Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m.m.

1971 · 175 sidor, varav 124 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 124 av 175 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1971:45, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1971 Prop. 1971: 45

Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken, m. m.; given Stockholms slott den 5 mars
1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag
av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå
riksdagen att bifalla del förslag om vars avlålande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås all rätlen all fullfölja talan
lill högsta domstolen begränsas avsevärt. Högsta domstolen får därigenom i
princip ställningen av prejudikatinslans. Möjligheterna till ändringsdispens,
intressedispens och allmän dispens avskaffas. Vid sidan av prejudikalfal-len
skall dock talan få fullföljas när det finns synnerliga skäl, t. ex. atl
resning skulle kunna beviljas om domen vunnit laga krafl eller alt domen då
skulle kunna undanröjas på grund av domvilla eller atl utgången i hovrätten
uppenbart beror på grovt förbiseende eller misslag.

Förslagel innebär vidare atl fullföljdsreglema förenklas
avsevärt. En nyhet är att prövningstillstånd, som nu alltid omfattar hela
domen, i vissa fall skall kunna begränsas lill sådan del av domen som har
preju-dikalintresse.

Som en konsekvens av de nya fullföljdsreglema föreslås atl
antalet ledamöter i högsta domstolen successivt minskas lill 22.

Förslaget ger även ökade möjligheter för hovrätt och
högsta domstolen atl avgöra mål på handlingarna. I bl. a. fordringsmål blir
detla fallet om båda parter begär det och domstolen anser uppenbart alt
huvudförhandling inte behövs.

I propositionen har även i övrigt tagits upp vissa
ändringar beträffande förfarandet i de lägre instanserna. Sålunda inskränks möjligheterna
att först i hovrätt åberopa nytt processmaterial. Möjligheten alt meddela
mellandom vidgas avsevärt.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

1 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 45

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken

deb au 3 kap. 7 §, 54 kap. 12 och 1719 §§, 55 kap. 2 §
och 56 kap.

2 § skall upphöra alt gälla,

deb att 3 kap. 6 §, 16 kap. 3 §, 17 kap. 5 §, 29 kap. 3 §,
42 kap. 8 §, 50 kap. 21 och 25 §§, 54 kap. 10, 11 och 1315 §§, 55 kap. 4 och
12 §§, 56 kap. 4 och 14 §§ samt 59 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydebe)

3 KAP.

6 §.

I behandling av fråga rörande I
behandling av fråga rörande

tillstånd, all talan må komma un- tiUstånd, all lalan må
komma un

der högsta domstolens prövning, der högsta domstolens prövning,

skola tre ledamöter dellaga. skola tre ledamöter dellaga. Fråga

om prövningstillstånd, som förklarats vilande enligt 54
kap. 11 § första stycket, avgöres dock av de ledamöter som pröva målet.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser
allenast måls beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller
tjänsteman vid denna.

16 KAP.

3 §.2 Vid omröstning gälle den mening, som omfattas av mer
än hälften av rättens ledamöter; har någon mening erhållit hälften av rösterna
och är bland dem ordförandens, gälle den meningen.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3
kap. 7 §.

' Senaste lydelse av 54 kap. 12 § 1964: 166, 54 kap. 17 §
1947: 616. " Senaste lydelse 1969: 244.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 KAP.

5 §.1 Handläggas i en rättegång lalan om fastställelse,
huruvida visst rättsförhållande beslår eller icke består, och tillika talan,
vars prövning beror därav, må särskild dom givas över fastsläUelsetalan. Beror
eljest prövningen av viss talan av annan talan, som handlägges i samma rättegång,
må ock särskUd dom givas över den talan.

Äro i mål, vari talan föres om Är beträffande samma käromål

fullgörelse,
såväl skyldigheten att fråga
om flera omständigheter,

fullgöra
som fullgörelsens storlek som
var för sig äro av omedelbar

stridiga och finnes med hänsyn till betydelse för utgången, och fin-

utredningen lämpligl, all dessa nes med hänsyn lill utredningen

frågor avgöras var för sig, må på lämpligl, all sådan del av målet

parts begäran särskild dom givas avgöres för sig, må på parts be-

över skyldigheten att fuUgöra; gäran särskild dom givas däröver;

mol kärandens bestridande må så- mol parts bestridande må sådan

dan dom ej givas med mindre syn- dom ej givas med mindre synner-

nerliga skäl äro därtill. liga skäl äro därtill.

Då särskild dom enligt denna paragraf givils, äge rälten
förordna, atl målet i övrigl skall vUa, till dess domen vunnit laga. krafl.

29 KAP. 3 §.2

Yppas, då nämnd har säte i rätlen, annan mening än
ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endasl fyra,
minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall
gälle ordförandens.

Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den
mening, som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening
erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen;
vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnande
meddelas om överlämnande lill särskUd vård, så ock eljest, dä ej någon mening
kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av
rösterna och bland dem ordförandens.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3
kap. 7 «.

42 KAP. 8 §. Under förberedelsen skola parterna var för
sig angiva de ytterligare omständigheter de vUja anföra saml yttra sig över vad
motparten anfört. De skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de
bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt
bevis, som ej redan föreletls, skall genast framläggas. Part vare skyldig alt
på framställning av motparten uppgiva, vUka andra skriftiiga bevis han
innehar.

' Senaste lydelse 1954:432. » Senaste lydelse 1969: 244.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 4

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen
angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar
söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av
målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

50 KAP.

21 §.1 Hovrätten äge ulan huvudförhandling förelaga mål
lill avgörande, om vadelalan medgivils eller hovrätten finner uppenbart, all
vadetalan är ogmndad.

Rör målet allenast penningar el- Rör målet allenast penningar el-

ler sådant, som kan skallas i pen- ler sådant, som kan
skallas i pen

ningar, och uppgår värdet av del, ningar, och uppgår värdet av del,

varom lalan fullföljts, uppenbart varom talan fullföljts, uppenbart

icke till ettusenfemhundra kronor, icke lill det vid tidpunkten för

må målet avgöras ulan huvudför- underrättens dom gällande basbe

handling, om ej båda parterna be- loppet enligt lagen (1962: 381) om

gärl sådan förhandling. Vid be- allmän försäkring, må målet av

räkning av värdet må hänsyn icke göras utan huvudförhandling, om

tagas till rättegångskostnad eller ej båda parterna begärt sådan för-

till ränta, som upplupil efter ta- handling. Vid beräkning av var

ians väckande. del må hänsyn icke lagas lill rätte

gångskostnad eller till ränta, som

upplupit efter talans väckande.

Mål, vari fråga är om allenast Mål,
vari saken är sådan, att

rättstillämpningen, må på båda förlikning därom är tillåten, och

parternas begäran avgöras utan annat mål, vari fråga är om alle

huvudförhandling, om hovrätten nast rättstillämpningen, må på

finner uppenbart, alt sådan ej er- båda parternas begäran avgöras

fordras. utan
huvudförhandling, om hov-

rätlen finner uppenbart, alt sådan

ej erfordras.

För prövning, som ej avser själva saken, vare
huvudförhandling ej erforderlig.

25 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må
vadelalan återkallas.

Vadekäranden äge ej ändra sin talan att avse annan del av
underrättens dom än den som uppgivils i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten liU stöd Part må i hovrätten till slöd

för sin lalan åberopa omständig- för sin talan åberopa omständig

het eller bevis, som ej tidigare het eller bevis, som ej tidigare fö-

förebragls, om han kunnat åbe- rebragts, endast om han gör san-

ropa omständigheten eller beviset nolikt, att han haft giltig ursäkt

vid underrätten och det kan an- för sin underlåtenhet att åberopa

' Senaste lydelse 1954: 432.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande
lydelse) lagas, alt han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov
vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må det avvisas,
om det ej ulan olägenhet kan prövas i målet.

(Föreslagen
lydelse) omständigheten eller beviset vid underrätten, eller om det av annan
särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.
Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må det avvisas, om det ej
utan olägenhet kan prövas i målet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prövningstillstånd
må meddelas allenast

1.
om för
en/ietlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerUg vikt, all talan
prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest
skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2.
om
anledning förekommer till ändring i det slut, vartUI hovrätten kommit, eller
eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans
prövning.

Meddelas
ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller slutliga beslut slå fast;
erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.

Prövningstillstånd
må meddelas allenast

1.
om det är av
vikt för ledning av rättstillämpningen all lalan prövas av högsta domstolen;
eller

2.
om det
föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning
föreligger eller domvilla förekommit eller att målels utgång i hovrätten
uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Om
prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som
samtidigt föreligga till bedömande, må prövningstillstånd meddelas även i
övriga mål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11 §

Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd skall meddelas
i anledning av talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, varigenom
saken till viss del ej upptagits till prövning och mot vilket lalan
fullföljes i samband med talan mot domen.

Prövningstillstånd må begränsas alt gälla viss del av den
dom eller det slutliga beslut som den fullföljda talan avser. I avbidan på
prövningen av målet i denna del äge högsta domstolen förklara fråga om
meddelande av prövningstillstånd i annan del av målet vilande.

Meddelas
prövningstillstånd, gälle det domen eller del slutliga

Meddelas prövningstillstånd utan sådan begränsning som
avses

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

beslutet i dess helhet, såvitt parten för lalan däremot,
så ock beslut, mot vilket lalan fullföljes i samband med lalan mol domen eller
det slutliga beslutet.

(Föreslagen lydelse)

i första stycket, gälle det domen eller del slutliga
beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mol
vUkel lalan fullföljes i samband med talan mol domen eller del slutliga
beslutet.

/ den
mån prövningstillstånd ej meddelas och fråga därom ej förklaras vilande, skall
hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. Erinran därom skall intagas i
högsta domstolens beslut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Föres i
mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mol hovrätts beslut, som ej
är slutiigt, och har ej i anledning av lalan mol hovrättens dom eller
slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket
gäller även beslutet, äge vad i 911 §§ är stadgal motsvarande tillämpning.

Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan
mol hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot
hovrättens dom eller sluttiga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt
11 § andra stycket gäller även beslutet, äge vad i 9 12 §§ är stadgal
motsvarande tUl-lämpning; / anledning av talan mot beslut om rättegångskostnad
må dock prövningstillstånd enligt 10 § 2 ej meddelas.

14 §. Då
hovrätt meddelar beslut, varemot lalan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må föras,
skall hovrätten i beslutet giva del tiil känna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kan
lalan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens prövning,
med mindre högsta domstolen meddelat parlen tillstånd därtill, give hovrätten i
samband med underrättelse om talans fuUföljande det till känna. Hovrätten
angive ock, på vilka grunder sådant tiUstånd med hänsyn till utgången i
hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet skilda
grunder, skall hovrätten underrätta parten om innehållet i 11 § andra
stycket.

Kan
lalan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens prövning,
med mindre högsta domstolen meddelat parlen tillstånd därtill, give hovrätten i
samband med underrättelse om talans fullföljande det till känna med angivande
av innehållet i 10 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Anser
part, all underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriklig, äge
han i samband

Anser part,
atl underrättelse, som hovrätten enligt 14 § första stycket meddelat, är
oriktig, äge

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45

(Föreslagen lydelse)

han i samband med fullföljande av lalan mot domen eller
beslutet påkalla prövning av frågan.

(Nuvarande lydelse)

med fullföljande av lalan mot domen eller beslutet
påkalla prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna
i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras i
samband med frågan, om prövningstillstånd skall meddelas. TUl styrkande av
värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas ny
bevisning.

Ej må i annat fall än i första styckel sägs fråga, som där
avses, komma under högsta domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigl
föreskrivit om sättet för fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.

55 KAP. 4 §,1 I revisionsinlagan skall revisionskäranden
uppgiva:

1.
den dom, mol
vilken lalan föres;

2.
grunderna för
revisionstalan med angivande, i vilket avseende hov-rätlens domskäl enligt kärandens
mening äro orikliga; saml

3.
i vilken del
domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Erfordras
prövningstillstånd, bör käranden i revisionsinlagan närmare angiva de
omständigheter han åberopar lill slöd för att sådant tillstånd skall
meddelas.

Anser käranden, att prövningstillstånd skall meddelas
enligt 54 kap. 10 § 1, bör han i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter
han åberopar lill slöd därför.

Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis han
vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. I tvistemål
skall käranden, om beviset ej tidigare förebragts, uppgiva anledningen
härtill. Åberopar käranden skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall
det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. 1 revisionsinlagan
skall käranden ock angiva, om han vUl, att motparten eller i brottmål
målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall
det angivas.

Revisionsinlagan
skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

12 §. Högsta domstolen äge utan huvudförhandling företaga
mål till avgörande, om målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i
tvistemål revisionstalan medgivits eller i brottmål lalan av åklagaren föres
allenast till den tilltalades förmån eller lalan, som föres av den tilltalade,
biträtts av motparten.

' Senaste lydelse 1963:149.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras
av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförliandling.

56 KAP.

4 §.1 I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. del beslut, mot vilket lalan
föres;

2. gmnderna för besvärslalan; saml

3. den ändring i beslutet, som
klaganden yrkar.

(Nuvarande lydelse)

För prövning, som ej avser själva saken, vare
huvudförhandling ej erforderlig.

{Föreslagen lydelse)

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av
högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

Beträffande
avgörande i övrigt i högsta domstolen av mål utan huvudförhandling skola i
tvistemål 50 kap. 21 § andra, tredje och fjärde styckena samt i brottmål 51
kap. 21 § andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Anser
klaganden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 § 1, bör
han i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar till slöd
därför.

Erfordras
prövningstillstånd, bör klaganden i besvärsinlagan närmare angiva de
omständigheter han åberopar lill slöd för att sådant tillstånd skall meddelas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Klaganden skall i besvärsinlagan uppgiva de bevis han vill
åberopa och vad han vill styrka med varje särskUl bevis. Skriftligt bevis, som
ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Bevärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av
klaganden eller hans ombud.

14 §.1

Vad i della kapitel är stadgat äge motsvarande tillämpning
i fråga om besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt mål gälle dock följande
avvikelser:

opaginerad Kontrollera mot PDF

1. Den som
vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han erhöll del av
beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga.

1.
Den som
vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han erhöll del av
beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga. Bestämmelserna i 2
§ äge ej tillämpning.

2.
Om ej särskilda
skäl föranleda annat, skola klaganden och, då lalan föres av justitiekanslern,
även motparten höras muntiigen i högsta domstolen.

3.
Tillfälle skall
lämnas det organ inom advokatsamfundet, som meddelat beslutet, atl inkomma med
skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

' Senaste lydelse 1963:149.

opaginerad Kontrollera mot PDF

{Nuvarande
lydelse)

(Föreslagen
lydelse)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om
besvär över domvilla och fullföljd av lalan mol hovrätts beslut i sådant
ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande
tillämpning; beträffande besvär, som skola upptagas omedelbart av högsta
domstolen, gälle dock ej bestämmelserna om prövningstillstånd.

Om besvär över domvilla och fuUföljd av talan mol hovrätts
beslut i sådant ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat
motsvarande tiUämpning; beträffande besvär, som skola upplagas omedelbart av
högsta domstolen, gälle dock ej bestämmelserna om nedsättning av
fullföljdsav-gift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning
eller angående prövningstillstånd.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, alt, lill dess
annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga
rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten
varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall
tillika förordnas, all ny handläggning skaU äga rum vid den rätt, som meddelat
domen.

Om ersättning för kostnad gälle vad om rättegångskostnad
är stadgat.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande dels i fråga om
åberopande i hovrätt av nya omständigheter eller bevis i tvistemål, vari talan
väckts före ikraftträdandet, dels i fråga om fullföljd av lalan mot hovrätts
dom eiler beslut som meddelats före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens

sammansättning och tjänstgöring

Härigenom
förordnas, atl 1 § lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och
tjänstgöring skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

1

Högsta domstolen utgöres av tjugofyra justitieråd. / den
mån det behöves på grund av justitie-råds tjänstgöring på extra avdelning av
lagrådet, må antalet justitieråd ökas till högst tjugosju. När skäl för ökning
icke längre före-

' Senaste lydelse 1968:58. It Riksdagen 1971. 1 saml.
Nr 45

(Föreslagen lydelse)

§ -1

Högsta domstolen utgöres högst tjugotvå justitieråd.

av

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

ligger, skall antalet justitieråd åter nedbringas, så
snart det kan ske till följd av justitieråds avgång.

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Högsta domstolen får beslå av fler än tjugotvå justitieråd
lill dess antalet nedgått lUl delta antal till följd av inträffade ledigheler.
Om särskilda skäl föreligger, får dock nya ledamöter utses dessförinnan.

3 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom
förordnas, att 343 § sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

{Nuvarande
lydelse)

{Föreslagen
lydelse)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Talan
mot tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom besvär till
högsta domstolen. ViU någon anföra besvär, skall han inom fyra veckor från den
dag, då utslaget eller beslutet meddelades, till tingsrätten inkomma med
besvärsinlaga. Beträffande klagandens skyldighet att nedsätta
full-följdsavgift och belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt motpart
samt i fråga om rättegången i övrigt äga bestämmelserna i 54 kap. 1619 §§ och
56 kap. rättegångsbalken motsvarande tiUämpning. Bestämmelse som avser hovrätt
gäller därvid i stället tingsrätten.

Talan mol
tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom besvär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av lalan
mol utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1970:919.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 H

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å
landet

Härigenom förordnas, alt 21 kap. 61 § lagen (1926: 326) om
delning av jord å landet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 KAP.

61 §.1

Besvär mol hovrätts utslag eller Besvär mol
hovrätts utslag eller

beslut skola inom tid, som i 56 beslut skola inom tid,
som i 56 kap. 1 § rältegångsbalken sägs, in- kap. 1 § rättegångsbalken
sägs, ingivas till ägodelningsdomaren. Vad givas till ägodelningsdomaren.
klaganden enligt 54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § rättegångsbalken har
att iakttaga, skall fullgöras hos ägodelningsdomaren och skall vad i övrigt
där sägs om hovrätt avse ägodelningsdomaren.

Vid besvären skola tillika fogas styrkta avskrifter av
besvärsinlagan saml av de övriga inlagor och skriftliga bevis, som klaganden må
ingiva, med undantag dock för kartor och andra ritningar samt handlingar av
vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål eller handlingar
rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning. Har klaganden
underlåtit all ingiva avskrift, som enligt vad nu är stadgal skall fogas vid
besvären, låle ägodelningsdomaren, där delägare skall höras över besvären, på
klagandens bekostnad verkställa sådan avskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Äldre
bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av lalan mol hovrätts utslag eller
beslut som meddelats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1946: 827.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 12

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet på Stockholnis slott den 14 januari 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQUIST, ASPLING, SVEN-ERIC
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING,
LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justiliedepartemenlet, statsrådet Geijer,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
fullföljd av talan till högsta domstolen, m. m., och anför.

1.
Inledning

Under senare år har genomförts betydelsefulla reformer
inom domstolsväsendet. Genom denna reformverksamhet har bl. a. lUlskapals en
enhetUg underrältsorganisation fr.o. m. den 1 januari 1971. Det fortsatta
utredningsarbetet på detla område avser bl. a. överrältsprocessen, särskilt
avgränsningen av fullföljdsrätlen till högsta domstolen (HD). Dessa frågor har
tagits upp i domstolskommillénsi belänkande Fullföljd av lalan m. m. (SOU
1969: 41), som avlämnats den 15 oktober 1969. I betänkandet har lagts fram
förslag till vissa ändringar i rältegångsbalken, m. m. Förslagel torde få fogas
till statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgelts av
HD:s ledamöter, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RA), nedre
justitierevisionen,

' F. d. hovrättspresidenten Knut Elliol, ordförande,
ledamöterna f. d. rådmannen Birger Brandt, f. d. lagmannen Olof Engqvist, f.
d. justitierådet, ordföranden i arbetsdomstolen Bengt Hult, häradshövdingen
Eric Stangenberg, t. f. expeditionschefen Harriet Stangenberg och
överdirektören Paul Tammelin, experterna justitierådet Leif Brundin, som dock
ej deltagit i behandlingen av de avsnitt som rör fullföljd av talan till högsta
domstolen samt nedre justitierevisionen och dess arbetsformer, hovrättsrådet
Ingvar Henkow, rådmannen Ingemar Kilander, löne-direklören Folke Lyberg,
justitierådet Otto Pelrén och lagmannen Bengt Sandström samt ledamötema i den
rådgivande nämnden, ledamoten av riksdagens första kammare hemmansägaren Erik
Svedberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare förbundsdirektören Astrid
Kristensson, hemmansägaren Erik Larsson och expeditionsföreständaren Eric
Nelander, f. d. ledamoten av första kammaren f.d. folkskoleinspektören Ragnar
Bergh, f. d. ledamötema av andra kammaren redaktören Olaus Nyberg och
hemmansägaren Gustav Svensson ävensom professorn Per-Olof Ekelöf, direktören
Styrbjörn von FeUitzen, överåklagaren Erik Gamstedt oah advokaten f. d.
generalsekreteraren Holger Wiklund.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 13

Svea
hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland,
slalskonloret, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbollens
län, statens avlalsverk, lantmäteristyrelsen, 1968 års brottmålsutredning,
trafikmålskommittén, sjölagskommiltén, vallen-lagsutredningen, riksdagens
ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet. Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare (domarföreningen), Sveriges advokatsamfund. Föreningen
Sveriges åklagare. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges industriförbund och
familjelagssakkunniga. Vidare har yttrande inkommit från
vatlenregleringsföretagens samarbelsorgan.

Yttranden
har överlämnats, av RA från överåklagaren i Stockholm saml
länsåklagarmyndighelerna i Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och
Gävleborgs län, av Svea hovrätt från borgmästarna i Stockholms rådhusrätt och i
rådhusrätterna i Eskilstuna och Örebro, häradshövdingarna i Solna, Svartiösa,
Karlskoga och Hedemora domsagor, nämndemannaföreningen i Stockholm saml
Föreningen Yngre jurister vid Svea hovrätt, av Göta hovrätt från
Folkungabygdens domsagas häradsrätt. Aska, Dals och Bobergs domsagas
häradsrätt, Linköpings domsagas häradsrätt, Västerviks domsagas häradsrätt,
Tvela, Vista och Mo domsagas häradsrätt. Norra och Södra Vedbo domsagas
häradsrätt. Mellersta Värends domsagas häradsrätt, Kinnefjärdings, Kinne och
Kållands domsagas häradsrätt saml rådhusrätterna i Norrköping och Motala, av
hovrätten över Skåne och Blekinge från Ingelstads och Järrestads domsagas
häradsrätt. Norra Åsbo domsagas häradsrätt, Torna och Bara domsagas häradsrätt,
Ystads domsagas häradsrätt, rådhusrätterna i Malmö och Hälsingborg saml
nämndemannaföreningen vid sistnämnda rådhusrätt, av hovrätten för Västra Sverige
från HaUands mellersta domsagas häradsrätt, Sunnervikens domsagas häradsrätt,
Jösse domsagas häradsrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätterna i Borås och
Karlstad saml från Göteborgs nämndemannaförening och Borås
nämndemanna-förening, av hovrätten för Nedre Norrland från Bollnäs domsagas häradsrätt,
rådhusrätten i Östersund och Jämtlands västra domsagas häradsrätt, av
hovrätten för Övre Norrland från Bodens domsagas häradsrätt och rådhusrätten i
Umeå saml Föreningen Yngre jurister vid hovrätten samt av länsstyrelsen i
Västernorrlands län från länsåklagarmyndighelen i Västernorrlands och Jämtiands
län.

På
grund av vad som sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till ändring i rältegångsbalken och vissa andra författningar. Förslagen
lorde få fogas vid statsrådsprotokollet i della ärende som bilaga 2.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 14

2.
Allmän motivering

2.1
Huvuddragen i fråga om de allmänna domstolarnas organisation samt fullföljd av
talan ni. m. enligt nuvarande ordning

Gällande
domslolsorganisation och fullföljdsbeslämmelser innebär atl ett mål eller
ärende vid allmän domstol i princip kan prövas i tre instanser.

Underrätterna
utgörs efter den reform av underrältsorganisalionen som trätt i krafl den 1
januari 1971 av tingsrätter.

De
lagfarna domarna i tingsrätt är lagman och rådmän, 1 kap. 2 § första stycket RB
(1 kap. 2 § ändrad 1969: 244). I tvistemål i aUmänhet är tingsrätt domför med
tre eller högst fyra lagfarna domare, tingsrätt i brottmål skall beslå av en
lagfaren domare och nämnd, 1 kap. 3 § första stycket RB (1 kap. 3 § ändrad
1969: 244). Nämnd deltar också vid slutlig prövning av bl. a. äklenskapsmål
och vårdnadsmål, 15 kap. 29 § GB resp. 20 kap. 36 § FB (15 kap. 29 § ändrad
1969: 256, 20 kap. 36 § ändrad senast 1970: 922) saml i mål om fastställande av
faderskapet till barn utom äktenskap, 12 § andra stycket lagen (1969: 618) om
fastställande av faderskapet lUl barn utom äktenskap (12 § ändrad senast 1970:
923). Nämnden består av fem nämndemän.

I
åtskUliga fall kan mål handläggas av en lagfaren domare ensam (1 kap. 3 § andra
styckel RB). Delta är bl. a. fallet vid avgörande av mål ulan huvudförhandling,
vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form och vid
huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än
böter. I domstolsärenden skall tingsrätt vid sådan handläggning som kräver mer
än en domares medverkan ha den för tvistemål i allmänhet föreskrivna
sammansättningen, dvs. normall tre lagfarna domare. Undanlag görs dock för tvistiga
ärenden enligt GB eller FB, vUka i stället skall prövas under medverkan av
nämnd, 6 § lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden (6 § ändrad
senast 1969: 258).

För
de tingsrätter som fungerar som fastighetsdomstol gäUer de särskilda bestämmelserna
i lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol. Sådan domstol beslår av flera
ledamöter. Ordföranden och en annan ledamot skall vara lagfarna. En ledamot
skall vara tekniker med erfarenhet av fastighetsbildning eller
fastighetsvärdering. Vidare skall två nämndemän ingå i domstolen (3 §).
Fastighetsdomstol skall finnas i varje län. Konungen kan dock föreskriva all
annat område än län skaU utgöra domkrets för fastighetsdomstol.
Fastighetsdomstol skall ta upp de mål eller ärenden som anges i särskild lag eller
författning (1 §). HUtUls har så skett endast beträffande vissa mål om
ersättning m. m. enligt 33 35 och 51 §§ mUjöskyddslagen (1969: 387). För
handläggning av dessa mål skall enligt kungörelsen (1969: 248) om
fastighetsdomstol (ändrad

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 15

1969:
534) Stockholms, Jönköpings, Malmö, Göteborgs, Falu och Ume-bygdens tingsrätter
vara fastighetsdomstolar.

Enligt
faslighetsbUdningslagen (1970: 988), som träder i kraft den 1 januari 1972,
skall även fastighetsbildningsmål handläggas av fastighetsdomstol. Detsamma
skall enligt 8 kap. 31 och 32 §§ samt 12 kap. 70 och 71 §§ jordabalken gälla i
fråga om arrende- och hyresmål. I hyresmål skall fastighetsdomstol beslå av
ordföranden' och den andre lagfarne ledamoten samt tre nämndemän (12 kap. 71 §).
Avsikten är atl också bl. a. expropriationsmålen i framliden skall tas upp av
fastighetsdomstol (jfr Stencil Ju 1970: 27). Även i fråga om vallenmålen har
ullalats all de i framliden bör handläggas av fastighetsdomstol (jfr SOU 1970:
40).

I
hovrätt skall finnas hovrättspresident, en eller flera hovrättslagmän saml
hovrättsråd, vilka samtiiga skall vara lagfarna. Hovrätt skall vara delad i två
eller flera avdelningar, som skall bestå av presidenten eller en lagman som
ordförande och minst tre hovrättsråd, av dem en vice ordförande (2 kap. 3 §
RB).

Hovrätt
är domför med fyra ledamöter och flera än fem får inte sitta i rätlen (2 kap. 4
§ RB).

Hovrättspresidenter,
hovrätlslagman och hovrättsråd är ordinarie ledamöter. Vid ledighet för
ordinarie ledamot tjänstgör som regel assessor eller fiskal som ersättare. På
samma sätt uppehålls förefintlig extra leda-molsbefallning.

Enligt
arbetsordningen (1947: 960) för rikets hovrätter bör i Svea hovrätt
presidenten delta i lagskipningsarbelet i den mån övriga honom åliggande
skyldigheter medger del. I annan hovrätt är presidenten även ordförande på en
av hovrättens avdelningar och bör i sådan egenskap i den mån hinder ej möter
della i arbetet i den utsträckning som kan anses motsvara hälften av den
tjänstgöring som åligger lagman.

Mål
som till hovrätt fuUföljs från fastighetsdomstol handläggs i hovrätt med den
sammansättning som gäller för mål i allmänhet. För mål som fullföljs från
vattendomstol gäller däremot särskilda regler. Över-domstol i vattenmål är Svea
hovrätt. Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre
skall vara lagfarna. Som fjärde ledamot kan ingå ett vatlenrätlsråd som skall
vara sakkunnig och erfaren i vattenfrågors tekniska behandling.

Enligt
17 § regeringsformen (RF) skall Konungens domsräll uppdras ål minst tolv
justitieråd. Enligt lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och
tjänstgöring utgörs högsta domstolen (HD) av ljugofyra justitieråd. Kungl.
Maj:t kan emellertid bestämma all antalet skall ökas lill ljugosju om så
föranleds av justitieråds tjänstgöring i lagrådet. I 22 § RF föreskrivs all
mål i HD kan prövas och avgöras av fem justitieråd. Fråga om prövningstillstånd
skall dock prövas av tre ledamöter (3 kap. 6 § RB).

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 16

Underrällsprocessen
i tvistemål är i princip muntlig. Huvudförhandlingen föregås som regel av
muntlig förberedelse. Syftet med förberedelsen är alt målet skall beredas så,
alt det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang (42 kap. 6 §
andra styckel RB). Parterna skall sålunda i den mån det inte gjorts redan i
stämningsansökan ange de omständigheter de vill åberopa lUl grund för sin
lalan samt lämna uppgift om den bevisning som åberopas (42 kap. 8 § RB). Vid huvudförhandlingen
skall rätlen se till all målet blir uttömmande behandlat samt att det inle dras
in något som saknar betydelse. Genom frågor och erinringar skall rätten söka
avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden (43 kap. 4 § RB).
Brottmål företas till huvudförhandling direkt ulan sådan förberedelse som
hålls i tvistemål.

Rättsmedlet
mol underrätts dom är vad och mol dess andra avgöranden, i den mån de får
överklagas, besvär.

I
princip avgörs vädjade mål i hovrätt efter huvudförhandling, medan besvärsmålen
avgörs på handlingarna. Vissa undanlag finns dock. Sålunda får hovrätt ulan
huvudförhandling företa tvistemål till avgörande, om lalan medgivils eller
befinnes uppenbart ogrundad. Om målet inle rör högre värde än 1 500 kronor, får
målet avgöras ulan huvudförhandling, om inte båda parterna begär sådan
förhandling. Mål där fråga är endasl om rällslillämpningen, får på båda
parternas begäran avgöras ulan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart
att sådan inle erfordras (50 kap. 21 § RB). Brottmål får av hovrätt företas
lill avgörande ulan huvudförhandling, om lalan förs av åklagaren lill den
tilltalades förmån eller om lalan som förs av den tilltalade biträtts av
motparten. Detsamma gäller om underrätten frikänt den tUltalade, eftergivit
påföljd, funnit honom på grund av själsUg abnormitet fri från påföljd eller
dömt honom lill böter eller fällt honom till vite och anledning inte
förekommer alt ådöma svårare straff eller annan påföljd (51 kap. 21 § RB).

Möjligheterna
att i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis är begränsade när del
gäller tvistemålen. I fråga om dessa gäller att part inte lill slöd för sin
lalan får åberopa omständighet eller bevis som inle tidigare förebragts, om han
kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antas
all han underlåtit del i olillbörligl syfte eller av grov vårdslöshet (50 kap.
25 § Iredje styckel RB).

Rättsmedlen
mol hovrätts dom är revision och mol dess andra avgöranden, i den mån de får
överklagas, besvär. Den som vill fullfölja talan mol hovrätts dom eller beslut
skall i allmänhet nedsätta fuUföljdsavgifl, 150 kronor, saml lika storl belopp
lUl säkerhet för den kostnadsersättning som HD kan komma alt tUlerkänna
motparten (54 kap. 17 § RB).

I
mål eller ärende som väckts vid underrätt får talan mol hovrättens dom eller
slutliga beslut inle komma under HD:s prövning om inte HD meddelat tillstånd
därtill (54 kap. 10 § RB). Prövningstillstånd får meddelas endast på de i
lagen angivna grunderna, nämligen all prövning är

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 17

av
synnerlig yikl för enhetiig lagtolkning eller rällstUlämpning (prejudikatdispens),
atl prövningen skulle ha synnerlig betydelse utanför det föreliggande målet
(inlressedispens), atl anledning förekommer till ändring av hovrättens domslut
(ändringsdispens) eller att del i övrigt med hänsyn lill omständigheterna
förekommer skäl till talans prövning (allmän dispens).

Parts
möjlighet atl få ändringsdispens eUer allmän dispens inskränks av de s. k.
revisibilisreglerna ( 54 kap. 12 § RB). Enligt; dessa kan dispens inle meddelas
i tvistemål om värdet av vad klaganden förlorat i hovrätten (molgångsvärdel)
uppenbart inle uppgår lill 1 500 kronor. 1 brottmål får dispens inte meddelas
målsägande, om inle hans talan avser brott för vilket är stadgat fängelse i mer
än elt år eller avsättning. För tilltalad gäller all dispens inte får beviljas,
om inte talan avser brott av nyss nämnd beskaffenhet eUer också annat brott och
den tilltalade dömts lill annan påföljd än böter eller ådömts dagsböter ej
under 60, eller böter omedelbart i pengar eller vite ej under 1 500 kronor
eller för honom bestämls ny minsta lid för internering eller meddelats
föreskrift om anstaltsvård i samband med återinlagning i ungdomsfängelse.

Dispenserade
revisionsmål avgörs som regel i HD efter huvudförhandling medan övriga mål
avgörs på handlingarna. HD får dock ulan huvudförhandling företa mål lill
avgörande, om målet upptagils omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål
revisionslalan medgivits eller i brottmål talan av åklagaren förs endasl tiU
den tilltalades förmån eller talan, som förs av den tilltalade, biträtts av
motparten (55 kap. 12 § RB).

Enligt
24 § RF skall justilieärendena i nedre justitierevisionen beredas lill prövning
och avgörande i HD. I justitierevisionen skall för della ändamål finnas
lagfarna revisionssekreterare (3 kap. 8 § RB). Vid juslitite-revisionen skall
också finnas kansli för HD. Revisionssekreterarens huvuduppgift är
föredragning inför HD. Dispensprövning föregås alllid av föredragning. Har
prövningstillstånd bevUjats eller behövs inte sådant tillstånd, avgörs målen
eller ärendena efter huvudförhandling eller på handlingarna. Arbetsordningen
för nedre justitierevisionen föreskriver atl föredragning av mål på
handlingarna skall ske med ledning av minnesanteckningar, som innefattar en
ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehåller av betydelse
för den prövning varom är fråga. Med stöd av arbetsordningen har HD dock
bestämt alt hänvisning liU akten får ske beträffande utsaga som lagils upp
genom sleno-grafi eller på fonetisk väg och vidlyftigare skriflUgt ullålande av
sakkunnig och dessutom beträffande annat material om särskilt skäl föreligger.

I
fråga om omröstning saml om dom och beslut finns i RB vissa regler som gäUer
för domstolarna i alla instanser. Vid omröstning i mål där rätlen beslår av
endasl lagfarna ledamöter är huvudregeln all den mening som omfattas av mer än
hälften av rätlens ledamöter skall gäUa. Om någon mening erhållit hälften av
rösterna och ordförandens är bland dem.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 18

gäller
den meningen utom i brottmål där den lindrigaste meningen gäller (16 kap. 3 §
andra stycket och 29 kap. 3 § andra stycket RB). I sådana mål i underrätt där
nämnd medverkar gäller i mål med skiljaktiga meningar atl nämndens mening gäller
om minst fyra, eller, när del i nämnden finns endasl fyra, minst tre nämndemän
förenar sig om skälen och slutet. I annat fall gäller ordförandens mening (29
kap. 3 § första stycket RB, ändrad senast 1969: 244, 15 kap. 30 § fjärde
styckel GB, ändrad 1969: 256, 20 kap. 36 § FB och 12 § andra stycket lagen
(1969: 618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap). I fastighetsdomstol
tiUämpas RB:s regler om omröstning i domstol med endasl lagfarna ledamöter, 12
§ lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol.

Förekommer skiljaktiga
meningar huruvida prövningstillstånd skall meddelas vid fullföljd lUl HD, skall
tillstånd meddelas om två ledamöter är ense därom eller, vid ändringsdispens
eller allmän dispens, någon ledamot finner tUlstånd böra meddelas (3 kap. 7 §
RB).

Domstolarnas avgöranden av
saken sker genom dom. Annat avgörande träffas genom beslut (17 kap. 1 § RB).
Dom kan i vissa fall avse endast en del av målet. Om del i en rättegång är
flera käromål och de kan särskiljas får sålunda deldom ges över något av dem
även om handläggningen angående de övriga inle avslutats (17 kap. 4 § RB).

Om i en rättegång
handläggs både lalan om fastställelse huruvida visst rättsförhållande beslår
eller inle beslår och lalan vars prövning beror härav, får särskild dom ges
över faslslällelselalan. Beror eljest prövningen av viss lalan av annan lalan,
som handläggs i samma rättegång, får särskild dom ges även över den lalan. Om i
mål, vari lalan förs om fullgörelse, såväl skyldigheten all fullgöra som
fullgörelsens storlek är stridiga och det med hänsyn till utredningen befinns
lämpligt alt dessa frågor avgörs var för sig, får vidare på parts begäran dom
ges över skyldigheten atl fullgöra. Mol kärandens bestridande får del dock
inle ske ulan synnerliga skäl. Vid sådan mellandom får rätten förordna all
målet i övrigl skall vila lill dess mellandomen vunnit laga krafl (17 kap. 5 §
RB).

2.2
Domstolskommitténs förslag i sammanfattning

Kommittén
föreslår att HD:s ställning som företrädesvis prejudikatinslans skall ges
starkare ullryck än i gällande fuUföljdsregler. I detta syfte föreslås att
bestämmelserna om prövningstillstånd skärps därhän, all sådant tillstånd kan
meddelas endasl under förutsättning atl del är av vikt för ledning av
rällslillämpningen eller att med hänsyn till särskUda omständigheter eljest
synnerliga skäl föreligger därtill. Den nuvarande ändringsdispensen skall
sålunda enligt förslagel bortfalla. Som exempel på omständigheter av
beskaffenhet atl, om skälen är tillräckligt starka, kunna möjliggöra
prövningslUlslånd nämns i motiven vid sidan av preju-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 19

dikatinlressel bl. a. atl HD:s prövning från annan
synpunkt är av betydelse utöver del förevarande målet, alt resningsgrund
föreligger, all den överklagade domen uppenbart beror på förbiseende eller
misstag, alt avsleg skett från lagtolkning eller rältsgrandsals som tidigare
antagils av HD eller från stadgad praxis, all underrätt och hovrätt kommit till
väsentligt olika slut eller all eljest stora meningsskiljaktigheter förekommit
i domstolarna. Dispensreglernas utformning är emellertid avsedd all medföra alt
utrymmet för prövningstillstånd annat än från prejudikat-synpunkt blir mycket
begränsat.

Herr Kilander föreslår i elt särskilt yttrande med
instämmande av fru Krislensson atl endast möjligheten lill prejudikaldispens
behälls. Dessutom föreslås sådan ändring i bestämmelserna om resning all HD
vid fullföljd alltid skall beakta omständigheter som skulle ha medfört resning
av lagakraftvunnen dom.

När del
gäller nedre justitierevisionen och dess arbetsformer understryker
domstolskommiltén del nära sambandet mellan HD och nedre justitierevisionen
samt framhåller den betydelse som revisionens organisation och arbetsformer
har för HD:s arbete. Under hänvisning lill atl enligt de nya dispensgrunderna
det i första hand blir fråga inle om del överklagade avgörandets materiella
riktighet ulan huruvida sådana särskilda förhållanden överhuvudtagel kan anses
föreligga som krävs för atl prövningstillstånd skall kunna meddelas, föreslår
kommittén särskilda regler i nedre justitierevisionens arbetsordning av
innebörd atl dispensföredragningen i vissa avseenden förenklas. Kommittén
föreslår vidare all arbetsordningens regler om minnesanteckningar ges sådant
ändrat innehåll all det inte som nu skall vara obligatoriskt i alla mål alt
upprätta föredragningspromemorior utan all frågan om och i vilken utsträckning
minnesanteckningar skall föras får bero på målels beskaffenhet. Vad angår i
övrigl förhållandel mellan HD och nedre justitierevisionen uttalar kommittén
alt den i princip är av den meningen alt justitierevisionen bör upphöra som
självständigt ämbetsverk och knytas direkt till HD. Något förslag läggs dock
inle fram. Delta måste nämligen enligt kommilléns mening bli beroende av hur
domarulbildningen saml domarkårens rekrytering och utformning överhuvudtaget
ordnas.

Herr
Wiklund anför i en reservation atl han inte anser del lämpligt att i
arbetsordningen införa en särskild regel om förenklad föredragning i
dispensmål. En sådan särreglering skulle kunna leda lill längre gående
förenkling än vad som är avsett. Inte heller när del gäller föredragningspromemoriorna
anser herr Wiklund atl nuvarande bestämmelser i arbetsordningen bör ändras.

Kommittén
har tagit under omprövning gällande bestämmelser om domförhet och
sammansättning i hovrätt. Tanken på nämnd i hovrätt har härvid avvisats under
hänvisning lill all nämnden i hovrätt vid samverkan med jurislkoUegium aldrig
kan få samma stäUning och inflytande

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 20

som
i underrätt saml all medverkan av nämnd i hovrätt är förenad med stora
praktiska olägenheter. Vad angår nuvarande regel atl för domförhet fordras
fyra ledamöter uttalar kommittén att ett kollegium av tre ledamöter skulle
kunna i princip godtas från rättssäkerhetssynpunkt men alt förulsällningen
därvid, med hänsyn lill särskUl hovrättens ställning som i praktiken
slutinstans i flertalet mål, måste vara att aUa tre ledamöterna är ordinarie
domare eller alt i varje faU två är ordinarie och en assessor i hovrätt. En
sådan ordning skulle möta stora praktiska svårigheter alt genomföra. Den
skulle vidare innebära atl utrymme inle kommer atl finnas för
fiskalsadjunktion. I betraktande av det värde som tjänstgöringen som
adjungerad ledamot med nuvarande former för domarrekry-leringen måste anses ha,
har kommittén i avvaktan på resultatet av den blivande översynen av
domarkårens utformning funnit sig böra utgå från all adjunklionsulrymmel
bevaras i stort sett oförändrat. Mot bakgrund härav föreslås atl gällande
domförhetsregler behålls. Även om del domföra antalet ledamöter sålunda skall
vara fyra, bör krävas att minst två av dem är ordinarie. Av de övriga
ledamöterna bör den ene kunna vara antingen ordinarie domare eller assessor.
Mer än en fiskals-adjunkl bör aldrig ingå i sammansättningen. Beträffande
hovrättsorgani-salionen i övrigl föreslår kommittén atl en lagmanstjänsl
inrättas för var och en av de avdelningar av de fem mindre hovrätterna på vilka
presidenten nu är ordförande. Presidentens dellagande i hovrätternas dömande
verksamhet avses i stället fördelad på flera avdelningar.

Beträffande
specialmålen anför kommittén alt dessa f. n. avgörs i andra instans enligt de
för hovrätt gällande allmänna domförhelsreglerna, således av fyra ledamöter
vilka alla utom i valtenmålen skall vara lagfarna. All miljöskyddsmålen i
första instans handläggs av fastighetsdomstol synes inte medföra behov av
särskilda domförhetsregler i hovrätt för dessa mål. Den omständigheten all
beträffande faslighelsbild-ningsmål och expropriationsmål fastighetsdomstol
träder i stället för ägodelningsrätt och expropriationsdomstol påverkar inle
heller domför-hetsfrågan för hovrätternas del. Den särskilda sakkunskap som i
hovrätten kan vara erforderlig för bedömning av dessa mål kan liksom f. n. tillföras
genom inhämtande av sakkunnigutiålande eller förhör med sakkunnig. I fråga om
valtenmålens prövning i andra instans gäller f. n. all denna kan ske under
medverkan i domstolen av tekniskt sakkunnig ledamot. Skulle vallenmålen läggas
på fastighetsdomstol kan del bli anledning överväga all behålla möjlighet lill
sådan medverkan vid hovrättens prövning av dessa mål. Frågan lorde emellertid
bli beroende av vilken befallning med vallenmålen som fastighetsdomstolen får.
Kommer domstolsprövningen endasl all avse ersättningsfrågor kanske behovet alt
till hovrätten ha knuten särskUd ledamot med teknisk sakkunskap bortfaller.
Det är nu för tidigt atl la ståndpunkt i fråga om domförheten i vallenmål.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 21

Herrar
Engqvist och Tammelin har med instämmande av herrar Lyberg och Svedberg
reserverat sig mol förslagel i fråga om hovrätts domförhet och förordar en
ordning som innebär atl hovrätt är domför med tre ledamöter och att inte flera
än fyra får sitta i rälten. En förutsättning för ställningstagandet är atl
lagman skall vara ordförande när fiskal ingår som adjungerad ledamot i rätten
samt atl inle mer än en fiskal får ingå som ledamot.

Herr Stangenberg förordar
i en reservation i fråga om hovrätts domförhet att hovrätt skall vara domför
med tre ledamöter vid handläggning av sådana mål som i underrätt handlagts av
en domare saml del slag av brottmål som där blivit handlagda av lingsnolarie
med nämnd efter särskilt förordnande.

Herr
KUander anför i ett särskilt yttrande atl hovrätt åtminstone i vissa mål bör
kunna vara domför med tre lagfarna domare. En sådan möjlighet synes i första
hand böra införas för mål som i underrrätt avgjorts av ensamdomare. Med detta
bör jämställas bötesmål som avgjorts av lingsnolarie med nämnd. I invecklade och
svårbedömda mål bör det ankomma på hovrällsavdelningens ordförande alt avgöra
om en fjärde ledamot skall della i målels handläggning.

Fru
Kristensson saml herrar Nelander, Nyberg och Svensson anför i ett särskUl
yttrande atl hovrätt i mål som i underrätt avgjorts av jurist-kollegium eUer
lagfaren domare med nämnd bör vara domför med fyra domare. I övriga mål är en
sammansättning med tre ordinarie ledamöter, alternativt två ordinarie och en
assessor acceptabel. Beslut bör dock inte fattas nu beträffande domförhelsreglerna
i hovrätt.,Detla bör anstå i avvaktan på kommilléns förslag beträffande
domarulbildningen.

Med
hänsyn till atl rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätten föreslår
kommittén atl gäUande bestämmelser om rätt för, part alt i hovrätt åberopa nya
omständigheter eller bevis skärps på så sätt atl i tvistemål sådant åberopande
inte fär göras, om godtagbara.skäl saknas för partens underlåtenhet atl
förebringa del ifrågavarande processmalerialet redan vid underrätten. Med
hänsyn till de ökade krav som härigenom ställs på underrättens materiella
processledning föreslår kommittén all i RB las in en uttrycklig föreskrift om
alt rätten vid förberedelserna av målen skall verka för att parterna anger allt
som de vill åberopa samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet
eUer ofullständighet i parternas framställningar. För att motverka att
underrättsprocessen som följd av den begränsade möjligheten lill ny utredning
i,hovrätten blir onödigt vidlyftig föreslår kommittén därjämte viss utvidgning
av mellandomsinslilutet.

Slutiigen
föreslår kommittén, främst av processekonomiska skäl, atl möjligheterna att i
överrätt avgöra mål utan huvudförhandling vidgas. För hovrätterna innebär
förslagel dels alt den nuvarande värdegränsen 1 500 kronor för avgörande ulan
huvudförhandling höjs till 5 000 kro-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 22

nor, dels atl huvudförhandling oavsett ivisleföremålets
värde kan underlåtas om inle båda parter begär sådan förhandling under
förutsättning att den fullföljda lalan avser endast storleken av yrkat belopp
och all tvist inle råder om de omständigheter som ligger till grund för
yrkandet. Möjligheterna till huvudförhandling i HD föreslås bli desamma som i
hov rälten.

2.3 Remissyttrandena i sammanfattning

Domslolskommitléns förslag har i stort sett fåll ett
gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Beträffande frägan om fullföljd
av lalan lill HD har det allmänt framhållits all den grundläggande tanken i
förslaget är väl underbyggd och innebär en logisk konsekvens av utvecklingen.
I flera yttranden bedöms det som angeläget all HD i högre grad än f. n. får
ställning av en prejudikatinslans. Nuvarande förhåUandevis vidsträckta
möjligheter alt få målet prövat i tre instanser anses inte förenliga med
intresset av en snabb och billig rättsskipning. En ändring i den riktning som
kommittén föreslår anses också motiverad för att arbetskraften i nedre
justitierevisionen och HD skall tillvaratas på ett bättre sätt.

Endasl några få remissinstanser har berört frågan om nedre
justitierevisionens framlida ställning. Någon ståndpunkt har därvid i
allmänhet inte tagits lill frågan under hänvisning lill all ytterligare
utredning bör komma till stånd. Förslagen om förenklad dispensföredragning och
lättnader i fråga om upprättande av föredragningspromemorior har fått ett
blandat mottagande. Sålunda har JK, JO, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Övre
Norrland i huvudsak godtagit förslagen medan HD:s ledamöter, nedre justitierevisionen,
hovrätten för Nedre Norrland och SACO avstyrkt förslagen.

En så gott som enhällig remissopinion ansluter sig till
kommilléns avvisande inställning till all införa nämnd i hovrätt. I några
yttranden möter emellertid en annan inställning. Presidenten i Göta hovrätt
anför sålunda i ell särskilt yttrande att samma skäl som motiverat nämnd i
vissa mål i underrätt talar för lekmannainflytande i motsvarande mål i hovrätt.
Organisatoriska och liknande praktiska svårigheter får inle hindra en lösning
som i övrigl bedöms ändamålsenlig och värdefull. Lekmannainflytandet i hovrätt
bör dock få en annan utformning än i underrätt. Lekmännen bör ha individuell
rösträtt. Andra ledamöter i samma hovrätt beklagar atl inle
lekmannadellagandel i hovrätt utretts förutsättningslöst och anser del inle
uteslutet atl lämpliga former kunde finnas för detta. Nämndemannaföreningen i
Stockholm anför att nämnd bör finnas i hovrätt åtminstone i grövre brottmål.

När del gäller hovrätts domförhet i övrigl är meningarna
delade. I aU-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 23

mänhet ansluter sig remissinstanserna lill uppfattningen
att iredomar-sammansättning är godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt. Det
övervägande antalet remissinstanser, däribland JK, RÄ, samtliga hovrätter och
flertalet underrätter, förordar emellertid all nuvarande domförhetsregler
bibehålls. I dessa yttranden betonas alt kraven på hovrätterna skärps om de i
realiteten blir sista instans och alt en sammansättning med flera ledamöter i
hovrätt än i underrätt medför atl avgörandena i hovrätt framstår som mer
övertygande både för parterna och domare i lägre instans. Ell ofta återkommande
argument är också atl en minskning till tre ledamöter omöjliggör adjunktion i
hovrätt. Ändrade generella domförhetsregler förespråkas av bl. a. presidenten
i Göta hovrätt, några underrätter och RRV. I dessa yttranden anförs atl del
inte i första hand är antalet domare som avgör en dömande avdelnings styrka
ulan i stället domarnas kvalitet. Utbildningsfrågan är enligt dessa
remissinstanser en i sammanhanget sekundär angelägenhet. Några domstolar
ansluter sig till de reservationsvis framförda förslagen om differentierad
sammansättning i hovrätt.

Beträffande kommitténs förslag om antalet ordinarie
domare, assessorer och fiskaler på hovrättsavdelning anförs allmänt att
nuvarande förhållanden är OtUlfredsstäUande och alt en skärpning är nödvändig.
Från hovrätterna framhålls dock alt kommilléns förslag inte är praktiskt genomförbart
med hovrätternas nuvarande organisation och personalsituation och atl
avvikelse från den föreslagna ordningen måste kunna medges.

Förslaget alt inrätta ytterligare lagmansljänster
tillstyrks allmänt.

I några remissyttranden berörs frågan om överrätts
sammansättning i vattenmål. I allmänhet tillstyrks en ordning som innebär alt
tekniker deltar i sådana mål i överräll.

De av kommittén framlagda förslagen om förebringande i
överrätt av nya omständigheter eller bevis, processledning, mellandom och måls
avgörande ulan huvudförhandling i överrätt har i allmänhet tillstyrkts under
remissbehandlingen.

2.4 Fullföljd av talan till HD

2.4.1 Historik

HD inrättades 1789. Dess ställning som utövare av
Konungens domsrätt fastslogs senare i 1809 års regeringsform. Domstolen bestod
till en början av tolv ledamöter. Antalet ledamöter har senare vid olika tidpunkter
utökats på grund av en ständigt ökande arbetsbelastning. Ar 1860 ökades antalet
liU 16, 1897 till 18, 1905 lill 21 och 1909 till 24. Den sistnämnda ökningen
skedde i samband med inrättandet av lagrådet, lill vilket överfördes HD:s
laggranskningsuppgift. Samma år imätlades regeringsrätten, som övertog
prövningen av de förvaltningsärenden som tidi-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 24

gare
ankommil på HD. Arbetsbalansen nödvändiggjorde 1935 en provisorisk ökning av
antalet ledamöter lill 28. Som tidigare nämnts utgörs HD enligt den nuvarande
lydelsen av lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och
tjänstgöring av 24 justitieråd, ehuru Kungl. Maj:l kan bestämma att antalet
skall ökas tUl högst 27, om detta föranleds av tjänstgöring i lagrådet.

Fullföljd skedde från
början, i tvistemål genom ansökan om revision och i brottmål genom besvär. En
klagande hade all iaktta flera formaliteter, främst atl nedsätta olika belopp.
Under 1800-talel lades del fram flera förslag som syftade lill en allmän reform
av rättegångsordningen. Inget av dem innehöll förslag om någon väsentiig
ändring i fuUföljdsräl-ten till HD. Så småningom övergavs tanken på en allmän
reform av rättegångsväsendet och reformarbetet inriktades i stället på villkoren
för fullföljd av lalan i överräll. Det första resultatet blev en lag år 1901
med regler om fullföljd av talan lill hovrätt och HD. Genom lagen avskaffades
alla för fuUföljd tidigare föreskrivna åligganden för part, utom skyldigheten
atl nedsätta s. k. revisionsskilling.

I proposition till 1915
års riksdag framlade Kungl. Maj:l förslag till vissa ändringar av fullfölj
dsrätlen. Ändringarna innebar i huvudsak följande: Revisionsskillingen, 150
kronor, omvandlades lill en fullföljdsav-gift som skulle nedsättas även vid
besvärslalan. Klaganden skulle dessutom nedsätta ell lika storl belopp lill
säkerhet för den kostnadsersättning, som kunde komma atl tiUerkännas hans
motpart. Talan mot hovrätts avgörande i mål eller ärenden av
förmögenhclsrällsUg natur fick inte överklagas, när värdet av vad parlen lappat
i hovrätten uppenbarligen inte uppgick till 1 500 kronor (summa revisibilis),
och ändring fick inte sökas i hovrätts avgörande av vissa smärre brottmål
(poena revisibilis). Dispens från dessa fullföljdsförbud kunde meddelas om del
för enhetiig lagtolkning eller rällsliUämpning var av synnerlig vikt atl lalan
prövades i HD eller om parlen visade att talans fullföljande skulle ha
synnerlig betydelse utöver det mål del var fråga om. Denna dispensprövning
skulle handhas av en dispensavdelning inom HD bestående av tre ledamöter.

Förslaget
tillstyrktes av lagutskollet. Det förekom dock flera reservationer. Bl. a.
föreslogs fullfölj dsförbud i konforma mål dvs. mål som fått samma utgång i
underrätt och hovrätt. Några reservanter menade alt förslaget måste ge intryck
av all HD blev en domstol för de rika men inle för folket. Liknande synpunkter
framfördes även vid förslagets behandling i riksdagens kamrar. Trots det
motstånd som lagförslaget sålunda mötte vid riksdagsbehandlingen beslöt
riksdagen all godkänna lagutskottets utiåtande. Lagstiftningen trädde i kraft
den 1 oktober 1915.

I
sill år 1926 avgivna belänkande förordade processkommissionen (SOU 1926: 3133)
den begränsningen i fuUföljdsrätten till HD, aU talan mol hovrätts dom i
själva saken skulle få grundas endasl på alt hov-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 25

rätlen
bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller atl vid målets behandling
förelupil rättegångsfel. Hovrättens prövning av vad som skulle anses som
bevisat angående de faktiska omständigheterna och i brottmål utmätningen av
straff inom stadgad latitud skulle inte få dras under HD:s prövning. HD:s
uppgift skulle alltså i stort sett begränsas liU alt vara en revisionsinslans
över hovrätterna. De genom 1915 års lagstiftning införda
fuUföljdsinskränkningarna, som koinmissionen fann principiellt föga
tilltalande, föreslogs avskaffade.

Processkommissionens
förslag all begränsa HD:s uppgift till all avgöra rättsfrågor väckte stark
remisskritik. Vid behandlingen av huvudgrunderna för en rällegångsreform vid
1931 års riksdag avvisade statsmakterna förslaget om en sådan begränsning av
HD:s prövning av målen.

Processlagberedningen
framhöll i sill belänkande med förslag till ny rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och
44) aU HD:s prövning av dit fullföljda mål i främsta rummet har sin betydelse
i fråga om rättsliga spörsmål. TUl skillnad från processkommissionen ville man
dock inle atl det skulle ske någon begränsning lill rättsfrågan. I släUet
föreslogs vissa bestämmelser som begränsade högsta domstolens möjligheter all
pröva sakfrågan. Man föreslog vidare att i mål eUer ärende, som väckts vid
underrätt, talan mol hovrättens dom eller slutliga beslut inte skulle komma under
HD:s prövning ulan all HD meddelat parlen tillstånd därtill. Vid behandlingen
av sådan fråga skulle HD vara domför med tre ledamöter. Prövningstillstånd
skulle kunna meddelas endasl på de i lagen angivna grunderna. Som sådana
upptogs dels all del för enhetlig lagtolkning eller rätlstiUämpning var av
synnerlig vikt att lalan prövades av HD eller parlen visade att talans
prövning i övrigt skulle ha synnerlig betydelse utöver del föreliggande målet
och dels att del med hänsyn till omständigheterna i målet förekom skäl lill
sådan prövning. I förslagets bestämmelser rörande prövningslUlslånd
inarbetades de gällande reglerna rörande inskränkningar i fuUföljdsrätten. I
sådant tvistemål, där molgångsvärdel icke uppgick till 1 500 kronor, kunde
prövningstillstånd alltså meddelas endast på grund av avgörandets betydelse
utöver del föreliggande målet. Detsamma gällde de brottmål, som redan var
underkastade fuUföljdsbe-gränsning.

Processlagberedningen
räknade med atl prövningstillstånd kunde komma alt meddelas i omkring 30
"/o av alla fullföljda mål.

I
proposition till 1942 års riksdag (prop. 1942: 5) logs upp förslag till ny
rättegångsbalk i huvudsaklig överensstämmelse med processlagberedningens
förslag. Förslagel antogs av riksdagen efter vissa förtydliganden och viss
komplettering. Reglerna om fullföljd till HD togs i huvudsak upp i lag den 23
mars 1945 som trädde i kraft den 1 juni samma år. Den nya rättegångsbalken i
sin helhet trädde i krafl den 1 januari 1948. De

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 26

ändringar som därefter företagils i fråga om
fullföljdslagstiflningen är av formell natur.

En utförligare redogörelse om det utrednings- och
lagstiftningsarbete som föregick RB återfinns i betänkandet (s. 19 f).

2.4.2 Gällande rätt

I allmänhet kan underrätts avgörande efter fullföljd
underkastas prövning av hovrätt. Del förutsätts därvid all den som fullföljt
lalan är part i målet eller jämställd med part. Överprövning av hovrätt kan
vara utesluten på grund av giltig utfästelse atl inle fullfölja lalan eller på
grand av nöjdförklaring. FuUföljdsrätten till HD är däremot inskränkt i flera
avseenden. I fråga om vissa slags avgöranden får talan överhuvudtaget inte
fullföljas dit. De viktigaste hindren följer dock av bestämmelserna om
prövningstillstånd. Del har visat sig nödvändigt all göra långtgående inskränkningar
i fuUföljdsrätten för all begränsa HD:s arbetsbörda och inrikta dess
verksamhet på de särskilda uppgifter som tillkommer den högsta instansen.

Mot
hovrätts dom eller beslut kan lalan fullföljas inom fyra veckor från det domen
eller beslutet meddelades. Sker inle del, vinner avgörandet laga kraft. Talan
mot hovrätts dom förs genom ansökan om revision. Hovrätts beslut överklagas
genom besvär. Mot vissa beslut som meddelas i samband med dom förs dock klagan
genom ansökan om revision. Bestämmelser om fullföljd av lalan mol hovrätts dom
och beslut finns i 5456 kap. RB. Under vissa strängt begränsade
förulsätlningar kan dessutom lagakraftvunna domar och beslut bli föremål för
omprövning. Om de särskilda rättsmedel, resning och besvär över domvilla, som
då. används finns bestämmelser i 58 och 59 kap. RB. I del följande lämnas de
särskilda rättsmedlen åt sidan.

För alt talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut efter
fullföljd skall få komma under HD:s prövning fordras all HD lämnat den klagande
tiUstånd till della. Det sagda gäller inle lalan som i mål om allmänt åtal förs
av RÄ, JK eller JO. Enligt 7 kap. 4 § RB är RÅ allmän åklagare vid HD. Enligt
RÄ:s instruktion skall fullföljd lill HD ske bara om synnerliga skäl
föreligger för del. Bestämmelserna om prövningstillstånd gäller endast då målet
eller ärendet anhängiggjorts i första instans. Vid prövningen av frågan
huruvida prövningstillstånd skall meddelas är HD domför med tre justitieråd.

Som tidigare nämnts kan prövningstillstånd enligt 54 kap.
10 § RB meddelas om del för enhetlig lagtolkning eller rätlstiUämpning är av
synnerlig vikt, all lalan prövas av HD (prejudikaldispens), om parlen visar
alt talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver del föreliggande
målet (inlressedispens), om anledning förekommer lill ändring i del slut,
vartill hovrätten kommit (ändringsdispens) eller om del eljest med hänsyn lill
omständigheterna i målet förekommer skäl till talans

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 27

prövning
(allmän dispens). Meddelas ej prövningsliUstånd skall hovrättens dom eller
slutiiga beslut stå fast.

För
frågan om meddelande av prejudikaldispens är del ulan betydelse om del kan
antas atl avgörandet kommer att ändras. Del är också likgiltigt om målet rör
ringa värden. När prejudikaldispens bevUjas saknas i allmänhet prejudikat
angående den berörda rättsfrågan. Dispens medges också i vissa fall, om
hovrättens avgörande avviker frän ett tidigare prejudikat.

Inom
doktrinen råder tveksamhet i frågan, huruvida prejudikaldispens undantagsvis
kan lämnas när hovrättens dom överensstämmer med ell HD-avgörande. Vad som
främst åsyftas är de fall då prejudikatet är gammall och omständigheter
inträffat som kan föranleda en omprövning av den tidigare valda lösningen.

Nära prejudikaldispensen
står inlressedispensen. Också här är prövningen betingad av intressen som
ligger utanför det ifrågavarande målet. Liksom vid prejudikaldispens spelar del
ingen roll om del finns anledning lill ändring eller ej. Kravet att talans
prövning är av synnerlig betydelse utöver det mål som skall prövas innebär
enligt förarbetena inte en rent faktisk återverkan av målets utgång, såsom att
en verkställighet av hovrättens dom skulle leda lill alt den lappande parlen
komme på obestånd. Bestämmelsen lar i stället sikte på fall där domen kan
länkas få bevisverkan beträffande framlida processer, I förarbetena nämns som
exempel på fall där inlressedispens kan förekomma processer angående skadestånd
på grund av intrång i patenträtt. Rättens uttalande angående patentels bestånd
och omfattning kan länkas påverka utgången av framlida processer om samma
patent. Intressedispenser hänför sig ofta till skadeståndsmål, Ell exempel är
atl käranden yrkat ersättning för läkarvård med ell mindre belopp och atl han
i framtiden kan väntas begära ersättning för framtida men med betydligt större
belopp (SvJT 1950: 420), Om det utom målet liggande intresset är av ekonomisk
art måste enligt reglerna om summa revisibiUs värdet av de intressen som berörs
uppgå till 1 500 kronor. Själva målet kan däremot röra mindre belopp. Det är
inte nödvändigt alt målets prövning är av betydelse för den klagande parlen
själv. Intressedispens kan meddelas exempelvis i ett mål om lönefordran, som är
av betydelse för andra anställda eller i ett mål om fastighetsförhållanden där prövningen
får betydelse för andra fastighetsägare.

De
nu behandlade dispensreglerna avser intressen som ligger utanför målet i fråga.
Ändringsdispens och allmän dispens meddelas däremot på grund av
omständigheterna i målet. Gemensamt för dessa två är också atl dispens kan
beviljas endasl om målet är av någon betydenhet. Beträffande mål om
förmögenhelsvärden skall vad klaganden förlorat i hovrätten översliga visst
belopp (summa revisibUis) och i brottmål skall påföljden vara av viss
svårhetsgrad (poena revisibUis).

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 28

Ändringsdispens kan meddelas om det finns anledning till
ändring i hovrättens domslut. För alt fastslå om så är fallet måste HD om också
summariskt pröva själva sakfrågan. Till skillnad från prejudikal-eller
inlressedispens, som kräver majoritetsbeslut, räcker det för beviljande av
ändringsdispens alt ett av de tre justitieråden anser all sådan dispens bör
meddelas. För avslag krävs sålunda lika många röster som för majoritet i
fuUsutten avdelning. Vid bedömningen av utsikterna lill ändring skall iakttas
de begränsningar i sakprövningen som följer av alt ålempplagning av viss
bevisning får ske endasl om synnerliga skäl föreligger (35 kap. 13 § RB), att
nytt bevis i civilt revisionsmål endast i undantagsfall får åberopas i HD (55
kap. 13 § RB) saml alt HD i betydande utsträckning är bunden av hovrättens
bevisbedömning (55 kap. 14 § RB). Detla begränsar möjligheterna lill
ändringsdispens, när avgörandet beror på en värdering av muntlig bevisning.

Allmän dispens kan förekomma då elt viktigt allmänt eller
enskilt intresse påkallar atl HD prövar målet. I motiven anges som exempel bl.
a, atl starkt delade meningar förekommit i de lägre instanserna, atl målet är
av stor social betydelse eller att del rör grovt brott eller betydande
ekonomiska värden.

Inskränkningarna i möjligheterna all få ändringsdispens
eller allmän dispens på grund av de s. k, revisibilisreglerna i 54 kap, 12 § RB
innebär alt part i mål av förmögenhelsrätlslig natur inle kan erhålla sådan dispens,
om värdet av vad han lappat i hovrätten (molgångsvärdel) uppenbart inte uppgår
lill 1 500 kronor (summa revisibUis),

Molgångsvärdel är beroende på vad parlen förlorat i
hovrätten och inte på det belopp som talan i HD gäller. Delta sammanhänger med
att del redan i hovrätten måste vara klart om summa revisibilis föreligger.
Hovrätten skall nämligen enligt 54 kap, 14 § andra styckel RB i
full-följdshänvisning ange på vilka grunder prövningstillstånd kan meddelas med
hänsyn lill utgången av målet i hovrätten, Molgångsvärdel utgör skillnaden
mellan vad parlen yrkat i hovrätten och vad han där till-dömts. Har
tvisleföremålel olika värde för klaganden och hans motpart, gäller del värde
det har för klaganden. Hänsyn får inle las lill rättegångskostnad eller ränta
som upplupit efter målels anhängiggörande. Revisibilisreglerna tUlämpas inte
bara när själva processföremålet har förmögenhetsvärde utan också i fall då
del bakom parlens lalan ligger ett ekonomiskt intresse, t. ex. i mål om
skyldighet alt beediga bouppteckning eller i mål om skyldighet att avge
redovisning.

I fråga om brottmål gäUer liknande begränsningar genom
reglerna om poena revisibilis. Ändringsdispens eller allmän dispens får ej
beviljas målsägande, om inte hans lalan avser brott, för vilket är stadgat fängelse
i mer än ell år eller avsättning. TUltalad eller vissa honom närslående kan
inle få sådan dispens om inte lalan avser sådant brott som nu nämnts eller
också annat brott och den tiUlalade dömts till annan påföljd

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 29

än
böter eller ådömts dagsböter ej understigande 60 eller böter omedelbart i
pengar ej understigande 1 500 kronor eUer blivit fälld tiU vite omedelbart i
pengar till minst nämnda belopp eller för honom beslämts ny minsta lid för
internering eller tillämpats 34 kap. 8 § andra styckel andra punklen BrB. Om
del samtidigt förs lalan om skadestånd, tillämpas reglerna om summa revisibUis
i tvistemål på den delen av målet.

Enligt
54 kap. 11 § andra stycket RB gäller prövningslUlslånd domen eller det slutliga
beslutet i dess helhet om inte klaganden fullföljt talan i endast viss del.
Tillståndet gäller också annat beslut som har överklagats i samband med domen
eller del slutliga beslutet.

Den
som vill fullfölja lalan mol hovrätts dom eller beslut skall enligt 54 kap. 17
§ RB i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kronor, saml lika stort belopp
lill säkerhet för den kostnadsersättning, som HD kan komma atl tillerkänna
motparten. Fullföljdsavgiflen har parten rält att efter HD:s förordnande
återfå, om hans ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar bifalles. I
annat fall behålls den av statsverket. HD beslutar likaså om och i vad mån del
belopp som nedsatts tUl säkerhet för motpartens kostnadsersättning skall lyftas
av klaganden eller motparten. Avgörande blir vad som i domen beslämts om
fördelningen av rättegångskostnaderna.

Från
nedsättningsskyldighet undantas dels kronan, dels tilltalad som hålls häktad i
målet och dels, såvitt avser fullföljdsavgiflen, annan tilltalad som för talan
i fråga om ådömt ansvar. Härutöver gäller all nedsättning lill säkerhet för
kostnadsersättning inle fordras, när enskild motpart inte finns.

Den
prövning HD har alt företa i anledning av fullföljd avser som förut sagts
målet i hela den omfattning det förts dit. Både sakfrågan och rättsfrågan skall
i princip överprövas. Som tidigare berörts innehåller RB emellertid
bestämmelser som innebär inskränkningar i denna princip. Begränsningarna hänför
sig dels till parts rätt att förebringa bevisning och dels till möjligheten all
ändra värderingen av den bevisning som upptagits i lägre rält. Ny bevisning får
i tvistemål enligt 55 kap. 13 § RB förebringas endast om parten gör sannolikt
att han inle tidigare kunnat åberopa beviset eller han haft giltig ursäkt all
inte göra det. Rälten att förebringa ny bevisning i HD är genom denna
bestämmelse i olika avseenden mer begränsad än i hovrätt. Enligt 35 kap. 13 §
RB gäller i fullföljda mål att om vid lägre rätt vittne eller sakkunnig eller
part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållils, det ej är
behövligt all beviset tas upp på nytt, om inte högre rätt finner del vara av
betydelse för utredningen eller också part yrkar det och upplagandet ej befinns
sakna betydelse. I HD får dock sådant bevis las upp på nytt endasl om del finns
synnerliga skäl till della. Med den bestämmelsen skall sammanställas
bestämmelsen i 55 kap. 14 § RB atl, om vid huvudförhandling i lägre rätt
rörande viss omständighet vittne eller sakkunnig eUer part un-

s. 30 Kontrollera mot PDF

der sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å
stället hållits och avgörandet även i högsta domstolen beror av lUllron till
den bevisningen, ändring inle får ske i denna del i hovrättens dom i tvistemål
eller i brottmål annat än till den tilltalades förmån, om inle hovrätten,
faslän beviset inle tagits upp vid huvudförhandling i hovrätten, gjorl ändring
i bevisvärderingen i underrättens dom eller också synnerliga skäl föreligger,
all bevisels värde är annat än hovrätten antagit.

Begränsningarna i HD:s prövning av sakfrågan är betydligt
mindre i brottmål än i tvistemål. I brottmål finns sålunda inte något hinder
för införande av ny bevisning och bestämmelserna i 55 kap. 14 § innebär inle
några begränsningar i fråga om ändring tiU förmån för den tilltalade.

De närmare bestämmelserna om förfarandet vid ansökan om
revision eller vid besvär återfinns i 55 och 56 kap. RB. Av särskUl intresse är
atl klaganden enligt 55 kap. 4 § RB resp. 56 kap. 4 § RB, för det fall han
söker prejudikat- eller inlressedispens, bör närmare ange de omständigheter
han åberopat till stöd härför.

2.4.3 Utländsk rätt

I denna del hänvisas till kommilléns redogörelse i
belänkandet (s. 36 f).

2.4.4 Statistiska uppgifter

Från den officiella rällsslalistiken föreligger följande
upplysningar angående under åren 19491968 inkomna ansökningar om
prövningstillstånd.

Å r

Tvistem å l'

Brottm å l

Besv ä rsm å l »

Summa

Antal

Index

Antal

Index

Antal

Index

Antal

Index

1949

465

100

422

100

120

100

1007

100

1950

369

413

120

902

1951

395

410

120

925

1952

405

385

120

910

1953

413

453

120

986

1954

390

484

114

988

1955

392

485

142

1019

1956

393

546

132

1071

1957

393

524

130

1 047

1958

393

605

171

1 169

1959

340

627

151

1 118

1960

401

678

165

1244

1961

383

650

206

1239

1962

376

629

185

1 190

1963

314

596

182

1092

1964

340

624

232

1 196

1965

361

651

305

I 317

1966

323

640

245

1 208

1967

296

665

257

1218

1968

389

84

809

192

326

272

1 524

151

> I den officiella rättsstatistiken redovisas för tiden
19491953 inte ansökningar i besvärsmäl om prövningsliUstånd särskilt utan de
ingär i tvistemålssiffrorna. I tabellen har detta oaktat gjorts en fördelning
av dessa målgrupper. Berörda siffror är inte helt tillförlitliga, enär det
statistiska materialet delvis gått förlorat.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 31

Del
kan tilläggas alt del årliga antalet ansökningar om resning och återställande
av försullen tid under samma period ökat från 60 till 182, dvs. något mer än
tredubblats.

En
jämförelse mellan genomsnillen för åren 19491953 och 1964 1968 visar all
antalet ansökningar om prövningslUlslånd ökat med 37 »/o-Det är brottmålen som
slår för ökningen, vilken för dem uppgår till 63 »/o. Tvistemålen har däremot
minskal med 16 »/o. I fråga om de särskilda rättsmedlen föreligger en ökning
med 176 "/o.

Samtidigt
med ökningen av antalet ansökningar om prövningslUlslånd har en ökning skett av
den vid varje års utgång föreliggande balansen av sådana ansökningar. Denna
utveckling framgår av följande tabell.

Ä r

Antalet in-

Antalet balan-

Index

Antalet balan-

komna m å l

serade m å l

serade m å l i % av
antalet inkomna m å l

1949

1007

314

100

31,2

1950

902

295

94

32,7

1951

925

352

112

38,1

1952

910

384

122

42,2

1953

986

568

181

57,6

1954

988

582

185

58,9

1955

1019

673

214

66,0

1956

1071

622

198

58,1

1957

1047 .

592

189

56,5

1958

1 169

589

188

50,4

1959

1 118

531

169

47,5

1960

1244

.543

173

43,6

1961

1239

512

163

41,3

1962

1190

557

177

46,8

1963

1092

494

157

45,2

1964

1 196

566

180

47,3

1965

1317

643

205

48,8

1966

1208

661

211

54,7

1967

1218

673

214

55,3

1968

1 524

729

232

47,8

Uppgifter
ur rättsstatistiken för 1962 och 1967 visar en nästan genomgående förskjutning
till längre rättegångstider i de mål som fullföljts lill HD. Så är faUet
oavsett om som utgångspunkt tas lidpunkten då målet anhängiggjordes vid
underrätt eller dagen då målet kom in liU nedre justitierevisionen. Det
alldeles övervägande antalet specialtvistemål år 1967 har tagit mer än tre år
atl handlägga i alla instanser. För nära hälften av övriga tvistemål har tiden
varit över två år. Något mer än hälften av brottmålen har avgjorts på kortare
tid än ell år.

Enligt
uppgifter som kommittén inhämtat från nedre justitierevisionen fördelade sig
HD:s sammanlrädeslid på följande sätt under tiden 1966 1968.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45

32

Föredragning

Huvudförhandling

dispens-
näde-ansökningar ärenden

femmansmål

Antal
timmar Procentuell fördelning

nil 192 54 9

374 18

385 19

Drygt
hälften av HD:s sammanlrädeslid har alltså under denna tid lagils i anspråk
för dispensföredragning. Den enskilde ledamotens sammanlrädeslid fördelar sig
något annorlunda med hänsyn till all dispensansökningar och nådeärenden kan
avgöras av endasl tre justitieråd. Beaktas detta blir den procentuella fördelningen
i stället 43, 8, 24 och 25.

En
undersökning av frekvensen av bifall till dispensansökningarna ger vid handen,
alt prövningstillstånd som ett årsgenomsnitt för tiden 1949 1968 meddelats i
ungefär vart fjärde tvistemål och vart tjugonde brottmål. Därvid bortses från
att höjningen för brottmålens del blivit exceptionellt stor 1965 och 1966,
sannolikt till följd av brottsbalkens införande. Den närmare fördelningen
framgår av följande uppställning.

Är

Tvistemål

Brottmål

Samtliga mål

1949

33,8

10,5

24,2

1950

29,8

9,0

20.4

1951

29,1

5,2

18,3

1952

25,7

4,7

16.0

1953

30,1

5,2

17.5

1954

18,1

2,7

10,9

1955

19,9

4,2

11.9

1956

19,7

4,1

11,9

1957

23,0

5.6

14.3

1958

20.6

5,4

12,9

1959

22,6

5,6

13,4

1960

23,2

5,3

13,2

1962

26,9

6,3

15,7

1963

24,8

6,8

15,4

1964

28,6

5,2

15,7

1965

25,6

8,7

15,9

1966

26,1

10,3

17,0

1967

20,2

6,1

10,4

1968

21,2

6,9

12,8

Äriigt

genom-

snitt

24,7

6,2

15,1

Inom
domstolskommiltén har gjorts en undersökning avseende under åren 19611965 av
HD genom dom avgjorda tvistemål och brottmål saml avslagna ansökningar om
prövningstillstånd i sådana mål. TUl grund för undersökningen har lagts
redovisningen av HD:s avgöranden i Nytt Juridiskt Arkiv. Materialet har
fördelats med hänsyn lUl om målet varit konformt eller difformt, om
prövningsliUstånd meddelats eller ej

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 33

och,
i det förra faUet, om avgörandet inneburit ändring eUer ej. För de mål, i vilka
prövningstillstånd meddelats, har gjorts ett försök all bestämma i vilken
utsträckning prejudikaldispens förekommit. Detta har skett på det sättet att
till prejudikatmål hänförts alla i Nytt Juridiskt Arkiv refererade mål.
Delresultaten för de olika fem åren visar följande.

Till HD fullföljdes under
femårsperioden dubbelt så många brottmål som tvistemål. Av samtliga mål var 68
"/o konforma. För tvistemålen var konformitetsprocenten 61 och för
brottmålen 72. Dispensfrekvensen var för tvistemålen 17,4 "/o, vilket
ligger avsevärt lägre än det nyss angivna årsgenomsnittet av 25 »/o.
Dispensfrekvensen för brottmål var 5,7 "/o. Av de beviljade dispenserna
var något mer än hälften, 55 »/o, prejudikatdis-penser. Den procentueUa andelen
prejudikatdispenser var för tvistemålens del 63 men för brottmålens del endasl
43. Ser man till prejudikaldis-pensernas andel i förhållande lill del totala
antalet fullföljda mål av de båda mållyperna visar det sig all det var nästan
fem gånger vanligare all prejudikatdispens meddelas i tvistemål än i brottmål.
Det var vidare ungefär dubbelt så vaidigt såväl alt prejudikaldispens som atl
annan dispens meddelades i difforma som i konforma mål. I absoluta tal däremot
meddelades dispens i ungefär lika många konforma som difforma mål.

Den
minskning av tillströmningen till HD som revisibilisreglerna medfört under
1968 kan uppskattas inte ha överstigit 100 mål.

2.4.5
Domstolskommittén

Kommittén
erinrar inledningsvis om alt del allmänna domstolsväsendet sedan 1849 varit
organiserat i tre instanser. Denna domstolsväsendets beprövade uppbyggnad
finner kommittén inte anledning alt nu rubba. Det ingår inte heller i
kommilléns uppdrag all överväga förslag till lösningar, som skulle innebära
ell sönderbrytande av den nuvarande ramen för dornstolsorganisalionen.

Vinslen med överprövning
av domar och beslut ligger främst i atl säkerheten för atl fel eller
förbiseende inle sker ökar och alt de rällssökan-des intressen överhuvudtaget
beaktas på ett betryggande sätt. Della gäller även om det i vissa fall inle kan
sägas alt den dom, som meddelas i högre instans, under alla förhållanden är
rikligare än en i lägre instans meddelad dom med annan utgång. Någonslans måste
dock gränsen för fullföljdsmöjlighelerna sättas. En ändamålsenlig
inslansordning måste samtidigt som den tillgodoser rättssäkerhetens krav också
fylla rimliga anspråk på snabbhet och billighet. Oinskränkt rätt alt få elt mål
prövat genom flera instanser medför ökad tidsutdräkt och ökade kostnader både
för den enskUde och samhället. Erfarenheten visar för övrigl alt fullföljd till
HD i del alldeles övervägande antalet fall omkring 90 »/o inte leder tUl
någon ändring i hovrättens avgörande. Möjligheten att överklaga i högsta
instans kan sålunda inte ulan fog sägas för det mesta innebära ett av hänsyn
till undantagsfall betingat, temporärt undanskju-

2
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 34

tände
av den i hovrätten vinnande partens rätt. Kommittén erinrar om all den gamla
rätten alt "gå till Kungs" genombmtits redan genom 1915 års
lagstiftning och alt den nu måste anses föråldrad. En prövrung i två instanser
måste i princip vara tillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt.

Även
om en prövning i två instanser från flera synpunkter är tillräcklig, behövs
det en tredje instans. Den främsta anledningen till detla är det från
rättssäkerhetssynpunkt viktiga kravet på rättsskipningens likformig-hel. Med
den geografiska utbredning som vårt land har måste andra instans vara fördelad
på ett flertal hovrätter. Enhetlighet i rättstillämpningen kan därför genom
hovrätterna vinnas endasl i begränsad omfattning. Från rätlsenhetlighelens synpunkt
och för ledning över huvud tagel av rättstillämpningen kan en gemensam högsta
instans inle undvaras. Enligt koimnittén innefattar vårdandel av
rältsenhetlighelen och den för della ändamål behövliga prejudikalbUdande
verksamheten HD:s centrala uppgift.

Kommittén
erinrar om all HD i princip prövar både sakfrågan och rättsfrågan och sålunda
närmast har ställning som appelldomslol och framhåller alt HD:s ställning som
prejudikatinslans otvivelaktigt skulle befästas, om den omvandlades lill
kassalions- eller revisionsdomstol. Frågan om en sådan ändring hänger
emellertid samman med den uppfattning man har om möjligheten och lämpligheten
av all vid prövningen i högsta instans särskUja sakfråga och rättsfråga. I
samband med tidigare reformförslag har spörsmålet ingående behandlats och de
invändningar som då framkommit har lett till alt något sådant särskUjande
ansetts inte böra ifrågakomma. En viss begränsning i behandlingen av sakfrågan
följer dock numera av RB:s regler. HD:s sakprövning är sålunda enligt gällande
rätt begränsad i tre hänseenden. HD får på nytt la upp muntiig bevisning endasl
om det finns synnerliga skäl därtill. Möjligheterna tUl ändring i hovrättens
bevisprövning är inskränkt och möjUgheten att i tvistemål åberopa omständighet
eller bevis som inte förebragts i lägre rält är starkt beskuren. Utan all
frågan om särskiljande av sak- och rättsfråga ställs på sin spels får
omfattningen av HD:s prövning anses löst på ett i princip tillfredsställande
sätt. Kommittén utgår också vid de fortsatta övervägandena från att HD även i
fortsättningen i de mål som las upp lUl prövning skall vara i princip
oförhindrad atl bedöma målet i hela dess vidd.

När
del gäUer utformningen av den högsta instansen måste enligt kommittén beaktas
alt HD:s uppgift som vårdare av rättsenhetligheten nödvändiggör atl denna
domstol ges begränsad storlek. Ju större målbelastningen är och ju fler
ledamöter som domstolen följaktligen måste ha dess mer försvåras möjligheterna
atl sörja för den erforderliga enhetiig-helen och konsekvensen i
rättsskipningen. Den enskilde ledamoten får aUt svårare alt överblicka
domstolens verksamhet. Elt brett målunderlag har visserligen den fördelen att
del ger lUlfäUe till en vidsträcktare in-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:45 35

blick
i rällslivets olika områden och tUl en allsidigare prejudikalbUdning
Avvägningen av dessa synpunkter leder dock tUl all ledamöterna måste vara
tämligen få. I ett litet land som vårt är del också svårt all rekrytera ett
stort antal domare med de kvalifikationer som bör fordras av en ledamot i HD.
Regeringsrätten har f. n. 22 ledamöter. Enligt gällande lagstiftning fömtsatts
det sålunda sammanlagt kunna finnas i det närmaste inte mindre än 50 högsta
domare, vUket kommittén anser vara ett för våra förhållanden mycket högt antal.

Arbetsbalansen i HD har
länge varit tämligen oförändrad, även om antalet inkomna ansökningar om
prövningslUlslånd har växlat. Förklaringen kan i viss mån vara att söka i
dispenssystemels elasticitet, som medför atl HD:s totala arbetsbörda inom vissa
gränser kan göras oberoende av antalet inkommande mål. Processlagberedningen
räknade med prövningstillstånd i omkring 30 "/o av samtUga fullföljda mål.
I sådant fall hade arbetet i HD inle kunnat bemästras. Under perioden 1958
1967 beviljade dispenser uppgick emellertid endast lill i medeltal för år
mellan 10 och 17 »/o. Kommittén finner det inle lyckligt om utvecklingen
skulle leda lill atl dispensförfarandel används som regulator av arbetsbelastningen.
Omständigheterna förefaUer peka mol en utveckling som, om inte HD:s arbetsbörda
minskas, i stället för en önskvärd nedskärning av antalet ledamöter medför all
domstolen måste utökas. Tillkomsten av flera lagråd har medfört behov av flera
justitieråd. Antalet justitieråd som slår till förfogande för tjänstgöring i högsta
domstolen blir därigenom färre och domstolens arbetskapacitet minskar.

Uppgifterna om
arbetsbelastningen i HD skall enligt kommittén ses mol den bakgrunden, all en
ökad måltUlströmning kan vara att vänta, om motåtgärder inte vidtas. I detla
hänseende anför kommittén följande. Det första året efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, år 1949, handlade underrätterna ungefär 32 000 tvistemål och 68
000 brottmål. Motsvarande tal var för år 1967 resp. 50 000 och 132 000.
Ökningen av måltillslrömningen tUl underrätterna har sålunda för tvistemålens
del varit omkring 55 "/o och för brottmålens del inte mindre än 94 »/o.
TUl hovrätterna inkom 1949 ungefär 1 500 tvistemål och 2 100 brottmål. Motsvarande
tal för år 1967 var resp. 1 700 och 4 300. Tvistemålen, som mot 1950-lalels
milt översteg 1 800, är på tillbakagång. Brottmålen däremot visar i hovrätterna
i stort sett samma ökning som i underrätlema eller 104 "/o. Det mer och
mer komplicerade samhället ger upphov tUl allt fler tvister. De höga rättegångskostnaderna
har verkat återhållande på benägenheten alt få en tvist prövad inför domstol.
Lättas denna hämsko genom utbredningen av rällsskyddsförsäkringar eller genom
vidgade möjligheter till fri rättshjälp, kan en ändring inträda, ökningen av
antalet brottmål är markant. Det är visserligen möjligt atl ökningen av antalet
inkommande mål kan avla något med anledning av de reformer som under senare
lid genomförts för all avlasta domstolarna bagateUbrottslig-

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 36

helen.
Men därmed kan de kvarvarande målen antas genomsnittligt bli vidlyftigare och
även i övrigl mera arbetskrävande. Härtill kommer att brottsligheten under de
senaste åren ökat väsentligt. Ökningen har varit särskilt stark beträffande
grövre och mer svåmtredda brott. Totalt sett kan alltså befaras en betydligt
ökad belastning på domstolsväsendet. Det är naturligt alt därmed även antalet
till HD fullföljda mål ökar. Delta bestyrks också av statistiken.

I
belysning av det sagda framstår del för kommittén som angeläget all fullföljdsreglema
ses över under beaktande av alt HD:s organisation måste hållas inom snäva
gränser. Utformningen av dispensreglema kommer därvid i förgrunden. Även
tillståndsprövningen innebär visserligen en prövning av det fullföljda målet,
men denna prövning sker under mer arbetsbesparande former än den som sedan
förekommer, om ansökan om prövningstillstånd beviljas. Dispensförfarandel i
dess nuvarande form infördes år 1945. Det medförde en nedgång under de följande
tio åren med omkring 19 "/o i den årliga måltillslrömningen. Nedgången kan
betecknas som blygsam. Under den tioårsperiod som sedan följde, eller åren
19551964, steg antalet lill HD fullföljda mål något. Kommittén anser
utvecklingen vara anmärkningsvärd med hänsyn lill det förhållandevis ringa
antalet bevUjade dispenser. Atl dispenserna varit få förefaller alltså inle ha
verkat återhållande på benägenheten all fullfölja. Den stora mängd mål i vilka
överklagandet inle lett till ändring har inneburit olägenheter för såväl parter
som HD. Domstolens arbetskapacitet har i betydande grad lagils i anspråk för
mål beträffande vilka anledning lill prövning i högsta instans inte förelegal.
Detla har varit till nackdel för verksamheten i övrigl, Ell förhållande, som
inle heller kan lämnas ulan beaktande i sammanhanget, är att också antalet
arbetskrafter i nedre justitierevisionen efter hand ökat. Antalet ordinarie
revisionssekreterare uppgår numera till 27, vartill kommer ett inle obetydligt
antal tillförordnade. En mycket stor del av juslilierevisionens arbetstid las
i anspråk för dispensföredragning och vad därmed sammanhänger.

En
anledning till den stora skillnaden mellan antalet fullföljda mål och antalet
mål vari meddelats prövningstillstånd kan vara all överklagandet i vissa fall
huvudsakligen haft annat syfte än alt få målet prövat av HD. Flertalet
överklaganden sker dock enligt kommittén säkerligen därför atl klaganden anser
alt hans sak blivit oriktigt bedömd av hovrätten. Med denna subjektiva
uppfattning hos parten viU del myckel lill för alt denne skall låta sig
övertygas om all föratsättning för prövning av målet i högsta instans inle
föreligger. Nuvarande dispensgrunder ger honom föga vägledning. Det är
dessutom lätt för klaganden all bortse från den begränsning i
ändringsmöjlighelerna som följer av inskränkningarna i bevisföring och
bevisbedömning i HD. Till detta kommer den lockelse som ligger i all
dispensprövningen sker på handlingama. Della irmebär nämUgen atl klaganden i
någorlunda svårbedömda mål för en betydligt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 37

lägre
kostnad än en muntlig process medför kan få elt auklorilalivt besked angående
ändringsmöjlighelerna. I tvistemål kan ett överklagande i delta läge från ren
kostnadssynpunkt te sig motiverat även om chanserna tUl ändring inle kan anses
vara särskilt stora.

Av olika tänkbara
möjligheter atl begränsa HD:s arbete anser kommittén dispensprövningssystemei
trots dess brister vara all föredra. Del ger möjligheter lill elt lämpligl
urval av mål. Vid del tidigare reformarbetet har också avvisats både förslaget
all göra HD lill en revisionsinslans och alt från fullföljd utesluta vissa
målgrupper eller konforma mål. Det framhölls i dessa sammanhang bl. a. atl
urvalet av de målgrupper som skulle avskäras från fullföljd måste komma all bli
mer eller mindre godtyckligt och atl vissa rättsområden skulle bli undandragna
HD:s prövning. Invändningarna kan enligt kommittén inle lämnas därhän.
Rältsenhelligheten kan inle upprätthållas om inle åtminstone alla mål som är av
vikt från prejudikalsynpunkt kan prövas av HD. Bortsett härifrån är
avgränsningen av målgrupperna svår atl göra. Mol konformitets-principen invänds
bl. a. alt urvalet av mål som underkastades HD:s prövning kunde befaras bli
mindre gott. Om kravet på konformitet begränsades lUl domslutet kunde del leda
till all elt mål inte fick fullföljas faslän hovrättens avgörande byggde på
ställningstagande till andra omständigheter och bevis än de som förelegal i
första instans. Om två likartade mål får olika utgång i underrätt medför
konformitetsprincipen att del av målen, i vilket underrättens dom fastställs av
hovrätten, inle får fullföljas medan del, i vilket underrättens dom ändras lUl
överensstämmelse med den fastställda, får gå vidare. Fullföljdsrättsn skulle
kunna påverkas otillbörligt. Genom någon enkel manipulation, t. ex. medgivande
i hovrätten av en mindre delpost, kunde partema tvinga hovrätten atl ändra del
överklagade avgörandet och därmed öppna vägen för fullföljd lill HD. Även
hovrätten kunde bestämma möjligheterna till fullföljd. Den kritik som sålunda tidigare
framförls utgick från all något dispensförfarande inle förelåg. Inarbetas
konformiletsprincipen däremot i ett dispensprövningssyslem, blir läget därför i
viss mån ell annat. Kommittén har också övervägt en begränsning av
ändringsdispensen så all den endasl skulle gälla sådana mål där hovrätt och
underrätt kommit lill olika slut men har funnit alt en sådan begränsning inle
innefattar en tillfredsställande lösning av fuUföljdsfrågan.

Kommittén
föreslår i stället atl ändringsdispensen helt avskaffas, samtidigt som övriga
dispensbestämmelser får ell innehåll som bättre än nu ansluter till syftet med
HD:s rältsledande verksamhet. Avskaffandet av ändringsdispensen utesluter inle
all vid tUlslåndsprövningen beaktas den större eller mindre anledning som kan
föreligga till ändring i hovrättens avgörande. Men det innebär att den
omständigheten all HD har en från hovrätten avvikande mening om den rätta
utgången av målet inte blir en självständig dispensgrand. Den enskilde parlens
önskan om ändring i

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 38

hovrättens
avgörande bottnar oftast uteslutande i hans intresse av ell för honom
gynnsammare resultat av målet. För den i hovrätten vinnande parlen skulle det
däremot från flera synpunkter vara bäst om målet inte aUs fick fullföljas. Två
i princip lUsvärdiga intressen slår på delta sätt mot varandra. Den grund för
prövning i högsta instans som hänför sig tiU viklen av enhetlig rällsliUämpning
och en i övrigl från allmän synpunkt tillfredsställande rättsskipning har för
de enskUda parterna underordnad betydelse. Del är i delta sammanhang alt märka
atl underlaget för den sakliga prövningen i HD ofta är sämre än det som stått
de lägre instanserna till buds och HD:s förutsättningar alt komma lill ell
rättvisande resultat alltså i motsvarande grad mindre goda än underrätternas.
För att en part skall få bifall lill framställning om prövningstillstånd kan
det därför inte vara tUlräckligt atl HD:s mening om utgången avviker från
hovrättens.

Mol bakgrund av de
allmänna överväganden som kommittén sålunda gjort föreslår man att följande
synpunkter anläggs på regleringen av full-följdssystemet.

Liksom
f. n. skall fuUföljdsrätten i princip vara fri men möjligheten att få målet
prövat i HD bero på särskilt tillstånd, som kan meddelas under vissa
förutsättningar. Förulsällningen för prövningstillstånd kan uttryckas så, atl
del ur annan synvinkel än parternas subjektivt begränsade skall föreUgga ell
intresse av sådan vikt atl prövning i högsta instans med hänsyn härtill är
påkallad.

Det intresse som nu nämnts
hänför sig i första hand tUl behovet av auklorilaliva avgöranden för främjande
av enhetlighet i lagtolkning och annan rällstUlämpning. Är del från denna
synpunkt av betydelse alt målet prövas i HD, då bör sådan prövning också ske.
En dispensgrund av delta slag, som ansluter till huvudsyftet med HD:s
verksamhet, måste också i fortsättningen finnas. Prövningstillstånd skall
alltså alltid kunna bevUjas om prövningen i HD har prejudikatintresse. HD;s
ställning som företrädesvis prejudikatinslans motiverar alt denna dispensgrund
liksom nu kommer tUl särskilt uttryck i lagtexten.

Prejudikatbildning avser
all främja enhetlighet i lagtolkning och annan rätlstiUämpning. Den föranleds
vanligen av att till HD hänskjuiits en rättsfråga, som inte tidigare varit
föremål för auklorilalivt avgörande. Men lUl HD:s uppgifter i förevarande
hänseende hör också all, där så finnes befogat, bryta med vederlagen praxis.
Prejudikaldispensens syfte är sålunda alt överhuvudtaget tjäna till ledning för
rättstillämpningen. För att prejudikaldispens skall få meddelas synes del inle
nödvändigt att kräva vare sig att den ifrågakomna rättsfrågan är av synnerlig
betydelse eller alt dess lösning är normgivande för ett mycket stort antal
andra fall. Nuvarande krav alt HD:s prövning skall från prejudikatsynpunkt
vara av synnerlig vikt bör alltså utgå. Det är tillräckligt atl prövningen av
rättsfrågan är av vikt för den framtida rättstillämpningen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 39

Begreppet
rällstUlämpning måste anses innefatta även lagtolkning. Della ord bör därför
utgå.

Även
om värdet av en högsta domstol främst ligger i de ökade förutsättningar för
samstämmiga avgöranden i likartade mål, som tillgången lill en
prejudikatinslans innebär, följer emellertid av domstolens uppgift som vårdare
av rättsenhelligheten, all möjlighet lill dispens från allmän synpunkt bör
hållas öppen även för vissa andra fall av mera extraordinär natur. Skulle
hovrättens avgörande t. ex. strida mot vedertagna rättsgrandsatser eller på
elt mera anmärkningsvärt sätt utan godtagbara skäl avvika från rådande praxis,
vore del otillfredsställande om inle rättelse kunde vinnas oberoende av målels
eventuella prejudikatintresse. Omständigheterna kan även i övrigt vara sådana
alt möjlighet lUl prövningstillstånd av andra än prejudiciella grander inte
bör uteslutas. Vissa dispensmöjligheter utöver de som innefattas i
prejudikatdispensen lorde därför alltjämt behövas. De kan dock ulan
åsidosättande av några rällssäkerhetskrav ges en väsentligt snävare
begränsning än de nuvarande reglerna om ändringsdispens. Kommittén föreslår
att de enligt 54 kap. 10 § punkt 2 RB gällande dispensbeslämmelserna ersätts av
en bestämmelse av innebörd, atl prövningslUlslånd som inle erfordras från
prejudikalsynpunkt får meddelas endasl under förutsättning atl med hänsyn tUl
särskUda omständigheter eljest synnerliga skäl förekommer till prövning i
högsta instans. Genom bestämmelsen hålls möjlighet till prövningslUlslånd
öppen oberoende av om anledning förekommer alt ändra hovrättens avgörande.
Bestämmelsens utformning avser all ange, alt den skall tillämpas mycket
restriktivt.

Kommittén
anser det knappast möjligt all helt uttömmande ange de fall då möjlighet tUl
prövning kan ifrågakomma vid sidan av prejudikaldispensen. De fall kommittén
närmast haft i tankarna är emellertid följande.

I
58 kap. 13 §§ RB anges fömlsättningarna för all resning skall bevUjas sedan
dom eller beslut i ett mål vunnit laga kraft. Så t. ex. får resning i vissa
fall beviljas om rätlstiUämpning som ligger lUl grund för avgörandet uppenbart
strider mot lag. Om sådana omständigheter åberopas redan såsom dispensskäl,
vore det otUlfredsställande om HD inle skulle kunna la hänsyn härtill utan
tvingas vägra prövningstillstånd för alt kanske i stället, sedan domen vunnit
laga krafl, la befattning med målet på extraordinär väg. Resningsgrund bör
därför vara en sådan särskild omständighet som kan föranleda
prövningslUlslånd. Resningsgmn-den atl rällslUlämpningen uppenbart strider mot
lag skall enligt förarbetena gäUa även del fallet alt domstolen klart
misstolkat en lagbestämmelse fastän det ej innebär ett uppenbart förbiseende
eller misstag. Också för detta fall bör prövningsdispens alltså kunna bevUjas.
I viss mån jämförligt förefaller del vara all ett överklagat avgörande utan att
vara direkt lagstridigt likväl avviker från lagtolkning eller rällsgmndsats

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 40

som
förut antagits av HD. Ett tillrätlaläggande kan härvid med hänsyn tUl vikten av
enhetlighet i rättstiUämpningen framstå som en i stort sett lika angelägen sak
som prejudikatbildning. Men även andra avsleg från vedertagen rättstillämpning
kan motivera alt den fullföljda lalan prövas av högsta instans. Den föreslagna
bestämmelsen öppnar möjlighet tUl prövning när utgången i hovrätten på ett för
rättskänslan stötande sätt avviker från vad som normalt brakar tillämpas i
liknande fall och anledning därför finns alt ändra hovrättens avgörande. Vid
dispensprövningen bör vidare kunna beaktas atl de två lägre instanserna inte
varit sinsemellan ense i bedömningen av målet eller all skiljaktiga meningar
inom domstolarna förekommit. Förekomsten i och för sig av sådana
skiljakligheter är dock inle tiUräcklig anledning till prövningsdispens.
Skiljaktighelerna måste vara av sådan art och betydelse alt med hänsyn såväl
härlUl som till den utgång målet fått i hovrätten synnerliga skäl talar för atl
prövning medges i HD. Den föreslagna bestämmelsen möjliggör all, om HD på lalan
av en part lar upp elt mål tUl prövning, prövningstillstånd kan meddelas även
annan klagande, som annars inle kunnat erhålla sådant tillstånd. Som
ytterligare exempel på faU där prövningstillstånd avses kunna ifrågakomma nämns
att fullföljd lalan medges av motparten eller alt det överklagade avgörandet,
ehuru res-ningsgmnd ej föreligger, uppenbarligen beror på förbiseende eller
misstag.

Med
prejudikatdispens jämställs den s. k. inlressedispensen. Om HD:s prövning av
ett mål anses ha sådan betydelse utöver det ifrågavarande målet alt
prövningstillstånd med anledning härav är motiverat, torde prövningen som regel
vara av vikt för ledning av rättstillämpningen och prövningstillstånd kunna
meddelas redan på denna grund. I den mån som del eljest ur intressesynpunkt
såsom till onödiggörande eller undvikande av likartade ytterligare rättegångar
finns skäl för all målet tas upp lill prövning av HD, lorde den möjlighet
lill prövningsdispens som i övrigl föreslagils läcka del behov som kan finnas
i della avseende. SärskUd intressedispens blir därför inte längre nödvändig.

Kommittén
föreslår vidare i samband med all 54 kap. 10 § RB ändras all ändring görs i 55
kap. 4 § och 56 kap. 4 § RB. I 55 kap. 4 § andra stycket RB föreskrivs atl om
revisionskäranden anser all prejudikat- eller inlressedispens skall meddelas,
han bör i revisionsinlagan närmare ange de omständigheter han åberopar till
stöd därför. Motsvarande bestämmelse för besvärsmålens del finns i 56 kap. 4 §
andra stycket RB. Kommittén föreslår all de nämnda föreskrifterna ändras atl
avse också det fallet alt en part ansöker om dispens av andra skäl än
prejudiciella och all de ges en mera kategorisk avfattning än de nu har. Det
bör föreskrivas att klaganden skall ange de omständigheter han åberopar för
dispens.

Del
är därvid inle tillräckligt all klagandens motivering för atl prov-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 41

nuigstUlstånd
bör meddelas begränsas tUl ett i stort sett oförändrat återgivande av
Jagtexten. Genom förslaget ökar fömtsättningarna för en förenklad och snabb
dispensprövning. Föreskriften kan också bidra till alt avhålla från ogrundade
ändringssökanden. Kommittén anser del inle nödvändigt alt påföljd för
underlåtenhet att fullgöra ifrågavarande upp-gtftspHkt utöver vad som i vissa
faU kan följa av bestämmelserna i 55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § RB skrivs in i
lagen. Del Ugger emellertid i sakens natur alt utgången av tillståndsprövningen
är beroende av i vad mån klaganden framlägger bärande motiv för bifall lill sin
dispénsansö-kan. HD har all pröva om åberopade motiv för fullföljd är av beskaffenhet
all föranleda prövningstillstånd. Däremot är del inle HD:s uppgift att, om t.
ex. endast prejudikalskäl åberopas men sådana inle finnes föreligga, ex officio
undersöka om det möjligen i stället finns någon annan dispensanledning. Alt HD
har atl bedöma om prövningstillstånd bör meddelas av prejudikatskäl, även om
sådant skäl inte åberopas, ligger i sakens natur. Om de omständigheter som
åberopas lUl slöd för ansökan om prövningslUlslånd inte närmare anges av
klaganden, men det likväl av handlingarna klart framgår såväl vilka dessa
omständigheter är som att klagandens talan med anledning av dem bör las upp
till prövning, lorde det inte möta något hinder att prövningslUlslånd meddelas
ulan alt klaganden först förelagts alt fullständiga sin inlaga.

Beträffande
revisibUisbestämmelserna framhåUer kommittén alt dessa infördes efter stor
tvekan med hänsyn lill invändningar om avsleg från principen om allas likhet
inför lagen. Dessa principiella betänkligheter kan inte heller i dag frånkäimas
fog. Storleken i ett tvistemål av det belopp som tvisten avser är inte någon
säker mätare på dess betydelse för parten. Även om Ukhelen inför lagen
upprätthålls såtillvida atl samma revisibUisregler gäller för aUa, är det
uppenbart att de drabbar olika. I viss mån kan motsvarande invändningar riktas
mol poena revisibilis. Om bestämmelsema om prövningstillstånd utformas som
kommittén föreslagit, kommer alt mol varandra stå å ena sidan den allmänna
bestämmelsen om prövningslUlslånd under föratsättning av synnerliga skäl och å
andra sidan revisibUisreglérnas förbud mot prövningstillstånd annat än i
undanlagsfall, oavsett om synnerliga skäl föreligger. Frånsett det princi-pieUt
diskutabla i revisibilisreglerna som sådana, blir det anmärkta förhållandet så
motsägelsefullt, alt konstmktionen knappast kan anses godtagbar. Del måste på
del hela laget anses riktigt all, om synnerliga skäl talar för atl ett mål
kommer under HD:s prövning, detla också sker, oberoende av molgångsvärdels
storlek eller brottets beskaffenhet. Även om man knöl revisibUisreglerna till
rätlen atl överhuvudtaget fullfölja lalan så atl revisibilisreglerna formellt
inte kom i direkt motsatsförhållande till de allmänna dispensreglema för
prövningsliUstånd, skulle läget sakligt sett bli oförändrat. Det i sammanhanget
mest rationella och riktiga ur rättssäkerhetssynpunkt är atl
revisibilisreglerna avskaffas. De har

21 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 42

tUlkommit
uteslulande för alt hindra för stor arbetsbelastning i HD. Den undersökning
kommittén gjort av beslämmelsernas effekt på mållUl-strömningen ger vid handen
all denna är mindre än man kunnat förmoda. Detta kan visserligen för
tvistemålens del bero på penningvärdesförsämringen. En höjning av summa
revisibilis kunde ur denna synpunkt anses motiverad. Antalet i hovrätterna
avdömda tvistemål är dock numera så jämförelsevis litet all
revisibilisreglerna i fråga om dessa mål inle har större vikt för HD:s
arbetsbörda. Del praktiska värdet av en mindre höjning, exempelvis lUl 3 000
eller 5 000 kronor, skulle därför bli obetydligt.

Kommittén
anför vidare atl ell större värde än den fullföljdsbegrän-sande effekten kan
ligga i den möjlighet som revisibilisreglerna ger HD tUl snabbare och enklare
handläggning av mål på vilka bestämmelsema äger tUlämpning. Möjlighet tUl sådan
förenklad handläggning kommer emellertid all finnas även enligt kommitténs
förslag. Genom skyldigheten för klaganden atl i HD närmare ange de
omständigheter han åberopar som grund för ansökan om prövningstillstånd kan
tillståndsprövningen exempelvis många gånger begränsas avsevärt. Vid tiden för
införandet av revisibilisreglerna var det för övrigl särskUl tvistemålen som
påkallade uppmärksamhet. Lägel är nu förändrat. Kommittén förordar därför att
revisibilisreglerna utgår ur fuUföljdssystemel. Den tanke, på vilken de bygger,
kan för övrigl i den mån så finnes påkallat beaktas vid tillståndsprövningen
utan stöd av särskilda undanlagsregler. Del ligger nämligen i sakens natur att
den större eller mindre vikt som fullföljden har för parlema inverkar på
bedömningen av om dispens som inle föranleds från prejudikalsynpunkt skall
meddelas.

Skyldigheten
alt nedsätta fullföljdsavgift och belopp lill säkerhet för motparts
kostnadsersättning har den förtjänsten atl den kan medverka lill alt den
missnöjda parten närmare tänker över om elt överklagande är befogal. Den kan
därmed bidra lill atl hindra okynnesprocesser och bagateUtvisler. Mot
fullföljdsavgiflen kan emellertid resas en rad invändningar. Redan den
gmndläggande tanken att parts möjlighet all komma lill sin rätt skall vara
betingad av erläggande av en avgift är föga tilltalande. En klagande vars
ekonomiska bärkraft inle är så stor drabbas förhållandevis hårdare än andra.
Avgiften har vidare knappast någon återhållande verkan på den som avsiktligt
vill förhala processen genom överklagande. De anförda invändningarna mot
fullföljdsavgiflen har i stort giltighet även beträffande
kostnadsersättningen. Nedsäll-ningsskyldighetens betydelse urholkas för övrigt
genom att de personer, vilkas sol vens är sådan atl ell ställande av säkerhet ter
sig särskUt angelägen, ofta blir befriade från skyldigheten. Utöver del sagda
gäller i fråga om såväl fullföljdsavgiflen som kostnadsersättningen all del vid
nedsättning, redovisning och återbetalning av avgifterna uppkommer kameralt och
administrativt arbete som inle står i rimlig proportion tUl

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 43

de
fördelar som vinns, i varje fall med nuvarande avgiftsbelopp.
Ned-sättningsskyldighelen gör också hovrättens fullföljdshänvisningar komplicerade.
Ell obetydligt misstag vid iakttagande av formalia i samband med avgiftens
nedsättning kan leda lill alt revisionslalan avvisas. Det kan med ett visst fog
göras gällande att nedsättningsskyldigheten för HD:s vidkommande inte alltid
inneburit någon lättnad i arbetsbördan. Kommittén föreslår all nuvarande
nedsättningsskyldighet såväl beträffande fullföljdsavgift som beträffande
kostnadsersättning utgår.

Kommittén föreslår vidare
alt den särskilda omröslningsregeln i 3 kap. 7 § RB avskaffas. Enligt della
lagrum fordras för meddelande av prejudikat- eller intressedispens alt två av
de i beslutet deltagande ledamöterna är ense därom. Ändringsdispens däremot
skall meddelas så snart någon ledamot önskar della. Ansökan om ändringsdispens
kan alltså avslås endasl genom samstämmigt beslut av aUa tre ledamöterna.
Samma antal ledamöter som vid den slutliga prövningen av målet då regelmässigt
fem ledamöter deltar bestämmer således utgången. Om i enlighet med
kommitténs förslag ändringsdispensen avskaffas, bortfaller granden för denna
särskilda omröstningsregel. Fråga huruvida prövningsliUstånd skall meddelas
bör sålunda aUlid fattas genom majoritetsbeslut enligt de vanliga
omröslningsreglema i 16 kap. 3 § och 29 kap. 3 § RB.

Slutligen föreslås atl
prövningstillstånd skall kunna begränsas till viss del av målet. Nuvarande
regel i 54 kap. 11 § RB har föranletls av intresset all undvika olämplig
uppdelning av målet. FaU förekommer dock där en uppdelning kan vara önskvärd.
Det kan sålunda inträffa alt anledning till prövning inle föreligger
beträffande vissa, kanske betydande avsnitt av hovrättens avgörande, medan
däremot skäl finns tUl dispens i någon av målet i övrigl oberoende del. I elt
sådant läge anser kommittén del vara onödigt all åsamka parterna kostnader för
utförande av talan även i de delar, beträffande vilka det från början stått
klart atl rättegången i HD saknar betydelse. HD bör därför få befogenhet all
begränsa elt prövningstillstånd så att del avser endasl en del av den
fullföljda lalan. Genom den ändrade lagtexten möjliggörs t. ex. alt i ell
brottmål ta upp endast frågan om skadestånd men låta i ansvarsdelen förbli vid
hovrättens avgörande. Likaså kan prövningstillstånd beviljas beträffande t.
ex. endast elt av flera kumulerade mål. I sakens natur ligger alt den fråga som
anses böra prövas av HD måste vara klart avskiljbar och oberoende av målels
övriga fullföljda delar. Även om t. ex. endasl en åtalspunkt av flera är av
intresse, måste lUlståndel i allmänhet gälla ansvarsfrågan i dess helhet,
därför all straffmätningen är avhängig även av övriga åtalspunkter.

De
av kommittén föreslagna ändringarna i dispensgrunderna innebär all HD i aUl
väsentligt blir en prejudikatinslans. Avlastningen av HD skulle öka ytterligare
om själva dispensförfarandet kunde ordnas på an-

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 44

nal
sätt än nu, t. ex. genom all överflyttas från domstolen liU något annat organ.
Närmast kunde väl härvid konuna i fråga att låta den hov-rältsavdelning som
dömt i målet pröva dispensfrågan. Mot hovrätten som dispensmyndighet kan i
regel riktas flera vägande invändningar. En betydande risk finns all
dispensprövningen på grimd av del stora antalet hovrättsavdelningar skulle bli
oenhetiig. Även om prejudUcaldispens kunde tUlfredsstäUande handhas av
hovrätten, återstår svårigheten att säkra en rält avvägd dispensgivning i mål,
vUka av andra skäl bör underställas HD:s prövning. Del är inte tUlfredsstäUande
att den domstol, som avgjort ett mål, också avgör om målet skall få föras
vidare tUl högre instans. En fömtsättning för atl hovrätten skulle kunna
anförtros dispensprövningen måste därför vara alt dispensprövningsbeslutet
finge överklagas. Men därmed skulle en betydande arbetsbörda återföras till
högsta domstolen. En bättre möjlighet vore då alt minska det i HD:s dispensprövning
deltagande antalet ledamöter, eventuellt på så sätt att en av ledamöterna
ersattes med en revisionssekreterare. Alt gå ned under nuvarande antal av tre
ledamöter synes dock inte lämpligt. Kommittén har aUtså stannat för att inte
föreslå någon ändring i vad som f. n. gäller i förevarande hänseende. Faslän
del är svårt att med säkerhet bedöma vUken minskning av HD:s arbete som
förslaget i sin helhet leder till, bör det kunna antas alt förslaget, med den
restriktiva tUlämpning som kommittén fömtsätter, åtminstone efter en övergångslid
skall på sådant sätt lätta arbetsbelastningen, atl antalet justitieråd kan inte
oväsentligt nedbringas.

Reservationer.
I ett särskilt yttrande anför herr Kilander med instämmande av fm Kristensson
bl. a. alt det kan starkt betvivlas att antalet ansökningar om
prövningslUlslånd kommer alt minska. Del kan också antas alt antalet bevUjade
prövningsliUstånd inle kommer alt nedgå i nämnvärd grad. Reglerna kan inle
antas få någon mer begränsande effekt på HD:s arbetsbörda. Det är all räkna med
alt den förlorande parlen i hovrätt många gånger kan väntas anse att just i
hans fall finns sådana särskilda omständigheter att synnerliga skäl föreligger
för prövningstillstånd. Regelns allmänt hållna utformning ger även.HD tämligen
fria händer vid tiUämpningen. Avgränsningen av fuUföljdsrätten bör komma tiU
klarare uttryck i lagtexten. Det naturligaste och radUcalasle sättet atl
begränsa tUlströmningen av mål liU HD är att slopa regeln om annan dispens än
prejudikatdispens. Mot elt sådant förslag kan anföras, att HD inte med ordinärt
rättsmedel kan beakta ändringsgmnd som kan medföra resning av lagakraftvunnen
dom. Någon olägenhet av della har dock inle märkts i de fall då med nuvarande
ordning endast prejudikatdispens kan meddelas. Riksåklagaren kan för övrigt
ulan prövnmgslUl-stånd yrka ändring tiU den tilltalades förmån och domvUIa
skall beaktas av HD även utan yrkande. Om rätlstiUämpning som ligger lUl grand
för hovrättens dom uppenbart strider mot lag förefaUer dessutom prövnings-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 45

tUlstånd
böra kunna bevUjas enligt den av kommittén föreslagna regeln för
prejudikatdispens. I de mycket sällsynta fall i övrigl del här kan vara fråga
om kan sägas, alt part i stället för prövningslUlslånd får bevUjas resning
sedan hovrättens dom vunnit laga kraft. Såsom kommittén anfört vore det dock
oliUfredsslällande om HD inte alltid skulle kurma la hänsyn tiU
resningsgrunder vUka åberopas redan som dispensskäl. Prejudikatdispensen bör
därför kompletteras med en bestämmelse om all HD aUlid skall beakta omständigheter
som skulle medfört resning av lagakraflvunnel avgörande. En sådan regel bör
kunna införas i RB:s kapitel om resning och inle utformas som särskild
dispensgrand (jämför domvilla). Blir den föreslagna regeln för
prejudikaldispens enda dispensgrund, saknas anledning ge den aUlför snäv
tolkning. Om det överklagade avgörandet avviker från lagtolkning eUer
rältsgrandsals, som tidigare antagits av högsta domstolen, eller eljest
grundar sig på rättstillämpning som irmebär elt klart avsleg från stadgad
praxis ulan alt det ändock kan sägas uppenbart strida mot lag och alltså vara
ett resningsfall, torde HD kunna finna atl prövningen är av vikt för ledning av
rällslUlämpningen och sålunda meddela prövningstillstånd på denna grund. Även
när underrätt och hovrätt kommit tUl väsentligt olika slut eller eljest stora
skiljakligheter förekommit vid bedömningen av målet finns säkerligen fall då
del är av vikt för ledning av rättstillämpningen atl prövningslUlslånd
meddelas.

2.4.6
Remissyttrandena

Flertalet
remissinstanser har i huvudsak godtagit kommiltéförslaget eller lämnat det ulan
erinran. Åtskilliga remissinstanser förordar dock att HD blir en ren
prejudikatinslans eller alt dess prövning begränsas tiU, förutom
prejudikatsfrågor, sådana fall då resningsgrand föreligger eUer domvUla
förekommit. Några remissinstanser har framfört förslag av annat innehåll.

Till de remissinstanser
som tillstyrker kommitténs förslag hör nedre justitierevisionen, Svea hovrätt
jämte borgmästarna i Stockholms rådhusrätt och rådhusrätten i Eskilstuna samt
häradshövdingen i Svartiösa domsaga, Göta hovrätt järate Aska, Dals och
Bobergs domsagas häradsrätt, Linköpings domsagas häradsrätt, Västerviks
domsagas häradsrätt och Mellersta Värends domsagas häradsrätt, Hovrätten för Västra
Sverige jämte Hallands mellersta domsagas häradsrätt, Sunnervikens domsagas
häradsrätt samt rådhusrätterna i Borås och Karlstad, hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland jämte Bollnäs domsagas häradsrätt,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, RRV,
statens avtalsverk, lantmäteristyrelsen, sjölagskommittén,
vattenlagsutredningen, familjelagssakkunniga, LO, TCO, domarföreningen,
advokatsamfundet. Föreningen Sveriges statsåklagare,

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:45 46

Sveriges
industriförbund. Svenska kommunförbundet och Svenska försäkringsbolags
riksförbund.

Nedre justitierevisionen
redovisar vissa statistiska uppgifter för 1969 angående inkomna mål och
rältegångsliderna. Med stöd av dessa anförs att måltillströmningen avtagit och
atl del för specialmålens del inträtt en betydande förskjutning mot kortare
rättegångstider. Det anförs vidare atl då frågan om begränsning av
fuUföljdsrätten tidigare varit föremål för övervägande så har anledningen i
regel varit den, all HD:s arbetsbörda blivit övermäktig. Läget anges nu vara
ell annat. Någon tyngande balans av ansökningar om prövningstillstånd
föreligger inle ulan endasl normal arbetsbelastning. Man framhåller vidare all
de föreslagna ändringarna i fullföljdsreglema knappast kan beräknas ge lill
resultat någon mera betydande minskning av antalet ansökningar om
prövningstillstånd. Även om det är ovisst vilken effekt kommitténs förslag kan
beräknas få i fråga om HD:s arbetsbörda, så anser man alt förslagel i allt faU
innebär en avsevärd förenkling av bestämmelserna, samtidigt som det ger HD en
möjlighet all i särskilda fall ingripa även om varken prejudikalintresse eller
rättegångsfel skulle föreligga. Lagtexten är i della hänseende lämpligare
utformad än motiveringen, som ger intryck av all vilja alltför myckel låsa HD
till vissa angivna fall.

Hovrätten över Skåne och
Blekinge delar kommilléns uppfattning all systemet med särskilt tillstånd för
prövning i HD i princip är överlägset andra metoder alt begränsa måltillslrömningen.
Beträffande den nuvarande ändringsdispensen anför hovrätten all den ler sig
principiellt felaktig, då den inle anger skäl för alt HD bör pröva målet ulan
i stället består i en förhandsbedömning av målels utgång vid en sådan
prövning. Tillståndsprövningen får vid ändringsdispens en helt annan karaktär
än vid annan dispensprövning. Den ställer väsentligt större krav på föredragandens
och ledamöternas arbetsinsatser Och kan därför sägas vara i personalhänseende
dyrbar. Starka skäl talar för atl möjligheten till ändringsdispens avlägsnas
ur lagen. Del avgörande är emellertid om man genom en sådan åtgärd kan i högre
grad minska måltillslrömningen. Hovrätten anser det tveksamt om ens
genomförandet av en ordning där endast möjligheten lill prejudikatdispens
behålls skulle vara ägnad all i nämnvärd omfattning minska antalet tUl HD
fullföljda mål. Erfarenheten lorde nämligen visa all även mindre befogade
prejudikatskäl i mycket stor omfattning åberopas vid fullföljd till högsta
domstolen. Härtill kommer all parten kan fullfölja lalan av andra skäl än
utsikten lill ändring, t. ex. för atl vinna uppskov med verkställigheten av
påföljd. Om alltså valel mellan kommitlémajorilelens och herr Kilanders förslag
inte bedöms ha något avgörande inflytande på måltUlströmningen, talar enligt
hovrätten starka skäl för all dispensgrundema bör ha ell något mer allmängUligt
innehåll än vad KUander förordat. Därigenom möjliggörs att mål som ur allmän
synpunkt eller för parterna framstår som mål av

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 47

ovanlig
vikt och betydelse kan upptas av HD, även om de ur en mera snävt juridisk
synvinkel inle har prejudikatintresse. Prövningstillstånd bör sålunda fömtom i
prejudikatfallen meddelas om eljest synnerliga skäl förekommer tUl prövning av
HD. Vid sidan av de exempel på synnerliga skäl som kommittén anfört nämner
hovrätten del fallet, att hovrätt dömt en ung, förut oslraffad person lill
frihetsstraff medan HD för sin del anser mindre ingripande påföljd tillräcklig.
Hovrätten för Västra Sverige anser övervägande skäl tala för all föreslagna
ändringar i sin helhet kommer atl i vart fall på längre sikt innebära nedgång
i antalet fullföljda mål. Den uppfattningen delas av Hallands mellersta
domsagas häradsrätt. Häradsrätten menar all del måste anses vara ett alltför
långt steg alt nu omskapa HD lill en renodlad prejudikatinslans. Skulle det
visa sig alt de nya reglerna inte är ägnade all på tillfredsställande sätt
begränsa HD:s arbetsbörda slår alllid den möjligheten öppen i framtiden att la
ytterligare ell steg för atl omskapa HD till en sådan instans. Också
Sunnervikens domsagas häradsrätt menar alt radikalare åtgärder bör övervägas
först om det visar sig atl den föreslagna lagstiftningen inte lett till den
minskning av antalet fullföljda mål som man hoppats på.

Domarföreningen
anser starka skäl föreligga all nu fortsätta den sedan länge pågående
utvecklingen mol HD:s ställning som prejudikatinslans. Av rättssäkerhetsskäl
bör mellertid godtas den möjlighet tUl prövningstillstånd vid sidan av de
renodlade prejudikatfallen som kommittén föreslagit, men denna möjlighet måste
användas myckel restriktivt. TUlslåndsprövningen bör ske i enkla former.

Från
advokatsamfundet betonas atl det genom de föreslagna ändringarna skapas större
utrymme för HD:s centrala uppgift all genom prejudikalbUdande verksamhet leda
rällslillämpningen i landet och skapa gmndvalar för en likformig rättsskipning.
Elt slopande av ändringsdispensen kan förväntas leda till att prejudikatmålen
kan komma atl avgöras snabbare än vad som nu är möjligt, vilket är ägnat alt
stimulera parterna lill all föra upp mål av prejudikalintresse. Della vore,
särskilt vad gäller tvistemålen, en för rättssäkerheten synnerligen önskvärd
utveckling.

Även
andra remissinstanser erinrar om betydelsen av alt underdomstolarna har rik
tUlgång lill vägledande domar av HD. Den vidgning av området för
prejudikaldispensen, som kommittén åsyftar med atl avskaffa kravet på
"synnerlig vikt", har sålunda i allmänhet mottagits positivt. Ystads
domsagas häradsrätt framhåller all del är naturligt, att en sådan uppmjukning
kommer lill slånd om HD får den karaktär av prejudikat-instans som är avsedd
och därigenom avlastas de mål som nu tynger dess arbete. Från underrätternas
synvinkel är nämligen en liberal praxis vid prövning av ansökningar om
prejudikaldispens önskvärd framför allt av den anledningen att flödet av
vägledande domar därigenom blir rikare. Länsstyrelsen i Malmöhus län befarar
dock alt den föreslagna ge-

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 48

nerösare
utformningen av bestämmelsen om prejudikatdispens i en inte obetydlig
utsträckning kan komma att motverka den begränsning av måltUlströmningen som
åsyftas med kommitténs förslag.

De
remissinstanser som förordar en snävare begränsning av fuUföljdsrätten är JK,
JO, hovrätten för Övre Norrland, borgmästaren i rådhusrätten i Örebro, Ystads
domsagas häradsrätt, Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt, Torna och
Bara domsagas häradsrätt, Jämtlands västra domsagas häradsrätt, länsstyrelsen i
Västernorrlands län, 1968 års brottmålsutredning, trafikmålskommittén och SACO.
Dit hör också tre ledamöter i domarföreningens styrelse som reserverat sig mot
styrelsens yttrande,

JK
anför alt de flesta numera anser alt HD bör vara prejudikatinslans. Delta
fömtsätter alt HD:s arbetsbörda avvägs så, atl domstolens storlek kan hållas
inom relativt snäva gränser. Det kan inte anses rimligt atl hälften av
domstolens sammanlrädeslid las i anspråk för en dispensföredragning som i
mycket obetydlig utsträckning resulterar i alt dispens meddelas. Den vid sidan
av regeln om prejudikatdispens föreslagna dispensregeln lorde för den
rättssökande framstå som i det närmaste konturlös och knappast avhålla från
fuUföljd. Förslaget belyser hur svårt det är all utifrån den givna
förulsällningen alt begränsa måltillslrömningen tUl en högsta domstol som
bör vara mindre än den nuvarande och huvudsakligen ha ställning som
prejudikatinslans ange vilka mål som jämte prejudikalmål bör få fullföljas.
Frågan humvida prövningslUlslånd skall ges också då predjudikatinlresse saknas
är ell awäg-ningsspörsmål. För en sådan ordning talar att HD kan vaka över atl
avgöranden som underställs dess prövning är materiellt rikliga. Nackdelama är
atl rällegångsförfarandel blir långsammare och dyrare. Med hänsyn till
bevismaterialets sjunkande kvalitet och HD:s begränsade sakprövningsmöjligheler
kan del ifrågasättas om rättssäkerheten ökar. Framför allt lorde del knappast
vara möjligt att utforma reglema på ett sådant sätt all de verkar återhållande
på benägenheten alt fullfölja. Orsaken är sannolikt att de olika fallen är så
skiftande all de inle kan klart avgränsas. Den föreslagna dispensregeln kan
först efter lång tids tillämpning få sådan stadga alt målliUströmningen
begränsas. Övervägande skäl talar därför för alt prövningstillstånd bör kunna
meddelas endast om det är av vikt för ledning av rällslillämpningen.

JO
framhåller alt det är viktigt om HD skall kunna fungera tillfredsställande som
prejudikatinslans atl ledamötema i största möjliga utsträckning får ägna sig
åt mål med prejudikalintresse. Del är också nödvändigt alt HD har begränsad
storlek. Antalet ledamöter är f. n. så högt, att det torde uppslå vissa
svårigheter för den enskUde ledamoten att få den överblick över domstolens
verksamhet, som den prejudikalbUdande uppgiften kräver. Antalet ledamöter bör
därför begränsas avsevärt. Kommitténs förslag förtjänar visserligen i huvudsak
anslulning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 49

men
del kan enligt JO:s mening ändå ifrågasättas om man inte bör gå längre och
slopa annan dispens än prejudikatdispens. Annars finns det risk för atl
justilierådens tid också i fortsättningen aUtför mycket kommer att upptas av
dispensprövning. En restriktiv dispenspraxis lorde inle i nämnvärd mån avhålla
från att söka dispens. JO menar för sin del alt den föreslagna andra
dispensgrunden kan avvaras med undanlag för det fall att resningsgmnd
föreligger. Det bör vara möjligt att garantera en så kvalificerad
sammansättning i hovrätt att HD, bortsett från resningsfallen, ej behöver få
tiU uppgift att rätta liU avsleg från gäUande rätt, förbiseenden och misstag,
som eventuellt skulle kunna länkas förekomma vid hovrätternas rättsskipning.
Något praktiskt behov av en sådan rätlelsemöjlighet skulle knappast föreligga.
Snabbheten som rätlssäker-hetsfaktor bör i detta sammanhang tiUmälas så stor
vikt atl den bör prioriteras framför elt eventueUt behov av alt korrigera
hovrätternas avgöranden med hjälp av en fullföljdsrält utöver prejudikat- och
resningsfallen. Frågan om prejudikats bindande verkan kan efter sådan ändring
antas komma i ett nytt läge och problemet bör tas upp till diskussion.

Hovrätten
för övre Norrland anser all det om överklagande till HD under åberopande av
ändringsskäl med fog kan sägas, alt del i del alldeles övervägande antalet
fall innebär ell temporärt undanskjutande av den i hovrätten vinnande parlens
rätt. Hovrätten föreslår därför all reglerna utformas så att prövningstillstånd
får meddelas endasl om del för ledning av rällslillämpningen är av vikt all
lalan prövas av HD och utöver della i resnings- och domvillofallen. Hovrätten
föratsätter då all under begreppet "vikt för ledning av
rällslillämpningen" inbegrips även de fall då hovrättens dom avviker från
lagtolkning eller rättsgrundsats, som tidigare antagits av högsta domstolen,
eller eljest grundar sig på rättstillämpning som innebär ett klart avsleg från
stadgad praxis och kanske också någon gång då underrätt och hovrätt kommit lill
väsentligt olika slut eller i övrigl stora skiljakligheter förekommit vid
bedömningen av målet. Annars behövs en regel om dispensmöjlighet för dessa
fall, men den bör ha en betydligt mer stringent utformning än förslagels.
Vidare behövs dispensmöjlighel för den händelse hovrättens dom innehåller ett
uppenbart fel, som ej är all hänföra till grovt rättegångsfel och ej heller
kan rättas med hjälp av reglerna i 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § RB. Med dessa
fall kunde man möjligen komma tUl rätta genom omarbetning av 59 kap. 1 § 5 RB.

De
underrätter som uttalat sig i samma riktning motiverar i allmänhet sitt ställningstagande
med all kommilléns förslag inle kan förväntas medföra någon nämnvärd minskning
i målliUströmningen lill HD.

1968
års brottmålsutredning framhåller att det särskilt beträffande brottmålen är
angeläget att prövning i HD inle framstår som en realistisk möjlighet. Tiden
från den brottsliga gärningen tUl dess alt påföljden blivit definitivt bestämd
bör vara kort. Detla är från kriminalpoliliska syn-

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 50

punkter
betydelsefullt. Genom detta förstärks den individual- och all-mänprevenliva
effekten av påföljden. Kravet på snabbhet talar emot tre instanser för prövning
av mål. Överprövning bör vara utesluten om inle målet har betydande
principiellt intresse. Den som begått en gäming, vilken lagts honom lill last
som straffbar, befinner sig nästan undantagslöst i en psykologiskt brydsam
situation. Det är pressande att gå och vänta på resultatet av den juridiska
proceduren. Samtidigt vill den dömde ofta klamra sig fast vid även de mest
bräckliga möjligheter lill en fördelaktig bedömning i "nästa
instans", vilket kan medföra den nackdelen att avgörandet låter vänta på
sig ännu längre. Ytterligare betänkligheter väcker alla dessa fall där
personer, som av hovrätt dömts till frihetsstraff, överklagar enbart därför all
de vill så länge som möjligt skjuta ifrån sig de obehagliga men oundvikliga
realiteter som väntar dem. Från dessa utgångspunkter synes del viktigt all
lagbestämmelserna om fullföljd lUl högsta domstolen utformas klart och konkret
och inte ges en allmänt hållen utformning av typ "generalklausuler".

Utredningen
ansluter sig i övrigl i huvudsak till de synpunkter som lämnats av herr
Kilander och fm Krislensson i deras särskilda yttrande.

Trafikmålskommittén
menar att det i själva verket finns skäl att införa ett principiellt tvåinstanssystem
i vårt land. Kommittén betonar vidare all elt processförfarande aldrig kan
anses rätlssäkerl om del inte uppfyller rimliga krav på snabbhet och billighet.
I likhet med brottmålsutredningen betonar kommittén atl del från
kriminalpolitiska synpunkter är betydelsefullt all liden mellan gäming och
påföljd blir kort. Beträffande påföljdsvalel i brottmål anförs atl hänsynen
till förändrade personliga förhållanden inte kan vara ett tillräckligt motiv
för en förnyad prövning av påföljdsvalet i ytterligare två instanser. Sådana
förhållanden bör beaktas inom ramen för påföljds- och verkställighelssystemen.

Vid
sidan av de nu nämnda remissinstanserna finns som tidigare nämnts några
remissinstanser som framlagt förslag av annat innehåll. HD:s ledamöter betonar
all del för rättssäkerheten och tiUilen lill rättsskipningen är av
utomordentlig betydelse alt rättstillämpningen i görligaste mån präglas av
enhetiighet. PrövningslUlslånd måste därför kunna meddelas i den utsträckning
som behövs för alt upprätthålla principen om lika behandling av lika fall.
Prejudikatbildningen spelar här visserligen en viktig roll men delta räcker
inle. HD måste ha möjlighet all korrigera mera påtagliga avvikelser från
rådande praxis, om inle prejudikaten skall förlora i genomslagskrafl och
rättsskipningen också i övrigl minska i likformighet. DispensmöjUghelerna i del
senare hänseendet bör därför inle beskäras så kraftigt som kommittén
föreslagit. I stället bör den för prejudikatfall föreslagna regeln omfatta alla
fall, där del av hänsyn lill rättstillämpningens likformighet är av betydelse
atl saken prövas i HD. Prövningstillstånd bör alltså kunna meddelas, om del är
av vikt för ledning av rättstillämpningen eller eljest för främjande av dess
enhetlig-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 51

hel
all lalan prövas av högsta domstolen. Svårigheter all bestämma vad som är
rådande praxis kan uppkomma på de oniråden av rällslivel där bedömningen av
förekommande mål huvudsakligen går ut på atl träffa ell avgörande efter
skäUghel eller lämplighet, som fallet ofta är i mål om underhållsbidrags
storlek, vårdnad om barn, slraffmälning och val av påföljd för brott. Om ell
sådant mål inte har prejudikatintresse, bör prövningslUlslånd i regel inle
meddelas, om det inte slår klart all den utgång målet fåll i hovrätten inte
ryms inom de varialionsgränser som praxis på hithörande områden uppvisar. Vid
sidan av en sådan dispensregel måste emellertid finnas möjlighet att i vissa
undantagsfall medge prövningslUlslånd. Della bör alllid få ske, om synnerliga
skäl föreligger all talan prövas av HD. Regeln är avsedd för situationer av mer
extraordinär natur, exempelvis del fall då resningsgrander föreligger eller
domvUla förekommit. Justitierådet Hedfeldt tUlägger för egen del att både de
avgöranden som erfordras för ledning av rättstillämpningen och de som innebär
korrigering av hovrällsavgöranden som strider mol rättspraxis enligt gällande
lag innefattas under bestämmelsen om prejudikatdispens. Justitierådet Conradi
är såtillvida skiljaktig atl han menar att den nuvarande möjligheten till
ändringsdispens och omröslningsregeln i 3 kap. 7 § RB fortfarande bör gälla, då
någon fullföljer lalan mol dom genom vUken han dömts till fängelse lägst sex
månader, ungdomsfängelse, internering eller forlsall ungdomsfängelse eller internering
med förordnande om återinlagning.

RA
menar alt det enda effektiva sättet all minska måltillslrömningen och därigenom
stärka HD:s stäUning tycks vara att förvandla domstolen till en
revisionsinslans. En sådan reform skulle innebära en såväl praktiskt som
principiellt mycket ingripande förändring av vår rättegångsordning och kräver
därför grandliga överväganden. RA beklagar alt kommittén inte närmare
behandlat detta alternativ. För sådana fall då resningsgrund föreligger kunde
bestämmelserna i 58 kap. RB göras tilllämpliga på samma sätt som
bestämmelserna om domvilla beaktas vid fullföljd. Detla skulle innebära den
skillnaden i förhållande till reservanternas förslag atl målet i dessa fall
normall skulle återförvisas till den rätt som sist dömt i målet i stället för
all upptagas till prövning av högsta domstolen.

När
det gäller själva utformningen av regeln om dispens vid sidan av
prejudikaldispensen, har stark kritik framförls även av remissinstanser som i
sak anslutit sig till kommitténs förslag. Kritiken går ut på atl det starkt kan
betvivlas alt antalet ansökningar om prövningstillstånd kommer att minska
genom den föreslagna kompletteringsregeln. Man hai nämligen all räkna med alt
den förlorande parten i hovrätten många gånger kan väntas anse atl just i hans
fall finns sådana särskilda omständigheter att synnerliga skäl föreligger för
prövningstillstånd och all han i åtskilliga fall kommer att påstå sådana skäl,
även om det är fråga om

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:45 52

rena
okynnesöverklaganden. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
Västerviks domsagas häradsrätt, RRV och advokatsamfundet förordar att de
särskUda omständigheter som kan medföra dispens inarbetas i lagtexten,
antingen genom en uttömmande uppräkning . eller genom exempel. Hovrätten för
Västra Sverige framhåller atl om praxis på della område skulle bli vacklande,
det finns risk för alt allmänheten kan få det intrycket att hänsyn lill den
rådande arbetsbördan i högsta domstolen påverkar avgörandet av
tillslåndsfrågoma. Rådhusrätten i Karlstad, borgmästaren i rådhusrätten i
Eskilstuna och häradshövdingen i Svartiösa domsaga antar däremot atl
olägenheterna av en allmänt hållen lUlståndsregel så småningom kommer alt
avhjälpas genom atl HD:s praxis i tillståndsfrågor anger gränserna för
dispensmöjlighe-lerna. Advokatsamfundet anser som särskUt betänkligt kommitténs
uttalande alt avskaffandet av ändringsdispensen inte utesluter all HD vid
tillståndsprövningen beaktar den större eller mindre anledning som kan förehgga
lill ändring i hovrättens avgörande. Man menar atl del finns risk för att
parterna lar fasta på denna anvisning atl söka stärka en i och för sig svag
dispensanledning.

Vid
remissbehandlingen har i några yttranden tagits upp den av kommittén avfärdade
möjligheten all avgränsa vissa målgrapper från fuUföljd tUl HD. JK framhåller
att det hade varit av intresse om en inventering företagils beträffande de
kategorier av mål, i vUka behovet av prövning i högsta instans kan anses mindre
starkt. En meningsfylld diskussion torde inte kunna komma liU slånd med mindre
frågeställningen konkretiseras genom en sådan inventering. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län pekar på att en begränsning av fuUföljdsrätten på delta
sätt förekommer i vissa förvallningsmål. Länsstyrelsen anser sig beträffande
sådana förvaltningsmål kunna våga påslåendet att de ofta föranleder särskUd
omsorg vid handläggningen.

De
av kommittén föreslagna mindre lagändringar som syftar till förenkling av
fullföljdsförfarandet har i allmänhet fått ell välvilligt mottagande.

Förslaget
om skyldighet atl ange dispensgmnden har sålunda godtagits av nästan alla
remissinstanser. Elt strikt iakttagande av kravet på att klaganden skall ange
de omständigheter han åberopar lill slöd för alt prövningstillstånd skaU
meddelas anses allmänt vara ägnat att minska den arbetsbelastning som
prövningen av dispensansökningar utgör. Ingelstads och Järrestads domsagas
häradsrätt, domarföreningen och SACO föreslår all i lagen införs bestämmelse
om att underlåtenhet all fullgöra uppgiftsplikten medför avvisning. Hovrätten
för Västra Sverige förordar en skärpning av kravet på det sätt alt
omständigheterna ska anges fullständigt. Hovrätten delar emellertid kommitténs
uppfattning att föreläggande enligt 55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § RB kan
underlåtas för det fall atl de åberopade omständighelema visserligen inte
närmare anges av kla-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:45 53

ganden
men det av handlingarna klart framgår såväl vUka dessa omständigheter är som
alt klagandens talan med anledning av dem bör tas upp till prövning.
Advokatsamfundet framhåller all HD i de fall då det inte är fråga om
prejudikaldispens inte bör få beakta andra särskUda omständigheter än dem som i
dispensansökan uttryckligen preciserats. Motparten har nämligen ett berättigat
intresse av all vela all han inte behöver utveckla sina synpunkter på andra
särskUda omständigheter än de som anförts i dispensansökan. Principen bör komma
lill klart uttryck i lagtexten. Hovrätten över Skåne och Blekinge betonar
vikten av all del blir fullt klarlagt i vUken utsträckning HD äger meddela prövningstillstånd
på andra grunder än parten åberopat.

Den föreslagna
skyldigheten att ange dispensgranderna har däremot starkt kritiserats av HD:s
ledamöter som anför all kommitténs ståndpunkt står i strid bl. a. mot
officialprincipen i brottmål. Om exempelvis en tUltalad, som av hovrätt fällts
till ansvar för stöld, fullföljt lalan under åberopande endast av målels
prejudikatinlresse för gränsdragningen mellan stöld och snatleri, men målet
befinnes sakna prejudikalintresse, ger den av kommittén förutsatta ordningen
tUl resultat att prövningslUlslånd skall vägras, faslän brottet enligt vad
utredningen visar är preskriberat eller det ådömda straffet vida överstiger
vad som för liknande fall brakar tillämpas i praxis. En ordning med sådana
konsekvenser kan inle förordas. Kommilléns ståndpunkt är inle heUer förenlig
med vad som gäller rörande den omfattning i vUken HD har atl självmant beakta
rättegångsfel i lägre instans. Även dispensskäl av resningsnalur måste kunna
beaktas oberoende av om de åberopats av klaganden. Någon ovillkorlig skyldighet
för klaganden att specificera de dispensskäl han åberopar kan heller inte
lämpligen föreskrivas. Underlåter klaganden att klargöra sina dispensskäl, bör
därför annan åtgärd inte komma ifråga än att dispensansökan avslås, om det ej
av det föreliggande materialet framgår, all målet har prejudikatinlresse eller
att annars tUlräckliga skäl för prövningstillstånd föreligger.

Avskaffande av reglerna om
summa och poena revisibilis anses av flertalet remissinstanser som yttrar sig
om delta vara en naturlig och logisk konsekvens av den föreslagna
begränsningen i fuUföljdsrätten. Nedre justitierevisionen menar att
bestämmelsema under senare tid knappast har haft någon begränsande effekt på
antalet fullföljda mål och endasl sällan kommit alt från prövningslUlslånd
avskära elt mål som annars skulle ha dispenserals. Hovrätten för Västra Sverige
anför atl vissa mål med nuvarande bestämmelser kan utestängas från prövningsliUstånd
på gmnd av revisibUisreglema, trots atl utgången i hovrätten på elt
anmärkningsvärt sätt avviker från rådande praxis. Kommilléns förslag torde
innebära alt sådana mål skall kunna prövas av HD och detta är ur
rättssäkerhetssynpunkt en icke obetydlig vinning. I LO:s yttrande framhålls att
reglerna ur såväl allmän demokratisk som rättssäkerhets-

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 54

synpunkt
alltid framstått som olustiga och otidsenliga inslag i den svenska rättegången.

JK
och hovrätten för Nedre Norrland vill däremot behålla revisibilisreglerna.
Enligt JK:s mening lorde den begränsningseffekl kommittén anselt sig kunna
räkna ul i förening med de förenklade handläggnings-möjligheter som
revisibilisreglerna erbjuder HD vara av värde. Reglernas effekt kan ökas genom
en anpassning av värdegränserna lill ändrade förhållanden. Hovrätten
ifrågasätter om inle förtänksamhelen bjuder all revisibUisreglerna bibehålls,
åtminstone tUl dess erfarenhet har vunnits av den tänkta dispensgrundens
återverkan på fullföljdsfrekvensen. Det måste enligt hovrätten vara lill fördel
att från fullföljd avskära bagatell-mål och andra mål i vilka intresset av
annan dispens än prejudikatdispens varken ur allmän eller enskild synpunkt får
anses särskilt starkt.

Förslaget
om avskaffande av nedsättningsskyldigheten har godtagils av alla
remissinstanserna. Del framhålls atl reglerna är otidsenliga och atl reformen
innebär en lättnad i arbetsbördan både i hovrätterna och i
prövningsavdelningen. Nedre justitierevisonen anför all reformen är ägnad att
avlägsna en för rättsmedvetandet stötande formalitet och torde bespara både
parter och domstolar åtskillig onödig tankemöda. Hovrätten för Övre Norrland
föreslår atl ändringen snarast genomförs, oavsett den vidare behandlingen av
kommitténs övriga förslag.

Domslolskommitléns
förslag alt upphäva den särskilda omröslningsregeln i 3 kap. 7 § RB har
godtagits eller lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Ändringen
har allmänt betraktats som en konsekvens av ändringsdispensens avskaffande.
HD:s ledamöter förklarar alt de tillstyrker förslagel också med den jämkning av
dispensreglema som de föreslår. Hovrätten för Västra Sverige finner del däremot
motiverat all bibehålla omröslningsregeln för sådan dispens som ej avser
prejudikatinlresse. Del borde räcka alt en enda ledmot finner sådan
kvalificerad dispensanledning föreligga, som kommittén föratsätter, för all
prövningstillstånd skall beviljas. Också länsstyrelsen i Jönköpings län
uttalar tvekan om lämpligheten av all avskaffa regeln.

Alla
remissinstanser som yttrat sig över förslagel alt prövningstillstånd skall
kunna begränsas lill viss del av målet har biträtt förslagel, som anses
medföra processekonomiska fördelar. HD:s ledamöter framhåller dock all ell
genomförande av förslagel inle kan väntas medföra någon mera påtaglig
arbetslällnad. Partiellt prövningstillstånd kan nämligen meddelas endasl då en
del av målet går alt avgöra för sig. Institutet får närmare utformas i
rättspraxis under noggrant övervägande i varje enskUt fall av de konsekvenser
en tUlämpning kan få i skilda hänseenden. Också nedre justitierevisionen
förutsätter all regeln endasl sällan kan komma all tillämpas. Beslutet måste
utformas så, atl några svårigheter inte uppkommer vid verkställighet av den del
av hovrättens dom eller beslut som skall stå fast. Svea hovrätt anför all
begränsat prövningstill-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 55

slånd
alllid torde vara uteslutet i brottmål, om påföljd skall bestämmas gemensamt
för samtliga av ansvarsfrågan omfattade brott. Hovrätten över Skåne och
Blekinge menar däremot att prövningstillstånd också i della fall bör kunna
begränsas till något eller några brott. Motsvarande situation förekommer ju när
lalan fullföljts endasl beträffande vissa gärningar men påföljden bestäms
gemensamt för den samlade brottsligheten.

En annan fråga som
aktualiserats under remissbehandlingen är frågan om omedelbar verkställighet av
hovrätts dom i brottmål. RA framhåller all frågan om en begränsning av
möjligheten alt få mål prövade av HD också har en kriminalpolitisk aspekt.
Påföljden bör komma så snabbt som möjligt efter brottet. I viss utsträckning
har domstol lUlagls befogenhet all förordna om omedelbar verkställighet av
sådana påföljder som ungdomsfängelse och anstahsbehandling i samband med
skyddstiUsyn. Det förtjänar övervägas att nu öppna möjlighet för hovrätt att
även beträffande övriga frihetsberövande påföljder förordna om verkställighet
ulan hinder av alt domen inle vunnit laga krafl. Föreningen Sveriges åklagare
framför liknande synpunkter och tillägger all en sådan kriminalpolitiskt
välmotiverad bestämmelse också är ägnad att understryka HD:s exklusiva
ställning i instansordningen saml atl motverka okynnesöverklaganden. 1968 års
brottmålsutredning och trafikmålskommittén för fram samma förslag men
ifrågasätter om det inle vore lämpligl all intill dess närmare erfarenheter
vunnits rekommendera att sådant förordnande endasl bör ges om hovrätten
faslslälll underrättens dom och avgörandena i bägge fallen varit enhälUga.

I ett par yttranden berörs
HD:s ställning i specialmål. Lantmäteristyrelsen erinrar om alt
fastighetsbildningsmålen och vissa andra mål av fastighelsrältslig art redan
handlagts i en förrättningsinslans när de las upp av den första
domstolsinstansen. I dessa fall finns det därför särskild anledning atl begränsa
rätten all fullfölja lalan lill högsta domstolen. Sjölagskommittén säger att
det i fråga om egentliga sjörätlsmål inte torde föreligga några från allmänna
rättegångsmål avvikande synpunkter. En särställning intar emellertid
dispaschmålen. Dispaschärenden avgörs av dispaschör som f. n. finns i
Stockholm och Göteborg. Talan mol dispasch förs genom klander hos
rådhusrätterna i Göteborg och Stockholm. Från rådhusrätt fullföljs
dispaschmålen direkt lill HD ulan prövningsliUstånd. Sjölagskommiltén anser det
i och för sig knappast motiverat all undanta dispaschmålen från de allmänna
reglema för fullföljds-tillstånd. Detla torde förutsätta all för dispaschmålen
tiUämpas den vanliga instansordningen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 56

2.5
Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis

2.5.1
Gällande rätt

I
RB finns särskilda bestämmelser som begränsar parts rätt att fritt införa nytt
processmaterial i överräll. Begränsningarna tar endasl sikte på tvistemålen.
När det gäller brottmålen föreligger däremot med hänsyn tUl
straffrättsskipningens särskilda karaktär inte något hinder mot att i högre
instans åberopa omständigheter eller bevis som inte tidigare förebragts. I
fråga om tvistemålen föreskrivs i 50 kap. 25 § tredje styckel RB alt part i
hovrätten ej må till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som
ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid
underrätten och del kan antas atl han underlåtit det i otillbörligt syfte
eller av grov vårdslöshet. Det är aUtså motparten som har bevisbördan för del
subjektiva rekvisitet, men del räcker att det oliUbörUga syftet eller
vårdslösheten görs anlagliga. För rättegången i HD gäller enligt 55 kap. 13 §
RB en för klaganden väsentiigt strängare regel. Parlen får inle till stöd för
sin lalan åberopa omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts, om han
inte gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid
lägre rätt eller han eljest haft gUtig ursäkt all ej göra del. I fråga om
kvittningsyrkande som framstäUls först i hovrätt eller i HD gäller en särskild
regel.

I
förarbetena liU RB framhålls beträffande nytt material i hovrätt, alt en
begränsning av parts rätt att i hovrätt åberopa nya omständighetei: eller
bevis återverkar på underrätlsförfarandet eftersom den medför alt partema redan
i underrätten lägger ned större omsorg på utredningen. Underrättens avgörande
blir genom della mer tillförlitligt och fullföljds-behovet blir mindre. A andra
sidan är det önskvärt att man undviker för stor vidlyftighet i fråga om
utredningen i underrätt. Av parten krävs enligt gällande rält inle mer än att
han åberopar allt som från hans sida kan antas vara behövUgt för frågans
bedömande. Om underrätten sedan finner att de åberopade omständigheterna eller
bevisen inle räcker, har parten rält all fuUsländiga utredningen i hovrätten.
Begränsningar i denna rätt gäUer endast vid grov vårdslöshet eUer otillbörligt
syfte. Otillbörligt syfte föreligger inte bara då parten har velat förhala
rättegången eUer övermmpla motparten utan också i andra fall, då han genom att
innehåUa något material har försökt all skaffa sig en processueU fördel.
Däremot är det inte otillbörligt all en part, som kan åberopa flera gmnder och
haft skälig anledniog alt anta atl en av dessa skulle räcka för bifall lUl hans
talan, åberopar annan grund i hovrätten när hans lalan ogillats i underrätten.
Om parten först genom underrättens dom har fått klart för sig vilka
omständigheter underrätten ansett avgörande för utgången, har han också rätt
att ta hänsyn till delta vid fullföljden i hovrätt. Liknande överväganden
gäller beträffande bevisningen. Bestämmelsen innebär sålunda inte alt partema
i underrätten tvingas förebringa allt

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 57

material
som kan tänkas nödvändigt. Den som med skäl har kunnat ulgå från all den
bevisning han åberopat skulle räcka men tagit fel får därför åberopa ny
bevisning i hovrätten. Vid riksdagsbehandlingen 1942 underströk första
särskilda utskottet viklen av alt bestämmelsen tillämpades med stor försiktighet
så att inle den materiella rälten riskerades. Det borde enligt utskottet inle
krävas all parten skaU visa, all han inle tidigare kunnat åberopa
omständigheten eller beviset. Om underlåtenheten berott på bristande insikt hos
honom, skall del inte utgöra hinder mol all senare åberopa materialet.

När
det gäller rätten all i HD införa nytt processmalerial har en väsentlig
skärpning ansetts befogad. Della motiveras av all parterna haft möjlighet alt i
två instanser framföra sin utredning och av önskvärdheten av atl inle
rättegången förrycks genom atl nytt material i stor utsträckning framläggs
först i den högsta instansen. Parlen måste göra sannolikt, all han inle kunnat
åberopa materialet vid lägre rätt eller all han i övrigl haft giltig ursäkt all
ej göra del. Fullständig bevisning krävs alltså inte för all parten varit
förhindrad all förebringa materialet i lägre rätt. Det är tillräckligt all hans
påslående görs sannolikt.

Vid
sidan av de nämnda bestämmelserna bör nämnas ytterligare några bestämmelser som
syftar lill, alt parterna skall redovisa sill processmalerial i lid. I 43 kap.
10 § RB finns en regel om avvisning av processmalerial i underrätt. Om part
vid huvudförhandlingen ändrar tidigare uppgift eller gör tillägg till den
eller om han åberopar omständighet eller bevis som inte uppgells före
huvudförhandlingens början, kan rätten lämna del nya processmalerialet utan
avseende, om del kan antas att partens förfarande skett för all förhala
rättegången eller alt överrumpla motparten eller armars i otillbörligt syfte.
I delta fall tillmäts inte grov vårdslöshet någon betydelse. Uppsåtligt
handlande krävs. Motparten måste göra antagligt att otillbörligt syfte
förelegal, om det inte framgår av omständigheterna. Bestämmelsen äger enligt
50 kap. 15 § RB motsvarande lill-lämpning i hovrätt. Medan 50 kap. 25 § Iredje
stycket RB reglerar frågan om parten överhuvudtagel får åberopa nya
omständigheter och bevis i hovrätten, lar sålunda reglerna i 43 kap. 10 § och
50 kap. 15 § RB sikte på fall då detla visserligen får ske, men parten i
överrumplingssyfle eller annat otillbörligt syfte underlåter all nämna del nya
materialet i vadeinlagan eller under skriftväxlingen i övrigl och för fram det
först vid huvudförhandlingen.

Gällande
bestämmelser ger också möjlighet till rättegångskostnads-sanktioner mot part,
som skadar sin motpart genom vårdslös processföring. Enligt 18 kap. 6 § RB är
nämligen part, som genom påstående eUer invändning, som han insett eller bort
inse sakna fog, eller i annat avseende genom vårdslöshet eller försummelse har
föranlett uppskov i målet eller i övrigl vållat kostnad för motparten, skyldig
att ersätta sådan kostnad, oavsett hur rättegångskostnaden skall bäras i
övrigl. Bestäm-

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 58

melsen
är enligt 18 kap. 15 § RB liUämpUg också vid fullföljd tUl högre rätt.
Bestämmelsen kan medföra skyldighet för part, som vinner i högre rätt på gmnd
av utredning eller bevisning som han försummat all åberopa i lägre rätt, atl
ersätta motpartens rättegångskostnader i den högre rätlen.

2.5.2
Domstolskommittén

Kommittén
framhåller atl frågan i vilken utsträckning part i tvistemål skall få åberopa
nya omständigheter eller bevis i överräll främst bör bedömas utifrån två
synpunkter. Dels måste hänsyn tas till del allmänna önskemålet atl rättegången
skall vara inte bara säker utan också snabb och bUlig, dels måste beaktas
huravida möjligheten att åberopa nya omständigheter och bevis överensstämmer
med gällande inslansordning. A ena sidan är det angeläget atl materiellt
riktiga avgöranden kan uppnås i överräll ulan hinder av begränsningar i
möjligheten all åberopa ny utredning och atl part inle i onödan hindras lägga
sin processföring på sätt som av processekonomiska skäl befinnes mest
fördelaktigt. A andra sidan är del angelägel alt all behövlig utredning
förebringas redan i första instans. TUlämpas inte denna princip, kommer
nämUgen instansordningen alt åsidosättas. Rättegångens tyngdpunkt förskjuls
från den lägre till den högre instansen. Rättegången i underrätt får i många
fall karaktären av förberedelse tiU rättegången i överräll. I den högre rätlen
åberopas nya omständigheter och bevis i sådan utsträckning att man ofta inle
längre kan säga all underrätt och överräll dömt i samma mål. Följden av en
ändring i hovrätten blir lätt all underrällsprocessen framstår som mindre säker
än den i själva verket är. Underrätternas ställning i domstolsväsendet
försvagas. Till delta kommer att en alltför vidsträckt möjlighet att åberopa ny
utredning i överinstans kan leda lill praktiska ölägenheter genom all
fullföljden till den högre instansen medför större processkostnader och ökad
tidsutdräkt för parterna.

Kommittén
slår fast att möjligheten all åberopa nytt material bör stå öppen endast om
bärande skäl föreligger. Den nuvarande regleringen anges inte fylla det
kravet. Tillflödet av ny utredning till hovrätten har i stället i praktiken
blivit i det närmaste obegränsat. Del beror på alt bestämmelsen på grund av
sui avfallnmg så gott som aldrig tillämpas. Domstolarna har av naturliga skäl
visat stor ålerhållsamhel, när del gällt att stämpla ell syfte som otillbörligt
eUer en vårdslöshet som grov. Inte heller parterna har velat åberopa
bestämmelsen i nämnvärd omfattning. Stadgandet har därför inte fått den
spärrande effekt som åsyftats.

För
atl komma till rätta med olägenheterna anser kommittén det vara önskvärt med en
regel för avvisning av nytt material, även om partens vårdslöshet inle kan
betecknas som grov. Den för rättegången i HD gällande bestämmelsen alt part
inle får åberopa nya omständigheter eller bevis, om han inle gör sannolikt att
han inle kunnat åberopa omständig-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 59

helen
eUer beviset vid lägre rält eUer han eljest haft gUlig ursäkt atl inle göra
del, bör i det sammanhanget beaktas. En liknande regel, möjligen något mindre
restriktiv, bör eidigt kommittén införas i hovrättsprocessen. Kommittén
föreslår att bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB skärps på det
sättet, alt part inte tillåts att till stöd för sin talan i hovrätt åberopa
omständighet eller bevis som inte tidigare förebragts, om han kunnat åberopa
omständigheten eller beviset vid underrätten och godtagbara skäl saknas för
hans underlåtenhet alt göra det.

Genom
den föreslagna lydelsen vill kommittén framhäva del syfte som ligger till grund
redan för nuvarande bestämmelse, nämligen all förmå parlema att redan i
underrätten åberopa allt som från deras sida kan behövas för målets bedömande.
Vid tillämpningen måste beaktas all parterna i hovrätt fått sin sak tidigare
behandlad i endast en instans medan processen i HD föregåtts av prövning i två
instanser. Denna skillnad bör leda tUl att vad som i hovrättsprocessen skall
anses vara godtagbara skäl ges ett vidare utrymme än det som är giltig ursäkt
i rättegången i högsta domstolen. Godtagbara skäl bör anses föreligga om det
nya materialet trots rimliga och i god tid före huvudförhandlingen i underrätt
företagna undersökningar först senare blivit bekant för parlen. Detsamma bör
gälla om parlen efter välgmndade processekonomiska överväganden funnit
lämpligl atl av flera möjliga gmnder eller invändningar åberopa endast den som
enligt hans uppfattning sannoUkt leder till all han vinner processen. Oaktsam
processföring kan heller inle anses föreligga om parten inle redan i första
instans insett eller rimligen bort inse betydelsen av en omständighet eUer ell
bevis. Del kan inle krävas av en part alt han skaU behöva ta hänsyn lill varje
tänkbar möjlighet lUl rättslig bedömning av tvisten och åberopa den därför
erforderliga utredningen. Underlåtenhet alt åberopa material som är av
betydelse endast med utgångspunkt från en inle särskilt näraliggande
rältsuppfallning bör sålunda i allmänhet inle kunna läggas parten liU last.

Vad
kommittén nu anfört om den föreslagna regelns tUlämpning avser dispositiva mål.
Om målet är indipositivt och del alltså åUgger rätten att ex officio beakta den
nya utredningen bör avvisning av del nya materialet inle ske, trots atl part
av oaktsamhet underlåtit atl åberopa omständighet eUer bevis.

2.5.3
Remissyttrandena

Det
stora flertalet remissinstanser har anslutit sig till kommitténs förslag eller
lämnat det utan erinran. En hovrätt, flera underrätter och några fackUga
organisationer har dock motsatt sig ändring.

När
man godtagit förslaget har man i aUmänhet betonat vikten av att instansordningens
princip inle mbbas och alt rättsskipningens tyngdpunkt förblir i underrätten.
Nedre justitierevisionen framhåller exempelvis att om hovrätterna skaU kunna
på rätt sätt fullgöra sin uppgift som

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 60

fullföljdsinstans
är det viktigt, att deras befattning med de överklagade målen i största möjliga
utsträckning får karaktären av en verklig överprövning av underrättens
avgörande. Delta syfte främjas av den föreslagna reformen. Rådhusrätten i
Göteborg har, särskUl i mera svårbedömbara dispositiva tvistemål, gjorl den
erfarenheten all parterna är obenägna all införa allt material i
underrällsprocessen. Inle sällan låter, man utgången i underrätten få visa
vilken processuppläggning och utredning som målet egentligen kräver. Tyngdpunkten
i processen förläggs därför ibland lill hovrätt. Häradshövdingen i Svartiösa
domsaga anför att det bl. a. i expropriationsmål har visat sig att anledning
föreligger atl införa sådana restriktioner som nu föreslås. Erfarenheten alt
parterna väntar till hovrätt med all åberopa utredning delas dock ej av alla
domstolar som yttrat sig. Rådhusrätten i Malmö har sålunda tvärtom den
erfarenheten, alt parterna regelmässigt bjuder till helhjärtat redan i första
instans.

I
åtskilliga yttranden varnas för faran atl den föreslagna ändringen leder till
fler materiellt felaktiga avgöranden. Denna synpunkt åberopas vanligen av de
instanser som avstyrker förslagel. Ett annat skäl lill avstyrkande är det att
förslaget medför risk för att alltför vidlyftig utredning dras in i målet vid
underrätten. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om del är lämpligl atl
föreskriva all utredning som ulan giltigt skäl åberopas först i hovrätt skall
avvisas, med tanke på alt del är fråga om omständigheter eller bevis som är av betydelse
i målet. Annan utredning avvisas enligt 35 kap. 7 § RB. Det är förståeligt om
en domstol för all nå materiellt riktiga resultat är benägen lill den största
ålerhållsamhel med avvisning. Mellersta Värends domsagas häradsrätt framhåller
också all omsorgen om all domarna blir materiellt riktiga bör väga tyngre än
hänsynen till all hovrätten inte betungas med prövning av omständigheter eller
bevis, som en part av okunnighet eller en viss vårdslöshet underlåtit atl
åberopa vid underrätten. Från något håll betonas all detta är särskilt
betydelsefullt om hovrätten i praktiken blir sista instans. Samma bedömning gör
Norra Åsbo domsagas häradsrätt, Torna och Bara domsagas häradsrätt och Bodens
domsagas häradsrätt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser del tveksamt om
olägenheterna av de hittillsvarande förhållandena verkligen är så stora, atl de
bör föranleda föreslagen lagändring. Förslagel innebär en synnerligen
betydande ändring i de principer, som ligger till grund för gällande ordning.
Regeln skulle bli svår alt tillämpa och del är inte uteslutet, all olikartad
praxis efter hand skulle uppstå inom hovrätterna. Parlen kommer nog så gott som
alllid all försvara sill förfarande under hänvisning till processekonomiska
överväganden. Del måste ofta bli yllerUgt vanskligt för hovrätten atl sälla sig
in i den situation som förelegat när sådana överväganden gjorts och pröva
hållbarheten av dessa. Regeln skulle antagligen komma alt tiUämpas tämligen
restriktivt men ofta försätta hovrätten i brydsamma

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:45 61

situationer.
Aska, Dals och Bobergs domsagas häradsrätt befarar all man kanske i gengäld får
underlätta parts möjlighet atl få resning.

Några
remissinstanser sätter i fråga om det inle skulle vara möjligt all i högre grad
än nu hindra försumlig processföring genom rättegångskostnadssanktioner.
Hovrätten över Skåne och Blekinge hänvisar till möjligheten atl ålägga
vinnande part i hovrätt atl ersätta motparts rättegångskostnader, om han
vunnit i den högre rätten på gmnd av utredning eller bevisning som han
försummat atl förebringa i lägre rätt. Man tillägger att synpunkter av denna
art endast sällan lorde ha legal lill grund för hovrätternas avgörande av
kostnadsfrågor. Någon radUcal ändring torde heller inle kunna komma i fråga
ulan ell ställningstagande av de lagstiftande organen. Hovrätten för Nedre
Norrland frågasätter om inle saiUc-lioner genom fördelningen av
rättegångskostnaderna skulle få en större effekt än såväl den nu gällande som
den av kommittén föreslagna regeln. Ur maleriellträltslig synpunkt tycks den i
varje fall vara mera tUlfredsstäUande.

Enligt
förslaget krävs del för att part först i hovrätt skall få åberopa omständighet
eller bevis som tidigare kunnat åberopas, alt han haft godtagbara skäl för sin
underlåtenhet att göra della i underrätten. Flera remissinstanser diskuterar
innebörden av begreppet godtagbara skäl. Svea hovrätt hänvisar lUl kommitténs
uttalande att del inte föreUgger oaktsam processföring, om part inle redan i
första instans bort inse betydelsen av omständigheten eller beviset. Det bör
enligt hovrättens mening klarläggas om denna bedömning skall ske objektivi, om
part alltså kan lastas för att han saknar ombud eller har ell dåligt ombud.
Göta hovrätt och Västerviks domsagas häradsrätt ifrågasätter om man inle bör
för hovrätts vidkommande lämna samma föreskrifter som enligt 55 kap. 13 § RB
gäller för HD. Den föreslagna bestämmelsen skiljer sig nämligen lUl sin
innebörd knappast från vad som nu gäller för HD. Rådhusrätten i Malmö kan inle
inse fördelen med olika ordval. Den skilda tolkning som kommittén förordar
skulle erhållas även med likalydande ordval. Vad som är godtagbara skäl i
hovrätten behöver inle vara del i högsta domstolen. Bollnäs domsagas häradsrätt
menar att det också materiellt sett saknas anledning ge större möjligheter all
åberopa nya omständigheter eller bevis i hovrätt än i högsta domstolen.
Hovrätten för Nedre Norrland anser däremot alt del finns skäl all göra skillnad
med hänsyn till all processen i högsta instans har föregåtts av prövning i två
instanser. Hovrätten för Västra Sverige ger uttryck åt samma uppfattning.
Advokatsamfundet vill i så måtto skärpa bestämmelsen, all den åberopande parten
skall vara skyldig all redan i underrätten ange sina skäl för underlåtenheten
all åberopa omständigheten eller beviset.

Rådhusrätten
i Malmö föreslår ändring i 43 kap. 10 § RB så alt lag-rammel kommer alt ansluta
sig till den föreslagna formuleringen av 50 kap. 25 § tredje stycket. I sin
nuvarande utformning är bestämmel-

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 62

sen
ell verkningslöst redskap i domstolens hand och bestämmelsen har, såvitt kunnat
utrönas, aldrig blivit tillämpad vid rådhusrätten. Detta har berott på all
rätten tvekat när det gällt att finna täckning för rekvisitet
"otillbörligt syfte". Missriktade kollegiala hänsyn parisombuden
emellan har också bidragit. Om lagmmmet ändrades skulle underrätterna få
avsevärt ökade möjligheter all komma tUl rätta med parter som är obenägna alt
före huvudförhandlingen ge motsidan och därmed även rätten någon insyn i hur
man avser att föra exempelvis bevisningen i målet. Rätlen skulle på ett helt
annat sätt än nu kunna sälla makt bakom orden när det gäller alt övertyga en
part om hans skyldighet atl i positiv anda medverka till all elt mål blir
avverkat ulan onödig omgång.

I
två remissyttranden lar man upp frågan om återförvisning av målet till
underrätt. JK anför all del för del fall åberopande inle kunnat ske förrän i
överräll och processmalerialet måste beaktas kan ifrågasättas, om inte
möjlighet bör tilläggas öven-ätt all återförvisa målet lill underrätt för
förnyad prövning. Samma behov av återförvisning kan uppkomma om underrätt
ogUlat en lalan p. g. a. för sen reklamation eller därför alt preskription
inträtt, men överräll kommer lill annan uppfattning i dessa frågor. Överrätten
bör då kunna meddela elt avgörande i reklamations- eller preskriplionsfrågan
och visa målet åter till underrätten för prövning i de delar som denna inle
haft anledning alt ta ställning lUI. Också nedre justitierevisionen finner det
lämpligt att återför-visning sker i sådana fall. Rättspraxis lämnar också
åtskilliga exempel på att överräll i sådant fall återförvisat målet, även om
domvUla ej kan anses ha förelupil. Ett sådant förfarande är ägnat atl förstärka
in-stansordningsprincipen men kan å andra sidan fördröja och fördjTa
rättegången. Frågan om lagreglering av della återförvisningsinstitut borde
uppmärksammas.

Några
remissinstanser, bland dem Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge,
har betonat alt lagtexten bör ges sådan utformning alt det framgår att den
föreslagna regeln inle har tillämpning på indispositiva mål.

2.6
Processledning

2.6.1
Gällande rätt

Enligt
43 kap. 4 § och 46 kap. 4 § RB skall rälten vid huvudförhandling vaka över att
ordning och reda iakttas vid handläggningen. Rätlen har vidare all se lUl all
målet blir uttömmande behandlat och all det inte i målet dras in något som ej
är av betydelse. Genom frågor och erinringar skall rälten söka avhjälpa
otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden.

Motsvarande
bestämmelse finns inle beträffande den förberedelse

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 63

som
måste föregå huvudförhandling i tvistemål. Syftet med förberedelsen är enligt
42 kap. 6 § andra stycket RB alt målet därander skall beredas så, att det vid
huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang. Detla innebär i första hand,
atl klarhet skall vinnas rörande parternas ståndpunkter, de omständigheter de
åberopar, i vad mån de bestrider motpartens påståenden och uppgifter saml vilka
bevis de på varje punkt vill åberopa. Vidare skall bevisupptagningen förberedas
så all all bevisning om möjligt kan förebringas vid huvudförhandlingen. Frågor
om processfömtsättningama skall om möjligt prövas. Förberedelsens syfte är
endast alt möjUggöra koncentration av huvudförhandlingen, inle all utgöra
underlag för målets avgörande.

2.6.2 Domstolskommittén

Kommittén
framhåller all den föreslagna åtstramningen av möjligheterna atl förebringa
nytt material i hovrätt måste få återverkningar på underrällsprocessen. Del
blir än angelägnare än tidigare att klarhet vinns redan i första instans om de
för målet relevanta tvistefrågorna, parternas ställningstagande till dessa saml
de skäl och den utredning de vUl åberopa härför så atl det kan förhindras alt
en oklar eUer ofullständig uppläggning av målet i underrätten ger anledning
till fortsatt rättegång i högre rätt. Uppnåendet av detla syfte är i myckel
beroende av den materiella processledningen under målets förberedelse i
underrätten. Enligt gällande rält har bestämmelser om den materiella
processledningen tagils upp endasl bland reglema om huvudförhandling. Vad där
föreskrivs om den materiella processledningen torde i viss utsträckning ha
vunnit analogisk tillämpning i fråga om förberedelsen. Med hänsyn till vikten
av atl en aktiv processledning från rättens sida kommer tUl slånd redan under
förberedelsen, föreslår emellertid kommittén atl i anslutning tUl bestämmelsen
i 42 kap. 6 § andra stycket RB angående förberedelsens syfte tas in föreskrift
om all rälten skall verka för att partema vid förberedelsen anger allt som de
vill åberopa i målet saml genom frågor eller erinringar söka avhjälpa
otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar.

2.6.3 Remissyttrandena

Det
stora flertalet remissinstanser har tUlstyrkt förslagel eller lämnat det utan
erinran. Den föreslagna bestämmelsen anses aUmänt inle innebära annat än ett
lagfästande av den praxis som sedan länge funnits.

Hovrätten
för Västra Sverige framhåller alt den föreslagna ändringen är mycket angelägen.
En aktiv processledning kan minska behovet av alt i hovrätten åberopa nya
omständigheter och bevis och minska riskerna för missförstånd angående de
omständigheter som parterna åberopar. Rådhusrätten i Borås tillstyrker
ändringen därför atl den enligt rådhus-

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 64

rättens
bedömning ger ell ökat stöd för domstolarnas verksamhet under förberedelsen i
tvistemål.

I några yttranden
betonas all processledningen måste utövas med varsamhet i dispositiva mål och
all den nya regeln självfallet inle får uppfattas så, all domstolen får
åsidosätta den opartiskhet som en domstol alllid bör visa mol parterna. Ystads
domsagas häradsrätt hyser farhågor för alt den föreslagna bestämmelsen kan
inbjuda lUl den tolkningen all rätten i dispositiva tvistemål skall efterlysa
grunder och invändningar som parterna inle självmant åberopar. All della inle
är meningen bör på ett eller annat sätt klargöras. Farhågorna delas av
rådhusrätten i Malmö.

De remissinstanser som
avstyrkt har åberopat olika skäl. Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland
menar all det föreslagna tillägget lorde framgå redan av nu gällande
lagstiftning, varför någon ändring inte behövs. Göta hovrätt anser ändringen
onödig, eftersom syftet med hela förberedelsen är just del som anges i
förslaget. Del nya innehållet i styckel kan få icke avsedda verkningar,
eftersom det kan leda lill en särskUl i disposiliva tvistemål alltför stark
processledning. Rådhusrätten i Motala anser all del för undvikande av en
utveckling mol en alltför inkvisilorisk processledning i disposiliva mål är
lämpligl all i vart fall orden "eller erinringar" och "eller
ofullständighet" utgår ur det föreslagna lUläggel lill paragrafen. BoUnäs
domsagas häradsrätt erimar om all den materiella processledningen många gånger
ställer stora krav på domaren beträffande inle endasl juridiska kunskaper ulan
även praktisk förfarenhet, fantasi ooh förmåga att snabbt uppfatta
skiljaktigheter mellan parternas anföranden. Della måste beaktas av
hovrätterna vid lill-lämpiungen av de regler, som gäller inskränkningar i
rätten all i hovrätt åberopa omständighet eller bevis som ej tidigare
förebragts. Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt ifrågasätter om inte
med den föreslagna bestämmelsen någon begränsning bör införas i den nuvarande
behörigheten för lingsnolarie all handlägga vissa disposiliva tvistemål vid
förberedelse och vid huvudförhandling i samband med förberedelsen.

Frågan
om handläggning av lUl rätten hänskjulna mål om lagsökning och
belalningsförelägganden las upp av den sistnämnda häradsrätten, som pekar på
att sådana mål enligt 32 § lagsökningslagen (1946: 808) får omedelbart utsättas
till huvudförhandling, om förberedelse ej befinnes erforderlig. Häradsrätten
ifrågasätter, om inle den föreslagna ändringen påkallar viss modifiering även
i 32 § lagsökningslagen. De mål som där avses torde nämligen blott i
undantagsfall redan efter den summariska skriftliga processen vara
erforderligt förberedda enligt de krav, som ställs i 42 kap. 6 § RB i
föreslagen lydelse.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 65

2.7
Mellandom

2.7.1
Gällande rätt

GäUande
rätt medger alt domstols avgörande i sakfrågan i viss utsträckning delas upp
på olika domar. Delta sker genom mellandom eller deldom. Bestämmelser om detla
finns i 17 kap. 4 och 5 §§ RB. SkUlnaden meUan de båda typerna av partieUa
avgöranden är främst den, alt meUandomen liU skUlnad från deldomen har
prejudiciell betydelse i återstoden av målet. Genom deldomen avgörs elt av
flera käromål, som är fristående från varandra i den meningen, alt avgörandet
av elt käromål inte ändrar grunden för avgörandet av de andra. Mellandom
meddelas däremot i en fråga, av vars prövning målet i övrigt beror. Deldom och
mellandom vinner laga kraft och kan överklagas som andra domar. När rätten
meddelar meUandom kan den enUgl 17 kap. 5 § tredje stycket RB förklara målet i
övrigt vUande lUl dess domen vunnit laga kraft.

Enligt 17 kap. 5 § RB kan
mellandom meddelas i tre fall. I paragrafens första stycke nämns först det
fallet att i samma rättegång handläggs dels talan om fastställelse huruvida
visst rältsförhåUande består eller icke består, och dels talan vars prövning
beror därav. Exempel på detta är atl talan samtidigt förs om fastställelse av
gUlighelen av ett hyresavtal och om skyldighet för svaranden alt betala hyra
för viss del av hyrestiden eller om bättre rätt tUl fast egendom och om
ersättning för skog, som har avverkats på egendomen. SärskUd dom kan då
meddelas över fastslällelsetalan. Om fastslällelsetalan väckts av ena eller av
andra parten, är i detta sammanhang ulan betydelse.

Även om båda käromålen
avser fullgörelse kan meUandom meddelas enligt 17 kap. 5 § första stycket RB.
Föratsättningen är atl prövningen av viss talan beror på annan talan som
handläggs i samma rättegång. Som exempel kan nämnas atl en borgenär för talan
både mot huvudgäl-denären och mot en borgensman. Om talan mot huvudgäldenären
ogiUas genom lagkraflägande mellandom, går ju borgensmannen fri.

Den nu berörda möjligheten
tUl mellandom lar i övrigt sikte på sådana fall, då lalan mol eller av tredje
man om återgångskrav, skadestånd eller annat dylikt enligt 14 kap. 5 § RB
väckts lUl gemensam handläggning med huvudmålet.

I
de fall som avses i 17 kap. 5 § första stycket RB bestämmer rälten oberoende av
parts yrkande, om mellandom skaU meddelas eller inle. Dessa fall överensstämmer
såtillvida med deldomsfallen, att det i samma rättegång föreligger två eller
flera särskilda käromål som kan särskiljas och atl elt av dem bryts ut och görs
till föremål för särskUd dom. Vad som gör alt de hänförs till mellandomsfallen
är del tidigare nämnda kriteriet, atl avgörandet har prejudiciell betydelse
för bedömningen av återstående käromål.

I
17 kap. 5 § andra styckel RB behandlas frågan om meUandom när

3 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 66

endast
ett käromål föreligger. Detla lorde vara del i praktiken vanligaste fallet. Om
käranden i ell mål yrkar all svaranden skall fullgöra något, exempelvis utge
skadestånd, och både skyldigheten alt fullgöra och fullgörelsens storlek är
omstridda, kan i vissa fall mellandom meddelas över skyldigheten all fullgöra.
Förutsättningen är alt part har begärt del och alt det finnes lämpligt med
hänsyn till utredningen. Mot kärandens bestridande får del inle ske ulan
synnerliga skäl.

Bestämmelsen
har sin största betydelse i skadeståndsmål. Den motiveras främst av
processekonomiska skäl. Om rätten finner all skadestånds-skyldighet inte
föreligger, blir utredning om beloppels storlek överflödig. Målet i övrigl kan
och bör vanligen förklaras vUande lill dess mellandomen över fullgörelseskyldighelen
vunnit laga krafl. Genom mellandomen vinns den fördelen atl bevisning i fråga
om storleken av del yrkade beloppet inle behöver las upp i någon instans förrän
del slutgUtigt fastställts alt skadeståndsskyldighet föreligger och all
bevisningen i sådant fall alltid tas upp i underrätten.

För
alt mellandom skall kunna meddelas förutsätts som nämnts all del med hänsyn
till utredningen är lämpligl, atl frågorna om skyldigheten all fullgöra och
fullgörelsens storlek avgörs var för sig. Detta är i synnerhet fallet då endasl
den senare frågan kräver omfattande bevisning. När samma vittnen och
sakkunniga åberopas om både grunden för anspråket och dess belopp, medför en
uppdelning av målet, att handläggningen blir betungande och onödigt dyr. Om
utredningen i någon större omfattning är gemensam för de olika frågorna, skall
något särskiljande därför inle ske. Rätten har atl bedöma om mellandom bör meddelas.

MeUandom
får meddelas endasl om part har begärt del. För kärandens vidkommande
motiveras detla med alt han inle mol sin vilja skall behöva uppehållas i
realiserandet av sitt anspråk, därför all rättegången uppdelas och de olika
domarna görs till föremål för särskild fullföljd. Svaranden fick först genom en
lagändring år 1954 rätt all begära meUandom beträffande frågan, humvida
fuUgörelseskyldighet föreligger eller ej. Del framhölls då att en sådan rätt
kunde anses befogad särskilt i en situation då det framstår som i hög grad
tveksamt om fuUgörelseskyldighet överhuvudtaget föreligger och utredningen om
fullgörelsens storlek kan väntas bU vidlyftig samt käranden inte kan anses
solvent för de rättegångskostnader han kan förpliktas utge lUl svaranden. För
all hindra all svaranden använder sin rätt i förhalningssyfte föreskrivs som
förut nämnts all mellandom mol kärandens bestridande inle får meddelas, om inte
synnerliga skäl föreligger.

Av
42 kap. 20 § RB framgår, atl rälten kan utsätta särskild huvudförhandling för
behandling av fråga, beträffande vilken mellandom får meddelas.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45

2.7.2
Domstolskommittén

Kommittén
anför all de föreslagna ändringama i fråga om möjlighet all åberopa nya
omständigheter och bevis i hovrätt och beträffande den materiella
processledningen bör medverka lill atl prövningen i hovrätten i större
utsträckning än nu begränsas till de fall, där klaganden anser underrättens
bevisvärdering eller rättsliga bedömning oriktig. Del kan emellertid ligga en
fara i alt i stället underrällsprocessen blir onödigt vidlyftig. Parterna kan
känna sig tvungna all i underrätten förebringa utredning för all styrka
grunder eller invändningar, som framstår som förhållandevis mindre
betydelsefulla för utgången i målet. En i stort sett lämplig avvägning bör
dock bli möjlig med de föreslagna ändringarna. En onödig ansvällning av
processmalerialet i underrätten kan dessutom i viss omfattning förebyggas genom
anlitande av mellandomsinstitulel. De fall då mellandom f. n. kan meddelas är
emeUertid begränsade och en vidgad möjlighet till mellandom skulle underlätta
genomförandet av den föreslagna ändringen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB.

Mellandomsinstitulet
sådant del utformats i gällande rält har ansetts böra tillämpas med
återhållsamhet i praxis. Någon extensiv eller analogisk tillämpning av
bestämmelserna har ansetts inle böra tillåtas. Praktiskt viktiga faU har på
delta sätt kommit att uteslutas från institutets till-lämpningsområde. Som
exempel nämner kommittén de fallen all en kärande, som för klandertalan mot
ett testamente, åberopar i första hand formfel samt i andra hand lestalors bristande
själsförmögenheter eller all en svarande mol ell krav på fullgörelse enligt ett
skuldebrev invänder i första hand atl fordringen är preskriberad och i andra
hand alt beloppet är betalt. I båda fallen kan antas all vad parlen i första
hand hävdat inte kräver någon särskUd utredning, medan målet i övrig del kräver
prövning av ell omfattande bevismaterial. Om mellandom i dessa faU hade kunnat
meddelas avseende den förra tvistefrågan, skulle parterna ha kunnat besparas
kostnader för prövningen av den senare tvistefrågan. Liknande situationer kan
uppkomma vid fall av invändningar om preklusion eller reklamation.

Avsaknaden
av möjlighet lill mellandom för sådana fall som de nu nämnda kommer atl bli mer
kännbar efter den föreslagna ändringen i 50 kap. 25 § RB. En utvidgning av
möjligheterna lUl mellandom skulle då möjliggöra en behövlig sovring av
processmalerialet. Etl utvidgat mellan-domsinslilul på sätt som motiveras av
del anförda har också andra fördelar. Domstolen blir genom mellandomen bunden
av utgången i primärfrågan och sedan mellandomen vunnit laga kraft, avskärs
möjligheten atl åberopa nya omständigheter och ny bevisning i denna del av målet.
Därmed kan skapas gynnsamma fömlsältningar för förlikning.

Kommittén
förordar mol bakgrand av det anförda atl möjlighet tUlskapas att meddela
mellandom i alla de fall där delta är lämpligl. Del

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 68

måste
därvid beaktas, all mellandomsinslitulets väsentliga syfte är atl uppnå
processekonomiska fördelar. Mellandom bör därför få meddelas endast då det är
motiverat utifrån sådana synpunkter.

Möjligheten
atl vidga mellandomsinstitulet hänger samman med omröstningsreglerna i 16 kap.
2 § RB. Mellandom kan nämligen aldrig avse mindre eller annat än vad som kan
uppställas lill särskild omröstning. Det måste enligt del nämnda lagrummet vara
fråga om en omständighet som är av omedelbar betydelse för utgången. Med detla
avses ell s. k. rältsfaklum, dvs. en omständighet, lUl vilken lagen anknyter en
rätts-följd. Den grundläggande förulsällningen för etl utvidgat
mellandoms-institul bör därför ges den innebörden, all mellandom skall kunna
meddelas, om part beträffande samma käromål åberopar flera omständigheter,
som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången och som är omtvistade.
Mellandomen kan sålunda inte avse enbart frågan om den av parlen åberopade
omständigheten är för handen utan måste även gälla frågan vilken rällsföljd som
denna omständighet skall medföra.

Genom
en sådan bestämmelse ges en yttre ram för mellandomsinstitulet. Inom denna bör
användningen av mellandom begränsas till de fall då del är motiverat av
processekonomiska skäl. Den processekonomiska fördelen med mellandom framträder
i allmänhet klart endasl när avgörandet av den lUl särskild prövning upptagna
tvistefrågan kan leda till atl övriga delar av målet inle behöver las upp tUl
fortsall prövning. Mellandom bör därför som regel tillgripas endast när den
omständighet det är fråga om kan antas ha den rällsföljden att käromålet
antingen bifalles eller ogUlas. Vidare bör en förutsättning för uppdelning av
målet vara all ell särskiljande av de olika tvistefrågorna är lämpligt med
hänsyn lill utredningen. Under denna förutsättning innefattar kommittén dels
alt utredningen beträffande målet i övrigt är av betydande eller kostnadskrävande
omfattning, dels alt den utredning som behövs för mellandomen i allt väsentligt
berör endast ifrågavarande del av målet.

Mellandom
innebär inte endast fördelar. I samband med Överklagande kan nackdelarna i form
av ökade kostnader och tidsutdräkt bli betydande. Bevisningen i de delar av
målet som inte prövats kan försämras. De nackdelar som kan vara förenade med en
utvidgad möjlighet till mellandom är i och för sig inle andra eller
allvarligare än de som kan följa redan med nuvarande lagstiftning. Man kan
emellertid inte bortse från att, om tillämpningsområdet för meUandomsinslilutet
vidgas, också utrymmet för de med mellandomen förbundna ölägenheterna växer.
Kommittén har därför övervägt all ge underrätten befogenhet all med hänsyn
lill omständigheterna bestämma, om lalan mot mellandomen skall få föras särskUt
eller endast i samband med det slutiiga avgörandet i målet. Detta alternativ
avvisas emellertid. Liksom f. n. bör det i stället regelmässigt vara lämpligt,
all domstolen förklarar målet vilande till dess mellandomen vunnit laga kraft.
De med mellandom förenade allvarli-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 69

gaste
olägenbetsraa kan på della sätt undvikas. Med hänsyn tUl de ökade risker som
etl utvidgat mellandomsinstilut likväl kan innebära, föreslås emellertid
härutöver sådan ändring i nuvarande regler, atl det skall krävas synnerliga
skäl för att meUandom skall få användas mot endera partens bestridande.

Med
åberopande av det anförda föreslår kommittén att i 17 kap. 5 § andra stycket RB
tas in en bestämmelse av innebörd att, om beträffande samma käromål är fråga om
flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången,
och del med hänsyn lill utredningen finnes lämpligl atl sådan del av målet
avgörs för sig, särskild dom må på parts begäran ges häröver, men atl sådan dom
mot parts bestridande ej må ges om inle synnerliga skäl föreUgger. Den
nuvarande bestämmelsen i andra stycket innefattas i denna regel och föreslås
ulgå.

2.7.3
Remissyttrandena

Förslagel
att vidga möjligheterna alt använda mellandom har mottagits synnerligen
välvilligt. Endasl en remissinstans. Folkungabygdens domsagas häradsrätt, har
ställt sig avvisande med motiveringen att handläggningen av mål i underrätten
kunde befaras bli fördröjd. I övriga yttranden betonas ofta alt förslaget
motsvarar ell länge känt behov. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner
förslagel vara synnerligen välmotiverat och kunna medföra betydande
processekonomiska fördelar, särskilt beträffande vidlyftiga mål. Stockholms
rådhusrätt framhåller alt det är odiskutabelt atl etl behov av utvidgade
möjligheter lill mellandom föreligger. Erfarenheten visar alt i vissa fall
avsevärda processekonomiska fördelar hade stått all vinna, om mellandom enligt
de nu föreslagna reglerna hade kunnat meddelas. Hovrätten för Övre Norrland
anför atl del nuvarande mellandomsinstitulet inle kommit alt bli del värdefulla
tillskott tUl den svenska processrätten som lagstiftarna tänkt sig. Anledningen
till delta lorde vara den myckel snäva begränsningen av tillämpningsområdet
men även svårigheterna atl avgöra var gränserna går för dess tUlåtlighet. I
tveksamma fall har man hellre valt atl avstå från utnyttjande av möjligheten
än atl utsätta sig för risken av återförvisning. Kommilléns förslag öppnar
möjligheter att förenkla och förbilliga processen i åtskilliga stora och
invecklade mål. Göteborgs rådhusrätt, borgmästarna i rådhusrätterna i
Eskilstuna och Örebro, Sunnervikens domsagas häradsrätt och Jämtlands västra
domsagas häradsrätt nämner att del vid domstolen upprepade gånger förekommit
mål, i vilka mellandom inle enUgt nuvarande bestämmelser kunnat meddelas, men
där sådan dom skulle besparat domstol och parter mycket arbete och medfört betydande
vinster i form av minskade rättegångskostnader.

Nedre
justitierevisionen ifrågasätter om inte vinster i processekono-miskl avseende
många gånger kunde erhållas genom användning av mellandom i hovrätt i förening
med återförvisning av målet i övrigl tUl un-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 70

derrätten,
exempelvis när underrätten har ogillat ell anspråk på gmnd av preskription men
hovrätten finner preskription ej föreUgga.

I
belänkandet påpekas atl mellandomens nackdelar huvudsakligen framträder i de
fall då den överklagas. Om mellandomsfrågan ligger länge i överinstanserna, kan
bevisningen i återstående delar av målet allvarligt försämras. Kinnefjärdings,
Kinne och Kållands domsagas häradsrätt ifrågasätter därför om inte
överklagande av mellandom borde behandlas med viss förtur i överinstanserna.
Olägenheten av alt bevisningen försämras las också upp av advokatsamfundet,
som anför atl del för närvarande föreligger utomordentligt små möjligheter all
under pågående rättegång få lill slånd bevisupptagning utom huvudförhandlingen.
Enligt 36 kap. 19 § RB krävs för detla atl myckel speciella skäl föreligger.
Bevisning lill framtida säkerhet enligt 41 kap. 1 § RB kan däremot innan etl
mål anhängiggörs komma lill stånd utan att särskilt tungt vägande
omständigheter behöver åberopas. Man förordar sådan ändring att en part i etl mål,
där lång tid beräknas förflyta tUl dess huvudförhandling äger rum i den del
där bevisningen åberopas, får höra vittne utom huvudförhandlingen.

I
flera yttranden diskuteras mellandomsinstitutets närmare utformning. Svea
hovrätt lar bl. a. upp frågan om del inle vore möjUgl atl i della sammanhang
utvidga möjligheterna till fastslällelsetalan. Kommilléns förslag sägs innebära
atl genom mellandom kan föras fastslällelsetalan, som annars inte är tillåten,
exempelvis om huruvida reklamation skett. ErUigl hovrättens mening bör dock
aldrig genom uppdelning av en process kunna nås andra avgöranden än genom
särskUda rättegångar i varje delfråga, eftersom parterna annars kan frestas
till skenprocesser. Mellandomsinslilutet bör därför utformas under
hänsynslagande också till möjligheterna att föra fastslällelsetalan.

Några
remissinstanser föreslår en längre gående utvidgning av mellandomsinstitulet
än vad kommittén föreslagit. Rådhusrätten i Malmö betonar alt mellandom bör få
begagnas så långt sådan dom är processekono-miskt ändamålsenlig, oavsett om
fördelarna står att vinna på utredningssidan, som anges i förslaget, eller pä
annat håU, t. ex. genom inbespa-rande av kostnader för en djuplodande analys av
ett invecklat rättsområde. Inskränkningen synes därför med fördel kunna
slopas. Advokatsamfundet kan inle ansluta sig lill uppfattningen atl mellandom
som regel bör tillgripas endast när den omständighet som det är fråga om kan
antas ha den rällsföljden, all käromålet antingen bifalles eUer ogillas.
Förhållandel kan vara det att flera omständigheter föreligger som var för sig
skulle vara av omedelbar betydelse för utgången, om inga andra omständigheter
åberopades i målet, men eftersom del åberopas flera sådana omständigheter, som
kanske dessutom motverkar varandra, kan målet inte förväntas bli avgjort genom
en mellandom rörande en enda sådan omständighet. Trots delta bör varje sådan
omständighet enligt

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 71

samfundets
mening kunna utbrytas till avgörande genom mellandom. Della bör få ske även om
parterna inle är eniga. Om ena parten påyrkar sådan mellandom och rätlen
finner alt uppdelningen med hänsyn lill utredningen lämpUgen kan ske, bör inte
den andra parten kunna förhindra en sådan uppdelning. Advokatsamfundet vill
emellertid gå ännu ell steg. Mellandom bör tillåtas i alla fall där parterna är
eniga och rätten finner en uppdelning i enlighet med parternas önskemål
ändamålsenlig, även om prövningen inte alls avser omständighet som är av omedelbar
betydelse för målets utgång. I en avtalstvist kan t. ex. tolkningen av en viss
avtalsbestämmelse vara av väsentlig betydelse för bedömande av den sannolika
rällsföljden, även om den inle kan sägas vara av omedelbar betydelse för
utgången. En mellandom kan då bilda grundval för en förlikning mellan parterna.

I flera yttranden berörs
frågan huravida parterna skall få disponera över möjligheterna att meddela
mellandom. Några remissinstanser anser alt domstolarna bör ges möjlighet lill
en friare prövning av frågan än som föreslagils. Tillbörlig hänsyn liU de skäl
som part framför för bestridande av alt mellandom används bör kunna ligga i
domstolens lämplighetsprövning. Hovrätten för Nedre Norrland förordar däremot
all den nuvarande regeln all mellandom icke ulan synnerliga skäl får meddelas
mot kärandens bestridande bibehålls.

2.8
Måls avgörande utan huvudförhandling i överrätt

2.8.1
Gällande rätt m. m.

Vädjade
mål i hovrätt och revisionsmål i HD skall i allmänhet avgöras efter
huvudförhandling. RB medger emellertid vissa undantag från derma regel. Bestämmelser
om delta finns vad gäller hovrätt i 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 § RB samt
beträffande HD i 55 kap. 12 § RB.

Enligt
50 kap. 21 § RB får hovrätt ulan huvudförhandling företa tvistemål lill
avgörande, om vadelalan medgivils eller hovrätten finner uppenbart all
vadelalan är ogrundad. Rör målet endast pengar eller sådant som kan skattas i
pengar och uppgår värdet av del som lalan fullföljts om uppenbart inle lill 1
500 kronor, får målet avgöras ulan huvudförhandling, om ej båda parterna
begärt sådan förhandling. Vidare föreskrivs att mål, i vUket endast är fråga
om rättstillämpningen, får på båda parternas begäran avgöras ulan
huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart all sådan ej behövs.

I
fråga om brottmålen meddelas motsvarande undantagsregler i 51 kap. 21 § RB.
Enligt detla lagrum kan hovrätten företa mål lill avgörande ulan
huvudförhandling, om lalan av åklagaren förs endast lill den tilltalades förmån
eller om lalan som förs av den tilltalade biträtts av motparten. Delsamma
gäller om underrätten frikänt den tUltalade eller

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 72

eftergivit
påföljd för brollel eller funnit honom vara fri från påföljd på gmnd av
själslig abnormitet eller dömt honom till böter eller fällt honom till vite och
det inte förekommer anledning atl döma tUl svårare straff eller att döma lUl
annan påföljd. När lalan förs även om annat än ansvar tiUkommer som ytterligare
förutsättning, all denna talan enligt 50 kap. 21 § RB kan prövas ulan
huvudförhandling.

I 55
kap. 12 § RB sägs all HD utan huvudförhandling äger företa mål liU avgörande om
målet upplagils omedelbart av hovrätten. Huvudförhandling är ej heller
nödvändig i tvistemål om revisionslalan har medgivils och i brottmål, om lalan
av åklagaren förs endasl lill den tilltalades förmån eller om talan som förs av
den tilltalade har biträtts av motparten. Slutligen föreskrivs atl, om mål
eller viss i målet uppkommen fråga skall avgöras av högsta domstolen i dess
helhet, della får ske utan huvudförhandling.

Både
i hovrätt och HD gäller utöver vad nu sagls all huvudförhandling inte behövs
för sådan prövning som inle avser själva saken.

Reglerna
om måls avgörande ulan huvudförhandling blir för sin till-lämpning beroende av
de s. k. tiUtrosparagraferna eller, vad gäller hovrätt, 50 kap. 23 § och 51 kap.
23 § RB. Om det vid huvudförhandling i underrätt upplagils muntlig bevisning
rörande en viss omständighet eller hållits syn på stället och avgörandet även i
hovrätten beror på tilltron till den bevisningen, får hovrätten inte ändra
underrättens dom i den delen, om inte beviset på nytt lagils upp vid
huvudförhandling i hovrätten eller också synnerliga skäl föreligger all dess
värde är annat än underrätten har antagit. I brottmål får oberoende av detla
göras ändring lill den tilltalades förmån. Mot dessa bestämmelser svarar, vad
angår förfarandet i högsta domstolen, föreskrifterna i 55 kap. 14 § RB. I motsvarande
fall förutsätts för ändring i HD all hovrätten gått ifrån underrättens
bevisbedömning ulan alt ha tagit upp bevisningen eller alt del föreligger
synnerliga skäl för att bevisels värde är ell annat än vad hovrätten har
antagit.

Bestämmelserna
om måls avgörande utan huvudförhandling i överrätt har varit i sak oförändrade
sedan rättegångsbalkens tUlkomst med del undantaget att värdegränsen för avgörande
av tvistemål ulan huvudförhandling år 1954 höjts från ursprungligen 500 kronor
till nuvarande 1 500 kronor.

I
sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse gjorde riksdagens revisorer vissa
uttalanden rörande processreformens ekonomiska verkningar. De framhöll bl. a.
all reformen hade medfört oförutsedda koslnadsstegringar. Kostnadsfrågan
föreföU att i stor utsträckning för den rättssökande allmänheten ha blivit
avgörande i valet mellan all anlita domstol, atl söka sin rätt på andra vägar
och all avstå från rättsanspråken. Fördyringen hade i särskild grad satt sin
prägel på hovrättsprocessen. Man borde därför överväga en utvidgning av
möjligheten alt i hovrätt avgöra

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 73

mål
på handlingarna. En åtgärd i det sammanhanget vore all justera värdegränsen i
tvistemål uppåt. Även ett blandat muntligt och skriftligt förfarande kunde
övervägas.

Med
anledning av revisorernas berättelse hemställde 1950 års riksdag alt en
utredning måtte tillsättas för atl utarbeta förslag lill behövliga ändringar i
olika detaljbeslämmelser i rättegångsbalken och dess följdförfattningar. En
utredning tillsatles. Denna, som antog benämningen 1951 års rältegångskommitlé,
avlämnade år 1953 belänkande med förslag till vissa ändringar i
rältegångsbalken m. m. (SOU 1953: 26). Kommittén föreslog bl. a. en höjning av
dåvarande värdegränsen tiU 1 500 kronor. Vidare föreslog man atl disposiliva
mål skulle få avgöras utan huvudförhandling, om båda parterna hade begärt
delta och hovrätten dessutom fann del uppenbart all huvudförhandling ej
fordrades. I motiveringen anfördes bl. a. att del för en part, som ser sig av
ekonomiska skäl förhindrad alt överklaga en underrältsdom, bör vara bättre atl
få möjlighet alt kunna klaga med en enklare processform än alt ej kunna klaga
alls. Det var endast fråga om tvister, där parterna har vidsträckt rätt all avgöra
hur de skall lösas. De kan t. ex. komma överens om alt låta dem lösas av
skUjenämnd med ofta svaga garantier för ett riktigt avgörande. Det föreföll
därför naturligt låta dem få välja en bUligare processform, om de är ense om
delta och hovrätten dessutom själv finner del uppenbart, att den dyrare formen
ej behövs. Med den ifrågasatta lösningen kunde man länka sig en olämplig
användning av skriftlig procedur i hovrätt endasl om båda parterna oriktigt
bedömt denna procedurfråga och hovrätten samtidigt klart underskattat
betydelsen av en muntiig förhandling. Kommittén framhöll som ett ytterligare
skäl för ändringen, att det fanns vissa slag av mål, som på grund av sin art
särskilt väl lämpade sig för ell rent skriftligt förfarande, t. ex. vissa
redovisningstvister och vissa patentmål. Om förslaget genomfördes, fann
kommittén intresse inte längre föreligga för två i diskussionen framlagda
förslag, nämligen all huvudförhandling skulle få underlåtas även om parterna
inte begärt della dels i mål rörande rättstillämpning, dels i mål, där de
faktiska omständigheterna var ostridiga och den fullföljda talan endast avsåg
skälighelen av ett yrkat belopp. Kommittén ansåg sig inte heller böra föreslå
någon utökning av möjligheterna att i hovrätt avgöra brottmål på handlingarna.

Förslagel,
som remissbehandlades, tillstyrktes eller lämnades ulan erinran av flertalet
remissinstanser. Flera av dem underströk emellertid, alt skäl fanns alt iaktta
stor varsamhet vid en reform i den av kommittén föreslagna riktningen och atl
försiktighet borde iakttas även vid till-lämpningen av en regel i enlighet med
konamilléns förslag.

I
proposition till 1954 års riksdag föreslogs höjning av värdegränsen i 50 kap.
21 § RB enligt konunilléns förslag. Beträffande i övrigl framförda förslag
uttalade departementschefen bl. a. alt munlligheten utgör

[3 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 74

den
säkraste garantin för atl hovrätten får bästa möjliga underlag för sill
avgörande. Med hänsyn lill della måste starka skäl föreligga för alt på ett
sätt, som har principiell betydelse, vidga möjlighetema all frångå
munlligheten. Dessutom måste betryggande garantier finnas för all en sådan
utvidgning inle leder till atl muntiig förhandling underlåts i fall, då den är
sakligt motiverad. De fall då huvudförhandling kan underlåtas är så växlande,
att en lagregel måste få del obestämda innehåll, som kommittén har föreslagit.
Vid en sådan lösning blir det av stor betydelse huruvida garantierna mol
missbmk är betryggande. Garantierna i kommilléns förslag hänför sig dels lill
parterna och dels till hovrätten. Del kan befaras alt parterna är benägna atl
önska målels avgörande utan huvudförhandling i större utsträckning än som är
sakligt befogal. Tyngdpunkten i garantierna mot missbruk får därför anses
ligga i den prövning hovrätten skall göra. Del är emellertid inte säkert all
hovrätten har fullgod möjlighet alt på handlingama bedöma huruvida
huvudförhandlingen är behövlig eller onödig. Full klarhet om behovet av
huvudförhandling torde föreligga först efter del alt den ägt rum. Man bör
därför inle bortse från risken alt hovrätten, även med full insikt om och förståelse
för munllighetens principiella företräde, kommer all tillmötesgå parternas
önskan om avgörande på handlingarna i fall, då huvudförhandling i själva
verket varit behövlig. Del föreslagna stadgandets till-lämpningsområde blir
vidare i hög grad inskränkt genom den s. k. tiU-trosparagrafen. Det kan av del
skälet föreligga risk för alt ökad möjlighet atl avgöra mål utan
huvudförhandling kan få lill följd all intyg i större omfattning än som är
avsett kommer att godtas som bevis, vilket skulle vara högst betänkligt.

Vid
övervägande av det anförda fann departementschefen all behovet av ökad
möjlighet alt avgöra mål ulan huvudförhandling inle kunde anses uppväga de
risker för en olämplig utveckling som den föreslagna regeln skulle medföra.
Inle heller för brottmålens del borde man införa vidgade möjligheter alt företa
mål tUl avgörande utan huvudförhandling.

Första
lagutskottet biträdde i sitt av riksdagen godkända utiåtande departementschefens
förslag. Den föreslagna höjningen lill 1 500 kronor i 50 kap. 21 § RB
genomfördes genom lag den 18 juni 1954 (SFS 1954: 532).

I
sin berättelse år 1957 återkom riksdagens revisorer till frågan om måls
avgörande utan huvudförhandling i hovrätt. Enligt revisorernas mening var del
påkallat, alt denna .fråga på nytt logs upp lill övervägande i samband med den
pågående översynen av RB. Man anförde bl. a. atl den återhållsamhet som
tidigare präglat reformarbetet på den nya rättegångsbalkens område inte längre
behövde göra sig gällande med samma styrka. Genom alt den nya
rättegångsordningen varit i tillämpning ytterligare någon tid, hade riskerna
för återfall i den gamla ordningen väsentligt minskat. Den ökade
tillströmningen av mål till hovrätterna utgjorde

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 75

nu
mera än förr en anledning lUl omprövning av gällande bestämmelser. För
tvistemålens del borde på nytt övervägas en regel motsvarande den som
rältegångskommillén föreslagit. De skäl rättegångskommittén anförde för en
dylik regel förtjänade enligt revisorernas mening beaktande. Med den
vidsträckta förfoganderätt som redan tillkommer parterna kunde några
betänkligheter inte resas mot att möjUghet bereddes dem att i hovrätten välja
en enklare och därmed bUligare processform, när samtidigt kravet på
rättssäkerhet tillgodosågs. Tillräcklig garanti mot missbruk av en sådan
ordning som den rättegångskommittén föreslagit torde ligga i alt som
ytterligare fömtsättning stadgas, att hovrätten skall finna uppenbart att
huvudförhandling ej fordras. Mot påståendet att hov-rätlen inle har fullgod
möjlighet all enbart på handlingarna bedöma, humvida huvudförhandling är
behövlig eller ej, kunde anföras alt del finns åtskUliga mål vUka redan på
förhand kan bedömas såsom lämpliga atl avgöras på handlingarna utan atl det
beträffande dem låter sig säga, all vadelalan är uppenbart ogrundad eller att
det är fråga endast om rätts-tillämpnmgen. Hil kunde särskUl hänföras sådana
mål, vilka nu avgörs vid huvudförhandling utan ny bevisupptagning och i vilka
bevisomedelbarheten sålunda saknas. Andra mål lämpar sig på gmnd av sin art
särskilt väl för ett skriftiigl förfarande, t. ex. vissa redovisningslvisler
och vissa patentmål. I fråga om brottmålen föreföll det revisorerna vara
olämpligt atl huvudförhandling skall vara obligatorisk i sådana fall, där den
endast innebär etl upprepande av den i underrätten förebragla utredningen,
huvudsakligen genom föredragning av handlingarna i målet. Betänkligheter syntes
inte behöva möta mot att man för brottmålens del inför möjlighet atl avgöra
målet ulan huvudförhandling åtminstone då vadelalan framstår som uppenbart
ogrundad eller det endasl är fråga om rättstillämpningen. Regeln borde
inskränkas lill mål som ej angår svårare straff. Huruvida man även beträffande
dessa brottmål skall våga gå längre och införa en sådan regel som förordats för
tvistemål var mera tveksamt. Med hänsyn lill den erfarenhet hovrätterna vunnit
av munl-lighelsprincipens värde kunde en sådan regel dock förtjäna att övervägas.

Efter
remissbehandling förklarade statsutskottet i utiåtande till 1958 års riksdag
alt ytterligare erfarenheter borde avvaktas innan förevarande spörsmål togs upp
till prövning. Riksdagen beslöt i enlighet med utlåtandet.

2.8.2
Domstolskommittén

Kommittén
har försökt utröna i vilken utsträckning tvistemål i hovrätt avgörs med och
utan huvudförhandling. För detla ändamål har man undersökt de domar i
tvistemål med undantag av jorddelningsmål som under år 1964 meddelats av Svea
hovrätt. Undersökningen ger vid handen atl del praktiskt mest betydelsefulla
undantagsstadgandel i 50 kap. 21 §

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 76

RB
är möjligheten alt ulan huvudförhandling avgöra mål av ekonomisk natur, där
Ivisleföremålets värde uppenbart inte uppgår lill 1 500 kronor. Vidare framgår
alt en höjning liU 5 000 kronor av del i lagrummet angivna värdet skulle ge
etl inte obetydligt vidgat utrymme för möjligheterna all underlåta
huvudförhandling. En ytterligare höjning skulle däremot behöva göras myckel
stor för all få nämnvärd betydelse.

Kommittén anser att frågan
om möjligheterna alt avgöra mål ulan huvudförhandling bör tas upp lill förnyad
prövning. Sedan frågan år 1958 senast behandlades har de processekonomiska
synpunkterna ytterligare accentuerats. En omständighet som tidigare tillmätts
avgörande betydelse är risken för all muntligheten i den nya
rättegångsordningen skulle undergrävas. Sedan RB numera varit i bruk mer än
två decennier bör muntligheten ha genomsyrat överrältsprocessen i sådan grad,
alt någon anledning lill allvarligare farhågor av detla slag inte föreligger.
Tillräckliga erfarenheter bör också nu finnas för atl motivera alt frågan prövas
på nytt. Till delta kommer alt sådana synpunkter som kan åberopas beträffande
hovrättsprocessen gör sig gällande också beträffande processen IHD.

När det gäller tvistemålen
ligger del närmast lUl hands atl med hänsyn till det ändrade penningvärdet ytterligare
höja värdegränsen i 50 kap. 21 § andra stycket RB för de mål av ekonomisk natur
som kan avgöras ulan huvudförhandling. En höjning av gränsen till 5 000 kronor
är motiverad. Även efter en sådan ändring får bestämmelsen emellertid betydelse
endasl för en mindre del av tvistemålen. Mål angående underhållsbidrag kommer
så gott som alltid att falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Att
sätta en så hög värdegräns all de skulle innefattas kan inte komma ifråga. En
annan svaghet är att bestämmelsen inle lar sikte på vilken processform som är
lämplig ulan endast på värdet av del som talan fullföljts om. Kommittén anser
därför all det finns skäl all vid sidan av den förordade höjningen av
värdegränsen söka sig fram också på en annan väg. En lösning är den som
föreslogs av rältegångskommillén. Enighet råder om att del bland de mål, där
huvudförhandling är obligatorisk, ofta förekommer sådana som utan olägenhet
skulle kunna avgöras ulan huvudförhandling. I och för sig skulle del vara
önskvärt atl parterna i dessa mål inte skulle behöva svara för de merkostnader
som följer med den muntliga processen. En allvarlig anmärkning som framförts
mot den ifrågasatta regeln är emellertid, alt den skulle kunna medföra missbruk
därför alt parterna kan komma alt begära avgörande på handlingarna även när
delta inle är sakligt befogal. Farhågan bottnar väl i en misstanke om, att
parterna inle inser betydelsen av lilllrosbestämmelsen i sådana mål, där
utgången i hovrätt är beroende av domstolens värdering av i underrätt upplagen
muntlig bevisning. Mot della kan invändas atl del bör kunna förutsättas alt
hovrätten inte företar etl mål lill avgörande utan huvudförhandling, om kravet
på bevisomedelbarhet måste iakttas.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 77

Kommittén
anser vidare, liksom rättegångskommittén, att det är naturligt att avsevärd
vikt tUlmäts det förhållandet, att när det gäller dispositiva tvistemål det är
part obelaget alt i själva saken träffa vilken uppgörelse han vUl. Han kan
välja atl hänskjuta saken till skiljedom och därvid i samförstånd med motparten
i stor utsträckning bestämma förfarandet. Han kan också i förväg avslå från att
fullfölja lalan mot underrättens avgörande. Mot bakgrunden av de befogenheter
som alltså tillkommer part i elt disposilivt tvistemål ter det sig för
kommittén inle anmärkningsvärt att låta honom på föreslaget sätt i samförstånd
med motparten välja processform. Förslaget innebär inte all parterna tUläggs en
ovillkorlig rätt alt underlåta huvudförhandling. Avgörandet beror ytterst på
hovrätten. Härigenom torde risken fÖr omotiverad användning av bestämmelsen
vara myckel liten.

Trots
att alltså betänkligheterna mot rältegångskommitléns förslag kan tyckas
överdrivna, viU domstolskommiltén emellertid med hänsyn till den avvisande
ställning till detla förslag som statsmakterna tidigare tagit, inte nu på nytt
föra fram förslagel. Kommittén har därför sökl alt på annan väg komma lUl
rätta åtminstone med de i praktiken mest påtagliga ölägenheter, som den
nuvarande utformningen av huvudförhandlingsregeln i tvistemål för med sig.
Härvid har kommittén tagit upp en tanke som förts fram under remissbehandlingen
av rätlegångskommilléns förslag, nämligen alt undanlag skulle kunna medges där
bevisvärdering inle ifrågakommer utan fullföljden endasl gäller storleken av
yrkat belopp i betraktande av föreliggande omständigheter om vUka det inte
råder någon tvist. En förutsättning för avgörande på handlingarna enligt detta
alternativ skulle vara att själva skyldigheten att fullgöra är ostridig.
Vidare förutsätts att bifall till ändringsyrkandet inte fordrar att hovrätten
omprövar vad underrätten vid sin värdering av den upptagna bevisningen funnit
styrkt angående de faktiska omständigheter med hänsyn lUl vilka beloppets
skälighet skall avgöras. Däremot är det naturligtvis inte något som hindrar all
hovrätten på grundval av dessa faktiska omständigheter kan komma tUl annan
uppfattning om skälighelen av det belopp som skall utdömas. För avgörande utan
huvudförhandling under dessa förutsättningar bör del inle krävas framställning
av parterna. Inte heller bör en part kunna ensidigt hindra ell avgörande på
handlingarna och således kunna föranleda alt den andra parten tillskyndas
onödiga kostnader. Regeln bör lämpligen vara densamma som i bagatellmål eller
atl om inle båda parterna begär huvudförhandling så behöver sådan förhandling
inte hållas. En sådan undantagsbestämmelse skulle kunna komma till användning
bl. a. i mål om underhåUsbidrag. Dessa mål är myckel vanliga och
förutsätlningarna för tillämpning av bestämmelsen torde föreligga ganska ofta.
Det kan därför antas atl den skulle få en ej ringa praktisk betydelse.
Kommittén föreslår alt 50 kap. 21 § RB ändras i överensstämmelse med vad som nu
anförts.

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 78

Beträffande
brottmålen skulle en vidgning av möjligheterna att underlåta huvudförhandling
få avseende på mål, där den tilltalade ådömts svårare straff eller annan
påföljd än böter. Eftersom de betänkligheter som föreligger mot all för
brottmålens del öka möjligheterna alt underlåta huvudförhandling inte kan
frånkännas betydelse, har kommittén stannat för att inte föreslå någon ändring
i nuvarande regler.

En utvidgad möjUghet atl
avgöra mål på handlingarna skulle få särskUd betydelse för HD. För dess
vidkommande saknas helt de möjligheter att avgöra mål på handlingarna som
erbjuder sig för hovrätt. Redan med nuvarande fuUföljdsregler innebär detta i
vissa fall olägenheter. Om anledning föreligger exempelvis all uteslutande ur
prejudikalsynpunkt ta upp liU prövning ett bötesmål, låter sig della inte göra
ulan huvudförhandling med åtföljande besvär och kostnader, oavsett om huvudförhandlingen
kan antas få någon betydelse för prövningen och ulan hänsyn lUl om besväret
och kostnaderna stär i rimlig proportion lill sakens vikt. Antalet mål, i vilka
de processekonomiska synpunkterna måste tilläggas särskild betydelse, kan komma
att öka, om revisibilisreglerna avskaffas. Del blir då än mer angelägel all se
till atl prövningen inle blir onödigt betungande för parterna. Kommittén anser
del mol denna bakgrund vara naturligt, all HD får samma möjligheter atl avgöra
elt mål på handlingarna som hovrätt. Något bärande skäl för alt HD i delta avseende
skall inta en annan ställning finns inte. Den omständigheten atl etl mål som
kommer under HD:s prövning kan vara särskilt svårbedömt innebär inte, att en
huvudförhandling alltid skulle skänka målet någon ytterligare belysning eller i
övrigl ge underlag för elt säkrare avgörande. Ofta kan en muntlig förhandling
vara av värde för atl klarlägga de rättsliga frågeställningarna i målet och
parternas ställningstagande. I andra fall kan en huvudförhandling inle väntas
tillföra målet något av vikt eller i vart fall av beskaffenhet alt motivera
ölägenheterna av en huvudförhandling. Främst torde delta kanske gäUa när prövningen
sker efter prejudikaldispens eller således med hänsyn enbart till intresset av
att elt avgörande kommer till slånd lill ledning för rättstillämpningen.
FörhåUandet kan emellertid vara likarlat i andra fall. De skäl som talar för
möjlighet tUl avgörande på handlingarna av rent prejudiciella frågor kan i
stort sett åberopas även vid prövningstillstånd i övrigl enligt kommitténs
förslag. Oavsett om förslagel lill ökade möjligheter att avgöra tvistemål ulan
huvudförhandling i hovrätt vinner bifall, föreslår domstolskommit-lén därför
all de enhgt 50 kap. 21 § andra och Iredje styckena samt 51 kap. 21 § andra
stycket RB gällande reglerna skall äga motsvarande till-lämpning för rättegång
i HD.

2.8.3
Remissyttrandena

Förslaget
har genomgående fått ett välvUUgt mottagande. Behovet av enklare och snabbare
handläggningsformer i överrält betonas i många

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 79

yttranden.
ÅlskilUga remissinstanser föreslår emellertid modifikationer i de föreslagna
bestämmelserna. Inle så få önskar gå längre än kommittén gjort i strävandena
alt vidga utrymmet för överrätt alt avgöra mål på handlingama.

HD:s
ledamöter tillstyrker i fråga om tvistemålen att den i 50 kap. 21 § andra
stycket RB angivna värdegränsen höjs från 1 500 kronor lUl 5 000 kronor men
tiUägger, alt betydelsen av denna undantagsbestämmelse för hovrätternas del
inskränks av alt huvudförhandling alltid måste hållas i fall då ny
bevisupptagning skall ske. Eftersom ny bevisupptagning principiellt inte skall
ske i HD, kommer HD faktiskt att få större möjligheter än hovrätt atl underlåta
huvudförhandling. Övriga remissinstanser har i allmänhet inte kommenterat
della förslag på annat sätt än all de förklarat, att den föreslagna ändringen
är angelägen och därför tillstyrks. I några yttranden uttalas dock viss
tveksamhet. Hovrätten för Övre Norrland framhåUer sålunda all man inle får
bortse ifrån alt ivisleföremålets värde inle alltid avspeglar processens
betydelse för parterna. Parts begäran om huvudförhandling är givelvis en
omständighet av största vikt för bedömandet av frågan, om huvudförhandling bör
hållas faslän ivisleföremålets värde understiger gränsen. En annan sådan
omständighet är om någon hovrällsledamot anser huvudförhandling erforderlig.
Tre ledamöter av hovrätten förordar att bestämmelsen ändras så alt initiativet
lill skriftlig process alltid skall ligga hos parterna. Mellersta Värends
domsagas häradsrätt ifrågasätter om rätten atl påkalla huvudförhandling i
fortsättningen i något fall bör vara beroende av Ivisleföremålets värde med hänsyn
till de skUlnader i inkomst-och förmögenhetsförhållanden som finns i samhället.
Avgörande bör enbart vara, om rättegången genom huvudförhandling skulle kunna
komma att tUlföras material som kan inverka på avgörandet eller ej. Svea
hovrätt anför alt del möjligen kunde övervägas alt anknyta gränsen till
basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om aUmän försäkring. Hovrätten för Nedre
Norrland anser att den föreslagna höjningen förefaller väl hög med tanke på all
mål som faller under bestämmelsen skall betraktas som bagalellmål, men godtar
ändå förslagel. Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt vill begränsa
höjningen till 3 000 kronor.

Enligt
förslaget skall huvudförhandling också kunna underlåtas i mål, där den
fullföljda talan avser endast storleken av ett yrkat belopp och det inte råder
tvist om de omständigheter som ligger till grund för prövningen. En
ytterligare förutsättning är alt inte båda parterna begär huvudförhandling.

HD:s
ledamöter anför alt dessa mål har det gemensamt med de i 50 kap, 21 § Iredje
stycket RB avsedda målen, som allenast gäUer rällslUl-lämpningen, att någon
bevisvärdering ej kommer i fråga. Det är detta som motiverar alt
huvudförhandling kan undvaras. Tillräckliga skäl sak-

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 80

nas
att som kommittén gjort behandla de båda målgrupperna olika, särskilt som
gränsen mellan dem inle är helt klar. HD:s ledamöter förordar därför alt för
den nya gruppen skall gälla samma fömlsältningar som för mål vilka endasl
gäller rättstillämpningen. Till det nuvarande tredje stycket kan lämpligen
fogas ell lUlägg av innebörd alt delsamma skall gäUa mål som tillhör den nya
gruppen. Den nya bestämmelsen bör omfatta inte bara fall då prövningen sker på
grundval av samma omständigheter som i lägre rätt ulan också fall då i överrätten
har åberopats nya faktiska omständigheter som blivit ostridiga. Också hovrätten
för Övre Norrland och advokatsamfundet anser atl de i förslagel avsedda fallen
bör jämställas med mål som avser rällstUlämpning. Dessa mål bör alltså få
avgöras utan huvudförhandling endast om båda parter begär detla.

Svea
hovrätt ifrågasätter om den föreslagna lagändringen kommer alt leda lill
åsyftat resultat. Det är nämligen ovanligt alt samtiiga omständigheter i ell
mål om underhåll är helt ostridiga. Ofta föreUgger obetydliga skiljakligheter,
som i och för sig saknar betydelse för hovrättens avgörande. Inte heller
hovrätten för Västra Sverige tror atl vinsterna för hovrätternas del blir
särskUt stora. Goda skäl tycks tala för all mål bör kunna avgöras utan huvudförhandling
när fullföljden gäUer endast skälighelen av yrkat belopp på grundval av
ostridiga omständigheter. Det kan emellertid vara svårt alt bedöma om fakta är
oslridiga och ofta kan ett klarläggande på denna punkt ske först vid en
huvudförhandling. SärskUt i mål om underhållsbidrag visar det sig inte sällan
vid en huvudförhandUng atl ena eller båda parternas förhållanden ändrats så
kort tid före huvudförhandlingen atl de inte är kända för partsombuden eller
motparten. Eftersom elt avgörande av sådant mål ulan huvudförhandling därför i
allmänhet av parisombuden torde kräva en myckel noggrann genomgång med
respektive huvudman innan slutförande av partens talan kan äga rum, är det
tveksamt om den föreslagna ändringen i dessa mål medför några processekonomiska
fördelar.

Kommitténs
förslag innebär särskUt för HD:s vidkommande betydande ändringar. HD:s
ledamöter delar koirmiitléns uppfattning, att HD bör ha samma möjligheter som
hovrätt atl avgöra mål ulan huvudförhandling. Nedre justitierevisionen påpekar
att det emellanåt framstått som en brist all HD inle ulan huvudförhandling har
kunnat rätta till elt uppenbart fel i exempelvis en brottmålsdom, när ändringen
inte medgivits av motparten. Svea hovrätt anför alt det kunde övervägas att ge
HD möjlighet alt underlåta huvudförhandling i samtiiga mål, där muntlig
handläggning får antas sakna betydelse för utgången. Också Jämtlands västra
domsagas häradsrätt menar all del i fråga om HD egentiigen finns skäl alt gå
längre än beträffande hovrätterna. Hovrätten för Västra Sverige och hovrätten
för Nedre Norrland betonar atl den föreslagna ändringen är välgrundad och
angelägen. Hovrätten för Övre Norrland pekar på alt förslaget öppnar möjlighet
alt i HD pröva även sådana typer

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 81

av
mål som hitintills av kostnadsskäl varit praktiskt utestängda. Part som önskar
muntligen framlägga sin sak bör dock inle belagas denna möjlighet.

De remissinstanser som
önskar en längre gående reform än den kommittén föreslagit anknyter i
allmänhet lill rältegångskommitléns förslag. JK ifrågasätter om inte liden är
mogen all nu införa en mera allmänt hållen regel som i större utsträckning
tillåter avgörande av mål på handlingarna i överräll. Förslaget från 1951 års
rällegångskommitlé borde kunna tjäna till ledning. Förslagel mottogs relativt
välvilligt av remissinstanserna men avstyrktes av departementschefen på
grunder som förefaller ha förlorat i styrka. Svea hovrätt framhåller all man
bör la till utgångspunkt att hovrätt alllid skall iaktta stor varsamhet med atl
avgöra mål på handlingarna. Om exempelvis en parts upplysningar vid personlig
närvaro bedöms vara av betydelse, bör muntlig handläggning äga rum.
Huvudförhandling i tvistemål har emellertid sin största betydelse i fråga om
upptagande av muntlig bevisning. Skall sådan bevisning ej förekomma är det
enligt hovrätten ofta svårt att inse, varför part mol sin vilja skall belastas
med kostnaden för inställelse. I åtskilliga mål kan hovrättstalan lika väl
utvecklas och slutföras skriftligen. Hovrätten vill därför förorda att
tvistemål i hovrätt skall kunna avgöras utan huvudförhandling, om ej båda
parterna begär sådan och muntiig bevisning ej skall upptas i hovrätten. Övriga
bestämmelser om avgörande av tvistemål på handlingarna blir därvid överflödiga.
I vart fall bör den av hovrätten förordade regeln införas i fråga om
skälighetsprövning. Hovrätten för Västra Sverige anför all många av de
betänkligheter som tidigare framförts mot rältegångskommitléns förslag numera
förefaller överdrivna. Den osäkerhet som tidigare rått angående tiUämpningen av
de s. k. tiUtrosparagraferna har dessutom genom HD:s i NJA 1969 s. 45 redovisade
avgöranden till stor del bortfallit. Del kan därför ifrågasättas om inle
rältegångskommitléns förslag nu bör godtas. Också Jämtlands västra domsagas
häradsrätt och Torna och Bara domsagas häradsrätt samt 1968 års
brottmålsutredning och trafikmålskommittén beklagar all inle
rältegångskommitléns förslag nu lagils upp. Jämtlands västra domsagas
häradsrätt finner detla förslag myckel tilltalande och har svårt all förstå den
kritik som inle minst från advokathåll riktats mol förslagel. Om parterna
själva anser, atl inget nytt material kommer atl tillföras målet i hovrätten,
all de inle heUer har något atl vinna genom atl visa sig i hovrätten och att
del blir för dyrt med en huvudförhandling, så kan del inle vara rimligt atl
sådan ändå skall hållas, om dessutom hovrätten ur sina synpunkter inte har
någonting all invända mol atl målet avgörs på handlingarna. Huvudförhandling är
ej något självändamål och rättssäkerheten blir inte mera lidande här än i alla
andra fall då parterna äger alt disponera över processen. Om en ledamot inle
anser huvudförhandling uppenbart obehövUg, bör sådan äga rum.

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 82

SACO
tar bestämt avstånd från rältegångskommitléns förslag. Förslagel skuUe kunna
få till följd alt RB:s huvudprinciper om muntiighet, koncentration och
omedelbarhet skulle komma alt åsidosättas.

De
få remissinstanser som berört frågan om utvidgning av utrymmet för skriftlig
överrättsprocess i brottmål har anslutit sig till kommitténs mening atl
nuvarande bestämmelser bör behållas.

2.9
Departementschefen

2.9.1
Allmänna synpunkter

Nuvarande
instansordning inom det allmänna domstolsväsendet innebär all ell avgörande i
underrätt i princip kan överprövas både i hovrätt och i HD. Möjligheterna att
få en överprövning lill stånd i HD begränsas dock av reglerna om
prövningstillstånd (dispens). Innebörden av dessa dispensregler är alt en
överprövning i HD får ske när en sådan prövning är påkallad av hänsyn tUl
prejudikalinlresset (prejudikatdispens) eller när en prövning i HD skulle ha
synnerlig betydelse utanför målet (intressedispens). Vidare skall överprövning
i HD ske om del vid en förhandsbedömning befinnes alt det förekommer anledning
till ändring av hovrättens domslut (ändringsdispens) eller det i övrigt med
hänsyn lill omständigheterna förekommer skäl till talans prövning (aUmän
dispens).

Domstolskommiltén
anser alt HD:s ställning som prejudikatinslans bör komma lill starkare uttryck
än i gällande fuUföljdsregler. I detla syfte föreslås all bestämmelserna om
prövningstillstånd skärps därhän, atl sådant tillstånd kan meddelas endast
under förutsättning att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eUer
att med hänsyn till särsldlda omständigheter eljest synnerliga skäl föreligger
därtiU. Den nuvarande ändringsdispensen avses sålunda bortfalla. I särskilt
yttrande föreslår herr Kilander med instämmande av fru Kristensson alt dispens
endasl får meddelas av prejudikalskäl. Vidare föreslås sådan ändring i
resnings-bestämmelserna atl HD vid fullföljd alltid skall beakta omständighet
som utgör resningsgrund.

Förutom
i reglema om fullföljd tUl HD behandlar domstolskommiltén vissa andra ändringar
i RB. Sålunda föreslås en skärpning av bestämmelserna om rätt för part att i
hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis. I detta sammanhang föreslås också
regler som syftar till atl åstadkomma en kraftigare materiell processledning i
underrätt saml viss utvidgning av mellandomsinslitutet. Slutiigen föreslår
kommittén att möjligheterna att i överrätt avgöra mål utan huvudförhandling vidgas.

Bland
remissinstanserna har rått allmän enighet om en reform av reglerna om
fullföljd till HD i den riktning som domstolskommiltén har föreslagit. Även
när del gäller de övriga nyss angivna frågorna om änd-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 83

ringar
i RB har kommitténs förslag fått elt gynnsamt mottagande under
remissbehandlingen.

Både från de enskilda
medborgarnas och från del allmännas synpunkt är det angelägel alt rättstillämpningen
tUlgodoser högt ställda anspråk på enhetlighet och konsekvens. Betydelsen härav
ökar allteftersom lagstiftningen på grund av samhällsutvecklingen måste i
större utsträckning än tidigare överlämna åt rättstillämpningen all göra
komplicerade och öm-tåUga avvägningar mellan olika intressen. HD:s viktigaste
uppgift bör därför vara atl ge vägledning för rällslillämpningen och
fuUföljdsregler-na bör vara så utformade atl de ger största möjliga utrymme för
HD atl bedriva en prejudikalbUdande verksamhet. I princip bör HD enligt min
mening endast pröva sådana frågor som är av intresse från dessa synpunkter.
Mol en sådan ordning kan invändas all den försämrar de nuvarande möjligheterna
för part all oberoende av prejudikalinlresset få sin sak prövad i tre instanser
med de garantier för ell riktigt avgörande som della innebär. Men enligt min
mening bör strävan vara atl i första hand åstadkomma enhetlighet och konsekvens
i rättstillämpningen. En vidsträckt möjlighet lill omprövning i del enskilda
fallet medför inle i och för sig motsvarande vinning från
rättssäkerhetssynpunkt. Statistiken visar också atl fullföljd lill HD leder
lill ändring i endasl vart tionde mål. Ändringar i dessa fall behöver inle
alllid innebära all hovrättens dom varit felaktig, I själva verket innebär elt
överklagande till HD oftast inte annat än alt den i hovrätten vinnande partens
rält uppskjuts temporärt. Ulan all säkerheten för avgörandets riktighet
generellt ökar i någon högre grad åsamkas parterna kostnader och tidsförlust.
HD:s rätlsbUdande verksamhet blir lidande av den stora arbetsbörda som de
nuvarande bestämmelserna medför. Sålunda går hälften av domstolens tid åt för
dispensprövning. Med den nya underrätlsorganisationen och med de
rätts-säkerhetsgarantier som finns i rättegångsordningen bör det enligt min
mening kunna godtas atl överprövningen i princip inskränks lill hovrätt. Den
låga ändringsfrekvensen visar alt någon allmän överprövning i HD inle är
påkallad från rättssäkerhetssynpunkt.

Av
vad jag nu har anfört framgår atl jag ansluter mig lill domslolskommitléns och
remissinstansernas uppfattning alt HD i princip bör fungera som enbart
prejudikatinslans. Även när del gäller de förut angivna ändringarna i övrigl i
RB kan jag i likhet med majoriteten av remissinstanserna i huvudsak ansluta
mig lill domslolskommitléns förslag. De nu berörda frågorna och den närmare
utformningen av reglerna på dessa områden kommer atl behandlas utförligt i det
följande.

Domstolskommiltén
har utöver vad som förut har angetts tagit upp vissa frågor på närliggande
områden, som det finns anledning alt beröra i detta sammanhang. Sålunda har
kommittén föreslagit atl dispensföredragningen i HD i vissa avseenden
förenklas och alt föredragningspromemorior inle skall behöva upprättas i alla
mål. I sammanhanget ullalar

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.1971: 45 84

kommittén
atl nedre justitierevisionen i princip bör upphöra som självständigt
ämbetsverk och knytas direkt lUl HD. Något förslag härom framläggs dock inte
nu.

Under
remissbehandlingen har del rått delade meningar i fråga om arbetsformerna vid
beredningen av målen i HD. Någon erinran har inle gjorts mot kommilléns
uttalande om nedre justitierevisionens framtida ställning.

I
prop. 1970:116 har föreslagils all 24 § RF, som innehåller föreskrifter om
nedre justitierevisionen, skall upphävas. Förslagel har anlagils som vUande av
1970 års riksdag. Jag anförde i propositionen alt det på HD:s område liksom
på regeringsrättens inte finns behov av atl reglera berednings- och
föredragandeorganisalionen i grundlag. Jag framhöll vidare atl jag räknade med
alt senare ta upp frågan om vissa reformer beträffande berednings- och
föredragandesilualionen hos HD.

Jag
delar domslolskommitléns och de remissinstansers uppfattning som yttrat sig i
frågan all nedre justitierevisionen bör upphöra som ett självständigt
ämbetsverk och omvandlas till elt kansli för HD. Jag har för avsikt att inom
den närmaste tiden hos Kungl. Maj:t begära bemyndigande atl tillkalla
särskilda sakkunniga all utreda denna fråga. I del sammanhanget bör också frågan
om arbetsformerna vid beredningen av målen i HD tas upp.

Domstolskommiltén
har också behandlat gällande bestämmelser om domförhet och sammansättning i
hovrätt. Tanken på nämnd i hovrätt har av kommittén avvisats, främst med
hänvisning till organisatoriska och praktiska svårigheter. När det gäller
hovrätts domförhet uttalar kommittén alt elt kollegium av tre ledamöter skulle
kunna godtas från rättssäkerhetssynpunkt, om alla ledamöterna är ordinarie
domare eller åtminstone två är ordinarie och en assessor i hovrätt. En sådan
lösning skulle emellertid inle ge utrymme för fiskalsadjunktion och avvisas därför
av kommittén f. n. Kommittén stannar sålunda för all nuvarande domförhetsregler
behålls. Av specialmålen berör kommittén mUjö-skydds-, fastighetsbildnings-,
expropriations- och valtenmålen och anför alt den omständigheten atl mål av de
tre förstnämnda slagen i fortsättningen kommer all handläggas av
fastighetsdomstol inte bör påverka domförhelsreglerna för hovrätternas del.
Beträffande domförhet i överräll i vallenmål är del enligt kommitténs mening
för tidigt all nu la ståndpunkt.

Under
remissbehandlingen har det i allmänhet rått enighet om att nämnd inte bör
införas i hovrätt. I några remissyttranden anförs dock skäl för sådant
lekmannainflytande saml all organisatoriska och liknande praktiska svårigheter
inle bör få hindra en utveckling i denna riktning. När det gäller frågan om
hovrätts domförhet är meningarna delade. Allmänt anses en
tredomarsammansällning godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt men flertalet
remissinstanser ansluter sig lill kommit-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 85

lens
uppfattning att nuvarande domförhetsregler bör behållas. Från flera håll
uttalar man sig dock för ändrade domförhetsregler. I fråga om specialmålen har
i allmänhet domslolskommitléns förslag lämnats ulan erinran. I några
remissyttranden har förordals atl tekniker skall dellaga i vattenmåi i
överräll.

Frågan om
lekmannainflytandet i domstolarna uppmärksammades särskilt i samband med den
reform av underrätternas organisation som beslutats av 1969 års riksdag. Denna
reform medförde en påtaglig förstärkning av lekmannainflytandet i underrätt.
Även om etl lekmannainflytande i hovrätt inte är av samma betydelse som i
underrätt kan skäl anföras för en lekmannarepresentalion även i hovrätt.
SärskUl när det gäller val av påföljd och liknande frågor anses del vara av
värde all allmänt rådande värderingar bland medborgarna kommer till ullryck genom
nämnden. Sådana frågor uppkommer även i hovrätt och det kan sägas ligga en viss
motsättning i all den prövning som en gång gjorts under medverkan av lekmän
därefter kan ändras av ell kollegium som beslår av uteslutande yrkesdomare.
Denna synpunkt har giltighet också beträffande bevisvärderingen, vid vUken det
är av värde alt lekmannasyn-punkter kan göras gällande. Ä andra sidan kan inle
bestridas atl åtskilliga praktiska svårigheter är förenade med all låta nämnd
medverka i hovrätt. Under alla förhållanden kan ställning dock inte tas lill
frågan om lekmannainflytande i hovrätt på grandval av kommilléns förslag. Den
kräver ytterligare utredning. Den i och för sig frislående frågan om domförhet
i hovrätt utan lekmannainflytande har ett nära samband med frågorna om
domarutbildningen och domarrekryteringen, eftersom utbildningsbehovet f. n.
tillgodoses genom all vissa ledamolsplatser i domstolen regelmässigt
disponeras för domare under utbUdning. Enligt min mening finns del anledning
alt ta upp frågorna om domförhet i hovrätt och om domarutbildningen till
särskild utredning. Utgångspunkten bör därvid vara atl utbildningsbehovet inte
bör påverka reglerna om antalet ledamöter på hovrättsavdelning, om behovet kan
tillgodoses på något annat tillfredsställande sätt. Utbildningsfrågan har även
ell nära samband med de större frågoma om hur juristulbildningen och
rekryteringen av domare bör ordnas i framliden, I samband med en omprövning av
domförhelsreglerna för hovrätt finns det också anledning närmare undersöka hur
faslighelsdomslolarnas överinstans lämpligen bör vara beskaffad.

Som
framgår av vad jag nyss har anfört finns del åtskilliga frågor rörande
hovrältsorganisationen, domarulbildningen och domarrekryteringen som väntar på
sin lösning. Enligt min mening har de senaste årens reformverksamhet
beträffande de allmänna domstolarna lagt en god grund för fortsatta reformer.
De förslag som nu läggs fram ger klarhet om HD:s framtida ställning som en
renodlad prejudikatinslans och i fråga om underrätterna har genom 1969 års
reform genomförts en enhetlig

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 86

och
stark organisation. Med dessa utgångspunkter bör problemen om
hovrältsorganisationen, domarulbildningen och domarrekryteringen kunna
angripas mera realistiskt än tidigare. Jag har för avsikt alt vid senare
tillfälle la upp frågan om formema för etl utredningsarbete på detla område.

2.9.2.
Fullföljd av talan tiU HD

Jag
har i det föregående anslutit mig lill den uppfattningen att HD i princip bör
ha ställning av prejudikatinslans. Reglerna om fullföljd till HD bör utformas
mot bakgrund av della ställningstagande. Liksom hittUls bör förutsättningarna
för prövning i HD regleras genom särskilda bestämmelser i RB och frågan humvida
fömtsättningar för prövning i HD föreligger bör avgöras genom en särskild
tillståndsprövning inom HD.

Domstolskommiltén
har föreslagit atl prövningstillstånd skall få bevUjas om del är av vikt för
ledning av rättstillämpningen. Det nuvarande kravet på synnerlig vikt föreslås
sålunda ulgå. Alt leda rällslill-lämpningen innefattar atl skapa prejudikat där
sådana saknas men också att vid behov bryta tidigare praxis, vare sig den
fastlagts genom HD:s avgörande eller genom samstämmande hovrättsavgöranden. Kännetecknande
för prejudikatdispensen är bl. a. alt den tillgodoser ett vidare intresse än
det de enskilda parterna har av utgången i målet. När det gäller
ändringsdispens har kommittén övervägt alt behålla denna i kombination med
antingen bestämmelser som avskär vissa kategorier av mål från fullföljd eller
som för dispens förutsätter all underdomslo-larna kommit lUl olika resultat. En
lösning efter dessa riktlinjer avvisas emellertid av kommittén. Kommittén anser
del dock nödvändigt med vissa dispensmöjligheler vid sidan av
prejudikaldispensen. Dessa fall, som tar sikte på mera ovanliga situationer,
behandlas närmare i det följande.

Innan
jag närmare behandlar frågan om utformningen av dispensregler i RB skall jag
något beröra etl närliggande lagstiftningsärende. I remiss till lagrådet den
20 mars 1970 angående omorganisation av förvall-ningsrällsskipningen, m. m. har
jag för i princip alla mål som lilUiör regeringsrätten och kanunarrälten
föreslagit ell tvåinstanssystem för den domstolsmässiga prövningen.
Kammarrätten föreslås omvandlad lill en allmän mellaninstans närmast under
regeringsrätten. Tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen förskjuls
från regeringsrätten lill kammarrätten genom alt möjligheten att få mål prövade
i regeringsrätten begränsas starkt. För prövning i regeringsrätten skall
enligt förslaget krävas särskilt tillstånd. Avsikten är atl regeringsrätten
företrädesvis skall bli en prejudikatinslans.

Jag
har i remissen framhållit atl dispensreglerna för regeringsrätten måste
utformas så all den åsyftade funktionsfördelningen mellan den

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 87

högsta
instansen och mellaninslansen uppnås. Det faller därför av sig självt all
prövningstillstånd skall kunna meddelas av prejudikalskäl, I princip skall i
det föreslagna instanssystemet inte förekomma några dispensgmnder utöver
prejudikatdispens. Undanlag görs dock från denna princip för det fall då det
överklagade avgörandet är behäftat med så grovt fel alt regeringsrätten enligt
19 § RF skulle kunna bevilja resning i målet eller eljest upphäva avgörandet
sedan det vunnit laga krafl. Även i några andra lika tungt vägande
undantagsfall skall möjlighet finnas alt få prövningstillstånd. Däremot lämnar
förslaget inle möjlighet lill någon form av ändringsdispens. En sådan ordning
skulle föra med sig en så omfattande måltUlströmning, alt principerna i
förslagel inte skulle kunna förverkligas.

I 4
§ i den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar anges de olika
grunderna för dispens. Enligt denna bestämmelse får prövningstillstånd
meddelas, om det är av vikt för ledning av rättstiUämpningen all frågan prövas
av regeringsrätten. Vidare kan dispens meddelas, om del föreligger synnerliga
skäl lill sådan prövning. I anslulning härtill ges exempel på sådana synnerliga
skäl. Prövning får sålunda ske, om kammarrättens rättstillämpning uppenbarligen
strider mot lag eller om någon som tidigare har tagit befattning med målet eller
tUlfört utredning i målet gjorl sig skyldig till brottsligt förfarande, som
kan antas ha inverkat på utgången i kammarrätten. Detsamma skall gälla, om del
vid prövning i lägre instans har förekommit så grovt handläggningsfel, att del
kan antas ha inverkat på utgången. Synnerliga skäl till prövning skall också
anses föreligga, om målels utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt
förbiseende eller grovt misslag.

När
del gäller de allmänna domstolarna innebär nuvarande regler om föratsättningarna
för prejudikatdispens atl prövningstillstånd får meddelas om del för enhetiig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att talan prövas av HD.
Dessa regler bör ändras, så alt HD:s uppgift all leda rällslUlämpningen kommer
lill direkt uttryck i lagtexten. Domstolskommittén har föreslagit alt
bestämmelserna utformas så atl prövningstillstånd får meddelas om del är av
vikt för ledning av rällslillämpningen atl frågan prövas av HD. Förslagel har i
allmänhet tillstyrkts under remissbehandlingen. HD:s ledamöter har emellertid
förordat en utformning av bestämmelsen som innebär atl prövningstillstånd får
meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller eljest för
främjande av dess enhetlighet all lalan prövas av HD. Med del föreslagna
lUlägget avses all ge HD en möjlighet att vid sidan av prejudikatbildningen
korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis. Enligt min mening bör
prejudikatdispensen regleras särskilt. Frågan huruvida prövningstillstånd bör
kunna meddelas oberoende av prejudikatintresset behandlas närmare i del
följande. Jag föreslår sålunda en dispensgmnd som i enlighet med
domslolskommitléns förslag

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 88

och
del remitterade förslagel lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar innebär
all prövningstillstånd får meddelas, om del är av vikt för ledning av
rättstillämpningen atl talan prövas av HD. Bestämmelsen bör ta sikte
uteslutande på sådana fall då målet med hänsyn till det allmänna intresset av
tillgäng till omfattande och vägledande prejudikalbUdning bör prövas av HD. Den
enskildes intresse av alt få lill stånd en överprövning bör sålunda inle kunna
föranleda dispens på denna gmnd.

Prejudikatdispens bör
liksom nu kunna meddelas först och främst då tidigare prejudikat saknas i en
viss fråga. Särskilt betydelsefullt är delta, om frågan kan antas ofta komma
under domstols prövning. Det kan komma alt visa sig alt en rad avgöranden av HD
behövs för all läcka in ett område som inle tillräckligt ingående regleras
genom lagstiftning, Ell annat fall då prejudikaldispens bör kunna meddelas är
då hovrättens utslag avviker från lagtolkning eller rätlstiUämpning, som kommit
till uttryck i avgörande av HD. Motsvarande bör gälla om ett sådant utslag
avviker från en allmän rättsgrundsats, som tidigare anlagils av HD. I sådana
fall bör emellertid prejudikaldispens få förekomma endast om del är motiverat
av etl allmänt intresse alt leda rättsutvecklingen och dispens bör sålunda få
medges endasl om del behövs för atl förslärka tidigare praxis eller eljest
klarlägga rättsläget. Frågan om det föreligger anledning lUl ändring av
hovrättens dom bör sålunda inle i och för sig vara avgörande för dispensfrågan.
Prejudikatdispens bör vidare kunna meddelas i fall där hovrätts avgörande
visserligen är i överensstämmelse med äldre HD-avgöranden, men där HD finner
anledning all ändra sin tidigare praxis.

Den
föreslagna ändringen innebär, liksom kommitténs förslag, att kravet på all
prövningen skall vara av synnerlig vikt las bort. I likhet med flera
remissinstanser anser jag del vara av stor betydelse all ha tUlgång lill ell
rikligt antal vägledande avgöranden av HD. Ändringen är också en nalurUg
konsekvens av att HD befrias från arbetet med ändringsdispenserna.

Frågan
huruvida del bör finnas några möjligheter lill dispens vid sidan av
prejudikaldispensen har varit föremål för delade meningar. Domstolskommiltén
har föreslagit all dispens även skall kunna meddelas när del med hänsyn till
särskilda omständigheter eljest föreligger synnerliga skäl för prövning i HD. Som
exempel på omständigheter av beskaffenhet att, om skälen är tillräckligt
starka, kunna möjliggöra prövningslUlslånd fastän prejudikalskäl inle
föreligger nämns i motiven bl. a. alt HD:s prövning är av betydelse utöver det
förevarande målet, atl resningsgrund föreligger, att den överklagade domen
uppenbart beror på förbiseende eller misstag, atl avsleg skett från
lagtolkning eller rättsgrundsats som tidigare har antagits av HD eller från
stadgad praxis, all underrätt och hovrätt kommit lill väsentligt olika slut
eller alt eljest stora meningsskUjaktigheter förekommit i domslolama.
Dispensregler-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 89

nas
utformning i kommiltéförslaget är emellertid avsedd atl medföra alt utrymmet
för prövningslUlslånd annat än från prejudikalsynpunkt blir mycket begränsat. I
ett par särskUda yttranden till kommittéförslaget har anförts atl det med en
sådan allmänt håUen regel kan starkt betvivlas att antalet ansökningar om
prövningstillstånd kommer alt minska. Antalet beviljade prövningslUlslånd kan
inle heller antas gå ned i nämnvärd grad. Enligt reservanternas mening bör
därför den av kommittén föreslagna regeln utgå. Del skulle dock vara
otUlfredsstäUande om HD inle skuUe kunna la hänsyn tiU resningsgrander vUka
åberopas som dispensskäl. Regeln om prejudikaldispens bör därför enligt
reservanterna kompletteras med en bestämmelse om all HD alllid skall beakta
omständigheter som skulle ha medfört resning av lagakraflvunnel avgörande.

Under
remissbehandlingen har flertalet remissinstanser anslutit sig till den
begränsning av dispensmöjlighelerna som kommittén har angivit. Åtskilliga
remissinstanser vill emellertid gå längre än kommittén och ge etl betydligt
mindre utrymme för dispens utanför prejudikatfallen. Några remissinstanser vill
däremot öka utrymmet för dispens i förhållande lill kommilléns förslag. I
åtskilliga remissyttranden har den närmare utformningen av ifrågavarande
dispensgrund i kommilléns förslag kritiserats. Del har därvid framhållits alt
den föreslagna bestämmelsen inle utan förtydligande kan förväntas medföra någon
minskning i måltillströmningen.

Som
framgår av det anförda råder i stort sett enighet om atl utrymmet för
prövningstillstånd vid sidan av prejudikatfallen bör vara starkt begränsat. Som
tidigare nämnts har emellertid HD:s ledamöter i sitt remissyttrande förordat
en sådan utformning av reglerna om prejudikaldispens all HD ges en möjlighet
all vid sidan av prejudikalbUdningen korrigera mera påtagliga avvikelser från
rådande praxis. Härutöver bör enligt HD:s ledamöter finnas en möjlighet atl
meddela prövningstillstånd, om synnerliga skäl föreligger all lalan prövas av
HD. Sistnämnda bestämmelse skulle avse situationer av mer extraordinär natur.

Som
jag har framhållit tidigare är HD:s viktigaste uppgift alt vårda rättsenhelligheten.
Della bör enligt min mening ske uteslutande genom prejudikalbUdning. En ordning
som innebär alt HD skall kunna ändra ell avgörande som enligt HD:s uppfattning
avviker från praxis ulan all något prejudikatintresse föreligger lämnar i
praktiken ett vidsträckt utrymme för ändringsdispens. Om en sådan regel
dessutom kompletteras med en allmän regel om dispens vid synnerUga skäl, kan
man inle räkna med någon nämnvärd nedgång i antalet revisionsansökningar. Huvudsyftet
med reformen är all söka åstadkomma en ordning där HD:s arbete med
prövningstillstånd kan nedbringas till förmån för den prejudikatbildande
verksamheten. En lösning i enlighet med del förslag som har förts fram i
yttrandet från HD:s ledamöter skulle enligt min mening inle leda till del åsyftade
resultatet.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 90

Inle
heller domstolskommilténs förslag går fritt från kritik från de synpunkter som
jag nyss har anlagt. Vissa av de i motiven angivna exemplen på fall då med
hänsyn till omständigheterna synnerliga skäl för prövningstillstånd föreligger
är i viss utsträckning av den art som f. n. föranleder ändringsdispens. Jag
syftar närmast på uttalandena all dispens bör få meddelas när underrätt och
hovrätt kommit lill väsentligt oUka slut eller eljest stora
meningsskiljaktigheter förekommit i domstolarna.

Kommittén har ingående
undersökt och prövat en ordning som skulle innebära alt ändringsdispens kunde
beviljas i difforma mål, dvs. mål där underdomslolarna dömt olika, men har på
goda grander avvisat en sådan lösning. Det finns enligt min mening inte heller
vid utformningen av ifrågavarande dispensregel anledning all låta den omständigheten
all meningarna varit delade i domstolarna i och för sig vara avgörande för
frågan om prövningstillstånd. En sådan ordning skulle lätt kunna leda till att
skiljaktiga meningar i underdomslolarna av parterna uppfattades som grund för
ändringsdispens. Som jag förut har framhållit bör parterna i princip få åtnöjas
med en prövning i två instanser om inte prejudikalinlresset föranleder annat.

Kommittén har i sitt
förslag inte tagit upp några regler om intressedispens. Jag ansluter mig lill
den uppfaltnigen att nuvarande bestämmelser om inlressedispens inte bör ha
någon motsvarighet i de nya fuU-följdsreglerna. I motiven lill förslagel om
dispens när del med hänsyn lill särskUda omständigheter föreligger synnerliga
skäl för prövning i HD anger kommittén emellertid den situationen, all
prövningen i HD av visst mål kan förutsättas ha betydelse för avgöranden i
andra mål. Del är alltså fråga om sädana fall där f. n. intressedispens kan meddelas.
Givetvis kan omständigheterna i dessa fall vara sådana atl skäl finns för
prejudikaldispens. 1 den mån prejudikatinlresse inle föreligger är det
emellertid enligt min mening tillräckligt all hovrättens avgörande får bUda
utgångspunkt för bedömningen av andra likartade mål.

Som framgår av vad jag nu
har anfört bör enligt min mening utrymmet för prövningstillstånd vid sidan av
prejudikaldispensen vara ytterst begränsat. De fall som kan komma ifråga är
resningsfallen och därmed jämförbara myckel sällsynta situationer.

Om det överklagade
avgörandet kan göras till föremål för resning eller undanröjas på grund av
domvilla sedan det vunnit laga kraft, bör HD kunna pröva målet också under
liden närmast efter det domen meddelats. För en sådan ordning talar inle minst
praktiska skäl. Det skulle i dessa fall innebär en onödig omgång all först
avvakta fullföljdstidens utgång och därefter söka resning. Del är här fråga om
de ytterst sällsynta fall då avgörandet kan ha påverkats av brottsligt
förfarande av domare eller annan som har deltagit i rättegången, då skriftliga
bevis varit förfalskade eUer då en i målet hörd person har avgetl falsk utsaga
och

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 91

detta
kan ha medverkat lill utgången, då det kommit fram nya omständigheter eller
bevis som sannolikt skuUe ha lett till annan utgång, om de åberopats i målet,
eller då rättstillämpning som ligger lill grand för domen uppenbart strider mol
lag. Sistnämnda grund omfattar inle bara det fallet alt domen genom förbiseende
eller misstag kommit alt få ett innehåll som uppenbart strider mot lag. Den
gäller också då domstolen i annat fall klart misstolkat en lagbestämmelse.

PrövningsliUstånd bör
kunna medges i den utsträckning som de extraordinära rättsmedlen kan
tillämpas. Den närmare innebörd som resnings-och domvillogmnderna i praxis
getts bör vara vägledande också inom den ordinära fullföljdens ram.

Ell med resnings- och
domvUlofallen närbesläktat fall är när del överklagade avgörandet kommit till
på grund av grovt förbiseende eller grovt misstag. Delta fall har särskilt
uppmärksammals i del remitterade förslagel lill lag om allmänna
förvaltningsdomstolar. Också när del gäller de allmänna domstolarna bör det
enligt min mening vara tillåtet för den högsta instansen all i sådana fall gå
in i sakprövning, även om del inle gäller någon prejudikalfråga. Del är här
fråga om sådana fall då grovt förbiseende eller misstag förekommit med avseende
på sakmaterialet. Processuella fel däremot beaktas emellertid endasl i den mån
de utgör domvillogmnd. Som exempel kan nämnas att en för utgången i etl expropriationsmål
avgörande räkneoperation blivit felaktig. I kravet på all förbiseendet eller
misstaget skall vara grovt ligger atl del skall ha i väsentlig grad påverkat
utgången. Förbiseende och misslag av angivet slag får förutsättas vara
utomordentiigt sällsynta. Man kan dock inte helt bortse ifrån alt sådana grova
förbiseenden och misslag kan inträffa. Om delta har skett och del har lett lill
att part exempelvis gått miste om ett betydande belopp, vore del
otillfredsställande om han endast vore hänvisad lill all åberopa brottsligt
förfarande som avses i 58 kap. 1 § 1 för atl få rättelse.

Vid sidan av de nu nämnda
fallen kan del finnas andra undantagssi-luationer, där skälen för alt tillåta
sakprövning i HD kan anses vara lika starka. Ell sådant fall är då den
rätlstiUämpning som ligger lill grund för elt överklagat avgörande uppenbart
strider mol lagtolkning eller rättsgrundsats som förut anlagils av HD. Som jag
tidigare har framhållit kan prejudikatdispens meddelas, om det från allmän
synpunkt är av vikt all ytterligare befästa praxis i visst hänseende. Saknas
prejudikalskäl, bör emellertid dispens i vissa fall ändå kunna meddelas. Om
den lagtolkning eller rättsgrundsats klaganden åberopar är klart och entydigt
fastlagd genom tidigare praxis, vore det enligt min mening konstlat alt
behandla fuUföljdsfrågan på annat sätt än då rättstillämpningen uppenbart
strider mot lag. Prövningstillstånd bör dock inle komma i fråga i andra fall än
då avgörandet är uppenbart rällsslridigl. Samma reslriktivi-

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 92

tet
som tUlämpas vid prövning av ansökan om resning på den grund alt avgörandet
uppenbart strider mol lag bör iakttas i nu angivna fall.

En
annan situation av extraordinär natur då dispens bör kunna meddelas oberoende
av prejudikalinlresset är då ell stort antal likartade mål samtidigt fullföljs
lill HD men prejudikalinlresset endasl motiverar alt ett eller några få ges
dispens. I della fall föreligger ju samma prejudikatfråga i samtliga mål. Det
är tillfälligheter som avgör vUket mål som tas upp. Starka rättvisekrav talar i
ell sådant läge för att, om prejudikaldispensen leder till ändring, samtiiga
avgöranden kan ändras av HD.

Utöver
de nu angivna fallen kan del länkas förhåUanden av samma extraordinära natur.
Det är emellertid uppenbart alt fall av här angiven art är sällsynta. Det är
enligt min mening av stor betydelse för all syftet med reformen skall uppnås
atl ifrågavarande dispensgrand ges en sådan utformning all del för parterna
klart framgår alt möjligheterna till dispens på denna grund är begränsade till
säUsynta undantagsfall. Med hänsyn härlUl bör i bestämmelsen anges att
prövningstillstånd får meddelas endasl om det föreligger synnerliga skäl till prövning.
I lagtexten bör som exempel på synnerliga skäl anges resnings- och
domvillofallen samt de fall då grovt förbiseende eller misstag föreligger. Det
sagda innebär all samma laglekniska lösning bör väljas som i det remitterade
förslaget lUl lag om allmänna förvaltningsdomstolar.

Liksom
f. n. erfordras prövningstillstånd endast när målet eller ärendet
anhängiggjorts vid underrätten. Bestämmelserna om prövningstillstånd gäller
inle heUer i framliden lalan som förs av RÅ, JK eller JO i mål om aUmänl åtal.

Vad
jag nu föreslagit i fråga om fullföljd lill HD bör ses mol bakgmnd av den
stora betydelse som jag tillmäter HD:s prejudikatbildande verksamhet. Reformen
kan som JO framhållit i sitt remissyttrande ge anledning alt överväga en
ändring av nuvarande principer i fråga om prejudikats bindande verkan. Frågan
lorde emellertid inte vara av någon större praktisk betydelse. Del finns
uppenbarligen inle någon anledning anta annat än atl domstolarna i sin
rättstillämpning också i fortsättningen kommer atl följa de i HD:s praxis
anvisade lösningarna.

Enligt
lagen (1946:879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring utgörs HD
av 24 justitieråd, varav tre tas i anspråk för tjänstgöring i lagrådet. I den
mån del behövs på grund av justitieråds tjänstgöring på extra avdelning av
lagrådet får antalet justitieråd ökas lill högst 27. HD är för den dömande
verksamheten tre avdelningar med vardera sju ledamöter. Domstolskommiltén har
anfört alt del, även om det är svårt att med säkerhet bedöma vUken minskning av
HD:s arbete som kommiltéförslaget i sin helhet leder lill, bör kunna antas all
förslaget med den restriktiva tiUämpning som kommittén föratsätter, åtminstone
efter en övergångstid skall på sådant sätt lätta arbetsbelastningen att antalet
justitieråd kan inte oväsentligt nedbringas. Det får enligt kom-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 93

mitten
bero av erfarenheterna efter förslagels omsättning i praktiken i vilken
omfattning detla kan ske.

De
i departementsförslaget upptagna fullföljdsreglema innebär en kraftig begränsning
av möjligheterna atl få lill slånd en prövning i HD. Del är givelvis vanskligt
alt nu ange hur dessa bestämmelser kommer att återverka på
fullföljdsfrekvensen. Enligt min mening är det dock befogal all vid en
bedömning på längre sikt ulgå från en betydande nedgång i HD:s arbetsbörda på
grund av de ändrade fuUföljdsreglerna. Ledamolsanlalet bör därför i framliden
kunna nedbringas väsentligt. Man bör kunna räkna med all antalet ledamöter för
dömande verksamheten skall kunna nedbringas lill två tredjedelar av del
nuvarande antalet.

Vid
beräkningen av ledamolsanlalet får också beaktas tjänstgöringen i lagrådet. Med
hänsyn till den ovisshet som föreligger vid bedömningen av målfrekvensen i HD
och med beaktande av intresset alt ålderssammansättningen i HD är lämplig bör
lagen tUls vidare inrymma en viss marginal i fråga om antalet ledamöter. En
bestämmelse som innebär all antalet justitieråd skall vara högst 22 är därför
enligt min mening den lämpligaste lösningen. Utvecklingen kan dock inte nu med
säkerhet bedömas. Övergångsbestämmelsen bör därför innebära all nya ledamöter
får utses även innan antalet ledamöter nedgått lill 22, om särskilda skäl
föreligger.

Antalet
avdelningar tas inle upp i delta sammanhang ulan först i samband med den
utredning om HD:s kansliorganisation som jag förut berört.

Den
föreslagna reformen av reglerna om fullföljd till HD innebär som jag tidigare
har anfört alt parterna i praktiken får åtnöjas med en prövning i två
instanser. Jag har också anfört atl en sådan ordning får anses godtagbar från
rättssäkerhetssynpunkt med nuvarande rättegångsordning och organisation av
tingsrätterna och hovrätterna. Frågan om hovrätternas organisation kommer som
jag tidigare har nämnt all uppmärksammas i det fortsalla reformarbetet rörande
de allmänna domslolama.

I elt
avseende bör emellertid redan nu övervägas en organisatorisk förändring. De
nuvarande bestämmelserna i arbetsordningen för rikets hovrätter innehåller bl.
a. all hovrätts avdelning skall ha sådan sammansättning alt av ledamöterna
minst fyra, eller på fyrmansavdelning minst tre, är ordinarie domare eller
assessor. Vid förfall för sådan ledamot får dock avdelning för kortare lid än
en månad ha annan sammansättning.

Domstolskommiltén
har konstaterat alt icke-ordinarie domare f. n. i alltför stor ulsttäckning
ingår i sammansättningen i hovrätt. Konunit-lén anser det böra krävas alt minst
två av ledamöterna är ordinarie och att av de övriga den ene bör vara antingen
ordinarie domare eller assessor. Mer än en fiskalsadjunkt bör aldrig ingå i
sammansättningen. Un-

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 94

der
remissbehandlingen har kommilléns förslag allmänt tiUslyrkts. Några hovrätter
har dock ansett alt det uppställda kravet inle kan upprätlhåUas med nuvarande
personalsituation.

Inom
justitiedepartementet har gjorts en undersökning beträffande hovrätlsavdelningarnas
sammansättning under oktober 1970. Undersökningen visar alt av 1 162 avgjorda
mål hade 490 avgjorts med minst tre ordinarie domare, 1 075 med två eller flera
ordinarie domare och 87 med endasl en ordinarie domare. Enligt min mening kan
del i fortsättningen inle annat än i rena undantagsfall godtas all målen i
hovrätt avgörs i en sammansättning med endast en ordinarie domare. Jag avser
därför all la upp frågan om sådan ändring av arbetsordningen för hovrätterna atl
sammansättning med endasl en ordinarie domare skall förutsätta medgivande av
presidenten i varje särskUt fall.

Jag
övergår nu till all behandla de övriga ändringsförslag som kommittén fört fram
i anslutning till den föreslagna ändringen av 54 kap. 10 § RB.

Prövningstillstånd
skall i framliden förutsätta atl vissa, i lagen särskilt angivna dispensskäl
föreligger. Del räcker inle som nu all del finns anledning över huvud taget atl
ändra domen. Del kan enligt min mening inle anses vara för strängt mol en
klagande som anser sådana särskilda omständigheter föreligga all HD bör
överpröva domen, atl kräva av honom alt han närmare anger vilka omständigheter
han åberopar till slöd för sin fullföljd. En sådan precisering underlättar i
hög grad för HD all snabbi nå etl avgörande i tillståndsfrågan och
föredragningen kan i stort sett begränsas till de förhållanden som förts fram i
ansökningen.

Även
om klaganden bör ange de omständigheter som han åberopar för prövningslUlslånd
bör HD inte under alla omständigheter vara bunden av de skäl klaganden anfört.
HD skall sålunda alllid beakta om i målet förekommit rättegångsfel av den art, atl
det bör medföra undanröjande av hovrättens dom. HD skall vidare självmant
pröva om skäl föreligger för prejudikaldispens. I brottmål och indisposiliva
tvistemål slår del vidare HD fritt all bevilja dispens, om det vid prövningen
upptäcks att annan dispensgrund föreligger än den som klaganden har åberopat.
Någon skyldighet all efterforska om exempelvis resningsskäl föreligger, när
sådant inte åberopats, bör däremot inle finnas. På grund av del anförda kan
inte generellt föreskrivas påföljd för underlåtenhet att ange dispensgrund. Med
hänsyn härtill bör det inle heUer föreskrivas en ovillkorlig skyldighet atl
ange dispensgrund. Del ligger i partens eget intresse atl tydligt ange de
omständigheter som motiverar dispens. Om Waganden försummar all föra fram någon
sådan grund, löper han risk all inle få prövningslUlslånd.

Som
har nämnts tidigare inskränks f. n. parts möjlighet all få ändringsdispens
eller allmän dispens av de s. k. revisibUisreglerna i 54 kap. 12 § RB. I mål av
förmögenhelsrätlslig art föratsatts för sådan dispens alt

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 95

värdet
av vad parten tappat i hovrätten uppgår lill 1 500 kronor. I brottmål gäller
olika regler allteftersom det är målsäganden eller den tilltalade som söker
dispens. Målsäganden kan inte få ändringsdispens eller allmän dispens, om inte
hans lalan gäller brott för vilket är stadgal fängelse i mer än ell år eller
avsättning. Tilltalad kan därutöver få dispens i de fall då han dömts till
annan påföljd än böter eller också till minst 60 dagsböter eller till andra
böter eller vite på minst 1 500 kronor. Ytterligare några få fall finns då
tilltalad kan få sådan dispens.

Kommittén
har föreslagit att revisibUisreglerna får utgå sedan ändringsdispensen
avskaffats. Vid remissbehandlingen har förslagel allmänt tillstyrkts.

RevisibUisreglerna
har redan från början framstått som diskutabla utifrån synpunkten om allas
likhet inför lagen. De tillkom under betydande motstånd och accepterades
huvudsakligen därför all drastiska metoder var nödvändiga för alt minska HD:s
arbetsbörda. Genom förändringen i penningvärdet har beslämmelsernas praktiska
betydelse senare minskal. De ändrade dispensregler jag här har förordat innebär
alt fullföljd lill HD vid sidan av prejudikatmålen skall bli möjlig endasl i
sällsynta undanlagsfall. Som jag har framhållit tidigare finns del anledning
räkna med all de föreslagna bestämmelserna skall medföra en påtaglig lättnad i HD:s
arbetsbörda. Under sådana omständigheter bortfaller de skäl som ursprungligen
åberopades för revisibUisbestämmelserna. I likhet med kommittén och flertalet
remissinstanser föreslår iag därför att dessa bestämmelser avskaffas.

Enligt
54 kap. 17 § RB skall den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller
beslut i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kronor, och lika stora belopp
lill säkerhet för den kostnadsersättning som HD kan lilldöma motparten.
Kommittén föreslår all bestämmelsema avskaffas och anför lill stöd för detta inle
bara principiella skäl utan också atl del vid nedsättning, redovisning och
återbetalning av avgifterna uppkommer kameralt och administrativt arbete, som inle
står i rimligt förhåUande lill de fördelar som vinns. Alla remissinstanser har
tiUstyrkt alt nedsättningsskyldigheten avskaffas.

Även
enligt min mening är del angelägel atl avskaffa nedsättningsskyldigheten.
Förutom del betydande arbete som reglerna orsakar innebär de för den enskilde etl
helt omotiverat riskmoment. Etl obetydligt misstag vid iakttagande av formalia
i samband med avgiftens nedsättande kan leda lill att revisionslalan avvisas.

Enligt
3 kap. 7 § RB behövs för prejudikat- eller inlressedispens att två av de tre i
dispensprövningen dellagande ledamöterna är ense. För ändringsdispens och aUmän
dispens gäller enligt samma paragraf en för Idaganden förmånligare regel. Sådan
dispens skall meddelas så snart någon ledamot önskar del. Ansökan kan alltså
avslås endast om aUa tre ledamöterna röstar härför. När ändringsdispensen och
den aU-

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 96

manna
dispensen avskaffas, bortfaller grunden för den särskUda omröstningsregeln i 3
kap. 7 § RB. Denna bestämmelse bör alltså upphävas.

Kommittén
har föreslagit atl prövningstillstånd skall kunna begränsas till atl gäUa endasl
viss del av den dom eller det beslut den fullföljda talan gäller. Man
framhåller alt det förekommer fall då en uppdelning av målet är önskvärd.
Dispensskäl saknas kanske i fråga om betydande delar av målet men förekommer
beträffande någon begränsad fråga. Genom en uppdelning skulle parterna
besparas kostnader för utförande av lalan i de delar av målet där del från
början slår klart, alt rättegången i HD saknar betydelse. Del blir då möjligt
t. ex. alt i etl brottmål ta upp endast frågan om skadestånd men låta i
ansvarsdelen förbli vid hovrättens avgörande eller alt meddela prövningstillstånd
i endast ell av flera kumulerade mål. Den fråga som las upp av HD måste vara
klart avskiljbar och oberoende av målets övriga fullföljda delar. Även om i t.
ex. etl brottmål endasl en åtalspunkt av flera är av intresse, måste
tillståndet i allmänhet gälla ansvarsfrågan i dess helhet, därför all straffmätningen
är avhängig även av övriga åtalspunkter.

Vid
remissbehandlingen har förslaget i allmänhet tUlstyrkts. Hovrätten över Skåne
och Blekinge har föreslagit atl prövningstillstånd i brottmål skall få
begränsas till enstaka gärningar, även om påföljden är gemensam för de brott
som las upp lill prövning och övriga brott. En likartad situation uppkommer då
talan fullföljts endasl beträffande viss gärning eller då enligt 34 kap. 1 § 3 BrB
en tidigare ådömd påföljd undanröjs och ny gemensam påföljd beslutas.

En
regel som ger möjlighet atl begränsa prövningstillstånd är enligt min mening av
värde även om den skulle komma till användning mera sällan. Frågor som från prejudikalsynpunkt
är mindre intressanta kan därigenom avskiljas från HD:s prövning. HD:s
principiella ställning av prejudikatinslans betonas. Regeln medför dessutom
processekonomiska fördelar, Etl begränsat tUlstånd bör lUl en början kunna
förekomma när den prövade frågan kan avgöras ulan alt HD:s domslut påverkar
hovrättens domslut i den kvarstående delen av domen. Domen i den delen vinner
då laga kraft. Partiell dispens bör sålunda kunna komma i fråga beträffande ett
av flera kumulerade tvistemål. I elt brottmål kan prövningen begränsas till skadeslåndsdelen,
medan hovrättens avgörande i ansvarsdelen får stå fast. Likaså bör i etl mål
om fullgörelse, där både skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek är
tvistiga, prövningstiUståndet kunna begränsas till den senare frågan, om det är
den som är av intresse från prejudikalsynpunkt. I ell familjemål som har
fullföljts i såväl skillnadsdelen som vårdnads- och underhåUsdelarna bör prövningstiUståndet
kunna begränsas till vårdnads- och underhålls-frågan eller enbart lill
underhållsfrågan, om tvisten i övrigl saknar prejudikalintresse. Tillståndet
kan också tänkas inskränkt lill rättegångskostnaderna.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 97

I
fråga om brottmål med flera åtalspunkter delar jag den av hovrätten över Skåne
och Blekinge framförda uppfattningen, alt tUlståndet bör få begränsas till en
eller några åtalspunkter, medan hovrättens saker-förklaring i övrigl slår fast.
I klarhetens intresse bör i sådant fall partiellt prövningstiUslånd anges
innefatta också påföljdsfrågan. TUlstånd bör naturligtvis också kunna lämnas i
enbart påföljdsfrågan.

När
del gäller tvistemålen kan man enligt min mening gå något längre i fråga om
uppdelning än kommittén har föreslagit. Som jag senare skall utveckla föreslår
jag viss utvidgning av möjligheten atl dela upp en tvist genom mellandom. Om
det i ell mål föreligger flera omständigheter som var för sig är av omedelbar
betydelse för utgången skall sålunda enligt förslagel sådan del av målet under
vissa förutsättningar kunna avgöras särskilt. En sådan uppdelning kan ofta vara
motiverad av processekonomiska skäl. På motsvarande sätt synes emeUanåt processekonomiska
fördelar slå atl vinna genom all begränsa prövningslUlslånd, inle bara lill
viss särskiljbar del av elt fullföljt mål utan även tUl en av flera i målet
föreliggande omständigheter. För att viss omständighet skall kunna tas upp tUl
separat prövning måste den dock, Uksom i mellandomsfaUel, vara av omedelbar
betydelse för utgången i målet.

När
en av flera sidoordnade omständigheter enligt det nu sagda tas fram lill
särskild prövning, beror det av utgången i denna del om anledning förekommer
alt meddela prövningstillstånd i fråga om målet i övrigl. I sådant fall måste
därför frågan om eventuell utvidgning av prövningstillståndet till andrå
omständigheter av betydelse för utgången vila inlUl dess ställning tagits till
primärfrågan.

Med den här föreslagna
ordningen blir det t. ex. möjligt all i etl kravmål, där invändning görs om
både preskription och betalning och hovrätten ogillat preskriplionsinvändningen,
begränsa prövningslillslån-det lill frågan om preskription, om det är den
frågan som är av prejudikatintresse, medan frågan om prövningstillstånd
rörande invändningen all betalning skett tills vidare förklaras vilande.
Skulle HD i likhet med hovrätten ogilla preskriptionsinvändningen kan
prövningstillstånd rörande belalningsinvändningen avslås oavsett utgången i
hovrätten i denna del. Finner HD åter alt preskription skett, måste prövningstillståndet
utvidgas så att HD får möjlighet att upphäva hovrättens dom i betalningsfrågan,
om denna gått gäldenären emot. På liknande sätt kan det ibland i elt köpmål
vara lämpligt atl begränsa prövningstillstånd lill en fråga huruvida
reklamation skett medan dispens-frågan i övrigt får vUa. Likaledes kan det emeUanåt
i skadeståndsmål där både skadeslåndsskyldighelen och skadeståndets storlek är tvistiga
finnas behov alt lill en början inskränka tillståndet till atl avse frågan om
skadeståndsskyldigheten.

Även
vid sidan av de nu och tidigare anförda exemplen kan säkerligen tänkas faU då
begränsning lämpligen kan ske. Det är dock inte

4 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 98

möjligt
och knappast påkallat atl mer generellt ange när prövningsliUstånd skall kunna
begränsas lill viss omständighet eller del av vad som har fullföljts.
Möjligheten all begränsa prövningslUlslånd får utformas närmare i rättspraxis
under övervägande av de konsekvenser en tUlämpning kan få i olika hänseenden.

En
fråga som berörts av RÅ under remissbehandlingen är om en begränsning av fullföljdsmöjlighelerna
också bör medföra att hovrätternas domar mera generellt kan göras verkslällbara
utan hinder av all de inte vunnit laga kraft. De fuUföljdsmöjligheter som
enligt vad jag föreslår skall föreligga vid sidan av prejudikatdispensen är
ytterst begränsade. I princip innebär reformen införandet av etl tvåinstanssystem
vid de allmänna domstolarna. Dessa omständigheter talar för alt låta hovrätternas
icke lagakraftvunna domar verkställas i större utsträckning än f. n. Särskilt
när del gäller brottmålen skulle en sådan ordning sannolikt motverka fullföljd
av okynne eller i syfte atl uppskjuta verkställigheten. Även kriminalpoliliska
överväganden talar för en sådan lösning. En ändring av lagstiftningen i detta
avseende bör emeUertid inte genomföras förrän erfarenhet vunnits av de ändrade
fullföljdsreglema.

2.9.3
Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis

Enligt
gällande rätt föreligger i brottmål inte något hinder mot all i hovrätt åberopa
nya omständigheter och bevis. I tvistemål däremot får delta inte ske, om parlen
kunnat åberopa omständigheterna eller bevisen redan i underrätten och del kan
antas atl han underlåtit det i olillbörligl syfte eller av grov vårdslöshet.
Bestämmelsen torde mycket sällan ha kommit till användning.

Domstolskommiltén,
som utgår från atl rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätten, föreslår
all gällande bestämmelser skärps på så sätt all i disposiliva tvistemål nya
omständigheter eller bevis inte får åberopas, om godtagbara skäl saknas för
parlens underlåtenhet all förebringa det ifrågavarande processmaterialet redan
vid underrätten.

Under
remissbehandlingen har flertalet remissinstanser tUlstyrkt kommitténs förslag.
I några av dessa yttranden har anförts all parterna inte sällan först i
hovrätten för in etl fullständigt processmateriel. Några remissinstanser har
avstyrkt kommilléns förslag. Som skäl härför anförs bl. a. alt den föreslagna
ändringen kan leda till materiellt felaktiga avgöranden eller all aUlför
vidlyftig utredning dras in i målet vid underrätten. Den föreslagna regeln
anses också svår atl tiUämpa.

Del
är givelvis av stor betydelse att allt relevant processmaterial förebringas i
underrätten. Del är där rättsskipningens tyngdpunkt skall ligga. Överrätternas
prövning av målet skall i princip vara en över-prövning på gmndval av del
material, som har prövats i första instans. All instansordningen iakttas blir särskUl
viktigt med en ordning som innebär att hovrätterna i långt högre grad än nu
blir slutinstans.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 99

Ett
alltför strikt iakttagande av instansordningen innebär emellertid vissa
olägenheter. Framför allt bör framhållas alt strävandena i hovrätt all nå
materiellt rikliga avgöranden kan försvåras eller omöjliggöras, om möjlighet
saknas atl i rimlig omfattning få i hovrätt åberopa nya omständigheter och
bevis.

Domslolskommitléns förslag
att omständigheter och bevis som inte åberopats i underrätten skall kunna
avvisas i hovrätten inte bara när underlåtenhet all åberopa omständigheterna
eller bevisen i underrätten beror på grov försunUighet eller otillbörligt syfte
ulan också när i övrigt underlåtenheten beror på vårdslöshet kan visserligen antas
komma alt tillämpas i begränsad omfattning. För parten innebär emellertid redan
möjligheten alt bestämmelserna kan komma alt tillämpas i fråga om honom en
allvarlig tankeställare. Bestämmelser av denna innebörd kan därför väntas få
viss betydelse vid underrättens processledning när det gäller all för parterna
framhålla viklen av att alla relevanta omständigheter och bevis åberopas i
underrätten. De betänkligheter som under remissbehandlingen har förts fram mot
den föreslagna ordningen bör mol bakgrand av atl bestämmelserna kan antas bli
tillämpade med försiktighet inle föranleda atl kommitténs förslag frångås. I RB
bör därför införas bestämmelser som innebär all nya omständigheter eller bevis
kan avvisas, om de av vårdslöshet åberopas först i hovrätten.

Det bör enligt de nya
bestämmelserna krävas alt part som för in det nya processmalerialet skall visa
giltigt skäl för atl del inte gjorts tidigare. I kommilléns förslag anges atl
parten skall vara förhindrad atl i hovrätt åberopa omständighet eller bevis som
inle förebragts tidigare, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset
vid underrätten och godtagbara skäl saknas för hans underlåtenhet att göra det.
Under remissbehandUngen har ullrycket godtagbara skäl kritiserats. Med hänvisning
till alt det i motsvarande bestämmelse för HD:s del talas om giltig ursäkt, har
anförts alt nyansskUlnaden är så obetydlig, att olika uttryck inte bör användas
och vidare alt det saknas skäl atl ställa olika krav i detta hänseende i
hovrätt och i HD. För egen del anser jag i likhet med kommittén, atl
möjligheten all åberopa nya omständigheter och bevis i allmänhet bör vara
mindre i HD än i hovrätt. Della hindrar emellertid inte atl bestämmelsen ges
samma lydelse i båda fallen. En sådan utformning av lagtexten motiveras också
av atl nyansskillnaden är liten. Enligt min mening bör del därför också i
hovrätt krävas, alt parten gör sannolikt atl han inle har kunnat åberopa
omständigheten eller beviset vid lägre rält eller eljest haft giltig ursäkt atl
ej göra del. En annan sak är alt hovrätten till skiUnad från HD vid bedömningen
om en giltig ursäkt föreligger har atl ta hänsyn lill atl parterna endast i en
instans haft möjlighet att åberopa omständigheten eller beviset. Detta bör
leda lill alt vad som i hovrättsprocessen skall anses vara giltig ursäkt får elt
vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i HD.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 100

Parts
underlåtenhet att redan i underrätten åberopa alla omständigheter och bevis av
betydelse i målet bör som regel bedömas utifrån partens egna förutsättningar
alt avgöra hur processen skall föras. Underlåtenheten bör sålunda i allmänhet
inte bedömas med någon objektiv måttstock. Undanlagsvis bör dock delta ske,
exempelvis i fall då parlen i elt omfattande och svårbedömt mål har underlåtit
all anlita biträde. I likhet med kommittén anser jag att nya omständigheter
eller bevis skall få åberopas i hovrätt, om det nya materialet blivit bekant
först efter del målet har handlagts av underrätten, trots all parlen i god lid
före huvudförhandlingen har gjorl rimliga undersökningar. GUlig ursäkt bör
också anses föreligga om parten efter noggranna och väl grundade processekonomiska
överväganden har åberopat den av flera tänkbara grander eller invändningar som
han bedömde sannolikt skulle leda tUl framgång, men della inte blivit fallet.
Han skaU då i hovrätten inle genom den ifrågavarande bestämmelsen vara
förhindrad atl åberopa annan grand eller invändning. Om parten inle redan i
första instans insett betydelsen av en omständighet eller ett bevis, bör han
likaså i allmänhet ha kvar rätlen alt åberopa materialet i hovrätten.

Om
del finns anledning befara alt avvisning av nya omständigheter eller bevis som
åberopas först i hovrätt skulle leda tUl en materiellt otillfredsställande
utgång, bör awisningsmöjUghelen begagnas med särskUd försiktighet. Som närmare
utvecklas i det följande bör i stället koslnadssanklionen i 18 kap. 6 § RB
kunna tUlämpas i sådana fall.

Liksom
nu skall begränsning av möjligheten att i hovrätt åberopa nya omständigheter
eller bevis inle förekomma i brottmål. Någon begränsning bör i allmänhet inle
heller förekomma i äklenskapsmål, faderskapsmål eller andra indisposiliva mål.
I dessa mål har nämligen det allmännas intresse av materiellt rikliga
avgöranden medfört, att rätlen har fått fria händer att införskaffa den
bevisning som anses nödvändig, även om den inte har åberopats av part. Om ny
omständighet eller nytt bevis, som är av betydelse för utgången av målet,
kommer fram först i hovrätten, är domstolen därför skyldig all beakta det nya
materialet.

I
sådana situationer då nytt processmalerial har tillkommit i hovrätten kan det
ibland framstå som mest tilltalande att målet återförvisas till underrätten för
ny behandling. I RB finns inte någon uttrycklig bestämmelse om återförvisning
i sådana fall. I processlagberedningens motiv till 50 kap. 28 § RB framhålls
emellertid, alt en allmän möjlighet till återförvisning följer av hovrättens
skyldighet alt sörja för all målet blir handlagt på lämpligt sätt. Hovrätten
kan alltså undanröja underrättens dom och återförvisa målet, om parlen i
hovrätten åberopar ny, omfattande bevisning och det befinnes lämpligt all
bevisningen upptas vid underrätten. Frågan om återförvisning kan också få
betydelse när part har framställt altemativa yrkanden på samma grund eller
åberopat konkurrerande grunder för samma yrkande. Hovrätten avgör efter

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 101

lämplighetsprövning
om underrättens dom skall upphävas eller om domen skall undanröjas och målet
återförvisas till underrätten för förnyad handläggning.

Den
i motiven anvisade möjligheten tiU återförvisning knyter inte an lill frågan om
parten i högre eller lägre grad har visat försumlighet, ulan är uteslutande
motiverad utifrån principen om instansordningen. Bakom den angivna ordningen
ligger tanken all hovrätterna principiellt inte bör belastas med att avgöra
frågor som inte tidigare varit föremål för bedömande. Hänsynen lill parternas
rättssäkerhet motiverar också alt de kan få alla relevanta frågor bedömda i
åtminstone två instanser.

I
fall då omfattande ny utredning åberopas i hovrätten och förutsättningar för
avvisning av del nya materialet inte föreligger kan del inte sällan finnas skäl
för alt låta målet prövas på nytt i underrätten. Återförvisning i sådana
situationer medverkar till atl för parterna klargöra betydelsen av alt allt
relevant processmalerial läggs fram i underrätten. A andra sidan är det
angeläget att ålerförvisningsmöjlighelen tillämpas med försiktighet. Det är
således från parternas synpunkt angeläget alt det slutliga avgörandet inte
fördröjs i onödan. Del måste också beaktas all återförvisning som regel medför
ökade rättegångskostnader för båda parterna.

Som
jag nyss har anfört kan återförvisning komma i fråga oberoende av om part varit
försumlig i sin processföring medan avvisning av nya omständigheter eller bevis
får ske endast om parlen saknat giltig ursäkt för att inle åberopa
omständigheten eller beviset redan i underrätten. Sanktioner mol försumlig processföring
finns också i bestämmelserna om rättegångskostnad. Enligt 18 kap. 6 § RB skall
sålunda part som gör sig skyldig lill illojal eller försumlig processföring
åläggas atl betala rättegångskostnader, även om han vinner målet. Detla gäller
också om han vinner i hovrätten på grund av utredning eller bevisning, som han
försummat åberopa i underrätten. När mål återförvisas skall enligt 18 kap. 15 §
RB frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter
dess återapptagande. Detta innebär bl. a. alt part, som först i högre rätt har
åberopat utredning, som han hade kunnat dessförinnan åberopa i underrätten, och
genom sin försummelse föranleder alt målet återförvisas, f. n. kan åläggas all
betala härav föranledda merkostnader för motparten även om han själv vinner
målet.

Som
jag bar framhållit tidigare torde möjligheten atl avvisa nya omständigheter
och bevis som åberopats först i hovrätten komma att tillämpas tämligen
restriktivt. Samma restriktivitet bör inte iakttas vid tUlämpning av koslnadssanklionen
i 18 kap. 6 § RB. Det bör sålunda inle vara uteslutet att 18 kap. 6 § RB
tillämpas även i sådana fall när part först i hovrätt åberopar nya
omständigheter eller bevis och avvisning inle sker.

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 102

2.9.4
Processledning

Regler
om materiell processledning i tvistemål finns f. n. endasl i 43 kap. RB, som
handlar om huvudförhandling. I 43 kap. 4 § föreskrivs bl. a. atl rätten skall
se till all målet blir uttömmande behandlat och att det inle i målet dras in
något som saknar betydelse. Vidare skall rätten genom frågor och erinringar
söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden. I fråga om
förberedelsen sägs i 42 kap. 6 § andra stycket endasl alt målet under förberedelsen
skall så beredas, atl del vid huvudförhandlingen kan slutföras i elt
sammanhang.

Domstolskommiltén
har föreslagit alt en särskild bestämmelse las upp i 42 kap. 6 § RB om alt
rätten vid förberedelsen skall verka för atl parterna anger aUt som de vill
åberopa saml genom frågor eUer erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet
i parternas framställningar.

Under
remissbehandlingen har förslagel i allmänhet tillstyrkts. Några
remissinstanser har dock anfört alt ändringen är onödig eftersom processledning
i den mening som anges i förslaget ändå förekommer.

Enligt min mening är det
värdefullt med en uttrycklig bestämmelse som föreskriver en aktiv materiell
processledning vid förberedelsen. Som jag har anfört tidigare bör avvisning av
nya omständigheter eller bevis kunna ske i vissa fall när fullständigt processmalerial
inle lagts fram vid underrätten. Det är viktigt alt rälten är verksam på sådant
sätt all awisningsmöjUghelen inte behöver tillgripas i onödan. En uttrycklig beslänunelse,
som ålägger rätlen all även vid förberedelsen verka för all parterna anger allt
de vill åberopa och se till all parternas ståndpunkter klarläggs, ger domaren ell
slöd vid processledningen som inle bör underskallas.

Den
materiella processledningen i disposiliva mål måste självfallet även i
fortsättningen utövas med försiktighet och får inle medföra alt principen om
parternas frihet alt disponera över processmalerialet åsidosätts. Någon
ändring av vad som gäller f. n. i fråga om innebörden av den materiella
processledningen är sålunda inte avsedd. Rätlen skall genom frågor tUl parterna
söka klarlägga vad som är tvistigt mellan dem och vilka grunder de vill anföra.
Härvid kan rätten i viss utsträckning komma att föranleda parterna atl åberopa
omständigheter, som tidigare har förbigåtts. Rätten får givelvis inte uppträda
så att den ens får sken av att la parti för den ena parlen.

Jag
föreslår alt en bestämmelse med del innehåll kommittén har föreslagit tas in i
42 kap. RB. EnUgt min mening bör bestämmelsen placeras som ett andra stycke i 8
§.

Enligt
11 § lingsrättsinstraktionen (1970: 108) får lingsnolarie med minst elt år och
sex månaders tjänstgöringstid av tingsrätten förordnas atl handlägga bl. a. mål
om penningfordran vid förberedelse saml huvudförhandling som hålls i förenklad
form. Sådant förordnande får

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 103

dock
inte avse mål som är av vidlyftig beskaffenhet eller vars avgörande eljest
kräver särskild erfarenhet.

Del
fmns enligt min mening inle anledning all med anledning av ifrågavarande
ändring i 42 kap. 8 § vidta någon ändring i fråga om behörigheten för
tingsnotarie all handlägga mål vid förberedelse. Ålskil-liga mål om
penningfordran är av det slaget atl en äldre lingsnolarie bör kunna anförtros
förberedelsen. I mera komplicerade mål kan del inle minst med hänsyn till
behovet av en effektiv processledning finnas anledning alt förberedelsen
förbehålls mera erfarna domare. Del får ankomma på tingsrätten all beakta
sådana synpunkter när förordnande meddelas enligt 11 § tingsrältsinslruktionen.

2.9.5
Mellandom

I
17 kap. 5 § första stycket RB regleras frågan om mellandom när flera käromål
handläggs i samma rättegång. Om i samma rättegång handläggs dels lalan
huruvida elt visst rättsförhållande beslår eller ej dels talan vars prövning
beror av delta, kan mellandom ges över fastsläUelsetalan. Mellandom kan också
meddelas i andra fall, när prövningen av en viss lalan är beroende av annan lalan,
som handläggs i samma rättegång. I 17 kap. 5 § andra styckel RB finns
bestämmelser om mellandom när endast elt käromål föreligger. Mellandom kan i
detta fall meddelas när talan förs om fullgörelse och såväl skyldigheten alt
prestera som prestationens storlek är omstridda. En förutsättning för mellandom
är alt part begär sådan dom. Mot kärandens bestridande får mellandom meddelas endasl
om det föreligger synnerliga skäl. När rätten meddelar mellandom, kan den
förklara målet i övrigt vilande i väntan på att mellandomen vinner laga kraft.

Domstolskommiltén
framhåller all åtskilliga praktiskt vikliga fall uteslutits från mellandomsinstitutets
tillämpning. Kommittén syftar här främst på den ganska vanliga situationen, all
käranden framställer alternativa grander eller svaranden alternativa invändningar.
Om exempelvis svaranden i elt kravmål i första hand åberopar preskription och
i andra hand betalning kan rätlen inte meddela dom över den första invändningen
för all därefter, om den ogillas och domen vinner laga krafl, övergå lill att
pröva den andra invändningen. Rätten kan i etl sådant fall endasl meddela en
slutlig dom som avser målet i dess helhet.

Den
angivna ordningen medför olägenheter framför allt i de fall då viss grund inle
kräver någon särskild utredning, medan andra fordrar omfattande och dyr
bevisning. Med vidgade möjligheter liU meUandon: skulle en onödig ansvällning
av underrällsprocessen i många fall kunn undvikas. Kommittén föreslår därför atl
rätten, om del beträffancl samma käromål föreligger flera omständigheter som
var för sig är av omedelbar betydelse för utgången i målet och del med hänsyn liU
utredningen är lämpligt all sådan del av målet avgörs för sig, på parts be-

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 104

gäran
får meddela särskUd dom i den delen. Mol parts bestridande får delta dock ske endasl
om synnerliga skäl föreligger.

Förslagel
har rönt starkt gensvar under remissbehandlingen. Del framhålls allmänt i
remissyttrandena, alt de nuvarande möjligheterna till mellandom är
otillräckliga. Många domstolar åberopar erfarenhet av mål där betydande
processekonomiska vinster hade stått all vinna, om mellandom hade kunnat
meddelas i den omfattning som kommittén nu föreslår. I ell par remissyttranden
föreslås ytterligare utvidgning av meUandomsinstilutel.

Jag
delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning atl vägande skäl
föreligger för en utvidgning av mellandomsinstitulet. Ändringen bör endast la
sikte på möjligheten att dela upp etl och samma käromål för skilda avgöranden.
Om flera käromål kumulerats i ett mål kan särskild dom ges enligt 17 kap. 4 §
eller 5 § första stycket RB. Ytterligare möjlighet bör öppnas till mellandom
när parterna har åberopat alternativa grunder eller invändningar och
processekonomiska vins-ler slår all vinna, om mellandom meddelas över en sådan
grund eller invändning.

Som
kommittén framhållit hänger möjligheten alt dela upp etl käromål på särskilda
avgöranden samman med omröslningsreglema. En förutsättning för att en fråga skaU
kunna brytas ul och göras till föremål för mellandom är självfallet, att
omröstningsreglerna gör det möjligt att rösta särskilt om den frågan. Enligt 16
kap. 2 § andra stycket Iredje punkten RB gäller, att om det beträffande samma
käromål förekommer flera omständigheter som var för sig är av omedelbar
betydelse för utgången, de skall, om sakens beskaffenhet påkallar det,
uppställas till särskUd omröstning. Som exempel på sådana omständigheter anges
i förarbetena fråga huravida skadeståndsskyldighet föreligger och fråga om
skadeståndels storlek, fråga om fordrings uppkomst och fråga om preskription
eller betalning samt fråga om gUlighelen av lestaments-bevakning och fråga om lestalors
förmåga all upprätta testamente. Sådana s. k. omedelbart relevanta
omständigheter kan åberopas antingen av käranden som grand för yrkandet eller
av svaranden som invändning mot kärandens krav. Däremot kan särskild
omröstning inte företas beträffande omständigheter som avser bevisprövningen.
Enbart frågan om den rättsliga betydelsen av en omständighet kan inle heller
ställas upp till särskild omröstning.

Som
nyss framhållits kan mellandom inte avse annat eller mindre än som kan
uppställas till särskUd omröstning. De nuvarande omröslningsreglema innefattar
emellertid avsevärda möjligheter alt vidga mellandomsinslilutet. De medger att
mellandom meddelas över varje omständighet som är av omedelbar betydelse för
utgången. När sålunda käranden åberopat flera alternativa grunder för
käromålet, blir mellandom möjlig beträffande var och en av dem. På samma sätt
blir mellan-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 105

dom
möjlig i fråga om varje alternativ invändning från svarandens sida, om
invändningen har omedelbar betydelse för utgången, t. ex. invändning om
preskription eUer betalning. När mellandom meddelas över någon av käranden
eller svaranden åberopad omständighet, skall domen inle endast irmefatla en
bedömning av frågan, humvida den påstådda omständigheten styrkts, utan också
fastställa vilken rättslig verkan omständigheten skall ha i målet.

Mellandom
blir däremot med kommitténs förslag inle möjlig i rena bevisfrågor såsom frågan
om en urkund är äkta eller inle och inle heller beträffande frågan om rällsföljden
av elt föregivet förhållande. Detta följer emellertid inte endast av
omröstningsreglerna. En sådan talan kan domstol nämligen över huvud inte
pröva. Enligt 13 kap. 2 § RB får talan om fastställelse humvida visst
rättsförhållande beslår eller inle består föras endast under vissa föratsättningar.
Talan måste sålunda avse visst rättsförhållande och inle endast etl faktiskt
förhållande eller rällsföljden av elt tänkt förhållande.

Under
remissbehandlingen har ifrågasatts att ytterligare utvidga mellandomsinstitulet
till att omfatta även omständigheter utan omedelbar betydelse för utgången. Som
exempel nämns frågan om äktheten av etl dokument och tolkningen av en
avtalsbestämmelse i fall när tolkningen är av väsentUg betydelse för bedömande
av den sannolika rällsföljden. En dom angående elt faktiskt förhållande såsom
äktheten av ell dokument skulle kunna få betydelse i framlida civUrällsliga
eller straffrättsliga sammanhang på etl sätt som inle kan överblickas. En
sådan utvidgning av mellandomsinstitulet skulle därför enligt min mening föra
för långt. Den föratsätter också vidgade möjligheter lill fastställelselalan. Tolkningstvisler
som kan göras tUl föremål för fastslällelsetalan kan redan nu avgöras genom mellandom
(17 kap. 5 § första stycket RB). Det skulle leda för långt alt i andra fall
bryta ut enskilda tolkningsfrågor till särskilda avgöranden. Domstolarnas
uppgift är alt slita tvister och inle alt meddela auktoritativa förklaringar i
lösryckta rätts- eller bevisfrågor. I de fall då en begränsad rätts- eller
bevisfråga är av avgörande betydelse föreligger del vanligen möjlighet för parterna
atl från början lägga upp processföringen så, alt denna fråga med minsta
möjliga kostnad blir föremål för domstolens avgörande.

På
grund av vad jag nu har anfört ansluter jag mig lill den avgränsning av mellandomsLastitutet
som kommittén föreslagit.

Mellandom
motiveras främst av processekonomiska skäl. Även när mellandom i och för sig är
möjlig, bör den därför tillgripas endasl om detta ger tids- och kostnadsmässiga
vinster. Så är förhållandet främst i de fall, då avgörandet av den till särskUd
dom utbrutna frågan kan leda lill alt övriga delar av målet inle behöver las
upp lill prövning. Situationen är visserligen en annan exempelvis när t. ex.
käranden i elt skadeståndsmål åberopar altemativa grander beträffande själva skade-

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 106

slåndsskyldighelen
samtidigt som frågan om skadeståndels storlek är tvislig. Om mellandom i fråga
om själva skadeslåndsskyldighelen meddelas över den i första hand åberopade
grunden, är därmed inle målet avgjort, hur domen än utfaller. Även i sådana
fall kan emellertid mellandom innebära processekonomiska vinster genom atl
ingen prövning behöver ske av de i andra och Iredje hand åberopade grunderna
för skadeslåndsskyldighelen.

En
föratsättning för uppdelning av målet bör som kommittén framhållit vara, all särskUjande
av de olika tvistefrågorna är lämpligt med hänsyn till utredningen. Från ulredningssynpunkl
är en uppdelning självfallet särskUl påkallad när utredningen är av betydande
omfattning och i huvudsak hänför sig lill sådan del av målet, som kan särskUl
avgöras genom mellandom. Annorlunda är del om samma personer skall höras som
vittnen eller sakkunniga i fråga om samtUga eller flera grander eller
invändningar. I sådana fall medför en uppdelning av målet ofta alt
handläggningen betungas och kostnaderna ökar.

Del
bör endast i undanlagsfall komma ifråga all mer än en mellandom meddelas i
samma mål. Ibland kan del vara lämpligt alt domstolen samtidigt till särskilt
avgörande lar upp mer än en tvistefråga.

En
mellandom kan ibland innebära nackdelar för en part. Dessa hänför sig främst
till den situation som kan uppkomma, om mellandomen överklagas. I sämsta fall
kan ell mål komma all prövas två eller t. o. m. flera gånger i varje instans
med åtföljande fördyring och tidsutdräkt. Liksom hittills bör därför gälla alt
mellandom inte får meddelas, om ingen av parterna begär del. Mol parts
bestridande bör mellandom i fortsättningen få meddelas endast om synnerliga
skäl föreligger.

När
mellandom meddelats skall målet i övrigt kunna vUandeförkla-ras till dess domen
vunnit laga krafl. Della skall självfallet ske när målet avgjorts genom mellandom
men även i andra fall föreligger i allmänhet skäl för vilandeförklaring. Undanlagsvis
kan dock förhållandena vara sådana, att handläggningen i övriga delar av målet
bör fortsätta.

En
av olägenheterna med atl målet i de delar som ej omfattas av mellandomen blir vUande
en längre tid är alt bevisningen kan hinna försämras. Del har därför under
remissbehandlingen föreslagils alt sådana mål alltid skall prövas med förtur
vid fullföljd. För egen del anser jag inle all en sådan ordning är befogad.
Ölägenheterna av en fördröjning i samband med överklagande får beaktas vid
bedömningen om mellandom skall användas eller inle. Det har också under remissbehandlingen
föreslagils, att bestämmelserna i 36 kap. 19 § RB om förhör med vittne utom
huvudförhandling ändras på sådant sätt, att vittnesförhör utom
huvudförhandling får hållas i den del av målet som vi-landeförklarals.
Nuvarande bestämmelser medger sådant vittnesförhör endasl i de fall då vittne
inte kan inställa sig vid huvudförhandlingen

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 107

eller
inle kan göra della ulan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Enligt min
mening föreligger inle tillräckliga skäl all utvidga möjligheterna lill
vittnesförhör utom huvudförhandling. Bevisomedelbarhelen kräver atl möjligheten
lill bevisupptagning utom huvudförhandling är inskränkt lill sällsynta undanlagsfall.
Riskerna för all förhören blir ofullständiga är också större, när vittne hörs
utom huvudförhandling. Om faran för bevisförsämring är betydande, kan det i
stället vara ett skäl för atl forlsälla handläggningen.

På
grund av del anförda bör i 17 kap. 5 § RB las upp en bestämmelse av den
lydelse som kommittén föreslagit. Den föreslagna bestämmelsen blir tiUämplig
också för överrätterna. Del möter sålunda inle hinder för hovrätt atl meddela meUandom
över t. ex. en invändning om preskription när målet i dess helhet fullföljts
eller atl i samband, därmed återförvisa målet. Det är emellertid uppenbart all
vinsterna med mellandom minskas om inle redan underrätten begränsar sin
handläggning lill viss mellandomsfråga.

Enligt
18 kap. 14 § andra stycket RB skall rätlen meddela beslut angående
rättegångskostnaden, när rätten avgör målet. Har mellandom meddelats gäller alt
beslut i fråga om rättegångskostnaderna skall meddelas först i samband med
målels slutliga avgörande (se processlagberedningens belänkande s. 243). I de
fall då mellandomen inle innebär att målet avgörs ger målels fortsatta
handläggning rätlen tillfälle att senare besluta i kostnadsfrågan. Avgörs
målet genom mellandom, får frågan om rättegångskostnad las upp när mellandomen,
i förekommande fall efter fullföljd, vunnit laga krafl. När mellandom efter
fullföljd prövats av högre rätt, har den högre rätten enligt 18 kap. 15 § andra
stycket RB att avgöra kostnadsfrågan i vad avser den fullföljda talan.
Parterna kan emellertid vid kostnadernas slutliga reglering göra gällande de
kostnader som varit förenade med den fuUföljda lalan.

2.9.6
Måls avgörande utan huvudförhandling i överrätt

Enligt
gällande rätt skall överrältsprocessen i princip vara muntlig. Möjligheter finns
dock atl avgöra mål på handlingarna. Genomgående gäller all huvudförhandling
inte behövs för prövning, som inte avser själva saken. Vidare kan mål avgöras
på handlingarna i vissa fall då utgången är självfallen och en förhandling
därför framstår som onödig. Della är i tvistemål fallet vid medgiven eller
uppenbart ogrundad vadetalan. I brottmål får målet avgöras på handlingarna, om
åklagaren för lalan lill den tilltalades förmån eller den tilltalades talan biträtts
av motparten. I viss utsträckning kan huvudförhandling underlåtas också när
målet kräver en mera ingående prövning. Detla gäller emellertid endasl i
hovrätt. Bestämmelserna härom lar bl. a. sikte på mål som rör mindre värden
eller ringare påföljder. I 50 kap. 21 § andra styckel RB föreskrivs sålunda
all, om målet endasl rör pengar eller

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 108

sådant
som kan uppskattas i pengar och värdet av del som den fullföljda lalan gäller
uppenbart inle uppgår till 1 500 kronor, målet får avgöras ulan
huvudförhandling, om inle båda parterna begärt sådan förhandling. Beträffande
brottmålen meddelas motsvarande regler i 51 kap. 21 § andra stycket RB. Utöver
denna möjlighet all avgöra bagalellmål på handlingarna finns en sådan
möjlighet beträffande tvistemål, i vilka det är fråga endast om
rättstillämpning. Bestämmelsen om detla återfinns i 50 kap. 21 § Iredje styckel,
där del föreskrivs atl mål, i vUka det är fråga om endasl rättstillämpningen,
på båda partemas begäran får avgöras ulan huvudförhandling, om hovrätten finner
uppenbart all sådan inle behövs.

När
det gäller processen i HD är möjligheterna atl avgöra mål ulan huvudförhandling
formellt mycket små (55 kap. 12 § RB). Genom den i princip obligatoriska
tillståndsprövningen, som alllid sker på handlingarna, begränsas dock antalet
huvudförhandlingar i HD starkt.

Ganska
snart efter den nya rättegångsbalkens ikraftträdande visade del sig att den
muntliga hovrättsprocessen ställde sig åtskilligt dyrare än den tidigare
skriftliga processen. 1951 års rältegångskommitlé fick lill uppgift alt
överväga i vilka fall huvudförhandling i hovrätt skuUe kunna underlåtas ulan
fara för rättssäkerheten. I sill år 1953 avgivna belänkande föreslog kommittén
bl. a. förutom höjning av värdegränsen för tvistemål till nu gäUande belopp
att i disposiliva tvistemål huvudförhandling på båda pariemas begäran skulle
kunna underlåtas, om hovrätten fann uppenbart atl sådan ej fordrades.
Förslaget kom inle alt genomföras.

Domslolskommittén
föreslår nu, främst av processekonomiska skäl, alt möjligheterna att i överräll
avgöra mål ulan huvudförhandling vidgas. Till en början föreslås all den
nuvarande värdegränsen 1 500 kronor för avgörande av mål ulan huvudförhandling
i hovrätt höjs till 5 000 kronor. Kommittén, som anser atl rältegångskommitléns
nyssnämnda förslag i och för sig är tilltalande i flera avseenden men inte vUl
föra fram det på nytt, föreslår vidare alt huvudförhandling, oavsett Ivisleföremålets
värde, skall kunna underlåtas om ej båda parterna begär sådan förhandling,
under förutsättning all den fullföljda lalan avser endast storleken av yrkat
belopp och alt tvist ej råder om de omständigheter som ligger lill grund för
prövningen. I fråga om brottmål förordas ingen ändring i gällande bestämmelser.
För HD föreslås samma regler som för hovrätt.

Remissinstanserna
har i allmänhet ställt sig positiva lill kommitténs förslag och betonat behovet
av enklare handläggningsformer i överräll. Flera remissinstanser vill
emellertid gå längre än vad kommittén föreslagit. De förordar i stället en
lösning efter de riktlinjer som rättegångskommittén förde fram. Förslagel att
ge HD samma möjlighet som hovrätt atl avgöra mål på handlingarna har allmänt
ansetts välmotiverat.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 109

Under
de över tjugo år som rättegångsbalken nii varit i tiUämpning har det visat sig
finnas behov av att vidga utrymhiet för skriftligt förfarande i överräll. I
åtskilliga tvistemål framstår huvudförhandling i överrätt som onödigt
tidsödande och kostsam. En ökad användning av skriftiigt förfarande i överräll
skulle på ett verksamt sätt bidra lUl alt hålla processkostnaderna nere. Med
den starka förankring som munl-lighetsprincipen nu har i rättegångsordningen
finns det enligt min mening inle heller anledning befara all ökade möjligheter
till skriftligt förfarande i överrält skulle missbrukas. Del finns sålunda
starka skäl för en reform som både för hovrätternas och HD:s del medför ökade
möjligheter alt avgöra mål på handlingarna. För hovrätternas del bör de ökade
möjligheterna till skriftligt förfarande endast gälla tvistemålen. I fråga om
brottmålen bör, som kommittén föreslagit, inle göras annan ändring av gällande
bestämmelser, än att de för hovrätt gällande reglerna skall avse också HD.

En höjning av värdegränsen
i 50 kap. 21 § andra styckel RB är uppenbarligen befogad redan med hänsyn till
penningvärdeförändringen sedan år 1954, då del nuvarande beloppet infördes. En
ren anpassning lill penningvärdels utveckling skulle emellertid medföra alt
beloppet höjdes till endasl omkring 2 500 kronor. De undersökningar domstolskommiltén
företagit är visserligen begränsade men visar alt en höjning av värdegränsen
till 5 000 kronor skulle avsevärt öka utrymmet för skriftiigl avgörande i mål
som rör endast pengar eller sådant som kan uppskattas i pengar. På grund av det
anförda bör värdegränsen inte sättas under 5 000 kronor. Av praktiska skäl kan
det vara lämpligt att anknyta värdegränsen till basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Basbeloppet är f. n. 6 400 kronor. Jag föreslår
atl värdegränsen i 50 kap. 21 § andra stycket RB i princip bestäms till del
belopp som motsvarar basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Under remissbehandlingen
har anförts atl skriftlig handläggning av bagatellmålen borde göras beroende av
initiativ från parterna. En sådan ordning skulle emellertid enligt min mening
kunna medföra, att möjligheten inte kom till användning i avsedd utsträckning.
Nuvarande ordning bör därför behåUas. Liksom nu bör sålunda huvudförhandling
kunna underlåtas även om en av parterna begärt förhandling.

Även om den nu föreslagna
ändringen genomförs, kommer ålskilUga mål, vilka ofta med fördel skulle kunna
avgöras på handlingarna, alt lämnas utanför möjligheterna lUl skriftligt förfarande.
Inle minst gäller della underhållsmålen. Genom alt del i dem är fråga om
periodiskt återkommande betalningar under lång tid överskrids vanligen basbeloppet.
Domstolskommiltén har föreslagit all huvudförhandling, oavsett Ivisleföremålets
värde, skall kunna underlåtas om ej båda parlema begär sådan förhandling, under
förutsättning atl den fullföljda lalan

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 HO

avser endasl storleken av yrkat belopp och all tvist ej
råder om de omständigheter som ligger till grund för prövningen. En sådan
bestämmelse skulle få etl relativt begränsat tillämpningsområde. Kravet att de lill
grand för prövningen liggande omständigheterna skaU vara oslridiga lorde
sålunda i allmänhet inle vara uppfyllt. Det finns därför enligt min mening skäl
all söka andra lösningar.

Åtskilliga
remissinstanser har uttalat sig för en mera allmän utvidgning av möjligheterna
till skriftligt förfarande i överrält. Från flera håll har därvid del av 1951
års rältegångskommitlé framlagda förslagel ansetts utgöra en lämplig lösning.
Även enligt min mening finns del åtskilliga skäl för en sådan ordning som den rättegångskommittén
föreslagit. Kostnadema för den muntiiga hovrättsprocessen är ofta avsevärda.
I disposiliva mål har parterna obegränsade möjligheter all själva bestämma över
tvisleföremålel och över hur en tvist mellan dem skall slitas. Det framstår
därför som rimligt all parterna ges större inflytande på handläggningsformen i
hovrätt. Det finns enligt min mening åtskilliga mål som redan på förhand kan
bedömas som lämpliga för all avgöras på handlingarna, ulan alt del därför är
fråga om mål där vadelalan är uppenbart ogrundad eller om en ren rättstiUämpningsfråga.
Jag syftar på mål där del i hovrätt inle sker någon bevisupptagning och där
bevisomedelbarheten alltså saknas. Vissa andra mål lämpar sig genom sin art för
skriftiigt förfarande, t. ex. vissa redovisningsmål. Givetvis måste del beaktas
att inte några skäl av mera allmän karaktär lägger hinder i vägen för en sådan
ordning. Jag tänker närmast på faran för atl grundprinciperna för överrättsförfarandet
mera allmänt blir åsidosatta och risken på längre sikt att en återgång sker tiU
skriftligt förfarande. Som jag tidigare har framhåUit får dock riskerna för
missbruk inle överdrivas. En fömtsättning för avgörande på handlingarna i
dispositiva mål enligt den ifrågasatta ordningen är emellertid att hovrätten
finner det uppenbart all huvudförhandling inle erfordras. I della krav ligger
en tillräcklig garanti mot all den skriftiiga processformen missbrakas. På
grund av det anförda bör i 50 kap. RB tas in en regel av innebörd, alt
dispositiva tvistemål på båda parternas begäran får avgöras på handlingarna,
om hovrätten finner uppenbart all huvudförhandling ej fordras.

Som nämnts bör den föreslagna bestämmelsen avse endast disposiliva
tvistemål. Den kan antas få betydelse i exempelvis mål om underhållsskyldighet
mellan makar vid hem- eller äktenskapsskiUnad. Mål om underhåll lill barn kan
sägas inta en särställning med hänsyn lill all

avtal om
sådan underhållsskyldighet visserligen är bindande för den

I

underhållsskyldige men däremot enligt 7 kap. 7 § första
stycket FB inle för barnet. Allmänna processuella grundsatser för dispositiva
tvistemål är emellertid i regel tillämpliga beträffande sådan underhållstalan
(jfr. lagrådets yttrande i prop. 1969: 124, s. 152). Den utvidgade möjligheten lill
skriftlig handläggning av dispositiva mål bör med hänsyn härtill bli

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 111

tillämplig
också på mål om underhåll till barn. En sådan ordning är också önskvärd från
den synpunkten alt talan om underhåll till make och barn ofta förekommer i
samma rättegång.

3.
Specialmotivering

3.1
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Som
anförts i den allmänna motiveringen föreslås all den särskilda omröslningsregeln
i 3 kap. 7 § RB upphävs. De vanUga majorilelsreg-lerna i 16 kap. 3 § och 29
kap. 3 § RB blir då i stället tUlämpliga. I 16 kap. 3 § tredje stycket och 29
kap. 3 § Iredje stycket finns hänvisning tUl 3 kap. 7 §. Dessa hänvisningar får
samtidigt utgå.

Som
en följd av atl revisibUisreglerna och nedsättningsskyldigheten avskaffas
föreslås att 54 kap. 12 och 1719 §§, 55 kap. 2 § samt 56 kap. 2 § upphävs.

3
kap. 6 §

Enligt
paragrafen i dess nuvarande lydelse skall tre ledamöter av HD dellaga i
behandlingen av dispensfrågor. Fler får inle dellaga. I departementsförslaget
har, i enlighet med vad jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen,
införts möjlighet atl i samband med partiellt prövningstillstånd hålla frågan
om utvidgning av tillståndet öppen i avvaktan på utgången av målet i den del
det upptagils till prövning. Det vore under sådana omständigheter opraktiskt
alt låta dispensprövnings-avdelning slutligt avgöra den vilandeförklarade frågan
om prövningstillstånd. Enligt den föreslagna lydelsen skall den frågan i
stället avgöras av de ledamöter som prövar målet.

17
kap. 5 §

Paragrafen
i den föreslagna lydelsen stämmer överens med domslolskommitléns förslag.
Utformningen av det vidgade mellandomsinslilutet har utförligt behandlats i den
allmänna motiveringen.

42
kap. 8 §

I
paragrafen har införts bestämmelsen om materiell processledning vid
förberedelse i tvistemål. Bestämmelsen, som behandlats utförligt i den allmänna
motiveringen, överensstämmer i sak med vad kommittén föreslagit. Bestämmelsen
har tiUämpning också på skriftlig förberedelse.

50
kap. 21 §

Ändringen
innebär tUl en början all den nuvarande värdegränsen för tvistemål, 1 500
kronor, höjs och anknyts till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring. Anknytningen har skett till del basbelopp som gällde den dag
underrättens dom meddelades.

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 112

1
tredje stycket införs den nyheten atl skriftlig handläggning av dispositiva
mål blir möjlig när båda parterna begär del och hovrätten finner uppenbart atl
huvudförhandling inte behövs. Bestämmelsen, som kan antas få användning
särskilt i mål om underhåll till make eller barn, har ingående behandlats i den
allmänna motiveringen.

50
kap. 25 §

I
paragrafens tredje stycke har i nära överensstämmelse med 55 kap. 13 § RB
införts föreskriften, alt part inte får i hovrätten åberopa omständighet eller
bevis som inte tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt alt han inle
kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten eller han eljest
haft giltig ursäkt all ej göra del. I den allmänna motiveringen anges exempel
på fall då giltig ursäkt får anses föreligga. Bestämmelsen får i likhet med
föreskrifterna i 43 kap. 10 § och 55 kap. 13 § RB i praktiken begränsad
betydelse i indispositiva mål. I dessa gäller all rätten oberoende av parterna
skall vidta behövliga åtgärder för alt målen skaU bli tillförlitligt utredda
och riktigt avgjorda. Hovrätt kan därför inle lämna obeaktade nya omständigheter
eller bevis som försumlig part åberopar först i hovrätten, om de är av
betydelse i målet.

54
kap. 10 §

Ändringsdispens,
inlressedispens och allmän dispens har i enlighet med vad tidigare anförts inle
någon motsvarighet i departemenlsförslaget medan prejudikaldispensen ges elt
utvidgat innehåll samtidigt som en ny dispensgrand införs. Enligt den senare
skall prövningslUlslånd kunna meddelas om del föreligger synnerliga skäl till
prövning, såsom all grund för resning föreligger eller domvilla förekommit
eller alt målels utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende
eller grovt misslag. I fråga om den närmare innebörden av dispensgrunderna får
jag hänvisa lill vad jag tidigare anfört.

Det
nuvarande andra styckel har flyttats lill 11 § samtidigt som bestämmelsen
anpassats till den där föreslagna föreskriften om möjlighet att begränsa
prövningstillstånd till viss del av hovrättens avgörande.

54
kap. 11 §

På
sätt närmare utvecklats i den allmänna motiveringen har i deparlementsförslaget
införts möjlighet för HD alt begränsa prövningstillstånd tUl all gäUa viss del
av del överklagade avgörandet eller en s. k. omedelbart relevant omständighet.
I samband därmed blir det möjligt att vilandeförklara fråga om eventuell
utvidgning av det begränsade prövningstillståndet. Bestärhmelserna har införts
i ell nytt första stycke.

Andra
stycket har anpassats lill möjligheten att begränsa prövningstillståndet.
Tredje stycket, som motsvarar nuvarande 10 § andra styc-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:45 113

ket, har likaså anpassats till begränsningsmöjlighelen. I
den mån prövningstillstånd inle meddelas och fråga om prövningstillstånd inte vilan-deförklaras,
skall hovrättens dom slå fast. När partiellt prövningstillstånd meddelas måste
av beslutet tydligt framgå i vilka delar domen med hänsyn lUl HD:s beslut i
dispensfrågan inle kan bli föremål för ytterligare prövning och alltså kan
verkställas som lagakraftvunnen dom.

Del nuvarande första styckel i 11 §, som i första hand rör
frågan om beräkning av molgångsvärdel i visst fall har, sedan revisibUisreglerna
avskaffats, ansetts böra ulgå. Även ulan särskild föreskrift skall givetvis gäUa
atl beslut, varigenom målet delvis avvisats och som överklagats samtidigt med
domen, skall beaktas vid bedömningen av dispensfrågan.

54 kap. 13 §

Enligt gällande rätt får ändringsdispens eller aUmän
dispens inle meddelas i anledning av lalan mot beslut om rättegångskostnader. I
departementsförslaget begränsas dispensmöjligheterna kraftigt. I likhet med
kommittén anser jag därför alt anledning saknas alt i fortsättningen behålla
särbestämmelsen om talan mol rällegångskoslnadsbeslut. Den föreslås därför
upphävd.

54 kap. 14 och 15 §§

Ändringarna i dessa paragrafer hänger samman med atl revisibilisreglerna
bortfaller.

Eftersom del genom avskaffandet av revisibUisreglerna blir
utan praktisk betydelse vUken dispensgrund som åberopas, vore det i och för sig
möjligt alt låta bestäramelserna utgå. Dess bibehållande motiveras emellertid
av angelägenheten av atl parterna i samband med hovrättens dom eller beslut
görs uppmärksamma på de grunder, som måste kunna åberopas för alt möjlighet
till prövningstillstånd över huvud tagel skall stå öppen. Bestämmelsen i andra
stycket tredje punkten har däremot fåll utgå.

Hovrätts tillkännagivande i fråga som avses i 14 § är i
allmänhet bindande. Om revisibilisreglerna avskaffas bör emellertid det
tillkännagivande som avses i andra stycket framdeles endast ses som en lUl
ledning för parterna lämnad upplysning om gällande rätt. Som en följd härav får
överprövningen enligt 15 § första styckel endasl tUlämpning på tillkännagivanden
enligt 14 § första stycket. Lagrummet föreslås ändrat i enlighet härmed,
varjämte föreslås att 15 § första stycket andra och tredje punkten upphävs.

Fråga huruvida hovrätts tillkännagivande är riktigt
behandlas på fullsutten avdelning i vanlig ordning. Anser HD, till skillnad
från hovrätten, all talan får föras, skall därefter frågan om meddelande av
prövningstillstånd prövas i därför föreskriven ordning.

5 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 45

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:45 114

55 kap. 4 § och 56 kap. 4 §

Beträffande ändringarna i dessa paragrafer får jag hänvisa
till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

55 kap. 12 §

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen
innebär ändringen atl HD får i huvudsak samma möjlighet som hovrätt att avgöra
mål utan huvudförhandling. Genom hänvisningen blir nuvarande andra styckel
överflödigt. Liksom nu får pleniavgöranden träffas utan huvudförhandling.

56 kap. 14 §

I detta lagrum behandlas besvär över beslut om vägrat
inträde i advokatsamfundet eller uteslutning ur detta. Vid sådan lalan
föreligger inle någon nedsättningsskyldighet.

Paragrafen har ändrats som en följd av att bestämmelserna
om nedsättningsskyldighet föreslagits ulgå.

59 kap. 3 §

Ändringen har föranletls av förslaget atl avskaffa nedsättningsskyldigheten.

Övergångsbestämmelser

De föreslagna ändringarna i RB föreslås träda i kraft den
1 juli 1971. Tillämpningen av de nya bestämmelserna om fullföljd av talan lill
högsta domstolen och om rättegången där bör som regel bero av tidpunkten för
hovrättens dom eller beslut. Har domen eller beslutet meddelats före
ikraftträdandet, bör sålunda de nuvarande reglerna i bl. a. 54 kap. 1015 och
1719 §§ om prövningstillstånd saml om nedsättning av fullföljdsavgift och
kostnadsersättning alltjämt tillämpas. Delsamma gäller bestämmelserna i 3 kap,
7 § om omröstning i högsta domstolen i tillståndsfrågor saml i 55 kap, 4 § och
56 kap, 4 § om innehållet i revisions- och besvärsinlagor. Däremot synes den
utvidgade möjligheten till avgörande i högsla domstolen av mål på handlingarna
enligt 55 kap. 12 § böra föreligga även beträffande tidigare fullföljda mål.
Även ändringarna i 50 kap, 21 § om avgörande av mål utan huvudförhandling i
hovrätt bör gälla oavsett när rättegången där inletts.

Vad angår den föreslagna begränsningen i möjligheterna för
part enligt 50 kap, 25 § atl i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis
återverkar ändringen på underrällsprocessen. Den bör därför inte äga tUlämpning
på mål, som anhängiggjorts före ändringens ikraftträdande.

De föreslagna ändringarna i bestämmelserna om
processledning i 42

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:45 115

kap,
8 § och om mellandom i 17 kap, 5 § har visserligen samband med nyssnämnda
ändrade regler angående åberopande av omständigheter och bevis. Sambandet är
dock inle sådant all del finns anledning att göra även tiUämpningen av
ifrågavarande ändringsförslag beroende på tiden för anhängiggörandet av målet.
Bestämmelserna bör därför ha avseende på rättegången såväl i nya som i äldre
mål.

3.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring

Ändringarna
i denna lag har behandlats i den allmänna motiveringen. Genom en särskild
övergångsbestämmelse medges alt det enligt lagen högsta tillåtna antalet justitieråd
får över.skridas lill dess antalet nedgått lill följd av inträffade ledigheler.
Om särskilda skäl föreligger får dock nya ledamöter utses även dessförinnan.

3.3
Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Enligt
212 § sjölagen (1891: 35 s. 1) verkställs utredning och fördelning av
gemensamt haveri dvs. haveri som drabbar intressegemenskapen fartyg, frakt och
last såsom sådan genom dispasch (generaldis-pasch). 1 219 § samma lag
föreskrivs att tvist om ersättningsskyldighet som kan åligga försäkringsgivare
på grund av avtal om sjöförsäkring skall hänskjutas lill utredning och
avgörande genom dispasch (partiku-lärdispasch). Dispasch upprättas av dispaschör.
Del finns f, n. två dispa-schörer, en i Stockholm och en i Göteborg,

Dispasch
kan enligt 339 § sjölagen klandras hos tingsrätten i den ort där dispaschen är
utgiven. Mot tingsrättens utslag eller beslut i dispaschmål föres enligt 343 §
sjölagen talan genom besvär till HD, Prövningstillstånd behövs inle.
Besvärsinlagan skall inges till tingsrätten inom fyra veckor från dagen då
utslaget eller beslutet meddelades. Bestämmelserna i 54 kap. 1619 §§ och 56
kap. RB om nedsättningsskyldighet och rättegången i övrigt har motsvarande
tillämpning vid sådan besvärslalan. Den särskilda besvärsordningen lorde
främst ha föranletls av kravet på ärendenas skyndsamma handläggning. De till
HD fullföljda dispaschmålen är dock myckel få. HD handlade under perioden
19591968 endast två dispaschmål.

Fullföljdsordningen
i dispaschmål kommer i ell annat läge, när hovrätt i praktiken görs till
slutinstans. Något påtagligt praktiskt behov av atl behåUa gällande ordning
torde inte föreligga. Sjölagskommiltén uttalar alt vissa skäl talar för atl dispaschmålen
får följa den vanliga instansordningen, även om den nuvarande ordningen inte
varit förknippad med några praktiska olägenheter. Kommittén erinrar i det sammanhanget
om all hovrätt numera är tillsynsmyndighet för dispaschör

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:45 116

enligt 4§ och 11 § andra stycket stadgan (1911: 113)
angående dispa-schörsväsendel. Jag föreslår atl den särskilda besvärsordningen
för dispaschmål avskaffas genom ändring i 343 § sjölagen. Talan mol tingsrätts
avgörande i dispaschmål får alltså föras genom besvär i hovrätt i vanlig
ordning. För prövning i HD krävs dispens i vanlig ordning.

3.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1926: 326) om
delning av jord å landet

54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § RB innehåller
bestämmelser om nedsättningsskyldigheten. Paragraferna föreslås upphävda. Som
en följd härav utgår hänvisningen till de angivna lagrummen i 21 kap. 61 §
lagen om delning av jord å landet.

4. Hemställan

I enlighet med det anförda har upprättats förslag lill

1)
lag om
ändring i rättegångsbalken,

2)
lag om
ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och
tjänstgöring,

3)
lag om
ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

4) lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av
jord å landet.

Jag hemsläller, all lagrådels yttrande över lagförslagen inhämtas ge

nom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga I Domstolskommitténs förslag

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
förordnas, dels all 3 kap. 7 §, 16 kap. 3 § Iredje stycket, 29 kap. 3 § Iredje
stycket, 54 kap, 12, 17, 18 och 19 §§, 55 kap. 2 § och 56 kap, 2 §
rättegångsbalken skall upphöra atl gälla, dels all 17 kap, 5 §, 42 kap, 6 §, 50
kap, 21 och 25 §§, 54 kap, 10, 11, 13, 14 och 15 §§, 55 kap. 4 och 12 §§ samt
56 kap. 4 och 14 §§ samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande
lydelse)

(Föreslagen
lydelse)

opaginerad Kontrollera mot PDF

17 KAP.
5 §.

---- den talan.

Handlägges i-----------

Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse, såväl
skyldigheten att fuUgöra sotn fullgörelsens storlek stridiga och finnes med
hänsyn till utredningen lämpligt, all dessa frågor avgöras var för sig, må på
parts begäran särskild dom givas över skyldigheten att fullgöra; mot kärandens
bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Då särskUd--------------------

Ar
beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av
omedelbar betydelse för utgången, och finnes med hänsyn lill utredningen lämpligl,
all sådan del av målet avgöres för sig, må på parts begäran särskild dom givas
häröver; mol parts bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerliga skäl
äro därtill. - laga kraft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42 KAP.
6 §.

Ulfärdas stämning-----------

Under förberedelsen skall målet så beredas, alt det vid
huvudförhandlingen kan slutföras i ell sammanhang.

- aga rum.

Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen
angiva allt som de vUja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka
avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar. Under
förberedelsen skaU målet så beredas, all del vid huvudförhandlingen kan
slutföras i ell samman-han,".

opaginerad Kontrollera mot PDF

50 KAP.

21 §.

Hovrätten äge------------------- är ogrundad.

Rör målet allenast penningar el- Rör målet allenast penningar el-

ler sådant, som kan skallas i pen- ler sådant, som kan
skattas i pen-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ningar, och uppgår värdet av det, ningar, och uppgår
värdet av del,

varom lalan fullföljts, uppenbart varom lalan fullföljts, uppenbart

icke lill ettusenfemhundra kronor, icke lill femtusen kronor, må må-

må målet avgöras ulan huvudför- let avgöras utan huvudförhand-

handling, om ej båda parterna be- ling, om ej båda parterna begärt

gärl sådan förhandling. Vid beräk- sådan förhandling. Vid beräkning

ning av värdet må hänsyn icke ta- av värdet må hänsyn icke lagas

gas lill rättegångskostnad eller till till rättegångskostnad eller till rän-

ränta, som upplupil efter talans ta, som upplupil efter talans väc-

väckande. kände.

Begära ej båda parterna huvudförhandUng, må utan sådan
avgöras även mål, vari den fullföljda talan avser endast storleken av yrkat
belopp och tvist ej råder om de till grund för prövningen liggande
omständigheterna.

Mål, vari------ ------- -------- ej erfordras.

För prövning,--- ------------- -ej erforderlig.

25 §.

Innan hovrättens ---------- vadetalan återkallas.

Vadekäranden äge--------------- i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten till stöd Part må ej i hovrätten till stöd

för sin lalan åberopa omständighet för sin talan åberopa omständig-eller
bevis, som ej tidigare före- hel eller bevis, som ej tidigare fö-bragls, om han
kunnat åberopa rebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid
omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antagas, underrätten
och godtagbara skäl att han underlåtit det i otillbörligt saknas för hans
underlåtenhet att syfte eller av grov vårdslöshet. göra det. Framställes först
i hov-Framställes först i hovrätten yr- rätten yrkande om kvittning, må kände
om kvittning, må del avvi- det avvisas, om del ej utan olägen-sas, om det ej
utan olägenhet kan hel kan prövas i målet, prövas i målet.

54 KAP.

10 §.

Prövningstillstånd må meddelas Prövningstillstånd
må meddelas

allenast allenast om det för ledning
av

1. om för enheUig lagtolkning rättstillämpningen är av
vikt, alt

eller rättstillämpning är av synner- lalan prövas av högsla domstolen,

lig vikt, att lalan prövas av högsla eller med hänsyn till särskilda om-

domstolen, eller parten visar, att ständigheter eljest synnerliga skäl

talans prövning eljest skulle hava föreligga till sådan prövning,

synnerlig betydelse utöver det mål,

varom är fråga; eller

2. om anledning förekommer

till ändring i det slut, vartiU hov

rätten kommit, eller eljest med

hänsyn till omständigheterna i må-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

let skäl förekomma till talans prövning.

Meddelas
ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller slutiiga beslut stå fast;
erinran därom skall intagas i högsla domstolens beslut.

(Föreslagen lydelse)

/ den mån prövningstillstånd ej meddelas, skall hovrättens
dom eller slutliga beslut stå fast; erinran därom skall intagas i högsta domstolens
beslut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11 §.

Vid avgörande----------------

Meddelas prövningstillstånd,

gälle del domen eller del slutliga beslutet i dess helhet,
såvitt parten fört lalan däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes i
samband med talan mot domen eUer det slutiiga beslutet.

- mot
domen.

Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller det
slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parlen för lalan däremot, så ock
beslut, mol vilket lalan fullföljes i samband med lalan mot domen eller det
slutliga beslutet. Högsta domstolen äge dock inskränka tillståndet att gälla
endast viss del av den dom eller det beslut den fullföljda talan avser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Föres i
mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mol hovrätts beslut, som ej
är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom eller slutliga
beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäller även
beslutet, äge vad i 912 §§ är stadgal motsvarande tUlämpning; /
anledning av talan mot beslut om rättegångskostnad må dock prövningstillstånd
enligt 10 § 2 ej meddelas.

Föres i
mål eller ärende, som väckts vid underrätt, lalan mot hovrätts beslut, som ej
är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom eller slutliga
beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäller
även beslutet, äge vad i 911 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Då hovrätt---------------------

Kan lalan mol hovrätts dom eller beslut ej komma under högsla
domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parlen tillstånd
därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om ta-lant fullföljande det
tUl känna. Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn
till utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av

- lill
känna.

Kan talan mol hovrätts dom eller beslut ej komma under
högsta domstolens prövning, med mindre högsla domstolen meddelat parten
tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans
fullgörande det tillkänna med angivande tillika av de grunder på vilka sådant
tillstånd må meddelas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

domen eller beslutet skilda grunder, skall hovrätten
underrätta parten om innehållet i 11 § andra stycket.

(Föreslagen
lydelse)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Anser part, all underrättelse, som hovrätten enUgl 14 §
meddelat, är oriklig, äge han i samband med fuUföljande av lalan mot domen
eller beslutet påkalla prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på
grund av bestämmelserna i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10
§ 2, skall den avgöras i samband med frågan, om prövningstillstånd skall
meddelas. Till styrkande av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i
högsta domstolen förebringas ny bevisning.

Ej må----------------------------

Anser
part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig, äge
han i samband med fuUföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla prövning
av frågan.

lill efterrättelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

55 KAP.

4§.

I revisionsinlagan-------------- käranden yrkar.

Anser käranden, att prövnings- Erfordras prövningslUlslånd,

tiUstånd skall meddelas enligt 54 skall käranden i
revisionsinlagan kap. 10 § 1, bör han i revisionsin- närmare angiva de omständighe-lagan
närmare angiva de omstän- ler han åberopar till slöd för att digheler
han åberopar liU slöd sådant tillstånd skall meddelas, därför.

Käranden skaU------------- ---- högsla domstolen.

Äri--------------------------------- del angivas.

Revisionsinlagan skall----------- hans ombud.

12 §.

Högsla domstolen-------------- -av motparten.

Skall mål eller viss däri upp

kommen fråga avgöras av högsla

domstolen i dess helhet, må det

ske ulan huvudförhandling.

För prövning, som ej avser själ- Beträffande avgörande i övrigt i

va saken, vare huvudförhandling högsta domstolen av
mål utan hu-

ej erforderlig. vudförhandling skola i tvistenml

50
kap. 21
§ andra, tredje, fjärde och femte styckena samt i brottmål

51
kap. 21
§ andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande
lydelse)

Skall
mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsla domstolen i dess helhet,
må del ske ulan huvudförhandling.

(Föreslagen lydelse)

opaginerad Kontrollera mot PDF

56
KAP.

4§.

I
besvärsinlagan----- ----- klaganden yrkar.

Anser
klaganden, att prövnings- Erfordras prövningstillstånd,

tUlstånd skall meddelas enligt 54 skall klaganden i besvärsinlagan
kap. 10 § 1, bör han i besvärsinla- närmare angiva de omsländighe-gan närmare
angiva de omständig- ter han åberopar till stöd för att heter han åberopar lill
slöd därför. sådant tillstånd skall meddelas.

Klaganden
skall--- -------- vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan
skall-------- hans ombud.

14
§.

Vad i------------------- följande avvikelser.

1. Den
som vill anföra besvär 1. Den som vUl anföra besvär

skall inom fyra veckor från den skall inom fyra veckor från den

dag, då han erhöll del av beslutet, dag, då han erhöll del av beslutet,

tiU högsta domstolen inkomma lill högsla domstolen inkomma

med besvärsinlaga. Bestämmelser- med besvärsinlaga.

na
i 2 § äge ej tillämpning.

2. Om
ej-------- --------- yttra sig.

Denna
lag träder i kraft den

Äldre
lag skall dock tillämpas dels i fråga om åberopande i hovrätt av omständighet
eller bevis i tvistemål, vari lalan tidigare väckts, dels i fråga om fullföljd
av lalan mot hovrätts dom eller beslut, som tidigare meddelats, saml
rättegången i högsla domstolen i sålunda fullföljt mål utom vad angår avgörande
av mål utan huvudförhandling.

5
t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 45

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 122

Förslag
till

Lag
om ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet

(nr 326)

Härigenom
förordnas, att 21 kap. 61 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)

21
KAP. 61 §.

Besvär
mol hovrätts utslag eller Besvär mol hovrätts utslag eller

beslut
skola inom tid, som i 56 beslut skola inom lid, som i 56 kap. 1 § rältegångsbalken
sägs, kap. 1 § rättegångsbalken sägs, ingivas till ägodelningsdomaren.
ingivas lill ägodelningsdomaren. Vad klaganden enligt 54 kap. 17 och 18 §§ samt
56 kap. 2 § rättegångsbalken har att iakttaga, skall fullgöras hos ägodelningsdomaren,
och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse ägodelningsdomaren.

Vid
besvären-------- ~-------- sådan avskrift.

Denna
lag träder i krafl den ; dock skall äldre lag

tillämpas
i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare
meddelats.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 123

Bilaga 2 Det remitterade förslaget

1) Förslag tili

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken

deb att 3 kap. 7 §, 54 kap. 12 och 1719 §§, 55 kap. 2 §
och 56 kap. 2 § skall upphöra atl gälla,

deb all 3 kap. 6 §, 16 kap. 3 §, 17 kap. 5 §, 29 kap. 3 §,
42 kap. 8 §, 50 kap. 21 och 25 §§, 54 kap. 10, 11 och 1315 §§, 55 kap. 4 och
12 §§, 56 kap. 4 och 14 §§ samt 59 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

6 §.

I behandling av fråga rörande I
behandling av fråga rörande

tUlstånd, atl lalan må komma un- tiUstånd, atl lalan må
komma un

der högsla domstolens prövning, der högsta domstolens prövning,

skola tre ledamöter deltaga. skola tre ledamöter deltaga. Fråga

om
prövningstillstånd, som förklarats vilande enligt 54 kap. 11 § första
stycket, avgöres dock av de ledamöter som pröva målet. Konungen bestämmer, i
vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av
nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna,

16 KAP,

3 §.=

Vid omröstning gälle den mening, som omfattats av mer än
hälften av rätlens ledamöter; har någon mening erhållit hälften av rösterna och
är bland dem ordförandens, gäUe den meningen.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3
kap. 7 §.

' Senaste lydelse av 54 kap. 12 § 1964: 166, 54 kap. 17 §
1947: 616. " Senaste lydelse 1969: 244.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 124

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 KAP.

5 §.1

Handläggas i en rättegång lalan om fastställelse, huruvida
visst rättsförhållande beslår eller icke beslår, och liUika lalan, vars
prövning beror därav, må särskild dom givas över faslslällelselalan. Beror
eljest prövningen av viss lalan av annan lalan, som handlägges i samma
rättegång, må ock särskild dom givas över den lalan.

Äro i mål, vari talan föres om Är beträffande samma käromål

fullgörelse,
såväl skyldigheten att fråga om flera omständigheter,

fullgöra som fullgörelsens storlek som var för sig äro av omedelbar

stridiga och finnes med hänsyn till betydelse för utgången, och fin

utredningen lämpligl, alt dessa nes med hänsyn till utredningen

frågor avgöras var för sig, må på lämpligl, att sådan del av målet

parts begäran särskUd dom givas avgöres för sig, må på parts be-

över skyldigheten att fullgöra; gäran särskild dom givas däröver;

mot kärandens bestridande må så- mot parts bestridande må sådan

dan dom ej givas med mindre syn- dom ej givas med mindre synner-

nerliga skäl äro därtill. liga skäl äro därtiU.

Då särskild dom enligt denna paragraf givils, äge rätlen
förordna, alt målet i övrigl skall vila, lill dess domen vunnit laga kraft.

29 KAP.

3 §.2

Yppas, då nämnd har säte i rätten, annan mening än ordförandens
och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre
nämndemän om skälen och slutet, gäUe nämndens mening; i annat fall gälle
ordförandens.

Vid
omröstning, då nämnd ej har säte i rätlen, gäUe den mening, som omfattats av mer
än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är
denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida
villkorlig dom skall meddelas eller skyddstiUsyn, ungdomsfängelse eUer
internering ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande lill särskild
vård, så ock eljest, då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock
den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3
kap. 7 §.

42 KAP. 8 §. Under förberedelsen skola parterna var för
sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra saml yttra sig över
vad motparten anfört. De skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva
de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis.
Skriftligt bevis, som ej redan föreletls, skall genast framläggas. Part vare
skyldig all på framställning av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis
han innehar.

' Senaste lydelse 1954: 432. " Senaste lydelse 1969:
244.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 125

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen
angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar
söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar.
Rätlen äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid
förberedelsen behandlas var för sig.

50 KAP.

21 §.1

Hovrätten äge ulan huvudförhandling företaga mål till
avgörande, om vadetalan medgivils eller hovrätten finner uppenbart, all vadelalan
är ogrundad.

Rör målet allenast penningar el- Rör målet allenast penningar el-

ler sådant, som kan skattas i pen- ler sådant, som kan
skattas i pen

ningar, och uppgår värdet av det, ningar, och uppgår värdet av det,

varom lalan fullföljts, uppenbart varom lalan fullföljts, uppenbart

icke till ettusenfemhundra kronor, icke lill det vid tidpunkten för

må målet avgöras ulan huvudför- underrättens dom gällande basbe

handling, om ej båda parterna be- loppet enligt lagen (1962: 381) om

gärl sådan förhandling. Vid be- allmän försäkring, må målet av

räkning av värdet må hänsyn icke göras utan huvudförhandling, om

tagas till rättegångskostnad eller ej båda parterna begärt sådan för

till ränta, som upplupit efter la- handling. Vid beräkning av var

ians väckande. det må hänsyn icke lagas till rätte

gångskostnad eller till ränta, som

upplupit efter talans väckande.

Mål, vari fråga är om allenast Mål, vari saken är sådan, att

rättstillämpningen, må på båda förlikning därom är
tillåten, och

parternas begäran avgöras ulan annat mål, vari fråga är om alle

huvudförhandling, om hovrätten nast rällslillämpningen, må på

finner uppenbart, att sådan ej er- båda parternas begäran avgöras

fordras. utan huvudförhandling, om hov-

rätten finner uppenbart, atl sådan ej erfordras.

För prövning, som ej avser själva saken, vare
huvudförhandling ej erforderlig.

25 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadelalan
återkallas.

Vadekäranden äge ej ändra sin lalan all avse annan del av
underrättens dom än den som uppgivils i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten lill slöd Part må ej i hovrätten till stöd

för sin lalan åberopa omständig- för sin lalan åberopa
omständighet eller bevis, som ej tidigare hel eller bevis, som ej tidigare förebragts,
om han kunnat åbe- förebragts, med mindre han gör ropa omständigheten eller
beviset sannolikt, att han icke kunnat åbe-vid underrätten och det kan an-
ropa omständigheten eller beviset

' Senaste lydelse 1954: 432.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

tagas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte eller
av grov vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må
del avvisas, om del ej ulan olägenhet kan prövas i målet.

(Föreslagen lydelse)

vid underrätten eller han eljest haft giltig ursäkt att ej
göra det. FramstäUes först i hovrätten yrkande om kvittning, må del avvisas,
om del ej ulan olägenhet kan prövas i målet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prövningstillstånd
må meddelas allenast

1.
om för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerUg vikt, all talan prövas av högsla
domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle hava
synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2.
om anledning
förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, eller eljest med
hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans prövning.

Meddelas ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller
slutUga beslut stå fast; erinran därom skall intagas i högsta domstolens
beslut.

PrövningslUlslånd
må meddelas allenast

1.
om det är av
vikt för ledning av rättstiUämpningen alt lalan prövas av högsla domstolen;
eller

2.
om det
föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning
föreligger eller domvUla förekommit eller att målets utgång i hovrätten
uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd skall meddelas
i anledning av talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, varigenom
saken till viss del ej upptagits till prövning och mot vilket talan
fullföljes i samband med talan mot domen.

Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller del
slutliga

Prövningstillstånd må begränsas att gälla endast viss del
av den dom eller det slutliga beslut som den fullföljda talan avser. 1 avbidan
på utgången av prövningen av målet i denna del äge högsta domstolen förklara
fråga om meddelande av prövningstillstånd i annan del av målet vilande.

Meddelas prövningstillstånd utan sådan begränsning som
avses

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

beslutet i dess helhet, såvitt parlen för lalan däremot,
så ock beslut, mol vilket lalan fullföljes i samband med lalan mot domen eller
del slutliga beslutet.

(Föreslagen lydelse)

i första stycket, gälle det domen eller del slutiiga
beslutet i dess helhet, såvitt parlen för lalan däremot, så ock beslut, mol vUket
lalan fullföljes i samband med lalan mot domen eller det slutliga beslutet.

/ den
mån prövningstillstånd ej meddelas och fråga därom ej förklaras vilande, skall
hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. Erinran därom skall intagas i
högsta domstolens beslut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Föres i
mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut, som ej
är slutligt, och har ej i anledning av lalan mol hovrättens dom eller slutUga
beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra styckel gäller
även beslutet, äge vad i 911 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan
mot hovrätts beslut, som ej är slutiigt, och har ej i anledning av lalan mol
hovrättens dom eller slutUga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt
11 § andra stycket gäller även beslutet, äge vad i 9 12 §§ är stadgat
motsvarande lUl-lämpning; ; anledning av talan mot beslut om rättegångskostnad
må dock prövningstillstånd enligt 10 § 2 ej meddelas.

14 §.

Då hovrätt meddelar beslut, varemot lalan enligt 5, 6, 7 eller
8 § ej må föras, skall hovrätten i beslutet giva del lill känna.

Kan lalan
mol hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med
mindre högsla domstolen meddelat parlen tillstånd därtill, give hovrätten i
samband med underrättelse om talans fullföljande det lill känna med
angivande av de grunder på vilka sådant tillstånd må meddelas.

Kan lalan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under
högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten
tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans
fullföljande del till känna. Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant
tillstånd med hänsyn tUl utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika
delar av domen eller beslutet skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten
om innehållet ill § andra stycket.

15 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Anser
part, alt underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig, äge
han i samband

Anser
part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § första stycket meddelat, är
oriklig, äge

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 128

(Nuvarande lydelse) {Föreslagen lydelse)

med fullföljande av lalan mol do- han i samband med
fullföljande men eller beslutet påkalla prov- av talan mol domen eUer
beslutet ning av frågan. Avser sådan fråga, påkalla prövning av frågan,
huruvida på grund av bestämmelserna i 12 § hinder möter för prövningstillstånd
enligt 10 § 2, skall den avgöras i samband med frågan, om
prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande av värdet av vad part tappat
i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas ny bevisning.

Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där
avses, komma under högsla domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigt
föreskrivit om sättet för fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.

55 KAP. 4 §.1 I
revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:

1.
den dom, mot
vilken lalan föres;

2.
grunderna för
revisionstalan med angivande, i vilket avseende hovrättens domskäl enligt
kärandens mening äro orikliga; saml

3.
i vilken del
domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.

Anser käranden, att prövnings- Erfordras prövningstillstånd, bör

tillstånd skall meddelas enligt 54 käranden i
revisionsinlagan när-kap. 10 § 1, bör han i revisionsin- mare angiva
de omständigheter lagan närmare angiva de omstän- han åberopar till stöd
för att så-digheler han åberopar lill slöd där- dant tillstånd skall
meddelas, för.

Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis han
vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. 1 tvistemål
skall käranden, om beviset ej tidigare förebragts, uppgiva anledningen härlUl.
Åberopar käranden skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall del i huvudskrift
eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan skall
käranden ock angiva, om han vill, att motparten eller i brottmål målsägande
eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i högsla
domstolen.

Är i brottmål den tUltalade anhållen eller häktad, skall
del angivas.

Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av
käranden eller hans ombud.

12 §. Högsta domstolen äge ulan huvudförhandling förelaga
mål till avgörande, om målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i
tvistemål revisionstalan medgivils eller i brottmål talan av åklagaren föres
allenast lill den tilltalades förmån eller lalan, som föres av den tilltalade,
biträtts av motparten.

' Senaste lydelse 1963: 149.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 129

(Nuvarande lydelse) {Föreslagen lydelse)

Skall mål eller viss däri upp

kommen fråga avgöras av högsta

domstolen i dess helhet, må det

ske utan huvudförhandling.

För prövning, som ej avser själ- Beträffande avgörande i övrigt i

va saken, vare huvudförhandling högsta domstolen av mål
utan hu-

ej erforderUg. vudförhandling skola i tvistemål 50

kap. 21 § andra, tredje och fjärde styckena samt i
brottmål 51 kap. 21 § andra och tredje styckena äga motsvarande tiUämpning. SkaU
mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess
helhet, må det ske utan huvudförhandling.

56 KAP. 4 §.1 1 besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1.
del beslut, mol
vilket lalan föres;

2.
grunderna för besvärslalan;
saml

3.
den ändring i
beslutet, som klaganden yrkar.

Anser klaganden, att prövnings- Erfordras prövningstillstånd bör

tillstånd skall meddelas enligt 54 klaganden i
besvärsinlagan närma-kap. 10 § 1, bör han i besvärsinla- re angiva de
omständigheter han gan närmare angiva de omständig- åberopar till slöd för att
sådant heter han åberopar lill slöd därför. tillstånd skall meddelas.

Klaganden skall i besvärsinlagan uppgiva de bevis han vill
åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som
ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av
klaganden eller hans ombud.

14 §.1 Vad i delta kapitel är stadgal äge motsvarande
tillämpning i fråga om besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt mål gälle dock
följande avvikelser:

1. Den som vUl anföra besvär 1. Den som vill anföra besvär

skall inom fyra veckor från den skall inom fyra veckor från den

dag, då han erhöll del av beslutet, dag, då han erhöll del av beslutet,

lill högsta domstolen inkomma till högsla domstolen inkomma

med besvärsinlaga. Bestämmelser- med besvärsinlaga.

na i 2 § äge ej tillämpning.

2.
Om ej särskilda
skäl föranleda annat, skola klaganden och, då talan föres av justitiekanslern,
även motparten höras muntligen i högsta domstolen.

3.
Tillfälle skall
lämnas det organ inom advokatsamfundet, som meddelat beslutet, att inkomma med
skriftlig förklaring och alt, då part höres muntiigen, därvid yttra sig.

' Senaste lydelse 1963: 149.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om besvär över domvilla
och fullföljd av lalan mol hovrätts beslut i sådant ärende äge i övrigt vad
i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämpning; beträffande
besvär, som skola upplagas omedelbart av högsla domstolen, gälle dock ej
bestämmelserna om prövningslUlslånd.

Om
besvär över domvilla och fullföljd av lalan mol hovrätts beslut i sådant
ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämpning;
beträffande besvär, som skola upplagas omedelbart av högsla domstolen, gälle
dock ej bestämmelserna om nedsättning av fullföljdsavgift och belopp till
säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningslUlslånd.

Rälten
äge, när skäl äro därtill, förordna, atl, till dess annorlunda föreskrives,
vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Undanröjes domen och
grundas beslutet ej därå, atl rätlen varit obehörig eller eljest icke bort
upplaga målet till prövning, skall tillika förordnas, all ny handläggning
skall äga rum vid den rält, som meddelat domen.

Om
ersättning för kostnad gälle vad om rättegångskostnad är stadgat.

Denna
lag träder i kraft den 1 juU 1971.

Äldre bestämmelser gäller
fortfarande dels i fråga om åberopande i hovrätt av nya omständigheter eller
bevis i tvistemål, vari talan väckts före ikraftträdandet, dels i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut som meddelats före
ikraftträdandet.

2)
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens

sammansättning
och tjänstgöring

Härigenom förordnas,
alt 1 § lagen (1946: 879) om högsla domstolens sammansättning och tjänstgöring
skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Föreslagen lydelse)

Högsta
domstolen utgöres högst tjugotvå justitieråd.

(Nuvarande
lydelse)

1
§.

Högsta domstolen utgöres av tjugofyra justitieråd. / den mån det behöves
på grund av justitieråds tjänstgöring på extra avdelning av lagrådet, må
antalet justitieråd ökas till högst tjugosju. När skäl för ökning icke längre före-

'
Senaste lydelse 1968: 58.

av

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

ligger, skall antalet justitieråd åter nedbringas, så
snart det kan ske till följd av justitieråds avgång.

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Högsla domstolen får beslå av fler än ljugotvå justitieråd
lill dess antalet nedgått till detla antal till följd av inträffade ledigheter.
Om särskilda skäl föreligger får dock nya ledamöter utses även dessförinnan.

3) Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom
förordnas, alt 343 § sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(Nuvarande
lydelse)

(Föreslagen
lydelse)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Talan
mot tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom besvär ////
högsta domstolen. Vill någon anföra besvär, skall han inom fyra veckor från den
dag, då utslaget eller beslutet meddelades, till tingsrätten inkomma med
besvärsinlaga. Beträffande klagandens skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift
och belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt motpart samt i fråga om
rättegången i övrigt äga bestämmelserna i 54 kap. 1619 §§ och 56 kap. rättegångsbalken
motsvarande tillämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i
stället tingsrätten.

Talan mot
tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom besvär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i krafl den 1 juH 1971.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av talan mol
utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1970: 919.

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 132

4) Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å
landet

Härigenom förordnas, all 21 kap. 61 § lagen (1926: 326) om
delning av jord å landet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 KAP.

61 §.1

Besvär mol hovrätts utslag eller Besvär mol hovrätts utslag eller

beslut skola inom lid, som i 56 beslut skola inom tid,
som i 56 kap. 1 § rättegångsbalken sägs, in- kap. 1 § rättegångsbalken
sägs, ingivas tiU ägodelningsdomaren. Vad givas till ägodelningsdomaren.
klaganden enligt 54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § rättegångsbalken har
att iakttaga, skall fullgöras hos ägodelningsdomaren och skall vad i
övrigt där sägs om hovrätt avse ägodelningsdomaren.

Vid besvären skola tiUika fogas styrkta avskrifter av
besvärsinlagan saml av de övriga inlagor och skriftiiga bevis, som klaganden må
ingiva, med undanlag dock för kartor och andra ritningar saml handlingar av
vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål eller handlingar
rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning. Har klaganden
underlåtit alt ingiva avskrift, som enligt vad nu är stadgat skall fogas vid
besvären, låle ägodelningsdomaren, där delägare skall höras över besvären, på
klagandens bekostnad verkställa sådan avskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av lalan mol
hovrätts utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1946: 827.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 133

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 februari 1971

Närvarande: f. d. justitierådet REGNER, regeringsrådet MARTENIUS,
justitierådet BERNHARD, justitierådet HESSER.

Enligt lagrådet den 4 februari 1971 tillhandakommet utdrag
av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:l Konungen i statsrådet
den 14 januari 1971, hade Kungl. Maj:l förordnat, alt lagrådets ullålande
skulle inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i
rättegångsbalken, 2) lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring, 3) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),
4) lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet.

Förslagen, som finns bUagda della protokoll, hade inför
lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Gerhard Wikrén,

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

50 kap, 25 § Lagrådet:

Den föreslagna nya lydelsen av tredje stycket innebär en
betydande inskränkning av möjligheten för part all i hovrätt åberopa ny omständighet
eller nytt bevis. Till lydelsen överensstämmer stycket med den bestämmelse i 55
kap. 13 § RB som gäller vid rättegången i HD. Såsom departementschefen anfört
bör emellertid ifrågavarande möjlighet vara vidsträcktare i hovrätt, och det
synes därför icke vara helt lämpligl all regeln är likalydande för båda
instanserna. Visserligen torde en önskvärd, mindre restriktiv tillämpning av
regeln i hovrätt följa därav, all del oftare i andra än i Iredje instans kan
anses all part haft giltig ursäkt att ej tidigare åberopa det nya
processmaterialet.

Vid utformningen av bestämmelsen bör beaktas all, såsom departementschefen
anfört, part oberoende av om han haft giltig ursäkt skall äga rätt att i
indispositiva tvistemål åberopa nya omständigheter och nya bevis. Vad gäller disposiliva
tvistemål kan såsom jämväl antytts i remissprotokollel, fall förekomma
då del med hänsyn lill

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 134

rättsläget och önskemålet om en materiellt
tillfredsställande utgång får anses orimligt atl ny utredning avvisas. För all
i dylikt fall medge införandet av nytt material kan kravet på giltig ursäkt
behöva ges en vidare tolkning än orden tillåter; del kan till och med sägas atl
del blir svårare all medge åberopandet ju viktigare den nya utredningen är. I
många fall, t. ex. när part först i hovrätt anlitar juridiskt biträde, måste
del bliva vanskligt all bedöma i vad mån parts bristfälliga sätt atl föra
processen är ursäktiigt eller icke.

Del synes även böra beaktas atl om en parts möjlighet i
ifrågavarande hänseende kringskäres allt för mycket i hovrätt, della kan föranleda
atl parlen i underrätten för att vara på den säkra sidan inför processmaterial
som senare visar sig onyttigt.

Även med beaktande av intresset alt allt relevant
processmaterial förebringas i underrätt synes vad som anförts böra föranleda atl
förevarande bestämmelse göres mindre snäv och medger åberopande av ny
omständighet eller nytt bevis även då del av annan anledning än de i förslaget
angivna framstår såsom berättigat att det får ske. Vid en sådan omformulering
av bestämmelsen synes del icke vara nödvändigt all vid sidan av giltig ursäkt
angiva all åberopandet icke kunnat ske i underrätten.

Del är givet all tillämpning av koslnadssanklion jämlikt
18 kap. 6 § RB lättare kan tUlämpas mol part som utan giltig ursäkt framkommer
med nytt material i hovrätt än mol part som angives ha haft giltig ursäkt.

Lagrådet förordar all första punklen i Iredje stycket i
paragrafen får följande lydelse:

Part må i hovrätt lill slöd för sin talan åberopa
omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts endast om han gör
sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet all åberopa
omständigheten eller beviset vid underrätten, eller om del på grund av annan
särskild anledning bör tillåtas all omständigheten eller beviset åberopas.

54 kap. 10 §

F. d. justitierådet Regner, regeringsrådet Martenius och justitierådet
Hesser:

Vi biträder den i lagstiftningsärendet allmänt uttalade
uppfattningen, alt HD i princip bör ha ställning av prejudikatinslans och alt
frågan huruvida förutsättningar finns för prövning i HD bör avgöras genom
särskild tillståndsprövning inom HD. Vi ansluter oss även väsentiigen lill den
utformning av fullföljdsreglema som nu förordas. Del synes sålunda
ändamålsenligt atl under särskUda punkter upptaga dels en bestämmelse om prejudikatdispens,
dels en bestämmelse om dispens i resningsfall och vissa andra jämförbara undantagssilualioner.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 135

Vad
angår sistnämnda bestämmelse synes emellertid viss komplettering vara alt
förorda. Enligt förslagel skall dispens kunna meddelas om del föreligger
synnerliga skäl för prövning, såsom all grund för resning föreligger eller
domvilla förekommit eUer att målels utgång i hovrätten uppenbarligen beror på
grovt förbiseende eller grovt misstag. Stadgandet innebär alt prövningstillstånd
må meddelas endasl om synnerliga skäl lill prövning föreligger, varvid de
särskilt angivna fallen utgör exempel på här avsedda situationer. Avsikten är
alltså all dispens skall kunna ges även i andra än de fall som särskilt
angivils; exemplen skall dock vara vägledande så alt dispens endasl kan ges i
fall som är av samma eller liknande typ som dessa. All t. ex. elt mål rör
synnerligen betydande värden eller en synnerligen sträng straffpåföljd skall
icke i och för sig föranleda all dispens meddelas. Som exempel på extraordinära
situationer som omfattas av stadgandet namnes i departementschefens anförande
fall då hovrättens avgörande uppenbart strider mol lagtolkning eller
rättsgrundsats som är klart och entydigt fastlagd genom tidigare praxis saml
fall då ell stort antal liknande mål samtidigt fullföljs till HD men prejudikalinlresset
endasl motiverar all elt eller några få ges dispens. Del första fallet synes,
också med den begränsande tolkning av stadgandet som här angivils, omfattas av della,
vare sig man anser atl en uppenbar avvikelse från klar praxis är all likställa
med resningsfall eller bedömer en sådan avvikelse som ell grovt förbiseende
från hovrättens sida. Del andra fallet all flera likartade mål samtidigt
fullföljts lill HD synes däremot icke kunna föras in under stadgandet sådant
del utformats. I och för sig föreligger dock anledning atl medge möjlighet lill
dispens även i delta fall; det vore otillfredsställande om HD skulle behöva
samtidigt meddela motstridiga dispensbeslut i identiska eller nästan identiska
fall. Möjlighet lUl dispens i här avsedda situationer bör alltså ges genom ell
särskilt stadgande. I samband härmed kan övervägas om möjlighet lill dispens
borde ges även i del närliggande fallet alt efter tillkomsten av etl prejudikat
talan lill HD fullföljs i ett därmed likartat mål som med annan utgång avgjorts
av hovrätt. Om hovrättens avgörande skett mer

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 136

Justitierådet Bernhard:

Såsom departementschefen anfört i remissprotokollel är HD:s
viktigaste uppgift all främja enhetlighet och konsekvens i rättstillämpningen.
Såsom den första och viktigaste grunden för meddelande av prövningstillstånd
har därför i förevarande paragraf under punklen 1 upplagils alt del är av vikt
för ledning av rättstillämpningen all lalan prövas av HD. Den föreslagna
formuleringen innebär en utvidgning i förhållande till gällande rätt av
möjligheterna lill prejudikaldispens. Härigenom tillgodoses önskemålet all i
framtiden få tUlgång lill elt rikligt antal vägledande avgöranden av HD. Enligt
uttalande av departemenlschefen i remissprolokollet är det avsett all HD skall
fullgöra uppgiften atl främja enhetligheten i rätlsliUämpningen uteslutande genom
prejudikalbUdning. Utrymmet för meddelande av prövningslUlslånd när del icke
är påkallat av prejudikalskäl har också i den föreslagna lagtexten begränsats
till resnings- och domvUlofallen och med dem jämförbara, myckel säUsynta
situationer.

Såsom HD;s ledamöter anfört i sill remissyttrande över kommilléns
förslag kan önskvärd enhetlighet i rällslillämpningen icke säkerställas enbart
genom prejudikalbUdning. Del krävs all domstolen dessutom ges möjligheter all
korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis i syfte all ge denna
praxis stadga och trygga prejudikatens efterföljd. I många fall av sådana
avvikelser kan det finnas vara av vikt för ledning av rättstillämpningen all lalan
prövas av HD, och prejudikaldispens kan då meddelas. 1 vissa fall, såsom när
avgörandet är uppenbart rätlsstridigi, kan likheten med resnings- och domvillofallen
vara så påtaglig all dispens skulle kunna meddelas enligt punkt 2 i förslaget.
Emellertid kan även i andra fall av avvikelse från praxis omständigheterna
vara sådana all intresset av enhetlighet i rättstillämpningen och rällvisehänsyn
med styrka talar för all fullföljd lalan får prövas av HD.

1 paragrafen anges under punkt 2 de fall av undanlagsnalur
i vilka dispens skall kunna meddelas oberoende av prejudikalinlresset. Såsom
ytterligare exempel på sådana fall namnes i remissprotokollel den situationen
alt etl stort antal likartade mål samtidigt fullföljts lill HD men prejudikalinlresset
motiverar prövningstillstånd endast i ett eller några få av målen. Enligt
departementschefen talar starka rällvisekrav för all, om prejudikaldispens
leder tUl ändring, samtliga avgöranden kan ändras av HD. I själva verket
föreligger här etl fall som lill sin art skiljer sig från de typfall som
upptagits i förslagels punkt 2. Del lorde vara hänsynen lill den enskildes
anspråk på rättvisa och likabehandling som föranlett all dispens enligt
förslaget skall kunna meddelas för prövning av talan i den angivna
situationen. Dessa hänsyn bör kunna leda till sanuna bedömning i del
närliggande fallet atl efter till-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 137

komslen
av elt prejudikat lalan lill HD fullföljes i ell därmed likartat mål som med
annan utgång avgjorts i hovrätt och della oavsett om avgörandet skett före
eller efter prejudikatels tillkomst. Även i övrigt kan tänkas fall i vilka
prövningstillstånd bör kunna medges ehuru situationen ej är jämförlig med dem
som avses med de i punkt 2 angivna exemplen. Elt sådant fall är all fullföljd lalan
medges av motparten. Särskilt i brottmål synes det otillfredssläUande all
åklagares lalan skall upplagas av HD utan föregående tillståndsprövning men av
tilltalad fullföljd lalan icke får prövas ens om den medges av åklagaren,
såvida icke prejudikatinlresse föreligger eller resningsgrund eller därmed jämförligt
skäl kan åberopas. Elt annat fall är del av kommittén anmärkta all prövningen
har sådan betydelse utöver del föreliggande målet all prövningslUlslånd med
anledning härav är motiverat. I sådana fall föreligger visserligen oftast ett prejudikatinlresse,
men om så undanlagsvis icke skulle vara fallet kan omständigheterna likväl vara
sådana alt del framstår som angeläget all talan får prövas av HD. Om
prövningstillstånd meddelats ena parten i ett mål kan det ibland framstå som
angeläget all även motparten beviljas dispens. Över huvud taget bör reglerna
om prövningstillstånd vara så utformade all de icke innefattar hinder för HD
att i särskilda fall av undanlagsnalur upptaga fullföljd lalan till prövning
när starka rällvisekrav talar härför eller när del framstår som angelägel med
hänsyn till den särskilda viklen för den enskUde eller för det aUmänna av
de intressen som beröres av målels utgång.

För
all öppna möjlighet till prövningstillstånd även i de fall som angivils i det
föregående synes paragrafen såvitt angår punkt 2 böra ges en avfattning som
innefattar en något mindre snäv begränsning. Del förordas sålunda alt
paragrafen jämkas på sådant sätt alt prövningslUlslånd kan meddelas förutom
i prejudikatfallen enligt punkt 1 om grund för resning föreligger, om
domvilla förekommit eller målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på
grovt förbiseende eller grovt misslag eller om eljest synnerliga skäl
föreligger alt målet prövas av HD.

Förslaget
till lag om ändring i lagen om högsta domstolens sammansättning och
tjänstgöring

Lagrådet:

Innebörden
av sista punklen av övergångsbestämmelserna synes vara, atl så länge justilierådens
antal inle till följd av inträffade ledigheler ännu nedgått lUl ljugotvå,
ledamotsantalet fortiöpande kan förbli vid ett högre antal genom all nya
ledamöter utses om särskilda skäl därför anses föreligga. Åtminstone formellt
skulle antalet ledamöter i HD sålunda under lång lid kunna förbli obestämt.

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 138

Det
synes också anmärkningsvärt alt, om antalet ledamöter opåräknat nedgår till
tjugotvå medan behov av flera ledamöter ännu föreligger, en ökning av antalet
är utesluten.

Lagrådet förordar all
bestämmelsen får ulgå. Om förhållandena skulle visa sig nödvändiggöra en
permanent eller tillfällig ökning av antalet ledamöter i HD lorde della böra
föranleda en lagändring eller ny lag om tillfällig ökning av ledamolsanlalet.

Övriga
lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 45 139

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockhohns slott den 5 mars 1971.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena NILSSON,
statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQUIST, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF,
WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådels övriga ledamöter lagrådets
yttrande över förslag till

1)
lag om
ändring i rättegångsbalken,

2)
lag om
ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och
tjänstgöring,

3)
lag om
ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

4)
lag om
ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Lagrådet har förordat att bestämmelsen i 50 kap, 25 §
tredje stycket görs mindre snäv och medger åberopande av ny omständighet eller
nytt bevis inte bara då parten gör sannolikt all han haft giltig ursäkt för sin
underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten utan
också när det på grund av annan särskild anledning bör tillåtas att
omständigheten eller beviset åberopas. Vad lagrådet har anfört till stöd för
ändringen överensstämmer i sak med vad jag uttalat i remissprolokollet
angående bestämmelsens tillämpning. Jag kan sålunda biträda lagrådels förslag
i denna del.

När det gäller bestämmelserna om fullföljd av talan till
högsta domstolen har lagrådels majoritet i sak anslutit sig lill den
utformning som förordas i det remitterade förslagel men föreslagit en
uttrycklig bestämmelse att, om prövningstillstånd meddelas i etl av två eller
flera likartade mål som samtidigt föreligger till bedömande, prövningstiUslånd
får meddelas även i övriga mål.

Förslagel att en uttrycklig bestämmelse ges för det fallet
all prövningstillstånd meddelas i etl av två eller flera samtidigt
föreliggande likartade mål innebär ingen ändring i sak av del remitterade
förslaget.

Beträffande övergångsbestämmelserna lill förslaget till
lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolen sammansättning och
tjänstgöring har lagrådet anfört bl. a, alt antalet ledamöter i högsla domslo-

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 140

len
enligt denna bestämmelse under lång lid skulle kunna förbli obestämt. Lagrådet
har också funnit det anmärkningsvärt alt, om antalet ledamöter opåräknat nedgår
till ljugotvå medan behov av flera ledamöter ännu föreligger, en ökning av
antalet är utesluten.

Med
anledning av vad lagrådet har anfört i denna del vUl jag framhålla följande.
Det är inle möjligt atl nu med någon säkerhet bedöma i vilken utsträckning de
nya fullföljdsreglema kommer alt minska högsta domstolens arbetsbörda. Även om
man bör räkna med alt reformen ger möjlighet alt på sikt väsentiigt nedbringa
antalet ledamöter i domstolen, finns därför anledning att nu iaktta
försiktighet. Jag har stannat för att föreslå atl antalet ledamöter inle skall
få översliga tjugotvå. En sådan regel framtvingar en endast mycket måttlig
begränsning av domstolens storlek men ger å andra sidan möjlighet all ulan
lagändring nedbringa antalet ledamöter ytterligare, om erfarenheterna av
reformen skulle motivera det. Svårigheterna att bedöma reformens effekt är särskUt
stora såvitt avser den första liden, eftersom del kan dröja viss tid innan
frekvensen av ansökningar om prövningstillstånd går ned. Redan den självklara
regeln att antalet ledamöter nedbringas endast genom naturlig avgång från
domstolen ger visserligen en ökad kapacitet under en övergångstid. Jag anser
emellertid att detta inte är tillräckligt. I del remitterade förslagel har
därför upptagits en ytterligare bestämmelse som ger möjlighet att utse nya
ledamöter i domstolen även under denna övergångslid, om särskilda skäl
föreligger. Har antalet tUlålils nedgå lill ljugotvå, bör dock denna möjlighet
ej längre föreligga. På grand av del anförda finner jag ej skäl all frångå det
remitterade förslaget i denna del.

Vid
sidan av de nu föreslagna ändringarna bör göras vissa redaktionella ändringar.

Jag hemsläller,
all Kungl. Maj:l genom proposition föreslår riksdagen

all
antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Med
bifall tiU vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:l Konungen all till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bUaga lill delta protokoll ulvisar.

Ur
protokollet: Britta Gyllensten

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 141

Innehållsförteckning

Propositionen
.................................................. 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll .................... 1

Lagförslag ...................................................... 2

Förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken ....... ... 2

Förslag
till lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta

domstolens
sammansättning och tjänstgöring .. ... 9

Förslag
till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s, 1) 10

Förslag
till lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av

jord
å landet ............................................ .. 11

Utdrag
av statsrådsprolokollel den 14 januari 1971 .. .. 12

1. Inledning 12

2, AUmän
motivering 14

2.1 Huvuddragen
i fråga om de allmänna domstolarnas organisa

tion saml fullföljd av lalan m,m, enligt nuvarande

ordning....................................................... 14

2.2
Domslolskommitléns förslag i
sammanfattning .. .. 18

2.3
Remissyttrandena i
sammanfattning .............. 22

2.4
Fullföljd av lalan lill HD ................................ 23

2.4.1
Historik................................................. .. 23

2.4.2
Gällande rätt.......................................... 26

2.4.3
Utiändsk rätt......................................... .. 30

2.4.4
Statistiska uppgifter ............................ 30

2.4.5
Domstolskommiltén .............................. 33

2.4.6
Remissyttrandena ................................ 45

2.5 Förebringande
i överrätt av nya omständigheter eller bevis . . 56

2.5.1
Gällande rält.......................................... 56

2.5.2
Domstolskommiltén.................................. 58

2.5.3
Remissyttrandena ................................ 59

2.6................................................................. Processledning
62

2.6.1
Gällande rätt.......................................... 62

2.6.2
Domstolskommittén .............................. .. 63

2.6.3
Remissyttrandena ................................. 63

2.7................................................................ Mellandom 65

2.7.1
GäUande rätt......................................... .. 65

2.7.2
Domstolskommiltén .............................. .. 67

2.7.3
Remissyttrandena ............................... 69

2.8 Måls
avgörande ulan huvudförhandUng i överrätt 71

2.8.1
Gällande rätt m.m................................... 71

2.8.2
Domslolskommittén ............................... .. 75

2.8.3
Remissyttrandena ................................ 78

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 45 142

2,9
Departementschefen..................................... 82

2.9.1
AUmänna synpunkter ............................. 82

2.9.2
Fullföljd av lalan till HD .......................... 86

2.9.3
Förebringande i överrätt av nya
omständigheter eller

bevis
.................................................. 98

2.9.4
Processledning........................................ 102

2.9.5
MeUandom.............................................. 103

2.9.6
Måls avgörande ulan huvudförhandling
i överrält . , . . 107

3. Specialmolivering 111

3.1
Förslagel liU lag om ändring i
rättegångsbalken . 111

3.2
Förslagel till lag om ändring i
lagen (1946: 879) om högsla domstolens sammansättning och tjänstgöring 115

3.3
Förslaget lill lag om ändring i
sjölagen (1891: 35 s, 1) 115

3.4
Förslagel lill lag om ändring i
lagen (1926: 326) om delning

av
jord å landet ......................................... 116

4, Hemställan
116

Bilagor:
1, Domslolskommitléns förslag...................... 117

2,
Det remitterade förslaget.......................... 123

Utdrag
av lagrådels protokoll den 9 februari 1971....... 133

Utdrag
av slatsrådsprolokollot den 5 mars 1971 ..... 139

tUNGL. BOKTR. STHLM m\ 70069 »

Doktrin (17)

  1. Måns Wigén, Vem bär ansvaret för att kategorisera rättsfakta i dispositiva tvistemål?, SvJT 2024 s. 590, på s. 598 · Fritt tillgänglig
  2. Cecilia Andgren, Svante O. Johansson, Högsta domstolens prejudikatbildande verksamhet på förmögenhetsrättens område, SvJT 2022 s. 483 · Fritt tillgänglig
  3. Hanna Hallonsten, Petter Asp, Högsta domstolens prejudikatbildande verksamhet på straffrättens område, SvJT 2022 s. 421, på s. 424, 429 · Fritt tillgänglig
  4. Linus Örnulf, Rätten att överklaga hovrättens beslut om återförvisning i dispositiva tvistemål, SvJT 2021 s. 679, på s. 689 · Fritt tillgänglig
  5. Lars Heuman, Bristande rättsliga kunskaper som hinder för prejudikatinstansernas samverkande rättsbildning i belysning av presumtionsläran, SvJT 2021 s. 18, på s. 23 · Fritt tillgänglig
  6. Alexander Hardenberger, Den successiva relevansens princip — några reflektioner med anledning av Högsta domstolens domvillobeslut i NJA 2019 s. 802, SvJT 2020 s. 546, på s. 568 · Fritt tillgänglig
  7. Lars Heuman, Värdet av en stabil praxis och behovet av en omläggning av praxis, SvJT 2020 s. 453, på s. 461, 462 · Fritt tillgänglig
  8. Mattias Derlén, Johan Lindholm, Perspektiv på prejudikat: En empirisk undersökning av tingsrätternas bruk av Högsta domstolens rättspraxis i tvistemål, SvJT 2019 s. 751 · Fritt tillgänglig
  9. Mattias Derlén, Johan Lindholm, Judiciell aktivism eller prejudikatbildning?, SvJT 2016 s. 143, på s. 156 · Fritt tillgänglig
  10. Henrik Johansson, Mellandom — nu och i framtiden, SvJT 2001 s. 505 · Fritt tillgänglig
  11. Preklusionsrisken vid bevissäkringspassivitet, SvJT 1993 s. 246, på s. 261, 262, 266 · Fritt tillgänglig
  12. Lars Heuman, Kan en part kringgå förbudet att åberopa ny bevisning i hovrätten genom att söka hjälp av en ordinär intervenient?, JT 1991/92 nr 4 s. 706, på s. 713
  13. Högsta domstolen — en jubilar i utveckling, SvJT 1989 s. 178, på s. 183, 186 · Fritt tillgänglig
  14. Bör möjlighet till lagförklaring finnas?, SvJT 1979 s. 225, på s. 227 · Fritt tillgänglig
  15. Ulf Bernitz, Bättre rättskällor, SvJT 1976 s. 81, på s. 89 · Fritt tillgänglig
  16. Fullföljd av talan till Högsta domstolen m. m., SvJT 1975 s. 478 · Fritt tillgänglig
  17. Nya bestämmelser om fullföljd av talan till högsta domstolen m. m., SvJT 1971 s. 587 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

129 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (52)

52 kopplingar i 32 dokument.

  1. SOU 2023:12 Förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende s. 483 om s. 86 i texten
  2. Ds 2018:19 Resning vid nya uppgifter om den tilltalades ålder s. 71 om s. 89 i texten
  3. SOU 2018:5 Vissa processuella frågor på socialförsäkringsområdet s. 129 om s. 83 · s. 131 om s. 88 i texten
  4. Prop. 2012/13:45 En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess s. 137 i texten
  5. Prop. 2008/09:117 Sammansättningsreglerna för Högsta domstolen och Regeringsrätten s. 17 i texten

Visa alla 32

Rättsfall (13)

13 kopplingar.

  1. RK 2012:1 om s. 100 ur registret
  2. RK 2012:2 om s. 100 ur registret
  3. NJA 2024 s. 166 »Läkarvittnet« om s. 91 i texten
  4. HFD 2020 ref. 53 om s. 92 i texten
  5. NJA 2019 s. 438 om s. 90 i texten

Visa alla 13

Doktrin (64)

64 kopplingar i 37 dokument.

  1. Bylander, Muntlighetsprincipen, 2006 s. 90 om s. 72 · s. 91 · s. 92 om s. 107 · s. 92 om s. 110 · och 3 till i texten
  2. Westberg, Domstols officialprövning, 1988 s. 558 om s. 102 · s. 603 om s. 103 · s. 664 om s. 64 · s. 782 om s. 83 · och 3 till i texten
  3. Andersson, Dispositionsprincipen och EG:s konkurrensregler, 1999 s. 365 om s. 100 · s. 405 om s. 102 · s. 421 om s. 59 · s. 482 i texten
  4. JT 2015/16 s. 299 s. 312 om s. 100 · s. 313 om s. 99 · s. 314 om s. 100 i texten
  5. SvJT 1993 s. 246 Preklusionsrisken vid bevissäkringspassivitet s. 261 · s. 262 · s. 266 i texten

Visa alla 37