Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa internationella sanktioner, m.m.

1971 · 120 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 120 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1971:77, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa internationella sanktioner, m.m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj-.ts proposition nr 77 år 1971 Prop. 1971: 77

Nr 77

Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa internationella sanktioner, m.
m.; given Stockholms slott den 12 mars 1971.

Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av slalsrådsprolokollet
över justitieärenden och lagrådels protokoll, föreslå riksdagen atl bifalla de
förslag ora vars avlåtande tiil riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF

CARL
LIDBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs frara förslag till lag om vissa internationella sanktioner.
Den föreslagna lagen är avsedd all utgöra grundvalen för en tillämpning från
svensk sida av resolutioner om icke-militära sanktioner sora antas av Förenta
Nationernas säkerhetsråd. Lagen, som är av full-maklskaraklär, ger Kungl. Maj:l
befogenhet atl raeddela förbud i vissa i lagen angivna hänseenden i den raån
del påkaUas av ell bindande beslut eller en rekoraraendation av
säkerhetsrådet. Kungl. Maj:ls förordnande ora tillärapning av lagen skall inora
viss tid underställas riksdagens prövning.

De
förfaranden sora skall kunna förbjudas raed slöd av den föreslagna lagen är i
stort sett av samma slag som dem som omfattas av den nuvarande lagen ora vissa
sanktioner raot Rhodesia. En nyhet i förhållande lUl vad sora gäller enligt
Rhodesialagen är all Kungl. Maj:t enligt den föreslagna lagen får raöjlighet
att för särskilda fall raedge dispens från sanktionsförbud.

Den
föreslagna lagen avses träda i kraft den 1 juli 1971. Saratidigt upphävs
Rhodesialagen. I propositionen hemställer Kungl. Maj:t vidare, all riksdagen
godkänner tillämpning av fullraaklslagen för genomförande av de resolutioner om
sanktioner mot Rhodesia som säkerhetsrådet hillills har antagit.

1
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 71

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 77

Förslag
till

Lag
om vissa internationella sanktioner

Härigenom
förordnas som följer.

1 §
I den raån det påkallas raed anledning av beslut som fattats eller

rekoraraendation sora antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd i

överensstämmelse med Förenta Nationernas stadga kan Konungen för

ordna atl 38 och 15 §§ skall tUlämpas.

Förordnande
förfaller, ora det ej inora en raånad eller, ora riksdagssession ej pågår,
inora en raänad från början av näslkoraraande session undersläUes riksdagen för
prövning av frågan humvida det skall beslå och om det ej inom två månader från
det underställningen skedde gillas av riksdagen.

Ora
säkerhetsrådets beslut eller rekoraraendation helt eUer delvis återkallas
eller förfaller, skall Konungen så snart del kan ske i raotsvarande raån
upphäva meddelat förordnande eller med stöd därav raeddelad föreskrift.

2 §
Med blockerad stat förstås i denna lag stat eller oraråde sora är

föremål för sanktioner enligt beslut eller rekoraraendation sora avses

i 1 § första stycket.

Med
vara förstås i denna lag materiellt ting av lös egendoms natur. Som vara anses
även elektrisk kraft.

Vad
som nedan föreskrives om vara gäller dock ej egendom som är avsedd endasl för
innehavarens personliga bruk.

3
§ Konungen får meddela förbud
atl från riket utföra vara avsedd atl införas till blockerad stal och förbud
alt till riket införa vara sora härrör från blockerad stat.

4
§ Konungen får meddela
förbud att

1.
tUl blockerad stal införa vara,

2.
inora blockerad stal
tillhandahålla vara i verksarahet av ekonomisk art,

3.
utanför blockerad stal
tillhandahålla vara avsedd för verksarahet av ekonoraisk art sora drives frän
den blockerade staten,

4.
från blockerad stal ulföra
vara.

5 §
Konungen får raeddela förbud alt vidtaga åtgärd sora är ägnad

all främja enligt 3 eller 4 § förbjudet förfarande och som innebär

1.
tillverkning, bearbetning,
sararaansättning, installering, underhåll eller reparation av vara eller
läranande av tekniskt bistånd till sådan åtgärd,

2.
lastning, lossning, transport
eller raottagande lill förvaring av vara eller tillhandahållande av
transportraedel eller av utrustning eller förnödenhet för transport,

3.
överlåtelse eller förvärv av
vara, upplålelse eller förvärv av särskUd räll därtill eller raeddelande av
försäkring därå eller rättshandling som avser i 1 eller 2 nämnd åtgärd
beträffande vara,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971: 77 3

4.
överlåtelse eller förvärv av
uppfinning eller upplålelse eller förvärv av särskild räll därtill, eller

5.
läranande eller förraedlande av
uppdrag för åtgärd som anges i 1-

6
§ Konungen får förbjuda åtgärd
som anges i 5 § 13 och lämnande eller förmedlande av uppdrag för sådan åtgärd
i fråga om vara som utförts från blockerad stat efler del alt förbud sora
raeddelals raed stöd av 4 § 4 trätt i krafl.

7
§ Konungen får raeddela förbud
alt utifrån verkställa betalning eller lämna kredit till mottagare i blockerad
stat eller alt verkställa betalning eller lämna kredit lill någon utanför
blockerad stal, ora betalningen eller krediten är avsedd för raotlagare i den
blockerade staten eller för verksarahet av ekonoraisk art sora idkas där eller
drives därifrån.

Konungen
får även meddela förbud alt lämna eller förmedla uppdrag för åtgärd sora
förbjudits enligt första stycket.

8 §
Konungen får raeddela förbud atl utöva trafik till lands saral sjö

dier luftfart till eller från blockerad stal eller all i fråga ora sådan

verksamhet samarbeta med trafikföretag, som drives i eller från nämn

da stat, eller raed ägare eller brakare av transportmedel sora är re

gistrerat där.

Förbud
enligt första stycket får riktas mot ägare och brakare av transportmedel saral
raot befälhavare och besällningsraan på transportmedel.

Konungen
får även raeddela förbud all lärana eller förraedla uppdrag all utöva
verksarahet sora förbjudils enligt första stycket.

9 §
Konungen kan för visst fall raedge undanlag från förbud sora

raeddelals raed stöd av 38 §.

10
§ Förbud sora meddelats med
slöd av 38 § gäller även ora avtal ora förfarande eller åtgärd sora avses i
näranda lagrara slutits innan sådant förbud trätt i krafl, såvida ej Konungen
förordnal annat.

11
§ Den sora bryter raot förbud
sora raeddelals raed slöd av 38 § döraes, ora gärningen skell uppsåtligen,
lill böter eller fängelse i högst två år eller, ora gärningen skell av grov
oaklsarahel, lill böter eller fängelse i högst sex raånader. I ringa fall skall
ej döraas lill ansvar.

För
anstiftan av eller raedhjälp lUl gäming sora avses i första styckel döraes ej
till ansvar.

12
§ Utbyte av brott enligt denna
lag skall förklaras förverkat, om del ej är uppenbart obilligt.

13
§ Egendom sora använts såsom
hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller som frambragls genom sådant brott
kan förklaras förverkad, om del är påkallat lill förebyggande av brott eller
eljest särskilda skäl föreligger. Detsamraa gäller egendora raed vilken tagits befattning
sora utgör brott enligt denna lag.

I
stället för egendoraen kan dess värde förklaras förverkat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971: 77 4

14
§ Åtal för brott enligt denna
lag får väckas endasl efter förordnande av Konungen eller den Konungen
bemyndigar.

15
§ Konungen fär förordna all
utiänning sora skäligen kan antagas ha heravist i blockerad stal och ha begått
eller avse atl begå sådan handling sora slår i strid raot förbud enligt 38 §
kan avvisas i den ordning sora föreskrives i utlänningslagen (1954: 193).

1.
Denna lag träder i krafl den 1
juli 1971.

2.
Genom lagen upphäves lagen
(1969: 232) ora vissa sanktioner mot Rhodesia.

3.
I fråga ora vara som vid den
nya lagens ikraftträdande är omfattad av ulförselförbud enligt 2 § lagen ora
vissa sanktioner mot Rhodesia får Konungen, ulan hinder av alt varan ulförts
frän Rhodesia innan förbud som raeddelals raed slöd av 4 § 4 nya lagen trätt i
kraft, meddela förbud enligt 6 § nya lagen. Konungen får även föreskriva all
förordnande enligt 15 § nya lagen får avse också utlänning sora skäligen kan
antagas ha heravist i Rhodesia och /öre lagens ikraftträdande ha begäll
handling sora står i strid raot 26 § lagen ora vissa sanktioner raot Rhodesia.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 5 februari 1971.

Närvarande:

Statsministern
Palme, ministern för utrikes
ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson,
Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.

Statsrådet
Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
om lagstiftning för att genomföra Förenta Nationernas säkerhetsråds beslut och
rekommendationer m. m. samt anför.

I.
Inledning

Enligt
Förenta Nationernas stadga (prop. 1946: 196) kan FN:s säkerhetsråd under vissa
förhållanden antaga resolutioner om sanktioner av icke-mili-tär art för
upprätthållande av inlernalionell fred och säkerhet. I praxis har resolutionerna
fått form ibland av beslut, ibland av rekommendation. Stat som är medlem i FN
är enligt FN:s stadga skyldig att godta och verkställa säkerhetsrådets beslut
om sådana sanktioner. Däremot saknas bestämmelser som förpliktar medlemsstat
atl efterkomma rådets rekommendationer om sanktioner.

I
resolutioner den 12 och den 20 november 1965 rekommenderade säkerhetsrådet
FN:s medlemmar alt vidta vissa kollektiva åtgärder mot den dåvarande brittiska
kolonien Sydrhodesia (i det följande kallad Rhodesia) med anledning av att
Rhodesias regering den 11 november 1965 hade avgetl en ensidig
självständighetsförklaring. I anslutning därtill aktualiserades frågan om del
borde införas särskild lagstiftning som för vårt lands vidkommande ger
möjlighet atl på del nationella planet genomföra säkerhetsrådets beslut och
rekommendationer om sanktioner av icke-militär natur. Den 25 februari 1966
bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla
sakkunniga för utredning om sådan lagstiftning. Med stöd av bemyndigandet
tillkallade dåvarande departementschefen tre sak-kunnigai, som antog namnet
FN-lagkommittén.

Med
anledning av att säkerhetsrådet den 16 december 1966 antog en för
medlemsstaterna bindande resolution om ytterligare sanktioner mot Rho-

' Expeditionschefen Eskil Hellner, ordförande, samt
riksdagsmännen Allan Hernelius och Yngve .Vlöller.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

desia
uppdrog Kungl. Maj:t den 10 februari 1967 åt kommittén atl med förtur utreda
frågan om särskild lagstiftning av provisorisk karaktär för att göra det
möjligt för Sverige alt till alla delar uppfylla sina förpliktelser enligt
resolutionen. Kommittén överlämnade i mars 1968 en promemoria med förslag till
lag om genomförande av vissa sanktioner mot Rhodesia. Promemorian låg lill
grund för prop. 1969: 78 med förslag lill lag om vissa sanktioner raot
Rhodesia. Riksdagen biföll propositionen (UlLU 1969: 1 och rskr 1969:289).
Lagen (i det följande kallad Rhodesialagen) utfärdades den 29 maj 1969 och
trädde i kraft den 11 juni 1969 (SFS 1969: 232).

Kommittén
slutförde sitt uppdrag enligt 1966 års direktiv genom atl i april 1970
överlämna etl betänkande, kallat Svensk FN-lag, Sanktioner och deras
genomförande (SOU 1970: 19). Betänkandet innehåller förslag lill en permanent
och allmän lag om vissa internationella sanktioner (FN-lag). Förslaget torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efler remiss har yttranden
över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÄ), Göta hovrätt, postverket,
televerket, statens järnvägar (SJ), sjöfartsverket, luftfartsverket,
transporlnämnden, generaltuUstyrelsen, kommerskollegium, utredningen om
författningspublicering m. m., Sveriges riksbank, Stockholms handelskammare.
Svenska utlandshandelskamrarnas förening. Utlandssvenskarnas förening. Svenska
hamnförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna
sjöfartsförening. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation.
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening. Svenska
bankföreningen. Näringslivels trafikdelegation. Svenska FN-förbundet, Sveriges
trafikbilägares riksorganisation. Svenska freds- och skiljedomsföreningen och
Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet. RÄ har överlämnat
yttranden av överåklagarna i Stockholm och Göteborg samt
länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län. Generaltullstyrelsen har bifogat yttranden
av tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt lullkamrarna i
Helsingborg och Karlstad. Kommerskollegium har avlämnat yttranden av
handelskamrarna i Göteborg, Borås och- Karlstad samt Gotlands och Skånes
handelskamrar. Gemensamt yttrande har avgetts av Stockholms handelskammare,
utlandshandelskamrarnas förening, exportföreningen, grossislförbundet,
industriförbundet och bankföreningen. Till detta yttrande har
arbetsgivareföreningen och redareföreningen anslutit sig. De organisationer
som sålunda har avgett samstämmiga yttranden benämns i fortsättningen
"exportföreningen m. fl.". Redareföreningen har därjämte i ett
särskilt yttrande framlagt ytterligare synpunkter.

1
samband med all jag nu tar upp frågan om lagstiftning för genomförande av
säkerhetsrådets beslut och rekommendationer i allmänhet kominer jag också att
beröra frågan om tillämpning av en sådan lagstiftning i anledning av
säkerhetsrådets resolutioner om sanktioner mot Rhodesia.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 7

2.
Allmän bakgrund

FN:s
främsta syfte är att upprätthålla inlernalionell fred och säkerhet. För att
möjliggöra elt snabbt och effektivt inskridande från FN:s sida har medlemmarna
enligt artikel 24 i FN:s stadga överlåtit huvudansvaret för fredens och säkerhetens
tryggande på säkerhetsrådet, som därvid har rätt att handla på medlemmarnas
vägnar.

Rådets
resolutioner i frågor om freden och säkerheten har i praxis formen av beslut
eller rekommendation.

Av
artikel 25 i stadgan framgår att stat
som är medlem i FN är skyldig alt godta och verkställa säkerhetsrådets beslut i
överensstämmelse med stadgan. I artikel 48 sägs atl åtgärd som fordras för att
verkställa säkerhetsrådets beslut för upprätthållande av inlernalionell fred
och säkerhet skall vidtas av samtliga medlemmar av FN eller av vissa bland dem,
allt efter säkerhetsrådets bestämmande. Stadgan saknar däremot bestämmelser som
juridiskt förpliktar organisationens medlemmar att efterkomma rekommendation,
som utfärdas av rådet. Det ankommer således på medlemsstaterna själva att
avgöra om eller i vilken utsträckning en rekommendation skall följas.

Enligt
artikel 39 ankommer det på rådet att bedöma om det föreligger en situation som
innebär hot mol freden, fredsbrott eller angreppshandling samt alt föreslå eller
besluta om vilka åtgärder som skall vidtas i överensstämmelse med artiklarna
41 och 42 för att upprätthålla eller återställa internationell fred och
säkerhet. I artikel 41 talas om avbrytande av ekonomiska eller diplomatiska
förbindelser eller av kommunikationer. Enligt artikel 42 kan inskridande ske
med militära styrkor, om säkerhetsrådet finner att åtgärder av icke-militär
natur skulle vara otillräckliga.

En
förutsättning för att rådet skall äga fatta ett för medlemsstaterna bindande
beslut om sanktioner är således enligt arlikel 39, att rådet först har
fastställt att elt hot mot freden, ett fredsbrott eller en angreppshandling
föreligger. När det gäller rekommendationer om sanklionsåtgärder har rådet i
Rhodesiafallet inte ansett nödvändigt att före antagandet av sådan rekommendation
konstatera förevaron av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling. Det
har ansetts tillräckligt för utfärdande av rekommendation att det föreligger
en situation som innebär betydande fara för internationell fred och säkerhet.

I
fråga om ekonomiska och andra sanktioner av icke-militär natur sägs i artikel
41, all rådet äger dels besluta vilka åtgärder som utan att innebära bruk av
vapenmakt skall användas för alt ge verkan åt dess beslut, dels uppfordra FN:s
medlemmar att vidta sådana åtgärder. 1 artikeln heter det vidare, att
åtgärderna kan innefatta fullständigt eller partiellt avbrytande av ekonomiska
förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-, telegraf- och radio-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

förbindelser
eller annan samfärdsel ävensom avbrytande av de diplomatiska förbindelserna.
Artikelns uppräkning av åtgärder som kan komma i fråga är inte uttömmande utan
får ses som en exemplifiering. Alla slags sanktioner, som inte innefattar bruk
av vapenmakt, faller .under artikeln.

Militära
sanktioner av bindande natur för alla medlemsstater kan inle komma till stånd
förrän medlemsstaterna har ingått avtal med rådet om att ställa väpnade styrkor
till rådets förfogande eller all ge bistånd av olika slag (artikel 43). Något
sådani avtal har ännu inte slutits. Anordningen med avtal möjliggör för
medlemsstaterna att avgöra i vilken omfattning och på vad sätt de skall della i
militära sanktioner.

3.
Säkerhetsrådets resolutioner

Med
anledning av Rhodesias ensidiga självsländighetsförklaring har säkerhetsrådet
antagit resolutioner den 12 och 20 november 1965, den 9 april och den 16
december 1966, den 29 maj 1968 samt den 18 mars 1970. Resolutionerna
innefattar beslut eller rekommendation om sanktioner av ickemilitär natur mot
Rhodesia. Beträffande innehållet i de fem först nämnda resolutionerna kan
hänvisas till prop. 1969: 78 med förslag till lag om vissa sanktioner mot
Rhodesia m.m. (s. 711). I FN-lagkommitténs belänkande Svensk FN-lag (s. 2730)
lämnas en redogörelse för de åtgärder som Sverige och vissa andra stater har
vidtagit i anledning av dessa resolutioner. Jag hänvisar till den redogörelsen.

Resolutionen
den 18 mars 1970 lorde i sin engelska version jämte svensk översättning få
fogas till stalsrådsprotokollel i delta ärende som bilaga 2.

I
resolutionen uttalar rådet inledningsvis sitt allvarliga bekymmer över alt
dittills vidtagna åtgärder inle har medfört elt slut på upproret i Rhodesia.
Vidare hänvisar rådet lill bl. a. alt vissa stater i strid med resolutionerna
den 16 december 1966 och den 29 maj 1968 har underlåtit alt hindra handel med
den olagliga regeringen i Rhodesia.

Paragraf
9 i resolutionen innehåller beslut om att medlemsstaterna omedelbart skall
bryta alla diplomatiska, konsulära, kommersiella, militära och andra
förbindelser med den olagliga regeringen i Rhodesia samt bryta alla
förekommande transportförbindelser lill eller från Rhodesia. Resolutionen har i
denna del karaktären av etl för medlemsstaterna bindande beslut.

Resolutionen
innehåller även rekommendationer om genomförande av vissa åtgärder.
Medlemsstaterna uppmanas sålunda i paragraf 3 att vidta lämpliga åtgärder på
det nationella planet för all tillse att ingen handling som utförs av
representanter för eller institutioner under den olagliga regeringen i Rhodesia
skall ges något erkännande, vare sig officiellt eller på annat sätt, av berörda
myndigheter i medlemsstaterna. I paragraf 11 anmodas medlemsstaterna atl vidta
alla ytterligare åtgärder som är möjliga enligt artikel 41 i FN-stadgan för atl
komma lill rätta med situationen i Rhodesia.

s. 9 Kontrollera mot PDF

KungL
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 9

För
att komma till rätta med den sydafrikanska regeringens apartheidpolitik har
säkerhetsrådet i olika resolutioner uppmanat alla stater att hindra
vapenleveranser o. d. till Sydafrika. Resolutionerna är samthga av rekommenderande
natur.

Sålunda
uppmanade rådet den 7 augusti 1963 alla stater att upphöra med försäljning och
transport av vapen, ammunition och alla slags militära fordon lill Sydafrika.
I en resolution den 4 december 1963 uppmanades alla stater vidare att upphöra
med försäljning och transport av utrustning och materiel för tillverkning och
underhåll av vapen och ammunition i Sydafrika. Uppmaningarna i de båda
resolutionerna bekräftades av säkerhetsrådet i en resolution den 18 juni 1964.
I de tre nu nämnda resolutionerna framhöll rådet, all situationen i Sydafrika
allvarligt stör internationell fred och säkerhet. När rådet den 23 juli 1970
antog en ny resolution om vapenembargo mot Sydafrika, uttalade rådet atl
situationen i landet utgör etl potentiellt hot mot internationell fred och
säkerhet. 1 resolutionen bekräftas 1963 och 1964 års rekommendationer och
uppmanas alla stater att stärka vapenembargot genoin vissa åtgärder. Staterna
rekommenderas att inte leverera fordon och utrustning att användas av
Sydafrikas krigsmakt eller paramilitära organisationer, att upphöra med
leveranser av reservdelar till sådana fordon och sådan utrustning samt att
återkalla alla licenser och militära patent som bcAåljats den sydafrikanska
regeringen eller sydafrikanska bolag för tillverkning av vapen och ammunition,
luftfartyg och örlogsfartyg eller andra militära fordon och att avhålla sig
från atl vidare bevilja sådana licenser och patent. Vidare rekommenderas
staterna all hindra investeringar eller tekniskt bistånd för tillverkning av
vapen och ammunition, luftfartyg och örlogsfartyg eller andra militära fordon.

4.
Svensk rätt

Som
inledningsvis har framhållits är stat som är medlem i FN folkrättsligt skyldig
atl efterkomma säkerhetsrådets beslut om sanktioner av ickemilitär natur.
Enskilda rättssubjekt är däremot inte omedelbart bundna av säkerhetsrådets
resolutioner, vare sig dessa har formen av beslut eller rekommendationer. För
svensk del införlivas resolutioner av delta slag med svensk räll genom
utfärdande av särskild lag eller annan författning i ämnet.

Frågan
om atl införa lagstiftning för genomförande av sanktioner av icke-militär natur
mot annat land togs upp till behandling redan år 1922. Anledningen var alt
Nationernas förbunds församling år 1921 hade antagit en resolution, enligt
vilken förbundsmedlemmarnas regeringar borde vidta de förberedande åtgärder,
särskilt i lagsliflningshänseende, som kunde behövas för all varje stat skulle
få möjligheter att på det nationella planet genomföra

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

sanktioner
i överensstämmelse med förbundsakten. I mars 1922 remitterade Kungl. Maj ;t
till lagrådet ett förslag till lag om meddelande av bestämmelser i fråga om
avbrytande i visst fall av förbindelser med främmande stat och dess
innebyggare. Mot förslaget anförde lagrådet vissa betänkligheter från
konstitutionell synpunkt. BI. a. framhölls att lagförslaget, som hade
konstruerats som ett allmänt bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela de
föreskrifter som var nödvändiga för ändamålet, syntes innefatta befogenhet för
Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter av beskaffenhet alt enligt regeringsformen
fordra beslut av Kungl. Maj :t och riksdag gemensamt. Förslaget ansågs därför
förutsätta en grundlagsändring. Lagrådsremissen ledde inte till någon
proposition till riksdagen.

När Sverige i samband med
den italiensk-abessinska konflikten år 1935 skulle tiUämpa Nationernas förbunds
sanktionssystem, saknades härför särskilt avsedd lagstiftning. Emellertid
kunde Kungl. Maj:t inom ramen för sin ekonomiska lagstiftningsmakt ulan
riksdagens medverkan meddela bestämmelser, som i förening med frivilliga
åtaganden från vissa organisationers sida tillgodosåg det huvudsakliga syftet
med de påbjudna sanktionerna mot Italien. Sanktionerna gick närmast ut på att
hindra viss varuinförsel lill och varuulförsel från Italien samt kreditgivning
till förmån för detla land. Etl strikt genomförande av de sanktioner som gällde
kreditspärr kunde emellertid inte ske utan lagstiftning med riksdagens
medverkan. För att göra det möjligt att fullständigt verkställa de anbefallda
sanktionerna tillkom lagen (1936: 123) angående rätt för Konungen att i vissa
fall förordna om kredit-spärr. Enligt denna lag fick Kungl. Maj :t, i den mån
det ansågs nödvändigt, förordna om kreditspärr när förbindelser av kommersiell
eller finansiell art med viss främmande stat borde avbrytas eller hindras på
grund av förbundsakten. Med stöd av lagen utfärdade Kungl. Maj:t därefter en
kungörelse om kreditspärr mot Italien.

De kungörelser som
utfärdades med anledning av de anbefallna sanktionerna mot Italien upphävdes
sommaren 1936. Lagen om kreditspärr var i kraft lill utgången av februari 1937.

Vad angår möjligheterna
att enligt gällande rätt genomföra säkerhetsrådets resolutioner om
icke-militära sanktioner kan till en början nämnas atl Kungl. Maj:t har
möjlighet att föranstalta om avbrytande av diplomatiska förbindelser.

Vidare
finns visst utrymme för ekonomiska sanktioner genom all Kungl. Maj :t i kraft
av sin ekonomiska lagstiftningsmakt kan reglera den svenska importen och
exporten av varor. Här aktuella författningar är kungörelsen (1947:82) angående
allmänt importförbud, kungörelsen (1949:614) angående förbud mot utförsel från
riket av krigsmateriel och kungörelsen (1950: 324) angående allmänt
exportförbud.

Kungl.
Maj:t kan i kraft av sin administrativa lagstiftningsmakt ingripa också i fråga
om järnvägs-, post- och teleförbindelser, i den mån de hand-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 11

has
av statliga organ. Enligt 7 § utlänningslagen (1954: 193) kan Kungl. Maj :l
förordna alt utlänning inte utan lillslånd får resa in i eller uppehålla sig i
riket. Vidare kan anmärkas den på sjöfartsområdet gällande provisoriska lagen
(1966: 158) angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om
förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m. och av
lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska
fartyg. 1966 års lag är utformad så all den kan vinna tillämpning i fråga om
sanktioner mol vilket land som helst. Lagen gäller tills vidare till utgången
av juni 1971 (SFS 1970:107). Därjämte finns i utlänningslagen en bestämmelse
som direkt syftar lill ett genomförande av säkerhetsrådets sanktioner. Enligt
19 § nämnda lag kan utlänning avvisas, om det i lag eller med slöd av lag har
meddelats bestämmelse därom med anledning av resolution som har antagits av
säkerhetsrådet. Denna bestämmelse, som kan tillämpas vid sanktioner mot vilket
land som helst, infördes i samband med Rhodesialagens ikraftträdande (SFS 1969:
233) och är f. n. den enda permanenta regeln i svensk rätt för genomförande av
FN-sanktioner.

Som förut nämnts
möjliggjorde den i maj 1969 utfärdade Rhodesialagen etl genomförande i Sverige
av de delar av säkerhetsrådets ditintills antagna resolutioner om sanktioner
mot Rhodesia som tidigare inte hade kunnat genomföras. Lagen gjordes
provisorisk i avvaktan på en allmän lag för genomförande av säkerhetsrådets
resolutioner. Den gäller, efter förlängning (prop. 1970:202, ILU 1970:76, rskr
1970:407, SFS 1970:750), så länge Kungl. Maj:t inte har förordnat annat, dock
längst till utgången av år 1971. Innehållet i lagens olika paragrafer kommer
att beröras närmare i det följande. Lagtexten torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Som
framgår av det anförda finns f. n i svensk rätt sanktionslagsliflning av
generell natur bara inom sjöfartens område och i fråga om avvisning av
utlänningar.

5.
Utländsk rätt

I
vissa stater, som t. ex. Frankrike, Nederländerna och Österrike, blir internationella
fördrag en del av den interna lagstiftningen omedelbart genoin att staten
tillträder traktaten och denna vederbörligen offentliggörs.
För-dragsbeslämmelserna skall därefter direkt tillämpas av domstolar och andra
myndigheter. I den mån bestämmelserna inte lämpar sig för sådan direkt
tillämpning måste komplettering ske genom särskild intern lagstiftning.

I
andra länder är fördragsbestämmelser inte på nämnda sätt direkt tilllämpliga,
utan en särskild inhemsk författning måste utfärdas för att domstolar och
andra myndigheter skall bli skyldiga att tillämpa dem. Denna melod används bl.
a. i Storbritannien, Danmark, Norge och Sverige.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

FN-lagkommittén
har i sitt slutbetänkande (s. 3132) lämnat en redogörelse för den
sanktionslagstiftning som finns i vissa utländska stater. Jag hänvisar i första
hand till denna redogörelse. Beträffande lagstiftningen inom Norden bör dock
följande anmärkas.

I
Danmark ger en lag av den 10 maj 1967 regeringen allmän fullmakt att efter
överläggning med utrikespolitiska nämnden meddela sådana bestämmelser som
krävs för att landet skall kunna genomföra bindande beslut som säkerhetsrådet
har fattat i överensstämmelse med artiklarna 39 och 41 i FN-stadgan.
Straffbestämmelser finns i 110 c § i den danska strafflagen. Enligt della
lagrum skall böter eller frihetsstraff, i vissa fall upp till tre år, ådömas
den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder bestämmelser eller förbud
som med stöd av lag meddelats för alt genomföra Danmarks förpliktelser som
FN-inedlem.

Sedan
den 1 januari 1968 gäller i Finland en lag om uppfyllande av vissa
förpliktelser, som grundar sig på Finlands medlemskap i FN. Lagen avser endast
säkerhetsrådets bindande resolutioner. För atl uppfylla förpliktelserna enligt
sådana resolutioner kan i fråga om åtgärder av ekonomisk natur samt åtgärder
som gäller "meddelelseinedcl och kommunikationer" föreskrifter
meddelas av regeringen genom förordning. Sådan förordning skall bringas lill
riksdagens kännedom och kan upphävas av riksdagen. Beträffande straff och
öTiga påföljder för överträdelse av bestämmelse, som har meddelats med stöd av
lagen, gäller en särskild lag om bestraffning av brott mot vissa
fullmaktslagar. Enligt denna lag är straffet för normalbroll böter eller
fängelse i högst två år.

I
Norge kan regeringen enligt lag den 7 juni 1968 meddela de bestämmelser som är
nödvändiga för att genomföra säkerhetsrådets bindande beslut. Uppsåtlig
överträdelse av bestämmelse som meddelats med stöd av lagen straffas med böter
eller fängelse i högst tre år eller bådadera. Gärning som begås av oaktsamhet
straffas med böter eller fängelse i högst sex månader eller bådadera. Lagen
innehåller även förverkanderegler.

Vad
slutligen angår Island har alltinget genom en FN-lag av år 1969 befullmäktigat
regeringen att vidta de åtgärder som kan komma alt befinnas nödvändiga för att
efterkomma säkerhetsrådets bindande beslut. För överträdelse av föreskrift med
stöd av lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst två år.

6.
FN-lagkommittén

6.1
Lagstiftningens form och räckvidd

Den
juridiska skyldigheten enligt FN-sladgan för medlemsstat att efterkomma rådets
beslut utgör enligt kommittén grunden till att svensk rätt måste ge
statsmakterna möjhghet att genomföra säkerhetsrådets bindande beslut om
sanktioner. Etl loj all verkställande på det nalio-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 13

nella
planet av säkerhetsrådets sanktionsbeslul förutsätter att genomförandet sker
dels så snabbt som möjligt, dels på sådant sätt att det sakliga innehållet i
vidtagna åtgärder så nära som möjligt ansluter sig till de beslutade
sanktionerna eller i varje fall svarar mot beslutels syfte.

I
konstitutionellt hänseende kan man härvid enligt kommittén skilja mellan sådan
transformation av rådets beslut till intern rätt som regeringen ensam får
företa och sådan transformation vars verkställande fordrar gemensamt beslut av
regering och riksdag.

Ett
genomförande av rådels beslut om sanktioner kan innebära väsentliga ingrepp i
den enskildes rältssfär, inte bara så alt de kan för framtiden radikalt ändra
de förutsättningar på vilka hans utkomst och ekonomi vilar ulan också så att de
kan rubba beslående rättsförhållanden. Starka skäl kan anföras för alt ingrepp
av så djupgående karaktär inte bör få företas annat än genom lagstiftning i
vanlig ordning med remissbehandling, lagrådsutlåtande och riksdagsbehandling
som ger tillfälle till en allsidig belysning av skälen för och mot ingreppen,
hur lagstiftningen om sanktioner lämpligen bör utformas och vilka effekter den
får.

Mot
detla intresse av allsidig granskning av en lagstiftningsfråga mol bakgrunden
av en föreliggande resolution slår kravet på snabbhet i genomförande av
sanktionerna. Utvägen atl i varje särskilt fall, då säkerhetsrådet har beslutat
om sanktioner, stifta en ordinär lag med direkta bestämmelser av sådant
innehåll alt Sverige genom själva lagen genomför rådels beslut är otvivelaktigt
tidsödande. Departements- och riksdagsbehandlingen kräver så lång tid alt
fördröjningen kan framstå som besvärande för Sverige. Särskilt gäller detta om
världsopinionens uppmärksamhet har fästs på något förfarande av svenskt subjekt
i strid mot beslutade sanktioner. Det kan f. ö. länkas att rådet i ett
sanktionsbeslut direkt uttalar krav på snabbt genomförande eller fastställer
vissa tidsfrister. Kravet på snabbt genomförande av rådets beslut kan
uppenbarligen bäst tillgodoses om regeringen ensam får överföra besluten lill
nationella handlingsregler.

Vad
gäller intresset att kunna genomföra rådets beslut så att saldig överensstämmelse
med beslutets syfte uppnås påpekar kommittén, all de befogenheter regeringen
har f. n. inle är tillräckliga. Rhodesiafallet har visat alt del förhåller sig
på del sättet.

Det
anförda ger enligt kommittén vid handen all svensk rätt f. n. inle gör del
möjligt för oss att uppfylla vår juridiska förpliktelse enligt FN-stadgan atl
såväl snabbi som sakligt korrekt genomföra säkerhetsrådets bindande beslut om
sanktioner. Särskild lagstiftning behövs alltså för detla ändamål.

När
del gäller formen för denna lagstiftning erbjuder sig åtminstone två
möjligheter. Den kan utformas antingen som en permanent lag, enligt vilken
olika förfaranden som kan länkas bli omfattade av sanktioner är förbjudna i
den mån sanktionsbeslul föreligger, eller som en permanent lag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

vilken
innefattar fullmakt för regeringen att förbjuda sådana förfaranden i den mån
sanktionsbeslut påkallar del.

Mot
valel av den förstnämnda formen talar bl. a. att den skulle tvinga den enskilde
att tolka inte bara lagen utan också FN:s sanktionsbeslut för att fastställa om
ett visst förfarande är tillåtet eller inte. Den enskilde skulle också tvingas
la ställning redan i den svåra frågan huruvida en resolution av säkerhetsrådet
innefattar ett bindande beslut eller endasl en rekommendation. En fördel med
denna utformning av lagen är å andra sidan atl etl sanktionsbeslut skulle bli
omedelbart tillämpligt för svensk del. Kommittén anser det emellertid inte
försvarligt att tillgodose det allmänpolitiska intresset av snabbhet på
bekostnad av de enskildas intresse av största möjliga klarhet i fråga om
gränsdragningen mellan tillåtet och förbjudet saml det allmänna intresset av
säkerhet i omsättningen.

Med
alternativet fullmaktslag får det ankomma på regeringen, dels all fastställa
huruvida ett bindande sanktionsbeslut föreligger, dels att bestämma vilka
förfaranden som förbjuds till följd av sanktionerna. Den enskilde behöver
således i detta fall endast tolka de föreskrifter som regeringen har utfärdat,
låt vara att sanktionsbeslutel härvid tjänar till ledning för honom vid
tolkningen. Fullmaktskonstruktionen möjliggör dessutom för regeringen att genom
underlåtenhet att utnyttja fullmakten anpassa sanktionsbeslu-tels tillämpning
till speciella förhållanden, där sanldionsbeslutets absoluta tillämpning skulle
leda till resultat som skulle vara slötande för svensk rättsuppfattning eller
som inte skulle stå i rimlig proportion till intresset av alt genomföra
sanktionerna. I den mån utnyttjandet av fullmakten får formen av generella
bestämmelser av regeringen vilket torde få antas bli det normala - kan
regeringen ge dispens från dessa. Genom sådan dispens kan regeringen i det
enskilda fallet hindra uppkomsten av ej önskade och. vid bestämmelsernas
utfärdande inte förutsedda effekter av påbjudna sanktioner. Exempelvis kan i
visst fall transitering av gods genom blockerad stat omfattas av meddelade
förbud. Undanlag härifrån kan emellertid ibland befinnas önskvärt, t. ex. med
hänsyn till intresset av att tredje land inte drabbas. Dispensmöjligheten kan
också utgöra ett substitut för elt auktoritativt och bindande förhandsbesked
till enskilda i frågan huruvida etl visst förfarande kan anses strida mot
utfärdade bestämmelser. Fullmaktskonstruktionen möjliggör således en
kontinuerlig avvägning raellan motstående intressen och ger en handlingsfrihet
sora inle erbjuds, om man väljer att direkt i lagen förbjuda förfaranden som
omfattas av rådande sanktioner.

Sanktionslagstiftningen
bör därför enligt koramiltén få formen av en fullmaktslag som ger regeringen
befogenhet alt vidta sådana åtgärder som kan förutses bli nödvändiga för att
genomföra sanktioner.

I
fråga ora lagstiftning för att genomföra säkerhetsrådets rekommendationer
erinrar kommittén om att FN-stadgan inte föreskriver skyldighet för
medierasstal att verkställa sanktioner som bara är

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 15

rekommenderade.
I dessa fall kan således som grund för lagstiftning inte åberopas alt Sverige
måste vara i slånd att fullgöra sina rättsliga skyldigheter enligt FN-stadgan.
I frågan huruvida någon annan grund för lagstiftning kan anföras beträffande
rekommendationer redovisar koramiltén följande överväganden.

En ledande tanke i svensk
utrikespolitik efter anslutningen till FN har varit att understödja strävanden
som enligt svensk bedömning gagnar FN:s syften, oavsett om detta kan ske inora
eller utanför organisationen. Denna principiella inställning innebär att
Sverige är villigt atl delta inte bara i sådan fredsf rara jande verksarahet
som fordras för alt vi skall uppfylla folkrätts-liga förpliktelser, utan i alla
strävanden av sådant slag, oberoende av om vi från snävt juridisk synpunkt är
skyldiga därtill. När en rekommendation ger uttryck ål en allraänl orafaltad
politisk och raoralisk förväntan, bör raedlemsslalerna självfallet följa den.
Sverige har också handlat efter denna princip. Sålunda orafattar 1966 års
provisoriska lag angående utvidgad till-lämpning av 1939 och 1940 års
beredskapslagar på sjöfartens oraråde såväl säkerhetsrådets bindande beslut som
dess rekomraendationer. Vidare hänvisas till all Sverige föranstaltade om bl.
a. export- och importreglering raed anledning av rådets rekomraendationer den
20 november 1965 ora Rhodesia. Därjärale erinrar kommittén om det permanenta
tillägg lill de i 19 § utlänningslagen angivna avvisningsgrunder sora gjordes
i samband raed Rhodesialagens tillkomst. Det har alltså redan i den praktiska
politiken befunnits önskvärt för Sverige att kunna tillmötesgå rådets
rekoramendationer. Även fraradeles torde sådana fall kunna länkas inträffa då
Sverige av politiska eller andra skäl önskar följa av rådet endast
rekoraraenderade sanktioner och då ell snabbi genomförande av
sanktionsåtgärderna påkallas. Detta förhållande kan enligt kommitténs mening
åberopas som grund för att svensk rätt bör innehålla permanenta regler sora ger
möjlighet alt genoraföra rådets rekommendationer.

Kommittén
finner alltså atl en svensk FN-lag bör omfatta, förutora säkerhetsrådets
bindande beslut ora sanktioner av icke-railitär natur, även rådets
rekoramendationer om sådana.

För
alt rekoraraendationer skall kunna verkställas måste på samma sätt som förut
har sagts beträffande bindande beslut den interna rätlen vara så utforraad
all genomförandet kan ske snabbt och i sak korrekt. Vad koraraittén har anmärkt
om behovet av särskild lagstiftning av fullraaktska-raktär för de bindande
beslutens del har därför betydelse även i rekommendationsfallen.

6.2
Fullmaktslagens innehåll

När
det gäller frågan vilka befogenheter en fullmaktslag bör orafatta understryker
komraittén, atl del är omöjligt atl uttöraraande uppräkna de icke-militära
sanktioner som säkerhetsrådet kan tänkas komraa atl besluta eller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

rekoraraendera.
Med hänsyn härtill ligger det nära till hands att hävda all regeringens
fullmakt i materiellt avseende bör utformas som elt allmänt bemyndigande att
vidta alla de åtgärder av sanklionskaraklär som kan komma att föreskrivas i
rådets beslut eller rekoramendationer. Endast därigenora kan man vara säker på
alt i del enskilda fallet kunna så snabbt och fullständigt sora möjligt
verkställa sanktionerna.

En
fullmaktslag av sådan typ är emellertid främmande för svensk rätt. Principen i
våra fullraaklslagar är den alt regeringens bemyndigande inte är generellt utan
är begränsat inom en viss ram med rätt för regeringen att vidta i huvudsak
endasl särskilt specificerade åtgärder. Kommittén finner att det inle bör
ifrågakomma att i vårt land införa en fullmaktslag som generellt bemyndigar
regeringen att vidta alla de åtgärder av icke-railitär art, som säkerhetsrådet
kan komma alt besluta eller rekommendera. I stället bör enligt koraraittén
regeringen i en fullinaktslag berayndigas att vidta endasl vissa särskilt
angivna åtgärder, i den mån det är påkallat av någon säkerhetsrådets
resolution.

Med
en sådan metod kan det givetvis - med hänsyn till oraöjlighelen att i förväg
göra en fullständig uppräkning av åtgärder inträffa fall då fullmakten inte
täcker alla åtgärder som har upptagits i en rådsresolution. Kommittén anser
det emellertid möjligt att göra en så pass utförlig beskrivning av olika
åtgärder av förbudskaraktär att lagen åtminstone i allt väsentligt ger
regeringen möjlighet att genoraföra rådets resolutioner.

Frågan
om omfattningen av regeringens befogenheter får bedömas med utgångspunkt från
alt lagen skall göra det möjligt för regeringen att för Sveriges vidkoraraande
uppnå det aUmänna syftet med de sanktioner som säkerhetsrådet i olika fall har
förordat. Detta syfte är generellt sett att åstadkomraa ett sådant avbrott i
den blockerade statens ekonomiska och andra förbindelser med omvärlden att
staten tvingas upphöra med den för freden farliga verksamhet sora ligger till
grund för rådets ingripande. Det allmänna syftet kan för en enskild FN-medlems
del uppnås även om medlemmen inte i varje detalj vidtar åtgärder enligt ordalydelsen
av säkerhetsrådets föreskrifter. Ett i alla avseenden fullständigt uppfyllande
av rådels resolutioner torde f. ö. raånga gånger vara ogörligt.

Vad
Sverige beträffar lär man inte ens i det fall alt föreskrifterna överförs till
intern rätt genoin en direkt översättning till svenska språket kunna vara säker
på att nå ett sådant resultat. Det torde nämligen ibland knappast kunna
undvikas att man vid översättning från en på fräramande språk avfattad
resolutionstext tvingas till bl. a. inskränkande avvikelser i sak. Kommittén
vill härvid erinra ora t. ex. svårigheterna alt från ett språk till etl annat
översätta rättsliga termer. Motsvarande risk för avvikelser skulle föreligga
även ora man använde sig av raetoden att i en särskild författning helt enkelt
hänvisa till originaltexten i en säkerhetsrådets resolution. Vidare framhåller
koramiltén att det föreligger risk för saldiga avvikelser i bl. a. inskränkande

s. 17 Kontrollera mot PDF

KungL
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 17

riktning
också när man återger en resolution inte bara i översalt skick utan dessutora i
övrigt omstöpt enligt sedvanlig svensk lagteknik.

Även
vissa andra förhållanden kan leda till alt raan inle når full saklig
överensstämmelse mellan säkerhetsrådets resolutioner och intern rätt. Kommittén
hänvisar till atl säkerhetsrådels resolutioner ofta torde utarbetas på kort tid
och utan att möjlighet finns att i detalj överväga deras verkningar inora olika
nationella rättssystem. Resolutionerna tillkommer efter förhandlingar mellan
säkerhetsrådets medlemraar och raåste med nödvändighet utgöra resultatet av
samraanjärakningar mellan olika ståndpunkter. Ordalydelsen av en resolution
kan ibland ha förestavats mera av intresset att undvika meningsmotsättningar
än av intresset att ge ett entydigt uttryck åt en viss sanktionsålgärd. Som
Rhodesiafallet visar kan man därför inte i alla detaljer känna sig bunden av de
forrauleringar sora har använts i resolu-tionslexterna. I stället bör raan
tolka resolutionerna efter deras allraänna anda och söka på ett förnuftigt sätt
utforma de lagregler sora behövs för att förverkliga syftena bakom
resolutionerna.

Enligt
kommitténs raening kan innehållet i Rhodesialagen lärapligen tjäna som
förebild vid bestämraande av omfattningen av regeringens befogenheter atl
genomföra säkerhetsrådets resolutioner i allmänhet. Rhodesialagen bygger
framför allt på de tvingande föreskrifterna i rådets resolution den 29 raaj
1968. Dessa föreskrifter är långtgående saml innefattar exempel på de
viktigaste slagen av sanktionsåtgärder.

De
olika kategorier åtgärder som regeringen bör ha befogenhet att vidta kan enligt
kommittén i storl sett indelas i dels ekonoraiska och finansiella åtgärder,
dels åtgärder avseende koramunikationer, dels åtgärder som är riktade raot
person. Det går knappast att dra några fasta gränser mellan dessa kategorier.
1 det följande angivna befogenheter avses tillkomraa regeringen endast i den
raån det är påkallat av någon säkerhetsrådets resolution. Regeringen bör
aldrig få vidta åtgärder som visserligen är upptagna i fullmakts-lagen men som
i del enskilda fallet inte omfattas av rådets beslut eller rekommendation.
Slutligen erinrar komraittén ora att regeringens befogenheter att förbjuda
vissa åtgärder givetvis endast kan ha betydelse i förhållande till personer som
är underkastade svensk jurisdiktion.

Ekonomiska
sanktioner

I
fråga ora ekonoraiska sanktioner bör det i första hand finnas raöjlighet för
regeringen att ingripa i verksainhet som rör den blockerade statens försörjning
raed varor eller utförsel av varor från denna stat. Med hänsyn till
erfarenheterna från Rhodesiafallet bör termen vara ges en vidsträckt innebörd
och avse alla raalerieUa ting av lös egendoms natur. Med varor bör jämställas
elektrisk kraft.

När
det gäller den blockerade statens försörjning med varor torde det inle vara
tiUräckligt att förUta sig på förbud raot utförsel från Sverige till den

2 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 77

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

blockerade
staten. Man får näraligen räkna med atl säkerhetsrådet ålägger medlemsstaterna
att förbjuda även sådan verksamhet av deras medborgare utomlands som kan leda
till att varor införs lill blockerad stal.

Det
synes därför lämpligt att i lagen primärt upptas förbud mot varuinförsel lill
blockerad stat. Del är emellertid sannohkt atl även förfaranden sora innebär
medverkan eller förberedelse till blockadbrylning kan korama att omfattas av
beslutade eller rekoraraenderade sanktioner. Erfarenheterna av säkerhetsrådets
handlande i Rhodesiafallet, där sanktionerna dehis fått en sådan utforraning,
ger belägg för delta antagande. Visserligen följer av de i svensk rätt gällande
allraänna reglerna om ansvar för raedverkan all även åtgärder sora främjar den
brottsliga gärningen medför ansvar men det krävs då att brottet koramer lill utförande.
Behov föreligger med hänsyn lill den sannolika utformningen av FN:s
sanktionsresolutioner att kunna ingripa raed slraffsanklionerade förbud mol
förfaranden sora utgör led i en tilläranad blockadbrytning redan innan denna
har skett. TiU del priraära förbudet bör därför kunna anslutas förbud mot alt
vidta åtgärder som främjar eller är ägnade att fräraja varuinförsel lill
blockerad stal. Här kan tydligen en raängd åtgärder tänkas. Därför ligger det
nära till hands att helt aUmänt låta lagen orafalta förbud mot varje åtgärd som
främjar eller är ägnad att fräraja sådan införsel. Med hänsyn lill koramitténs
principieUa ståndpunkt att regeringens befogenheter i möjligaste raån bör
preciseras, avvisas dock denna raelod. Detsamma gäller den likartade metoden
atl i lagen visserligen ange de i sararaanhangel mest typiska slagen av
åtgärder som bör hindras men avsluta uppräkningen med en allmän bestämmelse ora
förbud raot andra åtgärder som främjar eller är ägnade att fräraja olovlig
införsel. I stället bör enligt komraittén i lagen uttömraande räknas upp de
särskilda åtgärder av förevarande art som regeringen får förbjuda. De åtgärder
sora sålunda bör raedlas måste avse väsentliga led i varornas produktions- och
distributionsprocess. I 3 § Rhodesialagen finns sådana åtgärder angivna. Denna
uppräkning torde fylla rimliga krav på utförlighet och torde kunna användas
sora förebild för den permanenta FN-lagens beskrivning av regeringens
befogenheter i ifrågavarande avseende.

Om
i lagen anges vissa åtgärder, som främjar eller är ägnade att främja
varuinförsel till blockerad stal, kan ifrågasättas oin man över huvud taget
behöver tillgripa förbud mot export från Sverige. Utförsel av varor från
Sverige, avsedda för blockerad stat, måste uppenbarligen innebära bl. a. all
varorna transporteras. Och redan därigenom föreligger en åtgärd som kan
orafattas av regeringens befogenheter atl förbjuda åtgärder som frärajar införsel
lill blockerad stal. EraeUertid kan man inte bortse från raöjligheten atl
säkerhetsrådet föreskriver relativt begränsade sanktioner och ålägger
raedlemsslalerna t. ex. att hindra viss verksarahet endast inora deras eget
territorium. För ett sådant fall synes del inte lärapligt all lagen tar sikte
enbart på att hindra införsel till den blockerade staten. Det torde därför

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 19

vara
lämpligt också med ett förbud som direkt hänför sig till utförsel från Sverige.
Visserligen kan regeringen redan med stöd av den ekonoraiska
lagsliftningsmaklen förordna ora förbud att utföra varor från Sverige. En
fördel med alt medta exportförbud i fullmaktslagen synes dock vara att man
därtill vid behov kan ansluta förbud också raot sådana åtgärder som främjar
eller är ägnade att främja varuulförsel från Sverige till blockerad stal. En
annan fördel är att brott raot ell exportförbud sora raeddelals i
sanktions-syfte koraraer atl bedömas enligt påföljdsreglerna i sanktionslagen.

Koramiltén
erinrar därefter ora alt den blockerade statens varuförsörjning kan ske också
genom handlingar, företagna inora den blockerade staten och ulan saraband raed
import till denna stat. 1 den raån säkerhetsrådets resolutioner konstrueras som
ett åläggande för raedlerasstaterna all förbjuda sina medborgare alt bedriva
verksarahet av betydelse för den blockerade statens krigspotential, raåste
regeringen ha befogenhet all förbjuda sådan verksarahet samt åtgärder som
frärajar eller är ägnade alt främja verksainhet av del slaget, även när den
bedrivs av svenska raedborgare inom den blockerade staten. Koraraittén har
därför föreslagit att regeringen får befogenhet atl förbjuda tillhandahållande
av vara inora blockerad stal i verksarahet av ekonoraisk art saml åtgärd sora
främjar eller är ägnad att främja sådant tillhandahållande.

Ytterligare
ell sätt, varigenom en blockerad stat kan sägas bli hjälpt raed sin
försörjning, är vissa former av leverans av varor lill personer eller förelag
utanför staten. Här åsyftas sådana fall då varorna är avsedda alt användas i
verksamhet raed anknytning till den blockerade staten. Av särskild vikt är i
delta samraanhang verksarahet av ekonoraisk art sora drivs från näranda stat,
t. ex. filialrörelse som elt förelag raed huvudkontor i den blockerade staten
idkar uloralands. Ytterligare exerapel är leveranser avsedda för inköpsorganisationer
eller agenturer utomlands för företag, heraraahörande i den blockerade staten.
Tillhandahållande av varor avsedda för personer eller företag som utanför den
blockerade staten medverkar i verksarahet av angivet slag torde otvivelaktigt
innebära risk för alt varorna, eventuellt efter bearbetning e. d., exempelvis
säljs vidare till annan stat och därigenom inbringar valuta för den blockerade
staten. Lagen bör omfatta befogenhet för regeringen att ingripa även raot sådan
form av försörjning saral mot åtgärder sora främjar eller är ägnade alt fräraja
försörjning av det slaget.

Koraraittén
behandlar därefter sanktioner sora närmast går ut på atl hindra utförsel från
blockerad stat.

På
raotsvarande sätt sora i fråga ora hindrande av varuförsörjning bör lagen
bereda möjlighet atl meddela förbud raot varuulförsel från den blockerade
staten och i samband därraed förbud mot åtgärder sora främjar eller är ägnade
atl främja sådan varuulförsel. Härvid avses åtgärder raotsvarande dera som
kommittén har angett beträffande varuförsörjning.

Komraittén
överväger i detta samraanhang behovet av etl särskilt förbud

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

mot
införsel lill Sverige av varor härrörande från blockerad stat, kompletterat
med förbud raot åtgärder som främjar eller är ägnade att fräraja sådan
införsel. Förbud av sådant slag har emellertid inte någon större betydelse,
såvitt avser varor sora finns inom den blockerade staten. Dessa varor träffas
av tidigare nämnda förbud mot utförsel därifrån. Däreraot skulle förbud mot
iraport till Sverige kunna ha betydelse i fråga om varor som i strid raed
säkerhetsrådets föreskrifter har utförts från den blockerade staten.
Visserligen föreslår komraittén i det följande speciella regler för sådana
varor avseende förbud raot transport, köp, försäljning m. ra. av varor som
olovligen har förts ut från den blockerade staten. I likhet med vad kommittén
har sagt om behovet av alt i lagen ta raed särskilt förbud raot export från
Sverige, synes likväl ell särskilt förbud mot import till Sverige lämpligt i
situationer när säkerhetsrådet har begränsat sanktionerna till ett avbryiande
av import av den blockerade statens produkter lill de olika ined-lerasslalerna.
Lagen bör därför ge möjlighet till förbud av nu diskuterad art.

Koramiltén
överväger vidare om del vid sidan härav bör finnas förbud också raot all
raottaga varor, sora visserligen inte härrör från den bloclie-rade staten men
som kommer från sådan verksamhet utanför denna stat sora drivs från staten i
fråga. Ett förbud raot att mottaga varor från sådan verksamhet skulle kunna
bidra till att hindra den blockerade staten från atl erhålla utländsk valuta.
Koraraittén anser eraeUertid alt della syfte enklare kan vinnas genom förbud
mol betalningar. Denna fråga behandlas senare i saraband med finansiella
sanktioner.

Kommittén
påpekar att de behandlade införsel- och ulförselförbuden innefattar också
förbud mot transitering av varor. Varor som transiteras genom etl land torde
näraligen böra anses införda dit. Om exempelvis införsel eller utförsel av
varor från blockerad stat förbjuds, innebär detta alltså också förbud raot
transitering genom denna stat. Vid transitering får den blockerade staten
raöjlighet att sätta sig i besittning av varor och delta raåste regelraässigl
hindras. Om transitering tillåls finns dessutom stora möjligheter alt kringgå
in- och ulförselförbud. Vidare bör beaktas atl en blockerad stat kan tillföras
valutainkomster genom transitering, t. ex. på grund av fraktbetalningar eller
drivmedelsinköp. I den raån regeringen vill tillåta transitering får undantag
göras vid ulnyttjandet av fullraakl en. Därvid lorde del också bli nödvändigt
att raedge verkställande av sådana betalningar till förmån för den blockerade
staten som krävs för kostnader i saraband raed transiteringen.

Som
förut har antytts bör enligt komraittén lagen vidare ge regeringen befogenhet
atl förbjuda befattning med varor sora har ulförts från blockerad stat i strid
med säkerhetsrådets föreskrifter. Det är nämligen sannolikt att rådet i framtida
sanktionsbeslul kommer alt liksom i Rhodesiafallel föreskriva åtgärder i
syfte att omöjliggöra orasättning av sådana varor.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 21

EraeUertid
bör även befogenheten att förbjuda befattning raed olovligen utförda varor
preciseras närmare. Den bör inte helt allmänt omfatta varje slags befattning
härmed. De särskilda former av befattning som det är angeläget att söka hindra
är sådana sora leder till att varorna orasätls eller på annat sätt används i
del ekonoraiska livet. På grund härav finner koinmittén alt förbudet lämpligen
kan avse i stort sett samma åtgärder som förut har angetts beträffande förbuden
mot åtgärd som frärajar eller är ägnad atl fräraja införsel etc. Förbudet bör
endast kunna gälla varor sora har utförts i strid raot ett raed slöd av lagen
meddelat förbud, alltså inte varor som har förts ut efter sanktionsbeslutel men
innan det svenska förbudet meddelades. Däreraot bör det inte krävas att den som
har företagit utförseln i strid mot det svenska förbudet också är underkastad
svensk jurisdiktion, dvs. kan drabbas av ansvar enligt den svenska lagen.

I 4
§ första stycket Rhodesialagen föreskrivs i fråga ora vara, härrörande från
Rhodesia och utförd därifrån efter lagens ikraftträdande, förbud raot rättshandling
avseende förvärv, överlåtelse, upplålelse, transport eller annat ekonoraiskt
raellanhavande. Vidare förbjuds transport av sådan vara. Enligt 4 § andra
styckel kan Kungl. Maj :t, när någon i god tro har företagit rättshandling av
angivet slag, medge undanlag när del gäller vidare åtgärd raed varan.

Denna
bestämmelse aktualiserar frågan huruvida regeringens befogenhet att förordna om
förbud mot befattning med sanktionsvaror bör begränsas så, all sådant förbud
inte får gälla vara sora har förvärvats i god tro, eller huruvida konflikter
mellan förbud och godtrosförvärv bör lösas genora dispensförfarande. Den förra
lösningen är i princip alt föredra, eftersom en godtroende varuägare alltid bör
skyddas. En godtrosregel synes böra innebära alt sanktionsvaror, som någon i
god tro har förvärvat, därefter inte får underkastas annan inskränkning i
orasältningsraöjligheterna än som gäller för varor över huvud taget, dvs.
förbud mot att använda varorna på sätt sora frärajar eller är ägnat atl
fräraja förbjuden införsel eller utförsel ni. ra. Därjämte bör förbud mot in-
och utförsel över Sveriges och den blockerade statens gränser eller
tillhandahållande åt ekonomisk verksamhet sora drivs från denna stat kunna
gälla, även oni varorna har varit föremål för godtrosförvärv. Såvitt avser
införsel av varor lill Sverige talar fraraför allt praktiska skäl för atl
förbudet får gälla generellt för varor som härrör från den blockerade staten.
Föreligger i det konkreta fallet skäl alt raedge införsel, exempelvis när varan
redan är under transport till Sverige, får undanlag från införselförbudet
raeddelas dispensvägen.

En
regel, varigenora även sanktionsvaror som någon utan samband med förvärv har
fått i sin besittning i god tro generellt skulle undantas från förbud raot
befattning raed sanktionsvaror, torde föra för långt, även om i och för sig
skäl kan anföras för ett sådani undantag. En undantagsregel torde raedföra
särskilt stor risk för kringgående av lagen genom olika arrange-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

inang,
t. ex. transporter. På grund härav anser koinniittén atl en godtrosregel bör
begränsas till de fall då förvärv har ägt rum. I övriga fall får man hålla sig
lill dispensförfarande.

FinansieUa
sanktioner

För
att vinna syftet alt avskärma en blockerad stat från förbindelser med utlandet
är det väsentligt att staten hindras från tillgång till fräramande valutor.
Det kan därför antas att i likhet raed vad som har skett i Rhodesiafallet
säkerhetsrådet beslutar ora finansiella sanktioner.

Det föreligger
i detta hänseende främst behov av en möjlighet för regeringen att ingripa raot
handling, varigenora mottagare i den blockerade staten utifrån tillförs
kapital. Enligt 5 § Rhodesialagen får det inte utifrån verkstäUas betalning
eller lämnas kredit till mottagare i Rhodesia. För all hindra kringgående av
detta förbud genom betalning eller kredit lill mottagare utanför Rhodesia har
föreskriften korapletlerals raed förbud mot att verkställa betalning eller
lärana kredit till någon utanför Rhodesia, ora den är avsedd för mottagare i
Rhodesia eller för verksamhet av ekonomisk art som idkas i eller drivs från
Rhodesia.

Enligt
koraraittén bör den permanenta lagen ge regeringen befogenhet atl förbjuda
finansiella åtgärder av nu angivet slag och dessutom raöjlighet att förbjuda
läranande eller förmedlande av uppdrag för sådana åtgärder. Ett sådani förbud
kommer inte att omfatta betalning och kreditgivning som sker inom den
blockerade staten till raotlagare där. Sådana Iransaktioner kan emellertid
knappast tänkas ha någon betydelse från blockadsynpunkl, eftersom de inte
innebär något reellt tillskott till den blockerade statens ekonomi utan endast
en omfördelning av de finansiella tillgångarna inom denna.

Övriga
sanktioner

Av
stor vikt för att vinna syftet att isolera en blockerad stat är självfallet
åtgärder som innebär avbrytande av kommunikationer. I förgrunden står hindrande
av trafik lill lands saml av luft- och sjöfart. Ett förbud mot alt orabesörja
sådan samfärdsel skulle träffa såväl person- sora varu-befordran till och från
blockerad stat. Vissa transporter av det senare slaget koraraer enligt
komrailléns förslag visserligen att kunna förbjudas också med slöd av den förut
näranda regeln angående transporter som främjar eller är ägnade att främja införsel
etc. Det nu diskuterade förbudet siktar emellertid på atl hindra alt samfärdsel
raed fartyg ni. in. över huvud taget kommer till stånd raed den blockerade
staten, oavsett ora samfärdseln sammanhänger raed transporter av sanktionsgods
eller inte. Säkerhetsrådet kan länkas utfärda en resolution av så allmän
karaktär. Koramiltén erinrar om all det enligt paragraf 6 i resolutionen den 29
maj 1968 åligger medlemsstat alt hindra flygtrafik till och från Rhodesia. 1
anledning härav har

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 23

i
6 § Rhodesialagen upptagits bl. a. ett förbud mot att utöva luftfart till eller
från Rhodesia.

Ell förbud mot trafik lill
eller från blockerad stat torde, för att syftet all avskära staten från
kommunikationer med utlandet skall kunna vinnas, behöva kompletteras med förbud
mot saraarbete raed trafikföretag som idkas i eller drivs från den blockerade
staten och med ägare eller brukare av där registrerat transportmedel. På
motsvarande sätt som i fråga om finansiella sanktioner bör regeringen också
kunna förbjuda lämnande eller förmedlande av uppdrag avseende förbjudna
åtgärder på trafikorarådel.

Vad gäller avbrytande av
tele- och postförbindelser kan regeringen som förut har påpekats vidta åtgärder
med stöd av sin administrativa lagsliftningsraakl. Några bestäraraelser härom
behöver därför inte las upp i fullmaktslagen.

Enligt komraittén bör stor
restriktivitet i princip iakttas i fråga om regeringens befogenhet att ingripa
i personliga förhållanden, eftersom man här rör sig på de mänskliga fri- och
rättigheternas oraråde. De befogenheter för regeringen att utfärda förbud mot
olika slags verksamhet av ekonomisk och annan art som koramiltén har föreslagit
kan antas i väsentlig utsträckning vara tillräckliga för att syftet med sanktionerna
skall kunna uppnås. På grund härav anser komraittén att det inle bör
ifrågakoraraa all regeringen med stöd av en fullinaktslag skall kunna förbjuda
svensk raedborgare eller annan sora uppehåller sig här i riket att resa till
blockerad stat eller att förbjuda t. ex. dellagande i kulturella,
vetenskapliga, idrottsliga eller andra arrangemang, vari den blockerade staten
är representerad.

Dock finner kommittén att
i fullmaktslagen bör upptas en bestämmelse om avvisning i vissa fall av
utlänningar med anknytning lill den blockerade staten. Komraittén åsyftar
personer som raed fog kan antas ha begått eller avse att begå handlingar som
står i strid raot sanktioner som har påbjudits av säkerhetsrådet. En
bestämmelse i detta ämne synes lämpligen kunna utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med 12 § Rhodesialagen. Regeringen bör alltså få förordna att
sådan utlänning kan avvisas som skäligen kan antas ha heravist i blockerad stal
och ha begått eller avse att begå handling sora strider mot förbud som
regeringen har meddelat enligt fullraaklslagen.

Enligt
paragraf 2 i säkerhetsrådels resolution den 16 december 1966 och paragraf 7 i
resolutionen den 29 maj 1968 skall medlemsstaterna vidta effektiva åtgärder
för att hindra av rådel förbjudna handlingar, oberoende av om avtal har ingåtts
eller licens har beviljats innan vederbörande resolution antogs. I anledning
härav har i 7 § Rhodesialagen föreskrivits att förbud enligt lagen gäller även
oni avtal om förfarande eller åtgärd, som avses i förbuden, har slutits före lagens
ikraftträdande. Enligt kommitténs mening bör regeringen ges befogenhet att
förordna om motsvarande verkan av förbud som har meddelats med stöd av
fullmaktslagen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

6.3
Ansvarsbestämmelser m. m.

Överträdelser
av förbud som har meddelats raed slöd av fullraaktslagen måste enligt
koraraittén vara straffbelagda för att förbuden skall få önskad effekt.

Enligt
8 § Rhodesialagen skall vid uppsåtligt brott raot bestämmelse i lagen döraas
till böter eller fängelse i högst två år. Beträffande den permanenta FN-lagen
kan del enligt koraraittén diskuteras, oin inte straffmaximum för uppsåtligt
brott bör vara högre än fängelse två år. Som skäl härför skulle kunna anföras,
all sanktioner kan koraraa all riktas mot stater som har mer central betydelse
för Sveriges ekonomi m. ra. än Rhodesia och atl i sådana eller andra fall
benägenheten för lagöverträdelser generellt sett får antas vara större än i
Rhodesiafallel. Däremot synes det tvivelaktigt om man som ett skäl för höjning
av straff maximum kan åberopa alt det i vissa sanktionsfall är viktigare än i
andra att meddelade förbud efterlevs. I fråga ora önskvärdheten av att svenska
sanktionsbesläraraelser ållyds raåste i princip varje sanktionsfall bedömas
lika. Det primära är nämligen intresset atl Sverige följer säkerhetsrådets
föreskrifter. Grunden för dessa bör i och för sig vara utan betydelse för
graden av effektivitet i en nalioneU sanktionsreglering. En annan sak är
emellertid om benägenheten att begå lagöverträdelser i vissa sanktionsfall kan
förraodas vara relativt stor. I sådana fall torde möjligen visst fog finnas
för antagandet all ett slraffinaxiraum överstigande fängelse två år kan vara av
vikt för laglydnaden. Koraraittén anser dock att ett straffniaximura av
fängelse två år är tillräckligt från allmänpreventiv synpunkt, särskilt vid
beaktande av alt enligt koramiltén även förverkande bl. å. av den ekonomiska
vinst som kan ha uppkommit för den som har begått sanktionsbrott bör finnas
att tillgå som påföljd.

Komraittén
understryker risken för att de raed lagförslaget avsedda handlingarna blir
begångna av oaktsamhet. Därför bör åtminstone fall av grov oaktsamhet kunna
straffas. Något skäl atl beträffande den perraanenta FN-lagen frångå den
straffskala böter eller fängelse i högst sex raånader sora för
oaktsanihetsbrott har upptagits i 8 § Rhodesialagen kan koraraittén inte finna.

Det
kan inte uteslutas alt en resolution utformas på det viset, all medierasstaterna
blir skyldiga alt hindra endast sådan blockadbrytning som sker uppsåtligen.
Skall i ett sådant fall del straffbara området för svensk del begränsas till
endasl direkt uppsålliga brott, kan detta ske genom att med stöd av lagen
meddelade förbud utformas så att endast gärningar med särskilt angivet syfte
förbjuds.

Motsvarande
gäller i fråga om tillämpligheten i rummet av lagförslagets
straffbestäramelser. Kommittén erinrar om atl Rhodesialagen innehåller en
särskild bestämmelse som begränsar tilläraplighelen av lagens ansvarsregler i
vad avser brott som utlänning utom riket begår mot Rhodesialagen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 25

I
sitt slutbetänkande föreslår kommittén att någon särskild regel ora FN-lagens
tillämplighet i rummet inte upptas i lagen. Därigenora koramer bestäramelserna
i 2 kap. brottsbalken alt gälla. Om inte annat framgår av vad regeringen i det
enskilda fallet har förordnat, kommer alltså alla överträdelser av meddelade
förbud, sora har begåtts i Sverige eller utom riket av svensk medborgare eller
utlänning med hemvist i Sverige eller i vissa fall av annan utlänning, alt
omfattas av den svenska domstolskompetensen.

Ledamoten
Allan Hernelius uttalar i avgiven reservation alt regeringen enligt
kommittéraajorileten skall få föreskriva förbud alt till blockerad stat införa
eller därifrån utföra vara liksom alt inom blockerad stat tillhandahålla vara
i verksamhet av ekonomisk art, utan all det därvid görs skillnad raellan
svenska raedborgare eller i Sverige bosalla personer och andra personer, inte
ens ora de är raedborgare i den blockerade staten. Elt utnyttjande till fullo
av dessa befogenheter får dock anses innebära ett överskridande av vad Sverige
folkrättsligt bör göra i dessa sammanhang. Faslän utsträckningen av en stats
korapelens i legislativt eller judiciellt hänseende i vissa stycken är en
oratvislad fråga, lär det inte tillkomraa Sverige atl genom strafflagstiftning
söka hindra medborgare i en stat all tillhandahåUa andra raedborgare inora
samraa stat varor i ekonoraisk verksamhet i denna stat. Reservanten anser
därför all begränsningar av nu berört slag bör komraa till uttryck i lagen.

1
överenssläramelse med vad sora gäller enhgt Rhodesialagen (8 §) bör ansvar
enligt fullraaklslagen inte kunna ådömas, när brottsligheten bedöms vara av
ringa beskaffenhet.

Koramiltén
erinrar om att de allraänna reglerna i 23 kap. brottsbalken om medverkansansvar
enligt praxis är analogiskl tillärapliga inora specialstraffrätten under
förutsättning att fängelse ingår i straffskalan för brottet. Anser raan alt
sådani ansvar för FN-lagens del bör uteslutas eller begränsas till att avse
endast vissa typer av medverkan, måste man alltså särskilt ange delta i lagen.

Medverkan
till sådana blockadbrytande förfaranden som skall kunna primärt förbjudas med
stöd av lagen, exempelvis in- och utförsel av varor över Sveriges eller den
blockerade statens gränser, kan ifrågakomma i synnerligen varierande former.
Medverkan till brott föreligger enligt 23 kap. 4 § brottsbalken om någon har
främjat gärningen med råd eller dåd. Det är uppenbart även raed beaktande av
all till ansvar för medverkan inte skall dömas i ringa fall att under etl så
vidsträckt raedverkansbegrepp kan falla också åtskilligt handlande som ter sig
föga straffvärt med hänsyn till de sjften som sanktionerna är avsedda att
tjäna. Inora de verksamhetsområden där förbud enligt FN-lagen kan komma i
fråga, företrädesvis industri, handel och samfärdsel, bedrivs verksamheten i
aUraänhet inom företag av skilda slag. Med nödvändighet blir det därför i
allmänhet en vid krets av personer sora inom ramen för arbetsfördelningen i
företagels organisation i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

större
eller mindre grad medverkar i varje enskild transaktion eller annat förfarande
i förelagets verksamhet. Stora svårigheter måste därraed föreligga att
bestämma den krets av medverkande sora raed hänsyn till de objektiva
insatserna kan korama i fråga för medverkansansvar. Avgränsningen av kretsen
kan i det konkreta fallet lätt komraa alt bli godtycklig. Redan de angivna
förhållandena talar enligt koramitténs mening för att begränsa eller utesluta
raedverkansansvar vid överträdelse av förbud enligt FN-lagen. Detta skulle
också vara följdriktigt raed hänsyn till den i del föregående hävdade principen
all lagen så preciserat som möjligt skall ange de handlingar som skall kunna
vara förbjudna.

Som förut framgått har
koinmittén redovisat skälen för att lagen bör uppta raöjlighet atl raeddela
självständiga förbud mot vissa förfaranden som främjar eller är ägnade att
fräraja förbjuden in- eller utförsel e. d. Dessa förfaranden utgör till sin
natur raedverkan tili de priraärt förbjudna åtgärderna eller förberedelse till
sådana. Visserligen kan medverkan till överträdelse av ett primärt förbud
förekomma i åtskiUiga andra former än dera som har upptagits som föremål för
självständiga förbud. Men uppräkningen av främjande-förfarandena torde omfatta
alla de former av inedverkan som kan vara av väsentlig betydelse för att bryta
en blockad. Kommittén anser därför att förbuden mot främjande-förfaranden
vilka förbud alltså konstituerar självständiga brott är tillräckliga för att
hindra raedverkan till överträdelser av de primära förbuden raot in- och
utförsel e. d. Ett allmänt medverkansansvar enligt brottsbalkens regler kan
därför undvaras i dessa hänseenden. Ora sådant ansvar utesluts, undgår man
också den mindre tilltalande effekten atl ansvar kan inträda för medverkan
lill brott sora är av medverkanskaraktär men konstruerats som självständigt
brott.

Etl skäl sora kan tala
raot alt utesluta de allmänna raedverkansreglernas tilläraplighet är att fall
raöjligen kan inträffa, när endast de priraära förbuden raot in- och utförsel
e. d. gäller raen däremot inte förbud mot de specificerade
främjande-förfarandena. Om det allmänna niedverkansansvaret då inte tiUärapas,
undgår gärningsmannens medhjälpare ansvar. Med hänsyn till erfarenheterna från
Rhodesiafallet torde man dock kunna räkna raed att även framtida
sanktionsresolutioner kommer att påkalla förbud också mot åtgärder sora inte
innefattar ulan endasl främjar blockadbrj4-ning. Man bör näraligen kunna utgå
ifrån att säkerhetsrådets resolution tar sikte på atl raedlemsslalerna skall
hindra in- och utförsel e. d. av varor. Detta torde i regel innebära att även
åtgärder av sådan medverkanskaraktär som nyss har nämnts skall förbjudas.

De anförda skälen för att
utesluta de allmänna raedverkansreglernas till-lämplighet vid brott mot
FN-lagens förbud mot in- eller utförsel e. d. äger i princip giltighet även i
fråga ora förbuden att ta befattning med sanktionsvaror, atl verkställa
betalning eller lämna kredit till förmån för rättssubjekt med anknytning till
den blockerade staten och atl utöva trafik till eller

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 27

från
denna stat eller i samarbete raed där hemmahörande trafikföretag m.m. För dessa
fall föreslår komraittén möjlighet att självständigt förbjuda ål-gärder av
medverkanskaraklär endast i den raån de innebär läranande eller förmedlande av
uppdrag för befattning iiied sanktionsvaror, verkställande av betalning ra. m.

Vad angår befattning raed
varor som olovligen har utförts från blockerad stat kan enhgt förslagel
förbjudas dels bearbetning, sainniansältning ra. m., dels lastning, lossning,
transport m. m., dels överlåtelse, förvärv in. ra. Vidare kan förbjudas
lämnande eller förmedlande av uppdrag för åtgärd sora nu sagts. Sist nämnda
förbud har raedverkanskaraktär. Onekligen kan medverkan till angivna åtgärder
bearbetning m. ra. tänkas ske på annat sätt än genora att lämna eller
förmedla uppdrag för sådana åtgärder. För att vinna syftet med sanktioner torde
emellertid förbud raot all lämna eller förmedla uppdrag i delta sammanhang vara
en tillräcklig ersättning för brottsbalkens allmänna inedverkaiisregler, i
synnerhet som dessa förbud har konstruerats så att de konstituerar
självständiga brott. För straffbarhet krävs alltså inte att det lämnade eller
förmedlade uppdraget har lett till alt bearbetning, transport, köp e. d.
korarait till slånd.

Vad
sålunda anraärkls har betydelse även i fråga oin raedverkan till verkställande
av betalning, läranande av kredit och utövande av trafik.

Enligt
koraraitténs raening väger de fördelar, sora det enligt vad sålunda har sagts
innebär atl utesluta de allmänna raedverkansreglernas tilläraplighet på
FN-lagen, tyngre än de eventuella ölägenheter sora kan följa av atl vissa
förfaranden av niedverkansnatur inte omfattas av lagen. Kommittén anser därför
alt brottsbalkens raedverkansregler inte skall tiUärapas vid något brott mot
FN-lagen.

Försök
till brott kan i motsats lill raedverkan till brott inte i något fall straffas,
om ej en uttrycklig föreskrift finns därora. De åtgärder som skall kunna
förbjudas enligt koramitténs förslag innefattar också handlingar sora lill sin
natur är försökshandlingar. Särskilda bestämraelser ora straff för försök är
därför inte nödvändiga.

I
9 § Rhodesialagen föreskrivs att utbyte av brott enligt lagen skall förklaras
förverkat, ora det inte är uppenbart obilligl. Handel med sanktionsgods kan
vara raycket vinstgivande och risken för att vinsten förverkas kan utgöra ett
effektivt korapleraent till straffhotet. Bristande raöjlighet att direkt
ingripa mot vinsten skulle kunna framstå sora slötande. Kommittén anser därför
alt i den permanenta lagen bör upptas en förverkanderegel av angiven lydelse.

Vad
angår förverkande av hjälpmedel m.ra. har i 10 § Rhodesialagen intagits en
bestäraraelse, vars lydelse i stort sett överensstäraraer med 36 kap. 2 §
brottsbalken. Detta innebär att vad som kan förklaras förverkat vid sidan av
egendora, som har använts såsom hjälpraedel vid brott enligt lagen, är egendora
som har frarabragts genora sådani brott och egendom med vil-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

ken
har tagits sådan befattning som innefattar brott. Vidare kan värdeförverkande
ske även när själva egendomen är åtkomlig för förverkande. För förverkande
förutsätts att denna påföljd är påkallad till förebyggande av brott eller att
annars särskilda skäl föreligger. Enligt kommitténs mening bör
förverkanderegler av motsvarande innehåU las upp i den permanenta FN-lagen.

Kommittén
har vidare i överensstämmelse raed vad som gäller i fråga om Rhodesialagen
inte funnit anledning att avvika från de även inom specialstraffrätten
tiUämpliga bestämraelserna i 36 kap. 4 och 12 §§ brottsbalken i fråga om vem
förverkande får riktas mol resp. vem förverkad egendom skall tillfalla.

Även
frågan om åtal för brott raot förbud, som har meddelats ined stöd av den
permanenta lagen, bör enligt kommitténs niening lösas på samma sätt som i
Rhodesialagen. Ätal bör sålunda få väckas endast efter förordnande av Kungl.
Maj:t eller rayndighel som Kungl. Maj :t förordnar.

6.4
Vissa civilrättsliga frågor

Frägan
om vilken verkan sora förbud meddelade med stöd av en sanktionslagsliflning av
delta slag har på ingångna avtal behandlades i prop. 1969: 78 med förslag till
Rhodesialagen (s. 20, 25, 3839, 5456 8689 och 9294). övervägandena
resulterade i att föredragande departemenlschefen avstod från att i den
föreslagna lagen la raed en uttrycklig ogiltighetsregel men förklarade, att
definitiv ställning till frågan om det på området bör finnas en sådan regel och
hur den i så fall bör utformas skulle tas först efter ytterligare överväganden
i saraband med utarbetandet av den permanenta FN-lagen. Departenientschefen
ansåg del emellertid vara lärapligt att det förhållandel att sanktionerna raot
Rhodesia måste genomföras utan hänsyn till ingångna avtal framhävs genora en
uttrycklig lagbestäinmelse. En sådan återfinns också i 7 § Rhodesialagen.

Koramiltén
frarahåller att svensk rätt inte torde vara fullt entydig i fråga ora den
civilrätlsliga verkan av avtal sora strider raot legalt förbud. Genom att i den
permanenta lagen ta in en regel ora ogiltighet av sådant avtal skulle därför i
någon mån större klarhet kunna uppnås beträffande förhållandet mellan
sanktionsbestämmelser och avtal. Även om vissa avtal enligt en särskild
bestämmelse förklaras ogiltiga, får raan dock inte i och för sig därigenom
någon upplysning om den närraare innebörden av en sådan påföljd. När svensk
lagstiftning upptar föreskrifter om ogiltighel av avtal är det å andra sidan
bara i undantagsfall som några bestämmelser ges ora innebörden av denna
påföljd. Även i lagmotiven läranas i aUmänhet endast knapphändiga upplysningar
i den frågan.

EmeUertid
följer redan av allraänna rättsgrundsatser att en svensk doraslol inle får
ålägga någon som har åtagit sig en förpliktelse, vilken strider

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 29

raot
legalt förbud, att fullgöra förpliktelsen. Någon uttrycklig bestämraelse behövs
alltså inte i detla avseende, som torde vara det raest betydelsefulla med
hänsyn till atl sanktionslagstiftningen i princip går ut på atl hindra vissa
handlingar. För att klarlägga sanktionslagsliftningens civilrätlsliga betydelse
och för lagstiftningens effektivitet krävs alltså såtillvida inte någon
särskild lagbestämmelse ora ogiltighet av avtal. Ej heller torde en sådan
bestämraelse ha någon större betydelse för alt vinna dessa syften i fall då
avtal skall bedömas enligt svensk rätt av utländsk domstol eller skiljedomstol.
Svenska dorastolar eller andra rayndigheter torde inle heller slå lill
förfogande för att genomdriva fullgörelse av sådana mot svensk
sanktions-lagstiftning stridande avtal på vilka främmande stats lag i princip
skall vara tilläraphg.

Oavsett
hur säkerhetsrådets beslut eller rekommendationer kan komma att utforraas torde
anledning över huvud tagel saknas alt i civUrättsligt hänseende bedöma avtal,
som strider raot sanktionsbesläraraelser, efter andra principer än dem som
gäller för avtal sora står i strid mot andra straffbelagda förbud. Eftersom
del i svensk strafflagstiftning inte brukar tas upp särskilda regler om avtals
ogiltighel e. d. synes en sådan regel kunna undvaras även i förevarande
sanktionslagstiftning, som har straffrättsUg karaktär. Verkan av att avtal
strider mot denna lagstiftning får således bedöraas enligt allmänna
rättsgrundsatser. I sak torde denna verkan bli densamraa som om lagen tog upp
en uttrycklig ogiltighetsregel. Även med en sådan regel skulle frågan om dess
närmare innebörd i del enskilda fallet få bedömas efter aUmänna
rättsgrundsatser.

Kommittén
föreslår sålunda att i FN-lagen inte las in någon uttrycklig regel ora
civilrättslig verkan av avtal sora strider mol förbud som har meddelats raed
slöd av lagen. Som förut sagts (avsnitt 6.2 slutet) föreslår kommittén
emeUertid en bestämmelse som ger regeringen befogenhet att förordna atl sådant
förbud skall gälla även om avtal om förbjudet förfarande har slutils innan
förbudet trätt i krafl.

6.5
Ersättningsfrågan

Förbud
sora har meddelats med stöd av en lag av ifrågavarande slag kan medföra
betydande ekonomiska förluster för enskilda personer och förelag. Kommittén
lämnar åtskilliga exerapel på sådana förluster. Förbud raot införsel av varor
till blockerad stat eller förbud mot export från Sverige av vissa varor kan på
olika sätt drabba t. ex. en tillverkare i Sverige som under norraala
förhållanden säljer sina produkter till staten i fråga. Förbuden kan bl. a.
tänkas förorsaka nedgång i rörelsens omsättning eller i värsta fall total
driftsinställelse. Råvaror, halvfabrikat, färdigprodukter, raaskiner o. d. som
finns i rörelsen kan helt eller delvis förlora sitt ekonoraiska värde. Även
sådana delar av rörelsen som inte avser sanktionsvaror kan bli lidan-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

de,
exempelvis på grund av att maskinparken inte kan utnj'ttjas lönsamt vid
bortfall av en del av produktionen. Personer i olika led i produktions-och
distributionsprocessen för varor vilka omfattas av förbud, såsora producenter,
grossister, detaljister, transportörer, finansiärer, avnäraare in. fl., kan
lida ekonomiska förluster.

Inle bara näringsidkare
kan tillfogas skador. Av väsentlig social betydelse är att också arbetstagare
kan drabbas, t. ex. genom all avskedanden kan bli nödvändiga vid en
driftsinskränkning. Etl förbud att importera en viss råvara från en blockerad
stal kan föranleda att sådan råvara i stället måste köpas dyrare från etl annat
land. På grund härav kan prishöjningar uppkomma på den färdigprodukt för
vilken råvaran behövs och konsuraenterna av färdigproduklen får därigenom
vidkännas en ekonomisk förlust.

Kommittén anmärker att
ekonomiska konsekvenser av att Sverige genomför sanktioner givetvis kan träffa
inle endasl personer i Sverige utan också personer utomlands. Exempelvis kan
elt förbud i svensk lagstiftning alt föra in varor till blockerad stat drabba
en i tredje land verksam utländsk köpman sora före sanktionernas ikraftträdande
har förmedlat affärer mellan tiUverkare i Sverige och köpare i den blockerade
staten. Så kan vara fallet även om den i exeraplel närande köpmannen inte är
underkastad svensk jurisdiktion och följaktligen inte behöver respektera den
svenska sanktions-lagstiftningen.

Vidare bör beaktas den
ekonomiska skadeeffekt sora ett svenskt deltagande i FN-sanktioner kan få
därigenom att den blockerade staten och eventuellt andra stater sora inte
genomför sanktionerna eller rättssubjekt där vidtar motåtgärder sora går ut
över svenska raedborgare och företag. Dessa kan t. ex. tänkas bli ådömda
skadestånd i den blockerade staten för alt de inte har fullgjort leverans på
grund av svensk sanktionslagsliflning eller gå miste om betalning för leverans
som har fullgjorts innan lagstiftningen har trätt i tillämpning. Inte heller
så drastiska motåtgärder sora konfiskation av svensk egendora i den blockerade
staten kan uteslutas.

I betänkandet läranar
komraittén en översikt över vissa fall då i svenslf rätt ersättning av
statsmedel har föreskrivits vid ekonoraisk skada på grund av ingripanden i
näringsfrihet 111. m. (s. 7980). Jag hänvisar till denna redogörelse.

Enligt kommittén torde
redogörelsen ge vid handen att det inora svensk rätt inte finns någon enhetlig
linje för reglering av frågan om ersältning när skada eller förlusl vållas
enskilda genom statligt ingrepp i näringsfriheten. I vissa fall ersätts skadan
helt eller deUis av allmänna raedel, i andra fall får skadan stanna på den
drabbade. I de fall sora kan anses närmast jämförbara med den nu aktuella
sanktionslagstiftningen kan emellertid konstaleras att ersättningsrätt har
tillskapats endast undantagsvis. Vid avgörandet av frågan ora
sanktionslagstiftningen bör innehåUa regler ora rätt till ersättning eller inle
står raan därför obunden av rättsgrundsatser. Vid

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 31

sådant
förhållande får frågan enligt kommittén avgöras raed utgångspunkt i vad som kan
anses skäligt och, om skäl för ersättningsrätt anses föreligga, i vad sora
befinnes praktiskt raöjligt.

I frågan huruvida skäl för
en ersättningsrätt föreligger erinras om att Sveriges deltagande i
säkerhetsrådets sanktioner utgör elt led i vårt lands strävanden att inom FN:s
ram bidra till all säkerställa internationell fred. Dessa strävanden ligger,
uppenbarligen i hela folkels intresse. Vår anslutning till FN är grundad på
den bedömningen alt medlemskapet bl. a. är ägnat att bidra till trygghet och
fred. De fördelar som medleinskapet sålunda medför motsvaras av vissa
skyldigheter. Dessa innebär att vi måste vara beredda att göra vissa
uppoffringar, bl. a. av ekonomisk art, såsom i samband med dellagande i
sanktioner. Det ligger i sakens natur all uppoffringarna i samband med att
sanktioner genoraförs primärt raåste göras av de enskilda eller grupper av enskilda
sora drabbas av förbud och andra inskränkningar. Eflersora uppoffringarna
emellertid sker i hela folkels intresse, kunde det anses skäligt atl de också
skall slutligt bäras av del allraänna. De direkt drabbade borde därmed i
princip hållas skadeslösa genora ersättning av allmänna medel.

Med denna principiella
ståndpunkt aktualiseras frägan ora del är raöjligl att utforma ett regelsystem
som ger rält till ersättning i alla de fall då tillräckliga skäl därför måste
anses föreligga, raen å andra sidan inle medför någon ersättningsrätt när
sådana skäl inte kan anses vara för handen, allt raed beaktande av samtliga på
frågan inverkande omständigheter. Avgräns-ningsprobleinen synes hänföra sig
såväl till beskaffenheten av den skada eller förlusl vilken bör vara
ersättningsgill som till kretsen av de rättssubjekt vilka bör berättigas till
ersättning.

De skador för enskilda som
står i saraband med FN-lagens tillärapning kan vara av mycket skiftande slag
och omfattning. Vid sina överväganden av frågan och försök i saraband därmed
alt avgränsa särskilda kategorier av skador har koraraittén funnit att den
raåste ansluta sig till den i propositionen om Rhodesia-lagen (prop. 1969: 78
s. 57) uttalade åsikten, att det inte är möjligt att ens tillnärmelsevis kartlägga
vilka skador sora härvidlag kan bli aktuella. Vad sora i della avseende har
uttalats i Rhodesiafallet måste givelvis i ännu högre grad äga giltighet
beträffande sanktioner som riktar sig mot stater av raer central betydelse för
Sveriges ekonomiska och andra förbindelser. Redan den oraständighelen att det
sålunda torde vara ogörligt all skaffa sig en tillfredsställande bild av vilka
skador, sora kan tänkas följa av tillämpningen av en FN-lag, talar mot att
införa en lagfäst genereU rätt lill ersättning för sanktionsförluster.

Härtill kommer de myckel
betydande svårigheter som måste föreligga när det gäller att faststäUa
orsakssaramanhanget mellan en sanktionsföreskrift och en uppkoramen skada och
atl bestämma skadans omfattning. I ett regelsystem med genereU räll lill
ersättning skulle riktlinjer för bedöraningen av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

orsakssaramanhanget
och skadeberäkningen knappast kunna undvaras. De praktiskt sett oöverkomliga
svårigheterna atl överblicka skadefallen, alt avgränsa de fall som bör medföra
ersättningsrätt och alt ge riktlinjer för skadeberäkningen måste enligt
kommitténs mening leda till att man avstår från atl införa en generell räll
till ersättning.

Ett
länkbart alternativ till en genereU ersättningsrätt är att i lagen ge rält till
ersättning för endast vissa slag av förluster. Exempelvis skulle ersättning
kunna ulgå för utgifler som har blivit onyttiga (t. ex. en investering i
blockerad stal) eller utgifler som har uppkommit (t. ex. skyldighet alt utge skadestånd)
på grund av FN-lagens lillärapning. Otvivelaktigt talar särskilda skäl för
ersättning lill den sora lider skada på grund av att rättshandling inte har
kunnat fullföljas, om den har företagits innan säkerhels-rådet har beslutat
eller rekommenderat en sanktion. Detta gäller eraeUertid inte undantagslöst.
Rättshandlingen kan ha företagits vid en tidpunkt när inan haft all anledning
att räkna med sanktioner inom kort och normal aktsainhel följaktligen bort
avhålla från rättshandlingen. Än raindre skäl till ersättning raåste anses
förehgga om rättshandlingen har företagils raed utnyttjande av lägel.

Del
är alltså svårt att skaffa sig en säker överblick över vilka förluster som en
lagstiftning inom förevarande område, där våra erfarenheter hittills är högst
begränsade, kan raedföra. Det skulle därför kunna framstå som godtyckligt att
föreskriva ersättning endast för vissa särskilt angivna slag av förluster.
Kommittén framhåller vidare alt frågan ora en lagfäst rätt till ersättning för
sanktionsförluster bör ses i samband med frågan oin enskildas rätt i allmänhet
till ersättning för skador till följd av olika slags lagenliga, statliga
ingripanden i näringsverksamhet m. ra.

Koraraitténs
överväganden leder till slutsatsen atl ersättningsfrågor av förevarande slag
bör avgöras efter prövning i varje särskilt fall. Della bör gälla såväl frågan
vilka skador som bör ersättas sora frågan om ersättningens storlek. När
billighetsskäl föreligger, bör ersättning i princip kunna utgå till enskild som
har drabbats av FN-lagens tillärapning. Sådana skäl torde kunna föreligga
fraraför allt beträffande den sora har lidit skada på grund av alt
rättshandling, som företagils innan säkerhetsrådet har beslutat eller
rekomraenderat sanktioner, inte har kunnat fullföljas. Med en sådan lösning av
ersätlningsproblemet synes del inte nödvändigt att i lagen införa någon
uttrycklig bestämmelse om raöjligheten till ersättning av allmänna raedel.

Med
hänsyn till de svårigheter av olika slag sora sålunda har ansetts föreligga
vid utformning av riktlinjer för ersättningen bör enhgt koramitténs mening
ersättningsprövningen ankomma på regeringen. Vid behov kan regeringen därvid
för ersättningsfrågornas beredande tillsätta en särskild kommission eller annat
organ, eventueUt raed parlamentarisk representation.

Ledamoten
Allan Hernelius anser i avgiven reservation att sanktionslag-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 33

nomiska
förluster i saraband därmed löses. Svårigheterna all i de enskilda fallen
bestämnia grunderna för ersättning synes ha varit den närmaste anledningen
lill majoritetens ståndpunkt. Emellertid synes dessa svårigheter ha
överskattats. Vid annan lagstiftning har sådana svårigheter inle ansetts utgöra
hinder för vad sora annars bedörats som rättvist och skäligt i fråga om
skadeersättningar. Billighetsskäl bör inle ensararaa få vara avgörande ulan
rätt lill ersältning för oförutsebar skada, till vilken den skadelidande på
intet sätt kan anses vållande, bör inskrivas i lagen.

6.6
Formerna för riksdagens medverkan

Beträffande
förutsättningarna för den föreslagna lagens tiUärapning fastslår koraraittén,
att del först och främst raåste föreligga en av säkerhetsrådet antagen
resolution ora sanktioner av icke-railitär natur.

En
särskild fråga är vad sora skall krävas för atl lagen skall träda i
till-lärapning när denna grundförutsättning föreligger. Man kan enligt koramiltén
till en början tänka sig atl lagen blir tilläraplig autoraaliskt utan särskilt
förordnande och utan riksdagens godkännande. Vidare finns den möjligheten alt
regeringen skall få förordna om lagens lillärapning raed eller utan riksdagens
godkännande i efterhand. Slutligen kan pekas på den möjligheten alt regeringen
får tillämpa lagen endast om riksdagen i förväg har samtyckt därtill.

Kommittén
läranar en kortfattad översikt över motsvarande förutsättningar i andra, nu
gällande fullmaktslagar. Exerapel på viktiga fullraaklslagar är valulalagen
(1939:350), allmänna förfogandelagen (1954:279), allraänna ransoneringslagen
(1954: 280), allmänna prisregleringslagen (1956: 236) och allraänna
Ijänstepliklslagen (1959: 83).

Fullmaklslagarna,
sora i allmänhet är perraanenta, träder i omedelbar till-lämpning ora riket
kommer i krig. Föreligger krigsfara får regeringen förordna ora deras
tillämpning. Sådani förordnande skall dock underställas riksdagens prövning
inora en raånad. Beträffande andra situationer än krig och krigsfara är
principen all riksdagens föregående samtycke fordras för förordnande ora
tiUämpning av fullraaklslagens besläramelser. För dessa fall gäller alltså att
förordnande måste föregås av proposilion, utskottsbehandling och
riksdagsbeslut.

Det
finns emellertid flera undantag från principen atl i andra situationer än
krig och krigsfara riksdagens samtycke krävs, innan regeringen får förordna ora
tillämpning av bestäraraelser i fullraaklslagar. Genora ändring år 1957 i
allmänna ransoneringslagen öppnades sålunda raöjlighet för regeringen all utan
alt först inhämta riksdagens samtycke meddela förordnande ora tillämpning av
de grundläggande ransoneringsbestäm-raelserna, under förutsättning atl
riksdagens beslut inle kan avvaktas utan synnerlig olägenhet. Sådant
förordnande skall underställas riksdagen inora

3 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 77

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

en
raånad eller, om riksdagssession ej pågår, inora en raånad från början av
näslkoraraande session. Anledningen till lagändringen var atl erfarenheterna
från Suezkrisen hösten 1956 hade visat atl behov kunde uppkorama av myckel
snabba ingripanden. En liknande bestämmelse ora räll för regeringen all i
fredslid ge tillärapningsförordnande ulan riksdagens föregående samtycke
infördes år 1959 i valutalagen. I allraänna prisregleringslagen finns en
föreskrift ora att regeringen i vissa fall får sätta lagen i tillämpning utan
att i förväg inhämta riksdagens samtycke, även om inte krig eller krigsfara
föreligger.

Koraraittén
erinrar också ora alt regeringen enligt 1966 års lag angående utvidgad
tillämpning av 1939 och 1940 års beredskapslagar på sjöfartens område får förordna
om tillärapning av vissa paragrafer i dessa lagar, i den mån del påkaUas raed
anledning av beslut som har fattals eller rekoranien-dation som har anlagils av
säkerhetsrådet i överensstämmelse med FN:s stadga. Endast förordnande raed
anledning av rekoramendalion av säkerhetsrådet skall underställas riksdagens
prövning. Kommittén påpekar att första lagutskottet i utlåtande över
propositionen lill 1966 års lag (ILU 1966: 30) uttalade, alt det med hänsyn
till angelägenheten av att lagstiftningen,för att bli effektiv i regel raåste
kunna sältas i kraft ulan tidsutdräkt, inle fanns någon erinran mot att
regeringen skulle få förordna därom. Utskottet förutsatte eraeUertid, att
regeringen inte skulle utnyttja denna befogenhet i större omfattning än förliållandena
krävde. Utskottet förklarade sig vidare beakta, att den föreslagna
lagstiftningen var provisorisk och atl frågan ora sättet för riksdagens
fraratida medverkan vid tillämpning av sanktionslagsliflning torde komraa alt
närmare övervägas av koraraittén.

Det
principiella kravet på riksdagens föregående saralycke lill förordnande om
tillämpning av lagarna i fredstid sammanhänger raed alt dessa ger regeringen
möjlighet att ingripa i enskilds rätt. Vid krig eller krigsfara måste dock den
enskildes rätt träda tillbaka för del geraensarama försvars-intresset och i
sådana lägen är dessutora tvånget alt handla snabbi särskilt fraraträdande.
Även i vissa andra krisartade situationer än krig eller krigsfara kan enskilds
rält på liknande sätt få träda tillbaka för betydelsefulla allmänna intressen,
vilka inte kan tillgodoses om inte regeringen har möjlighet alt handla snabbt.
I sådana fall gör sig dock hänsynen till enskilds rätt starkare gällande än i
krigs- och krigsfarefallen, och principen att full-niaktslagstiflningen skall
få tillämpas endast i en ordning sora närmar sig det vanliga
lagstiftningsförfarandet upprätthålls i vidare utsträckning.

En
förutsättning för att säkerhetsrådet skall få fatta ett för raedlerasstaterna
bindande beslut om sanktioner är enligt artikel 39 i FN-stadgan att rådet har
fastställt, att del föreligger hot raot freden, fredsbrott eller angreppshandling.
Med hänsyn härtill har koramiltén undersökt i vad mån de i artikeln avsedda
situationerna kan järaställas med krigs- eller krigsfare-fallen i gäUande
fullraaktslagstiflning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 35

Krigsfallet
i denna lagstiftning åsyftar en situation, när Sverige kommer i krig. En
jämförelse av angivet slag torde i detta faU inte ha något större intresse,
eftersom den implicerar att säkerhetsrådet har beslutat om sanktioner på grund
av krigshandlingar raot Sverige. Koinmittén finner det föga givande att raed
utgångspunkt från elt sådant speciellt fall söka vägledning för att bestämma de
formella förutsättningarna för FN-lagens tillämpning. Däremot synes det
komraittén att en jämförelse mellan de i artikel 39 avsedda situationerna och
krigsfarefallet i fullmaktslagarna har större relevans.

Fall
kan föreligga när en fredshotande situation, som har föranlett säkerhetsrådet
att besluta om bindande sanktioner, innefattar krigsfara även för Sveriges del.
För sådana fall synes det naturligt att samma ordning gäller för att sälla
sanktionslagstiftningen i tillärapning som för atl tillärapa de
fullniaktslagar, soni har lillkomrait för att tillvarata nationeUa intressen.
Det kan å andra sidan inle bestridas och denna uppfattning bestyrks av
erfarenheterna i Rhodesiafallet att en fredshotande situation som har lett
till säkerhetsrådels beslut ora bindande sanktioner lämnar Sveriges säkerhet
opåverkad eller i varje fall inte utgör sådan krigsfara för Sverige sora medger
all våra fullraaklslagar sätts i tiUämpning. Enbart den omständigheten att
säkerhetsrådet har konstaterat hot mot freden berättigar därför inte lill en
enhetlig ordning för att sätta såväl sanktionslagstiftningen som
fullmaklslagarna i tillämpning.

Fullniaktslagarnas
konstruktion iiied rätt för regeringen att sätta deras bestäraraelser i
tillämpning och i efterhand inhämta riksdagens godkännande motiveras raed
kravet på snabbhet i ingripandel. Detla krav har sin grund i krigsfaran för
Sveriges del. Om elt motsvarande krav på snabbhet kan anses föreligga med
avseende på verkställigheten av säkerhetsrådets beslut bör uppenbarligen även
om krigsfara inte är för handen för vårt land ordningen för att sätta
sanktionslagstiftningen i tiUämpning kunna utformas pä samraa sätt sora i fråga
ora fullraaktslagarna.

I
saraband med sin raolivering för alt FN-lagen bör ha fullmaktskaraktär anförde
konimittén, all elt lojalt verkställande på det nationella planet av rådets
sanktionsbeslul förutsätter att genomförandet sker så snabbt sora möjligt.
Kommillén påpekade därvid bl. a. alt erfarenheten har visat att fredshotande
internationella konflikter kan utvecklas raycket snabbi och att rådets beslut
därför raåste genoraföras utan dröjsmål, om inte sanktionernas syfte skall
äventyras. Kravet på snabbt ingripande kan ibland bli särskilt accentuerat,
exerapelvis om sanktionsbeslutel har tiUkorarait för all avbryta en redan
pågående eller hindra en nära förestående transaktion av stor betydelse för den
fredshotande statens krigspolential, t. ex. leveranser av olja eller vapen. För
svensk del kan det vara synnerligen angeläget alt ingripanden kan ske
ofördröjligen, om det är ett svenskt rättssubjekt som företar eller deltar i
transaktionen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Det
krav på snabbt genoraförande av rådets sanktionsbeslut sora ingår i den
juridiska skyldigheten atl följa sådana beslut raåste enligt koraraittén
innebära, att FN-raedlerainarna bör tillse alt i deras interna lagstiftning
finns inslruraenl sora kan garantera elt sådant genomförande. Delta bör för
Sveriges del vara ett skäl för atl FN-lagen i fråga om rådets bindande beslut
bör kunna träda i tillämpning genom regeringens förordnande utan att riksdagen
dessförinnan har lämnat sitt samtycke därtill. Man får därmed en konstruktion
som överensstämmer med den som finns i våra fullniaktslagar för
krigsfarefallen.

Som
tidigare anförts får raan räkna ined alt fraradeles fall kan inträffa när det
av politiska eller andra skäl är angelägel all Sverige följer säkerhetsrådets
resolutioner även när dessa avser bara rekommenderade sanktioner. Dessa skäl
kan ibland påkalla att sanktionsåtgärderna genomförs utan dröjsmål. En sådan
situation kan tänkas föreligga, när det redan från början står klart att
rekoraraendationen koraraer att följas av FN-niedleniinar-na och del är
betydelsefullt att en pågående eller föreslående transaktion hindras. Den interna
rätten bör därför även för rekommendationsfallen vara så utformad alt ett
genoraförande med stöd av den särskilda sanktionslagen kan ske snabbt. Skäl
finns alltså för den ståndpunkten, att regeringen även beträffande
rekommendationer bör få utan riksdagens föregående saralycke förordna om
FN-lagens tillämpning.

Mot att ge regeringen rätt
all ulan riksdagens föregående samtycke sälla FN-lagen i tillämpning talar
enligt kommittén särskilt i fråga om inte bindande resolulionsföreskrifter
del förhållandet atl genomförandet av en resolution kan tänkas vara på olika
sätt politiskt kontroversiellt. Så kan vara fallet beträffande såväl frågan
huruvida lagen över huvud taget skall träda i tillärapning sora, när lagen
skall tillämpas, frågan i vilken utsträckning dess bestäraraelser bör
användas. Komraittén erinrar också ora atl tvekan ibland kan råda huruvida en
resolution är bindande eller ej. Det skulle i sådana situationer raöjligen
kunna framstå som otillfredsställande om regeringen ensam skulle tolka resolutionen
och sätta vårt nationeUa sanktionssystem i krafl raed dess ibland långtgående
ingrepp i de enskildas intressen. Det vanliga konstitutionella ansvaret torde
dock vara en betydande garanti för att lagstiftningen inte kommer till
användning annat än efter en omsorgsfull prövning. I detla sammanhang erinras
också ora de nya regler om regeringens parlamentariska ansvar sora har
beslutats på grundval av grundlagberedningens förslag (prop. 1968: 27 s. 204)
och som innebär bl. a. att riksdagen under vissa förutsättningar kan avge
förklaring att ledaraot av statsrådet inte åtnjuter riksdagens förtroende (107
§ RF, SFS 1969:795).

Riksdagens
inflytande på prövningen av tillämpningsförordnande bör enligt kommittén i
tiUräcklig utsträckning kunna tillgodoses såväl vid bindande beslut som vid
rekommendationer genom en bestämmelse att förordnande

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 37

skall
underställas riksdagen i efterhand. Tillräcklig anledning synes inle finnas att
i detla hänseende låta FN-lagen inta cn särställning i förhållande lill annan
fullmaktslagstiflning.

Visserligen
kan skäl anföras för alt slopa kravet på riksdagens raedverkan när det är
fråga ora bindande beslut. Det kan härvid hävdas all riksdagen genora sitt
godkännande av Sveriges anslutning lill FN har tagit stäUning till Sveriges
förpliktelser till följd av niedleraskapet och all genomförandet av beslutade
sanktioner endasl är sådana verkställighetsåtgärder inom raraen för dessa
förpliktelser sora regeringen har atl vidta med utnyttjande av det legala
instrument sora en permanent FN-lag tillhandahåller vid sidan av regeringens
ekonoraiska och administrativa lagsliftningsraakl. Koinmittén anser emellertid
att ett sådant betraktelsesätt måste anses alltför formellt. Det raåste nämligen
beaktas atl den internationella säkerhetspolitiken utgör etl uloraordentligt
komplicerat område, underkastat ständiga förskjutningar, där del reella
innehållet i formeUa regleringar och ställningstaganden snabbt kan förändras
på etl sätt sora alls inle har kunnat förutses. Det raåste anses angeläget alt
riksdagen bereds tillfäUe atl även vid forraelll bindande beslut av
säkerhetsrådet pröva om de påbjudna sanktionerna står i överenssläramelse med
FN-sladgan.

Lagen
bör även innehålla bestäraraelser för del fallet alt säkerhetsrådet helt eller
delvis avlyser föreskrivna sanktioner eller atl beslut eller rekomraendation
ora sanktioner på annat sätt förfaller. Det bör åligga regeringen all i en
sådan situation snarast möjligt upphäva tillärapningsförordnande i nödvändiga
delar.

I
avgiven reservation anför ledamoten i koraraittén Allan Hernelius, att
önskeraålel om sanktioners snabba genomförande inte synes behöva hindra att
riksdagen hörs innan lagen sätts i tillämpning. Det dröjsmål som kan uppslå
måste enligt reservanten betecknas sora ringa.

7.
Remissyttrandena

Det
övervägande antalet reraissinstanser har i princip tillstyrkt kommitténs
förslag till lagstiftning eller lämnat della utan erinran i huvudsak.

Förslaget
avstyrks av Sveriges advokatsamfund, näringslivets trafikdelegation och
Sveriges trafikbilägares riksorganisation, vilka samtliga anser att
lagstiftning i ämnet inte bör genomföras ulan alt inan i lagen löser frågan om
rätt till ersättning av aUraänna raedel ål enskilda för förluster som kan
uppkomraa av lagens tillämpning. Riksorganisationen anser dessutora atl
förslaget bör genomföras endast om i lagen införs en regel oin atl rilis-dagen
i förväg skall godkänna förordnande om tiUärapning av lagen.

Vissa
remissinstanser ställer sig tveksarama till kommitténs för-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

slag.
Tullkammaren i Helsingborg ifrågasätter ora behov över huvud taget föreUgger av
en svensk FN-lag. Kararaaren menar atl lagstiftning nornialt kan ske relativt
snabbt, även om riksdagens medverkan krävs. Med hänsyn till all del i övriga
nordiska länder finns FN-lagar av fullraaktslyp för alt verkställa
säkerhetsrådels beslut synes raan dock även i Sverige böra införa en sådan lag.
Risk finns annars att man i ett visst läge inle kan genomföra en önskvärd
samtidig nordisk insats. Exportföreningen m. fl. anför all det med hänsyn lill
alt krav på snabbhet i genoraförandet av rådets bindande beslut ibland gör sig
gällande är ofrånkomligt alt lagstiftningen i viss raån får karaktär av fullraaktslag.
När snabbhet inte är påkallad, finns dock inte några skäl sora talar mot alt
lagstiftning sker i vanlig ordning. Endast genom sådan lagstiftning skapas
garantier för atl de svenska statsraakterna får tillräcklig överblick över de
tillämnade sanklionsbestäniraelseriias betydelse för svenska företag och
landets ekonomi. I normalfallen bör därför remissförfarande äga rura och
riksdagen medverka när rådets beslut skall genomföras. I fråga ora rådels
rekommendationer lalar än starkare skäl för att remissförfarande och riksdagens
raedverkan tryggas. När säkerhetsrådet på grund av meningsskiljaktigheter inte
har kunnat fatta ell bindande beslut, kan det antas vara en politiskt omstridd
eller ömtålig fråga ora' och i vad raån rekoinniendationen skall följas. Frågan
torde inte heller vara så brådskande som vid bindande beslut.

1
frågan huruvida FN-lagen bör omfatta även rekoramendationer har några
remissinstanser förutom exportföreningen m. fl. vars inställning jag nyss
har berört uttalat sig mot koraraitténs förslag. Sålunda finner Göta hovrätt
inte de skäl bärande som koraraittén har anfört till stöd för alt FN-lagen
skall omfatta också rekoramendationer. Vad som i betänkandet har frarakomrait
i denna del talar närmast för atl lagen inte bör omfatta rekommendationerna
utan atl, när anledning finns alt tillämpa sådana, detla bör ske genom särskild
lagstiftning från fall till fall. Tullkammaren i Helsingborg, Gotlands
handelskammare och redareföreningen har intagit en liknande ståndpunkt. De båda
sistnämnda remissinstanserna har därvid framhållit, att utländsk
FN-lagstiftning i regel avser endast rådets bindande beslut. Redareföreningen
har betonat att internationella konkur-rensförhållanden torde vara i praktiken
raer betydelsefulla för svenska rederier än för annan svensk exportindustri.

Kommitténs
förslag i fråga ora fullmaktslagens innehåll har i stort sett godtagils av
remissinstanserna. De invändningar som har riltlats mot förslaget i denna del
behandlas i specialmotiveringen. 1 del följande redovisas dock vad några
remissinstanser har uttalat angående transitering av gods.

RÅ
påpekar atl med den föreslagna fullmaktslagen ges möjlighet atl redan när
lagen sätts i tillämpning underlåta alt förbjuda transittransporter av vissa
slag. Vidare kan man sedermera genom dispens tillåta förfaranden

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 39

som
inte anses böra omfattas av förbud. Från denna synpunkt synes FN-lagen bli
sraidigare all tillämpa för myndigheter och enskilda än vad nu gällande
Rhodesialag kan vara. Generaltullstyrelsen frarahåUer alt införsel-och
utförselförbud sora Kungl. Maj :t skall kunna meddela med slöd av fullmaktslagen
enligt komraittén innefattar även förbud mol transitering. Av 1 § förordningen
(1924: 119) angående transitering av införselförbjudna varor ra. ra. lorde
emellertid följa, alt elt införselförbud i och för sig inle utgör hinder mot
transitering genom Sverige. Enligt 1 § tredje stycket förordningen skall
bestämmelsen dock inte äga tillämpning ora annat följer av bestämmelse i
iraportförbudsförfattningen eller särskild av Kungl. Maj :t meddelad
föreskrift.

Exportföreningen m. fl. är
inte övertygade om att transiteringsfall täcks av de föreslagna in- och
ulförselförbuden. In- och ulförselförbuden i FN-lagens niening bör inle anses
omfatta transiteringsfall utan transitering bör i lagen regleras av etl
särskilt förbud vid sidan av in- och ulförselförbuden. Enligt näringslivets
trafikdelegation finns anledning för svenska företag att hysa bekymmer över den
vittgående beskrivning av straffansvaret som koramer till uttryck i komniitténs
förslag. Redan i vad avser Rhodesia har svenska företag iakttagit hur förbud
mot transiteringar, mot utnyttjande av transportmedel etc. kan drabba
kringliggande länder och leda till inte förutsedda skadeverkningar för dessa.
Delegationen anser därför att uttryckliga regler bör intas i
författningstexten, varigenom transitering undantas från straffansvar.

Beträffande
förslaget i fråga ora straffbestämmelsernas till-lärap lighet i rummet finner
Göta hovrätt all även om brottsbalkens regler i sådant hänseende i princip
bör gälla också inora specialstraffrätten kommittén inte har anfört några
skäl som motiverar atl raan frångår den begränsning sora föreskrivs i
Rhodesialagen. En liknande ståndpunkt intar handelskamrarna i Göteborg, Borås
och Karlstad.

Enligt
koraniittéförslaget skall ansvar ej ådömas för raedverkan till brott enligt
FN-lagen. Överåklagaren i Göteborg. anser att denna bestämraelse bör utgå. Även
om reglerna i förslaget om vilka åtgärder som kan förbjudas är utförliga, kan
del tänkas uppkomraa ej förutsebara situationer och varianter av medverkan som
bör göras ålkoraliga för beivran. De mest straffvärda handlingarna i
sanktionssainnianhang kan antas ej sällan komma att ligga på raedverkansstadiet
och iippfinningsrikedoraen är stor, när del gäller alt undandra sig ansvar.

Beträffande möjligheten
för Kungl. Maj:t att meddela dispens från sanktionsbestäramelser anser Svenska
hamnförbundet, atl dispens från givna sanklionsföreskrifler synes i och för sig
nigöra elt från rättssäkerhetssynpunkt tvivelaktigt remedium. Exportföreningen
m. fl. menar, att en uttrycklig bestämmelse ora dispensraöjligheten bör lämnas
i lagen. Det är av vä-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

sentlig
betydelse att berörda instanser inte förbiser alt Kungl. Maj :t har befogenhet
att ge dispens.

Några
remissinstanser har behandlat spörsmålet om förhandsbesked till enskilda i
frågan huruvida visst förfarande strider mot utfärdade sanktionsbestäramelser
eller inte.

Riksbanken
frarahåller sålunda, att ora ett betalningsförbud begränsas på visst sätt
såsom Rhodesialagens undanlag för betalningar för bl. a. medicinskt eller
humanitärt ändamål vissa olägenheter uppkoraraer när tillåtligheten av en betalning
prövas från en annan synpunkt. Vid prövning av ansökan avseende betalning till
Rhodesia anser sig riksbanken skyldig att meddela vaiutatillstånd, när hinder
inte möter från valutaregleringssyn-punkt, även om etl undanlag i
Rhodesialageii kan länkas vara tillärapligl. I tillståndet uttalas emellertid i
sådant fall, alt det förhållandet atl valuta-tillstånd meddelas inte innebär
ställningstagande till frågan huruvida avsedd överföring kan lagligen koraraa
till slånd med hänsyn till Rhodesialagen. För den enskilde kan detta le sig
otiUfredsställande och svårförståeligt. Oin fullraaklslagens raöjlighet till
betalningsförbud och motsvarande torde gälla övriga förbudsmöjligheter i
lagförslaget utnyttjas på sådant sätt alt vissa särskilt angivna transaktioner
undantas från förbudet, skulle det därför vara värdefullt, ora lagen gav
möjlighet till prövning hos en behörig instans huruvida en viss transaktion
lagligen kan företas eller inte.

Exportföreningen
m. fl. erinrar ora komrailléns uttalande att dispensmöjligheten kan utgöra ett
substitut för etl auktoritativt och bindande förhandsbesked till enskilda i
frågan huruvida ett visst förfarande kan anses strida mot utfärdade
bestämmelser. Det synes inte lyckligt alt tilldela dis-pensinstilutet en så vidsträckt
funktion. Om i ett sådant tveksamt fall en ingående prövning av rättsfrågan ger
vid handen att lagen i själva verket inte är tillämplig, blir dispensbeslutet
vilseledande för framtiden i fråga om lagens innebörd. Sökande och andra sora
får kännedora om beslutet raåste ju utgå ifrån att lagen har ansetts i och för
sig tillämplig, eftersom dispens annars inte hade behövts. I andra delar av
rättsordningen, t. ex. i skatteärenden, har raöjlighet sicapats lill
förhandsbesked om lagbesläraraelsens innebörd i ett konkret fall, där
förhandsbeskedet för den enskilde har stor betydelse för en säker bedöraning av
rättsläget. Organisationerna hemställer att i sanktionslagen upptas en
bestämmelse om rätt till förhandsbesked för enskild, när behovet av sådant besked
betingas av ett väsentligt intresse för honom att vinna klarhet om lagens
innebörd i ett konkret fall. Gotlands handelskammare är av liknande uppfattning
och föreslår atl raan tillskapar ett organ raed rätt alt avge bindande
förhandsbesked i frågan huruvida ett visst förfarande är tillåtet. Ett sådani
institut skulle vara ägnat att undanröja den osäkerhet som annars kan komma
att prägla merkantila förhållanden efter del all förbud har meddelats.

Stor
uppraärksarahet från reraissinslansernas sida har därutöver ägnats

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 41

sliflning
inte bör komraa till stånd utan alt frågan om ersättning för ekofrågan om
ersältning av allraänna medel ål enskilda som lider förlust på grund av
sanklionslagens lillärapning.

Kommerskollegium
delar koramitténs uppfattning att de praktiskt sett oöverkomliga svårigheterna
att överblicka skadefallen, atl avgränsa de fall som bör raedföra
ersättningsrätt och all ge riktlinjer för skadeberäkningen raåste leda till att
man får avstå från att införa en generell rätt till ersättning. Sådana
ersättningsfrågor bör avgöras av Kungl. Maj :t efter prövning i varje särskilt
fall. Emellertid finner kollegiet det vara lämpligt att i lagen införs en
uttrycklig föreskrift ora raöjligheten till ersättning i sådan ordning. En
sådan föreskrift bör öka enskilda förelags benägenhet alt lojalt medverka till
att sanktioner genomförs effektivt. Utlandssvenskarnas förening intar en
liknande ståndpunkt.

Inte heller Gotlands
handelskammare anser, all rätt till ersättning bör lagfästas, men menar att
ersättning bör ulgå till skadelidande efler skälighetsprövning, i synnerhet
när det gäller skada som har uppkommit genom att en säkerhetsrådets
rekomraendation har genomförts. Prövningen bör ske i en inte alltför restriktiv
anda. En kommission eller annat organ raed företrädare för bl. a. näringslivet
bör inrättas och beredas tiUfälle att avge yttrande, innan ersättningsfrågor
avgörs. En erinran om möjligheten till ersättning bör intas i lagtexten.

Statens järnvägar anför,
att avbrott i trafiksamarbetet med andra stater kan väntas återverka mer eller
raindre på SJ:s verksamhet. Om den föreslagna lagen tiUärapas, löper SJ en
ekonomisk risk. SJ, som ansluter sig till principen ora ersättning för
förluster till följd av sanktioner, delar likväl kommitténs mening att
lagstiftning i ersättningsfrågan inte är raöjlig. Vid det särskilda
prövningsförfarande sora koramiltén har föreslagit för reglering av
ersättningsfrågan förutsätter SJ att SJ-företagel enligt de trafikpolitiska
riktlinjerna behandlas på sararaa sätt som andra trafikföretag.

Exportföreningen m. fl.
finner inte de skäl övertygande som koinmittén har anfört mot en lagfäst rätt
till ersättning för sanktionsskador. Rätt till sådan ersättning bör lagfästas.
Svårigheten alt avgränsa de fall som bör medföra ersättningsrätt från andra,
utesluter inte att rätten till ersättning för vissa fall lagfästs. Ett sådant
fall är t. ex. när lagstiftningen ingriper i redan bestående rättsförhållanden.
Även i andra fall bör ersältning utgå och då beräknas efter skälighet. En
uttrycklig bestämmelse härom bör tas in i lagen.

Det
kan enligt Sveriges advokatsamfunds mening inte vara etl lagstifl-ningstekniskl
olösligt problem alt reglera ersättningsfrågorna inom vissa gränser. Särskilt
angeläget är atl rätt till ersältning alltid förehgger i de fall då redan
ingångna avtal blir ogiltiga till följd av lagen och då investeringar av olika
slag i blockerad stat eller i annat land för fuUföljande av leveranser till
blockerad stat enligt träffade avtal blir onyttiga. Näringslivets trafik-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

delegation
fäster uppraärksamheten på att den föreslagna lagen i vad avser
koininunikations- och transportförhållanden kan medföra konkurrensniäs-siga
skadeverkningar för bl. a. svenska trafikföretag. De intäkter som sådana
företag förlorar kan i stället komraa utländska konkurrenter till godo. Om
sanktioner skulle behöva vidtas från svensk sida raot t. ex. en stat i Europa,
kunde uloraordenlliga svårigheter uppslå. En lagstiftning av förevarande slag
bör inte komma lill slånd utan att frågan ora ersättning för ekonomiska
förluster i saraband därraed löses. Samma uppfattning har Sveriges trafikbilägares
riksorganisation. Svenska försäkringsbolags riksförbund understryker, att den
föreslagna lagstiftningen kan medföra betydande ingrepp i enskildas rättssfär,
och beklagar alt kommittén helt har avstått från att föreslå någon
ersättningsregel. En i lagen inskriven principieU rätt till ersättning för
oförskyllt lidna förluster ter sig enligt förbundets niening naturlig i en lag
sora den föreslagna, vilken avses bli permanent. Liknande ståndpunkt intar
handels kamrarna i Göteborg, Borås, Karlstad och Skåne.

Frågan
ora riksdagens medverkan vid tillämpning av fullmaktslagen har diskuterats av
flera remissinstanser. Näringslivets trafik-delegation ifrågasätter om inte
riksdagen, med hänsyn lill de svårigheter som kan uppkomma vid lillärapning av
en lagstiftning av förevarande slag, bör höras innan lagen sätts i lillärapning.
Också Sveriges trafikbilägares riksorganisation understryker vikten av att
synnerlig omsorg ägnas åt beslut att tillämpa lagen och anser att Kungl. Maj
:t och riksdagen gemensamt skall besluta härom.

Vissa
remissinstanser har ansett all frågan om riksdagens medverkan bör bedömas
olilva, allteftersom det gäller bindande beslut eller endasl rekommendationer.
Vad först angår rekoraraendationer anser Göta hovrätt att, om FN-lagen skulle
anses böra gälla även resolutioner av sådan art, i varje fall den begränsningen
bör ske i förhållande till förslaget alt förordnande om tillämpning av
rekommendation inte får träda i kraft förrän det har gillats av riksdagen.
Kommerskollegium raenar atl, eftersom rekommendationer inte är bindande,
följden kan bli att vissa länder åtljder en rekommendation, medan andra lämnar
den utan avseende. Den situationen skulle kunna inträffa att vårt land genora
atl vidta sanklionsåtgärder avstår från en exportmarknad, raedan ett
konkurrentland fortsätter handeln som förut. Vidare påpekar koUegiet bl. a. att
sanklionsåtgärder kan koraraa i strid med åtaganden inom ramen för
Gatt-avtalet. Enligt koUegiet synes det därför rimligt att riksdagen får
tiUfälle alt i förväg la ställning till sanktioner av rekommenderande art. Av
sararaa mening är Sveriges advokatsamfund, tullkammaren i Helsingborg,
Gotlands handelskammare saral handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad.
Exportföreningen m. fl. raenar, alt remissförfarande och medverkan av riksdagen
alltid bör äga rura innan förordnande som föranleds av en rekoraraendation
träder i kraft. I dessa fall finns anledning alt särskilt noggrant pröva i
vilken utsträckning nä-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 43

ringslivets
konliurrensförraåga skall slå tiUbaka för intresset att följa rådets
uppraaningar.

Vad angår bindande beslut
anser kommers kollegium och exportföreningen m. fl., vilka som nyss nämnts
förordar att riksdagen alltid hörs innan förordnande med anledning av
rekomraendation sätts i kraft, all frågan ora FN-lagen skall kunna sättas i
tillämpning utan riksdagens föregående raedverkan i fall av bindande beslut
bör vara beroende på ora kravet på snabbhet nödvändiggör delta. Enligt
komraerskollegium torde en riksdagsbehandling inte behöva vara nämnvärt
fördröjande, när sanktionsbeslul tiUkoraraer under pågående riksdagssession.
Anledning saknas alt i sådana fall avslå från riksdagens föregående medverkan.
Annorlunda förhåUer det sig under perioder när riksdagen inle är saralad. 1
dessa fall kan del raed hänsyn till kravet på snabbhet vara befogat att Kungl.
Maj :t utan riksdagens föregående raedverkan får förordna ora lagens
tillämpning. Exportföreningen m. fl. anför alt vid bindande beslut riksdagens
medverkan norraall bör äga rum före förordnande enligt lagen. Därvid bör även
de föreskrifter sora skall ulfärdas med stöd av förordnandet föreläggas
riksdagen. Endast när riksdagens beslut inte utan synnerlig olägenhet kan
avvaktas, bör dess samtycke i efterhand anses tillräckligt. Skånes
handelskammare anser att det bör tillkomraa riksdagen att bestämma ora vårt
lands handlande i sanktionsfall av bindande karaktär.

SvensIca
FN-förbundet har ifrågasatt om inte den svenska FN-lagen bör ge raöjlighet även
lill åtgärder raed anledning av FN:s generalförsamlings rekommendationer om
icke-militära sanktioner.

Några
remissinstanser tar upp frågan om lidsbegränsning av förordnande enligt lagen.
Göta hovrätt ifrågasätter ora inle förordnande bör vara tidsbegränsat, så all
del så länge Kungl. Maj :l anser det böra bestå ined jämna raellanrum
prövas av riksdagen utan att denna själv behöver ta initiativ därtill.
Exportföreningen m. fl. anser att elt förordnande enligt fullraaklslagen alltid
bör ges begränsad giltighetstid för atl fraratvinga en omprövning av
förordnandets omfattning och bestånd, om andra FN-med-lerainar deltar i
sanktionerna i väsentligt mindre onifattning än Sverige.

8.
Föredraganden

8.1
Allihänna överväganden

8.1.1
Inledning

Enligt
FN-stadgan kan FN:s säkerhetsråd föranstalta om sanktioner mot viss eller vissa
stater i syfte att upprätthålla eller återstäUa internationell fred och
säkerhet. 1 artiklarna 41 och 42 anges vilka sanktioner som säkerhetsrådet
sålunda kan föranstalta om. I artikel 41 nämns olika sanktioner

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

av
icke-militär natur, såsom avbrytande av ekonomiska och diplomatiska
förbindelser och koinmunikationer. Artikel 42 nämner ingripanden av olika slag
raed railitära styrkor.

Förordnande
om sanktioner kan ges genoin beslut som är bindande för FN:s raedlerasslater.
En förutsättning för att rådet skall ha rätt alt fatta sådant beslut är enligt
artikel 39 i stadgan att rådet har ansett det föreUgga hot mot freden,
fredsbrott eller angreppshandling.

Säkerhetsrådet
kan emellertid också utfärda resolutioner soiii innehåller endast
rekoraraendationer åt raedlerasstaterna att vidta åtgärder av
sank-tionskaraktär. Det ankommer på varje medlemsstat att själv avgöra ora den
skall följa en rekoraraendation eller inte.

Säkerhetsrådets
beslut och rekomraendationer riklar sig inte direkt till enskilda
rättssjuhjekt. För alt en resolution skall få rättsverkningar för enskilda
krävs alt bestäraraelser härom införs i nationell lagstiftning. I Sverige kan
sanktioner i viss utsträckning genoraföras raed stöd av Kungl. Maj:ls aUraänna
ekonomiska lagsliftningsraakl. Sålunda kan erinras om Kungl. Maj:ts
befogenlieter i fråga om export- och importreglering. Vidare liar Kungl. Maj:l
enligt lagen (1966:158) angående utvidgad lillärapning av lagen den 22 juni
1939 (nr 299) ora förbud i vissa fall raot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m.m. och av lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestäiiiiiielser
om fraktfart med svenska fartyg rätt att genomföra vissa sanktioner på
sjöfartens område. I övrigt raåste Sverige för att fullt ut kunna efterkomma
säkerhetsrådets resolutioner rörande sanktioner anlita ordinär lagstiftning,
anlagen av Kungl. Maj:t och riksdagen geraensarat. Detta förhållande kan
innebära ölägenheter, framför allt därigenom att avsevärd lid kan förflyta
innan Sverige i del enskilda sanktionsfallet har möjlighet atl i nödvändig
utsträckning ge effekt åt säkerhetsrådets bindande beslut och
rekomraendationer.

När
säkerhetsrådet i en resolution den 20 november 1965 uppmanade FN:s
raedlemsstater att vidta vissa sanklionsåtgärder av icke-railitär natur mot
Rhodesia på grund av den ensidiga självsländighetsförklaring sora hade avgetts
av en olaglig regering i landet, aktualiserades frågan ora alt införa en allmän
och permanent lagstiftning sora gör det möjligt för vårt land att snabbt
efterkomma rådets beslut och rekoraraendationer om ekonoraiska eller andra
sanktioner av icke-inilitär art.

För
att utreda denna lagstiftningsfråga tillkallades i början av år 1966 tre
sakkunniga, som antog benämningen FN-lagkoinniittén.

Med
anledning av att säkerhetsrådet den 16 december 1966 antog en resolution,
innehåUande för medlemsstaterna bindande beslut om en rad icke-militära
sanktioner raot Rhodesia, uppdrog Kungl. Maj:t i februari 1967 åt koramiltén
att raed förtur utreda frågan om särskild lagstiftning av provisorisk karaktär
för alt göra det möjligt för Sverige att till alla delar uppfylla sina
förpliktelser enligt resolutionen. Koraraittén avlämnade i raars

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 45

1968
en promemoria raed förslag till lag ora genoraförande av vissa sanktioner raot
Rhodesia.

Säkerhetsrådet
antog den 29 iiiaj 1968 sora korapletlering till resolutionerna den 20
november 1965 och den 16 deceraber 1966 en ny resolution med beslut och
rekoraraendationer 0111 ytterligare sanktioner av icke-railitär art raot
Rhodesia.

På
grundval av FN-lagkoinniitténs proraeraoria genomfördes lagen (1969: 232) 0111
vissa sanktioner iiiot Rhodesia. Genom denna lag får Sverige anses ha
fullgjort sin skyldighet att soiii raedlera i FN verkstäUa
Rhodesia-resolutionerna. I avvaktan på införandel av en allmän FN-lag av
permanent natur är Rhodesialagen provisorisk och gäller efter förlängning
(prop. 1970: 202, ILU 1970: 76, rskr 1970: 407, SFS 1970: 750) till utgången av
år 1971 raed möjlighet för Kungl. Maj :t att upphäva lagen vid tidigare
tidpunkt.

1
april 1970 avgav koraraittén betänkandet Svensk FN-lag, sanktioner och deras
genomförande (SOU 1970: 19). Betänkandet innehåller ett förslag till FN-lag av
fuUraaktskaraktär. Lagen, sora föreslås bli permanent, är avsedd att
raöjliggöra för Kungl. Maj:t att för Sveriges del snabbt efterkomma
säkerhetsrådels resolutioner rörande sanktioner av icke-railitär natur, raot
vilken stat de än riktas. Enligt den föreslagna lagen får Kungl. Maj:l av
riksdagen befogenhet att meddela sådana förbud mot vissa särskilt angivna
förfaranden soiii kan förutses bli nödvändiga för att genomföra av säkerhets
rådet beslutade eller rekoraraenderade sanktioner. Befogenheten skall
liUkoraraa Kungl. Maj:t bara i den mån del är påkallat av vad säkerhetsrådet
har bestärat i ett visst sanktionsfall. Kungl. Maj :t föreslås få rätt att
förordna ora FN-lagens lillärapning utan att riksdagen dessförinnan har
samtyckt till det. Kungl. Maj:ts förordnande skall emellertid inom en månad
underställas riksdagen för prövning av frågan huruvida det skall bestå.
Överträdelse av förbud sora har meddelats ined stöd av lagen skall föranleda
straffansvar.

Innan
jag fortsätter vill jag ange den innebörd sora jag lägger i vissa uttryck sora
på ett flertal ställen återkonimer i iiiiii framställning och som ulan särskild
förklaring kanske skulle kunna föranleda missförstånd. De uttryck sora jag
åsyftar är å ena sidan förordnande om tillämpning av en fullmaktslag och å
andra sidan utfärdande av särskilda tillämpningsföreskrifter ined stöd av en
fullinaktslag. Med förordnande om tillämpning av lagen eller förordnande ora
att lagens bestäraraelser eller paragrafer sätts i tillämpning menar jag del
beslut varigenom Kungl. Maj:t förklarar sig utnyttja rätlen alt använda sig av
lagens materiella bestämraelser. Mecl all särskilda tillärapningsföreskrifter
ulfärdas avser jag alt Kungl. Maj :t utfärdar de materiella föreskrifter, t.
ex. om olika förbud, soiii i del särskilda fallet är nödvändiga för all
konkretisera innehåUet i fullmaktslagens bestämraelser.

Koraraitténs
betänkande har remissbehandlats. Remissinstanserna har i

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

aUmänhet
tiUstyrkt lagförslaget eller läranal det utan erinran i huvudsak. Tre
reraissinstanser, Sveriges advokatsamfund, näringslivets trafikdelegation och
Sveriges IrafikbUägares riksorganisation har dock avstyrkt förslaget. De anser
alt lagen inte bör genoraföras, ora den inle löser frågan ora rätt till
ersättning av allraänna raedel åt enskilda för förluster sora kan uppkorama
genom lagens tillämpning. Riksorganisationen anser dessutom, alt förslaget bör
genoraföras endast ora i lagen föreskrivs att riksdagen i förväg skall godkänna
att lagen sätts i lillärapning. Vissa reraissinstanser stäUer sig tveksamma
till förslagel. Anledningen härtill är i allraänhel att den föreslagna lagen
har konstruerats sora en fullraaktslag att gälla både bindande beslut och
rekommendationer och att den skall kunna sältas i till-lärapning både när det
är nödvändigt atl snabbi genomföra en sanktion och när sådant krav på
skyndsamhet inle föreligger.

8.1.2 Behov
av lagstiftning

Som
koraraittén har påpekat utgör den folkrältsliga skyldigheten att följa rådets
bindande beslut om sanktioner grunden till att svensk rätt måste ge möjlighet
att genomföra sådana. Jag har förut berört att gällande rättsordning inte
tillhandahåUer tillräckUga instrument härför. Det brister i m5j-lighelerna att
i överenssläraraelse med FN-stadgans förpliktelser snabbi eflerkorama rådets
beslut på sådant sätt att det sakliga innehållet i de åtgärder sora idtas i
vårt land i allt väsentligt svarar raot vad rådet i ett givet sanktionsfall har
föreskrivit. 1 likhet raed koraraittén och det övervägande antalet reraissinstanser
anser jag därför att det behövs en permanent lagstiftning, en särskild FN-lag,
sora gör det möjligt att utan tidsutdräkt överföra rådets bindande
sanktionsbeslut lill nationell rätt.

Som nyss närants anser
några remissinstanser att komniitténs lagförslag bör genoraföras endast ora
raan når en lösning på frågan ora enskilds räll till ersättning för förluster
med anledning av lagstiftningen. För egen del kan jag inle biträda denna
uppfattning. Jag kommer senare att gå närraare in på ersältningsproblenien raen
vill redan här slå fast att frågan om behovet och lämpligheten av en
sanktionslagstiftning enligt min mening bör bedömas helt fristående från
spörsmålet om eller i vad raän enskilda personer bör ha rätt till gottgörelse
för de förluster som kan tillskyndas dera genora lillärapningen av en sådan
lagstiftning.

8.1.3 Lagstiftningens
form och räckvidd

Innan
jag tar upp frågan om utforraningen av en FN-lag av generell natur rill jag
behandla frågan hururida en sådan lag bör avse både bindande beslut och
rekomraendationer av säkerhetsrådet. Flera reraissinstanser har ansett att
endast bindande beslut bör kunna genomföras raed stöd av en sådan lag. Göta
hovrätt hävdar sålunda alt vad koraraittén har anfört i

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 47

denna
del närmast talar för att lagen inte bör gälla i fråga ora rekomnienda-lioner.
När anledning finns atl genoraföra endasl rekommenderade sanktioner bör detta
ske genom särskild lagstiftning i varje särskilt fall. Ett par andra
remissinstanser framhåller att förekommande utländska FN-lagar synes avse
endast rådets bindande beslut.

Dåvarande chefen för
juslitiedepartenientet uttalade i propositionen raed förslag lill Rhodesialag
(prop. 1969: 78 s. 31), alt när en rekoraraendation ger uttryck åt en aUmänt
omfattad politisk och moralisk förväntan, raedlemsslalerna självfallet bör
följa den. Jag delar denna uppfattning, som också har varit vägledande för
Sveriges handlande i samband med sanktionerna raot Rhodesia. Sålunda
utnyttjade Kungl. Maj:t bl. a. sina befogenheter i fråga ora export- och
importreglering med anledning av säkerhetsrådets rekommendationer den 20
noveraber 1965. Vidare kan nämnas atl 1966 års provisoriska lag på sjöfartens
oraråde (SFS 1966: 158) liksom det år 1969 gjorda tiUägget (SFS 1969: 233) lill
avvisningsgrunderna i 19 § utlänningslagen (1954: 193) avser både beslut och
rekoramendationer. Behov av alt kunna verkstäUa rådets rekoraraendationer har
sålunda redan ansetts föreligga.

Eftersom
det är angelägel atl snabbt och sakligt korrekt kunna verkställa även
rekoramendationer, oni inte syftet ined dera skall äventyras, finner jag i
likhet raed koraraittén och majoriteten av remissinstanserna alt
FN-lagsliftningen bör ta sikte också på rådels rekommendationer. Jag vill även
frarahålla att rådets resolutioner ibland kan innehåUa såväl bindande beslut
ora vissa sanktioner sora rekomraendation ål medlemsstat att genomföra
sanktioner av annan art. Av praktiska skäl kan det i sådana fall vara lärapligt
att båda forraerna av sanktioner genoraförs raed stöd av samraa lagstiftning.
Jag vill i detta sammanhang erinra ora att stormakternas vetorätt enligt art.
27 i FN-stadgan gäller inte bara i fråga om säkerhetsrådets bindande beslut
utan också när det gäller dess rekoraraendationer. En rekoraraendation ora
sanktioner kan således inte korama lill stånd, ora någon av stormakterna klart
uttalat sig eraot rekoraraendationen. Del är inle heller någon risk för alt en
fullraaktslag, sora kan användas också för alt genoraföra rekomraendationer av
säkerhetsrådet, kommer lill en alltför frekvent användning.

På
grund av vad jag nu har anfört anser jag alt en särskild FN-lag bör gälla både
säkerhetsrådets beslut och dess rekoraraendationer om sanktioner av
icke-railitär natur. Jag delar däremot inte Svenska FN-förbundets åsikt atl en
sådan lag bör avse också FN:s generalförsamlings rekoramendationer ora
icke-militära sanktioner. FN-stadgan bygger på principen att det är
säkerhetsrådet sora skall föranstalta oni sanktioner. Av stor praktisk och politisk
betydelse är också, att någon sådan vetorätt som slorniakterna har i
säkerhetsrådet inle gäller i generalförsamlingen. Givelris vill jag inte ute-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

sluta
möjligheten av att Sverige deltar i sådana icke-militära sanktioner som
generalförsaralingen kan komraa atl rekommendera, t. ex. diplomatiska
sanktioner av det slag som församlingen rekommenderade år 1946 mot Spanien och
i vilka Sverige deltog (se koraraitténs betänkande s. 23). Men beslut härora
bör fallas i varje särskilt fall.

I
fråga oni formen för en allmän FN-lag erbjuder sig, som konimittén har påpekat,
frärast två möjligheter. Den ena innebär att inan genomför en permanent lag,
enligt vilken olika förfaranden sora kan förväntas bli orafallade av sanktioner
och som självfaUet skulle specificeras i lagen blir automatiskt förbjudna i
den mån en resolution av rådet föreligger. Den andra raöjligheten är en
permanent lag sora anger den ram inora vilken förbud kan meddelas raot sådana
förfaranden i den mån en resolution påkallar det. Komraittén har förordat det
senare alternativet.

Ingen
av remissinstanserna har förordat den förra formen för lagstiftning. En fördel
med en sådan utformning av lagen är visserligen alt en resolution av rådet
skulle bli tillämplig för svensk del utan någon sora helst tidsutdräkt.
Metoden innebär emellertid att enskilda personer och myndigheter skulle tvingas
tolka inte bara lagen utan också rådets resolution för att fastställa ora ett
visst förfarande är tillåtet eller inte. I likhet med koraraittén anser jag
att iiian inte bör tillgodose intresset av snabbhet i genomförandet av
sanktioner på bekostnad av det från rättssäkerhetssynpunkt betydelsefuUa
intresset av största möjliga klarhet i fråga ora gränsdragningen mellan
tillåtna och förbjudna förfaranden. Med stöd av en fullinaktslag kan i det
enskilda fallet närmare bestäraraas vilka förfaranden sora bör förbjudas till
följd av en säkerhetsrådets resolution. Enskilda personer och myndigheter
behöver således i detta fall tolka endast de föreskrifter som meddelats i det
särskilda fallet. Av dessa skäl biträder jag remissinstansernas principiella
uppfattning att den av koramiltén förordade lösningen bör väljas.

Vid
bedömandet av frågan hur en fullinaktslag bör konstrueras har raan att skilja
mellan frågan ora oinfattningen av de materiella befogenheter som lagen skall
ge, dvs. vilka åtgärder eller förfaranden sora skall kunna förbjudas, och
frågan om de forraella förutsättningarna för att lagen skall träda i
lillärapning. Sora förut nämnts har koraraittén förordat, att Kungl. Maj :t
genoin fullraaktslagen får befogenhet att under vissa förutsättningar meddela
förbud av olika, i lagen angivna slag raen att förordnande ora lagens
tillämpning i efterhand skall godkännas av rilisdagen. Frågan om riksdagens
raedverkan vid fullraaklslagens tillämpning kommer jag att behandla senare.
Den följande framställningen om vilka förbudsbestämraelser sora
fullraaktslagen bör innehålla utgår för enkelhetens skull från att förbud i
första hand skall meddelas av Kungl. Maj:t. Därför har genomgå-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 49

ende
använts uttryck sora "Kungl. Maj:ts befogenheter enligt lagen" eller
"befogenhet för Kungl. Maj :t atl meddela förbud" utan att stäUning
därvid har tagits till frågan oin riksdagens raedverkan rid lagens tillämpning.

8.1.4
Fullmaktslagens innehåll

Den
uppräkning av sanktionsåtgärder, sora finns i artikel 41 av FN-stadgan är inte
uttömraande utan får ses som en exemplifiering. AUa slags sanktioner, som inle
innefattar bruk av vapenmakt, faller under artikeln. En resolution kan i och
för sig länkas komraa alt omfatta också rent fysiska ingrepp, t. ex.
upprättande av gränsspärrar eller förstöring av komraunika-tionsleder. En
permanent FN-lag bör eraeUertid, sora också komraittén har ansett, inte
innehålla föreskrifter soiii ger befogenhet att vidta åtgärder av dessa slag
ulan bör ta sikte endast på ingrepp av förbudskaraktär. Skulle det i ett
specieUt fall bli fråga ora sanktioner av annan art, bör särskild lagstiftning
tillgripas.

Del är inte möjligt att
fullständigt räkna upp de icke-militära sanktioner av förbudskaraktär som
säkerhetsrådet kan komma att besluta eller rekoraraendera. Detta innebär att
inan vid en uppräkning i lagen äv de åtgärder som skall kunna förbjudas alltid
riskerar att fullmakten i det enskilda sanktionsfallet visar sig otillräcklig
i ett eller annat avseende. Med hänsyn härtill kunde det kanske anses lämpligt
atl fullniakten på sätt soiii har skett i bl. a. övriga nordiska länders
FN-lagar utformas som ett aUmänt berayndigande alt vidta alla de
sanktionsåtgärder av förbudskaraklär som anges i säkerhetsrådets resolutioner.
Som koraraittén har anmärkt torde en sådan konstruktion dock vara fräraraande
för svensk rätt. 1 samtliga våra nu gällande fullraaklslagar är Kungl. Maj :ls
bemyndigande inte genereUt utan begränsat inom en viss rara till atl avse i
huvudsak endasl särskilt specifierade åtgärder. Ett generellt bemyndigande för
Kungl. Maj:t alt verkställa rådets sanktioner av icke-militär natur har inte
heller förordats i något remissvar. Det är också rain bestämda åsikt alt en
sådan lösning bör avvisas.

Jag anser följaktligen att
Kungl. Maj:t bör befullinäktigas att vidta endast vissa särskilt angivna
åtgärder. När del gäller att fastställa rilka ål-gärder sora sålunda skall
anges i lagen rill jag erinra om några principiella uttalanden i hithörande
frågor, som dåvarande chefen för justitiedepartementet gjorde i samband med
Rhodesialagens tillkorasl (prop. 19G9: 78 s. 32). Dessa uttalanden avsåg
närmast genomförandet av säkerhetsrådets resolutioner den 16 deceraber 1966
och den 29 maj 1968 men torde ha allinän giltighet. Departeraentschefen
underströk, att rådets resolutioner inte har samma folkrältsliga karaktär som
en konvention. En konvention sora berör viktiga rättsprinciper föregås i regel
av orafaltande förarbeten och brukar innehålla definitionsklausuler. Vidare
uttalade han att de ifrågavarande resolutionerna uppenbart har utarbetats på
kort tid ulan alt möjlighet funnits att i

4 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 77

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

detalj
överväga deras verkningar inora olika nationeUa rättssystem samt att
resolutionerna inte innehåller några definitioner av använda termer och
uttryck. En tillämpning av resolutionerna efter ordalagen skulle vidare ibland
leda lill resultat som kan le sig otillfredssläUande eller rentav orimliga och
sora knappast har åsyftats av författarna till resolutionerna. Slutligen kan
man inte i alla detaljer känna sig bunden av de forrauleringar som har använts
i resolutionstexterna utan man bör i stäUet tolka resolutionerna efter deras
allmänna anda och söka på elt förnuftigt sätt utforma de regler soiii behövs
för all förverkliga syftena bakom resolutionerna.

För
egen del vill jag ytterligare framhålla att resolutioner tillkommer efter
förhandlingar raellan säkerhetsrådets raedleramar och oftast utgör resultatet
av sammanjämkningar mellan olika ståndpunkter. Ordalydelsen av en resolution
kan därför ibland ha förestavats raera av inlresset att undvika
meningsmotsättningar än av intresset atl ge elt entydigt uttryck åt vad slags
sanktionsålgärd som avses.

Del
anförda ger rid handen att Kungl. Maj :ls materieUa befogenheter bör bestämmas
så, alt man för Sveriges vidkoramande kan vinna det allmänna syftet raed de
sanktioner sora säkerhetsrådet har beslutat eller rekommenderat utan all raan
därvid behöver känna sig bunden att slariskt följa resolutionens ordalydelse.
Detta allmänna syfte är genereUt sett att åstadkomraa ett sådani avbrott i den
blockerade statens ekonomiska eller andra förbindelser raed oravärlden att
staten i fråga tvingas upphöra raed den för freden farliga verksarahet sora har
föranlett rådets ingripande.

De
konkreta åtgärder sora Kungl. Maj:l sålunda bör få ridla raed anledning av en
säkerhetsrådets resolution kan, som komraittén har funnit, i stort sett indelas
i dels ekonomiska och finansieUa åtgärder, dels åtgärder avseende
koinraunikationer, dels åtgärder sora är riktade raot person. De befogenheter i
dessa hänseenden som tilläggs Kungl. Maj:t bör uppenbarligen kunna utövas
endast i den mån det är påkaUat av någon säkerhetsrådets resolution.

Rhodesialagen
utgör en lämplig förebild när del gäller alt ange de åtgärder sora Kungl.
Maj:t skall få vidta enligt fullraaklslagen. Rhodesialagens föreskrifter är
tämligen långtgående och torde ge exempel på de viktigaste slag av
sanklionsåtgärder som kan koraraa i fråga.

Vad
angår ekonomiska sanktioner är det framför allt angeläget atl en blockerad stat
hindras i sin försörjning med varor. Jag vill förutskicka att jag i likhet
raed koraraittén, sora i den delen inte har rönt någon egentlig kritik från
remissinstanserna, raed "varor" i princip avser alla materiella ting
av lös egendoms natur.

Frärast
kominer i fråga att kunna förbjuda varuinförsel lill blockerad stat. Som
koraraittén påpekar är det emellertid sannolikt atl även förfaranden sora
innebär medverkan eller förberedelse lill blockadbrylning kan korama att
omfattas av säkerhetsrådets sanktioner. Visserligen följer av

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 51

de
i allraänhel i svensk rält gäUande reglerna oni ansvar för medverkan att även
åtgärder som främjar den brottsliga gärningen medför ansvar, raen det
förutsätts då atl brottet koraraer till utförande. Behov föreligger därför att
kunna ingripa raed förbud raot förfaranden sora utgör led i en tilläranad
blockadbrylning redan innan denna har skett. Till del primära förbudet raot
varuinförsel till blockerad stat bör alltså kunna anslutas förbud mot att vidta
åtgärder som frärajar eller är ägnade att fräraja sådan varuinförsel.

I frågan rilka åtgärder av
förevarande slag sora bör anges i lagen har konimittén med utgångspunkt i
den principieUa uppfattningen att Kungl. Maj:ts befogenheter i möjligaste raån
bör preciseras avvisat tanken alt helt allmänt låta lagen omfatta förbud raot
varje åtgärd soiii frärajar eller är ägnad att främja införsel av varor till
blockerad stat. Av samma anledning har koramiltén tagit avstånd från den
likartade metoden alt i lagen visserligen ange de i sammanhanget raest typiska
slagen av åtgärder sora bör hindras men avsluta uppräkningen raed en aUraän
bestämraelse ora förbud raot andra åtgärder sora främjar eller är ägnade att
främja olovlig införsel. Konimittén har i släUet föreslagit den lösningen att
i lagen utöm-inande uppräknas de åtgärder varom är fråga. Kommitténs förslag,
som i detta avseende helt överensstämmer med 3 § Rhodesialagen (se avsnitt 6.2)
har inte mött invändning från reraissinslanserna. Det bör även enligt rain
mening vara möjligt atl i lagen göra en tiUräckligt utförlig uppräkning av
"fränijandeåtgärder" och jag vill därför i princip ansluta raig till
förslagel. Vissa kompletteringar till den av komraittén föreslagna uppräkningen
finner jag dock lämpliga. Härtill ålerkoraraer jag i specialraotiveringen (rid
5 §).

En
blockerad stal kan förses ined varor även på annat sätt än genora alt varor
införs lill dess territoriura. Sådan försörjning kan ske genom handlingar sora
företas inora den blockerade staten utan alt stå i saraband raed iraport till
denna stat. I den raån säkerhetsrådets resolutioner utforraas sora etl
åläggande för raedleinsstaterna att förbjuda sina raedborgare att bedriva
verksamhet av betydelse för exerapelris den blockerade statens krigspolential,
bör Kungl. Maj:t ha befogenhet att förbjuda sådan verksainhet inte bara när
den bedrivs i det egna landet utan också när den utövas i den blockerade
staten. Lagen bör därför ge möjlighet för Kungl. Maj:t att förbjuda tillhandahållande
i blockerad stal av sådana varor sora enUgt en säkerhetsrådets resolution inte
får tillföras den staten. TiU ell sådant primärt förbud, som lämpligen bör
begränsas till tillhandahållande av vara i verksamhet av ekonomisk art, bör
på motsvarande sätt sora när det gäller förbud raot varuinförsel kunna knytas
förbud mot vissa frära-jandeålgärder. Härigenom kan svenska medborgare
förbjudas atl t. ex. i blockerad stat syssla raed tiUverkning och försäljning
av vapen.

Varuförsörjningen
i en blockerad stal Ican ridare indirekt beröras av le>

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

veranser
lill personer eller förelag utanför staten. Jag syftar särskilt på fall då
varorna är avsedda att användas i ekonomisk verksamhet med anknytning till den
blockerade staten, t. ex. i filialrörelse som ett företag raed huvudkontor i
den blockerade staten idkar utomlands. Lagen bör ge Kungl. Maj:t möjlighet att
ingripa även raot transaktioner av detta slag och raot åtgärder av förut närant
slag som främjar eller är ägnade att främja sådana transaktioner.

Jag har hittills
uppehållit mig vid åtgärder som avser atl hindra en blockerad stats
varuförsörjning. För att avbryta sådan stats handel med omvärlden måste det
också ges möjlighet att förbjuda utförsel av varor från staten i fråga. Genom
förbud av det slaget kan man hindra eller försvåra att blockerad stat får
tillgång till utländska valutor och alltså försvåra statens förraåga att
betala den import sora till äventyrs skulle kunna äga rura trots förbud mot varuinförsel.
Kungl. Maj:l bör sålunda få föreskriva att varor inle får utföras från
blockerad stat och till sådant förbud ansluta förbud raot vissa åtgärder som
främjar eller är ägnade att fräraja varuulförsel.

För
atl genoraföra säkerhetsrådets resolutioner fordras ridare förbud sora går ut
på att hindra olika former av befattning med varor som i strid med en
resolution har förts ut ur blockerad stat. Elt sådant förbud är ägnat att göra
förbud raot varuulförsel från blockerad stat raera effektivt. Kan nian försvåra
att olovligen utförda varor orasätls eller på annat sätt används i det
ekonomiska livet torde näraligen benägenheten atl företa sådan utförsel
minska. 1 lagen bör närmare preciseras vilken befattning med exporterade \'aror
sora skall kunna förbjudas. En sådan precisering synes böra ta sikte på i stort
sett samma slag av åtgärder sora dem jag förut har nämnt beträffande förbuden
raot åtgärd som främjar eller är ägnad att främja varuinförsel. Förbud bör
endast kunna avse sådana varor sora har förts ut från blockerad stat efter det
att förbud enligt lagen mot sådan utförsel har trätt i kraft. Annars kan
svårlösta situationer uppkorama raed varor sora har ulförts från blockerad stat
efter ikraftträdandet av en resolution men innan det svenska förbudet har trätt
i kraft.

Koramiltén
har föreslagit atl i FN-lagen las in en särskild bestäninielse som från
förbudet raot befallning ined olovligen utförda varor undantar vara som någon
har förvärvat utan att han insett eller bort inse all varan förts ut från
blockerad stat på angivet sätt. Som motivering för förslaget har koramiltén
frarahåUit, att sådan godtrosförvärvare lätt kan råka i besvärliga
situationer, oin det föreslagna förbudet gäller generellt. Bl. a. kan de
ekonomiska konsekvenserna bli oskäliga. Vid remissbehandlingen har den
föreslagna godtrosregeln i aUraänhet godtagils. Ett par remissinstanser har
dock ansett, atl undantagsbestämmelsen bör gälla också andra godtros-fall, t.
ex. transport av vara som transportören mottagit utan vetskap oni dess
ursprung.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 53

Innebörden
av den föreslagna regeln är att vara efter godtrosförvärv i fortsättningen kan
fritt bearbetas, transporteras och överlåtas eller bli föremål för andra sådana
åtgärder, också när den sora vidtar åtgärden har vetskap om varans ursprung.
Varan skall dock fortfarande vara omfattad av andra förbud sora kan ha
meddelats med stöd av den föreslagna fullmaktslagen, t. ex. förbud raot
införsel av varor till den blockerade staten eller förbud mot åtgärd sora
främjar sådan införsel. Även raed beaktande härav är konsekvenserna av den
föreslagna godtrosregeln, sora avses gälla generellt, dock så långtgående alt
det raåste ifrågasättas oni en sådan regel kan anses stå i överensstäinnielse
med niedleinsstaternas förpliktelser att följa säkerhetsrådets bindande
sanktionsbeslul.

Det ligger i sakens natur
att de sanktioner sora säkerhetsrådet föreskriver kan föranleda förlusler för
enskilda personer och företag. Detta gäller även den sora i god tro har förvärvat
sanktioiisvara raed vilken han enligt meddelat förbud inte får ta befattning.
Också han kan i princip vara skyldig att underkasta sig inskränkningar i fråga
ora rätten att vidta vidare åtgärder iiied varan. Det kan eraeUertid
förekoraraa fall där särskilda skäl lalar för att undanlag görs från det nu
berörda förbudet utan att förpliktelsen att ätlyda den bakoraliggande
FN-resolutionen kan anses åsidosatt. Jag tänker på bl. a. situationer där en
vara sora befunnits utgöra sanktionsgods raåste transporteras bort från sin
upplagsplats, t. ex. av hälsovårdsskäl eller till förhindrande av
miljöförstöring. Etl annat exempel är att en fartygsbefälhavare under pågående
transport av vara får vetskap om alt den har sitt ursprung i blockerad stat.
Även fall av annan art kan tänkas förekomma där ett kategoriskt förbud raot
befattning med varan inte kan upprätthållas. Enligt min mening behövs det
emellerlid inte en så långtgående undantags-beslänimelse som koraraittén har
föreslagit för att lösa de konflikter sora sålunda kan uppstå i speciella fall.
Ändamålet raed en allmän godtrosregel kan i fråga ora de särskilda fall jag nu
syftar på tiUgodoses inora ramen för de raöjligheter att ge dispens från
fullraaklslagens bestämraelser som enligt vad jag senare koraraer att närmare
beröra bör finnas. I det följande kominer jag också alt föreslå att särskild
åtalsprövning skall ske innan åtal väcks för brolt raot fullraaktslagen saral
att ansvar för brott raot lagen inte skall ådömas i ringa fall. När förbjuden
handling har företagits i fråga ora vara sora förvärvats i god tro och
dispensförfarandet av praktiska skäl inte har kunnit utnyttjas, skall sålunda
finnas raöjlighet att vid den särskilda ålalsprövningen underlåta åtal.
Gärningen kan också koraraa atl bedömas sora ringa och därför anses inte vara
av beskaffenhet att böra föranleda lagföring. Det är inte heller uteslutet alt
Kungl. Maj :l i specieUa sanktionsfall har raöjlighet att i sina
tillärapningsföreskrifter göra generellt undantag för vissa godtrossituationer.
1 vilken utsträckning sådana undantag kan göras blir beroende av vad
säkerhetsrådet har föreskririt i sin resolution.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Jag
anser sålunda att någon godtrosregel av del slag sora kommittén har föreslagit
inte bör tas in i fullmaktslagen.

Innan jag övergår till att
behandla finansiella sanktioner, rill jag beröra frågan huruvida det i lagen
bör särskilt anges förbud iiiot ut- eller införsel av varor från eller till
Sverige. Som framgår av vad jag har anfört tidigare raåste lagen medge att
förbud meddelas mot in- och utförsel till resp. från den blockerade staten. Med
hänsyn lill raitt förslag att till dessa förbud skall kunna anslutas förbud
raot vissa fränij andeåtgärder, bl. a. transport av varor, kan det ifrågasättas,
oni det därutöver finns behov att kunna raeddela förhud att från Sverige utföra
vara avsedd att införas till blockerad stat eller atl till Sverige införa vara
sora härrör från blockerad stat. Utförsel av varor från Sverige, avsedda för
blockerad stal, måste uppenbarligen innebära bl. a. att varorna transporteras
och förbud mot sådan transport kan meddelas med stöd av bestämraelserna oni
förbud iiiot införsel till blockerad stat. På motsvarande sätt synes
ingripande raot import till Sverige av varor från blockerad stat kunna ske raed
stöd av förbud som meddelas i fråga ora utförsel av varor från sådan stat och i
fråga ora befattning ined utförda varor. Emellertid får nian räkna raed
raöjligheten alt säkerhetsrådet i ett konkret fall föreskriver relativt
begränsade sanktioner och därrid ålägger raedlerasstaterna att hindra t. ex.
riss verksarahet endast inoni deras eget territorium. Möjligheten att förbjuda
införsel lill eller utförsel från blockerad stat eller åtgärd som är ägnad alt
främja sådan in- eller utförsel kan självfaUet inte utnyttjas i ett sådant
fall. Reglering av införsel lill och utförsel från Sverige av varor sker
visserligen redan nu raed stöd av Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt.
En fördel med att export-och importförbud med anledning av en
sanktionsresolulion meddelas med stöd av den nu förevarande fullmaktslagen är
dock bl. a. alt raan till sådana förbud vid behov kan ansluta förbud också
raot vissa åtgärder sora främjar import eller export. Lagen bör därför
inryniiiia befogenheter för Kungl. Maj:t i detta hänseende. I tydlighetens
intresse vill jag emellertid påpeka att den oniständigheten atl FN-lagen har
satts i tillämpning i förhållande till viss stat i annat hänseende än som
senast berörts i och för sig inte hindrar Kungl. Maj:t att använda de aUmänna
iraport- och export-författningarna raed avseende på den staten.

I
fråga om transitering av varor genom en stat har exportföreningen,
grossislförbundet. Industriförbundet, bankföreningen, Stockholnis
handelskararaare och utlandshandelskararanias förening, i det följande kallade
exportföreningen ra. fl., vilka avgett geniensamt reraissyttrande, anfört att
förbuden mot in- och utförsel av varor inte bör omfatta transiteringsfall utan
att dessa bör regleras genora en särskild förbudsbestäininelse.

Med
hänsyn lill erfarenheterna från Rhodesiafallet anser näringslivets Irafikdelegalion
att en uttrycklig regel bör tas in i lagtexten, varigenom transitering
undantas från straffansvar.

Koraraittén
har ansett att också transitering av varor genom blockerad

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 dr 1971 55

stat
bör kunna förbjudas. Sora skäl härför har komraittén bl. a. åberopat alt in-
och utförselförbud kan kringgås och att den blockerade staten kan tillföras
valutainkomster, oni transitering tiUåts (avsnitt 6.2). På de skäl sora
koraraittén har anfört anser jag för egen del att det bör finnas möjlighet
enligt lagen att meddela förbud mot varutransitering. I likhet med koraraittén
anser jag atl de förut behandlade införsel- och ulförselförbuden i ocli för sig
också innefattar förhud raot transitering av varor, och någon särskild
bestämraelse i ämnet synes därför inte behövlig. Givetvis kan det ibland finnas
anledning att från etl in- eller utförselförbud göra undantag för viss transitering
eller visst slag av transitering. Så kan också ske inom ramen för ett
dispensförfarande eller genora de särskilda tillämpningsföreskrifterna. I vad
raån sådan möjlighet bör utnyttjas blir helt beroende av innehållet i
säkerhetsrådets resolution.

Vad
angår finansiella åtgärder har jag tidigare påpekat, all det för sanktioners
effektivitet är av betydelse alt en blockerad stat kan hindras från atl få
tillgång lill utländska valutor. Kommittén har i överensstämmelse härmed
understrukit behovet av att fullraaktslagen ger Kungl. Maj:t befogenhet att
ingripa raot handling, varigenom blockerad stat tillförs kapital. Sålunda
föreslår IvOininittén, atl Kungl. Maj :l får föreskriva förbud att utifrån
verkställa belalning eller lämna kredit lill raotlagare i blockerad stat och
att verkstäUa betalning eller lärana kredit till någon utanför blockerad stat,
om betalningen eller krediten är avsedd för mottagare i sådan stat eller för
verksamhet av ekonoraisk art som idkas i eller drivs därifrån. Även Rhodesialagen
har bestämmelser av denna innebörd. Koinmittén har föreslagit att Kungl. Maj :l
enligt fullmaktslagen dessutora skall kunna förbjuda lämnande eller
förmedlande av uppdrag för nämnda slags betalningar och krediter.

Remissinstanserna
har i stort sett godtagit vad sålunda har föreslagits. Även jag godtar
förslaget i denna del. Ett par remissinstanser har gjort vissa påpekanden
rörande de föreslagna raöjUgheterna till ingripande mot ka-pilalöverföringar.
Hithörande frågor koiiiiner jag att beröra i specialmotiveringen (vid 7 §).

Jag
har hittiUs berört de sanktioner sora otvetydigt är av ekonomisk eller
finansiell karaktär. Soiii framgår av det föregående avser artikel 41 i
FN-stadgan emellertid i princip alla sanktioner som inte innebär bruk av
vapen-iiiakt. I det följande skall jag behandla frågan i vad raån lagen bör ge
möjlighet att verkställa sanktioner av annan art.

Koniinitlén
har i denna del först berört sanktioner soiii syftar lill alt av-brj4a olika
slags kommunikationer med en blockerad stat. Enligt koraniittéförslaget skall
Kungl. Maj:t ha möjlighet att förbjuda järnvägs- eller landsvägstrafik samt
sjö- eller luftfart till eller från sådan stat. Därjämte föreslås atl Kungl.
Maj:l får förbjuda trafik till lands, lUl sjöss eller i luften sora utövas
i samarbete med trafikförelag hemmahörande i blockerad stal eller ined ägare
eller brukare av transportmedel som är registrerat

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

i
sådan stat. Vidare föreslås att Kungl. Maj :t får förbjuda att någon lämnar
eller förmedlar uppdrag att utöva sådan verksamhet som har förbjudits med stöd
av nyss refererade besläramelser. Koraraittén påpekar att förbud av nämnda slag
kan träffa såväl person- sora varubefordran till eller från blockerad stat samt
framhåller att vissa varutransporter också kan förbjudas iiied stöd av de
tidigare berörda förbuden i anslutning till ingripanden mot t.ex. införsel av
varor till en blockerad stat. Det avbrytande av koniinunikalioner sora nu
åsyftas har emellertid mer allmän räckvidd och siktar lill att hindra att
samfärdsel med fartyg in. ra. över huvud laget kommer till stånd raed den
blockerade staten, oavsett om samfärdseln sammanhänger raed transporter av
sanktionsgods eller inte. Ett allmänt trafik-förbud av detta slag gäller enligt
6 § Rhodesialagen.

Vad
gäller avbrytande av andra komraunikationer än sådana som jag hittills har
talat om uppinärksamniar koniinitlén särskilt avbryiande av tele-och
postförbindelser. Koraraittén påpekar, att Kungl. Maj:t kan vidta åtgärder med
stöd av sin administrativa lagstiftningsmakt, eftersom ingreppen i sin helhet
berör endast statliga förvaltningar. Några särskilda bestämmelser i äranel
behöver därför enligt koraraittén inte tas in i FN-lagen.

Jag
biträder i likhet med remissinstanserna i princip Ivommitténs förslag till
bestäraraelser ora sanktioner rörande samfärdsel raed blockerad stat. Jag vill
tillägga att vad koraraittén har uttalat oni avbrytande av tele-och
postförbindelser i huvudsak också torde kunna anses gälla avbrytande av
radioförbindelser mellan Sverige och blockerad stat.

Koniiniltén
framhåller att förbud och andra statliga regleringar enligt den i Sverige
gäUande ordningen torde bryta avtal, ora inle uttrycklig bestäraraelse om annat
har meddelats. För att undanröja osäkerhet oni räckvidden av de förbud som
skall kunna meddelas med stöd av FN-lagen har komraittén föreslagit en
bestäraraelse, enligt vilken Kungl. Maj:t får rätt att föreskriva att förbud
enligt lagen skall gälla även oin avtal oni förfarande eller åtgärd som
förbjudits med stöd av lagen har slutits innan förbudet har trätt i krafl.
Enligt komraittén bör därför i tUlärapningsföreskrifler soiii meddelas i
anslutning till förordnande ora FN-lagens tillämpning alltid anges oni
förbuden gäller oavsett tidigare avtal.

Sora
koraraittén har påpekat torde enligt svenska rättsprinciper av statsraakterna
raeddelade förbud i princip bryta avtal. Enligt rain raening kan det vara skäl
att i tydlighetens intresse i FN-lagen införa en särskild bestämnielse av
sådan innebörd. Det är emeUertid möjligt att säkerhetsrådet i det enskilda
sanktionsfallet föreskriver atl i resolutionen angivna sanktioner inle skall
avse fall där avtal om förbjudet förfarande har slutits innan resolutionen
utfärdades. Möjlighet bör finnas för Kungl. Maj :t alt i sådana fall i
tillänipningsföreskrifterna förordna om dylik begränsning av förbudens verkan.
Jag anser därför att bestämmelsen i FN-lagen bör ges den innebörden alt förbud
sora meddelats raed stöd av lagen skall gälla

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 57

även
ora avtal oni förfarande eller åtgärd som avses raed förbudsbestäin-raelsen har
slutits innan förbudet trätt i kraft, såvitt inte Kungl. Maj :l har förordnal
oin avrikelse härifrån. Meddelar Kungl. Maj:l inte några särskilda
bestäraraelser i detta hänseende, koramer sålunda FN-lagens huvudregel om
förbudens verkan atl gälla autoniatiskt.

När
det slutligen gäller sanktioner mot personer har konimittén föreslagit en
beslänunelse enligt vilken Kungl. Maj:t kan förordna om avvisning i vissa fall
av utlänning sora med fog kan antas ha begått eller avse att begå handling sora
strider raot resolution sora säkerhetsrådet har utfärdat.

Som
koraraittén framhåller kominer inan här in på området för elementära mänskliga
fri- och rättigheter. Därför bör stor restriktivitet i princip iakttas när del
gäller lagstiftning i dessa avseenden. Den bestämmelse kommittén har
föreslagit överensstäraraer eraeUertid i huvudsak iiied raotsvarande regel i
12 § Rhodesialagen. I remissvaren har inte heller gjorts någon anmärkning raot
koramitténs förslag. Också jag godtar förslaget. Någon ändring i
utläiiniiigslagstiftiiingen krävs inte. I 19 § utlänningslagen finns redan en
bestäraraelse, enligt vilken utlänning kan avrisas, om det i lag eller med slöd
av lag har meddelats bestämmelse därom ined anledning av någon säkerhetsrådets
resolution.

En
fullmakt med sådana befogenheter som jag har beskririt i det föregäende är
inte lika vidsträckt som de generella fullraakler vilka har lämnats regeringarna
i övriga nordiska länder i fråga ora bindande beslut. Olikheterna i fråga om
fullniaktslagarnas raalerieUa räckvidd är emeUertid inte av den natur att de
hindrar en fullständig samordning av de nordiska ländernas sanktionspolilik.

8.1.5
A nsvarsbcstämmdscr m.m.

Koraraittén
har föreslagit, atl överträdelse av föreskrift som har meddelats ined slöd av
fullmaktslagen skall vara underkastad straffansvar, ora den sker uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet. Enligt förslaget skall dock inte döraas till ansvar i
ringa fall.

Kommitténs
förslag, som i denna del överensstäraraer iiied vad som f. n. gäller enligt
Rhodesialagen, har godtagits av det övervägande antalet remissinstanser.
Exportföreningen in. fl. anser dock att gärningar sora begås av grov oaktsanihel
inte skall vara straffbara. Organisationerna åberopar härvid svårigheterna all
skilja mellan tillåtet och förbjudet förfarande, om koramitténs förslag
genomförs. För egen del ansluter jag raig emellertid till komniitténs
uppfattning alt också gärningar sora begås av grov oaktsamhet bör vara
straffbara. Jag biträder därför kommitténs förslag. Frågan om slrafflaliluderna
behandlar jag i specialraotiveringen (vid 11 §).

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

I
fråga ora straffbestämraelsernas lilläinplighet i runiinet skall enligt
koraraitténs förslag reglerna i 2 kap. brottsbalken i princip gälla. Detta
innebär bl. a. atl svensk dorasrätt konuner att föreligga i fråga ora alla
brott mot fullmaktslagen som har begåtts i Sverige. 1 fråga ora utomlands begångna
brott koraraer svensk donisrätl atl föreligga ora brottet har begåtts av svensk
medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige. Under vissa
förulsätlningar kommer domsräll att föreligga också när sådant brott har
begåtts av annan utlänning. Kungl. Maj :l kan emellertid i det enskilda
sanktionsfallet utforma förbuden i tillämpningsföreskrifterna så att det
straffbara området begränsas, t. ex. genoin atl låta etl förbud avse endasl
svenska raedborgare, och därigenom nå ett resultat sora i praktiken kan anses
motsvara en begränsning av den vidsträckta svenska domstolskoiii-petensen. Jag
anser det därför inle påkallat all det på sätt sora en reservant i koraraittén
och vissa remissinstanser har förordai i lagen införs begränsningar i ifrågavarande
hänseende.

Brottsbalkens allmänna
raedverkansregler (23 kap.) torde bli analogi tillämpliga vid brott som avses i
fullmaktslagen, om det inte i lagen särskilt anges all så inte skall vara
fallet. Koramiltén har föreslagit en uttrycklig bestämmelse om alt
raedverkansreglerna inte bör vara tiUämpliga vid brott raot förbud sora
meddelats med stöd av fullmaktslagen och har därvid utförligt motiverat sin
ståndpunkt (avsnitt 6.3). Förslaget i denna del har i allmänhet godtagits av
remissinstanserna. Även jag biträder förslaget.

De åtgärder sora enligt
vad jag förut har anfört bör kunna förbjudas med stöd av den nya lagen
innefattar också handlingar som till sin natur är försökshandlingar. Jag anser
i likhet med komraittén att det härutöver inte behövs några särskilda
bestämraelser om straff för försök till brott soiii avses i fullraaktslagen.

Till vissa andra frågor
som har anknytning till ansvarsbestämmelserna ålerkoraraer jag i
specialmotiveringen.

8.1.6
Vissa civilrättsliga frågor m. m.

Komraittén
har i sitt betänkande i olika sanunanhang uttalat att, eftersom förbud enligt
den föreslagna lagen kommer att gälla på grund av Kungl. Maj:ts förordnande,
Kungl. Maj :t har raöjlighet alt i enskilda fall dispensera från meddelat
förbud. Genom sådan dispens kan Kungl. Maj :t enligt koraraittén bl. a. hindra
uppkorasten av ej önskade och vid bestäinmelsernas utfärdande inte förutsedda
effekter av påbjudna sanktioner.

Som
jag framhållit tidigare kan man räkna med att säkerhetsrådets resolutioner om
sanktioner av förklarliga skäl ibland utformas på etl så allmänt sätt att
de vid konfrontation med de nationeUa rättssystemen skapar problem av olika
slag. En tilläiiipning av resolutionerna i alla delar efter ordalagen skulle
sålunda inte sällan kunna leda till resultat sora ter

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 59

sig
otillfredsställande eller rentav orimliga och sora knappast har åsyftats av
författarna till resolutionen. Man bör därför sora jag förut har framhållit
vid utforraningen av de interna regler sora behövs för genoraförande av
säkerhetsrådets beslut och rekommendationer inte känna sig bunden att slaviskt
följa de forrauleringar sora har använts i resolutionstexterna. Med denna
utgångspunkt har jag också förutsatt att det skall vara raöjUgl för Kungl. Maj
:t alt i de tillämpningsföreskrifter som meddelas efter förordnande om lagens
lillärapning göra genereUa undantag från förbuden i den raån della kan ske
ulan alt man äventyrar det allmänna syftet ined sanktionerna.

1 likhet med konimittén
anser jag att Kungl. Maj :t vid sidan av sin möjlighet atl inom vissa gränser
genoin genereUt verkande bestämmelser begränsa förbudens räckvidd eller göra
undantag från dem bör ha raöjlighet att i konkreta fall dispensera från ett
förbud. Med hänsyn till att förbuden i princip inte bör få sträcka sig längre
än sora är påkallat raed anledning av en resolution och till att Sverige är
skyldigt att som niedlerasstal i FN genoraföra etl bindande sanktionsbeslul är
utrymraet för dispenser från förbud som föranletls av sådana beslut givetvis
mycket begränsat. Dispens från förbud sora meddelats raed anledning av beslut
av säkerhetsrådet får således anses kunna förekoraraa endast när mycket
speciella omständigheter föreligger. Eftersom Sverige inte är folkrättsligt
skyldigt att genomföra endast rekommenderade sanktioner, är situationen en
annan när det gäller dispens från förbud som föranletls av en rekomraendation.
Del förhållandet alt förbudsbestäiiimelserna i FN-lagen skall kunna tillämpas
endast i den mån del är påkallat med anledning av en säkerhetsrådels resolution
leder å andra sidan lill atl del även för dispens från vad sora har ansetts
böra förbjudas med anledning av en rekommendation bör uppställas vissa krav,
som dock inte behöver vara så stränga sora vid de bindande sanklionsbesluten.
För dispens från förbud sora grundar sig på en rekoraraendation bör det krävas
att omständigheterna är ömmande eller att i övrigt särskilda skäl för undantag
från förbudsregeln föreligger.

Det
torde inte vara nödvändigt eller ens raöjligl att närmare redovisa i vilka
situationer dispens skall kunna koraraa i fråga. Jag vill emellertid erinra ora
den tidigare näranda raöjligheten att i vissa fall erhåUa dispens efter
godtrosförvärv av vara som olovligen har utförts från blockerad stat. Enligt
vad jag därvid frarahöU skulle dispensraöjligheten i viss raån kunna ersätta en
aUraän godtrosregel.

Koramitténs förslag till
FN-lag innehåller inte någon bestämmelse om dispensraöjligheten. Några
remissinstanser har ansett att avsaknaden av en sådan regel skulle kunna
föranleda rättsförluster för enskilda personer och atl en uttrycklig
bestämmelse ora raöjligheten därför bör las upp i lagen. Även jag anser att det
kan vara av värde atl det i FN-lagen finns en uttryck-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

lig
bestämmelse om att Kungl. Maj :t har rält att meddela dispens från förbud sora
har meddelats raed slöd av lagen.

Under
den tid Rhodesialagen varit i kraft har från näringslivets sida vid olika
tiUfällen anraärkls, all lagen i vissa avseenden är svårtolkad och därför
vållar problem för näringsidkare som har affärsförbindelser av olika slag raed
företag i grannslat till Rhodesia. Framför allt har det påtalats att
svårigheter har uppkonirait alt avgränsa Rhodesialagens förbud mot åtgärder
sora främjar eller är ägnade att främja bl. a. varuulförsel från eller
varuinförsel till Rhodesia. Dessa svårigheter torde i första hand samraanhänga
med alt brottsbalkens allmänna raedverkansregler skall tillämpas analogi vid
brott raot Rhodesialagen. Allmänt kända exempel på sådana tolkningssvårigheter
utgör frågan hururida ett deltagande från svenskt företags sida i det s. k.
Cabora Bassa-projeklel och det s. k. Kariba North-projektet skulle strida raot
Rhodesialagen. 1 båda fallen begärde ASEA, att regeringen skulle ge besked
hururida visst deltagande från bolagets sida i dessa projekt skulle innebära
överträdelse av Rhodesialagen. I september 1969 resp. augusti 1970 lämnade
Knngl. Maj :l emellertid framställningarna utan åtgärd. Anledningen härtill
var att Kungl. Maj :t inte har möjlighet att lärana besked huruvida åtal för en
ännu inle utförd handling koraraer att väckas om den senare utförs.

De erfarenheter sora
sålunda har gjorts i fråga om Rhodesialagens till-länipning har aktualiserat
införandet av en möjligliet för regeringen att ge auktoritativa och bindande
förhandsbesked lill enskilda i frågan huruvida visst förfarande kan anses
strida raot svenska sanktionsbestäni-melser.

FN-lagkommittén har i sitt
slutbetänkande framhållit, att den föreslagna dispensmöjligheten kan utgöra etl
substitut för en ordning raed förhandsbesked, och har därför inle föreslagit
någon bestäraraelse om sådana besked. Vissa reraissinstanser har emellerlid
anfört betänkligheter mot atl dispensförfarande får helt ersätta
förhandsbesked. Exportföreningen ra. fl. har därvid åberopat, atl om i ett
tveksamt dispensärende en ingående prövning av rättsfrågan ger vid handen att
lagen i själva verket inte är tillämplig, dispensbeslutet blir rilseledande för
framtiden i fråga ora lagens innebörd. Enligt dessa remissinstanser kommer den
som får kännedoin oin beslutet att ulgå från atl lagen och för sig har ansetts
tillämplig, eftersom dispens annars inte hade behövts.

I etl fall av den art
reraissinslanserna näraner saknas anledning att meddela dispens, eftersom
lagen förutsätts inte vara tillämplig. I ett sådant fall torde därför Kungl.
Maj :t komraa att förklara atl ansökningen inte föranleder någon åtgärd. Ett
beslut av den innebörden kan inte läggas till grund för sådana oriktiga
slutsatser som de berörda reraissinslanserna befarat och blir från den
synpunkten inte vUseledande.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 61

Institutet
förhandsbesked är en sällsynt företeelse i svensk rätt. Införande av en sådan
ordning i förevarande lagstiftning bör ske endasl ora övertygande skäl talar
därför. Vid bedömningen huruvida sådana skäl föreligger bör bl. a. beaktas all
behovet av en raöjlighet att erhålla anktoritativa förhandsbesked lorde bli
raindre raed den nya lagen än enligt Rhodesialagen. Till skillnad från vad som
gäller enligt Rhodesialagen avses nämligen brottsbalkens raedverkansregler inte
bli lillänipliga vid överträdelse av förbud sora meddelats raed slöd av den
nya lagen och del straffbara området kommer följaktligen all få en skarpare och
snävare avgränsning än i Rhodesialagen. Inle heller medför ell system med
förhandsbesked några fördelar av praktisk art i förhållande till ell
dispensförfarande genoin att det även raed etl system med förhandsbesked
förutsätts, atl sökanden läranar en fullständig redogörelse för det förfarande
eller den åtgärd som avses med ansökningen.

Enligt
min niening föreligger inte tiUräckliga skäl att införa en raöjlighet för
enskilda att erhåUa förhandsbesked i frågor ora tillämpning av
för-budsbestämmelse som meddelats med stöd av FN-lagen. Den enskildes intresse
av ett besked huruvida han utan risk för rätlsiiga påföljder kan vidta en riss
åtgärd bör i tillfredsställande utsträckning kunna tillgodoses med hjälp av elt
dispensförfarande. Jag är därför inte beredd alt biträda förslaget alt i
fullmaktslagen la in en särskild bestämraelse om rätt till förhandsbesked för
enskild eller alt inrätta elt specieUt organ med uppgift att avge sådana
besked.

I
samband med Rhodesialagens tillkorasl diskuterade dåvarande chefen för
justitiedepartementet frågan vilken verkan de i lagen uppställda förbuden
skulle ha på ingångna avlal och övervägde därvid ora en uttrycklig regel om
ogiltighet av avtal borde införas i lagen. Som skäl för en sådan besläramelse
anfördes bl. a. all en sådan regel lagils in i vissa andra lagar sora går ul på
att rättshandlingar av viss innebörd skall raotverkas på grund av
offentiigrättsliga intressen. Som exempel nämndes 1936 års lag ora kreditspärr
i anledning av NF-sanktioner.

I
lagrådsreraissen angående Rhodesialagen föreslogs en bestämmelse om att avtal
skulle vara ogiltigt i den raån det innebar förpliktelse vars fullgörande
skulle strida mot sanktionsförbud. Lagrådet ansåg det emellertid inte vara
nödvändigt att, vid sidan av förbud mot rissa förfaranden och rättshandlingar,
i lagen ta upp en bestämraelse om ogiltighel av avtal och förordade att den
föreslagna paragrafen fick utgå.

I
överensstämmelse med lagrådets mening upptogs inte någon bestämnielse av
angivet slag i det förslag lill Rhodesialag sora förelades riksdagen.
Föredragande departenientschefen förutsatte emellertid att frågan skulle
ytterligare övervägas i samband raed utarbetandet av en permanent FN-lag.

Kommittén
har i sitt förslag till en generell fullraaktslag inte tagit upp

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

någon
uttrycklig regel om civilrättslig verkan av avtal sora strider mot ett med stöd
av lagen meddelat förbud.

Komraittén
har motiverat sin ståndpunkt på i huvudsak följande sätt. Anledning saknas alt
i civUrättsligt hänseende bedöma avtal sora strider mot
sanktionsbestäiiinieiser efter andra principer än dera sora gäller för a\i;al
som står i strid mot andra straffbelagda förbud. Eftersom i svensk strafflagstiftning
inte brukar las upp någon särskild regel om avtals ogiltighel e. d. synes en
sådan bestämraelse kunna undvaras även i FN-lagen, sora har straffrättslig
karaktär. Verkan av att avtal strider mot denna lagstiftning får alltså bedömas
enligt allmänna rättsgrundsatser. 1 sak torde enligt koramiltén denna verkan
bli densarama som ora lagen innehöll en uttrycklig ogiltighetsregel.

Remissinstanserna
har inte uttalat sig i den aktueUa frågan.

Frågan om den
civilrältsliga giltigheten av en rättshandling sora har företagits i strid raot
ett legalt förhud är omdiskuterad. Sora dåvarande chefen för
jusliliedeparteraenlet anförde i samband raed Rhodesialagens tiUkomst torde
det visserligen av allraänna rättsgrundsatser följa att avtal sora strider mot
legalt förbud kan vara ogiltigt i sådan del, men det är inte fullt klart i
vilka fall sådan ogiltighet inträder utan uttryckligt lagstöd.

Som
koinmittén har påpekat följer emeUertid av allmänna rättsgrundsatser att
domstol inte får ålägga någon atl fullgöra en förpliktelse, vilken strider raot
förbud i svensk lagstiftning. I detla avseende behövs därför inte någon
uttrycklig bestämmelse i FN-lagen. Med hänsyn till att lagen väsentligen går ut
på att hindra vissa handlingar torde det frärast vara just frågan ora skyldigheten
att fullgöra förpliktelser i strid raot sanktionsförbud sora får praktisk
betydelse. De övriga problem sora kan uppkomma torde under alla förhållanden
inte lämpa sig för en legislaliv reglering utan bör i stäUet få sin lösning i
rättstillämpningen. Jag förordar därför, alt någon bestämraelse i ämnet över
huvud taget inle tas upp i den nya lagen. I detta sammanhang vill jag f. ö.
erinra oni att vissa hithörande spörsmål torde korama all behandlas av den
sakkunnige som chefen för justitiedepartementet enligt bemyndigande den 13
raars 1970 har tillkaUat för en översyn av de förmögenhetsrältsliga
generalklausulerna om otillbörliga avtalsviUkor.

8.1.7
Ersättningsfrågan

Koiiiniillén
har i sitt betänkande tagit upp frågan i vad raån ersättning bör utgå av
allmänna raedel till enskild som lider ekonomisk skada till följd av att förbud
meddelats raed stöd av den nya lagstiftningen. Under åberopande främst av
svårigheten att överblicka länkbara skadefall och avgränsa det ersältningsgilla
onirådet har kommittén föreslagit att någon laglig rält till sådan ersättning
inte bör föreskrivas. Frågor ora ersättning bör enligt komraittén i stäUet
avgöras av Kungl. Maj :t på grundval av en skälighets-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 63

prövning
i varje särskilt fall. En ledaraot i komraittén har einellertid i en
reservation förordat att i lagen tas in en uttrycklig bestäraraelse ora rält
till ersättning för skada som varit oförutsebar och till vilken den skadelidande
på intet sätt kan anses vållande.

Flertalet
remissinstanser delar koramitténs uppfattning i ersättningsfrågan. Ell par av
dessa, bl. a. kommerskollegiura och Utlandssvenskarnas förening, anser dock
atl det i lagen bör meddelas en uttrycklig föreskrift om möjligheten att få
ersättning efter diskretionär prövning av Kungl. Maj:t.

Några
reraissinstanser, bl. a. Sveriges advokatsamfund och Svenska försäkringsbolags
riksförbund, anser atl en bestäraraelse ora principiell rätt till ersättning
bör tas in i lagen. Exportföreningen in. fl. frarahåUer bl. a. att svårigheten
att avgränsa de fall sora bör medföra ersättningsräll från andra fall inte
utesluter att rätten till ersättning för vissa fall lagfästs, t. ex. fall då
lagstiftningen ingriper i redan bestående rättsförhållanden. Även i andra fall
bör enligt dessa remissinstanser ersältning utgå och beräknas efter skälighet,
och en uttrycklig besläramelse härora bör tas in i lagen.

Frågan
i vad raån ersältning av stalsraedel bör utgå till enskilda vid rättsenliga
ingrepp av olika slag från det allmännas sida, särskilt ingrepp i äganderätt
eller näringsfrihet, är etl orastritt problem inom den offentliga rätten. Olika
principer har korarait till användning vid ingrepp på olika oniråden i fråga
ora såväl spörsmålet när ersättning skall utgå sora frågan efler vilka grunder
ersättningen skall beräknas. GenereUt kan för svensk rätts del sägas att den
grundsatsen har tillärapats att rätt till ersättning föreskrivs i fall när
ingrepp sker i äganderätt eller näringsfrihet och ingreppet innebär ett
överförande på det allmänna av äganderätt eller begränsad sakrätt, t. ex. rid
expropriation. Rätt lill ersättning i större eller mindre omfattning har också
föreskririts i en del fall när ingrepp görs i den enskildes raöjligheler atl
fritt utnyttja sin arbetskraft. Härvid kan näranas exempelvis lagen (1956: 293)
om ersättning ål smittbärare, kungörelsen (1956: 294) om ersättning av
statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse och lagen
(1959:83) ora allraän tjänsteplikt. Däremot finns inte något exempel på
lagstadgad ersättningsrätt för enskilda vid ingripanden som är jämförliga raed
dem som kan föranledas av FN-sanktioner. Näringsidkare har sålunda inte rätt
till ersältning för förluster på grund av krisregleringar i form av handels-,
produktions- eller använd-ningsreglering, import- eller exportförbud eller
begränsningar i friheten att driva handel eller på grund av andra liknande
inskränkningar i yrkesutövning. Inle heller finns det någon allmän
rättsgrundats, enligt vilken rält till ersättning föreligger vid intrång i den
enskildes näringsutövning genora genereUt verkande föreskrifter av angivet
slag.

Enligt
min mening finns det inte någon anledning att inlaga en annan ståndpunkt när
det gäller de ekonomiska följderna av ingripanden med stöd av en
sanktionslagsliflning av nu aktuellt slag. Huruvida ett ingripan-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

de
grundar sig på internationellrätlsliga åtaganden eller på en rent
intern-rättslig reglering sora betingas enbart av hänsyn till nationella intressen
bör således inte inverka på ersättningsfrågans bedömning. Jag är redan av dessa
skäl inte beredd att förorda att i den nya lagen las in bestämraelser om rätt
till ersättning för förluster i följd av sanktionslagsliftningens lillärapning.
Praktiska skäl talar f. ö. också emot en sådan reglering.

Som
kommittén har konstaterat kan de skador för enskilda som står i samband iiied
lillärapningen av en sanktionslagstiftning bli av mycket skiftande slag och
onifattning. Vid ersättningsfrågans behandling i samband med Rhodesialagens
tiUkomst uttalade föredragande departementschefen, att det inte är raöjligt att
ens tillnärmelsevis kartlägga vilka skador sora kan bli aktuella. Detta
uttalande avsåg i och för sig bara Rhodesiafallel men måste givetvis, som kommittén
har påpekat, i ännu högre grad gälla i fråga om sanktioner sora riktar sig raot
stater med vilka Sverige har raera orafaltande ekonomiska och andra
förbindelser. Vidare skulle betydande svårigheter inställa sig när det gäller
att faststäUa orsakssainnianhanget mellan en sanktionsföreskrift och en
uppkomraen skada och att bestämraa skadans orafallning. Det sagda gäller även
ora nian sora komraittén har varit inne på begränsar en
ersättningsbestämmelse till att gälla endast vissa fall vari den enskildes
ersättningsbehov framträder raed särskild styrka, som exempelvis när någon har
lidit skada på grund av att ett sanktionsförbud hindrar honom från att
fullfölja ett redan ingånget avtal. En sådan avgränsning av
tillärapningsoinrådet skulle dessutom fraraslå som ganska godtycklig och i
tillämpningen kunna leda lill resultat sora ter sig slurap-artade och ibland
stötande. Jag vill slutligen också påpeka all raan såvitt bekant inte i något
annat land har gett sig in på en lagreglering av hithörande ersättningsfrågor.

Alt
någon lagfäst ersättningsrätt för förlusler raed anledning av ingripanden
enligt den nya lagen inte införs innebär givetvis inte hinder raot att en
enskild skadelidande vänder sig till statsmakterna raed en begäran ora
gottgörelse. Men det får då i varje särskilt fall prövas av Kungl. Maj :t och
riksdagen ora och i vad mån det kan finnas skäl att låta skadelidande få
ersättning av statsmedel för lidna förluster.

8.1.8
Formerna för riksdagens medverkan

Jag
övergår nu till att behandla de forraella förutsältningarna för FN-lagens
tUlämpning, dvs. frågan om eller i vad mån riksdagens medverkan bör krävas för
att den nya lagens sanktionsbestäminelser skall kunna sättas i lillärapning.

Enligt
kommittén skall Kungl. Maj :t, i den mån det påkaUas med anledning av beslut
eller rekoraraendation sora har antagits av säkerhetsrådet, utan riksdagens
föregående medverkan få förordna ora lillänipning av lagens bestämmelser.
Förordnande förfaUer emellertid enligt kommitténs

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 65

förslag,
om det inle inom en raånad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en raånad
från början av näslkoraraande session underställs riksdagen för prövning av
frågan huruvida det skall bestå och om inte förordnandet gillas av riksdagen
inom två månader från det underställningen har skett.

Elt
par remissinstanser näringslivets Irafikdelegalion och Sveriges
trafikbilägares riksorganisation anser atl riksdagen vid såväl bindande
beslut som rekommendationer bör medverka, innan lagen sätts i tiUärapning.
Vissa andra remissinstanser anser alt riksdagens föregående samtycke alllid
bör krävas i rekommendationsfallen och i allmänhet också vid bindande beslut.
Sålunda anser komraerskollegiura, att raan bör kunna avslå från alt höra
riksdagen innan förordnande ora tiUämpning av lagen meddelas endast vid sådant
bindande beslut av säkerhetsrådet som har lillkoramit under tid då riksdagen
inte är samlad. Enligt exportföreningen ra. fl. är riksdagens samtycke i
efterhand tilräckligt bara i fall då bindande beslut av säkerhetsrådet
föreligger och riksdagens beslut i förhand inte ulan synnerlig olägenhet kan
avvaktas. Göta hovrätt godtar koramitténs förslag i fråga om sättet för
riksdagens medverkan vid bindande beslut men anser atl förordnande om
tiUärapning av rekommendation inte bör få träda i krafl förrän det har gillats
av riksdagen.

Såvitt
gäller frågan om riksdagens raedverkan vid genomförande av bin dande beslut
instämmer jag i vad kommittén har anfört om betydelsen av alt Sverige har
möjlighet till snabba och omedelbara ingripanden på det nationeUa planet. Man
kan för dessa fall hävda, atl det i princip alllid innebär synnerlig olägenhet
att behöva avvakta en riksdagsbehandling, som under alla förhållanden måste bli
relativt tidskrävande. En sådan ordning skulle i enskilda fall kunna äventyra
sanktionernas effektiva genomförande. Jag anser det därför inte vara lämpligl
att begränsa Kungl. Maj :ts befogenhet atl utan riksdagens föregående saratycke
förordna ora lillänipning av lagen med anledning av bindande beslut om
sanktioner till fall då sådani samtycke inte utan synnerlig olägenhet kan
avvaktas. Det sagda gäller även för de fall då etl sanktionsbeslut av
säkerhetsrådet har antagits under pågående riksdagssession. I det sammanhanget
vill jag särskilt peka på de svårigheter som kan uppstå ora rådets beslut
tillkomraer mot slutet av en riksdagssession. Som framgår av vad jag nu har
anfört finner jag i likhet raed kommittén att Kungl. Maj :t utan undantag bör
få befogenhet att verkställa rådets bindande sanktionsbeslut utan riksdagens
föregående medverkan. Jag återkonimer strax till hur önskemålet om medverkan
från riksdagens sida kan tillgodoses även inom ramen för en sådan ordning.

När
det gäller rekommendationsfallen kan vissa skäl anföras mot att Kungl. Maj :t
får befogenhet att utan föregående samtycke av riksdagen förordna om
tillämpning av FN-lagen. Orsaken till att säkerhetsrådet, i stället för alt
fatta ett bindande beslut om en sanktionsåtgärd, bara har rekoraraenderat
åtgärden kan vara alt starka motsättningar i resolutionsfrå-

5 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 77

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

gan
har rått inom rådet. Sådana motsättningar kan också leda till att rekommendationerna
i större utsträckning än de bindande besluten får en oklar och svårtolkad
utforraning. Med hänsyn härtill och till atl även rekommenderade sanktioner
kan innefatta mycket långtgående ingrepp i den enskildes rätt raed risk för
svåra ekonomiska konsekvenser för honom kan det synas rimligt att riksdagen i
förväg får pröva om eller i villien omfattning FN-lagen skaU tillämpas med
anledning av rekommendationer.

Som jag anfört i
anslulning till motiveringen för att lagen bör avse också säkerhetsrådels
rekomraendationer är det dock angeläget atl vårt land kan snabbt verkställa
även rekommenderade sanktioner. Erfarenheterna från Rhodesiafallet ger belägg
härför. Anser man sålunda att Sverige i princip bör genoraföra även
rekommendationer om sanktioner, bjuder konsekvensen all vi också tillser att
vår lagstiftning tillhandahåller instrument som möjliggör ell effektivt
genoraförande av sådana resolutioner. Om förutsättningarna för lagens
lillärapning inle är likartade vid bindande beslut och rekoramendationer, kan
detta leda till att elt omedelbart genomförande av bindande
sanklionsbestäranielser inle kan ske. Del kan nämligen länkas alt ett effektivt
genomförande för vårt lands vidkoraraande av vissa obligatoriska åtgärder i en
resolution är beroende av ett samtidigt genomförande av de friviUiga åtgärder
sora rådet i samraa resolution har upp-raanat till. Det kan också inträda
komplikationer lill följd av atl del ibland kan vara tveksamt om en riss
resolutionsbestäramelse är obligatorisk eller frivillig. Slutligen vill jag
erinra om de garantier för alt en rekoraraendation inte ges etl oriraligl
vidsträckt innehåll sora ligger i storinaklernas tidigare berörda vetorätt i
säkerhetsrådet.

Jag
ansluter mig därför till koraraitténs förslag atl Kungl. Maj :t bör få fullmakt
att oraedelbart förordna om lillärapning av FN-lagen också i
re-koinmendationsfallen. En sådan ordning hindrar givelvis inle atl Kungl. Maj
:t i fråga om såväl bindande beslut sora rekoraraendationer i undantagsfall
inhäralar riksdagens saralycke i förväg, när detla är påkallat av särskilda
skäl och låter sig göra utan större tidsutdräkt.

Komraerskollegium
har påpekat att sanktionsåtgärder från vårt lands sida kan komma i strid med
del s. k. Galt-avtalet, sora Sverige har tillträtt. Med anledning härav vill
jag erinra om att enligt artikel 21 i Galt-avtalet detta inte skall hindra
medlem att vidta åtgärder i överensstämmelse med sina förpliktelser enUgl
FN-stadgan i syfte att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Del kan
också näranas atl FN-sladgan innehåller en bestäraraelse, enligt vilken
raedleraraarnas förpliktelser enligt stadgan i händelse av konflikt meUan
sådana förpliktelser och medlemmarnas förpliktelser enligt annan
inlernalionell överenskommelse skall äga företräde (artikel 103). De nu berörda
bestäraraelserna i Galt-avtalet resp. FN-stadgan torde visserligen enligt sin
ordalydelse gälla endast bindande beslut av säkerhetsrådet. I praxis torde
eraeUertid en säkerhetsrådets rekoramenda-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 67

tion
ora ekonomiska sanktioner jämställas med elt bindande beslut i vad avser
förhållandel till Galt-avtalet.

Även
ora sålunda Kungl. Maj :t vid såväl bindande beslut som rekommendationer av
säkerhetsrådet skall kunna förordna om tillämpning av lagen ulan riksdagens föregående
godkännande bör, i enlighet med vad koniinitlén har föreslagit, etl
förordnande av Kungl. Maj :t om fullraaklslagens lill-lämpning inte bli
bestående, om det inom viss tid underställs och sederraera godkänns av
riksdagen. En sådan ordning överensstäraraer raed vad som i andra
beredskapslagar i aUraänhet gäller rid krigsfara, där behov kan uppkoraraa av
raycket snabba ingripanden. Sora koraraittén har föreslagit bör underställning
i princip ske inom en raånad från dagen för förordnandet och riksdagens
godkännande ha läranats inora två månader från underställandet.

När
en säkerhetsrådets resolution ora sanktioner helt eller delris har återkallats
eller eljest förfallit, skall Kungl. Maj :t enligt koraraitténs förslag vara
skyldig atl så snart del kan ske i motsvarande raån upphäva förordnande ora
FN-lagens tillämpning eller föreskrift sora meddelats med stöd av förordnandet.
Jag biträder i likhet ined reraissinslanserna komniitténs förslag i denna del.

Göta
hovrätt och exportföreningen ra. fl. har föreslagit, alt förordnande ora
lillärapning av FN-lagen bör vara tidsbegränsat. Jag kan hålla raed ora all
vissa skäl talar härför. De faktiska förhållanden sora har föranlett säkerhetsrådet
alt antaga en resolution ora sanktioner mot viss stat kan snabbt förändras,
vilket kan påkalla en begränsning av sanktionerna på det nationella planet.
Sådana förändringar kan också leda till att innehåUet i en resolution bör ges
en annan tolkning än tidigare. Med hänsyn till de allvarliga konsekvenser för
den enskilde sora förbud enligt den föreslagna FN-lagen har kan det anses vara
av intresse all riksdagen får raöjlighet alt kontinuerligt pröva huruvida
förutsättningarna för lagens tillämpning allljäral föreligger och alt
förordnandet inle har en vidsträcktare omfattning än sora behövs vid varje
särskild tidpunkt.

Ä
andra sidan måste beaktas att en tidsbegränsning av tillänipningsför-ordnandena
raedför alt Kungl. Maj :l blir skyldig alt före utgången av den för varje gång
fastställda giltighetstiden underställa riksdagen frågan om förlängning av
förordnandets giltighetstid, även ora någon förändring inle har skett i den
bakoraliggande resolutionen eller i de förhållanden som har föranlett denna.
Delta kan raedföra praktiska olägenheter sora inle uppvägs av motsvarande
fördelar. Vidare vill jag erinra om atl FN-lagen enligt departeraentsförslagel
ger Kungl. Maj :t rätt alt sätta lagen i tillämpning endast i den mån det är
påkaUat av någon säkerhetsrådels resolution.

Av
denna bestäraraelse och av den nyss föreslagna skyldigheten för Kungl. Maj:l
att upphäva förordnande eller föreskrift när beslut eller rekoraraendation om
sanktioner har förfallit följer, all Kungl. Maj :l så snart

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

ändrade
förhållanden påkallar del är lagligen skyldig alt justera sitt förordnande
eller sina tillärapningsföreskrifter. Detla i förening raed gällande regler och
grundsatser om statsrådens konstitutionella och paiiaraentariska ansvar torde
erbjuda betryggande garantier mot atl sanktionslagstiftningen utnyttjas på ett
orikligt sätt. Del bör också påpekas alt riksdagen självfallet har möjlighet
atl vid sin prövning av frågan om FN-lagen får tillämpas i vissa fall besluta
alt godkännandet av lagens tillärapning skall vara begränsat till viss tid.
Denna raöjlighet kan utnyttjas bl. a. ora del finns särskild anledning räkna
med att de faktiska förhållandena bakom FN-resolutionen snart koramer att
förändras. Av betydelse i detla sammanhang är slutligen också de nya
grundlagsbestäramelserna om riksdagsutskottens initiativrätt, vilka utgör ett
betydelsefullt korapleraent till de enskilda riksdagsledamöternas mer
begränsade möjligheter att motionsvägen få till stånd initiativ från riksdagens
sida.

Med
hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag inte tillräckliga skäl föreligga
atl biträda det av några reraissinstanser framförda förslagel alt i FN-lagen
införa bestämmelser om alt Kungl. Maj :ls förordnande ora till-lärapning av
FN-lagen skall vara tidsbegränsat. Någon uttrycklig föreskrift ora riksdagens
raöjlighet att i enskilda fall tidsbegränsa sill raedgivande till FN-lagens
tillämpning behövs inte.

8.1.9
Lagförslag

I
enlighet med del anförda har inora justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om vissa internationella sanktioner. Förslagel torde få fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Rörande
lagförslagets närmare innehåll rill jag ytterligare anföra följande.

8.2
Specialmotivering

I
enlighet raed kommitténs förslag har den nya FN-lagen benämnts "Lag ora
vissa internationeUa sanktioner". Lagförslaget orafattar feralon paragrafer.
I 1 § anges förutsätlningarna för lagens tillämpning. 2 § innehåUer vissa
definitioner och 36 §§ bestäraraelser om vilka förfaranden och åtgärder som
kan förbjudas i fråga om varor av olika slag. I 7 § ges möjlighet all förbjuda
kapitalöverföringar till blockerad stat och i 8 § möjlighet att förbjuda
kommunikationer med sådan stat. 9 § innehåller en dispensregel. I 10 upptas en
regel om förhållandet mellan förbud enligt lagen och ingångna avtal. 1114 §§
innehåller ansvarsbestämmelser m.m. I 15 § slutligen har tagils upp en regel om
möjlighet lill avrisning av utlänning i vissa fall.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 69

1
§ Paragrafen anger i första stycket de raateriella förutsältningarna för
till-lärapning av lagens bestäraraelser. Andra stycket reglerar förfarandet när
lagen skall utnyttjas, och tredje stycket innehåller en föreskrift om upphävande
av förordnande om sådan tillämpning. Paragrafen motsvarar 1 § kommitléför
slaget.

Första
stycket

Enligt
1 § första stycket i koramitténs förslag skall Kungl. Maj :l under vissa
förutsättningar kunna förordna all befogenhet som avses i 39 och 14 §§ vilka
motsvarar 38, 10 och 15 §§ i departeraentsförslagel skall tillkomraa Kungl.
Maj :t. Koramiltén rille med denna formulering klart uttrycka att förfarandet
för att bringa lagens bestämmelser i tillämpning består av två led: först skall
Kungl. Maj :t tillägga sig lagens befogenheter att meddela föreskrifter,
därefter skall den raateriella regleringen ske.

Enligt min mening bör den
inledande bestäramelsen ange atl vissa efterföljande bestämmelser i lagen kan
sällas i tillärapning av Kungl. Maj:t under förutsättning atl detta är
påkallat av en av FN:s säkerhetsråd antagen resolution om sanktioner.
Bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf i departeraentsförslagel
har utforraats i enlighet härmed.

Enligt
förevarande bestämmelse får tillärapningsförordnande meddelas endasl i den raån
del påkallas raed anledning av resolution sora har antagils av FN:s
säkerhetsråd. Bestämmelsen avser såväl bindande beslut som rekoramendationer.
Förslaget orafattar däremot inte resolutioner antagna av FN:s generalförsamling
eller något annat FN-organ.

Atl resolutionerna skall
gälla sådana sanktioner som avses i arlikel 41 i FN:s stadga, dvs. åtgärder av
icke-railitär natur, framgår indirekt genom hänvisningen till bestämmelserna i
38 och 15 §§, vilka avser uteslutande sanktioner av detta slag. Resolutionerna
skall ha lillkoramit i överensstämmelse med FN:s stadga, vilket innebär bl. a.
atl röstningsreglerna i stadgans artikel 27 raåste ha iakttagits av
säkerhetsrådet.

Det
förhållandet att slöd för alt genomföra sanktioner finns redan i Kungl. Maj :ts
ekonoraiska eller administrativa lagstiftningsmakt och att en av säkerhetsrådet
beslutad eller rekoraraenderad sanktion därför skulle kunna genomföras lill
fullo utan stöd av FN-lagen hindrar inte att lagen i elt aktuellt fall sätts i
tillämpning. Kan FN-lagen utnyttjas för att genomföra en sanktion, bör den
också vara det instrument som koraraer lill användning, bl. a. ined hänsyn
till önskemålet all vid överträdelser kunna tillämpa det påföljdssystem som
FN-lagen föreskriver och som är utforraal raed tanke just på förhållandena på
sanklionsområdet.

Vad
angår frågan huruvida en viss resolution av säkerhetsrådet över huvud taget
påkallar ett förordnande om tillämpning av FN-lagen är till en

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Ma}:ts proposition nr 77 år 1971

början
alt märka att det följer av den folkrättsliga förpliktelsen för FN:s
raedlerasslater alt efterkomraa rådets bindande beslut, att förordnande i
princip skall meddelas rid sådana beslut. I enstaka fall torde dock förordnande
kunna underlåtas utan att skyldigheten att följa rådels beslut kan anses vara
åsidosatt. Har rådet t. ex. i fråga ora komraunikationer endast förbjudit
järnvägstrafik till och från den blockerade staten, kan förordnande raed slöd
av lagen ora ell motsvarande förbud enligt 8 § departeraentsförslagel vara
obehövligt, om raan näraligen kan utgå från all utövande av sådan trafik inte
är aktuell för personer som faller under svensk lag.

I
fall då förordnande skall meddelas kan det bli nödvändigt all Kungl. Maj :t
genom tillämpningsföreskrifter gör vissa inskränkningar i förhållande till
innehåUet i FN-lagens bestäraraelser för att undvika att föreskrifterna i det
enskilda fallet går längre än den ifrågavarande resolutionen påkallar eller
leder lill oriraliga konsekvenser. I del förra avseendet kan sora exempel
nämnas det fallet att rådets beslut orafattar endast rissa slags varor.
Föreskrifterna måste nalurliglris utformas i enlighet därmed, fastän själva
tillärapningsförordnandel raåste avse de aktuella paragraferna i deras helhet.
I det senare avseendet kan som exempel anföras den situationen atl rådet från
sina bindande påbud inte har undantagit leveranser för humanitära eller
därraed likvärdiga ändamål. Skulle i del enskilda fallet elt oinskränkt förbud
på grund därav kunna medföra oriraliga följder, bör föreskrifterna utformas så
att sådana resultat inte uppkommer.

Någon
folkrätlslig förpliktelse att efterkomma säkerhetsrådets resolutioner i den
raån de avser endast rekommendationer föreligger inle. Frågan huruvida FN-lagen
bör tiUärapas och, i så fall, vilken orafallning förordnandet bör ha får
därför i rekoramendalionsfallen bedömas efter de föreliggande
orasländigheterna. En relativt fri bedömning får göras rned beaktande av
utrikespolitiska, ekonoraiska och andra faktorer. Även i
rekoinmenda-lionsfallen måste rid utformningen av tillärapningsförfattningen
tiUses, atl föreskrifterna inte går längre än rådets uppraaningar och inte
leder till orimliga resultat.

Jag
vill framhålla att definitionsbestämmelserna i 2 §, dispensregeln i 9 §,
bestämmelsen i 10 § om brytande av avtal och ansvarsreglerna m. m. i 1114 §§
inte skall omfattas av ett tillärapningsförordnande. Dessa paragrafer gäller
utan vidare i och med att FN-lagen träder i kraft. Någon juridisk betydelse får
de dock inte förrän lagens förbudsbeslänimelser i det enskilda sanktionsfallet
sätts i tillämpning.

Andra
stycket

Enligt
andra stycket skall förordnande enligt första styckel förfalla, ora det inte
inora en månad eller, om riksdagssession inle pågår, inom en raånad från början
av näslkoraraande session underställs riksdagen för prövning av

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 71

frågan
huruvida det skall bestå och om inte förordnandet gillas av riksdagen inom två
månader från det att underställningen har skell.

Sora
jag har framhållit tidigare (avsnitt 8.1.8) är riksdagen oförhindrad att vid
prÖAning av underställningsfrågan besluta alt tillärapningsförordnandel skall
gälla endast för viss tid. Några remissinstanser har förordat, att även de
särskilda föreskrifter, sora Kungl. Maj:t utfärdar rörande till-lämpning av 38
eller 15 §, skall underställas riksdagen. Enligt min mening finns dock inte
anledning att frångå den ordning sora kommillén har föreslagit och som i
allmänhet gäller enligt andra liknande fullmaktslagar. Härigenom blir det
raöjligt för Kungl. Maj:t att vid behov snabbt ändra föreskrifterna inom ramen
för tillärapningsförordnandel.

Tredje
stycket

I
tredje stycket föreskrivs, att om säkerhetsrådels beslut eller rekoraraendation
helt eller delvis återkallas eller förfaller, Kungl. Maj :t skall så snart det
kan ske i motsvarande mån upphäva raeddelat förordnande eller ined stöd därav
meddelad föreskrift.

Exerapel
på situationer då säkerhetsrådets beslut eller rekommendation utan att ha
formellt återkallats likväl måste anses ha förfaUit utgör det fallet att den internationella
respekten för ifrågavarande sanktioner har så urholkats att de rimligen raåste
anses inte längre gälla. I ell sådani fall åligger det enligt förevarande
bestämmelse Kungl. Maj :l all upphäva förordnandet.

2 §

Denna
paragraf innehåller vissa definitioner. Den motsvarar 2 § komraittéförslaget
och 1 § Rhodesialagen.

Första
stycket

I
första styckel anges att med uttrycket blockerad stat vilket används i flera
paragrafer i den föreslagna lagen förstås stat eller område sora är föremål
för sanktioner enligt beslut eller rekoraraendation som avses i 1 § första
stycket, dvs. stat eller område vareraot säkerhetsrådet har riklat beslut eller
rekommendation ora tvångsåtgärder enligt artikel 41 i FN-stadgan. Med
uttrycket stat åsyflas härrid av Sverige erkänd statsbildning. Uttrycket oraråde
avser territorium som inte har vunnit Sveriges erkännande sora stat, t. ex. en
utbrytarregion.

Andra
stycket

Andra
styckel upptar i första punkten en definition av del varubegrepp som begagnas i
förslaget. Med vara förstås i överensstämmelse med definitionen i 1 §
Rhodesialagen materiellt ling av lös egendoms natur.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Häri
inbegrips även t. ex. gas men inle tjänster och rättigheter. I andra punkten
har särskilt angetts att även elektrisk kraft skall anses som vara.

Som
jag har anfört i det föregående skall i överensstämmelse med vad komraittén har
föreslagit lagens bestäraraelser om varor i princip inte gälla i fråga ora
egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk. Enligt
kommittéförslaget skall en uttrycklig bestämmelse härom tas upp i lagen.
Tullkammaren i Helsingborg har ifrågasatt om det inte bör vara möjligt att i
konkreta fall införa en värdegräns betrtäffande vad som skall hänföras till
egendom för personUgt bruk. Enligt tullkammarens uppfattning bör någon
bestämmelse om sådan egendom därför inte tas in i FN-lagen. Däremot skulle i de
tillämpningsföreskrifter sora utfärdas i ett konkret sanktionsfall kunna föras
in en särskild bestämmelse om i vad mån egendom av nämnda slag omfattas av
tillämpliga förbud.

Bakom
tullkammarens inställning torde ligga farhågor för att den av komraittén
föreslagna regeln om personlig egendom kan föranleda raissbruk. Jag vill inte
bestrida att visst raissbruk kan tänkas förekoraraa. Emellerlid anser jag i
likhet med kommittén alt en besläramelse i ämnet bör finnas i lagen. Beslämraelsen
lär knappast kunna missbrukas på sådant sätt att man behöver riskera att det aUmänna
syftet med de i elt visst fall beslutade eller rekommenderade sanktionerna inte
uppnås.

I
enlighet med det anförda sägs i tredje punkten av förevarande stycke, att vad
som föreskrivs om vara dock inte gäller egendom sora är avsedd endast för
innehavarens personliga bruk.

3
§

Enligt
denna paragraf får Kungl. Maj :t meddela förbud alt från Sverige utföra vara
som är avsedd att införas till blockerad stat och att till Sverige införa vara
som härrör från blockerad stal. Paragrafen motsvarar 3 § kommittéförslaget.

Med
införsel och utförsel förstås detsarania som enligt lagen (1960: 418) om straff
för varusmuggling.

Som
komraittén påpekar torde avsikt att införa vara till blockerad stat föreligga
framför att när inköpet har gjorts av en blockerad stat (motsvarande) eller av
någon som har sitt heravist eller sin rörelse inora blockerad siat eller när
varan skall destineras till raotlagare inom sådan stat. Men även om varan skall
levereras i annat land, kan omständigheterna ge vid handen atl varan är avsedd
att införas i den blockerade staten, exerapelvis ora det är känt all denna har
särskilda tillförselvägar och leveransen skall ske till mottagare raed
anknytning till dessa.

En
vara får anses härröra från blockerad stat, om varan har sitt ursprung i eller har
inköpts inom sådan stat. Till denna kategori hör inte bara sådana varor som
har producerats eller tiUverkats i blockerad stat utan också varor som t. ex.
har bearbetats eller sammansatts där. Det bör därvid inte

s. 73 Kontrollera mot PDF

KungL
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 73

ha
någon betydelse, om i varan ingår beståndsdelar som tidigare har förts in till
den blockerade staten (jfr prop. 1969: 78 s. 47). Även en inom denna stat
sammansatt vara, som till alla delar består av detaljer som införts dit från
tredje land, kan alltså anses härröra från den blockerade staten. Som kommittén
anmärker bör en vara däreraot inte anses härröra från sådan stat, om i varan
visserligen ingår beståndsdelar kommande därifrån raen sammansättning e. d. av
den i inte obetydlig utsträckning har skett i tredje land samt inköp av varan
har ägt rum från sådant land.

De tiUämpningsföreskrifter
sora grundas på förordnande avseende 3 § torde i del enskilda fallet i regel
inte kunna avfattas helt i överensslämraelse med paragrafens lydelse. 1 den
mån säkerhetsrådets resolution begränsar sig till särskilt angivna varuslag raåste
iraport- och exportförbud begränsas på motsvarande sätt. Vidare torde det t.
ex. beträffande förbud atl till Sverige införa varor, härrörrande från
blockerad stal, bli nödvändigt att begränsa förbudet till varor sora har
utförts därifrån efter en viss dag. Behov kan också föreligga att från ulförselförbud
undanta varor som endast skall transiteras genom den blockerade staten eller
att från in- eller utförselförbud undanta varor för medicinskt eller annat
humanitärt ändamål.

4
§

Denna
paragraf ger Kungl. Maj :t befogenhet alt förbjuda alt varor införs till eller
utförs från blockerad stat eller att varor i rissa fall lilllianda-hålls inora
eller utanför sådan stat. Paragrafen raotsvarar 4 § komraittéförslaget och 2 §
Rhodesialagen.

In-
och ulförselförbuden har i överenssläraraelse med koininitténs förslag tagits
in som punkt 1 resp. punkt 4 i paragrafen. Angående innebörden av uttrycken
införsel och utförsel hänvisar jag till vad jag har sagl därora rid3§.

I
4 § koraraitléförslaget las i punkt 2 upp förbud att inora blockerad stat
tillhandahålla vara i verksarahet av ekonomisk art sora idkas där och i punkt 3
förbud att utanför blockerad stat tillhandahålla vara, avsedd för verksamhet av
ekonoraisk art som drivs från sådan stat.

Enligt
koramiltén är beslämraelsen i punkt 2 avsedd alt utgöra ett kompleraenl till
förbud mot varuinförsel lill blockerad stal. Medan införselförbudet avser atl raotverka
att någon inom den blockerade staten utifrån förses med varor, syftar förbud
enligt punkt 2 i princip till atl motverka all mottagare inom denna stal genoin
åtgärder där förses raed varor. Sålunda kan förbjudas t. ex. alt svensk raedborgare
inora den blockerade staten levererar eller annars tillhandahåller
krigsmateriel åt mottagare inom staten. Förbudet avser endast
tillhandahållande som sker i verksarahet av ekonomisk art. Bestämmelsen gäller
alltså endasl koramersiella leveranser. Vad gäller punkt 3 i kommitténs förslag
skall den verksarahet för vilken

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

varorna
är avsedda drivas från den blockerade staten. Så kan enligt komraittén vara
fallet ora de personer som för egen eller annans räkning har ett avgörande
inflytande över verksarahelen är varaktigt bosatta i den blockerade staten
eller annars får anses ha en fast anknytning till denna, t. ex. genora alt de
företräder ett där registrerat bolag.

Koraraerskollegiuni
framhåller viklen av atl bestäraraelsen i punkt 2 används på sådani sätt att
orimliga konsekvenser inle uppkommer för den enskilde. Det bör enligt koUegiet
slås fast, alt bara sådan ekonoraisk verksarahet inora blockerad stat vars
avbrytande har direkt betydelse för sanktionernas framgångsrika genomförande
omfattas av förbud enligt denna bestämraelse. Exportföreningen m. fl. anför att
denna bestäraraelse, till-lärapad efter sin ordalydelse, kan få stötande
konsekvenser och kan komraa att strida mot vad en stat enligt folkrätten har
att iaktta i sin myndighetsutövning. Organisationerna medger att detta i viss
utsträckning kan undvikas genom att särskild åtalsprövning skall ske. Punkt 2
bör emellertid enligt sararaa remissinstanser få elt sådant innehåU alt inte
straffvärda handlingar utesluts. Med hänsyn till betydelsen för den enskilde
alt kunna säkert bedöma rättsläget bör begränsningen enligt dessa
remissinstanser inte bero på särskild åtalsprövning. I varje fall förutsätter
de atl man i motiven uttalar sig för en ökad användning av raöjligheten all
underlåta åtal i syfte att undvika stötande resultat.

Exportföreningen
m. fl. anför i fråga om punkt 3 i kommittéförslaget, alt ora raed bestäraraelsen
avses att hindra det blockerade orarådets försörjning med varor utifrån, detta
syfte får anses tillfredsställande tillgodosett genom in- och utförselförbuden
och de förbud raot frärajandeåtgärder som finns i 5 § koniniitléförslaget.
Avses däreraot atl förbjuda sådan verksarahet som indirekt kan tillföra företag
i den blockerade staten valutainkomster, synes regeln alltför diffust avfattad
och onödig. Verksainhet av sådan arl kan hindras genom förbud enligt 7 § i
förslaget mot finansiella åtgärder.

Samma
reraissinstanser anser det vidare önskvärt att punkterna 2 och 3 utformas så,
att framtida förbud enligt dessa lagrum till sin ordalydelse framgår redan av
lagtexten. Förordnande enligt lagen järate tillänipnings-författningar skulle
då kunna begränsas till ett angivande av blockerad stal och förbjudet varuslag
samt en hänvisning till vilka förbud som skall sättas i krafl jämte ett
angivande av de eventueUa begränsningar i dessa förbud som i förekommande fall
är påkallade.

Med
anledning av de farhågor som kommerskollegium och exportföreningen 111. fl.
har uttalat för alt beslämraelsen i punkt 2 skall tiUärapas alltför extensivt
vill jag erinra om att den ifrågavarande bestämmelsen inte skall få tillämpas i
vidare raån än sora är påkallat av en resolution av säkerhetsrådet. Det blir
således innehåUet i resolutionen sora blir bestämraande för hur omfattande
förbudet skall vara. Åläggs FN:s raedlerasslater av säkerhetsrådet atl t. ex.
hindra egna medborgare från att inora den blockerade

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 75

staten
leverera krigsraateriel lill statens regering, är Sverige skyldigt alt eflerkorama
detta beslut. Detla kan ske raed slöd av en sådan bestämmelse sora komraittén
här har föreslagit. Det finns anledning antaga att säkerhetsrådet koraraer att
föreskriva sanktioner av detla slag endast i begränsad orafallning. Sådana
sanktioner kan antas komma alt avse endast specieUa varor, företrädesvis krigsraateriel
och motorfordon av olika slag. De till-lärapningsföreskrifler som det blir aktueUt
att meddela raed slöd av en sådan bestäraraelse får förutsättas bli utforraade
så, alt oriraliga eller stötande konsekvenser inte uppkommer för den enskilde.
Som jag tidigare har anfört bör riktpunkten för verkställandet av sanktionerna
vara alt det allmänna syftet med dessa kan uppnås.

Med
anledning av invändningarna från exportföreningen ra. fl. alt syftet med
föreskriften i punkt 3 i 4 § koramitléförslaget får anses tillfredsställande
tillgodosett genora andra förbud vill jag framhålla, att den föreslagna bestämnielsen
enUgt min raening är ägnad all förslärka i elt visst fall meddelade förbud mot
in- och utförsel av varor och raot kapitalöverföringar saral att hindra
kringgående av sådant förbud. Genom förbud enligt denna bestämmelse kan man raotverka
leveranser av varor till mottagare sora inte uppehåller sig i blockerad stal raen
som avser att använda varorna på sådant sätt att denna stal i ett eller annat
avseende kan ha fördel därav. Koraraer den levererade varan från annat land än
Sverige, kan varken elt eventueUt förbud raot utförsel av sararaa varuslag från
Sverige eller ett förbud mol främjandeåtgärder i fråga om sådan vara tillämpas.

1
2 § andra styckel Rhodesialagen förbjuds även tillhandahållande av vara åt
mottagare utanför Rhodesia, ora varan är avsedd för verksamhet av ekonoraisk
art som idkas i Rhodesia. Någon raotsvarande bestämraelse har koraraittén inte
tagit upp i sitt förslag lill allmän FN-lag, eftersom koraraittén ansåg atl
handlingar av del slaget kunde i erforderlig utsträckning förbjudas raed stöd
av de föreslagna bestämmelserna i 5 § om förbud raot åtgärd sora främjar eller
är ägnad alt främja varuinförsel till blockerad stat. Jag delar koraraitténs
uppfattning i denna del.

Som
förut nämnts anser exportföreningen ra. fl. alt förbuden i punkterna 2 och 3 i
4 § koramitléförslaget bör få en närraare precisering. För egen del anser jag
förbuden vara tillfredsställande preciserade. Skulle en säkerhels-rådets
resolution i detta hänseende vara inskränkt till riss eller vissa former av
tillhandahållande, raåste Kungl. Maj :ls tillärapningsföreskrifter givetvis
begränsas i raotsvarande mån.

I
enlighet raed det anförda har i punkt 2 och punkt 3 av förevarande paragraf i departementsförslaget
tagits upp föreskrifter motsvarande 4 § 2 och 3 koraraitléförslaget.
Bestämmelserna torde inte kräva några ytterligare komraentarer.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

5
§

Paragrafen
ger raöjlighet lill förbud mot vissa särskilt uppräknade åtgärder som är
ägnade alt främja enligt 3 eller 4 § förbjuden handling. Paragrafen raotsvarar
5 § komraittéförslaget och 3 § Rhodesialagen.

Beslämraelsen
i 5 § komraittéförslaget ansluter i sak helt till bestäraraelsen i 3 §
Rhodesialagen. Förslaget innebär sålunda att det för att en åtgärd skall falla
under paragrafens förbud uppställs två viUkor, dels atl den frärajar eller är
ägnad att främja handling sora förbjuds i 3 eller 4 §, dels att den tillhör
någon sådan kategori av åtgärder som anges i paragrafen. Jag har i den aUraänna
motiveringen förklarat, att jag i princip ansluter raig till kommilléns
förslag, såvitt gäller bestämmelsens lagtekniska uppbyggnad.

ViUkorel
alt åtgärden skall främja eller vara ägnad att främja enligt 3 eller 4 §
förbjudet förfarande innebär enligt komraittén inle atl sådant förfarande i
del enskilda fallet raåste ha kommit till stånd. Det är tillräckligt all raöjlighet
för sådan effekt genereUt sett får anses uppkomraa om åtgärden vidtas. När raöjlighet
av detta slag skall anses föreligga, får enligt koraraittén bedöraas med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall raen möjligheten i fråga bör vara
påtaglig. Del bör med andra ord kunna bedöraas sora sannolikt att enligt 3
eller 4 § förbjudet förfarande kan komma till stånd.

Exportföreningen
ra. fl. har ifrågasatt om inte det innehåU sora kommittén sålunda har lagt i
orden "främjar eller är ägnad att främja" går utöver vad sora
vanligen förstås därmed i lagspråk.

Jag
ansluter mig i sak till vad koraraittén har anfört om innebörden av fränij
andebegreppet. De handlingar man rill korania åt genora en bestämmelse om
förbud raot "främjandeålgärder" är i första hand sådana som verksaral
bidrar lill uppkomsten av förfarande som har förbjudits enligt 3 eller 4 §.
Innebörden av orden "ägnad alt främja" är något vidare genora att
däri får anses Ugga krav endast på att åtgärden i fråga skall typiskt sett verksaral
bidra till förbjudet förfarande. Detta står i överensstäinnielse ined de
uttalanden sora föredragande departemenlschefen gjorde under förarbetena till
Rhodesialagen (prop. 1969: 78 s. 46). För alt slippa intrikata gränsdragningar raeUan
å ena sidan "främjar" och å andra sidan "är ägnad att fräraja"
bör eraeUertid enligt min raening i lagtexten användas endast uttrycket
"är ägnad att främja", vilket får anses orafalta även vad komraittén
har åsyftat med ordet "frärajar". Någon saklig ändring i förhållande
till koraraitléförslaget avses sålunda inte.

Inledningen
till förevarande paragraf i departeraentsförslagel har utformats i enlighet raed
vad jag nu har anfört.

De
åtgärder sora skall kunna förbjudas med slöd av en bestäraraelse om "främjandeålgärder"
har i kommitténs förslag delats upp i fyra grupper.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77. år 1971 77

Av
skäl, sora jag kommer att närmare utveckla i det följande förordar jag en del koraplelleringar
till den uppräkning av åtgärder sora har gjorts i 5 § koraraitléförslaget. Jag
behandlar i det följande åtgärderna i fem olika grupper.

Punkt
1 i koraraitléförslaget avser rissa tekniska förfaranden med varor. Koraraittén
har här angell tillverkning, bearbetning, sararaansättning, installering,
underhåll och reparation av vara. Uppräkningen är densamraa sora i raotsvarande
punkt i 3 § Rhodesialagen. Enligt rain mening bör till de angivna åtgärderna
läggas lämnande av tekniskt bistånd. Anledningen är att brottsbalkens raedverkansregler
enligt vad jag tidigare har föreslagit inle skall vara tillärapliga vid brott raot
FN-lagen. Ora åtgärder sora innefattar lämnande av tekniskt bistånd inte tas raed,
blir förbudsområdet alltför begränsat. Det kan tilläggas att det i
säkerhetsrådets rekoraraendation den 23 juli 1970 om vissa åtgärder raot
Sydafrika (paragraf 4 e) ingår en uppmaning att hindra bl. a. tekniskt bistånd
för tillverkning av riss krigsraateriel. Punkt 1 i departementsförslaget har
utformats i överensstämmelse raed vad jag nu har angett.

Punkt 2 i komniitténs
förslag upptar, i överenssläramelse med raotsvarande punkt i 3 §
Rhodesialagen, lastning, lossning, transport eller raottagande till förvaring
av vara eller tillhandahåUande av transportraedel eller av utrustning eller förnödenheter
för transport. SJ har ansett alt det med hänsyn till konlrollinöjligheterna bör
övervägas alt inskränka transport-förbud till att gälla transport förbi
gränsort. Jag håller raed om atl del är vid gränsorterna sora raan har de bästa
möjligheterna atl övervaka ell Iransportförbud. Sora framgår av vad jag
tidigare har sagt måste eraeUertid lagen täcka även transporter i övrigt, t.
ex. transporter av sanktionsgods sora sker enbart inora viss stal. Jag anser
därför alt kommitténs förslag i denna del inte bör frångås. Punkt 2 i
departementsförslaget har i enlighet härmed utformats i överensstämmelse med
motsvarande föreskrift i kommittéförslaget.

I punkt 3 i 5 § kommiltéförslaget
har tagils upp vissa rättshandlingar avseende varor, nämligen överlåtelse eller
förvärv av vara, upplåtelse eller förvärv av särskild rätt därtill eller raeddelande
av försäkring därå. Punkten är likalydande raed raotsvarande punkt i 3 §
Rhodesialagen.

Jag
anser att möjlighet bör finnas att förbjuda förutom de i kommiltéförslaget
uppräknade rättshandlingarna också rättshandling avseende sådan åtgärd
beträffande vara som anges i punkterna 1 och 2. Härigenom kan förbjudas att
någon ingår avtal om bearbetning, reparation, installering, lastning ra. ra.
Jag hänvisar i delta hänseende till föredragande departeraentschefens
uttalanden i frågan under förarbetena till Rhodesialagen (prop. 1969: 78 s.
91). En sådan ulridgning i förhållande till komraittéförslaget är motiverad av
att de allmänna raedverkansreglerna i brottsbalken avses inte bli tillämpliga
vid överträdelser av den nya lagen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Punkt
3 i departeraentsförslagel har utforraats i överensstämmelse med vad jag nu
anfört.

FN-lagkomrailtén
har frarahållit, atl även varuöverlålelser ra. ra. av indirekt natur orafattas
av den av komraittén föreslagna bestämmelsen i punkt 3. Sora exerapel har koraraittén
närant försäljning eller köp av en inajoritetspost aktier i etl bolag, i vars tillgångar
ingår sanktionsvaror eller rättigheter att nyttja sådana. Exportföreningen ra.
fl. har ansett uttalandel vara alltför vittgående. De raenar atl en sådan rättstillärapning
inte kan godtas. Enligt organisationerna förekomraer det inte i svensk rätt atl
över-låtelseförbud sora avser vissa tillgångar utan vidare kan överföras all
gälla aktier i ett bolag som äger dessa tillgångar. Bolagets egenskap av
juridisk person respekteras regelraässigl. Man måste enligt organisationerna
räkna raed att sanktioner raot ell visst land ibland kan koraraa att leda till
att utländska aktieägare söker avveckla sina innehav av aktier i det landet.
Detta kan från sanklionssynpunkt t. o. m. anses önskvärt.

Enligt
vad föredragande departementschefen uttalade rid Rhodesialagens tillkorasl (prop.
1969: 78 s. 44) skulle motsvarande förbud i den lagen omfatta också indirekta
överlåtelser och upplåtelser av varor. Han förklarade därrid alt den enligt
hans raening inte går att generellt besvara frågan hururida t.ex. ett svenskt
rättssubjekt sora innehar aktier i ett bolag raed affärsförbindelser med
Rhodesia bryter mot utfärdade förbud, ora det överlåter sina aktier. Frågan
fick enligt departemenlschefen bli beroende av ora överlåtelsen frärajat eller
varit ägnad att fräraja t. ex. införsel till Rhodesia av varor. Ora så var
fallet borde indirekta överlåtelser och upplåtelser anses falla under
sanktionslagen.

För
egen del anser jag mig inle ha anledning alt i fråga om motsvarande förbud i
den nya lagen inta en annan ståndpunkt än den departementschefen sålunda gav
uttryck åt. Med anledning av vad exportföreningen ra. fl. frarahållit i förevarande
lagstiftningsärende vill jag dock tillägga, att även jag anser att restriktivitet
bör iakttas när det gäller att analogt tillämpa förbudet raot direkta
överlåtelser på indirekta sådana. Har emellertid en aklieöverlåtelse
uppenbarligen skell i avsikt atl kringgå förbud raot varu-överlåtelse, bör den
kunna bestraffas. Förbudet bör dock sora regel inle anses omfatta sådana fall sora
de berörda reraissinslanserna har närant.

Jag
vill i likhet med komraittén frarahålla, all lerraen särskild rätt avser
begränsade sakrätter och all raed försäkring menas endast direkta försäkringar
och inle återförsäkringar. Sora Svenska försäkringsbolags riksförbund har
anfört kan konsekvenserna beträffande försäkringsförbud i olika framtida lägen
idag inte fullt ul överblickas. Jag insläraraer också i förbundels uttalande atl
Kungl. Maj:l kan utnyttja sin fuUraakt så alt genoraförandet av en resolution
avpassas till de specieUa förhållanden som kan uppkoraraa.

Punkt
4 i departementsförslaget har ingen raotsvarighet i vare sig kora-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 79

raittéförslaget
eller Rhodesialagen. Denna punkt avser att raöjliggöra förbud raot
rättshandlingar sora inte avser varor utan gäller vissa s. k. imraaterialrätter,
nämligen rättigheter rörande uppfinningar. Här anges sålunda åtgärd sora
innebär överlåtelse eller förvärv av uppfinning eller upplåtelse eller förvärv
av särskilt rätt därtill. Med särskild rätt åsyftas t. ex. patent- och licensrättigheter.
Även denna utvidgning i förhållande till kommittéförslaget motiveras av att
brottsbalkens raedverkansregler inle avses gälla i fråga oni överträdelser av
den nya FN-lagen. Det kan i sammanhanget nämnas att säkerhetsrådets förut
nämnda rekoraraendation den 23 juli 1970 avseende Sydafrika (paragraf 4 d) innehåUer
en uppmaning till raedlerasstaterna all inte bevilja patent- och licenser för tiUverkning
av bl. a. vapen och amraunition.

Punkt 4 i koraraitléförslaget
ger möjlighet till förbud raot atl lärana eller förmedla uppdrag för åtgärd sora
anges i 5 § 13 i samraa förslag. Punkten överensstämmer helt med motsvarande
punkt i 3 § Rhodesialagen. 1 punkt 5 i departeraentsförslagel har motsvarande bestäraraelse
tagits upp. Denna punkt möjliggör sålunda förbud mot att lärana eller förmedla
uppdrag för åtgärd sora har nämnts under punkterna 14.

Förevarande
paragraf i departeraentsförslagel är subsidiär i förhållande lill 3 och 4 §§.
Detta innebär att förordnande om tillärapning av 5 § inle kan meddelas utan att
det föreligger förordnande ora tiUärapning av 3 eller 4§.

Koraraittén
har frarahållit alt förbud enligt 5 § avses i frärasta runiinet gälla åtgärder
rörande just sådan vara sora avses bli föremål för enligt 3 eller 4 § förbjudet
förfarande. Sålunda skall raan kunna förbjuda t. ex. tillverkning, transport
eller försäljning utanför den blockerade staten av varor som är avsedda att
införas till denna stat. Eflersora med varor enligt 2 § andra stycket raenas, förutora
elektrisk kraft, varje raalerielll ting av lös egendoms natur, skall emellertid
enligt kommitténs mening förbud enligt 5 § också omfatta åtgärder raed annan
vara än just den sora är avsedd atl införas till blockerad stat eller sora
annars är avsedd att bli föremål för enligt 3 eller 4 § förbjudet förfarande. Ora
t. ex. i en vara ingår elt visst råämne, skall förbud enligt 5 § kunna omfatta
åtgärder som rör endasl råämnet, exempelvis bearbetning av detta. Detsarania
gäller åtgärder raed halvfabrikat eller andra beståndsdelar till sådan vara sora
är avsedd att användas i strid raot något av de i 3 eller 4 § upptagna priraära
förbuden. Förbud enligt 5 § skall ridare enligt koraraittén kunna inbegripa
åtgärder med vara sora inte på något sätt ingår i den vara som antas bli
föremål för förfarande i strid raot ett priraärl förbud. Exempel på sådana
åtgärder är tillverkning, installering eller reparation av en raaskin sora
används för fraraslällning av sanktionsvaror, avsedda att införas till
blockerad stat.

Vad koraraittén
sålunda har uttalat överensstämraer raed innebörden av 3 § Rhodesialagen. 1
denna paragrafs andra stycke föreskrivs uttryck-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

ligen,
att vad som sägs i första stycket sora innehåller regler om förbud raot främjandeålgärder
gäller även ora varan är avsedd endast sora hjälpraedel för fraraslällning av
annan vara och inte kommer att användas i strid raot 2 § (som väsentligen
motsvarar 4 § i nu förevarande förslag).

Exportföreningen
m. fl. har ansett all FN-lagen får alltför stor räckvidd, ora 5 § komraer alt
avse befattning raed vara över huvud laget. Organisationerna har föreslagit atl
paragrafen preciseras så, alt däri avses endast varor sora härrör från eller är
avsedda att införas till blockerad stal. Därmed skulle t. ex. hjälpmedel för fraraslällning
av sanktionsvaror falla utanför paragrafen. Skulle denna därigenora anses få
för begränsad räckridd, har organisationerna föreslagit all endasl
produktionsmedel som huvudsakligen är avsedda för framställning av
sanktionsvara omfattas av paragrafen. Utforraningen av lagen på denna punkt kan
enligt organisationerna komma att få utomordentlig betydelse för svenska
företags verksarahet i utlandet.

Med anledning av detta
förslag vill jag frarahålla, alt en sådan begränsning skulle göra det oraöjligt
för Kungl. Maj:t att raed stöd av FN-lagen efterkoraraa säkerhetsrådets beslut
om sanktioner niol Rhodesia och jag kan därför inle biträda förslaget utan rill
ansluta mig till komniitténs uttalanden i denna del. Jag rill eraeUertid
framhålla, all säkerhetsrådets framtida resolutioner givelvis kan länkas
ibland få en sådan utforraning all del blir tillräckligt att i del konkreta
fallet begränsa sig till sådana varor sora organisationerna har angell. I
likhet raed kommittén har jag inle ansett det nödvändigt alt förtydliga bestäraraelsen
i nu berörda hänseenden. Någon raotsvarighet lill 3 § andra stycket
Rhodesialagen har därför inte tagits upp i förevarande paragraf av deparleraentsförslaget.

Även
beträffande 5 § gäller att bestämmelsen endast anger den ram inom vilken Kungl.
Maj :t får föreskriva förbud. I elt konkret sanktionsfall kan det alltså
befinnas nödvändigt eller önskvärt att raeddela föreskrifter som inte går så
långt sora paragrafen i och för sig raedger. Som exerapel på inskränkningar av
sådant slag kan näranas del fallet att en resolution avser endast särskilt
uppräknade varuslag. Sora framgår av vad jag har frarahållit vid 3 § måste tillänipningsföreskrifterna
i detta hänseende anpassas lill resolutionen. En inskränkning kan vidare tänkas
ske på det sättet atl enligt 5 § förbjuden åtgärd orafattar endasl just sådana
varor som avses bli använda i strid mot förbud enligt 3 eller 4 §. Därraed
avskärs framför allt åtskilliga åtgärder sora endast indirekt främjar enligt 3
eller 4 § förbjudna förfaranden. Paragrafen ger också möjlighet för Kungl. Majrt
alt, när anledning därtill föreligger, raeddela "punktförbud" i
stället för till-lämpningsbestämmelser av generell karaktär.

6
§ Paragrafen ger möjlighet till förbud raot vissa åtgärder i fråga om varor som
har utförts från blockerad stat efler det atl förbud som har meddelats

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 81

enligt
4 § 4 har trätt i kraft. Paragrafen raotsvarar 6 § första styckel kom-iiiittéförslaget
och 4 § första stycket Rhodesialagen.

Enligt
6 § första styckel komraittéförslaget får Kungl. Maj :l, i fråga ora vara som
utförts från blockerad stat i strid raot föreskrift raeddelad med slöd av 4 §
4, förbjuda åtgärd som anges i 5 § 14 i samma förslag. De åtgärder som avses
är bl. a. bearbetning, transport, mottagande till förvaring, köp och
försäljning.

Jag
kan inte helt godta kommitténs förslag atl förbudet skall avse vara sora
utförts från blockerad stat "i strid mot föreskrift" som raeddelals raed
stöd av 4 § 4. Om i ett visst sanktionsfall förbud enligt 4 § 4 har utformats
så att det gäller bara svenska raedborgare, skulle nämligen med den av
kommittén föreslagna formuleringen ett förbud raed stöd av förevarande paragraf
inle komina att omfatta varor som har utförts från blockerad stat av utlänning.
Enligt min mening bör därför bestäramelsen i stället avse "vara sora
ulförts efter del atl förbud som meddelats med stöd av 4 § 4 trätt i
kraft".

I
lagtexten behöver någon hänvisning inte göras till den punkt i 5 § som anger
åtgärder vilka innebär överlåtelse eller förvärv av uppfinning ra. ra. (punkt 4
i departementförslaget). Sådana åtgärder kan inle bli aktuella i förevarande
fall. Någon hänvisning bör inte heller göras till 5 § 5 i departeraentsförslagel,
eftersom denna punkt i sin tur hänvisar till punkt 4, som enligt vad nyss sagts
inle är tillämplig i detta fall. Däremot bör föreskrivas att förbud kan
meddelas mot lämnande eller förmedlande av uppdrag för åtgärd som anges i 5 § 13.
Bland de i 5 § 1 angivna åtgärderna nämns också tillverkning. Som koramiltén
påpekar kan del av naturliga skäl inte bli aktuellt alt enligt förevarande besläramelse
förbjuda tillverkning av varor. Att belasta lagtexten med en uttrycklig
anmärkning om detta undantag från de i 5 § uppräknade åtgärderna torde dock
inte vara nödvändigt.

I
överensslämraelse med vad jag nu har sagt har i förevarande paragraf i departementsförslaget
föreskrivits att Kungl. Maj :t får, i fråga om vara som utförts från blockerad
stat efter det att förbud sora raeddelals raed stöd av 4 § 4 trätt i kraft,
förbjuda åtgärd som anges i 5 § 13 och lämnande eller förmedlande av uppdrag
för sådan åtgärd.

I
tydlighetens intresse bör näranas att de åtgärder som avses inte behöver vara
ägnade att främja förfarande som är förbjudet enligt 3 eller 4 § deparlementsförslaget.
Med hänvisningen till de i 5 § 13 näranda åtgärderna åsyflas endast att rent
faktiskt beskriva vilka typer av åtgärder som avses.

Förbud
av nu ifrågavarade slag kan inte omfatta varor sora har utförts från den
blockerade staten innan föreskrift enligt 4 § har trätt i kraft. Della gäller
även om utförseln har skett i strid raot en av säkerhetsrådet utfärdad
resolution och till äventyrs även i strid raot annat lands beslära-

6 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 77

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

melser
för genomförande av sanktionerna. Däreraot kan ett förbud avse också varor sorn
inle i egentlig mening härrör från blockerad stal. Förbudet kan orafatla t. ex.
varor som har inköpts i tredje land, införts till den blockerade staten och
därefter åter utförts ulan alt alls eller i nämnvärd utsträckning ha bearbetats
där. Sora komraittén påpekar är skälet för ell så vidsträckt förbud atl raan
därigenom kan hindra försök alt kringgå sanktioner mer effektivt än ora förbud
enligt 6 § bara skulle gälla varor sora härrör från den blockerade staten. En
viss vara kan t. ex. i heralighel ha samraansalls i denna stat och därefter ha
utförts därifrån under sken av att den härrör från tredje land. Å andra sidan
kan det givetvis i ett visst sanktionsfall beroende på den aktuella
resolutionens innehåll bli aktuellt att i tillämpningsföreskrifterna göra den
begränsningen att förbud raot befattning med vara gäller endast vara som härrör
från blockerad stat och har utförts därifrån efter det alt utförselförbud
enligt 4 § 4 har trätt i kraft (jfr 4 § Rhodesialagen). Exerapel på en annan
tänkbar begränsning i en tillämpningsföreskrift till förevarande paragraf är
att från gUtighetsområdet för ett förbud undantas överlåtelser eller förvärv av
farailjerältshg natur.

Atl
förbudet i denna paragraf är vidsträcktare än raotsvarande förbud i 4 § första
stycket Rhodesialagen, som avser endast vissa rättshandlingar och transporter,
sammanhänger med alt Rhodesia-resolutionerna i förevarande hänseende har
ansetts innefatta den begränsning som anges i nämnda lagrum i Rhodesialagen.

Konimittén
har sora ett andra stycke i 6 § tagit in en regel om undantag för vara som
blivit föremål för godtrosförvärv. Enligt förslaget skall förbud enligt första
stycket mot befattning med olovligen utförd vara inte gälla vara sora någon har
förvärvat utan att han insett eller bort inse alt varan förts ut från blockerad
stat efter del atl förbud enligt 4 § 4 har trätt i Icraft.

I
den allmänna raotiveringen har jag närmare utvecklat skälen till att jag inte
kan ansluta raig lill kommilléns förslag i denna del. Därvid framhöll jag, att
en allmän godtrosregel skulle vara för långtgående och kunna leda till att
Sveriges förpliktelser all följa säkerhetsrådets sanklionsföreskrifler
åsidosätts samt att syftet med en godtrosregel kan i tillfredsställande
omfattning tiUgodoses på annat sätt, främst genom ett ulnyttj ande av den dispensinöjlighet
som enligt mitt förslag skall finnas.

Som
jag tidigare har anfört skall enligt departeraentsförslagel överträdelse av
förbud som har raeddelals raed slöd av FN-lagen vara underkastad straffansvar,
om den sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Den sora i god tro har
vidtagit åtgärd som i och för sig är förbjuden enligt förevarande paragraf,
kommer således inle att kunna bestraffas. Får en person däremot efter t. ex.
förvärv i god tro av vara söm är orafaltad av sådani förbud vetskap om att
varan utgör sanktionsgods, blir han underkastad straffansvar raed avseende på
åtgärder som han därefter vidtar med varan i strid raot

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 83

förbud
enligt förevarande paragraf. Här kan svårlösta situationer uppslå till följd av
att förbudet mol olika slag av åtgärder är mycket vidsträckt. Dessa problera
bör einellertid i flertalet fall kunna lösas genora dispensgivning. Sådan
dispens bör ibland kunna orafatla inle bara den som i god tro har förvärvat
eller på annat sätt fått varorna i sin besittning utan även den eller dem som
därefter avses få hand ora varorna. Om en transportör först under transportens
gång får reda på att i lasten ingår varor sora olagligen har utförts från
blockerad stal, bör han sålunda genora dispens kunna få tillstånd att befordra
varorna till en viss lagerlokal och dennas innehavare bör kunna raedges
undantag från förbud alt lossa och ta eraot sanktionsvaror till förvaring. Ora
ett dispensbeslut inle kan avvaktas, får man räkna med alt rid ålalsprövningen
hänsyn koraraer att tas till den konfliktsituation som förelegat. I vissa fall,
t. ex. i fråga om en vara som är utsatt för förskäraning eller snar förstöring
eller sora fordrar alllför kostsam vård, bör en eventuell dispens innebära att
varan släpps helt fri från förbud enligt 6 §. En dispensmöjlighet av detta slag
står i överensslämraelse med vad som nu gäller enligt 4 § andra styckel
Rhodesialagen i fråga om där avsedda godtroshandlingar.

7
§ Paragrafen innehåUer bestämraelser som möjUggör förbud mot rissa betalningar
och krediter till förmån för fysiska eller juridiska personer raed anknytning
till blockerad stat. Bestämmelsen motsvarar 7 § koramitléförslaget och 5 §
Rhodesialagen.

Första
stycket

Kommittén
har i 7 § första stycket i sitt förslag tagit upp en besläramelse, enligt
vilken Kungl. Maj :t ges möjlighet att föreskriva förbud alt utifrån verkstäUa
betalning eller lämna kredit till mottagare i blockerad stat samt att
verkställa betalning eller lämna kredit till någon utanför blockerad stal, om
betalningen eller krediten är avsedd för mottagare i näranda stat eller för
verksamhet av ekonomisk art som idkas i denna stat eller drivs därifrån.

Mot
kommitténs förslag i vad avser betalning eller kreditgivning till någon utanför
blockerad stat för verksarahet av ekonoraisk art sora idkas i eller drivs från
blockerad stat har exportföreningen m. fl. invänt att bestäramelsen i denna
del är alllför vittomfaltande och obeslärad och därför bör utgå. Genom att
betalning som inte direkt verkställs till men dock är avsedd för raotlagare i
blockerad stat ändå omfattas av paragrafen torde enligt organisationerna förbud
med stöd av denna paragraf inte kunna kringgås genom bulvanskap eller liknande arrangeraang.

Som
jag har anfört i den aUmänna motiveringen bör i principiell överenssläraraelse
med vad kommittén har föreslagit i den nya lagen tas upp

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

bestäraraelser
ora förbud raot vissa betalningar och krediter. Även dessa bestäraraelser bör
ange den yttersta rara inom vilken förbud av detla slag skall kunna meddelas
och de bör alltså täcka alla de typer av sanktioner i fråga 0111 betalningar
och krediter sora säkerhetsrådet kan länkas besluta eller rekommendera. En
annan sak är alt del i etl konkret sanktionsfall också i delta hänseende kan
vara nödvändigt eller önskvärt atl meddela tillärapningsföreskrifter som
begränsar förbudens omfattning. Med denna utgångspunkt kan jag inle ansluta mig
lill exportföreningen ra. fl. reraiss-instansers uppfattning alt bestäramelsen oin
belalning eller kreditgivning för verksamhet sora idkas i eller drivs från
blockerad stat är alltför vilt-oinfattande och obestämd och därför bör ulgå.
Fall kan nämligen tänkas när betalning till en verksarahet i Iredje land vilken
drivs från blockerad stal inle kan sägas vara avsedd för raotlagare där raen
ändå är till fördel för någon i denna stal, exerapelvis om betalningsniotlagaren
är ell dotterbolag lill etl raoderbolag i den blockerade staten och avser
likvid för varor som dotterbolaget har levererat. Själva betalningen torde i ell
sådant fall få anses avsedd för dotterbolaget. Av en sådan transaktion kan eraeUertid
raoderbolaget ha nytta, och det är delta sora det föreslagna förbudet avser alt
hindra. Jag godtar därför koramitténs förslag i denna del.

Jag anser det inte lärapligt
atl på sätt som överåklagaren i Göteborg har förordai i själva lagen tas in en
undantagsregel motsvarande 5 § andra stycket Rhodesialagen för sådana
personliga betalningar sora avser t. ex. pensioner, raindre försäkringsbelopp
eller penninggåvor. Hänsyn till intresset av alt vissa sådana betalningar bör
få göras kan, med beaktande av innehållet i den aktuella resolutionen, tas i
saraband raed atl tillärapningsföreskrifter meddelas eller eventuellt genora dispensgivning.
Sveriges advokatsamfunds påpekande all den föreslagna bestäramelsen kan hindra
t. ex. en medborgare i den blockerade staten raed hemvist i Sverige från att
betala bidrag lill sin familj i hemlandet bör av raotsvarande skäl inte heller
föranleda någon särskild undantagsregel.

Också
i övrigt ansluter jag mig lill koraraitténs förslag i denna del och bestäraraelsen
i första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget har med en
mindre språklig justering utformats i överensslämraelse med 7 § första stycket
kommittéförslaget.

Med belalning avses alla
sätt för uppfyllelse av en i pengar bestärad prestation. Belalning kan alltså
ske bl. a. genora överlämnande av lagliga betalningsraedel, sora sedlar eller
mynt eller check, genora överlåtelse av fordringar eller värdepapper eller
genom överföring mellan konton i banker eller andra penninginrättningar.

Paragrafens förbud mot att
lämna kredit avser varje förra av kreditgivning, dvs. olika sätt att kort-
eller långfristigt ställa kapital till förfogande, t. ex. i form av
avbetalningskrediter eller obligationslån. Sora koramiltén påpekar bör däreraot
s. k. bankgarantier inte anses sora kreditgivning.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 85

För atl
en handling skall vara förbjuden enligt förevarande besläramelse krävs inle i
motsats till vad som gäller i fråga om handling sora förbjuds enligt 5 § alt
handlingen skall främja eller vara ägnad atl fräraja visst förfarande, t. ex.
utförsel av varor från blockerad stat.

Andra
stycket

I
andra stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget har i överensstämmelse
med vad komraittén föreslagit tagits upp en bestämraelse sora ger Kungl. Majit
möjlighet att förbjuda läranande eller förraedlande av uppdrag för åtgärd som
har förbjudits enligt första stycket. Bestäraraelsen saknar motsvarighet i
Rhodesialagen men är här motiverad av att brottsbalkens allmänna
medverkansregler avses inte bli tillärapliga vid brott raot FN-lagen.

8 §
Denna paragraf innehåller regler om förbud mot vissa kommunikationer ined
blockerad stat. Paragrafen motsvarar 8 § koinmittéförslaget och 6 §
Rhodesialagen.

Första
stycket

I
första stycket, sora i sak ansluter till 8 § första styckel kominilléför-slaget,
föreskrivs att Kungl. Maj :t får raeddela förbud atl utöva trafik till lands
samt sjö- eller luftfart lill eller från blockerad stat eller atl i fråga om
sådan verksainhet samarbeta raed trafikföretag sora drivs i eller från nämnda
stat, eller med ägare eller brukare av transportmedel sora är registrerat där.

I
första hand avses kommersiell person- eller varubefordran. Men även trafik av
icke kommersiell natur omfattas av bestäraraelsen, exempelvis luftfart som en
privatperson bedriver till och från blockerad stat. Förbud kan avse bara den
som utövar trafik av angivet slag, inle den som medföljer som passagerare
eller är ägare av gods sora befordras med transportmedel. Den senare kan dock
drabbas av förbud enligt 3 eller 4 §.

När
i bestäraraelsen talas ora "samarbete", avses en saraverkan sora
etablerats i form av gemensamt utnyttjande av de dellagande förelagens transportraedelstillgångar,
uppdelning av reparations- eller andra underhållsfunktioner etc. Enbart den oraständighelen
alt elt företag trafikerar sarama ort som del blockerade landets trafikföretag
innebär inte atl saraarbete i denna niening etablerats, även om detla
förhållande faktiskt kan leda till alt det sistnämnda företaget får ökat
trafikunderlag.

Beslämraelsen
är mer vittgående än motsvarande bestäraraelse i 6 § Rhodesialagen, vilken
avser endast lufttrafik. Jag vill i detta sammanhang erinra om atl 5 § 2 och 6
§ departementsförslaget ger underlag för förbud mot att tillhandahålla
transportmedel, utrustning eller förnödenhet för transport åt ett trafikföretag
i den blockerade staten eller i annan stat, vil-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 KungL Maj:ts proposition nr 77 år 1971

kel
transporterar sanktionsvaror över Sveriges eller den blockerade statens
gränser.

Luftfartsverket
har framhåUit att det av flygsäkerhetsskäl eller nödsituationer kan uppkomma
fråga om att medge blockerad stats luflfartyg räll alt landa i Sverige och
svenska luftfartyg rätt att landa i blockerad stal för alt t. ex. fylla på
drivmedel samt därefter fortsätta färden. I den raån utövande av luftfart kan
anses föreligga i situationer av det slag luftfartsverket avser torde den
allmänna bestämmelsen om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken i princip bli direkt
tillämplig och någon särskild undantagsregel är därför inte behövlig.

Tullkammaren
i Helsingborg anser det vara önskvärt att Kungl. Maj :t i sina tillärapningsföreskrifter
upplyser tillämpande myndigheter ora vilka åtgärder som skall vidtas t. ex. när
etl utländskt fartyg eller luftfartyg ankomraer från en blockerad stat. Enligt
min niening bör det eraeUertid i regel lärapligen ankorama på berörda centrala
förvaltningsmyndighet atl i den mån behov därav föreligger meddela närmare
föreskrifter, t. ex. om vilka åtgärder som bör vidtas av tullpersonal för
kontroll av varors ursprung.

Andra
stgcket

Som
fraragår av det föregående förordar jag alt medverkansreglerna i 23 kap.
brottsbalken inte skall vara tiUämpliga vid brolt raot FN-lagen. Enligt RÄ är
det under sådana förhållanden i vissa hänseenden av särskild vikt atl gärningsmannaskapet
är klart definierat. Transporter lill eller från blockerad stat kan medföra
stora inkomster. Det kan enligt RÅ framstå som angeläget att med åtal och
yrkande om förverkande kunna ingripa inte endast raot rörelseidkaren själv utan
också mot hans anställda, t. ex. lastbilsförare. Det bör enligt RÅ av
lagtexten klart framgå i vad mån förbud skall kunna riktas också mol sådana
personer.

Jag
delar RÄ:s uppfattning och i andra stycket av förevarande paragraf har i
enlighet härmed tagils upp en bestämraelse av innebörd att förbud enligt första
stycket får riktas mot ägare och brukare av transportmedel samt mol befälhavare
och besättningsman på transportmedel. Bestämmelsen tar enligt sin ordalydelse
sikte endast på personal som tjänstgör på fartyg och luftfartyg men avser alt
omfatta också personer som tjänstgör på tåg, lastbilar och andra landgående
transportmedel, även ora sådan personal inte kan sägas vara befälhavare eller
besättningsman.

Bestäramelsen
torde inte innebära någon avvikelse i sak från vad koiii-raitlén har åsyftat raed
sill förslag.

Tredje
stycket

I tredje
stycket har i överensstämmelse med 8 § andra stycket koniinit-téförslaget
tagits in en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t får ined-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 87

dela
förbud alt lämna eller förmedla uppdrag att utöva enligt första stycket
förbjuden verksainhet. Bestämmelsen möjliggör ingripande mot t. ex. befraktning
av fartyg för persontransporter till eller från blockerad stat (jfrprop. 1969:78s.
51).

9
§

Paragrafen
innehåller en regel om dispens från sanktionsförbud.

Enligt vad kommittén
uttalat har Kungl. Maj :t möjlighet att inom ramen för sina befogenheter enligt
fullraaktslagen i enskilda fall dispensera från förbud som meddelats med stöd
av lagen. Kommittén har inte ansett någon uttrycklig bestänimelse om denna
dispensmöjlighet vara behövlig.

1 den aUmänna motiveringen
(avsnitt 8.1.6) har jag uttalat, att Kungl. Maj :t bör ha möjlighet alt i
enskilda fall medge dispens från meddelat förbud. Jag har också förordat att
en uttrycklig bestämmelse härom tas upp i den nya lagen. I enlighet härmed
föreskrivs i förevarande paragraf av departemenlsförslaget, att Kungl. Maj:t
kan för visst fall medge undantag från förbud som meddelats med stöd av 38 §.

Sora jag har framhållit i
den allmänna motiveringen är utrymmet för dispens från förbud, som meddelats
med anledning av ett bindande beslut från säkerhetsrådet, mycket begränsat.
Teoretiskt sett bör det över huvud tagel inte finnas utrymme för dispens,
eftersom å ena sidan förbud med stöd av lagen får meddelas endast i den mån det
är påkaUat med anledning av en resolution av säkerhetsrådet och å andra sidan
Sverige är folkrättsligt förpliktat att uppfyUa sanktionsföreskriflerna i ett
bindande beslut av rådet. Man måste dock räkna med att det i vissa fall av rent
praktiska skäl risar sig inte vara möjligt att avgränsa förbudsbestämmelsernas
omfattning raed sådan exakthet alt man med säkerhet uppnår fullständig överenssläraraelse
med rådets resolution. Det kan sålunda uppkoraraa situationer i praktiken som
inte kunnat förutses när förbuden utformades och sora formellt omfattats av
dessa men vid en närmare analys av resolutionen visar sig falla utanför
sanktionsbestämmelserna. Uppkommande problem av den arten kan lösas med hjälp
av dispens. Undantagssilualioner kan länkas, där ett dispensförfarande är den
enda praktiskt frarakoraliga vägen all i etl brådskande läge åstadkomraa ett
resultat sora är riraligt och i överensstämmelse med sanktionsresolutionens
anda.

Möjligheterna
att utnyttja dispensregeln är givetvis större när det är fråga ora endast rekoraraenderade
sanktioner. Avsikten är dock att dispens-givningen skall vara restriktiv. Rent allraänt
kan sägas alt undantag från raeddelade förbud inte bör medges, när åtgärden i
fråga kan medföra nytta för den blockerade staten eller i övrigt är ägnad att
motverka det aUraänna syftet raed sanktionen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Dispensgivning
torde aktualiseras framför allt i sådana fall då någon i god tro har förvärvat
eller på annat sätt fått sanktionsvaror i sin besittning. I synnerhet kommer
här i fråga de situationer som omfattas av 6 § departementsförslaget. Jag kan i
det hänseendet hänvisa till vad föredragande departementschefen uttalade under
förarbetena till den pragraf i Rhodesialagen som motsvarar 6 § i den nya lagen (prop.
1969: 78 s. 48 49). Skulle t. ex. en person, som förvärvat en vara i strid mot
förbud enligt 6 § i den nya lagen utan att ha insett eller bort inse varans
karaktär av sanktionsgods, senare få visshet härom, blir ofta nog hans
möjligheter att på ett lagligt sätt förfoga över godset alltför begränsade, om
han inte har möjlighet att få dispens när del gäller vidare åtgärd med varan.
Jag kan i denna del hänvisa till vad jag har anfört vid 6 §.

Dispens
bör kunna komma i fråga även i andra fall än i godtrossituationer. Med hänsyn
till den förevarande lagstiftningens art torde det, som jag tidigare har framhåUit,
inte kunna undvikas alt meddelade förbud ibland leder till inte önskade och vid
bestämmelsernas meddelande inte förutsedda effekter. Så t. ex. kan i ett visst
fall undanlag från ett förbud mot transitering av gods genom blockerad stat
befinnas önskvärt, exempelvis med hänsyn till intresset av att tredje land
inte drabbas. Ett annat fall då dispens kan vara befogad föreligger när fråga
är om leverans av varor för humanitära ändaraål, exerapelvis i saraband raed en
naturkatastrof.

10
§

Paragrafen
reglerar förhåUandet raeUan förbud sora har raeddelals med slöd av 38 § och
avtal som har ingåtts innan sådant förbud trätt i kraft. Paragrafen motsvarar 9
§ komraittéförslaget och 7 § Rhodesialagen.

I
9 § kommiltéförslaget har tagits upp en bestämmelse av innebörd att Kungl. Maj :t
får föreskriva alt förbud enligt 38 § skall gälla, även om avtal om förfarande
eller åtgärd som där sägs har slutits innan sådant förbud har trätt i kraft.

I
sitt reraissyttrande understryker exportföreningen ra. fl. vikten av alt
möjligheten lill en retroaktiv tillämpning av sanktionslagstiftningen begagnas
raed stor återhållsarahet av hänsyn till de skador sora annars kan drabba
svenska företags anseende i utlandet. Bl. a. gäller detta om den föreslagna beslämraelsen
får avse svenska bankers utfästelser under garantier och rembourser. Har
sådana utfästelser lämnats före sanktionslagsliftningens ikraftträdande, bör
de enligt organisationerna alltid få fullgöras.

I
den allmänna motiveringen (avsnitt 8.1.6) har jag framhållit att enligt svenska
rättsprinciper av statsmakterna meddelade förbud mot vissa handlingar torde
bryta redan ingångna avtal angående sådana handlingar, sårida inte uttrycklig
bestämmelse om annat har meddelats. Jag förordade därför atl en bestämmelse i
ämnet borde få det innehåUet att förbud enligt 38 § skall gälla även om avtal
om förfarande eller åtgärd som där sägs

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 89

har
slutits, innan sådant förbud trätt i kraft, men atl Kungl. Maj:l skall kunna i
visst sanktionsfall förordna ora undantag från denna huvudregel. Förevarande
paragraf i deparleraentsförslaget har utformats i överensstämmelse härmed.

Paragrafens huvudregel
innebär, atl en avlalsförpliktelse, som strider mol förbud meddelat med stöd av
bestämmelse i 38 §, inle får fullgöras och alt detta gäller även när det avtal
på vilket förpliktelsen grundas har ingåtts innan förbudet trädde i kraft. Sora
exempel kan näranas att ett transportavtal har ingåtts innan säkerhetsrådet
fattade ett sanktionsbeslul raot transport av vissa varor och att sådana
transporter som avses med avtalet därefter har kommit att omfattas av förbud
enligt 5 § 2 och 6 §. Verkställer någon sådan transport i enlighet med avtalet
sedan förbudet har trätt i kraft, gör han sig skyldig till brottslig handling.
Han kan inle lill sitt försvar åberopa att han redan före förbudets
ikraftträdande eller rentav före säkerhetsrådets sanktionsbeslut har åtagit sig
all verkställa transporterna. Däremot kan han självfaUet inte fällas till
ansvar för transporter som han har fullgjort innan förbudet trädde i krafl.

Beträffande de påpekanden,
som exportförening in. fl. har gjort, vill jag framhålla alt frågan i vad mån
undanlag från huvudregeln i förevarande paragraf bör göras måste i första hand
bli beroende av innehållet i säkerhetsrådets resolution i det enskilda fallet.
En förutsättning för att Kungl. Maj :t skall kunna medge undanlag är givetvis
alt så kan ske utan att Sverige därmed åsidosätter sina förpliktelser enligt
den aktuella resolutionen. Del är å andra sidan ingenting som hindrar atl Kungl.
Maj :l endast delvis utnyttjar befogenheten enligt denna paragraf, t. ex. så
all avtal sora har träffats före viss lidpunkt, exempelvis dagen för
säkerhetsrådets resolution, får fullföljas, medan avlal som har ingåtts efter
denna lidpunkt men innan förbud enligt den svenska lagen trädde i kraft drabbas
av fullgörelse-förbud. Inom raraen för vad resolutionen raedger får SläUningslagandet
i sådana frågor bli beroende på en läraplighelsprövning.

11
§ Paragrafen innehåller ansvarsbestämmelser och motsvarar 10 § komraittéförslaget
och 8 § Rhodesialagen.

Första
stycket

I
den aUmänna motiveringen (avsnitt 8.1.5) har jag uttalat min principieUa anslulning
till kommitténs förslag att överträdelse av förbud som har meddelats med stöd
av FN-lagen skall vara underkastad straffansvar, om överträdelsen sker uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet.

GeneraltuUstyrelsen
erinrar om atl överträdelser av import- och exportförbud i allmänhet är
underkastade varusmugglingslagens straffbestäraraelser. Enligt styrelsens
mening är överträdelser av de import- och export-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

förbud
som avses i 3 § kommittéförslaget (3 § departementsförslaget) atl anse som
samma brottstyp och lika straffvärda som överträdelser av t. ex. de alhnänna
import- och exportförbuden. Införsel eller utförsel i strid mot förbud enligt
nämnda paragraf torde av bl. a. den anledningen böra bestraffas enligt
varusmugglingslagen. Härigenom skulle tullpersonalen genom bestämmelserna i
1319 §§ varusmugglingslagen om förundersökning, beslag m. m. kunna medverka
till att hindra och beivra överträdelser raed betydligt större effektivitet än
vad som annars torde bli fallet.

Som
jag frarahållit tidigare är det enligt rain raening angeläget att sanktionsbrott
i största möjliga utsträckning regleras efter enhetliga bestämmelser. Jag är
därför inte beredd att på sätt som generaltuUstyrelsen föreslagit förorda en straffrättsUg
särbehandling av överträdelser av förbud enligt 3 § departeraentsförslagel.

Enligt
koraraitténs förslag skulle straffsatserna i överensstämmelse raed vad
sora gäller enligt 8 § första stycket Rhodesialagen utgöra böter eller
fängelse i högst två år vid uppsåtligt brott och böter eller fängelse i högst
sex månader vid oaktsamhetsbrott. Enligt exportföreningen m. fl. bör man
eftersträva att nå sådan överenssläraraelse med varusmugglingslagens bestämraelser
att preskriptionstiden för brolt som inle är grovt blir två år, dvs. alt
straffmaximum för sådant brott sätt till fängelse etl år, Sveriges
advokatsamfund anser det kunna starkt ifrågasättas om oaktsamhetsfall hör
bedömas som så allvarliga alt frihetsstraff bör ifrågakomma, särskilt mot
bakgrund av att den förverkanderegel som har föreslagits i många fall kan
medföra en mycket kännbar påföljd.

Det
är här fråga ora brott sora motverkar syftet med riktiga internationella
sanktionsbeslut och som kan gälla starka ideella intressen eller betydande ekonoraiska
värden. Med hänsyn härtill får de av komraittén föreslagna straff latituderna
enligt min mening anses väl avvägda och jag finner inte anledning att frångå
kommitténs förslag i denna del.

Kommittén
har föreslagit en bestämmelse om att ansvar inte skall ådömas i ringa fall. En
regel av detta innehåll finns i 8 § första stycket Rhodesialagen. Länsåklagarmyndighelen
i Kopparbergs län ifrågasätter behovet av en sådan bestäraraelse under
hänvisning lill bl. a. alt åtalsprövning enligt förslaget skall verkstäUas av Kungl.
Maj :t eller rayndighel som Kungl. Maj:t utser. Enligt Svenska hamnförbundet
är det en brist i de av koraraittén föreslagna straffbestämmelserna att de
inte innehåUer någon föreskrift om straffansvar för det fall att oaktsamheten
inte har varit grov men det å andra sidan inte kan sägas vara fråga om ringa
fall.

Jag
delar inle den från åklagarliåll framförda uppfattningen att en regel om att
ansvar inte bör kunna ådömas, när brottsligheten bedöras vara av ringa
beskaffenhet, är onödig raed hänsyn till att särskild åtaisprövning skall ske.
Jag biträder därför kommitténs förslag om straffrihet i ringa fall. Jag är inte
heller beredd att förorda en utvidgning av det straffbara om-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 91

rådet
till att omfatta också överträdelser vilka sker av oaktsamhet som icke är grov.

1
första stycket av förevarande paragraf i deparlementsförslaget har i enlighet
med det anförda tagils upp bestämmelser av innebörd, alt uppsåtlig
överträdelse av förbud enligt 38 § skall bestraffas med böter eller fängelse i
högst två år, att överträdelse som skett av grov oaktsamhet skall bestraffas
med böter eller fängelse i högst sex månader samt atl ansvar inte skall ådömas
i ringa fall.

Oaktsamhet kan vara atl
bedöma sora grov exerapelvis när gärningsmannen med hänsyn till
omständigheterna uppenbarligen hade bort inse alt varor raed rilka han tagit
befattning utgjorde sanktionsgods. Bland orasländigheier som kan vara alt
beakta kan nämnas all det i ett enskilt fall på grund av pressuppgifter får
anses notoriskt att ett visst parti gods, som har lagrats i en hamn i avvaktan
på vidare transport, är sanktionsgods. Speciella, iögonfallande orasländigheier
sora tyder på att raan i ett visst fall har att göra med sanktionsvaror bör
sålunda föreligga, för att oaktsamheten skall kunna bedöraas som grov. Någon
strängare undersökningsplikt avses inte. En person som i Sverige ingår avtal
om leverans av en vara till utlandet skall inte behöva närmare undersöka vart
varan är avsedd alt slutligt levereras, om inte särskilda omständigheter lyder
på alt varan är avsedd att införas lill blockerad stal (jfr prop. 1969: 78 s.
52).

Huruvida
ringa fall skall anses föreligga får bedömas frärast med hänsyn till i vad mån
gärningen i del enskilda fallet motverkar de aktueUa sanktionernas allmänna
syfte. Ibland torde emellertid en gärning få bedömas sora ringa, även ora den
i och för sig kan raotverka detla syfte, t. ex. 0111 del rör sig om en leverans
av livsmedel och leveransen tillgodoser från humanitära synpunkter behjärtansvärda
ändaraål.

Kommillén
har framhållit, all ansvar för överträdelse av förbud enligt 38 § i viss
utsträckning bör kunna inträda vid fall av underlåtenhet alt handla. Enligt
kommittén bör utgångspunkten därvid vara alt en underlåtenhet bör bestraffas sora
aktivt handlande, om den ler sig lika straffvärd som sådant handlande.
Exportföreningen ra. fl. anser att detta inte lorde böra gälla generellt. Den
av koraraittén åberopade grundsatsen torde enligt dessa remissinstanser gälla
endast vid vissa effekldelikt.

Jag
delar i princip den uppfattning som har kommit till uttryck i remissyttrandet.
Förbud enligt 38 § orafattar väsentligen bara sådana förfaranden soni
svårligen kan tänkas koraraa till stånd utan positivt handlande. Som koraraittén
också torde ha raenat kan däremot underlåtenhet att ingripa ibland bedömas som
positivt handlande, t. ex. om någon som utövar kontinuerlig ledning av en verksarahet
uraktlåter att ingripa raot företeelser i verksamheten som innefattar
överträdelse av förbud (jämför lagrådels uttalande i prop. 1969: 78 s. 84).. Koraraittén
har sora exerapel nämnt hl. a. att ett aktiebolag i Sverige, som har etl
bestämmande inflytande över

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

etl
utländskt bolag, underlåter att försöka se till att dotterbolaget upphör raed
en verksamhet sora strider raot sanktionslagstiftningen. Exportföreningen m.
fl. har i anslutning härtiU anmärkt, alt enbart del förhållandet att ett bolag
har ett bestäraraande inflytande över etl annat bolag inte kan föranleda att
bolagsledningen i moderbolaget skall anses som gärningsinan beträffande
handlingar sora företas inora dotterbolaget. Jag vill i och för sig inte
bestrida riktigheten av detta påstående. Sora framgår av vad jag nyss har
påpekat kan emellertid de styrande i moderbolaget, ora de kontinuerligt utövar
ledningen av dotterbolagets verksarahet, anses skyldiga att försöka tillse att
förfaranden sora strider mol sanktionslagstiftningen upphör i dotterbolaget.
Vad härvid och i liknande situationer skäligen kan begäras får, som koraraittén
har uttalat, bero av orasländigheterna i det särskilda fallet.

Andra
stycket

Jag
har tidigare (avsnitt 8.1.5) nämnt, all jag ansluter raig till koramitténs
förslag atl raedverkansreglerna i 23 kap. brottsbalken inte skall vara
tillämpliga vid överträdelse av förbud som meddelats med stöd av FN-lagen. En
regel härom har tagits in i andra stycket av förevarande paragraf. Som jag
också har anfört i den aUmänna motiveringen kommer enligt raitt förslag inte
heller försök, förberedelse eller stämpling lill brott att kunna bestraffas
enligt den nya lagen.

Enligt
koraraitléförslaget skall i fråga oni den nya lagens tillämplighet i rummet de
allmänna reglerna i 2 kap. brottsbalken gälla. Som jag har anfört i den
allmänna motiveringen (avsnitt 8.1.5) biträder jag detta förslag. Detta
resultat uppnås utan att någon bestämmelse i ämnet tas upp i lagen. Jag vill i
detta sammanhang erinra om vad jag har uttalat i den aUmänna motiveringen därom
atl i det enskilda sanktionsfallel förbudsbestäniinelser-na kan utformas på
sådant sätt att utomlands begångna gärningar helt eller delris faller utanför
tillämpningsområdet. Härigenom kan man i praktiken uppnå samma effekt som
genom generella regler om inskränkningar i svensk domstols behörighet.

' ö '

12
och 13 §§

Dessa
paragraf er innehåUer regler om förverkande på grund av brott mot den nya
lagen. Paragraferna motsvarar 11 och 12 §§ koramitléförslaget resp. 9 och 10 §§
Rhodesialagen.

Koinniittén
har föreslagit förverkanderegler sora överenssläninier med 9 och 10 §§
Rhodesialagen, vilka i sin tur har 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken sora
förebild. Enligt exportföreningen ra. fl. bör förverkande inte kunna ske rid
andra brolt än sådana som har begåtts uppsåtligen. Jag anser

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 93

emellertid
att raöjlighet till förverkande bör finnas också vid oaklsarahels-brott,
särskilt raed hänsyn lill alt förverkanderegler på förevarande område kan antas
ha en stark brottsförebyggande effekt.

Som koinmittén har
föreslagit bör de även inora specialstraffrätten i allmänhet tillämpliga
bestämmelserna i 36 kap. 4 och 12 §§ brottsbalken i fråga ora vera förverkande
får riktas raot resp. vem förverkad egendom skall tillfalla gälla också på
förevarande oraråde.

1
enlighet med det anförda har 12 och 13 §§ departementsförslaget med en mindre
språklig ändring utformats i överensstämmelse med 11 och 12 §§ koraraitléförslaget.

14
§

Paragrafen
innehåller en regel ora särskild åtalsprövning rid brott raot FN-lagen.
Paragrafen motsvarar 13 § koramitléförslaget och 11 § Rhodesialagen.

Rhodesialagen innehåller
ill § en bestäraraelse ora särskild åtalsprövning vid brott raot lagen. Enligt
denna bestäraraelse får åtal för sådant brott väckas endast efter förordnande
av Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar. 1 13 § kommiltéförslaget
har tagits upp motsvarighet till denna bestämmelse. Kommilléns förslag i denna
del har godtagils av remissinstanserna. Med hänsyn lill FN-lagens speciella
natur finner också jag att en ordning med särskild åtalsprövning bör gälla. Sora
koramiltén har föreslagit bör prövningen ankomma på Kungl. Maj :t eller den Kungl.
Maj :t bemyndigar. I den mån denna delegationsrätt utnyttjas bör bemyndigande
lämnas riksåklagaren.

Genora kravet på särskild åtaisprövning
kan åtal underlåtas bl. a. när lagföring skulle te sig stötande. Vid
åtalsprövningen bör hänsyn kunna las till atl en handling, som enligt sanktionslagstiftningen
är förbjuden, i det enskilda fallet kan vara ursäktlig. Sådan kan situationen
vara t. ex. om en svensk medborgare sedan flera år har varit bosatt i den stat
som är utsålt för sanktioner och där ägnat sig åt handel med varor som omfattas
av sanktionerna. Detsamraa torde i undantagsfall också kunna gälla t. ex.
beträffande svensk raedborgare som utomlands i annan stat än den blockerade
har vidtagit någon åtgärd sora inte är straffbar enligt sanktionslagstiftningen
på orten raen väl enligt den svenska lagen. Del kan även tänkas fall då svensk
medborgare utomlands kan vara skyldig, exerapelvis enligt rekvisitions- eller förfogandelagstiflning
på orten, att vidta åtgärd som är förbjuden enligt den svenska sanktionslagstiftningen.

Några reraissinstanser har
uttryckt farhågor för alt möjligheterna att underlåta åtal komraer atl
utnyttjas alllför restriktivt. Bedriver en svensk medborgare affärsverksamhet i
annat land, som enligt vad han har skälig anledning anta, lojalt deltar i FN:s
sanktioner, bör han enligt dessa remissinstanser regelmässigt inte åtalas, om
han handlar i enlighet raed det lan-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 KungL Maj:ts proposition nr 77 år 1971

dels
lagar. Enligt min niening kan ett sådant fall sora reraissinslanserna nämner
ibland vara sådant att åtal inte bör väckas. Det är emellertid inle möjligt atl
göra några generella uttalanden om i vilka situationer åtal bör underlåtas.

15
§

Paragrafen
innehåUer en bestämmelse om avvisning i vissa fall av utlänning. Paragrafen
motsvarar 14 § kommiltéförslaget och 12 § Rhodesialagen.

I 19
§ utlänningslagen har bland grunderna för avrisning under punkt 6 upptagits det
fallet att det i lag eller raed slöd av lag har meddelats bestämmelse om
avvisning med anledning av resolution, som har antagits avFNrs säkerhetsråd.
Enligt 12 § Rhodesialagen kan avvisning ske av utlänning, som skäligen kan
antas ha hemrist i Rhodesia och ha begått eller avse att begå handling som slår
i strid mot förbud enligt Rhodesialagen. Bestäraraelsen är föranledd av
bindande beslut i en av säkerhetsrådels Rhodesiaresolutioner.

I 14
§ koramitléförslaget har tagils upp en bestäraraelse, enligt vilken Kungl. Maj:t
får förordna alt utlänning som skäligen kan antas ha hemvist i blockerad stat
och ha begått eller avse att begå sådan handling som står i strid raot förbud
enligt 38 § kan avrisas i den ordning som föreskrivs i utlänningslagen.

Sora
jag har anfört i den allmänna inotiveringen (avsnitt 8.1.4) bör i FN-lagen tas
in en bestämmelse som gör det möjligt för Kungl. Maj:t att meddela föreskrift
om avvisning i den ordning som föreskrivs i 19 § utlänningslagen. En sådan
bestämmelse har tagils upp i förevarande paragraf. Bestämmelsen överensstämmer
med 14 § kommiltéförslaget.

Enligt
den föreslagna bestämmelsen får endast handlingar som har vidlagils efter det
att förbud, meddelat med stöd av FN-lagen, har trätt i kraft föranleda
avvisning (jfr prop. 1969: 78 s. 58). Bestämmelsen kan å andra sidan i princip
tillämpas oberoende av var handlingen antas ha ägt rum eller komraa alt äga rura
men en förutsättning är givetvis atl handlingen står i strid mot förbud som
gäller enligt den svenska FN-lagen. Däremot krävs inle alt utlänningen också är
underkastad svensk domstols behörighet.

Övergångsbestämmelser

Jag
föreslår att FN-lagen träder i kraft den 1 juli 1971. Lagens giltighetstid bör
inte begränsas.

Rhodesialagen
bör upphöra att gälla rid FN-lagens ikraftträdande. I samband därraed bör Kungl.
Maj :t med stöd av FN-lagen meddela de bestämmelser om sanktioner mot Rhodesia
som behövs för att ersätta Rhodesialagen.

Som
har uttalats i prop. 1970: 62 med förslag om fortsalt giltighet av lagen (1966:
158) angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1939

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 95

(nr
299) om förbud i vissa fall raot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.
och av lagen den 21 raars 1940 (nr 176) raed vissa besläramelser ora fraktfart raed
svenska fartyg bör lagen upphöra att gälla i samband med all FN-lagen träder i
kraft. Eftersom lagen gäller endast till utgången av juni 1971 (SFS 1970: 107),
behövs inte någon särskild bestämmelse om dess upphävande den 1 juli 1971.

1
följande avsnitt kommer jag att föreslå alt ta upp frågan om tillämpning av
den nya lagen i vad avser hittills meddelade Rhodesia-sanktioner. Jag kommer i
det sammanhanget att behandla frågan vilka övergångsbestämmelser som kan
behövas i FN-lagen på grund av atl Rhodesialagen upphör att gälla.

9.
TUlämpning av fullmaktslagen

Jag
har tidigare (avsnitt 3) nämnt att FN:s säkerhetsråd har antagit olika
resolutioner om sanktioner mot Rhodesia, nämligen den 12 och den 20 november
1965, den 9 april 1966, den 16 december 1966, den 29 maj 1968 och den 18 mars
1970. Dessa resolutioner, som fortfarande är i kraft, innehåller beslut och
rekommendationer om olika sanktioner av ekonoraisk och annan icke-militär
natur. Rhodesialagen har gjort det möjligt för Sverige alt fiillt ul efterkomma
de resolutioner sora rådet hade antagit till och raed den 29 maj 1968.
Rhodesialagen gäUer enligt lag (1970: 750) så länge Kungl. Maj:t inle har förordnal
annat, dock längst till utgången av år 1971. Den är avsedd att vara av prorisorisk
karaktär i avbidan på lillkorasten av en perraanent FN-lag.

Som
jag tidigare har föreslagit bör Rhodesialagen upphöra att gälla när den nu
föreslagna FN-lagen träder i kraft. Jag har förordat att så sker den 1 juli
1971. I den mån säkerhetsrådets resolutioner om sanktioner mot Rhodesia
fortfarande gäller rid den tidpunkten, bör FN-lagen samtidigt sältas i
tillämpning i den omfallning sora krävs för att Sverige även framdeles skall
efterkomma säkerhetsrådets resolutioner i fråga om Rhodesia. Härvid uppkommer
frågan vilka bestämmelser i den föreslagna lagen som Kungl. Maj :ts förordnande
enligt 1 § FN-lagen bör avse.

TiUs
vidare synes raan böra utgå från atl säkerhetsrådets resolutioner kommer att
gälla i oförändrad utsträckning.

Frågan
om omfattningen av Kungl. Majrts förordnande kan således beträffande de
resolutioner som antagits fram till liden för Rhodesialagens ikraftträdande
bedömas med utgångspunkt i bestämmelserna i den lagen, rilka inte går utöver
innehållet i resolutionerna och följaktligen ligger inom ramen för de
befogenheter som tillkommer Kungl. Majrt enligt den nya lagen.

Bestämmelsen
i 1 § Rhodesialagen om vad som i lagen avses med vara har

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

sin
direkta motsvarighet i 2 § andra stycket i den föreslagna FN-lagen.

Förbuden enligt 2 § första
stycket Rhodesialagen mot utförsel av varor från och införsel av varor till
Rhodesia kan och bör meddelas med stöd av bestäramelserna i 4 § 4 resp. 1 i FN-lagen.
Undantaget i Rhodesialagen för varor avsedda för bl. a. medicinskt ändamål bör
få motsvarighet i de till-lämpningsföreskrifter Kungl. Majrt skall raeddela. 1
dessa bör Kungl. Majrt från förbud enligt 4 § 1 och 4 också undanta varor sora
är avsedda att enbart föras genora Rhodesia från avsändare i Zarabia eller
till mottagare där. Härigenom kan Zarabia som för sin försörjning i riss
utsträckning är beroende av alt varor transiteras genom Rhodesia
undgå all oförskyllt bli lidande av sanktionerna.

Enligt 2 § andra stycket
Rhodesialagen är det med undantag för varor avsedda för bl. a. raedicinskt ändaraål
förbjudet alt tillhandahåUa mottagare utanför Rhodesia vara, om denna är
avsedd för verksarahet av ekonomisk arl som idkas i eller drivs från Rhodesia.
Motsvarande förbud bör meddelas med stöd av 4 § 3 i förslagel till FN-lag och
denna bestämmelse bör alltså sältas i tillämpning. I sistnämnda bestämmelse
sägs emellertid inle något om tillhandahållande utanför blockerad stat av vara,
avsedd för verksamhet av ekonomisk art som idkas i den blockerade staten. Som
jag har framhållit i specialraotiveringen (vid 4 §) torde eraeUertid sådana
handlingar i erforderlig utsträckning kunna förbjudas med stöd av bestäraraelserna
i 5 § departementsförslaget om förbud raot åtgärd som är ägnad att främja varuinförsel
till blockerad stat. Sistnämnda paragraf bör redan på denna grund sättas i
tillämpning. Härigenora raöjliggörs också raeddelande av sådant förbud som
enligt 3 § första stycket Rhodesialagen gäller i fråga om vidtagande av vissa
åtgärder som främjar eller är ägnade att främja enligt 2 § sistnämnda lag
förbjudet förfarande och sora har motsvarighet i 5 § 13 och 5 i den nya lagen.

Vissa av de åtgärder som
anges i 5 § förslaget lill FN-lag har inte någon direkt motsvarighet i
Rhodesialagen. Detla gäller lämnande av tekniskt bistånd till åtgärd som nämns
i punkt 1 av 5 § förslaget resp. 3 § första stycket Rhodesialagen saml
rättshandling som avser i punkt 1 eller 2 i berörda paragrafer nämnd åtgärd
beträffande vara. Detta bör dock inte hindra att 5 § 13 och 5 sätts i
tillämpning i sin helhet. I riss utsträckning motsvaras nämligen
bestämmelserna av det aUmänna medverkansansvar som gäller rid brott mot
Rhodesialagen.

I 5 § 4 förslagel till FN-lag
anges förbud mot åtgärd sora är ägnad att fräraja enligt 3 eller 4 § förbjudet
förfarande och sora innebär överlåtelse eller förvärv av uppfinning eller
upplåtelse eller förvärv av särskild rätt därtill. Något behov av uttryckliga
föreskrifter av sådant slag har hittills inle risats föreligga i
Rhodesiafallet. Detta sararaanhänger emellerlid åtminstone delvis med alt de
allmänna raedverkansreglerna gäller inora Rhodesialagens lillärapningsoraråde.
Eftersom dessa regler inte kommer att bli

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 97

tillämpliga
inora den nya lagens område men å andra sidan Rhodesiaresolutionerna generellt
förutsätter alt FN-staterna skall förbjuda åtgärder som främjar in- eller
utförsel av vara lill eller från Rhodesia bör även

5 § 4 i den nya lagen
sättas i tillämpning.

I
3 § andra styckel Rhodesialagen finns en föreskrift som saknar motsvarighet i
den föreslagna FN-lagen. Vad där sägs innebär emellertid endast ett
förtydligande av första stycket i samma paragraf och kommer i enlighet med vad
jag tidigare har sagt i praktiken att gälla också enligt den nya lagen.

4
§ Rhodesialagen avser varor som härrör från Rhodesia och som har utförts
därifrån efter lagens ikraftträdande den 11 juni 1969. 1 fråga om sådana varor
får enligt första styckel i paragrafen inte företas rättshandling som avser
förvärv, överlåtelse, upplålelse, transport eller annat ekonomiskt raellanhavande.
Sådana varor får inle heller transporteras. Enligt

6 §
i förslagel till FN-lag får Kungl. Majrt, i fråga oni vara soiii har utförts

från blockerad stal efter det atl sådant förbud raot varuulförsel som med

delats med stöd av 4 § 4 har trätt i kraft, förbjuda åtgärder som anges i 5 §

13 och lämnande eller förmedlande av uppdrag för sådan åtgärd. Méd

stöd av denna föreskrift kan alltså de rättshandlingar förbjudas som avses

i 4 § Rhodesialagen. 6 § i den nya lagen bör därför sättas i tillämpning.

Den begränsning som ligger i atl 4 § första stycket Rhodesialagen för

utora varutransporter gäller endast rättshandlingar sora avser ekono

miskt raellanhavande får beaktas genoin att motsvarande inskränkning

görs i de särskilda tiUämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t skall ut

färda.

1 4
§ andra stycket Rhodesialagen finns en godtrosregel av innehåU att; om någon
har företagit sådan rättshandling som anges i paragrafens första stycke ulan
att ha insett eller bort inse atl varan härrör från Rhodesia och har utförts
därifrån, Kungl. Maj :t kan medge undantag från första stycket när det gäller
vidare åtgärd raed varan.

Sora
jag tidigare har nämnt anser jag inte atl det i förslaget lill FN-lag bör föras
in någon regel om undanlag från förbudet i 6 § vid godtrosfall.i I enskilda
fall då särskilda skäl lalar för all undantag från förbudet görs kan Kungl. Maj
:t utnyttja sin raöjlighet att meddela dispens. Har förbudet redan överträtls,
kan frågan i vissa fall lösas genom att man vid den särskilda ålalsprövningen
beslutar atl inle väcka åtal. I andra situationer kan straffansvar bortfaUa på
grund av att handlingen är att bedöma sora ringa. Jag anser del under dessa förhåUanden
inte vara påkallat all det i lillärapningsföreskriflerna görs undanlag från
förbud sora raeddelals raed stöd av 6 § förslagel till FN-lag för riss eller
vissa åtgärder raed varor som någon har tagit befattning med i god tro.

Enligt
5 § första stycket Rhodesialagen får inte utifrån verkställas betalning eller
lämnas kredit till mottagare i Rhodesia. Enligt samma para-

7 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 77

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

graf
får inte heller verkstäUas betalning eller lämnas kredit till någon utanför
Rhodesia, om betalningen eller krediten är avsedd för mottagare i Rhodesia
eller för verksarahet av ekonomisk art som idkas i eller drivs därifrån. 7 §
första stycket i den föreslagna FN-lagen ger möjlighet för Kungl. Maj :t atl
meddela motsvarande förbud. Detta lagrum bör alltså sättas i till-lämpning.

1 5 § andra styckel
Rhodesialagen undantas från förbud enligt första styckel vissa betalningar och
krediter, bl. a. sådana som avser endast pension eller medicinskt eller
humanitärt ändamål. Dessa undantag kan och bör beaktas vid meddelande av
särskilda tillämpningsföreskrifter till den nya lagen. Detsamma gäller
betalningar och krediter som är nödvändiga för leverans av sådana varor som är
undantagna från förbudet att införa varor till Rhodesia samt för sådan transitering
av varor genom Rhodesia som enligt vad jag förut har sagt bör undantas från
förbud enligt 4 § 1 och 4.

Enligt 7 § andra stycket
förslaget till FN-lag får Kungl. Maj:t även meddela förbud att lämna eller
förmedla uppdrag för åtgärd som har förbjudits enligt paragrafens första
stycke. Någon motsvarighet till sådant förbud finns inte i Rhodesialagen. I
fråga om denna är dock de allmänna medverkansreglerna i brottsbalken
tillämpliga. Så avses inte bli fallet beträffande den föreslagna lagen. Under
dessa förhållanden bör också 7 § andra stycket i den nya lagen sättas i
tillämpning beträffande Rhodesia.

6 § första punkten
Rhodesialagen föreskriver, all luftfart inte får utövas till eller från
Rhodesia eller i samarbete med rhodesiskt lufttrafikförelag eller med ägare
eller brukare av rhodesiskt luftfartyg. 8 § första stycket i förslaget tiU FN-lag
ger möjlighet till bl. a. förbud av detta slag. Det förbud att lämna eller
förmedla uppdrag att utöva luftfart som nu gäller enligt 6 § andra punkten
Rhodesialagen har sin motsvarighet i 8 § tredje stycket i den föreslagna FN-lagen.
8 § första och tredje styckena i lagförslaget bör således sättas i tillämpning.
Enligt 8 § andra stycket i förslaget till FN-lag får förbud enligt paragrafens
första stycke riktas mot ägare och brukare av transportmedel saml raot
befälhavare och besättningsman på transportmedel. Såvitt gäller Rhodesia synes
förbud böra avse alla dessa kategorier. I tillämpningsföreskrifterna bör emeUertid
undantas sådan luftfart som uteslutande avser transport av varor, vilka är
undantagna från förbudet mot införsel till Rhodesia eller förbudet mot
tillhandahållande av vara åt mottagare utanför Rhodesia. Detsamma gäller i
fråga om luftfart som avser transitering av gods genom rhodesiskt luftrum till
eller från Zambia.

Enligt
7 § Rhodesialagen gäller förbud enligt 26 § även ora avtal ora förfarande
eller åtgärd som där sägs har slutits före lagens ikraftträdande. 7 § Rhodesialagen
har sin motsvarighet i 10 § den nya lagen. Några inr skränkningar i paragrafens
tillämplighet i fråga om sanktionerna mot Rhodesia torde inte böra göras.

s. 99 Kontrollera mot PDF

KungL
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 99

I 12
§ Rhodesialagen finns en regel om avvisning enligt utlänningslagen av utlänning
som skäligen kan antas ha hemvist i Rhodesia och ha begått eller avse att begå handUng
sora står i strid mot 26 §. Paragrafen har sin motsvarighet i 15 § förslaget
till FN-lag. Sistnämnda paragraf bör alltså sältas i tillämpning.

Som jag tidigare har
framhållit trädde Rhodesialagen i kraft innan säkerhetsrådet antog
resolutionen av den 18 mars 1970. Vid bedömande i vil-: ken utsträckning den
föreslagna FN-lagen bör sättas i tiUämpning beträffande Rhodesia måste hänsyn
därför tas också till innehåUet i denna resolution. Denna innehåller i
paragraf 9 bindande beslut om att niedlemssta-terna skall bryta alla
diplomatiska, konsulära, kommersiella, militära och andra förbindelser med den
olagliga regeringen i Rhodesia samt avbryta alla förekoraraande transportförbindelser
till och från Rhodesia: Några diplomatiska, konsulära eUer militära
förbindelser mellan Sverige och Rhodesias olagliga regering finns inte. Resolutionens
föreskrifter härom behöver därför inte föranleda någon åtgärd från svensk
sida. Detsamma lorde gälla i fråga om kommersiella och "andra"
förbindelser mellan vårt land och Rhodesias olagliga regering. Resolutionens
innebörd är i denna del visserligen något oklar. Eftersom de
tillämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t enligt vad jag tidigare anfört
torde korama att meddela blir mycket långtgående när det gäller avbrytande av
förbindelserna med Rhodesia, får emellertid Sverige anses genom dessa
föreskrifter uppfylla de nyss näranda reso-lutionsbeslämmelserna i erforderlig
utsträckning. Inte heller i vad angår förpliktelsen atl avbryta alla
förekommande transportförbindelser till och från Rhodesia är resolutionen
alldeles klar. De förbud mot olika slags transporter sora Rhodesialagen innehåUer
och som torde återkomma i de blivande tillämpningsföreskrifter till den nya
lagen som avser Rhodesia är emellertid enligt min mening av den omfattningen
att Sverige därigenom får anses ha efterkommit resolutionen också i denna del.

I
paragraf 3 av resolutionen den 18 mars 1970 rekoraraenderas medlemsstaterna
alt ridla lämpliga åtgärder på det nationella planet för alt tillse att ingen
handling som utförs av representanter för eller institutioner under den
olagliga regeringen i Rhodesia ges något erkännande av berörda myndigheter i
resp. medlemsstaler. Enligt min niening bör det inte ineddelas några genereUa
föreskrifter ora alt sådana handUngar inte skall erkännas i Sverige. Frågan oni
sådant erkännande får i det enskilda fallet avgöras av vederbörande svenska inyndiglieter
ined beaktande av Sveriges förpliktelser enligt 1970 års resolution.

Paragraf
11 i samma resolution innehåller en uppmaning lill medlemsstaterna atl vidta
alla de ytterligare åtgärder av icke-militär natur som den föreliggande
situationen i Rhodesia påkaUar. De förbud som jag förutsätter att Kungl. Maj rt
kommer alt utfärda med stöd av den föreslagna FN-lagen är av så omfattande
natur att Sverige redan härigenom får anses till-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

godose
ändamålet med rekommendationen i denna del. Någon ytterligare
lagstiftningsåtgärd är därför, åtrainstone f. n., inte påkaUad. Denna ståndpunkt
överensstäraraer med vad som rid Rhodesialagens tillkoinst uttalades med
anledning av den likalydande rekoraraendationen i resolutionen den 29 raaj 1968
(prop. 1969: 78 s. 60).

Av
vad jag sålunda har anfört oni säkerhetsrådels resolution den 18 mars 1970
framgår, att denna inte ger anledning till andra lagstiftningsåtgärder än dem
jag har berört i det föregående.

Enligt
säkerhetsrådets resolutioner ora sanktioner mot Rhodesia skall siat som är
medlem av FN förbjuda iraport till och export från den staten av varor från
resp. till Rhodesia. Något motsvarande iraport- och exportförbud finnes inte i
Rhodesialagen. Anledningen härtill är att import från och export lill Sverige
av sådana varor som avses raed resolutionerna har ansetts kunna regleras raed
stöd av Kungl. Maj :ls ekonomiska lagstiftnings-niakt génoiii införsel- och ulförselförfattniiigania,
nämligen kungörelsen (1947: 82) angående allraänt iraporlförbud, kungörelsen (1949r
614) angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel och kungörelsen
(1950:324) angående allmänt exportförbud.

Bestämmelsen
13 § i den föreslagna FN-lagen ger Kungl. Maj:t möjlighet att meddela förbud
att från Sverige ulföra vara avsedd att införas lill blockerad silat och att
till Sverige införa vara som härrör från blockerad stat.

De
föreskrifter av säkerhetsrådet sora närmast är av intresse i detla samraanhang
återfinns i paragraferna 3 (a) och (d) i resolutionen den 29 maj 1968. Enligt
dessa bestäraraelser förpliktas FN:s raedlerasslater bl.a. atl dels hindra
import till eget territorium av alla varor som härrör från Rhodesia och soni:
har utförts därifrån efler den 29 raaj 1968, dels hindra försäljning eller
leverans av alla slags varor ined rissa undanlag från eget territoriura
till fysisk eller juridisk person i Rhodesia.

Utförsel
och införsel från resp. till Sverige av sanktionsvaror kan förbjudas raed stöd
av den föreslagna FN-lagen. Sora jag har uttalat i den allmänna motiveringen
bör man eftersträva atl sanktionsbrott så långt möjligt underkastas en
enhetlig reglering. Genom att den föreslagna lagen används koraraer också
riksdagen atl få öva inflytande på genomförandet av sanktionerna. Jag anser
därför att FN-lagen bör användas också i förevarande avseende. Följaktligen
bör även 3 § i den nya lagen sättas i tillämpning. KungL. Maj:t torde i de
särskilda tillärapningsföreskrifterna böra föreskriva att importförbudet gäller
endast varor som har utförts från Rhodesia efter det att Rhodesialagen trädde i
kraft.

I
fråga ora raöjUgheterna för svensk domstol att döma till ansvar för överträdelse
av sanktionsförbud vill jag erinra ora atl 8 § andra stycket Rhodesialagen
från svensk domstols behörighet i detta hänseende undantar gärning som
begås.av utlänning utom riket annorstädes än på svenskt fartyg eller
luftfartyg. Något raotsvarande undantag finns inte i förslaget till FN-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 101

lag,
vilket innebär att i fråga ora straffbestäniraelsernas tilläraplighet de
allmänna reglerna i 2 kap. brottsbalken ora svensk doraslois behörighet blir tiUämpliga.
I tiUämpningsföreskrifterna beträffande Rhodesia bör emellertid Kungl. Maj:t
utforma samtliga förbud så att dessa, såritt avser handlingar som utom riket
begås av utlänning, gäller endast gärningar begångna på svenskt fartyg eller luflfartyg.
Därigenom nås i detta avseende överensstämmelse med säkerhetsrådets
resolutioner.

Jag
har i specialraotiveringen till den föreslagna FN-lagen förutskickat, att jag i
förevarande avsnitt skall närmare behandla de övergångsbestämmelser som behövs
i anslutning till all den föreslagna FN-lagen och till-länipningsföreskrifter lill
denna ersätter Rhodesialagen. Sora koraraittén utan invändning från
remissinstanserna har uttalat fordras övergångsbestämmelser dels beträffande
förbud mot att ta befattning raed varor utförda från Rhodesia, dels i fråga oni
avvisning av utlänning.

Förbud
enligt 6 § i den föreslagna FN-lagen avser varor sora har utförts från
blockerad stat efter del att utförselförbudet som meddelats med stöd av 4 § 4 sararaa
lag har trätt i kraft. Motsvarande förbud i 4 § Rhodesialagen avser varor sora
härrör från Rhodesia och har utförts därifrån efter Rhodesialagens
ikraftträdande den 11 juni 1969. Ora Rhodesialagen upphävs utan att några övergångsbestäraraelser
i denna del raeddelas, koraraer varor som olovUgen har utförts från Rhodesia
under Rhodesialagens giltighetstid alt därefter inte vara föremål för förbud
enligt någon av de berörda paragraferna. 1 övergångsbestämmelse till den nya
lagen bör därför föreskrivas, atl Kungl. Maj:l äger meddela förbud mot åtgärd sora
avses i 6 § nya lagen även raed avseende på vara sora vid lagens ikraftträdande
omfattas av ulförselförbud enligt 2 § Rhodesialagen.

1
saklig överensstämmelse med vad kommittén har föreslagit bör i övergångsbestämmelse
lill den nya lagen också föreskrivas, att förordnande enligt 15 § den nya
lagen får avse utlänning som skäligen kan antagas ha hemvist i Rhodesia och
före nya lagens ikraftträdande ha begått handling som stod i strid mot 26 §
Rhodesialagen.

Om
förslaget till FN-lag antas av riksdagen, bör sålunda förordnas att 3 §, 4 § 1,
3 och 4 samt 58 och 15 §§ den nya lagen skall äga tillämpning i den mån det
påkallas raed anledning av de resolutioner sora FN:s säkerhetsråd hittills har
antagit i fråga ora Rhodesia.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

10.
Hemställan

Jag heraställer,
atl lagrådets yttrande över förslaget till lag oiii vissa internationella sanktioner
inhämtas genoin utdrag av protokollet.

Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådels övriga ledamöter hemstäUt bifaUer
Hans Maj :t Konungen.

Ur
protokollet:

Britta
Gyllensten

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 103

Bilaga
1

(Kommitténs
förslag)

Förslag

till

Lag

om
vissa internationella sanktioner (FN-lag)

1 §.

1
den mån det påkallas i anledning av beslut eller rekommendation om sanktioner
som antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd i överensstämmelse med
Förenta Nationernas stadga får Konungen förordna att befogenhet som avses i
39 och 14 §§ denna lag skall tillkomma Konungen.

Förordnande
förfaller om det ej inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en
månad från början av nästkommande session underslälles riksdagen för prövning
av frågan huruvida del skall bestå och om det ej inom två månader från det
underställningen skett gillas av riksdagen.

Då
säkerhetsrådets beslut eller rekommendation helt eller delris återkallats
eller annars förfallit, skall Konungen så snart det kan ske i motsvarande mån
upphäva meddelat förordnande eller raed stöd därav utfärdad föreskrift.

2 § .

Med
blockerad stal avses i denna lag stat eller område som är föremål för
sanktioner enligt 1 § första stycket.

Med
vara förstås i denna lag materieUt ting av lös egendoms natur. Som vara anses
även elektrisk kraft. Vad som föreskrives om vara gäller dock ej egendom som är
avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

3 § .

Konungen
får föreskriva förbud att från riket utföra vara avsedd alt införas till
blockerad stat och att till riket införa vara som härrör från blockerad stat.

4 §.

Konungen får föreskriva förbud all

1.
till blockerad stat införa
vara,

2.
inom blockerad stat tillhandahåUa
vara i verksamhet av ekonomisk arl,

3.
utanför blockerad stat
tillhandahålla vara avsedd för verksamhet av ekonomisk art som drives från
nämnda stat, och

4.
från blockerad stat utföra
vara.

5 §.

Konungen
får föreskriva förbud att ridtaga åtgärd som främjar eller är ägnad att främja enhgt
3 eller 4 § förbjudet förfarande och som innebär

1.
tillverkning, bearbetning, sammansättning, installering, underhåll eller
reparation av vara.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

2.
lastning, lossning, transport
eller mottagande till förvaring av vaia eller tillhandahållande av transportraedel
eller av utrustning eller förnödenheter för transport,

3.
överlåtelse eller förvärv av
vara, upplålelse eller förvärv av särskild rätt därtiU eller raeddelande av
försäkring därå, eller

4.
lämnande eller förmedlande av
uppdrag för åtgärd som anges i 13.

6 §.

1
fråga om vara som ulförts från blockerad stat i strid mol föreskrift som
meddelats med stöd av 4 § 4 får Konungen förbjuda åtgärd som anges i 5 § 14.

Förbud som meddelas enligt
första styckel får ej avse vara som någon förvärvat utan alt han insett eller
bort inse alt varan på angivet sätt utförts från blockerad stat.

7 § .

Konungen får föreskriva
förbud att utifrån verkställa betalning eller lämna kredit till mottagare i
blockerad stat samt alt verkställa betalning eller lämna kredit till någon
utanför blockerad stat, om betalningen eller krediten är avsedd för mottagare
i nämnda stal eller för verksamhet av ekonomisk art som idkas i eller drives
därifrån.

Vidare får Konungen
föreskriva förbud all lämna eller förmedla uppdrag för åtgärd som förbjudits
enligt första styckel.

8 § .

Konungen får föreskriva
förbud att utöva trafik till lands samt sjö- och luftfart lill eller från
blockerad stat eller i samarbete med trafikförelag, som drives i eller från nämnda
stat, eller med ägare eller brukare av transportmedel som är registrerat där.

Vidare får Konungen
föreskriva förbud att lämna eller förmedla uppdrag att utöva verksamhet som
förbjudits enligt första stycket.

9 §.

Konungen får föreskriva
alt förbud enligt 38 § skall gälla även om avlal om förfarande eller åtgärd
som där sägs slutils innan sådani förbud trätt i kraft.

10 §.

Den
som bryter mot förbud enligt 38 § döraes, om gärningen skett uppsåtligen,
till böter eller fängelse i högst två år eller, ora gärningen skett av grov oaklsarahel,
till böter eller fängelse i högst sex raånader. I ringa fall skall ej dömas
till ansvar.

För
medverkan till brolt enligt denna lag döraes ej till ansvar.

11 §.

Utbyte
av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, ora det ej är uppenbart
obilligt.

12 §.

Egendora
som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller som frarabragts
genom sådant brolt kan förklaras förverkad, om det är påkallat lill
förebyggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger. Det-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971 105

samraa gäller egendom med vilken tagits befattning som
utgör brott enligt denna lag.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras
förverkat.

13 §.

Ätal för brott enligt denna lag får väckas endast efler
förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

14 §.

Konungen får förordna att utlänning som skäligen kan
antagas ha hemrist i blockerad stat och ha begått eller avse att begå sådan
handling som står i strid mot förbud enligt 38 § kan avvisas i den ordning som
föreskrives i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom lagen upphäves lagen (1966r 158) angående utvidgad
tillärapning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot
överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen den 21 mars 1940 (nr
176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg.

Avlöses ulförselförbud enligt 2 § lagen (1969r232) om
vissa sanktioner mot Rhodesia av motsvarande förbud med stöd av denna lag får
Konungen tiUämpa 6 § första stycket även i fråga om vara som utförts från
Rhodesia i strid mot det tidigare förbudet. Likaså får Konungen vid tillämpning
av 14 § föreskriva att handling som begåtts i strid mot sådant förbud enligt förenämnda
lag som avlöses av motsvarande förbud med stöd av den nya lagen skall anses
lika med handling i strid mot det nya förbudet.

8 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 77

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Bilaga
2

Säkerhetsrådets
resolution den 18 mars 1970

The
Security Council,

Reaffirming its
resolutions 216 (1965) of 12 November 1965, 217 (1965) of 20 November 1965, 221
(1966) of 9 April 1966, 232 (1966) of 16 December 1966 and 253 (1968) of 29
May 1968,

Reaffirming that, to the extent
not superseded in this resolution, the measures provided for in resolutions 217
(1965) of 20 November 1965, 232 (1966) of 16 December 1966 and 253 (1968) of 29
May 1968, as well as those initiated by Member States in implemenlalion of those
resolutions, shall continue in effect,

Taking into account the
reports of the Committee established in pursuance of Security CouncU
resolution 253 (1968) (S/8954 and S/9252),

Noting
with grave cancern:

(a)
That the measures so far taken have
failed lo bring the rebellion in Southern Rhodesia to an end,

(b)
That some States, contrary to
resolutions 232 (1966) and 253 (1968) of the Security Council and to their
obligations under Article 25 of the Charter, have failed to prevent trade with the
illegal régime of Southern Rhodesia,

(c)
That the Governments of the Republic
of South Africa and Portugal have continued to give assistance to the illegal régime
of Southern Rhodesia, thus diminishing the effects of the measures decided upon
by the Security Council,

(d) That the situation
in Southern Rhodesia continues lo deteriorate as

a result of the introduction by the illegal régime of new measures, induding

the purported assuraplion of republican status, aimed at repressing the

Afiican people in riolation of General Assembly resolution 1514 (XV),

Recognizing
the legilimacy of the struggle of the people of Southern Rhodesia lo secure the
enjoyraent of their rights as sel forth in the Charter of the United Nations
and in conformily with the objectives of General Assembly resolution 1514 (XV),

Reaffirming
that the present situation in Southern Rhodesia constitules a threat to international
peace and security,

Acting
under Chapter VII of the United Nations Charter,

1.
Condemns the illegal proclaraalion
of republican status of the Territory by the illegal régirae in Southern
Rhodesia;

2.
Decides that Member States shall
refrain from recognizing this illegal régime or from rendering any assistance
lo il;

3.
Calls upon Member States to take
appropriate measures, at the national level, to ensure that any act performed
by officials and institutions of the illegal régime in Southern Rhodesia shall
not be accorded any recognition, official or otherwise, induding judicial notice,
by the competent organs of their Slate;

4.
Reaffirms the primary responsibility
of the Government of the United

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 107

Kingdom
for enabling the people of Zimbabwe to exercise their right to self-deterraination
and independence, in accordance with the Charter of the United Nations and in conforraity
with General Assembly resolution 1514 (XV), and urges thal
Government to discharge fully ils responsibility;

5.
Condemns all measures of political
repression, induding arrests, deten-tions, liials and executions, which violate
fundamental freedoms and rights of the people of Southern Rhodesia;

6.
Condemns the policies of the Governments
of South Africa and Portugal, which continue to have political, economic, railitary,
and other relations with the illegal régirae in Southern Rhodesia in violation
of the relevant United Nations resolutions;

7.
Demands the iramediate withdrawal
of South African police and armed personnel frora the Territory of Southern
Rhodesia;

8.
Calls upon Member States lo
lake more stringent raeasures in order lo prevent any circumvention by their nalionals,
organizations, companies and other institutions of their nationality, of the decisions
taken by Security Council in resolutions 232 (1966) and 253 (1968), all
provisions of which shall fully reraain in force;

9.
Decides, in accordance with Article
41 of the Charter and in furthering the objective of ending the rebellion, that
Meraber Stales shall r

(a)
Immediately sever all diplomalic,
consular, trade, railitary and other relations that they raay have with the
illegal régime in Southern Rhodesia, and terminale any representation that they
raay raainlain in the Territory;

(b)
Immediately inlerrupt any existing
means of transporlalion to and from Southern Rhodesia;

10.
Requests the Government of the
United Kingdom as the adminislering Power, to rescind or withdraw any exisling agreeraenls
on the basis of which foreign consular, trade and other representation may al
present be main-lained in or with Southern Rhodesia;

11.
Requests Meraber States to take
all possible further action under Article 41 of the Charter lo deal with the
situation in Southern Rhodesia, not exduding any of the raeasures provided in that
Artide;

12.
Calls upon Member States lo take
appropriate action to suspend any membership or associale merabership that the
illegal régime of Southern Rhodesia has in specialized agencies of the United
Nations;

13.
Urges Meraber States of any international
or regional organizations to suspend the raerabership of the illegal régirae of
Southern Rhodesia frora their respective organizations and to refuse any request
for raerabership from that régime;

14.
Urges Member States to increase
moral and material assistance to the people of Southern Rhodesia in their legitimate
struggle to achieve freedom and independence;

15.
Requests specialized agencies
and other international organizations concerned, in consultation with the Organization
of African Unity, to give aid and assistance to refugees from Southern Rhodesia
and those who are suffering from oppression by the illegal régirae of Southern
Rhodesia;

16.
Requests Meraber States, the
United Nations, the specialized agencies and other international organizations
in the United Nations systera to make an urgent effort to increase their assistance
to Zarabia as a matter of priori-ty with a view to helping ber solve such
special economic problems as she may be confronled with arising from the carrying
out of the decisions of the Security Council in this question;

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

17.
Calls upon Member States, and
in particular those with primary responsibility under the Charter for the maintenance
of international peace and security, to assist effectivdy in the implenienlation
of the measures called for by the present resolution;

18.
Urges, having regard to the principle
stated in Article 2 of the United Nations Charter, States not Members of the
United Nations to act in accordance with Ihe provisions of the present
resolution;

19.
Calls upon Member Stales to
report to the Secrelary-General by 1 June 1970 on the measures taken to iraplement
the present resolution;

20.
Requests the Secretary-General
to report to the Security Council on the progress of the implemenlalion of this
resolution, the first report not to be raade låter than 1 July 1970;

21.
Decides that the Comraittee of the
Security Council established by resolution 253 (1968), in accordance with rule
28 of the prorisional rules of procédure of the Security Council, shall be enlrusled
with the responsibility of:

(a)
Exaiiiining such reports on the
implemenlalion of the present resolii-tion as will be submitted by the Secretary-General;

(b)
To seek from Member States such
further information regarding the effective implemenlalion of Ihe provisions laid
down in the present resolution as it may consider necessary for the proper discharge
of its duty to report to the Security Council;

(c)
To study ways and means by which
Member States could carry out more effectively the decisions of the Security Council
regarding sanctions against the illegal régime of Southern Rhodesia and to make
recomraenda-tions to the Security Council;

22. Requests
the United Kingdom, as the adminislering Power, to con

tinue to give maximum assistance to the Committee and to provide the Com

mittee with any information which it raay receive in order that the raeasures

enrisaged in this resolution as well as resolutions 232 (1966), and 253

(1968) may be rendered fully effective;

23.
Calls upon Meraber States as well
as the specialized agencies to supply such information as may be sought by the Coraraittee
in pursuance of this resolution;

24.
Decides to maintain this item on
its agenda for further action as appropriate in the light of developments.

Översättning
av resolutionen

Säkerhetsrådet,

Som
bekräftar sina resolutioner 216 (1965) den 12 november 1965, 217 (1965) den 20
november 1965, 221 (1966) den 9 april 1966, 232 (1966) den 16 december 1966 och
253 (1968) den 29 maj 1968,

Som
bekräftar att, i den mån de inte upphävs genom denna resolution, de i
resolutionerna 217 (1965) den 20 november 1965, 232 (1966) den 16 deceraber
1966 och 253 (1968) den 29 maj 1968 föreskrivna åtgärderna, Uksom de åtgärder
som initierats av medlemsstaterna i tillämpningen av dessa resolutioner,
fortfarande skall vara gällande.

Som
beaktar rapporterna från den kommitté som bildades i enlighet med säkerhetsrådets
resolution 253 (1968) (S/8954 och S/9252),

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 109

Som
är allvarligt bekymrat över

(a)
att hittiUs vidtagna åtgärder
inte lyckats bringa upproret i Sydrhodesia till ett slut,

(b)
att rissa stater i strid med
säkerhetsrådets resolutioner 232 (1966) och 253 (1968) och med sina
skyldigheter i enUghet med stadgans arlikel 25, har underlåtit att förhindra
handel med den olagliga regimen i Sydrhodesia,

(c)
att regeringarna i Sydafrika
och Portugal har fortsatt att ge bistånd till den olagliga regimen i
Sydrhodesia och sålunda minskat effekterna av de åtgärder som beslutats av
säkerhetsrådet,

(d) att
situationen i Sydrhodesia fortsätter att förvärras till följd av nya

åtgärder som den olagliga regimen vidtagit, däri inbegripet det föregivna

utropandel till republik, vilka syftar till att förtrycka det afrikanska folket

i strid raed generalförsamlingens resolution 1514 (XV),

Som
erkänner rättmätigheten i del sydrhodesiska folkets kamp för att trygga
åtnjutandet av sina rättigheter enligt FNrs stadga och syftet med
generalförsamlingens resolution 1514 (XV),

Som
bekräftar att den rådande situationen i Sydrhodesia utgör ett hot mot
internationell fred och säkerhet,

Som
handlar med stöd av kapitel VII i FNrs stadga,

1.
Fördömer den olagliga
sydrhodesiska regimens olagliga utropande till republik;

2.
Beslutar att medlemsstaterna
skall avhålla sig från att erkänna denna olagliga regim och från att lämna den
något bistånd;

3.
Uppmanar medlemsstaterna att
vidta lämpliga åtgärder på det nationella planet för alt tillse att ingen
handling som utförs av representanter för eller institutioner under den
olagliga regimen i Sydrhodesia skall ges något erkännande eller beaktas, vare
sig officiellt eller på annat sätt, av berörda myndigheter i deras stater;

4.
Bekräftar Förenade
Konungarikets regerings primära ansvar atl raöjliggöra för Zirababwes folk att
utöva sin rätt lill självbesläramande och oberoende i enlighet med FNrs stadga
och med generalförsamlingens resolution 1514 (XV), och
uppmanar denna regering att till fullo utöva sill ansvar;

5.
Fördömer alla åtgärder
innebärande politiskt förtryck, däri inbegripet frihelsberövanden, rättegångar
och avrättningar, vilka kränker grundläggande fri- och rättigheter för
Sydrhodesias folk;

6.
Fördömer den politik som förs
av regeringarna i Sydafrika och Portugal, vilka fortsätter att upprätthålla
politiska, ekonoraiska, militära och andra förbindelser med den olagliga
regimen i Sydrhodesia i strid med FNrs olika resolutioner i denna fråga;

7.
Kräver omedelbart
tillbakadragande av sydafrikansk polis och beväpnad personal från Sydrhodesias
territorium;

8.
Uppmanar medlemsstaterna alt
vidta striktare åtgärder för atl förhindra att medlemsstaternas medborgare,
organisationer, företag eller andra institutioner med deras nationalitet
kringgår de beslut som fattats av säkerhetsrådet i resolutionerna 232 (1966)
och 253 (1968) och som skall förbU i krafl;

9.
Beslutar, i enlighet med
stadgans arlikel 41 och för att främja syftet alt bringa upproret lill ett slut,
att medlemsstaterna skall r

a)
omedelbart avbryta alla diplomatiska, konsulära, kommersiella, militära och
andra förbindelser, som de eventueUt har med den olagliga regimen

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 KungL Maj:ts proposition nr 77 år 1971

i
Sydrhodesia, och atl avskaffa all representation som de eventuellt har i onirådet;

(b)
omedelbart avbryta alla existerande transportförbindelser till och från
Sydrhodesia;

10.
Begär att Förenade
Konungarikets regering såsora förvaltande stat upphäver eller återtar varje
existerande överenskoraraelse på vars grund utländsk konsulär, handels- och
annan representation för närvarande kan upprätthållas i eller raed Sydrhodesia;

11.
Anmodar medlemsstaterna att ridla
alla ytterligare tänkbara åtgärder enligt arlikel 41 i stadgan för all ta itu
med situationen i Sydrhodesia, utan att utesluta någon av de åtgärder som anges
i artikeln;

12.
Uppmanar medlemsstaterna att
vidta lämpliga åtgärder för att suspendera den olagliga regimen i Sydrhodesia
från varje medlemskap eller associerat medlemskap som den har i FNrs fackorgan;

13.
Uppmanar raedlerasstaterna i
varje internationell eller regional organisation alt suspendera den olagliga
regimen i Sydrhodesia från medlemskap i deras respektive organisationer och
att vägra varje begäran om raed-lemskap från regimen i fråga;

14.
Uppmanar medlemsstaterna alt
lärana ökat moraliskt och materiellt bistånd lill det sydrhodesiska folket i
dess rättmätiga kamp för alt uppnå frihet och oberoende;

15.
Anmodar fackorganen och andra
berörda internationella organisationer att, i samråd med Organisationen för
afrikansk enhet, lämna hjälp och bistånd till flyktingar från Sydrhodesia och
dem som drabbas av den olagliga sydrhodesiska regimens förtryck;

16.
Anmodar raedlerasstaterna, FN,
fackorganen och andra internationella organisationer inora FN-farailjen alt raed
förtur göra en kraftansträngning för att öka sitt bistånd till Zambia i syfte
att hjälpa landet att lösa de särskUda ekonomiska problem som kan möta det som
en följd av genomförandel av säkerhetsrådets beslut i denna fråga;

17.
Uppmanar medlemsstaterna, och i
synnerhet dem som har det grundläggande ansvaret enligt stadgan för
upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, atl effektivt bidra till
genomförandet av de åtgärder som denna resolution föreskriver;

18.
Manar enträget, under beaktande
av de i artikel 2 i FNrs stadga fastslagna principerna, stater som icke är medlemraar
i FN att handla i överenssläraraelse raed vad som föreskrivs i denna
resolution;

19.
Uppmanar medlemsstaterna att
senast den 1 juni 1970 avge rapport till generalsekreteraren om de åtgärder som
vidtagits för att genomföra denna resolution;

20.
Anmodar generalsekreteraren att
rapportera till säkerhetsrådet om hur genomförandet av denna resolution fraraskrider,
varvid den första rapporten skall lämnas senast den 1 juli 1970;

21.
Beslutar att den säkerhetsrådskomraitté,
som tillsattes genora resolution 253 (1968) i enlighet raed regel 28 i
säkerhetsrådets provisoriska procedurregler, skall ansvara för uppgifterna att
r

(a)
granska de rapporter om
genomförandet av denna resolution som framläggs av generalsekreteraren;

(b)
hos medlemsstaterna begära de
ytterligare uppgifter ora det effektiva genomförandet av denna resolutions
bestämmelser som komraittén anser nödvändiga för att på elt tillfredsställande
sätt kunna fullgöra sin uppgift atl rapportera lill säkerhetsrådet;

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 111

(c)
studera på vilka sätt medlemsstaterna mer effektivt skulle kunna genomföra
säkerhetsrådets beslut om sanktioner mot den illegala regimen i Sydrhodesia och
avge rekommendationer till säkerhetsrådet;

22.
Begär att Förenade Konungariket
i egenskap av förvaltande stat fortsätter att ge största möjliga stöd åt
kommittén och förse den med alla upplysningar som landet må erhålla för att de
åtgärder som förutses i denna resolution liksom i resolutionerna 232 (1966) och
253 (1968) skall kunna bli fullt effektiva;

23.
Uppmanar medlemsstaterna och
fackorganen alt förse komraittén med de upplysningar som kommittén kan komma
att begära för verkställandet av denna resolution;

24.
Beslutar att behålla detta
ärende på dagordningen för de vidare åtgärder som kan anses lämpliga i ljuset
av den framtida utvecklingen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Bilaga
3

Lagen
(1969:232) om vissa sanktioner mot Rhodesia

1 §.

Med
vara förstås i denna lag materiellt ting av lös egendoms natur. Som vara anses
även elektrisk kraft. Vad som föreskrives ora vara gäller dock ej egendom som
är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

2 § .

Vara
får ej utföras från Rhodesia eller införas dit. Från förbudet mot införsel
undantages vara som är avsedd endast för medicinskt bruk, utrustning och
materiel för undervisning i skola eller annan undervisningsanstalt,
publikation, nyhetsmaterial och, när det är påkaUat av särskilda humanitära
skäl, livsraedel.

Det
är vidare, med samma undantag som enligt första stycket gäller i fråga om
införsel, förbjudet att tillhandahålla mottagare utanför Rhodesia vara, om
denna är avsedd för verksamhet av ekonomisk art som idkas i eller drives från
Rhodesia.

3 § .

Åtgärd
får ej vidtagas som främjar eller är ägnad att främja enligt 2 § förbjudet
förfarande och som innebär

1)
tiUverkning, bearbetning,
sammansättning, installering, underhåU eller reparation av vara,

2)
lastning, lossning, transport
eller mottagande till förvaring av vara eller tillhandahållande av
transportmedel eller av utrustning eller förnödenheter för transport,

3)
överlåtelse eller förvärv av
vara, upplåtelse eller förvärv av särskild rält därtill eller meddelande av
försäkring därå, eller

4) lämnande
eller förmedlande av uppdrag för åtgärd som anges i 13.

Vad som sägs i första stycket gäller även om varan är avsedd endast som

hjälpraedel
för fraraslällning av annan vara och ej koraraer alt användas i strid mot 2 §.

4 §.

I
fråga om vara sora härrör från Rhodesia och utförts därifrån efter denna lags
ikraftträdande får ej företagas rättshandling sora avser förvärv, överlåtelse,
upplåtelse, transport eller annat ekonomiskt raellanhavande. Ej heller får
sådan vara transporteras.

Har
någon företagit rättshandling sora nu nämnts utan all han insett eller bort
inse att varan härrör från Rhodesia och utförts därifrån, kan Konungen medge
undantag från första stycket när det gäller vidare åtgärd med varan.

5 § .

Till
mottagare i Rhodesia fär ej utifrån verkstäUas betalning eller lämnas kredit.
Ej heller får betalning verkställas eller kredit lämnas till någon utanför
Rhodesia, ora den är avsedd för mottagare i Rhodesia eller för verksarahet av
ekonomisk art sora idkas i eller drives från Rhodesia.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 113

Från
förbud enligt första stycket undantages betalning och kredit, sora avser endast
pension, medicinskt eller humanitärt ändamål, underrisnings-ändamål eller
anskaffande av nyhetsmaterial.

6 § .

Luftfart
får ej utövas till eller från Rhodesia eller i samarbete med rhodesiskt lufttrafikföretag
eller raed ägare eller brukare av rhodesiskt luftfartyg. Ej heller får uppdrag
att utöva sådan luftfart lämnas eller förmedlas.

7 § .

Förbud enligt 26 § gäller
även om avtal om förfarande eller åtgärd som där sägs slutits före denna lags
ikraftträdande.

8 § .

Den som bryter mot 26 § dömes,
om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eUer,
om gärningen skett av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex
månader. 1 ringa fall skall ej döraas till ansvar.

Utlänning som utom riket
begått gärning enligt första stycket skall, oavsett vad som föreskrives i 2
kap. 2 och 3 §§ brottsbalken, dömas för gärningen endast om den begåtts på
svenskt fartyg eller luftfartyg.

9 §.

Utbyte
av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart
obilligt.

10 §.

Egendom
som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller som frarabragts genora
sådant brott kan förklaras förverkad, om det är påkaUat till förebyggande av
brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Detsamma gäller egendom med
vilken tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.

I
stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

11 §.

Ätal
för brott enligt denna lag får väckas endast efter förordnande av Konungen
eller den Konungen bemyndigar.

12 §.

Utlänning
som skäligen kan antagas ha hemvist i Rhodesia och ha begått eller avse att
begå sådan handling som slår i strid mot 26 § kan oberoende av var handlingen anlages
ha ägt rum eller komraa atl äga rura avvisas i den ordning som föreskrives i
utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Denna
lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift ulkomrait
från trycket i Svensk författningssamling och gäller så länge Konungen ej annat
förordnal, dock längst lill utgången av år 1970.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Bilaga
4 (Reniitterade förslaget)

Förslag

till

Lag
om vissa internationella sanktioner;

Härigenom
förordnas som följer.

1 §
1 den mån det påkallas raed anledning av beslut sora fattats eller re

kommendation som antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd i överens

stämmelse med Förenta Nationernas stadga kan Konungen förordna att

38 och 15 §§ skall tiUämpas.

Förordnande förfaller, om
det ej inora en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från
början av nästkommande session underställes riksdagen för prövning av frågan
huruvida del skall bestå och om det ej inom två månader från det underställmngen
skedde gillas av riksdagen.

Ora säkerhetsrådets beslut
eller rekomraendation helt eller delvis återkallas eller förfaller, skall
Konungen så snart det kan ske i raotsvarande mån upphäva meddelat förordnande
eller med stöd därav meddelad föreskrift.

«

2 .§
Med blockerad stat förstås i denna lag stal eller område som är före

mål för sanktioner enligt beslut eller rekommendation sora avses i 1 § första

stycket.

Med
vara förstås i denna lag raalerielll ting av lös egendoms natur. Som vara anses
även elektrisk kraft.

Vad
som nedan föreskrives om vara gäller dock ej egendom sora är avsedd endasl för
innehavarens personliga bruk.

3
g Konungen får meddela förbud
alt från riket utföra vara avsedd att införas till blockerad stat och förbud
alt till riket införa vara som härrör från blockerad stat.

4
§ Konungen får meddela
förbud att

1.
lill blockerad stat införa
vara,

2.
inora blockerad stal tillhandahålla
vara i verksainhet av ekonomisk art,

3.
utanför blockerad stal
tillhandahålla vara avsedd för verksamhet av ekonomisk art som drives från den
blockerade staten,

4.
från blockerad stat utföra
vara.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 115

5 §
Konungen får meddela förbud att ridtaga åtgärd sora är ägnad att

främja enligt 3 eller 4 § förbjudet förfarande och som innebär

1.
tillverkning, bearbetning,
sammansättning, instaUering, underhåll eller reparation av vara eller lämnande
av tekniskt bistånd till sådan åtgärd,

2.
lastning, lossning, transport
eller mottagande till förvaring av vara eller tillhandahållande av
transportmedel eller av utrustning eller förnödenhet för transport,

3.
överlåtelse eller förvärv av
vara, upplåtelse eller förvärv av särskild rätt därtiU eller meddelande av
försäkring därå eller rättshandling som avser i 1 eller 2 närand åtgärd
beträffande vara,

4.
överlåtelse eller förvärv av
uppfinning eller upplålelse eller förvärv av särskild räll därtill, eller

5.
lämnande eller förmedlande av
uppdrag för åtgärd sora anges i 14.

6
§ Konungen får förbjuda åtgärd
som anges i 5 § 13 och lämnande eller förraedlande av uppdrag för sådan åtgärd
i fråga ora vara som utförts från blockerad stal efter del all förbud som
meddelats med slöd av 4 § 4 trätt i kraft.

7
§ Konungen får meddela förbud
alt utifrån verkstäUa belalning eller lämna kredit till mottagare i blockerad
stat eller att verkstäUa betalning eller lämna kredit till någon utanför
blockerad stat, ora betalningen eller krediten är avsedd för raotlagare i den
blockerade staten eller för verksamhet av ekonoraisk art sora idkas där eller
drives därifrån.

Konungen
får även raeddela förbud att lämna eller förmedla uppdrag för åtgärd sora
förbjudits enligt första stycket.

8 §
Konungen får meddela förbud att utöva trafik lill lands samt sjö- eller

luftfart till eller från blockerad stat eller atl i fråga ora sådan verksarahet

sainarbeta med trafikföretag, som drives i eller från näranda stat, eller raed

ägare eller brukare av transportraedel sora är registrerat där.

Förbud
enligt första stycket får riktas mol ägare och brukare av transportmedel samt raot
befälhavare och besättningsnian på transportmedel.

Konungen
får även meddela förbud alt lärana eller förraedla uppdrag att utöva verksamhet
som förbjudits enligt första stycket.

9 §
Konungen kan för visst fall raedge undanlag från förbud sora med

delats raed stöd av 38 §.

10
§ Förbud som raeddelals raed slöd
av 38 § gäller även ora avtal om förfarande eller åtgärd som avses i nämnda
lagrum slutits innan sådant förbud trätt i kraft, såvida ej Konungen förordnal
annat.

11
§ Den sora bryter mot förbud
som meddelats med stöd av 38 § dömes, ora gärningen skett uppsåtligen, till
böter eller fängelse i högst två år eller, om gärningen skell av grov oaktsamhet,
lill böter eller fängelse i högst sex månader. 1 ringa fall skall ej dömas till
ansvar.

För
medverkan till brolt enligt denna lag döraes ej till ansvar.

12 §
Utbyte av brolt enligt denna lag skall förklaras förverkat, oin det

ej är uppenbart obilligl.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

13 §
Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brolt enUgl denna lag

eller som frambragls genom sådant brott kan förklaras förverkad, om det

är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger.

Detsamma gäller egendom med vilken tagits befattning som utgör brott en

ligt denna lag.

I
stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

14
§ Åtal för brott enligt denna
lag får väckas endast efler förordnande av Konungen eller den Konungen
bemyndigar.

15
§ Konungen får förordna att
utlänning som skäligen kan antagas ha hemvist i blockerad stat och ha begått
eller avse att begå sådan handling som står i strid mot förbud enligt 38 § kan
avvisas i den ordning som föreskrives i utlänningslagen (1954r 193).

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1971.

2.
Genom lagen upphäves lagen (1969r232)
om vissa sanktioner mot Rhodesia.

3.
I fråga om vara som rid den nya
lagens ikraftträdande är omfattad av utförselförbud enligt 2 § lagen om vissa
sanktioner mot Rhodesia får Konungen, utan hinder av att varan utförts från
Rhodesia innan förbud som meddelats med stöd av 4 § 4 nya lagen trätt i kraft,
meddela förbud enligt 6 § nya lagen. Konungen får även föreskriva att
förordnande enligt 15 ,§ nya lagen får avse också utlänning som skäligen kan
antagas ha hemvist i Rhodesia och före lagens ikraftträdande ha begått handling
som står i strid mot 26 § lagen om rissa sanktioner mol Rhodesia.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj:ts proposition nr 77 år 1971 11?

Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 11 mars 1971. Närvaran der

justitierådet Brunnberg,

regeringsrådet Hjern,

justitierådet Bergsten,

justitierådet Gyllensvärd.

Enligt
lagrådet den 9 mars 1971 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,
håUet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet den 5 februari 1971, hade Kungl.
Maj rt förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättat förslag
till lag om vissa internationeUa sanktioner.

Förslaget, som finns bilagt
delta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hans
Olsson.

Lagrådet
yttrader

Den
föreslagna lagen bygger väsentligen på den av lagrådet tidigare granskade
Rhodesialagen. Lagrådet lämnar det nu remitterade förslagel utan annan erinran
än såritt angår 11 §. Enligt andra stycket i denna paragraf skall ej dömas till
ansvar för medverkan till brott enligt lagen. Härraed avses uppenbarligen alt
endast gärningsraannen, ej anstiftare eller medhjälpare, skall dömas. Då
enligt terminologin i 23 kap. 4 § brollsbalken även gärningsmannen tillhör
kretsen av medverkande, synes lagtexten böra förtydligas på så sätt, att orden
"medverkan till brott enligt denna lag" utbytes mot "anstiftan
av eller medhjälp till gärning som avses i första stycket".

Ur
protokollet r Ingrid Hellström

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 12 mars 1971.

Närvarander

Statsministern
Palme, ministern för utrikes
ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Löfberg, LiDBOM,
Carlsson.

Statsrådet
Lidbora anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
lagrådets utlåtande över förslag lill lag ora vissa internationella
sanktioner.

Föredraganden
upplyser, alt lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran utom såvitt avser
bestämmelsen i 11 § andra stycket att ansvai' inte skall ådömas för medverkan
till brott enligt den föreslagna lagen, saral anför.

Som
lagrådet påpekar är givetvis avsikten med den använda formuleringen atl
gärningsmannen men inte anstiftare eller raedhjälpare skall kunna döraas till
ansvar för brott mot den föreslagna lagen. Samma formulering har använts i
annan lagstiftning och någon tvekan om innebörden av en bestämmelse med sådan
formulering torde inte föreligga. Jag vill emellertid inte raolsälla mig atl
lagtexten förtydligas på del sätt som lagrådet har föreslagit.

I
samband med den föreslagna lagens ikraftträdande skall lagen (1969: 232) om
vissa sanktioner mot Rhodesia upphöra att gälla. Eftersom dessa sanktioner
alltjämt är i kraft och den nya lagen skall träda i stället för Rhodesialagen,
bör, som jag framhöll vid remissen av lagförslaget, Kungl. Maj :t redan i detta
samraanhang underställa riksdagen fråga om förordnande enUgt den nya lagen i
vad avser Rhodesia.

Föredraganden
hemställer att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen atl

dels
antaga förslaget till lag om vissa internationella sanktioner raed nu angiven
ändring,

dels
godkänna att Kungl. Maj:t förordnar om tillämpning av 3 §, 4 § 1, 3, och 4, 58
§§ samt 15 § den föreslagna lagen med anledning av de resolutioner som Förenta
Nationernas säkerhetsråd antagit i fråga om Rhodesia den 12 och 20 november
1965, den 9 april och den 16 december 1966, den 29 maj 1968 och den 18 mars
1970.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition
nr 77 år 1971 119

Med
bifall till vad föredraganden sålunda raed insläraraande av statsrådels övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur
protokollet:

Britta
GyUensten

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Innehåll

Sid.

Propositionen....................................................................... .... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll......................................... .... 1

Förslag till lag om vissa
internationella sanktioner ..................... .... 2

Utdrag av statsrådsprotokoUet
den 5 februari 1971 .................. 5

1
Inledning...................................................................... 5

2
Allmän bakgrund............................................................ 7

3
Säkerhetsrådets resolutioner ......................................... 8

4
Svensk rätt ................................................................. 9

5
Utländsk rätt .............................................................. 11

6
FN-lagkommittén ....................................................... 12

6.1
Lagstiftningens form och
räckvidd................................ 12

6.2
FuUmaktslagens innehåll............................................ 15

6.3
Ansvarsbestämmelser m. ra........................................ 24

6.4
Vissa civilrättsliga frågor............................................ 28

6.5
Ersättningsfrågan..................................................... 29

6.6
Formerna för riksdagens
medverkan ............................ 33

7
Remissyttrandena ....................................................... 37

8
Föredraganden.............................................................. .. 43

8.1 Allmänna
överväganden............................................. 43

8.1.1
Inledning......................................................... .. 43

8.1.2
Behov av lagstiftning......................................... .. 46

8.1.3
Lagstiftningens form och
räckvidd ...................... .. 46

8.1.4
Fullmaktslagens innehåll ................................... .. 49

8.1.5
Ansvarsbestämmelser m. m................................. .. 57

8.1.6
Vissa civilrättsliga frågor m.
ra............................. .. 58

8.1.7
Ersättningsfrågan ........................................... 62

8.1.8
Formerna för riksdagens
medverkan...................... .. 64

8.1.9
Lagförslag ..................................................... .. 68

8.2 Specialmotivering..................................................... 68

9 TUlämpning
av fullmaktslagen ........................................ 95

10
Hemställan ................................................................ 102

Bilaga
1 Kommitténs förslag till lag om vissa internationella sanktioner (FN-

lag) .................................................................... 103

Bilaga 2 Säkerhetsrådets
resolution den 18 mars 1970................. 106

Bilaga 3 Lagen (1969: 232)
om vissa sanktioner mot Rhodesia .... 112

Bilaga 4 Remitterade
förslaget till lag om vissa internationella sanktioner.. 114

Utdrag av lagrådets protokoU
den 11 mars 1971 ...................... 117

Utdrag av
statsrådsprotokollet den 12 mars 1971....................... . 118

MARCUS BOKTR. STHLM H7I 7005SI

Doktrin (2)

  1. Rolf H. Lindholm, Neutralitet och sanktioner, SvJT 1985 s. 634, på s. 649 · Fritt tillgänglig
  2. Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen, SvJT 1974 s. 81, på s. 126 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

36 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (27)

27 kopplingar i 16 dokument.

  1. Ds 2017:62 Ett särskilt straffansvar för deltagande i en terroristorganisation s. 123 i texten
  2. SOU 2010:63 EU:s direktiv om sanktioner mot arbetsgivare s. 372 i texten
  3. SOU 2002:98 Internationella brott och svensk jurisdiktion - del 1 s. 208 i texten
  4. SOU 1998:47 Bulvaner och annat s. 173 om s. 62 i texten
  5. Prop. 1995/96:35 En ny lag om vissa internationella sanktioner s. 23 om s. 71 · s. 25 om s. 72 i texten

Visa alla 16

Rättsfall (3)

3 kopplingar.

  1. RH 1998:18 ur registret
  2. NJA 1998 s. 706 om s. 91 i texten
  3. NJA 1993 s. 178 om s. 92 i texten

Doktrin (6)

6 kopplingar.

  1. Bengtsson, 14 uppsatser 1983-1991, 1992 s. 101 om s. 64 i texten
  2. Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991 s. 191 om s. 63 i texten
  3. Bernitz, Internationell marknadsrätt, 1990 s. 126 i texten
  4. Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 1, 1986 s. 143 om s. 63 i texten
  5. SvJT 1985 s. 634 Rolf H. Lindholm, Neutralitet och sanktioner s. 649 i texten

Visa alla 6