Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rennäringslag, m.m.;given Stockholms slott den 26 februari 1971.
1971 · 300 sidor, varav 291 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 291 av 300 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:51, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rennäringslag, m.m.;given Stockholms slott den 26 februari 1971.
Dokumentets text
Kungl.
Majits proposition nr 51 år 1971 Prop. 1971: 51
Nr 51
Kungl.
Maj :ts proposition med förslag tUl rennäringslag, m. m.; given Stockholms
slott den 26 februari 1971.
Kungl,
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden och lagrådels protokoll, föreslå riksdagen alt bifalla de
förslag om vars avlåtande lill riksdagen föredragande departementschefen
hemställt,
GUSTAF ADOLF
INGEMUND
BENGTSSON
Propositionens
huvudsakUga innehåll
1
propositionen föreslås olika åtgärder för all främja renskölseln, som utövas av
i huvudsak omkring 700 samefamiljer inom ett fyrtiotal lappbyar, 1928 års
renbeteslag föreslås ersatt med en ny rennäringslag. Lappbyarna omorganiseras
lill samebyar med huvudsaklig uppgift atl driva renskötseln. Denna organisation
bygger på principen om samverkan mellan medlemmarna i byn såsom inom
ekonomiska föreningar, Samerna skaU själva få bestämma om sina angelägenheter
på bystämma och genom stadgar för byn. Innehållet i samernas renskölselräll
blir enligt lagförslaget samma som i 1928 års lag. Del nuvarande lappväsendet,
som är en statlig administration för rennäringen, upphör. I stället inrättas
vid var och en av lantbruksnämnderna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län en rennäringsdelegalion. Lantbraksstyrelsen skall fortsätta all vara
central rennäringsmyndighet. Till styrelsen skall knytas en rådgivande nämnd. I
huvudsaklig överensstämmelse med vad som f. n. gäller skall Kungl. Maj:l kunna
förordna om upphävande av renskötsel-rätlen för visst markområde. I fråga om
ersättning för skada eller olägenhet av upphävandet skall expropriationslagens
regler om värdering och om domslolsförfarande gälla. Ersättningen, vilken nu
tillfaller lappfonden, skall i princip fördelas lika mellan vederbörande
sameby och fonden, som skall kallas samefonden. Denna fond skall få en särskild
styrelse. Styrelsen skall bestämma om fondmedlens användning.
Stöd
i form av statiig lånegaranti samt bidrag skaU lämnas tUl rennäringens
rationalisering. Renskötande samer som inle får tillräcklig sysselsättning inom
renskölseln skall beredas annan sysselsättning inom renskötselområdel.
Den
nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juU 1971.
1
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971
1) Förslag
lill
Rennäringslag
Härigenom
förordnas som följer.
Renskötselrätt
m. m.
1 §
Räll
atl enligt denna lag begagna mark och vallen lill underhåll för sig och sina
renar (renskölselräll) har den som är av samisk härkomst, om hans fader eller
moder eller någon av hans far- eller morföräldrar hafl renskötsel som
stadigvarande yrke.
Adoptivbarns och dess
barns rält lill renskötsel bedömes efter adoptantens härkomst saml dennes och
hans föräldrars befallning med renskötsel.
Om särskilda skäl
föreligger, kan länsstyrelsen medge person med samisk härkomst renskötselrätt,
även i annat fall än som avses i första stycket.
2 §
Den
som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar renskötsel-rätt.
Upplöses äktenskapet genom
äktenskapsskillnad eller dömes lill återgång i äktenskapet, kan länsstyrelsen
upphäva renskölselräll som förvärvats enligt första stycket, om särskilda skäl
föreligger.
3 §
Renskötsel
får bedrivas
1. hela
årel
i Norrbollens och
Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark som tillhör staten (kronomark) och renbetesland där
skogsrenskötsel av ålder bedrives under våren, sommaren eller hösten,
på
renbelesfjällen i Jämtlands län,
inom
de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits lill renbete,
2. den
1 oktoberden 30 april
i övriga delar av
lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna
och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrives vissa lider av året.
Med
renbetesland förslås mark som vid avvillringen förklarats utgöra
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 3
renbetesland
eller av ålder använts som sådant land. Med renbelesfjällen förslås de vid
avvillringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera
upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.
4 §
Beteslid
enligt 3 § första stycket 2 kan av lantbruksnämnden förlängas såvitt avser
kronomark, om del behövs på grund av ogynnsamma väderleks-eller
belesförhållanden eller av annat särskilt skäl. I fråga om annan mark får tiden
förlängas med ägarens samtycke.
5 §
Om
rätt alt efler särskilt lillslånd driva renskötsel under hela året inom vissa
områden nedanför lappmarksgränsen finns bestämmelser i 8589 §§.
6 §
För
renskölseln finns samebyar.
Mark
som anges i 3 § första styckel 1 fördelas mellan samebyar i särskilda
byområden. Byområde kan omfatta även mark som anges i 3 § första styckel 2.
Om
särskilda skäl föreligger, kan del av byområde vara gemensam för samebyar.
7 §
Indelning
i byområden göres av lantbruksnämnden.
Indelningen
skall göras så, atl områdena blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn lill
beleslillgång och övriga omständigheter.
8 §
Med
samebys betesområde förstås byområdet och övriga områden som samebyn begagnar
för renskötsel.
Sameby
Ändamål
och medlemmar m. m.
9 §
Sameby
har lill ändamål alt enligt denna lag för medlemmarnas gemensamma bästa
ombesörja renskölseln inom byns betesområde.
Del
åligger sameby särskilt alt svara för .all renskölseln drives på ekonomiskt
bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar som behövs för
renskötseln.
Sameby
får ej driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.
10 §
Sameby
kan förvärva rättigheter och åtaga sig skyldigheter när registrering skell
enhgt 39 §.
Sameby
företräder medlemmarna i frågor som rör renskölselrätten eller medlemmarnas
gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
11 §
Medlem i sameby är
1.
renskötselberättigad som deltar
i renskölseln inom byns betesområde,
2.
renskötselberättigad som har
deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft delta som stadigvarande
yrke samt ej övergått lill annat huvudsakligt förvärvsarbete,
3.
renskötselberättigad som är
make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som
är efterlevande make eller under-årigt barn till avliden sådan medlem.
12 §
Sameby
kan som medlem antaga annan renskötselberättigad än som anges i 11 §, om han
avser alt med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.
Vägras
sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde, om
särskilda skäl föreligger.
13 §
Med
renskötande medlem i sameby förslås medlem som själv eller genom sitt husfolk
driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde.
Renar
som tillhör renskötande medlems husfolk anses i denna lag lillhöra den
renskötande medlemmen.
14 §
Renskötande
medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen bedrivna renskölseln under tre år
från dödsfallet. Är renskölselberätligad död&bodelä-gare under 20 år,
räknas liden från del han fyller 20 år.
Renskötselrättens
utövande
15 §
Sameby
får för medlemmarnas gemensamma behov begagna byns betesområde för renbete.
Lantbruksnämnden
bestämmer det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde.
Om
det behövs för att bevara renbetet eller eljest främja renskötseln, kan
lantbruksnämnden förordna om inskränkning i betesrätten.
16 §
Sameby
får inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat stängsel för renarna,
renslakteri eller annan anläggning som behövs för renskölseln.
Sameby
eller medlem i byn får på ulmark inom byns betesområde uppföra renvaktarstuga,
kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskölseln.
Är
anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk, skall den
förläggas lill plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller i fråga om
byggnad som anges i andra stycket, om den skall uppföras för stadigvarande
bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbelesfjällen på
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 5
annan
mark än kronomark under statens omedelbara disposition eller mark som vid
awillring utlagts lill allmänningsskog.
Vill
sameby eller, om byggnad skall uppföras av medlem i byn, denne icke godtaga
anvisad plats, bestämmer lantbruksnämnden platsen.
17 §
Behövs
virke lill anläggning eller byggnad som avses i 16 § första eller andra
islyckel, får skog avverkas på de delar av betesområdet som hör lill
lappmarkerna eller renbelesfjällen. Inom samma delar av betesområdet får medlem
i samebyn för eget behov taga bränsle och slöjdvirke.
Växande
barrträd får avverkas endasl efler anvisning av markens ägare eller brukare, om
ej denne medger annat.
På
sådan mark utanför lappmarkerna och renbelesfjällen som hör lill samebys
betesområde får byn eller medlem i byn för ändamål som anges i första stycket
taga endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, lall- och grantjur eller, för
tillfälligt behov, på ulmark växande lövträd.
18 §
Medlem
i sameby har rätt alt inom byns betesområde på kronomark under statens
omedelbara disposition eller mark som vid awillring utlagts till allmänningsskog
taga virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad. Avverkning får ske
endasl efter anvisning av markägare.
19 §
Medlem
i sameby som tillfälligt uppehåller sig inom annan bys betesområde för
renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel får där
laga bränsle för eget behov.
20 §
Om
del är oundgängligen nödvändigt för all skaffa foder lill renarna, får sameby
fälla lavbevuxna träd, i första hand torra eller oväxlliga träd, inom byns
betesområde. Sådan avverkning skall om möjligt ske efler anvisning av markens
ägare eller brukare.
21 §
För
skog som avverkas på kronomark under statens omedelbara disposition eller mark
som vid avviltring utlagts till allmänningsskog behöver ersättning ej lämnas.
Detsamma gäller växande lövträd som eljest tages inom lappmarkerna eller på
renbetesfjällen.
I
andra fall än som avses i första stycket skall ersättning lämnas för rot-värdet
av växande träd som tages. Kan överenskommelse ej uppnås om ersättningen,
utser länsstyrelsen på begäran av part någon atl söka förlika parterna.
22 §
Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer kan för viss lid förbjuda avverkning
enligt 17 eller 18 § av växande lall, gran eller björk, om del behövs för att
bevara skogen eller för skogens återväxt.
23 §
Sameby
har räll alt flytta byns renar mellan skilda delar av byns betesområde.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
24 §
Flyttningsvägs
sträckning fastställes av lantbruksnämnden, om sameby begär det eller fråga om
sträckningen eljest uppkommer.
Föreligger
särskilda skäl för ändring av fastställd eller eljest gällande flyttningsväg
och kan ändringen ske ulan väsentlig olägenhet för renskötseln, kan
lantbruksnämnden förordna om ändring av vägens sträckning.
25 §
Medlem
i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som
hör lill renbelesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning på medlem i sameby som tillfälligt uppehåller
sig inom annan samebys betesområde för renskiljning eller annat ändamål som har
samband med renarnas skötsel. Han får dock jaga och fiska endast för sitt
uppehälle.
Uppehåller
sig björn, varg, järv eller lo be\'isligen i trakten, får jakt efter sådant
djur förelagas på mark som anges i första styckel inom annan samebys
betesområde, i den mån Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer,
tillåter det.
Renskötselrättens
upphörande i vissa fall m. m.
26 §
Konungen
kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när
området behövs för ändamål som avses i 1 § lagen (1917: 189) om expropriation
eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För område
som väsentligen är utan betydelse för renskötseln får sådant förordnande
meddelas, när området behövs för allmänt ändamål.
Upphävande
kan begränsas lill atl avse viss lid eller vissa i renskölselrätten ingående
befogenheter.
27 §
Meddelas
förordnande enligt 26 §, kan Konungen föreskriva åtgärder för alt motverka
skada eller olägenhet för renskötseln.
28 §
Medför
upphävande av renskölselräll skada eller olägenhet för renskölseln eller för
sådan räll till jakt eller fiske som avses i 25 §, utgår ersättning därför.
Ersättning
för skada eller olägenhet som ej drabbar bestämd person tillfaller till
hälften sameby som beröres av upphävandet och till hälften samefonden, om ej
särskilda skäl föreligger.
29 §
I
fråga om upphävande av renskötselrätt och ersättning med anledning därav
gäller, utöver bestämmelserna i 2628 §§, i tillämphga delar de allmänna
bestämmelserna om expropriation av särskild rätt lill fast egendom i lagen
(1917: 189) om expropriation.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 7
30 §
Den
som inom område som avses i 3 § 1 äger eller brukar mark där renskötsel
bedrives får ej ändra användningen av marken på sätt som medför avsevärd
olägenhet för renskölseln i annan mån än som följer av förordnande enligt 26
§.
Första
stycket hindrar ej atl mark användes i enlighet med fastställd stadsplan eller byggnadsplan
eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.
31 §
Sameby
eller medlem i sameby får ej upplåta rättighet som ingår i renskölselrätten.
Sameby
får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt alt ulan avgift lill sitt
husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 25 §.
32 §
På
sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara
disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast om
upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.
Avser
upplåtelsen rätt till jakt eller fiske, kräves dessutom atl upplåtelsen är
förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång
i rälten till jakt eller fiske enligt 25 §. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten
får ske endasl om samebyn medger det.
33 §
Fråga
om upplåtelse enligt 32 § prövas av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.
34 §
Upplåtelse
enhgt 32 §, som ej avser tillgodogörande av naturtillgångar eller
skogsavverkning, skall ske mot avgift, om ej särskilda skäl föreligger för
avgiftsfrihet. Avgiften fördelas mellan samefonden och sameby som beröres av
upplåtelsen enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.
Avser
upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar, skall staten utge ersättning
för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. I fråga
om fördelning av ersättning som ej utgår till bestämd person äger 28 § andra
stycket motsvarande tillämpning.
Samebys
förvaltning m. m.
AUmänna bestämmelser
35 §
Om
del är påkallat med hänsyn till vad som bestämls om högsla renanta-lel enligt
15 § andra styckel eller om det behövs för att främja renskötseln, kan sameby
bestämma hur många renar medlem högst får inneha eller meddela andra
föreskrifter om innehavet.
Föreskrift
enligt första stycket får ej ges sådant innehåll att renskötande medlems
fortsatta verksamhet omöjliggöres eller väsentligt försvåras.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
36 §
Om
sameby medger del, får inom byns betesområde hållas renar som tillhör annan än
renskötande medlem i byn (skölesrenar). Fråga om sådani medgivande avgöres
efter samråd med lantbruksnämnden.
Skötseln
av skölesrenar handhas av samebyn.
37 §
Sameby
får endast om medlem medger det låta slakta dennes renar eller försälja vid slakt
ulvunna produkter.
Renmärkning
ombesörj es av samebyn, om ej byn beslutar annat. Renägare får dock efter
anmälan till byns styrelse själv märka sina renar.
Stadgar
38 §
Sameby
skall antaga stadgar för byn. Sladgarna skall ange
1.
samebyns benämning,
2.
den ort inom byns betesområde,
där byns styrelse skall ha sitt säte,
3.
antalet styrelseledamöter och
revisorer, tiden för deras uppdrag och, om suppleanter skall finnas,
motsvarande uppgifter beträffande dem,
4.
samebyns räkenskapsår,
5.
hur ofta ordinarie bystämma skall
hållas och tiden för sådan stämma,
6.
hur kallelse lill bystämma
skall ske och andra meddelanden lill medlemmarna skall tillställas dem och när
föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vidtagas,
7.
tid för betalning av debiterad
förskottslikvid,
8.
lid för betalning av belopp som
enligt 44 § kommer samebyn eller renskötande medlem lill godo,
9.
vilka fonder byn skall ha,
deras ändamål och hur avsättning lill dem skall ske,
10. de
närmare föreskrifter om renskötseln som behövs.
39 §
Sameby
och dess stadgar registreras hos länsstyrelsen i del län där byns styrelse
enligt stadgarna skall ha sitt säte, om ej annat följer av 102 §. Innan
stadgarna registrerats är de ej giltiga.
Länsstyrelsen
prövar atl stadgarna tillkommit i föreskriven ordning och atl de ej innehåller
något som strider mol lag eller författning.
Första
och andra styckena gäller även vid ändring av stadgarna.
Ekonomiska
förhåUanden
40 §
Kostnaderna
för renskötseln fördelas mellan de renskötande medlemmarna efler reninnehavel.
Om
samebyn beslutar det, får kostnad som ej avser alla renarna fördelas mellan
ägarna lill de renar på vilka kostnaden belöper i förhållande lill innehavet
av dessa renar. Sådani beslut får ej avse kostnad som uppkommit före beslutet.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 9
41 §
Renskötande
medlem som lämnar renskölseln svarar ej för kostnader som belöper på tiden
därefter. Motsvarande gäller ny renskötande medlem för liden före del han
börjar driva renskötsel.
42 §
De
renskötande medlemmarna har att förskollera de medel som behövs för
renskölseln.
Styrelsen
uldebiterar sådana medel på grundval av debiteringslängd. Utdebiteringen göres
efter vad som är skäligt med hänsyn till medlems reninnehav och omfattningen
av det arbete han och hans husfolk kan antagas komma atl utföra för byn under
räkenskapsåret.
I
debileringslängden skall anges del belopp som uldebiteras, vad som belöper på
varje renskötande medlem och när betalning skall ske.
43 §
Om
tillgängliga medel ej förslår lill betalning av klar och förfallen skuld för
vilken samebyn svarar, skall styrelsen ofördröjligen uldebitera förskott enligt
42 §.
Försummar
styrelsen vad som åligger den enligt första styckel, är ledamöterna
solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar, skall
länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman atl debitera och utlaga
erforderligt belopp. Syssloman har rätt all av samebyn uppbära arvode, som
bestämmes av länsstyrelsen.
44 §
Samebys
kostnader för renskölseln fördelas slutligt mellan de renskötande medlemmarna
för varje räkenskapsår. Vid kostnadsfördelningen bestämmes de belopp som
renskötande medlem för räkenskapsåret skall utge till byn eller mottaga av byn.
Slutlig
kostnadsfördelning sker på grundval av avräkning som styrelsen har all upprätta
enligt 53 § tredje stycket. Kostnaderna fördelas enligt vad som anges i 40 och
41 §§. Vid fördelningen goltskrives renskötande medlem erlagt förskott och
värdet av arbete som han och hans husfolk ulfört för byn. Samebyn bestämmer i
förväg värde för dag eller timme av sådant arbete.
45 §
Kan
förskotts- eller sluthkvid som påförts renskötande medlem enligt 4244 § ej
utlagas hos honom, fördelas bristen mellan övriga renskötande medlemmar i
förhållande till deras inbördes skyldighet att svara för likviden. Brislen
uldebiteras genom debiteringslängd enligt 42 §. I den mån sådan likvid senare
inbetalas, skall del influtna beloppet tillgodoräknas dem som täckt bristen i
förhållande till vad de betalat.
Debiterad
och till betalning förfallen likvid får utlagas enligt bestämmelserna i
utsökningslagen (1877:31 s. 1) om fordran, för vilken betalningsskyldighet
ålagts genom dom som äger laga kraft, om ej besvärsmyndigheten i samband med
besvärslalan förordnar annat.
It Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
46 §
Sameby
får ej upptaga lån som skall återbetalas senare än under nästkommande
räkenskapsår, om ej amorleringsplan för lånets återbetalning har antagils av
bystämma. Låneliden får uppgå till högst tio år eller den längre tid för vilken
statlig kreditgaranti för lånet kan ha beviljats.
Beslut
om upptagande av lån enligt första stycket är giltigt endast om det på bystämma
biträdes av minst två tredjedelar av del på stämman av renskötande medlemmar
företrädda röstetalet och av flertalet sådana medlemmar i byn.
47 §
Ersättning
som tillfaller sameby enligt 28 eller 34 § eller eljest med anledning av
intrång i renskölselrätten skall användas för atl täcka byns utgifter under
räkenskapsåret eller fonderas.
Styrelse
48 §
För
sameby skall finnas styrelse.
Styrelsen
skall i överensstämmelse med medlemmarnas beslut, i den mån dessa ej strider
mot lag eller samebyns stadgar, leda renskötseln inom bj'ns betesområde,
ombesörja de gemensamma arbeten som behövs för byn, tillse att medlemmarnas
gemensamma intressen tillvaratages utan all någon medlem missgynnas, uttaga de
medel som renskötande medlem är skyldig all erlägga och i övrigt handha byns
angelägenheter.
Styrelsen
företräder samebyn mot tredje man och för byns talan inför domstol och andra
myndigheter.
49 §
Styrelsen
består av ordförande och ytterligare en eller flera ledamöter som utses på
bystämma. Styrelseledamot skall vara myndig.
Styrelseledamot
kan skiljas från sill uppdrag före utgången av den tid för vilken han blivit
utsedd.
Val
av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall anmälas till länsstyrelsen.
50 §
Finns
ej styrelse, kan länsstyrelsen på yrkande av någon vars rätt är beroende av
alt behörig styrelse finns förordna syssloman all handha byns angelägenheter
och företräda byn såsom styrelse. Syssloman har rätt all av byn erhålla arvode
som bestämmes av länsstyrelsen.
51 §
Styrelsen
sammanträder så ofta det behövs. Som styrelsens beslut gäller den mening varom
de flesta röstande förenar sig. Vid lika röstetal gäller den mening som
ordföranden biträder.
Styrelseledamot
får ej taga befattning med angelägenhet vari han har ett väsenlhgl intresse som
strider mol samebyns.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 11
52 §
Styrelsen
kan uppdraga åt särskild arbetsledare att under styrelsens inseende leda
renskölseln.
Styrelsen
kan bemyndiga särskild person att företräda samebyn, om ej annat beslutats.
Sådant bemyndigande och återkallelse därav skall anmälas till länsstyrelsen.
53 §
För
varje räkenskapsår skall styrelsen i förvaltningsberättelse redovisa sin
förvaltning. I förvaltningsberättelsen redogöres för verksamheten under
räkenskapsåret och för byns ekonomiska ställning.
I
berättelsen skall särskilt uppges
1.
ägarna lill de renar som under
årel hållils på byns betesområde och antalet renar för varje ägare,
2.
årets utgifler för arbetskraft
i renskölseln,
3.
vad under året utbetalats i
anledning av skador genom renar och vad i detla hänseende vid årets slut
återstod att utkräva av annan sameby,
4.
under året gjorda investeringar
och sättet för deras finansiering,
5.
samebyns övriga kostnader under
årel,
6.
vilka belopp som under året
influtit till och utbetalats från byns fonder,
7.
under året inträffade ändringar
i byns upplåning,
8.
storleken av de förskott som
utdebiterats enligt 42 eller 43 §,
9.
samebyns övriga inkomster under
året,
10. vilket
belopp envar renskötande medlem påförts i bidrag till byns ut
gifter under årel.
I
berättelsen skall vidare ingå avräkning som för varje renskötande medlem
utvisar del saldo för redovisningsåret som kommer samebyn eller medlemmen till
godo.
54 §
Minst
en månad före den första ordinarie bystämman efter räkenskapsårets utgång
skall styrelsen lämna förvaltningsberättelsen lill revisor. Berättelsen skall
vara underskriven av styrelsens samtliga ledamöter.
Revision
55 §
Styrelsens
förvaltning och räkenskaper skall årligen granskas av en eller flera revisorer.
Revisor utses på bystämma.
Medlem,
som hos styrelsen påkallar granskning av samebyns böcker, räkenskaper eller
andra handlingar, har rält atl få del av dessa på lämpligl sätt.
56 §
Revisor
skall avge berättelse, som skall innehålla redogörelse för resultatet av hans
granskning och uttalande huruvida anmärkning framställes eller ej i fråga om
räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt. Framställes anmärkning,
skall anledningen lill denna anges i berättelsen. Revisionsberättelse skall
även innehålla särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet för styrelsen
tillstyrkes eller ej.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
57 §
Revisionsberättelse
skall lämnas till styrelsen senast två veckor före första ordinarie bystämman
efter räkenskapsårets utgång.
Bystämma
m. m.
58 §
Medlems
rätt att deltaga i handhavandet av samebyns angelägenheter utövas på bystämma.
Medlem som underlåtit alt
i rätt tid fullgöra sin betalningsskyldighet enligt denna lag gentemot byn får
deltaga i förhandlingarna men har ej rösträtt innan han fullgjort sin
skyldighet.
Medlem
eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som ombud för annan,
deltaga i behandling av fråga vari han har elt väsentligt intresse som strider
mot samebyns.
59 §
I
fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av särskild
bestämmelse i denna lag,
1.
atl varje myndig medlem har en
röst i fråga som rör utseende av ordförande på bystämma eller av revisor,
beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller ändring av sådan föreskrift i
stadga som avses i 38 § andra stycket 16,
2.
alt i övriga frågor rösträtt
tillkommer endast renskötande medlem, som därvid har en röst för varje påbörjat
hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom,
3.
att medlems rösträtt kan utövas
genom annan medlem såsom ombud,
4.
att ingen får för egen eller
annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda
röstetalet,
5.
att den mening som erhållit det
högsla röstetalet gäller som stämmans beslut,
6.
att vid lika röstetal val
avgöres genom lottning och i andra frågor den mening gäller som biträdes av de
flesta röstande eller, om även antalet röstande är lika, av stämmans
ordförande,
7.
all beslut om ändring av
stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av minst två tredjedelar av det på
stämman av renskötande medlemmar företrädda röstetalet och dessutom, såvitt
gäller föreskrift som avses i 38 § andra styckel 16, av flertalet av byns myndiga
medlemmar.
60 §
Bystämma
öppnas av den som styrelsen utser. Därefter utses ordförande.
Ordföranden skall upprätta
och till godkännande av stämman framlägga en förteckning över närvarande
medlemmar och ombud med uppgift om den rösträtt som tillkommer envar av dem.
Sedan förteckningen enhälligt eller efter omröstning, företagen bland de
renskötande medlemmarna på grundval av förteckningen, blivit godkänd med eller
ulan ändring, gäller den som röstlängd vid stämman.
Över beslut som fattas på
stämman skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som skall hållas
tillgängligt för medlemmarna senast två veckor efler stämman.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 13
61 §
Förvaltningsberättelse
och revisionsberättelse för det senaste räkenskapsåret skall framläggas på
första ordinarie bystämman efter räkenskapsårels utgång. På stämman skall
avgöras fråga om godkännande av styrelsens förslag till fördelning av
kostnaderna för byns renskötsel och om beviljande av ansvarsfrihet för
styrelsen.
Förvaltningsberättelsen
och revisionsberättelsen skall under minst tio dagar före stämman hållas
tillgängliga för medlemmarna.
62 §
Byns
medlemmar kallas till ordinarie bystämma av styrelsen.
Styrelsen
kan kalla medlemmarna till extra bystämma.
Revisor
kan begära att styrelsen skall kalla till extra bystämma, om hans granskning
ger anledning därtill.
Om
minst en femtedel av samtliga myndiga medlemmar eller det mindre antal som kan
vara bestämt i stadgarna skiiftligen begär det, skall styrelsen kalla till
extra stämma.
Finns
ej styrelse eller underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla
medlemmarna till ordinarie eller extra stämma, skall länsstyrelsen på anmälan
av röstberättigad medlem eller revisor ofördröjligen utlysa stämma.
63 §
I
kallelse till bystämma skall anges lid och plats för stämman och de ärenden
som skall förekomma på stämman.
64 §
I
fråga om skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda samebyn
eller för revisor eller medlem att ersätta skada som vållats byn, medlem eller
tredje man och i fråga om talan om sådan ersättning tillämpas vad som för
motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonomisk förening.
Renarnas
skötsel m. m.
65 §
Vid
renskötselns utövande skall skälig hänsyn tagas lill andra intressen.
Renarna
skall såvitt möjligt hindras från att komma utanför samebyns betesområde eller
att eljest vålla skada eller olägenhet.
Flyttning
av renarna skall ske i samlade flockar. Väg skall tagas där minsta skada
vållas. Vid flyttning skall tillses all renar icke lämnas kvar på område där
renskötsel icke är tillålen. Flyttning som äger rum utanför samebys
betesområde skall ske utan onödig tidsutdräkt.
66 §
Räkning
av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma lidpunkt. Om sameby begär
det, kan lantbruksnämnden medge alt räkningen får ske med större tidsmellanrum.
Lantbruksnämnden
kan på begäran av renskötande medlem förordna om extra renräkning, om denne gör
sannolikt atl resultatet av räkning enligt
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
första
stycket är oriktigt och kostnaderna för den extra renräkningen ej är oskäliga i
förhållande till den betydelse det kan ha för medlemmen att rättelse kommer
till stånd.
67 §
Kostnaden
för renräkning enligt 66 § första stycket är en gemensam utgift för samebyn.
Kostnaden
för extra renräkning fördelas mellan den som begärt räkningen och samebyn efter
vad lantbruksnämnden finner skäligt.
68 §
På
grundval av renräkning enligt 66 § första stycket skall renlängd upprättas.
Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.
I
renlängden skall upplagas ägarna lill de renar som hålles på byns betesområde,
det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare och, om föreskrift
meddelats om reninnehavel enligt 35 §, förhållande som är av betydelse för
kontroll av all föreskriften efterföljts.
Bystämman
fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.
69 §
När
renägares rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag beror på antalet
renar, har gällande renlängd vitsord, om det ej visas all ägarens reninnehav förändrats
väsentUgt sedan renlängden upprättades.
70 §
Har
främmande renar kommit in på samebys betesområde, skall de skiljas ul så snart
det kan ske. Underrättelse om tid och plats för skilj ningen skall i god tid
dessförinnan lämnas lill sameby till vilken renarna kan antagas höra. Sådan
sameby är skyldig alt avdela den arbetspersonal som behövs för skiljningen och
för att återföra renarna.
Uteblir
sameby som underrättats om skilj ning och kan renarna ej återföras utan
väsentlig olägenhet, får den by som ombesörjer skiljningen låta slakta renarna
och försälja dem för ägarnas räkning.
Om
ej annat avtalats, är den by till vilken renarna hör skyldig att utge
ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande saml återförande eller
slakt och försäljning.
71 §
Uppehåller
sig renar utanför renskötselområdel eller på mark inom detta område under tid
då renskötsel icke får bedrivas där, kan länsstyrelsen på framställning av
lantbruksnämnden eller markägare som därigenom lider skada eller olägenhet av
någon betydelse förordna atl renarna skall slaktas och säljas.
Är
det känt till vilken sameby renarna hör, får förordnande enligt första stycket
meddelas endast om samebyn underlåter all inom skälig lid efter anmaning laga
hand om renarna.
Kostnaden
för renarnas omhändertagande, slakt och försäljning skall uttagas ur
köpeskillingen. Återstoden tillfaller renarnas ägare, om han är känd, och
annars den eller de samebyar till vilka renarna kan antagas ha hört.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 15
72 §
Är
renskölseln inom samebys betesområde bristfällig, skall lanlbruks-nämnden på
begäran av medlem i byn eller annan vars rätt är beroende därav söka att träffa
överenskommelse med byn om rättelse inom viss lid.
Kan
överenskommelse ej träffas eller vidtages ej rättelse, kan länsstyrelsen efter
anmälan av lantbruksnämnden förordna syssloman all omhändertaga renskötseln i
byn och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter.
Syssloman
har rätt att av byn erhålla arvode som bestämmes av länsstyrelsen.
Renmärken
73 §
Ren
som föres på bete enligt denna lag skall vara märkt i öronen med renmärke som
registrerats för renens ägare, om ej annat följer av 7982 §.
Om
renmärkes utformning meddelas bestämmelser av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.
Registrerat
märke får användas för atl märka renar endasl vid renskötsel som bedrives inom
den sameby som anges i registreringsbesliitet.
74 §
Fråga
om registrering av renmärke prövas av länsstyrelsen i del län där byns styrelse
har sitt säte. Register över renmärken föres hos länsstyrelsen.
Ansökan
om registrering av renmärke göres skriftligen. Ansökningshandlingen skall
innehålla uppgift om sökandens namn och hemvist och om den sameby där märket
skall användas vid renskötsel. Vid ansökningshandlingen skall fogas avbildning
av märket.
75 §
Renmärke
får ej registreras för annan renägare än den som är medlem i den sameby
ansökningen avser eller som har räll all ha skölesrenar där. Renmärke får
registreras för sameby. Renägare får ej ha mer än etl märke registrerat.
76 §
Renmärke
av gemensam grundtyp för viss släkt eller släktgren (släktmärke) får ej utan
särskilda skäl registreras för någon som ej tillhör släklen eller släktgrenen.
77 §
Renmärke får registreras endasl om del
1. tydligt
skiljer sig från annat giltigt märke som får användas på renar
med vilka sökandens renar kan sammanblandas,
2. har
en form som såvitt möjligt skyddar mol olovlig ommärkning.
Utan hinder av första stycket 2 får släktmärke registreras med samtycke
av sådan innehavare av
äldre märke av samma grundtyp som kan ha olägen-hel av registreringen.
78 §
Den
som genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans registrerade
renmärke fär ej använda märket vid renmärkning förrän det registrerats för
hans räkning.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
79 §
Länsstyrelsen
skall avlysa registrerat renmärke
1.
om märkeshavaren anmäler alt
han ej längre ämnar använda märket vid renmärkning,
2.
om märket under tio år ej har
använts vid renmärkning,
3.
om märket efter flyttning av
renar till annan sameby ej längre skall användas i någon hos länsstyrelsen
registrerad sameby,
4.
om märkeshavaren eller hans
dödsbo ej längre har rätt att ha renar i sameby.
Avlyses
märke efter anmälan enligt första styckel 1, får det behållas på redan märkt
ren under tio år från dagen för avlysningen.
80 §
Är
två eller flera registrerade renmärken helt lika eller så lika alt de lätt kan
förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma med varandra, kan
länsstyrelsen på ansökan av sameby eller märkeshavare för vilken likheten
medför olägenhet förordna att något eller några av märkena skall avlysas eller
ändras.
Avlyses
eller ändras märke, får det behållas oförändrat på redan märkt ren under tid
som länsstyrelsen bestämmer.
Första
och andra styckena äger tillämpning på avlyst märke som får behållas på ren
enligt 79 § andra stycket och på avbrottsmärke enligt 81 §. I stället för
avlysning skall dock föreskrivas förkortning av märkets giltighels-tid.
81 §
Byter
märkt ren ägare, får ommärkning lill den nye ägarens märke ske endast om
styrelsen i den sameby där ommärkningen skall äga rum medger det. Lämnas ej
sådant medgivande, kan renens märke förses med avbrott för att skilja renen
från andra renar med samma märke. För avbrollsmärkning fordras medgivande av
styrelsen för den sameby där renen i fortsättningen skall hållas.
För
ommärkning eller avbrollsmärkning av ren som förvärvals på annan grund än
giftorätt, arv eller testamente fordras dessutom överlåtarens samtycke.
Ommärkning
eller avbrollsmärkning får ske endast i närvaro av den som samebyns styrelse
utser eller inför två vittnen.
Avbrotlsmärke
får behållas på ren högst tio år efter del styrelsens medgivande gavs.
82 §
Dödsbo
efter avliden renägare får begagna det renmärke som registrerats för den
avlidne.
83 §
Renkalv
skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av det år då kalven
fölls. Märkning får dock ske intill utgången av april nästföljande år, om
märkningen ombesörj es av samebyn eller utföres i närvaro av någon som byns
styrelse utser eller inför två vittnen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 17
Även
efter utgången av april får märkning ske, om samebyns styrelse medger det.
Om den som märker egna
renar anträffar annans renko med omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns
märke. Är märket avbrotlsmärke eller avlyst märke, skall i stället ägarens
registrerade märke, om det är känt, åsättas kalven. Den som sålunda märkt
annans kalv har rält till gottgörelse av ägaren.
84 §
Anträffas
inom samebys betesområde ren som ej blivit märkt inom den i 83 § första stycket
andra punklen angivna liden och märkes ej renen enligt andra stycket i samma
paragraf, skall den tagas om hand av samebyn och säljas levande eller slaktas
och säljas. Köpeskillingen tillfaller samebyn.
Anträffas inom
betesområdet ren med förfalskat, förstört eller okänt märke eller med märke som
icke är rätt utformat, skall renen omhändertagas av samebyn för slakt och
försäljning. Köpeskillingen tillfaller byn. Den som inom två år från
försäljningsdagen styrker sig vara ägare lill renen har rätt atl av byn utfå
ett belopp som motsvarar köpeskillingen med avdrag för kostnaden för renens
omhändertagande, slakt och försäljning.
Koncessionsrenskötsel
85 §
Den
som är renskötselberättigad kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel
i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder
förekommer under hela året. Koncession kan innefatta rätt att mottaga
skötesrenar från ägare eller brukare av jordbruksfastighet inom
koncessionsområdet.
Koncession
får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till gagn för
ortsbefolkningen och endast om den som söker koncession kan antagas konuna att
driva renskölseln på ett ändamålsenligt sätt.
Koncession
meddelas för viss tid, högst tio år.
86 §
För
renskölseln inom koncessionsområde skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby
är koncessionshavaren, dennes make och hemmavarande barn, renskötselberättigad
som biträder koncessionshavaren i renskölseln och ägare av skölesrenar inom
koncessionsområdet.
Bestämmelserna
om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar i fråga om sameby för
koncessionsrenskölsel. Skötesrenägare anses därvid som renskötande medlem.
Koncessionshavaren leder under styrelsens inseende renskötseln inom byn.
87 §
Fråga
om koncession prövas av lantbruksnämnden.
88 §
I
beslut varigenom koncession beviljas skall anges
1.
koncessionsområdet,
2.
flyttningsvägs sträckning,
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
3.
det högsta antal renar som får
hållas inom koncessionsområdet,
4.
om och till vilket antal
koncessionshavaren får mottaga skötesrenar,
5.
i vad mån koncessionshavaren
har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och laga virke inom
koncessionsområdel,
6.
de villkor i övrigt under vilka
renskötseln får bedrivas.
89 §
Har
förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan lantbruksnämnden återkalla
koncessionen eller föreskriva nya villkor.
Ansvar,
skadestånd och besvär m. m.
90 §
Har
ren orsakat skada
1.
under tiden juniaugusti på
åker, äng eller trädgård som är belägen ovanför odlingsgränsen eller på
renbetesfjällen eller under tiden majseptember på åker, äng eller trädgård
som är belägen inom annat område där renskötsel får bedrivas under hela året,
2.
på mark inom renskötselområdel
under lid då renskötsel ej får bedrivas där eller
3.
på mark utanför
renskötselområdet,
skall
skadan ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkommit eller som
vid liden för skadans uppkomst haft renar i trakten, om del ej visas atl skadan
ej orsakats av byns renar.
Åvilar
ersättningsskyldighet enligt första stycket flera samebyar, fördelas
ansvarigheten lika mellan byarna inbördes. Kan del visas alt renar från någon
av byarna orsakat skadan, svarar den byn gentemot de övriga för hela skadan.
Har skada orsakals av
renar från flera samebyar och kan ej utredas i vilken omfattning varje bys
renar har del i skadan, fördelas ansvarigheten mellan byarna inbördes efter
antalet renar från varje by som vid liden för skadans uppkomst fanns i trakten
och som ej stod linder bevakning.
91 §
Ersättning
som sameby utgivit enligt 90 § får den kräva åter av den som varit vållande
lill skadan.
92 §
Den
rätt till ersättning för att ren blivit dödad eller skadad som enligt vad
särskilt är föreskrivet eller enligt allmänna skadeståndsregler kan tillkomma
renens ägare skall i fall då ägaren är okänd tillfalla den sameby inom vars
betesområde renen befann sig.
93 §
När
renar befinner sig inom betesområde där renskötsel då är tillålen, skall hund i
trakten som ej användes i renskötseln hållas i band eller inslängd, om ej
länsstyrelsen medger annat. Detsamma gäller när renar flyttas, såvida hundens
ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.
Anträffas
hund medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område där
renskötsel då är tillåten, får hunden dödas av den som äger eller
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 19
vårdar
ren. Detsamma skall gälla om hund ulan tillsyn anträffas omedelbart efter det
alt den på sådant område jagat eller på annat sätt ofredat ren.
Den
som sålunda dödat hund är skyldig att anmäla förhållandet till polismyndigheten.
94 §
Till
böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1.
avstänger fastställd eller
eljest gällande flyttningsväg för renar eller vidtager åtgärd på eller invid
vägen så att dess framkomlighet väsentligen försämras,
2.
skrämmer eller på annat sätt
ofredar renar som uppehåller sig på område där renskötsel då är tillåten,
3.
obehörigen driver bort renar
från område där renskötsel då är tillåten eller hindrar renar från att beta på
sådani område,
4.
bryter mot 73 § tredje stycket,
5.
i andra fall än som avses i 81
eller 82 § vid märkning av egna renar använder renmärke som ej är registrerat
för honom,
6.
utför ommärkning eller
avbrollsmärkning i strid mol 81 §,
7.
märker renkalv i strid mol 83 §
första eller andra stycket,
8.
bryter mol 93 § första eller
Iredje stycket.
95 §
Bryter
medlem i sameby uppsåtligen eller av oaktsamhet mot 1720 § eller mol
föreskrift som meddelats med slöd av 22 § eller lämnar han uppsåtligen eller
av oaktsamhet oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande av renlängd
dömes lill böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
96 §
Samebys
styrelse är skjddig all i den omfattning som behövs låta samla ihop renar som
hör till byn eller skilja ut ren från dessa, om polismyndighet eller
kronofogdemyndighet begär det.
Fullgör
ej styrelsen sådan skyldighet, kan myndigheten låta verkställa åtgärden på
samebyns bekostnad.
97 §
Anser
medlem i sameby alt beslut som fatlats av bystämma, av styrelsen enligt 42 §
eller av syssloman enligt 43 eller 72 § ej tillkommit i behörig ordning eller
eljest strider mol lag eller annan författning eller mol samebyns stadgar
eller kränker hans enskilda rätt, får han föra lalan mot beslutet hos
länsstyrelsen genom besvär.
Besvärshandlingen
skall ha inkommit lill länsstyrelsen inom två månader från beslutets dag. I
fråga om besvär mol styrelsens eller sysslomans beslut räknas dock besvärsliden
från den dag då medlemmen fick del av beslutet.
Beslut
varigenom bystämmas beslut ändrats eller upphävts gäller även för medlem som ej
fört talan mol beslutet.
98 §
Talan
mot beslut enhgt denna lag av lantbruksnämnd föres genom besvär hos
lantbruksstyrelsen.
Talan
mot lantbruksstjTelsens beslut föres genom besvär hos Konungen.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
99 §
Talan
mot beslut enligt denna lag av länsstyrelse föres genom besvär hos
kammarrätten.
Mot
länsstyrelsens beslut varigenom registrering av renmärke beviljats får dock
talan ej föras.
100 §
Angår
beslut som länsstyrelse, lantbruksnämnd eller lantbruksslyrelsen meddelar
enligt denna lag så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas
envar av dem, skall beslutet sändas till samebyns styrelse som skall hålla
beslutet tillgängligt för medlemmarna. Meddelande härom skall på statsverkets
bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Den som beslutet rör
skall anses ha fått del av beslutet den dag då meddelandet först infördes i
sådan tidning.
101 §
Beslut
som avses i 97 och 98 §§ samt 99 § första stycket länder till efterrättelse
utan hinder av alt talan däremot föres, om ej besvärsmyndigheten förordnar
annat.
102 §
Länsstyrelses
och lantbruksnämnds åligganden enligt denna lag fullgöres såvitt avser
Västernorrlands län av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Västerbottens län
och såvitt avser Kopparbergs och Gävleborgs län av länsstyrelsen och
lantbruksnämnden i Jämtlands län.
Skall
byområde omfatta mark inom mer än ett av Norrbottens, Västerbottens eller
Jämtlands län, göres indelning enligt 7 § av lantbruksnämnden i det län inom
vilket huvuddelen skall ligga.
övergångsbestämmelser
1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1971, då lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige och lagen (1960; 144) om renmärken skall upphöra alt gälla.
2.
Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna
lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
3.
Lappby, som avses i lagen
(1928:309) om de svenska lapparnas rätt lill renbete i Sverige, ombildas i
samband med nya lagens ikraftträdande till sameby. Intill dess samebyn och dess
stadgar registrerats skall i fråga om kallelse till bystämma vad som i
motsvarande hänseende gällt för lappbyn fortfarande tillämpas. I den mån det
behövs kan Konungen för tiden intill dess registrering sålunda skett förordna
atl äldre bestänxmelser även i övrigt skall tillämpas på byn i stället för nya
lagens bestämmelser om sameby och dess förvaltning.
4.
Märke som enligt
övergångsbestämmelserna till lagen (1960:144) om renmärken tagits in i
övergångsförteckning får behållas på därmed märkt ren intill den 1 juli 1975.
På sådant märke äger 80 § den nya lagen motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 51 år 1971
21
opaginerad Kontrollera mot PDF
5.
Vad i nya lagen föreskrives om
avlyst märke och avbrotlsmärke gäller i tillämpliga delar sådani enligt äldre
lag avlyst märke som behålles på därmed märkt ren och avbrotlsmärke som
tillkommit enligt äldre lag.
6.
Har enligt 57 § lagen (1928:
309) om de svenska lapparnas rält till renbete i Sverige tillstånd meddelats
att driva renskötsel och omfattar tillståndet tid även efter nya lagens
ikraftträdande, skall del anses som en enligt 85 § nya lagen meddelad
koncession.
7.
Talan mot sådant beslut enligt
den nya lagen av länsstyrelse som meddelats före den 1 januari 1972 föres hos
Konungen genom besvär.
2)
Förslag
till
Lag
om
ändring i komnaunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom förordnas,
atl punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskallelagen (1928: 370) skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. Till inläkt av rörelse
hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor, som influtit i rörelsen.
Detla innebär, alt intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, att den normalt
är atl räkna med och ingår såsom elt led i den förvärvsverksamhet, varom fråga
är. Hit räknas alltså inflytande betalning för varor eller produkter, som den
skattskyldige för i handel eller tillverkar, och gäller delta även för del
fall, atl rörelseidkaren vid överlåtelse av rörelsen lill annan låter i
överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter. Denna överlåtelse utgör
då så all säga den sista affärshändelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke
hit sådan intäkt, som till den skaltskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen
eller utanför vad som normalt är att anse såsom driftinkomsl, såsom
exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom eller för stadigvarande bruk
i
Senaste lydelse 1969: 363
1. Till intäkt av rörelse
hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor, som influtit i rörelsen.
Detta innebär, all intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, all den normall
är alt räkna med och ingår såsom ell led i den förvärvsverksamhet, varom fråga
är. Hit räknas alltså inflytande betalning för varor eller produkter, som den
skattskyldige för i handel eller tillverkar, och gäller delta även för del
fall, alt rörelseidkaren vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i
överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter. Denna överlåtelse utgör då
så all säga den sista affärshändelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke hit
sådan intäkt, som till den skaltskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen
eller utanför vad som normalt är atl anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis
vid avyttring av personlig lösegendom eller för stadigvarande bruk i rörel-
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
rörelsen
avsedda fastigheter eller sen avsedda fasligheter eller andra
andra tillgångar angående för så- tillgångar angående för sådant
dant bruk avsedda maskiner och bruk avsedda maskiner och andra
andra inventarier så ock patenträtter inventarier sä ock patenträtter och
och liknande tidsbegränsade rättig- liknande tidsbegränsade rättigheter
heter ävensom hyresrätter och rättig- ävensom hyresrätter och rättigheter
heter av goodwills natur, se dock av goodwills natur, se dock andra
andra och tredje styckena här ne- och tredje styckena här nedan. Den
dan. Den intäkt, som erhålles genom intäkt, som erhålles genom en dylik,
en dylik, oberoende av rörelsen verk- oberoende av rörelsen verkställd av
ställd avyttring, skall tagas i betrak- yttring, skall tagas i betraktande vid
lande vid inkomstberäkningen för inkomstberäkningen för förvärvskäl-
förvärvskällan tillfällig förvärvs- lan tillfällig förvärvsverksamhet och
verksamhet och bedömas efter de bedömas efter de för denna förvärvs-
för denna förvärvskälla stadgade källa stadgade grunder. Såsom skat-
grunder. tepliktig intäkt räknas icke statligt
avgångsvederlag i form av engångsbelopp till renskötselutövare i samband
med att han upphör med sin renskötsel.
Till
intäkt-------------------- goodwills natur.
Skallskyldig,
som----------------- realisationsvinst föreligga.
Utskiftar
svenskt --- -------------- vid utskiftningen.
Denna
lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
uikommit fi-ån trycket i Svensk förfatlningssamhng, och tillämpas första gången
vid 1972 års taxering.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 23
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 december 1970.
Närvarande:
Statsministern
Palme, ministern för utrikes
ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson,
Norling, Löfberg, Lidbom. Carlsson.
Chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstiftning om
renskötsel m. m. och anför.
1.
Inledning
Renskölseln
är i Sverige förbehållen samerna. Den regleras främst i lagen (1928:309) om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbetes-lagen). Lagen
innehåller, vid sidan av bestämmelser om samernas rätt att under vissa
förutsättningar begagna vissa områden till underhåll för sig och renarna,
ingående föreskrifter om formerna för renskötselns bedrivande och om rennäringens
organisation. Till följd av samhällsutvecklingen har förutsättningarna för
rennäringen liksom för andra näringar ändrats väsentligt. Detta har bl. a. lett
till ett behov att ändra näringens driftsformer och att vidta andra
rationaliseringsåtgärder för att höja näringens lönsamhet.
Med anledning härav och
sedan Svenska samernas riksförbund i skrivelse den 4 oktober 1963 bl. a.
anhållit om översyn av bestämmelserna på rensköl-selns område, tillkallades år
1964 sakkunniga för atl se över renbeteslagslift-ningen och därmed
sammanhängande frågor. De sakkunniga antog namnet 1964 års
rennäringssakkunniga.
I skrivelse den 24 januari
1966 hemställde riksdagens justitieombudsman om åtgärder bl. a. i syfte dels
att ge de renskötande samerna bättre möjlighet alt själva tillvarata sina
rättigheter enligt renbeteslagen, dels att hindra att intrång görs i dessa
rättigheter. Genom beslut den 11 februari 1966 för-
"Vattenrättsdomaren Lennart af Klintberg,
ordförande, samt lantbruksdirektören Nils Agerberg, landshövdingen Ragnar
Lassinantli, ordningsmannen Anders Persson-Blind och överinspektören Åke
'Wikman.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ordnade
Kungl. Maj :t att skrivelsen skulle överlämnas till rennäringssakkunniga för
att beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget.
Rennäringssakkunniga
överlämnade i februari 1968 betänkandet Rennäringen i Sverige (SOU 1968: 16).
Betänkandet innehåller förslag till lag om rennäringen, lag om ändring i lagen
(1917: 189) om expropriation och lag om ändring i lagen (1960: 130) om
fiskevårdsområden. Förslagen torde få fogas till stalsrådsprotokollel i delta
ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden
över betänkandet avgetts av vattenöverdomstolen, hovrätten för övre Norrland,
rikspolisstyrelsen, statens järnvägar, statens trafiksäkerhetsverk,
kammarkollegiel, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket,
riksskattenämnden, statens vallenfallsverk, skolöverstyrelsen, domänverket,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,
statens jordbruksnämnd, statens naturvårdsverk, kommerskollegium,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
lantbrukshögskolan, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, statens
veterinärmedicinska anstalt (SVA), deparlementsutredningen,
bilskatteulredningen, gruvrättsutredningen, Svenska samernas riksförbund
(SSR), Same-Ätnam, Sveriges lantbruksförbund. Riksförbundet Landsbygdens folk
(RLF), Svenska jägareförbundet. Fiskefrämjandet, Landsorganisationen i Sverige
(LO) och Svenska kraftverksföreningen.
Vissa remissinstanser har
även överlämnat yttranden som de har infordrat. Skrivelser har vidare inkommit
från Kiruna stad, Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), Boliden AB m. fl.
Rennäringssakkunniga
överlämnade vidare i december 1968 efter uppdrag av Kungl. Maj :t förslag
angående renforskningens organisation m. m. (Stencil Jo 1968: 7). över
förslaget har yttranden avgelts av i huvudsak samma remissinstanser som nyss
nämnts.
2.
Huvuddragen i gällande rätt m.m.
Sedan
gammalt skiljer man mellan två grupper av renskötande samer, nämligen
fjällsamer och skogssamer. De renskötande fjällsamerna driver sin näring från
finska gränsen i norr ned till nordvästligaste delen av Kopparbergs län i
söder och rör sig i regel över vidsträckta områden, sommartid i de svenska
eller norska fjällen och vinterlid i del svenska skogs- och kustlandet. De
renskötande skogssamerna hör främst hemma i Norrbottens län och uppehåller sig
året runt huvudsakligen nere i skogs- och kustlandet. Renskötselområdet
omfattar totalt drygt 150 000 km. Den allra största delen av renbetesmarkerna
utgörs av kronomark.
Samerna anses utgöra den
ursprungliga befolkningen i Norrbollens och Västerbottens lappmarker. Under
1600-talet började kronan vidta åtgärder
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 25
för
atl stimulera nybyggare alt bpsätla sig i lappmarkerna. På grund av de
konflikter som uppstod mellan samer och nybyggare försökte man genom olika
föreskrifter, särskilt i samband med avvillringen, reglera konfliktsituationerna.
Olika försök gjordes atl gå upp gränsen mellan lappmarkerna och kustlandet.
Först på 1750-lalel blev dock gränsen uppgången i sin helhet. Denna gräns,
lappmarksgränsen, som fortfarande gäller, grundades på undersökningar och
vittnesmål samt förlades till utkanterna av de områden till vilka samerna vid
denna tid hade obestridd nyttjanderätt. År 1867 förordnade Kungl. Maj :t att,
för att skydda samernas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och för att
förebygga tvister mellan dem, en gräns skulle bestämmas mellan den egentliga
fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och Västerbottens
lappmarker. Genom särskilda beslut av Kungl. Maj :t blev denna gräns
odlingsgränsen sedermera uppdragen. Med denna gräns åsyftades all trakterna
ovanför gränsen skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. En del hemman
och nybyggen kom emellertid att ligga inom dessa trakter. Några ytterligare
nybyggen skulle dock inte få anläggas där. Denna princip har inte helt kunnat
upprätthållas. Stora bebyggelsecentra har vuxit upp i anslutning till
gruvfyndig-heterna i bl. a. Kiruna och dessutom har ett ganska storl antal
bosättningar förekommit på andra platser ovanför odlingsgränsen. Å andra sidan
innebar odlingsgränsens tillkomst inte alt samerna utestängdes från de beten
som de av ålder utnyttjat nedom odlingsgränsen. Omfattningen av samernas betesrätt
reglerades närmare första gången i 1873 års avviltringsstadga. I storl sett
innebar denna reglering en konfirmering av bestående förhållanden. Betesrätten
skulle få utövas såväl på kronans som enskildas marker. Dock begränsades
betesrätten på enskild mark nedom odlingsgränsen lill vinlertid. År 1886
utfärdades den första renbeleslagen, som år 1898 ersattes av en ny. I båda
upptogs i princip samma bestämmelser som varit gällande i avseende på samernas
rätt att uppehålla sig med sina renar på vissa trakter.
Huvuddragen
av samernas rättigheter enligt den nuvarande renbeteslagen är följande.
Renskötseln utgör en såväl monopoliserad som privilegierad näring. Den är
monopoliserad såtillvida att renskötsel med utnyttjande av annans mark endast
får utövas av samer. Rälten lill renskötsel innefattar i första hand befogenhet
för same all på de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna
sig av land och vallen till underhåll för sig och renarna (1 §). Lagen
innehåller i 2 och 3 §§ bestämmelser om vilka områden samerna får nyttja för
renbeten. Bestämmelserna innebär i stora drag att samerna har rätt att bedriva
renskötsel dels året runt ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens
lappmarker samt på renbetesfjällen i Jämtland, dels vinterlid nedom
odlingsgränsen och utom renbetesfjällen i trakter som de av gammal sedvana
besöker med sina renar. Skogssamerna har i viss omfattning rätt till renbete
året runt även nedom odlingsgränsen. Vidare har samerna rätt att med sina
renar flytta mellan de om-
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
råden
där de har betesrätt. Flyttningsväg som samerna nyttjat av ålder får
fortfarande användas av dem. Inom renbetesområdena är samerna i princip
berättigade alt uppföra kåtor och förvaringsbodar. De kan också, i vissa fall
efter särskilt medgivande, få uppföra vissa byggnader, stängsel för märkning
och skiljning av renarna m. m. I viss utsträckning föreligger rätt för samerna
atl la virke lill husbehov. Beträffande jakt och fiske föreskrivs, att samerna
är berättigade atl på utmark jaga och fiska, inte bara på områden där de har
rätt all vistas året runt ulan också på andra områden inom lappmarkerna under
den lid de har rätt att uppehålla sig där. Renbetesmark kan under vissa
förutsättningar undantas från samernas begagnande eller upplåtas. Är ett område
som undantas från samernas begagnande beläget ovanför odlingsgränsen eller på
renbelesfjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för det intrång som orsakas
för renskötseln. Gottgörelsen används till förmån för samerna och redovisas
över statens lappfond. Även de medel som flyter in på grund av upplåtelse av
renbetesmark inbetalas i allt väsentligt till lappfonden.
I renbeteslagen finns
ingående bestämmelser om renskölselns organisation. Sålunda finns i lagen
föreskrifter om att samerna för renskölselns bedrivande skall vara indelade i
lappbyar. I princip är det endast den som tillhör lappby som får utöva
renskötsel. För varje lappby skall länsstyrelsen fastställa byordning. I
byordningen bestäms bl. a. det antal renar som får hållas på bete inom ett
visst betesområde. Om renantalet inom en lappby blir så stort atl betet kan
befaras bli otillräckligt eller svårigheter eljest uppkommer för byns
renskötsel, har länsstyrelsen rätt att vidta åtgärder för atl minska
renantalet. Renbeteslagen innehåller också bestämmelser om det högsta antal
renar som varje renskötande same får ha och om rätt att ha renar i vård hos
renskötande same, s. k. skötesrenar. För alt möjliggöra kontroll bl. a. av att
det fastställda antalet renar inte överskrids finns särskilda bestämmelser om
renlängd och renräkning. Även i andra hänseenden ankommer det på länsstyrelsen
att meddela föreskrifter som rör renskötselns organisation och bedrivande i
övrigt. Sålunda bestämmer länsstyrelsen bl. a. om sames inflyttning i lappby,
om åtgärder i anledning av försumlighet i renskötseln och om förordnande av
ordningsman i lappby.
För
den regionala handläggningen av renskötselfrågor har inrättats det s. k.
lappväsendet, som är en särskild till vissa länsstyrelser knuten organisation.
Upphovet härtill är atl söka i behovet att reglera förhållandena mellan nomader
och bofasta och all ordna renskötselns inre angelägenheter. För ändamålet har
lappfogde- och tillsynsmannabefattningar inrättats. Lappfogdarna benämns
numera konsulenter vid lappväsendet. Deras närmare uppgifter är angivna i
instruktionen (1938: 592) för tjänslemän vid lappväsendet (ändrad senast
1966:327) och instruktionen (1949:693) för tillsynsmännen vid lappväsendet.
Den
centrala statliga handläggningen av frågor som rör rennäringen an-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 27
kominer
på lantbruksstyrelsen. Till styrelsen är knutna två rådgivande nämnder,
nämligen en rennäringsnämnd, som beslår av samerepresentanter, och en
renforskningsnämnd, i vilken huvudsakligen ingår forskare.
Vid sidan av den lokala
organisationen i lappbyar förekommer frivilliga organisationer, som har till
uppgift att främja samverkan mellan renägarna. Vidare finns lokala
sameföreningar, vilkas ändamål närmast är att främja samekulturen och stärka
sammanhållningen mellan samer. Som centralorganisation för att tillvarata
samernas intressen, bl. a. i rättsliga och ekonomiska frågor, finns SSR, som
bildades år 1950. Till SSR är flertaletTappbyar och sameföreningar anslutna.
När mot slutet av
1800-talet åtgärder vidtogs för alt utvidga renbetes-områdena i Jämtland
anskaffades pengar för ändamålet genom avverkning och försäljning av skog på
renbetesfjällen. Försäljningsmedlen förvaltades av statskontoret som en
särskild fond som benämndes Jämtländska renbetesfjällens skogsfond. Av
inkomster som erhållits genom upplåtelser av bete, slätter, jakt och fiske på
de för samerna avsatta områdena i Jämtland och av vissa andra medel bildades en
annan fond, som kallades Jämtländska lappväsendets fond och som också förvallades
av statskontoret. Efler beslut av 1914 års riksdag överflyttades viss del av
Jämtländska renbelesfjällens skogsfond till två nya fonder avsedda för
understödjande av renskötseln i Norrbottens och Västerbollens län. Dessa
fonder, som kom all benämnas Norrbottens lappfond och Västerbottens lappfond,
tillfördes även vissa andra medel. Enligt beslut av 1943 års riksdag
sammanfördes nämnda fyra fonder till en gemensam fond, statens lappfond (prop.
110, JoU 40, rskr 249).
Stödet lill rennäringen
och de därmed sammanhängande administrativa kostnaderna finansieras dels genom
statens lappfond, dels genom budgetmedel, däri inbegripet AMS-medel, dels
genom regleringsavgifler som enligt 4 kap. 14 § vattenlagen utdömts i vissa
vattenmål, dels genom Norrlandsfonden. Det sammanlagda stödbeloppet,
administrativa kostnader ej inräknade, har ökat från 1,6 milj. kr. budgetåret
1962/63 till 6,9 milj. kr. 1968/69. Därav svarar AMS-medlen för en betydande
andel, under de tre senaste budgetåren för ca 50 %.
3.
Rennäringens utveckling
Antalet
i renskötseln sysselsatta personer har minskat successivt sedan slutet av
1800-talet. De statistiska uppgifterna om den renskötande befolkningen är ofta
motsägande. Enligt en undersökning som de sakkunniga låtit göra utgjordes den
renskötande befolkningen år 1965 av ca 2 500 personer, fördelade på knappt 2
000 i Norrbottens län, drygt 200 i Västerbottens län och drygt 300 i Jämtlands
län. Dit räknades då dels de som var yrkesmässigt sysselsatta i renskötseln
eller som varit sysselsatta däri och inle sta-
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
digvarande
gått över till annan verksamhet, dels familjemedlemmar till sådana personer.
Antalet män mellan 20 och 60 år var ca 820. Om ingen avflyttning sker,
beräknas den manliga renskölselbefolkningen i åldrarna 20 59 år uppgå till ca
860 år 1975. Omkring 700 hushåll är för sin försörjning helt eller delvis
beroende av renskölseln. Inom landet finns omkring 200 000 250 000
renar, vilket ger ell genomsnittligt antal djur om ca 300350 per familj. Elt
stort antal familjer äger emellertid mindre än 200 renar.
Det
kapital som är bundet i renhjordarna uppgår till närmare 60 milj. kr. Värdet av
investeringar i fasta driftsanläggningar har beräknats till mellan 15 och 20
milj. kr. Skogsrenskötseln och fjällrenskötseln i de sydligare delarna av
renskötselområdel lämnar i allmänhet högre avkastning än den nordligare
fjällrenskötseln. Årsproduktionen av kött utgör inemot 700 kg per 100 renar i
neltoslocken inom fjällrenskötseln. Inom skogsrenskötseln är denna produktion i
regel 800 å 850 kg per 100 renar. Den samlade årsproduktionen av kött på en
normal renstock utgör omkring 2 200 ton, varav inom Norrbottens län ca 1 300 ton,
inom Västerbollens län något över 400 ton och inom Jämtlands län ca 500 lon.
Vidare erhålls drygt 50 000 renhudar årligen. Bruttovärdet av rennäringens
avkastning i producentledet uppgår till ca 14 milj. kr. om året. Bruttointäkten
av ell reninnehav på exempelvis 500 renar beräknas uppgå till ca 30 000 kr. om
året.
Fram
till 1920-lalet förekom allmänt s. k. intensiv renskötsel. Den kännetecknades
av att renarna hela året hölls i små hjordar. Förutom till slakt nyttjades
renen vid denna driftsform i stor utsträckning som dragdjur och klövjedjur. Det
förekom också allmänt atl renarna mjölkades. Renskötarens familj åtföljde
vanligtvis renhjorden vid flyttningar mellan olika betesland. Utmärkande för
den mera arbelsexlensiva drift som numera oftast tillämpas är främst atl
renarna särskilt under barmarkstiden hålls i stora hjordar, som inte är
föremål för kontinuerlig tillsyn. Man tillgodogör sig renen väsentligen endast
som slaktdjur. Renskötseln drivs antingen såsom familjeföretag eller i form av
enpersonföretag. De enskilda företagen är numera ofta samlade i grupper.
Vanligt är sålunda alt skilda företagare håller samman i en s. k. sila, som är
en sorls familje- eller släktgrupp. Silaindelningen är vanlig på vintern, då
renarna måste hållas i smärre lätthanterliga grupper men upprätthålls inte
under barmarkstiden. Under hela sommarhalvåret brukar renarna få beta fritt
inom ett större område för en lappby eller för ohka storgrupper inom en lappby.
För
att underlätta driften används skilda slag av anläggningar. Dit hör bl. a.
spärrstängsel mellan byarna och de gärden inom vilka samerna samlar renarna för
märkning, skiljning och slakt. Gärdena byggs oftast som permanenta
anläggningar. På senare tid har skyddsslängsel uppförts efter vissa
järnvägslinjer. För renskötarnas räkning har arbetsbostäder m. m. uppförts på
lämpliga platser inom betesområdet. Stationära eller flyttbara renslakterier
och andra hjälpmedel för slakt är en annan viktig ny typ av anlägg-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 29
ningar
på renskölselns område. Kostnaderna för anläggningar, avsedda atl underlätta
renskölseln, ersätts huvudsakligen av AMS-medel, vatlenregle-ringsavgifter och
lappfondsmedel. Endast i begränsad utsträckning har medel lillskjutits direkt
av renägarna.
4.
Huvudgrunderna för reformer i fråga om rennäringen
4.1
De sakkunniga
De
sakkunniga redogör inledningsvis för rennäringens ekonomiska läge. Del
framhålls alt inom stora delar av renskötselområdel nettoinkomsten av ett
dagsverke som ägnas ål renskötsel genomsnittligt sett är mycket låg i
förhållande lill den arbetsinkomst som normalt erhålls i andra näringar.
Rennäringen är som den f. n. bedrivs otillräcklig som försörjningsunderlag för
åtskilliga av dem som har renskötsel som huvudsakligt förvärvsarbete. En av
anledningarna till rennäringens ekonomiska svårigheter är det nära sambandet
mellan ägandestruktur och försörjningsunderlag. Företagarnas årsinkomster är i
stort sett proportionella mot reninnehavet. Detla beror på alt de enskilda
näringsidkarna väsentligen arbetar endast med sina egna renar. Härtill kommer
att de aktiva renskötarna har svårt all genom annat arbete skaffa sig
extrainkomster, eftersom även en renägare med litet antal djur långa tider är
mer eller mindre bunden vid sin hjord. Med nuvarande organisation av
renskötseln kan därför, med någon generalisering, sägas att första villkoret
för att en aktiv renskötare skall kunna uppnå en godtagbar levnadsstandard är
att han innehar elt tämligen stort antal renar. Rennä-ringsidkarnas ofta
påfallande låga levnadsstandard beror alltså främst på all så många av de i
näringen yrkesverksamma är undersysselsatta i den meningen att alltför många
utför elt arbete som lika väl kunde skötas av väsentligt färre personer. En
renskötare ägnar exempelvis sin huvudsakliga arbetstid åt en hjord på 100 ä 150
renar, trots alt han under större delen av året kunde klara en betydligt större
hjord. Följden av en sådan, ekonomiskt sett, orationell användning av
arbetskraften är att arbetsinkomsten i renskötseln på många håll blir onödigt
låg. För atl råda bot härpå måste enligt de sakkunniga renskölseln
omorganiseras för att få fram rationella, dvs. i regel större, driftsenheter.
Vid
sidan av den form av rationalisering som en övergång till större driftsenheter
innebär finns enligt de sakkunniga stort utrymme för sådana rationaliseringsåtgärder
som all förbättra betesmarkerna och flyttningsvägarna och alt anordna
arbetsbostäder, arbetshagar, slaktplatser m. m. Vidare kan betydande
rationaliseringar ske genoin mekanisering, forsknings- och utvecklingsarbete
rörande driftsmetoderna samt rådgivnings- och upplysningsverksamhet. I fråga
om mekaniseringen bör vissa förbättringar kunna åstadkommas, exempelvis genom
ökad användning av snöskotrar och införande av
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
speciella
transportfordon för att underlätta slakten och flyttning av renarna. Även på
slaktens område i övrigt torde åtskilligt vara att vinna genom en
rationalisering av nuvarande metoder. De största framstegen bedömer de sakkunniga
emellertid kunna uppnås genom forskning, rådgivning och upplysning.
Vid
sidan av de ekonomiska svårigheterna har enligt de sakkunniga lagstiftningen
om rennäringens administration gett upphov till de flesta yttringar av
missnöje med gällande ordning som under senare tid kommit fram, bl. a. från
samernas organisationer. Länsstyrelserna och lappväsendet har i renbeteslagen
tillerkänts vittgående befogenheter med avseende på renskötseln. Lappväsendets
förste konsulenter utgör sålunda inte bara en skiljeinstans, lill vilken
rennäringsidkarna kan vända sig när de är oense inbördes eller vid konflikter
med tredje man. Konsulenterna är också skyldiga att på eget initiativ och genom
egna undersökningar övervaka att gällande bestämmelser efterlevs. De av
länsstyrelserna utfärdade byordningarna innehåller även flera bestämmelser,
enligt vilka länsstyrelsen och lappväsendets tjänstemän har att besluta rörande
lappbyarnas inre angelägenhe1;er, såsom i fråga om byområdets indelning i
belestrakler och betesland, beteslrakler-nas fördelning mellan bymedlemmarna
och användningen av bykassoma. Bl. a. dessa förhållanden har från samernas sida
åberopats till stöd för åsikten att rennäringen och dess utövare f. n. står
under statligt förmyndarskap.
Rennäringssakkunniga
framhåller att den kritik som riktals mot bl. a. lappväsendet i huvudsak gällt
de principer som kommit till uttryck i renbeteslagen, byordningarna och
instruktionerna för lappväsendets personal. Dessa föreskrifter tillkom i
huvudsak vid en tidpunkt, då samernas möjligheter att själva tillvarata sina
intressen var väsentligt sämre än de nu är, och de avspeglar därför
uppfattningen att en stark administration fordras bl. a. för att skydda
samerna i förhållande till motstående grupper med större möjligheter att göra
sina intressen gällande. Tillämpningen av de olika författningsbestämmelserna
har emellertid under senare år skett mindre bundet av föreskrifternas formella
innehåll och med Ökat hänsynstagande till samernas egen uppfattning. Lappväsendets
befattningshavare har också inriktat sitt arbete på att få till stånd en
verklig självstyrelse i lappbyarna. Att detta hittills lyckats endast i
begränsad omfattning sammanhänger med att lagstiftningen inte ger lappbyarna
sådana maktbefogenheter att de kan från lappväsendet och andra myndigheter
överta huvudansvaret för rennäringens utveckling. Om självbestämmanderätt för
samerna i fråga om renskötselns organisation och deras egna ekonomiska
angelägenheter skall bli förverkligad, måste enligt de sakkunniga rennäringens
lokala organ förstärkas. Därvid bör den nuvarande ordningen med tyngdpunkten
förlagd till myndighetsavgörande avlösas av en tidsenlig självstyrelse för
rennäringens utövare.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 31
I
fråga om rennäringens framtidsutsikter framhåller de sakkunniga att vid en
bedömning av möjligheterna att förbättra del ekonomiska utbytet av rennäringen
stor vikt bör fästas vid det förhållandet alt del enligt samstämmiga
erfarenheter från skilda delar av renskötselområdet är möjligt att redan nu
bedriva rennäringen med fullt tillfredsställande eller t. o. m. god lönsamhet.
I vissa lappbyar ligger antalet renar per årsarbetare omkring eller över 500,
vilket innebär en genomsnittlig bruttoavkastning per heltids-sysselsatt om
minst 20 000 kr. om året. Att i flertalet lappbyar renanlalet per årsarbetare
är väsentligt lägre torde inte huvudsakligen bero på atl de naturliga
förutsätlningarna för renskötsel skiljer sig på etl avgörande sätt.
Differenserna i fråga om utbytet för den enskilde företagaren kan i stället
väsentligen hänföras till driftsenheternas växlande storlek. Rennäringens
framtida konkurrensförmåga i förhållande till annan sysselsättning är därför i
första hand avhängig av möjligheten att genomgående få till slånd tillräckligt
stora och även i övrigt rationella driftsenheter. Med nuvarande
renskötselmeloder bestäms driftsenhetens storlek i det särskilda fallet, åtminstone
under vissa delar av året, av renarnas fördelning på skilda ägare. Enligt de
sakkunniga finns det emellertid goda möjligheter alt få till slånd en sådan
ändring av renskötselmetoderna atl del nuvarande sambandet mellan
driftsenheternas storlek och äganderätten till renarna bryts. Redan härigenom
bör det vara möjligt att inom praktiskt taget hela renskötselområdet uppnå en
lönsamhet som ligger i nivå med den som utmärker de bättre av de nuvarande
lappbyarna. Dessutom föreligger del inom rennäringen stora, hittills
ofullständigt utnyttjade möjligheter atl rationalisera rensköt-selarbetet och
att genom ändrad sammansättning av renhjordarna öka bruttoavkastningen från ett
givet antal djur. Stora rationaliseringsvinster anses kunna uppnås genom
förbättrade slakt- och avsällningsförhållanden. En koncentrering av slakten
bedöms kunna väsentligt förbättra det ekonomiska utbytet. Brutloavkastningen
från en renhjord är i hög grad beroende av hjordens ålders- och
könssammansättning. Genom lämpliga slaklutlag under en följd av år bör det
vara möjligt att få till slånd och behålla en sådan fördelning av renarna på
olika ålders- och könsgrupper alt ett i huvudsak optimalt utbyte per djur
uppnås. Den avkastningsökning som på detta sätt kan vinnas är mycket betydande.
Enligt de sakkunniga ligger en ökning av den årliga bruttointäkten från f. n.
ca 4550 kr. per ren i nettoslocken lill ca 7580 kr. inom räckhåll.
Enligt de sakkunniga finns
alltså mycket stora möjligheter att öka rennäringens såväl brutto- som
neltoavkastning och därmed också dess förmåga att ge sina utövare en
tillfredsställande försörjning. Vid en realistisk bedömning av rennäringens
framtidsutsikter måste emellertid hänsyn tas även till de kostnader för det
allmänna som är förknippade med en fortsatt renskötsel. Dessa kostnader
omfattar dei5 direkta utgifter för administration och för nödiga stödåtgärder
till näringen, dels förluster genom att ren-
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
näringen
hindrar eller försvårar renbetesmarkernas användande för andra, eventuellt mer
lönsamma eller eljest mer önskvärda ändamål. De sakkunniga påpekar atl det
allmännas utgifter för rennäringen otvivelaktigt är höga i förhållande till
näringens produktionsvärde. Kostnaderna för den statliga administrationen
uppgår f. n. till drygt 1,8 milj. kr. om året. Däremot har kostnaderna över
statsbudgeten, om man bortser från s. k. AMS-medel, för stödåtgärder hittills
varit låga, främst beroende på alt dylika åtgärder i stor utsträckning
finansierats av statens lappfond. Någon minskning av kostnaderna för
administration och stödåtgärder torde enligt de sakkunniga inle kunna ske, om
rennäringen skall fortleva. I stället anses ökade insatser nödvändiga bl. a.
såvitt gäller rådgivning, forskning och rationalisering. Samtidigt framhåller
de sakkunniga atl det allmännas kostnader för att upprätthålla rennäringen inte
bör betraktas enbart från ekonomiska utgångspunkter. Beaktas bör också att
rennäringen utgör en viktig, måhända nödvändig, förutsättning för alt en
speciell samisk kultur skall kunna fortleva i vårt land. Endasl i begränsad
omfattning torde del enligt de sakkunniga vara möjligt för samerna att i en
annan arbetsmiljö hälla sitt språk, sin slöjd och övriga kulturyttringar
levande under längre tid. Från kulturskyddssynpunkt är det därför i hög grad
önskvärt all rennäringen kan fortleva i konkurrensen med andra näringar. Enligt
de sakkunniga är det därför befogat all räkna en inte oväsentlig del av det
allmännas kostnader för rennäringen som en insats för främjande av
samekulturen som en del av det svenska kulturarvet. På grund härav och då
samernas rätt alt för renskötsel utnyttja de nuvarande renbetesmarkerna i
princip bör behållas, förordar de sakkunniga att det allmänna genom
administrativa insatser och ekonomiskt slöd medverkar lill den förbättring av
rennäringen som fordras för alt renskölselförelagen skall kunna lämna elt
tillfredsställande utbyte.
Enligt
de sakkunniga bör huvudpunkterna i ett reformprogram för rationalisering av
rennäringen vara dels en ny organisationsform för näringsutövarna, dels en
ändrad regional administration, dels elt ökat stöd till rennäringen.
De
sakkunniga diskuterar olika lösningar för alt öka storleken på driftsenheterna.
Enligt de sakkunnigas uppfattning är det bästa sättet att få till stånd
lämpliga driftsenheter alt överlämna renskölselns handhavande lill särskilda
lokala organisationer, av de sakkunniga benämnda renbyar, med näringsutövarna
som medlemmar. Renbyarna bör bl. a. få behörighet att i medlemmarnas ställe
bestämma i frågor som rör nyttjandet av de betesmarker där renbetesrält
tillkommer medlemmarna. Renbyarna får därigenom fria händer att med bortseende
från äganderättsförhållandena indela medlemmarnas renhjordar i driftsenheter,
vilkas storlek och sammansättning kan anpassas efter årstid, betestillgång och
övriga föreliggande omständigheter. Renbyarna bör också besluta om anställande
av den arbetskraft som fordras för renskölseln. Härigenom bör det vara möjligt
att av-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 33
passa
arbetsstyrkan efter föreliggande behov och väsentligt öka det genomsnittliga
antalet renar per årsarbetare.
De
sakkunnigas förslag om en ändrad regional administration innebär alt
lappväsendet avvecklas. Den specialadministration för rennäringen och den
renskötande befolkningen som lappväsendet utgör är enligt de sakkunniga
knappast förenlig med nutida uppfattning om förvaltningsmyndigheternas
arbetsuppgifter och befogenheter. Atl lappväsendet likväl ännu består och
fortfarande har stor praktisk betydelse förklaras åtminstone delvis av alt
rennäiingsutövarnas egna lokala organisationer, lappbyarna, har en alltför svag
ställning såväl inåt som utåt för atl kunna fullgöra uppgiften alt få till
slånd en långsiktig och ordnad samverkan mellan renägare med gemensamma
betesområden. Bristen på en verkligt beslulmässig företrädare för alla renägare
inom en lappby har med andra ord medfört atl avgörandena i viktiga frågor
överlämnats till de administrativa myndigheterna. Om förslaget lill en ny
organisationsform för renskölseln blir genomfört, bör i huvudsak samma
synpunkter på administrationen anläggas som då fråga är om annan
näringsadminislralion. Avsikten är all en renbys medlemmar själva inom byns ram
skall äga bestämma om sättet för renskötselns utövande samt atl byns styrelse
skall ha behörighet alt i gemensamma angelägenheter företräda medlemmarna
gentemot myndigheter och andra utomstående. Vid sådant förhållande saknas
enligt de sakkunniga anledning att behålla en särskild administration för
rennäringsfrågor. De administrativa uppgifter som även i fortsättningen blir
erforderliga bör kunna övertas av de vanliga länsmyndigheterna, såsom
länsstyrelse, lantbruksnämnd, länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd.
I
fråga om förslaget om ett ökat stöd till rennäringen framhåller de sakkunniga
följande. Även om rennäringens nuvarande ekonomiska svårigheter till stor del,
kanske huvudsakligen, beror på atl den däri sysselsatta arbetskraften som
följd av driftsenheternas alltför ringa storlek är dåligt utnyttjad, har läget
med säkerhet avsevärt förvärrats genom att näringen släpat efter andra näringsgrenar
i ralionaliseringshänseende. I samband med en övergång till en ny
organisationsform för rennäringsutövarna, som gör del möjligt alt indela
renhjordarna i lämpliga driftsenheter, bör enligt de sakkunniga en kraftig
insats göras för atl även på annat sätt främja rennäringens rationalisering.
Målsättningen bör därvid vara all rennäringen så långt möjligt skall bli
jämställd med annan husdjursskötsel. Vid sidan av de rationaliseringsfrämjande
stödåtgärderna är del också angeläget all för rennäringens del få lill slånd
en motsvarighet lill jordbrukets skördeskadeskydd.
De
sakkunniga anmärker sluthgen att förslaget till ändrad organisationsform för
rennäringsulövarna och till upplösning av lappväsendet som
spe-cialadminislration för rennäringen och de renskötande samerna innebär elt
frångående i väsentliga delar av två för renbeteslagen grundläggande principer,
nämligen om varje enskild renägares ansvar för och sysslande med
2 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 51
34 Kungl. Maj:ls proposition nr 51 år 1971
sina
egna renar samt om myndigheternas befogenhet och skyldighet atl träffa
avgöranden i elt flertal frågor som rör näringsidkarna enskilt. Omfattande
ändringar behöver därför göras i renbeleslagen. Eftersom renbetes-lagen även i
andra hänseenden än sådana som direkt hänger samman med rennäringens lokala
organisation och med den regionala administrationen är i starkt behov av
översyn, har de sakkunniga funnit del mest ändamålsenligt atl föreslå en helt
ny lagstiftning.
4.2
Remissyttrandena
Rennäringssakkunnigas
bedömning i fråga om bl. a. rennäringens framtidsutsikter och deras förslag
lill huvudpunkter i ell reformprogram godtas eller lämnas utan erinran av så
gott som samtliga remissinstanser. Lantbruksstyrelsen framhåller alt ett
genomförande av rennäringssakkunnigas förslag bör kunna främja rennäringens
utveckling och ge möjligheter all efter mera företagsekonomiska principer styra
utnyttjandet av näringens produktionsresurser. Styrelsen anser att de
sakkunnigas reformprogram är väl ägnat alt utgöra underlag för den nödvändiga
rationaliseringen inom rennäringen. Liknande synpunkter förs fram av bl. a.
vattenöverdomstolen, hovrätten för Övre Norrland och kammarkollegiet.
Länsstyrelserna liksom lappväsendet i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län ställer sig också i huvudsak positiva till förslagen. Länsstyrelsernas
yttrande har föregåtts av sammanträden med vederbörande lappbyar. Det har
därvid framkommit atl rennäringssakkunnigas förslag i princip accepteras av så
gott som samtliga lappbyar.
Kommerskollegium
framhåller all rennäringen inle bör ses enbart ur ekonomisk synvinkel.
Näringen utövas endast av en liten folkgrupp med egen kultur och speciella
levnadsförhållanden, vilken i möjligaste mån söker leva kvar i den
hittillsvarande miljön. Kollegiet anser atl stor hänsyn måste tas till samernas
möjligheter alt fortleva som en särskild befolkningsgrupp i anslutning till
fjällmiljön. Liknande synpunkter framförs även av många andra remissinstanser.
SSR
redogör i sitt remissyttrande ingående för samernas samepolitiska program. Där
las upp bl. a. frågor om landsmölels ställning, förhållandet mellan
myndigheterna och samerna, samefolket som nationell minoritet och samernas
rätlskamp. SSR kräver bl. a. att samerna ges självbestämmanderätt över de
marker och nytligheler som de förfogar över. De sakkunniga kritiseras för alt
förslagen saknar en samepolilisk målsättning. SSR menar att del är principiellt
omöjligt att stifta en enbart näringspolitisk renbeteslag fri från
samepoliliska uttalanden. Enligt SSR har de sakkunniga inte heller
tillräckligt beaktat samernas behov av bestämmanderätt på riksplanet. Trots
att SSR kritiserar rennäringssakkunnigas förslag på ett flertal punkter stryker
förbundet dock under all åtskilliga förslag är goda och måste av samerna hälsas
med tillfredsslällelse. Till de goda för-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 35
slagen
räknar SSR framför allt att samerna föreslås få en slagkraftig lokal
organisation. SSR föreslår alt den benämns sameby. Same-Ätnam anför Uknande
synpunkter.
5.
Rennäringens lokala organisation
5.1
De sakkunniga
Renbeleslagen
utgår från att rätten till renskötsel tillkommer vissa enskilda personer som
förutsätts driva renskötseln individuellt, var och en med personligt ansvar för
sina renar (jfr 1 § 1 mom., 10 §, 2124 §§ och 2629 §§). Samtidigt föreskrivs
emellertid att samerna för renskölselns drivande skall vara indelade i lappbyar
(7 §), för vilka skall finnas byord-ningar som innehåller föreskrifter i fråga
om ordningen för renskötselns drivande och förhållandet mellan samerna inbördes
(11 §). Enligt de av länsstyrelserna fastställda byordningarna har samerna inom
en lappby rätt alt besluta bl. a. rörande de med renskötseln sammanhängande
frågorna i den mån de inte skall avgöras av myndighet. Beslutanderätten kan
samerna överlämna ål fullmäktige. I vissa viktigare frågor tillkommer dock
beslutanderätten enligt byordningarna i sista hand länsstyrelserna eller
lappväsen-dels förste konsulenter. Enligt bestämmelser i vissa byordningar har konsulenten
behörighet att ändra av fullmäktige beslutad ordning som han finner olämplig.
Inom
lappbyarna samarbetar rennäringsidkarna regelmässigt i silor eller storgrupper
beträffande vissa moment i renskötselarbetet såsom vid renarnas bevakning,
skiljning och flyttning. Samarbetet sker formlöst. En av dem vanligen ägaren
av den största hjorden brukar tjänstgöra som ledare och dirigerar arbetet.
Någon delning av arbetskostnader och andra utgifter förekommer inte utom vid s.
k. föreningsrenskölsel.
De
sakkunniga har låtit undersöka den nuvarande ägandestrukturen inom rennäringen
på grundval av 1965 års renlängder och då funnit följande. Antalet
renskötselföretagare är f. n. väsentligt högre än det antal årsarbetare som
behövs i renskötseln vid en rationell driftsenhelsindelning. En betydande del
av renskölselförelagen är utpräglade småföretag (mindre än 200 renar).
Bildandet av rationella driftsenheter förutsätter i regel att flera renskötselföretag
av varierande storlek blir sammanförda under gemensam ledning.
Vid
bedömandet av frågan om lämplig organisationsform för rennäringen måste enligt
de sakkunniga hänsyn tas till de speciella förutsättningar - naturliga,
driflsekonomiska och rättsliga under vilka näringsidkarna arbetar. Till de
naturliga förutsätlningarna hör bl. a. beleslillgången under olika delar av
året. De driflsekonomiska förutsättningarna för rennäringen har enligt de
sakkunniga i hög grad förändrats under de senaste årtiondena, något som främst
beror på alt arbetsinsatsen numera måste åsättas etl helt
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
annat
värde än tidigare. Betydande förändringar i rennäringens driftsekonomi har
även föranletls av nya bosätlningsvanor och nya kommunikationsmedel såsom
bilar, snöskotrar och, på sista tiden, flyg. Till de rättsliga förutsättningarna
för rennäringen hör i första hand att renbelesrätlen är atl anse som samfälld
för särskilda grupper av samer, f. n. de renskötande samerna inom de olika
lappbyarna. Den enskilde förelagaren har således inle rätt till någon viss del
av renskötselområdel. Renarna ägs däremot genomgående av de enskilda
företagarna och inte av deras sammanslutningar. Någon bolags-eller
föreningsrenskölsel i den meningen alt renarna tillhör juridiska personer
förekommer sålunda inle.
Dessa
för renskölseln speciella förutsättningar ger enligt de sakkunniga vid handen
all rennäringens driftsenheter och därmed också näringsutövarnas lokala
organisationer bör utformas med nära anknytning till de nuvarande lappbyarna.
Dessas betesområden är i allmänhet tillräckligt stora för alt ge föda åt det
antal renar som fordras för en eller flera driftsenheter av den storlek som kan
anses lämplig. Lappbyindelningen har också i många fall gjorts i anslutning
till sådana naturliga gränser älvar, fjällkedjor som underlättar
bevakningen av renarna. Där naturliga strövningshinder saknas har på många
håll renstängsel uppförts för att hindra sammanblandning av renar från
angränsande lappbyar. Bosättningscenlra för den renskötande befolkningen har
också lokaliserats med beaktande bl. a. av lappbyindelningen. Slutligen är
renbelesrätlen f. n. förenad med lappbytillhörigheten, vilket innebär alt
förhållandet mellan markägare och renskötselbe-rättigade och mellan de
sistnämnda inbördes kan bibehållas i huvudsak oförändrat, om lappbyindelningen
läggs till grund vid utformningen av de nya förelagsorganisationer som är
påkallade av driflsekonomiska och andra orsaker. Även om lappbyindelningen
sålunda bör vara grundläggande vid bedömningen av den framlida
organisationsformen, följer därav inte alt lappbyn i sin nuvarande form
fungerar tillfredsställande. Den nuvarande regleringen av lappbyarnas interna
problem bygger på renbeteslagens individuella ansvar för renhjordarna. Det är
med hänsyn härtill i praktiken knappast möjligt all inom en lappby ulan att
renskötar- eller renägar-förening eller liknande bildas få till stånd ett
sådant på längre sikt planerat gemensamt utnyttjande av byns belesresurser som
torde vara förutsättningen för rationella driftsenheter med lämpligt antal
djur. Till svårigheterna bidrar utan tvivel att regler nästan helt saknas om
fördelningen mellan renägarna av kostnaderna för en gemensam rendrift. Bland
företagarna råder därför stor osäkerhet om på vad sätt deras ekonomi skulle
påverkas, om de genomförde den ökning av driftsenheternas storlek som i och för
sig allmänt anses önskvärd och nödvändig. Vidare finns vissa motsättningar
mellan större och mindre renägare, vilket ofta gör det omöjligt atl utan stöd
av lag få till slånd en frivillig reglering av ulgiflsfördelningen.
För
att höja rennäringens effektivitet krävs enligt de sakkunniga en pla-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 37
nerad
samverkan mellan alla företagare inom de särskilda gemensamma betesområdena,
dvs. de nuvarande lappbyarna. I praktiken torde delta innebära att
driftsenheterna i regel bör utgöras av de nuvarande lappbyarnas eller
storgruppernas samlade renhjordar. Emellertid bör denna omläggning av
renskötselmetoder och driftsenhelsindelning inle göras till föremål för
lagstiftning och inte heller för administrativ tvångsreglering. Samerna själva
bör så långt det är möjhgt bestämma om renskölselns rationella organisation.
Av lagstiftningen måste däremot krävas alt den utgör elt tjänligt instrument
för näringsidkarna när de skall genomföra den önskade rationaliseringen. Då
den i renbeteslagen valda metoden att låta myndighetsavgöranden ersätta
förelagarnas egna beslut i betydelsefulla frågor inte vidare bör användas,
måste avgörandet av sådana frågor kunna ske genom majoritetsbeslut. Det innebär
att organisationen från de enskilda renägarna och från myndigheterna bör överta
visst ansvar för renskötseln.
Ett
fullt effektivt samarbete mellan renägarna inom elt betesområde kan enligt de
sakkunniga komma till stånd endast genom alt renägarna sluts samman i en enda
organisation som har hand om de viktigaste frågorna rörande renskölseln. Av en
sådan organisation bör krävas att den är en funktionsduglig driftsenhet, som
kan ombesörja verksamheten på elt förelags-ekonomiskt framsynt och rationellt
sätt. Emellertid bör renägarna själva besluta om riktlinjerna för driften och
ekonomin. När den privata äganderätten till renarna bibehålls, tillgodoses
enligt de sakkunniga dessa syften bäst genom en organisationsform av den typ
som regleras i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, närmast då en
motsvarighet till det egentliga jordbrukets producentkooperaliva föreningar.
Sammanslutningar med sådant ändamål utgör inte någon nyhet för rennäringens del.
Renägar- och renskö-tarföreningar, som möjliggör en längre gående samverkan
mellan företagarna än som utmärker lappbyarna, existerar redan inom vissa
delar av renskötselområdel. Erfarenheten har emellertid visat atl denna
föreningsrörelse inte av sig själv kommer alt vinna utbredning inom hela
området. I avsaknad av laglig reglering är föreningarna f. n. helt beroende av
frivillig anslutning. De kan därför, som även bekräftas av erfarenheten, under
rådande förhållanden väntas fungera endast där speciella förutsättningar finns
för ett friktionsfritt samarbete. Eftersom en effektiv samverkan mellan rennäringsidkarna
uppenbarligen är ännu mer angelägen när dylika förutsättningar saknas, torde
det vara nödvändigt att genom lagstiftning underlätta samarbetsslrävandena.
Sammanfattningsvis
föreslår de sakkunniga att de nuvarande lappbyarna blir ombildade till nya
lokala organ, benämnda renbyar, med väsentligt utökade befogenheter både i
förhållande till medlemmarna och gentemot myndigheter och andra utomstående.
Den rätlsiiga regleringen av renbyarnas verksamhet bör ske enligt samma
huvudprinciper som tillämpas i fråga om ekonomiska föreningar, men åtskilliga
särbestämmelser är nödvändiga med
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
hänsyn
till de speciella förhållanden som gäller för rennäringens bedrivande. Bl. a.
bör de associationsrättsliga reglerna så långt som möjligt förenklas.
Renbyns
ändamål bör i första hand vara att genom samverkan mellan alla innehavare av
renar inom byns verksamhetsområde få till slånd ell rationellt utnyttjande av
betesmarker och tillgänglig arbetskraft med ett minimum av skadegörelse för
tredje man. För della ändamål bör byn bl. a. handha skötseln av medlemmarnas
renar, planera, bygga och underhålla sådana gemensamma anläggningar som behövs
för renskötseln, betala och mellan renägarna fördela utgifterna för renskölseln
och för de gemensamma anläggningarna, uppbära de intrångsersätlningar och
arrendeavgifter m. m. som utgår i anledning av alt renbetesmark används för annat
ändamål än renskötsel samt ombesörja reglering av de skador som vållas av medlemmarnas
renskötsel. En omstridd fråga är om gemenskapen i renskötseln bör omfatta även
slakt av de enskilda renägarnas djur och saluförande av deras renprodukter.
Uppenbart kan stora fördelar vinnas genom samgående även i dessa led av
rennäringen. Emellertid är det enligt de sakkunniga inte tillrådligt att införa
någon tvångsrätt i dessa frågor, inte ens i form av möjlighet till
majoritetsbeslut, ulan del bör överlämnas till varje enskild renägare att
själv besluta på vad sätt han vill förfoga över sin egendom. Beaktas bör att
det här inte, såsom när det gäller utnyttjandet av betesrätten, rör sig om en
för alla renbyns medlemmar samfälld nyttighet ulan alt fråga är om renarna som
är medlemmarnas privata egendom.
Traditionellt
brukar renägarna märka sina renar själva. Ett slopande av denna möjlighet
skulle sannolikt uppfattas som en opåkallad inblandning i deras enskilda
angelägenheter. Tiden lorde därför inle vara mogen för atl låta märkningen
uteslutande bli en angelägenhet för renbyn. Enligt de sakkuimiga bör därför
föreskrivas att renbyn skall ha möjlighet att helt överlämna märkningen till
renarnas ägare och att en renägare som önskar det skall vara berättigad alt själv
märka sina renar, även i de fall då renbyn i princip har hand om märkningen.
Förutom
atl ombesörja renskötseln inom byns betesområde bör renbyn ha som allmän
uppgift alt i andra hänseenden främja medlemmarnas intressen. Bl. a. bör
renbyarna överta lappbyarnas nuvarande funktion att i förhållande till statliga
och kommunala myndigheter företräda den inom det egentliga renskötselområdel
bosatta samiska befolkningsgruppen. Någon annan begränsning av renbyarnas
befogenhet än atl de inte bör ägna sig ål annan ekonomisk verksamhet än sådan
som direkt sammanhänger med renskölseln fordras inte. Att en sådan begränsning
bör föreskrivas sammanhänger med det ansvar för byns skulder som avses skola
åvila byns renskötande medlemmar. Renbyn som sådan bör därför inte få engagera
sig exempelvis i ett företag för konservtillverkning och inte heller bör utnyttjandet
av medlemmarnas jakt- och fiskerätligheler ske i byns regi.
Renbyns
befogenheter gentemot medlemmarna och tredje man bestäms
KungL
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 39
i
första hand av att renbyarna avses skola utgöra självständiga juridiska personer,
jämställda med de sammanslutningar som är underkastade bestämmelserna i lagen
om ekonomiska föreningar. För att kunna fullgöra sin tilltänkta huvuduppgift,
att ombesörja skötseln av medlemmarnas renar, bör en renby emellertid äga
befogenhet att besluta i fråga om användningen av renbetesmarkerna. Redan
förarbetena till den första renbeleslagen visar att inom de enligt denna lag
bildade lappbyområdena renbelesrätlen ansågs vara samfälld för lappbyarnas
renskötande samer och all den enskilde renägaren alltså inte skulle ha rätt
lill någon viss del. En praktiskt myckel betydelsefull konsekvens av renbyns
beslutanderätt i fråga om betesmarkernas användning är atl byn därigenom får
möjlighet all föreskriva erforderlig begränsning av medlemmarnas reninnehav.
Enligt gällande lagstiftning regleras denna fråga delvis i själva lagen,
delvis genom myndighetsbeslut. Den enskilde samens reninnehav maximeras
sålunda i 1 § 3 mom. renbeleslagen, samtidigt som länsstyrelsen enligt 11 § 1
mom. renbeleslagen har att i byordningen fastställa det antal renar som
sammanlagt får föras på bete på visst betesområde. Frågan på vad sätt
renanlalet inom de särskilda byområdena skall hindras översliga vad som på
längre sikt är lämpligt och föreuHgt med en rationell renskötsel har visat sig
vara svårlöst. Flera faktorer samverkar till alt renanlalet under gynnsamma
betesår tenderar all snabbi stiga. Del har lett till alt renantalet f. n. på
många håll är vida.högre än det tillåtna, trots att renägarna torde vara ense
om alt renslammen måste hållas på en jämn och efter beleslillgången under
normalår avpassad nivå. Ölägenheterna av elt för högt renantal drabbar i första
hand renägarna själva. Den överbetning som blir följden vållar ökad dödlighet
hos renarna och försvårar sammanhållningen av hjordarna. Därigenom stiger
kostnaderna för skadeersättningar, bevakning, skiljningar, transporter e. d.
Även andra än renägarna skadas om renanlalet blir alltför stort. Skadegörelsen
på odlad mark och skog ökas när knapphet råder på renarnas normala föda. Vidare
uppkommer svårigheter för renskötseln inom grannbyarna. Slutligen bör inte
bortses från alt även allmänna intressen står på spel. Så 1. ex. blir den
rationalisering av renskölseln som avses skola genomföras med bidrag av
statsmedel mindre verkningsfull, om inte renstammens storlek kan hållas under
noggrann kontroll. Riskerna för tredje man och för del allmänna gör enligt de
sakkunniga all det framstår som olämpligt alt helt överlämna frågan om
renantalels maximering till renägarnas eget avgörande. I stället bör renbyn få
rätt att föreskriva de begränsningar som bedöms vara erforderliga för att
förhindra alt det för byn fastställda renantalet överskrids eller för alt
eljest främja medlemmarnas renskötsel. Vilken typ av begränsningar som bör
väljas får byarna själva avgöra. Den föreslagna befogenheten för byn att på
olika sätt begränsa medlemmarnas reninnehav är avsedd alt helt ersätta de i renbeleslagen
föreskrivna restriktionerna i fråga om den enskilde medlemmens reninnehav.
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Vidare
föreslår de sakkunniga alt renbyn skall kunna begränsa antalet renskötande
medlemmar i byn. Förslaget kan enligt de sakkunniga i praktiken få en
konkurrensbegränsande effekt och försvåra nyetablering inom rennäringen men
samtidigt måste beaktas att rennäringen inte är en fri näring. Redan på grund
av att samerna har ensamrätt till renskölseln är den fria etableringsrätten
satt ur spel. Inle heller kan man bortse från de särskilda förhållanden under
vilka rennäringen drivs. Samernas berättigade krav på delaktighet i den
allmänna levnadsstandardshöjningen medför alt antalet renar som en
näringsidkare med heltidssysselsättning inom rennäringen behöver ha för alt få
en skälig inkomst har stigit och tenderar att ytterligare sliga. Då det inte
skäligen kan begäras alt redan etablerade näringsidkare skall minska sitt
reninnehav under vad som fordras för en sådan skälig inkomst, kan situationen i
många renbyar bli den att utrymme över huvud taget saknas för nytillkommande
företagare. I dessa fall torde vara fördelaktigt alt genom en begränsning av
antalet renskötande medlemmar skapa förutsättningar för en tryggare näringsutövning
för dem som redan är verksamma inom byn. Emellertid fordras etl visst
lagstadgat skydd för de redan etablerade förelagen, för att inle deras
ställning skall framstå som alltför osäker och beroende av de framtida
majoritetsförhållandena på bystämman.
I
renbeteslagen finns bestämmelser om skötesrenar, dvs. renar som ägaren sätter
i vård hos renskötande same. En same, som tillhör lappby, får äga skötesrenar
till samma antal som om han själv varit renskötande, men utan länsstyrelsens
samtycke får renarna inle hållas i annan lappby än i den som skölesrenägaren
själv tillhör. En renskötselberättigad same som inte tillhör lappby men som har
sitt hemvist inom lappmarkerna eller i Jämtlands län eller Idre socken av
Kopparbergs län får äga elt begränsat antal skötesrenar, normall 20 per
hushåll, års- eller fjolårskalvar ej inräknade. Slutligen får den som har sill
hemvist inom Norrbottens läns lappmarker och där äger eller brukar
jordbruksfastighet äga skölesrenar, i regel högst 20 per hushåll, exkl. års-
och fjolårskalvar, även om han inte är same. Gällande begränsningar i rätten
alt äga skötesrenar har tillkommit i syfte huvudsakligen att skydda de
renskötande samerna från alt bli alltför starkt beroende av den bofasta
befolkningen. Enligt de sakkunniga bör frågan om reglering av rälten alt äga
resp. motta skötesrenar bedömas på samma sätt som frågan om begränsning av de
renskötande medlemmarnas eget reninnehav. Renbyn bör därför i princip få
frihet att själv bestämma i fråga om förekomsten av skölesrenar.
En
viktig punkt där de för renbyarna gällande reglerna enligt de sakkunniga måste
avvika från bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar är frågan om
medlemskap. För att syftet med en renby skall uppnås bör ingen av de företagare
som driver renskötsel inom byns verksamhetsområde kunna ställa sig utanför byn
och därigenom hindra alt betet utnyttjas ge-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 41
mensamt
och alt skötselkostnaderna fördelas rättvist. Denna ståndpunkt som
överensstämmer med gällande reglering av lappbytillhörighelen är en konsekvens
av att renbetesrätlen inte är individuell utan samfälld. Till stöd för
ståndpunkten kan också åberopas driflsekonomiska skäl. Därför bör medlemskap i
renby krävas för att renskötselrätten och de därmed förenade bi-rällighelerna
skall få utövas. I övrigt föreslås atl en renby i likhet med en lappby skall
omfatta alla samer med närmare anknytning till renskötseln inom renbyns
verksamhetsområde. De aktiva rennäringsidkarna och deras familjer avses
omedelbart på grund av föreskrift i lagen vara medlemmar av den by där de
bedriver sin renskötsel. Med hänsyn till renbyns uppgift atl även i andra
avseenden än renskölseln främja de inom byområdet bosatta
renskötselberältigades intressen bör också byns f. d. aktiva renskötare tillhöra
byn, om de inle skaffat sig annat huvudsakligt förvärvsarbete. Härigenom får
man en lämplig avgränsning av den personkrets som skall ha befogenhet alt
utnyttja de med renskölselrätten förenade birättigheterna. Också de f. d.
aktivas familjemedlemmar bör tillerkännas dessa birätlighe-ter och därför vara
medlemmar i byn.
Renbyns
organ föreslås av de sakkunniga bli samma som i en ekonomisk förening, nämligen
stämma, styrelse och revisorer. Dessutom skall styrelsen kunna tillsätta en
särskild renförman för att leda renskötseln.
Bestämmelser
som reglerar rösträtten vid sammanträde med lappby saknas i renbeteslagen, men
den av länsstyrelsen utfärdade byordningen skall innehålla föreskrifter om bl.
a. sättet för överläggning och beslut i ämnen som rör lappbyn gemensamt (11 § 1
mom. h renbeteslagen). Enligt gällande byordningar skall omröstning ske efter
huvudtal, varvid i vissa frågor endast husbönderna, dvs. renskötande
familjeöverhuvuden, äger rösträtt. Enligt de sakkunniga bör i flertalet frågor
bestämmanderätten i renbyn följa reninnehavel, dock med viss begränsning för
att alltför stor dominans från de största renägarnas sida skall undvikas. I
vissa frågor som inte alls eller endast delvis är av ekonomisk natur, är det
dock lämpligt alt föreskriva röstning efter huvudlalet. Renbys huvudsakliga
arbetsuppgifter blir att handha renskölseln och gentemot utomstående svara för
de förpliktelser och bevaka de rättigheter som direkt sammanhänger med
renskölseln. Samtliga kostnader för byns verksamhet avses också skola bäras av
de renskötande medlemmarna i form av utdebitering i proportion till
reninnehavet. De renskötande medlemmarna bör därför få bestämmanderätten i
flertalet frågor, i första hand sådana där stämmans beslut inverkar på
storleken av utdebileral belopp eller på kostnadernas fördelning. Emellertid
kan många andra ärenden, t. ex. om val av styrelse eller begränsning av
reninnehav, vara av sådan vikt att det är befogal att även deras avgörande
förbehålls de renskötande medlemmarna. Som huvudregel bör därför gälla att
rösträtt tillkommer endast de renskötande medlemmarna. De icke renskötande medlemmarna
bör emellertid inte ställas utan varje möjlighet att påverka renbyns
2t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 51
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
verksamhet.
De bör få göra sig gällande i fråga om kontrollen av byns skötsel, dvs. vid
tillsättande av revisorer och behandling av fråga om ansvarsfrihet för
styrelsen samt i ärenden om ändring av renbyns stadgar. De skäl som talar för
atl rösträtt i flertalet frågor bör tillkomma endasl de renskötande
medlemmarna motiverar även att denna rösträtt differentieras med hänsyn till
det intresse som varje medlem har av renbyns verksamhet och till storleken av
hans bidrag lill kostnaderna därför. Inflytandet på stämman bör därför
graderas efter vederbörandes skyldighet att bidra till byns kostnader. Eftersom
bidragsskyldigheten bestäms på grund av medlems reninnehav, kan rösträtten
lämpligen anknytas direkt till reninnehavet. För att förenkla röstningsproceduren
och garantera mindre renägare visst inflytande bör dock en viss
schablonisering ske, innebärande att röstberättigad skall äga en röst för varje
påbörjat hundratal renar. En alltför stark maktkoncentration på en eller elt
fåtal personer bör undvikas. De sakkunniga föreslår därför all ingen, vare sig
för egen del eller som ombud eller ställföreträdare för annan, skall få utöva
rösträtt för mer än en femtedel av del på stämman företrädda röstetalet (jfr
119 § aktiebolagslagen och 29 § lagen om gemensamhelsanläggningar).
Ell
vägande skäl för alt ombilda lappbyarna till renbyar med väsentligt ökade
befogenheter är enligt de sakkunniga all bättre förutsättningar skapas för en
rättvis delning av kostnaderna för renskölseln inom elt för flera företagare
gemensamt betesområde. Som en huvudregel för ulgiflsfördelningen bör gälla all
renbyns utgifter skall bestridas av samtliga renskötande medlemmar och fördelas
mellan dem i förhållande till reninnehavet. Renbyns verksamhet och den därmed
förenade utgiflsredovisningen och kostnadsfördelningen bör omfatta all
renskötsel som utövas av medlemmarna inom byns verksamhetsområde. I annat fall
uppkommer lätt en blandning av enskild och samfälld renskötsel utan någotdera
systemets fördelar. Så snart en renägare utnyttjar den för medlemmarna
gemensamma betesrätten, bör han anses delta i den inom renbyns ram bedrivna
renskötseln och måste därmed också vara underkastad den planering och
arbetsledning som byns organ har alt svara för. Endasl då är del möjligt atl ge
renbyarnas verksamhet den stadga som krävs för en långsiktig organisering och
rationalisering av rennäringen. Renbyn bör likväl kunna besluta dock ej med
retroaktiv verkan all utgifter för renskölseln som inte avser medlemmarnas
samtliga renar skall bestridas endasl av de renägare, vilkas djur föranlett
utgifterna, med fördelning dem emellan efter antalet renar. En sådan subsidiär
fördelningsregel är motiverad för de fall då medlemmarnas renar är uppdelade på
två eller flera storgrupper, som hålls avskilda från varandra. De kostnader för
bevakning, utfodring, diiftsanläggningar etc. som avser de olika slorgrupperna
skall i så fall kunna redovisas och fördelas för sig. Gemensamma kostnader för
renarnas skötsel och utgifter av
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 43
annat
slag såsom byns administrationskostnader bör däremot alltid fördelas mellan
samthga renägare.
De
renskötande medlemmarna bör vara skyldiga att efter anmodan av styrelsen
tillskjuta nödigt förlagskapilal till renbyns utgifter för renskötseln. Den
slutliga fördelningen av renbyns utgifler under ell räkenskapsår bör ske i
styrelsens förvaltningsberättelse. Renbyns inkomster och utgifter under ett
visst räkenskapsår bör i princip balansera varandra. Vinst eller förlust bör
alltså inte stanna hos byn utan överföras till de enskilda renägarna. Enligt
de sakkunniga bör värdet på det arbete som de renskötande medlemmarna presterar
för renbyns räkning bestämmas i förväg av bystämman med giltighet intill dess
stämman beslutar annat. Detla värde skall, såvitt gäller lid efler beslutet,
läggas till grund för styrelsens bedömning av behovet av förlagsmedel och för
den slutliga ulgiflsfördelningen.
Reglerna
om renbys utgifter och deras fördelning bygger enligt de sakkunniga på
principen att utgifterna under ett räkenskapsår skall täckas av årets inkomster
så att ingen vinst eller förlust uppkommer för bjn. Inkomsterna består
förutom av förlag från de renskötande medlemmarna huvudsakligen av intäkter
genom försäljning av omärkla renar samt av byns andel i avgifter för jakt- och
fiskerättsupplåtelser m. m. Eventuellt över- eller underskott under året
utjämnas i samband med den i förvaltningsberättelsen verkställda slutliga
ulgiflsfördelningen, varav framgår vad varje renskötande medlem skall betala
till byn utöver förlaget resp. har att få ut av denna, för att utgifter och
inkomster skall gå jämnt ut. Ett fullständigt genomförande av principen om
årlig ulgiftstäckning genom utdebitering på de renskötande medlemmarna kan
emellertid medföra vissa olägenheter. Del blir svårt för renbyn atl finansiera
större investeringar som i regel måste betalas under ett eller etl fåtal år,
varemot nyttan av dem brukar visa sig i form av ökad avkastning eller minskade
driftkostnader under en längre tidsperiod. Uttaxeringarna på de renskötande
medlemmarna kan vidare bli ojämnt fördelade mellan olika år, eftersom
skötselkoslnader och andra utgifter för renarna erfarenhetsmässigt växlar
starkt. Svårigheten alt finansiera renbyns investeringar kan avhjälpas genom
lån som återbetalas under längre tid. En utjämning av renägarnas årskostnader
kan nås genom fondering, vai-vid under elt gott renar större utdebitering sker
än som motsvarar årets utgifter och under etl dåligt år bidrag till utgifterna
erhålls från de sålunda avsalta medlen. I fråga om renbyns befogenhet alt uppta
lån krävs enligt de sakkunniga inte några restriktioner beträffande
kortfristiga lån som avses bli avvecklade senast under räkenskapsåret närmast
efter del år då lånet upplagils. I fråga om andra mera långfristiga lån är
enligt de sakkunniga problemet mer komplicerat. Det är här fråga om all till
senare räkenskapsår helt eller delvis övervältra kostnaden för en åtgärd som beslutats
och i regel också utförts under tidigare år. Därvid bör man inle bortse från
risken för att en åtgärd inle kommer alt raedföra den nytta för
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
framliden
som man ansett sig ha anledning räkna med. De som drabbas av en sådan
felbedömning blir i första hand byns renskötande medlemmar under de år då
återbetalningen skall äga rum. Med hänsyn härtill är det enligt de sakkunniga
befogat att kringgärda rätlen atl uppta mera långfristiga lån med särskilda
föreskrifter, avsedda alt i möjligaste mån hindra en olämplig belastning av den
framlida rennäringen inom byns verksamhetsområde. De sakkunniga föreslår
därför atl beslut om lån av nu avsett slag måste fattas av bystämman med
kvalificerad majoritet om två tredjedelar av del på stämman företrädda
röstetalet, som tillika representerar mer än hälften av byns renskötande
medlemmar, att vid lånets beslutande skall föreligga en amorleringsplan som
visar under vilken tid och på vad sätt lånet skall återbetalas samt atl lånels
löptid skall vara maximerad till tio år eller den längre tid för vilken statlig
kreditgaranti beviljats.
Angående
fondbildning i syfte att möjliggöra utjämning av renskölselns årskostnader samt
stärka byns solvens och likviditet m. m. anför de sakkunniga inledningsvis att
denna fråga kan lösas antingen genom föreskrift om obligatorisk fondbildning
eller genom all byn frivilligt beslutar därom. De sakkunniga finner på anförda
skäl lämpligast att välja frivilliglinjen och avstår alltså från all förorda
tvingande bestämmelser om uppläggande av reservfonder eller liknande. I stället
föreslås alt erforderliga regler om fondavsättning och ianspråktagande av
tillgängliga medel införs i renbyarnas stadgar. Därvid blir det möjligt att ta
vederböriig hänsyn lill de olika byarnas ekonomiska situation och medlemmarnas
önskemål om kostnadsutjämning mellan goda och dåliga renar etc. Om regleringen
av de med fonderingen sammanhängande frågorna sker i renbyarnas stadgar,
behöver lagstiftningen inte tyngas med bestämmelser om medlemmarnas rätt till
fonderade medel i händelse av utträde ur byn. Avses sådan rält skola tillkomma
medlem, kan förbehåll därom införas i stadgarna i samband med övriga
föreskrifter rörande eventuellt tillämnad fondbildning.
Slutligen
föreslår de sakkunniga alt de nuvarande bykassoma får övergå lill renbyarna,
varvid gällande bestämmelser i fråga om rälten att disponera kassorna upphör.
I stadgarna skall dock kunna tas in föreskrifter om bykassas behållande som en
särskild fond hos renbyn.
5.2
Remissyttrandena
De
sakkunnigas förslag atl större, rationella driftsenheter skapas genom åtgärder
av organisatorisk natur godtas överlag av remissinstanserna. Det framhålls
allmänt alt förslaget atl för gemensam drift av renskölseln inom lappbys område
bilda en ny typ av juridisk person, som i sina huvuddrag är uppbyggd enligt de
principer som gäller för ekonomisk förening, väl tillgodoser syftet alt höja
renskötselns effektivitet och lönsamhet.
Kammarkollegiet
framhåller atl de sakkunnigas förslag skiljer sig radi-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 45
kalt
från gällande ordning enligt renbeteslagen. För alt åstadkomma den
eftersträvade ökningen av effektiviteten och lönsamheten synes
förenings-renskötseln vara lämplig driftsform. Härför talar bl. a.
erfarenheterna från Finland och från den typ av föreningsrenskötsel som sedan
länge förekommit inom vissa skogslappbyar, de s. k. renskötarföreningarna.
Införande av föreningsrenskölsel över hela fältet synes från både rennäringens
och markägarnas synpunkt vara en angelägen reform. Införandet i svensk rättsordning
av en sådan nyhet som obligatorisk kooperation för en näringsutövning synes
visserligen med hänsyn till de speciella förhållandena inom renskötseln i och
för sig inte behöva inge betänkligheter. Övergången till föreningsrenskölsel
kan emellertid för de nu aktiva inom renskölseln i vissa fall uppfattas som ett
intrång i den personliga friheten. Kollegiet tror dock inte att det finns
anledning hysa farhågor för all reformen i någon större grad skall behöva
kränka den enskilde företagarens intressen. Kollegiet håller före att en
radikal omläggning av renskölselns organisation är åtminstone på vissa håll
inom renskötselområdel en nödvändig förutsättning för att renskötseln skall
kunna bli bärkraftig.
Vattenöverdomstolen
anser det uppenbart alt etl genomförande av del framlagda förslagel om renbyar
är ägnat alt höja den renskötande befolkningens genomsnittliga ekonomiska och
sociala ställning, men framhåller samtidigt att det nya systemet bör genomföras
endast om en betydande majoritet bland näringsulövarna önskar det. Liknande
synpunkter framförs av andra remissinstanser.
Lantbruksstyrelsen
anser atl en ny renbyorganisation enligt förslaget bör kunna främja rennäringens
utveckling och ge möjligheter att efler mera förelagsekonomiska principer styra
utnyttjandet av näringens produktionsresurser. Länsstyrelsen i Västerbottens
län framhåller atl de sakkunnigas förslag i stort sett är ändamålsenliga och
ägnade all medverka till en erforderlig rationalisering och sanering av
näringen. Lappväsendet och lappbyarna i länet har i huvudsak också ställt sig
positiva till förslaget. Även länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig i
huvudsak till de sakkunnigas förslag i fråga om lappbyarnas organisation och
framhåller alt förslaget har rönt ell positivt mottagande inom länet.
Lappväsendet i länet tillstyrker också förslaget och uppger atl förslagel om
renbyorganisationens uppbyggnad i huvudsak lämnats ulan erinran av lappbyarna i
länet.
Mol
de sakkunnigas förslag till närmare utformning av renskölselns lokala
organisation framför SSR erinringar på vissa punkter. SSR motsätter sig
förslaget att byarnas ändamål begränsas till sådan verksamhet som har elt
direkt samband med renskötseln i inskränkt bemärkelse. SSR hävdar alt samebyn
är bärare av sådana birältigheter till renskölseln som anges i 56 §
renbeteslagen såsom rält till grustäkt och annan därmed jämförlig nyttighet.
Del är därför nödvändigt, att byn såsom sådan kan ekonomiskt nyttiggöra
exempelvis en grustäkt inom samernas områden eller fisket genom
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
flygverksamhet
för att främja det nödvändiga kombinationsnäringsfånget. Eftersom byn är bärare
av rätligheterna, fordras ingen särskild upplåtelse, om byn själv tillgodogör
sig rättigheterna. Etl legalt förbud för samebyn all själv begagna sin egen
rätt till land och vatten med moderna medel skulle enligt SSR vara
utomordentligt uppseendeväckande. Skall en eller flera enskilda samer inom byn
utnyttja birättigheterna, exempelvis i bolagsform, med moderna metoder, fordras
särskild upplåtelse, vilket komplicerar förhållandena onödigtvis. SSR
motsätter sig också förslagel alt byn ges befogenhet att begränsa antalet
renskötande medlemmar i byn och medlemmarnas reninnehav. Samerna önskar inte
bidra lill Ivångsutflyltningar genom anlitande av samisk makt. Den samiska
maklen bör inte användas på delta sätt på lokalplanet. En kommun eller en
häradsallmänning kan inle utesluta medlemmar eller delägare. Motsvarande
tankegång gäller i tillämpliga delar i fråga om bestämmande av renanlalet för
medlem i sameby. SSR kritiserar även förslaget all samebyn själv skall bestämma
om skötesrenar skall få hållas på bete inom byns område. SSR anser alt nuvarande
regler om skölesrenar bör behållas med följande begränsningar, nämligen att
beträffande jordbruksfastighet blott den som äger och brukar
jordbruksfastighet kan konima i fråga, alt antalet sätts till tio renar i allt
samt att bosladsbandet enligt 14 § 2 renbeteslagen inte skall gälla samer som
är stödjande medlemmar i samebyn. De sakkunnigas förslag innebär enligt SSR
ett alltför fritt spel för ekonomiskt starka utomstående fysiska och juridiska
personer. Jaktsafari på ren och andra för samerna oanlagbara oarter kan få
insteg. Elt starkt ekonomiskt intresse kan köpa upp renar och ställa samebyn
inför ett fullbordat faktum, som byn inte har möjlighet alt i verkligheten
värja sig mot, även om formell rätt därtill skulle föreligga. Samebyn bör få
rätt att vägra alt motta skötesrenar. I fråga om medlemskap inom by anser SSR
att byn bör ha rält atl anta utomstående renskötselberättigad som stödjande
medlem i byn. Härigenom kan renskötande samer visa sin solidaritet med övriga
samer och vice versa. Behovet av ett bindemedel samerna emellan är mycket angeläget.
I fråga om det ekonomiska ansvaret för samebyns förbindelser hävdar SSR att
medlemmarnas personliga ansvar på något sätt måste begränsas. De sakkunnigas
förslag om ett obegränsat personligt ansvar synes i högst betydande mån
tvångsvis öka de ekonomiska riskerna i rennäringen för större renägare,
hemmansägare och förmögenhelsägare bland samerna. Samebyn såsom ekonomisk
förening skulle härigenom komma att på elt avgörande sätt skilja sig från övriga
ekonomiska föreningar. Man riskerar kapitalflykt från renskötseln för
säkerställande av ekonomisk trygghet. Detta skulle medföra stora vådor,
eftersom renskölseln måste anses vara underförsörjd med kapital.
Mot
förslaget alt byn ges befogenhet atl begränsa antalet renskötande medlemmar i
byn och medlemmarnas reninnehav riktas invändningar även från andra håll.
KammarkoUegiet anser att avgången inom rennäringen och
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 47
därmed
sammanhängande omställningsproblem är frågor som det närmast bör ankomma på
myndigheterna atl lösa. Kollegiet ifrågasätter därför om bystämma bör ges
befogenhet att minska antalet renskötande medlemmar i byn. Same-Ätnam framför
liknande synpunkter.
Länsstyrelsen
i Jämtlands län framhåller alt förslaget alt bystämma skall äga besluta såväl
om begränsning av antalet renskötande medlemmar som medlemmarnas reninnehav
väckt betänkligheter hos renägarna. Länsstyrelsen anser för sin del att dessa
ärenden bör avgöras av myndighet. Lappväsendet i Västerbottens län anser att
beslut om uteslutning av medlem och maximering av medlems reninnehav bör
fastställas av länsstyrelse för att bli giltigt.
Kammarkollegiet
ställer sig tveksamt till de sakkunnigas förslag i fråga om skötesrenar. Enligt
kollegiet utgör skötesrenarnas andel i renslocken i genomsnitt 15 %. Rätten alt
ha renar i vård hos renskötande same är traditionsbunden. Skötesrenägandel är
förmodligen också av viss ekonomisk betydelse för den ortsbefolkning och de
icke renskötande samer som berörs härav. Från rennäringsidkarnas synpunkt torde
skötesrenarna dock vara en belastning. Som ett naturligt led i strävandena atl
höja näringens lönsamhet bör enligt kollegiet ingå avskaffande av systemet med
skötesrenar. Såsom de sakkunniga erinrat har gällande bestämmelser i
renbeteslagen om högsta antal skölesrenar tillkommit huvudsakligen i syfte att
skydda de renskötande samerna från all bli alltför starkt beroende av den
bofasta befolkningen. All överlämna ål renbyn alt avgöra hur många skötesrenar
som skall få hållas inger betänkligheter från den synpunkten alt del kan leda
lill all skötesrenarnas antal ökar till förfång för den egna näringens
möjligheter att utvecklas. Med hänsyn härtill anser kammarkollegiet att frägan
om skölesrenar bör övervägas ytterligare.
6.
Bestänunelser lill skydd för renskötselrätlen
6.1
Gällande rätt
Den
grundläggande bestämmelsen om renskötselrättens innebörd finns i 1 § 2
renbeteslagen. Där sägs alt räll lill renskötsel innefattar befogenhet för lapp
varmed åsyflas den som enligt renbeteslagen är renskötselberättigad atl på
de trakter där han äger uppehålla sig med sina renar begagna sig av land och
vatten till underhåll för sig och renarna. Renbeteslagen innehåller Aådare
flera bestämmelser i vilka den allmänna renskölselrätten exemplifieras och
kompletteras, nämligen om räll all flytta med renarna mellan olika
betesområden (2124 §§), att uppföra stängsel (25 §), att anlägga vissa
byggnader och uppta odlingar (4143 §§), alt hålla getter (44 §), alt avverka
skog (4554 §§) och all jaga och fiska (55 §).
Rälten
all driva renskötsel kan inskränkas med slöd av expropriations-
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
lagen
och andra på fastigheter tillämpliga författningar såsom vattenlagen,
väglagstiftning och gruvlagen. Därutöver innehåller renbeteslagen vissa bestämmelser
som möjliggör inskränkningar i renskölselrätten när så fordras för att
tillgodose motstående intressen. Om renbetesrättens utövande på visst område
prövas vara i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen, kan
Kungl. Maj :l förordna alt området inte vidare får begagnas för renskötsel (2
§ 3 och 3 § 3). Skogssamernas rätt kan dessutom på samma sätt få vika av hänsyn
till odlingens fortgång eller lill fjällrenskötseln (3 § 3). Om fjällrenskötseln
i denna ordning avlyses på visst område, skall dock annat lämpligl område
anvisas samerna (2 § 3). Skogssamerna däremot är inte tillförsäkrade
motsvarande kompensation. Även i andra fall kan renskölseln få lov att vika. I
5 § föreskrivs följande: Finner Konungen visst område å trakt, där lapparna
äga uppehålla sig med sina renar, oundgängligen erforderligt för särskilt
ändamål av större betydelse, må sådant område undantagas från lapparnas
begagnande. Är område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen
eller å renbelesfjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för del intrång, som
genom områdets undanlagande orsakas för renskötseln. Sådan gottgörelse skall
enligt bestämmelser, som givas av Konungen användas till förmån för lapparna.
Bestämmelsen i 5 § renbeteslagen om befogenhet att undanta visst område från
samernas begagnande saknar motsvarighet i äldre renbeleslagstiflning. Den
infördes på förslag av 1919 års lappkommitté. Kommittén ansåg alt visst område
borde kunna undantas från samernas begagnande även i annat fall än då
betesrättens utövning var betungande för den jordbrukande befolkningen.
Kommittén tillade att den närmast tänkt på sådana företag som gruvdrift,
järnvägsanläggningar, uppdämningar i vattendrag e. d., för vilkas tillkomst, om
de kunde tillmätas större betydelse, samernas intressen inle gärna fick utgöra
hinder (SOU 1923: 51 s. 105). Enligt vad departementschefen framhöll vid
remiss lill lagrådet av kommitténs överarbetade förslag avses med stadgandet atl
"uttala den grundsatsen att de renskötande lapparna icke, såsom på sina
håll ännu göres gällande, äga anspråk på oinskränkt förfoganderätt över de ål
dem upplåtna områdena, ulan att deras liksom andras intressen böra stå
tillbaka, då det gäller del allmännas bästa". Förslaget förklarades dock
innebära att samernas intressen inle borde vika annat än då det förelåg ett
trängande behov att tillgodose etl särskilt ändamål av större betydelse (prop.
1928:43 s. 86). Angående ersättningens omfattning uttalade departementschefen
bl. a.: Uppenbart är alt vederlaget icke kan omfatta all den avkastning, som
utvinnes av det undantagna området. Vederlaget bör hållas inom rimliga gränser.
Departemenlschefen anslöt sig lill en remissinstans som ullalat att ersättningen
borde innebära skälig gottgörelse för det minskade renbetet samt all
jordvärdestegring på grund av järnväg, närhet lill gruva o. s. v. borde
tillfalla statsverket (prop. 1928:43 s. 86).
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 49
I
56 § renbeleslagen finns vissa bestämmelser som innefattar särskilda garantier
mot upplåtelser som kan medföra olägenheter vid utövningen av renskölselrätten.
Paragrafens tillämpningsområde omfattar endasl "de områden som blivit
till lapparnas uteslutande begagnande anvisade". Enligt förarbetena till
renbeteslagen avses med delta ullryck renbetesfjällen i Jämtlands län och de
delar av lappmarkerna ovanför odlingsgränsen som inle står under enskild
disposition (prop. 1928: 43 s. 171). I paragraf en föreskrivs alt samerna på
dessa områden inte får upplåta bete, slåtter, grustäkt, jakt, fiske eller annan
jämförlig nyttighet till annan. Däremot kan Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj:t bestämmer mot avgift göra vissa nytljan-derätlsupplåtelser på
områdena. Sålunda kan upplåtas bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed
jämförlig nyttighet, om denna inte används av samerna och upplåtelsen kan ske
ulan intrång eller skada för renskölseln. Vidare kan upplåtas jakt eller fiske,
om upplåtelsen kan ske utan fara för tillgången på vilt eller fisk och utan
besvärande intrång för samerna. Sådan upplåtelse får inle omfatta ensamrätt
till jakt eller fiske utan är begränsad till befogenhet att jämte samerna utöva
jakt eller fiske. Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan
också upplåta nyttjanderätt lill inägor. För sådan upplåtelse krävs att den kan
ske utan avsevärt men för renskötseln. Vidare kan nyttjanderätt till mark
upplåtas under förutsättning all upplåtelsen prövas böra ske med hänsyn lill
den allmänna samfärdseln. I förarbetena till sist nämnda bestämmelse sägs att
det är xdktigt med en nss bosättning i fjälltrakterna med hänsyn lill
samfärdseln exempelvis för postbefordran, för underhåll av stigar och
färdleder och för att på annat sätt underlätta färder i fjälltrakterna.
Slutligen föreskrivs i 56 § renbeleslagen all Kungl. Maj :l eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer, om synnerhga skäl föreligger, även i andra fall kan
meddela upplåtelse av nyttjanderätt till mark för bostad eller liknande ändamål.
Den avgift som inflyter på grund av upplåtelse enligt 56 § renbeleslagen skall
enligt bestämmelser som ges av Kungl. Maj :t användas till förmån för samerna
eller för verksamhet på den mark som upplåtelsen avser.
Om
upplåtelse av renbetesmark för ändamål som inte finns angivet i 56 §
renbeteslagen beslutar Kungl. Maj :t. Delsamma gäller upplåtelse av
renbe-betesmark för ändamål som visserligen finns med i 56 § men beträffande
vilket särskilt bemyndigande inte har lämnats åt underordnad myndighet alt
utöva beslutanderätten. Som exempel på upplåtelser vilka i praxis underställs
Kungl. Maj :ts prövning kan nämnas upplåtelse av mark för framdragande av
elektrisk ledning samt för anordnande av vattentäkt, turistsluga och skidlift.
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
6.2
JO:s framställning
I
sin skrivelse till Kungl. Maj :t anförde JO, såvitt nu är i fråga, bl. a. följande.
Vid
antagandet av 1928 års renbeleslag har man förutsatt alt det i vissa fall kunde
vara ur allmän synpunkt befogat att inskränkning i annan ordning än genom
expropriationsrällsliga förfaranden ägde rum i samernas hävdvunna rättigheter
att för sig och sina renar begagna fjällmarkerna, t. ex. genom alt vissa
områden undantogs deras begagnande, genom atl flyttningsvägarna ändrades,
genom att upplåtelse av jakt och fiske åt andra skedde på deras marker m. m.
Under tiden efter lagens antagande har samhällsförhållandena i många avseenden
radikalt förändrats. Den snabba sociala, ekonomiska och tekniska utveckling som
särskilt efler andra världskriget präglat samhället har helt naturligt inte
kunnat undgå att få återverkningar även med avseende på samernas förhållanden.
En exploatering av fjällvärlden har påbörjats, som man vid lagens antagande
helt visst inte kunde förutse. Industriföretag byggs ut eller tillkommer, nya
kommunikationsleder genom hittills orörd mark anläggs, bostads- och
fritidsbebyggelse expanderar, turismen söker sig i ökad utsträckning lill
fjällvärlden osv. Genom denna utveckling som väl får antas komma atl i
stegrat tempo fortsätta aktualiseras på ett helt annat sätt än tidigare de
spörsmål rörande samernas rätt att i möjligaste mån bibehållas vid sitt
hävdvunna näringsfång, som reglerats i 1928 års lag. Den frågan anmäler sig
därför om denna reglering numera på ell ändamålsenligt sätt tillgodoser
samernas rätt och intressen.
Med
hänsyn lill de förändrade förhållanden som tidsutvecklingen medfört i fråga om
fjällvärldens utnyttjande och lill beskaffenheten och omfattningen av de
intressekollisioner mellan samernas och andra intressen som med lidens gång kan
förväntas uppkomma, synes önskvärt att en översyn och precisering nu sker av
de materiella regler efter vilka dessa intressekollisioner skall bedömas och
av de allmänna grundsatser på vilka reglerna vilar. En sådan med hänsyn lill
tidsutvecklingen betingad översyn synes påkallad för att klarlägga samernas
rättsliga ställning i dagens och morgondagens samhälle och också och inte
minst för atl ge de tillämpande myndigheterna erforderlig ledning för deras
förvisso vanskliga och maktpåliggande prövning av uppkommande frågor.
Spörsmålet om de materiella reglernas innebörd och tillämpning är av essenliell
betydelse för frågan om samerna skall kunna fortsätta sitt urgamla näringsfång
eller om de efter hand skall trängas undan lill allt mindre reservat för alt
till slut upphöra att existera som speciell befolkningsgrupp med säreget
kulturarv.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 51
6.3
De sakkunniga
De
sakkunniga erinrar om atl omfattningen och beskaffenheten av de renskötande
samernas ursprungliga rättigheter inom renskötselområdet sedan gammalt är en
omtvistad fråga. Meningsskiljaklighelerna har lett lill alt företrädare för
samerna väckt talan mol Kungl. Maj :l och kronan om bättre rätt till vissa
renbetesmarker. De sakkunniga framhåller för sin del alt de enligt sina
direktiv har att ulgå från renbeleslagens huvudsakliga innehåll rörande
samernas särskilda rättigheter i förhållande till kronan och andra
rättsinnehavare och all det klarläggande av samernas rättsställning som behöver
göras således skall ske på grundval av nu gällande lagstiftning. Med denna
begränsning av utredningsuppdraget anser sig de sakkunniga inle ha anledning
all ingå i bedömning av frågan om innebörden av de rättigheter som de
renskötande samerna av ålder haft inom skilda delar av det nuvarande
renskötselområdet. De sakkunniga framhåller atl del ända sedan tillkomsten år
1886 av den första renbeteslagen i lagstiftningen konsekvent har hävdals all
samernas rätt är inskränkt lill sådani nyttjande av land och vatten som fordras
för renskölselns bedrivande. Åt denna ståndpunkt gavs klart uttryck redan av
särskilda utskottet vid 1886 års riksdag (utlåtande nr 1 s. 31), när frågan om
befogenhet för samerna atl upplåta nyttjanderätt inom de för dem anvisade
områdena behandlades. Utskottet uttalade följande: "Ehuru lapparnas
befogenhet att lill underhåll för sig och sina renar beljena sig af land och
vatten å de trakter, der de ega all vistas, är grundad på deras naturliga rätt
till de för deras existens nödiga förutsättningar, så är med afseende å dessas
beskaffenhet denna rätt likväl icke ens inom de för lapparne afsatta land alt
anse såsom en eganderätl. Den är endast en nyttjanderätt till det omfång, som
bestämmes af villkoren för renskötselns bedrifvande. Hvad dertill icke
erfordras, bör således falla utom gränsen för denna rätt." De sakkunniga
framhåller att de renskötande samernas rättigheter i överensstämmelse med
della motivuttalande i de olika renbeteslagarna har beskrivits som en
befogenhet alt "beljena sig af land och vatten till underhåll för sig och
sina renar" (1 § 1886 års lag) resp. alt "begagna sig av land och
vatten till underhåll för sig och renarna" (1 § 1898 och 1928 års
renbeteslagar).
Enligt
de sakkunniga har utvecklingen lett till att de bestämmelser i renbeteslagen
som möjliggör inskränkningar i rätten till renskötsel till förmån för den
jordbrukande befolkningen kan undvaras. Delsamma gäller bestämmelserna om
inskränkning i skogssamernas rätt lill förmån för fjällrenskötseln. Sålunda
anför de sakkunniga, att den utveckling som nu kännetecknar det norrländska
jordbruket ovanför odlingsgränsen gör del överflödigt alt vid sidan av den
generella föreskriften i 5 § renbeteslagen behålla den särskilda föreskriften
om undanlagande av mark från renskötsel lill förmån för jordbruket.
Bestämmelsen har inle heller, såvitt de sakkunniga
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
känner
till, tillämpats i praktiken. Bestämmelsen i renbeleslagen om inskränkning i skogssamernas
rätt till förmån för fjällrenskötseln grundade sig enligt de sakkunniga på
uppfattningen all fjällrenskötseln hade större framtidsutsikter än
skogsrenskötseln och avgjort större betydelse än denna. Erfarenheterna stöder
dock enligt de sakkunniga inte denna uppfattning. Snarare har skogsrenskötseln
hävdat sig bäst såväl driftlekniskt som ekonomiskt. Eftersom gränsen mellan de
båda rendriflsformerna dessutom är tämligen flytande, anser de sakkunniga atl
tiden nu är mogen atl avskaffa skillnaden i rättsställning mellan fjäll- och
skogsrenskötsel. De sakkunniga föreslår sålunda att bestämmelsen slopas.
I fråga om den generella
föreskriften i 5 § renbeleslagen om undanlagande av mark från användning för
renskötseländamål påpekar de sakkunniga alt beskaffenheten av de ändamål till
vilkas förmån renskötselrätten i händelse av intressekonflikt måste vika i
lagrummet inte har angetts på annat sätt än att det skall vara fråga om
särskilt ändamål av större betydelse. Av förarbetena får dock anses framgå all
del skall vara fråga om elt förelag vars genomförande framstår som angeläget
från allmän synpunkt. Att för ell före lag av enbart privat intresse låta
intrång ske i renskölselrätten torde inte ha varit avsett. Denna innebörd
skulle enligt de sakkunniga framgå tydligare, om villkoret för undantagande,
efter förebild av 1 § första stycket 6 expropriationslagen, anges så alt det
konkurrerande ändamålet skall äga väsen-1ig betydelse för del allmänna. De
sakkunniga framhåller att ett företag givetvis kan ha betydelse för det
allmänna även om det tillkommit på enskilt initiativ och genomförs utan
ekonomiskt eller annat stöd från statlig eller kommunal myndighet. Förelagets
sakliga innebörd, inte den form i vilken det framträder, skall beaktas vid
bedömningen av om etl visst ändamål är av betydelse för det allmänna eller ej.
Även elt privatekonomiskl företag, exempelvis för gruvbrytning eller turism,
bör därför kunna göra anspråk på atl få mark undantagen, om förelagels
verkningar från t. ex. sysselsättningssynpunkt anses tillgodose ell väsentligt
intresse, trots ölägenheter för renskötseln. De sakkunniga anser det inte vara
möjligt alt närmare ange beskaffenheten av sådana företag som skall kunna få
mark undanlageii från renskötsel. Varje försök till närmare definiering av
ändamålen skulle med säkerhet ganska snart framstå som föråldrat. Del bör
därför överlämnas ål rättstillämpningen att med beaktande av de från tid till
annan skiftande förhållandena bedöma i vilka fall det allmännas bästa
motiverar intrång i renskölselrätten. Uppenbarligen måste därvid tillses att
det i varje särskilt fall undantagna området inte görs större än som
oundgängligen behövs för ändamålet och alt vid lokaliseringen och utformningen
av området all möjlig hänsyn tas lill renskölselns intressen. För alt etl
område skall kunna undantas från renskötsel bör vidare krävas, att sökanden disponerar
all den mark som fordras för ändamålet. Undantagandet i och för sig innebär
inte tillskapande av sådan dispositionsrätt utan medför endast alt
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 53
den
nyttjanderätt som tillkommer de renskötselberättigade upphör inom området. Om
undanlagandel skall avse förelag för annans räkning än områdets ägare, måste
således visas att markägaren genom upplåtelser av nyttjanderätt eller servitut
medgetl företagaren atl använda området för det avsedda ändamålet. Beslut om
undantagande bör enligt de sakkunniga, liksom f. n. gäller, kunna meddelas
beträffande alla slags områden där renskötsel är tillålen. Även om behovet av
undantagsförordnanden är störst i trakter där renskötsel får bedrivas året om,
förekommer det på många håll inom lappmarkerna nedanför odlingsgränsen och inom
sedvanerättsområdet att renskötseln bedrivs på sådant sätt att den inte går att
förena med annan verksamhet. Verkningarna av ett undanlagande blir enligt de
sakkunniga i första hand atl rätten för ortens renskötselberättigade att nyttja
området för renbete upphör. Ytterligare verkan av renbetesrättens upphörande
blir atl de renskötselberättigade inle vidare får inom området nyttja de
särskilda förmåner som enligt lag skall åtfölja renskölselrätten, såsom all
flytta med renarna, uppföra stängsel, anlägga byggnader, avverka skog samt jaga
och fiska. Delta bör dock inte hindra atl samerna förbehålls rätt alt även i
fortsättningen utöva vissa av de i renskölselrätten ingående befogenheterna i
sådant fall när undantagandet inte behöver vara totalt. Sådan rätt har samerna
fått genom exempelvis Kungl. Maj:ts beslut den 11 juni 1964 angående linbana m.
m. inom Abisko nationalpark. Enligt detta beslut har samerna rält att utnyttja
det undantagna området i den omfattning vederbörande myndighet finner
ulnyttjandet kunna ske utan olägenhet med hänsyn till syftet med företagel.
Enligt de sakkunniga kommer beslut om undantagande i regel att avse all
framtid. Om det med renskölseln konkurrerande intresset kan förutsägas vara
tidsbegränsat, bör hinder dock inte möta mol att förordna om undantagande
allenast på viss tid, efler vars förlopp området åter får användas för
renskötseländamål.
De
sakkunniga erinrar om att gällande ersättningsregler i 5 § renbeteslagen är
begränsade i olika hänseenden. Dels utgår ersättning endast i den mån området
är beläget ovan odlingsgränsen eller på renbelesfjällen, dels lämnas skälig
gottgörelse endasl för det intrång som genom undantagandel orsakas renskötseln.
I uttrycket "skälig gottgörelse" bör enligt de sakkunniga kanske
också inläggas atl någon räll inle föreligger till full ersättning ens för
skadan i renskölselhänseende ulan atl del är tillräckligt med ett efter
förhållandena avpassat vederlag för en del av de uppkommande olägenheterna.
Ersättningsreglerna är sålunda mer restriktiva mol de skadelidande än
motsvarande bestämmelser i andra jämförbara sammanhang, där principen
genomgående är att gottgörelse skall lämnas åtminstone för alla uppkommande
sakskador av ekonomisk natur och detla oberoende av om skadan drabbar
skadeföremålels ägare eller innehavare av en begränsad rält lill föremålet.
Enligt de sakkunniga saknas anledning atl vid bedömning av ersättningsfrågan
anse de renskötselberältigades på renbeleslagen
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
grundade
nyttjanderätt mindre värdefull än en motsvarande nyttjanderätt som tillkommit
genom privaträttslig upplåtelse. Rälten till ersättning bör följaktligen
omfatta hela den genom undantagandel åstadkomna minskningen av
nyttjanderätlens uppskattade värde vid tiden för ingreppet. Gottgörelse bör
sålunda ulgå även för intrång på mark nedanför odlingsgränsen och utanför
renbelesfjällen. Ersättningen bör emellertid vara begränsad till skada på och
intrång i den nyttjanderätt som tillkommer de renskötselberättigade, dvs.
själva renbelesrätlen och de med denna förknippade särskilda rättigheterna,
främst rätten atl jaga och fiska samt rälten till skogsfång. Det särskilda
värde som området kan äga exempelvis på grund av förekomsten av vattenkraft,
gruvfyndighet eller tomtförsäljningsmöjlighe-ter omfattas inte av
nylljanderälten och del bör därför inle påverka ersättningen lill de
renskötselberättigade.
De
sakkunniga tar även upp frågan angående möjligheten all föreskriva s. k.
skadeförebyggande åtgärder. De sakkunniga framhåller atl del inte är ovanligt
atl Kungl. Maj :l, trots atl renbeteslagen inte innehåller några bestämmelser
härom, som villkor för undantagande föreskriver alt skadeförebyggande åtgärder
skall utföras, t. ex. anläggande av stängsel omkring det undantagna området för
alt minska ölägenheterna genom undantagandet. Enligt de sakkunniga bör
skadeförebyggande åtgärder i regel vidtas, när elt område undantas från
renskölseln. Den verksamhet som föranleder undantagandet är nämligen i
allmänhet av sådani slag att renarna bör hindras från att ströva in i området.
Enligt de sakkunniga bör inle renägarna betungas med ökat bevakningsarbete. I
stället bör det normalt ankomma på den i vars intresse undantagandet sker alt
ombesörja erforderlig stängselhållning. Även andra åtgärder, t. ex. nya
flyttningsvägar, kan behövas för alt minska olägenheterna för renskötseln.
Enligt
gällande bestämmelser är Kungl. Maj :t prövningsmyndighet i frågor om
undantagande. De sakkunniga förordar att denna ordning även i fortsättningen
behålls såvitt avser frågan huruvida undantagande bör ske eller inte. Elt
beslut om undantagande av mark från renskötsel har samma karaktär som de på
Kungl. Maj :l ankommande avgörandena om tillstånd till tvångsförvärv enligt
expropriationslagen och annan tvångslagstiftning. Även frågor om
skadeförebyggande åtgärder bör enligt de sakkunniga prövas av Kungl. Maj:l,
eftersom sådana frågor om möjligt bör avgöras samtidigt med frågor om
undanlagande. De sakkunniga diskuterar ingående vilken myndighet som lämpligen
bör anförtros prövningen av ersättningsfrågan. Beaktansvärda skäl kan enligt
de sakkunniga åberopas för att ersättningsfrågan liksom f. n. avgörs av Kungl.
Maj :l i statsrådet. Ett skäl är, att det är förenat med minst omgång alt låta
frågan om undanlagande och ersättning prövas i etl sammanhang. Eftersom lägre
administrativ myndighet inte torde kunna komma i fråga för sådana
ersättningsavgöranden, är alternativet lill prövning av Kungl. Maj :l atl
frågan överlämnas till dom-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 55
stol.
En domstolsprövning innebär enligt de sakkunniga viss risk för tidsutdräkt och
väsentligt ökade kostnader för förfarandet. Å andra sidan talar åtskilligt för
domstolsprövning. Om full ersättning och inte bara "skälig
gottgörelse" skall ulgå för uppkommande minskning av renskötselrättens
värde, får ersättningsfrågan i huvudsak samma karaktär som i ett expropriationsmål
där tillståndsfrågan avgörs av Kungl. Maj:t men ersättningsfrågan av domstol.
Inte minst med hänsyn till alt kronan är den störste markägaren inom
renskötselområdel och därför i regel är engagerad i de företag för vilkas
räkning undantagande av mark behövs är det enligt de sakkunniga av värde att
fastställandet av ersättning ankommer på organ utan anknytning lill
administrativ myndighet. Enligt de sakkunniga är värdet av all rennäringen
blir jämställd med andra av tvångsingripanden hotade intressen så stort att de
praktiska fördelarna av en bedömning i administrativ ordning bör få komma i
andra hand. De sakkunniga föreslår därför all prövning av ersättningsfrågor
överflyttas från Kungl. Maj :l lill expropriationsdomstol.
De
sakkunniga tar också upp frågan om skydd mot markanvändning lill skada för
renskötseln. Det framhålls att renbeteslagen inte innehåller några regler som
generellt hindrar markägare och andra från all använda marken så, alt renägarna
i praktiken hindras atl utnyttja sin betesrätt. De inskränkningar som nu finns
i fastighetsägares och brukares handlingsfrihet i förhållande lill
rennäringsulövarna avser endasl vissa förfaranden, såsom förbud mol att skada
flyttningsväg och atl ofreda eller fördriva renar. Hinder föreligger däremot
inte mol all marken görs improduktiv som renbetesmark. En sådan ordning var
enligt de sakkunniga måhända naturlig när mycket stora arealer fanns för
renskölseln och möjligheten att förändra naturen var begränsad. Nu är
emellertid läget ett annat. En utveckling har påbörjats som kan leda lill att
vidsträckta marker inle längre kan användas för renskötseländamål. Främst är
del turismen och fritidsbebyggelsen i fjälltrakterna som utgör nytillkomna och
i lagstiftningen hittills obeaktade faktorer. Något effektivt skydd finns inte
i renbeteslagen mol all markägaren genom bebyggelse eller på annat sätt ändrar
markens användning och därigenom skadar renskötseln. Detta är enligt de
sakkunniga inte tillfredsställande. Den rält till renbete och annat nyttjande
av land och vatten som tillkommer de renskötselberättigade bör inle kunna göras
om intet genom ensidigt handlande av markägarna. Att huvuddelen av
renbetes-markerna tillhör kronan och alt risken därför är ringa för sådana
mark-dispositioner bör inle kunna åberopas. Skillnad bör nämligen inte göras
mellan kronan och andra markägare. Inte minst ur psykologisk synvinkel är del
av stor betydelse för de renskötselberättigade att även i förhållande lill
kronan ha uttryckligt lagstöd för sina befogenheter inom renskötselområdel. De
sakkunniga föreslår därför bestämmelser som i princip hindrar ägare och brukare
av mark, som omfattas av renskötselrätten, all ändra
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
användningen
av marken till skada för renskötseln. I syfte all förebygga att utvecklingen
inom renskötselområdel hämmas genom sådana bestämmelser, något som enligt de
sakkunniga uppenbarligen måste undvikas inte minst i samebefolkningens eget
intresse, bör bestämmelserna emellertid förses med vissa inskränkningar.
Regelns tillämpningsområde bör enligt de sakkunniga begränsas lill de trakter
där renskötsel är tillåten under hela året. Förbudet mot ändrad markanvändning
bör vidare gälla endast i fråga om sådan mark som faktiskt nyttjas för
renskötsel. Förbudet bör drabba endast åtgärder av påtagligt betydelsefull
karaktär, varken smärre ändringar i användningssättet, t. ex. införande av
modernare metoder vid skogsavverkning, eller mindre väsentliga olägenheter för
renägarna bör därför omfattas av förbudsbeslämmelsen.
Avsikten
med den föreslagna bestämmelsen om förbud mot ändrad markanvändning är endasl
att förhindra alt mer ingripande ändringar i användningen av mark, som är
särskilt värdefull för rennäringsulövarna, kommer lill slånd genom ensidigt
handlande av markens ägare eller brukare. Undantag bör sålunda göras för det
fall marken redan undantagits från renskötsel med stöd av de regler som de
sakkunniga föreslagit. Vid den prövning som skall ske enligt dessa regler
fattas beslut om markanvändningen på objektiva grunder och efter hörande av de
olika berörda rätlsägarna. Rennäringsidkarna är också i dessa fall
tillförsäkrade ersättning för de olägenheter som kan uppkomma genom markens
undanlagande. Det föreslagna förbudet skall därför gälla endast till dess
marken undantas från renskötsel enligt de regler som de sakkunniga föreslagit.
Beträffande företag som är underkastade tillståndsprövning enligt vattenlagen,
torde det enligt de sakkunniga inte föreligga något behov av att mark som
berörs därav i förväg undantas från renskötsel. Vallendomstolens eller synemännens
handläggning av sådana ärenden innebär nämligen att rätlsägarna, däribland
rennäringens målsmän, får komma till tals innan tillståndsfrågan avgörs och att
ersättningsfrågorna blir nöjaktigt behandlade. Också i samband med
fastställande av generalplan, stadsplan och byggnadsplan är prövningen av
markanvändningen enligt de sakkunniga fullt tillfredsställande. Till undvikande
av en onödig extra prövningsomgång med åtföljande risk för kompetenskonflikter
bör förelag av nu angivna slag inle vara underkastade det föreslagna
stadgandet om förbud mot ändrat utnyttjande av mark lill skada för renskötseln.
I viss mån liknande synpunkter kan enligt de sakkunniga läggas på andra
företag för vilka tvångsrätter tillskapas genom beslut av administrativa eller
judiciella myndigheter. Eftersom prövningen av såväl tillstånds- som
ersättningsfrågan i sådana fall är mer begränsad till de direkta verkningarna
av den ifrågasatta tvångsrälten, anser de sakkunniga att del f. n. inte är
motiverat atl undanta ytterligare företag från den föreslagna förbudsregelns
tillämpning. De sakkunniga föreslår atl tillämpningen av den föreslagna
förbudsregeln skall ankomma på allmän domstol
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 57
efter
talan av renby vars område berörs av en vidtagen eller tillämnad ändring i
markanvändningen.
Enligt de sakkunniga är
även renbeleslagens bestämmelser om nyttj ande-rältsupplåtelser i behov av en
översyn. Till en början erinrar de sakkunniga om alt 56 § renbeleslagen avser
nyttj anderättsupplåtelser endast inom en del av renskötselområdel, nämligen
för "lapparna avsatta land" (22 § 1886 års renbeteslag) resp.
"områden som blivit lill lapparnas uteslutande begagnande anvisade"
(31 § 1898 års renbeleslag och 56 § 1928 års renbeteslag). När fråga uppkommer
om alt upplåta mark inom denna del av renskötselområdel för annat ändamål än
renskötsel, bör enligt de sakkunniga även i fortsättningen utgångspunkten vara
att renbelesrätlen ej skall behöva vika annat än i vissa i lagen särskilt
angivna fall, varvid ersättning skall lämnas för uppkommande intrång. Utanför
reglerna i 56 § lagen faller bl. a. all mark inom sedvanerättsområdet och i
lappmarkerna nedanför odlingsgränsen liksom enskild och kommunägd mark, även
om den ligger ovanför odlingsgränsen. I fråga om upplåtelse av nyttjanderätt
lill sådan mark gäller vanliga regler, vilket bl. a. innebär all markägaren är
oförhindrad att göra upplåtelser utan att behöva ta särskild hänsyn lill
samernas rättighet. Dessa rättigheter kvarstår i princip oförändrade trots
skedda upplåtelser, men i praktiken kan möjligheten att utnyttja dem reduceras
på grund av den ändring av markens faktiska användande som kan bli följden av
en nyttjanderättsupplålelse. Någon ändring av gällande lags ståndpunkt i detla
avseende anser de sakkunniga inte böra ske. Med hänsyn till att samernas
rättigheter sedan länge varit särskilt omfattande och dessutom tryggade genom
särskilda bestämmelser i fråga om de till samernas "uteslutande
begagnande" anvisade områdena är det enligt de sakkunniga motiverat att
för dessa områden behålla speciella garantier mot upplåtelser som kan medföra
olägenheter vid utövningen av renskötselrätlen och de med denna förenade
birättigheterna. Å andra sidan skulle elt utsträckande av dessa garantier till
områden, där de inle nu föreligger, inedföra risk för allvarliga
rättsförluster för andra rättsägare och sannolikt föranleda omfattande
kompensationskrav. När det gäller frågan vem som skall ha beslutanderätten i
upplåtelsefrågor står enligt de sakkunniga valet mellan markägaren, dvs.
staten, eller innehavaren av rälten till områdenas "uteslulande
begagnande", dvs. samerna. I båda fallen måste del bli fråga om företrädare
för de egentliga rätlsägarna, för staten någon regional eller central myndighet
och för samerna någon organisation, lokal eller mer riksomfattande. Enligt de
sakkunniga bör man vid frågans bedömande i första hand anlägga praktiska synpunkter.
På vad sätt befordras bäst de intressen som både samerna och övriga
befolkningsgrupper numera har inom dessa vidsträckta områden? De sakkunniga
anser det vara uppenbart alt endast en statlig förvaltning kan komma i fråga
för uppgiften. Medan en samisk förvallning i praktiken inle torde kunna
utformas så atl den innefattar erfor-
58 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
derliga
garantier för alt övriga befolkningsgruppers intressen blir i skälig omfattning
tillgodosedda, bör det vara fullt möjligt att inom ramen för en statlig
förvaltning la vederbörlig hänsyn till alla gruppers berättigade intressen,
däribland också samernas. De sakkunniga anser därför alt det nuvarande
systemet i princip bör behållas och atl således garantier för de särskilt
omfattande samiska rättigheterna inom de aktuella områdena även i
fortsättningen bör lämnas inom ramen för en statlig förvaltning. Om elt sådant
system skall bli effektivt, måste det emellertid sörjas för att de enskilda
rättsägarna inte vidtar åtgärder som hindrar den statliga förvaltningsverksamhelen.
Liksom i gällande lag bör därför förbud gälla för privata förfoganden över
rättigheter som ingår i renskölselrätten.
Enligt
56 § renbeleslagen får upplåtelse av jakt eller fiske på de områden som anvisats
lill samernas uteslutande begagnande inte omfatta ensamrätt till sådana
nyttigheter ulan är begränsad till befogenhet alt "jämte lapparna"
utöva jakt eller fiske. Denna begränsning av möjligheten alt verkställa
upplåtelsen har ursprungligen tillkommit för att säkra samernas rätt till jakt
och fiske såsom binäringar lill renskölseln. Enligt de sakkunniga kan det
ifrågasättas om det är påkallat alt undantagslöst förbjuda sådan upplåtelse med
ensamrätt. Jaktens betydelse som binäring torde vara starkt reducerad och i
fråga om fisket finns möjligheter atl dela upp fiskevatlnen i sådana som
fordras för samernas eget behov och sådana som ulan olägenhet kan avstås till
utomstående. Samtidigt har värdet av alt kunna avsätta vissa jaktmarker och
fiskevatten för upplåtelse med ensamrätt väsentligt ökat beroende främst på
stegrad efterfrågan på jakt och fiske som turistattraktioner i fjällbygderna.
Inle minst med hänsyn till svårigheten att få till stånd en rationell fiskevård
i vatten där samerna har rätt atl bedriva nätfiske är det enligt de sakkunniga
angeläget att det gällande förbudet mot upplåtelse av ensamrätt till annan blir
uppmjukat. De sakkunniga föreslår därför alt om särskilda skäl föreligger
upplåtelse skall kunna avse all rätt till jakt eller fiske inom visst område.
Sådana särskilda skäl bör huvudsakligen anses föreligga om ensamrätt fordras
för all trygga en god jakt- eller fiskevård.
De
sakkunniga föreslår vidare enhetliga bestämmelser i fråga om alla andra
nytljanderätlsupplåtelser än sådana som avser jakt- och fiskerätt. Delta
innebär en väsentlig förändring i förhållande till gällande regler som dels
endast omfattar upplåtelser för vissa angivna ändamål, dels är differentierade
med avseende på förutsättningarna för att upplåtelse skall få ske. I båda dessa
hänseenden anser de sakkunniga det möjligt och lämpligt atl i samband med
övergången till en ny driftsform för renskölseln förenkla de nuvarande tämligen
svåröverskådliga bestämmelserna. Genom den föreslagna renbyorganisalionen får
rennäringsulövarna nämligen möjlighet att i förhållande till myndigheterna
framföra sina önskemål och synpunkter med avsevärt större auktoritet än som
hittills i regel kunnat ske. Redan detla
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år.1971 59
torde
minska behovet av detalj föreskrifter om vilket intrång i deras intressen som
bör kunna tillålas. Därtill kommer alt de sakkunnigas förslag om en uppdelning
mellan rennäringsfonden och renbyarna av de medel som inf ljuter genom
upplåtelserna (se under 7) innebär att den renskötande befolkningsgruppen får
etl starkt eget intresse av atl upplåtelser av olika slag kommer lill stånd.
Med hänsyn härtill bör man enligt de sakkunnigas uppfattning för framtiden
kunna räkna med väsentligt minskade intressemotsättningar mellan samerna och
övriga befolkningsgrupper i dessa frågor. Med undanlag av
fiskerältsupplåtelserna föreslås att hälften av inkomsterna genom upplåtelse
skall utgå lill renbyarna. Det kan inte minst med hänsyn härtill förutsättas
att beslulsmyndigheten kommer atl fästa myckel stor vikt vid elt yttrande från
en renby, vari denna på grund av befarade olägenheter för renskötseln
avstyrker en viss upplåtelse och därmed förklarar sig vilja avslå från en
möjlig inkomst.
F.
n. gäller att nytljanderätlsupplåtelser enligt 56 § renbeteslagen skall ske mot
avgift. Enligt de sakkunniga bör detsamma i princip gälla i fråga om alla
upplåtelser enligt de föreslagna nya reglerna. Elt viktigt skäl för dessa är
just alt de beräknas skapa förutsättningar för ökade inkomster till rennäringen
och rennäringsidkarna. Principen om avgiftsbeläggning bör emellertid inle vara
undanlagslös. Särskilt vid upplåtelse av fiskerätt för \ nssa samer som inle
tillhör den renskötande befolkningsgruppen men är beroende av fisket inom
renskötselområdel, de s. k. fiskesamerna, kan del enligt de sakkunniga
föreligga starka skäl för alt tillåta avgiftsfria upplåtelser. Sådana kan även
någon gång vara befogade, när fråga är om något allmännyttigt ändamål, speciellt
om dess tillgodoseende också ligger i den berörda renbyns intresse. På grund
härav förordas alt avgift skall utgå om inte särskilda skäl föreligger för
avgiftsfrihet.
En
ledamot i utredningen, landshövdingen Ragnar Lassinantli, har reserverat sig
mol ulredningsmajoritetens uppfattning atl utgångspunkten för bedömningen av
frågor angående upplåtande av renbetesmark för annat ändamål än renskötsel även
i fortsättningen bör vara att renskötselrätten ej skall behöva vika annat än i
vissa i lagen särskilt angivna fall, varvid ersättning skall lämnas för
uppkommande intrång. Reservanten anför att, även om man vid bedömning av frågor
angående markanvändningen har alt la hänsyn till att renskötsel förekommer på
trakten, markulnj'lljandel borde i varje tidsskede anpassas efter utvecklingens
gång. Man borde eftersträva all använda markerna på mest effektiva sätt. En
ändamålsenlig markanvändning borde kunna åstadkommas ulan atl de samiska
rättigheterna träds för nära. Från sysselsättnings- och försörjningssynpunkl
bör en mer mångsidig markanvändning vara lill stort gagn för samerna. Även en
försiktig bedömning leder enligt reservanten lill en optimistisk uppfattning om
möjligheterna för samerna att till betydande del grunda sin framtida
försörjning på sådan verksamhet för vilken exempelvis turismen ger ua-
60 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
derlag.
Detla är av särskild betydelse med hänsjm lill alt ett växande antal samer
framdeles ej synes kunna få sin försörjning av renskötsel. Särskilt för medelålders
och äldre samer, vilka inte kan lämna hemorten, föreligger stort behov av
kompletterande sysselsättningar. En restriktiv markpolilik skulle enligt
reservantens uppfattning innebära, att förutsättningarna skulle minska för alt
genom nya former av ekonomisk verksamhet bredda basen för samiskt arbetsliv.
Det skulle vara olyckligt om t. ex. motiverade beredskapsarbeten skulle
försvåras av en mycket återhållsam markpolilik. Riktlinjerna för den framlida
markpoliliken bör enligt reservanten utformas så, alt en från samhällsekonomisk
synpunkt optimal användning av markerna fortlöpande underlättas. Samerna bör
ha mycket alt vinna av en sådan ändamålsenlig markpolitik, som ur
samhällsekonomisk synvinkel är fördelaktig. Det bör inte vara omöjligt atl
härvid visa berörda parter rimlig hänsyn i del mot en historisk bakgrund
gestaltade lapprivilegiets anda. På förvaltningsmyndigheterna bör ankomma all
på olika sätt verka för all så sker ulan att en ändamålsenlig markanvändning
härigenom eftersatts. Dessa principer för den framtida markanvändningen bör
enligt reservanten på lämpligt sätt komma till uttryck antingen i lagtexten
eller i de riktlinjer som lämnas för förvaltningsmyndigheternas verksamhet.
6.4
Remissyttrandena
SSR
framför till en början vissa principiella erinringar mot utgångspunkterna för
de sakkunnigas förslag till bestämmelser lill skydd för renskötselrätten. SSR
tar i sitt yttrande upp frågan om samernas rätt till mark, vatten, jakt, fiske
och andra nyttigheter inom renskötselområdel. Enligt SSR har samerna en
starkare rätt till marken än som framgår av renbeteslagen. SSR åberopar alt
samerna besatt och hävdade sina områden i Jämtlands län och Lappland vid den
tid då områdena införlivades med svenska riket. Förutom denna förmenade
ursprungliga rätt anser SSR att samernas rält kan grundas på bl. a. urminnes
hävd och en av de svenska myndigheterna erkänd, ständig och ärftlig
besittningsrätt. Mot denna bakgrund kräver samerna självbestämmanderätt över
de marker och nyltigheler som de förfogar över. Enligt SSR bör samernas rätt
till marken rätteligen karakteriseras som en medäganderätl. Påslåendet att
samernas rätt är inskränkt lill sådant nyttjande av land och vatten som fordras
för renskölselns bedrivande är enligt SSR felaktigt. SSR anser att de
sakkunniga tolkat direktiven för snävt, vilket lett till atl de juridiska
grundvalarna för rennäringen, själva rätlen till näringsunderlaget inle blivit
tillräckligt utredda. Så t. ex. anges inte i belänkandet vem som är bärare av
samernas rätt lill land och vatten. Inte heller anges rättens civilrättsliga
karaktär.
Länsstyrelsen
i Jämtlands län anser att annan utgångspunkt inle varit lämplig eller ens
möjlig för de sakkunniga än att staten äger marken med
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 61
imdantag
av del privat ägda sedvanerättslandel och att de renskötande samernas rätt är
inskränkt till sådani nyttjande av land och vatten som fordras för
renskötselns bedrivande. Enligt länsstyrelsen är det naturligt all de
sakkunniga avstått från alt söka definiera den civilrätlsliga karaktären av
samernas rättigheter. Bortsett från att staten inle genom lagstiftningen bör
uppge väsentliga delar av den ståndpunkt som staten hittills intagit i de år
1966 av samerna inledda rättegångarna om äganderätten lill mark och vatten, är
det inte heller för det praktiska arbetet inom rennäringen och dess
administration nödvändigt att i den nya lagstiftningen införa en sådan
definition.
Många remissinstanser
anser i huvudsaklig överensstämmelse med reservantens uppfattning all de
bestämmelser som möjliggör inskränkningar i renskötselrätt bör utformas så att
del framtida markutnyltjandel inom renskötselområdel underlättas. Statens
naturvårdsverk erinrar om de stora områden som renskölseln lar i anspråk, och
alt antalet renskötande samer minskat för varje år. Mot den bakgrunden bör det
enligt naturvårdsverket vara möjligt alt successivt vidga markanvändningen i
dessa områden till andra aktiviteter såsom friluftsliv, jakt och fiske för en
större allmänhet ulan att samernas rättigheter behöver trädas för när. Viss
liberalisering i fråga om upplåtelse av renbetesmark anser naturvårdsverket på
sikt vara till förmån för samerna bl. a. genom att deras försörjningsunderlag
differentieras. Naturvårdsverket ansluter sig i denna del till de synpunkter
som utvecklats av reservanten. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar alt levnadsbetingelserna
i lappmarkerna ändrats på etl omvälvande sätt genom den tilltagande
urbaniseringen och utvecklingen av näringslivet. Dessa förändringar utgör ett
starkt motiv för vissa jämkningar av renbeteslagslift-ningens utformning när
det gäller reglerna för markanvändning till olika med renskölseln icke
sammanhängande ändamål. Även skogsstyrelsen anser det vara viktigt att med
hänsyn till sysselsättningsproblemen i här aktuella landsdelar värna om
möjligheterna all utveckla nya näringsgrenar som är lämpliga för dessa områden.
Domänverket understryker att ren-skölselprivilegiet är en nyttjanderätt knuten
lill själva näringsutövandet och alt rennäringens omfattning begränsas av
tillgången på bete. Verket erinrar vidare om atl betingelserna ändrats inte
enbart för rennäringen ulan även för annat utnyttjande av de områden där
renskötsel förekommer. Inle minst gäller detta själva fjällområdet som fåll en
växande betydelse för turism, friluftsliv, jakt och fiske m. m. Della
förhållande i förening med all antalet renskötande samer beräknas minska
ytterligare gör del enligt verket angeläget alt 500600 familjers i och för sig
berättigade krav på särskilda privilegier inte tillåts väsentligt försvåra
landets utnyttjande på annat sätt till gagn för stora skaror av andra
medborgare. Vid avvägningen mellan renskölselns intressen och motstående
intressen bör givetvis iakttas all för renskölseln särskilt viktiga rättigheter
inle förnärmas men i ålskil-
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
liga
frågor anser verket hänsyn ändå kunna tas lill motstående intressen i något
högre grad än tidigare. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser alt frågan
under vilka förutsättningar mark skall kunna undantas från renskötsel
behandlats alltför knapphändigt i betänkandet eftersom utredningsuppdraget
ansetts lägga hinder i vägen för en mera förutsättningslös prövning.
Länsstyrelsen hyser sympatier för reservantens uppfattning alt man bör sträva
efler att använda marken på mest effektiva sätt. Länsstyrelsen anser det dock
svårt atl på föreliggande material uttala sig bestämt i saken, och framhåller
önskvärdheten av alt frågan övervägs ytterligare på grund av den stora betydelse
en lämplig markdisposition har för utvecklingen i Norrland.
De remissinstanser som
uttalar sig för ett mera effektivt utnyttjande av mark inom renskötselområdet
ställer sig i allmänhet kritiska lill de sakkunnigas förslag alt som villkor
för renskötselrättens upphävande kräva all marken oundgängligen behövs för
ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna.
Domänverket anser
villkoret alt ett område skall vara oundgängligen erforderligt för det
ifrågavarande ändamålet innebära en alltför hård begränsning av möjligheterna
till undantagande. Undantagande synes i stället böra få ske om området fordras
för ändamål av väsentlig betydelse för del allmänna. Länsstyrelsen i
Norrbottens län anför liknande synpunkter. Även naturvårdsverket anser villkoret
för undantagande innebära en med hänsyn till andra intressen hård begränsning.
Bestämmelsen bör få en något mindre sträng utformning, åtminstone för områden
som inte är av första rangens betydelse för renskötseln. Kammarkollegiet
framhåller alt situationen i fall av undanlagande kan vara, alt endast ett
förhållandevis obetydligt område behöver undantas eller alt fråga är om trakt
som endast sporadiskt besöks av renar eller som har dåligt renbete.
Undantagandet innebär i så fall inle några större olägenheter för renskölseln.
Det synes kollegiet orimligt alt i sådana fall behöva upprätthålla lagens
stränga krav på ändamålels betydelse. Kollegiet förordar alt bestämmelsen
formuleras så att den lämnar utrymme åt en mera förutsättningslös prövning av
markanvändningen. Kollegiet anmärker vidare på uttrycket
"undantagande". Det för tanken till elt markborlfall av stadigvarande
art. Från störningssynpunkt är det emellertid ofta inte så mycket
markborlfallet som arten av den verksamhet som skall bedrivas inom området som
är av betydelse. Verksamheten kan vara störande ulan atl den medför
markbortfall. Markborlfallet kan vidare vara av temporär art, såsom t. ex. vid
hyggesbränning. Bestämmelsen bör därför utformas så all den om möjligt fångar
in all för renskölseln mera störande verksamhet som kan tänkas förekomma. Genom
de sakkunnigas förslag lill bestämmelse om skydd mot ändrad markanvändning är
indirekt utsagt, alt markens ägare eller brukare får vidta åtgärd som inte
medför avsevärd skada iör renskötseln ulan särskild prövning av Kungl. Maj :t.
Huruvida de
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 63
sakkunniga
tänkt sig detta framgår ej klart. Kollegiet anser dock att del finns anledning
överväga en sådan gränsdragning. I vart fall bör Kungl. Maj :ts prövning av
fråga om upphävande av renskölselräll när det gäller bagalellärenden kunna
delegeras till underordnad myndighet. Kollegiet erinrar om atl
nytljanderätlsupplåtelser i princip skall meddelas av regional myndighet. I
realiteten innebär emellertid även dylika markupplåtelser ofta att mark
undandras från samernas begagnande. Kollegiet föreslår sammanfattningsvis all
Kungl. Maj :ts prövning begränsas till åtgärder eller förelag varigenom
avsevärt men för renskötseln kan vara att befara.
Kiruna
stad anför alt de sakkunnigas förslag att med expropriationslagen som förebild
kräva alt det konkurrerande ändamålet äger "väsentlig betydelse för det
allmänna" inte bör uppfattas så att med uttryckssättet avses en
begränsning av undantagsmöjlighelerna lill de i 1 § 16 expropriationslagen
avsedda expropriationsanledningarna. Det måste finnas möjlighet för Kungl. Maj
:t att från renskölseln undanta mark även för andra ändamål. Undantag måste
kunna göras för sådana ändamål som en tätorts förseende med mark för
fritidsbebyggelse, såväl för dess egen befolkning som för turismen.
Överhuvudtaget saknas anledning alt i detla sammanhang anknyta till
expropriationslagens förutsättningar för räll till tvångsinlösen, vilket de
sakkunniga måhända inte heller avsett, utan bedömningen bör kunna ske helt
oberoende av detta. SSR anser att expropriationsmöjlighet enligt expropriationslagen
måste föreligga för att mark skall kunna undantas från samernas begagnande.
Dock bör expropriationsanledningen i 1 § 11 (nationalpark, naturreservat eller
naturminne) undantas. Men även om expropria-tionsanledning föreligger bör någon
form av kvantitativ begränsning införas.
LKAB
anför att förslaget all omformulera 5 § renbeteslagen är olyckligt. Den
föreslagna formuleringen "av väsentlig betydelse för det allmänna"
kan med hänsyn till allmänt språkbruk vara missledande, eftersom "del
allmänna" vanligtvis används såsom en motsats till "det
privata". Av vad de sakkunniga anfört framgår såväl att man inle avsett
någon saklig ändring av bestämmelsernas innebörd som att man uppmärksammat den
risk för här ovan antydd tolkning som ligger i formuleringen. Det förefaller
med hänsyn härtill lämpligast att låta den nu gällande lydelsen kvarstå oförändrad.
Boliden aktiebolag anmärker att eftersom de sakkunniga inte avsett all föreslå
någon ändring av innebörden i gällande bestämmelser i 5 § renbeteslagen och
den föreslagna nya lydelsen lätt kan leda till missförstånd, den gällande
lydelsen bör behållas. Same-Ätnam anser att förslagels formulering
"oundgängligen erforderligt för ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna"
lider av samma oklarhet som 5 § renbeleslagen. Samernas möjlighet att hävda sig
blir enligt förslaget starkt beskuren. Om i huvudsak ekonomiska värderingar
förs fram vid bedömningen, har samerna inte möjlighet att kunna hävda sin rätt.
Områdets väsenlliga betydelse även för samernas näring måste komma till
uttryck. Om samernas rält enligt samebyns me-
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ning
skulle skadas eller trädas för när, bör samebyns rätt gå före del allmännas.
Några remissinstanser tar
upp frågan om förhållandet mellan de föreslagna bestämmelserna om upphävande
av renskötselrätlen och bestämmelser i annan lagstiftning om upphävande av
eller inskränkning i renskötselrätlen.
Kammarkollegiet erinrar om
att frågan hur 5 § renbeteslagen förhåller sig till annan lagstiftning om
tvångsrält såsom vattenlagen, gruvlagen, expropriationslagen, väglagen och
byggnadslagen inte är reglerad i lag. Praxis synes numera enligt kollegiet vara
alt prövning enligt 5 § renbeleslagen. möjligen med undanlag i visst avseende
från expropriationslagen, sker endasl om tvångsrält inte kan utverkas i annan
ordning. Expropriationslagen är i princip inle tillämplig på kronans
fastigheter, men särskild rätt som i avseende på fastighet tillkommer annan än
kronan kan dock bli föremål för expropriation. Detta innebär atl lappbys räll
lill renbetesulövning torde kunna exproprieras, oberoende av i vems hand marken
befinner sig. Kollegiet tror dock inte att expropriationslagen någonsin kommit
till sådan användning, i vart fall inte när det gällt kronomark.
Kompetensområdet för 5 § renbeteslagen har alltså i tillämpningen i huvudsak
kommit alt begränsas till markdispositioner som markägare, i regel kronan, önskar
göra på sin egen mark. Kollegiet förordar alt denna ordning behålles. De
sakkunnigas ståndpunkt synes inte helt entydig.
Kommerskollegium erinrar
om atl den föreslagna bestämmelsen om undantagande leder till alt gruvägare,
trots att inmutning beviljats honom och utmål utlagts enligt gruvlagen, måste
begära Kungl. Maj :ts lillslånd alt förfoga över mark som krävs för
gruvdriften, om marken är belägen inom renskötselområdel. Kollegiet har
förutsatt, att tillstånd vanligen kommer att beviljas och alt bestämmelsen,
såvitt avser gruvdrift, får sin väsentliga betydelse som underlag för
bedömningen av ersättning lill samerna för skada och intrång. I annat fall kan
osäkerhet om möjligheterna atl få mark på renskötselområde undantagen verka
hämmande på benägenheten att söka efter nya fyndigheter. Vidare är det av vikt
atl utvinning av redan upptäckta men ännu ej bearbetade fyndigheler inle
omöjliggörs. Gruvdriften bör bedömas vara av sådan betydelse för det allmänna
atl undanlagande av erforderlig mark regelmässigt kan påräknas. Norrbottens
företagareförening anför liknande synpunkter.
LKAB, som främst
uppehåller sig vid frågan om behovet av mark för gruvdrift, anför alt de
sakkunniga synes mena att begäran om undanlagande för gruvdrift i princip bör
ske först sedan inmulningsräll beviljats samt att, om provbrylningen ej innebär
väsentligt men för renskötseln, sådan begäran kan uppskjutas till dess utmål
blivit utlagt och gruvdriften skall sällas igång på allvar. Dessa de
sakkunnigas uttalanden synes LKAB kunna läsas så att undantagande regelmässigt
skall ske vid planerad gruvdrift inom områ-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 5L år 1971 65
den
där renskötsel är tillåten. En sådan tolkning synes i vissa fall kunna medföra
en inskränkning i gruvlagens bestämmelser om rälten att bearbeta
mineralfyndigheler. 5 § renbeteslagen har, såvitt bolaget vet, inte getts en
sådan innebörd. Del framgår inle klart av de sakkunnigas kommentarer om en
ändring är avsedd i detta hänseende. Innebörden av förslagel synes oklar och bör
närmare klarläggas och eventuellt övervägas inom den nu arbetande
gruvrättsutredningen.
Även Boliden aktiebolag
framhåller atl undanlagande enligt 5 § renbeteslagen, bolaget veterligt,
aldrig har aktualiserats för gruvändamål. De sakkunniga synes emellertid utgå
från att undantagande normalt skulle behövas då det gällt gruvdrift. Därvid
skulle alltså fråga om gruvdrift prövas av minst tre instanser, nämligen
bergmästaren (gruvlagen), Kungl. Maj:t (5 § rennäringslagen) och
expropriationsdomstol (ersättning enligt 5 § rennäringslagen utöver den
ersättning som utgått enligt gruvlagen). För Norrbottens del skulle därtill
komma behandling av ansökan om dispens från inmulningsförbudet. Bolaget
understryker att det är synnerligen viktigt att i lagtexten eller på annat sätt
klarlägga i vilka fall undantagande måste begäras, så att inle denna vanskliga
fråga överlämnas till den enskildes bedömande. Bolaget anser att det från både
principiella och praktiska synpunkter måste ifrågasättas om inle samernas liksom
andras intressen i samband med gruvdrift kan tillräckligt beaktas inom ramen
för gruvlagen. Skulle det anses att undantagande jämlikt 5 § i vissa speciella
fall skall krävas, bör dock ersättningsfrågorna regleras inom ramen för del
nOrmala förfarandet enligt gruvlagen. Det skulle vara otillfredsställande om
vissa ersättningar skulle utgå enligt gruvlagen och andra bestämmas av expropriationsdomstol.
Bolaget fäster även uppmärksamheten på det vanliga fallet, alt gruvdriften
skall förenas med elt anrikningsverk. För anläggande av anrikningsverk fordras
f. n. prövning av vattendomstol, som även lar ställning till markbehov och
ersättningsfrågor; I ett sådani fall kommer företaget att prövas av ännu flera
instanser.
De
sakkunnigas förslag att expropriationslagens ersättningsregler och dess regler
om domstolsprövning skall göras tillämpliga i fall av undantagande av mark från
renskötsel tillstyrks av de flesta remissinstanserna. Vissa jämkningar i
reglerna föreslås emellertid från vissa håll. Några remissinstanser förordar
att Kungl. Maj :t liksom f. n. får pröva även ersättningsfrågorna.
Kammarkollegiet påpekar
alt en tillämpning av expropriationslagens ersättningsbestämmelser från
handläggningssynpunkt kan innebära en omgång i jämförelse med nuvarande
ordning. Ä andra sidan talar rättssäkerhetssynpunkterna för att
ersättningsfrågorna skall kunna underställas doiri-stols prövning. Kollegiet
tillstyrker med vissa modifikationer alt ersättningsfrågorna prövas och avgörs
av expropriationsdomstol. Reglerna om fastställande av ersättning bör i likhet
med som sker i fråga om ersättning en-
3 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
66 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ligt
naturvårdslagen utgå från alt frivillig uppgörelse i första hand bör eftersträvas.
Den ersättningsskyldige bör således om möjligt redan i förväg ha träffat
överenskommelse med vederbörande renby och myndighet om åtgärder till
förebyggande av olägenheter och om ersättning. Kan parterna inte enas bör
ersättningsfrågan tas upp vid expropriationsdomstol, sedan Kungl. Maj :t
meddelat beslut om undantagande. Gäller det bagatellartade fall ifrågasätter
kollegiet om inte ersättningsfrågan bör avgöras i samband med beslut om
undantagandet, även för det fall atl parterna inte kommit överens om
ersättningen. Det är inle rimligt alt en markägare skall åsamkas rättegångskostnader
som kanske vida överstiger den gottgörelse som skall lämnas. Därför bör Kungl.
Maj :t eller underordnad myndighet om bagatell-ärenden skulle komma atl
delegeras kunna i samband med undanlagandel besluta om storleken av den
ersättning som skall utgå, om undantagandet är av mindre betydelse från
renskölselsynpunkl.
Domänverket
anser atl mycket talar för den föreslagna ordningen för fastställande av
skade- och intrångsersättning. Handläggningen kommer emellertid alt ta längre
lid och styrelsen förutsätter atl expropriationslagens bestämmelser skall
tillämpas endasl på områden av betydelse. För mindre områden bör hittills
gällande ordning tillämpas.
Kiruna
stad anför i fråga om förfarandet i ersättningsfrågor att det väl inle kan
bestridas atl vissa skäl kan anföras för den föreslagna ändringen. Emellertid
är del här fråga om sådana intressen som i många avseenden är väsensskilda från
de ersättningsspörsmål som avses i expropriationslagen. Förfarandet i
ersättningsfrågorna genom domstolsprövning kominer vidare atl bli tungrott,
tidsödande och kostsamt. I motiveringen för ändringen har inte ens berörts de
praktiska lillämpningsfrågorna vid en domstolsprövning. Expropriaten är svår
alt definiera och utredningen ger ringa eller ingen vägledning härom. Vidare
uppkommer fråga, huruvida lappfonden som sådan skall vara part i
ersättningsmålet eller inte. Skall lappbyn såsom juridisk person vara part
eller skall parlsförhållandet utsträckas till varje medlem i renbyn såsom
sakägare eller dessa jämte renbyn? Enligt 31 § expropriationslagen skall
ersättning beslämmas särskilt för varje sakägare, vilket skulle betyda att det
ankommer på domstolen atl göra en fördelning inom berörd renby. Detta borde
rimligen också betyda att varje delägare i byn är part i målet. Svårigheterna
och olägenheterna med en sådan ordning bör framstå såsom uppenbara.
Expropriationslagens bestämmelser om ersättning har därjämte en genomgående
anknytning till fastighelsbegreppet och även här synes svårigheter kunna
uppkomma vid tillämpningen av bestämmelserna då det gäller frågor om intrång i
renskölseln. Rätten till renskötsel är ju normall inte knuten till fastighet i
expropriationslagens bemärkelse. Därför bör nuvarande bestämmelser gälla till
dess de angivna frågorna har utretts närmare. Även länsstyrelsen i Norrbottens
län avstyr-
Kungl.
Maj:ts proposition nr står 1971 67
ker
förslaget om alt ersättningsprövningen skall överflyttas från Kungl. Maj :l
till expropriationsdomstol.
Mot den föreslagna
bestämmelsen om skydd mot ändrad markanvändning anförs kritik från några håll.
SSR anför att eftersom
samerna har en medäganderätl till marken kan de sakkunnigas förslag till
bestämmelser angående skydd mot ändrad markanvändning godtas endast om de får
en sådan utformning, att de inte hindrar rättegångar sorn samerna önskar föra
om rätten till mark även nedanför odlingsgränsen. Samerna bör vidare inte vara
skyldiga tåla ens mindre ändringar, som inte medför avsevärd skada. SSR vänder
sig också mol elt uttalande av de sakkunniga alt införandet av moderna metoder
i skogsavverkningen inle kan anses innebära väsentlig skada för renskölseln och
hävdar alt hyggesbränning och kalhyggen orsakat renskölseln stora skador och
atl skogsgödslingen är en mycket stor fara för renlaven. Domänverket och någon
skogsvårdsslyrelse ifrågasätter om inle del i de sakkunnigas motiv angivna
uttalandet att förbudet mot ändrad markanvändning inte är avsett hindra
omläggning av skogsbruksmetoder borde las in i lagtexten. Kammarkollegiet anser
alt förbudet mot ändrad markanvändning, som enligt de sakkunnigas förslag
begränsas geografiskt lill trakter där renskötsel är tillålen hela året, bör
gälla inom hela renskötselområdet. Ensamt avgörande bör vara om genom viss
åtgärd avsevärd skada är att befara för renskölseln. Enligt länsstyrelsen i
Västerbottens län bör förbudet mot ändrad markanvändning inle gälla för mark
som tagits i anspråk med vågrätt enligt lagen om allmänna vägar.
De sakkunnigas förslag i
fråga om nyltjanderältsupplåtelser lämnas ulan erinran av flera remissinstanser
medan många andra ansluter sig lill reser vantens uppfattning att även
bestämmelserna om nytljanderätlsupplåtelser bör utformas så att en från
samhällssynpunkt optimal användning av ren-belesmarkerna fortlöpande
underlättas. SSR kritiserar de sakkunnigas förslag och hävdar i första hand
att upplåtelserätlen bör tillkomma samebyn. Som skäl anförs bl. a. att innan
den första renbeleslagen tillkom (1886) var det myckel vanligt att samerna
själva upplät nyttjanderätt. De fråntogs denna rätt enbart av det skälet att de
inle ansågs kunna betros med uppgiflen alt verkställa upplåtelser och förvalta
inflytande medel till gemen samt gagn. Om samernas förslahandsyrkande inle
bifalls, yrkar samerna alt 56 § renbeleslagen behålls helt oförändrad. Varje
ändring innebär näm ligen elt försök atl genom lagstiftning påverka de
rättegångar som pågår an gående samernas rättigheter.
68
Kungl. Maj:ts
proposition nr 51 år 1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
7.
Rationalisering, stödåtgärder m. m.
7.1
Nuvarande förhållanden
Stödet
ål rennäringen beslår av bidrag till olika slag av investeringar och till
driftkostnader. I nedanstående diagram redovisas storleken av dessa medel.
Därjämte redovisas i diagrammet kostnaderna för dels rådgivning och forskning
m. m., dels den statliga administrationen.
Milj. kr 12x
opaginerad Kontrollera mot PDF
11--10--9-8--7--6-- 5-1- 4-3-2-
y ffl i i
1962/63 1963/64 1964/65 1965/66
1966/67 1967/68
Kostnader f ö r
r å dgivning och forskning m. m.
I I Bidrag till investeringar och driftkostnader
1968/69 Budget ä r
Kostnader f ö r den
statliga administrationen
För
bestridande av kostnaderna för den statliga administrationen har budgetmedel
anvisats. För de övriga utgifterna har medel disponerats enligt följande.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 69
Budgetår
Milj. kr. 1962/63 1963/64 1964/65
1965/66 1966/67 1967/68 1968/69
0,17
0,08
0,13
1,40
0,23
0,19
0,99
1,16
0,97
1,30
2,70
1,32
0,30
0,28
0,72
0,59
0,47
0,40
0,82
1,42
2,31
3,73
4,80
4,86
0,45
0,38
0,13
0,15
0,89
0,15
1.
Budgetmedel..... 0,05
2.
Statens
lappfond» . . 0,76
3.
Regleringsavgifler' 0,22
4.
AMS-medel .... 0,63
5.
Norrlandsfonden
..
Summa milj. kr. 1,66 2,73 3,32 4,26 7,17 9,09 6,92
Rådgivningen
i frågor som rör rennäringens ekonomi, driftsformer och organisationsutveckling
planläggs och leds centralt av lantbruksslyrelsen. Arbetet har hittills i
huvudsak inriktats på atl främja näringens rationalisering genom att sprida
kunskap om de erfarenheter som inom och utom landet vunnits genom forskning och
i praktisk verksamhet. Styrelsen har därvid bl. a. anordnat kurser för renägare
och för lappväsendets befattningshavare samt gett ut skrifter och meddelanden
rörande renskötselfrågor.
Rådgivningen
bekostas till huvudsaklig del från anslaget Rådgivningsverksamhet för
rennäringens främjande. Detla anslag uppgår för budgetåret 1970/71 till 100 000
kr. Härutöver har medel utgått ur statens lappfond för vissa speciella ändamål.
Det
stöd som utgått direkt till rennäringen och dess utövare avser bidrag till
olika slag av investeringar och driftkostnader. En stor del av slödel till
investeringar går till renstängsel samt lill renvaklarstugor, arbetshagar och
anläggningar för slakt. Stödet till driftkostnader avser i huvudsak underhåll
av anläggningar men utgår också till bevakning av jakt och fiske m. m. saml
tillskottsutfodring av renarna. Medlen till bidrag lill investeringar har i
huvudsak utgått via arbetsmarknadsstyrelsen (AMS-medel). Även ur lappfonden
lämnas bidrag till investeringar men framför allt till driftkostnader. Bidrag
till investeringar lämnas också av s. k. 4:13-medel och 4: 14-medel, dvs. medel
som avsatts enligt 4 kap. 13 resp. 14 § vattenlagen. Av budgetmedel trots
atl AMS-medel i realiteten är budgetmedel betecknas de i della sammanhang ej
som sådana utgår inte bidrag till investeringar eller driftkostnader. Elt
undanlag utgör dock de bidrag som budgetåret 1966/67 lämnades för
lillskotlsulfodring. Utöver ovannämnda bidrag kan från lappfonden lämnas vissa
lån.
Bidrag
utgår också till bl. a. SSR, svenska sektionen av nordiska samerådet, avel av
renvallhundar, speciella utredningar m. m. Bidragen lill SSR används lill
avlöningar eller arvoden ål förbundets kanslipersonal samt lill förbundels
allmänna verksamhet, dess årliga landsmöten'och inköp av inventarier m. m.
Medlen har i regel utgått ur statens lappfond.
Inkl. s.k. 4: 13-medel ' S.k. 4: 14-medel
70 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
7.2
De sakkunniga
De
sakkunniga framhåller alt målsättningen för rationaliseringsverksam-helen bör
vara densamma som inom jordbruket. Målet bör alltså vara att inom ramen för
tillgängliga betesresurser skapa så effektiva renskötselföretag som möjligt.
Rationaliseringsverksamheten bör i första hand ankomma på renägarna själva. Det
allmänna bör således inle tvinga på näringsutövarna driftsformer, som från
allmän synpunkt visserligen kan framstå som önskvärda, men som de själva inte
vill ha. De näringsutövare som vill utnyttja en statlig stödform måste dock
godta de villkor och föreskrifter som staten fastställt för delta slöd.
De sakkunniga anser alt
stödet även i fortsättningen lill väsentlig del bör utgå från statens lappfond,
som föreslås bli benämnd statens rennäringsfond. Detla bör dock inte föranleda
all planeringen av del med fondmedel finansierade rationaliseringsarbetet
utförs av andra befattningshavare eller efter andra principer än planeringen av
de rent statliga stödåtgärderna. Del sagda bör även gälla medel som tillförs
rennäringen genom beslut av arbetsmarknadsorgan resp. genom bidrag från 4: 13-
och 4: 14-medel. Alla beslut om medelsanvändningen för rennäringens främjande
bör så långt möjligt koncentreras till samma instanser lantbruksslyrelsen på
del centrala planet och vederbörande lantbruksnämnder på det regionala.
De
allmänna förutsätlningarna för stödet åt jordbruket bör enligt de sakkunniga i
stort sett vinna tillämpning även på stödet till rennäringen. Även för
rennäringen bör alltså gälla att stöd lämnas endast åt investeringar som är
önskvärda från allmän synpunkt och som är samhällsekonomiskt motiverade. Vid
bedömningen av om det samhällsekonomiska kravet är uppfyllt bör dock beaktas,
att del är en fråga om en näring inom de delar av landet där slöd lill särskild
rationalisering inom jordbruket kan lämnas. Hänsyn bör därför tas även till
näringspolitiska, befolkningspolitiska och sociala skäl. Storl avseende bör
fästas vid sistnämnda skäl, eftersom det här gäller de glesast bebodda delarna
av landet och den renskötande befolkningen i viss utsträckning utgör en
ekonomiskt och socialt eftersläpande grupp i samhället.
Det
för jordbruksstödet uppställda kravet på lönsamhet ur förelagsekonomisk
synvinkel bör i princip tillämpas också inom rennäringen. Sociala och
näringspolitiska skäl kan emellertid motivera all lönsamhetskravet mildras
övergångsvis. Detla krav synes enligt de sakkunnigas mening därför för
rennäringens del böra definieras så atl stöd skall kunna lämnas åt företag, som
bedrivs med nöjaktig lönsamhet eller som bedöms få sin lönsamhet förbättrad
genom de organisations- eller driftsomläggningar som planeras i samband med
den rationaliseringsåtgärd, för vilken stöd ifrågasattes. I fråga om den
särskilda investeringsåtgärden bör förutsättas alt kostnaden för densamma
bedöms vara rimlig i förhållande till nyttan därav från allmän och enskild
synpunkt.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 71
Vid
prövning av slödansökningen skall givetvis beaktas inle bara de naturliga
förutsättningarna för den aktuella renskötseln utan även sökandens personliga
förutsättningar saml den organisationsform som gäller för hans näringsutövning.
Del
vanligaste skälet till bristande lönsamhet torde vara all driftsenheterna är
alltför små och uppdelningen på renägare för stor. Någon verklig och bestående
förbättring i dessa hänseenden kan enligt de sakkunnigas mening knappast
förväntas med mindre den lokala rennäringsorganisalionen fungerar på ett fullt
tillfredsställande sätt. Vid behandling av ansökningar om rationaliseringsstöd
bör därför tillses att vederbörande renbys förvallning är lämpligt
organiserad. Den aktuella ralionaliseringsåtgärden bör också sättas in i sitt
sammanhang med hela byns renskötsel så all dennas gynnsamma utveckling inte
hämmas utan om möjligt främjas genom åtgärden.
Liksom
fallet är med jordbruksstödet bör rationaliseringsslöd avseende rennäringen
kunna utgå såväl till enskilda som lill juridiska personer, d. v. s. lill
renbyar. Vissa stödformer bör t. o. m. helt förbehållas byarna, nämligen då de
med slödel avsedda åtgärderna kan påverka hela den inom byn bedrivna
renskölseln och därför förutsätter en gemensamhetsförvaltning. Detla gäller
exempelvis bidrag till och kreditgaranti för fasta driftsanläggningar, såsom
vägar, stängsel och arbetshagar. Andra stödformer är tänkta uteslutande eller
åtminstone huvudsakligen för individuella näringsutövare.
Vid
bedömningen av stödbehovet bör hänsyn tas lill sökandens resp. medlemmarnas
ekonomiska ställning. I princip bör stöd ej ulgå om den aktuella åtgärden kan
antas bli genomförd utan stöd. Det bör dock inte komma i fråga att avslå en
ansökan om kreditgaranti endast därför alt byn har tillgång till vissa
fondmedel, eftersom dessa kan behövas för annat ändamål såsom utjämning av
rörelseresultatet mellan olika räkenskapsår.
Vad
angår kravet på yrkesutbildning m. m. har de sakkunniga inle funnit anledning
att frångå vad som gäller beträffande jordbruksstödet. Vederbörande
prövningsorgan bör förvissa sig om all den enskilde sökanden resp. driflsledningen
inom renbyn har nödvändig yrkesskicklighet och även i övrigt besitter de
personliga förutsättningarna för en framgångsrik renskötsel. All sådana
förutsättningar kan vara för handen också ulan särskild teoretisk utbildning
finner de sakkunniga vara uppenbart.
Enligt
de sakkunnigas mening bör kreditgarantier liksom på jordbrukets område vara den
huvudsakliga stödformen. Amorteringstiderna föreslås bli. högst 30 år när fråga
är om lån för fasta driflsanläggningar och högst 15 år vid flertalet övriga
lån. Beträffande vissa lån (s. k. redskapslån) anses liden dock böra sättas
till högst åtta år utom vid investering i byggnad för garage-ring av fordon. I
sistnämnda fall bör tiden kunna utsträckas lill tio år. Amorteringsfrihet och
anstånd med räntebetalning bör kunna medges enligt liknande grunder som de inom
jordbruket gällande. Amorteringsfrihet bör kunna lämnas under högst fem år vid
lån för fasta driflsanläggningar och
72 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
under
högst två år vid övriga lån. Anstånd med räntebetalning föreslås kunna medges
intill två år.
Som
komplettering av kreditgarantimöjligheterna bör även inom rennäringen
möjlighet finnas att i vissa fall lämna bidrag till investeringskostnader.
Särskilt under den närmaste tiden efter det atl nya regler för rennäringens
lokala organisation trätt i kraft kan behovet av bidrag förutses bli tämligen
stort. För att stimulera till investeringar som bedöms vara angelägna från
allmän synpunkt bör bidrag kunna lämnas till kostnaderna. Med hänsyn till de
starka lokaliseringspolitiska och sociala skälen för en snabb och djupgående
strukturrationalisering inom rennäringen bör bidragsreglerna enligt de
sakkunnigas mening utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller
beträffande särskild rationalisering på jordbrukels område. Sålunda bör bidrag
kunna utgå med högst 40 % av de totala investeringskostnaderna.
Liksom
f. n. gäller för jordbruksstödet bör bestämmelserna om stödet till rennäringen
innehålla ell generellt bemjmdigande för Kungl. Maj :l alt, om särskilda
omständigheter föreligger och efter prövning i varje särskilt fall, bevilja
kreditgaranti eller bidrag, även om därigenom jämkning sker i de normalt
gällande villkoren för stÖdgivningen. Härigenom öppnas möjlighet att också inom
rennäringen bevilja ekonomiskt slöd t. ex. då fråga är om att använda ny och ej
helt utprovad teknik i samband med investeringar för rationaliseringsändamål.
Jämkningsmöjligheten kan vidare antas bli av särskild betydelse under en
övergångslid till dess renbyarna blivit ordentligt konsoliderade
organisatoriskt och ekonomiskt. För att åstadkomma mjukast möjliga övergång bör
enligt de sakkunniga bl. a. bidragsprocenten i angelägna fall kunna höjas inle
oväsenligt utöver den regelmässigt maximala.
Inom
rennäringen motsvaras det kreditbehov, som tillgodoses genom jordförvärvslån
och driftslån på jordbrukets område, av det lånebehov som kan uppkomma i
samband med nyetablering såsom renägare, vid ökning av renhjordens storlek
eller vid en mera omfattande ändring av renhjordens inre sammansättning. De
sakkunniga anser atl statlig lånegaranti bör införas för lån avsedda alt
underlätta övertagande av renar och renskötselinventarier från renägare som är
villiga atl avveckla sina renskötselföretag. Garanti för sådana lån, s. k.
rendriftslån, bör även kunna ulgå för all främja en från allmän synpunkt
önskvärd utökning av enskilda näringsutövares reninnehav samt för atl
underlätta övergång lill en lämpligare sammansättning av renhjordar. För lånen
bör gälla de allmänna grunderna för rationaliseringsstöd och amorteringstid.
Någon särskild gräns för lånets storlek anser de sakkunniga inte vara
erforderlig. Krav på särskild säkerhet för lånesumman eller del därav bör inte
uppställas. Däremot bör kostnaderna för övertagande vara skäliga med hänsyn
lill avkastning och gällande marknadsvärde. Vidare måste det renskötselförelag
som tillskapas i samband med reninköpen få en lämplig storlek och
sammansättning och även i övrigt ha
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 73
förutsättningar
alt bestå som etl lönsamt företag, vilket ger sin innehavare full
sysselsättning.
Liksom gäller vid särskild
rationalisering på jordbrukels område bör det för rennäringens del finnas
möjlighet atl i vissa fall lämna bidrag lill inköp av livdjur. Sådant bidrag,
rendriftsbidrag, bör i första hand stå lill förfogande för att vid behov
stimulera till anskaffning av nya ayelstjurar. Också i andra fall kan
emellertid en överlåtelse av renar innebära så stora fördelar i
ralionaliseringshänseende alt åtgärden bör främjas genom bidrag.
Ren-driftsbidragen föreslås bli maximerade till 40 % av dels den del av inköpspriset
för renarna, som motsvarar skillnaden mellan renarnas uppskattade värde som
livdjur och deras slaktvärde, dels särskilda transportkostnader i samband med
köpet.
För rennäringens del
motsvaras jordbrukets s. k. inre rationalisering huvudsakligen av nyanläggning
och förbättring av de olika fasta anläggningar, som krävs för att möjliggöra
samfärdseln i de aktuella fjäll- och skogstrakterna samt för atl underlätta
arbetet med renarnas bevakning, märkning, skiljning, slakt m. m. De stödformer
som bör kunna komma i fråga, när det gäller arbeten i renbys egen regi, är
enligt de sakkunniga desamma som vid jordbrukels inre rationalisering, alltså
rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag. Av lokaliseringspolitiska och
sociala skäl anser de sakkunniga att bidrag bör lämnas med upp till 40 % av
investeringskostnaden. Då fråga är om anläggningar av sådan omfattning eller
beskaffenhet atl rennäringsulövarna inte vill åta sig själva att utföra
arbetet, bör det enligt de sakkunniga få avgöras från fall till fall vem som
skall slå för della och hur kostnaderna skall fördelas mellan de olika
intressena. Anläggningen bör i vissa fall kunna finansieras med fondmedel. Även
i dessa fall är det dock angeläget att den eller de renbyar som närmast får
nytta av anläggningen deltar inle bara i arbetets planerande utan också i dess
finansiering. För att underlätta finansieringen av sådana investeringar som
inte utförs i renbyns egen regi bör kreditgaranti och rationaliseringsbidrag
kunna beviljas enligt samma grunder som om renbyn själv utfört arbetet. Vidare
bör ansvaret för underhåll och helst också förnyelse av de i allmän regi
tillkomna driftsanläggning-arna regelmässigt påläggas renbyarna, eventuellt mot
alt avräkning sker från deras andelar i anläggningskostnaderna. Någon särskild
gräns för storleken av rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag bör inle
fastställas. I övrigt bör för rationaliseringsstöd gälla samma grunder som för
rendriftslån resp. rendriftsbidrag.
Inom
rennäringen finns stort behov av transportredskap av olika slag. De sakkunniga
anser det motiverat alt bidrag, redskapsbidrag, och kreditgarantier för lån,
redskapslån, får lämnas till sådan anskaffning av transportredskap och andra
rörliga driftsanordningar inom rennäringen som innebär nyuppsättning eller
utvidgning av tidigare bestånd av tekniska hjälpmedel.
3t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 51
74 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Kreditgaranti
bör kunna lämnas med högst 80 % av den del av köpeskillingen för sådana
anordningar, som ej täcks av medgivet bidrag.
Kreditgaranti
föreslås vidare få beviljas med högst 80 % av kostnaden för alt köpa, uppföra
eller bygga om byggnad som fordras för garagering av fordon avsedda för
transport av levande renar. Någon gräns uppåt för investeringens storlek bör
inle fastställas. Däremot bör för att undvika onödiga administrationskostnader
finnas en nedre gräns liksom nu gäller beträffande jordbrukels maskinlån. De
sakkunniga föreslår alt denna gräns i fråga om redskapsbidrag och redskapslån
sätts vid en investering av 3 000 kr. I övrigt bör samma grunder gälla som för
de tidigare föreslagna stödformerna.
I fråga om slakt, förädling,
distribution och marknadsföring av renkött framhåller de sakkunniga alt
väsentliga rationaliseringsvinster kan göras. Då del gäller marknadsföringen
erinras om atl SSR i skrivelse lill Kungl. Maj :t anhållit om etl anslag på 500
000 kr. lill en reklamkampanj för renkött. De sakkunniga anser det angeläget
alt en reklamkampanj snarast kommer till stånd. Kampanjen bör syfta till att
ge renköttet en egen ställning på marknaden och dessutom öka efterfrågan inom
de delar av landet, där renkött saluförs endasl i begränsad utsträckning.
Huvuddelen av kostnaderna för kampanjen bör bäras av rennäringen och
inkalkyleras i försäljningspriset. En viss del av kostnaderna bör täckas genom
bidrag som skäligen bör sältas vid 20 % av kostnaden. Ansträngningarna synes också
böra inriktas mol en internordisk samverkan för att få till slånd en gemensam
kampanj för renkött.
I anslulning lill
framställningar från SSR och Aktiebolaget Sameprodukter till Kungl. Maj :t om
gränsskydd för renkött framhåller de sakkunniga, alt med hänsyn främst till de
internationella förpliktelserna (GATT) och det nordiska samarbetet på handelns
och rennäringens områden gränsstöd bör övervägas först då elt sådani anses
oundgängligen nödvändigt och andra utvägar att stödja näringen inte gett åsyftat
resultat. Om en reklamkampanj helst då en nordisk kampanj kommer
lill stånd, bör frågan om gränsskydd bli av mindre betydelse.
Vad
gäller andra former av slöd åt rennäringen, såsom stöd åt SSR, åt svenska
sektionen av samerådet, för avel av renvallarhundar, för utredningar i
rennärings- och fiskefrågor och för förbättring av vissa fjällägenheter, anser
de sakkunniga det angelägel, alt de typer av stöd som här avses även framgent
kommer rennäringen lill del, och att storleken och inriktningen av dessa
fortlöpande anpassas efter utvecklingen inom näringen.
Beträffande
omställningsfrågorna påpekar de sakkunniga alt den verkställda undersökningen
rörande arbetskraften inom rennäringen ger vid handen att en betydande
arbetskraftsavgång från näringen måste bli följden om man för atl förbättra
lönsamheten och försörjningsmöjligheterna vill genomföra en nödvändig
rationalisering och driftsomläggning inom näringen. Sådana åtgärder är
oundvikliga om rennäringen på längre sikt skall kun-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 75
na
bestå i konkurrens med andra näringar och med ett i jämförelse med dessa
rimligt statligt stöd. Genom minskningen av arbetsbehovet i rennäringen
aktualiseras problemen med att ordna sysselsättning, utbildning och bostäder för
den friställda arbetskraften. Dessa problem företer stora likheter med
förhållandena i samband med exempelvis strukturrationaliseringen inom
jordbruket. Liksom vad gäller jordbrukarna bör man beträffande
rennäringsidkarna utgå från att arbetslösa eller undersysselsatta skall vara
berättigade till samma stöd för sin omställning som övriga samhällsgrupper. De
sakkunniga anser dock att de speciella förhållandena inom rennäringen gör det
motiverat alt de allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kompletteras med
vissa för rennäringen särskilt avsedda stödmöjligheter m. m. liknande dem som
införts på jordbrukels område. En rennärings-utövare bör kunna få
omslällningsslöd om han inte äger eller eljest har om hand så många renar att
han under normala år kan påräkna full försörjning för sig och sin familj genom
arbetet med dessa renar och/eller avkastningen av dem.
De
sakkunniga framhåller betydelsen av alt de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
utförs parallellt med åtgärderna för näringens rationalisering.
Lantbruksnämndernas personal bör därför vara så insatt i arbetsmarknadsfrågorna
att den kan ge råd och upplysningar till rennäringsidkarna även i dessa frågor.
Ansvaret för omslällningsåtgärderna åvilar dock ytterst arbetsmarknadsmyndigheterna.
Etl nära samarbete mellan lantbruksorganisa-tionen och dessa bör förekomma i
alla frågor som gäller rennäringens rationalisering och därav påkallade
omställningsfrågor. En lämplig åtgärd för att främja delta samarbete anser de
sakkunniga vara alt i den särskilda delegationen för rennäringsfrågor, som
föreslås inrättad vid berörda lantbruksnämnder, bör ingå en representant för
länsarbetsnämnden.
För
att underlätta en avveckling av orationella företag och därigenom göra det
lättare för en renägare atl gå över till annan sysselsättning anser de sakkunniga
det vara önskvärt alt lantbruksnämnderna ges möjlighet att fungera som
mellanhand mellan avflyttande renägare och näringsidkare som stannar kvar i
renbyn. Härvid bör nämnderna vid behov kunna tillämpa en prispolilik som
främjar en från försörjnings- och sysselsättningssynpunkt önskvärd
koncentrering av reninnehavel, exempelvis genom att vid inköpet ta skälig
hänsyn till renarnas liwärde men vid försäljningen ulgå huvudsakligen från
deras slaktvärde. Inlösen av renar genom lantbruksnämnd bör förekomma endast
undantagsvis. Renarna bör av nämnden omedelbart överlåtas vidare till någon som
är berättigad atl driva renskötsel.
Beträffande
inlösen av bostadsfastighel bör gälla all, då en f. d. renägare avflyttar, hans
bostad skall kunna lösas in även om den ligger på ofri grund. Sådana uthus och
förvaringsbodar m. m. som hör till en renskötarboslad bör också kunna lösas in
efter särskild värdering.
Även
om de allmänna arbetsmarknadsåtgärderna till slöd för omställning
76 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
av
arbetslösa och undersysselsatta kompletteras med särskilda åtgärder i syfte alt
underlätta övergången till annan sysselsättning, kommer det alt finnas personer
som stannar kvar i renbyarna och vilkas försörjningsproblem bhr myckel
svårlösta. Tidvis torde tillfälliga arbeten inom rennäringen kunna beredas
dessa personer men speciella åtgärder, exempelvis i form av beredskapsarbeten,
måste även i fortsättningen vidtas för atl temporärt bereda dessa sysselsättning
och inkomst. Vederbörande lantbruksnämnder och länsarbetsnämnder bör i samråd
med berörda kommuner verkställa inventeringar av tillgången på härför lämpliga
sysselsättningsobjekt. Vid sidan av anläggningsarbeten inom rennäringen synes
de kompletterande sysselsättningar, som här kan komma i fråga, i första hand
utgöras av sameslöjd, naturvårdsarbeten, jakt- och fiskevårdsålgärder, arbete
inom turistnäringen samt skogs- och vägarbeten. Planeringen bör dock inle
inriktas så atl arbetskraft med otillräckligt försörjningsunderlag inom
rennäringen permanent blir hänvisad till beredskapsarbete.
Med
hänsyn till angelägenheten av att redan före en övergång till ändrade
driftsmetoder inom rennäringen kunna förbättra undersysselsatta renskötares
inkomststandard, bör en inventering snarast ske av tillgången på sådana
sysselsätlningsobjekt inom renskötselområdel som kan vara lämpade att
komplettera arbetstillfällena för arbetskraft med säsongsysselsättning inom
rennäringen.
Det
särskilda övergångsbidrag som enligt 1967 års jordbruksbeslul utgår till vissa
äldre småbrukare m. fl. bör enligt utredningen inte få någon motsvarighet inom
rennäringen. En subventionering av renägare med små reninnehav skulle direkt
motverka rationaliseringssträvandena och därigenom skada de utvecklingsdugliga
företagen.
För
att stimulera utvecklingen i riktning mot färre men större och bärkraftigare
renskötselförelag föreslår de sakkunniga alt avgångsvederlag skall kunna utgå
till renägare med alltför litet reninnehav, vilka avvecklar sin renskötsel på
sådant sätt alt strukturrationaliseringen i hans renby främjas. Vederlaget bör
delas upp i två former. Till alla som är berättigade till avgångsvederlag bör
utgå elt grundbelopp, vars storlek fastställs med beaktande av att sökanden
skall kunna stanna kvar i orten och genom fortsatt medlemskap av renbyn kunna
utnyttja de birältigheter som åtföljer sådant medlemskap. De sakkunniga
föreslår alt grundbeloppet sätts lill 6 000 kr. Till de vederlagsberättigade,
som på grund av arbets-inarknadsorganens hänvisning till annan bostadsort
lämnar renbyn, bör vidare kunna utgå elt tilläggsbelopp, utflyttningsbidrag.
Detta föreslås ulgå med högst 15 000 kr.
Som
allmänna förutsättningar för avgångsvederlag bör enligt de sakkunniga gälla,
att renskötseln i den berörda renbyn är lämpligt organiserad eller kan antas
bli det om sökandens renskötsel avvecklas. Sökanden bör förbinda sig att
avveckla sin renskötsel på det sätt som godtas av lantbruksnämn-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 77
den.
Sökande bör vara skyldig alt återbetala uppburet vederlagsbelopp, om han inom
viss tid återupptar sin renskötsel utan särskilt medgivande av lantbruksnämnden.
Vidare bör gälla att vederlag normalt utgår endast till renägare med
reninnehav mellan 50 och 300 renar i neltoslocken. Om särskilda skäl
föreligger, bör avgångsvederlag dock kunna beviljas även lill renägare med
färre än 50 eller fler än 300 renar.
För att få den nödvändiga
storleksrationaliseringen all så långt möjligt äga rum i anslutning till införandel
av rennäringens föreslagna nya organisationsform, renbyarna, föreslås
vederlaget bli störst de första åren och därefter successivt minska,
förslagsvis med 20 % per år efter den första treårsperioden.
Den rådgivning som f. n.
bedrivs av lantbruksstyrelsen och lappväsendet bör enligt de sakkunniga
fortsätta. Utan en effektiv rådgivnings- och informationsverksamhet är det
omöjligt för rennäringsidkarna alt utveckla sådan själwerksamhet, som bedöms
vara nödvändig för atl få till stånd en angelägen rationalisering av näringen.
Informationsverksamheten kan därför betraktas som ett första led i
rationaliseringsarbelet. De sakkunniga föreslår vidare alt rådgivnings- och
upplysningsverksamheten i rennäringsfrågor sker genom statliga administrativa
myndigheter och bör sålunda uppdras åt lantbruksstyrelsen på det centrala
planet och åt lantbruksnämnderna på det regionala planet. Vad nu sagts hindrar
givelvis inte att rådgivning också bedrivs genom samernas egna organisationer.
1967
års riksdag fattade beslut om att upprätta elt register över företagen inom
jordbruket och skogsbruket för alt underlätta arbetet med jordbrukels
rationalisering och för att skapa förutsättningar alt följa effekterna av
jordbrukspolitiken. Inom rennäringen saknas f. n. ell säkert statistiskt
underlag för att kunna bedöma förhållandena inom näringen och lämpliga
rationaliseringsåtgärder, m. m. De sakkunniga anser alt den nuvarande faktainsamlingen
bör byggas ut och förbättras och föreslår alt del för rennäringen liksom för
jordbruket upprättas ett företagsregister. I registret bör för varje företagare
fortlöpande registreras bl. a. renantal, tillgänglig arbetskraft och viktigare
tekniska hjälpmedel. Med hänsyn lill beskaffenheten av de uppgifter som bör
införas i rennäringsregistret är del inte lämpligt att föra detla register
gemensamt med jordbruks- och skogsbruksregistret utan det bör läggas upp och
föras separat.
De
sakkunniga går därefter över till frågan om kataslrofskadeskydd för rennäringen
och påpekar att rennäringen i ännu högre grad än jordbruket arbetar med stora
riskmoment på produktionssidan. Behovet av elt skadeskydd är därför minst lika
stort inom rennäringen som inom jordbruket och della behov bedöms inte heller
för rennäringens del bli tillgodosett inom överskådlig tid utan stöd från det
allmännas sida. De sakkunniga föreslår därför alt staten skall lämna bidrag
till ett på lämpligt sätt anordnat skadeskydd för rennäringen och medverka i
administrationen därav.
78 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Vad
gäller formen för skadeskyddet har de sakkunniga kommit till att skadeskyddet
inom rennäringen inte bör gälla de enskilda renägarnas förluster utan de
skador som drabbat en vidare krets av näringsidkare. Renbyn anser de
sakkunniga vara den naturliga skaderegleringsenheten. Skade-skyddssystemel bör
inle bara lösa frågan om ersättning för inträffade skador, utan det bör även
ta upp regler rörande åtgärder för att förebygga och minska skadeverkningarna.
När
det gäller finansieringen av kataslrofskadeskyddet bör enligt de sakkunniga
denna ske på i princip samma sätt som i fråga om jordbrukets skördeskadeskydd.
Finansieringen bör ske via rennäringsfonden (nuvarande lappfonden) genom ett
årligt tillskott lill denna på 400 000 kr. Staten bör garantera att ersättningar
och bidrag kan utgå intill elt belopp av två och en halv gånger det årliga
tillskollel. Av detla bör staten tillskjuta hälften eller 200 000 kr.
Återstående 200 000 kr. föreslås ulgå ur rennäringsfonden. Till fonden bör
därvid årligen av statsmedel inbetalas 300 kr. för varje påträffad
rovdjursriven ren. Samtidigt bör den allmänna kompensation bl. a. för skador
lill följd av rovdjursförekomst som f. n. utgår till lappbyarna ej längre
utbetalas.
Administrationen
av skadeskyddet bör enligt de sakkunnigas mening ankomma på lantbruksslyrelsen
och lantbruksnämnderna. Vad gäller grunderna för ersällningsberäkning anför de
sakkunniga att en grundförutsättning för atl etl skadeskydd för rennäringen
skall kunna genomföras ulan alltför stora felkällor är atl renräkningar kommer
till stånd regelbundet och att räkningarna görs så omsorgsfullt att tilltro
kan sättas till dem vid skaderegleringen. De sakkunniga föreslår därför att
årlig renräkning skall vara obligatorisk i varje renby. För att konstatera om ersättningsgill
skada under ell visst år uppkommit i en renby beräknas enligt vissa närmare
angivna grunder del lägsta normala renanlalet i byn. Della antal minskas med
en självrisk som de sakkunniga föreslår skall uppgå till 10 % för årskalvar
och 3,33 % för äldre djur. Om värdet av renbeståndet enligt årets renräkning är
lägre än värdet av del med hänsyn till självrisken reducerade lägsta normala
renantalet föreligger en ersättningsgill skada.
Vid
sidan om den generella ersättningen bör det liksom inom jordbrukets
skördeskadeskydd finnas en individuell behovsprövad ersättningsform. Högst 5 %
av det sammanlagda årliga tillskottet till skadeskyddel bör få användas till
dylika individuella ersättningar.
De
sakkunniga understryker alt förslaget till skadeskydd bör ha sin tyngdpunkt på
åtgärder i syfte att avvärj a skada.
7.3
Remissyttrandena
Rennäringssakkunnigas
förslag rörande de allmänna grunderna för ratio-naliseringsstöd tillstyrks
eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Kammarkollegiet framhåller dock
att den reella betydelsen av alt de statliga
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 79
insatserna
för rationalisering inom jordbruket får sin motsvarighet på renskölselns
område inte bör överdrivas. Redan nu utgår lill rennäringen elt i förhållande
till dess totala omslutning betydande ekonomiskt stöd. Kollegiet framhåller
vidare att det utmärkande för nuvarande investeringar i anläggningar av olika
slag är alt näringsidkarna själva endasl undantagsvis haft några ullägg för
investeringarna och att lappväsendet regelmässigt också svarar för underhållet
av anläggningarna. Målsättningen bör vara att renbyarna själva svarar för alt
anläggningarna underhålls. Då investeringarna i fasta driftsanläggningar även
i framliden i betydande utsträckning kan beräknas komma att finansieras med
regleringsavgiftsmedel och AMS-medel, anser kollegiet del naturligt om
renbyarna i första hand kommer alt försöka få anläggningarna bekostade med
sådana medel.
Länsstyrelsen i Jämtlands
län delar de sakkunnigas mening alt del krävs stora insatser av renägarna
själva för all skapa så effektiva renskötselföretag som möjligt.
Näringsidkarnas egen rationaliseringsverksamhet måste dock stödjas genom insats
av ekonomiska och personella resurser på de områden där renägarnas egna
möjligheter kan antas bli otillräckliga. Länsstyrelsen välkomnar förslagel att
stödåtgärderna byggs upp på i princip samma sätt som stödet åt jordbrukets
rationalisering. Parallellen med jordbruksstödet ger klart belägg för att den
rådgivande och stödjande verksamheten är en angelägenhet, som bör skötas av
statligt anställda tjänstemän. Inom jordbruksstödet medför den s. k. särskilda
rationaliseringsverksamheten (KR-gårdarna) mycket stora krav från jordbrukarna
på fortlöpande hjälp och kontroll från lantbruksnämndens sida och detsamma kan
med visshet förutsättas bli fallet beträffande stödet ål rennäringen. Liknande
synpunkter framförs av bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens
län samt av lantbruksstyrelsen och de berörda lantbruksnämnderna. RLF framhåller
beträffande rådgivningen alt del inom rennäringen i dag saknas försöksresultat
prövade i praktisk skala, som visar hur ekonomisk renskötsel bäst skall
bedrivas.
I
fråga om de sakkunnigas uttalande, alt den reella sysselsättningen för
renskötare lidvis är låg och alt det ökade arbetsbehovet delvis bör kunna mötas
genom en bättre organiserad arbetstid, anser SSR att utredningen förbisett,
atl renskölseln har en helt annan arbelsrylm än exempelvis industriarbetet.
Under kalvmärkningsperioden, slaktperioden och skiljningsperio-den samt
renflytlningarna utför renskötaren ett ytterst intensivt arbete med en mycket
speciell dygnsrytm, kännetecknad av endast ett fåtal timmars sömn per dygn.
Detta kompenseras med mellanliggande viloperioder.
När
del gäller ralionaliseringsstödels utformning framhåller lantbruksstyrelsen
betydelsen av alt samlade uppruslningsåtgärder kommer till utförande inom en
driftsenhet. Liksom fallet är beträffande den särskilda
rationaliseringsverksamheten på jordbrukels område bör vid sådan samlad
upprustning kunna fastställas en bidragsnivå för samtliga åtgärder. Ef-
80 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
tersoin
bidragsnivån i normalfallet föreslagits vara 40 % anser styrelsen att man vid
en samlad upprustning bör överväga en bidragsnivå på 50 %. Rationaliseringsverksamheten
bör enligt styrelsens mening i första hand ta sikte på alt söka rusta upp och
förbättra förhållandena inom de byar där såväl tekniska anläggningar som
driftsförhållanden är mycket orationella. Styrelsen räknar med att för
upprustningsåtgärder även skall tas i anspråk i vattenmåi beviljade särskilda
villkorsmedel. Likaså bör medel influtna jämlikt 4: 14 vattenlagen i minst
samma omfattning som hittills användas för här avsett ändamål. Å andra sidan
torde under de första åren - medel inte finnas tillgängliga i byarnas kassor
i den omfattning att näringsutövarna nämnvärt själva kan medverka till
rationaliseringsprojekls genomförande. Del kan därför ifrågasättas om inle
under de tre första åren när särskilda skäl föreligger bidragsnivån skall
kunna höjas med högst 25 procentenheter.
Länsstyrelsen
i Norrbottens län erinrar om att lappbyarna hittills som regel haft förmånen
att erhålla 100 % bidrag till anläggningar av olika slag och att enskilda
renskötare tilldelas reninköpslån, varvid i normala fall endast halva
lånebeloppet behövt återbetalas. Med beaktande härav ifrågasätter
länsstyrelsen om inte något högre andel av stödet än av utredningen föreslagna
40 % bör utgå i form av bidrag. Högre bidrag är självfallet mest angeläget
under en initialfas omspännande några år. I särskilda fall bör olika typer av
anläggningar liksom tidigare uppföras utan kostnad för lappbyarna. Stängsel
vid riksgräns, vägar, broar och färdleder, logibyggnader och telefonledningar
får anses vara anläggningar av sådan allmän karaktär, att renbyarna normalt ej
bör belastas med några kostnader för dessa. Liknande synpunkter anförs av bl.
a. lappväsendet i Västerbottens län. RLF understryker betydelsen av att
möjligheterna till stegvis uppbyggnad av företagen kan utnyttjas. Erfarenheten
från jordbruket visar enligt förbundet att det annars blir ett mycket begränsat
antal näringsutövare som kan tillgodogöra sig detta slöd. Det får till följd
en snabb avgång från näringen, samtidigt som endast begränsade möjligheter till
annan sysselsättning föreligger. För alt rekommenderade
rationaliseringsåtgärder skall komma lill stånd bör inledningsvis en högre
bidragsprocent än 40 användas. Delta med tanke på den brist på likvida medel
som är typisk för näringen.
Statens
råd för skogs- och jordbruksforskning påpekar all till skillnad mot
förhållandena inom jordbruket rationaliseringsåtgärder inom renskötseln i
betydande omfattning innebär investering i ett levande material, vars värde
snabbt kan förändras. Särskild vikt måste i delta avseende läggas vid djurens
allmänna hälsotillstånd. Starkt förlustbringande infektions- och parasitsjukdomar
förekommer då och då inom den svenska renstammen. Ett sammanförande av djlir med
olika stark nedsmiltning och motståndskraft kan därför medföra risk för ett
uppblossande av sådana infektioner och sjukdomar. Enligt rådel är det därför
nödvändigt alt djurens hälsostatus redovisas, innan statlig lånegaranti
beviljas för s. k. rendriftslån. För alt
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 81
undvika
bakslag är det vidare lämpligt, att lantbruksnämnderna anmodas att
kontinuerligt anlita veterinärmedicinsk expertis, innan fråga om s. k.
rendriftslån avgörs. Liknande synpunkter anförs av statens veterinärmedicinska
anstalt.
I fråga om slaktfrågorna
förordar veterinärstyrelsen åtgärder som främjar elt större utnyttjande av elt
färre antal anläggningar. Därigenom kan de anläggningar som utnyttjas bli
bättre ekonomiskt bärkraftiga och därför förses med utrustning av högre
standard och veterinärer och kunniga slaktlag kan hinna med verksamheten utan
avkall på arbetsinsatsernas kvalitet. Styrelsen förordar en utbyggnad av s. k.
ambulerande slakterier (slaktbussar) och lämpliga fasta slakterier. Många
organisatoriska och administrativa frågor rörande renslaklen i stort bör
handläggas av organ med verksamhetsområden som är större än de föreslagna
renbyarnas.
Enligt
Sveriges lantbruksförbunds mening bör såväl planeringen av slakt som saluförandet
av produkterna helt ombesörjas av renbyarna. Förbundet anser vidare att slakt-,
förädlings- och marknadsfrågorna blivit alltför litet sammankopplade med
rationaliseringsstödet.
I
fråga om de sakkunnigas förslag rörande reklamkampanj för renkött påpekar SSR
att renköttet inte bör utsättas för en negativ särbehandling vid jämförelse med
nötkött och fläsk. F. n. sker dylik särbehandling i fråga om gränsskyddet. En
nordisk renköttpool är en idé, som väckts av riksförbundet. Del är av
synnerlig betydelse, att staten positivt stödjer dessa strävanden. Mot
bakgrunden av samernas eftersatta läge är del rimhgt, alt en reklamkampanj för
renkött till helt övervägande del kan bekostas med medel ur lappfonden.
Riksrevisionsverket framhåller alt kostnaderna för en kampanj till avsevärd
del bör bestridas av resp. branschorganisationer och till återstående del med
medel ur lappfonden. Statens jordbruksnämnd anser alt lämpliga åtgärder i fråga
om slakt, distribution, förädling och marknadsföring av renkött bör kunna verksamt
bidra till en förbättring av rennäringens ekonomi. Det föreslagna beloppet för
en reklamkampanj, 500 000 kr., anser nämnden vara väl anpassat för ändamålet.
Liknande synpunkter förs fram av veterinärstyrelsen.
Beträffande
de sakkunnigas uttalande alt något gränsskydd för renkötl nu inle bör övervägas
framhåller statens jordbruksnämnd alt något klart samband mellan
importulvecklingen och de inhemska priserna för renkött inte förelegat. Priset
på renkött har i stället i stor utsträckning bestämls av andra avgiftsbelagda
köttyper. Nämnden instämmer i de sakkunnigas uttalande. KommerskoUegium delar
också de sakkunnigas uppfattning särskilt som det här är fråga om en
internordisk angelägenhet som i första hand synes böra lösas inom ramen för det
nordiska samarbetet.
Förslaget
rörande omställningsstöd tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som
samtliga remissinstanser. De flesta erinringarna avser stödets storlek och
nedtrappningen av beloppen. Länsstyrelsen i Norrbottens län
82 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
anser
liksom SSR att så länge uppenbara försörjningssvårigheter råder bland de
renskötande samerna borde stödformerna, avgångsvederlag och utflyttningsbidrag,
kunna utnyttjas. Dessa bör därför inte avvecklas så snabbi som utredningen
föreslagit ulan bör gälla tills vidare så länge behov av stöd föreligger.
Länsstyrelsen uppskattar den tid under vilken stödformen kan behövas till minst
15 år. Viss höjning av de föreslagna bidragsbeloppen anser länsstyrelsen också
vara motiverad, förslagsvis till 10 000 kr. resp. 20 000 kr. Möjlighet bör
också finnas att fördela utbetalningen av slödel över en period av tre eller
fyra år, när skäl därtill föreligger. Vidare bör undersökas om inle stödet kan
utlämnas skattefritt. Sveriges lantbruksförbund anser atl storleken av
omslällningsstödet bör diskuteras mot bakgrunden av möjligheterna alt
åstadkomma alternativ sysselsättning.
De synpunkter som i övrigt
förts fram rörande omslällningsstödet avser betydelsen av att komplettera detla
med sysselsättningsskapande åtgärder. Lappväsendet i Norrbottens län
understryker alt den avgående arbetskraften måste få möjlighet till alternativ
försörjning för att det skall vara någon mening med avgången. För de
sakkunniga borde det enligt lappväsendets mening ha legat nära till hands att
överväga någon form av förtidspensionering för äldre renskötare, som
definitivt måste lämna sin hävdvunna näring. Arbetsmarknadsstyrelsen räknar
med att behovet av sysselsättningsfrämjande åtgärder, bl. a. i form av beredskapsarbeten,
kommer alt föreligga även framdeles.
SSR
menar att kontakterna mellan samerna, som utgör en förutsättning för en stark
samekultur, inte kan upprätthållas, om den renskötande befolkningens antal går
ned alltför starkt. En särskild undersökning av samekulturen och de för dess
stärkande erforderliga åtgärderna bör genomföras.
Beträffande förslaget om
alt inlösa egnahem även bör omfatta renskölar-bostäder på ofri grund, m. m.
framhåller bostadsstyrelsen alt verksamheten med inlösen av bostadsfastighel
bör bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder som gäller för
inlösen av egnahem i allmänhet.
I
fråga om förslaget alt inrätta ett företagsregister för rennäringen delar
statistiska centralbyrån de sakkunnigas uppfattning alt den nuvarande statistiken
på rennäringens område är otillräcklig och tillstyrker därför i princip
förslagel. Centralbyrån anser emellertid alt del är rationellt och lämpligt om
registreringen av rennäringsföretagen samordnas med registreringen av
lantbruksföretagen, dvs. alt centralbyrån åläggs all svara för
uppgiftsin-samling och registerföring. En sådan organisation anses också ligga
i linje med statsmakternas principbeslut att den offentliga
statistikproduktionen i möjligaste mån bör koncentreras till centralbyrån.
Förslaget
att inrätta ell kataslrofskadeskydd för rennäringen möts i allmänhet positivt
av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dock, med
hänvisning till renantalels variationer, att katastrofskadeersätt-ning endast i
sällsynta fall kommer att utfalla. Det är vidare tveksamt om
KungL
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 83
kostnaderna
för skyddet står i rimligt förhållande lill nyttan av detta, om årlig
obligatorisk renräkning måste genomföras. Skadeinventeringen bör kunna
förenklas väsentligt. Kammarkollegiet anser all den föreslagna självrisken är
för liten i betraktande av den ofullständiga kunskapen om den naturliga
avgångens storlek, renräkningarnas bristande tillförlitlighet, etc. Kollegiet
ifrågasätter om skyddet inte bör utformas som elt skydd mot förluster av mera
allvarlig art, dvs. alt självrisken bör sältas avsevärt högre. Statistiska
centralbyrån har inget alt erinra mot att skadeskyddet inom rennäringen ges
den principiella utformning som föreslås i belänkandet, men har vissa
synpunkter när det gäller detalj uppläggningen.
Länsstyrelserna
i Jämtlands och Norrbottens län saml statens naturvårdsverk m. fl. anser att
en förstärkning av rennäringsfonden inte bör ske genom att lill fonden föra
över den ersättning på 300 kr. för varje rovdjursdödad ren som nu utgår till
lappbyarna. Statens naturvårdsverk framhåller alt förslaget om
kataslrofskadeskydd under förutsättning att en tillförlitlig ordning för
återkommande renräkningar kan genomföras synes vara lämpligt ur många synpunkter.
SSR anser att formerna för samernas medverkan i finansieringen av
kataslrofskadeskyddet bör övervägas ytterligare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8.
Rennäringens regionala och centrala administration
8.1
Nuvarande förhållanden
Sedan
slutet av 1800-talet finns en särskild statlig organisation, lappväsendet, som
har hand om administrativa göromål i samband med rennäringen. Lappväsendets
tillkomst är att söka bl. a. i behovet att reglera förhållandena mellan
nomader och bofasta samt att ordna renskötselns inre angelägenheter. 1962 års
riksdag (prop. 68, JoU 13, rskr 238) beslutade att lappväsendet skall sorlera
under lantbruksslyrelsen när det gäller handhavandet av rennäringsfrågor. I
övrigt är lappväsendet inordnat i länsorganisationen.
Lappväsendets
personal har utökats i olika omgångar. Den nuvarande personalorganisationen
framgår av följande sammanställning.
Jämt-
Väster-
Norr-
lands
bottens
bottens
län
län
län
1
1
3
1
1
1
3
3
7
1
1
Tjänst
Förste konsulent ........................................
Assistent.......................................................
Instruktör .....................................................
Kansliskrivare
.............................................
Kontorist
...................................................... 1
84 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Härutöver
förfogar länsstyrelserna över vissa medel för tillfällig personal.
Förste
konsulenterna och assistenterna är stationerade i residensstäderna med kontor
i anslutning till länsstyrelsernas ämbelslokaler. Instruktörerna är till
huvudsaklig del fällarbetande och stationerade på olika platser inom
renskötselområdet. Huvuddelen av de nämnda tjänstemännens ar-betslid ägnas ät
administrativa frågor. Rådgivningsverksamhet bedrivs i endast obetydlig
omfattning.
Den
centrala handläggningen av frågor som rör rennäringen ankommer på
lantbruksstyrelsen. Vid handläggningen skall styrelsen i erforderlig utsträckning
samråda med vederbörande länsstyrelse. Det åligger lantbruksstyrelsen bl. a.
alt i samråd med andra myndigheter planlägga rådgivningen i frågor som rör
näringens ekonomi, driftsformer och organisationsutveckling. Styrelsen skall
centralt leda denna rådgivning, svara för samordningen inom renforskningen och
i lämplig form låta sammanställa redogörelser för framkomna rön samt förmedla
dessa till de anställda inom lappväsendet, till sameorganisationerna och
berörda enskilda. Sedan den 1 juli 1963 står renforskningsstationen Kuolpavare
under styrelsens ledning.
Vid
lantbruksstyrelsens husdjursbyrå finns inrättad en rennäringssektion, vars
personal beslår av sex personer, varav en överinspektör, en byrådirektör, en
förste byråinspektör, en assistent, en kansliskrivare och ytterligare en
tjänsteman.
Som
rådgivande organ till lantbruksslyrelsen i rennäringsfrågor av principiell
natur eller eljest av större vikt finns en särskild nämnd, rennärings-nämnden.
Denna består av företrädare för samerna. Nämnden skall till styrelsen, andra
myndigheter och enskilda avge yttranden i rennäringsfrågor. Nämnden får också
hos styrelsen väcka förslag i dessa frågor.
För
att biträda lantbruksslyrelsen i dess befattning med renforskning finns en
särskild vetenskaplig expertgrupp, renforskningsnämnden. Nämnden har till
uppgift att efter samråd med rennäringsnämnden verka för ändamålsenlig
uppläggning av renforskningens organisation samt dra upp allmänna riktlinjer
för forskningen och kontinuerligt följa dess utveckling. Detta sker bl. a.
genom prövning av årliga arbetsplaner.
8.2
De sakkunniga
De
sakkunniga framhåller att renbyarna om de sakkunnigas förslag rörande
rennäringens lokala organisation genomförs kommer atl få till uppgift all
själva besluta i åtskilliga frågor, där avgörandet f. n. ankommer på
lappväsendet eller på länsstyrelsen. I gengäld tillkommer på länsplanet vissa
nya typer av ärenden. De arbetsuppgifter med anknytning till rennäringen som i
framtiden kommer att vila på den statliga regionala administrationen indelas i
tre huvudgrupper, nämligen
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 85
1)
ärenden rörande besvär över
beslut av renbys stämma eller av styrelse eller av syssloman (besvärsärenden),
2)
ärenden rörande rennäringens
främjande, såsom angående rationalisering, stöd och rådgivning
(näringsärenden) saml
3)
ärenden rörande förvaltningen
av kronans till renskötsel anvisade fastigheter och om upplåtelse av särskilda
rättigheter inom renskötselområdet m. m. (fjällförvaltningsärenden).
I fråga om besvärsärendena
föreslår de sakkunniga alt länsstyrelsen skall utgöra första besvärsinstans.
Med hänsyn till den föreslagna utformningen av det samhälleliga stödet till
rennäringen förordar de sakkunniga att alla i gruppen näringsärenden ingående
administrativa uppgifter på länsplanet flyttas från lappväsendet till
lantbruksnämnderna. Härigenom blir det möjligt att för rennäringens del dra
nytta av de erfarenheter lantbruksnämnderna förvärvat beträffande jordbrukets
rationalisering. Vidare avskaffas den särställning som rennäringen f. n. intar
genom alt den gjorts till föremål för en speciell statlig administration.
Vad angår
fjällförvaltningsärendena påpekar de sakkunniga alt valet av beslulsmyndighet
är väsentligt mer komplicerat än beträffande besvärs-ärenden och
näringsärenden. Detta beror främst på att fjällförvaltningsärendena har
betydelse inte bara för rennäringen ulan också för andra intressen med
anknytning lill de vidsträckta områden där renskötsel bedrivs. Sålunda påverkas
övriga näringar inom renskötselområdet, exempelvis skogsskötsel, gruvdrift och
turism direkt av besluten i fjällförvallnings-ärendena. Dessa beslut utgör
nämligen i många fall en förutsättning för att "de lill lapparnas
uteslulande begagnande" anvisade markerna skall få ekonomiskt utnyttjas av
andra än de renskötande samerna. Vidare är turismen och friluftslivet i dessa
trakter starkt beroende av de jakt- och fiske-upplåtelser som utgör huvudparten
av fjällförvaltningsärendena. Allmänt sett kan framhåller de sakkunniga
utan överdrift sägas att dessa ärenden för de tre nordligaste länen har så stor
betydelse för länens näringsliv och utvecklingen därav alt ärendena måste
ägnas stor uppmärksamhet vid den länsplanering som pågår och som kan antas
komma alt få ökad omfattning i framtiden.
De
sakkunniga nämner tre myndigheter, som kan komma i fråga som beslutande i
fjällförvaltningsärendena, nämligen domänverket, länsstyrelsen och
lantbruksnämnden. Efter ingående överväganden föreslår de sakkunniga all
lantbruksnämnden bör överta handläggningen av ärendena. Som skäl härför
åberopas att dessa i första hand bör bedömas från synpunkten av deras inverkan
på rennäringen. Detta förutsätter bl. a. all beslulsmyndigheten äger god
insikt i renskötselns problem. Elt annat skäl är atl det därvid blir möjligt
att låta de renskötande samerna medverka på besluts-stadiet. Även om
fjällförvaltningsärendena anhängiggörs i lantbruksnämnden, kan behandlingen av
dem ske på sådant sätt att det slutliga aygörandel
86 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
av
alla fjällförvallningsfrågor som är av större betydelse från planeringssynpunkt
förbehålls länsstyrelsen. Sålunda föreslår de sakkunniga att fjällförvaltningsfråga
bör hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande, om antingen länsstyrelsen
särskilt förbehållit sig avgörandet eller flertalet av rennäringsdelegationens
ledamöter beslutar om ärendets överflyttning eller länsstyrelsens representant
i delegationen påyrkar överflyttning.
En
följd av de sakkunnigas förslag är att det nuvarande lappväsendet kan upplösas.
De
lantbruksnämnder som berörs av förslaget är nämnderna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Frågor som angår rennäringen inom Idre
lappby i Kopparbergs län bör liksom nu är fallet vila på rennäringsmyndigheten
i Jämtlands län.
De sakkunniga finner att
vid behandling i lantbruksnämnd av rennäringsfrågor bör de vanliga
arbetsformerna tillämpas. Nämnden i plenum skall i huvudsak dra upp
riktlinjerna för verksamheten samt besluta i frågor som är av principiell
natur eller eljest bedöms vara av särskild vikt. Beslut i övriga ärenden bör
fattas av en särskild delegation, kallad rennäringsdelegationen. En sådan
delegation bör finnas vid var och en av lantbruksnämnderna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. I delegationen föreslås ingå två av länels
rennäringsutövare. Vidare bör ingå två ledamöter av lantbruksnämnden samt
lantbruksdirektören. För att tillgodose behovet av samordning mellan
rennäringsärendena, särskilt fjällförvaltningsärendena, och den översiktliga
planeringen av markanvändningen inom länet bör i rennäringsdelegationen även
ingå en representant för länsstyrelsen. Därjämte bör med hänsyn till
omfattningen av de arbeten som genom arbetsmarknadsorganen utförs för
renskölselns främjande ingå en företrädare för länsarbetsnämnden. För att
trygga samordningen med andra myndigheter bör representanter för domänverket,
länsbostadsnämnden och skogsvårdsstyrelsen kallas till delegationens
sammanträden då det förekommer fråga som rör resp. myndighet. De bör inte
della i besluten men ha rält att till protokollet anteckna sin mening.
För
att delegationen skall vara beslutför bör enligt de sakkunniga bl. a. krävas
att minst en rennäringsutövare är närvarande. Vid behandling av
rennäringsfrågor i lantbruksnämndens plenum föreslås rennäringens båda
representanter i delegationen ingå som ledamöter av nämnden.
Beträffande
rådgivningsverksamheten erinrar de sakkunniga först om alt det till varje
lantbruksnämnd är knutna en programnämnd med särskild uppgift alt utarbeta
länsprogram för rådgivningen och en fiskeri-nämnd, vars uppgift är atl bl. a.
vara rådgivande organ till lantbruksnämnden i frågor rörande fisket. I
programnämnden ingår representanter för bl. a. lantbruksnämnden,
skogsvårdsstyrelsen, länsarbetsnämnden, lantmäteriet, jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse och lantarbelarorganisationen. I fiskerinämnden ingår
representanter för yrkesfiskeorganisation, frilids-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 87
fiskeorganisation
och hushållningssällskap saml i de tre nordligaste länen även för domänverket
och lappväsendet.
De
sakkunniga påpekar att vissa skäl talar för att rennäringen bör vara
representerad i länsprogramnämnden. Eftersom denna nämnd redan är mycket stor
finns det risk för att rennäringsfrågorna kommer i bakgrunden. De sakkunniga
föreslår därför att rennäringsdelegationen även skall handlägga frågor om
länsprogram för rådgivningsverksamheten.
Fiskerinämnden
har en sammansättning som möjliggör för de olika berörda intressenas
företrädare bortsett från renägarna att medverka vid en samlad bedömning av
länets fiskeresurser. Då del är angeläget atl även rennäringsulövarna får della
i och påverka planeringen av länels fiskeresurser föreslår de sakkunniga att i
fiskerinämnderna i berörda tre län skall ingå en av länels aktiva
rennäringsulövare.
De
sakkunniga föreslår alt de ärenden som förs över till lantbruksnämnderna
handläggs vid en särskild avdelning för rennäringsärenden. En sådan avdelning
bör alltså inrättas i lantbruksnämnderna i de tre nordligaste länen.
Rennäringsavdelningen bör lyda direkt under lanlbruksdirektören. De sakkunnigas
förslag i fråga om tjänsterna på rennäringsavdelningarna framgår av följande
tabell.
Tjänst Jämt- Väster- Norr-
lands bottens bottens
län län län
Avdelningens chef............................................ .... 1 1 1
Förste konsulent ........................................... - 2
Assistent.......................................................... .... 4 4 11
Kansliskrivare ............................................... .... 1 1 1
Övriga biträden................................................ 1 1 2
De
sakkunniga anser del uppenbart att lantbruksslyrelsen får hand om den centrala
administrationen av de rennäringsärenden som lantbruksnämnderna handlägger på
det regionala planet. På styrelsen bör det således ankomma att handlägga
samtliga näringsärenden och de förvaltningsärenden, som inte på grund av sitt
samband med den översiktliga planeringen inom länet hänskjuiits till
vederbörande länsstyrelse för avgörande.
De
sakkunniga erinrar om att lantbruksnämndernas blivande verksamhet på
rennäringens område i huvudsak kommer att avse rationaliserings-, rådgivnings-
och förvaltningsfrågor. Befallningen med dessa frågor bör därför bilda
utgångspunkt även för övervägandena om den centrala administrationen.
Lantbruksstyrelsen fär som en huvuduppgift att ge nämnderna ledning och hjälp
i deras verksamhet. Vidare krävs en planerings- och iniliativverksamhet i syfte
att effektivisera rennäringen samt arbetet i renbyarna och den regionala
administrationen.
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Möjligheterna
för lantbruksstyrelsens båda rådgivande organ, rennäringsnämnden och
renforskningsnämnden, att bidra till rennäringens utveckling har enligt de
sakkunnigas uppfattning blivit mindre än som torde ha avsetts när de inrättades.
Orsaken härtill är framför allt nämndernas alltför ensidiga sammansättning, som
försvårat uppkomsten av sådana fruktbärande meningsutbyten som det bör vara en
rådgivande nämnds huvuduppgift att få till stånd. För alt rennäringsfrågorna
skall bli belysta från olika utgångspunkter bör enligt de sakkunnigas mening
det rådgivande organet inrymma företrädare för såväl näringen själv som andra
berörda intressen. Elt sådant organs verksamhetsområde bör täcka alla rennäringsfrågor
som lantbruksslyrelsen har att behandla. Mot bakgrund härav föreslår de
sakkunniga alt rennäringsnämnden och renforskningsnämnden ersätts med en ny
nämnd, kallad rennämnden. Denna bör få till uppgift att som rådgivande organ åt
lanlbruksstyrelsen yttra sig i alla sådana rennäringsfrågor som är av
principiell natur eller eljest av större vikt. Soni exempel på sådana frågor
nämner de sakkunniga anslags- och medelsför-delningsärenden, rationaliserings-
och rådgivningsfrågor, renforskningens försöksprogram, fjällplaneringsfrågor samt
frågor om yrkesutbildning m. m. I rennämnden bör ingå bl. a. tre representanter
för de aktiva rennäringsutövarna. Vid behandlingen i lantbruksstyrelsens
plenum av rennäringsärende föreslås att en av näringsutövarnas representanter
i rennämnden ingår som ledamot av styrelsen.
De
sakkunniga anser atl rennäringsfrågorna bör även i fortsättningen inom
lantbruksslyrelsen handläggas vid en särskild enhet. Med hänsyn lill de
utvidgade arbetsuppgifterna bör rennäringssektionen bli en självständig
avdelning direkt underställd verksledningen.
De
sakkunniga påpekar att det är av stor vikt att lantbruksslyrelsen har goda och
effektiva samarbetsformer med olika myndigheter och institutioner. Framför
allt är del dock angeläget alt ett utvidgat och förtroendefullt samarbete
kommer till slånd med samernas egna organisationer så alt dessa får motsvarande
möjlighet alt ta initiativ och föra fram åsiktsyttringar som de f. n. har
genom rennäringsnämnden.
I
fråga om förslaget att lantbruksnämnderna skall överta handläggningen av
fjällförvallningsärendena har landshövding Lassinantli anfört reservation.
Lassinantli framhåller bl. a. att länsstyrelsens uppgifter som ledande statlig
förvaltningsmyndighet inom länet innebär att länsstyrelsen har att ta
befattning med all sådan administrativ verksamhet och planering som har
avgörande betydelse för länels utveckling. Länsstyrelsens planeringsverksamhet
omfattar även fjällregionen och länsstyrelsen är regional myndighet för frågor
angående naturvård och jakt. Lassinantli påpekar vidare alt fjällområdena
upptar stora arealer och att de har väsentlig betydelse i länssammanhang,
vilket kommer alt öka i takt med turismens väntade intensifie-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 89
ring.
Han finner det därför naturligt att länsstyrelserna liksom f. n. bör anförtros
förvaltningen av kronomarkerna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen.
Handläggningen av andra frågor, som avser samernas rättigheter enligt
renbeteslagen, t. ex. deras rätt att enligt gammal sedvana utnyttja
renbetesmarker nedanför odlingsgränsen i Lappland samt nedanför lappr
marksgränsen och utanför renbelesfjällen, bör även framdeles tillkomma
länsstyrelserna. Såväl länsstyrelsens ställning och erfarenheter som dess
resurser i fråga om juridisk sakkunskap medför alt det är lämpligt att länsstyrelsen
handhar dessa frågor.
Om de sakkunnigas förslag
angående den lokala organisationens rättigheter och skyldigheter genomförs,
kommer en del av de tillsynsuppgifter över rennäringen som ankommer på olika
befattningshavare inom den nuvarande lappadministrationen att bortfalla. Om
lappväsendet avvecklas i sin nuvarande form, uppkommer enligt Lassinantli
frågan hur de statliga uppgifter skall fullgöras, som hör samman med de i
renbetesavtal med Finland och Norge föreskrivna tillsyns- och
verkställighetsuppgifterna. Lassinantli anser det självklart alt länsstyrelsen
inle kan avhända sig ansvaret för dessa frågor som avser förhållandet till
främmande stater. För handhavandet av bl. a. dessa frågor behöver länsstyrelsen
i lämplig omfattning förstärkas med särskild personal.
8.3
Remissyttrandena
De
sakkunnigas förslag rörande handläggningen av besvär över renbys beslut
tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. I stort
gäller detsamma beträffande förslaget alt lantbruksnämnderna skall handlägga
näringsärendena. Frågan om vilken myndighet som skall handlägga
fjällförvaltningsärendena har varit föremål för remissinstansernas
uppmärksamhet. Kammarkollegiet framhåller alt frågan om överflyttning av dessa
ärenden till lantbruksnämnderna i första hand bör bedömas från praktisk
administrativ synpunkt. Alt ha fjällförvallningsärendena och rennäringsärendena
skilda åt på olika myndigheter förutsätter i viss mån dubbelorganisation och
bör därför undvikas. Kollegiet har därför i huvudsak inte något att erinra mot
de sakkunnigas förslag. På sätt de sakkunniga närmare föreslagit anser
kollegiet det dock vara lämpligt atl fjällförvaltningsärende, när
länsstyrelsen påyrkar del, skall kunna flyttas över lill länsstyrelsen för
avgörande. Vidare understryker kollegiet vikten av all lantbruksnämnderna,
särskilt med hänsyn till fjällförvaltningsärendena, ges en organisationsform
som ger nämnden möjlighet att snabbi fatta beslut.
Lantbruksstyrelsen
ansluter sig i huvudsak till de sakkunnigas förslag. Faslän vissa fördelar kan
vinnas genom att rationaliseringsorganet ej skall handha uppgifter av fiskal
natur, anser styrelsen det mest ändamålsenligt
90 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
atl
fjällförvaltningsärendena handläggs av lantbruksnämnderna. Härigenom kan
erhållas en önskvärd överblick och samordning av alla frågor som har samband
med rennäringen. Dessutom kan en viss samordning ske mellan
fjällförvallningsärendena och lantbruksnämndernas förvallning av de s. k.
fjällägenheterna. Styrelsen erinrar också om att lantbruksnämnderna redan nu
på jordbrukets och skogsbrukets områden handlägger ärenden av fiskal natur,
t.ex. tillämpningen av jordförvärvs- och uppsiktslagstiftningen. Styrelsen kan
därför inte biträda de sakkunnigas förslag all vissa fjällförvaltningsärenden
skall hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande. Ett sådant förfarande leder
nämligen till oklara förhållanden i fråga om besluts- och besvärsinstanser.
Däremot kan det i ärenden, som är av betydelse för den översiktliga planeringen
inom länen, vara påkallat att yttranden inhämtas från länsstyrelsen före
avgörandet. Det kan enligt lantbruksstyrelsens uppfattning förväntas att
lantbruksnämnderna vid sina ställningstaganden kommer att beakta de
planeringssynpunkter som därvid kommer fram. Liknande synpunkter förs fram av
bl. a. lantbruksnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län.
Länsstyrelsen
i Jämtlands län framhåller att det råder ett mycket nära samband mellan
näringsärendena och fjällförvallningsärendena. Ärendena griper in i varandra
och åtgärder inom den ena sektorn har återverkningar inom den andra.
Upplåtelser av jakt och fiske eller grustäkt, vidtagande av anordningar för
turism och friluftsliv förutsätter kännedom om renskötselns förhållanden.
Rådgivningen beträffande planeringen av renskölseln och olika anordningar för
driften inom byarna måste ske i anslutning lill förfogandena beträffande
markförvaltningen och man får inte glömma bort att det primära syftet med
renbetesfjällen är alt tjäna renskötseln. Länsstyrelsen har sålunda den
principiella uppfattningen atl samtliga frågor rörande renskötsel och
förvaltningen av de till denna upplåtna renbetesfjällen bör sammanföras och
handläggas av en enda myndighet. Om de sakkunnigas förslag rörande stödåtgärder
genomförs kommer näringsfrågornas volym och betydelse att öka väsentligt och
anknyta till den genom lantbruksnämnden bedrivna stödverksamheten för
jordbruket. Renskötseln är också en form av djurhållning med åtskilliga kontakter
med jordbruket. Inom lantbruksorganisalionens ram blir det även möjligt alt i
enlighet med majoritelsförslaget anordna lämpliga former för
renskölselutövarnas medinflytande vid handläggningen av renskötselns ärenden.
Länsstyrelsen ansluter sig sålunda till förslaget att lantbruksnämnden blir
det organ som skall handlägga såväl närings- som fjällförvaltningsärendena.
Länsstyrelsens tillstyrkande sker under två bestämda förutsättningar. Det ena
är att alla förvaltningsärenden av större betydelse för planeringen förbehålls
länsstyrelsen. Den andra förutsättningen är atl ärendena inom lantbruksnämnden
handläggs inom en självständig sektion eller avdelning direkt underställd
lanlbruksdirektören.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 91
Ett
flertal remissinstanser delar reservantens uppfattning att fjällförvaltningsärendena
även i fortsättningen bör handläggas av länsstyrelsen. Veterinärstyrelsen
ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna överflyttningen från länsstyrelsen
lill lantbruksnämnden med hänsyn till att de problem som enligt styrelsen har
väsentlig betydelse i detta sammanhang ligger inom livsmedelshygienens område,
för vilket länsstyrelsen är högsta regionala myndighet. Länsstyrelsen i
Västerbottens län framhåller atl det givetvis är till fördel att samtliga
statliga uppgifter på rennäringens område samlas hos en myndighet.
Olägenheterna med den i direktiven förutsatta och av reservanten föreslagna
uppdelningen måste dock bedömas som tämligen ringa. Som reservanten även
framhållit kan det i vissa hänseenden dessutom vara till fördel att åtskilja
handhavandet av frågor rörande rådgivning och statligt slöd samt rena
förvaltningsuppgifter. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför liknande
synpunkter och ifrågasätter om en överföring av administration och
fjällförvaltning till lantbruksnämnden är förenlig med statsmakternas beslut
rörande planeringsråd i länen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller
att de områden samerna tidigare kunnat utnyttja praktiskt laget ostörda blir
mer och mer tillgängliga för medborgarna i gemen. Del krävs då en vidgad
planering för att samordna samernas intressen med de krav som ställs främst
från turismen och naturvårdens sida. Denna planering utgör otvivelaktigt en
integrerande del av länsstyrelsens allmänna planeringsuppgift och lorde vara
mer främmande för lantbruksnämndens specialinriktade verksamhet. Statens
naturvårdsverk finner att övervägande skäl talar för alt den länsvisa
administrationen av rennäringen bör vila på resp. länsstyrelse. Garantier
måste därvid skapas för atl länsstyrelsernas naturvårdssektioner får etl
medinflytande på upplåtelsefrågor rörande byggnader, jakt och fiske m. m.
Hovrätten för Övre Norrland framhåller atl det är omöjligt att på förhand dra
en gräns mellan sådana fjällförvaltningsärenden som är av beskaf fenhet all
böra hänskjutas till länsstyrelsen samt övriga ärenden inom denna grupp. Det
anförda och de av reservanten anförda skälen talar enligt hovrättens mening
för alt länsstyrelsen bör bibehållas som beslutsmyndighet i
fjällförvallningsärendena.
Domänverket
framhåller alt endast ett av de skäl de sakkunniga anfört för att
lantbruksnämnderna skall handha de s. k. fjällförvallningsärendena, nämligen
all samla de flesta ärenden som har samband med rennäringen under en
myndighet, kan tillmätas någon betydelse. Häremot uppställer verket dock
önskemålet om elt samlat och konsekvent handhavande av markförvaltningen och
upplåtelsefrågorna nedom och ovan odlingsgränsen. Några direkta ölägenheter med
en näringsmyndighet och en förvaltande myndighet torde inle ha påvisats. Den
bästa samordningen av markförvall-ningsfrågorna kan enligt domänverket uppnås
om verket, som nu handhar samtliga hithörande ärenden nedanför odlingsgränsen,
även får hand om motsvarande ärenden ovanför denna gräns. Härigenom torde bl.
a. antalet
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
intressekonflikter
kunna minskas. Domänverket påpekar också att verket är den enda myndighet som
har en utbyggd lokal förvallning inom berörda trakter. Därest domänverket
anförtros alt ha hand om nyttj anderättsupp-låtelserna ovan odlingsgränsen och
på renbetesfjällen bör särskild ersättning utgå till verket för dessa
åtaganden.
SSR hävdar att de
sakkunnigas uttalanden i fråga om fjällförvaltningsärendena vilar på en
missuppfattning av de grundläggande juridiska förhållandena. Renbetesrätlen,
jakträtten, fiskerätten och övriga samiska rättigheter tillkommer samebyarna.
Upplåtelsefrågor bör i konsekvens härmed handläggas av byarna med central
service av dessas riksorganisation.
Lantbruksstyrelsen
biträder förslaget om att inrätta en särskild rennäringsdelegation vid envar
av lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbollens län.
Delegationen bör ha samma befogenheter på sill område som struktur- och
produktionsdelegalionen har. Förslaget biträds också av bl. a. länsstyrelserna
i Jämtlands och Norrbottens län. Sällskapet Same-Ätnam föreslår att
delegationen i Norrbottens län får tre representanter för rennäringsulövarna
varav en skall vara skogssame. Departementsutredningen föreslår alt
lantbruksslyrelsen efter förslag av vederbörande same-organisation får utse de
båda samerepresentanterna i delegationen.
När del gäller förslagel
atl inrätta särskild rennäringsavdelning vid de tre lantbruksnämnderna framhåller
lantbruksslyrelsen atl rennäringsärendena bör handläggas i nära samarbete med
den expertis på olika områden som redan finns på nämnderna. I fråga om
Norrbottens län har dock rennäringsfrågorna så stor omfattning alt en särskild
rennäringsavdelning är motiverad. Inom lantbruksnämnderna i Västerbottens och
Jämtlands län blir däremot en rennäringsavdelning en mycket liten enhet och
blir starkt beroende av medverkan från lantbruksnämndernas övriga personal och
i första hand av produktionsavdelningarnas sakkunskap på husdjursskötselns
område. Del bör därför övervägas alt i dessa län föra rennäringsärendena och
personalen härför till lantbruksnämndernas produktionsavdelningar.
Lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län tillstyrker
eller lämnar de sakkunnigas förslag ulan erinran. Statskontoret ifrågasätter om
den nuvarande länsbundenheten är nödvändig även framdeles för de egentliga
rennäringsfrågorna. Det bör övervägas om inle den regionala organisationen kan
koncentreras.
Vad
gäller den regionala personalorganisationen ifrågasätter lantbruksnämnden i
Västerbottens län om de sakkunniga inte underskattat behovet av såväl fäll- och
bilrädespersonal. En del arbetsuppgifter synes enligt nämnden ha utförts av
länsstyrelsen utanför lappväsendet. Vidare anser nämnden all den översiktliga
planeringen och rådgivningen på grund av personalbrist hittills inte kunnat ske
i den omfattning som varit önskvärd. Liknande synpunkter anförs av
lantbruksnämnden i Jämtlands län. SSR anser all de föreslagna
instruktörstjänsterna helt kan ulgå ur organisatio-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 93
nen.
Anslag bör i stället ges till samebyns ordförande och bevakare saml
arbelsförman. SSR gör gällande att borttagandet av instruktörstjänsterna är ett
gammalt och angeläget önskemål bland samerna.
Förslagel om att ersätta
rennäringsnämnden och renforskningsnämnden med en enda nämnd, rennämnden, får
elt positivt mottagande. De anförda erinringarna gäller framför allt
rennämndens sammansättning. Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter dock om
inle rennäringsnämnden borde beslå. Det lorde vara av utomordentligt stort
värde för samerna all på riksplanet ha ett eget organ med egen initiativrätl i
vikliga frågor i all synnerhet som den föreslagna lagstiftningen medför ett
helt nytt system för att driva renskötseln. Hovrätten hyser farhågor för alt de
tre representanterna för de renskötande samerna inte skall kunna göra sig
gällande inom rennämnden. Lantbruksstyrelsen framhåller att erfarenheten från
andra sektorer av styrelsens verksamhet visar att det är mycket värdefullt alt
ha tillgång till en rådgivande nämnd för att med representanter från näringsutövarna
och andra berörda organ kunna diskutera frågor om verksamhetens genomförande.
Däremot visar erfarenheten atl det lätt kan leda till onödig omgång att använda
en rådgivande nämnd som remissinstans i fråga om så gott som samtliga ärenden
inom elt verksamhetsområde. Enligt styrelsens mening finns med hänsyn till den
föreslagna representationen såväl i lantbruksnämnderna som i
lantbruksslyrelsen vid behandling av rennäringsärendena knappast anledning att
bibehålla den nuvarande rennäringsnämnden. Renforskningsnämnden har i sitt
yttrande till styrelsen biträtt de sakkunnigas förslag att den skall avskaffas.
Mot denna bakgrund tillstyrker styrelsen alt de båda nuvarande nämnderna
ersätts med en ny rådgivande nämnd benämnd rennämnden. Enligt styrelsens mening
bör dock i denna nämnd representanterna för rennäringsulövarna ha en starkare
ställning än vad de sakkunniga avsett. Styrelsen föreslår alt antalet sådana
representanter ökas till fem och alt dessa utses av Kungl. Maj :t. SSR och
Sällskapet Same-Ätnam anser att rennäringsnämnden bör bibehållas som ett
rådgivande organ. Same-Ätnam anser vidare alt rennämnden bör utökas med en
representant för de icke renskötande samerna.
När
del gäller personalorganisationen i rennäringsfrågorna vid lanlbruksstyrelsen
framhåller statskontoret all mot kostnadsökningarna står åsyftad förbättring av
rådgivning, instruktion och rationaliseringsverksamhet m. m. En regional
koncentration av organisationen kan innebära ett bättre utbyte av
resursökningen. I övrigt anser ämbetsverket atl insatsökningen måste bedömas
som en investering på i huvudsak andra skäl än lönsamhetsskäl.
Lanlbruksstyrelsen tillstyrker med tvekan förslagel alt inrätta en fristående
rennäringsavdelning inom styrelsen direkt underställd verksledningen. Så små
frislående arbetsenheter bör inte inrättas eftersom större enheter skapar
bättre förulsätlningar för alt utnyttja arbetskraftens effektivitet. Antalet
fristående grupper får ej heller vara för stort. En självständig arbets-
94 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
grupp
understryker dock på elt särskilt sätt frågornas betydelse och särart. SSR
anser alt de sakkunnigas förslag beträffande den centrala administrationens
personalorganisation i viss mån är överdimensionerad. Rennäringsärendena bör
även i fortsättningen handläggas inom husdjursbyrån.
9.
Forskning och försök 9.1 Nuvarande förhållanden
Enligt
beslut av 1962 års riksdag (prop. 68, JoU 13, rskr 238) ankommer det på
lantbruksstyrelsen alt svara för den organisatoriska samordningen av
renforskningen. Forskningsverksamheten skall ske i nära kontakt med den
praktiska renskötseln samt företrädesvis röra aktuella problem och över huvud
taget frågor som synes kunna lösas på kortare sikt. Enligt riksdagsbeslutet
skall forskningsverksamheten huvudsakligen anknytas lill statens
veterinärmedicinska anstalt och lantbrukshögskolans husdjursinstitutioner samt
i viss mån till skogshögskolan. Verksamheten finansieras i allt väsentligt med
medel från lappfonden och allmänna forskningsmedel.
Lantbruksstyrelsen
är huvudman för den speciella renforskningsstationen Kuolpavare i Gällivare
kommun. Som förut nämnts är lill styrelsen knuten en särskild vetenskaplig
expertgrupp, renforskningsnämnden.
Den
personal som är sysselsatt med renforskningsfrågor utgörs av en försöksassistent
(agronom) vid lantbrukshögskolans filial i Röbäcksdalen i närheten av Umeå och
en renkonsulenl (veterinär) vid SVA. Renkonsulenten ingår i SVA:s
konsulentavdelning och är stationerad i Stockholm. Den lokala ledningen av den
forsknings- och försöksverksamhet som inte avser veterinära frågor vilar fr. o.
m. den 1 juli 1967 på distriktsförsöksledaren vid lantbrukshögskolans norra
husdjursförsöksdistrikt.
Forskningsverksamheten
har hittills huvudsakligen varit inriktad på olika försök med tillskottsfoder
och på frågor om renens parasiter och sjukdomar. Som exempel kan nämnas att elt
tillskottsfoder åt renarna kunnat framställas som var av avgörande betydelse
vid de myckel ogynnsamma renbetesförhållandena under vintern och våren 1967.
För bekämpning av renens parasiter har bedrivits omfattande försök. Andra
försök har gällt att få fram mer näringsrika renbeten.
För
renforskningsstationen Kuolpavare slutfördes år 1966 ett omfattande
upprustningsprogram. Bl. a. uppfördes personal-, administrations- och ekonomibyggnader
samt ett system av arbetshagar. Inom det inhägnade området, som totalt
omfattar 17 km-, hålls försöksrenhjorden året om. Kostnaderna för driften vid
Kuolpavare bestrids f. n. av särskilda villkorsmedel (4: 13-medel) som
redovisas över statens lappfond. Kostnaderna uppgår f. n. till 275 000 kr. per
budgetår. För renforskning uppgick kostnaderna under femårsperioden
1962/631967/68 sammanlagt till i det närmaste 2,5 milj. kr.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 95
9.2
De sakkunniga
Den
utveckling man har att vänta inom rennäringen vid en övergång till ändrad driftsform
och en samtidig intensifiering av rationaliseringssträvandena innebär att
näringen i högre grad än hittills blir i stånd att tillgodogöra sig nya
landvinningar genom vetenskap och teknik och snabbt utnyttja forskningens
resultat. Samtidigt blir näringen mer beroende av fortlöpande och ökad
forsknings- och försöksverksamhet. Större resurser kommer därför alt krävas
för verksamheten. Rennäringsföretagen är alltför små och näringen totalt sett
alltför liten för alt kunna bära kostnaderna för forskning och
utvecklingsarbete. De sakkunniga anser därför atl renforskningen bör bekostas
av budgetmedel liksom förhållandet är med annan forskning av motsvarande slag.
Eftersom
forsknings- och utvecklingsverksamheten är en myckel viktig faktor i
rationaliseringsprocessen bör rennäringen vad beträffar forskningsinsatsernas
storlek så långt möjligt jämställas med jordbruket. Med hänsyn till de
betydande forskningsuppgifter som redan nu kan överblickas ifrågasätter de
sakkunniga om det inte bör satsas mer på renforskning än vad som egentligen
räknat efler produktionsvärdet skulle tillkomma rennäringen. Vid avvägningen
mellan det direkta stödet till näringen och stödet åt forsknings- och
utvecklingsarbete bör emellertid eftersträvas att största möjliga ulbji;e erhålls
av del samlade samhälleliga stödet. Rennäringssakkunniga framhåller betydelsen
av alt huvudvikten läggs vid praktisk målforskning som kan väntas ge påtagliga
och snabba resultat i lön-samhelshänseende.
Inom
rennäringen föreligger ett stort behov av all få tillgång till förbättrade
arbetsmetoder och hjälpmedel såsom stängsel, arbetshagar, speciella
transporlredskap och slaklanordningar. De omedelbara rationaliseringsvinster
som kan göras genom bättre arbetsmetoder och hjälpmedel måste bedömas som betydande.
Det är av vikt all planerings- och utvecklingsarbetet på dessa områden
intensifieras för att största möjliga utbyte skall kunna uppnås av de insatta
resurserna. De sakkunniga föreslår därför att medel ur den föreslagna
rennäringsfonden ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för detta ändamål.
I
fråga om renforskningens organsalion föreslår de sakkunniga att det inrättas
dels en befattning vid lantbrukshögskolan som statsagronom för uppgifter inom
renforskningen med placeringsort i Röbäcksdalen, dels en befattning som
statsveterinär vid SVA med huvudsaklig uppgift att bedriva veterinärmedicinsk
forsknings- och försöksverksamhet på rennäringens område.
De
sakkunniga har även övervägt frågan huruvida del finns tillräckliga skäl atl
behålla renforskningsstationen i Kuolpavare. Alternativet till alt behålla
Kuolpavareslationen är atl försök läggs ut hos olika renägare efler
96 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
överenskommelse
eller avtal i varje särskilt fall. Ett sådant förfarande anser de sakkunniga
kunna bli tungrott. De anser vidare att det inle finns någon garanti för att
man alltid kan finna renägare som är villiga alt utsätta sin renhjord för de
risker som exempelvis veterinärmedicinska försök innebär. Det kan dessutom vara
värdefullt att ha tillgång till en individkänd hjord där olika försök med kort
varsel kan sättas in. De sakkunniga anser därför att renforskningsstationen
Kuolpavare åtminstone under de närmaste åren bör hållas igång. De sakkunniga
föreslår vidare att huvudmannaskapet för stationen förs över från
lantbruksslyrelsen till lantbrukshögskolan. Tills vidare anses den fasta
personalen böra beslå av en förman och en renvårdare. Chefskapet för stationen
bör utövas av den i Röbäcksdalen placerade statsagronomen vid renforskningen.
För den närmare
planläggningen av försöksverksamheten och samarbetet mellan forskningen och bl.
a. näringsulövarna anser de sakkunniga alt det fordras en särskild instans med
en närmare anknytning till renforskningsstationen i Röbäcksdalen än vad den i
det föregående föreslagna rennämnden kan beräknas få. Det finns ett behov av
elt kontinuerligt samråd mellan forskningen, ralionaliseringsorganen och de
aktiva rennäringsulövarna. Genom sådani samråd kan forskningsrönen lättare
föras ut i praktisk till-lämpning samtidigt som det blir möjligt att ulan
omgång få näringens önskemål om forskningsinsatser framförda lill
forskningsinstanserna. De sakkunniga föreslår därför alt det i norra
försöksdislriktel, vid sidan av di-slriktsförsöksnämnderna för jordbruks-,
husdjurs- och trädgårdsområdena, inrättas en ny dislriklsförsöksnämnd vilken
skall handlägga frågor som rör renförsöken. I nämnden bör ingå representanter
för lantbruksnämnden och de aktiva rennäringsidkarna m. fl.
Då
del gäller förmedlingen av forskningsresultaten för rennäringens del har de
sakkunniga diskuterat olika alternativ. Med hänsyn till den erfarenhet som
finns vid lantbruksstyrelsen i dessa frågor och på grund av önskemålet om en
koncentration av rådgivningsverksamheten förordar de sakkunniga alt
lanlbruksstyrelsen svarar för insamling, bearbetning och förmedling av
forskningsrön som rör rennäringen.
9.3
Remissyttrandena
Så
gott som samtliga remissinstanser ställer sig positiva till den föreslagna
organisationen av renforskningen. Statens råd för skogs- och jordbruksforskning
delar de sakkunnigas uppfattning alt huvudvikten av forskningen läggs vid
praktisk målforskning, som kan väntas ge påtagliga och snabba resultat i
lönsamhetshänseende. Med hänsyn till näringens nuläge med sviktande
konkurrenskraft bör en klarare inriktning ske mot forskningsuppgifter som kan
öka effektiviteten i slakten, tillvaratagandel, distributionen och
marknadsföringen av rennäringens produkter. Veterinärhögskolan
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 97
framhåller
att en övergång lill en för renskölseln ändrad driftsform med stor sannolildiet
leder lill ökad sjukdomsfrekvens som på elt så tidigt stadium som möjligt bör
mötas av en intensifierad forskning. Liknande synpunkter förs fram av
veterinärstyr elsen och SVA. Domänverket anser atl rennärings-sakkunniga inle
tillräckligt beaktat det samspel som måste finnas mellan skogsbruket och
renskötseln, vilka näringar i stor omfattning använder samma marker.
Skogshögskolan anför liknande synpunkter och framhåller att renforskningen inle
får begränsas alltför snävt lill de veterinärmedicinska och
lantbruksvetenskapliga sektorerna.
Styrelsen för
lantbrukshögskolan kritiserar de rennäringssakkunnigas förslag. Enligt
styrelsens mening ger förslaget en tungrodd organisation med mindre goda
förulsätlningar för samverkan mellan berörda myndigheter och försöksmän.
Styrelsen anser det vara olyckligt om de sakkunnigas organisationsplan
realiseras. Vad högskolan vänder sig mot är framför allt atl forsknings- och försöksverksamhet
även i fortsättningen blir förlagd till två organ.
De
sakkunnigas förslag om alt inrätta en tjänst som statsagronom och en tjänst som
statsveterinär tillstyrks av bl. a. domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
veterinärstyrelsen och SVA. Med hänsyn lill angelägenheten att utan störande
avbrott kunna bedriva forskningsverksamheten anser veterinärhögskolan det
lämpligl att vid sidan av statsveterinärtjänsten inrätta även en
forskarassistenttjänst. Lantbrukshögskolan anser atl en gemensam renforskningsavdelning
bör tillskapas, lämpligen i Röbäcksdalen, där såväl den föreslagna
statsagronomen som slalsveterinären bör vara placerade.
Förslagel
alt behålla renforskningsstationen Kuolpavare biträds av remissinstanserna.
Vad
gäller förslaget om att inrätta en särskild dislriklsförsöksnämnd ifrågasätter
lantbrukshögskolan om det är lämpligt att bygga en stor dislriklsförsöksnämnd
för en så relativt ringa verksamhet. Det bör vara tillräckligt med en mindre
lokal samarbetsgrupp. Högskolan anser vidare alt nämnden även bör behandla
veterinära frågor. Statskontoret är också tveksamt om en särskild
dislriklsförsöksnämnd behöver inrättas.
Förslaget
om alt insamling, bearbetning och förmedling av forskningsrön bör ankoinma på
lantbruksstyrelsen tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
10.
Statens lappfond, finansieringsfrågor m. m. 10.1 Nuvarande förhållanden
En
betydande del av det statligt administrerade stödet till rennäringen utgår
såsom framgått av del föregående (se tabell på s. 69) från statens lappfond.
Denna inrättades som tidigare nämnts genom beslut vid 1943 års riks-
4 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 51
98 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
dag
om sammanslagning av fyra äldre fonder, benämnda jämtländska renbetesfjällens
skogsfond, jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens
lappfonder (prop. 1943: 110, JoU 40, rskr 249). Den förstnämnda, som var den
ojämförligt största, tillkom genom alt behållen avkastning av skogsavverkning
på renbelesfjällen i Jämtlands län och på fastigheter som inköpts för
utvidgning av dessa fjäll inlevererades lill statskontoret. Den användes, sedan
kostnaderna för inköp av ulvidgningsfaslighelerna dragits av, för olika
ändamål av betydelse för renskötseln och för samerna i såväl Jämtlands som
Norrbottens och Västerbottens län. Jämtländska lappväsendets fond bestod av
medel som flutit in genom all rält till bete, jakt och fiske m. m. inom
renbetesfjällen och utvidgningsfastigheterna mot avgift upplåtits till andra än
lappbymedlemmar. Norrbottens och Västerbottens lappfonder bildades genom
överföring av betydande belopp från jämtländska renbetesfjällens skogsfond och
från ett äldre anslag för understöd åt vissa samer, varjämte de i likhet med
jämtländska lappväsendets fond tillfördes avgifterna för vissa
nytljanderätlsupplåtelser m. m. I lappfonden ingår sedan år 1962 de s. k. 4:
13-medlen.
Lappfondens inkomster
utgörs vid sidan av räntor, skogsavkaslning och 4: 13-medel i huvudsak av
arrendeavgifter och av ersättningar för skador på renbete och fiske m. m.
Skadeersättningarna hänför sig väsentligen till förelag genomförda med slöd av
vattenlagen. Till en mindre del utgör de gottgörelse för att mark inom
renskötselområdel med slöd av renbeteslagen undantagits från samernas begagnande.
Arrendemedlen beslår till större delen av avgifter, som faslslällls i samband
med upplåtelser av rätt till fiske och jakt samt av nyttjanderätt till mark.
Under budgetåret 1968/69
utgjordes fondens inkomster av sammanlagt 1,9 milj. kr., varav räntor 300 000
kr., skogsavkaslning 200 000 kr., 4: 13-medel 400 000 kr., skadeersättningar 60
000 kr., arrendeavgifter 900 000 kr. och diverse inkomster 40 000 kr. Fondens
behållning uppgick den 30 juni 1969 till 18,9 milj. kr. Härav utgjordes ca 4,8
milj. kr. av 4: 13-medel.
Beslut om bidrag ur
lappfonden ankommer på Kungl. Maj :l, som får använda fondens medel för
åtgärder som är till gagn för samerna och deras renskötsel m. m. Fondmedlen har
sålunda använts främst för att finansiera olika rationaliseringsändamål samt
renforskning. Icke oväsentliga belopp har också utgått för atl understödja
sameorganisationer m. m. samt för alt täcka kostnaderna för
lillskotlsulfodring. Huvuddelen av de för varje år tillgängliga medlen fördelas
av Kungl. Maj :t mellan de tre renskötsellänen. Besluten meddelas efter förslag
av lantbruksslyrelsen på grundval av framställningar från de olika länens
lappväsende och efter hörande av lappbyarna och SSR. Medelstilldelning vid
sidan om sistnämnda beslut t. ex. bidrag till SSR förekommer regelmässigt.
En
annan medelskälla för slöd till rennäringen utgör regleringsavgifterna som
enligt 4 kap. 14 § vattenlagen utdömts i vissa vattenmål (se tabell på
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 99
s.
69). Medlen kan användas bl. a. för rennäringsändamål i den bygd som berörs av
ett vattenregleringsföretag. Lanlbruksstyrelsen har att besluta om användningen
av regleringsavgifler, såvitt avser bidrag till renskötselns främjande
[kungörelse (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med
anledning av företag i vatten utgående avgifter, ändrad senast 1967: 166;
Kungl. brev till kammarkollegiet den 18 maj 1967 angående
tillämpningsföreskrifter m. m. med anledning av kungörelsen samma dag]. Såsom
tidigare nämnts har under senare år en myckel stor del av det ekonomiska stödet
till rennäringen utgjorts av medel som arbetsmarknadsorganen ställt till
förfogande för att främja renskölseln.
10.2
JO :s framställning
Beträffande
fördelningen av vissa till statens lappfond inflytande medel saml i fråga om
rälten alt besluta om utdelning ur fonden anför JO i sin tidigare nämnda
skrivelse bl. a. följande.
Då
renbetesområden undantas från samernas begagnande eller då intrång eljest sker
i samernas rättigheter, synes de vederlag som härför utgå av myndigheterna
bestämda ersättningar eller uttagna avgifter eller av enskilda frivilligt
erlagd gottgörelse i allmänhet inte tillkomma de samer, som lider skada
genom intrånget, utan tillförs lappfonden. Härigenom torde visserligen utgående
ersättningar i sinom tid komma rennäringen i dess helhet till godo, men alltså
inte förbehållas dem som drabbats av intrånget.
Denna
ordning kan enligt JO:s mening möjligen ha varit godtagbar i en tid, då man
knappast hade anledning räkna med att förekommande intrång skulle få mera
menliga konsekvenser för de samer som omedelbart berördes av åtgärden. Med
hänsyn till utvecklingen torde emellertid dessa synsätt böra revideras. I
likhet med vad fallet är i fråga om ersättningar som utgår i expropriationsrättsliga
sammanhang synes även nu ifrågavarande vederlag åtminstone i princip böra
tillfalla de skadelidande. JO framhåller, att det för honom framstår som i hög
grad stötande att t. ex. en lappby som genom intrång i sin renskötsel kanske
orsakas avsevärda direkta utgifler, inte får uppbära och disponera härför
beräknad ersättning. En omprövning av förevarande fördelningsfråga synes
fördenskull i samernas intresse påkallad.
JO
nämner att i detta sammanhang bör även övervägas huruvida inle samernas egna
organ bör få inflytande på hur man skall disponera de medel, som även efter en
omreglering av rätlen till ersättning finnas böra tillföras lappfonden och
användas till förmån för samerna.
10.3
1967 års riksdags beslut
I
två vid 1967 års riksdag väckta likalydande motioner, 1: 456 av herr Wan-hainen
m. fl. och II: 820 av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl., hemställ-
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
des
alt riksdagen måtte besluta att lappfonden ställs under en särskild styrelse.
I motionerna anförs bl. a.
atl del numera synes vara fullt rimligt och skäligt att samerna får ett
avsevärt inflytande på beslutsplanet över medel, som enligt renbeteslagen är
destinerade till samernas nytta. Riksdagen bör skyndsamt meddela sådana
föreskrifter att samerna får representation på beslutsplanet i en särskild
styrelse för förvallning av lappfonden. En sådan styrelse bör beslå av
företrädare för samerna till ett antal av minst hälften. Namnet på fonden bör
även ändras till samefonden.
Tredje
lagutskollet framhåller i sill utlåtande nr 7 alt hela frågan om lappfondens
ställning är föremål för övervägande i anledning av JO:s framställning som av
Kungl. Maj :t överlämnats till rennäringssakkunniga för att beaktas vid
utredningsuppdragets fullgörande. Utskottet anser för sin del önskemålet atl
samerna skall få inflytande på beslulsplanet över lappfondens medel starkt
motiverat men finner att en reform i denna riktning inte kan genomföras ulan
närmare utredning bl. a. av frågan hur starkt detta inflytande bör vara och i
vilka former det skall utövas. Något omedelbart beslut i frågan bör därför
inte fattas och den erforderliga utredningen kan förväntas komma till slånd
utan någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet förutsätter alt i samband
med utredningen även namnfrågan ägnas uppmärksamhet.
Utskottet hemställde att
nyssnämnda motioner därför inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen
biföll utskottets hemställan.
10.4
De sakkunniga
De
sakkunniga tar först upp frågan om lappfondens bibehållande. De påpekar alt en
särskild fond är överflödig, om all statlig bidragsgivning finansieras över
riksstaten och lappfondens nuvarande inkomster därvid dras in till statsverket
eller tillförs de föreslagna renbyarna. De sakkunniga anser att samerna
troligen kommer att uppfatta en sammanblandning av fondens medel med den
allmänna statskassan som en kränkning av deras speciella rättigheter, och
rennäringsidkarnas tilltro till statsmakternas vilja alt i fortsättningen
stödja deras näring försvagas. Härtill kommer att lappfonden gör det möjligt
alt i trängande fall få fram bidrag med kortare varsel än om riksdagsbehandling
av anslagsfrågan krävs. Behov av särskilda medel för alt främja rennäringen
kommer därför att finnas även i framtiden. Fondens bibehållande medför också
att önskemålet om ökat inflytande för samerna själva vid behandlingen av
anslagsfrågor som direkt berör dem kan tillgodoses. De sakkunniga anser därför
att särskilda skäl motiverar atl fonden bibehålls.
Vad
gäller fondens benämning framhåller de sakkunniga alt fonden har
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 101
lill
huvudsakligt syfte att stödja rennäringen som numera sysselsätter endast en
mindre del av den samiska befolkningsgruppen. Fonden bör därför kallas statens
rennäringsfond.
Enligt
de sakkunniga bör frågan om användningen av intrångsersätlningar och
arrendeavgifter nu omprövas. De intrångsersätlningar del här är fråga om avser
gottgörelse vid undantagande av mark från renskötsel och sådan ersättning för
skada på renbetesmark och de samerna tillkommande jakt-och fiskerättigheterna
som utdöms eller överenskoms i anledning av förelag enligt vattenlagen och
annan expropriationslagstiftning. Beträffande alla dessa ersättningar gäller
att de ej behöver avse den berörda markens hela värde ulan endasl omfattar den
del därav som belöper på den nyttjanderätt lill renbetesmarkerna som
renskötselrätlen innebär.
De skador som
intrångsersättningarna är avsedda alt kompensera drabbar i första hand de
personer som vid tillfället utövar renskötsel, jakt o. s. v. inom det berörda
området. På längre sikt skadas dock även kommande generationer av
renskötselutövare i den berörda trakten. Vidare kan i viss omfattning även
renskötseln inom andra byars områden påverkas menligt genom atl uppkommande
störningar i renskötseln inom ett område lätt sprider sig lill angränsande
trakter. De sakkunniga anser det lämpligast alt staten omhänderhar den
fondbildning som behövs för alt säkerställa den framlida rennäringen.
Därigenom löses också frågan hur angränsande, endast indirekt berörda byar
skall kompenseras. Samtidigt får man till stånd viss önskvärd utjämning av de
olika renbyarnas ekonomiska resurser. Från rent rättsliga synpunkter kan enligt
de sakkunnigas mening något hinder mol en sådan anordning inle möta eftersom de
i renbeteslagarna omförmälda befogenheterna tillkommer en viss personkrets
de renskötselberättigade gemensamt utan någon uppdelning mellan enskilda
rättsägare. De sakkunniga förordar därför att den del av nämnda
skadeersättningar som ej är att hänföra till ölägenheter för den omedelbart
drabbade personkretsen skall tillföras lappfonden.
Den
övriga delen av ersättningsbeloppen skall kompensera de olägenheter som drabbar
dem som, när del skadevållande företaget genomförs, driver renskötsel inom det
berörda området eller som jagar eller fiskar där.-Även denna del av
ersättningen utgår f. n. till lappfonden. I vattenmåi utdöms dock gottgörelse
för övergående olägenheter av inlrångskaraktär ofta lill enskilda näringsidkare
eller till lappbyar. Något hinder för alt för framliden tillerkänna de
renskötselberättigade själva eller deras sammanslutningar hela den del av
ersättningen som belöper på de nuvarande rältsinnehavar-nas skador och
olägenheter föreligger dock inle. Atl så sker står i god överensstämmelse med
den i expropriationslagstiftningen allmänt genomförda principen att
ersättningen till en fastighets ägare och till en nyttjanderättshavare skall
bestämmas var för sig. Vidare får det numera anses utgöra ett betydande
riksintresse att lappmarkerna och renbelesfjällen öppnas för den
102 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
stora
turistande allmänheten. En sådan utveckling försvåras i hög grad om inte de
renskötande samerna får ett eget ekonomiskt intresse av att områden och nyttigheter
som inte utnyttjas av dem själva blir på lämpligt sätt tillgodogjorda. En
lämplig anordning är därför att de nuvarande rätlshavar-nas andel av
ersättningen utgår till vederbörande renby. Pengarna kommer därigenom
rennäringsidkarna till godo i förhållande lill renantalet, som utgör en
visserligen schematiserad men i huvudsak rättvis fördelningsgrund. De
sakkunniga framhåller atl ersättningar till viss del kan belöpa på rättigheter,
som tillkommer även andra bymedlemmar än de renskötande. Denna omständighet
anser dock inte de sakkunniga böra föranleda en särskild fördelning av
ersättningsbelopp som belöper på dylika rättigheter, eftersom ersättningarnas
primära ändamål är att utgöra ett stöd för renskötseln. För övrigt får de icke
renskötande medlemmarna så stor nytta av renbyns verksamhet, som helt
finansieras genom uttaxering efter reninnehavet, alt det inte kan anses
oskäligt atl byn får uppbära ersättningarna även i vad de avser annat än skada
på renbetesmark. Det kan dock i något fall t. ex. därför att en väsentlig del
av ersättningen belöper på skadat fiske framstå som obilligt att
ersättningen helt används till förmån för renskötseln. För att komma till rätta
med sådana fall finner de sakkunniga det vara lämpligl med en föreskrift om att
by, när den beslutar om medlens användande, skall beakta särskild olägenhet,
som medlem kan ha tillskyndats till följd av det företag för vilket
ersättningen utgått.
Vid
fördelningen av intrångsersättningarna mellan rennäringsfonden och renbyarna
måste ett betydande mått av schablonering tillåtas, om inle fördelningsfrågan
skall bli alltför ohanterlig. Enligt de sakkunnigas mening kan ett godtagbart
resultat enklast vinnas genom en jämförelse mellan värdet av den skada som de
vid tiden för skadans uppkomst verksamma rennäringsidkarna får vidkännas samt
värdet av skadan för kommande generationer av näringsutövare. Levnadsåldern
för de nuvarande näringsutövarna inom en renbys verksamhetsområde uppgår lill
ca 40 år, vilket innebär att normalt 15 å 20 år återstår av den yrkesverksamma
liden. Då viss avgång brukar förekomma av annan orsak än ålderspensionering,
bör enligt de sakkunniga den i genomsnitt återstående yrkesverksamma liden i
verkligheten bli något lägre. Det kapitaliserade nuvärdet av en under 15 år
uppkommande skada utgör, vid en räntefot av 5 %, ca hälften av värdet av samma
skada under all framtid. På grund härav bör intrångsersättningarna fördelas
lika mellan fonden och berörda renbyar.
I
fråga om de avgifter som inflyter vid nytljanderätlsupplåtelser är förhållandena
annorlunda. De upplåtelser som ligger till grund för avgifterna är nämligen i
regel så tidsbegränsade atl de inte i någon väsentlig omfattning inverkar på
framtida generationer av rennäringsutövare. En annan omständighet kan dock i
dessa fall åberopas till stöd för att en del av ersättningarna tillförs
rennäringsfonden. Fisket kan sålunda inte väntas ge ens fullgod av-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 103
kastning
ulan en effektivt verkande organisation för fiskevård, bevakning och
kortförsäljning m. m. Dessa uppgifter kan med säkerhet handhas på ett mer
rationellt sätt av ell regionalt organ som lantbruksnämnden än av varje renby
för sig. Bl. a. brislen på sakkunnig personal gör alt en koncentration av
fiskevården är nödvändig, och vidare torde det för kontakten med den stora och
växande gruppen av fisketurister vara fördelaktigt atl fiskekortsförsäljningen
organiseras gemensamt för större områden. För att fullgöra dessa uppgifter bör
därför lantbruksnämnderna via rennäringsfonden få tillgång till en betydande
del av de inkomster som härrör sig från fisket. De sakkunniga föreslår att
inkomsterna av fiskeupplålelser i inledningsskedet fördelas med 75 % på
rennäringsfonden och 25 % på renbyarna. Härvid har de sakkunniga anselt sig
böra ta hänsyn lill alt det är önskvärt med en viss inkomstutjämning mellan de
olika renbyarna i syfte atl via rennäringsfonden kunna underlätta renskötseln
inom ekonomiskt svagare byar.
Beträffande
arrendeavgifter från andra nyltjanderältsupplåtelser än fiske anser de
sakkunniga att rennäringsfondens andel bör sällas lägre än som nyss föreslagils
beträffande fisket. Upplåtelserna är normalt ganska kort-sikliga och
förulsätler inle ett så omfattande organisationsarbete som fiske-upplåtelserna.
De sakkunniga föreslår därför att dessa inkomster fördelas lika mellan
rennäringsfonden och berörd renby.
De
lill lappfonden inflytande ränte- och skogsintäkterna samt 4: 13-medlen har
inte något direkt samband med skador eller förluster som drabbat rennäringsulövarna
eller andra renskötselberättigade. Delsamma gäller sådana köpeskillingar för
försålda områden som tillförs fonden. De sakkunniga anser all dessa inkomster
i sin helhet bör ingå i rennäringsfonden.
När
det gäller användningen av rennäringsfonden framhåller de sakkunniga all
genomförandet av de föreslagna rationaliserings-, slöd- och omslällningsåtgärderna
blir beroende av alt tillräckliga resurser ställs lill förfogande. Behovet av
fondmedel under den närmaste femårsperioden uppgår till i genomsnitt de årliga
belopp som anges i följande sammanställning.
Anslagsbehov
Stödåtgärder kr./är
Rendriftsbidrag............................................................................ .... 10 000
Rationaliseringsbidrag
(inkl. investeringar genom lantbruksnämnden) 1 000 000
Redskapsbidrag........................................................................... 400 000
Stöd till
marknadsföring................................................................ .... 30 000
Andra
former av näringsstöd......................................................... 50 000
Avgångsvederlag
...................................................................... 250 000
Kataslrofskadeskydd
................................................................. 200 000
Summa 1 940 000
Elt
uppdämt behov av medel för bl. a. tekniska hjälpmedel och avgångsvederlag
motiverar att extra stora anslag ställs till förfogande under de första åren av
perioden.
104 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Härutöver
bör liksom hittills lämnas bidrag till allmänna sameändamål framför allt
avseende slöd åt den samiska kulluren och ål samiska organisationer. De
sakkunniga beräknar för dessa ändamål 300 000 kr. per år. Medlen bör tillföras
en särskild del av rennäringsfonden, samernas kulturfond.
För
jakt- och fiskevård saml för kostnader i samband med upplåtelser av jakt- och
fiskerätt (inventering, kortförsäljning m. m.) beräknar de sakkunniga vidare
århga utgifter på 400 000 kr., som bör ulgå ur fonden. Slutligen beräknar de
sakkunniga för underhåll och utvidgning av renbelesfjällsfaslig-helerna, för
inköp och arrende av annan renbetesmark m. fl. oförutsedda ändamål ett årligt
anslagsbehov från fonden på 300 000 kr. Kostnaderna för renforskning bör i
fortsättningen bestridas av budgetmedel. De sakkunniga föreslår dock alt medel
ur fonden ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för utvecklingsarbete inom
rennäringen. För del första året uppskattas kostnaderna härför till 75 000 kr.
Sammanlagt
innebär utgiftsberäkningen elt årligt anslagsbehov från fonden på 3 milj. kr.
Rennäringsfondens
inkomster kommer även i fortsättningen alt utgöras av dels årliga inkomster
såsom arrendeavgifter, räntor och skogsavkastning, dels tillfälliga inkomster
såsom intrångsersätlningar och 4: 13-medel. Arrendeavgifterna utgör den
största delen av de årliga inkomsterna. De sakkunniga förmodar atl
uppdelningen av vissa avgifter mellan fonden och byarna kominer alt under de
första åren leda till en viss minskning av fondens årliga inkomster. Den
väntade snabba utvecklingen av turismen inom renskötselområdel beräknas dock få
till följd en kraftig stegring av inkomsterna, särskilt av fiskekort. Vidare
bör uppdelningen av inkomsterna mellan fonden och byarna vara ägnad alt skapa
förutsättningar för en mer "kommersiell" syn på upplåtelsefrågorna
från samernas sida. En hel del av de nuvarande avgifterna är också så låga atl
de kan höjas väsentligt.
För
den närmaste femårsperioden anser de sakkunniga det realistiskt atl räkna med
årliga inkomster av i genomsnitt 1 750 000 kr. för fonden. Härtill kommer den
föreslagna inbetalningen till fonden av 300 kr. för varje påträffad
rovdjursriven ren, varigenom fonden beräknas få etl årligt tillskott av minst
200 000 kr. De tillfälliga inkomsterna till fonden i form av intrångsersätlningar
och 4: 13-medel har de sakkunniga beräknat till 200 000 kr. per år. De årliga
inkomsterna och tillfälliga tillskotten till fonden beräknas sålunda uppgå
lill sammanlagt 2 150 000 kr.
För
alt säkerställa rennäringens rationalisering och omstrukturering föreslår de
sakkunniga alt fonden förstärks med ett årligt statsbidrag på 500 000 kr. Den
minskning av fondens behållning som kan förutses anser de sakkunniga vara
försvarlig med hänsyn till den kraftiga tillväxt av fondkapitalet som skett
under de senaste åren beroende huvudsakligen på stora tillfälliga tillskott av
4: 13-medel och intrångsersätlningar. Om minskningen
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 105
av
fondkapitalet visar sig ske alltför snabbi, bör frågan om ytterligare förstärkning
av fonden med budgetmedel las upp till prövning.
Någon begränsning av
lappfondens nuvarande användningsområde anser de sakkunniga inte bör företas,
bortsett från alt hittills lämnade fondbidrag lill renforskning bör ersättas
med anslag av budgetmedel.
Beträffande fondens
förvallning föreslår de sakkunniga alt fondmedlen förvaltas av statskontoret.
I fråga om
anslagsgivningen anser de sakkunniga atl skillnad bör göras mellan bidrag för
rennäringsändamål och för andra samiska ändamål.
Anslagen till renskötseln
måste samordnas med den långsikliga planering som bör ske inom varje renby och
som i vissa frågor, t. ex. beträffande gränsslängsel och vissa
slaktanläggningar, bör vara gemensam för flera byar. I denna planering skall
rennäringsutövarna själva vara aktivt engagerade men det krävs också medverkan
av lantbruksnämndens och lantbruksstyrelsens olika experter. För planernas
genomförande förutsätts i många fall slöd både i form av bidrag ur
rennäringsfonden och genom statliga kreditgarantier. En förutsättning för alt
en sådan planering skall kunna leda till positivt resultat är enligt de
sakkunnigas mening att det finns någon som har ansvaret både för förarbetet och
för det slutliga beslutsfattandet. I motsatt fall riskerar man alt hamna i
passivitet och mot varandra stridande beslut.
Efter noggrant övervägande
har de sakkunniga kommit till att alla beslut om anslag för rennäringsändamål,
vare sig de avser budgetmedel eller fondmedel, bör fattas av de statliga organ
lantbruksslyrelsen på det centrala planet, lantbruksnämnderna på det
regionala som skall administrera del statliga stödet till rennäringen.
Härigenom begränsas visserligen möjligheten atl låta samerna själva medverka
på beslutsplanet vid fördelningen av sådana fondmedel som avser
rennäringsändamål. Genom förslaget rörande den statliga administrationen anser
de sakkunniga det dock vara möjligt att åstadkomma ett väsentligt ökat medinflytande
för näringsulövarna, särskilt såvitt angår lantbruksnämndens befattning med
ärendena.
När det gäller bidrag ur
fonden för andra ändamål än rennäringens behov är möjligheterna enligt de
sakkunniga väsentligt större att tillgodose önskemålen om samernas medverkan
på beslutsnivå. Någon anledning att samordna dessa frågor med rennäringens
rationaliseringsverksamhet finns inte. De statliga myndigheter som sysslar med
rennäringen besitter inte heller sådan speciell sakkunskap i fråga om
samekulturen och sameorganisationerna alt bidragsprövningen av della skäl bör
överlämnas lill dem. De sakkunniga föreslår därför att styrelsen för den del
av rennäringsfonden som utgörs av samernas kulturfond skall bestå av fem
personer, alla utsedda av Kungl. Maj :t. Av dessa skall tre vara
samerepresentanter, som bör utses efler förslag av de olika
sameorganisationerna i landet.
4t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
106 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Enligt
de sakkunniga bör Kungl. Maj :t bestämma de rainar inom vilka
lantbruksslyrelsen resp. kulturfondsslyrelsen får besluta om bidrag. Dessa
ramar bör fastställas årsvis efler förslag av styrelserna. Vid sidan om de
fastställda ramarna bör möjlighet finnas till extra medelstilldelning om det
visas föreligga sj'nnerliga skäl härför. Lantbruksstyrelsens beslut i anslagsfrågor
bör kunna överklagas hos Kungl. Maj :l. Däremot bör lalan inle få föras mot
kulturfondsslyrelsens beslut.
Administrationskostnaderna
bör enligt de sakkunniga även i fortsättningen täckas med budgetmedel.
Årskostnaderna för den regionala administrationen beräknas lill 1,6 milj. kr.
enligt 1967 års löne- och prisnivå. Organisationsändringen beräknas medföra en
kostnadsstegring på ca 290 000 kr. Merkostnaderna för den centrala
administrationen genom den föreslagna utökningen av lantbruksslyrelsen har de
sakkunniga uppskattat till 140 000 kr. enligt den nämnda löne- och prisnivån,
ökningen av de statliga administrationskostnaderna uppgår sammanlagt lill 430
000 kr. per budgetår.
Beträffande
forsknings- och försöksverksamheten gör de sakkunniga följande beräkning. De
föreslagna tjänsterna vid lantbrukshögskolan, Kuolpavare och SVA medför
kostnader för löner med ell årligt belopp av 175 000 kr. Kostnaderna i övrigl
vid Kuolpavareslationen uppskattas lill 70 000 kr. per år. Kostnaderna för
renforskningens organisation beräknas lill sammanlagt 285 000 kr., varav för
distriklsförsöksnämnden 40 000 kr.
På jordbrukets område
finansieras de ohka forskningsuppgifterna i största utsträckning genom statliga
medel som fördelas på olika grenar genom jordbrukets forskningsråd. Då del kan
befaras att rennäringen får en perifer ställning vid fördelningen av
forskningsmedel, ifrågasätter de sakkunniga om man inte bör specialdeslinera en
viss årlig summa för renforskningsändamål. De sakkunniga föreslår att en sådan
anordning prövas för de närmaste åren. Hur stor summa som på della sätt bör
avskiljas bör ankomma på distriklsförsöksnämnden för renförsök alt föreslå. Det
synes lämpligt att förslaget avser en femårsperiod och motiveras med en
angelägenhets-graderad forsknings- och försöksplan.
Till
näringsstöd har under anslaget Rådgivningsverksamhet för rennäringens
främjande de senaste åren anvisats budgetmedel till rådgivning. Delta anslag
bör enligt rennäringssakkunniga uppräknas med 25 000 kr. lill 100 000 kr. för
alt möjliggöra en intensifiering av verksamheten särskilt i frågor rörande den
med renbyorganisalionen åsyftade gemensamma renskölseln. Vidare bör i samband
med den nya lagstiftningens ikraftträdande utgå ett engångsanslag av
budgetmedel till SSR av 150 000 kr. för upplysningsverksamhet m. m.
De
sakkunnigas förslag innebär en ökning av det med budgetmedel finansierade
stödet till rennäringen av sammanlagt [25 000 (rådgivning) -f 285 000 (renforskningens
fasta organisation) -|- 500 000 (tillskott till rennäringsfonden) -\- 200 000
(statsverkets kostnader för rennäringens kala-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 107
strof
skadeskydd)] = 1 010 000 kr. Härtill kommer dels engångsbeloppet av 150 000 kr.
till SSR för viss upplysningsverksamhet, dels årliga utgifter för finansiering
av de olika forskningsuppgifterna på rennäringens område.
Även
för framliden beräknas vattenregleringsavgifler, som med slöd av 4 kap. 14 §
vattenlagen utdömts i vissa vattenmål, slå lill förfogande i minst samma
utsträckning som tidigare. De sakkunniga beräknar beloppet till 700 000 kr. per
år. Genom periodisk omprövning av regleringsavgifternas storlek bör det bli
möjligt att även för framtiden bibehålla avgifternas realvärde.
Med
hänsyn till att regleringsavgifternas användning i varje särskilt fall är
begränsad till den bygd som berörs av det vattenregleringsföretag som föranlett
avgiftens utdömande kan avgiftsmedlen inle överallt begagnas för alt förstärka
del stöd som utgår från lappfonden. Enligt de sakkunniga finns det möjlighet
all samordna användningen av regleringsavgifterna och bidragsgivningen från
fonden.
De
sakkunniga har förutsatt att arbetsmarknadsorganen också framdeles skall göra
betydande insatser inom renskötselområdel. Del är därför angeläget att dessa
insatser görs på sådant sätt att de blir till största möjliga nytta för
rennäringen. Härför behövs en effektiv samordning med de stödåtgärder som
skall administreras av lantbruksnämnderna och lantbruksslyrelsen.
10.5
Remissyttrandena
När
det gäller finansieringsfrågorna är det framför allt lappfonden och med den
sammanhängande spörsmål, som är föremål för remissinstansernas uppmärksamhet.
De sakkunnigas förslag får elt övervägande positivt mottagande, men särskilt
frågan om fördelningen mellan fonden och samebyarna av de medel som flyter in
lill rennäringen saml frågan om fondens förvaltning är föremål för delade
meningar.
Vad
gäller frågan om lappfondens bibehållande delar så gott som alla remissinstanser
de sakkunnigas mening att fonden inte bör dras in till statsverket.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dock alt det från statsfinansiell
synpunkt är likgiltigt om fonden bibehålls eller inte. SSR menar att de sakkunnigas
uppfattning om bl. a. fondens bibehållande vilar på bristande inträngande i de
samejuridiska förhållandena och innebär etl ställningstagande till förmån för
kronan i de pågående principrättegångarna. Fastän samerna enligt SSR:s mening
har jakt- och fiskerätten anser SSR alt ett visst behov likväl kan finnas av en
samefond för allmänna ändamål samt för utjämning mellan sådana samebyar som
har inkomstbringande jakt- och fiskerätter och samebyar som är mindre väl
lottade i detta avseende.
Beträffande
fondens benämning anser vattenöverdomstolen att fonden bör benämnas endast
rennäringsfonden, eftersom medlen inte kan entydigt
108 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
anses
som en tillgång för vare sig staten eller samerna. övre Norrbygdens
vattendomstol föreslår alt fonden benämns samernas centralfond. Då fonden
anses böra användas för bidrag lill skilda ändamål inom fjällvärlden,
ifrågasätter länsstyrelsen i Norrbottens län om fonden inte kunde benämnas
statens fjällfond. SS7? framhåller alt fonden är avsedd inte endast för renskötseln.
Anslag från lappfonden har också utgått för mera allmänna samiska ändamål. Det
innebär därför enligt SSR:s mening ett betydande och vanskligt ingrepp i
bestående rättsliga förhållanden om lappfonden förvandlas till en statens
rennäringsfond. Med hänsyn härtill och då ordet "statens" är
missledande anser SSR att fondens namn bör vara samefonden. Däremot anser
Sällskapet Same-Ätnam att en ändrad benämning till statens samefond är såväl
enklast som i sak riktigast. Sällskapet föreslår vidare att fonden bör bestå
av två underavdelningar, benämnda statens rennäringsfond och statens kulturfond
för samer.
När det gäller fondens
inkomster har de sakkunnigas förslag att intrångsersättningarna skall fördelas
lika mellan fonden och vederbörande renbyar föranlett erinringar från bl. a.
vattenöverdomstolen. Domstolen tar liksom Övre Norrbygdens vattendomstol och
Mellanbygdens vattendomstol avstånd från de sakkunnigas uppfattning att
ersättningar för skada och intrång till följd av vattenkraftutbyggnader och
vattenregleringar samt andra förelag av expropriationskaraktär normalt fördelas
lika mellan fonden och de omedelbart drabbade. Vattenöverdomstolen förordar
att exproprialionsdomslolen mol bakgrund av omständigheterna i det enskilda
fallet får avgöra vem som är skadelidande och i vad mån ersättning skall utgå
till denne. Ur rättvise-och rättssäkerhetssynpunkt är det av största betydelse
att domstolen ej är bunden av en schablon vid skadereglering. Även enligt
expropriationslagen skall ersättning bestämmas särskilt för varje sakägare.
Vattenöverdomstolen sätter vidare i fråga om intrång och skada till följd av
att ett visst område undantas från renskötseln verkligen drabbar rennäringen i
hela landet. Det är mest naturligt atl i fråga om allframlidsskada den by
anses såsom skadelidande, som genom undantagandet mister ett område av sina betesmarker.
Ersättning för allframtidsskadan bör i enlighet härmed komma berörd by till
godo. Vattenöverdomstolen finner i motsats till de sakkunniga att medlen lämpligen
bör tillföras en särskild hos byn inrättad fond som står under betryggande
kontroll. KammarkoUegiet anser å andra sidan att den föreslagna principen om
hälftendelningen av intrångsersättningarna är så betydelsefull för
rennäringsutövarna i förhållande till nuvarande ordning, att den bör skrivas in
i lagen och således inle bara las upp i en kungörelse. SSR anser att hela
ersättningen skall tillfalla vederbörande renbyar.
Förslaget
om fördelning av inkomsterna från nyltjanderältsupplåtelser tillstyrks eller
lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Fiskeristyrelsen föreslår
att samerna i fråga om fisket i vattnen ovan odlingsgränsen och på
renbetesfjällen får full bestämmanderätt och att samerna också får
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 109
uppbära
inkomsterna av upplåtelserna. Föreskrift bör dock lämnas om att viss del av
inkomsterna skall avsättas till fiskevård. Fondens inkomster av
fiskeupplåtelser upphör därigenom i stort sett. Länsstyrelserna i Jämtlands och
Norrbottens län anser atl inkomsterna av fiskeupplålelser bör fördelas lika
mellan fonden och berörd sameby. Efterfrågan på sporlfiskevatten ökar och en
hälftendelning av fiskeinkomsterna underlättar renbyarnas medverkan till
upplåtelser. SSR motsätter sig inte att hälften av jakt- och fiske-inkomsterna
avslås av samebyarna till en samefond under en helt samisk styrelse, utsedd av
landsmötet. Skäl till annat än en hälftendelning mellan samefonden och
samebyarna föreligger inte. SSR anser att andra inkomster än jakt- och fiskeinkomster
bör i sin helhet tillfalla berörd sameby. Statens naturvårdsverk framhåller alt
lika starka skäl som när det gäller fisket talar för alt även en större del av
jaktinkomsterna tillförs fonden. Om en liberal upplåtelsepolitik tillämpas
ökar jaktinkomsterna. Stort behov av medel föreligger för att göra en god
viltvård och bättre bevakningsmöjligheter m. m. möjliga.
Mot
bakgrunden av att bestämmelserna om nytljanderätlsupplåtelser i princip endast
gäller upplåtelser till tredje man anser kammarkollegiet alt någon avgift som
regel inte bör utgå när staten förfogar över själva marken, exempelvis
vägbyggnader, grustäkt o. d. Självfallet bör ersättning lämnas för den skada
som till följd av verksamheten kan uppkomma för renskötseln. Liknande synpunkter
framförs av domänverket. Statens vattenfallsverk erinrar om att inkomster från
upplåtelse av grus och andra massor i samband med vattenkraftutbyggnader inle
påverkar renskötselrätten eller birättigheterna och därför i sin helhet bör
tillföras fonden.
De
sakkunnigas förslag om fondens förvaltning och disposition tillstyrks av bl. a.
kammarkoUegiet, statskontoret och lantbruksstyrelsen. Hovrätten för Övre
Norrland understryker att samerna får ett visst medinflytande över
bidragsgivningen genom de föreslagna representanterna inom rennäringsdelegationen
och genom förslagel till viss representation vid behandlingen i
lantbruksstyrelsens plenum. Vissa remissinstanser menar dock att samernas
inflytande över fondens användning bör stärkas ytterligare. Vattenöverdomstolen
anser alt om fonden ställs under en särskild styrelse bör i denna ingå såväl
representanter för samerna som expertis från de statliga organen vilka svarar
för planering som berör rennäringen och det statliga administrerade stödet till
denna. Genom att samerna bereds tillfälle alt aktivt medverka vid all
anslagsgivning ur fonden även för rennäringsändamål bör en väsentlig anledning
till misstro hos samerna mot statsmakternas vilja att ta till vara och
respektera deras intressen kunna undanröjas. Vattenöverdomstolen föreslår att
en sådan medverkan kommer till stånd. Får samerna det föreslagna inflytandet på
beslulsplanet bör fondens beslutande organ enligt domstolens mening även ha om
hand anslagsgivning för andra samiska ändamål än rennäring. Liknande
synpunkter anförs av övre Norrbygdens vat-
110 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
tendomstol.
Enligt SSR är fondens medel av juridiska skäl samernas egna pengar, och de är
dessutom genom civillag specialdestinerade till alt användas för samerna. Det
bör enligt SSR under sådana förhållanden vara omöjligt alt beröva samerna det
bestämmande över fonden, som rätteligen tillkommer dem. Fonden anses därför
böra slå under förvaltning av en helt samisk styrelse, utsedd av landsmötel.
Sällskapet Same-Ätnam föreslår all Kungl. Maj:t varje år fastställer storleken
av den utbetalning från statens samefond som skall tillfalla statens
rennäringsfond och statens kulturfond för samer. Rennäringsfonden bör förvaltas
av en genom Kungl. Maj :t utsedd styrelse, beslående av ordförande och fyra
andra ledamöter. Tre av ledamöterna bör företräda samerna. Beslut om medel till
rennäringen bör ske i samråd med lantbruksslyrelsen.
Länsstgrelsen i
Norrbottens län anser alt användningsområdet inle bör begränsas till rennäringen.
Fondens avkastning bör kunna tas i anspråk för olika åtgärder på den mark
varifrån fondens inkomster erhålls. Även anläggningar för alt främja t. ex.
turism och friluftsliv bör ingå i användningsområdet. Av sådana inkomster som
inle avser ersättning för skada och intrång i rennäringen ulan utgör inkomster
vid själva upplåtandet av mark och nytligheler bör en del få disponeras för
andra ändamål än sådana som hör samman med rennäringen. I överensstämmelse
härmed bör de årliga utdelningarna från fonden till olika rennäringsändamål
avpassas med beaktande av behovet av medel för ändamål som inle hör samman med
rennäringen.
Förslagel
att avsätta medel till en samernas kulturfond under rennäringsfonden får ell
positivt bemötande. Vattenöverdomstolen påpekar dock att en sådan delfond inle
behövs, om rennäringsfonden ställs under en särskild styrelse bestående av
representanter från bl. a. samerna. Hovrätten för övre Norrland anser att ramen
för kulturfonden är alltför trång. Ett oavvisligt krav för att samerna
effektivt skall kunna bevaka sina intressen med avseende på rennäringen i dess
helhet och i fråga om varje renby för sig är att deras intresseorganisationer
ges erforderligt ekonomiskt slöd. SSR anser att kulturfonden blir helt beroende
av medelstilldelning i administrativ ordning, vilket inle kan accepteras. Mot
bakgrunden av den enligt SSR mycket kraftiga krpnoexploateringen inom samernas
områden har samerna rält alt ställa stora krav på samekulturella anslag på
riksstaten. Den föreslagna ramen för kulturfonden, 300 000 kr., är alldeles
för trång. Samernas myckel gamla kulturella natur har gett upphov till en
nästan oöverskådligt rik litteratur. Främjande av samekulturen verksamhet
ställer krav på slöd som går vida utöver den av tilredningen för
organisationsstöd och kullurslöd gemensamt angivna ramen. En omdisponering är
lämplig så att den statliga administrationen minskas och anslagen till samerna
själva och deras organisation i stället ökas.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 111
Förslaget
till finansiering av forskningsverksamheten tillstyrks av bl. a. SVA samt
länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Statsiwntoret anser liksom
de sakkunniga alt kostnaderna för forskning i princip bör bestridas med medel
från driftbudgeten. Om beslut fallas härom anser statskontoret dock att
fondmedlen bör reserveras för andra ändamål än forskning. En sammanblandning
av driftbudgelmedel och fondmedel, som skulle bli följden av de sakkunnigas
förslag, bör undvikas. Statens råd för skogs-och jordbruksforskning motsätter
sig förslagel alt visst årligt belopp av de till rådet anvisade medlen
reserveras för renforskning. Om så blir fallet måste antingen rådels anslagsram
vidgas med elt visst belopp som Kungl. Maj :l särskilt anvisar för
renforskning, eller också måste renforskarna i vanlig ordning komina in lill
rådet med ansökan om stöd åt sina projekt. Vid sistnämnda alternativ måste
renforskningsprojekten konkurrera med övriga av rådet underslödda
forskningssektorer. Av dessa alternativ förordar rådet det förstnämnda.
11.
Departementschefen
11.1
Huvudgrunderna för reformer i fråga om rennäringen
Rälten
till renskötsel är förbehållen samerna. De har rätt atl för sin försörjning
begagna myckel stora områden främst i norra och västra Norrland för renbete,
jakt, fiske och andra ändamål som har samband med renskötsel. Den renskötande
befolkningen uppgår till omkring 2 500, fördelade på ca 700 familjer. Ungefär
fyra femtedelar av de renskötande samerna finns i Norrbottens län. Totala
antalet renar uppgår till ungefär 200 000 250 000. Sammanlagt produceras
årligen drygt 2 000 lon renkött, vilket svarar mot 0,6 procent av den totala
produktionen av kött och fläsk inom landet.
Rennäringen
regleras genom 1928 års renbeteslag. I lagen finns, utöver bestämmelser om
vnlka som omfattas av renskölselrätten och denna rätts innebörd, detaljerade
föreskrifter om formerna för renskötselns bedrivande. Sålunda innehåller lagen
bestämmelser om rennäringens lokala organisation i lappbyar och om ordningen
för renskölselns drivande. Länsstyrelserna och den särskilda administrationen
för rennäringen, lappväsendet, som är knuten lill länsstyrelserna har enligt
renbeleslagen vittgående befogenheter i fråga om renskötseln. Föreskrifterna
för rennäringen tillkom vid en tid när samernas möjligheter all själva la
tillvara sina intressen var väsentligt mindre än nu och elt av huvudsyftena
med föreskrifterna var atl skydda samernas intressen.
Sedan
lång tid tillbaka har särskilda åtgärder vidlagils i syfte att gagna
rennäringen och, om än i mindre utsträckning, den samiska kulluren. Så-
112 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
lunda
åtnjuter rennäringen elt betydande ekonomiskt slöd som numera uppgår till
omkring 7 milj. kr. om året.
Enligt de sakkunniga är rennäringens
lönsamhet dålig inom stora delar av renskötselområdet. Många av rennäringens
utövare har påfallande låga inkomster. Rennäringen är, som den f. n. bedrivs,
otillräcklig som försörjningsunderlag för åtskilliga av näringsulövarna. En av
anledningarna härtill är all näringen inte kunnat tillgodogöra sig
rationaliseringsvinster i samma utsträckning som exempelvis jordbruket. Detla
har medfört atl lönsamheten stadigt minskat. Inom näringen förekommer en
betydande undersysselsättning som en följd av alltför små driftsenheter och
dåliga möjligheter lill kompletterande sysselsättning. I fråga om rennäringens
framtidsutsikter framhåller de sakkunniga alt det finns goda möjligheter atl
genom olika ralionaliseringsålgärder nå en tillfredsställande och i förhållande
till andra jämförliga näringar konkurrenskraftig lönsamhet. Detta bedöms av de
sakkunniga kunna ske med stöd av insatser från det allmännas sida som om
hänsyn las även till rennäringens betydelse för samekulturen inle behöver
översliga vad som i andra jämförliga fall anses godtagbart. De sakkunniga
förordar därför alt det allmänna genom administrativa insatser och ekonomiskt
stöd medverkar till den förbättring av näringen som fordras för alt
renskölselförelagen skall kunna lämna ett tillfredsställande utbyte.
Huvudpunkterna i etl program härför bör vara en omorganisation av renskötseln
med övergång till en ny driftsform inom ramen för särskilt organiserade lokala
sammanslutningar, s. k. renbyar. För atl reglera byarnas verksamhet fordras en
speciell associationsrättslig lagstiftning, som tillsammans med huvuddelen av
den nu gällande renbeteslagen med vissa ändringar och tillägg
föreslås ingå i en helt ny rennäringslag. Vidare måste det ekonomiska stödet åt
näringen enligt de sakkunniga byggas ul, samtidigt som den statliga
administrationen bör omorganiseras för atl möta de nya krav som
reformprogrammet medför.
Remissinstanserna
är överlag ense med de sakkunniga om att det är ell väsentligt intresse att
genom åtgärder av olika slag främja en rationalisering av renskölseln.
Åtskilliga remissinstanser framhåller rennäringens betydelse för samerna som
folkgrupp.
I
likhet med de sakkunniga och en enhällig remissopinion anser jag det vara etl
angeläget intresse från såväl rennäringens som samhällets synpunkt att genom
ralionaliseringsålgärder av olika slag skapa förutsättningar för en
effektivare och mera lönsam renskötsel. Del är etl samhällsintresse, inte bara
från näringspolitiska synpunkter, alt rennäringens lönsamhet förbättras. Rennäringen
är en förutsättning för bevarande av den samiska kulturen. Som de sakkunniga
framhållit torde del endasl i begränsad omfattning vara möjligt för samerna
att, om renskötseln skulle upphöra, hålla sitt språk, sin slöjd och övriga
kulturyttringar levande under någon längre tid. Det allmänna bör därför genom
olika åtgärder
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 113
medverka
till alt förbättra förutsättningarna för renskötselns rationalisering. Därvid
är det av största vikt atl rennäringsulövarna själva aktivt deltar i
rationaliseringssträvandena. Om ett effektivt samarbete mellan renägarna kan
komma till stånd och staten på olika sätt främjar rationaliseringssträvandena,
är enligt min mening framlidsutsikterna för rennäringen goda.
De
riktlinjer för reformer inom rennäringen som de sakkunniga angett har i
huvudsak godtagils under remissbehandlingen. Det anses allmänt atl elt
genomförande av de sakkunnigas förslag bör kunna avsevärt förbättra
möjligheterna atl driva renskölseln rationellt. Särskilt framhålls att den
ekonomiska och den tekniska utvecklingen lett till att renskötseln behöver
bedrivas i allt större enheter för atl ralionaliseringsfrämjande åtgärder skall
kunna planeras och genomföras på elt effektivt sätt. Både samerna och övriga remissinstanser
delar de sakkunnigas uppfattning att de renskötande samerna själva bör svara
för renskötselns rationalisering och atl detta lämpligen bör ske inom ramen för
särskilt organiserade lokala sammanslutningar, som bör få större befogenheter
både i förhållande till sina medlemmar och utomstående än vad de nuvarande
lappbyarna har. Även de förslag som de sakkunniga lägger fram om etl utvidgat
stöd åt rennäringen och om en ändrad statlig administration godtas av de
flesta remissinstanserna.
Även
jag kan i princip ansluta mig till de allmänna riktlinjer för rennäringens
rationalisering som de sakkunniga dragit upp. Jag delar alltså de sakkunnigas
uppfattning att det krävs åtgärder av administrativ, ekonomisk och rättslig art
för att komma tillrätta med rennäringens bekymmersamma ekonomiska läge.
F.
n. pågår en omfattande rationaliseringsverksamhet inom vårt näringsliv.
Samtidigt som nya tekniska hjälpmedel gjort det möjligt för varje yrkesverksam
att producera myckel mer än tidigare har de ökade kostnaderna för arbetskraft
och maskiner framtvingat nya förelagsformer och som regel en koncentration till
större enheter. Inom renskötseln har mekaniseringen påbörjats först under
senare år. Slakten har kunnat rationaliseras. Skotern och kommunikationsradion
har slagit igenom som normala hjälpmedel. Liksom inom andra områden ger de
tekniska hjälpmedlen möjlighet att öka arbetsproduktiviteten, och färre samer
kan nu sköta elt större antal renar. Det vitsordas allmänt alt den främsta
orsaken till rennäringens ekonomiska svårigheter är alt driftsenheterna i
allmänhet är för små. För att råda bot härpå synes det vara lämpligt atl som de
sakkunniga föreslagit gå över till en ny organisationsform för renskötseln som
gör det möjligt att indela renhjordarna i större, rationella driftsenheter.
Samtidigt bör samerna själva så långt det är möjligt få bestämma i fråga om
renskölselns rationella organisation. Det innebär att de renskötande samernas
egna lokala organ bör förstärkas så att de från lappväsendet och andra
myndighe-
114 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ter
kan överta huvudansvaret för rennäringens utveckling. Därav följer att
lappväsendet bör kunna upplösas. De administrativa uppgifter som även i
fortsättningen kommer alt finnas på detla område kan ombesörjas av de vanliga
länsmyndigheterna såsom länsstyrelse, lantbruksnämnd och länsarbetsnämnd.
Även genom elt ökat
ekonomiskt stöd bör rennäringens rationalisering främjas. För stödet bör som de
sakkunniga föreslagit i huvudsak gälla samma principer och villkor som gäller
för jordbrukets rationalisering. Härigenom tillgodoses önskemålet att under så
långt möjligt samma betingelser som gäller för jordbruket åstadkomma en
rationellare produktion.
1928 års renbeleslag
präglas av de förhållanden och synsätt som rådde vid dess tillkomst och är i
behov av en översyn. Vidare behövs associationsrättsliga bestämmelser för de
föreslagna nya lokala organen för renskötseln. I likhet med de sakkunniga vill
jag därför förorda att 1928 års renbeteslag ersätts med en ny lag i ämnet.
SSR har i sitt
remissyttrande kritiserat de sakkunnigas förslag och hävdat alt dessa saknar
samepolilisk målsättning. Del bör framhållas atl de sakkunniga inte har haft i
uppgift atl utarbeta ett samepolitiskt program. Deras uppgifter har i princip
varit begränsade till renskötselns rationalisering. Jag vill i delta
sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t tidigare denna dag på anmälan av
statsrådet Lidboin bemyndigat chefen för utbildningsdepartementet att
tillkalla sakkunniga för utredning rörande samernas kulturfrågor m. m.
11.2
Rennäringens lokala organisation
Den
främsta orsaken till alt rennäringen inte ger ett tillfredsställande utbyte är
som tidigare antytts att driftsenheterna ofta är alltför små för att
rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genomföras på ett
effektivt sätt.
År 1960 avlämnade
Renutredningen betänkandet "Renskölselns organisation och renprodukternas
marknadsförande" (Stencil Jo). I betänkandet förordades en särlagsliflning
i syfte bl. a. all ge lappbyarna vidgade befogenheter gentemot sina medlemmar.
Kärnpunkten i förslaget var att lappbyarna skulle omvandlas till självständiga
juridiska personer med uppgift att handha gemensamma frågor rörande den av
bymedlemmarna bedrivna renskötseln. I prop. 1962:68 angående rennäringens
främjande uttalade emellertid departemenlschefen (s. 58) att han inte fann skäl
föreligga för en sådan lagstiftning. I stället borde de renskötande
lappbymedlemmarna på olika sätt stimuleras att inom ramen för gällande lagstiftning
söka åstadkomma effektivast möjliga driftsformer för renskötseln.
Enligt
de sakkunniga har erfarenheten visat att den i 1962 års proposi-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 115
tion
uttalade förhoppningen om ökad samverkan mellan de renskötande
lappbymedlemmarna inle har gått i uppfyllelse. I avsaknad av laglig reglering
har en längre gående samverkan kunnat komma till slånd endast där speciella
förutsättningar funnits för ett friktionsfritt samarbete. Till svårigheterna
har enligt de sakkunniga bidragit att regler saknas om fördelningen mellan
renägarna av kostnaderna for gemensam rendrift. Bland företagarna råder därför
stor osäkerhet om på vad sätt deras ekonomi skulle påverkas om de genomförde
den ökning av driftsenheterna som i och för sig allmänt anses önskvärd och
nödvändig.
I
huvudsaklig överensstämmelse med grundtanken i Renutredningens förslag anser
de sakkunniga del bästa sättet alt få till stånd lämpliga driftsenheter vara
alt omvandla de nuvarande lappbyarna lill särskilda lokala organisationer, i
förslaget benämnda renbyar, för renskötseln inom byområdena. Den föreslagna
organisationen bygger på principen om samverkan mellan de renskötande
medlemmarna i byn enligt samma huvuddrag som gäller i fråga om ekonomiska föreningar
och förutsätter således att beslutande och verkställande organ tillskapas inom
byn. Genom en effektiv samverkan mellan alla renskötande samer inom en by finns
enligt de sakkunniga goda förutsättningar att få till stånd elt rationellt
utnyttjande av betesmarkerna och tillgänglig arbetskraft. En omläggning av
renskölselme-toderna bör emellertid inte bli föremål för lagstiftning eller
administrativ tvångsreglering. Samerna bör så långt möjligt själva svara för
att renskölseln bedrivs rationellt. Den i renbeteslagen valda metoden alt låta
myndighet besluta i betydelsefulla frågor rörande renskötseln inom byn bör
inte längre användas. Avgörandet bör ankomma på byns beslutande organ och ske
genom majoritetsbeslut. Förslaget lill ny organisationsform innebär enligt de
sakkunniga att organisationen i viss utsträckning övertar ansvaret från å ena
sidan de enskilda renägarna och å andra sidan myndigheterna. Den rättsliga
regleringen av renbyarnas verksamhet bör ske enligt de principer som ligger
till grund för lagen om ekonomiska föreningar men åtskilliga särbestämmelser
behövs med hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för rennäringen.
Renbyns
ändamål bör enligt de sakkunniga i första hand vara att handha renskötseln inom
byns betesområde, planera, bygga och underhålla gemensamma anläggningar samt
sörja för en rättvis fördelning av renskötselkostnaderna mellan medlemmarna.
Rehbyns befogenheter i ekonomiska angelägenheter bör vara begränsade till den
ekonomiska verksamhet som direkt sammanhängei" med renskötseln. Till de
särskilda befogenheter som renbyarna enligt de sakkunniga bör utrustas med i
förhållande till sina medlemmar hör rätt att föreskriva begränsningar av
medlemmarnas reninnehav och att bestämma om och i vilken utsträckning skölesrenar
skall få hållas i byn. De regler som renbeteslagen innehåller i dessa
hänseenden föreslås bli upphävda. Vidare föreslår de sakkunniga att renbyn
skall kun-
116 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
na
begränsa antalet renskötande medlemmar i byn. Enligt de sakkunniga behövs vissa
begränsningar i renbyns befogenheter såvitt avser slakt- och försäljningsleden.
Sålunda föreslås att renbyn endast efter särskilt uppdrag får ombesörja slakt
av medlems renar och försäljning av därvid ulvunna produkter. Märkningen av
renarna föreslås i princip ankomma på renbyn.
En
viktig punkt där de för renbyarna gällande reglerna enligt de sakkunniga måste
avvika från bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar är frågan om
medlemskap. För alt det med en renby avsedda syftet skall uppnås bör ingen av
de företagare som driver renskötsel inom bjms verksamhetsområde kunna ställa
sig utanför byn och därigenom hindra elt gemensamt utnyttjande av
betesresurserna och en rättvis fördelning av skötselkostnaderna. Denna ståndpunkt,
som överensstämmer med gällande reglering av lappbytillhörigheten, är enligt de
sakkunniga en konsekvens av att renbetesrätten inle är individuell utan
samfälld för alla som driver renskötsel inom ett visst område. När det sedan
gäller frågan vilka personer som skall vara medlemmar i renbyn föreslår de
sakkunniga i huvudsak samma regler som f. n. gäller beträffande lappby. Vid
sidan om automatiskt medlemskap för rennäringsulövare m. fl. bör sålunda
medlemskap kunna förvärvas genom särskilt beslut. Avgörandet i sådan fråga
föreslås i princip ankomma på renbyn.
De
sakkunniga förordar att renbyns organ blir desamma som i en ekonomisk
förening, nämligen stämma, styrelse och revisorer. Rösträtten på stämma
föreslås i flertalet frågor bli avhängig av renantalet, så alt en röst erhålls
för varje påbörjat hundratal renar. I vissa frågor såsom om ändring av byns
stadgar och beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen skall röstning dock ske
efter huvudtal.
I
fråga om renbyns ekonomiska förhållanden föreslår de sakkunniga i huvudsak
följande. Renbyns utgifter betalas av samtliga renskötande medlemmar. I regel
fördelas utgifterna mellan medlemmarna i förhållande till reninnehavel, men
möjlighet bör finnas alt fördela vissa utgifler endasl på sådana renskötande medlemmar
vilkas renar föranleder utgifterna. För att byn skall ha tillgång till likvida
medel bör de renskötande medlemmarna vara skyldiga alt tillskjuta
förlagskapital. Den slutliga fördelningen av renbyns utgifter under ett
räkenskapsår görs i den förvaltningsberättelse, som styrelsen har atl lägga
fram för varje avslutat räkenskapsår. Renbyn föreslås få räll alt uppta lån,
men härför skall i regel krävas beslut med kvalificerad majoritet.
Fondbildning inom byarna, exempelvis för att underlätta investeringar eller
möjliggöra kostnadsutjämning mellan olika år, anser de sakkunniga vara i hög
grad önskvärd men föreslås inte bli obligatorisk. De bestämmelser om
fondbildning som behövs förutsätts bli införda i de olika renbyarnas stadgar.
Remissinstanserna
godtar i allt väsentligt de sakkunnigas förslag att omvandla de nuvarande
lappbyarna till särskilda lokala organisationer för
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 117
renskölseln
inom byområdena. Man är ense med de sakkunniga om alt renskötseln behöver
organiseras i stora driftsenheter för att rationaliseringsfrämjande åtgärder
skall kunna planeras och genomföras på ett effektivt sätt. Remissinstanserna
delar också de sakkunnigas uppfattning att rennäringens rationaliseringsproblem
i första hand bör lösas genom en utbyggd samverkan inom de nu bestående
lappbyarnas ram. Remissinstanserna godtar överlag förslaget alt organisationen
utformas på i huvudsak samma sätt som gäller för ekonomiska föreningar. Det
framhålls att en sådan organisatorisk lösning gagnar renskötseln och ger de
renskötande samerna bättre möjligheter all tillvarata sina intressen gentemot
myiidigheler och andra. Några remissinstanser påpekar samtidigt att förslaget
innebär att de renskötande samerna tvingas till ekonomisk samverkan. Därför bör
enligt dessa remissinstanser det nya systemet genomföras endast om en betydande
majoritet bland näringsidkarna önskar det.
Som jag tidigare nämnt är
driftsenheternas storlek av avgörande betydelse för rennäringens lönsamhet.
Hur stora enheterna bör vara går av naturliga skäl inte att med bestämdhet
fastslå. Undersökningar har emellertid visat att en enhet bör omfatta
åtminstone 2 5003 000 renar. Eftersom få lappbyar har mindre renhjordar, ter
det sig som en praktisk och rationell lösning att som de sakkunniga föreslagit
utforma driftsenheterna med nära anknytning till lappbyarna. Även andra skäl
talar för en sådan lösning. De nuvarande fasta driftsanläggningarna liksom
bostäderna är anpassade lill indelningen i lappbyar. Lappbyindelningen är
traditionellt betingad och har bestått lång tid.
Erfarenheten
har visat att det föreligger stora svårigheter atl få lappbyn alt fungera som
en arbetsenhet. Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning att det är
nödvändigt atl lagstiftningsvägen stärka lappbyarnas ställning såväl i
förhållande till sina medlemmar som gentemot myndigheter och tredje man.
Regleringen bör emellertid inte sträcka sig längre än nödvändigt. Samerna bör
själva bestämma beträffande renskötselmeloder och driftsenhelsindelning. Regleringen
bör som de sakkunniga föreslagit i huvudsak begränsas lill
organisationsfrågorna så som skett för exempelvis de ekonomiska föreningarna
och i huvudsak ske i form av rambestämmelser som ger samerna frihet alt genom
sina stadgar inom den givna ramen ordna sin organisation och verksamhet. Liksom
inom annan associations-rättslig lagstiftning behövs dock bestämmelser för all
skydda den enskilde medlemmens intressen.
Vad
jag nu anfört innebär alt jag biträder de sakkunnigas organisalionsförslag.
För gemensam drift av renskötseln inom lappbys område bör alltså bildas en ny
typ av juridisk person, efter förslag av SSR kallad sameby, som i sina
huvuddrag är uppbyggd enligt de principer som gäller för ekonomisk förening.
För att samebyn skall bli funktionsduglig krävs dessutom som de sakkunniga
också framhållit att samthga renägare inom lapp-
118 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
byn
ingår i samebyn. Ingen av de företagare som driver renskötsel inom lappbyns
område skall kunna ställa sig utanför samebyn och därigenom hindra alt
betesresurserna utnyttjas rationellt för gemensamt behov. Medlemskapet bör
alltså vara obligatoriskt, vilket som de sakkunniga framhållit får ses som en
konsekvens av att rätten till renskötsel inle är individuell utan samfälld för
dem som driver renskötsel inom etl och samma lappbyområde.
SSR
har riktat kritik mot förslaget att samebys ekonomiska verksamhet begränsas
till sådan verksamhet som har direkt samband med renskölseln. Kritiken går ut
på alt samebyns uppgifter på så sätt blir alltför snävt kringskurna. SSR anser
atl det i den framtida samebyn måste finnas utrymme för
kombinalionsnäringsfång varigenom både renskötande och icke renskötande
medlemmar i byn får sin utkomst. Till en början vill jag framhålla alt det
klart framgår av de sakkunnigas belänkande att avsikten med den föreslagna
begränsningen av samebys verksamhet alls inte är att hindra medlemmarna från
att ägna sig åt andra sysselsättningar vid sidan av renskötseln. De sakkunniga
framhåller tvärtom atl del vore mycket värdefullt om alternativa
sysselsättningar kunde beredas dem för vilka renskölseln är otillräcklig som
försörjningsunderlag. Jag delar denna uppfattning och kommer i det följande alt
lägga fram vissa förslag för all främja sådana sysselsättningar. Bakom de
sakkunnigas förslag atl samebyarna som sådana inte bör ägna sig åt annan
ekonomisk verksamhet än sådan som direkt sammanhänger med renskötseln ligger
främst farhågor för atl en vidare verksamhet t. ex. induslrifiske med
utnyttjande av flyg i samebyns regi, något som SSR framfört önskemål om
skulle, hur väl verksamheten än planerades, innebära stora ekonomiska risker
och kanske få ogynnsamma återverkningar på renskötseln. De sakkunnigas förslag
tar sikte på atl med stöd av statliga insatser göra renskötseln ekonomiskt
bärkraftig. För detta krävs som nyss nämnts en ekonomisk samverkan, som
inrymmer vissa Ivångsmoment. Sålunda föreslås alt medlemskapet i samebyn blir
obligatoriskt och all samtliga kostnader för renarnas skötsel och samebyns
verksamhet i princip fördelas mellan renägarna i proportion till det antal
renar de har. Alt låta ett sådant syslem, som har sin grund i att
renbetesrätlen inte kan utövas individuellt ulan kollektivt, omfatta andra
aktiviteter av ekonomisk natur än renskötsel som vissa medlemmar i byn,
renskötande eller icke renskötande, vill ägna sig åt låter sig svårligen göra.
Jag förordar därför atl samebys ändamål begränsas så som de sakkunniga
föreslagit. Det slår givelvis medlemmarna i en sameby fritt alt bilda bolag
eller ekonomisk förening, om de i samverkan vill bedriva annan verksamhet än
renskötsel. SSR och andra remissinstanser motsätter sig förslaget att samebyn
ges befogenhet att föreskriva begränsningar i medlemmarnas reninnehav. Inte
heller vill SSR godta förslaget att samebyn själv får besluta i frågor om
skölesrenar. Jag vill framhålla att de frågor det här gäller inte kan lämnas
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 119
oreglerade.
Betesresurserna är ju inte obegränsade. Frågan är då vem som skall bestämma i
dessa frågor, mjmdighet såsom f. n. gäller eller samebyn själv. Som redan
framgått har jag anslutit mig till principen atl samerna själva skall få
bestämma om sina egna angelägenheter. Jag förordar alt denna princip tillämpas
på de frågor det nu gäller. Det har uttalats vissa farhågor för atl förslagel
alt samebyn får fria händer atl besluta om skötesrenar skulle leda lill alt
antalet skötesrenar inom byarna ökade lill förfång för de renskötande medlemmarna.
För atl motverka en sådan utveckling är det enligt min mening tillräckligt med
en föreskrift om alt fråga om skötesrenar avgörs efler samråd med
lantbruksnämnden. Mot förslagel alt låta samebyn bestämma om skötesrenar har
även invänts, att detla innebär alt same som är renskötselberättigad men inte
medlem i sameby får sin rättsställning försämrad. Enda praktiska skillnaden
mellan nuvarande ordning och förslaget är alt skölesrenägaren, som f. n. måste
träffa avtal med enskild renskötande same för alt få ha skötesrenar i lappby,
i stället måste avtala med sameby härom. Det finns anledning anta atl sameby
kommer all vara villig att ta emot skölesrenar, om del finns skäl för det. Jag
avser främst sådana fall då renar i byn genom arv eller på annat sätt
förvärvats av renskötselberättigad som har sill hemvist inom renskötselområdel.
Vidare bör jordbrukare som inte är renskötselberättigad men som har sitt
hemvist inom någon av skogslappbyarna liksom hittills få hålla etl mindre antal
skölesrenar inom byn, något som har varit ägnat att underlätta renskötseln
inom dessa byar.
De sakkunnigas förslag atl
samebyn skall kunna begränsa antalet renskötande medlemmar i byn har mött
skarp kritik. I viss mån är kritiken obefogad. De sakkunnigas förslag innebär
inle, som några remissinstanser synes utgå från, alt de som redan etablerat sig
som näringsidkare i byn skall kunna tvingas upphöra med sin verksamhet.
Avsikten är tvärtom alt skapa förutsättningar för en tryggare näringsutövning
för dem som redan är verksamma inom byn. Jag anser emellertid att en
bestämmelse av denna innebörd helst bör undvikas. Den skulle, om samebyn
utnyttjade sin befogenhet, kunna drabba ungdomar och andra inom byn som
biträtt i renskötseln och som önskade övergå lill att driva egen renskötsel.
När det gäller en byn utomstående som önskar etablera sig som renskötande
medlem i byn ställer sig saken annorlunda. För att en utomstående skall kunna
bli medlem i byn krävs emellertid i princip samtycke av denna. Del står alltså
byn fritt alt i samband med prövning av frågan om medlemskap för utomstående la
hänsyn lill huruvida detta skulle inkräkta på de redan verksamma renskötarnas
försörjningsmöjligheter. Enligt min mening saknas sålunda skäl att i den nya
lagen ta in bestämmelser om rätt för samebyn alt begränsa antalet renskötande
medlemmar.
SSR
har föreslagit att samebyn skall få rätt att anta byn utomstående same som
stödjande medlem i byn med rätt för sådan medlem att i begrän-
120 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
sad
omfattning jaga och fiska inom byns område. Som skäl åberopas ati det finns
behov av någon form av gemenskap mellan samer som är verksamma inom
renskötseln och samer som ägnar sig åt annan yrkesverksamhet, vare sig de är
renskötselberättigade eller inte. Jag har full förståelse för SSR:s synpunkter
beträffande behovet av gemenskap mellan olika samegrupper men är inle beredd
alt nu biträda förslaget annat än i fråga om sådan same som lämnar renskötseln
och går över lill annat yrke. För sådani fall är det befogat att införa en
regel som öppnar möjlighet för samebyn att låta sådan same avgiftsfritt jaga
och fiska till sitt husbehov inom byns område. Härigenom bör förutvarande
medlems eventuella omställningsproblem i någon mån kunna begränsas. I övrigt
ankommer det på de sakkunniga för utredningen rörande samernas kulturfrågor m.
m. all, enligt direktiven för utredningen, närmare utreda frågan om stödjande
medlemmar.
SSR:s
förslag att de renskötande samernas personliga ansvar för samebyns
förbindelser på ett eller annat sätt skall begränsas kan jag av flera skäl inle
biträda. Jag kan hänvisa till att det är en allmän uppfattning att samebyn som
driftsenhet har förutsättningar att beslå som självständig rationell enhet.
Under senare år har ett betydande ekonomiskt stöd utgått till näringen. Fasta
driflsanläggningar har i huvudsak bekostats av allmänna medel. Som skall
framgå av mina förslag i fortsättningen förordai jag att det statliga stödet
ökas. Något hinder för samebyarna atl på eget initiativ bilda fonder för att
stärka sin ställning både inåt och utåt finns inte. Frågan om ansvaret ter sig
under sådana förhållanden mera som en principfråga än elt praktiskt spörsmål
under förutsättning alt samebyns ekonomiska verksamhet som jag nyss förordat
begränsas till sådan verksamhet som direkt sammanhänger med renskölseln.
Därtill kommer att en begränsning av det personliga ansvaret av hänsyn till
borgenärerna skulle göra del nödvändigt med bestämmelser om obligatorisk
fondbildning inom byn. Det skulle i sin tur försvåi'a tillämpningen av
förvaltningsbestämmelserna och verka tyngande på samebyns förvallning.
I
övrigt har någon kritik inte riktals mot de sakkunnigas förslag till
assocjationsrältsliga regler för samebyarna annat än på några punkter av smärre
betydelse. Jag anser därför att den nya lagstiftningen i dessa delar bör få den
av de sakkunniga föreslagna innebörden. Vissa detaljfrågor får jag anledning
att behandla närmare i specialmotiveringen.
11.3
Bestämmelser till skydd för renskötselrätten
Huvuddragen
av samernas rättigheter enligt renbeteslagen är följande. Renskötsel med
utnyttjande av annans mark får utövas endast av samer. Rälten till renskötsel
innefattar i första hand befogenhet för same att på de trakter, där han har
rätt att uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till
underhåll för sig och renarna. Bestämmelsema om betes-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 121
områdenas
omfattning och belestidens längd innebär i stora drag atl samerna har rätt att
driva renskötsel dels året runt ovanför odlingsgränsen i Norrbottens och
Västerbottens lappmarker och på renbelesfjällen i Jämtland, dels vinterlid
nedanför odlingsgränsen och utom renbetesfjällen på trakter som de av gammal
sedvana besöker med sina renar. Skogssamerna har i viss omfattning räll till
renbete året runt även nedanför odlingsgränsen. Vidare har samerna rält all
flytta med sina renar mellan de områden där de har betesrätt. Inom
renbetesområdena får de, i vissa fall efler särskilt medgivande, uppföra
stängsel för märkning och skiljning av renarna liksom vissa byggnader. I viss
utsträckning har samerna rätt all la virke till husbehov. De har dessutom rätt
alt jaga och fiska på utmark inom lappmarkerna och på renbelesfjällen, när de
har betesrätt där. Rätlen till renskötsel är inte överlåtbar. Inle heller får
same ål annan upplåta rättighet som innefattas i rätten till renskötsel. I
förarbetena till den första renbeleslagen uttalas all renskötselrätten är en
nyttjanderätt lill del omfång som bestäms av villkoren för renskötselrättens
bedrivande och att vad som inte fordras för renskötseln faller utanför denna
rält. Som exempel på rättigheter över vilka staten som ägare av större delen av
renbelesområdena disponerat kan nämnas skogsavverkning och rälten till
vallenkraft.
SSR
gör i sitt remissyttrande gällande atl samerna har en starkare rätt till
renbetesområdena än som framgår av renbeleslagen. Denna uppfattning grundas
framför allt på historiska skäl. SSR åberopar all samerna sedan äldsta tid har
hävdat marken inom renskötselområdel, och att denna hävd medfört att samernas
rätt till marken i fråga rätteligen bör karakteriseras som en medäganderätl.
SSR hemställer alt i vart fall samernas räll lill jakt och fiske på de
jämtländska skallefjällen och de gamla lappskattelanden i Lappland m. fl.
områden klart erkänns i den nya lagen som en samebyarnas tillhörighet. Vidare
erinrar SSR om att flertalet lappbyar i landet och vissa enskilda samer från
lappbyar i Jämtlands län har väckt lalan mot Kungl. Maj :l och kronan i första
hand om bättre rätt än kronan till de s. k. renbetesfjällen i Jämtlands län.
Alternativt har yrkats bl. a. atl samerna tiUerkänns ensamrätt till vissa
särskilt angivna nyltigheler, såsom jakt, fiske, vattenkraft, skogsfång,
grustäkt och annan läkt. Jag vill erinra om all det inle har ingått i de
sakkunnigas uppgift att la ställning till frågan om samernas rättigheter enligt
äldre rätt eller hävd. I direktiven till utredningen anförs sålunda att syftet
med utredningen i storl bör vara att med utgångspunkt från att rennäringen
alltjämt skall vara förbehållen samerna och från renbeleslagens huvudsakliga
innehåll rörande samernas särskilda rättigheter i förhållande till kronan och
andra rättsinnehavare samerna bör i all den utsträckning som är möjlig äga
själva bestämma rörande renskölselns rationella organisation. Vid sådani
förhållande är jag inle beredd att nu i hela dess vidd förorda en omprövning av
frågan om samernas räll till mark och vallen inom renskötselområdel. Endasl på
Adssa punkter inne-
122 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
bär
mina förslag smärre jämkningar i samernas rättigheter enligt renbeteslagen
utan att de för den skull rubbar de principiella grundvalarna för den nu
gällande rättsliga regleringen. Dessa jämkningar är främst föranledda av
förslaget lill ny organisation för renskötseln.
Dessutom har jag för
avsikt alt föreslå vissa ändringar i de bestämmelser som möjliggör
inskränkningar i samernas rättigheter. Vid sidan av de inskränkningar i
renskölselrätten som kan göras med stöd av vattenlagen, gruvlagen,
väglagstiftning och annan tvångslagstiflning innehåller renbeleslagen
bestämmelser enligt vilka renskölselrätten kan inskränkas när så fordras för
alt tillgodose motstående intressen. Så t. ex. kan renskötselrätten under
vissa förutsättningar få lov att vika av hänsyn till den jord-brukande
befolkningen. Av särskilt intresse i detta sammanhang är emellertid
bestämmelsen i 5 § renbeteslagen, enligt vilken Kungl. Maj :t kan förordna att
visst område inom renbelesmarkerna skall undantas från samernas begagnande, om
området är oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större betydelse.
Är området beläget ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen, skall i så
fall skälig gottgörelse lämnas för det intrång som orsakas renskötseln genom
områdets undanlagande. Sådan gottgörelse skall användas till förmån för
samerna, vilket i praktiken innebär att den tillförs lappfonden.
Vidare föreskrivs i 56 §
renbeteslagen alt Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer kan
upplåta vissa rättigheter inom de områden som anvisats till samernas
uteslutande begagnande, varmed avses renbetesfjällen i Jämtland och de delar
av lappmarkerna ovanför odlingsgränsen som inle disponeras av enskild.
Bestämmelserna avser endast upplåtelser för vissa särskilt angivna ändamål och
är differentierade med avseende på förutsättningarna för att upplåtelse skall
få ske. Sålunda får bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed jämförlig
nyttighet upplåtas endast under förutsättning att upplåtelsen kan ske utan
intrång eller skada för renskötseln. Jakt eller fiske får upplåtas, om
upplåtelsen kan ske utan fara för tillgången på vilt eller fisk och utan
besvärande intrång för samerna. För upplåtelse som fordras med hänsyn lill den
allmänna samfärdseln och vissa andra särskilt angivna ändamål uppställs
däremot inget krav på alt upplåtelsen inte får störa renskölseln. Meddelas
upplåtelse skall avgiften för denna enligt bestämmelser som meddelas av Kungl.
Maj :t användas lill förmån för samerna eller för verksamheten på den mark upplåtelsen
avser. Medel som inflyter genom upplåtelserna inbetalas normalt till
lappfonden, vars medel som nämnts används lill slöd för de renskötande
samerna. Fråga om upplåtelse av nyttjanderätt för andra ändamål än som finns
angivna i renbeteslagen underställs i administrativ praxis Kungl. Maj :ls
prövning. Är upplåtelsen inte till olägenhet för renskötseln och möter i övrigl
inget hinder mot upplåtelsen, tillförs avgiften i dess helhet
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 123
i
allmänhet lappfonden. Som exempel på upplåtelser av detla slag kan nämnas
upplåtelse av mark för turiststuga, badplats, badhus, fiskyngeldamm,
jaklskyttebana, begravningsplats, slalombana och skidlift.
Frågan
om behovet av att skapa ökad trygghet för de renskötande samerna och deras
näring har tagils upp av JO. JO framhåller att den snabba sociala, ekonomiska
och tekniska utvecklingen inte har kunnat undgå att få återverkningar även på
samernas förhållanden. En exploatering av fjällvärlden har påbörjats, som man
vid tillkomsten av 1928 års renbeteslag inte har kunnat förutse. Genom denna
utveckling aktualiseras på ett helt annat sätt än tidigare de spörsmål rörande
samernas rätt att i möjligaste mån bibehållas vid sill hävdvunna näringsfång
som reglerats i 1928 års lag. Med hänsyn till de förändrade förhållanden som
tidsutvecklingen medfört i frågan om fjällvärldens utnyttjande och till de
intressekollisioner mellan samernas och andras intressen som kan förväntas
uppkomma är det enligt JO önskvärt med en översyn och precisering av de
materiella regler efter lka sådana intressekollisioner skall bedömas och av de
allmänna grundsatser på vilka reglerna vilar. JO framhåller alt spörsmålet om
de materiella reglernas innebörd och tillämpning är av avgörande betydelse för
frågan om samerna skall kunna fortsätta sitt urgamla näringsfång eller om de
efter hand skall trängas undan lill allt mindre reservat för atl lill slut
upphöra alt existera som speciell befolkningsgrupp med säreget kulturarv.
Jag
delar JO:s uppfattning atl den tekniska och ekonomiska utvecklingen har medfört
alt de bestämmelser i renbeleslagen som lar sikte på atl skydda renskötseln mol
motstående intressen behöver ses över. Innan jag tar ställning till de
sakkunnigas förslag i dessa avseenden vill jag i korthet redogöra för
omfattningen av vissa ingrepp som under senare år gjorts i renbetesområdena.
Sedan år 1959 har Kungl.
Maj :t med slöd av 5 § renbeleslagen förordnat om undantagande av mark från
samernas begagnande för järnvägen MalmbergetSvappavaara malmfält, en linbana i
Abisko, en renforsknings-stalion och för vissa kommunala ändamål avseende
Kiruna stad. Frågan om vatlenregleringarnas inverkan på renskölseln har
undersökts av Renbeles-marksutredningen (SOU 1966: 12). Utredningen har funnit
att den totala tillgången på bete för renarna inte undergått några större
förändringar genom vallenbyggnadsföretagen. Enligt utredningen behöver
vattenbyggnaderna som regel inle leda lill minskad produktion inom renskötseln.
Däremot kan driftskostnaderna öka. Endast vid större sjöregleringar synes
kostnadsökningarna kunna nå sådan storlek, att driftsekonomin i nämnvärd grad
påverkas därav, ökade besvär bl. a. vid flyttning med renar har visat sig kunna
förebyggas på olika sätt eller fått gottgöras genom kon-tantersältningar.
Utförda skadeförebyggande och skadehindrande åtgärder har av utredningen
befunnits vara i huvudsak ändamålsenliga. Vidare bör
124 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
nämnas
att bestämmelserna i 56 § renbeteslagen om nytljanderätlsupplåtelser på
kronans mark tillämpas restriktivt. Mot samernas bestridande kommer sådan
upplåtelse myckel sällan till stånd.
Även
om den totala tillgången på renbete sålunda inte har minskal i någon större
omfattning, har det av andra skäl blivit svårare för samerna att driva
renskötsel. Växande landsvägs- och järnvägstrafik, skogsavverkningar och
skogsvårdsålgärder inom vinterbetesområdena, växande turism och friluftsliv och
myckel annat ställer sålunda allt högre anspråk på de renskötande samernas
förmåga alt anpassa sig till nya förhållanden.
De
sakkunnigas förslag lill bestämmelser till skydd för samernas rättigheter
ansluter i huvudsak till nuvarande bestämmelser. Sålunda föreslås en
motsvarighet till bestämmelsen i 5 § renbeleslagen enligt vilken Kungl. Maj :t
kan förordna om undanlagande av mark från begagnande för renskötseländamål.
Enligt förslaget skall sådant förordnande på samma sätt som gäller i vissa fall
vid expropriation kunna meddelas endasl om det med rennäringen konkurrerande
ändamålet är av väsentlig betydelse för det allmänna. Enligt 5 § renbeleslagen
är rätlen till ersättning för ölägenheter som uppslår vid områdes undantagande
från renskötsel begränsad i olika hänseenden. Enligt de sakkunniga saknas
anledning alt vid ersättningsfrågans bedömande göra skillnad mellan samernas på
lagstiftning grundade nyttjanderätt och en motsvarande nyttjanderätt
tillkommen genom privaträttslig upplåtelse. Ersättningen bör sålunda omfatta
hela den minskning av renskötselrättens värde vid tiden för ingreppet som
uppkommer genom undantagande.
I
fråga om ersättningens bestämmande förordas all expropriationslagens regler
görs tillämpliga. Förslaget innebär bl. a. att ersättningsprövningen flyttas
över från Kungl. Maj :t till expropriationsdomstol.
Vidare
föreslår de sakkunniga en ny bestämmelse som i vissa fall förbjuder ägare
eller brukare av mark inom renskötselområdet alt vidta sådan ändring i markens
nyttjande som kan skada renskötseln. Bestämmelsen tar sikte på att hindra alt
mer ingripande ändringar i användningen av sådan mark som är värdefull för
rennäringsulövarna kominer till stånd genom ensidigt handlande av markens
ägare eller brukare. Förbudsbeslämmelsen föreslås gälla endasl i de trakter där
renskötsel är tillåten under hela årel och endast i fråga om sådan väsentlig
ändring i markens nyttjande varigenom avsevärd skada kan uppkomma för
rennäringen i orten. Vidare föreslås alt förbudet inte skall vara tillämpligt
beträffande företag vars tillåtlighet prövas enligt vattenlagen eller i fråga
om bebyggelse inom fastställt planområde. Tillämpningen av bestämmelsen
föreslås ankomma på allmän domstol på talan av den sameby vars område berörs av
en vidtagen eller tillämnad ändring i markanvändningen.
De
sakkunnigas förslag i fråga om nytljanderätlsupplåtelser på kronomark inom
lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 125
tar
sikte på alt åstadkomma mera enhetliga och enklare regler för alla slags nytljanderätlsupplåtelser
på dessa kronans marker. Sålunda föreslås att de nuvarande bestämmelserna som
omfattar nytljanderätlsupplåtelser endast för vissa särskilt angivna ändamål
utvidgas lill alt avse alla slags nytljanderätlsupplåtelser på dessa marker. Vidare
föreslås atl förutsättningarna för att upplåtelse skall få ske görs mer
enhetliga. Enligt de sakkunniga bör krävas att upplåtelsen kan ske ulan
avsevärt men för renskötseln. Såvitt avser jakt- eller fiskeupplåtelse bör
enligt de sakkunniga därtill uppställas kravet att upplåtelsen kan ske utan
besvärande intrång för same som är berättigad att jaga och fiska på mark som
avses med upplåtelsen. Vidare föreslås alt upplåtelse av jakt eller fiske till
skillnad mot vad som gäller f. n. skall kunna omfatta all rält till jakt eller
fiske inom visst område. Upplåtelserna skall enligt förslaget i princip ske mol
avgift, som alltid skall fördelas mellan sameby som berörs av upplåtelsen och
lappfonden. De sakkunnigas förslag innebär atl avgift för sådan upplåtelse som
f. n. faller utanför 56 § renbeteslagen blir lagfäst. Den i renskötselrätlen
ingående speciella rättigheten att i vissa fall få ersättning för andras
utnyttjande av mark inom de aktuella områdena kommer alltså att på grund av lag
om-falla avgifter för alla slags nytljanderätlsupplåtelser.
Ledamoten
Lassinantli har kritiserat utredningsmajorilelens uppfattning att
utgångspunkten för bedömningen av frågor angående upplåtelse av renbetesmark
för annat ändamål än renskötsel bör vara att renskötselrätten inte skall
behöva vika annat än i vissa i lagen särskilt angivna fall. Enligt
reservantens mening bör markutnylt jandet anpassas efter utvecklingens gång.
Riktlinjerna för den framlida markpoliliken bör enligt reservanten utformas så
att en från samhällsekonomisk synpunkt optimal användning av markerna
underlättas. Samerna själva bör från bl. a. sysselsättnings- och försörj
ningssynpunkl ha mycket all vinna på en sådan ändamålsenlig markanvändning.
De
sakkunnigas förslag i dessa delar möter kritik från flera remissinstanser
främst såvitt avser de sakkunnigas ställningslagande till frågan om avvägningen
mellan renskötselintresset och della motstående intressen. Dessa
remissinstanser ansluter sig till reservantens uppfattning att man bör eftersträva
ett mera effektivt utnyttjande av markerna inom renbelesom-rådel. En sådan mera
ändamålsenlig markanvändning bör enligt remissinstanserna kunna komma till
slånd ulan atl samernas intressen träds för nära. Bl. a. hävdas att nuvarande
snäva tillämpning av bestämmelserna om nyltjanderältsupplåtelser på kronans
marker ovanför odlingsgränsen hämmat turismens utveckling i fjälltrakterna.
Enligt remissinstanserna i fråga bör en mera mångsidig markanvändning vara till
stort gagn för samerna ur sysselsättnings- och försörjningssynpunkt. Vidare
påtalas att vissa trakter av renskötselområdel endasl sporadiskt besöks av
renar eller har dåligt renbete eller eljest väsentligen saknar betydelse för
renskötseln. Inom sådana
126 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
områden
bör inle så stränga krav på ändamålets betydelse ställas upp ulan det bör
finnas utrymme för en mera förutsättningslös avvägning av de motstående
intressenas inbördes betydelse. Mot denna bakgrund gör remissinstanserna
gällande att de sakkunnigas förslag innebär alltför hårda begränsningar i
möjligheterna alt undanta mark från renskötsel och att genom
nytljanderätlsupplåtelser på kronans mark ovanför odlingsgränsen få till slånd
utnyttjande för andra ändamål än renskötsel.
Jag
vill till en början ta upp frågan hur de föreslagna bestämmelserna om
undantagande av mark från renskötsel förhåller sig till annan tvångslagstiftning
enligt vilken särskild rätt till fastighet måste vika.
F.
n. gäller alt om sådan speciallagstiftning som expropriationslagen,
vattenlagen, väglagstiftning, gruvlagen och andra på fastigheter tillämpliga
lagar är tillämplig tar den som regel över de särskilda bestämmelserna i 5 §
renbeteslagen. Expropriationslagen tillämpas dock mycket sällan på della
område. Eftersom större delen av renbelesmarkerna utgör kronomark, kan
expropriationslagen, som inte är tillämplig på kronans mark, inle användas för
alt ta i anspråk kronans rätt. Formellt kan, vill det synas, expropriationslagens
bestämmelser tillämpas på den särskilda rätt som renskölselrätten innebär.
Enligt 1 § andra stycket expropriationslagen kan ju särskild räll som i
avseende på fastighet tillkommer annan än kronan exproprieras. Så sker
emellertid inte i praktiken utan i stället tillämpas 5 § renbeteslagen. Ingen
remissinstans har haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag all denna
ordning behålls.
Ett
annat sätt att värna om rätten till renskötsel vore att slopa de särskilda
bestämmelserna i renbeteslagen om undantagande av mark från renskötsel och
göra bestämmelserna om expropriation av särskild rält till fast egendom
tillämpliga på den särskilda rätt som rälten till renskötsel är. En lösning
efter denna linje är dock av olika skäl mindre tillfredsställande.
Renskölselrätten är inte på samma sätt som andra särskilda rättigheter lokaliserad
till vissa fastigheter. Det förtjänar också att nämnas alt
expropria-tionsreglerna, om de gjordes direkt tillämpliga på rälten till
renskötsel, skulle sakna den effekt som brukar kallas expropriationens
avlalsstimule-rande funktion (jfr Ljunginan och Stjernquisl, Den rättsliga
kontrollen över mark och vatten, Del II, s. 14). Rätten till
renskötsel är som nämnts inte överlåtbar och rättighet som ingår däri får ej av
same upplåtas åt annan.
Med
hänsyn till vad jag nu anfört förordar jag att i den nya lagen tas in
bestämmelser om upphävande av renskötselrätlen som i huvudsak motsvarar 5 §
renbeleslagen. De föreslagna bestämmelserna är liksom nyssnämnda lagrum
avsedda alt tillämpas i stället för bestämmelserna i expropriationslagen om s.
k. självständig rättighetsexproprialion. Vidare skall liksom gäller i dag
bestämmelserna i annan lagstiftning om upphävande eiler inskränkning av
särskild rätt till fast egendom vara uteslulande
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 127
tillämpliga
vid sidan av den föreslagna rennäringslagens bestämmelser. Dessa blir alltså i
huvudsak begränsade till sådana dispositioner som en markägare önskar göra på
sin egen mark och för vilka tvångsrätt inte kan utverkas i annan ordning.
I
fråga om remissinstansernas synpunkter på frågan om markanvändningen inom
renbelesområdena vill jag anföra följande. Avvägningen mellan intresset att
använda renbelesmarkerna för andra ändamål än renskötsel och de renskötande
samernas berättigade anspråk på trygghet i sin näring är en ömtålig fråga. Det
sammanhänger inte bara med alt dessa intressen ofta bryts ulan även med de
skiftande förhållanden som råder inom olika betesområden. Vissa områden är mera
känsliga för ingrepp än andra. Beleslillgången varierar inom olika områden
liksom från ett år till etl annat. Vissa lappbyar har ont om vinterbete, andra
har brist på sommarbete. Det är inte ovanligt alt vissa renhjordar förflyttar
sig mer än 50 mil varje år, andra renhjordar är mera stationära. Betet utnyttjas
alltså olika intensivt och även driftsformerna varierar mellan lappbyarna. På
en del håll drivs renskölseln mera extensivt än på andra håll. Renhjorden får
ströva fritt större delen av sommarhalvåret. Därtill kommer att de befogenheter
som ingår i renskötselrätten varierar i styrka inom olika delar av renskötselområdet.
Som
en allmän utgångspunkt bör enligt min mening gälla, alt renskötselrätlen
liksom enligt gällande lagstiftning bör vika endast om så behövs för alt
genomföra ändamål som framstår som angelägna från allmän synpunkt. Om de
remissinstanser som uttalar sig för ell mera effektivt markutnyttjande inom
renskötselområdel menar alt renskötselrätlen bör vika för enbart enskilda
behov där alltså allmänintresset är ringa med anledning av alt marken t.
ex. kan väntas ge högre avkastning, kan jag sålunda inle biträda deras
uppfattning. Nu angivna grundsals bör emellertid förses med vissa
modifikationer. I fråga om mark som sällan eller aldrig behöver användas för
renbete eller som på grund av sin beskaffenhet har dåligt renbete eller som
annars väsentligen saknar betydelse för renskölseln bör som remissinstanserna
anfört finnas utrymme för en mera förutsättningslös avvägning av de motstående
intressenas inbördes betydelse. I sådana fall då marken inle fyller något
verkligt behov för renskölseln tar således enligt min mening intresset av ett
ur andra synpunkter ändamålsenligt utnyttjande av marken överhanden. I detta
sammanhang bör anmärkas alt enligt Renbetesmarksutredningens uppgifter renbelesmarkerna
omfattar en sammanlagd brutloareal av ca 165 000 km, större sjöar ej inräknade,
och alt neltoarealen av de regelbundet utnyttjade betesområdena är i runt tal
137 000 km2.
Jag
delar de sakkunnigas uppfattning atl det liksom f. n. bör ankomma på Kungl.
Majrt alt i varje särskilt fall pröva förutsättningarna för ren-
128 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
skölselrältens
upphävande. Den prövning det här är fråga om motsvarar den prövning som Kungl.
Maj :t gör i fråga om tillstånd till expropriation. Beträffande utformningen
av bestämmelserna vill jag anföra följande.
De sakkunniga föreslår en
allmänt hållen regel som överlämnar ål rättstillämpningen att i det enskilda
fallet avgöra om ett ändamål är av så väsentlig betydelse för det allmänna alt
renskölselinlressel bör vika. Som skäl åberopas att varje försök lill närmare
definiering av ändamålen ganska snart skulle te sig föråldrat. Inom
expropriationslagstiftningen tillämpas den metoden all lagen uttömmande anger
expropriationsanledningarna. Ett sätt att närmare ange vilka allmänna intressen
som skall beaktas vore atl som SSR påyrkar såsom förutsättning för upphävande
av renskölselräll kräva alt någon av de olika expropriationsanledningarna
föreligger. En sådan lösning är dock enligt min mening inte
tillfredsställande. Som framgått råder del helt speciella förhållanden inom
renskötselområdel. Med hänsyn härtill bör del vara möjligt för Kungl. Maj:t
att, om starka allmänna intressen motiverar del, ge tillstånd till alt
renskölselrätten upphävs, även om ett åberopat ändamål inte kan tillgodoses
genom expropriation. Jag avser t. ex. behovet av mark för vissa kollekliva
anläggningar för det rörliga friluftslivet. Jag vill också hänvisa till alt
Kungl. Maj :t med stöd av 5 § renbeleslagen förordnat om undantagande av mark
från samernas begagnande för ändamål som inte torde falla under
expropriationslagen t. ex. för anläggande av en renforskningsstalion. Etl
annat skäl som talar för alt göra ändamålsbeskrivningen något mera tänjbar än
enligt expropriationslagen är alt de renskötande samerna enligt renbeteslagen
inle har rätt att överlåta sin rätt eller upplåta rättighet som ingår i
renskötselrätlen och inle heller med bindande verkan kan träffa avtal om alt
avslå från rätten till renskötsel. Del innebär alt, även om samerna är beredda
alt godta alt renbetesmark avstås för ändamål av väsentligt allmänt intresse,
rättslig möjlighet saknas all ta marken i anspråk, om detta ändamål formellt
sett inte kan inordnas under expropriationslagens ändamålsbeskrivning.
Av nu anförda skäl
förordar jag alt renskötselrätlen efler tillstånd av Kungl. Maj:t skall kunna
upphävas inom visst renbetesområde när marken behövs för ändamål som anges i
expropriationslagen eller för annat ändamål som är av väsentlig betydelse från
allmän synpunkt. För det fall etl område är väsentligen utan betydelse för
renskötseln, bör man som jag tidigare framhållit inle lägga så stor vikt vid
ändamålets betydelse. I så fall bör rälten till renskötsel i markområdet kunna
upphävas, om det är till nytta från allmän synpunkt.
I
fråga om ersättningens omfattning och dess bestämmande i de fall renskötselrätlen
upphävs är jag helt ense med de sakkunniga och flertalet remissinstanser om
att expropriationslagens värderingsregler och dess regler om
domstolsförfarandet bör gälla i tillämpliga delar. Närmare angivet är det
bestämmelserna om s. k. självständig rättighetsexproprialion, dvs. det
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 129
fall
då en bestående särskild rätt till fastighet exproprieras självständigt utan
samband med all fastigheten avslås, som avses få motsvarande lill-lämpning.
De sakkunnigas förslag
lill bestämmelse om förbud i vissa fall för ägare eller brukare av renbetesmark
alt ändra markens användning har i huvudsak godtagils av remissinstanserna. På
vissa punkter framförs emellertid erinringar.
De sakkunniga har
begränsat regelns tillämpningsområde geografiskt till de trakter där renskötsel
är tillåten under hela året. Någon remissinstans ifrågasätter om inte
bestämmelsen borde gälla även de områden där renskötsel är tillålen endasl
under vinterhalvåret. SSR godtar den föreslagna begränsningen men framhåller
atl regeln inle får leda lill all samerna fråntas möjligheten all framställa
ersättningsanspråk såvitt avser sådan mark där renskötsel är tillålen endast
under vinterhalvåret.
Vidare har de sakkunniga
föreslagit att förbudsregeln skall drabba endasl åtgärder av påtagligt
betydelsefull karaktär. Varken smärre ändringar i användningssättet t. ex.
införande av nya metoder i skogsavverkningen eller mindre väsenlliga
olägenheter för renägarna bör drabbas av förbuds-bestämmelsen. SSR invänder mol
förslagel i denna del att samerna inle bör vara skyldiga att tåla ens sådana
mindre ändringar i markens användning som inte medför väsenlliga olägenheter
för renskötseln.
De
sakkunniga föreslår också den begränsningen i förbudsregeln all den inle skall
gälla bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan och inle heller företag vars tillåtlighet skall prövas
enligt vattenlagen. Flera remissinstanser kritiserar de sakkunnigas förslag.
Det framhålls atl regeln bl. a. synes innebära all Kungl. Maj :ls tillstånd
lill upphävande av renskölselrätten krävs för gruvdrift inom område där
renskötsel är tillåten, något som i vissa fall kan innebära en inskränkning i
gruvlagens bestämmelser om rätten alt bearbeta mineralfyndighet. Från några
håll görs gällande att förbudsregeln inle bör drabba vägbyggnadsförelag, vars
tillåtlighet prövats enligt lagen om allmänna vägar.
De
sakkunnigas förslag till bestämmelser om förbud i vissa fall mot ändrad
markanvändning råder enligt min mening bot på en väsentlig brist i nu gällande
lagstiftning. F. n. saknas bestämmelser i renbeteslagen som hindrar markägaren
att genom ensidigt handlande vidta åtgärder som gör värdefull renbetesmark
oanvändbar som renbete. Som de sakkunniga påpekat kan detla i praktiken leda
till samma resultat som om marken undantagits från renskötsel utan att sådan
ersättning utgår som i vissa fall skall lämnas för intrång genom undanlagande
enligt 5 § renbeleslagen. Della är givetvis inte tillfredsställande. En
bestämmelse om förbud mot ändrad markanvändning kan emellertid som de
sakkunniga framhåller inte göras ovillkorlig. Vissa bestämda begränsningar
måste göras för atl tillgodose markägarens berättigade anspråk på atl få
disponera över sin egendom. Försla-
5 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
130 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
get
att förbudsregeln inte skall omfatta de områden där renskötsel är till-låten
endasl vintertid är enligt min mening väl motiverat och bör genomföras. Vidare
bör som de sakkunniga föreslagit förbudet gälla endast sådan mark som faktiskt
kommer till användning för renskötsel. Med anledning av SSR:s erinran alt
samerna inte bör vara skyldiga att tåla ens sådana mindre ändringar i markens
användning som inle medför avsevärd skada för renskötseln vill jag anföra
följande.
Det
måste beaktas att bestämmelsen om förbud mot ändrad markanvändning skall utgöra
elt komplement lill bestämmelsen alt rätlen till renskötsel kan bringas atl
upphöra endast efter tillstånd av Kungl. Maj :l. Bestämmelsen är alltså inte
avsedd alt fungera som en materiell regel som fastslår vilka intrång de
renskötande samerna är skyldiga alt tåla ulan ersättning. Man måste alltså
skilja mellan frågan huruvida det är tillåtet all ändra markens användning
eller inle och den vidare frågan om och i vad mån samerna har rätt till
ersättning för intrång i rätlen till renskötsel. Jag kommer senare all något
närmare behandla sist nämnda fråga. Jag biträder de sakkunnigas förslag atl
förbudsregeln inte bör omfatta åtgärder som innebär mindre väsentliga
ölägenheter för renägarna. Vad som är väsentlig olägenhet för renägarna kan
lätt bli föremål för delade meningar. Det är därför inle helt
tillfredsställande all i första hand markägaren eller brukaren av marken själv
skall avgöra om olägenheten kan väntas bli väsentlig eller inte. Jag är
emellertid beredd alt tillstyrka de sakkunnigas förslag, eftersom den
föreslagna förbudsregeln i huvudsak gäller kronomark. De statliga
markförvallande myndigheterna får anses väl kunna bedöma om en ifrågasatt
ändrad markanvändning kommer att innebära ett så kraftigt inträng i samernas
möjligheter att använda marken att del blir fråga om atl begära upphävande av
renskölselrätten. Givetvis skall myndigheten sani-råda med den sameby för
vilken åtgärden kan få betydelse. I likhet med de sakkunniga anser jag alt
tillämpningen av den föreslagna förbudsbeslämmelsen bör ankomma på allmän
domstol.
Remissinstansernas
kritik mot förslagel all från förbudsregelns tillämpningsområde skall undantas
endasl förelag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen och
bebyggelse inom fastställt plaiiområde har samband med frågan hur bestämmelsen
om upphävande av renskölselräll förhåller sig till annan tvångslagstiflning
enligt vilken särskild rätt lill fastighet måste vika. Jag har tidigare hävdat
all bestämmelserna om upphävande av renskölselräll bör vara tillämpliga endasl
om tvångsrält inle kan utverkas med stöd av sådan lagstiftning som vallenlagen,
allmänna väglagen och gruvlagen. En grundläggande princip bör också vara alt
dubbelprövning undviks så långt del är möjligt. Från dessa utgångspunkter bör
enligt min mening från förbudsregelns tillämpningsområde vara undantagna inte
bara valtenbyggnadsföretag och bebyggelse inom fastställt planområde utan också
väg, gruva och andra företag vars anläggande prövas i särskild ordning.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 131
Jag
går nu över till frågan om nyttj anderättsupplåtelser på de områden som är
avsatta till samernas uteslutande begagnande, dvs. på kronomark under statens
omedelbara disposition inom lappmarkerna ovan odlings-gränsen och på
renbetesfjällen. Elt flertal remissinstanser har anslutit sig lill reservantens
uppfattning atl reglerna om upplåtelser bör utformas sä att en från
samhällsekonomisk synpunkt optimal användning av renbetesmarkerna vmderlällas.
SSR å sin sida hävdar all samebyarna själva bör få svara för alla slag av
nyltjanderältsupplåtelser på dessa marker. I andra hand yrkar SSR alt nuvarande
bestämmelser behålls helt oförändrade och hänvisar till de rättegångar som
pågår mot kronan angående samernas rättigheter inom dessa områden.
Del finns anledning alt i
detta sammanhang något erinra om tillkomsten av nu gällande ordning för dessa
nyttjanderättsupplålelser. Med anledning av SSR:s yttrande vill jag framhålla
atl vare sig denna redogörelse eller mina förslag mol bakgrund av redogörelsen
självfallet inle innebär något ställningslagande lill pågående rättegångar.
Genom uppdragandet av
odlingsgräusen avsågs alt skapa elt ål samerna förbehållet område som de skulle
få använda till underhåll för sig och renarna. Genom 1886 års renbeleslag
förbjöds samerna alt använda dessa områden lill upplåtelse av slåtter och
beleslägenheler åt bofasta med hänsyn till de ölägenheter som visat sig kunna
uppkomma därav. 1 stället föreskrevs i lagen all sådana upplåtelser liksom av
jakt och fiske skulle, om det kunde ske ulan skada för samerna, verkställas
genoin länsstyrelsen. De genom upplåtelserna inflytande medlen skulle användas
till förmån för samerna. Motsvarande bestämmelser finns i 1898 års
renbeleslag. Genom 1928 års renbeleslag vidgades bestämmelserna om nytljanderätlsupplåtelser
till all omfatta upplåtelse av dels bete, slåtter, grustäkt och annan därmed
jämförlig nyttighet som inte användes av lapparna, dels jakt och fiske, dels
nyttjanderätt till inägor. Del skulle således ankomma på länsstyrelsen att upplåta
dessa nytligheler och avgifterna för dem skulle användas lill förmån för
samerna. Av förarbetena till 1928 års lag framgår atl vissa remissinstanser
riktade kritik bl. a. mot förslaget att låta bestämmelserna omfatta grustäkt.
Dessa remissinstanser ansåg atl tillgodogörande av grustäkt eller annan därmed
jämförlig nyttighet inte borde medges samerna. Samerna borde endast kunna få
ersättning för den minskning i renbete som eventuellt kunde uppstå vid sådana
upplåtelser. Inkomst av annan upplåtelse än som avsågs i 1898 års renbeleslag
borde inle tillkomma samerna ulan statsverket. Departementschefen genmälde bl.
a. alt det här inle var fråga om alt undanta vissa större områden från samernas
begagnande. I sådana fall borde ersättningen innebära skälig gottgörelse för
det minskade renbetet och inte omfatta all den avkastning som utvinns ur del
undantagna området. Såvitt avsåg upplåtelser av nyttjanderätligheler var del
däremot fråga om endast mindre omfattande sådana, för vilka inte fordra-
132 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
des
någon Kungl. Maj:ts förklaring som upphävde samernas rätt alt begagna området
i fråga. Liksom enligt tidigare lagstiftning borde enligt departementschefen
de renskötande samerna för sådana upplåtelser inom trakterna ovanför
odlingsgränsen och på renbelesfjällen, vilka trakter i första hand var avsedda
för de renskötande samerna, böra beredas kompensation. Denna borde liksom
tidigare gottgöras dem på del sättet att arrendeavgifterna ingick till
lappfonden.
Senaste ändring i 1928 års
renbeteslag gjordes år 1947. Då utvidgades bestämmelserna om
nytljanderätlsupplåtelser ytterligare lill alt omfatta även upplåtelse av njttj
anderätt lill mark dels med hänsyn till den allmänna samfärdseln, dels för
bostad eller annat liknande ändamål. I fråga om avgifterna för upplåtelse
föreskrivs all de enligt bestämmelser som ges av Kungl. Maj:t skall användas
antingen till förmån för samerna eller också för verksamhet på den mark
upplåtelsen avser.
Enligt
min mening saknas anledning atl nu frångå de principer som ligger bakom
bestämmelserna om nyttj anderätlsupijlåtelser. Även i forlsäll-ningen bör
alltså bestämmelserna om upplåtelse på dessa marker som i första hand är
avsedda för de renskötande samerna endast gälla mindre omfattande
nyltjanderältsupplåtelser som inte medför skada för renskötseln. För
nytljanderätlsupplåtelser av större omfattning får man falla tillbaka på de
bestämmelser om upphävande av räll lill renskötsel som jag nyss behandlat.
Vissa remissinstansers önskemål att bestämmelserna utformas så atl de främjar
en från samhällsekonomisk synpunkt optimal användning av markerna går alltså
enligt min mening för långt. En annan sak är alt nuvarande bestämmelser måhända
tillämpas väl restriktivt. Så t. ex. torde del finnas utrymme för etl större
antal fiskeupplåtelser utan att samernas rättigheter träds för nära.
SSR:s yrkande att
samebyarna själva skall få svara för alla slag av nyltjanderältsupplåtelser i
de trakter del här är fråga om kan jag av flera skäl inte biträda. Yrkandet
synes delvis grunda sig på SSR:s uppfattning alt samerna har en starkare rätt
lill dessa marker än som framgår av renbeleslagen. Enligt de sakkunniga bör
man vid frågans bedömande i första hand anlägga praktiska synpunkter. På vad
sätt tillgodoses bäst de intressen som både samerna och övriga
befolkningsgrupper numera har inom dessa vidsträckta områden? De sakkunniga
anser del vara uppenbart all endast en statlig förvaltning kan komina i fråga
för uppgiften. En samisk förvaltning torde i praktiken inle kunna utformas så
atl den innefattar tillräckliga garantier för att övriga befolkningsgruppers
intressen blir tillgodosedda i skälig omfattning. Denna uppgift bör därför
enligt de sakkunniga liksom f. n. handhas av statlig myndighet. Jag finner inte
skäl alt föreslå ändring i del syslem som nu tillämpas.
De
sakkunnigas förslag all bestämmelserna om nyttjanderättsupplätelser görs mera
enhetliga kan jag i huvudsak ansluta mig lill. Jag är också ense
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 133
med
de sakkunniga om alt som huvudregel bör fastslås att nyttjanderätt får upplåtas
endast om upplåtelse kan ske utan avsevärd olägenhet för renskölseln. Liksom
gäller f. n. bör samerna alltså vara skyldiga att tåla smärre ölägenheter som
en upplåtelse kan innebära. Upplåtelser som innebär avsevärd olägenhet för
renskölseln är däremot inte tillåtna. Jag delar också de sakkunnigas
uppfattning atl samerna liksom hittills bör beredas kompensation för
upplåtelser på de marker del här är fråga om. Denna kompensation bör liksom f.
n. i flertalet fall utgöras av avgiften för nyttjande-rältsupplåtelsen och
sådan avgift bör utgå, även om upplåtelsen kan ske utan varje olägenhet för
renskötseln. Självfallet vore det mera tillfredsställande med en regel som
tillförsäkrade samerna ersättning med belopp som i varje särskilt fall
motsvarade den olägenhet som drabbade renskötseln genoin en upplåtelse.
Beaktas bör dock att det ofta är svårt alt rätt värdera de olägenheter som
orsakas renskölseln genom en upplålelse för vars tillåtlighet krävs alt
upplåtelsen inle är lill avsevärd olägenhet för renskölseln. Fördelarna med en
enkel schematisk regel är stora. Härigenom undviks tvister och parterna
besparas kostnader och besvär. Jag anser det därför vara en rimlig lösning alt
liksom f. n. kompensation i allmänhet utgår med belopp som motsvarar avgiften
för upplåtelsen. Kan samerna visa att de lidit större förlust genoin
upplåtelsen än som svarar mot nämnda belopp, bör de kunna få förlusten ersatt.
I fråga om vissa slag av
nytljanderätlsupplåtelser lalar emellertid övervägande skäl för atl
ersättningen för eventuell skada och olägenhet bestäms till belopp som bättre
motsvarar den skada eller olägenhet som uppslår. Jag åsyftar närmast sådana
upplåtelser som avser rätt att tillgodogöra sig naturtillgångar såsom
vattenkraft, grustäkt och icke inmutningsbara mineraler, dvs. sådant som inte
är all hänföra lill fastigheters vanliga avkastning. Jag kan i del sammanhanget
erinra om atl de sakkunniga i samband med behandlingen av frågan om ersättning
vid undanlagande av mark från begagnande för renskötseländamål särskilt
strukit under att rälten till ersättning bör vara, som de sakkunniga uttrycker
del, begränsad till skada på och intrång i den nyttjanderätt som tillkommer de
renskötselberättigade, dvs. i själva renbetesrätlen och de med denna
förknippade särskilda rättigheterna. Det särskilda värde som det undantagna
området kan äga exempelvis på grund av förekomsten av vattenkraft,
gruvfyndighet eller lomtför-säljningsmöjligheter omfattas enligt de sakkunniga
inte av nyttjanderätten och det bör därför inte påverka ersättningen lill de
renskötselberättigade.
Jag
föreslår därför alt såvitt avser upplåtelse av rätt all tillgodogöra sig
naturtillgångar ersältning i stället skall utgå för den skada eller olägenhet
som i del särskilda fallet drabbar renskötseln genoin upplåtelsen. Kan
frivillig överenskommelse ej träffas, bör ersättningen beslämmas av domstol.
Jag vill än en gång understryka atl de upplåtelser det här gäller är sådana som
inle är lill avsevärd olägenhet för renskölseln. För upplåtet-
134 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ser
som kan innebära avsevärda ölägenheter för renägarna får man falla tillbaka på
bestämmelserna om upphävande av renskötselrätt.
över
skogsfånget på kronans marker bortsett från den rätt samerna har all la virke
lill husbehov disponerar staten i kraft av sin äganderätt. Avverkningen
bedrivs i stor utsträckning i domänverkets regi. Det förekommer alt
domänverket upplåter rälten atl avverka skog. Enligt gällande rätt föreligger
ingen skyldighet att använda avgift för sådan upplålelse till förmån för
samerna. Enligt min mening saknas anledning alt göra någon ändring i delta
avseende.
I elt avseende anser jag
all de sakkunnigas förslag i fråga om upplåtelser går alltför långt. De
sakkunniga har föreslagit att, när särskilda skäl föreligger, jakt- eller
fiskerältsupplålelse lill skillnad mol vad nu gäller skall kunna avse all rätt
till jakt eller fiske inom ett visst område. Som skäl åberopas jakt- och
fiskevårdssynpunkter. SSR har riklat hård kritik mol förslagel som cnligl SSR
innebär alt samernas räll till jakt och fiske på så sätt skulle kunna utsläckas
inom stora områden. Jag anser all samerna har visst fog för sin kritik. Jag
vill erinra om att samerna i dag jagar och fiskar inte bara för eget behov utan
även lill avsalu. Upplåts jakt eller fiske med ensamrätt lill utomstående, kan
upplåtelsen lätt uppfattas som ell betydande ingrepp i samernas rättigheter.
SSR har föreslagit cn annan lösning av frågan, såvitt avser fisket. För att
främja fiskevärden och fiskets utnyttjande föreslås sålunda att sameby ges
möjlighet atl avslå från atl utöva sin fiskerätt i viss sjö, där exempelvis en
fiskeförening inplanterat ädelfisk. SSR:s förslag jämfört med andra uttalanden
av SSR, torde innebära alt vetorätt skall tillkomma saraebyn, såvitt avser
frågan om allt fiske i en sjö skall få utövas av byn utomstående personer. Jag
är beredd atl godla SSR:s förslag. Det bör alltså inte komma i fråga all
utestänga samerna i en by från fisket i elt visst vatten om samebyn motsätter
sig del. Det bör krävas medgivande från samebyn för att så skall få ske och det
bör ankomma på samebyns stämma alt ge uttryck för medlemmarnas vilja.
Jag vill i detla sammanhang
även la upp de sakkunnigas förslag till ändring i lagen (1960: 130) om
fiskevårdsområden. De sakkunnigas förslag till ändring i denna lag tar sikte på
alt underlätta anslutningen av vattenområden, där samerna har fiskerätt, till
fiskevårdsområden. Genom sådan anslutning torde enligt de sakkunniga i många
fall såväl fiskevården som fiskets utnyttjande kunna verksamt förbättras.
Frågan berördes i prop. 1960; 50 med förslag till lag om fiskevårdsområden m.
m. Departemenlschefen uttalade bl. a. all en utgångspunkt för den föreslagna
lagstiftningen var att den inle skulle göra intrång i samernas rättigheter och
intressen. Denna synpunkt torde enligt departementschefen bäst tillgodoses på
det sättet alt man från lagens tillämpningsområde undantog de områden som
blivit anvisade till samernas uteslulande begagnande samt beträffande övriga
områden, där samerna ägde utöva sitt fiskeprivilegium, endast gjorde ett gene-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 135
rellt
förbehåll för denna rätt. Anledningen till denna klyvning var enligt
departementschefen bl. a. den atl behovet av alt inrätta fiskevårdsområden ovan
odlingsgränsen kunde antas vara förhållandevis ringa. Skäl saknas enligt min
mening att frångå detla ställningstagande i frågan. Därtill kommer all syftet
med de sakkunnigas förslag i viss mån får anses vara tillgodosett genom
förslagel all hela fisket i visst vatten skall kunna upplåtas, om samebyn
medger del.
Även en annan fråga om
upplåtelser på renbetesmark bör behandlas i delta sammanhang. 1960 års riksdag
har begärt utredning angående rätlen för jordbrukare i Norrbollens lappmark
lill vatten och fiske (3LU 1960:26, rskr 259). Med anledning härav tillkallades
år 1961 en sakkunnig för atl utreda och avge förslag i fråga om avgiftsfri fiskerätt
för jordbrukare i Norrbollens läns lappmarker. Utredningen avsåg all klarlägga
förutsättningarna för att den bofasta jordbrukande befolkningen i Norrbottens
läns lappmarker skulle få en avgiftsfri fiskerätt i kronans vatten såsom
tidigare skett i Västerbottens län. Rätlen till fiske gick nämligen förlorad
för de enskilda jordägarna i samband med avvillringen som huvudsakligen
avslutades under 1800-lalel. I en promemoria, avlämnad i december 1968
(Stencil Jo 1968), föreslår den sakkunnige på anförda skäl alt ägare eller
brukare av vid avviltring bildad jordbruksfastighet inom Norrbottens läns
lappmarker, som är bosatt i den kommun där fasligheten är belägen och som inte
på egen eller av honom brukad fastighet har för sig och sin familj tillräckligt
fiske, skall efter ansökan hos myndighet, som handhar förvaltningen av kronans
vatten i orten, avgiftsfritt erhålla erforderlig rält till fiske på kronans
vatten. Upplåtelsen skall avse i första hand husbehovet men om så anses
lämpligt för hans och familjens utkomst fiske även för avsalu. Upplåtelsen
skall avse vatten som med avseende på närbelägenhet, fisklillgång och eljest
får anses lämpligt och gälla fem år i sänder om inle särskilda omständigheter
föranleder annat. Jordbrukaren i fråga skall i förekommande fall ha företräde
framför annan sökande än yrkesfiskare. I fråga om förslagets inverkan på
samernas fiskerätt framhåller den sakkunnige alt det med hänsyn till del ringa
antalet upplåtelser del kan bli fråga om ulan vidare är klart att intrång inle
kan ske i samernas fiskerätt.
Liksom
remissinstanserna godtar jag den sakkunniges förslag alt den personkrets del
här är fråga om tillförsäkras avgiftsfri fiskerätt. Jag vill endast tillägga
alt jag ansluter mig till vissa remissinstansers uppfattning all samtidigt som
förslaget genomförs elt årligt belopp, som svarar mot ar-rendebortfallet för
samerna såvitt avser fiske i kronan tillhöriga vatten ovanför odlingsgränsen,
bör komma samerna till godo.
Avslutningsvis
vill jag i fråga om de förslag som jag har lagt fram i detta avsnitt framhålla
att de endasl ger ramen för den rättsliga behandlingen av vissa av de
allvarligare konfliktsituationer som kan uppkomma mellan de renskötande
samerna och ägare eller brukare av mark inom renbetes-
136 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
området.
Självklart kan andra konfliktsituationer uppkomma och lika självklart står del
öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom ingrepp i
renskötselrätt atl väcka talan vid domstol. Sådan talan kan gå ul på ersättning,
förbud eller skadeförebyggande åtgärder. Jag har övervägt huruvida del är
möjligt alt i lagen ta in en bestämmelse som anger att förhållandel mellan
fastighetsägare eller nyttjanderättshavare å ena sidan och sameby eller dess
medlemmar å andra sidan bör bygga på principen om strikt ansvar, alltså ett
ansvar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet. Del är emellertid tveksamt om en
sådan regel bör gälla ulan inskränkningar. Så t. ex. kan ifrågasättas om
regeln bör gälla fullt ul inom hela renbetesområdet. Att i lag närmare ange
några principer är svårt. Några oskrivna allmänna regler finns mig veterligen
inle. Myckel lalar för atl frågor av detla slag överlämnas åt rättspraxis.
11.4
Rationalisering, stödåtgärder m. m.
Lönsamheten
i rennäringen är som nyss nämnts dålig inom stora delar av renskötselområdet.
Rennäringssakkunniga har framhållit att del i stor utsträckning beror på alt
driftsenheterna är för små och atl arbetskraften därigenom inle är rationellt
utnyttjad. Från såväl rennäringens som samhällets synpunkt är del av största
betydelse all arbetskraften, betestillgångarna och den tekniska utrustningen
inom näringen utnyttjas så effektivt som möjligt. Därigenom skapas
förutsättningar för alt göra rennäringen i hela renskötselområdet lönsam och ge
dem som är sysselsatta i renskölseln en fullt tillfredsställande försörjning.
Detla medför emellertid all antalet i renskötseln hellidssysselsalla kommer
alt minska. Samtidigt har rennäringen med nuvarande driftsformer etl påtagligt
behov av tillfällig arbetskraft vid arbetstopparna. Med hänsyn härtill liksom
också till andra förhållanden såsom yrkesutövarnas trivsel kan uttunningen av
den samiska befolkningen i det berörda området inte drivas alltför långt.
Härtill kominer att renskötselutövarna sedan lång tid tillbaka utövat en rad
binäringar. Den omständigheten atl en ny tid kräver ell stort mått av
specialisering får inte medföra alt dessa binäringar försvinner. Det är därför
enligt min niening angeläget atl sysselsättningsskapande åtgärder vidtas så atl
de samer som framdeles inte får tillräcklig sysselsättning inom själva
renskötseln så långt möjligt skall kunna få annan sysselsättning inom området i
fråga.
Stora
delar av de områden där renskötsel bedrivs kan förutses bli allt mer attraktiva
ur turistsynpunkt. I takt med den växande turismen i fjälltrakterna ökar också
arbetstillfällena inom turistnäringen. Med den kännedom om lokala förhållanden
m. m. som samerna besitter bör det finnas stora möjligheter för samer till
hel- eller deltidssysselsältning inom turistnäringen. Man bör enligt min mening
eftersträva all vid upplåtelser av renbetesmark för turiständamål skapa
arbetstillfällen för samer. Jag vill i detta sammanhang
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 137
erinra
om att jag år 1969 tillkallade sakkunniga för planering av turistanläggningar
och friluftsområden m. m. I utredningen ingår en renägare som expert. Med
ökande turism bör efterfrågan på sameslöjd också komma att öka. Slöjden kan
därför för många bli en betydelsefull inkomstkälla. Givelvis kan även andra
näringsfång som t. ex. fiske visa sig lämpliga som hel- eller
deltidssysselsältning.
Det framstår som en
väsentlig uppgift för lantbruksnämnderna all efter samråd med bl. a. samerna
själva och arbetsmarknadsmyndigheterna inom renskötselområdet skapa
arbetstillfällen för samerna. Beredskapsarbeten bör i vissa fall kunna komma i
fråga för bl. a. äldre personer. Del ankommer på lanlbruksstyrelsen all
centralt följa nämndernas arbete på detta område och framlägga de reformförslag
vartill utvecklingen kan leda.
Jag
har i det föregående redovisat rennäringssakkunnigas förslag rörande stödet
till rennäringens rationalisering. Remissinstanserna har i huvudsak inte haft
några invändningar mot förslaget. Även jag finner detla i allt väsentligt vara
väl grundat.
De allmänna
förulsätlningar, som gäller för stödet åt jordbrukets rationalisering, bör
enligt de sakkunnigas förslag i huvudsak tillämpas även i fråga om stödet åt
rennäringen. I likhet med remissinstanserna delar jag denna uppfattning. För
stödet bör sålunda gälla den huvudprincipen alt den ifrågasatta investeringen
är önskvärd ur allmän synpunkt och samhällsekonomiskt motiverad. Liksom när
det gäller statligt stöd till särskild rationalisering inom jordbruket i Norrland
och därmed jämförbara bygder bör hänsyn även las lill näringspolitiska och
sociala skäl. Vidare bör i princip krävas alt investeringen är lönsam ur
företagsekonomisk synvinkel. Liksom beträffande statligt ekonomiskt stöd till
jordbrukets rationalisering bör stödet till rennäringens rationalisering
huvudsakligen utgöras av kreditgarantier. När det gäller kravet på
företagsekonomisk lönsamhet har de sakkunniga med hänsyn lill de speciella
förhållandena inom rennäringen föreslagit att lönsamhetskravet mildras
övergångsvis. Vad de sakkunniga i denna del föreslagit anser jag mig kunna
biträda. Kostnaden för en särskild in-vesteringsålgärd bör vara skälig i
förhållande lill nyttan därav från allmän och enskild synpunkt.
För
att syftet med rationaliseringsstödet skall kunna uppnås måste vid behandlingen
av ansökningar om sådant stÖd tillses all samebyns förvallning är lämpligt
organiserad. Det är vidare angelägel att åtgärden sätts in i sitt sammanhang
med hela byns renskötsel. Liksom beträffande det ekonomiska stödet lill
jordbrukets rationalisering bör slödel lill rennäringen kunna ulgå till såväl
enskild som juridisk person, dvs. i regel samebyar. Som de sakkunniga
framhållit bör vissa stödformer helt förbehållas byarna.
Självfallet
bör stöd inte lämnas om åtgärden med hänsjm lill investeringskostnadens
storlek eller sökandens ekonomiska ställning bedöms kunna bli genomförd ulan
stöd. Särskild uppmärksamhet bör därvid iakttas när same-
5t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
138 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
by
söker ekonomiskt slöd. Tillgången på sådana fondmedel i en sameby som behövs
för atl utjämna rörelseresultatet mellan olika räkenskapsår, bör emellertid
inte utestänga byn från slöd.
Utvecklingen
inom rennäringen leder liksom inom andra näringsgrenar till ökade krav på
företagarnas yrkesskicklighet. Vid behandlingen av ansökningar om stöd åt
rennäringen bör vederbörande prövningsorgan förvissa sig om alt den enskilde
sökanden resp. driftsledningen inom samebyn har tillräcklig yrkesskicklighet
och även i övrigt besitter de personliga förutsättningarna för en framgångsrik
renskötsel.
Jag
går härefter över lill de olika formerna för det ekonomiska stödet och de
speciella reglerna för dessa. De sakkunniga har föreslagit atl statlig kreditgaranti
beviljas för lån som är avsedda att underlätta övertagande av renar och
inventarier m. m., s. k. rendriftslån. Sådan garanti bör enligt de sakkunniga
lämnas även för lån som är avsett atl i andra fall utöka reninnehavet hos
enskild näringsutövare samt för alt underlätta övergång till lämpligare
sammansättning av renhjordar. Förslagel har inte mötts av några erinringar vid
remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget. De sakkunnigas förslag atl
bidrag, s. k. rendriftsbidrag, i vissa fall skall kunna utgå har jag heller
ingen erinran mot.
Rennäringssakkunniga
har vidare föreslagit att kreditgarantier för s. k. rationaliseringslån skall
kunna ulgå för atl finansiera nyanläggningar och förbättringar av olika fasta
anläggningar såsom arbetshagar, arbetarbostäder, stängsel, slaklanläggningar.
Jag biträder vad de sakkunniga föreslagit.
Förslaget
om att rationaliseringsbidrag skall kunna utgå med upp lill 40 % av
investeringskostnaden har föranlett påpekanden från vissa remissinstanser.
Lantbruksslyrelsen anser all det vid en samlad upprustning bör övervägas en
bidragsnivå på 50 %. Andra remissinstanser framhåller all bidrag i
inledningsskedet bör kunna ulgå med högre procentsals än 40 med hänsyn lill alt
bidrag f. n. kan utgå av lappfondsmedel lill hela investeringskostnaden. Jag
biträder förslaget atl rationaliseringsbidrag skall kunna utgå med upp till 40
% av investeringskostnaden.
Vad
rennäringssakkunniga föreslagit beträffande redskapslån och redskapsbidrag kan
jag också biträda. Kreditgarantier för redskapslån bör således kunna utgå vid
anskaffning av transporlredskap och andra rörliga driflsanordningar som innebär
nyuppsättning eller utvidgning av tidigare bestånd av tekniska hjälpmedel.
Garanti bör också kunna beviljas för investering i byggnad för garagering av
transportfordon för levande renar. Liksom beträffande maskinlånen på
jordbruksområdet bör garanli be\'iljas med högst 80 % av den del av kostnaden
som inte täcks av eventuellt bidrag. För såväl redskapslån som redskapsbidrag
bör gälla all den tilltänkta investeringen skall översliga 3 000 kr.
Beträffande
amorteringstiderna ansluter de sakkunnigas förslag nära lill
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 139
vad
som gäller på jordbrukels område. Jag kan därför biträda förslaget. Jag vill
dock erinra om all amorteringstiden inom de av mig sålunda föreslagna gränserna
bör bestämmas i varje enskilt fall med hänsyn till objektets varaktighet.
Liksom beträffande statens
stöd till jordbrukets rationalisering bör Kungl. Maj :t då det gäller
rennäringen generellt få bevilja lån och bidrag även om detta innebär alt
jämkning sker av de villkor för stÖdgivningen som jag förordai i det
föregående, om särskilda omständigheter föreligger och efter prövning i varje
särskilt fall. Övriga bestämmelser för den kredilgaranti-och bidragsgivning som
jag nu behandlat bör Kungl. Maj :t eller, efler Kungl. Maj :ls bemyndigande,
lantbruksslyrelsen få meddela.
Rennäringssakkunnigas
uttalande i fråga om en reklamkampanj för renkött möts positivt av
remissinstanserna. Enligt min mening bör frågan om främjandet av renköttets
avsättning lösas efter i huvudsak de riktlinjer som gäller för Svenska
fruktfräinjandet. Administrationen bör göras så enkel som möjligt. Jag räknar
med att för ändamålet behövs ett årligt anslag av budgetmedel om 20 000 kr. Det
bör ankomma på Kungl. Maj :t atl meddela närmare bestämmelser i ämnet.
Liksom
de sakkunniga och flertalet remissinstanser anser jag att gränsskydd för
renkött f. n. inte bör övervägas.
Vad
gäller andra former av stöd åt rennäringen, såsom slöd åt SSR och Svenska
sektionen av samerådet, för avel av renvallarhundar. samt för utredningar i
rennärings- och fiskefrågor, förordar jag att stöd av detta slag skall utgå
även i fortsättningen.
Rennäringssakkunniga
har föreslagit alt rådgivnings- och upplysningsverksamheten i rennäringsfrågor
uppdras ål lanlbruksstyrelsen på det centrala planet och lantbruksnämnderna på
del regionala planet. Jag biträder förslagel. Jag vill dock understryka att vad
nu sagts givetvis inte hindrar att rådgivning även bedrivs genom samernas egna
organisationer.
De sakkunniga har
framhållit angelägenheten av atl etl register över rennäringsföretagen
upprättas för att underlätta bedömningen av förhållandena inom näringen och av
lämpliga ralionaliseringsålgärder m. in. Även jag anser att etl
företagsregister inom rennäringen skulle bli elt värdefullt hjälpmedel i
rationaliseringsverksamheten. Jag tillstyrker därför de sakkunnigas förslag om
elt sådant register. Som de sakkunniga föreslagit bör registret föras av
lantbruksnämnd. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer att utfärda närmare föreskrifter rörande registret.
De sakkunniga har
föreslagit alt ett kataslrofskadeskydd inom rennäringen inrättas efter förebild
av skördeskadeskyddet på jordbrukets område. Vissa erinringar mot förslaget har
förts fram vid remissbehandlingen. Enligt min mening synes frågan böra
ytterligare utredas och övervägas. Frågan skall därefter underställas
riksdagens prövning. Jag har för avsikt att se-
140 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
nare
begära Kungl. Maj :ls bemyndigande alt uppdra åt lantbruksstyrelsen att i
samråd med bl. a. statistiska cenlralbjTån utreda de närmare förutsättningarna
för elt sådani kataslrofskadeskydd. I uppdraget bör också ingå en undersökning
av skyddels finansiering bl. a. mot bakgrunden av riksdagens beslut år 1969
(prop. 1969: 107, JoU 24, rskr 204) beträffande finansieringen av
skördeskadeskyddet.
Rennäringens
rationalisering kommer alt medföra atl antalet årsarbetare i renskölseln
minskar. Behovet av tillfällig arbetskraft för märkning, skiljning och slakt
av renar kommer däremot under förhållandevis lång lid att vara ganska stort.
Del är därför på sätt jag tidigare anfört angelägel all inom
renskötselområdena skapa nya arbetstillfällen för samer som inte kan beredas
full sysselsättning i renskölseln.
För
renskötare som finner del förmånligare att avveckla renskölseln i syfte alt på
annat sätt söka sin bärgning inom eller utom renskötselområdel bör utöver
normalt förekommande omställningsstöd skapas speciella stödformer.
De
sakkunniga har föreslagit alt avgångsvederlag skall kunna ulgå till renägare
med alltför litet reninnehav, vilka avvecklar sin renskötsel på sådant sätt
alt strukturrationaliseringen i samebyn främjas. Till dem som väljer att
stanna kvar i orten föreslås atl ell grundbelopp skall ulgå. Till dem som på
grund av arbetsmarknadsorganens hänvisning till annan bostadsort lämnar samebyn
föreslås därutöver elt tilläggsbelopp, utflyttningsbidrag. För all få den
nödvändiga storleksrationaliseringen att så långt möjligt äga rum i anslutning
till införandet av de nya sameb5'arna föreslås vederlaget bli störst de första
åren och därefter successivt minska med 20 % per år efter den första
treårsperioden. Förslaget har genomgående fåll etl positivt bemötande vid
remissbehandlingen. De erinringar som förts fram gäller främst storleken av
grundbeloppet och utflyttningsbidragel saml nedtrappningen av beloppens
storlek.
Lika
med de sakkunniga och remissinstanserna finner jag alt starka skäl lalar för
all renägare med alltför litet renantal, vilka avvecklar sin renskötsel, bör
erhålla etl särskilt avgångsvederlag. Å andra sidan skulle etl särskilt stöd
lill de personer som lämnar orten lätt medföra en inle önskvärd nedtrappning
av den samiska befolkningen inom de samiska bosättningsområdena. Med hänsyn
härtill förordar jag de s. k. grundbidragen samtidigt som jag lar avstånd från
tanken på s. k. utflyttningsbidrag.
Syftet
med avgångsvederlaget bör i första hand vara atl underlätta rennäringens
rationalisering. Som en allmän förutsättning för .avgångsvederlag bör gälla atl
renskölseln i den berörda samebyn är lämpligl organiserad eller kan antas bli
det, om sökandens renskötsel avvecklas. Vidare bör sökanden förbinda sig att
avveckla sin renskötsel på etl sätt som kan godtas av lantbruksnämnden.
Avgångsvederlag bör kunna ulgå oavsett ålder och förmögenhetsställning.
Uppburet vederlagsbelopp bör återbetalas, om vederbörande
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 141
återupptar
sin renskötsel ulan särskilt medgivande av lantbruksnämnden. Mot de sakkunnigas
förslag all avgångsvederlag endast bör utgå till renägare med ett reninnehav
mellan 50 och 300 renar har jag ingen erinran men om särskilda skäl föreligger
bör vederlag kunna ulgå till renägare med annat renanlal.
De
sakkunniga har föreslagit att avgångsvederlaget skäligen sätts till 6 000 kr.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit en höjning av beloppet till 10
000 kr. och ifrågasätter om inte utbetalningen av stödet borde fördelas över
en period av tre eller fyra år, när skäl därtill föreligger. Avgångsvederlaget
bör enligt min mening bestämmas till 6 000 kr. och utgå som engångsbelopp.
I likhet med de sakkunniga
anser jag det angeläget att rationaliseringen inom rennäringen går snabbi och
alt tillkomsten av rationella renskötselförelag bör underlättas. Jag förordar
därför att avgångsvederlaget efler tre år minskas med 20 % per år. Bl. a. med
hänsyn till all utvecklingen på renskötselns område är svår all i detalj
förutse bör det dock få ankomma på Kungl. Maj:t att efter prövning i varje
särskilt fall få göra de avvikelser från de av mig nu förordade reglerna som
kan befinnas erforderliga.
Kungl. Maj :t eller den
myndighet Kungl. Maj :t bestämmer bör få meddela närmare bestämmelser
beträffande avgångsvederlaget. Beslut om avgångsvederlag bör i regel få
ankomma på vederbörande lantbruksnämnd.
Jag
vill i delta sammanhang erinra om all statsmakterna år 1967 (prop. 1967: 39, BeU
28, rskr 169, saml prop. 1967: 95, BeU 49, rskr 296) beslutat om begränsning av
skatteplikten beträffande det avgångsvederlag, som utgår till småbrukare lill
följd av jordbrukets strukturrationalisering. En begränsning av skatteplikten
beträffande det avgångsvederlag som kan komma atl utgå till renskötselutövare
framstår som angelägen. I samråd med chefen för finansdepartementet föreslår
jag därför all avgångsvederlag inle skall räknas som skattepliktig intäkt när
det utgår lill renskötselutövare som lämnar renskötseln.
Vad
de sakkunniga anfört beträffande inlösen av en avflyttande renägares bostad
föranleder ingen erinran från min sida. Jag förordar sålunda alt en sådan
bostad bör kunna lösas in även om den ligger på ofri grund. Sådana
förvaringsutrymmen m. m. som hör till renskötarbostaden bör kunna lösas in
efter särskild värdering.
De
sakkunnigas förslag alt lantbruksnämnden medges rätt att lösa in renar kan jag
inte ansluta mig lill. Jag utgår från alt rationaliseringen inom samebyarna
kommer att genomföras på ett smidigt sätt ulan alt behov av etl djiikl
inlösningsförfarande uppstår.
142 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
11.5
Rennäringens regionala och centrala administration
Förslaget
till omorganisation av renskötseln innebär all de nya samman-slulningarna,
samebyarna, från lappväsendet och andra myndigheter övertar huvudansvaret för
rennäringens utveckling. Förslagel medför enligt de sakkunniga att nuvarande
specialadministration för rennäringen och rennäringsutövarna, lappväsendet, bör
kunna upplösas. Lappväsendet, som enligt renbeteslagen har viltgående
befogenheter i fråga om renskötseln, är enligt de sakkunniga otidsenligt som
näringsadministration. Liksom remissinstanserna delar jag de sakkunnigas
uppfattning. De administrativa uppgifter som kommer all finnas på detta område
bör övertas av vanliga länsmyndigheter, såsom lantbruksnämnd och länsstyrelse.
De
sakkunniga föreslår att lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbollens och
Norrbottens län skall besluta i näringsärenden, dvs. sådana ärenden angående
rationalisering, stöd och rådgivning m. m. som avser rennäringen. Beslut av
samebys stämma och i vissa fall av styrelse eller syssloman bör enligt de
sakkunniga i första instans prövas hos länsstyrelsen. Dessa förslag tillstyrks
eller lämnas ulan erinran av så gott som alla remissinstanser och föranleder
ingen erinran från min sida.
Däi-emnt har vid
remissbehandlingen rått delade meningar om förslaget att lantbruksnämnden skall
handlägga även fjällförvaltningsärenden. På denna punkt har också en av de
sakkunniga reserverat sig. Bl. a. vattenöverdomstolen, hovrätten för Övre
Norrland och länsstyrelsen i Västerbottens och Norrbottens län delar
reservantens uppfattning att fjällförvaltningsärendena bör handläggas av
länsstyrelse. Som skäl anförs bl. a. att frågorna har samband med den
översiktliga planeringen inom länen. Andra remissinstanser, däribland
kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen, ansluter sig däremot lill
utredningsmajorileten. Även länsstyrelsen i Jämtlands län är under vissa
förutsättningar av samma uppfattning. Domänverket anser att det bör ankomma på
verket atl pröva dessa ärenden.
Det
finns skäl all påpeka alt fjällförvallningsärendena omfattar de frågor om
nyltjanderältsupplåtelser som jag har behandlat under avsnitt 11.3. Det är
alltså fråga om upplåtelse av fiske, jakt och andra mindre omfattande
nytljanderätter som kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Enligt
renbeleslagen prövas fråga om sådan upplåtelse av Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt min mening bör denna ordning tillämpas även
i fortsättningen. Kungl. Maj :ls delegalionsmöjlighet bör alltså inte bindas
lill viss myndighet. Eftersom frågan väckt stort intresse, vill jag emellertid
förntskicka att enligt min mening bör i huvudsak följande handläggningsordning
gälla. Beslut om upplåtelse av jakt och fiske meddelas av lantbruksnämnden.
Beslut om lillslånd alt bearbeta inle inmulningsbara mineralfyndigheler
meddelas av kommerskollegium efter samråd med bl. a. lantbruksnämnden. Stannar
kollegium och nämnden i olika mening, under-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 143
ställs
ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Beslut i övriga upplåtelseärenden meddelas av
lantbruksnämnden. Avser upplåtelsen mark ovan odlingsgränsen, skall
lantbruksnämnden samråda med domänverket. I fråga om upplålelse på
renbetesfjällen skall nämnden samråda med kammarkollegiel och domänverket.
Stannar myndigheterna i olika mening, skall frågan underställas Kungl. Maj:t.
Om upplåtelse befaras medföra sådan olägenhet för renskötseln alt fråga kan
uppkomma om områdes undanlagande från renskötseln, skall ärendet alltid
underställas Kungl. Maj:t.
För
rennäringsfrågornas behandling i lantbruksnämnderna föreslår de sakkunniga att
vid var och en av nämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
skall inrättas en rennäringsdelegation med sju ledamöter, varav två
rennäringsutövare. Vid handläggning i plenum av frågor rörande rennäringen m.
m. skall näringens båda representanter i delegationen enligt förslagel ingå
som ledamöter i nämnden. Även jag anser atl sådana delegationer bör inrättas.
Beslut i alla rennäringsärenden - däri inbegripet fiske- och andra
upplåtelser med undantag för bearbetning av inle inmutningsbara
mineralfyndigheler bör enligt min mening fallas av ren-näringsdelegalionen.
Om länsstyrelsens representant i delegationen påyrkar del, bör delegationens
beslut i upplåtelsefrågor underställas Kungl. Maj :ls prövning. Härigenom bör
eventuella planläggningssynpunkter alltid kunna bli beaktade.
Rennäringsdelegationen bör
beslå av fem lekmannaledamöler saml lanlbruksdirektören, en representant för
länsstyrelsen och en för länsarbetsnämnden. Av delegationens lekmannaledamöler
bör tre representera utövarna av rennäringen och två utses bland nämndens
övriga lekmannaledamöler. Två av representanterna för rennäringen bör utses av
Kungl. Maj :t och en av landstinget. Det ankommer på Kungl. Maj :l alt meddela
bestämmelser om rennäringsdelegationen.
De
sakkunniga föreslår att frågor om rådgivningsverksamheten inom rennäringen
skall behandlas av rennäringsdelegalionen. Jag biträder förslaget.
Frågan
om behovet av personal m. m. vid de lantbruksnämnder som nu avses får prövas i
annat sammanhang.
Om lantbruksnämnderna i de
tre nordligaste länen åläggs de uppgifter jag förordat i det föregående, är del
naturligt att lantbruksslyrelsen även i fortsättningen är central
rennäringsmyndighet. De sakkunniga har föreslagit vissa förändringar rörande
de till lantbruksslyrelsen knutna rådgivande nämnderna.
De
sakkunnigas förslag alt de nuvarande rådgivande nämnderna, rennäringsnämnden
och renforskningsnämnden, ersätts med en ny nämnd, kallad rennämnden, har i
stort sett fått etl positivt mottagande av remissinstanserna. SSR och
Sällskapet Same-Ätnam anser dock att rennäringsnämnden bör bibehållas. Jag
delar de sakkunnigas uppfattning att rennärings-och renforskningsnämnderna bör
ersättas av en nämnd, rennämnden. Den-
144 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
na
bör ha lill uppgift atl vara ett rådgivande organ lill lantbruksslyrelsen i
alla rennäringsfrågor som är av principiell natur eller eljest av större vikt.
I rennämnden bör ingå bl. a. representanter för såväl rennäringsutövarna som
renforskningen. De sakkunniga har föreslagit att rennämnden skall bestå av
åtla ledamöter, varav tre representerar rennäringsutövarna. Liksom
lantbruksslyrelsen anser jag emellertid att i nämnden bör ingå fem av Kungl.
Maj:l utsedda representanter för rennäringsutövarna. Nämnden kommer alltså att
bestå av tio ledamöter. I nämnden bör vart och etl av renskötsellänen vara
representerat. Vid behandling i lantbruksstyrelsens plenum av
rennäringsärenden bör en av näringsulövarnas representanter i rennämnden ingå
som särskild ledamot av styrelsen. Bestämmelser om rennämnden kan meddelas av
Kungl. Maj :l.
Genom
vad jag i det föregående föreslagit får rennäringsulövarna medbestämmanderätt
i alla frågor som skall behandlas i lantbruksnämnds rennäringsdelegation. I
rennämnden får de renskötande samerna möjlighet atl ta initiativ och framföra
åsiktsyttringar på samma sätt som i rennärings-nämnden. Därtill kommer den
föreslagna representationen i lantbruksstyrelsens plenum. Förslaget innebär
enligt min mening en god grund för ell ytterligare utvidgat och förtroendefullt
samarbete mellan lanlbruksstyrelsen och rennäringsulövarna.
Frågan
om behovet av personal m. m. vid lantbruksslyrelsen får prövas i annat
sammanhang.
11.6
Forskning och försök
Rennäringen
kommer genom rationalisering alt bättre kunna utnyttja forskningsresultaten.
Samtidigt blir näringen mer beroende av forskningens framsteg. Liksom de
sakkunniga anser jag det angeläget all tyngdpunkten i forskningsverksamheten
läggs på målforskning, som kan väntas ge påtagliga och snabba
rationaliseringsvinster. Verksamhetens inriktning bör därför närmast jämställas
med den som gäller för lantbrukshögskolans försöksverksamhet.
Rennäringssakkunnigas
förslag alt renforskningsstationen i Kuolpavare skall behållas tills vidare har
i princip godtagits av remissinstanserna. Även jag anser att verksamheten vid
stationen tills vidare bör forlsälla. Huvudmannaskapet bör, som de sakkunniga
förordat, föras över från lanlbruksstyrelsen till lantbrukshögskolan.
För
den närmare planläggningen av försöksverksamheten och för samarbetet med
näringsutövarna har de sakkunniga föreslagit atl en särskild
dislriklsförsöksnämnd inrättas. Styrelsen för lantbrukshögskolan ifrågasätter
om det är motiverat med en särskild sådan nämnd. Enligt min mening är de
uppgifter som skall behandlas inom försöksverksamheten på rennäringens område
så många och skiftande och dessutom så särpräglade atl
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 145
det
får anses motiverat alt en särskild nämnd inrättas. Nämnden, vars arbetsfält
bör omfatta såväl husdjurs- som veterinärfrågor, bör ingå i lantbrukshögskolans
försöksorganisation.
När
del gäller organisationen av forskningen och försöksverksamheten har de
sakkunniga föreslagit all del inrättas en tjänst som statsagronom \'id
lantbrukshögskolan saml en tjänst som statsveterinär vid statens veterinärmedicinska
anstalt. Så gott som alla remissinstanser har tillstyrkt förslagel eller
lämnat del utan erinran. Jag återkommer i annat sammanhang lill organisationen
av forskningen och försöksverksamheten.
Rennäringssakkunnigas
förslag atl lantbruksslyrelsen skall svara för insamling, bearbetning och
förmedling av resultaten från försöksverksamheten och forskningen på
rennäringens område tillstyrks av remissinstanserna. Även jag biträder
förslaget.
11.7
Statens lappfond m. m.
Enligt
beslut av 1943 års riksdag sammanfördes jämtländska renbetes-fjällens
skogsfond, jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens
lappfonder till en gemensam fond, kallad statens lappfond. Enligt beslutet får
Kungl. Maj :l använda fondens medel för dels åtgärder som hänger samman med
förvaltningen av renbetesfjällen och inköp av fastigheter lill utvidgning av
renbetesfjällen, dels övriga åtgärder som är till gagn för samerna och deras
renskötsel.
I
lappfonden ingår sedan år 1962 medel som i samband med vissa större
byggnadsförelag enhgt vattenlagen avsatts enligt 4 kap. 13 § denna lag för all
främja renskölseln i landet i dess helhet eller inom bestämda områden.
Lappfondens
inkomster utgörs vid sidan av räntor, skogsavkastning och 4: 13-medel i
huvudsak av arrendeavgifter och ersättningar för skador på renbete och fiske m.
m. Skadeersättningarna hänför sig väsentligen lill företag genomförda med slöd
av vattenlagen. Till en mindre del utgör de gottgörelse för att mark inom renskötselområdel
med slöd av renbeleslagen undantagits från samernas begagnande.
Arrendeavgifterna beslår till större delen av avgifter för upplåtelser av rätt
till fiske och jakt.
Under
budgetåret 1968/69 utgjorde fondens inkomster sammanlagt 1,9 milj. kr., varav
räntor 300 000 kr., skogsavkastning 200 000 kr., 4: 13-medel 400 000 kr.,
skadeersättningar 60 000 kr., arrendeavgifter 900 000 kr. och diverse
inkomster 40 000 kr. Fondens behållning uppgick den 30 juni 1969 lill 18,9
milj. kr. Härav utgjordes ca 4,8 milj. kr. av 4: 13-medel.
Fondmedlen
har använts främst för alt finansiera olika inveslerinear för
ralionaliseringsändamål samt renforskning. Inle oväsentliga belopp har också
utgått för atl understödja sameorganisalioner och för atl läcka kostnaderna
för lillskotlsulfodring av renar. Huvuddelen av de för varje år
146 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
tillgängliga
medlen fördelas av Kungl. Maj :t mellan de tre renskötsellänen. Besluten
meddelas efler förslag av lantbruksslyrelsen på grundval av framställningar
från de olika länens lappväsende och efler hörande av lappbyarna och SSR.
Medelstilldelning vid sidan om dessa beslut t. ex. bidrag till SSR
förekommer regelmässigt.
Rennäringssakkunniga har
övervägt möjligheten att slopa statens lappfond och i stället låta all
bidragsgivning ske via anslag på riksslaten. De sakkunniga anser emellertid att
särskilda skäl motiverar atl fonden bibehålls. Remissinstanserna delar denna
uppfattning. Även jag anser att fonden bör behållas. Därigenom vidgas
möjligheterna att ge samerna själva ell ökat inflytande i fråga om beslut om
medel lill bl. a. rennäringen. De sakkunniga har föreslagit alt fonden i
fortsättningen benämns statens rennäringsfond, eftersom fonden huvudsakligen
har till syfte atl stödja rennäringen. Under remissbehandlingen har olika
namnförslag framförls. Jag förordar att fonden i fortsättningen kallas
samefonden.
JO har tagit upp bl. a.
frågan om fördelningen mellan lappfonden och samebyarna av ersättningar som
utgår med anledning av all renbetesmark undantas från samernas begagnande eller
intrång eljest sker i samernas rättigheter. Enligt JO är det i hög grad
slötande atl ersättningen i allmänhet inle tillkommer de samer som lider skada
genom intrånget utan tillförs lappfonden. I likhet med vad som är fallet i
fråga om ersättningar som utgår i expropriationsrällsliga sammanhang synes
enligt JO nu ifrågavarande vederlag åtminstone i princip böra tillfalla de
skadelidande. En omprövning av fördelningsfrågan är därför enligt JO motiverad.
De sakkunniga föreslår att
ersättningar för intrång i renskötselrätlen och olika slag av
upplålelseavgifler skall uppdelas mellan samefonden och de samebyar som lider
skada eller berörs av en upplåtelse.
I fråga om ersättning för
skada eller olägenhet för renskölseln med anledning av att mark undantas från
renskötsel föreslås att sådan ersättning skall delas lika mellan samefonden och
sameby som lider skada. De sakkunniga anför atl de skador som
intrångsersättningarna är avsedda alt kompensera i första hand drabbar de
personer som vid tillfället utövar renskötsel, jakt m. m. inom det berörda
området. På längre sikt skadas dock även kommande generationer av
renskötselutövare i den berörda trakten. Vidare kan i viss omfattning även
renskötseln inom andra byars områden påverkas menligt genom all uppkommande
störningar i renskötseln inom elt område lätt sprider sig lill angränsande
trakter. De sakkunniga anser del lämpligast atl staten omhänderhar den
fondbildning som behövs för alt säkerställa den framtida rennäringen. Därigenom
löses också frågan hur angränsande, endast indirekt berörda byar skall
kompenseras. Samtidigt får man lill stånd viss önskvärd utjämning av de olika
samebyarnas ekonomiska resurser. Från rent rättsliga synpunkter kan enligt de
sakkunnigas mening något liinder mot en sådan anordning inle möta, eftersom de
i renbeteslagarna
Kungl.
Maj:ts proposilion nr 51 år 1971 147
omförmälda
befogenheterna tillkommer en viss personkrets de renskötselberättigade
gemensamt ulan någon uppdelning mellan enskilda rättsägare. De sakkunniga
förordar därför alt den del av nämnda skadeersättningar som ej är atl hänföra
till olägenheter för den omedelbart drabbade personkretsen skall tillföras
samefonden.
Den
övriga delen av ersättningsbeloppen skall kompensera de olägenheter som drabbar
dem som, när del skadevållande företagel genomförs, driver renskötsel inom del
berörda området eller som jagar eller fiskar där. Denna del av ersättningen
utgår f. n. lill lappfonden. I vattenmåi utdöms dock gottgörelse för övergående
olägenheter av inlrångskaraktär ofta lill enskilda näringsidkare eller lill
lappbyar. Något hinder för att för framliden tillerkänna de
renskötselberättigade själva eller deras sammanslutningar hela den del av
ersättningen som belöper på de nuvarande rättshavarnas skador och olägenheter
föreligger dock inte. Att så sker står i god överensstämmelse med den i
expropriationslagstiftningen allmänt genomförda principen alt ersättningen till
en fastighets ägare och till en nyttjanderättshavare skall bestämmas var för
sig.
Vid
fördelningen av intrångsersättningarna mellan samefonden och samebyarna måste
enligt de sakkunniga ett betydande mått av schablonisering tillåtas, om inle
fördelningsfrågan skall bli alltför ohanterlig. Enligt de sakkunnigas mening
kan ett godtagbart resultat enklast vinnas genom en jämförelse mellan värdet
av den skada som de vid tiden för skadans uppkomst verksamma rennäringsidkarna
får vidkännas saml värdet av skadan för kommande generationer av
näringsutövare. Levnadsåldern för de nuvarande näringsulövarna inom en renbys
verksamhetsområde uppgår lill ca 40 år, vilket innebär all normalt 15 ä 20 år
återstår av den yrkesverksamma tiden. Då viss avgång brukar förekomma av annan
orsak än ålderspensionering, bör enligt de sakkunniga den i genomsnitt
återstående yrkesverksamma tiden i verkligheten bli något lägre. Del
kapitaliserade nuvärdet av en under 15 år uppkommande skada utgör vid en
räntefot av 5 % ca hälften av värdet av samma skada under all framlid. På grund
härav bör intrångsersättningarna enligt de sakkunniga fördelas lika mellan
fonden och berörda samebyar.
Givetvis
bör den ersättning som utgår när renskötselrätt upphävs eller intrång eljest
sker i rättighet som innefattas i renskötselrätlen tillfalla de skadelidande.
Det är dock att märka atl renskötselrätten tillkommer samer i allmänhet som en
för folkgruppen kollektiv rätt och inle enbart särskild sameby eller dess
medlemmar, något som är av grundläggande betydelse för frågan vem som i själva
verket är skadelidande och vem ersättningen lill följd härav bör tillkomma. Jag
delar de sakkunnigas uppfattning all ersättningarna i fråga adekvat kan komma
de skadelidande till del genom alt tillföras den eller de samebyar som drabbas
av intrång och samefonden. Den del som tillfaller fonden blir etl skydd för den
kollektiAa folkgrupps-
148 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
rälten,
medan den del som tillfaller samebyn tjänar som personlig ersättning för dem
som vid skadetillfället driver renskötsel inom en sameby. Atl i fall av skada
som avser all framtid tillföra samebyn skadeersättningen i dess helhet skulle
innebära all kolleklivlillgången överfördes lill personlig förmögenhet.
Samtidigt är det klart atl om skadeersättningen avser högst personliga besvär
som drabbar enskild renägare ersättningen bör tillfalla denne. I detta
sammanhang kan nämnas att det från samehåll uttalats all det är värdefullt atl
fondmedlen används så alt en utjämning mellan olika samebyars ekonomiska
ställning kommer lill slånd.
Flertalet remissinstanser
tillstyrker de sakkunnigas förslag om en schablonregel med lika fördelning av
ersättningarna i fråga mellan fonden och den eller de byar som lider skada,
bortsett då från den ersättning som utgår lill enskild renägare. Vissa skäl
talar för en sådan lösning. Härigenom undviks intressemotsättningar mellan
byarna och fonden. Trots det vill jag förorda atl del blir domstolens sak
liksom det exempelvis i vattenmål som berör rennäringen ankommer på
vattendoinslol atl avgöra vem som är rält skadelidande och i vad mån med
hänsyn härtill ersättningarna bör tillfalla samefonden, gå ut lill enskilda
samebyar och via dessa lill enskilda renägare eller direkt tilläggas enskilda
renägare. Någon särreglering av civilrällslig natur beträffande dessa
skadeersättningar bör alltså inle komma i fråga utan man får falla tillbaka på
vad som f. n. gäller och tillämpas av domstolarna.
När det gäller inkomster
vid fiskeupplålelser har de sakkunniga föreslagit atl dessa inkomster i
inledningsskedet fördelas med 75 % på fonden och 25 % på berörd by. Inkomster
från övriga nytljanderätlsupplåtelser bör enligt de sakkunniga fördelas lika
mellan fonden och byn. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt delta förslag.
Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län saml SSR anser dock alt även
fiskeinkomslerna bör fördelas lika mellan fonden och byn, medan
fiskeristyrelsen anser alt samerna (byn) bör få uppbära fiskeinkomsterna i dess
helhet.
Vad gäller
fiskeupplåtelser kan konstaleras all efterfrågan på sportfiske-vatten ökar.
Delta gäller inte minst beträffande vattnen ovan odlingsgränsen och på
renbetesfjällen. För samerna kan en ökning av fiskeupplåtelserna betyda
väsentligt förbättrade inkomster och starka skäl talar enligt min mening för
alt byarna själva i betydande utsträckning bör få förfoga över inkomsterna
från fiskeupplålelser. Å andra sidan måste en god fiskevård vara en av
förutsättningarna för atl fiskeupplålelserna skall kunna ge samerna goda
inkomster. Därför bör av ifrågavarande inkomster en inte oväsentlig del
avsättas för fiskevårdande åtgärder. Hur stor del av dessa inkomster som skall
tillföras fonden resp. vederbörande by bör omprövas frän tid till annan. I
inledningsskedet synes de sakkunnigas förslag böra accepteras och jag förordar
således att fiskeinkomsterna lill atl börja med fördelas med
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 149
75 %
på fonden och 25 % på berörd by. Jag vill här understryka vikten av att de
aktuella fiskevattnen görs till föremål för en genomgripande upprustning saml
att avgifterna för fiske och övriga upplåtelser bestäms efter marknadsmässiga
grunder. Det bör ankomma på lantbruksslyrelsen att följa verkningarna av den
förordade fördelningen och så snart det visar sig möjligt.föreslå att större
andel av inkomsterna från fiskerättsupplåtelser tillförs byn.
Beträffande
inkomsterna från jakträttsupplåtelser har naturvårdsverket föreslagit samma
fördelning mellan fond och by som när det gäller fiskeinkomsterna. Med hänsyn
lill att byarna i princip bör få förfoga över så stor del som möjligt av
inkomsterna från nytljanderätlsupplåtelser vill jag f. n. inle förorda all mer
än hälften av jaklinkomslerna tillförs fonden.
Även
i fråga om inkomster från andra nytljanderätlsupplåtelser än jakt och fiske
biträder jag rennäringssakkunnigas förslag om en hälftendelning mellan fond och
by.
Bestämmelser
om fördelningen av avgifter för nyltjanderältsupplåtelser kan meddelas av
Kungl. Maj :l.
När
det gäller användningen av samefonden beräknar de sakkunniga atl det under en
femårsperiod behövs ca 1,8 milj. kr. årligen för att de föreslagna
rationaliserings-, stöd- och omslällningsåtgärderna skall kunna genomföras.
Härutöver föreslår de sakkunniga atl följande utgifter årligen bestrids med
fondmedel: 200 000 kr. till kataslrofskadeskydd, 300 000 kr. såsom bidrag lill
allmänna sameändamål, 400 000 kr. till jakt- och fiskevård m. m. saml 300 000
kr. till underhåll och utvidgning av renbelesfjällsf as tigheterna m. m. Vidare
föreslår de sakkunniga atl medel (75 000 kr. under första året) ur fonden
ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för utvecklingsarbete.
Medan
det årliga anslagsbehovet från fonden av de sakkunniga sålunda beräknats lill 3
025 000 kr., har de årliga inkomsterna och tillskotten m. m. uppskattals till 2
150 000 kr. De sakkunniga har föreslagit atl fonden av budgetmedel tillförs etl
årligt bidrag av 500 000 kr. Minskningen av fonden anses vara försvarlig med
hänsyn lill den kraftiga tillväxt äv fondkapitalet som skett under de senaste
åren. Några erinringar från remissinstansernas sida rörande dessa
anslagsberäkningar har inte framförts.
Den
utvidgning av fondens användningsområde som de sakkunniga föreslagit anser jag
mig i allt väsentligt kunna biträda. De utgifter för vissa lägenheter som f. n.
bestrids med lappfondsmedel bör i fortsättningen finansieras i annan ordning.
Frågan om kataslrofskadeskyddet bör som jag redan framhållit utredas
ytterligare. Detla medför bl. a. att den av de sakkunniga upptagna årliga
inkomstposten om minst 200 000 kr. för påträffade rovdjursrivna renar
bortfaller. Vidare bör givetvis kostnaderna för den fondstyrelse som jag avser
all föreslå bekostas av fondens medel. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att
budgetårsvis efter förslag av fondstyrelsen
150 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
fastställa
ramar för den med fondmedel finansierade verksamheten. Om del skulle bedömas
lämpligl bör Kungl. Maj :l bestämma en särskild ram för slödel åt den samiska
kulluren.
Med
hänsyn lill att det i lappfonden finns elt odisponerat, ej ändamåls-bestämt
belopp överstigande 11 milj. kr. är det inte nödvändigt atl nu tillföra fonden
något tillskott av budgetmedel. Fonden har emellertid en markant
buffertuppgift. På grund härav bör fondens odisponerade kapitalbelopp
bortsett från de fondmedel som bundits lill visst geografiskt område eller lill
särskilt ändamål inte tillålas gå ner lill alllför lågt belopp.
De sakkunniga har
föreslagit att beslut om bidrag för rennäringsändamål fattas av
lantbruksnämnderna och lantbruksstjTelsen och att beslut om bidrag lill andra
samiska ändamål fattas av en särskild fondstyrelse. En del av remissinstanserna
har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran, medan andra förordat
en starkare samerepresenlalion, när beslut om medels-disposition fattas. SSR
anser alt fonden bör stå under förvaltning av en helt samisk styrelse utsedd av
landsmötet.
Såsom framhållits i olika
sammanhang, bl. a. av 1967 års riksdag, bör samerna beredas möjlighet llll
väsentligt inflytande på besluten om fondens medel. Jag förordar därför all en
särskild fondstyrelse med en stark samerepresenlalion utses av Kungl. Maj :l
Fondstyrelsen bör inom de förut nämnda ramarna bestämma hur fondmedlen skall
disponeras för sina olika ändamål. Styrelsen bör i ärenden inom sakområden som
direkt berör fonden företräda det allmännas rätt och intressen. Fondstyrelsen
bör bestå av sex ledamöter. För varje ledamot utses en personlig suppleant. Två
av ledamöterna och deras suppleanter utses på förslag av SSR saml en ledamot
jämte suppleant på förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt. Bland de sex
ledamöterna och deras suppleanter utser Kungl. Maj :t ordförande och vice
ordförande. Beslut om medel till renskötseländamål bör fallas av fondens
styrelse. Beslut om medel till slöd för den samiska kulturen och lill stöd för
samiska organisationer bör fattas av en särskild delegation beslående av tre
personer. De tre delegationsmedlemmarna jämte tre personliga suppleanter utses
av Kungl. Maj :t bland fondens styrelseledamöter och deras suppleanter. Av delegalionsmedlemmarna
och deras suppleanter bör en delegationsmedlem och en suppleant utses på
förslag av SSR samt en delegalionsmed-lem och en suppleant på förslag av SSR
och Same-Ätnam gemensamt. Bland de tre delegalionsmedlemmarna och deras
suppleanter utser Kungl. Maj :t på förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt
ordförande och vice ordförande i delegationen. Jag vill här understryka
angelägenheten av att medelstilldelningen från fonden till renskötseländamål
på lämpligt sätt samordnas med den statliga kredit- och bidragsgivningen.
Fondmedlen
bör liksom f. n. förvaltas av statskontoret.
Det
ankommer på Kungl. Maj:t alt meddela bestämmelser om samefonden och dess
styrelse.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 151
Frågan
om medel lill renforskning, m. m. avses få prövas i annat sammanhang.
11.8
Lagförslag
I
enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag
till
1)
rennäringslag,
2)
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370).
Förslagen torde få
fogas lill stalsrådsprotokollel i detta ärende som bilaga 2.
12.
Specialmotivering
12.1
Förslaget till rennäringslag
Renskötselrätt
m. m.
1
och 2 §§
Paragraferna,
som motsvarar 1 kap. 1 § första stycket och 2 § i de sakkunnigas förslag,
innehåller dels i 1 § första styckel en kort definition av renskötselrätlen,
dels bestämmelser om vem som har rätt lill renskötsel. Paragraferna motsvarar 1
§ 1 första och andra styckena och 1 § 2 första st5'ckel renbeteslagen med den
skillnad atl kretsen av renskötselberättigade i viss mån vidgats.
GäUande
bestämmelser i fråga om kretsen av renskötselberättigade
Enligt
1 § 1 renbeleslagen har den som är av lapsk härkomst rätt till renskötsel, om
någon av hans föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar som stadigvarande yrke
drivit renskötsel eller biträtt däri. Kvinna med rält till renskötsel förlorar
dock sin rätt, om hon gifter sig med man som inte är renskötselberättigad. Å
andrå sidan förvärvar kvinna som saknar rätt till renskötsel sådan rält genoin
äktenskap med man som har renskötselrätt. Denna rätt får hon behålla även om
äktenskapet upplöses genoin mannens död eller genom återgång eller skilsmässa,
såvida hon inte gifter om sig med man utan rätt lill renskötsel. Om särskilda
skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge den som är av lapsk härkomst rätt till
renskötsel, trots att ingen av hans föräldrar, farföräldrar och morföräldrar
hafl renskötsel som stadigvarande yrke. Länsstyrelsen kan vidare, om
synnerliga skäl föreligger, medge en kvinna som har rätt till renskötsel men
som kommer alt förlora den
152 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
genoin
äktenskap med en icke renskötselberättigad man all hon får behålla rättigheten.
I sistnämnda fall skall länsstyrelsen dock samtidigt pröva om begränsningar i
fråga om tid och renantal bör föreskrivas för hennes fortsatta renskötsel.
Enligt
förarbetena lill renbeteslagen (prop. 1928:43 s. 65) skall adoplivförhållande
inle likställas med släktskap mellan föräldrar och barn. Den som adopteras av
renskötselberättigad same ulan all själv vara av samisk härkomst får alltså
inte rält lill renskötsel.
De
sakkunniga
Enligt
de sakkunniga saknas anledning att frångå gällande huvudprinciper för
bestämmande av kretsen av de renskötselberättigade. Renskötselrätten bör
sålunda även i fortsättningen principiellt vara beroende av två förutsättningar
: vederbörande skall lillhöra den samiska folkgruppen och vara medlem av en
familj som under åtminstone någon av de närmast föregående två generationerna
stadigvarande och yrkesmässigt utövat renskötsel. I vissa mera speciella
hänseenden har enligt de sakkunniga samhällsutvecklingen emellertid medfört alt
de i renbeteslagen tillämpade principerna numera ter sig föråldrade. Så är
fallet dels i fråga om den räll lill renskötsel som tillkommer makar i s. k. blandade
äktenskap, dvs. äktenskap där endast en av makarna före giftermålet innehade
renskölselräll, dels i fråga om adoptivbarns rättsställning.
I fråga om de blandade
äktenskapen anser de sakkunniga atl liden nu är inne alt genomföra full
likställighet mellan könen. Denna likställighet kan genomföras på två olika
sätt, med eller utan renskötselrättens utsträckande lill den som gifter sig med
en renskötselberättigad man eller kvinna. De sakkunniga förordar på anförda
skäl all den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar
renskölselräll. Enligt de sakkunniga bör den genom äktenskap förvärvade
rättigheten beslå även om äktenskapet upplöses genom den ursprungliga
renskötselberättigade makens död. Inte heller bör den efterlevande makens
omgifte inverka på hans rält lill renskötsel. Del nya äktenskapet bör dock inle
föranleda att renskölselrätten utsträcks till den nye maken, om denne inte
förut haft sådan räll. Inte heller bör barn i del nya äktenskapet bli
renskölselberättigat. En annan ståndpunkt skulle i alllför hög gi'ad frigöra
renskötselrätlen från del principiellt betydelsefulla sambandet med den
samiska folkgruppen. Frågan huruvida make i etl blandat äktenskap skall få
behålla renskölselräll som förvärvals genom giftermål i fall då äktenskapet
upplöses genom återgång eller skilsmässa kan enligt de sakkunniga inle lösas
genom en entydig lagregel. Ibland kan omständigheterna säkerligen vara sådana
att det för samebefolkningen skulle framstå som stötande om exempelvis en man
utan renskölselräll som gift sig med en samekvinna skulle få fortsätta att
driva renskötsel efter äktenskapels upplösning. I andra fall kan det vara väl
motiverat, t. ex. av
Kungl.
Maj:ts proposilion nr 51 år 1971 153
hänsyn
lill barnen, alt den ingifte maken fullföljer familjeföretaget. De sakkunniga
föreslår all, om etl blandat äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad eller
om det döms till återgång i äktenskapet, frågan om renskötselrättens bestånd
för den av makarna som före äktenskapet saknar renskölselräll blir beroende av
särskild dispens.
I fråga om adoptivbarns
rätt lill renskötsel erinrar de sakkunniga om atl adoptivbarn numera rättsligt
sett står i samma förhållande till adoplanlen och dennes släkt som adoptantens
egna barn samtidigt som del familjerättsliga bandet mellan adoptivbarn och
dess släkt skurils av. Renbeteslagens ståndpunkt i fråga om adoptivbarns räll
lill renskötsel är enligt de sakkunniga inle förenlig med den nya uppfattningen
av adoptivbarnens ställning. De sakkunniga föreslår att adoptivbarns och dess
avkomlingars rätt blir atl bedöma efter adoptantens härkomst och dennes och
hans föräldrars befallning med renskötsel.
När rätlen alt driva
renskötsel inle följer omedelbart av lagens bestämmelser ulan är beroende av
dispens, är del enligt de sakkunniga nödvändigt all dispensförfarandet såsom f.
n. är fallet handhas av offentlig mjmdighet. Enligt de sakkunniga bör dispens
från de normalt gällande förutsättningarna för renskölselräll kunna ges i fråga
om följande personkategorier, nämligen 1. person av samisk härkomst, vars
släktingar i tidigare led inte på förutsatt sätt sysslat med renskötsel, 2.
adoptivbarn till person som sägs under 1 och avkomling lill sådani adoptivbarn,
3. person med samisk härkomst som adopterats av person som inle tillhör den
samiska folkgruppen, 4. person som förvärvat renskötselrätt genom äktenskap som
upplösts genom återgång eller skilsmässa. I dessa fall bör dispens kunna
lämnas, om särskilda skäl föreligger. Alt närmare definiera dispensskälen är
enligt de sakkunniga inte möjligt. Stor hänsyn måste las till vederbörandes
personliga förhållanden, särskilt hans tidigare sysslande med renskötsel.
Dispensmyn-dighelen bör vara oförhindrad alt också beakta i vad mån del för
rennäringen eller från allmän synpunkt är av intresse att uppmuntra eller begränsa
tillströmningen av näringsidkare. Därvid bör stort avseende fästas vid
uppfattningen inom den sameby där sökanden avser att i händelse av dispens
fortsätta eller påbörja sin renskötsel.
Remissyttrandena
Lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Västerbottens län och flera andra remissinstanser har inte
något alt erinra mol att kretsen av renskötselberättigade bestäms så som de
sakkunniga föreslagit. Enligt dessa remissinstanser saknas skäl all i våra
dagar behålla nuvarande skillnad i fråga om renskölselrätten mellan man och
kvinna.
Länsstyrelsen i Jämtlands
län anmärker att förslaget atl likställa kvinnor och män rönt motstånd inom
åtskilliga lappbyar. Länsstyrelsen tillstyrker dock förslagel liksom förslaget
all jämställa adoptivbarn med biologiska
154 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
barn.
Länsstyrelsen anser vidare uppenbart all myndighet och inte sameby bör ha hand
om dispensförfarandel. Länsstgrelsen i Norrbottens län uttalar atl
lappbyrepresentanter vid flera tillfällen uttiyckl farhågor för att män som
gift in sig i renskötarkretsen kunde få för stort inflytande över renskötseln.
I flertalet lappbyar har dock förslagel atl ingift man skall få rält till
renskötsel inle definitivt avstyrkts.
SSR föreslår all sameby
genom en uttrycklig bestämmelse ges rätt atl själv bestämma om
renskötselrätlen. Same-Ätnam ansluter sig härtill.
Hovrätten för Övre
Norrland ifrågasätter om en entydig bestämmelse av innebörd all ingift make
alllid behåller sin rätt lill renskötsel vid äktenskapets upplösning skulle
vålla några egentliga ölägenheter. I samband med äktenskapsskillnad, återgång i
äktenskapet eller hemskillnad lorde makarna i de flesta fall vara eniga om vem
som skall fortsätta atl driva renskötsel-företaget. Del kan då synas naturligt
all makarnas överenskommelse blir utslagsgivande ulan någon särskild prövning.
Om makarna inle enas, skulle tvisten avgöras enligt reglerna för bodelning ulan
särskild dispens. Hovrätten stannar emellertid för att inte yrka någon ändring
i de sakkunnigas förslag med hänsyn till vikten av all samebyarna inle
påtvingas medlemmar som inte skulle vara väl sedda i byn.
Departementschefen
I
1 § första stycket ges först en kort beskrivning av renskötselrätlen med 1 § 2
renbeteslagen som förebild, där renskötselrätlen beskrivs som en befogenhet
all "begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna".
En närmare precisering av de befogenheter som innefattas i denna räll finns i
1424 §§. I 1 § första styckel anges vidare i överensstämmelse med vad som
gäller f. n. att rält lill renskötsel tillkommer person med samisk härkomst
under förutsättning all någon av hans föräldrar, farföräldrar eller
morföräldrar som stadigvarande yrke drivit renskötsel.
Enligt förarbetena till renbeteslagen
(prop. 1928: 43 s. 5465) bör kravet på tillhörighet lill den samiska
folkgruppen anses uppfyllt av envar som i något, om än avlägset, led kan visa
sig vara av samisk härkomst. Den viktigaste begränsningen bör därför vara all
någon av föräldrarna eller någon av dessas föräldrar haft renskötsel som
stadigvarande yrke. Däri får anses ligga dels atl någon av de nämnda
generationernas befallning med renskötsel förekommit under en inte alltför
kort följd av år, dels all renskölseln utgjort en väsentlig del av
vederbörandes sysselsättning och utövats i syfte all lämna bidrag till hans
eller hennes försörjning. Avbrott i renskötseln under enstaka år bör inle
inverka på bedömningen. Inle heller bör fordringen på yrkesmässighet innebära
alt renskölseln varit vederbörandes enda eller ens huvudsakliga sysselsättning
eller inkomstkälla.
Det
har inte ansetts behövhgt atl uttryckligen ange all renskötsel yrkesmässigt
skall ha bedrivits inom landet. Det har inte heller ansetts nöd-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 155
vändigt
atl särskilt markera atl förälder skall ha drivit renskötsel antingen såsom
egen företagare eller i tjänst hos sådan företagare.
I
1 § andra stycket anges i överensstämmelse med gällande rätt atl person med
samisk härkomst vars släktingar i tidigare led inte på sätt som krävs enligt
första stycket sysslat med renskötsel kan medges rätt lill renskötsel, om
särskilda skäl föreligger. Frågan om dispens bör som de sakkunniga föreslagit
avgöras av länsstyrelsen. Därvid bör som de sakkunniga framhållit storl
avseende fästas vid uppfattningen inom den sameby där sökanden, om dispens
beviljas, har för avsikt atl driva renskötsel. Samernas intresse är i övrigl
tillgodosett därigenom att del, som skall framgå av 11 §, är sameby som i första
hand avgör om utomstående renskötselberättigad skall antas som medlem i byn.
1 1 § tredje styckel ges i överensstämmelse med de
sakkunnigas förslag en bestämmelse om att adoptivbarn lill renskötselberättigad
och sådant adoptivbarns barn har räll lill renskötsel som om adoptivbarnet
varit adoptantens eget barn.
2 § innehåller bestämmelser om äktenskaps inverkan på
renskötselrätlen. Enligt gällande bestämmelser förvärvar kvinna som inle är
renskötselberättigad sådan rätt genoin äktenskap med renskötselberättigad man.
För icke renskötselberättigad man finns ingen motsvarande bestämmelse. I stället
föreskrivs att om kvinna är renskötselberättigad och ingår äktenskap med en man
som inte är renskötselberättigad förlorar hon sin rätt, om inte synnerliga skäl
föranleder till annat. I lagrummet har på förslag av de sakkunniga, vilket
tillstyrkts av de flesta remissinstanserna, tagits in en bestämmelse som
innebär all icke renskötselberättigad, oavsett om det är man eller kvinna,
förvärvar räll till renskötsel genom äktenskap med den som på grund av sin
härkomst har sådan rätt. Även ingift man ges alltså rätt lill renskötsel och
regeln atl renskötselberättigad kvinna kan förlora sin räll genom alt gifta
sig med man som inte är renskötselberättigad slopas.
Med
hänsyn till atl det, som de sakkunniga och någon remissinstans framhållit,
ibland kan vara slötande och lill skada för gemenskapen i samebyn att den som
förvärvat renskölselräll genom giftermål får behålla denna rätt när äktenskapet
upplöses genom skilsmässa eller återgång har i 2 § andra stycket förts in en
bestämmelse om atl den genom äktenskap förvärvade rätten till renskötsel i
sådant fall kan gå förlorad, om särskilda skäl föreligger.
3
och 4 §§ Paragraferna, som motsvarar 2 och 3 §§ renbeleslagen och 1 kap. 3 § i
de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser om vilka områden samerna har
rätt atl utnyttja för renbeten och om belestidens längd.
156 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Gällande
bestämmdser
I
fråga om renskötselområdets omfattning och betestidens längd gäller i
renbeleslagen skilda regler för fjällrenskölsel och skogsrenskötsel. Fjällrenskötsel
får drivas under hela året dels inom Norrbottens och Väster-botlens läns
lappmarker ovan odlingsgränsen, dels på renbelesfjällen i Jämtlands län. Med
renbelesfjällen förstås dels de vid avvillringen för samerna avsatta
renbetesfjällen, dels de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna
områdena (2 § 1). Under oktoberapril får fjällsamerna uppehålla sig med sina
renar också nedanför odlingsgränsen i lappmarkerna och på de trakter utom
lappmarkerna och renbetesfjällen som samerna efter gammal sedvana besökt med
sina renar. Tiden för denna betesrätt kan utsträckas om otjänliga väderleks-
eller belesförhållanden gör det nödvändigt med tidigare flyttning om hösten
eller hindrar återflyttning om våren. Vidare förutsätts alt avtal kan ha
träffats med vederbörande jordägare eller brukare om betesrätt under annan tid
än oktoberapril ( 2 § 2). Skogsren-skölsel får bedrivas året runt inom lappmarkerna
ovanför odlingsgränsen och nedanför odlingsgränsen på mark som antingen tillhör
kronan eller utgör s. k. renbetesland. Betesrätten gäller dock endast på
trakter, där skogs-renskötsel av ålder förekommer under våren, sommaren eller
hösten. Med renbetesland avses mark som vid avvillringen förklarats utgöra
renbetesland eller av ålder använts som renbetesland (3 § 1). Under
oktoberapril får skogsrenskölsel också bedrivas på annan mark inom
lappmarkerna som av ålder använts för skogsrenskölsel och på de trakter utom
lappmarkerna som skogssamer efter gammal sedvana besöker med sina renar vissa
lider på året. Rätt till utsträckt beleslid föreligger i vissa fall enligt
samma regler som gäller för fjällrenskötseln (3 § 2).
För
tillkomsten av och syftet med lappinarksgränsen och odlingsgränsen i
Norrbottens och Västerbottens län har redogjorts i avsnitt 2. I Jämtlands län,
där någon territoriellt bestämd lappmark inte funnits, avsattes vid
avvitlringen enligt Kungl. brev den 20 april 1841 vissa s. k. renbetesfjäll
för samernas uteslutande begagnande. Renbetesfjällen utvidgades därefter med
stöd av Kungl. brev den 13 juli 1887 genom atl ell antal av kronan inköpta
hemman och lägenheter upplåts för renskötsel. Vid sidan om renbelesfjällen har
inom Jämtlands län vissa kronoparker upplåtits för renbete årel om enligt
bemyndigande av Kungl. Maj:t den 23 september 1886. Vidare har inom området som
begränsas av Härjedalsgränsen, 5:e parallellen. Storån, Grövelån, Olån och
riksgränsen i Kopparbergs län rält lill renbete året om upplåtits genom Kungl.
brev den 31 december 1888 och den 7 april 1899. I övrigt gäller beträffande
mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen alt renskötsel i princip är
tillåten endast vintertid och bara inom sådana områden där sedvanerätl
föreligger. Någon nedre gräns för sedvanerättens utbredning kan inle anges.
Enligt förarbeten lill ren-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 157
beleslagen
gäller rätten inom större delen av Norrland utanför lappmarkerna och
renbetesfjällen och dessutom inom vissa områden av Kopparbergs län.
De
sakkunniga
De
sakkunniga erinrar om all den viktigaste skillnaden mellan de båda
renskötseltyperna nu är all fjällsamerna har betningsrätt året om endasl
ovanför odlingsgränsen, medan skogssamerna får vistas året runt även på vissa
marker nedanför denna gräns. Enligt de sakkunniga är del angeläget att denna
skillnad avskaffas. De sakkunniga föreslår därför enhetliga regler om
renskötselområdels omfattning och belestidens längd. Det innebär teoretiskt sett
en utvidgning av samernas rättigheter, eftersom fjällsamerna i viss omfattning
skall få utöva rättigheter som hittills tillkommit endasl skogssamerna och
vice versa. Praktiskt sett blir skillnaden mot nu gällande ordning inle stor,
eftersom en uppdelning mellan de olika bj'arna avses skola ske av all mark där
renskötsel får idkas under hela året.
Remissyttrandena
De
flesta remissinstanserna, däribland lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i
Norrbottens län och lappväsendet i samma län tillstyrker förslaget om
upphävande av skillnaden mellan fjällsamer och skogssamer. Lanlbruksstyrelsen
anser alt ett avskaffande av rådande skillnad i rättsställning mellan fjäll-
och skogsrenskötsel bl. a. öppnar möjligheter till elt mera rationellt
utnyttjande av renbelesmarkerna.
Domänverket är däremot
kritiskt lill förslaget om lika regler för fjäll-ocli skogssamer. Eftersom del
är tillgången på vinterbele, som begränsar renanlalet, synes enligt domänverket
bärande skäl inte finnas för atl utvidga sommarbetesrätten. För övriga
näringsgrenar som utnyttjar renbetesområdet är del angelägel, all renanlalet i
lappmarken nedom odlingsgränsen och i kustlandet begränsas så långt det är
möjligt. Redan nu förekommer renar året runt långt ned mol kusten och
förorsakar bl. a. stort avbräck för såväl älg- som småvilljakten. De åtgärder
som länsstyrelsen vidtagit har visat sig otillräckliga för alt råda bot på
della förhållande. Etl lagfästande av nuvarande oordnade förhållanden skulle
allvarligt förnärma motstående intressen utan all det kunnat visas, alt
ändringen är av hög angelägenhetsgrad för renskölseln. Även naturvårdsverket
kritiserar förslagel om en utökning av fjällsamernas rätt lill betesland och
anför i huvudsak samma synpunkter som domänverket. Läns jaktvårdsorganisationerna
i de berörda länen uttalar all förslagel alt slopa skillnaden mellan skogsrenskötsel
och fjällrenskölsel innebär att ett större antal samer än hittills skulle få
viss räll lill jakt på privatägda marker. Organisationernas före-
158 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
trädare
motsätter sig varje förslag all i fråga om privatägda marker utvidga nu
gällande betesrätt eller jaktutövningsrätt.
Länsstyrelsen i Jämtlands
län erinrar om all del vid tillkomsten av 1886 års renbeleslag, när uttrycket
"efter gammal sedvana" infördes i lagen, inle klarlades vilka områden
som avsågs ha använts för renskötsel på sådant sätt. Det lär inte heller nu
med säkerhet kunna utrönas vilka markområden som utgör sådana
sedvanerätlsområden. Tvist härom kan endast avgöras av domstol. Länsstyrelsen
framhåller all stora krav ställs på bevisning om alt sedvanerätt förehgger
(jfr NJA I 1967 s. 415).
Departementschefen
I
likhet med de sakkunniga och de flesta remissinstanserna anser jag all
övervägande skäl talar för alt nuvarande skillnad mellan fjällrenskötsel och
skogsrenskölsel i fråga om renskötselområdels omfattning och belestidens längd
upphävs. Eftersom avsikten är att all sådan renbetesmark där renskötsel får
bedrivas årel runt samt, så långt möjligt, mark inom vinterbetesområdet skall
delas upp mellan samebyarna (jfr 5 § departementsförslaget) innebär förslaget
ingen större förändring i förhållande till nuvarande ordning. De av vissa
remissinstanser befarade olägenheterna skall därför inle behöva uppslå.
Bestämmelserna om de två olika typerna av renskötsel har alltså gjorts
enhetliga i de avseenden som nu är i fråga.
Bland områden där
renskötsel får bedrivas under hela året har i 3 § första styckel upptagits de
delar av Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtils lill renbete.
Härmed åsyftas de marker som upplåtits för detta ändamål enligt ämbetsskrivelse
från finansdepartementet den 23 september 1886 saml Kungl. breven den 31
december 1888 och den 7 april 1899. Del bör anmärkas alt någon nedre gräns för de
områden där renskölseln sedvanerättsligl förekommer inte kan anges. Enligt
förarbetena till renbeteslagen (prop. 1928: 43 s. 69) gäller renbetesrätlen
inom större delen av Norrland utanför lappmarkerna och renbelesfjällen och
dessutom inom vissa områden av Kopparbergs län. I tvistiga fall förutsätts
frågan om sedvane-rällens tillämplighet bli prövad av domstol på grundval av
sådan bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd
(prop. 1928: 43s. 71).
I
3 § andra stycket har begreppen renbetesland och renbetcsfjäll bestämls.
SSR har såvitt avser
betestidens längd inom vinlerbeleslanden framställt önskemål om en generell
förlängning t. o. m. den 10 maj. Jag är inle beredd all utan begränsningar
föreslå någon förlängning av betesliden. Jag har emellertid tagit fasta på ett
uttalande av domänverket som anser atl tiden för vinterbetel inte bör bestämmas
alltför stelt. Jag förordar därför att lantbruksnämnden ges befogenhet atl
förlänga vinlerbetestiden såvitt avser kronomark, om del behövs på grund av
ogynnsamma väderleks-eller betesförhållanden eller av annat beaktansvärt skäl.
I fråga om annan
Kungl.
Maj.ts proposition nr 51 år 1971 159
mark
bör markägarens samtycke krävas för en förlängning. Bestämmelser av detla
innehåll har tagits in i 4 §.
5
§
I
paragrafen ges en erinran om bestämmelserna i 8589 §§ om koncessionsrenskölsel.
Sådan renskötsel kan få äga rum under hela året inom vissa områden nedanför
lappmarksgränsen.
68
§§
Paragraferna
har motsvarighet i 7 § renbeteslagen och 2 kap. 1 § första tredje styckena och
2 § andra stycket i de sakkunnigas förslag.
Enligt
7 § renbeteslagen skall samerna för renskölselns drivande vara indelade i
lappbyar. De trakter där renskötsel får drivas under hela året skall fördelas
mellan lappbyarna. Det ankommer därvid på länsstyrelsen all efter hörande av de
samer vilkas räll är i fråga fastställa eller ändra gränserna för de områden
inom vilka betesrätt får utövas av de särskilda lappbyarna. För lappby kan i
den mån så prövas möjligt och lämpligt i samma ordning fastställas betesområden
med bestämda gränser även inom de Irakier där samerna får uppehålla sig med
sina renar endasl under del av årel. För två eller flera lappbyar kan
fastställas gemensamt betesområde.
I 6 § första stycket
klargörs att för renskölseln skall finnas samebyar som framgår av den allmänna
motiveringen. Till 6 § andra och tredje styckena har med vissa jämkningar
förts över bestämmelserna i 7 § renbeleslagen om renskötselområdets
territoriella indelning. Jämkningarna är föranledda av att lappbyarna som
personsammanslulningar föreslås bli om-bildade till samebyar, uppbyggda på
föreningsrällslig grund och med uppgift atl svara för den gemensamma
renskötseln inom byns betesområde. I och för sig vore det önskvärt alt låta
byområdesindelningen omfatta inte bara de områden där renskötsel är tillålen
året runt utan också de trakter där renskötsel är tillåten endast vintertid men
detla går knappast att överallt genomföra i praktiken. En stor del av markerna
utnyttjas inte regelbundet ulan endasl under år med speciella väderleks- och
betesförhållanden. Del är därför svårt atl avgöra bl. a. vilken av två eller
flera byar som har störst behov av en viss betestrakt. En fullständig indelning
av det vidsträckta renskötselområdet skulle dessutom kräva mycket arbete och
stora kostnader. Liksom f. n. gäller föreskrivs därför atl indelningen skall
vara obliga torisk endast i fråga om de trakter där renskötsel får bedrivas
under hela året. Frågan när indelning i byområden bör ske av de trakter där
renskötsel får äga rum endasl vintertid kan inte besvaras generellt. Del får
bero på omständigheterna i del särskilda fallet. Etl skäl för en sådan
indelning kan vara att konkurrens råder mellan olika samebyar om begagnandet av
etl visst vinterbetesområde och all del finns risk för atl området skall
utnyttjas
160 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
på
ett olämpligt sätt. Önskvärt är dock atl vinterbetesområdena i större utsträckning
än f. n. reserveras för bestämda bj'ar.
Enligt 6 § Iredje stycket
kan två eller flera samebyar tilldelas viss betes-trakt som gemensamt byområde.
Alt lägga ul viss beteslrakl som gemensamt byområde bör komma i fråga endast
undantagsvis och vara föranlett av särskilda skäl. Ett gemensamt betesområde
kan nämligen lätt ge upphov till besvärliga intressekollisioner och olämpligt
utnyttjande av betesmarken.
Enligt 7 § bestämmer
lantbruksnämnden i stället för som nu länsstyrelsen om indelningen i
byområden. Som framgått av den allmänna motiveringen är tanken den att den
nuvarande territoriella indelningen i lappby-områden skall vara den lokala
basen för samebyarna. Lantbruksnämnden bör dock i varje särskilt fall undersöka
om det går all skapa bättre förutsättningar för en rationell rendrift genom
större eller mindre jämkningar i den nuvarande gränsdragningen. 7 § andra
stycket har utformats med hänsyn härtill. Givetvis måste samebyarna få
tillfälle att göra sina sj'n-punkter gällande på gränsdragningsfrågor och
frågorna bör om möjligt lösas i samförstånd.
Av
formella skäl är det lämpligt atl i lagtexten ha en gemensam benämning på dels
det av lantbruksnämnden till gränserna bestämda byområdet, dels de områden som
inte omfattas av byindelningen men som begagnas av byn för renbete. Som sådan
benämning används i 8 § uttrycket samebys betesområde. Detla begrepp har
betydelse för betesrätten under vinterhalvåret och för andra rättigheter som
innefattas i renskötselrätlen.
Sameby
Ändamål
och medlemmar 9 och 10 §§
I
9 §, som motsvarar 2 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag, anges föremålet för
samebyns verksamhet.
Som
framgått av den allmänna motiveringen (11.2) talar näringspolitiska skäl för
att den samverkan i fråga om renskötseln som f.n. äger rum inom lappbyns ram
utvidgas. Lappbyarna föreslås bli ombildade till en ny typ av juridiska
personer, samebyar, med en fastare organisation än lappbyarnas och uppbyggda
på föreningsrällslig grund.
Samebyns
ändamål bör i första hand vara att genoin samverkan mellan alla ägare av renar
inom byns betesområde få lill slånd ell rationellt utnyttjande av betesmarker
och tillgänglig arbetskraft med ett minimum av skadegörelse för Iredje man. För
detta ändamål bör byn bl. a. handha skötseln av medlemmarnas renar, planera,
bygga och underhålla för renskötseln erforderliga gemensamma anläggningar samt
betala och mellan ren-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 161
ägarna
fördela utgifterna för renskötseln och för de gemensamma anläggningarna.
Sammanfattningsvis sägs i 9 § första stycket alt sameby har till ändamål att
för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde.
I 9 § andra styckel anges vad som främst åligger samebyn till fullgörande av
dess uppgift.
Av skäl som framgår av den
allmänna motiveringen bör samebyns ekonomiska verksamhet begränsas lill sådan
verksamhet som har direkt samband med renskölseln. Denna begränsning framgår
av 9 § Iredje stycket.
Sameby
bildas direkt på grund av lagen. Sin definitiva rättskapacitet får samebyn dock
först sedan registrering skett enligt 39 §. En erinran härom har tagits in i 10
§ första stycket.
Lappbyarna har f. n. lill
uppgift att i förhållande lill statliga och kommunala myndigheter företräda
den inom renskötselområdel bosatta samiska befolkningen. Denna funktion bör
övertas av samebyarna. Det föreligger också ell påtagligt praktiskt behov av
all sameby skall kunna bevaka medlemmarnas gemensamma intressen i frågor som
inte direkt gäller den kollektivt bedrivna renskötseln. Så t. ex. vore del av
värde för de enskilda medlemmarna om samebyn gavs rätt atl föra talan i ärenden
angående rättigheter av individuell natur såsom i fråga om jakt och fiske.
Intressekonflikter kan visserligen uppslå mellan en enskild medlem och samebyn
men detta bör ej hindra atl samebyn ges talerätl. En förutsättning är dock
givelvis att medlemmen bevaras vid sin talerätl. Med hänsyn till del nu anförda
har i 10 § andra stycket tagils in en bestämmelse om att samebyn företräder
sina medlemmar i ärende som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma
intressen inom rennäringen i övrigt.
11
och 12 §§
I
1 och 2 §§ har angetts den yttre ramen för den personkrets renskötselrätlen
omfattar. Förevarande paragrafer anger en inre krets av renskötselberättigade,
nämligen de som tillhör sameby. Medlemskap i sameby är liksom f. n. lappbytillhörigheten
en förutsättning för utövandet av renskötselrätten inom samebys betesområde.
Bestämmelserna i 11 § om automatiskt medlemskap, som motsvarar 2 kap. 5 § i de
sakkunnigas förslag, har i huvudsak oförändrade överflyttals från 8 §
renbeteslagen.
12
§, som innehåller bestämmelse om medlemskap på grund av beslut av sameby,
motsvarar 2 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag och ersätter 9 § renbeteslagen.
Den väsenlliga nyheten i jämförelse med 9 § renbeteslagen är att i första hand
sameby, inte som nu länsstyrelsen, avgör om utomstående renskötselberättigad
skall få flytta in med sina renar till samebyn. I överensstämmelse med vad som
f. n. gäller krävs att sökanden skall vara renskötselberättigad och dessutom ha
för avsikt alt driva renskötsel inom byns betesområde.
På
förslag av de sakkunniga har i 12 § andra stycket tagits in en be-
6 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
162 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
stämmelse
som ger länsstyrelsen möjlighet all, om en sökande av samebyn vägras inträde
som medlem, ändå medge honom inträde under förutsättning alt särskilda skäl
föreligger.
De
sakkunniga framhåller alt den rätt alt bevilja medlemskap i sameby som sålunda
föreslås tillkomma länsstyrelsen bör tillämpas med stor försiktighet. Det bör
krävas att den renskötsel som sökanden avser att driva inom byn är till
väsentlig nytta för renskölseln i byn och inle medför olägenhet av betydelse
för byns medlemmar. Som exempel på fall då dessa krav kan anses vara uppfyllda
nämner de sakkunniga alt det från rationaliseringssynpunkl är nödvändigt alt
en sameby får tillskott av renar eller arbetskraft.
Jag
delar de sakkurmigas uppfattning all bestämmelsen i fråga bör till-lämpas med
stor försiktighet. Risken för atl det nödvändiga samarbetet i en by försvåras
om en sökande vinner inträde mot majoritetens önskan är påtaglig.
13 §
I
första stycket, som motsvarar 2 kap. 5 § andra stycket i de sakkunnigas
förslag, finns en definition av begreppet renskötande medlem. Av formella skäl
har del ansetts lämpligl all ha en särskild benämning på de medlemmar som
driver egen rennäringsrörelse. Definitionen har som skall framgå i
fortsättningen betydelse bl. a. i fråga om fördelningen av samebyns utgifter
för renskölseln inom byns betesområde.
Bestämmelsen
i andra styckel saknar motsvarighet i renbeleslagen. Bestämmelsen har på
förslag av de sakkunniga (2 kap. 3 § tredje stycket andra punklen) tagits upp
bl. a. för att förenkla uttagandet av renägarnas bidrag lill samebyns
kostnader. Del är myckel vanligt atl personer som normalt ingår i renskötande
medlems hushåll make, barn, annan nära släkting eller anställd renskötare
har egna renar som sköts tillsammans med familjehusbondens renar. Bestämmelsen
innebär bl. a. atl denne görs ansvarig i förhållande till byn för hushållels
hela reninnehav. Bestämmelsen får också betydelse för rösträtten vid bystämma
som i regel utövas efter reninnehavet.
All
närmare ange i vilka fall en person skall anses som renskötande medlem och i
vilka fall han skall betraktas som sådan medlems husfolk är svårt. Frågan får
liksom hittills överlämnas åt praxis. Jag vill dock framhålla betydelsen av
atl tolkningen av det s. k. husbondebegreppet inle blir alllför snäv. Del lorde
vara av största värde för samhörigheten och förtroendet mellan medlemmarna och
överhuvudtaget för arbetet inom byn, atl särskilt de unga samerna får vara med
och avgöra ärenden som är av betydelse för rennäringen inom byn.
KungL
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 163
14 §
Paragrafen
motsvarar 1 § 3 renbeteslagen och 2 kap. 5 § tredje styckel i de sakkunnigas
förslag.
Renskötselrättens
utövande
15 §
Under
avsnillet renskötselrättens utövande har i denna och följande paragrafer förts
samman bestämmelserna om de befogenheter som innefattas i renskölselrätten. Den
grundläggande rättigheten i renskölselrätten är betesrätten, dvs. rätten för
medlem i lappby att låta renarna beta inom lappbyns del av renskötselområdel.
Betesrätten och den därmed förenade rättigheten alt nyttja marken för olika
anordningar för renskötseln är kollekliv för byns renskötande medlemmar. I
andra avseenden innefattar renskötselrätlen moment av individuell natur såsom
i fråga om jakt och fiske.
I första stycket i
paragrafen ges bl. a. uttryck för principen alt betesrätten på byns betesområde
är samfälld för renägarna inom byn. Stycket har viss motsvarighet i 7 §
renbeteslagen där det sägs att betesrätt får utövas av varje lappby för sig
inom elt särskilt till gränserna fastställt område. Stycket svarar mot 2 kap.
3 § första punkten i de sakkunnigas förslag. Det kan anmärkas att i
betesrätten ingår i princip allting som renarna kan födas av såsom gräs, örter,
lav, svamp och i vissa fall även lavbevuxna träd som får fällas (se20§).
Andra
stycket motsvarar 11 § 1 andra stycket b) renbeteslagen och 2 kap. 1 § fjärde
stycket i de sakkunnigas förslag.
Tredje
stycket motsvarar 4 § renbeleslagen och 1 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag.
Lantbruksnämndens befogenhet innebär rält all begränsa betesrätten eller
förbjuda betning inom viss del av byns betesområde under viss tid eller tills
vidare.
16 §
Paragrafen,
som motsvarar 25, 41 och 42 §§ renbeteslagen och 3 kap. 6 och 9 §§ i de
sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser om rätten atl uppföra stängsel och
byggnader av olika slag.
Bestämmelserna
i första stycket om rält att utnyttja renbetesmarkerna för olika anordningar
för renskötseln har utvidgats i förhållande till.motsvarande bestämmelser i
renbeteslagen. Del är numera inte ovanligt alt t. ex. renslakterier, som inte
nämns i renbeleslagen, anläggs i samarbete mellan samer och staten. Med hänsyn
härtill har i paragrafen upplagils även sådana anordningar. Som villkor
uppställs all anordningen i fråga behövs för renskölseln. Enligt gällande
bestämmelser (25 § 1 och 2) görs skillnad mellan olika slag av stängsel. På
förslag av de sakkunniga har skillnaden slo-
164 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
pats.
Första stycket i paragrafen har utformats med hänsyn lill vad som nu sagts.
Andra
stycket upptar bestämmelser om renvaklarstugor, kåtor, förvaringsbodar och
liknande som behövs för renskölseln. Bestämmelserna har getts en mera allmän
utformning än nuvarande bestämmelser. I sak ansluter de nu föreslagna reglerna
nära till bestämmelserna om kåtor och bodar i 41 § renbeteslagen. Atl
renvaklarstugor tillagts beror på atl renskölselns arbetsbostäder numera har en
bättre standard än tidigare.
Anmärkas
bör alt utomplansbeslämmelser och andra bebyggelseregleran-de bestämmelser är
tillämpliga på den bebyggelse som nu är i fråga.
1722
§§ Paragraferna innehåller bestämmelser om rätlen till skogsfång.
De
sakkunniga
Gällande
bestämmelser om rält till skogsfång (4554 §§) är invecklade och
svåröverskådliga, beroende främst på att denna rättighet differentierats med
hänsyn till markens belägenhet och äganderättsförhållanden samt till arten av
den bedrivna renskölseln. Enligt de sakkunniga bör det vara möjligt atl genomföra
en betydande förenkling av regelsystemet ulan att för den skull förändra det
huvudsakliga innehållet i samernas nuvarande rättigheter.
Samerna
har enligt renbeteslagen rätt till skogsfång inom lappmarkerna och på
renbelesfjällen för uppförande, ombyggnad eller underhåll av sluga eller därmed
jämförlig bostadsbyggnad. I realiteten är dock rättigheten inskränkt till
kronomark under kronans omedelbara disposition saml all-männingsskogar (45 §).
På övrig mark är rättighetens utövning nämligeii betingad av alt vederbörande
jordägare eller brukare ger sill samtycke (46 §) och all överenskommelse
träffas om betalningen (47 §). Även såvitt gäller kronomark har under senare år
skett en viss avveckling av rättigheten på det sättet, att samerna uppbär s. k.
rotvärdesersättning i stället för alt de själva tar ut byggnadsvirkel. Enligt
ett Kungl. brev den 30 juni 1960 skall emellertid rotvärdesersättning inle utgå
lill bostadsförelag för vilket har beviljats statligt förbätlringslån för
nybyggnad eller ombyggnad. Samerna kan i stället erhålla ränlefri slående del
av förbätlringslån med 2 000 kr. högre belopp än övriga kategorier som kan
komma i fråga för förbätlringslån.
De
sakkunniga föreslår att rätten att ta virke till familjebostäder avlöses genom
alt statligt stöd tillförsäkras de renskötande samerna vid uppförande eller
förbättrande av sådana byggnader. Bl. a. förordas att i bostadslånekungörelsen
(1967: 552) införs en bestämmelse av innebörd att av bostadslån, som utgår
till medlem av sameby, elt belopp om högst 3 000 kr. skall utgöra ränlefri
stående del.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 165
R
emissy ttrandena
SSR
motsätter sig att rätlen att ta virke till familjebostad avvecklas och åberopar
att rättigheten fortfarande utnyttjas inom stora delar av renskötselområdel.
Bostadsstyrelsen hävdar på anförda skäl alt del inger starka betänkligheter att
som de sakkunniga föreslår föra in en särskild bidragsform i
bostadslånekungörelsen.
Departementschefen
Jag
är inle beredd atl mot SSR:s bestridande förorda att rätten till skogsfång för
familjebostad avvecklas. Liksom gäller f. n. bör det vara möjligt all utbyta
rättigheten mot rotvärdesersättning eller viss förmån' när bostadslån beviljas.
Rotvärdesersältningen utgår f. n. från lappfonden. Motsvarande bör gälla i
framtiden.
I
övrigt har bestämmelserna om skogsfång utformats i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag.
17 §
motsvarar 45 och 46 §§ renbeteslagen och 3 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag.
Förstatredje styckena avser rätten atl inom lappmarkerna och på
renbetesfjällen tillgodogöra sig skogsprodukter. De nuvarande skiljaktighelerna
mellan marker ovanför och nedanför odlingsgränsen, mellan marker under allmän
och enskild disposition samt mellan fjäll- och skogsrenskötsel har i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag i princip slopats.
17
§ fjärde stycket avser rälten lill skogsfång inom sedvanerättsområdet, dvs. på
de trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen där betesrätt föreligger. De
regler om rätt till skogsfång som gäller för fjällsamerna inom dessa områden
har gjorts tillämpliga även på skogssamerna.
I
enlighet med de sakkunnigas förslag har i 17 och 18 §§ departementsförslaget
föreskrivits att skogsawerkningsrätten får utövas endasl inom den egna byns
betesområde. I 19 § görs, också i enlighet med de sakkunnigas förslag, elt
avsteg från denna princip.
20 § motsvarar 50 § renbeteslagen och 3 kap. 4 § i de
sakkunnigas förslag.
21
§ föreskriver skyldighet för
samerna alt i vissa fall utge ersättning för virke. Liksom enligt 47 §
renbeteslagen görs skillnad mellan marker under allmän och enskild disposition.
Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag. Om parterna inte kan
enas om ersättningen, bör som f. n. gäller en värderingsman kopplas in.
Eftersom ersättningen inte alltid kommer att gälla obetydliga belopp, bör som
vissa remissinstanser framhållit värderingsmannens uppgift inte vara att
slutligt avgöra tvisten. Hans uppgift bör vara att söka förlika parterna. En
bestämmelse härom har tagils in i paragrafens tredje stycke. Kan
värderingsmannen inle ena parterna får ersättningsfrågan prövas av domstol.
166 Kungl. Maj.-ts proposition nr 51 år 1971
22
§ motsvarar 51 § första stycket renbeleslagen och 3 kap. 5 § i de sakkunnigas
förslag.
Sluthgen
bör såvitt avser frågan om rälten till skogsfång anmärkas att bestämmelserna i
48 och 49 §§, 51 § andra och tredje styckena saml 52 54 §§ renbeteslagen på
förslag av de sakkunniga har utmönstrats. Bestämmelserna kan numera undvaras.
23
och 24 §§
Paragraferna,
som behandlar flyttningsvägar för renarna, motsvarar 21 § och 23 § första
punklen renbeteslagen samt 3 kap. 7 § och 8 § andra och tredje punkterna i de
sakkunnigas förslag.
Det
har inte ansetts nödvändigt att som de sakkunniga föreslagit närmare ange vilka
sakägare lantbruksnämnden skall höra i ärende om flyttningsvägs sträckning
eller på vilket sätt vägens sträckning för framtiden skall dokumenteras.
Anmärkas bör atl flyttningsvägs sträckning kan förändras även i samband med
alt renskölselrätten upphävs eller inskränks med stöd av 26 § eller annan
särskild lagstiftning.
SSR har bl. a. hävdat att
samerna måste garanteras rätt lill domstolsprövning i frågor som har samband
med renflyttning. Enligt min mening bör fråga om flyttningsvägs sträckning
liksom f. n. avgöras av administrativ myndighet, numera lämpligen
lantbruksnämnden. I frågor om intrång i renskötselrätlen, dvs. även i rätten
att flytta med renar mellan olika betesområden, står det samebyn fritt alt
väcka talan mot den som t. ex. avstängt flyttningsväg eller nedsatt dess
framkomlighet. Sådan talan kan gå ut på att återställa vad som rubbats och alt
ersätta skadan.
25
§
Paragrafen,
som innehåller bestämmelser om samernas rält lill jakt och fiske, motsvarar 55
§ renbeteslagen och 3 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag.
Enligt 55 § renbeteslagen
har samerna räll att på ulmark jaga och fiska inte bara på områden där de får
vistas året runt utan också på andra områden inom lappmarkerna under den tid
de har rält alt uppehålla sig där. Jakt- och fiskerätten är inle begränsad till
den egna byns område. Av naturliga skäl jagar och fiskar majoriteten av
lappbymedlemmarna enbart inom den egna byns område. Del har framkommit alt
samerna själva uppfattar det som en överträdelse av en traditionell
sämjedelning när samer jagar eller fiskar på en främmande lappbys område. På
förslag av de sakkunniga, vilket tillstyrkts av remissinstanserna, har jakt-
och fiskerätten i huvudsak begränsats lill den egna byns betesområde.
Som
framgår av andra stycket har undanlag från huvudregeln i första stycket gjorts
för det fall same för renskiljning eller liknande tillfälligt ändamål
uppehåller sig inom annan samebys betesområde. På begäran av SSR har vidare
med 14 § lagen (1938: 274) om rätt till jakt som före-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 167
bild
tagits upp en bestämmelse om rält för samer i en by alt under vissa
förutsättningar jaga rovdjur på mark där jakträtten är förbehållen samer i
annan by.
Det
har ansetts onödigt all som de sakkunniga föreslagit särskilt ange atl samerna
är underkastade vanliga inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt och fiske,
dvs. alt bestämmelser om fridlysning, förbudslider, fångsisätt o. d. gäller
även för same.
Renskötselrättens
upphörande i vissa fall m. m.
Della
avsnitt innehåller bestämmelserna om upphävande av rält lill renskötsel, om
förbud mot ändrad markanvändning och om upplåtelser. Bestämmelserna har
motsvarighet i 2 § 3, 3 § 3 samt 5 och 56 §§ renbeleslagen. I de sakkunnigas
förslag finns motsvarande regler i 1 kap. 5 och 6 §§ och 3 kap. 1113 §§.
Beträffande motiven för de föreslagna bestämmelserna kan jag i huvudsak
hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnitt 11.3). På förslag av de
sakkunniga har någon motsvarighet inte medtagits till de särskilda bestämmelser
i renbeteslagen som möjliggör inskränkningar i renskötselrätlen där så fordras
för att tillgodose bl. a. den jordbrukande befolkningens intressen (2 § 3 och 3
§ 3). Avsikten är all även sådana fall skall bedömas enligt bestämmelserna i
2630 §§.
26 §
I
paragrafens första och andra stycken anges de materiella förutsättningarna för
upphävande av renskötselrätt. De överväganden som ligger till grund för
bestämmelserna redodsas i den allmänna motiveringen.
I
tredje stycket klargörs alt ett upphävande av rälten till renskötsel inte
behöver vara totalt. Det kan begränsas till atl avse viss lid eller vissa i
renskölselrätten ingående befogenheter. Så tillämpas gällande bestämmelser om
undantagande av mark från renskötsel. Sålunda förordnade Kungl. Maj:l i beslut
den 11 juni 1964 angående linbana m.m. inom Abisko nationalpark att samerna
skall ha räll alt utnyttja det undantagna området i den omfattning
vederbörande myndighet finner alt så kan ske utan olägenhet med hänsyn till
syftet med förelaget. Av naturliga skäl avser upphävande av rätt till
renskötsel i allmänhet all framtid. Om det med renskötseln konkurrerande
intresset emellertid kan förutses bli tidsbegränsat, bör upphävandet begränsas
till samma lid, varefter området åter får användas för renskötsel.
27 §
Enligt
paragrafen ankommer det på Kungl. Maj :t atl pröva fråga om upphävande av
renskölselräll. Självfallet skall tillses, alt upphävandet inle
168 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
omfattar
större område än som behövs för alt tillgodose det intresse för Iket
renskötselintresset nödgas vika och att vid områdets lokalisering och
utformning all nödvändig hänsyn las till renskötselns intressen.
Paragrafen
innehåller vidare en bestämmelse om skadeförebyggande åtgärder. Fastän
renbeteslagen inte innehåller några bestämmelser härom, är det inte ovanligt
alt Kungl. Maj :l som villkor för undantagande föreskriver atl
skadeförebyggande åtgärder skall ulföras, t. ex. att stängsel skall uppföras
omkring området. Den verksamhet som föranleder etl upphävande är i allmänhet
av sådant slag atl renarna bör hindras från all ströva in i området. Alt ålägga
renägarna att bevaka renarna blir i regel alllför betungande för dem. I så fall
bör det lämpligen ankomma f>å den i vars intresse upphävandet sker att hålla
stängsel. Även andra åtgärder, t. ex. anordnande av nya flyttningsvägar, kan
visa sig lämpliga för att, minska uppkommande ölägenheter för renskölseln.
28
och 29 §§
I
den allmänna motiveringen har föreslagils alt expropriationslagens
ersättningsregler och dess regler om expropriationsförfarandet skall jgälla i
fråga om upphävande av renskölselräll. De regler i expropriationslagen som
avses få motsvarande tillämpning är de som avser det fall alt en beslående
särskild rält till fastighet exproprieras självständigt, dvs. utan samband med
all fastigheten avstås eller alt nyttjanderätt eller servitut stiftas lill
fasligheten (s. k. självständig rättighelsexproprialion).
Vidare
bör expropriationslagens regler om ansökan om expropriation, expropriationsersältning
och dess fastställande, förhandslilllräde och rättegångskostnader få
tillämpning i nu avsedda fall. Vad som föreskrivs i expropriationslagen om den
exproprieiande skall självfallet gälla den för vars räkning upphävandet sker.
Så t. ex. ankommer det på denne all inom viss tid som bestämls av Kungl. Maj :l
i upphävandebeslulel anhängiggöra ersättningstalan vid exproprialionsdomslolen.
Erinras bör i della sammanhang atl inom justitiedepartementet f. n. pågår
arbete med att avskaffa expropriationsdomstolarna och ersätta dem med
fastighetsdomstolarna fr. o. m. den 1 januari 1972.
Det
bör framhållas alt en förutsättning för all renskötselrätlen skall kunna
upphävas i visst område är, att det med renskötseln konkurrerande företaget
disponerar all den mark som behövs för ändamålet. Upphävandet i och för sig
innebär inle tillskapande av sådan dispositionsrätt ulan medför endast att
renskötselrätten upphör eller inskränks inom området. Om del företag för vars
räkning ett upphävande ifrågasätts skall utföras av annan än markområdets
ägare, måste det således visas att markägaren genom upplåtelse av nyttjanderätt
eller servitut medgivit företagaren alt använda området för det avsedda
ändamålet.
I
fråga om ersättningens omfattning vill jag anföra följande. Liksom
KungL
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 169
gäller
i fråga om expropriationsersältning är principen atl gottgörelsen skall vara
varken mer eller mindre än fullgod. Atl rält värdera bortfall av renbete och
intrång i renskötselrätten är dock svårt. Oftast blir beräkningen schematisk
och grundar sig på en skälighetsbedömning. Vissa värderingsmetoder håller
emellertid på alt utvecklas. Enligt en metod som har tillämpats av
Svappavaarautredningen (Stencil Jo 12.12.1968) kan skador som på grund av
bortfall av bete m. m. åsamkas rennäringen uppdelas i
1.
belesskador med omedelbar
effekt, varmed avses sådani belesbortfall som vid rationell drift får en
minskning av renslammen till följd,
2.
betesskador med icke känd
effekt, varmed avses sådant bortfall av bete som i nu använd driftsform inte
får till följd en minskning av renslocken men som vid annan driftsform kan få
viss effekt,
3.
intrång, övergående eller
beslående, varmed avses alt produktionen blir fördyrad.
Svappavaarautredningen
påpekar att en renhjords storlek i princip bestäms av det betesområde som har
den mest begränsade beleslillgången i förhållande till sin normala användning
och djurens näringsbehov under en viss årstid. I regel är vinlerbelesområdet
det begränsande säsongbelet. Inom detta område fås alltså i allmänhet en skada
med omedelbar effekt och skadan faller under nyss nämnda skadetyp 1. Enligt
utredningen bör bortfall av renbete värderas som ett avkastningsvärde genom atl
betet värderas såväl före som efler bortfallet och skillnaden mellan dessa
värden tas. Värdet blir ett marginalvärde.
Jag
är inte beredd att ta ställning lill huruvida en sådan melod är rättvisande.
Enligt uppgift har metoden med vissa modifikationer tillämpats av övre
Norrbygdens vattendomstol i ett vattenmål angående dämnings-skada på
renbetesmark. I målet har ändring sökts i vattenöverdomstolen.
Ersältning
bör givetvis utgå också för skada eller olägenhet som drabbar samernas jakt
eller fiske med anledning av renskötselrättens upphävande.
Upphävs
renskötselrätten med stöd av 26 § andra stycket departementsförslaget i ett
visst markområde som väsentligen saknar betydelse för renskötseln, kommer
frågan om ersättningens omfattning i ett särskilt läge. Det innebär att marken
i fråga i princip saknar värde från renskötselsynpunkt och någon större skade-
eller intrångsersättning kan alltså inte komma i fråga. Gör samebyn anspråk på
ersättning och kan överenskommelse inle träffas om ersättningens storlek, torde
domstolens prövning utmynna i ett skälighetsavgörande.
30
§ Paragrafen, som svarar mot 1 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag, innehåller
de bestämmelser om förbud mot ändrad markanvändning som jag behandlat i den
allmänna motiveringen. Förbudsregeln har försetts med ål-
6t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
170 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
skilliga
begränsningar. Den gäller enligt paragrafens första stycke endasl mark där
renskötsel får bedrivas hela året. Den gäller endast mark där renskötsel
faktiskt idkas. Har Kungl. Maj :t förordnal om upphävande av renskölselräll i
visst område enligt 26 §, gäller givetvis inte förbudsregeln. Inte heller avser
bestämmelsen ändrad markanvändning som medför mindre väsentliga ölägenheter
för renägarna. Enligt paragrafens andra stycke slutligen gäller förbudsregeln
inle inom område med fastställd statsplan eller byggnadsplan och hindrar inte
heller alt mark används för företag vars tillåtlighet prövats i särskild
ordning. Därmed avses sådan lagstiftning som vattenlagen (1918:523), gruvlagen
(1938:314) och lagen (1943:431) om allmänna vägar.
31
§
Paragrafens
första stycke motsvarar 56 § första stycket renbeteslagen och 3 kap. 11 § i de
sakkunnigas förslag. Som föreslagits i den allmänna motiveringen får sameby
eller dess medlemmar, på motsvarande sätt som f. n. gäller såvitt avser lapp,
inle upplåta rättighet som omfattas av renskötsel-rätten.
I
paragrafens andra stycke görs etl avsleg från denna princip. Sameby ges rält
att åt medlemmar som lämnar de nya samebyarna upplåta rätt atl avgiftsfritt
jaga och fiska på motsvarande sätt som enligt 25 § första styckel gäller för
byns medlemmar, dock att sådan upplåtelse begränsats till jakt och fiske för
husbehov.
32 34 §§
I
dessa paragrafer finns de regler om nyttj anderättsupplålelse på kronans marker
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen som föreslagits i den allmänna
motiveringen (11.3).
Paragraferna
ersätter 56 § andrafjärde och sjunde styckena renbeteslagen och 3 kap. 12 §
och 13 § första och andra styckena i de sakkunnigas förslag.
Som
exempel på fall när del kan vara befogat att enligt 34 § första stycket första
punkten göra undanlag från principen att upplåtelse skall ske mol avgift kan
nämnas upplåtelse av fiskerätt åt vissa samer som inte tillhör den renskötande
befolkningsgruppen men som är beroende av fisket inom renskötselområdel för sin
försörjning, de s. k. fiskesamerna. Avgiftsfri upplålelse kan även någon gång
vara befogad, när del är fråga om något allmännyttigt ändamål, speciellt om
dess tillgodoseende också ligger i den berörda samebyns intresse. Vid bedömningen
av om sådana särskilda skäl föreligger eller inte bör stor hänsyn tas till
samebyns uppfattning härom.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 171
Samebys förvaltning m. m.
Allmänna
bestämmelser
I
delta avsnitt om samebys förvallning m. m. har förts samman huvuddelen av de
bestämmelser som fordras för alt reglera sambyns ställning som juridisk person
och medlemmarnas interna förhållanden. Regleringen av förhållandena mellan
samerna i en sameby inbördes föreslås som framgått av den allmänna motiveringen
ske i huvudsak enligt de principer som ligger till grund för lagen om
ekonomiska föreningar.
35
§
Paragrafen
reglerar samebyns befogenhet att föreskriva begränsning av medlemmarnas
reninnehav e. d. Den har närmast motsvarighet i 1 § 3, 11 § 1 och 39 §
renbeteslagen. I de sakkunnigas förslag finns motsvarande bestämmelse i 2 kap.
3 § andra stycket.
Enligt
de regler som föreslås i 15 § deparlementsförslaget ankommer det på
lantbruksnämnden alt fastställa det högsla sammanlagda renanlalet för varje sameby.
Begränsningen av den enskilde samens reninnehav regleras enligt gällande
ordning delvis i renbeleslagen, delvis genom myndighets beslut. Den enskilde
samens reninnehav maximeras sålunda i 1 § 3 renbeleslagen. Utan länsstyrelsens
tillstånd får innehavet inte överskrida 600 renar eller för gift same 800.
Härtill får dock läggas visst antal för varje annan hushållsmedlem. Vidare ges
i 39 § renbeteslagen detaljerade regler enligt vilka länsstyrelsen har att
vidta åtgärder för renantalels minskning, om detla befinnes vara så stort atl
svårigheter uppkommer för renskötselns ändamålsenliga drivande.
I
första styckel ges, i enlighet med vad jag föreslagit i den allmänna motiveringen
(11.2), samebyn befogenhet att själv föreskriva de begränsningar av medlemmarnas
reninnehav som behövs för att hindra att det för byn fastställda renanlalet
överskrids eller för atl eljest främja medlemmarnas renskötsel. Vilken typ av
begränsningar som bör väljas får byn själv avgöra. Som exempel på möjliga
restriktioner kan nämnas föreskrift om viss ålders- eller könsfördelning i
medlemmarnas renhjordar. Genom exempelvis begränsning av det tillåtna antalet
vuxna handjur stimuleras en övergång lill ökad kalvslakt och behovet av
vinterbele minskas.
Bestämmelsen om rätt för
byn att maximera de renskötande medlemmarnas renantal ger inle svar på frågan
om del tillåtna antalet alllid skall sättas lika för alla renskötande medlemmar
i byn eller om hänsyn får tas till rådande olikheter i innehavet. Från vissa
sjnpunkter borde väl svaret bli atl ingen åtskillnad skall göras mellan
medlemmarna. Rätten att utnyttja betesmarkerna är gemensam för dem alla och
ingen av dem har bättre räll än de andra. En begränsning av utnyttjandet i form
av renantalets maximering borde då drabba alla lika. Emellertid kan man inte
bort-
172 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
se från alt en betydande olikhet i reninnehavet alltid har
förekommit. Härtill kommer, att del från näringsekonomisk synpunkt alls inle
är önskvärt att hålla renanlalet per näringsidkare lågt utan atl det i stället
är nödvändigt att i viss omfattning koncentrera reninnehavet, om rennäringen
skall kunna erbjuda nöjaktigt försörjningsunderlag. Hinder bör alltså inte föreligga
för samebyarna att beakta rådande skiljaktigheter i reninnehavet, t. ex. så att
den som innehar en större renhjord tillåts atl tills vidare eller för viss tid
disponera en däremot svarande högre andel av byns sammanlagda renanlal.
Som de sakkunniga påpekat torde dessutom ett visst
lagstadgat skydd behövas för redan etablerade renskölselföretagare så alt inle
deras ställning skall te sig alltför osäker och beroende av
majoritetsförhållanden på bystämman. I andra stycket i lagrummet har därför
tagits in en bestämmelse av innebörd att renskötande medlems fortsatta
verksamhet inom byn inte får omöjliggöras eller väsentligt försvåras till följd
av sådan begränsning av reninnehavet som byn skall kunna besluta om.
36 §
Denna paragraf, som har motsvarighet i 2 kap. 3 § tredje
stycket i de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser om skötesrenar. Den
väsentliga nyheten i jämförelse med motsvarande bestämmelser i 14 och 15 §§
renbeleslagen är alt några restriktioner för innehav av skötesrenar inle tagits
in i lagen och inte heller kan föreskrivas av myndighet. I stället bör som
framhållits i den allmänna motiveringen samebyn ha frihet alt själv bestämma om
sådana renar skall få hållas på byns betesmarker.
Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen föreskrivs
vidare all fråga om skötesrenar avgörs efter samråd med lantbruksnämnden.
37 §
I paragrafen, som motsvarar 2 kap. 2 § tredje och fjärde
styckena i de sakkunnigas förslag, anges i första stycket att samebyns
befogenheter i fråga om renskölseln inte omfattar slakt eller försäljning av
vid slakt ulvunna produkter. Endast om medlem medger det, får byn ombesörja
dessa åtgärder.
I paragrafens andra stycke ges regler om i vad mån
renmärkningen skall ombesörjas av samebyn eller renägarna själva. Även om
mycket talar för att renmärkningen alltid bör ske i samebyns regi, har på
förslag av de sakkunniga, vilket förslag tillstyrkts av SSR, föreskrivits dels
att samebyn skall ha möjlighet att helt överlämna märkningen till ägarna, dels
atl en renägare som önskar det skall vara berättigad att själv märka sina renar
även i de fall då samebyn i princip har hand om märkningen.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 173
Stadgar
m. m.
38 §
I
paragrafen har bestämmelserna om samebys stadgar tagits upp i enlighet med de
sakkunnigas förslag i 2 kap. 7 §.
Bestämmelserna om innehållet
i samebys stadgar överensstämmer i huvudsak med vad som gäller för ekonomiska
föreningar (6 § lagen om ekonomiska föreningar). Föreskrift om ändamålet med
verksamheten och om verksamhetens art har dock ansetts överflödig, eftersom
dessa frågor regleras direkt i lagen. I stället för vad 6 § lagen om
ekonomiska föreningar (punkterna 4 och 5) innehåller om insatser och avgifter
ges beträffande sameby i punkterna 7 och 8 vissa föreskrifter om tid för
inbetalning av förskott och för slutreglering av de renskötande medlemmarnas
fordringar och skulder på grund av verksamheten under föregående räkenskapsår
(jfr specialmotiveringen till 44 § i departementsförslaget). Enligt lagen om
ekonomiska föreningar (6 § punkt 10) skall en ekonomisk förenings stadgar ange
de grunder enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst och på vad sätt vid
föreningens upplösning skall förfaras med föreningens behållna tillgångar.
Någon motsvarighet härtill föreslås inle beträffande samebyarna. En samebys
inkomster och utgifter skall i princip utjämnas för varje år och utdelningsbar
vinst uppkommer därför inte. Inte heller bör man räkna med att en sameby
upplöses, i varje fall inte på det sätt som kan ske med en förening eller elt
bolag. Även om en samebys verksamhet skulle i huvudsak upphöra till följd av
att medlemmarna slutar atl bedriva renskötsel, bör byn nämligen finnas kvar för
att göra det möjligt för andra renskötselberälligade att driva rennäring inom
byns betesområde, eventuellt efter sammanslagning med annan sameby.
Utan
motsvarighet i 6 § lagen om ekonomiska föreningar upptar punkt 9 en föreskrift
om att samebys stadgar skall ange vilka fonder byn skall ha, deras ändamål samt
hur avsättning till dem skall ske. Det är i hög grad önskvärt alt en
fondbildning sker för att stärka samebyarnas ställning utåt och inåt men av
olika skäl är det inle lämpligt att införa tvingande bestämmelser om
fondbildning. De regler om fondavsättning och ianspråktagande av tillgängliga
medel som behövs förutsätts i stället bli införda i samebyarnas stadgar. Några
allmängiltiga anvisningar lill ledning för stadgarnas utformning på denna punkt
kan inle lämnas. Förhållandena i de olika byarna är alltför växlande. I ett
förslag till normalstadgar för sameby som utarbetats av de sakkunniga har
emellertid lagils in elt exempel på regler om fondbildning som torde kunna
passa flertalet samebyar. Enligt delta förslag skall by ha två fonder, en för
investeringar och en för kostnadsutjämning mellan goda och dåliga renar.
Fondens inkomster utgörs enligt förslaget av viss andel dels av byns intäkter
genom försäljning av omärkta renar, dels av de intrångsersättningar och
avgifter för nyltjanderältsupplåtelser som inflyter till byn och som inte
skall disponeras på an-
174 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
nat
sätt. Fondavsättningen föreslås upphöra, då fond nått viss storlek räknat i
förhållande till det högsta tillåtna renanlalet i byn. Beslut om fondmedlens
användande för de i stadgarna angivna ändamålen avses skola fattas av
bystämman, dvs. av de renskötande medlemmarna med rösträtten graderad efler
reninnehavel. Slutligen innehåller förslagel till normalstadgar en uttrycklig
föreskrift om att medlem som lämnar byn eller som eljest upphör med renskötseln
inte skall vara berättigad att få ut någon del av de i fonderna innestående
medlen eller av byns övriga tillgångar. För att trygga den framlida renskölseln
i byn är det enligt de sakkunniga angeläget alt byns ekonomiska ställning inte
försvagas i samband med generationsskiften bland näringsulövarna och andra
överlåtelser av renskölselförelagen. Det bör understrykas alt de sakkunnigas
förslag till normalstadgar inle är annat än en rekommendation. Del står byarna
fritt att i sladgarna införa exempelvis bestämmelser om rätt för avgående renskötande
medlemmar alt helt eller delvis få ut sina andelar i byns fonder.
Enligt punkt 10 skall
sladgarna innehålla de närmare föreskrifter om renskötseln som anses
erforderliga. Härmed åsyftas bl. a. alt möjliggöra, all i stadgarna intages
bestämmelser om uppdelning av byns betesområde mellan skilda grupper av byns
renskötande medlemmar.
39
§
Första
stycket, som motsvarar 2 kap. 4 § första stycket och i viss del 2 kap. 7 §
andra stycket i de sakkunnigas förslag, anger alt sameby och dess stadgar skall
registreras hos länsstyrelsen i det län där byns styrelse enligt stadgarna har
sitt säte. Av 90 § följer att denna regel inte är helt ulan undantag. Enligt 90
§ fullgörs länsstyrelses åligganden enligt den nu föreslagna lagstiftningen i
vissa fall av länsstyrelsen i annat län. Som exempel kan nämnas alt Idre lappby
som har säte i Kopparbergs län, liksom nu är fallet, kommer att sortera under
de regionala rennäringsmyndigheterna i Jämtlands län och följaktligen också
skall registreras hos länsstyrelsen i detla län.
Registreringen bör omfatta
en fortlöpande inskrivning av de uppgifter som behövs för alt tredje man skall
kunna inhämta besked om vem som äger företräda byn och om andra viktigare data
rörande denna. Närmare föreskrifter om sättet för samebyregistrels förande bör
länsstyrelserna få meddela.
Bestämmelserna
om registrering av stadgarna innebär, liksom motsvarande föreskrift i lagen om
ekonomiska föreningar (100 § första stycket), att länsstyrelsen inte självmant
skall ingå i bedömning av stadgarnas lämplighet ulan bara har att pröva all de
tillkommit i föreskriven ordning och alt innehållet är lagligt. Om besvär
anförs över ett beslut i stadgefrågan, blir länsstyrelsen emellertid, enligt de
i 98 § föreslagna besvärsgrunderna, behörig atl också pröva om beslutet kränker
medlems enskilda rätt.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 175
Enligt
tredje stycket gäller första och andra styckena även beslut om ändring av
stadgarna.
Ekonomiska
förhållanden
40 §
I
denna och följande paragrafer finns bestämmelser om samebys ekonomiska
förhållanden.
40
§, som motsvarar 2 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag, innehåller huvudregeln
för fördelningen av samebys kostnader för renskötseln. Huvudregeln är atl
kostnaderna fördelas mellan alla renskötande medlemmar i förhållande till deras
reninnehav. Att renlängden i princip utgör grundvalen för beräkningen av
reninnehavet framgår av 69 §.
I
andra stycket finns elt undanlag från huvudregeln i första stycket. Sameby kan
besluta dock ej med retroaktiv verkan att sådana utgifter för renskölseln
som inle avser medlemmarnas samtliga renar skall fördelas endasl mellan de
renägare vilkas djur föranlett utgifterna efler antalet sådana renar. Den
subsidiära fördelningsregeln är främst avsedd för del fall atl medlemmarnas
renar är uppdelade på två eller flera grupper som under hela året eller
åtminstone under vissa årstider hålls avskilda från varandra. De kostnader för
bevakning, utfodring, driflsanläggningar e. d. som avser de olika grupperna
skall i så fall kunna redovisas och fördelas för sig. Gemensamma kostnader för
renarnas skötsel och vidare exempelvis byns administrationskostnader avses
däremot alllid bli fördelade enligt huvudregeln i första styckel. Även vid
fördelningen mellan renägare av separata utgifter bör renlängden normall kunna
användas. Skulle så inle vara fallet, får en uppskattning göras av antalet
renar som ingått i varje grupp för vilken särskilda fördelningsregler gäller.
41 §
Denna
paragraf innehåller bestämmelsen om förutvarande eller nytillkommande
renskötares ansvar för kostnader för renskötseln (jfr 2 kap. 8 § fjärde stycket
i de sakkunnigas förslag).
42
och 43 §§
Paragraferna,
som motsvarar 2 kap. 9 och 10 §§ i de sakkunnigas förslag, innehåller
bestämmelser om skyldighet all förskollera medel för renskötseln och om
utdebitering av sådana medel.
I
44 § departementsförslaget ges bestämmelser om den slutliga fördelningen av
kostnaderna för renskötseln. Bestämmelserna bygger på principen att samebys
inkomster och utgifter under ett visst räkenskapsår skall
176 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
balansera
varandra. Det innebär att den vinst eller förlusl som under årel uppkommer i
renskötseln inle stannar hos byn utan överförs till de enskilda medlemmarna. I
avvaktan på att den slutliga kostnadsfördelningen kommer till slånd behövs
emellertid regler om skyldighet för renskötande medlem atl efler vissa normer
förskollera kostnader som uppkommer under löpande redovisningsår.
De
belopp som förskottsvis uldebiteras av medlem bör så nära som möjligt
överensstämma med vad han enligt slutredovisningen blir skyldig all erlägga
till byn. I andra stycket föreskrivs därför att utdebitering skall göras med
hänsyn inte bara till reninnehavel ulan också lill omfattningen av det arbete
som medlemmen och hans husfolk kan antas komma alt utföra för byn under
räkenskapsåret. Ersättning för sådant arbete skall nämligen gottskrivas honom
vid den slutliga kostnadsfördelningen.
Som
en följd av försummelse att erlägga förskottslikvid. föreslås i 58 § andra
stycket atl den försumlige skall vara förlustig sin rösträtt intill dess
förskott inbetalats.
Enligt
43 § åligger del styrelsen atl infordra förskott som behövs för att samebyn
ständigt skall ha tillgång till likvida medel. Försummas det, inträder enligt
paragrafens andra stycke betalningsskyldighet för styrelseledamöterna. För att
ytterligare tillgodose eventuella borgenärers intresse av att förskott
infordras ulan dröjsmål har på förslag av de sakkunniga efter förebild i 25 §
lagen om gemensamhelsanläggningar länsstyrelsen givils befogenhet all i
uppenbara fall förordna syssloman atl debitera och uttaga erforderligt belopp.
44 §
Paragrafen
tar upp reglerna om den slutliga fördelningen av samebys kostnader för
renskötseln. Paragrafen motsvarar 2 kap. 11 § första stycket i de sakkunnigas
lagförslag.
Som
nyss nämnts bygger förslaget på principen atl samebyns inkomster och utgifler
under ell visst räkenskapsår skall balansera varandra. Den vinst eller förlusl
som uppkommer under året överförs alltså på de enskilda medlemmarna. Första
stycket har utformats i enlighet härmed. Som de sakkunniga framhållit bör
principen om årlig balansering göra del möjligt all förenkla det kontrollsystem
som finns föreskrivet t. ex. i fråga om ekonomiska föreningar.
Andra
stycket anger på vilket sätt och enligt vilka grunder den slutliga
kostnadsfördelningen sker. Andra stycket behandlar också den i praktiken
betydelsefulla frågan om fastställande av värdet på det arbete som de renskötande
medlemmarna presterar för samebyns räkning. Det föreskrivs atl samebyn i förväg
skall bestämma värdet på detla arbete. Delta värde har betydelse inte bara för
den slutliga kostnadsfördelningen ulan även för styrelsens utdebitering av
förskottsmedel (42 §).
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 177
45 §
På
förslag av de sakkunniga (2 kap. 12 § andra stycket) och efter förebild i 26 §
lagen om vissa gemensamhelsanläggningar har i paragrafen tagits upp
bestämmelser om subsidiärt solidariskt ansvar de renskötande medlemmarna
emellan för uttaxerade bidrag.
Det
har inle ansetts lämpligt att som de sakkunniga föreslagit medge sameby
retentionsrätt i renar som tillhör den som ej betalar förskott eller
slullikvid.
46 §
Paragrafen,
som motsvarar 2 kap. 13 § i de sakkunnigas förslag, innehåller regler om
samebys befogenhet att uppta lån.
På
förslag av de sakkunniga föreskrivs vissa restriktioner i rätlen alt uppta
annat än helt kortfristiga lån, dvs. lån som avses bli avvecklade senast under
räkenskapsåret närmast efter det år då lånet tagits upp. Sådana kortfristiga
lån kan behöva tas upp för att tillgodose byns behov av rörelsekapital i
avvaktan på alt uldebilerade förskoll inbetalas. Sådana lån bör styrelsen kunna
ta upp efter bemyndigande av bystämman.
Vad
angår långfristigare lån föreskrivs vissa restriktioner i syfte alt i
möjligaste mån hindra en olämplig belastning av den framtida rennäringen i byn.
Sålunda föreskrivs dels alt amorleringsplan för lånets återbetalning skall ha
antagits av bystämma, dels att lånels löplid skall vara på visst sätt
maximerad, dels alt beslut om lån av sådani slag måste fattas av bystämman med
viss kvalificerad majoritet. Reglerna om amorleringsplan och om maximering av
lånels löptid syftar till all möjliggöra en realistisk bedömning av den extra
belastning som under amorteringstiden kommer alt läggas på envar av de
renskötande medlemmarna. Maximitiden föreslås till tio år eller den längre tid,
för vilken statlig kreditgaranti beviljats. Den längre tiden för garantilånen
har ansetts motiverad genom den objektiva prövning av projektens lönsamhet som
avses ske i dessa fall. Atl beslutet bör fattas av bystämman, dvs. av de
renskötande medlemmarna med rösträtten graderad efter reninnehavel, är en
naturlig konsekvens av att det är dessa medlemmar som har atl ytterst ansvara
för lånels återbetalning.
Skälet
lill att en kvalificerad majoritet om två tredjedelar av del på stämman
företrädda röstetalet, som tillika representerar mer än hälften av byns
renskötande medlemmar, krävs är alt beslutet kan röra stora ekonomiska värden
och alltså inle bör gälla, om inle en stark opinion bland de för samebyns
ekonomi ansvariga medlemmarna står bakom beslutet.
178 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
47
§
Paragrafen,
som motsvarar 2 kap. 14 § i de sakkunnigas förslag, innehåller vissa regler om
hur intrångsersätlningar och avgifter för vissa nytljanderätlsupplåtelser som
tillfaller samebyn skall disponeras.
Samebyns inkomster består
bl. a. av förskott som infordras av de renskötande medlemmarna och av
försäljning av omärkla renar (se 84 §). Andra inkomstposter, som ibland kan
uppgå till betydande belopp, kan vara upplåtelseavgifter enligt 34 § första
styckel eller skadeersättningar som enligt 28 §, 34 § andra styckel eller med
stöd av annan lagstiftning tillfaller samebyn. Bestämmelsen i paragrafens
första stjcke innebär att det slår byn fritt alt använda sådana medel lill att
minska det löpande årets ren-skötselkostnader eller lill all fondera medlen
exempelvis för framtida investeringar eller utjämnande av kommande års
skötselkoslnader.
Ersättningen kommer
således i första hand de renskötande medlemmarna till godo. Ersättningen kan
emellertid lill viss del belöpa på rättigheter som tillkommer även andra
bymedlemmar än de renskötande t. ex. fiske. Att införa regler om en särskild
fördelning av ersättningsbelopp som belöper på sådana rättigheter är dock
knappast motiverat. Ersättningens primära ändamål är nämligen att utgöra ett
slöd för renskötseln. För övrigt får de icke renskötande medlemmarna så stor
nytta av samebyns verksamhet, som ju helt finansieras genom uttaxering efter
reninnehavel, all del inle kan anses oskäligt atl byn får uppbära ersättningen
i dess helhet. Emellertid kan del i något fall t. ex. därför all en väsentlig
del av ersättningen belöper på skadat fiske te sig obilligt att ersättningen
helt används lill förmån för renskötseln. För atl komma till rätta med sådana
fall föreslås i andra styckel en föreskrift om att byn, när den beslutar om
medlens användande, kan gottgöra icke renskötande medlem i byn för skada eller
olägenhet, som särskilt drabbat denne. Härigenom och genom möjligheten att
överklaga bystämmas beslut om medlens användande ges tillräcklig garanti för
att de icke renskötande medlemmarnas intressen blir tillgodosedda.
Styrelse
4854 §§
Bestämmelserna
i dessa paragrafer om samebys styrelse bygger på reglerna i 2144 §§ lagen om
ekonomiska föreningar om styrelse, firmateckning och styrelses årsredovisning.
En betydande förenkling särskilt såvitt avser årsredovisningen har dock ansetts
möjlig, med hänsyn till all reglerna om samebys utgifter och deras fördelning
bygger på principen om årlig ulgiftstäckning genom utdebitering på de
renskötande medlemmarna.
Föreskriften
i 51 § om förordnande av syssloman i sameby som saknar styrelse är utformad
efter förebild av 33 § lagen om vissa gemensamhelsanläggningar.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 179
53
§ är avsedd att uttömmande reglera samebys bokföringsskyldighet.
Bokföringslagen är således inte tillämplig. Den i paragrafen föreskrivna förvaltningsberättelsen
bör vara tämligen utförlig, så att det blir möjligt för medlemmarna att själva
bedöma byns ekonomiska ställning och sättet för styrelsens handhavande av
renskölseln. Jag vill i anslulning till 53 § 2 särskilt framhålla betydelsen
av alt antalet arbetstimmar noga redovisas. Förvaltningsberättelsen skall
enligt 61 § andra styckel hållas tillgänglig för medlemmarna under minst tio
dagar före den stämma då den skall framläggas för godkännande.
Revision
55bl §§
Även
bestämmelserna om revision har förenklats jämfört med lagen om ekonomiska
föreningar (4551 §§). Så t. ex. har särskilda regler om revisors kompetens
och om jäv ansetts onödiga. Ulan särskilt stadgande torde del vara klart att
samma person inte samtidigt kan vara både styrelseledamot och revisor.
Om revisor avgår,
entledigas eller avlider och suppleant inle finns, måste givetvis föranstaltas
om val av ny revisor. Självfallet skall styrelsen ge revisor tillgång till
samebyns räkenskaper och andra handlingar.
Föreskriften
i 55 § andra styckel om rätt för medlem all få del av samebys böcker,
räkenskaper och andra handlingar har förebild i 30 § andra stycket lagen om
vissa gemensamhelsanläggningar.
Bystämma
m. m.
58 §
Bestämmelserna
i denna paragraf överensstämmer i sak med innehållet i 27 § lagen om vissa
gemensamhelsanläggningar.
59 §
Paragrafen innehåller rösträttsregler.
De
sakkunniga
Samebys
huvudsakliga arbetsuppgifter blir att handha renskötseln inom byns betesområde
och alt gentemot utomstående svara för de förpliktelser och bevaka de
rättigheter som sammanhänger med renskötseln. Samebys ekonomiska verksamhet
föreslås bli begränsad till renskölseln. Avsikten är att de renskötande
medlemmarna skall svara för samtliga kostnader för byns verksamhet i förhållande
till reninnehavet. Det är därför naturligt atl de renskötande medlemmarna ges
bestämmanderätt i flertalet av de frågor som skall behandlas på en samebys
stämma. Detla gäller i första hand sådana frågor där stämmans beslut inverkar
på storleken av det belopp som måste uldebiteras bland de renskötande
medlemmarna eller på kostnadernas
180 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
fördelning
mellan dem. Även många andra frågor, såsom val av styrelse eller begränsning
av medlemmarnas reninnehav, är av sådan vikt för renskölseln i byn att deras
prövning bör förbehållas de renskötande medlemmarna. Över huvud taget torde det
bli ganska få av de på en samebys stämma förekommande frågorna som varken rör
renskötseln eller inverkar på byns ekonomi. Som huvudregel bör därför gälla,
alt rösträtt tillkommer endasl de renskötande medlemmarna, övriga medlemmar bör
dock inte ställas ulan varje möjlighet att påverka samebys handlande. I första
hand bör de icke renskötande medlemmarna få göra sig gällande såvitt avser kontrollen
över byns skötsel, dvs. vid tillsättande av revisorer och vid behandling av
frågor rörande ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter. De sakkunniga föreslår
därför att i dessa frågor rösträtt skall tillkomma samebyns samtliga myndiga
medlemmar.
Enligt
de sakkunnigas uppfattning bör de icke renskötande medlemmarnas intressen i än
högre grad tillgodoses såvitt avser ärenden som angår ändring av samebys
stadgar. Dessa ärenden är enligt de sakkunniga av sådan vikt för alla
medlemskategorier alt det är motiverat alt för dessa ärenden införa särskilda
omröstningsregler, avsedda att garantera att ingen medlemsgrupps intressen
lämnas obeaktade. De sakkunniga föreslår därför en bestämmelse av innehåll att
beslut om ändring av sladgarna ej blir giltigt, om del inle biträds både av
flertalet av byns myndiga medlemmar och av renskötande medlemmar som kan
antagas vara representativa för den i byn bedrivna renskötseln. Majoritet
fordras sålunda både efler medlemsantal och efter reninnehav. Vid röstningen
efter huvudtal bör enkel majoritet krävas bland samtliga myndiga medlemmar.
Frånvarande medlem skall därför räknas som nej röstande. I fråga om röstning
efter reninnehav bör i stället fordras två tredjedels majoritet av del på
stämman företrädda röstetalet.
I
de fall då avgörandet inte är förbehållet de renskötande medlemmarna bör
rösträtten i princip vara fördelad på samma sätt som i ekonomiska föreningar,
dvs. varje medlem bör äga en röst. En avvikelse bör dock göras. Personlig
rösträtt bör tillkomma endast medlem som är myndig. Med hänsyn till att
reglerna om medlemskap i sameby, liksom i lappby, medför atl elt betydande
antal underåriga eljest skulle få rösträtt, vilket i realiteten innebär elt
knappast motiverat merinflytande för barnfamiljerna, bör underåriga inte ges
rösträtt.
De
skäl som föranlett alt rösträtt i flertalet frågor ansetts böra tillkomma
endasl de renskötande medlemmarna leder enligt de sakkunniga lill all
rösträtten vid behandlingen av dessa frågor differentieras med hänsyn till del
intresse som varje medlem har av samebyns verksamhet och till storleken av
hans bidrag till kostnaderna därför. På liknande sätt som i en
floll-ningsförening där rösträtt får utövas i förhållande till storleken av det
för varje flottande uttaxerade flottningsförlaget, bör i en sameby inflytandet
på
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 181
stämma
graderas efter vederbörandes skyldighet alt bidraga till byns kostnader. Då
bidragsskyldigheten bestäms av antalet renar som enligt gällande renlängd
innehas av de olika medlemmarna, kan rösträtten lämpligen anknytas direkt till
reninnehavet. För att förenkla röstningsproceduren och garantera de mindre
renägarna ett önskvärt mått av inflytande bör dock en schablonisering ske,
förslagsvis genom föreskrift att röstberättigad skall äga en röst för varje
påbörjat hundratal renar. Alt märka är atl vid röstning efter reninnehav
rösträtt avses skola tillkomma även omyndiga medlemmar. Alt deras rösträtt i
regel måste utövas av förmyndare följer av stadgandet i 13 kap. 1 §
föräldrabalken (jfr dock 9 kap. 5 § och 10 kap. 6 § samma balk).
Oavsett
huruvida omröstning sker efter huvudtal eller efter reninnehav bör en alltför
stark maktkoncentration på en eller ett fåtal personer und-\'ikas. I della
syfte föreslår de sakkunniga all ingen, vare sig för egen del eller som ombud
eller ställföreträdare för annan, skall få utöva rösträtt för mer än en del av
det på stämman företrädda röstetalet. Denna andel synes böra sättas till en
femtedel, på sätt gäller bl. a. enligt aktiebolagslagen (119 §) och lagen om
vissa gemensamhelsanläggningar (29 §). Om en sådan regel införs, är det enligt
de sakkunniga inle erforderligt alt såsom gäller i fråga om ekonomiska
föreningar förbjuda ombud på samebys stämma alt företräda mer än en medlem.
D
epartem en tschefen
De
sakkunnigas förslag har i allt väsentligt lämnats ulan erinran av remissinstanserna,
och departementsförslaget har utformats i enlighet med de sakkunnigas förslag.
Del
bör anmärkas atl rösträtlsreglerna är avsedda atl vara obligatoriska. Avvikande
föreskrifter kan alltså inle tas in i stadgarna. Särskilda bestämmelser om
rösträtten finns i 46 § andra styckel (kvalificerad majoritet för beslut om
upptagande av lån) och 58 § andra styckel (temporär förlust av rösträtt för den
som ej fullgjort sin bidragsskyldighet).
60 §
Paragrafen
återger, med någon förkortning, det huvudsakliga innehållet i 55 § lagen om
ekonomiska föreningar.
61 §
Vad
i denna paragraf föreslås i fråga om förvaltnings- och revisionsberättelsernas
framläggande på stämman överensstämmer i stort sett med motsvarande
bestämmelser i 57 § lagen om ekonomiska föreningar.
62
och 63 §§ Med vissa jämkningar och förkortningar återges i dessa paragrafer reglerna
i 5861 §§ lagen om ekonomiska föreningar om på vad sätt och i vilka fall
kallelse till stämma skall utfärdas.
182 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
64 §
Regeln
om skadeslåndsskyldighet för styrelseledamöter m. fl. är hämtad från 32 § lagen
om vissa gemensamhelsanläggningar.
Renarnas
skötsel m. m.
Under
denna rubrik har förts samman bestämmelser om sättet för renskötselns
bedrivande, om renräkning och renlängd, om främmande renar som kommer in på
samebys område och om åtgärder vid bristfällig renskötsel. Gemensamt för
bestämmelserna är att de avser frågor som har betydelse för förhållandel
mellan näringsulövarna i en sameby, å ena, och utomstående allmänna eller
enskilda intressen, å andra sidan.
65 §
Paragrafen
motsvarar 4 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag.
Gällande
rätt
I
26 § första stycket renbeteslagen föreskrivs skyldighet för renskötande lapp
alt i överensstämmelse med fordringarna på god renskötsel övervaka sina renar.
Föreskriften kompletteras med bestämmelser om varning och andra åtgärder från
länsstyrelsens sida vid ådagalagd försumlighet i renskötseln (26 § andra och
tredje styckena) och om straff för vållande till att renar kommit utanför
lovligt betesområde (59 § 1 mom. a). I de med slöd av 11 § renbeleslagen
utfärdade byordningarna ges mer ingående, delvis genom viten sanktionerade,
regler bl. a. om renarnas bevakning och antalet väktare för renhjordar av olika
storlek.
De
sakkunniga
All
i en ny rennäringslag införa detaljerade bestämmelser om sättet för
näringsutövningen, liknande dem som f. n. finns i renbeteslagen och byordningarna,
skulle enligt de sakkunniga strida mot nuvarande uppfattning om vad en sådan
lag bör innehålla. Än mer främmande torde vara alt straffbelägga försummelser
i näringsutövningen i den omfattning som skett. Sanktionen vid försummelse bör
i första hand bestå i skyldighet alt ersätta skador. Endast i fråga om vissa
noggrant definierade handlingssätt bör kriminalisering tillgripas. Enligt de
sakkunniga bör gällande bestämmelser ersättas med endasl vissa allmänt hållna
regler om sättet för renskötselns bedrivande.
Departementschefen
De
sakkunnigas förslag har godtagits av remissinstanserna. Från flera håll
framförs samtidigt önskemål om att bestämmelserna ges en utformning som
inskärper viklen av att renarna hålls under bättre kontroll än f. n.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 183
I
departemenlsförslaget har i paragrafens första stycke helt allmänt angetts alt
vid renskölselns utövande skälig hänsyn skall tas lill andra intressen. I
andra och Iredje styckena har tagits in närmare förhållningsregler i fråga om
bevakning och flyttning.
66
och 67 §§ Paragraferna, som innehåller bestämmelser om renräkning, motsvarar 4
kap. 2 § i de sakkunnigas förslag.
Gällande
rätt
Enligt
renbeleslagen (20 § 1) föreligger ingen generell skyldighet att med bestämda
tidsintervaller räkna renarna. Allmän renräkning skall hållas när Kungl. Maj :t
bestämmer det, vilket inträffat med ganska långa mellanrum, i regel ca fem år.
Orsaken härtill är främst de höga kostnaderna för allmän renräkning. Vid sidan
av de allmänna renräkningarna kan enligt 20 § 2 renbeleslagen hållas s. k.
tillfällig räkning i den omfattning som behövs, om det finns grundad anledning
anta atl en renlängd är felaktig. Om tillfällig renräkning förordnar
länsstyrelsen.
De
sakkunniga
För
den form av renskötsel som åsyftas med de sakkunnigas förslag är del av
grundläggande betydelse att man har säker kännedom om det antal djur som varje
renägare har. Renantalet är avgörande både för de renskötande medlemmarnas
rösträtt på bystämman och för deras skyldighet atl bidra till samebyns
utgifter. Uppgift om det sammanlagda renanlalet i varje by är också av
betydelse för tredje man, särskilt för angränsande samebyar och för
fastighetsägare inom byns betesområde. Därav framgår nämhgen om renanlalet i
byn håller sig inom det högsla antal som skall finnas fastställt för byn. Elt
överskridande av maximitalel har visat sig ofta ge upphov till missförhållanden
i renskölseln och har därför i förslagel tillmätts stor betydelse bl. a. för
frågan om förvaltning genom syssloman skall införas eller inte.
Inom
vissa delar av renskötselområdet sker räkning av renarna oftare än som följer
av stadgandet om allmän renräkning. I vissa byar i Norrbotten skall sålunda
enligt 7 § svensk-norska renbeteskonventionen den 5 februari 1919 tillförlitlig
räkning av alla renar verkställas minst vart tredje år, om inle
väderleksförhållanden lägger hinder i vägen. I koncessionslappbyarna nedanför
lappmarksgränsen skall enligt 58 § renbeteslagen renräkning hållas, när
länsstyrelsen så prövar nödigt, dock minst vart femte år.
I
praktiken är det vanligt med årlig räkning i dessa byar. Räkning varje eller
åtminstone vartannant år brukar också förekomma i vissa skogslappbyar.
Hittillsvarande
svårigheter att i alla byar få till stånd regelbundna renräk-
184 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ningar
beror enligt de sakkunniga till stor del på alt sammanblandningen mellan djur
från olika byar är beklagligt stor på många håll och på alt tamhetsgraden hos
renarna ofta är otillfredsställande. Om främmande renar inle finns i en hjord
och den har god tamhetsgrad, är det enligt de sakkunniga inle oöverkomligt att
årligen genomföra räkning av varje ägares reninnehav. När det brister i dessa
hänseenden, torde del däremot visa sig nödvändigt att sänka anspråken på
räkningar, så att de endast omfattar del sammanlagda antalet renar i en by.
Uppdelningen mellan de olika ägarna får i så fall göras mer skönsmässigt. De
sakkunniga framhåller att regelbundna och täta renräkningar torde utgöra ett
av de effektivaste hjälpmedlen för att minska sammanblandningen av renar från
olika byar. I samband med räkningarna är det nämligen i regel möjligt att också
ordna utskiljning av främmande renar. Även renarnas tamhetsgrad främjas av atl
djuren inte alllför sällan samlas för räkning och skiljning. På längre sikt bör
det vara möjligt att åtminstone inom den övervägande delen av renskötselområdel
få renhjordarna i sådant skick alt det blir praktiskt överkomligt att genomföra
fullständiga årliga renräkningar.
De
sakkunniga föreslår att ordinarie räkning av de till en sameby hörande renarna
skall verkställas årligen. Räkningen bör ulföras vid ungefär samma tidpunkt
varje år.
För
att kunna kontrollera resultatet av en ordinarie räkning föreslår de sakkunniga
att s. k. extra renräkning i vissa fall skall kunna göras. En ordinarie
räkning bör enligt de sakkunniga skötas helt och hållet av samebyn själv.
Renräkningen bör betraktas som elt led i det normala renskötselarbetet och
skall därför, liksom andra större arbetsuppgifter, planeras av samebyns
styrelse och utföras under dess ledning. Emellertid kan man inte utesluta att
felaktigheter begås, medvetet eller omedvetet. En förutsättning för att den
ordinarie renräkningen skall kunna tillerkännas vitsord är därför att vissa
kontrollmöjligheter införs. De som har intresse av alt kontroll vid behov sker
är i första hand de renskötande medlemmarna. En sådan medlems
bidragsskyldighel till samebyn och hans rösträtt på bystämman är beroende av
det renanlal som på grundval av ordinarie renräkning införs i renlängden.
Härvid påverkas hans ställning inle bara av hans eget renantal utan också av
alla övriga renskötande medlemmars. För att i möjligaste mån eliminera varje
anledning lill misstro mot samebyns ledning bör de renskötande medlemmarna ha
en obetingad befogenhet att få den ordinarie renräkningen kontrollerad genom en
extra räkning. Även det allmänna har ett betydande intresse av att
renräkningarna utförs på elt fullt tillförlitligt sätt. Därför bör också
lantbruksnämnden tillerkännas befogenhet att påfordra extra renräkning.
Enligt
de sakkunniga bör kostnaden för ordinarie renräkning ingå i samebyns
gemensamma utgifter och fördelas mellan byns samtliga renskötande medlemmar i
förhållande till deras reninnehav. Det är enligt de sak-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 185
kunniga
fullt naturligt all de som driver en ekonomisk verksamhet, sådan som
rennäringen, själva får bära kostnaderna för all klarlägga med vilket
driftskapital envar av dem deltar i verksamheten. I fråga om kostnaderna för
extra renräkning bör bestämmelserna utformas olika, beroende på hur den extra
räkningen utfaller.
Om den extra renräkningen
visar att den på grundval av ordinarie renräkning upplagda renlängden innehöll
något fel av väsentlig betydelse, innebär del att den som påfordrat extra
räkning haft fog för sin begäran. Han bör därför inte vara skyldig atl bekosta
kontrollräkningen. Kostnaderna för denna måste då stanna på samebyn, om del
inle kan klarläggas vem eller vilka som vållat felet i renlängden och därför
skäligen är närmast till att betala kontrollkostnaderna. Med hänsyn till
svårigheten att vid en renräkning få fram exakta resultat bör krävas att felet
i renlängden är av väsentlig betydelse.
Om den extra renräkningen
inte ger till resultat att renlängden innehöll fel av sådan väsentlig betydelse
som nu sagls, får kontrollräkningen anses ha varit objektivt sett onödig. Den
bör därför bekostas av den som begärt räkningen, vilket innebär att samebyn
blir berättigad alt återfå sina utlägg, arbetskostnaden inräknad, av
vederbörande renskötande medlem eller av lantbruksnämnden. Tillämpningen av
dessa koslnadsregler avses, i händelse av tvist och om skiljeavtal ej
föreligger, ankomma på allmän domstol. Som gemensam regel bör gälla atl samebyn
till en början innan räknings-resultatet föreligger måste ligga ute med
kostnaderna. Innan räkningen slutförts vet man inle vem som slutligt skall
svara för kostnaderna och del lorde vara onödigt att föreskriva skyldighet
exempelvis för den som påford-rat den extra renräkningen att förskollera
kostnaderna.
Remissyttrandena
Enligt
länsstyrelsen i Jämtlands län har förslagel att renarna skall räknas varje år
väckt opposition bland renägarna. Man anser del vara många gånger praktiskt
omöjligt och dessutom allför dyrbart att varje år anställa renräkning. Enligt
länsstyrelsen bör renräkning äga rum vart Iredje år. Under mellanliggande år
bör en tillfredsställande uppskattning av reninnehavel kunna ske med ledning
av de obligatoriska slakt journalerna från kontroUslakterierna. Även
länsstyrelsen i Västerbottens lån påpekar att många renägare i länet avvisat
förslaget. Länsstyrelsen anser all frågan bör övervägas ytterligare. Kostnaden
för ordinarie renräkning bör vara en gemensam utgift för samebyn.
SSR anser atl de sakkunnigas
betraktelsesätt beträffande ordinarie och. extra renräkning är mindre
verklighelsbetonat. Kostnaden i dagsverken för en renräkning är synnerligen
betydande. Bestämmelserna måste därför konstrueras så, alt tillit kan skänkas
till den ordinarie renräkningen. Extra renräkning måste bli myckel sällan
förekommande med tanke på de syn-
186 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
nerligen
betydande kostnader och arbetsinsatser, som en sådan renräkning kräver.
Bestämmelserna torde kräva ingående omarbetning. Ordinarie renräkning bör
företas vart tredje år och som hittills bekostas av samefonden. Om samerna
själva bekostar renräkning, bör samefonden lämna motsvarande bidrag lill
katastrofskyddel.
Andra
remissinstanser framhåller alt det bör finnas möjlighet alt i vissa fall räkna
renarna med längre tidsmellanrum än elt år.
Departementschefen
I
likhet med de sakkunniga anser jag övervägande skäl tala för att som huvudregel
föreskriva att renarna skall räknas varje år. I själva verket torde en sådan
föreskrift vara av avgörande betydelse för en rationell renskötsel. I 66 §
upptas därför som huvudregel alt renräkning skall ske varje år men all
lantbruksnämnden skall kunna medge avsteg härifrån. Jag är väl medveten om atl
en sådan ordning till en början kommer alt skapa vissa problem i de byar där
renarnas tamhetsgrad är låg eller där inblandningen av främmande renar är stor.
På längre sikt bör det emellertid vara möjligt att få renhjordarna i sådant
skick alt det går alt genomföra fullständiga årliga renräkningar.
Extra renräkning bör som
SSR framhåller komma i fråga endast i extraordinära fall med hänsyn till de
kostnader och svårigheter som del innebär all genomföra en tillförlitlig
renräkning. Beaktas bör också att räkning för alt vara tillförlitlig helst bör
ske samtidigt i byar som gränsar till varandra. Renar i en by uppehåller sig
ofta på gränsen till eller inom grannbyns område. Alt helt slopa möjligheten
lill extra renräkning vore dock atl gå för långt. Enligt min mening bör krävas
dels att renägare i samebyn gör sannolikt all ordinarie renräkning inle är
rättvisande dels atl kostnaderna för extra renräkning slår i något så när
rimligt förhållande lill den betydelse det kan ha för renägaren atl rättelse
kommer till slånd. Frågan om extra renräkning bör prövas av lantbruksnämnden.
Alt ålägga enskild
renägare alt betala alla kostnader för en extra renräkning vars resultat inle
i någon större mån avviker från dén ordinarie renräkningen skulle enligt min
mening också föra för långt och antagligen leda till atl enskild renägare av
ekonomiska skäl avhöll sig från att påkalla sådan. I stället bör enligt min
mening kostnaderna fördelas mellan renägaren och samebyn efler vad
lantbruksnämnden finner skäligt. Visar del sig att den ordinarie räkningen varit
helt missvisande, bör byn ensam stå för kostnaderna.
Sättet
för renräkningens utförande eller omfattning bör inte bindas genom
bestämmelser i lag. Samebyarna själva bör få bestämma härom. Det kan dock vara
lämpligt alt det finns tillgång till anvisningar härom som kan tjäna till
ledning för byarna. Föreligger behov av anvisningar kan lanlbruksstyrelsen
lämpligen meddela sådana.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 187
68
och 69 §§ Paragraferna, som motsvarar 4 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag, innehåller
bestämmelser om renlängd.
Gällande
rätt
Bestämmelserna
om renlängd finns i 19 § renbeleslagen. Vid sammanträde inför förste
konsulenten hos länets lappväsende upprättas årligen för varje lappby en längd,
som upptar envar som driver renskötsel inom byn eller som där har renar i vård
hos annan. För värj e ägare antecknas det antal renar han har. Längden
upprättas med ledning av samernas uppgifter eller, om de inte är ense, efter
bestämmande av byns ordningsman ensam eller eventuellt tillsammans med två
särskilt utsedda samer. Renlängden, som skall bestyrkas av ordningsmannen och
två samer, har därefter vitsord, när samernas rättigheter och skyldigheter
bestäms efter antalet renar. Presumtionen för längdens riktighet kan
emellertid brytas antingen genom att det styrks atl renanlalet efter längdens
upprättande väsentligen förändrats genom olycksfall eller av annan tillfällig
anledning eller genom att del vid tillfällig renräkning enligt 20 § 2 mom.
renbeteslagen visar sig alt längden är felaktig.
Departementschefen
De
ändrade föreskrifter om renräkning som jag föreslagit i 66 § medför att de
nuvarande reglerna om renlängd bör omarbetas. Genom att ordinarie renräkning i
framliden avses i princip skola ske årligen kan längden upprättas i anslulning
till renräkningen och på grundval av uppgifter som då kommer fram.
Något
sammanträde inför myndighet behövs inle längre utan längden blir alt betrakta
som en privat handling.
I 68
§ första stycket har angetts att renlängden skall upprättas på grundval av de
årliga renräkningarna. Vidare föreskrivs alt fel i längden som påvisats vid
extra renräkning genast skall rättas.
Andra
stycket innehåller bestämmelser om renlängdens innehåll. Skyldigheten alt
räkna renarna omfattar endast det sammanlagda renanlalet i byn, inte varje
ägares reninnehav. Det är det sammanlagda renantalet som har egentlig betydelse
för tredje man. Uppdelningen av byns renar mellan de olika ägarna är
huvudsakligen av intresse för dem själva, eftersom en exakt uppdelning
underlättar kostnadsfördelningen och rösträttsberäkningen samt minskar risken
för tvister inom byn. Del är därför tillrådligt att renräkningen, om det är
praktiskt genomförbart, omfattar även de enskilda ägarnas reninnehav. Om detta
möter stora svårigheter, bör det slå samebyn fritt atl nöja sig med den
obligatoriska räkningen av byns sammanlagda antal djur. Uppdelningen mellan
ägarna får i så fall ske genom uppskattning.
188 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
I
Iredje stycket har tagits in en bestämmelse om atl renlängd skall fastställas
på bystämma.
69
§ innehåller regler om renlängdens rättsverkningar. Någon ändring i nuvarande
regler om atl renlängd i princip skall äga vitsord anser jag inle erforderlig.
Längdens trovärdighet behöver inte förminskas av att den i fortsättningen är
all anse som en privat handling. Tvärtom medför bestämmelsen om att längden
skall upprättas direkt på grundval av renräkningen atl man bör kunna sälta
större tilltro till dess innehåll än vad nu är fallet. Bestämmelserna om
presumtionens brytande har behållits i sak oförändrade. Det finns alltså
möjlighet att på enklare sätt än genom extra renräkning visa alt renantalet
förändrats sedan renlängden upprättades.
70
§
Paragrafen
handlar om s. k. främmande renar. Den motsvarar 4 kap. 4 och 5 §§ i de
sakkunnigas förslag.
Ett av de största
problemen för den moderna, s. k. exlensiva renskölseln är den rikliga
förekomsten av främmande renar, dvs. renar som uppehåller sig utanför den egna
lappbyns betesmarker. Så länge renarna befinner sig utom ägarnas räckhåll kan
märkning av kalvarna inle ske och renarnas tamhetsgrad minskar med liden så att
de till slut blir mer eller mindre förvildade. Också för den by inom vars
betesområde strövrenarna uppehåller sig medför de svåra problem genom att de
tär på betesmarkerna, försvårar hopsamlingen av byns egna renar och lätt drar
dem med sig på nya ströv-ningar. För alt komma till rätta med de problem som de
främmande renarna ger upphov till fordras atl renarna inom områden, där sådana
renar förekommer, ofta samlas ihop och atl de främmande renarna skiljs ul.
Frågan om sådan utskiljning berör inte bara den sameby där renarna uppehåller
sig ulan också de samebyar dit renarna egentligen hör.
I
70 § ges bestämmelser som ålägger värdbyn, dvs. den by inom vars betesområde
de främmande renarna uppehåller sig, skyldighet atl ordna med utskiljning av
främmande renar så snart som möjligt. Naturligtvis måste den by till vilken
renarna bör (hemby) ges möjlighet alt ta hand om sina renar. Underrättelse om
lid och plats för en planerad skiljning bör därför i god tid lämnas till sådan
bys styrelse. Hemby åläggs skyldighet alt avdela erforderlig arbetspersonal för
skiljningen och för alt återföra renarna.
I
andra stycket ges regler för det fall att de främmande renarnas hemby uteblir
från en skiljning trots underrättelse enligt första stycket. För alt kunna
komma till rätta med de problem som de främmande renarna ger upphov till bör
värdbyn ges långtgående befogenhet att förfoga över renarna. I första hand bör
värdbyn ha rätt att vidta erforderliga åtgärder för att återföra renarna till
hembyns betesområde. I många fall, särskilt när det är fråga om renar som vid
vårflyttning lämnats kvar på vinlerbeleslanden, är det dock i praktiken
omöjligt all ordna med etl återförande. Värdbyn bör
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 189
då
vara berättigad att slakta renarna och försälja dem för ägarnas räkning.
Slakträlten bör givetvis utövas med omdöme. Grannbyar mellan vilka ströv-ning
av renar ål vartdera hållet brukar ske årligen bör givelvis föra hem sina renar
så att någon slakt inle behöver ske.
I
tredje stycket anges att värdbyn har räll till ersältning för de kostnader som
byn får vidkännas för att återföra renarna resp. för att slakta och sälja dem.
Ersättningen bör motsvara värdbyns kostnader för nödigt arbete med renarna
samt gottgörelse för utlägg, exempelvis för resor. Hur stor del av kostnaderna
för renarnas hopsamlande som skall kunna las ul av hembyarna måste bli beroende
av omständigheterna i varje särskilt fall. Ofta medför samlingen nytta också
för värdbyn. Det har ansetts lämpligt att i lagrummet också erinra om
möjligheten alt ingå avtal i dessa frågor. Det kan ofta vara praktiskt atl t.
ex. ha normer för beräkning av ersättningsbeloppens storlek, överenskomna i
förväg för att minska risken för tvister mellan byar.
71 §
Paragrafen,
som behandlar strövrensfrågan, saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.
Gällande
rätt
I
40 § renbeteslagen föreskrivs att, om det finns förvildade renar i viss trakt,
det ankommer på länsstyrelsen alt förordna om renarnas dödande och att meddela
de föreskrifter som behövs för ändamålet. I lagen om renmärken (13 § tredje
stycket) föreskrivs att om ren med ogiltigt märke anträffas, länsstyrelsen kan
förordna atl renen skall slaktas eller säljas för ägarens räkning. Kostnaden
för renens omhändertagande, slakt och försäljning skall gäldas ur
köpeskillingen.
Departementschefen
I samband med renarnas
flyttningar vållas ofta svårigheter både för den bofasta befolkningen och för
renskölseln i de områden som passeras vid flyttningarna. Av markägare i trakter
där renskötsel är tillåten endasl vintertid har under senare år framförts
upprepade klagomål över att renar i stort antal förekommer där även sommartid,
beroende på dels att renar vid vårflyttningen lämnas kvar på vinterbeleslanden,
dels alt renar redan under sommaren strövar tillbaka mot kustlandet. Från
skogsrenskötselns företrädare har påtalats all renar som hör lill fjällappbyar
uppehåller sig inom skogslappbyarnas betesområden i långt större utsträckning
än vad som enligt skogssamernas uppfattning följer av all flyttningen får ske
genom dessa områden. De klagomål som framförts mot sättet för flyttningarnas
genomförande lorde inte vara ulan fog. Flyttningarna sker numera på inånga håll
ulan att renarna hålls i ordentligt bevakade flockar. I många fall brister det
i kontrollen över att renar inte lämnas kvar på vinterbetes-landen.
190 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
I 65
§ har jag föreslagit vissa allmänna bestämmelser om renarnas bevakning och om
flyttning av renarna. Elt flertal remissinstanser anser att bestämmelserna bör
kompletteras med föreskrifter som gör det möjligt att slakta renar som
uppehåller sig utanför renskötselområdet eller på område där renskötsel då inte
är tillåten för den händelse samerna försummar att ta hand om dessa renar. Jag
delar dessa remissinstansers uppfattning. Bestämmelserna har lagils in i denna
paragraf. I paragrafens första stycke ges länsstyrelsen befogenhet att på
framställning av lantbruksnämnd eller markägare som lider skada eller olägenhet
av någon betydelse genom renarna förordna att renar som anträffas utanför
renskötselområdel eller inom område där renskötsel då inle är tillåten skall
slaktas och säljas. Första styckel avser närmast förvildade renar, renar som är
omärkta eller försedda med ogiltigt märke. Är det känt till vilken sameby
renarna hör, bör byn självfallet anmanas alt la.hand om sina renar. Endasl om
samebyn underlåter atl inom skälig tid efter anmaning la hand om renarna bör
förordnande om tvångsslakl av sådana renar kunna meddelas. Andra stycket har
utformats i överensstämmelse härmed.
Paragrafens
tredje stycke innehåller regler om vem del behållna värdet av renar som
försålts tillfaller.
72 §
Paragrafen svarar mol 4 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag och innehåller
bestämmelser om åtgärder vid bristfällig renskötsel.
Gällande
rätt
Renbeleslagens
regler om myndighetsingripande för att få rättelse till slånd när renskölseln
är bristfällig ger möjlighet både alt inskrida mot enskilda försumliga
näringsutövare och alt tillgripa mer generellt verkande åtgärder. Enligt 26 §
andra stycket renbeleslagen kan en same som ådagalägger försumlighet i
renskölseln så alt därigenom orsakas skada eller annan olägenhet tilldelas varning
av länsstyrelsen. I svårare fall eller om varningen inle leder lill rättelse
kan länsstyrelsen föreskriva lämpliga åtgärder för atl åstadkomma bättre
bevakning av renarna. Länsstyrelsen kan också förordna all renarna skall
överlämnas till annan renskötande same för vård eller föreskriva alt renantalet
skall minskas genom försäljning. För atl framtvinga verkställighet av
föreskriven åtgärd kan länsstyrelsen bl. a. förelägga och utdöma vite. Som ell
yttersta korreklionsmedel kan en försumlig näringsidkare, som är uppenbart
olämplig atl sköta renar, förklaras förlustig rätlen alt vidare vara
renskötare. De generella bestämmelserna i renbeteslagen om åtgärder för alt
motverka brister i renskötseln tar bl. a. sikte på alt åstadkomma en minskning
av renanlalet inom lappby (39 §). Reglerna om minskning av renanlalet skall
tillämpas, om inom en lappby renantalet är så stort att betet kan befaras bli
otillräckligt
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 191
eller
skada eller andra ölägenheter förorsakas eller svårigheter annorledes yppas för
renskölselns ändamålsenliga drivande inom byn. Länsstyrelsen kan då, efter
samernas hörande, vidta olika åtgärder för all minska renantalet, nämligen
antingen avlägsna skölesrenar som tillhör andra än renskötselberättigade,
hänvisa en eller flera av byns samer till annan lappby eller minska renantalet
genom nedslaklning, försäljning e. d.
De
sakkunniga
Rennäringens
lönsamhet på längre sikt är i myckel hög grad beroende av atl renarna hålls
under kontroll, så att kalvmärkningen, avelsarbetet och slakluttagen kan ske
rationellt och planmässigt. En av de viktigaste faktorerna i detta sammanhang
är det sammanlagda renanlalet i byn. Om delta blir högre än betesmarkerna i
längden tål, är del stor risk för all renskölseln desorganiseras. Risk för
allvarliga störningar finns även vid måttligt renantal, t. ex. på grund av
dålig bevakning av renarna eller oordning vid flyttningarna.
Huvudsyftet med förslaget
om lappbyarnas omorganisation till samebyar är alt skapa ökade förutsättningar
för en välordnad renskötsel genom att ge samebyns ledning sådana befogenheter
atl den vid behov kan få lill stånd en rationell rendrifl, även om minoriteten
i byn skulle ställa sig passiv eller t. o. m. ogillande till planläggningen. En
följd av denna satsning på byns ledning är enligt de sakkunniga att de
nuvarande bestämmelserna om inskridande mol enskilda näringsutövare (26 §
renbeteslagen) blir överflödiga. I lagen bör dock finnas regler för de
undantagsfall då på grund av passivitet eller otillräcklig kompelens eller av
annan anledning renskötseln är bristfällig. Etl sådant missförhållande kan
nämligen, om det inle rättas i tid, medföra myckel stora skador och förluster
både för byns egna medlemmar och för utomstående, exempelvis markägare och
angränsande samebyar. Enligt de sakkunniga skulle det inte stå i god
överensstämmelse med den självständiga ställning som samebyarna avses få i
förhållande bl. a. till administrationen att behålla nu gällande befogenheter
lill direkta myndig-helsingripanden. I stället föreslår de sakkunniga en
kombination av de åtgärder som enligt den numera upphävda lagen (1947: 288) om
uppsikt å jordbruk skulle företas vid vanhävd samt den i lagen om %åssa
gemensamhelsanläggningar upptagna anordningen all syssloman kan förordnas all
överta förvaltningen. Sålunda föreslås efler förebild i 5 § uppsiklslagen
all lantbruksnämnden, sedan renskölseln i viss sameby konstaterats vara
bristfällig, skall söka att med byn träffa skriflhg överenskommelse, varigenom
byn ålar sig atl inom viss lid vidta erforderliga åtgärder för atl avhjälpa
bristerna. Åtgärderna kan avse exempelvis all genom ökad utslaktning nedbringa
byns renantal till fastställt maximianlal eller övergång till förbättrad
ordning vid flyttningarna. Om försöket inte leder lill avsett resultat, vare
sig därför att överenskommelse inte kan träffas eller därför all byn
192 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
underlåter
alt uppfylla sina åtaganden, bör lantbruksnämnden fullfölja ärendet genoin att
anmäla förhållandet till länsstyrelsen (jfr 6 § uppsiktslagen). I fråga om
länsstyrelsens befattning med ärendet bör däremot enligt de sakkunniga andra
regler införas än de som tillämpades i uppsiktslagen (7 §). Enligt denna lag
skulle de nödiga åtgärderna mol vanhävd föreskrivas av länsstyrelsen själv,
som därvid ägde förelägga \ile. För renskötselns förhållanden är det enligt de
sakkunniga lämpligare att, som skett i 33 § andra stycket lagen om vissa
gemensamhelsanläggningar, överlämna lill en av länsstyrelsen utsedd syssloman
atl både besluta om vilka åtgärder som behöver vidtas och se till atl de blir
utförda. De sakkunniga föreslår därför befogenhet för länsstyrelsen alt
förordna syssloman att omhänderta renskölseln inom betesområdet och förvalta
byns övriga ekonomiska angelägenheter intill dess bristerna blivit avhjälpta.
I fråga om
förutsättningarna för lantbruksnämndens ingripande mot bristfällig renskötsel
föreslår de sakkunniga en medelväg mellan de ståndpunkter som uppsiklslagen
och lagen om vissa gemensamhelsanläggningar intar. Enligt den förra lagen (4 §)
kan ingripande ske på lantbruksnämndens eget initiativ. Enligt lagen om vissa
gemensamhelsanläggningar (33 § andra stycket) kan ingripande ske endast på
begäran av fastighetsägare, dvs. delägare i gemensamhetsanläggningen. De
sakkunniga anser det varken nödvändigt eller lämpligt att införa initiativrätt
och därmed även tillsynsplikt - för lantbruksnämnden, vars möjligheter till
förtroendefullt samarbete med samebyarna därigenom skulle sättas i fara. Å
andra sidan kan inte bara samebyns egna medlemmar utan också tredje man, såsom
markägare, angränsande samebyar och byns borgenärer, ha etl väsentligt intresse
av alt få en bristfällig renskötsel sanerad. På grund härav föreslås att
behörighet att påkalla ingripande av lantbruksnämnden skall tillkomma såväl
medlem av samebyn som annan vars rätt är beroende av renskötseln inom byns
betesområde. De sakkunniga framhåller alt det otvivelaktigt är en myckel
radikal åtgärd som tillgrips, när en syssloman förordnas. Avsikten är alt han
skall överta huvuddelen av både bystämmans och styrelsens befogenheter och han
får således bl. a. rätt, atl uldebitera erforderligt förskott av de
renskötande medlemmarna och alt slutligt fördela samebyns utgifler. Det blir
också sysslomannen som har att leda renskötseln inom byns betesområde och
anställa erforderlig arbetskraft. Sysslomannens ställning blir därigenom
närmast jämförlig med en konkursförvaltares.
Då
syssloman övertar bystämmans och styrelsens funktioner, bör det finnas
möjlighet för byns medlemmar alt överklaga hans avgöranden hos länsstyrelsen.
Av särskild vikt är enligt de sakkunniga all en överprövning kan komma till
slånd i bidragsdebiteringsfrågorna. Klagorätten bör dock inte vara begränsad
till dessa frågor, även om den av tidsskäl kanske inte får så stor betydelse i
andra fall. För alt sysslomannens förvaltning skall bli effektiv måste
nämligen hans beslut kunna verkställas omedelbart, om inte länsstyrelsen
förordnar om inhibilion.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 193
Sysslomannen
bör givetvis få ersättning för sitt arbete. Arvodet bör betalas av byn och
bestämmas av länsstyrelsen. De sakkunniga påpekar att förslagel i denna del
överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelse i lagen om vissa
gemensamhelsanläggningar (33 § tredje stycket). Arvodes-kostnaden utgör en
gemensam utgift för samebyn, som fördelas mellan byns samtliga renskötande
medlemmar i förhållande till deras reninnehav.
Departementschefen
De
sakkunnigas förslag har godtagits av remissinstanserna och föranleder inga
erinringar från min sida. Som yttersta utväg för atl få renskölseln sanerad bör
alltså finnas möjlighet att tillgripa tvångsförvaltning genom syssloman.
Syssloman behöver inte vara av samisk härkomst. En sådan ordning bör
självfallet anlitas endasl då det visar sig omöjligt för lantbruksnämnden all
genom förhandlingar med samebyn vinna rättelse.
SSR
har anmärkt atl sysslomannens befogenheter utformats onödigt vittgående. Jag
delar de sakkunnigas uppfattning att alla frågor som antingen rör renskölseln
eller som annars kan föranleda utgift för byn skall tillhöra sysslomannens
behörighetsområde. I fråga om angelägenheter av annat slag, t. ex. alt bevaka
bymedlemmarnas intressen i upplåtelsefrågor, bör byns vanliga organ fortsätta
all fungera.
Renmärken
På
förslag av de sakkunniga har under denna rubrik lagils in bestämmelserna i
lagen (1960: 144) om renmärken. Gällande bestämmelser har därvid behållits i
huvudsak oförändrade. Det kan, som de sakkunniga framhåller, från olika
synpunkter vara lämpligt atl i ell lagverk sammanföra de särregler rörande
rennäringen som skall beslutas av Kungl. Maj:l och riksdagen gemensamt.
73
§ Paragrafen motsvarar 1 § renmärkeslagen.
74
§ Första stycket motsvarar 3 § renmärkeslagen. Andra stycket motsvarar 2 §
renmärkeslagen.
75
§
Första
styckel motsvarar 4 § första stycket renmärkeslagen.
Med
hänsyn till att sameby bör kunna äga renar, t. ex. avelstjurar, har i andra
stycket sameby tagits in bland dem som skall kunna få renmärke registrerat för
sig.
Tredje
stycket motsvarar 4 § andra stycket renmärkeslagen.
7 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
194 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
7679
§§ Paragraferna ersätter 58 §§ renmärkeslagen.
80 §
Paragrafen
motsvarar 9 § renmärkeslagen. På förslag av de sakkunniga, vilket förslag
godtagils av remissinstanserna, har frågan om prövningen av fall av
förväxlingsbar likhet mellan renmärken flyttats över från domstol till
regislreringsmyndighelen, dvs. länsstyrelsen.
81 §
Paragrafen
motsvarar 10 § renmärkeslagen. En smärre saklig ändring har gjorts lill följd
av alt ordningsmannainstitulionen (se 13 § renbeleslagen) föreslås bli
avskaffad. Ordningsmannens nuvarande uppgifter med renmärkningen har flyttats
över på samebyns styrelse.
82 §
Paragrafen ersätter 11 § renmärkeslagen.
83 §
Paragrafens
första stycke motsvarar 12 § första styckel renmärkeslagen. Eftersom
ordningsmannainstitulionen föreslås bli avskaffad, har ordningsmannens uppgift
atl i vissa fall närvara vid kalvmärkning flyttals över på den som samebys
styrelse utser.
Paragrafens
andra stycke saknar motsvarighet i renmärkeslagen. Del har införts på förslag
av de sakkunniga som anser atl huvudregeln i första stycket bör uppmjukas med
en bestämmelse som öppnar möjlighet för den som efter utgången av april kan
visa all han är ägare lill omärkl fjolårskalv alt märka kalven. Alt del
ankommer på samebys styrelse alt avgöra huruvida sådan senare märkning skall
få ske eller inle hänger samman med bestämmelsen i 84 § första stycket all
omärkt fjolårskalv annars skall försäljas för samebyns räkning. Att i enlighet
med de sakkunnigas förslag låta domstol pröva frågan huruvida sådan senare
märkning skall få ske har inle ansetts lämpligl.
84 §
Paragrafen
motsvarar 13 § första och andra styckena renmärkeslagen. Vissa jämkningar har
gjorts bl. a. med hänsyn lill den nya bestämmelsen i 83 § andra stycket.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 195
Koncessionsrenskötsel
8589
§§ Paragraferna motsvarar 7 kap. 13 §§ i de sakkunnigas förslag.
Gällande
rätt m. m.
Enligt
57 § renbeleslagen kan länsstyrelsen lämna särskilt tillstånd lill
skogsrenskölsel på sådana trakter i Norrbottens län utanför lappmarkerna där
renskötsel av ålder förekommer under hela året. Innebörden av elt sådant
tillstånd är främst att renskötsel får drivas året runt inom området, trots alt
enligt reglerna i 3 § renbeleslagen skogsrenskölsel utom lappmarkerna i
allmänhet är tillåten endasl under månaderna oktoberapril. Som förutsättning
för tillstånd gäller enligt 57 § renbeteslagen dels all sökanden är lapp,
varmed åsyflas att han enligt 1 § renbeleslagen är renskötselberättigad, dels
atl del för en väsentlig del av traktens befolkning föreligger behov av att
renskötsel fortfarande drivs på trakten, dels att sökanden anses lämplig som
renskötare och hinder för bifall till ansökningen inte heller i övrigt möter.
57 § renbeteslagen innehåller vidare bestämmelser om innehållet i den ansökan
som måste göras för att tillstånd skall kunna meddelas och om de med
tillståndet förenade villkoren. Tillståndet skall lämnas för viss tid, högst
tio år. Det skall innehålla föreskrifter bl. a. om det område där renskölseln
får bedrivas, om flyttningsvägar och om högsla tillåtna renantal. Om
skölesrenar får hållas inom koncessionsområdet, skall också anges hur stor del
av renhjorden som sökanden och hans husfolk högst får inneha för egen del. Om
förutsältningarna för renskölselns drivande i trakten ändras eller
rättighetens utövande eljest medför olägenheter, kan länsstyrelsen återkalla
lämnat lillslånd eller ändra villkoren för della. Tillståndet kan också
överlåtas på annan renskötselberättigad, om den ursprunglige tillståndshavaren
blir stadigvarande förhindrad att begagna rättigheten eller om han avlider och
dödsbodelägarna inle lämpligen bör utöva rättigheten.
Enligt
58 § gäller renbeteslagens allmänna bestämmelser i tillämpliga delar i fråga
om koncessionsrenskölsel, dock med vissa tillägg och undantag. Bland dessa kan
nämnas, all även skötesrenägarna anses tillhöra den lappby som skall finnas
för renskölseln i koncessionsområdel, all rätlen lill skogsfång är begränsad
till att omfatta virke endast för vissa uppräknade ändamål, att rätt till jakt
och fiske inle föreligger på grund av koncessionen, atl all av renarna orsakad
skada skall ersättas av renarnas ägare samt all renräkning skall hållas minst
vart femte år och bekostas av renägarna i förhållande lill renanlalet. Om
skölesrenar får hållas, gäller alt den som är bosatt inom byns område och där
äger eller brukar jordbruksfastighet har rätt att ha renar i vård hos
koncessionshavaren på de närmare villkor och i den utsträckning länsstyrelsen
bestämmer, dock högst 20 per hushåll.
196 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Skötesrenägarna
står därvid samma ansvar för sina renar som koncessionshavaren för sina.
De
salckunniga
Den
reglering av koncessionsrenskötselns förhållanden som skedde genom 57 och 58
§§ renbeteslagen innebar lösningen av en gammal stridsfråga (se prop. 1928:23
s. 173194), Under de tidigare renbeteslagarnas giltighetstid var renskötsel
sommartid inte tillålen i dessa trakter, och så sent som år 1917 antog
riksdagen skärpta exekulionsbestämmelser i syfte att få bort de renar som året
om hölls nedanför lappmarksgränsen. Bestämmelserna kom dock inte atl tillämpas
i praktiken, och sedvanan att även sommartid hålla renar i vissa socknar
utanför lappmarkerna gick inte atl utrota. Lagstiftaren valde då att avskaffa
gällande förbud mot sådan renskötsel och i stället anvisa lagliga former för
näringens bedrivande (anf. prop. s. 193 f).
Formerna för renskötselns
drivande inom koncessionsområdena skiljer sig i viktiga avseenden från
renskötseln i övrigt. Även om tillståndet atl driva koncessionsrenskölsel
lämnas en viss person, som måste vara renskötselberättigad, är det i praktiken
varken koncessionshavaren eller lappbyn som huvudsakligen bestämmer om
renskölseln. I stället är del en särskild organisation, renägarföreningen, som
handhar de viktigaste frågorna, såsom anställande och avlönande av
arbetskraft, skadors ersättande och uppförande av slaklhagar. De medel som
behövs för verksamheten uttaxeras av renägarna i förhållande till deras
reninnehav.
Enligt de sakkunniga finns
del ingen anledning alt frångå den nuvarande ordningen för renskötselns
drivande i koncessionsområdena. I själva verket innebär förslaget om
lappbyarnas ombildande till samebyar att även den vanliga renskötseln blir
organiserad efter i huvudsak de principer som redan tillämpas i
koncessionslappbyarna. Den föreslagna samebyor-ganisalionen bör därför i stort
sett vara väl lämpad för koncessionsren-skötseln, även om vissa avsteg bör
göras.
De sakkunniga förordar att
renbeleslagens bestämmelser om koncessionsrenskötsel förs över lill den nya
lagstiftningen utan större sakliga ändringar. Som koncessionsmyndighet
föreslås lantbruksnämnden i stället för länsstyrelsen. Vid
tillståndsprövningen bör en avvägning ske mellan fördelarna av den sökta
renskötseln och därmed eventuellt förenade ölägenheter för andra näringar i
orten. En sådan avvägning synes bäst kunna göras av lantbruksnämnden.
Företrädare för de olika näringarna bör få tillfälle alt delta 'id prövningen.
De för renskölseln i allmänhet avsedda bestämmelserna bör gälla också i fråga
om koncessionsrenskötseln, med de avvikelser som är påkallade av hänsyn lill de
speciella förhållandena i koncessionsområdena. Undantagsbestämmelserna bör
kunna göras färre än i 58 § renbeteslagen, eftersom de föreslagna nya
organisations- och driftsformerna
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 197
för
den vanliga renskölseln i huvudsak är väl lämpade också för koncessionsrenskötseln.
Liksom det f.n. finns en lappby för varje koncessionsområde bör i
fortsättningen en sameby bildas för att handha renskötseln i ett sådant område.
De för samebyarna föreslagna reglerna om kostnadsfördelning m. m.
överensstämmer i huvudsak med vad som brukar tillämpas i renägarföreningarna.
Särskilda sådana föreningar torde därför inte längre behövas. I fråga om
medlemskapet föreslås den betydelsefulla skillnaden mellan koncessionsbyarna
och övriga samebyar att i de förra skötesrenägarna skall anses som medlemmar
av byn, vilket de inte behöver vara i en vanlig sameby. Skillnaden sammanhänger
med alt koncessionsrenskötseln i regel är beroende av att skötesrenägarna, dvs.
ägare och brukare av jordbruksfastigheter inom koncessionsområdel, är villiga
att upplåta sina marker till renbelning, något som knappast kan antas bli
fallet, om de inte får möjlighet att påverka planeringen och ledningen av byns
renskötsel. I sådana frågor avses omröstningen på koncessionsbys stämma i
regel skola ske efter reninnehav. För att skötesrenägarna skall få della i
avgörandet av ärenden som angår dem föreslås atl de i sådana frågor skall
räknas som renskötande medlemmar. Koncessionshavaren skall vara renförman för
byn. Eftersom han i förhållande lill mjTidigheter och tredje man är ansvarig
för all koncessionsvillkoren blir uppfyllda, är det lämpligl alt han utan
särskilt bemyndigande av bystämma eller styrelse ges behörighet alt under
styrelsens överinseende leda renskötseln inom byns betesområde.
Departementschefen
De
regler som de sakkunniga föreslagit för koncessionsrenskötseln överensstämmer
i sak väsentligen med de regler som gäller nu. De sakkunnigas förslag har
godtagits eller lämnats ulan erinran av del helt övervägande antalet
remissinstanser. Även jag godtar förslaget.
Till
8589 §§ har ulan större sakliga ändringar förts över föreskrifterna i 57 och
58 §§ renbeleslagen.
Ansvar,
skadestånd och besvär m. m.
I
detta avsnitt har lagils in bestämmelser som delvis motsvarar de bestämmelser
som de sakkunniga föreslagit i 6 kap. och 8 kap. 115 §§.
De
sakkunniga har i 8 kap. 1 och 2 §§ föreslagit regler om skyldighet för den som
uppsåtligen eller av vårdslöshet dödar renar eller på annat sätt skadar renar
atl ersätta skadan. Atl skadestånd skall utgå i sådana fall följer av allmänna
skadeståndsrättsliga regler och särskilda bestämmelser behövs därför inte.
De
sakkunniga har vidare i syfte att få lill slånd elt ökat samarbete mellan
skogsbrukets och renskötselns företrädare föreslagit viss underrättelseskyldighet
för den som ämnar avverka skog inom renbetesområdet. Ett
198 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
sådani
samarbete rekommenderas redan nu i ett Kungl. brev den 21 november 1958 (nr
24) lill domänverket och skogsstyrelsen saml länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län. Enligt detla bör domänverket samråda med
lappadininislrationen och resp. lappbyar vid planläggningen av bl. a.
avverkningar som är av betydelse för renskölseln, och vidare bör skogsvårdsstyrelserna
i berörda län inom ramen för sin normala verksamhet sträva efler att åstadkomma
bästa möjliga förhållande mellan skogsägarna och samerna. Det bör enligt min
mening även i fortsättningen ankomma på Kungl. Maj:t att ge de föreskrifter som
kan behövas i detta avseende.
90
§
Första
styckel i denna paragraf har viss motsvarighet i 2 kap. 4 § första stycket i de
sakkunnigas förslag.
Med
hänsyn till all renskötsel endast i begränsad omfattning förekommer i
Västernorrlands, Kopparbergs och Gävleborgs län är del inte lämpligt alt i
dessa län anordna en särskild administration för renskölseln. I dessa län bör
länsstyrelses åligganden i fråga om renskötseln fullgöras av länsstyrelsen i
Västerbottens län såvitt avser Västernorrlands län och av länsstyrelsen i
Jämtlands län såvitt avser Kopparbergs och Gävleborgs län. Motsvarande bör
gälla i fråga om lantbruksnämnds åligganden.
Paragrafens
andra stycke innehåller bestämmelse om kompetensfördelningen vid indelning i
byområden över vissa länsgränser.
I
anslutning till denna paragraf vill jag ta upp en annan fråga. De sakkunniga
har föreslagit vissa regler som ger uttryck för den s. k. kommunikationsprincipen.
Sålunda föreslås en regel av innehåll att myndighet innan den meddelar beslut
eller vidtar åtgärd enligt den nu föreslagna lagstiftningen skall ge de samer
som berörs härav tillfälle alt yttra sig i ärendet (jfr 8 kap. 5 § i de
sakkunnigas förslag). Enligt min mening behövs inga uttryckliga bestämmelser
härom i den föreslagna rennäringslagen. Kommunikationsprincipen gäller givetvis
även inom rennäringens område.
91
och 92 §§ I paragraferna finns bestämmelser om ersättning för skada i vissa
fall genom renar. Paragraferna har viss motsvarighet i 6 kap. i de sakkunnigas förslag.
GäUande
bestämmelser
I
2735 §§ renbeteslagen ges regler rörande renägarnas skyldighet att gottgöra
skador som orsakas av deras renar. Ersättningsskyldighetens omfattning framgår
av 2729 §§. 30 och 31 §§ innehåller vissa bestämmelser om sättet för värdering
av skadan. I 3235 §§ regleras skadeståndsansvaret i de fall då skada orsakats
av renar tillhörande mer än en ägare.
Bestämmelserna
om ersättningsskyldighetens omfattning skiljer till en början mellan det fall
då skadan inträffat på en trakt där renskötsel inte
Kungl.
Maj.ts proposition nr 51 år 1971 199
under
någon del av året är tillålen för den kategori av renskötselberälligade
("fjällappar resp. skogslappar") vars renar orsakat skadan (29 §)
samt det fall då skadan uppkommit på en trakt där den ifrågavarande arten av
renskötsel åtminstone tidvis är tillåten (27 och 28 §§). I det första fallet
är renägaren oavsett vållande ersätlningsskyldig för all skada som orsakas av
hans renar. För skador inom de till renskötselområdel hörande trakterna gäller
däremot all ersättningsansvarets utsträckning varierar från fall till fall,
beroende på platsen och tiden för skadans inträde saml arten av den bedrivna
renskölseln. Gemensamt för de olika fallen är all ansvaret endasl avser skada
på gröda.
Minst omfattande är
skadeståndsansvaret inom lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen (27 §). Här är en fjällsame ansvarig oavsett vållande endast
för skador som hans renar under månaderna juni augusti orsakat på utestående
dvs. växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på åker eller äng
eller viss s. k. utängsslålter. För samma slag av skada som uppkommit under
annan lid än juniaugusti är renägaren ansvarig, om skadan vållats uppsåtligen
eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning. Dock bortfaller della
skadeståndsansvar om även grödans ägare visat vårdslöshet genom atl han inle
tagit nöjaktig vård om sin egendom. För skada på annan mark ovan odlingsgränsen
och på renbetesfjällen är renägaren inle ansvarig. Från vad nu sagls gäller
två undantag nämligen dels alt ersättningsskyldighet inle föreligger
beträffande skada som innehavaren av den faslighet där skadan skett enligt
särskilda vid upplåtelsen meddelade eller eljest gällande bestämmelser själv
skall stå, dels alt skada som någon för renarna ansvarig orsakat i syfte att
tillskynda grödesägaren förlust alllid skall ersättas. Skogssamernas
skadeståndsansvar inom de delar av lappmarkerna ovan odlingsgränsen där de äger
uppehålla sig med sina renar är identiskt med det ansvar som åvilar
fjällsamerna ovanför odlingsgränsen och på renbelesfjällen.
Inom lappmarkerna nedanför
odlingsgränsen samt i det s. k. sedvanerätls-oinrådet utanför lappmarkerna och
renbetesfjällen är ersättningsreglerna än mer differentierade. Vad först angår
utestående gröda på åker, äng eller utängsslålter är en fjällsame ansvarig
oavsett vållande, om skadan inträffat när betesrätt inte är medgiven (28 § 1
mom.). Under annan tid är hans ansvar beroende av uppsåt eller vårdslöshet hos
renarnas vårdare och om vårdslöshet med avseende å grödans omhändertagande
åvilar dess ägare, fordras för skadeslåndsskyldighet alt renarnas vårdare haft
till syfte alt tillskynda grödesägaren förlusl. En skogssame är för samma slag
av skada ansvarig oberoende av vållande, om skadan a) avser växande eller
avskuren men ej bärgad gröda och inträffar under månaderna majseptember, b)
avser bärgad men i stack eller hässja utestående gröda och inträffar under
månaderna juniaugusti, eller c) inträffar då betesrätt ej är medgiven på trakten
(28 § 2 mom.). Har utestående gröda på ifrågavarande marker
200 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
skadats
under annan tid än under a)c) angivils, är en skogssame ansvarig endasl i
fall av uppsåt eller vårdslöshet. Även här krävs direkt skade-görelsesyfte, om
grödesägaren varit vårdslös.
Inträffar
grödeskada nedom odlingsgränsen eller utom renbelesfjällen på annan mark än
åker, äng och utängsslålter, är renägarens ansvar beroende av om han vare
sig fråga är om fjällapp eller skogslapp vid liden för skadans uppkomst ägde
betesrätt på trakten eller ej (28 § 3 mom.). Föreligger betesrätt, fordras för
ersättningsskyldighet atl renarnas vårdare hafl direkt skadegörelsesyfte. I
annat fall räcker det med vanligt uppsåt eller vårdslöshet vid renarnas
bevakning.
Beträffande värderingen av
skador, som orsakals av renar, föreskrivs i 30 § renbeleslagen att den
skadelidande äger påkalla uppskattning av gode man, vilkas värdering blir
gällande, om inle talan instäms till domstol. Gode männens antal är tre. De
utses på särskilt sätt. Två av dem utses av den skadelidande som dock i fråga
om valet av god man har all hålla sig till de personer som enligt 31 §
renbeteslagen i förväg skall ha utsetts av vederbörande lappby bland den
bofasta befolkningen eller bland icke renskötande samer. Den Iredje gode
mannen utses av de två först valda eller, om de inle kan enas, av förste
konsulenten vid länets lappväsende eller av polischefen i orten.
Renbeleslagens regler om
ersättning för skada genom renar bygger pä principen om varje renägares
individuella ansvar för sina djur. Kan del inle utrönas genom vems renar en
viss ersättningsgill skada uppkommit, föreligger dock etl gemensamt men icke
solidariskt ansvar för flera renägare. Enligt 32 § renbeteslagen kan sålunda
flera renägare som har sina djur i en gemensam hjord eller i olika men
sammanblandade hjordar ådömas ersättningsskyldighet i förhållande till sill
renantal i den gemensamma eller sammanblandade renhjorden. Etl mer långtgående
gemensamt ansvar uppkommer, om Kungl. Maj :t enligt 33 § renbeteslagen
förklarat ett visst område för skadeersättningsområde. Förutsättningen härför
är att skador av större betydelse inträffar år efter år och alt de måste anses
väsentligen bero på försumlighet i renvården. Inom etl skadeersättnings-område
föreligger i princip ersättningsskyldighet för alla renägare, som har betesrätt
inom området eller som utan sådan rält ändå haft renar där vid den lid då
skadan skedde. En renägare kan dock frita sig från deltagande i ersättningen
genom atl visa atl skadan inle orsakats av hans renar. Mellan de
ersältningsskyldiga renägarna skall kostnaderna delas i förhållande till det
antal renar som envar av dem hade inom skadeersält-ningsområdet. I mål om skada
av renar inom sådani område kan ordningsmännen i de berörda lappbyarna
företräda byarnas renägare och även, efter samråd med förste konsulenten,
träffa förlikning på renägarnas vägnar (34 §). Den som enligt nu nämnda regler
blivit förpliktad atl utge skadestånd har enligt 35 § renbetslagen regressrätt
mol renägare vars re-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 201
nar
visas ha orsakat skadan. Regressrätt föreligger också i förhållande lill
renägare vars renar fanns i den gemensamma eller sammanblandade hjorden eller
inom skadeersätlningsområdel ulan alt detla varit känt då
ersättningsskyldigheten fastställdes.
De
sakkunniga
Bestämmelserna
i 2729 §§ renbeleslagen om ersättningsskyldighetens omfattning är å ena sidan
detaljerade på gränsen till svåröverskådlighel, å andra sidan ofullständiga
därigenom alt de endasl täcker en del av olika förekommande skadefall.
Bestämmelserna bör omprövas. Elt särskilt skäl för all så bör ske är all
skillnaden i rättsställning mellan fjäll- och skogsrenskötsel i huvudsak
föreslås bli avskaffad. Vid fastställandet av ersättningsskyldighetens
omfattning är del önskvärt all en betydande förenkling av nuvarande
bestämmelser genomförs samtidigt som del bör tillses all förändringarna i
renägarnas och de skadelidandes rällsslällning blir av måttlig omfattning. Det
är emellertid enligt de sakkunniga inle möjligt all bortse från de djupgående
förändringar i sättet för renskölselns bedrivande som inträffat under de
senaste decennierna. Innebörden av dessa förändringar är främst att renarna
inte annat än vid särskilda tillfällen står under direkt övervakning av
renägarna och deras folk. Under större delen av året har renarna stor frihet
alt röra sig inom vidsträckta områden. Den härigenom ökade risken för
skadegörelse bör inte ses som ell tecken på all renägarna mer än förr brister i
övervakningen av renarna utan som en naturlig följd av övergången lill en för
vår tid ändamålsenligare arbetsmetod. Denna rationalisering av rennäringen bör
dock enligt de sakkunniga inte genomföras på bekostnad av utomstående, för
skadegörelse genom renar utsatta personer. Del är därför mindre lämpligt alt
rätten till ersättning görs beroende av alt vållande i form av vårdslöshet vid
renarnas bevakning kan läggas renägarna eller deras personal till last. I
stället bör skadeslåndsskyldighelen i största möjliga utsträckning vara
avhängig av objektiva faktorer, såsom liden och platsen för skadans inträde,
med särskilt beaktande av om renarna vid skadetillfället uppehållit sig inom
elt för dem tillåtet område eller inle.
I
fråga om platsen för skadans inträde bör man enligt de sakkunniga skilja mellan
1. skada inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen, 2.
skada inom övriga delar av renskötselområdet dvs. de till renbete särskilt
upplåtna delarna av Jämtlands och Kopparbergs län, lappmarkerna nedom
odlingsgränsen saml del s. k. sedvanerättsområdet, förutsatt alt skadan skell
under tillåten betningslid 3. skada på trakt där renskötsel inte var tillåten
vid tiden för skadans uppkomst. I fråga om skador som orsakats av atl renar
inkommit på väg, järnväg eller flygfält, bör dock enligt de sakkunniga
särskilda bestämmelser gälla, gemensamma för renskötselområdet och övriga delar
av landet.
7t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
202 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
För
skador ovan odlingsgränsen och på renbelesfjällen är del enligt de sakkunniga
lämpligl alt behålla den nuvarande huvudregeln (27 § 1 mom. första stycket och
3 mom. renbeleslagen) om ansvar oavsett vållande för grödeskador på odlad mark
under liden juniaugusti, dock med vissa jämkningar. Sålunda föreslås
ersättningsskyldigheten bli å ena sidan utsträckt till trädgårdar, å andra
sidan borttagen i fråga om utängsslålter. Med nuvarande jordbruksmetoder har
utängsslåltern inte sådan betydelse för de bofasta alt den bör omfattas av
skyddsbestämmelserna. Trädgårdsodling däremot är minst lika skyddsvärd som
åker och äng. Vidare bör den nuvarande begränsningen av ersättningsskyldigheten
till att avse allenast grödeskador slopas. Även annan skadegörelse på den
odlade jorden, t. ex. nedtrampning av stängsel samt förstörande av
prydnadsväxter, bör skäligen gottgöras under ifrågavarande period.
Såvitt gäller skador på
odlad jord ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen under annan lid än
juniaugusti gäller för närvarande i princip ersättningsskyldighet för
grödeskador vid uppsåtlig skadegörelse och vid vårdslöshet. Om den skadelidande
underlåtit all hemföra grödan inom rimlig tid eller atl vidta erforderliga,
icke oskäligt betungande åtgärder till skydd för uteslående bärgad gröda,
bortfaller dock renägarnas ansvar, om inle direkt skadegörelsesyfte kan påvisas
hos renskötarna. Enligt de sakkunniga består den gröda som del här är fråga om
i allt väsentligt av hö och annat kreatursfoder, vars värde avsevärt minskar,
om det inte bärgas i tid. Bärgningen är i regel slutförd före augusti månads
utgång. Med hänsyn härtill och då trakterna ovan odlingsgränsen och på
renbetesfjällen är avsedda alt i första hand begagnas för renskötsel, anser de
sakkunniga övervägande skäl tala för all inom dessa trakter inskränka
ersättningsansvaret, såvitt gäller skador på odlad jord under annan lid än
juniaugusti, till fall av uppsåtlig skadegörelse.
I
fråga om skador på ulmark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen föreslår
de sakkunniga all nuvarande bestämmelser (27 § 2 och 3 mom. renbeleslagen) i
sak behålls, enligt vilka bestämmelser ersättningsskyldighet föreligger endast
vid uppsåtlig skadegörelse.
I
fråga om skador inom övriga delar av renskötselområdel, såvitt gäller tid då
renskötsel är tillåten på trakten, föreslår de sakkunniga i huvudsak samma
bestämmelser som i fråga om skador på mark ovan odlingsgränsen och på
renbetesfjällen. Beträffande odlad jord på trakter nedom odlingsgränsen och
utom renbelesfjällen föreslås dock viss utsträckning av skyddstiden.
Med
hänsyn lill all vegetationstiden i allmänhet är längre inom dessa trakter anser
de sakkunniga det vara befogal att för deras del inbegripa månaderna maj och
september i den period varunder ersättningsskyldighet oavsett vållande skall
föreligga för skador på trädgård, åker och äng. De sakkunniga framhåller all
bl. a. önskemålet atl få lill stånd en väsent-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 203
lig
förenkling av nu gällande invecklade skadeståndsregler motiverar all
ersättningsreglerna utformas i huvudsak enhetligt för hela renskötselområdel.
För de fall då
renbelesrätlen överskridits, vare sig detla skett genom att renar uppehållit
sig på mark, där renskötsel över huvud taget inte är tillålen, eller genom alt
renar under otillåten tid funnits inom område där renskötselrätt föreligger
under en del av året föreskrivs i 28 och 29 §§ renbeleslagen skyldighet för
renägarna all oavsett vållande ersätta de av renar orsakade skadorna. Det
betydelsefulla undantaget görs dock att uppsåtligt handlande eller vårdslöshet
vid renarnas bevakning krävs för att skadestånd skall ulgå, om skadan inträffat
på annan mark än åker, äng och utängsslålter samt fråga är om en trakt där
renskötsel lidvis är till-låten. De sakkuimiga anser atl detla undanlag från
eljest gällande strikta ersättningsansvar för skador som orsakats i samband med
överskridande av renskötselrätlen bör slopas. Med hänsyn lill alt renhjordarna
numera ofta lämnas alt röra sig fritt inom vidsträckta områden är det enligt de
sakkunniga angeläget atl kontrollen över renarna uppehålls genom en omsorgsfull
områdesbevakning, varvid som en mlnimifordran bör uppställas att gällande
regler om betestider iakttas. All som nu gäller i viss utsträckning låta ersättningsskyldighetens
inträde vara beroende av atl försummelse vid renarnas bevakning kan styrkas är
enligt de sakkunniga inle tillfyllest vare sig för all tillgodose de
skadelidandes rätt eller för att inskärpa nödvändigheten av en rationell
renskötsel med erforderlig kontroll över renarna. Därför förordas en enhetlig
regel för alla fall av överskridande av renskötselrätlen, som innebär alt
skadeståndsansvar oavsett vållande skall gälla för all av renar orsakad skada
på trakt, där renskötsel inte var tillåten vid tiden för skadans uppkomst.
Härigenom tillgodoses i Anss mån bl. a. ell önskemål från skogsägarhåll om rätt
lill ersättning för skada på skogsplanteringar.
Slutligen
förordar de sakkunniga två undanlag från de föreslagna skadeståndsreglerna. För
det första föreslås atl en skadelidande, som enligt upplåtelsekontrakt eller
eljest är skyldig alt själv svara för skada genom renar, inte skall vara
berättigad till gottgörelse i annat fall än om skadan orsakats uppsåtligen.
Föreskriften avses bli tillämplig även på privaträtts-liga avtal om rätt till
renbete utan skyldighet att svara för uppkommande skador. I vad mån ett dylikt
avtal är bindande för annan än den som ingått det, exempelvis för ny ägare av
den berörda fastigheten, får bedömas enligt vanliga avtalsrättsliga regler.
Del
andra undantaget avser skador som orsakals av alt renar kommit in på väg,
järnväg eller flygfält. De sakkunniga framhåller att enligt gällande
ansvarighetslagar lagarna den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i
följd av järnvägs drift, den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik och den 26 maj 1922 angående ansva-
204 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
righel
för skada i följd av luftfart åvilar förslahandsansvaret för sådana skador i
allmänhet järnvägens innehavare, bilens ägare eller förare resp. luftfartygets
ägare. På grund av särskilda regressbestämmelser (11 §
järnvägsansvarighetslagen) kan emellertid utgiven ersättning i regel sökas åter
av den som vållat skadan. Något hinder för att regresstalan förs mot en
renskötare som genoin vårdslöshet vid renarnas bevakning vållat att renar
inkommit exempelvis på en landsväg och där orsakat en trafikolycka synes enligt
de sakkunniga inle föreligga. De sakkunniga anser att del skulle leda lill
mycket allvarliga konsekvenser för rennäringen, om man i praktiken skulle
tillämpa ett så vidsträckt ansvar för renägarna som nyss angivits. Så torde
inle heller ha skett, sannolikt beroende på atl det ansetts utsiktslöst atl av
renägarna erhålla någon mera betydande skadeersättning. Om reglerna om
ansvarigheten för de av renar orsakade ersättningsgilla skadorna ändras så alt
utkrävande av skadestånd underlättas, är del möjligt atl
regressbestäminelserna för ifrågavarande skador skulle bli utnyttjade i en
helt annan omfattning än nu är fallet. Med hänsyn till den föreslagna
utvidgningen av del strikta ersättningsansvaret för renarna anser de sakkunniga
det vara påkallat alt till särskilt övervägande uppta frågan om
ersättningsskyldigheten för sådana trafikskador som orsakas av renar. Enligt de
sakkunniga är det sakligt sett föga befogat alt på rennäringen lägga något
ansvar för dylika skador. I den mån renar bidrar lill deras uppkomst beror del
på alt renar kan utgöra elt trafikhinder men inle på att de genom aktivt
handlande kan skada trafikanterna eller trafikanordningarna. Någon möjlighet
all i varje särskilt fall förhindra att renar kommer in på vägar och andra
trafikleder har renägarna inte. Renen är ej något hemdjur som ständigt slår
under uppsikt. Alt såsom skett beträffande hundar (se NJA 1947: 594) ålägga
ägarna ansvaret för all renarna aldrig kommer i vägen för trafiken är därför
inle gärna möjligt. I själva verket är det endasl trafikanterna själva som kan
förhindra all renarnas uppträdande i trafiken leder till skador. Det är därför
enligt de sakkunniga från trafiksäkerhelssynpunkt lämpligast all låta det
ekonomiska ansvaret för trafikolyckor, där renar är inblandade, stanna på
trafikanterna. Härtill kommer att del knappast är skäligt all rennäringen
belastas med ett ekonomiskt ansvar för skador som är en följd av den allmänna
samhällsutvecklingen, detla särskilt som möjligheterna all genom försäkringar
mildra de ekonomiska konsekvenserna av skadorna är betydligt större för trafikanterna
än för renägarna. De sakkunniga förordar därför en uttrycklig föreskrift om
all eljest gällande ersättningsskyldighet för skador genoin renar inle skall
omfatta sådana skador som orsakals av alt renar inkommit på väg, järnväg eller
flygfält. Endast om sådan skada orsakats uppsåtligen av någon för renarna
ansvarig anser de sakkunniga alt ersättningsskyldighet bör föreligga.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 205
Remissyttrandena
De
remissinstanser som har yttrat sig i denna del ställer sig i flera avseenden
kritiska till de sakkunnigas förslag.
SSR anför all de
sakkunniga överdrivit betydelsen av den skada som renar kan åstadkomma. Några
sifferuppgifter angående utdömda ersättningar för renskada lämnas inte. I
själva verket torde det årliga beloppet av utdömda renskador vara ringa.
Samerna påyrkar, alt vanliga culparegler, dvs. skadeståndsansvar endast vid
uppsåt eller vållande, blir tillämpliga på renskada.
Hovrätten för Övre
Norrland anför följande. I fråga om ersättning för skada genom renar har de
sakkunniga, såvitt gäller skador ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen,
med vissa jämkningar behållit den nu gällande huvudregeln om strikt ansvar för
grödeskador på odlad mark under tiden juniaugusti. Mot denna bestämmelse görs ingen
erinran. För skador på odlad jord under annan tid än juniaugusti inskränks
emellertid skadeslåndsskyldighelen lill fall av uppsåtlig skadegörelse. Såsom
de sakkunniga anför torde den gröda som avses i förevarande sammanhang i
allmänhet vara bärgad och införd i lada före augusti månads utgång. Den
praktiska betydelsen av en bestämmelse som reglerar ersättningsskyldigheten för
tiden septembermaj är därför inte stor. I de fall då höbärgningen inte är avslutad
före den 1 september och någon vårdslöshet i fråga om hemförandet eller skyddet
av grödan inte kan läggas dess ägare till last, synes det emellertid stötande
atl markägaren inte skall kunna få ersättning för en av renar orsakad skada på
grödan, när den för renarna ansvarige ådagalagt vårdslöshet eller till och med
grov vårdslöshet vid bevakningen av djuren. Hovrätten anser därför all den nu
gällande regeln i 27 § 1 andra, stycket första punkten renbeteslagen, enligt
vilken skada skall ersättas inle bara vid uppsåtligt utan även vid vårdslöst handlande
från den för renarna ansvariges sida, bör behållas. Den i 27 § 1 andra styckel
andra punklen renbeteslagen angivna specialregeln för fall av vållande från
markägarens sida synes vidare böra upphävas, varvid betydelsen av sådant
vållande kommer att få avgöras enligt allmänna regler om skadelidandes
medverkan till skadan. I sakens natur ligger med hänsyn lill å ena
sidan de svårigheter all övervaka renarna som den extensiva renskötselmetoden
innebär och å andra sidan markägarens möjligheter atl skydda sin gröda all
den senare regelmässigt kommer att få svara för hela skadan. Vad därefter
gäller skadeståndsskyldigheten inom övriga delar av renskötselområdel
tillstyrks den föreslagna huvudregeln för grödeskador på odlad jord under
tiden majseptember. Beträffande sådana skador under annan lid än
majseptember vill hovrätten emellertid förorda i överensstämmelse med vad
som skett för motsvarande fall ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen att
nu gällande regler i 28 § 1 andra stycket och 2 andra stycket renbeleslagen
behålls, dock att specialregeln för fall av vållande från markägarens sida
upphävs.
206 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Enligt
en uttrycklig regel omfattar de sakkunnigas förslag om ersättningsskyldighet
inte skador som orsakats av att renar inkommit på väg, järnväg eller flygfält.
Nu angivna skador skall i stället enligt förslaget ersättas endast om de
uppsåtligen orsakats av någon för renarna ansvarig. Renbeleslagens regler om
skador genom renar avser endasl skador som djuren orsakar på andras ägor. För
andra skadesilualioner får man falla tillbaka på allmänna rättsgrundsatser
inom skadeslåndsrätlen, vilket torde innebära alt skadeståndsansvar inte
inträder med mindre den som hafl djuren i sin vård brustit i skälig tillsyn.
Uppenbart är att de speciella förhållandena inom rennäringen och renvården
medför stora svårigheter atl hålla kontroll över renarna och gör del omöjligt
atl i varje särskilt fall förhindra, alt renar kommer in på vägar och andra
trafikleder. Alt såsom de sakkunniga begränsa ansvaret för de av renar
orsakade Irafikskadorna lill fall av dolus hos den för renarna ansvarige torde
dock föra för långt. En sådan regel skulle säkerligen understundom leda till
direkt stötande resultat. Bestämmelsen är inte heller ägnad alt främja den
kontroll över renarna särskilt vid flyttningar av djuren efler vägarna som
inom rimliga gränser måste krävas till förhindrande av trafikolyckor. På
anförda skäl avstyrker hovrätten förslaget all begränsa ansvaret för
trafikskada genom renar lill fall av uppsåt och förordar alt avgörandet i dessa
frågor liksom hittills lämnas ål rättstillämpningen.
Departementschefen
Jag
tillstyrker de sakkunnigas förslag alt den nu gällande bestämmelsen om strikt
ansvar för grödeskador genom renar på odlad jord ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen i den nya lagstiftningen vidgas till alt omfatta alla delar av
renskötselområdel där renskötsel är tillålen under hela året. Den allmänna
regeln om djurägares ansvar är visserligen nu för tiden att ägaren inte blir
ansvarig med mindre han visat sig försumlig i tillsynen över djuret. Del går
likväl inle att bortse från de särskilda förhållanden som råder inom
renskötseln.
Efler
1920-lalet tillämpas inom renskötseln s. k. exlensiv drift. Den kännetecknas
av atl renarna under barmarkstiden hålls i stora hjordar som inte övervakas
kontinuerligt. Som de sakkunniga framhållit bör denna driftsmetod som ur
rennäringens synpunkt är rationell inte få användas på bekostnad av
utomstående, för skadegörelse genom renar utsatta personer. Det är därför av
ohka skäl mindre lämpligt alt rätten lill ersältning görs beroende av alt
vållande i form av försumlighet vid renarnas bevakning kan läggas någon till
last.
Med
hänsyn härtill är del enligt min mening lämpligl alt även i fortsättningen
genom regler om strikt ansvar för renägarna eller rättare sagl för samebyarna,
som enligt förslaget skall ombesörja renskötseln, hålla markägare inom
renskötselområdel skadeslösa för skador på odlad jord. Till odlad
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 207
jord
hänför jag då i likhet med de sakkunniga åker, äng eller trädgård. Jag kan
också godla de sakkunnigas förslag all såvitt avser odlad jord ovanför
odlingsgränsen och på renbelesfjällen begränsa regeln om strikt ansvar till
vegetationsperioden juniaugusti och såvitt avser odlad mark inom andra delar
av renskötselområdel där renskötsel är tillåten årel runt till vegetationsperioden
majseptember. De skäl som talar för en bestämmelse om strikt ansvar för skada
genom renar på odlad jord inom område där renskölseln då är tillåten gör sig
enligt min mening med än större styrka gällande inom område där renskötsel
inle är tillålen. Delta gäller inte bara i fråga om skada på odlad jord utan
även på annan slags mark t. ex. skogsmark. Längre än till skada på mark bör
emellertid enligt min mening inte reglerna om strikt ansvar sträcka sig. Jag
anser alltså att reglerna om strikt ansvar för skada genom renar bör begränsas
till sådana skador som renar normalt brukar orsaka, dvs. markskador genom bete
eller nedtrampning. Jag förordar sålunda alt reglerna görs tillämpliga på skada
som renarna orsakar 1. på åker, äng eller trädgård under tiden juniaugusti
ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen eller under tiden majseptember
inom annat område där renskötsel får bedrivas året runt, 2. på mark, vare sig odlad
eller ouppodlad, utanför renskötselområdet eller 3. på mark inom
renskötselområdel under lid då renskötsel inle får bedrivas där.
För
andra skadesilualioner bör man som hovrätten anfört i sill remissyttrande
falla tillbaka på allmänna rättsgrundsatser inom skadeslåndsrätlen, vilket bl.
a. innebär atl skadeståndsansvar inte inträder med mindre den som haft djuren i
sin vård brustit i skälig tillsyn. Allmänna skadeståndsrätlsliga grundsatser
bör alltså tillämpas bl. a. på Irafikskador som vållats av renar. Någon
uttrycklig regel härom behövs inle enligt min mening i den föreslagna
rennäringslagen. Där har tagils in endast de särskilda reglerna om strikt
ansvar.
91
§ har utformats enligt vad jag nu har anfört. I 91 § sägs också alt skada som
avses där skall ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkommit
eller som vid liden för skadans uppkomst hafl renar i trakten. Det står alltså
den skadelidande fritt att välja vilken av dessa byar han vill kräva på
skadestånd. Regeln är delvis motiverad av atl vissa delar av renskötselområdel
inle har lagts ut för viss by. Regeln är också motiverad av den risk för
rättsförlust för en skadelidande som svårigheten att utreda renarnas
tillhörighet kan medföra.
Har
flera byar vid liden för skadans uppkomst hafl renar i trakten eller är
betesområdet gemensamt för flera byar följer av bestämmelsen att den
skadelidande har rätt att söka endera av dem. Att den skadelidande har räll atl
söka någon av byarna för hela skadan följer också av regeln.
Vilken
by som slutligen skall svara för skadan blir en fråga mellan byarna. Är två
eller flera byar ersältningsskyldiga och kan del inte utredas alt renar från
någon av byarna orsakat skadan, skall ansvarigheten enligt
208 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
91
§ andra styckel fördelas lika mellan byarna inbördes. Om renar från by som
utgett ersältning för skada inte alls medverkat lill skadan eller i varje fall
inte ensamma orsakat denna, bör självfallet finnas möjlighet till regresstalan
gentemot den by vars renar orsakat skada eller som medverkat till denna. För
det fall renar från flera byar medverkat till skadan bör ersättningsskyldigheten
givelvis fördelas mellan dem så rättvist som möjligt. Kan skadorna ej
särskiljas, kan det som de sakkunniga föreslagit vara lämpligt med en regel om
atl ansvarigheten fördelas i förhållande till antalet renar som utan bevakning
fanns i trakten vid liden för skadans uppkomst. Bestämmelser härom finns i 91 §
tredje och fjärde styckena. I 92 § har lagils in bestämmelser om regressrätt
för sameby gentemot den som vållat skadan.
93 §
Paragrafen
ersätter 36 § 1 sjätte styckel och 2 renbeleslagen. Bestämmelsen innebär alt
renägarens rält till ersättning upphör i och med alt ersättningen tillfaller
samebyn.
94 §
Paragrafen,
som motsvarar 37 och 38 §§ renbeteslagen och 8 kap. 4 § i de sakkunnigas
förslag, innehåller föreskrifter lill skydd mot all renarna ofredas av hundar.
95
och 96 §§
Paragraferna,
som innehåller ansvarsbestämmelser, omfattar ell väsentligt mindre antal gärningar
än som är kriminaliserade i 59 § renbeteslagen.
I
anslulning till 95 § 2 kan anmärkas atl renen representerar etl högt värde för
renägaren, i normalfallet 300400 kr. S. k. lockrenar och ledarre-nar värderas
ofta åtskilligt högre. Givetvis gäller brottsbalkens bestämmelser om
förmögenhetsbrott brott varigenom någon angriper den förmögenhet som renarna
representerar. I paragrafen har därför inte tagits in någon motsvarighet till
de bestämmelser om straff för dödande eller skadande av renar som de sakkunniga
föreslagit. Däremot kan det vara motiverat all i lagrummet la in en
motsvarighet lill bestämmelsen om straff för vissa fall av ofredande av renar.
95
§ 47 har flyttats över från 14 § renmärkeslagen utan annan saklig ändring än
som betingas av de föreslagna ändrade reglerna om kalvmärkning.
I
96 § stadgas straff för medlem i sameby som tar virke med åsidosättande av
bestämmelserna i 1720 §, där rätlen lill skogsfång i princip är begränsad
lill husbehov, eller bryter mot föreskrift som meddelats med slöd av 22 § eller
lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller upprättande av renlängd.
Renlängden bestämmer som tidigare framgått en renskötande medlems inflytande
på byns renskötsel och hans andel i byns eventuella rörelse-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 209
överskott.
Sådana gärningar lorde ofta komma atl innefatta brott som är alt bedöma enligt
brottsbalken och då bör denna balk tillämpas. Med hänsyn härtill har angivils
all straff som är stadgal i paragrafen inle skall ådömas, om gärningen är
belagd med straff enligt brottsbalken.
97 §
Denna
paragraf motsvarar 63 § renbeleslagen, som förpliktar same, som har renhjord
under sin vård, all hopsamla renhjorden eller skilja ul ren från hjorden, om
det påfordras av vissa myndigheter för verkställande av "utmätning eller
rannsakning efter stulna renar eller av annan laga orsak", vid äventyr all
handräckningen anskaffas på hans bekostnad, om han Ireds-kas.
I
förslagel har skyldigheten all biträda myndigheterna flyttats över på samebyns
styrelse, som ju avses få ansvaret för renskötseln i byn. I övrigl har de
nuvarande reglerna behållits väsentligen oförändrade i sak.
98 §
Paragrafen,
som innehåller bestämmelser om överklagande av samebys beslut, motsvarar 8 kap.
10 § i de sakkunnigas förslag.
De
sakkunniga
En
viktig fråga i samband med regleringen av den lokala renskölselor-ganisationen
är på vad sätt rättsskydd skall beredas dem som tillskyndas skada genom åtgärd
eller underlåtenhet av samebyn och dess organ. Härvid kommer i fråga såväl byns
egna medlemmar som utomstående.
Vad först angår
rättsskyddet för utomstående, lill vilka givelvis räknas även andra samebyar
och deras medlemmar, lorde i princip inga speciella regler böra införas med
avseende på samebyarna, ulan samhällets normala talemöjligheter får anses vara
lill fyllest. Om inte annan framkomstväg t. ex. polisanmälan, när en viss
handling eller underlåtenhet innefattar brottslig gärning står lill buds,
innebär del sagda all talan om fullgörelse eller förbud får väckas mot samebyn
vid allmän domstol.
I lagen om ekonomiska
föreningar (69 §) är frågan om rättsskyddet för föreningsmedlem löst så, all
envar föreningsmedlem har rätt att väcka talan mot föreningen vid allmän
domstol, om han anser atl etl på föreningsstämma fattat beslut inle tillkommit
i behörig ordning eller atl del eljest strider mol nämnda lag eller föreningens
stadgar. I vissa fall, nämligen om lalan grundas på alt beslutet inle
tillkommit i behörig ordning eller atl det eljest kränker allenast medlems
rätt, måste talan väckas inom tre månader från beslutels dag. I annat fall blir
beslutet gällande. Om ett beslut strider mot regler, som inle k.an åsidosättas
ens med alla medlemmars samtycke.
210 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
är
det däremot ogiltigt, en "nullitet", oavsett om klandertalan väckes
inom viss tid eller inte. Den talan som åsyftas i 69 § lagen om ekonomiska föreningar
är talan mot beslut av föreningsstämma, inle mot styrelsebeslut. Styrelsens
beslut kan inte överklagas hos domstol. Däremot kan det ändras av föreningen
själv, exempelvis genom alt föreningsstämman upphäver beslutet eller
tillsätter ny styrelse, som beslutar på annat sätt.
De
i lagen om ekonomiska föreningar meddelade reglerna om talerätl mot
föreningsbeslut är utformade efter mönster av motsvarande bestämmelser i 1944
års aktiebolagslag (138 §) och lorde vara typiska för sammanslutningar av
privaträttslig natur. Utmärkande för dem är att klagoinslansen (domstolen)
inle får ingå i prövning av beslutets lämplighet utan endasl har atl bedöma
dess laglighel.
I
fråga om flotlningsföreningar innehåller lagen om flottning i allmän floltled
förutom bestämmelser om klandertalan vid domstol (61 §) ett särskilt
stadgande (62 §) om befogenhet för flottande alt hos länsstyrelsen söka
rättelse i vissa av föreningen eller för dess räkning fattade beslut, som
förmenas oskäligt betunga floltningen eller vara oförenliga med flottledens
intresse eller lända till uppenbart men för de flottande. Härigenom har således
ål länsstyrelsen såsom klagoinstans överlämnats alt bedöma även lämpligheten av
vissa föreningsbeslut.
En
liknande vidsträckt klagorätt har införts i lagen om fiskevårdsområden. Enligt
30 § denna lag får delägare anföra besvär hos länsstyrelsen mot beslut som
fattas vid sammanträde med delägarna eller mot elt av styrelsen fatlat
ultaxeringsbeslut. Som besvärsgrund kan åberopas inte bara alt beslutet
strider mot lag eller författning eller mot stadgarna ulan även alt det kränker
klagandens enskilda rätt.
De
sakkunniga anser all medlemmarna i de föreslagna samebyarna bör tillerkännas
besvärsrätt inle bara på formella ulan även på materiella grunder. Sättet på
vilket en sameby handhar skötsel av medlemmarnas renar och fördelar
skötselkostnaderna ingriper direkt i renägarnas privata ekonomi och kommer
också alt bli bestämmande för deras möjligheter atl fort-sälta och utveckla
sina företag. Samtidigt har man alt räkna med risken för motsättningar mellan
olika medlemskategorier, mellan medlemmar med och ulan renar, mellan renägare
med många och renägare med få renar, mellan skilda familjer och andra
renskölargrupper. För medlemmarna i en sameby liksom för medlemmarna i en
floltningsförening eller delägarna i elt fiskevårdsområde saknas i praktiken
den möjlighet att undandra sig följderna av ett majoritetsmissbruk som
ullrädesrälten innebär för medlemmarna i en ekonomisk förening. Ell utträde ur
samebyn innebär nämligen alt den utträdande om han inle lyckas vinna inträde
i en annan sameby blir avskuren från möjligheten atl utöva sin renskölselräll
och de därmed förenade birättigheterna. Enligt de sakkunniga är det med hänsyn
härtill nödvändigt all lämna sådana medlemmar i en sameby som inle
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 211
på
bystämma kan vinna gehör för sina åsikter befogenhet atl hos opartisk myndighet
få lill stånd en saklig prövning av majoritetens ställningslagande. Talerätten
bör därför utformas efter förebild av 30 § lagen om fiskevårds-områden. Det
innebär atl beslut av samebys stämma eller av syssloman som förordnals alt
ombesörja renskölseln liksom styrelsens eller sysslomans beslut om infordrande
av förskott bör kunna överklagas av medlem, som menar all beslutet inte
tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller
författning eller mol samebyns stadgar eller kränker hans enskilda rält. Med
den sist nämnda besvärsgrunden avses bl. a. all elt beslut skall kunna ändras,
om del exempelvis genom alt otillbörligt gynna någon eller några av
medlemmarna på de övrigas bekostnad åsidosätter klagandens rättighet att
åtnjuta lika behandling med övriga medlemmar vid utnyttjandet av de med
renskötselrätlen förenade befogenheterna. Som skäl för all även vissa av
styrelsen eller av syssloman fattade beslut skall kunna överklagas kan enligt
de sakkunniga åberopas atl etl ultaxeringsbeslut innebär en direkt ekonomisk
förpliktelse för delägarna och därför bör kunna överklagas.
Vad härefter angår frågan
om lämplig prövningsinstans framhåller de sakkunniga alt det från principiell
synpunkt otvivelaktigt vore fördelaktigast om alla överklaganden av
samebyarnas avgöranden kunde upptas av allmän domstol. Härigenom skulle på en
viktig punkt uppnås överensstämmelse med vad som gäller beträffande talan mol
beslut av en ekonomisk förening. Mol de principiella fördelarna av en
domstolsprövning måste emellertid enligt de sakkunniga vägas de därmed
förenade praktiska ölägenheterna. Dessa hänför sig främst lill de betydande
kostnader som numera är förenade med domstolsprocesser. En annan omständighet
som lalar mol domstolsprövning i della fall är den påfrestning för det
fortsatta samarbetet inom byn och i renskötselarbetet som en domstolsprocess
måste innebära. Särskilt bör uppmärksammas risken för alt tillfälliga
meningsmotsättningar fördjupas i samband med en muntlig rättegång, där
beskyllningar och molbeskyllningar ofta kan förekomma. I jämförelse härmed
torde det i regel skriftliga administrativa besvärsförfarandet innebära ganska
små risker för sammanhållningen inom byn.
Dessa
och andra skäl talar enligt de sakkunnigas mening för alt länsstyrelsen utgör
besvärsinstans i förhållande lill de lokala rennäringsorganisationerna.
Bestämmelserna härom bör därför i detla hänseende utformas efter förebild av 30
§ lagen om fiskevårdsområden. Liksom i delta lagrum bör besvärstiden sältas
till två månader, varvid tiden skall räknas från beslutets dag utom när fråga
är om besvär mot beslut av styrelsen eller av syssloman, i vilka fall den bör
räknas från det klaganden fick del av beslutet.
212 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Departementschefen
De
sakkunnigas förslag i dessa delar godtas av remissinstanserna. Vattenöverdomstolen
anser sig dock böra uttala viss tveksamhet huruvida de skäl som de sakkunniga
anfört mot alt låta bymedlem föra lalan mot samebyarnas avgöranden hos allmän
domstol kan anses bärande.
Jag tillstyrker de
sakkunnigas förslag i dessa avseenden. Bestämmelserna i 98 § har utformats i
enlighet med de sakkunnigas förslag. I paragrafens tredje stycke föreskrivs att
beslut varigenom bystämmas beslut ändrats eller upphävts gäller även för medlem
som ej fört talan. Denna regel har motsvarighet i annan lagstiftning.
99102
§§
Paragraferna
som motsvarar 8 kap. 1115 §§ i de sakkunnigas förslag rör lalan mot myndighets
beslut enligt den nu föreslagna lagen.
I
99 § första stycket föreskrivs all lalan mot beslut av lantbruksnämnd föres
genom besvär hos lantbruksslyrelsen. Med hänsyn till att besvär i de ärenden
som enligt lagförslaget prövas av lantbruksnämnd kommer att avse frågor av
praktisk natur med starka inslag av ekonomiska och andra ändamålsenlighetssynpunkter
bör enligt min mening besvär i dessa ärenden prövas av Kungl. Maj :l i
statsrådet. 99 § andra stycket har utformats med hänsyn härtill.
I 100 § första stycket ges
bestämmelser om besvär över länsstyrelsens beslut. Enligt de sakkunnigas
uppfattning bör talan mol länsstyrelsens beslut enligt den nu föreslagna
lagstiftningen föras genom besvär hos Kvingl. Maj :t. De sakkunniga anför
vidare att det bör vara regeringsrätten som i sista instans avgör dessa
ärenden. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att dessa besvärsärenden bör
prövas av förvaltningsdomstol.
Kungl. Maj :l har den 20
mars 1970 till lagrådet remitterat etl förslag om förvaltningsrältsskipningens
organisation. Detta förslag innebär bl. a. att mål, som i sista instans skall
avgöras av regeringsrätten, i elt storl antal fall först skall prövas av
kammarrätten. Enligt förslaget skall vidare i regel av varje författning framgå
huruvida lalan skall fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet eller hos
förvaltningsdomstol. De nya bestämmelserna om förvalt-ningsrältsskipning
föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.
Avsikten
är atl nu föreslagen lagstiftning skall träda i kraft den 1 juli 1971.
Lagförslaget har emellertid anpassats till förslagel om
förvaltnings-rättsskipningens organisation. Sålunda har i 100 § tagits in en
bestämmelse om att sådan talan som här avses skall fullföljas hos kammarrätt.
Samtidigt har i övergångsbestämmelserna (punkt 4) förts in en föreskrift om
att lalan mot beslut enligt den nya lagen av länsstyrelse som meddelats före
den 1 januari 1972 skall föras hos Konungen. Eftersom sameby torde vara att
hänföra till menighet följer av regeringsrällslagen 2 § 2:6) att
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 213
mål
om beslut av sameby prövas av regeringsrätten. Enligt regeringsrätts-lagen 2
§ 14: 6) prövas också mål om renmärken av regeringsrätten. Prövningen av
besvär över beslut som i övrigt kan komma atl fallas av länsstyrelse under
andra halvåret 1971 får ske hos Kungl. Maj :t i statsrådet.
100
§ andra styckel ersätter 15 § första styckel renmärkeslagen vari föreskrivs
alt talan mol beslut varigenora registrering beviljats inte får föras.
I
101 § har på förslag av de sakkunniga och med förebild i 31 § lagen om
fiskevårdsområden tagits in bestämmelser om en förenklad melod för delgivning
av beslut med samebys medlemmar.
I
102 § klargörs atl beslut som avses i 98100 §§ kan verkställas omedelbart
utan all besvärstidens utgång eller eventuell besvärsprövning behöver avvaktas.
Självfallet måste det dock finnas möjlighet för klaganden all hos
besvärsmyndigheten utverka inhibition av verkställigheten.
Övergångsbestämmelser
Den
nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.
Det
finns anledning anta att det blir svårt atl vid denna tidpunkt övergå till den
nya organisationsformen i alla lappbyar. Funktionärer behöver utbildas för
samebyarna och den renskötande befolkningen behöver även i övrigt få tillfälle
att göra sig förtrogen med de nya organisations- och drift-formerna. Med hänsyn
härtill föreslås i punkt 7 atl Kungl. Maj :t ges möjlighet alt för vissa
lappbyar senarelägga övergången lill den nya organisationsformen.
I
punkterna 2 och 3 föreslås övergångsbestämmelser för de nya reglerna om
renmärken. Enligt punkt 2 skall äldre renmärken, som enligt övergångsbestämmelserna
lill lagen (1960: 144) om renmärken får behållas till den 1 juli 1975, kunna
användas intill faslslälll datum oberoende av nya lagens ikraftträdande. Till
punkt 3 har från övergångsbestämmelserna lill lagen (1960: 144) om renmärken
förts över vissa föreskrifter rörande avlyst märke och avbrotlsmärke som
anbragls enligt lagen (1928: 310) om renmärken.
12.2
Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
I
avsnitt 11.4 har nämnts atl jag i samråd med chefen för finansdeparlementet
förordar alt avgångsvederlag som i form av engångsbelopp utgår till
renskötselutövare som lämnar renskötseln inte skall räknas som skattepliktig
inläkt. En bestämmelse härom har tagils in i punkt 1 av anvisningarna till 28 §
kommunalskallelagen.
214 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
13.
HemstäUan
Jag
hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget till rennäringslag inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
bifaller Hans Maj :l Konungen.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 215
Bilaga
1
Rennäringssakkunnigas
förslag
till
Lag om rennäringen
1
Kap. Om rätt att idka rennäring
Renskötselrätten
1 §
Rält
till renskötsel enligt denna lag medför befogenhet för rättighetshavaren alt
på sätt nedan anges nyttja land och vatten inom renskötselområdet till
underhåll för sig och renarna.
Renskötselberättigad,
som ej tillhör renby, äger endast i den omfattning som framgår av 3 kap. 1 §
tredje stycket eller efter upplåtelse enligt 12 § samma kap. utöva rätt, vilken
är grundad på bestämmelse i denna lag.
Särskilda
bestämmelser gäller i fråga om den omfattning i vilken befogenhet enligt denna
lag får utövas inom nationalpark.
Renskötselberättigade
2 § .
Rätt
till renskötsel enligt denna lag tillkommer person av samisk härkomst, om hans
fader eller moder eller någon av deras föräldrar såsom stadigvarande yrke idkat
renskötsel inom riket eller bilrätt därvid. Adoptivbarns och dess avkomlingars
rätt i detta avseende bedömes efter adoptantens härkomst samt adoptantens och
dennes föräldrars befattning med renskötsel.
Rätt
till renskötsel tillkommer vidare den som är gift med eller efterlevande make
till renskötselberättigad som avses i första stycket.
När
särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen tillerkänna annan person än som
avses i första och andra styckena rätt till renskötsel, om han är av samisk
härkomst eller är adoptivbarn till person av samisk härkomst eller avkomling
till sådant adoptivbarn eller har varit gift med renskötselberättigad enligt
första stycket.
Renskötselområdet
3 § .
Under
hela året får renskötsel idkas dels i Norrbollens och Västerbottens läns
lappmarker ovan odlingsgränsen, dels på kronomark och renbetesland inom de
trakter i lappmarkerna nedom odlingsgränsen, där skogsrenskötsel av ålder
förekommit under våren, sommaren eller hösten, dels ock på ren-
216 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
betesfjällen
i Jämtlands län samt inom de delar av Jämtlands och Kopparbergs län som
särskilt upplåtits till renbete.
Under
liden den 1 oktoberden 30 april eller den längre lid som kan vara avtalad får
renskötsel också idkas inom övriga delar av lappmarkerna nedom odlingsgränsen
samt inom sådana trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen som efter gammal
sedvana använts för renskötsel vissa tider av årel. Skulle otjänliga väderleks-
eller betesförhållanden medföra alt höstflyttning måste förelagas före den 1
oktober eller vårflyttning efler den 30 april, omfattar rätten lill renskötsel
inom nämnda områden den ytterligare lid som med hänsyn till omständigheterna
oundgängligen erfordras.
Om
renskötsel efter särskilt tillstånd (koncessionsrenskötsel) ges bestämmelser i
7 kap.
Om
expropriation för renskötselns behov stadgas i expropriationslagen.
4 § .
Om
det finnes erforderligt för renbetets bevarande eller eljest för renskötselns
främjande, kan lantbruksnämnden inom viss del av det i 3 § angivna
renskötselområdel begränsa rätlen att hålla renar på bete eller förbjuda
betning under viss lid eller tills vidare.
5 §.
Är
visst område, där renskötsel jämlikt 3 § är tillåten, oundgängligen
erforderligt för ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna, äger Konungen
förordna att området skall undantagas från renskötsel och i samband därmed
meddela de bestämmelser angående åtgärder lill förebyggande av olägenhet för
rennäringen i orten som påkallas av undantagandel.
För
skada och intrång, som genom undantagandet orsakas rennäringen och ortens
renskötselberättigade, skall ersättning lämnas av den för vars räkning området
undantages. Ersättningen skall, enligt bestämmelser som meddelas av Konungen,
fördelas mellan statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas
medlemmar beröres av undantagandet. I övrigt äger bestämmelserna i
expropriationslagen om expropriationsersältning och dess fastställande
motsvarande tillämpning; och skall vad där är föreskrivet om den exproprierande
gälla den för vars räkning området undantages.
6 §.
Innan
förordnande enligt 5 § första stycket meddelats, får ägare eller brukare av
mark, där renskötsel idkas och där den enligt 3 § första stycket är tillåten
under hela årel, ej vidtaga sådan väsentlig ändring i markens nyttjande att
avsevärd skada därigenom kan uppkomma för rennäringen i orten.
Första
stycket gäller ej bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag, vars tillåtlighet skall
prövas enligt vallenlagen.
2
kap. Om renbyar
Allmänna
bestämmelser
1 §.
De trakter, där renskötsel enligt 1 kap. 3 § första styckel får idkas under
hela året, skall vara indelade i renbyområden. För varje byområde skall fin-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 217
nas
en renby. Indelningen göres av lantbruksnämnden med beaktande av
beleslillgången, förekommande hinder för renarnas slrövning, renägarnas
boplatser och övriga driftsekonomiska omständigheter.
När
så anses lämpligl, äger lantbruksnämnden utvidga byområde lill alt även omfatta
trakt, där renskötsel får äga rum endasl under del av årel.
Om
särskilda skäl föreligger, kan två eller flera renbyar tilldelas viss beteslrakl
som gemensamt byområde.
För
varje renby skall lantbruksnämnden fastställa det högsta antal renar som
sammanlagt får hållas.
Bestämmelserna
ovan äger motsvarande tillämpning vid ändring av gällande indelning eller
fastställt renantal.
2 § .
Renbyn
skall tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen genoin att i enlighet med
denna lag handha renskölseln inom byns betesområde, anskaffa och underhålla
därför erforderliga driftsanläggningar samt reglera av renarna orsakade skador.
Renbyn bör även främja medlemmarnas övriga gemensamma intressen, men detla
skall ske på annat sätt än genom ekonomisk verksamhet.
Med renbys betesområde
avses i denna lag del enligt 1 § indelade byområdet jämte övriga av byn
utnyttjade betesmarker.
Renby
får endast efter särskilt uppdrag ombesörja slakt av medlems renar och
försäljning av därvid utvunna produkter.
Renby kan besluta atl
märkningen av medlemmarnas renar icke skall utgöra etl för byn gemensamt
arbete utan skall ankomma på de enskilda medlemmarna. Även om renmärkningen
ingår bland de gemensamma arbetena är medlem oförhindrad att själv märka egna
renar.
3 § .
Renbyns
medlemmar äger gemensamt nyttja byns betesområde för renbete. Beslut angående
nyttjandet fattas av byns stämma, styrelse och renförman, om annat ej
föranledes av 15 § tredje stycket eller 4 kap. 7 §.
Bystämma
kan, för all hindra atl del för byn enligt 1 § fastställda renantalet
överskrides eller för alt eljest främja medlemmarnas renskötsel, begränsa
antalet renskötande medlemmar i byn eller fastställa visst antal renar, som
medlem högst får äga, eller föreskriva annan begränsning av medlemmarnas
reninnehav. Den fortsatta driften av renskötselföretag inom byn får dock ej
härigenom omöjliggöras eller väsentligt försvåras.
Renby äger avgöra, om
renar som tillhör annan än renskötande medlem skall få hållas på byns
betesområde. Lämnas lillslånd, skall sådana renar (skötesrenar) vårdas av
styrelsen eller den styrelsen utsett. Som skötesrenar anses dock icke renar
som tillhör renskötande medlems husfolk, utan sådana renar skall vid
tillämpningen av denna lag räknas till den renskötande medlemmens egna renar.
Om rätt för renby alt
förfoga över renar med okänd ägare finns bestämmelser i 5 kap. 13 §.
4 § .
Renby
registreras hos länsstyrelsen i del län där byns styrelse enligt stadgarna har
sitt säte. By, vars styrelse har sitt säte i Kopparbergs län, skall dock
registreras hos länsstyrelsen i Jämtlands län.
218 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Hos
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall föras
register för inskrivning av de uppgifter vilka enligt denna lag skall anmälas
för registrering.
När
renby registrerats, kan byn förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.
Medlemskap
5 §.
Medlem i renby är
a)
renskötselberättigad, som
deltar i den inom byns betesområde bedrivna renskötseln;
b)
renskötselberättigad, som inom
byns betesområde idkat eller såsom stadigvarande yrke biträtt i rennäring och
som ej övergått lill annat huvudsakligt förvärvsarbete;
c)
den som enligt 6 § beviljats
medlemskap i byn; samt
d) renskötselberättigad,
vilken är make eller hemmavarande barn till
medlem, som under a)c) sägs, eller är efterlevande make eller omyndigt
barn till avliden sådan medlem.
Medlem,
som med egna renar själv eller genom sitt husfolk idkar rennäring inom byns
betesområde, benämnes renskötande medlem.
Renskötande
medlems dödsbo får under tre år från dödsfallet fortsätta den av medlemmen
bedrivna renskötseln. Är dödsbodelägare, som enligt 1 kap. 2 § äger rätt till
renskötsel, under 21 år, räknas tiden från del han eller, om flera sådana
dödsbodelägare finnes, den yngste av dem fyllt 21 år.
Den
som enligt första stycket är medlem i renby anses ha utträtt ur annan renby,
som han förut tillhört.
6 § .
Medlemskap
i renby kan på bystämma beviljas utomstående renskötselberättigad, som avser
att med egna renar idka rennäring inom byns betesområde.
Vägras
sökanden inträde, kan länsstyrelsen bevilja honom medlemskap i byn, om den av
honom planerade renskötseln bedömes vara till väsentlig nytta för rennäringen i
byn samt ej medföra olägenhet av betydelse för byns medlemmar.
Stadgar
7
§. För renby skall finnas stadgar, som anger:
1.
renbyns benämning;
2.
den ort inom betesområdet, där
byns styrelse har sitt säte;
3.
antalet styrelseledamöter och
revisorer, tiden för deras uppdrag saml, om suppleanter finnes, motsvarande
uppgifter beträffande dem;
4.
renbyns räkenskapsår;
5.
antalet årliga ordinarie
bystämmor samt tiderna för dessa;
6.
hur kallelse till bystämma
skall ske och andra meddelanden översändas till medlemmarna för kännedom samt
när föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vidtagas;
7.
tid för betalning av förlag,
som infordrats enligt 9 eller 10 §;
8.
den tid efter första ordinarie
bystämman, då fordringar och skulder
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 219
som
uppkommit på grund av slutlig utgiflsfördelning enligt 11 § förfaller till
betalning;
9. vilka fonder byn
skall ha, deras ändamål samt hur avsättning till dem
skall ske; och
10. de
närmare föreskrifter om renskötseln som anses erforderliga.
Stadgarna skall för registrering inges till länsstyrelsen, som prövar att
stadgarna tillkommit i
föreskriven ordning och alt de icke innehåller något som strider mot lag eller
författning. Innan registrering skett, äger sladgarna ej giltighet.
Fråga om ändring av
stadgarna skall behandlas på bystämma enligt vad i 2126 §§ sägs. Beslut om
ändring är ej giltigt, med mindre det på stämman biträdes av minst två
tredjedelar av det på stämman företrädda röstetalet samt av flertalet av byns
myndiga medlemmar. Bestämmelserna ovan om registrering gäller även beslut om
ändring av sladgarna.
Ekonomiska
förhåUanden
8 § .
Renbys
utgifter skall, om annat ej följer av andra styckel, betalas av byns samtliga
renskötande medlemmar och fördelas mellan dem i förhållande till deras
reninnehav.
Bystämman kan besluta att
utgifter för renskölseln, som icke avser medlemmarnas samtliga renar, skall
fördelas mellan ägarna till de renar, för vilka utgifterna göres, i förhållande
till innehavet av dessa renar. Sådani beslut kan omfatta visst räkenskapsår
eller gälla tills vidare men får ej avse utgift som uppkommit före beslutet.
Medlemmarnas reninnehav
beräknas enligt gällande renlängd, om icke längden vid renräkning enligt 4 kap.
2 § befunnits vara felaktig eller renanlalet på annat sätt visas ha väsentligt
förändrats, sedan längden upprättades. Vid tillämpning av beslut, som fattats
enligt andra stycket, skall dock renantalet för medlem, vilken visar att del av
hans reninnehav ej föranlett utgift som avses med beslutet, i motsvarande mån
nedsättas.
Renskötande medlem, som
utträtt ur renbyn eller upphört raed renskötsel, är i förhållande till byn
ansvarig för de utgifter som belöper på hans reninnehav och avser tid, då han
var renskötande medlem. Bestämmelsen äger motsvarande tillämpning på ny
renskötande medlem.
9 §.
Till
betalning av renbyns utgifter är renskötande medlem skyldig att lämna nödigt
förlag. Förlaget uttaxeras genom att styrelsen upprättar en debiteringslängd,
upptagande det belopp som skall fördelas, vad därav belöper på varje medlem och
tiden för inbetalningen.
Förlaget skall för envar
renskötande medlem bestämmas till belopp, som är skäligt med hänsyn till hans
reninnehav samt omfattningen av det arbete han och hans husfolk beräknas komma
att ulföra för byn under räkenskapsåret.
10
§. Förslår ej tillgängliga medel till betalning av klar och förfallen skuld,
för vilken renbyn svarar, åligger del styrelsen all ofördröjligen infordra
förlag enligt 9 §.
220 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Försummar
styrelsens ledamöter vad som åligger dem enligt första stycket, är de
solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar, skall
länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman alt debitera och uttaga
erforderligt belopp. Syssloman äger av renbyn uppbära arvode, som bestäraraes
av länsstyrelsen.
11 §.
Slutlig fördelning av
renbyns utgifter för varje räkenskapsår verkstäUes enligt de i 8 § angivna
grunderna i den förvaltningsberättelse som styrelsen är skyldig alt framlägga
vid första ordinarie bystämma under närmast följande räkenskapsår. Vid
fördelningen goltskrives renskötande medlem tillskjutet förlag samt värdet av
arbete som han och hans husfolk utfört för byn. Vad raedlera enligt
förvaltningsberättelsen med däri av bystämman beslutade ändringar och tillägg
har alt fordra av byn eller är skyldig att utge lill denna, förfaller till
betalning å tid efter stäraraan sora anges i sladgarna.
Värdet för dag eller timme
av arbete, som renskötande medlera och hans husfolk kan korama atl utföra för
byn, skall i förväg fastställas av bystämman all gälla till dess nytt sådant
värde bestämmes.
12 §.
Underlåter
renskötande medlera alt inom föreskriven tid erlägga infordrat förlag enligt 9
§ eller 10 § eller betala sådan skuld till renbyn sora uppkorarait på grund av
slutlig utgiflsfördelning enligt 11 §, äger styrelsen eller sysslomannen till
säkerhet för byns fordran innehålla och efter tillsägelse till medleinnien låta
på offentlig auktion försälja så många av hans renar atl fordringen jämte
uppkomna kostnader täckes.
Kan bidrag, som påförts
renskötande medlem enligt bestämmelserna i 911 §§, ej uttagas hos honom,
fördelas bristen mellan övriga renskötande raedleraraar i förhållande lill
deras inbördes bidragsskyldighel. Bristen uttaxeras genom debiteringslängd
enligt 9 §. Inbetalas bidraget senare helt eller delvis av den som
ursprungligen påförts detsamma eller av någon som övertagit hans renhjord,
skall det influtna beloppet tillgodoräknas de medlemmar, av vilka brislen
läckts, i förhållande till vad som utgått från envar av dem.
Om ej länsstyrelsen eller
Konungen i samband raed besvärstalan förordnar annat, får lill betalning
förfallet bidrag utlagas enligt utsökningslagens bestämmelser om fordran för
vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom sora äger laga kraft.
13 §.
Lån
får av renby upptagas endasl under förutsättning atl lånet enligt en i förväg
uppgjord amorleringsplan skall återbetalas genora årliga uttaxeringar på byns
samtliga renskötande medlemmar. Lånetiden skall uppgå lill högst tio år eller
den längre tid för vilken statlig kreditgaranti för lånet beviljats.
Uttaxeringarna skall vara så avvägda att lånebeloppet jämte ränta på oguldet
kapital kan antagas bli till fullo betalt under den beräknade tiden.
Beslut om upptagande av
lån är ej giltigt, med mindre del på bjslänima biträdes av minst två
tredjedelar av del på stämman företrädda röstetalet samt av flertalet av byns
renskötande raedleraraar.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 221
Denna
§ äger ej tillämpning på tillfälliga lån, avsedda alt återbetalas senast under
nästkommande räkenskapsår.
14 §.
Av
renby uppburna intrångsersättningar och avgifter för nyttjanderättsupplålelser
skall avräknas från byns utgifter under året eller tillföras någon av byns
fonder. Om sådan ersättning eller avgift till betydande del utgör vederlag för
annat än renbetesmark eller hinder i renskötsel, skall dock by-släraraan
verkställa sådan fördelning av beloppet all raedleraraar, sora tillskyndats
särskild olägenhet genom intrånget eller upplåtelsen, erhåller skälig
gottgörelse härför.
Styrelse
15 §.
För
renby skall finnas en på bystäraraa vald styrelse, beslående av en eller flera
ledamöter. Styrelseledamot skall vara raedlera av byn och får ej vara orayndig.
Har styrelsen flera ledaraöler, skall en av dera vara ordförande.
Styrelseledamot
kan genom beslut på bystäraraa skiljas från uppdraget före utgången av den tid
för vilken han blivit utsedd.
Saknar
renby beslutför styrelse, äger länsstyrelsen, på yrkande av någon vilkens rätt
är beroende av alt behörig styrelse finnes, förordna syssloman att antingen
ensam eller jämte de styrelseledamöter sora kan finnas handha byns angelägenheter
och företräda byn såsom styrelse. Syssloman äger av byn uppbära arvode som
bestämmes av länsstyrelsen.
Val
av styrelseledamot, skiljande från styrelseuppdrag och annan ändring i
förhållande som tidigare anmälts skall anmälas till länsstyrelsen för
registrering.
16 §.
Del
åligger styrelsen att i överensstämmelse med medlemmarnas på bystämma fattade
beslut, i den mån dessa icke strider mot lag eller mot renbyns stadgar, leda
renskötseln inom byns betesområde, ombesörja arbete sora fordras för byn,
tillse alt medlemmarnas geraensarama intressen tillvaratages utan alt någon
medlem missgynnas, utlaga de renskötande medlemmarnas bidrag till byns
utgifter och i övrigt handha byns angelägenheter.
Som
styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande förenar sig
vid sammanträde. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning och gäller i
andra frågor den mening sora biträdes av ordföranden vid sammanträdet.
Styrelseledamot
får ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse
som strider mot renbyns.
17
§.
Styrelsen
företräder renbyn gentemot tredje man samt för byns talan inför domstolar och
andra myndigheter.
Styrelsen
kan uppdraga åt särskild renförman att under styrelsens överinseende leda
renskötseln inom byns betesområde och anställa härför erforderlig arbetskraft.
Om
ej annat beslutats på bystämma, äger styrelsen utse särskild firraa-
222 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
tecknare.
Bemyndigande att teckna firraa kan av styrelsen återkallas när sora helst.
Styrelsen skall lill länsstyrelsen anraäla särskilt utsedd firmalecknare och
återkallelse av bemyndigande att teckna firraa.
18
§.
Det
åligger styrelsen att över sin förvaltning och renbyns verksamhet föra
ordentliga räkenskaper, som avslutas för varje räkenskapsår. Byns utgifter
skall i räkenskaperna fördelas mellan de renskötande raedleraraarna enligt i
denna lag angivna grunder.
Minst
en raånad före den första ordinarie bystäraraan under räkenskapsåret skall
styrelsen till revisorerna avlärana en av styrelsens ledamöter underskriven
förvaltningsberättelse, i vilken redogöres för verksamheten under föregående
räkenskapsår och för byns ekonoraiska ställning.
Av
berättelsen skall särskilt fraragå
ägarna
till de renar som under året hållits på byns betesområde och antalet renar för
varje ägare;
årets
utgifter för arbetskraft i renskötseln och för vård av renar hos annan renby;
vad
under året utbetalats i anledning av skador genom renar och vad i detta
hänseende vid årets slut återstod att utkräva av renägare inom byn eller av
annan renby;
under
året gjorda investeringar och sättet för deras finansiering;
renbyns
övriga kostnader under årel;
vilka
belopp som under året influtit lill och utbetalats från envar av bj'ns fonder;
under
året inträffade ändringar i byns upplåning;
storleken
av de enligt 9 eller 10 § infordrade förlagen;
renbyns
övriga inkorasler under årel;
vilket
belopp envar renskötande medlem påförts i bidrag till byns utgifter under året
och vad han på grund av slutlig utgiflsfördelning enligt 11 § har alt fordra av
byn eller är skyldig alt utge till denna; saml
byns
tillgångar och skulder vid årets början och slut.
Revision
19 §.
Styrelsens
förvaltning och renbyns räkenskaper skall granskas av en eller flera revisorer.
Revisor utses på bystämma.
Om
revisor entledigas, avgår eller avlider och suppleant ej finnes, åligger del
styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor.
Styrelsen
skall ge revisor tillgång till renbyns räkenskaper och andra handlingar saml i
övrigt del biträde sora denne begär för uppdraget. Styrelsen får ej vägra
revisor begärd upplysning angående förvaltningen.
Medlera,
som hos styrelsen påkallar granskning av renbyns böcker, räkenskaper eller
andra handlingar, äger få del av dessa på läraphgt sätt.
20 § .
För
varje räkenskapsår skall revisorerna avge en av dem undertecknad
revisionsberättelse, som överlämnas till styrelsen senast två veckor före
första ordinarie bystäraraan under nästföljande räkenskapsår.
Revisionsberättelsen
skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas granskning saral
uttalande huruvida anledning till anmärkning beträf-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 223
fande
förvaltningen föreligger eller icke. Föreligger anledning lill anmärkning,
skall den anges i revisionsberättelsen. Berättelsen skall innehålla särskilt
uttalande huruvida ansvarsfrihet för styrelseledaraölerna tillstyrkes eller
icke.
Revisor,
sora har en från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig
raening eller eljest finner särskilt uttalande erforderligt, äger rätt atl lill
revisionsberättelsen foga yttrande i saken eller all avge särskild revisionsberättelse.
Bystämma
21 §.
Medlems
rätt att deltaga i handhavandet av renbyns angelägenheter utövas på bystäraraa.
Den
sora underlåtit atl i rätt lid fullgöra sin bidragsskyldighet får dellaga i
förhandlingarna raen äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han eftersatt.
Medlera
eller annan får icke, själv eller genora orabud eller sora orabud, deltaga i
behandling av angelägenhet, vari han äger elt väsentligt intresse som strider
mot renbyns.
22 § .
Beträffande
rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat är bestämt i denna lag,
1.
atl varje rayndig medlem äger
en röst i fråga som rör ändring av stadgarna eller utseende av revisor eller
beviljande av ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter;
2.
att i övriga frågor rösträtt
tillkomraer endast renskötande raedlem, vilken därvid äger en röst för varje
påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honora;
3.
atl raedleras rösträtt kan
utövas genora annan medlera såsom ombud;
4.
att ingen får för egen eller
annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda
röstetalet;
5.
alt den mening som erhållit det
högsla röstetalet gäller som stämmans beslut; samt
6.
alt vid lika röstetal val
avgöres genom lottning men i andra frågor den mening gäller som biträdes av de
flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av stämmans ordförande.
23 §.
Bystämma
öppnas av den styrelsen därtill utsett. Utser de närvarande ej enhälligt
ordförande, väljes ordförande efter huvudlalet.
Ordföranden
skall upprätta och till godkännande av stämman framlägga en förteckning över
närvarande medleramar och ombud raed uppgift om den rösträtt som tillkommer
envar av dera. Sedan förteckningen enhälligt eller efter en på grundval av
densamma företagen omröstning bland de renskötande raedleraraarna godkänts med
eller utan ändringar, gäller den som röstlängd vid stämman.
Över
beslut som fattas på stäraraan skall genora styrelsens försorg föras protokoll,
vilket skall hållas tillgängligt för medlemmarna senast två veckor efter
stämman.
224 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
24 § .
Styrelsens
förvaltningsberättelse samt revisionsberättelsen för det senaste räkenskapsåret
skall framläggas på första ordinarie bystäraraan varje räkenskapsår. På denna
stämma skall avgöras frågorna om godkännande av den i förvaltningsberättelsen
verkställda fördelningen av renbyns utgifter och om beviljande av ansvarsfrihet
åt styrelseledamöterna för den tid berättelsen omfattar.
Förvaltningsberättelsen
och revisionsberättelsen skall under minst tio dagar före stämman hållas
tillgängliga för raedleraraarna hos styrelsens ordförande.
Styrelsen
är skyldig atl på bystäraraa lämna de upplysningar om renbyns verksamhet som
raedlera begär och sora kan vara av betydelse för inedlem-raarna.
25 §.
Byns
medlemmar kallas till ordinarie bystämma av styrelsen.
Styrelsen
kan, när den finner lämpligt, kalla medlemraarna lill extra bystämma.
Revisor
äger, om hans granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skäl
begära all styrelsen skall utlysa extra bystämma all hållas så snart det med
iakttagande av föreskriven kallelselid kan ske.
Extra släraraa skall också
utlysas av styrelsen, när det för uppgivet ändamål skriftligen begäres av
minst en femtedel av samtliga myndiga raedleraraar eller det mindre antal som
kan vara bestämt i sladgarna.
Finnes ej styrelse eller
underlåter styrelsen alt i föreskriven ordning kalla raedleraraarna lill
ordinarie bystämma eller lill extra stämma, när sådan beslutats av bystäraraan
eller skall hållas enligt Iredje eller fjärde stycket, är länsstyrelsen
skyldig att på anraälan av röstberättigad medlem ellei revisor ofördröjligen
utlysa släraraa.
26 §.
Kallelse
lill bystämma skall ske på sätt föreskrives i sladgarna.
I kallelsen anges tid och
plats för stämman saml de ärenden sora skall förekoraraa på denna. De ärenden
sora enligt denna lag eller stadgarna skall behandlas på ordinarie stämma
behöver dock ej särskilt anges i kallelsen lill denna. Skall på stämma
behandlas fråga om ändring av sladgarna, intages del huvudsakliga innehållet i
ändringsförslaget i kallelsen.
Ärende,
som ej angivits i kallelse till släraraa, får icke avgöras vid denna, om ej
ärendet enligt denna lag eller stadgarna skall förekomma på stämman. Ulan
hinder av denna bestämmelse kan dock på stämraa fallas beslut ora utlysande av
extra stämraa.
Skadestånd
27 § .
Angående
skyldighet för styrelseledaraot eller annan som ägt företräda renbyn eller
revisor eller medlem all ersätta skada, som han tillskyndat byn, medlem eller
tredje man, samt angående talan om sådan ersättning äger vad som för
motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonomisk förening till-lärapning.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 225
3
kap. Om särskilda med renskötselrätten sammanhängande rättigheter
Jakt och fiske
1§.
Medlem
av renby är berättigad atl under tid, då renskötsel är tillålen i trakten, jaga
och fiska inora de delar av lappmarkerna och renbetesfjällen som tillhör byns
betesområde; dock gäller rätten att jaga icke på inägor. Vanliga inskränkningar
i fråga ora nyttjande av jakt och fiske skall iakttagas.
Renskötande
raedlem av renby är också berättigad att enligt bestämraelserna i första
stycket jaga och fiska för sitt uppehälle inom annan renbys betesområde, när
han för renskiljning eller annat dylikt ärende tillfälligt vistas där.
Den
som ej är men tidigare har varit medlem av renby får till husbehov jaga och
fiska inom byns betesområde enligt bestämmelserna i första styckel intill dess
tio år förflutit från hans utträde ur byn. Denna rätt gäller dock endast inom
betesområdet för den renby han sist tillhörde.
Skogsavverkning
2§.
Inom
lappmarkerna och på renbelesfjällen äger renby avverka skog föl virkes
användande i renskölseln, såsora lill renvaklarstugor, förvaringsbodar, broar
och stängsel. Medlem av renby får därstädes taga virke för uppförande eller
ombyggnad av annan byggnad än familjebostad, för underhåll av honora tillhöriga
byggnader saral lill eget behov av bränsle och slöjdvirke.
På mark utom lappmarkerna
och renbelesfjällen, där renskötsel enligt 1 kap. 3 § är tillålen, får renby
för virkets användande i renskölseln tillgodogöra sig torra träd, vindfällen,
skogsavfall, en- och videbuskar samt, för tillfälligt behov, på utmark växande
lövträd. Samraa rätt tiUkoraraer medlem av renby för underhåll av honom
tillhöriga byggnader saral till eget behov av bränsle och slöjdvirke. Därjämte
får lall- och grantjur tagas lill slöjdvirke.
Växande barrträd får avverkas
endast efler anvisning eller utsyning av vederbörande skogstjänsleman, ora ej
markens ägare eller brukare samtyckt till avverkningen.
Befogenhet
enligt första eller andra stycket för utövas endasl inom den egna byns
betesområde. Medlem av renby äger dock laga bränsle till eget behov, när han
för renskiljning eller annat dylikt ärende tillfälligt vistas inora fräraraande
renbys belesoraråde.
3§.
För
virke, sora avverkas på kronoraark under kronans omedelbara disposition eller
på oraråde sora vid avviltring utlagts till allraänningsskog, behöver
ersältning icke läranas.
Vid
avverkning på annan raark än som avses i första stycket skall ersättning
lämnas för värdet på rot av virke från växande barrträd ävensora för rotvärdet
av växande lövträd särat tall- och grantjur sora tages ulora lappmarkerna och
renbetesfjällen. Kan parterna ej enas om ersättningen, skall den beslämmas av
värderingsman som länsstyrelsen utser.
8 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
226 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
4§.
Inom
renbys betesområde får lavbevuxna träd fällas, ora det är oundgängligen
nödvändigt för atl anskaffa foder till byns renar. Härvid skall i första hand
torra eller oväxlliga träd avverkas.
Vederbörande
skogstjänsteraan, markägare eller brukare skall såvitt möjligt underrättas,
innan avverkning sker, och därvid lämnas tillfälle alt anvisa lärapliga träd.
Ora förhandsunderrättelse ej medhunnits, skall anmälan ora utförd avverkning
snarast göras lill någon av nämnda personer.
5§.
Konungen äger för viss tid förbjuda avverkning enligt 2 § av växande tall, gran
eller björk inora område, där sådan avverkning uppenbarligen kan medföra fara
för skogens bevarande eller återväxt.
Stängsel
6§.
Inora renbys belesoraråde får byn anlägga arbetshagar och uppföra andra stängsel
sora erfordras för renarnas bevakning och hanterande. Ora sådan anordning är
avsedd för stadigvarande bruk, skall dock platsen i förväg anvisas av markens
ägare eller brukare. Är renbyn missnöjd raed den anvisade platsen, äger
lantbruksnämnden på begäran av byn bestämma var stängslet skall anläggas.
Flyttningsvägar
7§.
Renby är berättigad att
låta byns renar flytta raellan skilda delar av byns belesoraråde. Vid flyttning
skall väg tagas, där rainsla skada vållas. Uppkoraraer tvist ora läget av flyttningsväg,
skall lantbruksnäranden besluta därora.
För att få flyttningsvägs
sträckning fastställd kan renby begära prövning av lantbruksnäranden. Nämnden
skall därvid höra andra berörda renbyar ävensom kommuner och fastighetsägare
ora den sträckning som sökanden påstår gälla eller begär att få utlagd. Av
lantbruksnäranden fastställd sträckning skall utmärkas på karta, som hålles
tillgänglig hos nämnden samt översändes till berörda renbyars och komrauners
styrelser.
8§.
Fastställd eller eljest gällande flyttningsväg får ej avslängas, och ej heller
får annan åtgärd vidtagas på eller invid vägen, varigenom dess framkomlighet
avsevärt nedsältes. Föreligger synnerliga skäl för ändring av flyttningsväg
och kan ändring ske ulan väsentlig olägenhet för renskötseln, äger dock
lantbruksnämnden efter fraraslällning av vederbörande markägare eller brukare
förordna därom. Samtidigt skall vdd behov annan läraplig flyttningsväg
anvisas.
Byggnader
9§.
På ulmark inom renbys betesområde får byn eller medlem därav uppföra
renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller lilmande för renskölseln erforder-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 227
lig
byggnad. I fråga om byggnad för stadigvarande bruk, som nedora odlingsgränsen
och utom renbetesfjällen uppföres på annan mark än kronoraark under kronans
omedelbara disposition eller område som vid avviltring utlagts till
allmänningsskog, skall dock platsen för byggnaden i förväg anvisas av markens
ägare eller brukare. Är renbyn missnöjd med den anvisade platsen, äger
lantbruksnämnden på begäran av byn bestämraa var byggnaden skall uppföras.
Getskötsel
10
§. På kronomark under kronans omedelbara disposition får medlera av renby för
fjällrenskölsel hålla getter på bete under tid, då renskötsel är tillåten i
trakten. Antalet getter får dock ej översliga fera för hushåll.
Nytljanderätlsupplåtelser
11 §.
Renskötselberättigad
eller renby får ej överlåta eller lill annan upplåta rättighet, som är grundad
på bestämraelse i denna lag.
Efter
hörande av berörda renbyar kan Konungen eller rayndighel Konungen bestämmer
upplåta särskilda rättigheter i den omfattning och på de villkor sora anges i
12 och 13 §§.
12 §.
På
kronoraark under kronans omedelbara disposition inom lappmarkerna ovan
odlingsgränsen och på renbetesfjällen får upplåtas räll till jakt eller fiske,
ora upplåtelsen är förenlig raed god jakt- och fiskevård samt kan ske utan
avsevärt raen för renskölseln och utan besvärande intrång för dem som enligt 1
§ första stycket är berättigade att jaga och fiska inom området. När särskilda
skäl föreligger, kan upplåtelsen avse all rätt lill jakt eller fiske inom visst
oraråde.
På
kronomark som avses i första stycket får också upplåtas annan nyttjanderätt,
om upplåtelsen kan ske utan avsevärt men för renskölseln eller erfordras raed
hänsyn till den allraänna samfärdseln.
13 §.
Upplåtelse
enligt 12 § skall ske mot avgift, om ej särskilda skäl föreligger för
avgiftsfrihet.
Inflytande
medel skall, enligt bestämmelser som meddelas av Konungen, fördelas mellan
statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas raedleramar beröres av
upplåtelsen.
Den
till vilken upplåtelse skett är pliktig att själv svara för uppkommande skada
genora renar, om ej någon för renarna ansvarig uppsåtligen vållat skadan.
228 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
4 kap. Om renarnas skötsel m. m. AUmänna bestämmelser
1§.
Renbys styrelse och
renförraannen, om sådan finnes, skall tillse att renskötseln inom byns
betesområde bedrives på ändamålsenligt sätt och med iakttagande av god renvård.
Renarna skall hållas under sådan bevakning atl de såvitt möjligt hindras från
att göra skada och alt komma in på annan renbys betesområde.
Renägare
eller annan, som anställts för att biträda i renskölseln, skall följa de
anvisningar rörande skötseln som lämnats av styrelsen eller renförraannen.
Renräkning
och renlängd
2§.
Ordinarie
räkning av de till en renby hörande renarna skall verkställas årligen. Den bör
göras vid ungefär sararaa lid varje år.
Extra
renräkning skall förelagas, om del begäres av renskötande medlem eller av
lantbruksnäranden.
Vid renräkning skall
skiljas raellan renar av olika kön samt mellan kalvar under elt års ålder och
äldre djur. Den sora begärt extra räkning skall beredas tillfälle att närvara
vid sådan räkning och kontrollera dess utförande.
Kostnaden för ordinarie
renräkning är en geraensam utgift för renbyn. Kostnaden för extra renräkning
skall förskjutas av byn. Framgår av sådan räkning atl renlängden innehöll fel
av väsentlig betydelse, är byn berättigad att återfå kostnaden av den eller dem
som kan antagas ha orsakat felet. Renbyns utlägg för annan extra renräkning
skall återbetalas av den som begärde att räkning skulle ske.
3§.
För renby skall finnas en
av styrelsen upprättad renlängd, upplagande byns samtliga renskötande medlemmar
och det räknade eller uppskattade antalet renar för envar av dera. Ora
skötesrenar hålles i byn, skall också deras ägare upplagas i längden raed
angivande av renanlal. Av längden skall för varje ägare fraragå antalet renar
av olika kön samt antalet kalvar under etl års ålder och antalet äldre djur
Längden skall upprättas
årligen på grundval av ordinarie renräkning. Fel i längden, som påvisats vid
extra renräkning, skall ofördröjligen rättas. Styrelsen ansvarar för att
renlängden överensstämmer med resultatet av senast verkställda renräkning.
När medlems eller
renägares rättigheter och skyldigheter enligt denna lag beror på antalet renar,
skall gällande renlängd äga vitsord, om ej längden vid extra renräkning
befinnes vara felaktig eller det eljest visas alt någon ägares reninnehav
väsentligt förändrats, sedan uppgiften därora intogs i längden.
Främmande
renar
4§.
Renbys styrelse och renförraannen, ora sådan finnes, skall tillse atl utskiljning
av främmande renar, sora kommit in på byns betesområde, före-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 229
tages
så snart ske kan. Underrättelse om tid och plats för utskiljning skall i god
tid dessförinnan läranas till styrelsen för envar av de renbyar till vilka
renarna kan antagas höra. Sådan renby skall till skiljningen avdela erforderlig
arbetspersonal för att biträda vid skiljningen och raollaga till byn hörande
renar.
Uteblir
renby sora underrättats ora renskiljning i annan by från skiljningen, äger
sistnäranda by vidtaga erforderliga åtgärder för återförande av renar sora hör
till den frånvarande renbyn. Ora återförande ej kan ske utan väsentlig
olägenhet, får den by där skiljningen äger rum slakta renarna och försälja dem
för ägarens räkning.
5§.
För
renar, sora inkommit på främmande renbys betesområde, är den renby till vilken
renarna hör skyldig att erlägga vårdavgift till den andra byn.
Vårdavgiflen
skall raotsvara den fräraraande byns kostnader för nödigt arbete raed renarna
samt av dessa föranledda ullägg jämte värdet av det bete som renarna
tillgodogjort sig inora byns belesoraråde.
Har
mellan renbyar träffats särskild överenskoraraelse ora vårdavgifter, skall den
gälla.
Flyttningar
6§.
Renbys styrelse och renförraannen, ora sådan finnes, skall tillse att flyttning
av de lill byn hörande renarna sker i saralade flockar under erforderlig
bevakning särat med noggrant iakttagande av bestämraelserna i 1 kap. 3 § andra
stycket om betestidens längd inom delar av byns betesområde. Flyttning genora
annan renbys belesoraråde skall ske utan onödigt dröjsmål.
Åtgärder
vid bristfällig renskötsel
7§.
Är
renskötseln inora renbys belesoraråde bristfällig, skall lantbruksnämnden på
begäran av medlem eller annan vilkens rält är beroende därav söka att med byn
träffa skriftlig överensskommelse, varigenom byn åtager sig atl inom viss tid
vidtaga erforderliga åtgärder för att avhjälpa bristerna. Om överenskoraraelse
ej kan träffas eller byn underlåter alt fullgöra gjort åtagande, skall
lantbruksnäranden utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen, som
äger förordna syssloman alt omhänderha renskötseln inom betesområdet och
förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter intill dess bristerna blivit
avhjälpta.
Uppgift
ora sysslomans förordnande eller entledigande skall genast inskrivas i det
register sora avses i 2 kap. 4 §.
Syssloman
äger av byn uppbära arvode sora bestäraraes av länsstyrelsen.
5
kap. Om renmärken
1§.
Ren sora enligt denna lag vårdas av renby skall, ora annat ej följer av 8 11
§§, vara raärkt med ägarens av länsstyrelsen registrerade märke inskuret i
renens öron.
230 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Om
storlek och form av de snitt som ingår i renmärke och om renmärkes utformning i
övrigt gäller särskilda av Konungen meddelade bestämmelser.
Registrerat
märke får användas för märkning endast vid renskötsel inom den renby som anges
i registreringsbeslutet.
2§.
Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift ora sökandens namn
och hemvist och om den renby där märket skall användas vid renskötsel. Vid
ansökan skall fogas avbildning av märket.
3§.
Renmärke skall registreras hos den länsstyrelse, vid vilken den med ansökningen
avsedda renbyn enligt 2 kap. 4 § är registrerad.
Länsstyrelsen
skall föra register över renmärken och ägarna av dessa.
4§.
Renmärke
får registreras endasl för renby eller för renägare som är medlem i den renby
ansökningen avser eller som visar sig äga rätt alt ha skölesrenar där.
Renägare
får ej samtidigt inneha mer än ett registrerat raärke.
5 §.
Renraärke
av gemensam grundtyp för viss släkt eller släktgren släktmärke får
icke ulan särskilda skäl registreras för någon, som ej tillhör släkten eller
släktgrenen.
6 §.
För registrering av renmärke krävs,
a)
alt märket tydligt skiljer sig
från annat giltigt raärke, sora används eller får användas på renar raed vilka
sökandens renar kan samraanblandas, samt
b)
att märket har en form som
såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.
Utan
hinder av bestämmelsen under b) får släktmärke registreras, ora registreringen
medges av sådan innehavare av äldre märke av samma grundtyp som kan lida skada
genom registreringen.
7 § .
Den
som vid renmärkning vill begagna av honom genom avtal eller annorledes
förvärvad rätt att använda annans registrerade renraärke skall hos
länsstyrelsen ansöka om märkets registrering för sin räkning.
8 § .
Registrerat
renmärke skall av länsstyrelsen avlysas, om
a)
märkeshavaren hos länsstyrelsen
anmäler att han icke vidare ämnar använda märket vid renmärkning;
b)
märket under tio år icke
använts vid renmärkning;
c)
märket efter flyttning av renar
icke vidare skall användas i någon vid länsstyrelsen registrerad renby; och
d) rätt
alt ha renar i renby icke längre tillkommer märkeshavaren eller
hans dödsbo.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 231
Avlyses
märke efter anmälan enligt a), får det behållas på därmed märkt ren under tio
år från dagen för avlysningen.
9 §.
Är
två eller flera registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att de
antingen lätt kan förväxlas eller lätt kan ändras så alt de överensstäraraer
med varandra, och är likheten lill skada för någon av märkeshavarna eller för
renby, äger den skadelidande hos länsstyrelsen begära att etl eller flera av
raärkena skall avlysas eller ändras.
Avlyses
eller ändras märke enligt första stycket, får det bibehållas oförändrat på
märkt ren under tid som länsstyrelsen besläraraer.
Första
och andra styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om avbrotlsmärke
enligt 10 § och avlyst märke, som bibehållits på ren enligt 8 § andra stycket.
I stället för avlysning skall dock föreskrivas förkortning av märkets giltighetslid.
10 §.
Byter
märkt ren ägare, bör i första hand omraärkning raed den nye ägarens raärke
ske. För oraraärkning fordras dock tillstånd av styrelsen i den renby där
ommärkningen skall äga rum. Sker ej omraärkning, skall del redan inskurna
märket på renen förses med elt avbrotlsmärke, som skiljer renen från andra
renar med sararaa huvudraärke. För avbroltsraärkning fordras tillstånd av
styrelsen i den renby som i fortsättningen skall vårda renen.
Vid
annat förvärv än på grund av giftorätt, arv eller testamente fordras
överlåtarens saralycke till ommärkning och avbrollsmärkning.
Oraraärkning
och avbroltsraärkning får endast ske i närvaro av renförmannen eller annan av
styrelsen för den renby sora skall godkänna märkningen utsedd person eller
också inför två vittnen.
Avbrotlsmärke
får ej bibehållas på därmed märkt ren längre än tio år efter det styrelsens
medgivande gavs.
11 §.
Dödsbo
efter avliden renägare får begagna det raärke sora registrerats för den
avlidne.
12 §.
Renkalv
skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av del år då kalven
fölls. Märkning får dock ske även efter denna lid intill den 1 maj, om
märkningen utföres i närvaro av renförmannen eller annan av renbyns styrelse
utsedd person eller också inför två vittnen.
Den
som efter den 1 maj visar sig vara ägare av omärkl fjolårskalv får märka kalven
med sitt registrerade raärke, ora det medges av renbyns styrelse eller domstol
på hans lalan lämnar tillstånd därtill.
Anträffar
den som märker egna renar annans renko med omärkt kalv, bör han märka kalven
med moderns raärke. Är detla avbrotlsmärke eller avlyst raärke, skall i stället
ägarens registrerade raärke, ora det är känt, åsättas kalven. Den sora sålimda
raärkt annans kalv äger få gottgörelse av ägaren.
13 §.
Anträffas
inom renbys betesområde annan omärkt ren än årskalv och märkes ej renen enligt
12 §, skall den omhändertagas av renbyn och säljas
232 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
levande
eller slaktas och säljas. De medel sora därvid erhålles tillfaller renbyn.
Anträffas
inora renbys betesområde ren raed förfalskat, förstört eller okänt märke eller
raed raärke sora icke överensstäraraer med de föreskrifter sora givits om
renmärkes utformning, skall den orahändertagas av renbyn för slakt och
försäljning. Beträffande köpeskillingen äger första stycket motsvarande
tillärapning. Den sora inora två år från försäljningsdagen hos renbyn visar sig
vara ägare till renen har rätt all av byn erhålla ett belopp raotsvarande
köpeskillingen minskad raed de kostnader byn haft för ora-händertagandel,
slakten och försäljningen.
Anträffas
inora oraråde, där renskötsel då icke är tillåten, oraärkl ren eller ren med
ogiltigt märke, äger länsstyrelsen förordna att renen skall slaktas och säljas
för ägarens räkning. Kostnaden för renens omhändertagande, slakt och
försäljning skall ersättas ur köpeskillingen.
14
§. Närmare föreskrifter om renmärkesärendenas handläggning och för
till-lämpningen i övrigt av della kapitel meddelas av Konungen.
6
kap. Om ersättning för skada genom renar
1 §.
Skada,
som orsakas av renar inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen eller på
renbetesfjällen, skall ersättas endast ora skadan uppkorarait inom trädgård,
åker eller äng under tiden juniaugusti.
Skada,
som orsakas av renar nedora odlingsgränsen och utom renbetes-fjällen under tid
då renskötsel är tillåten i trakten, skall ersättas endasl om skadan uppkommit
inom trädgård, åker eller äng under tiden majseptember.
Orsakar
renar skada inom trakt där renskötsel icke är tillålen vid liden för skadans
uppkomst, skall den ersättas.
Ersättningsskyldighet
som ovan sagts föreligger icke, ora skadan skett inom fastighet, vars
innehavare enligt vid upplåtelsen meddelade eller eljest gällande bestämmelser
själv skall svara för skada genom renar. Ej heller omfattar sådan
ersättningsskyldighet skada, som orsakats av att renar inkommit på väg,
järnväg eller flygfält.
Ulan
hinder av bestämmelserna i första, andra och fjärde styckena skall ersättning
ulgå för skada, som uppsåtligen vållats av någon för renarna ansvarig.
2 § .
För
skada, som enligt 1 § skall ersättas, ansvarar den renby vars medlemmar vid
tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten. För skada inom område, som
enligt 2 kap. 1 § tilldelats viss by som renbyområde, får också denna sökas. Är
två eller flera renbyar ansvariga, äger den skadelidande söka en av dem för
hela skadan.
Saknas
styrelse för renby som enligt första styckel kan sökas för skada genora renar,
får den skadelidande kräva viss renskötande raedlem av byn med rätt för denne
att, i den mån han betalat mer än vad på honora enligt 4 § belöper, återkräva
beloppet av övriga för skadan ansvariga.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 233
3 § .
Fordrar
någon ersättning för skada genom renar och träffas ej uppgörelse, skall
utredning ora skadan verkställas genora en av länsstyrelsen förordnad
värderingsraan, ora det före talans anhängiggörande vid domstol påkallas av den
ersätlningssökande eller någon för skadan ansvarig.
Värderingsmannen
skall genora hörande av parterna och syn på platsen där skadan skett utreda
frågan ora ansvaret för skadan samt uppskatta dess värde i pengar. Ora del
finnes lämpligt, bör han söka förlika parterna. Över förrättningen skall föras
protokoll, vari upptages redogörelse för värderings-mannens iakttagelser och
slutsatser samt för träffad förlikning. I rättegång om ersättning för skadan
får protokollet åberopas sora bevis. Avskrift av protokollet skall tillställas
envar av parterna.
Ora
förrältningen ej utförts av statlig befattningshavare sora tjänsteuppdrag,
skall värderingsraannen enligt länsstyrelsens bestäraraande uppbära ersättning
av allmänna medel för arbete, tidsspillan och nödiga utgifter i samband med
förrättningen.
4 § .
Vad
renby nödgats utge i ersättning för skada genom renar skall järate gottgörelse
för kostnaderna å saken återbetalas av den sora uppsåtligen eller genom fel
eller försummelse vållat skadan. Är flera vållande, skall beloppet fördelas
raellan dera efter vad de bidragit till skadans uppkomst. Brist hos någon
vållande skall fördelas efler samraa grund.
Visas
ingen vara på sätt i första stycket sägs vållande till skadan eller kan av
renbyn utgivet belopp ej återfås hos den eller de skadevållande, skall beloppet,
i den raån det icke gotlgöres av annan renby eller utgår ur fond för ersättande
av skador genom renar, fördelas raellan byns renskötande medlemraar med
tillämpning av de i 2 kap. 8 § angivna grunderna.
Renby,
som ersatt skada, för vilken två eller flera byar är ansvariga, äger alt för
den del av ersättningen samt av kostnaderna å saken sora belöper på
skadegörelse av renar från annan renby söka gottgörelse av denna. Saknas
styrelse för denna by, gäller bestäraraelserna i 2 § andra stycket. Kan del ej
utrönas i vilken orafallning renar från skilda byar bidragit lill skadans
upp-korast, skall ansvarigheten delas i förhållande till antalet renar från
varje by, vilka vid tiden för skadans inträffande fanns i trakten och som ej
visas ha stått under sådan övervakning atl de icke kunnat raedverka till
skadan. Har annan fördelningsgrund överenskommits mellan byarna, skall den
gälla.
7
kap. Om koncessionsrenskötsel
1
§.
Renskötselberättigad
kan av lantbruksnämnden beviljas särskilt lillslånd (koncession) att i
Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen driva renskötsel inora visst område,
där renskötsel av ålder förekommer under hela årel.
Ansökan
om koncession skall innehålla uppgift om det oraråde där renskötseln avses
skola bedrivas saral ora antalet renar, sora sökanden och hans husfolk vill
inneha för egen räkning. Ora sökanden avser all raollaga skötesrenar, skall
även antalet sådana renar uppges. Över ansökningen skall yttrande inhämtas
från den komraun där området är beläget, varjämte ägare
8t
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
234 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
och
brukare av fastigheter i trakten skall beredas tillfälle atl yttra sig i
ärendet.
Om
fortsalt renskötsel inora området är till gagn för ortsbefolkningen och hinder
för bifall till ansökningen ej möter av hänsyn till sökandens personliga
förhållanden eller av annan anledning, kan koncession raeddelas sökanden för
viss tid, högst tio år.
2 § .
Koncession
skall innehålla beskrivning av det oraråde inora vilket renskötsel får
bedrivas särat erforderliga bestäraraelser om flyttningsvägar, om högsta
antalet renar inom koncessionsområdet, ora antalet renar som koncessionshavaren
och hans husfolk högst får inneha för egen räkning ävensom om de särskilda
villkor i övrigt under vilka renskötseln får äga rum.
Innefattar
koncession rätt för koncessionshavaren att raollaga skötesrenar, får den som
är bosatt inom koncessionsområdel och där äger eller brukar jordbruksfastighet
ha renar i vård hos honom, dock högst tjugo för hushåll, års- och fjolårskalvar
oräknade. Andra renar än sådana, som tillhör koncessionshavaren och hans husfolk
samt ägare och brukare av jordbruksfastigheter inom koncessionsområdet, får ej
hållas inom delta.
Har
efler koncessions meddelande förutsättningarna för renskölselns drivande inom
området ändrats eller finnes rättighetens utövande medföra oförutsedda ölägenheter
kan lantbruksnämnden återkalla koncessionen eller ändra de däri stadgade
villkoren eller föreskriva nya villkor.
Blir
koncessionshavaren stadigvarande förhindrad atl utnyttja den raed-givna
rättigheten eller visar han sig olämplig alt utöva den, kan lantbruksnämnden
överlåta koncessionen på annan renskötselberättigad för återstoden av
tillståndsliden eller del därav. Detsamraa skall gälla, ora koncessionshavaren
avlider och rättigheten icke lärapligen kan utövas av dödsboet.
3 § .
I
fråga om renskölseln inom koncessionsområdel skall bestämmelserna i 16 och 8
kap. gälla i tillämpliga delar, dock med följande tillägg och undantag:
1.
Koncessionsområdel utgör
renbyområde enligt 2 kap. 1 § första stycket. Medlemmar i renbyn är
koncessionshavaren jämte make och hemmavarande barn, andra
renskötselberättigade som biträder i renskötseln samt ägare av skötesrenar som
hålles inom koncessionsområdel. Skötesrenägarna får ej deltaga i överläggningar
och beslut i andra frågor än som rör deras rätt som renägare. I dessa frågor
räknas skötesrenägare som renskötande medlem.
2.
Koncessionshavaren är renförman
som avses i 2 kap. 17 § andra stycket.
3.
Bestämmelserna i 3 kap. om
särskilda med renskölselrätten samraanhängande rättigheter skall icke gälla i
vidare raån än att renbyn äger anlägga stängsel och uppföra byggnader inom
koncessionsområdel enligt reglerna i 6 och 9 §§ nämnda kap. samt alt
koncessionshavaren och hans husfolk är berättigade att därstädes taga dels
lill bränsle, tältstänger, bodar och förvaringsslällningar torra träd,
vindfällen, skogsavfall, en- och videbuskar samt, för tillfälligt behov, på
utmark växande lövträd, dels ock lill slöjd-virke tall- och grantjur. På annan
mark än kronomark under kronans omedelbara disposition eller område, sora vid
avviltring utlagts lill allraänningsskog, får virke tagas endast under
flyttning och raot betalning enligt ortens pris.
4.
All skada, sora orsakas av
renarna, skall ersättas av renbyn.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1071 235
8 kap. Övriga bestämmelser Ofredande av renarna m. m.
1 §.
Den
som uppsåtligen eller genora vårdslöshet dödar, skadar, skräraraer eller på
annat sätt ofredar renar, raedan de befinner sig på oraråde där renskötsel då
är tillåten, skall ersätta därigenora uppkoraraen skada. Detsamraa skall gälla,
ora någon söker att obehörigen fördriva renar från sådani oraråde.
Ora
ersättning för skada, sora orsakas av hund eller till följd av järnvägs drift,
är särskilt stadgal.
2 § .
Den
sora inom renbys betesområde avser atl förelaga skogsavverkning vid tidpunkt,
då renar kan antagas komraa atl uppehålla sig i trakten, skall underrätta
renbyn ora tid och plats för den planerade avverkningen.
Dödas eller skadas ren vid
skogsavverkning inora oraråde, där renskötsel då är tillåten, skall ersättning
läranas av den sora uppsåtligen eller genoin vårdslöshet vållat skadan. Den för
vars räkning avverkning sker svarar i förhållande lill den skadelidande för
awerkares vållande.
Den sora förestår
skogsavverkning, vid vilken ren blivit dödad, skall genast anraäla del
inträffade till renbyn eller, ora det ej är raöjligt, till polisrayndig-heten i
orten. Polismyndigheten skall skyndsamt underrätta renbyn samt vidtaga
erforderliga åtgärder för del dödade djurels tillgodogörande.
3 § .
Ersältning
för dödad eller skadad ren, vars ägare är okänd, skall ulgå till den renby inom
vars belesoraråde renen befann sig.
4 § .
Anträffas
hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren inom område där renskötsel
då är tillålen, får hunden dödas. Detsamma skall gälla, om hund anträffas utan
tillsyn omedelbart efter det alt den på sådani oraråde jagat eller annorledes
ofredat ren. Den sora sålunda dödat hund skall därora ofördröjligen göra
anmälan till polisman i orten vid äventyr atl eljest icke äga till sitt
fredande åberopa förhållande sora nyss sagls.
Medan renar befinner sig
på mark där renskötsel då är tillåten, skall alla traktens hundar sora icke
användes i renskölseln hållas i band eller inslängda. Om det kan ske ulan
skada för renskötseln, äger dock länsstyrelsen medge undanlag härifrån för viss
trakt eller för särskilda fall.
När flyttning raed renar
sker förbi gård eller hus, där hund finnes, skall hunden hållas i band eller
inslängd. Den sora förestår flyttningen bör i förväg underrätta berörda
hundägare ora tiden för renarnas passerande.
Bymedlemmarnas
hörande
5 § .
Innan
länsstyrelsen, lantbruksnäranden eller annan myndighet raeddelar beslut eller
vidtager åtgärd enligt denna lag eller enligt bestäraraelser, som utfärdals med
slöd av denna lag, skall raedleraraarna i den eller de renbyar
236 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
för
vilka beslutet eller åtgärden kan få väsentHg betydelse lämnas tillfälle att
yttra sig i ärendet. Är fråga om åtgärd som ej tål uppskov, får dock provisoriskt
beslut därom fattas innan renbymedlemmarna hörts.
Yttrande enligt första
stycket skall avges av renbyns styrelse, ora ej annat bestärats på bystäraraa.
Straffbestämmelser
m. m.
6 §.
Med dagsböter straffas
1.
den som åsidosätter förbudet enhgt
3 kap. 8 § mot att avslänga flyttningsväg eller väsentligt nedsätta sådan vägs
framkomlighet;
2.
den som vid renraärkning
åsidosätter bestäramelsen i 5 kap. 1 § tredje stycket eller i andra fall än sora
medges i 10 och 11 §§ samraa kap. använder märke som ej är registrerat för
renägaren;
3.
den som verkställer oraraärkning
eller avbrottsmärkning i strid mol 5 kap. 10 § eller märker renkalv utan
iakttagande av bestämmelserna i 12 § första och andra styckena samma kap.;
4.
den sora genora vårdslöshet
vållar att ren dödas eller skadas i fall som avses i 1 § första stycket eller 2
§ andra stycket detta kap.;
5.
den sora uppsåtligen eller
genom vårdslöshet ofredar ren i fall sora avses i 1 § första stycket detta
kap.; samt
6.
den som i strid mot 4 § andra
eller tredje stycket detta kap. underlåter att hålla hund i band eller
instängd.
7 §.
Med
böter, ej över femhundra kronor, straffas
1.
renbymedlera, sora tager virke raed
åsidosättande av bestämmelserna i 3 kap. 2 eller 4 § eller i strid mot förbud
som meddelats med stöd av 5 § samma kap.;
2.
den som uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande av
renlängd; samt
3.
den som underlåter att i
behörig ordning göra anmälan enligt 2 § Iredje stycket detta kap. eller i sådan
anmälan lämnar medvetet oriktig uppgift.
8 §.
Förseelse,
som avses i 6 § under 4. och 5. saml i 7 § under 1. och som endast förnärmar
enskilds rätt, får åtalas av åklagare allenast om åtal av särskilda skäl finnes
påkallat från allraän synpunkt.
Sora
målsägande i fråga om dödande, skadande eller ofredande av ren anses förutom
renens ägare även renbyns styrelse.
9 §.
Renbyns
styrelse är skyldig att i erforderlig omfattning låta hopsamla till byn hörande
renar och verkställa renskiljning, om det begäres av utmätningsman eller
polismyndighet för att möjliggöra utmätning eller spaning efter stulna renar
eller annan laglig åtgärd.
Tredskas
styrelsen att lämna fordrad handräckning, får sådan anskaffas på renbyns
bekostnad.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 237
Talan
mot renbys beslut
10 §.
Anser
medlera att beslut, som fatlats på bystämma, icke tillkommit i behörig ordning
eller att del eljest strider mol lag eller författning eller raot renbyns
stadgar eller kränker hans enskilda rätt, äger han föra talan hos länsstyrelsen
genora besvär, vilka skall ha inkoramit inora två raånader från dagen för
beslutet. Motsvarande gäller beslut, som fatlats av styrelsen enligt 2 kap. 9 §
eller av syssloman enligt 10 § samma kap. eller 4 kap. 7 §. I dessa fall räknas
dock besvärsliden från det raedleraraen fått del av styrelsens eller
sysslomannens beslut.
Om
ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, länder beslut som avses i första stycket
till efterrättelse utan hinder av förd lalan.
Talan
mot myndighets beslut
11 §.
Talan
mol lantbruksnämnds beslut enligt denna lag föres hos lantbruksstyrelsen genora
besvär. Besvärsinlagan skall inges till lantbruksnäranden inora tre veckor
efter det delgivning skett; dock skall besvärsliden för renby och annan raenighet
vara fera veckor.
12 §.
Mot
beslut varigenora registrering av renmärke beviljats får lalan ej föras.
Talan
mol annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag eller mot lantbruksstyrelsens
beslut i ärende sora avses i 11 § föres hos Konungen genora besvär, vilka skall
ha inkorarait till jordbruksdeparteraentet inom tre veckor efter det delgivning
skett; dock skall besvärstiden för renby och annan menighet vara fera veckor.
13 §.
Angår
beslut, sora länsstyrelse, lantbruksnärand eller lantbruksslyrelsen raeddelar
enligt denna lag, så raånga alt avskrift av beslutet ej lärapligen kan
tillställas envar av dem, skall beslutet översändas till renbyns styrelse för
att hos denna hållas tillgängligt för medlemraarna. Meddelande ora översändandet
skall på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inora orten.
Delgivning anses ha skett den dag då raeddelandet först infördes i sådan
tidning.
14 §.
Avgörande
i anledning av besvär raot renbys beslut gäller även för medlem, sora ej fört lalan
raen sora beröres av beslutet.
15 §.
Ora
ej annorlunda förordnas, länder beslut som avses i 11 § och 12 § andra stycket lill
efterrättelse ulan hinder av förd talan.
Denna
lag träder i kraft den
Genom
lagen upphäves lagen den 18 juli 1928 (nr 309) ora de svenska lapparnas rält
till renbete i Sverige och lagen den 5 raaj 1960 (nr 144) ora renraärken.
Förekoramer
i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest stadgande, sora
ersatts genora bestäraraelse i nya lagen, skall den bestäraraelsen i stället tiUärapas.
238 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Med
avseende å införandet av den nya lagen skall följande iakttagas.
1.
Den som vid nya lagens
ikraftträdande äger rätt till renskötsel bibehåller denna rätt, även ora han
ej är renskötselberättigad enligt nya lagen.
2.
Det åligger länsstyrelsen att
tillse att länets lappbyar ombildas till renbyar från dagen för nya lagens
ikraftträdande, att stadgar för renbyarna anlages och faslställes saml att styrelser
och revisorer för renbyarna utses, allt med iakttagande av bestämmelserna i nya
lagen.
3.
Talan, som enligt 9 § lagen den
5 maj 1960 om renraärken anhängiggjorts vid dorastol före nya lagens
ikraftträdande, skall handläggas enligt äldre lag.
4.
Märke, som enligt övergångsbestämraelserna
till 1960 års lag ora renraärken intagits i övergångsförteckning, får
bibehållas på därmed märkt ren intill den 1 juli 1975, och skall vad i 5 kap. 9
§ nya lagen stadgas om avlyst raärke äga raotsvarande tillärapning på sådant raärke.
5.
Vad i nya lagen stadgas i fråga
ora avlyst märke och avbrotlsmärke skall i tillärapliga delar gälla beträffande
enligt äldre lag avlyst märke, som bibehålles på därmed märkt ren, samt enligt
äldre lag tillkoraraet avbrottsmärke.
6.
Den i 5 kap. 10 § fjärde
stycket nya lagen fastställda tioårsliden för avbrottsmärke skall beträffande
märke, sora anbragls enligt lagen den 18 juli 1928 (nr 310) om renmärken,
räknas från den 1 juli 1960.
7.
I fråga om
ersättningsskyldighet för skada genom renar, som inträffat före nya lagens
ikraftträdande, skall äldre lag tillämpas i stället för bestämraelserna i 6
kap. 1, 2 och 4 §§ nya lagen.
Rennäringssakkunnigas
förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om
expropriation
Härigenom
förordnas att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan sägs.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
1
§.
Fastighet, som---------------- ----- för orten;
14. för
tillgodoseende av fjällren- 14. för tillgodoseende av rensköt-
skötselns behov; selns behov;
15. för------------------------- nu
nämnts.
Särskilt
rält---- ------------ är sagl.
Denna
lag träder i kraft den
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 239
Rennäringssakkunnigas
förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden
Härigenom
förordnas att 1, 2 och 8 §§ lagen den 5 raaj 1960 ora fiske-vårdsoraråden skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §
För
sarafallt ---------------------- denna lag.
Fiskevårdsområde
må------------------------ främmande makt.
Fiskevårdsområde
må ej heller avse fiske inom område sora blivit anvisat till lapparnas
uteslutande begagnande. Genom bildande av fiske-vårdsoraråde raå ej
inskränkning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga delar av riket
enligt vad därora särskilt är stadgat.
2 §.
Fiskevårdsområdets
delägare------------- i området.
Ägare
av------------------- som delägare.
Innefattar
servitut----------- motsvarande tillärapning.
Orafattar
fiskevårdsoraråde fiske i vatlenoraråde, där saraerna enligt vad därora är
stadgat äga rält till fiske, skall som delägare jämte fiskets ägare anses den renby,
inom vars betesområde vattenområdet är beläget.
3 §.
För
varje---- ---------- genom uppskattning.
Beträffande
fiske---------------- skilda vattenorarådena.
I
vatlenoraråde, varora förmäles i 2 § fjärde stycket, skall samernas fiskerätt
anses motsvara hälften av fiske, sora hör till kronomark under kronans
omedelbara disposition inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen eller på
renbetesfjällen, samt en fjärdedel av annat fiske.
Denna
lag träder i kraft den
240 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Bilaga
1)
Förslag
till
Rennäringslag
Härigenom
förordnas sora följer.
Renskötselrätt
m. m.
1 §
Rätt
att enligt denna lag begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina
renar (renskölselräll) har den sora är av samisk härkomst, om hans fader eller
moder eller någon av hans far- eller morföräldrar haft renskötsel som
stadigvarande yrke.
Om
särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge person med samisk härkomst
renskötselrätt, även i annat fall än sora avses i första stycket.
Adoptivbarn
och dess barn har rätt lill renskötsel som om adoptivbarnet varit adoptantens
eget barn.
2 §
Den
som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar renskötsel-rätt.
Upplöses
äktenskapet genom äktenskapsskillnad eller dömes till återgång i äktenskapet,
kan länsstyrelsen upphäva renskötselrätt som förvärvats enligt första stycket,
om särskilda skäl föreligger.
3 §
Renskötsel får bedrivas
1. hela
året
i
Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovanför odlingsgränsen och
nedanför denna gräns på kronoraark och renbetesland där skogsrenskötsel av
ålder bedrives under våren, sommaren eller hösten,
på
renbetesfjällen i Jämtlands län,
inom
de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete,
2. den
1 oktoberden 30 april
i
övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter
utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrives
vissa lider av året.
Med
renbetesland förstås raark som vid avvillringen förklarats utgöra renbetesland
eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvillringen
för samerna avsatta renbetesfjällen och de oraråden sora sedermera upplåtils lill
utvidgning av dessa fjäll.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 241
4 §
Beleslid
enligt 3 § första styckel 2 kan av lantbruksnämnden förlängas såvitt avser kronoraark,
om det behövs på grund av ogynnsararaa väderleks-eller betesförhållanden eller
av annat särskilt skäl. I fråga ora annan raark får tiden förlängas raed
ägarens samtycke.
5 §
Om
rätt att efter särskilt tillstånd driva renskötsel under hela året inora vissa
områden nedanför lappmarksgränsen finns bestäraraelser i 8589 §§.
6 §
För renskötseln finns samebyar.
Mark
som anges i 3 § första stycket 1 fördelas mellan saraebyar i särskilda byoraråden.
Byområde kan omfatta även mark som anges i 3 § första stycket 2.
Om
särskilda skäl föreligger, kan del av byområde vara gemensam för samebyar.
7 §
Indelning
i byområden göres av lantbruksnämnden. Indelningen skall göras så, att orarådena
blir lärapade för sitt ändaraål raed hänsyn till betestillgång och övriga orasländigheier.
8 §
Med
samebys betesområde förslås byområdet och övriga oraråden som samebyn begagnar
för renskötsel.
Sameby
Ändamål
och medlemmar m. m.
9 §
Saraeby
har till ändaraål att enligt denna lag för raedlemraarnas geraensarama bästa
ombesörja renskölseln inom byns belesoraråde.
Del
åligger sameby särskilt att svara för att renskötseln drives på ekonomiskt
bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar som behövs för
renskötseln.
Saraeby
får ej driva annan ekonoraisk verksarahet än renskötsel.
10 §
Sameby
får förvärva rättigheter och åtaga sig skyldigheter när registrering skett
enligt 39 §.
Sameby
företräder raedleraraarna i ärende sora rör renskötselrätlen eller medlemmarnas
gemensararaa intressen inom rennäringen i övrigl.
11 §
Medlem i saraeby är
1.
renskötselberättigad sora
deltar i renskötseln inom byns belesoraråde,
2.
renskötselberättigad som har
bedrivit renskötsel inora byns belesoraråde såsora stadigvarande yrke och sora
ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete.
242 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
3.
renskötselberättigad som är make eller heramavarande barn lill raedlem som
avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller under-årigl barn till
avliden sådan medlera.
12 §
Sameby
kan som medlem antaga annan renskötselberättigad än som anges i 11 §, ora han
avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.
Vägras
sökanden inträde sora medlera, kan länsstyrelsen raedge honom inträde, ora
särskilda skäl föreligger.
13 §
Med renskötande
raedlera i sameby förstås raedlera sora själv eller genora sitt husfolk driver
renskötsel med egna renar inom byns betesområde.
Renar sora tillhör renskötande
medieras husfolk anses i denna lag tillhöra den renskötande raedleraraen.
14 §
Renskötande
raedleras dödsbo får fortsätta den av raedleraraen bedrivna renskötseln under
tre år från dödsfallet. Är renskötselberättigad dödsbodelägare under 20 år,
räknas liden från det han fyller 20 år.
Renskötselrättens
utövande
15 §
Saraeby
får för raedlemraarnas gemensamraa behov begagna byns belesoraråde för
renbete.
Lantbruksnäranden
bestämmer del högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde.
Om del behövs för atl
bevara renbetet eller för alt eljest fräraja renskölseln, kan lantbruksnäranden
förordna om inskränkning i betesrätten.
16 §
Sameby
får inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat stängsel för renarna,
renslakteri eller annan anläggning sora behövs för renskötseln.
Saraeby eller raedlem i
byn får på utmark inora byns belesoraråde uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod
eller annan mindre byggnad som behövs för renskölseln.
Är
anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk, skall den
förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller i fråga ora
byggnad sora anges i andra stycket, om den skall uppföras för stadigvarande
bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbelesfjällen på annan raark än kronoraark
under statens omedelbara disposition eller mark som vid awillring utlagts till allmänningsskog.
Godtar
sameby eller, om byggnad skall uppföras av medlem i byn, denne icke anvisad
plats, besläraraer lantbruksnäranden platsen.
17 §
Behöver
sameby virke till anläggning eller byggnad som avses i 16 § första stycket,
får skog avverkas på de delar av saraebyns betesområde som hör till
lappmarkerna eller renbelesfjällen.
KungL
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 243
Inom
samma område får medlem i samebyn laga virke till byggnad som avses i 16 §
andra stycket samt bränsle eller slöjdvirke för eget behov.
Växande barrträd får
avverkas endast efler anvisning av markens ägare eller brukare, ora ej denne
medger annat.
På sådan mark utanför lappmarkerna
och renbelesfjällen sora hör till saraebys betesområde får byn eller raedlera i
byn för ändaraål som anges i första eller andra styckel taga endast torra träd,
vindfällen, skogsavfall, tall- och granljur eller, för tillfälligt behov, på
utmark växande lövträd.
18 §
Medlem
i sameby har rätt att inom byns betesområde på kronomark under statens oraedelbara
disposition eller raark som vid avviltring utlagts till allmänningsskog taga
virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad. Avverkning får ske endasl
efler anvisning av markägare.
19 §
Medlem
i saraeby sora tillfälligt uppehåller sig inora annan bys belesoraråde för renskiljning
eller annat ändaraål som har samband med renarnas skötsel får där laga bränsle
för eget behov.
20 §
Om
det är oundgängligen nödvändigt för att skaffa foder till renarna, får saraeby
fälla lavbevuxna träd, i första hand torra eller oväxtliga träd, inora byns belesoraråde.
Sådan avverkning skall ora raöjligt ske efter anvisning av raarkens ägare eller
brukare.
21 §
För
skog sora avverkas på kronomark under statens omedelbara disposition eller
mark sora vid awillring utlagts till allmänningsskog behöver ersättning ej
lämnas.
För växande barrträd som
avverkas på annan mark inora renskötselområdel än som avses i första stycket
skall ersättning lämnas för rolvärdel. Sådan ersältning utgår även för växande
lövträd sora tages utom lappmarkerna och renbelesfjällen.
Kan överenskommelse ej
uppnås om ersättningen, utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka
förlika parterna.
22 §
Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer kan för viss tid förbjuda avverkning
enligt 17 eller 18 § av växande tall, gran eller björk, om det behövs för att
bevara skogen eller för skogens återväxt.
23 §
Sameby
har rätt alt flytta byns renar mellan skilda delar av byns betesområde.
24 §
Flyttningsvägs
sträckning faslställes av lantbruksnäranden, ora sameby begär det eller fråga
om flyttningsvägs sträckning eljest uppkommer.
Föreligger
särskilda skäl för ändring av fastställd eller eljest gällande flyttningsväg
och kan ändringen ske ulan väsentlig olägenhet för renskötseln, kan lantbruksnäranden
förordna ora ändring av vägens sträckning.
244 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
25
§
Medlera
i saraeby får jaga och fiska på utraark inom de delar av byns betesområde som
hör till renbelesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillålen där.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning på raedlera i saraeby sora tillfälligt uppehåller
sig inom annan samebys belesoraråde för renskiljning eller annat ändaraål sora
har saraband med renarnas skötsel. Han får dock jaga och fiska endast för sitt
uppehälle.
Uppehåller
sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter sådant djur
företagas på mark som anges i första stycket inora annan samebys betesområde,
i den raån Konungen eller rayndighel, sora Konungen besläraraer, tillåter del.
Renskötselrättens
upphörande i vissa fall m. m.
26 §
Renskötselrätlen
får upphävas för visst markområde, när orarådet behövs för ändaraål som avses i
1 § lagen (1917: 189) om expropriation eller för annat ändamål av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt.
Är
område väsentligen ulan betydelse för renskötseln, får rätten därtill upphävas,
när området i annat fall än som avses i första stycket behövs för allmänt
ändamål.
Upphävande kan begränsas
till att avse viss tid eller vissa i renskölselrätten ingående befogenheter.
27 §
Fråga
om upphävande av renskölselräll prövas av Konungen. Upphäves renskölselräll,
kan Konungen föreskriva att åtgärder skall vidtagas för all motverka skada
eller olägenhet för renskölseln.
28 §
Medför
förordnande enligt 26 § skada eller olägenhet för renskölseln eller för sådan
rätt till jakt eller fiske som avses i 25 §, utgår ersättning därför.
Ersättning
som ej utgår till medlem i sameby fördelas mellan samefonden och den eller de
samebyar som beröres av upphävandet efter vad som är skäligt.
29 §
I
fråga om upphävande av renskölselräll och ersättning med anledning därav gäller
utöver bestämmelserna i 2628 §§ de allmänna bestämmelserna om expropriation
av särskild räll till fast egendom i lagen (1917: 189) ora expropriation i tillärapliga
delar.
30 §
Den
som äger eller brukar mark sora avses i 3 § 1 där renskötsel bedrives får ej
ändra användningen av marken på sätt som raedför avsevärd olägenhet för
renskötseln utan att förordnande raeddelals enligt 26 §.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 245
Första
stycket gäller ej oraråde med fastställd stadsplan eller byggnadsplan och
hindrar ej heller alt mark användes för företag vars tillåtlighet skall prövas
i särskild ordning.
31 §
Sameby
eller medlera i saraeby får ej upplåta rättighet sora ingår i renskötselrätlen.
Saraeby
får dock ål den sora har varit raedlera i byn upplåta rält att ulan avgift till
sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 25 §.
32 §
På
sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som slår under statens oraedelbara
disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endasl om
upplåtelsen kan ske ulan avsevärd olägenhet för renskölseln.
Avser upplåtelsen rätt
till jakt eller fiske, kräves dessutom alt upplåtelsen är förenlig med god
jaktvård eller fiskevård och kan ske ulan besvärande intrång i rälten lill
jakt eller fiske enligt 25 §. Upplåtelse av hela fisket i visst vallen får ske
endast om saraebyn medger del.
33 §
Fråga
om upplålelse enligt 32 § prövas av Konungen eller myndighet som Konungen besläraraer.
34 §
Avser
upplåtelse enligt 32 § annan nyttjanderätt än rätt all tillgodogöra sig
naturtillgångar eller att avverka skog, skall upplåtelsen ske raot avgift, ora
ej särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften fördelas raellan
saraefonden och den eller de saraebyar sora beröres av upplåtelsen enligt bestäraraelser
sora meddelas av Konungen.
Avser upplåtelse rätt att
tillgodogöra sig naturtillgångar utgår ersättning för den skada eller olägenhet
sora upplåtelsen medför. I fråga om fördelningen av ersättningen äger 28 §
andra stycket motsvarande tillämpning.
Samebys
förvaltning m. m.
Allmänna
bestämmelser 35 §
Om
det är påkallat med hänsyn till vad sora bestämls om högsta renanlalet enLgt
15 § andra styckel eller ora det behövs för att fräraja renskötseln, kan saraeby
beslärama hur raånga renar raedlem högst får inneha eller meddela andra
föreskrifter om innehavet.
Föreskrift enligt första
stycket får ej ges sådani innehåll att renskötande medleras fortsatta verksarahet
äventyras.
246 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
36 §
Om
sameby medger del, fåi" renar som tillhör annan än renskötande medlem i
byn (skötesrenar) hållas inom byns betesområde. Fråga om sådani medgivande avgöres
efter sararåd med lantbruksnämnden.
Lämnas
raedgivande, handhas skötseln av skötesrenarna av samebyn.
37 §
Sameby
får endast om medlem medger det låta slakta hans renar eller försälja vid
slakt utvunna produkter.
Renmärkning
ombesörj es av saraebyn, ora ej byn beslutar annat. Renägare som begär det får
dock själv märka sina renar.
Stadgar
38 §
Sameby
skall antaga stadgar för byn. Sladgarna skall ange
1.
samebyns benämning,
2.
den ort inom byns betesområde,
där byns styrelse skall ha sitt säte,
3.
antalet styrelseledamöter och
revisorer, tiden för deras uppdrag och, om suppleanter skall finnas,
motsvarande uppgifter beträffande dem,
4.
samebyns räkenskapsår,
5.
hur ofta ordinarie bystämma
skall hållas och tiden för sådan stämma,
6.
hur kallelse till bystämma
skall ske och andra meddelanden översändas till raedleraraarna för kännedora
och när föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vidtagas,
7.
tid för betalning av förskott
enligt 42 eller 43 §,
8.
tid för betalning av belopp som
enligt 44 § kommer samebyn eller renskötande medlem lill godo,
9.
vilka fonder byn skall ha,
deras ändaraål och hur avsättning till dem skall ske,
10. de
närraare föreskrifter ora renskötseln sora behövs.
39 §
Sameby
och dess stadgar registreras hos länsstyrelsen i det län där byns styrelse
enligt stadgarna har sitt säte, ora ej annat följer av 90 §. Innan stadgarna
registrerats är de ej giltiga.
Länsstyrelsen
prövar att sladgarna tillkommit i föreskriven ordning och att de ej innehåller
något som strider mot lag eller författning.
Första
och andra styckena gäller även beslut om ändring av stadgarna.
Ekonomiska
förhåUanden 40 §
Kostnaderna
för renskötseln fördelas mellan de renskötande medlemmarna efter reninnehavet.
Om
saraebyn beslutar del, får kostnad sora ej avser alla renarna fördelas raellan
ägarna till de renar på vilka kostnaden belöper i förhållande till inne-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 247
havet
av dessa renar. Sådani beslut får ej avse kostnad sora uppkorarait före
beslutet.
41 §
Renskötande
raedlem som lämnar renskötseln svarar ej för kostnader som belöper på tiden
därefter. Motsvarande gäller ny renskötande medlem för tiden före det han
börjar driva renskötsel.
42 §
De
renskötande medlemmarna har atl förskottera de medel som behövs för renskölseln.
Styrelsen
uldebiterar sådana raedel på grundval av debiteringslängd. Utdebiteringen göres
efler vad sora är skäligt raed hänsyn till raedleras reninnehav och
omfattningen av det arbete han och hans husfolk kan antagas komma att ulföra
för byn under räkenskapsåret.
I
debiteringslängden skall anges del belopp som uldebiteras, vad som belöper på
varje renskötande medlera och när betalning skall ske.
43 §
Ora
tillgängliga medel ej förslår till betalning av klar och förfallen skuld för
vilken samebyn svarar, skall styrelsen ofördröjligen uldebitera förskott enligt
42 §.
Försummar
styrelsen vad sora åligger den enligt första stycket, är ledamöterna
solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar, skall
länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera och uttaga
erforderligt belopp. Syssloman har rätt att av samebyn uppbära arvode, sora bestäraraes
av länsstyrelsen.
44 §
Saraebys
kostnader för renskötseln fördelas slutligt raellan de renskötande medlemmarna
för varje räkenskapsår. Vid kostnadsfördelningen bestämmes de belopp som renskötande
medlem för räkenskapsåret skall utge lill byn eller mottaga av byn.
Slutlig
kostnadsfördelning sker på grundval av avräkning som styrelsen har att upprätta
enligt 53 § tredje stycket. Kostnaderna fördelas enligt vad sora anges i 40 och
41 §§. Vid fördelningen goltskrives renskötande medlera erlagt förskott och
värdet av arbete som han och hans husfolk utfört för byn. Samebyn bestämmer i
förväg värde för dag eller timme av sådant arbete.
45 §
Kan
förskotts- eller slullikvid som påförts renskötande medlem enligt 4244 § ej
ullagas hos honom, fördelas brislen raellan övriga renskötande medlemraar i
förhållande till deras reninnehav. Bristen uldebiteras genora debiteringslängd
enligt 42 §. I den raån sådan likvid senare inbetalas, skall det influtna
beloppet tillgodoräknas dera som täckt bristen i förhållande till vad de
betalat.
Debilerad
och lill betalning förfallen likvid får utlagas enligt bestämraelserna i utsökningslagen
(1877:31 s. 1) om fordran, för \ ilken betalningsskyldighet
ålagts genora dom som äger laga kraft, om ej besvärsmyndighe-len i saraband raed
besvärstalan förordnar annat.
248 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
46 §
Sameby
får ej upplaga lån sora skall återbetalas senare än under nästkommande
räkenskapsår, om ej amorleringsplan för lånets återbetalning har antagits av
bystämma. Låneliden får uppgå till högst tio år eller den längre tid för vilken
statlig kreditgaranti för lånet kan ha beviljats.
Beslut enligt första
stycket är giltigt endast om det biträdes av minst två tredjedelar av del på
stämman företrädda röstetalet och av flertalet av byns renskötande raedleraraar.
47 §
Ersältning
sora tillfaller saraeby enligt 28 eller 34 § eller eljest raed anledning av
intrång i renskölselrätten skall avräknas från byns utgifter under
räkenskapsåret eller fonderas.
Ora ersättning enligt
första stycket utgör ersältning för skada eller olägenhet av större betydelse sora
särskilt drabbat icke renskötande medlera i byn, kan byn tillerkänna sådan raedlera
skälig gottgörelse härför.
Styrelse
48 §
För
saraeby skall finnas styrelse.
Styrelsen skall i
överensstämmelse raed raedlemraarnas beslut, i den raån dessa ej strider raot
lag eller saraebyns stadgar, leda renskötseln inom byns betesområde, orabesörja
de gemensamraa arbeten som behövs för byn, tillse atl raedleramarnas geraensamma
intressen tillvaralages utan alt någon medlera missgynnas, uttaga de raedel
som renskötande medlem är skyldig alt erlägga och i övrigl handha byns
angelägenheter.
Styrelsen företräder
samebyn mot tredje man och för byns talan inför dorastol och andra rayndigheter.
49 §
Styrelsen
består av ordförande och ytterligare en eller flera ledaraöler sora utses på bystäraraa.
Styrelseledaraot skall vara rayndig.
Styrelseledaraot kan
skiljas från sitt uppdrag före utgången av den tid för vilken han blivit
utsedd.
Val av styrelse eller
ändring i dess sararaansättning skall anmälas till länsstyrelsen.
50 §
Finns
ej styrelse, kan länsstyrelsen på yrkande av någon vars rätt är beroende av
att behörig styrelse finns förordna syssloman alt handha byns angelägenheter
och företräda byn såsom styrelse. Syssloraän har rätt att av byn erhålla arvode
som bestäraraes av länsstyrelsen.
51 §
Styrelsen
saramanträder så ofta det behövs. Som styrelsens beslut gäller den mening varom
de flesta förenar sig. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden
biträder.
Styrelseledamot får ej
laga befattning med angelägenhet vari han har ett väsentligt intresse sora
strider mot samebyns.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 249
52 §
Styrelsen
kan uppdraga ål särskild arbetsledare atl under styrelsens inseende leda renskötseln.
Styrelsen
kan utse särskild firmalecknare, om ej annat beslutats. Bemyndigande all
teckna firma kan återkallas. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla
särskilt utsedd firmalecknare och återkallelse av berayndigande atl teckna firraa.
53 §
För
varje räkenskapsår skall styrelsen i förvaltningsberättelse redovisa sin
förvaltning. I förvaltningsberättelsen redogöres för verksamheten under
räkenskapsåret och för byns ekonomiska ställning.
I
berättelsen skall särskilt uppges
1.
ägarna lill de renar som under
året hållils på byns betesområde och antalet renar för varje ägare,
2.
årets utgifler för arbetskraft
i renskötseln,
3.
vad under året utbetalats i
anledning av skador genom renar och vad i della hänseende vid årets slut
återstod atl utkräva av annan sameby,
4.
under året gjorda investeringar
och sättet för deras finansiering,
5.
samebyns övriga kostnader under
året,
6.
vilka belopp som under årel
influtit till och utbetalats från byns fonder,
7.
under året inträffade ändringar
i byns upplåning,
8.
storleken av de förskoll som utdebiterats
enligt 42 eller 43 §,
9.
samebyns övriga inkomster under
året,
10. vilket
belopp envar renskötande medlem påförts i bidrag lill byns ut
gifter under året.
I
berättelsen skall vidare finnas avräkning som för varje renskötande medlem
ulvisar det saldo för redovisningsåret som kommer samebyn eller raedleraraen
till godo.
54 §
Minst
en månad före den första ordinarie bystämman under årel närmast efter
räkenskapsåret skall styrelsen lämna förvaltningsberättelse lill revisor.
Berättelsen skall vara underskriven av styrelsens samtliga ledamöter.
Revision
55 §
Styrelsens
förvaltning och räkenskaper skall ärligen granskas av en eller flera revisorer.
Revisor utses på bystäraraa.
Medlem, som hos styrelsen
påkallar granskning av samebyns böcker, räkenskaper och andra handlingar, har
rätt atl få del av dessa på lämpligt sätt.
56 §
Revisor
skall avge berättelse, som skall innehålla redogörelse för resultatet av hans
granskning och uttalande huruvida anmärkning föreligger eller ej i fråga om
räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt. Framställes anmärkning,
skall anledningen lill denna anges i berättelsen. Revisionsberättelse skall
även innehålla särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet för förvaltningen tillstyrkes
eller ej.
250 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
57 §
Revisionsberättelse
skall lämnas till styrelsen senast två veckor före första ordinarie bystäraraan
under året närraast efter räkenskapsåret.
Bystämma
m.m.
58 §
Medlems
rätt alt deltaga i handhavandet av samebyns angelägenheter utövas på bystämma.
Medlem som underlåtit atl
i rält tid fullgöra sin betalningsskyldighet gentemot byn får deltaga i
förhandlingarna raen ej i besluten, innan han fullgjort sin skyldighet.
Medlera
eller annan får icke, själv eller genora orabud eller sora ombud för annan,
deltaga i behandling av fråga vari han har ett väsentligt intresse sora strider
raot saraebyns.
59 §
I
fråga ora rösträtt och beslut på bystäraraa gäller, om ej annat följer av särskild
bestäraraelse i denna lag,
1.
att varje myndig medlera har en
röst i fråga sora rör ändring av stadgarna, utseende av ordförande på bystäraraa
eller av revisor eller beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen,
2.
att i övriga frågor rösträtt
tillkommer endast renskötande medlem, sora därvid har en röst för varje
påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom,
3.
alt medleras rösträtt kan
utövas genora annan raedlera såsora orabud,
4.
att ingen får för egen eller
annans del rösta för samraanlagt raer än en femtedel av det på stäraraan
företrädda röstetalet,
5.
att den mening som erhållit del
högsta röstetalet gäller som stämmans beslut,
6.
att vid lika röstetal val avgöres
genora lottning och i andra frågor den raening gäller sora biträdes av de
flesta röstande eller, ora även antalet röstande är lika, av stäraraans
ordförande,
7.
att beslut om ändring av
stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av minst två tredjedelar av det på stäraraan
företrädda röstetalet samt av flertalet av byns myndiga medlemmar.
60 §
Bystäraraa
öppnas av den sora styrelsen utser. Därefter utses ordförande.
Ordföranden
skall upprätta och till godkännande av stäraraan fraralägga en förteckning över
närvarande raedleraraar och orabud raed uppgift om den rösträtt sora tillkommer
envar av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller efter omröstning, företagen
bland de renskötande raedleraraarna på grundval av förteckningen, blivit
godkänd raed eller utan ändringar, gäller den som röstlängd vid stäraraan.
över
beslut som fattas på stämman skall genom styrelsens försorg föras protokoll, sora
skall hållas tillgängligt för raedleraraarna senast två veckor efter stäraraan.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 251
61 §
Förvaltningsberättelse
och revisionsberättelse för det senaste räkenskapsåret skall framläggas på
första ordinarie bystäraraan årel närmast efler räkenskapsåret. På stämman
skall avgöras fråga om godkännande av styi"el-sens förslag lill fördelning
av kostnaderna för byns renskötsel och om beviljande av ansvarsfrihet för
styrelsen.
Förvaltningsberättelsen
och revisionsberättelsen skall under rainst tio dagar före stäraraan hållas
tillgängliga för raedleraraarna.
62 §
Byns
medlemmar kallas lill ordinarie bystämma av styrelsen.
Styrelsen
kan kalla raedleraraarna till extra bystäraraa.
Revisor
kan begära att styrelsen skall kalla till extra bystämma, om hans granskning
ger anledning därtill.
Om minst en femtedel av
samtliga rayndiga raedleraraar eller det mindre antal som kan vara bestärat i sladgarna
skriftligen begär det, skall styrelsen kalla till extra stämma.
Finns
ej styrelse eller underlåter styrelsen alt i föreskriven ordning kalla medlemraarna
till ordinarie eller extra släraraa, skall länsstyrelsen på anmälan av
röstberättigad medlem eller revisor ofördröjligen utlysa stämraa.
63 §
I
kallelse lill bystäraraa skall anges lid och plats för stäraraan och de ärenden
sora skall förekomma på stäraraan.
64 §
I
fråga ora skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda samebyn
eller för revisor eller raedlera att ersätta skada som vållats byn, medlem
eller tredje man och i fråga om talan om sådan ersättning tillämpas vad sora
för motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonoraisk förening.
Renarnas
skötsel m. m.
65 §
Vid
renskölselns utövande skall skälig hänsyn tagas lill andra intressen.
Renarna
skall såvitt raöjligt hindras från alt koraraa utanför saraebyns belesoraråde
eller alt eljest vålla skada eller olägenhet.
Flyttning
av renarna skall ske i saralade flockar. Väg skall tagas där minsta skada
vållas. Vid flyttning skall tillses att renar icke lämnas kvar på område där
renskötsel icke är tillåten. Flyttning som äger rum utanför saraebys
betesområde skall ske ulan onödig tidsutdräkt.
66 §
Räkning
av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samraa tidpunkt. Om sameby begär
det, kan lantbruksnämnden medge att räkningen får ske med större lidsmellanrura.
Lantbruksnäranden
kan på begäran av renskötande raedlera förordna ora extra renräkning, ora denne
gör sannolikt atl resultatet av räkning enligt
252 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
första
stycket är oriktigt och kostnaderna för den extra renräkningen ej är oskäliga i
förhållande till den betydelse del kan ha för raedleraraen alt rättelse koraraer
till slånd.
67 §
Kostnaden
för renräkning enligt 66 § första stycket är en geraensara utgift för saraebyn.
Kostnaden
för extra rehräkning fördelas mellan den som begärt räkningen och samebyn efter
vad lantbruksnämnden finner skäligt.
68 §
På
grundval av renräkning enligt 66 § första styckel skall renlängd upprättas.
Fel i längden sora påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.
I
renlängden skall upplagas ägarna till de renar som hålles på byns betesområde,
del räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare och, om föreskrift
meddelats ora reninnehavel enligt 35 §, förhållande sora är av betydelse för
kontroll av all föreskriften efterföljts.
Renlängd
fastställes på bystäraraa.
69 §
När
renägares rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag beror på antalet
renar, har gällande renlängd vitsord, om del ej visas all ägarens reninnehav
förändrats väsentligt sedan renlängden upprättades.
70 §
Har
främmande renar kommit in på samebys betesområde, skall de skiljas ul så snart
del kan ske. Underrättelse om lid och plats för skiljningen skall i god lid
dessförinnan läranas lill sameby till vilken renarna kan antagas höra. Sådan
sameby är skyldig alt avdela den arbetspersonal som behövs för skiljningen och
för att återföra renarna.
Uteblir
sameby som underrättats om skiljning och kan renarna ej återföras utan
väsentlig olägenhet, får den by som orabesörjer skiljningen låta slakta renarna
och försälja dera för ägarnas räkning.
Om
ej annat avtalals, är den by till vilken renarna hör skyldig att utge
ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande, återförande eller slakt
och försäljning enligt andra styckel.
71 §
Uppehåller
sig renar utanför renskötselområdel eller inora oraråde som avses i 3 § första
stycket 2 under tid då renskötsel icke får bedrivas där, kan länsstyrelsen på
framställning av lantbruksnäranden eller markägare som därigenom lider skada
eller olägenhet av någon betydelse förordna att renarna skall slaktas och
säljas.
Är
det känt till vilken saraeby renarna hör, får förordnande enligt första stycket
raeddelas endast ora samebyn underlåter all inom skälig lid efler an-raaning
taga hand ora renarna.
Kostnaden
för renarnas omhändertagande, slakt och försäljning skall utlagas ur
köpeskillingen. Återstoden tillfaller renarnas ägare, om han är känd, och
annars den eller de samebyar lill vilka renarna kan antagas ha hört.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 253
72 §
Är renskölseln
inom samebys belesoraråde bristfällig, skall lantbruksnämnden på begäran av raedlem
i byn eller annan vars rätt är beroende därav söka att träffa överenskommelse
med byn om rättelse inom viss lid.
Kan
överenskommelse ej träffas eller vidtages ej rättelse, kan länsstyrelsen efter
anmälan av lantbruksnämnden förordna syssloman att omhändertaga renskölseln i
byn och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter.
Syssloman
har rält all av byn erhålla arvode som bestäraraes av länsstyrelsen.
Renmärken
73 §
Ren
som föres på bete enligt denna lag skall vara märkt i öronen med renmärke som
registrerats för renens ägare, om ej annat följer av 7982 §.
Om
renmärkes utformning raeddelas besläramelser av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.
Registrerat
märke får användas för all raärka renar endasl vid renskötsel som bedrives inom
den sameby sora anges i registreringsbeslutet.
74 §
Fråga
om registrering av renmärke prövas av länsstyrelsen i det län där byns styrelse
har sill säte. Register över renmärken föres hos länsstyrelsen.
Ansökan
om registrering av renmärke göres skriftligen. Ansökningshandlingen skall
innehålla uppgift ora sökandens naran och heravist och ora den samebj' där
märket skall användas vid renskötsel. Vid ansökningshandlingen skall fogas
avbildning av märket.
75 §
Renmärke
får ej registreras för annan renägare än den som är medlem i den sameby
ansökningen avser eller sora har rätt all ha skölesrenar där. Renraärlie får
registreras för sameby. Renägare får ej ha mer än etl märke registrerat.
76 §
Renraärke
av gemensam grundtyp för viss släkt eller släktgren (släktmärke) fär ej ulan
särskilda skäl registreras för någon som ej tillhör släklen eller släktgrenen.
77 §
Renraärke
får registreras endasl ora del
1. tydligt
skiljer sig från annat giltigt raärke sora får användas på renar
med vilka sökandens renar kan sammanblandas,
2. har
en form sora såvitt raöjligl skyddar raot olovlig oraraärkning.
Utan hinder av första stycket 2 får släktmärke registreras med saralycke
av sådan innehavare av
släktmärke som kan ha olägenhet av registreringen.
254 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
78 §
Den
sora genora avtal eller på annat sätt förvärvat rätt lill annans registrerade renraärke
får ej använda raärkel vid renraärkning förrän det registrerats för hans
räkning.
79 §
Länsstyrelsen
skall avlysa registrerat renmärke
1.
ora märkeshavaren anraäler alt
han ej längre äranar använda raärkel vid renmärkning,
2.
om märket under tio år ej har
använts vid renraärkning,
3.
ora raärkel efter flyttning av
renar lill annan sameby ej längre skall användas i någon hos länsstyrelsen
registrerad sameby,
4.
om märkeshavaren eller hans
dödsbo ej längre har rält atl ha renar i sameby.
Avlyses
raärke efter anmälan enligt första stycket 1, får del behållas på redan raärkt
ren under tio år från dagen för avlysningen.
80 §
Är
två eller flera registrerade renraärken helt lika eller så lika all de lätt kan
förväxlas eller genora ändring komina all överensstämma med varandra, kan länsstyrelsen
på ansökan av sameby eller märkeshavare för vilken likheten raedför olägenhet
förordna att något eller några av raärkena skall avlysas eller ändras.
Avlyses
eller ändras raärke, får det behållas på redan raärkt ren under lid som
länsstyrelsen bestämmer.
Första och andra styckena
äger motsvarande tillämpning på avlyst raärke sora får behållas på ren enligt
79 § andra stycket och på avbrotlsmärke enligt 81 §. I stället för avlysning
skall dock föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.
81 §
Byter
märkt ren ägare, får ommärkning till den nye ägarens märke ske endast om
styrelsen i den sameby där oraraärkningen skall äga rura raedger del. Läranas
ej sådant medgivande, kan renens raärke förses raed avbrott för alt skilja renen
från andra renar raed samma märke. För avbrollsmärkning fordras medgivande av
styrelsen i den sameby där renen i fortsättningen skall hållas.
För
att ommärkning eller avbrottsmärkning skall få ske av ren som ej förvärvats på
grund av giftorätt, arv eller testamente fordras dessutom överlåtarens
samtycke.
Omraärkning
eller avbroltsraärkning får ske endasl i närvaro av den som saraebys styrelse
utser eller inför två vittnen.
Avbrotlsmärke
får behållas på ren högst tio år efter det styrelsens medgivande gavs.
82 §
Dödsbo
efter avliden renägare får begagna del renmärke som registrerats för den
avlidne.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 255
83 §
Renkalv
skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av det år då kalven
fölls. Märkning får dock ske intill den 1 raaj nästföljande år, om märkningen
ulföres i närvaro av någon som saraebyns styrelse utser eller inför två
vittnen.
Den
som efler utgången av april styrker sig vara ägare lill omärkl fjolårskalv får
märka kalven med sitt raärke, ora samebyns styrelse medger det.
Om
den sora i fall sora avses i första stycket raärker egna renar anträffar annans
renko raed oraärkl kalv, bör han raärka kalven raed raoderns märke. Är märket avbrotlsmärke
eller avlyst märke, skall i stället ägarens registrerade märke, om det är
känt, åsättas kalven. Den som sålunda märkt annans kalv har rätt till gottgörelse
av ägaren.
84 §
Anträffas
inora samebys betesområde annan omärkt ren än årskalv och märkes ej renen
enligt 83 §, skall den lagas ora hand av samebyn och säljas levande eller
slaktas och säljas. Köpeskillingen tillfaller samebyn.
Anträffas
inora betesorarådet ren raed förfalskat, förstört eller okänt märke eller raed
märke som icke är rält utformat, skall renen orahändertagas av saraebyn för
slakt och försäljning. Köpeskillingen tillfaller byn. Den som inora två år från
försäljningsdagen styrker sig vara ägare till renen har rätt att av byn utfå
ett belopp soiii raotsvarar köpeskillingen raed avdrag för kostnaden för renens
orahänderlagande, slakt och försäljning.
Eoncessionsrenskötsel
85 §
Den
sora är renskötselberättigad kan få tillstånd (koncession) alt driva renskötsel
i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inora område där renskötsel av
ålder förekomraer under hela året.
Koncession
får läranas endast ora fortsatt renskötsel inora orarådet är till gagn för
ortsbefolkningen och endast ora den sora söker koncession kan antagas korama
alt driva renskötseln på etl ändamålsenligt sätt.
Koncession
meddelas för viss tid, högst tio år.
86 §
Fråga
om koncession prövas av lantbruksnäranden.
87 §
I
beslut varigenom koncession beviljas skall anges
1.
det område inom vilket renskölseln
får bedrivas,
2.
flyttningsvägs sträckning,
3.
det högsta antal renar som får
hållas inora orarådet,
4.
ora och till vilket antal koncessionshavaren
får raottaga skötesrenar från ägare eller brukare av jordbruksfastighet inom koncessionsorarådet,
5.
i vad raån koncessionshavaren
har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och laga virke inora orarådet,
6.
de villkor i övrigt under vilka
renskötseln får bedrivas.
88 §
Har
förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan lantbruksnämnden återkalla
koncessionen eller föreskriva nya villkor.
256 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
89
§
För
renskötseln inom koncessionsoraråde skall finnas saraeby. Medlem i sådan sameby
är koncessionshavaren, dennes make och hemraavarande barn, renskötselberättigad
som biträder koncessionshavaren i renskölseln och ägare av skölesrenar inom
koncessionsområdet.
Bestämmelserna
om saraeby och dess förvallning gäller i tillämpliga delar på sameby för
koncessionsrenskötsel. Skölesrenägare anses därvid sora renskötande medlem. Koncessionshavaren
leder under styrelsens inseende renskölseln inom byn.
Ansvar,
skadestånd och besvär m. m.
90 §
Länsstyrelses
och lantbruksnämnds åligganden enligt denna lag fullgöres såvitt avser Västernorrlands
län av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Västerbottens län och såvitt avser
Kopparbergs och Gävleborgs län av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i
Jämtlands län.
Skall
byområde omfatta raark inora raer än ell av Norrbollens, Västerbottens eller Järatlands
län, göres indelning enligt 7 § av lantbruksnämnden i det län inom vilket
huvuddelen ligger.
91 §
Har ren orsakat skada
1.
under tiden juniaugusti på
åker, äng eller trädgård sora är belägen ovanför odlingsgränsen eller på
renbetesfjällen eller under liden raajseptember på åker, äng eller trädgård sora
är belägen inora annat område där renskötsel får bedrivas under hela årel,
2.
på mark utanför renskötselområdel
eller
3.
på mark inom renskötselområdel
under tid då renskötsel ej får bedrivas där,
skall
skadan ersättas av sameby inora vars byoraråde skadan har uppkorarait eller sora
vid tiden för skadans uppkonist haft renar i trakten, även om skadan ej
orsakals av byns renar.
Åvilar
ersättningsskyldighet enligt första styckel två eller flera samebyar, vilkas
renar ej kan visas ha orsakat skadan, fördelas ansvarigheten lika mellan byarna
inbördes.
Har
sameby enligt första eller andra stycket utgivit ersättning för skada som ej
kunnat visas ha orsakals av byns renar, får byn kräva åter vad den utgivit av
sameby vars renar orsakat skadan.
Har
skada orsakats av renar från flera samebyar fördelas ansvarigheten raellan
byarna inbördes raed hänsyn till omfattningen av den skada sora varje bys renar
har orsakat eller, om skadorna ej kan särskiljas, i förhållande till antalet
renar som utan bevakning fanns i trakten vid liden för skadans uppkomst.
92 §
Ersättning
sora saraeby utgivit enligt 91 § får den kräva åter från den sora varit
vållande till skadan.
KungL
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 257
93 §
Den
rätt till ersättning för dödad eller skadad ren som enligt vad särskilt är
föreskrivet eller enligt allmänna skadeståndsregler kan tillkomma renens ägare
skall i fall då ägaren är okänd tillkomma den sameby inora vars belesoraråde
renen befann sig när skadan uppköra.
94 §
När
renar befinner sig inora betesområde där renskötsel då är tillåten, skall hund
i trakten som ej användes i renskölseln hållas i band eller inslängd, om
länsstyrelsen ej medger annat. Delsarama gäller när renar flyttas, såvida
hundens ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.
Anträffas hund raedan den
jagar eller på annat sätt ofredar ren inora område där renskötsel då är
tillåten, får hunden dödas av den sora äger eller vårdar ren. Detsararaa skall
gälla om hund utan tillsyn anträffas oraedelbart efter del atl den på sådani oraråde
jagat eller på annat sätt ofredat ren.
Den
som sålunda dödat hund är skyldig att anmäla förhållandet till polismyndigheten.
95 §
Till
böter dömes den som uppsåtligen eller av oaklsarahel
1.
avstänger fastställd eller
eljest gällande flyttningsväg för renar eller vidtager åtgärd på eller invid
vägen så att dess frarakomlighet väsentligen försäraras,
2.
skräraraer eller på annat sätt
ofredar renar som uppehåller sig på område där renskötsel då är tillåten,
3.
obehörigen driver bort renar
från område där renskötsel då är tillåten eller hindrar renar från att beta på
sådant område,
4.
bryter mot 73 § tredje stycket,
5.
i andra fall än som avses i 81
eller 82 § vid märkning av egna renar använder renmärke som ej är registrerat
för honom,
6.
utför ommärkning eller avbrottsmärkning
i strid mot 81 §,
7.
märker renkalv i strid mot 83 §
första eller andra stycket,
8.
bryter mot 94 § första eller
tredje stycket.
96 §
Bryter
medlem i sameby uppsåtligen eller av oaktsamhet mot 1720 § eller mot
föreskrift som meddelats med stöd av 22 § eller lämnar han uppsåtligen eller
av oaklsarahel oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande av
renlängd dömes lill böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
97 §
Samebys
styrelse är skyldig att i den omfattning som behövs låta hopsamla renar som
hör till byn eller skilja ut ren som hör till hjorden, om polismyndighet eller
kronofogdemyndighet begär det.
Fullgör
ej styrelsen sådan skyldighet, kan myndigheten låta verkställa åtgärden på
samebyns bekostnad.
98 §
Anser
medlem i sameby alt beslut som fattats av bystämma, av styrelsen enhgt 42 §
eller av syssloman enhgt 43 eller 72 § ej tillkommit i behörig ordmng eller
eljest strider mot lag eller annan författning eller mol samebyns stadgar
eller kränker hans enskilda rätt, får han föra talan mot beslutet hos
länsstyrelsen genom besvär.
9 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
258 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Besvärshandlingen
skall ha inkommit till länsstyrelsen inom två raånader från beslutets dag. I
fråga om besvär mot styrelsens eller sysslomans beslut räknas dock besvärsliden
från den dag då medlemmen fick del av beslutet.
Beslut
varigenom bystämmas beslut ändrats eller upphävts gäller även för medlem som ej
fört talan mot beslutet.
99 §
Talan
mot beslut enligt denna lag av lantbruksnärand föres genom besvär hos
lantbruksstyrelsen.
Talan
mot lantbruksstyrelsens beslut föres genora besvär hos Konungen.
100 §
Talan
raot beslut enligt denna lag av länsstyrelse föres genora besvär hos kararaarrällen.
Mot
länsstyrelsens beslut varigenora registrering av renmärke beviljats får dock
talan ej föras.
101 §
Angår
beslut som länsstyrelse, lantbruksnämnd eller lanlbruksstyrelsen meddelar
enligt denna lag så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas
envar av dem, skall beslutet sändas till samebyns styrelse som skall hålla
beslutet tillgängligt för raedleraraarna. Meddelande härom skall på
statsverkets bekostnad inlagas i en eller flera tidningar inom orten. Den som
beslutet rör skall anses ha fått del av beslutet den dag då meddelandet först
infördes i sådan tidning.
102 §
Beslut
sora avses i 98100 §§ länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat
förordnas.
övergångsbestämmelser
1.
Denna lag träder i kraft den 1 juU
1971, då lagen (1928: 309) ora de svenska lapparnas rält till renbete i Sverige
och lagen (1960: 144) ora renraärken skall upphöra att gälla, om ej annat
följer av 7.
2.
Märke sora enligt övergångsbestäraraelserna
lill lagen (1960: 144) om renmärken tagits in i övergångsförleckning får
behållas på därraed raärkt ren intill den 1 juli 1975. På sådant märke äger 80
§ den nya lagen raotsvarande tillärapning.
3.
Vad i nya lagen föreskrives om
avlyst märke och avbrottsmärke gäller i tillämpliga delar sådant enligt äldre
lag avlyst märke sora behålles på därraed raärkt ren och avbrotlsraärke sora lillkorarail
enligt äldre lag.
4.
Talan raot sådani beslut enligt
den nya lagen av länsstyrelse sora meddelats före den 1 januari 1972 föres hos
Konungen genom besvär.
5.
Förekommer i lag eller annan
författning bestäraraelse sora innehåller ordet lapp, fjällapp eller skogslapp,
skall bestäraraelsen i stället avse same. Innehåller bestämmelse ordet
fjällrenskötsel eller skogsrenskölsel, skall bestäramelsen i stället avse
renskötsel.
6.
Förekoramer eljest i lag eller
annan författning hänvisning till föreskrift som ersattes genom bestäraraelse
i denna lag, tillämpas i stället den nya beslämraelsen.
7.
Ora det behövs med hänsyn lill
svårigheter i samband raed orabild-ningen av lappby lill sameby, bestämmer
Konungen den senare tidpunkt från vilken bestämmelserna i den nya lagen om
sameby och dess förvaltning skall tillämpas på byn.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 51 år 1971
259
opaginerad Kontrollera mot PDF
2)
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom förordnas,
att punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande lyddse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. Till intäkt av rörelse
hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor, som influtit i rörelsen.
Delta innebär, att intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, alt den normalt
är atl räkna raed och ingår såsora ett led i den förvärvsverksarahel, varom
fråga är. Hit räknas alltså inflytande betalning för varor eller produkter, som
den skattskyldige för i handel eller tillverkar, och gäller detta även för det
fall, alt rörelseidkaren vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i
överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter. Denna överlåtelse utgör
då så att säga den sista affärshändelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke
hit sådan inläkt, som till den skallskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen
eller utanför vad som normalt är att anse såsom driftinkomsl, såsora
exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom eller för stadigvarande brvik
i rörelsen avsedda fastigheter eller andra tillgångar angående för sådant
bruk avsedda maskiner och andra inventarier så ock patenträtter och liknande
tidsbegränsade rättigheter ävensom hyresrätter och rättig-
1 Senaste lydelse 1969: 363.
1. Till intäkt av rörelse
hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor, som influtit i rörelsen.
Delta innebär, att intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, alt den normalt
är att räkna med och ingår såsora ett led i den förvärvsverksarahel, varom
fråga är. Hil räknas alltså inflytande betalning för varor eller produkter,
som den skattskyldige för i handel eller tillverkar, och gäller detla även för
det fall, att rörelseidkaren vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i
överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter. Denna överlåtelse utgör
då så alt säga den sista affärshändelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke
hit sådan intäkt, sora till den skaltskyldige kan inflyta vid sidan av
rörelsen eller utanför vad som normalt är att anse såsom driftinkomsl, såsom
exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom eller för stadigvarande bruk i
rörelsen avsedda fastigheter eller andra tillgångar angående för sådant bruk
avsedda raaskiner och andra inventarier så ock patenträtter och liknande
tidsbegränsade rättigheter ävensom hyresrätter och rättigheter
260 Kungl. Mqj:ts proposition nr 51 dr
1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
heter av goodwills natur, se dock av goodwills natur, se
dock andra
andra och tredje styckena här ne- och tredje styckena här nedan. Den
dan. Den inläkt, som erhålles genom intäkt, som erhålles genom en dylik,
en dylik, oberoende av rörelsen verk- oberoende av rörelsen verkställd av
ställd avyttring, skall tagas i betrak- yttring, skall tagas i betraktande vid
tände vid inkomstberäkningen för inkomstberäkningen för förvärvskäl-
förvärvskällan tillfällig förvärvs- lan tillfällig förvärvsverksamhet och
verksamhet och bedömas efter de för bedömas efter de för denna förvärvs-
denna förvärvskälla stadgade grun- källa stadgade grunder. Såsom skal
der, tepliktig intäkt räknas icke
statligt
avgångsvederlag i form av engångsbelopp till
renskötselutövare i samband med att han upphör med sin renskötsel.
Till intäkt------ ------------ goodvrills natur.
Skattskyldig, som--------- realisationsvinst föreligga.
Utskiftar svenskt------------- vid utskiftningen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och
tillämpas första gången vid 1972 års taxering.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 261
Utdrag
ur protokoll, hållet i lagrådet den 22 februari 1971.
Närvarande:
justitierådet Brunnberg,
regeringsrådet Hjern,
justitierådet Bergsten,
justitierådet Gyllensvärd.
Enligt
lagrådet den 26 januari 1971 tillhandakommet utdrag av protokoll över
jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :l Konungen i statsrådet den 11 deceraber
1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, alt lagrådels ullålande skulle inhäralas
över upprättat förslag till rennäringslag.
Förslaget,
sora finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragils av
hovrättsassessorn Olof Köhl.
Förslaget
föranledde följande yttranden.
Lagrådet:
Det
reraitlerade förslaget innebär alt 1928 års renbeleslag skall ersättas ined en
ny lag kallad rennäringslag. Den nya lagen har utforraats väsentligen raed
syfte att fräraja åtgärder för rationalisering av renskölseln. Någon omprövning
av frågan om den rättsliga grundvalen för samernas renskölselräll har därvid
ej ägt rura. Förslagel bygger alltså i della avseende på samma förulsätlningar som
den gällande lagen. Svenska samernas riksförbund har emellertid vid
remissbehandlingen liksom i andra sammanhang hävdat alt saraerna har en
starkare rält till renbetesraarken än sora koramil lill uttryck i
renbeteslagen. Förbundet raenar, att saraerna har en uråldrig, på hävd och de
svenska rayndigheternas erkännande grundad rält lill raarken, sora är att
likställa raed äganderätt eller ständig besiltningsrätt. Med denna utgångspunkt
borde enligt förbundels uppfattning åtskilliga bestämmelser i den nya lagen,
framför allt de bestämraelser som avser atl ge skydd för renskötselrätten,
utformas på annat sätt än som skett i förslaget. Då förbundet får antagas på
ett representativt sätt spegla opinionen bland samerna, föreligger alltså den
situationen, att själva den principiella grundvalen för lagstiftningen ej godlages
av den därav berörda folkgruppen. Delta förhållande är givetvis inle
tillfredsställande. Erinras raå i detla saramanhang ora de svårigheter som
förelegat vid tillämpningen av 1927 års
10 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
262 Kungi. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
svensk-finska
laxfiskekonvention till följd av atl ortsbefolkningen på svenska sidan av Torne
älv ej velat erkänna kronans anspråk på regalrätl i älven (se NU 1968: 16 s.
109 f). I rådande läge och i avbidan på alt föreliggande tvistefrågor prövas av
dorastol synes dock få accepteras, att lagstiftningen bygges upp på sararaa
grund som hittills.
Regeringsrådet
Hjern:
De
förslag sora nu i olika hänseenden framlägges har till syfte atl stärka
rennäringen för alt därigenora bevara den saraiska kulluren. Man föreställer
sig nämligen med rätt eller orätt, att denna kultur inte kan fortleva, om inle
renskötseln får utgöra basen för samernas existens. Rennäringen är emellertid
en näringsgren raed dålig lönsamhet, varför del inte är ägnat alt förvåna atl samerna
söker sig lill yrken sora är säkrare och raera välbetalda. Det är nuraera etl raycket
litet antal människor som ägnar sig åt renskötsel i runt tal 2 500, fördelade
på ett femtiotal byar och denna siffra kommer väl efterhand att rainska, om
inte rennäringen och saraerna får elt sådant stöd, att det frarastår sora
attraktivt för samerna att livnära sig på renskötsel. Del är tvivel
underkastat, ora den nu föreslagna rennäringslagen i någon högre grad kan sägas
bidraga till rennäringens förkovran.
Visserligen
raåste det vara en källa lill tillfredsställelse atl del ailraännas
hittillsvarande förraynderskap över de renskötande saraerna nu häves, låt vara
att raöjligheter till ingripanden från det allmännas sida alltjämt består (se
t, ex, 72 §), men glädjen över frigörelsen torde måhända i någon mån grumlas av
de svårigheter och problem, vartill de nya reglerna om samebys förvaltning raed
all sannolikhet koraraer all ge upphov.
I
raalerielll avseende innebär den föreslagna rennäringslagen inle mycket nytt.
Man kunde däreraot kanske ha vänlat sig, alt den för samerna så betydelsefulla
renskötselrätten skulle ha omgärdats av ett bättre skydd för sill bestånd än
det lagförslaget innehåller. Enligt 26 § skall renskötselrätlen sålunda kunna
upphävas för visst markoraråde, när orarådet behövs inle bara för något av de ändaraål
sora anges i 1 § expropriationslagen ulan även för annat ändamål av väsentlig
betydelse från allraän synpunkt. En regel av delta slag torde, därest raera
omfattande exploateringar skulle företagas inom de områden, där samerna av
ålder bedrivit sin näring, kunna utgöra ell farligt hot raot de renskötande samernas
försörjningsmöjligheter. Ändaraål av raera väsentlig betydelse från allmän
synpunkt än ett litet antal samers intresse av ett få upprätthålla renskötseln
torde nästan alltid kunna åberopas, när dessa båda intressen kolliderar. Frågan
om upphävande av renskötselrätlen skall visserligen prövas av Kungl. Maj :t, raen
della förhållande utgör knappast någon säker garanli för samerna, särskilt som
exploateringen av berörda områden till raycket stor del lorde koraraa all be-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 263
drivas
av statliga myndigheter och förelag eller av privata bolag, uppmuntrade av
statliga lokaliseringsstöd.
Betänkligheter
raöter också de regler, sora föreslagits beträffande rennäringens lokala
organisation. Dessa förefaller nämligen ej alt i tillräcklig grad la hänsyn
till de speciella förhållanden, varunder samerna lever och arbetar; de ter sig
närmast verklighetsfrämraande med tanke på att många av byarna har så få
medlemmar. Man frågar sig, om det inte är raöjligt att genora sammanslagningar
få till slånd färre enheter med ett medlemsantal som verkligen förmår bära upp
den tänkta organisationen. Mot innehållet i de särskilda paragraferna torde i
och för sig några allvarligare anmärkningar visserligen ej kunna riktas. Det
är emellertid sannolikt, alt samerna kommer att få mycket svårt att inordna sig
under de nya bestämmelser det här gäller och att tillärapa dem. Bestämmelserna
synes också bära frö till allsköns tvister, inte bara mellan bymedlemmarna utan
även mellan byn och enskilda medlemmar. Själva organisationen kan på så sätt i
värsta fall få en förlamande inverkan på renskötseln.
Det
hade varit önskvärt, att reglerna om den lokala organisationen fått en
betydligt enklare och för samernas förhållanden bättre anpassad utformning. Detla
hade säkerligen kunnat ske med bibehållande av de bärande elementen i
förslaget, en beslutande bystämma och en verkställande styrelse med
tyngdpunkten till alldeles övervägande del lagd på den senare. I nuvarande
läge torde dock ej annat vara all göra än att avvakta erfarenheterna av den nya
ordningen och att i sinom tid vidtaga de korrigeringar som visar sig behövliga.
Lagrådet:
I Iredje
stycket av denna paragraf stadgas, att adoptivbarn och dess barn har rätt till
renskötsel som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. Härigenom utraärkes,
att rätt till renskötsel kan förvärvas genom adoption eller atl adoption kan
leda till sådan rätt. Med stadgandet avses emellertid även, såsom av motiven
framgår, att bortadoption av ett saraebarn kan leda lill förlust av renskölselräll
för barnet genoin all de rättsliga banden mellan barnet och dess släkt skares
av. Denna sistnämnda effekt av en adoption framgår ej tydligt av avfattningen.
Lagrådet föreslår, alt stadgandet i närmare överenstämmelse med de sakkunnigas
förslag erhåller den Ijdelsen, att adoptivbarns och dess barns rätt till
renskötsel bedömes efler adoptantens härkomst samt dennes och hans föräldrars
befattning med renskötsel.
Ora,
såsom ifrågasatts i samband med 1970 års ändringar i adoptions-lagstiftningen (prop.
1970: 186 s. 52), ett allmänt lagstadgande införes om att adoptivbarn har samma
rättsställning som biologiska barn, torde nu förevarande bestämmelse kunna
utgå.
264 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Stadgandet
om verkan av adoption är närraast en specialbesläraraelse med anknytning till
huvudregeln i första stycket och kan lämpligen fogas till nämnda stycke sora en
andra punkt.
2 §
Lagrådet:
Enligt
andra styckel kan länsstyrelsen, ora särskilda skäl föreligger, upphäva
renskötselrätt för den sora förvärvat sådan rätt genom giftermål, ora
äktenskapet sedermera upplösts genom äktenskapsskillnad eller del dömts till
återgång i äktenskapet. Det sägs ingenting i paragrafen ora på vad sätt fråga
om renskötselrättens upphävande skall komraa under länsstyrelsens bedöraning
och vilka sora blir behöriga att väcka sådan fråga. Det får erael-lertid anses
ligga i sakens natur att länsstyrelsen inte av eget initiativ kan taga upp
ärenden av della slag utan det får förutsättas, atl någon gör forra-1ig
framställning i saken. Behörighet att göra sådan fraraslällning synes i första
hand böra tillkomraa tidigare raaken. Initiativrätt bör icke heller frånkännas raedlera
av saraebyn och byn själv.
3 §
Lagrådet:
I
denna paragraf, liksom i flera av de följande, förekoramer termen "kronomark".
Motsvarande beteckning i renbeteslagen är "mark sora tillhör kronan",
och av raotiven framgår all även enligt förslaget åsyflas mark, till vilken
staten innehar äganderätten. Enär innebörden av "kronomark" möjligen
kan föranleda tvekan, synes lärapligt att i denna paragraf, då ordet först
möter, deltas betydelse anges. Så kan ske genom alt i lagrummet talas ora
"mark som tillhör staten (kronomark)".
9
§ Regeringsrådet Hjern:
Tredje
stycket av förevarande paragraf stadgar förbud för sameby att driva annan ekonoraisk
verksarahet än renskötsel. Förbudet bottnar i farhågor för alt sameby genora
en raera expansiv ekonoraisk verksarahet skulle ta stora risker och därigenom
äventyra renskötseln. Bortsett från all förbudet andas viss underskattning av samernas
förmåga alt själva sköta sina angelägenheter som illa riraraar raed den tilltro
raan har till saraernas möjhghet all underkasta sig de rält invecklade, nya
reglerna rörande samebys förvaltning är del till en början svårt att förstå
varför förbudet skall omfatta även sådan verksarahet sora har raycket nära
samband med renskötseln. Det förhåller sig ju också så alt inle alla medlemmar
i samebyn är renskötande. Och även för de renskötande saraerna kan läget av
skilda anledningar bli så prekärt, alt det kan vara en fördel, alt del finns
annan verksarahet att falla tillbaka på. För raig fraraslår del som önskvärt
att
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 265
sameby
får ägna sig åt all slags ekonoraisk verksarahet sora är ägnad alt stärka byns
ställning, även om detla skulle gå ut över renskötseln. Det får visserligen
anses som synnerligen angeläget alt raan slår vakt om denna näringsgren, men
intresset synes dock främst böra inriktas på saraerna själva och deras
möjligheter att i likhet raed övriga raedborgare skaffa sig en hygglig
försörjning. Det är knappast troligt att saraerna med full frihet i det
hänseende det här gäller skulle hänge sig ål ekonoraisk verksarahet av direkt fräraraande
slag. Jag anser därför att det ifrågavarande stadgandet i tredje stycket utan
större olägenhet kan avvaras.
10 §
Lagrådet:
Saraeby
skall enligt andra stycket äga rätt att företräda raedleraraarna i ärende sora
rör renskötselrätten eller raedleraraarnas geraensarama intressen inora
rennäringen i övrigt. Såsom anges i motiven åsyflas här inle bara frågor sora
rör den egentliga renskölseln utan även t. ex. frågor ora jakt eller fiske.
Jakt- och fiskerätt ingår enligt lagen sora birältigheter i renskötselrätlen.
Det torde ej få anses föreligga hinder mot att sameby för raedlemraarnas
räkning för talan även angående sådana rättigheter i avseende å renbelesområdena
som har saraband raed renskötseln och som de förmenar sig ha på annan grund än
förevarande lag.
11 §
Lagrådet:
I
punkt 2 av denna paragraf talas om renskötselberättigad sora "bedrivit
renskötsel" inora byns belesoraråde. De citerade orden kan särskilt vid
jämförelse med uttrycken "deltar i renskölseln" i punkt 1 av samma
paragraf och "driver renskötsel" i 12 och 13 §§ ge intryck av alt
syfta på endasl den som är renskötande i den mening som avses i 13 §. Då
emellertid i punkt 2 liksom i punkt 1 även avses den som biträder annan raed skötsel
av dennes renar, hemställer lagrådet atl punkt 2 omformuleras. Dess lydelse
kan lämpligen vara "renskötselberättigad sora deltagit i renskötsel inom
byns betesområde och haft della lill stadigvarande yrke saml ej övergått lill
annat huvudsakligt förvärvsarbete".
26
§ Justitieråden Brunnberg och Bergsten:
EnUgt
denna paragraf skall renskölselräll kunna upphävas för visst raarkoraråde, när orarådet
behövs för något av de ändaraål sora uppräknas i 1 § expropriationslagen.
Möjligheten att upphäva renskölselräll skall emellertid ej vara begränsad lill
dessa fall, ulan sådant upphävande skall
266 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
kunna
ske även när området behövs för annat ändaraål av väsentlig betydelse från allraän
synpunkt. Renskötselrätlen är elt slags nyttjanderätt, som får anses sora en
sådan särskild rätt sora avses i 1 § andra stycket expropriationslagen, låt
vara att den ej är knuten till bestärad fastighet. Det kan ifrågasättas om det
är principiellt riktigt att raedge tvångsingrepp i denna rättighet för
tillgodoseende av ändamål, som eljest ej kan åberopas som grund för
expropriation. Såsom departemenlschefen framhållit råder emellertid inom
renskötselområdet speciella förhållanden, som gör en sådan något vidgad
möjlighet till ingrepp i renskötselrätlen önskvärd. Med hänsyn härtill och då
redan gällande rält medger upphävande av renskötselrätt ulan närraare specificering
av ändaraålen (5 § renbeleslagen) finner vi förslaget kunna godtagas.
Regeringsrådet
Hjern och justitierådet Gyllensvärd:
Första
stycket i denna paragraf avser endast fall, då fråga är om markområde sora ej
är utan väsentlig betydelse för renskölseln Detta framgår av det följande
innehållet i paragrafen. Enligt vad som föreslås skall i dessa fall
renskötselrätten få upphävas, när området behövs inte bara för ändamål sora
kan tillgodoses genom expropriation utan också för annat ändamål av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt. Meningen är alltså atl renskötselrätten inte
skall behandlas på samma sätt som annan rätt till fast egendom ulan tvångsvis
kunna efter prövning i föreskriven ordning bringas att upphöra, när del
behövs för tillgodoseende av ändamål sora inle kan föranleda expropriation.
Några bärande raoliv för alt i de åsyftade fallen låta renskötselrätten vara
på detta sätt underkastad mindre restriktiva regler i fråga ora
förutsättningarna för tvångsingripande föreligger ej enligt vår mening. Den
omständigheten, atl den nyttj anderält som tillkommer samerna grundas direkt på
lagstiftning, medför inte att behovet av trygghet är för deras del mindre
framträdande än för innehavare av rättigheter, sora lillkorarail genom privalrältsliga
upplåtelser. Inle heller kan med fog påstås, att de allraänna intressen sora
kan slå mot samernas skulle vara av sådan särskild beskaffenhet atl andra
materiella regler för ett tvångsingripande är påkallade än de sora finns
upptagna i eljest gällande lagstiftning. Att renskölselrätten, såsom anförts i
remissprotokollel, bör kunna få vika för att behovet av mark för vissa
kollektiva anläggningar för det rörhga friluftslivet skall tiUgodoses synes
inte böra ifrågakomma så länge expropriationslagen inte medger ingripande till förraån
för sådant ändamål. Det kan nämnas, atl exproprialionsutredningen härvidlag
föreslagit raöjlighet till expropriation. Med anledning av vad som i remissprolokollet
vidare sagts ora anläggande av renforskningsstation vill vi frarahålla all, ora
det kan tänkas visa sig angeläget från allmän synpunkt med ell formligt
undantagande av mark från samernas begagnande för elt sådant eller liknande ändaraål,
som är avsett att på lång sikt vara till gagn för renskötseln.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 267
och
fallet inte kan anses täckt redan i gällande lag (jfr 1 § första stycket 14
expropriationslagen), frågan om vidgade möjligheter lill Ivångsingripande
synes böra övervägas i saraband med den föreslående översynen av
expropriationslagen.
Som
motiv för all i förevarande paragraf göra ändaraålsbeskrivningen något raera
tänjbar än enligt expropriationslagen har även anförts, atl saraerna i princip
saknar disposilionsfrihet över renskötselrätlen, vilket innebär all även ora
de är beredda att avstå från utövning av renskölselrätten på viss raark de
saknar raöjlighet att med bindande verkan träffa avtal därom. Detta utgör dock
enligt vår mening inte något skäl för alt tillerkänna Kungl. Maj :t en allmän
befogenhet alt utan hänsyn lill den inställning samerna i det enskilda fallet
givit ullryck åt förordna ora renskötselrättens upphävande, när det behövs för
ändaraål av väsentlig betydelse från allraän synpunkt. Om del anförda motivet
anses böra föranleda, all Kungl. Maj:t skall kunna förordna om rättighetens
upphävande även för andra ändaraål än sora kan tillgodoses genora
expropriation, bör raöjligheten härtill begränsas till situationer, då
företrädare för saraeintresset tillstyrkt ansökan om upphävande.
I
enlighet med det sagda föreslår vi, att i första styckel orden "eller för
annat ändaraål av väsentlig betydelse från allraän synpunkt" får ulgå.
28
§ Lagrådet:
1
fråga ora ersättning för skada eller olägenhet raed anledning av all renskötselrätt
upphäves enligt 26 § innebär det reraitlerade förslaget, alt när skadan eller
olägenheten drabbar bestämd person ersättningen skall utgå till denne, medan
ersättningen i annat fall skall fördelas mellan saraefonden och vederbörande
sameby efter vad som är skäligt. Atl frågan om fördelningen raellan saraefonden
och saraebyn på detta sätt skall prövas i varje särskilt fall efter skälighet
kan som departementschefen själv medger leda till intressemotsättningar. Till
undvikande härav vill lagrådet, i anslulning lill de sakkunnigas av flertalet
remissinstanser godtagna förslag, förorda att i stället en schablonregel om hälftendelning
får gälla. Del är dock givet att en sådan regel ej passar för alla situationer.
MöjUghet alt till-lärapa en annan fördelningsgrund bör finnas för fall då
särskilda skäl därtill föreligger. Ora exerapelvis upphävandet avser begränsad
tid (jfr 26 § tredje stycket) eller eljest fråga är ora skada av raer eller
mindre tillfälUg art, kan det vara anledning att tillerkänna samebyn hela eller
i varje fall raer än halva ersättningsbeloppet.
När
renskötselrätt upphäves lill följd av företag enligt vattenlagen, gruvlagen
etc, skall ersättning i enlighet raed berörda lagar ulgå lill sakägare som
lider skada eller olägenhet därav. Det torde härvid få förutsättas att
268 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
i
den mån bestärad person ej drabbas förevarande bestämmelse i rennäringslagen
skall vara vägledande. Ersättning sora ej utgår till bestämd person bör alltså
fördelas raellan samefonden och samebyn enligt de grunder sora där anges.
29 §
Lagrådet:
Hänvisningen
till de allraänna bestäraraelserna i expropriationslagen innebär såsora framhålles
i motiven bl. a. atl den för vars räkning upphävandet av renskölselrätlen sker
skall anhängiggöra talan vid exproprialionsdomslolen. Härvid bör såsom
innehavare av renskölselrätlen anses den sameby inora vars belesoraråde
upphävandet skall ske. Del är alltså denna sora bör instämmas till domstolen.
Eftersom saraebyn företräder raedleraraarna i frågor som rör renskötselrätlen
(10 § andra styckel), torde enskild medlem av byn ej behöva särskilt instäraraas,
även om upphävandet medför skada eller olägenhet som speciellt drabbar honom.
I administrativ ordning bör tillses att samefonden, sora norraalt skall ha del
av sådan ersättning sora ej tillfaller enskild person, blir underrättad ora
rättegången.
30 §
Lagrådet:
Från
del i paragrafens första stycke givna förbudet mot användning av mark på sätt
som raedför avsevärd olägenhet för renskötseln göres enligt andra stycket
undanlag bl. a. i fråga ora område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan.
Den avsedda innebörden av näranda undantagsregel lorde vara, att hinder ej
skall föreligga alt använda raarken i enlighet med den fastställda planen.
Lagtexten lorde böra förtydligas, så atl denna innebörd komraer till klarare
uttryck.
34 §
Lagrådet:
I
det fall då upplåtelse enligt 32 § avser rält för någon all tillgodogöra sig
naturtillgångar skall enUgt förslaget ersättning utgå för den skada eller
olägenhet sora upplåtelsen medför. Vem som skall utge ersättningen anges ej.
Det är önskvärt alt lagtexten ger klart besked i frågan. Mest följdriktigt
synes vara, alt staten får svara för ersättningen gentemot den skadeUdande,
givelvis med möjlighet för staten all få kompensation genora all hålla sig lill
nyttjanderättshavaren.
35 §
Lagrådet:
Föreskrift
ora reninnehavel får enligt andra styckel ej ges sådani innehåll all renskötande
medlems fortsalla verksamhet äventyras. Bestäminelsen är enligt de sakkunnigas raoliv
(s. 89) avsedd alt klargöra, alt den som
KungL
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 269
redan
driver rennäring ej skall hindras från att fortsätta driften i huvudsakligen samraa
orafallning sora tidigare. Den avsedda innebörden synes komma till något
klarare uttryck, om "äventyras" utbytes mot det i de sakkunnigas
lagförslag använda ullrycket, "omöjliggöres eller väsentligt försvåras".
38
§ Lagrådet:
Då
någon lagregel inte föreslås om när styrelsen för en sameby är beslutför, bör
frågan lämpligen regleras i stadgarna. Att uppställa krav på atl sladgarna
alltid skall innehålla föreskrift i delta hänseende synes emellertid inle
påkallat, men del bör finnas möjlighet all, såsom skett i det av de sakkunniga
framlagda förslaget till normalstadgar, meddela sådan föreskrift. Den
omständigheten alt frågan om styrelsens beslutförhet ej ultryckligen närants i
uppräkningen i denna paragraf får ej anses lägga hinder i vägen härför. Om
annat inte bestäms i stadgarna, torde få anses gälla, att styrelsen skall vara
fulltalig för alt beslut skall kunna fattas. Har ordinarie ledamot blivit
kallad men uteblivit, skall självfallet suppleant, när en sådan finns utsedd,
kunna inträda.
Regeringsrådet
Hjern:
I anslulning
till sista punkten av förevarande paragraf anser jag böra påpekas atl, då däri
talas om "föreskrifter om renskötseln", därmed inle torde avses
sådana föreskrifter ora reninnehav, varora stadgas i 35 §. Dylika föreskrifter
tankes nämligen skola meddelas i de särskilda fall, då lantbruksnämnden
beslutat om maximering av renantalet eller om del eljest, t. ex. på grund av
någon inträffad händelse, behövs för att främja renskötseln och låter sig
lämpligen inte beslämmas till innehållet på förhand.
För
egen del föreslår jag eraeUertid raed hänvisning till vad jag anfört vid 9 §
att punkten ändras på så sätt att föreskrifternas begränsning till renskölseln
slopas. Såsora punkt 10 skulle till följd därav upptagas "de ytterligare
föreskrifter sora behövs".
45
§ Lagrådet:
I
första punklen av första stycket föreskrivs att brist, sora uppkommer genom att
renskötande bymedlem inte fullgör sin betalningsskyldighet enligt 4244 §,
skall genom ny debitering fördelas mellan övriga renskötande raedleraraar i
förhållande till deras reninnehav. Enligt lagrådets raening bör i överenssläramelse
med vad som i raotsvarande hänseende gäller enligt annan lagstiftning (59 §
första stycket lagen ora enskilda vägar och 26 § första stycket lagen om vissa gemensamhelsanläggningar)
- denna utdebitering i anledning av brist ske efter samma grund som den
ursprungliga
lOt Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
270 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
fördelningen
av betalningsansvaret för den Ukvid varom är fråga. Orden "i förhållande
till deras reninnehav" bör därför utbytas mol "i förhållande lill
deras inbördes skyldighet atl svara för likviden".
46
§ Lagrådet:
Det
i andra styckel inskrivna kravet på kvalificerad majoritet synes av ordalagen atl
döma närmast böra hänföras lill beslutet om amorterings-planens anlagande, men
avsikten lorde vara all del skall avse beslutet om upplagande av lån. I
tydlighetens intresse bör en jämkning komma lill stånd.
Enligt
de sakkunnigas förslag skulle lån som avses i paragrafen återbetalas genom
uttaxeringar på byns samtliga renskötande medlemmar, och de sakkunniga lorde ha
menat all alla de sora är raedleramar vid tiden för återbetalningen också skall
slutligt svara för vad sora amorteras. Någon motsvarande regel återfinns
visserligen inte i det remitterade förslagel, men departementschefen har å
andra sidan inle förklarat sig i detla avseende taga avstånd från de
sakkunniga, vilket möjligen kan uppfattas som om han ansett all vad de
sakkunniga föreslagit skall gälla utan atl del behöver komraa till direkt
uttryck i lagtexten. Med anledning härav vill lagrådet påpeka, alt man vid
avbetalning på lån som det här är fråga om har all förfara på samraa sätt sora
vid betalning av annan skuld och att den slutliga fördelningen skall ske i
enlighet raed 40 och 41 §§. Härav följer att det kan inträffa alt någon eller
några av de renskötande byraedlemmarna inte skall åläggas betalningsskyldighet.
47
§. Lagrådet:
Motsvarighet
till bestämmelsen i andra stycket har föreslagils av de sakkunniga.
Bestämmelsen bygger på alt intrångsersättning kan, även när den avser skada
eller olägenhet som särskilt drabbat bymedlem, korama att tillerkännas
samebyn. Reglerna om ersättningens bestämmande i det remitterade förslagel har
emellertid lill skillnad från vad som var avsett alt gälla enligt
sakkunnigförslaget den innebörden all ersättningen skall, när skadan eller
olägenheten drabbat viss person, bestäraraas atl utgå direkt lill denne också
om han är bymedlem. Beslämraelsen i fråga har därför inle något berättigande i
det nu föreliggande förslaget utan bör utmönstras därur.
49
§ Regeringsrådet Hjern:
Enligt
de sakkunnigas förslag (2 kap. 15 §) skall styrelseledamot vara medlem av
samebyn. Ehuru detta förslag inte mött någon kritik vid remissbehandlingen har
i deparleraentsförslaget denna bestämraelse ulan motivering fåll utgå. Departementsförslagets
ståndpunkt lär vara, atl även utom-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 271
stående
skall kunna utses lill ledaraot av styrelsen. För egen del biträder jag de
sakkunnigas förslag och föreslår därför alt sora andra punkt i första styckel
av förevarande paragraf föreskrives alt styrelseledamot skall vara medlera av
byn och ej får vara orayndig.
52
§ Lagrådet:
I
andra stycket raeddelas bestämmelser om särskild firraatecknare. Eftersom
lagförslaget ej innehåller bestäraraelser om saraebys firma och firma-regler i
annan författning ej torde vara tillämpliga, föreslår lagrådet att termen
"firmatecknare" får ulgå och all i lagrummet i stället talas om atl
styrelsen kan bemyndiga särskild person atl företräda samebyn.
59
§ Lagrådet:
I
denna paragraf behandlas frågor om rösträtt vid bystämma. Skilda regler ges för
renskötande medlemmar och andra. Eftersom samebyns huvudsakliga
arbetsuppgifter gäller renskötseln är huvudprincipen enligt förslaget att
rösträtt skall tillkomma endasl de renskötande medlemmarna. Härifrån göres dock
undanlag i punkt 1, enligt vilken varje myndig medlem i byn har rösträtt i
fråga som rör ändring av sladgarna, utseende av ordförande på bystämma eller av
revisor eller beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen. I alla övriga frågor
skall enligt punkt 2 endast renskötande medlera ha rösträtt. Beträffande
ändring av sladgarna föreskrives vidare i punkt 7, att för beslut därora
fordras kvalificerad raajoritet, nämligen två tredjedelar av det på stämman
företrädda röstetalet samt flertalet av byns rayndiga medlemraar. EnUgt denna
ordning skall alltså anlagande av stadgar, första gången detta blir aktuellt,
vara förbehållet de renskötande medlemmarna, under det att vid ändring av sladgarna
även i frågor som uteslutande rör själva renskölseln rösträtt skall tillkomraa
alla myndiga bymedleraraar. Grunden för nämnda regler om stadgeändring är
enligt vad de sakkunniga utan invändning från departementschefen anfört, att
dessa ärenden är av sådan vikt för alla medlemskategorier atl del är motiverat raed
särskilda oraröstningsregler för dera, avsedda all garantera atl ingen grupps
intressen lämnas obeaktade.
Enligt lagrådets mening är
del lämpligt alt de icke renskötande medlemraarna i byn får dellaga i beslut
om vissa stadgeändringar som kan anses gälla byn i dess helhet. Däremot anser
lagrådet alt i frågor om renskötselns praktiska anordnande och de renskötande
medlemmarnas ekonomiska rättigheter och skyldigheter med avseende på denna
näring huvudprincipen bör gälla eller alltså alt endast dessa raedleramar skall
äga rösträtt. Särskilt kan i detta sammanhang nämnas den med del remitterade förslagel
förenade risken för att, om motsättningar skulle uppkomraa mellan de båda
nämnda
272 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
kategorierna
av medlemmar, ändringar som de renskötande ansåge erforderliga och
betydelsefulla inte kunde genomföras.
Lagrådet
föreslår att förevarande paragraf ändras så, all regeln i punkt 1 om rösträtt
för alla myndiga bymedlemmar beträffande stadgeändring begränsas till vissa
ämnesområden i enlighet med vad förut sagls. Laglekniskt kan detta lämpligen
ske genom hänvisning till punkter i 38 §:ns uppräkning av vad som skall
regleras i stadgarna. De som härvid bör komma i fråga är punkterna 16, sora
behandlar för alla bymedlemmar gemensamma angelägenheter. Även kravet i punkt
7 av 59 § på att beslut om stadgeändring för att vara giltigt skall biträdas
av flertalet av byns myndiga medlemmar bör begränsas till att gälla frågor som
avses i punkterna 16 i 38 §.
Regeringsrådet
Hjern:
Om
mina förslag vid 9 och 38 §§ godtages, påverkas utformningen av förevarande
paragraf.
68
§ Lagrådet:
Enligt
tredje stycket av förevarande paragraf skall renlängd fastställas av bystämma.
Då enligt lagrådets mening motsvarande bör gälla, när längden av anledning som
anges i första stycket skall rättas, föreslår lagrådet att i tredje stycket föreskrives,
att bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.
72
§ Regeringsrådet Hjern:
Den
vidlyftiga regleringen av samernas rätt att själva sörja för renskölseln i de forraer
lagen anvisar torde grundas på uppfattningen att samerna verkligen också har
förmågan att tillvarataga denna rätt. Mot denna bakgrund ter sig stadgandet i
andra styckel, alt länsstyrelsen om renskölseln är bristfällig kan förordna
syssloman alt omhändertaga renskötseln i byn och förvalta byns övriga
ekonomiska angelägenheter, sora inkonsekvent och onödigt ingripande. EnUgt min
mening bör därför de i paragrafen intagna bestämraelserna om syssloman utgå.
83
§ Lagrådet:
Det
är självfallet avsett, atl märkning av renkalv under tiden den 1 januariden 1
maj skall kunna ske utan särskilda formaliteter, om märkningen ombesörjes av
saraebyn (jfr 37 § andra stycket). I tydlighetens intresse torde detta böra
anges i lagtexten.
Bestämmelsen
i andra stycket torde böra ges den avfattningen, att märk-
KungL
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 273
ning
får ske även efter utgången av april, om samebyns styrelse medger del.
Medgivande skall givetvis ej ges annan än. den som enligt styrelsens bedömande
är ägare till renen.
8589
§§ Lagrådet:
Av
87 § punkt 4 kan utläsas, atl koncessionshavare ej skall få mottaga skölesrenar
från annan än den som inom det område som koncessionen avser äger eller brukar
jordbruksfastighet. För alt della skall komraa till klarare uttryck bör till 85
§ första stycket fogas stadgande, att koncessionen kan innefatta rätt att
mottaga skötesrenar från ägare eller brukare av jordbruksfastighet inom
koncessionsområdet. Om så sker, kan i 87 § punkt 4 orden "från ägare eller
brukare av jordbruksfastighet inora koncessions-området" uteslutas.
Enligt
87 § punkt 5 skall i koncessionsbeslut anges i vad mån koncessionshavaren har
rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och taga virke inora
koncessionsområdet. Meningen torde vara atl rätt sora här avses skall medges koncessionshavaren
inom raraen för bestäramelserna i 16 22 §§. Att näranda bestämmelser skall
iakttagas följer av regeln i 89 § andra stycket, att bestämmelserna om sameby
och dess förvaltning i tilllämpliga delar gäller i fråga om saraeby för
koncessionsrenskötsel. För att sarabandet raellan 87 § punkt 4 och de
ifrågavarande bestämmelserna i 16 22 §§ skall framgå tydligare synes
emellertid lämpUgt att omdisponera paragraferna så, att 89 § kommer före 86 §.
90
§ Lagrådet:
I
anslutning till innehållet i första stycket torde böra påpekas att då där föreskrives,
att länsstyrelses åligganden enligt lagen fullgöres såvitt avser Västernorrlands
län av länsstyrelsen i Västerbottens län och såvitt avser Kopparbergs och
Gävleborgs län av länsstyrelsen i Jämtlands län, därmed även avses all besvär
enligt 98 § skall riktas till länsstyrelserna i Västerbottens resp. Jämtlands
län och upplagas av dessa, ehuru enligt vanliga grundsatser annan länsstyrelse
är räll forum.
Utöver
vad som stadgas i denna paragraf om vilken länsstyrelse eller lantbruksnärand
som i vissa fall skall vara behörig meddelas i 39 och 74 §§ besläramelser som
anger att ärenden ora registrering ankoramer på länsstyrelsen i det län där
samebyns styrelse har sitt säte. Det torde vara klart atl även i andra fall, då
elt till länsstyrelses eller lantbruksnämnds prövning hörande ärende har
anknytning till viss sameby, den myndighet är behörig inom vars område byns
styrelse har sitt säte, såvida ej annat följer av första stycket i denna
paragraf.
274 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Paragrafen
synes få en bättre placering, om den insattes först efter 97 § i det reraitlerade
förslagel.
Vid
denna paragraf har departeraentschefen berört frågan om tillämpning av den s.
k. kommunikalionsprincipen. I de sakkunnigas förslag ingår vissa bestäraraelser,
som i enlighet raed denna princip ålägger myndighet att bereda dem som beröres
av en ifrågasatt åtgärd tillfälle att yttra sig innan åtgärden beslutas (se
särskilt 8 kap. 5 § i förslaget). Departementschefen har uteslutit dessa
regler med raotiveringen atl koraraunikations-principen gäller inora
rennäringens område ulan alt några bestäraraelser behöver raeddelas därom.
Enligt lagrådets raening är inle rainst när del gäller samernas förhållanden
grundsatsen atl berörda personer skall få tillfälle att yttra sig så
väsentlig, alt uttryckliga bestämraelser därora bör finnas. Då det emellertid
kan väntas alt bestämmelser i ämnet, som blir tilllämpliga även inom
förevarande oraråde, komraer all ges i den lagstiftning om förvallningsförfarandet
som är under förberedande torde såsom departementschefen föreslagit frågan här
kunna läranas oreglerad.
91
§ Lagrådet:
I
denna paragraf föreslås vissa regler om strikt skadeståndsansvar för sameby,
avsedda att ersätta nuvarande detaljerade bestämmelser i renbeleslagen ora
renägares skyldighet alt utge gottgörelse för skada genom renar. Det bör
understrykas att, såsom också departementschefen frarahåller, reglerna inte
utesluter lillärapning av allmänna skadeståndsregler. En skadelidande skall
sålunda ha möjlighet alt vända sig direkt mot den som vållat skadan eller alt
av samebyn kräva skadestånd även i andra fall än som anges i paragrafen, om
byn exempelvis är ersätlningsskyldig enligt vad sora gäller ora
principalansvar.
Att
såsom nu föreslagits samebyn i stället för den enskilde renägaren göres primärt
ansvarig utan hänsyn till om vållande föreligger är en följd av alt del alltid
skall vara byn som för de renskötande raedleraraarnas räkning ombesörjer
renskötseln. De jämkningar i fråga om det objektiva ansvaret som förslaget i
övrigt innebär har huvudsakligen föranletls av den övergång sora skell till en raera
extensivt bedriven renskötsel och av den därigenora ökade risken för
skadegörelse. Det har gällt att finna en efter de nya förhållandena avpassad
lösning, som tillgodoser de skadelidandes intressen ulan att saraebyarna oskäUgt
betungas. Samtidigt har det varit angeläget att åstadkomma en mera enkel och
överskådlig reglering än den nuvarande.
Lagrådet
har ej något alt erinra raed anledning av de allmänna överväganden som ligger lill
grund för förslaget och har heller inte någon väsentlig anmärkning raot den
lösning som fraralagls. Emellertid vill lagrådet ifrågasätta om inle förslaget
lägger ell oskäligt tungt ansvar på saraebyn i sådana
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 275
fall
av skadegörelse, när det av utredningen framgår atl byns renar inte orsakat
skadan. Särskilt otillfredsställande synes det vara, all man skall kunna ålägga
en sameby skadeståndsansvar, fastän den kan visa att skadan orsakats av renar
från viss annan by och att de egna renarna inte har någon som helst del i
skadan. Men även i sådana situationer då det inle går att fastställa från
vilken by de skadegörande renarna härrör skulle del vara stötande, om ansvar
kunde utkrävas av den by, som till äventyrs kan styrka att dess renar inte
gjort skadan och sora av allt att döma skulle sakna möjUghet alt återkräva vad
den tvingades utgiva. Visserligen skulle i ell sådani fall sora säkerligen
torde bli sällan förekommande den skadelidande bli utan ersättning.
Situationen skiljer sig dock inte från vad som eljest vanligen gäller, när en
skada inträffat ulan all man har klarhet i vem som utfört den skadebringande
handlingen, och det kan inle anses alt samebyn i detta speciella fall Ugger närraare
till att bära den förlust som uppkommit.
Med anledning
av vad som nu sagls föreslår lagrådet, all "även om"-sal-sen i slutet
av första stycket får utgå och att den i stycket föreskrivna skyldigheten för
sameby att ersätta skada i stället göres beroende av att det ej visas all
skadan ej orsakats av byns renar.
Bestämmelsen
i andra stycket är avsedd att gälla, när enligt första stycket ansvar för
skada åvilar mer än en saraeby och det inle kan visas alt renar från någon av
byarna orsakat skadan. Ansvarigheten fördelas därvid lika mellan byarna. För
det fall åter att det kan visas att skadan härrör trån någon av byarna finns en
regel i tredje styckel, och av vad som föreslås där framgår all hela ansvaret i
sista hand skall falla på den byn. Enligt lagrådels raening skulle reglerna
vinna i tydlighet, ora andra och tredje styckena raed vissa jämkningar fördes
samman lill ell stycke. Detla skulle förslagsvis kunna få följande lydelse:
"Åvilar ersättningsskyldighet enligt första st3'cket flera samebjar,
fördelas ansvarigheten lika mellan byai'na inbördes. Kan det visas all renar
från någon av byarna orsakat skadan, svarar den byn gentemot de övriga för hela
skadan."
Fjärde
stycket behandlar del fallet atl renar från flera byar orsakat skada. Till en
början anges i del remitterade förslagel, atl ansvarigheten mellan byarna skall
fördelas med hänsyn lill omfattningen av den skada som varje bys renar orsakat.
Någon regel raed detla innehåll synes emellertid inte behövlig, eftersom en
förutsättning för dess tillämpning raåste vara alt raan kan särskilja de skador
sora de ohka byarnas renar givit upphov lill och, då så kan ske, frågan om
byarnas ansvarighet helt blir att bedöma raed ledning av föregående bestäraraelser
i paragrafen. I fjärde stycket föreskrives vidare enligt det remitterade
förslaget att, när skadorna inle kan särskiljas, fördelningen skall ske i
förhållande till antalet renar som ulan bevakning fanns i trakten vid liden för
skadans uppkomst. Motiveringen ger vid handen att bestämmelsen är avsedd att i
sak överensstämma
276 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
med
vad de sakkunniga föreslagit för motsvarande fall. I sakkunnigförslaget anges,
atl ansvarigheten skall delas i förhållande till antalet renar från varje by,
vilka vid tiden för skadans inträffande fanns i trakten och som ej visas ha
stått under sådan övervakning atl de inle kunnat raedverka till skadan.
Lagrådet vill förorda att bestämmelsen får innehålla atl, om skada orsakats av
renar från flera byar och det ej kan utredas i vilken omfattning varje bys
renar har del i skadan, ansvarigheten fördelas raellan byarna inbördes efter
antalet renar från varje by som vid tiden för skadans uppkomst fanns i trakten
och som ej stod under bevakning. Såsom framgår av det förut sagda bör inte i fjärde
stycket dessutora ges någon särskild regel ora fördelningen, när skadorna kan
särskiljas.
98
§ Lagrådet:
Första
styckel av förevarande paragraf innehåller en besvärsregel, sora ger medlem i
sameby rätt att hos länsstyrelsen föra talan mot vissa beslut som fattats av
bystämma, styrelse eller syssloman. Som besvärsgrunder har angivits att
beslutet ej lillkorarail i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller
annan författning eller mot samebyns stadgar eller kränker klagandens enskilda
rätt.
Besvärsregeln
har utformats efter förebild av 30 § lagen om fiskevårds-områden, som i sin tur
haft 13 § 4 raora. jaktlagen sora mönster. Det må även påpekas, alt de i
förevarande paragraf angivna besvärsgrunderna är snarlika vissa av de
besvärsgrunder sora gäller vid anförande av koramu-nalbesvär (76 § koraraunallagen).
Enligt
uttalande av rennäringssakkunniga, vilkas förslag i förevarande del tillstyrkts
av departemenlschefen, skulle länsstyrelsen såsom klagoinstans enligt 30 §
lagen om fiskevårdsoraråden ha atl bedöma även lärapligheten av vissa beslut sora
överklagas. De sakkunniga har ansett att talerätten i hithörande fall borde utforraas
med denna bestämraelse sora förebild.
Vad
de sakkunniga anfört rörande räckvidden av den klagorätt som föreligger enligt
30 § lagen om fiskevårdsområden lorde eraeUertid inte vara rikligt. Det må
erinras, att vid tillkomsten av del tidigare näranda, i fråga om
besvärsgrunderna nästan likalydande stadgandet i 13 § 4 mora. jaktlagen
föredragande departemenlschefen framhöll, att länsstyrelsens prövning enUgt
hans uppfattning borde avse endast beslutets rättsgillighet och att någon
befogenhet alt sätta annat beslut i stället för det överklagade ej borde
föreligga (NJA II 1952 s. 68). Och vid tillkomsten av lagen om
fiskevårdsområden anfördes i elt av fiskeristyrelsen utarbetat förslag som
delvis ligger till grund för lagen bl. a. alt besvärsrällen i fråga om beslut
av fiskevårdsområde i huvudsak borde regleras på samma sätt som i 13 § 4 mora.
KungL
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 277
jaktlagen
och att tillräcklig anledning att låta länsstyrelsens prövning avse även
lämplighetssynpunkter ej syntes föreligga (prop. 1960: 50 s. 214).
Lagrådet anser, till
skillnad från vad de sakkunniga tydligen avsett, alt besvär i fall som åsyftas
i förevarande paragraf inte bör få leda till omprövning av frågan om beslutets
lämplighet. I fråga ora besvärsgrunderna bör paragrafen likväl få den av de
sakkunniga och departementschefen föreslagna lydelsen, som enligt det förut
sagda innebär atl besvärsprövningen endasl omfattar beslutets laglighet.
Beträffande
frågan vilken länsstyrelse sora är rält forura för upplagande av besvär enligt
förevarande paragraf får lagrådet hänvisa till vad lagrådet anfört vid 90 §.
102
§ Lagrådet:
Av
paragrafen bör framgå att rält att meddela förordnande om uppskov raed
verkställighet av beslut tillkommer inte den myndighet sora raeddelat beslutet
utan den till vilken talan skall fullföljas. Lagrådet föreslår att paragrafen
får det innehållet, att beslut som avses i 98 och 99 §§ samt 100 § första
stycket länder till efterrättelse utan hinder av att talan däreraot föres, om
ej besvärsmyndigheten förordnar annat.
Övergångsbestämmelserna
Lagrådet:
Den
i punkt 5 föreslagna bestämmelsen innebär, att ullrycken lapp, fjälllapp,
skogslapp, fjällrenskölsel och skogsrenskötsel skall, där de fortfarande förekoraraer
i lag eller annan författning, hädanefter avse motsvarande uttryck i nya lagen
och att de således genom alt nya lagen inte skilj er mellan fjällsame och skogssame
och endast räknar med en geraensara förra av renskötsel för alla samer kan få
en mer vidsträckt innebörd än de ursprungligen haft. Att införa en generell
övergångsregel av detla slag utan närmare undersökning av de konsekvenser den
får i olika avseenden är inte tillrådligt. Det kan nämligen inte uteslutas all
den på något område skulle leda till resultat som är mindre väl förenliga med
vad som åsyftats med den förfatlningsbeslämmelse där det äldre uttrycket förekoraraer.
Då det dessutom inle synes föreligga något egentligt behov av en
övergångsregel i förevarande hänseende, hemställer lagrådet all punkt 5 får
utgå.
I
anslutning till bestämmelsen i punkt 7 finns det anledning all närmare beröra
frågan om hur den nya saraebyorganisalionen skall införas och det
hittillsvarande systemet med lappbyar skall avvecklas. Del är uppenbarligen raeningen
alt varje lappby skall i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande ombildas
till sameby, sora avses i nya lagen. Lappbyns tillgångar övergår därvid på
samebyn, som i fortsättningen svarar för den garala
278 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
byns
förpliktelser. Atl en ombildning skall ske på delta sätt är av sådan betydelse
att en uttrycklig bestämmelse synes påkallad.
Som
anges i 7 § skall indelningen i byområden göras av lantbruksnämnden. Enligt
motiven till nämnda paragraf är det raeningen atl den nuvarande territoriella
indelningen i lappbyoraråden skall vara den lokala basen för saraebyarna, men
det framhålls att lanlbruksnäinnden bör undersöka möjligheten av att skapa
bättre förutsättningar för en rationell rendrifl genom större eller raindre järakningar
i den nuvarande gränsdragningen, vilket bör ske efter sararåd med samebyarna.
Enligt lagrådets mening är det önskvärt atl indelningen redan från början sker
efter noggrann prövning i enlighet raed vad sålunda nämnts. Det är därför
nödvändigt atl erforderliga förberedelser vidtages innan lagen sätts i kraft.
Någon övergångsbestämmelse i detla avseende synes icke vara erforderlig.
Först
sedan en sameby antagit stadgar och registrering av byn och av stadgarna
erhållits lorde orabildningen få anses fullt genoraförd. Särskilda regler för
saraebyn alt gälla för tiden dessförinnan lorde inte behövas ulora såvitt angår
kallelse till bystäraraa. Vad sora i delta avseende gällt för lappbyn enligt
den för denna utfärdade byordningen bör lärapligen tillämpas intill dess
giltiga stadgar föreligger. En övergångsbestämmelse raed detta innehåll bör
därför raeddelas. Kungl. Maj :l bör eraeUertid även i övrigt, i nära anslulning
till vad sora föreslagils i reraissen, kunna i det särskilda fallet låta äldre
bestämmelser gälla under övergångstiden i stället för nya lagens bestäraraelser
ora saraeby och dess förvallning.
Under hänvisning till vad sora
nu sagls föreslår lagrådet atl bland övergångsbestämraelserna upptas en punkt raed
följande innehåll: "Lappby, som avses i lagen (1928:309) om de svenska
lapparnas räll lill renbete i Sverige, ombildas i samband med nya lagens
ikraftträdande till saraeby. Intill dess samebyn och dess stadgar registrerats
skall i fråga om kallelse lill bystämma vad som i motsvarande hänseende
hittills gällt för lappbyn, fortfarande tillämpas. I den mån del behövs kan
Konungen för tiden intill dess registrering sålunda skett förordna, alt äldre
bestämmelser även i övrigt skall tillämpas på byn i stället för nya lagens bestämraelser
ora sameby och dess förvaltning."
I
3 § har renskötselområdel beskrivits på sådani sätt alt det efler orden
omfattar även mark, sora på grund av tidigare avgöranden, t. ex. enUgl 5 § renbeleslagen,
undantagits från saraernas begagnande. Avsikten är uppenbarligen inte alt
dessa äldre avgöranden nu skall förlora sin giltighet. Möjligen kan en övergångsbeslämraelse
härora böra meddelas för atl onödiga tvister skall förebyggas. Den kan
förslagsvis innehålla att, om genora beslut före nya lagens ikraftträdande viss
del av renskölselorarådel undanlagils från utövning av renskötselrätlen,
beslutet fortfarande skall gälla.
Beträffande
tillstånd sora raeddelals enligt 57 § renbeteslägen och sora omfattar tid även
efter nya lagens ikraftträdande bör i en särskild punkt
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 279
bland
övergångsbestämraelserna föreskrivas, att tillståndet skall anses sora en
enligt 85 § nya lagen meddelad koncession. Vad som närmare bestärats i det
ursprungliga tillståndet kommer härigenom fortsättningsvis att lända till
efterrättelse, men lantbruksnämnden har möjlighet all enligt 88 § i det
remitterade förslaget återkalla tillståndet eller föreskriva nya villkor.
I fråga om ordningsföljden
mellan de olika bestäramelserna i förevarande avsnitt bör iakttagas, att
omedelbart efter ikraftträdandebestäm-melsen följer den bestämmelse som i det
remitterade förslagel återfinns i punkt 6 och att avgörande för ordningen raellan
övriga punkter blir place-ceringen i själva lagen av de stadganden till vilka
övergångsreglerna hänför
Ur protokollet: Ingrid Hellström
280 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26 februari 1971.
Närvarande:
Statsministern
Palme, ministern för utrikes
ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Löfberg, LiDBOM,
Carlsson, Feldt.
Chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter geraensara
beredning raed statsrådels övriga ledaraöler dels lagrådets yttrande över
förslag till rennäringslag, dels vissa finansieringsfrågor m. m. i saraband raed
rennäringens omorganisation och anför.
Rennäringslagen
Lagrådet
konstaterar inledningsvis atl lagförslaget såvitt avser den rättsliga
grundvalen för samernas renskötselrätt bygger på samma förutsättningar som
1928 års renbeleslag. Lagrådet erinrar samtidigt om att SSR vid remissbehandlingen
liksom i andra samraanhang hävdat alt saraerna har en starkare rätt tiU renbelesmarkerna
än som kommit till uttryck i gällande renbeteslag. Trots det
otillfredsställande i att den berörda folkgruppen inte godtar den principiella
grundvalen för lagstiftningen synes, uttalar lagrådet, det i rådande läge och i
avbidan på att föreUggande tvistefrågor prövas av dorastol få accepteras att
lagstiftningen byggs upp på sararaa grund sora hittills.
Ända
sedan tillkomsten av den första renbeleslagen har i lagstiftningen konsekvent
hävdats att samerna inle får använda renbetesmarkerna för annat än renbete och
sådana ändamål som har direkt samband med rennäringen. Att samerna inle vill
godtaga de principiella grundvalarna för den rättsliga regleringen bör inte få
hindra en lösning av de alltmer trängande problemen raed renskölselns
rationalisering. Vill raan avvakta slutlig dora-stolsprövning av föreliggande
tvistefrågor, skulle det dröja ålskilUga år innan rationaliseringsprobleraen
kunde lösas. Detta är enligt rain raening inte försvarligt.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 281
De
av en ledamot uttalade farhågorna för atl samerna kommer att få mycket svårt
att inordna sig under och tillämpa de nya bestämraelserna för samebys förvallning
synes mig ogrundade. I åtskilliga avseenden innebär förslaget en enklare
reglering än den i lagen om ekonomiska föreningar. Jag vill också erinra om alt
den ekonomiska föreningsrörelsen under de senaste årtiondena har utvecklats
mycket snabbt. Föreningsformen har kommit till användning på många nya
verksamhetsområden. F. ö. praktiseras redan denna verksamhetsform på oUka håll
i Norrbottens län i form av renägarföreningar och renskötarföreningar. Vidare
kan nämnas alt inom lanlbruksstyrelsen tillsalts en arbetsgrupp, i vilken ingår
bl. a. företrädare för samema, för att informera om den planerade nyordningen
inom rennäringen. Denna grupp kommer atl fortsätta raed sitt arbete för all
hjälpa samerna alt komma till rätta med ev. övergångsproblem.
Vad
en ledaraot uttalat beträffande förslaget i 9 § att saraeby ej får bedriva
annan ekonoraisk verksarahet än renskötsel föranleder mig inte all frångå departementsförslaget
i denna del. Delsarama gäller två ledamöters förslag att den i 26 § första stjcket
angivna raöjligheten att upphäva renskötselrätten för visst område begränsas
till de fall då området behövs för något av de ändamål som avses i 1 §
expropriationslagen.
Lagrådets
förslag till ändring av 28 § innebär att domstolen normalt har att tillämpa en
schablonregel om fördelningen raellan samefonden och saraebyn av ersättning
för skada eller olägenhet raed anledning av alt renskötselrätt upphävs enligt
26 §. Att föreskriva en sådan särbehandling av detta slags ersätlningsmål kan raåhända
från rättvise- och rättssäkerhetssynpunkt synas mindre tillfredsställande.
Emellertid måste beaktas att renskötselrätlen i raånga avseenden är så olik
andra rättigheter. Med hänsyn härtill och till de skäl sora lagrådet anfört kan
jag biträda lagrådets förslag.
Vad
lagrådet anfört i fråga ora 38 § föranleder ingen erinran från rain sida. Av raitt
ställningstagande i fråga om 9 § följer all jag inte kan godta den ändring av
38 § 10 som föreslagits av en ledamot.
Med
anledning av vad lagrådet anfört beträffande 46 § vill jag till undvikande av
oklarhet påpeka att anledningen till atl jag inte föreslagit någon särregel i
fråga om fördelningen av avbetalning på lån är att jag inte ansett en sådan
regel motiverad. Fördelningen skall alltså ske på samma sätt som vid
betalningen av annan skuld. Lagrådels förslag om en redaktionell jämkning av
lagtexten biträder jag.
I
anledning av vad en ledamot ullalat beträffande 49 § vill jag påpeka att
departementsförslaget med hänsyn till de praktiska skäl som finns härför getts
en sådan innebörd att sameby skall ha frihet att utse vilken myndig person som
helst tiU ledamot i styrelsen. Som exerapel på elt tänkbart praktiskt fall när
en icke-byinedlera bör kunna inväljas i styrelsen, kan jag åberopa det som
antytts av samme ledamot i inledningen till lagrådels yttrande, nämligen
sammanslagning av byar. Före sådan sam-
282 Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1971
manslagning
kan det ju vara ändamålsenligt att byarna genom någon form av personalunion
förbereder sammanslagningen.
Vad
en ledamot förordat beträffande 72 § kan jag inte heller biträda.
Lagrådets
förslag beträffande övergångsbestämmelserna ger anledning till erinran endasl i
ell avseende. Lagrådet anför att en övergångsbestämmelse raöjligen bör raeddelas
om att sådani beslut om undantagande av mark från utövning av renskötselrätten
som meddelats före ikraftträdandet gäller även därefter. Som lagrådet anfört
skall sådana äldre avgöranden inle genom den nya lagen förlora sin giltighet.
Någon uttrycklig bestämraelse därora anser jag dock inte behövas.
1
de delar sora jag förut inle särskilt behandlat biträder jag lagrådets förslag
till ändringar. Dessutom bör vissa redaktionella jämkningar göras. I den mån
lagrådets uttalanden inle särskilt berörts ansluter jag raig lill vad lagrådet
anfört.
Finansieringsfrågor
m. m.
I
årets stalsverksproposilion (prop. 1971:1 bil. 11) har jag under berörda
anslag fÖr budgetåret 1971/72 beräknat medel ra. m. för ändaraål som rör
förslaget angående rennäringen i vårt land och därmed sammanhängande frågor.
Jag vill nu närmare redogöra för dessa raedelsberäkningar. Hänvisningarna i
del följande till vissa punkter hänför sig till de i statsrådsprotokollet den
11 deceraber 1970 gjorda förslagen.
Rennäringens
centrala och regionala administration
Jag
har under punkten 11.5 förordai att lantbruksstyrelsen även i fortsättningen skall
vara central rennäringsmyndighet. Under förslagsanslaget Lantbruksstyrelsen har
jag för budgetåret 1971/72 beräknat raedel raed 355 000 kr. för ändamålet. Jag
har därvid, utöver kostnaderna för redan befintUga tjänster sora överinspektör
och byrådirektör, beräknat medel för bl. a. en tjänst som byrådirektör. Medel
har vidare beräknats till arvoden till ledamöterna i rennämnden och till den
representant för näringsulövarna som skall ingå som ledamot av lanlbruksstyrelsen
vid behandling i styrelsens plenura av rennäringsärenden.
Under
förslagsanslaget Lantbruksnämnderna har jag i statsverkspropositionen beräknat
medel för rennäringen för budgetåret 1971/72 med 2 060 000 kr.
Jag har tidigare under
punkten 11.5 tagit upp frågan om den regionala administrationen av rennäringen.
Jag har därvid biträtt de sakkunnigas förslag atl det nuvarande lappväsendet
vid länsstyrelserna upphör och atl rennäringsfrågor den 1 juli 1971 övertas av
lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Till följd
härav bör i dessa lantbruksnämnder ingå en särskild avdelning för
rennäringsärenden. De nuva-
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 283
rande
tjänsterna vid lappväsendet bör dras in. Motsvarande tjänster bör inrättas vid
lantbruksnämnderna. Vid lappväsendet i Norrbottens län avlönas f. n. viss
personal raed vattenregleringsraedel eller AMS-raedel. Även denna personal bör
föras över till lantbruksnäranderna. Med hänsyn härtill har jag beräknat raedel
för 22 tjänster för handläggande personal och fem för övrig personal.
Härutöver
har jag under anslaget till lantbruksnämnderna tagit upp raedel för arvoden lill
ledaraötema i rennäringsdelegationerna. I anslagsberäkningen ingår också raedel
för atl bestrida vissa kostnader i samband med bl. a. inventering av kronans
vallen ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län och på renbelesfjällen
i Jämtlands län.
Rationalisering,
stödåtgärder m. m.
Under
punkten 11.4 har jag lagt fram förslag rörande stödet till rennäringens
rationalisering och därvid förordai all della huvudsakligen skall utgöras av
kreditgarantier. Sådana garantier skall kunna utgå för rendriftslån,
rationaliseringslån och redskapslån. I likhet raed vad sora gäller för stödet
åt jordbrukets rationaUsering bör utgifler för all läcka eventuella förluster
på grund av denna garantigivning bestridas från förslagsanslaget Täckande av
förluster på grund av statlig kreditgaranti. Jag har i statsverkspropositionen
föreslagit att en särskild ram för rennäringens rationalisering tas upp under detla
anslag. För budgetåret 1971/72 bör statlig kreditgaranti få lämnas för lån till
rennäringens rationalisering raed 2,5 milj. kr. Det bör ankomma på Kungl. Maj :l
att bestämraa om ramens fördelning på de olika lånen.
Utgifter
för atl ställa i ordning och förvalta ssa fjällägenheter bestrids f. n. raed lappfondsraedel.
Jag har under punklen 11.7 förordat all dessa utgifter i fortsättningen skall
finansieras i annan ordning. Utgifterna, sora under budgetåret 1971/72 kan
beräknas uppgå till ca 10 000 kr., bör bestridas från förslagsanslaget Odlings-
och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m. Anslaget har i statsverkspropositionen
tagils upp med 1 150 000 kr. för nästa budgetår. Jag har vid anslagsberäkningen
beaktat nyssnämnda raedelsbehov.
Under
punkten 11.4 har jag förordat att oraställningsslöd i förra av särskilt
avgångsvederlag av 6 000 kr. skall utgå till renägare, som avvecklar sin
renskötsel. Kostnaderna härför bör bestridas från förslagsanslaget Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket. Till della anslag återkommer jag i annat
sammanhang.
Under
punklen 11.3 har jag förordat att vissa ägare eller brukare av
jordbruksfastighet som bildals vid awillring inom Norrbottens läns lappmarker
skall få tillstånd alt fiska utan avgift på kronans vatten. I anledning härav
bör elt belopp, som jag beräknar till högst 8 000 kr., komma
284 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
samerna
till godo. Kostnaderna för detta bör, sora jag anfört i statsverkspropositionen,
kunna bestridas ur reservationsanslaget Främjande i aUmänhet av
fiskerinäringen.
1
statsverkspropositionen har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i av\'aklan
på särskild proposition i äranel, till Rådgivningsverksamhet för rennäringens
främjande för budgetåret 1971/72 beräknat elt reservationsanslag av 300 000
kr. Såsora jag under punkten 11.4 anfört bör 20 000 kr. beräknas för en reklarakarapanj
för alt fräraja avsätlningen av renkött. Kostnaderna bör belasta della anslag.
I saraband raed att ny lagstiftning och organisation nu genoraförs på
rennäringens område krävs ytterligare medel för information och rådgivning
till näringsutövarna. För denna verksamhet bör anslaget för budgetåret 1971/72
höjas med 200 000 kr. Anslaget Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande
bör under budgetåret 1971/72 föras upp med sammanlagt 300 000 kr. Jag vill
nämna att jag för samma ändamål avser att föreslå Kungl. Maj :t att hos
riksdagen begära att på tilläggsstat III till riksslaten för innevarande
budgetår anvisa 290 000 kr. I detta belopp ingår också medel tiU SSR för
upplysningsverksamhet i anslutning till den nya lagstiftningen.
I
statsverkspropositionen har Kungl. Maj :t föreslat riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposilion i ämnet, till Kompensation för bensinskatt till
rennäringen för budgetåret 1971/72 beräkna ett anslag av 200 000 kr. Anslaget, sora
för innevarande budgetår tagits upp raed 100 000 kr, avser kollekliv återbäring
av skatt på bensin som förbrukats vid användning av snöskotrar inom
rennäringen. Med hänsyn till atl användningen av snöskotrar i näringen har
ökat under senare år bör anslaget räknas upp raed 100 000 kr. och för
budgetåret 1971/72 föras upp raed 200 000 kr. Jag har vid anslagsberäkningen
också beaktat den senaste höjningen av bensinskatten.
Forskning
och försök
På
grundval av mina förslag under punkten 11.6 om forskningen och försöksverksamheten
på rennäringens oraråde har jag i statsverkspropositionen beräknat medel under
anslag till statens veterinärmedicinska anstalt och lantbrukshögskolan.
Under
förslagsanslaget Statens veterinärmedicinska anstalt har medel beräknats raed
tillhopa 140 000 kr. för en tjänst sora konsulent och för forsknings- och
försöksverksamhet på veterinärmedicinens område.
Under
förslagsanslaget Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader har jag beräknat
medel om isammanlagt 90 000 kr. för en tjänst som slats-agronora och för
arvoden lill ledaraötema i den föreslagna särskilda di-striktsförsöksnäranden.
Under reservationsanslaget Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten har medel
beräknats med sammanlagt 250 000 kr.
Kungl.
Maj:ts proposition nr 51 år 1971 285
för
försöksverksamhet på rennäringens oraråde. I beloppet ingår medel för all
bekosta verksamheten vid renforskningsstationen i Kuolpavare i saraband raed atl
högskolan övertar huvudmannaskapet i enlighet raed vad jag förordat i del
föregående. Vidare ingår i nyssnäranda belopp vissa kostnader för distriktsförsöksnäranden.
Denna nämnd bör enligt min mening la upp all försöksverksamhet beträffande
renar, alltså både lanlbruksvelen-skapUg och veterinärmedicinsk. Jag
förutsätter att elt nära och effektivt samarbete skall komma till stånd mellan
högskolan och anstalten i dessa frågor.
Jag
torde i detta sammanhang även få ta upp frågan om dispositionen av fastigheten
Arjeplogs skolbord 1:1. År 1929 raedgav riksdagen (prop. 1929: 1 VIII ht, StU
8, rskr 8 A) att skolbordets två huvudskiflen ställs under skogsstalens vård
och förvaltning. Från skifte I skall i första hand den fasta noraadskolans i
Arjeplog husbehov av byggnads- och vedsvirke tillgodoses. Skogsöverskoltet
skall försäljas och köpeskillingen tillgodogöras förslagsanslaget till lappraarks
ecklesiastikverks folkbildningsändaraål. Skifte II skall
reserveras för upplåtelse med nyttjanderätt lill egnahem åt lappar, sora
upphört med renskötseln.
I
skrivelse den 30 december 1966 hemsläller domänstyrelsen (domänverket) all skolbordet
förs över lill domänfonden. Nomadskolan i Arjeplog har näraligen inle längre behov
av slöd i den ordning 1929 års beslut innebär och någon egnahemsupplålelse har
aldrig korarait till stånd. Till skolbordet har sedan år 1929 influtit raedel
och f. n. finns ca 140 000 kr. disponibla. I anledning av förslag från
nomadskoleinspektören, Arjeplogs kommun, Arjeplogs sameförening och SSR tar domänslyrelsen
även upp frågan ora alt disponera viss del av dessa raedel för att bilda en
fond med syfte att främja den saraiska kulturen. EnUgt Arjeplogs korarauns
uppfattning bör fastighelen föras över lill koraraunens förvaltning.
I
ärendet har remissyttranden avgetts av justitiekanslern och riksrevisionsverket.
Justitiekanslern
anför att det kan antas, alt statsmakternas tidigare beslut vilar på
uppfattningen att Arjeplogs lappskolbord lillkorarail genora sådana åtgärder av
kronan, atl kronan har fri dispositionsrätt över fastigheten eller åtminstone
över skogsmarken. Uppgifter har sedermera framkommit enligt vilka skolbordet
skulle vara en donation. Den utredning som föreligger är enligt justiliekanslerns
mening inte helt tillräcklig för ett säkert bedöraande av frågan om skolbordets
karaktär av donation, etl spörsmål sora för övrigl rättskraftigt kan avgöras
endast av dorastol. Med hänsyn till den grad av osäkerhet sora vidlåder bedöraningen
av frågan och raed beaktande av önskvärdheten av en uppgörelse i godo bör del
övervägas ora inte åtminstone viss del av de saralade kontanta medlen bör
avsättas för
286 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
att
i Arjeplog i någon form fräraja den saraiska kulturen. Fastigheten bör däremot
överföras lill domänfonden. Eventuellt återstående kontanta medel bör föras
över till anslag sora Kungl. Maj:t finner lärapligt. Riksrevisionsverket vill
inte motsätta sig en lösning efter justiliekanslerns riktlinjer. För egen del
finner jag i likhet med justitiekanslern att Arjeplogs skolbord 1: 1 nu bör
föras över till domänfonden för alt förvaltas enligt de grunder som gäller för
förvaltningen av statens skogar. Med hänsyn till att avkastningen av
fastigheten under mycket lång tid disponerats för samiska kullurändamål talar
enligt min raening billighetsskäl för alt hela den inner slående avkastningen
ra. m. från fastigheten på ca 140 000 kr. jämte ränta tillförs samefonden.
Medlen bör användas för samekulturella ändaraål inora Arjeplogs koramun.
Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag atl Kungl. Maj:l dels föreslår
riksdagen atl antaga
1) förslagel
till rennäringslag med vidtagna ändringar,
2) det
vid statsrådsprotokollet den 11 december 1970 fogade förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),
dels
föreslår riksdagen alt
3)
besluta atl lappväsendet vid
länsstyrelserna skall upphöra den 1 juli 1971 och att vid samma lidpunkt rennäringsdelegationér
inrättas vid vissa lantbruksnämnder i enlighet med vad jag förordat i del
föregående,
4)
godkänna de av mig förordade
riktlinjerna för en omorganisation av rennäringen och dess administration,
5)
bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigl som behövs för att
genomföra omorganisationen av rennäringen,
6)
godkänna vad i del föregående
föreslagils rörande statens raedverkan och ekonomiska stöd lill rennäringens
rationalisering,
7)
godkänna de i det föregående
föreslagna riktlinjerna för forsknings-och försöksverksamheten på rennäringens
område,
8)
godkänna de riktlinjer för
organisationen av samefOnden som jag förordat i del föregående,
9)
godkänna del förslag i fråga ora
Arjeplogs skolbord sora lagts fram i del föregående,
10)
medge alt för budgetåret
1971/72 statlig kreditgaranti får lämnas för lån lill rennäringens
rationalisering med 2 500 000 kr.,
11)
till Rådgivningsverksamhet för
rennäringens främjande för budgetåret 1971/72 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 300 000 kr..
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 287
12) lill Kompensation för bensinskatt till rennäringen för
budgetåret 1971/72 under nionde huvudtiteln anvisa elt anslag av 200 000 kr.
att avräknas raot autoraobilskatteraedlen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda raed insläraraande
av statsrådets övriga ledaraöler heraställt förordnar Hans Maj :t Konungen att lill
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
288 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Innehåll
Sid.
Propositionen....................................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll......................................... 1
Lagförslag
1.
Förslag till rennäringslag ................................................. 2
2.
Förslag lill lag om ändring i kommunalskallelagen
(1928: 370) .. 21
1.
Inledning........................................................................ 23
2.
Huvuddragen i gällande rätt m. m....................................... ... 24
3.
Rennäringens utveckling ................................................ 27
4.
Huvudgrunderna för reformer i
fråga om rennäringen............... 29
4.1
De sakkunniga ........................................................... 29
4.2
Remissyttrandena .................................................... ... 34
5. Rennäringens
lokala organisation......................................... 35
5.1
De sakkunniga ........................................................... ... 35
5.2
Remissyttrandena....................................................... 44
6. Bestäraraelser
till skydd för renskötselrätten ....................... 47
6.1
Gällande rätt............................................................. ... 47
6.2
JO :s framstäUning...................................................... 50
6.3
De sakkunniga ......................................................... ... 51
6.4
Remissyttrandena....................................................... 60
7. Rationalisering,
stödåtgärder m. ra...................................... 68
7.1
Nuvarande förhållanden................................................ ... 68
7.2
De sakkunniga............................................................ ... 70
7.3
Reraissyttrandena .................................................... ... 78
8. Rennäringens
regionala och centrala adrainistration ............... 83
8.1
Nuvarande förhållanden................................................ 83
8.2
De sakkunniga ........................................................... 84
8.3
Reraissyttrandena ..................................................... 89
9. Forskning
och försök......................................................... .. 94
9.1
Nuvarande förhållanden .............................................. .. 94
9.2
De sakkunniga .......................................................... 95
9.3
Remissyttrandena....................................................... .. 96
10. Statens
lappfond, finansieringsfrågor m. m........................... 97
10.1
Nuvarande förhållanden.............................................. 97
10.2
JO:s framställning ..................................................... 99
10.3
1967 års riksdags beslut ........................................... .. 99
10.4
De sakkunniga........................................................... 100
10.5
Remissyttrandena...................................................... . 107
11. Departeraentschefen........................................................ 111
11.1
Huvudgrunderna för reformer i
fråga om rennäringen........ 111
11.2
Rennäringens lokala
organisation ................................ 114
KungL Maj.ts proposition nr 51 år 1971 289
Sid.
11.3 Bestämmelser till skydd för renskötselrätlen............ . 120
11.4 Rationalisering, stödåtgärder m. m.......................... 136
11.5 Rennäringens regionala och
centrala administration.. 142
11.6 Forskmng och försök............................................. 144
11.7 Statens lappfond ra. m........................................... . 145
11.8 Lagförslag.............................................................. 151
12.................................................................................... Specialmotivering
151
12.1 Förslaget till rennäringslag....................................... . 151
12.2 Förslaget till lag om ändring i kommunalskallelagen
. . 213
13.................................................................................... Hemställan 214
Bilaga 1.
De sakkunnigas lagförslag.................................... . 215
Bilaga 2.
Det till lagrådet remitterade förslaget till rennäringslag .... 240
Utdrag av lagrådsprotokollet den 22 februari 1971............. . 261
Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 februari 1971 ......... . 280
MARCUS BOKTR. STHLM 11?! 70048S
Doktrin (23)
- Bertil Bengtsson, Renskötselrätten — ett fastighetsrättsligt bekymmer, SvJT 2026 s. 503, på s. 507, 516 · Fritt tillgänglig
- Eivind Torp, Om medlemskap i sameby, SvJT 2023 s. 743, på s. 744 · Fritt tillgänglig
- Eivind Torp, Rättsliga följder av HD:s dom i Girjasmålet, SvJT 2021 s. 921, på s. 931 · Fritt tillgänglig
- Kristina Labba, Rättssubjektet för renskötselrätten enligt svensk rätt och reindriftsretten enligt norsk rätt*, SvJT 2020 s. 571, på s. 572, 575, 579, 584, 586 · Fritt tillgänglig
- Eivind Torp, Synen på rättskällor inom samerättslig forskning, SvJT 2020 s. 242, på s. 251 · Fritt tillgänglig
- Malin Brännström, Christina Allard, Samebyars avtalsrätt — en replik, SvJT 2019 s. 165 · Fritt tillgänglig
- Eivind Torp, Samebyars avtalsrätt, SvJT 2018 s. 749, på s. 751, 753, 754, 755 · Fritt tillgänglig
- Eivind Torp, Det rättsliga skyddet av samisk renskötsel, SvJT 2014 s. 122, på s. 125, 126, 128 · Fritt tillgänglig
- Eivind Torp, Renskötselrättens grunder, SvJT 2012 s. 708, på s. 709 · Fritt tillgänglig
- Christina Allard, Kristina Labba-Oskal, Samebyns interna organisation, FT 2011 nr 2 s. 197, på s. 203, 204, 205, 206, 208, 210, 212, 213, 215, 219, 232, 236 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bertil Bengtsson, Om jakt och fiske i fjällmarken, SvJT 2010 s. 78 · Fritt tillgänglig
- Departementen och Lagrådet, SvJT 2009 s. 216, på s. 251 · Fritt tillgänglig
- Eivind Torp, Samebys talerätt i civilrättsliga ärenden, FT 2007 nr 3 s. 243, på s. 247, 248, 249 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- STIG STRÖMHOLM. Immateriellt och internationellt, SvJT 2005 s. 1002, på s. 1006 · Fritt tillgänglig
- Eivind Torp, Högsta tillåtna renantal - Ekologiska och rättsliga aspekter på renskötsel, FT 2005 nr 3 s. 341, på s. 349, 351, 352 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Dan Hanqvist, Kanonisk förvaltningsrätt III - Allmänna bestämmelser och principer, FT 2004 nr 3 s. 217, på s. 231 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Dan Hanqvist, Gammalt vin i lappade läglar - staten och trossamfunden, FT 2003 nr 3 s. 417, på s. 431 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Eivind Torp, Riksintresset rennäring - vem representerar det och vem företräder intresset?, FT 2000 nr 5–6 s. 167, på s. 170 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bertil Bengtsson, Några samerättsliga frågor, SvJT 2000 s. 36, på s. 44 · Fritt tillgänglig
- Bertil Bengtsson, Om lagrådsgranskningens gränser, FT 1984 nr 4–6 s. 188, på s. 202 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Vittnespsykologin av i dag, SvJT 1983 s. 57 · Fritt tillgänglig
- Per Bergsten, Svensk rättspraxis: Vattenrätt m.m., SvJT 1981 s. 602, på s. 604 · Fritt tillgänglig
- La philosophie du droit., SvJT 1971 s. 656 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
261 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (163)
163 kopplingar i 61 dokument.
- SOU 2026:58 Markerna berättar och minns s. 505 · s. 511 om s. 132 · s. 657 om s. 51 · s. 663 om s. 146 · och 2 till i texten
- Prop. 2025/26:230 Ersättning vid rådighetsinskränkningar till följd av artskyddet s. 21 om s. 126 i texten
- SOU 2026:15 Marken, vattnet, tankarna s. 732 · s. 749 · s. 758 · s. 788 · och 2 till i texten
- SOU 2023:46 Jakt och fiske i renbetesland om s. 146 · s. 165 om s. 162 · s. 268 om s. 131 · s. 513 · och 4 till i texten
- Dir. 2021:35 En ny renskötsellagstiftning - det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske om s. 130 i texten
Rättsfall (17)
17 kopplingar i 9 dokument.
- HFD 2026 not. 18 om s. 133 i texten
- Mark- och miljööverdomstolen, mål F 6264-24 om s. 136 i texten
- NJA 2020 s. 3 »Girjasdomen« om s. 60 i texten
- NJA 2011 s. 109 »Nordmalingdomen« om s. 158 i texten
- RÅ 2003 ref. 69 om s. 197 i texten
Myndighetsavgöranden (2)
2 kopplingar.
- JK 2002-06-27 dnr 3823-00-21 i texten
- JK 2002-06-27 dnr 3925-00-21 i texten
Doktrin (79)
79 kopplingar i 32 dokument.
- Bengtsson, Samerätt, 2004 s. 18 · s. 42 om s. 261 · s. 44 om s. 261 · s. 47 om s. 261 · och 13 till i texten
- FT 2011 s. 197 Christina Allard, Kristina Labba-Oskal, Samebyns interna organisation s. 203 · s. 204 · s. 205 · s. 206 · och 8 till i texten
- SvJT 2020 s. 571 Kristina Labba, Rättssubjektet för renskötselrätten enligt svensk rätt och reindriftsretten enligt norsk rätt* s. 572 · s. 575 · s. 579 · s. 584 · och 1 till i texten
- SvJT 2018 s. 749 Eivind Torp, Samebyars avtalsrätt s. 749 · s. 751 · s. 753 · s. 754 · och 1 till i texten
- Bengtsson, 21 uppsatser, 2003 s. 242 om s. 123 · s. 277 om s. 117 · s. 277 om s. 120 · s. 277 om s. 147 i texten