenlrala frågorna.
Den
försia fråga som man möter i detla sammanhang är, om en allmän lag
företrädesvis bör ta sikte på förfarandel i första instans. I så fall talar
mycket för alt lagen görs ganska kortfattad, vilket i sin tur leder till att
förfarandet hos besvärsprövande förvallningsmyndigheler inte får den utförliga
reglering som det i och för sig finns förutsättningar för. Besvärssakkunnigas
förslag innebar alt både besvärsförfarandel och förfarandet i försia instans
blev föremål för en vidlyftig reglering. I arbetsgruppens förslag har däremol
förfarandet i första instans satts i centrum för regleringen. Del är emellertid
avsikten att de besvärsprövande förvaltningsmyndigheterna skall tillämpa samma
förfaranderegler som förvaltningsmyndigheterna i första instans.
För
egen del finner jag i likhet med cn alldeles övervägande remissopinion riktigt
atl framför allt se till förhållandena i första instans vid utformningen av en
allmän förfarandelag. Det är ett viktigt rällssäkerhelsinlresse att besluten
på denna nivå så långt det är möjligt grundas på en fullständig och objektiv
ulredning. Behovet av förfaranderegler som bidrar till delta är otvivelaktigt
också störst bland de myndigheter som verkar i första instans. Det rör sig här
i stor utsträckning om lokala statliga och kommunala organ, där bl. a.
tekniska kvalifikationer i allmänhet väger tyngre vid personalrekryteringen än
kännedora om förvallningsrällsliga förfaranderegler. A andra sidan är det med
hänsyn till tillgängliga personella och ekonomiska resurser knappast
realistiskt atl tänka sig att en utförlig reglering av förfarandet skulle ha
utsikt att mer allmänt slå igenom hos förvaltningen i första instans. Härtill
kommer risken för att snabbbeten och effektiviteten i förvaltningen kan minska
genom en sådan reglering.
Ser
man åter till förfarandet vid besvärsprövning hos överordnade förvaltningsmyndigheter,
finns del visserligen möjlighet atl här genomföra en mera långtgående
reglering. Behovet härav är emellertid inte särskilt på-tagUgt. Del kan
dessulom anlas alt förvaltningsdomslolsförfarandet kommer att kunna tjäna till
ledning och fylla eventuella luckor. Jag kommer således till samma slutsats som
arbetsgruppen, nämligen atl man för de besvärsprövande
förvaltningsmyndigheternas del bör nöja sig med de förfarande-
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 285
regler
som utformas i första hand med tanke på förhållandena hos förvaltningsmyndigheter
i första instans.
Nästa fråga som uppställer
sig är om lagen bör gälla i princip alla lyper av förvaltningsärenden eller om
den bör ha elt differentierat tillämpningsområde, beroende på ärendets
karaktär. Alternativen är också här å ena sidan besvärssakkunnigas förslag med
elt tillämpningsområde för lagen, som omfattar i princip alla
förvaltningsärenden angående enskilda, och å andra sidan den av arbetsgruppen
föreslagna lösningen som innebär alt vissa av de från rätissäkerhelssynpunkl
mest centrala besläramelsema gäller bara när fråga är om myndighetsutövning
mol enskild under det alt övriga bestämmelser ges en mer aUraän lUlämpning.
Medan besvärssakkunnigas förslag träffades av remisslirilik för all gå för
långt i fråga ora reglering av förvaltningsverksaraheten, har den av
arbetsgruppen valda avgränsningen i stort sett vunnil reraissinstansernas
anslutning.
Meningen
med förfaranderegler är att de skall bidra lill att ge ell så korrekt underlag
som möjligt för förvaltningsbesluten och därmed till att besluten blir riktiga
i sak. Utifrån denna synpunkt kan man argumentera för etl vidsträckt
tillämpningsområde för de förfaranderegler som skall gälla hos
förvaltningsmyndigheterna. Det största behovel finns eraellertid otvivelaktigt
i fråga om den förvaltningsverksamhel som innefattar myndighetsutövning. Här
träffas den enskilde direkl och i regel på ett påtagligt sätt av
förvaltningsbeslulet. Det är också denna form av förvaltnings-verksamhet sora
man främst har hafl i tankarna när man efterlyst en uniformering och komplettering
av förfarandereglema.
Behov av ett korrekt
beslutsunderlag finns som sagt även vid annan förvaltningsverksamhet än
myndighetsutövning. Men ofta kan förfaranderegler, som i fråga om
myndighetsutövning ler sig naturliga och riktiga, vara obehövliga eller t. o.
m. binderliga vid annan förvaltningsverksamhet. Regler om aktinsyn,
komraunikation, beslutsmotivering och beslutsdelgivning, som fyller centrala
rätlsskyddsfunktioner vid myndighetsutövning, skulle i många fall motverka
förvaltningsorganens möjligheter atl på ett ändamålsenligt sätt lösa sina
uppgifter i andra fall, t. ex. i ärenden av kommersiell natur. I sådana ärenden
föreligger det från rätlsskyddssynpunkl knappast något behov av
förfaranderegler av de slag som jag nu har nämnt. Där bar den enskilde, till
skillnad från när det är fråga ora myndighetsutövning, möjlighet att i
förhandlingar med myndigheten bevaka sina intressen, och han behöver inte gå
med på myndighetens förslag om han inte vill. I de kommersiella förbindelserna
finns dessutom som ett yttersta skydd för den enskildes rättssäkerhet de
möjligheter lill rättelse sora det civilrätlsliga regelsysteraet och processen
vid allmän domstol erbjuder. Det finns även andra typer av ärenden, där
myndighetens agerande inte innefattar myndighetsutövning i den här använda
betydelsen och där förfaranderegler av nyssnämnda slag spelar raindre roll
eller renlav
286 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
hindrar en ändaraålsenlig handläggning. Exempel härpå är
när ärendet gäller rådgivning eller avgivande av remissyttrande.
Alla förfaranderegler är emellertid inte sådana att de
antingen är obehövliga eller hinderliga när det gäller annat slag av
förvaltningsverksamhet än myndighetsutövning. Bl. a. regler om jäv, om ombud
och biträde och om tolk kan med fördel göras tillämpliga i stort sett i varje
slag av förvaltningsärende, även om det ligger i sakens natur att sådana
regler i främsta rummet får betydelse vid myndighetsutövning.
På grund av vad jag sålunda anfört kommer jag till
slutsatsen all lagens lUlämpningsområde i nu berörda hänseende bör bestämmas i
huvudsak i överensstämmelse med arbetsgruppens förslag.
När det gäller lagens utformning i övrigt fäster jag
särskild vikt vid att lagen blir så enkel, klar och okomplicerad som möjligt. Redan
förvaltningsärendenas mångskiftande natur talar för en sådan målsättning. Ju
längre man driver regleringen, desto svårare blir det att tillgodose önskemålet
om enkla, klara och entydiga bestäraraelser. Den utförliga reglering som
innefattades i besvärssakkunnigas förslag är ett bevis härpå. Som jag redan
har framhållit, tvangs de sakkunniga atl utforma en del bestämmelser som
rekommendationer eller att mjuka upp »skall»-regler genom atl förse dem med
undanlag av förhållandevis obestämd innebörd. Om en allmän förfarandelag skall
få den generella tUlämpning som är avsedd och sålunda bidra till att stärka
rättssäkerheten, bör man så långt det är möjUgt undvika en sådan lagleknik.
Vad jag nu har anfört talar starkt för att lagen bör ges
ett förhållandevis begränsat omfång. Ett ytterligare skäl härför är den
enhetlighet i förvaltningsförfarandet som man vill nå genom en allmän lag.
Meningen är att förfarandet i aUmänhet skall regleras genom den allmänna lagen
och att det skall höra till undantagen alt del för något visst förvaltningsområde
skall behöva finnas avvikande bestämmelser. För att uppnå detta krävs en
omfattande genomgång av specialförfattningarna på olika förvaltningsområden.
En vidlyftig allmän förfarandelagstiftning skulle skapa stora problem när del
gäller samordningen med specialförfatlningarna. En utväg ur svårigheterna är
givetvis att utforma den allmänna lagen som en ramlag, vilken sätts i kraft
genora särskilda beslut oraråde för område. Tanken på en ramlag har emellertid
avvisats av arbetsgruppen och vid remissbehandlingen av gruppens förslag. Även
jag delar uppfattningen atl en allmän förfarandelag bör ges generell
tillämpning redan från ikraftträdandet. Detta förutsätter att den ges en
förhållandevis begränsad omfattning.
Jag vill vidare erinra om att en utförlig förfarandelag
ställer krav på myndigheter och allmänhet som de i många fall inte har
möjligheter att fylla. Dess tillämpning skulle därför förutsätta att många
myndigheter till-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 287
fördes
förvaltningsrättsligt skolad arbetskraft liksom atl allmänheten i långt större
utsträckning än vad nu är fallet anlitade juridiskt biträde i sina
mellanhavanden med myndigheterna. Jag är inte beredd atl godta några sådana
konsekvenser av en allmän lag om förfarandet hos förvaltningsmyndighet.
Tvärtom bör tillkomsten av en sådan lag underlätta handläggningen hos
myndigheterna liksora den bör ge klarare normer och därmed ett bättre
utgångsläge för de enskilda medborgarna i deras umgänge med myndigheterna. Del
kan visserligen inte uteslutas atl en allmän lag i vissa fall kan tvinga en
myndighei att vidta ålgärder som nu inte ingår i dess rutiner, men den ökning i
arbetsbördan som detla kan medföra bör uppvägas av de vinster sora ligger i
enklare, enhetligare och klarare norraer för handläggningen.
Arbetsgruppens förslag
lill förvaltningslag raolsvarar i alll väsentligt de krav jag anser atl man bör
ställa på en aUraän lag om förfarandet hos förvaltningsmyndighet. Förslagel bar
också i det stora hela fått etl gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.
Den kritik sora har frarakommit bar framför allt gällt två frågor. Dels har
några remissinstanser anmärkt på atl den föreslagna lagen i olika hänseenden
skulle vara oklar och svårtillämpad. Dels har man från några håll gjort
gällande atl genomförandel av lagen innebär ökad arbetsbörda för myndighelema.
I det första hänseendet bör det finnas möjligheter atl lillgodose kritiken på
väsentliga punkter. Farhågorna för all en allmän lag ora förfarandel hos
förvaltningsmyndigheterna skall raedföra ökad arbetsbelastning för myndigheterna
synes överdrivna. Jag vill erinra om att de grundsatser sora bör slås fasl i en
förfarandelag av nu avsett slag på flera punkter anses gälla redan i dag. Som
jag nyss bar framhållit bör en allmän lag dessutom kunna innebära arbetsmässiga
vinster, som är ägnade att uppväga del merarbete som lagen i vissa fall kan
medföra. Jag förordar alltså atl en allmän lag om förfarandet hos
förvaltningsmyndighet utformas i huvudsaklig överensstäraraelse med
arbetsgruppens förslag.
Vad
härefter gäller del närmare innehållet i en allmän lag om förfarandet bos
förvaltningsmyndighet anser jag i likhet med arbetsgruppen att i lagen bör
finnas grundläggande bestämmelser om jäv, orabud och biträde, den tidpunkt då
handling skall anses ha korarait in tUl myndighet, vägledning av sökande eller
annan part, tolk, remiss, vem som har rätt att anföra besvär över myndighets
beslut, tid och sätt för anförande av besvär, inhibition, parts rätt till insyn
i del malerial som har tillförts ett ärende, kommunikation, beslutsmotivering,
underrättelse om beslut och rättelse av förbiseendefel i beslut. Jag avser
dessutom att i det följande föreslå en bestämmelse om rätt att muntligen
lärana uppgift i ärende till rayndighet. Denna bestämmelse saknar motsvarighet
i arbetsgruppens lagförslag. Av de nu näranda bestämmelsema bör enligt min
mening reglerna om aklin-
288 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
syn,
kommunikation, beslutsmotivering, delgivning av beslut, rättelse av
förbiseendefel i beslul och om rätt atl lämna muntlig uppgifl lill myndighei
förbehållas ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild, övriga
bestämmelser bör däremot i princip vara tillämpliga i alla ärenden hos
förvaltningsmyndighet.
I
arbetsgruppens lagförslag ingår även en föreskrift vari begreppen part och
slutligl beslut definieras samt regler om besluts överklagbarhet och besvärsärendes
beredning. Av skäl som jag kommer att redogöra för i special-motiveringen har
några direkta motsvarigheter liU de nu nämnda bestämmelserna inte lagits med i
den lag som jag nu avser att föreslå.
Vid
remissbehandlingen av arbetsgruppens förslag bar i en del yttranden framförts
önskemål om all lagen skall kompletteras med regler i åtskUliga andra
avseenden än jag nu bar beröri. TiU den del raan härvid har vänt sig mot den
starka beskärningen av besvärssakkunnigas lagförslag viU jag hänvisa till de
allmänna synpunkler i frågan som jag har anfört tidigare, övriga påpekanden som
har gjorts belräffande lagens innehåll är väsentligen av två slag. A ena sidan
efterlyses ytterligare bestämmelser i olika frågor, t. ex. regler om
skyndsamhel i handläggningen och om omröstning när skiljaktiga meningar yppats
vid överläggning till beslut. A andra sidan förordas atl lagen så snart
förutsättningar finns byggs ut med regler om bl. a. kostnader, rättshjälp och
offentligt biträde åt part.
Vad
försl gäller önskemålen om alt lagen redan från början skall tillföras regler
beträffande vissa andra spörsmål än dem som jag nyss har föreslagit att den
skall reglera vill jag erinra om att arbetsgruppen i sina allmänna
överväganden utförligt har redovisat skälen för alt den ansett huvuddelen av de
föreskrifter som finns intagna i besvärssakkunnigas lagförslag kunna undvaras
i en allmän förfarandelag av del slag varom nu är fråga. Del är uppenbart att
varje sådant urval till slor del måste grundas på läraplighetsöverväganden.
För egen del kan jag i allt väsentligt ansluta mig lill den bedömning som
arbetsgruppen bar gjort vid sin genomgång av bestämmelserna i
besvärssakkunnigas lagförslag. Endast sådana frågor som det från
rättsskyddssynpunkt framstår som väsentligt atl lösa och som bar påtagligt
praktisk betydelse bör därför behandlas i lagen. Endast härigenom kan skapas
fömtsättningar för atl lagen skall få den avsedda genomslagskraflen.
Vad
jag nu har anföri utesluter självfallet inte atl lagen sedan erfarenhet
vunnits om tiUämpningen av den senare byggs ul med ytterligare regler. Vad
särskill angår frågorna om rättshjälp och offentligt biträde åt part vill jag
erinra om att frågan om införande av en rättshjälpslag f. n. övervägs inom
justitiedepartementet och att frågan om offentligt biträde är föreraål för
särskild utredning.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 289
Frågan om lagens namn har i allmänhet inte berörts i
remissyttrandena över arbetsgruppens förslag. Från några håll påpekas dock att
benämningen »förvaltningslag» inte är helt adekvat beträffande en lag av nu
förevarande typ. I stället förordas ett namn som anger att lagens räckvidd är
begränsad till enbart förfarandebestämmelser, t. ex. »Lag om handläggning av
förvaltningsärenden». De sålunda framförda synpunkterna har vissl fog för sig.
Arbetsgruppen diskuterar i sitt betänkande bl. a. möjligheten att använda en
benämning av nyss åsyftat slag. I likhet med arbetsgmppen anser jag emellertid
avgörande vikt böra fästas vid att lagens namn blir kort och lättillgängligt.
Del av gruppen föreslagna namnet »Förvaltningslag» fyller dessa krav. Jag
anser därför att lagen bör få detta namn.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla följande.
Förvaltningslagen bör vara kort, enkel och lättöverskådlig. Den skall så klart
och entydigt som möjligt slå fast vissa grundläggande regler för förfarandet hos
förvaltningsmyndighelema. Lagen bör utformas så att reglerna i princip kan
tillämpas på alla förvaltningsområden och i alla instanser. Avvikelser från
reglema skall alltså normalt inte behöva göras. Det ligger emellertid i sakens
natur att en allmän lag av nu förevarande slag inte kan passa för alla typer av
ärenden hos förvallningsrayndighelema. På områden där rätlsskyddssynpunkter
spelar en dominerande roll finns redan f. n. i vissa fall tämligen utförliga
regler om förfarandet. I sådana fall kommer förvaltningslagen att tillhandahålla
basregler, sora byggs ut med speciella regler anpassade direkt för det
förvaltningsområde varom är fråga. Även i andra fall kan avsteg behöva göras
från förvaltningslagen. Till dessa spörsmål återkommer jag i del följande. Jag
vill också understryka att lagen representerar en minimistandard i fråga om
handläggningen av förvaltningsärenden. Åtskilliga förfarandefrågor lämnas
sålunda olösta i lagen. Det förbållandet att ett spörsmål reglerats i denna
bör å andra sidan inte utan vidare tolkas så, att det skulle vara uteslutet att
tillämpa lagen även i ärenden som formellt faller utanför en regels
giltighetsoraråde eller i situationer där lagen medger undantag från regelns
tillämpning. De principer som lagen ger uttryck åt kan i många fall med fördel
vara vägledande i fall av nu berört slag.
Förfarandet i förvaltningsdomstol
Författningsreglering av förfarandet hos våra
förvaltningsdomstolar har hittills varit sparsamt förekommande. För
regeringsrältens vidkommande saknas praktiskt taget hell bestämraelser i ämnet.
Förfarandet i kammarrällen regleras genom elt fåtal bestämmelser i
kammarrätttssladgan, varav ett par innehåller omfattande hänvisningar till
besiämmelser i RB. Tekniken med hänvisning till RB har begagnats också i fråga
om förfarandet i försäkringsdomstolen. I lagen om försäkringsdomstol, som
upptar samman-
10 11564
290 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
lagt
åtta paragrafer om förfarandet, har i två av paragrafema tagits in mycket
omfattande och detaljerade hänvisningar till RB.
Den
utbyggnad av förvaltningsdomstolsorganisationen, som nu står inför sitt
genomförande, erbjuder elt naturligt tillfälle lill en fullständigare,
enhetligare och mer systematiserad reglering av förfarandet i förvaltningsdomstol
än vad hittills har varit fallet. Jag vill här erinra om att i flertalet typer
av mål, som skall gå till förvaltningsdomstol, öppnas möjlighet tm
domstolsprövning i två instanser, kammarrätt och regeringsrätten. För de
talrikast förekommande typerna av förvallningsmål, bl. a. skattemålen och målen
om körkortsåterkallelse, erbjuds domstolsprövning i tre instanser, skatterätt
eller länsrätt samt kammarrätt och regeringsrätten, I mål som fullföljs från
kammarrätt blir dock möjligheterna att få sakprövning i regeringsrällen
begränsade genom regler om prövningstillstånd.
Den
grundläggande frågan när det gäller att utforma den enhetliga lagstiftning om
förfarandel i förvaltningsdomstol, som nu bör genomföras, är hur man skall se
på förvallningsdomstolamas karaktär och uppgifter. Bakgrunden till frågan är
all svensk rättstradition hittills inte alllid uppvisat en klar boskiUnad
raellan föi-valtningsdomstolar och rena förvaltningsmyndigheter. Detta hänger
i sin tur samman med alt våra förvaltningsdomstolar i fiertalel fall kan ses
som utbrytningar ur förvaltningen. Kammarrätten, som är den äldsta
förvaltningsdomstolen, har sålunda en gång brutits ut från kamraarkollegiet.
När regeringsrätten inrättades, övertog den uppgifter som tidigare hade ankommit
på Kungl. Maj:l i statsrådet. Detsamma gäller i viss utsträckning också vår
yngsta förvaltningsdomstol, försäkringsdomstolen. De nya länsrätterna och
länsskatlerälterna skall syssla med ärenden som nu ankommer på länsslyrelsema
och de därtill knutna prövningsnämndema. Det är därför naluriigl alt raan
uppfattat förvaltningsdomstolar och besvärsprövande förvaltningsmyndigheter pä
ett tämligen likartat sätt. Sålunda har det ibland gjorts gällande att en förvaltningsdomstol,
när den prövar besvär över en förvaltningsmyndighets beslut, inträder i
myndighetens befogenheter och därmed kan sägas fungera som
förvaltningsmyndighet. Detta synsätt präglar delvis besvärssakkunnigas
förslag, som innehåller en för de båda typerna av organ gemensam
förfarandereglering. Det bar också i viss utsträckning tagits till utgångspunkt
för förslagen i departementspromemorian. Enligt promemorian ställer
förvaltningsdomstolarnas dubbla roll av både domstolar och
förvaltningsmyndigheter speciella krav på smidiga handläggningsformer.
Det
nu återgivna synsättet är emellertid inte ooralvislat. Vid remissbehandlingen
av besvärssakkunnigas betänkande framhöll förvaltningsdomstolskommittén, all
stalsmaktema hade önskat en mer juridiskt betonad och mer domstolsmässigt
grundUg besvärsprövning än hos överordnad förvaltningsmyndighet när de bestämt
all besvär i förvaltningsärende skulle
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 291
gå
till förvaltningsdomstol. Kommittén ansåg vidare, att förvaltningsdomstolarnas
handläggning och arbetssätt stod myckel nära de allmänna domstolarnas
rättskipande verksamhet och vitt skilde sig från den handläggning som förekom
hos ett stort anlal även cenlrala förvaltningsmyndigheter. Vid
remissbehandlingen av departementspromemorian har frågan tagits upp av JK, som
därvid betonar dess betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. JK anser det
angeläget att vidmakthålla och stärka medborgarnas förtroende för
förvaltningsdomstolarna. Ett sätl att åstadkomma detla är enligt JK:s raening
att inskränka domstolarnas handlingsfrihet på förfarandeplanet i riktning mot
den formbundna och för den enskilde förutsebara rättegångsordning som sedan
gammall gäller för de allraänna domstolama.
För
egen del vill jag ansluta raig till det synsätt som förvallningsdomstolskommittén
och JK har gett uttryck för. Jag har redan framhållit att de garanlier för den
enskildes rättssäkerhet som ligger i förvaltningsdomstolsinstitutionen ora
möjligt bör förstärkas. Etl steg i denna riktning är enligt min mening att
förfarandel hos förvaltningsdomstol blir självständigt reglerat. En jämförelse
med RB ligger därför nära lill hands. Enligt min mening finns det eraellertid
en rad synpunkter som talar för att förfarandel hos förvaltningsdomstolarna
blir föremål för en raindre utförlig författningsreglering än den RB
representerar.
Först
vill jag då peka på den skillnad som ligger i atl de allmänna domstolarna i
motsats till förvaltningsdomslolama har all handlägga dispositiva tvistemål.
När det gäller sådana raål måste del finnas elt ganska slorl antal regler av
typen förbud mol ändring av talan, förbud mot åberopande av nya bevis och
svarandens rätt till dom, vilka fyller uppgiften att skydda part mot
otillbörligt agerande från motparts sida. I förvallningsdomstolsför-farandet är
däremot behovet av sådana garantier obetydligt. Dels har den enskilde
regelmässigt en offentlig motpart, i den mån motpart över huvud tagel
förekommer. Dels gäller officialprövningsprincipen i praktiskt taget alla mål
hos förvaltningsdomstol. Vidare motiverar förvaltningsmålens skiftande
beskaffenhet att förvaltningsdomstol har ganska stor handlingsfrihet att
anpassa förfarandet till olika uppkommande situationer.
En
mycket utförlig reglering av förvaltningsdomstolsförfarandet skulle enligt min
mening dessutom vara förenad med vissa risker. Vi har hittills bara
erfarenheter av en delvis ganska tunn reglering av delta förfarande. Man kan
därför inte utesluta all en övergång till en raycket ingående reglering skulle
kunna ställa såväl doraslolama som allraänheten inför problem och svårigheter
som man hittills inte har mött på delta område. Jag vill här erinra ora all det
från regeringsrätlshåll i olika sammanhang har getts uttryck för uppfattningen
att det förhållandel all förfarandet hos regeringsrätten hittills har varit
oregleral inte har inneburit några allvarligare olägenheter. I likhet med vad
jag har framhållit i fråga om förfaran-
292 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
det
hos förvaltningsmyndighet, är jag för förvaltningsdomstolsprocessens vidkommande
inte inställd på en sådan formalisering av processen, som skulle innebära att
allraänhelen i ökad utsträckning måste anlita juridiskt biträde eller att
domstolarna ställs inför nya processuella problem. Syftet med en lag om
förfarandet hos förvaltningsdomstol är det rakt motsatta. Genom alt lagen
klarlägger och slår fasl väsentliga punkter i delta förfarande, skall den
underlätta såväl för allmänheten att föra talan vid förvaltningsdomstol som
för domstolen själv att handlägga sina mål.
Den
avvägning av förfaltningssloffet som bar gjorts i den föreslagna lagen ora
förfarandet i förvaltningsdomstol slämraer väl överens med de synpunkler jag nu
har anlagt. Den principiella uppläggningen av lagen bar också nästan utan
undanlag godtagils vid remissbehandlingen. Enligt rain mening bör således
lagsliftning ske i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. På det
lagtekniska planet vill jag dock föreslå elt par ändringar av mera
genomgripande betydelse i förhållande till förslaget. Härvid har jag fäst särskild
vikt vid atl reglerna om förfarandet i förvaltningsdomstol blir så
lättillgängliga som möjligt för den rätlssökande allmänheten. Målet bör vara
att en lagstiftning om förvaltningsdomstolsprocessen skall ge den enskilde
klargörande besked på de punkter sora är väsentliga för hans raöjligheter att
hos domstolen ta till vara sin rätt.
I
enlighet med vad jag nu har sagt finner jag i likhet med flera remissinstanser,
att den föreslagna lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol bör kompletteras
med regler om ingivande av handling, parts aktinsyn, besvärsrätt och
besvärstid. Till grund för promeraorieförslaget ligger tanken att
förvaltningslagens bestäraraelser i dessa äranen skall gälla också hos förvaltningsdomstolarna.
Enligt min mening är det atl föredra att förvaltningslagen gäller uteslutande
hos förvaltningsmyndighet. Redan av delta skäl bör således regler i
ifrågavarande ämnen ingå även i en lag om förfarandet i förvaltningsdomstol.
Liksom
elt flertal remissinstanser anser jag vidare att man bör sträva efter att i så
liten utsträckning som möjligt i lagen hänvisa till bestämmelser i RB. Det rör
sig eraellertid här om en besvärlig avvägning. Synpunkten atl lagreglerna
skall vara lättillgängliga för den rättssökande allmänheten talar både för att
man försöker undvika hänvisningar lill RB och för alt man genom sådana
hänvisningar försöker motverka att lagen blir alltför omfångsrik. Emellertid
bör man i större utsträckning än som skett i lagförslaget begränsa
hänvisningarna till att gälla frågor, som är av mera perifert intresse för de
enskilda rättssökandena, och på så sätt göra de från deras synpunkt centrala
reglerna mera lättillgängliga.
Slutligen
vill jag föreslå att ett par bestämraelser, som har tagits in i det lill
lagrådet redan remitterade förslagel till lag om allmänna förvaltningsdomstolar,
flyttas över lill den lag som skall reglera förfarandet i för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 19-71 293
valtningsdomstol. Jag avser här i första hand
bestämmelserna om prövningstillstånd. Härigenom tillgodoser man kritiken i ett
remissyttrande mot att huvudbestämmelserna i ämnet får sin plats i lagen om
allraänna förvaltningsdomstolar, medan vissa därtill anslutande bestämmelser
tas in i förfarandelagen. Vidare anser jag lämpligt att regleringen av jäv mot
domare ges i förfarandelagen. Vad jag nu sagt föranleder vissa ändringar i
förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, vilka kan beakias på
proposilionsstadiet.
Om den föreslagna lagen om förfarandet i
förvaltningsdomstol kompletteras i de hänseenden jag nu har angett, kan man
uppnå den enligt min raening fördelaktiga lagtekniska lösningen alt alla
bestämmelser, som är av någon större betydelse för enskild som för talan i
förvaltningsdomstol, samlas i en lag. Den föreslagna lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar kommer då, liksom den föreslagna lagen om skatterätt ocb
länsrätt, atl innehålla regler som i försia hand har betydelse för domstolen
själv och endasl är av mera periferi intresse från partemas synpunkl.
Den i departementsproraeraorian föreslagna benämningen på
lagen »Lag ora förfarandet i förvaltningsdomstol» har kritiserats mot bakgrund
av att lagen inte har gjorts tillämplig hos försäkringsdomstolen. Jag anser
denna kritik befogad. Med hänsyn härtill bör man enligt min mening försöka
finna en benämning sora inte ger intryck för att lagen gäller hos samtliga
förvaltningsdorastolar. Även ora ordel »process» i olika sammanställningar
hittills inte har ansetts tillhöra gängse lagspråk, anser jag att raan inte bör
väja för en lagrubrik, vari delta ord ingår, om man därigenom kan beakta
kritiken och dessutom skapa en kort men ändå uttrycksfull beteckning. Ordel
»process» torde också ha en mera neutral, och därför för förvallningsrättskipningens
del lämpligare klang än t. ex. »rättegång». En beteckning innehållande ordet
»förfarande» torde vid användning av förkortning i praktiskt bruk innebära risk
för förväxling med förvaltningslagen, som ju också är en förfarandelag. Jag
föreslår därför att lagen ges namnet »Förvaltningsprocesslag»,
Jag vill också något beröra den i en del remissyttranden
framkastade tanken atl man åtminstone på sikt bör föra samman en lag om
förfarandet i förvaltningsdomstol med annan lagstiftning rörande
förvaltningsdomstolarna, då i första hand lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar och lagen om skatterätt och länsrätt. En sådan åtgärd
skulle emellertid kunna leda tiU all lagreglerna blev raindre lättillgängliga
för de rättssökande. Jag anser därför att frågan härom bör anstå åtminstone
till dess viss erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningens tillärapning.
294 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Samordning
med andra författningar
I
samband med utarbetandet av förvaltningslagen bar inom jusliliedepartemenlel i
samverkan med övriga departement förelagils en genomgång av ett antal
författningar som berör olika förvaltningsområden. Syftet med denna genomgång
har varit flerfaldigt.
Etl
huvudsyfte har varit all få en samlad bild av den nuvarande lagstiftningen på
ett antal belydelsefulla förvaltningsområden av starkt skiftande karaktär. Vid
utarbetandet av en förvaltningslag är det nämligen nödvändigt all på varje
punkt övertyga sig om att de bestämmelser som avses inflyta i lagen inte
passar bara på något eller några få huvudområden, som kanske har dominerat
diskussionen under lagstiftningsarbetets fortgång, utan är i huvudsak väl
lämpade för de allra flesta av de många områden på vilka
förvaltningsmyndigheterna är verksamma. Under arbetets gång har därför
oupphörligt jämförelser gjorts mellan de tilltänkta beslämraelserna i
förvaltningslagen och de förfaranderegler som finns i specialförfattningar på
skilda områden. Genom denna arbetsmetod har så goda garanlier som möjligt
erhållits för alt den förvaltningslag som nu läggs fram inte blott teoretiskt
ulan också i praktiken kan fylla uppgiften att med vissa undantag vara en
förfarandelag för hela den offentliga förvaltningen.
Författningsgenomgången
har haft också ett annat syfte. Som jag närmare skall beröra i det följande är
förvaltningslagen konstruerad på det sättet atl, om en lag eller en författning
sora beslutals av Kungl. Maj:t eller riksdagen innehåller en bestäraraelse
sora avviker från föreskrifterna i förvaltningslagen, den avvikande
bestämmelsen skall gälla. Redan i det föregående har jag nämnt all de
förfaranderegler, som nu finns i spridda förvallningsrättsliga författningar,
inte har någon enhetlig prägel utan till både omfattning och innehåll företer
belydande olikheter. I en del fall beror skiljaktigheterna på att de
förhållanden som regleras är av högst olika art och av skiftande betydelse för
medborgarna. 1 andra fall är det myckel svårt att finna en rationell grund för
alt olika förfaranderegler uppställts. Från såväl rättssäkerhets- som
effektivitetssynpunkter är del önskvärt alt förfarandebestämmelserna inora den
offentliga förvaltningen i vidast möjliga utsträckning är enhetliga. De
bestämmelser, som efter grundliga förarbeten nu tas in i förvaltningslagen, bör
därför så snart det är praktiskt raöjligt få slå igenom inom i princip hela den
offenlliga förvaltningen. Målet synes böra vara alt en reglering som avviker
från den i förvaltningslagen föreskrivna bör godtas bara i den mån särskilda
förhållanden skapar behov av en avvikande ordning. En sådan harmonisering av
förfarandebestämmelserna på det förvaltningsrättsliga området kan inte
åstadkommas utan att ändringar sker i slort antal författningar. Den
författningsgenomgång som nu har gjorts har även haft syftet alt vara ett led i
denna harmonisering. Harmoniseringen kan ske på olika sätt. Innehåller en
specialförfattning
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 197i 295
föreskrifter
i etl ämne som är reglerat i förvaltningslagen och finns det inte behov av en
innehållsmässigt sett annan reglering än den som ges i förvaltningslagen, kan
harmoniseringen genomföras antingen på det sättet alt beslämmelserna i
specialförfattningen upphävs eller på del sättet att i specialförfattningen
meddelas samma regler som i förvaltningslagen. Man kan också tänka sig
konstruktionen att en erinran ora alt bestämmelser i ämnet finns i
förvaltningslagen tas in i specialförfattningen.
Avsikten
är atl förvaltningslagen i fortsättningen skall vara det grundläggande
lagverket i fråga om förfarandet i ärenden hos offentlig förvaltningsmyndighet.
Såväl enskilda som myndigheter skall bibringas insikt om att så är
förhållandel. Mol denna bakgrund bör del i allmänhet inte koraraa i fråga alt
göra barmoniseringen på det sättet alt förvaltningslagens regler upprepas i en
specialförfattning. En sådan metod skulle f. ö. medföra myckel onödigt arbete,
om man i framliden vill jämka någon av förvaltningslagens regler. Åsyftas inte
en annan reglering än den som förvaltningslagen innehåller, bör
harmoniseringen normalt genomföras på del sättet atl man upphäver de bestämmelser
i ämnet, som nu finns i specialförfattningar. Är det fråga om en ny
författning, bör i den inte las in några bestämmelser av ifrågavarande
innehåll. Detla är den metod som har kommit lill användning vid annan
lagstiftning av denna typ, såsom besvärstidslagen och delgivningslagen. Vad jag
nu bar sagt innebär alltså att jag inte delar den uppfattning som har kommil
till uttryck i etl par remissyttranden, att man i vissa fall bör ba identiska
regler i förvaltningslagen och i specialförfattning.
Den
nu angivna barmoniseringsmetoden kan emellertid inte tillämpas undantagslöst.
En specialförfaltning kan vara utformad på sådant sätl att det möter
svårigheter all stryka en förfarandebestämmelsc som i sak överensstämmer med
förvaltningslagens regler, därför alt bestämmelsen är sammanlänkad med
avvikande eller kompletterande regler som behövs på del ifrågavarande områdel.
Om harmoniseringen genomfördes fullt ut enligt nyssnämnda metod, skulle del i
sådana fall bli nödvändigl med en grundlig omarbetning av specialförfaltningen.
Det finns därför i vissa fall av denna typ anledning att inte göra alltför
djupgående ingrepp i existerande författningar.
Till
förmån för metoden alt ta bort förfarandebestämmelser i en specialförfaltning
och ersätta dem med en erinran om förvaltningslagens regler i ämnet kan
åberopas att läsaren av specialförfattningen härigenom får en påminnelse om
förvaltningslagens existens. Under den närmaste tiden efter förvaltningslagens
införande kan kanske en sådan påminnelse vara av värde. På sikt bör man
emellertid kunna förutsätta all förvaltningslagen blir så känd av enskilda och
myndigheter att en erinran om lagens förhandenvaro framstår som helt onödig.
Vill man inte godta denna uppfattning, blir konsekvensen att en erinran ora förvaltningslagen
bör tas in i varje författ-
296 Kungl Maj.-ts proposition nr 30 är
1971
ning som reglerar ärenden i vilka en tillämpning av
förvaltningslagen kan komma i fråga. Detta skulle vara etl oerhört omfattande
lagstiftningsprogram. Vidtas lämpliga åtgärder för alt informera myndigheter
och allmänhet om förvaltningslagens syfle och innehåll, lorde i regel
anledning inte finnas alt belasta specialförfatlningarna i olika ämnen med
erinringar om att tillämpliga förfarandebestämmelser finns i förvaltningslagen.
Vad jag nu har sagt innebär inte atl det enligt min mening
aldrig är lärapligt alt i en specialförfaltning ta in en erinran om
förvaltningslagens bestämmelser. Om en författning inom ett visst område på
någon punkt innehåller en beslämmelse, som antingen avviker från
för\'altningslagens regler eller bibehållits på grund av silt sakliga samband
med andra föreskrifter i specialförfaltningen, kan det ibland framstå som
oklart, huruvida regleringen i specialförfaltningen är uttömmande eller suppleras
av förvaltningslagens bestämmelser. För alt undanröja en sådan oklarhet kan
det vara ändamålsenligt all i specialförfaltningen rycka in en erinran om att i
angivet hänseende föreskrift finns i förvaltningslagen. Den
författningsge-nomgång som har företagits har också haft till syfle alt genom
sådana förtydliganden undanröja oklarheter av nyssnämnda typ. Jag vill
emellertid framhålla alt det inte är möjligt all på förhand förutse alla
tolkningsproblem som kan uppstå. Det är därför ej osannolikt all sedan
erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningen ytterligare förtydliganden i
specialförfatlningarna kan visa sig önskvärda.
Förvaltningslagen nödvändiggör också ändringar av annan
typ i författningar på olika oraråden. Om en författning i dag inte reglerar
en viss förfarandefråga men förvaltningslagen innehåller tillämpliga
bestämmelser i ämnet, kommer efter ell antagande av förvaltningslagen dennas
regler att gälla, om inte någon undanlagsföreskrift meddelas.
Förvaltningslagens regler kan emellertid inte passa för alla rättsområden. På
vissa områden är undantag i skärpande eller mildrande riktning av behovet
påkallade. Det i förvaltningslagen angivna tillämpningsområdet för lagens
cenlrala bestämmelser om kommunikation, beslutsmotivering m. m. passar inte
heller im-dantagslöst utan kan i vissa fall behöva förskjutas genora
bestämmelse i specialförfattning. Den företagna förfatlningsgenomgången bar bl.
a. haft till syfte atl klarlägga i vilken utsträckning ändringar av detta slag
behövs i författningar på skilda oraråden. Jag vill tillägga all behovet härav
har visat sig vara täraligen begränsat. Av detla framgår att förvaltningslagen
lorde mycket väl motsvara målsättningen att den skall utgöra den grundläggande
regleringen av förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna.
Genomgången har visat att i vissa fall tillkomsten av
förvaltningslagen medför behov av ändringar och klarlägganden även i andra
avseenden än som antytts i det föregående. Som exempel vill jag nämna att det
framstår som oklart, huruvida försäkringsrådet och statens hyresråd skall
betraktas som offentliga förvaltningsmyndigheter, på vilka förvaltnings
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 297
lagen
är tiUämplig, eller som förvaltningsdomstolar, vilkas huvudsakliga verksarahet
faller utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. Skäl kan anföras för
såväl den ena som den andra uppfattningen. Jag vill för min del fästa särskilt
avseende vid alt i lagen (1955: 261) om avstängning av domare försäkringsrådet
och hyresrådet likställs med regeringsrätten och kammarrätten och betecknas
sora särskilda dorastolar. Med hänsyn härtill har jag intagit den ståndpunkten
all både försäkringsrådet och hyresrådet vid utövningen av sin huvudsakliga
verksarahet faller utanför förvaltningslagens tiUämpningsoraråde. Anledning
kan emellertid finnas att överväga atl för dessa myndigheters del föreskriva
att de aUmänna förfarandereglema helt eller delvis skall äga motsvarande
lillämpning. Till frågan huruvida sådan föreskrift bör meddelas beträffande försäkringsrådet
återkommer jag i det följande.
I
det föregående har jag behandlat samordningen mellan förvaltningslagen och
specialförfattningar på olika områden. Detta är eraellertid inte den enda
samordning sora är aktuell i samraanhanget.
Den
företagna författningsgenomgången har även haft till syfte att ge viss
vägledning för utformningen av förvaltningsprocesslagen och att klarlägga
vilka harraoniserings- och andra samordningsfrågor som måste lösas på grund av
den lagens tillkomst. 1 linje med vad som föreslagits beträffande
förvaltningslagen skall förvaltningsprocesslagen tUlärapas bara om annat ej
föreskrivits i lag eller i författning som beslutals av Kungl. Maj:t. Denna
konstruktion gör atl de samordningsfrågor, sora uppstår vid ett antagande av förvaltningsprocesslagen,
till största delen är av samraa natur som de i det föregående berörda frågor,
vilka möter vid en samordning av förvaltningslagen och specialförfattningarna.
Samordningsproblemen med anledning av förvaltningsprocesslagen är emellertid
inte lika vittomfattande, därför att elt mindre anlal författningar berörs av
denna samordning än av samordningen mellan specialförfatlningarna och
förvaltningslagen. Härtill kommer att i vissa avseenden processlagen i mindre
utsträckning än förvaltningslagen för med sig ett behov av klarlägganden i
specialförfatlningarna. Detla beror på att förvallningsprocesslagens
tillämpningsområde är exakt bestämt, medan tillämpningsområdet för
förvaltningslagen måste anges i mer allmänna ordalag.
I
de författningar från olika förvaltningsområden som nu genomgåtts har i första
hand sådana ändringar gjorts som behövs på gnmd av förvaltningslagens och
förvallningsprocesslagens tillkomst. Det har emellertid synts praktiskt att
samtidigt göra de ändringar i författningama som krävs på grund av den
länsstyrelsereform, som enligt principbeslut av riksdagen är avsedd alt träda i
kraft den 1 juli 1971 och som innebär bl. a. att i anslutning till
länsslyrelsema inrättas länsrätter och länsskatterätter. Också vissa ändringar
av i huvudsak redaktionell natur har gjorts i en del av författningarna i
fråga.
lOf11564
298 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
Hittills har inemot 50 specialförfattningar gåtts igenom.
Härvid har valts ut författningar från mycket skiftande områden för att en god
vägledning för förvaltningslagens och förvallningsprocesslagens utformning och
en allsidig belysning av samordningsproblemen skall erhållas. Jag har sett det
som särskilt angeläget att la med en rik provkarta av författningar, vilkas
tillämpning i första instans väsentligen ankomraer på personer utan juridisk
utbildning. Den gjorda förfatlningsgenomgången har varit så orafattande atl
den enligt min mening utgör en säker grund för ställningstagandet till
förslagen till förvaltningslag och förvaltningsprocesslag. De ändringar i
författningar på olika områden, som jag nu föreslår, kräver saratliga
riksdagens medverkan.
Förfatlningsgenomgången inom justitiedepartementet är inte
avslutad i och med detta. Jag räknar med atl ganska snart kunna anmäla förslag
till ändringar i ytterligare ell antal författningar med förvaltningsrättsligt
innehåll, vilka har tillkoramil under riksdagens medverkan. Förvaltningslagen
och förvaltningsprocesslagen aktualiserar emellertid även vissa författningsändringar
på andra områden än förvaltningsområdet. Bl. a. finns anledning att överväga
huruvida inte i anslutning lill den lagstiftning, som nu föreslås, vissa
ändringar bör göras i RB. Härtill avser jag atl återkomma i ett senare
sammanhang.
De författningsförslag, som sålunda utarbetats eller
förbereds inom justitiedepartementet, är inte de enda som behöver komma till
stånd, ora förslagen till förvaltningslag och förvaltningsprocesslag antas.
Ändringar bör också göras i ell antal andra författningar. Detta gäller både
författningar som har beslutals av Kungl. Maj:t och författningar som
tillkommit under medverkan av riksdagen. Vid utarbetande av dessa
författningsförslag bör de författningsförslag, som jag nu lägger fram, kunna
tjäna som vägledning. I enlighet härmed kommer bl. a. förslag till behövliga
ändringar i taxerings-förordningen och andra författningar på skatteväsendets
område att senare anmälas av chefen för finansdepartementet.
Man kan sålunda räkna med att när förvaltningslagen och
förvaltningsprocesslagen träder i kraft, en genomgång har skell av samtliga
viktigare specialförfattningar som berörs av den nya förfarandelagstiftningen.
Såvitt angår övriga författningar torde det vara tillräckligt att de i
samordningssyfte ses över när i annat sammanhang ändring av författningarna
aktualiseras.
Med anledning av påpekanden från ÖB och försvarets
civilförvaltning vill jag framhålla, att behovet av avvikande regler som skall
gälla under krig och därmed jämförbara förhållanden bör tillgodoses i andra
författningar än förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. I den mån
sådana regler inte redan har meddelals torde frågan därom få las upp särskilt.
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 299
Upprättade
författningsförslag
I
enlighel raed det anförda har inom justitiedeparteraentel upprättals förslag
till
1) förvaltningslag,
2) förvaltningsprocesslag,
3) lag ora ändring i föräldrabalken,
4) lag ora ändring i jordförvärvslagen (1965:290),
5) lag ora ändring i lagen (1970: 998) om
arrendenämnder och hyresnämnder,
6) lag om ändring i brottsbalken,
7) lag ora ändring i lagen (1964:541) om behandling i
fångvårdsanstall,
8) lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete
raed Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.
m.,
9) lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkan
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
10) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,
11) lag ora ändring i byggnadslagen (1947:385),
12) lag ora ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag,
13) lag ora ändring i skollagen (1962:319),
14) lag ora ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska
föreningar,
15) lag ora ändring i lagen (1954: 243) om
yrkesskadeförsäkring,
16) lag om ändring i lagen (1961:257) om besvär över
försäkringsrådels beslul,
17) lag om ändring i allmänna förfogandelagen
(1954:279),
18) lag om ändring i rekvisitionslagen (1942:583),
19) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen
(1954:280),
20) lag om ändring i lagen (1954: 579) om
nykterhetsvård,
21) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna
sammankomster,
22) lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97),
23) lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän
försäkring,
24) lag om ändring i namnlagen (1963:521),
25) lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274),
26) lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
27) lag om ändring i lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
28) lag om ändring i patentlagen (1967:837),
29) lag om ändring i mönslerskyddslagen (1970:485),
30) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),
31) lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning tiU
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eUer
behandling,
32) lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988),
300 Kungl. Maj.-ts proposUion nr 30 år
1971
33)
lag om ändring
i familjebidragsförordningen (1946:99),
34)
lag om ändring
i förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifler,
35)
lag ora
ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder,
36)
lag om ändring
i kommunallagen (1953:753),
37)
lag om ändring
i kommunallagen (1957:50) för Stockholm,
38)
lag om ändring
i lagen (1961:436) om församlingsslyrelse,
39)
lag om ändring
i landstingslagen (1954:319),
40)
lag om ändring
i militärersältningsförordningen (1950:261),
41)
lag om ändring
i lagen (1956: 2) om socialhjälp,
42)
lag om ändring
i sjukvårdslagen (1962:242),
43)
lag om ändring
i folkbokföringsförordningen (1967: 198),
44)
lag om ändring
i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. ra.,
45)
kungörelse om
ändring i vägtrafikförordningen (1951:648),
46)
kungörelse om
ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesraässig automobillrafik
ra. ra.,
47)
kungörelse om
ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) och
48) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663).
Förslagen fogas till statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga 3.
Författningsförslagen
1. Förslaget tUl förvaltningslag
Den nu föreslagna förvaltningslagens disposition stämmer i
stort sett överens med den indelning av lagen som förordas av arbetsgruppen.
Vissa ändringar har emellertid gjorts. För att göra lagen så enkel och lättöverskådlig
som möjligt har alla bestäraraelser om dess tillämpningsområde samlats i de tre
inledande paragraferna under rubriken Lagens tillämpningsområde. Paragraferna
motsvarar 13 och 13 §§ arbetsgruppens lagförslag. Lagens innehåll har i övrigt
delats upp i två avsnitt, I det försia med rubriken Allmänna bestämmelser
ingår regler om jäv (4 och 5 §§), ombud (6 §), den tidpunkt då handling skall
anses ha kommit in till myndighet (7 §), vägledning av sökande (8 §), tolk (9
§), remiss (10 §), besvär (11 och 12 §§) och inhibition (13 §), Paragraferna
motsvarar 5, 812, 14, 2023 och 25 §§ arbetsgruppens lagförslag, I ett andra
avsnitt, rubricerat SärskUda bestämmelser, ingår de bestämmelser som är avsedda
att tillärapas bara i ärenden där det är fråga om myndighetsutövning mot
enskild. Till denna kategori hör reglema om parts rätt till insyn i det
material som har tillförts ett ärende (14 och 20 §§), kommunikation (15 §),
rätt att muntligen lämna uppgift tiU myndighet (16 §), raotivering av beslut (17
§), underrättelse om
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 301
beslut (18 §) och rättelse av förbiseendefel i beslut (19
§), Paragraferna motsvarar 6, 7 och 1518 §§ arbetsgruppens förslag.
Som har
påpekats tidigare har i det nu framlagda förslaget till förvaltningslag inte
lagits med några direkta motsvarigheter till följande bestämmelser i
arbetsgruppens lagförslag, nämligen 4 § (definitioner av begreppen part och
slutligt beslut), 19 § (besluts överklagbarhet) och 24 § (besvärsärendes
beredning). Orsakerna härtill kommer jag alt beröra i anslutning tUl 11, 12, 14
och 15 §§ (jfr även 5 § fjärde siycket och 6 § tredje stycket).
I fråga om de särskilda paragraferna i förvaltningslagen
har gjorts åtskilliga ändringar av både saklig och forn>ell natur i
förhållande till arbetsgruppens lagförslag. I sina grunddrag bygger emellertid
flertalet bestämmelser på del förslaget.
Lagens tillämpningsområde
1 och 2 §§
I 1 § ges grundläggande bestämmelser om förvaltningslagens
tillärap-ningsområde och dess förhållande till avvikande bestämmelser i specialförfattningar.
I 2 § upptas undantagsregler beträffande vissa offentliga
förvaltningsmyndigheter. Paragraferna motsvarar 13 och 13 §§ (13 § såvitt
avser lagens tillärapning i koraraunala självstyrelseärenden) arbetsgruppens
lagförslag.
Nuvarande
ordning. Som har påpekats tidigare är del bara elt fåtal frågor på
förvaltningsförfarandets område som hittills har blivit föremål för reglering i
författningar med räckvidd över hela den offenlliga förvaltningen. Enligt 1 §
första stycket 1946 års lag ora rätt att sända in handlingar raed posten skall
lagen tillämpas när handling skall ges in till stats- eller kommunalrayndighet.
Med slatsrayndighet förstås enligt andra stycket sararaa paragraf alla till
siatens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner
och komraittéer. Från lagens tillämpning är dock undantagna riksdagen och
allmänt kyrkomöte liksom deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade,
revisorer, ombudsmän och verk (3 §). Lagen äger inte heller tillärapning i fall
då föreskrifterna i 33 kap. 3 § RB skall gälla. Med kommunalrayndighet förstås
i lagen alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och
representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd,
kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och
inrättningar (1 § andra siycket).
Besvärstidslagen äger tillämpning vid talan mot beslut av
förvaltande myndighet. Sistnämnda uttryck återfanns före lagens tillkomst i förordningen
(1866: 81 s. 1) angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs
anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och
302 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
ämbetsverk. Som har nämnts tidigare gäller
besvärstidslagen endast om inte annat har föreskriviis i lag eller annan
författning.
Den delgivningslag som trätt i kraft den 1 januari 1971
reglerar förfarandel när enligt föreskrift i lag eller annan författning
delgivning skall ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet (1 §
delgivningslagen). Även delgivningslagens lillämpning är beroende av att
avvikande föreskrifter inte meddelats i annan författning.
Vad gäller de generella förfaranderegler som har
raeddelats i administrativ ordning kan erinras om att 1946 års servicecirkulär
är ställt till samtliga till statsförvaltningen hörande myndigheter och 1931
års cirkulär om remissers verkställande och besvarande till statens
förvaltande myndigheter.
Arbetsgruppen. Enligt 1 § arbetsgruppens lagförslag skall
lagen om annat inte föreskrivits i lag eller i annan författning, som
utfärdats av Kungl. Maj:t tillämpas i ärende bos statlig eller koraraunal
myndighet med de begränsningar som anges i 2, 3 och 13 §§. Genom att använda begreppet
ärende avskiljer arbetsgruppen sådan offentlig verksamhet sora är att hänföra
till kategorin faktiskt handlande. Någon definition av ärendebegreppet anser
gruppen inte böra tas in i lagen. Av dennas allmänna karaktär och av rent
språkliga grunder följer så tydligt som behövs vad som är alt uppfatta som
ärende. Avgränsningen i 2 § görs visserligen så, alt bara ärenden som enligt
gängse språkbruk utgör förvaltningsärenden blir hänförliga under lagen, men
ordet förvaltningsärende behöver enligt arbetsgruppens mening för den skull
inte användas i lagtexten. Redan av lagens rubrik framgår nämligen alt del är
de administrativa ärendena som lagen handlar om.
I
överensslämmelse med besvärssakkunnigas förslag anser arbetsgruppen vidare att
lagens tillämpningsområde inte bör innesluta förvaltningsverksamhet hos
privaträttsliga organ eller andra offentligrättsliga organ än myndigheter. Med
en sådan gränsdragning utesluts inte att förvaltningslagen genom särskilda
föreskrifter på annat håll sätts i kraft också för andra ärenden, t. ex. ärende
hos försäkringskassa. Arbetsgruppen diskuterar i sammanhanget om lagen bör
innehålla en definition av begreppet myndighet och erinrar om att
offentlighetskoramiltén i sitl förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen (SOU 1%6: 60 s. 12 och 130) definierat myndighet såsom
varje statligt eller koraraunalt organ som har att fatta beslut självständigt.
Enligt arbetsgruppens mening är det främst tillhörigheten till den statliga
eller kommunala organisationen som är av intresse, när det gäller att bestämma
förvaltningslagens giltighetsområde. Väsentligast är att hålla gränsen klar
mot statliga och kommunala bolag, stiftelser och andra från nämnda organisation
fristående, självständiga rättssubjekt. Däremot behöver det inte klargöras ora
en arbetsenhet inom viss myndighets organisation i det enskilda fallel
uppträder som självständig myndighet eller företräder en större enhet, t. ex,
om kammar-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 ar 1977 303
advokalfiskalen
uppträder på eget ämbetes vägnar eUer på kammarkollegiets eller om en
länsskolinspektör uppträder på sitt ämbetes vägnar eller på länsskolnämndens.
Arbetsgruppen anser med hänsyn härtill att en definition i överensslämmelse
med offentlighetskoraraitténs förslag kan undvaras i förvaltningslagen. Det
bör räcka raed att ordet myndighet ges den förtydligande bestämningen »statlig
eller kommunal». Med kommunal åsyftas då inte bara de borgerliga
primärkoraraunerna ulan också kyrko- och landslingskoramunema saral
specialkommuner ra. m. Med anledning av elt påpekande av kontrollstyrelsen vid
remissbehandlingen av besvärssakkunnigas betänkande uttalar arbetsgruppen som
sin åsikt att energiskattenämnden och de rådgivande nämnderna i
rusdrycksförsäljningsfrågor får anses ingå i den statliga organisationen och
därför svårligen kan betraktas som annal än myndigheter. Sådana organ sora
varudeklaralionsnämnden och reklamalionsnämnden står däremot fria från den
statliga organisationen och torde därför inte kunna betraktas sora
rayndigheter. Arbetsgruppen frarahåller också all, ora en tjänsteraän i ett
statligt eller kommunalt bolag eller hos annat subjekt än en myndighet
förordnas att »förrätta ämbete eller tjänsteärende» (20 kap. 12 §
brottsbalken), han därmed kan få ställning sora ett självständigt statligt
respektive kommunalt organ, dvs. som myndighet. De hos Aktiebolaget Svensk
bilprovning anställda besiktningsmännen utgör exempel härpå.
Arbetsgruppen
anser att besvärssakkunnigas tanke att ge de allmänna reglerna om
förvaltningsförfarandet särskUd rättslig tyngd och slabilitel genom vad sora
skulle kunna kallas civillagsskydd (jfr SOU 1964:27 s. 130) är värd alll
beaktande. Enligt arbetsgruppens raening går det dock inte att se bort från de
praktiska svårigheter som skulle vållas genom alt avvikande föreskrifter inte
skulle kunna meddelas i administrativ ordning. Försiktigheten bjuder därför all
del åtminstone i det inledande skedet av en förvaltningslags tillämpning lämnas
möjlighet alt också i adminislraliv väg raeddela förfarandeföreskrifler sora
avviker från lagens bestämmelser. Rätten atl meddela avvikande föreskrifter bör
dock vara förbehållen Kungl. Maj:l. Centrala ämbetsverk och andra förvaltningsmyndigheter
bör inte ha denna kompetens. Ett särskilt skäl härtill är alt Kungl. Maj:ts men
inte förvaltningsmyndigheternas normgivning är underkastad riksdagskontroll
genom konstitutionsutskottet. Det kan förutsättas att utskottet vid sin
granskning av statsrådsprotokollet ägnar särskild uppmärksamhet åt atl sådana
medborgerliga rättigheter som förvaltningslagen avses skapa inte utan vägande
skäl sätts ur spel genom avvikande administrativa föreskrifter. Arbetsgruppen
föreslår därför att i 1 § förvaltningslagen skall tas in en föreskrift om alt
lagen skall tillämpas, om annat inte föreskrivits i lag eller i annan
författning, som utfärdats av Kungl. Maj:t.
Eftersom
förfaranderegler som kan finnas upptagna i kyrkolag eller kvarstående
prästerliga privilegier kommer atl gälla framför en lag om
304 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
förvaltningsförfarandet,
som inte berör del materieUa innehållet i kyrkolag eller sådana privilegier,
behövs enligt arbetsgruppens mening inte göras något särskilt undanlag för
ärenden om tillärapning av kyrkolag eller nämnda privilegier.
I
2 § arbetsgruppens lagförslag görs en uppräkning av vissa statliga och
kommunala myndigheter, hos vilka förvaltningslagen inte skall gälla. I lik-hel
med vad som föreslagits av besvärssakkunniga undantas riksdagen och allmänt
kyrkomöte från lagens tillämpningsområde (punkt a). Någol undantag föreslås
däremot inte beträffande de organ som hör lill eller lyder under dessa
beslutande församlingar. Arbetsgruppen pekar härvidlag på atl besvärstidslagen
råder också inom riksdagsförvallningen (KBaU 1966: 3 s. 5). Vidare erinras om
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om förslag till
lagändring angående prövning av besvär över vissa beslut inom
riksdagsförvaltningen (KBaU 1966: 2 s. 12 och 39, rskr 1966: 366; jfr prop.
1970:23, BaU 39, rskr 332, SFS 279). YilerUgare nämns att 1946 års lag om rätt
alt sända in handlingar med poslen visserligen uttryckligen angetts ej gälla
inora riksdagsförvaltningen raen att den i avsaknad av särskilda föreskrifter
i berörda ämnen för riksdagsorganen kommit alt tillämpas analogivis där.
Enligt arbetsgruppens åsikt leder dessa omständigheter sammantagna till
antagande att något konstitutionellt hinder inte kan anses möta mot att
förvaltningsförfarandet hos riksdagens och allraänt kyrkomötes administrativa
organ regleras genom en sådan lag sora förvaltningslagen. Arbetsgruppen
påpekar vidare att besvärssakkunniga tänkte sig att den av dem föreslagna lagen
om förvaltningsförfarandet skulle sältas i kraft för riksdagsförvaltningen
genom en särskild reglementarisk föreskrift. Om det är sakligt motiverat att
ge förvaltningslagen tillämpning på riksdagsförvaltningen, torde emellertid
denna omväg vara onödig. Eftersom sådan saklig motivering måste anses
föreligga, bör därför inte göras något undantag från lagens tillämpningsområde
beträffande riksdagens och allmänt kyrkomötes administrativa organ.
I
fråga om lagens tillämpning hos koraraunala myndigheter erinrar arbetsgruppen
om atl den förhärskande meningen bland de instanser som yttrat sig över
besvärssakkunnigas förslag varit atl lagen skall gäUa också hos dessa
myndigheter. Arbetsgruppen anser det böra betonas att de kommunala
myndigheterna är de organ, med vilka den enskUde oftast kommer i kontakt, och
atl dessa i åtskilliga fall anförtrotts alt handlägga ärenden angående frågor
av den allra största betydelse för honora. Gruppen påpekar vidare att dessa
rayndigheter i mindre utsträckning än t. ex. länsstyrelserna har del i den
förvaltningsrättsliga tradition sora borgar för en handläggning som tillgodoser
enskilds rättssäkerhet i önskvärd omfattning. Behovet av vägledande
förfaranderegler ger sig till följd härav kanske starkast till
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 305
känna just här. Det är därför särskilt angeläget att lagen
blir tillämpUg på såväl det primär- som det sekundärkommunala planet.
Arbetsgruppen
anser emellertid vissa begränsningar i fråga om lagens lillämpning nödvändiga
till förmån för den kommunala självstyrelsen. Där kommunallagarna har
handläggningsregler bör dessa och inte förvaltningslagens gälla. Remiss- och
jävsreglerna anförs som exempel. Även ora förvaltningslagen formellt görs
tillämplig på självslyrelseärendena, blir den därför reellt endast i begränsad
omfattning alt tillämpa i sådana ärenden redan av nu nämnda skäl. Arbetsgruppen
föreslår vidare att lagens tillämpning i komraunala självstyrelseärenden
begränsas i ytterligare två avseenden. Gruppen påpekar sålunda atl enighet har
rått om att en sådan lag som den av besvärssakkunniga föreslagna inte skall
gälla hos beslutande kommunal församling. Omläggningen lUl en kort
förfarandelag inverkar inte på detla ställningstagande. Ett uttryckligt
undantag bör därför tas in i förvaltningslagen beträffande beslutande
koraraunal församling (2 § b). Att med sådan församling skall förslås också kyrkokommunal
församling liksom landstingsmöte behöver inte näranas särskilt. Man bör
emellertid' inte stanna vid det nu angivna undantaget, framhåller arbetsgruppen
vidare. Som förordats i många remissyttranden över besvärssakkunnigas förslag
bör hela den sektor av kommunalförvaltningen som inte regleras annorstädes än
i kommunallagarna, dvs. den oreglerade kommunalförvaltningen/, undantas från
tillämpningen av de bestämmelser i förvaltningslagen som bara är avsedda att
gälla i de ärenden som ar/etsgruppen kallar förvallningsrättsliga partsärenden
(1421 §§), dvs. ärenden om myndighetsutövning raot enskild. Arbetsgruppen
föreslår i enlighet härmed alt sistnämnda bestämmelser inte skall gälla i
ärenden angående sak som avgörs genom beslut, som överklagas genom
kommunalbesvär (13 § andra punklen).
Eftersom förvaltningslagen i princip inte är avsedd att
tillämpas hos förvaltningsdomstol, när sådan domstol prövar besvär över
förvaltningsmyndighets beslut, bör den enligt arbetsgruppens mening inte
heller gälla hos hovrätt eller högsta domstolen, när sådan domstol prövar
administrativa besvär. Lagen bör inte heller göras tillämplig hos allmän
domstol i s. k. rältsvårdsärenden och i andra domstolsärenden. Där bör som
hittills RB och den särskilda lagen om handläggning av domstolsärenden lända
lill efterrättelse. Arbetsgruppen föreslår därför att ett uttryckligt undanlag
görs beträffande allmänna och särskilda domstolar (2 § c). Med domstol
likställer arbetsgruppen konkursdomare, inskrivningsdomare, ägodelnings-domare,
vattenrättsdomare, »domaren» (dvs, häradshövding eller borgmästare) och annat
domarämbete, när det beslutar självständigt. De som domstolar och domare
uppräknade dorastolarna och domarna fullgör emellertid inte bara dömande
funktioner utan också förvaltande i ärenden angående domstolsväsendets
administration m, m. När de fungerar i den sist-
306 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
nämnda egenskapen av förvallande myndigheter, bör
förvaltningslagen enligt arbetsgruppens uppfattning lända till efterrättelse i
likhet med vad som nu är fallet beträffande besvärstidslagen. För atl klargöra
all del bara är när organen fullgör judiciella funktioner men inte under
utövningen av administrativa funktioner som handläggningen skall vara
undantagen från förvaltningslagen har som ytterligare beslämning av de dömande
organen tillfogats »i judicielll mål eller ärende». Sistnämnda ullryck är
enligt arbetsgmppen ett rent formellt begrepp raed uppgift att beteckna
domstols-uppgiften som sådan, I betänkandet påpekas att t. ex, disciplinär
bestraffning av tjänsteman hos hovrätt inte blir en judiciell sak, eftersom
domstolen där fullgör inte en judiciell utan en administrativ funktion. Den omständigheten
att bestraffningen består i alt hovrätten »dömer» tjänstemannen lill
disciplinstraff inverkar inte på klassificeringen, som blir rent formell till
sin karaktär.
Enligt arbetsgruppens mening kan någon fullt rationell
gräns mellan rättegång och förvaltningsförfarande inte erhållas, om inte från
tillämpningsområdet för förvaltningslagen avskils inte bara själva
rättegångsmålen och ärenden, som handläggs i en ordning som är förbunden med
rättegång, järate dorastolsärendena utan också ärenden i förfaranden som kan
mynna ut i, uigöra följd av eller eljest anknyta till rättegång. Från förvaltningslagens
tillämpningsområde bör därför undantas bl, a. utmätningsman och överexekutor (2
§ d). För att klargöra att det bara är när dessa organ fuUgör de för dem
typiska uppgifterna som lagen inte skall vara tillämplig anser arbetsgruppen
orden »i exekutivt mål eller ärende» böra tilläggas i lagtexten. Härigenom
kommer handläggningen av personalärenden, organisatoriska ärenden och andra
ärenden angående exekutionsväsendets administration att falla under
förvaltningslagen,
I 2 § e arbetsgruppens lagförslag görs vidare undantag för
åklagarmyndighet i dess egenskap av förundersökningsmyndighet i brottmål och
över huvud laget vid handläggning av ärende som avser brotts upptäckande och
beivrande. Förundersökningssak och annan sak om brotts upptäckande och
beivrande sammanfattas i betänkandet som mål eller ärende angående brott. Om
åklagarmyndighets handläggning tas undan från lagens tillämpning, bör enligt
arbetsgruppen också polismyndighets handläggning av motsvarande saker avskiljas
med hänsyn till det intima samband som råder däremellan, I enlighet härmed
anges att lagen inte skall gälla hos åklagar-eller polismyndighet i mål eller
ärende angående brott. Härmed avskils också JK:s, RÅ:s och JO:s åklagarärenden.
Tillsynsärenden berörs däremot inte direkt av undantaget. Med den definition
som ges av förvallningsrättsliga partsärenden (ärenden ora rayndighetsutövning
mot enskild) i 13 § arbetsgruppens lagförslag blir tillsynsärendena inte att
betrakta som sådana ärenden. Bestämmelserna i 1421 §§ blir därför inte
tillämpliga. Enligt arbetsgruppens mening möter inga betänkligheter mot att
512 §§ gäller
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 307
också i sådana ärenden. Del synes närmast vara till
allraän fördel ora så blir fallet. JK:s, RA:s
och JO:s tillsynsärenden har därför inte undantagits, I betänkandet
erinras ora all del i en del remissyttranden över besvärssakkunnigas förslag
även ifrågasattes undanlag belräffande vissa andra myndigheters verksamhet, t.
ex, lanlmäterirayndigheternas och taxeringsmyndigheternas. Arbetsgruppen
frarahåller på denna punkt alt lantmäterimyndigheternas verksarahet
visserligen är tämligen nära förbunden med domstolsverksamheten men knappast i
så hög grad att ett generellt undantag från förvaltningslagens tillämpning är
motiverat. Än mindre skäl föreligger för undanlagande av
taxeringsmyndigheternas verksamhei. Dessa och liknande områden bör enligt
arbetsgruppen oaktat sin detaljerade förfarandereglering i princip lyda under
förvaltningslagen. Specialregleringarna bör samordnas med lagens regler så alt
dessa blir basregler även för dessa förfaranden.
Enligt arbetsgruppens mening låter det sig knappast göra
alt reglera förvaltningsärendenas beredning i statsdeparlementen och
förfarandet i övrigt hos Kungl, Maj:l i statsrådet samtidigt med förfarandet
hos de underordnade myndigheterna utan så raånga inskränkningar och förbehåll,
att regleringen blir föga raeningsfuU utom vad gäller själva anhängiggörandet
av framställningar och besvär, I den mån grundlagen inte ger några anvisningar
om handläggningen, bör det i stället överlåtas åt praxis att utforma regler för
densamma. Det ligger i sakens natur att ledning i tillämpliga delar söks i en
förvaltningslag vilken följts under ärendets handläggning i föregående instans.
Mot bakgrund av vad nu anförts föreslår gruppen att såvitt nu är av intresse
av lagens regler endast 5 § (ingivande av handling), 6 och 7 §§ (partsinsyn),
22 § (besvärs ingivande och klagotid) och 23 § (prövning av besvär som kommit
in till fel instans) skall gälla hos Kungl, Maj:t i statsrådet. En bestämmelse
med sädan innebörd är upptagen i 3 § arbetsgruppens lagförslag. I fråga ora
lagens tillärapning hos Kungl. Maj:t i statsrådet anför arbetsgruppen
ytterligare följande. 1946 års lag om insändande av handling med poslen gäller
också när en handling skall ges in i ärende hos Kungl. Maj:t. Föreskrifterna i
5 § arbetsgruppens lagförslag bör överta den uppgift som 1946 års lag har. Det
sora föreslås i 6 och 7 §§ lagförslaget ora partsinsyn i utredningsraaterialet
är alt se som en påbyggnad på 39 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten
alt utbekomma allmänna handlingar (sekrelesslagen). Eftersom den lagen gäller
också i ärenden hos Kungl. Maj:t i statsrådet, bör 6 och 7 §§ gälla ocksä där.
1954 års besvärstidslag är tillämplig vid besvär hos Kungl. Maj:t. Bestämmelserna
i 22 och 23 §§ förvaltningslagen bör som arvtagare till besvärstidslagen gälla
ocksä vid besvär till Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt arbetsgruppens mening
är det naturligast att hänföra frågorna om besluts överklagbarhet och ora
besvärsräit (19 och 20 §§ gruppens lagförslag) till
308 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
förfarandet hos den rayndighet som meddelat beslutet.
Paragraferna härom skall i enlighet härraed tillämpas också vid t. ex. besvär
över länsstyrelses beslut hos Kungl. Maj:t i ärende som innefattar
myndighetsutövning mot enskild (förvaltningsrättsligt partsärende). Särskilt
påpekande härom i lagtexten anser arbetsgruppen inte behövligt. Arbetsgruppen
erinrar även om att någon begränsning av lagens tillämpning inte är tänkt
beträffande ärende hos departementschef, när han fungerar som myndighet med
självständig beslutsbefogenhet, såsom i personalärenden, ärenden om utlämnande
av allmän handling och ärenden om pass. Förvaltningslagen kommer till följd
härav också att gälla när tjänsteman i statsdepartement avgör
departementsärende med stöd av en i instruktion eller på annat sätt delegerad
beslutsbefogenhet.
Remissyttrandena. Huvudregeln i 1 § arbetsgruppens
lagförslag att lagen skall gälla i ärende hos statlig eller kommunal myndighei
godtas i allmänhet av remissinstanserna utan närmare kommentarer.
I några yttranden framställs önskemål om att begreppet
ärende skall definieras närmare i lagen. Svenska landstingsförbundet anser
inte all begreppet kan avgränsas tillfredsställande efler rent språkliga
grunder, eftersom dessa inte är enhetliga. Som ärende betecknas t. ex. enligt
21 § 2 mom. andra stycket landslingslagen (1954:319) alla de frågor sora
förekommer vid ett landstingsmöte och enligt 9 § 2 mom. sjukvårdslagen (1962:
242) varje fråga vari sjukvårdsstyrelse har fattat beslut. Även värnpUktsverket
anser att det måste klarläggas vilka olika slag av ärenden som skall handläggas
enligt lagen. Verket säger sig förutsätta att av enskilda vämpliktsärenden
endast ärenden angående anstånd, befrielse och besvär över inskrivningsnämnds
beslut skall omfattas av lagen. Det kan enligt verkets mening knappast vara
motiverat att t. ex. enskilds krigsplacering skall handläggas sora ärende.
Lantmäteristyrelsen konstaterar att ärenden angående raeddelande av upplysningar,
lämnande av råd eller avgivande av yttranden och förslag inte berörs av
bestämmelsema i 1321 §§ arbetsgruppens lagförslag (de särskilda bestämmelserna
om myndighetsutövning mot enskild), medan de allmänna bestämmelsema i 512 §§
blir tillämpliga i sådana fall. Styrelsen anser det eraellertid inte vara hell
klart i vad mån dessa bestäraraelser skall vara tilllämpliga i ärenden angående
muntliga framstäUningar ora upplysningar eller råd. Frågan kan enligt
styrelsens mening få praktisk betydelse t. ex. i fråga om jäv.
CFU diskuterar om den verksamhei som bedrivs av
datakonloren vid länsslyrelsema är att anse som faktiskt handlande eller
handläggning av ärenden. Enligt nämndens mening är datakontorens
registreringsåigärder och framställning av produkter all betrakta som faktiskt
handlande med hänsyn till att kontoren inte utreder något eller fattar några
överklagbara beslul. Nämnden påpekar alt exempelvis personnumret är
vämplikls-nummer och av slort praktiskt intresse i åtskilliga andra sammanhang
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 309
också
för den enskilde men att det är svårt alt påvisa egentliga rättsverkningar av
innehavet. Föremål för partsärende enligt folkbokförings-författningarna torde
vara beslutet att anteckna personnumret men inte själva fastställelsen. Denna
omfattas inte av någon av folkbokföringsförordningens (1967: 198)
besvärsparagrafer. Efiersom lagen inte gäller faktiskt handlande bör enligt
Sveriges lantbruksförbunds mening i förtydligande syfte anges att lagen skall
lillämpas »på handläggning av och beslut i ärende hos» myndighet.
I
några remissyttranden diskuteras begreppet myndighet. Patent- och registreringsverket
önskar all begreppei definieras i lagen och föreslår att
offenlUghetskoraraitténs förslag till definition av begreppet läggs till sora
ett andra stycke i 1 §. I anslutning till det i betänkandet gjorda ullalandet
att en tjänsteraän i elt statligt eller kommunalt bolag genom förordnande atl
»förrätta ämbete eller tjänsteärende» kan få ställning som myndighei framhåller
JO, all elt förordnande som medför ämbetsansvar inte med nödvändighet behöver
medföra att den förordnade anses vara eller ingå i någon myndighet, efiersom
ämbetsman enligt 20 kap. 12 § första stycket brottsbalken är ett vidsträcktare
begrepp än befattningshavare hos myndighet enligt förslaget. I yttrandet
påpekas vidare all i ärenden hos JO ämbetsansvar har ansetts föreligga bl. a.
för befattningshavare hos försäkringskassor, för Vetenskapsakademiens styrelse
och preses och för personundersökare. Enligt JO:s mening torde dock en
noggrannare precisering av myndighetsbegreppei än offentlighetskommitténs
svårligen kunna åstadkommas genom en legaldefinition. Svenska pastoratens
riksförbund anser det vara önskvärt med en uttrycklig regel om att också
kyrko-koraraunal myndighet omfattas av lagen.
Den av arbetsgruppen
föreslagna beslämmelsen om förvaltningslagens förhållande lill avvikande
föreskrifter i specialförfattningar berörs bara i elt mindre antal
reraissytlranden. Konsistoriet vid Göteborgs universitet kritiserar alt
avvikelse från lagen skall kunna ske i adrainistrativ väg. En av de bärande
tankarna bakom förslaget, uppfattningen om del speciella värdel av alt i
lagform reglera vissa väsentliga moment i förvaltningsförfarandet, sätts enligt
konsistoriets mening härigenom åsido och lagformen får närmast ett slags
dekoraliv innebörd. Konsistoriet föreslår att möjligheten till avvikande förfaranderegler
begränsas i enlighet med besvärssakkunnigas förslag, dvs. att sådana regler
skulle gälla bara om de beslutals med riksdagen, efler dennas hörande eller i
överensstämmelse med dess beslul. Samraa ståndpunkt intar SAF. Länsstyrelsen i
Jönköpings län förklarar sig förutsätta atl regeln ora avsteg från lagen i
adrainistrativ ordning tillärapas restriktivt. Domkapitlet och stiftsnämnden i
Uppsala stift understryker att antalet från lagen avvikande bestäraraelser
bestämmelser i kommunallagama däri inbegripna bör nedbringas i största
möjliga utsträckning. Patent- och registreringsverket framhåller att
raöjligheten att raeddela avvikande föreskrifter inte
310 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är
1971
bör vara begränsad till enbart det inledande skedet av
förvaltningslagens tillärapning. I fråga om sådan lagstiftning som berör
patenlverkets arbetsområde är del nödvändigt atl avvikande förfaranderegler
får gälla även för tiden därefter. Kammarkollegiet påpekar atl inledningsorden
»Om annat ej föreskriviis i lag eller i annan författning, som utfärdats av
Konungen», teoretiskt sett lämnar rum för ell totalt undantagande av hela
förvallningsfältel från lagens tillämpningsområde. Då detta givetvis inte är
avsett, synes det kollegiet lämpligare all laglexten formuleras så, atl i en
försia mening som huvudregel slås fasl alt förvaltningslagen skall till-lämpas
och därefter i en andra mening sägs att avvikande bestämmelser kan förekomma.
I några remissyttranden berörs frågan hur man bör utforma
en regel i förvaltningslagen om all avvikande bestäraraelser i andra
författningar skall gälla framför förvaltningslagens. Patent- och
registreringsverket anser atl 1 § i arbetsgruppens lagförslag inte besvarar
frågan om lagen skall anses vara supplerande i förhållande till
specialförfaltning eller om förfarandebestäraraelser i sådan författning skall
anses innefatta cn exklusiv reglering av förfarandel på författningens oraråde.
Länsstyrelsen i Stockholms län och Svenska kommunförbundet anser atl lagens
karaktär av utfyllande regelsystem bör komma lill klarare uttryck i lagtexten.
Kommunförbundel finner paragrafens lydelse närmast ge vid handen atl det för
att förvaltningslagen inte skall tillärapas i specialförfattningen måste
finnas en uttrycklig bestämmelse om detta.
Även om skäl kan anföras för all hänföra regleringen av
förvaltningsförfarandet hos riksdagen och dess verk till de av riksdagen
allena disponerade regleraentariska föreskrifternas oraråde, finner riksdagens
förvaltningskontor och JO övervägande sakliga skäl tala för att lagen i
princip skall avse även riksdagsförvaltningen. Enligt förvaltningskontorets
mening är det dock en brist i lagförslaget att det inte ger erforderligt
utrymme för sådana reglemenlariska föreskrifter från riksdagens sida för den
inre och yttre riksdagsförvaltningen som beaktar de särskilda förhållandena
inom riksdagen och dess verk. överväganden av den arl som föranlett undantagsbestämmelsen
för ärende hos Kungl. Maj:t i statsrådet kan enligt förvaltningskontoret med
skäl åberopas även belräffande förfarandet hos vissa riksdagens inre organ.
Riksdagens ställningslagande i dessa frågor torde emellertid böra föregås av en
intern översyn av nuvarande bestämmelser. Förvaltningskontoret anser det vara
nödvändigt att riksdagen ensam kan utfärda reglemenlariska föreskrifter om
förfarandet hos riksdagen. Det kan ske antingen genom en sådan omformulering av
1 § att lagen i princip görs tillämplig, ora annat ej föreskrivits i lag eller
i annan författning som utfärdats av Kungl, Maj:t eller, såvitt gäller
riksdagen och dess verk, av riksdagen eller efler riksdagens bemyndigande av
organ som riksdagen utser (jfr 2 och 39 §§ statstjänstemannalagen 1965: 274),
eller ge-
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 311
nom
att riksdagen och dess verk i 2 § undantas från förvaltningslagens
tillämpningsområde, varefter det får ankoraraa på riksdagen att genora
reglemenlariska föreskrifter göra beslämmelserna i lagen i erforderlig utsträckning
tillämpliga bos riksdagen och dess verk. Förvaltningskontoret förordar den
förstnämnda lösningen. Under hänvisning lill vad nu anförts föreslår
förvaltningskontoret att orden »riksdagen eller» utgår ur 2 § a arbetsgruppens
lagförslag. Förvaltningskontoret kritiserar i samband härmed alt begreppei
»riksdagen» i lagförslagel används såsom avseende bara den beslutande
församlingen. Begreppsbestämningen avviker enligt förvaltningskontorets raening
från den som förekoraraer i t. ex. nyssnäranda lagrura i
statstjänsleraannalagen och är ägnad atl raedföra rällsoviss-hel. När riksdagen
undantas från en författnings eller etl kollektivavtals tillärapningsområde
brukar därraed avses även saratliga riksdaigens inre organ.
De
av arbetsgruppen föreslagna reglema om lagens lillämpning på den koraraunala
förvaltningen godias i huvudsak av de flesta remissinstanser som uttalar sig i
frågan. Hit hör bl. a. statens planverk och flertalet kommunala instanser.
Svenska landstingsförbundet framhåller alt flera vägar kan beträdas när det
gäller att garantera den enskildes rättssäkerhet. Förbundet erinrar om de
ansträngningar som på senare lid har gjorts atl stärka medborgarinflytandet på
del kommunala områdel. Sådana ålgärder kan enligt förbundets mening sägas vara
ägnade att raedverka till förbättrade möjligheter till insyn och inflytande
men framstår inte som tillräckliga för att säkerställa del rättsskydd som
åsyftas med förvaltningslagen. I förvaltningsförfarandet inbyggda kontroller
behövs som komplement. Förbundet anser alt den föreslagna lagstiftningen är
påkallad för såväl förtroendemän som tjänstemän. Även ora man kan invända atl
del föreslagna regelsystemet för kommunernas del i vissa hänseenden kan föra
med sig oklarhet och osäkerhet, bör systematiken enligt
kommunalrätts-kommitténs uppfattning ändå godtas. Fördelarna av alt nu efler
decenniers lagstiftningsarbete på området få ett lagverk som innehåller
centrala allmänna regler om den administrativa proceduren i bl. a. första
instans torde vid en allmän bedömning få anses överväga de nackdelar som kan
följa med den föreslagna lagstiftningen. Om man efter någon lids tillämpning av
lagen skulle finna att den i etl eller annal hänseende inte lärapar sig för den
kommunala förvaltningen, slår möjligheten öppen atl skapa en särskild reglering
härför genora lag eller annan av Kungl. Maj:l utfärdad författning.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser det vara uppenbart att lagen bör gälla
även för koraraunala myndigheter. Kommunerna har tilldelals så viktiga
uppgifter inom förvaltningen att någon skillnad mellan statlig och kommunal
förvaltning i princip inte bör göras. Länsstyrelsen anser atl de farhågor som
har uttalats om de kommunala myndigheternas svårigheter vid tillämpning av
lagen knappasl är verklighetstrogna. Under
212 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
senare
år har en väsenllig upprustning ägl rum på tjänstemannasidan inom den kommunala
förvaltningen och de kommunala tjänstemännen får anses väl skickade alt
tillämpa en lagstiftning och handla under ansvar med beaktande även av den
rättssökande allmänhetens rätl. Länsstyrelsen framhåller vidare, atl de
ytterligare kommunsammanslagningar sora är alt vänta inom de närmaste åren
ytterligare kommer att förstärka komraunernas möjligheter att utveckla en god
ocb från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande förvaltningsapparat. I den
utveckling mot kommunala förtroendemän »i tjänstemannaställning» som alltmer
är skönjbar i den komraunala förvaltningen säger sig länsslyrelsen dessutom
vilja se en garanti för oväld och rättrådighet. Länsstyrelsen understryker
också det angelägna i alt rättssäkerhetssynpunkterna i den komraunala förvaltningen,
vilka tidigare får ansetts ha stått något i skymundan, ges sin rätta plals.
Föreningen
Sveriges kommunala förvaltningsjurister, som ger uttryck för en väsentligen
posiliv inställning i fråga om lagens tillämpning hos de koraraunala
myndigheterna, anser dock all det hade varit lagtekniskt fördelaktigare att
införa de regler som skall gälla för kommunalförvaltningen i
speciallagstiftningen och kommunallagen. Svenska pastoratens riksförbund
förklarar sig i huvudsak inte ha något att invända mot att förvaltningslagen
görs tillämplig även på de kyrkliga kommunema men påpekar all lagen synes vara
skriven raed sikte på de blivande 282 borgerliga storkommunema med sina
utbyggda förvaltningar. Även om en sakta fortgående samfällighetsbildning pågår
inom det kyrkliga kommunom-rådet, kommer det inom överskådlig tid att finnas
många mycket små enheter, där svårigheter kommer att uppslå vid tillämpningen
av lagen.
Svenska
kommunförbundet konstaterar att den kritik som från kommunalt håll riktades
mot besvärssakkunnigas förslag i väsentliga delar har beaktats i det nya
förslaget. Förbundet säger sig dock inte vara berett atl tillstyrka att detla i
befintligt skick upphöjs till lag. Förbundet hemställer att vid de fortsatta
övervägandena i lagstiftningsärendet hänsyn tas till de särskilda betingelser
som gäller för den kommunala självstyrelsen. Grundsatsen alt förtroendemännens
politiska uppfattning, deras person-och lokalkännedom ocb deras allmänna
erfarenhet får påverka bedömningar och avgöranden har enligt förbundels mening
inte tillräckligt beaktats. Strävandena atl åsladkomma en för statliga och
kommunala myndigheter gemensam förvaltningslag bör inte heller drivas så
långt, atl handläggningen av förvaltningsärenden i kommunerna imderkastas procedurregler
som kan medföra en inte önskvärd administrativ belastning med påföljd att
effektivitetskravet eftersatts, I den mån behov anses föreligga av bestämmelser
rörande förfarandet inom den oreglerade kommunalförvaltningen bör detta kunna
tillgodoses inom ramen för komraunal-lagstiflningen. En sådan lösning framstår
för förbundet som raer tilltalande
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 313
än atl en förvaltningslag i princip görs tillämplig på
kommunalförvaltningen men förses raed undantagsbestämmelser, Stockholms stad
framhåller att starka betänkligheter mot lagens tillämpning inom kommunalförvaltningen
har framförts särskilt från de reglerade förvaltningarnas sida vid den
remissbehandling av betänkandet som har företagits inom stadens förvaltning, I
etl vid stadens yttrande fogat utlåtande av stadsjuristen i Stockholm, till
vilket flertalet hörda förvaltningar i staden hänvisar, ifrågasätts om det kan
anses nödvändigl all låta lagen principiellt gälla oreglerad
kommunalförvaltning. Stadsjuristen kritiserar också den lagtekniska metod som
har använls för att avskilja den oreglerade kommunförvaltningen från
tillämpning av större delen av lagen. Endast den som har ingående kännedom om
kommunallagarna kan från dessa sluta sig lill alt t. ex. bestämmelsema om
remiss generellt inte skall tillämpas på den oreglerade förvaltningen, eftersom
kommunallagarnas beredningsregler har företräde. Enligt hans mening fyller de
komplicerade anvisningarna om lagens lillämpning inom komraunalförvaltningen
inte ens blygsamma anspråk på klarhet och tydlighet. Han anser atl
lolkningssvårighelema säkerligen skulle kunna övervinnas, om lagens inledande
bestäraraelser angav att endasl vissa paragrafer skall tillämpas inom den icke
specialreglerade komraunalförvaltningen. En bättre lösning är dock att flytta
över dessa bestäraraelser till komraunallagarna i den mån det behövs. Lagen kommer
enligt hans mening atl medföra tillämpningssvårigheter också i fråga om den
reglerade förvaltningen. Även om vissa ändringar görs i specialförfatlningarna,
måste vederbörande befattningshavare undersöka inte bara om
specialförfattningen och kommunallagen reglerar förfarandet ulan också om
förvaltningslagen i något hänseende är tillämplig, vilket medför omgång och
tidsutdräkl. Ölägenheter uppstår också med hänsyn till att nämnder och
styrelser inom den reglerade förvaltningen inte enbart sysslar med lagreglerade
förvaltningsuppgifter utan också handhar ärenden av sararaa beskaffenhel sora
förekoraraer inom den oreglerade förvaltningen, t. ex. anställning av
tjänstemän. Stadsjuristen föreslår all specialförfatlningarna i de fall de
saknar mot lagförslaget svarande bestämmelser kompletteras med sådana regler.
Kammarrätten ifrågasätter om inte hyresnämnd och hyresråd
bör tas med i uppräkningen 2 § c. Kammarrätten erinrar om atl hyresnämnd enligt
1968 års lagstiftning fåll en annan status än tidigare. Kammarrätten pekar på
den domstolsmässiga sammansättningen av nämnden, ärendenas art,
förfaranderegler i vissa delar enligt RB samt den omständigheten att nämndens
beslut i några fall kan omprövas av allmän domstol.
JK, RÅ och JO förklarar sig inte ha någon erinran mol alt
deras åklagarärenden enligt 2 § e avskils från lagens tillämpning och att
1321 §§
314 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
arbetsgruppens
lagförslag inte skall gälla i tillsynsärenden. JK framhåller dock att gränsen
mellan åklagarärenden och tillsynsärenden kan vara svår att dra i praktiken.
Han fortsätter.
I
tillsynsärenden är ofta fråga, om förfarande av tjänsteman är alt bedöma som
tjänstefel även om åtal inte är aktuellt på grund av felets beskaffenhet och
omsländighelema i övrigt. Del är väl inte klart, om arbetsgruppen menar alt
tillsynsärenden av detta slag faller utanför eller innanför lagens
tillämpningsområde. Hos JK förekoraraer också andra typer av ärenden där
gränsdragningen kan vara svår alt göra om frågan ställes på sin spels. Ärenden
rörande fråga om brott mol tryckfrihetsförordningen lärer väl vara alt bedöma
sora åklagarärenden och därmed falla utanför lagen. Ärenden som föranledas av
den befattning JK bar att taga med advokatväsendel lorde vara atl bedöma som
rena tillsynsärenden. I den mån JK emellertid i sådant ärende finner skäl atl
föra fråga om advokats förfarande under högsla domstolens prövning föreligger
inöjligen ett »åklagarärende». I ärenden där JK har atl som kronans högste
ombudsman pröva fråga om överklagande av dom eller beslut i civil process torde
lagen bli tillämplig, dock med undantag av bestämmelserna i 1421 §§ på gmnd
av sladgandel i 13 § andra punkten.
RÅ
säger sig dela den i betänkandet uttalade uppfattningen all det skulle vara
till allmän fördel om 512 §§ arbetsgruppens lagförslag kommer att gälla även
tillsynsärenden, men påpekar atl del i realiteten endast är 5 och 1012 §§ som
kan bli tillämpliga, eftersom 69 §§ innehåller regler angående part och något
partsförhållande inte föreligger i dessa ärenden. JO konstaterar att den föreslagna
lagen i dess helhet, såvitt riksdagens ombudsmän berörs därav, blir tillämplig
endast på administrativa ärenden som rör enskild, exempelvis antagande och
entledigande av personal. JO säger sig inte ha något alt erinra häremot. Del
skulle enligt hans mening vara högsl olyckligt, om ombudsmännens
tUlsynsverksam-het bands genom en närmare procedurreglering. Det nu
föreliggande förslaget får för ombudsmännens del knappasl någon annan
konsekvens än atl 23 § andra slyckel i instruktionen (1967:928) för riksdagens
ombudsmän kommer att kunna ulgå som överflödigt, eftersom. 22 och 24 §§ i
förslagel ger motsvarande regler.
Enligt
rikspolisstyrelsens mening bör lagtexten under 2 § e omarbetas så, alt därav
klart framgår att disciplinärenden faller inom lagens tillämpningsområde. Under
hänvisning till att tjänsteman vid tullverket i viss utsträckning fullgör
åklagar- och polisuppgifter i raål eller ärende angående brott, vars
efterlevnad tullverket har att övervaka (jfr 1315, 18, 19 och 24 §§ lagen
1960: 418 om straff för varusmuggling), förordar generaltullstyreisen att lagen
inte skall gälla i fråga om sådana mål och ärenden. Om bestämmelsen under punkt
e inte kan anses tillämplig även på tullmyndighet i mål eUer ärende angående
brott, föreslår styrelsen att
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 315
den
ges lydelsen »åklagar-, polis- eller tullmyndighet i mål eller ärende angående
brott».
SAF
ifrågasätter om inte lagen undantagslöst bör göras tillämplig på
regeringsärenden, i den mån de bandläggs inom slatsdepartementen (3 §
arbetsgruppens lagförslag). TCO anser det vara synnerligen angelägel atl
åtminstone reglema om kommunikaiionsskyldighei och beslutsmotivering görs
tillämpliga även på regeringsärenden. Del är enligt TCO:s åsikt också önskvärt
att etl yrkande om inhibition skall kunna tas upp och behandlas av Kungl. Maj:t
i statsrådet.
Socialstyrelsen
säger sig förutsätta alt anmälare i ärende bos medicinalväsendels ansvarsnämnd
inte blir att anse som part eller får besvärsräit enligt förvaltningslagen. I
så fall föreligger enligt styrelsens mening inte några ölägenheter med alt låta
lagens bestämmelser gälla även för nämnden. I motsatt fall bör nämnden ingå
bland de i 3 § uppräknade myndigheterna.
Departementschefen.
I likhet med arbetsgruppen anser jag alt förvaltningslagen skall gälla
handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndighet. Detta bör slås fasl som
huvudregel i lagens inledande paragraf. Myndigheternas s. k. faktiska handlande
faller däremot utanför lagens till-lämpningsområde. Var gränsen går mellan
handläggning av ärenden och faktiskt handlande får avgöras från område till
område. Ofta används i specialförfatlningarna uttryckligen begreppet »ärende».
Även när delta begrepp inte begagnas i specialförfatlningarna, framgår ofta av
sammanhanget, t. ex. av regler om besluts överklagbarhet, vad som enligt viss
författning är att räkna som ärende. Någon skarp skiljelinje mellan handläggning
av ärenden och s. k. faktiska handlingar lorde dock inte kunna dras upp.
Skillnaden mellan de olika typerna av verksamhet belyses bäst genom några
exempel. Hållandel av en lektion i en skola eller utförandet av en operation
på ett sjukbus kan enligt normalt språkbruk inte betecknas som handläggning av
ett ärende. Uppkommer däremot fråga om disciplinär bestraffning av en skolelev
eller om en patients debitering för sjukhusvård föreligger ett ärende som skall
behandlas av förvaltningsmyndigheten. Ytterligare exempel på faktiska
handlingar som företas av företrädare för det allmänna utgör polismans trafikdirigering
på en gata och konduktörs kontroll av en resenärs färdbiljett på ett tåg.
Redan
av den nu anförda exemplen lorde framgå att det knappast är möjligt att genom
en uttrycklig definition av begreppet ärende åstadkomma en meningsfylld
distinktion mellan de berörda två huvudtyperna av förvaltningsverksamhet. I
åtskilliga fall är det för övrigt av ringa betydelse all konstalera huruvida
viss verksamhet skall klassificeras som handläggning av ärende eller inte.
Förvaltningslagens allmänna bestäraraelser (413 §§) har getts en sådan
uiformning atl frågan för dessa bestämmelsers del en-
316 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
dast
i undantagsfall synes kunna vålla några egentliga problem. Vad gäller lagens
särskilda bestämmelser (1420 §§) vill jag erinra om att tillämpningen av
dessa är beroende av om de i 3 § uppställda förutsättningama föreligger. Det
skall alltså i princip vara fråga ora myndighetsutövning raot enskild. Med
hänsyn till vad nu anförts har jag liksom arbetsgruppen koramit till
slutsatsen att någon närmare bestämning av begreppet ärende inte bör tas in i
förvaltningslagen.
Med
anledning av vissa påpekanden i remissyttrandena beträffande ärendebegreppets
innebörd vill jag ytterligare framhålla följande. I fråga om ärenden angående
enskilds värnpliktstjänstgöring kommer bl. a. handläggningen av frågor som
avses i 12 § värnpliktslagen (1941:967) och 2024 §§ kungörelsen (1969:380) om
värnpliktigas tjänstgöring ra.m., såsom frågor om befrielse från
värnpliktstjänstgöring eller anstånd med fullgörande av sådan tjänstgöring,
utan vidare att falla in under förvaltningslagens bestämmelser. Nämnda
författningar lämnar emellertid också andra exerapel på ärenden hos offentliga
förvaltningsmyndigheter. I vad mån förvaltningslagen skall gälla för sådana
ärenden torde få prövas vid den genomgång av specialförfatlningarna som är
avsedd att företas i samband med lagens ikraftträdande. Med anledning av vad
en remissinstans anfört i fråga ora folkbokföringsmyndighets befattning med
fastställelse av personnumraer vill jag påpeka, atl åtgärder av sådant slag
regelraässigt faller utanför ärendekategorien men alt det inte kan hållas för
uteslutet, atl en sådan åtgärd ibland kan vara atl anse som ärende, t. ex. om
en utländsk medborgare vänder sig lill folkbokföringsmyndighet med en begäran
om alt personnummer skall fastställas för honom (jfr 4 § andra slyckel
folkbokföringskungörelsen). Den omständigheten att elt ärende handläggs helt
muntligt medför i ocb för sig inte att lagen inte skall tillämpas. Lagen är
emellertid så uppbyggd att åtskilliga av dess bestämmelser kommer alt sakna
aktualitet i sådana fall.
Lagen
vänder sig som tidigare har nämnts i första hand till de egentliga
förvaltningsmyndigheterna. För att uttrycka detta använder arbetsgruppen den
tekniken, att lagen först förklaras gälla alla statliga eller kommunala
myndigheter och att från dess tillämpning sedan undantas rättskipningen i
domstolar av olika slag, däribland förvaltningsdomstolarna. Atl arbetsgruppen
har valt denna metod beror delvis på atl vissa bestämmelser i lagen enligt
gruppens förslag skall vara direkt tillämpliga på förvaltningsdomstol. I del
nu föreliggande lagförslaget har en annan lösning valts. Eftersom
rättskipningen i förvaltningsdomstol avses bli reglerad i en särskild lag,
saknas anledning att ens formellt låta förvaltningslagen omfatta den dömande
verksamheten i sådan domslol. Molsvarande gäller i fråga om rättskipningen i
annan domstol. Huvudregeln om förvaltningslagens tillämpningsområde bör därför
ha till syfte atl klargöra, att lagen i princip
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 317
riktar
sig bara lill förvaltningsmyndigheter. Detta sker enklast om begreppet
förvaltningsmyndighet används i själva lagtexten.
Med
förvaltningsmyndighet åsyflas i lagen främsl organ som ingår som självständiga
enheter i den statliga eller kommunala förvaltningsorganisationen. Lagen får
sålunda sin huvudsakliga tillämpning bos centrala förvallningsmyndigheler,
länsstyrelser och övriga regionala myndigheter saml lokala myndigheter. Med
hänsyn härtill skulle i och för sig kunna uttryckligen anges i lagen all den
gäller hos statlig eller koraraunal förvaltningsmyndighet. I vissa fall kan
det emellertid vara tveksamt, om en myndighet skall räknas sora etl slatiigt
eller kommunalt organ eller eventuellt hänföras till en tredje kategori med
såväl statliga som kommunala inslag. Jag tänker här på sådana myndigheter som
allraänna försäkringskassor, skogsvårdsslyrelser och taxeringsnämnder.
Eftersom lagen principiellt sett bör gälla oavsett till vilken kategori
myndigheten hänförs, har jag stannat för att inte använda uttrycket statlig
eller koraraunal förvaltningsmyndighet i lagen. För atl träffa alla typer av
myndigheter som företräder det allmänna i någon förvallningsangelägenhet
begagnas i stället endast uttrycket förvaltningsmyndighet.
Vid
remissbehandlingen av arbetsgruppens belänkande har av en remissinstans
uttalats önskemål om att myndighetsbegreppet definieras i förvaltningslagen i
enlighet raed det förslag till sådan begreppsbestämning som har framförts av
offentlighetskommittén i dess betänkande Offentlighet och sekreiess (SOU
1966:60 s. 12 och 130). Något påtagligt behov av en sådan definition synes dock
inte föreligga för förvaltningslagens del. Som påpekas av arbetsgruppen är det
viktigast att hålla gränsen klar mot statliga och komraunala bolag, stiftelser
och andra liknande rättssubjekt sora handhar offentlig förvaltning. Även i
övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till arbetsgruppens uppfattning om
myndighetsbegreppet. Liksom arbetsgruppen vill jag sålunda erinra om att
tjänsteman hos annat offentligt organ än myndighei ibland på grund av
uttrycklig författningsföreskrift kan ha fått sådana befogenheter, att ban
organisatoriskt och funktionellt blir alt anse sora offentlig
förvaltningsmyndighet. Exempel härpå erbjuder besiktningsman hos Aktiebolaget
Svensk bilprovning i fråga om bolagets obligatoriska kontrollverksamhet.
Mot
bakgrund av vad nu har anförts har huvudregeln om förvaltningslagens tillämpningsområde
utformats så, att lagen gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet
(I § försia siycket första punklen). Det Ugger i sakens natur att en regel med
så vidsträckt giltighet måsle förses med undanlag beträffande vissa förvaltningsmyndigheter.
I likhet med arbetsgruppen anser jag alt undantagen bör föras samman i en
särskild paragraf (2 §). Innan jag går in på denna skall jag dock behandla ell
par andra frågor angående lagens räckvidd.
Sora
påpekats av arbetsgruppen fungerar såväl allmän och särskild dom-
318 Kungl Maj:ts proposition nr 30 är 1971
stol
som förvaltningsdomstol ibland som förvaltningsmyndighet. Vid sidan av den
dömande verksaraheten bar domstol sålunda alt i viss utsträckning handlägga
ärenden av administrativ natur, främst personalärenden. I likhet med
arbetsgruppen anser jag atl förvaltningslagen bör gälla också när domstol
handlägger ärenden av sådant slag. Atl så skall vara fallet torde dock inte
utan särskilt förtydligande kunna utläsas av huvudregeln om lagens
tillämpningsområde. Denna bör därför kompletteras med en regel om atl lagen
gäller även i ärende hos domstol, ora ärendet avser domstolens förvaltande
verksamhet. Jag vill i sammanhanget påpeka all förvaltningslagen inte är
avsedd atl vinna tillämpning i de fall allmän dorastol eller domare i rättens
ställe handlägger ärende angående s. k. frivillig rättsvård, t. ex. ärende om
registrering av bouppteckning eller dödande av förkommen handling eller
inskrivningsärende. Av regeln i 1 § andra slyckel förvaltningslagen följer,
att förfarandebestämmelser i annan författning lar över motsvarande regler i
förvaltningslagen. För nu avsedda typer av ärenden hos domstol finns särskilda
regler i 1946 års lag om handläggning av domstolsärenden och till denna anslutande
författningar (jfr även 21 § lagen 1946: 804 om införande av nya RB).
Som
har framhållits i den allmänna motiveringen är förvaltningslagen avsedd alt ge
vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet i ärende hos offentlig
förvaltningsmyndighet. Vid utformningen av bestäraraelserna har eftersträvats
att ge dem karaktär av basregler, vilka normalt skall kunna vinna tillämpning
bos det slora flertalet förvaltningsorgan i alla instanser och på alla
verksamhetsområden. Del Ugger emellertid i sakens natur att en allmän lag av
förevarande slag inte kan utformas så, att den passar för alla de situationer
som kan uppkomraa i ärenden hos olika förvaltningsrayndigheter. Man måste
därför räkna med att vissa typer av ärenden kan behöva handläggas i en ordning
sora avviker från förvaltningslagens. Sålunda kan det i vissa fall framstå som
önskvärt att ställa högre krav på handläggningen än förvaltningslagen gör. I
sådana typer av ärenden där rättsskyddssynpunkter spelar en dominerande roll
kan del exerapelvis vara nödvändigt att undantagslöst kräva atl kommunikation
äger rum. Vidare kan det i vissa fall vara naturligt att föreskriva att beslut
motiveras även då det inte är fråga om myndighetsutövning. Specialregler av
sådanl slag måste självfallet kunna finnas även i fortsättningen. I någol
enstaka undanlagsfall kan del å andra sidan inträffa att förvaltningslagens
regler går längre än vad som är lämpligl raed hänsyn till förvaltningsärendets
speciella karaktär. Jag tänker här t. ex. på all moliveringskravel inte alltid
bör upprätthållas fullständigt i ärenden om utskrivning från sluten psykiatrisk
vård. Även avvikelser av sådana skäl måsle därför kunna ske. Härvidlag bör
emellertid som en allmän princip gälla, att endast undantag som motiveras av
bärande sakliga eller funktionella skäl skall före komma.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 319
Oavsett
vad som raoliverar visst undantag från förvaltningslagen måste raan enligt min
mening räkna med att del kan föreligga behov av all även efler lagens ikraftlrädande
bibehålla vissa från lagen avvikande föreskrifter inte bara i lag ulan även i
annan författning. Som bar påpekats av arbetsgruppen bjuder vidare
försiktigheten alt åtminstone övergångsvis göra det möjligt alt besluta om
avvikelse från lagen i administrativ ordning.
Med
hänsyn till vad nu har anförts anser jag atl förvaltningslagen bör innehålla en
bestämmelse, som klargör att specialregel i annan författning gäller framför
det som är föreskrivet i den allmänna lagen. Bestämmelsen bör lärapligen las
in sora ett andra stycke i 1 §. Föreskriften avviker väsentligen på en punkt
från molsvarande bestämmelse i 1 § arbetsgruppens lagförslag. Som framhållits
av riksdagens förvaltningskontor i anslutning lill den av gruppen föreslagna
undantagsregeln beträffande riksdagen (2 § a arbetsgruppens lagförslag) bör
avvikelse från förvaltningslagen kunna beslutas av riksdagen såviti gäller
dess organ. Med hänsyn till förvaltningslagens karaktär av baslag synes dock
liksom beträffande motsvarande befogenhet för Kungl. Maj:t böra krävas att
avvikande föreskrift meddelas i en av riksdagen beslutad författning. Det bör
alltså inte vara möjUgt att genom beslut i annan ordning göra avsteg från
förvaltningslagen.
I
likhet raed arbetsgruppen anser jag det inte behövas något uttryckligt undanlag
beträffande eventuella särregler i kyrkolag eller prästerskapets privilegier.
Några
remissinstanser har efterlyst en precisering av förhållandet raellan
förvaltningslagen och förfaranderegler i specialförfatlningarna. Det torde
eraellertid inte vara raöjligt att ge några allmänna riktlinjer härvidlag. Sora
har understrukits av regeringsrättens ledamöler i deras remissyttrande över
besvärssakkunnigas slutbetänkande får det avgöras enligt sedvanliga
tolkningsregler om förfarandebeslämmelse i en specialförfattning skall anses
exklusivt reglera en fråga som också behandlas i förvaltningslagen (SOU 1968:27
s. 264, jfr SOU 1964:27 s. 705).
Vad
härefter gäller frågan om undantag från förvaltningslagen belräffande vissa
myndigheter vill jag först framhålla alt lagen enligt min raening inte lUl
någon del bör göras lilläraplig hos Kungl. Maj:l i statsrådet. Jag utgår från
atl handläggningen av ärenden hos Kungl. Maj:t i lillärapliga delar följer
sarama principer sora enligt lagen skall gälla för underordnade myndigheter.
Att som arbetsgruppen föreslår endast göra reglerna ora när handling skall
anses ha kommit in till myndighet (7 §), besvärshandlings ingivande och
besvärslid (12 §) och parisinsyn (14 och 20 §§) tillämpliga i regeringsärenden
synes inte vara någon lycklig lösning. Jag vill emellertid erinra ora atl de i
12 § upptagna reglerna om besvärshandlings ingivande och om besvärstid på grund
av lagens konstruktion kommer all gälla också vid klagan till Kungl. Maj:l över
underordnad myndighels beslul (jfr vad
320 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
som
anförs under 12 §). 1 enlighet med vad som nu har anförts har i 2 § 1 lagits in
ett undanlag belräffande ärende bos Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Det
nu föreslagna undanlaget i 2 § 1 gäller som framgår av det nyss sagda endasl
belräffande regeringsärenden, dvs, ärenden som föredras inför Kungl, Maj:l i
statsrådet och avgörs där (7 § regeringsformen). Något undanlag har sålunda
inte gjorts beträffande ärende hos departementschef, när han på grund av
särskilt bemyndigande fungerar sora förvaltningsrayndighet med självständig
beslutanderätt, t, ex. i personalärenden (se 20, 22 och 2427 §§
departemenlsinstmktionen 1965: 856) och passärenden (se 10 § sisla stycket
utrikesförvaltningens passkungörelse 1940: 548). Förvaltningslagens bestämmelser
gäller i princip också i ärenden hos departementschef ora utiämnande av allmän
handling. De förfaranderegler som är upptagna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen
tar dock givelvis över motsvarande bestämraelser i förvaltningslagen. Sora
arbetsgruppen påpekat blir förvaltningslagen också tilllämplig när tjänsteraän
i statsdeparlemenl på grund av delegation handlägger ett ärende i
departementet, se t. ex. 22 § andra styckel departements-instruktionen.
Arbetsgruppen
har föreslagit att uttryckliga undantag skall göras beträffande riksdagen och
allmänt kyrkomöte såsom beslutande församlingar (2 § a gruppens lagförslag).
Förslaget sammanhänger med den av gruppen begagnade tekniken vid angivande av
lagens liUämpningsområde (»statlig eller kommunal myndighet»). Eftersom
tillämpningsområdet för den nu föreslagna lagen avgränsats genom användande av
begreppet förvaltningsmyndighet samt riksdagen och kyrkomötet i deras nyss
angivna egenskap knappast kan hänföras till denna kategori, anser jag all de
föreslagna undantagsreglerna numera kan undvaras. Förvaltningslagen blir
däremot tillämplig i ärenden hos de organ som hör lill eller lyder under någon
av dessa församlingar. Från konstitutionell synpunkt synes inte möta hinder
häremot. Som nyss berörts kan dock riksdagen i författning besluta om avvikelse
från lagen såvitt gäller riksdagsförvaltningen (1 § andra stycket).
Vad
angår lagens tillämpning på den kommunala förvaltningen kan jag ansluta mig
lill arbetsgruppens allmänna uttalande, alt del är särskilt angeläget att lagen
blir lilläraplig på såväl del primärkoramunala som det sekundärkommunala
planet. Med hänsyn härtill kan enligt min mening inte råda någon tvekan om att
lagen bör göras generelll tillämplig på den specialreglerade
kommunalförvaltningen. Vad gäller den oreglerade kommunalförvaltningen ligger
emellertid saken annorlunda till. Arbetsgruppen föreslår i den delen alt
lagens särskilda bestämmelser inte skall gälla och att de allmänna bestämmelserna
visserligen skall göras formellt tillämpliga men med den vikliga reservationen
all handläggnings-bestämmelser i kommunallagama skall la över reglerna i
förvaltningslagen. Vid remissbehandlingen har flera kommunala instanser
kritiserat denna lösning och framfört önskemål om alt den oreglerade
kommunaiför-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 321
valtningen
helt undantas från lagens tillärapningsområde. Därvid har bl. a. framhållits
att strävandena atl åstadkomraa en för statliga och koraraunala myndigheter
gemensara förvaltningslag inte bör drivas så långt, alt handläggningen av
förvaltningsärenden i koramunerna underkastas procedurregler som kan medföra
en inte önskvärd administrativ belastning med påföljd alt effektivitetskravet
eftersatts. Det har också påpekats att det behov av förfaranderegler, som kan
finnas inom den oreglerade kommunalförvaltningen, från tydlighetssynpunkt bör
tillgodoses inom ramen för kommunallagsliflningen.
Enligt min mening är
arbetsgruppens förslag på denna punkt mindre tillfredsslällande. Från både
principiell och praktisk synpunkt framstår det onekligen som en bättre lösning
att tillgodose det behov av förfaranderegler, som kan finnas inom den
oreglerade kommunalförvaltningen, genom bestämmelser i komraunallagstiftningen.
I nu förevarande sararaanhang synes endast böra tas upp elt par frågor om
ändring i komraunallagstiftningen som direkt påkallas av alt lagbestämmelser
sora f. n. gäller också den oreglerade koraraunalförvaltningen föreslås
upphävda och ersatta av regler i förvaltningslagen eller av att del skulle
fraraslå som inkonsekvent att i visst hänseende inte genomföra en regel i
förvaltningslagen över hela förvaltnings-fältet. Jag återkoramer i det följande
till vissa frågor av detta slag. Det bör tilläggas atl den ståndpunkt jag nu
intagit till frågan ora förvaltningslagens tillämpning inora den oreglerade
komraunalförvaltningen inte innebär någon mer väsenllig skillnad mot vad
arbetsgruppen föreslagit. Olikheterna kommer främst lill synes på det viset alt
reglerna om ombud och biträde (6 §), vägledning av part (8 §) samt tolk (9 §)
inte blir tillämpUga i kommunala självsly-relseärenden (jfr dock vad som sägs i
del följande om lagens tillämpning hos specialreglerade kommunala organ). I
förhållande lill arbetsgruppens förslag föreligger också den skillnaden atl
bestämmelserna om parts insyn i utredningsmaterialet (14 §), vilkas
motsvarighet i gruppens lagförslag gäller även den oreglerade
kommunalförvaltningen, enligt del nu framlagda lagförslaget inte kommer atl
äga tillämpning hos myndighet inora den delen av den kommunala sektorn. 1 denna
fråga vill jag hänvisa till vad som anförs under 14 §.
Mol
bakgrund av vad nu anförts har i 2 § 2 tagits upp en undantagsföreskrift
beträffande den oreglerade kommunalförvaltningen. Eftersom förvaltningslagen
gäller endasl i ärende hos förvaltningsmyndighet och beslutande kommunal
församling knappast torde kunna hänföras till denna kategori, anser jag det
vara obehövligt att i lagen särskill undanta beslutande kommunal församling
(jfr 2 § b arbetsgruppens lagförslag). Belräffande andra kommunala organ inom
den oreglerade sektorn måste emellertid göras ett uttryckligt undantag. Detta
har formulerats så, att lagen inte gäller ärende hos kommunal rayndighet, om
ärendet avgörs genom beslul som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär
hos kommunal besvärsnämnd. Undan-
11 11564
322 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
tagel
raolsvaras av en bestäraraelse i 13 § arbetsgruppens lagförslag raen avser till
skillnad från denna samtliga föreskrifter i förvaltningslagen. Vilka ärenden
som skall hänföras till den oreglerade kommunalförvaltningen beror enligt punkt
2 främsl på om del slutliga avgörandet i ärendet överklagas genora
kommunalbesvär eller ej. Skall talan mol beslutet föras genom kommunalbesvär,
faller ärendet utanför förvaltningslagens område, överklagas beslutet genom
ordinära besvär (förvallningsbesvär), faller ärendet däremot under
förvaltningslagen. Med en sådan gränsdragning torde knappast behöva uppkomma
någon Ivekan om i vilken utsträckning förvaltningslagen skall till-lämpas hos
kommunala förvaltningsmyndigheter. Begreppei kommunalbesvär används i
förevarande sammanhang för atl beteckna inte bara besvär som anförs i den
ordning som föreskrivs i kommunallagen (1953: 753) eller landslingslagen (1954:
319) utan också besvär sora anförs enligt annan kommunallag där motsvarande
ordning är föreskriven, 1. ex. lagen (1919: 293) om ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning. Det bör påpekas alt be-svärsreglema i vissa
kommunallagar, bl. a. föreskriften i 76 § 2 mora. komraunallagen, på grund av
sin avfattning är subsidiärt tillämpliga, om bestämmelserna om
förvaltningsbesvär i en specialförfaltning inte täcker alla typer av beslut som
meddelas av ett kommunalt organ. Huruvida förvaltningslagen är tillämplig i
visst ärende eller ej kan alltså emellanåt vara avhängigt av om särskild
besvärsbestämmelse har meddelats i specialförfattningen. Som exempel kan
nämnas, att barnavårdsnämnds beslut i ärende enligt 26 § bamavårdslagen
överklagas på olika säll beroende på om nämnden stannar för atl meddela en
varning eller om nämnden beslular ora en mer ingripande ålgärd såsom
övervakning. I del förra fallet saknas särskild besvärsbestämmelse i
barnavårdslagen, varför kommunalbesvärsvä-gen formellt slår öppen. I det senare
fallel är kommunalbesvär uteslutna genom en särskild överklaganderegel i 80 §
barnavårdslagen. Det nu berörda förhållandet behöver emellertid i praktiken
inte vålla några svårigheter. Vad gäller förvaltningslagens jävsregler (4 och
5 §§) avser jag att i det följande föreslå sådana ändringar i barnavårdslagen
ocb andra specialförfattningar, all förvaltningslagens regler i delta avseende
blir gällande i alla ärenden hos specialreglerad kommunal närand. Belräffande
barnavårdsnämnd kommer jag vidare all föreslå elt tillägg lill 14 § barnavårdslagen
av innehåU atl huvuddelen av förvaltningslagens handläggningsregler i övrigt
skall gälla i samtliga ärenden hos sådan nämnd utan hinder av vad som föreskrivs
i 2 § 2 förvaltningslagen. För nykterhetsnämnd saknar frågan med hänsyn till 59
§ lagen om nykterhetsvård aktualitet. För annan specialreglerad närand får
spörsmålet knappast någon praktisk betydelse. Skulle det undanlagsvis uppkomma
tvekan huruvida förvaltningslagens bestämraelser är lillärapliga eller ej, bör
myndigheten enligt min mening till-lärapa dessa bestäraraelser, till dess det
kunnat konstaleras atl ärendet är sådanl som sägs i 2 § 2.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 323
Som
framgår av del föregående undantas i 2 § 2 inte bara sådanl ärende hos kommunal
myndighet i vilket det slutliga avgörandet överklagas genom kommunalbesvär utan
också ärende där det slutiiga avgörandet överklagas genom besvär hos kommunal
besvärsnämnd (se t. ex. 76 § 3 mom. komraunallagen). Besvär som anförs hos
sådan nämnd torde nämligen inte kunna karakteriseras som kommunalbesvär. Del
synes emellertid vara befogat alt i förevarande sammanhang göra undantag också
beträffande handläggningen hos kommunal myndighei i nu åsyftade grupp av
ärenden.
Undantaget
i punkt 2 avser endast handläggningen hos den komraunala instansen, överklagas
den koraraunala rayndighetens beslut till länsslyrelsen genom kommunalbesvär,
blir i princip förvaltningslagens regler normerande för handläggningen i denna
instans. Komraunallagarnas regler ora besvärs-rätt, om formerna för anförande
av besvär och om inhibition gäller dock i stället för motsvarande bestämmelser
i 1113 §§ förvaltningslagen, eftersom de senare reglerna avser förvaltningsbesvär.
Jag
vill ytterligare påpeka att specialförfatlningarna på bl. a. utbildningsområdet
lämnar flera exempel på att beslutanderätten i vissa ärenden delegerats till
olika kommunala befattningshavare, se t. ex. 5 kap. 42 § skolstadgan (1966:
114) (beslutanderätt för rektor i vissl fall). Efiersom undantaget i 2 § 2 bara
syftar på fall då koraraunal myndighets beslut kan överklagas genom
kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd, blir förvaltningslagen
i princip tillämplig i ärenden av nyss åsyftade slag.
Enligt
2 § 3 faller ärende som inte avser överexekutors eller utmätningsmans
exekutiva verksamhet utanför förvaltningslagens tillämpningsområde.
Föreskriften motsvarar med en formell ändring 2 § d arbetsgruppens lagförslag.
Det bör påpekas atl uttrycket »myndighetens exekutiva verksamhet» inte bara
syftar på ärenden enligt utsökningslagen ulan också exekutiva ärenden enligt
andra författningar, l.ex. införsellagen (1968:621). Undantaget omfattar
således också det som i 1 § utsökningskungörelsen (1969: 18) betecknas som
allmänna mål, dvs. mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning
beroende medel.
I 2
§ 4 undantas slutligen sådana ärenden hos polis-, åklagar- eller tullmyndighet
sora avser myndighetens verksamhet till förekommande eller beivrande av brott.
Föreskriften motsvarar 2 § e arbetsgruppens lagförslag. I förhåUande till det
förslaget innefattar den nu föreslagna regeln väsentligen den ändringen, alt
även tullmyndighets ärenden av nu nämnda slag undantas från lagens lillämpning.
I
fråga om andra förvaltningsmyndigheter än dem som nu har berörts bör
förvaltningslagen i princip uigöra grundvalen för ärendenas handläggning. Vid
samordningen av lagen med specialförfatlningarna får från område till område
bedömas i vad mån avvikelse från lagen bör vara tillåten. Till denna fråga
återkommer jag vid behandlingen av följdändringarna till lagen.
324 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
3 §
Paragrafen reglerar räckvidden av förvaltningslagens
särskilda bestämmelser (1420 §§). Den motsvarar 13 § arbetsgruppens
lagförslag.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppens lagförslag innebär som
tidigare har nämnts alt vissa av lagens regler ges generell räckvidd, medan de
raer ingripande förfarandereglerna begränsas att gälla bara i förvaltningsärenden
där rayndighet som organ för det allmänna och med stöd av författning meddelar
ensidiga beslut, som får bestämda rättsverkningar av posiliv eller negaliv
innebörd för den enskilde (förvaltningsrättsUga partsärenden enligt
arbetsgruppens terminologi). Till den förra kategorin för arbetsgruppen
såvitt nu är av intresse reglerna ora ingivande av handling (5 §), partsinsyn
(6 och 7 §§), ombud (8 §), vägledning av part (9 §), remiss (10 §), jäv (11 och
12 §§), ingivande av klagoskrift samt besvärslid (22 §) och prövning av besvär
som kommil in till fel instans (23 §). Till den senare kategorin för
arbetsgruppen föreskrifterna om tolk (14 §), komraunikation (15 §),
beslutsmotivering (16 §), delgivning av beslut (17 §), rättelse av förbiseendefel
i beslul (18 §), besluts överklagbarhet (19 §), besvärsräit (20 §) och
inhibition (21 §). Bestäraraelserna i den sistnäranda huvudgmppen skall enligt
13 § första punkten arbetsgruppens lagförslag endast avse ärende sora angår
någons rätt eller plikt såsora enskild och som avgörs genom beslut med rättslig
verkan. Angår sådanl ärende avtalsbar sak eller sak, som utan att vara
avtalsbar rör upphandling, affärsverksamhet eller egendomsförvaltning eller
avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär, skall enligt 13 §
andra punkten dock beslämraelserna inte tillämpas.
I fråga om grunderna för den nu berörda differentieringen
av förvaltningslagens tillämpningsområde påpekar arbetsgruppen lill en början,
att det inte går att bygga en definition av begreppet förvallningsrällsligl
parts-ärende på om ett ärende avgörs genom beslut eller inte. När det t. ex. i
11 § allmänna verksstadgan talas ora beslut av myndighet åsyflas också utlåtanden,
yttranden, förslag, framställningar, råd, anvisningar, upplysningar och andra
oförbindande besked. Det är bl. a. ärenden som avgörs genom sådana beslut som
skall avskiljas. Svårigheter uppkommer vidare, om man stannar för en
begränsning lill ärenden angående privata personer, eftersom det i svensk
förvaltning förekoraraer åtskilliga förvaltningsärenden raed
offentligrällsliga subjekt sora parter. Som exerapel näraner arbetsgruppen
ärenden om myndighets plikter enligt uppbördsförfallningar-na som arbetsgivare
samt kommunala och statliga organs rättigheter och skyldigheter som ägare av
fast eller lös egendom. Ytterligare exempel utgör myndighets framställning hos
annan rayndighet att utfå en handling och civil myndighels begäran hos militär
myndighei om uppskov raed anställds militärtjänstgöring. I andra lyper av
ärenden uppträder kommunala organ visserligen som sökande, klagande eller i
annan partsfunktion
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 325
men
samtidigt offentUgrättsligt som företrädare för de gemensamma kommunala
angelägenheterna. Så är t. ex. fallet vid tvister mellan kommuner om ansvar för
socialhjälpskoslnad och kommunala ansökningar om statsbidrag och i
kommunalbesvärsärende hos regeringsrätten där kommunen klagar över att
länsslyrelsen upphävt etl kommunalt beslut. Enligt arbetsgruppens mening är
det under angivna förhållanden tydligt att del inte skulle vara ändamålsenligt
att begränsa sig till ärenden som angår privat-rältsUga subjekt. A andra sidan
kan lagen inte heller lämpligen utformas så, alt den passar också för alla
ärenden där organ för det aUmänna för en talan. Endast om elt ärende angår
någon prival fysisk eller juridisk person eller angår en offentiigrältslig
juridisk person stat eUer kommun på elt enskilt sätl raen inte som
myndighetsutövande organ, bör det därför gälla som förvaltningsrättsligt
partsärende i lagens mening. I lagtexten bör denna tanke komma till uttryck
genom atl del anges att ett ärende, för att kunna betraktas som
förvaltningsrättsligt partsärende, skall angå någon såsom enskild.
En definition av begreppet
förvaltningsrättsligt parisärende måste också klargöra kravet på rättslig
karaktär hos ärendet, framhåller arbetsgruppen vidare. Ett
förvaltningsrättsligt partsärende skulle sålunda kunna beskrivas som ett
ärende vilket angår någons rätt eller plikt såsom enskild och avgörs genom
beslul raed rättslig verkan. Det kan visserligen ifrågasättas om det i elt
välfärds- och seicesamhälle är välbetänkt att använda orden rätt och plikt för
att beteckna anspråken för och mot medborgare och andra. I betraktande av att
anspråken hämtar sin kraft ur rättsliga föreskrifter synes detta dock fullt
försvarligt från systeraatisk synpunkt, även om det vanligen inte blir fråga om
rättigheter i klassisk mening utan om rätt till utbildning, vård, studiebidrag,
bostadsbidrag eller annan förmån, förande av bil, innehav av vapen,
läkarlegitimalion eller annan yrkes- eller näringsauktorisation.
Arbetsgruppen
stryker under att det inie räcker atl ange alt ett ärende skall angå någons
rätt eller plikt. Det måste tilläggas alt beslutet i ärendet skall utöva
rättslig verkan. Annars frånskils inte ärenden angående upplysningar,
yttranden, råd m. m. rörande någons rätt eller plikt. Inte heller avskils
såsom önskvärt är ärenden av rent verkställande art, där verkställighetsåtgärden
inte utövar någon självständig rättsverkan. Det är t. ex. inte själva
omhändertagandet man skall reglera i ett beslagsärende utan den handläggning
som föregår beslutet om beslag. Då en myndighet fåll en sak på remiss för
yttrande, ger saken i enlighet med det sagda inte upphov till etl
förvaltningsrättsligt partsärende hos reraissmyndigheten, även om det angår
någons rätt eller plikt. Den omständigheten atl ett beslut kräver fastslällelse
för alt bli gällande kan däremot inte anses förta beslutet karaktären av
rättsligt verksamt beslut, eftersom del utgör en omistlig förutsättning för
det slutiiga avgörandet. Redan det ärende som mynnar ut
326 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
i
elt underslällningspliktigt beslul blir därför all betrakta som ell förvaltningsrättsligt
partsärende.
Arbetsgruppen
konstaterar i det följande att en åtgärd kan ge upphov till både faktiska och
rättsliga verkningar. De rättsliga uppkommer på konstlad väg genom
rättsordningens förmedling. Någons rättsställning påverkas positivt eUer
negativt. En rätt skapas, upphör eller inskränks. En plikt åläggs, upphävs eUer
jämkas. En rättsställning, t. ex. medborgarskap, medlemskap i kommun eller
rösträtt, fastställs. Ett avslagsbeslut grundlägger inte någon rätt eller
plikt men det påverkar sökandens rättsställning negativt genom att en rätt
nekas. En återkallelse av ell tillstånd e. d. får motsvarande effekt. Atl
närmare definiera vad som skall förslås med rättslig verkan låter sig enligt
arbetsgruppens åsikt knappast göra. Gränsdragningen kan raed fördel överlåtas
åt praxis.
I
fråga om konsekvenserna av den föreslagna definitionen av förvaltningsrättsligt
partsärende anför arbetsgruppen ytterligare följande. Uppenbarligen tjänar det
inte något förnuftigt ändamål alt upprätthålla regler om kommunikation,
skriftlig avfattning och moiivering av beslul, delgivning av beslut, besvär
etc. i olvisliga ärenden angående vad besvärssakkunniga kallar
förvaltningsbeslyr. Genom all reglernas tillämpningsområde i sak begränsas
till förvaltningsrättsliga partsärenden, vinns emellertid att det stora
flertalet förvaltningsbestyrsärenden faller bort, eftersom dessa huvudsakligen
återfinns bland ärenden, som inte leder lill beslul med rättsliga verkningar.
Stramas tillämpningsområdet för de processuella reglerna ytterligare ål genom
att affärsärenden o. d. inte tas raed, även om de utgör förvallningsrättsliga
partsärenden, försvinner ytterligare en stor raängd förvaltningsbestyrsärenden
ur blickfältet. Otvivelaktigt ryms dock fortfarande inom tillämpningsreglernas
begreppsramar åtskilliga triviala ärenden, t. ex. registreringsärenden enligt
folkbokföringsförfattningarna och författningar angående handel och annan
näringsverksamhet. Reglerna är emellertid utformade med sikte på alt lillämpas
endasl där del är sakligt påkallat. Använda med urskillning bör de därför inte
vålla något extraarbete, som kan te sig omotiverat. Under sådana förhållanden
synes det överflödigt att generellt ta undan de triviala ärendena. Ett
ytterligare, och tämligen tungt vägande, skäl att inte göra det är att det är
angeläget att reglerna länder till efterrättelse också i ett sådanl ärende, om
det skulle råka bli tvisligl, t. ex. om ell pastorsämbete vägrar alt registrera
det förnamn som anmäls för etl nyfött barn. Inom gruppen förvallningsrättsliga
parisärenden kommer formellt att falla också en del ärenden som handläggs helt
muntligt, t. ex. myndighets utlämnande av allmän handling. Lagens
handläggningsregler för förvallningsrällsliga parisärenden kan med den utformning
de fått formellt gälla också här utan olägenhet, eftersom deras krav på den
handläggande myndigheten aktualiseras endast om det är sakligt påkallat. Just
beträffande specialreglerna för förvaJtningsrättsliga
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 327
partsärenden
lorde detta så sällan bli fallet vid helt muntlig behandling alt det allmänt
sett saknas anledning uppmärksamma de muntliga ärendena särskill i lagtexten.
Med
den valda definitionen koraraer också norrabeslutsärenden alt falla inom tillämpningsområdet
för de förvallningsrällsliga partsärendenas paragrafer. Arbetsgruppen anser
detta vara en fördel. Med den av gruppen gjorda bestämningen av partsbegreppet
kommer norraall inte någon med partssiällning alt uppträda i sådanl ärende i
försia instans. Eftersom paragrafema avhandlar handläggningen i förhållande
till part men i övrigt lämnar handläggningen fri, koraraer normbeslutsärenden i
första instans i regel inte atl beröras av dessa bestämmelser. Det är först vid
besvär över ett normbeslul som en part i lagens mening uppkomraer och som
handläggningsreglerna i fråga följaktligen träder i tillämpning.
Enligt
arbetsgruppens mening bar i remissyttrandena över besvärssakkunnigas
slutbetänkande anförts övertygande skäl för alt frågor, som inte avgörs
ensidigt av myndigheten utan genora överenskomraelscr eller avtal, samt andra
ärenden, angående siatens och kommunens egendomsförvaltning, affärsverksamhet
och privaträltsligl reglerade mellanhavanden i övrigt, skall handläggas fritt
från del tvingande mönster som förvaltningslagen tecknar för
förvaltningsrältliga partsärenden (13 § andra punkten arbetsgruppens
lagförslag). Den enskildes rätt skyddas här av privaträttens bestämmelser samt
de process- och exekutionsrätlsliga regelsystem som fogar sig härtill. I den
raån härutöver behövs särskilda föreskrifter till förmån för allmänna eller
enskilda intressen, som t. ex. är fallet i upphandlingsärenden, får dessa
meddelas i specialförfattning. Till statens privaträltsligl reglerade
verksamhet hör också de avtalsbara tjänslemannafrå-gorna ora tjänsleförraånerna
m. ra. Personalärenden som angår sådana frågor kommer alltså inte alt lyda
under lagens paragrafer angående förvallningsrättsliga partsärenden men väl
personalärenden angående sak som avgörs ensidigt, t. ex. tjänstetillsättning,
disciplinär bestraffning och anställnings upphörande.
Som
har påpekats vid 1 och 2 §§ anser arbetsgruppen att de kommunala
självstyrelseärendena hell bör undantas från lillämpningsorarådet för lagens
särskilda bestämmelser. En särskild regel härom är upptagen i 13 § andra
punkten. I fråga om komraunala personalärenden erinrar gruppen om att dessa i
viss omfattning kan överklagas hos kommunal besvärsnämnd. Det besvärsärende
sora uppkoramer vid sådant överklagande blir av kommunal karaktär och bör
enligt gruppens mening förbehållas reglering i kommunallag eller av
komraunerna själva. Någon specialregel av innebörd att lagen, trots del
generella undantaget för koraraunalt självstyrelseärende, skall tillämpas i
besvärsärende hos kommunal besvärsnämnd föreslås därför inte.
Remissyttrandena.
Den av arbetsgruppen föreslagna avgränsningen av
328 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
tillämpningsområdet för de särskilda bestämmelserna för
vissa partsärenden godtas av flertalet remissinstanser. Flera instanser,
däribland socialstyrelsen, kammarrätten, länsstyrelserna i Västerbottens och
Blekinge lån och SAF, fruktar emellertid att 13 § kommer att medföra
tolkningssvårigheler och förordar alt den ges en mer lättbegriplig avfattning.
Enligt kammarrättens mening går det reella innehållet i paragrafen svårligen
alt förstå för de myndigheter det här är fråga om utan vägledande kommentar.
Lånsstyrelsen i Blekinge lån anser att man måste förutsätta särskilda
juridiska kunskaper för atl avgöra om etl ärende »angår någons rätt eller plikt
såsom enskild».
JK anser
bestämningen av begreppei förvaltningsrättsligt parisärende vara svårtolkad
delvis därför att arbetsgruppen däri sararaanfört ting som inte är likartade. I
det av gruppen anförda exemplet beträffande komraun som tvistar med annan
kommun om socialhjälpskostnad bör enligt JK:s mening det förhållandel alt
kommun i sådana ärenden handlar utifrån en annan rätlslig grund än då kommun
bevakar sina intressen som ägare av fast egendom knappast ha relevans för
frågan om tillämpligheten av förvaltningslagen. Avgörande för om reglerna i
1421 §§ förvaltningslagen skall äga tillämpning på visst slags ärenden bör i
princip vara om behov av reglema föreligger i dessa ärenden. I exemplet med
myndighels fraraställning om utbekommande av handling är bilden en annan. Om
den statliga myndigheten A hos den statliga myndigheten B begär att få ta del
av en handling som A anser sig ha behov av för en ämbetsåtgärd, uppkomraer inte
något partsärende. A är inte part i någon riralig betydelse av detta ord och
för inte någon lalan mot eller hos B. Ärenden av delta slag faller alltså
utanför gruppen partsärenden. Detsamma torde i princip gälla också det i
betänkandet angivna exemplet rörande uppskov med militärtjänstgöring. Mot
bakgmnd av det anförda hävdar JK atl begreppei förvaltningsrättsligt
parisärende bör bestämmas genom två rekvisit, nämligen dels alt det skall vara
fråga om ärende där någon är part, dels alt ärendet avgörs genom beslut raed
rätlslig verkan. JK anser det vara tveksamt om man behöver ange att ärendet
skall angå »någons rätt eller plikt såsom enskild» och erinrar ora alt
förvaltningsärenden där någon är part praktiskt taget alltid gäller förraåner
eller anspråk av ekonomisk eller annan natur för eller emot medborgare och
andra. Det i 13 § använda uttrycket »någons rätt eller plikt såsom enskild»
kritiseras också av bl. a. regeringsrättens ledamöter. EnUgl deras mening
framgår del knappasl av lagmramels lydelse att härraed även förstås ett
ärende, som angår en offentligrättslig juridisk person »på ett enskilt sätt».
Lagtexten bör därför ändras så all innebörden klart fraragår. Juridiska
fakulteten vid universitetet i Lund anser det vara oklart vad som menas med
»rättslig verkan». Någon tillfredsställande analys av delta dunkla begrepp har
enligt fakultetens åsikt inte gjorts i betänkandet. Med hänsyn till svårigheten
all finna någon formulering
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 329
som
bättre uttrycker vad som åsyflas ullalar fakulteten den förhoppningen, att
begreppei »rätlslig verkan» i praxis kommer all tolkas fömuftigt och inte
alllför snävt.
JO
påpekar alt en remiss enligt belänkandet inte ger upphov tiU något
förvaltningsrättsligt partsärende hos remissmyndigheten. Enligt JO:s mening
får dock saken bedömas annorlunda, om remissmyndigheten tiUer-känts vetorätt
eller eljest har elt avgörande inflytande på beslutets innehåll, såsom t. ex.
övervakningsnärand i ärende om utfärdande av pass för den som slår under övervakning.
JK
kritiserar vad som anförs i betänkandet belräffande paragrafens tillämpning på
normbeslutsärenden. Han finner det svårt att ur texten till 13 § läsa ul att
denna i princip åsyftar också sådana ärenden. Han anser det vidare generellt
sett otillfredsställande från logisk och systematisk synpunkt alt bestämmelser
i lag görs lilllämpliga på elt oraråde där bestäraraelserna inte kan vinna
praktisk lillämpning. Med den av honom förordade definitionen av ärendena
faller problemet bort: 1421 §§ blir inte tillämpliga på normbeslutsärenden i
första instans, eftersom det inte finns någon part, men kan efter besvär få
lillämpning i högre instans.
Också
undantagsbestämmelsen beträffande ärenden om avtalsbara saker ra. m.
diskuteras i åtskilliga yttranden. JK anser alt uttrycket »avtalsbar sak»
möjligen kan vara svårbestämt lill sill innehåll och önskar en precisering av
uttrycket i motiven till en blivande proposition. Inte heller stadsjuristen i
Stockholm anser uttrycket vara otvetydigt. Han erinrar om att avtal numera
anses kunna träffas inom allt större områden av den offentligrätlsliga sektorn.
Även sådana förvaltningsförfaranden som reglerats i lag ersätts inte sällan
med uppgörelser i form av kontrakt, t. ex. uttagande av gatumarksersätlning
och bidrag lill gatubyggnadskostnad enligt byggnadslagen (1947: 385). Med
hänsyn till denna praxis kan det ofta vara osäkert om en sak är avtalsbar eller
inte. Gränsdragningen blir enligt stadsjuristens mening klarare, om den
inskränkande bestämmelsen får det innehållet att tUl tillämpningsområdet skall
böra enbart sådana saker, varom avlal inte är tillåtna. Statens avtalsverk
säger sig tolka uttrycket »ärende angående avtalsbar sak» så, att det omfattar
samtliga ärenden rörande lön eller annat villkor varom kollektivavtal kan
träffas, även om frågan inte reglerats i avtal, t. ex. resekostnads- och
traktamentsförmåner, pensionsföi-måner samt s. k. skälighetsfrågor.
Fullmäktige
i riksbanken finner det mindre lämpligt alt 1421 §§ skall gälla ärenden om
krediter ur statliga utlåningsfonder. De erinrar om att riksbanken förvaltar
vissa statliga utlåningsfonder för utlåning till skilda ändamål, t, ex.
bosältningslån, stödlån lill jordbrukare, egnahemslån, fiskredskapslån och
värnpliklslån. För utgivandet och förvaltningen av dessa lån gäller särskilda
författningsbestämmelser, och låneärenden av hithörande slag kan därför inte
sägas angå avtalsbart förhållande eller affärs-
llf11564
330 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
verksamhet.
Ärenden angående utlämnande, förvaltning eller indrivning av bosältningslån m.
fl. lån skulle därför falla under lagförslagets bestämmelser angående
partsärenden. Låneärenden av berörda slag ter sig emellertid mindre som
ärenden i offentlig förvaltningsverksamhel än som kre-dilärenden och bör därför
handläggas mindre enligt förvaltningsrättsliga principer än enligt allmänna
bankmässiga rutiner. Alt överföra förvallningsrättsliga normer i fråga om
kommunikation, beslutsmotivering etc. på låneärenden av denna typ måste vidare
medföra elt merarbete, som inte slår i rimlig arbetsekonomisk proportion lill
ärendenas sakliga betydelse och innehåll. Fullmäktige föreslår därför att
undantaget i 13 § byggs ut att omfatta utom upphandling och affärsverksamhet
även »kreditstöd». Försvarets civilförvaltning anser att begreppet
»upphandling» är för snävt och föreslår atl undantagsregeln i denna del
utsträcks till alt avse sak som utan atl vara avtalsbar rör »anskaffning av
fast eller lös egendom eller annan verksamhet för tillgodoseende av statens
eller kommuns behov av nytligheter». Civilförvaltningen hänvisar till att all
verksamhet som kan betecknas som »anskaffning» bör undantas och alt begreppet
»anskaffning» omfattar flera aktiviteter som i tiden ligger både före och
efler beslut om upphandling (tillverkning).
Departementschefen.
Som jag bar framhållit i den allraänna raotive-ringen ansluler jag mig i
huvudsak lill arbetsgruppens förslag om ett i sakligt hänseende differentierat
tiUämpningsoraråde för förvaltningslagens bestäraraelser. I det föreliggande
lagförslaget har skillnaden i fråga om de olika förfarandereglernas räckvidd
kommit till uttryck på följande sätt. Huvudregeln är enligt 1 § första stycket
att lagen skall gälla alla slag av ärenden hos offentlig förvaltningsmyndighet.
Från huvudregeln görs i 3 § första styckel det undantaget, att 1420 §§ inte
skall gälla i vidare mån än ärendet innefattar myndighetsutövning mol enskild.
Förfarandereglerna blir i enlighet härmed uppdelade i två grupper, den ena
innehållande sådana bestämmelser som skall gälla alla typer av ärenden
(Allmänna bestämmelser) och den andra sådana bestämmelser som skall gälla bara
i den raån fråga är om myndighetsutövning mot enskild (Särskilda bestämmelser).
Sistnämnda slag av ärenden motsvarar vad arbetsgruppen kallar förvallningsrättsliga
partsärenden. I del föregående har jag närraare angett vilka bestäraraelser som
ingår i de två grupperna och hur molsvarande uppdelning gjorts i arbetsgruppens
lagförslag.
I
fråga ora orsakerna till uppspaltningen av lagens bestämmelser i två kategorier
vill jag här hänvisa lill den tidigare redogörelsen för arbetsgruppens förslag
och till mina uttalanden i den allmänna motiveringen. Avgränsningen av
tillämpningsområdet för lagens särskilda bestämraelser bör emellertid göras med
användande av en annan terminologi än vad arbetsgruppen har föreslagit. I
stället för att som arbetsgruppen främst skilja raellan ärenden, som angår
någons rätt eller plikt såsom enskild och som
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 331
avgörs genom beslut med rättslig verkan, och andra ärenden
(13 § första punkten arbetsgruppens lagförslag) bör man enligt min mening göra
tilllämpningen av lagens särskilda bestämmelser beroende av om ärende innefattar
myndighetsutövning mol enskild eller ej. Detta kan lämpligen uttryckas så, all
de särskilda bestäraraelserna skall gälla bara i den raån fråga är om utövning
av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet,
disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Härigenom torde
man kunna undvika en del av de tolkningsproblem som har påtalats av vissa
remissinstanser i fråga om gränsdragningen i arbetsgruppens lagförslag.
Skillnaden mellan den sålunda gjorda avgränsningen och
gränsdragningen i arbetsgruppens lagförslag ligger lill stor del på det
terminologiska planet. Jag vill erinra ora alt arbetsgruppen som sin allraänna
uppfattning i frågan uttalat alt lagens särskilda bestäraraelser inte bör gälla
annat än i ärenden där förvaltningsrayndighet i egenskap av organ för det
allraänna och med stöd i författning ensidigt meddelar beslul sora får bestämda
rättsverkningar av positiv eller negativ innebörd för den enskilde. Del av mig
valda sättet att precisera när myndighetsutövning mot enskild föreligger bygger
på väsentligen sarama uppfattning. Genom denna precisering är det framför allt
två moment i rayndigheternas verksarahet sora tillmäts betydelse för atl avgöra
om lagens särskilda bestämraelser skall bli tilllämpliga. Ärendet skall
innefatta utövning av en befogenhet atl bestämma om förmån, rättighet,
skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande, och
befogenheten skall utövas i förhållande till enskild.
Gemensamt
för all myndighetsutövning är, alt det rör sig om beslut eller andra ålgärder,
som ytterst är ullryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till
medborgarna. Det behöver dock inte vara fråga om åtgärder som medför
förpliktelser för enskilda. Myndighetsutövning kan föreligga i form av
gynnande beslul, t. ex. tillstånd all driva viss verksamhet, befrielse från
viss i författning stadgad förpliktelse och beviljande av social förmån.
Karakteristiskt är eraellertid atl den enskilde på visst sätt befinner sig i
ett beroendeförhållande. Är det fråga om ett beslut, varigenom han förpliktas
atl göra, tåla eller underlåta något,'måste han rätta sig efter beslutet,
efiersom han annars riskerar att tvångsmedel av något slag används mol honom.
Rör del sig ora ell gynnande beslut, koramer beroendeförhållandet till ullryck
på det sättet all den enskilde för att komma i åtnjutande av exempelvis en
rättighet är tvungen atl vända sig lill samhällsorganen och atl dessas
tillämpning av de författningsbestämmelser som gäller på det aktuella området
blir av avgörande betydelse för honom.
Det första ledet i preciseringen av när myndighetsutövning
skall anses föreligga har utformats raot denna bakgrund. Genom orden »bestämma
om» markeras alt del skall vara fråga om ärenden där saken avgörs ensidigt genom
beslut av myndighet. Ärenden som avgörs genora att rayndigheten
332 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
träffar
avtal eller överenskommelse om saken med enskild faller alltså utanför
tillämpningsområdet för förvaltningslagens särskilda bestämmelser. I sådana
ärenden skyddas nämligen den enskildes rätt av privaträtts-liga bestämmelser
ocb genom möjligheten att vid tvisl med myndighei väcka talan vid domslol. Det
nu sagda innebär atl ärenden som angår siatens eller kommunens upphandling,
affärsverksamhet, egendomsförvallning och privaträltsligl reglerade
mellanhavanden i övrigt berörs endast av förvaltningslagens allmänna
bestämmelser, t. ex. reglerna om jäv i 4 och 5 §§. Delta stämmer i huvudsak
överens med vad arbetsgruppen förordat i silt lagförslag (13 § andra punkten)
och har även godtagits av remissinstanserna. Den omständigheten atl ett
avtalsförhållande föreligger mellan det allmänna och en enskild utesluter i och
för sig inte att myndighetsutövning kan förekomma i ärende som har anknytning
till avtalsförhållandet. Som exempel kan nämnas att relationerna raellan staten
som arbetsgivare och tjänsteman som arbetstagare enligt 3 §
statstjänstemannalagen (1965: 274) i princip bestäms genom avtal men alt vissa
frågor enligt samma lagrum inte kan regleras på kontraktsrätlslig väg, t. ex.
förfarandet vid tillsättning av Ijänst saml disciplinär bestraffning ocb
anställnings upphörande. Medan ärenden som rör fråga inom den avtalsbara
sektorn, t. ex. lönefråga, regelmässigt faller utanför begreppei
myndighetsutövning, gäller motsatsen beträffande ärenden om tillsättning av
tjänsl o. d. I de senare fallen blir förvaltningslagens särskilda bestämmelser
tillämpliga. Detsamma blir förhållandet också i ärende, som rör en i och för
sig avtalsbar fråga, t. ex. bestämmande av pensionsförmån eller
traktamentsersättning, men där myndigbeten likväl har atl ensidigt besluta i
saken, därför att kollektivavtal ännu inte träffals mellan den offenlliga
arbetsgivaren och tjänstemanna-organisationen.
Uttrycket
»bestämma om förmån etc» klargör också att endast ärenden som mynnar ut i
bindande beslut omfattas av begreppei myndighetsutövning. Gäller elt ärende
uteslutande lämnande av råd eller upplysningar eller andra oförbindande
besked, träder alltså förvaltningslagens särskilda bestämmelser inte i tillämpning.
Även på denna punkt stämmer det föreliggande lagförslaget överens med
arbetsgruppens lagförslag. Skillnaden mellan förslagen ligger främst däri att
arbetsgruppen för att avskilja ärenden av nyssnäranda slag uppställt kravel alt
ärendet skall avgöras genom beslut med rättslig verkan. Som påpekats av
juridiska fakulteten vid universitetet i Lund är begreppet »rättslig verkan»
inte hell klart. Med den av mig föreslagna definitionen av
myndighetsutövningsbegreppet bortfaller behovet av att i lagtexten använda
uttrycket »rättslig verkan» för att avskilja ärenden angående oförbindande
besked. Eftersom sistnämnda uttryck inte begagnas som kriterium för alt avgöra
om lagens särskilda bestämmelser skall gälla eller inte, behöver myndigheterna
inte heller med tanke på förvaltningslagens tillämpning i varje ärende pröva.
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 333
om
deras beslut har någon rättslig verkan. Avgörande blir i stället om myndigheten
genom sitt beslut »bestämmer om förmån etc». Med denna formulering åsladkommes
bl. a. att de särskilda bestämmelserna i allmänhet inte blir tillämpliga när
myndighet avger renussyttrande till annan rayndighet. Uttrycket »bestämma om»
syftar inte bara pä sådana avgöranden då myndigheten skiljer ärendet från sig genom
prövning i sak ulan även på de fall då ärendet avskrivs eller eljest inte
prövas i sak. Alt del vid avskrivning ändå i regel inte blir aktuellt atl
tillämpa lagens särskilda bestämmelser följer av de undantagsregler sora är
intagna i beslämmelserna, se 15 § första stycket andra punkten 1, 17 § första
siycket andra punkten 1 och 18 § försia stycket försia punklen.
Myndighets
befogenhet att handla på det allmännas vägnar skall vidare gå ut på alt
bestämma ora förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller
annat jämförbart förhållande. Under begreppet »förmån» faller såväl sociala
förmåner, t. ex. förmåner från den aUmänna försäkringen, socialhjälp och
allmänt barnbidrag, som förmåner av annan natur, t. ex. statUgt
lokaUseringsstöd. I sammanhanget vill jag också beröra en av fullmäktige i
riksbanken väckt fråga huruvida bankens handläggning av ärenden ora krediter ur
statliga utlåningsfonder, t. ex. bosältningslån, skall omfattas av
förvaltningslagens särskilda bestämmelser. Lån av sådan typ har enligt min
raening närmast karaktär av social förmån. Ett ärende, varigenom riksbanken
avgör om enskild skall beviljas elt sådant lån, faller därför in under kategorin
myndighetsutövning. En annan sak är, all bankens förhåUande till låntagaren efter
del all lånet beviljats i princip blir underkastat privaträtts-liga regler.
Denna omständighet medför dock inte atl det ärende som mynnar ut i ett beslut
om tilldelande av ett lån blir atl hänföra till det allmännas privaträttsliga
mellanhavanden. Del är nämUgen här fråga om en fördelning av de förmåner lånen
utgör efter grunder, som är angivna i författning, och inte ora en kommersiell
långivning, där urvalet av låntagare sker genom subjektiva värderingar efter
bankraässiga kriterier. Vad gäller innebörden av uttrycken »rättighet» och
»skyldighet» kan jag i huvudsak hänvisa liU vad arbetsgruppen anfört
beträffande raotsvarande uttryck i den av gruppen föreslagna lagtexten. Med
»rättighet» syftar jag således på vad som i dagligt tal brukar hänföras under
delta begrepp. Det behöver inte vara fråga om en rättighet som uttryckligen
tillerkänts den enskilde i författning. I många fall kan det förhålla sig så,
all rättigheten tilläggs den enskUde efter en mer eller mindre fri prövning av
myndigheien, t. ex. när myndigheien beviljar någon tillstånd att bedriva viss
näring. Med »discipU-när bestraffning» åsyflas t. ex. disciplinstraff enligt 19
§ statstjänstemannalagen. Genom tillägget av orden »annat jämförbart
förhållande» avses att klargöra, alt även ärende som inte kan sägas röra
förmån, rättighet, skyldighet eller disciplinär bestraffning likväl blir att
hänföra tUl myndighetsutövningens område, om det i något hänseende gäller elt
offentligrätlsligt ingrepp i enskilds ställning, t. ex, ärende om intagning på
nykterhetsvårds-
334 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
anstalt eller ärende om disciplinär åtgärd inom
skolväsendel (se t, ex, 12 kap. 41 § skolstadgan).
För att lagens särskilda bestämraelser skall bli
tillämpliga krävs vidare att myndighets bestämmanderätt utövas i förhållande
tUl enskild, I lagtexten uttrycks detta så, att det skall röra sig om en
befogenhet att »för enskild» bestämma om förmåner etc. Eftersom lagens främsta
ändamål är att stärka den enskildes rättsskydd inom den offentliga förvaltningen,
har det inte ansetts nödvändigt att göra lagens särskilda bestämmelser
formellt tillämpliga, när offentlig myndighet uppträder som part i ärende hos
annan myndighet. Som har påpekats av arbetsgruppen intar emellertid offentlig
rayndighet ibland samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person,
t. ex. när staten eller kommun äger fastighel. I sådana fall får myndigheten
anses uppträda som »enskild», Lagens särskilda bestämraelser bUr alltså
lillärapliga också i ärenden som rör myndighet på angivna sätt. Jag anser det
inte vara nödvändigt att belasta lagtexten med ett uttryckligt påpekande härom.
Den
precisering av begreppet mjrndighetsutövning som gjorts i det föregående utgår
från förutsättningen alt rayndigheten grundar sin befogenhet att bestärama för
enskild på författning eller på beslut av Kungl, Maj:t eller riksdagen. Någon
uttrycklig erinran härom lorde emellertid inte behöva tas in i 3 §. Det kan i
sararaanhangel påpekas atl det förhållandet att myndighet tillagts bestäraraanderätt
i visst avseende i en författning inte alltid är liktydigt raed att det i
sådant fall är fråga om myndighetsutövning i den bemärkelse sora avses i
förevarande paragraf. Som exempel kan nämnas att televerket i 7 § 3 mom.
telefonreglementet (1963: 18) fått befogenhet att beträffande telefonabonnemang
fastställa tilläggsavgifter för telefonväxlar m. ra. Del rör sig emellertid här
ora åtgärder sora är att se som led i en affärsverksamhet och inte om
myndighetsutövning i förhållande till enskild. Förvaltningslagens särskilda
bestämmelser träder alltså inte i tillämpning i fall av berörda slag.
Sora jag har framhållit vid 1 § är förvaltningslagen
tillämplig även i ärenden som handläggs helt muntligt. Detla gäller både lagens
allmänna och dess särskilda bestämmelser. I likhet med arbetsgruppen finner jag
del knappast lända till någon nackdel, om den senare gruppen av bestämmelser
blir tillämpliga också i ärenden som handläggs formlöst, Reglema i 1420 §§
har getts en sådan utformning att de utan praktiska olägenheter kan tillämpas
även i ärenden hos myndigheter, där förfarandet till stor del består i
direktkontakter mellan myndighet och allmänhet. Jag anser det därför inte
nödvändigt raed något undantag beträffande ärenden av nu åsyftat slag.
Enligt 1 § första siycket gäller lagen bara vid
handläggningen av ärenden. Vad jag har anfört i det föregående angående
begreppet myndighetsutövning mot enskild har därför aktualitet endast när det
föreligger ett ärende i lagens mening. Som jag har framhåUit under 1 § är det
dock svårt att dra
Kungl. Maj.is proposition nr 30 dr 1971 335
en skarp gräns mellan handläggning av ärenden och s. k.
faktiska handlingar från myndighets sida, I synnerhet på sjukvårdsområdet kan
det råda Ivekan ora när myndighets åtgärd skall anses utgöra etl ärende och
sålunda falla inom lagens tillämpningsområde. Med hänsyn härtill har jag efter
samråd med chefen för socialdepartementet i andra stycket av 3 § tagit in en
uttrycklig föreskrift om all lagens särskilda bestämmelser inte skall
tillämpas i ärende i försia instans, när ärendet avser sjukvård och
myndighetens beslul inte kan överklagas genom besvär (punkt 1), I fråga om
samordningen av förvaltningslagen med specialförfatlningarna på vårdområdet
återkommer jag vid redovisningen av följdändringar i olika
specialförfattningar.
Begreppet myndighetsutövning mot enskild täcker även
ärenden som avser meddelande av föreskrift lill allmän efterrättelse
(norrabeslut). Såsom förutsatts av arbetsgruppen bör dock lagens särskilda bestämraelser
inte gälla vid handläggningen av sådant ärende i försia instans. Samma synsätt
bör anläggas i fråga om ärenden om normbeslul som efter underställning kommer
under högre myndighets prövning, se t. ex. 103 § livs-raedelssladgan
(1951:824). När del däremot är fråga om prövning av besvär i ärende om
normbeslul bör de särskilda bestämmelserna gäUa. Undantaget bör enligt min
mening komma lill direkl uttryck i lagen genom en särskild regel. En sådan
regel har därför tagits upp i 3 § andra stycket (punkt 2).
I 13 § andra punkten arbetsgruppens lagförslag ingår även
elt undantag beträffande ärenden som hör lill den oreglerade
kommunalförvaltningen. Som framgår av den lidigare redogörelsen är dessa
ärenden generellt undantagna från förvaltningslagens tillärapningsområde (2 §
2). Den av arbetsgruppen berörda frågan om lagens lillämpning i kommunala
personalärenden avser jag alt återkomma lill vid behandlingen av vissa
följdändringar i kora-munallagstiflningen.
Vad slutligen gäller frågan om vilka regler som skall
gälla enbart i ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild bar jag
redan i anslutning lill lagens rubrik angett skillnadema mellan det
föreliggande lagförslaget och arbetsgruppens lagförslag. Som framgår av vad där
anförts har reglerna om tolk, besvärsrätt och inhibition i den nu föreslagna
lagen placerats bland de allmänna bestämmelserna (9, 11 och 13 §§). Motsvarande
regler har i arbetsgruppens lagförslag tagits upp bland de särskilda
bestämmelserna (14, 20 och 21 §§). Orsakerna till denna omflyttning kommer jag
att beröra i specialmotiveringen till resp. paragraf. Härutöver föreligger den
skillnaden atl det nu framlagda lagförslagel inte innehåller någon direkt
motsvarighet lill reglerna om besluts överklagbarhet i 19 § arbetsgruppens
lagförslag (jfr dock 5 § fjärde styckel och 6 § Iredje stycket i det nu
framlagda lagförslaget). Denna fråga koraraer jag som tidigare påpekats att
beröra vid behandlingen av 11 §.
336 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Allmänna
bestämmelser
4
och 5 §§
I
paragraferna anges när någon skall anses jävig atl handlägga ett ärende, vilken
verkan jäv har och hur jävsfråga prövas. Bestämmelserna motsvarar 11 och 12 §§
arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande
ordning. För slalsförvallningen finns f. n. inte några allmänna regler om jäv.
För vissa förvallningsmyndigheler har emellertid meddelals jävsregler i
specialförfatlningarna. Dessa regler är i stort sett av två slag. I en del fall
har reglerna om domarjäv i 4 kap. 13 § RB (reglerna gäller i huvudsak parts-,
intresse-, släktskaps-, ställförelrädar-, tvåinstans- och ombudsjäv samt en
generalklausul för andra fall av bristande opartiskhet) gjorts hell eller
delvis tillämpliga på vissa förvallningsmyndigheler. Exempel härpå erbjuder 37
§ länsstyrelseinstruktionen (1958:333). Enligt denna paragraf skall
föreskrifterna om domarjäv gälla också den som deltar i handläggningen av
ärende inom länsstyrelse, om inte ärendet är bara av expeditionen arl. I mål
och ärenden av allmän beskaffenhet skall jäv dock inte anses föreligga, därför
att den som deltar i handläggningen har del i saken såsom samhällsmedlem.
Andra exempel på hänvisning till RB:s reglering av jävsfrågan finns beträffande
ledamot i hyresnämnd i 14 § andra stycket lagen (1968: 349) om hyresnämnd, beträffande
ledamot och ersättare i övervaknings-nämnd, kriminalvårdsnämnden,
ungdorasfängelsenäranden och internerings-nämnden i 37 kap. 5 § brottsbalken,
beträffande ledamot i marknadsrådet i 8 § lagen (1970: 417) om marknadsråd ra.
m., beträffande ledamot i domkapitel och stiftssekreterare i 18 § lagen (1936:
567) om domkapitel samt beträffande den som deltar i handläggning av ärende
inom konsistorium vid universitet i 13 § universitetsstadgan (1964: 461).
För
vissa andra förvaltningsmyndigheter inom den statliga sekiorn har meddelals
jävsbestämmelser som inte anknyter till RB:s jävsreglering. Sådana
jävsbestämmelser finns exempelvis i fråga om ledamot i taxeringsnämnd och
taxeringsassistent i 62 § 1 mom. taxeringsförordningen (beslämmelserna avser
sakägar-, släktskaps-, ställförelrädar- och ombudsjäv).
På
grund av hänvisningar i de författningar som gäller för den specialreglerade
kommunalförvaltningen, t. ex. i 8 § barnavårdslagen ocb 14 § andra siycket
skollagen (1962:319), äger jävsbestämmelsen i 16 § första stycket kommunallagen
motsvarande tillämpning beträffande en rad kommunala organ inom den
specialreglerade sektom. Enligt denna beslämmelse får ledamot av sådant organ
inte delta i behandling av ärende, som personligen rör honom eller någon honom
närstående som sägs i 4 kap. 13 § 2 RB om jäv mol domare (dvs. antingen någon
med vilken han är eUer varit gift eller är trolovad eller är i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svåger-lag eller är syskon eller är i den
släktskap, att den ene är avkomling till den andres syskon eller atl de är
syskonbarn, eller i del svågerlag, alt den ene
Kungl. Maj.-ts
proposition nr 30 år 1971
337
opaginerad Kontrollera mot PDF
är
eller varit gift med den andres syskon eller syskons avkomling eller med någon,
från vilkens syskon den andre härslararaar, eUer någon till vilken ban på grund
av adoption slår i raotsvarande förhållande). Uppräkningen av jävsgrunder i 16
§ första stycket kommunallagen är uttömmande (jfr prop. 1953:210 s. 150).
Belräffande vissa organ inom den specialreglerade kommunalförvaltningen
förekommer hänvisningar lill de jävsbestämmelser som finns i andra
koraraunallagar. I t. ex. 8 § försia siycket hälsovårdsstadgan (1958: 663)
hänvisas sålunda inte bara till kommunallagens jävsgrunder utan också till
motsvarande regel i 17 § första styckel kommunallagen för Slockholm.
Vad
som skaU anses gälla beträffande sådana förvallningsmyndigheler, för vilka
uttryckliga författningsbestämmelser ora jäv inte bar meddelats, torde inte
vara hell klart (jfr KILU 1954: 5 s. 4 och 15). I viss utsträckning torde
jävsreglema i 37 § länsstyrelseinstruktionen och 16 § kommunallagen tillämpas
analogt. Beträffande rättspraxis i jävsfrågor lorde här få hänvisas tUl SOU
1964: 27 s. 139, SOU 1968: 27 s. 119 och RÅ 1969 ref. 7.
Verkan
av att jäv föreligger är i princip liksora enligt 4 kap. 15 § RB belräffande
rättegång att den jävige blir obehörig att vidta några åtgärder i ärendet.
Inom förvaltningsförfarandet tillåls emellertid i slor utsträckning atl avsteg
görs från denna princip med hänsyn till sakens beskaffenhel och åtgärdens natur
samt till kravet på snabbhet och effektivitet.
Fråga
om jäv anses i förvaliningsförfarandel skola tas upp av myndigheten ex
officio. Allmänna regler härom saknas dock.
Arbetsgruppen.
Arbetsgruppen föreslår alt i förvaltningslagen skall tas in allmänna regler om
såväl de omständigheter som skall anses grunda jäv som verkan av jäv och
prövning av jävsfråga. Jävsgrunderna anges i 11 § arbetsgruppens lagförslag ocb
omfattar sakägar-, inlresse-, släktskaps- och ställföreträdarjäv (punkt 1),
tvåinstansjäv (punkt 2), ombuds jäv (punkt 3) och en generalklausul för andra
fall av bristande opartiskhet (punkt 4). I 12 § upptas regler om verkan av jäv
och om prövning av jävsfråga. Arbetsgruppen anger väsentligen följande raotiv
fcr en aUraän jävsreglering inom den offentliga förvaltningen.
För
dem som berörs av beslut inom förvaltningen är det av betydelse att de
avgöranden som träffas är malerielll rik! iga. Även del allraänna har inlresse
av alt förvallningsrayndighelema är fulll objektiva i sin verksamhei.
Allmänhetens förtroende för förvaltningen iir också i myckel beroende av att
det inte finns några grunder för missta mkar ora bristande objektivitet hos
myndigheterna. En av förutsättningama för materiellt riktiga beslut och för
allmänhetens förtroende för förvaltningens objektivitet är att myndigheternas
befattningshavare vid avgörandena intar en fulll opartisk ställning.
Brottsbalkens kriminalisering av besticltning och tagande av muta eller
otillbörlig belöning utgör en av rältsordninge ns garantier för opartisk handläggning.
En annan sådan garanti är de förbud sora finns för tjänstemän att
338 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
åta
sig uppdrag eller ulöva verksamhet som kan rubba förtroendet för deras oväld i
tjänsten. Straffbestämraelser samt föreskrifter som innefattar mer eller mindre
långtgående förbud mot bisysslor är emellertid inte tillräckliga för att skapa
fullständiga garantier för en opartisk handläggning av förekommande ärenden.
Dämtöver krävs regler om vad som i det särskilda fallet skall iakttas när en
myndighetsperson har så nära anknytning till den sak, som han har att
handlägga, eller till den saken rör att han kan befaras vara ur stånd att
opartiskt bedöma saken, dvs. regler om jäv.
Frånvaron
på flera förvaltningsområden av bestämmelser om jäv har där raedfört osäkerhet
om vilka regler som bör följas när jävsfrågor uppkommer, påpekar arbetsgruppen
vidare. Samtidigt kan det konstateras atl de jävsföreskrifter som finns har
tillkommit vid skUda tidpunkter och i skilda sammanhang samt att de företer
fler variationer än vad som är sakligt motiverat. Även med tanke härpå
framstår det som angeläget atl föreskrifter om jäv tas med i en lag med
grundläggande bestämmelser om förvaltningsförfarandet,
I
fråga om den specialreglerade kommunalförvaltningen finns enligt arbetsgruppens
mening särskilda skäl all se över befintliga jävsregler. För ledamöter av
nämnder och andra organ inom denna sektor gäller f. n. inte några andra
jävsgrunder än de som föreskrivs i kommunallagen för kommunfullmäktig och
ledamot av kommunstyrelse eller annan nämnd som utses enligt kommunallag. När
kommunallagen kom till anfördes som skäl för den lagens jävsbestämmelser, alt
det för kommuns fullmäktige och styrelse samt annan nämnd som utsågs enligt
kommunallagen inte syntes kunna komma i fråga att efterbilda de regler som
gällde för domstolar, ämbetsverk och andra med myndighetsfunktioner utrustade
organ. Den ställning kommunemas fullmäktige och ifrågavarande nämnder intog
gentemot den enskilde var en helt annan än den som tillkom domstolar och
myndigheter. Fullmäktige och nämnder var kommunmedlemmarnas organ för utövande
av deras självstyrelse och de angelägenheter varmed organen tog befattning var
kommunmedlemmarnas egna (prop. 1953:210 s. 150). Dessa synpunkter är enligt
arbetsgruppens mening inte tillämpliga när det gäller sådana ärenden rörande
enskilda som handläggs av de i skilda lagar föreskrivna nämnderna för
specialreglerad kommunal förvaltning. Dessa nämnder utövar i stor utsträckning
myndighetsfunktioner av olika slag. Deras beslut i särskilda fall kan ingripa
djupt i den enskildes liv och ekonomi. Arbetsgruppen anser att det inte finns
någon befogad anledning att för dessa nämnders handläggning av ärenden som rör
enskilds rätt ställa upp mindre stränga krav på opartiskhet än när det gäller
förvaltningen i allmänhet. Arbetsgruppen förordar därför att belräffande
ärenden hos de specialreglerade nämnderna samma jäv skall gälla som för den
offentiiga förvaltningen i allmänhet. Lagtekniskt åstadkommes detta enklast
genom att hänvisningarna i specialförfatlningarna till kommunallagamas
jävsregler stryks.
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 339
Arbetsgruppen
påpekar vidare att det beträffande kommunaltjänstemännen saknas allmänna
jävsregler. Enligt gruppens mening är det angeläget att få lill stånd tydliga
jävsregler för dessa befattningshavare. Inte minst av praktiska skäl bör samma
regler gälla vare sig det ärende tjänstemannen handlägger är etl självstyrelseärende
eller etl specialreglerat ärende. Någon tvekan behöver heller inte råda om att
det i så fall är förvaltningslagens och inte kommunallagens bestämmelser som
skall väljas. Med den konstruktion som arbetsgruppen valt för lagens
tillämpningsområde inträder den önskade effekten utan vidare, eftersom lagen i
princip gäller i alla kommunala ärenden och någon avvikande jävsordning inte
finns föreskriven för tjänstemännen i kommunallagama. Del kan enligt
arbetsgruppen inte göra någon skiUnad, om en tjänsteman har att besluta på en
nämnds vägnar. De för nämnden gällande jävsreglema kan knappast med den
formulering som i allmänhet valts anses tillämpliga.
Tillämpningsområdet för
jävsbeslämmelsema bör enligt arbetsgruppens åsikt inte begränsas till ärenden
om myndighetsutövning mot enskild (förvaltningsrättsliga parisärenden enligt
gruppens terminologi). Visserligen gör sig intresset av garantier för opartisk
bedömning gällande med särskild styrka i sådana ärenden. För förtroendet för
myndighelema i stort är det dock angeläget med enhetliga och klara jävsregler
också i andra ärenden, främst sådana som rör enskild. Arbetsgruppen anser
därför atl föreskriftema ora jäv bör ingå bland förvaltningslagens allmänna
bestämmelser.
Vad gäller den närmare
utformningen av jävsbestämmelserna framhåller arbetsgruppen inledningsvis att
den personkrets, för vilken bestämmelser bör gälla, lämpUgen bör vara så vid
att den innesluter alla dem som lar befattning med ett förvaltningsärende på
sådant sätt all de kan tänkas inverka på ärendets utgång vare sig denna utgörs
av ett bindande avgörande eller blott ell remissyttrande e. d. Flertalet
jävsbestämmelser bör därför bli tilllämpliga inte bara på den som ensam eller
tillsammans med andra fattar det avgörande beslutet i ett ärende utan även på
den som har ställningen av föredragande eller i annan egenskap deltar i
ärendets slulliga handläggning samt på den sora hos beslutsmyndigheten har all
medverka i utredningen eller atl framföra synpunkler eller upprätta förslag
till beslut i ärendet. Däreraot bör föreskriftema ora jäv inte gälla personer
som endast vidtar åtgärder av rent expeditionen natur, såsom diarieföring,
utskrift av besluts-expeditioner, kollationering eller expediering. För att
beteckna den personkrets som skall omfattas av jävsreglema använder
arbetsgruppen därför uttrycket »den sora har att handlägga ärende». Härmed
avser arbetsgruppen samma personkrets som när det i 11 § försia stycket 2 talas
om den som har »tagit befattning med saken».
Jävsgrunderna bör enligt
arbetsgruppens raening utformas med RB:s regler om domarjäv sora förebild.
Härför talar bl. a. det förhållandet att dessa regler har garamal hävd och
redan delvis tillämpas inom förvaltningen. Det kan
340 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
dock inte komma i fråga att flytta över domarjävsreglerna
i oförändrat skick till förvaltningslagen. Hänsyn måste las lill alt
förvaltningen har starkt skiftande uppgifter och arbetar under mycket
varierande förhållanden samt att inom förvaltningen slora krav måsle kunna
ställas på effektivitet, samordning och snabbhet. Dessa för förvaltningen
utmärkande förhållanden gör att bestämmelserna om jävsgrundema måste göras
mindre stränga än motsvarande föreskrifter i RB och atl utrymme måste skapas
för att kunna bortse från jävssitualioner i vissa fall när beslut måste fattas
mycket snabbt eller frågan om opartiskhet inte spelar någon roll.
I 11 § första stycket 1 arbetsgruppens lagförslag upptas
till en början en motsvarighet lill regeln om parts- och intressejäv i 4 kap.
13 § 1 RB. Arbetsgruppen erinrar om att sistnämnda regel skiljer mellan det
fallet alt någon har etl rättsligt intresse i saken (»har del i saken»), dvs.
kan uppträda som part eller inlervenient, och del fallet atl någon har etl
faktiskt intresse i ärendet (»kan vänta synnerlig nytta eller skada av sakens
utgång»), t.ex. är huvuddelägare i etl aktiebolag som uppträder sora part.
Samma skillnad mellan parts- och intressejäv bör enligt arbetsgruppens mening
komma till ullryck också för förvaltningsförfarandets del. Jäv bör sålunda
föreligga både om saken rör den som har alt handlägga elt ärende och om sakens
utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom. Med att
»saken rör honom» bör förstås de fall där han är part eller där han har elt sådant
av rättsordningen erkänt intresse i saken att han i någon instans kan uppträda
sora part. För dessa fall är det befogat att anse att vederbörande har ett
intresse av rätlslig natur i saken. Den orasländighelen atl en sak rör någon
såsom samhällsmedlem eller såsom medlem av en grupp inom samhället bör enligt
arbetsgruppens mening inte i och för sig grundlägga jäv. I linje härmed ligger
all en person, sora sitter i ell organ i egenskap av särskilt utsedd
representant för visst intresse, inte enbart på grund av sin ställning sora
intresserepresentant bör anses jävig alt ta befattning med ärenden som rör
ifrågavarande intresse. Arbetsgruppen anser detta framgå av den föreslagna
lagtexten och föreslår därför inte någon särskild bestämmelse härom.
Arbetsgruppen anser vidare att i 11 § försia siycket 1 bör
ingå en regel om släktskaps- och svågerlags jäv molsvarande föreskrifterna i 4
kap. 13 § 2 och 3 RB. Arbetsgruppen påpekar alt förvaltningsmyndigheterna i
mycket stor utsträckning tillämpar domarjävsreglerna i denna del och alt något
behov av en allmän begränsning härvidlag inte har framträtt inom förvaltningen.
Med hänsyn härtill och då det för allmänhelens förtroende tiU förvaltningsmyndigheterna
kan vara av värde alt släktskaps- och svågerlags-jäven är lika orafattande inom
förvaltningen som inom rättskipningen, föreslår arbetsgruppen atl i
förvaltningslagen stadgas att den som har att handlägga ärende är jävig, om
saken rör eller dess utgång kan väntas medföra
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 341
synneriig
nytta eller skada för någon honom närstående sora avses i 4 kap. 13 § 2 RB.
I 11 § första stycket 1
arbetsgruppens lagförslag ingår också en regel ora ställföreträdarjäv. Enligt
denna regel skall den som har att handlägga förvaltningsärende vara jävig, om
han eller någon honom närslående, som avses i 4 kap. 13 § 2 RB, är
ställföreträdare för någon sora saken rör eller som kan vänta synnerUg nytta
eller skada av sakens utgång. Bestämmelsen motsvarar 4 kap. 13 § 4 och 5 RB. En
viktig skillnad föreligger dock mellan den av arbetsgruppen föreslagna regeln
och nyssnämnda föreskrifter i RB. Enligt RB är domare jävig om han eller någon
närslående som nyss sagls är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller
annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning som är part eller eljesl
bar del i saken eller sora kan vänta synnerUg nytta eller skada av dess utgång.
Enligt arbetsgruppens mening skulle del för förvaltningens vidkommande föra
alltför långt att ställa upp en så omfattande jävsgrund. Inom förvaltningen
förekommer nämligen i inte helt obetydlig utsträckning alt
förvaltningsmyndigheter är representerade i bolags, stiftelsers och
föreningars styrelser för all myndigheterna därigenora skall få insyn i dessas
verksamhet och få bättre förutsättningar att handlägga och bedöma ärenden som
rör ifrågavarande bolag, stiftelser och föreningar. Del förekoraraer också att
myndighetspersoner förordnas till styrelseledamöter med särskild uppgift atl ta
lill vara vissa allmänna intressen. De fördelar som kan vinnas genora sådana
anordningar skulle kunna gå förlorade helt eller delvis, om en myndighetsperson
inom förvaltningen generellt skulle på grund av jäv anses förhindrad all ta
befattning med elt ärende hos myndigheten bara på den grund all han är styrelseledamot
i bolag, stiftelse eller förening som saken rör. Skäl finns inte heller atl
allmänt stadga jäv på den grund att en närstående till den handläggande är
styrelseledamot. Arbetsgruppen förordar därför, att ingen allmän bestämmelse
skall införas om atl medlemskap i etl samfunds eller en inrättnings styrelse
medför jäv när det gäller handläggningen av ärenden som rör samfundet eller
inrättningen. Enligt arbetsgruppens mening behövs inte heller någon regel om
all jäv skall föreligga om saken angår bolag, samfund eller inrättning, i vars
verksamhet den handläggande eller någon honom närslående har väsentligt
intresse. De av arbetsgruppen föreslagna bestäraraelserna ora att jäv
föreligger för den händelse sakens utgång kan väntas medföra synnerlig nytta
eller skada för den som har att handlägga förvaltningsärende eller någon
honora närstående bedöras vara tillräckliga. Huruvida enligt dessa bestäraraelser
jäv föreligger när saken angår sarafund eller inrättning, i vars verksarahet
han eller närslående har intresse, blir beroende av hur omfattande hans
engagemang i den juridiska personen är och av sakens betydelse för den
juridiska personen.
Beträffande den i 11 §
första styckel 2 upptagna regeln om tvåinstansjäv diskuterar arbetsgruppen
först om den såsom är fallet med motsvarande
342 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
dr 1971
regel i 4 kap. 13 § 7 RB bör gälla samtliga fall då den
som har att handlägga ett förvaltningsärende har tagit befattning med saken
hos annan myndighet. Arbetsgruppen anser dock atl en sådan jävsregel skulle
föra för långt och molverka en behövlig samordning av myndighetemas
verksarahet. Allmänt sett finns knappast anledning atl den som hos
beslutsmyndigheten har att föredra ett förvaltningsärende skall vara jävig, därför
att han medverkat vid en annan mjmdighets avgivande av yttrande i saken. Det är
inte någon större saklig skillnad mellan föredragandens ställning hos
beslutsrayndigheten, om han tagit befattning med en annan myndighels ulredning
och yttrande i ärendet eller om del är hos den egna myndigheten som han gjort
motsvarande utredning och förslag. Det finns enligt arbetsgruppens raening inte
heller anledning all genom en jävsregel hindra att samma person medverkar i
flera mjmdigheters remissyttranden angående en sak. Att en person på sådanl
sätt deltar i flera myndigheters handläggning av samma sak äventyrar inte i
avgörande mån opartiskheten. Arbetsgruppen kommer därför till slutsatsen alt
tvåinstansjävet i förvaltningslagen bör omfatta endast fall av fullt genomförd
instanssubordination, dvs. fall då en sak avgjorts av en instans och därefter
blir föremål för omprövning i överordnad instans av besvärs-, underställnings-
eller tillsynsmyndighet.
För atl nå del sålunda uppställda målet anser
arbetsgruppen det vara varken nödvändigl eller lämpligt atl från varje form av
handläggning hos den högre instansen utesluta envar som tagit befallning med
sakens avgörande i lägre instans. Skedde det, skuUe bl. a. de s. k.
länsslyrelseexpertema nykterhetsvårdskonsulenl, länsläkare, länsarkitekt m.
fl. bU hindrade att avge yttranden hos länsstyrelse i ärenden angående saker,
med vilka de tagit befattning på det kommunala planet. Detta skulle vara en
olämplig och opraktisk ordning, eftersom kommunema i många fall inte har några
andra experter alt vända sig till. Från rätlssäkerbetssynpurdtt kan inga
allvarliga invändningar göras mot att den som har lagil befallning med ett
ärendes avgörande hos lägre instans har möjlighet att i annan egenskap än föredragande
eller beslutande fraraföra synpunkter också hos den högre instansen. För att
en förutsättningslös och objektiv slullig handläggning skall kunna erhållas bör
det enligt arbetsgruppens mening vara tillräckligt alt tvåinstansjävet utöver
begränsningen till fall av verklig instanssubordination inskränks alt
gälla den som har ställning såsom beslutande eller föredragande hos den högre
instansen. En kommunalman bör sålunda av jäv anses förhindrad delta som ledamot
i lånsskolnämnd eller länsbostadsnämnd vid handläggning av sak som han varit
med om att pröva hos sin kommun. I enlighet med det anförda föreslår
arbetsgruppen att i förvaltningslagen som tvåinstansjäv föreskrivs att den som
har att handlägga ärende är jävig, om han har ställning som beslutande eller
föredragande i besvärs-, underställnings- eller tillsynsärende och tidigare
tagit befattning med saken hos beslutsinstansen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 343
Arbetsgruppen
anser vidare att det behövs en uttrycklig beslämmelse i förvaltningslagen om
all den som har alt handlägga ärende är jävig, om han i saken fört lalan som
ombud eller mot ersättning biträtt någon (11 § försia siycket 3).
Bestäraraelsen motsvarar 4 kap. 13 § 8 RB. Vad gäller utformningen av regeln
om ombudsjäv påpekar arbetsgruppen att statsljänsle-raännen i sin tjänst är
skyldiga att i viss utsträckning bistå parter och allraänhet raed råd och
anvisningar. Ibland kan det vara etl allraänt intresse att de även utom
tjänsten läranar sådant bistånd. Med hänsyn härtill kan det inte komma i fråga
att generelll anse den jävig som har biträtt någon i saken. Har han biträtt
någon i en sak och mottagit ersättning härför, skulle det dock vara stötande,
om han fick handlägga ärendet sedan det blivit anhängigl hos rayndigheten. En
sådan ordning skulle äventyra förtroendet för rayndigheternas opartiskhet.
Arbetsgruppen anser fallet vara så viktigt, att i förvaltningslagen direkt bör
utsägas att den som har att handlägga ärende är jävig, om han i saken biträtt
någon mot ersättning. Har han inte uppburit ersättning men ändå biträtt någon
på sådant sätt, alt han kan sägas ha engagerat sig i saken, bör han enligt
arbetsgruppens mening också betraktas sora jävig. Detta fall finner gruppen
dock svårt all beskriva på ett exakt sätt och därför böra falla under den
generalklausul sora föreslås i 11 § första siycket 4. Besläktat raed
biträdesfallet är den situationen atl någon fört talan i saken såsora
befullmäkligal ombud. Har en myndighetsperson intagit en sådan ställning, bör
han enligt arbetsgmppens åsikt i likhet med en ställföreträdare alllid anses
jävig. En uttrycklig bestämmelse härom kan lämpligen meddelas i samband raed
regleringen av biträdesfallel.
I 11 § första stycket 4
arbetsgruppens lagförslag upptas som nyss nämnts en generalklausul av innehåll
alt den som har atl handlägga ärende är jävig, om eljest särskild omständighet
föreligger som är ägnad alt rubba förtroendet till hans opartiskhet. Med
ledning av denna klausul får enligt arbetsgruppens mening bedömas t. ex.
sådana fall, då någon är uppenbar vän eUer ovän med eller är ekonomiskt
beroende av part eller intressent eller direkt lyder under honom, liksom fall
då den handläggande är engagerad i saken på etl sådant sätt atl misstanke lätt
kan uppkomma om atl del brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning.
Även frågan om i vad mån anknytning till en facklig organisation skall
grundlägga jäv bör enligt arbetsgruppens mening bedömas med ledning av
generalklausulen (jfr prop. 1965: 60 s. 123).
Arbetsgruppen erinrar i
det följande om alt behovet av garantier för opartiskhet inte är detsamma i
alla ärenden, där de föreslagna jävsbestämmelserna blir tillämpliga. En
väsentlig skillnad föreligger mellan ärenden som avgörs med beslut utan
rättslig verkan, framför allt serviceärendena, och de ärenden sora innefattar
myndighetsutövning mot enskild. Bland de förra finns många där frågan om
opartiskhet är av underordnad betydelse eller helt betydelselös. Det kan
emellertid också i ärenden av den senare typen
344 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
inträffa att frågan om opartiskhet saknar betydelse. Att i
sådana fall upprätthålla ett krav på att ingen jävsgrund får vara för handen
skulle enligt arbetsgruppens mening vara en onödig formalism och dessutom i
många fall ganska opraktiskt. Detta gäller exempelvis beträffande sådana
registrerings-ärenden och ärenden ora utanordnande av lönebelopp som är helt
rutinartade och inte kräver några överväganden av den art att fråga kan uppkomma
om partiskhet eller opartiskhet. Har den beslutande i realiteten ingen valmöjlighet,
kan han inte handla partiskt. Saratidigl måsle emellertid hållas i minnet att
även ärenden av nyss angivna slag i en del fall kan vara kontroversiella och
erbjuda valmöjligheter eller kräva mer djupgående överväganden. Skulle delta
vara fallel, bör givetvis jävsgrundema uppmärksammas. Vid avgränsningen av de
fall, i vilka del bör vara tillåtet inom förvaltningen atl bortse från det
sora formellt utgör jäv, bör slor försiktighet iakttas. I alla tveksamma fall
bör jäv beaktas. Endast om det är uppenbart att frågan om jäv saknar betydelse,
bör det vara möjligt att se bort från ett förhållande som konstituerar jäv. I
enlighet raed del nu anförda föreslår arbetsgruppen att i förvaltningslagen
föreskrivs att jäv inte föreligger i ärende, i vilket frågan ora opartiskhet
uppenbarligen saknar betydelse (11 § andra stycket).
I 12 § försia slyckel första punkten arbetsgruppens
lagförslag föreskrivs som huvudregel att den mot vilken jäv föreligger inte får
vidta någon åtgärd i ärendet. Med tanke på förvaltningens effektivitet anser
arbetsgruppen dock regeln inte kunna upprätthållas undantagslöst. I många
situationer kan det vara nödvändigl alt en åtgärd vidtas omedelbart eller i
varje fall vara förenat med olägenhet all uppskjuta ålgärden. Är situationen
sådan, måste den handläggande ha möjlighel all vidla den nödvändiga ålgärden
trots atl han är jävig, om ingen annan utan olägligt uppskov kan ombesörja
åtgärden. Arbetsgmppen föreslår därför att huvudregeln om verkan av jäv
kompletteras med en undanlagsföreskrifl av nu angiven innebörd (12 § försia
stycket andra punkten). Föreskriften bör enligt arbetsgruppen innefatta rätt
för den jävige att inte bara vidla utredande åtgärder ulan även avgöra ärendet.
Vissa avgöranden inom förvaltningen, exempelvis på ordnings- och säkerhetsområdet,
kan nämligen behöva träffas så snabbt atl det är nödvändigt att en jävig
person, som inte utan dröjsmål kan sätta annan i sitt ställe, är behörig att
meddela besluten i fråga. Arbetsgruppen tillägger att, om någon i strid mot en
jävsregel avgör ett ärende, beslutet enligt gällande betraktelsesätt inte
fördenskull ulan vidare blir ogiltigt. Huruvida del koraraer all undanröjas
eller godias av besvärsmyndighet efter överklagande blir beroende på sakförhållandena.
Arbetsgruppen föreslår vidare att förvaltningslagen skall
innehålla en regel att om någon känner till omständighet, sora kan anlas utgöra
jäv mot honom, han självmant skall ge den till känna (12 § andra slyckel). För
en sådan ordning talar enligt arbetsgruppens mening bl. a. det förhållandet att
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 345
förvaltningsförfarandet i allmänhet är skriftiigt och att
parterna ofta inte känner till vilka som handlägger etl anhängiggjort ärende.
Grundsatsen alt jäv skall beaktas ex officio synes arbetsgruppen vara så viktig
all den bör lagfästas.
Uppkomraer
fråga om jäv, är det vanligen inte nödvändigl atl särskill beslut meddelas i
jävsfrågan, framhåller arbetsgruppen. Normalt koraraer den som anser sig jävig
att överlämna ärendet lill annan. Ställs frågan på sin spets genom att den mot
vilken jäv ifrågasatts inte anser sig jävig, måste frågan dock tas upp till
särskild prövning. Härvid bör denne inte få delta annat än om myndigheten inte
är beslulför utan honom och annan inte utan olägligt uppskov kan ersätta honom.
I enlighet raed vad sålunda anförts föreslår arbetsgruppen alt i
förvaltningslagen föreskrivs dels alt, när fråga om jäv mol någon uppkommit,
myndigheten snarast möjligt skall meddela beslut i jävsfrågan, om annan inte
övertagit handläggningen, dels att den mot vilken jäv ifrågasatts får delta i
prövningen av jävsfrågan endast om myndigheien inte är beslulför utan honom och
annan inte kan träda i hans ställe ulan olägligt uppskov (12 § tredje stycket).
Arbetsgruppen
anser att beslut i jävsfråga inte bör få överklagas särskilt (jfr 19 § andra
stycket arbetsgruppens lagförslag). Gmppen motiverar sin ståndpunkt med att det
i förvaltningsförfarandet är naturligast, att gensaga mot atl invändning om jäv
har ogillats får göras endast när besvär anförs över det slulliga beslutet i
ärendet.
Remissyttrandena.
Den av arbetsgruppen föreslagna regleringen av frågan om jäv inom den
offentliga förvaltningen godtas i huvudsak av remissinstanserna.
Regeringsrättens ledamöter konstaterar atl de föreslagna jävsbeslämmelsema
liksora i besvärssakkunnigas förslag har grundats på raotsvarande regler i RB
men att de nya reglema i större omfattning har anpassats lill förvaltningens
behov. Enligt deras mening innehåller förslaget beaktansvärda förbättringar och
kan därför tillstyrkas. Liknande uttalanden görs av bl. a. JK och JO.
I fråga om förslagets konsekvenser för
kommunalförvaltningen yppas delade meningar i remissyttrandena. En positiv
inställning till förslaget att förvaltningslagens jävsregler skall gälla både
beträffande ärenden som tillhör den specialreglerade förvaltningen och
belräffande kommunaltjänstemän, oavsett om del ärende tjänstemannen handlägger
är elt självstyrelseärende eller ett specialreglerat ärende, redovisas av bl.
a. länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län, JO, Sveriges
lantbruksförbund och vissa kommunala nämnder. JO anser det vara en slor fördel
alt klara regler erhålls för det kommunala området, som hittills vållat
svårigheter. Sveriges advokatsamfund, som förklarar sig vidhålla sin i
yttrandet över besvärssakkunnigas förslag redovisade ståndpunkt att för
förvaltningsrayndighet bör gälla sarama jävsbestäraraelser som för domare vid
allmän domslol, anser sig möjligen kunna acceptera att i kommunallagen
föreskrivna jäv skall gälla för
346 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30
år 1971
kommuns styrelse och fakultativa nämnder. Samfundet
förordar att i enlighet med vad besvärssakkunniga föreslagit i lagen utsägs
atl »beträffande jäv hos kommunal myndighet gäller vad därom är särskilt
föreskrivet» samt att kommunaltjänstemännens ställning därvid till undvikande
av feltolkning särskilt markeras. Vad gäller jävsreglernas tillämpning på kommunaltjänstemännen
uttalar Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, atl del
förhållandet all vid delegation enligt 43 § kommunallagen andra jävsregler
skall tillämpas när delegationen sker till ledamöler än när den sker till
tjänstemän inte torde bereda betänkligheter. Efiersom delegation också kan ske
lill suppleanter, bör dock enligt föreningens mening till skingrande av varje
tvivel uttalande göras alt i sådant fall kommunallagens regler skall gälla,
trots att i 43 § kommunallagen talas bara om jäv för ledamot.
I flera yttranden kritiseras emellertid den föreslagna jävsregleringen
på det koraraunala området. Särskilt understryks atl en allmän tillämpning av
de nya jävsreglerna för kommunaltjänstemännens del är ägnad att skapa oklarhet.
Stadsjuristen i Stockholm förklarar alt det i och för sig synes lack-nämUgl alt
ell klargörande sker på denna punkt. Enligt hans mening kan det emellertid
ifrågasättas om förslaget innefattar en god lösning. Han pekar på att
arbetsgruppen utgått från alt en klar gräns skulle existera mellan förtroendemanna-
och tjänstemannabefattningar. I själva verket finns det numera åtskilliga
gränsfall, representerade av t. ex. landstingsråd och kommunalråd saral i
Stockholm borgarråd. I vissa fall är de klart atl hänföra lill
förtroendemannakategorin, i andra inte. Detta förhållande skulle vid tillämpning
av förslaget leda till egendomliga resultat, särskilt med hänsyn till alt
ställföreträdarjävet inte gäller enligt kommunallagen men väl enligt förvaltningslagen.
För ett borgarråd skulle vid handläggning av samma ärende i jävsavseende under
en viss fas av förfarandet kommunallagen vara tillämplig men i en annan fas
förvaltningslagen. När borgarrådet deltar i närand-saramanträde skulle
komraunallagens jävsregler gälla liksom då han deltar i stadsfullmäktiges
beslut. När han föredrar ärende inför stadskollegiel (och även inför
stadsfullmäktige, för den händelse han inte skulle vara ledamot av
stadsfullmäktige), skulle däremot jävsreglerna i förvaltningslagen vara
tiUämpliga för honom. Om kommunaltjänstemän är verkställande direktör i ett
kommunall bolag skulle han på grund av förvaltningslagens regler inte i sin
kommunala tjänst kunna handlägga frågor rörande bolaget. Däremot skulle
verkställande direktör i kommunalt bolag som är förtroendeman kunna delta i
närandbeslut rörande bolaget, eftersora det inte finns ställföreträdarjäv
enligt koraraunallagens regler. Med hänsyn till dessa inkonsekvenla verkningar
anser stadsjuristen alt kommunallagens jävsregler lämpligen borde avse inte
blott förtroendemän utan även komraunaltjänstemän inom den oreglerade
förvaltningen. De strängare jävsreglema i förvaltningslagen skulle med en sådan
lösning komma att gälla endasl vid utövande av specialreglerad
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 347
förvaltning
för såväl förtroendemän som tjänstemän. Samma ståndpunkt intas av Svenska
kommunförbundet.
Göteborgs
stad framhåller att förslagel tillsammans med de i betänkandet förutsatta
ändringama i speciallagstiftningen koraraer att medföra den egendomligheten
alt förvaltningslagens regler blir tillämpliga för reglerade nämnder även i de
fall dessa handlägger ärenden som inte omfattas av speciallagstiftning, t. ex.
tjänstetillsättningar, raedan andra jävsregler skall gäUa för sådana ärenden
inom oreglerade nämnder. Staden anser all olika jävsbestämmelser inom det
kommunala området med säkerhet kommer all medföra slor förvirring. Det är
därför önskvärt att enhetliga jävsregler tillskapas inom hela
koramunförvaltningen. Till detta önskemål ansluter sig även länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län.
JK anser del vara
tveksamt om den av arbetsgruppen föreslagna föreskriften om parts- och
intressejäv (11 § första siycket 1) fått den mest ändamålsenliga utformningen.
Enligt JK:s mening är uttrycket »saken rör» aUtför obestämt och måste dessutom
språkligt sett anses innefatta det andra ledet »kan förväntas medföra synnerlig
nytta eller skada för honom själv etc». Om i stället den av arbetsgruppen
föreslagna partsdefinitionen i 4 § tas lill utgångspunkt och begreppei part
förs in som etl första kriterium, koraraer detla all omfatta alla de fall av
rättsligt intresse i saken som bör vara jävs-grundande. Det andra ledet upptar
då den andra jävsgrunden, del faktiska intresset. JK föreslår därför att
föreskriften utformas så, att däri anges att den som har all handlägga ärende
är jävig »om han är part eller sakens utgång eljest kan väntas medföra
synnerlig nytta eller skada för honora själv etc». Liknande synpunkter framförs
av kammarkollegiet och kammarrätten.
JK
förordar också en uttrycklig beslämmelse om atl jäv inte föreligger, om den som
deltar i handläggningen av ett ärende har del i saken såsom samhällsmedlem.
Enligt JK:s uppfattning kan en sådan regel svårligen utläsas ur den obestämda
formuleringen »saken rör» i laglexten.
Statens
avtalsverk ifrågasätter ora del klart framgår av lagtexten att intresserepresentant
i myndighets styrelse eller nämnd inte bör anses jävig alt ta befallning med
ärenden som rör inlresse han har att bevaka.
Vad
gäller föreskriften om släktskaps jäv i 11 § försia stycket 1 arbetsgruppens
lagförslag säger sig patent- och registreringsverket ifrågasätta om det finns
behov av alt tillämpa även RB:s raer perifera släklskapsjäv i förvaltningsförfarandet.
JK påpekar att det från praktisk synpunkt är önskvärt att jävsreglerna helt kan
utläsas ur förvaltningslagen och att hänvisningen till RB beträffande
jävsgrundande släktskapsförhållanden utgår. Han erinrar om att
förvaltningslagen kommer atl lillämpas bos många förvaltningsorgan där man
normalt inte har tillgång lill RB. Anses lagtexten inte böra tyngas med en
uppräkning av de jävsgrundande släktskapsförhållandena, bör dessa i alll fall
anges i någon för förvaltningen avsedd utgåva av förvaltningslagen. Liknande
synpunkter framförs av kammarrätten.
348 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
Den av arbetsgruppen föreslagna regeln om
ställföreträdarjäv (11 § försia styckel 1) lämnas i allmänhet utan erinran av
remissinstanserna, Patent-och registreringsverket ifrågasätter dock om det inte
är motiverat med en regel om att medlemskap i ett samfunds eller en inrättnings
styrelse medför jäv åtminstone i fråga om handläggning av ärenden av särskild
betydelse för samfundet eller inrättningen. Verket säger sig närmast ba i
åtanke den allt vanligare situationen att sådana sammanslutningar bedriver sin
verksamhet i konkurrens med förelag som är hell frislående från stal och
kommun. Det förefaller i sådant läge påkallat att den som handlägger etl
ärende, vilket direkt eller indirekt berör två företag av angivna olika typer,
står helt fri från bådadera.
Regleringen av tvåinstansjävet i arbetsgruppens förslag
(11 § första stycket 2) utsätts för viss kritik från länsstyrelsehåll.
Länsstyrelsen i Västmardands lån anlägger följande synpunkter.
Tvåinstansjävet, vars uiformning är av betydelse inte
minsl i länsstyrelsernas verksamhet, har begränsats till alt omfatta fall av
verklig instanssubordination. Det skall enligt förslaget endast gälla för den
som har ställning som beslutande eller föredragande i besvärs-,
underställnings- eller tillsynsärende och tidigare har tagit befallning med
saken hos beslutsinstansen. Atl sålunda den som exempelvis i kommunal instans
såsom beslutande varit med om etl ärendes prövning inte därefter skall såsom
ledamot i någon länsnämnd delta i handläggningen där av sararaa ärende är fullt
klart. Han har ju ulan Ivekan tagit befattning med saken lidigare. Uttrycket
»tagit befattning med» ges emellertid i detta sammanhang en vidare innebörd
såsom fraragår av specialmotiveringen till 11 § i lagförslaget. Om t. ex.
länsarkitekten uttalat sin mening i en planfråga vid det sararåd som skall ske
enligt 14 § byggnadsstadgan, anses han tydligen ha tagit befattning raed
ärendet hos beslutsinstansen. Han skulle sålunda vara jävig att i länsinstansen
delta i handläggningen av ärendet om ifrågavarande plans fastslällelse. Man har
dock i lagförslaget på goda skäl ansett sig böra ge honom liksora andra
fristående länsstyrelse-experter möjlighet alt i sådana och andra liknande
situationer ytlra sig till länsstyrelsen, genom att jävet begränsats lill all
avse beslutande och föredragande. Enligt länsslyrelsens mening kan eraellertid
i vart fall för länsstyrelsemas del frågan om tvåinstansjäv inte anses därmed
ha fått en lillfredsslällande och slutgiltig lösning.
I själva länsstyrelsen ingår nuraera organisatoriskt flera
olika experter och konsulenter, såsom länsingenjör, naturvårdsinlendent,
civilförsvarsingenjör, bamavårdskonsulent. Om tjänstemannen i fråga inte är
beslutande eller föredragande, bör hans medverkan normalt ske genom alt han
deltar i länsstyrelsens beslut. En väsenllig del av dessa tjänstemäns
uppgifter är en utåtriktad, servicebetonad men också inspekterande verksamhet.
För att förvaltningsarbetet skall kunna bedrivas effektivt bör de vara
oförhindrade att med anledning av förfrågningar eller på eget initiativ till
kommuner och enskilda uttala sin egen fackmannamening, ge råd och anvisningar
utan atl fördenskull av jävsskäl uteslutas från medverkan i länsstyrelsens
beslut, t. o. m. som beslutande eller föredragande, om frågan sedermera på det
ena eller andra sättet kommer under länsstyrelsens bedömande. Skillnaden mellan
de experter som ingår i länsstyrelsen som dess tjänstemän och de experter som
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 349
står utanför länsstyrelsen är enligt länsstyrelsens
uppfattning mera formeUl organisatorisk än reell, bl. a. med hänsyn till alt de
senare ju kan vara föredragande eller eljest dellaga i länsstyrelsens beslut
enligt 40 och 41 §§ länsstyrelseinstruktionen. Det förefaller därför inte
finnas skäl att med avseende på tvåinstansjävet behandla dem olika.
Det borde emellertid i själva verket inte heller vara
anledning atl begränsa frågeställning och resonemang till just »experterna»
inom eUer utom länsstyrelsen. I länsslyrelsens överläggningar och andra
kontakter med kommuner och enskilda är det icke sällan nödvändigt eller i vart
fall önskvärt att länsstyrelsen, dvs. landshövdingen och/eller annan beslutande
eller föredragande, ger ett bestämt besked om sin uppfattning i en fråga eller
kanske t. o. m. råder till ett visst handlande. Om exempelvis en kommunal
myndighet sedan fattar beslut i frågan, vare sig det är i enlighet raed eller i
strid mot länsstyrelsens uppfattning, och beslutet därefter skall underställas
länsstyrelsen, t. ex. ett planärende, eller genom besvär koraraer under
länsstyrelsens prövning, skulle ifrågavarande tjänstemän vara förhindrade atl
handlägga ärendet, då de genom sitt tidigare agerande anses ha tagit befattning
med saken i den kommunala instansen. Denna syn på tvåinstansjävets innebörd och
lillämpning utövar eller kan vid ett lagfästande utöva en hämmande inverkan på
effektiviteten i länsstyrelsearbelet och beskära länsslyrelsens och dess
tjänstemäns möjlighet till elt aktivt och serviceinriktat förvaltningsarbete.
Gränsen mellan de situationer, där besvarande av underhandsförfrågningar inte
skall medföra alt tvåinstansjävet är tillämpligt, och sådana, där jäv skulle
uppkomma, torde i varje fall mången gång vara svår att dra. Enligt
länsstyrelsens uppfattning skulle lösningen kunna ligga i att punkt 2 i 11 §
formuleras sålunda: »om han tidigare deltagit i beslut i saken hos
beslutsmyndigheten ».
Liknande synpunkter framförs av lånsstyrelserna i
Stockholms, Jönköpings, Södermanlands, Östergötlands, Örebro och Jämtlands län.
Sveriges lantbruksförbund anser att regeln om
tvåinstansjäv har fått en för snäv uiformning. Förbundet säger sig inte kunna
dela arbetsgruppens uppfattning, att den som har tagit saklig befallning med
elt ärende hos beslutsmyndighet skall få handlägga ärendet även hos
besvärsmyndigheten. Förbundet anser det förvånansvärt att man i förslaget inte
finner grund till allvarlig invändning mot det rådande systemet att t. ex.
länsslyrelsens experter skall kunna delta i ett ärende på del koraraunala
planet och därefter även lämna synpunkler till länsslyrelsen. Från parissidan
måsle det, fortsätter förbundet, med bestämdhet understrykas alt detta
förfarande skapar en olämplig bundenhet mellan de båda instansema.
Specialisterna har i dagens samhälle en sådan betydelse att detta sambruk i
hög grad påverkar de två instansemas förhållande till varandra. Enligt
förbundels mening är del missvisande att tala om rättssäkerhet i ordets
djupaste bemärkelse när en part, som överklagar en kommunal nämnds beslut,
finner att länsstyrelsen anlitar samma experter som den kommunala instansen.
Tvåinstansjävet berörs även i en del andra yttranden.
Riksskattenämnden påpekar att uttrycket »la befattning med» enligt allmänt
språkbruk har en mer vidsträckt innebörd än ordet »handlägga» och förordar atl
den berörda
350 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
delen
av andra punklen ändras till atl avse det fallel alt någon »tidigare har
deltagit i ärendets handläggning hos beslutsinstansen». Arbetsmarknadsstyrelsen
anser att jävsgrunden i andra punkten inte bör avse bara den som har ställning
som beslutande eller föredragande ulan även den som enligt 11 § allmänna
verksstadgan är »i övrigt närvarande vid den slutliga handläggningen av
ärendet». CFU förklarar sig förutsätta att den ledamot av CFU som är
kyrkobokföringsinspektör inte på grund av givna allmänna anvisningar och råd i
sin tillsyn över kyrkobokföringen skall vara jävig att delta i ärende sora
näranden handlägger i egenskap av tillsynsrayndighel, exempelvis råd och
anvisningar till pastorsämbeten i det av kyrkobokföringsinspektören redan
behandlade ämnet. Statens avtalsverk påpekar att verket på begäran av
rayndighet har atl lämna tolkningsbesked belräffande gällande kollektivavtal
som berör verkels oraråde. Om en berörd personalorganisation har annan
uppfattning än den som redovisats i beskedet, kan organisationen komma atl
påkalla ceniral förhandling. Sådan förhandling kommer alt ledas av samme
tjänsteman som lämnat tolkningsbeskedet. Skulle jävsförhållande föreUgga medför
detta att verket vore förhindrat att på ett rationellt sätt utnyttja sin
sakkunskap inom de olika förvaltningsområdena.
Sveriges advokatsamfund
menar atl orden »mot ersättning» i den föreslagna bestäramelsen om ombuds jäv
i 11 § första stycket 3 arbetsgruppens lagförslag bör utgå. Vad sora
diskvalificerar ombudet eller biträdet är inte den omständigheten att han
mottagit gottgörelse i någon form utan det förhållandet att han tidigare tagit
befallning med saken, påpekar samfundet. Samma åsikt har Sveriges
lantbruksförbund.
TCO
anser i likhet med arbetsgruppen att frågan om i vad mån anknytning till en
facklig organisation skall grundlägga jäv bör bedömas med ledning av
generalklausulen i 11 § första stycket 4. TCO förordar att jävssituationen
helt anknyts till den leknik som valts för lösning av den s. k. frikrets-frågan
(prop. 1965: 60 s. 123). Enligt SR:s mening bör dock jäv i en sådan situation
inte föreligga mot den som deltar enbart i förberedande handläggning av ett
ärende, vari den egna organisationen kan stå sora motpart, på den grund att
statstjänstemannen dessutom är förtroendeman i organisationen. Endast den
statstjänsteman bör anses jävig som i tjänsten tar avgörande befattning
handläggning på beslutsnivå med ett ärende som angår personalorganisation, i
vars verksamhet han eller någon honom närstående har väsentiigt intresse.
Undantagsregeln
i 11 § andra siycket anses av JO böra tolkas strängt restriktivt. Sveriges
advokatsamfund ställer sig frågande till hur exempelvis en i ett enmansärende
beslutande tjänsteman, som konstaterar att han är jävig, själv skall kunna ta
ställning till frågan om hans partiskhet uppenbarligen saknar betydelse vid
hans prövning av ärendet. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter om det inte är
språkligt rikligare att använda exempelvis formuleringen »Från jäv skall
bortses i ärende etc» i andra stycket. Över-
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 351
åklagaren
i Göteborgs åklagardistrikt påpekar att undanlagsregeln kan komma att
vantolkas av personer som saknar juridisk skolning eller erfarenhet. EnUgt hans
mening är del mer tillfredsställande att låta regeln växa fram i praxis för de
sannolikt enstaka fall där den är aktuell.
Reglema om verkan av jäv
och prövning av jävsfråga i 12 § arbetsgruppens lagförslag kommenteras i
aUmänhel inte i remissyttrandena. Föreskriften i 12 § första slyckel andra
punkten ora rätt för jävig tjänsteraän alt vidla åtgärd, som inte utan olägligt
uppskov kan ombesörjas av annan, berörs dock i elt par yttranden. JO framhåller
alt undantaget, vilket också innefattar avgörande av saken, bör tUlämpas
restriktivt. Kammarkollegiet anser inte atl det tydligt framgår av regeln atl
den omfattar även rätt för jävig tjänsteman atl avgöra ärende. Kollegiet
förordar att 12 § första stycket redigeras om, så att lagtexten täcker de
situationer som anges av arbetsgruppen.
JO
säger sig inte ha något att erinra mol all beslut under förfarandet belräffande
jävsfråga inte får överklagas särskilt. Om en jävig befattningshavare meddelar
elt interimistiskt beslut, trots att förutsättningar härför enligt 12 § inte
förelegat, måsle eraellertid jävsfrågan enligt JO:s raening kunna tas upp i
samband raed besvär över det interimistiska beslutet. Så blir också fallel
enligt arbetsgmppens förslag menar JO.
Departementschefen.
Frågan om införande av allmänna regler om jäv inom den offentliga förvaltningen
är ulan tvivel elt av de spörsmål som det är mest angeläget att reglera i en
förfarandelag av nu förevarande slag. Delade meningar torde knappast råda om värdet
av alt genom generella jävsregler garantera atl förvaltningsmyndigheternas
handlande präglas av objektivitet och opartiskhet. Rättsordningen kan
visserligen också på andra vägar skapa garantier för att objektivitelsprincipen
upprätthålls. Brottsbalkens kriminalisering av beslickning och tagande av muta
liksom de förbud alt inneha vissa bisysslor som finns i författningsregleringen
av de offentliga tjänstemännens ställning utgör exempel på ytterligare sådana
garantier. Etl tillfredsställande skydd mot alt myndigheterna låter sig
påverkas av ovidkommande hänsyn kan emellertid ytterst uppnås bara genom
regler som klargör i vad mån en myndighetsperson, vars opartiskhet i ett ärende
kan sältas i fråga, skall vara skyldig att frånträda handläggningen av ärendet.
Det
fiims emellertid också andra skäl som talar för alt en allmän reglering av
jävsfrågan inom den offentliga förvaltningen nu bör komma lill stånd. För
åtskUliga statliga förvaltningsrayndigheter saknas f. n. uttryckliga
jävsregler. Det är oklart vad som i jävshänseende skall anses gälla beträffande
sådana myndigheter. På den komraunala sidan finns visserhgen allmänna
jävsregler i kommunallagama i fråga om ledamot i sådanl organ som hör till den
oreglerade förvaltningen. På grund av hänvisningar i olika specialförfattningar
äger dessa regler i stor utsträckning motsvarande tilllämpning också på
ledamot av annat kommunalt organ. För kommunal-tjänslemännen saknas dock
allmänna jävsbestämmelser. Härtill kommer att
352 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
nuvarande
reglering av jävsfrågan för den specialreglerade kommunalförvaltningens del
synes böra omprövas i syfte att nå bättre överensstämraelse med vad som gäller
inom den statliga sektom.
Av
de skäl sora nu anförts anser jag atl förvaltningslagen bör innehålla generella
regler om jäv beträffande förvaltningsmyndighet. Reglerna bör utformas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetsgruppen har föreslagit. Med hänsyn
till de synpunkter som har framkommil vid remissbehandlingen bör dock de av
arbetsgruppen föreslagna jävsreglerna jämkas i vissa avseenden.
Vad
först gäller tillämpningsområdet för jävsbeslämmelsema anser jag i likhet med
arbetsgruppen att de principiellt bör gälla i alla typer av ärenden och således
inte bara i ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild. Alt
bestäraraelserna bör tillämpas hos alla statliga förvaltningsmyndigheter, om
annat inte är särskilt föreskrivet, är vidare uppenbart. I fråga om deras
tillämpning inom den kommunala sektorn har emeUertid yppats delade meningar vid
remissbehandlingen. Särskilt har framhållits att arbetsgruppens förslag är
ägnat atl skapa oklarhel för kommunalljänstemännens del. Med anledning av
remisskritiken på denna punkt vill jag framhålla följande.
Arbetsgruppen
har med silt förslag strävat efler atl skapa gemensararaa jävsregler för såväl
statliga förvaltningsmyndigheter som myndigheter hörande till den
specialreglerade kommunalförvaltningen. Härutöver har gruppen föreslagit atl
samma jävsregler skall gälla för alla kommunaltjänstemän, oavsett om de
handlägger ärenden som hör lill den specialreglerade eller oreglerade
kommunalförvaltningen. Nuvarande jävsregler i kommunallagarna blir enligt
förslaget tillämpliga bara i fråga om ledamot i organ som hör till den
oreglerade förvaltningen.
De
remissinstanser som har kritiserat arbetsgruppens förslag har bl, a, pekat på
atl gränsen mellan förtroendemanna- och tjänstemannabefattningar på den
kommunala sidan inte är helt klar, t. ex. beträffande kommunalråd, borgarråd
och landstingsråd, och att detta kan leda till atl olika jävsregler blir
gällande för sådan befattningshavare under skilda stadier av ett ärendes
handläggning beroende på om han fungerar som ledamot av etl kommunall organ
eller som beredande tjänsteman, utan alt dylika skillnader i jävshänseende är
sakligt motiverade. Vidare har framhållits alt förvaltningslagens jävsregler
blir lillärapliga för reglerade nämnder även i de fall dessa handlägger
ärenden som inte omfattas av speciallagstiftning, t. ex. ärende om tillsättning
av tjänsl, raedan kommunallagarnas jävsbestämmelser skall gäUa för samma
ärenden inom oreglerade nämnder. Av bl. a. kommunförbundet har uttalats
önskemål om att den strängare jävsregleringen i förvaltningslagen bör
inskränkas alt gälla endast vid utövandet av specialreglerad förvaltning och i
sådana faU avse både förtroendemän och tjänstemän.
Kungl Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 353
Innan jag går in på den sålunda framförda kritiken mot
arbetsgmppens förslag vill jag erinra om att det nu föreliggande lagförslaget
utgår från alt den oreglerade kommunalförvaltningen lämnas helt utanför
förvaltningslagens tillämpningsområde (2 § 2). Skälen härför har jag redovisat
under 1 och 2 §§. I enlighet härmed föreslås inte heller någon ändring av jävsbestämmelsen
i 16 § försia slyckel komraunallagen eller av raotsvarande stadganden i övriga
koraraunallagar. Införandet av förvaltningslagen raedför således inte någon,
ändring i fråga om jävsreglerna för ledamot av organ som hör lill den
oreglerade kommunalförvaltningen.
Vad
gäller frågan om vilka jävsregler som i fortsättningen bör gälla för ledamot av
organ hörande till den specialreglerade kommunalförvaltningen har arbetsgruppen
enligt min raening anfört övertygande skäl för att förvaltningslagens reglering
bör ersätta de hänvisningar till kommunallagarnas jävsbestämmelser som nu finns
i olika specialförfattningar. En sådan ordning har också godtagils av praktiskt
tagel alla remissinstanser. Jag anser därför att de berörda hänvisningarna till
koramunallagsjäven bör utgå ur specialförfatlningarna. På grund av
förvaltningslagens konstruktion kommer härigenom jävsreglema i denna lag
automatiskt att gälla i ärenden hos organ som hör till den specialreglerade
koraraunalförvaltningen. Ledamot av sådant organ blir alltså i jävsavseende
likställd raed företrädare för statlig myndighet.
Den kritik som har riklats mot arbetsgmppens förslag att
göra förvaltningslagens jävsregler generellt tillämpliga på
kommunaltjänsteraännen har enligt min mening fog för sig. Från
rättssäkerhetssynpunkt synes svårligen kunna hävdas att det bör gälla strängare
regler i jävsavseende beträffande en föredragande tjänsteman i ett kommunalt
självstyrelseärende än belräffande den som har alt fatta beslut i ärendet.
Även från praktisk synpunkt framstår det som en olägenhet att sakligt sett
olika jävsregler skaU vara tillämpliga i etl och sararaa ärende hos en och
samma myndighet. Jag kan därför inte ansluta mig till arbetsgruppens förslag på
denna punkt utan förordar i stället att jävsbeslämraelsernas tillämpning
belräffande de kommunala tjänstemännen i princip görs beroende av om ärendet
hör till den oreglerade kommunalförvaltningen eller ej. I fråga om
självstyrelseärenden bör kommunallagamas jävsregler gälla belräffande såväl
förtroendemän som tjänstemän. Beträffande andra ärenden bör förvaltningslagens
jävsbestämmelser på motsvarande sätt bli tillämpliga också beträffande den som
har ställning som tjänsteman.
Den nu föreslagna lösningen av jävsfrågan beträffande
kommunaltjänstemännen kräver vissa ändringar i komraunallagsliftmngen.
Eftersom de jävsregler som är upptagna i den lagstiftningen endast tar sikte
på de kommunala organens ledamöler, bör uttryckligen föreskrivas att de skall
äga tillämpning också på annan än ledamot som har att handlägga ärende hos
kommunalt organ. Ändringar bör i enlighet med vad nu har sagts göras i 37 §
andra
12 11564
354 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
stycket kommunallagen och motsvarande föreskrifter i andra
kommunallagar.
I sammanhanget vill jag beröra en fråga som föranleds av
den gräns mellan komraunala självstyrelseärenden och andra ärenden som dras i
2 § 2 i det föreliggande lagförslaget. Enligt denna regel gäller
förvaltningslagen inte hos kommunal myndighet i ärende som avgörs genom beslut
sora överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd.
Härigenom blir kommunallagsjäven alltid tillämpliga på komraunstyrelsen och
övriga till den oreglerade förvaltningen hörande organ. Undantagsvis kan genora
specialförfattning eller genora beslul av fullmäktige med stöd av sådan
författning ha uppdragits ål komraunstyrelsen eller fakultativ nämnd alt
handlägga ärende som avgörs genom beslul som överklagas genora förvaltningsbesvär,
se t.ex. 1 och 15 §§ brandlagen (1962:90). Även i sådana fall gäller
emellertid koramunallagsjäven, eftersom reglerna i förvaltningslagen träder
tillbaka för avvikande bestämraelser i annan författning, i detta fall
kommunallagarnas jävsbestämmelser (1 § andra stycket förvaltningslagen) . Detta
gäller inte bara styrelsens eller nämndens ledamöter utan
som en följd av de nu föreslagna
ändringarna i kommunallagsliflningen
även tjänstemännen hos styrelsen
eller näranden.
Det nu framlagda förslaget att samma jävsregler skall
gälla i alla ärenden hos ett och samma kommunala organ medför också behov av
vissa ändringar i specialförfatlningarna. Med den gräns som dras mellan den
oreglerade och den specialreglerade kommunalförvaltningen enligt 2 § 2 i del
föreliggande lagförslaget skall komraunallagsjäven formellt gälla i t. ex.
sådant ärende om tillsättning av tjänst som avgörs av barnavårdsnämnd, eftersom
klagan över nämndens beslut i dylikt ärende förs genom komraunalbesvär. För
att undvika att olika jävsregler blir tillämpliga hos en och sarama myndighet,
bör emellertid enligt min mening göras sådana ändringar i barnavårdslagen och
andra specialförfattningar, att förvaltningslagens jävsregler blir gällande i
alla ärenden hos specialreglerad nämnd. Att olika jävsregler härigenom kommer
att gälla beträffande t. ex. personalärenden beroende på om ärendet handläggs
av organ hörande till den oreglerade eller reglerade kommunalförvaltningen kan
visserligen synas inkonsekvent. Med hänsyn till de fördelar i fråga om
överskådlighet som står att vinna med den av mig förordade uppläggningen av
jävsreglemas tillämpningsområde kan dock nämnda förhållande knappast tillmätas
avgörande betydelse.
Vad angår utformningen av de olika jävsgrundema bör
inledningsvis påpekas alt bestämmelsen om sakägar-, intresse-, släktskaps- och
ställföreträdarjäv i 11 § första stycket 1 arbetsgruppens lagförslag i del nu
föreliggande lagförslaget av lydlighetsskäl har delals upp på två olika
föreskrifter, den ena avseende de tre första jävstyperna (4 § första stycket 1)
och den andra ställföreträdarjävet (4 § första stycket 2). Förstnämnda
föreskrift stämmer i sak
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 355
överens med arbetsgruppens lagförslag såvitt avser
sakägar- och intressejä-ven. Jag har inte ansett det vara lämpligt att såsora
yrkats av några remissinstanser begränsa sakägarjävet till fall då den som
har att handlägga ett ärende intar ställning som part i detta. För atl jäv
skall föreligga krävs enligt det föreliggande förslagel endast att »saken angår
honom» i den mening motsvarande begrepp (»den som beslutet angår») las i
regeln om besvärsrätt i 11 §. Någol uttryckligt undantag för det fallet att
någon som samhällsmedlem har del i saken (jfr 37 § andra punkten
länsstyrelseinstruktionen) anser jag i likhet med arbetsgruppen inte behövas.
Föreskriften om släktskapsjäv har getts en ny utformning i
det föreUg-gande lagförslaget. Arbetsgmppen har på denna punkt vall atl hänvisa
till de i 4 kap. 13 § 2 RB uppräknade släktskaps- och svågerlagsjäven. En sådan
metod har självfallet silt berättigande, om man eftersträvar fullständig parallellitet
mellan rättskipningen och förvaltningsförfarandet i fråga om dessa jävsgrunder.
Som har påpekats av en remissinstans kan det emellertid ifrågasättas om det
finns behov av att låta även de mest avlägsna släktskaps- eller
svågerlagsförhållanden som anges i RB:s regel generelll grunda jäv inom
förvaltningsförfarandet. Regleringen i RB ger uttryck åt en syn på släktskapets
och svågerlagets betydelse i jävssammanhang sora enligt min mening inte
motsvarar nutida uppfattning i frågan. Härtill kommer alt d«ma reglering inte
är helt lättillgänglig. Enligt min mening talar därför starka skäl för att man
vid utformningen av släktskapsjävet går en annan väg än arbetsgruppen. För att
klargöra släklskapsjävets innebörd bör det vara tillräckligt att i lagtexten
nämna de släktskapsförhållanden som under alla omständigheter bör grunda jäv,
dvs. sådana fall då saken angår den handläggande myndighetspersonens make,
föräldrar, barn eller syskon, och därutöver till en andra kategori hänföra
sådana fall då saken angår »annan honom närstående». Med en sådan uppläggning
vinns inte bara en förenkling av föreskriften om släktskaps jäv utan markeras
också att de i 4 kap. 13 § 2 RB angivna, mer avlägsna släktskaps- och
svågerlagsförhållandena inte utan vidare grundar jäv enligt förvaltningslagen.
Om jäv skall anses föreligga i sådana fall, blir beroende av om vederbörande
skall räknas som »närstående» eller ej. Denna bedömning kan ulfalla olika i
olika fall allt efter omständigheterna. Det bör påpekas att uttrycket
»närstående» forraellt täcker såväl situationer då släktskap eller svågerlag
föreligger som fall då någon av annan anledning är att karakterisera som
närstående, t. ex. stadigvarande sammanbor med den som har att handlägga ett
ärende.
Ställföreträdarjävet har som nyss nämnts brutits ut till
en särskild punkt i 4 § första stycket (punkt 2). Med den jämkning som betingas
av den nya utformningen av släktskaps jävet i det föreliggande lagförslaget överensstämmer
föreskriften i punkt 2 i sak med motsvarande regel i arbetsgmppens lagförslag.
I likhet med arbetsgmppen anser jag det inte behövligt med någon
356 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 är 1971
särskild jävsregel för det fallet att den som har att
handlägga ett ärende är medlem i styrelsen för elt samfund eller en inrättning.
I den mån sådana situationer inte faller under punkt 2, vilket är fallet om
vederbörande tillika är behörig att företräda samfundet eller inrättningen, får
situationerna bedömas enligt generalklausulen i punkt 5.
Föreskriften om tvåinstansjäv i 4 § försia stycket 3
avviker väsentligen i två hänseenden från motsvarande regel i arbetsgruppens
lagförslag. Som framhållits från länsslyrelsehåll vid remissbehandlingen bör
föreskriften inte utformas så, alt den försvårar sådant informellt samråd
mellan t. ex. länsstyrelse och kommunal myndighei som bl. a. förutsätts skola
äga rum i planfrågor. Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt min mening inte
heller nödvändigt alt den som i något avseende »tagit befattning med saken» hos
lägre instans generelll skall vara förbjuden att delta som beslutande eller
föredragande vid ärendets handläggning i högre instans. Avgörande för om någon
skall anses jävig i överordnad instans bör vara, om han hos den underordnade
myndigheten deltagit i den slutliga handläggningen av ärende som rör saken (jfr
11 § försia siycket allmänna verksstadgan). Detla bör enligt min mening komma
till tydligt uttryck i lagtexten. Jämkas denna i överensstämmelse härmed finns
inte längre anledning att i likhet med arbetsgruppen särskilt skilja ut de
fallen att vederbörande har ställning som beslutande eller föredragande i den
högre instansen. Det bör vara tillräckligt att falla tillbaka på den aUmänna
formuleringen i paragrafens ingress (»den som har att handlägga ärende»).
Utöver vad nu sagts bör föreskriften om tvåinstansjäv undergå viss justering i
språkligt hänseende.
Föreskriften om ombudsjäv i 4 § första stycket 4
överensstämmer i sak med motsvarande regel i arbetsgmppens lagförslag. Liksom
arbetsgruppen anser jag det inte vara lämpligt att som yrkats av några
remissinstanser generellt stadga jäv, om den som har att handlägga elt ärende
biträtt någon i något avseende. I annat fall skulle jävsregeln kunna allvarligt
begränsa tjänstemännens möjligheter att lämna service åt medborgarna i deras umgänge
med myndigheterna. Från jävssjmpunkt bör därför vara avgörande, om den
handläggande uppburit ersättning för sitt biträde (jfr 62 § 1 mom.
taxeringsförordningen). I övrigt får biträdesfall bedömas med ledning av generalklausulen
i punkt 5.
Sistnämnda föreskrift överensstämmer med motsvarande regel
i arbetsgruppens lagförslag med tiUägg av orden »i ärendet» (jfr 4 kap. 13 § 9
RB). Den i TCO :s remissyttrande berörda frågan i vad mån offentlig tjänstemans
anknytning till facklig organisation grundar jäv i ärende som rör organisationen
får såsom arbetsgruppen anfört bedömas med ledning av generalklausulen i punkt
5.
Undantagsregeln i 4 § andra stycket, som motsvarar 11 §
andra stycket arbetsgruppens lagförslag, har med anledning av ett påpekande av
arbetsmarknadsstyrelsen undergått en mindre jämkning. Härmed avses att
klargöra
KungL Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 357
att även om det i etl ärende föreligger omständighet, som
enUgl 4 § första stycket formellt gmndar jäv, t. ex. släktskap, det skaU vara
möjligt att bortse från denna omständighet, om frågan om opartiskhet
uppenbarligen saknar betydelse i ärendet.
Föreskrifterna om verkan av jäv i 5 § första stycket överensstämmer
med molsvarande regler i 12 § försia styckel arbetsgruppens lagförslag. Föreskriften
i första punklen, atl den som är jävig inte får handlägga ärendet, innebär
främsl atl den jävige inte får ta befattning med ärendets beredande eller
avgörande. Ora flera skall delta i ärendets avgörande och en av dem visar sig
vara jävig, är det naturligt att han också lämnar sammanträdeslokalen. Någon
uttrycklig bestäraraelse härora anser jag dock inte behöva las med i lagen (jfr
37 § andra stycket kommunallagen).
Med del i andra punklen använda uttrycket »vidtaga åtgärd»
avser jag i likhet raed arbetsgruppen alla till etl ärendes handläggning
hörande åtgärder, således även avgörande av ärendet.
Vad som föreskrivs i 5 § andra fjärde styckena om
prövning av fråga om jäv innebär endast beträffande fjärde stycket en saklig
ändring i förhållande till arbetsgruppens lagförslag. Såsom uttalats av
arbetsgruppen i motiven till de av gruppen föreslagna bestämmelsema om besluts
överklagbarhet bör det inom förvaltningsförfarandet inte vara möjligt att
bringa ett beslut i en jävsfråga under högre myndighels prövning annat än i
samband med talan mot beslutsmyndighetens avgörande i huvudsaken (jfr 49 kap. 3
§ RB), Enligt min mening bör en regel med sådan innebörd tas upp i ett fjärde
slycke i 5 §.
6§
I paragrafen ges bestämmelser om rätt att anlita ombud
eller biträde och om avvisning av olämpUgt ombud eUer biträde. Reglema
motsvarar 8 § samt 19 § andra stycket 1 (jfr Iredje styckel) arbetsgruppens
lagförslag.
Nuvarande
ordning. Någon generell författningsbestämmelse om rätt för part eller annan
all anlita befullmäktigat ombud i förvaltningsärende finns f. n. inte. Det
lorde emellertid vara allmänt erkänt, att den som för talan hos
förvaltningsmyndighet har rätt alt göra det genom ombud, i den mån det inte på
grund av särskild förfaltningsföreskrift eller eljest krävs att han medverkar
personligen, t. ex. för alt lämna upplysningar i saken eller för att
underteckna en handling. I vissa specialförfattningar förutsätts att ombud får
anlitas. Så är t. ex. fallet med föreskrifterna om delgivning av handling med
ombud i 11 § delgivningslagen. Här kan också erinras om kungörelsen (1845:10 s.
4) att fullmakt inte krävs för ingivande av besvärs- eller ansökningsskrivelse,
som är egenhändigt undertecknad av sakägaren.
Inom förvaltningsförfarandet saknas även allmänna regler
om ombuds personliga kvalifikationer. I och för sig torde det dock inte möta
hinder att
358 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
förvaltningsmyndighet går in i prövning av fråga om ombuds
aUmänna lämplighet och med analog tillämpning av RB:s regler härom meddelar beslut
om avvisning av ombud som är olämpligt. Någon prövning av ombuds personliga
kvalifikationer blir emeUertid förhållandevis sällan aktuell i förvaltningsärenden,
bl. a. på grund av alt förfarandet mestadels är skriftligt.
Vad som nu har sagts om rätten att anlita ombud och om
ombuds kvalifikationer gäller i huvudsak också när någon anlitar biträde i ett
förvallningsärende. I vissa specialförfattningar har lagits in uttryckliga
regler om rätt att anlita biträde vid muntlig handläggning hos
förvaltningsmyndighet. Här kan erinras om föreskrifterna i 41 §
utlänningslagen, 20 § barnavårdslagen, 24 och 27 §§ statstjänstemannalagen och
32 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Reglerna i barnavårdslagen och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård
ger dessutom uttryckligen myndighet rätl alt avvisa biträde, som visar
oskicklighet eller oförstånd eller är olämpligt av annan orsak.
Arbetsgruppen. Enligt arbetsgruppens mening bör bland
förvaltningslagens allmänna bestäraraelser tas in en regel om rätt för part
att anlita biträde vid talans utförande (8 § första stycket första punkten
arbetsgmppens lagförslag). Gruppen anser inte att det behövs någon föreskrift
om rätt för annan än part att anlita biträde i meUanhavande med myndighet.
Gruppen menar vidare att lagen också bör innehålla en generell regel om parts
rätl att föra sin talan genom ombud. Denna rätt bör dock inte vara ovillkorlig.
I de flesta fall är det visserligen från myndighetens synpunkt likgiltigt, om
det är parten själv eller hans ombud som för talan i ärendet. Det förekommer
emellertid ärenden framför allt angående enskilds personliga och kroppsliga
integritet, där myndigheten måste komma till tals med vederbörande själv både
när det gäller upplysningar i sak och besked om hans ståndpunkt till ett
ingrepp, ett omhändertagande e. d. I många fall fordras ett personligt
medgivande till en åtgärd för att den skall få beslutas. Vissa ansökningar och
uppgifter, t. ex. självdeklarationer, måste vidare vara egenhändigt undertecknade.
1 remissyttrandena över besvärssakkunnigas förslag har från dessa
utgångspunkter gjorts invändningar mot att en rätl införs att föra talan genom
ombud i t. ex. nykterhetsvårds- och socialhjälpsärenden. Enligt arbetsgruppens
mening är det å ena sidan tydligt att den praktiska betydelsen av en sådan rätl
blir tämligen begränsad inom socialvården med hänsyn till att partens personliga
medverkan vanligen är oumbärlig vid utredningen vare sig denna sker skriftligen
eller muntiigen vid samtal, förhandlingar, förhör eller hembesök. A andra sidan
kan rällen att föra talan genom ombud ha en praktisk funktion att fylla också
inom socialvården. Framför allt skulle det emellertid vara stötande att införa
elt undantag från en allmän sådan rätt för socialvårdsärendenas del med tanke
på rättssäkerhetens särskilda betydelse vid administrativa frihelsberövanden.
Arbetsgruppen föreslår därför inte något sådant undantag ulan beaktar i
stället behovet av per-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 197i 359
sonlig kontakt med parten genom att rällen atl föra talan
genora orabud inte görs ovillkorlig utan förses med reservation för att parten
skall ha att medverka personligen och ange sin ståndpunkt om det behövs (8 §
första stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag). I vad raån medverkan
kan genomdrivas med tvång blir beroende av vad specialförfatlningarna föreskriver
i detta hänseende.
I fråga om kompetenskrav för ombud och biträde anser
arbetsgruppen det vara tillräckligt med elt allmänt stadgande om alt ombud
eller biträde, som visar oskicklighet eller oförstånd eller eljest är
olämpligt, får avvisas (8 § andra stycket). Enligt 19 § andra stycket 1
arbetsgruppens lagförslag får beslut om avvisning överklagas genora besvär hos
överordnad myndighet. Molsvarande föreslås i 19 § Iredje stycket gälla i fråga
om koraraunal rayndighets beslut, när beslutet i huvudsaken får överklagas i
annan ordning än genora kommunalbesvär.
Arbetsgruppen påpekar att det i förvaltningsförfarandet i
praktiken sällan uppkomraer några problem om ombuds fullmakt eller behörighet.
I de enstaka fall där det ändå inträffar finns vägledning att hämta ur lagen
(1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens oraråde
(avtalslagen) liksom ur RB. Arbetsgruppen anser därför alt frågorna utan
egentlig olägenhel kan lämnas oreglerade i förvaltningslagen.
Remissyttrandena. I remissyttrandena framställs inte några
principiella erinringar mot föreskriften i 8 § första stycket arbetsgruppens
lagförslag om parts rätt alt anlita ombud eUer biträde i mellanhavande med
rayndighet.
Socialnämnden i Stockholm påpekar att beslut om hjälp och
vård raåste grunda sig på en direkt bedömning av bl. a. den enskildes
vårdbehov. Även om del i förslaget tagils in en föreskrift om skyldighet för
part alt raedverka personligen, finner nämnden angelägel framhålla att
utnyttjande av orabud i socialhjälpsärenden kan försvåra arbetet och störa det
förtroendefulla förhållande mellan den hjälpsökande och socialarbetaren som
eftersträvas. Socialstyrelsen frarahåller atl tillämpningen av paragrafen kan
raedföra alt det inora anstallsvården kan uppstå koraplicerade bedömningar i de
fall då medintagna av parten ges rätt att uppträda som ombud eller biträde.
Enligt styrelsens mening kan man inte undantagslöst utgå ifrån att sådant
biträde eller ombud skall kunna avvisas med stöd av 8 § andra siycket.
Om part underlåter att där så behövs personligen medverka
i etl ärende, bör någon form av sanktion följa eller ärendet avgöras i
befintligt skick, framhåller Svea hovrätt. Föreskrift härom bör enligt
hovrättens mening införas i 8 §.
JO konstaterar att lagförslaget saknar regler om verkan av
ett beslut om avvisning av ombud eller biträde. Bestämmelserna i RB kan enUgt
JO:s mening i viss utsträckning tillämpas analogt härvidlag. Avvisning bör
dock inte ha verkan utöver det ärende som är aktuellt. Fastighetsnämnden i Göteborg
anser att påfallande liten uppmärksamhet ägnats förslaget om rätt för
360 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är
1971
myndighet alt avvisa ombud. All generelll berättiga
myndighet att avvisa parts ombud framstår för näranden inte såsom en från
rättssäkerhetssynpunkt lycklig reform. De förvaltningsmässiga mödorna med
oskickligt ombud för part bör rimligen hellre uthärdas genom instansema än
föranleda avvisningsbeslut.
Från några håll uttalas önskemål ora att 8 §
arbetsgruppens lagförslag skall korapletteras eller förtydligas i olika
avseenden. Sveriges advokatsamfund anser att i lagen bör anges ålrainslone
vissa krav som bör ställas på ett ombud eller biträde och hänvisar därvid till
en föreskrift i 3 kap. 6 § besvärssakkunnigas lagförslag. Vidare bör tas in
bestämraelser om vilka personer som inte kan uppträda som ombud (jfr 3 kap. 7 §
besvärssakkunnigas lagförslag) och om ombuds fullmakt och behörighet (jfr 3
kap. 912 §§ besvärssakkunnigas lagförslag). Även länsstyrelsen i Jämtlands
län och SACO anser del önskvärt att en uttrycklig regel om orabuds fullmakt tas
upp i lagen. SACO föreslår att en sådan regel utformas efter mönster av 2 §
Iredje stycket sista punkten lagen om handläggning av domstolsärenden. ÖB ifrågasätter
om inte för undvikande av tvekan ordet »befullmäktigat» bör tillfogas före
ordet »ombud» i 8 § första styckel försia punkten.
SR erinrar ora att förbundel i sitt yttrande över
besvärssakkunnigas betänkande vände sig mot att förbudet för vissa
befattningshavare att vara ombud fått en sådan utformning alt del skulle hindra
en anställd att i egenskap av organisations representant biträda någon i ett
personalärende. Förbundet konstaterar med tillfredsställelse att reglema om
ombud i det nya förslagel givils en mera generell avfattning och finner att
dess invändningar beaktats genom att den aktuella frågan inte reglerats i
förslaget.
Departementschefen. Förvaltningsärenden handläggs vanligen
skriftligen. Frågan huruvida den som för talan i ett ärende därvid äger anlita
ombud eller biträde får därför inte sararaa betydelse sora i rättegång, där
förfarandet bygger på muntlighelsprincipen. I förvallningsärende som handläggs
helt skriftligt kommer det ofta över huvud inte till myndighetens kännedom, om
någon fått hjälp med att sätta upp en inlaga eller anlitat annan person för att
skaffa fram utredningsmaterial. Vad nu sagts hindrar emellertid inte att del
även för förvaltningsförfarandels del är av värde alt i lag slå fast den
enskildes rätl att anlita ombud eller biträde i mellanhavande med myndighet.
Inte minsl med tanke på den enskildes rättsskydd är det av vikt att denna rätt
kommer till uttryck i förvaltningslagen. En motsvarande regel har också lagits
in i bl. a. den norska forvaltningsloven. Jag föreslår därför alt det bland
förvaltningslagens allmänna bestämmelser las med en föreskrift om att den som
för talan i ärende får anlita ombud eller biträde (6 § försia styckel försia
punkten).
Den sålunda lagfästa rätten alt anlita ombud vid talans
utförande kan emeUertid inte göras ovillkorlig. Som frarahållits av arbetsgruppen
kan det i förvaltningsförfarandet förekoraraa en rad olika situationer, där den
som
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 361
för talan i ett ärende måste medverka personligen antingen
för att höras av eller eljest lämna upplysningar till en myndighet eller för
att lämna medgivande till viss ålgärd eller underteckna en handUng. I den mån
det krävs att någon medverkar personligen anges detta regelmässigt i den
specialförfaltning som reglerar förfarandet på det område varom är fråga. Där
anges vanligen också om myndighei får använda tvångsmedel, t. ex. vite, för att
förmå någon atl medverka personligen i vissl hänseende. Som exempel kan nämnas
reglema om muntlig handläggning av bamavårdsärende i 15 och 17 §§
barnavårdslagen. Även när förfaltningsbestämraelser av nyssnämnda slag saknas,
är del ofta nödvändigt att myndighet tar kontakt direkt med den som gjort en
ansökan i ett ärende eller eljest berörs av en åtgärd från myndighetens sida.
Mellan sådana fall och tidigare berörda situationer föreligger dock den
väsentliga skillnaden, all tvångsmedel inte får användas för att förmå någon
att raedverka. Oavsett ora det rör sig ora en i författning föreskriven
skyldighet för någon atl medverka personligen eller om en begäran som myndighet
eljest framställer om sådan medverkan, bör uppenbarligen den enskildes rätt
atl föra sin lalan genom ombud i motsvarande mån inskränkas. I huvudsaklig
överensstämmelse med arbetsgmppens förslag på denna punkt förordar jag därför,
all det i förvaltningslagen tas in en bestämmelse som klargör, att den som har
ombud likväl är skyldig alt medverka personligen, om myndigheien begär del (6 §
första stycket andra punkten). Med en sådan bestämmelse torde knappast behöva
befaras att myndigheternas kontakter med enskilda i t. ex. ärenden om
socialhjälp skall försvåras. Jag vill tillägga, att den nu berörda
inskränkningen bara rör rällen att anlita ombud. Självfallel bör inte
föreskrivas någon inskränkning i fråga ora enskilds rätl alt vid sina
kontakter raed myndighei anlita biträde.
Jag anser vidare i likhet med arbetsgruppen alt det inte
finns något behov att såsom yrkats av Svea hovrätt dessutom ha en
föreskrift om påföljd av att part underlåter att medverka personligen. En
sådan föreskrift är motiverad bara om del skall gälla en allmän,
påföljdssanktionerad skyldighet för part att medverka personUgen vid
utredningen, vare sig han har ombud eller ej. Att införa en sådan skyldighet är
emellertid inte aktuellt.
Bestämmelsen om rätt för myndighet att avvisa ombud eller
biträde, som visar oskicklighet eller oförstånd eller eljest är olämpligt (6 §
andra siycket), stämmer i sak överens raed raotsvarande regel i arbetsgruppens
lagförslag. Med anledning av ett påpekande av JO har dock i det nu framlagda
lagförslaget genom tillägg av orden »i ärendet» markerats atl beslut om
avvisning inte får någon verkan utöver del ärende där frågan aktualiseras.
I 6 § tredje stycket anges att myndighets beslul all
avvisa ombud eller biträde får överklagas genom besvär enligt samma bestämraelser
som gäller talan mot myndighetens beslut i huvudsaken. Föreskriften motsvarar
19 § andra stycket 1 (jfr Iredje slyckel) arbetsgruppens lagförslag.
I2t11564
362 KungL Maj.-ts proposition nr 30 år
1971
De av en del remissinstanser framförda önskemålen om
komplettering av de nu behandlade reglema i olika avseenden, bl. a. i fråga om
ombuds fullmakt och behörighet, anser jag raed hänsyn till lagens allraänna
syfte mig inte kunna tillgodose i förevarande sammanhang. Vad gäller frågan om
fullmakt torde reglema i 49 § i den av mig föreslagna förvaltningsprocesslagen
vid behov kunna tjäna till vägledning. I fråga om ombuds behörighet viU jag erinra
om att allmänna bestämraelser om ombuds behörighet alt ta emot delgivning av
handling meddelats i 11 § delgivningslagen. I den mån annan fråga om ombuds
behörighet skulle uppkomma i ärende hos förvaltningsmjm-dighet synes liksom f.
n. ledning kunna hämtas ur RB och avtalslagen.
Det bör framhållas att de i 6 § upptagna reglerna inte
innebär någol hinder mot all juridisk person fungerar som ombud (jfr RÅ 1963
ref. 37).
7 §
Paragrafen innehåUer bestämmelser om när handling skall
anses ha kommit in till myndighet. Den motsvarar 5 § arbetsgruppens
lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 1 § första stycket 1946 års lag
om rätl att sända in handlingar med posten får ansökan, besvärsinlaga eller
annan handling som skall ges in lill stats- eller kommunalmyndighet sändas in
med posten i betalt brev. Ehum lagen inte innehåUer någon uttrycklig regel
därom, får handling självfallet också lämnas in genora bud (jfr prop. 1946: 16
s. 20), Handling som kommer in lill myndighet med posten skall enligt 2 §
första stycket första punkten i lagen anses ingiven av den som har undertecknat
handlingen. Handlingen skall anses ingiven den dag då handlingen eller avi om
försändelse, i vilken handlingen finns innesluten, kora in till mottagaren (2 §
första stycket andra punkten). 1946 års lag innehåller vidare en regel om att
vad sora är stadgat om atl handling skall ha kommit in tUl myndighet före vissl
klockslag på dagen skall upphöra alt gälla (2 § andra stycket).
Ullryckliga författningsbestämmelser om enskilds rätt atl
överbringa meddelande till myndighet genom telegrafi eller annan fjärrskrift
har för förvaltningens del utfärdats bara i fråga om anbud i ärenden om upphandling
m, m,, se 10, 40 och 75 §§ upphandlingskungörelsen (1952:496) och cirkuläret
(1960:494) till samtliga statsmyndigheter angående användande av telex vid
avgivande av anbud vid upphandling och arbeten för statens behov m. m. (jfr 12
kap. 10 § RB). I praxis har dock detla kommunikationssätt godtagits också i
vissa andra fall. Ansökan i tjänstetiUsältningsärende som gjorts telegrafiskt
har sålunda ansetts inkomraen i rätt tid, fastän övriga ansökningshandlingar
koramit myndigheien lill banda först efter ansökningstidens utgång. Likaså har
anspråk på ersättning för mislad fiskerätt ansetts kunna framställas genom
telegram (NJA 1959 s. 235). Telegra-
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 363
fisk fuUföljdsinlaga har i lidigare praxis i regel inte
godtagits (se t, ex, RÅ 1959 Ju 176 och K 815), En omsvängning har emellertid
ägt rum på denna punkt genom ett nyligen meddelat pleniavgörande av regeringsrätten
(beslut den 11 februari 1970). I elt ärende om klander av drätselkammares
beslut hade klagandena före besvärstidens utgång anfört besvär hos
länsstyrelsen genom telegram och efter nämnda tids utgång inkommit till
länsstyrelsen med besvärsinlaga. Länsstyrelsen ansåg att klagandena inte hade
fullgjort vad på dem ankom vid fullföljd av talan och avvisade besvären.
Regeringsrätten fann emellertid den orasländighelen att besvären anförts på
nyss nämnda sätt inte ha bort föranleda länsstyrelsen att avvisa klagandenas
talan (jfr NJA 1968 s, 523).
Frågan när på dagen en handling måste ha korarait
rayndighet till banda för att den skall anses inkommen den dagen regleras inte
i 1946 års lag. Har handlingen lämnats in viss dag under myndighetens
expeditionstid, bör den uppenbarligen anses inkommen samma dag, vare sig handlingen
har läranats till registrator hos myndigheten eller till annan anställd. Även
om handlingen har lämnats in efter expeditionstidens slut viss dag, torde den
få anses inkommen den dagen, om registrator eller annan behörig tjänsteman
tagit emot den samma dag (RÅ 1941 ref. 7 och 1957 ref. 46; jfr NJA 1953 s. 96
och 1963 s. 384). Det sistnämnda gäller oavsett om handlingen har avlämnats i
myndighetens lokal eller i tjänstemannens bostad. Har myndighet utanför sin
lokal satt upp särskild brevlåda, som är tillgänglig för aUmänheten även efter
expeditionstidens slut, torde handling, som viss dag har lagls ned i brevlådan
före midnatt, vara alt anse som inkommen den dagen.
Arbetsgruppen. I en lag med grundläggande bestämmelser om
förvaltningsförfarandet bör enligt arbetsgruppens mening finnas regler om de
sätt på vilka en handling skall få tillställas en myndighet. 1946 års lag och
många specialförfattningar utgår från en tyst huvudregel alt handling skall ges
in. För all beslämmelserna i förvaltningslagen smidigt skall ansluta sig till
det traditionella synsättet, bör de därför inledas med grundregeln om ingivande
(5 § första styckel arbetsgruppens lagförslag). Vid sidan av möjligheten att
formligen ge in en handling personligen eller genom orabud bör lagen ange att
handling får lämnas in genom bud eller sändas in med poslen i betalt brev (5 §
andra stycket första punklen). Lagen bör vidare öppna möjlighet atl beträffande
alla slag av handlingar som om-fallas av lagen alltså även besvärsskrivelser
utnyttja telegrafi eller annan fjärrskrift (5 § andra siycket andra punklen).
Delta kommunikationssätt kan i vissa fall vara det mest rationella och kan
inte i något fall medföra nämnvärda olägenheter för myndigheterna. Användandet
av telegram eller annal fjärrskriftsmeddelande bör enligt arbetsgruppens
mening inte kompliceras i onödan. Man bör därför inte föreskriva att
fjärrskriftsmeddelande obligatoriskt skall efterföljas av en handling, som
motsvarar
364 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
meddelandet,
ulan nöja sig med att föreskriva att meddelandet skall bekräftas genom
egenhändigt undertecknad skrivelse, om myndigheien begär det (5 § andra stycket
tredje punkten). Förskrifterna om de olika sätl på vilka handling skall få
tillställas en myndighei bör enligt arbetsgruppens mening överta 1946 års lags
funktion att uigöra en motsvarighet inom förvaltningen tUl 33 kap. 3 § RB. I
specialförfatlningarna skall inte behöva sägas annat än att en skrivelse skall
ges in. Av förvaltningslagen skall följa alt ingivandel får ersättas med någon
av de övriga formema för överbringande.
Förvaltningslagen
bör enligt arbetsgruppens raening också reglera när en handling skall anses ha
korarait in lill en myndighet. Bestämmelser härom behövs för de fall då viss
ansöknings- eller besvärstid eller liknande frist skall iakttas. Härvidlag bör
till en början föreskrivas att handling skall anses ha kommit in, när till
myndigheten anlänt antingen själva handlingen eller avi ora försändelse, i
vilken den är innesluten (5 § tredje stycket första pukten). Telegram eller
annat fjärrskriftsmeddelande bör härvid räknas som handling. Arbetsgruppen
påpekar vidare att 1946 års lag inte innehåller någon bestämmelse om när på
dagen en handling måste ha kommit myndighet till banda för att den skall anses
inkommen den dagen (jfr prop. 1946: 16 s. 17). Frånvaron av en klar regel på
denna punkt är förenad raed olägenheter för allmänheten. Praxis är inte heller
enhetlig. Avsaknaden av en lagbestämmelse i ämnet kan dessutom medföra all det
koraraer att bli beroende på en tjänsteraans godtycke ora en handling blir att
betrakta sora inkommen viss dag eller inte, t. ex. om en behörig tjänsteman
tar emot en handling efter expeditionstidens slut, fastän han inte har
skyldighet lill del. Arbetsgruppen anser därför atl starka skäl talar för att
förvaltningslagen bör ge närmare vägledning i denna fråga. Det ligger härvid
nära lill hands att göra skillnad mellan sådana myndigheter som har bestämd
daglig tjänstetid och övriga rayndigheter. Med att myndighet har bestärad
daglig tjänstetid åsyftar arbetsgruppen att viss tjänstetid är fastställd för
myndigheien eller dess kansli för rainst måndagfredag varje vecka (bortsett
från helgdagar och därraed likställda dagar).
Såvitt
angår rayndighet med bestämd daglig tjänstetid talar enligt arbetsgruppens
uppfattning övervägande skäl för all en handling skall anses inkommen till
myndigheten viss dag, ora handlingen eller avi om försändelse, i vilken
handlingen är innesluten, har anlänt före tjänstetidens slut den dagen eller
före den senare tidpunkt på dagen som myndigheten har gett till känna.
Arbetsgruppen förutsätter alt föreskrift om handlings mottagande viss lid efter
tjänstetidens slut inte meddelas i individuella fall utan får formen av en
generell föreskrift sora på lämpligt sätt bekantgörs för allmänheten. Det bör
stå myndighei fritt all förlägga den senasie tidpunkten för mottagande av
handling till vilken lämplig tid som helst. Vid mottagande genom brevinkast
eller brevlåda lär annan tidpunkt än kl. 24
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 365
inte vara praktisk. Anländer handUng eller avi viss dag
efler tjänstetidens slut och har senare tidpunkt för mottagande inte bestämls,
bör handlingen undantagslöst anses inkomraen försl påföljande dag. Det kan
förutsättas att myndigheterna sörjer för atl deras brevlådor och postfack töms
vid den lid på dagen då handling eller avi senast skall ha anlänt och vid samma
tid låter avhämta försändelser, som finns antecknade i myndighetens ankomst-
och regislreringsbok hos poslen (jfr prop. 1947: 188 s. 14). Delta synes
arbetsgruppen inte vara förenat med oöverstigliga praktiska svårigheter.
Arbeiei med diarieföringen av de senasi inkomna handUngarna behöver inte
utföras samma dag utan kan uppskjutas till följande arbetsdags morgon. Har
senare tidpunkt än tjänstetidens slut bestämls för mottagande av handlingar,
ställer det sig inte lika lätt för myndigheten att kontrollera tiden för
ingivandet. Antingen får då principen »hellre fria än fälla» lillämpas eller också
får del klargöras för allraänheten att den sora ger in en handling efler
tjänstetidens slut skall vara beredd att bevisa när det skedde.
I fråga om del allt mindre antalet myndigheter som inte
har bestärad daglig tjänstelid bör enligt arbetsgruppens raening inte krävas
annat än all handlingen eller avi om denna anlänt viss dag före kl. 24 för att
den skall anses inkommen den dagen. Detta bör gälla vare sig rayndigheten i
fråga har eget kansli eller inte.
I enlighet raed det anförda föreslår arbetsgruppen att i
förvaltningslagen stadgas att, om hos myndighei med bestärad daglig tjänstetid
handling eller avi har anlänt efter tjänstetidens slut eller den senare
lidpunkt som myndigheten gett till känna, handlingen skall anses ha koramit in
försl påföljande dag (5 § Iredje stycket andra punklen).
Remissyttrandena. Den av arbetsgruppen föreslagna regeln
om ingivande av handling anses av Svea hovrätt, patent- och
registreringsverket, länsstyrelserna i Jönköpings, Östergötlands och Jämtlands
län, domkapitlet i Uppsala stift och SACO böra utgå såsom varande självklar.
Också regeringsrättens ledamöter finner beslämmelsen sakna självständig
betydelse. De föreslår atl den skrivs ora och inarbetas i lagrummets andra
stycke.
Polismästaren i Stockholms polisdistrikt erinrar ora atl
enskild i olika lagar och författningar har lämnats möjlighet att anhängiggöra
ärenden genom muntlig anmälan. Då viktiga rättsverkningar för den enskilde är
knutna även till muntlig avgivande av anmälan, kan det enligt hans mening måhända
vara påkallat alt låta även delta förfaringssätt bli föreraål för reglering.
Postverket föreslår atl frankeringskravet i 5 § andra
stycket första punkten slopas. Verket erinrar ora all besvärssakkunniga inte
tog med orden »i betalt brev» i sitt lagförslag, eftersom de ansåg det
självklart att poslförsändelse skall vara vederbörligen frankerad. Verkel
påpekar också alt den försändelse i vilken en handling sänds med poslen inte
alltid behöver frän-
366 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
keras av avsändaren, t. ex. en av polismyndighet infordrad
viltnesberättel-se. Portokoslnaden stannar i detta fall på statsverket men
avsändaren torde inte uppfatta en sådan försändelse som »betalt brev». Även
riksförsäkringsverket anser det böra övervägas att låta frankeringskravet ulgå
ur beslämmelsen.
De föreslagna bestämmelserna om rätt att använda telegram
eller annan fjärrskrift lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna.
Konsistoriet vid universitetet i Göteborg anser dock att efterföljande bekräftelse
genom egenhändigt undertecknad skrift bör vara huvudregel, om meddelande har
överbringats till myndighet i form av fjärrskrift. Enligt Svea hovrätts mening
bör fjärrskriftsmeddelande, som inte utgör partsinlaga, bekräftas genom
ingivande av handlingen i original, om myndigheten begär det.
Huvudregeln i 5 § tredje stycket om när en handling skall
anses ha kommit in till en myndighet kritiseras av TCO, som förordar atl
regeln utformas efter mönster av 40 § avtalslagen. En liknande ståndpunkt intar
SR, som påpekar att möjlighetema för avsändaren att med bestämdhet beräkna när
en handling kommer fram tUl mottagaren f. n. är ringa på grund av den mindre
regelbundna postbefordringen. En bestämmelse av innebörd att handling skall
anses ha kommil in i rätt tid, om part kan bevisa att den har inlämnats till
postbefordran i skälig tid för sådan befordran, bör därför tas in i
paragrafen. Högsta antalet dagar för skälig postbefordringstid bör anges i t.
ex. tillämpningsföreskrifter till lagen.
Den av arbetsgruppen föreslagna regeln om när på dagen en
handling skall vara myndighet till banda för att anses inkommen den dagen
behandlas av åtskilliga remissinstanser. De flesta ställer sig positiva till
bestämmelsen. JO påpekar att regeln avviker från den rättstillämpning som har
kommit lill uttryck i rättsfallet NJA 1963 s. 384. Med hänsyn tiU förvaltningsmyndigheternas
skiftande karaktär anser JO förslagets lösning sakligt vara att föredra
framför RB:s. Det kan enligt hans mening ifrågasättas om inte fullständig
enhetlighet borde åstadkommas genom ändringar i RB på de angivna punkterna.
Åtskilliga remissinstanser kritiserar emellertid
bestämraelsens innehåU. 5ex ledamöter av regeringsrätten föreslår att regeln
utgår. Enligt deras mening kan det vara svårt för allmänheten att hålla reda
på myndigheternas växlande stängningstider och framstå som svårförståeligt för
den enskilde, om en handling som faktiskt tagits emot av behörig tjänsteman i
myndighetens lokal låt vara efter tjänstetidens slut ändå inte skulle
anses inkommen den dagen. Motsatt betraktelsesätt skulle säkerligen i
åtskilliga fall uppfattas som en onödig formalisra. De anser det också kunna
ifrågasättas, om problemet över huvud behöver regleras i lag. RB innehåUer ingen
motsvarande bestämmelse för de allmänna domstolarnas del, utan frågan har där
fått lösas genom praxis. Även för förvaltningsförfarandets vid-
Kungt. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 367
kommande kan frågan utan olägenhet lämnas oreglerad.
Kammarrätten pekar på alt ökade koslnader kommer atl uppslå, om myndighei
såsom förutsätts i betänkandet skall sörja för att postfack m, ra, töms vid
tjänstetidens slut. Postens arbetsrutiner torde vidare vara sådana atl det
inte kan förutsättas alt alla försändelser som då komrait in lill postkontoret
har hunnit antecknas i ankorast- och registreringsbok, Alla rayndigheter låter
inte heller hämta post vid tjänstetidens slut. Avsaknaden av uttryckliga regler
för bestämmande av tidpunkten när en poslbefordrad och i fack e, d, insorlerad
handling liksom en i postbok antecknad försändelse skall anses inkommen till en
myndighet lämnar utrymme för olika förfaranden och kan enligt kammarrättens
mening leda till ojämnheter i tillämpningen som i vissa lägen kan föranleda
rättsförluster. Om 5 § inte låter sig förtydligas i antydda hänseenden är det
enligt kammarrättens åsikt i vart fall önskvärt, atl myndigheterna genom
föreskrift i lagen eller i annan ordning åläggs att kontrollera om post till
rayndigheterna finns på postkontor vid tjänstetidens slut (eller raotsvarande
tidpunkt) och där avhärala eventuell post. Liknande synpunkter framförs av bl,
a, 15 ledamöter av regeringsrätten, JK, Svea hovrätt, riksskattenämnden och
länsstyrelsen i Södermanlands län. Även om det inte är förenat med
oöverstigliga praktiska svårigheter alt myndigheterna låter avhämta post vid
tjänstetidens slut i de aktuella fallen, framstår det enligt postverkets
mening dock i raånga fall som onödigt betungande från arbelssynpunki.
Postverket ifrågasätter därför om inte regeln bör formuleras så, alt en
handling skall anses inkommen så snart en myndighet har tillfälle att
fataliedagen avhämla den på postanstalt (i postbox, postfack eller, vad
beträffar i ankomst- och registreringsbok upptagna försändelser, vid kassaplats).
En sådan bestämmelse skulle i praktiken innebära alt en myndighet kunde hämta
posten påföljande tjänstgöringsdag och alt några större praktiska svårigheter
inte skulle behöva uppkomma i fråga om att fastställa när viss försändelse
förelåg till avhämtning. Postverket föreslår atl denna fråga utreds
ytterligare, innan slutlig ställning las.
En del remissinstanser kritiserar också enskildheter i
bestämmelsens utformning. Sveriges advokatsamfund anser inte den i paragrafen
angivna bestämningen »efter tjänstetidens slut» vara helt tillfredsslällande.
Olika myndigheter tillämpar skilda tjänstetider, och vid en och samma myndighet
kan tjänstetiden variera från lid till annan. Från rättssäkerhetssynpunkt är
därför enligt samfundets raening etl i lagen inskrivet, bestämt sista klockslag
för ingivande av handling eller avi alt föredra. Med hänsyn till svårigheten
att finna elt under alla förhållanden lämpligl klockslag anser sig samfundet
dock kunna tillstyrka den föreslagna bestämmelsen under förutsättning att
åtgärder vidtas för åstadkommande av större enhetlighet i fråga om
tjänstetiden och atl i förekommande fall tjänstetidens slut anges i
besvärshänvisningar o. d. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
368 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
anser att ordet »tjänstetid» bör bytas ut mot
»expeditionstid». Enligt länsstyrelsens raening är det olämpligt alt en
myndighet skall vara nödsakad att vid tjänstetidens slut kontrollera postfack
och brevlådor. Däremot kan detta med fördel ske vid expeditionstidens slut.
Kammarkollegiet ifrågasätter lämpligheten av att i en lag, som syftar till att
förenkla och förenhetliga förvaltningsförfarandet, införa en möjlighel för
myndighei med bestämd daglig tjänstetid atl förordna om handlings mottagande
viss lid efler tjänstetidens slut. Kollegiet föreslår att orden »eller den
senare tidpunkt som myndigheten givit till känna» utgår ur den föreslagna
lagtexten.
Departementschefen. Den sora önskar meddela sig
skriftligen med en förvaltningsmyndighet har sedan gammalt haft rätt all göra
det inte bara genom atl personligen eller genom ombud lämna in en handling tiU
myndigheten ulan också genom att sända in handlingen med posten. Delade
meningar råder inte om att detla skall gälla även i fortsättningen. Däremot kan
det ifrågasättas om del såsom förordats av arbetsgruppen behövs
uttryckliga bestämraelser härom i förvaltningslagen (jfr 5 § första siycket och
andra slyckel första punkten arbetsgruppens lagförslag). Jag vill erinra om att
nuvarande regel i ämnet i 1 § 1946 års lag om rätt att sända in handlingar med
posten vid sin tillkomst ansetts nödvändig bara raed tanke på sådana fall då
det i lag förutsätts all handling skall »ges in» till en myndighet (prop. 1946:
16 s. 20), dvs. överlämnas av någon personligen eUer av hans ombud. För fall av
detta slag medger 1946 års lag atl handlingen i stället får sändas in med
posten. Nu gällande lagstiftning på det förvallningsrällsliga områdel uppvisar
emellertid endast i begränsad utsträckning exempel på bestämmelser av sådant
slag. Det skulle även strida raot nutida uppfattning atl i dylika fall vägra
att la emot en handling som sänts in med posten. Enligt min mening finns det
därför inte längre skäl att i lagstiftningen utgå från annat än alt ingivande
och insändande av handling är likvärdiga former för att tillställa en
myndighet en handling. Någon motsvarighet till de nyss angivna bestämmelserna i
arbetsgruppens lagförslag har därför inte tagils med i förvaltningslagen. All
poslförsändelse till myndighet liksom enligt nu gällande regler skall vara
frankerad av avsändaren, om annat inte är särskilt medgivet, skall självfallel
gälla även i fortsättningen. Som påpekats av postverket behövs det dock inte
någon uttrycklig lagbestämmelse härora. Någon uttrycklig lagregel lorde knappast
heller fordras med tanke på del fallet att någon muntligen anhängiggör ett
ärende hos myndighei.
Något annorlunda förhåller del sig om någon önskar
raeddela sig med en rayndighet genom telegram eller annat
fjärrskriftsmeddelande. Att det numera föreligger en sådan rätt får anses
fastslaget genom ett år 1970 meddelat pleniavgörande av regeringsrätten. Det
torde emellertid knappast finnas någon mera allmän kännedora ora detta, och
det kan därför hävdas all det frän tydlighetssynpunkt skulle vara önskvärt att
en regel härom in-
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 369
flyter i förvaltningslagen i enlighet med vad sora har
föreslagits av arbetsgmppen (5 § andra styckel andra punklen arbetsgruppens
lagförslag). Med den av mig nyss intagna ståndpunkten till behovet av
uttryckliga regler om rätten atl ge in eller sända in handlingar med posten
synes emellertid inte väl förenligt all i förvaltningslagen ta in enbart en
föreskrift om rätt att kommunicera raed myndighet genom fjärrskrift. Att denna
möjlighel nuraera står den enskilde lill buds kommer likväl att framgå
indirekt av förevarande paragraf i del nu framlagda lagförslagel (första
stycket andra punkten). Jag anser därför att en uttrycklig regel om rätt att
meddela sig med rayndighet genom fjärrskrift kan undvaras i förvaltningslagen.
Att fjärrskriftsmeddelande är att räkna som handling i lagens mening torde inte
heller behöva uttryckligen anges. Till frågan om bekräftelse av sådant
meddelande återkomraer jag i det följande.
Om sålunda frågan om de sätt på vilka enskild kan träda i
förbindelse med myndighet kan utan egentlig olägenhet lämnas oreglerad i lagen,
kan delsamma enligt min mening inte sägas vara fallet belräffande frågan om den
tidpunkt då handling skaU anses ha komrait in till en myndighei, Detla spörsmål
aktualiseras i alla de sammanhang då i författning eller eljest viss tidsfrist
är föreskriven för vidtagande av en skriftlig åtgärd. Som framhållits av
arbetsgruppen är frånvaron av klara regler på denna punkt förenad med ölägenheter
för allmänheten. Även för myndighelema lorde del vara av värde all nuvarande
regel i ämnet i 2 § första styckel andra punkten 1946 års lag förtydligas i
vissa avseenden. Riktmärket bör härvid vara atl skapa ökad klarhet i sådana
fall då det kan anses tveksamt, om en handling skall räknas som inkommen viss
dag eller inte. Från rättsskyddssynpunkt är det vidare av särskild vikt alt se
till att tvekan i detla hänseende inte länder den enskilde till nackdel. För
att nå de nu angivna syftena har jag bedömt del vara nödvändigt att göra
reglerna om när en handling skall anses inkommen till en myndighet något
utförligare än i arbetsgruppens lagförslag.
Huvudregeln om när en handling skall anses ha kommit in
till myndighet bör i huvudsaklig överensslämmelse raed vad nu gäller och raed
vad sora föreslagils av arbetsgruppen (5 § tredje stycket första punklen
arbetsgruppens lagförslag) vara, att handling skall anses ha kommit in, när
handlingen eller avi om postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten,
kommil behörig tjänsteman tUl banda (7 § första stycket första punkten i det
föreliggande lagförslagel). Insändande av handling sker alltså i princip
fortfarande på avsändarens risk (jfr 7 § andra stycket). Regeln uppställer
inte något ovillkorligt krav på att handlingen eller avin skall ha av-läranats
i myndighetens lokal. Det räcker med alt behörig tjänsteman tagit emot den t.
ex. vid en förrättning eller vid besök hos någon. Vera som i det enskilda
fallet skall räknas som behörig tjänsteman får liksom f. n. avgöras av bl. a.
arbetsordning för myndigheten. Härigenom vinns
370 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
överensstämmelse
med vad som enligt 2 kap. 5 § försia siycket tryckfrihetsförordningen gäUer i
fråga om den tidpunkt då handling skall anses inkomraen till rayndighet och
därmed hänföras till kategorin »allmän handling».
Efiersom
del beträffande postförsändelse är tiUräckligt att en avi om försändelsen
anlänt till behörig tjänsteman viss dag för att denna skall anses inkommen den
dagen, har det synts vara följdriktigt att i lagen ta in en uttrycklig regel om
molsvarande situation beträffande telegram. Underrättas myndighet särskUt om
att telegram till myndigheten anlänt till telegrafanstalt, skall lelegrararaet
enligt 7 § första siycket andra punklen anses ha komrait in redan när
underrättelsen nått behörig tjänsteman. Det fömtsälts att myndigheten
underrättas genora televerkets försorg. På vilket sätt underrättelsen sker
spelar däreraot inte någon roll. Det räcker exempelvis med att behörig
tjänsteman hos rayndigheten underrättas i telefon.
I 7
§ andra stycket har tagils in en bestäraraelse sora närmast tar sikte på sådana
fall då handling (telegram) eller avi om handling (telegram) anlänt viss dag
efter expeditionstidens slut. Med hänsyn till den kritik som vid
remissbehandlingen riktats mot molsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag (5
§ tredje stycket andra punklen) har bestämmelsen i det föreliggande
lagförslagel getts elt väsentligen nytt innehåll (jfr ILU 1946: 23 s. 9 och
prop. 1947: 188 s. 14). Kan del antas atl handlingen eller avi om denna viss
dag avlämnats i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för myndigheten på
postanslalt, skall den anses inkommen den dagen, om den kommit behörig
tjänsteman till banda närmast följande arbetsdag. Genom den nya bestämmelsen
undviks att enskilds rätt går förlorad, därför att myndighet t. ex dröjer med
att på postanstalt hämta alla de försändelser till myndigheten som anlänt viss
dag. Inte heller skall den omständigheten att handling lämnats i myndighetens
lokal lill någon, som inte är behörig att la emot den, i allmänhet medföra att
handlingen inte skall anses inkomraen den dagen. Kommer handlingen i sistnämnda
fall behörig tjänsteman lill banda närmast följande arbetsdag, bör det kunna
presumeras att den komrait in den dag då den avlämnats. Någon vidlyftig
utredrung om huruvida handlingen faktiskt funnits i rayndighetens lokal före
kl. 24 viss dag skall inte behöva företas i nu avsedda fall. Det bör normalt
räcka med att det inte framstår som osannolikt att så varit förhållandet. Även
när det gäller att avgöra huruvida en handling viss dag funnits tillgänglig för
myndighet på postanslalt bör beviskravet sättas lågt. Det bör vara tillräckligt
att det med hänsyn till förefintliga uppgifter om t. ex. dag för försändelsens
poststämpling, försening av postgången och rutiner vid insortering av
försändelser i postfack och postboxar inte framstår som osannolikt atl
handlingen viss dag funnits tillgänglig för myndigheten på postanslalt. Med ett
så utformat beviskrav torde del knappast vålla myndig-
KungL Maj.ts proposition nr 30 är 1971 371
heterna några nämnvärda svårigheter att avgöra om en
handling skall anses ha komrait in inom föreskriven lid eller ej. Den nu
föreslagna bestämmelsen medför däremot atl viss försiktighet bör iakttas av
myndigheien vid utfärdande av lagakraftbevis belräffande överklagbara beslul.
För undvikande av misstag torde i aUmänhet sådanl bevis böra ulfärdas först
dagen efter den arbetsdag som närmast följer på dagen för besvärstidens utgång
(jfr även 12 § tredje styckel andra punkten).
I 7 § Iredje stycket har lagils in en föreskrift om all
telegram eller annal fjärrskriftsmeddelande skall bekräftas av avsändaren, om
myndigheten begär det. Föreskriften raolsvarar 5 § andra stycket Iredje
punkten arbetsgruppens lagförslag. Bekräftelse som nu avses skall ske genom
egenhändigt undertecknad handling. Begär myndigheten sådan bekräftelse men
koraraer någon sådan inte myndigheten till hända, blir fjärrskriflsmeddelan-det
att betrakta som en visserligen inkommen men inte undertecknad handling.
Någon motsvarighet till nuvarande beslämmelse i 2 § första
siycket försia punkten 1946 års lag alt handling som koraraer in till myndighet
med poslen skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen anser jag
inte behöva las med i förvaltningslagen.
Som
framgår av redogörelsen under 1 och 2 §§ i del föreliggande lagförslaget har
1946 års lag ett någol raer vidsträckt tillämpningsområde än förvaltningslagen.
I detta sammanhang bör särskilt erinras om de i 2 § 3 och 4 intagna undantagen
belräffande överexekutors eller utmätningsmans exekutiva verksamhet och
beträffande ärenden om brott hos polis-, åklagar- eller tullmyndighet,
Eftersora 1946 års lag f. n. är genereUt tUlärap-1ig hos de nu nämnda
myndigheterna och 7 § förvaltningslagen är avsedd att överta dess roll, kommer
följaktligen bestämmelser i nu berörda hänseenden att saknas för dessa
myndigheter, när förvallrungslagen träder i kraft. Till denna fråga liksom lill
frågan om erforderliga ändringar i 33 kap. 3 § RB avser jag att återkomraa i
ett senare sammanhang.
8§
Bestäraraelsen reglerar myndighels skyldighel alt vägleda
den som lämnar in en ofullständig ansökningshandling eller annan skrivelse.
Den motsvarar 9 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. F. n. finns inte någon allmän lagregel
som ålägger förvaltningsmyndighet att vägleda part eller annan person, om han
ger in en inlaga som inte uppfyller givna föreskrifter eller eljest är
ofullständig. I praxis anses emellertid myndigheterna ha en sådan skyldighet,
se t. ex. RÄ 1950 ref. 30 (ombud har beretts tillfälle att i efterhand styrka
sin behörighet) och 1952 ref. 3 (part, som anbragt sitl namn på
besvärsskrivelse endast med skrivmaskin, har beretts lillfälle all underteckna
skrivelsen, fastän besvärsliden gått ul). Den nu angivna grundsatsen har även
kommit
372 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
till
uttryck i vissa specialförfattningar, se t. ex. 7 § taxeringsförordningen.
Vad
gäller den statliga sektorn bör i sammanhanget även erinras om vissa
bestämmelser i 1946 års servicecirkulär. Krävs i ärende hos myndighet komplettering
av enkel beskaffenhet, skall myndigheten enligt fjärde stycket i cirkuläret
lämna anvisning om vilka ålgärder som bör vidtas för alt avhjälpa brislen, om
inte myndigheten på grund av motsatta partsintressen eller av annan särskild
anledning finner det vara olämpligt att lärana sådanl biträde. Den
vägledningsplikt som föreskrivs i cirkuläret sträcker sig i princip inte längre
än till klargörande för parten av vad som brister. Är del uppenbart atl parten
inte på egen hand kan bola bristen, kan myndigheten hänvisa honom till
kommissionär hos myndigheien eller enligt 5 § kungörelsen (1946: 679) angående
kommissionärer hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen lämna ärendet
direkl till sådan befattningshavare. I servicecirkulärels sjätte stycke
föreskrivs vidare att myndighet även i övrigt bör gå allraänhelen till banda
raed erforderliga upplysningar i frågor sora berör rayndighetens
verksarahetsoraråde, om det inte av särskild anledning raedför olägenhel att
lämna sådanl biträde.
Görs
en framställning i ett förvallningsärende av en därtill berättigad person, är
rayndigheten i princip skyldig atl i sak pröva denna. I vad mån myndighet har
rätt att underlåta sakprövning av en bristfällig fraraställning och i stället
avvisa den, beror ofta på sakens beskaffenhet. På åtskilliga oraråden, t. ex.
på socialvårdsområdel, måsle myndigheterna av hänsyn tiU sina allraänna
uppgifter anses skyldiga alt träda i verksarahet och ulreda förhållandena,
även när parts fraraställning är bristfällig och kanske i och för sig otjänlig
som underlag för en sakprövning. På andra områden torde det slå myndigheien
fritt att, när part i eget inlresse begär en förmån och hans framställning är
otjänlig sora gmnd för ärendets handläggning, underlåta sakprövning och avvisa
fraraställningen. Myndigheten torde dock inte ba rätt att besluta om avvisning,
om inte parten först beretts tillfälle all bota bristen i framställningen men
underlåtit att göra detta. Uttryckliga förfatlningsföreskrifier härom har
meddelals endast i ringa utsträckning, se t. ex. 28 § fjärde stycket lagen
(1956: 2) ora socialhjälp.
Arbetruppen.
Enligt arbetsgruppens raening bör i förvaltningslagen inte tas in någon allraän
regel om myndighels serviceskyldighet mol allmänheten (jfr 2 kap. 15 §
besvärssakkunnigas lagförslag). Arbetsgruppen anser inte heller alt frågan i
vad mån en myndighet skall komplettera utredningen i ärende ex officio eller
låta erforderlig komplettering ankomma på part efter eller utan vägledning från
myndigheten bör regleras i förvaltningslagen, eftersom detta är etl spörsmål
om utredningsansvarels fördelning som är avhängigt av sakens beskaffenhet. Ora
denna fråga över huvud skall regleras, bör del ske orarådesvis genora
specialförfatlningarna. Alla grader av official- resp. parisansvar förekoraraer
inom förvaltningens rikt differentierade ärendeflora.
KungL
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 373
Enligt
arbetsgruppen bör emellertid oavsett förvaltningsärendets typ kunna ställas upp
en enhetlig regel i elt speciellt avseende. Myndighet bör i överensstämmelse
med gällande rätt i princip vara skyldig alt ge anvisning om sådana enkla
kompletteringsåtgärder som påtecknande av egenhändig namnteckning på
ansöknings- eller besvärsskrivelse, meritförteckningar m. m. och insändande av
fullmakt, betyg, intyg, bevis eller andra enstaka, lätt idenlifierbara
behörighels- eller bevishandlingar. Arbetsgruppen förordar alt en regel om
sådan vägledningsskyldighet tas med bland förvaltningslagens allraänna
bestäraraelser (9 § första punkten arbetsgruppens lagförslag). Den bör
avfallas raed servicecirkulärets fjärde stycke som förebild. Den i cirkuläret
angivna begränsningen i vägledningspliklen med tanke på förefinlligheten av
motsatta partsintressen bör dock inte ges någon motsvarighet. Så länge del inte
är fråga om annat än enkla kompletteringar av huvudsakligen formell
beskaffenhet, saknas anledning atl inskränka servicen av hänsyn till motsatta
partsintressen.
Komplelteringsgmndsalsen
bygger på samma tanke som kommunikationsprincipen, framhåller arbetsgmppen
vidare. Ett avgörande som går part emot skaU inte meddelas utan att parten fått
tillfälle att ta till vara sina intressen. Liksora regeln om kommunikation
raåste vidkännas inskränkningar med hänsyn lill förfarandets ekonomi, kan inte
heller kom-plelleringsregeln slå undantagslös. Elt enkelt meddelande till part
om att något saknas i hans handlingar är visserligen föga lids- och
arbetskrävande. I oviktiga eller utsiktslösa ärenden kan dock också en så enkel
ålgärd framstå som en överdrift. På områden där ansökningar koraraer in i
stora mängder kan det också tänkas vara omöjligt att i praktiken i full
orafattning upprätthålla även en så begränsad anvisningsskyldighet som den
föreslagna utan att en allmän fördröjning av ej önskvärt slag uppkommer.
Förfarande-ekonomiska avvägningar måste därför kunna göras. Arbetsgruppen
föreslår i enlighet härmed alt i laglexten anges att vägledning får underlåtas,
om det krävs av hänsyn tUl arbetets behöriga gång och intet väsentligt partsintresse
eftersatts därigenom (9 § andra punkten).
De av arbetsgruppen
föreslagna bestämmelsema reglerar bara myndighets vägledningsplikt i
förhållande till part. Frågan om sådan hjälp till annan än part, t. ex. den
som skall lämna skriftliga upplysningar eller intyg i ett ärende, fordrar
enligt gruppens åsikt inte lagreglering.
Remissyttrandena.
De av arbetsgruppen föreslagna beslämraelserna om myndighets skyldighet atl
vägleda part lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstansema. Patent- och
registreringsverket, som anser att bestämmelsema återger en i del närmaste
självklar princip, föreslår dock atl de utgår ur förvaltningslagen och att
servicecirkuläret i stället förtydligas. En motsatt ståndpunkt intas av JO,
som anser bestämmelsema böra utsträckas till att innehåUa en allmän regel om
serviceskyldighet. Han erinrar om att m3Tidighet, som hör till
statsförvaltningen, enligt 1946 års servicecirkulär
374 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
är
skyldig att gå allmänheten till banda med upplysningar i frågor som berör
myndighetens verksamhetsoraråde, ora det inte av särskild anledning medför
olägenhet all lärana sådant biträde. Avsaknaden av raotsvarande bestämmelse
för den koraraunala förvaltningen har i flera hos JO anhängiga ärenden
fraraslått som en brist (se t. ex. JO 1968 s. 223), Även om en sådan regel i
viss mån kan sägas falla utom ramen för den föreslagna lagen, anser JO dock att
principen om skyldighet för myndighet att tillhandagå allmänheten med
anvisningar och upplysningar är av sådan fundamental betydelse för
förhållandel mellan myndigheterna och allmänheten, att principen med
erforderliga reservationer bör koraraa till uttryck i lagen genom en
bestämmelse av den innebörd servicecirkuläret innehåller. Ett sådant stadgande
skulle enligt JO:s mening efter hand kunna ersätta bestämmelser i olika
specialförfattningar om skyldighet att lämna allmänheten råd och upplysningar, önskemål
om en allmän serviceregel framförs även av bl, a. Sveriges advokatsamfund.
En
del remissinstanser framställer erinringar mot enskildheter i bestämmelsernas
utformning. Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om ordet »vägleda» i
första punkten är helt invändningsfritt, Länsslyrelsen föreslår i stäUet
uttrycket »skall myndigheten på lämpligt sätt bereda part tillfälle att
avhjälpa bristen», Sveriges advokatsamfund anser atl ullrycket »och kan bristen
avhjälpas på ett enkelt sätt» bör utgå ur laglexten, eftersom det primära är
att handlingarna blir fullständiga och myndighei sålunda vid behov alltid bör
lämna vägledning ulora i de två undanlagsfall som anges i lagrummets sista
mening. Innebörden av det sista ledet i denna finner i sin tur Svea hovrätt
oklar. Eftersom förutsättningen för vägledning anges vara att part inte gett in
föreskrivna handlingar eller atl handlingama behöver fullständigas, innebär
underlåtenhet att vägleda enligt hovrättens mening alltid eftersättande av
väsentligt partsintresse. Hovrätten anser därför att undantagsstadgandet i
denna del bör ulgå. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att bestämmelsema
bör kompletteras med en regel om rätl för myndighet att avvisa framställning,
som är så bristfällig atl den är otjänlig som underlag för ärendets
handläggning.
Departementschefen.
Bland förvaltningslagens allmänna bestämraelser bör såsom föreslagits av
arbetsgmppen ingå en regel som slår fast myndighels skyldighet att vägleda
part eller annan som saken angår, om en av honom ingiven ansöknings- eller
besvärshandling eller annan handling är ofullständig. En föreskrift med sådan
innebörd har en naturlig plats i en lag som innehåller grundläggande
bestämmelser om handläggningen av förvaltningsärenden. Frågan om införande av
en lagregel om myndighets allmänna informations- och serviceplikt gentemot
allraänheten bör däremot enligt min mening inte lösas i förevarande
sararaanhang. Jag vill särskilt peka på att förvaltningslagen inte är avsedd
all gälla vid all verksamhet som utövas av myndighet utan endast beträffande
den del därav som kan
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 375
karakteriseras som handläggning av ärenden (jfr vad som
anförts under 1 och 3 §§) och att den oreglerade kommunalförvaltningen faller
helt utanför lagens tillärapningsoraråde.
Enligt arbetsgruppens lagförslag får vägledning
underlåtas, om det krävs av hänsyn till arbetets behöriga gång och intet
väsentligt partsintresse eftersatts därigenora. Arbetsgruppen har i fråga om
denna undantagsregel hänvisat till att det också beträffande kompletteringar av
enkelt slag måste finnas utrymme för myndigheien att göra förfarandeekonomiska
överväganden, t. ex. i massärenden. Eftersom vägledningsplikten är begränsad
lill fall då en brist i en handling kan avhjälpas på ett enkelt sätt, finner
jag det dock vara raindre lämpligl all medge undantag från huvudregeln i den
utsträckning som följer av arbetsgruppens förslag i denna del. Enbart den
omständigheten atl ansökningar av samraa slag förekoraraer i stor mängd hos en
myndighei bör inte vara tillräcklig anledning atl underlåta atl lärana
upplysning ora brister sora uppdagas i någon eller några av ansökningarna.
Behöver sökanden få upplysning ora alt viss komplettering krävs för att han
skall kunna ta till vara sin rätt i visst avseende, bör myndigheten upplysa
honom härom, om det kan ske på elt enkelt sätt. Däremot torde del ibland kunna
inträffa alt det framstår som uppenbart obehövligt att för en sökande påvisa en
brist i en av honom insänd skrivelse, t. ex. därför att myndigheten kan överse
med bristen med hänsyn till utredningen i övrigt. Föreskriften om myndighets
vägledningsplikt bör i enlighel med vad nu anförts ges det innehållet, alt om
ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling från någon som saken
angår är ofullständig och bristen kan avhjälpas på etl enkelt sätt, myndigheien
skall vägleda honom, om det behövs för all han skall kunna ta till vara sin
rätt.
Den av en remissinstans berörda frågan ora införande av en
regel om rätt för myndighet att avvisa framställning, som är otjänlig som
underlag för ärendets handläggning, har nära samband med det allmänna
spörsmålet om utredningsansvarets fördelning i förvaltningsförfarandet. Detta
spörsmål kan som arbetsgruppen påpekat knappast lösas genom en allmän regel i
förvaltningslagen utan bör liksom hittills vid behov regleras i specialförfattningarna
(jfr 6 § förvaltningsprocesslagen).
9 §
Paragrafen reglerar myndighels befogenhet att använda tolk
i förvaltningsärenden. Den motsvarar 14 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. I förvaltningsförfarandet gäller liksom
i rättegång att svenska språket skall användas av myndigheterna. Något allraänt
stadgande härora finns dock inte. Generella bestäraraelser saknas även om hur
förvaltningsmyndighet skall förfara, när den har alt göra med någon som inte
behärskar svenska språket (jfr 5 kap. 6 § RB). I 42 § fjärde styckel
utlänningslagen förutsätts atl myndighei kan anlita tolk vid förhör i vissa
376 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
utlänningsärenden.
Tolk som uppträder i sådant sammanhang har rätt till ersättning av allmänna
raedel, se 87 § andra styckel och 88 § tredje stycket utlänningskungörelsen
(1969: 136). I vad mån motsvarande befogenhet tillkomraer myndighet vid
muntlig handläggning i andra förvaltningsärenden är oklart. Beträffande
skriftliga inlagor och andra handlingar som ges in lill förvaltningsmyndighet
förutsätts i princip att de skall vara avfattade på svenska språket. Liksora
allmän domslol lorde förvaltningsmyndighet dock vara skyldig att godta handling
på danska eller norska, om annat inte är föreskrivet, se t. ex, 3 § försia
siycket patenlkungörelsen (1967: 838). Ibland har del uttryckligen lagts i
myndighetens egen hand alt avgöra, i vad mån översättning skall krävas, se 7 §
kungörelsen (1960: 648) med tillämpnings-bestämmelser lill varumärkeslagen och
kollektivmärkeslagen och 3 § andra stycket patenlkungörelsen. I praxis torde
också enklare handlingar avfattade på engelska eller tyska godias av
myndighelema, i den mån bos myndigheten finns tjänsteman som behärskar dessa
språk.
Arbetsgruppen.
Arbetsgruppen framhåUer att den ställning av invandrar-land som Sverige numera
fått väcker anspråk på att myndigheterna skall meddela sig raed
samhällsmedlemmarna inte bara på del inhemska språket utan också på andra
språk och på att de invandrare som ännu inte hunnit eller kunnat lära sig
svenska språket skall kunna använda sill eget språk vid umgänget raed
rayndigheterna. Den ökande internationella samfärdseln ställer också sådana krav
på de språkliga kommunikationsmedlen. Enligt arbetsgmppens raening kan det
numera knappast betraktas som den enskildes ensak att sörja för tolk och
översättningar vid mellanhavanden raed myndigheterna, A andra sidan går del
inte alt sträcka sig så långt att myndighelema generellt åläggs alt meddela
sig med en icke svenskspråkig person på hans eget språk. En sådan ordning
stöter på avgörande praktiska och ekonomiska hinder. Arbetsgruppen menar
därför, atl det redan av rent praktiska skäl inte kan föreskrivas någon
skyldighel för myndighet atl tillkalla tolk och därmed heller inte någon rätt
för part att använda silt eget språk i stället för det svenska. Enligt gruppens
mening vore det emellertid otillfredsställande atl lämna tolkfrågan helt
oreglerad. Till en del beror ovissheten i nuvarande rättsläge på att
myndigheterna inte fått något allmänt bemyndigande atl anlita tolk när det
behövs, I avsaknad av sådant bemyndigande anser rayndigheterna sig förhindrade
alt vidtala tolk faslän sådan behövs och finns tillgänglig. Arbetsgruppen
föreslår med hänsyn härtill att myndigheterna i förvaltningslagen bemyndigas
all tillkalla tolk dels i de fall part inte behärskar svenska språket och det
är skäligen påkallat att tolk anlitas för alt tyda skrift från honom eller för
att avfatta meddelande till honom (14 § försia stycket första punklen
arbetsgruppens lagförslag), dels i raunlUgt raellanhavande med sådan part (14
§ första siycket andra punklen).
Vid
bedömningen av om det är sakligen påkaUat att tolk tillkallas räcker
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 377
det enligt arbetsgruppens åsikt inte all konstalera att
parten inte behärskar svenska språket. Hänsyn raåste också tas till sakens
beskaffenhet, omfattningen och karaktären av det malerial som parten
förebringar samt kostnaden betraktad i relation lill sakens vikl för parten.
Del förekoraraer lyper av förvaltningsärenden, t. ex. patent- och
varuraärkesärenden, där kostnadstäckning sker genom avgifter. I sådana och
liknande ärenden är det naturligt att anlägga etl affärsmässigt betraktelsesätt
och begära av parten att han själv slår för översättningar och annan tolkhjälp
som kan behövas. Vill en part åberopa myckel omfattande dokumentation, ter det
sig vidare föga rimligl atl myndigheten till en kostnad av kanske flera tusen
kronor står för översättning. Tolkservicen måste hållas inom en rimlig
ekonomisk ram. Mot bakgrund av det anförda föreslår arbetsgruppen att det i lagtexten
anges som förutsättning för tillkallande av offentlig tolk, atl det är skäligen
påkallat att tolk anlitas, och atl paragrafen placeras bland lagens särskilda
bestämraelser för vissa partsärenden för att ytterligare begränsa dess
räckvidd.
Kostnaden för tolk bör enligt arbetsgruppens raening
betraktas som en allmän omkostnad för myndighetens verksamhet. Den bör därför
bestridas med allmänna medel, dvs. kommunala medel hos de kommunala myndigheterna
och statsmedel hos de statliga rayndigheterna. För den som fullgör uppdrag som
tolk i tjänsten bör dock inte utgå något särskilt arvode för uppdraget.
Arbetsgruppen föreslår i enlighet härraed en föreskrift av innehåll atl den
som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten skall ha rätt till arvode
samt ersättning för kostnad och tidsspillan av allmänna raedel efter vad sora
finnes skäligt (14 § andra stycket).
Arbetsgruppen förordar vidare att den sora är allvarligt
hörsel- eller talskadad i samma mån som den sora inte behärskar svenska
språket bör kunna räkna med att myndigheten tillkallar tolk, när sådan behövs
för muntligt förhör eller meningsutbyte och finns tillgänglig. Paragrafen bör
enligt gruppens mening kompletteras med en regel härom (14 § första siycket
andra punklen).
Remissyttrandena. De av arbetsgruppen föreslagna
bestämmelserna om tolk godtas i allmänhet av remissinstanserna. I en del
remissyttranden ifrågasätts emellertid om inte paragrafens huvudregel bör
avfattas som en skyldighet och inte som etl bemyndigande alt tillkalla tolk.
Denna synpunkt betonas särskilt starkt av arbetsgruppen för invandrarfrågor,
som anser att den föreslagna regeln knappast stärker individens rättsskydd utan
snarare konserverar den nuvarande och enligt arbetsgruppens mening otillfredsställande
ordningen. Arbetsgruppen kritiserar vidare bl. a. det i betänkandet gjorda
uttalandet att en generell plikt för myndigheterna att meddela sig med en icke
svenskspråkig person på hans eget språk stöter på »avgörande praktiska och
ekonomiska hinder». Enligt arbetsgruppens mening är dessa hinder inte av den
omfattningen alt de ensamma kan utgöra
378 KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971
bärande
skäl mot en bestäraraelse, sora generellt ålägger myndigheterna att meddela sig
med en icke svenskspråkig person på hans eget språk när det behövs.
Arbetsgruppen hänvisar till att läget på tolk- och översättarområ-det avsevärt
förbättrats under de senaste åren. Ett 20-tal lokala informationscentraler med
tolktjänsl bar inrättats ute i landet. Ofta svarar kommunen för
tolkkostnadema. Arbetsgruppen har inlett en försöksverksamhet med lolkulbildning
på de vanligaste invandrarspråken och vidare sammanställt en
översättarförteckning omfattande de 16 mest använda invandrarspråken. Det
avgörande argumentet mol den föreslagna utformningen av paragrafen är enligt
arbetsgruppens mening emellertid av moralisk art. Ora en myndighet anser att
det inte är »skäligen påkallat att tolk anlitas» får den enskilde svara för
översättnings- och tolkkostnadema själv. Härigenom diskrimineras han i
förhåUande till den svensktalande delen av befolkningen. Med hänvisning lill
det ärende som redovisas i JO 1968 s. 279 säger sig JO vilja framhålla sora sin
bestämda mening alt i åtskilliga ärenden, särskilt sådana sora rör
orahänderlagande med tvång, del för den enskildes rättssäkerhet är elt
oavvisligt krav all tolk vid behov anlitas. Detta bör enligt hans mening också
framgå av lagen. Uttalanden i samraa riktning görs av länsstgrehen i Jämtlands
län och LO. Enligt LO:s mening är det av synnerlig vikt att rayndighet alltid
tiUkallar tolk, om part begär att sådan förordnas.
JO
ifrågasätter också om inte paragrafen bör placeras bland de allmänna
bestämmelserna och sålunda lillämpas även utanför de förvaltningsrättsliga
partsärendenas ram. JO påpekar att skrifter på utländskt språk kan komma in i
snart sagt vilket ärende som helst och att även annan än part kan vara i behov
av tolkhjälp, t. ex. en myndighet i ett reraissärende. Kravet alt anlitande av
tolk skall vara skäligen påkallat är enligt JO:s mening en tillräcklig garanti
för all en allmän regel om anlitande av lolk inte blir alltför betungande för
det allmänna. Samma inställning har Svea hovrätt och kammarrätten. Hovrätten
påpekar också att tolkfrågan inte bör lösas isolerat för
förvaltningsförfarandet. Enligt hovrättens mening är det önskvärt med en
gemensam reglering av spörsmålet för nämnda förfarande och rättegång. Med
hänsyn lill all behovet av lolk växlar hos olika myndigheter och det kan
förmodas vara större i vissa grupper av ärenden än andra finner
regeringsrättens ledamöter det kunna diskuteras, om den föreslagna paragrafen
lämpligen bör tas in i en lag av förevarande karaktär. De förklarar sig dock
inte vilja avstyrka all frågan regleras i detta sammanhang. Från de synpunkter
sora över huvud taget motiverar en sådan reglering kan det emellertid enligt
deras raening ifrågasättas ora den bör begränsas till alt avse enbart ärenden
som innefattar offentlig myndighetsutövning mot enskild. I den raån saken
regleras, bör en bestäraraelse härom hellre tas in bland de allmänna
bestäraraelserna.
CFU
ifrågasätter däremot om inte paragrafens utformning bör vara mind-
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 379
re
genereU, så att de myndigheter som redan har löst problemet med exempelvis
översättningar av handlingar även i fortsättningen kan tillämpa den lösning man
kommit fram till, om denna visar sig ekonomiskt fördelaktig utan atl parlens
intresse eftersatts. Nämnden säger sig i vart fall förutsätta att de
anvisningar om översättning som nämnden redan har meddelat kommer alt gälla
även sedan förvaltningslagen trätt i kraft. I annat fall bör motsvarande
bestämmelser i den mån dessa begränsar eller närmare bestämmer
pastorsämbetenas befogenheter enligt förevarande paragraf i förvaltningslagen
meddelas av Kungl. Maj:l.
I
några yttranden berörs frågan om särskilda krav skaU ställas på den som
biträder som lolk. Sveriges advokatsamfund anser atl den föreslagna laglexten
bör kompletteras med en regel om hinder för någon att biträda som tolk, då
sådan omsiändighei föreligger alt hans tUlförlitlighel därigenom kan anses
förringad (jfr 8 kap. 19 § andra slyckel besvärssakkunnigas lagförslag).
Länsäklagaren i Norrbottens lån ifrågasätter ora inte i paragrafen bör tas med
en föreskrift ora tolks kvalifikationer.
Kammarrätten
menar all det kan göras gällande att en synskadad bör ha möjlighet att inge
handling, skriven med blindskrift, och att rayndighet bör ha rätt att anlita
lolk för alt tyda blindskriften. Att rayndigheten skulle tillställa synskadade
sina meddelanden med blindskrift kan enligt kammarrättens mening dock knappast
begäras.
Patent-
och registreringsverket förklarar sig instämma i arbetsgruppens uppfattning att
del är naturligt att part i patent- och varumärkesärenden själv slår för
översättningar och annan tolkhjälp som kan behövas. Verket frarahåller att
detla bör gälla även i mönsier- och bolagsärenden. Särskilda bestämmelser härom
kan eventuellt införas i specialförfatlningarna på dessa områden.
Departementschefen.
Jag har i det föregående i flera sammanhang betonat atl förvaltningslagen frärast
syftar till atl stärka den enskildes rättsskydd inom den offentliga
förvaltningen. Därvid har jag utgåtl från att lagen i första hand skall reglera
vissa från rättssäkerhetssynpunkt grundläggande spörsmål som norraall kan
uppkomraa i praktiskt tagel alla ärenden hos offentliga
förvaltningsmyndigheter oavsett om den som myndigheten har alt göra med är
svensk eller utländsk medborgare. Från denna ulgångspunkt föreslås sålunda bl.
a. regler om att sökande, klagande eller annan part skall ha rätt att ta del av
del som tillförts ärendet (14 §), alt myndigheten skall underrätta honom om
utredningsmaterialet i ärendet och bereda honom tillfälle alt yttra sig över
det (15 §) och att myndighetens slulliga beslut i ärendet skall tillställas
honom (18 §). Del ligger i sakens natur alt dessa och andra regler i lagen
bygger på förutsättningen att myndighetemas kontakter med de enskilda äger rum
på svenska språket och att de enskilda förslår vårt språk. Detta är f. ö. en
grundläggande princip för såväl rättegång som förvaltningsförfarande här i
landet.
380 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
Det
är emellertid uppenbari alt de nu föreslagna reglerna lika litet som deras
motsvarigheter i nu gällande lagstiftning kan fungera helt tillfredsställande
när den nyss angivna fömtsältningen brister, dvs. när myndighet har att göra
med någon sora inte förstår svenska språket. Om myndighetemas åtgärder inte
koraraer till uttryck på elt för sådana personer begripligt språk, är det
självfallet bara av begränsat värde för dessa att i lag vara tillförsäkrade
viss behandling från myndigheternas sida. Redan av denna anledning framstår del
som angeläget att förvaltningslagen innehåller en allmän regel om hur
myndigheterna bör förfara, när de bar att göra med någon som inte behärskar
svenska språket. Det finns emellertid också andra orsaker till att en sådan
bestämmelse bör tas raed i förvaltningslagen. Jag skall här beröra de
vikligaste.
Under
senare år har Sverige upplevt en mycket stark invandring. Vid ingången av år 1970
var 365 000 utländska medborgare kyrkobokförda i Sverige, Detla utgjorde en
ökning med 45 000 personer i förhållande till år 1969, Av de i början av år
1970 kyrkobokförda utiänningama var de flesta finska medborgare (180 000
personer). De största invandrargrupperna utgjordes i övrigi av danskar (31 000
personer), jugoslaver (28 000), norrmän (27 000), tyskar (21000), greker (11
000) och itatienare (8 000), Av hela befolkningen i Sverige var 4,6 Vo
utlänningar.
Eftersom
utlänning i huvudsak är likställd med svensk medborgare i fråga om bl, a, rätt
tiU undervisning och utbildning, hälso- och sjukvård samt andra sociala
förraåner, har han i väsentligen sararaa mån som svensk medborgare all träda i
kontakt med olika förvaltningsmyndigheter för att koraraa i åtnjutande av
sådana rättigheter. Härutöver har invandrare självfallel ofta behov av all
genom myndighet få upplysningar om gällande bestämmelser på vissl område, t,
ex, i fråga om honom åvilande skattskyldighet, Behovel av sådan information
kan anlas vara avsevärt större för personer sora inte behärskar svenska språket
än för andra personer som vistas här i landet. Slutligen bör erinras om att
myndighet på samma sätt som i fråga om svenska medborgare kan behöva ingripa
mot utlänning i något avseende, t, ex. enligt barnavårdslagen eller lagen om
nykterhetsvård. Det är i sådana fall givetvis av särskild vikl all myndigheien
genom anlitande av lolk ser till all den som åtgärden riktar sig mot får klart
för sig vad saken gäller och vad myndighetens beslul innebär.
Någon
allmän regel ora hur förvaltningsmyndighet skall förfara, när den bar alt göra
med någon sora inte behärskar svenska språket, finns f, n, inte. Endast för en
del speciella typer av ärenden, t, ex. vissa ärenden enligt utlänningslagen
saml palenlärenden, har frågan reglerats i författning. Några säkra uppgifter
finns inte om myndigheternas praxis i de fall uttryckliga regler saknas. Del
kan eraellertid i delta sammanhang nämnas, att Svenska landstingsförbundet i
cirkulärskrivelse den 6 juli 1970 till landstingens förvaltningsutskolt
rekommenderat landstingen att tillhandahålla
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 381
och
bekosta behövlig tolkservice inom hälso- och sjukvården. En motsvarande
skrivelse har den 2 oktober 1970 sänts ul av Svenska kommunförbundet lill
kommunstyrelserna, I skrivelsen rekommenderas primärkom-munema att la på sig
del ekonomiska ansvaret för sådan tolkhjälp som behövs för atl invandrare
skall få del av den kommunala servicen i olika avseenden.
Det
nu anförda torde vara tillräckligt för att påvisa behovet av att i förvaltningslagen
ge en vägledande beslämmelse för rayndigheterna i förevarande hänseende. Som
arbetsgruppen framhållit kan det emellertid knappasl komma i fråga alt utforma
en sådan beslämmelse så, all myndighet generelll åläggs att raeddela sig raed
en icke svensktalande person på hans eget språk. Jag vill erinra om alt den år
1968 tillsatta invandrarutredning-en (direktiv se 1969 års riksdagsberältelse
s, 401) bl. a. bar till uppgift alt undersöka behovel av särskilda
sarahälleliga ålgärder för att underlätta icke svenskialande invandrares
kontakter med myndighelema. Utredningen skall också undersöka de praktiska och
ekonomiska förutsättningarna för en nordisk språkkonvenlion av det innehåll sim
har föreslagits i Nordiska rådets rekommendation nr 29/1966. Resultatet av
invandrarutredningens överväganden bör enligt min mening inte föregripas genom
ett ställningstagande i det nu aktuella sammanhanget.
Mot
bakgrund av det nu sagda förordar jag i likhet med arbetsgruppen att man f. n.
stannar vid alt i förvaltningslagen ge ett bemyndigande för myndighet att
anlita lolk. Med en sådan bestämmelse behöver myndighet inte hysa någon Ivekan
om huruvida den har rätt att tillkalla tolk i mellanhavande med en icke
svenskspråkig person. Bestäramelsen får enligt min mening ses som en
rekommendation till rayndigheterna att anlita tolk, när det behövs. Härigenom
nås behövlig smidighet i fråga om regelns tillämpning. Jag föreslår därför, alt
i lagen tas in en regel om att myndighet vid behov får anlita lolk, när den har
att göra med någon som inte behärskar svenska språket.
Den
nu föreslagna lolkbestämraelsen avser inte bara muntliga mellanhavanden med
icke svenskspråkig person utan också sådana fall då inlaga eller annan handling
på ett främmande språk ges in till en myndighet eller denna skall meddela sig
skriftligen med någon som inte förstår svenska. Med uttrycket »lolk» avses
sålunda i bestäraraelsen både den som tolkar muntUgen från etl språk till ett annat
och den som gör en skriftlig översättning av en handling. I samtliga fall
måsle självfallet bedömas om det föreligger någol verkligt behov av muntlig
eller skriftlig tolkning i ärendet. I ärenden som endast avser meddelande av
ett muntligt besked till någon som begärt en upplysning torde det ofta vara
möjligt för myndigheten alt ulan anlitande av särskild tolk ge det önskade
beskedet. I sammanhanget kan påpekas att åtskilliga myndigheter låtit
översätta vissa hos myndigheterna vanligen förekommande blanketter till olika
främmande språk.
382 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30
år 1971
Genom sådana ålgärder underlättas givetvis också
myndigheternas möjligheter att själva informera icke svensktalande personer
ora vad de har att iaktta i specieUa hänseenden. Vad gäller översättning av
handlingar som ges in på främmande språk måste uppenbarligen las hänsyn till
ärendets beskaffenhet, omfattningen och karaktären av det malerial som läranas
in samt kostnaden för översättning sedd i förhållande till ärendets vikt för
den som förebringar materialet. Någon slentrianmässig översättning av alla
inkommande handlingar på elt främraande språk bör sålunda inte förekomma. Det
bör å andra sidan understrykas att en inlaga inte får avvisas enbart av det
skälet att den inte är avfattad på svenska.
Beslämraelsen ora lolk bör som föreslagits av bl. a.
regeringsrättens ledamöter ingå bland förvaltningslagens allmänna
bestämmelser. Den bör vidare i enlighet raed arbetsgruppens förslag gäUa också
det fallet att myndighet har atl göra med någon som är allvarUgl hörsel- eller
talskadad. Någon särskild bestämmelse om rätt för synskadad alt ge in handling,
som är skriven med blindskrift, anser jag däremot inte böra meddelas i lagen.
Detsamma gäller de av några remissinstanser föreslagna reglerna om hinder för
någon att tjänstgöra som tolk (jfr 50 § andra siycket i den nu föreslagna
förvaltningsprocesslagen) ocb om tolks kvalifikationer,
Någol behov av all i lagen ta med särskilda regler om
ersättning till tolk föreligger enligt min mening inte (jfr 14 § andra stycket
arbetsgruppens lagförslag) , Del får anses ligga i sakens natur all den som
fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten skall få skälig ersättning
härför. Att ersättningen till lolk skall utgå av statsmedel hos statlig
myndighet och av kommunala medel hos kommunal myndighei behöver inte heller
uttryckligen utsägas i lagen.
Som jag framhållit i den allmänna motiveringen får frågan
om 9 § förvaltningslagen bör föranleda ändring i RB:s bestämmelser om tolk vid
domstol tas upp särskill.
10 §
Paragrafen innehåller vissa bestämmelser ora förfarandet
när rayndighet genom remiss inhämtar yttrande från annat allmänt organ eller
från enskild. Den motsvarar 10 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Någon allmän reglering i lag av
myndighets rätt alt inhämta yttranden från andra myndigheter finns f. n. inte.
För statsförvaltningens del bör emellertid erinras ora den i 47 §
regeringsformen upptagna regeln atl rayndigheter och tjänsteraän skall »räcka
varandra handen» vid fullgörandet av sina uppgifter. Den sålunda
grundlagsfästa principen om myndigheters skyldighet atl lärana varandra
ömsesidigt bistånd har också kommil lill uttryck i 4 § första siycket allmänna
verkssladgan. Enligt denna föreskrift skall statsmyndighet på begäran gå andra
myndig-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 383
heter
lill hända med de upplysningar och del biträde som den kan lämna. Av andra
myndigheter äger den i sin lur få de upplysningar och det biträde som behövs
för dess verksamhei och sora kan lämnas av myndigheterna. I
specialförfatlningarna förekommer vidare åtskilliga bestämmelser som reglerar
viss rayndighets befogenhet eller skyldighet att före ärendes avgörande
inhämta yttrande från annat allmänt organ eller från enskild. Här kan
exempelvis erinras ora beslämraelserna i 36 § 3 mom. länsstyrelseinstruktionen
(föredragandes rätl atl genora remiss fordra in förklaringar, upplysningar
eller yttranden, som behövs för beredande av ärende), 8 § förordningen
(1940:910) angående yrkesraässig automobillrafik (länsstyrelses skyldighet att
i ärende ora lillslånd till linjetrafik inhämta yttranden från polismyndighet,
berörda trafikförelag och sammanslutningar av utövare av yrkesmässig
autoraobiltrafik saral från vederbörande vägförvalt-ning, kommuner och andra
som ärendet kan angå), 16 § andra stycket lagen (1956: 2) om socialhjälp
(socialnämnds skyldighet atl i ärende ora socialhjälp vid behov inhämta
uppgifter från rayndigheter och andra, som kan lämna upplysning i ärendet) och
9 § första stycket barnavårdslagen (barnavårdsnämnds rätt att fordra in
yttranden och upplysningar från kommunens styrelse och övriga nämnder samt
dess beredningar och befattningshavare). I en del specialförfattningar har
förvaltningsmyndighet också getts befogenhet atl inhämta yttrande av sakkunnig,
se t. ex. 15 § taxeringsförordningen och 16 § barnavårdslagen.
I
1931 års s. k. reraisscirkulär anbefalls statens förvallande myndigheter atl,
innan beslut fattas om inhämtande genom remiss av yttrande från myndighei eller
annan, noga pröva behovet av ålgärden. Enligt cirkuläret bör särskill iakttas
att yttrande inte fordras in i vidare omfattning eller från andra än som är
nödvändigt för ärendets utredning, att i remissbeslutel vid behov anges i vilket
avseende svar önskas ocb om yttrandet skall avges efter hörande av annan samt
att, om i samma ärende remiss skall ske lill flera, yttrande om möjligt
inhämtas från alla samtidigt.
Arbetsgruppen.
Arbetsgruppen framhåller att remissförfarandet i förvaltningsärenden inte är
något som rör uteslutande den remitterande myndigheten ocb de organ vilka
anlitas som remissinstanser. Omfattningen av remissförfarandet, utformningen av
remisserna och remissmyndighetemas handläggning av remissärendena är av mycket
stor betydelse för de enskilda parterna i förvaltningsförfarandet. Dessas
rättsliga intressen berörs i hög grad av fullständigheten i den utredning som
beslutsmyndighetema eftersträvar och av den tidsutdräkl som remissbehandlingen
regelmässigt drar med sig. Från den enskilda parlens synpunkl är det
visserligen angeläget att behövliga kontakter las med andra rayndigheter men
också att remissbehandlingen inte blir onödigt vidlyftig och tidskrävande.
Enligt arbetsgruppens mening bör därför i förvaltningslagen ingå vissa
föreskrifter om remissbehandlingen av förvaltningsärenden. Dessa föreskrifter
bör träda i
384 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971
stället
för huvudreglerna i 1931 års remisscirkulär. Liksom remisscirkuläret bör
beslämmelserna äga allmän räckvidd. Arbetsgruppen föreslår därför, all de
inordnas bland lagens allmänna bestäraraelser.
Enligt
arbetsgruppens mening bör som huvudregel gälla att myndighet skall inhärata
upplysning eller yttrande genora reraiss till statlig eller koraraunal myndighet
eller annan, när det är särskilt föreskrivet eller eljest nödvändigl (10 §
första styckel försia punkten arbetsgruppens lagförslag). Syftet raed regeln
bör vara atl inskärpa viklen av alt remiss inte beslutas annat än när sådan är
nödvändig. Arbetsgruppen erinrar ora att JK och JO i sina yttranden över
besvärssakkunnigas betänkande bl. a. understrukit att en orsak till dröjsmål
med förvaltningsärendens avgörande ofta är att behovet av remisser inte prövas
med tillbörlig noggrannhet utan att re-millering av inkomna ärenden sker helt
schablonmässigt. Trots bestämmelserna i 1931 års remisscirkulär förekommer
missförhållanden på detta område. Enligt arbetsgruppens mening bör i varje
ärende noggrant prövas, om ärendet behöver remitteras ut eller inte. Slentrianmässig
remittering bör inte få förekomma. Är del i det enskilda fallet inte nödvändigt
alt upplysningar eller yttrande inhämtas från annat håll, bör remiss inte få
ske. Arbetsgmppen framhåller vidare att beslämmelsen inte är avsedd alt utvidga
myndighets nuvarande skyldighet att besvara reraisser, I den mån myndighet
inte skulle ha någon författningsenlig skyldighet att svara på en remiss, kan
man enligt arbetsgmppens åsikt ändå räkna med alt myndigheten koraraer att
lämna erforderlig medverkan. Det tillkommer emellertid den rayndighet som
mottar en reraiss att pröva, om den begärda prestationen faller inom dess
kompetensområde eller ej. Det ligger också i remiss-myndighetens hand atl
avgöra, ora andra viktigare göromål hindrar myndigheten alt göra utredningen
och yttrandet så omfattande som i och för sig skulle vara önskvärt. Inte heller
belräffande andra offentligrältsliga subjekt än myndigheter eller beträffande
privalrätlsliga subjekt bör förvaltningslagen enligt arbetsgruppens mening
reglera frågan om skyldigheten att besvara erhållna remisser,
.arbetsgruppens
lagförslag upptar även vissa föreskrifter om hur remiss bör gå lill. Eftersom
det är viktigt atl remissförfarandet ordnas på etl sådant sätt alt ärendena
ligger ute på remiss så kort tid som möjligt, bör huvudregeln enligt
arbetsgruppens mening vara att, om flera behöver höras i ett ärende, remiss
till dem skall ske samtidigt. En sådan s, k, solfjäderremiss kan dock inte
alltid användas, I vissa fall är det från utrednings- och samordningssynpunkter
nödvändigt alt en myndighet avger yttrande först efler del all den har tagit
del av upplysningar och synpunkter som en annan myndighet förebringat. I
sådana fall raåste remissinstansema höras en efler annan (s, k. kedjeremiss).
Arbetsgruppen erinrar också ora att en remissbehandling inte alltid behöver
ske i de traditionella formema. Det kan i en del fall vara rationellt alt,
eventuellt efter ulremiltering till ett flertal
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 385
instanser
av handlingarna eller en sammanfallande promemoria i ett ärende, den
remitterande myndigheten håller ett sammanträde med remissinstanserna, vid
vilket remissorganen efler överläggning framför sina synpunkter lill den
remitterande myndigheten. Mot bakgrund av det anförda föreslår arbetsgruppen
alt i förvaltningslagen föreskrivs all, när flera behöver höras, remiss till
dem görs samtidigt, om de inte av särskild anledning bör höras en efter annan
(10 § första stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag).
Arbetsgruppen
framhåller vidare atl det torde vara lämpligt att den remitterande
myndigheten, så snart detta kan vara till hjälp för remissinstansen, anger i
vilka avseenden yttrande eller upplysning önskas. Härigenom kan remissinstansen
besparas onödigt arbete. Likaså bör den remitterande myndigbeten i allmänhet
ange den tid inom vilken svar önskas. En sådan specificering av remisserna
behöver dock inte nödvändigtvis göras i det individuella remissärendet. Hinder
bör inte möta atl en myndighei generellt meddelar en annan myndighet, att vid
framtida remisser i angivna typer av ärenden yttrande och upplysning önskas i
vissa uppräknade avseenden och inom viss angiven tid, om annat inte anges i
del enskilda fallet. Atl ställa upp krav på att remisser undantagslöst skall
vara specificerade synes arbetsgruppen vara att gå för långt. I många fall är
det självklart i vilka avseenden yttrande önskas och då bör uppgift härom inte
behöva lämnas av den remitterande myndigheten. Även uppgifl om den tid inom
vilken remissen bör besvaras kan ibland på grund av ärendets beskaffenhet
framstå som obehövlig. Är avsikten att remissmyndigheten skall avge yttrande
efter att ha hört underlydande myndighet eller annan, bör det ankomraa på den
remitterande myndigheien alt ange vem eller vilka som skall höras. Även i detta
hänseende bör det självfallet vara tillåtet atl raeddela remissinstanserna
generella anvisningar. Arbetsgruppen förordar i enlighet raed det anförda alt
i lagen föreskrivs att, om det inte är obehövligt, i remissen anges i vilka
avseenden ocb inom vilken tid svar önskas samt om remissinstansen bör höra
annan (10 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag). Arbetsgruppen
understryker angelägenheten av all såväl beslulsmyn-digbeter som
remissmyndigheler gör allt vad de kan för alt minska handläggningstiden av
förvaltningsärenden. Kan det av särskild anledning antas, att ett ärendes
avgörande kommer att dra ul på liden, bör beslutsmyndigheten enligt
arbetsgruppens raening underrätta parten därom och om orsaken till dröjsmålet.
Gruppen anser det dock onödigt att nämna delta i själva lagtexten.
Remissyttrandena.
Praktiskt taget alla remissinstanser godlar atl remissförfarandets huvuddrag
regleras i förvaltningslagen. Regeringsrättens ledamöter anser att det visserligen
kan ifrågasättas, om bestäraraelserna i allo är av sådant slag atl de lämpligen
bör tas in i lag, i synnerhet när lagen är avsedd att tillämpas på ell
vidsträckt område och av myndigheter med sins-
13 11564
386 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är
1971
emellan skiftande arbetsuppgifter. Med hänsyn till all
även de mer detalj-betonade och instruktionsmässiga bestämmelserna i paragrafen
kan uppfattas som elt led i strävandena alt i görlig mån söka åstadkomma en
snabbare handläggning av förvaltningsärendena, vill regeringsrättens ledamöter
dock inte motsätta sig att bestäraraelserna tas upp i lagen. Länsstyrelsen i
Östergötlands län finner däremot föreskriftema vara onödiga.
Från några håll hävdas atl remissrätten beskurits för
raycket i förslaget. Kammarkollegiet ifrågasätter om inte uttrycket »när del är
särskill föreskrivet eller eljest nödvändigl» i 10 § försia siycket innebär en
onödigt sträng begränsning. För slävjandel av okynnesremisser bör det enligt
kollegiets mening räcka med en föreskrift att remiss sker »när det är särskilt
föreskrivet eller eljest finnes behövligt». Liknande synpunkler anförs bl, a,
av patent- och registreringsverket, sora föreslår atl orden »eller eljesl
nödvändigl» ersätts av uttrycket »eller eljest är av betydelse för ärendets
avgörande»,
Sveriges advokatsamfund yrkar att lagtexten kompletteras
med en bestämmelse om atl ett ärende skall remitteras till »myndighet eller
annan», när part med fog framställt yrkande därom. Ett liknande påpekande görs
av Sveriges lantbruksförbund.
Riksförsäkringsverket erinrar om atl bestämmelserna i 18
kap, 5 § lagen ora allmän försäkring i viss utsträckning begränsar
försäkringskassas skyldighel att gå statlig eUer kommunal myndighet lill banda
raed yttranden och upplysningar.
Svenska kommunförbundet fäster uppraärksamheten på de nya
riktlinjer som avses skola lillämpas i fråga om statliga myndigheters uttagande
av ersättning för tjänster. Förbundet säger sig ha erfarit, att statlig
myndighet av samarbetsnämnden i ett kommunblock fordrat ersättning för bestyr
med ell remissyttrande som samarbetsnämnden begärt. Om en sådan ordning allmänt
skall gälla när etl kommunall organ vänder sig lill statlig myndighet för att
få upplysning eller yttrande, finns det enligt förbundets åsikt risk för att
det samråd mellan stat och kommun, som nu inom många områden äger rum på
kommunall initiativ ulan att vara lagstadgal, kommer att minska, vilket kan
vara ofördelaktigt från samhälleliga synpunkter, SACO erinrar om att i
instruktioner och laxebeslämmelser kan finnas föreskrifter som begränsar
myndighets möjligheter att ulan kostnad utföra utredningar av olika slag. För
de lokala enheterna inom fastighetsbildningsmyndigheterna finns sålunda
bestämmelser som innebär att enheterna måste avgiftsbelägga utredningar med
anledning av remiss från annan myndighet, om samma ulredning är avgiftsbelagd
för enskild sakägare, SACO förklarar sig förutsätta atl om bestämmelserna om
reraiss avses medföra ändringar i angivna och liknande fall följdändringar bör
göras i berörda instruktioner och taxebestäraraelser, Sveriges advokatsamfund
föreslår att lag-ruramel kompletteras med en regel ora rätt för den som inte är
att hänföra
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 387
till kategorierna statlig eller koraraunal myndighet alt
av allraänna medel få arvode saral ersättning för kostnad och tidsspillan (jfr
8 kap, 13 § tredje stycket besvärssakkunnigas lagförslag).
Förslaget all s. k. solfjäderremiss regelmässigt bör
tillämpas lämnas i allmänhet utan erinran i yttrandena. Länsstyrelsen i
Blekinge län säger sig dock vara mindre tilltalad av den föreslagna
rekoraraendalionen av solfjä-derreraiss som allmän regel. Sådana remisser
orsakar enligt länsstyrelsens mening ibland dubbelarbete hos olika
remissinstanser och därmed ökad total handläggningstid. Länsslyrelsen anser atl
allmänt bruk av solfjäderremisser snarast medför fara för fördröjd
handläggning. Del i betänkandet berörda systemet med ett av remissmyndigheten
hållet sammanträde, vid vilket remissinstansema lägger fram sina synpunkter,
anses av länsstyrelsen i Kristianstads län ha vissa fördelar. Åsiktsutbyten
kan på delta sätl tillföra ärendet nya synpunkter, som enligt den vanliga
remissordningen kanske förbises. Systemet lider emellertid enligt
länsslyrelsens mening av den svagheten atl det för reraissmyndigheterna kan
ställa sig svårt, för att inte säga omöjligt, att på slående fot ta definitiv
ställning vid elt sammanträde om elt komplicerat ärende. I mindre invecklade
ärenden kan formen överläggningbeslut däremot säkerligen praktiseras. Delta
slag av ärenden tar å andra sidan regelmässigt väsentligt kortare tid att
bereda och handlägga i vanlig ordning än de raer intrikata. Sveriges
advokatsamfund påpekar att en påtaglig olägenhet med nuvarande remissystem är
att myndigheten ger ifrån sig sitt enda exemplar av handlingarna i ärendet raed
risk för att handlingarna koraraer bort och med påföljd att del ibland under
lång tid blir omöjligt att hos myndigheien inhämta kunskap om ärendet. Med
nuvarande snabba och billiga kopieringsförfarande bör man enligt samfundets
mening kunna föreskriva atl handläggande myndighei alltid skall ha kvar
original-handlingarna och vid remiss endast ex{>ediera kopior.
Vad sora föreslås angående specificering av reraisser
föranleder i allmänhet inga närmare kommentarer i yttrandena. Länsstgrehen i
Blekinge län ställer sig emellertid tveksam till lidsangivelser i reraisser och
framhåller att dessa inte sällan vållar extra arbete genom påminnelser och
undersökningar och därför bör reserveras för ärenden där särskilt behov av
svar inom bestämd tid föreligger. Reraissinstansen måste alltid i sista hand,
på eget tjänsleansvar, prioritera sina arbetsuppgifter. För den remitterande
myndigheten kan det också vara svårt alt i remissen ange en rätl avvägd remisstid.
Bestämmelsen i 10 § andra stycket bör därför enligt länsstyrelsens mening få
en positiv formulering: »Om det är behövligt, anges etc.» JO ifrågasätter ora
inte vikten av alt remisserna bevakas såväl av remitterande myndighet sora
remissmyndighet bör få uttryck även i lagtexten. Patent- och registreringsverket
påpekar atl del ofta går en inte alltför obetydlig tid innan svar på en remiss
kommer beslulsmyndigheten lill banda. Om remiss regelmässigt sker i viss typ
av ärenden är part oftast medveten härom, men i
388 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
andra
fall kan det vara påkallat att myndigheten meddelar parten atl remiss skett.
En erinran om önskvärdheten av sådan orientering för parlen bör enligt
patentverkets mening las in i 10 §, eftersom det annars kan befaras alt många
myndigheter underlåter atl skicka något meddelande. Rikspolisstgrehen anser
att remissinstans bör ha möjlighet att höra annan, även om detta inte anbefalls
i remissen. Efiersom den föreslagna lydelsen av 10 § andra siycket kan tolkas i
motsatt riktning, förordar styrelsen en justering av laglexten eller i vart
fall ett klargörande motivutlalande i enlighet raed styrelsens ståndpunkt.
Departementschefen.
I förvaltningsförfarandet ankoramer det normalt på den beslutande myndigheten
alt sörja för den utredning som behövs i ett ärende. Ett viktigt led i
förfarandet är därför alt inhämta yttranden från andra myndigheter eller
allmänna organ eller från enskilda sammanslutningar eller personer. Den åtgärd
varigenom myndighet begär sådant yttrande brukar kallas reraiss. En begäran av
sådanl slag kan ha olika syften. Ofta önskar den beslutande myndigheien på
detta sätl få upplysningar ora faktiska förhållanden sora är av betydelse för
etl ärendes avgörande. Vidare kan myndigheten ha behov av att tillgodogöra sig
den speciella sakkunskap eller person- eller ortskännedom som t. ex. annan
myndighet besitter. En ytterligare orsak lill reraiss kan vara att rayndighet
vill kontrollera de uppgifter som har lämnats av enskild part i elt ärende.
Genom remiss till andra allmänna organ kan en myndighet också åstadkomraa
saraordning raellan olika myndigheters åtgärder. Det råder sålunda ingen tvekan
om atl remissförfarandet har en central plats vid utredningen av förvaltningsärenden.
Som
betonas av arbetsgruppen är det även från rättssäkerhetssynpunkt av största
vikl alt remissförfarandet fungerar ändamålsenligt och att handläggningen inte
fördröjs genom onödiga remisser. För parter och andra som berörs av ett ärende
är det visserligen angeläget atl detta blir fullständigt utrett. De har
emellertid också ett befogat anspråk på alt handläggningen av ärendet avslutas
inom rimlig tid. Jag anser därför i likhet med arbetsgruppen och så gott som
alla remissinstanser att i förvaltningslagen bör tas in vissa föreskrifter om
förfarandet när myndighet genom reraiss inhämtar yttrande från annat allmänt
organ eller från enskild. Föreskrifterna bör ges generell räckvidd och ingå
bland lagens allmänna bestämmelser.
Också
i fråga ora utforraningen av bestämmelserna om reraiss kan jag i huvudsak
ansluta mig till arbetsgruppens förslag. Endast i ett avseende bör enligt min
mening göras en saklig ändring i förhållande till vad arbetsgruppen
föreslagit. Paragrafens huvudregel bar i gruppens lagförslag getts formen av
ett åläggande för rayndighet att genora reraiss inhärata upplysning eller
yttrande, när del är särskilt föreskrivet eller eljest nödvändigt. Eftersom
gruppen syftat till atl inskärpa vikten av att remiss inte sker i onödan, synes
det emellertid raindre lämpligt alt utforma den så, atl den kan tolkas
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 389
som
ett allmänt slällningslagande till frågan vilken befogenhet eller skyldighet
myndighei har i förevarande avseende. Redan av den inledningsvis nämnda
principen om förvaltningsmyndighets skyldighet att sörja för en
lillfredsslällande utredning av sina ärenden följer atl myndighei har alt söka
införskaffa behövliga upplysningar och yttranden från andra allmänna organ
eller från enskilda. I åtskilliga specialförfattningar har på särskilda områden
preciserats hur långt myndighets befogenhet eller skyldighet sträcker sig
härvidlag. Atl statliga myndigheter är skyldiga alt lämna varandra ömsesidigt
bistånd framgår vidare av 47 § regeringsformen och 4 § första siycket allmänna
verksstadgan. För andra offentliga organ och för enskilda föreligger ingen
skyldighel att besvara en remiss annal än i den mån detta är uttryckligen
föreskrivet i särskild författning. Någon ändring i den sålunda rådande
ordningen synes inte böra göras i delta sammanhang och lorde inte heller vara
avsedd med den av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsen. För alt undvika en
felaktig tolkning av denna bör den enligt min mening inte utformas vare sig
sora etl åläggande för myndighei alt remittera ett ärende till annan, när det
är nödvändigt, eller som etl bemyndigande alt göra detla. Humvida en sådan
skyldighet eller befogenhet föreligger i det enskilda fallel får avgöras enligt
de allmänna regler som gäller i dessa avseenden. Däremot bör genom
förvaltningslagen inskärpas alt myndighet, innan den genom remiss inhämtar
yttrande från annat allraänt organ eller från enskild, noga prövar behovel av
åtgärden. En bestämmelse med sådanl innehåll torde vara lill fyllest för atl
klargöra atl slentrianmässig remittering av ärenden inte får förekomma. Därmed
Iräffar man del från rättsskyddssynpunkt väsentliga, nämligen alt ärendenas
avgörande inte skall få uppskjutas av onödiga remisser. Jag förordar därför att
bestämmelsen utformas i överensstämmelse härmed. I övrigt bör de av
arbetsgruppen föreslagna bestäraraelserna bara undergå vissa jämkningar i
formellt hänseende.
Med
den ståndpunkt som jag nu har intagit lill paragrafens utformning saknas
anledning alt gå in på den av vissa remissinstanser berörda frågan om rätt för
myndighet eller annan, till vilken remiss har skett, att få ersättning för
sina koslnader i samband med avgivande av remissyttrande. Som har påpekats av
JO kan självfallet ifrågasättas om inte i lagtexten bör ingå även en regel sora
inskärper vikten av att en remiss bevakas av såväl remitterande myndighet som
remissmyndighet. Jag anser det dock vara tillräckligt alt i paragrafen ange
att beslutsmyndigheten vid behov skall sätta ul den tid inom vilken svar
önskas. Det ligger i sakens nalur alt ora svar inte kommer in inora förelagd
tid den reraitterande myndigheten har atl genom påminnelser söka påskynda
handläggningen. Alt part bör underrättas om att ärendes avgörande med hänsyn
till företagen remiss kan komma att dra ut på tiden, får som arbetsgruppen
påpekat anses höra till myndighets allmänna serviceplikt. Det kräver därför
knappast något omnämnande i lag-
390 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30
år 1971
texten. Med anledning av vad rikspolisstyrelsen har
påpekat vill jag tillägga, alt del givetvis står remissinstans fritt aft höra
annan, även om detta inte uttryckUgen angetts i remissen. En förutsättning
härför bör dock vara, att sådan underremiss kan ske inom den tid som har satts
ut i huvudreraissen.
11 § Paragrafen innehåller en allmän regel om vem som har
rätt att anföra
besvär över myndighets beslut. Den motsvarar 20 §
arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Några allmänna författningsregler om
när en förvaltningsmyndighets beslut får överklagas genom besvär hos högre
instans och om vem som i så fall har rätt att anföra besvär finns f. n. inte.
Frågan ora myndighets beslut är överklagbart regleras vanligen genom
besvärsregler i de specialförfattningar som innehåller de materiella föreskrifterna
på olika förvaltningsområden. Härutöver finns för statsförvaltningens del vissa
subsidiära besvärsregler, t. ex. föreskriften i 18 § första stycket allmänna
verksstadgan att talan mot myndighets beslut förs hos Kungl. Maj :t genom
besvär, om annat inte är föreskrivet. Även om uttryckliga besvärsregler saknas,
anses gälla en allraän rätt atl genora besvär få statlig myndighets beslul omprövat
i högre instans och i sisla hand av Kungl. Maj:t. Det nu sagda gäller dock inte
om specialförfaltning innehåller förbud mot överklagande av visst beslut.
Rätten att föra talan mol myndighets beslut genom besvär
har i praxis underkastals vissa allmänna begränsningar. I regel anses det inte
tillåtet att anföra besvär mot beslut, som rör myndighets intema förhållanden,
eUer mot beslut, som saknar rättslig verkan, t. ex. oförbindande uttalanden,
allmänna anvisningar eller remissyttranden. Besvärsrätt anses vidare tillkomma
bara den som i något avseende närmare berörs av ett beslul. Någon allmän klagorätt
för var och en som är missnöjd med ett avgörande finns sålunda inte. I detta
sammanhang bortses från den i kommunallagama medgivna klagorällen för
kommunmedlem, eftersom kommunalbesvär över kommunala beslut inte påverkas av
det föreliggande lagförslaget.
Kretsen av personer som har rätt alt anföra besvär över
myndighets beslut anges i åtskilUga specialförfattningar med den allmänna
formuleringen att besvärsrätt tillkommer »den beslutet rör», se t. ex. 80 §
första stycket bamavårdslagen. Även andra uttryck av liknande slag förekommer,
se t.ex. 45 § tredje stycket folkbokföringsforordningen (»den vars kyrkobokföring
beröres»). Vare sig de besvärsberättigades krets har angetts genom en allmän
författningsbestämmelse av nu åsyftat slag eller lämnats helt oreglerad i en specialförfaltning,
anses som huvudprincip gälla att besvärsräit liUkommer den som beslutet rör.
För att besvär av någon skall tas upp till saklig prövning av högre instans
krävs sålunda att det överklagade be.slutet
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 ar 1971 391
har sådana verkningar mot honom, alt det framstår som
rimligt alt beslutet omprövas. Vilka verkningar som skall tillerkännas denna
betydelse beror i sin tur på karaktären av det intresse klaganden har i saken.
Allmänt sett brukar som förutsättning för besvärsrätt krävas all beslulel
antingen påverkar vederbörandes rättsliga ställning eller berör elt inlresse,
som på någol sätt erkänts av rättsordningen. Den närmare avgränsningen av de
besvärsberättigades krets har frånsett de faU då specialförfattning innehåller
en precisering av denna överlämnats ål rättstillämpningen. I fråga om
rättspraxis på detta område torde här få hänvisas tUl SOU 1964: 27 s. 516 och
1968: 27 s. 232.
För att någon skall få besvära sig över myndighets beslut
krävs också alt beslutet går honora eraot. I somliga författningar anges detta
uttryckligen som villkor för rätten att klaga, se t. ex. 24 § första stycket
palentiagen. En förutsättning för besvärsrätt är med andra ord att den ändring
som yrkas är till klagandens fördel.
Besvärsrätt
kan lillkorama inte bara enskild fysisk eller juridisk person utan också
offentlig rayndighet sora företrädare för allmänna intressen. Statlig myndighet
anses dock i regel inte vara behörig alt föra lalan mot ett beslut, om inte
klagorätt tillagts myndigheten genora uttrycklig författningsföreskrift.
Kommunstyrelse och koraraunalt organ för specialreglerad förvaltning har
ulöver den besvärsräit som kan ha getts åt sådan myndighet i särskilda
författningar i praxis tillerkänts rätt atl föra lalan mot beslut av statlig
myndighet eller annan kommunal myndighet, när beslutet anses förfördela sådant
allraänt intresse sora det koraraunala organet är satt att bevaka, se t. ex. RÄ
1956 ref. 18 och 1961 ref. 7. Koraraunal rayndighet som tillhör den
specialreglerade förvaltningen anses vidare ha besvärsrätt, när ett av
myndigheten meddelat, förpliktande beslut eller avslagsbeslut ändrats eller
upphävts eller fastställelse därav vägrats av statlig myndighet, se t. ex. RÅ
1958 K 325 (byggnadsnämnds avslagsbeslut i ärende om byggnadslov upphävt). Har
den koraraunala myndighetens beslut däremot gått i gynnande riktning och
upphävs del, anses rayndigheten inte ha besvärsrätt, se t. ex. RÅ 1962 K 1674.
Arbetsgruppen.
Arbetsgruppen föreslår att i förvaltningslagen skall tas in grundläggande
föreskrifter om när rayndighets beslut kan överklagas och av vem besvär får
anföras (19 och 20 §§ arbetsgruppens lagförslag). Föreskrifterna bör enligt
arbetsgruppens mening ingå bland lagens särskilda bestämmelser för vissa
partsärenden (dvs. ärenden ora myndighetsutövning mot enskild). Eftersom dessa
bestämmelser enligt 13 § arbetsgruppens lagförslag inte skall tillämpas i
kommunala självslyrelseärenden, behöver något undantag inte göras i 19 eller 20
§ beträffande kommunalbesvär. Arbetsgruppen påpekar atl överklagande av
länsstyrelses utslag i kommunalbesvärsmål är reglerat i kommunallagama och atl
dessas regler om rättsmedlet skall äga företräde framför förvaltningslagens.
392 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
dr 1971
I 19 § arbetsgruppens lagförslag upptas regler om när
beslut av statlig eller komraunal myndighet kan överklagas. Enligt paragrafens
första stycke skall slutligt beslut av statlig myndighet få överklagas genora
besvär hos överordnad myndighet. Regeln avser såväl avgöranden i sak som
avgöranden av annat slag, t. ex. beslul om återförvisning. Även
underställningsplikligl beslut omfattas av regeln. Dess räckvidd begränsas dock
till beslut i sådana ärenden där lagens särskilda bestäraraelser är lillärapliga,
dvs. främst till beslut med rättslig verkan (13 § i arbetsgruppens lagförslag).
Arbetsgruppen anser alt en regel om slutligt besluts överklagbarhet väl
försvarar sin plats i lagen för all kodifiera den sedvanerältsliga regel med
samma innehåll som nu anses gälla.
I fråga om tillämpningsområdet för en överklagbarhelsregel
anser arbetsgruppen all det visserligen från specialförfatlningarna kan hämtas
många exempel på besvär som rättsmedel mot beslul i andra ärenden än dera som
arbetsgmppen kallar förvaltningsrättsliga partsärenden och i andra dylika
ärenden än dem som omfattas av de särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen.
Det kan dessutora inte helt uteslutas att besvär på sedvanerätlslig grund kan
anföras i etl eller annal ärende, som inte faller inora förvaltningslagens
definition av förvaltningsrättsligt partsärende. I och för sig skulle det vara
tänkbart att utforma överklagbarhelsregeln i förvaltningslagen så, att den
liksom t. ex. jävsreglerna kunde göras generelll lilläraplig. Regeln skulle eraellertid
i så fall bli förhållandevis invecklad. Det praktiska värdet skulle bli mycket
begränsat efiersom besvär har sill huvudsakliga existensberättigande i
förvallningsrättsliga partsärenden. I andra ärenden bör detla rättsmedel enligt
arbetsgruppens mening inte slå till förfogande i vidare mån än det verkligen
behövs i stället för formlös klagan. Den frågan bör avgöras område för område
genom föreskrifter i specialförfatlningarna. övriga rältelsebebov bör
tiUgodoses genom olika typer av formlös klagan hos beslulsmyndigheten eller
denna överordnad myndighet. Genora alt huvudregeln om instansordningen vid
besvär anges i förvaltningslagen vinner man enligt arbetsgruppens åsikt också
att det på områden, där den normala instansordningen skall iakttas, inte
kommer all behövas några besvärsregler i specialförfatlningarna .
I 19 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag ges regler
ora när statlig myndighets beslut under förfarandel får överklagas. Möjlighel
all anföra besvär mot sådanl beslut skall enligt förslagel finnas, om
myndigheten därigenom avvisat ombud eller biträde (punkt 1), förordnal rörande
saken i avbidan på slutligt beslut (punkt 2), förelagt någon att medverka på
annat sätt än genom inställelse till sammanträde och underlåtenhet att efterkomma
föreläggandet kan ådraga denne särskild påföljd (punkt 3), beslutat om
uttagande av förelagt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att efterkomma
föreläggande (punkt 4), förordnat om undersökning eller omhändertagande av
person eller egendom eller om annan undersöknings- eller säk-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 393
ringsåtgärd (punkt 5) eller förordnat om ersättning för
någons medverkan vid utredningen.
Enligt 19 § tredje siycket arbetsgruppens lagförslag skall
föreskrifterna om överklagande av statlig myndighels beslut äga motsvarande
tiUämpning, när kommunal myndighets beslut får överklagas genom besvär (förvallningsbesvär).
Bestämmelsen anses av arbetsgruppen främst få praktisk betydelse för beslut
under förfarandet.
Arbetsgruppen föreslår vidare att i lagen skall ingå en
allmän regel om vem sora har rätl alt anföra besvär mot beslut som kan
överklagas (20 § första punkten). Regeln bör enligt arbetsgruppen ha det
innehållet, atl besvärsrätt tillkommer part och annan som beslutet angår, om
detta går honom emot. Beträffande innebörden av begreppet part hänvisar arbetsgruppen
till sina överväganden i fråga om den i 4 § intagna definitionen av
partsbegreppet (se redogörelsen under 14 § i det nu framlagda lagförslaget).
EnUgl gruppens mening hade del varit tiUlalande om kretsen av
besvärsberältigade kunnal anges mer konkret. De saklegitimerande intressena i
förvaltningsärenden är emellertid mångskiftande och under ständig förändring.
Arbetsgruppen anser därför att raan måste falla tiUbaka på den vedertagna, men
täraligen intetsägande beskrivningen »den som beslutet angår».
I likhet med besvärssakkunniga föreslår arbetsgruppen
vidare att i anslutning till den allmänna regeln om besvärsräit meddelas en
särskild bestämmelse som klargör alt komraunal myndighet har klagorätt, om
dess beslut ändrats eller upphävts av statlig myndighei (20 § andra punkten).
Med anledning av vissa uttalanden i remissyttrandena över
besvärssakkunnigas förslag framhåller arbetsgruppen all den vittsyftande frågan
om vidgad tillämpning av tvåpartsförhållande i förvaltningsärenden genom införande
av särskilda ställföreträdare för det allmänna uppenbarligen inte kan lösas
inora raraen för förevarande lagstiftning. I stället får man gå fram områdesvis
och, såsom senast skett inom uppbördsförvaltningen, inrätta aUmänna ombud.
Remissyttrandena. Remissinstanserna intar genomgående en
posiliv hållning till förslaget all förvaltningslagen skall innehålla
grundläggande föreskrifter om när myndighets beslut kan överklagas. De
erinringar som framställs mol de föreslagna reglerna om besluts överklagbarhet
(19 §) går huvudsakUgen ut på atl dessa skall förtydligas eller kompletteras i
olika hänseenden. Av de kritiska påpekanden som görs i remissyttrandena kan här
nämnas följande.
Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund kritiserar
arbetsgruppens uttalande att uttrycklig föreskrift i specialförfattning skall
krävas för alt beslut skall kunna överklagas i andra fall än som avses i 19 §.
Enligt fakul-
ISf11564
394 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
tetens mening innebär detla en risk för en inte åsyftad
inskränkning av besluts överklagbarhet. Fakulteten anser att frågan om
överklagbarheten av beslut, som faller utanför 19 §, försiktigtvis bör hållas
öppen. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Gävleborgs län ställer sig kritiska
till tanken att besvär skall kunna anföras över underställningsplikliga beslut.
Länsstyrelsen förordar atl ell uttryckligt förbud häremot tas in i
förvaltningslagen. Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om inte lagen bör
innehålla en bestämmelse om all besvär inte får anföras över myndighets beslut
i ärende som rör avtalsbar sak.
Svea hovrätt säger sig förutsätta alt del i 19 § första
stycket använda uttrycket överordnad myndighet avser den överordnade myndighet
som kommer närmast i insiansordningen. JK anser atl Ivekan ora rätt besvärsmyndighet
kan uppstå för den rättssökande allmänheten och kanske också för myndigheten i
sådana fall när besvär över myndighels beslul går till olika överordnade
myndigheter beroende på ärendets arl eller när oklarhet eljest föreligger. JK
förordar alt raan behåller de särskilda besvärsföreskriftema i
specialförfatlningarna ora rainsla tvekan föreligger om vilken myndighet som är
rätl besvärsinslans. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser alt ett tiUägg om de
besvärsvägar till annan än överordnad myndighet som står till buds i
speciallagstiftning bör göras lill första styckel för undvikande av
missförstånd.
De av arbetsgruppen föreslagna reglema om besvärsrätt (20
§) godias utan erinringar av del slora flertalet remissinstanser. Några
instanser ger dock uttryck ål en kritisk inställning till bestämmelserna.
Försäkringsdomstolen anser att regeln i 20 § första punklen bör utgå, eftersom
en generellt tillämplig bestämning av de besvärsberättigades krets inte torde
kunna utformas. JK finner del i och för sig vara önskvärt atl
förvaltningslagen innehåller en beslämmelse om rällen att anföra besvär.
Enligt hans mening skulle den av arbetsgruppen använda lokutionen för att ange
kretsen av besvärs-berättigade ha varit acceptabel, om bestämmelsen haft lUl
uteslutande uppgift att vara en kodifiering av gällande rätt. Läget skulle i
sådant fall också så till vida vara oförändrat som del alljäml skulle ankomma
på besvärsinslanserna i sista hand Kungl. Maj:t i statsrådet och
regeringsrätten att vid sidan av uttryckliga föreskrifter ora besvärsrätt
självständigt utbilda rättspraxis på området. JK uppfattar emellertid syftet
med bestämmelsen vara alt åstadkomma en ändring av gällande rätt särskilt genom
en utvidgning i vissa fall av besvärsrättén. Med del syftet följer krav på att
bestämmelsen åtminstone inte i alltför obestämd grad markerar i vilken
riktning ändringama i gällande rätt avses och gränserna härför. Uttrycket »den
som beslutet angår» är både vagt och vittomfattande och ger därför föga
ledning. Föreskriften i 20 § andra punklen om kommunal myndighels rätt all
klaga ger visserligen ledning så lill vida all det lill skillnad mot vad som nu
antas
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 395
vara
fallet ger sådan myndighet generell besvärsrätt, om dess beslut ändrats eller
upphävts. Föreskriften kan också på så sätt bidra till tolkningen av paragrafen
att den uttryckliga föreskriften om kommunal myndighets besvärsräit möjligen
berättigar till slutsatsen e conirario atl sådan besvärsrätt inte liUkommer
statlig myndighet, i varje fall inte i större utsträckning än f. n. antas
gälla. I övrigi ger eraellertid bestäraraelsen föga ledning. Hur svårigheterna
med stadgandet skall undgås kan diskuteras, forlsätler JK. En utväg är en mer
detaljerad och konkret regel eller i varje fall mer utförliga raotiv. En annan
är alt inte ta raed stadgandet i avvaktan på erfarenheier av lagen. De
utvidgningar av besvärsrätten som åsyftas framstår för JK inte som särskilt
angelägna. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att bestära-melserna har praktisk
betydelse väsentligen belräffande kommunal myndighets besvärsräit.
önskvärdheten av ändrad praxis i detta ärane anser länsslyrelsen emellertid
vara otillräckligt belyst i betänkandet.
I
en del remissyttranden riktas vissa anmärkningar raot formuleringen av den
allmänna regeln ora besvärsräit. Regeringsrättens ledamöter förordar all
besvärsrätt enligt sedvanlig ordalydelse skall anges tillkomma »den, som
beslutet angår». Länsstgrehen i Jämtlands län framhåller all del i praktiken
raånga gånger kan bli svårt att avgöra vem »annan sora beslutet angår» kan
vara. En klarare bestäraning av denna grupp av intressenter i ett ärende är
också av stor betydelse, när del gäller att bedöma när etl beslut har vunnit
laga kraft. Erfarenheterna av tillämpningen av bestämmelserna i 58 § 1 raom.
andra stycket byggnadsstadgan visar att det inte sällan är förenat raed vissa
svårigheter atl avgöra, när etl beslul ora byggnadslov har vunnil laga kraft.
Länsstyrelsen säger sig dock vara väl medveten ora all det lagtekniskt är svårt
att närraare än vad som skett i förslagel ange krelsen av besvärsberältigade.
Med hänsyn härtiU vill länsstyrelsen inte motsätta sig att förslaget genomförs.
Värnpliktsnämnden finner det vara tveksamt om det är avsett att ge arbetsgivare
och anhöriga besvärsräit i ärenden om anstånd med värnpliktstjänstgöring, i den
mån de har ett inlresse av att anstånd medges, och hemställer atl lagtexten och
motiven förtydligas på denna punkt. Arbetsmarknadsstgrelsen anmärker att
bestämmelsen synes svårtolkad och hemsläUer atl den förtydligas.
Patent-
och registreringsverket påpekar att den i 20 § medgivna besvärsrätten torde
sträcka sig något längre än vad som är fallet belräffande besvärsrätien i
ärenden enligt patentlagen och andra författningar på verkets område. Enligt
patentverkets mening bör del i sådana ärenden inte ges möjlighet för annan än
sökande eller invandare att efter invändningslidens slut anföra besvär över
slutligt beslul. Med hänsyn lill 1 § arbetsgruppens lagförslag säger sig
palenlverket utgå från att 20 § inte blir tillämplig inom verkets ämbetsområde.
Den
av arbetsgruppen föreslagna beslämmelsen om kommunal myndig-
396 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
hets besvärsrätt i vissa fall (20 § andra punklen) har
utöver de i del föregående återgivna påpekandena föranlett endast få
uttalanden av remissinstanserna. Svenska kommunförbundet konstaterar alt
bestäramelsen innebär att från koramunförbundshåll tidigare framförda önskemål
beakias, varför förbundet hälsar förslagel med tillfredsställelse. Elt liknande
uttalande görs av Göteborgs stad. Stadsjuristen i Stockholm erinrar om att
bestämmelsen enligt förslaget avser endast myndighet inom den reglerade
kommunalförvaltningen. Bestäraraelsen kan enligt hans åsikt möjligen ge
anledning till det felaktiga antagandet att en kommunal nämnd inom den
oreglerade förvaltningen skulle sakna rätt att överklaga ett av länsstyrelse meddelat
beslut, innefattande ändring av närandens beslut. Så är emellertid inte fallel.
Ett påpekande härom bör göras i motiven, efiersom kommunallagarna inte
innehåller någol uttryckligt stadgande härom. Riksförsäkringsverket erinrar om
att förslaget inte avser försäkringskassoma, eftersom dessa inte betraktas som
kommunala myndigheter. Verkel anser det angeläget att försäkringskassa inte
tiUerkänns större besvärsrätt än som nu gäller. Verket ifrågasätter vidare om
kommunal myndighet (eller försäkringskassa) bör äga rätt att överklaga av
statsmyndighet fattade ändringsbeslut i fråga om tillsättning av och
entledigande från tjänst hos koraraunen (försäkringskassan). Det-sararaa gäller
andra beslut beträffande personalen i icke avtalsbara frågor.
Svea
hoveätt betonar angelägenheten av att frågorna om ökad besvärsrätt för det
allmänna och om allmänna ombud snarast löses. På åtskilliga områden har
framhållits behov för det allmänna att föra talan mot myndighets beslut. En
sådan lalerätt bör ges åt särskilt tillskapade ombud. Enligt hov-rätlens mening
är det däremot inte tillfredsställande alt en myndighet, som försl beslutat i
ett ärende, därefter får uppträda som part i ärendet i följande instans. Även
på det kommunala området bör frågan om allmänna ombud närmare utredas.
Departementschefen.
Liksom arbetsgruppen anser jag atl förvaltningslagen bör innehålla vissa
grundläggande bestämmelser om överklagande av myndighets beslul. Med hänsyn
till besvärsinstilutels stora betydelse för den enskildes rättsskydd kan sådana
bestämmelser knappast undvaras i en allmän förfarandelag av det slag varom nu
är fråga. Arbetsgruppen har härvidlag bortsett från regler om lid och sätt
för anförande av besvär, om inhibition och om besvärsärendes beredning, vilka
jag återkomraer till vid behandlingen av 12 och 13 §§ föreslagit att bland
lagens särskilda be-stäramelser skall ingå föreskrifter om såväl besluts
överklagbarhet som av vera besvär får anföras. En reglering av dessa två frågor
har uppenbarligen goda skäl för sig. Det rör sig här om vikliga led i
besvärsinslilutet, och en kodifiering av de grundsatser som i berörda avseenden
kommit till uttryck i praxis framstår onekligen som önskvärd. Vid
remissbehandlingen av arbetsgruppens förslag har tanken på en sådan kodifiering
också vunnil gehör hos de flesta remissinstansema.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 397
När det gäUer att la ställning till om förvaltningslagen
skall reglera frågan om besluts överklagbarhet inåste emellertid hållas i
minnet all arbetsgruppens förslag i denna del bl. a. bygger på förutsättningen
att särskilda besvärsregler i specialförfatlningarna i slor utsträckning skall
kunna undvaras. Som framgår av vad sora anförts i remissen liU lagrådel den 20
mars 1970 beträffande omorganisation av förvaltningsrätlskipningen kommer den
av arbetsgruppen angivna förutsättningen knappast alt föreligga efter genomförandet
av de ändringar av fullföljdsbeslämmelserna på förvaltningsrättskipningens
område som föreslagits i nämnda lagrädsremiss. I det nya systemet skall besvär
i sådana mål, som kan bli föremål för regeringsrättens prövning, i allmänhet
först gå lill kammarrätt. Bestämraelser om i vilka fall besvär skall anföras
hos kammarrätt har ansetts böra i största möjliga utsträckning tas in i de
berörda materiella författningarna (lagrådsremissen den 20 mars 1970 s. 98).
Vad nu anförts innebär att den av arbetsgruppen förordade regeln ora slutligt
besluts överklagbarhet inte är förenad med någon egentlig vinst från
ralionaliseringssynpunkt. Regeln lorde dessutom bli missvisande så till vida
som uttrycket »överordnad myndighet» som beteckning på klagoinstansen inte
passar särskilt väl med tanke på de fall då besvär över förvaltningsrayndighets
beslut skall anföras hos förvaltningsdomstol.
Det finns
också andra skäl som talar mot att nu införa allmänna regler om besluts
överklagbarhet. Den av arbetsgruppen föreslagna regleringen i ämnet har tagits
in bland förvaltningslagens särskilda bestämmelser. I enlighet med den av
arbetsgruppen valda systematiken i fråga om differentiering av
tillärapningsområdet för lagens bestämmelser blir reglerna om besluts
överklagbarhet därraed tillämpliga bara i ärenden som avgörs genom beslut med
rättsUg verkan (13 § arbetsgruppens lagförslag). Denna gränsdragning, vilken i
princip stämmer överens med nuvarande rättspraxis på området, har emellertid
inte använts i det nu framlagda lagförslaget. Enligt 3 § i delta förslag är
tillämpningen av lagens särskilda bestämraelser beroende av om ärende
innefattar myndighetsutövning mot enskild eller inte. Den precisering av detta
begrepp som sketl i 3 § låter sig inte utan vidare användas som skiljelinje för
all ange i vilken utsträckning myndighets beslut kan överklagas eller ej. Som
arbetsgruppen har frarabållil är del givetvis i och för sig raöjligt alt
införa genereUa regler om besluts överklagbarhet och att placera dessa bland
lagens aUmänna bestämmelser. Regler som täcker hela förvaltningen skulle
emellertid bli ganska invecklade och få begränsat praktiskt värde, eftersora den
formella klagomöjlighet som besvärsinstitutet representerar har silt
huvudsakliga berättigande i ärenden som avgörs genom beslut raed rättsliga
verkningar. Ett ytterligare alternativ är, att reglerna om besluts
överklagbarhet visserligen placeras i lagens allmänna del men förses med
begränsningar motsvarande dem sora är upptagna i 13 § arbetsgruppens
lagförslag. Även en sådan lösning är emeUertid förenad med
398 Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år
1971
flera ölägenheter. Som jag har betonat i den allraänna
motiveringen är det etl starkt önskemål all lagens bestämmelser blir så enkelt
och lälliUgängligt utformade som möjligt. Redan med tanke härpå synes det
mindre lämpligt atl i en och samma lag använda två olika metoder vid lösningen
av närbesläktade gränsdragningsproblem. Härtill koraraer att en
överklagbarhets-reglering, vars räckvidd är begränsad på nyss antytt säll, lätt
skapar till-lämpningssvårigheler i förhållande tiU sådana besvärsregler som är
intagna i specialförfatlningarna. Sålunda kan t. ex. uppkomma spörsmål om besvärsreglerna
i en specialförfattning skall anses uttömmande reglera frågan om besluts
överklagbarhet för specialförfallningens del eller om en överklagbarhelsregel
i förvaltningslagen skall anses supplera specialförfallningens besvärsregler i
viss utsträckning (jfr 1 § andra stycket i del nu framlagda lagförslaget). De
svårigheter som redan f. n. kan finnas alt fastsläUa om en besvärsregel i en
specialförfaltning skall anses uttömmande reglera de fall då beslut enligt
författningen får överklagas blir uppenbarligen inte mindre, om myndigheterna
dessutom har att pröva om en regel i förvaltningslagen skall vara subsidiärt
lUlämplig.
Med hänsyn lill vad nu anförts har jag stannat för alt
inte föreslå någon allmän reglering av frågan om besluts överklagbarhet i
förvaltningslagen. Vad gäller beslut under förfarandel har jag emellertid på
två punkter ansett det vara lämpligt att uttryckliga regler om besluts
överklagbarhet meddelas i lagen. Jag syftar på myndighets beslut i jävsfråga
enligt 5 § och beslut om avvisning av ombud eller biträde enligt 6 §. I båda
fallen är de materieUa förutsättningama för beslutens fallande angivna i
lagen. Det synes därför befogat att i denna uttryckligen ange, i vad mån
besluten kan överklagas genom besvär hos högre instans. Belräffande de nu
åsyftade över-klagbarbetsreglerna vUl jag i övrigi hänvisa till vad som har
anförts under de olika paragraferna.
De skäl som ligger bakom mitt nu angivna ställningslagande
till frågan om förvaltningslagen bör ge generella regler om besluts
överklagbarhet har inte samma tyngd när det gäller att avgöra om lagen skall
innehålla en allmän bestämmelse om vem som har besvärsrätt, när beslut kan
överklagas. I likhet med arbetsgruppen anser jag en sådan regel väl försvara
sin plats i lagen till kodifiering av nuvarande praxis i detta hänseende. Den
tvekan mot införande av en allmän regel om besvärsrätt som har kommit till
uttryck i vissa remissyttranden synes delvis hänga samman med all man på sina
håll uppfattat den av arbetsgruppen föreslagna regeln såsom syftande till en
utvidgning av besvärsrätten i vissa fall. Något ställningstagande i sådan
riktning kan emellertid enligt min mening bortsett från den av arbetsgruppen
föreslagna regeln om komraunal myndighets besvärsrätt till vilken jag strax
återkomraer knappast utläsas ur arbetsgruppens motivering tiU bestämmelsen.
Inte heller för egen del är jag beredd att tillstyrka en regel
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 399
med sådan innebörd. Syftet med en allmän regel om
besvärsrätt bör främst vara alt klargöra kravel på saklegitimalion hos den som
anför besvär över myndighets beslul. Den närmare bestämningen av de
besvärsberättigades krets torde liksom hillills få ankomma på
rättstillämpningen. Mot bakgmnd av vad nu anförts förordar jag att i lagen las
in en generell regel om vem som har rätt alt föra lalan mol sådant beslut av
myndighet som kan överklagas genom besvär. Regeln bör lämpligen ingå bland
lagens allmänna bestäraraelser.
Vid
reraissbehandlingen har från några håll uttalals önskemål om alt regeln om
besvärsrätt skall förtydligas i olika hänseenden. En sådan precisering av de
besvärsberättigades krets låter sig eraellertid inte väl förena med det av mig
nyss angivna syftet raed en allmän besvärsrällsregel. I den mån det framstår
som eftersträvansvärt att lagstiftningsvägen närmare ange denna krets synes
detla liksom hillills böra ske i specialförfattningarna på olika
förvaltningsområden. Regeln bör enligt min mening därför ges väsentligen samraa
utformning sora i arbetsgruppens lagförslag. Begreppet »part», vilket av
arbetsgruppen getts en särskild innebörd (jfr 4 § arbetsgruppens lagförslag) ,
bör dock utmönstras i detla sammanhang.
I 20 § andra punkten arbetsgruppens lagförslag upptas en
bestämmelse om kommunal rayndighets besvärsrätt, vilken innebär viss ulvidgiung
av den klagorätt som f. n. anses tillkomma sådan myndighei. Även om vissa skäl
kan anföras för alt la med en bestämmelse i äranet i förvaltningslagen, anser
jag dock inte att den berörda frågan bör tas upp i förevarande sammanhang.
Frågan har nära saraband med spörsmålen om det allmännas möjligheter alt
anföra besvär över beslut, varigenom ett allmänt intresse fått vika för elt
enskilt eller som eljest kan anses förfördela ett offentligt intresse, och om
utsträckt tillämpning av kontradikloriskt förfarande genom partsrepresentant
för det allmänna i förvaltningsärenden. Dessa spörsmål, vilka nyligen
aktualiserats i riksdagen (motion 1970:11:975 och ILU 52), har också behandlats
av Svea hovrätt i dess remissyttrande över arbetsgruppens förslag och av flera
remissinstanser som yttrat sig över departementspromemorian. EnUgl min mening
bör spörsmålen bli föreraål för en samlad bedömning. Jag avser att senare la
ställning till de forraer i vilken en sådan bedöraning bör äga rum.
12 §
I paragrafen ges regler ora ordningen för anförande av
besvär över myndighets beslut ocb en föreskrift om avvisning av besvär som
inte anförts i rätt tid. Paragrafen raolsvarar 22, 23 och 25 §§ arbetsgruppens
lagförslag.
Nuvarande ordning. AUmänna författningsbestämmelser om
sättet för anförande av besvär över förvaltningsmyndighets beslut finns f. n.
inte meddelade. Som en allmän regel anses emellertid gälla atl besvär skall
anföras skriftligen. Alt besvär genom telegram numera godias i
förvaltningsförfa-
400 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
randel
framgår av redogörelsen under 7 §. I praxis krävs vidare all klaganden i
besvärsbandlingen skall ange det beslut som överklagas. Han behöver dock inte
foga det överklagade beslutet vid besvärsinlagan annat än om uttrycklig
förfaltningsföreskrift raeddelats härom. Preciserade ändringsyrkanden fordras
i regel inte. Det torde vanligen vara tillräckligt med en begäran om ändring,
omprövning, upphävande e. d. Något ovillkorligt krav på att klaganden i
besvärsinlagan skall ange de omständigheter på vilka han grundar sina besvär
uppställs inte heller.
Besvärshandling
skall i regel tillställas den rayndighet som bar all pröva besvären. Detta
gäller nära nog undantagslöst i fråga ora besvär över kommunal myndighels
beslut, se t. ex. 59 § andra stycket nykierheisvårdslagen (besvär över
nykterheisnämnds beslul) och 80 § andra stycket barnavårds-lagen (besvär över
barnavårdsnämnds beslut). Även i fråga om besvär över statlig myndighets beslut
är det normala att besvärsbandlingen skall tillställas klagoinstansen.
Besvärsreglerna i specialförfattningarna har i enlighet härmed vanligen getts
det innehållet att talan mot myndighels beslul förs hos överordnad myndighet
genora besvär. 1 åtskilliga författningar har emellertid föreskrivits att
besvärsinlaga skall tillställas beslulsmyndigheten, se t. ex. 40 §
förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning
beträffande besvär över beskatlningsmyndigbels beslut och 59 § försia slyckel
lagen om socialhjälp belräffande besvär över länsstyrelses beslut. Samma
ordning har också föreskriviis i fråga om besvär över beslut av vissa andra
offenlliga förvaltningsmyndigheter, se 43 § 1 mom. skogsvårdslagen (1948: 237)
beträffande beslul av skogsvärdsslyrelse och 20 kap. 13 § första styckel lagen
(1962:381) om allmän försäkring beträffande beslut av allmän försäkringskassa.
I de
fall en författning anger att besvärshandling skall tillställas beslutsmyndigheten
har ibland också meddelats föreskrift om all den omständigheten atl
besvärsinlagan tillställts besvärsmyndighelen inte skall utgöra hinder för
besvärens prövning, om besvärsinlagan komrait in före besvärstidens utgång, se
t. ex. 20 kap. 13 § andra siycket lagen ora allmän försäkring. Även när
uttrycklig föreskrift saknas härora, anses i praxis samma grundsats gälla i
berörda faU, se RÅ 1924 H 1. Däremot synes inte någon enhetlig praxis ha
ulbUdats i fråga om de situationer då bcsvärsinlaga, som författningsenligt
skall tillställas besvärsmyndighet, i stället ges in till beslulsmyndigheten
inora besvärsliden, se bl. a. RÅ 1945 S 323, 1950 S 130 och 1963 K 188.
Enligt
1954 års besvärstidslag skall besvär över förvaltande rayndighets beslut vid
äventyr av talans förlust ha kommil in lill vederbörande myndighet inora tre
veckor från det klaganden fick del av beslutet. För menighet är besvärstiden
dock fem veckor. I fråga om innebörden av begreppet »menighet» hänvisas tiU SOU
1964:27 s. 548. Besvärstidslagen gäUer, som
KungL
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 401
tidigare
har påpekats, endast om annat inte följer av lag eller författning. Särskilda
besvärslider har föreskrivits i åtskilliga specialförfattningar, se t. ex. 44 §
andra stycket utlänningslagen (en vecka i fråga ora besvär över
polisrayndighels beslul ora avvisning) och 35 § andra slyckel namnlagen (1963:
521) (en månad från beslutets dag).
Den i besvärstidslagen
angivna utgångspunkten för beräkning av besvärstiden (»den dag då klaganden
fick del av beslutet») anses i praxis liklydig med den dag då klaganden delgavs
en utskrift av beslutet. Faktisk kännedom om beslutet bringar sålunda i regel
inte besvärstiden att löpa, se RÅ 1929 ref. 59 och 1968 ref. 3, jfr RÅ 1966
ref. 4. Meddelas ett beslut muntligen vid sammanträde, anses delgivning av
beslutet ha skett med den som var närvarande då beslutet avkunnades, se 20 §
delgivningslagen. Riktar sig myndighets beslut till cn obestämd krets personer
eller till ett stort antal personer, räknas besvärsliden ibland från dagen för
kungörandet av beslutet genom anslag, se t. ex. 150 § första stycket
byggnadslagen (1947: 385) och 18 § andra stycket allraänna verksstadgan. I de
fall myndighet använder delgivningslagens bestäraraelser ora
kungörelsedelgivning för delgivning av beslut, räknas besvärstiden från sjunde
dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning (19 § tredje stycket
delgivningslagen).
I förvaltningsförfarandet
avgör besvärsmyndighelen regelraässigt om besvär, som inte anförts i rätt tid,
skaU prövas i sak. Del gäller även ora besvärshandling enligt författning
skall ges in till beslulsmyndigheten. I princip torde besvärsmyndighet
självmant ha att beakta om hinder föreligger mot prövning i sak av en
besvärslalan. En del besvärsprövande organ däribland regeringsrätten och
karamarrätten tillämpar dock den ordningen atl de inte undersöker ex officio,
om besvär anförts i rätt tid av enskild part. Av sådan part anförda besvär
avvisas sålunda inte, om del inte särskilt upplysts i målet av beslulsmyndigheten,
klagandens motpart, klaganden själv eller annan att klaganden försuttit
besvärstiden. För regeringsrältens del hänger denna praxis sararaan med att
dorastolen sedan länge inte ansett sig böra självmant införskaffa bevis om när
klaganden delgetts del överklagade beslutet, se RÄ 1910 F 22 (jfr cirkuläret
den 1 april 1790 tiU samtliga kollegier, landshövdingar och konsistorier om
skyldighel för den som vill klaga hos Kungl, Maj:t all vid sina besvär foga
behörigen styrkt bevis ora vid vilken tid han fått del av det utslag varöver
han klagar).
Arbetsgruppen. I 22 §
arbetsgruppens lagförslag ges bestämmelser om ordningen för anförande av besvär
över rayndighets beslut. Bestämmelserna är avsedda att träda i stället för
1954 års besvärstidslag och att ha samma supplerande funktion som den lagen.
Paragrafens tillämpning är inte begränsad till förvaltningsrättsliga
partsärenden (dvs, ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild) utan
skall gälla förvaltningsärenden i allmänhet. Paragrafen är avsedd atl tillämpas
också när besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t eller förvaltningsdomstol.
402 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Enligt
arbetsgruppens mening bör reglerna om klagosättet och klagotiden först klargöra
att klagomålen skall avfattas skriftligen. En bestämmelse härom upptas i 22 §
första siycket försia punklen arbetsgruppens lagförslag.
I
likhet med besvärssakkunniga föreslår arbetsgruppen alt klagoskrift skall ges
in hos den myndighei vars beslut överklagas (22 § försia siycket andra
punkten). Arbetsgruppen är medveten om alt den föreslagna ordningen sätter
samordningen mellan besvärs- och beslulsmyndigheternas verksamheter på ganska
svåra prov. I synnerhet gäller det fall när besvären av formella skäl inte kan
prövas i sak och bör vidarebefordras utan omgång till besvärsmyndigheten saml
när besvären innehåller inhibitionsyr-kanden som måsle prövas av
besvärsmyndighelen omedelbart (jfr 24 § arbetsgruppens lagförslag).
Arbetsgruppen framhåller emellertid att synpunkten har störst praktisk
betydelse vid klagan över lokal kommunal myndighels beslut och att gruppen i
fråga om sådan klagan har tänkt sig att föreslå den avvikelsen att ingivande
skall ske till besvärsmyndighelen. Gruppen påpekar vidare att
besvärsmyndigheten aktivt bör övervaka beslutsrayndig-hetens handläggning och
som underlag härför ha fortlöpande rapporter om inkomna besvär. Allt detla är
emellertid organisatoriska frågor som bör kunna klaras i adminislraliv väg.
Anledning saknas att betvivla atl del inte skulle kunna ske på etl tillräckligt
snabbt ocb betryggande sätt.
Med
hänsyn härtill saral lill de praktiska fördelar i form av inbesparing av remiss
lill beslutsrayndigheten som är förenade med etl ingivande till
beslutsmyndigheten, anser arbetsgruppen att ingivande till beslutsmyndig-helen
bör gälla som huvudregel. Elt ytterligare skäl för detta är att raan vid
lagstiftningen under del senaste årtiondet strävat efter kongruens med den
ordning som gäller vid klagan hos aUraän domslol enligt RB. Den är därför redan
genomförd i åtskilliga specialförfattningar. All föreslå något annat skulle
därför le sig inkonsekvent.
Avvikande
föreskrifter kommer emellertid alt behövas på en del områden, t, ex, i fråga
om besvär över beslut av myndigheter som saknar kansli. För att det skall vara
någon mening med en huvudregel om ingivande lill beslulsmyndigheten bör den
dock gälla relativt undantagslöst vid klagan hos Kungl, Maj:t över
statsmyndighets beslut. Stannar man för atl behålla nuvarande ordning med
ingivande i vederbörande statsdeparlemenl, blir den föreslagna huvudregeln så
urholkad all den bör bytas ut mot en under sådana förhållanden mera
verklighetspräglad huvudregel om ingivande till besvärsmyndigheten.
Med
tanke på den kommunala självstyrelsen framstår det för arbetsgruppen inte som
lika naturligt alt samordna en statlig besvärsmyndighels verksamhet med en
kommunal beslutsmyndighets. Organisatoriska och psykologiska skäl talar mot
alt klagoskrifter, som riktar sig mot kommunala myndigheters beslut, ges in
hos dessa. Arbetsgmppen föreslår därför en regel om alt vid besvär till statlig
myndighet över kommunal myndighels beslul
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 403
klagoskriften
skall ges in hos den statliga myndigheien (22 § försia styckel
tredje punkten). '
I
anslutning till den föreslagna huvudregeln om att besvärshandling skall ges in
tUl beslutsrayndigheten förordar arbetsgruppen all i lagen skall las in vissa
bestämmelser om beslutsmyndighelens befattning raed besvärsärendet (24 §).
Arbetsgmppen erinrar ora atl vissa remissinstanser i sina yttranden över
besvärssakkunnigas förslag ansett beslutsmyndighelens obligatoriska biträde i
besvärsärende böra begränsas till atl sända in besvärsinlagan jämte
handlingarna i ärendet lill besvärsmyndigheten. Med hänsyn till alt lagens
regler bör skrivas med enpartsärenden för ögonen och att det är allmän praxis
alt beslulsmyndigheten avger utlåtande över besvär i sådana ärenden myckel
beroende på att ingen motpart finns sora kritiskt kommenterar besvären finner
arbetsgruppen det dock naturligast atl ålägga beslulsmyndigheten all inte bara
sända in besvärsskriften och sina handlingar till besvärsrayndigheten ulan
också därtill foga eget yttrande över besvären. I 24 § försia stycket första
punkten föreslås därför en regel av innehåll atl, när klagoskrift sora skall
ges in lill beslutsrayndigheten komrait in till denna, rayndigheten ulan
dröjsraål skall avge skriftligt yttrande över besvären lill besvärsmyndigheten
och samtidigt sända in de handlingar sora hör lill ärendet. För atl säkerställa
alt yrkande om inhibition kommer under besvärsmyndighetens prövning omgående
föreslår arbetsgruppen en särskild bestämmelse om att besvärsskrivelsen och
handlingarna i ärendet i sådanl fall skall sändas in till besvärsmyndighelen
genast och inte först i samband raed att beslutsrayndigheten avger sitt
yttrande (24 § första stycket andra punkten). Någon föreskrift om alt bevis om
delgivning av det överklagade beslulel skall fogas vid handlingarna i ärendet,
när de sänds in till besvärsmyndighelen, anser gruppen inte böra meddelas.
1 24
§ andra siycket föreslås vissa regler om kommunikation raed klaganden av
beslutsmyndighels yttrande genom dennas försorg.
Någon
särskild klagofrist för beslut under förfarandet anser arbetsgruppen inte
behövas. Gruppen föreslår därför atl besvärstiden tre veckor liksom hittills
skall gälla för såväl slulliga beslut som beslut under förfarandet.
Den
särskilda feraveckorsfristen för raenighet bör enligt gruppens mening utgå. I
betänkandet erinras särskilt om att besvärssakkunniga ville behålla den längre
besvärsliden för menighet främst med tanke på de fastighelsrältsliga
samfälligheterna. För dessa anses den längre besvärstiden emellertid inte gälla
f. n., påpekar arbetsgmppen. Några egentliga olägenheter härav har inte
förmärkts för sarafällighetemas del. Atl under sådana förhållanden belasta
klagoordningen med en specialfrisl för samfälligheter finner gruppen inte
försvarligt.
Arbetsgruppen
anser att klagotiden liksom enligt 1954 års besvärstidslag bör räknas från
delgivningsdagen. Besvärstidslagens föreskrift har emel-
404 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
lertid
vållat tolknings- och tillämpningssvårigheter i del alt Ivekan rått om vilka
krav som skall ställas på en underrättelse lill part för att den skall kunna
betraktas som delgivning, 1. ex. om det skall räcka raed ett raunlligt besked,
meddelande på anslagstavla eller offentliggörande av protokoll och ora del
måsle vara individuell, formlig delgivning av en skriftlig expedition samt om
denna måste innehålla besvärshänvisning för att delgivningen skall anses
fullbordad. Till undanröjande av all Ivekan föreslår arbetsgruppen att
klagotiden skall räknas från den dag klaganden fick del av beslutet genom
expedition med besvärshänvisning (22 § andra stycket). Härigenom vinns för
sådana partsärenden på vilka lagens särskilda bestämmelser är tillämpliga (dvs.
ärenden sora innefattar myndighetsutövning mot enskild) också korrespondens
raed föreskriften i 17 § arbetsgruppens lagförslag om delgivning av beslut.
Någon molsvarande korrespondens mellan föreskriften om klagolidens beräkning
och bestämmelser om beslutsdelgivning i specialförfattningarna är dock
knappast atl räkna med, forlsäller arbetsgruppen. Inte desto mindre bör samma
huvudregel upprätthållas i fråga om besvärslidens beräkning, vare sig formlig
delgivning uttryckligen föreskrivits i en författning eller skall ske på gmnd
av 17 § förvaltningslagen eller inte är stadgad. Av rättssäkerhetsskäl bör den
som vill överklaga ett beslut i princip inte vara skyldig atl iaktta annan
frist än sådan som beräknas från en formlig delgivning av expedition med
besvärshänvisning. I princip bör besvär då heller inte kunna avvisas på grund
av försutten tid i andra fall än då frislen kan räknas från sådan ulgångspunkt,
om inte specialregler angett annan begynnelsepunkt, t. ex. anslagsdagen eller
dagen för muntligt besked. Regeln får inte läsas så atl myndigheterna härigenom
indirekt åläggs atl formligen delge alla överklagbara beslut. Det är endast när
besvärstiden av rättsliga eller andra skäl behöver beräknas exakt och betryggande
som formlig delgivning skall tillgripas utan att vara direkl föreskriven.
I
23 § arbetsgruppens lagförslag upptas en regel ora verkan av alt besvärsinlaga
tillställs fel instans. Arbetsgruppen påpekar att regeln har visst samband med
den i 25 § föreslagna föreskriften om rätt för besvärsmyndighet att pröva även
för sent inkomna besvär. Redan med tillämpning av denna befogenhet skulle många
fall av besvär, sora komrait in för sent till rätl myndighet efter att av
misstag ha getts in tUl fel myndighet, kunna las upp lill prövning.
Arbetsgruppen anser del emellertid vara befogat att i de typfall det här gäller
utesluta diskretionär prövning och att uttryckligen slå fasl alt besvär i
sådana situationer skall anses anförda i rätt tid. En konsekvens av den
föreslagna regeln blir alt den som vill imderrätla sig om huruvida ett beslul
vunnit laga kraft eller inte måste ha uppgift från både beslulsmyndigheten och
besvärsrayndigheten alt besvär inte har kommit in. Det bör dock anses som etl
tjänsteåliggande för den myndighet, till vilken
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 405
han vänder sig, att utfärda ett gemensamt bevis.
Lagakraftbevis utfärdas inte i sådan omfattning inom' förvaltningen att det
uppmärksamraade förhållandel kan tillraälas någon avgörande betydelse.
Som framgår av det nyss anförda ingår i 25 §
arbetsgruppens lagförslag en regel om rätt för besvärsmyndighet alt pröva även
för sent anförda besvär. I regeln anges dock som förutsättning härför, att det
är uppenbart att ingens rätt äventyras därigenom. I motiven till bestämmelsen
erinrar arbetsgruppen om alt de föreslagna besvärstidsbestämmelserna får elt
vidsträckt tillämpningsområde och alt det därför kan riktas vägande invändningar
mot en alltför strikt lillämpning av dem. Inom slora delar av förvaltningen
saknar lagakraftbegreppet reellt innehåll, därför atl nya framstäUningar om
samma sak kan och bör tas upp till prövning. Ofta finns inte heller någon
motpart eller något motstående inlresse, som kan lida men av alt ett beslul,
som med elt strängt forraellt betraktelsesätt är att anse sora lagakraftvunnel,
omprövas hos beslutsmyndigheten. Det bör då i och för sig kunna omprövas också
besvärsvägen. Arbetsorganisatoriska förhållanden kan dock uigöra bärande skäl
att upprätthålla lagakraftprincipen för att skydda besvärsrayndigheten mot
belastning med sådant sora beslutsrayndigheten kan förväntas klara upp.
Intresset av en jämn och ordnad arbetsgång bör enligt arbetsgruppens mening
anses som sådant motstående intresse som kan skadas av att klagotiderna inte
iakttas. En klagofrist kan ibland också i realiteten fungera som en
preskriptionsfrist på så sätl atl den enskilde förutsätts inte kunna göra gällande
elt ekonomiskt krav mot det allmänna efter klagofrislens utgång, det må vara
krav på lägre skatt eller på högre förmåner eller annat. Om del är fallet, bör
klagofristen också upprätthållas utan andra undanlag än sådana som föreskrivits
särskilt. Är det däremol uppenbari att ingens rätt vare sig del allmännas
eller någon enskilds äventyras genom att för sent anförda besvär prövas, bör
besvärsmyndigheten kunna ingå på sakprövning av besvären. Angeläget är att
lika fall behandlas lika. En ordning, som innebär att besvär avvisas endast
efter invändning, uppfyller inte delta krav på likformighet. En på objektiva
kriterier byggd praxis, som tar hänsyn tUl de olika ärendetyp-pemas
beskaffenhet, bör i stället eftersträvas.
Remissyttrandena. Den föreslagna regeln ora klagoskrifts
ingivande till beslutsmyndigheten godtas av flertalet remissinstanser. Den
utsätts emellertid också för en del kritik. Sålunda framhåller JK atl
fördelarna i form av inbesparing av reraiss lill beslulsmyndigheten uppvägs av
det merarbete och de praktiska olägenheter som uppkommer för
besvärsmyndigheten. Sett från allmänhetens synpunkl kan det också ifrågasättas
ora den föreslagna ordningen är ägnad atl väcka förtroende. JK anser vidare
att den av arbetsgruppen dragna parallellen raed ordningen vid klagan över
beslut av allmän domstol knappast är hållbar. Förfarandel och verksamhelen över
huvud
406 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
vid de allmänna domstolama är på ett helt annat sätt
reglerad än hos förvaltningsmyndigheterna och den handläggande personalen vid
de allmänna domstolama är genomgående rättsligt utbildad. Ordningen fungerar
därför väl vid de allmänna domstolama och är från rättsskyddssynpunkt tillfredsställande.
En helt genomförd molsvarande ordning inom förvaltningen föranleder enUgl JK:s
raening Ivekan i båda hänseendena. Inte heller det av arbetsgruppen näranda
skälet att den föreslagna ordningen redan är genomförd i åtskUliga
specialförfattningar är enligt hans mening någol avgörande skäl för att fortsätta
på den inslagna vägen. Snarare synes den samlade bedömning av frågan som nu
sker böra föranleda att den nuvarande ordningen behålls och därav påkallade
ändringar sker i de nämnda specialförfattningarna. Också postverket,
arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands län
finner beslämmelsen om besvärs ingivande till beslulsmyndigheten vara mindre
lämplig. Postverket påpekar bl. a., alt den föreslagna ordningen kan innebära
olämpligt dröjsmål i de fall då besvärsmyndigheten måste förordna om uppskov
med verkställigheten av ell överklagat beslul. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar
om alt besvärsmyndighelen vid remiss lill beslutsmyndigheten ofta kan finna
det behövligt att få frågan belyst i sådana hänseenden som den senare myndigheten
inte själv uttalat sig om. Styrelsen anser dock att möjlighel bör finnas atl
låta den nya regeln gälla för särskilda grupper av ärenden, t. ex. sådana där
ell centralt verk är beslutsmyndighet. Även om den föreslagna ordningen redan
genomförts i vissa specialförfattningar, anser länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län steget vara långt till att införa denna ordning generellt.
Länsstyrelsen säger sig hysa vissa betänkligheter häremot, trots atl åtskilliga
praktiska fördelar kan åberopas för den nya ordningen. En liknande inställning
till den föreslagna regeln redovisas av länsstyrelsen i Västmanlands län.
Några remissmyndigheter förordar att nuvarande ordning för
klagoskrifts ingivande behålls i vissa grupper av ärenden. Sålunda anser värnpliktsverket
och vårnpliktsnämnden att besvär över verkets beslut i ärenden ora anstånd
raed eller befrielse från värnpliktstjänstgöring bör ges in lill
besvärsmyndigheten, dsv. värnpliklsnämnden. Enligt försäkringsrådets mening bör
besvär över försäkringsinrätinings beslul i ärende enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring ges in till rådet i vart fall så länge den nuvarande
administrationen av yrkesskadeförsäkringen består. Konsistoriet vid Uppsala
universitet ifrågasätter om den nya regeln bör lillämpas inom universitetsförvaltningen.
Den i 22 § första stycket tredje punkten upptagna
bestämmelsen att klagoskriften vid besvär lill statlig myndighei över kommunal
myndighets beslut skall ges in till den statliga myndigheien kommenteras i
allmänhet inte i remissyttrandena. Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings
jurister finner det önskvärt att vid besvär lill kommunal besvärsnämnd
klagoskriften
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 407
ges
in lill denna nämnd och inte till den, vars beslul överklagas. Riksförsäkringsverket
säger sig förutsätta att, om försäkringskassorna i någon form ansluts till
förvaltningslagen, besvär över kassans beslut skall ges in hos kassan. EnUgt
verkels mening bör man inte på denna punkt följa den tänkta ordningen vid
besvär över kommunal myndighets beslut.
De
föreslagna bestämmelserna om besvärsärendes beredning (24 §) godtas i sina
huvuddrag i de flesta remissyttrandena. Åtskilliga remissinstanser ställer sig
dock kritiska till förslaget i denna del. Vid bestämmandet av omfattningen av
det beredningsarbete som bör åvila beslutsmyndigheten när besvär ges in lill
denna, bör enligt Svea hovrätts mening en avvägning ske mellan å ena sidan det
ofta kanske onödiga merarbete som obligatorisk skyldighet att avge
yttrande till besvärsrayndigheten och atl delge delta med klaganden raedför och
å andra sidan besvärsmyndighetens arbete med atl vid behov fordra in yttrandet
och att delge delsamma. Hovrätten anser att en sådan avvägning närmast leder
lill att det bör ankomma på besvärsmyndigheten all föranstalta om åtgärderna.
Enligt hovrättens mening bör någon undantagslös skyldighel för
beslulsmyndigheten alt vara verksam i vart fall inte föreskrivas. Ansvarel för
utredningen i ett besvärsärende bör i princip vUa på besvärsmyndighelen.
Patent- och registreringsverket finner den föreslagna ordningen
otillfredsställande från rällssäkerhetssynpunkt. När klagoskrift kommit in till
beslulsmyndigheten, bör skriften enligt patentverkets mening ofördröjligen
sändas till besvärsmyndighelen. Det bör därefter ankomma på denna all bestämma
ora remiss skall ske och om utredningen behöver kompletteras. Om klaganden
skall höras ytterligare, bör det likaså beslutas av besvärsmyndigheten, som
därvid skall kunna utsätta lid inom vilken yttrande skall avges. Sveriges
advokatsamfund anser det obehövligt atl beslulsmyndigheten skall yttra sig över
besvär utom när besvärsmyndighelen begär del.
Försäkringsrådet
säger sig inte kunna tillstyrka den föreslagna ordningen alt rådet, när besvär
anförts, obligatoriskt skall avge yttrande till besvärsmyndigheten och
samtidigt sända en avskrift därav lill klaganden. Riksskattenämnden framhåller
all bestämmelsema i 24 § inte passar för närandens befattning raed besvär som
anförs över nämndens förhandsbesked i taxeringsfrägor (jfr 7 § andra styckel
förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i
taxeringsfrågor). Riksförsäkringsverket framhåller att en föreskrift om
obligatoriskt yttrande över besvär för verkels del skulle orsaka en inte obetydlig
merbelastning, vilken skulle medföra behov av förstärkning av framför allt den
juridiskt skolade personalen. Värnpliktsverket och värnpliktsnämnden avstyrker
att regeln om obligatoriskt yttrande från beslutsmyndigheten görs tillämplig i
ärenden ora anstånd med ocb befrielse från värnpliktstjänstgöring.
RÅ
ifrågasätter om inte reglerna i 24 § bör utformas så, alt de ger besluts-
408 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 är 1971
myndigheien
möjlighet att underlåta yttrande eller atl starkt begränsa delta när del gäller
uppenbart ogrundade besvär. Också rikspolisstgrehen anser bestäraraelsen böra
modifieras så, att hell gagnlösa yttranden av beslulsmyndigheten kan undvikas.
Även
mol regeln om kommunikation av beslutsmyndighels yttrande i 24 § andra stycket
riktas kritik. Länsstgrehen i Stockholms län framhåller att förfarandet med en
sådan regel delvis utvecklar sig utanför besvärsmyndighetens rådighet. För att
bestämmelsen skall få full effekt måste formlig delgivning av
beslutsmyndighelens yttrande ske i elt flertal fall, vilket medför ökad
arbetsbelastning för myndigheterna. Kommunikation är av föga värde om besvären
tillstyrks eller det är fråga om s. k. okynnesbesvär i syfle alt förbala
avgörandet. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte regeln för den händelse den
anses behövlig i alll fall bör begränsas lill att myndigheten har alt sända
avskrift av sitt yttrande i lösbrev. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner
det mindre lämpligl alt länsstyrelsen i saraband med komraunikation av
yttrandet också skall förelägga klaganden tid inom vilken denne kan ytlra sig
till besvärsmyndighelen. Rent principiellt bör inte besvärsmyndighetens
processledande funktioner beskäras. Vidare kan det föreslagna systemet medföra
onödig arbetsbelastning för klaganden. Det förekoraraer nämligen, fortsätter
länsstyrelsen, atl besvärsmyndigheler hör centrala rayndigheter och organ i
besvärsärenden, över dessa uttalanden bör klaganden även få möjlighet all ytlra
sig. Från rationell synpunkt bör han få alla uttalanden inklusive
länsstyrelsens sig tillsända på en gång. Detla sker bäst genom
besvärsrayndighetens försorg, som ju får förutsättas ha den bästa överblicken
över processmaterialet och det i målet tänkta handläggningsförfarandet. Även
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län redovisar en negativ inställning till
den berörda regeln. Länsstyrelsen anser att den är onödig och därför bör
slopas. Riksförsäkringsverket anser all komraunikationsregeln bör begränsas på
sararaa sätl sora de allraänna bestämmelserna om kommunikation i 15 §.
Den
föreslagna besvärstidsregeln tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Socialstyrelsen finner det önskvärt att de undantagsbestämmelser
där annan än tre veckors besvärstid stipuleras bringas i överensstämmelse med
förvaltningslagens regel. Från andra håll redovisas däremot en negativ
inställning till ändringar i fråga om de särskilda besvärstider som f. n.
gäller på olika områden. Uttalanden i sådan riktning görs av värnpliktsverket,
värnpliktsnämnden, generaltullstyreisen och patent- och registreringsverket.
Slopandet
av den särskilda besvärstiden för menighet berörs av bl. a. lantmäteristyrelsen
och Svenska kommunförbundet, vilka biträder förslaget i denna del.
Lantmäteristyrelsen säger sig inte ha något att erinra mot att besvärsfristen
för de fastighelsrättsliga samfällighetema även i fortsätt-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 409
ningen
får utgöra tre veckor. Kommunförbundet påpekar att vissa av de skäl som i
betänkandet åberopas för ändringen är verklighetsfrämmande. Att de kommunala
menigbelerna till silt förfogande har styrelser och nämnder saml i växande
omfattning särskilda tjänstemän är visserligen riktigt. Delta förhållande torde
eraellertid inte i och för sig kunna utgöra gmnd för påståendet, all del i
regel inte bör möta någon svårighet för menigheten att hinna med saramanträde.
Stadsjuristen i Stockholm ifrågasätter om beslämmelsen bör gälla kommunal
myndighet så länge den längre besvärsliden för menighet gäller enligt
kommunallagarna.
Länsstyrelsen
i Jämtlands län och Svenska pastoratens riksförbund uttalar sig för atl den
särskilda besvärsliden för menighet behålls. Länsstyrelsen pekar bl. a. på att
i Järatlands län t. ex. lappbyarnas rätl att anföra besvär i hög grad är
beroende av alt den längre besvärsfristen gäller. Enligt länsstyrelsens mening
torde det numera inte vara särskill svårt alt tolka begreppei »menighet». Om
den särskilda besvärstiden för raenighet slopas, koramer dessutom
myndigheternas bestyr med reservationsbesvär atl medföra en inte oväsentlig
ökning av arbetsbördan.
I
fråga om utgångspunkten för klagotiden framhåller regeringsrättens ledamöter
att den i 22 § andra styckel angivna utgångspunkten inte läcker det fall atl
klaganden fåll del av beslutet på annal säll än genom expedition raed
besvärshänvisning, såsora kan ske vid muntlig förhandling. Alt utfärdad
expedition skall innehålla besvärshänvisning anges i 17 §. Enligt deras mening
bör det därför vara tillräckligt all i 22 § föreskriva atl besvärsliden räknas
från den dag klaganden fick del av beslutet. Samma modifiering av bestämmelsen
föreslås av postverket, som också säger sig förutsätta all gällande
bestämmelser om anslagsdagen som utgångspunkt för beräkning av besvärslid i
tjänslelillsältningsärenden behålls. Enligt Svea hovrätts mening lorde hänsyn
till rättssäkerheten i åtskilliga fall inte lägga hinder i vägen för atl
underrättelse om beslutet sker på annat och enklare sätt än som föreskrivs i 22
§. Praktiska hänsyn synes t. ex. i massärenden böra medföra, all meddelande
genom anslag eller dylikt utnyttjas. Enligt hovrättens raening behövs
särbestäraraelser för sådana fall. Patent- och registreringsverket säger sig
med hänsyn till specialförfattningarna på verkets område bestämt förorda, att
utgångspunkten för besvärsliden även i fortsättningen i dessa fall räknas från
beslutsdagen eller den dag beslutet sänds tUl part, sora äger överklaga del.
SR
finner det anraärkningsvärt alt i lagförslagel inte intagits bestämmelser om
anslutningsbesvär och föreslår atl 22 § kompletteras med sådana bestämmelser.
Eftersom
någon ändring i de kommunala besvärsreglerna inte är avsedd, finner
drätselkammaren i Halmstad det vara önskvärt raed en uttrycklig
410 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
dr 1971
regel att 2225 §§ i lagen inte gäller i fråga om beslut,
som överklagas genom kommunalbesvär.
Den föreslagna bestämmelsen om verkan av att besvärsskrift
ges in till fel instans (23 §) tillstyrks eller lämnas utan erinran av
praktiskt taget alla remissinstanser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
finner det visserligen rimligt att man under den första tiden efter införandet
av regeln i 22 § om besvärs ingivande till beslutsmyndigheten överser med alt
någon försitter besvärstiden, därför att han felaktigt gett in besvären till
besvärsmyndigheten. På längre sikt kan det enligt länsstyrelsens mening dock
ifrågasättas om inte denna valfrihet i fråga om var besvären skall ges in bör
tas bort. Härför talar inte minst det merarbete som uppkommer vid utfärdandel
av lagakraftbevis. Sislnämnda fråga las upp också i en del andra
remissyttranden. För all minska olägenhetema vid utfärdandet av lagakraftbevis
förordar kammarkollegiet att lagtexten korapletteras med en föreskrift ora alt
besvär, som inom föreskriven tid felaktigt getts in till besvärsmyndigheten,
ofördröjligen överlämnas lill beslulsmyndigheten. Liknande förslag framförs av
länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län.
Den föreslagna bestäramelsen om prövning av för sent
inkomna besvär (25 §) har fått ell blandat raottagande. Till dem som ullalar
sig i positiv riktning om beslämraelsen hör bl. a, sex ledamöter av
regeringsrätten, JK, RÅ, länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands lån,
stadsjuristen i Stockholm, JO och SACO. En del av de uppräknade reraissinstanserna
förordar vissa förtydliganden och jämkningar av paragrafen. För att ge
erforderlig restriktivitet ål regeln föreslår de sex ledamöterna av regeringsrätten
alt som ytterligare förutsättning för regelns tillämpning uppställs krav på att
ett avvisande av besvären skall vara uppenbart obilligt. Enligt deras mening är
det inte heller fullt klart vad som åsyftas med uttrycket att »ingens rätt» får
äventyras genom att besvären tas upp till prövning. Om en bättre formulering
inte står till buds, bör i allt fall till ledning för praxis göras etl
klarläggande uttalande särskilt beträffande bestämmelsens räckvidd i fråga ora
det allmännas rätl. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte det
allmänna intresset bör i en eller annan form införas i beslämraelsen sora ell
möjligt hinder för prövning av för sent inkomna besvär, RÅ anser alt regeln
till förekommande av godtycke bör utformas som en skyldighet för
besvärsrayndigheten att under angiven förutsättning uppta deserla besvär till
prövning. En liknande inställning redovisas av SACO.
CFU anser det vara raycket tveksamt om man bör generellt
överlåta åt besvärsmyndighelen atl diskretionärt avgöra om för sent anförda
besvär skall prövas. Nämnden hänvisar till svårighelema att skapa en på
objektiva kriterier byggd, enhetlig praxis och till att strikta besvärsregler
är att föredra
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 411
av
ordningsskäl. Om iakttagande av besvärstid har raindre praktisk betydelse kan
raan lösa problemet så, ätt besvär får anföras ulan inskränkning i tiden. Även
länsstyrelserna i Blekinge och Örebro lån ställer sig tveksamma till den
föreslagna bestäraraelsen.
Majoriteten
av regeringsrättens ledamöter (15 regeringsråd), Svea hovrätt,
kriminalvårdsstyrelsen, försäkringsdomstolen, kammarkollegiet, statskontoret,
kammarrätten, riksskattenämnden, patent- och registreringsverket,
arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Gävleborgs,
Jämtlands och Västerbottens län, domkapitlet i Uppsala stift, Sveriges advokatsamfund
och Svenska kommunförbundet avstyrker förslagel i denna del.
Majoriteten
av regeringsrättens ledamöter konstaterar atl bestämmelsen i 25 § inte
innehåller någon yttersta tidsgräns för prövningen av för sent inkomna besvär.
De anför vidare.
Visserligen
saknar, såsora de sakkunniga också framhåller, lagakraftbegreppet inom stora
delar av förvaltningen reellt innehåll så till vida, att nya framställningar om
sararaa sak kan prövas av underinstansen. Detta utgör eraellertid icke
tillräckligt skäl för att även besvär i saken skulle kunna ulan tidsgräns
prövas av besvärsmyndighelen. En dylik extra belastning av sislnämnda
rayndighet kan icke raoliveras av hänsyn lill vederbörandes rätlsinlresse och
bör av arbetsorganisatoriska skäl undvikas. Erinras kan, att besvärssakkunnigas
förslag innefattade en helt motsatt lösning. Detta blev tillstyrkt av
regeringsrättens ledamöter, ehum regeringsrätten i regel icke deserterat
besvär utan invändning från motpart eller myndighet.
Vad
angår det föreslagna villkoret atl del är uppenbart att ingens rätt, enskilds
eller det allmännas, äventyras kan prövningen härav komma atl föranleda
besvärliga bedömanden. Det är då att beakta, att bland besvärsmyndighetema
torde finnas sådana, vilkas kompelens för uppgiften kan ifrågasättas. Vidare
kan befaras, att då handläggningen skall ankomma på ett stort antal olika
myndigheter praxis kommer att bli mycket oenhetlig. Möjligen finns också risk
för att utvecklingen kommer att gå i den riktningen, att besvärsliderna i
betydande utsträckning eller kanske helt sättes ur spel.
En
annan sak är, atl det kan finnas begränsade ärendegrupper, där besvärstider kan
läranas obeaktade. Men då bör det ske genom stadgande i specialförfaltning, att
besvär får anföras utan tidsbegränsning. Där besvärstid anses erforderlig
och detta torde vara det normala bör den iakttagas utan undantag. Den rätt
till dispensering från stadgande om besvärstid, som kan erfordras, bör liksom
hittills enligt regeringsformen vara förbehållen de högsla döraande instanserna.
Kammarrätten
ullalar att den av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsen innebär en partiell
reglering av sådana fall sora nu får bedöraas inom ramen för institutet
återställande av försutten tid, i den mån framställning därom görs lill Kungl.
Maj:l. Kammarrätten, som finner bestämmelsen mindre välbetänkt också i flera
andra hänseenden, framhåller vidare bl. a.
412 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
Svagbeten
i förslaget framgår även av atl arbetsgruppen såsom förutsättning för
sakprövning av för sent anförda besvär nödgats uppställa något så svårgripbart
sora atl uppenbarligen ingens rätt äventyras. Gäller frågan ett den enskildes
ekonomiska anspråk gentemot det allmänna (stat, kommun), synes man över huvud
tagel inte kunna hävda alt det allraännas »rätt» i något fall äventyras. I det
motsatta fallet, då företrädare för det allmänna gör krav gällande, kan del
visserligen synas ganska orimligt att pröva för sent anförda besvär men därmed
är inte sagt att man uppenbarligen äventyrar någon enskilds rätl genom en
prövning som just åsyftar ett rättvist ocb riktigt bedömande. Än mer omöjligt
synes emellertid vara alt såsom arbetsgruppen synes mena den enskildes för
sent framställda men materiellt måhända välgrundade yrkande skall vägas mot
myndigheternas »arbetsorganisatoriska förhållanden» o, dyl. Här handlar ju om
uppenbart inkommensurabla ting: enskilds rätt görs beroende av hur besvärligt
eller olägligt del kan visa sig vara för myndigheten att lillgodose denna.
Möjligen anses också att sakprövning får ske om del handlar om enstaka mer
särpräglade fall, där risken för elt prejudikativt besluts belastande verkan
är mindre än då det handlar om materiellt likvärda fall, som är så många och
därigenom för myndigheterna belastande att man därför »äventyrar» del
allmännas »rätt».
Kammarrätten
framhåller även alt paragrafen inte bör lillämpas på taxeringsområdet, där det
redan finns elt utvecklat regelsystem för prövning i extraordinär ordning av
besvär, som komrait in för sent. Också riksskattenämnden anser att frågan för
skaltemålens del bör regleras i taxeringsförordningen.
Enligt
kammarkollegiets mening finns inte tUlräckliga skäl atl frångå den av
besvärssakkunniga förordade officialprövningen av alt besvär anförts i rätt
tid. Vid denna prövning bör besvärsmyndigheten äga beakia laga förfall.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att bestämmelser motsvarande dera
som är upptagna i 16 kap. 1 § i besvärssakkunnigas lagförslag bör tas in i
förvaltningslagen i stället för 25 §. För undvikande av sådana fall, då en
utebliven prövning av för sent inkomna besvär skulle kunna leda till materiellt
otillfredsställande resultat, bör man enligt länsstyrelsens mening tänka sig
en lagstiftning om särskilda rättsmedel för förvaltningen. Länsstyrelsen i
Jämtlands län, som menar att en bestämmelse om all besvärsliden ovillkorligen
skall iakttas torde vara för kategorisk, föreslår atl i förvaltningslagen tas
in en hänvisning till RB:s regler om laga förfall.
Tidigare
reformförslag. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i skrivelse den 18 november
1966 föreslagit en vidgad tillämpning av den i vissa författningar angivna
ordningen att besvärshandling skall ges in lill beslulsmyndigheten i SläUet
för till besvärsmyndighelen. Denna ordning har enligt länsstyrelsens mening
fördelar för såväl myndigheter sora allmänhet. Vid besvär över länsstyrelses
beslut kan tidsvinst och arbetsbesparing göras bl. a. när det gäller att
konstatera om länsstyrelsens beslut har vunnit
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 413
laga
kraft. Besvärsmyndighelen behöver inte heller remittera besvärsskrivelserna
till beslutsmyridighéten för förklaring. För allmänheten är tillvägagångssättet
till fördel bl. a. i fall av lidsnöd.
Departementschefen. I
förevarande paragraf har samlats vissa grundläggande bestäraraelser om
ordningen för anförande av besvär över rayndighets beslut. Paragrafen reglerar
dessutora frågan om avvisning av besvär, som inte har anförts i rätt tid. I
enlighel med arbetsgruppens förslag har föreskrifterna tagils in bland
förvaltningslagens allmänna bestämraelser. Liksora 11 och 13 §§ blir
föreskrifterna i 12 § inte lillärapliga vid kommunalbesvär.
Paragrafens
första stycke innehåller regler om sättet för anförande av besvär. Reglerna
avviker i flera hänseenden från motsvarande bestämmelser i arbetsgruppens
lagförslag. Detta gäller främst frågan ora besvärshandling skall tillställas
beslutsrayndigheten eller besvärsrayndigheten. Arbetsgruppen har härvidlag
föreslagit sora huvudregel att besvärshandlingen skall ges in till
beslutsrayndigheten raen förordat att raotsalt regel skall gälla, när besvär
över koraraunal rayndighets beslut anförs hos statlig myndighet. Till stöd för
sin ståndpunkt bar arbetsgruppen åberopat bl. a. atl den föreslagna ordningen
har vissa praktiska fördelar ocb att den redan har genomförts i vissa
specialförfattningar efler mönster av vad som gäller vid klagan hos allmän
domstol enligt RB. Vad arbetsgruppen föreslagit i denna del har kritiserats i
en del i remissyttranden. Sålunda har ifrågasatts om den föreslagna ordningen
är ägnad atl väcka förtroende hos allmänheten. Vidare har framhållits att den
av gruppen valda lösningen skapar merarbete och olägenheter för
besvärsmyndighelen. Från några håll har även nämnis att lösningen kan innebära
olämpligt dröjsraål i de fall då besvärsrayndigheten måsle förordna om uppskov
med verkställigheten av det överklagade beslutet.
För
egen del ser jag saken på följande sätt. Frågan om besvärshandling skall
tillställas beslutsmyndigheten eller besvärsmyndigheten är visserligen närmast
en angelägenhet av ordningsteknisk natur, vars lösning är av intresse främst
med tanke på de praktiska rutiner som skall tillämpas av myndigheterna. Detta
förhållande kan emellertid inte undanskymma atl det även från den enskildes
synpunkt är av viss betydelse vilken lösning som väljs. För den enskilde torde
det i de flesta fall framstå som naturligast att vända sig med sina klagomål
direkt till den instans sora är behörig alt pröva besvären. En föreskrift i
förvaltningslagen atl besvärsinlaga skall ges in lill beslutsrayndigheten
skulle dessutom harmoniera mindre väl raed att besläramelsema i elt stort antal
specialförfattningar närmast ger uttryck för alt besvärshandlingen skall
tUlställas besvärsmyndighelen (»lalan föres hos länsstyrelsen eller hos
kammarrätten genom besvär» eller liknande). Vidare måste det särskilt i sådana
fall, då klagande i besvärsinlaga framställt begäran om inhibition av del
överklagade beslutet, för denne
414 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
te
sig främmande att ge in inlagan till den myndighet, som har meddelat beslutet,
i stället för lill den instans, som har befogenhet att ta ställning till
inhibitionsyrkandel.
Jag
anser inte heller atl del finns tillräckliga skäl för att genomföra överensstämmelse
i förevarande hänseende med fullföljdsreglerna hos allmänna domstolar. Allmän
domstols och förvaltningsmyndighets behörighet i fråga om rätten atl pröva
huruvida lalan mot elt avgörande fullföljts i föreskriven ordning uppvisar en
viktig skillnad. Medan allmän domstol, vars avgörande överklagats, i RB ålagts
alt pröva huruvida lalan mot avgörandet fullföljts på föreskrivet sätt och i
rätt tid, tillkommer motsvarande befogenhet i förvaltningsförfarandet
regelmässigt besvärsinstansen. Även i de fall besvärshandling enligt föreskrift
i författning skall tillställas beslutsmyndigheten, ankommer det på den
överordnade myndigheten att pröva ora besvären anförts i föreskriven ordning.
Bl. a. av denna orsak är det enligt min mening knappast möjligt atl grunda etl
ställningslagande i den aktuella frågan på en önskan om parallellitet mellan
rättegången vid allmän domstol och förvaltningsförfarandet.
Oavsett
vUken lösning man stannar för bör uppenbarligen eftersträvas atl den sålunda
valda ordningen blir tillämplig i så stor utsträckning som möjligt. Inte minst
för aUmänheten är det av värde med få och enkla regler i förevarande hänseende.
Arbetsgruppen bar i sitt lagförslag gjort undantag för de fallen att besvär
över kommunal myndighets beslut anförs bos statlig myndighei. I sådana fall
skall besvärshandling liksora f. n. tillställas besvärsrayndigheten. Även
enligt rain raening bör denna ordning gälla vid klagan över kommunal myndighets
beslut. Väljer man den av arbetsgruppen föreslagna huvudregeln i fråga ora
besvärsinlagas ingivande, blir den emellertid avsevärt urholkad med ett sådant
undantag. Detta blir i än högre grad fallet, om nuvarande ordning vid klagan
hos Kungl. Maj:t behålls oförändrad. Arbetsgruppen har på sistnämnda punkt
uttryckligen förklarat, atl dess ställningstagande belräffande huvudregelns
uiformning ytterst är beroende av vilken lösning som väljs i fråga om besvär
som anförs hos Kungl. Maj:l. I anslutning härtUl vill jag anmärka alt
arbetsgruppens förslag visserhgen godtagits av flertalet remissinstanser även i
denna del men atl det å andra sidan inte har framförts uttryckliga önskemål om
alt nuvarande regel om besvärsinlagas ingivande lill Kungl. Maj;ts kansli skall
frångås.
Arbetsgruppen
har vid sin bedömning av frågan var besvärshandUng skall ges in lagt stor vikt
vid den omständigheten alt man med en regel om besvärsinlagas ingivande lill
beslutsrayndigheten kan vinna vissa praktiska fördelar bl. a. i form av
inbesparing av reraiss till denna myndighet. Arbetsgruppen har härvid utgått
från alt förvaltningslagen i första hand bör utformas med tanke på
enpartsärenden, vilka utgör den övervägande delen av förvaltningsärendena. I
enlighet med den praxis som har ut-
KungL
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 415
vecklat
sig i enpartsärenden har arbetsgmppen vidare föreslagit atl i lagen skall tas
in vissa regler om besvärsärendes beredning hos beslutsmyndigheten (24 §
arbetsgruppens lagförslag). Reglema innebär i korthet att beslutsmyndigheten,
när en besvärsinlaga kommil in lill denna, utan dröjsmål skall avge yttrande
däröver till besvärsmyndigheten och samtidigt sända in handlingarna i ärendet
till den överordnade instansen. Besluts-myndigheten skall dessulom kommunicera
yttrandet raed klaganden och därvid ange viss tid inom vilken han kan yttra sig
hos besvärsmyndigheten. De nu berörda reglema har vid remissbehandlingen
kritiserats av flera instanser. Man har sålunda framhållit att ansvaret för
utredningen i ell besvärsärende i princip bör åvila besvärsmyndigheten. Det bör
ankomma på denna att bestämma om och i vad mån remiss skall ske till
beslutsmyndigheten. I en del remissytiranden har i sammanhanget påpekats att
obligatoriskt yttrande av beslulsmyndigheten i flera faU kan vara onödigt, t.
ex. därför att besvären framstår som uppenbari ogrundade. Vidare har betonats
att den föreslagna ordningen i fråga om kommunikation av beslutsmyndighetens
yttrande ibland kan vara lill nackdel för klaganden, efiersom
besvärsmyndigheten inte sällan skaffar in ytterligare utredning och klaganden
helst bör lämnas tillfälle att yttra sig över alll utredningsmaterial i ett
sararaanhang.
När
det gäUer att lagfästa en allmän regel om huruvida besvärshandling skall
tillställas beslutsinstansen eller besvärsinslansen måsle självfallel tas
erforderlig hänsyn också lill de praktiska frågor som jag senasi har berört.
Spörsmålet om var besvärsinlaga skall ges in kan sålunda inte ses isolerat från
frågan vilka rutiner som normall bör gälla vid besvärsärendes beredning. Som
jag har framhållit i den allmänna motiveringen syftar emellertid den nu
föreslagna förvaltningslagen främst till att ge vissa grundläggande normer för
handläggningen av förvaltningsärenden i första instans. Enligt min mening kan
del redan på grund härav ifrågasättas ora i lagen bör meddelas särskilda regler
om besvärsärendes beredning. De av vissa remissinstanser framförda
betänkligheterna mot 24 § arbetsgruppens lagförslag visar vidare, att även
regler av denna förhållandevis begränsade orafattning kan vara förenade med
nackdelar av olika slag vid den praktiska tillämpningen. Jag har därför
korarait till slutsatsen alt någon motsvarighet till dessa regler inte bör tas
in i lagen. För besvärsärendes beredning koramer i enlighel härmed att gälla
samraa regler som för handläggningen i försia instans.
Med
det synsätt som jag nu har anlagt kommer det även i fortsättningen alt stå
myndigheterna fritt atl närraare utforma de praktiska rutinerna vid
besvärsärendes beredning, förutsatt atl inte ullryckliga föreskrifter i ämnet
raeddelats i särskild författning. För egen del kan jag inte se några påtagliga
nackdelar härav. Uppenbarligen kan det i åtskilliga fall fraraslå som onödigt
eller renlav olämpligt all upprätthålla elt obligatoriskt krav
416 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är
1971
på att beslutsrayndigheten skall yttra sig i ett
besvärsärende. Jag tänker här särskilt på de situationer då besvär av någon
anledning inte kan las upp tUl saklig prövning. Del bör enligt min mening
ankomma på besvärsmyndigheten alt bestämma ora och i vad mån remiss skall ske
lill beslutsmyndigheten. Det ligger vidare i sakens natur alt visst samråd
raellan de olika instanserna raåste äga rum när del gäller att införskaffa
handlingama i det av beslutsmyndigheten handlagda ärendet till
besvärsmyndighelen. Denna och liknande frågor av praktisk natur synes
emellertid liksom hittills med fördel kunna lösas utan förmedling av allmänna
regler i förvaltningslagen.
Mot bakgrund av vad nu anförts har jag funnit övervägande
skäl tala för att i förvaltningslagen behålla den ordning som f. n. anses gälla
som huvudregel i fråga ora besvärshandlings ingivande, nämligen att handlingen
skall tillställas besvärsmyndigheten. En regel med sådan innebörd har lagils
upp i 12 § försia stycket första punkten i det nu framlagda lagförslaget. Det
kan anmärkas att denna regel liksom de i andra siycket intagna föreskriftema om
besvärstid äger lillärapning inte bara vid klagan från en förvaltningsmyndighet
lill en annan ulan också när besvär över förvaltningsmyndighets beslul anförs
hos förvaltningsdomstol. I lagtexten har detta markerats genom formuleringen
att besvärshandUng tillställs »den förvaltningsmyndighet eller
förvaltningsdomstol som har att pröva besvären» (jfr 34 §
förvaltningsprocesslagen). Som jag har påpekat vid behandlingen av 2 § 1 kommer
reglerna i 12 § försia och andra styckena atl gälla också när besvär anförs hos
Kungl. Maj:t i statsrådet.
Som en andra punkt i 12 § första stycket har tagits in en
erinran om att besvärshandling skall innehålla uppgift om det beslul som överklagas.
Bestämmelsen har ansetts motiverad med tanke på besvärsmyndighetemas behov av
att lätt kunna identifiera det överklagade beslutet. Några ytterligare
formkrav beträffande besvärshandlings innehåll torde inte behöva uppställas i
förvaltningslagen (jfr 4 och 5 §§ förvaltningsprocesslagen). Del kan tilläggas
all uttrycket »besvärshandling» i 12 § används i samma bemärkelse som begreppei
»handling» i 7 §, dvs, såsom innefattande även telegram eller annat
fjärrskriftsmeddelande.
I paragrafens andra stycke ges regler om besvärstid.
Huvudregeln i första punklen har ulformals i huvudsaklig överensstämmelse med
motsvarande föreskrift i 22 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag,
Besvärsliden skall alltså liksom enligt besvärstidslagen vara tre veckor. Nuvarande
längre besvärslid för menighet (fem veckor) anser jag däremot kunna utgå. Ett
par remissinstanser har visserligen uttalat sig till förmån för ett bibehållande
av den utsträckta besvärsliden för menighet. De skäl som åberopats
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 417
härför
av dessa instanser synes mig emellertid inte innefatta någol avgörande hinder
för alt nu gå över till en enhetlig besvärstid. Jag vill erinra om alt
koramunstyrelse enligt 30 § andra slyckel koramunallagen har rätl att själv
eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden, där detta inte
på grund av lag eller kommunfullmäktiges beslut ankommer på annan. Det bör
också anmärkas att bl. a. kommunförbundet och landstingsförbundet biträtt
förslaget alt slopa feraveckorstiden beträffande menighet. Jag förordar därför
att besvärstiden i förvaltningsförfarandet i fortsättningen skall vara tre
veckor, om annat inte föreskrivits i särskild författning. Detta
slällningslagande bör enligt min raening också föranleda att den i
koraraunallagarna medgivna, längre besvärstiden för menighet slopas. Förslag
härora har tagits upp bland följdändringarna till förvaltningslagen.
I
fråga ora utgångspunkten för besvärstidens beräkning har i det nu framlagda
lagförslagel valts en lösning som något avviker från vad arbetsgruppen
föreslagit. Arbetsgruppen har i denna del intagit den ståndpunkten alt
besvärstiden i princip alltid bör räknas från den dag då klaganden formligen
delgavs beslutet genom en expedition med besvärshänvisning (jfr 17 §
arbetsgruppens lagförslag). Förslaget har inte vunnil odelat gillande vid remissbehandlingen.
Sålunda har bl. a. framhållits att den föreslagna regeln inte täcker det faU
atl klaganden har fått del av beslulel på annal sätt än genom expedition med
besvärshänvisning, såsom kan ske vid muntlig förhandling. Även för egen del
finner jag hänsyn lill rättssäkerheten inte oundgängligen kräva, att
besvärstiden alltid räknas från den dag då klaganden formligen delgavs
beslutet. Jag vill i sammanhanget erinra om all begreppet »delgivning» genom
delgivningslagens tillkomst är förbehållet sådana fall då delgivning äger rura
raed tillämpning av reglerna i den lagen (prop. 1970: 13 s. 94). När handling
på annat säll bringas lill någons kännedora, föreligger sålunda inte
»delgivning» i delgivningslagens mening. Med hänsyn till att denna lag i
princip gäller bara när delgivning skall ske i enlighel med föreskrift i lag
eller annan författning (jfr även första siycket andra punkten
övergångsbestämmelserna till lagen) och regler om delgivning av beslut inte
finns beträffande alla lyper av avgöranden, anser jag det även av nu berörda
skäl vara raindre lärapligt att i förvaltningslagen generellt välja
delgivningsdagen lUl utgångspunkt för beräkning av besvärstiden. Enligt rain
mening bör raan utan egentliga ölägenheter kunna behålla den regel om
besvärslidens beräkning som nu finns i besvärstidslagen, nämligen att liden
räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Bestämmelsen i 12 §
andra siycket försia punklen har utformats i enlighel härmed.
Beträffande
innebörden av den nu föreslagna huvudregeln om besvärstidens beräkning vill
jag ytterligare framhålla följande. Regeln utgår från alt ett beslul bringas
till klagandens kännedom antingen genom delgivning enligt delgivningslagen
eller också på annat sätl. I det förra fallet räknas
14 11664
418 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
klagotiden
givelvis från den dag då delgivningen skedde. Därvidlag kommer i betraktande
inte bara den dag då klaganden erhöll en utskrift eller kopia av
beslutshandlingen ulan också den dag då han 1. ex. fått del av beslutet vid
förhandling, förhör eller annal sammanträde inför myndigheten (20 §
delgivningslagen). När beslutet inte bringas lill klagandens kännedom genora delgivning,
bör besvärstiden i överensstämmelse med nuvarande praxis i allmänhet räknas
från den dag då klaganden skriftligen fick del av beslutet genom myndighetens
försorg (jfr 19 § delgivningslagen).
I 12 § andra siycket har
tagils in även vissa bestämmelser om hur klagotiden skall beräknas i fråga om
beslut, sora avser föreskrift till allraän efterrättelse (normbeslut) och som
ej delges enligt delgivningslagens bestämmelser. Före den 1 januari 1971
skulle delgivning med en obestämd krets personer inora förvaltningsförfarandet
vanligen ske genora kungörande i kyrka. Besvärstiden räknades enligt kungl.
brev den 5 januari 1808 i sådana fall från dagen för kungörandet. Eftersora
1808 års brev upphävts i saraband med delgivningslagens ikraftträdande den 1 januari
1971, synes del vara befogat atl i förvaltningslagen la in en bestäraraelse om
besvärstidens beräkning raed tanke på de fall då delgivningslagen och därmed
dess bestämmelser om kungörelsedelgivning inte äger tillämpning. I 12 § andra
stycket andra punkten föreskrivs därför, alt besvärstiden i nu åsyftade fall
skall räknas från den dag då beslutet tillkännagavs. Det bör anmärkas atl
bestämmelsen bara äger tillämpning, när rättsmedlet mot beslutet utgörs av
förvallningsbesvär, såsom enligt 86 § första stycket hälsovårdsstadgan (1958:
663) vid talan raot beslul av länsstyrelse. Norrabeslut tillkännages emellanåt
på mer än ett säll, se t. ex. 69 § hälsovårdsstadgan. Med hänsyn härtill har i
12 § andra stycket tredje punkten angells att om beslutet tillkännagetts vid
mer än ett tillfälle besvärstiden räknas från dagen för det sisla
tillkännagivandet.
Det
av en remissinstans framförda önskemålet om atl i lagen skall tas in särskilda
bestäraraelser om anslutningsbesvär (jfr 14 kap. 4 § besvärssakkunnigas
lagförslag) kan jag inte biträda.
I
16 kap. 1 och 2 §§ besvärssakkunnigas lagförslag upptogs bl. a. regler om att
för sent anförda besvär skall avvisas och att fråga härom skall las upp
självmant av besvärsmyndigheten. De föreslagna reglerna tillstyrktes vid
remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag av bl. a. regeringsrätten och
kamraarrätten. Någon direkt motsvarighet till de berörda reglema har emeUertid
inte influtit i arbetsgruppens lagförslag. I detla har i stället tagits in en
regel om prövning av besvär som anförts för sent (25 §). Bestämmelsen har vid
remissbehandlingen fåll ell blandal raottagande. En stor grupp
remissinstanser däribland regeringsrättens
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 419
majoritet, Svea hovrätt, kammarrätten, sex centrala
förvaltningsmyndigheter, fyra länsstyrelser och Sveriges advokatsamfund har
avstyrkt den föreslagna bestämmelsen. I remissyttrandena har bl. a. pekats på
att den är ägnad atl medföra en extra belastning av besvärsmyndighelen som inte
är motiverad från rättssäkerhetssynpunkt, att den skapar åtskilliga tolkningsproblem
och risk för oenhetlig praxis saml att den kan undergräva respekten för
besvärstidens iakttagande.
Jag kan i
alll väsentligt ansluta mig lill den kritik som på denna punkt riktats mot
arbetsgruppens lagförslag. Som föreslagils av besvärssakkunniga bör för
förvaltningsförfarandet slås fast som huvudregel alt besvär, som anförts för
sent, inte skall las upp till prövning. En bestämmelse med sådant innehåll har
därför tagils in i 12 § tredje stycket försia punkten i det nu föreliggande
lagförslaget. Bestäramelsen förutsätter att frågan huruvida besvär kommit in
för sent prövas ex officio av besvärsrayndigheten. Någon allmän befogenhet för
de besvärsprövande instansema att diskretionärt avgöra, ora för sent anförda
besvär skall tas upp till saklig prövning, bör sålunda enligt min mening inte
införas. Det torde liksom hittills få bedömas från område till område, om i
specialförfattningarna skall öppnas raöjlighet för besvärsinslans att pröva för
sent inkomna besvär. Som påpekats av en del remissinstanser har frågan nära
samband med spörsmålet ora tillgången lill extraordinära rätlsraedel inom
förvaltningsförfarandet. Det behov av särskild lagstiftning som kan finnas
härvidlag bör enUgt min mening inte tiUgodoses i förevarande sammanhang, I
enUghel härmed anser jag inte heller att i förvaltningslagen bör tas med någon
allmän regel om rätt för besvärsmyndighet alt vid prövningen av fråga om
besvär anförts i rätt tid beakta laga förfall.
Till den
nu föreslagna regeln om avvisning av för sent anförda besvär bör enligt min
mening fogas en beslämmelse motsvarande 23 § arbetsgruppens lagförslag. Har
besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till beslutsmyndigheten
i stället för till besvärsmyndigheten, bör besvären ändå las upp till
prövning. En regel med sådan innebörd har tagits in som en andra punkt i 12 §
tredje stycket. Jag vill understryka alt avsikten är att huvudregeln i 12 §
försia siycket om atl besvärshandling skall tillställas besvärsrayndigheten
skall få så vidsträckt tillämpning som möjligt. I enlighet härmed bör
besvärshänvisning inte innehålla någon erinran om Iredje stycket andra punkten.
13 §
Paragrafen reglerar besvärsmyndighets befogenhet att besluta
om inhibition i fråga om överklagat beslut. Den motsvarar 21 § arbetsgruppens
lagförslag.
Nuvarande ordning. Några allmänna författningsregler om
när förvaltningsmyndighets beslut träder i tillärapning finns f, n, inte. I
åtskUliga
420 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
specialförfattningar
har dock raeddelats bestäraraelser om att myndighets beslut skall lända till
omedelbar efterrättelse, se t. ex. 57 § första siycket utlänningslagen
(polisrayndighels beslut ora avvisning av utlänning) och 15 § Iredje stycket
lagen ora nyklerhelsvård (nykterheisnämnds beslul alt ställa någon under
övervakning), eller om att myndighet kan besluta om huruvida dess beslut skall
gå i omedelbar verkställighet, se t. ex. 86 § andra stycket hälsovårdsstadgan
(bemyndigande för myndighet all förordna att dess beslut skall lända lill
efterrättelse ulan hinder av förd klagan) och 22 § andra styckel
barnavårdslagen (rätt för barnavårdsnämnd all förordna att beslut om
omhändertagande för samhällsvård skall gå i verkställighet utan hinder av alt
det inte vunnit laga kraft). I en del författningar anges att
besvärsrayndighet i avvaktan på ärendes slutliga avgörande kan förordna om
uppskov med verkställighet av det överklagade beslutet, se t. ex. 27 § andra
styckel allmänna ordningssladgan och 80 § tredje stycket barnavårdslagen. Vad
sora anses gälla om besluts verkställbarhet i de fall då uttrycklig
författningsbestämmelse härom saknas är oklart. Har kan hänvisas till den
redogörelse i ämnet som lämnats i SOU 1964:27 s. 465. Del kan tilläggas att
regeringsrätten anses ha en allmän rätl att förordna om inhibition belräffande
överklagat beslut. Även besvärsmyndigheter i allraänhet brukar anlas ha en
molsvarande befogen-hel.
Arbetsgruppen.
Arbetsgruppen framhåller att det i remissyttranden över besvärssakkunnigas
förslag framförts tvivel belräffande möjligheterna att på elt ändamålsenligt
och från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätl i en allmän lag reglera
frågan om när etl förvallningsbeslut skall träda i tillämpning. Efiersom
avsaknaden av allraänna regler härom hittills inte vållat några större
olägenheter, bör frågan därför enligt gruppens mening inte regleras i
förvaltningslagen. Uppmärksamheten bör i stället riktas på den korrektiva sidan
av den rättsskyddsfråga det här gäller, nämligen på spörsmålet om besvär över
rayndighets beslut skall ha suspensiv verkan eller om särskilt beslut om
inhibition raåste raeddelas av besvärsmyndighet för att avbryta
verkställigheten av ett beslut av lägre instans.
Enligt
arbetsgruppens mening måste det godtas att förvallningsbeslut i stor omfattning
tillåts träda i tillämpning utan avbidan på att tiden för överklagande utgår.
Saknas fog för överklagande, är delta helt invändnings-fritt. I det motsatta
fallet finns emellertid risk för atl den mol vilken beslulel riktar sig gör en
rättsförlust genom de verkningar beslutet utövar innan det upphävs av
besvärsmyndigheten, i synnerhet om det som görs inte går all göra ogjort eller
eljest är irreparabelt. Sådana följder bör såvitt möjligt förebyggas. Det
radikalaste botemedlet vore att tillägga själva överklagandet suspensiv
verkan. Delta låter sig dock uppenbarligen inte göra generelll av hänsyn till
de intressen sora föranlett att besluten gjorts omedelbart verksamma. Någon
annan lösning står därför i praktiken inte till buds än
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 421
att
göra inhibilionen beroende av särskild prövning från fall till fall. Det kan,
fortsätter arbetsgmppen, någon gång vara naturligt atl anla, att ett
överklagande innefattar begäran ora inhibition, även ora det inte sägs
uttryckligen. Del bör därför i och för sig inte krävas särskilt yrkande för att
besvärsmyndigheten skall få förordna om inhibition. A andra sidan kan det inte
begäras av besvärsmyndighetema atl de ex officio överväger inhibitionsfrågan
särskill i varje ärende. Endast i fall, där det är fullständigt uppenbart atl
inhibition behövs för atl del skall vara någon mening med besvärsprövningen,
torde ex officio-ingripande kunna förväntas. Framställs särskill yrkande om
inhibition, bör besvärsmyndighelen givelvis vara skyldig all pröva detta
yrkande och göra del skyndsamt.
Arbetsgruppen
föreslår i enlighet med del nu anförda att i förvaltningslagen (21 §) skall las
in en föreskrift om att besvärsmyndighet kan förordna alt överklagat beslul
inte får lillämpas, innan besvären prövats. Arbetsgruppen föreslår vidare en
regel om att yrkande om sådant förordnande skall behandlas skyndsamt. Enligt
gruppens mening bör reglerna ingå bland lagens särskilda bestäraraelser, sora
skall tillämpas i ärenden sora innefattar rayndighetsutövning raot enskild.
Remissyttrandena.
De föreslagna reglema om inhibition komraenteras bara i etl mindre antal
remissyttranden. Kammarkollegiet uttalar tvekan beträffande inbibitionsregeln,
efiersom av denna e contrario skulle kunna dras slutsatsen, alt huvudregeln
vore alt ell förvallningsbeslut blir exigi-belt innan det har vunnit laga
kraft. Eftersora delta inte torde vara avsett förordar kollegiet atl frågan om
när elt förvaltningsbeslut skall träda i tillämpning ytterligare utreds och
närraare regleras i förvaltningslagen. Frågan kan enligt kollegiets raening
eventuellt lösas i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som angetts
av juridiska fakulteten vid universitetet i Lund i dess remissyttrande över
besvärssakkunnigas förslag (SOU 1968:27 s. 241). Om förslag i ämnet inte hinner
utarbetas tiU dess förslaget till förvaltningslag läggs fram för anlagande,
anser kollegiet atl också frågan om besvärsmyndighels rätt att meddela inhibition
tills vidare bör lämnas oreglerad. Även Svea hovrätt finner det angelägel atl
frågan om när ett beslut skall träda i tillämpning regleras i lagen. Sveriges
advokatsamfund anser atl de av besvärssakkunniga föreslagna bestäraraelserna i
ämnet bör tjäna till förebild vid utformningen av den slutliga lagtexten.
Särskilt den av de sakkunniga föreslagna regeln om atl slutligt beslut, som
innebär att någon skall göra eller tåla något eller som angår ansvar, skall bli
gällande först då laga kraft inträtt, anser samfundei väsentlig från
rättssäkerhetssynpunkt.
Stadsjuristen
i Stockholm frarahåller alt del skulle vara värdefullt raed en regel om att
beslul, varigenom part förpliktas lill något, efter särskilt förordnande av
besvärsmyndigheten skall kunna verkställas oberoende av laga kraft. En
sådan regel, vilken har viss motsvarighet i besvärssak-
422 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
kunnigas förslag, synes ägnad atl undanröja den tveksamhet
mot ingrepp i enskild rätt som ibland måste uppstå inom den reglerade komraunalförvaltningen.
Enligt TCO:s uppfattning bör inhibitionsfrågan övervägas
ex officio av besvärsmyndigheten, så att inte den som överklagar beslutet
behöver lida en oreparabel rättsförlust, därför att han inte själv förstått att
begära inhibition.
Departementschefen. Liksom arbetsgruppen anser jag att
allmänna regler om när en förvaltningsmyndighets beslut skall träda i
lillämpning utan större olägenhet kan undvaras i förvaltningslagen. Som
fraragår av den tidigare redogörelsen har i åtskilliga specialförfattningar
raeddelats uttryckliga bestämmelser om i vad mån ett beslut får verkställas
ulan hinder av alt det inte vunnit laga kraft. I övrigt torde det liksora
hillills få avgöras från område till område i vilken utsträckning myndighets
beslul kan verkställas utan alt besvärstidens utgång avvaktas.
Enligt min mening skulle del å andra sidan inte vara
tillfredsställande att lämna den berörda frågan helt oreglerad i
förvaltningslagen. För den som anför besvär över ett beslul kan del vara av
stor betydelse att delta inte länder till efterrättelse förrän saken
slutgiltigt prövats av besvärsrayndighet. Ett beslut kan ha sådana verkningar
för den enskilde att del är svårt eller t. o. m. omöjligt för honom att om
beslutet sedermera upphävs av högre instans vinna kompensation för den
förlust han åsamkats genom det ursprungliga beslutet. Att generellt låta besvär
få suspensiv verkan är emellertid som arbetsgmppen påpekat inte någon
framkomlig väg när det gäller att söka hindra att den enskilde lider en
oreparabel förlust genom elt beslut, som länder lill omedelbar efterrättelse.
Sådana situationer bör i stället förebyggas genom alt i förvaltningslagen las
in ett generellt bemyndigande för besvärsmyndigbel att i avvaktan på ärendes
avgörande förordna att överklagat beslul tills vidare inte skall gälla. Härigenom
vinns även ökad klarhet i rättsläget på denna punkt. Jag förordar därför att i
lagen tas in en bestämmelse med nyss angivna innehåll.
Har klagande hos besvärsmyndigheten framställt begäran om
inhibition, ligger det i sakens natur att myndigheten skyndsamt har atl ta
stäUning till frågan. Någon särskild bestäraraelse i lagen härora lorde dock
inte vara behövlig (jfr 21 § andra punkten arbetsgruppens lagförslag). Även om
en klagande inte uttryckligen begärt inhibition, kan det emellanåt tydligt
framgå av syftet med besvären eller av utredningen i ärendet atl det överklagade
beslutet tills vidare inte bör få verkställas. Det är i sådana fall naturligt
att besvärsmyndigheten ex officio förordnar om inhibition, så att onödig skada
inte åsamkas part. Någon särskild regel om att förpliktande beslut efter
särskilt förordnande av besvärsmyndigheten skall kunna verkställas oberoende
av laga kraft anser jag inte böra tas in i förvaltningslagen (jfr 27 §
förvaltningsprocesslagen).
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 423
Den av mig föreslagna inbibitionsregeln bör placeras bland
lagens allmänna bestämmelser. Som påpekats under 1 och 2 §§ äger den inte
tillämpning i de fall då komraunal rayndighets beslut överklagas genom
kommunalbesvär, se 77 § komraunallagen.
Särskilda bestämmelser
14 §
Paragrafen innehåller regler om parts rätt till insyn i
det material som har tillförts ärendet. Den motsvarar 6 § och 7 § försia
stycket arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. I fråga om rättegång vid allmän domstol
gäller som en grundläggande regel att avgörandet skall grundas på vad som
förekommit vid huvudförhandlingen i målet, se 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB.
Eftersora part alltid skall kallas till förbandlingen, är han sålunda
tillförsäkrad rätt lill fullständig insyn i det malerial som domstolen lägger
till grund för sitl avgörande. När mål avgörs utan huvudförhandling, skall
domen enligt nyssnämnda lagmm grundas på vad handlingama innehåller och eljesl
förekommit i målet. Detta innebär bl. a. alt dorastolen är förbjuden att vid
silt avgörande ta hänsyn till sakraalerial som den fått kännedom ora i annat
sammanhang än vid bandläggningen av målet. Någon uttrycklig regel som för nu
avsedda fall garanterar parts rätt till insyn i utredningsmaterialet i
skriftlig rättegång finns visserligen inte i RB. Part anses dock ha rätt att
även i sådana fall la del av det material på vilket domstolen grundar silt
avgörande.
För förvaltningsförfarandels del kan frågan ora vad som
skall anses gälla beträffande parts rätt alt ta del av utredningsmaterialet i
ett ärende inte besvaras lika entydigt som i fråga om rättegång vid allmän
domstol. Inom förvaltningen förekoraraer inte några samraanträden som direkt motsvarar
huvudförhandling i rättegång. Muntlig handläggning vid sammanträde inför
förvaltningsmyndighet syftar vanligen bara till att komplettera den skriftliga
utredningen i ärendet. Förvaltningsmyndighets avgörande är sålunda inte så
hårt knutet till vad som förekommit vid sådant sammanträde sora fallet är i
fråga om allmän domstol. Förvaltningsmyndighet torde vidare i motsats till
allmän domstol vara oförhindrad att när den
424 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
avgör
ett ärende ta hänsyn till uppgifter som den fått kännedom om i annat sammanhang
än i det aktuella ärendet. Även det som framkommit vid informella, muntliga
kontakter behandlas i regel som utredningsmaterial. Någon skyldighet all
anteckna sådana muntliga uppgifter finns endast undantagsvis föreskriven i
författning. Med hänsyn lill del nu anförda torde frågan om parts rätt att ta
del av utredningsmaterialet i ett förvaltningsärende för gällande rätts del få
besvaras olika beroende på vilket slag av material frågan gäller.
Den
i tryckfrihetsförordningen (TF) fastslagna rätten atl ta del av myndigheternas
allmänna handlingar kan utövas av envar. Härav följer att den som är part i elt
ärende hos myndighet kan bereda sig tillgång till alla allmänna handlingar i
ärendet. Vilka handlingar hos myndighet som är att räkna som allmänna
handlingar anges i 2 kap. 2 och 47 §§ TF.
Rätten
för envar all la del av myndighetemas allmänna handlingar kan enligt 2 kap. 1 §
TF inskränkas med hänsyn lill vissa särskill angivna intressen. De begränsningar
i offentlighetsgrundsatsen sora har företagits med stöd av denna beslämraelse
är upptagna i lagen (1937:249) om inskränkningar i rällen alt ulbekomraa
allmänna handlingar (sekretesslagen) och i vissa till denna anslutande
författningar. Enligt 39 § första styckel sekretesslagen skall föreskrifterna i
lagen inte lända till inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters
rätt alt i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utfå dom, beslut
och andra handlingar. I regeln förutsätts sålunda bl. a. att part i ell
förvallningsärende har rätt alt ta del av allmänna handlingar som skall hållas
hemliga. Om det med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen är av
synnerlig vikt att innehållet i annan handling än dom eller beslut inte
uppenbaras, kan myndigheten dock enligt 39 § andra stycket sekretesslagen raed
stöd av stadgande i lagen vägra atl lämna ul hemlig handling lill part. Lämnas
däremot sådan handling ul till parlen, skall myndigheten göra erforderliga
förbehåll. Bryter någon mot sådant förbehåll, kan han enligt 41 § dömas till
böter eller i vissa fall till fängelse.
Sekretesslagen
anger inte närmare vera som vid tillämpningen av 39 § skall räknas sora
»sökande, klagande eller annan part». I praxis har partsbegreppet getts en
någol snävare innebörd än den krets av intressenter i elt ärende som har
besvärsrätt, se RÄ 1960 ref. 45.
Varken
TF eller annan författning reglerar i vad mån part har rätt ta del av andra
handlingar i ett ärende än sådana som är all anse som allmänna handlingar, t.
ex. minnesanteckningar och arbetspromemorior. Några förfatlningsföreskrifier i
ämnet finns inte heller beträffande annat utredningsmaterial än handlingar, t.
ex. föremål, som är av betydelse från bevissynpunkt, och muntliga uppgifter,
sora läranas till myndighet vid sammanträde eller i annal sammanhang. I vilken
utsträckning part har rätt att ta del av material av nu nämnda slag får
betecknas sora oklart.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 425
Ur
förarbetena till sekretesslagen. I det belänkande raed förslag till ändrade
bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet som avgavs år 1935 av
särskilda sakkunniga berördes bl. a. frågan ora parts rätt tiu aklinsyn. Enligt
38 § i den av de sakkunniga föreslagna lagen ora förbud raot vissa allmänna
handlingars utlämnande från myndighet skulle föreskrifterna i lagen utom i
vissl undanlagsfall inte lända lill inskränkning i sökandes, klagandes och
andra parters rätt att i raål och ärenden hos domstol eller annan myndighet
utbekomma protokoll och andra handlingar. I motiven lill beslämraelsen framhöll
de sakkunniga all införandel av regeln i lagen föranletts av allmänna process-
och förvallningsrällsliga principer. De anmärkte vidare all undanlag från
regeln föreslagils bara beträffande ell särskilt ömtåligt specialfall (SOU
1935: 5 s. 41).
Den
av de sakkunniga föreslagna regeln togs i huvudsak oförändrad upp i 39 § i den
år 1937 antagna sekrelesslagen (prop. 1937: 107 s. 103).
Frågan
ora parts rätl lill aktinsyn aktualiserades på nyll i saraband med införandet
av RB. I sitt år 1944 avgivna betänkande raed förslag till lag ora införande av
nya RB ra. ra. föreslog processlagberedningen bl. a. viss ändring i 39 §
sekrelesslagen. Ändringen hängde saraman raed alt beredningen samtidigt
föreslog ett tillägg lill 38 § samraa lag, enligt vilket dorastol gavs
befogenhet atl förordna om hemlig handlings tillhandahållande åt domstol eller
förundersökningsledare för bevisändaraål. För att de iniressen sekretessen
avsåg alt skydda såvitt möjligt skulle kunna tas lill vara, även när domstolen
förordnal ora tillhandahållande av heralig handling, föreslog beredningen atl
vissa begränsningar skulle gälla i parts rätt att få ut handlingar. Bortsett
från protokoll, beslut och dora, lill vilka handlingar part skulle ha tillgång
utan begränsning, borde det enligt beredningens raening lillkorama domstolen
eller myndigheten atl pröva, om en hemlig handling skulle göras tillgänglig för
part. Tillslånd därtill borde lämnas bara om det kunde ske utan fara för
missbruk. Härvid borde göras erforderliga förbehåll (SOU 1944: 10 s. 167).
Den
av processlagberedningen föreslagna ändringen i 39 § sekrelesslagen togs
oförändrad upp i en den 15 mars 1947 inom justitiedepartementet upprättad
promemoria med förslag till ändring i sekretesslagstiftningen. I promemorian
framhölls bl. a. atl vissa betänkligheter kunde anföras mot den av beredningen
förordade begränsningen i parts rätt all få ul andra handlingar än protokoll,
dom eller beslut. Det kunde synas otillfredsställande atl part inte i full
utsträckning skulle få ul handlingar, på vilka avgörandet i mål eller ärende
grundats. Även om parten under förhandlingen fått del av vad sora åberopats
sora bevis i raålet, kunde för bedöraande av fråga om fullföljd och för
förberedande av lalan i högre rätl vara av vikt för parten att äga tillgång
till handlingama. A andra sidan skulle dock partens intresse alt få ut
handlingen i stor utsträckning kunna tillgodoses genom
14t11564
426 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
den
av beredningen föreslagna möjligheten till utlämnande med förbehåll. Ibland
kunde det vara möjligt att på sådant sätl bereda åtminstone advokai som
företrädde parlen tillgång till handlingen. Någon ändring i beredningens
förslag förordades därför inte (prop. 1947: 260 s. 24).
Vid remissbehandlingen av
departeraentspromemorian uttalade hovrätten över Skåne och Blekinge vissa
betänkligheter beträffande de föreslagna inskränkningarna i parts rätt atl få
ut hemliga handlingar. Hovrätten ansåg att förslaget innebar ett betydelsefullt
avsteg från den dittUls gällande vikliga principen att part skulle äga att i
full utsträckning få del av handlingar, på vilka avgörandet i mål eller ärende
grundades. Även om det var påkallat atl ge domstolen befogenhet atl göra en
avvägning mellan offentlighets- och sekrelessiniressel, syntes det hovrätten i
vart fall angeläget alt sladgandel gavs en sådan formulering all därav
framgick att beslut om handlings utlämnande skulle grundas inte bara på
prövning av faran för missbruk utan även på en avvägning av sekretessintresset
mot partens intresse att få ut bandlingen. Utlämnande borde enligt hovrättens
raening fraraslå sora det norraala (prop. 1947: 260 s. 26).
Chefen för
justitiedepartementet uttalade i prop. 1947:260 (s. 30) raed förslag till
ändring i sekrelesslagen m. ra. alt de av hovrätten över Skåne och Blekinge
gjorda påpekandena i viss mån var berättigade. Det kunde dock inte bortses från
alt möjligheten atl i viss utsträckning begränsa partens rätt all få ul
handlingar kunde uigöra en väsentlig förulsättning för atl heralig handling
skulle kunna tillhandahållas rättskipningen. Det borde därför ligga i domstols
eller annan myndighets hand atl göra en avvägning raellan parlens intresse atl
få la del av handlingen och sekretessintresset. Utlämnande till part borde
därvid framstå som det norraala. Dom eller beslut borde inte få undanhållas
parten på grund av dess hemliga natur. När det av hänsyn till allraänna eller
enskilda intressen var av synnerlig vikt att innehållet i annan handling inte
uppenbarades, borde däremot utlämnande till part få vägras med stöd av
sekretessbestämmelse. Skillnad borde härvid inte göras raellan protokoll och
andra handlingar. Departementschefen framhöll emellertid att en sådan
begränsning av parts rätt alt få ut handlingar inte innebar någon inskränkning
i domstolens eller rayndighetens skyldighel alt vid förhandling eller annan
handläggning låta parlen få kännedora om alla omständigheter sora åberopades
lill bevis. Del var tvärlora av vikl att denna princip noga iakttogs. Endast i
den mån så skedde kunde raan bortse från de betänkligheter som kunde anföras
mot all parlens rätt atl få ulhandlingar begränsades. Departementschefen föreslog
atl 39 § sekretesslagen skulle utformas i enlighet med vad han sålunda anfört.
Vid riksdagsbehandlingen
av prop. 1947: 260 förklarade sig sammansatta konstitutions- och första
lagutskottet (KILU 1 s. 10) dela departementschefens uppfattning alt ett
tillhandahållande av hemliga handlingar som
KungL
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 427
bevis
i rättegång gjorde det nödvändigl raed en beslämmelse av den föreslagna
innebörden. Utskottet ansåg det böra starkt understrykas all utlämnande lill
part skulle vara det norraala, liksom att parten vid förhandling eller annan
handläggning ulan inskränkning skidle få kännedora om alla omständigheter som
åberopades till bevis. Formuleringen av den föreslagna lagtexten borde enligt
utskottets raening vara en garanti för en från rättssäkerhetssynpunki
tillfredsslällande tillämpning. Ulskotlel erinrade vidare om att den föreslagna
39 § inte bara reglerade utlämnandet av handlingar hos domstol utan även den
mer omfattande frågan om parts rätt alt få ut handlingar hos
förvaltningsmyndigheter. Inora utskottet hade yppats betänkligheter raot atl på
föreslaget sätt generelll göra parts tillgång till heraliga handlingar beroende
av förvaltningsmyndigheters diskretio-nära prövning. Härvid hade särskilt
framhållits all det i mål och ärenden hos sådana myndigheter inte alltid var
möjligt atl sora departementschefen syntes förutsätta »vid förhandling
eller annan handläggning låta parten erhålla kännedora om alla de
omständigheter sora åberopats lill bevis» i stället för att lärana ut
handlingarna till honom. Den föreslagna regeln hade inte heller vid remissbehandlingen
blivit föremål för granskning från förvaltningens synpunkter. Med hänsyn till
önskvärdheten av enhetliga regler för såväl förvaltningsmyndigheter som
domstolar fann sig utskottet dock kunna tillstyrka förslaget, under
förutsättning att frågan om den riktiga avvägningen av parts rätt i
ifrågavarande hänseende blev tillbörligen beaktad vid den förestående allraänna
revisionen av reglerna ora allmänna handligars offenllighet.
Riksdagen
följde utskottets förslag (rskr 465), varigenom 39 § sekretesslagen fick sin
nuvarande lydelse.
Arbetsgruppen.
Arbetsgruppen frarahåller inledningsvis all 39 § sekrelesslagen inte ger part
någon rätt atl i mål och ärenden ta del av dom, beslut eller andra handlingar
ulan att denna rätt följer av bestämmelser eller allmänna principer om
myndighelemas förfarande. Vad som gäller i detta hänseende är på åtskilliga
områden oklart. Den osäkerhet som råder bör enligt arbetsgruppens mening
skingras genom alt i förvaltningslagen tas in den grundläggande regel om parts
rätt lill insyn i utredningsmaterialet, som förutskickas i 39 § första stycket
sekrelesslagen men som inte komrait till samlat uttryck för förvaltningens del.
En sådan grundläggande regel bör naturiigen göras så allmängiltig som
raöjligt. Helst bör den få så allmän lillärapning alt den supplerar 39 § första
styckel i aUa de typer av förvaltningsärenden, som detta gäller för. Den bör
därför ingå bland förvaltningslagens allmänna bestämmelser. Arbetsgruppen
betonar att syftet med föreskriften är att reglera i vilken utsträckning part
skall äga rätt att på eget initiativ ta del av utredningsmaterialet i ärendet.
Hans rätt atl få del av raaterialet genom myndighetens försorg regleras i
beslämmelserna om kommunikation (15 § arbetsgruppens lagförslag). Med hänsyn
428 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
till
det nu anförda föreslår arbetsgruppen alt i 6 § första styckel tas in en regel
om att part på begäran skall få del av det som tillförts ärendet.
Vad angår frågan om vera
som i ell ärende skall anses ha ställning som part hänvisar arbetsgruppen till
den i 4 § gruppens lagförslag intagna definitionen av partsbegreppel. Enligt
denna skall med part förstås envar, lill vilken det slutliga beslutet kan komma
alt ställas eller vilken detta eljest kan komma att angå nära, saml den som
enligt särskild bestämmelse får föra talan i ärendet. Definitionen behövs
enligt arbetsgruppens uppfattning inte bara med tanke på reglerna öm aktinsyn
utan också för att fastställa rayndighets komraunikalionsskyldighet, motiveringspliki
(16 §) och underrättelseplikt beträffande beslut (17 §). Beträffande de olika
leden i definitionen anför arbetsgruppen i huvudsak följande. För att förtjäna
att kallas part skall etl subjekt föra en lalan i ärendet, sora berättigar till
saklig prövning, och inta en sådan ställning sakligt sett att full
aktinsyn bör raedges honom, atl utredningsmaterialet bör tillställas honom med
rätt för honom att yttra sig över del samt att beslutet i ärendet bör delges
honom. I de allra flesta fall är den som visar upp dessa kännetecken identisk
med beslutets adressat eller raed andra ord den, till vilken det slutliga
beslutet kan komma atl ställas (första ledet). Även tredjeman bör i vissa fall
få ställning som part. Efter alt ha redogjort för olika situationer, där
parts-ställning för tredjeman kan uppkomma, och betonat att del skulle föra för
långt att medge sådan person partssiällning i sararaa utsträckning som
besvärsrätt framhåller arbetsgruppen, att det av praktiska skäl inte kan
fordras av en myndighet att den behandlar en Iredjeraan som part, om det inte
ligger i öppen dag atl denna person finns i ärendet och att saken angår honom
så nära att han är sakligt meriterad för partsbehandling. Förhållandet kan
uppenbaras för myndigheten antingen genom att tredjemannen i fråga ger sig till
känna hos myndigheten och klargör arten och styrkan av sina intressen eller
genom att hans existens och intressen framgår direkt av utredningsmaterialet i
ärendet. Några särskilda efterforskningar skall myndigheten inte behöva göra.
De personer sora enligt det nu anförda bör ges ställning som part kännetecknas
enligt arbetsgruppen av alt beslutet uppenbarligen kan komma atl angå dem nära
(andra ledet). Ulöver de berörda två kategorierna av parter har man enligt
arbetsgruppen att räkna med dem som i specialförfattningarna pekats ut sora
parter eller eljest som taleberättigade. Också på sådana specialparter bör
förvaltningslagens regler om parts rättigheter och skyldigheter under
förfarandet göras tilllämpliga (tredje ledet).
I
fråga om föremålet för parts aktinsyn erinrar arbetsgruppen bl. a. om att det
för förvaltningens del inte är möjligt att dra en Uka skarp gräns mellan
utredningen i ärendet och utanförliggande förhållanden som inom rättskipningen.
Framför allt kan man inte tänka sig alt tjänstemännen hos
förvaltningsmyndigheterna på samma sätt som domarna skall under-
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 429
låta
att la hänsyn till den kunskap ora faktiska förhållanden sora de tidigare har
skaffat sig i sitl arbete. Därför räcker del inte med en rätt till insyn i
akten, utan också annat som fakiiski ulgör utredningsmaterial bör vara
tillgängligt för parten. Inte bara sakuppgifter utan även rättslig ulredning
bör orafattas av bestämmelsen.
Regeln
ora parts insyn i utredningsmaterialet bör enligt arbetsgruppen gälla inte bara
för allmänna handlingar ulan även för annan ulredning, exempelvis föreraål som
är av inlresse för ärendets avgörande. Sådanl material som tillkomraer hos
rayndigheten faller också, även om del har skriftlig form, delvis utanför
begreppet allmänna handlingar. Promeraorior och andra uppteckningar, som
tillkommer för ärendes föredragning eller beredande till avgörande, blir enligt
2 kap. 4 § TF allmänna handlingar bara om de efter avgörandet tas om hand för
förvaring. Flertalet andra handlingar som tillkommer hos rayndigheten anses
enligt 5 § i samma kapitel upprättade först när de expedierats eller, om
expedition inte äger rura, när ärendet är slutbehandlat av myndigheten. I den
mån en sådan handling tillför ärendet sakligt material av betydelse för
avgörandet, bör den vara tillgänglig för parten enligt samma grunder som
gäller för allmänna handlingar. Arbetsgmppen finner det likväl uppenbart att
parten inte kan kräva att den tjänsteman som skall föredra ärendet låter honora
få tillgång lill sina konceplanteckningar allt eftersom hans utredningsarbete
fortskrider. Först när hans ulredning är avslutad och han lägger fram
sakuppgifterna för myndigheten, kan den anses färdigställd och tillförd ärendet.
Den bör då också införlivas med akten.
Arbetsgruppen
diskuterar i det följande frågan vilka begränsningar som bör gälla i parts
tillgång till allmänna handlingar som skall hållas hemliga. Gruppen påpekar all
det ofta görs gällande att del på åtskilliga förvaltningsområden är nödvändigt
all kunna fatta beslul på grundval av handlingar som hemlighålls för part. Man
menar att del är orimligt att en myndighet skall avstå från alt begagna
betydelsefullt material, därför all det är av den natur all part av sekretesskäl
inte kan tillåtas atl la del av det. En sådan ståndpunkt har under
reraissbehandlingen av besvärssakkunnigas förslag inlagils av bl. a. vissa
förelrädare för socialvårdsinlressen. De har fäst uppraärksaraheten på
läkarintyg samt lakar- och sjukhusjournaler. De sakkunniga nämnde för egen del
även sådana upplysningar, som enskilda under förutsättning av anonymitet lämnar
såsom underlag för beslut om omhändertagande av alkoholister, sinnessjuka ra.
fl. samt handlingar i ärenden om förfogande över enskild egendom i en krissituation.
Av
det anförda finner arbetsgruppen fraragå atl myndigheter på vilt skilda områden
och med olika bevekelsegrunder anser sig behöva en möjlighet att avgöra ärenden
på grundval av malerial som hålls hemligt för part. Det är ä andra sidan
tydligt atl en sådan möjlighel måste reserveras för undan-
430 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
lagssiluationer.
Inte bara hänsyn till parten utan även kravet på att utredningen blir allsidig
och korrekt talar för en så vidsträckt insyn som möjligt för parten.
Arbetsgruppen erinrar i samraanhanget bl. a. om alt det under förarbetena till
39 § andra stycket sekretesslagen betonades atl den där intagna begränsningen
av parts rätt att få ut handUngar inte innebar någon inskränkning i
rayndighetens skyldighet att vid förhandling eller annan handläggning låta
parten få kännedom om alla omständigheter sora åberopas till bevis ulan alt det
var av vikt att denna princip noga iakttogs. Arbetsgruppen påpekar vidare att
de bestäraraelser som f. n. finns ora koramunikation av utredningsmaterial
däribland allmänna handlingar skall tillämpas utan hinder av sekretesslagens
begränsningar av offentligheten. Sålunda skall bestämmelserna i 23 kap. 18 §
RB om delgivning av vad sora har koramil fram under förundersökning tillämpas
oberoende av atl förundersökningsprolokollet eller någol därav kan vara
hemligt. Likaså skall utredningen i elt brottmål eller elt tvistemål
förebringas i parternas närvaro vid huvudförhandlingen, även om den omfattar
hemliga handlingar. I barnavårdsärenden skall i regel den ärendet rör före
avgörandet underrättas om vad som har framkommit vid utredningen (19 § första
stycket barnavårdslagen). Delta är dock inte liktydigt med att parten får ta
del av alla handlingar in extenso.
Arbetsgruppen
anser det vara angeläget alt förvaltningslagen så klart som möjligt anger i vad
mån och på vad sätt partens insyn i utredningsmaterialet får begränsas. I viss
utsträckning är det raöjligt alt bygga på de tankegångar sora ligger bakora
föreskrifterna i 39 § sekrelesslagen. Det bör sålunda klargöras, atl den
omständigheten att en myndighet enligt andra siycket i paragrafen kan vägra alt
delvis (jfr 2 kap. 8 § andra stycket TF) eller eventuellt helt lämna ul en
handling till parten inte utan vidare innebär att myndigheten också får hålla
honom i ovelskap ora vad handlingen innehåller. Läget kan ofta vara det att den
sekretessgrun-dande faran ligger inte i att parten får kännedora om innehållet
i handlingen utan i alt han får möjlighet att exempelvis sprida avskrifter av
denna till obehöriga. Beslämmelsen bör med hänsyn härtill enligt arbetsgruppens
mening utformas så, att skillnaden mellan utlämnande av handling och
upplysning om dess innehåll framhävs. En första förutsättning för begränsning
av skyldigheten att låta part ta del av allmän handling måste vara, att 39 §
andra siycket sekretesslagen ger myndigheten rätl att vägra lämna ul handling
eller del därav. Det innebär att det för det försia skall vara fråga om annan
handling än dom eller beslut. För det andra måsle del av hänsyn lill allmänna
eller enskilda iniressen vara av synnerlig vikt att innehållet i handlingen
eller handlingsdelen inte uppenbaras. Men därutöver bör för vägran av varje
form av partsinsyn, dvs. också vägran att som ersättning för utlämnande ge
upplysning ora handlingens innehåll, krävas alt avgörande hinder mot sådan
information föreligger med hänsyn
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 431
till rikets säkerhel eller annal allraänt eller enskilt
intresse. Är så inte fallet, skall alltså myndigheten, om den finner sig böra
vägra atl lämna ut handingen till parten, på annal sätt upplysa honom om dess
innehåll. Som exempel härpå hänvisar arbetsgruppen lill vad parlamentariska
nämnden i Wennerströmaffären anfört om s. k. säkerhetssamlal i personalkontrollärenden
(SOU 1968: 4 s. 76). Som ytterligare exempel närans körkortsärenden där
läkarjournaler lånals in, vilka enligt 14 § andra stycket sekrelesslagen inte
kan lämnas ut till parten i körkortsärendet. Begär parten få del av
journalerna, bör han såvitt möjUgt få del genom en muntlig redogörelse för
innehållet i dessa. I överensstämmelse med det nu anförda föreslås i 6 § andra
siycket första punkten arbetsgruppens lagförslag en föreskrift alt, om myndighet
med stöd av 39 § andra stycket sekretesslagen finner att allmän handling inte
kan lämnas ut lill parten, myndigheien skall på annal sätt upplysa honom ora
dess innehåll, i den raån avgörande hinder inte möler med hänsyn till rikets
säkerhet eller annat allmänt eller enskilt intresse.
I fråga om innebörden av den nu berörda beslämmelsen anför
arbetsgruppen ytterligare följande. Avsikten med att framhäva skillnaden
mellan utlämnande av handling och upplysning om dess innehåll är atl klargöra
partsinsynens överordnade karaktär. Utlämnande av allraän handling skall
visserligen vägras, om det är av synnerUg vikt atl handlingens innehåll inte
uppenbaras nämligen på det sätt som ell utlämnande skulle kunna leda lill.
Men annan inforraation om innehållet än den utlämnande ger får vägras endast
om och i den mån avgörande binder föreligger också raot alt parten får just
den insyn sora sådan annan inforraation medför. När det i förslagel sägs att
en begränsning i partens rätt till varje form av insyn förutsätter att
»avgörande hinder» möter, är syftet att uppställa ett strängare villkor än det
som ligger i sekretesslagens uttryckssätt »av synnerlig vikt». Läget skall
vara sådanl alt upplysning om handlingens innehåll skulle innebära en klar, ej
godtagbar risk för rikets säkerhet eller eljest för något enskilt eller allmänt
intresse som sekretesslagen bereder skydd. Uppenbart är all utrymmet för
information det oaktat i fråga om viss typ av material kan bli obetydligt. Det
är naturligt alt ta viss hänsyn till handlingens art och betydelse för
utredningen. En ren anmälan i ett nykierhelsvårdsärende har exempelvis ingen
betydelse sora beslutsunderlag. Att anmälarens namn hemlighålls för parten
kränker därför inte partens utredningsintresse.
Enligt arbetsgruppens mening måste en särskild reservation
göras i lagen med tanke på kommersiella ärenden och övriga avtals- och förhandlingsärenden
för all undvika orimliga konsekvenser av regeln om myndighets upplysningsplikt.
Information skall sålunda inte behöva lämnas som ersättning för handlings
utlämnande, när ärendet angår avtalsbar sak (6 § andra stycket andra punkten
arbetsgruppens lagförslag).
432 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
Även
om samma regler lämpligen bör gälla om parts insyn i fråga om såväl allmänna
handlingar som annat utredningsmaterial, är det enligt arbetsgruppens mening
av laglekniska skäl ändamålsenligt att i försia hand anknyta till
sekretesslagens regel och alltså ange i vad mån myndigheten skall upplysa om
innehållet i handling som enligt denna regel inte lämnas ut till parten. I en
följande mening bör anges, all samma principer skall tillämpas på annat som har
tillförts ärendet och som inte kan tillhandahållas (6 § andra stycket tredje
punkten arbetsgruppens lagförslag). Om exempelvis utredningen i elt
byggnadsärende omfattar syn av elt område eller en anläggning och det därvid
framkommer omständigheter som måste hållas hemliga, eftersom avgörande binder
mot insyn möter med hänsyn till rikets säkerhel, måste regeln vara att parten
inte får förfoga över kartskisser eller ta fotografier av vad som iakttas.
Däremot kan det väl tänkas atl något avgörande hinder inte föreligger mot att
han vid synesammanträdet får kännedom även om vissa i och för sig hemliga
förhåUanden, i den raån det behövs för atl ban skall kunna bevaka sina
intressen. Att myndigbeten i etl sådant fall skall kunna föreskriva
tystnadsplikl följer av 7 § arbetsgruppens lagförslag. Arbetsgruppen framhåller
att en regel om parts insjTi i utredningsmaterialet måste, i förening med
förslagets regler ora kommunikation och motivering av beslut, få vissa
konsekvenser för det säll på vilket utredningsarbetet bedrivs. Material, som
måste hållas hemligt för part och som lill följd därav inte heller kan återges
i beslutsmotiveringen, kan tänkas vara otillförlitligl. Det är av vikt att
sådant material inte läggs till grund för avgörandet, om inte myndigheten bar
skaffat sig säkerhet för att det verkligen är riktigt. Det sker lämpligast
genom alt myndigheien kompletterar eller ersätter raaterialet med sådant som
parten kan få ta del av. Om del exempelvis i ett ärende om nykterhetsvård
skulle föreUgga etl sådanl avgörande hinder mot att röja en anmälares identitet
som åsyftas i föreskriften om parts insyn, bör myndigheten sträva efter atl inte
ta upp anmälarens berättelse på sådant sätt att den tillförs ärendet ulan i
stället begagna anmälan endast som utgångspunkt för vidare utredning, t. ex.
förhör med andra personer och undersökning av läkare eller psykolog. Med ett
sådant förfarande är del vanligen raöjligt att ulan någon begränsning av
partens insyn vinna klarhet i ora förutsättningar för ingripande föreligger.
Ett sådant förfarande främjas, om ärenden av detla och liknande slag prövas av
ett organ som står fritt i förhållande till elt annat som handhar utredningen.
Eftersom
part på grund av föreskriftema i 6 § kan få kännedom om innehållet i heraliga
handlingar och ora heraliga förhållanden i övrigt, måste det finnas en
möjlighet att ålägga parlen tystnadsplikt, framhåller arbetsgruppen vidare. Man
kan här anlägga det betraktelsesättet att möjligheten alt begagna hemligt
material såsom bevis ökar, om man kan skapa trygghet mol alt de hemliga
uppgiftema sprids bland allmänheten. Tyst-
KungL Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 433
nadsplikt bör dock kunna åläggas endast i fråga om
malerial sora är hemligt enligt sådana grunder som gäller i fråga om allmänna
handlingar. Bestämmelsen om möjUghel all föreskriva tystnadsplikl bör avfattas
så all den, i viss likhet med 39 § sekrelesslagen och offentlighetskommitténs
förslag till provisorisk lag om inskränkning av parts rätt att utbekomma allmänna
handlingar (SOU 1966:60 s. 45 och 234), innefallar behörighet att förordna att
det heraliga materialet inte får uppenbaras saml alt uppställa förbehåll
angående sättet all handha materialet (7 § första stycket arbetsgruppens
lagförslag). Någon särskild regel som ger myndigheien möjlighet alt låta
partens ombud eUer biträde men inte parten själv ta del av visst material
och ålägga ombudet eller biträdet en tystnadsplikt även gentemot huvudmannen
anser arbetsgruppen inte böra tas in i lagen. En sådan regel är bl. a. svår alt
förena med ombudets eller biträdets ställning och ägnad att rubba förtroendet
raellan parten och hans ombud eller biträde. Man torde här inte kunna koraraa
längre än atl myndigheten i den mån gällande författningar ger stöd härför, ser
till alt endasl oradöraesgilla personer uppträder sora ombud eller biträden.
Det sagda utesluter inte att myndigheien, när den lill orabudet eller biträdet
överläranar en heralig handling, förbjuder denne atl lärana den vidare till
parten personligen eller atl låta parten göra en avskrift av den.
Remissyttrandena. Flertalet reraissinstanser ställer sig
positiva till de föreslagna reglema ora parisinsyn. Enligt ÖB:s mening kan del
dock förtjäna övervägas om inte med hänsyn bl, a. till gällande regler om
allmänna handlingars offentiighel beslämmelserna i 6 och 7 §§ förvaltningslagen
kan utgå och från sekrelessynpunkl behövliga regler i stället meddelas inom
ramen för sekretesslagstiftningen. Postverket påpekar att verket bara åtnjuter
etl begränsat skydd enligt sekretesslagen för sin affärsverksamhet. Verkel
saknar bl. a. sekretesskydd för vissa av sina avgiftsberäkningar och
kostnadskalkyler på sådana områden där verket driver kommersiell verksamhet
under konkurrens. De föreslagna reglerna om partsinsyn innebär visserligen
ingen ändring från sekrelessynpunkl för verkets del i förhållande tiU vad som
gäller f. n. Enligt verkets mening kan det dock finnas viss risk för att
avsaknaden av sekretesskydd blir accentuerad på ett inte önskvärt sätt, när
förvaltningslagen träder i kraft. Ikraftträdandet bör därför inte ske förrän
statsmakterna har tagit ställning till vad offentlighetskommittén föreslagit om
vidgat sekretesskydd för den statliga affärsverksamheten. JK påpekar alt rätlen
till partsinsyn kan få vidkännas begränsningar av rent praktiska skäl. Enligt
JK:s mening kan parts rätt härvidlag inte få drivas så långt atl det fördröjer
ett ärendes avgörande till förfång för det aUmänna eller för medparter. Patent-
och registreringsverket frarahåller att reglema i 6 § inte torde behöva föranleda
ändring i de särskilda sekretessbestämmelserna som gäller beträffande
patenlhandlingar.
434 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Ordföranden
i kommunalrättskommittén förordar att bestämmelsema om partsinsyn prövas på
nyll. Enligt hans mening bör en klarare bestämning av de ärenden som skall
undantas från aklinsyn (»ärende om avtalsbar sak») eftersträvas. Han finner det
vidare angelägel med en preciserad förklaring ora vilken räckvidd elt stadgande
ora aktinsyn skall ha såvitt rör den kora-raunallagsreglerade förvaltningen.
Fem ledamöter av kommunalrättskommittén anser att aklinsyn inte bör vara
tillåten i ärenden, sora kan hänföras till den kommunallagsreglerade
förvaltningen. Även Svenska kommunförbundet avstyrker all frågan om parisinsyn
i ärenden inom kommunalförvaltningen regleras annat än för den verksarahet som
utövas enligt specialförfattningar. En rätt för part att på begäran ta del av
utredningsraaterialet kan inora den oreglerade koraraunalförvaltningen vara
direkt stridande mot kommunens intressen och även eljest vara klart olämplig,
frarahåller förbundet. Göteborgs stad betonar att 6 § kan raedföra stora
tolkningssvårigheter i synnerhet för den oreglerade komraunalförvaltningen.
Staden förordar atl paragrafen las upp i avsnittet »Särskilda bestämmelser för
vissa partsärenden».
I en del remissyttranden
görs vissa påpekanden beträffande utformningen av 6 § första stycket
arbetsgruppens lagförslag. Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister
anraärker att den i betänkandet gjorda skillnaden mellan parts rätl all på egen
begäran ta del av utredningsmaterialet och hans rätl att få del av detta genom
myndighetens försorg (15 § arbetsgruppens lagförslag) har suddats ut genom att
raan i 6 § använt uttrycket få del. Även Svenska landstingsförbundet anser att
försia siycket bör forrauleras så, atl därav klart framgår all del reglerar
parts rätt att på eget initiativ ta del av ulredningsraalerialet. TCO anser atl
regeln i första styckel ställer för stora krav på parten, eftersora denne t.
ex. kan bo långt från myndighetens förvaltningsort. Enligt TCO:s mening bör
koramunika-lionen på parts begäran ske genora myndighetens försorg. Sveriges
lantbruksförbund framhåller att part har egentligt inlresse av att få del av
utredningsmaterialet försl sedan utredningen avslutats. För bestämraelsens
praktiska funktion bör den enligt förbundets mening kompletteras med föreskrift
att part skall underrättas om att myndigheten avser alt fatta beslut.
Lånsstyrelsen i Östergötlands län anser att föreskriften i första stycket är
onödig.
Den
av arbetsgruppen föreslagna definitionen av partsbegreppet (4 § gruppens
lagförslag) behandlas i ell slorl antal remissyttranden.
Regeringsrättens
ledamöter, försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket förordar att
parisdefinitionen utgår. Som skäl åberopas främst att definitionen är oklar och
alt den lämnar ringa vägledning. Regeringsrättens ledamöler erinrar ora alt
raan i förslaget till fastighelsbildningslag avstått från att reglera
sakägarbegreppet under hänvisning lill svårigheterna att
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 435
finna
en användbar och vägledande definition. Försäkringsdomstolen anser att någon
tillfredsställande, för hela förvaltningen gällande beslämning av
partsbegreppel knappasl kan åstadkommas. Enligt domstolens mening får
partsbegreppel bestämmas med hänsyn lill den lagstiftning som är tillämplig i
det aktuella fallet! Riksförsäkringsverkel anser alt en parts-definition i vart
fall bör förbindas med den av besvärssakkunniga föreslagna regeln all raan
inte kan erhålla partssiällning annat än ora man själv anmäler sig lill delta.
Även försäkringsrådet intar en kritisk hållning till den föreslagna
partsdefinilionen. Rådet anser att den är oklar och del är ovisst om den
utvidgar partsbegreppel ulöver vad som gäller enligt rådets praxis.
Flertalet
av dera sora uttalar sig i frågan ställer sig emellertid positiva till tanken
på atl partsbegreppet definieras i lagen. Hit hör bl. a. Svea hovrätt,
kriminalvårdsstyrelsen, ÖB, försvarets civilförvaltning, värnpliktsverket,
vårnpliktsnämnden, socialstyrelsen, kammarkollegiet, kammarrätten, generaltullstyrelsen,
universitetskanslersämbetet, patent- och registreringsverket, länsstyrelserna i
Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Jämtlands län, JO,
Sveriges advokatsamfund, LO, TCO, SACO, SR, Svenska kommunförbundet. Svenska
landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund och SAF. De flesta av dessa
instanser riktar dock kritik mot utformningen av partsdefinilionen. Man menar
allmänt alt bestämmelsen är för vag och inte läranar tillräcklig vägledning ål
den som skall tillämpa den.
Mot
det första ledet i den föreslagna definitionen (»envar, till vilken det
slutliga beslutet kan komma att ställas») invänds i remissyttrandena frärast
att det är olillfredsslällande att anknyta partsbegreppet till elt led i handläggningen
(expedieringen av det slutliga beslutet) och alt regeln kan komma atl uppfattas
som en cirkeldefinilion. Uttalanden av sådan innebörd görs av
kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning ocb Sveriges
advokatsamfund. JO framhåller atl det första ledet i definitionen i åtskilliga
fall efter ordalydelsen kommer att avse någon, åt vilken det inte finns
anledning all ge de befogenheter parlsställningen innefattar, exempelvis en
anmälare i ett ärende om disciplinär åtgärd. Har myndighet efter utredning
funnit sådan anmälan obefogad och avskrivit ärendet, anses anmälaren enligt
gällande rätl inte äga fullfölja talan mot beslutet. Åtskilliga myndigheter
raed tillsynsbefogenheter torde i likhet med riksdagens ombudsmän betrakta
anmälaren sora beslutets adressat i sådana faU, men någon anledning alt
tillerkänna honom ställning såsom part finns knappast.
Universitetskanslersämbetet påpekar atl ämbetet i allmänhet brukar ställa sina
beslut i ansöknings- och besvärsärenden till vederbörande lokala
universiletsmyndighet och sålunda inte till sökanden och klaganden, vilka
erhåller avskrifter av beslutet. Ämbetet anser inte definitionen vara
användbar för sådana fall och förordar atl den omredigeras
436 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
med
hänsyn härtill. Domkapitlet i Uppsala stift anser att det ligger närmast till
hands atl som part i försia hand beteckna »envar som genom ansökan eller
anmälan till myndighet eller av annan anledning föranleder ett slutligt beslut
av myndigheten».
Även mol utformningen av
det andra ledet i partsdefinilionen (»envar, vilken det slutliga beslutet
eljest uppenbarligen kan komma att angå nära») riktas åtskilliga anmärkningar.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser alt intresset av en strikt och lättfattlig
definition sora så nära som möjligt bör ansluta sig till partsbegreppel
sådant det f. n. uppfattas väger över intresset av en utsträckning av
partsbegreppel som med all sannolikhet kommer att raedföra inte bara
svårbedömlighet ulan också felbedömningar. Enligt länsslyrelsens mening bör
man inte avstå från alt begagna de gängse och entydiga begreppen sökande och
klagande som återfinns i bl. a. 39 § sekrelesslagen. Anses det erforderligt att
i viss utsträckning införa tredjeman i partsbegreppel kan detla förslagsvis
begränsas lill att gälla annan som del slulliga beslutet omedelbart kan komma
alt angå. Även kriminalvårdsstyrelsen förordar en snävare bestämning av partsbegreppel.
VärnpUktsverket diskuterar partsdefinitionens tillämpning i ärenden om anstånd
raed värnpliktstjänstgöring. Verket påpekar att den värnpliktige är part i
sådana ärenden men att även anhörig och arbetsgivare kan vara nära berörda.
Enligt verkels mening är den enskildes rätt alt ensam bedöma fördelar och
olägenheter med avbrott i sysselsättning, studier o. d. vid en inkallelse av
grundläggande betydelse. Annan som detta »uppenbarligen kan koraraa att angå
nära» kan därför inte få träda i den värnpliktiges ställe. Definitionen av
part i 4 § får enligt verkels mening inte medföra en partssituation som
begränsar den enskildes rätt i nämnda avseende. Liknande synpunkter framförs av
värnpliktsnämnden. Generaltullstyrelsen ställer sig kritisk till en utvidgning
av partsbegreppet i ärenden som rör tullklarering av gods. Styrelsen erinrar om
att i sådana ärenden endast den sora är varubavare enligt tillämplig
tuUförfattning f. n. betraktas som part i förhållande till tullverket.
Det
Iredje ledet i partsdefinitionen (»den som enligt särskild bestämmelse får
föra talan i ärendet») godtas i allmänhet ulan närmare kommentarer i
remissyttrandena.
Vad
som anförs i betänkandet om föremålet för partsinsynen diskuteras i flera
remissyttranden. Regeringsrättens ledamöter anser atl uttalandena i betänkandet
beträffande parts rätt atl få del av myndighets rättsutredning, föredragningsproraeraorior
och konceplanteckningar i ett ärende före dess avgörande i vissa avseenden är
alltför viltgående och att påpekandena kan medföra praktiska olägenheter.
Enligt deras mening har arbetsgruppen här skjutit över målel. Den i betänkandet
föreslagna ordningen skulle innebära en principiell nyhet och onödigt tynga
förfarandet. De anför vidare all part självfallet bör beredas tillfälle alt
ytlra sig över sakupp-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 437
gifter,
som myndigheten fordrat in i ärendet eller som eljest tillförts det genom annan
än parten, men det får ske på det sätt som kan anses praktiskt och lämpligt i
det enskilda fallet och inte lösas efler så teoretiskl-principiella linjer sora
arbetsgruppen synes ha avsett. I övrigt får man enligt deras mening liksom
hittills nöja sig med den ordning som följer av 2 kap. 4 § TF. Liknande
synpunkler anförs av länsstyrelsen i Stockholms län. Svea hovrätt uttalar att
utredningen i ett ärende inte lorde kunna anses avslutad förrän ärendet slutligen
avgjorts. En föredragningspromeraoria bör enligt hov-rätlens mening i vart fall
inte bli tillgänghg för partsinsyn före denna tidpunkt. Samma åsikt har
Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister. Föreningen anser
uttalandena i betänkandet på denna punkt strida raot den praxis sora finns och
som har gott fog för sig. Föreningen tilllägger, alt en knappast avsedd
konsekvens blir alt part i fall sora anges i 15 § arbetsgruppens lagförslag
ofta raåste ges lillfälle alt yttra sig över föredragningspromeraoria. CFU
påpekar all avsikten med förslaget inte synes vara all interna meningsyttringar
under beredningen av ett ärende till beslut skall yppas för parten. Näranden
ifrågasätter därför ora inte i lagen bör i likhet med vad som föreslogs av
besvärssakkunniga i 2 kap. 13 § las med en föreskrift av innehåll alt vad
någon yttrat vid ärendes avgörande hos myndighei inte utan vederbörligt
medgivande får uppenbaras för part eller annan.
Även
mot reglerna i 6 § andra stycket ora rauntlig informationsskyldighet
beträffande innehållet i handling eller annal sora tillförts ärende riktas
vissa invändningar. Regeringsrättens ledamöter konstaterar all raan i förslaget
sökt uttrycka ulryraraet för muntlig information om handlings innehåll genom
att tala om »avgörande hinder» mot information. Den föreslagna avfattningen
ger enligt deras mening inte klarhet i fråga ora till-lämpningsområdel i
förhållande till 39 § andra stycket sekretesslagen. De anser det vara klarare
och mer följdriktigt all uttrycka vad förslaget eftersträvar genom att skriva
alt, även om handling på grund av 39 § andra siycket sekretesslagen inte får
utlämnas lill part, myndigheten skall på annal sätl upplysa parten om
bandlingens innehåll, i den mån det är av betydelse för saken och kan ske utan
alt det inlresse skadas, som föranlett vägran att utlärana handlingen.
Försvarets civilförvaltning framhåller alt frågan om när »avgörande» hinder med
hänsyn till rikets säkerhet skall anses föreligga för att upplysa part om
innehållet i allmän handling eller om annal som tillförts ärendet uppenbarligen
måste medföra avsevärda svårigheter för de många myndigheter statliga såväl
som kommunala som har att tillämpa de föreslagna bestäraraelserna i
förvaltningslagen. Enligt civilförvaltningens mening måsle del från
sekrelessynpunkl krävas, att i tilläggsbestämraelser eller anvisningar till
lagen klarläggs i vilka fall avlgörande hinder raed hänsyn till rikets säkerhel
skall anses möta för att
438 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
upplysa
part om det som tillförts ärendet. Socialstyrelsen anför alt reglema i andra
stycket kommer atl ställa raånga myndigheter inför svåra avvägningsfrågor och
att detla är en av de punkter där information ora lagens syfte och innehåll är
särskilt nödvändig. Uttalandet i betänkandet att möjligheten till
hemlighållande av handlingar skall reserveras för undantagssitualioner måste
enligt styrelsens mening klart framhävas i en kommande informationsverksamhet.
Länsstyrelsen i Blekinge län säger sig vara tveksam beträffande den nya
distinktionen mellan utlämnande av allmän handling och upplysning om handlings
innehåll. Länsslyrelsen anser att några egentliga skäl för ökad parisinsyn i
förhållande till nu gällande bestämmelser i 39 § sekrelesslagen inte har
redovisats i belänkandet och ifrågasätter om det inte räcker raed alt i
förvaltningslagen ta in en föreskrift om atl part, om annat ej fraragår av
bestäraraelserna i 39 § sekretesslagen eller eljesl med hänsyn lill aUmänna
eller enskilda iniressen föreligger skäl av synnerlig vikt raot utlämnande, på
begäran äger la del av vad som har tillförts ärendet. Arbetsmarknadsstyrelsen
ifrågasätter om del är lämpligt all den svårlillämpade regeln om ökad
partsinsyn i 6 § andra stycket genomförs för förvaltningen i dess helhel.
Styrelsen erinrar om alt partsinsynen ökar radikalt i betydelse genom den
koramunika-tionsskyldighet sora åläggs myndighei i 15 § arbetsgruppens
lagförslag.
Riksförsäkringsverket
diskuterar med hänsyftning på socialförsäkringsärenden om inte frågan om partsinsyn
bör lösas på annal sätt än arbetsgruppen föreslagit. Verket frarahåller att
det i socialförsäkringsärenden ofta är nödvändigt för en allsidig och ingående
bedömning av sakfrågan att införskaffa läkarintyg, journaler och
läkarutlåtanden om den for-säkrade. Ibland innehåller sådant material uppgifter
och omdömen om denne sora om han erhöll upplysning därom skulle kunna
menligt inverka på hans hälsa. I regel är det uppgifter om vederbörandes
mentala tillslånd som är känsliga i förevarande hänseende. Men även i fall, där
blandat somatiska och psykiska besvär föreligger, kan uppgifter om det
kroppsliga tillståndet länkas försämra den sjukes mentala lillslånd. I 14 §
andra stycket sekrelesslagen har lagstiftaren skapat möjligheter för samhället
atl skydda den enskilde raot allvarliga skador, som skulle kunna uppkomraa ora
han fick ta del av handlingar av visst slag. Del vill synas som om den sjuke
när han koraraer i partsställning skulle undandras detta skydd. Så torde vara
avsikten redan med bestämmelserna i 39 § andra stycket sekretesslagen, som dock
är så utformad alt det är svårt atl bedöma var gränsen skall gå handling får
hemlighållas även för parten om det är »av synnerlig vikt» för enskilda
intressen (varmed såvitt riksförsäkringsverket kan se måsle avses bl.a. hans
eget intresse). Upplysningar om innehållet i handlingarna skall enligt
arbetsgruppens lagförslag få vägras endast om »avgörande hinder» möter med
hänsyn till bl. a. enskilt intresse. Enligt betänkandet skall kravet på
hemlighållande i delta
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 439
avseende
gå än längre än det som avsetts i sekrelesslagen. Likafullt är både
sekretesslagen och förslagets distinktioner (»synnerlig vikl» »avgörande
hinder») ytterst diffusa. Riksförsäkringsverkel hävdar mot denna bakgrund alt
14 § andra stycket sekretesslagen bör gäUa även när den sjuke befinner sig i
partsställning. Den i betänkandet föreslagna utvägen atl i andra former än
genora handlingens ulläranande lämna part inforraation ora dess innehåll anser
verkel visserligen ibland vara praklikabel utan att den sjukes hälsa råkar i
fara. Om så är fallet i det enskilda ärendet är enligt verkels mening dock
främst beroende av uppgifternas arl och vad som kan antas vara nödvändigt för
den enskilde att få veta för att ban skall kunna driva sitt ärende. Liknande
synpunkter anförs av värnpliktsverket, som erinrar om atl utredningsmaterialet
i ell ärende i en del fall kan vara av utpräglat personlig art. Verket anser
det vara oförenligt med kravet på enskilds integritet, ora annan under
åberopande av parlssitualion skulle kunna få del av sådanl raalerial.
I
flera yttranden betonas viklen av atl upplysningar sora lämnas part ur elt
sekretesskyddat material ges honom på elt sådant säll att del inte skadar
eventuella uppgiftslämnare. Enligt JO:s mening kan förslagel inte anses
tillräckligt beakta uppgiftslämnarnas intresse i fråga om nykierheisvårdsärenden.
Han anser därför att myndighets skyldighet att lämna upplysning ora innehållet
i hemlig handling i sådana ärenden bör begränsas till fall där så kan antas ske
utan men för annan. En särbestämmelse härom bör tas in i lagen om
nyklerhelsvård. Liknande undanlag från den föreslagna skyldigheten att lämna
part upplysning om innehållet i heralig handling är enligt hans raening
påkallade även i vissa barnavårdsärenden och i ärenden rörande intagning i och
utskrivning från mentalsjukbus. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det vara
av vikl att det klarläggs i vad raån en framställning om anonymitet från t. ex.
en uppgiftslämnare i elt nykierhelsvårdsärende i och för sig skall inverka på
bedömningen av upplysningsplikten.
Kammarkollegiet
påpekar atl formuleringen »men icke kan tillhandahållas» i 6 § andra styckel
tredje punkten felaktigt kan läsas som om därmed avses även fysiska hinder för
tillhandahållandet. För undanröjande av sådanl missförstånd anser kollegiet att
paragrafen i denna del bör erhålla förslagsvis lydelsen »raen av skäl som nyss
sagts icke kan tillhandahållas».
Göteborgs
stad framhåller att de i 7 § arbetsgruppens lagförslag upptagna
bestäraraelserna om lystnadsplikl och förbehåll saknar betydelse för den
oreglerade kommunalförvaltningen och förordar atl de tas upp i avsnittet
»Särskilda bestämmelser för vissa parisärenden».
Rikspolisstyrelsen
föreslår atl 7 § första stycket kompletteras med en föreskrift som gör det
möjligt för myndighet alt ålägga ombud eller biträde
440 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
tystnadsplikt
gentemot annan än huvudman. Med den formulering paragrafen fått kan man enligt
kammarrättens mening fråga sig om parts befogenhet att få del av hemligt
material även innefattar rätt för honom all visa delta material för silt
orabud. Kararaarrätlen anser att första styckel till sin innebörd möjligen blir
klarare vid en språklig omredigering enligt följande: »Får part med stöd av
bestämmelse i denna lag del av material, som skall hållas hemligt, skall
myndigheten om det behövs såväl förordna alt parten icke får uppenbara
materialet som uppställa förbehåll angående materialets handhavande.»
JK
menar atl del från systeraatisk synpunkt hade varit önskvärt, om slraffbudel i
7 § andra stycket kunnat få sin plats annorstädes än i förvaltningslagen.
Departementschefen.
Myndighels handlingar är på gnmd av TF:s föreskrifter om allmänna handlingars
offenllighet i regel tillgängliga för envar. Härav följer att den som är part
i elt ärende hos förvaltningsmyndighet har rätt alt ta del av alla allmänna
handlingar i ärendet vilka inte är undandragna offentlighelen. För all part på
etl tillfredsställande sätt skall kunna bevaka sina intressen är det emellertid
inte tillräckligt att han får tillgång till det material som är offentligt för
envar. Utredningsmaterialet i ärendet kan delvis bestå av sådana allmänna
handlingar som enligt sekretesslagen skall hållas hemliga. Vid ärendets
utredning kan vidare ha tillkoramil handlingar som innehåller upplysningar av
värde för ärendets avgörande raen som enligt TF inte är att räkna som aUmänna
handlingar. I underlaget för myndighetens bedömning av saken kan också ingå
föremål, iakttagelser vid syn samt muntliga upplysningar.
Del
finns f. n. inte några allmänna lagregler som klargör i vilken utsträckning
part i ett förvaltningsärende bar rätt att ta del av utredningsmaterial som
inte är offentligt för envar. Endast i ett avseende, nämligen i fråga ora parts
tillgång till allraänna handlingar som skall hållas hemliga, har i lag
raeddelats en uttrycklig anvisning om hur långt hans rätt sträcker sig (39 §
andra styckel sekrelesslagen). I övrigt får rättsläget på området betecknas som
oklart. Del bör eraellertid anmärkas atl frånvaron av uttryckliga regler om
parts rätt att ta del av utredningsmaterialet i viss mån kompenseras genora
förekomsten av författningsbeslämraelser, som ålägger myndighet alt före
ärendes avgörande underrätta honom om vad som framkommit vid utredningen.
Arbetsgruppen
har under hänvisning till rådande osäkerhet på området föreslagit att i
förvaltningslagen skall tas in en grundläggande regel om parts rätt lill insyn
i utredningsmaterialet i ett ärende. Förslagel har mottagits positivt vid
remissbehandlingen. En remissinstans anser dock bestämmelsen vara onödig och
en annan atl frågan bör regleras i sekretesslagen. Från kommunalt håll betonas
att reglerna om parts rätt till akt-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 441
insyn
inte bör göras tillämpliga inora den oreglerade komraunalförvaltningen.
I likhet med arbetsgruppen
anser jag att förvaltningslagen bör innehålla en allmän regel om parts rätt i
förevarande hänseende. Utöver det av arbetsgruppen anförda motivet för regeln
vill jag peka på den roll som rätlen till insyn i myndighets akimaierial kan
spela för parts möjligheter alt kontrollera hur myndigheten handlägger hans
ärende. Genom att utnyttja insynsrätten kan han sålunda förvissa sig om atl
rayndigheten verkligen bereder honora liUfälle alt yttra sig över allt som är
av betydelse för ärendets avgörande och all myndighetens handläggning sker med
tillbörlig snabbhet och effektivitet. Dessutom kan insjTisrätten ha betydelse
som komplement lill besläramelsema om koramunikation av utredningsmaterialet
(15 §). De senare reglema raåste av olika skäl förses med förbehåll, sora gör
det raöjligt för myndighet att i en del situationer avgöra ärende ulan atl
parten underrättats om det sora tillförts ärendet. För denne kan det i sådana
fall vara av värde att i lagen vara tillförsäkrad rätt alt på egen begäran ta
del av raaterialet. Att en allraän regel ora parts rätt till aktinsyn bör
inflyta i förvaltningslagen och inte i sekretesslagen anser jag vara uppenbart
redan av den orsaken att regeln skall gälla även annat material än allmän
handling.
Som framhållits i den
allmänna motiveringen lorde frågan om parts rätt lill aklinsyn främsl få
aktualitet i ärenden som innefattar myndighetsutövning raot enskild. Jag
förordar därför, atl reglema i äranet tas upp bland lagens särskilda
bestäraraelser. Med anledning av vissa påpekanden från kommunalt håll vill jag
erinra om att den oreglerade koraraunalförvaltningen inte faUer inom lagens
tiUämpningsoraråde. På grund av den metod som har använts vid avgränsningen
gentemot den spacialreglerade kommunalförvaltningen i 2 § 2, kommer dock lagens
regler däribland bestämmelserna om parts aklinsyn undanlagsvis alt bli
tillämpliga också i ärende hos organ för den kommunala självstyrelsen, nämligen
i de fall då beslul i ärendet överklagas genom förvaltningsbesvär. Detla lorde
dock inte medföra några nämnvärda olägenheter.
Mot bakgrund av vad nu
anförts föreslår jag att som huvudregel skall i 14 § första stycket tas in en
beslämmelse, alt sökande, klagande eller annan part har rätt all la del av det
som tillförts ärendet med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket
sekrelesslagen eller av förevarande paragraf. I fråga om den närmare
innebörden av denna huvudregel vill jag anföra följande.
I
arbetsgruppens lagförslag ingår en regel vari begreppet part närmare definieras
(4 §). Definitionen har ansetts behövlig bl. a. för att precisera vilka
kategorier av personer som skall anses inta en sådan ställning att de bör
medges full aktinsyn. Regeln har vid remisshandlingen utsatts för åtskillig
kritik. Några remissinstanser, bl. a. regeringsrättens ledamöter.
442 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
har förordat att definitionen av partsbegreppel utgår. Jag
biträder denna uppfattning. De kategorier av personer sora bör tillerkännas
rätt till aktinsyn liksora rätt atl genom myndighetens försorg bli
underrättade om utredningsmaterialet m. m. bör i enlighet med den terminologi
som används i 39 § sekretesslagen betecknas som »sökande, klagande eller annan
part». Med »sökande» torde i enlighet raed gängse uppfattning böra förstås
person, som hos myndighei gjort ansökan eller annan framställning vilken i
något avseende rör hans offentligrättsliga ställning. Som »klagande» bör räknas
inte bara sökande, som anfört besvär över ett beslut, ulan i regel också annan
besvärsberättigad, som klagar över beslutet (jfr 11 § i det föreliggande
lagförslaget). Med beteckningen »annan part» avses person, sora intar en
ställning som är jämförbar med sökandens eller klagandens, t. ex. förklarande.
För alt tydligare frarahäva skillnaden mol den i 15 §
föreskrivna kommunikationsskyldigheten har i enlighet med önskemål från elt
par reraissinstanser använls uttrycket »rätt atl la del» av det som tillförts
ärendet i stället för den av arbetsgruppen föreslagna formuleringen »på begäran
få del» av utredningsraaterialet. Som TCO påpekat kan det emellanåt vara
lämpligt att myndighet kommunicerar det sora tillförts ett ärende med parten,
om denne framställt begäran enligt förevarande paragraf och bor långt från
myndighetens kansliort. Någon uttrycklig föreskrift härora bör dock inte
meddelas.
Vad arbetsgmppen uttalat angående föremålet för parts
aktinsyn har kritiserats i en del remissytiranden. Även för egen del anser jag
alt arbetsgruppen härvidlag gått längre än vad som kan anses påkallat med
hänsjm lill bestämmelsens syfle. Som framhållits av regeringsrättens ledamöter
torde minnesanteckning eller annan uppteckning, som avses i 2 kap. 4 § TF, inte
generellt böra omfattas av parts rätt till insyn i utredningsmaterialet. Det
bör ligga i myndighetens hand att avgöra om en sådan uppteckning skall
tillföras ärendet eller inte. Innehåller uppteckningen sakuppgifter, som är av
betydelse för ärendets avgörande, bör den tillföras ärendet. I så fall bör
självfallet ses till alt parten på lämpligt sätt får kännedom om uppgifterna.
Rör det sig däremot om en föredragningspromemoria, som ulöver rättslig
utredning endast innehåller en sammanställning av redan koraraunicerat
sakmaterial, synes bara undantagsvis kunna föreligga skäl att promemorian skall
tillföras ärendet före avgörandet (jfr KILU 1957:1 s. 16).
Handlingar, som avses i 2 kap. 5 § andra stycket tredje
punkten TF, torde i regel böra betraktas som tillförda det ärende som de hänför
sig till redan före ärendets avgörande. Även i fråga om sådana handlingar bör
det ytterst ligga i myndighetens hand att avgöra när så skall anses vara
fallet.
I 14 § andra stycket i det nu framlagda lagförslaget har
tagits upp vissa regler som saknar direkt motsvarighet i arbetsgmppens
lagförslag. Som
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 443
framgår
av den tidigare redogörelsen bygger reglema om parts aktinsyn i det föreliggande
lagförslagel liksom molsvarande föreskrifter i arbetsgruppens förslag på att
begränsningarna i aktinsynen i 39 § andra stycket sekretesslagen behålls
oförändrade. Dessa begränsningar avser emellertid endast allmänna handlingar,
som skall hållas hemliga. I fråga om annat utredningsmaterial saknas f. n.
allmänna regler om och i vad raån rayndighet av sekretesskäl äger vägra part
all ta del av det som tillförts ett ärende. Enligt min raening bör härvidlag
tillärapas samma regler som beträffande allmänna handlingar, som enligt
sekretesslagen inte får lämnas ut till envar. Jag föreslår därför, atl i 14 §
andra stycket las in regler som i fråga om annal material än allraän handling
svarar raot bestämmelsema i 39 § andra styckel sekretesslagen. I de nya reglerna
bör lill en början airges alt myndighet får vägra att lämna ut annal malerial
än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum
gäller beträffande allmän handling. Vidare bör tas in en regel om atl
myndighet, när den lämnar ul raalerial, sora bör hållas heraligl, vid behov
skall göra förbehåll om hur det får användas.
I
likhet med arbetsgmppen anser jag att paragrafen även bör innehålla en regel
som med tanke på de fall då myndighei inte anser sig kunna lämna ut handling
eller annal som tillförts ärendet ålägger myndigheten att upplysa parten om
innehållet i materialet på annat sätt. Med hänsyn till de anmärkningar som vid
remissbehandlingen framförts beträffande utformningen av arbetsgruppens
lagförslag på denna punkt har jag ansett regeln böra ges en avfattning som
tydligare än gruppens förslag framhäver syftet med bestämmelsen. Den
föreslagna upplysningsplikten har sålunda i huvudsaklig överensslämmelse med
vad som förordals av regeringsrättens ledamöler gjorts beroende av att parten
behöver upplysningen för atl kunna ta till vara sin rätt och av att
upplysningen kan lämnas ulan allvarlig skada för del intresse som föranlett
vägran att lämna ut materialet. En regel med nu angivna innehåll bar tagits
upp i 14 § tredje stycket första punkten i det nu framlagda lagförslagel.
Den
upplysningsplikt som i enlighel med det nu anförda skall åvila myndighei kan
fullgöras såväl muntligen som skriftligen. Lämnas upplysning muntligen, skall
myndigheien vid behov förordna att den som erhåller upplysningen inte får
obehörigen yppa vad han fått veta. En bestämmelse härom har tagits in som en
andra punkt i 14 § tredje stycket. Någon motsvarande bestämmelse synes inte
vara erforderlig för den händelse myndigheten skulle meddela upplysningen i
skrift. Den av myndigheten i sådant fall upprättade handlingen blir på grund
av 2 kap. 5 § andra stycket tredje punkten TF att anse som allmän handling, när
den expedierats lUl parten. Skulle belräffande handlingen föreligga omständighet
som gör att den enligt sekretesslagen skall hållas hemlig, blir reglema i .39 §
andra styckel sekretesslagen tillämpliga. Myndigheten har då alt
444 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
enligt
detla lagrum pröva, om förbehåll skall göras i fråga om hur handlingen får
användas av parten.
Vad
gäller den närmare innebörden av den nu berörda upplysningsplikten i fråga om
hemligt material kan jag i alll väsentligt ansluta mig till vad arbetsgruppen
anföri. Med anledning av JO:s påpekande beträffande behovet av skydd för den
som gjort anmälan i ärende om nyklerhelsvård eller liknande ärende (jfr 14 §
andra siycket andra punkten sekrelesslagen) vill jag understryka all uppgifl
härom vanligen torde sakna betydelse för atl part skall kunna la lill vara sitt
intresse i ärendet. Med den av mig föreslagna formuleringen av regeln i 14 §
Iredje styckel första punklen förvaltningslagen finns därför inte anledning all
föreslå några särskilda föreskrifter i lagen om nyklerhelsvård ra. fl. lagar i
syfte att hindra alt anraälares eller annan uppgiftsläranares identitet röjs i
samband raed att myndighet fullgör sin uppgiftsplikt mot part. Beträffande
avvägningen mellan sekrelessiniressel och parts intresse av alt få kännedom om
och kunna bemöta det material som åberopas mot honom i ett ärende vill jag i
övrigt framhålla, all del i de allra flesta ärenden bör vara möjligt all åtminstone
upplysa part ora förekomsten av visst hemligt malerial. Det bör sålunda så
långt möjligt undvikas att myndighets avgörande ginindas på raalerial, vars
existens parten saknar all kännedom om. Några allraänna riktlinjer om i vilken
utsträckning part bör ges närmare kännedom ora innehållet i raaterialet synes
knappast kunna uppställas. Frågan synes få besvaras med ledning av vad som i
det enskilda fallet bedöms sora rimligt med hänsyn lill styrkan i
sekrelessiniressel samt partens intresse av all få insyn i ärendet. Del ligger
i öppen dag att vissa intressen sora skyddas enligt sekretesslagen, t. ex.
hänsyn till rikets säkerhet, typiskt sett är sådana atl partens behov av insyn
får vika i större grad än i andra fall.
Som
arbetsgruppen framhållit kan del ibland visa sig lämpligt att lärana ut
heraligl material till parts orabud eller ställföreträdare i stället för till
parten personligen. Hinder möler inte alt i sådant fall förbjuda ombudet eller
ställföreträdaren att lämna materialet vidare lill parten. Däremot kan någon
tystnadsplikt inte åläggas ombud eller ställföreträdare gentemot part enligt 14
§ tredje styckel andra punkten förvaltningslagen.
Efiersom
14 § endast äger tillärapning i den mån ärende innefattar myndighetsutövning
mot enskild, bortfaller behovel av den i 6 § andra siycket andra punkten
arbetsgruppens lagförslag upptagna undantagsregeln beträffande ärende om
avtalsbar sak.
Alt
reglema i 14 § om begränsningar i parts rätt alt ta del av det som tillförts
ärendet äger raotsvarande tillärapning, när myndigheten enligt 15 § underrättar
part om ulredningsraalerialet, framgår av tredje stycket i sistnäranda
paragraf.
Om
ansvar för den sora bryter raot förbehåll eller förordnande som raeddelats
enligt 14 § andra eller tredje slyckel föreskrivs i 20 §.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 445
15 §
1 paragrafen ges regler om
myndighels skyldighet all underrätta part om det material sora har tillförts
ärendet. Den raolsvarar 15 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Inom
förvaltningsförfarandet anses som en allmän grundsals gälla all »ingen skall
dömas ohörd». Denna grundsals, den s.k. kommunikationsprincipen, kan sägas
innebära, all etl för den enskilde ofördelaktigt beslut inte får meddelas ulan
att tillfälle lämnais honora alt framföra sina synpunkter i ärendet. I
vidsträckt mening innebär principen inte bara en rätt för part atl ytlra sig
innan ärende avgörs, utan också en skyldighet för myndigheten all underrätta
honora om utredningsmaterialet i ärendet. I praxis lorde
kommunikalionsprincipen i inte ringa utsträckning ges denna mer vidsträckta
innebörd.
Några allmänna
författningsregler som ger uttryck åt kommunikationsprincipen finns f. n. inte
på förvaltningens område. I åtskilliga specialförfattningar förekommer
eraellertid föreskrifter som ålägger myndighet att lämna part tillfälle atl
yttra sig innan ärende avgörs, se t. ex. 53 § första stycket arbetarskyddslagen
(1949: 1) och 7 § första stycket lagen (1964:143) om bidragsförskott. Inte
sällan innehåller sådana föreskrifter åläggande för myndigheten atl tillse atl
part får del av motparts handlingar eller annat utredningsmaterial, över vUket
han bör yttra sig, se t. ex. 23 § lagen om nyklerhelsvård, 29 § första slyckel,
39 § fjärde siycket och 59 § andra styckel lagen om socialhjälp, 34 §
förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning samt 23 § andra
slyckel palentiagen (1967:837), De bestämmelser om kommunikation som förekommer
i specialförfattningarna rör mestadels ärenden som avser meddelande av etl
förpliktande eller frihetsinskränkande förvaltningsbeslut eller där eljest en
fÖr den enskilde oförmånlig utgång är aktuell.
Kretsen av personer som
bör beredas lillfälle all yttra sig innan ärende avgörs anges i
specialförfattningarna ibland raed den allraänna formuleringen alt »den
ärendet rör» skall underrättas om utredningsmaterialet i ärendet, se t. ex. 19
§ första styckel bamavårdslagen. Även andra uttryck av liknande slag
förekommer, se t. ex. 47 § andra siycket folkbokföringsförordningen (»den som,
förutora klaganden, får föra talan i ärendet»), I en del specialförfattningar
är dock kretsen av kommunikationsberätti-gade mer preciserad, se t. ex. 53 §
första stycket arbetarskyddslagen (»arbetsgivaren» och »upplåtaren») och 39 §
fjärde stycket lagen om socialhjälp (»den, mot vilken kravet riktas»). Det
ankommer i övrigi på myndigheterna att med hänsyn till omständigheterna avgöra
vilken eller vilka personer som bör beredas tillfälle att yttra sig innan elt
ärende avgörs.
Den som bereds lillfälle
atl yttra sig i ett ärende kan i regel göra det antingen skriftligen eller
muntligen. I somliga författningar har den enskilde uttryckligen tillerkänts
rätl alt få förklara sig muntligen vid sam-
446 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
manträde
inför myndigheien, se t. ex. 31 § första siycket utlänningslagen, 24 och 27 §§
statstjänstemannalagen och 19 § andra slyckel lagen (1966: 413) om vapenfri
tjänst.
I specialförfattningarna
förekommer i viss utsträckning bestämmelser som föreskriver skyldighet för
myndighei alt när den tillställer part visst utredningsmaterial tillse atl
materialet delges parten enligt delgivningslagen, se t, ex. 19 § försia
styckel lagen (1968: 349) om hyresnämnder och 31 § försia stycket lagen (1950:
596) om rätt lill fiske, I den mån uttryckliga författningsbestämmelser saknas
om på vad sätt myndighet skall förvissa sig om att part fåll del av
utredningsmaterial sora tillställts honom, ankommer del på myndigheien alt
efter omständigheterna övertyga sig om all parten underrättats, I rättspraxis
har den i 19 § första stycket bamavårdslagen föreskrivna
komraunikationsplikten inte ansetts fullgjord, när utredningshandlingarna i elt
ärende visserligen avsänts i rekommenderat brev raed mottagningsbevis till den
som skulle underrättas, men denne inte löst ut försändelsen (RÅ 1966 ref. 12).
Komraunikationsprincipen
upprätthålls inte genoragående. Är det uppenbart obehövligt att den ärendet rör
bereds lillfälle all yttra sig, t, ex. när en ansökan helt bifalls, kan
koramunikation vanligen underlåtas. Detsamma gäller när elt ärende kräver så
snabbi avgörande atl del inte är möjligt alt höra den som berörs av cn planerad
åtgärd. Ibland innehåller specialförfattningarna uttryckliga regler om att
komraunikation får underlåtas i nu berörda fall, se t, ex. 19 § första stycket
bamavårdslagen. I vissa fall bar i författningarna i stället valls den
lösningen att interimistiskt beslut får meddelas, innan parten hörts, se t. ex.
13 § 1 mom. försia siycket skogsvårdslagen (1948: 237), 53 § andra styckel
arbetarskyddslagen och 25 § lagen om nykterhetsvård. 1 en del författningar har
vid utformningen av regler om kommunikation hänsyn också tagils till alt svårigheter
kan föreligga att nå någon med delgivning eller till all del av annan orsak,
t.ex. sjukdom, föreligger svårigheter att få ett yttrande från honom, se t. ex.
16 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning (skyldighet
all lämna skaltskyldig lillfälle att ytlra sig om »hinder ej raöter»).
Tidigare
reformförslag. JO har i skrivelse den 5 december 1961 framhållit önskvärdheten
av att allraänna föreskrifter ora myndighets kommuni-ceringsplikt meddelas. JO
betonar i skrivelsen bl. a. att del i många fall inte är möjligt alt med
tillbörlig grad av säkerhet bedöma tillförlitligheten av införskaffade
upplysningar utan att enskild pari beretts tillfälle att ytlra sig över
utredningen i ärendet. Kommunikation kan alltså förebygga felaktiga bedömningar
och förhastade beslul. Alt den enskilde får tillfäUe att framföra sina
synpunkter i ärendet stärker också allmänhelens förtroende för myndigheterna.
Eftersom lagstiftningen i ämnet är ofullständig och bristfällig, är det enligt
JO:s mening från såväl principiell sora praktisk synpunkt angeläget all frågan
om myndighels koramunikationsskyldig-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 447
het
görs till föremål för reglering i en allmän författning av tvingande natur.
Efler alt ha redogjort bl. a. för myndigheternas praxis på områdel och för
vissa iakttagelser rörande fall av underlåten kommunicering föreslår JO alt en
allmän föreskrift om myndighets kommunikationsskyldighet meddelas med tanke
främst på sådana ärenden som avser fråntagande av en rättighet eller åläggande
av en förpliktelse. Enligt hans mening bör kommunicering i dessa fall kunna
underlåtas endast ora särskilda skäl talar mot en sådan åtgärd.
Rikskommittén
för partiellt arbetsföra har i en den 6 febmari 1962 inkommen skrivelse anslutit
sig till det av JO framförda förslaget till lagstiftning om
förvaltningsmyndighets komraunikalionsskyldighet. Koramittén understryker att
lagstiftningen inte bör begränsas till vissa ärenden angående ingrepp i
enskildas rättsställning utan bör omfatta även ärenden angående hjälp och stöd
åt person som är handikappad i fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt hänseende.
Koraraittén heraställer vidare att Kungl. Maj:t måtte utfärda anvisningar ora
att »motiveringarna för myndigheternas beslut» i ärenden sora rör hjälp och
stöd till en handikappad skall delges den sökande i den utsträckning detta är
möjligt inom ramen för gällande lagstiftning och alt frågan om erforderlig
ändring i denna lagstiftning snarast måtte utredas för att tillgodose näranda
syften.
Arbetsgruppen.
Enligt arbetsgruppens raening är rätlssäkerhetseffeklen av en lagstiftning ora
förvaltningsförfarandet i hög grad beroende av att lagen innehåller
koraraunikationsregler raed ell raeningsfyllt innehåll. När den enskilde får
del av utredningen i ett ärende, kan han förvissa sig om atl denna är
fullständig och korrekt. Skulle han anse att den är ofullständig eller
innehåller felaktigheter, kan han komplettera eller beriktiga utredningsmaterialet.
Kommunikationen blir härigenom det vikligaste raedlet att skydda den enskilde
och främja ätt myndighetens avgörande vilar på riktig grund. Arbetsgmppen
understryker dock all kommunikationen inte får ses som elt isolerat led i
handläggningen ulan måsle betraktas i relation till andra led. Grovt sett har
man fyra koraponenler att arbeta med för alt skapa rätissäkerhetsgarantier
genom information till parten, nämligen kommunikation, interiraistiskl beslul,
raotivering av slutligt beslut och besvär över sådanl beslut. Allt efler sakens
beskaffenhet, tillgängliga lidsmarginaler och resurser i övrigt kan
tyngdpunkten läggas på elt eller flera av dessa led. Ju mer sora satsas på
exeraplevis kommunikation, desto enklare kan beslutsmotiveringen göras. Omvänt
kommer större krav alt ställas på beslutsmotiveringen, om
kommunikationsmomenlet får stå tillbaka. Tydligt är också atl ju mindre av
komraunikation som ingår i handläggningen, desto raer förskjuls tyngdpunkten i
rältskyddet till besvärsstadiet.
Arbetsgruppen
frarahåller vidare atl koraraunikationsprincipen bör slås fast i lagen inte
bara raed tanke på sådana fall då någon skall förpliktas
448 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
till
något, berövas en rättighet eller utsättas för en disciplinär åtgärd utan också
med tanke på sådana ärenden där myndighet avslår enskilds ansökan om elt
tillstånd eller en förmån. Den sora drabbas av ell sådant avslagsbeslul lider
visserligen inte någon direkl ekonomisk förlusl. Beslut ora avslag på en
ansökan lar inte heller ål sig rättskraft i vanlig mening. Det står i regel
sökanden fritt att göra en ny ansökan och åberopa malerial sora vederlägger de
uppgifter som föranlett avslaget. Den enskilde har eraellertid i många fall elt
väsentligt inlresse av att få det tillslånd eller den förmån han sökt. Så är
vanligen fallel när någon söker förlängning av ett tidsbegi'änsat tillstånd. Så
förhåller det sig också när ett begränsat antal tillslånd beviljas och flera
konkurrerar ora tillstånden. Liktartat är läget vid ansökan om en Ijänst.
Möjligheten att genora en ny ansökan få till stånd en omprövning av
avslagsbeslulet kan i sistnäranda fall vara ulan praktisk betydelse.
Koramunikation har enligt arbetsgruppens åsikt en given funktion i de berörda
typfallen. Den beslutande myndigheien kan också vara obenägen att ändra ett lidigare
fattat avslagsbeslul. En sökande befinner sig därför i elt sämre processuellt
läge efter än före beslutet. Det förekoraraer vidare situationer då det som
ansökningen avser, t. ex. ett byggnadslov, ett körkort eller elt pass, tillmäts
stor betydelse av den enskilde. Att göra skillnad mellan fall då den enskilde
kan sägas under vissa förutsättningar ha en rätt atl få tillståndet eller
förmånen och fall då författningen uppdrar åt myndigheien att besluta efter
fritt skön kan inte vara rimligt. Arbetsgruppen anser därför att kommunikationsprincipen
bör upprätthållas också i ansökningsärenden.
Kommunikationsreglerna
bör enligt arbetsgruppens mening utformas med sikte i första hand på
enpartsärenden. Det kan visserligen länkas att reglerna blir användbara också
i flerpartsärenden av vissa slag. Uppenbarligen kommer det emellertid att
behövas kommunikationsbestämmelser som är särskilt avpassade för sådana ärenden
eller andra ärenden med långt driven processualisering. Förvaltningslagens
kommunikationsregler bör vidare utfonnas med tanke på handläggning i såväl
försia instans som besvärsinstans. I en lag av förevarande slag finns inte
anledning alt ha skilda regler om kommunikation för olika instanser.
Reglerna
om komraunikation bör enligt arbetsgruppens raening ingå bland
förvaltningslagens särskilda bestämraelser. Reglema är av så »processuell»
karaktär atl de bör ha tillärapningsorarådel begränsat lill de utpräglat
rättsliga ärendena. Härigenom blir sakområdet homogent åtminstone så till vida
som utredning och beslut utgår från rättsliga rekvisit med rättsliga följder.
I
fråga om krelsen av komraunikalionsberälligade uttalar arbetsgruppen alt den
definition av begreppet part som ges i 4 § gruppens lagförslag leder till alt
ett krav på kommunikation koraraer atl gälla endasl i ärenden sora avgörs genom
beslut vilka riktar sig till någon narangiven person. Som part
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 449
anses
dels denne, dels annan som beslutet eljest uppenbarligen kan komma all angå
nära, dels slutligen den som enligt särskild bestämmelse får föra lalan i
ärendet. Normbeslutsärendena behöver till följd härav inte tas raed i
beräkningen. Här kommer kravet på kommunikation inte all gälla, om ärendet är
av renodlat allmän nalur, efiersom då ingen finns som uppfyller
förutsättningarna all betraktas som part.
Belräffande
den närmare utformningen av komraunikalionsreglerna erbjuder sig två
huvudallemativ frarahåller arbetsgruppen vidare. Det ena är en fixerad
huvudregel med särskilda undantag, det andra en allmänt hållen regel sora gör
kommunikationen beroende av en relativt fri prövning enUgt elt rekvisit av
typen »om det behövs», vilket kan byggas ut med vägledande riktlinjer.
Besvärssakkunniga valde det förra alternativet och det lämnades ulan erinran av
flertalet remissinstanser. Efiersom det senare allernalivel ger varken enskilda
eller myndigheter några fasta hållpunkter och någon egentlig vinning för
rättssäkerheten i jämförelse med gällande rätt knappast skulle uppnås, förordar
arbetsgruppen atl det första alternativet väljs.
Kravet
på komraunikation bör enligt arbelsgruppt ns mening upprätthållas bara när
beslut går part eraot. Vid bifall till en fraraställning i alla delar, vid
upphävande av betungande beslut eller vid annat odelat gynnande av beslutets
adressat saknas anledning att föreskriva kommunikations-plikt. Det kan
eraellertid finnas företrädare för motstående iniressen, sora lider förfång
genom beslulel. Beträffande dem bör komraunikalionsskyldighet föreligga i den
raån de intar ställning sora part. Arbetsgruppen förordar med hänsyn till det
anförda atl väl ell gynnande men inte elt hell eller delvis missgynnande
beslut skall kunna meddelas ulan komraunikation. I lagen bör detta uttryckas
så att ett beslut, sora går part eraot, inte får meddelas utan kommunikation.
Vid bedömningen av om ett beslut går någon emot helt eller delvis skall hänsyn
las till samtliga oraständigheter i fallel. Ett till det yttre ofördelaktigt
beslut, t.ex. etl rivningsföreläggande eller en höjd fastighetstaxering, kan i
realiteten objektivt sett vara etl gynnande beslut. Del kan också vara så att
parten är införstådd raed beslulel. Den som avger självdeklaration är t. ex.
införstådd med att han påförs taxering och debiteras skatt raed ledning av
deklarationen. På samma sätt kan en fastighetsägare förklara sig fullt på det
klara med att ett hälsovårdsföreläggande e. d. meddelas honom. Besluten måste
dock likafuUt anses gå part emot.
I
kommunikationsskyldighelen bör enligt arbetsgruppens raening vidare föreskrivas
begränsning lill beslul, varigenora rayndigheterna skiljer ärendet från sig,
dvs. slutligt beslut. Det skulle leda lill orimliga konsekvenser att generellt
föreskriva att beslut under förfarandet får meddelas först efter kommunikation.
En särskild typ av beslut under förfarandet är interimistiska och prelirainära
beslut, dvs. beslul genom vilka myndigheter proviso-
1511564
450 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
riskl
lar ställning i själva saken. Ett sådant beslut kan visserligen vara av slor
vikt för den mot vilken det riktas i synnerhet när det träder i omedelbar
tillämpning. Ju mer ingripande och betydelsefullt ett sådant beslut är lill
sina reella verkningar, desto angelägnare kan det i och för sig synas atl del
inte meddelas utan komraunikation. Samtidigt måste raan emellertid erinra sig
att syflel med elt interimistiskt beslul ofta är alt möjliggöra ingripande utan
förvaming för all förebygga alt den enskilde omintetgör ingripandet. Vidare kan
del inleriraistiska eller prelirainära beslutet ofta ses närraast sora en
åtgärd som också delvis fullgör komrau-nikalionens funktion alt ge parten
lillfälle alt ta till vara sina intressen före det slutliga avgörandet. Med
detta belraklelsesäll vore det oegentligt atl generellt begära koramunikation,
innan beslutet meddelas.
Vad
gäller komraunikationskravels innehåll erinrar arbetsgruppen till en början om
att kommunikationens primära syfle är alt höra den som direkt berörs av
rayndighetens beslul. Delta bör visserligen inte fattas bokstavligt så att
koraraunikationen inte anses fullbordad utan atl denne verkligen yttrat sig,
raen underrättelsen bör ändå gå lill så alt han får en reell möjlighel atl göra
sin röst börd. Med denna utgångspunkt talar övervägande skäl för att regeln
inriktas på en komraunikation, som består inte bara av underrättelse om elt
malerial ulan också av lämnande av tillfälle lill yttrande. Från
rällssäkerhetssynpunkt måsle denna ordning anses ändamålsenlig under
förulsättning att den tillämpas inte bara när man önskar yttrande från parten
ulan över huvud laget när materialet är relevant. Från praktisk synpunkt är det
också fördelaktigt med en enhetlig form för kommunikation. Ingen lid behöver
då ödas på överväganden om visst utredningsmaterial bara skall tillställas
parten eller om lillfälle dessulom skall lämnas honora all yttra sig över det.
Arbetsgruppen förordar därför ett imderrättelseförfarande som innefattar två
moment: inforraation och läranande av tillfälle till yttrande.
Endasl
sådant material som tillförts ärende på annal säll än genom parten själv bör
enligt arbetsgruppens mening kommuniceras med honom. Materialet måste
emellertid vara av betydelse för ärendets avgörande för att
kora-munikationsplikt skall föreligga. Delta bör komma fram i etl undantag sora
går ut på alt kommunikation får underlåtas när åtgärden inte behövs. Härigenom
framhävs alt allt material från annan än parten själv i princip skall
kommuniceras raed honora.
Arbetsgruppen
frarahåller att det i första hand är skriftligt material som skall korarauniceras,
t, ex, remissytiranden, skriftliga upplysningar, skrifter från annan part,
kontrakt, intyg och liknande bevis, I en följande exemplifiering av
komraunikationspliktens räckvidd i olika typer av ärenden påpekar gruppen
belräffande ansökningsärenden bl, a. att konkurrerande parter torde få anses
sakna rätt lill koramunikation av varandras ansökningshandlingar redan på den
formella grunden att handlingama enligt
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 451
vedertaget
betraktelsesätt visserligen rör samma sak men bildar skilda ärenden. Också på
saklig gmnd bör tanken på kommunikation avvisas i sådana fall.
Ansökningshandlingarna är f. ö, som regel offentliga och sökandena kan därför
på eget initiativ la del av varandras handlingar. Delta ger en tillräcklig
konlroUmöjUghel för en raedsökande när det gäller raalerial som rör bara
konkurrentens egna förhållanden. När en sökande lill stöd för egen lalan
åberopar någol sora rör en konkurrerande sökandes personliga eller sakliga
kvalifikationer, uppkommer däremot vägande sakliga skäl för komraunikation med
denne. Materialet bör inte få användas raot honom utan all han haft tillfälle
atl beraöta det.
Beträffande kommunikation
av muntliga upplysningar anför arbetsgruppen väsentligen följande. När muntlig
utredning förekommer i elt förvallningsärende, anses del höra till god ordning
att göra anteckning härom i handlingama. Någon allmän skyldighet härtill finns
dock inte föreskriven i författning. Förvaltningsmyndighet är inte heller på
samma sätt som domstol förhindrad atl la hänsyn lill vad den fått reda på i
annal sammanhang än i det ärende som föreligger lill bedömande. Den ordning som
sålunda råder i nu berörda hänseenden anser arbetsgruppen i princip inte böra
rubbas. Gruppen avvisar följaktligen tanken på att i förvaltningslagen ta in
bestämraelser molsvarande dem som besvärssakkunniga föreslagit i fråga om
skyldighet för myndighet att anteckna muntliga uppgifter, som är av betydelse
för ärendes avgörande, och all grunda silt avgörande på vad handlingama innehåller
och vad som eljest förekommit i ärendet (8 kap. 23 § och 11 kap. 2 §
besvärssakkunnigas lagförslag). Enligt gruppens raening får man i stället välja
andra medel för att förebygga atl förvaltningsmyndigheter gmndar sina
avgöranden på okontrollerade eller ovidkommande, inte redovisade uppgifter,
önskar man skapa garantier häremot måste också ses till all de inte innebär
risker för en tyngande eller meningslös dokumentation av raer eller raindre
uppenbara förhållanden. Man bör därför inte genora en generell regel hindra
myndighet atl ta hänsyn till annat än handlingarna i ärendet och sådant som
myndigheien eljest har inhämtat under handläggningen av detla. En rimligare
metod är enligt arbetsgruppens mening att behandla muntlig ulredning och del som
eljesl tillförs ärendet på annat sätt än genom handlingar enligt samraa principer
som skriftlig utredning och genom förvaltningslagens bestämmelser om
kommvmikation hindra myndigheterna atl på grundval därav fatta beslut som går
part eraot, utan all parten har fått tillfälle att yttra sig över det som talar
lill hans nackdel. En sådan regel föreskriver inte uttryckligen någon
anteckningsskyldighet men får ändå till följd alt myndigheten som regel blir
tvungen alt se till att underhandsupplysningar, iakttageker vid »privat» syn
och annal »privat» vetande än rayndighetens egen allmänna erfarenhelsfond
antecknas. Sker inte delta och bringas de individuella fakta inte heller på
annat sätt till partens kännedom, blir
452 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
myndigheten
i regel förhindrad atl med beaktande av sitl vetande i dessa delar fatta ett
beslut som går parten emot.
Frågan
om skyldighel att verkställa anteckning ora inhämtade upplysningar torde vara
särskilt brännbar i tjänsletillsältningsärenden och andra ärenden där det
gäller att bedöraa personliga kvalifikationer, framhåller arbetsgruppen vidare.
Den förordade ordningen leder emellertid till att det i sådana fall blir
nödvändigt att göra anteckning och kommunicera endast då upplysningarna föranleder
myndigheten att fatta ett annal beslut än det som innehållet i den skriftliga
utredningen motiverar, t. ex. då upplysningarna ger underlag för ett val
mellan flera som eljest är jämställda. Ulan uttryckUgt stadgande står det också
klart all en fullständig redovisning av de muntligen inhämtade upplysningarna
inte är nödvändig. Elt ordagrant återgivande av vad som bar inhämtats eller vad
rayndigheten har sig bekant om en person som söker befordran skulle kunna bli
betungande och dessulom i vissa fall vara onödigt sårande för den sökande. Det
bör räcka alt upplysningen redovisas lill sin art och sill huvudsakliga
innehåll. Det viktiga är att del som kan vara avgörande för prövningen också
bringas till partens kännedom.
Mot bakgmnd av vad sålunda
anförts föreslår arbetsgruppen att huvudregeln om myndighets
kommunikaiionsskyldighei ges det innehållet att slutligt beslul, som går part
emot, inte får raeddelas ulan alt myndigheien underrättat parten om upplysning,
yttrande eller annat, sora tillförts ärendet genora annan än honom själv samt
lämnat parten tillfälle att yttra sig över det (15 § försia stycket första
punkten arbetsgruppens lagförslag). Regeln innebär att myndigbeten inte får
avgöra ärendet utan att vara förvissad om att parten är underrättad
personligen eller genom surrogatdel-givning, om sådan är medgiven. Bevisning om
att en postförsändelse nått adressaten kan myndigheten i regel skaffa sig genom
att skicka försändelsen som rekommenderat brev med mottagningsbevis.
Koraraunikalions-handlingarna kan också tillställas adressalen i lösbrev raed
åläggande för honom atl, vare sig han har något alt anföra eller inte, på
särskild blankett teckna erkännande om mottagandet och sända in detla lill
myndigheten. Från oraråde lill område får prövas vilken metod som är den raest
ända-raålsenliga när det gäller all åsladkorama den erforderliga övertygelsen
om att parten underrättats. Koramer försändelse varigenom part underrättats om
utredningsmaterialet tillbaka outlöst, är kommunikationen ofullbordad. Myndigheten
har då att pröva andra vägar för delgivning med parten än den vanliga brevvägen
eller att med stöd av undantagsbesläm-raelse i 15 § andra styckel underlåta
vidare kommunikationsåtgärder.
Enligt
arbetsgruppens mening bör rayndighets underTättelseskyldighet kunna fullgöras
formlöst. Ibland kan den mest ändaraålsenliga ordningen t.o.m. vara ett
telefonmeddelande. Det bör inte heller möta någol hinder att parten ges del av
materialet i samband med ett besök hos myndigheten.
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 453
vid
ett sammanträde, en syn, en inspektion e. d. bara samtidigt iakttas att han
lämnas tillfälle all yttra sig över materialet, innan ärendet avgörs. I
allmänhet ligger dock skriftlig underrättelse närmast till hands som
kom-raunikalionsforra. När part underrättas om utredningsmaterialet bör anges
viss frist för avgivande av yttrande. Detla bör kunna avges såväl muntligen som
skriftligen. Skriftlighet bör dock så långt raöjligt eftersträvas Arbetsgruppen
föreslår i enlighel med det anförda all sora en andra punkt i 15 § första
stycket tas in en föreskrift om att underrättelse kan vara skriftlig eller
muntiig och bör anvisa tid och sätt för partens yttrande
Arbetsgruppen
framhåller vidare atl kommunicering innefallar arbetsmoment som är tids- och
personalkrävande. För atl få en konkret uppfattning om denna sida av saken har
statskontoret biträtt raed en undersökning av de praktiska konsekvenserna av
införande av kommunicerings-plikt°i militära ansländsärenden bos cenlrala
värnpliktsbyrån. En promemoria rörande undersökningen har fogals som en bilaga
lill arbetsgruppens betänkande (SOU 1968: 27 s. 267), Arbetsgruppen finner av
undersökningen framgå alt komraunikation raed tillämpning av rationella rutiner
inte behöver innebära någon nämnvärd arbetsbelastning för rayndigheter raed
raålllig ärendemängd. Åtgärderna är inte mer tidskrävande än atl de kan passas
in i del dagliga arbetet ulan större tidsåtgång än detla kan bära, Merarbetet
faller mest på biträdespersonalen, även ora det blir fråga ora viss ökning av
den handläggande personalens uppgifter. Ju raer schematiskt
kommunikationsförfarandet görs, desto mindre av kvalificerad arbetskraft
behöver myndigheterna sälla lill. Så snart någon form av värdering begärs
rörande frågan ora kommunikation skall äga rum eller inte, måste dock
kvalificerad arbetskraft anlitas för prövningen. Det kan därför hos myndigheter
med stort flöde av handlingar tänkas vara mest rationellt atl inrätta
kommunikationen som ell renl mekaniskt raoraent omedelbart före själva
beslutsförfarandel. Att kommunikation härigenom någon gång kan komma atl äga
rum även där den i och för inte behövs, t. ex. därför atl parlens lalan kommer
att bifallas, gör i så fall mindre. Arbetsgruppen erinrar ora atl, när
koramunikationsinslaget bedöms från personal- och arbetsekonomisk synpunkt,
raot en arbetsökning hos beslutsrayndigheten skall ställas den arbetsminskning
sora kommer besvärsinstansen lill godo genora den lägre besvärsfrekvens sora
torde bli följden av alt besluten koraraer alt grimdas på ett raer
tillföriiilig och genoradiskuterat raalerial.
Huvudregeln
om kommunikation måste enligt arbetsgruppen förses med vissa undanlag.
Malerial, som part enligt reglerna ora parts aktinsyn inte kan få ta del av (6
§ arbetsgruppens lagförslag), kan inte heller kommuniceras med honom.
Arbetsgruppen imderstryker emellertid att sekretessen skall hindra varje form
av kommunikation för att sådan skall kunna underlåtas. Det räcker t, ex, inte
med atl en handling som sådan inte kan kommuniceras. Det måste också fordras
all del inte heller går atl ersätta
454 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
den skriftliga kommunikationen med en muntlig redogörelse
för valda delar av handlingens innehåU, Men föreligger avgörande hinder mot
varje form av information om visst utredningsmaterial, måste detta avskiljas
från det komraunikationspliktiga materialet i ärendet, I arbetsgruppens
lagförslag har detla kommit lill ullryck genom alt det komraunikationspliktiga
materialet definierats som det som tillförts ärendet genom annan än parten
själv och som han enligt 6 § kan få del av (15 § första styckel första
punkten).
Fara i dröjsmål utgör ett ytterligare skäl för
underlåtenhet att kom inunicera, anför arbetsgruppen i det följande. Det är
uppenbart atl kommunikation inte får uppehålla ett ärende när ett snabbt
avgörande kräva för att avvärja hot mot liv, hälsa eller egendom. Hälsovården,
brandskyddet och polisens verksamhet för upprätthållande av allmän ordning och
säkerhet lämnar många exempel på situationer raed akut fara. Men hänsyn bör
också kunna las till att ett beslut visserligen inte blir förfelat om det inte
meddelas snabbi men ändå mister en god del av sin effekt. Inte bara elt allmänt
inlresse utan också ett enskilt inlresse kan tala för alt större vikl fästs vid
att nå frara till avgörande snabbt än vad det kontradiktaloriska moment i
handläggningen som kommunikation representerar. En myndighet bör därför kunna
underlåta all kommunicera inte bara när del är direkt fara i dröjsmål utan
också när dröjsmål är till påtagligt förfång för allmänt eller enskilt inlresse
och ett snabbt avgörande är angeläget. Som exempel på situationer då
kommunikation bör kunna underlåtas nämner arbetsgruppen bl, a, följande.
Myndighet kan vara bunden av bestämda besluts frister, som inte läranar
utryrame för kommunikation, eller tvingad att fatta beslut före viss tidpunkt
för att beslutet skall fylla sin funktion, t, ex, då elt ansökningsärende angår
tillslånd till någol som skall äga rum viss dag eller anstånd med någol sora
skall börja vid viss tidpunkt. Det kan vidare förhålla sig så, alt parts
adress inte kan utrönas (jfr 7 § första siycket lagen ora bidragsförskott)
eller alt hans uppehållsorl visserligen är känd men att det inte går att nå
honom där med delgivning. Vidare kan part vägra ta emot delgivning av
utredningen, vare sig den erbjuds skriftligen eller muntligen.
Ett förbud, t. ex. att lämna landet eller att distribuera
viss vara, en ransonering, ett beslag, en inspektion, etl kvarhållande av ett
fartyg eller annan liknande åtgärd kan mången gång bli elt slag i luften, om
det blir känt i förväg atl den övervägs, fortsätter arbetsgmppen. Det skulle
vara orimligt atl kräva kommunikation i ärenden, där beslutet måste komma
överraskande för alt få avsedd effekt. Denna typ av fall skiljer sig från de
tidigare nämnda och bör därför behandlas för sig i lagtexten. Arbetsgruppen
tillägger alt huvudintresset i de sist behandlade fallen knyter sig till att
ett verkställbart beslul kommer till stånd ulan alt behöva föregås av
kommunikalionsförfarande. För det ändamålet är det ofta tillräckligt
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 455
med
ett interimistiskt beslut. Möjligheten atl meddela sådant beslut bör därför
utnyttjas i största möjliga utsträckning och ärendet inte fullföljas till
slutligt beslut ulan kommunikation. Härigenom vinns bl. a. atl parten inte
behöver klaga i högre instans för att få rättelse utan kan få sådan till stånd
snabbt och enkelt hos beslutsrayndigheten, om del skulle visa sig all beslutet
inte är sakligt hållbart.
De sistnämnda två
huvudtyperna av undantagsfall har av arbetsgruppen sammanfattats i en regel i
15 § andra siycket första punkten, enligt vilken komraunikation får underlåtas,
om det av särskild anledning är nödvändigt eller underrättelse lill parlen kan
medföra fara för att beslutet inte blir genomfört. Arbetsgruppen betonar alt
arbelsraängden som sådan hos en rayndighet inte bör få betraktas som skäl för
underlåtenhet all kommunicera. Det är emellertid tydligt atl, om personalresurserna
är under-dimensionerade i förhållande till arbetsvolymen, rayndigheten
eraellanåt kan råka i elt läge, där det fraraslår sora mer angeläget alt ett
ärende avgörs utan vidare tidsutdräkl än att det avgörs först efter
kommunikation. Indirekt kan arbetsmängden därför öva visst inflytande på
kommunikationspraxis hos rayndigheten. Arbetsgruppen påpekar vidare att delade
meningar kan göra sig gällande ora hur förfarandet bör balanseras när en
myndighet har alt handlägga ärenden i slora mängder (raassärenden). Enligt
gruppens åsikt bör man inte i förvaltningslagen försöka utforraa något undanlag
för massförfarandena utan förutsätta alt det prövas separat och att, om
undanlag från förvaltningslagens kommunikationsregler är nödvändigl, föreskriva
sådant undantag i den specialförfattning som reglerar massärendenas
handläggning. Gruppen påpekar också all praktiska hinder mot personlig
delgivning av vissl utredningsmaterial på grund av dess skryraraande
beskaffenhet e. d. inte kan las lUl intäkt för underlåtenhet alt kommunicera.
Problemet får lösas med hjälp av del som finns föreskrivet om
surrogatdelgivning.
Arbetsgruppen framhåller
slutligen atl kommunikation även bör kunna underlåtas, när åtgärden framstår
som obehövlig. Material av ringa eller ingen betydelse för avgörandet bör
sålunda inte korarauniceras. Var gränsen går mellan kommuniceringspUkt och icke
kommuniceringsplikl vid en bedöraning efter betydelsegrad blir en
avvägningsfråga som läranar visst ulrymrae för diskretionär bedöraning. Det
bör ankomma på myndigheten att dra gränsen på grundval av en samlad bedömning
av sakens beskaffenhet, ärendets art och övriga omständigheter. Uppenbart
oriktiga uppgifter eller påståenden, som myndigheten inte kommer alt fästa
något avseende vid, behöver t. ex. inte kommuniceras. Kommunikationskravet
måste vidare ställas i förhållande inte bara till utredningsmaterialet som
sådant utan också till sakens vikt för den enskilde. Många förvaltningsärenden,
t. ex. registreringsärenden, angår smärre ordnings-frågor eller eljest tämligen
bagateUartade förhållanden. I sådana ärenden
456 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
kan
kommunikation ofta nog framstå som en mer kvalificerad åtgärd än saken
förtjänar. Elt ytterligare skäl att underiåta kommunikation i bagatell- och
rutinärenden är att risken för rättsförlust på grund av ett obefogat avslag är
obetydlig. Genom ny framslällning kan parten i allmänhet få ny prövning lika
snabbt som om ban fått framföra synpunkterna i yttrande i anledning av
kommunikation. När ett ärende ulgör endast en upprepning av elt lidigare
ärende, bör det också kunna handläggas mycket summariskt och eljest
obligatorisk kommunikationsålgärd kunna underlåtas. Ytterligare exerapel härpå
läranar ärenden angående ren verkställighet, där del slulliga beslulel endasl
utgör den logiska konsekvensen av ett lidigare raeddelat malerielll beslut, t.
ex. ell taxeringsbeslut. Så snart verk-slällighetsmyndigheten fullgör någon
form av prövning som kan utfalla till fördel eller nackdel för parten, bör
denne eraellertid höras för att beslut till hans nackdel skall kunna
raeddelas. Polishandräckning bör t. ex. i princip inte beviljas utan att parlen
försl hörts. De genomgångna typ-silualionema har av arbetsgruppen sammanfattats
i en särskild undantagsregel av innehåll atl är'ende får avgöras utan att
parten underrättats, om intet väsentligt partsintresse eftersatts genom att
kommunikation underlåts (15 § andra stycket andra punkten).
Remissyttrandena.
Den av arbetsgruppen föreslagna regleringen av myndighets
komraunikalionsskyldighet godtas i sina huvuddrag av flertalet reraissinstanser.
Statskontoret framhåller att farhågorna för atl komraunikalionsreglerna skall
medföra en alltför ökad arbetsbelastning på myndigheterna lill stor del får
anses undanröjda genom alt huvudregeln om underrättelseplikten getts den
begränsningen att den bara skall tillärapas vid slutligt beslul som går part
emot. Under erinran om den undersökning som gjorts i fråga ora verkningama av
de föreslagna reglerna i railitära anståndsärenden uttalar statskontoret vidare
alt även ora undersökningen endasl gällde etl begränsat verksarahetsoraråde
statskontoret finner det riktigt all som arbetsgruppen gör av denna dra den
slutsatsen atl kommunikation med tillämpning av rationella rutiner inte behöver
innebära någon nämnvärd arbetsbelastning för myndigheter med måttlig arbetsmängd.
En
del av de positivt inställda instanserna befarar dock atl kommunikationsreglerna
koraraer all leda till ökad arbetsbelastning på rayndigheterna och risk för
fördröjning av ärendenas avgörande. Uttalanden i sådan riktning görs av bl. a.
regeringsrättens ledamöter, RÅ, socialstyrelsen och länsstyrelserna i
Jönköpings och Göteborgs och Bohus lån. Enligt socialstyrelsens raening kan
emellertid ölägenheterna nedbringas till etl raini-raum genora inforraation om
reglemas innebörd och genom kompletterande anvisningar.
Vissa
reraissinstanser ger uttryck ål allmänt kritiska synpunkter på de föreslagna
koraraunikalionsbestämmelserna. Sålunda ifrågasätter rikspolis-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 457
styrelsen,
om inte reglerna går längre än vad hänsyn lUl rättssäkerheten kan anses kräva.
Deras konstruktion kan enligt styrelsens mening befaras medföra att
kommunikationsförfarande måste tillämpas i en rad ärenden, där delta inte har
annan funktion än att uppfylla lagens bokstav. Styrelsen anser därför det böra
ytterligare övervägas om inte komraunikalionsreglerna bör konstrueras så, atl
myndigheten anförtros en viss bedömning huruvida material behöver
korarauniceras eller inte. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens raening bör det
vara tillräckligt att föreskriva koraraunikations-skyldighet när ärende
tillförts någol, som part enligt rayndighetens bedömning bör få yttra sig
över. Koraraunikationen bör alltså grunda sig på atl myndigheten funnit all
parten bör få ytterligare bidra till sakens klarläggande, om han förmår det.
Sora undanlag från huvudregeln bör enligt styrelsens mening gälla att ärende
får avgöras utan alt komraunikation ägl rura, ora del av särskUd anledning är
nödvändigt. Riksförsäkringsverket framhåller att en regelmässig komraunikation
i alla socialförsäkringsärenden, som går part emot, vanligen skulle medföra
försening av avgörandena och ställa den försäkrade inför krav p& en medverkan
som han i allmänhet inte kan prestera utan hjälp av läkare, ombud eller annan,
vilket kan medföra kostnad för honom. I första instans inom socialförsäkringen
kan sålunda ofta ett starkt enskilt intresse tala för alt beslut fattas utan
föregående kommunikation, så myckel mer som socialförsäkringsärendenas
handläggning starkt präglas av officiella prövningsprinciper och den aktiva
verksamhet socialförsäkringsorganen har att bedriva för att hjälpa de
försäkrade till de förmåner vartill de kan vara berättigade. Enligt riksförsäkringsverkets
uppfattning har 15 § andra styckel arbetsgruppens lagförslag inte utformats
så, all tillräckligt utrymme ges för avsteg från kommunikationskravet i första
instans i den utsträckning som är önskvärd inom socialförsäkringen. RÅ
ifrågasätter om inte paragrafen bör utformas i närmare överensslämmelse med
regeln i 23 kap. 18 § RB, så alt myndigheterna får elt uttryckligt stöd för
att verkställa komraunikation i enklare och smidigare former när detla är
påkallat.
Konsistoriet
vid universitetet i Göteborg anför alt reglerna är oklara och förordar att de
omarbetas. TCO anser de i paragrafen upptagna undantagsfallen vara för vagt
beskrivna eller också inte motiverade med hänsyn till rällssäkerhetskravet. TCO
kritiserar vidare det i betänkandet gjorda uttalandel att en myndighet
»emellanåt kan råka i ett läge, där del framstår som mer angelägel alt ell
ärende avgörs utan vidare tidsutdräkl än atl det avgörs först efter
koramunikation». TCO hävdar att uttalandet innebär risk för att
kommunikationsskyldigheten olillbörligen eftersatts. Endast sekretesskäl kan
enligt organisationens mening motivera elt ärendes slutiiga avgörande utan
föregående kommunikation. Erfordra* i andra fall, såsom vid fara i dröjsmål,
elt snabbt beslut, kan detta meddelas interimistiskt.
15t115M
458 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Det
slulliga beslutet bör inte kunna meddelas förrän komraunikation av alll
material i ärendet skett.
I
många remissyttranden förordas mer eller mindre långt gående undantag från
reglemas tillämpning belräffande ärenden om tjänstetillsättning och därmed
jämförbara saker. Yrkanden om sådana begränsningar av kommunikationsplikten
framförs av JK, RÅ, ÖB, riksförsäkringsverket, postverket, televerket,
universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens avtahverk, stadsjuristen i Stockholm och länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län. Som skäl för yrkandena anförs väsentligen följande. Det resonemang
som ligger till grund för atl generellt undanta beslul i ärenden om
tjänstetillsättning, antagning för utbildning, belyg-sättning, forskningsbidrag
eller aärmed jämförbar sak från det i 16 § arbetsgruppens lagförslag uppställda
moliveringskravel äger molsvarande tillämpning i fråga om komraunikation.
Komraunikation fyller i sådana ärenden inte något större behov och medför även
stora praktiska olägenheter. Ärendenas avgörande kan fördröjas avsevärt.
Komraunikation utsätter också den enskUde för onödigt obehag. Tyngdpunkten i
fråga om den enskildes rättsskydd i de berörda ärendegruppema bör ligga i
besvärsmöjligheten. Vidare pekas på den problemalik som är förknippad med
möjligheten att meddela beslut på grundval av muntliga upplysningar Om
sökandena i ett tjänstetUlsättningsärende.
Även
andra invändningar mot kommunikation i de nu näranda ärendena anförs i
remissyttrandena. ÖB frarahåller att tjänstetillsättning vid krigsmakten i
stor utsträckning sker genora urvalsbefordran, grundad på avgivna vitsord och
förslag från befordringsberedningar. Enligt ÖB:s mening är det under alla
förhållanden nödvändigt att undanta sådana ärenden från den föreslagna
kommunikationsskyldigheten. Riksförsäkringsverket anser att svårigheter kan
uppkomraa att nyrekrytera framför allt begyn-nelseljänster, om exempelvis
negativa upplysningar från en lidigare arbetsgivare skall kommuniceras med den
som söker anslällning. Med hänsyn till att tjänstetillsättningsproceduren på
skolområdet redan nu är mycket komplicerad och svårbemästrad hemställer
skolöverstyrelsen att i vart fall tjänsletillsättningarna på detla område
undantas. Stadsjuristen i Stockholm framhåller att komraunikationsplikten i
ansökningsärenden angående koraraunala tjänstetillsättningar kan göras
gällande bara på vissa avgränsade oraråden inom den specialreglerade
förvaltningen. Eftersom någon saklig grund för olika bestämmelser om
koramunikationsskyldighel i Ijänsletill-sältnijngsärenden inte torde kunna
anföras, bör denna skyldighel enligt stadsjuristens åsikt helt bortfalla i
sådana ärenden.
En
del remissinstanser diskuterar frågan ora ytterligare undanlag bör göras för
vissa grupper av ärenden. Värnpliktsverket anser att ärenden om anstånd med och
befrielse från värnpliktstjänstgöring bör undantas med hänsyn till ärendenas
art, sättet för nuvarande handläggning med bl. a.
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 459
stora
krav på snabbhet saml ärendenas mycket stora antal. Verket anser del dock inte
nödvändigt med någon specialregel om handläggning av massärenden utan finner
andra styckel i 15 § täcka verkels önskemål om särbehandling av denna typ av
ärenden. Enligt verkels mening är del emellertid önskvärt med etl klarläggande
uttalande i en kommande proposition i ämnet. Sararaa ståndpunkt i fråga ora de
nu berörda ärendegruppema intar värnpliktsnämnden. ÖB bedömer det däremot vara
nödvändigl med ett uttryckligt undantag för bl. a. enskilda ansländsärenden och
vissa »kommandoärenden». Försvarets civilförvaltning anser att bl. a. de ansökningsärenden
angående familjebidragsförraåner till vämpliktiga, anstånd med omstalionering
och bibehållande av stalioneringsort som handläggs hos verket bör undantas från
den föreslagna komraunikationsregeln. Enligt civilförvaltningens mening bör
närmare föreskrifter om undanlag från skyldigheten atl koraraunicera meddelas i
tilläggsbestämmelser lill förvaltningslagen. Psykiatriska nämnden uttalar all
kommunikationsskyldighet inte bör gälla i ärenden om intagning på eller
utskrivning från sjukhus för psykiatrisk vård enligt 1966 års lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning kan en kommunikaiionsskyldighei av föreslagen omfattning medföra
besvärande olägenheter i bl. a. ärenden om lokaliseringsstöd, om godkännande
av företag som huvudman för halvskyddad sysselsättning, om bidrag till
arbetsbiträde och om näringshjälp. Statens utlänningskommission avstyrker att
den centrala utlänningsrayndigheten tvingas iaktta en beslämmelse om komraunikation
med sådan räckvidd som den i 15 §.
Frågan
om vem som skall vara kommunikationsberältigad diskuteras i allmänhet inte
närmare i remissyttrandena. Från flera håll understryks emellertid atl en
bättre definition av partsbegreppel är en förutsättning för att kunna bedöma
omfattningen av kommunikationsskyldighelen.
Den
föreslagna begränsningen lill beslut sora går part emot läranas utan erinran av
så gott sora alla remissinstanser. Riksförsäkringsverket och Sveriges
lantbruksförbund anser dock atl reglerna bör ges en mer entydig utformning i
denna del. Riksförsäkringsverket erinrar om att det inom verkets område
främst i fråga om förtidspension och yrkcsskadeliv-räntor emellanåt gäller
all utmäta en förmåns storlek efter vissa föreliggande omständigheter och
bedömningar. Elt ärende om förtidspension kan exempelvis leda lill hel, två
tredjedels eller en tredjedels förtidspension. Ärendena aktualiseras inte i
form av bestämda yrkanden på viss ersättning eller viss förmånsnivå utan i form
av en på standardiserad blankett gjord ansökan om förtidspension eller en på
blankett gjord anmälan om yrkesskada. Man kan givetvis fortsätter verket
teoretiskt tänka sig att varje ansökan anses innefatta en framställning om
högsta, enligt lag möjliga ersättning, dvs. full förtidspension eller livränta
efter 100 procents invaliditet. Elt beslut om lägre ersättning skulle i så fall
»gå parlen emot».
460 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Enligt
verkets mening skulle det för såväl verket som den sjuke eller skadade leda
till orimliga konsekvenser, om hela korarauniceringsapparalen sätts i gång bara
av denna anledning. Verket förordar atl det i förvaltningslagen slås fasl att
beslul anses »gå parten eraot» bara när beslutet innebär helt avslag på
ansökningen. Detta synsätt bör i vart fall fastläggas i en koramande
proposition i ämnet. Regeringsrättens ledamöter ifrågasätter rikligheten av
arbetsgruppens uttalande att beslul, varigenom någon påförs taxering och
debiteras skatt med ledning av avgiven självdeklaration, skall anses gå part
emot. De framhåller all etl sådant beslut är grundat på gällande
skattelagstiftning och att det förefaUer konstlat att hävda att beslutet går
part emot, om man därvid har godtagit de uppgifter den skatlskyldige lämnat i
deklarationen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att många mål och
ärenden uppenbarligen är av den nalur att del kan vara svårt för myndighei alt
avgöra i vilken riktning dess slutliga beslut kan komma att gå. Länsstyrelsen
säger sig förmoda att myndigheien i sådana tveksamma fall inte underlåter att
höra vederbörande. Detta förhållande bör enligt länsstyrelsens mening komma
lill uttryck i lagtexten genom alt orden »sora går part eraot» i 15 § första
stycket utgår och andra slyckel forrauleras ora, så alt underrättelse kan
underlåtas, ora sådan uppenbarligen är överflödig från partens synpunkl. Även
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt finner det mindre lämpligt all göra
komraunikalionsreglerna tillämpliga endast när beslut går part emot. Detta
fömlsätler enligt hans mening att myndigheten på förhand reflekterat över etl
kommande beslut. Den som delges utredningsmaterialet i elt ärende förstår att
han löper risk att förlora sin sak. I yttrandet föreslås alt huvudregeln i 15 §
ges den lydelsen, alt koraraunikation med part alltid skall ske av den
före-bragta uiredningen och alt denna anses avslutad först sedan part funnit
att ytterligare ålgärd inte behövs.
Belräffande
frågan ora vad som skall kommuniceras framhåller SR alt det är av vikl raed
tanke särskill på besvärsärenden alt alla parter skall få del av allt
utredningsmaterial såvida det uppenbarligen inte helt saknar betydelse för
avgörandet innan part vid varje liUfälle under förfarandets förlopp yttrar
sig om själva saken. Sveriges lantbruksförbund säger sig ha fått uppfattningen
att det i 15 § använda uttrycket »upplysning, yttrande eller annat, som
tillförts ärendet» inte innefattar ett ärendes faktiska omständigheter.
Förbundet föreslår den entydigare formuleringen att parlen skall underrättas om
»allt som tillförts ärendet genom annan än honom själv». Universitetskanslersåmbetet
anser atl bestämmelsen bör förtydligas så, atl den även omfattar framställda
yrkanden och vid initiativärenden syftet med förfarandel.
Från
andra håll framställs önskemål om begränsning av bestämmelsen om vad som skall
kommuniceras. I den mån del enbart är fråga om faktiska förhållanden
exempelvis en uppgift om att part stått under övervakning
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 461
enligt
nykterhetsvårdslagen, alt utdrag ur körkortsregislrel kommit in e. d. saknar
part ofta anledning alt yttra sig däröver, anför regeringsrättens ledamöter.
Vad motparten anföri kan i alll väsentligt innebära en upprepning av lidigare
argumentation. En ovillkorlig föreskrift om atl part skall beredas tillfälle
alt yttra sig i sådana fall kan befaras leda till en fördröjning av ärendet
eller uppfattas som en onödig uppmaning lill ytterligare skriftväxling. Med
hänsyn härtUl anser regeringsrättens ledamöler atl regeln i slutet av 15 §
försia styckel första punkten bör utformas så, att part skall få lillfälle atl
yttra sig, »ora icke så anses obehövligt». Andra
punklen skulle i
konsekvens härraed utsäga, alt underrättelsen-------
»i förekommande fall» bör
anvisa tid och säll för yttrandet. Liknande synpunkter anläggs även av
riksförsäkringsverket. Verket erinrar vidare om atl del inom socialförsäkringen
ofta åligger part atl själv styrka sin sak genom intyg, upplysningar o. d. Det
förekoraraer i slor utsträckning all sådana handlingar inkommer från den sora
utfärdat handlingen, t. ex. läkaren, eller eljest från annan än parten själv. I
sådana fall kan det raycket väl tänkas, alt parten inte själv tagit del av
handlingarna i fråga. Det bör emellertid enligt riksförsäkringsverkets raening
klart slås fast atl handlingar, sora det åligger parten att själv orabesörja
att rayndigheten får del av, inte tillförts ärendet genora annan än parten.
Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar att kommunikation inte bör avse material
som är irrelevant för parten och kan verka förvirrande för denne. Länsstyrelsen
föreslår atl koraraunikationsgrundsatsen uttrycks genom en föreskrift att
slutligt beslut, sora går part emot, inte får meddelas utan att parten fått
tillfälle att bemöta de uppgifter i ärendet sora kan utgöra grund för sådant
beslut. Statens avtalsverk framhåller att del kan finnas fall då del framstår
som meningslöst all inhämta yttrande från part över det material sora delges
honom. Detta gäller exempelvis sådana fall som då Kungl. Maj:t och riksdagen
beslutat alt viss verksamhei skall upphöra, t. ex. vid rationalisering inom
slalens järnvägar, och arbetstagare på grund härav måste sägas upp från sina
anställningar. Avtalsverket ifrågasätter därför ora inte undantag från
skyldigheten all infordra yttrande bör gälla i sådana fall, då yttrande av
särskilda skäl kan anses obehövligt.
Svea hovrätt påpekar alt
kravet på all kommunicera även muntliga uppgifter som tillförts ett ärende, i
princip förutsätter en regel om skyldighet att på etl eller annat sätt anteckna
sådana uppgifter. Enligt hovrättens mening är det över huvud en ordningsfråga,
som berör inte enbart kom-rauniceringen, att väsentliga uppgifter utifrån
ålrainslone i förkortad förra lUlförs akten. För hovrätten fraraslår det därför
som påkallat med en överarbetning av 15 §. JK utvecklar sina synpunkter på frågan
om kom-raunicering av muntliga upplysningar på följande sätl.
Den
känsligaste frågan beträffande kommunikation gäller de muntliga upplysningar
som kan ha tillförts ett ärende. Något förbud för förvaltnings-
462 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
myndigheterna
alt beakta på sådant sätt erhåUen utredning kan inte komma i fråga, A andra
sidan bör part principieUt få del av sådana upplysningar i den mån de är av
betydelse för ärendets avgörande. Kan detta ske genom kommunikation i vanlig
ordning, vilket förutsätter atl anteckning gjorts rörande de erhållna
upplysningarna, är det önskvärt, I annal fall torde det få anses tillräckligt
att upplysningarna i erforderlig mån redovisas i beslutsmotiveringen.
Ett
särskilt problem utgör tjänsteUllsällningsärendena, I dessa ärenden är det raer
än i andra nödvändigt atl inhärata och bygga på rauntliga upplysningar. Alt
sådana upplysningar, vilka ofta rör rent personliga förhållanden, delges den
tjänstesökande de avser är både riktigt och naturligt. Att föreskriva
skyldighet att delge även raedsökande fraraslår närraast som orimligt. Hur
problemet med tjänslelillsältningsärenden skall lösas är vanskligt alt säga. I
olika sammanhang har förslag framkoramit ulan atl någol vunnit allmänt
gillande. Vad arbetsgruppen här föreslår är knappast heller godtagbart.
Möjligen vore det en framkomlig väg atl införa en särskild
komraunikationsregel för flerpartsärenden, som möjliggör att delgivning med
part behöver ske blott av sådant utredningsmaterial som särskilt rör honom.
Även om därigenom ej förhindras att tjänstesökande på eget initiativ skaffar
sig kännedom om underhandsupplysningar sora inhämtats beträffande en
medsökande, skulle dock vinnas att rayndigheten själv icke behöver vara verksam
i sådanl hänseende.
Uttalandet
i betänkandet att koraraunicering skall ske av vad en myndighet har sig bekant
om en person som söker befordran kritiseras av bl. a. riksförsäkringsverket.
Enligt verkels mening bör det göras alldeles klart att de uppgifter, baserade
på erfarenheter och bedömningar som finns tillgängliga inom myndigheten,
exerapelvis de uppgifter sora fraraförs till den beslutande av ansvariga
tjänsteraän, inte skall kommuniceras. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om all
styrelsen i sill remissyttrande över offentlighetskoraraitténs betänkande
Offentlighet och sekretess (SOU 1966:60) kritiserade elt av kommittén (s. 188)
gjort uttalande, att sekretesskydd för minnesanteckningar i elt ärende inte bör
gälla anteckningar om vad som bar inhämtats angående sökande i elt befordringsärende,
i den mån dessa kan sägas ligga till grund för något myndighetens beslut. Vådan
av den i arbetsgruppens belänkande föreslagna komraunikationsplikten i
Ijänstetill-sättningsärenden är enligt styrelsens mening vida större än den
dokuraen-tationsskyldighet i sådana ärenden som föreslogs av
offenlUghelskommitlén. Styrelsen avstyrker därför arbetsgruppens förslag i
denna del.
I
några remissyttranden kritiseras det av arbetsgruppen gjorda uttalandet att
myndighet inte får avgöra ett ärende utan att vara förvissad om att parten
verkligen delgelts underrättelse. Regeringsrättens ledamöter framhåller att
det med tanke på förvaltningens effektivitet inte rimligen bör komma i fråga
att myndighet i alla lägen skall behöva lägga ner elt tidsödande arbete på
kontrollen av delgivningen. De anför vidare.
I
stor utsträckning bör myndigheten vara berättigad alt utgå från att part
verkligen erhållit underrättelsen. Särskilda undersökningar bör i första
KungL Majits proposition nr 30 dr 1971 463
hand göras, där del är av väsentlig betydelse alt part
faktiskt erhållit en underrättelse och där rayndigheten önskar en
meningsyttring från parlen. För fall av detta slag kan lämpligen försändelsen
skickas sora rekoramen-deral brev med mottagningsbevis. I åtskilliga andra fall
bör det vara tillfyllest med vanligt lösbrev. Det kan exempelvis nämnas att
ingenting föreskrivits i taxeringsförordningen ora formen för ett meddelande
lill skattskyldig rörande ifrågasatt avvikelse från självdeklaration (65 §),
Däremot skall enligi uttryckligt stadgande (69 § 4 mom. andra siycket taxeringsförordningen)
besked ora den slutliga avvikelsen översändas i rekoraraen-derat brev.
Även JK anser det vara för myckel begärt alt alllid kräva
full bevisning om alt postförsändelse nått adressaten. Det bör enligt hans
mening vara tiUräckligt all sannolika skäl föreligger för antagande atl parten
nåtts av underrättelsen. I varje fall bör inte krävas alt rayndigheten mer
eller mindre påtvingar en part underrättelse. Kommunikationen sker ju inte
minst i parlens intresse och finns det anledning anta att han undandrar sig medverkan
bör ärendet kunna avgöras ulan att kommunikationen fullbordats. Liknande
synpunkler anförs av SACO, som föreslår att 15 § andra stycket formuleras om
så, atl del klart fraragår av lagtexten att hinder för meddelande av slutligt
beslut inte föreligger i den mån »normala» delgivnings-försök gjorts utan
resultat. Patent- och registreringsverket erinrar om det inom verket använda
förfaringssättet med offentliggörande i allmänna tidningar och i de av verket
särskilt för ändamålet utgivna publikationerna samt genora anslag inora verkel
för visst fall. Har dessa metoder använts för delgivning, bör delta enligt
ämbetsverkets uppfattning godtas som bevisning om underrättelse.
Vad gäller sättet för kommunikation framhåller Sveriges
advokatsamfund alt del kan ifrågasättas, om inte skriftlig kommunikation bör
vara obligatorisk. Enligt samfundets mening kan beslutande myndighei endast
genom skriftUghelen förvissa sig om att kommunikationsförfarandet fungerat
till-förlilUgl. Kammarkollegiet anser att lagtexten bör anpassas bättre till
det i betänkandet gjorda uttalandet, att skriftlig kommunikation som regel bör
väljas före muntlig.
I fråga om kommunikationens praktiska detaljer påpekar
länsstyrelsen i Hallands län att myndighet i flerpartsärenden kan tvingas
kommunicera raed parterna flera gånger för att part skall få lillfälle att
beraöta vad motpart har anfört. För att kommuniceringsskyldigheten inte skall
få en orimlig omfattning, bör myndigheten ha rätt att fastställa en slutpunkt
för skriftväxlingen. Riksskattenämnden framhåller att nämnden i förhandsbeskedsärenden
för tids vinnande tillämpar den ordningen, att taxeringsintendent samtidigt
som han efter remiss avger yttrande lill nämnden sänder en kopia av yttrandet
lill sökanden. Eftersom denna ordning har fungerat väl och bör tUlämpas även i
fortsättningen, föreslår nämnden att
464 KungL Maj.ts proposition nr 30 är 1971
orden
»myndigheten underrättat parten» i 15 § försia stycket byts ut mot »parten
underrättats».
Vikten
av att hemligt material inte får läggas till grund för avgörande, ora inte
rayndigheten har skaffat sig säkerhet för att del verkligen är riktigt, kan
enligt TCO:s uppfattning inte nog understrykas. Organisationen anser det även
vara synnerligen viktigt all rayndigheten, om hemligt malerial föreligger, i
största raöjliga utsträckning kompletterar och ersätter materialet med sådanl
som parten kan få del av. JK påpekar att psykologiska undersökningar under
senare tid allt mer har kommit lill användning vid Ijänstelillsätlningar.
Handlingar som upprättats vid sådana undersökningar kan enligt en nyligen
gjord ändring i sekretesslagen (prop. 1968: 126) hemlighållas. Parts rätt atl
få del av sådana handlingar eller upplysningar ur dem kommer alt regleras av
besläramelsema i 39 § sekretesslagen och 6 § i den av arbetsgruppen föreslagna
förvaltningslagen. Det är enligt JK:s raening dock helt otänkbart, att sökande
i ett tjänstetillsättningsärende skall kunna få del av eller upplysningar ur
sådanl undersöknings-raaterial som rör en mcdsökandes renl personliga
förhållanden. De spanar som är inbyggda i 39 § sekretesslagen och 6 §
arbetsgmppens lagförslag bör med en rimlig tolkning utgöra hinder mot
utlämnande av uppgifter i angivna fall. Riksförsäkringsverket yrkar, under
åberopande av vad verkel anföri beträffande läkarintyg, sjukhusjournaler o. d.
vid behandlingen av reglema om parts aklinsyn, alt även
koraraunikationsskyldigheten begränsas i den mån så behövs för att lillgodose
de i nämnda sammanhang framförda synpunkterna.
De
undantag från kommunikationsplikten vid fara i dröjsmål m. m. som föreslås i 15
§ andra stycket arbetsgruppens lagförslag kommenteras bortsett från vad som
har nämnis i del föregående i allmänhet inte närraare i remissyttrandena.
Eftersom den omständigheten atl etl ärende är av brådskande natur regelraässigt
inte bör hindra alt part likväl omgående får del av elt betydelsefullt
dokument, ifrågasätter kammarrätten om inte denna grundsats bör komma lill
positivt uttryck i paragrafen. Försvarets civilförvaltning anser den i 15 §
andra slyckel använda skrivningen all underrättelse »kan medföra fara för alt
beslutet icke blir genomfört» vara väl allmänt hållen. Civilförvaltningen
föreslår att regeln ändras till att avse det fallet alt underrättelsen »kan
medföra fara för atl åtgärd vidtas till skada för det syfle som beslutet avser
all tillgodose». En liknande anmärkning görs av länsstyrelsen i Blekinge lån,
som finner undantaget böra avse det fallel alt beslut måste fallas ulan
dröjsmål för att inte förfela sill syfle. Som exempel nämner länsstyrelsen
ärenden angående straffuppskov, där avstyrkande yttranden från polismyndighet
av tidsskäl som regel inte bör kommuniceras.
Rikspolisstyrelsen
ställer sig frågande tiU arbetsgruppens uttalande att polishandräckning i
princip inte bör beviljas utan alt parten först hörts.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 465
Styrelsen
påpekar alt lagförslaget anvisar två olika grunder för att underlåta
kommunikation i sådana ärenden. För det första gäller flertalet ärenden av
detta slag en ren verkställighet av etl beslul sora lidigare fattats av annan
myndighet. Någon prövning som kan ulfalla till partens fördel eUer nackdel
utförs i sådana fall inte av polismyndigheten. För det andra innebär en
underrättelse till part om en planerad handräckningsåtgärd regelmässigt
uppenbar fara för att ålgärden inte kan genomföras.
Departementschefen. Frågan
i vad mån förvaltningsrayndighet skall vara skyldig all innan den avgör ett
ärende låta part få del av ulredningsraalerialet och yttra sig över det är
ulan Ivekan ett av de spörsmål sora det är särskilt angeläget atl reglera i en
allraän förfarandelag av förevarande slag. Betydelsen av all den enskilde får
tillfälle alt göra sin röst hörd, innan ell för honom ofördelaktigt
förvaltningsbeslut raeddelas, kan knappast överskattas. Principen att »ingen
skall dömas ohörd» (kommunikationsprincipen) ger uttryck åt ett elementärt
krav på rayndigheternas handläggning av sina ärenden. En tillfredsställande
utredning av ell ärende kan ofta inte åstadkommas på annal sätt än genom att
den person som direkt berörs av en lilläranad åtgärd ges tillfälle att
rauntligen eller skriftligen yttra sig över det sora frarakommit i ärendet. För
den enskildes möjligheter all ta till vara sina intressen är del å andra sidan
av största vikl alt han får kännedora ora de omständigheter på vilka
rayndigheten grundar sitt avgörande. Endast härigenom sätts han i stånd atl
komplettera eller beriktiga utredningsmaterialet. Ytterst blir
koramunikalionsgrundsatsens iakttagande även elt verksaral medel att befästa
allmänhetens förtroende för förvaltningsmyndigheternas handlande.
När det gäller att skapa
garantier för att den enskilde ges tillfälle all fraraföra sina synpunkter i
förvaltningsärenden kan olika vägar beträdas. En länkbar lösning är alt nöja
sig med atl föreskriva skyldighet för förvaltningsmyndighet alt före ärendes
avgörande underrätta part om hans rätt att ta del av utredningsmaterialet i
ärendet. Det skuUe i sådant fall få ankomma på parten själv alt genom besök på
myndigheten eller på annat sätt skaffa sig kännedom om vad som framkoramit i
ärendet (jfr 23 kap. 18 § RB). En annan och för parten mer förraånlig lösning
är all ålägga myndighet att med vissa undantag se till att parten får del
av det material som är av betydelse för ärendets avgörande och lämna honom
lillfälle att ytlra sig över det.
Arbetsgruppen
har i silt förslag förordat all huvudregeln om myndighels kommunikationsskyldighet
skall ges ett innehåll som väsentligen motsvarar del senare av de två
alternativ sora jag nu har antytt. Gruppens förslag på denna punkt har
godtagils av flertalet remissinstanser. Också jag finner övervägande skäl tala
för en sådan lösning. En undenältelse-plikl av det förra och mindre långtgående
slaget skulle visserligen lärana rayndigheten frihet att vid behov tillställa
parten det utredningsmaterial
466 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
som
den anser denne böra yttra sig över. I praktiken skulle emellertid en sådan
lösning inte innebära annat än en skyldighet för myndigheien atl upplysa parten
om hans rätl enligt 14 § förvaltningslagen atl ta del av det som har tillförts
ärendet. En sådan upplysning torde i de flesta fall vara olUlräcklig för alt
tillgodose partens behov av information om utredningen i ärendet. De önskemål
om mer smidiga former för kom-munikalionsskyldighelens fullgörande som bar
framställts vid remissbehandlingen bör enligt rain raening i stället beaktas
på det viset att huvudregeln om myndighets skyldighet alt underrätta part om
del som har tillförts ärendet förses med undantag beträffande sådana fall då
det inte framstår söm behövligt eller lämpligl atl kräva koraraunicering. Jag
förordar alltså att huvudregeln om myndighets kommunikationsplikl ges ett
innehåll sora i huvudsak raolsvarar vad arbetsgruppen föreslagit.
Som
jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör reglerna om kommunikation
las in bland lagens särskilda bestäraraelser. Tillämpningsområdet bör sålunda
vara detsamma som beträffande reglema om parts aktinsyn. Begränsas
koraraunikationsreglernas räckvidd på detta sätl, kommer de alt gälla bara i
sådana fall då det typiskt sett föreligger behov att upprätthålla
koramunikationsgrundsalsen, dvs. i ärenden som innefattar myndighetsutövning
mot enskild. Med den precisering av detla begrepp som har gjorts i 3 § i det
föreliggande lagförslagel blir reglerna tillämpliga inte bara när myndighet ex
officio eller efter framslällning av annan myndighet vidtar åtgärd, som i något
hänseende påverkar enskilds offentligrältsliga ställning, utan också när
enskild själv gör framställning hos myndighet för erhållande av tillstånd,
förmån e. d. Det nu framlagda lagförslaget utgår således också på nu berörda
punkt från väsentligen samma synsätt som arbetsgruppens förslag.
Vid
behandlingen av 12 § har jag avvisat tanken på sådana särskilda
kommunikationsregler i fråga om besvärsärendes beredning som finns upptagna i
24 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag. I fråga om skälen härför vill jag
hänvisa till vad som anförts under 12 §. Kommunikations-reglerna bör i enlighet
härmed utformas så all de passar för handläggningen i såväl första instans som
besvärsinslans.
I
remissyttrandena har från åtskilliga håll framställts yrkanden om att vissa
grupper av ärenden skall undantas från kommunikationsreglemas
tillämpningsområde. Till frågan om undantag beträffande ärenden om
Ijänstetillsältning ra. ra. återkommer jag vid behandlingen av 15 § första
siycket andra punkten 2. I fråga om det av psykiatriska nämnden uttalade
önskemålet om undantag beträffande ärenden om intagning på eller utskrivning
från sjukhus för psykiatrisk vård vill jag hänvisa till vad sora anförs vid
behandlingen av det i föreliggande lagstiftningsärende framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall. Vad gäller det av försvarets civilförvaltning före-
KungL
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 467
slagna
undantaget beträffande ärenden om familjebidragsförmåner till värnpliktiga är
jag inte beredd alt förorda någol undanlag. Jag vill dock påpeka att
undantagsregeln enligt 15 § försia slyckel 4 i nu föreliggande förslag (»om
ärendets avgörande ej kan uppskjutas») kan bli tillämplig i en del ärenden om
familjebidragsförraåner. övriga vid remissbehandlingen framförda önskemål om
undanlag från koraraunikationsreglernas lillärapning rör andra författningar
än sådana vari ändring föreslås i detta lagstiftningsärende. Dessa förslag om
undantag torde därför få las upp lill bedömning vid den fortsatta genomgång av
författningar på det förvallningsrättsliga området sora jag berört i den
allraänna raotiveringen.
Vad
gäller den närmare utformningen av reglerna om myndighets koramunikationsskyldighel
vill jag till en början framhålla följande.
En
underrättelseplikt av del innehåll som jag nyss har förordat kan i och för sig
tänkas utformad både som en skyldighet att lägga fram utredningsmaterialet för
parten vid etl sammanträde inför myndigheten och som ett åläggande att
skriftligen kommunicera materialet med honora. Eftersom rauntlig handläggning
vid sararaanträde inför förvaltningsmyndighet inte fyller sararaa funktion som
rauntlig förhandling i rättegång (jfr vad sora anförts under 14 §) och dessutora
förekommer endast i förhåUandevis ringa utsträckning, kan denna form för
kommunikation uppenbarligen inte koraraa i fråga sora ett norraall led i
handläggningen. En reglering av korarauniceringskravet bör därför i princip ta
sikte bara på skriftlig koramunikation.
Kretsen av
komraunikationsberätligade bör uppenbarligen beslämmas på samma säll som den
krets av personer som enligt 14 § har rätt till insyn i utredningsmaterialet.
Rätt all bli kommunicerad detta material genom myndighetens försorg bör således
tillkomma endast sökande, klagande eller annan part. 1 fråga ora avgränsningen
av denna kategori personer får jag i övrigt hänvisa till vad sora anförts
rörande partsbegreppet under 14 §.
Liksom arbetsgruppen anser
jag kommunikationsskyldighet böra föreskrivas bara med tanke på slulliga
beslul. Termen »slutligt beslut», vilken getts en uttrycklig definition i 4 §
arbetsgruppens lagförslag, anser jag dock kunna undvaras i lagtexten. 1 del nu
framlagda lagförslaget har den åsyftade begränsningen i stället formulerats så,
att ärende inte får avgöras utan att part underrättals ora
utredningsraaterialet i ärendet.
I fråga ora
koraraunikalionskravels innehåll förordar jag i likhet med arbetsgruppen att
del skall bestå av två led, dvs. dels av underrättelse om utredningsraaterialet,
dels etl meddelande om parts rätt att yttra sig över det. Eftersora
koraraunikation kan underlåtas, när det är uppenbart obehövligt (15 § första
styckel andra punkten 1), lorde en sådan konstruktion inte behöva vålla några
ölägenheter. Rör det sig ora raalerial, sora är av betydelse för ärendets
avgörande, bör parten regelraässigt få del av del.
468 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
dr 1971
Det framstår i sådant fall också som naturligt att
tUlfälle lämnas honom att yttra sig över materialet. Någol binder möler
självfallel inte att i samband med kommuniceringen meddela atl ärendet kan
komma att avgöras efter utgången av viss tidsfrist, även ora parten inte hör av
sig inora den utsatta tiden. Skulle det malerial sora tillförts ett ärende
genom annan än parlen själv enbart bestå av uppgifter ora sådana faktiska
förhållanden som part kan förutsättas ha kännedom om, t. ex. upplysningar om
partens födelselid, civilstånd e. d., torde del i allmänhet framstå som
uppenbart obehövligt att kommunicera uppgifterna med parlen. Något behov av att
inhärata yttrande över dessa från parten lorde i sådant fall inte heller
föreligga.
Föremålet för kommunikation bör i princip sammanfalla med
del som enligt förslaget i 14 § omfattas av parts rätt lill insyn i
utredningsmaterialet, dvs. utgöras av »det som tillförts ärendet».
Korarauniceringskravet bör dock inskränkas till det som tillförts ärendet genom
annan än parten själv. I fråga ora innebörden av uttrycket »del som tillförts
ärendet» vill jag i första hand hänvisa till vad som anförts härom under 14 §.
Med anledning av vad arbetsgruppen uttalat om komraunikation av rauntliga
upplysningar vill jag framhålla följande. Som arbetsgmppen framhållit låter det
sig knappast göra atl generellt föreskriva anleckningsskyldighet för myndighet
beträffande muntliga upplysningar (jfr 16 §). I den mån sådana upplysningar är
av betydelse för ärendes avgörande, bör de emellertid enligt huvudregeln
kommuniceras raed parten. Detta torde i de flesta fall förutsätta, alt upplysningarna
nedtecknats i skrift. Jag vill emellertid understryka att reglerna om
kommunikationsplikt självfallet inte är avsedda att inkräkta på myndighetens
rätt atl ulan redovisningsskyldighet i förhållande till parten utnyttja sin
allmänna sakkunskap och erfarenhelsfond. Vad som t. ex. muntligen upplyses av
någon som deltar i den slutliga handläggningen av ett ärende eUer med andra ord
i samband raed själva beslutsfattandet omfattas inte av förvaltningslagens krav
på kommunikation. Är sådan upplysning av väsentlig betydelse för ärendets
avgörande, kan det dock i åtskilliga fall vara av värde för parten att få del
av den redan innan ärendet avgörs. Det ligger emellertid i rayndighetens hand
alt pröva i vad mån så bör ske. Parten kan givetvis också lämnas behövlig
information genom atl upplysningen redovisas i raotiveringen liU beslutet i
ärendet. I sara-manhanget kan vidare erinras om atl kommunikationsplikl enligt
det nu föreliggande lagförslaget inte gäller vid handläggning i första instans
av ärende om tjänsleliUsättning och jämförbara saker (15 § försia stycket 2).
Som en allraän förutsättning för all
koramunikationsskyldighel skall föreligga har i arbetsgruppens lagförslag
angells atl beslutet i ärendet »går part emot». Syftet med inskränkningen är
atl klargöra alt ett för den enskilde negativt beslut inte får meddelas utan
kommunikation men väl elt beslut sora går i gynnande riktning, I sistnäranda
fall torde det eraellertid
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 469
normall
framstå som uppenbart obehövligt all kommunicera utredningsmaterialet raed
parten. Enligt det nu framlagda lagförslagel föreligger ingen
koramunikationsskyldighel i sådant fall (15 § första stycket 1), Begränsningen
till beslut som går part emot, vilken utsatts för viss kritik i en del
remissyttranden, kan därför utgå ur lagtexten.
Mot
bakgmnd av vad nu anförts föreslår jag all som huvudregel om myndighels
kommunikationsplikl föreskrivs all ärende inte får avgöras utan alt sökande,
klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom
annan än honom själv och tillfälle beretts honora att yttra sig över det (15 §
första stycket första punkten). Regeln innebär inte något krav på alt full
bevisning alltid måste föreligga om atl part nåtts av underrättelsen för att
ärende skall kunna avgöras. Som påpekats av regeringsrättens ledaraöter bör
underrättelse i en del fall kunna tillställas part även med vanligt lösbrev. I
15 § andra styckel har lagits in elt bemyndigande för myndigheten all använda
sig av de delgivningssätt sora delgivningslagen erbjuder för att överbringa
underrättelse.
Som
föreslagits av arbetsgruppen bör kommunikation kunna ske såväl skriftligen som
muntligen. Någon uttrycklig föreskrift härom anser jag dock inte behövas (jfr
15 § första stycket andra punkten arbetsgmppens lagförslag). Part bör kunna
avge sitl yttrande muntligen, om inte myndigheten föreskrivit annat (jfr 16
§). I sammanhanget kan erinras om att part i vissa specialförfattningar
tillerkänts rätt att muntligen uttala sig ora vad som åberopas mot honom, se t,
ex, 24 § statstjänstemannalagen belräffande förhör i disciplinärende. I sådana
fall kan del självfallet vara lämpligt atl utredningsmaterialet också bringas
till partens kännedom muntligen.
I
15 § första stycket andra punkten har tagits upp vissa undantag från
huvudregeln ora myndighets kohiraunikationsplikt. Det bör framhållas att
undantagen endast tar sikte på sådana situationer då det sakligt sett framstår
som obehövligt eller olämpligt att kräva komraunikation. Den omständigheten
all myndighei vid viss tidpunkt är särskilt arbetstyngd kan sålunda inte enligt
förvaltningslagen räknas som giltigt skäl att underlåta komraunikation. Inte
heller det förhållandet att myndighet har en stor mängd ärenden av samraa slag
(raassärenden) bör i och för sig medföra befrielse från kommunikationskravet.
Beträffande tjänstetillsättnings-ärenden och jämförbara saker har dock bl. a.
av hänsyn till den slora frekvensen av sådana ärenden ansetts böra medges
undantag (15 § första stycket 2). I vad mån massärenden hos en myndighet i
övrigt skall vara undantagna från förvaltningslagens kommunikationskrav torde
få tas upp tm bedömning vid den fortsatta genomgången av författningar på
förvaltningsområdet.
Sora
framhållits tidigare har i 15 § första stycket andra punkten 1 tagits in ell
undanlag med tanke på sådana fall då kommunicering är uppenbart
470 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr
1971
obehövlig. Undantagsregeln syftar i försia hand på de
situationer då myndighets beslut i ett ärende bedöms gå i positiv riktning för
part. I sådana fall lorde det norraalt vara uppenbart alt kommunikation inte
behövs. Regeln motsvarar härvidlag den av arbetsgruppen gjorda begränsningen
av huvudregelns räckvidd till beslut som går part emot. Enligt 15 § andra
stycket andra punklen arbetsgruppens lagförslag skall undanlag från
komrauniceringsplikten kunna göras också när intet väsentligt partsintresse
eftersatts genom atl undenätlelse underlåtes. Regeln i 15 § första stycket
andra punkten 1 i del nu framlagda lagförslaget är avsedd att täcka även sådana
fall. Jag vill understryka arbetsgruppens uttalande att både malerial som helt
saknar betydelse för ärendes avgörande och material som har viss betydelse
härför raen ringa sådan bör kunna hänföras under den nu behandlade
undantagsregeln. Det ligger i myndighetens hand att efter omständigheterna
pröva ora det i visst fall skall anses sora obehövligt alt kommunicera. Del
måste dock fraraslå som uppenbart alt komraunikation i det enskilda fallet
inte har någon uppgift att fylla för all åtgärderna skall kunna underlåtas. Jag
vill också påpeka alt den omständigheten att ärende rör sak av ringa värde inte
i och för sig får tas till intäkt för att underlåta kommunikation på nu
angivna grund.
I 15 § första stycket andra punkten 2 har tagils in ett
undantag belräffande ärenden sora rör tillsättning av tjänst, antagning för
utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller
järaförbar sak. Undanlaget, som saknar motsvarighet i arbetsgruppens lagförslag,
har föranlelts av önskemål härom i ell stort antal remissyttranden. De synpunkter
som i yttrandena anförts till stöd för undanlaget kan jag i allt väsentligt
ansluta mig tiU. Jag vill särskilt betona atl elt obligatoriskt krav på
kommunikation i nu berörda typer av ärenden skulle medföra stora praktiska
ölägenheter för myndigheterna och risk för avsevärd fördröjning av ärendenas
avgörande. Eftersom dessa skäl för slopande av korarauniceringskravet i
ärenden om tjänstetillsättning m. ra. väsentligen har aktuaUlel vid ärendes
behandling i försia instans, har undanlagsregeln begränsats att gälla
handläggningen i annan instans än besvärsinslans. Har t. ex. beslut i
tjänstetiUsältningsärende överklagats hos högre myndighet, skall alltså i
besvärsärendet ses lill atl klaganden får del av utredningsmaterialet, i den
mån han inte tidigare fått kännedom om delta på annat sätt.
Som exempel på ärenden som är jämförbara med de nyssnämnda
typerna av ärenden kan nämnas ärenden om tilldelning av doktorandstipendium
eller konstnärsslipendiura.
I huvudsaklig överensStäramelse med vad arbetsgruppen
föreslagit har i 15 § försia styckel andra punklen 3 vidare tagits in en regel
om att kommunikation får underlåtas, om del kan befaras att genomförandel av
beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras (jfr 15 § andra siycket
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 471
första
punklen in fine arbetsgruppens lagförslag). Beträffande de fall då regeln är
avsedd att tillämpas vill jag hänvisa till den av arbetsgruppen gjorda
exemplifieringen. Med anledning av etl påpekande av försvarets civilförvaltning
har bestämmelsens formulering jämkats något i förhållande till arbetsgruppens
lagförslag. Som rikspolisstyrelsen framhållit lorde kommunikation i ärende ora
polishandräckning vanligen kunna underlåtas med stöd av förevarande
undanlagsregel.
Enligt 15 § första slyckel
andra punkten 4 kan som en ytterligare grund att underlåta kommunikation
åberopas atl ärendets avgörande inte kan uppskjutas. Regeln läcker till slor
del samraa fall sora åsyftats med det av arbetsgmppen föreslagna imdanlaget för
den händelse all »det av särskild anledning är nödvändigt». Som jag framhållit
lidigare bör myndighets arbetsbörda sora sådan inte få las i beaktande vid
prövningen av om kommunikation skall få underlåtas eller inte. För att markera
detta tydligare än som skett i arbetsgruppens lagförslag har jag ansett undantagsregeln
böra uttryckligen begränsas till sådana fall då tidsmarginalen är för knapp för
att medge kommunikation.
Som påpekats under 14 §
äger bestämmelserna i den paragrafen om begränsningar i rätten atl la del av
del som tillförts ärendet motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse till
part enligt 15 § första stycket. Beträffande innebörden av dessa begränsningar
får jag hänvisa till vad som anförts under 14 §.
16
§
Paragrafen innehåller
vissa bestämmelser om parts rätt all muntligen meddela sig med
förvaltningsmyndighet. Den saknar motsvarighet i arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Några
allmänna förfaltningsföreskrifter om parts rätt att muntligen träda i kontakt
med förvaltningsrayndighet finns f. n. inte. Muntliga kontakter av inforraell
natur raellan rayndigheter och enskilda förekommer eraellertid i belydande
orafattning. Detla kan ske såväl genom alt part besöker myndighetens lokal sora
genom att företrädare för myndigheten uppsöker den enskilde i hans bostad. I
stor utsträckning förekommer också informella kontakter mellan rayndigheter
och enskilda vid telefonsamtal.
I vissa författningar har
meddelals uttryckliga bestäraraelser om enskilds rätt all företräda inför
myndighet för att muntligen lägga fram sina synpunkler. För
statsförvaltningens del kan frärast erinras om föreskrifterna i 15 § allmänna
verkssladgan. Enligt dessa föreskrifter skall för myndighets chef vara bestämd
en tid för mottagning av allmänheten. Även för annan tjänsteman får särskUd
mottagningstid bestämmas. Registrators- och kassakontor skall i regel hållas
öppna minst fem timmar varje arbetsdag. När registrators- eller kassakontor
hålls öppet, skall allmänheten tas emot av
472 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30
är 1971
myndighetens tjänstemän i den mån deras övriga göromål
inte lägger hinder i vägen. Som ytterligare exempel på
författningsbeslämraelser av nu åsyftade slag kan nämnas 61 § 4 mom.
taxeringsförordningen (rätt för skattskyldig atl företräda inför taxeringsnämnd
för alt meddela upplysningar till ledning vid taxering, som berör honom).
Som har påpekats under 15 § har den enskilde i somliga
författningar tillerkänts rätl atl få förklara sig muntligen vid sammanträde
inför myndigheten, se t. ex. 31 § försia stycket utlänningslagen, 24 och 27 §§
statstjänstemannalagen och 19 § andra stycket lagen om vapenfri tjänst.
Besvfirssakkunniga. Besvärssakkunniga utgick i sill slutbetänkande
från att förvaltningsförfarandet i princip skall vara skriftligt. De sakkunniga
föreslog emellertid att vissa regler skulle meddelas om muntlig handläggning
vid sararaanträde inför förvaltningsrayndighet (8 kap. 1421 §§
besvärssakkunnigas lagförslag). I motiven tUl huvudregeln om muntlig
handläggning vid sararaanträde (8 kap. 14 §) behandlade de sakkunniga även
frågan om muntlig komplettering av utredningen i ett ärende på informell väg.
De påpekade att de i olika sammanhang i belänkandet förutsatt atl muntlig
kontakt skulle kunna tas mellan myndighei och part. Myndigheten borde t, ex,
kunna muntligen lämna part anvisningar om komplettering av partens
utredningsmaterial. Hinder borde inte heller möta mot atl myndigheten muntligen
inhämtade upplysningar från part. Man måste också räkna med att part vid
personligt besök hos myndigheten eller telefonledes lämnade upplysningar och
närmare utvecklade sin talan. Muntliga kontakter av sådant slag var naturliga
inslag i utredningen i förvaltningsförfarandet. Viss återhållsamhet borde dock
iakttas särskilt när det gällde att uppmuntra till personliga besök hos
myndigheien, I Ivåparlsärenden kunde det ofta vara ägnat att väcka
betänkligheter, om rayndigheten tog emot personligt besök av den ena parten i
den andras frånvaro. Viss risk fanns även att de personliga besöken urartade
till en formalitet, som part trodde sig skyldig alt iaktta men som blev av
ringa eller ingen betydelse för utredningen. Personliga besök kunde f, ö,
koraraa att ta oproportionerligt lång tid i anspråk och bli till ett verkligt
hinder för rayndigheternas arbete, om de förekom i större utsträckning.
Besvärssakkunniga erinrade vidare om att del i allmänna
verksstadgan och instruktioner fanns bestämmelser om mottagningstider, vilka
förutsatte en rätt för envar till personligt företräde inför rayndighets
tjänstemän. En sådan rätt följde i viss mån även av föreskriften i 8 kap. 2 §
andra styckel besvärssakkunnigas lagförslag om parts rätt att utveckla lalan
och förebringa utredningsmaterial. Någon särskild bestäraraelse ora rätt för
part att få personligt företräde hos myndighet för att lämna upplysningar eller
annan utredning liknande den som föreslagits av den norska forvaltningskomileen
ansåg de sakkunniga därför inte påkallad. Enligt deras mening fanns inte heUer
behov av någon uttrycklig regel ora möjlighet för myn-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 473
dighet atl under hand muntligen inhämta upplysningar av
part. De framhöll i sammanhanget att situationer kunde förekomma, särskilt i
enpartsärenden, där det från utredningssynpunkt tedde sig ändamålsenligt att
muntlig kontakt logs på ett informellt sätt mellan rayndighet och part.
Sairunan-faltningsvis uttalade de sakkunniga alt enligt deras mening mycket
stod att vinna genora en förnuftig användning av raöjligheten till informella
rauntliga kontakter raellan rayndigheten samt parter och andra. På de fiesla
förvaltningsområden fanns i regel inte behov av muntlighel i andra forraer.
I
anslutning till reglerna om muntlig handläggning vid sammanträde föreslog
besvärssakkunniga även en föreskrift ora skyldighet för myndighei att göra
anteckning ora uppgift sora under utredningen tillfördes ärendet på annat sätt
än skriftligen och sora var av betydelse för ärendets avgörande (8 kap. 23 §
besvärssakkunnigas lagförslag). I raoliven till bestäraraelsen framhöll de
sakkunniga att även muntliga uppgifter som tillfördes ett ärende i annan
ordning än vid sammanträde borde dokumenteras, i den mån de var av betydelse
för ärendets avgörande. Ordagrant återgivande kunde inte begäras. I regel fick
man lov att nöja sig med ett kort sammandrag av uppgifterna. Anteckningarna
borde verkställas på sådant sätt atl de bevarades för framtiden. De borde
innehålla fullständig uppgift om källan samt vara daterade och signerade av
vederbörande tjänsteman.
Den
norska forvaltningsloven. I 21 § den norska forvaltningsloven ingår en
bestämmelse ora parts rätt till rauntlig kontakt med offentligt förvaltningsorgan
(Ot.prp. nr. 38 1964/65 s. 69 och 125). I den mån det kan ske med hänsyn till
arbetets behöriga gång skall part, som har saklig grund till del, enligt
beslämmelsen lämnas lillfälle att meddela sig muntligen med tjänsteman vid del
förvaltningsorgan som handlägger ärendet. Paragrafen innehåller också en
föreskrift om skyldighet för förvaltningsorganet att såvitt möjligt anteckna
eller protokollera nya upplysningar eller uppgifter, som lämnas vid muntliga
förhandlingar, konferenser eller telefonsamtal och som är av betydelse för
sakens avgörande. Reglernas räckvidd är begränsad till ärenden som innefattar
myndighetsutövning.
Bestämmelserna i 21 § forvaltningsloven stämmer i huvudsak
överens med motsvarande regler i del lagförslag som lades fram år 1958 av den
tidigare nämnda forvaltningskomileen. I motiven till reglerna konstaterade
forvaltningskomileen bl. a. att en nära och informell kontakt raellan allraänheten
och förvaltningsmyndigheterna var ett av de mest värdefulla dragen i norsk
förvaltning. Förutsättningen för en sådan ordning raåste dock vara att
förvaltningsorganens arbete inte onödigtvis försenades på grund av rauntliga
konferenser. Förvaltningsorganen måste sålunda vara införstådda raed att
förseningar belräffande ärendenas avgörande inte kunde ursäktas raed atl det
gått åt mycken lid för att konferera med parterna. Förvaltningsorganen
ansvarade inte bara för att ärendena blev fullständigt utredda utan också för
atl de blev avgjorda så snabbt som
474 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
raöjligt. Forvaltningskomileen hade med hänsyn härtill
funnit det vara något tveksamt om parts rätt tiU muntlig kontakt med
förvaltningsrayndighet borde lagfästas. Det låg nära till hands alt en sådan
lagregel skuUe kunna missbrukas av t. ex. kverulanter. Behovet av en lagregel i
ämnet var inte heller så trängande, efiersom en tillfredsställande praxis hade
utbildat sig i fråga om parts rätt alt hänvända sig muntligen till myndighei.
Forvaltningskomileen var å andra sidan av den uppfattningen att det var
nödvändigl att meddela vissa regler ora forraerna för muntliga konferenser. Del
framstod då som naturligt att också slå fast själva den grundläggande regeln.
Denna borde ulforraas så atl raissbruk hindrades i görligaste raån. Kärnan i
reglerna borde vara att den enskilde medgavs rätt att uppsöka tjänsteman hos
förvaltningsmyndighet för att konferera om ett förvaltningsärende. För alt
undvika onödiga besök måste krävas att parten eller intressenten hade saklig
grund för sin hänvändelse. Detta var i allmänhet fallet när han hos myndigheten
begärde vägledning angående en sak eller när han själv önskade lärana
upplysningar i saken. I många fall kunde givetvis både vägledningen och
upplysningarna lika väl lämnas skriftligen. Del borde ligga i myndigheternas
hand att avgöra när detta var det bästa tillvägagångssättet. Det borde också
överlämnas till myndigheterna att bestämma vilka tjänstemän sora skulle ta emot
muntliga hänvändelser (forvaltningskomileens innslilUng s, 201),
Beträffande bestämmelsen om myndighels
anleckningsskyldighet uttalade forvaltningskomileen bl. a. att det för den
enskilde var av betydelse alt de rauntliga konferenserna i förvaltningsärenden
gavs en sådan form att parterna fick tillfälle att ta del av det som framförts
muntligen. Detta kunde möjliggöras genom att tjänstemannen antecknade de
upplysningar som läranats på delta sätt. Molsvarande borde gälla beträffande
upplysningar som myndigheten inhämtade muntligen från andra förvaltningsorgan
eller vid telefonsaratal (forvaltningskoraiteens innstilling s. 202).
Departementschefen. Som har påpekats i del föregående
handläggs förvaltningsärenden i allmänhet skriftligen. I den mån rauntlig
handläggning i etl ärende äger rura vid sararaanträde inför
förvaltningsmyndighet, syftar den vanligen bara till att komplettera den
skriftliga utredningen i ärendet. I princip ligger det i myndighetens hand att
avgöra i vad mån ärende skall handläggas muntligt. Part anses sålunda inte ha
någon allmän rätt alt påkalla muntlig handläggning vid sammanträde. I vissa
specialförfattningar har part dock tillerkänts rätt alt få lägga frara sina
synpunkter muntligen vid förhandling, förhör eUer annat sararaanträde. Vid
sidan härav förekommer i stor utsträckning muntliga kontakter av informell
natur mellan myndigheter och parter. Att part har viss rätt alt i sådan ordning
meddela sig med myndighet framgår för statsförvaltningens del av bestämmelserna
i 15 § aUmänna verksstadgan om mottagningstid för tjänstemän.
Delade meningar råder inte ora att förvaltningsärenden
även i fortsätt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 475
ningen i princip skall handläggas skrifUigen. Jag vill i
sararaanhangel erinra om att denna grundsats uttryckligen slagils fast i 9 §
första stycket förvaltningsprocesslagen för förvallningsrättskipningens
vidkommande. I likhet med arbetsgruppen anser jag vidare att några allmänna
regler om rauntlig handläggning vid sararaanträde inför förvaltningsmyndighet
inte bör raeddelas i förvaltningslagen. Förekommande behov av uttryckliga
regler om muntlig handläggning vid sararaanträde inför förvaltningsmyndighet
bör liksom hittills beaktas vid utformningen av specialförfattningarna för
olika förvaltningsoraråden.
Vad jag
nu anföri innebär inte atl frågan om parts rätt att rauntligen meddela sig med
förvaltningsmyndighet bör lämnas helt oreglerad i förvaltningslagen. Sora nyss
påpekats förekommer det i stor utsträckning informella muntliga kontakter
mellan rayndigheter och parter i förvaltningsärenden. Initiativet till sådana
kontakter las självfallet ofta av myndigheten, t. ex. i syfle all vägleda part
eller för atl få kompletterande upplysningar rörande saken. Även för den
enskilde kan ofta uppkomraa behov av alt muntligen komplettera utredningen i
ett ärende eller alt på ett informellt säll framföra sina synpunkter i
ärendet. Med nuvarande ordning är det i viss mån oklart hur långt myndighets
skyldighet sträcker sig alt liUmötesgå en önskan av part om sådan raer
inforraell kontakt i elt ärende. För statsförvaltningens del finns visserligen
bestämmelser i allmänna verksstadgan ora tjänsleraans skyldighel atl ta eraot
besök av allraänheten. Någon allmän bestämmelse sora direkl tar sikte på parts
möjlighet att muntligen avhandla ell ärende med den myndighet som handlägger
delta har emellertid inte meddelats.
För den
enskilde skulle det otvivelaktigt vara av värde, om i förvaltningslagen togs
in en beslämmelse som uttryckligen slog fast hans rätt i förevarande hänseende.
Jag vill i samraanhanget erinra ora all positiva regler i ämnet har efterlysts
i en motion vid 1970 års riksdag (II: 974, jfr ILU 51). Som framgår av den tidigare redogörelsen har sådana
bestämmelser influtit i den norska forvaltningsloven. Från principiell
synpunkt synes inte vara något att erinra mot atl förvallningsrayndighelema i
ökad utsträckning tillärapar elt mer formlöst förfarande i sådana ärenden där
detla låter sig göra utan alt kravet på utredningens tillförlillighet och
objektivitet eftersatts. Inte minsl med hänsyn till önskemålet ora snabbhet i
handläggningen kan en sådan ordning vara till fördel för både myndigheter och
enskilda. En självklar förutsättning måsle dock vara att myndigheten finner
det vara förenligt med arbetets behöriga gång, att för tillgodoseende av parts
önskemål om inforraell kontakt i ett ärende avvika från eljest tillämpade
rutiner.
Mot bakgrund av vad nu anförts föreslår jag att i
förvaltningslagen tas in en bestämmelse om att sökande, klagande eller annan
part, som önskar muntligen lämna uppgift i ärendet, skall beredas
tillfälle atl göra det.
476 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
om
det kan ske med hänsyn lill arbetets behöriga gång. Bestämmelsen bör lärapligen
las in bland lagens särskilda besiämmelser. Jag vill understryka att regeln
inte ger part någon rätl alt kräva alt myndigheten föranstaltar ora elt
formligt sammanträde. Regeln ger honom inte heller någon rätt att avhandla sitt
ärende raed den eller de tjänsteraän sora har att besluta i ärendet. Det bör
stå myndigheten fritt att hänvisa honom till annan tjänsteman.
Till
den nu föreslagna regeln bör fogas en föreskrift som ålägger myndighet alt i
den utsträckning sora behövs anteckna rauntlig uppgift som lämnas av part. En
sådan föreskrift krävs inte bara av ordningsskäl. Finns i ärendet motpart, som
inte är närvarande då uppgiften lämnas, är det uppenbarligen av vikt alt den
dokumenteras med tanke på rayndighets koraraunikationsplikl i förhållande lill
den frånvarande parlen.
17
§
Paragrafen
reglerar förvaltningsmyndighets skyldighet att motivera beslul, varigenom
myndigheien avgör ärende. Den motsvarar 16 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande
ordning. Förvaltningsmyndighets beslut avfattas regelraässigt skriftligen.
Enligt 11 § första stycket allmänna verkssladgan skall i fråga om varje beslut
av statsmyndighet hos denna finnas handling varav fraragår bl, a. beslutets
innehåll. För rayndighet, som hör till den specialreglerade
kommunalförvaltningen, följer molsvarande dokumenlalionsskyldighet av
hänvisningar i specialförfattningarna till bl, a, komraunallagens regler om
skyldighet för kommunal myndighet att i protokoll redovisa fattade beslul, se
t, ex. beträffande socialnämnd 4 § lagen om socialhjälp.
Några
allmänna författningsbestämmelser finns f. n. inte om i vad mån
förvaltningsmyndighet är skyldig att i sina beslut ange de skäl på vilka
avgörandet grundas. I specialförfattningarna förekoraraer emellertid åtskilliga
bestämmelser om myndighets skyldighet att motivera sina avgöranden, se t. ex.
21, 25 och 33 §§ utlänningslagen, 21 § försia siycket barnavårds-lagen, 34 §
namnlagen (1963:521) och 34 § tredje siycket lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.
Bestäraraelserna
tar i allraänhet sikte på sådana beslut som innebär att enskild förpliktas alt
göra, tåla eller underlåta någol eller som innefattar avslag på enskilds
ansökan eller eljest går denne emot. Reglema har emellanåt utformats som en
skyldighet för myndighei att ange skälen för sina beslut, »i den mån det inte
är obehövligt», se t. ex, 23 § försia siycket förordningen om förfarandel vid
viss konsumtionsbeskallning.
För
myndigheter som hör till den specialreglerade kommunalförvaltningen gäller som
nyss nämnts skyldighet att ta in sina beslut i protokollet i ärendet. För
flertalet myndigheter av denna kategori har i specialförfattningarna dessulom
föreskrivits skyldighet att redovisa skälen för beslutet
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 477
i
protokollet, se t, ex, 5 § sista siycket lagen ora nyklerhelsvård, 8 § andra
stycket hälsovårdsstadgan och 8 § barnavårdslagen, jfr 9 § 2 mom, sjukvårdslagen
(1962:242),
I
vissa specialförfattningar förekommer bestämmelser om skyldighet för myndighet
att motivera normbeslul, se t, ex. 103 § andra siycket livsmedelsstadgan
(1951: 824).
Vad
som skall anses gälla i de fall då ullryckliga förfaltningsbeslära-melser ora
motiveringsplikt inte meddelals torde inte vara hell klart. Någon enhetlig
praxis på området torde inte heller finnas (jfr SOU 1964: 27 s. 439).
Tidigare
reformförslag. J O har i skrivelse den 23 december 1960 föreslagit att en
allmän lagregel införs om förvaltningsrayndighets skyldighet att ange skälen
för sina beslul. Efter atl i skrivelsen bl. a. ha redogjort för vissa
iakttagelser rörande praxis på området diskuterar JO utförligt skälen för och
eraot en aUraän regel om beslutsmotivering. Enligt hans mening är det
väsentligen fyra omständigheter som talar för införande av en sådan regel. För
det första garanteras en omsorgsfull och saklig prövning av ärendena. Vidare
ökas den enskildes möjligheter alt vinna rättelse i etl beslut.
Motiveringsskyldigheten skapar också garantier för en fasl och enhetlig
rättstillämpning. Den medför slutligen ökat förtroende hos allmänheten för
myndigheternas objektivitet. De betänkligheter som brukar anföras raot
införande av en utsträckt motiveringsplikt hänför sig i huvudsak till det
merarbete för myndigheterna sora kan vara förenat med en sådan skyldighel,
frarahåller JO vidare. Betänkligheter av sådant slag är emellertid enligt hans
raening av underordnad betydelse i jämförelse med de mycket tungt vägande skäl
från rättssäkerhetssynpunkt som talar för införande av en allmän regel om
beslutsmotivering inom förvaltningen. JO påpekar atl merarbetet för
myndigheterna givetvis på ett avgörande sätt blir beroende av i vilken
utsträckning motivering skall krävas och vilka anspråk sora skall ställas på motiveringens
utförlighet. Han erinrar också om alt beslutsmotiveringar kan leda till
arbetslällnader t. ex. genom att myndigheterna besparas förfrågningar och vid
yttranden över besvärsskrivelser inte behöver rekapitulera sina överväganden.
Besvärsfrekvensen kan även väntas minska genom en regel ora
motiveringsskyldighet.
Vad
gäller utformningen av en allmän regel om beslutsmotivering framhåller JO att
det inom förvaltningen finns åtskilliga grupper av ärenden där besluten inte
behöver motiveras eller där motivering i varje fall sora regel inte är
nödvändig eller kan förenklas. Delta avgränsningsproblera kan enligt hans
mening inte lösas genom att begränsa motiveringsplikten till s. k.
förvaltningsakter, dvs. beslut varigenom träffas bindande avgöranden angående
enskild rätt. En sådan avgränsning skulle medföra lagtekniska svårigheter och
leda lill att normbeslut inte skulle behöva motiveras. JO avvisar också tanken
på all allt efter angelägenheten av beslutsmotivering
478 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr
1971
söka spalta upp förvaltningsärendena i olika typfall eller
ämnesgrupper. Variationen i fråga om behovel av moiivering skär nämligen igenom
alla sådana kategorier. JO finner del inte heller lämpligt att supplera en föreskrift
om obligatorisk beslutsmotivering för vissa utvalda ärendegrupper med en
genereU regel om efterföljande moiivering på parts begäran i övriga fall.
Avgränsningen bör enligt hans mening i stället syfta till att skilja bort
ärendegrupper där motivering inte behövs. Härvidlag är det främst beslut
rörande förvaltning av allmän egendora o. d., beslut rörande myndigheternas
interna förhållanden och beslul i ärende, där enskilds framställning vinner
bifall eller utgången eljest utfaller till parts fördel, som kommer i åtanke. I
sådana fall kan moiivering i allmänhet underlåtas. Även när det gäller beslut
som innefattar åläggande av förpliktelse för enskild eller som i övrigi går
någon eraot förekoraraer emellertid fall då motivering kan utelämnas, t. ex,
därför att part fått del av handlingarna i ärendet och skälet till utgången i
ärendet framstår sora uppenbar, JO kommer för sin del till slutsatsen att det
knappast låter sig göra atl vid utformningen av en allmän regel om
beslutsmotivering genomföra mer bestämda eller invändningsfria avgränsningar.
Efter mönster av reglerna i 17 kap. 12 § och 30 kap. 10 § RB om dorastols
skyldighel att motivera slutligt beslut i tvistemål och brottmål föreslår JO
därför att för förvaltningens del meddelas en föreskrift att
förvaltningsmyndighets beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet
grundas, om frågans beskaffenhet fordrar det. Föreskriften bör enligt hans
mening inte gälla beslut rörande tillämpning av komraunallagen,
JO diskuterar i skrivelsen vidare frågan vad en motivering
skall iiuie-hålla och hur utförlig den bör göras. Han förordar härvidlag att
den allmänna regeln om motiveringspliki kompletteras raed en bestämmelse att
beslut som motiveras skall innehålla uppgift ora myndighetens ståndpunkt till i
ärendet omtvistade förhållanden av faktisk arl. Atl i lagtext söka lämna
närmare föreskrifter i fråga om motiveringens innehåll låter däremot inte
göra. De aUmänna reglerna om beslutsmotivering bör i stället kompletteras med
särskilda anvisningar för olika förvaltningsområden.
över JO:s framstäUning avgavs elt mycket stort antal
remissyttranden. Dessa gick i allmänhet i tillstyrkande riktning men i
åtskilliga fall med förbehåll för olika begränsningar i fråga om
motiveringspliktens räckvidd eller under erinran om att ell förverkligande av
förslaget kunde kräva förstärkning av myndigheternas personalresurser. Sju
regeringsråd förklarade alt den av JO föreslagna regeln inte i sig själv kunde
anses ge någon avsevärd ledning för sin tillärapning, eftersom den förutsattes
behöva kompletteras med administrativa anvisningar. De betecknade därför regeln
som en s. k, lex imperfecta, Besuärssakkunniga ansåg att en allmän lagreglering
av frågan om beslutsmotivering inte borde komma till stånd
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 479
förrän lagbestärada garanlier skapats för att
koramunikalionskravel iakttogs, I fråga om innehållet i en regel om
beslutsmotivering sade sig de sakkunniga föredra en föreskrift om att
myndighels beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den raån
det inte av särskild anledning finnes obehövligt eller olämpligt, ÖB föreslog
att undanlag från moli-veringsskyldigheten skulle gälla i följande fall: 1)
beslut som är positiva för den enskilde, 2) beslut i ärenden där skälet till
ulgången är uppenbari, 3) förord till eller beslut om tillsättning av tjänst,
4) sekretessbelagda ärenden, 5) beslul från en myndighet till en annan och 6)
order, dvs, beslut sora innebär behörig ledning och fördelning av arbete.
Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund ifrågasatte om inte
motiveringskravet borde inskränkas till följande typer av förvallningsbeslut,
nämligen 1) utslag i besvärsraål, 2) beslut i ärenden med tvåpartsförhållande,
3) beslut sora innefattar avslag på ansökan eller annan fraraställning, sora
rayndighet är skyldig atl besvara och 4) beslul sora innefattar åläggande,
förbud eller förlusl av förraån för viss eUer vissa personer. Kammarkollegiet
och en del andra remissinstanser ansåg alt man borde avstå från kravet på
beslutsmotivering i fråga om normbeslut. Från kommunalt håll efterlystes en
precisering av den föreslagna regelns tillämpning inora kommunalförvaltningen.
I fråga ora reraissutfallet beträffande JO:s framslällning
kan i övrigt hänvisas till redogörelsen i SOU 1968: 27 s. 179.
Arbetsgruppen. Enligt arbetsgruppens raening ulgör en
reglering av frågan om myndighels skyldighet att motivera sina beslul ett
omistligt inslag i en förvaltningslag, sora har till huvudsyfte att stärka det
adrainistrativa rättsskyddet. Någon tvekan kan därför inte råda om att
bestäraraelser ora beslutsmotivering skall ingå i lagen. Beslämraelserna bör av
sararaa skäl som har anförts beträffande kommunikationsparagrafen höra till de
särskilda bestämmelserna för vissa partsärenden.
Arbetsgruppen diskuterar i det följande till en början
frågan i vad raån införande av raotiveringsplikt kan medföra arbetsökning för
myndigheterna. Gruppen anser att det knappast kan undgås att ett krav på
besluts-raotivering medför en viss belastning av administrationen. Försiktighet
måste därför iakttas vid kravets utforraning. Enligt gruppens åsikt uppvisar
svensk förvaltning dock numera en betydligt ljusare bild i fråga ora
beslutsmotivering än när JO:s framställning gjordes år 1960, Detla betyder inte
att praxis är enhetlig och att beslut motiveras i alla fall där det behövs. Men
det betyder alt stegel lill obligatorisk beslutsmotivering inte är så långt
sora år 1960 och att farhågorna för att delta steg skulle leda lUl för stark
belastning av förvaltningen inte behöver vara så stora sora då. Gruppen anser
det emellertid inte skola döljas alt en obligatorisk motivering av beslut raed
rättsverkningar skulle kunna koraraa att drabba enstaka rayndigheter
förhållandevis hårt, om inte speciell hänsyn tas tiU dem vid motiveringsskyldighetens
utformning. Tankarna går här inte så mycket tiU
480 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
de
utpräglade fackmyndigheterna, efiersom de oftast inte meddelar beslut med
rättsliga verkningar i större omfattning eller om de gör det redan är skyldiga
alt motivera besluten, såsora är fallet med lantbruksnämnderna och
länsbostadsnämnderna, utan till den allmänna förvaltningens rayndigheter,
såsom länsstyrelserna, polismyndigheterna, skatte- och tullmyndigheterna,
vårdrniyndigbeterna och skolmyndigheterna. För de komraunala myndigheterna
betyder däremot skyldigheten atl motivera i allraänhet ingen nyhet. Med en
försiktigt utforraad raotiveringsskyldighet bör enligt gruppens raening de
egentliga svårigheterna kunna begränsas tiU inledningsskedet, innan rutiner har
utbildats. Genora utbildning och information kan dessa svårigheter mildras i
betydande grad. Med den systematiska efterutbildning sora numera bedrivs både
inom stals- och kommunalförvaltningen såväl centralt som verks- eller
koramunvis bör detta kunna lösas utan exlra anstalter. Slutsatsen blir att en
regel om obligatorisk beslutsmotivering som är begränsad lill beslut raed
rättsverkningar bör kunna genomföras ulan oacceptabel arbetsökning för
förvaltningen under förulsättning av elt måttfullt motiveringskrav.
Arbetsgruppen
frarahåller att koraraunikationsregeln i 15 § har avfattats med ulgångspunkt i
atl beslutet i ärendet går någon part emot. Sarama begränsning bör enligt
gruppens åsikt gälla i fråga om bestämmelserna ora beslutsmotivering. Häremot
kan visserligen den invändningen riktas framför allt när det gäller beslut i
besvärsinstans att motivering kan vara påkallad av prejudikatsskäl eller
eljest med hänsyn till behov av vägledande uttalanden och atl detta gör sig
gällande också beträffande beslul som inte går någon part emot. De egentliga
prejudikatinstanserna finns emellertid inte bland de renl administrativa
besvärsinslanserna utan bland förvaltningsdomstolarna, som förvaltningslagen
inte skrivs för. Vad beträffar behovet av vägledande uttalanden bör man vidare
kunna ulgå från alt en instans sora har sådan ställning att den kan vägleda
underordnade instanser, exerapelvis länsstyrelse visavi de kommunala myndigheterna
eller central myndighet visavi länsorgan, inte försitter etl tillfälle att ge
en sådan vägledning i ett besvärsraål genom beslutsmotivering, om det är en
ändamålsenlig form för vägledningen. Underhandsinformalion är här f. ö. mången
gång alt föredra framför information i form av en skriftlig beslutsmotivering. Sådan
behöver därför inte föreskrivas för de ändamål som nu diskuteras. Gruppen
påpekar vidare, atl en regel om att beslut som går part emot skall motiveras
innebär alt beslut i tvisligl tvåpartsärende alltid motiveras, eftersom det går
endera parten emot. Någon skiUnad bör här inte göras raellan allraän och
enskild part. Också beslut sora går ett allraänt ombud eraot bör raoliveras.
Beträffande tolkningen av begreppet »beslut sora går part eraot» hänvisar
gruppen lill vad den har anföri härom i motiveringen till 15 §.
Den
föreslagna inskränkningen till slutliga beslut som går part emot
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 481
innebär
all det lämnas öppet vad som skall gälla i fråga om andra beslul, framhåller
arbetsgruppen vidare. Om behov av motivering av andra slulliga beslul än sådana
som går part emot gör sig gällande på någol förvaltningsområde, kan frågan tas
upp till reglering i vederbörande specialförfallhing. Vad gäller beslul under
förfarandet finns otvivelaktigt åtskilliga av raer ingripande beskaffenhet som
bör motiveras. Frågan lämpar sig dock inte för generell reglering. Också här
får man lita till specialförfattningarna.
Beträffande beslul sora
inte kan överklagas påpekar arbetsgruppen att JO som etl av de bärande skälen
för moliveringsskyldighelen åberopade den enskildes ökade möjlighet att få
rättelse. Del kan med hänsyn härtiU ifrågasättas om beslut som inte kan
överklagas skall motiveras. Ej överklagbara beslut med rättsliga verkningar
meddelas framför alll i ärenden för vilka inrättats specialinslanser. Exempel
på administrativa slutinstanser utgör centrala sludieraedelsnämnden,
forskningsråden, inskrivningsrådet, värnpliktsnämnden, psykiatriska nämnden och
hyresrådet. Men också t. éx. länsstyrelserna och socialstyrelsen utgör slutinstanser
i vissa ärenden. Det förhållandet atl elt beslut inte får överklagas innebär
inte i och för sig att rättelse inte kan sökas. Ofta går del atl få saken
omprövad. Där sådan rältelsemöjlighel finns, föreligger samraa behov av
beslutsmotivering som i fråga ora överklagbara beslut. Men även ora det inte
slår någon enda rättelseväg öppen, kan del ändå av hänsyn till förtroendet för
rayndighetens objektivitet i och för sig vara påkallat atl beslutet raoliveras.
Del kan t. o. ra. göras gällande att den omständigheten att etl beslul inte kan
överklagas gör det särskill angeläget att det motiveras på ett övertygande
sätt. Arbetsgruppen stannar därför för att inte föreslå någol undantag från
motiveringskravet för de ej överklagbara beslutens del.
I
fråga om motiveringskravets innehåll påpekar arbetsgruppen att intet beslut får
raeddelas utan objektiva skäl. Uppgiften för en regel om beslutsmotivering
blir att ange i vilken utsträckning dessa skäl skall redovisas. Del blir då av
avgörande betydelse för regelns verkningar av vad som läggs in i
motiveringskravet. Uppenbart är atl genereUt inte kan stäUäs upp krav på annat
än en kortfattad motivering. Det är de springande sakliga och/eller rättsliga
punkterna som parten bör ges rätt alt få del av skriftligen i själva
beslutet. Är skälen raånga och ligger de så atl säga i bredd, bör det räcka med
atl nämna de väsenUigaslé. Men ulgör skälen länkar i en logisk kedja, ställer
det sig svårare att utelämna elt skäl utan att motiveringen blir obegriplig.
Atl generelll begära atl förvaltningsbeslut efler förebild av domar skall
innehålla sakframställningar och detaljerade vägningar av partemas yrkanden,
argument och bevisning kan av naturliga skäl inte komma i fråga. Mer kan inte
begäras än atl myndigheten med några korta satser gör det begripligt för parten
varför beslutet gått honora emot. Vad som i detta syfte behöver sägas blir i
viss raån beroende av hur mycket som redan är känt för parlen. Innebär ett
slutligl beslut endasl bekräftelse på ett tidigare med-
23 11664
482 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 är
1971
delat och motiverat interimistiskt eller preliminärt
beslul, kan raotiveringen helt enkelt beslå i en hänvisning till delta beslut
och till alt intet har frara-korarail sora gett anledning till ändrad uppfattning.
Ett rent verkslälUg-helsbeslul kräver ingen annan motivering än en hänvisning
tiU det beslut som skall gå i verkställighet. Som motivering kan också hänvisas
tiU yttranden som avgelts i ärendet och vilka parten fått del av. Utgör
beslutet tUlämpning av allmänna anvisningar eller eljest av en fast, allmänt
känd praxis, bör sora motivering kunna hänvisas till sådana allmänt kända förhållanden
eller moiivering kunna underlåtas, om de kan förutsättas vara kända av parten.
Dessa synpunkter är tillämpliga framför allt på förbud och påbud raen mer
sällan på återkallelsebeslut och avslagsbeslul och än mindre på beslut om
omhändertaganden och bestraffningar. Beträffande avslagsbeslut i
dispensärenden och liknande ärenden, där av parten anförda skäl för dispens,
uppskov, anstånd e. d. av myndigheten inte funnits vara tillräckliga för
bifall, bör det enligt arbetsgruppens raening i regel krävas att som motiv
redovisas de förhållanden som varit bestämmande för myndighetens värderingar.
Del går visserligen inte att se bort från atl många av de värderingar som äger
rum i sådana sammanhang är oåtkomliga för rationell motivering. Man bör alltså
ha klart för sig att utrymmet för meddelande av meningsfulla motiv kan vara
begränsat. Men i den utsträckning sådanl ut-ryrarae finns bör del kunna begäras
atl del begagnas. Sökanden bör orienteras inte bara ora att myndigheten inte
har funnit hans skäl tUlräckligl bärande utan också varför. Det går alltid all
peka på en eller flera omständigheter sora fraraför andra har övat avgörande
inflytande på myndighetens ställningstagande.
Mot bakgrund av det nu anförda föreslår arbetsgruppen atl
huvudregeln om beslutsmotivering ges del innehållet att slutligt beslut sora
går part eraot skall innehålla motivering, som upplyser om de sakliga och
rättsliga bedöra-ningar som väsentligast bestämt utgången (16 § första slyckel
arbetsgruppens lagförslag). I fråga om bestämmelsens räckvidd erinrar
arbetsgruppen om att normbeslut inte omfattas av moliveringskravel på grund av
den innebörd partsbegreppel fått i 4 § arbetsgruppens lagförslag. Beslämmelsen
gäller beträffande beslut i såväl försia instans som besvärsinstans.
Enligt arbetsgruppens raening måsle moliveringskravel
förses med vissa undantag. Det är nämligen önskvärt att motiveringskravels
räckvidd så långt möjUgt preciseras i själva förvaltningslagen. Gruppen
framhåUer atl del finns åtskilliga situationer där hänsyn lill allmänna eller
enskilda intressen
sekretesshänsyn såväl som hänsyn
av allmänmänsklig eller annan natur
väger så tungt att kravet på en i
beslutet återgiven moiivering bör träda tUlbaka. Inom t. ex. hälsovården och i
fråga om allmän ordning och säkerhet fordras ibland blixtsnabba ingripanden
lill skydd för allraänhelen eller eljest för allmänt eller enskilt intresse. När
ett påbud eller ell förbud måste meddelas utan egentlig betänketid, låter del
sig inte alltid göra atl i beslutet
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 483
foga in en skriftlig motivering. Det enda som rayndigheten
hinner åstadkomma är kanske en hänvisning till det författnijigsrum på vilket
myndigheten stöder sig. Fara i dröjsraål bör rimligen under vissa förhållanden
kunna betraktas som bärande skäl för underlåtenhet att i ett beslut skriva in
skälen för ställningstagandet. Även om~ svårighet möter att i beslulel upplysa
om de bedömningar som bestämt utgången, bör dessa,i möjligaste mån återges.
Arbetsgruppen föreslår med hänsyn härtill alt i lagen tas in en regel atl
moiivering får begränsas eller utelämnas, om del av särskild an ledning är nödvändigt
(16 § andrå stycket första punklen).
Arbetsgruppen föreslår vidare en regel öm att motivering
inte behöver lämnas, ora beslutet angår tjänstetillsättning, antagning för
utbildning, betygssättning, forskningsbidrag eller därmed jäniförbar sak (16 §
andra siycket andra punkten). Gmppen framhåller bl. a. att det i fråga om
sådana typer av beslul kan vara elt renl värdeomdöme som är utslagsgivande. När
val skall träffas mellan jämbördiga och till synes lika lämpliga tjänstesökande,
utser man den av de sökande som man tycker är bäst. På samma sätt väljer raan
ul del forskningsprojekt man tycker bäst ora från de synpunkter man har att
anlägga, när flera jämbördiga projekt konkurrerar öm etl bidrag. Den subjektiva
värdering som ytterst blir ntslagsgivande när de rent objektiva kriterierna är
uttömda går inte alltid att motivera ralioneUt. Än mindre går det givetvis alt
ge en rationell motivering i de fall där ett val mellan flera personer eller
alternativ träffas genora lottning eller sluten omröstning. Det förhållandel
alt det sista ledet i beslutsfattandet utgörs av ett irrationellt element, som
inte låter sig återge i en motivering, utesluter dock inte att meningsfulla
upplysningar kan ges ora de skäl på vilka tidigare led i beslutsfattandet
grundals. I elt tjänsteliUsättningsärende prövas t.ex. i tur och ordning den
formeUa kompetensen, »förtjänsten»i dvs. tjänsteårsberäkning o. d., och
sökandens ineriter enligt mer eller mindre reglerade befordringsgmnder. Här
blir det närmast fråga om en rättstillämpning, vilken liksom all annan sådan
prövning skall vara grundad på redovisningsbara sakskäl. Del är först när
bedömningen når fram till lämplighels-prövningen som den kan övergå till sådan
ren värdering som inte går att objektivt belägga.
Enligt arbetsgruppens mening bör motivering också kunna
utelämnas, om intet väsentUgt partsintresse eftersatts därigenora. En
undantagsregel med sådan innebörd ingår i 16 § andra stycket Iredje punkten
gruppens lagförslag. Gmppen understryker att beslutsmotiveringar som är sakligt
onödiga är dålig arbetsekonomi, som varken det allraänna eller raedborgarna är
betjänta av. Man bör emellertid liksom i fråga om kommunikation gå ett steg
längre och sätta moliveringsskyldighelen i direkl relation till sakens
betydelse. Om intet väsentligt partsintresse eftersatts, bör myndigheten kunna
underlåta alt sälta ut motiven för silt beslul. Beträffande gmndema för
behovsbedömningen hänvisar arbetsgruppen lill det sora sagts vid över-
484 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
vägandena
om kommunikationsregeln (15 §). Gruppen påpekar alt del nu berörda undantaget
från moliveringskravel antagligen inte räcker till för alla områden utan atl
längre gående undantag av hänsyn lill arbetsmängden o. d. kan behövas i några
specialförfattningar rörande sakområden med massavgöranden, korta
beslulsfrister eller eljesl pressade arbetsförhållanden. I förvaltningslagen
bör emellertid längre gående undantag raed hänsyn till arbetsförhållandena som
sådana inte föreskrivas än undantag som ryms inom ramen för rent
processekonomiska överväganden.
I 16 § Iredje slyckel
arbetsgruppens lagförslag har tagits in en föreskrift om motivering i
efterhand. Arbetsgruppen framhåller atl varje beslut av myndighet skall grundas
på sakligt godtagbara skäl. De föreslagna undantagen från skyldighet att
motivera ett beslut betyder givetvis inte förbud mot alt i själva beslulel
upplysa om de skäl på vilka beslutet grundats, om myndigheien så önskar och det
kan ske utan att något allmänt eller enskilt skyddsintresse skadas. När en
myndighet underlåUl alt i beslutet ange skälen av hänsyn till parten själv,
strider det givelvis inte mol syftet härmed att parten i efterhand vid
förfrågan får upplysning om skälen muntligen eller skriftligen. Arbetsgruppen
erinrar i samraanhanget bl. a. ora vad TCO anfört om efterhandsmolivering i
tjänstetillsältningsärenden i sitt remissyttrande över besvärssakkunnigas
förslag (SOU 1968:27 s. 186) och om JO:s uttalanden i elt år 1968 avgjort
ärende angående motivering i ärende om forskningsbidrag (JO 1969 s. 311).
Genom sådana upplysningar kan de negativa verkningarna av att moiivering inte
lämnats i själva beslutet i betydande mån neutraliseras. Det synes
arbetsgruppen angeläget alt denna möjlighet tas lill vara. Särskill är del av
vikl atl så sker när del är sekretesskäl eller grannlagenhelsskäl som föranlett
all motiven inte återgetts i själva beslutet. I delta hänseende hänvisar
gruppen till de principer som ligger till grund för 6 § i dess lagförslag.
Gruppen anför vidare all motivering i efterhand bör tillämpas också när skälen
uteslutits på processekonomisk grund. Efterhandsmotivering som ersättning för
underlåten samtidig moiivering bör inte föreskrivas som en skyldighet utan bara
sora en rekomraendation. Gruppen framhåller atl, när motivering i efterhand kan
tänkas bli aktuell, sådan inte kan lämnas ulan att det är fulll klart, på vUka
skäl beslutet grundas. För kollektivorgans del förutsätter detta att man enats
inte bara om slutet utan också om skälen vid sina överläggningar eller röstat därom,
Mol bakgrund av det nu anförda föreslår gruppen all regeln om
efterhandsmolivering ges det innehållet alt, om myndighei utelämnat motivering
på grund som anges i 16 § andra stycket, myndigheten bör i efterhand på parts
begäran upplysa om vad som bestämt utgången, Gmppen anser det inte vara
nödvändigt att i lagen ta in någon uttrycklig föreskrift om alt sådan begäran
skall framställas inom viss lidsfrist. Framställning om beslutsmotivering görs
av naturliga skäl ändå i de flesta fall under tiden från beslutets meddelande
till dess lagakraftvinnande.
KungL
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 485
Remissyttrandena.
Bland remissinstanserna råder enighet om värdet av all bestämmelser om
beslutsmotivering inflyter i förvaltningslagen. I fråga om de föreslagna
bestämmelsernas inverkan på myndighelemas arbetsbelastning framhåller
statskontoret atl de invändningar som siats-kontoret tidigare gjort mol alt
genomföra en allmän reform om beslutsmotivering bortfaller med hänsyn lill de
begränsningar sora gjorts beträffande motiveringskravels räckvidd. Del
merarbete som kan uppslå för myndigheterna lorde inte vara av sådan storlek atl
del bör hindra alt reformen genomförs på en gång hos samtliga berörda
rayndigheter. I allraänhet torde myndigheternas överväganden innan etl beslul
fallas som går part emot vara så orafattande, all det knappast kan vara tidsödande
alt skriftligen utforraa den raotivering som man ändå har resonerat sig frara
till. En liknande inställning redovisar lånsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Länsstyrelsen
i Kristianstads län anser däremot atl man inte kan utesluta möjligheten av att
personalen på länsslyrelserna måste ökas, ora motiveringar skall skrivas i den
utsträckning som förordas. Betydelsen av att den enskilde får kännedom om de huvudsakliga
skäl, som motiverat elt beslut som går denne emot, är eraellertid enUgt
länsstyrelsens raening så slor, atl betänkligheterna raot en eventuell
arbetsökning för vissa myndigheter inte får inverka avgörande på frågan. SR
anser atl de nya bestämmelserna koraraer atl medföra elt betydande merarbete
inom vissa förvaltningsmyndigheter och att ökade resurser krävs i fråga om
främst kvalificerad personal.
Några remissinstanser
ställer sig allmänt kritiska till de föreslagna reglemas utforraning. Regeririgsrättens
ledamöter anser att både behovet och lämpligheten av de föreslagna
beslämraelserna kan diskuteras. De påpekar att utvecklingen redan går raot
ökat beaktande av raotiverings-kravet och att det förefaller ovisst om den
föreslagna detaljregleringen i sin helhet är påkallad. De föreslår att försia
styckel ges det innehållet atl, om slutligt beslut går part emot, raotivering
skall lämnas i den mån det erfordras, att av andra stycket bara behålls andra
punkten (beslutet angår tjänstetillsättning etc.) och att i Iredje styckel
föreskrivs atl myndighet som utelämnat motivering, där så lämpUgen kan ske, i
efterhand på parts begäran bör upplysa om vad sora bestämt utgången.
Psykiatriska nämnden förklarar atl den med tanke på de ärenden om intagning på och
utskrivning från sjukhus för psykiatrisk vård som handläggs av nämnden och
andra organ föredrar de regler om beslutsmotivering som föreslogs av
besvärssakkunniga. Visserligen är motiveringsskyldigheten mer allmänt utformad
i det förslaget, men del raedger enligt närandens mening större rörelsefrihet
än arbetsgruppens förslag, önskemål ora en raer elastisk utforraning av
motiveringsplikten fraraställs också av bl. a. vårnpliktsnämnden och
länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Södermanlands län häv-
486 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år
1971
dar alt reglerna bör få en försiktig utforraning, så att
tillräcklig hänsyn tas till taxeringsmyndigheternas stora svårigheter alt med
hänsyn till bristande tid samt ärendenas mängd och art åstadkomma uttömmande
motiveringar.
Den föreslagna begränsningen tiU slulliga beslut som
går part emot godtas i allmänhet ulan närmare komraentarer i remissyttrandena.
Svea hovrätt anser det kunna förutsättas att myndighet, när behov verkligen
föreligger, motiverar såväl gynnande slulliga beslul som beslut under förfarandel.
JO framhåller alt inskränkningen till slutliga beslut som går part emot inte
kan anses lika naturlig i fråga om motivering som i fråga om kommunikation.
Motivering kan ofta vara påkallad i besvärsärenden med hänsyn lill behov av
vägledande uttalanden därför att bifall meddelats i slrid mol mening, som
uttalats av lägre instans eller remissmyndigbet, eller till nackdel för någon
sora inte har partssiällning. Lagen är emellertid inte tillämplig på
förvallningsdomslolarna, som är de egentliga prejudikat-instanserna.
Eftersom dessa liksom de cenlrala ämbetsverken trots begränsningen i den
föreslagna bestämmelsen torde komma att beakta behov av vägledande uttalanden,
anser sig JO i och för sig kunna tillstyrka det föreslagna stadgandet. Enligt
hans mening vore det dock en fördel om till paragrafen lades ett fjärde stycke
av förslagsvis följande lydelse: »Slutligt beslut som innebär ändring av lägre
myndighets beslut bör även eljest i erforderUg utsträckning motiveras». SR
anser det vara synnerligen angeläget all specialförfattningarna kompletteras
med behövliga föreskrifter ora när andra slutliga beslut än sådana sora går
part emot skall motiveras. Vad gäller beslut under förfarandet säger sig SR
hysa full förståelse för svårigheten atl i en .mera generellt avfattad
förvaltningslag i detalj reglera de olika moment som kan uppstå under
förfarandet. Det är emellertid enligt SR:s mening av synnerlig vikl att vissa
ställningstaganden och beslut under förfarandet ulföriigt motiveras, t. ex.
förord och Ijänsteförslag i tjänstetillsättningsärenden, överåklagaren i
Göteborgs åklagardistrikt anser att motiveringskravet i princip bör innefatta
en skyldighet för myndigheten atl lämna förklaring till det slulliga beslutet
oberoende av om detta går i positiv eller negativ riktning för parlen. Från
denna skyldighel bör dock lämnas erforderliga undanlag för olika fall-
Riksförsäkringsverket erinrar om alt det inom
sjukförsäkringen förekoraraer ett synnerligen stort ahtal ärenden, i vilka
slutligl beslut meddelas muntligen, exempelvis »över disk». Enligt verkets
mening bör moliveringskravel rimligtvis inte gälla beslut, som meddelas
muntligen. Detta synes böra. komma till uttryck i lagen eller eljesl, för socialförsäkringens
del, i specialförfattning.
Det i 16 § försia stycket uppställda kravel på
motiveringens innehåU diskuteras 1 åtskilliga yttranden. Regeringsrättens
ledamöter anser det inte erforderiigt att i lagtexten ange vad motiveringen
skall innehålla. Enligt
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 487
deras
mening antyder den föreslagna skrivningen (»motivering, sora upplyser om de
sakliga och rättsliga bedömningar som väsentligast bestämt utgången») i vart
fall orealistiskt höga krav såvitt angår flertalet myndigheter, speciellt
lokala sådana ulan juridiskt utbildade tjänsteraän. Enligt deras erfarenhet är
det blott få vanliga förvaltningsmyndigheter utanför kretsen av länsstyrelser,
vilkas avslagsbeslul i parisärenden f. n. kan anses uppnå den höga
ambitionsnivå som den föreslagna formuleringen antyder. I myckel stor
utsträckning ges även i förvallningsbeslut, sora överklagas i regeringsrätten,
raotivering regelraässigt bara genom en intetsägande hänvisning lill
omständigheterna i målel eller genom en tämligen stereotyp upprepning av
ordalagen i den ifrågavarande materiella författningen. Sveriges advokatsamfund
anser del berörda ullrycket böra bytas ut raot det raera vedertagna uttrycket
»de skäl, på vilka avgörandet grundas» Ofr 11 kap. 5 § besvärssakkunnigas
lagförslag). Enligt riksförsäkringsverkets mening har den i första stycket
föreslagna regeln inte tillräckligt anpassats efler de varierande
förutsättningarna för beslutsmotivering i socialförsäkringsärenden, där
avgörandet bygger på skönsmässig bedöraning. Anses stadgandet inte böra
formuleras ora med hänsyn härtill, synes för socialförsäkringens del behövas
elt särskilt stadgande om beslutsmotivering i specialförfaltning.
Några
reraissinstanser diskuterar frågan hur beslul i dispensärenden och liknande
ärenden skall motiveras. Lånsstyrelsen i Kristianstads lån, som ansluter sig
till uppfattningen att avslagsbeslut i sådana ärenden som motiv bör redovisa de
förhållanden sora varit bestämraande för rnyndig-hetens värderingar, anför
vidare.
Ofta
återfinns uttrycket »synnerliga skäl» i en förfaltningsbesläraraelse och
förarbetena till denna brukar exemplifiera eller på annat säll ge ledning för
vilka skäl sora är all anse som synnerliga. Del är enligt länsstyrelsens
mening föga ändamålsenligt att ge beslutet den fomien att vederbörande sökande
skall ha alt själv skaffa sig kunskap om de bakomliggande motiven för
avslaget. Den ärendegrupp, som länsstyrelsen närmast här haft för ögonen,
gäller anstånd med verkställigheten av fribets-straff. En annan sak är att
beslutsmotiveringen ofta kan ges den formen alt de skäl, som sökanden vill
åberopa för att få anstånd med straffverkställigheten, i huvuddrag återges i
reciten. Skulle den fortsatta handläggningen inte tillföra ärendet nya fakta,
brukar länsstyrelsen som motiviéring för elt avslagsbeslut anföra att sökanden
inte visat att sådana synnerliga skäl föreligger, som avses i 12 § lagen om
behandling i fångvårdsanstalt.
Länsstyrelsen
i Blekinge län påpekar att det i förvaltningen förekommer en del fall där det
med hänsyn till ärendets art är svårt alt klargörande uttrycka den bedömning
som ligger bakom etl beslul. Som exempel anför länsstyrelsen bl. a. beslut om
återkaUelse av körkort, när körkortsinnehavare gjort sig skyldig till
rattfylleri eller genom upprepade för-
488 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
seelser
visat bristande vilja eller förmåga alt rätta sig efter trafikbesläm-melserna.
Elt beslut grundar sig i sådant fall på förefintligheten av ett brott eller på
en värdering av vad en serie förseelser kan innebära från trafiksäkerhetssynpunkt.
Aterkallelsebeslutet bör dock inte lärapligen motiveras på annat sätl än genom
en hänvisning till lagrum samt brottet eller förseelserna. Länsslyrelsen anser
alt det möjligen är pretentiöst atl i ett sådant fall tala om beslutsskäl men
menar alt grunden för beslutet dock har angivits. Enligt länsslyrelsens mening
måste det i ärenden av berört slag anses godtagbart att förfara på sådant sätt.
Samraanfattningsvis anför länsslyrelsen atl slutligt förvaltningsbeslut bör
innehålla skälen eller grunden för beslulel, i den raån del anses behövligt med
hänsyn till enskilda eller aUraänna intressen. Även länsstyrelsen i Hallands
län finner uttalandena i betänkandet i denna del vara för långtgående.
Länsstyrelsen anser att del beträffande åtskilliga sådana ärenden är
orealistiskt att söka lärana annan motivering än den, alt de åberopade skälen
varit otillräckliga. Situationen i de ifrågavarande ärendena är nämligen ofta
den, alt ett klart och uppenbart angivande av syftet med den bestämmelse
varifrån dispens söks ligger redan i själva bestämmelsen. I de fall då skälen
för den sökta dispensen angetts av sökanden, kan dessa, om det inte förelegat
någon Ivekan om skälens otillräcklighet, sålunda inte bemötas på annat sätt än
genom en upplysning att de inte motsvarar de krav som författningen uppställer
för att ansökningen skall kunna bifallas.
Sveriges
lantbruksförbund vänder sig mol del i betänkandet gjorda uttalandet att ju mer
som satsas på kommunikation, desto enklare kan beslutsmotiveringen göras.
Beslutsmotiveringen bar, påpekar förbundet, inte bara funktionen att meddela
parten vad som har förekommit i ärendet utan också den betydligt viktigare
uppgiften att klargöra vad av ärendets materia som beslutsmyndigheten funnit
relevant och som alltså i första hand skall angripas under besvärsförfarandet.
Skulle koraraunikationen ge rätt till förkortad beslutsmotivering, lastas
arbetsbördan över på parten som mer eller mindre i blindo måste ta upp alla
ärendets oraständigheter till behandling vid besvärsförfarandet. Förbundet
åberopar uttalandet på annat ställe i betänkandet att »det är de springande
sakliga och rättsliga punkterna sora parten bör ges rätt alt få del av
skriftligen i själva beslutet».
De
i 16. § andra stycket föreslagna undantagen från motiveringsplikten behandlas
utöver vad som framgår av det föregående även belräffande enskildheter i
reglernas utformning. Enligt Svea hovrätts raening bör ordet »nödvändigt» i
forsla punkten ersättas av ordel »påkallat» raed hänsyn till bestämmelsens
innebörd enligt betänkandet. Lånsstyrelsen i Jönköpings /än föreslår atl orden
»är nödvändigt» byts ut mot »uppenbari ej erfordras». Härigenom kan enligt
länsstyrelsens mening de största svårigheterna undvikas beträffande
motivering av t. ex. fastställelse av plan-
KungL
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 489
förslag
i ärenden enligt byggnadslagen. Också länsstyrelsen i Stockholms län finner
ordet »nödvändigl» vara väl starkt begränsande. En formulering med utgångspunkt
från besvärssakkunnigas förslag (motivering skall lämnas »i den mån det icke
av särskild anledning finnes obehövligt eller olämpligt») är enligt
länsslyrelsens mening all föredra. Därmed erhålls också en godtagbar lösning
belräffande »kverulanlfallen», sora för länsstyrelsens del medför åtskilligt
arbete, eftersom varje klagoskrift anses böra föranleda utredning och beslut,
om det inte slår klart atl klagoskriften bara är uttryck för mentalsjukdora.
Med del i förslaget intagna principiella kravet på redovisning av såväl sakliga
som rättsliga bedömningar, är del enligt länsstyrelsens mening annars ovisst
om raotiveringen vid ogrundade klagoraål kan begränsas till ett konstaterande
alt utredningen inte gett stöd för klagomålen.
Vad
angår det i 16 § andra stycket andra punklen upptagna undantaget för beslut i
ärenden ora tjänslelillsältningsärenden ra. m. påpekar överåklagaren i
Göteborgs åklagardistrikt, att regeln med frångående av vad JO uttalat i sin
framställning år 1960 torde göra del möjligt att utelämna motivering också om
en ansökan i tjänsteliUsättningsärende avslagits på grund av brist i formell
behörighet eller på annan principiell eller eljest allmänintressant grund.
Statens avtalsverk ifrågasätter om beslut rörande skiljande från tjänsten, t.
ex, genora uppsägning, alllid raåste vara raotiverat. Vid uppsägning kan det
mången gång vara ett direkt önskemål från parten att myndigheten inte motiverar
sitl beslul och parlen kan ha uttryckligen framhållit delta för myndigheten.
ÖB
erinrar om alt han i sitt yttrande över besvärssakkunnigas förslag frarahöll
att undantag från raotivéringsskyldighelen borde föreligga bl. a. belräffande
beslul i sekretessbelagda ärenden, beslut från en rayndighet gentemot en annan
samt beslut som innebär behörig ledning och fördelning av arbete (order). De i
andra stycket föreslagna reglerna kan antas täcka nämnda behov av undantag.
Detta bör enligt ÖB:s mening klargöras i särskilda anvisningar eller
tillämpningsföreskrifter.
Den
föreslagna bestäraraelsen om motivering i efterhand godtas av flertalet
remissinstanser. Universitetskanslersämbetet anser dock all regeln bör utformas
som en skyldighet och inte sora en rekoramendation för undvikande av godtycke
eller tveksamhet från myndigheternas sida. TCO menar att myndighet bör vara
skyldig alt motivera i efterhand, om part begär det. Försvarets
civilförvaltning, som finner vissa skäl tala för att regeln görs obligatorisk,
anser atl frågan om en skärpning av bestäraraelsen bör få bli beroende av
erfarenheterna av lagens tillärapning.
Kammarkollegiet
betonar angelägenheten av att efterhandsraolivering får göras kortfattad, helst
som ingen tidsfrist utsatts inora vilken begäran om sådan moiivering skall
framställas. Enligt kollegiets mening bör vidare klargöras att lämnandet av
efterhandsraolivering givetvis måste begränsas
23t11564
490 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
till de fall där det vid tidpunkten i fråga alltjämt är
raöjligt för myndigheten att rikligt återge den moiivering som låg bakora
beslutet. Eljest kan man riskera efterbandskonslruktioner. Stadsjuristen i
Stockholm anser alt det bör uppmärksammas att stadgandet om moiivering i
efterhand inte innefattar någon arbetsbesparing. Myndigheien torde nämligen se
sig nödsakad alt redan i samband raed fattandet av beslul motivera detla för
alt ha en raotivering till reds om part senare skulle begära sådan. Regeringsrättens
ledamöter påpekar att upplysning i efterhand om motivering bör kunna lämnas
rauntligen.
Några reraissinstanser redovisar en kritisk inställning
till regeln om efterhandsmotivering, Lantmäteristyrelsen anser bestämmelsen
vara självklar och därför böra utgå ur laglexten. Riksskattenämnden framhåller
atl del för rayndigheterna i många fall är förenat raed svårigheter att lämna
en tillförlitlig efterhandsmotivering till ett beslut. Detta kan bl. a. vara
fallet när antalet handlagda ärenden är stort eller när en längre tid förflutit
mellan beslutet och begäran om efterhandsmolivering. Den fullständiga
motiveringen kan ha fallit i glömska, så alt den motivering som lämnas efteråt
blir en ren eflerhandskonstruktion. Har flera deltagit i ett beslul, kan det
vara speciellt svårt alt lämna en riktig motivering i efterhand. De olika
personer som deltagit i beslutet kan näraligen ha haft skilda raotiv för sitl
ställningstagande men varit eniga om slutet. Om en bestämmelse rörande
motivering i efterhand över huvud tagel skall tas med i förvaltningslagen, bör
bestämmelsen enligt närandens raening mjukas upp ytterligare, så atl den blir
tillämplig endast i fall, där en efterhandsmolivering kan lämnas ulan
svårighet. Också länsstyrelsen i Jönköpings län anmäler tveksamhet beträffande
beslämmelsen, särskilt i fråga om belyg-sältning och Ijänstelillsättning.
Arbetsmarknadsstyrelsen anser att arbetsgruppens förslag i denna del bör
beaktas endast ora de statsanställdas organisationer skulle redovisa
övertygande skäl för att förslagets genomförande är önskvärt. Även Svea
hovrätt ifrågasätter regelns läraplighel. Enligt hovrättens åsikt är den inte
nödvändig och kan föranleda lillämpningssvårigheler,
Liksora i fråga ora regleringen av
kommunikationsskyldigheten diskuteras i en del remissyttranden behovel av
undantag i specialförfaltning beträffande motiveringspUklen, Psykiatriska nämnden
ullalar alt bestäraraelserna ora beslutsmotivering inte bör gälla i ärenden om
intagning på eller utskrivning från sjukhus för psykiatrisk vård enligt 1966
års lag ora beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Statens
utlänningskommission avstyrker alt motiveringsplikten i ärenden enligt
utlänningslagen utsträcks ulöver vad som f. n. är föreskrivet i lagen. Under
hänvisrung till de betänkligheter belräffande valularegleringsärenden som
anförts av valutastyrelsen i dess yttrande över besvärssakkunnigas förslag (SOU
1968: 27 s. 187) framhåller fullmäktige i riksbanken, alt motiveringsplikten
visserligen uppmjukats vä-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 491
sentligl
i del nya förslaget men i princip alltjämt består. Fullmäktige ansluter sig
därför i denna del lill valulastyrelsens tidigare yttrande.
Departementschefen.
Frågan om införande av allmänna lagregler om förvaltningsmyndighets skyldighet
att ange skälen för sina beslut har aktualiserats i olika sararaanhang under
senare år. Det torde vara tillräckligt atl erinra om alt JO år 1960 gjort en
fraraställning i äranet och att förslag ora införande av sådana regler vid
flera lillfällen väckis i riksdagen (jfr ILU 1961:8, 1966:17 och 1970:53).
Arbetsgmppen har i det nu föreliggande utredningsförslaget gett uttryck ät
uppfattningen att bestäraraelser om beslutsmotivering utgör etl omistligt
element i en allmän förfarandelag som syftar lill att stärka den enskildes
rättssäkerhet inora den offentliga förvaltningen. Någon avvikande mening på
denna punkt har inte framförts vid remissbehandlingen av förslaget. De
erinringar raot detta sora gjorts av en del reraissinstanser har så gott som
uteslutande gällt enskildheter i de föreslagna reglernas utformning. Jag finner
det med hänsyn härtill uppenbart alt i förvaltningslagen bör ingå regler som
slår fast principen om myndighets skyldighet all motivera sina beslul. Reglerna
bör som arbetsgruppen föreslagit las upp bland lagens särskilda bestäraraelser.
De
invändningar sora tidigare brukat riktas raot införandel av generella
bestämmelser om beslutsmotivering har frärast gällt det merarbete för
myndighelema som vänlats bli följden av sådana bestämmelser. Också vid
remissbehandlingen av arbetsgruppens förslag har från några håll yppats
farhågor för alt regler om motiveringspliki skall leda till ökad
arbetsbelastning på rayndigheterna. Sora jag bar betonat i den allraänna
raotiveringen bör farhågor av detta slag inte överdrivas. Införandet av
allraänna regler ora beslutsraolivering innebär strängt taget inte annat än atl
man över hela förvaltningen kräver vad som redan faktiskt tillämpas inom
åtskilliga områden av denna. De under 1960-talet framlagda förslagen lill
generell lagstiftning i ämnet lorde i sin mån ha bidragit lill alt kravet på
angivande av skäl för myndigheternas beslut numera iakttas i avsevärt större
utsträckning än tidigare. Begränsas moliveringsskyldighelen i
förvaltningslagen till vad som riraligen kan begäras av rayndigheterna i detla
hänseende, finns det enligt rain raening inte anledning befara atl
myndigheterna härigenom belastas över hövan eller nödgas åsidosätta önskemålen
ora snabb och effektiv handläggning av sina ärenden.
I
fråga ora utforraningen av raotiveringsreglerna har i del nu frara-lagda
lagförslagel valls en lösning som i sak till stor del stämmer överens raed
arbetsgmppens lagförslag. Med anledning av vad som påpekats vid
remissbehandlingen har dock gjorts vissa ändringar beträffande avfattningen av
såväl huvudregeln om motiveringsplikt sora föreskriftema ora undanlag
härifrån. Till dessa ändringar skall jag strax återkorama. I
492 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
formellt
hänseende har eftersträvats viss överenstämmelse med föreskriftema om
komraunikation (15 § första stycket).
Enligt
huvudregeln i det nu framlagda lagförslaget (17 § försia stycket första
punklen) skall beslul, varigenora myndighei avgör ärende, innehålla de skäl
som bestämt ulgången. Moliveringsplikten omfattar sålunda liksom arbetsgruppens
lagförslag endast slutliga beslut. Med uttrycket »beslut, varigenom myndighet
avgör ärende» åsyftas inte bara avgöranden i sak ulan också beslut om avvisning
eller avskrivning av etl ärende. Att motiveringskravet endasl gäller slulliga
beslut får inte ses som ell ställningslagande lill frågan i vad mån beslul
under förfarandel bör motiveras. Förvaltningslagens regler representerar som
tidigare frarahållits en raini-mislandard i fråga om handläggningen av
förvaltningsärenden. Det får således liksom hittills ankomma på rayndigheterna
atl, i den raån specialförfattningarna inte innehåller regler i äranet, efler
omständigheterna bedöma om motivering bör lämnas också beträffande andra
beslut än slutliga.
I
likhet raed arbetsgruppen anser jag raotivéringsskyldighelen normalt böra
begränsas till fall då det slutliga beslutet i ett ärende går part emot. Som
påpekats av Svea hovrätt torde del kunna fömtsättas att myndighet vid behov
motiverar även gynnande beslut, t. ex. med hänsyn lill vikten av ett vägledande
uttalande av besvärsinstans i viss fråga. I formellt hänseende har i
förhållande lill arbetsgruppens lagförslag gjorts den ändringen alt
begränsningen till beslut som går part emot flyttats från huvudregeln till
undantagsreglerna (17 § första styckel andra punklen 1). Härmed markeras att del
ligger i myndighetens hand att avgöra om moiivering bör underlåtas i fall då
beslut inte går part eraot. Belräffande innebörden av sistnäranda uttryck vill
jag hänvisa till vad som anförts i molsvarande fråga under 15 § i det nu
framlagda lagförslagel.
Med
anledning av ett påpekande av riksförsäkringsverkel i fråga om beslut sora
raeddelas muntligen vill jag framhålla, alt beslämraelserna i 17 § inte
innehåller något krav på alt del skall vara fråga om skriftligen avfattade
beslul. I vad mån bestämmelserna blir tillämpliga på muntliga beslut får
avgöras genom tolkning av reglerna i 3 § om giltighelsorarådet för
förvaltningslagens särskilda besläramelser. Meddelas t. ex. ett beslut,
varigenom myndighet för enskild bestämmer om en förmån vid sararaanträde inför
rayndigheten (jfr 20 § delgivningslagen), bör motiveringspliki anses föreligga.
En annan sak är all beslutet i sådant fall på grund av särskUda föreskrifter
ora myndighets dokumenlalionsskyldighet vanligen nedtecknas i skrift först
efteråt. Vad gäller rena »överdiskärenden» vill jag påpeka atl det sannolikt i
de flesta fall kommer att vara uppenbari obehövligt att lämna motivering liU
ell beslut i ett sjukförsäkringsärende (se 17 § första stycket andra punkten
1). Den ersättning vartiU den enskilde kan vara berättigad i sådant ärende
bestäms merendels efter schematiska grunder och den enskildes yrkande i ärendet
torde vanligen gå ut på att
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 493
bli
tillerkänd ersättning med det belopp som han har rätt tUl. Myndighetens beslut
koraraer följaktligen endast undanlagsvis alt gå den enskilde eraot i något
avseende. Skulle så vara fallet, inträder i princip motiveringsskyldighet.
Denna kan emellertid som nyss närants fullgöras både rauntligen och
skriftligen. I åtskilliga fall bör det uppenbarligen vara tillräckligt raed en
muntlig upplysning om varför ersällning tillerkänts raed lägre belopp än den
enskilde anser sig ha rätt till.
Av
3 § andra stycket 2 följer alt normbeslut inte orafattas av reglerna om
motiveringspliki, såvida det inte är fråga om beslul med anledning av besvär.
I fråga om
motiveringskravels innehåll fordras enligt det nu framlagda lagförslaget att
myndigheten anger »de skäl som bestämt ulgången». Som påpekats av
regeringsrättens ledamöter antyder arbetsgruppens lagtext på denna punkt elt
längre gående moliveringskrav (»de sakliga och rättsliga bedömningar sora
väsentligast bestämt utgången»). Med den av mig föreslagna formuleringen avses
atl markera atl förvaltningslagen i princip inte uppställer något krav på att
förvallningsmyndighelemas beslut skall innehålla detaljerade redogörelser för
sakförhållandena i ärendena och vidlyftiga resoneraang ora hur dessa
förhållanden bedömts rättsligen av myndigheten. Det är sora
arbetsgruppen uttrycker det »de springande punkterna» sora skall komma fram i
motiveringen. Denna torde därför i etl stort antal fall kunna göras kort. Jag
vill i sammanhanget hänvisa till de exempel på avfattning av beslut som
lämnats i arbetsgruppens betänkande (s. 202).
Som
jag har påpekat i det föregående har undantagen från motiveringsplikten getts
en något annan utformning än i arbetsgruppens lagförslag. Syftet härmed är att
något tydligare än i det förslaget skilja ut de situationer då motivering helt
eller delvis bör kunna utelämnas. I 17 § första stycket andra punkten 1 (jfr 15
§ första stycket andra punkten 1) medges undantag när beslutet inte går part
emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen. Del
försia ledet i undantagsbesläramelsen har jag berört tidigare. Det andra ledet
är avsett att läcka de fall som åsyftas i 16 § andra stycket tredje punkten
arbetsgruppens lagförslag (»intet väsentUgt partsintresse eftersatts»). I
enlighel med detta undantag bör t. ex. besvärsinstans kunna underlåta all lämna
en egen motivering, när den inte finner skäl att göra ändring i elt överklagat
och tillfredsslällande motiverat beslul.
Undantaget
i 17 § första styckel andra punklen 2 stäraracr med en formell jämkning
överens med 16 § andra siycket andra punklen arbetsgruppens lagförslag. Med
anledning av vad statens avtalsverk påpekat belräffande beslul om skiljande av
någon från tjänsten vill jag framhålla, att sådant beslut i princip inte bör
jämställas med beslul om tjänstetillsättning i fråga om möjligheten atl
underlåta raotivering. Har part i sådanl fall ut-
494 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
Iryckligen
framställt begäran ora alt raotivering skall uteläranas, lorde eraellertid i
regel undanlagsregeln i 17 § första siycket andra punkten 1 bli tillämplig och
skälen av denna anledning kunna uteslutas ur beslutet.
Undanlagsbestäraraelsema
i 17 § försia stycket andra punklen 3 och 4 motsvarar 16 § andra stycket första
punklen arbetsgruppens lagförslag. I enlighet med den systematik sora använts
vid formuleringen av undantagsreglerna i 15 § har det funnits lämpligt alt
dela upp det av arbetsgruppen föreslagna undantaget på två olika regler.
Enligt det nu framlagda lagförslaget kan sålunda motivering utelämnas dels om
det är nödvändigt raed hänsyn till privatlivets helgd, enskilds behöriga
ekonoraiska intresse eller järaförbart förhållande (andra punkten 3), dels ora
ärendet är så brådskande att del inte finns tid atl utforma skälen (andra
punklen 4). Den förra regeln lar sikte bl. a. på de situationer då det av
sekretesskäl framstår som befogal alt inskränka motiveringen. Den senare regeln
syftar på situationer då det krävs ett snabbi ingripande av myndighet och
tiden inte medger all formulera skälen för beslutet. Som jag framhållit vid
motsvarande undantagsregel i 15 § försia stycket andra punkten 4 bör
myndighets arbetsbörda sora sådan inte få tas i beaktande vid prövningen av om
raotivering skall utelämnas eller inte.
Regeln
om eflerhandsmotivering i 17 § andra siycket stämmer nära överens med
arbetsgruppens förslag (16 § tredje stycket gruppens lagförslag). Den av vissa
remissinstanser framförda kritiken har inte övertygat mig om atl regeln bör
undergå någon väsentlig jämkning. Regeln innebär en rekomraendation lill
myndigheterna alt skriftligen eller muntiigen på parts begäran om möjligt
upplysa honom om skälen för ett beslut, när dessa har utelämnats. Någon
ovillkorlig skyldighet härtill finns sålunda inte. Kan upplysning om skälen av
någon anledning inte lämnas i efterhand, t. ex. därför att parts begäran därom
framslällls så sent att det inte längre är möjligt atl fulll klart ange vilka
skäl som bestämt utgången i ärendet, föreligger ingen skyldighet för
rayndigheten att söka rekonstruera motiven till beslutet. Det ankommer givelvis
på myndigheien att ta ställning till vem som i fråga ora lämnande av
efterhandsmolivering skall vara behörig att företräda myndigheten.
I
fråga om de av en del remissinstanser framförda önskemålen om särskilda
undanlag belräffande vissa grupper av ärenden vill jag hänvisa till vad jag
anfört i fråga om motsvarande önskemål under 15 §.
18
§
Paragrafen reglerar
förvaltningsrayndighets skyldighet all underrätta part
Och annan som saken angår
om beslut, varigenom myndighet avgör ärende,
och om vad han har alt
iaktta vid klagan över beslutet. Den motsvarar 17 §
arbetsgmppens
lagförslag.
'Nuvarande
ordning. Några allmänna författningsbestämmelser om skyl-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 495
dighet för förvaltningsmyndighet att underrätta part eller
annan som saken angår om innehållet i myndighetens beslut finns f. n. inte. 1
specialförfatt-ningama har emellertid i åtskilliga fall meddelats bestämmelser
om sådan underrättelseskyldighet, se t. ex. 11 § 2 mom. och 13 § 1 mom. andra
siycket skogsvårdslagen (1948:237), 32 § första stycket lagen om
nykterhetsvård, 58 § 1 mom. byggnadsstadgan (1959: 612) och 28 § namnlagen.
Bestämmelserna har ibland begränsats till all avse fall då beslut går part
eraot, se t. ex. 69 § 1 mom. taxeringsförordningen (underrättelse om avvikelse
från självdeklaration) .
Även om
underrättelseskyldighet inte är föreskriven, är statlig förvaltningsmyndighet
i viss utsträckning skyldig alt utan särskild begäran uifärda expedition
rörande beslut, se 18 § expedilionskungörelsen (1964:618). I servicecirkuläret
har vidare för statliga förvaltningsmyndigheter meddelals vissa allmänna
anvisningar om skyldighel att tillhandagå allmänheten raed översändande av
expeditioner. Enligt första siycket i cirkuläret bör såväl avgiflsbelagda som
icke avgiflsbelagda expeditioner, dvs. bl. a. handlingar som innefattar
myndighets beslul, tillställas vederbörande med anlitande av postverket, om
inte tillhandahållande i annan ordning begärts eller annat tillvägagångssätt är
särskill föreskrivet eller påkallat av omständigheterna. Skall avgiftsbelagd
expedition lösas av person som är bosatt på rayndighetens förläggningsorl, bör
dock i regel expeditionen inte översändas, ora inte begäran framställts därom.
Sådan expedition bör inte heller översändas i andra fall, om del med skäl kan
anlas atl expeditionen inte koraraer att lösas ut. I cirkulärets tredje slycke
påpekas all, om expedition inte översänds, rayndigheten ora raöjligt bör
underrätta vederbörande på lärapligt sätl om att expeditionen finns att hämta
mol erläggande av den avgift varmed den kan vara belagd. Meddelas föreläggande
på annat sätl än i form av en expedition som översänds till eller delges den
det angår, skall myndig heten enligt femte slyckel första punkten i cirkuläret
ora möjligt underrätta honora om innehållet i föreläggandet.
För förvaltningsförfarandet saknas även generella
föreskrifter ora skyldighel för myndighet alt underrätta part eller annan som
saken angår ora vad han har att iaktta för den händelse han önskar föra talan
mol ell beslut av myndigheien (besvärshänvisning). I åtskilliga
specialförfattningar har dock tagils in bestämmelser om skyldighet för
rayndighet atl lämna part besvärshänvisning. Sådan skyldighel har vanligen
föreskrivits i samband med att myndighet ålagts atl underrätta part om
beslutet, se t. ex. 32 § första stycket nykterhetsvårdslagen och 69 § 4 mom.
taxeringsförordningen. Ofta har skyldigheten att lärana besvärshänvisning
uttryckligen begränsats till fall då beslutet är överklagbart, se förutom
nyssnämnda två bestämmelser t. ex. 34 § namnlagen. I samraanhanget bör vidare
erinras om den för länsstyrelserna gällande bestäramelsen i 57 § tredje
styckel länsstyrelseinstruktionen. Enligt denna skall expedition av beslut,
mot vilket talan får föras.
496 Kungl. Maj-.ts proposUion nr 30 år
1971
innehålla besvärshänvisning i de fall då det är
föreskrivet, dä länsstyrelsen eljest anser del behövas eller då part begär det.
Vad som skall anses gälla i de fall då skyldighel att
lärana besvärshänvisning inte är uttryckligen föreskriven får betecknas sora
oklart. I stor utsträckning torde rayndigheterna följa den princip sora har
kommil till uttryck i 57 § Iredje slyckel länsstyrelseinstruktionen (jfr SOU
1964: 27 s. 451).
Någon allmän bestämmelse om skyldighet för myndighet att
underrätta part eller annan sora saken angår ora skiljaktig raening vid
beslutels fattande finns inte. Specialförfattningarna synes inte heller
uppvisa något exerapel på en beslämmelse raed sådanl innehåll.
I fråga om sättet för underrättelse om beslut och för
lämnande av besvärshänvisning finns f. n. borisett från reglerna om parts
skyldighet att lösa avgiftsbelagd expedition i expedilionskungörelsen inte
några allmänna författningsregler. Har i specialförfaltning föreskriviis
underrättelseskyldighet, anges dock vanligen om underrättelsen skall ske genom
delgivning enligt delgivningslagen eller på annal sätt, se t. ex. 57 § lagen om
socialhjälp, 95 § barnavårdslagen, 6 § lagen (1967:420) om flyttning av fordon i
vissa fall och 19 § lagen (1968: 349) om hyresnämnder. I somliga fall meddelas
beslut efter anslag, se t. ex. 150 § första slyckel byggnadslagen
(länsstyrelses beslut om fastställelse av stadsplan m.m.) och 10 och 11 §§
stalsljänstemanna-sladgan (1965: 601) (beslut i fråga ora tillsättning av
tjänsl).
Meddelas beslul vid förhandling, förhör eller annat
sararaanträde, anses delgivning därav ha skett raed den som var närvarande, när
beshttet meddelades (20 § delgivningslagen). Myndigheien skall i sådanl fall
skyndsamt tillhandahålla utskrift av beslutet, om det begärs.
Arbetsgruppen. Med hänsyn till den betydelse sora forralig
delgivning av ett beslut med den det angår har för inträdet av hans rättigheter
och skyldigheter anser arbetsgruppen någon tvekan inte behöva råda om atl en
beslämmelse i ämnet bör ingå i förvaltningslagen. Alt så blir fallet är så
mycket naturligare som del inte har gått atl praxisvägen nå tillräcklig
enhetlighet och fasthet i detla hänseende. Enligt arbetsgruppen står det också
klart alt bestäramelsen bör ingå bland de särskilda beslämraelserna för vissa
partsärenden.
Även om huvudregeln utan Ivekan bör vara alt beslut skall
delges part, är det enligt arbetsgruppens mening också givet alt den inte kan
göras undantagslös. Gruppen erinrar särskilt om svar på muntliga
framställningar o. d. Parlen behöver i sådana fall vanligen »svart på vilt»
bara om han vill klaga. När formlig delgivning inte behövs, skall myndigheten
givelvis inte vara skyldig att ombesörja sådan. Gruppen anser inte att
undantaget från beslutsdelgivning bör begränsas lill fall då delgivning är
uppenbart obehövlig. I stället bör gälla atl delgivning bör äga rum, om
myndigheten finner del inte vara obehövligt. Därtill har förutsatts att, om
part begär skriftligt
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 497
besked
ora ett beslul, själva begäran skall anses tillräcklig som belägg för atl del
inte är obehövligt alt ge honom sådant besked.
Någon begränsning lill
slulliga beslut bör enligt arbetsgruppen inte göras. När det gäller besluts
tillkännagivande för part gör sig i slort sett samma synpunkter gällande vare
sig beslutet är slutligt eller meddelat under förfarandet. Samma krav på
underrättelse till part ora beslutet bör därför i princip gälla. Någon
begränsning till beslut sora går part eraot blir inte heller aktuell i fråga om
en regel sora skall tillgodose parts inforraation om träffade beslut. Behovet
av sådan information kan vara väl så påtagligt för beslut sora ulfaller till
parts fördel som för beslut som går honora emot. Avgörande för båda slagen av
beslul bör vara ora parten har behov av formlig delgivning eller inte.
Arbetsgruppen påpekar
vidare all de tidigare beslämraelserna i lagförslagel begränsats till all gälla
förhållandel mellan rayndighet och part. Intel har t. ex. föreskrivits ora
kommunikation raed annan som saken rör än den som är part och partsbegreppet
har getts en restriktiv innebörd. Beslutsdelgivning ex officio bör därför inte
ske med annan än part.
Den
vedertagna formen för lämnande av skriftligt besked om etl beslul är
expediering, framhåUer arbetsgruppen vidare. Detta innebär att beslutet bringas
lill partens kännedom genora alt tas in i en expedition, som överbringas lUl
parten enligt de allraänna reglerna för delgivning av handling. Expediering bör
i enlighel härmed gälla sora huvudregel för underrättelse till part ora beslut
i ärendet. I allmänhet kan det inte beträffande beslul i förvaltningsrättsUga
partsärenden länkas fall, där del är onödigt att återge beslutet fullständigt
och där elt förkorlat återgivande är tillräckligt. Gmppen anser det också böra
föreskrivas att expeditionen skall återge den eller de skiljaktiga meningar
sora anraälts och antecknats vid avgörandet.
Eftersom
några bestäraraelser ora rauntlig förhandling inte föreslås, anser
arbetsgruppen det vara obehövligt med en föreskrift om beslutsdelgivning genora
muntligt avkunnande.
Av
nu redovisade skäl har i 17 § första slyckel första punklen arbetsgruppens
lagförslag lagils in en regel om alt beslul om det inte är obehövligt
skall bringas till parts kännedom genom delgivning av en expedition, som
fullständigt återger beslulel jämte skiljaktig mening, om sådan antecknats.
Eftersom regeln är begränsad till delgivning med part och det med del
föreslagna partsbegreppet inte koraraer atl finnas någon part i
norrabeslutsärenden, blir regeln enligt arbetsgruppen i praktiken lilläraplig
bara på individuella beslut, om det inte är fråga om ell »blandat norm- och
individueUl beslul» såsom kan vara fallet i fridlysningsärenden. Inom den
specialreglerade kommunalförvaltningen ulfärdas regelmässigt beslutsexpeditioner
i form av prolokollsutdrag och dessa tillställs vanligtvis parterna genora
postförsändelser. Regeln ora beslutsdelgivning behöver därför inte vålla några
särskilda problem för kommunalförvaltningen.
498 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30
år 1971
Arbetsgruppen föreslår vidare en regel om att
beslutsexpedilion skall innehålla besvärshänvisning, om beslutet går part emot
och han får klaga över det genom besvär (17 § första siycket andra punkten). I
fråga om regelns innebörd framhåller gruppen bl. a. atl myndighet inte bör
åläggas att generellt meddela besked av innebörd att talan inte får föras mol
ett beslul. För atl skyldighet atl lämna besvärshänvisning skall föreligga bör
därför krävas atl beslutet kan överklagas genom besvär. Besvärshänvisning bör
inordnas som elt led i utfärdandet av beslutsexpeditionen genom all det
föreskrivs alt expeditionen inte bara skall återge beslutet utan också innehålla
besvärshänvisning. Denna lösning har bl. a. den fördelen atl den ansluter sig
nära till den ordning med formulär för beslutsexpeditioner med färdigtryckta
besvärshänvisningar som tillämpas i stor omfattning bos många myndigheter.
Arbetsgruppen framhåller atl det med den föreslagna
ordningen kan inträffa alt en part inte får någon beslutsexpedilion, fastän
han behöver en sådan, eller får en beslutsexpedilion, som inte innehåller någon
besvärshänvisning, fastän han har behov därav. För sådana fall har förutsatts
den tillämpningen av regeln alt parts begäran om beslutsexpedilion måste anses
ådagalägga ett behov av en sådan. Efiersom del då inte längre kan anses
obehövligt atl ge honom en expedition, inträder skyldighet för myndigheten att
villfara partens begäran. Men annan intressent som beslutet angår och som får
och vill anföra besvär över beslutet, erhåller heller inte enligt den
föreslagna huvudregeln någon beslutsexpedilion med besvärshänvisning. För atl
någon lucka inte skall uppstå i rättsskyddet för honom, bör regeln kompletteras
med en föreskrift om att den skall äga molsvarande tillämpning, när annan som
får överklaga beslutet begär en expedition (17 § andra slyckel).
Remissyttrandena. Så gott som alla remissinstanser ställer
sig i huvudsak positiva lill de föreslagna reglerna om delgivning av beslut med
besvärshänvisning. Patent- och registreringsverket anser emellertid
förhållandena vara så olika beträffande skilda lyper av ärenden och beslul att
det bör överlåtas åt specialförfattningarna eller praxis på olika
förvaltningsområden att ange både när och hur ett beslut skall delges särat om
det skall förses med besvärshänvisning. Palenlverket finner delta vara
särskill påkaUat i de ärenden som handläggs av verket. Besvärshänvisning
meddelas i verkets ärenden av praktiska skäl endasl vid avslagsbeslul och
beslut om bifall trots invändning. Det i 17 § första siycket första punkten
uppställda behovskriteriet anses av TCO vara för allmänt utformat.
Organisationen förordar att del i laglexten klart utsägs alt myndigheten skall
delge alla beslut ex officio. Länsåklagaren i Norrbottens län ifrågasätter ora
inte undantagen bör begränsas tUl fall då det är »uppenbart obehövligt» att
delgivning sker.
RÅ och statens avtahverk anser alt beslul i
Ijänstetillsättningsärenden bör undantas från paragrafens tillämpning. RÅ säger
sig dock inte ha någol att
Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 499
erinra mot att myndigheterna åläggs att som service ät de
sökande underrätta parterna om beslutet utan formell delgivning. Postverket
erinrar ora att slutligt beslut i tjänsletillsättningsärende delges verkels
anslällda genom anslag och cirkulär eller tjänslemeddelande till varje
tjänsteställe. Postverket förklarar sig ulgå från att delta förfarande kan
tillämpas även i fortsättningen. Liknande påpekanden görs av
universitetskanslersåmbetet och skol-överstgrehen under hänvisning till vad som
föreskrivs i universitets-, skol-och statsljänslemannasladgorna om
tillkännagivande av beslul genom anslag.
Stadsjuristen
i Stockholm anser all krelsen av expeditionsberälligade bör begränsas. Endast
den till vilken beslulel ställs bör ex officio delges myndighetens beslut.
Enligt hans mening är det tillräckligt att övriga intressenter med
partssiällning får en expedition på beställning.
Regeringsrättens
ledamöter avslyrker den föreslagna föreskriften all expedition beträffande
beslut också skall innehålla skiljaktig mening. Enligt deras mening har part
normalt inte något befogat krav på en sådan information utan anfordran.
Däremot är del ofta värdefullt för en underinslans alt få besked om skiljaktiga
meningar i överinstansen. JO finner däremot föreskriften välmotiverad och
ifrågasätter om den inte bör införas även i fråga om domstolsväsendet.
Sveriges advokatsamfund förklarar sig förutsätta alt
uttrycklig bestämmelse införs i förvaltningslagen eller annan lag ora atl
expeditionen skall delges ombudet, när part anlitat sådant. Liknande påpekanden
görs av bl. a. lånsstyrelsen i Jämtlands län och SACO.
Vad
gäller föreskriften om besvärshänvisning uttalar luftfartsverket att det
vidhåller sitt tidigare förslag (SOU 1968:27 s. 208) att myndighet skall vara
skyldig alt lämna klagobesked endast i fall då man har anledning förmoda att
parlen hyser en önskan atl anföra besvär. Svenska landstingsförbundet anser
det vara oklart öra även t. ex. beslut rörande tjänsletillsättning skall
åtföljas av besvärshänvisning. Om så är fallet, kan det enligt förbundets
mening formellt sett bli tämligen omständligt, inte minst i alla de fall då
beslutanderätten är delegerad lill förtroendeman eller tjänsteman. Stadsjuristen
i Stockholm påpekar alt det inte sällan förekommer, att part under ärendets
behandling modifierar sina ställningstaganden så att dessa slutligen i
verkligheten sammanfaller raed beslutet. Sålunda är del vanligt att i t. ex.
ärenden om byggnadslov kontakter las under ärendets gång, varigenom yrkandena
utan att formligt tas tillbaka likväl ändras. Det lorde vara onödigt att lämna
sådana parter besvärshänvisning, oavsett att expedition måste ulfärdas.
Stadsjuristen föreslår alt kretsen av dem som är berättigade lill
besvärshänvisning reduceras genom samma rekvisit som uppställts för att
inskränka kretsen av expeditionsberälligade. Besvärshänvisning bör alltså kunna
utelämnas, om den är obehövlig. Riksförsäkringsverket framhåller, atl avsevärda
mängder av beslul hos de allmänna försäkringskassorna ulfärdas »vid disk» och
alt förfarandel i sådana fall närmasl torde vara att
500 Kungl Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
betrakta
som muntlig handläggning. Beslutet utmynnar då i en form av muntUg delgivning.
Verket säger sig förutsätta att besvärshänvisning inte skall behöva lämnas vid
sådan muntlig delgivning annat än om sökanden begär det. Länsstyrelsen i
Södermanlands län anmärker alt besvärshänvisning av praktiska skäl inte kan
koraraa i fråga i en slor grupp av ärenden, nämligen utbetalningsärenden där
avvikelse skett från ingiven räkning eller rekvisition. Enligt hittills
tillämpad praxis har avvikelsen antecknats på utbetalnings- eller girokort och
besvärshänvisning lämnats först på mottagarens begäran.
Regeringsrättens
ledamöter påpekar att orden »genom besvär» i 17 § försia slyckel andra punkten
bör ulgå, efiersom del inom förvaltningsrätten inte finns något annat ordinärt
rättsmedel för överklagande av myndighels beslut än besvär.
Lantmäteristyrelsen
föreslår att föreskrifter om vad en besvärshänvisning bör innehålla meddelas i
adrainistrativ ordning.
Enligt
Svea hovrätts uppfattning kan regeln i 17 § andra stycket om delgivning med
annan än part få en besvärsstimulerande verkan, trots alt begäran från
vederbörande ställts upp sora förutsättning.
Departementschefen.
Atl myndighet bringar sina avgöranden till parters och andra intressenters
kännedora är av betydelse i flera avseenden. För den enskilde är del givetvis
främst av vikt all få reda på utgången i ett ärende som rör honom. Genom atl
beslutet ges lill känna för den del riktar sig till bringas i allmänhet också
besvärsliden alt löpa. Härtill koraraer att åtskilliga beslut, fraraför allt
förpliktande sådana, ofta inte kan verkställas förrän den som direkt berörs av
beslutet fått del av detta.
Några
enhetliga bestäraraelser ora rayndighets skyldighel atl underrätta part och
annan som saken angår om innehållet i myndighetens beslul finns f. n. inte. För
statsförvaltningens del gäller enligt expedilionskungörelsen som ett minimum
all expedition som innefallar beslul och ulfärdas för part skall hållas
tillgänglig hos myndigheten så snart som möjligt. I servicecirkuläret har
vidare rekommenderats att myndighet i viss utsträckning skall se till att såväl
avgiflsbelagda som icke avgiflsbelagda expeditioner tillställs part eller annan
raed posten. Inora den specialreglerade kommunalförvaltningen utfärdas
regelmässigt beslulsexpedilioner i form av prolokollsutdrag, som lUlslälls part
med posten. Härutöver finns för både statliga och komraunala myndigheter i
åtskilliga fall uttryckliga föreskrifter i specialförfattningarna sora ålägger
myndighet att genom delgivning eller på annat sätl bringa beslut lill parters
och andra intressenters kännedom.
Arbetsgruppen
har föreslagit atl i förvaltningslagen skall tas in en bestämmelse, som
klargör alt rayndighet när det behövs skall bringa beslut till parts kännedom
genom delgivning av en fullständig expedition rörande beslutet. Så gott som
alla remissinstanser har ställt sig positiva till all en sådan bestämmelse las
med i lagen. Också jag anser det naturligt att frågan
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 501
om
myndighets underrättelseplikt belräffande sina beslut nu blir föremål för en
allmän reglering. En föreskrift i ämnet bör därför inflyta i lagen.
Föreskriften bör som arbetsgruppen föreslagit ingå bland lagens särskilda
bestämmelser.
Regeln om myndighels
skyldighet att underrätta part om sina beslul bör enligt min mening i några
avseenden utformas annorlunda än vad arbetsgruppen föreslagit. Till en början
vill jag frarahålla alt jag inte anser regeln böra omfatta andra beslut än
sådana varigenom myndighet avgör ärende. Att uttryckligen föreskriva
underrättelseplikt beträffande beslut under förfarandet anser jag knappasl
vara nödvändigl. Begränsas underrättelseskyldigheten lill slulliga beslul, bör
å andra sidan behovskriteriet skärpas något. Det bör sålunda slås fast alt
underrättelse ora .slutiigl beslut får underlåtas bara om del är uppenbart
obehövligt. Den berörda skyldigheten bör gå ut på att part skall få del av
innehållet i beslutet. Del lorde inte vara lämpligt att uttrycka detta så, att
det alltid krävs en formlig expedition rörande beslutet för att myndigheten
skall ha fullgjort vad på den ankommer. Jag vill i sammanhanget erinra om att
huvudregeln om besvärstidens beräkning i 12 § andra siycket i det nu framlagda
lagförslaget inte såsora arbetsgruppen förordat innehåller något krav på att
besvärstiden skall räknas från det klaganden fick del av en fuUständig
expedition rörande beslulel. Utgångspunkten för besvärstidens beräkning är i
stället liksora f. n. den dag då klaganden fick del av beslutet. Denna lidpunkt
får i det enskilda fallet fastställas med ledning av bl. a. vilka åtgärder
myndigheien vidtagit för att bringa beslutet till klagandens kännedora. Detla
kan exerapelvis ha sketl rauntligen vid sammanträde då denne var närvarande
(jfr 20 § delgivningslagen). Med hänsyn lill vad nu anförts finner jag det inte
böra uttryckligen anges i lagen på vad sätt underrättelsen skaU ske. Det får i
princip ankoraraa på myndigheterna att avgöra vad som i olika fall kan vara
lämpligast härvidlag. Vad gäller den statliga förvaltningen finns anledning
påpeka att underrättelseskyldigheten enligt förvaltningslagen inte innebär
någon ändring i de regler om skyldighet atl lösa ut expedition och om
tillhandahållande av expedition som är upptagna i expeditionskungörelsen. 1 de
fall skyldighet har föreskriviis att lösa ut avgiftsbelagd expedition, kan det
ofta vara lärapligt att fullgöra underrättelseplikten enligt förvaltningslagen
genora att originalexpeditionen tillställs part raot postförskott.
Mot
bakgrund av det nu anförda föreslår jag alt huvudregeln ora myndighets
underrättelseskyldighet ges det innehållet atl sökande, klagande eller annan
part skall underrättas ora innehållet i beslul varigenora rayndighet avgör
ärende, ora det inte är uppenbart obehövligt (18 § första stycket försia punkten).
TUl huvudregeln bör i huvudsaklig överensslämmelse med vad arbetsgruppen
föreslagit fogas en regel om myndighets skyldighet att lämna besvärshänvisning.
Är det uppenbart att beslutet går part emot, bör han sålunda även underrättas
om vad han har atl iaktta vid klagan över
502 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
beslutet (18 § försia siycket andra punkten). Av regelns
formulering framgår alt den inte äger tillämpning i fråga om beslul under
förfarandet. I likhet med arbetsgruppen anser jag vidare atl utöver
besvärshänvisning också bör lämnas upplysning om skiljaktig mening, som
antecknats i protokoll eller annan handling. Upplysningen kan läranas såväl
skriftligen sora rauntligen. Underrättas part skriftligen om beslul, mot vilket
talan får föras genom besvär, synes dock i allmänhet vara mest praktiskt alt
upplysning om skiljaktig mening också lämnas skriftligen, t. ex. genom ett
protokollsutdrag.
I 18 § försia siycket tredje punkten har efter mönster av
beslämmelsen i 15 § andra siycket tagils upp en regel om alt underrättelse om
innehållet i beslut m. m. får ske genom delgivning. Av delgivningslagens regler
följer i vilken utsträckning underrättelse får överbringas till
ställföreträdare eller ombud för part. Det ligger i sakens natur att delgivning
inte bör användas i andra fall än då del krävs all beslutet bevisligen kommer
adressaten till banda eller då det eljest fraraslår som ändamålsenligt att
tillämpa någon av de delgivningsformer som delgivningslagen erbjuder, t. ex.
kungörelsedelgivning.
Föreskriften i 18 § andra stycket om skyldighet att på
begäran underrätta även annan som saken angår än part om myndighets beslut
motsvarar med några formella justeringar 17 § andra siycket arbetsgruppens
lagförslag.
Med anledning av påpekanden i vissa remissyttranden
beträffande beslul i tjänstetillsättningsärenden vill jag erinra ora all
förvaltningslagens regler gäller endast om det inte i lag eller annan
författning raeddelats bestämmelse som avviker från lagen (1 § andra stycket).
De regler om tillkännagivande av beslut om tjänsletillsättning sora meddelats
i särskUda författningar tar sålunda över bestämmelsen i 18 § försia styckel
försia punklen förvaltningslagen om underrättelseskyldighet beträffande
myndighels beslut. Däremot sätts föreskriften i 18 § försia siycket andra
punkten om besvärshänvisning och skiljaktig raening inte ur spel genora de
nyss åsyftade särbestämmelserna om tillkännagivande av beslut om
tjänstetillsättning.
19 §
I paragrafen ges regler om rättelse av beslut, som till
följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar
oriktighel. Paragrafen motsvarar 18 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Om domstols avgörande till följd av
skrivfel, missräkning eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar
oriktighel, skall domstolen meddela beslul om rättelse, sedan parterna fåll
tillfälle att yttra sig, se 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § RB. Rättelsen skall
enUgt nämnda lagrum antecknas på den handling hos domstolen som återger
avgörandet (originalhandlingen) och ora raöjligt också på utskrift av domen
eller beslutet.
KungL
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 503
Därvid
skall anges dagen för anteckningen. Beslämraelserna är avsedda all göra del
raöjligt för doraslol atl på ell enkelt sätl rätta sådana uppenbara fel i dom
eller beslut som uppkommit genom skrivfel, räknefel eller jämförbart misstag.
Utanför reglernas tillämpningsområde lorde t. ex. falla sådana situationer då
fel uppkommit i ett avgörande genom alt domstolen förbisett en författningsbestämmelse
eller visserligen observerat denna men tillärapal den på elt felaktigt sätl
eller genora all dorastolen förbisett något i process-materialet som är ägnat
alt leda till annan bedömning av saken.
För
förvaltningsförfarandets del finns inte någon allmän författningsbe-slämraelse
som klargör i vad mån myndighet har rätt att konigera uppenbar oriktighel i
ett beslul, när felet uppstått på grund av skrivfel e. d. Den princip som
kommit lill ullryck i de berörda bestämmelserna i RB torde dock i viss mån äga
analogisk tillämpning också inom förvaltningsförfarandet. I vissa
specialförfattningar har vidare influtit bestämraelser i ämnet, se t. ex. 72 a
§ taxeringsförordningen och 22 § förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskallning. Enligt sistnämnda två bestämmelser är förutsättningarna
för rättelse något mer vidsträckta än enligt RB :s regler.
Av
principiellt annan natur än rättelse på grund av skrivfel e. d. är den
befogenhet till självrättelse som i vissa författningar tillerkänts förvaltningsmyndighet
och som förutsätter omprövning i sak av ett fattat beslut, se t. ex. 22 §
första stycket lagen (1942: 429) ora hyresreglering m. m. och 84 § uppbördsförordningen
(1953:272). En sådan självrältelsebefogenhel anses också i viss utsträckning
lillkorama förvaltningsrayndighet ulan stöd av författning, se t. ex. RÄ 1966
ref. 32.
Arbetsgruppen.
Arbetsgruppen framhåller lill en början atl avsaknaden av vägledande allmänna
regler om myndighels rätt alt själv rätta fel sora smugit sig in i elt beslut
ulgör en så kännbar brist, alt den bör botas genom en bestämmelse i
förvaltningslagen. Gruppen påpekar vidare alt ett beslut kan ha fåll en
felaktig innebörd på olika sätt. Fel eller luckor i utredningsmaterialet kan
ha föranlett oriktiga anlaganden och slutsatser. Myndigheten kan också ha
dragit felaktiga slutsatser på grundval av elt i och för sig riktigt malerial.
Förefintliga författningsbestäramelser kan vidare ha getts en felaktig
tolkning. En av myndigheten gjord bedömning eller värdering kan också ha
träffat fel. Det kan å ändra sidan förhålla sig så, att myndigheten koramil
frara till elt helt rikligt beslut raen råkat ut för raissödet att återge sitt
resultat med oriktiga ord eller siffror. Beslutet kan sålunda ha kommit att
utsäga något annat än rayndigheten raenat.
Enligt
arbetsgruppens mening är det den sistnämnda gruppen av fel (förbiseendefel)
som förvaltningslagens bestäraraelse ora rättelse bör gälla. Förvaltningsmyndighet
är visserligen ofta oförhindrad att ta upp redan avgjorda ärenden till saklig
omprövning, när nya oraständigheter påvisas eller fel uppdagas. Det finns
nämligen inte något entydigt rättskraftsbegrépp inom förvaltningsförfarandet.
Det skulle därför kunna synas onödigt atl i förvalt-
504 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
ningslagen
reglera en så speciell fråga som rättelse av avfattnings- och andra
förbiseendefel i förvallningsbeslut. En befogenhet atl göra om eller la
tillbaka etl beslut bestäms emellertid som regel av förvaltningsuppgiftens
ändamål. Med hänsyn härtill kan tvekan uppkomraa ora befogenheten innefattar
rätt att korrigera etl förbiseendefel. Del bör då vara lill fördel att inte
behöva fördjupa sig i probleraatiken utan kunna stödja sig på en uttrycklig
regel ora rättelse av sådant fel. På de förvaltningsoraråden där
insiansordningen är bunden och raan kan tala ora rättskraft belräffande ett
beslul behövs vidare en raotsvarighet till 17 kap. 15 § RB.
Arbetsgruppen
föreslår därför att i förvaltningslagen skall tas in regler ora
förvaltningsmyndighets befogenhet atl rätta förbiseendefel. Eftersom anledning
saknas atl ge ullryckliga föreskrifter i äranet för andra beslut än sådana som
har rättsliga verkningar, bör reglerna ingå bland de särskilda beslämraelserna
för vissa partsärenden.
I
fråga ora utforraningen av reglerna ora rättelse påpekar arbetsgruppen att de
bör ta sikte på alla typer av förbiseendefel och inte bara såsom föreslagits
av besvärssakkunniga (11 kap. 10 § besvärssakkunnigas lagförslag) rena
avfattningsfel. Om t. ex. fel person antecknats i automobilre-gislret som ägare
till en bil och felet beror på en personförväxling och inte på en
namnförväxling, kan det knappasl påstås alt del är fråga om elt förbiseende
vid beslutets avfattande. Inte desto raindre bör ett sådant fel, om del är
uppenbart, kunna rättas av beslutsrayndigheten själv utan hinder av alt
myndigheien skill saken ifrån sig. Fel, sora uppkommit på grund av uppenbara
förväxlingar och liknande misstag, bör rimligen kunna rättas i lika mån som
skrivfel, räknefel och sådana avfattningsfel. Som gemensam förutsättning för
rättelse bör gälla all felet är uppenbart för envar. Det bör ulan ringaste
tvivel slå klart vilket innehåll som rayndigheten menat atl ge sill beslut.
Säger sig part vara i god tro, när myndighet ifrågasätter rättelse till hans
nackdel, bör rättelse inte kunna göras, om parlen har fog för sin uppfattning.
Myndighet
bör i princip vara skyldig alt rätta uppdagade oriktigheter, anför
arbetsgruppen vidare. Men felen kan sakna praktisk betydelse, såsom då en
person omnämnts med fel titel eller elt namn blivit felstavat. I sådana fall
bör myndigheien kunna underlåta att rätta. Vidare kan det ibland vara svårt att
dra en exakt gräns mellan saklig omprövning av ett beslul, när elt fel
uppdagats, och tillrättaläggande av ett förbiseendefel. Med hänsyn härtill bör
enligt gruppens mening självrältelsen i förvaltningslagen utformas som en
befogenhet och inte som en skyldighel för beslutsmyndigheten. En skyldighel
kan ändå härledas ur ämbelsuppgiflen. Underlåtenhet att rätta uppenbara
orikligheler när det är sakligt påkallat blir normalt atl bedöma som
tjänstefel.
Mot
bakgrund av vad nu anförts förordar arbetsgruppen att i 18 § första punklen
gmppens lagförslag skall tas in en bestämmelse att, om beslut till
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 505
följd av skrivfel, räknefel eller annal dylikt förbiseende
innehåller uppenbar oriktighet, myndigheten får i-ätlå denna. Gruppen
frarahåller atl bestäramelsen inte får tolkas så all den vidare
rättelsemöjligbel sora sakens beskaffenhel eventuellt medger anses satt ur
spel. Regeln har ett begränsat ändamål och tillåter inga slutsatser om fog
eller ej fog för annan typ av rättelse.
Rättelse bör enligt arbetsgruppens mening kunna vidtas
utan alt part fått lillfälle all yttra sig, när det är obehövligt att höra
honom, t. ex. på grund av all han inte kan ha några synpunkter av betydelse för
myndighetens ställningstagande till rältelsefrågan och rättelsen inte är till
men för honom. Gmppen föreslår därför all i lagen meddelas en bestämmelse att
part skall få lillfälle alt yttra sig innan rättelse görs, om det inte är
obehövligt (18 § andra punkten).
Någon tidsbegränsning i fråga om möjligheten alt rätta
beslul i den nu föreslagna ordningen bör enligt arbetsgruppens raening inte
ställas upp. Till förebyggande av missförstånd och förväxlingar bör
expeditioner angående beslul som rättas i möjligaste mån las tillbaka av
myndigheien. Rättelsen bör tecknas på expeditionerna eller också nya
expeditioner utfärdas.
Remissyttrandena.
Den föreslagna regleringen av rättelseinstilutet berörs bara i ett mindre antal
remissytiranden. Göteborgs stad och Svenska kommunförbundet ifrågasätter ora
inte beslämraelserna ora rättelse bör gälla generelll och således las upp bland
förvaltningslagens aUmänna bestämraelser. Riksförsäkringsverket påpekar all
självrättelse inora socialförsäkringen förekommer i stor utsträckning i första
instans. Möjligheten till sådan rättelse har särskilt stor betydelse för
försäkringskassorna, där ärenden ofta handläggs av personal i lägre
tjänstegrad. Enligt verkets raening inskränks denna möjlighet genom
avfattningen av de föreslagna bestämmelserna om rättelse. En sådan begränsning
innebär betydande ölägenheter för kassorna och även för besvärsmyndighelen på
grund av ansvällningen av antalet besvärsärenden. Verkel anser att det för
socialförsäkringen kan bli erforderligt att i specialförfattning införa en
föreskrift som medger självrättelse i större utsträckning än 18 §
arbetsgruppens lagförslag i den raån rättelsen är till den försäkrades fördel.
Också patent- och registreringsverket framhåller att självrättelse inom
förvaltningen förekommer i någol större omfattning än vad som anges i 18 §. Det
kan enligt patenlverkets mening knappast vara en fördel med en alltför sträng
begränsning av denna raöjlighet.
JO konstaterar att arbetsgruppen inte sökt lösa
rätlskraftsfrågan i förevarande sammanhang. Enligt hans åsikt bör ytterligare
uppskov raed lagstiftningsärendet inte koraraa i fråga för den sakens skull.
JK och kammarkollegiet anser atl myndighet bör vara
skyldig och inte endast befogad att rätta förbiseendefel och att detta bör
komma lill uttryck i lagtexten. Enligt kollegiets mening kan den i betänkandet
förda argumentationen på denna punkt i lika raån åberopas raot RB:s och taxeringsförordningens
bestämmelser i ämnet. Kollegiet anser del därför sakligt
506 Kungl Maj:ts proposition nr 30
år 1971
opåkallat att förvaltningsmyndigheternas
självrättelseraöjlighet får en utformning som avviker från dessa bestämraelser.
Lånsåklagaren i Norrbottens lån anser att det i 18 § andra
punkten medgivna undanlaget från skyldigheten att höra part bör inskränkas
till fall då det är »uppenbart obehövligt».
Lånsåklagaren i Kopparbergs län efterlyser en lidsspärr
för rältelsemöj-lighelen.
Departementschefen. I likhet med arbetsgruppen anser jag
att i förvaltningslagen bör tas in bestämmelser som reglerar
förvaltningsrayndighets befogenhet atl rätta förbiseendefel i beslul. Ulöver de
skäl som gruppen redovisat för införande av sådana bestämmelser vill jag påpeka
att det även för den enskilde är av värde alt genom förvaltningslagen få
upplysning om vad som gäller i detta hänseende. Härigenom undanröjs Ivekan om
huruvida part skall vända sig till beslulsmyndigheten eller överordnad instans
för att få elt förbiseendefel tillrättat. Jag anser således att lagen bör ge
besked på denna punkt. Reglerna bör som gruppen framhållit ingå bland lagens
särskilda bestämraelser.
Några reraissinstanser har erinrat om all
förvaltningsmyndighet i viss utsträckning anses kunna ompröva sina beslul och
alt självrätlelse sålunda i praxis förekommer i vidare utsträckning än vad som
följer av de aktuella bestämmelserna i förvaltningslagen. Med anledning härav
vill jag framhålla alt förvaltningslagens bestämmelser på förevarande punkt
liksom i övrigt ger uttryck för en minimistandard i fråga om handläggningen av
förvaltningsärenden. Lagen innefallar som jag påpekat tidigare i olika sammanhang
inte något ställningstagande till vad som skall anses gälla i sådana
förvaltningsrättsliga frågor som visserligen har anknytning lill enskilda
regler i lagen men inte uttryckligen regleras i denna. Frågan om förvaltningsmyndighets
befogenhet att ompröva sina beslut tillhör denna kategori av spörsmål. Jag
vill också erinra om alt lagen inte innebär någon ändring i sådana särskilda
bestämmelser om rättelse av beslut som kan ha meddelats i specialförfattning.
Jag ansluter mig till arbetsgruppens åsikt att möjligheten
till rättelse av förbiseendefel bör utformas som en befogenhet och inte en
skyldighet för myndighet att vidta rättelse. Det ligger i sakens natur att om
part uttryckligen begär att visst fel skall rättas myndigheten i regel bör
villfara hans begäran, även om myndigheten ansett sig ha fog för alt avstå från
att ex officio ta initiativ till en rättelse, t. ex. därför att det rör sig om
ett bagatellbelonat fel av forraellt slag.
I fråga om utformningen äv bestämmelserna om rättelse kan
jag även i övrigt i huvudsak ansluta mig lill arbetsgruppens förslag. De justeringar
som gjorts i den nu föreslagna lagtexten i 19 § är uteslutande av forraell
karaktär. Någon tidsspärr för rältelseraöjligheten anser jag inte behövas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 507
20 § Paragrafen raolsvarar 7 § andra stycket arbetsgruppens
lagförslag. Den riktar sig i försia hand raot enskUd part som enligt 14 eller
15 § förbjudits att obehörigen föra vidare vad han fått del av.
Ansvarsbestämmelsen kan emellertid bli tillämplig också på person som
företräder det allmänna som part i etl ärende och sora enligt 20 kap. 12 §
brottsbalken är underkastad ämbetsansvar, se t. ex. 72 a § uppbördsförordningen
(1953: 272). I sådant fall bör reglerna om straff för brott mot tystnadsplikt i
20 kap. 3 § brottsbalken la över 20 § förvaltningslagen. I denna paragraf bör
därför föreskrivas att ansvarsbestämmelsen endast gäller, om gärningen inte är
belagd med straff i brottsbalken. För atl nå överensstämmelse med straffskalan
i 20 kap. 3 § brottsbalken har påföljden vid brott mot förbehåll eller förordnande
som meddelats enligt 14 eller 15 § förvaltningslagen bestämls till böter eller
fängelse i högst ell år. Liksora vid brott mot förbehåll, sora enligt 39 §
andra stycket sekretesslagen meddelats i samband med utlämnande av allmän handling
som skall hållas hemlig, bör i subjektivt hänseende krävas uppsåt, se 41 §
sekrelesslagen (jfr SOU 1947:60 s. 252).
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Förvaltningslagen bör träda i kraft den 1 januari 1972.
Samtidigt bör 1946 års lag ora insändande av handlingar med posten och 1954 års
besvärstidslag upphävas.
I huvudsaklig överensstämraelse med vad som föreslagits av
arbetsgruppen bör ges en föreskrift om alt äldre bestämmelser skall gälla i
fråga om besvär över beslut som meddelals före den 1 januari 1972. Någon motsvarighet
till den av gruppen föreslagna och från 2 § andra stycket 1946 års lag hämtade
beslämraelsen om upphävande av tolvslaget som fatalietid anser jag däremot inte
böra tas med.
Sista styckel i övergångsbestäramelserna slämraer i sak
överens med motsvarande bestäraraelse i arbetsgruppens lagförslag.
I arbetsgruppens lagförslag ingår även bestämmelser om
upphävande av en rad äldre författningar sora raeddelats i adrainistrativ
ordning. Frågan om upphävande av dessa bör tas upp vid den fortsatta genomgång
av specialförfattningarna som jag berört i det föregående.
2. Förslaget till förvaltningsprocesslag
Den allmänna uppläggningen av den föreslagna
förvaltningsprocesslagen motsvarar i sina huvuddrag departementspromemorians
förslag. Bland skill-
508 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
naderna faller främst i ögonen att det nu föreliggande
förslaget reglerar en del ämnen, såsom parts rätt till aklinsyn, besvärstid ra.
m., som inte har tagits med i promemorieförslaget. Medan det tidigare förslaget
innehåller 34 paragrafer omfattar det nu framlagda 53 paragrafer. Dispositionen
av beslämmelserna har också skett efter delvis andra grunder. De två inledande
paragrafema, som motsvarar 1 § i promemorieförslaget, har getts en särskUd
rubrik, Lagens lUlämpningsområde. Under en följande rubrik. Måls anhängiggörande,
återfinns 37 §§ som i huvudsak motsvarar 24 §§ i avsnittet »Anhängiggörande»
i promemorieförslaget. Nästa avsnitt. Måls handläggning, som omfattar 818 §§
svarar väsentligen mot bestämmelser under promemorieförslagets rubriker
»Skriftlig handläggning» och »Muntlig för-handUng och syn» (627 §§). I
motiveringen till 9 § koramer närmare att utvecklas varför skriftlig och
muntlig handläggning bör regleras i ett sammanhang. Det följande avsnittet.
Vissa bevismedel, som innehåller 1926 §§ motsvarar likaledes bestämraelser
under de nyss näranda rubrikerna i promemorieförslaget. Det har ansetts
naluriigl all föra samman regler om företeende av skriftliga bevis, om syn,
hörande av sakkunnig, förhör med vittne eller sakkunnig m. m. till etl särskilt
avsniti. Nästa rubrik. Beslut, som inleder paragraferna 2731 motsvarar i allt
väsentligt 2832 §§ under samma rubrik i promemorieförslaget. Följande rubrik.
Besvär, avser 32 34 §§ vilka innebär all motsvarande avsniti (33 och 34 §§) i
promemorieförslaget byggs ul med regler om besvärsrätt och besvärstid.
Bestämmelserna i promemorieförslagets 34 § om beslutsinstansens förfarande med
inkomna besvär ersätts av en regel av innehåll atl besvär skall ges in till
den domstol som har att pröva besvären. Till det härefter följande avsnittet,
Sör-skilda regler om fullföljd av talan frän kammarrätt till regeringsrätten,
som omfattar 3537 §§, har flyttals över de bestämmelser sora nu återfinns i 3
och 4 §§ i det till lagrådet den 20 mars 1970 remitterade förslaget till lag om
allmänna förvaltningsdomstolar. Dessa bestämmelser har ansetts ha sin naturliga
plats i förvaltningsprocesslagen. Härtill fogas regler om principieUt förbud
mot atl åberopa nya omständigheter och bevis i regeringsrätten samt föreskrift
om att klagande bör uppge skälen för begäran om pröv-ningstillslånd. Delvis har
de senare reglerna motsvarighet i promemorieförslagets 2 § femte stycket och
15 §. Näsla avsnitt, 3840 §§, benämns Straff och vite. Huvudsaklig
motsvarighet finns i en del hänvisningar till RB i promemorieförslagels 5 §.
Förslagets avslutande bestämmelser, 41 53 §§, har samlats under rubriken
övriga bestämmelser. Här återfinns bl. a. en nyhet i förhållande till
promemorieförslaget, nämligen regler om parts rätt till aklinsyn (43 §), vidare
bestämmelser om jäv (41 §), laga förfall (45 och 46 §§), ombud och biträde (48
och 49 §§), lolk (5052 §§) och ställföreträdare (53 §). Föreskrifterna i 41 §
om jäv har flyttats över från förslaget lill lag om allmänna
förvaltningsdomstolar av samma anledning som de tidigare nämnda reglerna om
prövningstillstånd. Bestämmelserna om
Kungl.
Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 509
laga
förfall, orabud och biträde saml om lolk har i viss utsträckning motsvarigheter
i 5 och 20 §§ i promemorieförslaget. 1 näranda paragrafer har regleringen skett
genom hänvisningar lill RB. I den allmänna motiveringen har närmare utvecklals
skälen lill att hänvisningar till RB bör undvikas i görlig mån, fraraför allt när
det gäller bestämmelser av särskild betydelse för parterna.
Utom att, som jag redan
har nämnt, förslaget lill förvaltningsprocesslag innehåller en del nya
bestämraelser har i de särskilda paragrafema åtskilliga ändringar sketl i
förhållande lill departementspromemorians lagförslag. Ändringarna är av både
saklig och formell natur. Flertalet bestämmelser i förslaget tiU
förvaltningsprocesslag bygger dock i sina grunddrag på promemorieförslaget.
Lagens
tillämpningsområde
1
§
I
paragrafen anges de domstolar som skall tillämpa förvaltningsprocesslagen. Den
motsvarar det försia ledet i 1 § departementsproraemorians lagförslag.
Nuvarande
ordning. För kararaarrättens del gäller kararaarrättsstadgan raed hänvisningar
till RB i vissa avseenden, bl. a. i fråga ora bevisning. Förfarandet i
prövningsnämnd regleras i taxeringsförordningen och taxeringskungörelsen. En
redogörelse för gällande bestämmelser resp. tillämpad ordning i
prövningsnämnder, kammarrätten och regeringsrällen har läranats i den
allraänna motiveringen.
Departementspromemorian.
Den föreslagna lagen är i första hand avsedd för det instanssystem sora bildas
av regeringsrätten sora högsta domstol, kammarrätter som mellaninslanser samt
skalle- och länsrätter sora underdomslolar i promemorian gemensamt benämnda
förvaltningsdomstolar. Om lagen dessutom kan och bör göras tillämplig t. ex.
hos försäkringsdomstolen anses böra prövas i särskild ordning.
Meningen
är alt lagen inte skall gälla när förvaltningsdomstol avgör administrativa
ärenden, t. ex. personalärenden. För atl markera detta anses det nödvändigt att
uttryckligen ange alt lagen tiUämpas vid rättskipning i mål hos de
förvaltningsdomstolar som det är fråga om.
Remissyttrandena.
Benämningen »rättskipning» på det förfarande som den föreslagna lagen reglerar
kritiseras av lånsstyrelsen i Gotlands lån. För
510 KungL Maj:ts proposition nr 30 år
1971
länsstyrelsen för ordet »rättskipning» tanken till mål med
elt av motsättningar betingat, klart partsförhållande, såsom förhållandel
raellan två processande parter i civilmål eller förhållandet i straffprocessen
mellan allraän åklagare och en åtalad. Men sådan är nu en gång inte situationen
i administrativa mål, i varje fall inte över hela linjen. Länsslyrelsen finner
det därför rätt främmande all exempelvis beteckna handläggning och beslut i
underställda mål om omhändertagande av minderårig för samhällsvård sora
»rättskipning» och sätter i fråga om inte ordet kunde ersättas med ett mindre
traditionsbundet uttryck exempelvis »vid rättslig prövning». Lånsstyrelsen i
Västmanlands län anser alt administrativa ärenden, vilka inte skall falla inom
lagens liUämpningsområde, knappast naturiigen kan hänföras lill »mål» och alt
det därför sjrnes kunna räcka med att i lagtexten endast ange alt lagen skall
tillämpas i mål hos regeringsrätten etc.
Riksskattenämnden anser att den gemensararaa benämningen
förvaltningsdomstol bör utgå. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner atl del
från terminologisk synpunkt är olyckligt atl del finns förvaltningsdomstolar, för
vilka lagen inte gäller.
En del remissinstanser för frara tanken ora inte den krets
av förvaltningsdomstolar som avses skola tiUämpa den föreslagna lagen bör ökas
ut. Sålunda anser Svea hovrätt att del längre frara kan förtjäna atl övervägas
alt göra lagen lilläraplig även på försäkringsdorastolen och alt inordna
försäkringsdomstolen under regeringsrätten, sedan denna har omvandlats till en
i huvudsak prejudikatbildande instans. Enligt Sveriges advokatsamfund bör
lagen redan från början tillämpas bos samtliga förvaltningsdomstolar.
Anledning saknas alt senarelägga prövningen av om lagen dessutom kan och bör
göras tillämplig t. ex. hos försäkringsdomstolen.
Sveriges industriförbund stryker starkt under vikten av
att förfarandet i den föreslagna lagen görs tiUämpligt på försäkringsdomstolen.
Försäkringsdomstolen själv anser däremot inte att lagen
skall gälla också för dorastolen. Om regler om förfarandet tillskapas för
regeringsrätten och dess underinstanser i huvudsaklig överensstämmelse med
lagförslaget, bör man emellertid se till, att elt par likartade frågor får en
sakligt sett likadan lösning i alla förvaltningsdomstolar. Dorastolen syftar
här på de förslag som läggs fram i 3 och 24 §§ (rätt för förvaltningsdomstol
att la upp för sent inkomna besvär till prövning resp. att under vissa villkor
bevilja part ersättning av allmänna medel för hans inställelse vid muntlig förhandling).
Departementschefen. Såsom har föreslagits i
departementspromemorian bör lagen tiUämpas bara vid rättskipning hos förvaltningsdomstol.
Lagen blir alltså inte tillämplig i domstolens förvaltande verksamhet, t.ex.
när fråga är om disciplinär bestraffning av domstolens egna tjänstemän. I
sådana fall skall i stället förvaltningslagen gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 511
I motsats lill länsslyrelsen i Gotlands län anser jag inte
atl ordet »rättskipning» har en negaliv klang och för tankarna åt fel håll.
Beteckningen »förvaltningsrättskipning», som i förevarande sammanhang
rimligtvis måste förkortas till enbart »rättskipning», har sedan länge brukats
i fråga om förfarandet i förvaltningsdomstol, också när det gäller
administrativa frihelsberövanden. Rättskipning är enligt min raening också ell
lärapligt sara-manfattande begrepp för den dömande verksamhelen. Därigenom klargörs
atl lagen inte blir tillämplig i de enstaka fall då förvaltningsdomstol utövar
förvaltande verksamhet. Den ytterligare bestämningen i promeraorieförslaget »i
mål hos», vilken kan våUa oklarhet bl. a. med hänsyn tUl att man hittills inom
förvaltningen inte alltid klart skilt mellan mål och ärenden, blir därmed
överflödig.
En del
remissinstanser har föreslagit alt lagen görs tillämplig också hos
försäkringsdomstolen. Försäkringsdomstolen själv har dock gett uttryck ål
motsatt uppfattning. Enligt min mening talar åtskilligt, frärast principiella
synpunkter, för att förvaltningsprocesslagen får reglera förfarandet i
försäkringsdomslolen. Frågan härom bör emellertid prövas i annal sararaanhang.
Detta gäller också frågan om detaljreformer rörande processen hos
försäkringsdomstolen som domstolen önskar genomförda i enhetlighetens
inlresse.
Sora elt
par remissinstanser har påpekat är det inte någon lämplig lösning atl ge
endast en del av de adrainistrativa doraslolama, låt vara det stora flertalet,
den geraensarama benäraningen förvaltningsdoraslol. Enligt rain mening kan man
undvara en särskild gemensam beteckning genom atl ange alt lagen tillärapas av
de allmänna förvaltningsdomstolarna (regeringsrätten och kammarrätterna),
länsrätt, länsskatieräti och den mellankoraraunala skatterätten.
I
enlighet med det anförda har i 1 § föreskrivits att lagen tillämpas vid
rättskipning i de allmänna förvaltningsdomstolarna samt i skatterätt och
länsrätt.
2§
Paragrafen reglerar omfattningen av lagens tillämpningsområde.
Den motsvarar delvis del andra ledet i I § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 22 § kamraarrätlsstadgan länder
bestäraraelserna i vissa kapitel i RB i tillämpliga delar till efterrättelse
för kammarrätten i den mån det inte finns avvikande föreskrifter i
kammarrättsstadgan eller på annat håll. Sådana avvikande bestäraraelser finns
t. ex. i taxeringsförordningen.
Departementspromemorian. Det föreslås att
förvaltningsprocesslagen
512 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
skall
tillämpas om annal inte är föreskrivet i lag. I motiveringen till beslämmelsen
framhålls alt det i och för sig skulle vara önskvärt att nå fram tUl en lag som
kunde gälla fulll ul i alla slags mål. Med hänsyn lill de stora skillnaderna
mellan olika måltyper är hell ensartade regler dock inte tänkbara. Avvikande
föreskrifter bör likväl få meddelas bara i lag och således inte i administrativ
författning eller i aUmänna föreskrifter av lägre valör.
Remissyttrandena.
Regeringsrättens ledamöter finner förslagels gränsdragning i och för sig
naturlig. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig i sak till förslagels
ståndpunkt men anser atl det inte lorde behövas någon uttrycklig bestämmelse
härom. Riksskattenämnden godtar också den angivna utgångspunkten i förslaget
men anser att formuleringen »i den mån ej annal är föreskrivet i lag» är
tydligare än ordalagen »ora ej annat är föreskrivet i lag».
Flera
remissinstanser, som godtar eller i varje fall inte helt avvisar principen att
förvallningsprocesslagens föreskrifter endast viker för bestämmelser i annan
lag, pekar på tolkningsproblem och konkurrenssituationer som aktualiseras. Dit
hör bl. a. regeringsrättens ledamöter, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västmanlands län.
Regeringsrättens
ledamöter framhåller atl förvaltningsprocesslagen givetvis skall tillärapas
när motsvarande besläramelser helt saknas på elt specialområde och att del är
lika klart alt specialbestämraelse i lag skaU tillärapas i stället för
molsvarande bestämmelse i förvaltningsprocesslagen, om de båda beslämmelserna
reglerar samma förhållanden men på olika sätt. Eraellertid förekommer det,
fortsätter ledamöterna, åtskilliga särbestämmelser på olika håll, som i större
eller raindre utsträckning raen inte helt läcks av molsvarande reglering i
förvaltningsprocesslagen. Så är inte minsl fallet på laxeringsområdet. Såväl
myndigheter som enskilda kan koraraa att ställas inför svårbemästrade
tolkningsfrågor när det gäller all avgöra vilka bestämmelser som skall
användas. Ledamöterna näraner elt exerapel från taxeringsområdet. Enligt 24 § i
departementspromemorians lagförslag kan såväl part som annan tillerkännas
ersättning för inställelse vid muntlig förhandling. Enligt 84 § taxeringsförordningen
kan däremol endast annan än part eller ställföreträdare för part tillerkännas
ersättning. Frågan blir då, om möjligheterna atl få ersättning i skattemål skaU
anses uttömraande reglerade i taxeringsförordningen eller ora både förfarandelagen
och taxeringsförordningen samtidigt skall lillämpas. Ledamöterna finner det
sannolikt att den sistnämnda lösningen skulle koraraa atl väljas i praxis men
påpekar att den dock inte är självklar och atl det inte skulle vara
tillfredsställande om ovisshet skulle behöva råda i en sådan fråga. Även
besvärsreglerna är olika utformade i detta fall, framhåller ledamöterna.
Kungl
Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 513
Länsstyrelsen
i Stockholms län anser alt tveksamhet eventuellt kan uppslå humvida
förekomsten av i speciallagstiftning meddelade, från förvaltningsprocesslagen
avvikande föreskrifter skall medföra atl sislnämnda lag sätts ur spel i sin
helhel eller endast i de delar området i fråga har uttömmande specialreglerats
eller om förvaltningsprocesslagen är avsedd alt lärana en fullständig reglering
av förfarandet så till vida att bestämmelser i speciallagstiftning skall vika
när det inte i resp. lag har direkt sagts ut atl förvaltningsprocesslagen inte
skall tillämpas. Det är därför enligt länsstyrelsens mening angeläget att, i
vart fall genora uttalanden under del fortsatta lagstiftningsarbetet, klart
besked ges ora hur förvaltningsprocesslagen och speciallagstiftning skall
fungera sinsemellan.
Länsstyrelsen i
Västmanlands län påpekar att del kanske kan förekomma fall då det är tveksamt
om en regel i specialförfaltning är av processuell eller materiell karaktär.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län föreslår, med förebUd i besvärssakkunnigas betänkande Lag om
förvaltningsförfarandet, all del i 1 § lagen om förfarandel i
förvaltningsdomstol föreskrivs att lagen inte skall gälla om avvikande
bestäraraelse finns i författning, som har utfärdats med riksdagen, efter
dennas hörande eller i överensstäraraelse med riksdagens beslul.
Flera remissinstanser
stryker under behovet av alt processuella bestämmelser i
specialförfattningarna ses över och en del av dera uttalar sig också ora
tidpunkten för förvallningsprocesslagens ikraftlrädande m.ra. Hit hör bl. a.
regeringsrättens ledamöter, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Malmöhus,
Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens lån samt Sveriges
industriförbund.
Regeringsrättens
ledamöter framhåller att gällande specialförfattningar måste ses över, därför
all fallen av kollision mellan bestäraraelser i förvaltningsprocesslagen och
föreskrifter i specialförfattningar lorde bli långt ifrån ovanliga. Enligt
ledamöternas mening bör förvaltningsprocesslagen inte sättas i krafl förrän en
sådan genomgång har hunnit verkställas. Lånsstyrelsen i Västernorrlands lån
förutsätter också alt särreglerna i specialförfattningar arbetas om i
erforderlig omfattning innan förvaltningsprocesslagen träder i krafl.
Sveriges
industriförbund betonar vikten av att avvikelser i specialförfattningar från
vad som tas upp i förvaltningsprocesslagen i framtiden undviks så långt möjligt
är. Länsstyrelserna i Malmöhus och Västmardands län anser i princip atl sådana
regler i specialförfattiungarna som slämraer överens raed föreskrifter i
förvaltningsprocesslagen bör ulgå. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens lån bör
raålet vara att specialförfatlningamas processregler om möjligt ersätts med en
uttrycklig hänvisning i dessa författningar till bestämmelser i
förvaltningsprocesslagen.
Departementschefen.
I 1 § andra stycket förvaltningslagen föreslår jag en föreskrift av innehåll
alt, om det i lag eller i författning sora har beslutats
17 11664
514 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
av Kungl. Maj:t eUer riksdagen har meddelats bestämmelse
som avviker från förvaltningslagen, den bestämmelsen skall gälla. De
överväganden som har föranlett mig all föreslå den bestäraningen av
förvaltningslagens till-lämpningsområde har redovisats i specialmoliveringen
till nämnda lag. Där har också framhållits att det inte lorde vara möjligt att
dra upp några allmänna riktlinjer beträffande en precisering av förhållandet
mellan förvaltningslagen och förfaranderegler i specialförfattningarna.
Liksom
för förvaltningslagens del är det beträffande förvaltningsprocesslagen
nödvändigt all avvikande bestämmelser i annan författning gäller framför lagen.
Frågan är om det skall krävas alt de avvikande bestämmelserna skall ha getts i
lag för atl de skall ha denna effekt eller om bestämmelser i annan författning
skall ha samma verkan. I princip delar jag uppfattningen i promemorian och i
flera remissytiranden alt endast lagbestämmelser skall få ta över reglerna i
förvaltningsprocesslagen. Med tanke på att vissa förvaltningsprocessuella
särregler tills vidare måste finnas också i författningar av annan natur, såsom
i vägtrafikförordningen och förordningen om yrkesmässig biltrafik, har jag
emellertid funnit atl man inte nu kan genomföra en sådan princip. Till skillnad
från vad som har föreslagils beträffande förvaltningslagen behöver dock inte
författningar som har beslutats av riksdagen ensam beaktas i sammanhanget. Det
får nämligen anses uteslutet atl det i en sådan författning tas in regler om
förfaraiidet i förvaltningsdomstol.
Till frågan om den samordning mellan
förvaltningsprocesslagen och specialförfattningarna som bör äga rum före
förvallningsprocesslagens ikraftträdande återkommer jag i det följande. Frågan
om ulmönslring resp. ändring av förfaranderegler i taxeringsförordningen och en
del andra författningar på skatteområdet kommer dock att tas upp av chefen för
finansdepartementet.
Måls anhängiggörande
3 §
I paragrafen slås fasl all ansökan, besvär, anmälan,
underställning och annan ålgärd, varigenom mål anhängiggörs, skall ske
skriftligen. Bestämmelsen har ingen direkl motsvarighet i
departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. De bestämmelser som finns om besvär,
ansökan eller annan framslällning till regeringsrätten, kammarrätten eller prövningsnämnd
bygger på förutsättningen alt besvär etc. skall vara skriftliga.
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 515
1 vissa
fall föreskrivs uttryckligen atl lalan skall föras genora atl besvärsin
laga inges. I fråga om besvär hos kamraarrätten hänvisar 22 § kammarrätts
stadgan tUl 52 kap. RB i lillärapliga delar. Enligt 52 kap. 1 § RB skall den
som vill anföra besvär ge in besvärsinlaga. Besvär hos kararaarrätlen enligt
förordningen ora förfarandet vid viss konsurationsbeskattning skall enligt
40 §
förordningen ske genom ingivande av besvärsinlaga.
Remissyttrande. Kammarrätten påpekar all förslaget inte innehåller någon
bestäraraelse
av vilken det klart fraragår atl ansökan eller besvär varigenora talan
anhängiggörs hos förvaltningsdomstol skall ha skriftlig form.
Departementschefen. I
likhet raed karamarrätten anser jag all lagen bör innehålla en uttrycklig bestäraraelse
ora atl ansökan, besvär och därmed jämförlig hänvändelse, varigenora raål
anhängiggörs, skall ske skriftligen. Som jag har framhållit i
specialmoliveringen lill 7 § förvaltningslagen bör kravet på skriftlighel anses
uppfyllt när ansökningen etc. gjorts genora telegrara eller annat
fjärrskriftsmeddelande. Kravet på skriftlighet bör gälla för alla slags
åtgärder som kan raedföra att mål blir anhängigl hos förvaltningsdomstol,
alltså inte bara de nyss åsyftade åtgärderna utan också åtgärder som framställning
om eftertaxering, anmälan och liknande meddelande samt underställning.
4§
Paragrafen reglerar hur ansöknings- eller besvärshandling från enskild skall
vara beskaffad i vissa formeUa hänseenden. Den motsvarar delvis
2 § försia slyckel
departementspromeraorians lagförslag.
Nuvarande
ordning. I förekoraraande bestämmelser ora besvär, ansökan eller annan
fraraställning till regeringsrätten, kammarrätten eller pröv-ningsnärand saknas
vanligen föreskrifter av formell natur, såsom all handlingen skall innehålla
uppgifl om namn och adress, vara egenhändigt undertecknad o. d. Genom att 22 §
kamraarrätlsstadgan hänvisar till 52 kap. RB i lillärapliga delar gäller dock
att besvärsinlaga lill kammarrätten skall vara egenhändigt undertecknad av
klaganden eller hans orabud (52 kap.
3 §
tredje stycket RB). I 112 § taxeringsförordningen finns vidare en all
män föreskrift om att skaltskyldig i besvärsskrifter och övriga inlagor i
taxeringsärenden skall lämna fullständig uppgift om sin postadress. Enligt
41 och
44 §§ förordningen om förfarandel vid viss konsumtionsbeskall
ning skall besvärsinlaga till kamraarrätlen resp. till regeringsrällen inne
hålla uppgift ora klagandens namn, yrke och postadress samt vara egen
händigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.
Departementspromemorian.
Det framhålls all det av idenlifieringsskäl bör begäras att en partsskrivelse
innehåller fullständig uppgift om partens namn, yrke och posladress. I enlighet
härmed föreslås att sådana uppgifter skall vara obligatoriska. Tillräcklig
anledning all kräva uppgifl om telefonnummer anses däremot inte föreligga. Det
ställs ett allmänt krav
516 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
på atl en partsskrivelse skall vara egenhändigt
undertecknad av parten eller hans ombud. De nämnda kraven gäller alla slags
skrivelser, således skrivelser varigenom lalan väcks, utvidgas, inskränks eller
återkallas eller skrivelser med annal innehåll.
Remissyttrandena.
Hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten saml länsstyrelserna i
Stockholms, Värmlands och Västmanlands län ullalar sig för atl lelefonnumraer
bör anges i parts skrivelse. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller alt
uppgifl om parts telefonnummer kan vara av stort praktiskt värde. Mycket ofta
är en parts skrivelse ofullständig och behöver kompletteras. Det är då ofta
enklast alt ringa upp vederbörande i saken.
Kammarrätten,
CFU samt länsstyrelserna i Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län
vill ha en föreskrift om alt parts skrivelse till förvaltningsdomstol skall
innehålla uppgift om personnumraer. CFU framhåller att åtminstone födelsetiden
borde anges. Den ingår i personnumret som ulgör idenlitetsbeleckning vid
databehandlingen på skilda förvaltningsoraråden, bl. a. inom folkbokförings-,
uppbörds- och laxeringsom-rådena. Tillgång till uppgifl om födelsetiden skulle
underlätta och säkra identifieringen speciellt i folkbokförings- och skaltemål,
vid vilkas handläggning det regelraässigt gäller att säkert återfinna
vederbörande i data-raaskinfrarasläUda längder, listor och förteckningar
(mantalslängder, röstlängder, laxerings- och uppbördslängder, uppbördslistor,
restlängder m.ra.). Länsslyrelsen i Västmanlands län påpekar att det bUr allt
vanligare att personnumraer anges i blanketter av olika slag i kontakten med
myndigheter och förelag (banker, försäkringsbolag m. fl.) och att det därför
skulle vara både rimligl och lämpligt att personnumret regelraässigt saltes ut
i skrivelser i vart faU i initialskrivelsen till förvaltningsdomstol.
Uppgift
om parts yrke bör inte vara obligatorisk, anser länsstyrelsen i Västerbottens
län. Också lånsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län är tveksararaa
beträffande behovet av denna uppgifl.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser att föreskriften om
parts namn etc. i skrivelse lill förvaltningsdomstol bör ha formen av en
rekommendation, en »bör»-sats. Parts underlåtenhet all lämna fullständiga
uppgifter om namn ra. m. har i många fall inte sådan betydelse att den måste
föranleda någon ålgärd från förvaltningsdomstolens sida. Domstolen bör ha rätt
och skyldighet atl begära komplettering endast när det behövs för målets handläggning.
Departementschefen. De i departementspromeraorians
lagförslag angivna kraven på att parts skrivelse tiU förvaltningsdoraslol skall
innehålla fullständig uppgift ora partens namn, yrke och postadress samt vara
egenhändigt undertecknad av parten eller hans ombud riktar sig mot såväl enskild
som aUraän part. Enligt min mening föreUgger del knappast något behov av att i
lagen uttryckligen föreskriva hur handlingar från allmänna
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 517
organ skall vara beskaffade i de nu aktuella hänseendena.
Behövliga föreskrifter bör därför la sikte bara på handlingar från enskilda.
Kraven i departementspromemorian gäller inte bara handUng,
varigenom talan väcks, ulan också annan handling som utvidgar, inskränker eller
återkallar en talan. Det får anses tillräckligt att ge föreskrifter i
hithörande hänseenden bara i fräga om handling, varigenom enskild väcker sin
talan. För enskild kommer bara ansökan och besvär i fråga som medel all väcka
talan. Med ansökan förstås då varje form av framställning, oavsett om den i
någol sammanhang betecknas som anraälan. Beslämmelsen kommer att bli tillämplig
på bl. a. ansökan om resning eller återställande av försutten tid.
Bl. a. mot bakgrund av vad remissinstansema har uttalat är
det lämpligt att den enskilde i ansöknings- eller besvärshandling uppger namn,
personnummer, yrke, postadress och lelefonnumraer. Ett ovillkorligt krav på
dessa uppgifter skulle dock knappast kunna upprätthållas i praktiken. I
anslutning lill vad länsslyrelsen i Värmlands län har anfört härvidlag förordar
jag att det i bestäraraelsen om identifieringsuppgifterna inte krävs att
uppgifterna skall lämnas utan i stället föreskrivs att de bör lämnas. Däremot
finns det ingen anledning att gå ifrån promemorieförslagets ståndpunkt atl
undertecknande av besvärshandling ra, ra. skall vara obligatorisk.
I enlighel med det anförda har i 4 § föreskrivits all
ansöknings- eller besvärshandling från enskild bör innehålla uppgift om hans
namn, personnummer, yrke, postadress och telefonnummer samt att sådan handting
skall vara egenhändigt undertecknad av den enskilde eller hans orabud.
5§
I paragrafen föreskrivs vad ansöknings- eller
besvärshandling skaU innehålla i materiellt hänseende. Vidare ges en regel om
att sökande eller klagande bör uppge sina bevis och vad han vill styrka med
dem, Bestämmelsema motsvarar huvudsakligen 2 § andra och Iredje styckena samt
fjärde styckel första punkten departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. De föreskrifter som finns om
ansökningar, besvär eller andra framställningar lill regeringsrätten,
kammarrätten eUer prövningsnämnd innehåller vanligen inga krav beträffande
sådana handlingars innehåU i materiellt hänseende. På grund av hänvisningen i
22 § kammarrätlssladgan till 52 kap. RB i tillämpliga delar gäller dock atl
klagande i besvärsinlaga lill kammarrätten skall uppge det beslut, mot vilket
talan förs, grunderna för besvärstalan och den ändring i beslutet som han
yrkar. Han skall också uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill stjTka
med varje särskill bevis (52 kap. 3 § RB). Vidare skall den som med stöd av
beslämmelserna i förordningen om förfarandet vid viss konsurationsbeskattning
för talan hos kammarrätten enligt 41 § förordningen i sin besvärsinlaga uppge
del beslut mot vUket talan förs, grunderna för besvärs-
518 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är
1971
talan, ora de inte framgår av vad klaganden har anfört
tidigare i saken, saml i vilken del beslutet överklagas och den ändring däri
sora klaganden yrkar. Klaganden skall vidare i besvärsinlagan i erforderlig
orafattning utveckla sin talan. Om innehållet i besvärsinlaga till
regeringsrätten skall enligt 44 § förordningen det som sägs i 41 § gälla i
tillämpliga delar.
Departementspromemorian. Det erinras om att åtskilliga
typer av mål kommer atl bli anhängiga hos förvaltningsdomstol på annat sätt än
genom att enskild eller myndighet ger in en skrivelse som innebär alt en
formlig talan väcks. Domstolen kan i en del fall la upp saken med anledning av
uppgifter som kommer lill dess kännedora genom anmälningar, underrättelser
eller på annat sätt. Föreskrifter om innehållet i sådana meddelanden bedöms
höra heraraa i specialförfattningar. Däreraot bör gmndläggande regler finnas
om ansökningar och besvär. Reglema ora ansökningar bör gälla också anmälningar
och framställningar, som slår ansökningarna nära. Syftet bör vara alt slå fast
vilka uppgifter som är önskvärda från handläggningssynpunkt och härigenom i
möjligaste mån bidra till att målet blir lagt till rätta från början. Av hänsyn
tUl enskild part får det dock inte ställas några hårda krav på innehållet. Vad
gäller ansökan och därmed jämförlig skrivelse bör först och främsl uppges
saken och yrkandena i målet. Däremol bör det inte krävas uppgift ora den som
ansökningen avser. I besvärshandUng bör i första hand anges det beslut varemot
talan förs och den ändring i beslutet som yrkas. Vidare bör både i fråga om
ansökningar ra. ra, och besvär föreskrivas atl i handlingen skall uppges de
omständigheter och skäl, sora åberopas till stöd för yrkandena. Härigenom
klargörs att parten förväntas i möjligaste mån redan från början uttömmande
redogöra för de faktiska omständigheter, sora han stöder sig på, och de
värderingar och rättsliga bedömningar som han anser tala för bifall till
yrkandena. Etl liknande syfte liUgodoser bestäramelsen om alt part skall uppge
de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med dem.
Remissyttrandena. Förslagets ståndpunkt atl »saken» skall
anges i ansökan delas inte av Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och
Blekinge. Termen »saken» är enligt Svea hovrätts åsikt alltför vag och föga vägledande
för den enskilde. Uttrycket är dessulom överflödigt, efiersom det sora avses
ändå kommer fram i kravet på all de omständigheter som åberopas lill stöd för
yrkande skall uppges.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig
uttryckligen till förslagets ståndpunkt alt parts skrivelse inte skall behöva
innehålla uppgift om motpart.
Regeringsrättens ledamöter framhåller all, eftersora det
alldeles övervägande antalet mål som berörs av den föreslagna lagstiftningen
är besvärsraål, det kan synas rikligare all försl behandla besvärsskrivelsema
och därefter ange vad ansökningshandling m. m. skall innehålla. Ledamöterna
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 519
anser det dock tveksamt ora de hithörande frågorna bör
regleras så i detalj som skett i promemorians lagförslag. De påpekar att
bestämmelserna om vad som skall anges i besvärshandling torde kunna missförslås
av parter som inte har juridisk skolning.
Departementschefen. Departementspromeraorians lagförslag
upptar skilda regler belräffande å ena sidan ansökningshandlingar och därraed
jära-förliga handlingar och å andra sidan besvärshandlingar när det gäller
kraven på vad sora skall anges i handlingama. Enligt min mening kan emellertid
reglerna ulan olägenhet till huvudsaklig del göras gemensararaa och även
förenklas, Etl krav på alt »saken» skall anges i ansöknings-eller därmed
jämförlig handling finner jag varken lämpligl eller behövligt. Jag anser del
inte heller lämpligt atl, vid sidan av kravet på alt de omständigheter som
åberopas till stöd för yrkandet skall anges särskilt, kräva atl part skall ange
skälen för sin talan. Huvudsaken är all parlen redovisar de sakförhåUanden
sora han åberopar lill stöd för sina yrkanden. Detta framgår klart av en
föreskrift alt åberopade omständigheter skall anges, A andra sidan utesluter en
sådan föreskrift inte en tolkning som i begreppei omständigheter lägger in
också sådanl som värdeomdöraen och rättsliga bedömningar vilka ligger till
grund för yrkandena. Detta är inte någon nackdel. Viktigt är emellertid alt
bestäraraelsen inte vållar svårigheter för eller missförslås av juridiskt
oskolade parter som själva för sin talan.
Vad särskilt angår besvärshandlingar bör dessutom ställas
det kravet atl däri anges del beslul mol vilket talan förs. Däremot behöver man
inte sträcka sig så långt att klaganden åläggs all bifoga beslutet. I den mån
en sådan föreskrift inte kan undvaras, t. ex. för kommunalbesvärsmålens del,
bör den meddelas i vederbörande specialförfaltning.
På grund av det anförda har i paragrafens första stycke
lagits in en beslämmelse av innehåll att i ansöknings- eller besvärshandling
eller därmed jämförlig handling skall anges vad som yrkas och de
omständigheter som åberopas till stöd härför samt att i besvärshandling
dessutom skall anges det beslut mot vilket talan förs.
Såsom har föreslagits i departementspromemorian bör vidare
en sökande eller klagande uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill
styrka med varje särskill bevis. En föreskrift härom har tagils in sora ett
andra slycke i paragrafen.
6 §
I denna paragraf ges regler om hur rätten skall förfara
när ansöknings-eller besvärshandling är bristfällig. Paragrafen motsvarar 4 § i
departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt det s. k. servicecirkuläret
(1946: 680) gäller som allmän regel för det fall då det i ett anhängigl ärende
behövs komplet-
520 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
tering av enkel beskaffenhet, atl rayndigheten skall
raeddela anvisningar ora vilka åtgärder som skall vidtas för bristens
avhjälpande. Som aUmän grundsats iakttas vidare i mål vid förvaltningsdomstol
atl besvär, ansökan eller annan framställning inte avvisas på grund av brister
i handlingama utan alt klaganden eller sökanden försl har beretts tillfälle atl
bola bristerna men underlåtit atl begagna sig härav.
Genom hänvisning i 22 § kamraarrätlsstadgan gäller 52 kap.
6 § RB hos kammarrätten. I den senare beslämmelsen anges del alt rätten skall
förelägga klaganden att avhjälpa brist som ligger däri att besvärsinlagan inte
uppfyller givna föreskrifter. Iakttas inte föreläggandel och beslår bristen
däri, alt inlagan ej innehåller bestämt yrkande eller att grunderna för besvärslalan
inte är tydligt angivna, eller är bristen eljest så väsentlig att inlagan är
otjänlig sora grund för rättegång, skall rällen avvisa besvärs-talan. Vidare
kan näranas att det i 112 § taxeringsförordningen föreskrivs atl klaganden får
föreläggas alt fullständiga besvärsskrift i fråga om yrkande, grunderna för
besvärstalan eller i annat hänseende. Iakttas inte föreläggandet och är
besvärsskriften så ofullständig alt den är otjänlig som grund för prövning av
målet, får besvären avvisas.
Som en följd av den nu redovisade ordningen har en sökande
eller klagande möjlighel att reservationsvis väcka talan genora en
ofullständig skrivelse som i efterhand kompletteras med närmare uppgifter om
yrkande och grunder. När det gäller komraunalbesvär kan dock enligt praxis
omständigheter, som åberopas först efter besvärslidens utgång, inte vinna beaktande.
Departementspromemorian. Enligt promemorian bör det finnas
en bestämmelse om skyldighel för förvaltningsdomstol all verka för atl ofullständiga
partsskrivelser kompletteras. Det föreslås därför atl rätten i sådana fall
skall förelägga parten att inom viss lid fullständiga sin talan.
Beträffande påföljden om parten inte efterkommer
föreläggandet att fullständiga sin lalan framhålls i promemorian atl det rimmar
bäst med officialprövningsprincipen all en lalan så långt del är möjligt
föranleder sakprövning. Om en ansöknings- eller besvärshandling är så oklar att
det inte går all få någon närmare uppfattning om saken vare sig med hjälp av
själva handlingen eller på annat sätt, kan det kanske tyckas vara en inadekvat
påföljd att raålet koramer alt prövas i sak vare sig handlingen fullständigas
eller ej. Enligt promemorian är det likväl all föredra att som generelll
äventyr för förelägganden om komplettering välja, alt målet avgörs i sak även
om kompletteringen inte sker. I enlighet härmed föreslås i 4 § en beslämmelse
av innebörd alt, om ansöknings- eller besvärshandling eller därraed jämförlig
handling behöver fullständigas, rätten förelägger parten atl inora viss tid
fullständiga sin talan vid påföljd att målet ändå avgörs.
Remissyttrandena. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne
och Blekinge anser atl det behövs en uttrycklig regel som möjliggör för
domstolen att
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 521
avvisa
ansökan eller besvär utan prövning, när skrivelsen är så ofullständig att den
inte kan läggas tiUgriind för prövning i målet. Hovrätten över Skåne och
Blekinge påpekar atl, om part underlåter atl komplettera en helt ofullständig
skrivelse, avgörandet rimligtvis bara kan gå i en riktning. Någon prövning av
»saken», om denna inte framgår av partens inlaga, lorde inte kunna ske. Parten
kan få en felaktig uppfattning om vad som inträffar, om han underlåter att
efterkomraa elt föreläggande att fullständiga sin skrivelse, när föreläggandel
ges vid påföljd atl målel ändå kommer alt avgöras. Han kan då tro att domstolen
skall pröva hans talan, raedan domstolen i själva verkel inte kan avgöra vad
denna går ut på. Får parlen däreraot ell föreläggande vid påföljd atl hans
talan kan koraraa att avvisas, inser han att någon saklig prövning inte kan
ske, ora han inte korapletterar skrivelsen.
Regeringsrättens
ledamöter förklarar, atl de förutsätter, att lagmraraet inte är avsett atl
ändra gällande praxis i kommunalbesvärsmål i fråga om att grunderna skall anges
i besvärsskriften eller i vart fall före besvärstidens utgång.
Departementschefen.
I förvaltningsprocessen är det i en helt annan utsträckning än vid de allmänna
domstolarna vanligt atl den enskilde för talan utan juridiskt sakkunnigt ombud
eller biträde. Förvaltningsprocesslagen är inte avsedd att tvinga fram en
ändring i detta förhållande. Tvärtom har del .såsom jag tidigare framhållit
varit en strävan att så långt raöjligt underlätta för enskilda parter all
själva föra sin talan. I likhet raed vad sora nu är fallet får
förvaltningsdomstolarna därför även i fortsättningen räkna med alt behandla ett
stort antal på oUka sätl bristfälliga partsskrivelser. I 8 § slås fast att
rällen har ett officialansvar för att målet blir så utrett som dess
beskaffenhet kräver och att rällen vid behov skall anvisa part hur utredningen
bör kompletteras. Till den närmare innebörden härav återkommer jag i
specialmotiveringen lill 8 §.
En
ansöknings- eller besvärsskrivelse kan emellertid vara så bristfällig att den
inte utan vidare kan läggas till gnmd för någon utredning. Det går inte alt
läsa ut vad saken gäller eller över huvud taget vad sökanden eller klaganden
vill. I sådana fall kan någon saklig prövning givetvis inte ske. Partens talan
måste då avvisas. I överensstämraelse med vad som nu gäller hos prövningsnämnd
och i kammarrätten bör emellertid talan inte få avvisas förrän parten har fått lillfälle
att avhjälpa bristen.
I
paragrafen föreskrivs att rätten skall förelägga sökanden eller klaganden all
inom viss tid avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå att partens talan
ej las upp till prövning om inte föreläggandet iakttas inora föreskriven tid.
Om
part har förbehållit sig att senare få precisera sina yrkanden eller redovisa
de omständigheter som han åberopar, bör föreläggande ske enligt förevarande
paragraf. Ibland föreskrivs i författning att till ansökan eller besvär skall
fogas visst intyg eller viss sakuppgift. Om intyget eller upp-
17t11564
522 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30
år 1971
giften är ett villkor för sakUg prövning, bör likaså
förevarande paragraf tillämpas när intyget eller sakuppgiften fattas.
Nuvarande
praxis i kommunalbesvärsmål att yrkanden och grunder sora har förts fram efter
besvärstidens utgång inte beakias grundar sig på kora-munallagarnas
besvärsbestämmelser. Så länge dessa inte ändras ger reglerna i förevarande
paragraf med hänsyn till innehåUet i 2 § inte anledning atl ändra sagda praxis.
Är en handling till den grad ofullständig atl del inte ens
går att fastsläUa från vem den hänör, kan handlingen inte föranleda någon
åtgärd. Någon bestämmelse härom anser jag inte behövlig.
7 §
I
paragrafen regleras avvisning av talan som ej anhängiggjorts inom föreskriven
lid. Frågan behandlas i 3 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande
ordning. En redogörelse för gällande ordning har lämnats i specialmotiveringen
till 12 § förvaltningslagen. Ulöver den redogörelsen kan nämnas alt
regeringsrätten ex officio undersöker om besvärstiden har iakttagits och
avvisar, utan att invändning eller påpekande gjorts om försutten tid,
besvärstalan i vissa mål, bl, a, valbesvärsmål och taxeringsmål som fullföljts
av taxeringsintendent eller kommun.
Departementspromemorian.
I 3 § departementspromemorians lagförslag föreslås en regel av innehåll att
förvaltningsdomstol utan hinder av att mål inte har anhängiggjorts i rätt tid
får pröva saken, om särskilda skäl talar för det och det kan ske utan men för
motstående enskilda intressen.
Remissyttrandena.
Av de reraissinstanser som uttryckUgen berör promemorians förslag att
förvaltningsdomstol skall få pröva även för sent an-hängiggjorda mål är endast
ett raindre anlal positiva. Bland dessa kan nämnas JK, riksskattenämnden,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gotlands, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands och Västernorrlands län samt TCO.
Med
utgångspunkt i uppfattningen att kravet på möjlighet att i enskilda fall få
till stånd materiell rättvisa inte tillåter en rigorös regel om avvisning ex
officio av för sent anförda besvär i skaltemål finner riksskattenämnden att den
aktuella bestämmelsen innebär en lämplig avvägning meUan de olika intressen
vartiU hänsyn måste las. TCO påpekar att tidsfrister närmast bör ses som
ordningsföreskrifter.
Flertalet
har emeUertid en negativ inställning liU förslaget. Bland dessa kan nämnas
samtliga regeringsråd utom regeringsrådet Klackenberg, Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, kammarrätten, försäkrings-domstolen, CFU,
länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund samt Svenska
kommunförbundet.
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 523
Regeringsråden Lorichs, Jarnerup, Holmgren, Hegrelius,
Åbjörnsson, Ringdén, Walberg, Körlof, Cars, Wieslander, Paulsson, Simonsson,
Lundell, Nordlund och Hamdahl påpekar inledningsvis all det synes behövas en
uttrycklig bestämmelse om att frågan om talan har anhängiggjorts i rätt tid hos
förvaltningsdomstol skall prövas ex officio. Beträffande den föreslagna dispensmöjligheten
framhåller de att den bedömning som förvaltningsdomstol föreslås skola göra
uppenbarligen är förenad med avsevärda svårigheter. Förslaget är utformat som
etl racllanling mellan ordinära besvär samt de allmänna extraordinära
rättsmedlen resning och återställande av försutten tid. Det kommer att finnas
elt inte ringa utrymme för subjektiva värderingar, eftersom förutsättningarna
endast har kunnal anges hell allmänt. Hittills har det ansetts atl del bör
ankomma på de högsla instansema atl tillämpa reglema om allraänna extraordinära
rätlsraedel. Reglerna om extraordinära besvär i taxeringsförordningen innebär
ingen avvikelse från den principen. I taxeringsförordningen rör det sig
nämligen om ett extraordinärt rättsmedel av speciellt slag raed noggrant
angivna kriterier. Skulle förslaget genomföras, kan något större mått av
enhetlighet i bedömningen knappast förväntas. Det finns anledning att befara en
täraUgen skiftande syn på angelägenhetsgraden av alt prövning får ske. En part
lorde ha lättare att godta att hans besvär avvisas som för sent inkomna, om
denna påföljd drabbar alla lika, än om han kan visa exempel på all i vissa fall
skäl, som för honom kanske inte framstår som mer behjärtansvärda än hans egna,
har föranlett all för sent anförda besvär har tagils upp till prövning. Från
rättssäkerhetssynpunkt skulle således vinsten vara ringa. Regeringsråden finner
det f. ö. motsägelsefullt att införa regeln i 3 § samtidigt som man genom den
pågående reformen av förvaltningsrättskipningen strävar efter ökad stadga i
förfarandet, varvid i mångt och mycket förhållandena vid de aUmänna domstolama
har fått bilda mönster. Enligt regeringsrådens mening skulle de i promemorian
redovisade skälen i och för sig med samma styrka kunna åberopas till förmån för
omprövning av lagakraftvunna domar i brottmål här finns ju inte något
motstående enskilt intresse. En sådan ändring torde emellertid knappast vara
länkbar. Regeringsråden påpekar att förslaget skulle medföra ökad arbetsbörda
för myndigheterna men framhåller atl delta inte ensamt kan åberopas mot förslagel
och atl behovet av den föreslagna skälighetsdispensen måste vägas mot andra och
väsentligare intressen. Härvidlag stryker regeringsråden under att
besvärsfristema fyller en viktig funktion på rättskipningens område och att
det i det stora hela torde vara till fördel för både myndigheter och enskilda
att någorlunda strikt hålla på fristema. Om del i enstaka fall finns tungt
vägande skäl som talar för att rättelse skall ske även efter den ordinarie
besvärslidens utgång får de hävdvunna extraordinära rättsmedlen gripa in.
Regeringsråden framhåller ytterligare alt det från systematisk synpunkt är
betänkligt att införa en allraän dispensrätt vid sidan om de ordinära och
extraordinära rättsmedlen. Resultatet skulle bli
524 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
etl
tämligen konturlöst besvärsförfarande, med därav följande olägenheter för alla
parter. Det förefaller enligt regeringsrådens uppfattning knappasl möjligt att
undanröja de påtalade olägenhetema genora att ange kriterierna för
dispensregelns tillärapning tydligare. Svårigheterna att närmare avgränsa
området för en allraän dispensrätt ligger näraligen i öppen dag. Om elt behov
anses föreligga alt vidga möjligheterna till omprövning av lagakraftvunna
förvaltningsbeslut ett behov som regeringsråden inte finner dokumenterat
hittills anser de att lösningen bör sökas på en annan väg. De antyder alt det
kan finnas begränsade ärendegrupper, där besvärstider kan lämnas obeaktade i
större eller mindre utsträckning och atl del likaså kan länkas att det på olika
områden kan föreligga behov av regler som möjliggör att talan skall kunna få
föras annorledes än i ordinär väg. I den mån så skulle befinnas vara fallet,
bör dessa problem också lösas genom föreskrifter i resp. författningar.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge anraärker atl någon raöjlighet motsvarande den i 3 §
föreslagna dispensmöjligheten inte finns vid de allmänna domstolama (annat än
genom extraordinära rättsmedel), inte ens i brottmål där det kunde anses allra
mest slötande all den tilltalades för sent gjorda fullföljd inte kan beaktas.
Visserligen kan del enligt hovrätten sägas att vid de allmänna domstolama
avgörandets rättskraft har stöne betydelse och därför betonas starkare i
lagsliflningen, medan det på olika förvaltningsområden kan finnas möjlighet
att få avgöranden omprövade. Det förhållandet kan dock inte åberopas som ett
skäl för en mera generell befogenhet för den högre instansen atl pröva för sent
anförda besvär. Sakliga skäl kan inte sällan tala för att den lägre instansen i
första hand bör bedöma frågan om sådan omprövning. Är detta inte av betydelse
för visst slag av ärenden, torde föreskriften om viss besvärstid knappast vara
berättigad för detla slags ärenden. Ges förvaltningsdomslolama möjlighel atl
pröva t. ex. för sent anförda besvär, kan visserligen varje domstol förväntas
utbilda en fasl praxis beträffande förutsättningarna för sådan prövning, men
raed hänsyn till att antalet länsrätter och skatterätter kommer alt vara
omkring 50 måste det föreligga risk för att en sådan undantagsregel som den
föreslagna kan koraraa att tillämpas olika vid dessa domstolar. Genom att en olikartad
praxis uppstår i domstolarna uppkomraer en avsevärd olägenhel. Hovrätten
betonar också svårigheten att väga raellan den enskildes och domstolens
intressen.
Kammarrätten
framhåller att, ora en uppluckring av besvärsliden sker på det föreslagna sättet,
det måste fömtses att personer sora av etl eller annat skäl har underlåtit att
i tid överklaga ett beslut kanske därför att de först på ett senare stadium
har insett eller brytt sig ora att ta reda på dess innebörd framställer
yrkanden i förhoppning om atl få dem prövade. Att uppskatta antalet sådana fall
är inte möjligt. Vidare måste man räkna med all vetskapen om atl besvärstiderna
inte längre är absoluta kan medverka till att de inte respekteras i den
omfattning som nu sker. Kammar-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 525
rällen påpekar all för dess del redan den undersökning,
som kommer att åvila kammarrätt huruvida besvär är för sent anförda eller ej,
kan väntas tynga arbetet i jämförelse med nuläget. En sådan undersökning äger
f. n. vanligen inte rum, efiersom den omständigheten atl besvär har anförts för
sent oftast inte beaktas annal än efter påpekande av motpart eller myndighet.
Regeringsråden Nevrell, Wilkens, Lidbeck och Reuterswärd
anser att, även om krav på iakttagande av besvärstid i princip också bör kunna
gälla när myndighets beslut överklagas hos förvaltningsdomstol, en uppmjukning
av den regeln dock torde böra övervägas inom vissa områden. Det är väl känt all
prövningsnämndema ofta har prövat taxeringsbesvär av den skallskyldige, även om
besvären har kommil in något för sent. Det skulle vara beklagligt ora
prövningsnämndemas oradaning till länsskatterätter skulle få till konsekvens
atl ett slort antal i sak befogade besvär skulle avvisas på forraella grunder.
I stor utsträckning gäller det här fall då taxeringsförordningens nuvarande
bestämmelser om extraordinär besvärsrätt inte är tillämpliga. Enligt
regeringsrådens uppfattning bör dispensmöjlighel införas i
taxeringsförordningen i fråga ora besvär över taxeringsnämnds beslut.
Departementschefen.
I 12 § förvaltningslagen har föreslagils en föreskrift om att besvär, sora ej
anförts i rätt tid, inte skall tas upp lill prövning. Frågan skall beakias ex
officio av myndigheien. De skäl som jag har anfört i specialraotiveringen till
nämnda paragraf är i huvudsak lillärapliga även på förfarandel hos
förvaltningsdorastolarna. Samma huvudregel ora att för sent inkorana besvär
inte tas upp lill prövning i sak bör därför gälla såväl i förvaltningsdomstol
sora hos förvaltningsmyndighet. Frågan huruvida avvikande ordning är motiverad
i vissa typer av mål, t. ex. taxeringsmålen, får prövas särskill vid den
översyn av olika författningar som framläggandet av förslaget till
förvaltningsprocesslag aktualiserar.
I 34 §,
som handlar om besvärstid och ingivande av besvär, har som huvudregel
föreskrivits att besvär skall tillslällas den domstol som har alt pröva
besvären. Regeln har dock försetts med del undantaget att besvär som i rätt tid
har kommit in till den domstol som har fattat det överklagade beslutet också
skall prövas. En motsvarande undanlagsbestämmelse behövs för de fall då besvär
hos förvaltningsdomstol gäller beslut av förvaltningsmyndighet. En sådan
föreskrift bör lärapligen ha sin plats i förevarande paragraf.
I
enlighel med det anförda har i 7 § tagits in dels en bestämmelse om att mål
inte las upp till prövning, om ansökan, besvär eller annan åtgärd, varigenora
raål anhängiggörs, inte har skell inora föreskriven lid, dels en bestämmelse om
att, när fråga är om besvär över förvaltningsmyndighets beslut, besvären ändå
skall tas upp till prövning, om besvärshandlingen har kommit in till
förvaltningsmyndigheten före besvärstidens utgång.
526 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
Måls handläggning
8 §
I paragrafen anges principerna för utredningsansvarel i
mål vid förvaltningsdomstol. Paragrafen motsvarar 7 § samt delvis 4 § i
departeraenlspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Kammarrättsstadgan innehåller vissa
regler ora utredningsansvarel. Enligt 22 § skall bl. a. bestämmelserna i 35
kap. RB om bevisning och i 52 kap. RB om besvär i tiUämpliga delar lända till
efterrättelse hos kammarrätten. I 35 kap. 6 § RB anges att del ankommer på
parterna att sörja för bevisningen men alt rällen, om del behövs, självmant
får föranstalta om bevisning. Finner rätlen att omständighet, som part vill
bevisa, är ulan betydelse i målel eller all erbjudet bevis inte behövs eller
uppenbart skulle bli utan verkan, får bevisningen inte tillåtas. Rätten kan
också avvisa erbjudet bevis, om bevisningen kan föras på annat sätt med
avsevärt ringare besvär eller kostnad, I 23 § kammanättsstadgan finns en
uttrycklig bestämmelse i samma ämne, vilken anger att kammarrätten har att
verka för att utredningen i mål och ärenden blir så fullständig som behövs med
hänsyn till deras beskaffenhel och att kammarrätten därvid får självmant
föranstalta om bevisning, I 52 kap. 9 § RB anges att rätten kan meddela närmare
bestämmelser om skriftväxlingen mellan partema och därvid även föreskriva i
vilket avseende part skall yttra sig.
Departementspromemorian.
I promemorian diskuteras om officialprincipen eller förhandlingsprincipen
skall ligga lill grund för förfarandet i förvaltningsdomstol. Enligt
promemorian är förhandlingsprincipen utesluten som allmänt riktmärke för
förfarandet redan av den anledningen alt det i inånga mål finns bara en part
och att det således i dessa mål saknas den avgörande förutsättningen för att
kunna anordna förfarandet som en förhandling mellan två parter. Av de mål där
det finns två parter gäller flertalet sådana frågor som parterna inte gäma kan
tillåtas disponera över i utredningshänseende. Slutligen finns det i praktiskt
taget alla typer av mål i förvaltningsdomstol ett mer eller mindre starkt
allmänt intresse att få materiellt riktiga avgöranden till stånd. Slutsatsen
blir att rätten bör ha både rätt och skyldighet att ta initiativ lill alt
utredningsmaterialet kompletteras.
I promemorian frarahålls vidare att rättens verksamhet i
fråga om uiredningen kommer att gestalta sig olika beroende på om det är ett
en-eller tvåpartsmål och på om ena parlen är förelrädare för det allmänna eller
ej. Verksamheten kan gälla dels processledning, dels ulredningsåtgär-der.
Processledningen kan beslå, förutom i att leda parternas skriftväxling och inhämta
remissyttranden, i anvisningar och frågor till part. Som exempel på
utredningsålgärder från rättens sida nämns i promemorian
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 527
att rällen inhämtar upplysningar från Iredje man eller
föranstaltar om syn.
I
promemorian framhåUs betydelsen av rättens processledande funktion i ett
förfarande som domineras av officialprincipen. Med hänsyn härtiU anses atl den
processledande funktionen bör komma till klart uttryck i en inledande paragraf.
övervägandena
utmynnar i all 7 § i den föreslagna lagen skall uppta en beslämmelse av
innehåll, att rätten leder parts utredning och tillser att målet blir så
fullständigt utrett som dess beskaffenhet kräver.
Promemorian
innehåller dessulom en särskild beslämmelse om rättens processledande
verksamhei i 4 §, Där föreskrivs sålimda att rätten meddelar erforderliga
anvisningar när ansöknings- eller besvärshandling eller därmed jämförlig
handling behöver fullständigas.
Remissyttrandena.
Utgångspunkten för de i promemorian föreslagna reglema, all officialprincipen
skall tillämpas i förvaltningsdomstol, har inte föranlett någon erinran vid
remissbehandlingen. De synpunkter som har frarakorarail i reraissyttrandena
gäller dels hur en allraän bestämmelse om rättens processledande uppgifl bör
utformas och hur den processledande verksamhelen bör gestalla sig, dels hur
långt domstolens utred-ningspUkl bör sträcka sig.
Åtskilliga
remissinstanser är kritiska mol den utfonnning som den allmänna bestämmelsen
ora rättens processledande uppgift har fått i promemorians lagförslag (»rätten
leder parts utredning»). Regeringsrättens ledamöter anser att
förvaltningsdomstols skyldighel att leda uiredningen följer redan av
officialprincipen såsom den har utformats genom föreskriften att rätlen skall se
tUl all målel blir så fullständigt utrett som dess beskaffenhet kräver. De
framhåller vidare att del är onödigt alt särskill betona att rätten leder parts
utredning. Härigenom kan part dessutom bibringas den olämpliga uppfattningen
atl han i princip kan förhålla sig tämligen passiv, Svea hovrätt anser all
bestäraraelsen för tankarna åt fel håll. Riksskattenämnden finner den ägnad att
inge läsaren en raissuppfattning av dorastolens funktion under utredningen.
Också hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Gotlands och
Kristianstads län särat Sveriges advokatsamfund anser att den ifrågavarande
bestämmelsen är onödig. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör
beslämmelsen utgå med hänsyn till partsslällningen i vissa mål.
Advokatsamfundet anser det självklart att, om part företräds av orabud, ombudet
skaU leda utredningen.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge framhåUer att bestäramelsen att rätten leder parts
utredning är alllför vag och otydlig, om syftet är att domstolen också skall
kunna begränsa den ulredning som parlen vill åsladkomma. En uttrycklig
hänvisning till 35 kap. 7 § RB är enUgt hovrättens mening då att föredra.
Erfarenheter från de allraänna doraslolama visar att detta lagrum inte sällan
får praktisk betydelse.
528 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
I frågan hur förvaltningsdomstols processledande
verksamhet bör gestalla sig framhåller länsstyrelsen i Uppsala län att framför
allt länsrätter och länsskatterätter måste utöva serviceverksamhet genteraot
parterna i form av aktiv hjälp med kompletteringar. Enligt TCO:s mening bör det
skrivas in i lagen att domstolen är skyldig att meddela anvisning om
erforderliga kompletteringar, om en skrivelse från enskild part är behäftad med
avgörande brister. TCO framhåller all det är ytterst väsentligt atl en enskild
skall kunna få sin sak prövad på grundval av en ansökan eller en
besvärsskrivelse som han har författat utan sakkunnigt biträde och att han
skall kimna påräkna överseende raed formeUa brister som hans inlaga kan ha.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser alt den i 4 §
föreskrivna skyldigheten för rätten att ge anvisning om komplettering ofta blir
aktuell för läns-skatterättemas del. Enligt länsstyrelsen är del vanligt att
besvärsskrivelser är mer eller mindre ofullständiga. Här förekommer talrikt
hela registret från smärre brister i preciseringen till generella och oklara
yrkanden om prövning av olika taxeringar för flera år. Dessa bristfälliga
besvär kompletteras nu i befintligt skick med deklarationshandlingar och
lämnas till taxeringsinlendenten för jollrande. Intendentens yttrande kan eller
bör åtminstone ge den skatlskyldige information om hur han skall agera vidare i
processen. Enligt förslaget åligger det rätten att utfärda föreläggande och
meddela anvisningar. Anvisningarna lär ofta inte kunna utformas på ett lämpligt
och ändamålsenligt sätt utan alt rällen går igenom deklarationen med dess
bilagor. Länsstyrelsen finner på grund härav att förslaget för skatterättens
del kommer att medföra vidgade arbetsuppgifter för den kvalificerade
personalen. Någon häremot svarande arbetslättnad för skatteavdelningens
tjänstemän kan inte väntas uppkomma.
Frågan om hur långt domstolens utredningsplikt bör sträcka
sig diskuteras i några yttranden. För kammarrätten framstår uttrycket »tillser»
som en plikt att raed alla tillgängliga medel ulreda målel, Kammanätten, som
godlar att officialprincipen klart uttalas i lagtexten, sätter i fråga ora inte
»tillser» bör ersättas med »verkar för» för alt därmed markera atl del gäller
alt med rimliga medel sörja för fuUständig utredning. Dorastolen erinrar om att
uttrycket »verkar för» används bl, a, i förslaget till lag om skatterätt och
vidare att det i kammarrättsstadgan föreskrivs att »karamarrätten har atl
verka för alt etc». Kammarrätten utgår vidare från all skyldigheten att
tillämpa officialprincipen får fullgöras på det viset att ledamot i domstol
eller tjänsteman vid den vidtar erforderliga åtgärder för måls beredande.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det bör räcka med
att rätten skall tillse atl »målel blir så utrett som dess beskaffenhet
kräver». All lägga lill ordel »fullständigt» anser länsstyrelsen ytterst
tveksamt, efiersom
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 529
en sådan avfattning lätt kan leda till alltför stora krav
på parts medverkan i utredningen och förorsaka onödigt dröjsmål med måls
avgörande.
Föreningen Auktoriserade revisorer anser att rätlen
speciellt bör se till och ta till vara enskild parts inlresse av fullgod
utredning, efiersom enskild part normalt inte kan anlas ha tillräckliga
insikter i processordningen och dessutom inte förfogar över den
utredningsapparal som del allmänna disponerar.
Länsstyrelsen i Blekinge län förordar en aUmän föreskrift
i lagen om parts rätt och skyldighet atl medverka vid utredningen. Enligt
länsslyrelsen råder ju det faktiska förhållandet atl del i försia hand är
rätlssökanden eller partema i elt mål som skall sörja för erforderligt
processmaterial. Etl ensidigt framhävande av rättens utredningsansvar kan skapa
osäkerhet hos part om betydelsen av hans medverkan i processen och inbjuda lill
en inte avsedd passivitet från hans sida. Domstolen kan med den föreslagna
ordalydelsen också komma atl framstå som inkvisitorisk.
Länsstyrelsen i Kopparbergs lån framhåller alt det skulle
leda till orimliga och i varje fall av lagstiftaren knappasl förutsedda
konsekvenser om rätten ålades ulredningsplikl i komraunalbesvärsmål eller andra
mål vari s. k, raedborgartalan förs. Den hävdvunna regeln att klagande i
kommunalbesvärsmål själv är skyldig atl noga precisera och eventuellt bevisa
sina anmärkningar för alt få dem beaktade kan inte anses ha raedfört några
nackdelar men har däremot medverkat lill alt många s. k. okynnesbesvär har
kunnat avgöras snabbt.
Departementschefen. Alt officialprincipen skall tillämpas
vid handläggning av raål hos förvaltningsdoraslol har redan berörts i den
allmänna motiveringen. Principen innebär all del ytterst är domstolen som har
ansvarel för utredningen i målel. Av gammalt har ansetts atl detta ansvar
sträcker sig olika långt i olika lyper av mål. Någon ändring härvidlag är inte
avsedd genom förvaltningsprocesslagen.
Principen om domstolens utredningsansvar bör slås fast i
en inledande beslämraelse i det avsnitt av lagen sora behandlar målens
handläggning. Beslämmelsen bör ges en sådan uiformning att det framgår att
utredningsansvaret sträcker sig olika långt i olika typer av mål. Den i
departe-menlsproraemorian använda formuleringen, att rätten tillser alt målet
blir så fullständigt utrett som dess beskaffenhet kräver (7 § andra ledet),
uppfyller väsentUgen dessa krav. Som en remissinstans påpekat kan dock ordet
»fiUlständigt» utgå. Enligt min mening finns del annars risk för att
utredningsansvaret tolkas som alltför långtgående.
I enUghet med det sagda har som ett försia stycke i 8 §
lagils in en bestämmelse, att rätten tillser att mål blir så utrett som dess
beskaffenhet kräver.
Departeraentspromemorian innehåller dessutom en föreskrift
om att rätten leder parts ulredning. Föreskriften har kritiserats i flera reraissytlranden,
bl. a. för att den kan ge anledning till den raisslolkningen atl part kan
530 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr
1971
förhålla sig relativt passiv i processen i förlitan på att
målet ändå blir tillfredsslällande utrett genom rättens försorg.
Även om rätten ytterst har ansvaret för att raålet blir så
utrett som dess beskaffenhet kräver, måste det i slor utsträckning ankomma på
parterna själva att skaffa fram utredningen. Med hänsyn härtill bör rättens
initiativ i utredningshänseende norraalt ha den formen att rätten ger part
besked om att hans talan behöver kompletteras. Som har påpekats vid
remissbehandlingen måste rätlens aktivitet på detta område växla, beroende på
bl, a, vad för slags mål del är fråga om, ora det finns offentlig motpart i
målet och ora enskild part har ombud i raålet. Sålunda ligger det i sakens
natur att rätlen i allraänhet bör ägna särskild uppraärksamhet åt
processledningen när en enskild part inte har ombud i ett enpartsmål och del
framgår alt parten har svårigheter att ta till vara sin rätt.
När rätten fuUgör sin processledande uppgift måste den
givetvis vinnlägga sig om all dess anseende för objektivitet och opartiskhet
inte koraraer i fara. Processledningen bör sålunda ske fullt öppet i
förhållande till den vägleddes motpart, när sådan finns, och inriktas främst på
uppenbara brister och förbiseenden i enskilds talan, I allmänhet är utrymmet
för processledning större i enpartsmål än i exempelvis skattemål, där den
enskilde har en allmän motpart. Vidare gäller naturiigen att behovet av
vägledning normall är stöne i underinstansema än i överinstanserna.
Mot bakgnmd av vad nu sagts har det ansetts lämpligast att
uttrycka rätlens uppgift i fråga om processledningen på det sättet, att rätten
vid behov anvisar hur utredningen bör kompletteras. Härav framgår alt det
främst ankommer på parterna att skaffa fram utredning i målet. En bestämmelse
av del här antydda slaget utesluter givetvis inte att domstolen själv vidtar
ålgärder som ligger närmast till för den, exempelvis skaffar in upplysningar
och annat material från andra myndigheter.
Som påpekats av hovrätten över Skåne och Blekinge bör
förvaltningsdomstol Uksom allmän domstol ha en möjlighet att avvisa överflödig
utredning som part vill förebringa. Det torde visserligen vara förhållandevis
sällsynt att det vid förvaltningsdomstol finns behov av att utnyttja en sådan
möjlighel. I de fall där den behövs kan den emellertid vara till nytta som
medel att motverka att processen blir onödigt vidlyftig och långdragen. Intresset
av snabbhet och effektivitet bör naturligtvis tillmätas stor betydelse också i
förvaltningsprocessen. En uttrycklig bestämmelse om möjlighet för rätten att
avvisa överflödig utredning har därför sitt berättigande, Beslämmelsen kan
lämpligen ges en allmän utformning. Del bör framhållas att det i praktiken
knappast kan bli aktuellt att avvisa skriftlig ulredning som part sänder in
till domstolen.
I enlighet med det anförda har i andra stycket av
förevarande paragraf tagits in en bestämmelse om all rätten vid behov anvisar
hur uiredningen bör kompletteras och avvisar överflödig utredning.
Kimgl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 531
§ Paragrafen innehåller regler öm när förfarandel i
förvaltningsdomstol
skall vara muntligt resp. skriftligt. Den motsvarar 6, 17
och 18 §§ departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Förfarandet i förvaltningsdoraslol är i
princip skriftUgt. I 24 § kammarrättsstadgan föreskrivs att förfarandel i
kammanätten är skriftligt men alt kammarrätten får sätta ut ell mål till
muntlig handläggning, om del finns anledning till antagande alt parts eller
annans personliga närvaro i avsevärd mån kan gagna utredningen. Kammanätten
får begränsa handläggningen till den eller de frågor belräffande vilka utredningen
anses bristfällig. Har enskild part begärt muntlig handläggning, skall sådan
hållas om det med hänsyn till processföremålels värde och övriga förekommande
omständigheter anses kunna vara av vikl för parten.
För prövningsnämnd gäller enligi 80 §
taxeringsförordningen att muntUg förhandling skall hållas, om part begär det,
dock ej om sådan förhandling uppenbarligen skulle vara utan gagn eller eljesl
framstår som opåkallad. Prövningsnämnden får förordna om muntlig förhandling
även utan framställning från part.
Departementspromemorian. I 6 § departementspromeraorians
lagförslag föreskrivs att mål utreds och handläggs skriftligen, om ej annat
framgår av efterföljande bestämraelser i lagen. Paragrafen är ett uttryck för
grundsatsen att förfarandet hos förvaltningsdomstol normalt skall försiggå i
skriftliga former.
Enligt 17 § deparleraentspromeraorians lagförslag får
rätten förordna om muntlig förhandling i målet, om del kan anlas all parts
eller annans personliga närvaro avsevärt skulle gagna uiredningen.
Förhandlingen kan begränsas till den eller de frågor varom utredningen anses
bristfällig. Om enskild part har begärt muntlig förhandhng skall sådan hållas,
om inte processföremålels värde är ringa, förhandlingen är obehövlig eller
eljest särskilda skäl talar däremot.
I promemorian diskuteras om det beträffande enskild parts
möjlighet att påkalla muntlig handläggning bör gälla olika regler i
regeringsrätten och i de övriga domstolama. Det framhålls att en prövning av
behovet av sådan förhandling under alla förhållanden måste ske och all
prövningen får göras med utgångspunkt i utredningsläget. När ett mål når
regeringsrätten har det normalt passerat genom två domstolsinstanser. Om saken
kräver muntUg handläggning för atl bli tillfredsställande utredd, bör denna ha
ägt rum redan i underliggande instans. Om en part begär muntlig förhandling hos
regeringsrätten, är därför enligt promemorian presumtionen i regel att sådan
förhandling inte behövs från utredningssynpunkl. Med hänsyn härtill bör samma
regel om förutsättningar för muntlighet utan olägenhet kunna uppställas för
regeringsrätten sora för kararaarrätt, länsrätt och skatterätt. Genom
undanlaget »om icke särskilda skäl talar däremot» tillgodoses de
532 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
speciella
synpunkter sora kan göra sig gällande beträffande processen i regeringsrätten.
I
18 § departementspromemorians lagförslag har upptagits regler om muntlig
förberedelse. I mål, där rätten har förordnal om muntlig förhandling, skall
den sålunda vid behov få bestämma att raålet skall beredas till sådan
förhandling genora muntlig förberedelse inför rättens ordförande. Vid sådan
förberedelse utröns vad som är oslridigl och vad sora är tvisligl saml vilka
omständigheter och bevis som vardera parten vill åberopa lill stöd för sin talan
vid förhandlingen.
Remissyttrandena.
Den avvägning mellan skriftlig och muntUg handläggning, som innefattas i 6 och
17 §§ i departementsproraemorians lagförslag, har i allmänhet fått etl gynnsamt
mottagande. I flera yttranden betonas värdet av munllighet i
förvallningsdomslolsprocessen. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att
det för mången enskild part raåste vara betydelsefullt att få bli hörd
rauntligen i stället för att yttra sig skriftligen. Han kan därigenom bättre
föra fram sin uppfattning om han saknar vana att uttrycka sig i skrift. På
grund av förvaltningsrättskipningsmålens beskaffenhet måste dock det skriftliga
förfarandet vara regel. Om enskild part begär att få bli hörd muntligen, skall
tungt vägande skäl tala häremot för att hans begäran skall avslås. Hovrätten
anser atl en lyckad avvägning har gjorts mellan kravel på snabb och enkel
handläggning och parts intresse av att få bli hörd inför domstolen. Enligt JK:s
mening förefaller de uppställda förutsättningarna för hållande av muntlig
förhandling väl avvägda för nuvarande förhållanden. JK framhåller att en
muntlig handläggningsform i de flesta fall väl ger bättre möjligheter att
belysa tvistefrågor än en skriftlig process. Den muntliga proceduren blir å
andra sidan ofta vidlyftigare och den ställer större krav på parterna. Fraraför
allt är den dyrare än skriftlig handläggning. Såvitt JK nu kan bedöraa torde
därför skriftlig handläggning också i fortsättningen bli den vanligaste vid
förvaltningsdorastolarna, även om den muntliga handläggningsforraen
otvivelaktigt koramer all vinna terräng. Förhållandena kan dock ändras ora de
förslag som utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden kan komma att
lägga frara medför atl del blir billigare för enskild part att begära muntlig
förhandling. Detla bör enligt JK:s mening beaktas vid bestämmelsens uiformning.
Lånsstyrelsen i Uppsala lån anser att länsrätten och länsskatlerätten måsle
tillämpa muntlig förhandling i stöne utsträckning än överinstanserna.
En
del remissinstanser förordar mindre snävt formulerade förutsättningar för atl
muntlig förhandling skall hållas. Hit hör länsstyrelserna i Blekinye och
Västmanlands lån samt RLF, Sveriges lanlbruksförbund och LO.
Länsstyrelsen
i Västmanlands län framhåller all länsstyrelserna i socialvårdsmål brukar
anordna förhör, även om man inte på förhand är viss om alt förhöret behövs för
atl ell rikligt avgörande skall koraraa till stånd. Av rättssäkerhetsskäl anses
förhör böra ordnas i så slor utsträckning sora
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 533
möjligt.
Och även om förhöret i stort sett inte bringar i dagen något väsentligt nytt
material, har etl förhör där den enskilde får »prata ut» mången gång ell
psykologiskt värde såsom en möjlighel atl lägga lill rätta och förklara och
därraed mildra spänningsförhållandet mellan den enskilde och myndigheterna.
Enligt länsslyrelsens mening bör därför kravel på att parts eller annans
personliga närvaro avsevärt skall gagna utredningen i raålet (17 § första
punkten departemenlsproraeraorians lagförslag) inte tillämpas alltför strikt, i
varje fall inte i första domstolsinstans. En liknande uppfattning har
länsstyrelsen i Blekinge län och LO, som anser att ordet »avsevärt» bör ulgå
ur bestäramelsen.
RLF och Sveriges
lantbruksförbund vänder sig mot bestämmelsen alt enskild parts begäran om
muntlig förhandling inte skall tillmötesgås om »särskilda skäl talar däremot».
Undantaget synes huvudsakligen ha tm-kommit raed tanke på processen i
regeringsrätten. Ett sådant undanlag är dock överflödigt för regeringsrättens
del raed hänsyn till domstolens blivande roll som renodlad prejudikatinstans.
Undantaget föreslås eraellertid gälla generellt i samtliga instanser. Förbunden
anser att enskild part i skattemål bör ha en oavvislig rätt lill muntlig
förhandling, om inte processföremålets värde är ringa eller förhandlingen är
obehövlig. Med den utformning ifrågavarande undanlag har fåll i lagförslaget
kan det enligt förbunden inte uteslutas, att en framställning om muntlighet
avvisas exempelvis i fall då förhandlingen är behövlig men besvärlig.
En
i viss mån restriktivare inställning till muntlig förhandling i förvaltningsdomstol
kommer till uttryck i Svea hovrätts yttrande. I och för sig finner hovrätten
del lämpligt alt muntlig förhandling blir vanligare än nu. Förslagel i
departementspromemorian kan dock enligt hovrättens raening leda lill alt
muntlig förhandling på enskUd parts begäran hålls i större utsträckning än som
är lärapligt och påkallat, särskilt med hänsyn till de ökade kostnader som
muntliga förhandlingar för raed sig.
Frågan
ora sarama förutsättningar för atl anordna muntlig förhandling skall gälla i
saratliga instanser behandlas av regeringsrättens ledamöter och hovrätten över
Skåne och Blekinge, vilka är kritiska raot att inte särskilda, restriktivare
förutsättningar föreslagils beträffande regeringsrätten. Regeringsrättens
ledamöter framhåller att förslaget avviker från
förvaltnings-domstolskoramitléns förslag, vilket går ut på skilda regler om
muntlig förhandling i kammarrätterna resp, regeringsrätten. Reglerna ger
raindre utrymme för rauntlighet i regeringsrätten än i kararaarrätt,
Ledaraöterna anser alt åtskilliga invändningar kan resas raot
promemorieförslaget. Visserligen gör lagtextens formulering det i och för sig
möjligt för regeringsrätten att i det stora flertalet fall avslå parts begäran
om muntlig förhandling, men genom alt beträffande möjligheten all få till
stånd muntlig förhandling i regeringsrätten resp. i andra instanser en klar
åtskillnad inte har gjorts i lagtexten, måste det för part framstå som möjligt
att inora
534 KungL Maj-.ts proposition nr 30 är
1971
en förhållandevis vid ram kunna påräkna munUighet även i
regeringsrätten. Regeringsrättens avslagsbeslul skulle kunna komma att
uppfattas som om parten vägrades en rätt. Ledamöterna frarahåller vidare att
regeringsrätten intar en särställning gentemot de andra
förvaltningsdomstolarna. Dess prejudikalbildande uppgifter betonas också starkt
i det till lagrådet remitterade förslagel till lag om allmänna
förvaltningsdomstolar. Kammarrältsorganisalionens uppgift blir däremot att
bära huvudansvaret för att materiell rättvisa skipas i de enskilda fallen,
medan regeringsrätten svarar för vågledande avgöranden i oklara eller tveksamma
rättsfrågor. Alt vid angivna förhållanden ställa upp samma regel för muntlighet
över hela linjen ter sig för ledamöterna motsägelsefullt, eftersom muntUgheten
för regeringsrällen, med hänsyn bl. a, till att bevisfrågor i princip inte
skall prövas där, inte kan väntas få samma betydelse som i de lägre instanserna.
Av de anförda skälen bör enligt ledamöternas mening en särskild regel ges för
regeringsrättens del och då närmast av den innebörden att muntlig förhandling
skall komma till stånd endast om regeringsrätten finner sådan erforderlig.
Givetvis skall vid bedömningen härav beaktas om part har begärt muntlig
förhandling.
Den föreslagna bestämmelsen om muntlig förberedelse (18 §
i departementspromemorians lagförslag) berörs bara i ett par yttranden.
Hovrätten över Skåne och Blekinge är positiv till bestäramelsen. EnUgt
hovrätten är det av vikt att elt förberedelseinstilut skapas för att mål skaU
kunna avgöras efter en enda muntlig förhandling. En förberedelse kan utgöra
ett viktigt komplement till det ordinära komraunikationsförfarandet. Det kan
också vara möjligt alt genom en förberedelse vinna klarhet om samstämmighet
föreligger meUan parterna så alt ordföranden ensam i skatterätt eller länsrätt
kan avgöra målet.
Lånsstyrelsen i Kopparbergs lån hävdar belräffande
socialmål att en muntUg förberedelse endast skulle innebära en ökad
arbetsbelastning och dessutom en extra onödig press på de oftast raycket
olyckliga människor som saken rör. I fråga om såväl taxeringsprocessen som
övriga mål bör enligt länsstyrelsens mening erforderlig förberedelse utan svårighet
kunna ske skriftligen.
Lånsstyrelsen i Gotlands län vill inte förneka atl muntlig
förberedelse inför rättens ordförande ibland kan vara lämplig för
länsskallerättens del även om systemet skulle vålla också denna rätt visst
dubbelarbete. För länsrätterna ter sig förslaget mera diskutabelt. Dessa skall
ju inrättas för att möjUggöra medborgerlig insyn och medbestämmanderätt för
landstings-valda nämndemän med individuell rösträtt.
Den lagtekniska utformningen i övrigt berörs i två
yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar atl 6 § har
karaktär av en huvudregel men anser att bestämmelsen som sådan är missvisande
med hänsyn till att det finns slort utrymme för muntiigt förfarande enligt
andra bestäm-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 535
melser i förslaget. Länsstyrelsen i Värmlands län anser
alt lagens disposition ger intryck av alt skriftlig öch rauntlig handläggning
ulgör alternativa handläggningsformer som utesluter varandra. Det bör helt
ligga i rättens hand att bestämma hur målet skall beredas till slutlig
handläggning antingen skriftUgt eller muntligt eller eventuellt på båda
sätten.
Departementschefen.
Avvägningen mellan skriftligt och muntligt förfarande är en av de centrala
frågorna i förvallningsdomslolsprocessen. EnUgt departeraenlspromemorians
förslag skall förfarandet i förvaltningsdomstol vara i princip skriftligt men
raed möjligheter att helt eller delvis ersätta skriftUghelen med muntligt
förfarande. Liksom remissinstanserna har jag samma principiella uppfattning.
Kraven på
att förvallningsdomslolsprocessen skall vara snabb, billig och förhållandevis
enkel för de rätlssökande talar för att raan i huvudsak använder sig av
skriftligt förfarande. A andra sidan kan rauntUghelen vara ett värdefullt
komplement till det skriftliga förfarandet. Det är framför allt i två
hänseenden som muntlig förhandling kan vara till fördel för utredningen i ett
mål. Dels kan sådan förhandling behövas för förhör med vittne, sakkunnig eller
part eller för de fall då part har svårigheter att utveckla sin talan
skriftligen. Dels kan en muntlig förhandling behövas för att reda ut parternas
ståndpunkter i målet och eventuellt undanröja onödiga eller betydelselösa
tvistefrågor. I del senare fallel är förhandlingen typiskt sett av förberedande
natur.
Innan jag går närmare in på utformningen av
bestäraraelserna om skriftlig och muntlig handläggning, vill jag uppehålla mig
något vid frågan om vilken funktion den muntliga förhandlingen allraänt sett
bör ha i förvalt-ningsdorastolsprocessen. I deparleraentspromeraorians
lagförslag behandlas skriftlig handläggning samt muntiig handläggning och syn i
skilda avsnitt. Den muntliga förhandlingen enligt 17 § och den rauntliga
förberedelsen enligt 18 § lagförslaget företer likheter med huvudförhandlingen
(jfr W. a. 25 § lagförslagel) resp. den muntliga förberedelsen i
tvistemålsprocessen enligt RB.
Som en remissinstans har framhållit ger den i
departementspromemorian föreslagna lagen intryck av atl skriftlig och muntlig
handläggning utgör alternativa handläggningsforraer sora utesluter varandra. Så
är eraellertid inte fallet och torde ej heller ha varit avsett i
proraeraorian. Den muntliga handläggningsforraen i
förvaltningsdomstolsprocessen är inte att se sora ett alternativ till den
skriftliga utan som ett komplement till denna. Den fyller inte heller sararaa
uppgifter sora de muntliga handläggningsformerna i RB:s tvistemålsprocess. Där
har huvudförhandlingen bl.a. funktionen att utgöra exklusivt underlag för
avgörandet i målet. Den muntliga förberedelsen i tvistemålsprocessen tjänar
bl. a. syftet att målet därvid skaU kunna bli så förberett att allt
beslutsunderlag skaU kunna läggas fram vid huvudförhandlingen.
536 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år
1971
Den muntliga förhandlingen i förvaltningsdomstolsprocessen
syftar inte lUl att ensam åstadkomma ett fullständigt beslutsunderlag i målet.
Tanken är, som redan har framhållits, i stället att den muntliga förhandlingen
skall komplettera den skriftiiga handläggningen, så att målet blir utrett på
lämpligaste sätt. Det finns därför inte anledning alt föreskriva att målet
skall behandlas i sin helhel vid muntlig förhandling. Inte heller bör man på
förevarande oraråde införa en ordning med muntlig förberedelse som skaU tjäna
syftet att möjliggöra genomförandet av en regelrätt huvudförhandling i raålet,
I enlighet härmed kan det i många fall vara lämpligl all
den muntliga förhandlingen begränsas lill atl gälla bara en eller ett par av de
frågor som är uppe i målel. Med delta vill jag inte ha sagt att del inte i
vissa mål kan finnas skäl atl gå igenom målel i dess helhet vid en rauntlig
förhandling. Tvärtom kan delta ibland vara det naturliga och riktiga. I
förvallningsdomslolsprocessen är dock, som redan har nämnis, det sora har
före-korarait vid den muntliga förhandlingen inte det enda beslutsunderlaget.
Det är sålunda möjligt alt lägga material som har kommit frara såväl före som
efler en muntlig förhandling lill grund för avgörandet.
Jag vill också stryka under att det kan vara en praktisk
ordning i förvallningsdomslolsprocessen atl hålla muntlig förhandling i syfte
alt få parternas ståndpunkter bättre preciserade. Men en sådan muntlig
förhandling fyller då i första hand syftet att underlätta målels fortsatta
handläggning, inte att möjliggöra en ny muntlig förhandling vid vilken alll
sora skaU ligga till grund för det kommande beslutet tas upp.
På grund av vad sålunda har anförts bör bestämmelserna om
skriftUg resp, muntlig handläggning utformas så, att det så klart som möjligt
framgår dels alt den skriftliga handläggningsformen i princip skall användas,
dels att muntiig handläggning i försia hand är ett komplement till skriftUghelen,
Som JK har varit inne på i fråga om lagens disposition, bör man då inte
behandla reglerna om när skriftlighet resp, muntlighet skall förekomma i
skilda avsnitt av lagen. Huvudbestämmelserna härom kan i stället med fördel
tas upp i samraa paragraf. Vidare behövs det inte någon särskild bestäraraelse
om muntlig förberedelse. En beslämmelse om muntlig förhandling bör i stället
ulforraas så, att sådan förhandling kan användas för alla de olika syften för
vilka rauntUghelen i förvallningsdomslolsprocessen behövs.
I enlighel med det sagda bör en beslämmelse i ämnet först
och frärast slå fast huvudregeln att förfarandet är skriftligt. Första stycket
i förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.
I andra stycket har reglerats när muntlig förhandling
skall kunna förekoraraa. För alt markera munllighetens funktion som ett
komplement till den normalt skriftliga handläggningsformen kan beslämraelsen
lämpligen
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 537
utformas så, atl muntlig förhandling beträffande viss
fråga fär ingå i handläggningen.
Som
förutsättning för att muntlig förhandling skall få förekomma bör i första hand
gälla att förhandlingen kan antas vara till fördel för utredningen i målet.
Detla kriterium kan i ett fall innebära att rauntlig förhandling anordnas för
hållande av parts- eller vittnesförhör i viss fråga och i ett annat fall att
sådan förhandling sätts ut huvudsakligen för att klarlägga parternas
ståndpunkter i raålet. Det är också klart att nämnda kriterium koramer att ha
störst betydelse i första instans. Självfallet växlar också behovet av muntlig
förhandling i olika typer av mål. I mål om administrativa frihelsberövanden
och i vårdnadsmål får del antas bli vanligt att muntlig förhandling hålls i
länsrätt. I mål som rör frihetsberövande enligt nykterhetsvårdslagen hålls f.
n. muntlig förhandling inför länsslyrelsen i de flesta fall. Det är inte avsikten
att den nya lagstiftningen skall leda till någon ändring av denna praxis.
Däreraot får raan räkna raed att rauntlig förhandling blir relativt sett
mindre vanlig i länsskatterätt.
I tredje
stycket regleras i vad mån enskild part skall ha något inflytande på frågan
huruvida muntlig förhandling skall koraraa till stånd. I likhet raed vad sora
har föreslagits i proraeraorian och vad som har kommit till uttryck i
remissyttrandena anser jag att man härvid bör la slor hänsyn tiU parts
önskemål. Han kan emellertid knappast tillåtas att ha ett avgörande inflytande
på frågan. En tillfredsställande avvägning av de olika synpunkter som här kan
göra sig gällande torde uppnås genom en bestämmelse all rauntlig förhandling
skall hållas, om enskild part begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och
inte heUer särskilda skäl talar mot det. Frågan huruvida en rauntlig
förhandling är obehövlig eller ej bör i första hand bedömas mot bakgrund av den
föreliggande utredningen i målet men även andra faktorer kan böra tillmätas
betydelse, t. ex. att målet är mycket viktigt för parten och att han genom
förhandlingen kan få en bättre förståelse för innebörden av det blivande
avgörandet i målet. Ett särskilt skäl mot alt anordna muntlig förhandling kan
vara målets bagatellarlade karaktär eller alt kosinaderna för förhandlingen är
stora i förhållande till tvisleföremålels värde.
Den särskilda möjligheten för enskild part att på begäran
få muntlig förhandling till stånd bör, som bl. a. regeringsrättens ledamöler
har framhållit, inte gälla i den högsla instansen utan begränsas till att avse
förfarandet i kamraarrält, skatterätt och länsrätt. Detla bör uttryckligen
fraragå av lagen.
1012 §§
Paragraferna innehåller regler om skriftväxling. De
motsvarar 811 §§ departeraenlspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I fråga om förfarandet i kamraarrätten
gäller på grund av hänvisning i 22 § kammarrättsstadgan i tillämpliga delar
bestäraraelserna i 52 kap. 79 §§ RB om skriftväxling i besvärsmål hos
hovrätt.
538 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
Enligt dessa bestämmelser har rätten att pröva om motpart
bör höras över besvär. Ändring får inte göras i underrättens beslut, såvitt
angår hans rätt, om tillfäUe inte har lämnats honom att förklara sig. När
motpart skall höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid fogade
handlingar delges honom och föreläggande meddelas honom att inkorama med
skriftlig förklaring. Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av
klaganden anförda grunderna för besvärstalan och angivande av de omständigheter
förklaranden vill anföra. Denne skall vidare uppge de bevis han vill åberopa
och vad han vill styrka med varje särskill bevis. Skriftligt bevis, som inte
har förebragls tidigare, skall bifogas. Förklaringen skall vara egenhändigt
undertecknad av förklaranden eller hans orabud. Behövs ytterligare skriftväxling,
får rätlen förordna därom. Part får dock inte föreläggas att komma in med mer
än en skrivelse, ora inte särskilda skäl föranleder det.
I 42 § förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskallning föreskrivs att, om del ej är uppenbart atl besvärstalan
hos kammarrätten skall avvisas, besvärsinlagan och till den fogade handUngar
ofördröjUgen skall delges klagandens motpart. Denne skall därvid föreläggas alt
komma in med skriftlig förklaring.
För prövningsnämndemas del finns föreskrifter i 77 §
taxeringsförordningen. Enligt dessa skall yttrande avges av
taxeringsintendenl, när besvär har anförts av skattskyldig eller kommun, över
besvär av taxeringsintendent eller kommun skall den skattskyldige beredas
tillfäUe att avge förklaring, om det inte möter hinder. Kommunicering får dock
underlåtas om fråga bara är ora rättelse av felräkning, raisskrivning eller
annal uppenbart förbiseende. När det är påkallat, skall yttrande inhämtas från
vederbörande kommun samt påminnelser och nytt yttrande infordras från part.
Beträffande besvär hos kammarrätten föreskrivs i 97 § taxeringsförordningen
all förklaring eller yttrande skall infordras över besvären och att avskrift
härav skall översändas till klaganden. Om det behövs, skall lillfälle beredas
till ytterligare skriftväxling. Åtgärderna skall ombesörjas av
prövningsnämndens kansli.
Departementspromemorian. I 8 § promemorians lagförslag har
tagits in regler om komraunikation för del fall alt motpart finns. Enligt paragrafen
skall besvär eller därmed jämförlig skrivelse delges motpart, om det ej är
uppenbart obehövligt eller lill men för genomförandet av beslutet i målet. Om
handling finns fogad vid skrivelsen, skall handlingen delges tillsammans med
skrivelsen, om det lämpligen kan ske och mottagaren inte redan har fått del av
handlingen.
I promemorian konstateras all tvåpartsförhållande inte
förekommer i alla slags mål vid förvaltningsdomstol. Tvåparlsförhållande
föreligger när nykierhelsnämnd eller polismyndighet gör fraraställning om
alkoholmissbrukares intagning på vårdanstalt, eftersom rayndigheten här får
anses föra lalan och således inta partsställning. I mål om omhändertagande av
barn för sarahällsvård eUer återkallelse av körkort koramer däremot inte
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 539
att
finnas någon offentlig motpart till den enskUda parten, efiersom varken
barnavårdsnämnd, polis- eller åklagarmyndighet har tilldelats någon
parts-funktion i förfarandet. Inte heller finns det någon rayndighet som fyller
partsiunklion i många andra typer av mål som skall fullföljas hos kammarrätt
eller regeringsrätten från länsstyrelse, ceniral förvaltningsmyndighet eller
annan förvaltningsmyndighet. Även om processen sålunda inte kan följa etl
kontradikloriskt mönster i alla mål hos förvaltningsdomstol, bör den enligt
promemorian göra det så snart förutsättning finns för det.
I
enlighet härmed föreslås i promemorian att förfarandet anordnas
kontradikloriskt i mål där två parter slår mot varandra. Del betyder bl. a. all
en skrivelse i målel från ena parten, fraraför alll den skrivelse genora vilken
parten väcker lalan mol den andra parten, skall delges motparten, under
fömtsättning givetvis att det tjänar något fömuftigt syfte. Kan talan inte
prövas i sak, är denna förutsättning inte uppfylld. Inte heller är det någon
mening med atl delge framställningar om rättelser av uppenbara förbiseenden
lill fördel för t. ex. en skallskyldig. Fara i dröjsraål och för att beslutet i
målet annars inte kan genoraföras kan också tänkas som avgörande skäl mot
kommunicering.
Beträffande frågan
huruvida en besvärshandling tUl regeringsrällen, som innefattar också en
begäran ora prövningstUlstånd, genomgående skall behöva kommuniceras med
motpart, framhålls i proraeraorian atl regeringsrätten skaU kunna underlåta
koraraunikation i detla fall på grundval av en bedöraning att sådan är
uppenbart obehövlig. Kommunikation bör enligt proraeraorian undvikas av
processekonoraiska skäl när åtgärden inte bar någon meningsfull funktion all
fylla.
I
9 § upptas regler om föreläggande för motpart och om vad denne har att iaktta
raed anledning av föreläggande. Enligt dessa regler skall rällen vid delgivning
enligt 8 § förelägga raottagaren att koraraa in raed skriftligt yttrande. I
föreläggandet får anges viss tid inom vilken yttrandet skall vara rätten till
banda. Som påföljd får föreskrivas atl målet ändå avgörs. I paragrafen
föreskrivs vidare att yttrande lill rätten skall ange, om yrkandena i den
delgivna skrivelsen raedges eller bestrids, samt att rätlen i föreläggandet
skall lämna anvisning härom och om yttrandets innehåll i övrigi. Paragrafen
innehåller slutligen en bestämmelse om atl part efler rättens medgivande kan få
avge yttrande muntligen inför ordföranden eller särskild befattningshavare vid
rätten eller, om förhandling skall hållas i målet, vid denna.
I 10
§ regleras frågan om komraunikation i de fall då raål anhängiggörs på annal
säll än genom ansökan, besvär eller liknande framställning. Enligt paragrafen
skall i mål, som upptas raed anledning av anraälan eller annan underrättelse,
delgivning med och föreläggande för part i tillämpliga delar ske i enlighet
raed vad som sägs i 8 och 9 §§.
540 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
I
promemorian framhålls att man hos såväl länsrätt som länsskalterätt har alt
räkna med atl mål kommer under prövning med anledning av atl en anmälan kommer
in lill rätten eller alt rätten eljest blir uppraärksara-raad på något som
påkallar dess beslut. I körkortsmål kommer exempelvis länsrättens handlande atl
utlösas av etl meddelande från läkare, polismyndighet, åklagare, dorastol m.
fl. Underställningsmål blir anhängigl genom atl handlingarna kommer in från den
rayndighet vars beslul underställs rätten. Ifrågavarande typ av enpartsmål
kräver uppmärksamhet framför aUt i fråga om rätten för den mot vilken en ålgärd
ifrågasätts att bli hörd. Han bör självfallet i delta hänseende inte vara sämre
ställd än den, mol vilken en offentlig part riktar en talan, utan vara
tillförsäkrad sarama rätt som denne att få del av innehållet i handlingar och
utredningsmaterial som föranleder alt åtgärd sätts i fråga raot honom. Han bör
vidare ha samma rätt att ytlra sig över det som delges.
I
11 § ges regler om parts rätt atl ta del av motparts yttrande över hans
framslällning. Enligt paragrafen skall yttrande som avses i 9 § delges
motstående part, om del ej är uppenbart obehövUgt, Tillfälle skall därvid
beredas honom att inom viss tid uttala sig skriftligen över innehåUet i yttrandet.
Om del behövs, skall rätten förelägga honom alt uttala sig vid påföljd att
raålet ändå avgörs.
Remissyttrandena.
Den i 8 § valda tekniken alt ge särskilda koraraunikationsregler för de fall
då motpart finns i raålet berörs i två yttranden. Hovrätten över Skdne och
Blekinge önskar att det klarläggs, ora med motpart skall förslås part som har
ett intresse som strider mot sökandens/ klagandens eUer över huvud laget annan
part än sökanden/klaganden. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att
innebörden av begreppet motpart inte är entydig. I taxeringsprocessen kan
fråga uppslå i vilken utsträckning koramunikation bör ske med berörd kommun
när en taxeringsintendenl yrkar överflyttning av taxering från en kommun till
en annan. Enligt de nuvarande komraunikalionsreglerna i taxeringsförordningen
har sådanl delgivningsförfarande i regel inte ansetts behövas. Det kan enligt
länsstyrelsens mening diskuteras om inte en tillämpning av den föreslagna
kommunikationsrcgeln i vissa situationer kan leda lill elt mera omfattande och
arbelstyngande delgivningsförfarande än det som praktiseras f. n. utan att det
är betingat av rättssäkerhetsskäl.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge påpekar atl del av promemorian inte framgår om
delgivning kan underlåtas i fall då anledning till ändring av överklagat beslut
inte föreligger. En sådan tillämpning synes hovrätten dock kunna rymraas under
den föreslagna lydelsen.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län framhåller i fråga om formen för kommunikation med
taxeringsintendenl i skaltemål atl de föreslagna reglerna lorde innebära krav
på att skattskyldigas besvär och andra framställningar hos
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 541
länsskatlerällen
genom formell remissresolution delges taxeringsinlendenlen med post i enlighet
med bestäraraelserna i delgivningslagen. Delgivning lorde därvid endasl kunna
ske med förste taxeringsinlendenlen (skaltedirek-tören), eftersom
länsskatlerätten inte har kännedora om den närmare fördelningen av raålen på
laxeringsintendenlssidan och inte heller har befogen-hel att ingripa i denna
fördelning. F. n. delges besvären regelmässigt taxeringsintendenl genora ett
inforraelk överläranande av besvärsakterna i förening raed anteckning om datum
härför på särskilda registerkort. Ett sådant syslem är smidigt och lätthanterligt.
Undantagen från
delgivningskravel behandlas i elt par yttranden. Länsstyrelsen i Kalmar län
anser att delgivning skall få underlåtas, om det raöter hinder atl genomföra
den. En hknande uppfattning har länsstyrelsen i Östergötlands län, som frarahåller
all kravet på delgivning bör kunna efterges i t. ex. raål ora intagning på
vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller om körkortsåterkallelse, ora
vederbörande inte kan anträffas för delgivning därför atl han håller sig
undan. Sveriges industriförbund anser alt villkoret för undantag »men för
genomförandet av beslutet i målet» bör förstärkas till »avsevärt men etc».
De
föreslagna beslämraelserna i 9 § om föreläggande och yttrande har föranlett elt
flertal yttranden av remissinstansema. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att
del är av stor vikt alt det i föreläggandet alt komma in med yttrande aUtid
anges, när yttrandet senast skall ha kommit in lill rätten. Den föreslagna
ordalydelsen synes ge möjlighet för domstolen atl undvika att sätta ul tid i
föreläggandet. Länsstyrelsen i Västerbottens län har den åsikten att en
tidsangivelse inte bör vara obligatorisk men väl bör före-komraa normall.
Länsstyrelsen i Malmöhus
län frarahåller atl påföljden vid ulebUvel yttrande, »all raålet ändå
avgöres», i och för sig torde innebära en saklig ändring i förhållande till
gällande rätt. Enligt 77 § taxeringsförordningen skall nämligen
taxeringsintendent alllid avge yttrande, när skattskyldig har anfört ordinära
besvär till prövningsnämnden. Vidare påpekar länsstyrelsen att ett föreläggande
för taxeringsintendenl alt inom viss tid yttra sig över skattskyldigs besvär
skuUe vara svårt atl genomföra i praktiken. Det torde nämligen för
länsskatterällens del inte vara möjligt att fixera någon viss lid för yttrande
i varje särskilt bevärsmål, eftersom vid den ordinära besvärslidens utgång den
15 augusti under taxeringsåret den samlade mängden besvär uppgår lill ett
mycket stort antal.
Enligt
länsstyrelsen i Stockholms län är det önskvärt att föreskriften om vad yttrande
skall innehålla mjukas upp genom alt ordet »skall» ersätts med »bör».
Länsstyrelsen påpekar alt yttranden i t. ex. alkoholistmål ofta inte mynnar ul
i något formligt erkännande eller förnekande och att det kan antas atl, även om
rätten meddelar anvisning härom, delta får som
542 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
enda följd alt målet onödigtvis uppehålls utan atl en
precisering erhålls på denna punkt.
Förslaget om atl yttrande skall kunna avges muntligen
inför rättens ordförande eller särskild befattningshavare vid rätten har
föranlett åtskilliga synpunkter. Länssfyre/sen i Blekinge län anser att det i
tvåpartsmål och i mål, där olika enskilda intressen bryter sig, skulle vara
direkt olämpligt om ordföranden i domstolen under utredning i mål ensidigt etablerade
muntlig kontakt med viss part. Ordföranden skulle då bU förmedlare av vad
parten bar att anföra och härigenom kunna uppfattas som engagerad för denne.
Hans objektivitet kunde därmed komma alt sättas i fråga. Om sådan rätl lill
muntligt yttrande som avses i paragrafen skall lagfästas, bör enligt
länsstyrelsens mening i vart fall ordföranden uteslutas sora mottagare av
yttrandet. Sveriges advokatsamfund intar sarama ståndpunkt, dock inte bara
beträffande muntiigt yttrande till rättens ordförande utan också när det gäller
yttrande till annan rättens tjänsteman. Samfundet utgår från att bestäraraelsen
får lillämpas endast i sådana fall då enskild motpart inte finns och att den
förtydligas i enlighet härmed.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att muntligt
jrttrande inför rättens ordförande i enpartsmål närmast har karaktären av
muntlig förberedelse men atl så inte är fallel i tvåpartsmål. I regel blir del
endast enskild part som kan länkas söka använda sig av raöjligheten till
raunlligt yttrande. En enskild part lorde dock sällan kunna skilja på att lämna
upplysningar i sak och att plädera för sin sak. Någon raöjlighet för motparten
alt i sin helhet beraöta vad som har sagts när jrllrande avges rauntligen
kommer därför inte att föreligga. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller all
möjligheten till raunlUgl yttrande är en smidig handläggnings-form, som kan
komma atl medföra alt behovet av muntlig förhandling blir mindre än annars
skulle ha varit fallet. I exempelvis körkortsmålen är det ju framför allt av
intresse för körkorlsinnehavaren alt raeddela fakta, vilket i många fall
lämpligen kan ske i form av muntligt yttrande. I remissen av handlingama tiU
körkortsinnehavaren bör enligt länsstyrelsens mening därför upplysning lämnas
om att yttrande får avges muntligen inför befattningshavare vid rätten.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att förslaget inte
innehåUer några överväganden om hur man skall behandla det vanliga
processmaterial som består av påminnelser och upplysningar som har lämnats vid
telefonsamtal. En komplettering av lagtexten härvidlag synes länsslyrelsen
ofrånkomlig. Länsslyrelsen, som erinrar om atl enligt förslagel endast
befattningshavare vid domstolen är behörig att motta parts muntliga
invändningar och upplysiungar, framhåller vidare alt skattskyldiga i praktiken
inställer sig ofta efler en lång resa för alt muntligen diskutera sitt
skatteärende med taxeringsinlendenlen eller annan tjänsteman vid
skatteavdelningen som utreder målet. Förfaringssättet har uppenbara praktiska
fördelar, eftersom
KungL Maj:ts proposition nr 30 är 1971 543
den tjänsteman som på förberedelsestadiet har haft den
bästa kännedoraen om raålet har raotlagil de muntliga upplysningarna och ställt
kompletterande frågor. Länsstyrelsen betonar alt det är en tjänsleangelägenhel
för varje befattningshavare inora beskattningsväsendet all göra en allsidig utredning
där även motpartens iniressen iakttas. Förfarandel gagnar en snabb,
ändamålsenlig och riklig ulredning av målen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser atl det bör bli
regel, i vart fall i försia instans, att yttrande avges muntligen. I annat fall
blir det från den enskildes synpunkt en försämring av de nu praktiserande
handläggnings-formerna, t. ex. i körkortsmål.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar alt bestämmelsen om
rätt att avge yttrande muntligen bygger på förutsättningen atl del redan vid
delgivningen har sagls ul att raottagaren får yttra sig i annan förra än
skriftligen. Domstolen är dock uppenbarligen oförhindrad atl godta etl i vederbörlig
ordning avgivet muntligt yttrande, även om del inte har angetts vid
delgivningen.
Beslämmelsen i förslagets 10 § om kommunikation i raål som
tas upp med anledning av anmälan eller annan underrättelse bör enligt
länsstyrelsen i Malmöhus lån korapletteras så att den avser också
»underställning».
I fråga om de i 11 § föreslagna bestämmelserna om
delgivning av yttrande med anhängiggörande part anser två reraissinstanser alt
sådan delgivning bör kunna underlåtas även i andra fall än när det är uppenbart
obehövligt. Lånsstyrelsen i Stockholms län framhåller all en strikt tillämpning
av den föreslagna bestäraraelsen i vissa fall kan raedföra onödig tidsutdräkl
och föreslår alt delgivning av yttrande skall kunna underlåtas också i del
fallet att påminnelser inte kan avvaktas på grund av målets beskaffenhel.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anraärker att frågan ora part bör få avge
pårainnelser eller genmäle över motparts yttrande knappast lämpar sig för
generell reglering. Den föreslagna bestämmelsen passar exerapelvis raindre väl
för åtskilliga sociala raål. Skall den kvarstå, bör enligt länsslyrelsens
mening i vart fall orden »ora det ej är uppenbart obehövligt» bytas ut raot »om
så erfordras».
Hovrätten över Skåne och Blekinge ser bestämmelserna i
fråga ur en annan synvinkel än de nyss näranda reraissinstanserna. Efler att
ha konstaterat atl förslaget saknar bestäraraelser om fortsatt skriftväxling
ulöver de tre skrifter som kan växlas mellan parterna påpekar hovrätten att det
kan uppkomraa fall då det är betydelsefullt att ytterligare skriftväxling sker.
Hovrätten föreslår atl till 11 § läggs etl andra stycke av innebörd atl om det
eljesl är behövUgt att motpart hörs om innehållet i parts skrivelse det som
sägs i försia stycket äger motsvarahde tillämphing.
Departementschefen. I specialraotiveringen till 15 §
förvaltningslagen
544 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
har i fråga om ärenden hos förvaltningsmyndighet
framhållits betydelsen från rättssäkerhetssynpunki av alt part får del av
material som har tillförts ärendet av annan än honom själv och får tUlfälle
all yttra sig över materialet innan ärendet avgörs. De skäl för alt föreskriva
regler om kommunikation som jag har anfört i det sammanhanget gör sig ännu
starkare gällande när del är fråga om förvaltningsrättskipning. Vare sig
förvaltningsdomstol fungerar sora första instans eller som besvärsinstans eller
dorastolen handlägger enpartsmål eller mål med flera parter, är kommunikation
genom skriftväxling inte bara det grundläggande utan också det i praktiken
viktigaste utredningsmedlet. Vikten av alt belysa tvistefrågor från flera
sidor framträder starkare i förvaltningsdomstolsprocessen än i
förvaltningsförfarandet. Förvallningsrättskipningens raera enhetliga karaktär
och syfte det gäller ju här i stor utsträckning all avgöra förekommande
frågor från rättsliga utgångspunkter ger också förutsättningar för en
utförligare och samtidigt något stramare reglering av komraunikationsförfarandet
hos förvaltningsdoraslol än hos förvaltningsmyndighet.
Departementsproraemorians lagförslag innehåller också en sådan utförUg
reglering härvidlag.
I promemorians lagförslag skils mellan mål där motpart
finns (se 8 §) och mål som tas upp med anledning av anmälan eller annan
underrättelse (se 10 §). I etl par remissyttranden har raed anledning härav
efterlysts ett klarläggande av innebörden av begreppet motpart. Enligt rain
mening är det inte nödvändigt och fyller inte heller någon särskild funktion
att ha skilda bestämraelser för de båda nu åsyftade typerna av raål. De i 10 §
föreslagna bestämmelserna innehåller f. ö. bara en hänvisning till reglerna i 8
och 9 §§. Bestämmelsema om komraunikation i förvaltningsdomstols-processen kan
lärapligen utformas gemensamt för alla förekommande typer av mål. I enUghet
härmed föreslås i det föreliggande förslaget lill förvaltningsprocesslag
gemensamma kommunikationsregler för såväl ansöknings-och besvärsmål som
underställningsmål och liknande raål. Detta innebär att antalet paragrafer i
äranet har kunnat rainskas lill tre. Av dessa innehåller den första (10 §)
bestäraraelser om när och hur koraraunikation skall ske av handling varigenom
mål anhängiggörs. I den andra paragrafen (11 §) ges regler om yttrande av
motpart eller annan mol vilken åtgärd sätts i fråga över ansökan eller annan
handling, varigenom mål anhängiggörs. Jag har funnit det lämpligt att i
lagtexten använda beteckningen »svar» för sådant yttrande. Den Iredje
paragrafen (12 §) slutligen innehåller regler om kommunikation av svar med
sökande eller klagande om sådan part finns.
I 10 § första stycket första punklen anges vilka
handlingar som skall kommuniceras. I enlighet med vad som nyss sagts omfattar
kommunikationen först och främst ansöknings- eller besvärshandling eller annan
hand-
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 545
ling
varigenora målet har anhängiggjorts. Till den sistnäranda gruppen hör
exerapelvis skrivelse eller ahnan handUng från barnavårdsnämnd, varigenom
nämnden underställer sitt beslut länsrättens prövning, samt domar och andra
handlingar som länsstyrelsen överlämnar tUl länsrätten för prövning av fråga
ora återkaUelse av körkort. Koraraunikationen bör omfatta inte bara ansöknings-
eller besvärshandUng, varigenom lalan väcks, utan också malerial som har fogals
lill sådan handUng. För att förebygga missförstånd härom har detta uttryckligen
sagls ut i lagtexten.
Den med vilken
komraunikation skall ske betecknas sora raotparl eller annan mol vilken ålgärd
ifrågasätts. Med en sådan utformning av beslämmelsen synes del inte föreligga
någol behov av atl i det enskilda fallet fastställa om den som en ifrågasatt
ålgärd riktar sig mot bör räknas som motpart eller ej. Däreraot kan
naturligtvis i undantagsfall frågan om vera som skall anses sora raotparl kräva
särskild uppmärksamhet. Med anledning av att länsstyrelsen i Stockholms län har
lagil upp frågan om koramuns ställning i vissa laxeringsmål vill jag framhålla
att det inte torde gå att ställa upp någon allmän handlingsregel när det gäller
koramunikation av besvärshandlingar m. m. med kommun som berörs av ett yrkande.
Kommunikationsfrågan får bedömas mot bakgmnd av vad sora yrkas i raålet. Ser
man på mål där varken allmänt orabud eller rayndighet för talan ulan där
enskild är ensam part, är det inget tvivel om att t. ex. den raot vilken en
körkortsålgärd sätts i fråga eller den vars omhändertagande begärs fastställt
eller hans föräldrar är personer raed vilka koraraunikation skall ske. De
koramunikationsberälligade har sålunda sararaanfatlats genora beskrivningen
»raotpart eller annan raot vilken ålgärd ifrågasattes».
I
remissyttrandena finns delade meningar i frågan ora den raed vilken
kommunikation sker skall föreläggas att yttra sig och om det skall sättas ut
viss tid inom vilken svaret skall ha kommit in. Enligt min mening är det mest
rationellt alt ha en undantagslös regel om alt den med vilken koramunikation
sker skall föreläggas atl svara och all svar skall avges inom viss lid. Även om
i vissa mål en myckel lång svarstid bör raedges, t. ex. när sådana
laxeringsbesvär som har korarait in inom den ordinarie besvärsliden skall
korarauniceras raed taxeringsintendenl, har tidsangivelsen en viss funktion
att fylla. I några reraissytlranden har också diskuterats vilken påföljd som
bör sättas ul i föreläggandel för underlåtenhet alt svara. Jag anser det mest
ändaraålsenligt all som påföljd anges all målel ändå kan komma att avgöras.
Bestämmelsen i 10 § första styckel har utformats i överensstämraelse härraed.
Någon
ovillkorlig föreskrift om hur föreläggande skall tillställas den som avses
därmed är inte lämplig. Frågan om när delgivning av föreläggande skaU ske bör
enligt min raening över huvud laget inte regleras i samraanhanget. Av 47 §, som
jag återkomraer lill senare, framgår endast att delgivning får användas vid
överbringande av föreläggande. Behövs
1811664
546 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
bevis
om mottagandet, bör rätten i princip använda delgivning. Det ligger i sakens
natur alt en påföljd som anges i elt föreläggande inte bör inlräda, om inte
rätten har skaffat sig bevis om atl den sora underlåtit att iaktta
föreläggandet verkligen har fått del av del. Ofta lorde det också vara
naturligt atl besläraraa den lid inom vilken svar skall lämnas med utgångspunkt
från den dag då parten har fått del av föreläggandel. Delta ulgör ytterligare
ett skäl för atl normall använda delgivning vid överbringande av föreläggande.
Den föreslagna ordningen
lägger dock inte hinder i vägen för all liksom f. n. använda ett enklare
tillvägagångssätt vid kommunikation med taxeringsintendenl i skalteraål. Vid
den komraunikation av taxeringsbesvär raed taxeringsintendent, sora sker
omkring den 15 augusti och den närmaste tiden därefter, finns del sålunda
enligt min raening knappast skäl att generellt tillgripa delgivning.
I 10 § andra stycket
föreslås regler ora all koraraunikation får underlåtas i vissa fall. De
undantag från förvaltningsmyndighets kommunikationsplikl som har lagils in i
15 § försia stycket 1 och 3 förvaltningslagen anser jag lärapliga Sven för
förvallningsrättskipningens del, och förevarande bestämmelse har därför
utformats i huvudsaklig överensslämmelse därraed. Med anledning av ell
påpekande av hovrätten över Skåne och Blekinge har som uttryckligt
undanlagskrilerium angells, all det är uppenbart alt lalan inte kan bifallas.
Härigenom uppnås i praktiken överensstämmelse med regeln i 52 kap. 7 § andra
stycket RB, atl hovrätten får göra ändring i undenätlens beslut, såviti angår
motparts rätt, endast om tillfälle har lämnats denne att förklara sig. På
grundval av förevarande bestämmelse bör regeringsrätten kunna avslå ansökan om
prövningstillstånd utan att ansökningen dessförinnan har kommunicerats med
motpart.
Genom 10 § tredje siycket
har de begränsningar som enligt 43 § skaU gälla i fråga om parts rätt att la
del av det som har tillförts målel gjorts tilllämpliga även i fråga om
kommunikation. Bestäraraelsen motsvarar den sora för förvaltningsmyndighets del
upptagils i 15 § Iredje styckel förvaltningslagen.
Bestämmelserna
om svar i 11 § upptar först en regel om atl svar skall avges skriftligen, ora
inte rätten förordnar alt svaret får lämnas vid muntlig förhandling. Liksom en
del remissinstanser anser jag att det i princip inte är lämpUgt att part lämnar
silt svar muntligen till rätlens ordförande, såvitt det ej sker vid en muntlig
förhandling till vilken också motparten har kallals. Det behov, sora kan finnas
att hjälpa enskild som har svårt att uttrycka sig i skrift, torde kunna
tillgodoses bl, a, genom muntliga kontakter med tjänsteraän hos
förvaltningsdomstolarna. Såväl per telefon som vid personliga sammanträffanden
kan den enskilde få vägledning om hur han skall skriva silt svar. Inte säUan
bUr det aktuellt att tjänstemannen går enskilda lill
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 547
hända på det viset att han genom tjänsteanteckningar
tecknar ned det som raeddelas honora. Dessa tjänsteanteckningar fogas i så fall
till akten i målel och kan ersätta skriftligt svar. Det gäller här en service
som är naturlig i en process som enskild part bör kunna föra utan sakkunnigt
biträde. Servicen är principiellt sett dock inte etl led i processen, och någon
föreskrift härom bör därför inte meddelas i lagen. Av det sagda framgår att
jag inte delar Sveriges advokatsamfunds åsikt alt den som har förelagts all
svara över huvud taget inte bör få rauntligen kontakta någon tjänsteraän vid
rätten utan all raotparlen är närvarande.
I 11 § andra och Iredje styckena har upptagits
bestäraraelser ora vad svar skall innehålla. Bestäraraelserna raolsvarar i
huvudsak bestäraraelser i 9 § departemenlsproraeraorians lagförslag raed vissa
jämkningar.
I 12 § första stycket har upptagits en bestämmelse om
kommunikation av svar och därtill hörande material med sökande eller klagande.
Bestämmelsen motsvarar 11 § departementsproraemorians lagförslag med vissa
jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur. I ell andra stycke har tagits
in en motsvarighet lill 10 § Iredje stycket.
Bestäraraelserna i 1012 §§ lägger inte hinder i vägen för
ytterligare skriftväxling. Om sådan är påkallad, bör den givelvis äga rum.
Delta framgår också indirekt av bestämmelsen i 18 §. I motsats till hovrätten
över Skåne och Blekinge anser jag sålunda all ullryckliga bestämmelser om
fortsatt skriftväxling inte behövs.
13 §
Paragrafen tar upp frågan ora hörande av myndighet, som
har beslutat i lägre instans. Den motsvarar 12 § departementspromemorians
lagförslag.
Nuvarande ordning. I mål, där offentlig motpart saknas,
inhämtar regeringsrällen i regel yttrande från den myndighet, vars beslut har
överklagats. Sålunda hörs t. ex. länsstyrelse över besvär i barnavårds-,
nykterhetsvårds-, byggnads-, hälsovårds- och körkorismäl. Länsslyrelsen kan i
sin lur före avgivandel av silt yttrande höra den koraraunala nämnden.
Molsvarande praxis lillämpas hos kararaarrätlen. I taxeringsraål hörs
visserligen inte prövningsnämnden men i socialhjälps- och familjebidragsmål
inhämtas länsstyrelsens yttrande.
Enligt 43 § förordningen ora förfarandet vid viss
konsurationsbeskattning åligger del beskattningsmyndigheten all, där del inte
anses obehövligt, i skriftligt utiålande lill kammarrätten yttra sig om vad
klagande och förklarande bar anfört. Myndigheien skall också, i den mån del
inte har skett i det överklagade beslutet, ange de skäl på vilka detta har
grundats.
I 77 § taxeringsförordningen är föreskrivet all yttrande
skall infordras från taxeringsnämndens ordförande över besvär som skattskyldig
eller koramun har anfört hos prövningsnämnden, om det inte är överflödigt.
548 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
Departementspromemorian. I departementspromemorians
lagförslag föreslås i 12 § att rätten, om det behövs, skall inhämta yttrande
från förvaltningsmyndighet, mol vars beslut lalan förs, om sådanl yttrande
inte föreligger i raålet.
Enligt
proraeraorian blir fråga ora inhäralande av yttrande i besvärsmål från den
instans som har meddelat det överklagade beslutet aktuell endast i raål som
fullföljs från förvaltningsmyndighet lill förvaltningsdomstol. Det kan inte
annal än i speciella undantagsfall tänkas koraraa i fråga att kamraarrätlen
begär yttrande från länsrätt eller länsskalterätt eller alt regeringsrätten
önskar yttrande från kammarrätten. Däreraot får man räkna med att länsrätt
kommer att behöva höra barnavårdsnämnd i besvärsraål angående barnavård och
länsskalterätt taxeringsnärand, lokal skattemyndighet ra. fl. i sina
besvärsraål. Vidare kan kararaarrätlen behöva höra länsstyrelsen i därifrån
fullföljda byggnadsmål, hälsovårdsmål ra. fl. mål och regeringsrätten t. ex.
landsling i kommunalbesvärsmål angående dess beslul.
Enligt
promemorian är del i besvärsmål, där del inte finns offentlig part raed uppgift
att föra de allraänna intressenas lalan, särskilt betydelsefullt alt i stället
den förvaltningsmyndighet koraraer lill tals, vars beslul har överklagats. Den
får då tillfälle inte bara att lärana kompletterande sakupplysningar med
anledning av vad sora har anförts i besvären utan också att utveckla sina
värderingar beträffande saken. Även om beslutsmyndighetens hörande har sin
väsentliga funktion i enpartsmål, kan del vara till fördel för utredningen
också i tvåpartsmål. Åtgärden bör därför inte begränsas till enparlsmålen.
Geraensarat för en- och tvåpartsmål måste dock givelvis gälla att remiss till
beslulsmyndigheten skall göras endasl om åtgärden är meningsfull,
Remissbeslutel måsle grundas på en verklig behovsprövning, I vad mån i
Ivåparlsärenden med offentlig part denne eller domstolen skall höra
beslutsrayndigheten, t. ex, taxeringsnämnden genora dess ordförande, är en
lämplighetsfråga som inte behöver regleras.
Departementschefen.
Förutora genora viss redaktionell ändring skiljer sig paragrafen från
motsvarande paragraf i departementspromemorians lagförslag därigenom att den
anger att yttrande skall få inhämtas inte bara från förvaltningsmyndighet mot
vars beslul talan förs ulan över huvud tagel från förvaltningsmyndighet, sora
har beslutat tidigare i saken. Hörande av domstol som tidigare beslutat i saken
bör inte ingå som ett reguljärt led i förfarandet. Att en bestäraraelse om
hörande av dorastol inte har tagits upp i lagen innebär dock inte, atl 1. ex.
kammarrällen är förhindrad att inhämta yttrande från länsrätt eller skatterätt,
om det behövs för etl förtydligande av innehållet i ell överklagat beslut
eller av annan särskild anledning. Jag viU i detla sararaanhang också erinra
ora atl rätten raed stöd av bestämmelsen i 23 § ora hörande av sakkunnig
rayndighet ra, fl. kan inhärata yttrande t. ex, från länsstyrelsen i ett
körkorismäl eller ell folkbokföringsmål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 549
14 §
I paragrafen ges föreskrifter om kallelse av part till
muntlig förhandling. Paragrafen motsvarar i huvudsak 21 §
departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande
ordning. För kammarrätten föreskrivs i 24 § kararaanätls-stadgan alt partema
skall kallas till muntlig handläggning. Enskild part får därvid anmodas all
inställa sig personligen. För parts utevaro får inte sältas ul annan påföljd än
alt målet kan komma all avgöras i befintligt skick, ora parten inte
efterkoramer kallelsen.
Beträffande muntlig förhandling hos prövningsnämnd är i 81
§ taxeringsförordningen föreskrivet all parterna skall kallas. Den
skatlskyldige får föreläggas vid vite alt inställa sig personligen, när det
anses erforderligt. Skatlskyldigs eller annans utevaro skall inte uigöra hinder
för att raål handläggs muntligen och avgörs på föreliggande ulredning.
Departementspromemorian. Enligt promemorians lagförslag
kallas parterna till muntlig förhandling, förberedelse och syn. Enskild part
får föreläggas all inställa sig personligen vid påföljd av vite eller av all
hans utevaro inte ulgör hinder för målels vidare handläggning och avgörande.
I promemorian erinras ora alt rauntlig förhandling skall
kunna begränsas till viss fråga, varom uiredningen anses bristfällig, och att det
i och för sig kan tänkas atl en förhandling anordnas väsentligen för all rätten
skall få tillfälle att höra ett bestämt vittne. I en del fall är förhållandena
sådana att enskild part inte kan tillåtas närvara vid själva vittnesförhöret,
såsom när ändamålet med tillämnade eller vidtagna vårdåtgärder skulle molverkas
om parlen fick kännedom om viss ulredning eller dess ursprung. Delta kan enligt
promemorian dock inte utgöra tillräcklig anledning atl underlåta att kalla
parlen lill förhandlingen. Någol undantag bör därför inte finnas från en regel
om att parterna skall kallas lill förhandling.
Enskild part bör kunna föreläggas att infinna sig
personUgen vid påföljd av vite eller av all hans utevaro inte utgör hinder för
målets vidare handläggning och avgörande, men sora allmän regel bör inte gälla
att vilesföre-lagd part skall få hämtas ora han uteblir.
Renussyttrandena. Bestäraraelsen om alt parterna skall
kallas lill muntlig förhandling, förberedelse och syn har föranlett hovrätten
över Skåne och Blekinge atl påpeka alt partsbegreppet här, liksom då del gäller
frågan ora när koramunikation skall ske, kan vålla viss oklarhel. Hovrätten
anser att olägenheten härav är större när part skall kallas till förhandling än
när han skall delges en skrivelse.
Lånsstyrelsen i Älvsborgs län lar upp frågan ora hur man i
vissa situationer skall kunna förhindra alt part får del av vittnesberättelse.
Länsslyrelsen påpekar att det i mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare regelmässigt förekommer all även den hördes anhöriga
eller grannar får yttra sig. Särskilt vid förhör raed farliga alkohoUster
550 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
inträffar det atl sådana personer, som enligt gällande
ordning hörs upplysningsvis, av rädsla för repressalier inte vill uttala sig i
den hördes närvaro. Detta gäller även om grannen eller den anhörige hörs i
alkoholistens frånvaro, om denne efteråt får ta del av den avgivna
berättelsen. Det finns enligt länsstyrelsens mening således i dessa speciella
mål behov av en rättslig möjlighet alt vägra part alt ta del av
viltnesberätlelser. Med tanke på att processen ytterst syftar till
vårdålgärder för och hjälp till alkoholisten synes inte alltför starka
betänkligheter behöva hysas mot regler, som underlättar bevisupptagningen och
som samtidigt tillgodoser andras berättigade krav på skydd till person och
egendom. Förhållandet gäller även ora reglema skulle strida mol principen om
alt part skall få del av allt material i raålet innan det avgörs.
Länsstyrelsen förordar därför atl länsrätten genom
föreskrift i 23 § ges möjlighel att i den angivna situationen underlåta att
delge part vad sora har korarait frara i viss vittnesberätlelse. Förslagsvis
bör härvid övervägas möjligheten atl jämställa sådana berättelser med de
handlingar, som myndighet kan vägra all lämna ut med stöd av 14 § andra
stycket sekretesslagen.
Frågan om hur det skall förfaras när part uteblir från
förhandling berörs bl, a. av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten, som
konstaterar att den föreslagna 21 § inte innehåller någon bestäraraelse härora,
förordar en regel av innebörd alt förhandling får hållas utan hinder av parlens
utevaro och atl målet får avgöras om saken finnes kunna nöjaktigt utredas.
Lånsstyrelsen i Västernorriands län tar upp frågan om i
vilken form kallelse till muntUg förhandling skall ske. Enligt länsstyrelsens
mening kan man av promemorian få den uppfattningen även om 21 § i
lagförslaget inte lämnar någon antydan därom alt kallelse lill förhandling i
princip skall ske skriftligen. I fråga om alkoholmissbrukare har det,
framhåller länsstyrelsen, dock visat sig mycket svårt att genom skriftlig
kallelse uppnå en muntlig förhandling inom rimlig tid utan att föreskriva
hämtningspåföljd. Verkställighet av påföljden visar sig ofta omöjlig alt
utföra, då den kallade har avvikit från orten eller håller sig undan. En
muntlig eller eventuellt skriftlig kallelse genom nykterhetsnämndens medverkan
leder däremot praktiskt tagel alltid till all vederbörande infinner sig lill
förhandlingen. Länsstyrelsen förutsätter därför all länsrätten lämnas etl
tämligen fritt val mellan muntlig och skriftlig kallelse.
Departementschefen. Med anledning av vad hovrätten över
Skåne och Blekinge anfört har kretsen av dem som skall kallas lill muntlig
förhandling angetts utan utnyttjande av partsbegreppet, I stället har lagtexten
utformats med användande av formuleringen »sökande eller klagande och den som
har att svara i målel». Av denna formulering fraragår tydligare vilka som skall
kallas till en muntiig förhandling.
Som länsstyrelsen i Älvsborgs län har påpekat kan del i
mål om tvångs-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 551
intagning på aUraän vårdanstalt för alkoholraissbrukare
föreligga speciella behov av atl kunna vägra den raot vilken åtgärden sätts i
fråga all ta del av vittnesberätlelse, I 24 § föreslås regler om förhör med
vittne och sakkunnig, Ora förhör gäUer enligt paragrafen i tillämpliga delar 36
kap, 118 och 2023 §§ RB, EnUgt 36 kap, 18 § RB kan rätten i vissa faU
förordna att part inte får vara närvarande under vittnesförhöret. Emellertid
skall, sedan parlen har kallats in igen, vittnets berättelse läsas upp och
parten ges tillfälle att ställa frågor till vittnet. Någon raöjlighet atl för
part undanhålla vad vittne har berättat inför rällen ger RB inte. I och för sig
skulle del vara möjUgt att som länsstyrelsen har föreslagit ge rätten
befogenhet att underlåta att delge parten vad som har kommit fram vid
vittnesförhör i partens frånvaro. Vad man vill åstadkomraa är dock att vittnet
inte av rädsla för repressalier skall hålla inne raed vad han vet i saken. Ora
vittnet hörs vid förhandling, dit också den har kallats om vars intagning är
fråga, raedför den antydda ordningen visserligen att parten inte får reda på
vad vittnet har sagt i hans frånvaro. Han vet dock om atl vittnet har hörts,
och beslutar rätten sedan om Ivångsintagning ligger det nära till hands alt han
får den uppfattningen atl viltnesberältelsen har påverkal rättens
ställningslagande. Risken för repressalier är då alltjämt för handen. En
lämpligare ordning är alt ge rätlen möjlighel alt underlåta att kalla parten
till förhandlingen. Med tanke på alt en sådan möjlighel skall utnyttjas bara
undantagsvis och tar sikte bara på fall då det är fråga ora vård och hjälp åt den
raot vilken åtgärd sätts i fråga, anser jag att de betänkligheter av
principiell nalur som kan hysas raot en sådan undanlagsregel bör vika.
Eftersora behov av att kunna underlåta alt kalla part lill rauntlig förhandling
undantagsvis kan föreligga också i andra mål än sådana sora gäller
Ivångsintagning av alkoholraissbrukare, har regeln getts den genereUa
utformningen alt sökande eller klagande och den sora har atl svara i målel
kallas, om inte särskilda skäl talar raot det.
Den nyssnämnda beslämmelsen kompletteras av föreskrifter i
18 och 43 §§. EnUgl 18 § skall part, innan målet avgörs, ha fått kännedora om
det sora har tillförts målet genom annan än honom själv, om inte särskilda skäl
talar däremot. Har vittne hörts vid förhandling, till vilken part inte har
kallats, kan således rätlen underlåta att delge parten vad sora har tillförts
målet genom vittnesförhöret. I 43 § ges regler ora parts rätt att la del av del
sora har tillförts målet. Dessa regler ger rätlen möjlighet att vägra part att
la del av t, ex, utskrift av vittnesförhör, som har ägt rum vid förhandling,
till vilken parten inte har kallals,
Rällen bör, såsora föreslås i departemenlsproraeraorians
lagförslag, kunna förelägga enskild att inställa sig personUgen vid vite eller
vid påföljd av atl hans utevaro inte ulgör hinder för raålets vidare
handläggning och avgörande. Av den orasländighelen att rätten i kallelsen får
sätta ut den senare påföljden får anses fraragå tillräckligt tydligt all
förhandlingen kan
552 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
hållas ulan hinder av utevaron och målet avgöras, ora del
är försvariigl med hänsyn lill utredningen. Jag är därför inte beredd all
ansluta raig lill den i ett remissyttrande framförda åsikten att det behövs en
särskild regel om hur rätten skall förfara när part uteblir från förhandling.
Det är enligt rain mening inte lämpligt all i lagen föra
in en allraän regel om rätt att hämta part, som uteblir från förhandling till
vilken han har kallats vid vite att infinna sig personligen. Däremot bör man
naturligtvis inte avskaffa de möjligheter att hämta parter som
specialförfatlningarna nu ger, t. ex. länsinstansens befogenhet atl i mål om
tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare påkalla
handräckning för hämtande av den om vars intagning är fråga.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har tagit upp frågan
om i vilken form kallelse till muntlig förhandling skall ske och har förutsatt
atl länsrätt lämnas elt tämligen fritt val mellan muntlig och skriftlig
kallelse. Av 47 § framgår atl kallelse får delges enligt delgivningslagen.
Något krav på atl kallelse skall överbringas enligt delgivningslagen har
således av skäl tUl vilka jag återkoramer inte ställts upp.
Har rätten den uppfattningen att kallelse bäst överbringas
på ett annat sätt än genora forralig delgivning, kan del naturligtvis användas.
Ora länsrätt emellertid vill delge kallelse, utesluter detla inte all kallelsen
överbringas t. ex. genom nykterhetsnämndens försorg. Bland delgivningsformerna
ingår nämUgen all överlämna handlingen genom bud.
I enlighel med det anförda föreslås att det i 14 §
föreskrivs atl till rauntlig förhandling kallas sökande eller klagande och den
sora har alt svara i målet, om ej särskilda skäl talar däremot, samt atl
enskild får föreläggas alt inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd
av atl hans utevaro inte utgör hinder för målels vidare handläggning och
avgörande.
15 §
I denna paragraf behandlas enskild parts rätt lill
ersällning för sina kostnader vid inställelse lill förhandling. Paragrafen
motsvarar i huvudsak 24 § första stycket departemenlsproraeraorians lagförslag.
Nuvarande ordning. F. n. finns inte några bestämmelser ora
ersättning liU part som inställer sig lill sammanträde för muntiig handläggning
i mål hos regeringsrätten, kammarrätten eller prövningsnämnd.
Departementspromemorian. I 24 § promeraorians lagförslag
föreslås att enskild part, som har inställt sig lill muntiig förhandling,
förberedelse eller syn, får tillerkännas ersättning av allraänna medel för
koslnader för resa och uppehälle saml för tidsspillan, om rätten finner atl han
skäligen bör ersättas för sin inställelse. Vidare föreslås en regel ora atl
ersättningen bestäms enligt de grunder som är föreskrivna för ersättning av
allmänna medel till vittne. Det framhålls atl del inte kan anses innebära elt
före-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 553
gripande
av en eventuell framtida reglering av frågan om rättegångskostnader i
förvallningsprocessen all raeddela bestämmelser om möjlighel för rätlen alt
tillerkänna enskild part ersättning för koslnader för inställelse inför rällen.
Remissyttrandena.
Förslagel har fåll ett genomgående gott mottagande av remissinstanserna,
Särskill positiva är riksskattenämnden, RLF och Sveriges lantbruks förbund.
Länsstyrelsen
i Malmöhus län påpekar alt parts möjlighet atl få ersättning av allmänna raedel
för inställelse blir förraånligare än i raotsvarande silualion vid allmän
domstol. Länsstyrelsen anser att det bör övervägas atl i motiven framhålla att
beslämraelsen skall tolkas restriktivt.
En
precisering i lagtexten av enskild parts rätt till ersättning eller närmare
riktlinjer i motiven efterlyses i tre yttranden. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län anser alt ordet »skäUgen» lämnar fältet öppet för vitt skUda tolkningar. 1
princip skall muntlig förhandling inför länsrätt hållas i varje
nykterhetsvårds- och barnavårdsärende, vare sig part begär det eller inte. I de
sannolikt mycket talrika körkortsmälen inför länsrätten kan personlig
inställelse bli vanlig. Länsstyrelsen ställer frågan om part alllid skall
erhålla ersällning eller var gränsen skall dras och anser en precisering
önskvärd. Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer samma fråga och påpekar
vidare all, i den mån länsrätten blir raera stationär i residensstaden järafört
med vad länsslyrelsens tjänstemän på socialvårdsområdet f. n. är, den enskUdes
kostnader för resor och uppehälle och hans inkorastborlfall torde komma att
öka. Enligt länsstyrelsens raening blir det därför säkerligen behövligt alt
ersättningsfrågan belyses närmare och i viss mån regleras för all en enhetlig
tillärapning av lagregeln i fråga skall uppnås. Länsstyrelsen i Norrbottens län
anser att ordet »skäligen» är alllför obestämt.
Länsstyrelsen
i Norrbottens län sätter i fråga om inte koslnader för enskild parts
inställelse utan inskränkning bör gäldas av allmänna raedel. I Norrbottens län
raed slora avstånd kan personlig inställelse raedföra avsevärd kostnad. En
spärr mot »okynnesinställelse» utgör de i 17 § angivna förutsättningarna för
muntUg förhandlings hållande.
Försäkringsdomstolen
finner ersättningsbestämmelsen innebära en tillfredsslällande lösning för de
domstolar som förslaget omfattar. Domstolen framhåller vidare att dess
hittillsvarande erfarenhet talar för att det finns etl behov av alt kunna ge
enskild part ersättning av allraänna raedel för kostnad för inställelse hos
domstolen.
Departementschefen.
En rätl för enskild part att få ersättning för sin inställelse till en muntlig
förhandling är av ej ringa betydelse från rätlsskyddssynpunkl. Det skulle inte
vara tillfredsställande om raan tvingades avstå från rauntlig förhandling,
därför atl enskild parts kostnader för inställelse till sådan förhandling
framstår som alltför höga. Mången gång
18t11564
554 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30
år 1971
kan också en sådan ordning bli billigare för det allmänna
med hänsyn tiU alt förhandlingen annars kanske hade ansetts böra hållas på den
ort där parten befinner sig.
Vad enskild part bör få ersättning för är de direkta
kostnader som uppstår för resa och uppehälle. När del gäller inkomstbortfall
som inställelsen eventuellt förorsakar gör sig inte rällsskyddssynpunkterna
gällande med samma styrka. Jag anser således alt enskild bör kunna få
ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, när han har
inställt sig lill muntlig förhandling. På grund av beslämraelsen i 22 § andra
stycket gäller rätten till ersättning också kostnad för inställelse vid syn.
Rätten till ersättning bör dock inte vara absolut.
Förhållandena i många av de mål som skall handläggas t. ex. i länsrätt är
sådana att den enskilda parten normall bör bära kostnaden för sin inställelse
själv. Detta gäller bl. a. i körkortsmälen. Så kan ofta vara fallet också i
raålen ora verkställighet av beslut ora vårdnaden av bam m.ra. och i viss raån
i nykterbels-vårdsmålen. I skaltemålen kan del likaledes ibland vara riraligl
att den enskilda parten själv får slå för kostnaden för sin inställelse.
Näranda omständigheter bör föranleda atl rätten lill ersättning görs beroende
av att domstolen finner alt parlen skäligen bör ersättas för inställelsen.
Det är
knappast raöjligt all i lagtexten ange några allmänna rikllinjer för
skälighetsprövningen, efiersom vid prövningen måste beaktas inte bara den
enskilda partens situation utan också målets karaktär, angelägenheten från
allmän synpunkt av all muntlig förhandling kan hållas och andra liknande
omständigheter.
Den som bedöms ha rätt till ersättning för sin inställelse
bör också kunna få förskott på ersättningen.
I enlighet med det anförda har i 15 § tagits in
föreskrifter ora alt enskild part, som har inställt sig till muntlig
förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för
resa och uppehälle, om rätten finner all han skäligen bör ersättas för sin
inställelse, och att rällen får bevilja förskott på ersättningen.
Liksom enligt RB bör det ankomma på Kungl. Maj:t alt
meddela närmare bestämmelser om storleken av den ersättning som part kan
tillerkännas, förskott och därmed sammanhängande frågor. En bestämmelse härom
har tagits in i paragrafen.
16 §
I paragrafen regleras offentUghet och ordning vid muntlig
förhandling. Paragrafen motsvarar i huvudsak 20 § departementspromeraorians
lagförslag.
Nuvarande ordning. I 24 § kararaarrättsstadgan föreskrivs
att vad i 5 kap, RB stadgas om offenllighet och ordning skall äga motsvarande
lillärapning
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 555
vid rauntlig förhandling hos kararaarrätlen, Ora enskild
part begär del, skall handläggningen dock äga rum inora slängda dörrar.
Muntlig förhandling hos prövningsnärand skall enligt 82 §
taxeringsförordningen hållas inora slängda dörrar, ora inte den skatlskyldige
begär att förbandlingen skall vara offentlig.
Departementspromemorian. I 20 § deparleraentsproraemorians
lagförslag föreslås alt det sora är föreskrivet i 5 kap. RB ora offenllighet
och ordning skall äga raotsvarande lillämpning vid muntlig förhandling enligt
lagen. Vidare föreslås en bestämmelse om att rätlen får förordna om handläggning
inom stängda dörrar ulöver vad som följer av 5 kap. 1 § RB, ora del fordras av
hänsyn till enskilds behöriga ekonoraiska inlresse eller privatlivets helgd.
I promeraorian frarahålls att principen om
domstolsförhandlingars offentlighet måste anses ha sådan tyngd alt det bör
fordras verkligt vägande skäl för att man skall kunna sträcka sig längre i
fråga om inskränkningar i offentligbeten än sora tillåts hos allraän domstol.
Därför kan del inte gärna komma i fråga att tillerkänna enskild part någon
ovillkorlig rätt till förhandling inom stängda dörrar, vare sig i taxeringsmål
eller i barnavårdsmål, nyklerhetsvårdsmål eller liknande mål. Genora en
föreskrift ora alt handläggning skall hållas inom stängda dörrar utöver vad
som följer av 5 kap. 1 § RB, när det fordras av hänsyn till enskilds behöriga
ekonoraiska intresse eller privatlivets helgd, uppnås en läraplig avvägning
raellan del allmänna intresset av offentUghet och enskild parts inlresse av
diskretion.
Remissyttrandena. JK finner de föreslagna bestämmelserna
om offentlighet och ordning vid rauntlig förhandling innebära en läraplig
avvägning mellan offentiighetsintresset och diskretionsintresset. En liknande
uppfattning har länsstyrelsen i Uppsala län. Regeringsrättens ledamöter anser
all förslagel för taxeringsmålens del möjliggör etl fullt tillfredsställande
rättsskydd.
Några remissinstanser kommer in på frågan om lagen (1947:
630) om inskränkning av offentligheten vid domstol belräffande allraänna
handlingar gäller också förvaltningsdorastolarna. Svea hovrätt anser att så bör
vara fallel, men finner det diskutabelt ora det kan klart utläsas av de
föreslagna bestäraraelserna. Regeringsrättens ledamöter utgår från att 1947 års
lag torde kunna tillärapas av förvaltningsdoraslol, och kammarrätten har utan
vidare som utgångspunkt all lagen gäller förvaltningsdomstol.
Ett ganska stort anlal remissinstanser förordar ändringar
i förslaget som går ut på all förhandling inom slängda dörrar skall kunna ske i
större utsträckning.
Kammarrätten frarahåller atl raed den forraulering sora
föreskriften om rättens möjligheter att förordna om handläggning inom slängda
dörrar har fått enskild part mera sällan torde kunna räkna med möjlighet till
sådan handläggning. Kammarrällen finner det naturligt och berättigat atl del
skydd enskild part åtnjuter för uppgifterna i t. ex. självdeklaration erbjuds
honom
556 KungL Maj.ts proposition nr 30 år
1971
också när deklarationen behandlas vid muntlig förhandling
i förvaltningsdomstol. Vidare påpekar kamraarrätten alt 1947 års lag ger
förvaltningsdorastolarna en rätt alt vid behandling av t. ex. deklaration
förordna om stängda dönar sora kanske har något vidare orafattning än den rätt
sora direkl föreskrivs i 5 kap. 1 § RB och i förslaget. För att enskild part
inte skall avslå från raöjUgheten alt begära muntlig handläggning inför risken
att denna blir offentlig finner kammarrätten del önskvärt att sådan part ges en
ovillkorlig rätt till förhandling inom stängda dörrar, när sekretessbelagda
handlingar eller uppgifter kommer före. En sådan rätt framstår sora ännu naturligare
i fall då rätten ex officio förordnar om muntlig handläggning.
Argumentet att den föreslagna offentlighetsprincipen kan
komma alt avskräcka de skallskyldiga från alt begära muntlig förhandling förs
fram också i yttrandena av länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus,
Värmlands, Västmanlands och Jämtlands län, RLF och Sveriges lantbruks förbund.
Kammarrättens åsikt atl skallskyldig bör ha en ovillkorlig
rätt till förhandling inom slängda dörrar delas av länsstyrelserna i Hallands,
Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län samt RLF och Sveriges lantbruksförbund.
En del remissinstanser förordar beträffande mål i
allmänhet eller andra mål än skattemål möjlighet lill slängda dörrar i vidare
utsträckning än sora följer av förslagel. Hit hör regeringsrättens ledamöter,
Svea hovrätt, kammarrätten, länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och
Bohus samt Västernorrlands län och Föreningen Auktoriserade revisorer.
Regeringsrättens ledamöter framhåller att det är tveksamt
vilken räckvidd förslaget har i mål enligt exempelvis nykterhetsvårds- och
barnavårdslagarna. Frånsett raöjligheten att belräffande sekretessbelagda handlingar
med stöd av 1947 års lag förordna om all den del av förhandlingen som rör
dokumentet i fråga skall hållas inom slängda dörrar är förvaltningsdomstolen
hänvisad till den föreslagna beslämraelsen som möjliggör sluten handläggning,
om hänsyn till privatlivets helgd motiverar sådan. Detla rekvisit torde enligt
ledamöternas mening dock inte alllid vara lill fyllest. Ledamöterna påpekar alt
enligi 28 § nykterhetsvårdslagen länsstyrelse kan förordna om stängda dörrar
bl. a, när den som ansökningen avser begär det och även eljest när
länsstyrelsen finner omständigheterna föranleda det. Enligt 29 § samma lag kan
doraslol vid vittnesförhör, när rätten finner det lämpligl, förordna alt
förhöret skall hållas inom slängda dörrar. Enligt ledamöternas mening bör del
föreslagna lagrummet avfattas så alt bättre överensslämmelse uppnås med 1947
års lag och med gällande möjligheter att förordna om handläggning inom slängda
dörrar i mål om administrativa frihetsberövanden. Utöver vad sora anges i
förslaget bör i enlighet härmed förhandling kunna hållas inom slängda dörrar,
om eljesl särskilda skäl föreligger.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 557
Kammarrätten
utgår från atl det i t. ex. socialmål finns fall då de i 5 kap. 1 § RB och i
förslagel angivna förutsättningarna för undantag från offenl-Ughetsprincipen
inte ger tillräcklig täckning.
Länsstyrelsen i
Västernorrlands lån anser alt rauntlig förhandling i mål om adrainistrativa
frihetsberövanden i princip bör hållas inora stängda dörrar. Det är här oftast
fråga om djupt personliga och tragiska oraständigheter, vilka inte bör
utlämnas till offentlighelen. En konfliktsituation kan även uppstå raeUan
offentlighelen vid förhandlingen inför länsrätten och den sekretess som de
sociala nämnderna åläggs i sitl arbete. Återhållsamhet från de sociala
närandernas sida vid framläggande av utredningsmaterial kan försvåra
länsrättens bedömning.
Svea hovrätt sätter
allmänt i fråga om inte förordnande ora handläggning inom slängda dörrar bör
få meddelas i större utsträckning på enskild parts begäran.
Departementschefen. Med
anledning av vad som har anförts i några av remissyttrandena vill jag framhålla
att lagen ora inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allraänna
handlingar är lilläraplig hos förvaltningsdoraslol.
I 5 kap. 1 § femte siycket
RB sägs att, ora för särskilt fall är föreskrivet atl förhandling får hållas
inom stängda dörrar, det skall gälla. Sådana föreskrifter finns t. ex. i 28 §
nykterhetsvårdslagen och 82 § taxeringsförordningen. Vid den översyn av dessa
och liknande föreskrifter som sker i anslutning till förvallningsprocesslagens
och förvaltningslagens framläggande övervägs ora en avvikande ordning är
påkallad eller inte. På grund härav föreligger del knappasl tillräckliga skäl
alt järaka de i promemorian föreslagna beslämraelserna ora offenllighet raed
hänsyn till de speciella synpunkter sora kan göra sig gällande i särskilda
typer av mål. Jag vill tillägga atl den omständigheten att offentligheten får
vika om det behövs av hänsyn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga
ekonomiska inlresse får antas i praktiken leda till atl rätlen förordnar om
stängda dörrar i så gott som varje skattemål eller socialt mål, när enskild
part begär del. Mol bakgrund härav anser jag de i några yttranden uttalade
farhågorna för att den föreslagna offentlighetsprincipen kan koraraa att
avskräcka enskilda parter från atl begära muntlig förhandling överdrivna.
Som jag senare återkoramer
till föreslås regler om tolk i 5052 §§ förvaltningsprocesslagen. En
hänvisning till 5 kap. 68 §§ RB blir därigenora överflödig,
I enlighel med det anförda
har i 16 § tagils in föreskrifter av innehåll att i fråga om offentlighet och
ordning vid rauntlig förhandling i lillärapliga delar skall gälla 5 kap, 15
och 9 §§ RB saral all rällen utöver vad sora följer av 5 kap. 1 § RB får
förordna om handläggning inom stängda dönar, ora det behövs av hänsyn till
privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse.
558 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
17 § Paragrafen innehåller föreskrifter om protokoll vid
rauntlig förhandling.
Den
raolsvarar vissa bestämmelser i 26 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 83 § taxeringsförordningen skall
vad som har förekommit vid muntlig förhandling i prövningsnämnd tas upp i
nämndens protokoll. Parts utveckling av talan skall dock inte las upp, om det
ej är påkallat av särskUda skäl. Om den skattskyldige gör framställning därom,
skall prövningsnämnden förordna atl uppteckning av uppgifter, sora vid
förhandlingen lämnas angående dennes förhållanden, inte får vara tillgänglig
för någon i vidare mån än sora gäUer i fråga ora självdeklaration.
Departementspromemorian. I 26 § försia siycket
departementspromeraorians lagförslag las upp bestämmelser ora att protokoll
skall föras vid muntiig förhandhng och syn, att protokollet skall innehålla en
redogörelse för handläggningens gång och den bevisning som förebringas samt
att protokoll över muntlig förhandling skall återge parternas yrkanden och
invändningar, parts medgivande av motparts yrkande och vitsordande av motparts
påstående.
I 26 § andra stycket lagförslagel finns en föreskrift om
atl utsaga av part, sakkunnig eller annan, sora hörs i utredningssyfte under
muntlig förhandling eller syn, skall antecknas i den omfattning utsagan kan
antas vara av betydelse i målet. I motsvarande mån skall också antecknas vad
rätten iakttar vid besiktning.
Vidare ges i förslaget (26 § Iredje siycket) en
bestämmelse om alt utveckling av lalan i rättsligt hänseende inte skall
antecknas och att del sora i övrigt anförs eller eljest förekoraraer vid
förhandling eller syn inte skall antecknas i protokollet, om inte särskilda
skäl föranleder annat.
Remissyttrandena. I två yttranden diskuteras om det behövs
föreskrifter om all protokoll skall innehålla vissa mera formella uppgifter, t.
ex. ora vilka som har närvarit. Svea hovrätt konstaterar att förslaget inte tar
sikte på sådana uppgifter, sora bildar ramen och som enligt vedertagna grundsatser
normalt ingår i varje protokoll. Hovrätten anser all, om man i lagen vill ha en
bestämmelse om protokoll, vilket är naturligt, det mot den bakgrunden räcker
med vad som har föreslagits. Hovrätten över Skdne och Blekinge framhåller att
det visserligen i stor utsträckning är självklart vad protokollet bör innehålla
i formellt hänseende. Det kan emellertid vara lill ledning, om hänvisning
beträffande de formella uppgifterna sker till motsvarande bestämmelser i 6
kap. RB (2, 3 och 8 §§).
Enligt regeringsrättens ledamöter bör föreskriften om all
i protokoll över muntlig förhandling skall tas upp parts yrkanden och
invändningar, parts medgivande av motparts jrkande och vitsordande av motparts
påstående vara obligatorisk endasl ora de ifrågavarande förhåUandena inte
framgår av skrifterna. Ledamöterna påpekar alt den muntiiga förhandlingen inte
sora
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971 559
huvudförhandlingen i rättegångsraål ulgör ensamt underlag
för domstolens avgörande. Vidare kan enligt förslagel muntiig förhandling
begränsas liU viss fråga. Yrkanden och invändningar behöver inte beröras av en
sådan förhandling och hör då inte heraraa i protokollet över förhandlingen.
I några yttranden föreslås en ulbyggnad av förslaget i
olika hänseenden. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det lämpligt att i
lagen även las in bestämraelser om protokollförares skyldighet all avlägga
domared eller ed eller försäkran. Samtidigt bör frågan ora jävsregler för
protokollförare regleras. Lånsstyrelsen i Västerbottens län frarahåller att
det särskilt i beskatt-ningsraål kan vara av värde alt anteckning ibland görs
ora parts plädering i rättsligt hänseende. I åtskilliga fall kan det nämligen
vara svårt alt skilja mellan sådan och annan plädering. RLF och Sveriges
lantbruksförbund framhåller att raan måste fästa slor vikl vid det förhållandet
atl processen i kammarrätten i det övervägande antalet fall kommer alt vara
skriftlig och detta även om den föregående processen i skatterätten har varit
rauntlig. Här föreligger sålunda en väsentUg skillnad raot förfarandel i de
allmänna domstolarna. Ora protokollet från den muntliga förhandlingen i
skatterätten endast innehåller utsagor av parterna, sakkunniga eller vittnen,
måste de skattskyldiga inför den fortsalla processen skriftligen utveckla den
kanske omfattande rauntliga arguraentalion sora har förts inför skatterätten.
Ett sådant förfarande är kostnadskrävande och innebär risk för alt väsentliga
uttalanden kan undandras kamraarrätten. Särskilt i de fall då en skattskyldig
har fört sin lalan själv eller har företrätts av etl okvalificerat ombud kan
det vara svårt alt avgöra hur den fortsatta skriftliga processen skall föras.
Det är därför enligt förbundens mening inte tillräckligt atl endast
sakförhållandena klargörs i protokollet utan pläderingen måsle också
ovillkorligen las raed. Risken blir annars alt även i fortsättningen underlaget
för ett bedömande i högre instans blir sämre i stället för bättre efter en
muntlig förhandling i underinslans.
Regeringsrättens ledamöter anser alt när det gäller
anteckning av utsaga och iakttagelser vid besiktning, en motsvarighet till 6
kap, 6 § RB om inskränkning i protokolleringsskyldighelen bör finnas för
kammarrättens och regeringsrättens del.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län har den
uppfattningen alt de föreslagna bestämmelserna är alltför detaljerade och kan
förenklas. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller alt de mål som kommer alt
handläggas vid länsrätt och länsskalterätt har en annan karaktär än målen vid
allmän dorastol, I t, ex, mål om omhändertagande av barn för samhällsvård och
mål ora tvångsintagning på allraän vårdanstalt för alkoholmissbrukare har
förhören en helt annan inriktning och uppläggning än vid domstolsförhandlingar.
Del är svårt att i dessa och i andra mål vid länsrätt och länsskalterätt
skilja mellan parlsutsaga, parlsargumenlation och parts utveck-
560 KungL Maj.-ts proposition nr 30 år
1971
ling av sin talan. Bestämmelserna om utformningen av
protokoll bör enligt länsslyrelsens mening därför inte göras så detaljerade som
i förslaget.
RLF och Sveriges lantbruksförbund förordar en föreskrift
av innebörd all alll som yttras vid muntlig förhandling obligatoriskt skall tas
upp på fonetisk väg.
Föreningen Auktoriserade revisorer föreslår den ordningen
att rätten skall förordna att utsaga skall tas upp genora stenografi eller på
fonetisk väg när part begär det.
Länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs och
Gävleborgs län anser att det behövs besläramelser ora bevarande och förstörande
av stenogram och fonograra.
Departementschefen. Jag anser att lagen inte bör innehålla
annat än grundläggande föreskrifter ora protokoll. Dessa kan lämpUgen sedan
byggas på i adminislraliv ordning. Med den utgångspunkten behövs inte några
särskilda bestäraraelser ora i vad mån utsagor samt iakttagelser vid syn skall
antecknas i protokollet. Härora bör endast gälla en allraän regel om att
protokollet skall innehålla en redogörelse för uiredningen. Någon redogörelse
ord för ord kommer givetvis inte i fråga. Det får bedömas från fall till fall
hur utförlig redogörelsen skall göras. I regeringsrätten lär det i regel räcka
med en kort anteckning om vad utsagan har avsett. Också i lägre instans kan det
ofta vara nog raed en eller flera korta meningar som redogörelse. När det är
fråga om utsaga under ed eller försäkran är ett utförligare referat i regel
raotiverat.
Ell förbud raot att anteckna utveckling av lalan i
rättsligt hänseende är enligt min mening dels obehövligt och dels ägnat att
vålla onödiga gränsdragningsproblem, I detta avseende liksom beträffande
anteckning av annat än utsagor och iakttagelser får den grundläggande regeln om
redogörelse för den ulredning som förebringas anses ge tillräcklig vägledning.
Förslaget lill förvaltningsprocesslag innehåller inte
någon motsvarighet till beslämmelsen i 83 § taxeringsförordningen att
prövningsnämnden, om den skatlskyldige gör framslällning därom, skall förordna
atl uppteckning av uppgifter som vid förhandlingen lämnas angående dennes
förhållanden inte får vara tillgänglig för någon i vidare mån än som gäller i
fråga om självdeklaration. Hos skatterätt koraraer frågan huruvida uppgifter
som tagits upp vid förhandling skall hållas hemliga all regleras genom beslämmelserna
i 36 § sekrelesslagen om hemlighållande av protokoll hos dorastol, Detla
betyder all hemlighållande kan ske endast om förhandlingen hållits inom slängda
dörrar. Någon direkl motsvarighet till nyssnämnda bestämmelse i
taxeringsförordningen lorde emellertid knappast behövas beträffande protokoll
hos skatterätt. Som jag lidigare har framhållit i special-motiveringen lill 16
§ bör man räkna med all skatterätt normalt förordnar ora handläggning inom
stängda dörrar i skatlemål. De skattskyldigas nuvarande möjlighet att enligt
82 § taxeringsförordningen begära offentlig
KungL
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 561
förhandling
men samtidigt ändå med stöd av 83 § samma förordning få vissa uppgifter i
protokollet sekretesskyddade lär knappast ha fyllt någon funktion i praktiken.
Frågan
ora bestäraraelse angående obehörigbetsgrunder, avläggande av ed eller
försäkran ra. ra. belräffande protokollförare kan lärapligen regleras i
adrainistrativ ordning.
Deparleraentsproraemorians
lagförslag upptar i 27 § föreskrifter rörande upptagning av utsaga på
stenografisk eller fonetisk väg ocb vissa därmed sammanhängande frågor. Den
reglering sora bör komma lill stånd i ämnet kan lämpligen genoraföras i
administrativ ordning. Detla gäller också frågorna om tid för förvaring och om
utgallring av fonetiska upptagningar.
I
enlighet med det anförda har i 17 § tagils in bestämmelser ora atl protokoll
skall föras vid muntUg förhandling saral innehålla redogörelse för förhandlingens
gång och för den utredning sora förebringas vid förhandlingen, vidare om att i
protokollet skall antecknas vad som förekoraraer vid förhandlingen i fråga om
yrkanden, medgivanden, beslridanden, invändningar och vilsordanden.
18
§
Paragrafen
innehåller en allmän regel ora kommunikation som korapletterar 10 och 12 §§.
Paragrafen motsvaras delvis av 16 § departeraenlspromemorians lagförslag.
Departementspromemorian.
1 16 § lagförslaget föreskrivs alt rätlen tillser all part, om det behövs,
före målets avgörande har haft del av och tillfälle att yttra sig över det som
är av betydelse för avgörandet.
I
deparleraenlsproraemorian erinras om atl koraraunikationsregeln i 15 §
arbetsgruppens förslag till förvaltningslag ulforraats så atl part så långt
raöjligt i mål där avgörandet går honom emot, skall ha fått del av och tillfälle
att yttra sig över annal material i ärendet än del han själv har infört.
Föreskriftema om skriflväxUng i den föreslagna lagen (811 §§) läcker endasl
delvis den koraraunikationsplikl sora anges i 15 § förslagel till förvaltningslag.
De innehåller sålunda ingenting ora parts rätt att att få del av och yttra sig
över beslutsmyndighets eller annan remissmyndighets eller sakkunnigs yttrande.
En bestämmelse, som garanterar part alt i princip få del av allt malerial i
raål hos förvaltningsdoraslol, bör dock kunna göras enklare än i
förvaltningslagen. KoramunikalionsskyIdighelen bör också kunna göras beroende
av en behovsprövning från domstolens sida i större utsträckning än i
förvaltningslagen.
Remissyttrandena.
Hovrätten över Skåne och Blekinge frarahåller, atl beslämmelserna ora parts
rätt att ta del av det raalerial som skall ligga till grund för domstolens
avgörande i målel har betydelse bl. a. från den synpunkten att del finns
större förutsättningar för domstolen all avgöra vilket värde utredningen bar i
bevishänseende om all utredning i målet har före-
562 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
lagts parlen, efiersom parten kan väntas göra invändningar
mot sådanl som han finner oriktigt. Lånsstyrelsen i Kopparbergs lån hälsar med
tillfredsställelse den i och för sig självklara regeln som ett psykologiskt
bevis för rättssäkerheten hos förvaltningsdomstolar.
I några yttranden har anförts kritiska synpunkter i olika
hänseenden. Regeringsrättens ledamöter påpekar alt den föreslagna beslämmelsen
har fått en så allmän uiformning alt dess tillämpningsområde torde sträcka sig
utöver det i motiven angivna syftet alt part skall få del av sådanl material
sora annan än parlen har tillfört raålet. Lånsstyrelsen i Kristianstads lån
uppfattar regeln närmasl som en slags reservbestämmelse till kommunikationsreglerna
i föregående paragrafer. Länsslyrelsen påpekar att vad som avses enligt motiven
dock är att ge part möjlighel atl yttra sig över sakkunnigutlåtande och
liknande, dvs. annat än sådant som parterna själva har fört in i processen.
Detla bör framgå tydligt, särskilt som infordrande av förklaring är
obligatoriskt och inte som i förevarande paragraf beror på domstolens prövning.
I annat fall kan komraunikationsreglerna lätt komma att uppfattas som
motstridiga.
Föreningen Auktoriserade revisorer kritiserar den
inskränkning sora ligger däri att part skall få tillfälle all yttra sig över
det som är av betydelse för avgörandet, »om del behövs». I motiveringen,
påpekar föreningen, sägs »allt under förutsättning att avgörandet i målel går
honora emot». Del synes föreningen viktigt atl en diskretionär prövningsrätt,
»om del behövs», inte tilläggs domstolen utan att i lagtexten förs in ett
förtydligande all alll material av betydelse för avgörande mot parlen också
delges honom för yttrande. Även om domstolen är helt övertygad att visst
malerial är oslridigl, kan del dock länkas att part besitter motbevis sora
kullkastar dorastolens bedöraning. Sveriges advokatsamfund uppehåller sig
ganska utförligt vid liknande synpunkter. Samfundet framhåller atl man
visserligen kan hoppas all domstol i tveksamma fall hellre delger än underlåter
atl göra del och att man också kan ha förståelse för önskvärdheten atl avbryta
koraraunicering för att besparas sådan fortsatt skriftväxling som kan antas
bli meningslös. Mot delta bör emellertid vägas rätissäkerhetsintresset. Parlen
och domstolen kan ha olika uppfattning om vad som är av betydelse för
avgörandet och fall kan tänkas då det är parten som har rätt. I praktiken
kommer fråga om delgivning skall ske inte alltid atl avgöras av fullsullen rätt
utan av rättens ordförande eller kanske t.o.m. annan rättens tjänsteman. Vid
skriftligt förfarande är parten hell beroende av meddelanden från domstolen för
att få reda på målets utveckling. Part skall kunna lita på atl målet inte
tillförs något processmaterial utan atl han blir underrättad om det. Det gäller
inte bara fortsatta yttranden och bevis från motpart utan också yttranden från
den förvaltningsmyndighet mot vars beslut talan förs och de yttranden från helt
utomstående myndigheter och annat processmaterial som domstolen kan ha
inhämtat. Om sådant processmaterial inte
Kungl. Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971 563
skall delges i vidare mån än det anses vara av betydelse
för avgörandet, måste en försiktig part fortlöpande per telefon eller på annal
sätt hålla kontakt med dorastolen för atl förhöra sig om målets fortgång, något
sora blir till besvär för både dorastolen och parlen. Samfundet anser det
därför från rättssäkerhetssynpunkt och delvis också från
arbetsbesparingssynpunkt vara angeläget att alll processmaterial i egentlig
mening kommuniceras. Slutorden »som är av betydelse för avgörandet» bör därför
bytas ut mot »sora icke uppenbari saknar betydelse för avgörandet» eller något
däremot svarande uttryck. Av samraa skäl bör i paragrafens första rad orden
»om del behövs» ulgå.
Regeringsrättens ledamöter framhåller alt det är av
särskild betydelse bur den nämnda bestämmelsen i 16 § skall tillämpas
beträffande sekretessbelagt material. Den bör enligt ledamöternas raening
kompletteras, så att det fraragår alt parts rätt här avser endast sådanl
raalerial som kan delges honom.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser del av rättssäkerhetsskäl
oundgängligt att parten fåll ta del av det raalerial som dorastolen grundar
sitt avgörande på. I den mån sekretesshänsyn hindrar att allmän handUng utlämnas
tiU part, torde han på annat sätt få upplysas om innehållet i handlingen. Om
sekreiessen hindrar även sådan upplysning, bör handlingen inte alls kunna
läggas lill grund för avgörandet.
Departementschefen.
I paragrafen ges en regel ora kommunikation, som kompletterar reglerna i 10 och
12 §§. Före måls avgörande skall part sålunda ha fått kännedora ora det sora
har tillförts raålet genora annan än honom själv i den mån han inte redan har
fått det till följd av bestäraraelserna i 10 och 12 §§ och haft tillfälle atl
yttra sig över det. Vad som avses är inte bara parts utredningsmaterial ulan givetvis
också sakkunnigutlåtanden, beslutsmyndighels yttrande och liknande.
Kommunikationsskyldigheten kan eraellertid inte vara obegränsad. Jag erinrar
bl. a. om den begränsning i koraraunikationsskyldigheten sora föreslås skola
gälla enligt 10 § och sora givetvis bör gälla också vid lillärapningen av
förevarande beslämraelse. Vidare vill jag hänvisa lill vad jag har anfört i
specialmotiveringen till 14 § angående vittnesförhör i mål om tvångsintagning
på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Liksom i fråga ora
koramunikation enligt 10 och 12 §§ bör gälla att raalerial inte översänds ora
det är obehövUgt. Undantagen har ansetts kunna sammanfattas i formuleringen »om
ej särskilda skäl talar däremot».
Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge har
anfört om hur den situationen skall bedömas, då handling anses inte kunna
korarauniceras med part, kan hänvisas till 43 §. Därav framgår att rätten i
etl sådanl fall, som hovrätten syftar pä, skall på annat sätt upplysa parten
ora handlingens innehåll. Föreskrifterna i 43 § förutsätter eraellertid atl i
vissa fall inte ens sådan inforraation kan lämnas. Skulle upplysning om
handlingens
564 KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971
innehåll
allvarligt skada det intresse som har föranlett att handlingen inte har
kommunicerats, skall rätten sålunda inte heller på annat sätt upplysa om
handlingens innehåll. Jag delar i princip hovrättens uppfattning atl handlingen
i så fall inte borde beakias vid avgörandet. Emellertid kan jag inte bortse
från att det i undantagsfall kan vara motiverat att rätten använder sig också
av utredningsmaterial som parlen inte kan få ta del av på något sätt. Jag viU
härvidlag hänvisa lill vad sora anförs i specialmotiveringen till 14 § saml
lill 15 § förvaltningslagen. Det är naturligtvis angeläget alt rätten försöker
atl undvika alt malerial av ifrågavarande slag inflyter i raålet, om materialet
inte oundgängligen behövs för avgörandet. Det kan också framhållas att sådanl
material, på grund av sin beskaffenhet, ofta har en lägre grad av bevisvärde.
Vissa
bevismedel
1922
§§
Paragraferna
reglerar frågor ora skriftlig handling och föremål, vilka åberopas lill bevis,
och om syn. De raolsvarar huvudsakligen 14 och 19 §§ departeraenlspromemorians
lagförslag.
Nuvarande
ordning. På grund av hänvisning i 22 § kararaarrättsstadgan skall det sora sägs
om skriftligt bevis i 38 kap. RB och om syn i 39 kap. RB gälla i tillämpliga
delar i mål hos kammarrätten.
Departementspromemorian.
Enligt 2 § fjärde siycket andra punkten lagförslaget skall skriftligt bevis,
som inte har förebragls lidigare, i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas
parts skrivelse till förvaltningsdomstol. I 14 § första stycket föreskrivs att
det som sägs om skriftligt bevis och dess företeende i 38 kap. 15 §§ samt 7
och 8 §§ RB samt om tillhandahållande av föremål för syn i 39 kap. 5 § RB skall
äga motsvarande tillämpning vid förvaltningsdomstol. Vidare föreskrivs i andra
stycket samma paragraf alt rätten, om det i lag eller författning är särskilt
föreskrivet ora skyldighel att förete handling eller föremål, inte får
förelägga någon atl förete annat än det som omfattas av denna skyldighet.
I
promeraorian påpekas alt, när rätten förelägger part att förete handling eller
föreraål, rätten koramer alt kunna förelägga vite enligt reglerna i de
åberopade kapitlen i RB. När det gäller att förraå parten atl avge skriftligt
yttrande eller skriftUgen svara på frågor, koramer rällen däremot inte att
kunna föreskriva annan påföljd än att målet ändå avgörs. På grund av föreskrift
i specialförfattning kan rätten dock länkas ha längre gående befogenheter. TUl
jämförelse nämns atl part vid muntlig förhandling skall kunna föreläggas att
inställa sig personligen vid påföljd av vite men atl
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 565
rätten
inte skall kunna förmå parten att yttra sig eller svara på frågor vid
förhandlingen under hot ora någon påföljd.
Beträffande
syn på stället framhålls alt del inte skulle vara ändamålsenligt att reglera
denna genora en hänvisning till RB:s besläramelser. Särskilda regler föreslås
därför i 19 §. Enligt dessa regler får rätten eller dess ordförande för
besiktning av faslighel eller område eller av föremål, som inte lämpligen kan
flyttas, hålla syn på stället. Vidare skall om sådan syn i tillämpliga delar
gälla vad som sägs om muntlig förhandling.
I
proraeraorian uttalas att ordföranden i länsrätt eller länsskalterätt, ora del
är lärapligt, bör utan att något föreskrivs därora kunna med sig adjungera en
eller flera av nämndens ledamöter vid syn.
Det
får anses ligga i sakens nalur, framhålls i promeraorian, att en doraslol sora
finner syn nödvändig i elt mål, också kan påkalla den handräckning sora
eventuellt behövs. Någon särskild föreskrift härom föreslås därför inte. Alt
rätlen skall stå för sina egna kostnader för en syn är också självklart och
behöver inte anges i lagtexten.
Remissyttrandena.
Bestäraraelsen i förslagel atl rätten, om det i lag eller författning är
särskilt föreskrivet om skyldighet atl förete handling eller föreraål, inte får
förelägga någon atl förete annal än del som omfattas av denna skyldighet
kritiseras av JK. Han anser alt bestämmelsen antingen bör utgå eller hänföras
enbart lill de skattemål sora är åsyftade.
Svea
hovrätt anser, atl del under det fortsatta arbeiei bör belysas ytterligare i
vad mån rättens ordförande ensam får hålla syn. Länsstgrehen i Östergötlands
län framhåller i anslutning till uttalandet i promemorian atl rätlens
ordförande utan särskild föreskrift härom vid syn bör kunna adjungera en eller
flera av nämndens ledamöter med sig, atl del är angelägel atl föreskrifter om
syn på platsen införs. Eftersom del emellertid får antas att syn särskilt vad
gäller länsskatterätter kan komma att äga mm förhållandevis ofta och det
därvid i många fall kan vara lämpligt att endasl kalla nämndemän som med hänsyn
lill målets art har särskild orts-och sakkännedom, bör enligt länsstyrelsens
mening ordförandens möjlighet att vid syn med sig adjungera bara vissa
nämndledamöler koraraa lill uttryck i lagtexten.
Länsstgrehen
i Jämtlands län pekar på raotivuttalandet i proraeraorian att det får anses
ligga i sakens nalur att en dorastol, sora finner syn nödvändig i ell raål,
också kan påkalla handräckning för atl få synen lill stånd. Länsslyrelsen är
inte övertygad ora atl denna befogenhet »ligger i sakens nalur», raen oavsett
hur det förhåller sig härraed finner länsslyrelsen befogenheten vara så
naturlig atl den i klarhetens intresse bör koraraa till positivt uttryck i
lagtexten.
Departementschefen.
Den sora åberopar en skriftlig handUng som bevis, skall utan dröjsmål ge in den
till rätlen. En regel härom inleder 19 §, vilken i övrigt innehållsmässigt
motsvarar del som sägs om skriftligt bevis i 14 §
566 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
försia stycket departementspromeraorians lagförslag. Någon
motsvarighet lill den i andra siycket av nämnda paragraf föreslagna regleringen
beträffande editionspliktens m.m, omfattning i särskUda fall har däremot inte
tagits med, I den mån en sådan särreglering skulle anses behövlig på någol område,
bör den flyta in i specialförfaltning, t, ex. i taxeringsförordningen.
För alt vinna överensstämraelse raed reglerna i 25 § ora
ersättning av allraänna medel till vittne och sakkunnig har hänvisningen till
RB:s ersättningsregler i 38 kap. 7 § andra stycket kompletterats med en
uttrycklig föreskrift om att ersättningen till annan än part för
tillhandahållande av skriftlig handling undantagslöst skall utgå av allmänna
medel.
I 20 § har särskilt reglerats tillhandahållande av föremål
för syn. Bestämmelsen, till vilken huvudsaklig motsvarighet finns i 14 §
departemenlsproraeraorians lagförslag, har ulforraats enligt samma mönster som
19 §.
Enligt 38 kap. 5 § och 39 kap. 5 § andra stycket RB får
rätlen som påföljd för underlåtenhet alt efterkomma föreläggande alt förete
handling eller föreraål utsätta vite. Rätten kan också förordna all handlingen
skall tillhandahållas genom utmätningsmannens försorg, I förvallningsprocessen
bör rällen därjämte kunna ange som påföljd att målet ändå kan koraraa att
avgöras. En särskild bestämmelse härom har tagils in i 21 §.
Bestäraraelserna om syn i 22 § motsvarar i huvudsak 19 §
deparleraents-proraeraorians lagförslag. Den nu föreslagna paragrafen
innehåller dock inte någon bestämmelse om att syn kan företas av rättens
ordförande ensam. Denna fråga bör regleras i samband raed övriga
doraförhetsfrågor, vilket också delvis har skett genora de förslag till lag ora
allmänna förvaltningsdomstolar och lag om skatterätt och länsrätt som
remitterats lill lagrådet den 20 mars resp. den 20 november 1970 (se 14 §
andra stycket i det förstnämnda och 6 § första styckel 1 i det sistnämnda
förslaget).
Vidare
har i den nu föreslagna paragrafen ansetts böra göras ett tillägg om alt vid
syn yrkesheralighet får röjas endast om det finns synnerUg anledning därtill.
Härigenom uppnås överensstämmelse med 39 kap. 1 § andra styckel RB.
Rättens kostnader för syn bör bestridas av allmänna medel.
En uttrycklig regel om all rällen skall kunna få
handräckning av utmätningsman för genomförande av syn, om rätlen skulle
hindras härifrån, torde inte behövas. Förvaltningsdomstol bör liksom allmän
dorastol kunna anses berättigad härtill ulan all det uttryckligen har angetts i
lagen.
23 § Paragrafen innehåUer regler om inhämtande av skriftligt
yttrande av sakkunnig. Den motsvarar 13 § departementspromemorians lagförslag.
Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 567
Nuvarande ordning. Genom hänvisning i 22 §
kammarrättsstadgan gäller bestämmelserna i 40 kap. RB om sakkunnig i tillämpliga
delar i kammarrätten. Av 24 § femte siycket stadgan följer dock alt andra
tvångsmedel än straff och vite inte får användas när sakkunnig uteblir. Del kan
också nämnas att kamraarrätten har fasta sakkunniga för atl tillhandagå raed
yttranden i frågor rörande bokföring och balansteknik samt i frågor om
uppskattning av inkorast av skog och att det är meningen all denna ordning
skall behåUas. Enligt 18 § förslagel lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar
skall vid allraän förvaltningsdoraslol få finnas särskilda sakkunniga med
uppgifl all tillhandagå domstolen raed yttranden.
Enligt 15 § taxeringsförordningen får prövningsnärand
anlita biträde av sakkunnig vid behandling av taxeringsfråga som kräver
särskild sakkunskap.
Departementspromemorian. I 13 § första punkten ges en
grundläggande regel om anlitande av sakkunnig av innehåll, alt rätten vid
behandling av fråga, vars bedömande kräver särskild sakkunskap, inhämtar
yttrande från myndighet eller tjänsteman, sora har att gå till banda därraed,
eller anlitar biträde av sakkunnig. I andra punkten föreskrivs atl
bestämmelserna om sakkunnig i 40 kap. 27 §§, 12 §, 17 § första stycket och 18
§ RB skaU gälla i lillärapliga delar.
Renussyttrandena. Kammarrätten framhåller, all innebörden
av 40 kap. 1 § RB är att rätten, när del anses nödvändigt atl anlita sakkunnig
för prövning av fråga vars bedöraande kräver särskild fackkunskap, får
inhärata yttrande av sakkunnig. Enligt dorastolens mening synes formuleringen i
förslagel inte ge en motsvarande regel. Den föreslagna beslämmelsen förefaller
atl innebära ell krav på rätten alt under alla omständigheter inhämta
sakkunnigutlåtande så snart det i raålen behandlas en fråga vars bedöraande
kräver sakkunskap.
Svea
hovrätt anser alt hänvisning bör ske lill 40 kap. 15 § RB, som bl. a.
föreskriver att sakkunnig inte får ådömas straff om hans uppdrag återkallas.
Kammarrätten sätter i fråga om inte en hänvisning bör göras också till 40 kap.
16 § RB, som innehåller bestämmelser ora ersättning för koslnader som
sakkunnig kan vålla genora försummelse eller tredska.
Länsstgrehen i Skaraborgs län anser att hänvisningen lill
40 kap. 3 § RB, där det sägs att tillfälle bör lämnas parterna att yttra sig
innan sakkunnig utses, bör utgå. Länsstyrelsen framhåller att del i vissa laxeringsmål,
som nu handläggs av prövningsnärand och som i framliden kommer all tillhöra
länsskatlerälls kompelens, lorde komma alt finnas behov av speciella
sakkunniga, som är särskilt utbildade för sin uppgift. Så koraraer t. ex. all
vara fallet med de nuvarande skogssakkunniga i fastighets- och inkomsttaxeringsmål
och de byggnadssakkunniga i inkomsttaxeringsmål som gäller frågor om underhåll
eller förbättring av fastighet ra. m. Någon anledning att höra parterna ora
dessa sakkunnigas lämplighet finns inte. Länsstyrelsen i Stockholms län anser
det tveksamt i vad mån beslämraelsen i 40 kap. 3 §
568 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
RB avses gälla även beträffande »myndighet eller
tjänsteman som har alt tillhandagå med yttrande i ämnet». Länsstyrelsen finner
atl det föreligger behov av ett klargörande på denna punkt och framhåller atl
en tillärapning av den nämnda föreskriften vid anlitande av t. ex.
länsstyrelsens experter skulle vara direkl olämplig och bl. a. medföra atl
förfarandet onödigtvis tyngs.
Departementschefen. Lagtexten har förtydligats i
jämförelse med departementspromemorians förslag. Anledning saknas att i detta
sararaanhang hänvisa lill 40 kap. 15 och 16 §§ RB. Hänvisningen lill 40 kap.
17 § första stycket och 18 § RB har ansetts böra bytas ut mot särskilda ersättningsbestämmelser,
som dock i sak nära ansluter sig till RB:s.
Beslämmelserna tar sikte endast på sådan sakkunnig som
rätlen själv anlitar men inte på sakkunnig sora part åberopar. Sålunda faller
t. ex. en av taxeringsintendenl anlitad sakkunnig utanför
tillärapningsorarådel. Beträffande ersättning till sådan sakkunnig koramer att
gälla del som föreskrivs härom i taxeringsförfattningarna. Anlitar enskild
part på eget initiativ en sakkunnig, kan inte heller denne åberopa beslämraelserna
i denna paragraf och begära att bli ersatt av allmänna medel. Om rätlen kallar
den sakkunnige lill förhör vid muntlig förhandling, koramer han dock enligt 25
§ atl få rätt lill ersällning av allmänna raedel för denna sin inställelse.
Med anledning av vad länsstyrelserna i Stockholms och
Skaraborgs län har påpekat vill jag framhålla att det i regel inte finns
anledning atl låta parterna yttra sig innan länsexpert eller liknande sakkunnig
anlitas.
24 och 25 §§
I paragraferna behandlas förhör med vittne eller sakkunnig
och ersällning till dem. Paragraferna motsvarar 22 och 23 §§ samt 24 § andra
och tredje styckena departementspromeraorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Bestäraraelserna om vittne i 36 kap. RB
gäller på grund av hänvisning i 22 § kammarrättsstadgan i tillämpliga delar hos
kammarrätten. Enligt 24 § stadgan gäller dock all i beskallningsmål ingen får
höras mot sin vilja om annat än del varom han enligt vad som är särskilt
föreskrivet är uppgiftsskyldig. Vidare sägs där alt belräffande kallelse saml
straff och vite vid utevaro för vittne skall gälla vad sora är föreskrivet i
nämnda avseenden i 36 kap. RB. Del som sägs i RB ora häralning av vittne är
alltså inte tillärapUgl.
Prövningsnämnd kan enligt 81 § taxeringsförordningen lill
muntlig förhandling kalla inte bara part ulan också annan person, om han är
uppgiftsskyldig enligt taxeringsförordningen. Vite får föreläggas. Förhör
under ed eller försäkran kan inte hållas.
I 25 § kamraarrätlsstadgan sägs att ersättning lill
sakkunnig, som har förordnats av kararaarrätlen, skall gäldas av allmänna
medel, Belräffande
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 569
ersättning
till vittne föreskrivs i 26 § stadgan atl, när fråga är ora vittne som
kammarrätten har kallat in självmant eller på framställning av myndighet,
ersättningen skall gäldas av allmänna medel, raedan ersällning lill vittne, som
har åberopats av enskild part, gäldas av parlen. När särskUda skäl föranleder
del, får kammarrätten dock förordna alt också sådan ersättning skall gäldas av
allmänna medel.
Enligt
84 § taxeringsförordningen skall i fråga ora ersättning lill den som i annan
egenskap än part eller ställföreträdare för part efler kallelse av
prövningsnäranden har inställt sig vid muntUg förhandling det som finns föreskrivet
om ersättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning.
Ersättningen skall dock alltid stanna på statsverket. Beslul om ersällning får
inte överklagas.
Departementspromemorian.
Förhör vid muntlig förhandling får enligt 22 § första styckel hållas med
enskild part och med annan, som kan anlas veta någol av betydelse för målets
avgörande. Enligt paragrafens andra stycke hörs part upplysningsvis, medan
annan hörs upplysningsvis eller under ed eller försäkran. Paragrafens Iredje
stycke innehåller en beslämmelse all rätten, om i lag eller annan författning
särskilt föreskriviis om uppgiftsskyldighet, inte får höra någon mol hans vilja
om annat än det varora han enligt föreskriften är uppgiflsskyldig.
I
fråga ora förhör under ed eller försäkran skall enligt 23 § första stycket i
tillämpliga delar gälla beslämmelserna om vittne i 36 kap. 118, 2022 §§, 24 §
försia och tredje styckena och 25 § försia och Iredje styckena RB saml, såviti
fråga är om sakkunnig, föreskrifterna om sakkunnig i 40 kap. 911, 1315 §§, 17
§ försia slyckel och 1820 §§ RB. I paragrafens andra stycke föreskrivs atl
belräffande kallelse av och ersättning till den sora skall höras upplysningsvis
i tillämpliga delar gäller de lagrum i RB, vartill första stycket hänvisar beträffande
förhör under ed eller försäkran.
Bestämmelser
om vem som skall stå för kostnaderna för hörande av vittnen ra. fl, upptas i 24
§ andra och tredje styckena. Enligt andra stycket skall ersättning lill den som
på enskild parts begäran hörs upplysningsvis eller som vittne eller sakkunnig
ulges av parten. När särskilda skäl talar för det, skall rätten dock kunna
förordna, atl sådan ersättning skall gäldas av allmänna medel, I tredje styckel
föreskrivs atl ersättmng lill annan än den sora hörs på enskild parts begäran
skall gäldas av allraänna raedel.
I
proraeraorian framhålls alt de föreslagna ersättningsreglerna slår i nära
överensstäraraelse med de hos kararaarrätlen redan gällande reglerna.
Remissyttrandena.
JK framhåller atl frågan om parts möjlighet alt höra upplysningspersoner om
allt sora är av betydelse för raålet får ökad aktualitet ora den rauntliga
förhandlingsformen blir vanligare. Han kritiserar beslämmelsen att om i lag
eller författning är särskill föreskrivet ora uppgiftsskyldighet, ingen får
höras mot sin vilja om annat än det varom han enligt
570 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
föreskriften är uppgiftsskyldig. Enligt JK:s mening bör
antingen bestäraraelsen utgå, varvid raan har atl hålla sig lill föreskriften
i 36 kap. 6 § RB om undantag från viitnesplikten när del gäller yrkeshemlighet,
eller också bör bestäraraelsen hänföras enbart lill de skaltemål som är
åsyftade.
Svea hovrätt finner det tveksamt om ulöver gällande
inskränkningar i RB begränsning av viitnesplikten skall ske inom de områden
där någon har ålagts uppgiftsskyldighel, t. ex. 37 och 38 §§
taxeringsförordningen. Skall sådan ytterligare begränsning gälla, inställer sig
frågan om den skall gälla endasl för uppgiftsskyldig eller om envar kan vägra
att lämna upplysningar på orarådet. Hovrätten påpekar att den ifrågavarande
bestäraraelsen enligt motiveringen synes avse endasl uppgiftsskyldig, ehuru bestämmelsen
i så fall kunde ges en tydligare utformning. Hovrätten anser att inför
förvaltningsdomstol liksom inför allmän domslol förhör i princip bör kunna
påkallas med envar angående sådant varora han inte författningsenligt är
förhindrad att uttala sig, I detta sammanhang bör enligt hovrättens mening
dock de olika bestämmelserna om uppgiftsskyldighet ses över, så all del klart
framgår i vilka ämnen enskild har rätt att vägra att lämna upplysningar till
förvaltningsdomstol.
Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår alt
bestämmelsen i 22 § tredje slyckel formuleras ora. Det bör således framhävas
all huvudregeln är alt rätten får höra någon raot hans vilja endasl då han
enligt lag eller författning är uppgiflspliktig,
Svea hovrätt berör den i 23 § andra siycket föreslagna
bestämmelsen atl beträffande kallelse av och ersättning till den som skall
höras upplysningsvis i tillämpliga delar skall gälla de lagrum i RB, vartill
försia slyckel hänvisar beträffande förhör under ed eller försäkran. Någon
anledning all där göra en begränsning till beslämmelserna ora kallelse och
ersättning i 36 kap, RB torde enligt hovrättens mening inte föreligga.
Hovrätten antar atl avsikten inte kan vara alt en person som enligt 36 kap, 3 §
RB ej är skyldig alt avlägga vittnesmål skall aktivt söka förmås att lämna
uppgifter upplysningsvis. Den sora har tystnadsplikt enligt 36 kap, 5 § RB kan
givelvis inte höras upplysningsvis och inte heller kan det bli tal om att söka
förraå en person, sora enligt 36 kap, 6 § RB kan vägra atl vittna, att i annan
förra lämna upplysningar. En sådan beslämmelse som 36 kap, 18 § RB kan bli
aktuell också för den som hörs upplysningsvis ulan all vara part. Vidare
ifrågasätter hovrätten om det inte för tydlighetens skull bör markeras att
föreskrifterna i andra siycket inte gäller part. Hovrätten föreslår därför,
all andra styckel utgår och all erforderlig ändring sker i första slyckel.
Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter under
förutsättning atl del redan på »kallelsesladiel» beslutas alt en person skall
höras upplysningsvis om andra siycket skall anses innebära att den sora hörs
upplysningsvis kan hämtas till förhandlingen enligt 36 kap. 20 § andra stycket
RB. EnUgt
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 571
länsstyrelsens mening kan detta lagrum knappast anses
behandla kallelse-förfarandet i egentlig raening. Ett klargörande synes därför
behövUgt.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge är tveksam om förvaltningsdomstol bör ha rätl alt
förordna om hämtning av »vittne», eftersom förslaget inte medger att enskild
part hämtas. Enligt hovrättens mening bör rätlen i så fall än mindre kunna
häkta »vittnet». Många av de mål som skall handläggas i förvaltningsdomstol är
av sådan beskaffenhet att andra tvångsmedel än vite inte bör tillgripas.
Hovrätten föreslår därför alt andra tvångsmedel än vite inte skall få användas
mot tredskande »vittne», om inte annat föreskrivs i specialförfaltning.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anmäler betänkligheter mot att skatterätt skall
ha befogenhet att häkta tredskande vittne.
Länsstyrelsen
i Stockholms län framhåller all 23 § inte reglerar vad sora skall gälla vid
förhör raed den sora hörs upplysningsvis. Frågan ställs om man i dessa fall kan
sälta omedelbarhetsprincipen åsido och i slrid med vad som sägs i 36 kap. 16
§ RB t. ex. i fall, där förhör tidigare har hållits inför polismyndigheten,
endast höra efler om vederbörande vitsordar riktigheten av vad som har
tecknats ned där.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser atl hänvisningarna
till RB kan föra med sig tolkningssvårigheler och pekar på ett speciellt
problera. I 36 kap. 13 § RB föreskrivs att i brottmål ed eller försäkran inte
får avläggas av någon sådan närstående till den tilltalade, sora avses i 3 §.
Frågan uppkommer vilka av målen i länsrätt och länsskatterätt som är att
likställa med brottmål. Länsslyrelsen framhåller alt 23 § i förslagel bör
förtydligas så att sådana oklarheter undviks.
Kammarrätten
sätter i fråga om inte hänvisning bör ske lill 36 kap. 23 § och 40 kap. 16 §
RB. I dessa lagrum meddelas regler om ersättningsskyldighet för vittne eller
sakkunnig sora har vållat kostnad genom försummelse eller tredska. Även
länsstyrelsen i Blekinge län anser att 23 § bör hänvisa lill 36 kap. 23 § RB.
Länsstyrelsen
i Stockholms län ställer frågan varför beträffande vittne ingen hänvisning görs
till beslämmelsen i 36 kap. 19 § RB ora förhör utom huvudförhandling, när det
beträffande sakkunnig hänvisas tUl 40 kap. 11 § RB, vUket lagrura i sin tur
hänvisar lill bl. a. 36 kap. 19 § RB.
RLF och
Sveriges lantbruksförbund ställer sig frågande till förslaget att ersättning
tUl den som på enskild parts begäran hörs upplysningsvis eller sora vittne
eller sakkunnig skall ulges av parten. Visserligen föreslås vidare att, när
särskilda skäl talar för det, rätten skall kunna förordna att sådan ersättning
skall gäldas av allmänna medel, raen förbunden hyser farhågor för att denna raöjlighet
kommer atl utnyttjas restriktivt.
Departementschefen.
I 24 § har arbetats sararaan 22 § och 23 § första stycket
departementspromemorians lagförslag. Föreskrifterna har begränsats till att
gälla förhör med annan än part. Efiersom part inte skall kunna höras under ed
eller försäkran, har frågan om hörande av part vid muntlig
572 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
förhandling ansetts inte behöva regleras i vidare mån än
som har sketl genom de allraänna beslämraelserna ora sådan förhandling.
Enligt departementspromeraorians förslag skall annan än
part kunna höras upplysningsvis eller under ed eller försäkran. Termerna vittne
och sakkunnig används bara i det senare fallet. Enligt min mening kan termerna
lämpligen användas som beteckning inte bara på den som hörs efter avlagd ed
eller däremol svarande försäkran utan också på den som i molsvarande egenskap
hörs upplysningsvis.
I likhet med JK och Svea hovrätt anser jag atl man inte i
förvaltningsprocesslagen bör la in regler som på vissa områden, såsom
laxeringsområdet, begränsar uppgiftspliktens omfattning. Som jag har
framhållit vid 19 § bör en eventuell reglering härvidlag i stäUet ske i
specialförfattningarna.
Från hänvisningarna till 36 och 40 kap. RB har mönstrats
ut de paragrafer som avser ersättning till vittne eller sakkunnig för
inställelsen till den muntliga förhandlingen. Ersättningsfrågorna regleras i
stäUet i 25 §. Vidare har i enlighet med vad Svea hovrätt förordat de åberopade
bestämmelserna i RB gjorts tillämpliga också beträffande sådana förhör raed
vittne eller sakkunnig som sker upplysningsvis. Effekten nås genom alt förhör
med vittne eller sakkunnig behandlas geraensarat oavsett förhörsformen.
Med anledning av vad kamraarrätten och länsstyrelsen i
Blekinge län har anfört har bland hänvisningarna till RB tagits med även 36
kap. 23 § och 40 kap. 16 §, vilka lagrum innehåller regler om försumligt
vittnes resp. försumlig sakkunnigs skadeståndsskyldighet.
Länsstyrelsen i Stockholms län har påpekat atl hänvisning
görs till 40 kap. 11 § RB som i sin tur hänvisar bl. a. lill 36 kap. 19 § RB om
hörande av vittne ulora huvudförhandling men att någon direkt hänvisning inte
bar gjorts lill sislnämnda paragraf. Med anledning härav vill jag framhålla att
regelrätt huvudförhandling inie skall förekomma vid förvaltningsdomstol. Härav
följer att det sora sägs i RB om förhör utom huvudförhandling inte hör till de
»tillämpliga delar» som omfattas av hänvisningen i 40 kap. 11 § RB.
Vittne eller sakkunnig sora inte hörsammar kallelse kan
enligt 36 kap. 20 § resp. 40 kap. 13 § RB dömas till böler. Del som sägs om
vitesföreläggande och hämtning i nämnda lagrum i RB blir också tillärapUgl.
Hov-rätlen över Skåne och Blekinge har satt i fråga lärapligheten av atl hämtning
skall kunna ske. Även om möjligheten får antas bli sällan utnyttjad, kan det
dock inte uteslutas alt den undantagsvis kan komma att behövas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har vidare liksom
länsstyrelsen i Jämtlands län satt i fråga ora förvaltningsdomstol verkligen
skall kunna häkta tredskande vittne. Del kan antas alt behovet av sådan
befogenhet är ringa för en förvaltningsdomstol. Del saknas å andra sidan
tillräckliga skäl att inte ge sådan domslol samma befogenheter som allmän
dorastol. Något vmdantag föreslås därför inte.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 573
Länsstyrelsen
i Kronobergs län har ställt frågan i vilka mål hänvisningen lill 36 kap. 13 §
andra stycket RB, alt ed eller försäkran i brottmål inte får avläggas av någon
den tilltalade närstående, blir tillämplig. Enligt min mening bör frågan om
vad sora skall förstås raed brottmål i detta sammanhang bedömas på sararaa
sätl som när fråga är om alt välja tillämpliga omröstningsregler (se 15 §
förslagel till lag om allmänna förvaltningsdomstolar) .
De
i 25 § upptagna bestäraraelserna har raotsvarighet i 24 § andra och tredje
styckena proraemorians lagförslag. Till skiUnad från näranda förslag föreslås
här alt ersättning till vittne eller sakkunnig, som inställer sig lill muntlig
förhandling på rätlens kallelse, skall ulgå av allmänna medel, även när
förhöret har begärts av enskild part. För att molverka alt enskild part i
onödan begär vittnesförhör föreslås vidare, alt sådan part skall kunna åläggas
att återgälda ersättningen till statsverket, om han saknat godtagbart skäl för
sin begäran.
De här föreslagna reglerna
innebär att ersättning till vittnen och sakkunniga för inställelse vid rätten
i princip alltid utgår av allmänna raedel, vare sig vittnet eller den
sakkunnige inkallats på det allraännas initiativ (på rättens initiativ eller på
begäran av offentlig part) eller på begäran av enskild part. Enligt
proraeraorieförslaget skulle däreraot i sistnäranda fall ersättningen i princip
ulges av parlen. I verkligheten torde emellertid skillnaden mellan de bär
föreslagna reglerna och promemorieförslaget inte vara stor. Vittnes- och
sakkunnigförhör på enskild parts begäran är inte särskilt vanliga i
förvaltningsdomstol. I de fall då de förekoraraer förhåller det sig dessutora
ofta så, atl rätten ändå skulle ha föranstaltat ora förhöret. Det får
förutsättas alt rätlen ora den hafl att tiUärapa promemorieförslaget i
sådana fall skulle ha ansett alt särskilda skäl talade för att ersättningen
utgick av allmänna medel (se 24 § andra stycket andra punkten
departementspromeraorians lagförslag). Skillnaden i kostnader för det allmänna
mellan de här föreslagna reglerna och de i departementspromemorian föreslagna
torde därför bli obetydlig. Härtill kommer att det från principiell synpunkt är
mest tilltalande att enskild part i förvaltningsprocessen inte skall behöva
dra sig för att begära förhör med vittne eller sakkunnig av hänsyn till
kostnaderna. Som jag redan har påpekat finns korrektiv mot att part missbrukar
sin möjlighel att få vittnes- eller sakkunnigförhör till stånd i regeln att
rätlen kan ålägga parlen alt återbetala till statsverket vad som utgetts till
vittnet eller den sakkunnige, om det visar sig att parten saknade godtagbart
skäl för atl påkalla förhöret.
26 §
I denna paragraf ges föreskrifter om förhör vid annan rätl. Paragrafen har
ingen motsvarighet i departementspromeraorians lagförslag.
574 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
Nuvarande ordning. I 35 kap. 10 och 11 §§ RB finns
bestämmelser om upptagande av bevis vid annan domslol än den där raålet är anhängigl.
Bestämmelsema hör till dem som på grund av föreskrift i 22 §
kammarrätts-stadgan gäller i tUlämpliga delar hos kammarrällen.
Det kan också antecknas alt det i 29 §
nykterhetsvårdslagen finns regler som ger länsstyrelse rätt att i ärende
angående tvångsintagning förordna ora förhör med någon upplysningsvis eller
sora vittne vid lämplig underrätt. Länsslyrelsen skall i sådant fall göra
fraraställning hos undenätlen, som låter lill rätten kalla in dem som skall
höras saml underrättar sökanden i ärendet och den om vars intagning är fråga.
EnUgl 38 § 3 mora. länsstyrelseinstruktionen har
länsstyrelse dessutora en allmän möjUghet all förordna om vittnesförhör vid
allmän domstol.
Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar alt
frågan om i vilken utsträckning länsrätt eller länsskaiierält för
bevisupptagning kan anordna förhör raed vittne vid annan sådan rätl inte
behandlas i förslaget. Med hänsyn till befolkningens nuvarande stora rörlighet
får en sådan möjlighet anses vara av belydande värde. Därigenom kan enligt
länsstyrelsens raening viitnesplikten underlättas avsevärt genora att avlägset
boende vittnen besparas långa och tidskrävande resor. Trafikmålskommittén framhåUer
också att lagen inte behandlar den belydelsefulla frågan om förhör vid annan
doraslol än den där den egentliga handläggningen av ell mål äger rura. För
körkortsraålens del finns det dock elt behov av att den frågan regleras.
Koramittén föreslår alt en bestämmelse ora förhör vid annan dorastol tas in i
lagen.
Departementschefen. Ett par remissinstanser har efterlyst
en möjlighet för länsrätt atl låta höra vittne vid annan rätt. Det kan här
erinras om att det i 35 kap. 811 §§ RB finns regler om upplagande av bevis
utom huvudförhandling, bl. a. vid annan doraslol. Till sådan bevisupptagning
skall parterna kallas. Den rätt, sora beslutar att bevis skall tas upp av
annan rätt, skall hos denna göra fraraställning därom och därvid kort redogöra
för saken samt uppge beviset ocb den omständighet som skall styrkas med beviset.
Om det anses lämpligt och hinder inte möler, skall vid framställningen fogas
akten i målet. Den rätt, som har anmodats att la upp bevis, skall sätta ul tid
och ställe för bevisupptagningen. Protokollet över bevisupptagningen skall
tillsararaans raed de remitterade handlingarna tillställas den rätt där
rättegången förs.
Till en början kan framhållas all förhör med part inte
lämpligen bör ske vid annan rätt än den som har att avgöra målel. Finner t. ex.
en länsrätt i elt körkorlsraål all körkorlsinnehavaren lärapligen bör höras vid
annan länsrätt, bör raålet överflyttas i sin helhel till denna rätt. Sådan
överflyttning bör regleras i vederbörande specialförfattnings
forumbeslämmelser och inte i förvaltningsprocesslagen.
I denna lag bör däremot las in regler om förhör med vittne
eller sakkuniug
KungL Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 575
hos annan rätl. Behov av atl kunna anlita annan rätt
härför torde väsentligen kunna uppkomraa hos länsrätt eller skatterätt. I den
mån regeringsrätten eller kararaarrätt har behov av all höra vittne eller
sakkunnig, synes förhöret böra ske genom rättens egen försorg. Möjligheten atl
anlita annan rätt för bevisupptagning har därför begränsats till att gälla
länsrätt och skatterätt. Jag anser däremot inte att det behöver finnas en
möjlighel alt anlita allmän dorastol för bevisupptagningen. Innan beslul fattas
ora atl förhör skall hållas vid annan länsrätt eller skatterätt skall sararåd
ske raed den rällen. De nu näranda reglerna har lagils in i ett försia slycke i
26 §,
I andra stycket har raeddelats en hänvisning lill
bestämmelserna i 35 kap. 10ochll§§RB.
Beslut
27 §
Paragrafen handlar om inhibition och andra interimistiska
förordnanden och motsvarar 28 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I 52 kap. 7 § RB föreskrivs bl. a. atl
om underrätt har förordnat atl ell beslul får verkställas utan hinder av all
del inte vunnit laga kraft hovrätten kan omedelbart förordna alt verkställighet
inte får äga rum. Bestämmelserna i 52 kap. hör lill dera sora enligt 22 § kararaarrättsstadgan
i lillärapliga delar gäller hos kararaarrätlen.
Departementspromemorian. I promeraorian föreslås atl
förvaltningsdomstol omedelbart får förbjuda alt beslut, mot vilket talan förs
hos dorastolen, verkställs och även eljest förordna för liden intill dess målet
har avgjorts. Enligt promemorian kan man knappast generellt reglera frågan
huruvida domstolen ulan alt yrkande därom har fraraställls skall få förordna
ora tillfälligt omhändertagande, när sådant kan förekomma enUgt en
specialförfaltning. Ora delta anses påkallat, bör det regleras i
specialförfaltningen.
Renussyttrandena. Endasl ett mindre antal remissinstanser
har kom-raenteral de föreslagna inhibitionsreglerna. Kammarrätten anmärker alt
avsikten med bestäraraelserna torde ha varit att föreskriva ora inhibition för
tiden intill dess domstolen har avgjort målet. Enligt kamraarrättens raening
bör därför den föreslagna bestämmelsens forraulering jämkas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar atl
paragrafen är så formulerad alt den inte synes omfatta underställningsmål och
inte heller ansökningsmål. Del är atl märka, framhåller länsstyrelsen, alt 32
§ i förslaget till lag ora socialdorastol, som i förevarande sararaanhang
åberopas i promemorian, har en lydelse som medger en vidare tiUämpning. Där
talas om raål, »som kommer in lill domstolen», alltså oavsett om del sker genom
ansökan, underställning eller besvär.
576 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
I två yttranden berörs frågan om inhibition av
skaltedebitering. Riksskattenämnden, som anser alt debitering av skatt måsle
anses vara en verkslällig-helsåtgärd, framhåller att del givetvis inte bör
läggas i skatterätts hand alt stoppa debiteringsförfarandel med anledning av
att taxeringsbesvär har anförts hos skallerätten. Riksskattenämnden utgår från
att detta inte heller har avsetls. EnUgl 1 § i förslagel tillämpas lagen i den
mån »annat ej är föreskrivet i lag». Föreskriften i 87 § uppbördsförordningen
om atl besvär över beslut enligt förordningen eller över taxering inte inverkar
på skyldigheten alt erlägga den skatt, som besvären rör, skulle då ta över 28 §
i förslaget och därmed frånta förvaltningsdomstol befogenhet att bestämma
interimistiskt i skatte- och uppbördsprocess. En annan sak är enligt
riksskattenämnden att nyordningen på förvaltningsrätlskipningens oraråde kan
motivera en översyn av uppbördsförordningens bestämmelser om t. ex. anstånd
med betalning av skatt när taxeringen har överklagats. Lånsstyrelsen i
Västerbottens län anser att bestäraraelserna i förslaget kan tillärapas av
länsrätt men inte av länsskalterätt. Med den angivna lydelsen skulle enligt
länsstyrelsens mening debitering och indrivning av skatt o. d. kunna inställas
genom förvaltningsdomstols åtgärd, vilket knappast torde vara avsikten.
Departementschefen. Sora jag har frarabållil i den
speciella motiveringen till 13 § förvaltningslagen kan det vara av stor
betydelse för den sora anför besvär över elt beslut atl detta inte länder till
efterrättelse förrän saken har avgjorts slutligt. Rätten bör därför ha
raöjlighet att i avvaktan på målets avgörande förordna atl överklagat beslul
inte skall gälla tills vidare.
Det kan emellertid även länkas andra situationer där
rätten bör ha raöjlighet att meddela inleriraistiska förordnanden. En sådan
situation kan 1. ex. uppkomma i mål om överflyttning av barn. I Ukhet med vad
som har föreslagits i promemorian förordar jag därför att i lagen tas in en
bestämmelse som gör det möjligt för rätten att meddela även andra slag av
interimistiska förordnanden än sådana som går ut på att hindra verkställigheten
av överklagat beslut.
I motiveringen till 13 § förvaltningslagen har jag uttalat
mig för att besvärsprövande förvaltningsmyndighet i vissa fall bör förordna om
inhibition även utan uttryckligt yrkande av part. Efiersom liknande fall kan
förekomma i förvaltningsdomstol, bör sarama förfaringssätt tillämpas där.
I ett remissyttrande har föreslagits att paragrafen
utformas så att den koraraer atl omfatta inte bara besvärs- utan även
underställnings- och ansökningsmål. Frågan om interimistiska förordnanden
skall få meddelas i mål av sistnämnda slag lämpar sig emellertid enligt min
mening knappast för en generell reglering utan bör lösas i specialförfaltning.
I ett par remissyttranden har diskuterats hur den här föreslagna
inhibi-lionsbefogenhelen förhåller sig till de regler i ämnet som f, n, finns i
uppbördsförordningen m. fl. författningar. Såsom riksskattenämnden framhållit
bör del inte avgöras i laxeringsprocessen huruvida skatledebilering och
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 577
skattekrav skall stoppas. Detta följer också av
bestämmelserna i 2 § förevarande lagförslag.
28 §
Paragrafen anger ramen för rättens prövning i målet och
motsvarar 29 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Prövningen i regeringsrätten och
kamraanätlen sker i princip inom den ram, som prövningen i föregående instans
och yrkandena i målel drar upp. Regeringsrällen och kammarrätten går därför i
princip inte utanför parts yrkande ens för all rätta uppenbara fel. Regeringsrätten
kan dock med stöd av sin befogenhet att »bryta dom åter» besluta om sådan
rättelse i flagranta fall. Domstolen anser sig också i undantagsfall kunna
frångå instansordningsprincipen på så sätt att den prövar nya frågor och
beaktar omständigheter som tillkorarail efter den prövning som har skett i
lägre instans. I fråga om bl. a. raönsterskyddsmål har uttalats att reformatio
in pejus inte är utesluten (se prop. 1969: 168 s. 196).
Enligt 95 § taxeringsförordningen får besvär lill kammarrällen
över beslul, som prövningsnämnden meddelat såsora andra instans, endast innefatta
fullföljande helt eller delvis av yrkande som klaganden har framställt hos
prövningsnämnden. Om prövningsnäranden har ändrat taxeringsnämndens beslut
utan att yrkande därom har framställts av klaganden, får besvären till
kammarrätten inte innefatta längre gående yrkande än att laxeringen bestäms i
enlighet med taxeringsnämndens beslul.
Kamraarrätten lorde i analogi med vad sora sägs om hovrätt
i 50 kap. 26 § och 51 kap. 26 § RB kunna även ulan yrkande undanröja överklagat
beslut helt eller delvis, ora domvilla har förekorarait.
För prövningsnärandens del är del i 86 §
taxeringsförordningen föreskrivet att prövningsnärand vid prövning av besvär
inte får bestämma taxering lill högre men väl till lägre belopp än part har
yrkat. Reformatio in pejus får alliså inte ske raen däreraot reformatio in
melius.
Departementspromemorian. Promemorians lagförslag upptar i
29 § en bestämmelse ora att förvaltningsdoraslol vid prövning av mål får gå
utom enskild parts yrkande för att besluta till det bättre för honom, om
särskilda skäl talar för det och det kan ske utan men för motstående enskilda
iniressen.
I promemorian erinras inledningsvis om alt den allmänna
instansordningsprincipen tillämpas i vid omfattning inora
förvallningsrättskipningen. En part kan därför i allraänhet inte räkna raed att
i högre instans få andra yrkanden prövade än dera som har varit under bedömande
i lägre instans. Emellertid kan, framhålls det i promeraorian, principen inte
upprätthållas med benhård konsekvens. Målen i förvaltningsprocessen är av
skiftande nalur och strävan att åstadkomma materiellt riktiga resultat
föranleder ibland en liberal lillämpning av principen. Den omständigheten atl
enskild part ofta för sin talan själv medför att avsteg från principen
emellanåt görs, eftersom det inte aUtid kan begäras av honom att han i alla
avseenden ut-
1911564
578 KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971
formar
sin talan korrekt från början. Även sociala skäl anses ibland motivera avsteg
från instansordningens princip.
Av
anförda skäl bör, framhålls det i promemorian, någon allmän regel om att part
inte får utvidga eller ändra sin talan inte tas in i lagen. Inte heller bör
någon specialregel införas om hur lalan i laxeringsmål skall utformas.
En
annan fråga är om förvaltningsdomstol skall vara bunden av parternas yrkanden
eller få gå utöver dem. Enligt promemorian behöver någon tvekan inte råda om
atl dorastolen inte bör kunna gå ulöver yrkandena för att besluta till del
sämre. Principen om förbud mol reformatio in pejus är grundmurad och särskild
föreskrift härom behövs inte. Tar man å andra sidan fasta på alt förfarandel
skall vara enkelt och billigt och alt den enskilde utan risk för rättsförlust
skall kunna föra sin talan själv, bör följden bli inte bara atl den enskilde
undantagsvis skall kunna utvidga och ändra sin talan i högre instans ulan också
atl förvaltningsdomstol, när det är påkallat för atl skapa materiell rättvisa,
skall kunna gå utöver enskilds yrkanden för atl besluta till det bättre för
honom. En sådan möjlighet lär få störst praktisk betydelse hos länsrätt och
länsskalterätt och det är betecknande, frarahålls del i promemorian, all en
regel härom finns i såväl förslaget till lag om socialdomstol som förslagel
lill lag om skatterätt. Men möjligheten synes inte böra begränsas lill länsrätt
och länsskatterätt utan också stå öppen för kararaarrätt och regeringsrätten.
Remissyttrandena.
Av de remissinstanser som uppehåller sig vid den föreslagna bestämmelsen är JK,
riksskattenämnden, Sveriges industriförbund och regeringsrådet Klackenberg helt
eller i huvudsak positiva. Sveriges industriförbund stryker starkt under all
den föreslagna beslämmelsen är väl ägnad att skapa materiell rättvisa. I
förvaltningsprocessen där den enskilde av kostnadsskäl och andra orsaker ofta
måste föra sin talan utan sakkunnig hjälp är beslämmelsen nödvändig.
I
två yttranden avstyrks helt eller delvis den föreslagna bestämmelsen.
Samtliga regeringsrättens ledamöter med undantag av regeringsrådet Klackenberg
anser att det i och för sig kan anföras skäl för en sådan friare prövningsrätt
som den föreslagna bestämmelsen raedger. Bestämmelsen fyller också en
belydelsefull funktion i förvaltningsprocessens inledningsskede, och den är
således välbehövlig för länsrätt och skatterätt. När det sedan gäller behovet
av en motsvarande beslämmelse för de högre instansema kan enligt ledamöternas
åsikt knappast några särskill tungt vägande skäl anföras. De framhåller alt den
föreslagna regeln för regeringsrättens del skulle te sig direkt olämplig, inte
minst med tanke på regeringsrättens framlida uppgifter. För atl låta kammarrätt
gå utöver parts yrkande skulle väl i och för sig kunna anföras i stort sett
samma överväganden som beträffande möjligheterna att ändra grund. Gränsen
skulle då dras mellan kamraarrält och regeringsrätten. Å andra sidan bör i
görligaste raån förfarandel fixeras på elt tidigare stadiura, när det kan ske
utan atl enskilds berättigade intressen sätts
KungL
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 579
åsido.
Enligt ledamöternas raening bör därför endasl länsrätt och skatterätt ha
befogenhet atl gå utöver parts yrkande. Kammarrätten framhåller rent allmänt
alt om speciallagstiftningen också i fortsättningen skall inrymma regler ora
förbud för enskild alt vidga sin talan i högre instans, det inte torde bli lätt
att få enskild part att respektera sådana regler om del vid sidan av dem skulle
finnas en bestämmelse sådan som den föreslagna. I fråga om det sakUga
innehållet i paragrafen förklarar kamraarrätten all detta inte kan godias.
Domstolen anser visserligen att tiden ännu inte är inne alt ta ifrån
prövningsnämnderna möjligheten att gå utöver förd talan och raolsäller sig
därför inte alt motsvarande skall gälla för skatterätt. Däremot kan kammarrätten
inte acceptera att överdorastolarna kararaarrätt och regeringsrätten skall
börja fungera sora närander och beslutsrayndigheler.
I en
del yttranden fraraställs detaljanmärkningar och föreslås omforraule-ringar.
Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser sålunda alt det för skatleprocessens del inte finns
någol bärande skäl alt göra rätlen till nedsättning av taxering beroende av
enskild parts yrkande. Förslaget synes innebära, uttalar länsstyrelsen, att
rättelse av raateriella felaktigheter inte kan ske om endast taxeringsintendenl
har framställt yrkande i skatteprocess. Länsstyrelsen ställer sig också
frågande inför villkoret att »särskilda skäl» skall föreligga för all
förvaltningsdomstol skall få gå ulöver framställt yrkande. Av raoliven kan
utläsas att villkoret är avsett atl möjliggöra att materiell rättvisa skipas.
Någon exemplifiering av »särskilda skäl» ges inte i promeraorian. I brist härpå
och efiersom länsslyrelsen inte heller kan finna att särskilda skäl kan behöva
ställas upp som villkor åtminstone inte i skalteprocessen anser
länsslyrelsen att villkoret bör utgå.
Länsstyrelsen
i Blekinge lån påpekar att det i vissa av de mål som faUer inom länsrättens
kompetensområde i första hand sådana som avser verkställighet av dom eller
beslut rörande vårdnad ora barn eller överflyttning av barn i andra fall kan
uppslå svårigheter att avgöra vilken av två eller flera möjliga åtgärder, sora
är förraånligast för den enskilda parten.
Departementschefen.
En viktig fråga i de raål hos förvaltningsdoraslol sora anhängiggörs genora
framställning (ansökan eller besvär) från part gäller inom vilken ram
dorastolen har att röra sig när den skall träffa sitt avgörande. Man kan här
tänka sig en rad olika lösningar, där den ena ytterlighelen representeras av
RB:s regler för dispositiva tvistemål. Enligt dessa regler är rätten i princip
bunden av de yrkanden och det processmaterial i övrigt som parterna har
presenterat. Den andra ytterligheten är en ordning där rättens uppgift går ul
på all, oberoende av vad partema har yrkat och anfört, försöka åstadkomraa
största möjliga materiella rättvisa i det enskilda fallet.
Den
sistnämnda ordningen bör enligt min mening i princip inte komma i fråga för
förvallningsdomstolamas del. Den skulle i många lyper av mål
580 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är
1971
tvinga domstolen atl ägna en slor del av sina krafter åt
andra frågor än dem som parterna har fört fram i målel och därigenora belasta
förvaltningsdorastolarna i en utsträckning som inte kan anses rimlig. Del kan
visserligen sägas att en sådan ordning syftar lill atl åstadkomma materiellt
tillfredsställande resultat i det enskilda fallet. Emellertid begränsar sig denna
effekt till den erfarenhetsmässigt lilla andel av förvaltningsärendena som
förs vidare lill förvaltningsdomstol, medan någon molsvarande granskning inte
skulle ske i övriga ärenden. Härtill kommer risken för att förtroendet för
domstolens opartiskhet kan rubbas, om den tar upp även frågor som parterna inte
önskat föra under dess prövning. Jag vill också peka på svårigheterna att
åstadkomma en objektiv och fullständig utredning i frågor som domstolen tar
upp på eget initiativ.
A andra sidan kan raan knappast tänka sig atl för
förvallningsdom-slolamas del gå till den andra ytterligheten. Det är enligt min
mening önskvärt atl dorastolen inte är alllför bunden av bur den enskilde
ul-forraat sin talan för alt åstadkomraa ell från hans synpunkt raateriellt
tillfredsställande avgörande. Jag vill härvid erinra ora vad jag tidigare har
sagt ora de garanlier för den enskildes rättssäkerhet sora förvaltningsdomstolsinstitutionen
är avsedd att ge och om att införandet av förvaltningsprocesslagen inte bör
försämra den enskildes möjligheter alt få sin rätt tillvaralagen.
Vad jag nu har anfört leder mig lill slutsatsen all det
som huvudregel bör gälla att förvaltningsdorastols avgörande inte får gå utöver
vad som har yrkats i målet. Avsteg från denna regel bör kunna förekoraraa bara
i enskild parts intresse. Det bör således inte komma i fråga att domstolen på
eget initiativ gör ändring lill nackdel för enskild part. Ett sådant förbud
mot reformatio in pejus ligger helt i linje med grundtanken om förvaltningsdomstolarna
som organ för den enskildes rättsskydd. De uttalanden som har gjorts lidigare
ora att reformatio in pejus inte är utesluten i raönsterskyddsraål m. m. bör
således inte vara vägledande såvitt angår förvaltningsdomstols prövning. I den
raån möjlighet härtUl kan föreligga får den begränsas till atl gälla prövningen
i underliggande instanser, som inte är avsedd atl regleras av förevarande lag.
En regel att domstolen inte får gå utöver yrkandena i
målet innebär beträffande besvärsprövande instans atl den är bunden inte bara
av de yrkanden som har framställts där utan även av yrkandena i underliggande
instanser (instansordningsprincipen),
Skälen är däremot inte lika starka för att upprätthålla
ett absolut förbud för domstolen att ulan yrkande göra ändring lill enskild
parts fördel (reformatio in melius). Synpunkten att förvaltningsdomstolens
uppgift är atl vara en garanti för den enskildes rättsskydd talar tvärlora för
att öppna viss möjlighet härtill. Jag tänker här på sådana fall då rätlen
finner uppenbart alt den enskilde blivit för strängt bedömd i den underliggande
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 581
instansen. Möjligheten atl göra reformatio in melius bör
emellertid inte vara obegränsad. Del bör således i regel inte komma i fråga atl
rätten vid misstanke om atl någol fel eller någon felbedömning bar förekommit,
som inte omfattas av parts yrkande, tar initiativ till ytterligare utredning i
målet. Möjligheten till reformalio in melius bör givelvis inte få begagnas till
raen för motstående enskilt intresse.
Jag vill stryka under att förekomsten av möjligheten till
reformatio in melius naturligtvis inte får uppfattas som elt åliggande för
rätten att ex officio överpröva raålet i alla delar. Rätten skall t, ex, i
taxeringsraål inte behöva förvissa sig om att någon felräkning inte har skett
till den skattskyldiges nackdel. Endast uppenbara eller uppenbarade fel bör
norraalt rättas raed stöd av regeln ora reforraalio in raelius, över huvud
taget bör reforraatio in melius ses sora en extraordinär åtgärd som bara
motiveras av särskilda skäl. Det kan anlas all möjligheten får störst betydelse
i skattemål, I och för sig är del dock länkbart att den kan fylla en funktion
också i andra mål, t. ex. i etl körkortsmål där körkorlsinnehavaren har yrkat
förkortning av återkallelsetiden raen kararaarrätlen eller regeringsrätten
finner att körkortet inte alls skulle ha ålerkallals.
Att rätten utan yrkande kan besluta lill det bättre för
enskild part innebär självfallel också all rällen under sarama
förutsättningar blir befogad att besluta i överensslämmelse med ell yrkande
sora går ulöver det till vilket den lägre instansen har hafl att ta ställning.
Sora har påpekats av en remissinstans bör rättens möjUghet
att besluta till det bättre inte vara beroende av att enskild part står som
yrkande part i målet. Även i mål, som har kommil under rättens prövning på
talan av allmän part, bör rätten kunna besluta till det bättre för den enskilde
i förhållande till vad som gäller enligt det överklagade beslutet.
Det får antas alt det framför allt blir länsrätter och
skatterätter som får anledning atl utnyttja en möjlighet lill reformatio in
raelius. Även hos karamanätt torde det någon gång finnas behov av atl tillämpa
en sådan regel, bl. a. raed tanke på att kararaarrätlen i ett flertal lyper av
mål är försia domsiolsinslans. För regeringsrättens del är naturligtvis behovet
härav ringa med hänsyn till dorastolens ställning som prejudikalinstans. Jag
vill emellertid inte hålla för uteslutet all det i någol enstaka fall kan
fraraslå sora riraligl att även den högsta instansen bar en möjlighet till reforraatio
in melius.
Såsora en reraissinstans har påpekat kan det i sociala mål
vara vanskligt att avgöra vad som är till det bättre för den enskilde. Härtill
vill jag frarahålla att prövningen i sociala mål vanligen inte är bunden av
yrkandena på samraa sätt som i de flesta andra raål. Därför har den här
föreslagna möjligheten att besluta till del bättre för enskild över huvud
taget inte samma betydelse i de sociala målen som i andra raål.
Frågan huruvida domstolen bör vara bimden även av de
grunder som
582 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
parterna
har åberopat i målet är betydligt mera komplicerad att lösa generellt för
förvaltningsprocessens del. Detsamma gäller frågan huruvida det skall vara
tillåtet för part alt ändra sin lalan genom all åberopa annan grund. Del starka
officialprövningsintressel i vissa typer av mål hos förvaltningsdomstol, t,
ex. målen om administrativa frihetsberövanden, talar för att det beträffande en
del målgrupper bör råda ganska stor frihet i dessa hänseenden. I förvaltningsprocesslagen
har liksom i departementspromemorians förslag inte tagits med några regler i
förevarande ämne utöver en regel ora principiellt förbud att i raål hos
regeringsrätten, för vilka prövningstillstånd behövs, åberopa nya
omständigheter (37 §). I och för sig kan anföras skäl för all hithörande frågor
regleras närraare i förvaltnings-processen. Mycket talar emellertid för att de
inte kan lösas generellt för alla typer av mål i förvaltningsdomstol utan att
man i stället får tänka sig en reglering oraråde för område. Härför behövs dock
närmare ulredning. Med hänsyn härtill har jag avstått från atl i detta
sararaanhang föreslå några regler i äranet.
I
enlighet raed del anförda har i en försia punkt i 28 § lagits in en bestämmelse
om att rättens avgörande ej får gå utöver vad som har yrkats i målet. I andra
punklen har föreskrivits att rätten, om det föreligger särskilda skäl, dock
även utan yrkande får besluta till del bättre för enskild, när det kan ske utan
men för motstående enskilt intresse.
29
§
Paragrafen
reglerar rättens avgörande av raålet. Den motsvarar 30 §
departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande
ordning. Enligt 28 § kammarrättsstadgan sker kammarrättens avgörande av saken
genom utslag, medan annal kamraanältens avgörande träffas genom beslul. Beslut,
varigenom kammarrätten annorledes än genom utslag skiljer saken från sig, är
slutligt beslut. Utslag och slutligt beslut skall innehålla de skäl, som
avgörandet grundas på.
Enligt
92 § taxeringsförordningen skall parterna undenättas om prövningsnämndens
beslul. Beslutet skall innehålla de skäl som det bygger på.
Departementspromemorian.
I 30 § promeraorians lagförslag las upp föreskrifter av innehåll att
förvaltningsdorastols avgörande av mål skall grundas på det som handlingarna innehåller
och sora förekommit i övrigt i målet samt att skälen för avgörandet skall
fraragå av beslulel.
Enligt
proraeraorian finns det knappast tiUräckliga skäl för atl i lagen fastställa
någon bestärad terminologi belräffande förvaltningsdomstols avgöranden. En
sådan behövs i vart fall inte för lagens egen del. Om ett beslul, sora
innefattar ett slutligt avgörande i sak av etl mål, skall kallas dom, utslag
eller beslut bör kunna bestäraraas i adrainistrativ ordning. Vidare bör,
framhålls det i promemorian, kammarrätterna själva få bestämma om det hos dem
skall skiljas mellan utslag och slulliga beslut.
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 dr 197i 583
Del
bör i lagen sägas ut alt rättens avgörande skall grundas på vad handlingarna
innehåller och vad som i övrigt bar förekommit i raålet. Vidare bör skälen för
avgörandet fraragå av beslutet. I proraeraorian betonas att kravel på alt
skälen för avgörandet skall framgå av beslutet inte innebär att en särskild
moiivering alltid skall läranas. Kan skälen utläsas av sak-fraraställningen, t.
ex. när del i den klargörs alt målet är otvistigt, behövs ingen motivering. Om
bevisfrågan ulgör en springande punkt, bör beslulel, påpekas del i promemorian,
ge besked om vad domstolen har funnit bevisat.
Avslulningsvis
uttalas i promemorian alt frågan om etl beslut skall återges i protokoll eller
särskilt uppsatt handling får besvaras utifrån vad som är rationellt. Någon
beslämmelse härom bör inte tas in i lagen.
Remissyttrandena.
Uttalandet i promemorian att någon terminologi för förvaltningsdorastols
avgöranden inte bör fastställas i lagen kritiseras av JK, sora raenar att
praktiska skäl talar för atl bestämda beteckningar på förvaltningsdomstols
avgöranden tas in i lagen.
Alt domstolens avgörande
skall grundas på processraalerialet i dess helhet när rauntlig förhandling och
skriftlig handläggning förekoraraer i samraa raål finner länsstyrelsen i
Kristianstads län vara ganska självklart. Enligt länsstyrelsens raening bör
därför föreskriften om alt avgörandet skall grundas på det som handlingarna
innehåller och som har förekommit i övrigi i målet kunna undvaras.
Trafikmålskommittén ifrågasätter om det inte belräffande vissa raåltyper av
hänsyn lill den enskildes rättssäkerhet bör införas en handläggningsform, där
avgörandet i målet får grundas endast på vad som bar förekommit vid
förhandling.
Även länsstyrelsen i
Malmöhus län uppehåller sig vid utforraningen av den föreslagna paragrafens
första led och uttalar atl uttrycket »förekommit i övrigt i målel» ger
anledning till viss tveksamhet. Avgörandet får givetvis grundas även på de
allmänna kunskaper och den erfarenhet, som kan finnas hos rätlens ledamöter.
Tre
remissinstanser berör den föreslagna bestämmelsen all beslul skall raoliveras.
Klart positiva till bestäramelsen är Svea hovrätt och TCO. Länsstyrelsen i
Jönköpings län är någol tveksam och erinrar om atl den i lidigare yttranden
bl. a. har vänt sig mol de då föreslagna ganska vidsträckta och tämligen
kategoriska beslämraelserna ora motivering av beslut. Med förslagets
begränsade tillämpningsområde har länsst5TeIsens erinringar emellertid i denna
del förlorat något av sin vikt. Länsslyrelsen tar fasta på uttalandet i
proraeraorian alt särskild raotivering inte behöver läranas när t. ex. skälen
kan utläsas av sakfraraställningen. Mera konkret tänker länsstyrelsen härvid
inte minst på körkortsmälen, i vilka regelmässigt skälen för åtgärd
(återkallelse eller varning) bör kunna anges genora uppräkning av de förseelser
enligt domar resp, förelägganden som vederbörande har gjort sig skyldig till.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge anmärker alt förslagel inte innehåller
584 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
någon
beslämraelse ora vera som skall skriva under ett särskilt uppsatt beslut.
Hovrätten föreslår all beslul sora sätts upp särskilt skall skrivas under av de
lagfarna doraare som har deltagit i avgörandet. Ell tillägg av detla innehåll
kan göras lill 30 §.
Departementschefen.
För många av förvaltningsdomstolarnas mål, t. ex. åtskiUiga sociala mål,
framstår del enligt min mening som raindre lärapligt alt det beslut varigenora
målet avgörs kallas dom. Att generellt föreskriva att förvaltningsdorastols
avgörande skall kallas dom bör därför inte komma i fråga. Jag delar den i
promemorian framförda åsikten atl någon särskild terrainologi för
förvaltningsdomstols avgöranden av olika slag inte behöver läggas fast i
förvaltningsprocesslagen.
Lagen bör innehålla en
beslämraelse ora alt rätlens avgörande skall grundas på vad handlingarna
innehåller och vad sora i övrigt har förekorarait i målet. En sådan bestämmelse
får givetvis inte uppfattas så att myndigheten inte skall få göra bruk av sin
erfarenhets- och kunskapsfond. Bestäraraelsen har sin frärasta betydelse som
garanti för att avgörandet inte grundas på malerial som inte hör till målet
eller annal material som ligger utanför partemas kontroll. Uttrycket »vad
handlingarna innehåller» behöver dock inte vara liktydigt med akten i målet.
Rätten kan t, ex, ha gjort bmk också av inlånade akter och andra handUngar sora
inte bevaras i målels akt. Av diarium eller dagboksblad e, d, måste i så fall
framgå vilket material som har använls i målet. Jag kan därför inte dela den av
en remissinstans framförda uppfattningen atl den föreslagna bestämmelsen kan
undvaras, I övrigt kan jag hänvisa lill vad jag har anfört vid 18 §,
Med anledning av
trafikmålskommitténs uttalande att i vissa mål muntlig förhandling bör vara
exklusivt beslutsunderlag vill jag erinra om vad jag har anfört i motiveringen
lill 9 § om munllighetens funktion i förvaltningsdomstolsprocessen. Härav
fraragår att det knappasl kan komma i fråga all på delta område generellt
föreskriva att avgörandet skall grundas uteslutande på vad sora har
förekorarait vid muntlig förhandling. Om en sådan ordning behövs för en viss typ
av mål, bör den bestämmas i specialförfattning,
Lagen
bör vidare innehålla en bestämmelse om förvaltningsdomstols skyldighel alt
motivera sina beslut. Beslämraelsen bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande föreskrift i promemorians lagförslag.
Liksom
hittills bör gälla att regeringsrättens beslut om att meddela eller vägra
prövningstillstånd inte behöver motiveras. Detla är i viss mån också fallel med
beslut i frågor om resning och återställande av försutten och därmed jämförliga
frågor. Någon särskild föreskrift härom synes med hänsyn till beslutens art
inte behövlig.
Frågan
ora vem eller vilka sora skall skriva under rättens beslut regleras lämpligen i
adrainistrativ ordning.
I
enlighet med det anförda har i 29 § lagils in föreskrifter om att rättens
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 585
avgörande av mål skall grundas på vad handUngarna
innehåller och vad i övrigt har förekorarait i raålet samt att det av beslutet
skall framgå vUka skäl som har bestämt ulgången.
30 §
Paragrafen reglerar expedieringen av rätlens beslul,
besvärshänvisning m. m. Den motsvarar i huvudsak 31 § departementspromeraorians
lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 92 § taxeringsförordningen skall
underrättelse ora prövningsnärandens beslut tillställas parterna.
Taxeringsintendenl behöver dock undenättas endast om beslutet har gått eraot
honora. Underrättelsen skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas vid
anförande av besvär över beslutet.
I fråga om kararaarrätlen gäller enligt 98 § 6 raora.
taxeringsförordningen att, om besvär över kammarrättens utslag inte kan komma
under Kungl. Maj:ts prövning utan prövningstillstånd, kamraanätlen skall i samband
med besvärshänvisning upplysa ora delta. Därvid skall anges på vilka grunder
sådant lillslånd kan meddelas och de övriga villkor under vilka parts
besvärstalan kan prövas. Ora klaganden anser atl karamar-rättens underrättelse
är oriklig, får han i samband med besvär över utslaget påkalla prövning av
frågan.
Departementspromemorian. I 31 § första stycket
promeraorians lagförslag föreslås bestäraraelser ora att beslut varigenom mål
avgörs skall delges parterna i målet genom en expedition sora fullständigt
återger beslutet och skiljaktig raening, där sådan har förekommit, saml atl
expeditionen dessulom skall innehålla upplysning om vad den skall iaktta sora
vill anföra besvär över beslutet.
Andra siycket upptar föreskrifter av innehåll att
kararaarrätlen, om det för prövning av besvär hos regeringsrätten krävs
särskilt tillstånd, dessutom skall ge besked härom och om de grunder, på vilka
sådanl tillstånd kan erhållas samt att part, ora han anser atl beskedel är
orikligt, kan begära prövning av frågan ora sin rätt till fullföljd av lalan i
saraband med besvär över beslutet i målet.
Vare sig muntlig förhandling hålls i ett mål eller inte
och vare sig beslut avkunnas vid denna förhandling eller ej bör, framhålls det
i promeraorian, gälla att doraslolens beslul skall delges genora en skriftlig
expedition. Med hänsyn till den betydelse det kan ha för part atl ha kännedora
ora innehållet i en skiljaktig raening, när han överväger ora det tjänar något
till alt överklaga, bör beslulsexpeditionen återge också den eller de
skiljaktiga meningar som har förekommit. Med skiljaktig raening avses sådan
skiljaktig mening som efter forralig oraröslning har antecknats i protokoll.
Vissa avgöranden av länsrätt och länsskalterätt får inte
överklagas. Enligt promemorian bör beslulsexpedition innehålla upplysning
härom, s. k. negativ besvärshänvisning. Det framhålls atl regeringsrätten
givetvis inte skall be-
19t11564
586 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
höva
ge en sådan hänvisning. Får avgörandet överklagas skall beslulsexpeditionen ge
besked om delta liksom också om vad den skall iaktta som vill anföra besvär över
beslutet.
I
promemorian anraärks all det ligger i sakens natur att någon besvärshänvisning
inte skall meddelas när part har fått fulll bifall och motpart inte finns.
Något särskilt undantag behövs inte i lagtexten med tanke på detla och andra
fall då besvärshänvisning inte har någon sora helst funktion att fylla.
Det
får, betonas del i proraeraorian, anses höra till god ordning i en
dora-stolsprocess att båda parter rutinmässsigt får del av avgörandet i målet.
Tillräckliga skäl kan inte anses föreligga att göra undanlag för beslut av
skatterätt som inte går eraot taxeringsintendenl. Under förutsättning att
delgivningen anordnas på ell praktiskt säll, bör del förhållandet att intendenten
skall undenättas även om sådana beslut inte behöva innebära någon nämnvärd
belastning vare sig för skatterätten eller intendenten.
Remissyttrandena,
Den föreslagna beslämmelsen om att parterna i målet skall delges en handUng
sora inte bara återger beslutet ulan också skiljaktig raening, om sådan har
förekommit, tillstyrks uttryckligen av Svea hovrätt och TCO. Även
regeringsråden Lorichs, Holmgren, Wilkens, Walberg, Cars, Wieslander, Paulsson,
Simonsson, Lundell, Nordlund, Hamdahl och Reuterswärd godtar bestäraraelsen,
låt vara raed viss Ivekan. De frarahåller att regeringsrättens ledamöler i
silt yttrande över förslaget till förvaltningslag påpekade att part normalt
inte kunde sägas ha någol befogat krav på att få del av skiljaktig mening utan
anfordran. Även om i promemorian knappast har anförts några nya skäl för den
motsatta ståndpunkten, vill ledamöterna, raed hänsyn till frågans
förhållandevis ringa betydelse, inte motsätta sig förslaget alt skiljaktiga
meningar skall återges även i regeringsrättens expeditioner. Regeringsrådet
Klackenberg tillstyrker under hänvisning lill förvallningsprocessens särart
förslagel såvitt gäller de lägre instanserna. Däremot avstyrker han all
beslämmelsen görs tillämplig hos regeringsrällen.
Regeringsråden
Jarnerup, Nevrell, Hegrelius, Åbjörnsson, Ringdén, Körlof och Lidbeck avstyrker
förslaget att part ulan begäran skall delges skiljaktig mening. De finner det
svårt att inse varför skiljaktig raening i det aktuella hänseendet skall
behandlas annorlunda vid förvaltningsdomstolarna än vid de allraänna
domstolarna, för vilka någon skyldighel att delge part skiljaktig mening inte
är föreskriven.
Tre
remissinstanser kritiserar den effekten av förslaget atl skallerätts beslut
skall delges taxeringsintendent. Länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar alt i
likhet raed vad som nu gäller delgivning med taxeringsintendent är
överflödig när beslutet stämmer överens raed intendentens slåndpunktstagande i
raålet. Ifrågavarande bestäraraelse skulle, anser länsstyrelsen, medföra
avsevärl merarbete för skatteavdelningen om den följdes
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 587
strikt, eftersora varje enskilt prolokollsutdrag raåste
gås igenom för kontroll av att inte länsskatlerätten har intagit en annan
ståndpunkt än taxeringsintendenten. Länsstyrelsen framhåller att det hade
varit önskvärt med en närmare precisering av uttalandet i promeraorian atl
nämnvärd arbetsbelastning bör kunna undvikas om delgivning med
taxeringsinlendenten anordnas på ett praktiskt sätt. Med en sådan precisering
skulle en likformig praxis för länsskalterätterna kunna åstadkommas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser all man inte bör tvinga
taxeringsintendenten att läsa igenom alla expeditioner för att bland dessa
finna det fåtal där beslutet avviker från hans yrkande. Del torde räcka med att
länsskatterälten tillställer taxeringsinlendenten expedition i de mål där
avvikelse skell. I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Värmlands län.
Svea hovrätt anser att det inte bör föreskrivas någon
skyldighel för förvaltningsdomstolarna att lämna s. k. negativ besvärshänvisning,
EnUgt hovrättens mening bör därför bestämmelserna om besvärshänvisning
formuleras om så att de i likhet raed motsvarigheten i 17 kap, 7 § sista
styckel RB avser endast de fall då beslutet går att överklaga.
Länsstyrelsen i Stockholms lån konstaterar att paragrafen
inte föreskriver någon tid, inom vilken beslut skall vara expedierat. Enligt
länsstyrelsens mening kan man fråga sig om avsikten är alt de allmänna
föreskrifterna för statliga myndigheter angående tiden för expediering av
beslut skall lillämpas för förvaltningsdomstolarnas del eller ora man, när
frågan har reglerats i specialförfaltning, skall låta denna gälla. T, ex,
taxeringsförordningen innehåller bestämmelser om justeringslid och tid för
expediering av beslul.
Departementschefen. Mot promemorians förslag atl parterna
skall delges beslut och skiljaktig mening, när sådan förekommer, har
framkomrait viss kritik i en del remissyttranden. Dels har del hävdats atl
bestämmelsen inte bör gälla hos regeringsrätten. Dels har del frarahållits att
part norraall inte har någol befogat krav på alt få del av skiljaktig mening,
om han inte uttryckligen begär det. I del sislnämnda hänseendet har erinrats om
att de allmänna dorastolarna inte är skyldiga att delge part skiljaktig
raening. Vidare har del invänts att delgivning av länsskatlerälls beslut med
taxerings-intendent är överflödig och dessulom medför merarbete när rätlens avgörande
överensstämmer med intendentens ståndpunkt i målet.
Enligt min raening ligger det i sakens natur att den som är
part i elt mål bör undenättas om beslut som meddelas. Någon viss tid inom
vilken det skall ske bör dock inte föreskrivas i förvaltningsprocesslagen. Som
har framhållits i promeraorian bör parten därvid också få kännedom om den eller
de skiljaktiga meningar som har korarait fram i målet. En annan fråga är ora
handling sora återger beslutet och eventuellt förekoraraande skUjakliga
raeningar skall delges parten enligt delgivningslagens regler eller ora den kan
tillslällas honom på annat sätt. Med hänsyn till remisskritiken
588 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
och i överensstämmelse med de synpunkter som jag har
anfört vid 10 och 12 §§ beträffande formen för överbringande av ansökan,
besvär, svar m. ra. anser jag att alternativa raöjligheter bör finnas. Av 47 §
följer att det står rätlen fritt att använda delgivning för atl överbringa
rättens beslut. Delgivning skall således inte vara obligatorisk. Delta koramer
i förevarande paragraf till uttryck genom en föreskrift att beslut skall
tillställas part. Därigenom blir del möjligt för rätten alt använda den
underrättelseform som den finner lämplig i det konkreta fallet. Om t. ex. part
har vunnit bifall till sin talan, framstår det som onödigt alt delge honom
beslutet. Det bör kunna överbringas till honom på annat sätl. Däremot blir av
hänsyn till besvärstidsberäkningen delgivning den naturliga formen för atl
underrätta part om ell beslut som gått eraot honora och som kan överklagas.
Den i lagen föreslagna ordningen innebär också att regeringsrättens beslut i
allmänhet inte behöver delges. Om beslulel innehåller ett föreläggande som
skall iakttas inom en viss lid, bör dock beslutet delges den som föreläggandet
avser.
Ell beslul som kan överklagas bör innehålla
besvärshänvisning. Däremot torde det inte böra föreskrivas att s. k. negativ
besvärshänvisning, dvs. besked om att talan inte får föras raot beslutet, skall
lämnas i de fall då klagoförbud finns, t. ex, när länsrätt har meddelat beslut
om varning i körkortsmål. Ingenting hindrar dock domstolen att i beslutet
erinra om klagoförbudet.
Av kararaarrätts besvärshänvisning bör fraragå ora det
behövs särskilt tillstånd för att regeringsrätten skall pröva talan mot
kammarrättens avgörande, F. n, gäller i taxeringsmål atl klagande kan i
samband med besvär till regeringsrätten påkalla prövning av frågan huruvida
kammarrällen lämnat riktigt besked om villkoren ra, ra, för prövningstillstånd.
Denna regel är motiverad fraraför alll raed hänsyn till de nu gällande reglema
om summa revisibilis, I det förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar,
sora har remitterats till lagrådet den 20 raars 1970, saknas motsvarighet lill
nuvarande regler om sumraa revisibilis (se 36 § förslaget till förvaltningsprocesslag).
På grund härav bar jag ansett alt det i förevarande förslag inte behövs någon
regel ora rätt att särskilt påkalla prövning av frågan om riktigheten av
kammanätts besked angående prövningstillstånd.
I enUghet raed del anförda har i ett första stycke i 30 §
tagits in föreskrifter ora att beslut, varigenora rätten avgör målet, skall
tillställas part genora handling som fullständigt återger beslutet och
skiljaktig memng, där sådan har förekommit, samt att beslutet dessutom skall
innehålla upplysning om vad den skall iaktta som vill anföra besvär över beslutet,
I elt andra stycke har föreskrivits alt kammarrättens beslut, om särskilt
tillstånd krävs för prövning av besvär till regeringsrätten, skall innehålla
uppgifl härom och om de grunder på vUka sådanl tillstånd meddelas.
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 589
31 §
Paragrafen
handlar om rättelse av oriktigt beslul. Den motsvarar i huvudsak 32 §
departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande
ordning. Om kammanätten på gmnd av anmärkning eller eljest finner alt utslag
eller beslut UU följd av skrivfel, missräkning eller annat sådant förbiseende
innehåller uppenbar oriktighel, skall kararaarrätlen enUgt 30 §
kararaarrättsstadgan meddela beslut om rättelse sedan parterna har fåll
tillfälle all yttra sig. Rättelsen skall antecknas på huvudskriften av
utslaget eller beslutet samt, om det kan ske, på utskrift av utslaget eller
beslutet. Den dag då anteckningen görs skaU anges.
Motsvarande
rätlelseraöjlighel gäller enligt 91 § taxeringsförordningen för prövningsnämnd.
Departementspromemorian.
Promeraorians lagförslag innehåller i 32 § en bestäraraelse av innehåll atl
förvaltningsdomstol, som genom anmärkning eller eljesl finner alt någol
doraslolens beslut har bUvil oriktigt på grund av felräkning, felskrivning eUer
annal uppenbari förbiseende, skall meddela beslut om rättelse, sedan parterna
har fått tillfäUe att yttra sig.
Enligt
promemorian är frågan om rättelse av fel som bar uppkomrait på grund av
uppenbart förbiseende av sådan betydelse all den inte bör regleras genom en
hänvisning till RB utan genom en uttrycklig beslämraelse. Denna bör utformas så
all den blir samstämmig med motsvarande regel i förvaltningslagen. Någon
lidsbegränsning är enligt promemorian inte påkallad, eftersom del är fråga om
rättelse av uppenbara orikligheler.
Remissyttrandena.
Den föreslagna bestämmelsen om s. k. självrätlelse föreslås kompletterad i tre
remissyttranden. Länsstyrelsen i Örebro län sätter i fråga om kommunikation
behövs i de fall då rättelse skaU ske lill skallskyldigs fördel. Enligt
länsstyrelsens mening bör ell tillägg övervägas av innehåll »där delta ej anses
obehövUgt» eller »om del behövs». Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår
liUägget »om det ej är obehövligt».
Kammarrätten
anser att förslagel bör kompletteras med en beslämraelse ora att rättelse med
angivande av dagen härför skall antecknas på huvud-skrift av beslutet samt, om
det kan ske, på utskrifter av det. Domstolen hänvisar beträffande det
föreslagna tillägget lill 17 kap. 15 § RB.
Departementschefen.
Jag delar den i promemorian uttalade meningen alt lagen bör innehålla en
bestämmelse om självrätlelse. Beslämraelsen härom bör utformas i
överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i förvaltningslagen (19 §).
Härigenom tillgodoses de önskemål som har förts fram i en del remissyttranden
atl part skaU få yttra sig över rättelsen endast om detla anses behövUgt. Någon
uttrycklig föreskrift att rätten skall ange dagen för rättelsen på beslutet
anser jag inte behövas. Frågan ora hur rättelsen skall dokumenteras bör
lämpligen lösas i praxis.
I
enlighet med det sagda har i 31 § tagils in en bestämmelse om att dom-
590 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
stolen får rätta beslut, som till följd av skrivfel,
räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, och att
part, om del inte är obehövligt, skall lämnas tillfälle all yttra sig innan
rättelse sker.
Besvär
32 §
Paragrafen handlar om överklagande och motsvarar 33 §
departemenlsproraeraorians lagförslag. Belräffande nuvarande ordning hänvisas
lill vad sora sägs om överklagbarhet i specialmotiveringen lill 12 §
förvaltningslagen.
Departementspromemorian. I 33 § promemorians lagförslag
har tagits in bestämmelser av följande innehåll.
»Mot länsrätts, länsskatterätts och mellankommunala
skatterättens beslut förs talan hos kammarrätt och mot kammarrätts beslul förs
lalan hos regeringsrätten. Talan förs genom besvär.
Mot beslut, som ej innebär slutligt avgörande av mål, får
lalan föras endasl om rätten därigenom
1,
ogillat
invändning om jäv mot någon rättens ledamot eller invändning om att hinder
föreligger för talans prövning;
2,
avvisat ombud
eller biträde;
3,
förordnat
rörande saken i avbidan på målets slutliga avgörande;
4,
förelagt någon
alt medverka på annal sätt än genom inställelse lill sararaanträde och
underlåtenhet att efterkorama föreläggandet kan ådraga denne särskild påföljd;
5,
beslutat
angående uttagande av förelagt vite eller annan påföljd för underlåtenhet atl
efterkomma föreläggande eller angående ansvar för förseelse i förfarandet;
6,
förordnat
angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om
annat undersöknings- eller säkringsmedel;
7,
förordnal
angående ersättning för någons medverkan vid uiredningen;
8,
avslagit
begäran om biträde eller till sådant uppdrag förordnat annan, än part
föreslagit,
Mol beslut av förvaltningsdomstol, varigenom mål
återförvisas till lägre instans, får lalan föras endast om beslutet innefattar
avgörande av fråga, sora inverkar på målets utgång.»
I lagen bör, framhålls det i proraeraorian, finnas en
huvudregel ora överklagbarheten av skatterätts, länsrätts och kammarrätts
beslul. Från huvudregeln bör göras generellt undantag för beslut, som inte
innebär slutligt avgörande av mål. Dessa bör enligt promemorian i princip inte
kunna överklagas särskilt utan endast kunna påtalas vid överklagande av det
slulUga avgörandet om de anses ha påverkat utgången. Vissa beslul bör dock
kunna överklagas särskilt. Dessa bör anges i paragrafen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 591
Remissyttrandena.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att raan vid en jämförelse mellan å ena
sidan första styckels allmänna bestämmelser om att talan får föras hos
kamraarrätten mol länsrätts och skatterätts beslut och å den andra sidan andra
styckets föreskrifter angående de fall då talan får föras raot beslul som inte
innebär slutligt avgörande av mål lätt kan dra den felaktiga slutsatsen atl
alla beslut av länsrätt, länsskatterätt och den raellankoramunala skatterätten
kan överklagas hos kamraarrätlen. Länsstyrelsen sätter i fråga ora inte i
tydlighetens intresse före andra stycket borde las in en erinran om alt vissa
faU talan inte får föras mot beslut av länsskalterätt.
Länsstyrelsen
i Blekinge län anser att andra styckels inledning bör förlyd-ligas på del viset
att det föreskrivs att talan mot beslut som inte innebär slutligt avgörande av
mål får föras särskilt under angivna betingelser.
I
det föregående har närants att länsstyrelsen har föreslagit en hänvisning lill
36 kap. 23 § RB i förslagels 23 §. Hänvisningen avser vittnes skyldighet att
ersätta kostnad som han har vållat genom försumraelse eller tredska.
Länsstyrelsen föreslår alt till uppräkningen av de beslut sora kan överklagas
särskill läggs beslut angående skyldighet för någon som inte är part att
ersätta i målet vållad kostnad.
Länsstyrelsen
i Västmanlands län pekar på en speciell fråga som har visst saraband med frågan
om i vilken utsträckning beslul under förfarandet kan överklagas. I det fallel
att ordföranden i skatterätt eller länsrätt ensam har beslutat att muntlig
förhandling inte skall hållas antingen självmant eller raed anledning av
parts begäran och talan inte kan föras raot beslutet uppkommer enligt
länsstyrelsen frågan om rätten med nämnd vid sammanträde för målets behandling
kan »ompröva» beslutet och förordna ora rauntlig förhandling. Länsstyrelsen
anser alt frågan behöver klargöras.
Länsstyrelsen
i Kopparbergs län frarahåller att det inte kan tas för absolut säkert att
endast de typer av beslut under förfarandet som anges i uppräkningen bör vara
överklagbara och att risk finns för att vissa beslut som bör kunna överklagas
särskilt glöms bort vid lagstiftningen. Med hänsyn härtill och eftersom
erfarenheten ger vid handen alt särskilda besvär över sådana beslul är ytterst
sällsynta förordar länsstyrelsen att 33 § andra stycket utesluts. När etl
beslut under rättegången kan vara tveksamt eller klart går mot parts önskan bör
rätten alltid kunna meddela besvärshänvisning.
Departementschefen.
I första siycket anges i enlighet med vad sora har föreslagits i proraeraorians
lagförslag besvärsvägen vid fullföljd av talan mot förvaltningsdorastols
beslut. Som utvecklals i lagrådsremissen den 20 raars 1970 är avsikten att
reglerna ora i vilka fall talan raot förvaltningsmyndighets beslut fullföljs
till förvaltningsdomstol skall ges i den speciella lagsliftning som reglerar
resp. förvaltningsområde och i en lag om behörig-hel för kammarrätt all pröva
vissa mål.
Andra
stycket innehåller regler om överklagbarhet. I princip får endast
592 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
beslut varigenom förvaltningsdomstol avgör målet
överklagas. På grund av föreskrift i specialförfaltning (se 2 § förevarande
lag) kan dock gälla att rättens avgörande av målet över huvud taget inte får
överklagas.
När det gäller beslut under förfarandet bör i vissa fall
särskild talan få föras mot beslutet. Dessa fall har angetts genora en
uppräkning, som i huvudsak motsvarar vad som har föreslagils i promeraorian.
Elt förtydligande har skett i så måtto som det anges att talan mot beslut som
inte innebär alt målet avgörs får föras endast i samband raed talan mol beslut
i huvudsaken utom i vissa uppräknade fall, då lalan får föras särskilt. Till de
i promemorians lagförslag angivna besluten som får överklagas särskilt har
fogats beslul, varigenom rätten har ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta
kostnad som han har vållat genom försummelse eller tredska. I den mån lag eller
av Kungl. Maj:l beslutad författning för vissl fall innehåller förbud atl över
huvud taget klaga över exempelvis skatterätts beslut gäller givetvis det
förbudet på grund av 2 § förevarande lag.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Västmanlands län har
anfört vill jag framhålla all rättens beslut i fråga om målels handläggning kan
omprövas av rätlen själv när anledning föreligger till det.
I tredje stycket har tagits upp en regel om begränsning i
överklagbarheten för de fall då mål återförvisas till lägre instans. En
motsvarighet till regeln finns i 54 kap. 6 § RB.
33 §
Paragrafen behandlar besvärsrätten. Den motsvarar 11 §
förvaltningslagen, till vars specialmotivering jag här får hänvisa.
34 §
Denna paragraf innehåller regler om lill vilken domslol
besvärshandling skall inges och om besvärstid. Den motsvarar i viss mån 34 §
departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 96 § taxeringsförordningen skall
besvär till kararaarrätlen över prövningsnämnds beslut ges in eller sändas in
lill prövningsnämndens kansli. Om besvären i stället har tillställts kammarrätten
utgör del dock inte hinder för målets prövning. Talan mot kammarrättens utslag
skall enligt 98 § taxeringsförordningen föras genom besvär sora skall
tillslällas finansdepartementet. En molsvarande ordning för besvär hos
kammarrätten och regeringsrätten är föreskriven i 40 och 44 §§ förordningen om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning. Dock finns inte någon bestämmelse
om att besvärshandling får ges in till kammarrätten i stället för till
beskatlningsmyndighelen.
Departementspromemorian. I promemorian förulsälls att
förvaltningslagens bestämmelser om lill vilken instans besvär skall ges in och
inom vilken lid besvär skall anföras skall gälla också vid klagan mot
förvaltningsdorastols beslut. Med den antagna förutsättningen att huvudregeln
skulle bli
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 593
alt
besvär skall tiUställas den instans sora har fatlat del överklagade beslutet
har endasl lagits upp vissa bestäraraelser om de åtgärder sora rätlen skaU
vidla när den får en besvärsskrivelse.
I
34 § promemorians lagförslag föreskrivs i enlighel härmed alt domstolen, när
besvär över förvaltningsdomstols beslut kommer in till den, skall foga sina
handlingar till besvären. Vidare föreskrivs atl rällen, när fråga är ora besvär
över länsrätts, länsskatlerälls eller raellankoraraunala skatterättens beslut,
skall infordra yttrande över besvären från raotpart, ora sådan finns, och delge
klaganden yttrandet saral bereda parterna tillfälle till ytterligare skriftväxling,
om det behövs. Därefter meddelas en bestämmelse om att besvär och övriga
handlingar skall sändas till besvärsinslansen, sedan rätten har fullgjort sin
befattning med målel.
Departementschefen.
Frågan om till vilken instans besvär skall ges in och om den tid inom vilken
besvär skall anföras bör få samma lösning som i förvaltningslagen. Jag kan
därför här nöja raig med atl hänvisa till vad jag har anfört i motiveringen
till 12 § förvaltningslagen.
Särskilda
regler om fuUföljd av talan från kammarrätt till regeringsrätten
35
och 36 §§ Paragraferna handlar om prövningstillstånd i regeringsrätten. Jag hänvisar
lill vad jag har anfört härom i lagrädsremissen den 20 mars 1970 ora en
oraorganisation av förvaltningsrätlskipningen, ra. m. Elt par redaktionella
jämkningar har gjorts i förhållande till förslaget i lagrådsremissen.
37
§
Paragrafen
innehåller bl. a. regler som begränsar parts raöjlighet att hos regeringsrätten
åberopa ny omständighet och nytt bevis till stöd för sin talan. Den har vissa
motsvarigheter i 2 och 15 §§ departementspromemorians lagförslag.
Departementspromemorian.
I 2 § femte styckel promemorians lagförslag föreslås en föreskrift av innehåll
alt part, för det fall att för besvärs prövning i regeringsrätten fordras
särskilt tillstånd, bör i besvären närmare ange de skäl sora han åberopar till
stöd för sin begäran ora sådant tUlstånd. Med utgångspunkt i ett förslag av
förvaltningsdorastolskomrailtén föreslås i 15 § en regel om att part inte ulan
särskilda skäl får åberopa nylt bevis hos regeringsrätten i raål, sora har
fullföljts från kararaarrätt.
I
proraeraorian framhålls att beslämmelsen ora principiellt förbud raot att
åberopa nya bevis i regeringsrätten kan tas raed utan större betänkligheter,
efiersom den innehåller en betryggande säkerhetsventil. Denna ventil anses
behövlig särskilt raed tanke på mål i vilka kamraarrätlen har varit försia
doraslolsinslans.
Promeraorieförslaget
innehåUer inte någon regel om förbud för part all ändra sin talan i
regeringsrällen genom att åberopa ny grund.
594 Kungl Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
Remissyttrandena. Förslaget alt part i mål sora fiUlföljs
från kammarrätt inte ulan särskilda skäl skall få åberopa nytt bevis i
regeringsrätten tillstyrks uttryckligen av JK och Sveriges industriförbund. JK
påpekar alt bestämmelsen behövs med hänsyn bl. a. till regeringsrältens
huvudsakliga uppgift att vara prejudikatinstans.
Länsstyrelsen i Värmlands län erinrar om att den i sitt
yttrande över förslaget tiU lag om skatterätt framhöll att det borde
föreskrivas att part inte får i kammarrätten till stöd för sin talan åberopa
omständigheter eller bevis, som inte har förebragls lidigare, om han har kunnal
åberopa orasländighelen eller beviset hos prövningsnämnden och det kan antas
att han har underlåtit del i otiUbörligt syfte eller av grov vårdslöshet.
Denna föreskrift tog närmast sikte på sådana deklarations- och processmedhjälpare
som kan ha intresse av atl processen förlängs. Länsstyrelsen anser atl en sådan
bestämmelse behövs för att förhindra att insiansordningen de facto sätts
åsido,
TCO godlar i princip bestämmelsen men framhåUer alt det
bl, a, med hänsyn till alt part i förvallningsprocessen ofta inte företräds av
juridiskt ombud är viktigt alt bestämmelsen tiUämpas mjukt.
Prövningsnämndernas motivering av sina beslut är ofta inte tillräckligt
klargörande, och den skallskyldige har kanske först genom kammanättens beslut
fått klart för sig vad som har brustit i bevisföringen.
En raera kritisk inställning har Föreningen Auktoriserade
revisorer. Föreningen påpekar att starka betänkligheter kan anföras raot
formuleringen alt part »icke utan särskilda skäl» får åberopa nytt bevis. Någon
betryggande säkerhetsventil kan enligt föreningen inte anas i lagtexten.
Länsstyrelsen i Hallands lån utgår från all part i
skattemål också i fortsättningen skall ha rätt atl åberopa ny grund i
regeringsrätten och förutsätter därför atl »särskilda skäl» för att få lägga
fram nytt bevis skall anses föreligga i sådant fall,
Promeraorians ståndpunkt att del inte skall gälla något
förbud att åberopa ny grund i regeringsrätten godtas uttryckligen av Sveriges
industriförbund och TCO. TCO ser del som någol raycket positivt att det inte
kommer att införas någon spärr för parts rätt att utvidga eller ändra sin
talan.
En negativ inställning lill den nuvarande möjligheten att
åberopa ny grund för talan i regeringsrätten har JK och regeringsrättens ledamöter.
JK anser att del bör övervägas om inte möjligheterna för
part att ändra sin talan i regeringsrätten bör inskränkas väsentligt.
Regeringsrättens ledamöter erinrar om all
förvaltningsdomstolskommittén i sitt betänkande föreslog en regel i 98 § taxeringsförordningen
av innebörd att klaganden endasl om särskilda skäl förelåg skulle få väsentUgen
ändra den grund som hade åberopats i kammarrätt och atl den bestämmelsen godtogs
av regeringsrättens fiesla ledamöter. Ledamöterna påpekar vidare att man inom
förvaltningsrättskipningens vida rara inte generellt kan ställa alltför stora
anspråk på parts utformning av sin talan. Det framstår också
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 595
som
rimligt att part inom vissa gränser skall kunna ändra sin talan och anföra
hell eller delvis nya grunder. Vad angår processen i regeringsrätten har denna
fråga dock kommit i etl ändrat läge. I det till lagrådet remitterade förslaget
till lag om allmänna förvaltningsdomstolar betonas särskill regeringsrättens
framtida huvuduppgift som prejudikalinstans. Möjligheterna att få mål
sakprövade av regeringsrätten har starkt beskurits genom ändrade bestämmelser
om prövningstillstånd. Med den funktionsfördelning sora föreslås raellan de
olika instanserna torde del knappast vara förenligt alt låta part i
regeringsrätten ändra den grund sora har åberopats i karamarrätt. Elt
konsekvent fullföljande av de intentioner som bär upp den förestående reformen
motiverar enligt ledamöternas mening i stället begränsningar i det förevarande
hänseendet. Lärapligen bör det, i vart fall för skaltemålen, föreskrivas all
grunden slutligen skall anges i kararaarrätt. En sådan bestäraraelse står
också i god överensstäraraelse raed det föreslagna principiella förbudel mol
att förebringa ny bevisning i regeringsrätten.
Departementschefen.
Såsom bar föreslagils i departeraentspromemorian bör den, som klagar hos
regeringsrätten och inte kan få sin talan prövad utan prövningstillstånd, i sin
besvärshandling ange de skäl som han åberopar lill stöd för sin begäran om
sådant tillstånd.
I
likhet med flertalet reraissinstanser ansluter jag raig till förslaget i
departeraentspromemorian, atl part i princip inte skall tillålas all åberopa
nytt bevis i mål som fullföljs från kamraarrält lill regeringsrällen och i
vilket prövningstillstånd fordras.
I
en del reraissytlranden tas upp även frågan ora det bör vara tillåtet atl
åberopa ny grund i regeringsrällen. För rain del vill jag ansluta raig till det
synsätt som regeringsrättens ledamöter bar gett uttryck åt. Jag anser sålunda
alt det är raindre väl förenligt med regeringsrältens tilltänkta funktion som
i huvudsak renodlad prejudikalinstans, att domstolen skall beakta
sakförhållanden sora part åberopar först i högsta instans. Innebörden av
begreppet grund synes raig eraellertid inte helt klar för
förvaltningsprocessens del. Jag föreslår atl raan i stället föreskriver alt
omständighet som åberopas först i regeringsrätten i princip inte skall beaktas.
En sådan regel bör gälla bara i de mål där det krävs prövningstillstånd. I
andra mål lorde del åtminstone f. n. knappast finnas motiv för en raotsvarande
regel.
Förbudet
mot att beakia nya omständigheter bör inte vara absolut. Inte minst med hänsyn
lill de många olika typer av mål, som kan förekomma i förvaltningsdomstol, bör
del finnas en möjlighet atl ta hänsyn till ny omständighet som åberopas försl i
regeringsrätten, när särskilda skäl talar för det.
Som
framgår av vad jag har anfört i raotiveringen till 28 § är jag f. n. inte
beredd att ta ställning till frågan i vad raån kammarrätten skall få beakta
oraständigheter och därtill hörande bevis sora åberopas först där.
696 KungL Maj.ts proposition nr 30 är 1971
I
enUghet raed det anförda har i 37 § första siycket tagits in en regel av
innehåll att i raål, där prövningstillstånd krävs, omständighet eller bevis,
som klaganden åberopar först i regeringsrätten, får beaktas endasl om det föreligger
särskilda skäl. Vidare har i paragrafens andra stycke föreskriviis att
klaganden i besvärshandlingen bör ange de skäl som han åberopar till stöd för
sin begäran om prövningstillstånd.
Straff
och vite
38
och 39 §§
I
paragrafen ges regler om straff för vissa förseelser i förfarandet och för
brott mol tystnadsföreskrift. De har viss motsvarighet i 5 § departementspromemorians
lagförslag.
Nuvarande
ordning. Enligt 22 § kammarrättsstadgan gäller bestämmelserna ora straff i 9
kap. RB i tillämpliga delar hos kammarrätten. I nämnda kapitel regleras olika
slag av rätlegångsmissbruk (14 §§), störande av ordningen, otillböriigi uttalande,
kränkande av domstolens värdighet (5 §), indiskretion (6 §) och
böteslalituderna (9 §).
Departementspromemorian.
I 5 § lagförslaget har tagits in en hänvisning tUl 9 kap. 5, 6 och 9 §§ RB.
Remissyttrandena.
Av den förut lämnade redogörelsen för remissinstansernas allmänna synpunkler
på promeraorians lagförslag framgår alt åtskilliga yttranden innehåller kritik
mot de förhållandevis ofta förekommande hänvisningarna till RB. Från några
håll pekas härvidlag just på bestäraraelserna om straff för förseelser i
förfarandet.
Lånsstyrelsen
i Örebro län anser atl det kan diskuteras om inte också vad som sägs i 9 kap.
14 §§ RB om rätlegångsmissbruk bör äga motsvarande lillärapning hos
förvaltningsdomstol. I prövningsnämndsarbetet i länet har, säger länsstyrelsen,
vid ett par lillfällen sådan processföring förekommit som vid en rättegång i
elt tvistemål utan tvivel skulle ha rubricerats som rätlegångsmissbruk.
Departementschefen.
Inte minst av remissyttrandena fraragår atl del är lämpligare att lagen innehåller
egna besläramelser om straff än en hänvisning lill 9 kap. 5, 6 och 9 §§ RB som
föreslås i deparlemenlspromeraorian. I enlighet härraed har i 38 § upptagits
bestämmelser som i alll väsentligt motsvarar 9 kap. 5 och 9 §§ RB samt i 39 §
bestämmelser som har utformats i huvudsaklig överensslämmelse med 20 §
förvaltningslagen.
Något
mera påtagligt behov av besläramelser om straff för rätlegångsmissbruk lorde
knappasl föreligga inom förvaltningsprocessen. I vart fall bör införandet av
sådana regler anstå till dess erfarenhet vurmits av förvallningsprocesslagens
lillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 597
40 §
Paragrafen handlar om förfarandevile och har viss
motsvarighet i 5 § deparleraentsproraeraorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 22 § kararaarrättsstadgan gäller
reglerna i 9 kap. RB om vite i lillärapliga delar hos kammarrätten. Reglerna
avser befogenhet för rätten alt förelägga vite ora någon kallas atl insläUa
sig personligen (7 §) saml vites belopp och dess bestämmande, förnyat föreläggande
efler uldömande, delgivning av vitesföreläggande, förbud att förelägga vite
när straff är utsatt samt betydelsen vid fråga om vites utdömande av all
ändamålet raed vitet har förfallit (8 §).
Departementspromemorian.
Proraemorians lagförslag innehåller i 5 § en hänvisning till 9 kap. 8 § RB. Det
påpekas all beslämraelsen som sådan inte ger förvaltningsdomstol någon rätt all
förelägga vite. Slödel härför måsle hämtas på annat håll.
Remissyttrande. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att
den specieUa regeln i 124 § andra siycket taxeringsförordningen om alt för
det fall alt vitesföreläggande har iakttagits först efter del atl anmälan ora
vilets uttagande har koramit in, ändamålet raed vilet inte skall anses ha
förfallit därigenom bör gälla också i fortsättningen. Praktiska skäl talar
för detta trots att regeln strider mol den eljesl gällande principen i RB.
Departementschefen.
Förvallningsprocesslagens regler om vite bör gälla endasl sådana viten sora
rätlen bestämmer med stöd av lagen. Härraed avses givelvis också vite sora
besläras raed stöd av bestäraraelse i RB, sora är tilllämplig på grund av
hänvisning dit i förvaltningsprocesslagen. Högsta vitesbelopp bör liksora i RB
vara 5 000 kr. vid förstagångsvite och 10 000 kr. vid nylt vite när ett
tidigare förelagt vite har dömts ut.
I enlighet härmed har i 40 § försia siycket tagils in en
bestämmelse om att vite enligt förvaltningsprocesslagen inte får beslämmas till
högre belopp än 5 000 kr. samt atl nyll vite, som föreläggs efter del att vite
har dörats ut, får bestäraraas till högst 10 000 kr.
I
paragrafens andra stycke har tagits in en föreskrift ora alt vite inte får
döraas ut ora ändaraålet raed det har förfallit. Denna föreskrift stämmer tiU
innehållet överens raed 9 kap. 8 § tredje stycket RB.
Frågan om den avvikande regeln i 124 § andra stycket
taxeringsförordningen, näraligen alt ändaraålet med vitet inte skall anses ha
förfallit genom att föreläggandet har iakttagits försl efter det atl anraälan
om vilets uttagande har kommit in, skall behållas får prövas vid den översyn av
taxeringsförordningen som sker inom finansdepartementet.
övriga bestämmelser
41 §
Paragrafen handlar ora jäv. Den har flyttats över från den
i lagråds-
598 KungL Maj:ts proposition nr 30 år
1971
remissen den 20 mars 1970 föreslagna lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar (17 §).
42 §
I paragrafen föreskrivs atl rällen självmant lar upp fråga
om ansvar för förseelse i förfarandet och om utdömande av vite som har
förelagts enligt förvaltningsprocesslagen. Den har ingen raotsvarighet i
departementspromemorians lagförslag.
Remissyttrandena. Frågan om förvaltningsdomstol med stöd
av en hånvisning till 9 kap. 5 § RB kan döma lill böler eller om anmälan tUl
åtal inåste ske hos åklagare eller polismyndighet berörs i yttrandena av Svea
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge saml lånsstyrelserna i Stockholms
och Blekinge lån.
Alla
dessa remissinstanser anser atl förvaltningsdomstol bör vara behörig att själv
beivra förseelser under förfarandel. De båda länsstyrelserna föreslår alt
hänvisning görs till 19 kap. 5 § och 20 kap. 1 § RB. Svea hovrätt framhåller
alt det behövs bestämmelser sora raolsvarar de nämnda lagrummen, och hovrätten
över Skåne och Blekinge föreslår elt tillägg till 5 § i promemorieförslaget om
all rätten självmant beivrar förseelser i förfarandet. Den sistnäranda
hovrätten pekar i sammanhanget också på att det föreslagna tillägget gör det
möjligt för förvaltningsdomstol att döma ut påföljder enligt 36 kap. 20 § och
40 kap. 13 § RB (böter och vite beträffande vittne resp. böter och vite
beträffande sakkunnig).
Regeringsrättens ledamöter och länsstyrelsen i Stockholms
län anser alt det bör sägas ul direkt i lagen att förvaltningsdoraslol har rätt
att döma ut vite som den har förelagt. Regeringsrättens ledamöter påpekar att
viten som allmän domstol har förelagt med stöd av RB kan, när de har
försuttits, dömas ut ulan atl den vitesförelagde bereds tillfälle atl ytlra sig
dessförinnan. Vid utdömande av vite enligt taxeringsförordningen krävs däremot
att den som har försuttit vitet får lillfälle att yttra sig innan vitet döms
ut. De viten som regleras i förslagets 5 § är enligt ledamöternas mening
typiska förfarandeviten, där RB :s modell med fördel kan tillämpas.
Lånsstyrelsen i Stockholms län anmärker beträffande
hänvisningarna till 9 kap, 6 § RB om straff för brott raot ålagd tystnadsplikl
att vad som straffbeläggs där inte är att betrakta sora en
rättegångsförseelse, utan att särskild anmälan om åtal måste göras i delta
fall, EnUgt länsslyrelsens raening torde föreskriften dock sakna större
praktisk betydelse för länsrätts och skatterätts del.
Departementschefen. Förvaltningsdoraslol bör uttryckligen
ges befogenhet att utan åtal ta upp fråga om ansvar för förseelse i
förfarandet. Liksom hovrätten över Skåne och Blekinge anser jag att föreskrift
härom bör ges direkt i lagen och inte genora hänvisning lill RB. Med förseelse
i förfarandet avses inte bara sådana ordningsförseelser som straffbeläggs i 38
§,
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 599
Som
hovrätten över Skåne och Blekinge har påpekat bör förvaltningsdomstol också
vara berättigad att självmant beivra underlåtenhet av vittne eller sakkunnig
atl hörsamma kallelse lill rauntlig förhandling. Däremot skall ansvar för de
förseelser som avses i 39 § kunna utdömas bara vid allmän domslol och efler
åtal, eftersom de inte är att anse sora förseelser i förfarandet.
Som
bl, a, regeringsrättens ledamöter har framhållit bör del också sägas ut direkt
i lagen all förvaltningsdomstol själv har rätt att döma ul viten som den har
förelagt,
I
45 § har tagits in en beslämmelse om att den som har kallals till muntlig
förhandling men är hindrad atl infinna sig skall omedelbart anmäla det till
rätlen, Ora den kallade bar uteblivit ulan all anraäla förhinder att koraraa,
bör ell i kallelsen utsatt vite kunna dömas ul utan atl den vitesförelagde
dessförinnan har hörts, I övrigt lorde vite inte böra dömas ul utan att den
vitesförelagde först har beretts lillfälle att yttra sig,
I
enlighet med det anförda har i 42 § tagits in en beslämraelse om att rätten
självmant tar upp fråga om ansvar för förseelse i förfarandel och om uldömande
av vite sora den har förelagt raed stöd av lagen,
43
och 44 §§ Paragrafema reglerar frågorna ora insyn i utredningsmaterialet och om
när handling skall anses ha korarait in till rätten. De saknar raotsvarighet i
departeraentsproraemorians lagförslag. Beträffande raotiveringen hänvisas lill
vad jag har anföri vid 14 och 18 §§ samt motiven till motsvarande paragrafer, 7
och 14 §§, i förvaltningslagen.
45
och 46 §§
Paragraferna
handlar om laga förfall ra. m. De har viss raotsvarighet i 5 §
departementspromemorians lagförslag.
Departementspromemorian.
1 5 § lagförslagel hänvisas lill bestäraraelserna i 32 kap. 1, 36 och 8 §§ RB
ora frister och laga förfaU. I 32 kap. 1 § RB behandlas parts rätt lill skäligt
rådmra. I 3 och 4 §§ ges föreskrifter om utsättande av ny tid för viss
prestations fullgörande samt ora inställande av förhandling och utsättande av
ny sådan. I den sislnämnda paragrafen behandlas vidare parts och annans
skyldighet alt anmäla hinder att efterkomma kallelse. I 5 § regleras
vilandeförklaring av mål. Ora laga förfalls verkan handlar 6 §, och 8 § anger
vilka oraständigheter som utgör sådanl förfall.
Renussyttrandena.
I anslutning lill sina yttranden över förslagets 3 §, vari förvaltningsdomstol
föreslås få befogenhet atl under vissa omständigheter pröva även för sent
anförda besvär, tar några remissinstanser upp frågan om hänsynstagande lill
laga förfall vid försutten besvärstid.
Kammarrätten
anser det möjligt all överväga om inte också annan förvaltningsdomstol än
regeringsrätten kunde ges rätt att återställa försullen
600 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
besvärslid när fråga är om laga förfall. Erfarenheten
visar enligt kamraarrätten att bl. a. prövningsnämnderna hittills i många mål
inte har iakttagit besvärstidsreglerna i fall då enskild part enligt läkarintyg
har varit ur stånd att anföra besvär i rätt tid. I mål hos kammarrätten har
också iakttagits atl taxeringsintendenter under motsvarande förhållanden har
underlåtit alt göra invändning när klaganden har hafl laga förfall. Därigenom
har raålen vanligen sakprövals. I fortsättningen skulle, om inte en särskild
lagregel tillskapas, sådana mål ej kunna prövas ulan all regeringsrätten först
har återställt försutten besvärstid. I sammanhanget erinras om alt del av t.
ex. 32 kap. 7 § RB fraragår att också annan allmän dorastol än högsla domstolen
under vissa betingelser får pröva frågan om laga förfall. En beslämraelse av
det antydda slaget synes kararaarrätlen lillgodose riraliga rättssäkerhetskrav
och saratidigl bespara regeringsrätten åtskilligt arbete.
I ett särskilt yttrande fäster katrunarrättsråden och
divisionsordförandena Edsberg och i»on Otter särat kammarrättsrådet Fröberg
uppmärksamheten på en speciell fråga, näraligen möjligheten atl sora en
serviceålgärd i besvärshänvisning lämna part upplysning om alt han, om
alldeles särskilda skäl är för handen allvarlig sjukdom eller avbrott i kommunikationerna
kan få sin talan prövad trots alt den har anhängiggjorts för sent.
Länsstyrelsen i Jämtlands lån synes anse att vid försutten
besvärstid hänsyn bör kunna tas till sådant laga förfall som avses i RB.
Departementschefen. I 5 § departementspromeraorians
lagförslag hänvisas till 32 kap. 1, 36 §§ och 8 § RB. Av dessa avser 1 och 3
§§ bestämmande av skäligt rådrum för part eller annan som skall infinna sig
vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången och utsättande av ny tid
när bestämt rådrum inte förslår. De nämnda reglerna är enligt min mening så
pass självklara att man inte behöver belasta förvaltningsprocesslagen raed
dera. Inte heller behövs det för förvaltningsdomstols del någon motsvarighet
till bestämmelsema i 32 kap. 5 § RB om vilandeförklaring.
I stället för en hänvisning till bestämmelserna i 32 kap.
4 § RB om bestämraande av ny lid för förhandling, när hinder raöter för utsatt
förhandlings hållande, och om parts och annans skyldighet att anmäla förhinder
alt inställa sig till utsatt förhandling är en uttrycklig föreskrift att
föredra. Den bör ange atl den, sora har kallats till rauntlig förhandling raen
är hindrad att infinna sig, oraedelbart skall anmäla del lill rätten. Att
rällen i så fall har att besläraraa ny tid för förhandlingen ligger i sakens
natur och behöver inte nämnas i laglexten. En föreskrift med nämnda innehållet
har tagils in i 45 §,
När del gäller vad sora skall anses utgöra laga förfall
och verkan av alt part underlåter något till följd av omständighet sora innebär
laga förfaU kan regleringen lämpligen ske genom hänvisning lill RB:s regler
härom, I 46 § har därför lagits upp en föreskrift om att i fråga om laga
förfall 32 kap, 6 och 8 §§ RB äger motsvarande lillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 601
Vad angår frågan om annan förvaltningsdomstol än
regeringsrätten bör ha befogenhet atl vid för sent anförda besvär beäkta laga
förfall vill jag framhålla, atl jag inte finner del förenligt med den
ståndpunkt jag har intagit i fråga om avvisande av sådana besvär att under-
eller mellaninstans skall kunna pröva om laga förfall föreligger och
sakbehandla en för sent fullföljd lalan när förseningen visas bero på laga
förfall. Här slår i stället det särskilda rättsmedlet återställande av
försutten lid lill buds.
47 §
Paragrafen handlar om domstolens rätt att använda
delgivning. Den saknar motsvarighet i departementspromemorians lagförslag.
Jag har
tidigare vid behandling av beslämraelserna i 10 § om föreläggande för part alt
ytlra sig över skrivelse, varigenom raål har anhängiggjorts, och i 30 § om
expedition av beslut, varigenom mål avgörs, berört frågan om när formell
delgivning bör äga rum. För att delgivning skall få ske raed stöd av
bestämmelsema i delgivningslagen fordras emellertid enligt 1 § nämnda lag
föreskrift härora i lag eller annan författning. På grund härav har i denna
paragraf lagils in ett bemyndigande att använda delgivning för atl bringa
handling eller annat lill någons kännedom,
48 och 49 §§
Paragraferna
handlar ora ombud och biträde. De har raotsvarighet i 5 §
departementsproraemorians lagförslag.
Nuvarande
ordning. På grund av hänvisning i 22 § kammarrätlssladgan gäller 12 kap. RB om
rättegångsombud i tillämpliga delar hos kammarrätten.
Enligt 82
§ taxeringsförordningen får orabud för eller biträde åt part vara närvarande
vid muntlig förhandling i prövningsnämnd utan hinder av att förhandlingen inte
är offentlig.
Departementspromemorian.
I 5 § lagförslaget finns en hänvisning till reglerna om orabud och biträde i 12
kap. 1 § första stycket, 25 §§, 6 § andra styckel och 824 §§ RB.
Remissyttrandena. Lånsstyrelsen i Norrbottens län anser
alt hänvisning inte bör ske till bestämmelserna i 12 kap. 2 § andra och tredje
styckena RB, som bl. a, föreskriver som huvudregel att ombud skall vara svensk
medborgare med hemvist inom riket, Länsslyrelsen framhåller alt ombuden i
Norrbottens län till inte ringa del utgörs av personer som endast uppträder i
enstaka mål eller som eljesl inte har deklarationsverksamhet och skalteprocess
som huvudsaklig inkomstkälla. Den stora invandring av utländsk arbetskraft som
har ägt rum under senare år bör medföra att ombuds-mannaskapel inte skall vara
elt exklusivt svenskt medborgarrältsligt privilegium. För länets vidkommande
påpekas alt ett väl skickat orabud kan ha sitt hemrist fraraför allt i Finland
raen även i Norge,
602 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971
Sveriges
industriförbund anser att det bör övervägas ora inte större hänsyn bör tas till
att förvaltningsprocessen normall är skriftlig, RB:s bestämmelser, sora främst
är utformade för en muntlig process, är ibland mindre väl lämpade alt användas
som grund för föreskrifter inom förvaltningsprocessen. Enligt förbundets mening
bör raed hänsyn härtiU bl. a. hänvisningen i 5 § till 12 kap, 2 § RB ulgå,
Svea
hovrätt framhåller att hänvisningen lill 12 kap, 3 § RB kan leda lill vissa
tillämpningssvårigheter, I det nämnda lagrummet föreskrivs atl lagfaren doraare
i eller rällsbildad befattningshavare vid allraän domstol eller allmän åklagare
eller utmätningsman inte får vara ombud, ora inte Kungl, Maj:t för visst mål
ger lov till del. Genom bara en sådan hänvisning blir del i vissa hänseenden
oklart vad sora skall gälla för förvallningsdorastolar-nas del. Enligt
hovrättens mening bör innebörden och räckvidden klarläggas vid det fortsatta
arbetet. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar på tal om samma hänvisning
atl den personkrets som avses är alltför inskränkt för förvallningsdomstolamas
del, efiersom den inte omfattar t. ex. tjänsteman vid länsstyrelse.
Sveriges
industriförbund anser atl hänvisningen till 12 kap. 5 § och 6 § andra stycket
RB, vilka lagrura reglerar avvisning av ombud m.m., endast bör gälla i fråga om
muntligt förfarande. Länsstgrehen i Blekinge län åter saknar en hänvisning lill
12 kap. 6 § första siycket RB om vad som skall ske när ett ombud avvisas.
Enligt länsslyrelsens uppfattning kan det inte anses uteslutet att den i del
nämnda lagrummet beskrivna situationen kan uppkomma vid handläggningen av mål
hos förvaltningsdomstol.
Departementschefen.
De regler i 12 kap. RB om ombud och biträde, till vilka 5 § promemorians
lagförslag hänvisar, är myckel detaljerade och orafattande. Behov av så
utförliga regler i ämnet finns knappast utanför tvistemålsprocessens område.
Ora de gjordes tUlärapliga i förvallningsprocessen, skulle deras praktiska
betydelse där bli mycket begränsad.
Väsentligast
är att få fastslaget atl den som för talan får anlita ombud eller biträde. En
bestämmelse härom, som raolsvarar 12 kap. 1 och 22 §§ RB, har lagits in som etl
försia slycke i 48 §. Bestämmelsen innebär givetvis inte någon befrielse från
skyldighel alt svara personligen på frågor eller infinna sig personligen vid
rätten.
I 48
§ andra stycket finns en motsvarighet till föreskrifterna i 12 kap. 5 § och 6 §
andra siycket RB ora avvisande av orabud. Några ytterligare bestämraelser
härom anser jag inte behövas. Inte heller finns del enUgl rain raening behov av
all i förvaltningsprocesslagen ha någon raotsvarighet till RB:s regler ora
behörighet som ombud och om ombudsjäv.
I 49
§ försia stycket har tagits in två grundläggande bestämmelser ora fuUraakt.
Enligt den ena skall ombud styrka sin behörighet genom fullmakt och enligt den
andra skall fullmakt avse viss person. Den försia bestäm-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 603
melsen
har sin motsvarighet i 12 kap, 9 § första styckel RB och den andra i 12 kap. 12
§ försia stycket RB. I 12 kap. RB finns också särskilda regler om överbringande
av fullmakt genom telegraf eller telefon, om att fullmakt skall avse vissl
raål eller rättegång i allraänhet och att den får begränsas till viss doraslol
eller särskilt rättegångslillfälle, om att muntlig fullmakt gäller endast i det
mål vari den har getts och om ombuds möjlighel alt sätta annan i sill ställe.
Något behov av uttrycklig motsvarighet till dessa regler torde inte föreligga.
Frågor av detta slag uppkomraer mera sällan, och de bör utan svårighet kunna
lösas i praxis med ledning av allmänna grundsatser ora orabud och fullmakt.
Detsamma gäller sådana frågor om förhållandet mellan huvudman och ombud som
regleras i 12 kap. 1421 §§ RB. Ora annat inte har angells i fullmakten, får
den sora är orabud i etl förvaltningsmål anses vara behörig att i allo
företräda sin huvudman.
Däremol
bör en uttrycklig motsvarighet finnas till föreskrifterna i 12 kap. 9 § andra
siycket RB om föreläggande atl förete fullmakt. Den har getts plats i 49 §
andra styckel. Atl som sägs i 12 kap. 16 § RB fel i fullmakt inte får föranleda
alt fullmakten ogillas utan alt huvudmannen försl har förelagts atl avhjälpa
felet men underlåtit att iaktta föreläggandet följer av allmänna grundsatser
och behöver inte anges i lagtexten.
5052
§§
Paragraferna
handlar om lolk och har viss motsvarighet i 20 § departementspromemorians
lagförslag.
Nuvarande
ordning. I 5 kap. 6 och 7 §§ RB finns bestämmelser ora tolk. Dessa gäller på
grund av hänvisning i 24 § kammarrättsstadgan i tUlärapliga delar hos
kamraarrätten vid muntlig handläggning där.
Departementspromemorian.
Genom en hänvisning i 20 § lagförslaget föreslås reglerna om tolk i RB bli
tillämpliga vid muntlig förhandling i förvaltningsdomstol.
Remissyttrandena.
LO vänder sig mot att rätten till lolk gäller bara i fråga om muntlig
förhandling. Organisationen anser att raan mot bakgrunden av det stora anlal
invandrare som f. n. finns i Sverige inte längre kan upprätthålla principen
ora alt part skall föra raålet på svenska språket. Det torde därför vara etl
oeftergivligt krav, att en person som inte behärskar svenska och som har eller
har haft sitt hemvist här i landet skall kunna utan kostnad få sina inlagor
översalla. Medel bör av statsmakterna ställas till dorastolarnas och
rayndigheternas förfogande för detla ändaraål. Ora så ej sker kan betydande
rättsförluster drabba en enskUd invandrare sora inte behärskar svenska. Delta
får enligt LO:s raening inte ske. Rätlen lill tolk (översättare) bör därför
gälla såväl den rauntliga som skriftliga processen.
Länsstgrehen
i Älvsborgs län utgår från atl lolk får användas på samma
604 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
sätt som f. n., vilket innebär att vederbörande inte
behöver avlägga särskild ed eller försäkran och atl ersättning utgår av
allmänna raedel.
Departementschefen. Besläramelsema i 5 kap. 68 §§ RB om
tolk hänför sig uteslutande till biträde av lolk vid muntlig förhandling. I 9
§ förvaltningslagen, till vilken jag i detta sammanhang kan hänvisa, föreslås
regler om tolk som lar sikte framför allt på skriftlig komraunikation mellan
myndighei och den som inte behärskar svenska språket. Det är naturligt atl de
regler om anlitande av tolk i skriftligt förfarande, som föreslås i
förvaltningslagen, blir tillämpliga också i den skriftliga förvallningsprocessen.
Regler om lolk för förvallningsdomstolamas del bör därför ulforraas med hänsyn
inte bara lill muntliga förhandlingar utan också till skriftlig handläggning.
I 50 § försia stycket bar därför tagils in föreskrifter av
innehåll alt rätten vid behov skall anlita tolk, om part, vittne eller annan
som skall höras inför rällen inte behärskar svenska språket eller är allvarligt
hörsel- eller talskadad (jfr bestäraraelserna i 5 kap. 6 § första och Iredje
styckena RB). Vidare skall rätten även i annal fall få vid behov anlita tolk,
när den har att göra med någon sora inte behärskar svenska språket (jfr 9 §
förvaltningslagen) . Paragrafens andra stycke innehåller en bestäraraelse om
att som tolk inte får anlitas den vars tillförlillighet kan anses förringad på
grund av hans ställning lill någon som för talan i målet eller på grund av
annan därmed jämförlig omständighet (jfr 5 kap. 6 § fjärde styckel RB). I 51 §
har föreskrivits atl den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling inför
rätten skall avlägga ed eller försäkran, att han efter bästa förstånd skall
fullgöra sitt uppdrag (jfr 5 kap. 7 § RB). Slutligen har i 52 § upptagits
regler om att den som fullgör uppdrag som lolk annorledes än i tjänsten har
rätt till arvode saral ersättning för kostnad och tidsspillan saral alt kostnad
för tolk betalas av allmänna medel (jfr 5 kap. 8 § RB).
53 §
1 paragrafen föreskrivs atl del som gäller beträffande
enskild part också skall avse ställföreträdare. Bestäraraelsen har ingen
raotsvarighet i departemenlsproraeraorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I 47 § taxeringsförordningen finns
föreskrifter om vem som i egenskap av ställföreträdare skall avge deklaration
eller annan uppgifl enligt förordningen för omyndig, dödsbo, andra juridiska
personer m. fl. Föreskrifterna innebär enligt sakens nalur att
ställföreträdaren också för den minderåriges, boets etc. lalan i den mån tvisl
uppkommer med anledning av deklarationen eller uppgiften.
Departementspromemorian. I promemorian las inte upp någon
uttrycklig regel om ställföreträdares ställning i förvallningsprocessen. I
motiven till bestämmelsen i 24 § ora ersättning till enskild part för koslnader
för inställelse lill rauntlig förhandling, förberedelse eller syn framhålls att
det
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 605
inte kan anses föreligga tillräcklig anledning att
särskilt ange att parts ställföreträdare också omfattas av rällen till
ersättning.
Remissyttrande. Sveriges advokatsamfund, som över huvud
taget anser det önskvärt all den föreslagna lagen byggs ut med regler om part
och ställföreträdare motsvarande dera i 11 kap. RB, vänder sig mot det nyss
näranda uttalandet i proraeraorian. Enligt sarafundels raening behövs del en
bestämmelse om atl parts ställföreträdare är ersättningsberätligad.
Departementschefen. Givelvis bör bestämmelserna om enskild
part i tilllämpliga delar gälla också hans ställföreträdare. För atl undanröja
varje missförstånd härvidlag har i denna paragraf tagils in en särskild bestämmelse
med det innehållet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen föreslås träda i krafl den 1 juli 1971 beträffande
skatterätt och länsrätt saral i övrigi den 1 januari 1972. De olika
lidpunkterna för ikraftträdandet hänger sararaan med alt de i lagrädsremissen
den 20 november 1970 föreslagna skatterätterna och länsrätterna avses bli
inrättade den 1 Juli 1971, medan den i lagrådsremissen den 20 mars 1970
beträffande omorganisation av förvaltningsrättskipningen ra. ra. föreslagna
reformen av regeringsrätten och kammanätten avses bli genomförd elt halvt år
senare.
De skilda ikraftträdandelidpimktema nödvändiggör en
särskild över-gångsbestäraraelse som föreskriver att i fråga om talan mot
beslut av skatterätt eller länsrätt, som har meddelats före den 1 januari 1972,
skall gälla äldre bestämmelser ora talan raot beslul av prövningsnämnd eller
länsstyrelse i motsvarande fall.
3. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har Kungl. Maj:t
föreslagit att lånsstyrelsernas befattning med mål enligt 21 kap.
föräldrabalken skall flyttas över tiU de länsrätter, som skall inrättas vid
länsstyrelserna den 1 juli 1971. Ändringsförslaget innebär raed anledning därav
bl. a. att länsstyrelsens befogenheter enligt 21 kap. föräldrabalken övergår
på länsrätt,
1, 5 och 6 §§ För att undvika att allmän domstol förväxlas
med förvaltningsdomstol har ordet »rätten» bytts ul mot »allmän domstol», I
anslutning härtUl har i 5 § orden »domen eller beslutet» ersatts med »allmän
dorastols dom eller beslut».
606 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
10 §
Förhör enligt denna paragraf kommer att ersättas av
muntlig förhandling enligt förvaltningsprocesslagen. Eftersom
förutsättningarna för muntlig förhandling enligt sislnämnda lag är sådana, alt
de kan anses raolsvara villkoren för förhör enligt denna paragraf, kan
föreskriften ora förhör ulgå.
11 §
I 25 § förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om
ersättning åt
vittne och sakkunnig, som motsvarar bestämmelserna i
förevarande paragraf med den skillnaden att enskild part enligt
förvaltningsprocesslagen kan åläggas alt återbetala ersättningen lill
statsverket om vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av enskild
part och denne saknade godtagbart skäl för sin begäran. Denna skillnad torde ha
liten praktisk betydelse och motiverar enligt min mening inte en säneglering i
föräldrabalken. Ersättningsbestämmelsen i 11 § bör därför utgå.
12 §
Att talan mot länsrätts beslul skall föras hos
kammarrätten framgår av 32 § förvaltningsprocesslagen. Någon motsvarighet till
nuvarande bestämmelse i förevarande paragraf om var besvär skall anföras över
länsstyrelsens beslut behövs därför inte,
I 34 § förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om
besvärshandlings ingivande. Jag föreslår att dessa bestämmelser skall gälla
också i mål enligt 21 kap, föräldrabalken. Föreskrifterna i förevarande
paragraf om besvärs ingivande och besvärsmåls beredning bör därför utgå.
4. Förslaget tUl lag om ändring i jordförvärvslagen
(1965:290)
1 § Ändringen sammanhänger med de ändringar i
kommunallagsliftningen' som trätt i kraft den 1 januari 1971.
14 §
Vägras begärt tillstånd att förvärva eller behåUa egendom,
skall enligt 14 § tredje siycket i beslutet anges tillärapal lagrum och de skäl
på vilka beslutet grundas. Kan klagan föras över raeddelat beslut, skall enligt
14 § fjärde styckel i beslutet anges vad som därvid är att iaktta.
Antas förslaget till förvaltningslag, blir dessa
bestämmelser obehövliga. Förvaltningslagens föreskrifter i 17 och 18 §§ om
beslutsmotivering och om besvärshänvisning blir nämligen tillämpliga och
tillgodoser de enskildas, rättsskyddsbehov.
KungL
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 607
15
§ I denna paragraf finns bestämmelser ora besvär över lantbruksnämnds och
lantbruksstyrelsens beslut. Besvären skall ges in till lantbruksnämnden. Denna
skall snarast möjligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten
jämte bevis om beslutels delgivning och, om beslutet meddelats av näranden,
eget utiålande över besvären. Har besvären getts in till besvärsmyndigheten,
utgör detta ej hinder raot att besvären tas upp till prövning, om de koramit in
före besvärstidens utgång. Motsvarande bestäraraelser i 12 § förslagel lill
förvaltningslag torde kunna göras lillärapliga även på detla område. Jag
föreslår därför atl nyssnämnda bestämmelser i jordförvärvslagen utgår.
6.
Förslaget tm lag om ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och
hyresnämnder
I
anslutning till 2 § förvaltningslagen har framhållits atl lagen i princip bör
uigöra grundvalen för handläggningen av ärenden hos andra offentliga
förvaltningsmyndigheter än sådana som uttryckligen undantagils i näranda
paragraf. Detta ställningslagande innebär alt förvaltningslagens besläramelser
blir gällande bl. a. för arrendenämnd och hyresnämnd. Jag anser således i
motsats till vad kamraanätlen uttalat i sitt remissyttrande över arbetsgruppens
förslag alt någol generelll undanlag inte bör göras beträffande sådan nämnd.
Jag vill i sammanhanget erinra om att varken arrendenämnd eller hyresnämnd är
att betrakta sora dömande organ och att nämndemas verksamhet inte är avsedd alt
utövas i domstolsmässiga former (prop, 1967: 171 s, 45 och 1970: 20 s. 884).
Såväl
arrendenämnds som hyresnämnds verksamhet regleras fr. o. m. den 1 januari 1972
i lagen (1970:998) om arrendenämnder och hyresnämnder. Lagen innehåller
liksom nuvarande lag (1968:349) ora hyres-närander, vilken upphör alt gälla vid
nämnda lidpunkt åtskilliga förfaranderegler som är avpassade särskilt för de
förhållanden under vilka de berörda nämndema skall bedriva sin verksamhet. Jag
tänker här bl. a. på beslämmelserna om handläggning av ärenden om arrende-
eller hyresivist (712 §§) och på reglema om skUjeraannaförfärande inför sådan
närand (14 §). När det gäller skiljeraannaförfarandet blir förvaltningslagen
över huvud taget inte lilläraplig, eftersora anende- eller hyresnäranden då
inte fungerar i egenskap av offentlig förvaltningsmyndighet utan i första hand
på uppdrag av parterna i ärendet. Däremot blir förvaltningslagen i princip
lUlämplig på nämndernas övriga verksamhei. Detta torde inte vara förenat med
några olägenheter. Vad angår förvaltningslagens allmänna bestämmelser blir
bara 610 §§ tillämpliga, efiersom regler ora jäv och besvär är meddelade i 17
och 22 §§ lagen ora arrendenämnder och
608 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971
hyresnämnder.
Förvaltningslagens särskilda bestämmelser (1420 §§) får aktualitet endast om
förlikning inte träffas i ärendet (jfr 3 § första stycket förvaltningslagen).
Beträffande bestämmelserna i 17 § första siycket och 18 § första stycket
förvaltningslagen vill jag dessulom erinra om alt dessa i fråga ora saratliga
ärenden hos någon av de berörda näranderna ersätts av raotsvarande föreskrifter
i 21 och 25 §§ lagen om anendenärander och hyresnärander (belräffande 18 §
försia slyckel dock inte såvitt avser skyldigheten att lärana upplysning ora
skiljaktig mening),
EnUgt 15 § lagen om arrendenämnder
och hyresnämnder skall motpart beredas tillfälle att yttra sig över ansökan i
fråga enligt lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bosladsfastighet.
Interimistiskt beslut ora tvångsförvaltning och utseende av förvaltare får
dock meddelas ulan alt faslighelsägaren beretts tillfälle atl yttra sig i
frågan.
Antas förslaget till
förvaltningslag, kan dessa bestämmelser utgå. Enligt 15 § förvaltningslagen får
nämligen, med vissa undantag, slutligt beslut inte meddelas ulan att part
underrättats ora det sora tillförts ärendet genora annan än honom själv och
tillfälle beretts honom att ytlra sig över det. När det gäller beslut under
förfarandet uppställer förvaltningslagen däremol inte något
kommunikationskrav.
6.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
De
i 37 kap, brottsbalken behandlade nämnderna är all anse sora
för-vallningsrayndigheler. Den föreslagna förvaltningslagen äger därför
lill-lärapning i ärenden hos övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden
och interneringsnämnden. Jag vill i delta sammanhang påpeka att även om ett
ärende hos övervakningsnärand eller annan närand kan anses uteslutande röra
meddelande av vaming, se t. ex. 26 kap. 18 § 1 brottsbalken, ärendet ändå
enligt 3 § försia siycket förvaltningslagen är alt hänföra lill området för
myndighetsutövning mot enskild. Vaming torde näraligen få anses utgöra etl raed
disciplinär bestraffning »jämförbart förhållande». De särskilda bestämmelserna
i förvaltningslagen är därför tillämpliga också i elt sådant ärende,
I
ärende, som handläggs av övervakningsnärand och avser annan fråga än upphörande
av övervakning eller av raeddelad föreskrift, skall enligt 37 kap, 6 §
brottsbalken den dörade erhåUa tillfälle alt ytlra sig, om del lämpligen kan
ske och hans hörande ej finnes vara utan gagn. Begär den dörade atl bli
muntligen hörd i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom, I
ärende hos krirainalvårdsnäranden, ungdorasfängelsenäranden och
interneringsnämnden bör, om det kan antas vara lill gagn och lämp-
KungL
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 609
ligen
kan ske, tillfälle beredas den dömde att yttra sig eller all bli muntligen
hörd.
Antas
förslaget till förvaltningslag, blir kommunikationsbeslämmelserna i 15 §
förvaltningslagen genomgående tillämpliga i ärenden hos nämnderna. Delta synes
vara en lämplig ordning. I 37 kap. 6 § brottsbalken behöver då bara
bestämmelser meddelas om den utsträckning, i vilken nämnd skall hålla muntligt
förhör med den dörade. Härulinnan åsyflas inte någon ändring i sak. Vad angår
de former, i vilka kommunikation kan ske, vill jag i delta sararaanhang
framhålla, atl förvaltningslagen inte lägger någol hinder i vägen för alt i
ärenden hos någon av de cenlrala nämnderna bestyren med koraraunikation utförs
av vederbörande övervakningsnämnd, om denna ordning framstår sora rationell.
Föreskrifter härom kan inslruklionsvis meddelas av Kungl. Maj:l.
7.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandUng i
fångvårdsanstalt
Enligt
78 § första styckel lagen om behandling i fångvårdsanstall förs talan mot
kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen genom besvär hos Kungl. Maj:t. I
det förslag till lag om behörighet för kammanätl all pröva vissa raål, som den
20 mars 1970 remitterats till lagrådet för yttrande, har föreskrivits alt
besvär i stället skall anföras hos kararaarrätt när fråga är ora raål ora
beslut som för särskill fall meddelals angående verkställighet av straff eller
annan brottspåföljd. Då lagen om behandling i fångvårdsanstalt nu ändras med
anledning av tillkomsten av förvaltningslagen, bör samtidigt i lagen
föreskrivas all talan mol kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt
lagen förs hos kammarrätten genom besvär och att mot annat styrelsens beslut
enligt lagen talan förs hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Den
som för talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen skall f. n. ge in
besvärshandlingen lill styrelsen (78 § första styckel andra punklen). I 78 §
Iredje siycket andra punkten föreskrivs vidare all den som anför besvär hos
krirainalvårdsnäranden över länsslyrelsens beslul enligt 12 § andra stycket
skall ge in besvärshandlingen lill länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall med eget
yttrande skyndsamt sända in handlingama i ärendet till nämnden. Eftersom 12 §
förvaltningslagen är tillämpUg i de nu berörda fallen och den där föreskrivna
ordningen för besvärshandlings ingivande synes böra gälla också på förevarande
område, bör de nyss angivna bestämmelserna i 78 § första och tredje styckena
ulgå.
2011564
610 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
8. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m.m.
Innan framslällning om verkställighet här i riket av
frihetsstraff eller om anordnande här i riket av övervakning bifalls, skall
enligt 24 § tredje stycket lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m.m. den dömde beredas tillfälle atl
yttra sig i ärendet, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas. Anlas
förslaget till förvaltningslag, kan denna bestämmelse utgå därför att
kom-munikationsföreskriftema i 15 § förvaltningslagen äger tillärapning i
sådana ärenden.
9. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1953: 603) om
motverkande i vissa fall av konknrrensbegränsning inom näringslivet
I skrivelse den 15 april 1969 har dåvarande
näringsfrihetsrådet hemställt att den av arbetsgruppen föreslagna
förvaltningslagen inte skall gälla hos rådet i ärenden enligt lagen om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (i del
följande kallad konkurrensbegränsningslagen) . Såsom skäl härför åberopas
främsl att konkurrensbegränsningslagen innehåller vissa förfaranderegler, atl
rådet i övrigi i stor utsträckning följer RB:s principer och alt en del av
reglerna i den av arbetsgruppen föreslagna förvaltningslagen, t, ex. reglema om
besvär, saknar aktualitet därför att rådets beslut enligt
konkurrensbegränsningslagen inte kan överklagas.
Förfarandet hos marknadsrådet, vilket fr. o. m. den 1
januari 1971 ersatt näringsfrihetsrådet, regleras f.n. dels i lagen (1970:417)
om marknadsråd m. ra., dels i konkunensbcgränsningslagen. I den förra lagen
finns bl. a. regler om jäv, förbud att föra talan mot rådets beslut,
beslutsmotivering och underrättelse om beslut (2, 8, 19 och 20 §§). Dessa
regler avser samtliga ärenden hos rådet. I lagen finns också särskilda regler
om förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring (1315 §§), vilka främst
rör förberedelse och sammanträde i sådana ärenden. Som näringsfrihetsrådel
påpekat i sin skrivelse finns vid sidan härav vissa förfaranderegler i konkurrensbegränsningslagen,
vilka tar sikte på handläggningen av ärenden enligt den lagen. De nu åsyftade
reglema (1521 §§) rör väsentligen det syslem med förhandling för undanröjande
av skadlig verkan av konkurrensbegränsning som föreskrivs i
konkurrensbegränsningslagen.
Som jag påpekat tidigare är det nu framlagda förslaget
till förvaltningslag avsett att i princip utgöra grundvalen för handläggningen
av ärenden hos andra offentliga förvaltningsmyndigheter än sådana som
uttryckligen
KungL Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 611
undantagils i 2 § i lagen. Marknadsrådet har visserligen
en ställning som i en del hänseenden liknar en domstols (jfr prop. 1970:57 s.
167). Rådet torde eraellertid principiellt sett vara atl hänföra lill
kategorien förvaltningsrayndighet. Förvaltningslagen blir därför tUläraplig
hos rådet, i den mån inte avvikande bestämmelser ora förfarandel hos rådet har
meddelats. Tillräcklig anledning att generelll undanta rådet från förvaltningslagens
lillämpning anser jag inte föreligga.
Belräffande
förhållandet mellan förvaltningslagen och förfarandebestära-melserna i de förut
näranda lagarna angående raarknadsrådels verksamhet vill jag framhålla följande.
De särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen blir inte tillämpliga i ärenden
rörande förhandling för undanröjande av skadlig verkan av
konkurrensbegränsning, eftersom marknadsrådet i sådana ärenden inte beslämraer
ora förraåner, rättigheter, skyldigheler eller jämförbara förhållanden för
enskild. Av de i konkurrensbegränsningslagen omnämnda ärendena torde det endast
vara ärenden rörande de i 2 och 3 §§ upptagna förbuden, ärenden rörande
vitesföreläggande enligt 21 § försia stycket och ärenden angående tillstånd
enligt 21 § tredje siycket som orafattas av de särskilda beslämmelserna i
förvaltningslagen. Några svårigheter att i den utsträckning som behövs
lillänipa förvaltningslagens särskilda bestämmelser i dessa ärenden lorde inte
föreligga. Alt låta förvaltningslagens allmänna bestämmelser i princip gälla i
samtliga ärenden hos rådet torde inte heller medföra några ölägenheter. Det
förhållandel all de regler i förvaltningslagen sora rör besvär över rayndighets
beslul saknar aktualitet för rådets del vållar inga problem. Inte heller torde
det förhållandet alt lagen om marknadsråd m. ra. på vissa punkter innehåller
avvikande bestämmelser skapa några tolkningssvårigheter. På grund av innehållet
i 1 § andra styckel förvaltningslagen är det fullt klart att föreskrifterna i
lagen om marknadsråd m. m. tar över motsvarande bestämmelser i
förvaltningslagen.
I 15 §
andra stycket konkurrensbegränsningslagen finns en bestämmelse om att tillslånd
som avses i 2 och 3 §§ konkurrensbegränsningslagen inte får återkallas ulan att
tillståndshavaren erhållit tillfälle att ytlra sig. Etl ärende av denna typ
orafattas av förvaltningslagens särskilda bestämmelser, bl. a.
komraunikalionsreglerna i 15 §. På grund av dessa bestämmelser i
förvaltningslagen kan 15 § andra siycket konkurrensbegränsningslagen utgå.
10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 705) om
aktiebolag
108 § Enligt paragrafen skall länsstyrelsen under angivna
förutsättningar förordna revisor i aktiebolag, i vissa fall efter att ha
förklarat redan utsedd
612 KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971
revisor
entledigad. Beslul meddelas efter anraälan av styrelsen för bolaget eller av
annan. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall enligt paragrafen före besluts
meddelande tillfälle beredas styrelsen atl yttra sig i ärendet. Denna
kommunikationsbestämmelse kan utgå, om förslaget till förvaltningslag anlas.
Sistnämnda lagförslag innehåller nämligen tillämpliga
kom-munikationsbestämraelser i 15 §.
189 §
I
denna paragraf föreskrivs bl. a. att vissa ansökningar och anmälningar skall
inges eller i betalt brev med posten insändas till registreringsrayndig-heten.
I 7 § förslaget till förvaltningslag förutsätts all ansökningar och anmälningar
kan lillsläUas en myndighet även på annat sätt än nyss sagts. Något behov av
atl i aktiebolagslagen ha kvar en bestämmelse om det sätl på vilket ansökningar
och anmälningar skall tillslällas registreringsmyndigheten föreligger inte.
Jag föreslår därför att ifrågavarande bestämmelse utgår.
190 §
I
190 § 1 och 2 mom. samt 192 § 3 mora. finns besläramelser av innehåll att, om
godkännande eller registrering vägras, beslutet med angivande av skälen
ofördröjligen med poslen skall tiUställas stiftarombudet, bolaget eller annan
angiven intressent. Antas förslaget lill förvaltningslag, kan i 190 § 1 och 2
mom, dessa besiämmelser utgå, därför att den föreslagna förvaltningslagen
innehåUer tillämpliga föreskrifter (17 och 18 §§) angående beslutsmotivering
och angående underrättelse ora beslut. Bestäramelsen i 192 § 3 mom, torde
däremot böra bibehållas, eftersom inte samtliga beslut, varigenom registrering
vägras, synes utgöra sådan myndighetsutövning mot enskild som avses i 3 §
försia stycket förslaget till förvaltningslag och till följd härav 17 och 18 §§
förvaltningslagen inte alllid blir tillämpliga,
191
och 195199 §§ Förklarar regislreringsmyndigheten vissa frågor förfallna eller
beslular myndigheien i visst fall erforderlig jämkning i bolagsordningen, skall
myndigheten enUgl 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196 och 197 §§, 198 § 1 mom. samt
199 § ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet lill
stiftarombudet, bolaget eller bolagen. På grund av föreskrifterna angående
underrättelse om beslul i 18 § förslagel lill förvaltningslag blir också nu
nämnda bestämmelser i aktiebolagslagen överflödiga, om förslaget till förvaltningslag
antas.
11.
Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)
Eftersom
12 § förvaltningslagen innehåller besiämmelser om besvärsförfarandet, bör
motsvarande bestämmelser i 150 § byggnadslagen utgå. För-
KungL
Maj.ts proposition nr 30 är 1971 613
slaget
innebär den sakliga ändringen att menighets besvärslid i andra ärenden än
planärenden o, d, förkortas från fem veckor till tre veckor, övriga ändringar i
paragrafen är av redaktionell nalur.
12.
Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag
Vid
besvär hos länsslyrelsen över barnavårdsnämnds beslul i ärende angående
allmänt barnbidrag skall enligt 15 § försia stycket lagen om allmänna
barnbidrag besvärshandlingen ges in tUl länsslyrelsen. Med hänsyn lill att
förslaget till förvaltningslag upptar en regel om att besvärshandling skall
tillställas besvärsmyndigheten (12 § försia styckel), föreslår jag atl den
nuvarande bestäramelsen om besvärs ingivande i lagen om allraänna barnbidrag
utgår (jfr 12 § tredje slyckel andra punklen förvaltningslagen).
I 15
§ andra stycket lagen ora allraänna barnbidrag föreskrivs all barnavårdsnämnds
beslut länder till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om inte länsstyrelsen
förordnar annorlunda. Eftersom i 13 § förslaget till förvaltningslag
föreskrivs att myndighet, som har alt pröva besvär, kan i avvaktan på ärendets
slutliga avgörande förordna atl det överklagade beslutet tills vidare inte
skall gälla, synes i nyssnämnda lagrura böra föreskrivas bara alt
barnavårdsnämnds beslut omedelbart länder till efterrättelse.
13.
Förslaget tiU lag om ändring i skollagen (1962:319)
14,
18, 20 d och 20f §§ Under hänvisning till vad jag har anfört i
specialmotiveringen till 4 och 5 §§ förvaltningslagen föreslår jag, att i 14,
18 och 20 f §§ skollagen föreskrivs atl ulan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen
jävsbestäraraelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen skall äga tillämpning i
samtliga ärenden hos skolstyrelse och sådan utbildningsnämnd som väljs enligt
20 f § första styckel skollagen. Har enligt 3 § femte stycket skollagen lill
utbildningsnämnd utsetts nämnd som handhar andra landstingskommunens
förvaltningsuppgifter, bör däremot komraunallagens jävsbestäraraelser gälla i
samtliga av denna nämnd handlagda ärenden. 1 anslutning till de nyssnämnda
ändringama i skollagen bör vissa jämkningar göras i de hänvisningar till
komraunallagen, komraunallagen för Stockholra och landstingslagen, som
ifrågavarande paragrafer i skollagen innehåller. Den föreslagna ändringen i 20
d § skollagen har karaktären av en redaktionell jämkning.
23,
25 oeh 39 a §§ Beslut av skolstyrelse om specialundervisning i grundskolan kan
överklagas hos länsskolnämnden genom besvär (29 kap. 1 § försia siycket
skolstadgan
614 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
jfr 5 kap. 42 § samma stadga). Bestäraraelserna i
förvaltningslagen koramer således att gälla i sådana ärenden hos skolstyrelsen
om inte annat är föreskrivet. Detsamma gäller ärenden hos lokal styrelse för
specialskolan om undervisning i sådan skola. F. n. föreskrivs i 23, 25 och 39 a
§§ skollagen att föräldrama skall ha fått tillfälle alt yttra sig innan beslut
fallas. Dessa kommunikationsföreskrifter bör ulgå eftersom kommunikationsbestämmelserna
i 15 § förvaltningslagen är tillräckliga och lämpliga. I detla sammanhang bör
tilläggas alt enligt vad jag har inhämtat från chefen för
utbildningsdepartementet denne avser att i vår föreslå Kungl. Maj:t alt utfärda
ny skolstadga. Den nya stadgan, som skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1971,
avses koraraa att innehålla en motsvarighet till den angivna
besvärs-bestämmelsen i 29 kap. 1 § nuvarande skolstadga.
14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308) om
ekonomiska
föreningar
Ändringama i 47 och 99 §§ samt 103 § 2 mom. lagen om
ekonomiska föreningar motsvarar ändringama i 108, 189 och 199 §§ lagen om aktiebolag,
vilka jag tidigare behandlat. Som jag har anfört vid behandlingen av ändringama
i 190 § aktiebolagslagen har bestämmelsen i 192 § 3 mom. sistnämnda lag om
underrättelse angående beslut om vägrad registrering och angående skälen därför
ansetts böra bibehållas, efiersom inte alla sådana beslut torde utgöra
myndighetsutövning som avses i 3 § första stycket förvaltningslagen. Av motsvarande
skäl har beslämmelsen om underrättelse till sökanden i 100 § tredje stycket
lagen om ekonomiska föreningar be-håUits.
Enligt 49 § lagen om ekonomiska föreningar kan revisor i
ekonomisk förening tUl länsstyrelsens avgörande hänskjuta fråga om rätt att
anlita medhjälpare vid granskningsarbetets utförande, om behövligt samtycke
inte lämnas av styrelsen i föreningen. Därvid skall länsstyrelsen före besluts
meddelande bereda föreningens styrelse tillfälle att yttra sig i ärendet. Denna
bestämmelse kan utgå, om förslaget till förvaltningslag antas, därför att den
föreslagna förvaltningslagen innehåller tillämpliga bestämmelser om
kommunikation (15 §).
15. Förslaget till lag om ändring 1 lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring
2§ Som jag tidigare har framhållit är det tveksamt
huruvida försäkringsrådet bör betraktas som en offentlig
förvaltningsmyndighet, vilken omfattas av förvaltningslagens bestämmelser,
eller bör anses vara en förvalt-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 50 år 197i 615
ningsdomstol,
som i huvudsak faller utanför tillärapningsorarådel för förvaltningslagen.
Till stöd för synsättet att försäkringsrådet är en förvaltningsrayndighet kan
frärast åberopas alt rådet inte bara prövar besvär och ansökningar i vissa
ärenden angående försäkring och skadeersättning utan också har
tillsynsuppgifter (se 2 § försia stycket och 44 § tredje stycket förevarande
lag samt 4 § tredje stycket militärersättningsförordningen 1950:261). Det bör
också nämnas att försäkringsrådet inte äger befogenhet all höra vittnen på ed
(jfr 52 § förevarande lag och 18 § militärersältningsförordningen) . Till
förmån för uppfattningen att försäkringsrådet ändå bör anses ha karaktären av
dorastol kan frärast anföras att i lagen (1955: 261) om avstängning av domare
försäkringsrådet likställs med bl. a, regeringsrätten och kammarrällen och
betecknas sora särskild domstol (jfr prop, 1964:140 s. 99). Delta förhållande
synes mig böra tilläggas sådan vikt att jag, såsora jag redan sagt i det
föregående, funnit raig böra inta ståndpunkten all försäkringsrådet bör
betraktas som en förvaltningsdomstol vilken vid utövningen av sin huvudsakliga
verksamhet faller utanför förvaltningslagens tillärapningsoraråde.
Några
mera ingående bestämmelser om förfarandet i ärenden hos försäkringsrådet finns
i stort sett inte, Lagen (1917:466) om försäkringsrådet har karaktären av en
organisationslag och inte en förfarandelag. Vid sin handläggning av
försäkrings- och ersättningsärenden torde försäkringsrådet följa de principer
åt vilka RB ger uttryck. Förslag har framlagts om att rådet skall avvecklas.
Under förhandenvarande förhållanden torde det inte böra komma i fråga alt göra
förvaltningsprocesslagen tillämplig på försäkringsrådet. Inte heller torde
anledning finnas atl låta förvaltningslagen gälla för rådets rättskipande
verksamhei. På en punkt lorde del dock vara lämpligt alt låta
förfarandelagstiftningens regler gälla för denna försäkringsrådets verksamhet.
Jag avser därvid de i huvudsak likalydande bestämmelserna i 7 §
föi-valtningslagen och 44 § förvaltningsprocesslagen om när handling skall
anses ha kommit in. Jag föreslår därför att del för rådels del föreskrivs all
bestämmelserna i 44 § förvaltningsprocesslagen skall äga molsvarande
tillämpning. Föreskrift i ämnet torde böra tas in inte bara i förevarande
lagrum utan också i 2 § lagen (1961:257) om besvär över försäkringsrådets
beslul och 4 § mililärersättningsförordningen (1950:261).
44
§ Enligt första stycket skall besvär hos försäkringsrådet över riksförsäkringsverkets
beslut ha kommit in till rådet inom en månad efter det klaganden fått kännedom
om beslutet. Enligt min mening talar övervägande skäl för att
besvärstidsbestämmelserna i 12 § förvaltningslagen görs tilllämpliga i
förevarande ärenden. Något starkt framträdande behov av en längre besvärstid än
den i förvaltningslagen angivna treveckorsfristen synes
616 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30
år 1971
nämligen inte föreligga och vid klagan hos
försäkringsdomstolen över försäkringsrådets beslul är besvärstiden redan i
regel tre veckor. Vad angår ordningen för bcsvärshandlingens ingivande synes
någon ändring inte vara av behovel påkallad. Besvärshandlingen lorde även i
fortsättningen böra tillslällas försäkringsrådet. Denna ordning överensslämraer
med den som är föreskriven i 12 § försia styckel förvaltningslagen. Jag
föreslår därför alt nyssnämnda bestäraraelser om besvärstid och
besvärshandlings ingivande vid besvär hos försäkringsrådet utgår, varigenom
reglema i 12 § försia och andra styckena förvaltningslagen blir tillämpliga.
Vid besvär hos försäkringsdomslolen över försäkringsrådets
beslut är enligt fjärde styckel av förevarande paragraf besvärsliden i
allmänhet tre veckor från del klaganden fått kännedom om beslutet. Menighet
åtnjuter dock fem veckors besvärslid. I fråga om besvärshandlingens ingivande
är lagrumraets huvudregel all handlingen skall tillställas försäkringsrådet,
dvs. beslutsmyndigheten. Den omständigheten att besvärshandlingen bar getts in
eller sänts in till försäkringsdomslolen ulgör dock ej hinder för att besvären
tas upp till prövning, om de kommit in till domstolen före besvärstidens
utgång. I fråga om besvärstidens längd i nu ifrågavarande mål finner jag
över\'ägande skäl tala för alt den längre besvärsliden för menig-hel utgår och
all besvärsliden fixeras till tre veckor från den dag då klaganden fick del av
beslutet. Vad angår ordningen för besvärshandlingens ingivande vid besvär hos
försäkringsdomstolen förordar jag, efler samråd med chefen för
socialdepartementet, att den nuvarande ordningen behålls. Motsvarande förslag
kommer all framläggas i flera andra sammanhang på socialförsäkringsfältel med
hänsyn till de förhållanden som råder där.
48 § Den frivilliga försäkringen enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring torde inte innefatta sådan myndighetsutövning mot enskild
sora avses i 3 § försia stycket förslaget till förvaltningslag. De särskilda
bestäraraelserna i förvaltningslagen gäller därför inte i ärenden rörande den
frivilliga försäkringen. Det kan emellertid ifrågasättas om inte den
frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen bör vara underkastad
sarama förfaranderegler som den obligatoriska försäkringen enligt sararaa lag.
Det förhåller sig nämligen på del sättet att yrkesskadeförsäkringslagens regler
rörande den obligatoriska försäkringen bl. a. besvärsbestäraraelserna i
tillämpliga delar gäller även beträffande den frivilliga försäkringen. Med
hänsyn härtill finner jag övervägande skäl tala för all i förfarandehänseende
ingen skillnad bör göras mellan obligatorisk och frivillig försäkring enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring. Jag föreslår därför att tUl förevarande paragraf
fogas elt nytt stycke av innehåll att utan hinder av 3 § första stycket förvaltningslagen
1420 §§ näranda lag äger lillämpning i ärenden rörande den frivilliga försäkringen.
KungL Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 617
16. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1961: 257) om
besvär över försäkringsrådets beslut
De föreslagna ändringarna i 1 och 2 §§ motsvarar de av mig
förordade ändringama i 2 § och 44 § fjärde stycket lagen om
yrkesskadeförsäkring. Jag hänvisar till vad jag nyss har anfört under dessa
lagrum (se lagförslag 15).
Med anledning av tillägget till 2 § förevarande lag
föreslår jag att lagens rubrik ändras till »lag om besvär över
försäkringsrådels beslut m.ra.».
17. Förslaget tiU lag om ändring i allmänna
förfogandelagen (1954: 279)
I 23 § allmänna förfogandelagen finns bestämraelser om
klagan hos riksvärderingsnämnden över bl. a. lokal värderingsnärands beslut.
Klagotiden är bestämd till tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.
Antas förslaget till förvaltningslag, saknas anledning att behålla denna
föreskrift om tre veckors klagotid. Bestämmelserna om besvärstid i 12 §
förvaltningslagen är tUlräckliga. Jag föreslår därför all klagolidsbestämmelsen
i allmänna förfogandelagen utgår. I 23 § bör därvid anges att ändring söks
genom besvär.
18. Förslaget till lag om ändring i rekvisitionslagen
(1942: 583)
17 §
I paragrafens andra stycke finns bestämmelser om besvär
hos allmän lokal värderingsnämnd. Besvären skall ha komrait in till
länsstyrelsen inom 20 dagar från det klaganden fick del av beslutet. Härutöver
föreskrivs i tredje styckel atl om någon vill göra anspråk på ersällning utöver
vad gällande taxa raedger, han skall göra ansökan därora hos riksvärderingsnämnden
inom tid som nyss sagts.
övervägande skäl synes tala för alt den specieUa
besvärstiden i rekvisitionslagen inte bibehålls ulan att besvärstidsreglerna i
12 § förvaltningslagen görs tiUämpUga. Också i fråga om besvärshandlingens
ingivande synes reglerna i 12 § förvaltningslagen böra gälla. En erinran härom
har lagits in i 17 § andra siycket rekvisitionslagen. Härutöver bör meddelas en
föreskrift om atl besvärshandling också får tillställas länsstyrelsen. Tiden
för ansökan hos riksvärderingsnämnden om ersättning utöver vad gällande taxa
medger bör även i fortsättningen vara densamma som tiden för anförande av
besvär.
20t11564
618 KungL Maj:ts proposition nr 30 år
1971
20 § EnUgl denna paragraf får besvär över lokal
värderingsnämnds beslut anföras hos riksvärderingsnämnden inom 20 dagar från
det klaganden fick del av beslulel. Även i detta sammanhang synes anledning
saknas att behålla en speciell besvärstid. Bestämmelsen härom bör därför utgå.
Härigenom bUr föreskriftema i 12 § förvaltningslagen tUlämpliga. Detla synes
vara en lämplig ordning.
19. Förslaget till lag om ändring i allmänna
ransoneringslagen (1954: 280)
Enligt 10 § skall ändring i lokal värderingsnämnds beslut
sökas hos riksvärderingsnämnden inora tre veckor från det klaganden fick del
av beslutet. Om i paragrafen anges atl ändring söks genom besvär, behöver någon
klagotid inte anges. Del blir då fullt klart att bestäraraelserna i 12 §
förvaltningslagen träder i tillämpning. Jag föreslår att denna jämkning
vidtas.
20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) om
nykterhetsvård
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har fömtsatts atl den
befattning med ärenden om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
som enligt 1837 §§ nykterhetsvårdslagen tillkommer länsslyrelserna, fr. o.
ra. den 1 juli 1971 skall ankomma på de länsrätter som då inrättas. Det har
också förutsatts att länsrätterna skall handlägga mål om ålerinlagning på
vårdanstalt enligt 55 § nykterhetsvårdslagen samt besvär över nykterheisnämnds
beslul enligt samma lag. Del lagförslag som nu läggs frara innehåller de
ändringar i nykterhetsvårdslagen som föranleds av denna reform saral av
tillkomsten av förvaltningslagen, föi-valtningsprocesslagen och viss annan
lagstiftning.
3 och 9 §§
Från och med den 1 januari 1971 omfattar Gollands län bara
en kommun, Gollands kommun. Vid samraa lid upplöstes Gotlands läns landstingskommun
(prop. 1970:14, KU 5, rskr 72). Gotlands kommun fullgör både primärkommunala
och landslingskommunala uppgifter.
Mot nu angivna bakgrund har chefen för civildepartementet
efter samråd med chefen för socialdepartementet föreslagit (prop. 1971:1, bil.
14 s. 5056) att det i Gotlands län inte längre skall finnas någon lansnykterhetsnämnd
efter utgången av juni 1971. Ändringarna i 3 och 9 §§ föranleds härav.
KungL
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 619
5
§ I överensslämmelse med vad jag har anfört vid behandlingen av jävsbeslämmelsema
i förslagel tiU förvaltningslag förordar jag alt förvaltningslagens
jävsföreskrifler görs tillämpliga i samtliga ärenden hos kommunal
nykierhelsnämnd. Ändringarna i nu ifrågavarande paragraf föranleds dels härav,
dels av en av mig föreslagen ändring i 40 § kommunallagen, vartill jag
återkommer vid behandlingen av sistnäranda lag.
24
och 26 §§ Ändringama i dessa paragrafer sararaanhänger raed atl det nuvarande
förhöret inför länsstyrelse ersätts av rauntlig förhandling vid länsrätt.
27 §
Denna
paragraf kan väsentligt förkortas, därför att förvallningsprocesslagens
bestämmelser om rauntlig förhandling blir lillärapliga. Paragrafen behöver bara
innehålla en bestäraraelse sora möjliggör hämtning till muntlig förhandling av
den ora vars intagning är fråga. Förvaltningsprocesslagen har nämligen ingen
regel om häralning av part.
28 §
Här
fastslås f. n. principen all förhör skall vara offentligt raen saratidigl görs
vissa undanlag från offenllighelsgrundsatsen. Vidare föreskrivs atl företrädare
för lansnykterhetsnämnd och kommunal nykierhelsnämnd skall få tillfälle att
närvara och atl förhör upplysningsvis med någon kan hållas ulan alt den om vars
intagning är fråga är närvarande. Protokoll skall föras över vad som
förekoraraer vid förhör.
Av
dessa bestämmelser torde i fortsättningen bara behövas den nuvarande
föreskriften om att förelrädare för nykterhetsnämnd skall fä tillfälle all
närvara vid muntlig förhandling. I övrigt synes förvallningsprocesslagens
regler vara tillräckliga. I 16 § nämnda lag finns föreskrifter ora
offentligheten vid rauntlig förhandling. Det behov av en långtgående raöjlighet
till handläggning inom stängda dönar som föreligger i nu ifrågavarande mål
lorde i erforderlig grad tillgodoses genom bestämmelsen i nämnda paragraf att
rätten, ulöver vad som följer av RB, fär förordna om handläggning inom slängda
dörrar, om det behövs av hänsyn till privatlivets helgd. Om protokoll vid
muntiig förhandling finns besläramelser i 17 § förvaltningsprocesslagen. I
fråga om parts närvaro vid förhör med vittne gäller enligt 24 §
förvaltningsprocesslagen i tillämpliga delar bestäraraelserna i 36 kap. 18 §
rättegångsbalken. Saratidigl vill jag erinra ora atl 14 §
förvaltningsprocesslagen ulforraats på sådant sätt att imdan-tagsvis förhör med
vittne kan hållas utan att part kallals lill den muntliga förhandlingen. Enligt
nämnda lagrum skall nämligen den som har all svara i målel kallas lill muntlig
förhandling, om inte särskilda skäl talar däreraot.
620 KungL Maj.-ts proposition nr 30 är
1971
29 §
I denna paragraf finns bestämmelser om förhör vid allmän
underrätt med annan än part. Paragrafen torde kunna utgå. Den har ytterst
sällan tillämpats. Jag vill erinra om alt i 26 § förvaltningsprocesslagen finns
bestämmelser som möjliggör hållande av förhör med vittne eller sakkunnig vid
annan länsrätt än den som har att pröva inlagningsfrågan.
30 §
Paragrafen, som innehåller bestämraelser om ersättning
lill den som inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras, kan ulgå.
Den blir nämligen onödig på grund av ersättningsbestämmelserna i 25 § förvaltningsprocesslagen.
32 § Föreskriften i första stycket om besvärshänvisning
kan utgå. Behövlig beslämmelse i ämnet finns nämligen i 30 §
förvaltningsprocesslagen.
40 §
Allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är dels anstalt
eller avdelning därav, som staten inrättat för sådant ändamål, dels av
landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller
avdelning därav, sora Kungl. Maj:t erkänt som allraän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare. Allmän vårdanstalt skall alllid stå under ledning av en
styrelse och ha föreståndare. Styrelse och föreståndare har viktiga
befogenheter i fråga om dem som är intagna på anstalten och deras beslut kan
överklaga genom besvär hos socialstyrelsen, om beslutet avser fråga ora
för-söksperraission, utskrivning eller annan vårdfråga eller ora det innebär
förordnande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrifl.
Förvaltningslagen gäller handläggning av ärende hos
förvaltningsmyndighet. Drivs allmän vårdanstalt av staten, landsling eller
komraun, blir därför förvaltningslagen tillämplig på styrelsens och
föreståndarens handläggning av de vid anstalten förekommande ärendena. Om
däremot en allmän vårdanstalt drivs av förening, stiftelse eller annan
enskild, lorde styrelsens och föreståndarens handläggning av anslaltsärendena
inte kunna anses som handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndighet och
handläggningen faller därför utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. När
det är fråga om sådana ärenden som behandlas i nykterhetsvårdslagen kräver
emellertid rättssäkerheten att samma förfaranderegler gäller oberoende av vem
som har anordnat anstalten. Jag föreslår därför all i 40 § föreskrivs all i
ärenden enligt nykterhetsvårdslagen, vilka handläggs av styrelse eller
föreståndare för allmän vårdanstalt, förvaltningslagen äger molsvarande lillärapning,
om anstalten drivs av annan än staten, landsting eller kommun.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 621
55 § Ändringen i paragrafbänvisnihgen i sista styckel
sararaanhänger med förslagel all 29 och 30 §§ skall upphöra att gälla.
59 §
Om nykterhetsnämnden har avvisat ett ombud eller biträde,
torde möjlighet böra finnas alt överklaga avvisningsbeslutet oberoende av om
nyk-terhelsnämndens beslul i huvudsaken kan överklagas eller ej (jfr 6 § tredje
stycket förvaltningslagen). Talan synes böra föras hos länsrätten. Bestämmelse
i ämnet har tagils in i paragrafen.
60 §
Vid 40 § har jag föreslagit atl i ärenden enligt
nykterhetsvårdslagen, vilka handläggs av styrelse eller föreståndare för aUraän
vårdanstalt, förvaltningslagen skall äga molsvarande tillämpning, om anstalten
drivs av annan än staten, landsting eller kommun. I förevarande paragraf behövs
därför inga bestämraelser om vem som är besvärsberättigad och om besvärstid.
Reglema ill och 12 §§ förvaltningslagen är tillräckliga.
61 §
Här anges i försia band i vilka fall talan får föras raot
länsrätts beslut enligt nykterhetsvårdslagen. I anslutning till nuvarande
ordning föreslås att talan får föras, om länsrätts beslut innebär förordnande
om tvångsintagning, avslag på ansökan härom, villkorligt anstånd raed
verkställighet eller förverkande av sådant anstånd. När det gäller länsrätts
beslut som ej innebär alt målet avgörs synes talan böra få föras i fall som
avses i 32 § andra stycket förvaltningsprocesslagen.
I fråga om besvärsinstans och besvärshanmings ingivande
vid klagan över länsrätts beslut behövs inga bestämmelser i
nykterhetsvårdslagen, därför att 32 och 34 §§ förvaltningsprocesslagen
innehåller tillämpliga regler. Talan mot beslut som av länsrätt särskill
meddelats om någons omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen bör i
överensstämmelse med nuvarande ordning få föras utan inskränkning till viss
lid. Bestämmelse härom finns i förevarande paragraf. I övrigt behövs ingen
regel om besvärslid, därför alt tUlämpliga bestämmelser i ämnet finns i 34 §
förvaltningsprocesslagen.
Mot sådana beslut enligt nykterhetsvårdslagen, som
fortfarande skall meddelas av länsstyrelse, bör i överensstämmelse med
nuvarande ordning talan ej vara tillålen. Föreskrift härom har tagits in i
paragrafens sista slycke.
66 § Det förbud mot surrogat- och kungörelsedelgivning,
sora denna paragraf innehåller, synes böra redaktionellt jämkas på gmnd av
tillkomsten av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
622 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 618) om
allmänna
sammankomster
Har ansökan gjorts om tillstånd att anordna allmän
sararaankorast, skaU enligt 5 § tredje siycket lagen ora allmänna sammankomster
skriftligt besked meddelas om beslutet. Innebär detta att sararaankorast ej får
äga rum, skaU skälen därtill anges. Antas förslaget till förvaltningslag, kan
den sista satsen i styckel utgå. Föreskrifterna om beslutsmotivering i 17 §
förvaltningslagen är tillräckliga.
22. Förslaget tUl lag om ändring i barnavårdslagen
(1960:97)
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har förutsatts all
länsstyrelsemas befattning med underställnings- och besvärsärenden enligt
barnavårdslagen skall upphöra vid ulgången av juni 1971 och alt ifrågavarande
ärenden i fortsättningen skaU handläggas av de länsrätter som då inrättas. Det
lagförslag som här läggs fram innehåller de ändringar i barnavårdslagen som
behövs på grund av denna reform och på grund av tillkomsten av förvaltningslagen
och förvaltningsprocesslagen. Ändringsförslaget innehåller också vissa
jämkningar sora föranleds av de ändringar i koramunaUagstiftningen vilka trätt
i kraft den 1 januari 1971.
79, 12 och 13 §§ Under hänvisning till vad jag har anfört
i specialmotiveringen till 4 och 5 §§ förvaltningslagen föreslår jag, att i 8 §
bamavårdslagen föreskrivs att förvaltningslagens jävsbestämmelser skall äga
tUlämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd. I anslutning härtill krävs
en jämkning i paragrafens hänvisning till komraunallagen. De övriga ändringar
sora görs i förevarande paragrafer i bamavårdslagen sararaanhänger raed
ändringarna i kommunallagsliftningen.
14 § Bestämmelsema i 3 kap. bamavårdslagen om förfarandet
i ärenden hos barnavårdsnämnd äger i stor utsträckning tillämpning vare sig
barnavårdsnämnds beslut kan överklagas genom förvallningsbesvär enligt
bamavårdslagen eller genom kommunalbesvär enligt kommunallagarna. Enligt 2 § 2
förslaget till förvaltningslag gäller däremot förvaltningslagen inte i ärende
hos kommunal myndighei, om ärendet avgörs genom beslut som överklagas genom
komraunalbesvär. Denna begränsning i förvaltningslagens tillämpningsområde
synes inte böra få föranleda atl rättsskyddet på bama-vårdsområdet avsevärt
inskränks. För alt förebygga alt detta blir fallet men ändå i möjligaste raån
skapa en samordning mellan barnavårdslagens
KungL Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 623
och förvaltningslagens regler föreslår jag att i ett nytt
stycke i 14 § barnavårdslagen föreskrivs, att utan hinder av 2 § 2
förvaltningslagen bestämmelsema i sistnämnda lag om ombud ocb biträde,
vägledning av part, tolk, remiss, parisinsyn, kommunikation, beslutsmotivering
och rättelse av förbiseendefel skall äga tillärapning i samtliga ärenden hos
barnavårdsnämnd. Atl förvaltningslagens jävsrcgler gäller i alla ärenden bos
sådan nämnd framgår av del tidigare berörda tillägget lill 8 § barnavårdslagen.
Av första styckel i nämnda paragraf jämförd med 40 § komraunallagen följer
vidare alt reglerna om när handling skall anses ha korarait in (7 § förvaltningslagen)
äger generell giltighet hos barnavårdsnämnd. Den nyssnämnda begränsningen i
förvaltningslagens tillämpningsområde orafattar således i fråga ora
barnavårdsnämnd bara lagens besvärsbestäraraelser (1113 §§) och bestämmelser
om parts rätt all lärana muntliga uppgifter (16 §) och ora undenätlelse ora
beslut ra.m. (18 §). Eftersom förvaltningslagens regler om beslutsmotivering
endast omfattar sådana beslut, varigenom myndighet avgör ärende, medan
bamavårdslagen kräver alt barnavårdsnämnd, i den mån det inte befinns
obehövligt, skall motivera varje beslut som nämnden meddelar, bör i det av mig
förordade tillägget lill 14 § barnavårdslagen också föreskrivas, att
förvaltningslagens bestämmelser om beslutsmotivering skall äga motsvarande
tillärapning i fråga om barnavårdsnämnds beslul under ärendes handläggning.
19 §
Innan
barnavårdsnämnd avgör ärende skall enligt första siycket den som ärendet rör
undenättas om vad som framkommit vid utredningen samt tiU-fäUe beredas honom
att yttra sig däröver, om inte sådanl yttrande befinns uppenbart obehövUgt
eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande inte kan avvaktas. Detta
stycke kan utgå, om förslagen till förvaltningslag och tillägg till 14 §
barnavårdslagen antas. 1 anslutning härtill bör vissa redaktionella ändringar
göras i de nuvarande andra och fjärde styckena av paragrafen.
20 §
Första och andra styckena, som handlar om rätten att
anlita biträde och om avvisning av biträde, kan utgå på grund av 6 §
förvaltningslagen och det av mig förordade tillägget tiU 14 § bamavårdslagen.
Ändringen i tredje stycket är rent redaktionell.
21 §
Första styckel innehåUer den av mig förut berörda
bestämmelsen om barnavårdsnämnds skyldighet att motivera sina beslul.
Bestämmelsen blir obe-
624 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
hövlig, om förslagel till förvaltningslag anlas och det av
mig förordade tilllägget lill 14 § barnavårdslagen godias.
I andra stycket föreskrivs att om talan mol
barnavårdsnämnds beslut får fullföljas enligt bamavårdslagen, beslutet skall
innehålla fullföljdshänvisning. Också denna bestämmelse synes överflödig, om
förslaget till förvaltningslag anlas. Beslämmelsen i ämnet i 18 §
förvaltningslagen torde vara tiUräcklig.
24 § Med hänsyn till beslämmelsen i 18 § första siycket
förvaltningslagen rörande upplysning om skiljaktig mening föreslås att i
förevarande paragraf föreskrivs, att om i ärendet skiljaktig mening har
antecknats i barnavårdsnämndens protokoll, upplysning härom skall lämnas vid
delgivningen.
37 § Från och med den 1 juli 1971 synes det böra ankomma
på länsrätt att pröva framslällning om medgivande enligt andra slyckel alt
hålla någon i förvar längre tid än en vecka.
7579 §§
Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål är
ganska utförligt reglerat i barnavårdslagen. När dessa mål i framtiden
handläggs av länsrätt, behövs färre förfaranderegler i denna lag. Detta beror
på atl förvaltningsprocesslagen innehåller grundläggande bestämraelser rörande
rättskipningen i länsrätt. Endast på några punkter behövs kompletterande föreskrifter
i bamavårdslagen.
Hänvisningen i 75 § till bestämmelserna om förfarandet i
ärenden hos barnavårdsnämnd kan begränsas till all bara omfatta föreskrifterna
om kallelse och häralning till läkarundersökning av den underårige och om hämtning
av den som ärendet rör (16 och 17 §§), om erinran om rätten all påkalla
muntlig förhandling (19 § första stycket andra punkten), om den underåriges
ställning när han inte fyllt 15 år (15 § Iredje siycket och 19 § tredje
stycket) samt om föräldrars närvaro när den som är under 18 år höres (20 §).
Bestämmelsema i 76 § om förhör vid allmän underrätt med
annan än part torde kunna utgå. Möjligheten enligt 26 §
förvaltningsprocesslagen att anordna förhör med vittne eller sakkunnig vid
annan länsrätt synes vara tiUräcklig.
Ersättningsreglerna i 77 § blir också överflödiga.
TiUämpliga besiämmelser om ersättning till vittne och sakkunnig finns i 25 §
förvaltningsprocesslagen.
Enligt 78 § gäller f. n. alt innan underställningsmål
slutUgt avgörs, länsstyrelsen bör infordra yttrande från barnavårdsnämnden, om
utredningen föranleder det. Även denna bestämmelse lorde kunna utgå då
underställ-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 625
ningsmålen överförs till handläggning av länsrätt.
Föreskriften i 13 § förvaltningsprocesslagen att rätten om det behövs inhämtar
yttrande från förvaltningsmyndighet, som tidigare beslutat i saken, är
tillräcklig.
80 §
I första siycket uppräknas de beslul av barnavårdsnämnd
som får överklagas genom förvallningsbesvär. Bland besluten nämns beslul att
avvisa av enskild anlitat biträde. I anslutning till 6 § förvaltningslagen bör
i stäUet anges att talan får föras om nämnden avvisat ombud eller biträde. Med
hänsyn lill den reglering av besvärsrätten som finns i den allmänna förfarandelagstiftningen
kan vidare orden »den beslutet rör» ulgå.
Den nuvarande föreskriften i andra siycket atl besvären
skall ges in till länsslyrelsen bör utgå. Eftersora i fraraliden talan skall
föras hos läns-rätlen, ligger det i sakens nalur att besvärshandlingen skall
ges in till dorastolen. Sedan förvaltningslagen trätt i krafl, gäller dess
bestämmelser om besvärshandlings ingivande. Har besvärshandling före
besvärstidens utgång korarait in till den barnavårdsnämnd, vars beslut
överklagas, i stället för till länsrätten, skall enligt 7 § andra punkten
förvaltningsprocesslagen besvären ändå upptas lill prövning.
Beslämmelsen i sista styckel om länsstyrelsens befogenhet
att meddela inhibitionsbeslut bör likaledes utgå. Med stöd av 27 §
förvaltningsprocesslagen kan länsrätten i avvaktan på målets avgörande förordna
att överklagat beslul tills vidare inte skall gälla och även eljesl förordna
rörande saken.
81 §
Ändringen sammanhänger med all länsrätten i stället för
länsstyrelsen skall pröva besvär över beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola
meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan. Inte heller i detta fall
behövs någon bestämmelse om ingivandet av besvärshandling.
82 §
Ändringen sammanhänger med all länsrätt övertar
handläggningen av vissa mål som nu prövas av länsstyrelse.
84 § Denna paragraf i dess lydelse enligt lagrådsremissen
den 20 mars 1970 kan utgå. Bestämmelser om besvärshandlings ingivande vid talan
mot länsstyrelses beslut finns i 12 § förvaltningslagen. När det gäller talan
mot länsrätts beslut finns motsvarande bestämmelser i 34 §
förvaltningsprocesslagen.
86 § Ändringen sammanhänger med länsrättemas inrättande.
626 Kungl Maj:ts proposition nr 30
dr 1971
95 § Det förbud mot surrogat- och kungörelsedelgivning,
som paragrafen innehåUer, bör jämkas på grund av tillkomsten av
förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
23. Förslaget till lag om ändnng i lagen (1962:381) om
allmän försäkring
Den av mig föreslagna förvaltningslagen gäller
handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet. Som jag har anföri under 1 §
förslagel till förvaltningslag hänför jag även de allmänna försäkringskassorna
till förvaltningsmyndighet. Förvaltningslagens bestämmelser blir således, med
de begränsningar som lagen innehåller, tillämpliga i bl. a. de av kassorna
handlagda ärendena enligt lagen om allraän försäkring (jfr vad som anförts
under 3 och 17 §§ förvaltningslagen).
3 kap.
6§ Enligt andra stycket i denna paragraf skall beslut
angående försäkrads placering i sjukpenningklass skriftligen delges denne. Efter
tillkomsten av delgivningslagen bar termen "delges" en speciell
innebörd. Något krav på delgivning i den bemärkelse som avses i
delgivningslagen lorde inte böra uppställas när det gäller meddelande om
placering i sjukpenningklass. Bestämmelserna i 18 § förvaltningslagen angående
underrättelse ora beslul synes vara tillräckliga. Jag föreslår därför att andra
stycket i förevarande paragraf i lagen ora allmän försäkring utgår.
18 kap.
»§
Enligt andra stycket får styrelseledamot i allmän
försäkringskassa inte delta i behandling av fråga rörande avtal mellan honom
och kassan eller rörande hans försäkring eller hans rätt i övrigt enligt lagen
om allmän försäkring. Han får inte heller delta i behandling av annan fråga, i
vilken han har ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot kassans. Vad
sålunda är föreskrivet äger molsvarande tillämpning beträffande rällegång eller
annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.
övervägande skäl torde tala för att jävsbestämmelserna i 4
och 5 §§ förvaltningslagen bör gälla för bl. a. styrelseledamöterna i allmän
försäkringskassa. Jag föreslår därför att nyssnämnda jävsföreskrifter i lagen
ora allmän försäkring utgår.
KungL Maj:ts proposition nr 30 är 1971 627
22 § Enligt fjärde stycket skall beslul sora fattas i pensionsdelegation
innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån del inte befinns
obehövligt. Anlas förslaget till förvaltningslag, kan denna beslämmelse ulgå.
Föreskrifterna i 17 § förvaltningslagen blir härigenom tillämpliga och de torde
passa även för nu ifrågavarande beslul.
20 kap.
13 § Enligt denna paragraf skall besvär ges in eller
sändas in till besluts-myndigheten. Den omständigheten alt besvären har getts
in eller sänts in direkl till besvärsmyndighelen utgör dock ej hinder för all
besvären tas upp till prövning, om de koramit in före besvärstidens utgång.
Efler samråd med chefen för socialdepartementet föreslår jag att på grund av de
särskilda förhållandena på förevarande område denna ordning behålls, fastän den
avviker från den i 12 § förvaltningslagen föreskrivna. I anslutning till förvaltningslagen
bör emeUertid vissa redaktionella jämkningar göras i förevarande paragraf. På
grund av innehållet i 7 § förvaltningslagen bör inte ingivande och insändande
anges som de sätt på vilka en besvärshandling tillställs vederbörande
myndighet. Den omständigheten att allmän försäkringskassa av raig räknas sora
förvaltningsmyndighet gör del vidare möjligt att ge paragrafen en mera
kortfattad lydelse än hittills. Bl. a. kan tredje styckel utgå. Utan särskild
föreskrift blir besvärstidsreglerna i 12 § förvaltningslagen lillärapliga vid
besvär över allmän försäkringskassas beslut.
24. Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1963: 521)
28 §
1 denna
paragraf finns bestämmelser om pastors handläggning av anmälningsärenden.
Finner pastor gjord anmälan inte kunna tas upp, skall han med angivande av
grunden därför raeddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i
kyrkobok. Meddelas beslutet ej genast i anledning av muntlig anmälan eller är
anmälningen skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet undenätla den som
gjort anmälningen. I underrättelsen skall anges vad den som vill fullfölja
talan mot beslutet har att iaktta.
Antas förslaget till förvaltningslag, torde det vara
obehövligt att i paragrafen ha bestämmelser om beslutsmotivering,
underrättelse om beslut och besvärshänvisning. Beslämraelserna i 17 och 18 §§
förvaltningslagen är tillräckliga.
628 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
29 § Här anges bl. a. vera sora är besvärsberättigad.
Denna bestämmelse blir också överflödig, om förslaget till förvaltningslag
antas. Bestämmelsen överensstämmer nämligen i sak med 11 § förvaltningslagen.
34 §
Sedan namnmyndigheten meddelat slutligt beslut i
ansökningsärende, skall myndigheten enUgl denna paragraf underrätta sökanden
och den som i behörig ordning framställt invändning mot ansökningen. Om talan
får föras mot beslulel, skall underrättelsen innehålla uppgift om skälen för
beslutet samt vad som skall iakttas vid fullföljd av talan.
Anlas förslagel lill förvaltningslag, kan denna paragraf
ulgå. Den ersätts av bestämmelserna i 17 och 18 §§ förvaltningslagen,
35 §
Enligt denna paragraf förs lalan mot slutligt beslut av
naranmyndighelen genom besvär hos palenl- och registreringsverkets besvärsavdelning
inom en månad från beslutels dag. Den sålunda föreskrivna besvärsliden avviker
i fråga om både längden och utgångspunkten från den reglering som förslaget
till förvaltningslag innehåller i 12 §. Några tungt vägande skäl för alt bibehålla
den nuvarande specialregleringen i namnlagen torde inte föreligga. Jag förordar
därför att förvaltningslagens bestäraraelser ora besvärstid görs tillämpliga
också i namnärenden. Den särskilda besvärstidsbestämmelsen i 35 § namnlagen
bör därför ulgå.
25. Förslaget till lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965: 274)
Enligt 24, 26 och 27 §§ stalstjänslemannalagen skall i
ärende om disciplinär bestraffning eller om avstängning eller om
läkamndersökning sora avses i sislnämnda paragraf lillfälle beredas tjänstemannen
all skriftligen eller, om han påfordrar det eller del annars anses lämpligt,
muntligen uttala sig i ärendet. Han får därvid anlita biträde som raed hänsyn
till red-barhel, insikter och lidigare verksarahet befinns läraplig för
uppdraget.
Antas förslaget till förvaltningslag, kan bestäraraelserna
i 24 och 27 §§ statstjänstemannalagen ora rätt alt anlita biträde utgå.
Föreskrifterna i 6 § förvaltningslagen är näraligen tUlämpliga.
Bestämmelserna ora koramunikation i 24 §, till vilken 26 §
hänvisar, och i 27 § torde böra samordnas med förvaltningslagen. Vad angår
ärenden om disciplinär bestraffning synes man i 24 § bara behöva ha kvar en
regel av innehåll att om tjänstemannen påfordrar del, tillfälle skall beredas
ho-
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 629
nom alt vid muntligt förhör uttala sig i saken. I övrigi
är föreskrifterna om kommunikation i 15 § förvaltningslagen tillräckliga.
Beträffande ärenden om avstängning enligt 26 eller 27 § statstjänsleraannalagen
och om läkarundersökning enligt sistnämnda paragraf bör en motsvarande ordning
genomföras. Med hänsyn till all beslul om avstängning och ora läkarundersökning
i raotsals till beslut om disciplinär bestraffning kan ha karaktären av
beslul under förfarandet, i vilket fall kommunikationsbeslämmelserna i 15 §
förvaltningslagen inte är direkt tillämpliga, bör i 26 och 27 §§
slalstjänslemannalagen föreskrivas all bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen
skall lillämpas även om beslul som nyss sagls utgör etl beslut under ärendes
handläggning.
I fråga om ärenden om avstängning enligt 26 eller 27 §
statstjänstemannalagen och ora läkarundersökning enligt 27 § samma lag torde
på grund av ärendenas nalur inte blott kommunikationsbeslämmelserna i 15 §
förvaltningslagen utan också bestämmelserna i 17 och 18 §§ förvaltningslagen
böra genom särskild föreskrift göras lillärapliga också för det fall att beslut
om avstängning eller om läkarundersökning har karaktären av beslut under
förfarandet.
26. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:293) om
beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall
Lagförslaget innehåller de ändringar som föranleds av dels
förslaget tiU förvaltningslag, dels de ändringar i kommunallagsliftningen som
trätt i kraft den 1 januari 1971.
6§ I denna paragraf finns bl. a. bestämmelser om vem som
är behörig atl utfärda vårdintyg. Medan erdigl sinnessjuklagen (1929: 321)
gäUde att vårdattest inte fick utfärdas av den som till den sjuke stod i den
skyldskap eller i det svågerlag, som utgör jäv mot domare, innehåUer den nuvarande
lagen ingen molsvarande regel (jfr prop. 1966: 53 s. 175). De
jävsbestäraraelser som förslaget till förvaltningslag innehåller är tillämpliga
på läkare i den offentUga sjukvårdsorganisationen. Däremot är
förvaltningslagens jävsregler inte lillärapliga på privatpraktiserande läkare.
Anledning lorde emellertid inte finnas att i detta sammanhang uppställa
strängare regler för läkarna i allmän tjänst än för andra läkare. Jag föreslår
därför, efler samråd med chefen för socialdepartementet, att i 6 § förevarande
lag föreskrivs att bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen inte äger
tilllämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg. Härmed är inte sagt alt det
är lämpligl att en läkare utfärdar vårdintyg beträffande en nära anhörig. En
läkare bör över huvud tagel helst avslå från alt utfärda vård-
630 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är
1971
intyg om förhållandena är sådana att han kan misstänkas
för bristande objektivitet. Detla gäller i lika mån läkare i allmän tjänsl och
annan läkare. Lämpligast torde vara atl läkaren fritt får ta ställning i denna
fråga under beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och utan att
vara bunden av förvaltningslagens jävsbestämmelser. Det bör dock understrykas
att förvaltningslagens jävsregler koraraer att gälla för den läkare som fattar
det avgörande beslutet i intagningsärendet.
22, 24, 26 och 32 §§
I 6 § förvaltningslagen föreskrivs att den som för talan i
ärende hos offentlig myndighei får anlita ombud eller biträde, låt vara alt
den som har ombud skall medverka personligen om myndigheten begär del. Visar
ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han annars olämplig,
får myndigheten avvisa honom som orabud eller biträde i ärendet. I fråga om
lalan mot myndighets beslul alt avvisa ombud eller biträde äger de bestämmelser
som gäller lalan mot myndighetens beslut i huvudsaken motsvarande tillämpning.
Avsikten är alt nu angivna regler skaU gälla i ärenden enligt förevarande lag.
För alt detta skall bli fallet måste de avvikande bestämmelser som nu finns i
lagen utgå. I detta syfte föreslår jag, dels att 32 §, som handlar om rätt att
anlita biträde i ärenden hos ulskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden och om
avvisning av biträde i sådana ärenden, upphävs, dels att i 26 § inte längre regleras
talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd avvisat biträde, dels alt
begränsningen i 22 § i rätlen alt föra talan mot ut-skrivningsnärands beslut
preciseras till att gälla beslut enligt nu ifrågavarande lag. Ett beslut om
avvisning av ombud eller biträde blir då inte i något fall ett beslut enligt
förevarande lag utan får alltid karaktären av etl beslut enligt
förvaltningslagen. Bestämmelsema i 6 § förvaltningslagen blir på så sätl
genomgående tillämpliga i ärenden enligt lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.
Föreskriftema i 24 § andra stycket och 26 § andra stycket
om besvärs ingivande bör utgå. Härigenom kommer bestämmelserna härom i 12 §
förvaltningslagen alt gälla, vilket torde vara en lämplig ordning också på
detta oraråde.
34 och 34 a §§ I remissyttrande över arbetsgruppens
förslag till förvaltningslag har psykiatriska nämnden förordat, alt någon
koramunikationsskyldighel inte skall gälla för ärenden enligt förevarande lag.
Enligt nämndens mening föreligger det risk för att läkare, som anser sig
skyldiga alt kommunicera joumalanleckningar o. d., knappar in på
upplysningarna i journalen för alt neutralisera de skadeverkningar som de tror
skall följa av att patienten får läsa journalanteckningama. Det anses
emellertid också tänkbart atl de beslutande utnyttjar de möjligheter till
sekretessbeläggning som lagen medger, I så fall
KungL
Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971 631
får
regeln om kommunikation ringa betydelse. Nämnden frarahåller vidare att etl
kommunikalionsförfarande verkar tyngande på ärendenas handläggning och
fördröjer avgörandena. Skyldigheten att motivera fattade beslut bör enligt
nämndens uppfattning inte utsträckas utöver den skyldighet som nu finns alt vid
de viktigaste besluten ange de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet
grundas. Införandet av en vidare motiveringsskyldighet skulle i allmänhet inte
förbättra utan försämra förhållandet mellan patienterna och dem som har
ansvaret för deras omhändertagande.
De särskilda
bestämmelserna i den av raig föreslagna förvaltningslagen äger inte tillämpning
i samtliga ärenden hos offentlig förvaltningsmyndighet enUgl förevarande lag.
Sålunda gäUer inte dessa bestämmelser i ärenden som ej innefattar sädan
myndighetsutövning mot enskild som avses i 3 § första siycket
förvaltningslagen. Ärenden om utfärdande av vårdintyg faller därför utanför
lillämpningsorarådet för dessa bestämmelser, även ora intyget utfärdas av en
läkare som ingår i den offenlliga sjukvårdsorganisationen. De särskilda
bestämmelserna i den av raig förordade förvaltningslagen gäller inte heller i
ärende i första instans, när ärendet avser sjukvård och rayndighetens beslul
inte kan överklagas genora besvär (3 § andra stycket 1 förvaltningslagen). I
övrigt är förvaltningslagens särskilda bestäraraelser tillämpliga i ärenden
enligt förevarande lag hos läkare, ulskrivningsnämnd och psykiatriska
näranden. På grund av de vårdades tillstånd kan det emellertid i många fall
vara olämpligt atl undantagslöst tillämpa förvaltningslagens särskilda bestämmelser.
I fråga om kommunikationsskyldighelen är jag dock inte beredd atl föreslå
någon specialregel. De begränsningar i rätten att ta del av föreliggande
malerial, vilka följer av 14 § och 15 § tredje styckel förvaltningslagen saml
39 § andra slyckel sekrelesslagen, innefattar tillräckliga garanlier för att
kommunikationen inte sker när det finns grundad anledning anta att genom
materialets utlämnande ändamålet med vården skulle motverkas. Om
socialstyrelsen tillställer de berörda läkarna behövlig information lorde det
inte heller behöva befaras att läkarna på gnmd av förvaltningslagens tillkomst
gör raindre utförliga journalanteckningar eller utlåtanden än hittills. På
denna väg torde del också vara raöjligt för socialstyrelsen att verka för en
enhetlig praxis i fråga ora kommunikationsreglernas tillärapning i förevarande
ärenden. Rent bandläggningsraässigt lorde inte heller alllför svårbemästrade
problem uppstå. När del gäller bestäraraelserna ora beslutsmotivering i 17 §
förvaltningslagen synes det mig däreraot vara nödvändigt alt göra elt undantag
i detla sararaanhang, därför atl näranda lagrum inte passar för ärenden enligt
nu ifrågavarande lag. En möjlighet bör öppnas atl utelämna skälen för beslutet
även i andra fall än som tillåls enligt 17 § förvaltningslagen, om ändamålet
med vården annars skulle molverkas. Lagtekniskt torde detta kunna ske på det
sättet att i förevarande lag införs under rubriken Särskilda bestämmelser en ny
para-
632 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 dr
1971
graf, betecknad 34 a §, med en föreskrift i ämnet. Vad
angår intagnings-besluten enligt 8 § vill jag tillägga atl de lorde böra
betraktas som interimistiska beslut, som inte omfattas av förvaltningslagens
bestämmelser om bl. a. beslutsmotivering.
Utan hinder av vad nyss sagts synes i fråga om läkares
beslul enligt 8 eller 9 § eller varigenom ansökan ora utskrivning avslagits
samt i fråga ora motsvarande beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska
nämnden alltid böra krävas all beslutet anger de i 1 § angivna förutsättningar
på vilka beslutet grundas. Detta krav finns i dag såvitt angår beslut av
utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden (34 § tredje slyckel) men torde
böra utvidgas till att omfatta också läkares beslut. Den nuvarande bestämmelsen
i ämnet har med angiven ändring satts in som etl andra slycke i den av raig
föreslagna nya paragrafen.
27. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
2 och 14 §§
Ändringarna i dessa paragrafer föranleds av de ändringar i
kommunallagsliftningen som har trätt i kraft den 1 januari 1971 och av alt
Stockholms kommun från och med nämnda dag tillhör landstingskommun.
I 14 § lagen angående omsorger ora vissa psykiskt
utvecklingsstörda (i det följande kallad omsorgslagen) regleras bl. a. frågan
ora vilka jävsregler som skall gälla för särskild styrelse för omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda, övervägande skäl synes tala för alt
kommunallagsjäven bör gälla för styrelsens ledamöter och andra som handlägger
ärenden hos styrelsen. Beslämraelserna i ämnet har formen av hänvisningar till
48 § landslingslagen och 37 § kommunallagen. Förslaget innebär i
överensstämmelse raed vad jag har förordat vid behandlingen av 4 och 5 §§
förvaltningslagen att ora exempelvis särskolchef, vårdchef eller överläkare,
som innehar tjänst bos styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, är
föredragande i ett ärende hos styrelsen, kommunallagsjäven blir gällande för
honom i detta ärende.
I de ärenden rörande enskilda personer, som närmare regleras
i omsorgslagen, fattas inte besluten av styrelsen för omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda ulan en självständig beslutanderätt har i stället i stor
utsträckning tillagts angivna befattningshavare, bl. a. särskolchefen,
vårdchefen och överläkare vid specialsjukhus. Samråd skall härvid ofta ske med
en eller flera andra befattningshavare. Nu ifrågavarande ärenden omfattas inte
av de jävsbestämmelser som gäller för ärendena hos styrelsen för omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda. I ärendena hos nyssnämnda befattningshavare är
jävsföreskrifterna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen till-lämpliga.
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 633
Ingen ändring föreslås i de jävsbestämmelser sora f, n.
gäller för ledaraöterna i dels beslulsnämnderna för psykiskt
utvecklingsstörda, dels psykiatriska nämnden. Detta innebär att för
närandledamötemas del i princip föreskrifterna i 4 kap. RB om jäv mot doraare
äger tiUämpning.
20 § I linje med vad jag har föreslagit beträffande
ärenden enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall förordar jag att bestämmelserna i 6 § förvaltningslagen angående
ombud och biträde skall gälla i ärenden enligt omsorgslagen. För att delta
skall bli fallet föreslår jag, dels alt 20 § omsorgsiagen, som handlar om rätt
atl anlita biträde i ärenden hos beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda
och om avvisning av biträde i sådana ärenden, skall upphöra alt gälla, dels atl
i 47 § omsorgslagen inte längre regleras talan mot beslut, varigenora
beslutsnämnd avvisat biträde. Samtidigt föreslår jag att i 49 § omsorgslagen
hänvisningen till 32 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall skall utgå. Jag vill i sammanhanget erinra om att jag tidigare har
förordat att sistnäranda lagrum som bl, a. handlar om rätten alt anlita
biträde i ärenden hos psykiatriska näranden skall upphöra alt gälla.
22 § Enligt tredje siycket skall beslulsnämnds beslut
innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån det inte är
obehövligt. Någon molsvarande regel uppställs inte när de gäller andra
myndigheters beslut enligt omsorgslagen, övervägande skäl synes tala för all
förvaltningslagens bestämmelser om beslutsraolivering i princip görs
lillärapliga hos saratliga förvaltningsmyndigheter som handlägger ärenden
eidigt omsorgslagen. Jag föreslår därför att tredje siycket i förevarande
paragraf skall ulgå.
46 och 47 §§
I 46 § sista stycket föreskrivs att vid sådan talan sora
behandlas i paragrafen besvären skall ges in till den som meddelat beslutet.
En motsvarande beslämmelse finns i 47 § andra stycket. Dessa bestäraraelser
bör utgå. Härigenom kommer bestämmelserna i 12 § förvaltningslagen ora besvärshandlings
ingivande alt bli tillämpliga. Den i förvaltningslagen angivna ordningen synes
lämpa sig även för ärenden enligt omsorgsiagen.
Ändringen i 47 § första siycket har behandlats under 20 §,
48 § I paragrafen föreskrivs alt vissa angivna beslut
oraedelbart länder till eftenättelse. Därjämte är föreskrivet att myndighei,
som har alt pröva besvär, kan i avvaktan på sitt slutliga avgörande förbjuda
eller avbryta
634 KungL Maj:ts proposition nr 30 är
1971
verkstäUighet av beslut som har överklagats hos
myndigheten. Antas förslaget till förvaltningslag, blir sistnämnda bestämmelse
överflödig. I 13 § förvaltningslagen föreskrivs nämligen att myndighet, som har
att pröva besvär, kan i avvaktan på ärendets avgörande förordna att det
överklagade beslutet tiUs vidare inte skall gälla.
49 § Ändringen har berörts under 20 §,
49 a§
De särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen gäller
inte i alla ärenden hos förvaltningsrayndighet enligt omsorgslagen. De gäller
endasl i den mån ett ärende innefattar sådan myndighetsutövning mot enskild som
avses i 3 § första siycket förvaltningslagen. De tillämpas vidare inte i ärenden
i första instans, när ärendet avser sjukvård och myndighetens beslut ej kan
överklagas genom besvär. Vissa av dem gäller inte när det är fråga om beslut
under förfarandet. I övrigt är förvaltningslagens särskilda bestämmelser
genomgående lillärapliga i ärenden enligt orasorgslagen vilka handläggs av
förvaltningsmyndighet och inte omfattas av 2 § förvaltningslagen. Detta gäller
bl. a. efler den av mig föreslagna ändringen av 22 § omsorgslagen
föreskriftema om beslutsmotivering i 17 § förvaltningslagen.
Som förut nämnts har psykiatriska nämnden i sitt
remissyltrande över arbetsgruppens förslag tUl förvaltningslag förordat att
vissa undantag, bl. a, avseende moliveringsskyldighelen, skall göras för
ärenden enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. På
grund av nämndens ringa erfarenhet vid ifrågavarande tidpunkt av tiUämpningen
av omsorgslagen har nämnden ej kunnat uttala huruvida vad nämnden anfört gäller
även för ärenden enligt omsorgslagen, TiU viss del anser sig nämnden dock kunna
säga att så är fallet, nämligen i fråga om det klientel som inordnats under
omsorgslagen men sora förut var att hänföra under lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.
Mot bakgrund av vad psykiatriska näranden anfört och mitt
ställningstagande till frågan om beslutsmotivering i ärenden enligt lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall föreslår jag att i ärenden
enligt omsorgslagen möjlighet öppnas att utelämna skälen för beslutet även i
andra fall än som tillåts enligt 17 § förvaltningslagen, om ändamålet med
omsorgerna annars skulle motverkas. En bestämmelse härom har tagits in i första
stycket av förevarande paragraf.
I linje med vad jag har förordat belräffande motsvarande
beslut enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall (34 a
§ andra siycket) föreslår jag atl i förevarande paragraf föreskrivs, att i
vårdchefs eller läkares beslut om inskrivning med stöd av 35 § omsorgslagen, i
mot-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 635
svarande beslut av ordförande i beslutsnämnd enligt 23 §
första siycket samraa lag, i sådant beslut av vårdchef, föreståndare eller
läkare, sora innebär avslag på ansökan om slullig utskrivning av den som
inskrivits med stöd av 35 § omsorgslagen, saml i beslutsnämnds och psykiatriska
nämndens motsvarande beslul skall anges de i 35 § orasorgslagen angivna
förutsättningar på vilka beslutet grundas.
Inrättningar
sora avses i omsorgslagen kan drivas inte bara av det allmänna. Det förekommer
också enskilda institutioner för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och man
har atl räkna med att enskilda inrättningar av sådanl slag koramer alt finnas
kvar under en lång följd av år. Till följd härav kan beslut som omtalas i
omsorgslagen (se 41 och 44 §§) meddelas inte bara av offentlig myndighet utan
även av annan. Förvaltningslagen gäller emellertid endast i ärenden hos
offentlig förvaltningsmyndighet. När det är fråga om sådana ärenden som
omnärans i omsorgslagen kräver dock rättssäkerheten atl samma förfaranderegler
gäller oberoende av vem som driver en inrättning för psykiskt
utvecklingsstörda. På grund härav föreslår jag alt i förevarande paragraf
föreskrivs att förvaltningslagen skall äga motsvarande tillämpning i ärenden
enligt omsorgslagen vilka rör någons vård i enskild inrättning.
50 § Under 6 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall har jag på angivna skäl förordat alt förvaltningslagens
jävsbestämmelser inte skall äga tillämpning i ärende om utfärdande av
vårdintyg. Vad jag i det sammanhanget anförde äger i slort sett raotsvarande
tillämpning i fråga ora utfärdande av läkarintyg sora avses i andra siycket av
nu förevarande paragraf. Jag föreslår därför att i ell nytt stycke föreskrivs
atl bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen inte äger tillämpning i
ärende om utfärdande av läkarintyg som nyss sagts.
28. Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837)
I remissyttrande över arbetsgmppens förslag till
förvaltningslag har patent- och registreringsverket förklarat sig ulgå ifrån att
införandet av förvaltningslagen inte skall medföra någon ändring i
specialförfattningarna på verkets område. Eftersom den av mig föreslagna
förvaltningslagen bara innehåller vissa grundläggande förfaranderegler och
anledning saknas att nu föreslå någon ändring i de regler som är särskill
avpassade för verkets ärenden, lorde hinder inte raöta raot atl låta
förvaltningslagen i princip bli gällande i palenlärenden och liknande ärenden
hos verket. På en punkt bör dock lärapligen en justering göras i den berörda
lagstiftningen (jfr också de i det föregående föreslagna ändringarna i
namnlagen). Har
636 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
invändning
gjorts mot ansökan om patent, skall enligt 23 § andra stycket sökanden
undenättas därom och tillfälle beredas honom atl yttra sig över invändningen.
Antas förslaget lill förvaltningslag, kan denna bestämmelse utgå därför alt
tillämpliga föreskrifter om komraunikation finns i 15 § förvaltningslagen.
29.
Förslaget tiU lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)
Ändringen
i mönsterskyddslagen motsvarar den ändring som har föreslagits i fråga om
patentlagen.
30.
Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
14
§
Enligt denna paragraf
skall i ärende hos koncessionsnämnden näranden bl, a. dels genora kungörelse i
en eller flera av ortens tidningar eller på annat lämpligt sätt bereda dem som
kan beröras av den miljöfarliga verksamhelen tillfälle att yttra sig, dels
hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej är uppenbart
onödigt, dels bereda pari tiUfäUe att yttra sig över ulredning som förebragls
av motpart eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg. Det synes
tveksamt om termen part har samma innebörd i de olika leden. Vissa
förtydliganden synes därför böra göras.
Vid hållandet av
sammanträde önskar man nå alla dem som kan bli berättigade att anföra besvär i
händelse av elt bifallsbeslut av koncessionsnämnden. I anslutning till
terminologin i 11 § förvaltningslagen synes därför i miljöskyddslagen böra
föreskrivas alt koncessionsnämnden skall hålla sammanträde raed dem som saken
angår.
Vad
angår föreskriften om beredande av tillfälle alt avge yttrande synes densamma
lärapligen kunna preciseras till att avse dem som gjort ansökan eller
framställt erinran i ärendet, I övrigi torde bestämmelserna i 15 §
förvaltningslagen böra gälla. Rättsskyddssynpunkterna torde bli väl tillgodosedda
genom den sammanlagda information som skall lämnas enligt 14 §
miljöskyddslagen. Nämnas bör all intet hinder möler mol att underrättelse om
uiredningen lämnas muntligt vid sammanträdet med dem sora saken angår eller
genora att, om förutsättning härför är för handen enligt delgivningslagen,
handlingarna i ärendet hålls tillgängliga hos särskilt utsedd aktförvarare,
48
§ När koncessionsnämnden eller länsslyrelsen meddelar beslut i fråga om
tillstånd enligt miljöskyddslagen, skall enligt denna paragraf senast samma
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 637
dag underrättelse om tiden för beslutets meddelande
införas i en eUer flera av ortens tidningar eller, om så lämpligen kan ske,
avsändas lill parterna, Detsamraa gäller beträffande vissa andra beslut av
koncessionsnäranden eller länsstyrelsen. Ifrågavarande underrättelse är att se
mot den bakgrunden alt talan mot nyssnämnda beslut och mot beslut ora
ersättning till sakkunnig, sora koncessionsnämnden anlitat, skall föras inom
fyra veckor från dagen för beslulel.
Något behov av att på detla oraråde ha
besvärstidsbestämmelser som avviker från reglerna i förvaltningslagen torde
inte föreligga. Enligt 12 § förvaltningslagen är huvudregeln att besvär skall
anföras inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Denna
ordning synes utan direkt olägenhet kunna tillämpas också i nyssnämnda
miljöskyddsärenden. Visserligen möler ofta i miljöskyddsärenden den
komplikationen att det är ett slort anlal parter som skall underrättas om
beslutet, 1 sådana fall öppnar eraellertid delgivningslagen möjlighet alt ge
delgivningen formen av kungörelsedelgivning. Används kungörelsedelgivning, anses
norraalt delgivning ha sketl på sjunde dagen efter beslulel om
kungörelsedelgivning. Någon svårighet att fastställa när beslutet har vunnit
laga krafl lorde således inte föreligga. Jag föreslår därför atl de nuvarande
bestämmelsema i 48 § miljöskyddslagen om besvärslid och om underrättelse om
liden för besluts raeddelande utmönstras ur lagen.
I remiss
till lagrådet den 20 mars 1970 föreslogs att 48 § railjöskyddslagen bara skulle
innehålla de nuvarande beslämmelserna om underrättelse om tiden för vissa
besluts meddelande och att de återstående beslämmelserna i paragrafen, raed
angivna ändringar i sak, skulle föras över lill en ny paragraf, 48 a §.
Utmönstras beslämraelserna om besvärstid och om underrättelse om tiden för
beslut ur railjöskyddslagen, bör de kvarstående bestämmelserna i den i
lagrådsremissen upptagna nya paragrafen återföras till 48 § efler vissa
redaktionella jämkningar.
31. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1970:375) om
utlämning mi Danmark, Finland, Island eller Norge för verkstämghet av beslut
om
vård eUer behandling
6§ Enligt andra slyckel får beslul om utlämning inte
meddelas utan atl den som begärs utlämnad fått tillfälle alt ytlra sig. Lagen
innehåller således här ett undantagslöst krav på komraunikation. Med hänsyn
lill den begärda åtgärdens genomgripande natur bör någon uppluckring av
kommimika-tionskravet inte komma till stånd. Enligt 15 § förslaget till
förvaltningslag består kommimikation i ett förvaltningsärende av två moment,
nämUgen dels att parten underrättas om vad som tillförts ärendet genom annan än
638 KungL Maj:ts proposition nr 30 dr
1971
honom själv, dels alt tillfälle bereds honom att yttra sig
över detla malerial. I anslutning härtill synes den nu behandlade
kommunikationsbestämraelsen böra byggas ut så alt den talar inte bara ora
beredande av tillfälle atl avge yttrande utan också om undenätlelse om
föreliggande utredningsmaterial.
11 § I paragrafen finns bestämmelser ora atl vid besvär
besvärshandlingen
skall ges
in till beslutsrayndigheten. Antas förslaget till förvaltningslag, kan
dessa
bestämmelser utgå. TiUämpliga föreskrifter i ämnet finns nämligen
i 12 §
förvaltningslagen och anledning torde inte finnas att för denna typ
av ärenden ha en annan reglering på denna punkt än den i
förvaltningslagen
föreskrivna.
32. Förslaget till lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970: 988)
Faslighelsbildningslagen innehåller utförliga bestämmelser
om förfarandet i ärenden hos fastighetsbildningsmyndigheten. Främst kan härvid
pekas på föreskrifterna i 4 kap. fastighelsbildningslagen angående
fastighetsbildningsförrättning. Den utförliga förfaranderegleringen i
fastighetsbildningslagen får ses mot den bakgrunden all ifrågavarande ärenden
har en starkt judiciell prägel. Fastighetsbildningsmyndigheten är emellertid
att anse som en förvaltningsmyndighet vilken omfattas av bestäraraelserna i den
föreslagna förvaltningslagen. I den mån avvikande bestämmelser inte är
meddelade i lag eller i annan författning som beslutals av Kungl. Maj:t blir
förvaltningslagens bestämraelser tillämpliga i ärenden hos fastighetsbildningsmyndigheten.
Lantmäteristyrelsen har visserligen förordat alt för valtningslagen i princip
inte skall gälla i ärenden om fastighetsbildning. Enligt min mening föreligger
emellertid inga tungt vägande skäl för att på detla område avvika från den
samordningsleknik som jag i andra sammanhang har föreslagit.
4 KAP.
6§
Här
föreskrivs att om förrältningsman vet att sådan omständighet föreligger som
kan antas utgöra jäv mot honom, han är skyldig alt självmant ge det till känna.
Denna föreskrift kan utgå, därför att en motsvarande beslämmelse finns i 5 §
förvaltningslagen.
Har
sakägare i rätt tid anfört jäv, skall enligt denna paragraf i fastighelsbildningslagen
fastighetsbildningsmyndigheten snarast möjligt meddela
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 639
beslut i jävsfrågan. Härvid deltar den som jävet gäller i
prövningen av jävsfrågan. Denna ordning synes böra ersättas av den sora
föreskrivs i den föreslagna förvaltningslagen. Enligt 5 § förvaltningslagen
gäller att om fråga om jäv mot någon har uppkomrait och annan ej har trätt i
hans stäUe, myndigheten snarast skall raeddela beslut i jävsfrågan och all den
som jävet gäller får delta i prövningen av jävsfrågan endasl om myndigheten ej
är beslulför utan honom och annan ej kan träda i hans ställe ulan olägligt
uppskov. I 4 kap. 6 § fastighetsbildningslagen bör göras de jämkningar som
behövs för att på denna punkt förvaltningslagens ordning skall bli tillämplig.
13 §
Enligt
första stycket får sakägare föra sin talan genom ombud. Antas förslaget till
förvaltningslag, kan denna bestämmelse ulgå, därför alt i 6 § förvaltningslagen
anges att den som för lalan får anlita orabud eller biträde.
I 4 kap. 13 § andra stycket fastighelsbildningslagen finns
besläramelser om speciella obehörighetsgrunder och jäv för ombud. I anslutning
till nyssnämnda föreskrift i förvaltningslagen torde ifrågavarande
bestämmelser i fastighetsbildningslagen böra utvidgas lill alt handla även om
biträde.
35 § Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han
allvarligt hörsel-eller talskadad, får enligt denna paragraf tolk anlitas atl
biträda fastighetsbildningsmyndigheten. Antas förslaget till förvaltningslag,
bör denna bestäraraelse utgå på grund av den regel om anlitande av tolk som 9 §
förvaltningslagen innehåller.
12 KAP.
8§ Komraunikationsföreskriften i andra siycket kan utgå på
grund av de besläramelser i ämnet som finns i 15 § förvaltningslagen.
15 KAP.
2§
Enligt denna paragraf skall i vissa uppräknade fall talan
mot faslighels-bildningsmyndighetens beslut föras särskilt. Delta gäller bl. a.
om fastig-helsbildningsrayndigheten avvisat orabud. Om i enlighet med vad som
har föreslagils i det föregående regler meddelas om rätl att anlita biträde och
om avvisande av biträde, bör i klagohänseende beslul om avvisning av biträde
behandlas på samraa sätt sora beslul om avvisning av ombud. För detla ändamål
bör ett tillägg göras till förevarande paragraf.
640 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr
1971
33. Förslaget till lag om ändring i
familjebidragsförordningen (1946: 99)
Lagförslaget innehåller ändringar som sammanhänger dels
raed förslaget till förvaltningslag, dels med ändringar i
kommunallagsliftningen vilka trätt i kraft den 1 januari 1971.
25 och 26 §§ Enligt dessa paragrafer är f. n.
kommunallagsjäven tillämpliga på ledaraöterna i särskild familjebidragsnämnd.
Detta är fallel både vid särskild familjebidragsnärands handläggning av sådana
ärenden, i vilka förvaltningsbesvär kan anföras, och vid nämndens behandling
av ärenden av annat slag. I enlighel med vad jag anfört i anslutning till 4 och
5 §§ förslagel till förvaltningslag finner jag övervägande skäl tala för att
förvaltningslagens jävsregler bör gälla i samtliga ärenden sora handläggs av
särskild farailjebidragsnämnd och bör gälla både för nämndens ledamöter och
för kommunala befattningshavare som handlägger ärenden bos sådan nämnd. För att
denna ordning skall koraraa till stånd bör i 25 § familjebidragsförordningen
hänvisningen till 37 § andra siycket koramunallagen och i 26 §
familjebidragsförordningen den indirekta hänvisningen till 39 § andra stycket
kommunallagen för Stockholm utgå. Vidare bör i båda paragraferna föreskrivas
all ulan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen 4 och 5 §§ nämnda lag äger
tillämpning i samtliga ärenden hos särskild familjebidragsnämnd.
33 § Här finns bestämmelser ora besvär över
familjebidragsnämnds beslut. Enligt paragrafen skall besvärshandlingen ges in
till länsstyrelsen. Skall besvären inte prövas av länsstyrelsen utan av
tillsynsmyndigheten, skall länsstyrelsen sända över besvären till denna. Den
sålunda föreskrivna ordningen för besvärs ingivande avviker från
bestämmelserna i förslaget till förvaltningslag (12 §), Något behov av att
bibehålla den nuvarande specialregleringen torde inte föreligga. Jag föreslår
därför att beslämmelserna i 33 § familjebidragsförordningen om besvärs
ingivande och vad därmed hänger samman utgår.
34. Förslaget till lag om ändring i förordningen
(1967:882) om studiemedelsavgifter
13 § Enligt denna paragraf sänder cenlrala
studiehjålpsnämnden underrättelse ora beslut angående prelirainär avgift,
slutlig avgift eller kvarstående avgift till den återbelalningsskyldige. Antas
förslaget till förvaltningslag, kan denna bestäraraelse utgå, därför att 18 §
förvaltningslagen innehåller tillämpliga bestäraraelser angående underrättelse
om beslut.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 641
I
paragrafen föreskrivs också, atl i underrättelsen till den
återbetalnings-skyldige skall anges vad denne har all iaktta om han önskar söka
rättelse i eller föra talan raot nämndens beslut. Om förslaget till
förvaltningslag blir antaget, behöver på grund av 18 § förvaltningslagen inte
särskilt anges i studiemedelsavgiftsförordningen all underrättelsen skall
innehålla besvärshänvisning. För atl missuppfattning inte skall uppstå torde
det dock vara lämpligl atl i paragrafen la in en erinran om föreskrifterna i 18
§ förvaltningslagen.
30
§ Vid besvär hos kammarrätten över centrala sludiehjälpsnämndens beslul skall
enligt denna paragraf besvärshandlingen sändas in eller ges in lill nämnden.
Anlas förslagel lill förvaltningslag, bör denna beslämmelse utgå. Med hänsyn
lUl 7 § förslaget lill förvaltningslag finns ej anledning att i förordningen
reglera formerna för besvärshandlings överbringande. Vad angår frågan vilken
myndighei besvärshandlingen skall tillställas torde reglerna i 12 §
förvaltningslagen böra gälla även i ärenden enligt förordningen om
studiemedelsavgifler.
35.
Förslaget tUl lag om ändring I lagen (1964: 731) om Irafiknämnder
Trafiknämnd
tar befattning med lokala trafikföreskrifter och ärenden angående yrkesraässig
trafik. Bestäraraelser om besvär hos länsslyrelsen över trafiknämnds beslut
finns i vägtrafikförordningen (1951:648) och förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig autoraobiltrafik m. m. Uppnås inte föreskriven majoritet, skall
Irafiknämnd hänskjuta ärende till länsstyrelsens avgörande. Trafiknämnd bör
inte betraktas som en kommunal nämnd.
8
§ Enligt denna paragraf får ledamot i trafiknämnd inte delta i behandling av
ärende som personligen rör honom eller någon honom närstående som sägs i 4 kap.
13 § 2 RB. Del är raed andra ord koraraunallagsjäven som gäller för
ledamöterna, övervägande skäl synes emellertid tala för alt samma
jävsbestäraraelser bör gälla för Irafiknämnd sora för den överordnade
länsslyrelsen. Med anledning härav föreslår jag alt den nuvarande
jävs-l>eslämmelsen i lagen om trafiknämnder utgår. Härigenom blir förvaltningslagens
jävsregler tUlämpliga i samtliga ärenden hos trafiknämnd.
Här
föreskrivs all länsstyrelses beslut i ärende sora hänskjutits från trafiknämnd
oraedelbart skall delges näranden. Efter tillkorasten av delgivningslagen har
terraen »delges» en speciell innebörd (jfr vad som anförts
28 11564
642 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
under
12 § förvaltningslagen). Något krav på delgivning i den bemärkelse som avses i
delgivningslagen bör inte uppställas när det gäller nu ifrågavarande
underrättelse. Jag föreslår därför att paragrafens ordalydelse jämkas.
36.
Förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1953:753)
37
§
Förslaget
att jävsreglerna i 16 § kommunallagen skall äga molsvarande tillämpning inte
blott beträffande ledamot i kommunstyrelsen utan också beträffande annan som
har att handlägga ärende hos styrelsen har behandlats under 4 och 5 §§
förslagel lill förvaltningslag. Jag hänvisar till vad jag har anfört i det
sammanhanget.
F.
n. gäller att vid behandling av ärende, vari kommunslyrelseledamot är jävig,
ledamoten skall avträda. Denna regel lorde böra utvidgas till all omfatta envar
handläggande person. Anledning saknas alt på denna punkt göra skillnad mellan
ledamöter och tjänstemän.
40
§
Enligt
2 § 2 förslagel till förvaltningslag gäller förvaltningslagen inte i sådana
ärenden hos kommunstyrelsen och övriga kommunala nämnder, vilka avgörs genom
beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal
besvärsnämnd. Till följd härav är bestämmelserna i 7 § förvaltningslagen om när
handling skall anses ha kommit in m. ra. inte tillämpliga i nu ifrågavarande
ärenden. Bestämraelser i ämnet behövs emellertid också på förevarande område.
Jag vill erinra om atl lagen om rätt att sända in handlingar med posten gäller
även inora den oreglerade koraraunalförvaltningen. Som förut nämnts skall
denna lag upphöra att gälla när förvaltningslagen träder i kraft. Det synes
ändamålsenligt alt reglerna i 7 § förvaltningslagen görs tillämpliga också inom
den oreglerade kommunalförvaltningen. Jag föreslår därför att lill 40 §
koramunallagen fogas elt nytt stycke av innehåll alt besläramelsema i 7 §
förvaltningslagen äger motsvarande tillämpning i ärenden hos kommunstyrelsen.
Härigenom och genom de hänvisningar till 40 § kommunaUagen, som förekommer i 45
§ samma lag och i ett antal specialförfattningar, åstadkommes att reglema i 7 §
förvaltningslagen vinner tillämpning också i sådana ärenden hos kommunstyrelsen
och övriga kommunala närander, vilka förvaltningslagen undantar från lagens
tiUämpningsoraråde.
Enligt
40 § första siycket kommunallagen skall kommunstyrelsen på lämpligt säll
kungöra var och på vilka lider till styrelsen ställda framställningar tas
emot. På grund av innehållet i 7 § förvaltningslagen, sora enligt mitt förslag
skall vinna tillämpning i ärenden hos kommunstyrelsen,
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 643
skuUe
det vara vilseledande att kungöra alt framställningar lill kommunstyrelsen
bara tas emot på vissa lider. Orden »och på vilka tider» bör därför utgå ur
nyssnämnda lagrum. En helt annan sak är atl det kan vara lärapligt att
koraraunslyrelsen kungör när dess expedition hålls öppen. Denna expeditionstid
blir eraellertid med hänsyn till förvaltningslagens regler utan egentlig
betydelse när raan skall avgöra, huruvida en handling är alt anse sora
inkoraraen till koraraunslyrelsen viss dag.
76
§ 3 raora.
I remissyttrande över
arbetsgruppens förslag lill förvaltningslag har TCO uttalat, all det undanlag
från de särskilda bestämmelserna för vissa partsärenden, som arbetsgruppen
föreslog för beslut som överklagas genom komraunalbesvär, medför en omotiverad
skillnad mellan stats- och kora-raunalljänsteraän i fråga om behandlingen av
personalärenden. För atl öka rättstryggheten för kommunaltjänsteraännen
föreslår TCO att de särskilda bestäraraelserna för vissa parisärenden görs
tillämpliga i ärenden sora angår kommunala tjänstemäns anställningsförhållanden
och som inte gäller avtalsbar sak. Samtidigt bör enligt organisationens mening
erforderlig ändring övervägas i bestämmelserna ora koraraunalbesvär för atl
tillförsäkra kommunaltjänsteraännen förvaltningsbesvär i personalärenden, som
inte angår en avtalsbar sak. Beaktas nyssnämnda förslag i fråga ora
förvaltningslagen, behövs inte någon specialregel för besvärsärenden hos
kommunal besvärsnämnd. I annat fall är del enligt TCO:s raening raycket angeläget
all införa en sådan specialregel.
Av
vad jag har anfört i samband med behandlingen av 2 § förslaget till
förvaltningslag framgår atl jag inte är beredd all förorda alt den av mig
föreslagna förvaltningslagen görs direkl tillämplig på koraraunala självstyrelseärenden.
Denna ståndpunkt synes i princip böra vidhållas även när det gäller de av TCO
berörda personalärendena. Det synes inte heller i detla sararaanhang böra
ifrågakomma atl utvidga möjligheten all anföra förvaltningsbesvär i ärenden som
rör befattningshavare bos koramunerna. TUl viss del kan jag dock tillmötesgå de
av TCO framförda önskemålen. Kommun kan, om den finner skäl därtill, utse
särskild nämnd med uppgifl alt uppta och avgöra besvär över komraunstyrelsens
eller annan kommunal nämnds beslut ora tillsättande av eller förordnande på
koraraunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om
disciplinär ålgärd mol befattningshavare, om klagan mot beslutet annars skulle
ha förts sora koraraunalbesvär. Sådan komraunal besvärsnämnd har all göra en
allsidig prövning av de besvärsärenden sora anhängiggörs hos nämnden,
övervägande skäl synes tala för att komraunal besvärsnärand bör ha atl följa
flertalet bestämmelser i förvaltningslagen. Jag föreslår därför att i 76 § 3
mom. försia styckel komraunallagen föreskrivs all 410, 1317, 19 och 20 §§
förvaltningslagen skall äga raotsvarande tillärapning i åren-
644 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
den
hos kommunal besvärsnämnd. Tillägget föranleder vissa jämkningar i lagiummets
nästföljande stycke.
78
§
I
remissyttrande över arbetsgruppens förslag lill förvaltningslag har
länsstyrelsen i Hallands län erinrat om alt förslaget bl. a. innebär atl
nuvarande ordning raed skilda regler om besvärslid m. m. för förvaltningsbesvär
och koramunalbesvär bibehålls. Länsslyrelsen anser del önskvärt att frågan om
samordning av komraunallagarnas och förvaltningslagens bestämmelser om
besvärslid snarast las upp till övervägande.
Det
framgår av vad jag har anfört under 12 § förvaltningslagen att jag så till vida
är beredd alt tillmötesgå önskemålet om en samordning av kommunallagarnas och
förvaltningslagens bestämraelser om besvärslid atl jag förordar alt den längre
besvärsliden för menighet avskaffas även när det gäller koramunalbesvär. 1 övrigt
torde samordningsfrågan böra övervägas i samband med den tekniska översyn av
kommunallagarna, sora f. n. görs av särskill tillkallade sakkunniga. I enlighet
med det anförda föreslår jag atl i förevarande paragraf bestämmelsen om att
raenighet får åtnjuta två veckors längre besvärslid utgår. Den nuvarande
föreskriften i paragrafen ora tre veckors besvärslid bör däremot bibehållas,
därför att i 12 § förvaltningslagen bara avses förvallningsbesvär.
37.
Förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm
De
föreslagna ändringama motsvarar i sak de ändringar som jag har förordat i fråga
om komraunallagen. Jag hänvisar till vad jag har anfört under förslagel lill
lag ora ändring i sistnäranda lag (se lagförslag 36). Tillägget till 82 § sararaanhänger
med att 12 § förvaltningslagen, sora nyss nämnts, bara avser förvaltningsbesvär
(jfr prop. 1957: 16 s. 67).
38.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse
De
föreslagna ändringarna motsvarar de ändringar som jag har förordat beträffande
37, 40 och 78 §§ komraunallagen. Jag hänvisar lill vad jag har anfört under
dessa paragrafer i förslaget till lag om ändring i komraunallagen (se
lagförslag 36).
39.
Förslaget till lag om ändring i landstingslagen (1954: 319)
De
föreslagna ändringarna motsvarar i huvudsak de ändringar som jag har förordat
belräffande 37 och 40 §§ samt 76 § 3 mom. kommunallagen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 645
Jag
hänvisar till vad jag har anfört under dessa lagrum i förslaget till lag om
ändring i komraunallagen (se lagförslag 36).
40.
Förslaget till lag om ändring i militärersältningsförordningen
(1950:
261)
De
föreslagna ändringarna raolsvarar de av mig förordade ändringarna i 2 och 44 §§
lagen ora yrkesskadeförsäkring. Jag hänvisar lill vad jag har anfört under
dessa paragrafer (se lagförslag 15).
41.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp
Lagförslaget
innehåller ändringar sora sararaanhänger dels med förslaget till
förvaltningslag, dels med ändringar i kommunallagstiftningen vilka trätt i
kraft den 1 januari 1971.
4§
Enligt denna paragraf är f. n. kommunallagsjäven tillämpliga på ledaraöterna i
socialnärand. Detta är fallet både vid socialnärands handläggning av sådana
ärenden, i vilka förvaltningsbesvär kan anföras, och vid nämndens behandling av
ärenden av annat slag. 1 enlighet raed vad jag har anfört i anslutning till 4
och 5 §§ förslaget lill förvaltningslag finner jag övervägande skäl tala för
alt förvaltningslagens jävsregler bör gälla i samtliga ärenden sora handläggs
av socialnäranden. Därför bör hänvisningen till 37 § andra stycket
kommunallagen utgå och ersättas av en föreskrift om all bestämmelserna i 4 och
5 §§ förvaltningslagen skall gälla i samtliga ärenden hos socialnämnd. Den
ändring som i övrigi föreslås i hänvisningen lill kommunallagen sararaanhänger
raed en ändring i 40 § sislnämnda lag, som jag har behandlat i det föregående
(lagförslag 36).
54
§ Här behandlas besvär över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av
socialhjälp. Sådant beslut går i verkställighet utan hinder av anförda besvär
om inte länsstyrelsen förordnar annal. Eftersom förslagel till förvaltningslag
innehåller en allmän föreskrift om rätt för besvärsprövande myndighet att
meddela inhibitionsbeslut (13 §), kan föreskriften i socialhjälpslagen om
länsslyrelsens befogenhet i ämnet utgå. I saraband därmed bör paragrafens
ordalydelse jämkas.
59
§ Enligt denna paragraf skall besvär liU kammarrätten ges in eller sändas
046 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
in
lill den länsstyrelse som meddelat det överklagade beslutet. Genom länsstyrelsens
försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delges motparten och
föreläggande meddelas honom att inom viss tid till länsstyrelsen inkomma med
skriftlig förklaring. Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande
gått tiU ända, skall länsstyrelsen med eget utlåtande sända över handlingarna
i målet till kamraarrätten.
I 12
§ förvaltningslagen uppställs regeln alt besvärshandling skall tillställas
besvärsmyndighelen. Denna regel synes böra gälla även vid besvär hos kammarrätt
enligt socialhjälpslagen. Jag föreslår därför all 59 § socialhjälpslagen
upphävs (jfr dock 7 § andra punklen förvaltningsprocesslagen).
62
§ Enligt denna paragraf skall besvär hos Kungl. Maj:l över länsstyrelses beslul
enligt socialhjälpslagen ges in till socialdepartementet. I anslutning till 2 §
1 förvaltningslagen har jag bl. a. ullalat att den i 12 § samma lag upptagna
regeln om besvärshandlings ingivande koraraer atl gälla också vid besvär hos
Kungl. Maj:l. Jag förordar därför alt nyssnäranda bestäraraelse i 62 §
socialhjälpslagen utgår.
42.
Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)
Talan
raot sjukvårdsstyrelses eller direktions beslut om tillsättande av läkartjänst
i annat fall än då fråga är om överläkartjänsl, som tillsätts efter förslag av
socialstyrelsen, förs enligt 34 § 1 mom. sjukvårdslagen hos socialstyrelsen
genom besvär. Besvären skall ha kommit in till socialstyrelsen inom tre veckor
från den dag, då verkställd justering av det över beslulel förda protokollet
tillkännagivits på landstingskommunens eller kommunens anslagstavla.
Den
av mig föreslagna förvaltningslagen är lilläraplig i nu ifrågavarande
tjänsletillsättningsärenden. Detla innebär all bl, a. föreskrifterna i 12 §
förvaltningslagen om besvärslidens längd och om besvärshandlings ingivande
blir tillämpliga i dessa ärenden, om inte en avvikande föreskrift sora avses i
1 § andra slyckel förvaltningslagen finns raeddelad. Jag föreslår atl reglerna
om besvärslidens längd och om besvärshandlings ingivande utgår ur
sjukvårdslagen. Den i sistnämnda lag föreskrivna utgångspunkten för
besvärstiden bör däremol bibehållas. I förevarande ärenden är näraligen den i
12 § förvaltningslagen angivna utgångspunkten för besvärsliden inte
ändamålsenlig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 647
43. Förslaget tUl lag om ändring i
folkbokföringsförordningen (1967:198)
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har förutsatts att
länsstyrelsernas befattning med besvärs- och underställningsärenden enligt
folkbokföringsförordningen skall flyttas över lill de länsskatterätter som
skall inrättas vid länsstyrelserna den 1 juli 1971. Ändringsförslaget innebär
med anledning härav bl. a. atl länsstyrelsens befogenheter i nyssnämnda
ärenden enligt folkbokföringsförordningen övergår på länsskalterätt.
2 § Ändringen föranleds av att cenlrala folkbokförings-
ocb uppbördsnämnden den 1 januari 1971 gått upp i del nybildade
riksskatteverket.
36 § Föreskriften i andra meningen om pastors
underrättelseskyldighet föreslås upphävd. Den allraänna bestämmelsen i 18 §
förvaltningslagen blir i stället tillämplig i här avsedda fall.
Underrättelseskyldighetens omfattning rubbas ej.
45 §
Ändringen i första slyckel är endast ett förtydligande av
vad som redan nu anses gälla rörande ifrågavarande klagoförbud.
Föreskrifterna
i Iredje och fjärde styckena ora var besvärshandling skall ges in utgår. En
raotsvarande föreskrift finns i 12 § förvaltningslagen. Med stöd av denna
koramer alt gälla all besvärshandling skall tillslällas besvärsmyndighelen.
Har besvärshandlingen före besvärslidens utgång kommit in till
beslutsrayndigheten, skall eraellertid besvären ändå upptas till prövning. (12
§ Iredje siycket andra punklen förvaltningslagen ocb 7 § andra punkten
förvaltningsprocesslagen). Besvärshandling bör däremot inte längre få ges in
till annan länsstyrelse än den som har alt pröva besvären. Bestäramelsen härom
bör därför utgå.
46 §
Föreskriften
om var besvärshandling skall ges in utgår och ersätts av bestämmelserna i 12 §
förvaltningslagen. I övrigi hänvisas till vad jag under 45 § har anfört
angående besvär i kyrkobokföringsärende.
47 §
Enligt
första slyckel skall person och komraun som får föra lalan i underställt ärende
beredas lillfälle att yttra sig innan ärendet avgörs. Här avses ärenden sora
underställts domkapitel eller länsstyrelse. Länsslyrelsens uppgifter i
underställningsärenden kommer i fortsättningen att övertas av länsskatterälten.
648 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
I
fråga om ärenden som underställs domkapitel kommer förvaltningslagen att gäUa.
EnUgl 15 § nämnda lag får ärende i regel ej avgöras utan atl part underrättats
om det som tillförts ärendet genora annan än honom själv och lillfälle beretts
honom alt ytlra sig över del. Efiersom bl. a. den krets som skall ges tillfälle
att yttra sig enligt förvaltningslagen torde vara snävare än enligt 47 §
folkbokföringsförordningen och det inte finns anledning all i underställda
folkbokföringsmål göra någon ändring i denna krets, föreslås inte någon ändring
i denna del. A andra sidan innefattar kommunikationsskyldighelen enligt 47 §
folkbokföringsförordningen inte någon skyldighet att underrätta part om det som
tillförts ärendet genora annan än honom själv. Jag anser att den i förvaltningslagen
föreskrivna ordningen i princip bör gälla i fall där yttrande inhämtas raed
stöd av 47 § folkbokföringsförordningen och att koramunikationsföreskriflen bör
byggas ul med hänsyn härtill. I fråga ora ärenden som underställs
länsskalterätt kommer förvaltningsprocesslagen all gälla. I denna finns
motsvarigheter till 15 § förvaltningslagen. Vad jag anfört om mål som
underställs domkapitel gäller därför i samraa raån raål som underställs
länsskalterätt.
Även
i paragrafens andra stycke behövs ett tillägg för att få ett enhetligt
förfarande i underställningsärenden och besvärsärenden.
49 §
Bestäraraelserna
i paragrafen ora besvär över beslut av länsstyrelse utgår. I fråga ora lalan
raot länsskatlerälls beslut finns i stället bestämmelser i 32 § förvaltningsprocesslagen.
Besvär över länsstyrelses beslul enligt 57 § folkbokföringsförordningen
behandlas i den paragrafen.
Föreskriften
i Iredje stycket om var besvärshandling skall ges in utgår och ersätts av
bestämmelserna i 12 § förvaltningslagen. Dessa medför att besvärshandlingen
normalt skall tillslällas besvärsmyndighelen, dvs. i förevarande fall
kammarrällen.
50 §
Bestämmelsen
i tredje stycket om att beslut skall innehålla besvärshänvisning kan utgå
eftersom förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen innehåller behövliga
bestäraraelser härom.
51 §
Paragrafen
innehåller bestämmelser om beredning av besvär över länsstyrelses och
domkapitels beslul. Eftersora några särbestämmelser inte behövs i fråga om
beredningen av nu ifrågavarande raål och den allmänna förfarandelagstiftningens
regler om ingivande av besvärshandling skall gälla, kan paragrafen utgå. Jag
vill framhålla all även ulan särskild bestämmelse i ämnet besvärsmyndigheten
kan inhämta yttrande från folkbokföringsmyndighet, som lidigare yttrat sig i
ärendet, och bereda den sora, förutom klaganden, får föra lalan lillfälle att
ytlra sig.
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 649
52
§
Paragrafen
innehåller f. n. en bestämmelse ora all kammarrätten i underställnings- och
besvärsraål äger förordna om kyrkobokförings- eller man-talsskrivningsålgärd
sora ej yrkats. I ett andra stycke föreskrivs att talan ej får föras raot
kammarrällens avgörande enligt denna förordning.
1
anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970 har föreslagits alt paragrafen
från den 1 januari 1972 skall ges etl delvis nylt innehåU. Bemyndigandet all
besluta om kyrkobokförings- eller mantalsskrivningsätgärd som ej har yrkats
utvidgas till att avse varje underställnings- eller besvärsmyndighet. Samtidigt
upphävs bestämmelsen i 47 § Iredje stycket om länsslyrelsens befogenhet på
området. Vidare utgår klagoförbudet raot kamraanältens avgörande i andra
styckel.
Paragrafen
har lagils raed här i den lydelse som förordades i anslutning till
lagrådsremissen den 20 mars 1970. Orsaken tUl atl paragrafen här upprepas är
atl på grund av länsskalterätlernas tillkomst författningsändringen behöver
sältas i kraft redan den I juli 1971 och inte, såsom jag lidigare förordat,
först den 1 januari 1972.
54
§ Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning åt vittne i folkbokföringsmål.
Eftersom bestämraelser i delta ämne raed i huvudsak sararaa innehåll kommer atl
finnas i förvaltningsprocesslagen, kan denna paragraf ulgå.
57
§ Ändringen i denna paragraf innebär i försia hand atl länsstyrelsens
befogenhet att i här avsedda fall utdöma vite fiyltas över lill
länsskalte-rällen. I fråga om lalan mot länsskatlerälls beslul finns, sora jag
förut nämnt, föreskrifter i förvaltningsprocesslagen. Eftersom ingen rubbning
sker i länsstyrelsens befogenhet att förelägga vite och enligt mitt nyss
berörda förslag till ändrad lydelse av 49 § folkbokföringsförordningen detla
förfaltningsrum inte längre innehåller några besläramelser ora lalan mot
länsslyrelsens beslul, bör i förevarande paragraf anges alt talan raot
länsslyrelsens beslul om föreläggande av vite förs hos kammarrällen genom
besvär.
44.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd
Ändringarna
motsvarar de ändringar som gjorts i bl. a. 8 § barnavårdslagen (se lagförslag
22).
28t11564
650 KungL Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971
45.
Förslaget till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648)
1
lagrädsremiss den 20 november 1970 har, på föredragning av chefen för
civildepartementet, föreslagits atl länsstyrelses nuvarande befogenhet atl
återkalla körkort och atl meddela varning, som avses i 34 § vägtrafikförordningen,
skall från och med den 1 juli 1971 tillkomma länsrätt. Det författningsförslag
som här läggs frara innehåller i huvudsak de ändringar i vägtrafikförordningen
som är föranledda dels av denna reform, dels av de inom justitiedeparlemenlel
utarbetade förslagen lill förvaltningslag och förvaltningsprocesslag.
Enligt 36 § 9 mom.
vägtrafikförordningen kan statens trafiksäkerhets-verk under angivna
förutsättningar i fråga om trafikskola återkalla meddelat tillstånd eller
godkännande eller meddela varning. Aterkallelseären-dena innefallar sådan
myndighetsutövning mol enskild som avses i 3 § första siycket
förvaltningslagen. Detsamraa får anses gälla sådana ärenden i vilka bara är
fråga om varning. Ett beslut om varning torde näraligen vara järaförbart med
ett beslut om disciplinär bestraffning. Förvaltningslagens särskilda
bestämmelser blir därför tillämpliga inte bara i återkallelse- utan också i
varningsärenden hos trafiksäkerhetsverkel.
I 76 §
vägtrafikförordningen bör tas in bestämmelse om alt också länsrätts och
kammanätts beslul enligt vägtrafikförordningen eller raed stöd därav utfärdade
föreskrifter skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär.
Begränsningen »intill dess annorlunda förordnas» kan utgå på gmnd av
föreskrifterna i 13 § förvaltningslagen och 27 § förvaltningsprocesslagen.
46.
Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående
yrkesmässsig automobiltrafik m.m.
I
lagrådsremiss den 20 november 1970 har, på föredragning av chefen för
civildepartementet, föreslagits att länsstyrelses nuvarande befogenhet all
återkalla Irafikkort och alt meddela varning, som avses i 27 § 5 mom.
förordningen angående yrkesmässig autoraobiltrafik m.m., skall från och med den
1 juli 1971 lillkoraraa länsrätt. Det författningsförslag sora jag här lägger
frara innehåller i huvudsak de ändringar i nyssnämnda förordning som föranleds
dels av denna reform, dels av de inom justitiedepartementet utarbetade
förslagen till förvaltningslag och förvaltningsprocesslag.
Vad jag i närmast
föregående avsnitt anfört angående varning enligt 36 § 9 mom.
vägtrafikförordningen äger molsvarande tillämpning i fråga om varning enligt 19
§ 1 mom. och 32 § 3 mom. förordningen angående yrkesraässig automobillrafik m.
ra.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 651
44 §
Ändringen
i 1 mom. sammanhänger med att målen om återkallelse av Irafikkort förs över
lill länsrätt, överklagandet av ifrågavarande beslut av länsrätt regleras i den
föreslagna förvaltningsprocesslagen.
I 2
mom. första styckel föreskrivs all beslul som avses i 1 mom. skall, med angivna
undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas. Denna
bestäraraelse bör utvidgas så att den koramer atl omfatta också länsrätts och
kammarrätts beslut enligt förordningen. Orden »infill dess annorlunda
förordnas» kan samtidigt ulgå på grund av föreskrifterna i 13 §
förvaltningslagen och 27 § förvaltningsprocesslagen. 1 andra styckel av samraa
moment har, mol bakgrund av föreskrifterna om besvärstidens beräkning i 12 §
förvaltningslagen, ordalagen jämkats för att del otvetydigt skall framgå att i
förevarande ärenden besvärsliden alllid räknas från anslagsdagen.
45 §
Paragrafen
har samma lydelse sora föreslagits i anslutning till lagråds-remissen den 20
mars 1970. Orsaken lill att paragrafen upprepas här är alt ikraftträdandedagen
för paragrafens nya lydelse partiellt bör ändras på grund av länsrätternas
inrättande.
47.
Förslaget till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956:
617)
Den
av mig föreslagna ändringen motsvarar den ändring som jag har föreslagit i
fråga om lagen om allraänna sammankomster (se lagförslag 21).
48.
Förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
8
§ Som jag tidigare har framhållit bör förvaltningslagens jävsbeslämmelser vara
tillämpliga i alla ärenden, som handläggs av en specialreglerad kommunal
nämnd. I enlighel härmed förordar jag att 4 och 5 §§ förvaltningslagen skall
äga lillämpning i samtliga ärenden hos hälsovårdsnämnd. Med anledning härav bör
8 § hälsovårdsstadgan ändras,
32
§
Enligt
denna paragraf ligger det i länsstyrelsens hand att förordna om
fysikalisk-kemisk
och bakteriologisk undersökning dels av vallen i allmän
anläggning
utom hälsovårdslälorl, dels av vatten som genora vattenledning,
vilken
ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålls flera hushåll eller i
652 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
övrigi
i större omfattning. Innan sådanl förordnande meddelas, skall länsstyrelsen
bereda hälsovårdsnämnden saml anläggningens eller ledningens ägare tillfälle
att yttra sig.
Antas
förslaget lill förvaltningslag, lorde anledning inte finnas alt ba kvar
beslämmelsen om kommunikation med anläggningens eller ledningens ägare.
Kommunikalionsreglerna i 15 § förvaltningslagen är tillräckliga.
79
§ Ändringen är föranledd av tillkomsten av delgivningslagen.
Hemställan
Jag
hemställer, alt lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas enligt
87 § regeringsformen över de inom jusliliedepartemenlel upprättade lagförslagen
132 (se s. 62 och 63).
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Kungl
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 653
Bilaga 1
Arbetsgruppens
förslag
till
Förvaltningslag
Inledande
bestämmelser
1 §
Om
annat ej föreskrivits i lag eller i annan författning, sora utfärdats av
Konungen, lillämpas denna lag i ärende hos statlig eller kommunal myndighet
med de begränsningar som anges i del följande.
2 §.
Lagen gäller icke hos
a) riksdagen eller allmänt kyrkomöte,
b) beslutande komraunal församling,
c) allmän underrätt, hovrätt, nedre
justitierevisionen, högsta domstolen, krigsrätt, vattendomstol, ägodelningsrätt,
expropriationsdomstol, arbetsdomstolen eller domare i judicielll mål eller
ärende,
d) utmätningsman
eller överexekutor i exekutivt mål eller ärende, eller
e) åklagar-
eller polismyndighet i mål eller ärende angående brott.
3 §.
Bestäraraelserna
i 821 §§ gäller icke i ärende hos Konungen i statsrådet och ej heller i
judicielll mål eller ärende hos regeringsrällen, försäkringsrådet,
försäkringsdomstolen eller kammarrätten.
4 §.
1 lagen avses raed
slutligt
beslut: beslul, genom vilket myndighei skiljer ärende från sig, part: envar,
till vilken det slutliga beslutet kan koraraa all ställas eller
vilken
delta eljesl uppenbarligen kan komma all angå nära, saml den
som enligt särskild
beslämmelse får föra talan i ärendet.
Allmänna
bestämmelser
5 §.
Vill
nägon tillställa myndighet en handling, skaU han ge in den hos myndigheten.
Handlingen
får även lämnas in till myndigheien genom bud eller sändas in til! denna med
posten i betalt brev. Såsom ingivande av handling gäller
654 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
också atl meddelande överbringas lill myndigheien i form
av telegram eller annan fjärrskrift. Meddelandet skall dock i så fall, om
myndigheten begär det, bekräftas genom egenhändigt undertecknad skrift.
Handling
skall anses ha komrait in, när tUl myndigheten anlänt antingen handlingen eller
avi om försändelse, i vilken den är innesluten. Har hos myndighei med bestämd
daglig tjänstetid handling eller avi anlänt efter tjänstetidens slut eller den
senare tidpunkt som myndigheten givit till känna, skall handlingen anses ha
kommil in först påföljande dag,
6 § .
Part skall på begäran få del av det som tillförts ärendet.
Finner
myndigheten med stöd av 39 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 ora
inskränkningar i rätten att utbekoraraa allmänna handlingar, atl allmän
handling icke kan utlämnas till parlen, skall myndigheten på annat .sätt
upplysa honom om dess innehåll, i den mån avgörande hinder ej möter med hänsyn
lill rikets säkerhet eller annat allmänt eller enskilt intresse. Sådan upplysning
behöver dock ej lämnas i ärende om avtalsbar sak. Vad som nu sagts om allmän
handling äger motsvarande tilllämpning på annat som tillförts ärendet men icke
kan lillhandahållas.
7 §.
Får part
med stöd av bestämmelse i denna lag del av material, som skall hållas hemligt,
skall myndigheten om det behövs förordna att parten icke får uppenbara det och
uppställa förbehåll angående materialets handhavande.
Bryter
någon raot förordnande eller förbehåll enligt första siycket och är gärningen
ej belagd raed straff i annan författning, dömes han till böler.
8 § .
Part får
föra talan genom ombud eller anlita biträde vid lalans utförande. Om det
behövs skall parten medverka personligen och ange sin ståndpunkt.
Visar
ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig,
får han avvisas.
9 § .
Har part
ej ingivit föreskrivna handlingar eller behöver hans handlingar fullständigas
och kan bristen avhjälpas på ett enkelt sätt, skall myndigheten vägleda
parten. Sådan vägledning får dock underlåtas, om det kräves av hänsyn tiU
arbetets behöriga gång och intet väsentligt partsintresse eftersattes
därigenom.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 655
10 §.
Genom
remiss till statlig eller koraraunal myndighei eller annan inhämtar myndigheten
upplysning eller yttrande, när det är särskilt föreskrivet eUer eljest
nödvändigt. Behöver flera höras, göres remiss till dem samtidigt, om de ej av
särskild anledning bör höras en efter annan.
Om
det ej är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid
svar önskas samt om reraissinstansen bör höra annan.
11 §
Den som har att handlägga ärende är jävig
1. om saken rör eUer dess utgång kan väntas medföra
synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon honom närstående, som
avses i 4 kap. 13 § 2 rättegångsbalken, eller någon, för vUken han eUer sådan
närstående är ställföreträdare,
2. om han har ställiung såsora beslutande eller
föredragande i besvärs-, underställnings- eller tillsynsärende och tidigare har
lagil befattning med saken hos beslutsinstansen,
3. om han i saken fört talan såsom orabud eUer raot
ersättning biträtt någon,eUer
4. ora eljest särskild omständighet föreligger sora är
ägnad alt rubba förtroendet till hans opartiskhet.
Jäv
föreligger icke i ärende, i vilket frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar
betydelse.
12 §.
Den
mot vilken jäv föreligger får ej handlägga ärendet. Han får dock vidtaga
åtgärd, som ej utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan.
Känner
någon till omständighet, som kan antagas utgöra jäv mot honom, skall han
självmant ge den lill känna.
Har fråga om jäv mot någon
uppkommit, skall myndigheten snarast möjligt raeddela beslut i jävsfrågan, ora
annan icke övertagit handläggningen. Den raot vilken jäv ifrågasatts får
deltaga i jävsfrågans prövning endast om myndigheten ej är beslulför utan honom
och annan ej kan träda i hans ställe ulan olägligt uppskov.
Särskilda
bestämmelser för vissa partsärenden
13
§. Bestäraraelserna i 1421 §§ avser endast ärende, som angår någons rätt eller
plikt såsom enskild och avgöres genom beslut med rättslig verkan. Angår sådant
ärende avtalsbar sak eller sak, som utan att vara avtalsbar rör
()56 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
upphandling,
affärsverksamhet eller egendomsförvaltning eller avgöres genom beslul, som
överklagas medelst kommunalbesvär, skall bestämmelserna dock icke tiUämpas.
14 §.
Behärskar
part ej svenska språket och är del skäligen påkallat att tolk anlitas för att
tyda skrift från honom eller för alt avfatta meddelande till honom, får
myndigheten tillkalla lolk. Tolk får även anlitas i muntligt mellanhavande med
sådan part eller med part sorn är allvarligt hörsel- eller talskadad.
Den
som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten har rätt till arvode samt
ersättning för kostnad och tidsspillan av allmänna medel efter vad som finnes
skäligt.
15 §.
SluUigt
beslut, som går part emot, får icke raeddelas utan alt myndigheien underrättat
parten om upplysning, yttrande eller annat, som tillförts ärendet genom annan
än honom själv och som han enligt 6 § kan få del av, samt lämnat parlen
lillfälle atl yttra sig över det. Underrättelsen kan vara skriftlig eller
muntlig och bör anvisa tid och sätt för yttrandet.
Ärende
får dock avgöras utan sådan underrättelse, om det av särskild anledning är
nödvändigt eller underrättelsen kan medföra fara för all beslutet icke blir
genomfört. Detsamma gäller om intet väsentligt partsintresse eftersattes genora
att underrättelse underlåtes.
16 §.
Om
slutligt beslut går part emot, skall del innehålla motivering, som upplyser om
de sakliga och rättsliga bedömningar som väsentligast bestämt utgången.
Motivering
får dock begränsas eller utelämnas, om det av särskild anledning är
nödvändigt. Motivering behöver ej lämnas, om beslutet angår tjänsleliUsättning,
antagning för utbildning, belygsättning, forskningsbidrag eller därmed
jämförbar sak. Delsamma gäller om intet väsentligt partsintresse eftersattes
genora att beslutet ej innehåller raotivering.
Har
rayndighet utelämnat motivering på grund som anges i andra siycket, bör myndigheten
i efterhand på parts begäran upplysa om vad som bestämt utgången.
§
Är det ej obehövligt, skall beslul bringas till parts kännedom genom delgivning
av en expedition, som fullständigt återger beslutet jämte skiljaktig mening,
ora sådan antecknats. Expeditionen skall innehåUa besvärshänvisning, om
beslutet går parten emot och han får klaga över del genom besvär.
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 dr 1971 657
Vad
som föreskrives i första siycket äger molsvarande tillämpning, om annan som får
överklaga beslutet begär en expedition.
18 §.
Innehåller
beslut tiU följd av skrivfel, räknefel eller annat dylikt förbiseende uppenbar
oriktighel, får myndigheten rätta denna. Part .skall få tillfälle att yttra
sig innan rättelse göres, om det icke är obehövligt.
19 §.
Slutligt
beslut av statlig myndighet får överklagas genora besvär hos överordnad
myndighei.
Statlig
myndighels beslut under förfarandet får överklagas genom besvär hos myndighet,
som prövar besvär över slutligt beslut i ärendet, om myndigheten därigenom
1. avvisat
ombud eller biträde,
2. förordnat rörande saken i avbidan på slutligt
beslul,
3. förelagt någon att medverka på annal sätt än genom
inställelse till sammanträde och underlåtenhet att efterkomma föreläggandet
kan ådraga denne särskild påföljd,
4. beslutat angående uttagande av förelagt vite eller
annan påföljd för underlåtenhet atl efterkomraa föreläggande,
5. förordnat angående undersökning eller
omhändertagande av person eller egendom eller om annan undersöknings- eller
säkringsåigärd,
6. förordnal
angående ersättning för någons medverkan vid utredningen.
Vad som föreskrivits om överklagande av statlig myndighels beslut äger
niotsvarande
tillämpning när komraunal myndighets beslul får överklagas genom besvär.
20 § .
Besvärsrätt
tillkomraer part ocb annan som beslutet angår, om detla går honom emot. Har
kommunal myndighels beslut ändrats eller upphävts av slailig myndighet, får
också den komraunala myndigheien klaga.
21 §.
Besvärsmyndigbel
kan förordna att överklagat beslut icke får tillämpas innan besvären prövats.
Yrkande om sådant förordnande skall behandlas .skyndsamt.
Bestämmelser
om besvärstid m. m.
22 § .
Den
som vill klaga genom besvär skall göra det skriftligen. Klagoskriften skall ges
in hos den myndighet, vars beslut överklagas. Vid besvär till statlig
658 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år
1971
myndighet över kommunal myndighets beslut skall
klagoskriften dock ges in hos den statliga rayndigheten.
Klagoskriften skall ha kommit in till vederbörande
myndighet inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet genom
expedition med besvärshänvisning.
23 § .
Kommer klagoskrift inora föreskriven tid in till
besvärsmyndigheten, faslän den skolat ges in hos beslutsmyndigheten, eller
till beslulsmyndigheten, fastän den skolat ges in hos besvärsmyndigheten, skall
den anses ha kommit in i rätt tid.
24 § .
När klagoskrift, som skall ges in till beslulsmyndigheten,
kommit in till deima, skall myndigbeten utan dröjsmål avge skriftligt yttrande
över besvären till besvärsmyndigheten och samtidigt sända in de till ärendet
hörande handlingarna. Har klaganden yrkat, alt det överklagade beslutet icke
tillärapas, innan besvären prövats, skall handlingarna dock sändas in genast,
Beslutsmyndighelens yttrande skall genom dennas försorg
också sändas till klaganden i avskrift med angivande av viss tid inom vilken
denne kan ytlra sig hos besvärsmyndigheten. Vad som stadgas i 6 § andra siycket
äger motsvarande tillämpning.
25 § ,
Besvärsmyndighet får pröva även för sent inkomna besvär,
ora det är uppenbart alt ingens rätt äventyras därigenora.
Denna lag träder i kraft den
Beträffande tillkännagivande och överklagande av beslut,
som meddelats före lagens ikraftlrädande, tillämpas äldre bestämmelser.
Genom denna lag upphäves
4 § förordningen den 10 januari 1759 angående fatalier i
politi- och eko-noraimål,
förordningen den 4 november 1876 om jäv i hushållsmål,
lagen den 21 juni 1946 om rätt alt i mål och ärenden, som
tiUhöra slats-eller koramunalmyndighets handläggning, insända handlingar raed
poslen ra. ra. saml
lagen den 4 juni 1954 om besvärtid vid talan mol
förvaltande myndighels beslut.
Såsom upphävda skall anses
kungl. brevet den 18 december 1752 till
amiralitetskoUegium angående släktskapsjävs tillämpning i hushållningsraål,
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 dr 1971 659
cirkuläret
den 1 april 1790 till saratliga kollegier, landshövdingar och konsistorier om
fogande av delgivningsbevis till besvär,
kungl.
brevet den 11 februari 1796 angående falalieliders iakttagande,
kungörelsen
den 19 raaj 1845 om besvärsskrifls eUer ansöknings ingivande genom bud,
kungörelsen
den 26 maj 1909 angående sättet för besvärs anförande hos kammarkollegiel samt
cirkuläret
den 5 juni 1931 till siatens förvallande myndigheter angående remissers
verkställande och besvarande.
Föreskrift
i äldre lag eller författning ora att handling skall ha korarait in till
statlig eller kommunal myndighet före visst klockslag på dagen gäller icke.
Förekommer
i lag eller författning hänvisning lill eller avses däri eljest lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.
()()0 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Bilaga
2
Departementspromemorians
förslag
lill
Lag
om
förfarandet i förvaltningsdomstol
1 §
Denna
lag tillämpas vid rättskipning i mål hos regeringsrätten, kammarrätt,
länsrätt, länsskatterätt och mellankommimala skatterätten (förvaltningsdomstol),
om annat ej är föreskrivet i lag.
Anhängiggörande
2 § .
Parts
skrivelse till förvaltningsdomstol skall innehålla fullständig uppgift om
partens namn, yrke och postadress samt vara egenhändigt undertecknad av parten
eller hans ombud.
I
ansökan och därmed jämförlig skrivelse uppges:
1. saken och yrkandena i raålet; samt
2. de omständigheter och skäl, som åberopas till stöd
för yrkandena. I besvär anges:
1. det beslut, mot vilket talan föres;
2. den ändring i beslutet, som yrkas; saml
3. de omständigheter och .skäl, som åberopas till stöd
för ändringsyrkandet.
Part
bör vidare uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje
särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragls, skall fogas vid
skrivelsen i huvudskrift eller styrkt avskrift.
Fordras
för besvärs prövning i regeringsrätten särskilt tillstånd, bör parten i
besvären närmare ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran ora sådant
tillstånd.
3 § .
Förvaltningsdoraslol
äger utan hinder av atl mål ej anhängiggjorts i rätt tid pröva saken, om
särskilda skäl talar för det och det kan ske utan men för motstående enskilda
intressen.
4 § .
Har
part, som anhängiggjort ett mål, därvid förbehållit sig att i senare skrivelse
få utveckla sin talan i fråga om yrkande och grunder eller be-
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 661
höver
ansökan eller besvär eller därraed jämförlig skrivelse eljesl fullständigas,
förelägger rätten parten atl inom viss lid fullständiga sin lalan vid påföljd
all målel ändå avgöres samt meddelar erforderliga anvisningar.
5
§ Det som sägs om straff och vite i 9 kap. 5, 6, 8 och 9 §§ rättegångsbalken,
om ombud ocb biträde i 12 kap. 1 § första siycket, 25 §§, 6 § andra stycket
och 824 §§ rättegångsbalken saml ora frister och laga förfall i 32 kap. 1 §,
36 §§ och 8 § rällegångsbalken äger motsvarande tillämpning hos
förvaltningsdomstol.
Skriftlig
handläggning
6§.
Mål utredes och handlägges skriftligen, ora ej annal följer av vad sora stadgas
nedan.
7
§. Rätten leder parts utredning och tillser att målel blir så fullständigt
ul-relt som dess beskaffenhet kräver.
8§-Finnes
motpart, delges ansökan, besvär eller därmed jämförlig skrivelse
denne,
om det ej är uppenbart obehövligt eller till men för genomförandet
av
beslutet i målet. Vid skrivelsen fogad handling delges tillsammans med
skrivelsen,
om det lämpligen kan ske och mottagaren ej redan fått del av
handlingen.
Vid
delgivning enligt 8 § förelägges raottagaren all komma in med skriftligt
yttrande lill rätten. I föreläggandet får anges viss lid, inora vilken
yttrandet skall vara rätlen till banda, och sora påföljd alt målet ändå
avgöres.
Yttrande
till rätlen skall ange om yrkandena i den delgivna skrivelsen medges eller
bestrides. Anvisning härora och om yttrandets innehåll i övrigt lämnas i
föreläggandel.
Rätten
kan medge att yttrande får avges muntligen inför ordföranden eller särskild
befattningshavare vid rätten eller, om förhandling skall hållas i målel, vid
denna.
662 KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971
10 §.
I
raål, som upptas i anledning av anmälan eller annan underrättelse, sker
delgivning raed och föreläggande för part i tiUärapliga delar i enlighet raed
vad sora sägs i 8 och 9 §§.
11 §
Yttrande
som sägs i 9 § delges motstående part, om del ej är uppenbari obehövligt.
Tillfälle beredes honom därvid alt inom viss tid uttala sig skriftligen över
innehållet i yttrandet. Om det behövs, förelägger rätlen honora alt uttala sig
vid påföljd all raålet ändå avgöres.
12 §.
Föreligger i raål ej
yttrande från förvaltningsmyndighet, mot vars beslul lalan föres, inhämtar
rällen sådanl yttrande, om det behövs.
13 §.
Vid behandling av fråga,
vars bedömande kräver särskild sakkunskap, inhämtar rätten yttrande från
myndighei eller tjänsteman, som har att gå tillhanda därmed, eller anlitar
biträde av sakkunnig. Bestämmelserna om sakkunnig i 40 kap. 27 §§, 12 §, 17 §
första siycket och 18 § rättegångsbalken gäller i tillämpliga delar.
14 §.
Det sora sägs ora skriftligt
bevis och dess företeende i 38 kap. 15 §§ och 7 och 8 §§ rällegångsbalken saml
om tillhandahållande av föreraål för syn i 39 kap. 5 § rällegångsbalken äger
raotsvarande lillämpning hos förvaltningsdomstol.
Är i lag eller författning
särskilt föreskrivet om skyldighet att förete handling eller föremål, får
rätlen inte förelägga någon att förete annat än det, som omfattas av denna
skyldighel.
15 §.
1 mål hos regeringsrällen,
som fullföljts från kammarrätt, får part icke utan särskilda skäl åberopa nytt
bevis.
16 §,
Rätten tillser att part,
om det behövs, före målets avgörande, haft del av och tillfälle att ytlra sig
över det som är av betydelse för avgörandet.
Muntlig
förhandling och syn
17 §.
Kan det antagas att parts
eller annans personliga närvaro avsevärt skulle gagna utredningen i målel, får
rällen förordna ora rauntlig för-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 663
handling i detta. Förhandhngen kan begränsas till den eUer
de frågor, varora utredningen anses bristfällig. Har enskild part begärt
muntlig förhandling, skall sådan hållas, om icke processföremålels värde är
ringa, förhandlingen är obehövlig eller eljest särskilda skäl talar däremol.
18 §.
Har rätten förordnal om muntlig förhandling i ett mål, får
rätten, om det behövs, bestämma all målet skall beredas till sådan förhandhng
genora rauntlig förberedelse inför rättens ordförande. Vid sådan förberedelse
ulrönes vad som är oslridigl och vad som är tvisligl saml vilka omständigheter
och bevis sora vardera parlen vill åberopa lill stöd för sin talan vid
förhandlingen.
19 §.
För besiktning av fastighel eller område eller av föremål,
som ej lämpligen kan flyttas, får rätten eller dess ordförande hålla syn på
stället. Ora sådan syn gäller i lillärapliga delar vad som sägs om muntlig förhandling.
20 § .
Det sora föreskrives i 5 kap. rättegångsbalken ora
offentUghet och ordning äger motsvarande tillärapning vid muntlig förhandling
enUgt 17 §. Rätten får dock förordna ora handläggning inom stängda dörrar
utöver vad som följer av 1 § näranda kapilel, om del fordras av hänsyn lill enskilds
behöriga ekonomiska intresse eller privatlivets helgd.
21 §.
Till rauntlig förhandling, förberedelse och syn kallas
parterna. Enskild part får föreläggas alt inställa sig personligen vid påföljd
av vite eller av all hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare
handläggning och avgörande.
22 § .
Vid muntlig förhandling får förhör hållas med enskUd part
och med annan, som kan antagas veta någol av betydelse för målets avgörande.
Part höres upplysningsvis. Annan höres upplysningsvis eUer
under ed eller försäkran.
Är i lag eller författning särskill föreskrivet ora
uppgiftsskyldighel, får rätten inte höra någon raot hans vilja om annat än det,
varora han enligt föreskriften är uppgiftsskyldig.
23 § .
I fråga om förhör under ed eller försäkran gäller i
tillämpliga delar beslämraelserna om vittne i 36 kap. 118 §§, 2022 §§, 24 §
första och
664 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
tredje
styckena och 25 § första och tredje styckena rällegångsbalken samt, såvitt
fråga är om sakkunnig, föreskrifterna om sakkunnig i 40 kap. 911 §§, 1315
§§, 17 § försia styckel och 1820 §§ rällegångsbalken.
För
kallelse av den som skall höras upplysningsvis och ersällning lill denne gäller
i tillämpliga delar det som enligt försia stycket föreskrives om kallelse och
ersättning beträffande den som skall höras under ed eller försäkran.
24 § .
Enskild
part, som inställt sig lill muntlig förhandling, förberedelse eller syn, får
tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnader lill resa och uppehälle
samt för tidsspillan, om rällen finner alt ban skäligen bör ersättas för sin
inställelse. Ersättningen beslämraes enligt de grunder, som är stadgade för
ersättning av allraänna medel till vittne.
Ersättning
till den som på enskild parts begäran höres upplysningsvis eller som vittne
eller sakkunnig utges av parten. När särskilda skäl talar för det, kan rällen
förordna, att sådan ersättning skall gäldas av allmänna medel.
Ersättning
till annan än den som höres på enskild parts begäran gäldas av allmänna medel.
25 §.
Muntlig
förhandhng inledes med att rättens ordförande i korthet redogör för
utgångsläget och för förhandlingens syfte. Om det icke är överflödigt,
framställer sökanden eller klaganden silt yrkande varpå motpart, om sådan
finnes, anger huruvida han medger eller bestrider det. Behövs det, utvecklar
vardera parten sin lalan, yttrar sig över vad motpart anfört och svarar på
frågor som rällen ställer. Skall någon höras i utredningssyfte, hålles
därefter sådanl förhör. I saraband härmed förebringas övrig bevisning. Sedan
parterna anfört vad de ytterligare finner nödigt, avslutas förhandlingen.
26 §.
Protokoll
föres vid muntUg förhandling och syn. Protokollet skall innehålla en
redogörelse för handläggningens gång saml den bevisning som förebringas.
Protokoll över raunlUg förhandling skall härjärate återge parternas yrkanden
och invändningar, parts medgivande av motparts yrkande och vitsordande av
raotparls påslående.
Utsaga
av part, sakkunnig eller annan, som höres i utredningssyfte under muntlig
förhandling eller syn, antecknas i den omfattning utsagan kan antagas vara av
betydelse i målel. Vad rätten iakttager vid besiktning antecknas i
raotsvarande mån.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 665
Utveckling
av talan i rättsligt hänseende antecknas ej. Det som i övrigt anföres eller
eljest förekommer vid förhandling eller syn antecknas icke i protokollet, om ej
särskilda skäl föranleder annat.
27
§. Rätten får förordna att utsaga i stället för att antecknas i protokoUel skall
upptagas genom stenografi eller pä fonetisk väg. Stenogram eller fonogram
återges i vanlig skrift endasl om rätlen eUer, vid fullföljd av talan till
högre instans, överordnad domstol finner det behövligt eller part eller annan
begär avskrift.
Beslut
28 §.
Förvaltningsdomstol
äger omedelbart förbjuda vidare åtgärd för verkställighet av beslut, mot
vilket talan föres hos domstolen, och även eljest förordna för tiden intill
dess målet avgjorts.
29 §.
Vid
prövning av mål får förvaltningsdomstol gå ulora enskild parts yrkande för att
besluta till det bättre för honom, om särskUda skäl talar för det och det kan
ske utan men för motstående enskilda intressen.
30 § .
Förvaltningsdomstols
avgörande av mål grundas på det som handlingarna innehåller och som förekommit
i övrigt i målet. Skälen för avgörandet skall framgå av beslutet.
31 §.
Beslut,
varigenom mål avgöres, delges parterna i målet genom en expedition som
fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan förekommit.
Expeditionen skall dessutom innehålla upplysning om vad den skall iakttaga som
vill anföra besvär över beslulel.
Kräves
särskilt lillslånd för prövning av besvär lill regeringsrätten, skall
kammarrätten dessutom ge besked härom och ora de grunder, på vilka sådanl
tillstånd kan erhållas. Anser part alt beskedet är oriktigt, kan han begära
prövning av frågan om sin rätt tUl fullföljd av talan i samband med besvär över
beslutet i raålet.
32 § .
Finner
förvaltningsdomstol genom anmärkning eller eljesl, alt något domstolens beslut
blivit oriktigt på grund av felräkning, felskrivning eller
666 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
annat
uppenbari förbiseende, meddelar domstolen beslut om rättelse, sedan parterna
fått tillfäUe att yttra sig.
Besvär
33 § .
Mol
länsrätts, länsskalterälts och mellankommunala skatterättens beslut föres lalan
hos kamraarrält ocb mot kammarrätts beslut föres talan hos regeringsrätten.
Talan föres genom besvär.
Mol
beslut, som ej innebär slutligl avgörande av mål, får lalan föras endast om
rätlen därigenom
1. ogillat invändning om jäv mot någon rättens ledamot
eller invändning om atl hinder föreligger för lalans prövning;
2. avvisat orabud eller biträde;
3. förordnal rörande saken i avbidan på målels
slutliga avgörande;
4. förelagt någon alt medverka på annat sätt än genom
inställelse till sammanträde och underlåtenhet atl efterkomma föreläggandel
kan ådraga denne särskild påföljd;
5. beslutat angående uttagande av förelagt vite eller
annan påföljd för underlåtenhet att efterkomma föreläggande eller angående
ansvar för förseelse i förfarandet;
6. förordnal angående undersökning eller
omhändertagande av person eller egendom eller ora annat undersöknings- eller
säkringsmedel;
7. förordnat angående ersättning för någons medverkan
vid utredningen;
8. avslagit begäran om biträde eller till sådanl
uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.
Mot
beslut av förvaltningsdomstol, varigenom mål återförvisas till lägre instans,
får talan föras endasl om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar
på raålets utgång.
34 § .
När
besvär över förvaltningsdomstols beshit kommer in till denna, fogas domstolens
handlingar till besvären.
Är
fråga om besvär över länsrätts, länsskatterätts eller raellankoramunala
skatterättens beslul, infordrar rätlen yttrande över besvären från motpart, om
sådan finnes, och delger klaganden yttrandet samt bereder parterna liUfälle
lill ytterligare skriftväxling, om del behövs.
Besvär
och övriga handlingar sändes till besvärsinslansen, sedan rätten fullgjort sin
befattning med målet.
Denna
lag träder i kraft den
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 667
Utdrag
av protokoU, hållet i lagrådet den 27 februari 1971.
Närvarande:
f.
d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådel Bernhard,
justitierådet Hesser.
Enligt
lagrådet den 20 augusti 1970 tillhandakommel utdrag av protokoll över
juslitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet den 20 mars 1970, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) lag
om allmänna förvaltningsdomstolar,
2) lag om behörighet för kammarrätt alt pröva vissa
mål,
3) lag om ändring i giftermälsbalken,
4) lag om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av
talan mol beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,
5) lag om ändring i föräldrabalken,
G)
lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290),
7) lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa
inskränkningar i rätten atl förvärva fasl egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
8) lag ora ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,
9) lag ora ändring i lagen (1952: 166) ora
häradsallraänningar,
10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
11) lag om ändring i lagen (1950: 596) ora rätt till
fiske,
12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om
fiskevärdsområden,
13) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till
jakt,
14) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),
15) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i
allmän flottied,
16) lag om ändring i lagen (1929: 405) med vissa
föreskrifter angående tilllämpningen här i riket av svensk-norska
vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929,
17) lag ora ändring i lagen (1940: 358) med vissa
bestämmelser till skydd för försvaret ra. m.,
18) lag om ändring i lagen (1963: 193) om saraarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff ra.
m.,
19) lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för
utlänning och utiändskl förelag att idka näring här i riket.
668 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
20) lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura,
21) lag om ändring i lagen (1902: 71), innefatlande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
22) 1.1g om ändring i lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
23) lag om ändring i
lagen (1919:240) om fondkommissionsrörelse och
fondbörsverksamhet,
24) lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över
stiftelser,
25) lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel,
26) lag om ändring i lagen (1938: 96) om
understödsföreningar,
27) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),
28) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),
29) lag om ändring i lagen (1886: 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.,
30) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),
31) lag om ändring i lagen (1966: 314) om
kontinentalsockeln,
32) lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet
för kommun alt fullgöra vissa av krig m. in. föranledda arbetsuppgifter,
33) lag om ändring i lagen (1939: 608) ora enskilda
vägar,
34) lag om ändring i lagen (1941: 282) om
sterilisering,
35) lag om ändring i lagen (1944: 133) ora kasirering,
36) lag om ändring i lagen (1942: 350) ora fornrainnen,
37) lag om ändring i lagen (1960: 690) om
byggnadsminnen,
38) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,
39) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385),
40) lag om ändring i lagen (1947: 529) ora allraänna
barnbidrag,
41) lag om ändring i lagen (1964: 143) om
bidragsförskott,
42) lag om ändring i lagen (1948: 433) om
försäkringsrörelse,
43) lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för
utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket,
44) lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.,
45) lag om ändring i lagen (1959: 118) ora
krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring,
46) lag om ändring i arbelarskyddslagen (1949: 1),
47) lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963:
246),
48) lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:
174),
49) lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt
medborgarskap,
50) lag om ändring i lagen (1951: 308) ora ekonomiska
föreningar,
51) lagom ändring i lagen (1948: 218) om
sambruksföreningar,
52) lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680),
53) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:
280),
54) lag om ändring i lagen (1954: 579) om
nyklerhelsvård.
Kungl
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 669
55) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,
56) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,
57) lag om ändring i lagen (1956: 216) om
jordbrukskasserörelsen,
58) lag om ändring i lagen (1963: 76) om
kreditakiiebolag,
59) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,
60) lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning
vid taxeringsrevision,
61) lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster,
62) lag om ändring i slrålskyddslagen (1958: 110),
63) lag om ändring i lagen (1926: 1) innefatlande
bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och
Finland angående renar i gränsområdena,
64) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74),
65) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),
66) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet
alt ulöva läkaryrket,
67) lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet
att utöva tandläkaryrket,
68) lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet atl
utöva veterinäryrket m. m.,
69) lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i
vissa fall mol verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
70) lag om ändring i varumärke.slagen (1960: 644),
71) lag om ändring i patenUagen (1967: 837),
72) lag om ändring i mönslerskyddslagen (1970: 485),
73) lag om ändring i brandlagen (1962: 90),
74) lag om ändring i skollagen (1962: 319),
75) lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
76) lag om ändring i namnlagen (1963: 521),
77) lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt ni.
m.,
78) lag om ändring i lagen (1964: 322) med vissa
bestämmelser i anledning av slalens övertagande av huvudmannaskapet för
polisväsendet m. m.,
79) lag om ändring i lagen (1964:829) om skyldighet för
vissa städer atl bidraga till statsverkets kostnader för dorastolsväsendet,
80) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),
81) lag om ändring i lagen (1966: 301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
82) lag om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av
pensionsulfäslelse m. m.,
83) lag om ändring i smitlskyddslagen (1968: 231),
84) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387),
85) lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698),
670 KungL Maj.ts proposition nr 30 år
1971
86)
lag om ändring
i lagen (1970: 375) om utlämning lill Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslul ora vård eller behandling,
87) lag om ändring i lagen (1970: 244)
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
88) lag om ändring i lagen (1970: 390)
med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna.
Förslagen, som finns bilagda detla protokoll, hade inför
lagrådet föredragils av förste länsassessorn Waldemar Herraanson och
kammarrättsassessorn Bengl Törnell.
Lagrådet yttrade:
Förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar
1 §
Grundläggande bestämmelser om regeringsrättens liksom om
högsla
doraslolens ställning, organisation och uppgifter ges i
regeringsformen. De regler i dessa ämnen som meddelas i den nu föreslagna lagen
ulgör komplettering av regeringsformens föreskrifter. I RB, där sådana
kompletterande föreskrifter raeddelas för högsta domstolen, har i lagtexten (3
kap. 1 §) gjorts hänvisning till regeringsformen. Såvitt angår regeringsrätten
bör i förevarande paragraf intagas en raotsvarande hänvisning lill
regeringsformen.
I paragrafens tredje slycke stadgas att kammarrätterna är
kammarrätten i Stockholm och kararaarrätlen i Göteborg. Härraed har också för
vardera domstolen angivits var den har sitl säte. För regeringsrättens del har
en bestäraraelse härora intagils i förslagels 5 §. Enligt lagrådels mening
skulle det vara alt föredraga all bestäraraelsen intoges redan i I §.
Lagrådet förordar, alt 1 § första stycket ges följande
lydelse: Regeringsrätten är, i enlighet med vad i regeringsformen sägs, högsta
allmänna förvaltningsdomstol. Den har silt säte i Stockholm.
2 §
I enlighel med vad lagrådel föreslår i fråga ora 36 § i
det till lagrådel remitterade förslagel lill förvaltningsprocesslag hemställer
lagrådet, alt i andra styckel av förevarande paragraf »resning» införes såsom
benämning på återbrytande av dom. Innebörden av resning framgår genom hänvisningen
till regeringsformen. Styckel föreslås få följande lydelse: Ora regeringsrättens
behörighet atl upplaga och avgöra ansökningar om resning och återställande av
försutten lid finns bestämmelser i 19 § regeringsformen.
3 och 4 §§
Motsvarighet till de i dessa paragrafer intagna
bestäraraelserna om prövningstillstånd vid fullföljd från kammarrätt till
regeringsrätten har intagits
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 671
i
35 och 36 §§ i del lill lagrådet senare remitterade förslagel lill förvaltningsprocesslag.
Lagrådet kominer atl vid nämnda paragrafer yttra sig om bestämmelsernas
innehåll. Överflyttningen, som icke ger anledning lill erinran, medför att
numreringen å efterföljande paragrafer i förevarande lagförslag skall ändras.
5
§ Såsom anförts vid 1 § föresläs att bestämmelsen i andra stycket överflyttas
dit.
Atl
på grundval av föreliggande uppgifter bilda sig någon säker uppfattning om
raålantalet i regeringsrätten sedan de nya fullföljdsreglerna genomförts är
såsom departementschefen anföri mycket vanskligt. En rimlig bedömning är dock
atl antalet mål på förvaltningsrättskipningens oraråde inom den överblickbara
framtiden lorde komma att öka och därmed också behovel av vägledande
prejudikat. Det lorde därför inte vara en realistisk beräkning all ulgå från
alt regeringsrällen skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter inom ramen för
den föreslagna organisationen raed endast två avdelningar. Lagrådet förordar
atl regeringsrätten organiseras på tre avdelningar. Antalet ledamöter bör i så
fall fastställas lill 18, av vilka två avses för tjänstgöring i lagrådet.
Eftersom grundlagsenligt vikarier för regeringsråd ej finnes måste den i
remissprolokollet föreslagna organisationen under alla förhållanden bedömas
såsom alltför knapp med hänsyn lill behovet av reserv för sjukdomsfall och
liknande situationer.
6§
Såsom
föreslagits under 5 § bör regeringsrätten vara delad i tre avdelningar.
I
18 § andra siycket regeringsformen stadgas, atl närmare bestämmelser om
regeringsrältens sammansättning och tjänstgöring skall meddelas i lag. I
enlighel härmed upptager regeringsrätlslagen bestäraraelser om regeringsrättens
tjänstgöring. Dessa innebär, att på varje avdelning arbetet skall fortgå minst
fyrtio veckor om året och atl den närmare fördelningen av
tjänstgöringsskyldigheten bestämmes av de i regeringsrätten tjänstgörande
regeringsråden. Häremot svarande bestämmelser bör inlagas i 6 § andra styckel;
jfr 2 § lagen om högsla doraslolens sammansättning och tjänstgöring.
I
paragrafen lorde också böra inlagas en hänvisning lill föreskriften i
regeringsformen (22 §) angående avdelnings sammansättning.
Med
vissa redaktionella jämkningar i övrigt föreslås, att paragrafen får följande
lydelse:
Regeringsrätten
är delad i Ire avdelningar. Regeringsrättens ordförande är ordförande på en
avdelning. Ordförande på annan avdelning är del regeringsråd som Konungen
förordnar.
672 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Avdelningarna
är lika behöriga att upptaga mål som regeringsrätten handlägger. På varje
avdelning skall, med iakttagande alt någon av avdelningarna alltid kan samlas,
arbeiei fortgå minst fyrtio veckor ora året. Den närmare fördelningen av
tjänstgöringsskyldigheten bestämmes av de regeringsråd som tjänstgör i
regeringsrällen.
Om
avdelnings sammansättning vid prövning av mål finns bestämmelser i
regeringsformen. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre
regeringsråd dellaga.
7
§ De föreslagna reglerna om plenum i regeringsrätten motsvarar
föreskrifterna i 3 kap. 4 och 5 §§ RB. De går dock såtillvida längre alt de
även innehåller bestämmelse, alt elt mål skall kunna hänskjutas till plenum ora
det är av sådan principiell vikt all del ej bör avgöras av avdelning.
1
och för sig synes det vara av värde all det införes möjlighel att påkalla
plenum i regeringsrätten även i andra fall än dem som motsvaras av
föreskrifterna i RB. Lagrådet kan emellertid ej biträda den föreslagna
utformningen av bestämmelsen härom. Förslaget kan läsas som om avdelning ej
skulle vara kompetent alt pröva vissa mål, nämligen sådana som är av större
principiell vikt.
Då
avdelning Iräffar elt avgörande utgör den regeringsrätt och den har självfallet
befogenhet atl upplaga alla slags mål som skall avgöras av regeringsrätten.
Det synes också oklart vad som menas med atl målet är av principiell vikl. 1
och för sig kommer med den föreslagna fullföljdsordningen de flesta mål som
upptages till prövning i regeringsrätten att kunna anses vara av principiell
vikl och en gradering kan ofta vara svår. I själva verkel lorde man ej heller
åsyfta att enbart den omständigheten atl ett mål anses vara av större
principiell vikl skall medföra alt det hänskjutes till plenum. För alt elt
sådant hänskjutande skall äga rum bör del föreligga särskilda omständigheter.
Etl typfall är att målet rör en fråga som visat sig ofta komma upp i praktiken
och som är mycket kontroversiell. När etl sådanl mål försia gången prövas på en
avdelning i regeringsrällen kan det antagas all ett liknande raål snart koramer
upp på en annan avdelning och det kan då befaras atl bedömningen där blir en
annan så att plenum kommer att erfordras. Särskill är delta händelsen om
meningarna på den första avdelningen är starkt delade. För rättstillämpningen
är det av stor betydelse all i situationer av detta slag elt mål med en gång
kan avgöras i plenum. Vad som sålunda bör avses med stadgandet skulle komma
till bättre ullryck ora förevarande beslämraelse utbrytes lill en särskild
punkt av förslagsvis följande lydelse: Sådant förordnande får också raeddelas
om det i annat fall är av särskild betydelse för rättstillämpningen att målet
eller viss fråga avgöres av regeringsrätten i dess helhet.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 673
8
§
I
anslutning till förslaget om jämkning av 2 § andra slyckel bör förevarande
paragraf (jfr 7 § lagen ora högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring)
få denna lydelse:
När
avdelning behandlar ansökan om resning i något av regeringsrätten avgjort mål
eller ärende, får ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej
tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöler ändå är atl liUgå inom
domstolen.
12
§
Departementschefen
föreslår i remissprotokoUet alt samtliga tjänster på kammarrätlsavdelning skall
vara ordinarie. Det är enligt lagrådets mening av vikt atl delta för domstolens
ställning grundläggande förhållande koraraer till uttryck i lagen genom en
föreskrift att kammarrättspresidenl, kara-marrältslagraan och kammarrättsråd
utnämnas av Konungen. Vad departementschefen anfört om befarade svårigheter i
uppbyggnadsskedet atl rekrytera innehavare till ordinarie tjänster med
lämpliga kvalifikationer synes icke innefatta avgörande skäl mot atl den
princip som anses böra gälla fastslås genora en uttrycklig föreskrift i lagen.
Tjänster som inte genast kan besättas med kvalificerade innehavare får i
likhet med vad som eraellanåt sker på andra oraråden tills vidare vakanssätlas
och uppehållas på förordnande.
1
likhet med vad som för hovrätternas del skell i 4 kap. 4 § RB bör även i
förevarande lag anges, alt Konungen meddelar bestämmelser om beviljande av
ledighet och förordnande av vikarie för ledamot i kammarrätt.
15
§
Enligt
lagrådets mening bör beslämmelserna om omröstning liksom i RB upptagas bland de
föreskrifter som avser rättegången och ej i samband med sladgandena om
domstolarnas sammansättning. Lagrådel hemställer därför alt
omröslningsreglerna överflyttas till förvaltningsprocesslagen, där de kan
införas i den avdelning som har rubriken beslut.
Vad
angår innehållet i de här föreslagna bestämmelserna anföres följande.
Vid
remiss lill lagrådel av del förslag till lag om skatterätt och länsrätt,
varöver lagrådel den 13 januari 1971 avgivit utiålande och som förelagts
riksdagen genora proposition nr 14, behandlade chefen för civUdeparleraen-let
mera ingående än som skett vid remissen av förevarande förslag frågan i vad mån
de i RB för tvistemål eller de för brottmål gällande beslämraelserna borde
tillärapas i de mål som ankomme på skatterätt och länsrätt. Vad föredraganden
därvid anförde innebar, atl brollraålsreglerna borde tiUära-pas i fråga ora
böter och utdömande av vite men alt i övrigi tvisteraålsreg-lerna skulle användas.
Lagrådet uttalade alt vad härulinnan anförts i remissprotokoUet i och för sig
icke föranledde erinran men att i lagen borde
29 11564
674 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
uttryckligen
anges i vad mån de skilda reglerna skulle tillämpas. Lagrådet föreslog
bestämmelser som innebar att 16 kap. RB skulle lillämpas i alla fall utom i
fråga om beslut som rör böler eller utdömande av vite samt att beträffande
dessa beslut 29 kap. RB skulle gälla.
I
remissprolokollet angående förevarande förslag anför departementschefen, atl
enUgl sakens natur skulle i del stora flertalet mål beslämraelserna om
omröstning i tvistemål tillämpas men all i vissa mål, såsom disciplinmål och
mål om utdömande av vite, omröstning syntes böra ske enligt brottmålsreglerna.
EnUgt lagrådets mening är
det icke lillfredsslällande att lill rällslillämpningen överlämnas alt avgöra
vilka omröstningsregler som skall tiUämpas. I enskilda fall kan frågan bli av
avgörande betydelse för utgången. Det kan dröja åtskillig tid innan hithörande
spörsmål i belysande omfattning blivit föreraål för vägledande prejudikat.
Intill dess så skett kan inom kammarrätterna divergerande uppfattningar göra
sig gällande. Även om det icke kan uteslutas att, därest domstolarnas
kompetensområden ändras, det kan befinnas all brollraålsreglerna bör lillämpas
i fler raål än som i remiss-protokollen angivits, synes del vara atl föredraga
all omröslningsreglerna i så fall ändras än att frågan nu lämnas öppen.
Lagrådet
heraställer atl förevarande paragraf får följande lydelse:
I fråga ora omröstning i
allmän förvaltningsdomstol gäller bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken,
dock atl i mål sora rör disciplinär bestraffning, böler eller utdömande av
vite beslämmelserna i 29 kap. rällegångsbalken skall gälla i tillämpliga
delar.
17
§ Då bestämmelse om egentliga jäv intagits i den föreslagna förvaltningsprocesslagen
41 §, bör föreskriften i första styckel Iredje punklen begränsas och erhålla
denna lydelse: De som slår i sådant förhållande lill varandra sora sägs i 4
kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i allmän
förvaltningsdomstol.
övergångsbestäraraelserna
I
de föreslagna övergångsbestäraraelserna till förevarande lag samt i förslaget
lUl lag om behörighet för karamarrätt atl pröva vissa mål meddelas stadganden
ora behörighet för regeringsrällen respektive kammarrätt all upptaga och avgöra
ett stort antal av de mål sora enligt regeringsrättslagen för närvarande
tillhör regeringsrättens prövning. Genom all sladgandena fördelats på två lagar
har de blivit mer svåröverskådUga än som synes nödvändigl. Vad angår
sladgandena i ifrågavarande övergångsbestämmelser ökas svåröverskådUgheten
därav, att de i stor utsträckning hänvisar lill särskilda moment i
regeringsrättslagens 2 § och lill särskilda led inom momenten.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 675
Då
regeringsrätlslagen ändrats så ofta och leden inom momenten aldrig varit
numrerade, är meloden förenad raed belydande vanskUgheter när det gäller atl
taga reda på vad hänvisningarna avser. Det synes därför vara nödvändigt all
hänvisningarna utformas så atl det anges vad målen angår, vilket raedför all
uppräkningen blir ganska lång.
Angivna
besvärligheter synes bli mindre svåra om samtliga hithörande stadganden
meddelas i elt sararaanhang. Delta kan ske genora att tredje siycket i
förevarande övergångsbestäramelser får utgå samt i lagen ora behörighet för
kararaarrätt all pröva vissa mål först uppräknas de mål som skall ankomma på
kammarrätt, om ej annat stadgas, och därefter i en särskild paragraf de mål
sora alltjämt skall avgöras av regeringsrätten. Härvid måste rubriken till
nämnda lag ändras, förslagsvis till lag om behörighet för allraän
förvaltningsdoraslol all pröva vissa mål.
Av
anförda skäl föreslår lagrådel att Iredje slyckel av övergångsbestäraraelserna
utgår. För det fall atl styckel bibehålles hänvisar lagrådel i fråga ora
utformningen till vad som anföres vid 1 § i förslagel till lag om behörighet
för kammarrätt atl pröva vissa mål.
Beaktas
vad lagrådel anföri vid 5 § bör jämkningar ske i fjärde och femte styckena av
övergångsbestäraraelserna.
Förslaget
till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål
Såsom
ovan anförts föreslås, alt rubriken ändras tiU lag om behörighet för allraän
förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
1
§
Förevarande paragraf avser
mål vari »enligt lag eller annan författning som utfärdats före den 1 januari
1972» besvär skall anföras hos Kungl. Maj:l. Omedelbart faller härunder mål
sora gäller lillärapning av lag eller författning som innehåller sådan
fuUföljdsregel. Emellertid lärer paragrafen även avse vissa raål rörande
tillämpning av författning som icke innehåller föreskrift om fullföljd till
Kungl. Maj:t. Detta kan bero antingen därpå att fullföljd till Kungl. Maj:t är
föreskriven i annan författning, exerapelvis länsstyrelseinstruktionen, eller
därpå att det anses följa av oskriven rätt att fullföljd skall ske hos Kungl.
Maj:t. Med hänsyn lill det anförda synes avfattningen av paragrafens inledning
böra jämkas.
I
enlighet med vad lagrådet förordar dels vid övergångsbestämmelserna lill lagen
om allmänna förvaltningsdomstolar dels nedan vid förevarande paragraf bör orden
»om de ej enUgl särskild föreskrift skall prövas i statsrådet eller enligt
övergångsbestämmelserna till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skall
avgöras av regeringsrätten» ersättas raed »i den mån ej annat nedan
föreskrives».
676 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Lagrådet
föreslår alt inledningen till 1 § får denna lydelse:
Om mot beslut, meddelat med stöd av lag eller annan författning som
utfärdats före den 1 januari 1972, besvär enligt vad hittiUs gällt skaU an
föras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annal nedan föreskrives,
i stället anföras i kammarrätt i följande mål:------
Beträffande
vissa mål, som är av den typ alt de enligt förslaget skulle handläggas av
kammarrätt, har del på grund av de förhållanden, som den materiella
författningen reglerar, ansetts finnas anledning atl förbehålla Kungl, Maj:t i
statsrådet besvärsprövningen, 1 dessa undanlagsfall har i den materiella
författningen tagits in en föreskrift om att talan skall föras hos Konungen
genom besvär och prövas i statsrådet. Enligt den terminologi som är avsedd att
komma lill användning efter reformen skall med Konungen uteslutande avses
Kungl. Maj:t i statsrådet. Den i de här ifrågavarande författningarna införda
beslämmelsen ora att besvären »prövas i statsrådet» innebär därför åtminstone
lill synes elt broll mot den enhetliga terminologin. I viss mån kan den därigenom
vara ägnad att skapa oklarhet. Lagrådet vill förorda alt i stället i
förevarande paragraf under de olika punkterna införes bestämmelser om
undanlag, som anger att lagen ej gäller beslut enligt de ifrågavarande
särskilda lagarna och författningarna.
Vad
nu sagts medför att bestäraraelserna i punkterna 4, 6, 9, 11, 12 och 13 i 1 §
bör få ändrad lydelse på sätt nedan sägs, varvid punkten 11 delas och punkterna
12 och 13 får ändrade nuraraer.
4.
mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel,
såvida
ej författningen hänvisar---------------- ---------------------
utgår
till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning
eller hittelön enligt lagen (1942:350) om fornminnen eUer om ersättning enligt
naturvårdslagen (1964: 822),
6.
mål om beslul rörande statens,------------------------------------
skatt
eller annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och
meddelals med siöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller
avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol,
eller om beslut enligt lagen (1939:254) om skyldighet för kommun att fullgöra
vissa av krig ra. m. föranledda arbetsuppgifter,
9.
mål om beslul-----------------------------------------------------
eller
liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning
åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller ora beslut enligt
arbelarskyddslagen (1949: 1), allmänna ordningssladgan (1956: 617), lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster eller strålskyddslagen (1958: 110) eller
i ärende som avses i skogsförläggningslagen (1963: 246), 11. raål om
föreläggande vid vite, såvida ej fråga är ora skyldighet, som
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 677
enligt
författning åvilar koramun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller ora
föreläggande enligt lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och
fondbörsverksamhet, lagen (1940:358) med vissa bestämmelser lill skydd för
försvaret ra.m., lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar, lageii (1948: 433) ora försäkringsrörelse, lagen
(1950:272)
om rätt för utländsk försäkringsanstalt atl driva försäkringsrörelse bär i
riket, lagen (1950:596) om rätt till fiske, lagen (1955:183) om bankrörelse,
lagen (1955:416) om sparbanker, lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,
lagen (1959:73)med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig
m.m., lagen (1959:118) om krigsansvarighel för liv- och
invalidilelsförsäkring, civilförsvarslagen (1960:74), lagen (1963:76) om
kreditaktiebolag, jordförvärvslagen (1965:290), förordningen (1968: 576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
miljöskyddslagen (1969:387), jordhävdslagen
(1969:698)
eller lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och öra
landshypoteksföreningar,
12. mål om uldömande av vite,
13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats
angående behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott
eller som eljesl hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av
straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,
14. raål om handräckning, såvida ej fräga är om beslut
enligt lagen (1939: 254) ora skyldighel för kommun all fullgöra vissa av krig
ra. m. föranledda arbetsuppgifter.
Vid
utformningen av det nu framlagda ändringsförslaget har beaktats de till lagrådet
remitterade författningsförslag, vari införts föreskrift att besvär skall
prövas i statsrådet, saml även övriga vid remissprolokollet fogade förslag som
innehåller sådan föreskrift. Om ytterligare undantag befinnes påkallade får
delta göras genora ändringar i uppräkningen i 1 §.
Varken
i uppräkningen i 1 § eller i övergångsbesiämmelserna lill lagen om allraänna
förvaltningsdomstolar har omnämnts vissa i 2 § regeringsrätlslagen angivna
mål, vari hos Kungl. Maj:t förda besvär skall avgöras av regeringsrällen.
All
frågan om besvärsprövningen i dessa mål icke blivit reglerad i förslagen är
beroende på att förslag till nya författningar eller lill författningsändringar
framlagts eller avses skola framläggas på de områden åsyftade mål angår.
Lagrådet erinrar att i den mån icke annat bestämmes genora nya föreskrifter
även dessa mål bör medtagas i uppräkningen i 1 §, därest avsikten icke är atl
prövningen skall tillkomma Kungl, Maj:t i statsrådet.
De
här avsedda målen är följande:
678 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
mål,
som uppkommer i anledning av fastighetsregisters uppläggande och förande (se
raora. 7),
mål
rörande arbetslag för vinterväghållning på landet, om föreläggande för
väghållare all ulföra vissl arbete, angående vissl ärendes hänskjutande lill
vägsynenämnd och om beslut av sådan nämnd, ävensom mål rörande tillämpning av
32 och 33 §§, 34 § försia stycket saral 39 § lagen om allmänna vägar, raål om
bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet (se mom. 8),
mål
om allmän farled samt sättet och villkoren för dess begagnande (se mom. 8),
mål
om renmärke, mål om registrering av bekämpningsmedel eller farmacevtisk
specialitet, mål om registrering av fariyg, om förändring av fartygs namn, om
skeppsraälning, om förbud mot fartygs resa och mot begagnande av
arbetsinrättning eller arbetsredskap på fartyg (se mora. 14),
mål
om specialistbehörighel för läkare, tandläkare eller veterinär (se mom. 17).
Vad
angår i 2 § 14: o) regeringsrätlslagen angivna mål om anmälan om idkande av
näringsyrke vilka mål icke heller är uppräknade bland dem sora skall prövas
av regeringsrällen eller kararaarrätt har uppgivits all utelämnandet beror på
all prövningen anses böra ankomraa på Kungl. Maj:l i statsrådet (jfr SOU 1966:
70 s. 609). Den ändring detta innebär föranleder ej erinran.
På
säll anförts vid övergångsbestäraraelserna lill lagen om allraänna förvaltningsdomstolar
föreslår lagrådet, att i förevarande lag skall intagas motsvarighet lill
Iredje slyckel i sagda övergångsbeslämraelser. Stadgandet torde kunna upplagas
såsom 2 § med denna lydelse:
Ulan
hinder av 1 § skall regeringsrällen upptaga och avgöra besvär, som enligt
författningarna får hos Konungen fullföljas, i följande raål:
1. mål ora beslul av kommunalslärama i ärende, sora
endast angår i mantal satt jord,
2. mål ora fördelning till återbetalning av lån utav
allraänna medel,
3. skaltläggningsraål, övriga mål om grundskatter
eller därmed jämförliga ulskylder, raål oni raarkegångsprisen,
4. raål om fastställande av jordebok, om upptagande i
eller uteslutande ur jordebok av fastighel eller särskild anteckning, ora
ändring i förhållande, varora uppgift finnes i jordebok införd, saral sådana
mål om förmåner, rättigheter och skyldigheter, vilka åtföljer faslighet på
grund av dess särskilda nalur och egenskap, som avsågs i 2 § 7: o) lagen
(1909: 38 s, 3) om Kungl, Maj:ts regeringsrätt,
5. mål om rust- och rotehåUares rättigheter ocb
skyldigheter, övriga mål rörande indelnings- och roteringsverket, mål om
heraraans och lägenheters
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 679
indelning
lill lotsning, ora utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga
hemman och lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheler, mål om
ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkt,
6. mål om tillvaro av eller företräde till stadgad
åborätl eller ständig besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tiUhör
kronan, menighet eller allraän inrättning,
7. mål om rättighet till och vUlkoren för skalleköp av
kronan, menighet eller allmän inrättning tiUhörig fastighet, som jämlikt
författningarna får till skatte försäljas, om fastställande av
skatteköpeskilling, raål om nybygges omföring lill skatte och villkoren därvid,
8. raål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om
fördelning av mantal eller ulskylder mellan stamfastighel och avsöndrad
lägenhet, raål ora toral-mälning, mål om avslyckning enUgt 5 kap. lagen
(1917:269) om fastig-helsbildning i stad, mål ora undantag från tillärapningen
av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda besläramelser
eller av föreskrifter i lagen (1957: 390) ora fiskearrenden,
9. avvittringsmål,
10. mål om registrering enligt lagen (1899: 59) om
skydd för vissa mönster och modeller,
11. raål om upphävande av registrering av elektrisk
starkströmsledning eller understation,
12. mål om bötesansvar,
13. mål som enligt övergångsbestämmelse vid ändringar i
lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall prövas av regeringsrätten.
1
raål sora avses i första stycket skall besvärshandling inges lill regeringsrättens
kansli.
2
§ Enligt lagrådels förslag blir denna paragraf 3 §.
övriga
författningsförslag
Lagrådel
har ovan föreslagit att i 1 § lagen om behörighet för kammarrätt att pröva
vissa mål skall anges de undantag i behörigheten sora bör gälla. Om detta
beakias bör i förslagen under 6), 11), 17), 22), 23), 32), 36), 42)47),
55)57), 61), 62), 64), 80), 84) och 85) uteslutas föreskrifterna om att besvär
prövas i slatsrådet. Förslaget 58) kan i dylikt fall helt utgå och i förslagen
43), 44), 45) och 61) kan övergångsbestäraraelserna uteslutas.
Lydelsen
av de under 11), 72) och 86) i remissprotokollet upptagna förslagen (angående
lagen om rätt till fiske, mönslerskyddslagen och lagen
680 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
om
utlämning lill Danmark, Finland, Island eller Norge för verkstäUighet av beslut
om vård eller behandling) har utformats på grundval av till riksdagen 1970
avlåtna propositioner. Sedermera har utfärdats med propositionerna
överensstämmande lagar i dessa ämnen. Förelägges nu ifrågavarande förslag
riksdagen, bör i lagförslagen införas numren i SFS.
Enahanda komplettering bör
ske i förslagen under 87) och 88) (angående lagen om aUmänna vallen- och
avloppsanläggningar samt lagen med vissa bestämraelser i anledning av statens
överlagande av lokalhållningen för de allraänna underrätterna), vilka förslag
är grundade på vid remissen föreliggande, lill lagrådet remitterade förslag.
Därjämte bör i förslagel under 87) vidtagas de övriga ändringar som föranledes
av att del där avsedda, remitterade lagförslaget ändrats.
I fråga om förslaget under
80) lill lag ora ändring i naturvårdslagen raärkes att de av förslagel berörda
24, 39 och 40 §§ naturvårdslagen delvis fått nytt innehåll genom lagen den 17
december 1970 (nr 891). Enligt 24 § kan hälsovårdsnämnden förelägga den sora
vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpning i naturen alt iordningställa
platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Enligt
39 § kan hälsovårdsnämnden utsätta vite vid raeddelande av sådant föreläggande
och, om föreläggandel ej eflerkommes, låta vidtaga åtgärden på den försumliges
bekostnad. Talan raot hälsovårdsnämndens beslul får enligt 40 § föras hos
länsstyrelsen genom besvär. I överensslämmelse med vad som föreslagils i
remiss-protokollet i fråga om länsstyrelses motsvarande föreläggande enligt
äldre lag, bör enligt lagrådels mening mål om förelägganden av hälsovårdsnämnd
enligt 24 och 39 §§ kunna fullföljas i förvaltningsdomstol. Detsamma bör gälla
i fråga om mål om tvångsutförande av hälsovårdsnämnd enligt 39 §. Lagrådet föreslår
alt den föreslagna lagtexten ändras så atl i elt första stycke intages
föreskrift om alt talan mol hälsovårdsnämnds beslut föres hos länsslyrelsen
genom besvär. Härefter bör följa den föreslagna laglexten raed den ändringen
att i första stycket orden »i ärende» sätts in efter »Talan mot länsstyrelses
beslut» för all markera att länsslyrelsen inte är första instans i alla här
nämnda ärenden.
Ur
protokollet:
Ingrid
Hellström
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 681
Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 8 mars 1971.
Närvarande:
f.
d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,
justitierådet Hesser.
Enligt
lagrådet den 26 februari 1971 liUhandakommet utdrag av protokoll över
juslitieärenden, hällel inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 14 januari
1971, hade Kungl. Maj:t förordnat, alt lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
upprättade förslag till
1) förvaltningslag,
2) förvaltningsprocesslag,
3) lag om ändring i föräldrabalken,
4) lag om ändring i jordförvärvslagen (1965:290),
5) lag om ändring i lagen (1970:998) om
arrendenämnder och hyresnämnder,
6) lag om ändring i brottsbalken,
7) lag om ändring i lagen (1964: 541) om
behandling i fångvårdsanstalt,
8) lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.
ra.,
9) lag om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
10) lag ora ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag,
11) lag om ändring i byggnadslagen (1947:385),
12) lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag,
13) lag om ändring i skollagen (1962:319),
14) lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska
föreningar,
15) lag om ändring i lagen (1954: 243) om
yrkesskadeförsäkring,
16) lag om ändring i lagen (1961:257) om besvär över
försäkringsrådets beslul,
17) lag om ändring i allmänna förfogandelagen
(1954:279),
18) lag om ändring i rekvisitionslagen (1942:583),
19) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen
(1954: 280),
20) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nyklerhelsvård,
29t11564
682 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
21) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna
sammankomster,
22) lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97),
23) lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
24) lag om ändring i namnlagen (1963:521),
25) lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274),
26) lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
27) lag om ändring i lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
28) lag om ändring i palentiagen (1967:837),
29) lag om ändring i mönslerskyddslagen (1970:485),
30) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),
31) lag om ändring i lagen (1970:375) om utiämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslul om vård
eller behandling,
32) lag om ändring i fastighelsbildningslagen
(1970:988).
Förslagen,
sora finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Trygve Hellners och förste länsassessorn Walde-raar
Hermanson.
Förslagen
föranledde följande yttranden.
Förslaget
till förvaltningslag
Lagrådet:
1 §
Däresl, såsom lagrådet
föreslår, 3 § flyttas till en senare avdelning i lagen kunde de två styckena i
1 § upptagas i särskilda paragrafer, 1 och 2 §§. Förslagets 2 § blir i så fall
3 §.
2 §
Enligt förslaget skall
förvaltningslagen icke gälla ärende bos Konungen, d.v.s. ärenden som avgöres av
Kungl. Maj:l i statsrådet. Eftersora 1946 års lag om rätt atl sända in
handUngar med poslen och 1954 års besvärstidslag, vilka lagar för närvarande
äger tillämpning även i fråga ora förfarandel hos Kungl. Maj:t i statsrådet,
enligt förslaget skall upphävas, läranas förfarandet i besvärsmål hos Kungl.
Maj:l utan annan lagreglering än den som innefattas i regeringsforraens
bestämmelser. I reraissprotokoUet uttalar departeraentschefen emellertid i
detla sammanhang, all de i 12 § upptagna reglerna om besvärshandlings ingivande
och om besvärstid på grund av lagens konstruktion kommer atl gälla också vid
klagan till Kungl. Maj:l över underordnad myndighets beslut.
Besvärsförfarandel
inleds med att besvärshandlingen inges, och det gängse betraklelsesätlef torde
vara all bestämmelser om tid och säll för ingivande
Kungl.
Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971 683
av
besvärshandling är att hänföra till reglerna om förfarandet hös besvärsrayndigheten
d.v.s. den myndighet sora har all pröva besvären (jfr systematiken i RB).
Detta betraktelsesätt ler sig i synnerhet naturligt när fullföljden såsom
enligt förslaget är så anordnad att besvärsbandlingen skall inges till
besvärsmyndighelen och all det skall ankorama på denna myndighei ensam att
avgöra om de formella förutsättningarna för prövning av besvären föreligger.
Del föreslagna stadgandet att förvaltningslagen icke skall gälla ärende hos
Kungl. Maj:t torde därför knappasl kunna ges annan innebörd än all icke heller
beslämraelserna i 12 § om ingivande av besvärshandling och om besvärslid är
lillärapliga vid besvär hos Kungl. Maj:l. Då det är angelägel att beslul av
Kungl. Maj:t om avvisande av besvär som inkommit för sent kan grundas på
tydligt stadgande i lag, bör lagtexten jämkas på sådanl sätt att åtminstone
reglerna om besvärslid uttryckligen göres tillämpliga också i fråga om ärenden
hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Detla synes kunna ske enklast genom alt i
förevarande paragraf efter ordet Konungen i punkt 1 tillfogas »utom i fråga om
besvärstid».
Innebörden
av punkten 2 i paragrafen är aft den oreglerade kommunalförvaltningen lämnas
hell utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. Vad beträffar frågan om
jäv innebär detta, att för ledaraöter av komraunala organ, sora hör till den
oreglerade kommunalförvaltningen, alltjämt kommer att gälla endasl
jävsbeslämmelsen i 16 § första styckel komraunallagen eller raotsvarande
stadganden i övriga kommunallagar. Allmänna jävsregler saknas för närvarande
för de kommunala tjänstemännen. Beträffande dem föreslås i remissprolokollet,
all de skall omfattas av komraunallagarnas jävsregler när de handlägger
ärenden som hör lill den oreglerade kommunalförvaltningen. Ändringar av denna
innebörd föreslås i enlighet därmed i 37 § andra stycket komraunallagen och
raotsvarande föreskrifter i andra kommunallagar. Beträffande den
specialreglerade kommunalförvaltningen innebär remissen att förvaltningslagens
jävsregler avses skola komma all gälla för såväl komraunala förtroendemän som
tjänstemän i alla ärenden sora handlägges av de specialreglerade organen.
Såsom
anförts vid lagrådsremissen råder inga delade meningar ora värdet av alt genom
generella jävsregler garantera alt förvaltningsmyndigheternas handlande
präglas av objektivitet och opartiskhet. Den i vårt land pågående
sararaanslagningen av sraärre koramuner lill större komraunala enheter och den
till följd av den raoderna samhällsutvecklingen på allt flera områden alltmera
omfattande komraunala förvaltningen har kommit alt medföra en avsevärd ökning
av de kommunala tjänstemännens både antal och betydelse. Mol bakgrund härav
fraraslår det såsora ur samhälleUg S5'npunkt lika angeläget, att de kommunala
tjänstemännen iakttager objek tivitet och opartiskhet i sin Ijänst sora att de
statliga förvaltningstjänstemännen gör det.
684 KungL Maj.-ts proposUion nr 30 år
1971
Begränsningen av de särskilda kommunala jävsbeslämmelsema
till endast de raest iögonfallande jävssituationerna har sin grund i den
kommunala självstyrelsens nalur. Den ställning kommunernas fullmäktige och de
oreglerade nämnderna intar gentemot den enskilde är en helt annan än den som
tillkommer dorastolar och myndigheter. Fullmäktige och nämnder är
kommunmedlemmarnas organ för utövande av deras självstyrelse och de
angelägenheter varmed organen lar befattning är kommunmedlemmarnas egna. Det
synes enligt lagrådets mening emellertid icke förefinnas en sådan likhet
raellan den koraraunale förtroendemannens ställning, när han har atl i en
kommunal nämnd besluta om kommunens angelägenheter, och den koraraunale
tjänsteraännens ställning, när han i sin Ijänsl handlägger honom anförtrodda
uppgifter, att även för den koraraunale tjänstemannen bör gälla endast de
lindrigare koraraunala jävsreglerna. Anledning saknas till att det skall gälla
andra regler för när en koraraunal tjänsteman, vars opartiskhet i etl ärende
kan ifrågasättas, skall vara skyldig att frånträda handläggningen av ärendet,
än som gäller för en statlig tjänsteman. Lagrådel vill därför göra gällande,
alt det från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget, att de strängare
jävsreglerna i förvaltningslagen får lillämpning på de kommunala tjänstemännen
även då de är verksamma inom den oreglerade förvaltningen.
Mot att de inom förvaltningen i allmänhet gällande
jävsreglerna får gälla även för de kommunala tjänstemännen har framförallt
anförts, att gränsen mellan förtroendemanna- och Ijänstemannabefaltningar på
den kommunala sidan inte är helt klar, t. ex. beträffande koraraunalråd,
borgarråd och landstingsråd, och att detta kan leda till att olika jävsregler
blir gällande för sådana befattningshavare under skilda stadier av ett ärendes
handläggning, beroende på om han fungerar sora ledaraot av ett kommunalt organ
eller beredande tjänsteman, utan att dylika skillnader i jävshänseende är
motiverade. Vad som sålunda anförts torde icke sakna fog. Likheten mellan en
här avsedd heltidssysselsalt förtroendemans funktioner när han utför
berednings- eller verkstälUghelsuppdrag, som är likställda med sådana sora kan
ankomma på en i kommunens tjänsl anställd befattningshavare, och när han vid
handläggning av ett visst ärende vidtager åtgärder i sin egenskap av
nämndledaraot, t. ex. på grund av delegation från del koraraunala organets
sida, lorde ofta göra det svårt alt avgöra om han i ett visst fall uppträder
såsom nämndledaraot eller ej. Det synes också slå väl i överensstämmelse raed
grunderna för de komraunala jävsbestämmelserna, alt en heltidssysselsalt kommunal
förtroendeman, sora i denna sin egenskap även utför arbetsuppgifter sora är
likställda raed en tjänsteraans, helt undantas från de för kommunala
tjänstemän gällande strängare jävsbestämmelserna och i hela sin verksamhet
endast omfattas av det kommunala jävel. Den vid remissbehandUngen antydda
svårigheten, som skulle kunna uppkomraa vid handläggningen inora
kommunalförvaltningen av ärenden rö-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 685
rande
etl kommunall bolag, i vilket en koraraunal befattningshavare är verkställande
direktör, torde vid en sådan lösning också i huvudsak koraraa all undanröjas.
Lagrådet
vill på grund av vad sålunda anförts förorda, all förvaltningslagens
jävsbestäraraelser göres tillämpliga på komraunala tjänstemän även när de handlägger
ärenden inom den oreglerade kommunala förvaltningen raed del undantaget, all
sådana befattningshavare, som ej är i komraunens tjänsl anslällda ulan fullgör
sina uppgifter i egenskap av koraraunala förtroendemän, i stället skall
omfattas endasl av de kommunala jävsreglerna. Med den allmänna uppläggning som
förslagel fåll synes besläramelser av angivet slag på liknande säll sora enligt
del rerailterade förslagel lärapUgen kunna införas i 37 § komraunallagen och
raotsvarande föreskrifter i andra kommunaUagar.
3§
Det remitterade förslaget bygger på principen alt vissa bestäraraelser i lagen
skall gälla alla lyper av ärenden medan andra bestäraraelser skall gälla endast
i den mån fråga är ora rayndighetsutövning mol enskild. Principen har
genomförts så att bestämraelser av del förra slaget upptagits i 413 §§ under
rubriken »Allmänna bestäraraelser» och bestäraraelser av det senare slaget i
1420 §§ under rubriken »Särskilda bestäraraelser», varvid lillämpningsorarådet
för denna senare grupp angivits i en av lagens inledande bestäraraelser, 3 §.
Vad till en början angår beteckningarna på de två grupperna synes rubriken
»Allraänna bestämmelser» kunna godtagas. Rubriken »Särskilda bestämraelser»
läranar däremot ulrymrae för invändningar. I nyare lagstiftning synes denna
rubrik i regel användas för ett avsnitt i slutet av lagen som upptar elt antal
specialbesiämmelser sora är raer eller mindre perifera i förhållande lill
lagens huvudbestämmelser. I förevarande fall hänför den sig emellertid till den
ena av de båda huvudgrupper av bestämmelser som lagen upplager. Detta framgår
eraellertid icke av rubriken, som alltså kan tänkas medföra risk för
förbiseende. Det kan också anmärkas, att när i 3 § och i departementschefens
anförande uttrycket »lagens särskilda bestämraelser» användes om förevarande avsnitt,
denna syftning knappast klart fraragår, eftersom uttrycket lika väl kan läsas
såsora avseende de olika bestäraraelserna i lagen i dess helhet. En lärapUgare
rubrik synes vara »Särskilda besläramelser för vissa ärenden». De inledande
orden i stadgandet i 3 § ora lillämpningsorarådet för de särskilda
beslämmelserna bör härvid jämkas. Del synes vidare vara att föredraga att detla
stadgande införes i oraedelbar anslutning till de näranda bestäraraelserna,
lärapligen närraast efler rubriken. Genomföres en sådan ändring synes lagens
försia rubrik böra få en mera allraän forraulering. 1 enlighet med det anförda
förordar lagrådel att lagens försia rubrik ändras till »Inledande
bestämmelser», att rubriken »Särskilda bestämmelser» ändras på angivet säll
samt all beslämmelsen i 3 § flyttas
686 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
till
en paragraf som insattes omedelbart efter sistnämnda rubrik, varvid de
inledande orden ändras lill »Beslämmelserna i 1521 §§ gäller etc». Den ändring
av paragrafnumreringen detta innebär föranleder vissa jämkningar i några av
övriga lagförslag.
7
§
För
tydUghetens skull synes inan i första punkten böra uttryckligen ange den enligt
förslaget endasl underförstådda huvudregeln, alt handling anses ha kommit in
till myndighet den dag då den anlänt lill myndigheten. Regeln är av betydelse
exempelvis i fall då myndighels avdelningar är inryrada i olika lokaler och
handUng avsedd för en avdelning inlämnas i annan avdelnings lokal. Uppenbarligen
bör i detla fall, liksom för närvarande, bandlingen därigenom anses ha
inkommit till myndigheten, oavsett all den sedermera raåste internt
vidarebefordras lill rätt avdelning. Vidare bör i ullrycket »avi om
postförsändelse» ordet »betald» inskjutas före postförsändelse för all undvika
den raisslolkningen att även avi om lösenbelagd poslförsändelse skulle avses.
Punkten bör alltså få följande lydelse: Handling anses ha koramit in till
myndighet den dag, då handlingen eller avi om betald poslförsändelse, i vilken
handlingen är innesluten, anlänt till myndigheten eller kommit behörig
tjänsteman till banda.
Den
i tredje stycket gjorda begränsningen till telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande
kan möjligen föranleda missförståndet alt myndighet ej skulle kunna begära
sådan bekräftelse som avses i stadgandet i fråga om icke undertecknad handling
som är av annat slag. Sladgandel bör därför utvidgas till att avse telegram
eller annat meddelande som icke är underskrivet.
11 §
I
denna paragraf anges vem sora är berättigad atl föra lalan mol sådana beslut av
myndighet som kan överklagas genom besvär. I förslaget användes ordet besvär
icke alltid i samma betydelse. Med besvär i 3 § 2 torde avses även
komraunalbesvär. Avsikten raåste nämligen antagas vara atl lagens »särskilda
bestämmelser» skall tillämpas hos länsstyrelse i ärende som gäller föreskrift
till allraän efterrättelse och som fullföljts dit genom komraunalbesvär. Även
i 4 § 3 lorde ordet besvär förslås så att del innefattar också kommunalbesvär. Däreraot
torde i 11 § raed ordel besvär icke avses koraraunalbesvär. I tydlighetens
inlresse synes detla böra klart fraragå av lagtexten. Lagrådet förordar därför
att paragrafen ges följande lydelse: Talan mot rayndighets beslut, sora kan
överklagas och icke är sådanl som avses i 2 § 2, får föras av den sora beslutet
angår, ora det gått honom emot.
12 §
De
föreskrifter om besvärshandlings ingivande och om besvärstid som upptagits i
denna paragraf skall enligt den föreslagna lydelsen gäUa även
Kungl
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 687
det
fallet att besvär över förvaltningsmyndighets beslut anföres hos förvaltningsdomstol.
Såsora lagrådet erinrat vid 2 § synes det lämpligare att bestämmelser om tid
och sätt för ingivande av besvärshandling i överensslämmelse raed gängse
systemalik upptages bland reglerna om förfarandet hos besvärsinstansen.
Föreskrifter i detta ämne bör alltså för nu avsedda faU meddelas i
förvaltningsprocesslagen. Om så sker kan del emellertid vara lämpligl alt i
förevarande paragraf göres en hänvisning till besvärsreglerna i nämnda lag.
Lagrådel
förordar alt i paragrafens försia slycke orden »eller förvaltningsdomstol» får
ulgå saml atl elt fjärde slycke liUfogas med följande lydelse: Om förfarandet
när besvär anföres hos skatterätt, länsrätt eller allmän förvaltningsdomstol
stadgas i förvaltningsprocesslagen (1971:000).
13 §
Såsom
anförts i ett remissyttrande finns risk att en bestämmelse av föreslaget
innehåll kan e contrario tolkas så all förvallningsbeslut sora huvudregel
bleve exigibelt innan det har vunnit laga kraft. Bestämmelsen bör förtydhgas så
all det framgår atl den icke reglerar denna fråga. Den föreslagna lydelsen kan
vidare ge anledning till den felaktiga tolkningen, att inhibition endast skulle
kunna raeddelas för liden till dess .slutligt beslut raeddelas i ärendet.
Inhibition skall självfallel kunna meddelas för liden till dess slutligt beslut
vunnit laga kraft. Det torde emellertid icke vara nödvändigl all i sladgandel
närmare ange för vilken tid inhibition kan meddelas, jfr RB 50: 8. Av anförda
skäl föreslår lagrådet, att beslämmelsen får denna lydelse: Myndighet, som har
alt pröva besvär, kan förordna att det överklagade beslutet, om del eljest
skulle omedelbart lända lill efterrättelse, tills vidare icke skall gälla.
14 §
Stadgandet
i tredje stjcket har avseende även å upplysningar som raeddelas skriftligen.
Såsom anförts i reraissprotokoUet bör i så fall vid förbehåll om tystnadsplikt
iakttagas 39 § andra styckel sekretesslagen. Detta bör komma till uttryck i
lagtexten.
Med
vissa redaktionella jämkningar i övrigt synes paragrafen böra få denna lydelse:
Sökande,
klagande eller annan part har rätl all, med de begränsningar sora anges i andra
stycket, taga del av allt sora tillförts ärendet.
I fråga om allraän
handling gäller de begränsningar sora följer av 39 § andra stycket lagen
(1937:249) ora inskränkningar i rällen alt utbekomma allraänna handlingar.
Under sararaa förutsättningar som där anges äger myndigheien vägra utlämna
annat raalerial. Ulläranas sådanl raalerial, skall myndigheten om det behövs
göra förbehåll ora hur del får användas.
Har
myndigheten------- fått veta. Meddelas upplysning skriftligen skall
dock
iakttagas vad i 39 § andra styckel nämnda lag föreskrives.
688 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
15 §
I denna paragraf föreskrives som huvudregel, att myndighet
ej får avgöra ärende ulan alt part underrättats om inkomraen utredning och
beretts tillfälle alt ytlra sig över den. När i lag eller annan författning
stadgas skyldighel för myndighei att underrätta någon torde detla i allmänhet
innebära ett krav på atl underrättelsen verkligen når mottagaren själv. Det
räcker således inte med atl myndigheien avsänder elt meddelande under
mottagarens adress. A andra sidan krävs inte all någon viss form iakllages;
underrättelsen kan ske på vilket säll som helst t. ex. i vanligt brev eller
genora telefonsamtal. Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke får
underrättelse ske genom delgivning d. v. s. med tillärapning av reglerna i
delgivningslagen. I reraissprotokoUet har departeraentschefen tillfogat, atl
kommunikation skall kunna ske såväl skriftligen sora muntligen. Avsikten torde
vara att kravet på att underrättelsen skall ha nått mottagaren personligen
skall upprätthållas utom i de fall där surrogat- eller kungörelsedelgivning
enligt delgivningslagen är medgiven. Behovet att kunna styrka all
underrättelseskyldigheten fullgjorts torde ofta föra med sig alt förfarandet
enligt delgivningslagen anlitas. EnUgt lagrådets mening bör i lagtexten såsom
huvudregel upptagas atl underrättelse sker genora delgivning; därutöver bör
uttryckligen anges att den kan ske även på annal sätt ora det finnes
lämpligare. Det förordas därför att andra styckel i paragrafen ges följande
lydelse: Underrättelse enligt första stycket skall ske genom delgivning om ej
annat sätt finnes lämpligare.
Motsvarande ändring bör göras i 18 §.
17 § Såsom departementschefen anföri avser bestäraraelsen
i punkt 3 bl. a. situationer då det av sekretesskäl är befogal all inskränka raotiveringen.
Bestämmelsen bör tillåla hänsyn till allmänna intressen även ora de icke kan
anses jämförbara raed i förslagel näranda privata intressen. Det föreslås all
bestämmelsen får gälla fall då inskränkning är nödvändig med hänsyn till
allmänna eller enskilda intressen (jfr 39 § andra stycket sekretesslagen och
lagen 1947 om inskränkning av offentiigheten vid domstol belräffande allmänna
handlingar).
19 §
För att förhindra feltolkning rörande omfattningen av
myndighets rältelsemöjlighel synes paragrafen böra få följande, jämkade
lydelse:
Ora beslul, som till följd av skrivfel, räknefel eller
annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall rättas av
myndigheten, skall part lämnas tillfälle att yttra sig innan rättelse sker, om
det ej är obehövligt.
KungL
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 689
Förslaget
till förvaltningsprocesslag
Lagrådet:
I
åtskilliga remissyttranden har frarahållits såsora en allvarlig brist i den
föreslagna förvallningsprocessen alt denna utanför skatleorarådet icke
utformats såsora ett kontradikloriskt tvåpartsförhållande vari det allmänna
representeras av elt allmänt ombud. Att sådanl allmänt organ icke finnes är
också enligt lagrådets mening en väsentUg brist med hänsyn till rättskipningens
enhetlighet och säkerhet. Bland annat må framhållas, alt värdel av
regeringsrältens verksamhet som prejudikalinstans förringas av att del icke
finns ett sådant ombud som kan draga principiellt viktiga frågar under
regeringsrättens prövning. Hur en organisation med allmänna ombud på de
skiftande förvaltningsområdena bör inrättas kan icke bedömas utan särskild
ulredning, Lagrådel vill starkt understryka vikten av att hithörande frågor
upptages lill utredning och anser atl, innan ett kontradikloriskt
Ivå-partsförfarande införts, förvallningsprocessen icke kan anses hell
tillfredsställande,
2
§ Principiella skäl talar mot all Kungl, Maj:l bemyndigas att utan några
begränsningar meddela från lagen avvikande bestämraelser. Vad departementschefen
anföri innebär dock att ifrågavarande stadgande ulgör ett provisorium. Med
hänsyn härtill och till svårigheten att nu överblicka de raångskiftande
förhållandena på förvallningsrättskipningens oraråde synes stadgandet kunna
godtagas,
3-7
§§
I
delta avsnitt av förslaget ges regler ora raåls anhängiggörande. Såvitt angår
besvärsraålen är beslämraelserna avsedda all lillämpas icke bloll vid besvär
över beslut av skatterätt, länsrätt och kammarrätt utan även när talan
fullföljes hos någon av dessa domstolar eller hos regeringsrällen raot beslul sora
raeddelats av förvaltningsrayndighet. Här finns eraellertid icke nägon
bestämmelse om besvärstid och ej heller återfinnes huvudregeln om var
besvärshandling skall inges. I fråga om besvär över dorastols beslul har regler
ora besvärstid och ingivande av besvärshandling upptagils i den föreslagna
lagens 34 §, När del gäUer besvär över förvaltningsmyndighets beslut finns
bestämmelse om besvärstid i förvaltningslagens 12 §, Där återfinns även
huvudregeln atl besvärshandling skall inges lill den förvaltningsdomstol som
har alt pröva besvären. Den kompletterande regeln om verkan av alt handlingen i
stället ingivits lill den förvaltningsmyndighet som raeddelat beslutet har
däreraot upptagits i 7 § förevarande lag.
Såsom
lagrådet yttrat vid 2 och 12 §§ i den föreslagna förvaltningslagen bör
bestämmelser ora tid och sätt för ingivande av besvärshandling vid
690 Kungl Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971
klagan
hos skatterätt, länsrätt, karamarrätt och regeringsrätten över beslut som
meddelals av förvaltningsmyndighet upptagas i förvaltningsprocesslagen.
Regelsystemet skulle också vinna i överskådlighet ifall bestämmelser om
besvärstid och ingivande av besvärshandling samlas i en paragraf, som göres
tillämplig i alla besvärsmål hos de nämnda förvallningsdomslolarna. En sådan
paragraf skulle ha sin naturliga plals i det avsniti som handlar om måls
anhängiggörande.
Lagrådel
förordar, all i förevarande avsnitt av lagen intages en paragraf raed följande
lydelse: Besvärshandling lillställes den domslol som har alt pröva besvären.
Handlingen skall ha inkommit inom tre veckor från den dag då klaganden fick del
av del beslul sora överklagas. Har besvärsbandlingen före besvärslidens utgång
inkoramil till den domstol eller förvaltningsmyndighet som har meddelat
beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.
I
anslutning härtill föreslås följande ändringar i paragrafföljden. Bestämmelserna
i 3 och 4 §§ sammanföres till en paragraf, 3 §. Förslagets 5 § betecknas 4 §
och förslagets 6 § betecknas 5 §. Första punkten i förslagets 7 § bildar en
särskild paragraf, 6 §, och den av lagrådel föreslagna paragrafen upptages som
7 §. Förslaget innebär vidare atl 34 § utgår.
10
och 12 §§ I fråga om sådan kommunikation som avses i 10 § skall, enligt Iredje
stycket, beslämmelserna i 43 § ora begränsningar i rätten atl la del av del som
tillförts målet äga motsvarande tillämpning. Beträffande sådan kommunikation
av motparts svar som avses i 12 § har en bestämmelse av samma innehåll
upptagits i andra siycket av denna paragraf. I föreskriften om kommunikation
av annat utredningsmaterial i 18 § har upptagils en mera allmän beslämmelse,
all kommunikation ej skall ske, om särskilda skäl talar däremol. Denna
beslämmelse lorde bl. a. avse sådana förhållanden som anges i 43 §. Enligt
lagrådels mening vore del lämpligare att uttryckligen förklara atl 43 § äger
motsvarande lillämpning även på 18 §. Samtidigt kunde man genomföra den
redaktionella förenklingen att elt stadgande om lillärapningen av 43 § upptoges
i en särskild paragraf sora hänvisade lill 10, 12 och 18 §§, varvid Iredje
stycket i 10 § och andra stycket i 12 § skulle utgå samt den nämnda
beslämmelsen i 18 § omformuleras. Ell sådant stadgande, som lämpligen borde
sättas sist i förevarande avsnitt i lagen d.v.s. såsom 19 §, kunde formuleras
sålunda: Bestämmelserna i 43 § om begränsningar i rätten att ta del av det som
tillförts målet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt 10
§ första styckel samt 12ochl8§§.
14 §
Stadgandet om rätt för domstolen att i vissa fall underlåta att kalla part till
muntlig förhandhng strider mol elementära processrättsliga grundsatser.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 691
Skulle
av sädana skäl som anförts i remissprotokollet det anses oundgängligen
nödvändigt, att domstolen i fråga om vissa särskilda slag av mål, t. ex.
rörande Ivångsintagning av alkoholmissbrukare, ges rätl alt böra vittne utan
atl parten kallas till den muntliga förhandlingen lorde bestämmelser härom böra
upptagas i den särskilda författningen och förutsättningarna för deras
tillämpning närmare angivas. Lagrådel återkommer bärtill vid förslaget under
20) nedan.
18
§
Genomföres lagrådets
förslag vid 10 och 12 §§, bör föreskriften i slulel av förevarande paragraf att
kommunikation som avses i paragrafen kan underlåtas, om särskilda skäl talar
däremol, omformuleras. Föreskriften synes kunna erhålla avfattningen, alt
kommunikation kan underlåtas, om det föreligger sådana skäl som anges i 10 §
andra stycket.
Departementschefen
framhåller i samband med 14 § atl kommunikation i vissa fall bör kunna
underlåtas också i fråga om utsagor vid muntlig förhandling som inte anses böra
bringas lill parlens kännedom. Någol särskilt stadgande för detla fall behövs
ej. Om förhöret hålls inom stängda dörrar, kan rätten enligt 36 §
sekretesslagen förordna atl förhörsprotokollet ej må utlämnas. Beslämraelserna
i 43 § blir då lillärapliga. I detta sammanhang kan även hänvisas lill vad
lagrådel anför belräffande förslagel under 20).
19
och 20 §§ Om såsom ovan föreslagils en ny 19 § införes, kan för alt undgå genomgående
omnumrering av de följande paragraferna bestämmelserna i 19 och 20 §§
sammanföras i en paragraf, 20 §.
27-31
§§
Lagrådet föreslår att
avfattningen av 27 § i vad avser inhibition ändras på sätt som förordals i fråga
om 13 § i förslagel lill förvaltningslag.
I
yttrande vid 15 § av del lill lagrådel remitterade förslaget till lag om
allmänna förvaltningsdomstolar har lagrådet hemställt, atl omröslningsreglerna
för dessa domstolar överflyttas till förevarande lag. Beslämraelserna synes
lämpligen kunna upptagas i en paragraf med plats mellan förslagets 29 och 30
§§. Vid lillfälle bör till samma paragraf även överflyttas beslämmelserna ora
oraröslning i skatterätt och länsrätt.
32-34
§§ Bestämmelserna i 32 och 33 §§ synes böra omdisponeras så att i en paragraf,
enligt lagrådels förslag 33 §, upptages första slyckel i 32 § saral raotsvarighet
lill 33 § särat atl innehållet i övrigt i 32 § bildar en särskild paragraf, 34
§. Förslagets 34 § utgår ora vad lagrådet tidigare föreslagit beaktas.
692 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
36
§ F. d. justitierådet Regner, regeringsrådet Martenius och justitierådet
HesseY:
De
principer efter vilka dispensreglerna utformats och sora helt överensstämmer
raed dem som kommit till användning vid utformningen av de i lagrådsremissen
den 14 januari 1971 föreslagna reglerna för fullföljd av talan till högsla
domstolen, framstår såsom ändamålsenliga. EmeUertid förordas, att
bestämmelserna även formellt utformas i allt väsentligt på samma sätt som det
niotsvarande sladgandel i 54 kap. 10 § RB i den nämnda lagrådsremissen.
Visserligen
saknas allmänna bestämmelser om resning i förvaltningsmål motsvarande reglerna
i 58 kap. RB om resning i rättegångsmål. Regeringsrällen har emellertid vid
lillärapning av bestämmelserna i regeringsformen 19 § om återbrytande av dora i
den mån så ansetts möjUgt och lämpligt analogiskl tillämpat RB:s bestämmelser
om resning utan att likväl anse sig vara direkt bunden av dem. Därvid bar
regelmässigt termen »resning» kommit till användning.
Besvär
över domvilla namnes ej i 19 § regeringsformen men i några fall har
förekorarait, att regeringsrätten upptagit besvär över doravilla till prövning
raed analogisk tillämpning av 59 kap. RB. Frågan huruvida enligt sedvaneräll
finnes möjlighet all anföra ej tidsbegränsade besvär på den grund att det
överklagade beslutet är en nullitet, kan ej besvaras med säkerhet. Formfel av
den art, som skulle kunna ge grund för doravillobesvär eller nullitetsbesvär,
torde emellertid knappasl kunna tänkas vara för handen utan alt endera
samtidigt föreligger grund för resning eller att målets utgång i kararaarrätlen
uppenbarligen berott på grovt förbiseende eller grovt raisstag. Med hänsyn lill
den osäkerhet som sålunda råder belräffande domvilla och nullilelsbesvär på
förvaltningsrättens område synes det vid angivna förhållande lämpligast att
domvilla inte uttryckligen upptages i det här ifrågavarande sladgandel såsom
grund för meddelande av prövningstillstånd.
På
grund av vad sålunda anförts föreslås, att punkten 2 i stadgandet
får
följande lydelse: om det---------------- , såsom att grund för resning
föreligger
eller atl målets utgång i karamarrätten uppenbarligen beror på grovt
förbiseende eller grovt misslag.
Vidare
föreslås att i ett nytt andra stycke i paragrafen intages följande stadgande:
Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som
samtidigt föreligger lill bedöraande, må prövningstillstånd meddelas även i
övriga raål.
Justitierådet
Bernhard:
Med
hänvisning till vad jag anfört i särskUt yttrande angående föreslagen ändring
av 54 kap. 10 § RB (se lagrådets protokoll den 9 februari 1971) vill jag
förorda, att nu ifrågavarande bestäraraelse utformas i över-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 693
ensstämmelse
med vad jag föreslagit i fråga ora förutsättningarna för meddelande av
prövningstillstånd i högsta domstolen. Del föreslås sålunda all paragrafen
erhåller sådan lydelse alt prövningstillstånd kan meddelas förutom i
prejudikatfallen enligt punkt 1 ora grund för resning föreligger, ora raålets
utgång i kararaarrätlen uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt
misslag eller om eljest synnerliga skäl föreligger all målel prövas av
regeringsrätten.
Lagrådet:
De
mål sora hittills handlagts av kammarrätten utgörs till omkring 95 procent av
skatlemål. övriga mål gäller i stor utsträckning ekonoraiska frågor av olika
slag, t. ex. enligt socialhjälpslagen, barnavårdslagen, familjebidragsförordningen,
saml avlönings- och anmärkningsraål. Av andra raål raå nämnas
folkbokföringsraålen. I åtskilliga av nu antydda övriga raål är karamarrätten
sista instans.
Enligt
förslaget utvidgas kammarrätts kompelens väsentligt. Den skall orafatta bland
annat barnavårdsraål, nyklerhetsvårdsraål, byggnadsraål, hälsovårdsraål och
körkorlsraål.
Denna utvidgning medför en
avsevärd ökning av kammarrältsorganisationen. För närvarande består
kamraarrätten av nio avdelningar. Departeraentschefen räknar raed atl i den
nya organisationen behövs omkring femton avdelningar. Antalet ledaraöter ökas
härigenora från 54 till 90,
Man raåste räkna med all
under lång lid efter reformens genomförande en beslulför kammarrätlsavdelning i
genomsnitt koramer att bestå av två ledamöler med erfarenhet om de målområden
sora för närvarande tillhör kammarrätten samt möjligen en ledamot med
erfarenhet om de nya målgrupperna. Det är tydligt atl kompelensutvidgningen i
förening med ökningen av ledamotsanlalel ger upphov till farhågor med avseende
å rättskipningens fullgodhel.
I
fråga om utvidgningen av kompetensområdet framhåller departementschefen i
remissprotokollet all det knappast är tänkbart, all kammarrätterna till en
början skall kunna bemästra sina arbetsuppgifter ulan att vissa avdelningar och
vissa ledamöler specialiserar sig på vissa typer av mål. Departementschefen
uttalar samtidigt att speciaUsering till vissa mål bör undvikas så långt det är
raöjligt samt att etl systera med specialisering bör begränsas till vad sora är
oundgängligen nödvändigt.
Frågan
ora hur och varifrån alla de nya ledamöterna skall rekryteras har icke
behandlats i remissprotokollet. Med hänsyn till de nya målområdenas
beskaffenhet får antagas att ledamöterna kommer alt hämtas från länsslyrelserna
och företrädesvis från de avdelningar inom landskanslierna som handlägger
berörda mål. Delta är ägnat att medföra en försvagning av rättskipningen i
länsrätt och länsskatieräti samt i länsstyrelsen i övrigt.
De
farhågor med avseende å rättssäkerheten som gör sig gällande bör väl
694 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
icke
anses medföra hinder mot kammarrättsreformen i och för sig. Däremol synes det
icke vara tillrådligt att, såsom föreslås, samtidigt med denna reform
oraedelbart och i föreslagen orafattning avskära raöjUgheterna lill omprövning
i regeringsrätten av kammarrätternas beslut. Det synes vara påkallat att
åtminstone under några år, tills kainmarrätlsorganisalionen genomförts och
vunnil stadga samt ledamöterna fåll erfarenhet om aUa de målgrupper som de
tidigare icke sysslat med, möjlighet till ändringsdispens raedges i alla mål
med undantag för de taxeringsmål som avses i 98 § taxeringsförordningen.
Upptages raöjlighet lill ändringsdispens lorde övriga dispensgrunder böra få
samma avfattning som i nämnda paragraf och i RB enligt gällande lydelse.
Av
anförda skäl föreslås att i övergångsbestämmelserna till förevarande lag
intages bestämraelser av denna lydelse:
Intill
dess annorlunda förordnas skall i stället för bestäraraelserna i 36 § gälla
följande:
a) I fråga om meddelande av prövningstillstånd i vissa
mål rörande taxering skall bestämmelserna i 98 § taxeringsförordningen äga
tillämpning.
b) 1 andra mål må prövningstillstånd meddelas
1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt, att talan prövas av regeringsrällen, eller parlen visar,
att lalans prövning eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver del mål varom
är fråga, eller
2. om anledning förekommer lill ändring i del slut,
vartill karamarrätten kommil, eller eljesl med hänsyn lill omsiändigheterna i
målet skäl förekommer till talans prövning.
Beaktas
vad nu föreslagits torde dock i kommande förslag till lag om ändring i
taxeringsförordningen i 98 § 3 mom. orden »ulan prövningstillstånd» böra utgå,
varjämte i övergångsbestämmelse torde böra intagas erinran om vad som föreskrivits
om fortsatt giltighet av 98 § i förordningen.
39
§ Avfattningen av stadgandet i andra punklen torde böra ändras lill överensstämmelse
med 9 kap. 6 § RB, som innehåller alt den som utan giltigt skäl röjer vad
enligt rättens förordnande icke får uppenbaras straffas med: dagsböter.
Lärapligen lorde bestäramelsen upptagas i ell nyll andra stycke.
43
och 44 §§ Lydelsen av dessa paragrafer torde böra jämkas på sätt sora lagrådet
förordat i fråga ora 14 och 7 §§ i förslagel lill förvaltningslag.
48
§ Sista punkten, som icke har motsvarighet i 6 § förslaget lill förvaltningslag,
synes kunna ulgå och upplagas i tillämpningsföreskrift.
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 695
49
§ Bestäraraelsen all fullmakt skall avse viss person synes för alt uppnå närmare
överensstämmelse med föreskrifterna i 12 kap. RB böra få följande lydelse;
Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Får ombudei sälta annan i silt ställe,
skall detla anges.
övriga
författningsförslag
Lagrådet:
Förslaget
under 9) angående konkurrensbegränsningslagen bygger på uppfattningen att
marknadsrådet är en förvaltningsmyndighet och icke en domslol samt därför
omfattas av den föreslagna förvaltningslagen.
Några
allmängilliga kriterier på när ett organ med judiciella uppgifter skall räknas
som domstol finns inte. Om ett visst organ skall vara att beteckna såsom en
förvaltningsmyndighet eller domstol får därför avgöras från fall till fall med
hänsyn till organets uppgifter, funktionssätt och andra på bedömningen
inverkande faktorer.
I proposiUonen 1970:57 med
förslag till lag om otillbörlig marknadsföring m. ra. har anförts atl
raarknadsrådels stäUning i raycket liknar en domstols. Bland annat har detla i
lagen om marknadsråd ra. ra. tagit sig uttryck i ett stadgande atl ledamot av
rådet och ersättare för ledamot skall ha avlagt domared. De uppgifter som
anförtrotts rådet är i alll väsentligt av samma natur som de som brukar
tillkomma domstolar. Den i konkurrensbegränsningslagen och lagen om
marknadsråd m. ra. stadgade ordningen för handläggning av de hos rådet
förekommande ärendena innebär alt de handlägges i rältegångsUknande former och
i stort sett efler RB:s principer. Något behov av all reglerna kompletteras
raed de förfaranderegler som förvaltningslagen upptar synes inte föreligga. På
grund härav och då raarknadsrådel får anses ha avsevärl större likhet raed en
domslol, låt vara för särskilda uppgifter, än med en förvaltningsmyndighet,
anser lagrådet att marknadsrådet ej bör betraktas såsom en förvaltningsmyndighet.
Enär vid etl sådant betraktelsesätt förvaltningslagen ej blir tillämplig på
marknadsrådet, bör del här ifrågavarande förslagel lill ändring i konkurrensbegränsningslagen
ulgå.
Förslaget
under 13) angående skollagen. Upphävandet av de ovillkorliga föreskrifterna i
23, 25 och 39 a §§ om föräldrars rätl alt få yttra sig innefattar en saklig
ändring. Med hänsyn till det inlresse föräldrarna kan ha av atl hållas
underrättade bör föreskrifterna bibehållas.
Förslagel
under 15) angående yrkesskadeförsäkring. Såsom departementschefen anfört under
2 § bör försäkringsrådet betraktas som en förvaltningsdomstol, vilken vid
utövningen av sin huvudsakliga verk-
696 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
samhet faller utanför förvaltningslagens
tillämpningsområde. Vid 2 och 12 §§ i förslagel till förvaltningslag och 37 §§
i förslaget till förvaltningsprocesslag har lagrådet uttalat, alt
bestäraraelser om lid och sätt för ingivande av besvärshandling vid klagan hos
förvaltningsdoraslol över förvaltningsmyndighets beslut bör upplagas bland
reglerna om förfarandet hos besvärsinstansen. I enlighet härmed bör
besläramelser om besvärstid och ora ingivande av besvärshandling vid klagan hos
försäkringsrådet alltjärat finnas kvar i lagen ora yrkesskadeförsäkring. De bör
eraellertid ges elt innehåll sora överensstäraraer med 12 § i den föreslagna
förvaltningslagen. Lagrådet förordar därför att 44 § första styckel i
förevarande lag ges följande lydelse: Mot riksförsäkringsverkets beslul i
ärende angående försäkring enligt denna lag må talan föras hos försäkringsrådet
genom besvär som skola hava inkomrait till försäkringsrådet inom tre veckor
från den dag då klaganden fick del av beslutet. Har besvärshandUng före
besvärstidens utgång inkoramil lill riksförsäkringsverkel, skall besvären ändå
upptagas till prövning.
Förslagel under 20) angående n y k t er h e t s vår d. I
10, 12, 18 och 43 §§ förslagel till förvaltningsprocesslag har, särskilt med
hänsyn till mål om nyklerhelsvård, föreskriviis vissa begränsningar i fråga om
parts rätt alt få del av processmaterial. På grund av den kategoriska lydelsen
av bestämmelserna i 23 § och 24 § andra stycket i förevarande lag synes det
vara påkallat att i denna lag uttryckligen angives att nämnda begränsningar
skall gälla.
I anslutning härtill torde även böra upptagas föreskrift
som medger att motsvarande begränsningar får göras när vittne jämlikt 36 kap.
18 § RB jämförd med 24 § förvaltningsprocesslagen hörts i parts frånvaro;
enligt nämnda lagrura föreligger eljest skyldighet atl uppläsa
viltnesberältelsen utan inskränkning.
Vid 14 § i förslagel lill förvaltningsprocesslag har
lagrådet förordat att om det funnes oundgängligen nödvändigl alt domslol ges
rätt att höra vittne utan att parten kallals lill förhandlingen dylik
beslämmelse borde upplagas i den särskilda författningen och förutsällningarna
för tiUämpningen närmare anges. För den händelse beslämraelse av detta slag
anses behövas i fråga om nyklerhetsvårdsmål, synes den jämte nyss avsedda
sekretess-föreskrifter kunna upptagas i 27 § förevarande lag. Bestämmelserna
torde kunna få följande lydelse:
Vid delgivning som avses i 23 § saml underrättelse och
tillhandahållande enligt 24 § andra slyckel skall bestämmelserna i 43 §
förvaltningsprocesslagen om begränsningar i rätten att ta del av det som
tillförts målet äga motsvarande tillämpning. Delsamma skall gälla i fråga ora
vittnesberätlelse, som med tillämpning av 24 § nämnda lag och 36 kap. 18 §
rättegångsbalken upptagits i parts frånvaro.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 697
Rätten
raå underlåta att kalla den som ansökningen avser lill muntlig förhandling för
förhör med vittne, såvida det finnes grundad anledning att antaga, atl någons
personliga säkerhel skulle sättas i fara eller ändamålet med tillämnade eller
vidtagna vårdåtgärder skulle molverkas, om han erhåller kännedom ora förhöret.
Beaktas vad lagrådet
anfört beträffande 32 ocb 33 §§ förslaget till förvaltningsprocesslag
föranleder detta järakning av hänvisningen i 61 § första stycket förevarande
lag.
Förslagen
under 26) och 27) angående sluten psykiatrisk vård och orasorger om psykiskt
utvecklingsstörda. När genom förvaltningslagen införes allmänna jävsregler för
tjänstemän synes det svårligen kunna anses föreligga tillräckliga skäl att göra
undantag härulinnan för tjänsteläkare som utfärdar intyg för vård enligt
ifrågavarande lagar. Lagrådet förordar att de ändringar som föreslås i 6 §
respektive 50 § får utgå.
Det stadgande av allmän
innebörd rörande vård i enskild inrättning som föreslås skola upptagas i 49 a §
tredje slyckel omsorgslagen synes lämpligare kunna införas som Iredje slycke i
10 §, varest rätten all driva enskild inrättning behandlas. I anslutning till
vad departementschefen anfört vid 2 och 14 §§ samma lag hänvisas till vad
lagrådet yttrat angående jäv vid 2 § förslagel till förvaltningslag.
Ur
protokollet:
Ingrid
Hellström
698 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Utdrag
av protokollet över juslitieärenden, hållet inför hans Maj-.t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 12 mars
1971.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern
för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson,
Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.
Chefen
för justitiedeparlementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter dels kyrkomötets skrivelse nr 1 år 1970 saml
lagrådets yttranden den 27 februari och den 8 mars 1971, dels frågor om anslag
ra. m.
Författningsförslag
Föredraganden
redogör för kyrkomötets skrivelse och lagrådets yttranden samt anför.
Av
lagrådet granskade lagförslag
Lag
om allmänna förvaltningsdomstolar (förslag 1 i lagrådsremiss 20.3.1970)
1
fråga om 1 § har lagrådel föreslagit vissa redaktionella ändringar. Jag
ansluter mig till lagrådets förslag, som påverkar även utformningen av 5 §.
Lagrådet har i fråga ora 2
§ tredje slyckel föreslagit en omformulering, som hänger sararaan med all
lagrådel förordar alt uttrycket resning används även inora
förvallningsrättskipningen. Sora jag återkommer lill vid behandlingen av
förslagel till förvaltningsprocesslag förordar jag atl näranda uttryck används,
och jag ansluler mig därför till lagrådets förslag.
Lagrådet
har godtagit den i lagrädsremissen den 14 januari 1971 föreslagna fiytlningen
av innehållet i 3 och 4 §§ lill förvaltningsprocesslagen. Till följd härav
ändras numren på följande paragrafer i förhållande till vad som har föreslagits
i lagrådsremissen den 20 mars 1970.
Lagrådet
har bedÖrat den i 5 § föreslagna storleken av regeringsrätten med tolv
regeringsråd sora otiUräcklig och föreslagit atl antalet ledaraöter i
regeringsrällen bestäras lill 18. De synpunkler lagrådet anlagt i sammanhanget
är enligt rain raening värda beaktande. A andra sidan bör man undvika all låsa
ledaraotsantalet vid ett tal som sedermera kan visa sig vara onödigt högt. Jag
förordar därför atl i likhet med den lösning som valts
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 699
i
prop. 1971:45 i fråga om ledamotsantalet i högsta domstolen antalet
regeringsråd bestäms lill högst 18.
Enligt
lagrådels förslag skall i 6 §, ulöver vad som har föreslagits i lagrådsremissen,
tas in bestämmelser om att arbetet på avdelning av regeringsrätten skall
fortgå minst 40 veckor ocb att de i regeringsrätten tjänstgörande regeringsråden
skall bestämma den närmare fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten.
Som
framgår av 20 § i lagrådsremissen är avsikten att Kungl. Maj:t skall meddela de
ytterligare bestämmelser som behövs om bl. a. regeringsrättens sammansättning
och tjänstgöring. För en sådan ordning talar starka praktiska skäl. I saraband
med all regeringsrätten får ett eget kansli, vari bl. a. flertalet föredragande
kommer atl ingå, bUr del nödvändigt atl till en saralad bedömning ta upp etl
flertal organisatoriska och allmänt administrativa frågor som hänger nära
samman raed varandra. Det skulle vara olärapligt alt nu binda sig för lösningar
på vissa punkter, innan alla frågor har kunnat överblickas. Bl. a. torde
reglerna ora regeringsrättens tjänstgöring böra utformas med beaktande av de
myndighetsfunktioner som domstolen får när den tillförs en kansliorganisation.
Reglerna måsle därför anpassas till de ytterligare föreskrifter som behövs
angående domstolens verksamhet. Jag kan således inte biträda lagrådels förslag
om att det i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skall meddelas
föreskrifter om avdelnings årliga arbetstid och om hur den närraare
fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten skall bestämmas.
I
konsekvens med vad jag nyss har föreslagit belräffande antalet regeringsråd
bör i första stycket första punklen föreskrivas att regeringsrätten är delad i
två eller flera avdelningar. Som andra punkt i första siycket kan lämpligen
placeras beslämmelsen om avdelningarnas lika behörighet. I andra siycket bör
då, i stället för den till 1 § flyttade bestämmelsen om att regeringsrätten
har sitt säte i Slockholm, las in bestämmelserna om ordförande på
avdelningarna. Dessa bestämmelser bör utformas i enlighet med lagrådels
förslag. Vidare bör Iredje stycket utformas så som lagrådet har föreslagit.
Jag
biträder vad lagrådet har anfört belräffande bestämmelserna i 7 § om måls
hänskjutande till plenum i regeringsrätten. Bestämmelsema bör forrauleras ora i
enlighet med lagrådets förslag.
I
konsekvens med vad jag har anföri i fråga om 2 § bör 8 § ik den lydelse som
lagrådet bar föreslagit.
Jag
har inte något alt erinra mol lagrådels förslag vid 12 § alt det skall anges i
lagen alt kammarrättspresident, kammarrättslagman och kammarrättsråd utnämns
av Kungl. Maj:l. Däremol finner jag inte skäl att belasta lagen med en särskild
föreskrift om all Kungl. Maj:t skall meddela bestämmelser om beviljande av
ledighet och förordnande av vikarie för ledamot i kammarrätt.
700 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Lagrådet
har föreslagit atl bestämmelserna om omröstning i 15 § flyttas till
förvaltningsprocesslagen. Som skäl har lagrådet anfört atl sådana bestämmelser
bör liksom fallet är i RB tas upp bland de föreskrifter som avser rättegången
och inte bland bestämmelserna om domstolarnas sammansättning. Som jag
framhållit i lagrådsremissen den 14 januari 1971 har förvallningsprocesslagens
omfattning i hög grad bestämls raed tanke på atl den skall så klart och
entydigt som möjligt lärana besked om regler som är av betydelse för atl den
enskilde skall kunna ta till vara sin rätt hos domstolen. Från denna synpunkt
är det alt föredra att lagen inte belastas med regler om omröstning. Någon
olägenhel av all bestämmelserna om omröstning las upp i den lag som innehåller
reglerna om domstolens kompetens och sammansättning finns enligt mitt
förmenande inte. En sådan ordning har f. ö. föreslagils beträffande skallerätt
och länsrätt i prop. 1971: 14. Jag är därför inte beredd all biträda lagrådets
förslag på denna punkt.
Vidare
har lagrådet hemställt att bestämmelsen om omröstning utformas så atl det
uttryckligen anges i vilka mål reglerna i RB för omröstning i tvistemål resp. i
brottmål skall lillämpas. Motsvarande fråga har behandlats i lagrådsremissen
den 20 november 1970 med förslag till lag om skatterätt och länsrätt, i
lagrådets yttrande över förslagel saml i prop. 1971: 14 raed förslag till
näranda lag. I sitl yttrande över det förstnämnda lagförslaget föreslog
lagrådet bestämmelser som uttryckligen angav atl reglerna om omröstning i tvistemål
i 16 kap. RB skulle tillämpas utom i vissa särskilt angivna fall då reglerna
om oraröslning i brottmål i 29 kap. RB skulle gälla. Med anledning härav
anförde chefen för civildepartementet bl. a. alt reglerna för omröstning i
brottmål kunde böra tillämpas också i andra måltyper än som angells i
lagrådsremissen. Särskill med hänsyn till alt skatterätts och länsrätts
kompetensområde framdeles kunde få annat innehåll borde det överlämnas åt
praxis att med ledning av uttalandena vid lagens tillkomst avgöra i vilken
utsträckning reglerna för tvistemål resp. reglema för brottmål borde tillämpas.
Departementschefen ville dock inte utesluta att erfarenheterna från
tillämpningen kunde komma att motivera en översyn i syfte alt åstadkomma en
mera preciserad reglering. Någon uttrycklig regel som bestämmer när 16 resp. 29
kap. RB skall tillärapas i skatterätt och länsrätt har därför inte influtit i
prop. 1971: 14.
Jag
anser alt den ståndpunkt som sålunda har intagils i fråga om skatterätt och
länsrätt bör gäUa också allmän förvaltningsdomstol. Beträffande de allmänna
förvallningsdomslolarna kan tilläggas att oraröstningsfrågorna där kan
förutsättas spela raycket liten roll i praktiken. Bara undanlagsvis kan del
inträffa alt en sådan domstol sammanträder raed jäml antal ledamöter.
I
övrigt bör bestämmelsen undergå vissa jämkningar i enlighet med vad lagrådet
har föreslagit.
Lagrådet
har i fråga om /? godtagit att bestämmelsen om jäv flyttas
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 701
till
förvaltningsprocesslagen. Jag ansluter mig lill lagrådels förslag alt i
paragrafen tas in en bestärarnelse som motsvarar 4 kap, 12 § RB. Bestämmelsen
kan lämpligen flyta in i förevarande paragraf som etl nyll Iredje stycke.
1
fråga om övergångsbestämmelserna kan jag biträda lagrådels förslag att reglerna
i tredje siycket om behörighet för regeringsrätten atl uppla och avgöra vissa
typer av raål, sora nu anges i regeringsrättslagen, får flyta in i lagen om
behörighet för kararaarrätt atl pröva vissa mål och all denna lag som en
konsekvens härav får namnet lag om behörighet för allmän förvaltningsdomstol
all pröva vissa mål.
Vad
jag förordat vid 5 § i fråga om antalet ledamöter i regeringsrätten föranleder
ändring i fjärde stycket. Därvid bör regeln om antalet ledamöler under liden
intill dess man koramil ned till del föreskrivna maximiantalet av 18
regeringsråd utformas på samma sätt som motsvarande regel i fråga om högsta
domstolen i den i prop. 1971:45 föreslagna lagen om ändring i lagen (1946: 879)
om högsta dorastolens sammansättning och tjänstgöring.
Femte
stycket bör utgå sora en konsekvens av vad jag har föreslagit belräffande 6 §
första stycket första punkten.
Förvaltningslag
(förslag 1 i lagrådsremiss 14.1.1971)
Med
anledning av lagrådets förslag alt reglerna om besvärstid i 12 §
förvaltningslagen genora ell tillägg lill 2 1 i lagen uttryckligen skall förklaras
gälla beträffande ärende bos Kungl. Maj:t vill jag framhålla, atl frågan om
besvärslidsreglernas tillämpning vid klagan bos Kungl. Maj:t kan ses från olika
utgångspunkter. Man kan å ena sidan i likhet med lagrådet betrakta dessa
regler som i första hand hänförliga till förfarandet hos besvärsinstansen.
Härför talar främst det förhållandet att del ankommer på denna instans alt
pröva om besvär anförts inom föreskriven tid. Som fraragår av vad jag anföri
vid 12 § i remissprotokollet kan man också se besvärstidsreglerna primärt som
förbållningsregler till den som önskar överklaga myndighets beslul. Del är då
naturligt att de skall iakttas inte bara vid besvär till en Kungl. Maj:l
underordnad förvaltningsmyndighet utan också vid besvär hos Kungl. Maj:l. För
egen del finner jag delta vara del betraktelsesätt, som ligger närmast till
hands. Det bör i sammanhanget erinras om all besvärstidsreglerna också har
betydelse för beslulsmyndigheten bl. a. på del viset all denna enUgt 18 § i
lagen är skyldig all underrätta klaganden om vad han har all iaktta vid talan
mot myndighetens beslut. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag det inte
från lydUghelssynpunkl vara nödvändigt all i 2 § 1 ta in en uttrycklig erinran
om att den i lagen föreskrivna besvärstiden skall lillämpas också beträffande
besvär som anförs hos Kungl, Maj:t, Jag vill tillägga alt regeln i 12 § Iredje
stycket första punklen om avvisning av besvär som anförts för sent inte torde
böra göras
702 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
direkt
tillämplig i ärende bos Kungl. Maj:t. Har särskild besvärstid föreskrivits i
en av Kungl. Maj:t beslutad författning, följer nämligen av allmänna
slatsrättsUga grundsatser att Kungl. Maj:t äger medge undanlag för särskill
fall i fråga om besvärslidens iakttagande.
I anslutning till 2 § 2
kritiserar lagrådet den lösning av frågan om jäv beträffande kommunala
tjänstemän som föreslagits i remissprolokollet. Lagrådet förordar att
förvaltningslagens jävsbeslämmelser görs tillämpliga på kommunala tjänstemän
inte bara när de handlägger ärende hos nämnd för specialreglerad förvaltning
ulan också när de handlägger ärende hos nämnd för oreglerad förvaltning. Enligt
lagrådels mening bör dock i sistnämnda fall göras undantag för sådan
befattningshavare som inte är anställd i kommunens Ijänst utan fullgör sina
uppgifter i egenskap av kommunal förtroendeman. För förtroendeman skulle
således alltjämt gälla endast jävsbeslämmelsen i 16 § första siycket
komraunallagen eller motsvarande föreskrift i övriga koraraunallagar. Vad
lagrådet sålunda förordat ger mig anledning erinra om att det av mig framlagda
förslaget till förvaltningslag utgår från förutsättningen alt den oreglerade
kommunalförvaltningen i princip skall lämnas utanför lagens
tillämpningsområde. I nu förevarande lagstiftningsärende har raed hänsyn
härtill bortsett från all vissa regler i förvaltningslagen föreslås gälla
även i ärende hos kommunal besvärsnämnd gjorts bara vissa direkta
följdändringar till lagen i kommunallagstiftningen (se lagförslagen 3639 i
lagrådsremiss 14.1.1971). Det av lagrådet framförda förslaget om utsträckt
giUigbet av förvaltningslagens jävsregler beträffande kommunala tjänstemän bör
enligt min mening inte tas upp till bedömning i detta sammanhang. Jag är
således inte beredd att föreslå någon ytterligare ändring i
komraunallagstiftningen i berörda hänseende.
Lagrådets
påpekanden beträffande det i 3 § använda uttrycket »lagens särskilda bestämmelser»
bör i förtydligande syfte föranleda dels viss omformulering av de inledande
orden i paragrafens båda stycken, dels att rubriken före 14 § får lyda
»Särskilda bestämmelser för vissa ärenden».
Jag
biträder de av lagrådet föreslagna ändringarna i 7 .
Som
jag framhållit vid remissen lill lagrådel syftar termen »besvär» i 1113 §§
endasl på förvallningsbesvär. EnUgt vederlagen uppfattning avser näraligen
näranda terra i regel endast förvallningsbesvär, när den används i författning
som inte hör till komraunallagstiftningen. Sora påpekats av lagrådet i
anslutning till 11 § har eraellertid terraen på vissa ställen i det remitterade
lagförslaget använts i en vidare bemärkelse. För alt undvika missförstånd bör
därför orden »av besvär» i 3 § andra stycket 2 och 15 § första stycket andra
punkten 2 bytas ut mot orden »raed anledning av överklagande» och orden »genora
besvär eller efter» i 4 § försia stycket 3 ersättas med orden »efter
överklagande eller». Härigenom markeras att i de berörda bestämmelserna inte
åsyflas bara förvallningsbesvär ulan också
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 703
kommunalbesvär.
Med dessa justeringar saknas anledning atl göra någon ändring i 11 §.
Med
hänsyn till vad jag anfört belräffande besvärslidsreglernas tillämpningsområde
i anslutning lill undanlagsregeln i 2 § 1 finner jag raig inte kunna biträda
lagrådels yrkande under 12 § (jfr vad som sägs i det följande beträffande 7 §
förvaltningsprocesslagen).
Föreskriften
i 13 § bör jämkas på säll lagrådet förordat.
Vad
lagrådet föreslagit under 14 § anser jag mig däremot inte kunna biträda. Som
jag påpekat vid remissen lill lagrådel lorde regeln ora lystnadsplikt i tredje
stycket andra punkten få betydelse bara i sådana fall då upplysning ora
heraligl raalerial lämnas rauntligen.
Med
anledning av lagrådets påpekande beträffande 15 § andra siycket vill jag
framhålla att huvudregeln om myndighets kommunikationsplikl är att fatta så,
att det i princip skall krävas att part nåtts av underrättelsen om
utredningsraaterialet (jfr belräffande innebörden av uttrycket »underrätta»
prop. 1970: 13 s. 60). Regeln innebär eraellertid inte något krav på att full
bevisning alltid måste föreligga om att underrättelsen verkligen kommit parten
lill banda för alt ärende skall få avgöras. Myndigbeten måsle i förhållandevis
slor utsträckning vara berättigad att utgå från att parlen nåtts av försändelse
som tillställts honora raed posten i vanligt brev. Det ankomraer på
rayndigheten all bedöraa i vad raån särskild undersökning skall företas för
att med säkerhet kunna konstatera atl part nåtts av försändelsen. Del ligger i
sakens natur att del härvidlag emellanåt kan framstå som raest praktiskt alt
redan från början använda sig av någon av de delgivningsmetoder som föreskrivs
i delgivningslagen, t. ex. s, k, ordinär delgivning enligt 3 § första stycket
nämnda lag. Del synes emellertid inte finnas tillräcklig anledning alt, såsom
lagrådet förordat, i förvaltningslagen uppställa som huvudregel alt
underrättelse enligt 15 § i lagen skall ske genom delgivning. Jag anser mig
därför inte böra frångå det remitterade förslagel i denna del.
Det
i 15 § första stycket andra punklen 2 upptagna undanlaget från
koramunikationsplikten såvitt avser ärende rörande »antagning för utbildning»
bör preciseras till att avse ärende som rör »antagning för friviUig
utbildning». Undantaget syftar nämligen endast på sådana fall då fråga är om
antagning av någon för utbildning sora är frivillig, dvs, annan utbildning än
sådan som någon är skyldig atl undergå enligt lag eller annan författning.
Regeln äger således inte lillämpning i t, ex, ärende ora barns rätl och
skyldighel alt gå i specialskolan enligt 23 och 39 a §§ skoUagen eller ärende
ora ullagning av barn till specialundervisning enligt 25 § samma lag (jfr nr 13
av de lill lagrådel remitterade lagförslagen). Del rör sig nämligen i nämnda
fall uteslutande om situationer då skolplikt föreligger. På samma sätt får
uppenbarligen ärende ora barns intagning för undervisning i grundskolan sägas
ligga utanför det område som täcks av det be-
704 Kungl. Maj.-ts proposUion nr 30 är 1971
rörda
undantaget. Detla äger däremot tillämpning exempelvis i ärenden som rör
intagning av elev i gymnasieskolan, inskrivning av studerande vid universitet
eller antagning av studerande lill spärrad utbildning vid universitet eller
högskola.
Vad
lagrådet anfört beträffande 17 § försia stycket andra punkten 3 bör föranleda
ett förtydligande av lagtexten som markerar att även hänsyn till allmänt
intresse i vissa fall kan nödvändiggöra att beslutsmotivering helt eller delvis
utelämnas. Detta kan lämpligen ske genom att orden »rikets säkerhet»
uttryckligen nämns som exempel på åsyftade fall.
För
atl undvika feltolkning av 19 § bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad
lagrådet föreslagit paragrafens lydelse jämkas något.
Förvaltningsprocesslag
(förslag 2 i lagrådsremiss 14.1.1971)
Lagrådet
har föreslagit att i avsnittet om måls anhängiggörande (37 §§) införs en
beslämraelse, betecknad 7 §, om besvär till förvaltningsdomstol. Som en
konsekvens härav föreslås atl innehållet i de i lagrädsremissen föreslagna 37
§§ disponeras om och inryms i 36 §§ samt alt 34 § utgår. Förslagel är
huvudsakligen en följd av det önskemål lagrådet framfört i fråga om
förvaltningslagen, att bestämmelser om besvär skall ges i anslutning till
bestämmelsema om de besvärsprövande organen.
Som
jag har framhållit vid 2 § förvaltningslagen är det enligt min mening
naturUgast att primärt se reglerna om besvär som förbållningsregler för den som
avser atl överklaga ett beslut. Jag har därför inte velat gå ifrån det till
lagrådet remitterade förslaget att sådana regler ges i förvaltningslagen även
när fråga är om fullföljd från förvaltningsmyndighet lill förvaltningsdomstol.
Eraellertid ser jag fördenskull inte några hinder för alt tillmötesgå lagrådels
önskemål såvitt gäller förvallningsprocesslagens utformning i ifrågavarande
hänseenden. Visserligen ges i så fall vissa regler om besvär vid fullföljd från
förvaltningsmyndighet lill förvaltningsdomstol både i förvaltningslagen och i
förvaltningsprocesslagen. Detta är dock knappast någon nackdel utan kan
tvärtom innebära en fördel från tydlighets-synpunkt. Dessutom får man en
gemensara bestämmelse om anhängiggörande av mål hos förvaltningsdomstol genom
besvär, som gäller oavsett om talan fuHföljs från förvaltningsrayndighet eller
från förvaltningsdomstol. Jag biträder därför med några sraärre järakningar
lagrådets förslag.
Jag
kan i allt väsentligt biträda lagrådels förslag i fråga om 10, 12 och 18 §§.
Sålunda bör bestäraraelserna i 43 § ora begränsningar i rätten atl ta del av
del som har tillförts målel äga molsvarande lillämpning i fråga om
kommunikation av material enligt 18 §. Som lagrådet har föreslagit bör den
erforderUga hänvisningen till 43 § tas in i en ny 19 §, lill vilken paragraf
bör föras över också de nuvarande hänvisningarna i 10 § tredje siycket och 12 §
andra stycket. Samtidigt bör göras några redaktionella ändringar i 10 och 12
§§. Vidare bör i 18 § göras en ändring, som innebär
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 705
alt
kommunikation får underlåtas, om det föreligger sådana skäl mol koraraunikation
som anges i 10 § ändra slyckel.
Med anledning av lagrådets
kritik mol den beslämmelse i 14 §, sora öppnar raöjlighet för domstolen alt
underlåta att kalla part lill muntlig förhandling, vill jag efler förnyat
övervägande förorda all möjligheten i fråga slopas. Bestämmelser om förhandling
i parts frånvaro bör i stället tas in i nykterhetsvårdslagen. Jag återkommer
senare till förslagel härom.
Den
nya 19 § bör föranleda att 1932 §§ får numren 2033.
Lagrådels
förslag belräffande 27 § i det remitterade förslaget bör iakttas med en mindre
jämkning.
Som
jag har anfört förut med anledning av lagrådets yttrande över förslagel lill
lag om allmänna förvaltningsdomstolar är jag inte beredd att godta lagrådets
förslag om atl reglerna om oraröslning i förvaltningsdoraslol skall flyttas
över till förvaltningsprocesslagen.
Vad
lagrådet har anfört i fråga om 32 och 33 §§ bör iakttas, varjämte etl par
redaktionella ändringar bör ske. Därefter innehåller avsnittet om besvär
paragraferna 33 och 34.
I
fråga om beslämraelserna om prövningstillstånd i 36 § bar tre ledamöter av
lagrådet i sak godtagit de regler sora del remitterade förslaget innehåller,
medan en ledamot förordat en raera vidsträckt raöjlighet lill
prövningstillstånd. För egen del finner jag inte anledning att göra ändring i
sak i det remitterade förslaget. Däremot finns det skäl atl ändra de föreslagna
bestämmelsema i formellt hänseende raed anledning av vad som har anförts från
lagrådets sida. Jag ansluter mig sålunda till förslaget att i första styckel 2
använda uttrycket »att grund för resning föreligger» i stället för de exempel
som angetts i första, andra och Iredje leden. Vidare biträder jag förslaget atl
i etl nytt andra stycke las in en bestämmelse som uttryckligen föreskriver all
prövningstillstånd skall kunna meddelas i två eller flera samtidigt
föreliggande likartade raål. Genom de förordade ändringarna uppnås i
realiteten överensstämmelse med de i prop. 1971: 45 föreslagna villkoren för
prövningstillstånd i högsla domstolen.
Lagrådets
förslag till ändring av 39 § bör iakttas. Dessutom bör paragrafen jämkas raed
hänsyn till de justeringar som berör 10, 12 och 19 §§.
Vad
gäller lagrådets förslag till jämkningar i 43 och 44 §§, vUka har samma
innehåll som 14 och 7 §§ förvaltningslagen, får jag hänvisa till vad jag har
anfört med anledning av lagrådets yttrande över förslagel till förvaltningslag.
Jag förordar således viss ändring av 44 §.
Lagrådets
förslag till ändring av 48 och 49 §§ bör iakttas.
I
övergångsbestämmelserna bör tillfogas ett Iredje slycke av innehåll all äldre
bestämmelser .skall gäUa i fråga ora talan raot kararaarrätts beslut, som har
meddelats före den 1 januari 1972.
Lagrådet
har föreslagit all under en övergångslid av åtminstone några år skall gälla
bestäraraelserna i 98 § taxeringsförordningen om krav på
23 11664
706 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
prövningstillstånd
för de där angivna målen och i övriga mål bestämmelser om särskilda villkor för
lalans prövning som motsvarar dem 54 kap. 10 § RB. EnUgt de sistnämnda reglerna
kan bl. a. ändringsdispens meddelas.
Sora jag har framhållit i
del remitterade förslaget till lag om aUmänna förvaltningsdomstolar kan det
inte koraraa i fråga att införa någon form av ändringsdispens i
regeringsrätten. Avgörandena i raålen skulle fördröjas, det skulle bli svårare
för regeringsrätten att fullgöra sin prejudikatbildande uppgift och arbetet med
dispensprövning skulle bli omfattande. Del sagda gäller också en eventuell
tidsbegränsad övergångsanordning. Enligt min mening slår man av flera skäl, bl.
a. önskemålet om att snabbt råda bol på del bekymmersamma arbetsläget i
regeringsrätten, i praktiken inför valet att antingen låta del föreslagna
sysiemel med den däri inbyggda funktionsfördelningen mellan regeringsrätten
och kammanätl träda i krafl fullt ut raed en gång eller söka hell andra
lösningar. De framförda farhågorna för alt dömandets kvalitet inte skulle bli
fullgod i de nya kammarrätterna är enligt min mening överdrivna. Jag räknar med
att rekryteringen till kammarrätterna av jurister som är förtrogna med de för
kammarrätt nya målområdena skall kunna ske utan större förfång för
rekryteringen till länsrätterna, skatterätterna och länsslyrelserna i övrigt,
över huvud tagel anser jag att man inte bör överskatta värdet av specieU insikt
och erfarenhet av de nya ämnesområden som tillförs kamraarrättema. Jag vill i
sammanhanget också erinra ora ett uttalande av förvaltningsdomstolskommittén
(Förvaltningsrättskipning s. 367) att de nytillkomraande målen som regel
ingalunda torde vara svårare än de skattemål sora hittills har utgjort
kammarrättens huvudsakliga material. På grund av det sagda kan jag inte biträda
lagrådets förslag.
Lag
om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål (förslag 2 i lagrådsremiss
20.3. 1970)
Som fraragår av det
föregående godtar jag lagrådets förslag alt Iredje siycket i
övergångsbestämmelserna till det till lagrådel remitterade förslaget lill lag
ora allraänna förvaltningsdorastolar förs över till lagen om behörighet för
kammarrätt att pröva vissa mål och där får utgöra en särskild paragraf, som
torde böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet har
förordat. I samband härraed bör i enlighet med lagrådets förslag den sislnämnda
lagens rubrik ändras till lag om behörighet för allmän förvaltningsdoraslol
att pröva vissa raål. I fråga om lagens närmare uiformning kan jag även i
övrigi, med vissa redaktionella jämkningar, godta lagrådets förslag. Jag
föreslår således bl. a. alt i denna lag och inte i de raateriella
författningama anges de undantag som behövs från lagens regel om alt i vissa
uppräknade lyper av mål beslut enligt författningar som utfärdats före den 1
januari 1972 skall överklagas hos kammarrätt, faslän enUgl den materiella
författningen eller annan författning besvär skall anföras hos
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 707
Kungl.
Maj:l eller det hittills av oskriven rätt följt att fullföljd skall ske till
Kungl. Maj:t. Uppräkningen äv undantag kan lämpligen utformas på det sätt som
lagrådet har föreslagit. Bland de mål ora föreläggande vid vite, som i 1 § 11
undantas från kammarrätts behörighet och därigenom förbehålls Kungl. Maj:t i
statsrådet, torde dock böra upptas också mål enligt den nytUlkomna lagen (1970:
596) om förenklad akliehantering. Enligt 28 § sistnämnda lag står den i lagen
behandlade värdepapperscenlralen under tillsyn av bankinspektionen. Vid
raeddelande av föreskrift eller förbud i saraband med tillsynen kan
bankinspektionen förelägga vite. övervägande skäl synes tala för all besvär
över bankinspektionens beslut om vitesföreläggande enligt lagen om förenklad
akliehantering bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet och inte av
förvaltningsdomstol. Jag vill erinra om alt det såväl enligt gällande rätt som
enligt vad jag föreslår ankommer på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvär
över beslut av bankinspektionen ora vitesförelägganden enligt bl.a. lagen
(1919:240) ora fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet och lagen (1955:
183) om bankrörelse.
Regeln i lagens sista
paragraf synes böra göras tillämplig också på det fall då besvärshandling, som
skall ges in till regeringsrältens kansli, i stället koramer in till
slatsdepartement. I enlighet härmed bör i paragrafen föreskrivas alt om i mål,
sora enligt lagen skall prövas av kammarrätt eller regeringsrätten,
besvärshandling har koramit in till statsdeparlemenl inom föreskriven
besvärstid, talan ändå skall anses fullföljd i rätl lid.
Lagar
om ändring i föräldrabalken (förslag 5 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 3
i lagrådsremiss 14.1. 1971)
Förslagen
i de två lagrådsremisserna bör ställas sararaan till ett lagförslag.
I
8 kap. 10 § tredje stycket föräldrabalken föreskrivs f. n. all barnavårdsnämndens
eller länsslyrelsens beslut ulan binder av klagan länder lill efterrättelse
intill dess annorlunda förordnas. I lagrådsremissen den 20 mars 1970 föreslogs
med anledning av förslaget till omorganisation av förvaltningsrätlskipningen
alt lagrummet skulle omfatta också kammarrätts beslut. Med anledning av
förslagen lill förvaltningslag och förvaltningsprocesslag torde en ytterligare
ändring böra göras i stycket. I detta bör bara anges alt barnavårdsnämnds,
länsstyrelses eller kararaarrätts beslul oraedelbart länder till efterrättelse.
Orden »intill dess annorlunda kan varda förordnal» kan utgå, därför atl såväl
förvaltningslagen sora förvaltningsprocesslagen innehåller föreskrift ora att
besvärsprövande rayndighet kan meddela inhibitionsbeslut.
Lagar
om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290) (förslag 6 i lagrådsremiss 20.3.
1970 och förslag 4 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
Förslagen
i de två lagrådsreraisserna bör ställas samman till ett lagfor-
708 KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971
slag.
I överensslämmelse med vad jag har anföri vid behandlingen av förslaget till
lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål bör i 15 §
jordförvärvslagen inte tas med någon föreskrift om all besvären prövas i
statsrådet.
I
1 § andra styckel jordförvärvslagen bör göras en ändring ulöver den i
lagrådsremissen den 14 januari 1971 föreslagna ändringen. Med anledning av
tillkorasten av lagen (1970: 939) ora förvaltning av kyrklig jord bör denna lag
anges under 3 i stället för lagen (1927: 1) angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall särat till upplåtelse av sådan jord under
tomträtt. Sistnämnda lag upphör att gälla vid utgången av år 1971.
Lag
om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (förslag 7 i lagrådsremiss
20.3. 1970)
Utöver
de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna bör i 5 § förevarande lag göras
två ändringar. Med hänsyn tiU innehållet i 7 § förslaget till förvaltningslag
bör i försia stycket orden »ingives till» bytas ut mot »tillställes». Vidare
bör beaktas att sista styckel i paragrafen lagits bort genom lagen (1970:1007)
om ändring i förevarande lag, sora träder i kraft den 1 januari 1972.
Lag
om ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder (förslag 5 i
lagrådsremiss 14.1.1971)
Eftersora
lagen om arrendenämnder och hyresnämnder träder i kraft först den 1 januari
1972, kan ikraftlrädandebeslämmelsen i ändringsförslaget utgå.
Lag
om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske och lag om ändring i lagen
(1938:274) om rätt till jakt (förslag 11 och 13 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Lagförslagen
bör undergå vissa jämkningar. Bl. a. bör i fråga om lagen om rätt till fiske
föreskriften att besvären prövas i statsrådet utgå.
Lag
om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel (förslag 25 i lagrådsremiss 20.3.
1970)
Lagförslagel,
som inte har föranlett någon erinran från lagrådets sida, bör föreläggas
riksdagen för antagande. Anmärkas bör att den nuvarande lydelsen av 7 § 1 mom.
avviker från den nuvarande lydelsen enligt lagrådsremissen. Den sista punkten
enligt den sistnämnda lydelsen har såsom förutskickats i lagrådsremissen (s.
154) utgått på grund av lagen (1970: 754) om ändring i förevarande lag som
trätt i krafl den 1 januari 1971.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 709
Lag
om ändring i gruvlagen (1938: 314), lag om ändring i lagen (1886: 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m. och lag om ändring i uranlagen (1960: 679) (förslag
2830 i lagrädsremiss 20.3. 1970)
Lagförslagen
har inte föranlett någon erinran från lagrådets sida. Ulöver de i
lagrådsremissen föreslagna ändringarna bör i detta sammanhang en ändring göras
i 80 § försia stycket gruvlagen, 48 § första stycket sten-kolsfyndighetslagen
och 63 § andra stycket uranlagen. Här föreskrivs att besvär bos
koraraerskollegiura över bergmästares beslul enligt ifrågavarande lagar skall
ges in lill kollegiet. Dessa bestämmelser ora besvärshandlingens ingivande bör
utgå, eftersom förvaltningslagen äger tillämpning och bestäraraelserna i sak
överenssläramer med den i 12 § första siycket förvaltningslagen föreskrivna
ordningen.
Lag
om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar (förslag 33 i lagrädsremiss
20.3. 1970)
En
raindre jämkning i förhållande till det remitterade förslaget bör göras i 107 §
sisla stycket.
Lag
om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (förslag 15 i
lagrådsremiss 14.1. 1971)
Under
hänvisning lill vad lagrådel vid 2 och 12 §§ förslagel till förvaltningslag
och 37 §§ förslaget lill förvaltningsprocesslag har anfört i fråga ora
placeringen av bestämmelser om lid och sätt för ingivande av besvärshandling
vid klagan hos förvaltningsdomstol har lagrådet förordat en annan lydelse av
44 § försia siycket yrkesskadeförsäkringslagen än den som har föreslagits i
lagrådsremissen. Som jag lidigare har anfört kan jag inte ansluta mig till
lagrådets betraktelsesätt i ämnet. Jag finner därför inte anledning alt föreslå
någon ändring i den i lagrädsremissen föreslagna lydelsen av 44 §
yrkesskadeförsäkringslagen. I övrigi finner jag anledning lill ändring i
förevarande lagförslag bara beträffande lydelsen av 48 §, som bör anpassas till
den i prop. 1971:22 föreslagna lydelsen av samma paragraf.
Lagar
om åndring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård (förslag 54 i lagrädsremiss
20.3. 1970 och förslag 20 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
I
sitt utlåtande med anledning av sistnämnda lagrädsremiss har lagrådet förordat
att i 27 § nykterhetsvårdslagen tas in föreskrifter om vissa begränsningar i
parts rätt all få del av processmalerialet i mål om tvångs-intagning på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Vid behandUngen av förslaget till
förvaltningsprocesslag har lagrådet förordat atl om det anses oundgängligen
nödvändigt atl domstol ges rätl att höra vittne utan alt parlen kallals till
förhandlingen sådan bestämmelse tas in i den särskilda författningen och alt
förutsättningarna för tillämpningen närmare anges. För den händelse
bestämmelse av detta slag anses behövlig
710 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
i
fråga om nyklerhetsvårdsmål, kan den enligt lagrådels mening i anslutning lill
nyss avsedda sekretessföreskrifter tas in i 27 § nykterhetsvårdslagen. Lagrådet
har utarbetat förslag till ifrågavarande bestämmelser.
Jag
har lidigare godtagit lagrådets förslag atl förvaltningsptocesslagen inte skall
innehålla någon beslämmelse om rätt för domstol att höra vittne ulan att parten
kallats till förhandlingen. En bestämmelse av detta slag torde emellertid inte
kunna undvaras i fråga ora förvaltningsdomstols handläggning av mål ora
tvångsintagning på allraän vårdanstalt för alkoholraissbrukare. Jag föreslår
därför att bestäraraelse i ämnet tas in i nykterhetsvårdslagen. Bestämmelsen
bör, till skillnad från vad lagrådet har föreslagit, gälla inte bara länsrätt
utan även överrätt. Såvitt gäller länsrätt synes bestäramelsen kunna få den
placering och det innehåll som lagrådet har föreslagit. Det synes också
lämpligt all i 27 § nykterhetsvårdslagen las in sekretessföreskrifier med det
sakliga innehåll som lagrådet har förordat. För överrätl behövliga bestämmelser
i ämnet kan lämpUgen tas in i en ny paragraf, betecknad 61 a §. Sedan nu
angivna ändringar vidtagits, bör förslagen i de två lagrådsremisserna ställas
samman till ell lagförslag.
Lag
om ändring i strålskyddslagen (1958:110) (förslag 62 i lagrådsremiss 20.3.
1970)
I
förslaget till ändringar i 29 § strålskyddslagen bör föreskriften atl besvären
prövas i statsrådet utgå. Dessutora bör en annan ändring göras i samma
paragraf. I försia siycket föreskrivs f. n. att klagan över tillsynsmans
beslut enligt 16 § får föras hos slrålskyddsmyndighelen inom tre veckor från
det klaganden fick del av beslutet. Tillsynsman enligt slrålskyddslagen är att
anse som förvaltningsmyndighet. Besvärstidsbestämmelserna i 12 § andra styckel
förslaget till förvaltningslag är således tillämpliga vid besvär över
tillsynsmans beslut. Med hänsyn härtill föreslår jag all den nuvarande
klagolidsregeln utmönstras och atl i lagrummet bara anges all talan mot
tillsynsmans beslut enUgt 16 § förs hos slrålskyddsmyndighelen genom besvär.
Lagar
om åndring i bamavårdslagen (1960: 97) (förslag 65 i lagrådsremiss 20.3. 1970
och förslag 22 i lagrådsremiss 14.1, 1971)
I
den förstnämnda lagrådsremissen föreslogs bl, a, att i 83 § barnavårdslagen
skulle tas in vissa forumregler avseende kammarrätt. Avsikten var alt förhindra
alt olika mål rörande samraa fråga skulle handläggas av skilda karamarrätler.
Under del fortsatta arbeiei med närmare föreskrifter om kammarrätternas
organisation och verksamhet har del emellertid kommil att framstå som mer
ändamålsenligt atl samtliga forumfrågor löses i ett sammanhang. Med anledning
härav föreslår jag nu alt nyssnämnda forumbestämmelser utgår. Med iakttagande
härav bör förslagen i de två lagrådsremisserna ställas samman lill ett
lagförslag.
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 711
Lagar
om ändring i patentlagen (1967:837) (förslag 71 i lagrädsremiss 20.3.1970 och
förslag 28 i lagrådsiemiss 14.1.1971) och lagar om ändring i mönslerskyddslagen
(1970: 485) (förslag 72 i lagrådsremiss 20.3.1970 och för-.slag 29 i
lagrådsremiss 14.1.1971)
Palentiagen
och mönslerskyddslagen har liUkommit i nordiskt saraarbete. Lagar med
molsvarande innehåll finns i de andra nordiska länderna. Med hänsyn härtill
torde övervägande skäl tala för alt ingen ändring nu görs i 23 § patentlagen
och 20 § mönslerskyddslagen. I övrigt bör lagförslagen föreläggas riksdagen för
antagande.
Lagar
om ändring i skollagen (1962: 319) (förslag 74 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och
förslag 13 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
I
utlåtande med anledning av den sislnämnda lagrådsreraissen har lagrådet
uttalat alt upphävandet av de ovillkorliga föreskrifterna i 23, 25 och 39 a §§
skollagen om föräldrars rätt att få yttra sig innefattar en saklig ändring. Med
hänsyn till del intresse föräldrarna kan ha av att hållas underrättade bör
enligt lagrådels raening föreskrifterna bibehållas. I övrigt har de nu
ifrågavarande lagförslagen inte föranlett någon erinran från lagrådets sida.
Som
jag har framhållit i lagrådsremissen den 14 januari 1971 är
kom-munikaUonsbestämmelserna i 15 § förvaltningslagen tillräckliga och lärapliga.
Jag vidhåller därför mitt förslag atl kommunikalionsbestämmelserna i nyssnämnda
paragrafer i skollagen kan ulgå. Jag vill i delta sammanhang erinra om atl
jag, för atl göra det ännu tydligare att bl. a. förevarande i skollagen
reglerade fall inte orafattas av det i 15 § försia slyckel andra punklen 2
förvaltningslagen upptagna undantaget från komraunikationsplikten såvitt avser
ärende rörande »antagning för utbildning», har föreslagit att ifrågavarande
undantag skall preciseras till att avse som rör »antagning för frivillig
utbildning». Under åberopande av det anförda föreslår jag att de två till
lagrådet remitterade förslagen med bara viss redaktionell ändring förs samman
till elt lagförslag.
Lag
om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) (förslag 80 i lagrädsremiss 20.3.1970)
Vissa
bestämmelser i naturvårdslagen, bl. a. 40 §, har ändrats genom lagen (1970:891)
ora ändring i naturvårdslagen som trätt i kraft den 1 januari 1971. Den i
lagrådsremissen föreslagna lydelsen av 40 § naturvårdslagen bör, såsom
lagrådet har påpekat, anpassas till lagändringen. Vidare bör föreskriften all
besvären prövas i statsrådet ulgå. I övrigi har det till lagrådet remitterade
förslaget inte föranlett någon erinran från lagrådets sida. Under iakttagande
av det anförda bör lagförslaget föreläggas riksdagen för antagande.
712 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten
psgkiatrisk vård i vissa fall och lagar om ändring i lagen (1967: 940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (förslag 26 och 27 i
lagrädsremiss 14.1. 1971 samt förslag 75 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Lagrådet har uttalat att när genom förvaltningslagen
allmänna jävsregler för tjänstemän införs det svårligen synes kunna anses
föreligga tillräckliga skäl atl göra undantag från jävsreglerna för
tjänsteläkare som utfärdar intyg för vård enligt ifrågavarande lagar. Lagrådet
förordar därför att de ändringar som föreslås i 6 § lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall och 50 § lagen angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda får utgå. I fråga om den sislnämnda lagen förordar
lagrådet vidare all den föreskrift av allmän innebörd rörande vård i enskild
inrättning, som i det remitterade förslaget upptas i 49 a § tredje styckel,
införs sora Iredje stycke i 10 §, där rätlen att driva enskild inrättning
behandlas. I övrigt har de nu ifrågavarande lagförslagen inte föranlett någon
erinran från lagrådets sida.
Sora jag har framhållit i lagrådsremissen torde det i
fråga om utfärdandel av de av lagrådet berörda läkarintygen inte finnas
anledning atl uppställa strängare regler för läkare i allmän tjänst än för
privatpraktiserande läkare. Från rättssäkerhetssynpunkt synes del vara
tillräckligt att förvaltningslagens jävsregler gäller för dem som fattar de
avgörande besluten i förevarande ärenden. Jag finner därför inte anledning att
frångå mina förslag rörande tillägg till 6 § lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall och 50 § omsorgslagen. Jag godtar däremot
lagrådets förslag all bestämmelsen i 49 a § tredje stycket förslaget lill
ändringar i omsorgsiagen flyttas till 10 § samma lag och där får uigöra elt
tredje stycke.
I fråga om omsorgslagen bör förslagen i det två
lagrådsremisserna föras samman till ett lagförslag.
Lagar om ändring i mUjöskyddslagen (1969:387) (förslag 84
i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 30 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
Föreskriften alt besvären prövas i statsrådet bör utgå. I
övrigt har lagförslagen inte föranlett någon erinran från lagrådets sida.
Sedan nyssnämnda ändring företagits bör förslag i överensstämraelse raed del
till lagrådet den 14 januari 1971 remitterade förslaget föreläggas riksdagen
för anlagande.
Lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar (förslag 87 i lagrädsremiss 20.3. 1970)
Det lill lagrådel remitterade ändringsförslaget byggde på
ett liU lagrådet den 23 januari 1970 remitterat förslag tUl lag om allmänna
vallen- och avloppsanläggningar. Den sedermera antagna lagen i ämnet skiljer
sig i vissa avseenden från förslaget i den sistnämnda lagrådsremissen. Det nu
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 713
ifrågavarande ändringsförslaget bör, såsom lagrådel har
påpekat, anpassas till den lydelse som lagen om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar har erhållit.
Lag om ändring i fastighelsbUdningslagen (1970: 988)
(förslag 32 i lagråds-reraiss 14.1.1971)
Eftersora fastighetsbildningslagen träder i kraft först
den 1 januari 1972, kan ikrafllrädandebestäramelsen i ändringsförslaget utgå.
Lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp (förslag
59 i lagrädsremiss 20.3. 1970)
De forumregler avseende kammarrätt som finns i 58 § i det
lill lagrådel remitterade lagförslaget bör ulgå. Denna ändring motsvarar den
ändring som jag tidigare har förordat i fråga om 83 § barnavårdslagen. Med
iakttagande härav bör förslaget i lagrådsremissen ställas samman raed det förslag
till lag ora ändring i socialhjälpslagen, vilket som nr 41 är fogat till
remissprotokollet den 14 januari 1971 men sora inte varit rerailterat lill
lagrådet.
Lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (förslag 9 i lagrådsremiss
14.1.1971)
Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om
ändring i konkurrensbegränsningslagen bygger på uppfattningen all
raarknadsrådel principiellt sett är all hänföra lill kategorin
förvaltningsmyndighet och atl förvaltningslagen därför blir tillämplig hos
rådet, i den mån inte avvikande bestämmelser har meddelats om förfarandet hos
rådet. Lagrådel har på anförda skäl funnit att raarknadsrådel får anses ha
avsevärt större likhet med en domstol än med en förvaltningsmyndighet och under
hänvisning till att förvaltningslagen med ett sådant betraktelsesätt inte blir
tillämplig på rådet förordat att den föreslagna ändringen i
konkurrensbegränsnings-lagen utgår. Även om jag inte till alla delar kan
ansluta mig till den av lagrådet anförda motiveringen, finner jag dock vissa
skäl tala för lagrådets uppfattning rörande marknadsrådets ställning. Jag
föreslår därför alt förslaget till lag ora ändring i
konkurrensbegränsningslagen utgår.
Lag om ändring i lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag (förslag
58 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Lagförslaget innehåUer bara den ändringen att tiU
bestämmelsen i 12 § lagen om kreditaktiebolag angående besvär hos Kungl. Maj:l
fogals en föreskrift om att besvären prövas i statsrådet. Sistnämnda föreskrift
bör ulgå på grund av innehållet i den av mig föreslagna lagen ora behörighet
för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål. Någon ändring av lagen om
kredilaktiebolag är således inte längre aktuell.
23t11564
714 KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Lag
om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning vid taxeringsrevision (förslag
60 i lagrådsremiss 20.3 1970)
Lagförslaget
bör tas upp till slutlig behandling i samband med de förslag till
författningsändringar som chefen för finansdeparleraentel avser alt anmäla med
anledning av förslagen lill förvaltningslag och förvaltningsprocesslag.
Förevarande lagförslag bör därför inte föreläggas riksdagen i delta sammanhang.
Lagar
om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m.m. (förslag 18 i lagrådsremiss
20.3.1970 och förslag 8 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen
(1944: 705) om aktiebolag (förslag 38 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 10
i lagrådsremiss 14.1. 1971), lagar om ändring i byggnadslagen (1947:385)
(förslag 39 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 11 i lagrådsremiss
14.1.1971), lagar om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag
(förslag 40 i lagrädsremiss 20.3. 1970 och förslag 12 i lagrådsremiss 14.1.1971),
lagar om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar (förslag 50 i
lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 14 i lagrådsremiss 14.1. 1971), lagar om
ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280) (förslag 53 i lagrådsremiss
20.3. 1970 och förslag 19 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen
(1956:618) om allmänna sammankomster (förslag 61 i lagrådsremiss 20.3. 1970
och förslag 21 i lagrädsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i namnlagen (1963:
521) (förslag 76 i lagrådsreraiss 20.3.1970 och förslag 24 i lagrådsreraiss
14.1.1971) saral lagar om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkstäUighet av beslut om vård eller
behandling (förslag 86 i lagrådsreraiss 20.3.1970 och förslag 31 i
lagrådsremiss 14,1.1971) I fråga om var och en av dessa lagar bör förslagen i
de två lagrådsremisserna ställas samman till ett lagförslag. Härvid bör
beträffande lagen om allmänna sammankomster inte tas med någon föreskrift ora
att besvären prövas i statsrådet. Vidare bör den i lagrådsremissen den 20 mars
1970 upptagna övergångsbestäraraelsen till samma lag utgå.
Aterstdende
lagar (förslag 3, 4, 810, 12, 1417, 1924, 26, 27, 31, 32, 3437,4149, 51,
52, 5557, 63, 64, 6670, 73, 7779, 8183, 85 och 88 i lagrådsremiss 20.3.1970
saml förslag 6, 7, 1618, 23 och 25 i lagrådsreraiss 14.1.1971)
I
lagförslagen nr 17, 22, 23, 32, 36, 4247, 5557, 64 och 85 i förstnämnda
lagrådsreraiss bör föreskriften att besvären prövas i statsrådet utgå. I
lagförslagen nr 4345 i samma lagrådsreraiss bör dessutom den föreslagna
övergångsbestämmelsen utgå.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 715
övriga
författningsförslag
Lag
om ändring i lagen (1967:64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal
I
1 § lagen ora tillfällig ökning av regeringsrådens antal föreskrivs alt
regeringsrätten l.o.ra. den 30 juni 1971 skall utgöras av 22 regeringsråd.
Enligt förslagel lill lag
om allmänna förvaltningsdomstolar skall regeringsrätten bestå av högsl 18
regeringsråd. 1 övergångsbestämmelserna lill lagförslaget anges emellertid att
domstolen får bestå av fler än 18 regeringsråd till dess antalet nedgått lill
18 till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda skäl föreligger, får
enligt nämnda bestämmelser nya ledaraöter utses dessförinnan.
Ora
nyssnämnda lagförslag genoraförs, bUr det raöjligt att fr.o.ra. den 1 januari
1972 anpassa regeringsrältens storlek efter föreliggande behov. Med hänsyn till
atl regeringsrätten alltjämt besväras av en betydande ar-belsbalans är det angeläget
alt även för återstoden av år 1971 göra del möjligt alt bibehålla
regeringsrätten vid nuvarande storlek. Jag föreslår därför alt i 1 § lagen ora
lillfäUig ökning av regeringsrådens anlal den ändringen görs att
regeringsrätten l.o.m. den 31 december 1971 skall utgöras av högst 22
regeringsråd.
Lag
om ändring i bostadsrättslagen (1971: 000)
Genom prop. 1971:12 har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen all antaga förslag till bosladsrättslag.
Enligt detta lagförslag skall i fråga ora registrering av bostadsrättsförening
och därmed sammanhängande frågor bestämmelserna i 99105 §§ lagen (1951:308)
om ekonomiska föreningar äga molsvarande lillämpning (67 §). Innan bostadsrätt
upplåts, skall ekonoraisk plan för föreningens verksamhet ha upprättals av
föreningens styrelse och godkänts av länsslyrelsen. Planen skall innehålla de
upplysningar som är av betydelse för bedömandet av föreningens verksamhei.
Inträffar sedan ekonomisk plan upprättats förhållande som är av väsentlig
betydelse för bedömandet av föreningens verksamhet, får bostadsrätt inte
vidare upplåtas förrän ny ekonoraisk plan har upprättats och godkänts (3 §).
Belräffande ansökan ora godkännande av ekonoraisk plan skall bestäraraelserna
om anmälan för registrering äga motsvarande tillämpning (68 §). Ekonomisk plan
skall vara försedd raed intyg av två personer ora alt planen enligt deras
oradöme vUar på tillförlitliga grunder. Intygsgivare utses bland dem som Kungl.
Maj:l eller myndighet, sora Kungl. Maj:t förordnar, förklarat behöriga alt
utfärda sådanl intyg (4 §). Innan den slutiiga kostnaden för anskaffandet av
föreningens hus redovisats i godkänd ekonoraisk plan eUer på föreningsstämma,
får bostadsrätt lill bostadslägenhet inte upplåtas utan tillstånd av
länsslyrelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om ekonomisk plan godkänts av
länsslyrelsen och föreningen hos läns-
716 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år
1971
styrelsen ställt betryggande säkerhet för fuUgörande av
skyldighel all utge ersättning för bostadsrätten med belopp motsvarande grundavgiften
för denna. Säkerheten skall på begäran av föreningen återställas sedan i allmänhet
ett år förflutit från del den slutiiga anskaffningskostnaden redo-visals på
föreningsstämma (5 §).
I del av mig förut behandlade förslaget till lag om
ändring i lagen om ekonomiska föreningar har bestämmelserna om besvär tagits in
i en ny paragraf, 105 a §. Föreskrifterna i detla lagrum bör äga motsvarande
tiU-lämpning i fråga om bostadsrättsföreningar. I förslaget till
bostadsrättslag har, såsom förut nämnis, beträffande ansökan om godkännande av
ekonomisk plan föreskriviis all bestäraraelserna om anraälan för registrering
skall äga motsvarande tillämpning. Efter den ändring av besvärsbeslämmelserna
i lagen om ekonomiska föreningar, som del av mig förut behandlade
ändringsförslaget innehåller, innebär nyssnämnda beslämraelse att besvär över
vägrat godkännande av ekonomisk plan skall prövas av kamraarrält. Detta synes
vara en lämplig ordning. Det lorde vidare böra ankomma på kamraarrält att pröva
besvär över länsstyrelsens beslut i sådana tillståndsärenden och ärenden
rörande ställd säkerhet som anges i 5 §. Eftersom i ärenden ora
behörighetsförklaring enligt 4 § beslutanderätten primärt tillkoraraer Kungl.
Maj:l och försl efter förordnande av Kungl. Maj:t tUlkoramer annan myndighet,
torde besvär över sådan rayndighets beslut i ämnet böra prövas av Kungl.. Maj:t
i statsrådet. Den av mig förordade kompetensfördelningen föranleder vissa
ändringar i 67 och 68 §§ förslagel till bostadsrättslag. Därutöver bör vissa ändringar
göras i övergångsbestäramelserna lill den föreslagna bostadsrältslagen.
Lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:000)
Genora prop. 1971: 40 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen all antaga förslag till växlförädlarrätlslag. Lagen är avsedd att
träda i kraft den 1 juli 1971. Den är konstruerad på i huvudsak samma sätt som
patentlagen och mönsterskyddslagen. De ändringar som jag i detta sammanhang
föreslår i förslagel till växlförädlarrätlslag motsvarar de ändringar som jag i
del föregående har föreslagit i fråga ora palentiagen och raönslerskyddslagen.
Ändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1972.
Lag om ändring i lagen (1970: 596) om förenklad
aktiehantering
I förevarande lagförslag föreskrivs all talan mot
bankinspektionens beslut enligt lagen ora förenklad aktiebantering skaU föras
hos Kungl. Maj:t genom besvär. En beslämmelse av motsvarande innehåll finns i
andra lagar rörande verksamhei som står under bankinspektionens tillsyn. Som
jag redan nämnt vid behandlingen av del lill lagrådet remitterade förslagel
till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa raål bör det ankoraraa på
Kungl. Maj :t i statsrådet atl pröva besvär över beslut av bankinspektionen
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 717
också
i de fall då inspektionen förelagt vite méd stöd av lagen om förenklad
aktiebantering.
Lag
om ändring i förordningen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor
(förslag 101 i lagrådsreraiss 20.3.1970)
Förordningen har erhållit
denna rubrik genom lagen (1970: 914) om ändring i förordningen (1951: 442) om
rätt att av riksskattenämnden erhålla förbandsbesked i taxeringsfrågor. Lagen
är föranledd av att riksskatteverket trätt i riksskattenämndens ställe. Ulöver
de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna i 6 och 8 §§ bör ändringar göras i
7 §. Denna paragraf bör få ett annat innehåll än vad som föreslogs i
lagrådsreraissen. I 12 § första stycket förslaget lill förvaltningslag
föreskrivs alt vid besvär över förvaltningsrayndighets beslul
besvärshandlingen skall tillslällas den förvaltningsrayndighet eller
förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. Denna ordning synes lärapligen
kunna tillärapas också vid besvär hos regeringsrätten över riksskatteverkets
beslul angående förhandsbesked. Efiersom den föreslagna förvaltningslagen är
tillämplig i nu ifrågavarande ärenden, behöver förordningen om förhandsbesked i
taxeringsfrågor inte längre innehålla någon beslämmelse om var besvärshandling
skall ges in. På grund härav kan 7 § göras mera kortfattad. Vidare bör i 11 §
en raindre ändring göras raed hänsyn lill förslaget i prop. 1971: 14 att
raellankoramunala prövningsnämnden skall ersättas av mellankommunala
skatterätten.
Kungörelse
om ändring i vapenförordningen (1949: 340) (förslag 107 i lagrådsremiss
20.3.1970)
I del i lagrådsremissen
upptagna förslagel till ändring i 40 § vapenför-ordningen anges i sisla siycket
atl polismyndighets, länsstyrelses och kammarrätts beslut länder till
efterrättelse ulan hinder av besvär intill dess annorlunda förordnas. Efter
tillkomsten av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen kan
begränsningen »intill dess annorlunda förordas» utgå på grund av de
bestäraraelser ora besvärsmyndighels inhibilionsrätt som dessa två lagar
innehåller. Styckets ordalydelse torde samtidigt böra jämkas redaktionellt. Det
sålunda ändrade förslagel bör föreläggas riksdagen för yttrande.
Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) (förslag 112 i lagrådsremiss
20.3.1970)
Utöver de i anslutning tiU
lagrådsremissen den 20 raars 1970 föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan bör
vissa ytterligare ändringar göras i stadgan på grund av ändringar sora gjorts
i kommunallagsliflningen, tillkomsten av delgivningslagen (1970: 428) och
framläggandet av förslagel till förvaltningslag. Som jag tidigare har framhållit
bör förvaltningslagens jävs-
718 Kungl Maj-.ts proposition nr 30 är
1971
bestämmelser vara tillämpliga i alla ärenden, som
handläggs av en specialreglerad kommunal nämnd. I enlighet härmed förordar jag
atl 4 och 5 §§ förvaltningslagen skall äga tillämpning i samtliga ärenden hos
byggnadsnämnd. Bestämmelse härom bör las in i 3 § byggnadsstadgan. Enligt 34 §
3 mom. stadgan skall beslul om fastslällelse av tomtindelning delges den som
för fastighetsregistret. Efter tillkomsten av delgivningslagen har termen
»delge» en speciell innebörd. Det synes inte nödvändigl alt uppställa krav på
delgivning i delgivningslagens bemärkelse när det gäller nu ifrågavarande
underrättelse till fastighelsregisterföraren. Besvärsbestäraraelserna i 71 § 2
mom. byggnadsstadgan bör byggas ut med bestämmelser om talan mot statens
planverks beslul enligt stadgan. Denna utvidgning av besvärsbestämmelserna
föranleds därav alt genom kungörelsen 1970: 243 siatens planverk i viss
utsträckning tillagts befogenheter i fråga ora ansvarig arbetsledare. Talan
mol planverkels beslut enligt 61 § 2 eller 5 mora. stadgan bör prövas av
kammarrätt. Ändringsförslaget bör föreläggas riksdagen för yttrande.
Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91) (förslag
114 i lagrådsremiss 20.3.1970)
Utöver de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna i
brandstadgan bör vissa ytterligare ändringar göras i stadgan.
Förvaltningslagens jävsbestämmelser bör nämligen göras tillämpliga i samtliga
ärenden hos särskild brandstyrelse. Bestämmelser härom bör tas in i 3 § 1
raora. stadgan. Ändringsförslaget bör föreläggas riksdagen för yttrande.
Lagar om ändring i familjebidragsförordningen (1946:99)
(förslag 90 i lagrådsreraiss 20.3.1970 och förslag 33 i lagrådsremiss
14.1.1971), lagar om ändring i förordningen (1967: 882) om
stiidiemedelsavgifter (förslag 91 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 34 i
lagrådsreraiss 14.1.1971), lagar om ändring i kommunallagen (1953: 753)
(förslag 95 i lagrådsreraiss 20.3.1970 och förslag 36 i lagrådsreraiss
14.1.1971), lagar om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm (förslag
96 i lagrådsreraiss 20.3.1970 och förslag 37 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar
om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse (förslag 97 i
lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 38 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om
ändring i landstingslagen (1954:319) (förslag 98 i lagrådsremiss 20.3.1970 och
förslag 39 i lagrådsremiss 14.1.1971) saml lagar om ändring i
folkbokföringsförordningen (1967:198) (förslag 104 i lagrådsremiss 20.3.1970
och förslag 43 i lagrädsremiss 14.1.1971)
I fråga om var och en av dessa författningar bör förslagen
i de två lagrådsreraisserna ställas samman till etl lagförslag.
Kungörelser om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648)
(förslag 108 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 45 i lagrådsremiss
14.1.1971), kungörelser om ändring i förordningen (1940: 910) angående
yrkesmässig auto-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 719
mobiltrafik
m.m. (förslag 1Ö9 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 46 i lagrådsremiss
14.1.1971), kungörelser om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)
(förslag 110 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 47 i lagrådsremiss
14.1.1971) samt kungörelser om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663) (förslag
111 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 48 i lagrådsremiss 14.1.1971)
I fråga om var och en av
dessa författningar bör förslagen i de två lagrådsremisserna föras samman till
ett kungörelseförslag som föreläggs riksdagen för yttrande. Härvid bör
beträffande allmänna ordningsstadgan inte las raed någon föreskrift om att
besvären prövas i statsrådet.
Lag
om ändring i förordningen (1961:313) om förfarandet i anmärkningsmål (förslag
89 i lagrådsreraiss 20.3.1970), lag om ändring i lagen (1964: 731) om
irafiknämnder (förslag 35 i lagrådsremiss 14.1.1971), lag om ändring i
förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter, lag
om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen, lag om ändring i
kommunala vallagen (1930: 253) (förslag 9294 i lagrådsreraiss 20.3.1970), lag
om åndring i militärersättningsförordningen (1950:261) (förslag 40 i
lagrådsremiss 14.1.1971), lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, lag om ändring i förordningen
(1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar, lag om åndring i förordningen (1957: 343) om
oljelagring m. m., lag om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift m.
m. (förslag 99, 100, 102 och 103 i lagrådsremiss 20.3.1970), lag om ändring i
sjukvårdslagen (1962:242) (förslag 42 i lagrådsremiss 14.1.1971), förordning om
ändring i förordningen (1970:99) om investeringsavgift för vissa
bgggnadsarbeten (förslag 105 i lagrådsremiss 20.3.1970) samt lag om ändring i
lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m. (förslag 44 i lagrådsreraiss
14.1.1971)
Dessa
författningsförslag bör föreläggas riksdagen för anlagande. Härvid bör i
förslagen till ändringar i de två hypoteksförfattningarna och i förordningen
om oljeavgift föreskriften att besvären prövas i statsrådet utgå.
Kungörelse
om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel, kungörelse om
ändring i förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor, kungörelse om
ändring i mönstringsförordningen (1961:87), kungörelse om ändring i förordningen
(1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler, kungörelse
om ändring i hotellförordningen (1966: 742) samt kungörelse om ändring i
kungörelsen (1970:113) om förevisning av brandfarlig biograffilm (förslag 106,
113 och 115118 i lagrådsreraiss 20.3.1970)
Dessa
kungörelseförslag bör föreläggas riksdagen för yttrande.
720 KungL Maj:ts proposition nr 30 år
1971
Ulöver de ändringar sora jag har förordat i del föregående
bör vissa redaktionella ändringar vidtas i en del av de i lagrådsremisserna den
20 mars 1970 och den 14 januari 1971 upptagna författningsförslagen.
Vad angår kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i
statsrådet och förvaltningsdomstol vill jag framhålla att jag i detla
sammanhang anmäler bara de författningsändringar, vid vilkas tillkomst
riksdagen bör raedverka. Först senare kommer jag att lägga fram förslag till
sådana författningsföreskrifter i ämnet som kan beslutas av Kungl. Maj:t
ensam. Därvid avser jag, om riksdagen inte bar något alt erinra däremot (jfr s.
99), alt bl. a. föreslå att i kungörelsen (1968:440) om kompensation för
bensinskatt vid yrkesmässig användning av motorsåg görs sådan ändring all de
allmänna reglerna rörande fullföljd av talan från kamraarrält till
regeringsrätten koraraer att gälla också beträffande raål enligt näranda
kungörelse. Jag vill också påpeka atl del belräffande vissa författningar, sora
har tillkommit under medverkan från riksdagens sida, har synts lämpligt att
lägga fram förslag till kompelensfördelningsregler i samband raed att
författningarna i andra avseenden ändras under innevarande år (se t. ex. prop.
1971: 7).
Förslag till en fullständig harmonisering av
förekoraraande förfarandebestäraraelser i olika raateriella författningar raed
förfarandereglerna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen läggs i
detta sammanhang frara belräffande ett femtiotal författningar. Härvid har en
fullständig genomgång gjorts i försia hand av författningarna nr 348 i
lagrådsreraissen den 14 januari 1971 men även av gifiermålsbalken, lagen
(1915: 434) om fullföljd av lalan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps
ingående, lagen (1916:156) ora vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, naturvårdslagen (1964:822),
förordningen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor, byggnadsstadgan
(1959: 612) samt förslagen till bostadsrätlslag och växlförädlarrätlslag. I
den mån ändringar i sistnämnda författningar har behövts för att den önskvärda
barmoniseringen skall uppnås, innehåller ändringsförslagen bestämraelser i
ämnet. Avsikten är att författningsgenomgången skall fortsätta. Senare kommer
i harraoniseringssyfte förslag atl framläggas rörande ändringar i ytterligare
ett anlal författningar.
KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971 721
Anslagsfrågor m. m.
Regeringsrättens kansli- ocb föredragandeorganisation
I remissen till lagrådel den 20 raars 1970 angående
oraorganisation av förvaltningsrätlskipningen ra. m. logs frågan upp om alt
bryta det samband i fråga om föredragande- och kansliorganisation som f. n.
finns mellan Kungl. Maj:t i slatsrådet och regeringsrällen genom att även
regeringsrätts-målen skall beredas inom Kungl. Maj:ts kansli och föredras av
personal sora tillhör statsdepartementen. Efter förslag i prop. 1970:116 har
vissa ändringar genomförts i RF, bl. a. i 25 §, där det tidigare föreskrevs att
ärenden skall beredas till föredragning och avgörande i regeringsrätten i del
statsdeparlemenl till vilket ärendet hör enligt departementsstadgan. Efter de
genomförda ändringarna i RF kan i enlighet raed vad som har föreslagits i
lagrådsremissen i stället inrättas etl kansli, till vilket regeringsrättens
föredragande är knutna. Den närmare utformningen av regeringsrättens kansli-
och föredragandeorganisation utreds f. n. av en särskilt tiUkallad
utredningsman*.
Utredningsmannen har avlämnat ett delbetänkande,
dagtecknal den 30 november 1970, med förslag till särskild föredragande- och
kansliorganisation för regeringsrätten fr. o. m. år 1972 (Ds Ju 1970: 31).
över
betänkandet har efler remiss yttranden avgetts av regeringsrättens ledamöter,
kammarrätten, statskontoret, riksrevisionsverket, riksskatteverket,
riksarkivei, länsstyrelserna i Stockholms län, Uppsala län, Göteborgs och Bohus
län, Västernorrlands län, Västerbottens län, domstolsverksulredningen,
karamarrältsorganisalionskoraraittén. Svenska kommunförbundet saral
Tjänslemännens centralorganisations slatsljänslemannasektion (TCO-S).
Utredningsmannens förslag
Utredningsmannen framhåller att storleken och utformningen
i detalj av elt kansli för regeringsrätten f. n. inte kan bedöraas. Flera
faktorer påverkar bedömningen, såsom antalet regeringsråd, måltillströmningen,
utbyggnadstakten och kapaciteten hos kararaarrätterna saral frågan om inrättandet
av en ceniral förvaltningsmyndighet för landels domstolar.
I betänkandet föreslås att kansliet skall finnas vid
regeringsrätten fr. o. ra. den 1 januari 1972. Det föreslagna kansUel skall
överta beredningen och
Eipeditionschefen Harriet Stangenberg.
722 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
föredragningen av mål och ärenden beträffande vilka äldre
bestämmelser skall tillärapas, dvs. bl. a. besvär över beslul som meddelats
före den 1 januari 1972.
Utredningsmannen föreslår att nuvarande tjänster för
regeringsrättssekrelerare i olika statsdepartement ersätts av tjänster i
regeringsrättens kansli. Dessa tjänsters karaktär av passagetjänster bör
behållas. Tjänsterna bör därför vara exlra ordinarie eller i några fall extra.
Nuvarande innehavare av tjänster som regeringsrättssekrelerare bör under en
övergångstid få förordnande på de nya tjänsterna. För föredragning av vissa
specialmål bör jurister från cenlrala verk och kommunalförvaltningen kunna
anlitas.
Antalet föredragande räknat i årsarbetskrafter uppgick under
år 1970 till ungefär 44. Enligt utredningsmannens bedömning torde en godtagbar
inälbalans inte kunna uppnås förrän tidigast efter tre år. Med hänsyn till
målbalansen i regeringsrätten och det antal mål som beräknas inkomraa efter
reforraens genomförande kommer behovel av föredragande att vara oförändrat
under de närmaste åren. Utredningsmannen föreslår därför att det för
regeringsrättens kansli inrättas samma antal regeringsrätlssekre-lerarljänster
sora i den nuvarande departementsorganisationen, dvs. 27 extra ordinarie och 7
exlra tjänster. Vidare bör det finnas medel för alt anlita ytterligare 10
årsarbetskrafter. Därmed avses specialföredragande och personer raed
föredragandeuppgiften som bisyssla samt andra extra föredragande.
Utredningsmannen föreslär alt för administrationen av
regeringsrättens kansli inrättas en tjänst som kanslichef som närmast under
regeringsrättens ordförande skall svara för arbetet inom kansliet. Kanslichefen
bör även i övrigi handlägga administrativa ärenden för hela regeringsrätten och
därigenom avlasta domstolens ordförande och övriga ledamöter arbetet med
administrativa göromål. Som närmaste medarbetare lill kanslichefen föreslås en
souschef under de år den nya organisationen byggs upp.
Enligt förslaget skall vidare, i stället för de tjänster
för biträdespensonal som finns inom departementen för regeringsrättens
kansliarbete, inrättas tjänster för sådan personal i regeringsrältens kansli.
Sammanlagt bör ungefär 55 tjänster för landskanslister, kanslister, övrig
biträdespersonal ooh expeditionsvaklspersonal finnas i regeringsrätten.
Årskostnaden för den nya personalorganisationen beräknas
till ungefär 5 milj. kr. Härtill koramer koslnader för lokaler, inredning,
utrustning och flyttning lill nya lokaler. Dessa kostnader kan inte anges
eftersom lokalfrågan för del nya kansliet inte är löst.
Remissyttrandena
I allt väsentligt har remissinstanserna anslutit sig till
utredningsmannens förslag om organisationen av kansliet. Endast
domstolsverksutredningen har tillstyrkt förslaget om en tjänst som souschef ål
kanslichefen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 723
Kammarrätternas närmare organisation
I remissen till lagrådel utvecklades närraare innebörden
av den föreslagna oraorganisationen av kammarrätlsorganisationen.
Den 1 juli 1970 tillkallades en kommitté
(kammarrältsorganisationskora-mittén) med uppdrag att lägga fram förslag till
organisationen av kammarrätterna och i övrigt förbereda den nya
kammarrätlsorganisationen. Kommittén' har den 30 december 1970 lämnat förslag
rörande huvudlinjerna för den nya kamraarrättsorganisationen (Ds Ju 1970: 33).
över komraitténs förslag har efler reraiss yttranden
avgelts av regeringsrältens ledamöter, kammarrätten, statskontoret,
riksrevisionsverket, riksskatteverket, länsstyrelserna i Stockholms län,
Uppsala län, Göteborgs och Bohus län. Västernorrlands län, Västerbottens län,
utredningen om regeringsrättens kansliorganisation ra. m.,
domstolsverksutredningen, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) samt
Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S).
Kammarrättsorganisationskommittén
Komraittén anser att det raöter stora svårigheter att i
förväg besläraraa hur stor den nya kammarrätlsorganisationen behöver vara. En
mera exakt avvägning av organisationen kan ske först sedan man fått viss
erfarenhet av det nya systemet. Målavverkningen per avdelning och år kommer att
minska bl. a. på grund av att karamarrätt i flertalet raål kommer att bli
slutinstans och att de nya målgrupperna kommer alt fordra längre handläggningslid
än skaltemål.
Om man utgår från att kammanätten under år 1970 hade hafl
den behörighet som föreslås gälla fr. o. ra. den 1 januari 1972, kan det
beräknas att antalet under år 1970 inkomna mål skulle ha uppgått till 15 200.
Varje avdelning torde kunna komma att avgöra ungefär 900 raål per år.
Karamar-rällsorganisationen behöver därför minst 17 avdelningar för alt under
elt år kunna avverka lika slort antal mål som beräknas komma in under ett år.
Under ett uppbyggnadsskede fr. o. m. den 1 januari 1972 bör det därför finnas
15 avdelningar. Fr, o, ra, budgetåret 1973/74 bör organisationen vara helt
utbyggd.
Den domkretsindelning för kararaarrätterna i Stockholm och
Göteborg sora föreslagits i lagrådsremissen innebär att 58 "/o av målen
faller på stock-holmskammarrätlen och 42 "lo på göteborgskammarrätten.
I samband med att kammarrätten i Göteborg inrättas bör den
tilldelas den del av kammarrättens i Stockholm målbalans som härrör från kammarrättens
i Göteborg domkrets med undantag av mål rörande fastighetstaxering.
' Kanslirådet Lars-Olov Hillerudh, ordförande,
Itammarrättsfiskalen Jan Francke, departementssekreteraren Nils Granath,
hovrättsassessorn Erik Neergaard och kammarrättsassessorn Bengt Törnell.
724 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr
1971
Vid en fulll utbyggd organisation bör kammarrätten i
Stockholm ha 10 avdelningar och kammarrätten i Göteborg 7 avdelningar. Under
den tid organisationen består av 15 avdelningar bör stockholmskammarrälten ha 9
avdelningar och göteborgskammarrällen 6 avdelningar.
Kommittén anser att den kamraanätlsverksamhet som i
lagrådsremissen föreslås förlagd till ort i Norrland bör förläggas till
Sundsvall. Denna ort har föreslagits även av delegationen för lokalisering av
statlig verksamhet. Förläggningen av filialverksamhet till Sundsvall bör
emellertid enligt kommitténs mening anstå till dess en central
förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet inrättats.
Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser delar koraraitléns uppfattning
om den storlek kammarrätlsorganisationen bör ha fr. o. m. den 1 januari 1972
och i fullt utbyggt skick. Riksrevisionsverket anser emellertid att man inte
behöver räkna med mer än 15 avdelningar, vilket antal under viss förutsättning
bör kunna nedgå senare. TCO-S föreslår alt kararaarrätterna redan fr. o. ra.
den 1 januari 1972 får 17 avdelningar. Den nya kammarrätten i Göteborg bör
enligt riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län börja
sin verksarahet raed 4 avdelningar och därefter utökas.
Vad gäller verksamhelen i SundsvaU avstyrker SACO
förslaget att inrätta ett filialsyslera inora kammarrätlsorganisationen. Ora
en filial i Sundsvall inrättas anser emellertid SACO liksom kammarrätten och
domstolsverksutredningen alt filialens verksamhet bör börja vid senare
tidpunkt än den 1 januari 1972. Andra remissmyndigheter såsom
riksrevisionsverket och vissa länsstgreher framhåller däremol att verksamheten
i Sundsvall bör börja samtidigt som förvaltningsrätlsreformen träder i kraft.
Årets statsverksproposition
I årets stalsverksproposition (prop. 1971:1 bil. 4 sid,
41) har anslagen för budgetåret 1971/72 till Regeringsrätten och Kammarrätterna
beräknats med preliminära belopp om 5 900 000 kr, och 13 200 000 kr. i avvaktan
på proposition om en omorganisation av förvaltningsrättskipningen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971 Anslagsberäkningar
725
opaginerad Kontrollera mot PDF
Regeringsrätten
1969/70
Utgift 1970/71 Anslag 1971/72 Förslag
3
275 385 3 884 000 5 900 000
opaginerad Kontrollera mot PDF
1970/71
Beräknad ändring 1971/72
Dep.chefen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Personal
Regeringsråd och regeringsrättssekrelerare övrig personal
22
3
25
-f 35 -1-39
f 74
Anslag
Avlöningar
Sjukv&Td
Reseersättningar
Lokalkostnader
Expenser
Därav engångsutgifter Lönekostnadspålägg
2 435 000
1000
6 000
183 000
699 000
(644 000)
560 000
3884000
-t-2 119 000 -t- 6 000
+
163 000 479 000 644 000) 533 000
-I- 2 016 000
Kanunarrätterna
1969/70
Utgift 8 464 583
1970/71
Anslag 9 414 000
1971/72 Förslag 13 200
000
1970/71
Beräknad ändring 1971/72
Peraonal
Domare och fiskaler övrig personal
107
59
166
4-4 -f 4
4- 56 4-41 4-97
Anslag
Avlöningar
Sjukvård
Reseersättningar
Lokalkostnader
Expenser
Därav engångsutgifter Lönekostnadspftlägg
7 267 000
18 000
10 000
218 000
216 000
1 685 000 9 414 000
4- 136 000
-f 6 000 -I- 31000 + 29 000
+ 27 000 4-229000
4- 2 478 000 4- 12 000 4- 306 000 4- 265 000 4- 70 000
4- 655 000 4- 3 786 000
726 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
Kammarrätten
1. Löne- och prisomräkning ra. m. 86
000 kr.
2.
En division i
kamraarrätlen ombildas omkring den 1 juli 1971 lill fastighetslaxeringsdivision
för all handlägga besvärsraål i anledning av 1970 års allmänna
fastighetstaxering. Förstärkning begärs på grund härav med en assessor och tre
biträden. Medel för en fiskal kan i stället dras in.
3.
Medel behövs
för ytterligare en Ijänst som kansliskrivare för delgiv-ningsgöromål.
Departementschefen
Regeringsrättens kansli- och föredragandeorganisation
Som jag lidigare framhållit kan efter genomförda ändringar
i RF en särskild kansli- och föredragandeorganisalion inrällas vid
regeringsrällen.
Enligt 18 § förslagel till lag om allmänna
förvaltningsdomstolar skall del ankomma på Kungl. Maj:l att meddela närmare
föreskrifter om beslutande-rätlen i administrativa frågor och om organisationen
av regeringsrättens kansli.
För kansliet bör inrättas en ordinarie tjänst med
beteckningen r som chef för kansliet. Denna tjänst bör inrättas viss tid före
den 1 januari 1972 för atl innehavaren skall kunna deltaga i arbetet raed
organisationen av kansliet. En del av tjänsterna för föredragande och annan
personal inom kansliet bör inrättas som extra ordinarie och en del som extra.
Det ankommer på Kungl. Maj :l att besluta i denna fråga.
Vad beträffar antalet föredragande delar jag
utredningsmannens uppfattning atl nuvarande antal inte kan minskas förrän
målbalansen i regeringsrätten blivit lägre än vad fallet är f. n. Jag kan här
inskjuta alt målbalansen den 31 december 1970 utgjorde 5 873 mål. Jag beräknar
antalet tjänster till 34. Jag räknar dessutom med alt del kommer att behövas
ett anlal föredragande sora bar föredragandeuppgiften sora bisyssla.
Det fortsatta utredningsarbetet får utvisa också
fördelningen av antalet tjänster mellan olika kategorier av personal. Jag har
beräknat medel för budgetåret 1971/72 för oförändrat antal regeringsråd, en
tjänst som chef för kansliet, 34 föredragande och ungefär 42 tjänster för bl.
a. biträdes-och expeditionsvaklspersonal. Belräffande avtalsbara anställnings-
och arbetsvillkor avser jag ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag sora
behövs.
Utredningsraannen och reraissmyndigheterna har behandlat
även frågor ora karriären för jurister inom förvaltningsdomstolarna. Jag är
medveten om betydelsen av denna fråga och vill i detta sammanhang bara erinra
om att motsvarande fråga och den därmed sammanhängande frågan ora
domarutbildning är aktuell även för de allmänna domstolarna. I proposition den
26 februari 1971 (prop. 1971:45) med förslag till lag ora ändring i
KungL
Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971 727
rättegångsbalken,
m. ra., har jag också framhållit (s. 8586) alt frågan om bl. a.
domarutbildning med tanke på de allmänna domstolarna bör tas upp till särskild
utredning och all jag har för avsikt att vid senare tillfälle ta upp frågan ora
formerna för ett utredningsarbete på detla område. Det är naturligt att elt
sådant utredningsarbete får omfatta motsvarande frågor även för de allraänna
förvaltningsdomstolarna. När det gäller raer kortsiktiga åtgärder räknar jag
med alt utredningsraannen under silt fortsatta arbete skaU göra en kartläggning
och fraralägga de förslag sora kan befinnas påkallade.
Kammarrätternas
närmare organisation
Som
har föreslagils i lagrådsremissen den 20 mars 1970 bör en ny kararaarrätt
inrällas i Göteborg. I samband härraed bör den nuvarande kararaarrätlen få
naranet kammarrätten i Stockholra.
I remissen till lagrådet
framhöll jag att raan raåste räkna raed all del i den nya
kamraarrättsorganisationen behövs ca 15 avdelningar. Den utredning som
därefter gjorts av kararaanättsorganisalionskommiltén visar alt detta anlal
avdelningar är elt rainimura. Den 1 januari 1972 bör 15 avdelningar inrällas.
Utvecklingen får visa om detta antal senare behöver ökas. Jag delar komraitténs
uppfattning att till den föreslagna kamraarrätten i Göteborg bör överföras
stockholraskammarrällens balans av mål sora härrör från den föreslagna
dorakrelsen för en karamarrätt i Göteborg med undanlag av mål rörande
fastighetstaxering. Denna kamraarrält bör från början ha sex avdelningar. 1
annat fall kommer målbalansen atl bli av ej godtagbar storlek.
Kammarrätten i Stockholm
bör liksom f. n. ha nio avdelningar. I samråd med chefen för
finansdeparleraentel föreslår jag alt två av dessa förläggs till Sundsvall.
Kararaarrättsorganisalionskoramittén har förordat atl förläggningen av
verksarahet till Sundsvall får anstå till dess en central förvaltningsmyndighet
för domstolsväsendet inrättats. Jag anser emellertid alt förvaltningsdomstolsreformen
bör genomföras i sin helhet i ett sararaanhang. Målsättningen bör därför vara
alt börja verksamheten i Sundsvall den 1 januari 1972.
Sora jag anfört vid
remissen lill lagrådet den 20 raars 1970 bör saratliga doraarljänsler på en
karamarrätlsavdelning vara ordinarie med beleck-lungen o. För kammarrätten i
Göteborg bör inrättas en tjänst för kammarrältspresident. Denna tjänst bör
inrättas viss lid före den 1 januari 1972 för att innehavaren skall kunna
deltaga i organisationsarbetet av den nya domstolen innan den börjar sin
verksarahet. På varje avdelning bör finnas en kammarrältslagman sora ordförande
i stället för kararaarrättsråd och divisionsordförande, som f. n. finns i
kararaarrätlen. Antalet tjänster för kammarrättsråd bör utökas från f. n. 27
till 75. De 18 tjänsterna för assessor som f. n. finns i kararaarrätlen kan då
dras in. Med hänsyn till rekryterings-
728 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
förhållandena bör eraellertid i viss utsträckning inrättas
extra ordinarie tjänster för assessorer i stället för tjänster för
kammarrättsråd. Dessutom koraraer ett visst antal assessorstjänsler att behövas
for vikariats- och förstärkningsändamål. Kungl. Maj:l bör därför bemyndigas
att inrätta det anlal tjänster för kammarrättsråd som med hänsyn lill
rekryteringsförhållandena är lämpligl, dock högsl 75 tjänster.
För kammarrällen i Stockholm beräknar jag raedel för
ytterligare ett göroraålsförordnande för assessor och ett biträde.
I övrigt beräknar jag raedel för kammanätten i Göteborg
för 18 tjänster för fiskaler och fiskalsaspiranter saral ca 40 tjänster för
biträdes- och expeditionsvaklspersonal.
Beträffande avtalsbara anställnings- och arbetsvillkor
avser jag ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag som behövs.
Vad gäller koslnader för sjukvård, reseersättningar,
lokaler och expenser har jag efter hänsyn till prisomräkning beräknat medel för
kammarrätten i Göteborg med utgångspunkt från de medel av motsvarande slag sora
senaste budgetår anvisats kammarrätten i Stockholm, Däremot har jag inte
beräknat kostnader för utrustning och inventarier för kammarrätten i Göteborg
och filialen i Sundsvall, Dessa koslnader, som kommittén angivit till 2 750 000
kr,, kan inte beräknas med säkerhet fönän lokalfrågorna klarlagts i Göteborg
och Sundsvall. Frågan om anslag för nämnda kostnader torde få anmälas i annat
sararaanhang.
Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda har anfört heraställer
jag, att Kungl. Maj :t genom proposition
A. föreslår riksdagen all antaga följande
författningsförslag, näraligen förslag tUl
1) lag om allmänna förvaltningsdomstolar,
2)
förvaltningslag,
3)
förvaltningsprocesslag,
4)
lag om
behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
5)
lag om
ändring i lagen (1967: 64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal,
6)
lag om
ändring i giftermälsbalken,
7)
lag om
ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden
rörande äktenskaps ingdende,
8)
lag om
ändring i föräldrabalken,
9)
lag om
åndring i jordförvårvslagen (1965: 290),
KungL Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 729
10) lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa
inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,
11) lag om ändring i lagen (1970:998) om arrendenämnder
och hyresnämn
der,
12)
lag om
ändring i lagen (1933:269) om ågofred,
13)
lag om
ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar,
14)
lag om ändring
i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
15)
lag om
ändring i lagen (1950: 596) om rätt tiU fiske,
16)
lag om
åndring i lagen (1960:130) om fiskevärdsområden,
17)
lag om
ändring i lagen (1938: 274) om rätt tiU jakt,
18)
lag om
ändring i vattenlagen (1918: 523),
19)
lag om
ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled,
20)
lag om
ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tilllämpningen här
i riket av svensk-norska vattenrältskonventionen av den 11 maj 1929,
21)
lag om
ändring i brottsbalken,
22)
lag om
ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser tiU skydd för försvaret m.
m.,
23)
lag om
ändring i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstall,
24)
lag om
ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m.,
25)
lag om
ändring i lagen (1968: 555) om rått för utlänning och utländskt företag att
idka näring här i riket,
26)
lag om
ändring Hagen(1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura,
27)
lag om
ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar,
28)
lag om
ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar,
29)
lag
omändring ilagen(1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,
30)
lag om
ändring i lagen (1929:116) om tiUsyn över stiftelser,
31)
lag om
ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel,
32)
lag om
ändring i lagen (1938:96) om understödsföreningar,
33)
lag om
ändring i gruvlagen (1938:314),
34)
lag om
ändring i lagen (1886:46) angående stenkolsfyndigheter m. m.,
35)
lag om
åndring i uranlagen (1960: 679),
36)
lag om
ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
37)
lag om
ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
38)
lag om
ändring i lagen (1941:282) om sterilisering,
39)
lag om
ändring i lagen (1944:133) om kasirering,
40)
lag om
åndring i lagen (1942:350) om fornminnen,
730 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
41) lag om ändring i lagen (1960: 690) om
byggnadsminnen,
42) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,
43) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385),
44) lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna
barnbidrag,
45) lag om ändring i lagen (1964:143) om
bidragsförskott,
46) lag om ändring i lagen (1948: 433) om
försäkringsrörelse,
47) lag om åndring i lagen (1950: 272) om rätt för
utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket,
48) lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.,
49) lag omändring i lagen (1959:118) om
krigsansvarighet för liv- och in-validitetsförsåkring,
50) lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1),
51) lag om åndring i skogsförläggningslagen (1963:
246),
52) lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174),
53) lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt
medborgarskap,
54) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska
föreningar,
55) lag om ändring i lagen (1948: 218) om
sambruksföreningar,
56) lag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 000),
57) lag om åndring i religionsfrihetslagen (1951: 680),
58) lag om åndring i lagen (1954: 243) om
yrkesskadeförsäkring,
59) lag om ändring i lagen (1961: 257) om besvär över
försäkringsrådels beslut,
60) lag om åndring i allmänna förfogandelagen (1954:
279),
61) lag om åndring i rekvisitionslagen (1942: 583),
62) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:
280),
63) lag om ändring i lagen (1954: 579) om
nykterhetsvård,
64) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,
65) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,
66) lag om ändring i lagen (1956: 216) om
jordbrukskasserörelsen,
67) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna
sammankomster,
68) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),
69) lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110),
70) lag om ändring i lagen (1926:1) innefattande
bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och
Finland angående renar i gränsområdena,
71) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74),
72) lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa au krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
73) lag om ändring i bamavårdslagen (1960: 97),
74) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet
att utöva läkaryrket,
75) lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet
att utöva tandläkaryrket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 731
76)
lag om
ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.,
77)
lag om
ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso-
och sjukvärdens område,
78)
lag om
ändring i varumärkeslagen (1960: 644),
79)
lag om
ändring i patentlagen (1967: 837),
80)
lag om
ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485),
81)
lag om
åndring i växtförädlarrättslagen (1971: 000),
82)
lag om
åndring i brandlagen (1962: 90),
83)
lag om
ändring i skollagen (1962: 319),
84)
lag om
ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
85)
lag om
ändring i namnlagen (1963: 521),
86)
lag om
ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m.,
87)
lag om
åndring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,
88)
lag om
ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till
statsverkets kostnader för domstolsväsendet,
89)
lag om
ändring i naturvårdslagen (1964: 822),
90)
lag om
ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274),
91)
lag om
ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall,
92)
lag om
åndring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda,
93)
lag om
åndring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
94)
lag
omändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.,
95)
lag om
ändring i smittskyddslagen (1968: 231),
96)
lag om
åndring i miljöskyddslagen (1969: 387),
97)
lag om
åndring i jordhävdslagen (1969:698),
98)
lag om
åndring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
99)
lag om
åndring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
100)
lag om
ändring i lagen (1970: 390) med vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhålliungen för de allmänna underrätterna,
101)
lag om
ändring i lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering,
102)
lag om
ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
103)
lag om
ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärkningsmål,
104)
lag om
ändring i famUjebidragsförordningen (1946: 99),
105)
lag
omändring i förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifter,
106)
lag om
ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder.
732 Kungl Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
107) lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord
och avskrivning rörande vissa skatter,
108) lag om ändring i lagen (1920: 796) om val tiU
riksdagen,
109) lag om åndring i kommunala vallagen (1930: 253),
110) lag om ändring i kommunallagen (1953: 753),
111) lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för
Stockholm,
112) lag om åndring i lagen (1961: 436) om
församlingsstyrelse,
113) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319),
114) lag om ändring i militärersättningsförordningen
(1950: 261),
115) lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
116) lag om ändring i förordningen (1968:576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
117) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,
118) lag om ändring i förordningen (1951:442) om
förhandsbesked i taxeringsfrågor,
119) lag om åndring i förordningen (1957: 343) om
oljelagring m. m.,
120) lag om ändring i förordningen (1957: 344) om
oljeaugift m.m.,
121) lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242),
122) lag om ändring i folkbokföringsförordningen
(1967:198),
123) förordning om ändring i förordningen (1970: 99) om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,
124) lag om ändring i lagen (1970: 296) om social
centralnämnd m. m.,
B.
inhämtar riksdagens yttrande över följande författningsförslag, nämligen
förslag lill
125) kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om
tillfällig handel,
126) kungörelse om åndring i vapenförordningen (1949:
340),
127) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen
(1951: 648),
128) kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,
129) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956: 617),
130) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:
663),
131) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:
612),
132) kungörelse om ändring i förordningen (1961:568) om
brand farliga varor,
133) kungörelse om åndring i brandstadgan (1962: 91),
134) kungörelse om ändring i mönstringsförordningen
(1961:87),
135) kungörelse om åndring i förordningen (1968: 70) med
vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,
136) kungörelse om ändring i hotellförordningen
(1966:742),
137) kungörelse om ändring i kungörelsen (1970:113)
om förevisning av brandfarlig biograffilm.
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 733
C.
föreslår riksdagen att
a) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för
organisationen av regeringsrättens kansU- och föredragandeorganisation,
b) bemyndiga Kungl. Maj:l atl inrätta en ordinarie
tjänsl för chef för regeringsrättens kansli med beteckningen r,
c) besluta att en kammarrätt i Göteborg inrättas den I
januari 1972,
d) godkänna
de av mig förordade riktlinjerna för kamraarrättsorganisa
tionen i övrigt,
e) bemyndiga Kungl. Maj:t
all inrätta en ordinarie tjänst för president i
kamraarrätten i Göteborg med beteckningen o,
f) bemyndiga Kungl. Maj:t
atl den 1 januari 1972 inrätta dels nio ordi
narie tjänster för kammarrättslagraan raed beteckningen o i utbyte mot
nio sådana tjänster för kararaarrättsråd och divisionsordförande i kararaar
rätlen i Stockholra, dels sex ordinarie tjänster för karamarrältslagman med
beteckningen o i kammarrätten i Göteborg,
g) bemyndiga
Kungl. Maj:t alt den 1 januari 1972 inrätta tjänster för kara
raarrättsråd i Co 1 i kamraanälterna till det anlal jag förordat i det före
gående,
h) till Regeringsrätten
för budgetåret 1971/72 under andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 5
900 000 kr.,
i)
till Kammarrätterna för budgetåret 1971/72 under andra huvudtiteln anvisa elt
förslagsanslag av 13 200 000 kr.
Vad
föredraganden sålunda raed instäraraande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
734
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 är 1971
De
olika författningsförslagen
Propositionens
motsvarighet i lagrådsremisserna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Författningens
nummer i
lagrådsremissen den 20
raars
lagrådsremissen
den 14 janu-
proposi-
1970
ari
1971
tionen
för författning som
förekoraraer i båda remisserna anges
berörda
paragrafer inom parentes
1
1
2
1
3
2
4
2
5
6
3
7
4
8
5
(8 kap. 10 §, 21 kap.
3
(21 kap. 16, 9
12
§)
12
§§)
9
6
(15 §)
4
(1, 14, 15 §§)
10
7
11
5
12
8
13
9
14
10
15
11
16
12
17
13
18
14
19
15
20
16
21
6
22
17
23
7
24
18
(26 §)
8
(24 §)
25
19
26
20
27
21
28
22
29
23
30
24
31
25
32
26
33
28
34
29
35
30
36
31
I
fråga om ändringar som ej omnämns i lagrådsremisserna hänvisas till lagrådets
yttranden ocb statsrådsprotokollet den 12 mars 1971.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
735
lagrådsreraissen den 20
mars
lagrådsremissen
den 14 janu-
propositionen
1970
ari
1971
37
33
38
34
39
35
40
. 36
41
37
42
38
(206 §)
10
(108, 189 §§, 190 § 1 och 2 mom., 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196, 197 §§,
198 § 1 mom., 199 §)
43
39
(150 §)
11
(150 §)
44
40
(12, 16 §§)
12
(15 §)
45
41
46
42
47
43
48
44
49
45
50
46
51
47
52
48
53
49
54
50
(100 §, 103 § 2 mom..
14
(47, 49, 99 §§, 103 §
105
a §)
2
raom.)
55
51
56
57
52
58
15
59
16
60
17
61
18
62
53
(45 §)
19
(10 §)
63
54
(61, 62 §§)
20
(3, 5, 9, 18-20 §§, 21 § 1 mom., 2237, 40, 55, 5961, 66 §§)
64
55
65
56
66
57
67
61
(13, 15 §§)
21
(5 §)
68
27
69
62
70
63
71
64
72
32
73
65
(8387 §§)
22
(79, 1214, 1921, 24, 37, 56, 7582, 84, 86, 95 §§)
74
66
75
67
opaginerad Kontrollera mot PDF
7.36
KungL
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
lagrådsremissen den 20
mars
lagrådsreraissen
den 14 janu-
propositionen
1970
ari
1971
76
68
77
69
78
70
79
71
80
72
81
82
73
83
74
(54 §)
13
(14, 18, 20 d, 20 f, 23, 25, 39 a §§)
84
23
85
76
(29 §)
24
(28, 29, 34, 35 §§)
86
77
87
78
88
79
89
80
90
25
91
26
92
75
(45 §)
27
(2, 14, 20, 22, 46 50 §§)
93
81
94
82
95
83
96
84
(48, 48 a §§)
30
(14, 48 §§)
97
85
98
87
99
86
(11, 12 §§)
31
(6, 11 §§)
100
88
101
102
32
103
89
104
90
(34 §)
33
(2427 §§, 28 § 2 mom., 29, 33 §§)
105
91
(30, 31 §§)
34
(13, 30 §§)
106
35
107
92
108
93
109
94
110
95
(9, 78 §§)
36
(37, 40 §§, 76 § 3 mom., 78 §)
111
96
(9, 82 §§)
37
(39, 42 §§, 80 § 3 mom., 82 §)
112
97
(12 § 3 mora., 91 §)
38
(50, 53, 91 §§)
113
98
(78 § 1 raom.)
39
(48, 49 §§, 78 § 3 mom.)
114
40
115
99
116
100
117
59
(58, 60 §§)
41
(3, 4, 6, 8, 911, 13, 14, 21,54, 59,62 §§)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
737
opaginerad Kontrollera mot PDF
lagrådsreraissen den 20
mars
lagrådsreraissen
den 14 janu-
propositionen
1970
ari
1971
118
101
119
102
120
103
121
42
122
104
(47, 4952, 54 §§)
43
(2, 36, 37, 4452, 54, 57 §§)
123
105
124
44
125
106
126
107
127
108
(76 §)
45
(33 § 15 och 7 mom., 34, 35 §§, 37 § 2 mom.,
76
§)
128
109
(44, 45 §§)
46
(27 § 5 raora,, 44, 45 §§)
129
110
(8, 2325, 2729 §§)
47
(14 §)
1.30
111
(4, 7, 8, 1214, 3335, 6870, 86 §§)
48
(8, 32, 79 §§)
131
112
(71 § 2 raora., 72 §)
132
113
133
114
134
115
135
116
136
117
137
118
31 11564
738 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Lag om allmänna
förvaltningsdomstolar
Propositionsförslagets
motsvarigheter i det tdl lagrådet remitterade förslaget
Proposi-
Lagråds-
Proposi-
Lagråds-
tionen
remissen
tionen
remissen
1
§
1
§
10
§
12
§
2 §
2
§
11
§
13
§
3
§
5
§
12
§
14
§
4
§
6§
13
§
15
§
5§
7
§
14
§
16
§
6§
8§
15
§
17
§
7
§
9§
16
§
18
§
8
§
10
§
17
§
19
§
9
§
11
§
18
§
20
§
Förvaltningsprocesslag
Propositionsförslagets
motsvarigheter i det till lagrådet remitterade förslaget
Proposi-
Lagråds-
Proposi-
Lagråds-
tionen
remissen
tionen
remissen
1
§
1
§
20
§
19
§
2
§
2§
21
§
20
§
3
§
3
och 4 §§
22
§
21
§
4
§
5
§
23
§
22
§
5
§
6§
24
§
23
§
6§
7
§ första punkten
25
§
24
§
7
§
7
§ andra punkten
26
§
25
§
och
34 §
27
§
26
§
8
§
8
§
28
§
27
§
9§
9
§
29
§
28
§
10
§
10
§ första och
30
§
29
§
andra
styckena
31
§
30
§
11
§
11
§
32
§
31
§
12
§
12
§ första stycket
33
§
32
§ första stycket
1318
§§
1318
§§
och
33 §
19
§
10
§ tredje stycket
34
§
32
§ andra och
och
12 § and-
Iredje
styckena
ra
stycket
3553
§§
3553
§§
Kungl. Maj.-ts proposition m 30 år 1971 739
Innehållsförteckning
Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 mars 1970
Inledning
....................................................................... 1
Nuvarande ordning ............................................................ 3
Det
adrainistrativa besvärsinslilutet .................................... 3
översikt
över besvärsprövningens organisalion....................... ...... 4
Regeringsrätten
............................................................. ...... 5
Regeringsrättens
kompetens ra. ra................................... ...... 5
Begränsningar
i rätten att få raål prövat av regeringsrätten.. ...... 7
Regeringsrättens
organisalion ra. ra.................................. 8
Karamarrätten
............................................................. ...... 9
Kamraarrättens
kompetens ............................................. 9
Kamraarrättens
organisation ra. ra.................................... 10
Reglerna
om prövningstillstånd i högsta domstolen.................. 11
Arbetsläget
i regeringsrätten och kammarrätten........................ 12
Regeringsrätten
.............................................................. 12
Karamarrätten
............................................................. 13
Förvaltningsdomstolskommittén
......................................... .... 14
Principerna
för en omorganisation av förvaltningsrätlskipningen hos
regeringsrätten
och kammarrätten....................................... 14
Närmare
ora prövningstillstånd............................................ .... 19
Allraänt
ora tillståndsprövning ...................................... .... 19
Närmare
om prejudikat- och inlressedispens........................ 21
Närmare
ora dispens med hänsyn till målets svårbedömlighet m. ra. 22
Särskilda
regler om fullföljd i vissa raål.................................. 24
Närmare
ora regeringsrättens organisation och arbetssätt........ 26
Ledaraolsantal,
domförhet och arbetsorganisation................ 26
Behörighetskrav
....................................................... 27
Ordförandeskap
och sammanträdesledning.......................... 27
Föredragningsorganisalionen
......................................... 28
Närmare
ora kammarrättens organisation och arbetssätt.......... .... 30
Beräkning
av storleken av den framlida kammarrätlsorganisatio
nen ......................................................................... .... 30
Uppdelning
av kammarrätten ........................................ .... 32
Ledaraotsorganisalionen
ra. m.......................................... .... 33
Medverkan
av icke-jurister.............................................. .... 35
Specialrollar,
specialavdelningar, cirkulation m. ra................ 36
Principerna
för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t
i
statsrådet och förvaltningsdomstol.................................... 36
Ekbergs
förslag............................................................. .... 36
Yttranden
över Ekbergs betänkande.................................. 38
Förvallningsdomstolskomraitléns
förslag.............................. 39
Remissyttrandena
............................................................. 42
Principerna
för en omorganisation av förvaltningsrätlskipningen hos
regeringsrätten
och kammarrätten....................................... 42
Närmare
ora prövningstillstånd............................................ ... 46
Allraänt
ora tillståndsprövning ........................................ ... 46
740 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
Närmare
om prejudikat- och intressedispens......................... 49
Närmare
om dispens raed hänsyn till raålets svårbedömlighet ra. ra. 50
Särskilda
regler om fullföljd i vissa mål................................... 51
Närmare
om regeringsrältens organisation och arbetssätt.......... 55
Ledamotsantal,
domförhet och arbetsorganisation................. 55
Behörighetskrav
......................................................... ... 56
Ordförandeskap
och sammanträdesledning........................... 57
Föredragningsorganisationen
.......................................... ... 57
Närmare
om kammarrättens organisalion och arbetssätt............ 59
Beräkning
av storleken av den framtida kamraarrättsorganisatio
nen ........................................................................... ... 59
Uppdelning
av karamanätten ......................................... 61
Ledamotsorganisationen
m, m........................................... 62
Medverkan
av icke-jurister............................................... 62
Specialrollar,
specialavdelningar, cirkulation m, m.................. ... 64
Principerna
för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t
i
statsrådet och förvaltningsdomstol...................................... ... 65
Nya regler om
prövningstUlstånd i högsta domstolen................... ... 69
Dorastolskoraraitténs
förslag .......................................... ... 69
Remissyttranden
över domstolskommitténs förslag ................ ... 70
Departementschefen ........................................................... 72
Behovet
av en reform...................................................... ... 73
Reformens
uppläggning ................................................. ... 74
Närmare
om prövningstillstånd .......................................... ... 77
Särskilda
regler om fullföljd i vissa mål................................. ... 80
Närmare
ora regeringsrättens organisation m. m.................... ... 82
Närmare
om kammanätlsorganisationen............................... ... 84
Principerna
för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl.
Maj:t
i statsrådet och förvaltningsdomstol........................... 88
övergången
till den nya ordningen ra, m.............................. ... 91
Upprättade
författningsförslag ............................................ ... 93
Författningsförslagen
m. m..................................................... ... 96
1, Förslaget
till lag om allmänna förvaltningsdomstolar............... .. 102
1 §................................................................................ 102
2 §................................................................................ .. 102
3 §................................................................................ 105
4 §................................................................................ .. 105
6 §................................................................................ 106
7 §................................................................................ 107
8 §................................................................................ 107
10 §................................................................................ .. 107
11 §................................................................................ 108
13 §................................................................................ .. 109
14 §................................................................................ 109
15 §................................................................................ 110
17 §................................................................................ 110
18 §................................................................................ 110
övergångsbestämmelser
.................................................. 111
2, Förslaget
till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa
mål
.............................................................................. .. 117
1
§................................................................................ 117
KungL
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 741
2
§..............................................................................
133
3. Förslaget lill lag ora ändring i giflerraålsbalkeh.....................
133
4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:434) om
fullföljd av talan mol beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående........................................................
134
5. Förslagel till lag ora ändring i föräldrabalken.......................
135
6. Förslaget till lag ora ändring i jordförvärvslagen
(1965: 290) .... 135
7. Förslagel till lag ora ändring i lagen (1916: 156)
om vissa inskränkningar i rätten atl förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag .................................... 136
8. Förslaget tUl lag ora ändring i lagen (1933: 269)
om ägofred .... 137 9 och 10. Förslagen till lag ora ändring i lagen (1952:
166) ora bäradsallmänningar och liU lag om ändring i lagen (1952: 167) ora
all-raänningsskogar i Norrland och Dalarna.........................................................
138
11. Förslagel till lag ora ändring i lagen (1950: 596)
om rätt liU fiske 139
12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 130)
ora fiskevårds-oraråden 140
13. Förslaget lill lag om ändring i lagen (1938: 274)
om rätt tiU jakl 142
14. Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1918:
523) ...... 145
15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919: 426)
ora flottning i aUmän flottied 147
16. Förslagel lill lag ora ändring i lagen (1929: 405)
med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska
vattenrältskonventionen av den 11 maj 1929..... 148
17. Förslaget till lag om ändring i lagen (1940:358)
raed vissa bestämmelser till skydd för försvaret ra. ra 148
18. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 193)
ora saraarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av
straff m. ra.................................................................
149
19. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1968: 555)
ora rätt för utlänning och utiändskl förelag alt idka näring här i riket........................................................................
150
20. Förslagel lill lag om ändring i lagen (1887:42 s.
1) angående handelsregister, firma och prokura 150
21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71),
innefatlande vissa bestäraraelser ora elektriska anläggningar 150
22. Förslagel till lag om ändring i lagen (1942: 335)
om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar 151
23. Förslagel till lag om ändring i lagen (1919:240) om
fondkom-raissionsrörelse och fondbörsverksarahet 152
24. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1929: 116)
om lillsyn över stiftelser 153
25. Förslaget till lag om ändring i lagen (1936: 567)
om dorakapitel 153
26. Förslagel lill lag ora ändring i lagen (1938: 96)
om underslöds-föreningar 154
27. Förslagel lill lag om ändring i luftfartslagen
(1957: 297) ..... 155
28. Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1938:
314) ......... 155
29. Förslaget till lag om ändring i lagen (1886: 46)
angående stenkolsfyndigheter m. ra 156
30. Förslaget tiU lag ora ändring i uranlagen (1960:
679) ........ 157
31. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1966: 314)
om konlinenlalsockeln 158
742 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
32. Förslagel liU lag om ändring i lagen (1939:254) om
skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig ra. m. föranledda arbetsuppgifter
............................................. 159
33. Förslaget lUl lag ora ändring i lagen (1939: 608)
om enskilda
vägar
......................................................................... 159
34
och 35. Förslagen till lag om ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering och
lill lag ora ändring i lagen (1944: 133) om kasirering .. 161
36. Förslaget lill lag ora ändring i lagen (1942: 350)
om fornminnen 161
37. Förslaget tiU lag ora ändring i lagen (1960:690) om
byggnadsminnen 163
38. Förslagel lill lag om ändring i lagen (1944: 705)
om aktiebolag 163
39. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
(1947: 385).... 164
40. Förslagel lill lag om ändring i lagen (1947:529) om
allraänna barnbidrag 168
41. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 143)
om bidragsförskott 169
42. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1948: 433)
ora försäkringsrörelse 170
43. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1950: 272)
ora rätt för utländsk försäkringsanstall atl driva försäkringsrörelse här i
riket .... 172 44 och 45. Förslagen till lag ora ändring i lagen (1959: 73)
raed vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. och till
lag
om ändring i lagen (1959:118) om krigsansvarighet för liv- och
invaliditetsförsäkring ..................................................... 172
46. Förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen
(1949: 1) .... 173
47. Förslaget till lag ora ändring i
skogsförläggningslagen (1963:
246)
........................................................................... 173
48. Förslaget
lill lag ora ändring i kyrkomölesförordningen (1949:
174)
........................................................................... 174
49. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1950: 382)
om svenskt medborgarskap 175
50. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308)
ora ekonoraiska föreningar 175
51. Förslaget lill lag om ändring i lagen (1948: 218)
om sarabruks-föreningar 176
52. Förslaget till lag om ändring i
religionsfrihetslagen (1951:680) 178
53. Förslaget till lag ora ändring i allmänna
ransoneringslagen (1954:280) 179
54. Förslaget lill lag om ändring i lagen (1954: 579)
ora nyklerhelsvård 179
55
och 56. Förslagen till lag ora ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse och
till lag ora ändring i lagen (1955: 416) ora sparbanker 179
57. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 216)
om jordbrukskasserörelsen 180
58. Förslagel till lag ora ändring i lagen (1963: 76)
ora kreditaktiebolag 181
59. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1956: 2) om
socialhjälp .. 182
60. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1961:332)
ora handräckning vid taxeringsrevision 182
61. Förslaget lill lag ora ändring i lagen (1956: 618)
ora aUraänna sammankomster 182
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 743
62. Förslagel liU lag om ändring i strålskyddslagen
(1958:110) .... 184
63. Förslaget lill lag ora ändring i lagen (1926:1)
innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 raaj 1925 mellan
Sverige och Finland angående renar i gränsområdena 185
64. Förslagel till lag ora ändring i civilförsvarslagen
(1960: 74) .... 186
65. Förslaget tUl lag ora ändring i barnavårdslagen (1960:
97) .... 188 6668. Förslagen till lag ora ändring i lagen (1960: 408) om
behörighet att utöva läkaryrket, till lag om ändring i lagen (1963: 251) ora
behörighet att utöva tandläkaryrket och till lag ora ändring i lagen
(1965:
61) ora behörighet atl ulöva veterinäryrket m. m.......... 189
69.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vis
sa fall mol verksamhet på hälso- och sjukvårdens oraråde........ 191
7072.
Förslagen lill lag ora ändring i varumärkeslagen (1960: 644),
till
lag om ändring i patentlagen (1967: 837) och till lag om ändring
i
raönslerskyddslagen (1970: 000) ..................................... 191
73. Förslaget tiU lag ora ändring i brandlagen (1962:
90).......... 192
74. Förslaget tiU lag ora ändring i skoUagen (1962:
319) ......... 193
75. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda 194
76. Förslaget till lag ora ändring i naranlagen (1963:
521) ....... 194
77. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1963:537)
om gravrätl
m. m...............................................................................
194
78. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1964: 322)
med vissa besläramelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet
för polisväsendet ra. ra....................... 195
79. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1964: 829)
om skyldighet för vissa städer atl bidraga lill statsverkets kostnader för
dorastolsväsendet ....................................... 195
80. Förslaget till lag ora ändring i naturvårdslagen
(1964: 822) .... 195
81. Förslaget lill lag ora ändring i lagen (1966: 301)
om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål 199
82. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om
tryggande
av pensionsulfäslelse m. m.................................................. .. 200
83. Förslaget tiU lag om ändring i smittskyddslagen
(1968: 231) - 201
84. Förslaget till lag ora ändring i miljöskyddslagen
(1969: 387) ,, ,, 201
85. Förslaget till lag om ändring i jordhävdslagen
(1969: 698) ,, ,, 202
86. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:000) om
utlämning till Danraark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av
beslut
om
vård eller behandling.....................................................
203
87. Förslaget lUl lag ora ändring i lagen (1970: 000)
om aUmänna vatten- och avloppsanläggningar 204
88. Förslagel tiU lag om ändring i lagen (1970: 000)
med vissa besläramelser i anledning av siatens övertagande av lokalhållningen
för
de allmänna underrätterna ........................................... 205
89. Förslaget lill lag ora ändring i förordningen
(1961:313) ora förfarandet i anmärkningsraål 206
90. Förslaget till lag ora ändring i
familjebidragsförordningen (1946:
99) ........................................................................... 206
91. Förslaget
till lag ora ändring i förordningen (1967:882) ora stu
diemedelsavgifler ............................................................ 207
744 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
92.
Förslaget tiU lag om ändring i förordningen (1965:852) om
ackord
och avskrivning rörande vissa skatter.......................... 207
9398.
Förslagen tiU lag om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen, tUl lag
om ändring i kommunala vallagen (1930:253), lill lag ora ändring i
koraraunallagen (1953: 753), liU lag ora ändring i kommunallagen (1957:50) för
Stockholm, lill lag ora ändring i lagen (1961:436) ora försaralingsstyrelse
saral lill lag ora ändring i
landslingslagen
(1954: 319) ............................................... 207
99
och 100. Förslagen till lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sve
riges allraänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar samt
till lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sve
riges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar........ 208
101, Förslaget
tiU lag om ändring i förordningen (1951: 442) om rätt
att
av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor 208
102, Förslagel till lag ora ändring i förordningen
(1957:343) om oljelagring m, m 209
103, Förslagel lill lag om ändring i förordningen
(1957:344) om oljeavgifl m, m 210
104, Förslaget till lag om ändring i
folkbokföringsförordningen (1967: 198) 211
105, Förslagel lill förordning om ändring i förordningen
(1970: 000)
om
invesleringsavgift för vissa byggnadsarbeten...................... 212
106, Förslaget
till kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564)
om
tillfäUig handel ........................................................... 212
107, Förslaget lill kungörelse om ändring i
vapenförordningen (1949: 340) 213
108, Förslaget till kungörelse om ändring i
vägtrafikförordningen (1951: 648) 215
109, Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen
(1940: 910) angående yrkesmässig autoraobiltrafik m, m 217
110, Förslaget till kungörelse om ändring i allraänna
ordningsstadgan (1956:617) 218
111, Förslaget lill kungörelse ora ändring i
hälsovårdsstadgan (1958: 663) 220
112, Förslaget lill kungörelse om ändring i
byggnadsstadgan (1959: 612) 221
113, Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen
(1961: 568)
om
brandfarliga varor.........................................................
222
114, Förslaget lill kungörelse om ändring i brandsladgan
(1962:91) 223
115, Förslaget till kungörelse om ändring i
mönstringsförordningen (1961:87) 224
116, Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen
(1968: 70) raed vissa bestäraraelser ora injektionssprutor och kanyler................................................
225
117, Förslaget till kungörelse om ändring i
hotellförordningen (1966: 742) 225
118, Förslaget till kungörelse om ändring i kungörelsen
(1970:000)
om
förevisning av brandfarlig biograffilm ................................ 226
Ytterligare
kompetensfördelningsfrågor .............................. 226
Hemställan...........................................................................
232
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 är 1971 745
Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag
om ändring i
kyrkomötesförordningen (1949:174)....................... . 233
Bilaga,
Utdrag av statsrådsprotokollet den 24 juli 1970.............. .. 234
Kyrkomötets
skrivelse.......................................................... . 235
Bilaga,
Kyrkolagsulskottets betänkande .................................. .. 236
Utdrag
av statsrådsprotokollet den 14 januari 1971
Inledning........................................................................... 238
Nuvarande
ordning.............................................................. 239
Regler
om förfarandet hos förvaltningsrayndighet ................. . 240
Regler
om förfarandet i förvaltningsdomstol ........................ . 241
Bakgrunden
till föreliggande utredningsförslag .......................... 242
Det
förberedande utredningsarbetet.................................... . 242
Besvärssakkunnigas
slutbetänkande.................................... .. 242
Reraissyttrandena
över besvärssakkunnigas slutbetänkande..... . 246
Reformer
i fråga ora förvaltningsdomstolssystemet................. . 249
Föreliggande
utredningsförslag och remissyttranden.................. .. 250
Förfarandet
hos förvaltningsmyndighet ............................... . 250
Arbetsgruppens
förslag till förvaltningslag.......................... .. 250
Remissyttrandena
........................................................ 259
Förfarandel
i förvaltningsdomstol........................................ . 266
Departementspromemorian
........................................ 266
Remissyttrandena
....................................................... 268
Den
norska forvaltningsloven................................................ . 276
Departementschefen
.......................................................... . 278
Reformens
allmänna uppläggning......................................... . 278
Förfarandet
hos förvaltningsrayndighet................................ . 284
Förfarandet
i förvaltningsdomstol........................................ . 289
Saraordning
med andra författningar................................... . 294
Upprättade
författningsförslag ........................................... . 299
Författningsförslagen
...................................................... . 300
1,
Förslaget tiU förvaltningslag........................................... 300
Lagens
tiUämpningsoraråde ......................................... . 301
1
och 2 §§................................................................. . 301
Departementschefen.................................................. . 315
3 §
.......................................................................... . 324
Departementschefen.................................................. 330
Allmänna
bestämmelser ................................................. 336
4 och
5 §§.................................................................. . 336
Departementschefen.................................................. . 351
6 §
.......................................................................... . 357
Departementschefen.................................................. 360
7 §
........................................................................... . 362
Departementschefen.................................................. . 368
8 §
........................................................................... . 371
Departementschefen.................................................. . 374
9 §
........................................................................... 375
Departementschefen.................................................. 379
746 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
10 § 382
Departementschefen................................................... 388
11 § 390
Deoartementschefen................................................... 396
12 §
', 399
Departementschefen................................................... 413
13 § 419
Departementschefen................................................... 422
Särskilda
bestämmelser ................................................. 423
14 § 423
Departeraentschefen.................................................. 440
15 § 445
Departeraentschefen.................................................. 465
16 § 471
Departeraentschefen.................................................. 474
17 § 476
Departeraentschefen.................................................. .. 491
18 § 494
Departeraentschefen.................................................. .. 500
19 § 502
Departementschefen................................................... .. 506
20 §........................................................................... .. 507
Ikraftträdande-
och övergångsbeslämraelser...................... 507
2,
Förslaget till förvaltningsprocesslag.................................. .. 507
Lagens
tillämpningsområde ........................................... .. 509
1
§ .......................................................................... 509
Departementschefen................................................... .. 510
2§
............................................................................ 511
Departeraentschefen.................................................. 513
Måls
anhängiggörande ............................................... .. 514
3 §
.......................................................................... 514
Departeraentschefen.................................................. 515
4 §
.......................................................................... 515
Departementschefen................................................... 516
5 §
........................................................................... 517
Departementschefen................................................... 519
6 §
........................................................................... 519
Departementschefen................................................... .. 521
7 §
........................................................................... 522
Departementschefen................................................... 525
Måls
handläggning ....................................................... 526
8 §
........................................................................... 526
Departementschefen................................................... 529
9 §
........................................................................... 531
Departementschefen................................................... 535
1012
§§ ................................................................. 537
Departementschefen................................................... 543
13 §............................................................................ .. 547
Departementschefen................................................... .. 548
14 §........................................................................... 549
Departeraentschefen.................................................. 550
KungL
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 747
15 §............................................................................ 552
Departementschefen................................................... .. 553
16 §............................................................................ .. 554
Departementschefen................................................... .. 557
17 §............................................................................ 558
Departementschefen................................................... .. 560
18 §............................................................................ .. 561
Departementschefen................................................... .. 563
Vissa
bevismedel ......................................................... 564
1922
§§ ................................................................. .. 564
Departementschefen................................................... 565
23 §............................................................................ .. 566
Departementschefen................................................... 568
24 och 25 §§................................................................ .. 568
Departementschefen................................................... .. 571
26 §............................................................................ .. 573
Departementschefen................................................... .. 574
Beslut......................................................................... .. 575
27 §............................................................................ .. 575
Departementschefen................................................... .. 576
28 §............................................................................ .. 577
Departementschefen................................................... .. 579
29 §............................................................................ 582
Departementschefen................................................... .. 584
30 §............................................................................ 585
Departementschefen................................................... 587
31 §............................................................................ 589
Departementschefen................................................... .. 589
Besvär .................................................................... .. 590
32 §............................................................................ .. 590
Departementschefen................................................... .. 591
33 §............................................................................ .. 592
34 §............................................................................ .. 592
Departementschefen................................................... .. 593
Särskilda
regler om fullföljd av talan från karamarrätt till
regeringsrätt ........................................................ 593
35 och 36 §§................................................................. 593
37 §............................................................................ 593
Departementschefen................................................... 595
Straff och vite ............................................................ 596
38 och 39 §§................................................................ .'-,96
Departementschefen................................................... 596
40 §............................................................................ .. 597
Departementschefen................................................... 597
övriga
bestämmelser .................................................... 597
41 §............................................................................ . ,597
42 §............................................................................ 598
Departementschefen................................................... .. 598
43 och
44 §§................................................................ 599
45 och 46 §§................................................................ .. 599
Departementschefen................................................... 600
748 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
47 §............................................................................
601
48 och 49 §§.................................................................
601
Departementschefen...................................................
602
5052
§§ .................................................................. 603
Departementschefen.................................................. . 604
53
§ ........................................................................ 604
Departementschefen.................................................. . 605
Ikraftlrädande-
och övergångsbeslämraelser...................... 605
3, Förslagel till lag om ändring i föräldrabalken .................... . 605
4, Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen
(1965: 290) , 606
5, Förslaget lill lag om ändring i lagen (1970:998) om
arrendenämnder och hyresnämnder 607
6, Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ...................... . 608
7, Förslaget lill lag om ändring i lagen (1964: 541)
om behandling
i
fångvårdsanstalt................................................................
609
8, Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1963: 193) om
samarbete med Danraark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m. ra.................................... 610
9, Förslaget till lag om ändring i lagen (1953: 603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.........................................................................
610
10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944:705)
om aktiebolag 611
11. Förslaget liU lag om ändring i byggnadslagen
(1947:385) . . . 612
12. Förslaget lill lag om ändring i lagen (1947:529)
om allraänna barnbidrag 613
13. Förslaget tUl lag om ändring i skollagen (1962:
319) ........ 613
14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:308)
ora ekonoraiska föreningar 614
15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 243)
om yrkesskadeförsäkring 614
16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:257)
ora besvär över försäkringsrådets beslut 617
17. Förslagel till lag om ändring i allmänna
förfogandelagen
(1954:279)
..................................................................... .. 617
18. Förslaget lill lag om ändring i rekvisilionslagen
(1942:583) . . 617
19. Förslaget till lag om ändring i allmänna
ransoneringslagen (1954:280) 618
20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954:
579) ora nykterhetsvård 618
21. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1956: 618)
om allmänna saramankoraster 622
22. Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen
(1960: 97) ... 622
23. Förslaget lill lag om ändring i lagen (1962:
381) ora allraän försäkring 626
24. Förslaget tiU lag ora ändring i naranlagen (1963:
521)........ 627
25. Förslagel till lag om ändring i
statstjänsleraannalagen (1965: 274) 628
26. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293)
om beredande
av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall.......................................
629
27. Förslagel
till lag om ändring i lagen (1967: 940) angående om
sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda...............................
632
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 749
28,
Förslaget tUl
lag ora ändring i palentiagen (1967: 837) 635
29,
Förslagel tiU
lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485) 636
30,
Förslagel till
lag om ändring i railjöskyddslagen (1969:387) . . 636
31,
Förslagel till
lag ora ändring i lagen (1970:375) om utläraning lill Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling.................................................. . 637
32,
Förslagel lill
lag ora ändring i fastighelsbildningslagen (1970: 988) 638
33,
Förslagel lill
lag ora ändring i familjebidragsförordningen
(1946:99) ................................................................. . 640
34,
Förslaget lill
lag om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifler 640
35,
Förslaget tiU
lag ora ändring i lagen (1964: 731) ora Irafik-närander 641
36,
Förslagel liU
lag ora ändring i koraraunallagen (1953: 753) . , 642
37,
Förslaget tUl
lag ora ändring i koraraunallagen (1957:50) för Stockholra 644
38,
Förslaget liU
lag ora ändring i lagen (1961:436) ora församlingsstyrelse 644
39,
Förslagel till
lag ora ändring i landstingslagen (1954: 319) . , . 644
40,
Förslagel lill
lag ora ändring i militärersättningsförordningen (1950:261) 645
41,
Förslaget tiU
lag ora ändring i lagen (1956: 2) ora socialhjälp 645
42,
Förslaget till
lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242) . . . 646
43,
Förslagel till
lag om ändring i folkbokföringsförordningen
(1967: 198) ................................................................. 647
44,
Förslaget tiU
lag om ändring i lagen (1970: 296) ora social centralnämnd ra, ra 649
45,
Förslaget till
kungörelse ora ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648) 650
46,
Förslaget lill
kungörelse ora ändring i förordningen (1949: 910) angående yrkesmässig
automobillrafik ra, m........................................................ 650
47,
Förslagel lill
kungörelse ora ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617) 651
48,
Förslaget till
kungörelse ora ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663) 651
Hemställan...................................................................... . 652
Bilaga 1 (Arbetsgruppens förslag till förvaltningslag) ......... .. 653
Bilaga 2 (Departemenspromemorians förslag till lag om
förfarandet
i förvaltningsdomstol) ..................................................... 660
Utdrag av lagrådets protokoll den 27 februari 1971.......... 667
Förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar.......... .. 670
Förslaget till lag om behörighet för kammarrätt alt pröva
vissa mål 675
övriga författningsförslag ............................................... 679
Utdrag av lagrådets protokoll den 8 mars 1971................ . 681
Förslaget lill förvaltningslag .............................................. 682
Förslaget till förvaltningsprocesslag................................... .. 689
övriga författningsförslag ............................................... .. 695
750 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 mars 1971.............
698
Författningsförslag
............................................................. 698
Av
lagrådel granskade lagförslag ......................................... 698
Lag
om allmänna förvaltningsdomstolar............................... 698
Förvaltningslag
........................................................ 701
Förvaltningsprocesslag
.............................................. 704
Lag
om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål ........ 706
Lagar
ora ändring i föräldrabalken ..................................... 707
Lagar
om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290) ............. 707
Lag
om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätlen atl förvärva
fasl egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag
....................................................................... 708
Lag
om ändring i lagen (1970:998) om arrendenämnder och
hyresnämnder................................................................
708
Lag
om ändring i lagen (1950: 596) om rätt lill fiske och lag om
ändring
i lagen (1938: 274) om rätt tiU jakt......................... 708
Lag
om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel................ 708
Lag
om ändring i gruvlagen (1938:314), lag om ändring i lagen (1886: 46) angående
stenkolsfyndigheter ra. m. och lag om ändring
i
uranlagen (1960:679) ................................................ 709
Lag
om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar........... 709
Lag
om ändring i lagen (1954:243) ora yrkesskadeförsäkring .. 709
Lagar
om ändring i lagen (1954: 579) ora nyklerhelsvård........ 709
Lag
om ändring i strålskyddslagen (1958: 110) ................... 710
Lagar
om ändring i barnavårdslagen (1960:97) ................. 710
Lagar
om ändring i patentlagen (1967: 837) och lagar om ändring
i
mönsterskyddslagen (1970: 485) .................................. 711
Lagar
om ändring i skollagen (1962: 319) .......................... 711
Lag
om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) ................... 711
Lag
om ändring i lagen (1966: 293) ora beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall och lagar om ändring i lagen (1967: 940)
angående
orasorger ora vissa psykiskt utvecklingsstörda....... 712
Lagar
om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387) ................ 712
Lag
om ändring i lagen (1970: 244) om allraänna vatten- och av
loppsanläggningar .......................................................... 712
Lag
om ändring i fastighelsbildningslagen (1970: 988) .......... 713
Lag
om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp.................... 713
Lag
om ändring i lagen (1953: 603) ora motverkande i vissa fall
av
konkurrensbegränsning inom näringslivet......................... 713
Lag
om ändring i lagen (1963: 76) ora kredilaktiebolag........... 713
Lag
om ändring i lagen (1961:332) om handräckning vid taxe
ringsrevision ............................................................... 71
4r
Lagar
om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete raed Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkstäUighet av straff m. m., lagar om ändring i lagen (1944:
705) om aktiebolag, lagar om ändring i byggnadslagen (1947: 385), lagar om
ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, lagar om ändring i lagen
(1951:308) ora ekonoraiska föreningar, lagar om ändring i allmänna
ransoneringslagen (1954:280), lagar om ändring i lagen (1956: 618) om aUmänna
sammankomster, lagar om ändring i patentlagen (1967:837), lagar om ändring i
mönsterskyddslagen
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 751
(1970:485),
lagar om ändring i namnlagen (1963:521), lagar om
ändring i lagen (1970:375) om utlämning lill Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet av beslut ora vård eller be
handUng .................................................................... 714
Återstående
lagar......................................................... 714
övriga
författningsförslag ............................................... 715
Lag
om ändring i lagen (1967:64) om lillfäUig ökning av rege
ringsrådens antal ........................................................ 715
Lag
om ändring i bostadsrältslagen (1971: 000) ................ 715
Lag
om ändring i växtförädlarrättslagen (1971: 000) ......... .. 716
Lag
ora ändring i lagen (1970: 596) om förenklad aktiebantering 716
Lag om ändring i förordningen (1951:442) om förhandsbesked i
taxeringsfrågor
.......................................................... .. 717
Kungörelse
om ändring i vapenförordningen (1949: 340) ..... .. 717
Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612) ...... 717
Kungörelse
om ändring i brandstadgan (1962:91) ............. .. 718
Lagar
om ändring i familjebidragsförordningen (1946:99), lagar
om ändring i förordningen (1967:882) ora studieraedelsavgifter,
lagar ora ändring i koraraunallagen (1953: 753), lagar ora ändring
i komraunallagen (1957:50) för Slockholm, lagar ora ändring i
lagen (1961: 436) ora församlingsstyrelse, lagar ora ändring i lands
tingslagen (1954:319), lagar ora ändring i folkbokföringsförord
ningen (1967: 198).......................................................
718
Kungörelser
om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648), kun
görelser om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkes
mässig autoraobiltrafik ra. ra., kungörelser ora ändring i allraänna
ordningsstadgan (1956: 617), kungörelser om ändring i hälsovårds
stadgan (1958:663) .................................................. 718
Lag
om ändring i förordningen (1961:313) om förfarandet i an
märkningsmål, lag om ändring i lagen (1964:731) om trafik-
nämnder, lag om ändring i förordningen (1965:852) ora ackord
och avskrivning rörande Vissa skatter, lag ora ändring i lagen
(1920: 796) om val lill riksdagen, lag ora ändring i kommunala
vallagen (1930:253), lag om ändring i militärersättningsförord
ningen (1950: 261), lag ora ändring i lagen (1970: 65) ora Sveriges
allraänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, lag om
ändring i förordningen (1968:576) ora Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, lag ora änd
ring i förordningen (1957:343) om oljelagring m.ra., lag om
ändring i förordningen (1957:344) ora oljeavgift ra. ra., lag om
ändring i sjukvårdslagen (1962:242), förordning om ändring i
förordningen (1970: 99) om invesleringsavgift för vissa byggnads
arbeten, lag ora ändring i lagen (1970: 296) om social central
nämnd ra. ra................................................................
719
Kungörelse
ora ändring i förordningen (1968: 564) om lillfällig handel, kungörelse om
ändring i förordningen (1961:568) om brandfarliga varor, kungörelse om ändring
i raönstringsförord-ningen (1961: 87), kungörelse ora ändring i förordningen
(1968: 70) med vissa bestämmelser ora injektionssprutor och kanyler, kun-
752 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
görelse ora ändring i hotellförordningen (1966: 742) samt
kun
görelse om ändring i kungörelsen (1970:113) ora förevisning av
brandfarlig biograffilm .............................................. 719
Anslagsfrågor m.m............................................................
721
Hemställan.......................................................................
728
Översikter
De olika författningsförslagen (ProposUionens
motsvarigheter i lag
rådsremisserna) ............................................................... 734
Lag om allmänna förvaltningsdomstolar
(Propositionsförslagets mot
svarigheter i lagrådsremissen 20.3.1970) ......................... 738
Förvaltningsprocesslag (Propositionsförslagets
motsvarigheter i lag
rädsremissen 14.1.1971) .............................................. 738
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är J971 1
Bilaga till lagrådsremiss den 20 mars 1970
1) Förslag liU Lag
om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Regeringsrällen är högsta allmänna förvaltningsdomstol.
Kararaarrätterna är allmänna förvaltningsdomstolar närmasl
under regeringsrätten.
Kamraarrättema är kammarrällen i Stockholm och
kamraarrätten i Göteborg.
Regeringsrätten
2,§ Regeringsrätten prövar
1.
besvär över
kammarrätts beslut,
2. besvär över annat beslul i
förvallningsärende som enligi lag eller av riksdagen utfärdad författning
anföres hos domstolen,
3.
mål som avses
i 20 § lagen (1936: 567) om domkapitel,
Ora regeringsrättens behörighet alt upphäva avgörande som
vunnit laga kraft och atl återställa försutten lid finns bestämmelser i 19 §
regeringsformen.
3§
Besvär över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till
eller underställts kammarrätten prövas av regeringsrätten endasl ora
regeringsrätten meddelat prövningstillstånd.
Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut
fast. Erinran därora skall inlagas i regeringsrättens beslut.
Atl prövningstiUslånd ej behövs i mål ora ulläranande av
allraän handling fraragår av 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen.
4§ Prövningstillstånd får meddelas,
1.
om det är av
vikt för ledning av rättstillämpningen atl frågan prövas av regeringsrätten
eller
2.
om det
föreUgger synnerliga skäl lill sådan prövning, såsom att
2 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 ur 1971
rättstillämpning sora ligger till grund för
kararaarrättens avgörande uppenbariigen strider raot lag,
vid
prövning i lägre instans förekorarait så grovt handläggningsfel att det kan
antagas ha inverkat på raålets utgång i kammarrätten,
någon som tidigare tagit befattning med raålet eller
tillfört utredning i målel gjort sig skyldig lill brottsligt förfarande, som
kan antagas ha inverkat på utgången i kammarrätten, eller
målets
utgång i kararaarrätlen uppenbarligen beror på grovt förbiseende ellel* grovt
raisstag.
Meddelar regeringsrätten prövningstillstånd för viss
fråga, får dorastolen upptaga till prövning även annan fråga som besvären
avser.
5 §
Regeringsrällen beslår av lolv regeringsråd. Konungen
förordnar ett av regeringsråden att vara domstolens ordförande.
Regeringsrätten har silt säte i Stockholm.
Ora regeringsråds tjänstgöring i lagrådet finns
bestämmelser i regeringsformen.
6§
Regeringsrätten
är delad i två avdelningar. Ordförande på avdelning är regeringsrättens ordförande
eller ett regeringsråd som Konungen förordnar särskilt.
Avdelningarna är Uka behöriga atl upplaga mål som
regeringsrätten skall handlägga.
Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre
regeringsråd deltaga.
7§
Finner
avdelning vid överläggning till avgörande av mål, alt den mening sora råder på
avdelningen avviker från rättsgrundsals eller lagtolkning, som förut varit
antagen av regeringsrätten eller alt målet är av sådan principiell vikt atl
det ej bör avgöras av avdelning, får avdelningen förordna, att målet eller, om
det kan ske, endast viss fråga i målet skall avgöras av regeringsrätten i dess
helhet.
Har i
olika avgöranden av regeringsrätten kommit till uttryck mot varandra stridande
åsikter i fråga ora viss rättsgrundsats eller lagtolkning, äger första stycket
tillärapning endasl ora avdelningen finner att den rådande meningen avviker
från det senast meddelade avgörandet.
När mål
avgöres av regeringsrätten i dess helhet, skall alla ledamöterna deltaga i
avgörandet, om ej laga hinder möter.
8§ När avdelning behandlar ansökan om alt avgörande av
regeringsrätten skall
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 3
upphävas
med stöd av 19 § regeringsformen, får ledamot, som deltagit i avgörandet, ej
tjänstgöra på avdelningen, ora dorafört antal ledaraöter ändå finns inom
domstolen.
9§
För beredning och föredragning av mål hos regeringsrätten finns hos domstolen
särskilda tjänstemän.
Kammarrätterna
10 §
Kammarrätt prövar
1. besvär
över beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller annan för
fattning anföres hos domstolen,
2. mål
som underställes domstolen enligt folkbokföringsförordningen
(1967: 198).
Konungen
förordnar om kammarrätternas domkretsar.
11 §
Innefattar
besvär även fråga, sora det ankommer på Konungen att avgöra, och finner
kararaarrätlen frågorna ej böra avgöras var för sig, skall kammarrätten med
eget utlåtande överlämna målet till Konungens prövning.
12 §
I
kammarrätt finns kammarrältspresident, en eller flera kamraarrätlslag-män särat
kamraarrällsråd. De skall vara lagfarna.
13 §
Kammarrätt
är delad i avdelningar. Konungen får bestämma alt avdelning skall vara förlagd
till annan ort än den där domstolen har silt säte.
Avdelning
består av presidenten eller en lagman såsom ordförande samt av minst två
kararaarrättsråd, av vilka en är vice ordförande.
Om
särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av mål om
fastighetstaxering finns besiämmelser i taxeringsförordningen (1956: 623).
14 §
Kammarrätt
är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej sitta i rätten. Om domförhet
vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i
taxeringsförordningen (1956:623).
Konungen
bestäraraer i vilken orafattning åtgärd sora avser endast raåls beredande får
vidtagas av ledamot i kamraarrätten eller av annan tjänsteman vid denna.
4 Kungl. Maj-.ts proposUion nr 30 år
1971
Gemensamma bestämmelser
15 § I fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol
gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om
omröstning i överrält.
16 §
Allmän förvaltningsdomstol sammanträder på den ort där den
har sitt säte eUer där avdelning av domstolen är förlagd. När det föreligger
särskilda skäl får domstolen sammanträda på annan ort.
17 §
Ledamöt och föredragande i allmän förvaltningsdomstol
skall vara svenska medborgare. De skall ha avlagt domared eller försäkran
enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken. I fråga om jäv mot dem gäUer
bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv raot domare.
Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva
befattning sora ledamot eller föredragande i allmän förvaltningsdoraslol.
18 §
Vid allmän förvaltningsdomstol får finnas särskilda
sakkunniga med uppgifl alt tillhandagå dorastolen raed utlåtanden. Sådana
sakkunniga förordnas av Konungen för viss tid på begäran av dorastolen.
19 §
Vid allmän förvaltningsdomstol finns kansli.
20 §
Konungen meddelar närraare bestämmelser om allraän
förvaltningsdorastols organisation och verksamhei.
övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen
(1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ls regeringsrätt, lagen (1967:64) ora tillfäUig
ökning av regeringsrådens antal och lagen (1970: 000) om besvär över beslut av
riksdagens organ skall upphöra att gälla.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om besvär
över beslut som meddelats före ikraftträdandet. Besvär över beslut, som enligt
äldre bestämmelser anföres hos kammarrätten, skall efter ikraftträdandet
prövas av kammarrätten i Stockholm. Konungen får dock bestämma all sådana
besvär över beslut av myndighei inom domkretsen för kammarrätten i Göteborg
skall prövas av denna karamarrätt.
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 5
Äldre bestämmelser gäller i fråga om regeringsrättens
behörighet att upptaga och avgöra mål om beslul av kommunalslämraa i ärende,
som endast angår i mantal salt jord, raål om registrering enligt lagen (1899:
59) om skydd för vissa mönster och modeller, mål om upphävande av registrering
av elektrisk starkströmsledning eller understation, raål sora avses i 2 § 5:o
tionde ledet, 6:o, 7:o första och tredje leden, 8:o första, andra och nionde
leden, 9:o första ledet, 10:o försia och andra leden, ll:o försiaIredje och
femte leden, 12:o samt 17:o nionde ledet första punkten lagen om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt saml mål sora enligt övergångsbestäramelse till lag ora ändring
i sislnämnda lag skall prövas av regeringsrätten. Besvärshandling i sådant mål
inges lill regeringsrättens kansli.
Utan
hinder av 5 § får regeringsrätten bestå av fler än tolv regeringsråd till dess
antalet nedgått lill delta tal till följd av inträffade ledigheter. Dessförinnan
får nya ledamöler av regeringsrätten ej utses.
Så länge antalet regeringsråd överstiger lolv får Konungen
besläraraa att regeringsrätten skall vara delad på fler avdelningar än två.
2) Förslag
till
Lag
om
behörighet för kammarrätt att prÖva vissa mål
Härigenora förordnas som följer.
1 § Skall enligt lag eller annan författning sora
utfärdats före den 1 januari 1972 besvär anföras hos Konungen, skall besvären,
ora de ej enligt särskild föreskrift skall prövas i statsrådet eller enligt
övergångsbestämmelserna lill lagen (0000:000) om allmänna förvaltningsdomstolar
skall avgöras av regeringsrätten, i stället anföras hos kamraarrält i följande
mål:
1,
mål om val
till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande av förslag till
befattning eller uppdrag,
2,
mål om
avlöningsförmån, inbegripet ersättning för viss förrättning eller visst
uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om resekoslnads-och
traktamentsersättning, raål om delaktighet i eller avgift till pensions-
6 Kungl Maj:Ls proposition nr 30 år 1971
inrättning
eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, mål om rätt till pension eller
dylik förraån, allt enligt gällande föreskrift eller överenskommelse,
3. raål ora ersättning till tjänsteraän vid polis-,
åklagar- eller exekutionsväsendet för utgift, sora är föranledd av hans
verksamhet,
4. mål om annan ersättning sora enligt författning
utgår av statsraedel, såvida ej anUngen författningen hänvisar den som gör
anspråk på ersättning atl vid tvist anhängiggöra lalan hos allmän domstol
eller expropriationsdomstol eller ersättningen enligt författningen utgår lill
kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet,
5. mål ora beslut av tullrayndighet i samband med in-
eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från
eller nedsättning eller återbetalning av lull, skall eller annan avgift som
meddelals med stöd av Konungens bemyndigande, mål ora tillstånd att hälla
provianleringsfrilager,
6. raål om beslut rörande statens, kommuns eller annan
kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt
eller annan avgift, såvida ej antingen beslutet avser nedsättning eller
befrielse och meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om
avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allraän domstol,
7. mål ora beslut rörande återbetalning av ulskylder,
böler eller andra allmänna medel, såvida ej beslutet raeddelats raed stöd av
Konungens bemyndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning förutsätter
beslut av allraän domslol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tUlsyn över
stiftelser,
9. mål om beslul som enligt författning eller
föreskrift rörande den allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller
bekämpande av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller
behandling för särskill fall meddelals angående förbud, föreläggande,
föreskrift, lillslånd eller godkännande eller angående omhändertagande,
smittrening, oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om
skyldighet sora enligt författning åvilar komraun eller annan kommunal
förvaltningsenhet,
10. mål om förordnande angående läkarundersökning av
den som är anställd i allraän Ijänst, raål om disciplinär bestraffning, mål om
avstängning från tjänstgöring, mål ora skiljande från allmän tjänsl eller
därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning,
11. mål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är om
skyldighet som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal
förvaltningsenhet, mål om utdömande av vite,
12. mål om beslut som för särskill fall meddelats
angående behandUngen av häktad eller den sora anhållits eller gripits för brott
eller som eljesl
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 7
hålles
i förvar tillfälligt eller angående verkslällighet av straff eller annan
brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt, 13. mål om handräckning.
2§
Har i mål som avses i 1 § besvärshandUng inkomrait till statsdeparlementen
inom föreskriven besvärstid, skall lalan anses fullföljd i rätt tid till
kamraarrält.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972 men tillämpas ej i fråga ora besvär över
beslut som raeddelats dessförinnan.
3)
Förslag
till
Lag
om
ändring i giffermåisbalken
Härigenom
förordnas, atl 2 kap, 13 § giflerraålsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
2
KAP,
13§.'
Klagan över beslul av länsstyrelse i Talan mot beslul av länsstyrelse i
fall, som i 1 § avses, eller av social- fall, som avses i 1 §, eller av
socialstyrelsen i fall, som i 5 § avses, må styrelsen i fall, som avses i 5
§, föres föras hos Konungen i justitiedeparte- hos kammarrätten genom
besvär, mentet i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972,
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut som meddelats
före den 1 januari 1972,
' Senaste lydelse 1968: 758.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
4)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden
rörande äktenskaps ingående
Härigenora förordnas,
att lagen (1915: 434) om fullföljd av lalan mot beslul i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående* skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe) Vill
någon klaga över beslul angående utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 §
gifiermålsbalken eller äktenskapscertifikat eller angående förelagande av
vigsel, raå han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom svenska
kyrkan, hos domkapitlet, där del givits av borgerlig vigselförrät-lare, hos
Konungens befallningshavande och, där det meddelals av myndighet utom riket
eller av chefen för ulrikesdepartemenlels rättsavdelning, hos Konungen i
vederbörande statsdepartement, över dorakapillets eller Konungens befallningshavandes
beslut raå klagan föras hos Konungen genom besvär, som vid talans förlust
skola ingivas eller insändas till vederbörande statsdepartement sist å trettionde
dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.
(Föreslagen lydehe) Vill
någon klaga över beslut angående utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 §
gifiermålsbalken eller äktenskapscertifikat eller angående företagande av
vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelals av präst inom svenska
kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförräl-tare, hos
Konungens befallningshavande och, där del meddelats av myndighet utom riket
eller av chefen för u trikesdepartementets rällsavdelning, hos kammarrätten,
över dorakapitlets eller Konungens befallningshavandes beslut må klagan föras
hos kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
'
Senaste lydelse 1968: 760.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 9
5)
Förslag
till
Lag
om
ändring i föräldrabalken
Härigenora
förordnas, alt 8 kap. 10 § och 21 kap. 12 § föräldrabalken skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
8
KAP,
10
§,1
över
barnavårdsnärands--------
Talan
mol lånsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär.
Barnavårdsnämndens eller länsstyrelsens beslut länder, ulan hinder
av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda kan varda förordnat.
------- hos
länsstyrelsen.
Talan
raot länsstyrelses beslut föres hos kammarrätten genom besvär.
Barnavårdsnämnds, länsstyrelses eller kammarrätts beslut länder, utan
binder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.
21 KAP,
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 §,'
Talan mot
länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär. Besvären ingivas till
länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, ora
del ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa ytterligare
utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter sända handUngarna
i ärendet jämte eget utiålande lill vederbörande statsdepartement.
Beslut,
som ej avser uldömande av vite eller ersättning för parts kostnad, länder
omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
Talan raot
länsstyrelsens beslut föres hos kammarrätten genom besvär. Besvären ingivas
lill länsslyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra förklaring över besvären,
om del ej är uppenbart atl anledning saknas, och införskaffa ytterligare
utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter sända handlingarna
i ärendet jämte eget ullålande lill kammarrätten.
Beslul
av länsstyrelse eller kammarrätt, sora ej avser uldömande av vite eller
ersättning för parts kostnad, länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat
förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972,
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora lalan mot beslut som raeddelats
före den 1 januari 1972,
» Senaste lydelse 1954:356, ' Senaste lydelse 1967: 712.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 Kungl. Miij:ts proposition nr 30 ur 1971
6)
Förslag
till
Lag
om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290)
Härigenom
förordnas, att 15 § jordförvärvslagen (1965: 290) skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
15
§.
Talan mot beslut varigenom
lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd att förvärva eller behålla
egendom, vägrat förklaring som avses i 5 § andra styckel 2 eller tillämpat 7
eller 8 § föres hos lantbruksstyrelsen genora besvär. Mol beslut av styrelsen
med raotsvarande innehåll föres talan genom besvär hos Konungen.
Besvären
skola inges UU lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt sända
handlingarna i ärendet till besvärsmyndighelen jämte bevis om beslutets
delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande över
besvären.
Ha
besvären ingivits lill besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot att
besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Talan mot beslul
varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillslånd att förvärva eller
behålla egendom, vägrat förklaring som avses i 5 § andra siycket 2 eller
tillämpat 7 eller 8 § föres hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot beslut
av styrelsen med motsvarande innehåll föres talan genom besvär hos Konungen.
Besvären prövas i statsrådet.
Besvären skola inges till
lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt sända handlingarna i ärendet
till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutels delgivning och, om beslulel
meddelats av nämnden, eget utlåtande över besvären. Ha besvären ingivils till
besvärsmyndigheten, utgör detla ej hinder mot att besvären upptagas lill
prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Talan
mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 ur 1971 11
7)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
Härigenom
förordnas i fråga ora lagen (1916: 156) om vissa inskränk ningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,
dels
atl 5 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
5
§*
Ansökan
ora ---- --------------- eljesl avvisas.
Angår
ansökan------------------------- att utövas.
Göres
ej---------------------------- stycket utgåtl.
Sökes
tillstånd------------------------- till Konungen.
Över
länsstyrelses beslut i ärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som
för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
Närmare
föreskrifter rörande den Närmare föreskrifter rörande den
ulredning,
sora må erfordras för läns- utredning, som må erfordras för
styrelses prövning i sådant ärende, länsstyrelses prövning i ärende, som
meddelas av Konungen. nu sagts, meddelas av Konungen.
Är
i----- ---------------------------- fast egendom.
17 a §. Mot beslut av länsstyrelse i ärende, som avses i 4 §, eller om
utseende av ombud enligt 17 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos
Konungen genom besvär.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslut som raeddelats
före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1969: 46.
12 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
8) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred
Härigenora
förordnas, alt i 4 kap. lagen (1933: 269) om ägofred skall införas en ny
paragraf, 46 a §, samt närmast före paragrafen en rubrik av nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen lydelse) Om besvär
46 a §.
Talan
mot länsstyrelses beslut enligt 23, 41, 42 eller 43 § eller om förordnande av
förrättningsman enligt 40 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot
annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag, beträffande vilket förbud mot
klagan icke föreskrivits, föres talan hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan
mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
9) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar
Härigenom
förordnas, alt 47 § 2 raom. lagen (1952: 166) om häradsallraänningar skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
47
§ .
2 ra o ra. Mot beslut som länssty- 2 raom.
Talan mot beslut, sora relse raeddelat enligt denna lag må länsstyrelse
meddelat enligt 1 mom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Moj:ts
proposUion nr 30 år 1971
13
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
talan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till
jordbruksdepartementet inom en månad från den dag klaganden erhöll del av
beslutet.
(Föreslagen lydelse) eller
8, 17, 37 eller 38 §, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av
länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som raeddelats före
den 1 januari 1972.
10)
Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna
Härigenora
förordnas, atl 46 § 2 raora. lagen (1952: 167) ora allraännings-skogar i
Norrland och Dalarna skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
46 §.
2 mom. Mot beslut som
länsstyrelse meddelat enligt denna lag må lalan föras hos Konungen genom besvär,
som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en månad från den dag
klaganden erhöll del av beslutet.
2 ra o ra. Talan raot
beslul, som länsstyrelse meddelat enligt 1 mom. eller 7 a, 16, 36 eller 37 §,
föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av
länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslut sora raeddelats
före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
11)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen
(1950: 596) om rätt till fiske
Härigenom förordnas,
alt 41 § lagen (1950: 596) om rätt tiU fiske skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(I prop. 1970: 13
föreslagen lydelse)
41
Då
beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så raånga all avskrift
av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall delgivning ske
enligt 17 § delgivningslagen (1970:000).
Är
någon missnöjd med länsstyrelses beslut enligt denna lag, må klagan föras hos
Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit tUl jordbruksdepartementet
inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet. Vederbörande
fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig atl föra klagan över
sådant beslut.
Beslut,
som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse ulan hinder av
förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Om särskilda skäl
föreUgga, må länsstyrelsen förordna atl även beslut, som avses i 31 §, skall
lända till omedelbar efterrättelse.
(Här
föreslagen lydelse)
Talan
mot länsstyrelses beslut / ärende, vara 24, 28 eller 29 § äger tillämpning,
eller rörande utdömande av vite enligt 32 § föres hos kammarrätten genom
besvär inom två månader efter del klaganden erhöll del av beslutet.
Mot annat beslut av länsstyrelse
enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär inom tid som sägs i
första stycket. Besvären prövas i statsrådet.
Vederbörande
fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att föra talan i ärende
som avses i första eller andra stycket.
Då beslut som länsstyrelse
eller kammarrätt meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av
beslutet ej lämpligen kan tiUställas envar av dem, skall delgivning ske enligt
17 § delgivningslagen (1970: 000).
Beslut,
som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan, om ej beslutsmyndigheten förordnar annorlunda. Om särskilda skäl
föreligga, raå länsstyrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 §, skall
lända till omedelbar cfterrätteLse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj:ls
proposition nr 30 år 1971
15
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora lalan raot beslut som raeddelats
före den 1 januari 1972.
12)
Förslag
liU
Lag
om ändring i lagen (1960:130) om fiskevårdsområden
Härigenom
förordiias, atl 31 § lagen (19(50: 130) ora fiskevårdsområden skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen Igdelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
31 §.
Då beslul sora
länsstyrelse raedde-lar enligt denna lag angår så raånga alt avskrift av beslutet
ej lärapUgen kan tillställas envar av dera, skall meddelande ora beslulel på
statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inora orten.
Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet försl infördes i sådan
tidning.
Mot lånsstyrelses
beslut enligt denna lag må lalan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola
hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det delgivning
skett.
Länsstyrelses
beslul, sora avser annat än fiskevårdsområdes bildande, skall, ora ej
annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.
Mot
länsstyrelses beslut om förordnande av sakkunnigt biträde enligt 17 § må talan
ej föras.
Mot annat beslut av
länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Besvären skola anföras inora två raånader efter det klaganden fick del av
beslutet.
Då beslut sora
länsstyrelse eller kammarrätt raeddelar enligt denna lag angår så raånga att
avskrift av beslutet ej lärapligen kan tillställas envar av dem, skall raeddelande
om beslutet på statsverkets bekoslnad intagas i en eller flera tidningar inom
orten. Delgivning skall anses hava sketl den dag då raeddelandel först infördes
i sådan tidning.
Länsstyrelses eller
kammarrätts beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande, skall, om
ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den I januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 Kungl Maj:ts proposition nr 30 dr
1971
13) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas i fråga ora lagen (1938: 274) ora rätt
lill jakl, dels atl 11 § 3 raora.* skall upphöra alt gälla, dels att 13 § 4 mom.
skall ha nedan angivna lydelse,
dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 27 §, av
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
13 §.
4 mom. Menar den----------- så skedde.
Beslul angående jaklulövningen Beslut angående jaktulövningen
skall,
där ej länsstyrelsen annorlunda skall, där ej länsstyrelsen eller kam-
förordnar,
lända till efterrättelse marrätten
förordnar annorlunda,
utan
hinder av all talan föres mot lända lill
efterrättelse utan hinder av
beslutet. att lalan föres mol beslulel.
27 §.'
Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres
hos lånsstyrelsen genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut enligt 10, 11 eller 13 § eller
rörande föreläggande eller förordnande med stöd av 24 § 1 mom. första stycket
föres talan hos kammarrätten genom besvär. I fall, som avses i 11 §, skola
besvär anföras inom två månader från det klaganden erhöll del av beslutet.
Mot lånsstyrelses beslut i ärende som avses i 23 § må
talan ej föras.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär.
Meddelande om länsstyrelses eller kammarrätts beslut med
stöd av 11 §
I Senaste lydelse 1963:606. * Senaste lydelse 1951:290. '
Förutvarande 27 § upphävd genom 1951:290.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 17
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
skall införas i tidning inom orten. Delgivning av beslutet
skall anses ha skett den dag då meddelandet infördes i tidningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslul sora meddelats
före den 1 januari 1972.
14) Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenora förordnas, att i vallenlagen (1918:523) skall
införas en ny paragraf, 14 kap. 10 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslayen lydelse)
14 KAP.
10 §.
Mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna
lag om föreläggande vid vite, om fastställelse av stadgar eller av ändring av
stadgar, om förordnande av förrättningsman, biträdande förrättningsman, god
man eller biträde åt sakägare, om förordnande eller entledigande av syssloman
eller om arvode till syssloman föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I samma ordning föres talan mot beslut av Konungens
befallningshavande beträffande föreläggande enligt 2 kap. 35 § vid annat
äventyr ån vite eller beträffande fräga som avses i 2 kap. 64 § eller 68 §
första stycket samt mot sådant beslut av
2 11565
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Konungens befallningshavande som avses i 10 kap. 53, 77
eller 78 §.
I övrigt föres talan mot beslut av Konungens
befallningshavande enligt denna lag hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
15) Förslag
till
Lag
om ändring I lagen (1919: 426) om flottning i allmän
flottled
Härigenora förordnas, att i lagen (1919: 426) ora
flottning i allmän flotlled skall införas en ny paragraf, 84 a §, av nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
84 a §.
Talan mot beslut au Kungl. Maj:ts befallningshavande om
anlitande av sakkunnigt biträde, om utseende eller entledigande av
styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om föranstaltande om
åtgärd på sådan förenings bekostnad, om utseende av förvaltare som avses i 82
a § eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om
återställningsåtgärder föres hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av Kungl. Maj.ts befallningshavande
enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 19
16) Förslag
liU
Lag
om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter
angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av
den 11
maj 1929
Härigenom lörordnas, att 23 § lagen (1929: 405) med vissa
föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska
vattenrältskonventionen av den 11 maj 1929 skall ba nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 §.
Föreläggande, varom------------ förelagel uppkomraer.
Då orabud ------------------- tillgänglig förteckning.
Kostnad för--------------------------- är föreskriven.
Talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt
första stycket föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslul som meddelals före
den 1 januari 1972.
17) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till
skydd för
försvaret m. m.
Härigenom förordnas, atl i lagen (1940: 358) med vissa
besläramelser till skydd för försvaret m. ra. skall införas en ny paragraf, 10
a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
10 a§. Mot länsstyrelses beslut enligt 6 § om utdömande av
vite föres talcm hos
20 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år
1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före
den 1 januari 1972.
18) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom förordnas, all 26 § lagen (1963: 193) om
saraarbele med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
26 §.1
Talan mot kriminalvårdsstyrel- Talan mot kriminalvårdsstyrelsens
sens beslut enligt denna lag föres ge- beslut enligt denna lag föres hos
nom besvär hos Konungen. kammarrätten genom besvär.
Om ej annorlunda förordnas, skall Ora ej annorlunda förordnas, skola
kriminalvårdsstyrelsens beslut ome- kriminalvårdsstyrelsens och
kammar-
delbarl lända lill efterrättelse. rätts beslut omedelbart lända lill ef
terrättelse.
Är den dömde här i riket omhän- Är den dömde här i riket omhän
dertagen för verkställighet av dom, dertagen
för verkslällighet av dom,
som avses i kriminalvårdsstyrelsens som
avses i kriminalvårdsstyrelsens
beslul, skall i fråga om förberedande eller
kammarrätts beslut, skaU i fråga
och utförande av hans talan mot be- om
förberedande och utförande av
slutet vad i rällegångsbalken är stad- hans
talan mot beslutet vad i rätte-
gal om offentlig försvarare äga mot- gångsbalken
är stadgat om offentlig
svarande tillämpning; arvode och er- försvarare
äga motsvarande tillämp-
* Senaste lydelse 1964: 548.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 21
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydehe)
sättning till försvarare
skola dock all- ning; arvode och ersällning till för
tid gäldas av statsverket. svårare skola dock alltid gäldas av
statsverket.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut sora raeddelats före den 1 januari
1972.
19)
Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt
företag att idka näring här i riket
Härigenom
förordnas, att 32 § lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt
företag alt idka näring här i riket skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
32
§.
Talan mot beslut enligt denna lag Talan mot beslut som avses i 22
föres
hos Konungen genom besvär. eller 25 § föres hos kammarrätten
I fall som avses i 22 och 25 §§ skall genom besvär, som skall ha anförts
besvären ha inkommit inom två raå- inom två månader från beslutets dag.
nåder från beslutels dag. Talan mot annat beslut enligt den-
na
lag föres hos Konungen genom
besvär.
Beslut enligt------------ annat förordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
22 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år
1971
20) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående
handelsregisler, firma
och prokura
Härigenom förordnas, alt 3 § lagen (1887:42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3§.'
Har den-------------------------------- registrering vägras.
Vägras registrering,------------------ skälen därför.
Är sökanden med beslutet* miss- Är sökanden med beslutet miss
nöjd, äge han, vid lalans förlust, in- nöjd, äge han, vid talans förlust, in
om två månader från beslutets dag om två månader från beslutets dag
däröver anföra besvär hos länsstyrel- däröver anföra besvär hos länsstyrel
sen, om beslutet meddelals av särskild sen, om beslutet meddelals av särskild
registerförare, och mol länsslyrelsens registerförare, och mot länsstyrelsens
beslut hos Konungen. beslut hos kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora lalan
mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
21) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1902: 71), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom förordnas, att 2 § 6 mom. lagen (1902: 71),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall ha nedan
angivna lydelse,
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §.
6 mom. Åsidosätter koncessionshavaren delvis återkallas.
Fråga om återkallelse prövas av Fråga om återkallelse prövas av
den Konungen bemyndigar. den Konungen bemyndigar. Mot be-
' Senaste lydelse 1964:657. ' Senaste lydelse 1957:383.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 23
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
slut om återkallelse föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut sora meddelats
före den 1 januari 1972.
22) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1942: 335) om särskUda skyddsåtgärder
för vissa
kraftanläggningar
Härigenora förordnas, all 17 § lagen (1942: 335) om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
17 §.
Mot
krigsskgddsnämndens beslut
rörande ersättning enligt 7 § föres
talan hos kammarrätten genom be
svär.
Klagan över krigsskyddsnämndens Talan mot annat beslut av krigs-
beslut må
föras hos Konungen genom skyddsnämnden enligt denna lag
besvär. Där ej annorlunda förordnas, föres hos Konungen genom besvär
skall beslutet dock omedelbart lända och prövas i statsrådet. Där ej annor-
till efterrättelse. lunda förordnas, skall beslutet
dock
omedelbart lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan
mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
23) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet
Härigenom
förordnas, atl 24, 37 och 40 §§ lagen (1919: 240) ora fondkora-missionsrörelse
och fondbörsverksarahet skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
Igdelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
24 § .
Fondkoraraissionär åligger---
Tillsynsmyndigheten äger att genom föreläggande av vite
tillhålla fondkoraraissionär att fullgöra sina skyldigheter enligt denna
paragraf ävensom att fälla till sådant vite.
------------- fattade
beslut.
Tillsynsmyndigheten äger att genom föreläggande av vite
tillhålla fondkoraraissionär atl fullgöra sina skyldigheler enligt denna
paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
37 § .
Har fondbörsslyrelse----------
Tillsynsrayndighelen äger förelägga vite vid raeddelande
av förbud eller föreskrift enligt denna paragraf samt fälla till sådant vite.
-------- börsordningen
åligger.
Tillsynsrayndighelen äger förelägga vite vid meddelande
av förbud eller föreskrift enligt denna paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
40 § .
över
beslut, som av tillsynsmyndigheten på grund av denna lag meddelas, må klagan
föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad, men beslutet går ändock i
verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Talan mot
beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten på grund av denna lag, föres hos
Konungen genom besvär och prövas i statsrådet, men beslutet går ändock i
verkstälUghel, där icke Konungen annorlunda förordnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 25
24)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1929:116)
om tillsyn över stiftelser
Härigenom
förordnas, all 20 § lagen (1929: 116) om lillsyn över stiftelser skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen Igdelse)
20 §. över beslul, som
Konungens befall- Mot beslul av Konungens befallningshavande på grund
av denna lag ningshavande enligt denna lag föres meddelar, mä klagan
föras hos talan hos kammarrätten genom be-Konungen inom den tid,
som för svär.
överklagande av
förvaltande myndig- Förbud enligt 16 § så ock förord-heters och
ämbetsverks beslut är nande jämlikt 18 § andra stycket stadgad.
Förbud enligt 16 § så ock lände till efterrättelse ulan hinder av
förordnande jämlikt 18 § andra styc- förd klagan, ket lände utan hinder av
förd klagan lill efterrättelse, där ej Konungen annorlunda förordnar.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslut sora meddelats före
den 1 januari 1972.
25)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel
Härigenom
förordnas, att 7 § 1 mom., 13 § 7 mom. och 20 § lagen (1936: 567) om domkapitel
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydehe)
7 §.
1 m o m.* över val av
ledamöler 1 mom. Talan mot val av leda-
och suppleanter i
domkapitel må möter och suppleanter i domkapitel
anföras besvär,
vilka, ställda till föres hos kammarrätten genom be-
Konungen, skola inom tre
veckor från svär. Besvären skola inom tre veckor
Senaste lydelse 1957:578.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kungl Maj:ls
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarandc lydelse) den
dag, då valet avslutades, ingivas till domkapitlet, som efter inhämtande av
vederbörandes förklaringar samt efler infordrande av valsedlar och övriga
valhandlingar, i den mån de ej äro för domkapitlet tillgängliga, har att med
eget yttrande lill Konungen insända besvären jämte de förklaringar, som
inkommit, ävensom protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet. Om
besvär över val, som förrättats av teologisk fakultet, gälle dock vad särskilt
är stadgat.
(Föreslagen Igdelse) från
den dag, då valet avslutades, ingivas till domkapitlet, som efter inhämtande
av vederbörandes förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och övriga
valhandlingar, i den mån de ej äro tillgängliga för domka-pitlel, har att med
eget yttrande till kammarrätten insända besvären jämte de förklaringar, som
inkommit, ävensom protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
13 §.
7 m o m.' Den som icke
åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i 25 mom. angivna hänseenden äger
hos Konungen söka ändring genom besvär, vUka skola ingivas till ecklesiastikdepartementet.
Beslut
sora avses i 3 eller 4 mom. går i verkstäUighet utan hinder av klagan, där ej
annorlunda förordnas.
7 mom. Mot domkapitels
beslul enligt 25 mom. föres talan bos kammarrätten genom besvär.
Beslut
av domkapitel eller kammarrätt i ärende som avses i 3 eller 4 mom. går i
verkställighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
§.=>
Med avseende å biskop tillkommer Med avseende å biskop tillkommer
befogenhet, som i 13 § 35 mora. befogenhet, som i 13 § 35 mom.
sägs, Konungren. sägs, regeringsrätten.
Denna
lag trader i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul som meddelals före
den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1957:578. Senaste lydelse 1968: 496.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl
M(ij:ts proposUion nr 30 är 1971 27
26)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen
(1938: 96) om understödsföreningar
Härigenora förordnas,
att 79 § lagen (1938:96) ora understödsföreningar skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
79 §.
(Nuvarande
lydelse) Om lillsynsrayndighetens
Är
understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende angående
föreningen gjort framställning eller anmälan hos tillsynsmyndigheten, missnöjd
raed tillsynsrayndighe-lens beslut, raå, vid talans förlust, besvär över
beslutet hos Konungen anföras, där föreningens styrelse har sitt säte å ort
inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Västernorrlands län, före
klockan tolv å fyrtiofemte dagen, och, där styrelsen har sitt säte å ort inom
annan del av riket, före klockan tolv å trettionde dagen från beslutets åag.
(Föreslagen
lydelse)
-------------- därför
angivas.
Mot
beslut i ärende om medgivande, vara 20, 36 eller 52 äger tUl-lämptung, och
mol sådant beslut av tillsynsmyndigheten .som ej meddelals för .särskilt fall
föres talan hos Konungen genom besvär.
Är
/ övrigt understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende angående
föreningen gjort framställning eller anmälan hos tillsynsmyndigheten,
missnöjd med tillsynsmyndighetens beslul, må, vid lalans förlust, besvär över
beslutet anföras hos kammarrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora lalan mol beslut som meddelals
före den I januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kungl Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
27)
Förslag
till
Lag
om ändring i
luftfartslagen (1957: 297)
Härigenom förordnas, alt 14
kap. 2 § luftfartslagen (1957: 297) skaU ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 § .1
över luftfartsverkets
beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom besvär. Ulan hinder
av besvär skall beslutet, där ej annat angives, lända till efterrättelse
intill dess annorlunda blivit förordnat.
Talan
mot sådant luftfartsverkets beslut för särskilt fall enligt denna lag eller med
stöd därav meddelade föreskrifter, som rör certifikat eller behörighetsbevis
för personal inom luftfarten, medgivande att utan certifikat göra tjänst å
luftfartyg, registrering av luftfartyg eller förbud mot luftfartygs avgång,
föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot
annat beslut av luftfartsverket enligt denna lag föres talan hos Konungen genom
besvär.
Om
ej annat angives i beslut, som avses i denna paragraf, länder det utan binder
av besvär till eftenättelse intill dess annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
28)
Förslag
till
Lag
om
ändring i gruvlagen (1938: 314)
Härigenom
förordnas, att 80 § gruvlagen (1938:314) skall ha nedan angivna lydelse.
'
Senaste lydelse 1969:201.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 29
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen Igdelse)
80
§.1
Där ej ---------- till komraerskoUegium.
Mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag föres
talan hos Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium om medgivande
enligt 21 § 2 mom. andra stycket, om tillstånd enligt 69 eller 76 §, om
insändande av utdrag enligt 74 § första stgcket eller om förklaring som avses i
74 § andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag,
som ej meddelats för särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen genom
besvär.
Mot
annat beslut av kommerskollegium enligt lagen föres talan hos kammarrätten
genom besvär.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser
gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari
1972.
29)
Förslag
lill
Lag
om ändring i lagen
(1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.
Härigenora
förordnas, alt 19 och 48 §§ lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m.
ra. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen Igdelse)
19
§.
Yppas tvist ora
ersättning, som en- Yppas tvisl om ersättning, som
Ugt denna lag
skall utgå, varde enligt denna lag skall utgå, varde
frågan, där den ej gäller
jordlösen, frågan, där den ej gäller jordlösen,
varom i 14 § sägs, prövad
av tre varom i 14 § sägs, prövad av tre
> Senaste tydelse 1960: 680.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungl. Maj:ls
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Föreslagen Igdelse)
ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda ut-.sedde
tillkalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse
skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet av den Iredje sig förena, äge
Konungens Befallningshavande eller rällen eller utmätningsmannen i orten
att på ansökan av den, som anspråket väckt, om valet förordna. Mot sådant
förordnande må talan ej föras. Varder tUl ersättning dömt, skall den ersättningsskyldige
ock förpliktas att gälda kostnaden för skiljemännens sam-nianlräde saral
raotpartens utgifter å saken; sättes ersättningen ej högre än den ersätlningsskyldige
före sara-raanträdet bjudit, stånde var sina kostnader och gälde vardera
halva saramanträdeskostnaden.
(Nuvarande
lydelse) ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda utsedde
tillkalla den tredje; tredskas den, mol vilken anspråket väckes, alt utse
skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet av den tredje sig förena, äge
Konungens Befallningshavande eller rätlen i stad och domaren å landet eller
ulmätningsraannen i orten att på ansökan av den, som anspråket väckt, om valet
förordna. Varder till ersättning dömt, skall den ersättningsskyldige ock
förpliktas alt gälda kostnaden för skilje-männens sammanträde saml motpartens
utgifter å saken; sättes ersättningen ej högre än den ersätlningsskyldige
före sammanträdet bjudit, stånde var sina kostnader och gälde vardera halva
sammanträdeskostna-den.
Vad
de------------- rättens prövning
Vill den,--------------
honom öppet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Klagan
över
48
§.> till koraraerskollegiura.
Mot
beslut av Konungens Befallningshavande i mål om föreläggande vid vite enligt
denna lag samt mot annat beslut av kommerskollegium enligt lagen än som avses i
tredje stycket föres talan hos kammarrätten genom besvär.
1
övrigt föres talan mot sådant beslut av Konungens Befallningshavande enligt
denna lag, vilket må överklagas, hos Konungen genom besvär. Mot beslut av
kommerskollegium om beskaffenheten av karta, om behörighet att verkställa
gruvmätningar eller om tiUstånd att igenfylla schakt
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 .Senaste lydelse 1960:681.
Kungl.
Maj.ts propo.sition nr 30 år 1971 31
(Nuvarande
Igdelse) (Föreslagen lydelse)
eller
gruvöppning eller att vidtaga annan åtgärd som avses i 35 § samt mot sådant
beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats för särskilt
fall, föres likaledes talan hos Konungen genom besvär.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser
gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som raeddelats före den 1
januari 1972.
30)
Förslag
tiU
Lag
om ändring i uranlagen
(1960: 679)
Härigenom
förordnas, att 63 § och rubriken till 7 kap. uranlagen (1960: 679) skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
7
KAP.
Fullföljd
nv talan mot bergmfistares Fullföljd av talan
beslut
63 §.
Är
någon------- förrättningens avslutande.
Klagan
över------ till kommerskollegium.
Mot beslut av länsstyrelse i mål om föreläggande vid vite enligt denna
lag samt mot armat beslut av kommerskollegium enligt lagen än som avses i
fjärde stgcket föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt föres talan mot beslut av länsstgrehe enligt denna lag hos
Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium i ärende om
undersökningstillstånd, om medgivande enligt 26 § 3 mom. 1, om tUlstånd
enligt 48 eller 53 §, om insändande av utdrag enligt 51 § förs-
32 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
ta stycket eller om förklaring som avses i 51 § andra stycket samt mot
sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats för
särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen genom besvär.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som raeddelats före
den 1 januari 1972.
31)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln
Härigenora
förordnas, att 15 § lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
15
§.
Talan
raot-------------- genora besvär.
Mot beslut av
kommerskollegium
i ärende, som avses i 7 §, och mot
tillsynsmyndighetens beslut enligt 12
§ föres talan hos kammarrätten ge
nom besvär.
Mot annat beslut av rayndighet en- Talan raot annat beslut av förval-
ligt denna lag föres talan genom be- lande rayndighet enligt denna lag fö-
svär hos Konungen. res hos Konungen genom besvär.
Beslut som avses i andra
stycket Annat beslut än som avses i första
länder lill efterrättelse utan hinder stycket länder till efterrättelse utan
av förd talan, ora ej annorlunda för- hinder av förd lalan, om ej annor-
ordnas. lunda förordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats
före den I januari 1972.
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 33
32)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig
m. m. föranledda arbetsuppgifter
Härigenom
förordnas, alt 7 § lagen (1939: 254) om skyldighel för komraun att fullgöra
vissa av krig ra. m. föranledda arbetsuppgifter skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvaranåe
lydelse) (Föreslagen lydelse)
7
§. Klagan över beslut, som enligt den- Mot länsstyrelses beslut enligt 5 § na
lag meddelas av länsstyrelse, må om utdömande av vite föres talan föras hos
Konungen i vederbörande hos kammarrätten genom besvär, statsdepartement i den
ordning, som Talan mot annat beslut av läns-för överklagande av förvaltande
myn- styrelse enligt denna lag föres hos digheters och ämbetsverks beslut år
Konungen genom besvär och prövas bestämd. Länsstyrelses beslut skall /
statsrådet.
dock
utan hinder av besvär lända till Länsstyrelses beslut som avses i
eftenättelse, intill dess annorlunda andra stycket skall ulan hinder av
kan varda förordnat. besvär lända till eftenättelse, intill
dess annorlunda förordnas.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora lalan mot beslut som meddelats
före den 1 januari 1972.
33)
Förslag tiU Lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar
Härigenom
förordnas, att 69, 70, 93, 98 och 107 §§ lagen (1939: 608) om enskilda vägar
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
69
§. Därest i fall, då enligt 67 eUer 68 § Därest i fall, då enligt 67
eller 68 § taxeringsvärde skall vara bestäm- taxeringsvärde skall
vara bestäm-
3 11565
34
Kungl Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse) mande
för nybildad faslighets andel i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar,
sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsslyrelsen på ansökan och efler
verkställd utredning fastställa särskilt värde att intUl dess taxering skett
ligga till grund för beräkningen.
(Föreslagen lydehe)
mande för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar,
sådanl värde icke åsatts fastigheten, äge länsslyrelsen på ansökan och efter
verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering sketl
ligga till grund för beräkningen. Mot länsstyrelsens beslut må talan icke
föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Behörig
länsstyrelse
70 § .
är
belägen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
över
länsstyrelses beslut i ärenden, som i detta kapitel avses, må, där ej enligt
vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen /
vederbörande statsdepartement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade
ordning.
Mot länsstyrelses
beslut enligt 18, 19, 48, 51, 52 eller 62 § föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
Talan mot annat beslut
av länsstyrelse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad ovan stadgats
vid beslutet skall förbliva, hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
93 §.
Då länsstyrelse meddelat
beslut i ärende, som avses i delta kapitel, skall, utom i fall som avses i
tredje stycket, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genom
länsstyrelsens försorg antingen tillslällas envar, som beslulel rörer, eller
ock kungöras på sätt i 80 § fjärde styckets sägs.
Rörande klagan över
länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel avses, gälle vad om
ekonomimål i aUmänhet finnes föreskrivet, dock att de till Konungen ställda
besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas till länsstyrelsen, som har
att, efter infordrande av vederbörandes
Då länsstyrelse meddelat
beslut i ärende, sora avses i detla kapilel, skall, utom i fall sora avses i
fjärde slyckel, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genora
länsstyrelsens försorg antingen tillställas envar, som beslutet rörer, eller
ock kungöras på sätt i 80 § fjärde stycket sägs.
Mot
länsstyrelses beslut enligt detta kapitel i fråga om skyldighet för fastighet,
som ingår i vägförening, utt bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet
att gälda kostnad för förrättning eller utredning, om föreläggande som avses
i 87 §, om fastställelse av stadgar eller av beslut om
opaginerad Kontrollera mot PDF
» Senaste lydelse 1954: 197.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj-.ts
proposUion nr 30 år 1971
35
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse) förklaring, där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av
be-svårshandlingarna jämte eget utlåtande tdl Konungen.
över
beslul, varigenora länsstyrelse förordnat förrältningsraan eller sakkunnigt
biträde eller föreskrivit underställning av utlåtande, raå ej klagas. Ej
heller raå lalan föras raot beslut, varigenora förrättning återförvisats till
förrältningsraannen. Alt talan ej må föras mot länsstyrelses beslul i
jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 §§ är stadgat.
(Föreslagen
lydelse) ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla såsom stadgar,
om förordnande eller entledigande av syssloman, om ersättning för uppdrag
eller om beslut av vägförening föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Tolan mot annat beslut
av länsstyrelse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad nedan
föreskrives vid beslutet skall förbliva, hos Konungen genom besvär.
över beslut, varigenom
länsstyrelse förordnal förrällningsman eller sakkunnigt biträde eller
föreskrivit un-derstäUning av utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan
föras mot länsstyrelses beslut rörande fastställande av särskilt värde å
fastiyhet eller mot beslut, varigenom förrättning återförvisats till
förrätlningsmannen. Alt lalan ej må föras mot länsstyrelses beslut i
jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 §§ är stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
98 §.»
Det
åligger---------------------
Försuraraar
någon alt fullgöra honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighel, äger
länsstyrelsen vid vite förelägga honora att fullgöra sådan skyldighet.
-------------- av vägen.
Försuraraar
någon alt fullgöra honom enligt försia styckel ålagd uppgiftsskyldighet, äger
länsstyrelsen vid vite förelägga honom alt fullgöra sådan skyldighel. Mot
lånsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
107 §.2
över länsstyrelses
beslut / fräga, .som avses i detta kapitel, må klagan föras hos Konungen i
vederbörande statsdepartement i den för ekonomimål i aUmänhet stadgade
ordning.
Mot länsstyrelses
beslut enligt 100 eller 101 § eller om föreläggande enligt 106 § föres talan
hos kammarrätten genom besvär.
Talan
mot annat beslut av läns-
opaginerad Kontrollera mot PDF
> Senaste lydelse 1952:234. * Senaste lydelse 1954:
197.
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Kungl
Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse) Beslutet skall lända till eftenättelse utan hinder av förd klagan, där
ej Konungen annorlunda förordnar.
(Föreslagen
Igdelse) stgrehe enligt detta kapitel föres hos Konungen genom besvär.
Beslut,
varom fråga år i detta kapUel, skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan, där ej besvärsmyndigheten förordnar annorlunda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslut som meddelals före
den 1 januari 1972.
34) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1941:282) om sterilisering
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1941: 282) ora
sterilisering, dels alt i 3 och 4 §§ ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut
mot »socialstyrelsen»,
dels att
7 § skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 § .
över
medicinalstyrelsens beslut, varigenom tillslånd till sterilisering vägrats, må
besvär anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen från den då
beslutet meddelades.
I övrigt
må medicinalstyrelsens beslut enUgt denna lag ej överklagas.
Mot
socialstyrelsens beslut, varigenora tillstånd lill sterilisering vägrats,
föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigi må socialstyrelsens beslut enligt denna lag ej
överklagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
> Senaste lydelse av 3 § 1964:173.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 37
35) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1944:133) om kasirering
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1944: 133) om
kasirering,' dels att i 4 och 5 §§ ordet »medicinalstyrelsen» i olika
böjningsformer skall bytas ul mot »socialstyrelsen» i motsvarande form, deh att
7 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
7§.
Över medicinalstyrelsens beslut i Mot socialstyrelsens beslut i ärende
ärende angående kasirering må be- angående kasirering föres talan hos svär
anföras hos Konungen inom en kammarrätten genom besvär, månad från den dag
då beslutet med-åelades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
36) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen
Härigenom förordnas, alt 19 och 20 §§ lagen (1942:350) ora
fornminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.''
I ärende---------------------------- slulliga avgörande.
Talan mot länsstyrelsens beslul en- Talan mot
länsslyrelsens beslut enligt denna lag eller bestämmelse som ligt denna lag
föres hos kammarråt-meddelats med stöd av lagen föres ten genom besvär, hos
Konungen genom besvär.
1 Senaste lydelse av 4 § 1966:300. - Senaste lydelse 1967:
77.
38 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år
1971
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
20 §.»
Talan mol riksantikvariens beslul Talan mot riksantikvariens beslut
enligt denna lag föres hos Konungen enligt denna lag föres hos Konungen
genom besvär. genora besvär och prövas i
statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om lalan
mol beslut som meddelats före den I januari 1972.
37) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen
Härigenom förordnas, alt 14 § lagen (1960:690) om
byggnadsminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
14 §.
/ riksantikvariens eller länsstyrel- Talan
mot riksantikvariens eller
ses beslul enligt denna lag må den länsstyrelses beslut
enligt denna lag som beslutet rör söka ändring hos föres hos kammarrätten
genora be-Konungen genora besvär, vilka skola svär. ingivas till
ecklesiastikdepartementet.
Beslut enligt---------------------------------- förd
klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan
mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
38) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom förordnas, att 206 § och rubriken närmasl före
206 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ba nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1967: 77.
Kungl Maj:ls proposition
nr 30 år 1971
39
opaginerad Kontrollera mot PDF
206 §.
(Nuvarande
lydelse)
Om
talan å registrering.s-myndigbetens beslul.
Äro
stiftarna missnöjda raed beslul, varigenom godkännande för registrering
vägrats enligt 190 § 1 mora., eller är bolaget raissnöjt raed beslut varigenom
sådanl godkännande vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 raom., må, vid
lalans förlust, sist inora två raånader från beslutels dag besvär däröver
anföras hos Konungen. Bäll lill sådan lalan lill-komrae ock sökande, sora är
raiss-nöjd raed beslul, varigenora registrering vägrats enligt 192 §.
Över beslul om sådan
förklaring, .som av.ses i 191 §, 195 § 2 och 4 mora., 196 §, 197 § och 199 §,
så ock över beslul ora jämkning av bolagsordning enligt 198 § 1 raora. raå
jära-väl besvär anföras i den ordning, varora i första styckel stadgas.
(Föreslagen
lydehe) Om besvär.
Mot
beslut i tiUståndsärende, vara 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 § äger
tillämpning, föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan
mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom
besvär.
Äro
stiftarna raissnöjda raed beslut, varigenom godkännande för registrering
vägrats enligt 190 § 1 mom., eller är bolaget missnöjt raed beslut varigenom
sådant godkännande vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid
lalans förlusl, sist inom två månader från beslutets dag besvär däröver anföras
hos kammarrätten. Rätt till sådan lalan tillkomme ock sökande, som är missnöjd
med beslut, varigenom registrering vägrats enligt 192 §.
Öi»er
beslut av registreringsmyndigheten enligt 173 a § samt över beslut om sådan
förklaring, som avses i 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196 §,
197 § och 199 §, så ock över beslut om jämkning av
bolagsordning enligt
198 § 1 mom. raå järaväl besvär anföras i den ordning,
varom i tredje styckel stadgas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
39) Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Härigenom förordnas, att 150 § byggnadslagen (1947: 385)
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
150 §.1
Mot länsstyrelses beslut i ärende om medgivande, vara 39 §
äger tilllämpning, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelses beslul----------- hos Konungen.
Talan mot------------------------ ämbetsverks beslut.
Har länsstyrelse----------------- utan bifall.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan
mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
40) Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag
Härigenom förordnas, att 12 och 16 §§ lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.2
Har någon genom oriktiga uppgif- Har
någon genom oriktiga uppgif
ter eller annorledes förorsakat att all- ler
eller annorledes förorsakat att all
mänt barnbidrag för vissl barn obe- mänt
barnbidrag för visst barn obe
hörigen utgått eller har någon eljesl hörigen
utgått eller har någon eljest
obehörigen eller raed för högt belopp obehörigen
eller raed för högt belopp
uppburit sådant bidrag och har han uppburit
sådant bidrag och har han
skäligen bort inse detta, skall ålerbe- skäligen
bort inse detla, skall ålerbe-
> Senaste lydelse 1959:611. « Senaste lydelse 1964:145.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 41
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
talning ske av vad för mycket utbeta- talning
ske av vad för mycket utbeta
lats, där ej i särskilt fall socialstyrel- lats, där ej länsstyrelsen finner änled-
sen finner anledning alt helt eller del- ning all hell eller delvis eftergiva
vis eftergiva sådan återbetalnings- återbetalningsskyldighet,
skyldighet.
Har återbetalningsskyldighel------------- skäligt belopp.
16 §.1
Är någon missnöjd med länsstyrel- Talan mot länsstyrelses beslul i
ses beslut i ärende angående allraänt ärende angående allmänt barnbidrag
barnbidrag, må han däröver anföra föres hos kammarrätten genom be
besvär hos socialstyrelsen. svär.
Över socialstyrelsens
utslag må Länsstyrelses och kammarrätts be-
klagan ej föras. .slut lända omedelbart till
efterrät-
telse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag tråder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som raeddelats före
den 1 januari 1972.
41) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott
Härigenom förordnas, att 22 § lagen (1964:143) om
bidragsförskott skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
22 §.
Talan mot-------------------------- hos länsstyrelsen.
Mot lånsstyrelsens beslut föres ta- Mol
länsstyrelses beslut i fråga om
lan genora besvär hos Konungen. gottgörelse av statsverket till kom-
mun för utgivna bidragsförskott föres talan hos Konungen
genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse i ärende enligt
denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
' Senaste lydelse 1954: 360.
42
Kungl Mfij:ts
proposition nr 30 or 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller
fortfarande i fräga ora talan mot beslut sora meddelats före den 1 januari
1972.
42)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse
Härigenom förordnas, att
318 § och rubriken närmast före 318 § lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
xr. Om
klagan över fSrsäkrings-
inspektionens beslut.
(Föreslagen
lydehe) XI.
Om besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
318 §.
Över beslul, sora av
försäkringsinspektionen raeddelas på grund av tillsynen över försäkringsbolag,
mä klagan föras hos Konungen inom den tid som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad.
Den,
som icke åtnöjes med försäkringsinspektionens beslul, varigenom registrering
vägrats, raå sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos
Konungen.
över beslul om sådan
förklaring, som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mora., 309 § och 311 § må jämväl
besvär anföras i den ordning, varom i andra siycket stadgas.
Talan mol be.slut i
tiUståndsärende, vara 72, 81, 100, 142 eller 237 § äger tUlämpning, och mot
beslut, sora av försäkringsinspektionen meddelas på grund av tillsynen över
försäkringsbolag, föres bos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Mot
försäkringsinspektionens beslut enligt 335 § må talan icke föras.
Den, som icke åtnöjes med
försäkringsinspektionens beslul, varigenora registrering vägrats, må sist
inora två mänader från beslutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. I
samma ordning må besvär anföras över beslul om sådan förklaring, som avses i
304 § 4 mom., 308 § 2 mom., 309 § och 311 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den I januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl.
Majits {iroposition nr 30 år 1971 i">
43)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket
Härigenom
förordnas, atl 33 § lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt
atl driva försäkringsrörelse här i riket skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarandc
lydelse) (Föreslagen lydehe)
33 §. Över
försäkringsinspektionens be- Talan mot försäkringsinspeklio-slul
enligt denna lag må klagan föras nens beslul enligt denna lag föres hos
Konungen inom den tid som för hos Konungen genom besvär och prö-överklagande
av förvaltande myndig- vas i statsrådet, heters och ämbetsverks
beslut är stadgad.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser
angående talans prövning gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslut sora
meddelats före den I januari 1972.
44)
Förslag
till
Lag
om ändring I lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk
försäkringsrörelse vid krig m. m.
Härigenora
förordnas, att i lagen (1959: 73) raed vissa besläramelser oro inländsk
försäkringsrörelse vid krig m. ra. skall införas cn ny paragraf, 18 §, av nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 .if. Talan mot försäkringsinspektionens beslut enligt denna
lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i .statsrådet.
44 Kungl. Maj:ls proposUion nr 30 år
1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser angående lalans prövning gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
45) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1959:118) om krigsansvarighet för liv-
och invaliditetsförsäkring
Härigenom förordnas, all i lagen (1959: 118) om
krigsansvarighet för liv-och invaliditetsförsäkring skall införas en ny paragraf,
27 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
27 §. Talan mot försåkringsinspektio-nens beslut
enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972,
Äldre bestämmelser angående lalans prövning gäller
fortfarande i fråga om lalan mot beslul som raeddelats före den 1 januari 1972,
46) Förslag
till
Lag
om
ändring i arbetarskyddslagen (1949:1)
Härigenom förordnas, att 73 § arbetarskyddslagen (1949:1)
skaU ha nedan angivna lydelse,
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
73 §.1
Över arbetarskyddsslyrelsens----------------- ej föras.
Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud,
föreläggande eller fö-
' Senaste lydelse 1963: 245.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
45
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Talan
mot beslul av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna
lag, eUer mot lånsstyrelses beslut i sådan fråga föres genom besvär hos
Konungen.
(Föreslagen lydehe)
leskrift enligt 5359 §§ föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan raot beslut av
arhetarskyddsstyrelsen i annan fråga, sora omförmäles i denna lag, föres hos
Konungen genora besvär och prövas i statsrådet. Mot lånsstyrelses beslut i
sådan fråga föres talan hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den I januari 1972.
Äldre
besläramelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul sora meddelats
före den 1 januari 1972.
47)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246)
Härigenom
förordnas, att 23 § skogsförläggningslagen (1963: 246) skall
opaginerad Kontrollera mot PDF
ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
23 § .
Talan mot beslut av
arbetarskydds-styrelsen i ärende, som avses i denna lag, föres genom besvär
hos Konungen.
Mot
arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud eller föreläggande enligt 13,
14, 15 eller 17 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan
raot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annat ärende, som avses i denna lag,
föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
46
Kungl Maj:ls
proposition nr 30 år 1971
48)
Förslag
tUl
Lag
om
ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174)
Härigenom förordnas, att 7
§ 9 mom. och 10 § kyrkomölesförordningen (1949: 174) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen Igdelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
7 § .
9 m o ra. Angående besvär
över val av delegerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat
om besvär över val av ledamöter i kyrkoråd äga niotsvarande tillämpning.
9 mom. Talan mot
domkapitels beslut om indelning i distrikt för val av elektorer föres hos
regeringsrätten genom besvär.
Angående besvär över val
av delegerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat om
besvär över val av ledamöter i kyrkoråd äga niotsvarande tillärapning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 ij.»
Klagan över val till
ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen genom besvär, som inom tre veckor
efter valet skola hava inkommit till justitiedepartementet för att i Konungens
regeringsrätt skyndsamt föredragas och avgöras.
Klagan över val till ombud
vid kyrkomöte föres hos regeringsrätten genom besvär inom tre veckor efter
valet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga ora talan raot beslut som meddelats före den 1 januari
1972.
49)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap
Härigenom
förordnas, att 12 § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap skall ha nedan
angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1958: 59.
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 47
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.*
Talan
mol den centrala utlännings- Talan mot den centrala ullän-
rnyndighetens
eller länsstyrelses be- ningsmyndighetens beslul föres hos
slut
föres genom besvär hos Konung- Konungen genom besvär,
en. Talan mot länsstyrelses beslut fö
res hos kammarrätten genom besvär.
Denna
lag träder i krafl den I januari 1972.
Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora raeddelats
före den 1 januari 1972.
50)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar
Härigenora
förordnas i fråga om lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,
dels
alt 100 § och 103 § 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse, dels atl i lagen
skall införas en ny paragraf, 105 a §, och närmasl före denna paragraf en ny
rubrik av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
100
§.
Hava
vid------------------------------ talan anställts.
Registrering
skall ---------------- läns föreningsregister.
Vägras registrering,
skall länssty- Vägras registrering, skall länsstyrelsen ofördröjligen
lill sökanden med relsen ofördröjligen till sökanden med posten
översända underrättelse om poslen översända underrättelse om
beslutet med angivande av skälen beslutet med angivande av
skälen därför. Är sökanden missnöjd med därfiir. beslutet, må han hos
Konungen föra talan genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola
inkomma inom två månader från beslutets dag.
103
§. 2 m o m. Har ansökan enligt 97 § 2 ra o ra. Har ansökan enligt 97 §
om rättens tillstånd att bringa fu- ora rättens tillstånd att
bringa fu-
Senuste lydelse 1968: 704.
48
Kungl. Maj:ts
proposUion nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse) sionsavtal till verkslällighet ej inkommit inom föreskriven lid eller
har ansökan genora lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillslånd
icke anmälts för registrering inora den därför stadgade tiden, skall
länsstyrelsen förklara frågan ora fusion förfallen saml ofördröjligen med
posten översända underrättelse därom till föreningarna, över beslutet om sådan
förklaring mä besvär anföras i den ordning som i 100 § sista stgcket stadgas.
Har
genora ------ ---------
Vid
registrering-----------------
(Föreslagen lydelse)
sionsavtal till verkställighet ej inkoramil inom föreskriven tid eller har
ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet ora tillstånd
icke anraälts för registrering inora den därför stadgade tiden, skall
länsstyrelsen förklara frågan ora fusion förfallen saral ofördröjligen raed
poslen översända underrättelse därom till föreningarna.
ur
registret.
--- är upplöst.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Besvär.
105 a §.
Mot beslut i tiUståndsärende, vara 22, 29, 46 eller 76 § äger tillämpning,
föres talan hos Konungen genom besvär.
Den som icke åtnöjes med länsstyrelses beslut, varigenom registrering
vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos
kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut enligt 74 §
och mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2 mom.
Talan
mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos kammarrätten
genom besvär.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 49
51) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar
Härigenom förordnas, att i lagen (1948: 218) om
sambruksföreningar skall införas en ny paragraf, 63 a §, av nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
63 a §.
Mot beslut i tillståndsärende, vara 1 eller 4 § eller 54
§, jämförd med 76 § lagen om ekonomiska föreningar, äger tillämpning, och mot
lantbruksstyrelsens beslut om utfärdande enligt 36 eller 54 § av instruktion
för revisor eller om medgivande som avses i 51 § föres talan hos Konungen
genom besvär.
Talan mot annat beslut av lantbruksstyrelsen enligt denna
lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelals
före den 1 januari 1972.
52) Förslag
tiU
Lag
om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680)
Härigenom förordnas, atl 15 § religionsfrihetslagen
(1951:680) skaU ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydehe)
15 §.
över pastors------------------------ motsvarande
lillärapning.
Mot beslut eller åtgärd enligt denna lag av ämbetsman som
avses i 14 §
4 11565
opaginerad Kontrollera mot PDF
50
Kungl. Maj:ts proposition
nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande Igdelse)
(Föreslagen lydelse)
föres talan hos kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
63) Förslag
till
Lag
om
ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280)
Härigenom
förordnas, att 45 § allmänna ransoneringslageii (1954: 280) skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
45
§.
Klagan över beslut, som annan
myndighet än domstol meddelat i fråga om tillämpning av denna lag, skall föras
genom besvär inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet och i
den ordning som år bestämå för överklagande av myndighetens beslut; dock skall
klagan över beslut, som meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37 §,
föras hos Konungen. Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens
beslut lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Mot beslut rörande
tillämpning av 23, 36 eller 37 § och mot beslut av central
förvaltningsmyndighet rörande återkallelse av ransoneringsbevis föres talan
hos kammarrätten genom besvär.
Utan hinder av däröver
förd klagan skall beslut som meddelats av förvaltande myndighet eller
kammarrätt lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den I januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
51
opaginerad Kontrollera mot PDF
54)
Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1964:
579) om nykterhetsvård
Härigenom
föroidnas, att 61 och 62 §§ lagen (1954:579) om nyklerhelsvård skall ha nedan
angivna lydelse.
(Föreslagen lydelse)
(Nuvarande lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
61 §,
Länsstyrelses
beslut raå överklagas av den som beslutet rörer, ora beslutet innebär
förordnande ora tvångs-intagning, avslag å ansökan härom, viUkorligt anstånd
med verkställighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande jämlikt 22
eller 27 § av vite, så ock då beslulel avser ersättning ål den som inkallals
atl upplysningsvis höras inför länsslyrelsen.
Talan
föres hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas lill länsstyrelsen.
Länsslyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, ora
anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat
den ytterligare utredning, som kan vara erforderlig, till socialdepartementet
insända samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.
Klagan
över beslut, sora av länsstyrelse särskilt meddelats ora någons omhändertagande,
må av honom föras i enahanda ordning, dock ulan inskränkning till viss tid.
Över
annal av länsstyrelse raeddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan ej
tillåten. Ej heller raå särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes
handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.
Mot
länsstyrelses beslut må talan föras hos kammarrätten genom besvär, om beslutet
innebär förordnande om Ivångsintagning, avslag å ansökan härora, villkorligt
anstånd raed verkställighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande
jämlikt 22 eller 27 § av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som
inkallals alt upplysningsvis höras inför länsslyrelsen.
Besvären
skola ingivas lill länsslyrelsen. Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra
förklaring över besvären, om anledning därtUI ej uppenbarligen saknas, samt,
efter att hava införskaffat den ytterligare utredning sora kan vara
erforderlig, in-sända samtliga handlingar i målet jämte eget utlåtande till
kammarrätten.
Talan
mot beslul, som av länsstyrelse särskilt meddelals om någons omhändertagande,
må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning tiU viss lid.
Talan
är ej tillåten mot annat av länsstyrelse raeddelat slutligt beslut än ovan
sägs. Ej heller raå särskild talan föras, där länsstyrelse under ärendes
handläggning meddelat annat beslut än förut är sagt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1956:225.
opaginerad Kontrollera mot PDF
52
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
(Föreslagen lydelse) 62 §.1
Över
beslut av socialstyrelsen Tnd den som beslutet rörer söka ändring hos
Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till socialdepartementet.
Mot sådant beslut av socialstyrelsen, som meddelats för
särskilt fall, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av socialstyrelsen föres hos
Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
55) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom
förordnas, atl 175 § lagen (1955: 183) ora bankrörelse skaU ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
175 §.
(Nuvarande lydelse)
över
beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten, må klagan föras hos Konungen inom
den tid som är stadgad för överklagande av förvaltande myndighets beslut, men
beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens
beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets
dag däröver anföra besvär hos Konungfen,
över beslut om sådan förklaring.
(Föreslagen Igdelse)
Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet, men beslutet går
ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens
beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets
dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. 1 samma ordning må besvär anföras
opaginerad Kontrollera mot PDF
> Senaste lydelse 1956:225,
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 53
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen Igdelse)
som avses
i 167 § 2 raora, och 168 §, över
beslut ora sådan förklaring, sora
må jämväl besvär anföras i den ord- avses i 167 § 2 mom, och 168 §,
ning, varom i andra stycket stadyas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut sora meddelats
före den 1 januari 1972.
56) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker
Härigenom förordnas, att 91 § lagen (1955:416) om
sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
91 §.»
Över beslul, som meddelas av till- Talan mot
tillsynsmyndighetens
synsmyndigheten, må klagan föras beslut enligt denna lag föres hos
hos Konungen inom den tid, som år Konungen genom besvär och prövas i
stadgad för överklagande av förval- statsrådet, men beslutet går ändock i
tände myndighets beslut, men beslu- verkställighet, där icke Konungen
tet går ändock i verkstäUighet, där förordnar annorlunda,
icke Konungen förordnar annorlun
da.
Den som icke åtnöjes med registre- Den som icke åtnöjes med registre-
ringsmynåighets beslut, varigenom ringsmyndighetens beslut, varigenom
registrering vägrats, raå sist inom två registrering vägrats, må sist inom två
månader från beslutets dag anföra månader från beslutets dag anföra
besvär däröver hos Konungen. besvär däröver hos kammarrätten. I
över beslut ora sådan förklaring, samma ordning må besvär anföras
som avses i 86 § 3 raora., må jämväl över beslut om sådan förklaring, sora
besvär anföras i den ordning, varom avses i 86 § 3 raom.
stadgas i andra siycket.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan
raot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Senaste lydelse 1962:234.
54 Kungl Maj:is proposition nr 30 är 1971
57)
Förslag till Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasscrörelscn
Härigenom förordnas,
all 82 § lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen Igdelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
82
§.
över beslut, som
tillsynsmyndigheten meddelar raed stöd av denna lag, må klagan föras hos
Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet, om icke Konungen
annorlunda förordnar.
Den
som icke åtnöjes med tillsynsmyndighetens beslut, varigenom registrering
vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos
kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut om sådan
förklaring som avses i 103 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar.
Talan
mot annat beslut, sora tillsynsmyndigheten raeddelar raed stöd av denna lag,
föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet, raen beslutet går
ändock i verkställighet, om icke Konungen annorlunda förordnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut sora meddelats
före den 1 januari 1972,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 55
58)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen
(1963: 76) om kreditaktiebolag
Härigenom förordnas,
att 12 § lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag skaU ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydehe)
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 §.
Talan raot
bankinspektionens beslut enligt denna lag föres bos Konungen genom besvär.
Inspektionens beslul skall lända till efterrättelse ulan hinder av atl talan
däremot föres, om ej Konungen annorlunda förordnar.
Talan mot
bankinspektionens beslul enligt denna lag föres hos Konungen genora besvär och
prövas i statsrådet. Inspektionens beslut skall lända till efterrättelse ulan
hinder av att talan däremot föres, om ej Konungen annorlunda förordnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
69)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp
Härigenom förordnas,
att 58 och 60 §§ lagen (1956: 2) om socialhjälp skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
58 §.»
Över länsstyrelses
slutliga beslut eUer utslag i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31,
39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 §, må besvär anföras
hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas hos kammarrätten allenast
belräffande ränta eller rättegångskostnad.
Mot länsstyrelses slutiiga
beslut i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 §
andra eller tredje stycket eller 54 §, föres talan, om ej annat sågs nedan,
genom besvär hos den kammarrätt, tiU vars domkrets länet hör. Talan må dock ej
fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senasie Ivdelse 1964: 66.
opaginerad Kontrollera mot PDF
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
Har
mål, varora sägs i 27 eller 30 §, Har raål, varom sägs i 27 eller 30 §,
förevarit hos två eller
flera länssty- förevarit hos två eller flera länsstyrel-
relser, och anföras besvär
över det i ser, och anföras besvär över det i
huvudsaken sist
meddelade utslaget, huvudsaken sist meddelade beslutet,
må i samband därmed
föras lalan raå i samband därmed hos samma
även mot utslag eller
beslut som dess- kammarrätt föras lalan även mot be-
förinnan
meddelals i målet; och skall slut som dessförinnan raeddelats i
sådanl utslag eller
beslul ej utgöra raålet. Sådant beslut skall ej hindra
hinder
för sakens prövning i dess att saken prövas i sin helhet. Har i
helhet. fall som här avses talan tidigare förts
Iws
annan kammarrätt, skola besvären anföras hos den kammarrätten.
Har
länsstyrelsen förordnat, att Har länsstyrelse eller kammarrätt
socialhjälp skall meddelas, går beslu- förordnat, atl socialhjälp skall med
let härom i verkställighet ulan hinder delas, går beslutet härom i verksläl-
av förd klagan. lighet utan hinder av förd klagan.
60 §.
I
fråga om delgivning av kammar- I fråga om delgivning av kammar
rättens utslag skall vad i 57 § är rätts beslut skall vad i 57 § är stadgat
stadgat äga raotsvarande tillämpning, äga motsvarande tillämpning.
över
kammarrättens utslag må klagan ej föras.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats
före den 1 januari 1972.
60)
Förslag till Lag om ändring i lagen (1961:332) om handräckning vid
taxeringsrevision
Härigenom
förordnas, att 8 § lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision skall
ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
8§.
Är
någon-------------------------------- är stadgat.
Talan
mot länsstyrelsens beslut om Talan mot lånsstyrelses beslut om handräckning
saml om undantagan- handräckning samt om undanlagande från taxeringsrevision
av hand- de från taxeringsrevision av hand-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj-.ts
proposition nr 30 år 1971
ii 7
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
ling, som oinhänderlages vid förrättningen, må utan hinder av vad eljest är
stadgat föras hos Konungen genora besvär, vilka skola ingivas till finansdepartementet.
Länsstyrelsens beslul
länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.
(Föreslagen Igdelse) ling,
som omhändertages vid förrättningen, raå utan hinder av vad eljest är stadgat
föras hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelses
och kammarrätts beslut lända oraedelbart till efterrättelse, där ej
annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut som meddelats
före den I januari 1972.
61)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
Härigenom
förordnas, alt 13 och 15 §§ lagen (1956: 618) ora allmänna samraankomster
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
13
§.1
Mot beslut sora myndighet medde- Mot beslul sora polismyndighet
lat på gmnd av denna lag må talan raeddelat på grund av denna lag föres
föras genom besvär, om beslutet fat- talan hos länsstyrelsen genom besvär.
täts av länsstyrelse, hos Konungen Talan mot länsstyrelses beslut en-
och eljest hos länsstyrelsen. ligt lagen och mot
socialstyrelsens be
slut enligt 12 § föres hos Konungen
genom besvär och prövas i statsrådet.
Beslut som----------------------------- annorlunda förordnas.
15
§.
Med dagsböter straffes Till böter dömes
1)
den som---------------------------- första slyckel.
Försummelse
i------------------- ----- till stånd.
' Senaste lydelse 1964:673.
opaginerad Kontrollera mot PDF
r>8
Kungl
Maj:ls proposition nr 30 är 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser
angående lalans prövning gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som
meddelals före den 1 januari 1972.
62)
Förslag
tiU
om
ändring i slrålskyddslagen (1958:110)
Härigenom förordna.s,
att 29 § strål.skyddslagen (1958: 110) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
29
§.
Över
tillsynsmans--------------
Över beslut av
strålskyddsmyndig-heten enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom
besvär.
--------
förd klagan.
Talan
mot beslut för särskilt fall av slrålskyddsmyndighelen rörande tUlstånd,
godkännande, medgivande, vUlkor, åläggande, föreskrift, förbud eller
vitesföreläggande enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär, om ej
beslutet rör fråga som avses i 5 , tredje stycket eller 12 § första stycket.
I
övrigt föres talan mot strålskyddsmyndighetens beslut enligt denna lag hos
Konungen genom besvär. Besvären prövas i statsrådet.
Slrålskyddsmyndighelen
äger förordna, all villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller
återkallelse av till-.slånd eller godkännande sora meddelas med stöd av 5,
7, 9, 16, 18 eller 19 § skall omedelbart lända lill efterrättelse utan
hinder av förd klagan.
Slrålskyddsmyndighelen
och kammarrätt äga förordna, att villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller
återkallelse av tillslånd eller godkännande som meddelas med stöd av 5, 7, 9,
16, 18 eller 19 § skall omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den I januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl
Maj:ls proposition nr 30 år 1971 59
63)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1926:1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen
den 9 maj 1926 mellan Sverige och Finland angående renar i
gränsområdena
Härigenom
förordnas, att i lagen (1926: 1) innefatlande besläramelser i anledning av
konventionen den 9 maj 1925 meUan Sverige och Finland angående renar i
gränsområdena skall införas en ny paragraf, 18 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 §. Mot länsslyrelsens beslut enligt 8, 10 eller 16 § föres talan
hos kammarrällen genom besvär.
Talan
mot annat beslut av län.ssiyrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom
besvär.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som raeddelats före
den I januari 1972.
64)
Förslag
till
Lag
om
ändring i civilförsvar.slagen (1960: 74)
Härigenom
förordnas, att 83 § civilförsvarslagen (1960: 74) skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
83
§.
över civilförsvarschefs beslut i Över beslul av
civUförsvarschef,
ärende,
som avses i denna lag, mä chef för undsältningskår eller polis-
besvär anföras hos länsstyrelsen. myndighet i ärende, som avses i den-
na
lag, raå besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslut, som enligt denna lag
med- Mot länsstyrelses beslut om kost-delats av länsstyrelse eller
civUför- nadsfördclning enligt 49, 54 eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
60
Kungl Maj:ls proposUion
nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
svarsstyrelsen, må överklagas hos Konungen.
(Föreslagen lydelse) 55 §, om uttagande av egendom enligt 76 § eller
om föreläggande av vite vid underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt 15 §
föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot
beslut, som länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser
för särskilt fall meddelat om föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
godkännande i vad angår inrättande, utrustning eller underhåll av enskilt
skyådsrum, dock ej beslut enUgt 31 §.
1
övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos Konungen
genom besvär, vilka prövas i statsrådet. I samma ordning föres talan mot
civilförsvarsstyrelsens beslut enligt lagen.
Talan
må--------------------------- eller 58 §.
Under
högsta----------------------- till efterrättelse.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972,
65)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i barnavårdslagen (1960:97)
Härigenom förordnas, atl
8387 §§ barnavårdslagen (1960: 97) skall ha
opaginerad Kontrollera mot PDF
nedan angivna lydelse,
(Nuvarande
lydehe)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
83 § .
över länsstyrelses
slulliga beslut eller utslag i mål eller ärende an-gående skyldighet för
kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns
Mot
länsstyrelses slutliga beslut i mål eller ärende enligt denna lag samt mot
annat beslut för särskilt fall av sociahtgrelsen än som avses
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposUion nr 30 år 1971
61
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande Igdelse)
kostnad för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget
barns vård må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas
endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.
Om
raål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera
länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade utslaget,
må i samband därmed föras lalan även mol utslag eller beslul som dessförinnan
meddelats i raålet. Sådant utslag eller beslut skall ej hindra att saken
prövas i sin helhet.
(Föreslagen lydehe) i 56
§, 57 § första eller Iredje stycket eller 58 § föres talan, om ej annat sägs
nedan, genom besvär hos den kammarrätt, inom vars domkrets beslutsmyndigheten
ligger. Talan raå dock ej fullföljas endasl beträffande ränta eller
rättegångskostnad.
Ora raål angående
ersällning från koraraun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär
anföras över del i huvudsaken sist meddelade beslutet, må i samband därmed hos
samma kammarrätt föras lalan även raot beslut sora dessförinnan meddelats i
målet. Sådant beslut skall ej hindra alt saken prövas i sin helhet. Har i fall
som avses här talan tidigare förts hos annan kammarrätt, skola besvären
anföras hos den kammarrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
84 §.
85 §.
/
länsstgrehes beslut i andra frågor rörande tillämpningen av denna lag än som
angivas i 83 § må ändring sökas hos Konungen genom besvär.
Länsstgrehes
beslut i ärende som avses i 49 kap. länder till efterrättelse utan hinder av
förd klagan.
Besvär över
lånsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall skyndsamt
infordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen saknas, samt,
efter att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig,
insända samtliga handlingar i målet jämte eget utlätande
Besvär över
länsstyrelses beslut skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall
skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen
saknas, .samt, efter att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara
erforderUg, insända samtliga handlingar i målet jämte eget utlåtande till
kammarrätten.
I fråga om delgivning
av kammarrätts beslut skall vad som är stadgat i 82 § äga motsvarande
tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
()2
Kungl. Majits
proposition nr 30 är 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande Igdelse)
till kammarrätten eller, om besvären skola prövas av Konungen, till socialdepartementet.
(Föreslagen
lydehe)
opaginerad Kontrollera mot PDF
86 §.
/ fråga om delgivning
av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat i 82 § äga motsvarande
tillämpning.
över kammarrättens
utslag må klagan icke föras.
Länsstyrelses beslut i
ärende som avses i 49 kap., beslut av social-.styrelsen enligt 62 eller 64 §
och kammarrätts motsvarande beslut lända omedelbart till efterrättelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
87 §.»
/ beslut av
socialstyrelsen må ändring sökas hos Konungen genom besvär, vilka skola
ingivas till socialdepartementet.
Av
socialstyrelsen enligt 58, 62 eller 04 § meddelat beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.
Mot sådant beslut av
socialstyrelsen, som ej meddelats för särskilt fall, samt mot beslut av
styrelsen enligt 56 §, 57 § första eller tredje stycket eller 58 § föres
talan hos Konungen genom besvär.
Av socialstyrelsen enligt
58 § meddelat beslut länder lill efterrättelse utan hinder av förd klagan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
66)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom
förordnas i fråga ora lagen (19(>0:408) om behörighet att utöva läkaryrket,
deh
att i 210 §§ och övergångsbestämmelserna ordet -medicinalstyrel-.sen» skall
bytas ut mot »socialstyrelsen»,
dels
att 12 § skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1963:261. * Senaste lydelse av
3 § 1964:214
6 § 1963:252
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Majits proposition nr 30 år 1971 63
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydehe)
12
§.
Talan
mot .socialstyrelsens beslut för särskilt fall enligt 25, 7 eller 9 § föres
hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av
socialstyrelsen
enligt denna lag föres tidnn hos
Konungen genom besvär.
Beslut, som medicinalstyrelsen Beslut, som socialstyrelsen
eller
meddelat med stöd av denna lag, kammarrätt meddelat med stöd av
skall lända till omedelbar eflerrättel- denna lag, skall lända till
omedelbar
se, om ej annorlunda förordiias. efterrättelse, om ej annorlunda för-
ordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
67)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket',
deh
att i 26 och 811 §§ saml tredje stycket försia punkten övergångsbestämmelserna
ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen»,
dels
atl 13 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 § .
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 36, 8 eller 10 § föres hos
kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos
Konungen genom besvär.
.Senaste lydelse av 4 § 1964: 550.
opaginerad Kontrollera mot PDF
64
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse) Beslul, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag,
skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
(Föreslagen
lydelse) Beslut, som socia/sfyre/sen eller kammarrätt meddelat med stöd av
denna lag, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslut sora raeddelats
före den 1 januari 1972.
68) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva
veterinäryrket
m. m.
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1965: 61) ora
behörighet att utöva veterinäryrket m. m.,
dels att
i 5 § ordel »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mol »socialstyrelsen», dels alt
13 § skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut som veterinärstyrelsen meddelar med stöd av denna
lag länder lill omedelbar efterrättelse, ora annat ej förordnas.
§
Talan mot veterinärstyrehens beslut för särskilt fall
enligt 25, 7 eller 8 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av veterinärstyrelsen enligt denna lag
föres talan hos Konungen genom besvär.
Beslul sora veterinärstyrelsen eller kammarrätt raeddelar
med stöd av denna lag länder lill omedelbar efterrättelse, om annal ej
förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäUer fortfarande i fråga om talan raot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ls proposition nr 30 år 1971 65
69)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område
Härigenora
förordnas i fråga om lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens oraråde,
deh
att i 1 och 9 §§ ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas
ut raot »socialstyrelsen» i motsvarande form,
dels
all 11 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydehe)
11
§
Talan
mot socialstyrelsens beslut
enligt 9 § föres hos kammarrätten
genom besvär.
Beslut, som medicinalstyrelsen Förbud sora avses i 9 § skall lända
meddelat med stöd av 9 §,
skall lända lill omedelbar efterrättelse, om ej an-till oraedelbar
efterrättelse, ora ej an- norlunda förordnas, norlunda förordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
besläramelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut som meddelals
före den 1 januari 1972.
70)
Förslag
till
Lag
om
ändring i varumärkeslagen (1960: 644)
Härigenom
förordnas, alt 47 § varumärkeslagen (1960: 644) skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
47
§.1
Talan
mol--------------------------------- skäl föreligga.
Talan
föres----------------------------------- beslutets dag.
Mot
besvärsavdelningens beslut må Mol besvärsavdelningens beslut må
talan
föras av sökanden, om det gått lalan föras av sökanden, om det gått
» Senaste lydelse 1967: 841. 511565
opaginerad Kontrollera mot PDF
66
Kungl Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse) honom
emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets
dag.
(Föreslagen lydelse)
honom emot. Talan föres hos regeringsrätten genora besvär inom två månader
från beslutets dag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om lalan mot beslul sora meddelats före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
71)
Förslag
till
Lag
om
ändring i patentlagen (1967: 837)
Härigenom
förordnas, att 25 och 72 §§ patentlagen (1967:837) skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
25
§.
Talan
enUgt---------------
Mol
beslut på besvärsavdelningen må talan föras av sökanden, om det gått honom
eraot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets
dag.
Bestämmelserna i 22 § femte stycket äga raotsvarande tillämpning beträffande
handlingar som inkomraa till Konungen.
lill
prövning.
Mol
beslul på besvärsavdelningen raå talan föras av sökanden, om det gått honom
emot. Talan föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från
beslutets dag.
Beslämraelserna
i 22 § femte slyckel äga raotsvarande lillämpning beträffande handlingar som
inkomma till regeringsrätten.
72
§.
Talan
mol--------------------- till prövning.
Mol besvärsavdelningens
beslul fö- Mot besvärsavdelningens beslut föres talan genora besvär hos
Konungen res talan hos regeringsrätten genora inom två månader från
beslutets dag. besvär inom två månader från beslutels dag.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäUer fortfarande i fråga ora talan mot beslul som meddelals före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 67
72)
Förslag
till
Lag
om
ändring i mönsterskyddslagen (1970: 000)
Härigenom
förordnas, alt 22 och 47 §§ raönslerskyddslagen (1970:000) skall ha nedan
angivna lydelse.
(1
prop. 1969: 168 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
22 §
Talan
enligt--------------------- till prövning.
Mot
beslut på besvärsavdelningen Mol beslut på besvärsavdelningen
får talan föras av sökanden, om be- får talan föras av sökanden, ora be
slulel gått honom emot. Talan föres slutet gått honom emot. Talan föres
genora besvär hos Konungen inora hos regeringsrätten genora besvär
två raånader från beslutets dag. inora två månader från beslutels dag.
47
§
Talan
mot--------------------- till prövning.
Talan
raot besvärsavdelningens be- Talan raot besvärsavdelningens be
slut föres genom besvär hos Konung- slut föres bos regeringsrätten genom
en inom två raånader från beslutets besvär inom två månader från be-
dag. slutets dag.
Denna
lag träder i krafl den I januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
73)
Förslag
till
Lag
om
ändring i brandlagen (1962: 90)
Härigenom
förordnas i fråga om brandlagen (1962: 90), deh att i 1 § orden »kommunens
fullmäktige» skall bytas ut mol »kom-raunfullraäklige»,
dels
att 15 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
68
Kungl. Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvaranåe lyåelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
§.
över brandstyrelses--------------------- hos
länsstyrelsen.
Talan mot beslut, som
enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen, föres hos Konunyen.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 6, 7, 9 eller 14 §
föres hos kammarrätten yenom besvär.
Mot annat beslut av
länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16 §.
Den som utan giltigt
skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning, vartill han kallats genom
brand-larm eller på annat sätt, eller lämnar honora anvisat arbete eller eljest
icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot 10
eller 11 § eller som hindrar eller söker hindra ålgärd, som avses i 12 §, dömes
till dagsböter.
Arbetsgivare eller
arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för dellagande i brandövning
eller brandsläckning eller därmed sammanhängande arbete, dömes, såframt
ledigheten kunnat medgivas utan synnerUg olägenhet, lill dagsböter.
Den
som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas
utryckning eller samling, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.
Den som utan giltigt
skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning, vartill han kallals genom
brand-larm eller på annat sätt, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest
icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot 10
eller 11 § eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, sora avses i 12 §,
dömes till böter.
Arbetsgivare eller
arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för deltagande i brandövning
eller brandsläckning eller därmed samraanhäng-ande arbete, dömes, såframt
ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhel, lill böter.
Den som genom brandlarra
eller på annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling,
dömes till böter eller fängelse i högsl sex månader och vare skyldig att
ersätta därav föranledd kostnad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 69
74)
Förslag
till
Lag
om
ändring i skollagen (1962:319)
Härigenom
förordnas, all 54 § skollagen (1962: 319) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
54
§.»
över beslut av lånsskolnämnd och Mot länsskolnämnds beslut i åren-
skolöverstyrelsen må besvär anföras de, på vilket 35 eller 39 § äger till
hös Konungen. lämpning, föres talan hos kammar
rätten genom besvär. I samma ord
ning föres talan mot beslut som av
ses i 51 § andra stgcket.
Talan
mot annat beslut av lånsskolnämnd eller skolöverstgrelsen enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fräga om talan mot beslut som raeddelats
före den 1 januari 1972.
75)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda
Härigenom
förordnas, atl 45 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
45
§.
Mot
psykiatriska------------------- icke föras.
Mot
länsskolnämndens beslut får I fräga om talan mot lånsskol-
talan föras hos Konungen genom be- nämnds beslut gäller 54 § skollagen
svår. i tillämpliga delar.
' Senaste lydelse 1964:341.
70 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 dr
1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäUer fortfarande i fråga ora talan raot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
76) Förslag till Lag om ändring i namnlagen (1963: 521)
Härigenom förordnas, att 29 § namnlagen (1963: 521) skall
ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
29 §.
Den vars---------------------------- domkapitlet genom besvär.
Talan mot domkapitlets beslut i Talan mot domkapitlets beslut i
fråga, som enligt första siycket dra- fråga,
som enligt försia stycket dra
gils under dess prövning, föres hos gits
under dess prövning, föres hos
Konungen genom besvär. kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
77) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m.
Härigenom förordnas, alt 17 § lagen (1963:537) om gravrätt
m.m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
17 §.
Talan mot länsstyrelses beslut en- Talan mol länsstyrelses beslut en
ligt denna lag eller med stöd därav ligt 11 eller 16 § föres hos fcammar-
meddelade bestämmelser föres genom rätten genom besvär. / samma ord-
besvär hos Konungen. ning föres talan mot sådant beslut
Kungl.
Maj:ls proposition nr 30 år 1971 71
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen Igdelse)
enligt 15 § som ej avser föreläggande mot kommun med stöd av första
stycket.
I
övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos Konungen
genom besvär.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre besläramelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
78) Förslag
lill
Lag
om
ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.
Härigenom
förordnas, alt 12 § lagen (1964:322) med vissa bestämmelser i anledning av
statens övertagande av huvudraannaskapet för polisväsendet m. m. skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
12
§.
över beslut, som länsstyrelse eller Över beslut, som länsstyrelse eller
myndighei, som avses i 7 §, meddelat myndighei, som avses i 7 §, meddelat
enligt denna lag, må kommunen an- enligt denna lag, må koraraunen an
föra besvär hos Konungen. föra besvär hos kammarrätten.
Beslut, som sägs i första
stycket Beslut, som meddelats enligt den-och som ej avser uldömande av vite,
7ia lag och som ej avser utdömande länder till efterrättelse ulan hinder av av
vite, länder lill efterrättelse utan förd klagan, om ej annat förordnas,
hinder av förd klagan, ora ej annat
förordnas.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre besläramelser gäller
fortfarande i fråga om lalan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
72 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
79) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa
städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet
Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1964:829) om
skyldighel för vissa städer alt bidraga till statsverkets kostnader för
domstolsväsendet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §.
Över beslut, sora länsstyrelse eller Över beslul, som länsstyrelse eller
myndighet vilken avses i 1 § medde- myndighet vilken avses i 1 § medde
lat enligt denna lag, må staden anfö- lat enligt denna lag, må staden anföra
ra besvär hos Konungen. besvär hos kammarrätten.
Beslut, som sägs i första stycket, Beslut enligt denna lag länder tiU
länder
till efterrättelse utan hinder av efterrättelse
utan hinder av förd kla-
förd klagan, om ej annat förordnas, gan, ora ej annal förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot
beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
80) Förslag
tiU
Lag
om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)
Härigenom förordnas, att 40 § naturvårdslagen (1964: 822)
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
40 §.1
Talan mot
länsstyrelses beslut en- Talan
raot länsstyrelses beslut en
ligt denna lag eller med stöd därav ligt 13, 17, 20, 21, 22, 24, 39 eller 47 §
meddelade bestämmelser föres genom eller om föreläggande enligt 16 § fö-
besvär hos Konungen. Statens natur- res hos kammarrätten genom besvär,
vårdsverk äger föra sådan talan för Mot annat beslut av länsstyrelse
> Senaste lydelse 1967:377.
Kungl
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 73
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
lillvaralagande av
naturvårdens in- enligt denna lag föres talan hos
tressen. Konungen genom besvär. Besvären
prövas i statsrådet.
Siatens
naturvårdsverk äger för tillvaralagande av naturvårdens intressen föra talan
mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av
lagen.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslut som raeddelats före
den 1 januari 1972.
81)
Förslag till Lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål
Härigenom
förordnas, att i lagen (1966: 301) ora rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål skall införas en ny paragraf, 11 a §, av nedan angivna lydelse,
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
11
a §.
Mot socialstyrelsens beslut enligt 4 § och mot kriminalvårdsstgrehens
beslut enligt 7 a § föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning
föres talan mot beslut för särskilt fall av kriminalvårdsstyrelsen eller
socialstyrelsen rörande tUlämpningen av 7 eller 9 §.
Talan mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller
socialstyrelsen rörande tillämpningen av denna lag föres hos Konungen genom
besvär.
74 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelals före
den 1 januari 1972.
82) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1967:631) om tryggande av
pensionsutfästelse m.m.
Härigenom förordnas, att 33 § lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
33 §.
Talan mol tillsynsmyndighelens Talan mol
tillsynsmyndighetens
beslut föres genom besvär. beslul enligt 22 § föres hos Konungen
genom besvär.
Talan mot annat beslut av tillsynsmyndigheten enligt
denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
83) Förslag
till
Lag
om ändring i smittskyddslagen (1968: 231)
Härigenom förordnas, atl 33 § smittskyddslagen (1968:231)
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydehe)
33 §,
Talan mot------------------------- länsstyrelsen genom
besvär.
Mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 7, 10, 14,
15 eller 21 §
Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971 75
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
Talan mot länsstyrelses beslul en- /
övrigt föres talan mot länsslyrel-
ligt denna lag föres hos Konungen ses beslut enligt denna
lag hos
genom besvär. Konungen genom besvär.
Hälsovårdsnämnds och länsstyrel- Hälsovårdsnämnds, länsstyrelses
ses beslut skall lända till omedelbar och kammarrätts
beslut skall lända
efterrättelse om ej annorlunda för- till omedelbar efterrättelse ora ej an
ordnas, norlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga ora talan
mot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
84) Förslag
till
Lag
om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
Härigenom förordnas i fråga om miljöskyddslagen
(1969:387),
deh alt 48 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 48 a §, av
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
48 §.
När koncessionsnäranden------------- 40 §.
Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut
enligt 14 § sista stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från
dagen för beslutet. Statens naturvärdsverk får föra talan mot beslut som
avses i första stycket för att tillvarataga allmänna intressen.
Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 §
andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket fär talan ej
föras.
76 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år
1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
48 a §.
Mot beslut som meddelas av statens naturvårdsverk enligt
10 § andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan
ej föras.
Talan mot beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten
eller rörande förbud vid vite enligt 51 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av koncessionsnämnden eller
länsstyrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i
statsrådet.
Talan mot beslut som avses i 48 § och beslut enligt 14 §
sista stycket andra punkten skall föras inom fyra veckor frän dagen för
beslutet. Statens naturvärdsverk får föra talan mot beslut som avses i 48 §
för att tillvarataga allmänna intressen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
85) Förslag
till
Lag
om ändring i jordhävdslagen (1969:698)
Härigenom förordnas, att i jordhävdslagen (1969: 698)
skall införas en ny paragraf, 9 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
9a§ Mot lantbruksnämnds beslut enligt denna lag föres
talan hos lantbruksstyrelsen genom besvär.
Talan
mot lantbruksstyrelsens be-
77
(Föreslagen Igdelse)
slut enligt lagen
föres hos Konungen
genom besvär och
prövas i statsrådet.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
86)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i lagen (1970: 000) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
Härigenora förordnas,
atl 11 och 12 §§ lagen (1970: 000) ora utlämning tiU Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(I prop. 1970:30
föreslagen lydehe)
11
Talan
raot polisrayndighels beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom
besvär. Besvärshandlingen inges lill polismyndigheten. Vid talan mot beslut om
utlämning skall besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då
klaganden delgavs beslutet.
Mot
länsstyrelsens beslut föres lalan hos Konungen genora besvär. Besvärshandlingen
inges till länsstyrelsen. Vid talan mot beslut om utlämning skall
besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då klaganden delgavs
beslutet.
Talan
raot beslut ora reseförbud eller orahändertagande får föras utan inskränkning
lill viss lid.
(Här
föreslagen lydelse)
§
Talan
raot polisrayndighels beslul enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genora
besvär. Besvärshandlingen inges lill polismyndigheten.
Mol
länsslyrelsens beslul föres lalan hos kammarrätten genom besvär.
Besvärshandlingen inges till länsstyrelsen.
Besvär
över beslut om utlämning enligt denna lag skall anföras inom en vecka från den
dag då klaganden delgavs beslutet. Talan mol beslul om reseförbud eller
omhändertagande får föras utan inskränkning lill viss tid.
78 Kungl. Maj.ts propo.sUion nr 30 år 1971
(I
prop. 1970: 30 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
12
§
Beslut om------------------ tUl efterrättelse.
Polismyndighet
och länsstyrelse Polismyndighet och länsstyrelse
får, när särskilda skäl föranleder del, får, när särskilda skäl föranleder
det,
förordna att dess beslut om utlära- förordna att dess beslul ora utlära
ning verkställes oraedelbart. ning verkställes omedelbart. Kam
marrätts beslut om utlämning verk
ställes omedelbart, om ej domstolen
förordnar annat.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora lalan mol beslut som meddelats
före den 1 januari 1972.
87)
Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1970: (MIO) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Härigenom
förordnas, atl 34 § lagen (1970:000) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.
(I
lagrådsremiss 23/1 1970 föreslagen (Här föreslagen lydelse)
Igdelse)
34 §
Ärende,
som------------------------ av detta.
Länsstyrelse
kan-------------- av kommunen.
Talan
mot lånsstyrelses beslut enligt 7 eller 32 § eller om ersättning till
sakkunnig som avses i andra stycket föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos
Konungen genom besvär.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 79
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot
beslut .som meddelats före den 1 januari 1972.
88) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970. 000) med vissa bestämmelser i
anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna
Härigenom förordnas, att 11 § lagen (1970:000) med vissa
bestäraraelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de
allmänna underrätterna skall ha nedan angivna lydelse.
(I lagrådsremiss 13/3 1970 föreslagen (Här föreslagen lydelse)
Igdelse)
11
§
Talan mot beslut enligt denna lag Talan raot beslut enligt
denna lag
av myndighet som avses i 7 § andra av myndighet som avses i 7 § andra
stycket föres hos Konungen genom styckel eller av länsstyrelse föres hos
besvär. kammarrätten genom besvär.
Mot beslut--------------- ------ ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol
beslul sora raeddelats före den 1 januari 1972.
89) Förslag till Lag om ändring i förordningen (1961:313)
om förfarandet i anmärkningsmål
Härigenom förordnas i fråga ora förordningen (1961: 313)
om förfarandet i anmärkningsmål, dels atl 9 § skall upphöra att gälla, dels
att 8 § skall ha nedan angivna lydelse.
80
Kungl. Maj:ts proposition
nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
8§.
Har
annan revisionsmyndighet än kammarrätten meddelat slutligt beslul i
anmärkningsraål och har ej anraärkningen därvid avvisats raed stöd av 5 §, må
talan mot beslutet föras genora besvär hos kammarrätten av revisorn samt av
myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, ävensom av
tjänsteman, som i 4 § sägs, och sakägare.
över
annal----------------------
Har
annan revisionsmyndighet än kammarrätt raeddelat slutligt beslut i anmärkningsraål
och har ej anmärkningen därvid avvisats raed stöd av 5 §, må talan mot
beslutet föras genom besvär hos karamarrätten av revisorn saral av myndighet
eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, ävensom av tjänsteman,
sora i 4 § sägs, och sakägare.
icke föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
90)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)
Härigenora förordnas,
att 34 § farailjebidragsförordningen (1946: 99) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
34 %.'
över
länsstyrelses beslut rörande tillärapningen av denna förordning må klagan föras
hos kammarrätten genora besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som
meddelat beslu-
Talan mot beslut av
länsstyrelse rörande tUlämpningen av 29 § första stycket föres hos Konungen
genom besvär.
Talan mot länsstyrelses
beslut i övrigt rörande tillärapningen av denna förordning föres hos
karamarrätten genom besvär.
Länsstyrelses
och kammarrätts be-
opaginerad Kontrollera mot PDF
'
Senaste lydelse 1963:112.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl
Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 81
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
tet; och åligger det
länsstyrelsen att slut skola gå i verkställighet utan jämte eget
yttrande insända besvären hinder av däröver anförda besvär. till
kammarrätten. Länsstyrelses beslul skall gå i verkslällighet utan
hinder av däröver anförda besvär.
Mot kammarrättens beslut må talan icke föras.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora lalan raot beslut sora meddelats
före den 1 januari 1972.
91)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifter
Härigenom
förordnas i fråga om förordningen (1967:882) ora studieraedelsavgifter,
dels
att 31 § skall upphöra att gälla,
dels
att 30 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslayen lydelse)
30 §.
Talan
mot-------------------- ------ centrala studiehjälpsnäranden.
Centrala
studiehjålpsnämndens be- Beslul enligt denna förordning län-
slut länder till efterrättelse utan hin- der omedelbart till efterrättelse, om
der av att talan föres mot beslulel, ej annat förordnas i beslulel.
ora nämnden ej förordnar annal.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
611565
opaginerad Kontrollera mot PDF
82 Kungl. Muj:ts proposition nr 30 år 1971
92)
Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen
(1965: 852) om ackord och avskrivning rörande
vissa
skatter
Härigenom förordnas, att 2 §
förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter skall
ba nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 § .
Behörig atl antaga
ackordsförslag eller avskriva skall enligt I § är, om annat ej föreskrivits,
den cenlrala beskaltningsmyndigheten eller, ora sådan ej finnes,
länsstyrelsen.
Behörig all antaga
ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 § är, om annat ej föreskrivits,
den centrala be-skaltningsmyndighelen eller, om sådan ej finnes,
länsstyrelsen. Mot beslut i sådant ärende får talan ej föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
93)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1920:
796) om val till riksdagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom förordnas, att
92 § lagen ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse)
92 Besvär över val lill
riksdagen ställas till Konungen och skola vid äventyr av talans förlusl ha
inkomrait till centrala valmyndigheten inom tio dagar från den dag då
kungörelse om valets utgång intogs i allmänna tidningarna. Så snart besvär
inkommit, översändes avskrift av besvären till Konungens befallningshavande
raed anmodan att skyndsamt inkomma
(1920:
796) om val till riksdagen* skall
(Föreslagen
lydehe)
§
Besvär
över val till riksdagen ställas till regeringsrätten och skola vid äventyr av
talans förlust ha inkommit lill centrala valmyndigheten inora tio dagar från
den dag då kungörelse om valets utgång intogs i allmänna tidningarna. Så
snart besvär inkommit, översändes avskrift av besvären till Konungens
befallningshavande med anmodan atl skyndsamt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
83
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse) med yttrande över besvären till Konungen.
Efler besvärslidens utgång kungör centrala valmyndigheten skyndsamt samtliga
inkorana besvär i allmänna tidningarna. Därvid utsattes viss kort tid, inora
vilken förklaring över besvären raå avgivas lill myndigheien. Efter ulgången
av för-klaringsliden insänder myndigheten ofördröjligen besvärshandlingarna och
inkomna förklaringar till Konungen.
Den som---------------------
(Föreslagen
lydelse) inkomma raed yttrande över besvären lill regeringsrätten. Efler
besvärstidens utgång kungör centrala valmyndigheten skyndsamt samtliga inkomna
besvär i allmänna tidningarna. Därvid utsattes viss kort tid, inom vilken
förklaring över besvären må avgivas till myndigheien. Efter ulgången av
förklaringsliden insänder rayndigheten ofördröjligen be-svärshandlingarna och
inkomna förklaringar till regeringsrätten. - har sketl.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora lalan
raot val som förrättats före den 1 januari 1972.
94) Förslag
till
Lag
om
ändring i kommunala vallagen (1930: 253)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom
förordnas, all 3 § 3 mom. och (1930: 253)' skall ha nedan angivna lydelse.
56 §
komraunala vallagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 § .
3 mora.
Vid val av kyrko-fullraäklige skall varje försara-ling eller, där församling är
för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda elt
valdistrikt. Där på grund av bestäraraelserna i lagen om val till riksdagen
delar av församlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val
till riksdagen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av
kyrkofull-
3 mora.
Vid val av kyrko-fullraäklige skall varje försara-ling eller, där försaraling
är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda ell
valdistrikt. Där på grund av bestäraraelserna i lagen om val till riksdagen
delar av församlingen eller av valkretsen ingå i oUka valdistrikt vid val till
riksdagen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av
kyrkofull-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagen omlryckt 1909: 824.
opaginerad Kontrollera mot PDF
84
Kungl. Maj:ts proposition
nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
mäktige. När skäl därlill äro, må länsstyrelsen förordna, att delar av
församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestäraraelser skulle var för sig
bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullraäktige, dock skola vid sådant val
tillsaramans uigöra elt valdistrikt.
(Föreslagen lydelse)
mäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna, all delar av
församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle var för sig
bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäkUge, dock skola vid sådant val
tiUsammans utgöra etl valdistrikt, över sådant beslut må besvär anföras i den
ordning, som är bestämd för överklagande av länsstyrelsens beslut i mål, vilka
bedömas efter lagen (1961:436) om församlingsstyrelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
56 §.
Är
någon raissnöjd raed val, må han däröver anföra besvär hos Konungen; och skall
han, vid förlust av talan, sist inom tio dagar efter den dag, då valet
avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen, som genom
kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens mest spridda tidningar,
utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären raå avläranas till
länsstyrelsen. Sedan den för förklarings avgivande bestämda liden
tillända-gått, har länsstyrelsen att ofördröjligen insända besvären jämte de
förklaringar, sora inkoramil, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och
övriga handlingar rörande valet till vederbörande statsdepartement för att i
regeringsrätten skyndsamt föredragas och avgöras.
Skiljes
den---------------------
Vad
i---------------------------
Är någon missnöjd med
val, må han däröver anföra besvär hos regeringsrätten; och skall han, vid förlust
av lalan, sist inom tio dagar efter den dag, då valet avslulals, ingiva sina
till regeringsrätten ställda besvär till länsstyrelsen, som genora kungörelse,
vilken införes i en eller flera av ortens mest spridda tidningar, utsätter
viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avläranas till
länsslyrelsen. Sedan den för förklarings avgivande be-stärada tiden tiUändagått,
bar länsslyrelsen alt ofördröjligen insända besvären jämte de förklaringar,
som inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga handlingar
rörande valet till regeringsrätten.
för
valet. - ny röstsammanräkning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot val som förrättats före
den 1 januari 1972.
Kungl.
Majits proposifion nr 30 är 1971 85
95)
Förslag
till
Lag
om
ändring i kommunallagen (1953: 763)
Härigenom
förordnas, atl 9 och 78 §§ kommunallagen (1953: 753)' skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
9§.
För
val----------------------------- inora valkrets.
Vid
valkretsindelning---------------- kan ske.
I
varje--------- ----------------- genom lottning.
Om
indelning ------------------- i ärendet.
Beslul
ora------- ---------------- nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos
regeringsrätten genom besvär.
78 §.
1 länsslyrelsens utslag må, där icke I länsstyrelsens beslut må, där icke
för vissa frågor annorlunda är sär- för vissa frågor annorlunda är sär
skilt stadgat, ändring sökas hos skilt stadgat, ändring sökas hos re-
Konungen senast inom tre veckor geringsrätten senast inora tre veckor
från den dag, då klaganden erhöll från den dag, då klaganden erhöll
del av beslulel; dock äger menighet del av beslutet; dock äger menighet
som klagar åtnjuta två veckor läng- sora klagar åtnjuta två veckor längre
re besvärslid än nu sagts. besvärstid än nu sagls.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
96)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm
Härigenom
förordnas, atl 9 och 82 §§ kommunallagen (1957:50) för Stockholm skall ha
nedan angivna lydelse.
»
Lagen omtryckt 1969: 765. -
Lagen omtryckt 1969:
766.
86 Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
Igdelse) (Föreslagen lydelse)
9 § .
För
val--------------------------- inom valkrets.
Vid
valkretsindelning --------------- kan ske.
I
varje--------------------------- genom loltning.
Om
indelning ------------------- i ärendet.
Beslut
om---------------------- nästa val.
Mot
länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos regeringsrätten
genom besvär.
82
§.
I länsstyrelsens utslag må, där icke I länsstyrelsens beslut må, där
icke
för vissa frågor annorlunda är sär- för vissa frågor annorlunda är sär
skill stadgat, ändring sökas hos skilt stadgat, ändring sökas hos
re-
Konungen. geringsrätten.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
97)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1961: 436) om församlingsslyrelse
Härigenom
förordnas, att 12 § 3 mom. och 91 § lagen (1961: 436) om församlingsslyrelse
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
12
§.
3
raom. Om indelning--------------- i ärendet.
Beslut
om----------------- ----- nästa val.
Mot
länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos regeringsrätten
genom besvär.
91
§. I länsslyrelsens utslag må, där icke I länsslyrelsens beslut må, där icke
för vissa frågor annorlunda är sär- för vissa frågor annorlunda är särskilt
stadgat, ändring sökas hos skill stadgat, ändring sökas hos re-Konungen senast
inom tre veckor geringsrätten senasi inom tre veckor från den dag, då
klaganden erhöll från den dag, då klaganden erhöll
Kungl Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
87
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse) del av
beslutet; dock äger rrienighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid
än nu sagts.
(Föreslagen lydelse) del
av beslutet; dock äger menighet sora klagar åtnjuta två veckor längre
besvärstid än nu sagts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
98)
Förslag
till
Lag
om ändring i landstingslagen (1954: 319)
Härigenom
förordnas, att 78 § 1 mom. landslingslagen (1954: 319) skall
opaginerad Kontrollera mot PDF
ha nedan angivna lydelse
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydehe)
opaginerad Kontrollera mot PDF
78 §.
1 mom. över beslut av
landsting äger medlem av landstingskommunen anföra besvär hos Konungen. Sådan
klagan må grundas endast därå, alt beslutet
icke
tillkommit i laga ordning,
står
i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider
landstingets befogenhet eller
kränker
klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.
Besvären,
ställda lill Konungen, skola hava inkomrait lill länsstyrelsen inom tre veckor
från den dag, då verkställd justering av del över beslutet förda protokollet
tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Besvären skola vara
åtföljda av överklagade beslulel jämte bevis om dagen för justeringens
tillkännagivande.
1
ra o ra. över beslut av landsting äger medlem av landstingskommunen anföra
besvär hos regeringsrätten. Sådan klagan må grundas endast därå, atl beslulel
icke
tillkommit i laga ordning,
står
i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider
landstingels befogenhet eller
kränker
klagandens enskilda rätt eller eljesl vilar på orättvis grund.
Besvären,
ställda till regeringsrätten, skola hava inkomrait till länsstyrelsen inom
tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda
protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Besvären skola
vara ål-följda av överklagade beslutet jämte bevis ora dagen för justeringens
till kännagivande.
88 Kungl. Majits proposition nr 30 år
1971
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydehe)
över landstings-------------------- ej klagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora lalan raot beslut sora meddelats
före den 1 januari 1972.
99) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
Härigenom förordnas, alt 62 § lagen (1970:65) ora Sveriges
allraänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
62 §
Banken och föreningarna----------- av bankinspektionen.
Vid raeddelande---------------- förelägga vite.
Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres
hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Beslut i---------------------------- förordnar annat.
I övrigi ------------------------- om
tillsynsverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
100) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Härigenom förordnas, all 40 § förordningen (1968: 576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall
ha nedan angivna lydelse.
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 89
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen Igdelse)
40
§.'
Kassan
och------------------------- av bankinspektionen.
Vid
meddelande-------------------- förelägga vite.
Talan
mot bankinspektionens beslut enligt denna förordning föres hos Konungen genom
besvär och prövas i statsrådet.
Beslut
i---------------------------- förordnar annat.
I
övrigt------------------------- om tillsynsverksamheten.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
101)
Förslag
till
Lag
om
ändring i förordningen (1951:442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrågor
Härigenom
förordnas, att 68 §§ förordningen (1951: 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
6 §.
över beslul, varigenom riksskatle- Över beslut, varigenom riksskatte
nämnden meddelat förhandsbesked, nämnden meddelat förhandsbesked,
må besvär anföras av sökanden och må besvär anföras av sökanden och
vederbörande taxeringsintendenl. vederbörande
taxeringsintendenl.
Rätt att anföra besvär tillkommer Rätt att anföra
besvär tillkommer
även vederbörande koramun, muni- även vederbörande kommun och
cipahamhälle och landsting, om för- landstingskommun, om förhandsbe-
handsbeskedet avser taxering av fas- skedet avser taxering
av fastighet el-
tighet eller såvitt detsamma avser ler såvitt detsamraa
avser taxering
taxering till koraraunal inkomst- till kommunal
inkomstskatt. Besvär
skatt. Besvär sora nu sagts skola upp- som nu sagls skola
upptagas och av
tagas och slutligt avgöras av kam- göras av regeringsrätten,
marrätten, därest förhandsbeskedet
rörer tillämpning av 6 § 1 mom., 7,
> Senaste lydelse 1970: 66.
90
Kungl
Maj:ls proposition nr 30 år 1971
(Föreslagen Igdelse)
(Nuvarande lydelse) 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunahkat-tclagen, och
av Kungl Maj:t, därest förhandsbeskedet avser annan fråga.
över
beslut,----------------------- ej anföras.
7 §
Besvär
enligt---------------------- för ändringssökandet.
Inkomna besvär skola, efler veder- Inkomna besvär skola, efler
vederbörandes hörande, av riksskatle- hörandes hörande, av
riksskattenämnden skyndsamt överlämnas till nämnden skyndsamt överlämnas
till finansdepartementet, därest prov- regeringsrätten, ningen av
besvären ankommer på Kungl Maj:t, och eljest till kammarrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Av
riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver anförts,
Kungl Maj:ts eller kammarrättens i anledning av besvären meddelade beslul
skall lända till efterrättelse vid taxering, som med beskedel avses, om och i
den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet meddelals, därom framställer
yrkande. Därvid har denne att meddela erforderliga upplysningar till
bedöraande av beskedets tillämplighet.
Vad
i--------------------------
§
Av
riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver anförts,
regeringsrättens i anledning av besvären meddelade beslut skall lända lill
efterrättelse vid taxering, som raed beskedel avses, ora och i den mån den, på
vilkens begäran förhandsbeskedet raeddelats, därora framställer yrkande. Därvid
har denne att meddela erforderliga upplysningar till bedöraande av beskedels
tillämplighet.
--- beskedel
angår.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats
före den 1 januari 1972.
Kungl
Maj:ls proposition nr 30 är 1971 91
102)
Förslag
till
Lag
om
ändring i förordningen (1957: 343) om oljclagring m. m.
Härigenom
förordnas, atl 22 § förordningen (1957:343) om oljelagring m. ra.' skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
22
§.
Mot
tUlsynsmyndighetens beslut
enligt 4, 18 eller 19 § föres talan hos
kammarrätten genom besvär,
över tillsynsmyndighetens beslul / övrigt föres talan mot tillsyns-
cnligt denna förordning må klagan myndighetens beslut enligt denna för-
föraa hos Kungl. Maj:t genom besvär, ordning hos Kungl. Maj:t genom be
svär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall Beslul av tillsynsniyndighelen eUcr
lända till efterrättelse ulan hinder av kammarrätt skall lända till
eflerrät-
förd klagan, där ej annorlunda för- telse ulan hinder av förd klagan, där
ordnas. ej annorlunda förordnas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslul som raeddelats före den I januari 1972.
103)
Förslag
Ull
Lag
om
ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m.
Härigenom
förordnas, att 11 § förordningen (1957:344) om oljeavgift m. m. skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
11 §.
över
tillsynsmyndighetens beslut Talan mot sådant beslut av till-
cnligt
denna förordning må klagan synsmyndigheten som avses i 6 §
/öras
hos Kungl. Maj :l genom besvär, första stycket eller 12 § föres hos
' Förordningen omtryckt 1969: 755. ' Förordningen omlryckt
1969: 756.
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
Igdelse) (Föreslagen lydelse)
Kungl. Maj:t genom besvär och prövas i statsrådet.
Mot
annat beslut av tillsynsmyn
digheten enligt denna förordning fö
res talan hos kammarrätten genom
besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall Beslut av tillsynsmyndigheten eller
lända till efterrättelse utan hinder av kammarrätt skall lända till
efterräl-
förd klagan, där ej annorlunda för- telse utan hinder av förd klagan, där
ordnas. ej annorlunda förordnas.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
104)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)
Härigenom
förordnas att 47, 4952 och 54 §§ folkbokföringsförordningen (1967: 198) skall
ba nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
47
§.
Innan
underställt------------------ ytlra sig.
Innan
länsstyrelse------------------ avge yttrande.
Vid
avgörande av kyrkobokföringsärende kan länsstyrelsen förordna om sådan
kyrkobokföringsåtgård som ej yrkats i ärendet. I mantalsskrivningsärende
gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings-som
mantalsskrivningsåtgärd.
49 §.
Mot
länsstyrelses beslut i ärende Mot länsstyrelses beslut i ärende
som underställes kammarrätten får sora underställes kammarrätt får la
talan icke föras, lan icke föras.
Talan
mot annat beslut av läns- Talan mol annat beslut av läns
styrelse föres genom besvär styrelse och mot beslut av domkapi-
Kungl Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
93
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
a) hos karamarrätten
/ fråga om
mantalsskrivning, kyrkobokförings
ort, kyrkobokföringsfastighet, kyrko
bokföring under viss rubrik eller re
gistrering i obefintligregister eller om
föreläggande eller utdömande av vite,
b) hos
Konungen i annan fråga.
Talan mot domkapitels beslut fö
res genom besvär hos Konungen.
Besvär enligt andra eller
tredje stycket skall inges till den rayndighet som meddelat beslutet. Har besvären
ingivits lill besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mol alt besvären prövas,
ora de inkommit före besvärstidens utgång.
Beslut som avses i andra
eller tredje stycket skall verkställas oraedelbart, om beslulsmyndigheten ej
förordnat annat.
(Föreslagen lydelse) tel
föres bos kamraarrätten genom besvär.
Besvären
skall inges till den myndighet som raeddelat beslutet. Har besvären ingivits
till besvärsmyndighelen, ulgör detla ej hinder mot alt besvären prövas, om de
inkommit före besvärstidens utgång.
Beslut
av länsstyrelse, som ej skall underställas kammarrätt, samt beslut av
domkapitel och kammarrätt skall verkställas omedelbart, om beslulsmyndigheten
ej förordnat annat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
50 §.
Länsstyrelses
beslut, varigenom mål underslälles kammarrättens prövning, och länsstyrelses
eller domkapitels beslut, varigenora ärendet avgjorts, skall delges person och
komraun som beröres av beslulel.
1
underslällningsbeslut------- av
Länsstyrelses
beslul, mol vilket lalan får föras, och domkapitels beslut skall innehålla
besvärshänvisning.
Länsstyrelses beslul,
varigenom mål underställes kammarrätts prövning, och länsstyrelses,
domkapitels eller kammarrätts beslul, varigenom ärendet avgjorts, skall delges
person och kommun som beröres av beslutet, underställningsbeslutet.
Beslul,
mot vilket talan får föras, skall innehålla besvärshänvisning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
51 §.
När talan förts raot
länsstyrelses eller dorakapilels beslul, skall beslutsrayndigheten inhärata
yttrande från folkbokföringsrayndighel, som tidigare yllrat sig i ärendet, och
bereda den som, förutom klaganden, får föra talan tillfälle alt yttra sig.
När talan förts raot
länsstyrelses eller dorakapilels beslul, skall beslulsmyndigheten inhämta
yttrande från folkbokföringsmyndighet, som tidigare yttrat sig i ärendet, och
bereda den som, förutora klaganden, får föra talan tillfälle all yttra sig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
94
Kungl. Maj:ls
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande Igdelse)
Därefter skall beslutsmyndigheten skyndsamt sända handlingarna i ärendet med
eget yttrande till Konungen eller, om kammarrätten skall pröva besvären, till
denna domstol.
(Föreslagen lydelse)
Därefter skall beslutsmyndigheten skyndsarat sända handlingama i
ärendet med eget yttrande till Ifom-marrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
52 §.
Vad
som enligt 47 § tredje stycket gäller för länsstyrelse äger motsvarande
tillämpning på kammarrätten vid dess prövning av mål om kyrkobokföring eller
mantalsskrivning.
Mot
kammarrättens avgörande i mål enligt denna förordning får talan icke föras.
Vid avgörande av
kyrkobokföringsärende kan understållningsmyndig-het eller besvärsmyndighet
förordna om sådan kyrkobokföringsåtgård som ej yrkats i ärendet. I mantalsskrivningsärende
gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings-som
mantalsskrivningsätgärd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
54 §.
Bestämmelserna om
ersättning av allmänna medel till vittne vid allmän domstol gäller även för
ersättning åt den som av länsstyrelse eUer kammarrätten kallats till
vittnesförhör i mål enligt denna förordning. Ersättningen stannar dock alltid
på staten.
Bestämmelserna om
ersättning av allmänna medel lill vittne vid allmän domslol gäller även för
ersättning åt den som av länsstyrelse kallals till vittnesförhör i mål enligt
denna förordning. Ersättningen stannar dock alltid på staten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråg meddelats före
den 1 januari 1972.
ora
talan mot beslut som
opaginerad Kontrollera mot PDF
105)
Förslag
liU
Förordning
om
ändring i förordningen (1970:000) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten
Härigenom
förordnas, atl 15 § förordningen (1970: 000) om investeringsavgift för vis.sa
byggnadsarbeten skall ha nedan angivna lydel.se .
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majits
proposUion nr 30 år 1971
95
opaginerad Kontrollera mot PDF
(I prop. 1970:101
föreslagen lydelse)
15
Mol
länsstyrelsens beslul enligt 46 §§ föres talan genom besvär bos kammarrätten.
Besvär skall vara inkorana till kararaarrätlen inom två raånader från det
klaganden fick del av beslutet. Mot kammarrättens utslag får talan icke föras.
Har
lalan förts mol länsslyrelsens beslul, får länsstyrelsen medge anstånd med
inbetalning av investeringsavgift hell eller delvis.
(Här
föreslagen Igdelse)
§
Mot
länsslyrelsens beslut enligt 46 §§ föres talan genom besvär hos kammarrätten.
Besvär skall vara inkomna till kararaarrätlen inom två månader från del
klaganden fick del av beslutet.
Har
talan förts mot länsslyrelsens eller kammarrättens beslut, får
be-slutsmyndiyheten medge anstånd med inbetalning av invesleringsavgift helt
eller delvis.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag Iräder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
106)
Förslag
till
Kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tiUfäUig handel
Härigenom förordnas,
atl 11 § förordningen (1968: 564) om tillfällig handel skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydehe)
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §.
Talan mol beslut enligt
denna förordning föres genora besvär, om beslutet meddelats av
polismyndighet, hos länsstyrelsen och eljest hos Konungen.
Beslut
enligt
Talan
raot polismgndighets beslul enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen
genora besvär. Mot länsstyrelses beslut föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
Talan mot beslut
av tillständs-
mgndighet som avses i 5 § föres hos
Konungen genom besvär.
-------- annat förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
96 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Denna
kungörelse träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
107)
Förslag
till
Kungörelse
om
ändring i vapenförordningen (1949: 340)
Härigenom
förordnas, atl 40 § vapenförordningen (1949: 340) skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
40
§.'
Polismyndighets
beslut-------------- hos länsslyrelsen.
över
länsstyrelses beslul i ärende. Talan mot länsstyrelses beslut en-
som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 §, ligt 14, 27 eller 28 § eller rörande
må klagan föras hos Konungen ge- återkallelse av tUlstånd enligt 30 §
nom besvär, vUka skola ingivas till föres hos Konungen genom besvär.
inrikesdepartementet. Mot beslut av länsstyrelse i ärende,
på vilket 16 § äger tUlämpning, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan
raot------------------------- ej föras
Polisrayndighels
och länsstyrelses Polismyndighets, länsstyrelses och
beslut lända till efterrättelse ulan kammarrätts beslul lända till efter-
hinder av besvär, intill dess annor- rättelse utan hinder av besvär, intill
lunda förordnas. dess annorlunda förordnas.
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelals före
den 1 januari 1972.
* Senaste lydelse 1955: 118.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 97
108)
Förslag
tiU
Kungörelse
om
ändring i vägtrafikförordningen (1951:648)
Härigenora förordnas,
atl 76 § vägtrafikförordningen (1951: 648) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
76§.'
Talan raot beslut av
poUsrayndig-het eller Irafiknämnd enligt denna förordning föres hos
länsstyrelsen genora besvär. Mol beslut av länsstyrelse raed stöd av
förordningen eller i ärende angående lokal trafikföreskrift, vUket från
Irafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom
besvär. Beslul, sora nu sagts, skall utan hinder av besvär lända lill
efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva för ordnat. Beslut om
återkallelse eller omhändertagande av körkort eller om återkallelse av
lillslånd, varom i denna förordning förmäles, är dock icke gällande, förrän
den, som avses med beslulel, erhållit del av delta.
Talan
mot beslul av polismyndighet eller Irafiknämnd enligt denna förordning eller
med stöd därav meddelade föreskrifter föres hos länsstyrelsen genora besvär.
Mot
beslut, som länsstyrelse enligt denna förordning eller med stöd därav
utfärdade föreskrifter meddelat rörande avgift, anteckning i bilregister
eller bilreservregister, rätt att bruka fordon utan hinder av bestämmelserna i
11 § denna förordning, behörighet att föra motordrivet fordon, föreläggande
vid vite eller utdömande av vite, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan
mot annat beslut av länsstyrelse med stöd av denna förordning och mot beslut
av länsstyrelse i ärende angående lokal trafikföreskrift, vilket från
trafiknärand hänskjutits till länsstyrelse, föres hos Konungen genom besvär.
Beslul
som nu sagts skall ulan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess
annorlunda förordnas. Beslut, varigenom någon fräntages behörighet att föra
motordrivet fordon eller som innefattar återkallelse av tillstånd som avses i
denna förordning, är dock icke gällande,
opaginerad Kontrollera mot PDF
> Senaste lydelse 1964: 732.
11565
opaginerad Kontrollera mot PDF
98 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
förrän den som avses raed beslulel erhållit del av detta.
Denna kungörelse Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelals före
den 1 januari 1972.
109) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.
Härigenom förordnas, att 44 och 45 §§ förordningen (1940:
910) angående yrkesmässig automobiltrafik ra. m. skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
44 §.»
Talan raot beslut av trafiknämnd / mom. Talan mot beslut av trafik-
enligt denna förordning föres hos nämnd enligt denna förordning
föres
länsstyrelsen genom besvär. Mot be- hos länsstyrelsen genom besvär.
slut av transportnåmnden eller läns- Mot lånsstyrelses beslut i ärende
styrelse
med stöd av förordningen om utfärdande eller återkaUelse av
och mot länsstyrelses beslut i ärende trafikkort föres talan hos kammar-
angående yrkesmässig trafik, vil- rätten genom besvär.
ket från trafiknämnd hänskjutits Talan mot annat beslut av låns-
till
länsstyrelse, föres talan hos styrelse med stöd av förordningen
Konungen genom besvär. Beslut, som föres hos Konungen genom besvär,
nu sagts, skall, med nedan angivna / samma ordning föres talan mot
undantag, gälla utan hinder av be- transportnämndens beslut med stöd
svär, intill dess annorlunda förord- av förordningen och mot länsslyrel-
nas. ses beslut i ärende angående
yrkes-
mässig trafik, vilket från trafiknämnd hänskjutits till
länsstyrelse. 2 mom. Beslut som avses i 1 mom. skall, med nedan angivna
undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.
1 Senaste lydelse 1969:689.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
99
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
Beslut, som innefattar trafiktillstånd eller tillstånd att bedriva uthyrningsrörelse
eller transportförmedling, vare, där ej på grund av särskUda skäl i
tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslulel vunnit laga
krafl eller, där besvär däremol anförts, beslutet blivit slutiigen faslsläUl.
Dylikt beslut ävensom beslut ora indelning i lokalområden eller om bestämmande
av särskilt lokalområde skall anses hava kommit klagande lill del den dag, då
beslutet tillkännagivits genora anslag i vederbörande myndighels lokal.
Sådanl tillkännagivande bör ske inora fera dagar från beslutels dag. Beslul ora
återkallelse eller indragning på viss lid av Irafiktillstånd eller annat
tillstånd, som ovan sagts, eller av trafikkort, vare ej gällande förrän den,
som avses med beslulel, därav erhållit del.
I
beslul, som innefattar återkallelse av trafiktillstånd enligt 19 § 2 mom.
saral nytt IrafikliUstånd, skall angivas viss lidpunkt från vilken
återkallelsen och det nya tillståndet skola gälla. Tillståndsmyndigheten får på
begäran av part ändra tidigare fastställd tidpunkt.
(Föreslagen
lydelse) Beslut, sora innefattar trafiktillstånd eller tillslånd alt bedriva
ut-hyrningsrörelse eller transportförmedling, vare, där ej på grund av
särskilda skäl i tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän
beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremol anförts, beslutet blivit
slutligen fastställt. Dylikt beslut ävensom beslut om indelning i lokalområden
eller om bestäraraande av särskilt lokalområde skall anses hava kommit
klagande lill del den dag, då beslutet tillkännagivits genom anslag i
vederbörande myndighets lokal. Sådanl tillkännagivande bör ske inom fem dagar från
beslutets dag. Beslut om återkallelse eller indragning på viss lid av
trafiktillstånd eller annal tillslånd, som ovan sagts, eller av trafikkort,
vare ej gällande förrän den, som avses med beslutet, därav erhållit del.
I
beslut, som innefallar återkallelse av trafiktillstånd enligt 19 § 2 raora.
samt nytt trafiktillstånd, skall angivas viss tidpunkt från vilken
återkallelsen och det nya tillståndet skola gälla. Tillslåndsmyndigheten får på
begäran av part ändra lidigare fastställd tidpunkt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
45 §.
Beslut om återkallelse av trafikkort Beslut om återkallelse av trafikkort
skall, där ej länsstyrelsen annorlunda skall, där ej / beslutet annorlunda
förordnat, gå i omedelbar verkstäl- förordnats, gå i omedelbar verkstäl
lighet, lighet.
Denna
kungörelse Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som raeddelats
före den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
110) Förslag
tiU
Kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
Härigenom förordnas i fråga ora allraänna ordningsstadgan
(1956: 617)',
deh atl i 8, 23 och 25 §§ orden »komraunens fuUraäktige»
skall bytas ut raot »kommunfullmäktige»,
dels att i 24 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut
mot »komraunstyrelsen»,
dels alt
2729 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
27 § .2
Mot
beslut som myndighet meddelat på grund av denna stadga eller lokal
ordningsstadga må talan föras genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse,
hos Konungen och eljest hos länsslyrelsen.
Mol beslut som polismyndighet eller kommunal myndiyhet
meddelat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga föres talan hos
länsstyrelsen genom besvär.
Beträffande klagan över kommunal myndighets beslut i fall
som avses i 2 och 23 §§ och över länsstyrelsens beslut med anledning av sädan
klagan finnas bestämmelser i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) och
kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).
Mot länsstyrelses beslut om föreläggande av vite föres
talan hos kammarrätten genom besvär.
Beslut
som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av
länsstyrelse eller polismyndighet skall utan hinder av be-
Talan mot annat beslut av länsstyrelse på grund av denna
stadga eller lokal ordningsstadga och mot socialstyrelsens beslut enliyt 21 §
föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Beslut som på grund av denna stadga eller lokal
ordningsstadga raeddelas av polismyndighet, länsstyrelse eller kammarrätt
skall utan hin-
opaginerad Kontrollera mot PDF
> Senaste lydelse av 8 § 1964: 677. ' Senaste lydelse
1964:677.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposUion nr 30 år 1971
101
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande Igdelse) svär
lända till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.
(Föreslagen Igdelse) der
av besvär lända lill efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28 §.'
Bryter någon raot bestämmelserna Bryter någon mot
besläramelsema
i 26 §§ eller underlåter någon att i 26 §§ eller underlåter någon att
hörsamma föreskrift, förbud eller på- hörsamma föreskrift,
förbud eller på
bud som raeddelats med stöd av 8 § bud som meddelals med stöd av 8 §
denna stadga eller bryter någon mot denna stadga eller bryter någon mot
bestäraraelse i lokal ordningsstadga bestäraraelse i lokal
ordningsstadga
eller i reglemente eller taxa som avses eller i reglemente
eller taxa som av-
i 25 §, döraes lill böler, högst fem- ses i 25 §, dömes
lill böter, högst fem
hundra kronor. Har förseelsen avsett hundra kronor. Har
förseelsen avsett
åliggande av större vikl eller har där- åliggande av större
vikl eller har där
igenom förorsakats avsevärd skada igenom förorsakats avsevärd skada
eller olägenhet, skola dagsböter ådö- eller olägenhet,
dömes till böter,
mas.
Handlar
barn,---------------------- förhindra förseelsen.
29 §.2
Till
dagsböter dömes Till böter dömes
1)
den sora --------------------- andra siycket.
Vid
förseelse --------------------- förhindra förseelsen.
Den
som-------------------------- femhundra kronor.
Försumraelse
i---------------------- lill stånd.
Denna
kungörelse träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats
före den 1 januari 1972.
Senaste
lydelse 1964: 677, = Senaste lydelse 1969:413,
opaginerad Kontrollera mot PDF
102 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
lli)
Förslag
till
Kungörelse
om
ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
Härigenom
förordnas i fråga om hälsovårdsstadgan (1958: 663)',
deh
att i 4, 13, 14 och 3335 §§ ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot
»socialstyrelsen»,
deh
atl i 7, 12, 68 och 70 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot
»kommunfullmäktige»,
dels
all i 8 § orden »kommunens styrelse» och »stadsfullmäktige» skall bytas ut raot
»koraraunslyrelsen» respektive »koraraunfullmäktige»,
dels
alt i 69 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen»,
dels att 86 § skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
86 Mot beslul av
hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal hälsovårdsordning må anföras
besvär hos länsslyrelsen. över länsstyrelses beslut må talan föras genom
besvär hos Konungen.
(Föreslagen
lydelse)
§
Mot
beslul av hälsovårdsnämnd
enligt
denna stadga eller lokal hälsovårdsordning må anföras besvär hos
länsstyrelsen.
Mof
sådant beslut av socialstyrelsen som avses i 14 eller 3335 § föres talan hos
kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut som
länsstyrelse pd grund av denna stadga eller lokal hålso-vårdsordning meddelat
för sårskilt fall angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
godkännande eller omhändertagande, oskadliggörande eller liknande åtgärd, om
ej fråga är om kommuns åligganden med avseende å allmänna hälsovården.
I
övrigt föres talan mot socialstyrelsens beslut på grund av denna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse av
12 § 1967:322
13 § 1968:407
14 § 1963:340
opaginerad Kontrollera mot PDF
103
Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse) .stadga och mot lånsstyrelses beslut
på grund av stadgan eller lokal hälsovårdsordning hos Konungen genom besvär.
förd klagan.
Myndighei äger
Denna kungörelse Iräder i kraft den I januari 1972. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul som meddelals före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
112) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
Härigenom förordnas, alt 71 § 2 raora. och 72 §
byggnadsstadgan (1959: 612) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
71 §.
2 m
o m. Över lånsstyrelsens beslut enligt denna stadga må talan föras hos
Konungen.
2 mom. Talan mot länsstyrelses beslut enliyt 54 § 1 mom.
sista stycket eller 66 § eller i annat ärende som avses i 67 § än sådant som
rör ansökan hos länsstyrelsen eller byggnadsnämnd om medgivande som avses i 1
mom. första stycket sista punkten av paragrafen föres hos Konungen genom
besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse i ärende som avses i 5
kap. och mot länsstyrelses beslut om förbud eller föreläggande enligt 6 kap.
föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt föres talan mot lånsstyrelses beslut enligt
denna stadga hos Konungen genom besvär.
72 §,>
Kommunens
styrelse
------- dess rätt.
' Senaste lydelse 1962:264.
opaginerad Kontrollera mot PDF
104
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
Igdelse) Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd
lill nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller
annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande
enligt 82 § samma lag, må lalan föras av luftfartsstyrelsen ora frågan rör
civil flygplats, av den i atoraenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om
frågan rör atom-reaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av chefen
för försvarsstaben eller myndighet som denne bestämmer.
(Föreslagen
lydelse) Mot beslut av byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt i fråga om
tillstånd lill nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning,
flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas
av förordnande enligt 82 § samma lag, raå lalan föras av luftfartsverket om
frågan rör civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda
tillsynsmyndigheten ora frågan rör atomreaklor eller annan
atomenergianläggning samt eljest av överbefälhavaren eller rayndighet sora
denne bestäraraer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
113) Förslag
till
Kungörelse
om
ändring i förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor
Härigenom
förordnas, alt 61 § förordningen (1961:568) om brandfarliga varor skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
61 §.»
Klagan
över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna förordning må föras
genom besvär hos länsstyrelsen.
över
lånsstyrelsens beslut må besvär anföras hos Konungen.
Talan
mot byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna förordning föres hos
länsstyrelsen genom besvär. Talan mot sprängämnesinspektionens beslut föres
hos kommerskollegium genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1967: 698.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 105
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Mot beslut för särskilt fall av länsstyrelse eller
kommerskollegium rörande förhandsbesked, tillstånd, medgivande till
försöksdrift, föreläggande eller besked efter avsyning föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse eller
kommerskolleyium enligt denna förordning föres hos Konungen genom besvär.
Socialstyrelsen, statens--------------- tillstånd
beviljats.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
114) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i brandstadgan (1962: 91)
Härigenom förordnas i fråga om brandstadgan (1962: 91),
dels alt i 2 § och 3 § 1 mora. orden »kommunens
fuUraäktige» och »kommunens styrelse» skall bytas ut raot »kommunfullmäktige»
respektive »komraunstyrelsen»,
dels att i 3 § 1 mom. ordet »stadsfullmäktige» skall bytas
ul mol »kommunfullmäktige »,
dels att 2629 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
26 §.
TUl
dagsböter dömes, om ej gär- Till böter
dömes, ora ej gärningen
ningen är belagd med straff i annan är belagd raed
straff i annan författ-
förfaltning,
den som icke låter verk- ning, den som icke låter verkställa
ställa
föreskriven solning, när han föreskriven solning, när han enligt
opaginerad Kontrollera mot PDF
lOfi
Kungl. Majits
proposUion nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse) enligt
17 § andra punkten fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt
den som bryter mol beslämmelse i 23 §.
(Föreslagen lydehe) 17 §
andra punklen fått medgivande att själv orabesörja sådan solning, samt
den som bryter mol beslämmelse i 23 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
27 § .
Bryter någon mol
beslämmelse i brandordning och skall förseelsen enligt stadgande däri
föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan
författning, till böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada eller
olägenhel, skola dagsböter ådömas.
Bryter någon mot
beslämraelse i brandordning och skall förseelsen enligt stadgande däri
föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan
författning, lill böler, högsl femhundra kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada eller
olägenhet, dömes till böter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28 §.
Bryter någon mot
bestäraraelsen i 25 § andra stycket, dömes lill dagsböter eller fängelse i
högst ett år.
Förseelsen må av allmän
åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.
Bryter någon mot
bestäraraelsen i 25 § andra stycket, dömes till böter eller fängelse i högsl
ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal
eller åtal är påkallat från allmän sgnpunkt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
29
§.
över beslut -------------------- -- hos länsslyrelsen.
Talan mot beslut, som
länsstgrehe meddelat pä grund av denna stadga eller brandordning, må föras
hos Konungen.
Talan
mot läns.styrelses beslut i ärende som av.ses i första stycket eller rörande
vitesföreläggande enligt 24 ff mot annan än kommun föres hos kammarrätten genom
besvär.
Mot beslut, som länsstyrelse på grund av brandordning meddelat för
.särskilt fall angående tillstånd, förbud eller föreläggande, föres likaledes
talan hos kammarrätten genom besvär, om ej fråga är om åliggande för kommunen
på grund av dennas ansvar för brandförsvaret.
I övrigt föres talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund
av
Kungl Maj:ts proposition nr 30 är 1971 107
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
denna stadga eller brandordning, hos Konungen genom
besvär.
Denna kungörelse Iräder i kraft den I januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslul sora meddelals
före den 1 januari 1972.
116) Förslag
tiil
Kungörelse
om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87)
Härigenom förordnas, alt 52 § raönstringsförordningen
(1961:87) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
52 §.'
Den som-------------------------------------- hos
sjöfartsverket.
Talan mot sjöfartsverkets beslut om påmönstringsförbud
eller varning föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av
sjöfartsverket enligt denna förordning föres talan hos Kungl. Maj.t genom
besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den I januari 1972. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
116) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa
bestämmelser om injektionssprutor och kanyler
Härigenom förordnas, att 8 § förordningen (1968: 70) med
vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler skall ha nedan angivna
lydelse.
' Senaste lydelse 1969:311.
108 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år
797/
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8§.
Tillstånd enligt----------------------- av
socialstyrelsen.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt första stycket
föres hos kammarrätten genom hesvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
117) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i hotellförordningen (1966: 742)
Härigenom förordnas, att 22 § hotellförordningen (1966:
742) skaU ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 §.
Talan mot----------------------------------------- genom
besvär.
Talan mot länsstyrelsens beslut Talan mot
länsstyrelsens beslul föres hos Konungen genom besvär, enligt 13 § föres
hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av länsstgrehen enligt denna förordning
föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före
den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 109
118) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i kungörelsen (1970: 000) om förevisning av
brandfarlig
biograffilm
Härigenom förordnas, all 6 § kungörelsen (1970: 000) om
förevisning av brandfarlig biograffilm skall ha nedan angivna lydelse.
(I prop. 1970: 47 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
6§
Talan raot------------------------- genom besvär.
Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten
genom besvär.
Denna kungörelse Iräder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora meddelats före
den 1 januari 1972.
110 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år
1971
Bilaga 3 till lagrådsremiss den 14 januari 1971
1) Förslag
till
Förvaltningslag
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller handläggning av ärende hos
förvaltningsmyndighet. Lagen gäller även ärende hos domstol, ora ärendet avser
domstolens förvaltande verksamhei.
Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen
eller riksdagen raeddelats bestäraraelse som avviker från denna lag, gäller
dock den beslämmelsen.
2 §
Lagen gäller icke ärende hos
1.
Konungen,
2.
kommunal
myndighet, om ärendet avgöres genom beslut sora överklagas genom
komraunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd,
3.
överexekutor
eller utmätningsman, om ärendet avser myndighetens exekutiva verksamhet, eller
4.
polis-,
åklagar- eller tullmyndighet, om ärendet avser myndighetens verksamhet till
förekoraraande eller beivrande av brott.
3 §
Lagens särskilda bestämmelser gäller endast i den mån
fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån,
rättighet, skyldighel, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart
förhållande.
De särskUda bestäraraelserna tUlärapas ej
1.
i ärende i
första instans när ärendet avser sjukvård och myndighetens beslul ej kan
överklagas genom besvär eller
2.
när ärendet
avser föreskrift till allmän efterrättelse och fråga ej är om prövning av
besvär.
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 111
Allmänna
bestämmelser
4 §
Den som har all handlägga ärende är jävig,
1. om saken angår honom själv eller hans make,
föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående eller ärendets utgång
kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon
honom närstående,
2. ora han eller någon honom närslående är
slällföreirädare för den som saken angår eller fiir någon som kan vänta
synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,
3. ora ärendet blivit anhängigl hos myndigheten genom
besvär eller efter underställning eller på grund av tillsyn över annan
myndighet och han tidigare hos den underordnade myndigheten deltagit vid den
slulliga handläggningen av ärende sora rör saken,
4. om han i saken fört lalan som ombud eller mot
ersättning biträtt någon eller
5. ora annars särskild omständighet föreUgger som är
ägnad alt rubba förtroendet lill hans opartiskhet i ärendet.
Från
jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.
5 §
Den
sora är jävig får ej handlägga ärendet. Han får dock vidtaga ålgärd, sora ej
ulan olägligt uppskov kan orabesörjas av annan.
Känner
någon lill oraständighel sora kan antagas utgöra jäv raot honom, skall han
självmant ge det lill känna.
Har
fråga om jäv mot någon uppkommit och har annan ej trätt i hans ställe, skall
myndigheien snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävel gäller får dellaga i
prövningen av jävsfrågan endast om myndigheten ej är beslut-för utan honom och
annan ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.
Mot
beslut i jävsfråga får talan föras endast i saraband med talan mol myndighetens
beslut i huvudsaken.
6§
Den
som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde. Den sora har orabud
skall dock medverka personligen, om myndigheten begär del.
Visar
ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig,
får myndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet.
I
fråga om lalan mol myndighets beslul atl avvisa ombud eUer biträde äger de
bestämmelser som gäller talan mol myndighetens beslut i huvudsaken molsvarande
tillämpning.
112 Kungl Maj:ls proposition nr 30 år
1971
7 §
Handling anses ha kommit in lill myndighei, när handlingen
eller avi om poslförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, kommit behörig
tjänsteman till banda. Underrättas myndighet särskill om att telegram till
myndigheten anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ba kommit in redan
när underrättelsen nått behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag
avlämnats i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för myndigheien på
postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman
till banda närraast följande arbetsdag.
Telegrara eller annal fjärrskriftsmeddelande skall
bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om
myndigheten begär det.
8§ Är ansöknings- eller besvärshandUng eller annan
handling från någon som saken angår ofullständig och kan bristen avhjälpas på
ett enkelt sätt, skall myndigheten vägleda honora, om del behövs för att ban
skall kunna ta till vara sin rätt.
9§ När myndighet har alt göra med någon sora ej behärskar
svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad, får myndigheten
vid behov anlita tolk.
10 §
Innan myndighet inhämtar yttrande genora remiss, skall
myndigheten noga pröva behovet av ålgärden. Behöver yttrande inhämtas från
flera, skall del göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det
ej är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid
yttrande önskas saral huruvida mottagaren bör inhämta yttrande från annan.
11 §
Talan mot sådant beslut av rayndighet sora kan överklagas
genom besvär får föras av den sora beslutet angår, om det gått honom emot.
12 §
Besvär över myndighets beslut anföres genom att besvärshandling
tillställes den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdoraslol som har att
pröva besvären, I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas.
Besvärshandlingen skall ha kommit in inom tre veckor från
den dag då klaganden fick del av beslutet, I fråga om beslul, som avser
föreskrift till allmän efterrättelse och som ej delges, räknas besvärsliden
från den
Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 113
dag då beslutet tillkännagavs. Har beslutet
tillkännagivils vid mer än ett tillfälle, räknas besvärsliden från dagen för
det sista lillkännagivandet.
Besvär sora ej anförts i rätt lid upptages ej till
prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till den
myndighet som har meddelat det överklagade beslutet, skall besvären ändå
upptagas till prövning,
13 § Myndighei, som har alt pröva besvär, kan i avvaktan
på ärendets avgörande förordna alt det överklagade beslutet tills vidare icke
skall gälla.
Särskilda bestämmelser
14 §
Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av
del som tillförts ärendet raed de begränsningar sora följer av 39 § andra
stycket lagen (1937: 249) ora inskränkningar i rätten att utbekoraraa allraänna
handlingar eller av denna paragraf.
Myndighet får vägra att lämna ut annat material än allraän
handling under samraa förulsältningar sora enligt nyssnäranda lagrura gäller beträffande
allmän handling. Lämnas sådanl material ut, skall myndigheten om det behövs
göra förbehåll ora hur det får användas.
Har rayndigheten vägral alt lärana ul handling eller annat
som tillförts ärendet, skall myndigheten på annat sätt upplysa parten om
innehåUet i materialet, i den raån del behövs för all han skall kunna ta lill
vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det inlresse som
föranlett vägran atl lämna ut materialet. Myndigheten skall vid behov förordna
alt den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
15 §
Ärende får ej avgöras utan all sökande, klagande eller
annan part underrättats om det sora tillförts ärendet genora annan än honom
själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över del. Myndigheten får dock
avgöra ärende ulan atl så sketl,
1.
om åtgärderna
är uppenbart obehövliga,
2.
om ärendet rör
tillsättning av tjänst, antagning för utbildning, utfärdande av betyg,
tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är ora
prövning av besvär,
3. ora det kan befaras att
genoraförandel av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras eller
4. ora ärendets avgörande ej kan uppskjutas.
Undenätlelse enligt första siycket får ske genora delgivning.
811565
114 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Bestämmelserna i 14 § om begränsningar i rätlen alt ta del
av det som tillförts ärendet äger motsvarande lillämpning i fråga om
underrättelse enligt första stycket.
16 §
Vill sökande, klagande eller annan part muntligen lämna
uppgift i ärendet, skall tillfälle beredas honom alt göra det, om det kan ske
med hänsyn till arbetets behöriga gång. Sådan uppgift antecknas genom
rayndighetens försorg i den utsträckning sora del behövs.
17 §
Beslut,
varigenora rayndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl sora bestämt
utgången. Skälen får dock uteläranas helt eller delvis.
1. om beslutet icke går part emot
eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen,
2.
om beslutet
rör tillsättning av tjänst, antagning för utbildning, utfärdande av betyg,
tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak,
3.
om det är
nödvändigt med hänsyn till privatlivets helgd, enskilds behöriga ekonomiska
intresse eller jämförbart förhållande eller
4. om ärendet är så brådskande alt del ej finns tid att
utforma skälen.
Har skälen utelämnats, bör myndigheten i efterhand om raöjligt upplysa
parten om
dera, ora han begär det.
18 §
Sökande,
klagande eller annan part skall underrättas om innehållet i beslut varigenom
rayndighet avgör ärende, ora del ej är uppenbart obehövligt. Är det uppenbart
atl beslutet går honom emot, skall han även underrättas om vad han har all
iakttaga vid talan mot beslutet och om skiljaktig mening som antecknats i
protokoll eller annan handling. Underrättelse får ske genom delgivning.
Första
styckel äger molsvarande tillämpning, om annan som får överklaga beslutet
begär att skriftligen få del av delta.
19 §
Beslut,
som till följd av skrivfel, räknefel eller annal sådant förbiseende innehåUer
uppenbar oriktighet, får rättas av myndigheten. Om det ej är obehövligt, skall
part lämnas tillfälle att yttra sig innan rättelse sker,
20 §
Den som
uppsåtligen bryter mot förbehåll eller förordnande som meddelats enligt 14 §
eller 15 § tredje stycket dömes till böter eller fängelse i högsl ett år, om ej
gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen
(1946: 326) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalrayndighets
hand-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 115
läggning insända handlingar med posten ra. ra. och lagen
(1954: 355) om besvärslid vid talan mot förvaltande myndighets beslut skall
upphöra all gälla.
I fråga om besvär över beslul sora raeddelats före den 1
januari 1972 gäller äldre besläramelser.
Förekoraraer i lag eller annan författning hänvisning till
föreskrift sora ersatts genora bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.
2) Förslag
tiU
Förvaltningsprocesslag
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller rättskipning i regeringsrätten,
kararaarrätt, skatterätt och länsrätt.
2 §
Har i lag eller i författning som beslutals av Konungen
raeddelats bestämmelse sora avviker från denna lag, gäller den beslämraelsen.
Måls anhängiggörande
3 §
Ansökan, besvär, anmälan, underställning och annan åtgärd,
varigenom mål anhängiggöres, skall ske skriftligen.
4 §
Ansöknings- eller besvärshandling från enskild bör
innehålla uppgift om hans namn, personnummer, yrke, posladress och
telefonnummer. Hand-Ungen skall vara egenhändigt undertecknad av honom eller
hans ombud.
5§
I ansöknings- eller besvärshandling eller därmed jämförlig
handling anges vad sora yrkas samt de omständigheter som åberopas lill stöd
härför. I besvärshandling anges dessulom det beslut mot vilket talan föres.
Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill
åberopa och vad han vill styrka med varje särskill bevis.
116 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år
1971
6§ Är ansöknings- eller besvärshandling så ofullständig
att den icke kan läggas till grund för prövning i sak, förelägger rätten
sökanden eller klaganden att inom viss tid avhjälpa brislen vid påföljd alt
hans talan annars ej upptages lill prövning.
7 § Mål upplages ej till prövning, om ansökan, besvär
eller annan åtgärd, varigenora raål anhängiggöres, ej sketl inora föreskriven
tid. Är fråga ora besvär över förvaltningsrayndighets beslut och har
besvärshandlingen korarait in till förvaltningsmyndigheten före besvärstidens
utgång, skall besvären ändå upptagas till prövning.
Måls handläggning
8§ Rällen tillser att raål blir så utrett sora dess
beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras
och avvisar överflödig utredning.
9§
Förfarandel är skriftligt.
I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande
viss fråga, när del kan antagas vara lill fördel för utredningen.
I kammarrätt, skatterätt och länsrätt skall muntlig
förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det och ej
förhandlingen är obehövlig eller särskilda skäl talar raot det.
10 §
Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling,
varigenora raål anhängiggöres, och det som hör till den tillställes motpart
eller annan raot vilken åtgärd ifrågasattes. Rätlen förelägger därvid
mottagaren atl svara inora viss tid vid påföljd alt målel ändå kan komma att
avgöras.
Första styckel äger ej lillämpning,
1.
om det är
uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse ej behövs eller
2.
om del kan befaras
att underrättelse skulle avsevärl försvåra genomförandet av beslut i målet.
Beslämmelserna i 43 § ora begränsningar i rätten alt ta
del av del sora tillförts målet äger motsvarande tillämpning i fråga om
undenätlelse enligt första styckel.
Kungl
Majits proposition nr 30 år 1971 117
11 §
Den
som förelagts atl svara skall göra det skriftligen, ora ej rätten förordnar
all svaret får läranas vid muntlig förhandling.
Den
som svarar skall ange huruvida han medger eller bestrider yrkandena i målet
eller, om målet anhängiggjorts genom anmälan eller underställning, huruvida
han godtager eller motsätter sig ålgärd sora ifrågasattes. Om han bestrider
yrkande eller motsätter sig ifrågasatt ålgärd, bör han ange skälen härför och
de bevis sora han vill åberopa.
Svar
skall innehålla uppgifl om vilket mål det hänför sig till.
12 §
Rätten
ger sökande eller klagande tillfälle att la del av svar och del som hör till
del och att inora viss tid yttra sig skriftligen över detta, om det ej är
obehövligt. Rätlen får förelägga honom att ytlra sig över svaret vid påföljd
att målet ändå kan koraraa att avgöras.
Beslämmelserna
i 43 § ora begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äger
motsvarande lillärapning i fråga om underrättelse enligt första stycket.
13 §
Om
det behövs, inhämtar rätten yttrande från förvaltningsmyndighet som tidigare
beslutat i saken.
14 §
Till
muntlig förhandling kallas sökande eller klagande och den som har att svara i
målel, ora ej särskilda skäl talar däremot. Enskild får föreläggas att
inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro ej
utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
15 §
Enskild
part, som inställt sig lUl muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av
allraänna medel för kostnad för resa och uppehälle, ora rätten finner att han
skäligen bör ersättas för sin instäUelse. Rätten får bevilja förskott på
ersättningen. Närmare bestämmelser ora ersällning och förskott meddelas av
Konungen.
16 §
I
fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. 15 och
9 §§ rättegångsbalken i tiUämpliga delar. Ulöver vad sora följer av 5 kap. 1 §
rättegångsbalken får rätlen förordna om handläggning inom stängda dörrar, ora
det behövs av hänsyn till privalivets helgd eller enskilds behöriga ekonoraiska
intresse.
17 §
Vid muntlig förhandling föres protokoll.
Protokollet
skall innehålla redogörelse för förhandlingens gång och för
118 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år
1971
den ulredning som förebringas vid förhandlingen. I prolokollel
skall antecknas vad som förekoraraer vid förhandlingen i fråga ora yrkanden,
medgivanden, bestridanden, invändningar och vilsordanden.
18 §
Innan mål avgöres, skall part ha fått kännedom om det som
tillförts raålet genom annan än honora själv och haft tillfälle att yttra sig
över det, ora ej särskilda skäl talar däreraot.
Vissa bevismedel
19 §
Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall
tillställas rätten utan dröjsmål. I fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38
kap. 15, 7 och 8 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersällning till
annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling utgår dock alllid av
allraänna medel.
20 §
Åberopas tiU bevis föreraål, sora lämpligen kan ges in
lill rätten, skall föremålet utan dröjsmål överlämnas dit. I fråga om sådant
bevis gäller 39 kap. 5 § rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till
annan än part för tillhandahållande av föremål utgår dock alltid av allraänna
medel.
21 §
Äberopar part skriftlig handling eller föremål till bevis,
får rätten förelägga honom att inom viss lid lillslälla rätlen handlingen
eller föremålet vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
22 §
Rällen får förordna om syn på stället för besiktning av
fastighet eller plals eller av föremål som ej lärapligen kan ges in lill
rätten. Vid sådan syn får yrkeshemlighet röjas endast om det finns synnerUg
anledning därtill.
I fråga om syn på stället gäller bestämmelserna om
rauntlig förhandhng i tillämpliga delar.
23 §
Rätlen får inhämta yttrande över fråga, som kräver
särskild sakkunskap, från myndighet, tjänsteman eller den, som annars har att
gå lill banda därmed, eller anlita annan sakkunnig i frågan.
I fråga om sakkunnig gäller 40 kap. 27 och 12 §§
rällegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utiålande av myndighet, tjänsteman eller
den som eljest har att gå till banda med yttrande utgår endast ora del är
särskilt före-
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 119
skrivel. Annan sakkunnig är berättigad lill ersällning av
allmänna raedel för sill uppdrag. Rätten får bevilja förskott på sådan
ersättning.
24 §
Rätlen får förordna ora förhör med vittne eller sakkunnig.
Sådant förhör äger rura vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed
eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 118 och 2023 §§ saml 40 kap. 911,
1316 och 20 §§ rättegångsbalken i lillärapliga delar.
25 §
Vittne eller sakkunnig har rätl till ersättning av
allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på
ersällning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om
ersättning och förskott raeddelas av Konungen.
Har vittnet eller den sakkunnige inkallals på begäran av
enskild part och visar det sig all parlen saknade godtagbart skäl för sin
begäran, får rätten ålägga honora atl återbetala ersättningen till statsverket.
26 §
Finner skatterätt eller länsrätt att förhör raed vittne
eller sakkunnig lärapligen bör hållas av annan skatterätt eller länsrätt, får
rällen efter sararåd raed denna besluta härora.
I fråga ora bevisupptagning enligt första slyckel gäller
35 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Beslut
27 §
Dorastol, som har all pröva besvär, kan i avvaktan på
målels avgörande förordna att del överklagade beslutet tills vidare icke skall
gälla och även eljest förordna rörande saken.
28 §
Rättens avgörande får ej gå utöver vad som yrkats i målet.
Om det föreligger särskilda skäl, får dock rätten även ulan yrkande besluta
till det bättre för enskild, när det kan ske utan raen för raotstående enskilt
intresse.
29 §
Rättens avgörande av raål grundas på vad handlingarna
innehåller och vad i övrigi förekommit i målet.
Av beslutet skall fraragå vilka skäl som bestämt utgången.
120 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
30 §
Beslul,
varigenom rätten avgör målel, lillställes part genom handling som fullständigt
återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan förekommit. Beslutet skall
dessutom innehålla upplysning ora vad den skall iakttaga som vill anföra besvär
över beslutet.
Kräves
särskUt tillstånd för prövning av besvär till regeringsrätten, skall
kamraarrättens beslut innehålla uppgift härom och om de grunder på vilka sådant
tillslånd meddelas.
31 §
Beslut,
som lill följd av skrivfel, räknefel eller annal sådant förbiseende innehåller
uppenbar oriktighet, får rättas av doraslolen. Ora det ej är obehövligt, skall
tillfälle lämnas part atl ytlra sig innan rättelse sker.
Besvär
32 §
Mol
skatterätts och länsrätts beslul föres lalan hos kammarrätt. Mot kammarrätts
beslut föres talan hos regeringsrätten. Talan föres genom besvär.
Mot
beslut, sora ej innebär atl målel avgöres, får lalan föras endast i samband
raed talan mot beslut i huvudsaken. Talan får dock föras särskill när rätten
1. ogillat invändning ora jäv raot ledamot av rätten
eller invändning om atl hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat orabud eller biträde,
3. förordnal rörande saken i avvaktan på målets
avgörande,
4. förelagt någon atl medverka på annal säll än genom
inställelse inför rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan
medföra särskild påföljd för honom,
5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet
att iakttaga föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller
ålagt vittne eller sakkunnig alt ersätta kostnad som vållats genom försummelse
eller tredska,
6. förordnat angående undersökning eller
omhändertagande av person eller egendora eller om annan åtgärd med raotsvarande
syfle,
7. förordnal angående ersättning för någons medverkan
i målel eller
8. avslagit begäran om biträde eUer till biträde
förordnal annan än den som begärts.
Mol
beslul, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast
om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målels utgång.
33 §
Talan
mot beslut, som kan överklagas genom besvär, får föras av den som beslutet
angår, om det gått honom eraot.
KungL
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 121
34
§ Besvärshandling lillställes den dorastol som har att pröva besvären. Handlingen
skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av
beslutet. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång komrait in till den
doraslol som har meddelat beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.
Särskilda
regier om fullföljd av talan från kammarrätt till regeringsrätten
35 §
Besvär
över kammarrätts beslut i fråga sora fullföljts till eller underställts
karamarrätten prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten raeddelat
prövningstillstånd.
Meddelas
ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därora skall
inlagas i regeringsrättens beslut.
Alt
prövningstillstånd ej behövs i raål om utlämnande av allmän handling framgår
av 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen.
36 §
Prövningstillstånd meddelas,
1. om
det är av vikt för ledning av rättstillämpningen all frågan prövas
av regeringsrätten eller
2. ora
det föreligger synnerliga skäl tiU sådan prövning, såsora att
rättstillärapning som ligger till grund för kamraarrättens avgörande
uppenbarligen
strider mot lag,
vid
prövning i lägre instans förekommit grovt handläggningsfel och detta kan
antagas ha inverkat på målels utgång i kamraanätlen,
någon
som lidigare tagit befattning med raålet eller tillfört utredning i målel gjort
sig skyldig till brollsUgl förfarande, som kan antagas ha inverkat på utgången
i kammarrätten, eller
raålets
utgång i kammarrällen uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt
misstag.
Meddelar
regeringsrätten prövningstillstånd för viss fråga, får domstolen pröva även
annan fråga som besvären avser.
37 §
I
mål, där prövningstillstånd kräves, får oraständighel eller bevis, sora klaganden
åberopar först i regeringsrätten, beaktas endast om det föreligger särskilda
skäl.
Klaganden
bör i besvärshandlingen ange de skäl sora han åberopar till stöd för sin
begäran om prövningstillstånd.
122 Kungl. Majits proposUion nr 30 år
1971
Straff och vite
38 §
Den som vid muntlig förhandling stör förhandlingen eller
tar fotografi i rättssalen eller vägrar all efterkomma föreskrift, som
meddelats till ordningens upprätthållande, dömes till böter, högst femhundra
kronor. Till samma straff dömes den som muntligen inför rätten eller i
skrivelse till rätten uttalar sig otillbörligt,
39 §
Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller
förordnande, som raeddelats enligt 10 § tredje styckel, 12 § andra siycket
eller 43 §, döraes till böter eUer fängelse i högsl ett år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken. TiU samma straff dömes den som uppsåtligen
bryter mot förordnande, sora avses i 5 kap. 4 § rättegångsbalken och som
meddelats enligt 16 §.
40 §
Vite enligt denna lag får ej bestämmas lill högre belopp
än femtusen kronor. Har vite utdömts och förelägger rällen nytt vite, får vilet
beslämmas till högst tiolusen kronor.
Har ändaraålet med vite förfallit, får vilet ej utdömas.
övriga bestämmelser
41 §
I fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt denna lag
gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken ora jäv mot domare.
42 §
Rätten upptager självmant fråga om ansvar för förseelse i
förfarandet och om utdömande av vite som den förelagt med stöd av denna lag.
43 §
Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av
del som tiU-förts målet med de begränsningar sora följer av 39 § andra slyckel
lagen (1937:249) om inskränkningar i rällen alt utbekomma allmänna handlingar
eller av denna paragraf.
Rätten får vägra alt lämna ul annal malerial än allmän
handling under samraa förutsättningar som enligt nyssnäranda lagrum gäller
belräffande allmän handling. Lämnas sådanl material ut, skäll rätten om det
behövs göra förbehåll i fråga om hur det får användas.
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 123
Har
rätlen vägral atl lämna ul handling eller annat som tillförts målel, skall
rätlen på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det
behövs för att han skall kunna ta lill vara sin rätl och det kan ske ulan
allvarlig skada för det inlresse sora föranlett vägran att lämna ut
raaterialet. Rätten skall vid behov förordna att den sora erhåller sådan
upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
44 §
Handling
anses ha kommit in till rätten, när handlingen eller avi om postförsändelse, i
vilken handlingen är innesluten, kommit behörig tjänsteman lill banda.
Underrättas rällen särskilt om att telegrara till rätten anlänt till
lelegrafanslall, anses lelegrararaet ha koramit in redan när un-denättelsen
nått behörig tjänsteman.
Kan
det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i rättens
kansli eller funnits tillgänglig för rällen på postanstall, anses den ba
korarait in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman lill banda närmast
följande arbetsdag.
Telegram
eller annat fjärrskriftsmeddelande skall bekräftas av avsändaren genom
egenhändigt undertecknad handling, om rätten begär det.
45 §
Är
någon som kallals lill muntlig förhandling hindrad att inställa sig, skall han
omedelbart anmäla det till rätten.
46 §
I
fråga om laga förfall äger .32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken molsvarande
lillämpning.
47 §
Skall
handling eller annat bringas till någons kännedom, får det ske genom
delgivning.
48 §
Den
som för talan i mål får anlita orabud eller biträde.
Visar
ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig,
får rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet. Är han advokat, skall
anraälan ora avvisningcn göras hos advokatsamfundet.
49 §
Ombud
skall styrka sin behörighet genom fullmakt. Fullmakt skall avse viss person.
124 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30
år 1971
Styrker ombud ej sin behörighet, förelägger rätten ombudei
eller huvudmannen att avhjälpa bristen. Är i sådant fall ansöknings- eller
besvärshandling undertecknad av ombud, anges i föreläggandet att talan
upptages till prövning endasl om delta iakttages. Har annan åtgärd företagils
av ombud som ej styrkt sin behörighet, anges i föreläggandet att åtgärden
beakias endasl om föreläggandel iakllages.
50 §
Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför
rätlen ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad,
skall rätten vid behov anUta tolk. Rätlen får även i annal faU vid behov anUla
tolk, när den har alt göra med någon som ej behärskar svenska språket.
Som lolk får ej anlitas den vars tillförlillighet kan
anses förringad på grund av hans ställning lill någon som för lalan i målet
eller på grund av annan därmed jämförlig oraständighel.
51 §
Den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling skall inför
rätten avlägga ed eller försäkran, att han efter bästa förstånd skall fullgöra
sitl uppdrag.
52 §
Den som fullgör uppdrag som lolk annorledes än i tjänsten
har rätt till arvode saml ersättning för kostnad och tidsspillan. Kostnad för
tolk betalas av allmänna medel.
53 §
Vad i denna lag sägs om enskild part gäller i tillämpliga
delar även den som är ställföreträdare för parten.
Denna lag träder i kraft beträffande skatterätt och
länsrätt den 1 juli 1971 samt i övrigt den 1 januari 1972.
I fråga om talan mot beslut av skatterätt eUer länsrätt,
som meddelals före den 1 januari 1972, gäller äldre bestämmelser ora talan mot
beslut av prövningsnämnd eller länsstyrelse i molsvarande fall.
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971 125
3)
Förslag
till
Lag
om
ändring i föräldrabalken
Härigenora
förordnas i fråga oni föräldrabalken',
dels
alt i 21 kap. 24 och 9 §§ ordet »länsstyrelsen» skall bytas ul mot
»länsrätten»,
dels
att 21 kap. I, 5, 6 och 1012 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
21
KAP.
1 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Verkställighet av vad
rätten i dora eller beslut bestärat om vårdnad eller umgängesrätt eller ora
överlämnande av barn sökes hos länsstyrelsen.
Har
domen eller beslutet icke vunnit laga kraft och är ej särskilt medgivet alt verkställighet
ändå får ske, får länsstyrelsen icke vidtaga åtgärd enligt 2 eller 3 §.
Verkställighet av vad
allmän domstol i dom eller beslut bestämt ora vårdnad eller umgängesrätt eller
ora överlämnande av barn sökes hos länsrätten.
Har domen eller beslutet
icke vunnit laga kraft och är ej särskilt medgivet att verkställighet ändå
får ske, får länsrätten icke vidtaga åtgärd enligt 2 eller 3 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är det uppenbart alt
förhållandena ändrats väsentligt sedan domen eller beslutet meddelades, kan
länsstyrelsen vägra verkställighet, om det av hänsyn till barnets bästa är
påkallat att fråga om ändring belräffande vårdnad eller umgängesrält prövas av
rätten. Sådan fråga upptages av rätten på ansökan av den som varit part i
ärendet hos lånsstyrelsen eller av barnavårdsman eller barnavårdsnämnd.
Är det uppenbari alt
förhållandena ändrats väsentligt sedan allmän domstols dom eller beslut
meddelades, kan länsrätten vägra verkslällighet, ora det av hänsyn till
barnets bästa är påkallat atl fråga om ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt
prövas av allmän domstol. Sådan fråga upptages av allmän domstol på ansökan av
den sora varit part i ärendet hos länsrätten eller av barnavårdsman eller
barnavårdsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' 21 kap. tillagt genom 1967: 712.
opaginerad Kontrollera mot PDF
126
Kungl.
Maj.ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande Igdelse)
Länsstyrelsen får även i annal fall vägra verkställighet,
ora risk, som ej är ringa, föreligger för skada på barnets kroppsliga eller
själsliga hälsa.
(Föreslagen lydelse)
Länsrätten får även i annat fall vägra verkslällighet, om
risk, sora ej är ringa, föreligger för skada på barnets kroppsliga eller
själsliga hälsa.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Även om
dom eller beslut som avses i 1 § ej föreligger, äger den som har vårdnaden
atl, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens åtgärd för alt barnet
skall överflyttas lill honom.
Föreligga
särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten, kan
länsstyrelsen vägra alt vidtaga den sökta åtgärden.
I övrigt
Även om dora eller beslut sora avses i 1 § ej föreligger,
äger den som har vårdnaden all, när barnet vistas hos annan, påkalla
länsrättens ålgärd för all barnet skall överflyttas till honora.
Föreligga
särskilda skäl atl fråga
om ändring belräffande vårdnaden
prövas av allmän domstol, kan läns
rätten vägra att vidtaga den sökta
åtgärden.
---------- §§ tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I ärende
enligt detta kapitel skall länsstyrelsen föranstalta om den utredning som är
behövlig. Förhör får hållas med var och en som kan antagas ha upplysningar av
betydelse att lämna. Länsstyrelsen kan förordna, att barnet skall undersökas
av läkare.
I kaUelse till förhör eller läkarundersökning äger
länsstyrelsen förelägga vite. Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.
I ärende
enligt detta kapitel kan länsrätten förordna, att barnet skall undersökas av
läkare.
I kallelse till läkarundersökning äger länsrätten
förelägga vite. Länsrätten äger utdöma förelagt vite.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 §.
Beträffande parts------------
/ fråga om ersättning till den som på kallelse inställt
sig för förhör inför länsstyrelsen och icke är part äga bestämmelserna om
ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande
--- motsvarande
tillämpning.
Kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 § försia stycket
andra punkten, hämtning eller omhändertagande av barn och läkarundersökning
betalas av allmänna medel. Fråga om
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
127
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
tiUämpning.
Ersättningen skall dock alltid betalas av allmänna medel. Även kostnad för
utförande av uppdrag enligt 2 § första stycket andra punkten, hämtning eller
orahänderlagande av barn och läkarundersökning betalas av allraänna medel.
Fråga om ersättning enligt detta stycke prövas av länsstyrelsen.
(Föreslagen
lydelse)
ersättning
för sådan kostnad prövas av länsrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mot
länsstyrelsens beslut föres hos kammarrätten genom besvär. Besvären ingivas
till länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra förklaring över besvären,
om det ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa ytterligare
utredning, om det är behövligt. Länsstgrehen skall därefter sända handlingarna
i årendet jämte eget utlåtande till kammarrätten.
Beslul av länsstyrelse
eller kammarrätt, sora ej avser utdöraande av vite eller ersättning för parts
kostnad, länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
Beslut,
som ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kostnad, länder
omedelbart lill efterrättelse, om ej annat förordnas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot länsstyrelses beslut
enligt 21 kap. föräldrabalken sora raeddelats före den I juli 1971.
4)
Förslag
till
Lag
om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290)
Härigenora
förordnas, all 1, 14 och 15 §§ jordförvärvslagen (1965: 290) skall ha nedan
angivna lydelse.
Med nuvarande lydelse avses beträffande 21 kap. 12 § den
lydelse som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 mars 1970.
opaginerad Kontrollera mot PDF
128 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse)' (Föreslagen lydehe)
1
§.=*
Fast
egendora,------------------------- om aktiebolag.
Förvärvstillstånd
fordras--------------------- från staten;
2. om
staten, landstingskommun, 2. om staten, landstingskoraraun,
stad, landskommun, köping, munici- kommun eller kommunalförbund är
palsamhälle eller komraunalförbund förvärvare;
är förvärvare;
3. ora
egendoraen---------------------------- av aktier.
14 §,
Ansökan
ora--------------------------- fatta beslutet.
Avser
tiUstånd ------------ --------- lillslåndels giltighet.
Vägras
tUlstånd, skola i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl på vUka beslutet
grundas.
Må
klagan föras över beslut eller Äger säljare påkalla inlösen enligt äger
säljare påkalla inlösen enligt 10 §, skall i beslutet anges vad som 10
§, skall i beslutet anges vad sora därvid är att iakttaga, därvid är att
iakttaga,
15 §,
Talan
raot beslut---------------------------- i statsrådet.
Besvären
skola inges till lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt sända
handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets
delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande över
besvären. Ha besvären ingivits till be svårsmyndigheten, utgör detta ej hinder
mot att besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärslidens
utgång.
Talan
mot länsstyrelses-------------------- genom besvär.
Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1972,
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats
före den 1 januari 1972,
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 15 § den lydelse
som har föreslagits i lag-T&dsremiss den 20 mars 1970. ' Senaste lydelse
1967:268.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 129
5)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen
(1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom förordnas,
att 15 § lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnärander skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(I prop. 1971: 12
föreslagen Igdelse)
(Hår föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
motsvarande tillämpning.
Förhandling
skall hållas inför nämnden, om del ej är uppenbart atl förhandling ej behövs.
Fastighetens ägare kan vid vite föreläggas att inställa sig till
förhandling.
15
§
Ansökan
i---- ----- -
Motpart
skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen. Förhandling skall
hållas inför nämnden, om det ej är uppenbart all förhandling ej behövs.
Faslighetens ägare kan vid vite föreläggas alt inställa sig lill förhandling.
Beslut enligt 14 § andra stycket lagen (1970:246) om tvångs förvaltning
av bostadsfastighet får meddelas utan att fastighetsägaren beretts tiUfälle
att yttra sig i frågan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag Iräder i krafl den 1 januari 1972.
911565
opaginerad Kontrollera mot PDF
130 Kungl Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
6)
Förslag
tUl
Lag
om
ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas,
att 37 kap. 6 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
6 § .
'I ärende, som handlägges
av över-bakningsnämnd och avser annan fråga än upphörande av övervakning eller
av meddelad föreskrift, skall den dömde erhålla tillfåUe att yttra sig, såframt
det lämpligen kan ske och hans hörande ej finnes vara utan gagn. Begär den
dömde alt bliva rauntligen hörd i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtUI
beredas honom.
I ärende hos
kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och inlerneringsnämnden bör, om
det kan antagas vara lill gagn och lärapligen kan ske, lillfälle beredas den
dörade att yttra sig eller att bliva muntligen hörd.
Begär den dörade att bliva
rauntligen hörd i ärende, som handlägges av övervakningsnämnd, skall lillfälle
därtill beredas honom.
I
ärende bos kriminalvårdsnämnden, ungdorasfängelsenäranden och
interneringsnämnden bör, ora del kan antagas vara lill gagn och lärapligen kan
ske, tillfälle beredas den dömde att bliva munUigen hörd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
7) FöFslag
liU
Lag
om
ändring i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt
Härigenom
förordnas, att 78 § lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstall skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.-ts
proposition nr 30 år 1971
131
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
78 §.
Talan
mol kriminalvårdsstyrelsens beslul enligt denna lag föres genom besvär hos
Konungen. Besvären skola ingivas till kriminalvårdsstyrelsen.
Intagen
äger-------------------
I
länsstyrelses beslul enligt 12 § andra siycket raå ändring sökas genom besvär
hos krirainalvårdsnämn-den. Besvären skola ingivas till länsstyrelsen, som har
ait med eget yttrande skyndsamt insända handlingarna i ärendet tUl
kriminalvårdsnämnden.
Mol
ungdomsfängelsenärandens,
Talan
raot krirainalvårdsslyrel-sens beslut i särskilt fall enligt denna lag föres
hos kammarrätten genom besvär. Mot annat styrelsens beslut enligt lagen föres
talan hos Konungen genom besvär.
---------------- 75§.
I
länsstyrelses beslut enligt 12 § andra slyckel må ändring sökas genom besvär
hos krirainalvårdsnäranden.
ej
föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag Iräder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora meddelats före
den I januari 1972.
8)
Förslag
liU
Lag
om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom
förordnas, att 24 § lagen. (1963: 193) om samarbete med Danraark, Finland,
Island och Norge angående verkstäUighet av straff ra. ra. skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
24
§.'
Framställning
om--------------------------- eller Norge.
Framställningen
må-------------------------- den meddelals.
Innan
framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifalles, skall den dömde, om det ej av
särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra sig i
ärendet.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972. 'Senasie lydelse 1964:548.
opaginerad Kontrollera mot PDF
132 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
9)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet
Härigenom
förordnas, att 15 § lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
15
§.
Ansökan
om-------------- näringsfrihelsombudsraannen höras.
Tillstånd
md ej återkallas utan att tUhtåndshavaren erhållit tillfälle att yttra sig.
Denna
lag Iräder i kraft den I januari 1972.
10)
Förslag
tUl
Lag
om
ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom
förordnas, all 108 och 189 §§, 190 § 1 och 2 mom., 191 §, 195 § 2 och 4 raom.,
196 och 197 §§, 198 § 1 mom. och 199 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
108
§.2
Hava
i----------------------------- av regislreringsmyndigheten.
På
anmälan varora i första slyckel På anraälan varom i första slyc-
sägs
skall länsstyrelsen, i fall då revi- ket sägs skaU länsstyrelsen, i fall då
sorer icke utsetts till antal som en- revisorer icke utsetts till antal som
ligt denna lag och bolagsordningen enligt denna lag och bolagsordning-är
föreskrivet, förordna revisorer till en är föreskrivet, förordna
reviso-
* Senaste lydelse 1955: 384.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
133
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
erforderligt
anlal saral, i fall då revisor som är auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman ej utsetts, ehuru det enligt denna lag eller bolagsordningen
skolat ske, förordna en sådan revisor. Är revisor omyndig eller har någon, sora
ej är bär i riket bosatt svensk medborgare, ulan vederbörligt tillstånd
utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i strid mot vad i 107
§ 1 raora. tredje styckel stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förklara
honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av
styrelsen, skall före besluts meddelande tUlfälle beredas styrelsen att yttra
sig i årendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan revisor
blivit i föreskriven ordning utsedd.
Har
revisor,------------------
Vad
i-------------------------
(Föreslagen
lydehe)
rer
till erforderiigl antal samt, i fall då revisor som är auktoriserad revisor
eller godkänd granskningsman ej utsetts, ehuru det enligt denna lag eller
bolagsordningen skolat ske, förordna en sådan revisor. Är revisor omyndig
eller har någon, sora ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan
vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts lill
revisor i strid mot vad i 107 § 1 mom. tredje siycket stadgas, skall på anmälan
därom länsslyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans
ställe. Förordnande av revisor skall avse tid lill dess annan revisor blivit i
föreskriven ordning utsedd.
molsvarande
tillämpning. ora revisorssuppleant.
opaginerad Kontrollera mot PDF
.\nsökan om godkännande
för registrering enligt 14, 53 och 63 §§, ansökan om aktiebolags registrering
och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten
insändas till registreringsmyndigheten. Sådan ansökan eller anmälan skall vara
åtföljd av stadgade avgifter.
Ansökan om godkännande för
registrering enligt 14, 53 och 63 §§, ansökan om aktiebolags registrering och
anmälan för registrering skola vara åtföljda av stadgade avgifter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom. Har vid
upprättandet av någon av stiftelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag
är stadgat,
1 mora. Har vid
upprättandet av någon av sliflelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag
är stadgal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
134
Kungl. Maj:ts
proposUion nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
eller
finnes någon av dessa handlingar eljest innehålla något, som strider raot
denna lag eller annan lag eller författning, eller vara till sin avfattning i
något viktigare hänseende otydlig eller vilseledande, eller hava
föreskrifterna i 14 § icke iakttagils eller har stadgad avgift ej eriagts,
varde godkännande av nämnda handlingar för registrering av bolaget vägrat.
Vägras godkännande, skall beslutet därom med angivande av skälen
ofördröjligen med posten tillställas stiftarombudet.
Meddelas
godkännande,---------
2
m o ra. Godkännande av-------
Har
registrering av ökningsbeslulet vägrats eller har vid upprättandet av
teckningslislan eller kungörelsen icke iakttagits vad i 52 § och 182 § 1 raom.
sägs eller möter eljest hinder mol godkännande eller har stadgad avgift ej
eriagts, skall godkännande av nämnda handlingar vägras. Vägras godkännande,
skall beslutet därom med angivande av skälen ofördröjligen med posten
tillställas bolaget.
Meddelas
godkännande,--------
(Föreslagen
lydehe)
eller
finnes någon av dessa handlingar eljest innehålla någol, sora strider mot
denna lag eller annan lag eller författning, eller vara till sin avfattning i
något viktigare hänseende otydlig eller vilseledande, eller hava
föreskrifterna i 14 § icke iakttagits eller har stadgad avgift ej eriagts,
varde godkännande av nämnda handlingar för registrering av bolaget vägral.
7 § .
---- ökningsbeslutet
registrerats.
Har
registrering av ökningsbeslulet vägrats eller har vid upprättandet av
teckningslislan eller kungörelsen icke iakttagits vad i 52 § och 182 § 1 mom. sägs
eller raöter eljesl hinder raot godkännande eller har stadgad avgift ej
eriagts, skall godkännande av nämnda handlingar vägras.
till
bolaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Göres ej ansökan om
bolagels registrering inom den i 32 § stadgade tiden, skall regislreringsmyndigheten
till stiftarombudet ofördröjligen avlåla skrivelse med anmaning att framställa
erinran till den del vederbör att vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande
av registrering. Sökes ej registrering inom tre raånader från det
skrivelsen avlåtits, skall
Göres ej ansökan om
bolagets registrering inom den i 32 § stadgade tiden, skall
regislreringsmyndigheten till sliftarorabudet ofördröjligen avlåta skrivelse
med anmaning atl framställa erinran lill den det vederbör atl vidtaga
erforderliga åtgärder för vinnande av registrering. Sökes ej registrering
inora tre raånader från det skrivelsen avlåtits, skall
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
135
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
myndigheten
förklara frågan ora bolagels registrering förfallen samt ofördröjligen med
posten översända underrättelse om beslutet till stiftarombudet.
Har
frågan---------------------
(Föreslagen
lydehe)
myndigheten
förklara frågan om bolagets registrering förfallen.
mom.,
förfallet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
raora. Har i fall, då beslut ora ökning av aktiekapitalet innehåller
bestäraraelse om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 61 § icke gjorts
inora föreskriven tid, skall registreringsrayndigheten till bolaget avlåta
skrivelse raed anmaning alt inora en raånad därefter inkora-raa med sådan
anmälan. Efterkom-raes ej anraaningen eller har genom lagakraftägande beslul
registrering vägrats, skall myndigheten förklara ökningsbeslulet förfallet samt
därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet
om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av
förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering
avföres ur registret.
4
ra o ra. Har styrelsen ---
Har
anraälan för registrering av bolagsstäramans godkännande icke gjorts inora sex
månader efter det regislreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslulet och de i 63
§ andra siycket omförmälda handUngarna, skall myndigheten till bolaget avlåta
skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomraa raed sådan anmälan.
Efterkoraraes ej anmaningen eller har genom lagakraft-
2
mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse
ora rainimiteckning, re-gislreringsanraälan enligt 61 § icke gjorts inom
föreskriven tid, skall registreringsmyndigheten till bolaget avlåla skrivelse
med anmaning att inom en raånad därefter inkorama med sådan anraälan.
Eflerkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering
vägrats, skall myndigheten förklara ökningsbeslulet förfallel. Sedan beslutet
om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av
förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering
avföres ur registret.
---- ökningsbeslutet
registrerats.
Har
anmälan för registrering av bolagsstämraans godkännande icke gjorts inora sex
raånader efter det regislreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslutet och de i 63
§ andra slyckel omförmälda handUngarna, skall myndigheien till bolaget avlåta
skrivelse med anmaning att inora en månad därefter inkomma med sådan anmälan.
Eflerkommes ej anmaningen eller har genom lagakraft-
opaginerad Kontrollera mot PDF
136
Kungl Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
ägande
beslul registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om
aktiekapitalets ökning förfallen .samt därom ofördröjligen med posten
översända underrättelse till bolaget.
(Föreslagen
lydelse)
ägande
beslul registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om
aktiekapitalets ökning förfallen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har i fall, då enligt 67 §
rättens tillslånd erfordras för verkslällighet av beslut ora nedsättning av
aktiekapitalet, ansökan om sådant tillstånd ej gjorts inom föreskriven tid
eller har ansökan genom lagakraftägande beslul avslagils eller har beslul om
tillstånd icke anmälts för registrering inora den därför stadgade tiden, skall
registreringsrayndigheten förklara nedsättningsbeslutet förfallet samt därom
ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet
ora förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund
av förklaringen den tidigare anteckningen om nedsättningsbeslulels registrering
avföres ur registret.
Har i fall, då enligt 67 §
rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut ora nedsättning av
aktiekapitalet, ansökan ora sådanl tillstånd ej gjorts inom föreskriven tid
eller har ansökan genom lagakraftägande beslul avslagits eller har beslut om
tillslånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade liden, skall
regislreringsmyndigheten förklara nedsättningsbeslutet förfallet. Sedan
beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att
på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om nedsältningsbeslutets
registrering avföres ur registret.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Där verkslällighet av
beslut, varigenom i bolagsordningen inlagils förbehåll enligt 177 §, icke
anraälts för registrering inora den i 186 § 3 mom. stadgade tiden, skaU
registreringsmyndigheten förklara frågan om ändring av bolagsordningen förfallen
samt ofördröjligen med posten översända underrättelse därom till bolaget.
Där verkställighet av
beslut, varigenom i bolagsordningen intagits förbehåll enligt 177 §, icke
anmälts för registrering inom den i 186 § 3 mom. stadgade liden, skall regislreringsmyndigheten
förklara frågan ora ändring av bolagsordningen förfallen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
137
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1
ra o ra. Har beslut-----------
Skall
ökningen----------------
Har
ökningsbeslulet enligt 195 § 2 mom. av regislreringsmyndigheten genora lagakraftägande
beslul förklarats förfallel, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen
anses förfallet och anteckning i registret ske, atl på denna grund den lidigare
anteckningen om detta besluts registrering avföres ur registret. Anmäles för
registrering att full betalning eriagts för så många aktier, atl
aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslutade bolagsordningsändringen,
skall vid registrering i anledning av anmälningen tillika antecknas, atl
bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger del
registreringsmyndigheten att lillslälla bolaget bevis därom. Göres ej sådan
anmälan inom tre år efler ulgången av den i 60 § stadgade liden, skall
myndigheten, efter del bolagels styrelse erhållit tillfälle att yttra sig,
besluta erforderlig jämkning i bolagsordningen samt ofördröjligen med posten
översända underrättelse om beslutet till bolaget. Sedan beslutet vunnil laga
kraft, skall i registret införas anteckning om jämkningen saml bevis om
bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bolaget.
------ av aktiekapitalet.
--------- är verkställd.
Har
ökningsbeslulet enligt 195 § 2 mom. av regislreringsmyndigheten genom
lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslulel om
bolagsordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, all på
denna grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres
ur registret. Anmäles för registrering atl full betalning eriagts för så många
aktier, all aktiekapitalet uppgår lill minimikapitalet enligt den beslutade
bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anraälningen
tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger det
registreringsrayndigheten att tillställa bolaget bevis därora. Göres ej sådan
anmälan inora tre år efter ulgången av den i 60 § stadgade liden, skall
myndigheten, efter del bolagets styrelse erhållit tillfäUe all yttra sig,
besluta erforderlig järakning i bolagsordningen. Sedan beslulel vunnil laga
kraft, skall i registret införas anteckning om jämkningen samt bevis om
bestämraelsens nya lydelse av myndigheien Ullslällas bolaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har ansökan enUgt 174, 175
eller 176 § ora rättens tillstånd att bringa fusionsavlal lill verkställighet
ej inkommit inom föreskriven tid eller
Har ansökan enligt 174,
175 eller 176 § om rätlens lillslånd alt bringa fusionsavlal till
verkslällighet ej inkommit inom föreskriven lid eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
138
Kungl Maj:ts
proposiliun nr 30 är 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
har
ansökan genom lagakraftägande beslul avslagits eller har beslutet om tillslånd
icke anraälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall
regislreringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfallen samt
ofördröjligen med posten översända underrättelse därom till bolagen.
Har
genom---------------------
Vid
registrering-----------------
(Föreslagen
lydelse)
har
ansökan genom lagakraftägande beslul avslagits eller har beslutet om tillstånd
icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall
registreringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfaUen.
ur
registret.
är
upplöst.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
11)
Förslag
liU
Lag
om
ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Härigenora
förordnas, att 150 § byggnadslagen (1947: 385) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Föreslagen lydelse)
(Nuvarande
lydelse)*
150
§.
Mot
länsstyrelses beslut i ärende om medgivande, vara 39 § äger tilllämpning,
föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelses beslul
rörande fastställelse av generalplan, sladsplan, byggnadsplan eller
tomtindelning så ock länsstyrelses beslul avseende tillärapning av
utomplansbestämmelser å vissl område skall meddelas efler anslag.
Länsstyrelses beslut rörande fastställelse av generalplan, stadsplan,
byggnadsplan eller loratindelning så ock länsstyrelses beslul avseende
tillämpning av utoraplansbestämmel-ser å vissl område skall meddelas efter
anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom tre
veckor från den dag dd be-
som har föreslagits i
lagrådsremiss den 20
Med nuvarande lydelse avses den lydelse mars 1970.
"Senaste
lydelse 19,59:611.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ls
proposUion nr 30 år 1971
139
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
slutet
meddelades anföra besvär hos Konungen.
Talan
mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär i
den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.
Har
länsstyrelse----------------
(Föreslagen
lydehe)
Mot
länsstyrelses beslut i ärende om medgivande, vara 39 § äger tilllämpning,
föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan
mot annal av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär. /
fall som avses i förslå stycket räknas besvärstiden från den dag då beslutet
meddelades.
----------- utan
bifall.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
12)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1947: 629) om allmänna barnbidrag
Härigenom förordnas,
att 15 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
15 §.
över barnavårdsnämnds
beslut i ärende angående allmänt barnbidrag må klagan föras hos länsstyrelsen
genom besvär, vilka skola ingivas till lånsstyrelsen.
Utan hinder av anförda
besvär lände barnavårdsnämndens beslut tUl efterrättelse, där ej länsstyrelsen
annorlunda förordnar.
över
barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag må klagan föras
hos länsstyrelsen genom besvär.
Barnavårdsnämnds
beslut länder omedelbart till efterrättelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972. Senaste lydelse 1954:360.
opaginerad Kontrollera mot PDF
140 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
13)
Förslag
till
Lag
om
ändring i skollagen (1962: 319)
Härigenom
förordnas, all 14, 18, 20 d, 20 f, 23, 25 och 39 a §§ skollagen (1962: 319)'
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen Igdelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
I
avseende-------- ----------
Beträffande
skolstyrelsen skall i övrigt vad i 3342 §§ kommunallagen är stadgat rörande
kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning. Om val av ordförande och vice
ordförande skall järaväl länsskolnämnden underrättas.
§
------ i styrelsen.
Beträffande
skolstyrelsen skall i övrigi vad i 3336 §§, 37 första stgcket och 3842 §§
koramunallagen är stadgat rörande komraunstyrelsen äga raotsvarande
tillärapning. Om val av ordförande och vice ordförande skall jämväl
länsskolnämnden underrättas.
Utan
hinder uv 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag
tillämpning i samtliga ärenden hos skolstyrelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i 1214 §§ stadgas
äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms kommun. Beträffande näranda
skolstyrelse skola 50 §, 51 § 1 mom. och 52 § kommunallagen för Stockholm äga
tillämpning med iakttagande av att antalet ledaraöter ej må undersliga sju
samt atl skolchefen ej må ulses till ledamot eUer suppleant.
Vad
i 1214 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms komraun,
Belräffande nämnda skolstyrelse skola 50 §, 51 § 1 mora,, med undantag av
hänvisningen tUl 39 § andra stycket, samt 52 § koraraunallagen för Stockholra
äga tillärapning raed iakttagande av att antalet ledaraöter ej må understiga
sju saml alt skolchefen ej må utses lill ledamot eller suppleant.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning
i samtliga
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Lagen omlrycki 1970: 1026.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 141
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
ärenden
bos .skolstyrelsen i .Stock
holms kommun.
Skolchefen i---------------------------------- siycket sägs.
20 d §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fråga om atl förvägra elev
i landstingskommunens gymnasieskola befrielse enligt 27 § och fråga om att
förvägra någon inträde i sådan skola på grund av bestäraraelserna i 45 och 47 a
§§ skall prövas av utbildningsnämnden, i den mån Konungen ej annorlunda
förordnar.
Fråga om att förvägra elev
i lands-lingskoraraunens gymnasieskola befrielse enUgt 27 § och fråga om att
förvägra någon inträde i sådan skola på grund av bestämmelserna i 45 och 47 b
§§ skall prövas av utbildningsnämnden, i den mån Konungen ej annorlunda
förordnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
den-------------------------
Beträffande
utbildningsnämnd, som väljes enligt försia slyckel, skall bestäraraelserna i 17
§ ovan saml i 4351 §§ och 54 § fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954
(nr 319) äga motsvarande lillämpning.
--------- till
tjänstgöring.
Belräffande
utbildningsnämnd, som väljes enligt första styckel, skola bestämmelserna i 17
§ ovan samt i 4347 §§, 48 § första stycket, 49 51 §§ och 54 § fjärde siycket
landstingslagen den 14 raaj 1954 (nr 319) äga molsvarande tillämpning.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag
tillämpning i samtliga ärenden hos utbildningsnämnd, som väljes enligt första
stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varje
barn,---------------------
Skolpliktigt
barn som på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen
i grundskolan äger rätt lill undervisning i specialskolan. Fråga ora barns
rätt lill sådan undervisning prövas av lokal styrelse för specialskolan, sedan
föräldrarna fått tillfåUe att yttra sig.
--------- i grundskolan.
Skolpliktigt
barn sora på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa
undervisningen i grundskolan äger rätt lill undervisning i specialskolan.
Fråga ora barns rätt till sådan undervisning prövas av lokal styrelse för
specialskolan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
142 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 §.
Studieväg för-------------------------- av skolan.
Ullagning lill specialundervisning Uttagning liU specialundervisning
av
elev i grundskolan sker genora av elev i grundskolan sker genora
skolans försorg, sedan föräldrarna skolans försorg. fått tiUfälle att
yttra sig.
39
a §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelserna i------------
Fråga
huruvida skolplikt enligt
30 § Iredje siycket gäller för barn
efter utgången av vårterminen det
kalenderår då barnet fyller sexton
år och fråga om barn enligt 31 §
andra styckel skall dellaga i under
visningen i specialskolan prövas av
lokal styrelse för specialskolan. In
nan beslut meddelas skola föråld
rarna ha fått tillfälle att yttra sig.
På lokal-------------------------
-------- avsedd
undervisning.
Fråga huruvida skolplikt enUgt 30 § Iredje stycket gäller
för barn efler ulgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller sexton
år och fråga ora barn enligt 31 § andra stycket skall deltaga i undervisrung-en
i specialskolan prövas av lokal styrelse för specialskolan.
37
§§ .
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14) Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar
(Föreslagen
lydelse) - eller borgenär.
Härigenom förordnas, all 47, 49 och 99 §§ saml 103 § 2
mora. lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar skall ha nedan angivna
lydelse.
47 § ,
(Nuvarande lydelse)
Hava revisorer ------
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts
proposUion nr 30 är 1971
143
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
På
anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer
icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. Är revisor omyndig
eller bar någon, sora ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan
vederböriigt tiUstånd utsetts lill revisor eller har någon utsetts till revisor
i slrid mot vad i 46 § 1 inom. andra styckel stadgas, skall på anraälan därom
länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe.
Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skaU före besluts meddelande tillfälle
beredas styrelsen alt yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse
tid lill dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
Revi-sor,
som------------------
(Föreslagen
lydelse)
På
anmälan varom i första siycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer
icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. Är revisor omyndig
eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, ulan
vederbörligt tiUstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts tiU revisor
i strid mol vad i 46 § 1 mom. andra styckel stadgas, skall på anmälan därom
länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe.
Förordnande av revisor skaU avse tid lill dess annan revisor blivit i
föreskriven ordning utsedd.
skäligt
arvode.
opaginerad Kontrollera mot PDF
49 §.
Om
det------------------------
Revisor
må--------------------
Lämnas
ej samtycke, varom i andra stycket sägs, inom två veckor efter det revisor hos
styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn hänskjuta frågan lill
länsslyrelsens avgörande. Länsstyrelsen prövar framställningen och skall före
besluts meddelande bereda föreningens styrelse tiUfälle att yttra sig i ärendet.
---------- anses tillbörligt.
----- inverkande
omständigheter.
Läranas
ej saralycke, varom i andra siycket sägs, inora två veckor efler del revisor
hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn hänskjuta frågan
till länsstyrelsens avgörande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ansökan om förenings
registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med
posten insändas till länsstyrelsen. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd
av stadgade avgifter.
Ansökan ora förenings
registrering och anmälan för registrering skola vara åtföljda av stadgade
avgifter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
144 Kungl. Maj:fs ]>roposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
103
§.
2
mom. Har ansökan enligt 97 § 2 mom. Har ansökan enligt 97 §
om rättens tillslånd att bringa fu- om rätlens tillstånd atl bringa fu
sionsavtal till verkställighet ej in- sionsavtal
till verkställighet ej in
kommit inom föreskriven tid eller kommit inom föreskriven tid eller
har ansökan genom lagakraftägande har ansökan genom lagakraftägande
beslut avslagits eller har beslutet om beslut avslagits
eller har beslutet om
tillstånd icke anmälts för registrering tillstånd icke
anmälts för registrering
inom den därför stadgade liden, skaU inom den därför
stadgade tiden, skall
länsstyrelsen förklara frågan om fu- länsstyrelsen
förklara frågan om fu
sion förfallen samt ofördröjligen med sion förfallen.
posten översända underrättelse där
om till föreningarna.
Har
genom--------------------------------- ur registret.
Vid
registrering----------------------------- är upplöst.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
15)
Förslag
tiU
Lag
um
ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring
Härigenom
förordnas, att 2, 44 och 48 §§ lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring-
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen Igdelse)
2 § .
Besvär
och----------------------- och utveckling.
Bestämmelserna i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971:000) äga
motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag hos försäkringsrådet.
Grunderna
för----------------------------- med riksdagen.
' .Med nuvarande lydelse avses beträffande 103 § 2 mom.
den lydelse som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 mars 1970. = Lagen
omtrvckt 1902:408.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
145
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande Igdelse)
(Föreslagen Igdelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mot
riksförsäkringsverkets beslul i ärende angående försäkring enligt denna lag må
talan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till
försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom om
beslutet.
Den
som-----------------------
Försäkringsrådet
äger,---------
Mot försäkringsrådels
beslul i an
nal ärende enligt denna lag än som
avses i andra slyckel raå lalan föras
hos försäkringsdorastolen genora
besvär. Besvären skola hava inkom
rait till försäkringsrådet inom tre
veckor från det klaganden erhållit
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, atl be
svären ingivits eller insänts direkt till
försäkringsdomslolen, ulgör ej hin
der för besvärens upplagande lill
prövning, därest de inkomrait till
domstolen före besvärstidens utgång.
Försäkringsrådels beslut-----------
Mol
riksförsäkringsverkels beslul i ärende angående försäkring enligt denna lag raå
lalan föras hos försäkringsrådet genora besvär.
------- hos
försäkringsrådet.
-------- denna paragraf.
Mot
försäkringsrådets beslut i annal ärende enligt denna lag än sora avses i andra
siycket må talan föras hos försäkringsdomslolen genom besvär.
Besvärshandlingen skall hava inkomrait till försäkringsrådet inora tre veckor
från den dag då klaganden fick del av beslutet. Den orasländighelen, all
handlingen tillställts försäkringsdorastolen, ulgör dock ej hinder för
besvärens upptagande till prövning, däresl handlingen inkoramil lill
dorastolen före besvärslidens utgång.
annorlunda
förordnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I övrigt
----- avse
försäkringstagaren.
Utan
hinder av 3 § första stycket förvaltningslagen (1971:000) äga 14 20 §§ nämnda
lag tiUämpning i ärende rörande den frivilliga försäkringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslul sora raeddelats
före den 1 januari 1972.
' Senasie lydelse 1967: 916.
10 11565
opaginerad Kontrollera mot PDF
146
Kungl Maj:ts proposUion
nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
16)
Förslag
lill
Lag
om
ändring i lagen (1961: 257) um besvär över försäkringsrådets beslut
Härigenora förordnas,
all rubriken till lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådels beslut
samt 1 och 2 §§ lagen skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Lag
om
besvär över försäkringsrådets
beslut
(Föreslagen
lydehe)
Lag
om besvär över försäkringsrådets
beslut
m. m.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ulan hinder av vad därom
eljesl finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådels beslut i ärende angående
försäkring eller skadeersättning föras hos försäkringsdomstolen genom besvär.
Besvären skola hava inkommit lill försäkringsrådet inom tre veckor från det
klaganden erhållit kännedom om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet
vara fem veckor. Den orasländighelen, alt besvären ingivits eller insänts
direkt till försäkringsdorastolen, utgör ej hinder för besvärens upplagande
till prövning, därest de inkoramil lill domstolen före besvärstidens utgång.
Utan hinder av vad därom
eljesl finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådets beslul i ärende angående
försäkring eller skadeersättning föras hos försäkringsdomslolen genom besvär.
Besvärshandlingen skall hava inkommit lill försäkringsrådet inom tre veckor
från den dag då klaganden fick del av beslutet. Den omständigheten, att
handlingen lUhtällts försäkringsdomslolen, utgör dock ej hinder för besvärens
upplagande till prövning, därest handlingen inkommit till domstolen före
besvärstidens utgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Försäkringsrådels
beslul-------
------- annorlunda
förordnar.
Bestämmelserna
i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971:000) äga motsvarande tUlämpning i ärende
som avses i 1 ,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 147
17)
Förslag
till
Lag
om
ändring i allmänna förfogandelagen (1954: 279)
Härigenom
förordnas, att 23 § allmänna förfogandelagen (1954: 279) skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
23
§.
Ersättning,
som skall------------- Konungen bestämmer.
Ersällning,
som icke---- förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.
Den
värderingsnärand,----- samma egendora.
Annan
ersättning---- bestärames av allmän lokal värderingsnämnd.
Utan
hinder-------------- av riksvärderingsnämnden.
I
lokal värderingsnämnds beslut 1 lokal värderingsnämnds beslut
må
kronan och enskild sakägare samt må kronan och enskild sakägare samt i beslul
avmyndig het, som i försia i beslul av myndighet, som i försia styckel sägs,
enskild sakägare söka stycket sägs, enskild sakägare söka ändring hos
riksvärderingsnämnden ändring hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från
det klaganden genom besvär. Med enskild sakägare fick del av beslutet. Med
enskild sak- avses i delta slycke jämväl den som ägare avses i detta stycke
järaväl den enligt 11 § salts i kronans ställe, som enligt 11 § satts i kronans
ställe.
över
riksvärderingsnämndens------------------- ej föras.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
18)
Förslag
tUl
Lag
om
ändring i rekvisitionslagen (1942: 683)
Härigenora
förordnas, att 17 och 20 §§ rekvisitionslagen (1942: 583) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
148
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning, som--------------
över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild
sakägare anföra besvär hos den allmänna lokala värderingsnämnden. Besvären
skola inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet hava inkommit
till länsslyrelsen.
Vill någon raed stöd av 15 § göra anspråk på ersällning
utöver vad gällande taxa raedgiver, skall han inora tid som nyss sagts göra ansökan
därom hos riksvärderingsnämnden.
rekvisitionens
fullgörande.
över beslut av rayndighet, som nu nämnts, raå enskild
sakägare anföra besvär bos den allmänna lokala vär-deringsnäranden. Beträffande
tid och sätt för anförande av besvär finnas föreskrifter i 12 §
förvaltningslagen (1971:000). Besvärshandlingen må också tillställas
länsstyrelsen.
Vill någon raed stöd av 15 § göra anspråk på ersättning
utöver vad gällande taxa raedgiver, skall han inom besvårstiåen göra ansökan
därora hos riksvärderingsnäranden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
över
lokal värderingsnämnds beslul i ärende angående ersättning raå besvär anföras
hos riksvärderingsnämnden inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del av
beslutet.
över
lokal värderingsnärands beslul i ärende angående ersättning må besvär anföras
hos riksvärderingsnämnden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före
den 1 januari 1972.
19) Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280)
Härigenom förordnas, atl 10 § aUmänna ransoneringslagen
(1954:280) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
149
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
För förnödenhet, sora
järalikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersällning med belopp molsvarande de
kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av del inlösta partiet
ävensom de utgifter han kan hava hafl för forsling och lagring av partiet; dock
raå ersättning icke bestämmas till högre belopp än som skolat utgå, därest
förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avslåtts till kronan. Ersättning
beslämraes av allraän lokal värderingsnärand, sora oraförmä-les i
rekvisilionslagen. Ändring i lokal värderingsnärands beslul raå av kronan och
enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnäranden inom tre veckor från det
klaganden fick del av beslutet, över riksvärderingsnäran-dens beslut må klagan
ej föras.
För förnödenhet, som
jämlikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersättning med belopp raotsvarande de
koslnader ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet
ävensora de utgifter han kan hava hafl för forsling och lagring av parliel;
dock må ersättning icke beslämmas till högre belopp än som skolat utgå, däresl
förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avstålts lill kronan.
Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd, sora omförmäles i
rekvisitionslagen. Ändring i lokal värderingsnämnds beslut må av kronan och
enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden genom besvär, över
riksvärderingsnämndens beslut må klagan ej föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
20)
Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1954: 679) om nykterhetsvård
Härigenom
förordnas i fråga om lagen (1954: 579) om nyklerhelsvård',
dels
alt 29 och 30 §§ skall upphöra alt gälla,
deh
att i 1820 §§, 21 § 1 raora. saml 22, 23, 25, 31 och 3337 §§ ordel
»länsstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsrätten» i raotsvarande
förra,
' Senaste lydelse av 19 § 1964:175 21 § 1 mom. 1963: 72 25
§ 1964:175 34 § . 36 § 1956:225
opaginerad Kontrollera mot PDF
150
Kungl Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
deh
att 3, 5, 9, 24, 2628, 32, 40, 55, 59Rl och 66 §§ skall ha nedan angivna
l3'delse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
3
§.'
I
varje kommun skall finnas en 1 varje kommun skall finnas en
kommunal
nykterhetsnämnd och i kommunal nykierhelsnämnd och i
varje län en lansnykterhetsnämnd. I varje län utom Gotlands län en läns-
Stockholms län omfattar länsnykter- nykierhelsnämnd. I Slockholms län
hetsnärandens verksamhetsområde omfattar länsnykterhetsnämndens
dock icke Stockholm. verksamhetsområde dock icke Stock-
holm.
Nykterhetsnämnderna
skola------------- av socialstyrelsen.
När
i--------------------------------------- eljest vistas.
5
§.==
Komraunal
nykterhetsnärand----------- kommunens socialnämnd.
Konungen
äger---------------------- av länsnykterhetsnämnden.
Ledamöter
i----------------------------- av nämnden.
Vid
val---------------------------------- lill tjänstgöring.
I
fråga om valbarhet till ledamot I fråga om valbarhet till ledaraot eller
suppleant, verkan av valbarhe- eller suppleant, verkan av valbarhetens
upphörande och rätt lill avsägel- lens upphörande och rätt till avsä-se,
raandaltid och avgång, val av ord- gelse, mandattid och avgång, val av förande
och vice ordförande, ställe ordförande ocb vice ordförande, och tid för
sammanträde, suppleants ställe och tid för sammanträde, supp-tjänslgöring och
rätt att närvara vid leants tjänstgöring och rätt att när-sammanträde,
beslutförhet och jäv, vara vid sararaanträde, beslutförhet, förfarandel vid
fattande av beslul, förfarandel vid fattande av beslut, protokoll och
reservation, tillkänna- protokoll och reservation, tillkännagivande varest och
på vilka tider givande varest till nämnden ställda till nämnden ställda
framställningar framställningar mottagas, tidpunkt mollagas, skriftväxling,
vård och för- när handling skall anses ha kommit tecknande av handlingar
hörande lill in tUl nämnden, skriftväxling, vård nämndens arkiv, utseende av
kassa- och förtecknande av handlingar hö-förvaltare samt ledamots ansvar och
rande till nämndens arkiv, utseende skadeståndsskyldighet skall vad i 32 av
kassaförvaltare samt ledamots an-42 §§ kommunallagen är stadgat svar och
skadeståndsskyldighet skall rörande kommunens styrelse äga vad i 3236 §§, 37 §
första stycket molsvarande lillämpning; dock atl och 3842 §§ koramunallagen är
det ej är erforderligt, att protokoll stadgal rörande kommunstyrelsen
'Senaste
lydelse 1967:790. = Senaste lydelse 1964: 779.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj:ts proposUion
nr 30 år 1971
151
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
upplager
annal än förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och
skälen därför.
(Föreslagen
lydelse)
äga
inotsvarande tillämpning; dock att det ej är erforderligt, all protokoll
upptager annat än förteckning å närvarande ledamöler saml för varje ärende
beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2
förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga
ärenden hos kommunal nykterhetsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
tvä ledamöler, utsedda
av landsiingei; dock skall i län som omfattar en komraun vilken icke
dellager i landsting, landstinget utse en ledamot och komraunfuUmäktige i den
kommunen en ledamot.
9
§.'
Länsnykterhetsnämnden skall---------- länsstyrelsen, samt
två
ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i Gotlands län kommunfullmäktige
i Gotlands kommun utse två ledamöter samt i annat län, som omfattar en kommun,
vilken icke deltager i landsling, landstinget utse en ledamot och
komniunfull-mäktige i den kommunen en ledamot.
För
varje---------------------------------- en suppleant.
Ledamöler
och suppleanter utses bland-- motsvarande tillämpning.
Ledamöler
och suppleanter utses för----------- den avgångne.
Närmare
bestämmelser--------------------- av Konungen.
Angående
bestridandel------------------ särskilt stadgat.
24
§ .
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreläggande, som i 23
§ sägs, skall innehålla erinran om rätten att påkalla förhör enligt 27 §. Har
länsstyrelsen vid föreläggandels meddelande beslutat anordna förhör, skall
delta tillkännagivas i föreläggandet raed angivande tillika all förklaring kan
avgivas vid förhöret.
Föreläggande, som i 23
§ sägs, skall innehålla erinran om möjligheten enligt 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen
(1971:000) alt påkalla muntlig förhandling. Har länsrätten vid föreläggandets
raeddelande beslutat anordna muntlig förhandling, skall detla tillkännagivas
i föreläggandel raed angivande tiU-lika att förklaring kan avgivas vid
förhandlingen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
152
Kungl Maj.-ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Är
den sora ansökningen avser ora-händertagen enligt 21 § 1 mom. må, där
länsstyrelsen av särskild anledning anordnar förhör med honora innan
ansökningshandlingarna ut-släUls till delgivning enligt 23 §, sådan delgivning
underlåtas och handlingarnas innehåll i stället vid förhöret tillkännagivas
för den, varora fråga är; dock åligge länsstyrelsen att på begäran
tillhandahålla honora avskrift av ansökningshandlingarna.
(Föreslagen
lydelse)
Är
den som ansökningen avser omhändertagen enligt 21 § 1 mom. må, där länsrätten
av särskild anledning anordnar muntlig förhandling raed honom innan
ansökningshandlingarna utställts lill delgivning enligt 23 §, sådan delgivning
underlåtas och handlingarnas innehåll i stället vid förhandlingen
tillkännagivas för den, varom fråga är; dock åligge länsrätten att på begäran
tillhandahålla honora avskrift av ansökningshandlingarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har nägon omhändertagits
enligt 21 § 1 mora., åligger det länsstyrelsen att, sedan ansökan om Ivångsintagning
inkommit, ulan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara
omhändertagen.
Sedan tid för förklaring
över ansökningen utgått, har länsstyrelsen att utan oskäligt dröjsmål
föranstalta om erforderligt förhör i ärendet samt företaga delsarama till
slutligt avgörande.
Har någon omhändertagits
enligt 21 § 1 mom., åligger del lånsrätten att, sedan ansökan om tvångsintagning
inkommit, utan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara
omhändertagen.
Sedan lid för förklaring
över ansökningen utgåtl, har länsrätten att utan oskäligt dröjsmål föranstalta
om erforderlig muntlig förhandling i ärendet samt förelaga detsamma till
slutligt avgörande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förhör med den, om vars
intagning år fråga, skall, där ej särskilda skäl däremot äro, av länsstyrelsen
anordnas, om han i förklaring begärt att bliva muntligen hörd. Länsstyrelsen
må jämväl eljest förordna om dylikt förhör ävensom förhör med annan person, som
förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande.
Beträffande
kallelse till förhör inför länsstyrelsen, hämtning och an-
' Senaste lydelse 1970:457.
Har
den, om vars intagning är fråga, delgivits kallelse till muntlig för-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposUion nr 30 år 1971
153
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
nan
påföljd av utevaro skola bestämmelserna i 13 § 2 mom. första och andra
styckena äga motsvarande tilllämpning; dock skall i fråga om hämtning till
förhör gälla dels att handräckning härför må meddelas, där den uteblivne
delgivits kaUelse till förhöret så tidigt att han kunnat inställa sig ä
förelagd dag, dels ock att person, som skall höras upplysningsvis, ej må
hämtas förrän det befunnits, att han ej genom viten kunnat förmås till
instäUelse.
(Föreslagen
lydehe)
handling
så tidigt att han kunnat inställa sig på förelagd dag och utebliver han utan
att hava anmält laga förfall, äger rätten förordna att han skall hämtas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
förhör inför länsstyrelsen skola förhandlingarna vara offentliga.
Länsstyrelsen äyer åock avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas
må ej fyllt tjugo år. När den som ansökningen avser det begär, så ock eljest,
när länsstyrelsen finner omständigheterna föranleda därtUI, skall
handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva
hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta
under förhöret, att övervara detsamma.
Lånsstyrelsen
må höra person upplysningsvis utan att den som ansökningen avser är
närvarande.
Konsulent
eller assistent hos läns-nykterhetsnäranden eller annan, som företräder denna
närand, så ock representant för vederbörande koraraunala nykterhetsnämnd
skola få lillfälle alt närvara vid förhöret.
Protokoll
skall föras över vad vid förhöret förekommer.
' Senaste lydelse 1969:169.
Vid
muntlig förhandling i länsrätten skola konsulent eller assistent hos
länsnykterhetsnämnden eller annan, som företräder denna närand, så ock
representant för vederbörande kommunala nykterhetsnämnd få tillfälle alt
närvara.
opaginerad Kontrollera mot PDF
154 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 är 1971
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
32
§.'
Länsstyrelsens
slulliga beslul jäm- Länsrätts slutliga beslut skall oför-
tc
besvärshänvisning, där klagan dröjligen delgivas sökande samt den över
beslutet må föras, skall oför- som beslutet avser, dröjligen delgivas
sökande samt den som beslulel avser.
Har
beslutet----------------------------- tillställas åklagaren.
Där
nykterbetsnämnd--------------------- denna nämnd.
40
i?.
Allmän
vårdanstalt för----------- för alkoholmissbrukare.
Sådanl
erkännande------------------------ helst återkallas.
.Allmän
vårdanstalt skall------------------- en styrelse.
Vid
allmän------------------------------- för avdelningen.
Förvaltningslagen
(1971: 000) äger inotsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag, som
handlägges av .styrelse eller föreståndare för allmän vårdanstalt, om anstalten
drives av annan än staten, landsting eller kommun.
Konungen
meddelar-------------------- anstalternas verksamhet.
55 §.2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Missbrukar
den utskrivne alkoholhaltiga drycker saral undandrager sig övervakning eller
bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter, raå länsstyrelsen, ora han ej genom
hjälpålgärd kunnat återföras till ell nyktert liv eller sådan ålgärd prövas
vara gagnlös, besluta, all han skall återintagas å allmän vårdanstalt. Sådant
beslut mä dock ej avse deh som lidigare återintagits, med mindre efter
föregående ålerinlagning meddelals beslut jämlikt 18 §.
1
ansökan om ålerinlagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden
' Senaste lydelse 1970: 457. "-Senasie lydelse
1963:72.
Missbrukar
den utskrivne alkoholhaltiga drycker samt undandrager sig övervakning eller
bryter mol meddelade lydnadsföreskrifler, må länsrätten, om han ej genom
hjälpålgärd kunnal återföras till ett nyktert liv eller sådan åtgärd prövas
vara gagnlös, besluta, att han skall återintagas å allmän vårdanstalt. Sådant
beslut mä dock ej avse den som lidigare återintagits, med raindre efter föregående
ålerinlagning meddelats beslut jämlikt 18 §.
I
ansökan om ålerinlagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj ils
proposition nr 30 är 1911
155
opaginerad Kontrollera mot PDF
{Nuvarande
lydelse)
den
utskrivne bruUt mot de meddelade föreskrifterna, i saml redogörelse lämnas
för hans uppförande i övrigt under tiden effer utskrivningen. .Ansökningen
skall fcir att kunna föranleda beslut enUgt första slyckel hava inkommit till
lånsstyrelsen före utgången av den lid, varunder den som ansökningen avser är
underkastad övervakning eller lydnadsföreskrifler.
Bestämmelserna i 1921 och
23 39 §.§ skola äga motsvarande tilllämpning för de fall, varom i denna
paragraf är fråga.
{Föreslagen
lydehe)
den
utskrivne brutit mol de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för
hans uppförande i övrigi imder fiden efter utskrivningen. Ansökningen skiill
för att kunna föranleda heslut enligt första styckel hava iiikoinmil lill
länsrätten före ulgången av den lid, varunder den som ansökningen avser är
underkastad övervakning eller lydnadsföreskrifler.
Bestämmelserna i 1921,
2328 och 3139 §§ skola äga motsvarande tillämpning för de fall, varom i
denna paragraf är fråga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut av nykierhelsnämnd
må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet innebär utdömande av vite,
förordnande enligt 15 § om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift,
förverkande av anstånd med verkställighet eller åtgärd som avses i 14 § 2
mora. Över annal av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut raå klagan
ej föras.
Klagan
föres genom besvär hos länsstyrelsen.
Talan mof nykterheisnämnds
be.slut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden avvisat ombud eller
biträde eller om beslutet innebär utdömande av viie, förordnande enligt 15 §
om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med
verkställighet eller åtgärd som avses i 14 § 2 mom. Över annat av
nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut av anstallsstyrelse
eller föreståndare raå överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet avser
fråga om försökspermission, utskrivning eller annan vårdfråga eller om det
innebär förordnande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrifl.
Beslut av anstaltsstyrelse
eller föreståndare må överklagas hos sociol-stgrehen genom besvär, om beslutet
avser fräga om försökspermissioii, utskrivning eller annan vårdfråga eller om
det innebär förordnande om övervakning eller raeddelande av lydnadsföreskrifl.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senasie lydelse 1957: 215.
opaginerad Kontrollera mot PDF
156 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse)* (Föreslagen lydelse)
Talan
föres genom besvär hos socialstyrelsen inom tre veckor från det klaganden
erhöll kännedom om beslutet.
61
§.
opaginerad Kontrollera mot PDF
lag-
Mot länsrätts beslut
må lalan föras, om beslutet innebär förordnande ora tvångsintagning, avslag
å ansökan härora, villkorligt anstånd raed verkställighet eller förverkande
av dylikt anstånd eller fråga år om beslut som avses i 32 § andra stycket
förvaltningsprocesslagen (1971: 000).
Mol
länsstyrelses beslut må lalan föras hos kammarrätten genom besvär, om beslutet
innebär förordnande om tvångsintagning, avslag å ansökan härom, villkorligt
anstånd raed verkstäUighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande jämlikt
22 eller 27 § av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallats
att upplysningsvis höras inför länsstyrelsen.
Talan
mot beslul, som av länsrätt särskilt raeddelats om någons orahänderlagande,
raå av honom föras utan inskränkning till viss lid.
Talan är ej tiUåten mot beslut av länsstyrelse eller mot annat av
lånsrätt meddelat beslut ån förut är sagt.
Besvären
skola ingivas till lånsstyrelsen. Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra
förklaring över besvären, om anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt,
efter att hava införskaffat den ytterligare utredning som kan vara
erforderlig, insända samtliga handlingar i målet jämte eget utlåtande till
kammarrätten.
Talan
mot beslul, som av länsstyrelse särskilt meddelals om någons omhändertagande,
raå av honom föras i enahanda ordning, dock ulan inskränkning till viss tid.
Talan
är ej tiUålen mol annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut än ovan sägs.
Ej heller må särskild talan föras, där lånsstyrelse under ärendes handläggning
meddelat annat beslut ån förut är sagt.
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 61 § den lydelse
som har föreslagits rådsremiss den 20 mars 1970. = Senaste lydelse 1956:225.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 157
(Nuvarande
Igdelse) (Föreslagen lydehe)
66
§.'
SkaU
kallelser och andra medde- I mål eller ärende enligt denna lag
landen enligt denna lag
delgivas får får delgivning ej ske med tillärapning
det ej ske med tiUärapning
av 12 eller av 12 eller 15 § delgivningslagen
15
§ delgivningslagen (1970: 428). (1970: 428).
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 3, 9, 1820 §§, 21 § 1 mom.
samt 2237, 55, 59, 61 och 66 §§. Äldre bestämmelser gäller i denna del
fortfarande i fråga om lalan mot beslul av länsstyrelse som raeddelats före den
1 juU 1971.
I
övrigt Iräder lagen i krafl den 1 januari 1972.
21)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
Härigenom
förordnas, att 5 § lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster skall ha
nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
Igdelse) (Föreslagen lydelse)
5§.
Ansökan
ora----------------- ------- huvudsakliga utforraning.
Erfordras
ulöver--------------------- vid sammankomsten.
Om
beslut i anledning av ansökan Om beslut i anledning av ansökan skall
meddelas skriftligt besked. In- skall raeddelas skriftligt besked. nebär
beslutet att sammankomst ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972. ' Senaste lydelse 1970: 457.
opaginerad Kontrollera mot PDF
158
Kungl Maj:t.s
proposition nr ,30 år 1971
22)
Furslug
till
Lag
om
ändring i barnavårdslagen (1960: 97)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom
förordiias i fråga om barnavårdslagen (1960: 97)',
(/e/5
att 21, 7678 och 84 §§ skall upphöra att gälla,
dels
att i 7 och 12 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot
»kommunfullmäktige»,
deh
att i 37 och 79 §§ ordet »länsstyrelsen» skall bytas ut mot »länsrätten»,
deh
att i 56 § ordet »stad» skall bytas ut mot »komraun»,
deh alt 8, 9, 13,
14, 19, 20, 24, 75, 8082, 86 och 95 §§ samt rubriken till 11 kap. skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beträffande
barnavårdsnämnd skall vad i 3242 §§ kommunallagen är stadgat om kommunens
styrelse äga motsvarande lillämpning. I kommunens tjänsl anställd
befattningshavare skall dock icke på grund av denna sin Ijänsleställning
vara obehörig alt vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd. Ej heller
är det erforderligt, alt barnavårdsnämnds protokoll upplager, förutom vad
som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat än förteckning på närvarande
ledamöler och för varje ärende beslutet och skälen därför.
Beträffande
barnavårdsnämnd skall vad i 3236 §§, 37 § första stycket och 38-42 §§
kommunallagen är stadgat om kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning. I
kommunens tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna
sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i
barnavårdsnämnd. Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnärands protokoll
upptager, förutora vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat än
förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslutet och skälen
därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§
nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd.
' Senaste lydelse av 12 § 1969: 151 56 § Beträffande 84 §
se paragrafen i dess lydelse enligt lagrädsremiss den 20 mars 1970.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
159
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Barnavårdsnämnden skall
hos kommunens fullmäktige och styrelse göra erforderliga framställningar och
äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar och
befattningshavare infordra yttranden och upplysningar.
Nämnden
bör ~ Finner nämnden
Barnavårdsnämnden
skall hos kommunfuUmäktige och kommunstyrelsen göra erforderliga framställningar
och äger att från kommunstyrelsen och kommunens övriga nämnder samt dess
beredningar och befattningshavare infordra yttranden och upplysningar.
berör barnavården.
vederbörande domstol.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i detta kapitel
stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om organisationen av barnavården
där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser som efter förslag av
stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Kan
i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efler vad i delta
kapitel sägs, äger Konungen på framställning av Arom-munens fullmäktige medgiva
undantag.
Vad
i detla kapitel stadgas avser icke Stockholm. I fråga om organisationen av
barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser som efter
förslag av kommunfullmäktige fastställas av Konungen.
Kan
i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad i detta
kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kommunfullmäktige medgiva
undantag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
§.
ÅUgger
del---------------------- utan dröjsraål.
Utredningen
skall--------------- vållas någon.
Vad
som---------------------- betryggande sätt.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 6, 810, 14,15,
17, 19 och 20 §§ nämnda lag tUlämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd.
Bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen äga motsvarande tillämpning på
barnavårdsnämnds beslut under ärendes handläggning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
160
Kungl Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innan
barnavårdsnämnden avgör ärende, skall den ärendet rör underrättas om vad som
framkommit vid utredningen samt tillfälle beredas honom att yttra sig däröver,
såvida icke sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver
så snabbt avgörande att yttrande icke kan avvaktas.
Begär
den som är berättigad alt yttra sig alt bli muntligen hörd inför näranden,
skall förhör raed honora anordnas, om ej särskilda skäl föranleda annal. Den
som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla sådant
förhör.
Den
ärendet------------------
Är
fråga om barn under femlon år, skall vad i denna paragraf stadgas endast gälla
föräldrarna.
Begär
någon, som enligt 15 § förvaltningslagen (1971:000) skall beredas tillfälle
alt yttra sig, att bli muntligen hörd inför nämnden, skall förhör med honom
anordnas, om ej särskilda skäl föranleda annat. Den som beredes lillfälle att
ytlra sig skall erinras ora rätten att påkalla sådant förhör. - äga betydelse.
Är
fråga ora barn under femlon år, skall vad som stadgas i 15 § förvaltningslagen
och förevarande paragraf endast gälla föräldrarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
§ .
Den
ärendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden eller
företrädare för denna.
Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest
vara olämplig, må han avvisas.
Är den ärendet rör under
aderlon år, böra hans föräldrar vara närvarande, när han höres av barnavårdsnämnden
eller företrädare för denna, om del kan ske ulan men för utredningen.
Är
den ärendet rör under aderton böra hans föräldrar vara närva-
ar
rande, när han höres, ora
det kan ske utan men för utredningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ls
proposUion nr 30 år 1971
161
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har
barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skaU omhändertagas
för samhällsvård eller utredning, skall beslulel ofördröjligen delgivas honom
själv, om han fyllt femton år, och hans föräldrar. Den som delgives beslutet
skall samtidigt anmodas att skriftligen förklara, huruvida han samtycker till
atl det verkställes.
Lämnas
icke av envar sora enligt första stycket skall erhålla del av beslutet samtycke
liU verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. För
sådanl ändamål skall beslutet jämte saratliga handlingar i ärendet ulan
dröjsraål och senasi inom tio dagar från dagen för beslutet ingivas till
länsstyrelsen.
Har
barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas
för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom
själv, ora han fyllt femton år, och hans föräldrar. Har i ärendet skiljaktig
mening antecknats i nämndens protokoll, skall upplysning härom lämnas. Den
som delgives beslutet skall samtidigt anmodas atl skriftligen förklara,
huruvida han samtycker lill att det verkställes.
Lämnas
icke av envar som enligt första siycket skall erhålla del av beslutet saralycke
till verkställighet, skall beslutet underställas länsrättens prövning. För
sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i ärendet utan
dröjsraål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet UU stäUas
länsrätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
11 kap. Förfarandet hos
länsstyrelse i underställningsmål
11 kap. Förfarandet hos
länsrätt i underställningsmål
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga ora förfarandet
hos länsstyrelse i underslällningsmål skola bestämmelserna i 1416 §§, 17 §
första och andra styckena samt 19 21 §§ i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.
Vid
förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden beredas
tillfälle att närvara.
> Senasie lydelse 1970: 460.
I fråga om förfarandet hos
länsrätt i underställningsmål skola beslämmelserna i 15 § tredje stycket, i
16 och 17 §§ om kallelse och hämtning tUl läkarundersökning av den underårige
och om hämtning till förhör av den som ärendet rör, i 19 § första stycket
andra punkten och tredje stycket samt i 20 § i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.
Vid
muntlig förhandling skall representant för barnavårdsnäranden beredas
lillfälle all närvara.
opaginerad Kontrollera mot PDF
162
Kungl Maj:ts proposUion
nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
Skall
underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger
del länsstyrelsen alt ulan dröjsraål pröva, huruvida beslutet må verkställas
innan raålet slutligt avgöres.
(Föreslagen
lydehe)
Skall
underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger
det länsrätten att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet raå verkställas
innan målet slutligt avgöres.
opaginerad Kontrollera mot PDF
80
§.'
/ barnavårdsnämnds
beslut må den beslutet rör söka åndring hos länsstyrelsen, ora näranden
utdörat
förelagt vite,
avvisat
av enskild anlitat biträde,
med
stöd----------------------
Talan
mot barnavårdsnämnds be
slut föres hos länsrätten genom be
svär, om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat ombud eller biträde,
--------- 51 §.
Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen äger att i avvaktan pd slutligt avgörande förbjuda eller
avbryta verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse
oberoende av laga kraft.
81 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
/ beslutet som styrelse
för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan må den
beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas
till denna.
Talan mot beslut sora
styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från
skolan föres hos länsrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om
talan------------------------- särskilt stadgat.
82 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Av länsstyrelse meddelat
beslul eller utslag i mål eller ärende som avses i denna lag skall genom länsstyrelsens
försorg skyndsamt delgivas varje enskild person och kommun som beröres därav.
Av länsrätt eller
länsstyrelse meddelat beslut i raål eller ärende sora avses i denna lag skall
delgivas varje enskild person och kommun som beröres därav.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1969:151.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts
proposUion nr 30 år 1971
163
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Länsstyrelses beslut i
ärende sora avses i 49 kap., beslut av socialstyrelsen enligt 62 eller 64 §
och kararaarrätts raotsvarande beslut lända oraedelbart till efterrättelse.
Länsstyrelses eller
länsrätts beslut i ärende som avses i 49 kap., beslut av socialstyrelsen
enligt 62 eller 64 § och kararaarrätts raotsvarande beslut lända omedelbart tUl
efterrättelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Skall kallelser, beslut
eller andra meddelanden enligt denna lag delgivas får det ej ske raed
lillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:
428).
/ mål eller ärende enligt
denna lag får delgivning ej ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen
(1970:428).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i krafl den 1 juli 1971 såvitt avser 24 § andra siycket, 37, 7581
och 95 §§, rubriken till 11 kap. samt, i fråga ora länsrätt, 82 och 86 §§.
Hänvisningen i 75 § till 19 och 20 §§ skall därvid avse den lydelse sora dessa
paragrafer erhåller genora denna lag.
I
övrigt Iräder lagen i krafl den 1 januari 1972.
23)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenora
förordnas, atl 3 kap. 6 §, 18 kap. 9 och 22 §§ saral 20 kap. 13 § lagen (1962:
381) om allraän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Föreslagen lydelse)
(Nuvarande
lydelse)
3
kap.
«§
i sjukpenningklass.
Försäkrad
är-------------------------
Beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skall skriftligen
delgivas denne.
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 86 § den lydelse
som har föreslagits rådsremiss den 20 mars 1970. ' Senaste lydelse 1970: 460.
lag-
opaginerad Kontrollera mot PDF
164
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
18 kap.
9
§.
Ledamot
av --------------- -
Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal
mellan honom och kassan eller rörande hans försäkring eller eljest hans rätt
enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av annan fråga, vari
han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad
sälunda är stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller
annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.
försäkringskassas
tjänst.
opaginerad Kontrollera mot PDF
22
§.
Ärende
avgöres---------- --------- för pensionsärenden.
I
ärende,----------------------------- betydelse höras.
Begär
den-------------------------------- däremol äro.
Beslut som fattas i pensionsdelegation skall, i den mån det icke befinnes
obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.
20 kap. 13 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Besvär skola ingivas eller
insändas till den rayndighet eller det organ som meddelat beslutet.
Den omständigheten att
besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet, som har att pröva besvären,
ulgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, däresl de inkommit före
besvärstidens utgång.
Beträffande tid för
anförande av besvär skall jämväl i fråga om allmän försäkringskassas beslut
tillämpas vad som är föreskrivet i lagen
Besvärshandling skall
tillställas den myndighet som meddelat beslutet.
Den omständigheten att
6esi;drs-handlingen tillställts den myndighet, som har att pröva besvären,
utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest handlingen inkomrait
före besvärstidens utgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ls proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
Igdelse) (Föreslagen lydehe)
om
besvårstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.
Allraän
försäkringskassas----------------- pröva beslutet.
165
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
24)
Förslag
till
Lag
öm ändring i namnlagen (1963:521)
Härigenom
förordnas i fråga om namnlagen (1963: 521),
dels
alt 34 § skall upphöra all gälla,
deh alt 28, 29 och 35 §§
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydehe)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finner pastor gjord
anraälan ej kunna upptagas, skall han med angivande av grunden därför meddela
beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok. Meddelas beslutet
ej genast i anledning au muntlig anmälan eller är anmälningen skriftlig, skall
han ofördröjligen om beslutet underrätta den som gjort anmälningen. I
underrättelsen skall angivas vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har
att iakttaga.
Finner
pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skaU han meddela beslut alt anmälningen
ej föranleder anteckning i kyrkobok.
opaginerad Kontrollera mot PDF
166 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)* (Föreslagen lydelse)
29 §.
Den vars rätt beröres av beslut. Talan mot beslut, som pastor med-
som pastor meddelat enligt 28 §, delat
enligt 28 §, eller mot annan ät-
eller av annan åtgärd, som pastor vid- gärd,
som pastor vidtagit i namn
tagit i namnärende, må söka ändring ärende,
föres hos dorakapitlet genom
däri. Talan föres hos domkapitlet ge- besvär,
nom besvär.
Talan mot------------------------- genom besvär.
35 §.*
Talan mot---------------------------- skäl föreligga.
Talan föres genom besvär hos pa- Talan föres hos patent- och regi-
lent- och registreringsverkets be-
streringsverkets besvärsavdelning ge-svärsavdelning inom en månad från nom
besvär, beslutets dag.
Mot besvärsavdclningens---------- icke föras.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol
beslut som meddelats före den I januari 1972.
25) Förslag
till
Lag
om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274)
Härigenom förordnas, alt 24, 26 och 27 §§
statstjänstemannalagen (1965: 274) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
24 §.
Innan fräga om disciplinär be- / ärende ora disciplinär bestraff-
straffning avgöres, skall tillfälle be- ning skall, om tjänstemannen på-
redas tjänstemannen att skriftligen fordrar det, tillfälle beredas
honom
eller, om han påfordrar det eller det att vid muntligt förhör uttala sig
eljest finnes lämpligt, vid muntligt i saken.
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 29 § den
lydelse som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 mars 1970. 'Senaste
lydelse 1967: 842.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj:ls
proposition nr 30 år 1971
167
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
förhör
uttala sig om vad som åberopas mot honom. Därvid äger han för sitt försvar
anlita biträde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet
finnes lämplig för uppdraget.
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 §.
Vidlages
åtgärd----------------
Beslul
ora avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till
disciplinstraff, av Konungen och eljest av rayndighet som Konungen bestämmer. I
ärende om avstängning skola bestäraraelserna i 23 § andra stycket och 24 §
iakttagas.
Om
avstängning
------ oraedelbart hävas.
Beslut
ora avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till
disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighei som Konungen bestämmer. I
ärende om avstängning skola beslämmelserna i 23 § andra siycket och 24 §
iakttagas. Bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971: 000)
skola tillämpas även om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes
handläggning.
----- särskilda
bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
27 § .'
Tjänsteman
som---------------
Beslul
om avstängning enligt första siycket eller om läkarundersökning som avses där
meddelas i fråga om tjänsteman, söm icke kan dömas till disciplinstraff, av
Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I sådanl ärende skola
beslämmelserna i 23 § andra stycket iakttagas. TillfäUe skall beredas
tjänstemannen att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest
finnes lämpligt, muntligen uttala sig i ärendet. Därvid äger han anlita biträde
som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig
för uppdraget. '
Senaste lydelse 1970: 353.
---- omedelbart hävas.
Beslut
om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där
meddelas i fråga om tjänsteman, sora icke kan dömas till disciplinstraff, av
Konungen och eljesl av myndighet som Konungen bestämmer. I sådanl ärende
skola bestämmelserna i 23 § andra styckel iakttagas. Om tjänstemannen påfordrar
det, skaU tillfålle beredas honom att muntiigen uttala sig i ärendet.
Bestämmelserna
i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971:000) skola tiUämpas även om beslut
som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning.
168 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
Nännare bestämmelser-------------------- av Konungen.
Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
26)
Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen
(1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård
i
vissa fall
Härigenom
för ordnas i fråga om lagen (1966:293) ora beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall',
dels
att 32 § skall upphöra att gälla,
dels
all i 4 § orden »koramunens fuUraäktige» skaU bytas ut mot »koraraunf
ullmäktige »,
dels
alt 1, 6, 22, 24, 26 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels
att i lagen, närraast efter rubriken »Särskilda bestämmelser», skall införas en
ny paragraf, 34 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §.
Den
som------------------------------ under b).
Med
psykisk------------------------- i förståndsutvecklingen.
Vård
beredes på sjukhus som dri- Vård beredes på sjukhus som dri-
ves
av staten, landstingskommun ves av staten, landstingskoraraun
eller stad som ej tillhör sådan kom- eller kommun som ej liUhör lanås-
mun. tingskommun.
Vad
som ----------------------- särskild sjukavdelning.
6
§.2
Behörig
att---------------------------------- detla slag.
Vårdintyg
får utfärdas-------------------- sådan undersökning.
Vårdintyg
utfärdat--------------------------- är verksam.
Vårdintyg
får icke ;------------------------- om intagning.
Bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971:000) äga icke
tUlämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg.
1 Senaste lydelse av 4 § 1967:948.
2 Senaste lydelse 1969: 212.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 år 1971 169
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydehe)
22
§.
Talan
får----------------------------------- utan bifall.
I
övrigt får talan mot utskrivnings- I övrigi får lalan mot utskrivnings-
nämnds
beslul föras endast i fall nämnds beslut enligt denna lag föras
som avses i 26 §. endasl i fall som avses i 26 §.
Talan
föres-------------------------------- genom besvär.
24
§.
Talan
enligt--- '---------------- molsvarande lillärapning.
Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.
26
§.
Talan
raot beslul, varigenora ul- Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd
avvisat biträde en- skrivningsnämnd utlåtit sig om er-ligt 32 § eller utlåtit
sig om ersätt- sättning som avses i 33 § tredje slyc-ning som avses i 33 §
tredje slyckel, ket, föres hos psykiatriska nämnden föres hos psykiatriska
nämnden ge- genom besvär, nom besvär.
Besvären
skola inges till utskrivningsnämnden.
34
§.'
Ulskrivningsnämnd
eller----------------- äro närvarande.
Bestämmelserna
i-------------- eUer psykiatriska nämnden.
Innebär
beslut av utskrivningsnämnd att besvär över beslut om intagning eller över
beslut enligt 9 § andra stycket ogillats eller att ansökan om utskrivning
avslagits eller att besvär över beslut om avslag på sådan ansökan ogillats,
skall i beslutet anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet
grundas. Vad som sagts nu äger motsvarande tilllämpning i fräga om beslut av
psg-kiatriska nämnden.
34 a
§.
/
ärende, vari 17 § förvaltningslagen (1971:000) äger tillämpning, » Senaste lydelse 1967:'918.
170 Kungl Maj:ls proposition nr 30 är 1971
(Nuvarande
Igdelse) (Föreslagen Igdelse)
fä skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om
ändamålet med vården annars skulle motverkas.
1
läkares beslut enligt 8 eller 9 § eller varigenom ansökan om utskrivning
avslagits samt i molsvarande beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska
nämnden skola anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som raeddelats
före den 1 januari 1972.
27)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda
Härigenom
förordnas i fråga ora lagen (1967:940) angående omsorger ora vissa psykiskt
utvecklingsstörda, dels att 20 § skall upphöra att gälla, dels alt i 2 § ordet
»stad» skall bytas ut raot »koraraun», dels att 14, 22 och 4650 §§ skall ha
nedan angivna lydelse, deh all i lagen, närraast efter rubriken »övriga
bestämmelser», skall införas en ny paragraf, 49 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) ' (Föreslagen lydelse)
14
§. .
Ledamöler
och suppleanter i sär- Ledamöter och suppleanter i sär
skild styrelse för omsorger om psy- skild styrelse för omsorger om psy
kiskt utvecklingsstörda väljes av kiskt utvecklingsstörda väljes av
landstinget eller stadsfullmäktige till, i landstinget eller kommunfullmäktige
del antal landstinget eller stadsfull- till det anlal landstinget eller kom-
mäktige bestämmer-.Antalet ledamö- munfullmäktige bestämmer. Antalet
ter fär dock icke vara under fem. ledamöler får dock icke vara under
Kungl. j1/a/.7s
proposUion nr 30 år 1971
171
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
Valet
skall vara proportionellt om del begäres av minst sä många väljande som
motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det
antal personer valet avser, ökat raed 1. Ora förfarandet vid sådant
proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke
proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall
inkallas till tjänstgöring.
För särskild styrelse för
omsorger ora psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskoraraun
bestämmelserna i 4351 §§ och 54 § fjärde styckel landslingslagen den 14 maj
1954 (nr 319), I Stockholm bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm
den 1 mars 1957 (nr 50) och i annan .stad som ej tillhör landstingskommun
bestämmelserna i 3242 §§ och 45 § andra och Iredje styckena kommunallagen den
18 december 1953 (nr 753) motsvarande tillämpning. 1 protokoll behöver dock
upptagas endast förteckning över närvarande ledaraöter och beslulel i varje
ärende.
För
styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda i Stockholm gäller
dessutom vdd stadsfullmäktige föreskriver med iakttagande av bestämmelserna i
kommunallagen för Stockholm.
(Föreslagen
lydelse)
fem.
Valet skall vara proportionellt om det begäres av minst sä många väljande som
motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes anlal delas med del
anlal personer valet avser, ökat med 1. Ora förfarandet vid sådanl proportionellt
val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt,
skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till
tjänstgöring.
För särskild styrelse för
orasorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskommun
bestäraraelserna i 4351 §§ och 54 § fjärde styckel landstingslagen den 14 maj
1954 (nr 319) samt i kommun som ej tillhör landstingskommun bestämmelserna i
3242 §§ och 45 § andra och tredje styckena komraunallagen den 18 december
1953 (nr 753) molsvarande lillämpning. I protokoll behöver dock upptagas endast
förteckning över närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
opaginerad Kontrollera mot PDF
22
§.
Beslutsnämnd
får------------------- är närvarande.
Bestämmelserna
i---- r---------------- av nämnden.
irNädens
beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån det icke
är obehövligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
172 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
46
§.
Talan
enligt 44 § eller------------------------------ 15 år.
Mot
beslut,---------------------- eller socialnämnden.
Talan
enligt 44 § första ---------------------- viss tid.
Besvären skall
inges till den som meddelat beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
47 § .
Talan mot beslut,
varigenora beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda avvisat biträde eller
utlåtit sig om ersällning som avses i 21 § tredje siycket, föres hos
psykiatriska nämnden genom besvär.
Besvären
skall inges till beslutsnämnden.
Talan mol beslut,
varigenom beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda utlåtit sig om
ersättning som avses i 21 § tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden
genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
48
§.
Beslut sora avses i 30 §
tredje slyckel eller 39 § Iredje stycket samt beslut av beslutsnämnd för
psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart till efterrättelse.
Beslut som avses i
30 § tredje stycket eller 39 § tredje siycket samt beslul av beslutsnämnd för
psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart lill efterrättelse. Myndighet som
har att pröva besvär äger dock i avvaktan på sitt slutliga avgörande förbjuda
eller avbryta verkställighet av beslut, som överklagats hos myndigheten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
49 §.
När
psykiatriska----------------
Vid
handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29 och 3154 §§
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
psykiskt
utvecklingsstörda.
Vid handläggning inför
nämnden gäller i övrigt i tillämpUga delar 29, 31, 33 och 34 §§ lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
opaginerad Kontrollera mot PDF
49
a §.
/ ärende, vari 17 § förvaltningslagen (1971:000) äger tillämpning,
får skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts
proposition nr 30 år 1971
173
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande Igdelse)
{Föreslagen
lydelse)
om
ändamålet med omsorgerna annars skulle motverkas.
I vårdchefs eller
läkares beslut om inskrivning med stöd av 35 §, i motsvarande beslut av
ordförande i beslutsnämnd enligt 23 § första stycket, i sådant beslut av
vårdchef, föreståndare eller läkare som innebär avslag på ansökan om slutlig
utskrivning av den som inskrivits med stöd av 35 § samt i beslutsnämnds och
psgkiatriska nämndens motsvarande beslut skall anges de i 35 § angivna
förutsättningar på vilka beslutet grundas.
I ärende enligt denna
lag som rör någons vård i enskild inrättning äger förvaltningslagen motsvarande
tilllämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
bedöraning - För inskrivning
Särskolchef,
vårdchef
50 §,
------ i
specialsjukhus.
--------- vid
sjukhuset.
Bestämmelserna
i 4 och 5- §§ förvaltningslagen (1971: 000) äger icke tiUämpning i ärende om
utfärdande av läkarintgg som avses i andra stycket.
--------- första
siycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslul som meddelals före
den 1 januari 1972.
28)
Förslag
till
Lag
om ändring i patentlagen (1967:837)
Härigenom
förordnas, att 23 § patentlagen (1967:837) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
174 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
23
§.
Efler
utgången --------------------- §§ tillärapning.
Har invändning gjorts, skall sökanden underråttas därom och tillfälle
beredas honom att yttra sig över invändningen.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
29)
Förslag
tiU
Lag
om
ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)
Härigenora
förordnas, atl 20 § raönslerskyddslagen (1970:485) skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
20
§.
Efter
utgången----------------------- -§§ tillärapning.
Har
invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom. Är invändningen ej
uppenbart obefogad, skall sökanden beredas tiUfälle att yttra sig över den.
Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
30)
Förslag
tiU
Lag
um ändring i
miljöskyddslagen (1969:387)
Härigenom
förordnas, att 14 och 48 §§ miljöskyddslagen (1969: 387), skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydehe) (Föreslayen lydelse)
14
§.
Koncessionsnämnden skall------------- nämndens prövning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj:ts proposUion
nr 30 år 1971
175
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nämnden
kan uppdraga ål en-----
Nämnden kan uppdraga ål
sakkunnig
Kostnad för----------------------
(Nuvarande
lydelse)
Näranden
skall
1.
genom kungörelse-----------
3. hålla sammanträde med parter och besiktning på
platsen, om del ej är uppenbart onödigt,
4. bereda part tillfålle att yttra sig över utredning
som förebragls av motpart eller införskaffats genom koncessionsnämndens
försorg.
(Föreslagen
lydelse)
Näranden
skall
------- i frågan,
3. hålla sararaanträde med dem som saken angår och
besiktning på platsen, ora det ej är uppenbari onödigt,
4. lämna den som gjort ansökan eller framställt
erinran underrättelse om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv
och bereda honom tiUfälle att yttra sig däröver, om ej annat följer av 15 §
förvaltningslagen (1971:000). styckel 3.
-------- särskild
utredning.
för
uiredningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
När koncessionsnämnden
eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om tiUstånd enligt denna lag skall
senast samma dag underrättelse om tiden för beslutets meddelande införas i en
eller flera av ortens tidningar eller, om så lämpligen kan ske, avsändas till
parterna. Vad nu sagts gäller även beslut av koncessionsnämnden i fråga som
avses i 41 § och beslut av länsstgrehen i fråga som avses i 40 §.
Talan mot beslut som
avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten
föres hos Konungen inom fgra veckor från dagen för beslutet. Statens
naturvårdsverk får föra talan mot beslut som avses i första stycket för att
tillvarataga allmänna intressen.
Mot
beslut som meddelas av natur-
Mot
beslut som meddelas av statens naturvårdsverk enligt 10 § andra stycket eller
av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.
Talan mot beslut enligt
14 § sista siycket andra punkten eller rörande förbud vid vite enligt 51 §
föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut
av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen enligt denna lag föres hos Konungen
genom besvär och prövas i statsrådet.
För att tillvarataga
allmänna intressen får naturvårdsverket föra talan mot koncessionsnämndens
eller länsstyrelsens beslut i fråga om tUlstånd enligt lagen, mot koncessionsnämndens
beslut i fråga som avses i 41 § och mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses
i 40 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Den i lagrådsremissen den 20 mars 1970 föreslagna 48 a §
utgår och besvärsbestämmelserna ålerföres till 48 §.
176 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen Igdelse)
vdrdsverket
enligt 10 § andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får
talan ej föras.
Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller
fortfarande i fråga om talan raot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
31)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
Härigenora
förordnas, att 6 och 11 §§ lagen (1970:375) ora utlämning till Danmark,
Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslul om vård eller
behandling skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse)* (Föreslagen lydelse)
6§
När
ärende---------------------------------- till förhöret.
Beslut
om utlämning får icke med- Beslut om utlämning får icke med-
delas ulan atl den som
begäres ut- delas ulan att den som begäres ut
lämnad fått lillfälle atl yttra sig. lämnad
underrättats om det som till
förts ärendet genom annan än ho
nom själv och fått tillfälle all yttra
sig över det.
11
§
Talan
mol polismyndighets beslut Talan mot polismyndighets beslut enligt denna
lag föres hos länssty- enligt denna lag föres hos länsstyrel-relsen
genora besvär. Besvärshand- sen genom besvär. Ungen inges till
polismyndigheten.
Mot
länsstyrelsens beslut föres ta- Mot länsslyrelsens beslul föres ta-
lan hos kararaarrätlen
genom besvär, lan hos kammarrätten genom besvär. Besvärshandlingen inges
till länsstyrelsen.
'
Med nuvarande lydelse avses i fråga om 11 § den lydelse som har föreslagits i
lagrådsremiss den 20 mars 1970.
Kungl.
Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
Besvär över-------------------------------- viss tid.
177
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslul som meddelats
före den 1 januari 1972.
32)
Förslag
till
Lag
om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)
Härigenom
förordnas, atl 4 kap. 6, 13 och 35 §§, 12 kap. 8 § samt 15 kap. 2 §
fastighelsbUdningslagen (1970: 988) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vet
förrättningsman att sådan omständighet föreligger som kan antagas utgöra jäv
mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.
Vill
sakägare--------------- -
Har
sakägare i rätt tid anfört jäv, skall fastighetsbildningsmgndigheten snarast
möjligt meddela beslut i jävs-frågan. Sedan fråga om jäv mol förrältningsraan
uppkorarail, får han i övrigt vidtaga endast ålgärd sora icke utan synnerlig
olägenhel kan uppskjutas och sora ej innefattar avgörande av en för
förrättningen belydelsefull fråga. Sådan ålgärd får vidtagas av
förrällningslanlmätaren, även ora han förklarats jävig.
Den
omständigheten-----------
--- --- jäv
förfallen.
Sedan
fråga om jäv mot förrättningsman uppkomrait, får han endast vidtaga åtgärd
som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar
avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får
vidtagas av förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.
jäv
uppkom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
178
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen
Igdelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sakägare får föra sin talan genom ombud.
Förrältningslantmätare och god man får ej vara orabud vid
den fastighetsbildningsmyndighet som han tillhör. Ej heller får den vara ombud
som tagit befattning med saken i sin Ijänst eller såsora ombud för sakägare
med motstående intresse, Del-samina gäller beträffande den som står i sådant
förhållande till förrällningsman som avses i 4 kap. 12 § rättegångsbalken.
I övrigt-----------------------
Förrättningslantmälare och god
man får ej vara orabud eller biträ
de vid den fastighelsbildningsrayn-
dighet som han tillhör. Ej heller får
den vara ombud eller biträde som
tagit befattning med saken i sin
Ijänsl eller såsom orabud för eller bi
träde åt sakägare raed raotstående
intresse. Detsarama gäller beträffan
de den sora slår i sådant förhållande
lill förrältningsraan som avses i 4
kap. 12 § rättegångsbalken.
- ----- tillämpliga delar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Behärskar
sakägare ej svenska språket eller år ban allvarligt hörsel-eller talskadad, får
tolk anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndigheten.
Som tolk
får ej den anlitas beträffande vilken sådan omständighet föreligger atl hans
tillförlitUghet kan anses förringad.
Tolk har---------------------
Fastighetsbildningsmyndigheten
får ej som tolk anlita den beträffan
de vilken sådan omständighet före
ligger atl hans tillförlillighel kan an
ses förringad.
------------ i tjänsten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammanläggning sker-------
Fastighetsbildningsmyndigheten får ulan ansökan upptaga
fråga ora sararaanläggning, ora faslighelerna beröres av fastighetsreglering
sora sker i syfte att åstadkomma en allraän förbättring av
fastighelsbeslån-det inom etl område eller om annan
------- fastigheternas
ägare.
Fastighetsbildningsmyndighelen får ulan ansökan upptaga
fråga om sararaanläggning, ora fastigheterna beröres av fastighetsreglering som
sker i syfle alt åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom
ett område eller om annan
opaginerad Kontrollera mot PDF
KungL Maj:ts proposUion
nr 30 år 1971
179
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
fastighetsbildning
är beroende av sammanläggningen. Innan sammanläggning sker, skall ägaren av
fastigheterna ges tillfälle att yttra siy. Sammanläggning får ej ske, om ägaren
bestrider åtgärden och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon
betydelse.
(Föreslagen
lydelse)
fastighetsbildning
är beroende av sammanläggningen, Sararaanläggning får ej ske, ora ägaren av
fastigheterna bestrider ålgärden och den kan antagas orsaka honom olägenhel
av någon betydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan
raot fastighetsbildningsrayn-dighetens beslut föres särskilt, om myndigheten
1. avvisat
ansökan om fastighets
bildning eller fastighelsbestämning
eller avvisat ombud,
2. ogillat
jäv--------------------
Talan
enligt--------------------
Talan
raot fastighetsbildningsrayn-dighelens beslul föres särskill, om rayndigheten
1.
avvisat ansökan ora faslighels-bildning eller faslighetsbestäraning eller
avvisat orabud eller biträde,
----- från uppdraget.
--- beslutet rör.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
33)
Förslag
tiU
Lag
om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)
Härigenora
förordnas i fråga ora farailjebidragsförordningen (1946:99)', dels alt i 24 §
orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ul raot »kom-mimf ullmäklige»,
dels
att i 27 §, 28 § 2 mom. ocb 29 § orden »Stockholms stad» skall bytas ut mot
>Stockholm»,
dels
att 25, 26 och 33 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
* Förordningen omtryckt 1960: 152. Senasie lydelse av 27
§ 1962:674 29 § 1966: 424
opaginerad Kontrollera mot PDF
180
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvaranåe Igdelse)
(Föreslagen lydehe)
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fråga om familjebidragsnämnd
i annan kommun än Slockholm skall ulöver bestämmelserna i 24 § vad i 3242 §§
kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse ävensora i 45 § andra och
tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tilllämpning,
dock alt det ej är erforderligt att protokollet upptager annal än förteckning
å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
I fråga om särskild
familjebidragsnämnd i annan kommun än Stockholm skall utöver bestäraraelserna
i 24 § vad i 3236 §§, 37 § första stycket och 3842 §§ komraunallagen är
stadgat rörande kommunstyrelsen ävensom i 45 § andra och tredje styckena
samraa lag i fråga om där avsedd närand äga inotsvarande tilllämpning, dock
all del ej är erforderligt atl protokollet upptager annat än förteckning å
närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag
tillämpning i samtliga ärenåen hos särskild familjebidragsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beträffande
farailjebidragsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i 24 § är stadgat,
bestämmelsema i 51 § kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte
skall gälla vad stadsfullmäktige med tillämpning av sladgandena i sagda lag
föreskriva. Protokoll som föres vid familjebidragsnämndens saramanträde behöver
dock ej upptaga annal än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i
varje ärende.
Beträffande särskild
familjebidragsnämnd i Slockholm skola, ulöver vad i 24 § är stadgal,
bestämmelsema 151 § koramunallagen för Stockholm, med undantag av hänvisningen
till 39 § andra stycket nämnda lag, äga tilllämpning, varjämte skall gälla vad
kommunfuUmäktige med tillämpning av sladgandena i sagda lag föreskriva.
Protokoll som föres vid särskUd familjebidragsnämnds sammanträde behöver dock
ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöler och beslutet i varje
ärende. Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§
nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild familjebidrags-nämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposUion
nr 30 år 1971
181
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande Igdelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
33 § .
Över
farailjebidragsnämnds beslut rörande tillärapningen av denna förordning må
klagan föras, då fråga är om tillärapningen av 21 eller 22 §, hos
lillsynsrayndigheten och eljesl hos länsstyrelsen. Klagan föres genom besvär,
vilka skola ingivas till länsstyrelsen. Skola besvären prövas av
tillsynsmyndigheten, åligger det länsstyrelsen att till denna insända besvären.
Farailjebidragsnärands beslul .skall gå i verkslällighet ulan hinder av
däröver anförda besvär.
Mot
tillsynsmyndighetens-------
Mot familjebidragsnämnds
beslut rörande tillärapningen av denna förordning föres talan genom besvär, då
fråga är ora tillärapningen av 21 eller 22 §, hos tillsynsmyndigheten och
eljest hos länsstyrelsen. Familjebidragsnämnds beslut skall gå i verkslällighet
utan hinder av däröver anförda besvär.
31
§ sägs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora lalan raot beslut sora meddelats
före den 1 januari 1972.
34)
Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifter
Härigenora
förordnas, alt 13 och 30 §§ förordningen (1967:882) ora studiemedelsavgifler
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)'
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
13 §.
Centrala
studiehjälpsnämnden sänder underrättelse om beslut angående prelirainär
avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift till den
äterbetal-ningsskyldige. I underrättelsen anges vad den återbelalningsskyldige
skall iakttaga om han önskar söka rättelse i eller föra talan mot nämndens
beslul.
Med nuvarande lydelse avses beträffande slutning till
lagrådsremiss den 20 mars 1970.
/
underrättelse till den återbetalningsskyldige om beslut angående preliminär
avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift anges, utöver vad som
föreskrives i 18 § förvaltningslagen (1971:000), vad den återbetalningsskyldige
skall iakttaga om han önskar söka rättelse i centrala studiehjälpsnämndens
beslut.
30 § den lydelse som har föreslagits i an-
opaginerad Kontrollera mot PDF
182 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år
1971
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
I underrättelse--------- ---------------- enligt 7 §.
30 §.
Talan mol sådanl beslut av cen- Talan mot
sådant beslut av cen-
trala
studiehjälpsnämnden som av- trala studiehjälpsnäranden sora avses ses i
denna förordning föres hos kam- i denna förordning föres hos kammarrätten
genom besvär. Besvären raarrätten genom besvär. skall insändas eller
inges till centrala studiehjålpsnämnden.
Beslut enligt---------------------------------- i beslulel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats
före den 1 januari 1972.
35) Förslag
tiU
Lag
om
ändring i lagen (1964: 731) ora trafiknämnder
Härigenom förordnas, att 8 och 9 §§ lagen (1964: 731) om
Irafiknämnder skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
8 §.
Trafiknämnd äger---------------------- näsla sammanträde.
Ärende som----------------------------- fordras
enhällighet.
Ledamot må ej deltaga i behandling av ärende som
personligen rör honom eller någon honom närstående som sågs i 4 kap. 13 § 2
rättegångsbalken.
9 §.
Länsstyrelses beslul i ärende som Om länsstyrelses beslul i ärende
hänskjutils från trafiknämnd skall sora hänskjutits från trafiknämnd
omedelbart delges nämnden. Hand- skall nämnden omedelbart underrät-
Ungarna i ärendet skola tillställas tas. Handlingarna i ärendet skola lill-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971 183
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydehe)
nämnden, sedan beslutet vunnil laga ställas näranden,
sedan beslutet vun-
kraft. nit laga krafl.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
36) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunallagen (1953: 753)
Härigenora
förordnas, all 37 och 40 §§, 76 § 3 mora. saral 78 § kommunallagen (1953:
753)' skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
(Föreslagen
lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
37 § .
Komraunstyrelsen raå-------
Vad i 16 § stadgas ora jäv för kora-munfullmäktig skall
äga motsvarande tillämpning raed avseende å ledamot i koraraunslyrelsen. Vid
behandling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
--- äro tillstädes.
Vad i 16 § stadgas ora jäv för kommunfullmäktig skall äga
motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i komraunstyrelsen och, annan
.som har att handlägga ärende hos styrelsen. Vid behandling av ärende, vari
ledaraot eller annan är jävig, skall denne avträda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Styrelsens
skriftväxling
40
§ .
Kommunstyrelsen
skall på lämpligl sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen
ställda framställningar emottagas.
Kommunstyrelsen skall på läiiip-ligt sätt kungöra varest
till styrelsen StäUda Jramställningar emottagas.
Bestämmelserna i 7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tUlämpning i ärende hos kommun
styrelsen.
------- och förtecknas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
76 %.. .,. , ...
3 mom. Koraraun raå utse särskild 3 mom. Kommun inå utse SärskUd
nämnd med uppgifl alt upptaga och nämnd med uppgift
att upptaga och
'Lagen omtryckt
1969: 765.
opaginerad Kontrollera mot PDF
184
Kungl
Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)*
avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal
nämnds beslul om tillsättande av eller förordnande å komraunal tjänstebefallning
eller enUedigande från sådan befattning eller ora disciplinär åtgärd mot
befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärsnärand antages av
kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas
länsslyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skaU vad i
45 § sägs äga tillämpning å besvärsnärand.
Finnes besvärsnärand. Beträffande klagan
(Föreslagen lydelse)
avgöra besvär över koraraunstyrel-sens eller annan
kommunal närands beslul om tillsättande av eller förordnande å kommunal
tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om
disciplinär ålgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest
skolat föras enligt 2 raora. Bestämmelserna i 410, 1317, 19 och 20 §§
förvaltningslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvårsnåmnd.
Regleraenle för besvärsnämnd antages av
koramunfullmäktige. Beslut om anlagande av reglemente skall underställas
länsstyrelsens prövning. Där ej annal föreskrives i reglementet, skall vad i
45 § sägs, med undantag av hänvisningen till 37 § andra stycket och 40 § andra
stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd.
--------- stadgas
i 1 mora.
-------------- sägs
i 1 mom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt
stadgat, ändring sökas hos regeringsrätten senasi inora tre veckor från den
dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äyer menighet som klagar åtnjuta
tvä veckor längre besvärstid ån nu sagts.
I
länsstyrelsens beslut raå, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt
stadgat, ändring sökas hos regeringsrätten senasi inom tre veckor från den
dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan
raot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 78 § den lydelse
som har föreslagits i anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl
Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
37)
Förslag
liU
Lag
om ändring i kommunallagen
(1957: .50) för Stockholm
185
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom
förordnas, att 39 och 42 §§, 80 § 3 mom. särat 82 § kommunallagen (1957:50)
för Stockholm' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
39
§. Kommunstyrelsen må äro tillstädes.
Vad
i 17 § stadgas ora jäv för kom- Vad i 17 § stadgas ora jäv för kom-
munfullmäktig skall äga
motsvaran- munfullmäktig skall äga molsvaran-
de tillämpning med
avseende å ledaraot i kommunstyrelsen. Vid behandling av ärende, vari
ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
de
tillämpning med avseende å ledamot i kommunstyrelsen och annan som har att
handlägga ärende hos styrelsen. Vid behandUng av ärende, vari ledamot eller
annan är jävig, skall denne avträda.
42 § .
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommunstyrelsen skall pä
lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställningar
emottagas.
.Styrelsens
skriftväxling
Kommunstyrelsen
skall på lämpligl sätt kungöra varest till slyrel-.sen ställda framställningar
emottagas.
Bestämmelserna i 7 §
förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tillämpning i ärende hos kommun-
sfgrehen.
----------- hans inseende.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 mom. Kommunen raå utse
särskild nämnd raed uppgift all upptaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens
eUer annan kommunal nämnds beslul om lillsältande av eller förordnande å
kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om
disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där
' Lagen omtryckt 1969: 766.
3 mom. Kommunen må utse
särskild nämnd med uppgift all upplaga och avgöra besvär över koramunstyrelsens
eller annan komraunal närands beslul om tillsättande av eller förordnande å
komraunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller
ora disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där
opaginerad Kontrollera mot PDF
186
Kungl. Maj:ts
firoposUion nr 30 nr 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)'
klagan
över beslutet eljesl skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente
för sådan besvärsnämnd antages av komraunfuUmäktige. Beslut om antagande av
reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives
i reglementet, skall vad i 51 § 1 mora. sägs äga tillärapning å besvärsnärand.
Finnes
besvärsnärand,---
Beträffande
klagan-------
(Föreslagen
lydelse)
klagan
över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mora. Bestämmelserna i 410, 1317,
19 och 20 ,§§ förvalt-inngslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i
ärende hos sådan besvärsnämnd.
Regleraente
för besvärsnämnd antages av koraraunfuUmäktige. Beslut om antagande av
reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annal föreskrives
i reglementet, skall vad i 51 § 1 mom, sägs, med undantag av hänvisningen till
39 § andra stgcket och 42 § andra stycket, äga tillämpning å besvärs-nämnd,
--------- stadgas i 1 mom.
---------- sägs
i 1 mom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
82 §.
I länsstyrelsens beslut må, där icke I länsstyrelsens beslut må, där icke
för vissa frågor
annorlunda är särskill stadgal, ändring sökas hos regeringsrätten.
för vissa frågor
annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos regeringsrätten senast inom
tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före
den 1 januari 1972.
38)
Förslag
nu
Lag
om
ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse
Härigenom
förordnas, att 50, 53 och 91 §§ lagen (1961:436) om församlingsstyrelse
skall ha nedan angivna lydelse.
' Med nuvarandc lydelse avses belräffande 82 § den
lydelse, som föreslagits i anslutning till lagrädsremiss den 20 mars 1970.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
187
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)*
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
50 §.
Kyrkorådet
må----------------
Vad
i 19 § första styckel stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å ledamot i kyrkorådet. Vid behandling av ärende,
vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
-------- äro tillstädes.
Vad
i 19 § försia siycket stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga molsvarande
tillämpning med avseende å ledaraot i kyrkorådet och annan som har att
handlägga ärende bos rådet. Vid behandling av ärende, vari ledaraot eller annan
är jävig, skall denne avträda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kyrkorådet skall på
lärapligt sätl kungöra varest och på vilka tider lill rådet ställda
fraraställningar emottagas.
Kyrkorådet
skall på lämpUgt sätt kungöra varest till rådet ställda framställningar
emottagas.
Bestämmelserna
i 7 § förvaltningslagen (1971:000) äga motsvarande tiUämpning i ärende hos
kyrkorådet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kyrkorådets
skriftväxling-------------------- hans inseende.
91 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I länsstyrelsens beslut
må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskill stadgat, ändring sökas
hos regeringsrätten senast inora tre veckor från den dag, då klaganden erhöll
del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre
besvärstid ån nu sagts.
I länsslyrelsens beslut
raå, där icke för vissa frågor annorlunda är särskill stadgat, ändring sökas
hos regeringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll
del av beslutet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag Iräder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som raeddelats före
den 1 januari 1972.
' Med nuvarande lydelse avses belräffande 91 § den lydelse
som har föreslagits i anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
opaginerad Kontrollera mot PDF
188 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
39)
Förslag
till
Lag
om
ändring i landstingslagen (1964: 319)
Härigenom
förordnas, att 48 och 49 §§ samt 78 § 3 mora. landstingslagen (1954: 319)
skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydehe)
48
§.
Förvaltningsutskottet
må-------------------- äro tillstädes.
landstingsman skall äga
molsvarande tillämpning med avseende å ledamot i förvaltningsutskottet. Vid
behandling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
Vad
i 28 § stadgas ora jäv för Vad i 28 § stadgas ora jäv för
landstingsman skall äga
motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i förvaltningsutskottet och annan
som har att handlägga ärende hos utskottet. Vid behandling av ärende, vari
ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
fråga
49
§.
Bestämmelserna
i 7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
lillämpning i ärende hos förvalt
ningsutskottet.
-------- å förvaltningsutskottet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 mom. Landstingskoraraun
raå utse särskUd nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över beslut
av förvaltningsutskottet eller annan nämnd om tillsättande av eller
förordnande å tjänstebefattning hos landstingskomraunen eller enUedigande från
sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan
över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
3 mora.
Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift atl upptaga och avgöra
besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan närand om
tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning hos landstingskommunen
eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär ålgärd mot
befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Bestämmelserna i 410, 1317, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ls
proposition nr 30 är 1971
189
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
Igdelse)
Reglemente
för sådan besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut ora anlagande av
regleraente skall underställas Konungens prövning. Där ej annat föreskrives i
regle-raentet, skall vad i 42 § andra stycket, 43 §, 44 § andra stycket samt
4651 §§ är stadgal raed avseende å förvallningsutskollet äga raotsvarande
lillärapning å besvärsnämnd.
Finnes
besvärsnämnd. Beträffande klagan
(Föreslagen
lydelse)
000)
äga motsvarande tUlämpning i ärende hos sådan besvårsnåmnd.
Reglemente
för besvärsnärand antages av landstinget. Beslut ora anlagande av regleraente
skall underställas Konungens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet,
skall vad i 42 § andra stycket, 43 §, 44 § andra stycket, 46 och 47 §§, 48 §
första stycket, 49 § andra stycket samt 50 och 51 §§ är stadgat raed avseende
å förvaltningsulskotlet äga molsvarande tillämpning å besvärsnämnd.
---------- stadgas
i 1 mom.
---------- sägs i 1 mom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
40)
Förslag
till
Lag
om
ändring i militärersättningsförordningen (1950: 261)
Härigenom
förordnas, utt 4 § militärersältningsförordningen (1950:261) skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
4
§.'
Ersältningsärenden, som---------------- av riksförsäkringsverket.
Mot
riksförsäkringsverkets beslut i sådanl ärende må lalan föras hos försäkringsrådet
genora besvär.
Mot
riksförsäkringsverkets beslut i sådant ärende må lalan föras hos
försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad efter det klaganden erhåUit kännedom om beslutet.
denna paragraf.
Försäkringsrådet
äger,----------
' Senaste lydelse 1967: 918.
opaginerad Kontrollera mot PDF
190 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
Mot
försäkringsrådels beslul må Mot försäkringsrådets beslut må
talan föras hos försäkringsdorastolen talan föras hos försäkringsdomslolen
genom besvär. Besvären skola hava genom besvär. Besvärshandlingen
inkommit till försäkringsrådet inom skall hava inkomrait till försäkrings-
tre veckor från det klaganden erhål- rådet inom tre veckor från den dag
lit kännedom om beslutet; dock skall då klaganden fick del av beslutet,
besvärstiden för menighet vara fem Den omständigheten, all handlingen
veckor. Den omständigheten, all be- tillställts försäkringsdomstolen, utgör
svaren ingivits eller insänts direkt till dock ej hinder för besvärens uppta-
försäkringsdorastolen, utgör ej hin- gande till prövning, därest handling-
der för besvärens upptagande till en inkommit lill doraslolen före be-
prövning, därest de inkomrait till svarstidens utgång,
domstolen före besvärstidens utgång.
Försäkringsrådels
beslut--------------- annorlunda förordnar.
Med
avseende å försäkringsrådets Med avseende å försäkringsrådels
behandUng
av ifrågavarande aren- behandling av ifrågavarande ären
den skall gälla vad i 6 § lagen om för- den skall gälla vad i 6 § lagen om
säkringsrådet stadgas. försäkringsrådet stadgas. Bestämmel-
serna i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971: 000) äga motsvarande
tillämpning i ärende enligt denna förordning hos försäkringsrådet.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan mol beslut som meddelals före
den 1 januari 1972.
41)
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen
(1966: 2) om socialhjälp
Härigenom
förordnas i fråga ora lagen (1956: 2) ora socialhjälp,
dels
alt 59 § skall upphöra alt gälla,
dels
att i 3, 8, 9, 13 och 14 §§ orden »koramunens fullmäktige» skall bytas ul mot
»kommunfullmäktige»,
dels
att i 10 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »komraun-stvrelsen»,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
191
opaginerad Kontrollera mot PDF
dels
atl i 21 § ordet »stad» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »kommun» i
motsvarande form,
deh att 4, 6, 11, 54 och
62 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
(Nuvarande lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 § .
I fråga om valbarhet lill
ledamot eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till
avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, ställe
och lid för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid
sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fallande av beslut,
protokoll och reservaiion, tillkännagivande varest och på vilka tider till
nämnden ställda fraraställningar mollagas, skriftväxling, vård och
förtecknande av handlingar hörande lill nämndens arkiv, utseende av
kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighel skall vad i
3242 §§ komraunallagen är stadgal rörande kommunens styrelse äga molsvarande
tillämpning; dock alt det ej är erforderUgt, all protokoll upplager annat än
förteckning å närvarande ledaraöter saral för varje ärende beslutet och skälen
därför.
1 fräga om valbarhet till
ledaraot eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse,
mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, ställe och Ud för
sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid saramanträde,
beslutförhet, förfarandel vid fattande av beslul, protokoll och reservation,
tillkännagivande varest till nämnden ställda framstäUningar mottagas, tidpunkt
när handliny skall anses ha kommit in till nämnden, skriftväxling, vård och
förtecknande av handlingar hörande lill nämndens arkiv, utseende av
kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet skall vad i
3236 §§, 37 § första stycket och 3842 §§ kommunallagen är stadgat rörande
kommunstyrelsen äga inotsvarande tillämpning; dock alt det ej är erforderligt,
alt protokoll upptager annal än förteckning å närvarande ledaraöter saral för
varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2
förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga
ärenden hos socialnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
§.'
Socialnäranden
har alt------ ----------- och verkställighet.
Socialnäranden
har ock--------------------- på nämnden.
Nämnden
skall hos Icommunens Nämnden skall hos kommunfull-fullmäklige, dess
styrelse och övriga mäktige, kommunstyrelsen och kom-
> Senaste lydelse 1968:244.
opaginerad Kontrollera mot PDF
192
Kungl. Maj.-ts proposition
nr 30 är 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
Igdelse)
nämnder
ävensom hos andra myndigheter göra de framstäUningar, som finnas påkallade,
samt äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar
och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, sora erfordras
föi- fullgörande av nämndens uppgifter.
(Föreslagen
lydelse)
munens
övriga nämnder ävensora hos andra myndigheter göra de framställningar, sora
finnas påkallade, saral äger alt från kommunstyrelsen ocb kommunens övriga nämnder
saml dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och
upplysningar, sora erfordras för fullgörande av närandens uppgifter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad i 210 §§ stadgas äger
icke avseende å Stockholms stad. I fråga om organisationen av socialhjälpsverksamheten
därstädes skola i stället gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag
av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Därest i annan komraun
organisationen icke lämpligen kan anordnas efter vad i 210 §§ sägs, äger
Konungen på framställning av kommunens fullmäktige medgiva de undantag, sora
finnas påkallade.
Vad i 210 §§ stadgas äger
icke avseende å Stockholm. 1 fråga om organisationen av
socialhjälpsverksam-helen därstädes skola i stället gälla de särskilda
bestämraelser, sora efler förslag av kommunfullmäktige fastställas av
Konungen.
Däresl i annan koraraun
organisaUonen icke lämpligen kan anordnas efler vad i 210 §§ sägs, äger
Konungen på framställning av kommunfullmäktige medgiva de undantag, som
finnas påkallade.
opaginerad Kontrollera mot PDF
54
§,»
över socialnämnds
beslut i ärende rörande raeddelande av socialhjälp må besvär anföras hos
länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, så-vida ej länsstyrelsen
annorlunda förordnar.
över
socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp raå besvär
anföras hos länsstyrelsen. Beslutet länder dock omedelbart till efterrättelse.
62 §,
opaginerad Kontrollera mot PDF
över länsstyrelses beslut
i andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan berörts må änd-
' Senaste lydelse 1964:66.
över länsstyrelses beslut i
andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan berörts må änd-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
M(ij:ts proposition nr 30 år 1971 193
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydehe)
riiif,'
sökas hos Konungen genora be- ring sökas hos Konungen genom besvär, vilka
skola ingivas till social- svär. departementet.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
42)
Förslag
liU
Lag
um ändring i
sjukvårdslagen (1962: 242)
Härigenom
förordnas, atl 34 § 1 mom. sjukvårdslagen (1962:242) skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydehe)
34
§.
1 m
o ra.' Talan mot sjukvårdssty- 1 ni o ra. Talan mol sjukvårdssty
relses eller direktions beslut om lill- relses eller direktions beslut ora till
sättande av läkartjänst i andra fall sättande av läkartjänst i andra fall
än som avses i 20 § 1 mom. föres än sora avses i 20 § 1 mora. föres ge-
genom besvär hos socialstyrelsen. Be- nom besvär hos socialstyrelsen. Be
svuren skola hava inkommit till so- svarstiden räknas från den dag, då
ciahiyrehen inom tre veckor från verkställd justering av del över he
den dag, då verkställd justering av slutet förda protokollet tillkännagi-
del över beslutet förda protokollet vits å landstingskomraunens anslags-
tillkännagivits å landstingskommu- tavla. Vid prövning av besvären raå
nens anslagstavla. Vid prövning av jämväl de sakkunnigas förslag avse
besvären raå järaväl de sakkunnigas ende tjänsten komma under bedö-
förslag avseende tjänsten komma un- mande,
der bedömande.
Om
besvär--------------------------- eller kommunallagen.
Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1972. ' »Senaste lydelse 1970:211. 13 11565
opaginerad Kontrollera mot PDF
194
Kungl. Maj:ls
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
43)
Förslag lill Lag om ändring i folkbokföringsforordningen (1967:198)
Härigenom
förordnas i fråga om folkbokföringsforordningen (1967: 198),
dels
att 51 ocb 54 §§ skall upphöra att gäUa,
dels
att i 2 § orden »centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden» skall bytas ut
mot »riksskatteverket»,
deh
atl i 37, 44 och 48 §§ ordet »länsstyrelse» i olika böjningsformer skall bytas
ut mot »länsskatieräti» i motsvarande form,
deh atl 36, 4547, 49,
50, 52 och 57 §g skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydehe)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Pastorsämbete beslular
efler anmälan eller när annat skäl föreligger om viss persons kyrkobokföring i
församlingen. Pastorsämbetet skickar underrättelse tUl honom, om åtgärd
vidtages utan att anmälan skett eller om anmälan ej följts vid kyrkobokföringen.
Pastorsämbete beslutar
efter anraälan eller när annat skäl föreligger om viss persons kyrkobokföring
i församlingen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mot
beslut i kyrkobokföringsärende som underställes länsstyrelse eller domkapitel
eller avser föreläggande enligt 30, 33 eller 57 § får lalan icke föras.
Talan
mot beslul i annal kyrkobokföringsärende föres genom besvär
a) hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av
pastorsämbete och avser fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet,
kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintligregister,
b) hos domkapitlet om beslutet meddelats av
pastorsämbete och avser annan fråga.
Mot
beslut i kyrkobokföringsärende som underställes länsskatterätt eller
domkapitel eller avser föreläggande av pastorsämbete enligt 30 eller 33 §
eller 57 § andra stycket får lalan icke föras.
Talan
mot beslul i annat kyrkobokföringsärende föres genom besvär
a) hos
länsskatterätten ora beslutet
meddelats av pastorsämbete och av
ser fråga om kyrkobokföringsort,
kyrkobokföringsfaslighet, kyrkobok
föring under viss rubrik eller regi
strering i obefintUgregister,
b) hos
domkapitlet om beslutet
meddelats av pastorsämbete och av
ser annan fråga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ls
proposition nr 30 år 1971
195
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydehe)
c)
hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av den lokala skaltemyndigheten i
Stockholm eller Göteborg.
Talan
i fräga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfaslighet, kyrkobokföring under
viss rubrik eller registrering i obefintUgregister får föras av den vars
kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen. Besvären skall inges till
länsstyrelsen. Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall
pröva besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.
I
annan fråga än sora avses i tredje slyckel får talan föras av den som beröres
av beslutet. Talan i sådan fråga får föras ulan inskränkning i tiden. Besvären
skall inges till besvärsmyndigheten.
46
Mol lokal skattemyndighets beslut i ärende ora raanlalsskrivning som
underslälles länsstyrelse får lalan icke föras.
Talan
mot beslut av lokal skattemyndighet i annat raantalsskriv-ningsärende föres
genom besvär hos länsstyrelsen. Talan får föras av den vars mantalsskrivning
beröres av beslutet och av kommunen.
Besvären
skall ha inkommit till länsstyrelsen senast den 15 april niantalsårel. Har
besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall pröva besvären, utgör
detta ej hinder mot att de prövas.
(Föreslagen
lydehe)
c)
hos länsskatterätten om beslutet meddelats av den lokala skatterayn-digheten i
Stockholm eller Göteborg.
Talan i fräga om
kyrkobokförings-ort, kyrkobokföringsfastighel, kyrkobokföring under viss
rubrik eller registrering i obefintUgregister får föras av den vars
kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen.
1
annan fråga än som avses i tredje slyckel får talan föras av den sora berörts
av beslutet. Talan i sådan fråga får föras ulan inskränkning i tiden.
Mot
lokal skatterayndighets beslut i ärende om mantalsskrivning som underställes
länsskatterätt får talan icke föras.
Talan
mot beslut av lokal skattemyndighet i annat raanlalsskriv-ningsärende föres
genora besvär hos länsskatterätten. Talan får föras av den vars
mantalsskrivning beröres av beslutet och av kommunen.
Besvären
skall ha inkomrait senast den 15 april mantalsäret.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Innan underställt ärende
avgöres, skall person och kommun som får
Innan underställt ärende
avgöres, skall person och komraun sora får
opaginerad Kontrollera mot PDF
196
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
Igdelse)*
föra
talan i ärendet beredas lillfälle atl yttra sig.
Innan
länsstyrelse eller dorakapitel avgör besvärsärende inbäratas yttrande från
beslulsmyndigheten och beredes den som, förutora klaganden, får föra talan i
ärendet tillfälle alt avge yttrande.
(Föreslagen
lydelse)
föra
lalan i ärendet beredas tillfälle atl yttra sig över det som är av betydelse
för avgörandet.
Innan länsskatterätt
eller dorakapitel avgör besvärsärende inhämtas yttrande från
beslulsmyndigheten. och beredes den som, förutom klaganden, får föra lalan i
ärendet tillfälle att avge yttrande över det som är av betydelse för
avgörandet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mol
länsstyrelses beslul i ärende som underställes kammarrätt får talan icke
föras.
Talan mot annat beslut av
länsstyrelse och mot beslut av domkapitel föres hos kammarrätten genom besvär.
Besvären skall inges
till den myndighet som meddelat beslutet. Har besvären ingivits till
besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären prövas, om de
inkommit före besvärstidens utgång.
Beslut av länsstgrehe, som
ej skall underställas kammarrätt, samt beslut av domkapitel och kararaarrätt
skall verkställas omedelbart, ora beslutsrayndigheten ej förordnat annat.
Mot länsskatterätts beslul
i ärende som under ställes kammarrätt får talan icke föras.
Talan mot domkapitels
beslut föres hos kararaarrätlen genom besvär.
Beslul
av länsskatieräti, som ej skall underställas kammarrätt, saral beslut av dorakapilel
och kararaarrätt skall verkställas omedelbart, om beslutsrayndigheten ej
förordnal annal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
50 §.
Länsstyrelses beslul,
varigenom Länsskatterätts beslut, varigenom
mål underställes kammarrätts prov- mål underslälles kammarrätts pröv
ning, och länsstyrelses, domkapitels ning, och länsskatterätts, domkapitels
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 47, 49, 50 och
52 föreslagits i anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
den
lydelse som har
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl
Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 197
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
eller
kammarrätts beslut, varigenom eller kammarrätts beslut, varigenom ärendet
avgjorts, skall delges per- ärendet avgjorts, skall delges pers(m son och
komraun som beröres av be- och kommun som beröres av beslutet, slutet.
I
underställningsbeslut ----------- av underställningsbeslutet.
Beslut, mot vilket talan får föras, skall innehålla besvärshänvisning.
52 §.
Vid avgörande av kyrkobokförings- Vid avgörande av kyrkobokförings
ärende kan underställningsmyndig- ärende kan understäUningsmyndig-
hel eller besvärsrayndighet förordna bet eller besvärsmyndigbel förordna
om sådan kyrkobokföringsåtgård om sådan kyrkobokföringsåtgärd
som ej yrkats i ärendet. I mantals- som ej yrkats i ärendet. I mantals
skrivningsärende gäller molsvarande skrivningsärende gäller molsvarande
i fråga ora såväl kyrkobokförings- i fråga om såväl kyrkobokförings-
som manlalsskrivningsåtgärd. som mantalsskrivningsålgärd.
57
§.
Om föreläggande enligt 30 eller 33 Om föreläggande enligt 30 eller 33
§ icke efterkoraraes,
kan pastorsära- § icke efterkoraraes, kan pastorsära-
betel anlita biträde av länsslyrelsen. betel anlita biträde av länsstyrelsen.
Denna kan besläraraa lärapligt vite Denna kan besläraraa lärapligt vite
för fortsatt försummelse och utdöma för fortsall försumraelse. Mot sådant
försuttet vite. beslut av länsstyrelsen föres talan hos
kammarrätten
genom besvär. Läns
skatterätten utdömer försuttet vite
på anmälan av länsstgrehen.
Vid underlåtenhet---------------- raotsvarande tillärapning.
Denna
lag Iräder i kraft, såviti angår 2, 37, 4452 och 57 §§, den 1 juli 1971 och i
övrigt den 1 januari 1972.
1
fråga om underställning av och lalan mot beslut som raeddelats före den 1 juli
1971 gäller äldre bestäraraelser. Underställningsärendc och besvärsärende
prövas dock av länsskatlerätten i stället för av länsslyrelsen.
Talan
mol domkapitels beslut som meddelats före den 1 januari 1972 föres hos Konungen
genom besvär.
Mot
kammarrätts beslul som meddelats före den 1 januari 1972 får talan icke föras.
Vid
lalan mot beslul av folkbokföringsmyndighet, sora meddelats under fiden den 1
juliden 31 december 1971, skaU besvärshandlingen ges in till
opaginerad Kontrollera mot PDF
bcsvärsinyndighelrn.
Mar handlingen före besvärslidens utgång kommit in lill beslulsmyndigheten,
skall besvären ändå uppliigiis till prövning. Beslut som nyss närants skall
innehålla besvärshänvisning.
Har
vid talan mot beslut av länsskatterätt, som meddelats under tiden den 1 juli
den 31 december 1971, besvärshandlingen före besvärslidens utgång kommit in
till länsskatlerätten i stället lör liU kammarrätten, skall besvären ändå
upptagas till prövning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
44)
Förslag
till
Lag
om
ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.
Härigenom
förordnas, att 4 § lagen (1970:296) om social centralnämnd
(Föreslagen lydelse)
ra.
m. skall ba nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydehe)
4 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
I fräga om social
centralnämnd äger 3242 §§ kommunallagen (1953: 753) om kommunens styrelse
molsvarande tillämpning. Nämndens protokoll behöver, förutom vad som följer av
14 § tredje styckel barnavårdslagen (1960:97), ej innehålla annat än
förteckning på närvarande ledamöler saral för varje ärende beslutet och skälen
därför.
I fråga om social
centralnämnd äger 3236 §§, 37 § första stycket oc/i3S42kommunaUagen (1953:
753) om kommunstyrelsen motsvarande lillämpning. Nämndens protokoll behöver,
förutom vad som följer av 14 § Iredje siycket barnavårdslagen (1960:97), ej
innehålla annat än förteckning på närvarande ledaraöter samt för varje ärende
beslulel och skälen därför.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äger 4 och 5 §§ nämnda lag
tiUämpning i samtliga ärenden hos social centralnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:t,s
proposition nr 30 är 1971
199
opaginerad Kontrollera mot PDF
46)
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen (1961:648)
Härigenom
förordnas i fråga om vägtrafikförordningen (1951:648)', dels att i 33 § 5
mom. första stycket, 35 § femte stycket och 37 § 2 mom.
ordet »länsstyrelse» i
olika böjningsformer skall bytas ut mol »länsrätt»
i molsvarande form,
deh
att 33 § 14 och 7 mom. saml 34 och 76 §§ skall ba nedan angivna
Ivdelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande Igdelse)
(Föreslagen Igdelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 in o m. Pinner
länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser om person, för vilken
länsslyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till anlagande, alt denne icke
uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i
nyklerhelshän-scende eller de övriga förulsältningar, som gälla för erhållande
av körkort, skall länsslyrelsen skyndsamt upptaga frågan ora hans läraplighel
till omprövning. Länsstyrelsen äger därvid förelägga föraren att inkomma med
lämplighelsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis. Föreläggande må förbindas
med föreskrift, att den undersökning eller det prov, som föregår utfärdandet
av sådan handling, skall verkställas av viss person eller av person raed viss
sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller
genora polismyndighet införskaffa den utredning angående föraren, som finnes
erforder-lig-
1 in o m. Finner
länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser om person, för vilken
länsslyrelsen utfärdat körkort, skäUg anledning lill anlagande, att denne icke
uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nyklerhetshänseende
eller de övriga förutsättningar, sora gälla för erhållande av körkort, skall
länsstyrelsen skyndsamt utreda frågan om hans lämplighet. Länsstyrelsen äger
därvid förelägga föraren att inkomma raed lämplighelsintyg, läkarintyg eller
kompetensbevis. Föreläggande må förbindas raed föreskrift, alt den undersökning
eller del prov, sora föregår utfärdandet av sådan handUng, skall verkställas
av viss person eller av person raed viss sakkunskap eller avse vissl förhållande.
Länsslyrelsen äger ock själv eller genora polismyndighet införskaffa den
ulredning angående föraren, som finnes erforderlig.
Fråga
om återkallelse av förarens körkort eller om åtgärd som avses i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förordningen omtryckt 1967:856.
opaginerad Kontrollera mot PDF
200
Kungl. Maj:ts
[iroposition nr 30 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
Igdelse)
2
m o m. 1 följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas,
körkort återkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, nämligen
1.
om föraren --------------
(Föreslagen
lydehe)
34
§ skall, efter anmälan av länsstyrelsen, prövas av länsrätten. Länsrätten har
i sådant ärende samma befogenheter som enligt första stycket tUlkomma
länsstyrelsen.
2
m o m. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas,
körkort återkallas av länsrätten i det län, vars länsstyrelse utfärdat körkortet,
nämligen
körkort; eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
8.
om föraren icke efterkommer länsslyrelsens föreläggande atl inkorama med
lämplighelsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis eller underlåter att ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter, sora raeddelats honora i samband med
sådant föreläggande.
ÅlerkaUelse
av -----------
8.
om föraren icke efterkoraraer länsstyrelsens eller länsrättens föreläggande
all inkomma med läraplig-hetsintyg, läkarintyg eller korapelens-bevis eller
underlåter att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelats
honom i samband med sådant föreläggande.
körkorlsplikligl fordon.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
m o m. Uppstår fråga om återkallelse av körkort och kan det på sannolika skäl
antagas, att körkortet kommer atl slutligt återkallas, skall länsstyrelsen,
redan innan slutligt beslut ora återkallelsen fattas, återkalla körkortet
tills vidare i avvaktan på det slulliga beslutet.
Har till länsstyrelsen
inkoramil beslut om körkorts omhändertagande enUgt 35 §, skall länsslyrelsen
skyndsarat förordna, huruvida körkortet skaU återkallas liUs vidare eller återställas
lill föraren. Har beslulel raeddelats enligt andra styckel i .samma paragraf
och uppgick alkoholkoncentrationen i förarens blod under färden till 0,8
promille eller däröver, skall dock länsstyrelsen efler mollagen underrättelse
om beslutet åter-
3
m o ni. Uppstår fråga oni återkallelse av körkort och kan det pä sannolika
skäl antagas, all körkortet kommer att slutligt återkallas, skall länsrätten,
redan innan slutligl beslut om återkallelsen fallas, återkalla körkortet tills
vidare i avvaktan på det slutliga beslutet.
Har till länsstyrelsen
inkomrait beslut oni körkorts omhändertagande enligt 35 §, skall länsslyrelsen
skyndsamt anmäla ärendet hos länsrätten, som förordnar huruvida körkortet
skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Har beslulel meddelals
enligt andra stycket i samraa paragraf och uppgick alkoholkoncentrationen i
förarens blod under färden till 0,8 proraille eller däröver, skall dock
länsrätten efter mottagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
.l/f/y.7.s' [iniposition nr 30 ä r 1971
201
opaginerad Kontrollera mot PDF
{Nuvarande
lydelse) kalla körkortet tills vidare.
4
m o m. Beslut om återkallelse av körkort skall genom länsstyrelsens försorg
delgivas den, som avses med beslutet.
Har
återkallelse skett, åligger det föraren atl efler anmaning överlämna körkortet
till länsstyrelsen.
Skulle
beslut --------------
7
in o m. Då prövning av fräga om återfående av körkort eller utfärdande av nytt
körkort ankommer på annan länsstyrelse än den, som återkallat körkortet,
skall yttrande i ärendet jämte utdrag rörande sökanden ur körkortsregislrel
inhämtas från .sistnämnda länsstyrelse. Angående beslul i anledning av ansökan
om återfående av körkort skall underrättelse lämnas den länsstyrelse, som
återkallat detsamma. Körkort, som må återfås, skall lillhandahållas sökanden
hos den länsstyrelse, som meddelat beslut i frågan.
(Föreslagen
lydelse)
underrättelse
om beslulel återkalla körkortet tills vidare.
4
111 o ni. Heslut om återkallelse av körkort skall delgivas den, som avses med
beslutet.
Har
återkallelse skett, åligger det föraren alt efter anmaning överlämna körkortet
till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet.
till föraren.
7
mom. / ärende om återfående av körkort eller utfärdande av nytt körkort skall
länsstyrelsen inhämta yttrande från den länsrätt som återkallat körkortet.
Ankommer prövningen på annan länsstyrelse än länsstyrelsen i det län, vars
länsrätt återkallat körkortet, skall utdrag ur körkortsregistret rörande
.sökanden införskaffas från sistnämnda länsstgrehe. Angående beslut i
anledning av ansökan om återfående av körkort skall underrättelse lämnas
länsstyrelsen i del län, vars lämrätt återkallat körkortet. Körkort, som må
återfås, skall tillhandahållas sökanden hos den länsstyrelse, som meddelat
beslut i frågan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har innehavare av körkort,
vilken icke tidigare brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott,
gjort sig skyldig lill brott mot 2 mom. av siinima paragraf, men uppgick alkoholkoncentrationen
i hans blod under färden icke till 0,8 promiUé, må i stället för beslut om
återkaUelse av körkortet meddelas varning, däresl
Har innehavare av
körkort, vilken icke lidigare brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott,
gjort sig skyldig lill brott mot 2 mom. av s;iiuma paragraf, men uppgick alkoholkoncentrationen
i hans blod under färden icke tiU 0,8 proraille, raå länsrätten meddela honom
varning i stället för att besluta om återkallelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
.'02
Kungl .Maj:l.s
[iropo.silion nr 30 är 1!)'/1
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Ninlärande
lydelse)' omständigheterna äro mildrande.
Har
ciiiot innehavare av körkort förebragls sådan omständighet, som i .3 § 2 mom.
första stycket 36 sägs, eller annat förhållande, som är ägnat att allvarligt minska
tilltron lill hans lämplighet såsom förare, utan atl lik- v.tI tillräckliga skäl lill
återkallelse ;iv körkortet föreligga, niå länsstyrelsen meddela honom varning.
Beslut
om varning skall gfcnom läns.styrehens försorg delgivas den, som avses med beslutet.
Aarning
må ej överklagas.
f
Föreslagen lydelse)
rni
körkortet, därest omständigheterna .Tro mildrande.
Har emot innehavare av
körkort förebragls sådan omständighet, som i 33 § 2 mom. första stycket 36
sägs, eller annal förhållande, som är ägnat att allvarligt minska tilltron lill
hans lämplighet såsom förare, utan all likväl tillräckliga skäl till återkallelse
av körkortet föreligga, må länsrätten meddela honom varning.
Beslut
om varning skall delgivas (!cn. som avses med beslutet.
Varning
må ej överklagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
76
Talan
mot beslul---------
Mot
beslut,---------------------
Talan
mol annal-----------------
Beslut
som nu sagts skall utan hinder av besvär lända lill efterrättelse, intill dess
annorlunda förordnas. Beslut, varigenora någon frånla-gcs behörighet att föra
motordrivet fordon eller som innefallar återkallelse av tillslånd sora avses i
denna förordning, är dock icke gällande, förrän den som avses med beslulel
erhållit del av detta.
§ .
länsstyrelsen genom
besvär.
------ kammarrätten genom besvär.
---------- Konungen
genom besvär.
Beslut
som nu sagts samt länsrätts och kammarrätts beslut enligt denna förordning
eller med stöd därav utfärdade föreskrifter skola utan binder av besvär lända
till efterrättelse. Beslul, varigenom någon fråntages behörighet att föra
motordrivet fordon eller som innefattar återkallelse av tillstånd sora avses i
denna förordning, är dock icke gällande, förrän den som avses med beslulel
erhållit del av defta.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 33 § 15 och 7 mom., .34
och 35 §§, 37 § 2 mom. samt, i vad rör länsrätts beslul, 76 §. Bestäraraelserna
i 33 § 7 mom. i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fall dä beslut om
återkallelse av körkort meddelats av länsstyrelse.
1
övrigi Iräder kungörelsen i krafl den 1 januari 1972. .'Idre bestämmelser
gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som
meddelats före den 1 januari 1972.
Med nuvarande lydelse avses belräffande 76 § den lydelse
som har föreslagits i anslutning till lagrådsremiss den 20 m.nrs 1970.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl Maj:ts proposUion
nr 30 är 1971
20M
opaginerad Kontrollera mot PDF
46)
Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.
m.
Härigenom förordnas,
atl 27 § 5 mom. samt 44 och 45 §§ förordningen (1940:910) angående yrkesmässig
;uitomobiltrafik m. m. skall ba nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydehe)
{Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
5
mom'. Länsstyrelse, som utfärdat trafikkort, må, när anledning därtill
förekommer, återkalla detsamma eller, ora det kan antagas, alt föraren skall
utan sådan ålgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej
överklagas. Beslul ora återkallelse eller varning skall genom länsstyrelsens
försorg delgivas den, sora avses med beslutet. Om beslul ora återkallelse samt
om beslul, varigenom återkallelse, efter anförda besvär, upphävts eller
ändrats, skall därjämte sändas uppgift till rikspolisstyrelsen, som har att
skyndsamt underrätta polismyndigheterna ora beslutet. Blanketter för lämnande
av dylika uppgifter skola genom rikspolisstyrelsens försorg tUlhandahållas
låns-.styrclserna.
Har
återkallelse----------------
Varder,
efter------------------
Beslut,
varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i förteckning, liggare eller
kortregisler, sora i 4 mora. sägs.
5
ra o ni. När anledning därtiU förekommer, må lånsrätt i det län, vars
länsstyrelse utfärdat trafikkort, efter anmälan av länsstyrelsen återkalla
trafikkortet eller, ora del kan antagas, alt föraren skall ulan sådan ålgärd
låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej överklagas. Beslut ora
återkallelse eller varning skall delgivas den, sora avses med beslutet.
Avskrift av beslul ora återkallelse saral av beslul, varigenom återkallelse,
efler anförda besvär, upphävts eller ändrats, skall sändas till länsstyrelsen
samt till rikspolisstyrelsen, som har alt skyndsarat underrätta
poUsrayndigheterna om beslutet. Till länsstyrelsen skall därjämte sändas
avskrift av beslut, varigenom varning meddelats.
------- lill
länsslyrelsen.
------- till föraren.
Beslut
om återkaUelse av trafikkort ävensom beslut, varigenom återkallelse, efter
anförda besvär, upphävts eller ändrats, samt beslut om varning skall antecknas
i förteckning, liggare eller kortregisler, sora i 4 mora. sägs.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senasie lydelse 1970:869.
opaginerad Kontrollera mot PDF
204
Kungl Majits proposUion
nr 30 är 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)*
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
44 § .'
/
mom. Talan raot beslut-------
Mot
länsstyrelses beslut i ärende om utfärdande eller återkallelse av trafikkort
föres talan hos kamraarrätten genom besvär.
Talan
mol annal----------------
2
m o m. Beslut som avses i 1 mom. .skall, med nedan angivna undantag, gälla utan
hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.
Beslut,
som innefattar trafiktillstånd eller tillslånd atl bedriva uthyrningsrörelse
eller transportförmedling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet
annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller,
där besvär däremot anförts, beslutet blivit .slutligen faslställt. Dylikt
beslut ävensom beslut ora indelning i lokalområden eller ora bestämmande av
särskilt lokalområde skall anses hava kommit klagande till del den dag, då
beslutet tillkännagivits genom anslag i vederbörande myndighets lokal. Sådant
tillkännagivande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.
Beslut
om 1 beslut, -
----- länsstyrelsen genom
besvär.
Mot
länsstyrelses beslut i ärende ora utfärdande av Irafikkort föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
--------- till
länsstyrelse.
2 ni
o m. Beslut sora avses i 1 raora. samt länsrätts och kammarrätts be.slut
enligt förordningen skola, raed nedan angivna undanlag, gälla ulan hinder av
besvär.
Beslut,
som innefattar trafiklillslånd eller tillstånd alt bedriva ut-liyrningsrörelse
eUer transportförmedling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i
tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnil laga
kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen faslställt.
Tiden för anförande av besvär mot dylikt beslut och mot beslut ora indelning i
lokalområden eller om bestämmande av särskill lokalområde skall räknas från
den dag, då beslutet tillkännagivils genora anslag i vederbörande myndighels
lokal. Sådant tillkännagivande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.
--------- erhåUUdcl.
------ fastställd
tidpunkt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslut om återkallelse av
trafik-kort skall, där ej i beslulel annorlunda förordnats, gå i omedelbar
verkställighet.
Beslut om återkallelse av
trafik-kort skall, där ej i beslutet annorlunda förordnals, gå i omedelbar
verkställighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
* Med nuvarande lydelse avses beträffande 44 och 45 §§
den lydelse som har föreslagits
i anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
* Senaste lydelse 1969:689.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposifion nr 30 år 1971 205
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 27 § 5 mom. samt, i vad
rör länsrätts beslut, 44 och 45 §§.
I
övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller
i denna del fortfarande i fråga om tahin mot länsstyrelses beslut som meddelats
före den 1 januari 1972.
47)
Föi'siag
tiU
Kungörelse
um
ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)
Härigenora
förordnas, att 14 § allmänna ordningssladgan (1956:617) skall ha nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande
Igdelse) (Föreslagen lydehe)
14
§.'
Ansökan
om----------------- anlitas sakkunnig.
Ej
må,-------------------- vid lillsfällningen.
Ora
beslut i anledning av ansökan Om beslut i anledning av ansökan skall
meddelas skriftligt besked. In- skall meddelas skriftligt besked. nebär
beslutet att tillställning ej må äga rum, skola skälen därtUI angivas.
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
48)
Förslag
tUl
Kungörelse
um
ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
Härigenora
förordiias, att 8, 32 och 79 §§ hälsovårdsstadgan (1958:663) skall ha nedan
angivna lydelse.
{Nuvarande
lydelse)'- {Föreslagen lydehe)
8
§ Med avseende å hälsovårdsnämnd Med avseende å hälsovårdsnämnd skall
vad i 5242 f koraraunal- skall vad i 3236 §§, 37 § första
' Senaste lydelse 1969: 413.
-Med nuvarande lydelse avses beträffande 8 § den
lydelse som har föreslagits i ansluining till lagrädsremiss den 20 mars I97U.
opaginerad Kontrollera mot PDF
20G
Kungl Maj:ts proiiosition
nr 30 ur 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
l:ii,'eii
är stadgat om kommunstyrelsen :ig;i inotsvarande tillämpning, (lock ;ill l()r
hälsovårdsnämnd i .Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 i; 1 mom.
kommunallagen för St()(kht)lm samt därutöver vad koni-immfiillniäktige med
iakttagande av st:idgandona i samm;i lag föreskriva.
Utan
hinder
(Föreslagen
lydehe)
stycket
och 3842 §1 kommunallagen är stadgat om kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning,
dock att för hälsovårdsnämnd i Slockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1
mom. kommunallagen ri)r Stockholm, med undantag av hänvisningen till 39 § andra
stycket nämnda lag, samt därutöver vad kominunfullmäklige med iakttagande av st:idgandena
i sjunina lag föreskriva.
--- skälen diir för.
Ulan
hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag
tillämpning i .samtliga ärenden hos hälsovårdsnämnd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vatten,
som-------------------
Länsstyrelsen äger
förordna, att
undersökning, som i nästföregående
stycke sägs, .skall företagas jämväl av
v:illen i allmän anläggning utom häl-
sovårdstälorl. Vidare äger länsslyrel
sen f(') rörd na, atl sådan undersökning
skall ske av vatten, som genom vat
tenledning, vilken ej ingår i allmän
anläggning, tillhandahålles flera hus
håll eller eljest i större omfattning.
Iimaii anordnande meddelas, skall
liinsslyrelsen bereda hälsovårds
nämnden .samt anläggningens eller
ledningens ägare tillfälle att yttra sig.
Det åligger----------------------
32
S-
---- bakteriologisk
undersökning.
Länsstyrelsen
äger förordna, alt undersökning, som i nästföregående slycke sägs, skall
företagas jämväl av vatten i allmän anliiggning utom häl-sovårdstiitorl. Vidare
äger länsstyrelsen fiirordna, alt sådan undersökning skall ske :iv vatten, som
genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålles
flera hushåll eller eljest i större omfattning. Innan förordnande meddelas, skall
länsslyrelsen bereda hälsovårdsnämnden tillfälle att ytlra sig.
midersrikninaens
utförande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
79 8.
Kallelse alt vid vite
inställa sig inför nämnden skall delgivas skriftligen mof bevis.
Kallelse all vid vite
inställa sig inför nämnden skall delgivas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Deinia
kuiigiWclse träder i kraft den 1 januari 1972.
Kungl.
.M(ij:ts propo.sition nr 30 är 1971 207
Innehållsförteckning
Bilaga till lagrådsremiss den 20 mars 1970
Inirsliig
till
1) lag om allmäiiiKi lörvallninjsdonistolar .............................. 1
2) Jag om behörighel lör kamniiirriitt ;ilt prö\;i >
iss;i mh\......... ...... 5
;{)
lag om ändring i gillcnnålsbalken .................................. 7
1)
lag om äiidrini; i lageii (1915: 4;54) oni fullföljd av laUin mot beslut
i
vissa iirciidcn rur;iiide iiktenskaps iiigåoiido .................... ...... 8
5)
lag om ändrini i föiäl(lr:i])alkcii ..................................... *)
(i)
lagom ändring i jordl'(lr\iirvslageii (191)5: 290) .............. ..... K)
7) lag om ändring i Jagen (1910:156) om vis.sa iiiskninkniiigar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i viss:i bolag 11
8) lag om ändring i lagen (193.3: 269) om ägofred ............... .... 12
9) lagom ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar
.... 12
10) lagom ändringi lagen (1952: 1(57) om alliiniiiiiingsskogar
i Norrland och Dalariiii 1 .">
11) lagom ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.............. 14
12) lagom ändring i lagen (19()0: l.")0) om fiskevärdsområden
. .... 15
13) lag
om ändring i lagen (1938: 274) om rätt lill jakt ............ .... 16
14) lag om ändring i vattenlagen (1918:523) ..................... .... 17
15) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i
allmän llotllcd 18
16)............................................................................ lag
om ändring i la'en (1929: 405) med vissa föreskrifter angå
ende tillämpningen här i riket :iv svensk-norska vattenr:ittsk()ii-
ventioneii av den 11 m;ij 1929........................................ 19
17)............................................................................ lag
om .Hndriiii,'i la'en (1940: ."iöS) nu-d \iss:i bestiinuiielser till
skydd lör fiirsvarel in. iii................................................. .... 19
18) lag
oiii ändrini'i lageii (19()3: 19.')) om samarbete ined D;ininark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av strafi in. in. 20
19)............................................................................ lagom
ändrini'i la!,'en (1968: 555) om rätl för utlänning och ut
ländskt företa} alt idk:i n;iriiif4 Ii;ir i riket.......................... 21
20)............................................................................ lag
om ändring i laijcn (1887:42 s. 1) :iiigåcn(le handelsregisler,
firma och prokura......................................................... .... 22
21) lag
om ändrini-i laen (1902:71), iiin('lalt:iii(le viss;i heslämmcl-
ser
om elektriska anhiggningar ..................................... .... '22
22) lag
om ändriiif,'i la!,'en (1942: 3H5) om särskilda skydd.sålgiirdcr
lör
vissa kraltanhiggningar ........................................... ... 2.T
2.1)
lag oin ändriiiiM Iai;vn (1919:210) om loiidkoiiimissionsrörulso
ocb
fondbörsverk.s;inihet ........................................... ...... 21
24) lagom ändringi lageii (1929: 116) om tillsyn över
stiftelser .... 25
25) lag oni ändrinf; i lagen (1936: 5(17) om
domkapitel ...... *J5
26) lagom ändriniji la!,'pn (1938: 96) om iinclorslödslortMiiiit:-
.... 27
27) lag
om ändriii!,' i lurtrartshigcn (1957: 297)...................... ... -JS
2«)
lag oni :'iiidrini>; i i;riivlaf,'eii (lO.IS: .'111) ................ ... -JS
208 Knntjl .Vnj./.s- proiiOsition nr 30 år 1971
29) lag
om ändring i lagen (188(): 46) angående stenkolsfyndigheter
in.
m......................................................................... 29
30) lag
om ändring i ur;inlagen {19()0: 079) ..................... ... '"»I
31) lag
om ändring i lagen (19G(): .314) om kontinenlalsockeln 32
32)........................................................................... lag
om ändring i lagen (19;]9:254) om skyldighet liir koinmiiii ;itt
fullgöra vissa av krig m. in. JViranlcdda arbelsuppgilter........ ... 3.3
3.3)
lag om ändring i lagen (19>>9: ()08) om enskilda v;'igar.... ... 3,3
.34)
lag om ändring i lageii (1941: 282) om sterilisering ........ ... 3(>
.35)
lag om ändring i lagen (1944: 1.33) om kiistrering............ .... 37
36) lag om ändring i higeii (1942: 350) om lornmimun
............ 37
37) lag om ändring i lageii (1960: 690) om byggnadsniinncn
..... .... 38
,38)
lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag............. .... 38
39) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385) ................ .... 40
40) lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna
barnbidrag .... 40
41) lag om ändring i lagen (1904: 143) om
bidragsförskott .. 41
42) lag om ändring i lagen (1948: 433) om
försäkringsrörelse . 42
43) lag om ändring i lagen (19;j0: 272) om rätt för uthindsk
för.siik-ringsanstalt att driva försäkringsrörelse hiir i riket.................................................................... 4.3
44) lag om ändring i lageii (1959: 7.3) med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig in. m................................................................................ .... 43
45) lag om ändring i lagen (1959: 118) om
krigsansvarighet för liv-
och
invaliditetsförsäkring............................................... .... 44
46) lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1) .............. 44
47) lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963:
240) ..... .... 45
48) lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174).......... ... 4()
49) lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt
medborgarskap .. 46
50) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska
föreningar .. 47
51) lag om ändring i higen (1948: 218) om
.sambruksföreningar .... 49
52) lag om ändring i religionsfrihetslagen
(1951:080) ............ 49
53) lag
om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280) .. 50
54) lag om ändring i lagen (1954: 579) om iiykterhetsvärd......... .... 51
55) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse
.......... .... 52
56) lag om ändring i lagen (1955: 410) om sparbanker
.......... 53
57) lag om ändring i lagen (1950: 210) om jordbrukskasserörelsen
.. 54
58) lag om ändring i lagen (1903: 70) om kreditakiiebolag.......... .... 55
59) lag
om ändring i lagen (195('): 2) om socialhjälp................. 55
()0)
lag om ändring i lagen (19()1: 332) om handr:ickning vid taxe
ringsrevision ........................................................... 5()
61) lagom ändring i lagen (1950: 018) om allmänna sainmankomsler 57
62) lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110) .............. .... 58
()3)
lag om ändring i lagen (192(): 1) innefatlande bestämmelser i an
ledning av konventionen den 9 raaj 1925 mellan Sverige och Fin
land angående renar i griinsområdcna ........................... 59
()4)
lag om ändring i civill'örsv;iislagen (I9()0: 74) ............. 59
()5)
lag om ändring i bamavårdslagen (1900:97) ................ (>()
()())
lagom ändring i higen (1900: 408) om behörighet att utöva läkar
yrket ....................................................................... ... ()2
67)
lag om ändring i lagen (1903:251) om behörighet alt ulöva tand
läkaryrket ............................................................... 63
()8)
lag om ändring i lagen (1905: ()1) om behörighel ;itt utöva veleri-
n:iryrkel
ni. m........................................................... (>4
Kungl.
.'\l(ij:t.s jirapdnilion nr 30 är 1971 209
69) lag om ändring i kigeii (1900:409) om tiirhud i viss;i
fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens oniiådp ..................................................................... ... 05
70) lag om ändring i variimärkcslagoii (I9(i0: ()44)
............... 05
71) lag om ändring i ])al('iitl;igcii (19(J7:837) ......................... 00
72) lag
om ändring i nuinslcrskyddslagen (1970: 000) ............. (i7
7.3)
lag om ändring i hrandlagen (1902: 90) .................... 07
74) lagom ändringi skollagen (10(V2; 319) ........................ (>9
75) lag om ändring i lagen (1967: 940) ;ingäonde
omsorger om viss;i psykiskt utvecklingsstörda 09
76) lag om ändring i naranlagen (1903: 521) ....................... 70
77) lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt ni. m...........
70
78) lag om ändring i lagen (1904: 322) med vissa
bestämmelser i anledning av statens övertagande av luivudmannask;tpct för
polisväsendet in. m........................ 71
79) lag om ändring i lagen (1904:829) om skyldighet för
vissa städer
att
bidraga till statsverkets kostnader lör doiuslolsväseiidel .... 72
80) lag om ändring i naturvårdslagen (19(i4: 822) .............. 72
81) lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brotlmäl 73
82) lag om ändring i lagcii (1967: 531) om tryggiindc
av pensionsulfäslelse ni. m 74
83) lagom
ändring i smittskyddslagen (19()8:231) ............... 74
84) lagom ändring i miljöskyddslagen (1909:387) .................. 75
85) lag om ändring i jordhävdslagen (1909: 098) ................. 76
86) lag om ändring i lageii (1970: 000) om utlämning
till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av heslut om vård
eller behandling ............. 77
87)............................................................................ lagom
ändring i lagcii (1970: 000) om allmänna vallen- och :iv-
loppsanläggningar ...................................................... 78
88) lag om ändring i lagcii (1970:000) med vissji besiämmelser
i iui-Icdning av siatens (ivertaganclc av lokalhållningen för de allmänna underrälterna
.................... 79
89) lag om ändring i förordningen (1901: 313) om
förfarandet i anmärkningsmäl 79
90) lag om ändring i familjebidragsförordningen
(1940: 99) .... 80
91) lag om ändring i förordningen (1907:882) om studiemedelsavgifler
81
92) lag om ändring i förordningen (19(55:852) om ackord
och avskrivning rörande vissa skaller 82
93) lag om ändring i lagen (1920: 790) om val till rik.sdagen.......
82
94) lag om ändring i kommunala vallagen (19.30:
253) ......... 83
95) lag om ändring i kominunallagen (1953: 753) ................. 85
96) lag om ändring i koinnumallagcn (1957: .50) lör
Stockholm .... 85
97) lag om ändring i lagen (1961: 430) om lörsamlingsstyrelsc
. 80
98) lag om ändring i landslingslagen (1954: 319) ................... 87
99) lag om ändring i lagcii (1970: (55) om Sveriges
allmänna hypoleksbank och ora landshypoteksföreningar 88
100) lag om ändring i förordningen (1908:570) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och ora sladshypotekslöreningar.................................................
88
101) lag om ändring i förordningen (1951: 442) om rätl
att av riksskal-tenäninden erhålla förbandsbesked i taxeringsfrägor............................................................
89
opaginerad Kontrollera mot PDF
LMO Kuiujl. Maj:ls [ir(i[io.si!i(in nr 30 är 1971
102) lag om :'indriiig i lörordningcii (1957: 343)
om oljclagring ni. ni. 91
103) lag om ändring i fcirordniiigeii (1957: 344) om oljeavgifl
ni. ni. .. 91
104) lagom ändring i lolkboklöringsförordningen
(19(57:198) ... 92
105)........................................................................... ((irordniiig
om ändring i f()rordniiigeii (1970: 000) om investc-
ringsavgifl för viss;i byggnadsarbeten............................... ... *>
I
10(5)
kungörelse om ändring i förordningen (19(58:504) om tilllTillig
handel
...................................................................... 'J5
107) kungörelse om ändring i vapeiirörordningen (1949: 340)
...... .. 9(5
108) kung()relse ora ändring i \ägtrafikförordniiigi'ii
(1951: (548) .. 97
109) kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910)
angående yrkesmässig aulomobiUralik ni. in................................................................................. i)8
110) kungörelse om ändring i allmänna orcliiingssladg;in
(195(5:617) 100
111) kungörelse om ändring i bälsovårclsstadgan (1958:
063) ..... 102
112) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:
012) ...... 103
113) kungörelse om ändring i förordningen
(1961:5(58) om brandfariiga varor 104
114) kungörelse om ändring i brandsladgan (1902: 91) ............. .. 105
115) kungörelse om ändring i inönstriiigsförordningeii
(19(51:87) .... 107
116) kungörelse om ändring i förordningen (19(58: 70)
mod vissa besiämmelser om injektionssprutor och kanyler ................................................................ .. 107
117) kungörelse om ändring i holellförordningen
(19(5(5: 742) .. .. 108
118) kungörelse ora ändring i kungörelsen (1970:000)
om förevisning
av
Jjrandfarlig biograffilm ............................................. .. 109
Bilaga 3 till lagrådsremiss den 14 januari 1971
hörslag
lill
1) förvaltningslag
........................................................... .. 110
2) förvaltningsprocesslag ................................................ 115
3) lag om ändring i föräldrabalken ...................................... 125
4) lag om ändring i jordförvärvslagen (1905: 290) ................ .. 127
5) lag om ändring i lagen (1970: 998) om
arrendenämnder och hyresnämnder 129
6) lag om ändring i brottsbalken ....................................... 130
7) lagom ändring i lagen (1964: 541) om behandling i
längvärds:iii-slalt ! 130
8) lagom ändring i lagen (196.3: 193) om samarbelc
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighol av straff iii.
ni. 131
9) lagom ändring i lagen (1953: (i03) om molvcrkan i
viss;i fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.................................................................. .. 132
10) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag................. 132
11) lag om ändring i bytjgnadslageu (1947:385) ................... 138
12) lagom ändring i lagen (1947: 529) om allmänna biirnbidrag
.... 139
13) lag
om ändring i skollagen (19(i2:319) .......................... 140
14) lagom ändring i lagcii (1951: 308) om ekonomiska lörcningiir
.. 142
15) lagom ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskiKlclörsäkring
.... 144 10) lag om ändring i lagen (1961:257) om besvär över försäkringsiå-
dets
beslut .............................................................. 146
17) lagom ändring i allmänna förfogandelagen
(1954:279) ....... .. 147
18) lag 0111 ändring i rokvisilioi\shigc-ii (1942:
583) ............ .. 147
19) lagom ändring i allinäiiiKi i;iiisoiicringsl;igeii
(1954:280) .... 148
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl
Muj:ls juaposilion nr 30 ar 1971 211
20) l;ig 0111 ändring i higen (1954: 579) om nyklerhelsvård....... .. 149
21) lag om ändring i higen (195(5: 018) om iillmänna
sammankomster 157
22) lag om ändring i bamavårdslagen (19(50: 97) ................ 15
23) lag 0111 ändring i lageii (19(52: 381) om allmän
försäkring 1(53
24) lagom ändring i ii:imnlageii (19(53: 521) ........................ 105
25) lagom ändring i slatsljänsteiiKmnaliigen (19(55:
274) ..... .. 1(5(5
20)
lag om ändring i lagen (1900:293) om beredande av sluten psyki-
iitrisk
värd i vissa fall .................................................. .. 108
27) lag om ändring i lageii (1907: 940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda 170
28) lag om ändring i patentlagen (1907: 837) .................... 173
29) lag om ändring i mönsterskydd.slagen (1970:485)
.......... 174
30) lag om ändring i miljöskyddslagen (19(59:387) ............... .. 174
31) lag om ändring i lageii (1970: 375) om utlämning
till Danmark. Finland, Island eller Norge lör verkslällighet av beslut om vård
eller behandling ................................ .. 17(5
32) lag 0111 ändring i fastighctshildiiingslagen
(1970: 988) ... 177
33) lag om ändring i familjebidragsförordningen
(1940: 99) .... 179
34) lag om ändring i förordningen (1907:882) om studiemedelsavgifler 181
35) lag 0111 ändring i
lagen (I9C4: 731) om Irafiknämnder ..... .. 182
30)
lag om ändring i kommunallagen (1953: 753) ................ . 183
37) lag om ändring i koininuiiallagen
(1957:50) för Slockholm...... 185
.'>8) lag 0111 ändring
i lageii (1901: 430) om försiinilingsslyrelse 18(5
39) lag om ändring i landslingslagen (1954: .319) ................. .. 188
40) lagom ändring i inililärersälliiingsförordiiingen
(1950:201) .... 189
41) lag om ändring i lagen (1950: 2) om socialhjälp.................. 190
42) lag om ändring i sjukvård.slagen (1962: 242) ................ 193
43) lag om ändring i lolkboklöringsförordningen
(1907:198) .. 194
44) lag om ändring i lageii (1970:29(5) om .social
centralnämnd m.m. 198
45) kungörelse om ändring i väglialikförordningeii
(1951:048) .. 199
40)
kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående yr
kesmässig automobillrafik m. m................................... 203
47) kungörelse om ändring i allmänna ordningssladgan
(1950:017) 205
48) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan
(1958:6(53) 205
Doktrin (113)
- Torvald Larsson, HFD 2025 ref. 55. Återförvisning när Försäkringskassan har brustit i sin utredningsskyldighet?, FT 2026 nr 2 s. 337, på s. 339, 340 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Richard Sannerholm, Outsourcing av juridik. Statliga myndigheters användning av juristkonsulter och överlämnande av förvaltningsuppgift, FT 2025 nr 4 s. 507, på s. 525 · Fritt tillgänglig
- Sebastian Wejedal, Rättegångskostnader i förvaltningsmål — den (o)ändliga historien, SvJT 2025 s. 363, på s. 385 · Fritt tillgänglig
- Henrik Grönberg, Objektivitet och offentlighet i privata aktörers verksamhet, FT 2025 nr 2 s. 129, på s. 132 · Fritt tillgänglig
- Jenny Johansson, Susanne Kelfve, Pia Kjellbom, En rättvis rättegång för biståndsbehövande? Om överklaganden av ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen och principen om en rättvis rättegång, FT 2025 nr 1 s. 51, på s. 52, 58 · Fritt tillgänglig
- Henrik Hedberg, Måste alltid allt prövas? – en nyanserad syn på förvaltningsdomstolarnas fullständiga prövning vid förvaltningsrättsligt överklagande, FT 2024 nr 4 s. 489, på s. 492, 496, 497, 498, 520 · Fritt tillgänglig
- Anna Kaldal, HFD 2023 ref. 33. Fråga om domstols utredningsansvar i mål om vård enligt LVU när socialnämnden i ansökan om vård har utelämnat detaljer i ett barns berättelse med hänvisning till sekretess, FT 2024 nr 2 s. 209 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Emma Rönström, Vem skapar praxis kring utredningsskyldigheten? – i gränslandet mellan JO och förvaltningsdomstolarna, FT 2023 nr 4 s. 473, på s. 475, 489, 493 · Fritt tillgänglig
- Jesper Blomberg, Vilhelm Persson, Kontraritetskravet i den förvaltningsprocessrättsliga klagorätten, FT 2023 nr 4 s. 421, på s. 423, 424 · Fritt tillgänglig
- My Bergius, Vem prioriterar i svensk sjukvård?, FT 2023 nr 1 s. 35, på s. 39 · Fritt tillgänglig
- Torvald Larsson, HFD 2022 not. 12. Ett beslut om att avvisa en begäran om omprövning av ett beslut att avbryta en insats enligt jobb- och utvecklingsgarantin får inte överklagas, FT 2022 nr 4 s. 629, på s. 634 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Therese Reitan, Richard Sannerholm, Mellan straffrätt, offentligrättslig arbetsrätt och förvaltningspolitik: tjänstemannaansvaret och statsanställda, FT 2022 nr 4 s. 549, på s. 557 · Fritt tillgänglig
- Louise Holm, Rebecka Lorentzon, Sebastian Wejedal, Ombudsfördel i förvaltningsmål – ett empiriskt bidrag till teorin om ”lawyer advantage”, FT 2022 nr 1 s. 47, på s. 51, 59 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Johanna Ohlsson, Johanna Romare, Olof Wilske, Beslutsmotivering som rättfärdigande, FT 2021 nr 5 s. 889, på s. 894 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Agnes Hellner, Perspektiv på framtidens förvaltningsprocess, FT 2021 nr 3 s. 589, på s. 590, 596 · Fritt tillgänglig
- Torvald Larsson, Domstolsprövningens inriktning vid prövning av förvaltningsbesvär, FT 2021 nr 3 s. 547, på s. 551, 554 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Sebastian Wejedal, Rättegångskostnaderna och den rättvisa rättegången – fyller RF tomrummet i FPL?, FT 2021 nr 3 s. 515, på s. 522, 539 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Michaela Ribbing, Förvaltningsprocessens karaktärsdrag och rättegångsbalkens betydelse för förvaltningsprocessen, FT 2021 nr 3 s. 495, på s. 497, 498, 499, 500, 502, 503, 509 · Fritt tillgänglig
- Henrik Hedberg, Europeiseringen av förvaltningsprocessen, FT 2021 nr 3 s. 445, på s. 446, 447, 448, 457 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Jesper Blomberg, Är sammansättningsreglerna för förvaltningsdomstol i första instans ändamålsenliga i ett processrättsligt perspektiv?, FT 2021 nr 3 s. 399, på s. 402, 410 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lars Bejstam, Rätt att överklaga trots överklagandeförbud, FT 2021 nr 2 s. 253, på s. 254 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lars Bejstam, Anmälan. Johan Lundmark och Mathias Säfsten, Förvaltningslagen – En kommentar. Norstedts Juridik 2020, FT 2021 nr 1 s. 199, på s. 205 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Michaela Ribbing, HFD 2020 ref. 34. Åtgärden att avföra någon från en myndighets förteckning över personer som anses lämpliga att ex officio förordna som offentliga biträden utgör inte ett överklagbart förvaltningsbeslut, FT 2021 nr 1 s. 187, på s. 188 · Fritt tillgänglig
- Therese Bäckman, HFD 2019 ref. 63. Ytterligare ett undantag från gynnande besluts negativa rättskraft inom det socialrättsliga området?, FT 2020 nr 3 s. 531, på s. 537 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lars Heuman, Värdet av en stabil praxis och behovet av en omläggning av praxis, SvJT 2020 s. 453, på s. 459 · Fritt tillgänglig
och 88 till
- Lotta Rogosik, Allison Östlund, Att stjälpa den som ingen hjälp vill ha. Förvaltningsdomstolens utredningsansvar och processramens begränsningar i tvångsvårdsmål, FT 2020 nr 3 s. 427, på s. 429, 430, 434, 436, 437, 438, 439, 445, 446, 449 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Olof Wilske, HFD 2019 not. 31. Ett plenimål i notisform och HFD:s roll som prejudikatsdomstol, FT 2020 nr 2 s. 315, på s. 319 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Rune Lavin, Migrationsmål kontra allmänna förvaltningsmål, FT 2020 nr 1 s. 81, på s. 91 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Michaela Ribbing, HFD 2019 ref. 6. Fråga om det förekommit osanna fakturor i näringsverksamhet (jfr HFD 2012 ref. 69). Även frågan om s.k. reformatio in melius, FT 2019 nr 4 s. 533, på s. 534, 536 · Fritt tillgänglig
- Rikard Karlsson Alverhill, Begränsningar i partsinsynen – HFD:s tolkning av rekvisitet synnerlig vikt i 10 kap. 3 § OSL, FT 2018 nr 4 s. 703, på s. 708, 721 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Åsa Örnberg, Kommunal förvaltning och tillämpningen av förvaltningslagen, FT 2018 nr 3 s. 583, på s. 587 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lotta Vahlne Westerhäll, Klagomål i hälso- och sjukvården ur förvaltningsrättslig synvinkel, FT 2018 nr 3 s. 569, på s. 570 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Vilhelm Persson, Obehövlig kommunikation och beslutsmotivering, FT 2018 nr 3 s. 499, på s. 501, 505, 506 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lena Marcusson, Fredrik Sterzel, Introduktion till den nya förvaltningslagen – En långdragen process med start på 1940-talet, FT 2018 nr 3 s. 399, på s. 402 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anneli Svensson, Från JO. Oktober–december 2017, FT 2018 nr 2 s. 163, på s. 168 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Henrik Wenander, Skydd för berättigade förväntningar i svensk förvaltningsrätt? – Negativ rättskraft, EU-rätt och styrning av förvaltningen, FT 2017 nr 4 s. 637, på s. 641 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Gustaf Wall, Ändring av betyg och kriteriet ”uppenbart oriktigt”, FT 2017 nr 2 s. 347, på s. 354, 360 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Sebastian Hallberg, LOA:s disciplinpåföljder: myndighetsutövning?, FT 2017 nr 2 s. 259, på s. 266, 269 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Jesper Blomberg, Domstols processram i mål om bygglov – särskilt om taleändring, FT 2016 nr 4 s. 521, på s. 525 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Tormod Otter Johansen, Sebastian Wejedal, Mot ett funktionellt domstolsbegrepp, SvJT 2016 s. 100, på s. 109, 115, 118, 119 · Fritt tillgänglig
- Elisabet Fura, Anneli Svensson, Motiveringsskyldigheten ur ett JO-perspektiv, FT 2015 nr 4 s. 539, på s. 541 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anneli Svensson, Från JO. April–juni 2015, FT 2015 nr 4 s. 519, på s. 529, 532 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- David Kleist, Sebastian Wejedal, Tala är silver, tiga är guld. Om muntlig förhandling i förvaltningsmål, särskilt i skattemål, FT 2013 nr 4 s. 345, på s. 347, 349, 350, 351, 352, 353, 354, 357, 358, 359, 360, 361, 364, 370, 371, 372 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lotta Lerwall, Fristående skolor och regeringsformen – om innebörden av ”det allmänna”, FT 2013 nr 3 s. 265, på s. 273 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Besluts överklagbarhet, FT 2013 nr 2 s. 147, på s. 149, 157, 170 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Klagorätt i förvaltningsprocessen, FT 2012 nr 4 s. 441, på s. 443, 447 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Förvaltningsdomstols utredningsansvar, FT 2012 nr 1 s. 29, på s. 31, 32, 36, 56, 60, 61 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Interimistiska beslut i förvaltningsprocessen, FT 2011 nr 4 s. 615, på s. 619, 620, 628, 630 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Natalie Glotz Stade, Regelverket kring partsinsynen och hanteringen av vårdnadshavares patientjournaler som infodrats av socialnämnden inom ramen för en barnavårdsutredning – ett juridiskt dilemma, FT 2011 nr 3 s. 497, på s. 507 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Gustav Lindkvist, Tilltrosparagrafer i parallella förfaranden, FT 2011 nr 3 s. 465, på s. 467 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Patrik Södergren, Domstolsprövning i gråzonen, saklig kompetensfördelning och förvaltningsprocessens funktion – en fristående uppföljare till en bokanmälan, FT 2011 nr 2 s. 353, på s. 368 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Kenneth Nordback, Relevanta "omständigheter" vid ett bristande förfrågningsunderlag - vilka är de egentligen? Reflektioner kring ett par kammarrättsavgöranden, FT 2010 nr 2 s. 143, på s. 156, 157 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Allmänna handlingar och sekretess i myndigheternas kvalitetsgranskning, FT 2010 nr 1 s. 53, på s. 55 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anneli Svensson, Nytt från JO. Juli-september 2009, FT 2009 nr 4 s. 455, på s. 458 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bertil Wennergren, En generell och obligatorisk tvåpartsprocess i våra förvaltningsdomstolar, FT 2009 nr 3 s. 429, på s. 430 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anneli Svensson, Nytt från JO. April-juni 2009, FT 2009 nr 3 s. 259, på s. 263 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Pär Hemmingsson, Nytt från JO. Oktober-december 2008, FT 2009 nr 1 s. 9, på s. 14 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Trygve Hellners, Kommentar till ett rättsfall, FT 2008 nr 1 s. 27, på s. 32 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Eskil Nord, Nytt från Regeringsrätten - December 2006- Februari 2007, FT 2007 nr 2 s. 75, på s. 86 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Trygve Hellners, Några ord om ordet "skriftligt" i förvaltningslagen, FT 2007 nr 1 s. 63, på s. 64, 65, 66, 68 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Omröstningsreglerna i förvaltningsprocessen, FT 2007 nr 1 s. 51, på s. 52 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anders-Petter Kjellgren, Oklara roller i förvaltningsdomstolarna - en undersökning av de mål där Regeringsrätten funnit att kammarrätten borde ha meddelat prövningstillstånd, FT 2006 nr 2 s. 149, på s. 151, 152, 156 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Per Furberg, Inkommande handlingar — en ITanpassad tolkning, SvJT 2005 s. 273, på s. 289 · Fritt tillgänglig
- Jesper Ekroth, Sekretesslagens skydd för anmälare, FT 2005 nr 1 s. 35, på s. 45 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Dan Hanqvist, Kanonisk förvaltningsrätt IV - Förvaltningsproceduren och rättsmedlen, FT 2004 nr 4 s. 373, på s. 376, 385 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Lars Bejstam, Om återförvisningsbesluts överklagbarhet, FT 2004 nr 2 s. 89, på s. 91 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ulrik von Essen, Saken i förvaltningsprocessen, FT 2003 nr 4 s. 503, på s. 504, 507, 509, 511, 513, 514 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Erik Janzon, Frihetsberövanden enligt utlänningslagen och Europakonventionen, FT 2003 nr 2 s. 231, på s. 242 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Eskil Nord, Nytt från Regeringsrätten - December 2002 - februari 2003, FT 2003 nr 2 s. 183, på s. 194 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Nicklas Vabi, Statschefens offentligrättsliga status, FT 2003 nr 1 s. 127, på s. 132 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Anna Hollander, Tom Madell, Socialtjänst på entreprenad, FT 2003 nr 1 s. 15, på s. 31 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Leena Halila, Håller förvaltningsprocessystemen i Finland och Sverige på att utvecklas i olika riktning?, FT 2001 nr 1–3 s. 49, på s. 57 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Strömberg, Äger allmän domstol pröva en fråga om kommunal skatteutjämning?, FT 1999 nr 1–2 s. 1, på s. 3 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- JO om förvaltningsförfarandet, FT 1997 nr 5 s. 231, på s. 249 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Alf Bohlin, Offentlighet och sekretess i myndighets forskningsverksamhet, FT 1996 nr 5–6 s. 183, på s. 184 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Aktuella spörsmål, SvJT 1995 s. 66, på s. 70 · Fritt tillgänglig
- Göran Dahlgren, Allmän förvaltningsdomstols officialprövning, SvJT 1994 s. 388, på s. 391, 393, 394, 396, 400, 401 · Fritt tillgänglig
- Lars Friedner, Partskommunikation vid förvaltningsmyndighet och allmän domstol. Några synpunkter vid en jämförelse, FT 1994 nr 1–2 s. 45 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Wiweka Warnling-Nerep, Om rättelse av förvaltningsbeslut, särskilt högskolebetyg, FT 1993 nr 4–5 s. 227, på s. 236, 238, 239, 240, 241, 256 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Rune Lavin, Inhibition i förvaltningsprocessen, FT 1993 nr 1–2 s. 1, på s. 3, 4, 5, 16, 20, 26, 36, 38 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Rune Lavin, Tvåpartsmål i förvaltningsprocessen, FT 1992 nr 1–3 s. 97, på s. 98, 100 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Göransson, Betydelsen av begreppet myndighetsutövning inom arbetsrätten, JT 1991/92 nr 4 s. 601, på s. 602, 603, 618
- Jan Sahlin, Något om myndighetsutövning inom hälso- och sjukvården, FT 1991 nr 5–6 s. 308, på s. 309 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Göran Dahlgren, Tvåpartsprocess i allmän förvaltningsdomstol, JT 1991/92 nr 2 s. 237, på s. 238, 241, 244, 245, 250
- Wiweka Warnling-Nerep, Rättsprövning av förvaltningsbeslut, FT 1991 nr 3 s. 129, på s. 143 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Offentliga biträden för barn i mål om vård enligt LVU, SvJT 1987 s. 137 · Fritt tillgänglig
- Håkan Strömberg, "Allmänt och "enskilt" i den offentliga rätten, FT 1985 nr 2 s. 49, på s. 56, 58, 61 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bertil Wennergren, Förvaltningens fria skön, FT 1984 nr 4–6 s. 378, på s. 381 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Strömberg, Partsbegreppet i förvaltningsrätten, FT 1984 nr 4–6 s. 339, på s. 341, 348 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Ingmar Lidbeck, Regeringsrätten 75 år, SvJT 1984 s. 337, på s. 339 · Fritt tillgänglig
- Gunnar Krantz, Barnet, lagen och domstolen, SvJT 1984 s. 1, på s. 20 · Fritt tillgänglig
- Lotta Westerhäll-Gisselsson, Några problem rörande de allmänna försäkringskassornas verksamhet, FT 1983 nr 4 s. 155, på s. 159, 172 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Mats Bergström, Biståndsbeslut och besvärstalan II, FT 1983 nr 1–2 s. 66, på s. 67, 69, 78 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Per Erik Lindeberg, När är det myndighetsutövning att bestämma om statligt stöd?, FT 1982 nr 6 s. 277, på s. 278, 283 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Mats Bergström, Biståndsbeslut och besvärstalan I, FT 1982 nr 6 s. 253, på s. 261 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Fritz Kaijser, Misstagssonaten, FT 1982 nr 4 s. 153, på s. 157 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- C. O. Sandström, Angående förhör med av enskild part åberopad sakkunnig, FT 1980 nr 5–6 s. 231, på s. 232 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Inger Konradsson, Överklagbarhetsfrågan i praxis, FT 1979 nr 1 s. 9, på s. 25 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Stig Nordlund, Ytterligare om regeringsrätten och kommunalbesvärsinstitutet, FT 1978 nr 6 s. 267, på s. 271, 274 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Olle Höglund, Svensk rättspraxis Familjerätt 1971 — 1975, SvJT 1978 s. 12, på s. 51 · Fritt tillgänglig
- Clas Nordström, Besvärsrätt och privaträtt, FT 1977 nr 6 s. 307, på s. 308, 309, 314 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Hans Ragnemalm, Administrativ rättspraxis. Förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen, FT 1976 nr 5 s. 199, på s. 202, 217, 218, 224 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Hans Ragnemalm, Regeringsformen 11:6. Överlämnande av förvaltningsuppgift till enskilt subjekt, FT 1976 nr 3 s. 105, på s. 113, 129 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Carl-Otto Lindberg, Klas Magnusson, Angående handläggningsrutiner, FT 1976 nr 2 s. 91 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Håkan Strömberg, Några reflexioner om normgivningsmakten i nya regeringsformen, FT 1976 nr 2 s. 51, på s. 59 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bengt Wieslander, Trygve Hellners, Förvaltningslagen med kommentarer, FT 1976 nr 1 s. 38, på s. 40 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Einar Herlitz, Tillämpningen av naturvårdslagen, FT 1976 nr 1 s. 1, på s. 20 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Waldemar Hermanson, E. Lilliesköld, R. Lindqvist, Synpunkter på den regionala förvaltningsrättskipningens organisation, FT 1975 nr 3 s. 117, på s. 125 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Hans Folkesson, Kritik av ett JO-uttalande till frågan om verkställighet av icke lagakraftvunnet beslut, FT 1975 nr 2 s. 77, på s. 83, 84, 87 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Förvaltningsprocess, SvJT 1974 s. 203, på s. 207 · Fritt tillgänglig
- Johan Hirschfeldt, Ett JO-uttalande till frågan om verkställighet av icke lagkraftvunnet beslut inom förvaltningsrätten, FT 1974 nr 1 s. 48, på s. 49 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Waldemar Hermanson, Arvid Frihagen, Laerebok i forvaltningsrett, del I, FT 1972 nr 6 s. 327, på s. 329 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Kurt Holmgren, Förvaltningsdomstolsreformen, SvJT 1972 s. 241, på s. 256 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
1 326 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (729)
729 kopplingar i 353 dokument.
- Ds 2026:8 En extern tjänsteleverantör för biometriupptagning i migrationsverksamheten s. 63 · s. 78 i texten · dokumentnivå
- SOU 2026:23 Tolkavgift och förbud mot barntolkning s. 116 · s. 510 i texten
- Ds 2026:4 En brottsbekämpande verksamhet hos Försäkringskassan s. 201 i texten
- Prop. 2025/26:144 Nordisk verkställighet i brottmål s. 125 · s. 129 · s. 135 · s. 140 i texten · dokumentnivå
- SOU 2025:118 Ökad och rättvis tillgång till data s. 104 i texten
Rättsfall (73)
73 kopplingar i 68 dokument.
- MIG 2020:7 om s. 576 ur registret
- MIG 2013:2 om s. 529 ur registret
- HFD 2012 ref. 36 om s. 580 ur registret
- MIG 2012:18 om s. 529 ur registret
- HFD 2011 ref. 59 om s. 370 ur registret
- MIG 2011:20 om s. 465 ur registret
- HFD 2011 ref. 5 ur registret
- RÅ 2009 ref. 69 ur registret
- MIG 2009:30 ur registret
- RÅ 2009 ref. 19 om s. 579 ur registret
- RÅ 2009 ref. 7 om s. 579 ur registret
- MIG 2008:5 om s. 529 ur registret
- RÅ 2006 ref. 82 om s. 535 ur registret
- RÅ 2006 ref. 9 om s. 592 ur registret
- RÅ 2005 ref. 59 om s. 673 ur registret
- RÅ 2005 ref. 33 ur registret
- RÅ 2002 ref. 29 ur registret
- RÅ 2001 ref. 61 om s. 560 ur registret
- RÅ 2001 ref. 19 om s. 315 ur registret
- RÅ 2001 ref. 3 ur registret
- RÅ 2000 ref. 50 ur registret
- RÅ 1999 ref. 63 om s. 579 ur registret
- RÅ 1997 ref. 74 ur registret
- RÅ 1996 ref. 83 ur registret
- RÅ 1994 ref. 100 ur registret
- RÅ 1993 ref. 76 ur registret
- RÅ 1993 ref. 5 ur registret
- RH 2008:87 om s. 529 ur registret
- RH 2005:50 ur registret
Myndighetsavgöranden (38)
38 kopplingar.
- JO 2025-12-02 dnr 6184-2024 i texten
- JO 2021-12-20 dnr 8824-2019 i texten
- JO 2018-10-22 dnr 753-2017 i texten
- JO 2017-11-09 dnr 3522-2016 i texten
- JO 2016-02-18 dnr 2771-2015 i texten
Doktrin (486)
486 kopplingar i 168 dokument.
- Bylander, Muntlighetsprincipen, 2006 s. 56 om s. 294 · s. 58 · s. 88 om s. 510 · s. 132 om s. 511 · och 48 till i texten · dokumentnivå
- FT 2013 s. 345 David Kleist, Sebastian Wejedal, Tala är silver, tiga är guld. Om muntlig förhandling i förvaltningsmål, särskilt i skattemål s. 345 · s. 347 · s. 349 · s. 350 · och 13 till i texten
- Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning 1, 1976 s. 76 om s. 285 · s. 76 om s. 331 · s. 87 om s. 332 · s. 89 om s. 333 · och 10 till i texten
- Mattsson, Barnet och rättsprocessen, 2002 s. 220 om s. 543 · s. 224 om s. 444 · s. 228 om s. 546 · s. 251 om s. 529 · och 9 till i texten
- Marcusson, Offentlig förvaltning utanför myndighetsområdet, 1989 s. 30 · s. 73 om s. 327 · s. 73 om s. 335 · s. 143 · och 9 till i texten