Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken

1972 · 54 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 37 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1972:122, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl.
Maj.ts proposition nr 122 år 1972 Prop. 1972:122

Nr 122

Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken; given
Stockholms slott den 27 oktober 1972.

Kungl. Maj:l vill härmed, under åberopande av
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justiiieärenden, föreslå riksdagen
alt bifalla del förslag om vars avlåtande lill riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Enligt
Vårt nådiga beslul:

GUSTAF ADOLF

LENNART
GEUER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelsen i 16 kap.
13 § brottsbalken om straff för djurplågeri utvidgas till atl omfatta inte bara
uppsåtligt brott ulan också gärning som begås av grov oaktsamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:122

Förslag
till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas,
alt 16 kap. 13 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om någon,genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annal säll, olillböriigen utsätter
djur för lidande, dömes för d jurplåge-r i till böter eller fängelse i högst
två år.

Om nägon uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller van vård eller på
annal sätt, olillböriigen utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri
till böter eller fängelse i högsl två år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den I januari 1973.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122

Utdrag av protokollet över
justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
på Stockholms slott den 27 oktober 1972.

Närvarande: Statsministern PALME,
ministern för ulrikes ärendena WICKMAN, statsråden ANDERSSON, HOLMQVIST,
ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
CARLSSON.

Chefen för justiliedeparlementel,
statsrådet Geijer, anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter fråga om ändring i brottsbalkens bestämmelserom djurplågeri och
anför.

1 Inledning

Om någon, genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annal sätt, otillbörligen utsätter djur
för lidande, dömes for djurplågeri till böter eller fängelse i högsl två år.
Denna bestämmelse finns i 16 kap. 13 § brottsbalken (BrB). För straffbarhel
krävs enligt en allmän regel i 1 kap. 2 § första stycket BrB all gärningen
begås uppsåtligen.

I riksdagen har del under .senare
år i motioner och enkla frågor påtalats alt djurplågeriparagrafen inte
tillämpas effektivt beroende framför allt på svårigheter alt bevisa all
gärningsmannen haft uppsåt atl tillfoga djuret lidande. Vid 1970 års riksdag
uttalade tredje lagutskottet i sill av riksdagen godkända utlåtande (3LU
1970:15) atl skäl förelåg att undersöka möjligheterna atl utvidga
lagstiftningen om djurplågeri till att avse även vårdslösa handlingar. Frågan
behandlades också vid 1971 års riksdag, då jordbruksutskottet (JoU 1971:15)
anförde all en prövning av frågan om uppsåtet vid djurplågeri torde komma till
stånd i samband med översyn av 16 kap. 13 § BrB.

Inom justiliedeparlementel har i
juli 1972 upprättats en promemoria (Ds Ju 1972:21) om straff för djurplågeri. I
promemorian föreslås all djurplågeriparagrafen utvidgas lill all omfatta även
gärningar som begås av grov oaktsamhet. Straffskalan föreslås bli oförändrad.

Efler remiss har yttranden över
departementspromemorian avgetts av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt,
rikspolisstyrelsen, lanlbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,
Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län. Föreningarna Sveriges
lingsrällsdomare, Sveriges statsåklagare, Sveriges polismästare och
Sveriges åklagare. Länt-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:122 4

brukarnas riksförbund, Sveriges veterinärförbund. Svenska
jägareförbundet. Svenska djurskyddsföreningen, Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund och Svenska kennelklubben. RÅ har bifogat yttranden frän
länsåklagarna i Jönköpings, Kristianstads och Skaraborgs län.

2 Departementspromemorian

Departementspromemorian innehåller
bl.a. redogörelser för gällande svensk, dansk, finsk och norsk rätt och för
frågans tidigare behandling. I en av bilagorna till promemorian redovisas några
domstolsavgöranden i mål om ansvar för djurplågeri. Del i promemorian framlagda
förslaget lill ändrad lydelse av 16 kap. 13 § BrB finns i bilaga 4 till
promemorian.

Departementspromemorian torde få
fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

3 Remissyttrandena

3.1 Allmänna synpunkter på förslaget

Promemorians förslag all utvidga
straffansvaret för djurplågeri lill alt omfatta också gärningar som har begåtts
av grov oaktsamhet tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser utom Föreningen Sveriges statsåklagare. Några remissinstanser
föreslår en ylleriigare utvidgning av kriminaliseringen. Därjämte framställs i
en del remissyttranden erinringar mol vissa enskildheter i förslaget.

RÅ anser alt införandel av elt
oaktsamhetsbroll avseende djurplågeri är ägnat atl åtminstone på längre sikt
minska antalet fall i vilka djur olillböriigen åsamkas lidande. Sveriges
veterinärförbund uttalar atl förslaget synes i och för sig väl ägnat att öka
möjligheterna atl beivra l.ex. underlåtenhet all vårda eller all behandla
sjuka eller skadade djur. Svenska djurskyddsföreningen hälsar förslaget med
tillfredsställelse och anser all del öppnar möjlighet lill en säkrare och mera
differentierad bedömning av frågor om åtal och straff för djurplågeri. Flera
remissinstanser framhåller alt förslaget lorde leda till ell bättre djurskydd.

Föreningen Sveriges statsåklagare ullalar
att kriminalisering eller utvidgning av del kriminaliserade området bör
tillgripas först när andra sanktioner än brottspåföljd framstår som klart
otillräckliga. Kravet på restriktivitet är särskill framträdande då del gäller
kriminalisering av oaktsamhelshandlingar inom den allmänna straffrättens
område. Föreningen ifrågasätter därför om ändringsförslaget i promemorian bör
genomföras.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 5

3.2 Graden av oaktsamhet

Förslaget atl straffbestämmelsen
skall omfatta endasl sådan oaktsamhet som är atl bedöma som grov har i
allmänhet godtagils av remissinstanserna. Sålunda biträder RA den i
promemorian intagna ståndpunkten angående avgränsningen lill fall av grov
oaktsamhet. All kravet på grov oaktsamhet är en väl motiverad begränsning av
del straffbara området och utgör en lämplig avvägning framhålls uttryckligen
också av flera andra remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, länsåklagarna i
Jönköpings och Skaraborgs län. Föreningen Sveriges åklagare och Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund.

Några remissinstanser anser
emellertid att en utvidgning av del straffbara området till grov oaktsamhet
troligen endasl kommer alt få en begränsad effekt. Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare förmodar all ändringen inle kan antas få nämnvärd praktisk
belydelse. Föreningen framhåller som sin uppfattning att i fråga om kanske
flertalet av de i promemorian särskilt redovisade exemplen del synes
tvivelaktigt om fällande dom kunnat påräknas även om den föreslagna
utvidgningen av straffbestämmelsen hade varil genomförd. Föreningen Sveriges
statsåklagare anför atl man genom att utvidga del kriminaliserade området till
alt omfatta också vissa former av oaktsamt djurplågeri troligen uppnår endasl
myckel marginella effekter och att vinslen av den föreslagna reformen därför
framstår som tvivelaktig. Man slipper visserligen den svårighet som ligger i
alt styrka förhandenvaron av uppsåt hos gärningsmannen men drar samtidigt på
sig den inle mindre grannlaga uppgiften all fastställa gränsen mellan vanlig
och grov oaktsamhet.

Föreningen Sveriges polismästare
ifrågasätter om inle risk finns all den föreslagna utvidgningen av del
straffbara området blir mindre än man från början avsett och om inte därför
även sådan oaktsamhet som ej är grov bör kunna bestraffas. Enligt föreningen
borde del straffbara området kunna konstrueras på sätt som skett i l.ex. I §
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Svenska kennelklubben anser
all inte bara grov oaktsamhet utan varje form av oförsvarlig behandling av djur
borde medföra straff enligt djurplågeriparagrafen. Om inle varje form av
oaktsamhet straffbeläggs finns del enligt kennelklubben risk för all man inle
uppnår den åsyftade effekten, nämligen ell bättre djurskydd.

Elt närmare klarläggande
beträffande frågan om gränsdragningen mellan grov oaktsamhet och sådan
oaktsamhet som faller utanför del straffbara området önskas av
lantbruksstyrelsen. Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges veterinärförbund.
Svenska jägareförbundet och Svenska djurskyddsföreningen. Graden och
varaktigheten av ell djurs lidande är svårbedömda förhållanden som inle bör
läggas lill grund för en sådan gränsdragning, anser lanlbruksstyrelsen och
velerinärförbundel. Enligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972;122 6

lanlbruksstyrelsen bör del räcka med förutom all övriga
rekvisil är uppfyllda all ell lidande har förekommit. Likaså finner velerinärförbundel
det felaktigt atl antalet djur som orsakats lidande skall nämnvärt påverka
bedömningen huruvida en visad oaktsamhet skall betecknas som grov.
Lantbrukarnas riksförbund önskar etl närmare klarläggande av ändringsförslagels
konsekvenser för exempelvis animalieproduktionen, häslsporten, jakt, innehavare
av sällskapsdjur etc. Förbundet anser det ytterst angelägel all den teknik som
används inom jordbrukels animalieproduktion fyller alla krav som kan ställas
från djurskyddssynpunkt, något som även torde vara en förutsättning för att man
pä lång sikt skall kunna uppnå ell gott produktionsresultat. Enligt
riksförbundet bör ny teknik på detta område inle inlroduceras förrän den har
blivit prövad från nu berörd synpunkt.

3.3 Straffskalan

De fiesla remissinstanser som
uttalat sig i denna fråga instämmer i promemorians förslag. Sålunda godlar RA
de i promemorian gjorda övervägandena angående straffskalan. Länsåklagaren i
Skaraborgs län finner promemorians motiveringar för en gemensam slraffskala
övertygande. Också Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har uppfattningen
atl en ändring av straffsatserna inle är behövlig.

Enligt Föreningen Sveriges
statsåklagare bör, om del anses nödvändigl all kriminalisera också oaktsamt
djurplågeri, i vart fall en särskild slraffskala införas för sådant brott. En
gemensam slraffskala för uppsåtlig och oaktsam brottslighet sägs nämligen
utgöra undanlag från de grundläggande principema i brottsbalken. Föreningen
har svårl att tänka sig alt någon domstol kan finna anledning all döma ul högre
straff än l.ex. fängelse i sex månader för oaktsamt djurplågeri hur
kvalificerad oakl-samhetenänär.

3.4 Uttrycket'otillbörligen'

Enligt gällande lydelse av
djurplågeriparagrafen krävs för straffbarhel alt djur 'otillbörligen' har
utsatts för lidande. Några remissinstanser anser all delta rekvisil bör ulgå ur
lagtexten. Sålunda menar Svenska djurskyddsföreningen all 'otillbörligen' inte
fyller någon funktion i lagtexten ulan tvärtom inbjuder lill subjektiva
tolkningar i samband med åtal och straffmätning. Föreställningen att djur under
vissa omständigheter 'lill-böriigen' skulle kunna tillfogas lidande bör enligt
föreningens uppfattning principiellt inte accepteras. De fall där del kan
tänkas vara nödvändigl all utsätta djur för lidande, exempelvis för all rädda
eget, djurels eller andras liv, lorde vara så få alt en rättvis bedömning
skulle kunna säkerställas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:122 7

genom uttryckliga undantagsbestämmelser. Också Svenska
kennelklubben anser att 'otillbörligen' bör utgå ur lagtexten.

En annan uppfattning har Föreningen
Sveriges statsåklagare, som anser atl del bästa sättet atl materiellt komma
lill rätta med missförhållandena på djurplågeriområdel sannolikt är atl se lill
atl begreppet 'otillbörligen' får elt annal innehåll än del har nu. För della
behövs enligt föreningen ingen lagändring, ulan del lorde vara tillräckligt med
en mera noggrann tillämpning av djurskyddslagen och andra bestämmelser om hur
djur skall behandlas. Problemet är enligt föreningens uppfattning sålunda mera
en tillsynsfråga än en lagstiftningsfråga.

3.5 Vissa konkurrensfrågor

Svenska jägareförbundet tar i sitt
yttrande upp frågan om konkurrens mellan djurplågeriparagrafen i dess
föreslagna lydelse och vissa bestämmelser i jaktlagstiftningen.

Förbundet erinrar om atl del enligt
24 § 2 mom jaktstadgan (1938:279) åligger den som kolliderat med älg, hjort
eller rådjur all snarast underrätta närmaste polismyndighet. Sammanstötningar
med slörre tamdjur eller hundar bör enligt förbundels uppfattning föranleda
molsvarande rapportering. 1 de fall djur påköres och föraren underlåter atl
vidta någon åtgärd i anledning därav, anser förbundet atl föraren i de fall
djuret inte dött omedelbart bör kunna åtalas för brott mot
djurplågeriparagrafen i dess föreslagna lydelse. Enligt 32 § 4 mom. jaktstadgan
bestraffas den som underlåter alt lämna underrättelse om alt han kolliderat med
älg, hjort eller rådjur med böter, om gärningen inle är belagd med straff i
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Förbundet föreslår, all 32 §
4 mom. jaktstadgan kompletteras på sådant sätt all del klart framgår alt
underlåtenhet att fullgöra rapportering enligt 24 § 2 mom. jaktstadgan
alternativt även kan straffas enligt 16 kap. 13 § brottsbalken.

Förbundet finner atl även andra
följdändringar i jaklförfattningarna bör övervägas, om den föreslagna ändringen
i 16 kap. 13 § brottsbalken genomföres. Enligt 3 § jaktstadgan får jakt ej
bedrivas så, alt villebrådet onödigtvis tillfogas lidande; har villebråd sårals
eller skadats, är den jagande skyldig att ulan dröjsmål vidtaga de åtgärder som
behövs för atl djuret skall kunna uppspåras och avlivas. I 29 § 1 mom.
jaktstadgan sägs atl den som bryter mol 3 § samma stadga dömes till böter, om
gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken. Hänvisningen lill
brottsbalken avser djurplågeriparagrafen. Del subjektiva rekvisilel enligt
nämnda bestämmelser i jaktstadgan anses vara oaktsamhet, som ej är ursäktlig.
Etl visst utrymme för felbedömning, ouppmärksamhel osv. måsle uppenbarligen
medges. I praktiken lorde därför den oaktsamhet som krävs för straffbarhel
enligt jaktstadgan närma sig den svårhetsgrad som brukar beleck-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 8

nas som grov. De nu nämnda bestämmelserna i jaktstadgan
skall jämföras med 16 § och 33 § första stycket lagen (1938:274) om rätt till
jakt. Har någon vid lovlig jakt sårat älg, hjort eller rådjur och har djuret
tagit sin tillflykt lill annans jaktområde, är den jagande pliktig atl
skyndsamt lämna underrättelse om detta förhållande lill jakträttsinnehavaren
eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummelse alt
fullgöra underrättelseplikten straffas med dagsböter. Försummad underrättelseplikt
kan straffas endast om uppsåt föreligger, om inte försummelsen också ulgör
förseelse mol 3 § andra punkten jaktstadgan, något som enligt förbundet kan
antas vara förhållandevis vanligt.

Ulan atl framställa någol bestämt
yrkande ifrågasätter förbundet om del efler ändring av 16 kap. 13 §
brottsbalken enligt promemorieförslagel är meningsfullt all ha kvar
straffsanktionen i 29 § 1 mom. jaktstadgan, såvitt avser föreskriften i 3 §
försia punkten samma stadga. Oaklsamhels-rekvisiten enligt de båda
straffbestämmelserna kommer all ligga varandra myckel nära. Någon påtaglig skillnad
mellan ullrycken 'onödigtvis' och 'otillbörligen' lorde knappast finnas. Om i
29 § 1 mom. jaktstadgan vad beträffar jaktens bedrivande endast hänvisas till
16 kap. 13 § brottsbalken åstadkommer man också att alla djur likställs i
förevarande hänseenden. Förbundet anmärker i delta sammanhang atl dödande av
hund enligt 22 § jaktlagen och av kall enligt 23 § samma lag ej är jakt, varför
del i dessa fall endasl kan bli fråga om straff enligt djurplågeriparagrafen.
Belräffande förseelse mot 3 § andra punkten jaktstadgan anser förbundet
slutligen alt den nuvarande straffbestämmelsen bör kvarstå.

4 Departementschefen

En bestämmelse om straff för
djurplågeri har funnits i svensk rätt sedan år 1857, då bötesstraff infördes
för den som visade uppenbar grymhet mot husdjur. Sedermera skärptes
bestämmelsen dels genom alt fängelse infördes i straffskalan och dels genom all
tillämpningsområdet utvidgades till atl avse alla slags djur.

Den nu gällande straffbestämmelsen
om djurplågeri finns i 16 kap. 13 § BrB och avser den som olillböriigen
utsätter djur för lidande, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller på
annat sätt. Straffet är böter eller fängelse i högsl två år.

Av intresse för
djurplågeriparagrafens tillämpningsområde är den allmänna regeln i I kap. 2 §
försia stycket BrB om krav på uppsåt hos gärningsmannen. Enligt denna regel
skall gärning som beskrivs i BrB anses som brott endasl om den begås
uppsåtiigen, om inte annat sägs. Eftersom 16 kap. 13 § BrB inte anger att
oaktsamhet är straffbar, kan gärning som

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:122 9

objektivt sett innebär djurplågeri men som skett av
oaktsamhet f.n. inte bestraffas.

Kravet på uppsåt innebär i fråga om
djurplågeri i princip alt gärningsmannen skall ha insett att djuret åsamkades
lidande. I rättstillämpningen skiljer man mellan tre uppsåtsformer. Vilken som
helst av dessa tre former av uppsåt är tillräcklig för straffbarhel. Uppsåt alt
utsätta etl djur för lidande föreligger givetvis främst när lidandel är den
effekt som gärningsmannen vill åstadkomma eller när del ulgör ell genomgångsled
till del mål han önskar uppnå (direkl uppsåt). Vidare anses uppsåtskravel
uppfyllt, när djurets lidande visserligen inte är någol som gärningsmannen vill
åstadkomma men, enligt vad han förslår, är en nödvändig följd av hans handling
(indirekt uppsåt). Slutligen anses uppsåt föreligga, när gärningsmannen inser
alt djuret löper risk alt tillfogas lidande genom hans handlande och det med
visshet kan sägas att han inle skulle ha handlat annorlunda ens om han varil
säker på att djuret skulle komma att lida (evenluelll uppsåt).

Djurplågeriparagrafen har under
senare år krUiserals framför allt under hänvisning till alt uppsåtskravel
ställt åklagare och domstolar inför stora svårigheter när del gällt att
åsiadkomma och bedöma bevisning om atl gärningsmannen insett alt han åsamkat
djur lidande. Delta har ansetts medföra atl bestämmelsen inle har kunnat
tillämpas på elt effektivt och tillfredsställande sätt. Kritik av sådan
innebörd har framförts bl.a. i motioner och enkla frågor i riksdagen. Tredje
lagutskottet vid 1970 års riksdag och jordbruksutskottet vid 1971 års riksdag
har med anledning härav uttalat sig for en översyn av djurplågeriparagrafen,
innefattande frågan om en utvidgning av dess tillämpningsområde lill att avse
också vårdslösa handlingar. Dessa utskoltsutiåtanden har godkänts av riksdagen.

Inom justitiedepartementet har
sedermera upprättats en promemoria (Ds Ju 1972:21) om straff för djurplågeri.
Promemorian har fogats till detta protokoll som bilaga. I promemorian föreslås
all djurplågeriparagrafens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta också
gärning som begås av grov oaktsamhet. 1 övrigt förordas inga ändringar i
paragrafen. Förslaget innebär därför bl.a. att del inte skall finnas någon
särskild straff skala för oaktsamhelshandlingar.

Vid remissbehandlingen av
promemorian har förslaget att utvidga straffansvaret för djurplågeri till grov
oaktsamhet godlagUs av praktiskt laget samlliga remissinstanser. Den allmänna
uppfattningen är att den föreslagna lagändringen är ägnad all förbättra
djurskyddet genom alt möjlighelerna all ingripa mol bl.a. försumliga djurägare
ökar. Några remissinstanser ifrågasätter dock om lagändringen är tillräckligt
långt gående för alt en sådan effekt skall kunna uppnås och föreslår därför en
ytterligare utvidgning av det straffbara området, så att även lindrigare former
av oaktsamhet skall kunna bestraffas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:122 10

Bestämmelsen om straff för
djurplågeri har, som jag nyss nämnde och som närmare belyses i
departementspromemorian, flera gånger skärpts genom straff höj ningar och
utvidgning av tillämpningsområdet. Syftet härmed har givelvis varit alt skapa
förutsättningar för ell alll bättre djurskydd genom att öka möjligheterna all
ingripa mol missförhållanden på della område. Den nu föreslagna lagändringen
ulgör ytterligare etl sleg i denna rikining. Remissutfallet visar alt förslaget
har ett starkt stöd i den allmänna uppfattningen hos myndigheter och
organisationer som befattar sig med djurskyddsfrågor.

För min del anser jag i likhet med
flertalet remissinstanser alt en utvidgning av straffansvaret till fall av grov
oaktsamhet är nödvändig för all komma lill rätta med vissa missförhållanden
inom djurskyddsområdet. En utvidgning av straffansvaret för djurplågeri bör
emellertid inte göras mera omfattande än som framstår som oundgängligen
påkallat. Man bör sålunda enligt min uppfattning fortlöpande söka åstadkomma
bättre förhållanden för djuren snarare genom ökad upplysning och förbättrade
föreskrifter än genom en vittgående kriminalisering. Jag kan därför inte
biträda de förslag som har förts fram av några remissinstanser om alt utvidga
straffansvaret också till lindrigare former av oaktsamhet.

Jag är emellertid angelägen om atl
framhålla alt begreppet grov oaktsamhet inte bör tolkas alltför snävt. Den
uppfattning som kommer lill ullryck i t.ex. Föreningen Sveriges
tingsrältsdomares yttrande kan jag således inle dela. Del synsätt som
framträder där innebär en enligt min mening alltför slor restriktivitet vid
gränsdragningen mellan grov och annan oaktsamhet. Några allmängiltiga kriterier
på grov oaktsamhet vid djurplågeri kan visserligen inle anges. Jag vill
emellertid här beröra några omständigheter som enligt min mening bör beaktas
vid den bedömning som i varje särskill fall måsle ske vid avgörande av frågan
om grov oaktsamhet skall anses föreligga.

För straffbarhet krävs enligt
djurplågeriparagrafens ordalydelse alt djur har utsatts för lidande. Däremoi är
del i och för sig ulan betydelse på vad sätt gärningsmannen har framkallat
lidandet. Jag bortser i detta sammanhang från kravet atl gärningen skall ha
skett 'otillbörligen', vilkel begrepp jag skall återkomma lill i det följande.
Del är således tillräckligt för ansvar atl elt lidande faktiskt har tillfogals
djuret. Lagtexten innehåller ingen närmare bestämning av 'lidande'.
Användningen av delta ord lorde emellertid få anses utmärka atl den plåga som
djuret utsatts för har haft en inte blott obetydlig intensitet och varaktighet.
Någon ytterligare gradering av lidandel eller bedömning av dess varaktighet
behöver inle företas för alt avgöra om rekvisitet lidande skall anses uppfyllt.
Den föreslagna lagändringen är inte avsedd alt innebära någon ändring
härvidlag. Grov oaktsamhet kan således länkas föreUgga även om djurets lidande
har varit varken höggradigt eller långvarigt. Inte heller bör avgörande vikt
fästas vid

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 11

om lidandel har drabbat flera eller endast ell djur.
Givetvis kan inle bara större djurbesättningar ulan även enstaka djur bli
utsatta för vanvård och andra försummelser i sådan grad eller under sådana
förhållanden alt grov oaktsamhet måsle anses föreligga. Jag instämmer således i
de synpunkter som i dessa avseenden framförts i lanlbruksstyrelsens och
velerinärför-bundels yttranden.

Nu redovisade principiella
synpunkter hindrar enligt min mening inte all del i vissa fall kan finnas skäl
all beakta ifrågavarande faktorer vid bedömningen av om grov oaktsamhet
föreligger. Det kan l.ex. framstå som uppenbart all grov oaktsamhet föreligger
när etl djur till följd av vanvård eller annan försummelse har utsatts för
sådant lidande genom skada eller sjukdom att del dött eller måst nödslaklas.
Och även om en vårdslös behandling inle har fåll så svåra följder kan den å
andra sidan ha drabbat ell så slort antal djur under en så relalivl lång tid
all handlingssättet därigenom framstår som grovt oaktsamt. Alt alltid kräva
utredning om graden av lidandet och om deltas varaktighet i oaktsamhelsfall är
emellertid inle avselt.

Lantbrukarnas riksförbund lar i
sill remissyttrande upp frågan om lagändringens inverkan på bl.a. jordbrukets
animalieproduktion. Jag vill gärna instämma i förbundels uttalande alt ny
teknik på della område inte bör införas utan att den har blivit prövad frän
djurskyddssynpunkt. Enligt min uppfattning bör den föreslagna lagändringen göra
det möjligt atl i slörre utsträckning än f.n. ingripa mot missförhållanden på
detta område inle bara när djur har utsatts för lidande som följd av alt
utfärdade föreskrifter har åsidosatts utan också vid användning av oprövad
teknik som orsakar lidande.

Vad beträffar den föreslagna
lagändringens inverkan på andra områden av djurhållning torde lill en början
kunna konstateras atl straffrättsliga ingripanden bör kunna göras i större
utsträckning än hittills t.ex. när djur har förorsakals lidande genom alt de
allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen eller lill denna anslutande
författningar har åsidosatts. Slörre krav bör därvid kunna ställas pä den som
yrkesmässigt eller eljesl mera varaktigt handhar djur. Därmed är dock inte sagt
all den som är okunnig eller ovan att sköta djur inle skulle kunna straffas
enligt djurplågeriparagrafen i dess föreslagna vidgade lydelse. Del bör i
stället kunna krävas att den som är okunnig om djurskötsel eller ovan alt
handha djur inte försätter sig i situationer som han, enligt vad han bör
förslå, inte har förutsättningar att bemästra ulan risk för all tillfoga djur
lidande. Detla äger exempelvis tillämpning när någon utsätter djur för lidande
genom all söka avliva del på oskickligt sätt. Vidare bör framhållas atl
djurplågeriparagrafen är tillämplig och all straff för djurplågeri som skett av
grov oaktsamhet kan komma i fråga även om särskilda djurskyddsföreskrifter inte
har åsidosatts. I sådana fall får i stället handlingssättet
hos erfarna och

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 12

omdömesgilla personer tas till utgångspunkt vid
bedömningen av frågan om straffbar oaktsamhet skall anses föreligga.

I fråga om straffskalan godtar jag
de överväganden som gjorts i departementspromemorian och som biträtts av bl.a.
RÅ. Någon särskild straffskala för fall av grov oaktsamhet finner jag således
inte påkallad.

Några remissinstanser har framfört
önskemålet alt uttrycket 'otillbörligen ' bör ulgå ur lagtexten. Den senasle
ändringen av djurplågeriparagrafen, vilken förelogs år 1965, rörde just detla uttryck.
Enligt paragrafens lydelse före ändringen dömdes för djurplågeri om nägon genom
misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes utsatte djur för
'otillbörligt lidande'. 1 denna lydelse anknöt således otillbörlig-helen till
effekten, nämligen djurels lidande. Gärningen skulle, enligt uttalande av
föredragande departementschefen, ha otvetydigt överskridit gränsen för det
tillåtna (prop. 1944:43 s. 74). Detla innebar att man alltid måsle gradera
lidandel för att fastställa om det uppfyllde kriteriet för straffbarhel. Denna
gradering visade sig bereda svårigheter i praktiken och ledde lill en alltför
restriktiv tillämpning av straffbestämmelsen. Vidare kunde det från språklig
synpunkt invändas att del inle var tillfredsställande alt använda ordet
otillbörlig för alt utmärka graden av lidande. Däremot ansågs det böra kunna
utiäsas av lagtexten atl handlingar som förorsakar djur lidande måsle i viss
utsträckning tolereras av hänsyn till legitima intressen, l.ex. vissa
forskningsändamål. För all motverka den alltför restriktiva tillämpning
paragrafen hade fått och för att på ett tydligare sätt uttrycka atl del kunde
finnas godtagbara intressen som motiv för att utsätta djur för lidande, fick
paragrafen genom 1965 års lagändring den lydelse den nu har. Del är således
inle längre lidandet som måste framstå som otillbörligt för att straffbarhel
skall föreligga. I stället torde straffansvar kunna inträda så snart elt djur
har utsatts för lidande genom handling eller underlåtenhet som inte kan anses
berättigad av elt godtagbart intresse alt förfara med djuret på det säll som
skett. Kan gärningen inle ursäktas eller motiveras av elt dylikt legitimt
intresse lorde den således få anses ha skett 'otillbörligen'. Någon ändring av
paragrafen i denna del anser jag inle motiverad.

Svenska jägareförbundet har i sitt
yttrande gått in på frågan om förhållandel mellan djurplågeriparagrafen i
lydelsen enligt förslaget och vissa bestämmelser i jaktstadgan (1938:279).
Förbundet föreslår, på skäl som utvecklas närmare i yttrandet, atl ändringar
görs i 29 § 1 mom. och 32 § 4 mom. jaktstadgan.

Den som bryter mot 3 § jaktstadgan
dömes enligt 29 § 1 mom. lill böter, om gärningen inte är belagd med straff i
brottsbalken. I 3 § första punkten föreskrivs, att jakt inte får bedrivas så
alt villebrådet onödigtvis tillfogas lidande. Enligt förbundet torde den
oaktsamhet som krävs för straffbarhet enligt jaktstadgan i praktiken närma sig
den svårhetsgrad som brukar

opaginerad Kontrollera mot PDF

betecknas som grov. Vidare anser förbundet att det inte
torde finnas någon påtaglig skillnad mellan 'onödigtvis' och 'olillböriigen'.
Förbundet ifrågasätter därför om del efter en ändring av djurplågeriparagrafen
finns anledning att ha kvar den särskilda straffsanktionen i 29 § I mom. såvitt
gäller 3 § försia punkten.

I 24 § 2 mom. jaktstadgan
föreskrivs atl förare av motorfordon som kolliderat med älg, hjort eller
rådjur, som därvid skadats eller dödals, är skyldig alt snarast möjligl låta
underrätta närmaste polismyndighet. Den som underlåter alt söka fullgöra denna
underrättelseskyldighet dömes enligt 32 § 4 mom. lill böter, om gärningen inle
är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Förbundet föreslår, all denna straffbestämmelse kompletteras så all
underlåtenhet atl rapportera kan straffas också enligt 16 kap. 13 § BrB.

Jag har i dessa frågor samrått med
chefen för jordbruksdepartementet. Vår gemensamma uppfattning är atl ändringar
i de berörda bestämmelserna i jaktstadgan inte lorde vara påkallade vid ell
genomförande av föreliggande förslag lill ändring i djurplågeriparagrafen.
Såvitt gäller sanktionen i 29 § 1 mom. jaktstadgan belräffande förseelse mot
bestämmelserna i 3 § försia punkten samma stadga föreligger inte heller efler
en utvidgning av djurplågeriparagrafen full identitet, beroende främsl på alt
del subjektiva rekvisitet för brott mol jaktstadgan får förutsättas vara uppsåt
eller oaktsamhet medan djurplågeriparagrafen enligt förslaget kräver minst grov
oaktsamhet för straffbarhel. Bestämmelsen i 3 § bör också slå kvar oförändrad.
Den fyller där en viktig uppgift som en grundregel för all jaklulövning och etl
rättesnöre för våra jägare. Straffbestämmelsen i 32 § 4 mom. jaktstadgan gäller
endasl subsidiärl, dvs. om ansvar inle kan ådömas enligt trafikbroltslagen. I 5
§ denna lag föreskrivs böter eller fängelse i högsl ett år för s.k. smilning
från olycksplats. Från allmänprevenliv synpunkt torde del vara tillräckligt med
denna hänvisning lill trafikbroltslagen. Det bör med anledning av elt uttalande
i förbundels remissyttrande påpekas, alt 5 § i denna lag lorde vara tillämplig
även efler sammanstötning med hundar och vissa andra lamdjur. Atl 32 § 4 mom.
jaktstadgan hänvisar endast till trafikbroltslagen torde inte hindra alt, i de
fall djur utsatts för särskilt lidande genom försummad underrättelseskyldighet,
straff kan ådömas också enligt djurplågeriparagrafen. En sådan rättstillämpning
lorde dock bli mindre vanligt förekommande. Någon ändring i 32 § 4 mom.
jaktstadgan synes under dessa förhållanden inte vara påkallad.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:122 14

5
Hemställan

1 enlighet med del anförda har inom
justitiedepartementet upprättals förslag tiU lag om ändring i brottsbalken.

Jag
hemsläller atl Kungl. Maj:t föreslår riksdagen alt antaga förslaget.

Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten atl till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta prolokoll
ulvisar.

Ur
protokollet: Gunnel Anderson

opaginerad Kontrollera mot PDF

PM om
straff för (djurplågeri

Bilaga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ds Ju 1972:21 Justitiedepartementet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 17

PM om straff för djurplågeri

Innehåll

I Inledning .................................................................... 19

2 Gällande bestämmelser m.m.......................................... . 20

2.1
Brottsbalken .......................................................... . 20

2.2
Djurskyddslagen
.................................................... 22

2.3
Andra
djurskyddsförfallningar i huvuddrag .............. 25

3 Dansk, finsk och norsk rätt ........................................... 27

3.1
Danmark ............................................................... 27

3.2
Finland .................................................................. 27

3.3
Norge ................................................................... 28

4
Frågans
lidigare behandling ........................................... 28

5
Överväganden
och förslag ............................................. 31

Bilagor

I Slatistiskauppgifier 19611970

2
Några
domstolsavgöranden

3
Exempel på fall
vari åtal inte väckts

4
Förslag till
lag om ändring i brottsbalken

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 19

1 Inledning

Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken
(BrB) kan den som genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på
annat sätt otillbörligen utsätter djur för lidande dömas för djurplågeri till
böter eller fängelse i högsl två år. För straffbarhel krävs alt gärningen begås
uppsåtligen.

Vid 1970 års riksdag behandlades
motioner med hemställan om sådan ändring i lagstiftningen att straffansvar för
djurplågeri skulle kunna ådömas inte bara vid uppsåtligt handlande ulan också
vid djurplågeri som förorsakals av vårdslöshet. Tredje lagutskottet (3LU
1970:15) fann skäl föreligga alt undersöka möjligheterna all utvidga
lagstiftningen om djurplågeri till all avse även vårdslösa handlingar. 1
enlighet med utskottets förslag gav riksdagen Kungl. Maj:l lill känna vad
utskottet anfört (rskr 1970:97).

I svar på två vid 1971 års riksdag
framställda enkla frågor i ämnet förklarade justitieministern bl.a. alt han
delade uppfattningen all en översyn av straffbestämmelsen om djurplågeri var
befogad och atl en sådan översyn skulle komma till stånd så snart arbetsläget
inom departementet medgav det.

Frågan om djurskyddet togs vid
samma riksdag upp även i några motioner. Vid sin behandling av dessa underströk
jordbruksutskottet (JoU 1971:15) viklen av elt effeklivt djurskydd och anförde
all elt av de besvärligaste hindren när del gäller alt verksamt ingripa mol
fall av djurplågeri uppenbarligen är svårigheterna all åsiadkomma bindande
bevisning att uppsåt förelegat. Utskottet förutsatte alt prövningen av denna
fråga skulle komma till stånd vid den översyn av straffbestämmelsen om
djurplågeri som justitieministern förulskickat i del nyssnämnda uttalandet i
riksdagen.

I denna promemoria behandlas frågan
om en utvidgning av straffansvaret vid djurplågeri till all omfatta också
vårdslösa handlingar.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122

2 Gällande bestämmelser m.m.

2.1 Brottsbalken

Som har nämnts inledningsvis finns
bestämmelsen om straff för djurplågeri i 16 kap. 13 § BrB. Bestämmelsen är
grundläggande för den rättsliga regleringen av djurskyddet. Dess bakgrund är i
korthet följande.

Straff för djurplågeri infördes
genom förordningen den 21 december 1857 angående ansvar för misshandling av
djur. Enligt denna förordning skulle den som i behandling av egna eller andras
kreatur visade uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med 100
riksdaler riksmynt. Förordningen gällde alltså endast husdjur. Bestämmelsen
logs oförändrad upp i 18 kap. 16 § i 1864 års strafflag. Straffskärpningar
genomfördes dels genom lag den 20 juni 1890, då straffmaximum höjdes till 500
kronors böter, dels genom lag den 29 juni 1900, enligt vilken straffet kunde
bestämmas tiU fängelse i högst sex månader vid synnerligen försvårande
omständigheter. Tillämpningsområdet utvidgades till atl avse alla djur, både
tama och vilda, när uttrycket 'egna eller andras kreatur' genom lag den 12 juli
1907 ersattes med ordet 'djur'. Efter vissa ytterligare ändringar upptog
bestämmelsen fram lill år 1945 som brottsbeskrivning all någon i behandling av
djur 'visat uppenbar grymhet' genom misshandel, överansträngning, vanvård
eller annorledes. Brottsbeskrivningen anknöt alltså till del sinnelag
gärningsmannen hade ådagalagt.

Genom lag (1944:220), som irädde i
krafl den 1 januari 1945, ändrades lydelsen av 18 kap. 16 § strafflagen.
Bestämmelsen fick då den avfatlning den hade när strafflagen med utgången av år
1964 upphörde att gälla. Den fördes då ulan ändring i sak över lill 16 kap. 13
§ BrB. Enligt paragrafens lydelse vid brottsbalkens ikraftträdande förelåg
djurplågeri om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller
annorledes utsatte djur för otillbörligt lidande. Brotlsbeskrivningen anknöt
således lill effekten, djurets lidande. Straffet var böter eller fängelse i
högsl två år.

Sin nuvarande lydelse fick 16 kap.
13 § BrB genom lagen (1965:726) om ändring i brottsbalken, som irädde i krafl
den 1 juli 1966. Bestämmelsen blev då omformulerad i skärpande rikining.
Sålunda kan nu för djurplågeri dömas till böter eller fängelse i högsl två år
om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller på annal säll
otillbörligen utsätter djur för lidande. Begreppet otillbörlighet hänförs
alltså lill den ålgärd som har gett upphov lill djurels lidande i stället för
atl som tidigare anknyta till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 21

själva lidandet. Syftet med denna ändring var enligt
departementschefen (prop. 1965:138 s. 18) alt motverka den alltför restriktiva
tillämpning djurplågeriparagrafen hade fått. Del ansågs motiverat atl
förtydliga stadgandet så att det gav ett mera lättillgängligt uttryck för det
avsedda innehållet.

Enligt / kap. 2 § första stycket
BrB skall i balken beskriven gärning anses som brott endasl då den begås
uppsåtligen, om ej annal sägs. Eftersom 16 kap. 13 § BrB inle uppställer
oaktsamhet som subjektivt rekvisil, måste de objektiva rekvisil lagrummet
innehåller vara täckta av gärningsmannens uppsåt. Gärning som i och för sig innebär
djurplågeri men som skett av oaktsamhet kan sålunda f.n. inle straffas.

Begreppet uppsåt (dolus) definieras
inte i BrB. 1 rättspraxis och doktrin skiljer man mellan tre former av uppsåt,
nämligen direkt, indirekt och eventuellt uppsåt. När del gäller ådömande av
ansvar är del närmast av intresse att bestämma dessa begrepp med avseende på
frågan huruvida gärningsmannen uppsåtligen har framkallat en viss brottslig
effekt.

Direkl uppsåt till viss effekt
föreligger, om effekten är just del som gärningsmannen vill uppnå genom sin
handling. Sådant uppsåt föreligger också när gärningsmannen betraktar effekten
som elt genomgångsled lill vad han främsl önskar uppnå.

Indirekt uppsåt lill viss effekt
föreligger, om gärningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med
hans handling. Till skillnad mot vad som gäller när fråga är om direkl uppsåt
vill gärningsmannen dock inte med sill handlande främsl uppnå denna effekt och
inte heller är effekten etl nödvändigl genomgångsled till vad han önskar uppnå.

Slutligen föreligger eventuellt
uppsåt till viss effekt om gärningsmannen inser alt effekten är en möjlig, om
än inte en nödvändig följd av handlingen, och det kan hållas för visst att han
skulle ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda.
Del krävs alltså att gärningsmannen inser alt det finns en risk för effekten.
Dessutom krävs att man kan förutsätta, all han skulle ha handlat som han gjort
även om han vetat all risken skulle förverkligas.

Effekten av den brottsliga handling
som beskrivs i 16 kap. 13 § BrB är del lidande djuret tillfogas. Uppsåt alt
utsätta ett djur för lidande föreligger om lidandel är vad gärningsmannen
önskar eller etl genomgångsled lill vad han främsl vill uppnå. Uppsåt
föreligger vidare, om djurets lidande visseriigen inte är vad gärningsmannen
vill åstadkomma men, enligt vad han inser, är en nödvändig följd av hans
handling. Slutligen handlar gärningsmannen uppsåtligen, om han inser atl djuret
löper risk atl tillfogas lidande genom hans handlande men inle ens med visshet
om all djuret verkligen kommer att lida skulle avhålla sig från att utföra
handlingen.

Inte heller begreppet oaktsamhet
(culpa) är definierat i BrB. Ibland används uttrycket utan vare sig gradering
eller exemplifiering, såsom i 3

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 22

kap. 7 § ('den som av oaktsamhet orsakar annans död'). En
gradering förekommer i bl.a. 3 kap. 9 § och 15 kap. 10 §, där det för
straffbarhet krävs grov oaktsamhet. 1 13 kap. 6 § ges exempel på former av
oaktsamhet som kan orsaka viss effekt ('den som av oaktsamhet, genom att umgås
ovarsamt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar brand' etc). I andra
lagrum, t.ex. 9 kap. 7 § och 15 kap. 6 och 7 §§, används del uttryckssättet alt
gärningsmannen 'icke insåg men hade skälig anledning antaga alt' viss
omständighet förelåg. Oaktsamhetsrekvisiiel begränsas därvid lill all avse
endasl gärningsmannens insikt om etl visst förhållande, l.ex. alt en sak som
han köpt är stöldgods.

Vid bedömningen av om oaktsamhet
föreligger anses man böra ulgå från gängse uppfattning eller språkbruk bland
omdömesgilla personer. Anvisning om vad som är elt rikligt beleende ges
emellertid i ganska slor utsträckning av regler i förfallningar eller
myndigheters föreskrifter på del område som är i fråga. Ledning kan även hämtas
från tekniken eller del faktiskt brukliga tillvägagångssättet bland kunniga och
ansvarsmedvetna människor i en situation av ifrågavarande slag. Viss hänsyn las
till gärningsmannens faktiska mojligheter att handla riktigt. Fysiska defekter
och intellektuell undermålighel beaklas i princip. Den ursäktande verkan som
sådana omständigheter tiUmäts är dock starkt begränsad. Det anses nämligen i
och för sig vara oaktsamt all någon försätter sig i en situation som han,
enligt vad han bort förslå, inte behärskar.

2.2 Djurskyddslagen

Lagen (1944:219) om djurskydd avser
enligt I § vård och behandling av husdjur och av andra djur som hålls i
fångenskap. Lagen innehåller en allmän reglering av skyddei för sådana djur och
var vid sin tillkomst den första i vår lagstiftning som, jämte
djurplågeriparagrafen, innehöll allmänl utformade bestämmelser i detla ämne.
Ändringar och tillägg har gjorts genom ett flertal lagändringar (1946:865,
1958:134, 1965:728, 1968:735 och 1971:1111).

1 2-7 §§ finns vissa aUmänna
bestämmelser om behandlingen av sådana djur som lagen avser. Djur skall enligt
2 § behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Stall och annal
förvaringsrum skall vara tillräckligt rymligt och skyddal och skall hållas
tillfredsställande rent. Djur skall förses med erforderligt foder och vatten.
Enligt 3 § skall djur som används i arbeie såvitt möjligt inle överansträngas.
Djur får inte heller pådrivas eller ägas med redskap som lätt kan sarga eller
på annal sätt skada djuret. I 4 § föreskrivs att djur inte får hållas bundet
eller Ijudrat på ett plågsamt säll eller så all det inte kan få behövlig vila.
Paragrafen innehåller också regler avseende djur på belesgång med förbud mol s.k.
hållning och klubbning. Djur som har blivU sjukt eller skadat skall enligt 5 §
ulan

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 23

dröjsmål få nödvändig värd, om inte sjukdomen eller skadan
är så svårartad alt djuret bör avlivas. 1 6 § finns en allmän bestämmelse om
transport av djur. Transportmedlet skall vara lämpat för ändamålet och djuret
skall såvitt möjligl skyddas mol stötar, skavning och dylikt. Närmare
bestämmelser i della ämne finns i kungörelsen (1944:781) angående transport av
vissa levande djur med motorfordon m.m. samt i kungörelsen (1972:66) om
tillämpning av den europeiska konventionen den 13 december 1968 om skydd av
djur under inlernalionella transporter. 1 fråga om slakt av husdjur finns i 7 §
djurskyddslagen en hänvisning lill särskilda bestämmelser, nämligen lagen
(1937:313) angående slakt av husdjur.

Djurskyddslagen reglerar vidare i
8-13 §§ en del särskilda förfaranden med djur. 8 § avser förevisning av djur.
Djur får inte övas eller användas vid filminspelning, offentlig föreställning
eller annan förevisning på sådant sätt all del utsätts för ångest eller annal
lidande. Närmare föreskrifter meddelas i kungörelsen (1959:486) om offentlig
förevisning av djur. I 8a § regleras yrkesmässig hunduppfödning m.m. och i 8 b §
hållande av bandhund. Den senare paragrafen föreskriver alt hund, som annal än
tillfälligt slår bunden utomhus, skall vara kopplad lill löplina om minsl lio
meters längd och ha tillgång till koja eller annan viloplats som ger
tillfredsställande skydd mol väder och vind. Närmare föreskrifter härom har
meddelats av lantbmksstyrelsen. 1 9-11 §§ finns bestämmelser om anlitande av
veterinär vid kaslrering eller kupering och vid sjukdom eller skada. Enligt 12
§ får djur inle ulan lanlbruksstyrelsens tillstånd användas för vetenskaplig
forskning eller liknande ändamål, om användningen är förenad med operativt
ingrepp, insprutning eller blodavlappning eller pä annal sätt medför ångest
eller annat lidande för djuret. Närmare bestämmelser finns i kungörelsen
(1944:771) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt
ändamål m.m. Företas operativt ingrepp eller annan åtgärd som avses i 12 §, får
djuret inte tillfogas större lidande än som är oundgängligt. Om djuret skulle
åsamkas avseväri lidande också efter ingreppet eller åtgärden, skall del
avlivas snarast möjligt därefter. Dessa bestämmelser finns i 13 §.

Enligt 21 § djurskyddslagen kan
böter ådömas den som bryter mot 8 a eller 9-12 §§, dvs. i stort sett när
föreskrivet tillstånd saknas eller veterinär inle anlitas vid vissa ingrepp.
Däremot är bestämmelserna i 2-6, 8,8 b och

13 §§ inte straffsanktionerade i djurskyddslagen. Vid ell
sådant åsido

sättande av bestämmelserna som medför alt djur otillbörligen utsätts för

lidande kan emellertid 16 kap. 13 § BrB (djurplågeriparagrafen) tillämpas.

För tillsyn av all de allmänna
bestämmelserna efterlevs finns elt administrativt övervakningssystem. De
viktigaste reglerna härom finns i

14 och 15 §§ djurskyddslagen. Enligt 14 § 1 mom.
gäller som huvudprincip

atl hälsovårdsnämnden i orten övar tillsyn över djurens vård och

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972; 122 24

behandling genom en eller flera tillsyningsmän. Vid
tillsynen medverkar länsveterinären och distrikts- eller stadsvelerinären.
Vidare skall länsstyrelsen med biträde av länsveterinären vaka över alt
hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän saml distrikts- och stadsveterinärer
fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer lantbruksstyrelsen, som
meddelar råd och anvisningar till ledning för övriga tillsynsorgan. Med stöd av
14 § 2 mom. kan hälsovårdsnämnden meddela föreskrifter och förelägga vite, om
någon åsidosätter vad som föreskrivs i 2-6 §§ eller 8 b §. Vidtas inle sådan
ålgärd som nämnden föreskrivit, kan nämnden verkställa åtgärden på den
försumliges bekostnad. Samma befogenheler har länsstyrelse enligt 14 § 4 mom.
första stycket

En försumlig djurägare kan enligt
14 § 4 mom. andra stycket under vissa förutsättningar förbjudas att handha djur
eller visst slag av djur. Beslut härom meddelas av länsstyrelsen. Djurägaren
kan också åläggas alt avhända sig djur och förbjudas alt anskaffa djur eller
visst slag av djur. Förbud alt handha djur kan också meddelas den som har djur
i sin vård ulan alt själv äga dem.

Enligt 15 § är den som har djur i
sin vård skyldig all låta bl.a. hälsovårdsnämnden och tillsyningsmän samt
läns-, distrikts- eller sladsvelerinär besiktiga djuret och stall eller annal
förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar som är avsedda för djuret. Vid
behov kan polismyndighet meddela handräckning för atl genomföra sådan
besiktning.

Reglerna i 14 och 15 §§ gäller inle
djur som används inom försvars-väsendet (16 §).

Bestämmelser om rätt alt omhänderta
eller döda djur finns i 17-20 §§. Enligt 17 § kan djur omhändertas genom
polismyndighetens försorg, om det är utsatt för djurplågeri och rättelse inte
sker på tillsägelse av polismyndigheten, hälsovårdsnämnden eller
länsstyrelsen. Beslut om omhändertagande meddelas av länsstyrelsen. Sådant
beslul kan också meddelas, om djurägare inte iakttar enligt 14 § 4 mom.
meddelat åläggande all avhända sig djur eller förbud alt anskaffa djur. Sedan
djur omhändertagils får ägaren inle förfoga över det utan polismyndighetens
tillstånd (18 §). Polismyndigheten skall efter värdering låta sälja eller döda
djur som omhändertagits. Koslnaderna för förfarandet förskjuts av allmänna
medel men skall återbetalas av den försumlige bl.a. om denne döms för
djurplågeri. Närmare bestämmelser om förfarandet finns i kungörelsen (1968:736)
om omhändertagande av djur, m.m. Enligt 20 § får veterinär eller polisman
genast döda djur som är så svårl sjukt eller skadat alt det uppenbarligen bör
dödas omedelbart. 1 synneriigen trängande fall har även en privatperson samma
rätt. Den som i sådant fall avlivar djuret skall genast underrätta ägaren eller
innehavaren eller, om del inle kan ske, polismyndigheten.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 25

I 21 § föreskrivs bötesstraff för
bl.a. den som överträder sådant förbud alt handha djur som meddelats enligt 14
§ 4 mom. andra stycket eller åsidosätter skyldigheten att bereda tillfälle till
besiktning enligt 15 § försia stycket. Också underiåtenhet att fullgöra
underrättelseskyldighet enligt 20 § andra stycket är belagd med bötesstraff.
Som har nämnts förut straffbelägger 21 § därjämte brott mot bestämmelserna i 8
a och 9-12 §§.

2.3 Andra djurskyddsförfattningar i huvuddrag

Redan före djurskyddslagen tillkom
lagen (1937:313) om slakt av husdjur (slaktiagen). Den innehåller bestämmelser
om bl.a. bedövning av djur som skall avlivas. 1 fråga om bedövning vid sådan
slakt av ren som inte sker i offentligt slakthus eller konlrollslakteri finns
föreskrifter i kungörelsen (1966:513) med vissa bestämmelser om kaslrering och
slakt av ren. För förseelse mot slaktiagen eller nämnda kungörelse kan enligt 5
§ slaktiagen ådömas böter, om inte gärningen skall bedömas som djurplågeri och
straffas enligt BrB.

Som lidigare nämnts har
djurskyddslagen kompletterats med etl flertal särskilda förfallningar och
föreskrifter som utfärdats med slöd av bemyndiganden i lagen. Den i 14 §
djurskyddslagen föreskrivna tillsynen avser också efterlevnaden av dessa
specialförfattningar.

Genom kungörelsen (1944:781)
angående transport av vissa levande djur med motorfordon m.m.
(transportkungörelsen) har Kungl. Maj:l meddelat föreskrifter om beskaffenhet
och utrustning av motorfordon eller släpfordon som används för djurlransporl,
om lastning av djur, om djurs vård under transport m.m. Åsidosättande av dessa
föreskrifter straffas med dagsböter. I fråga om internationella djurtransporler
gäller, som har nämnts förut, en särskild kungörelse (1972:66).

Med slöd av bemyndigande i 8 §
djurskyddslagen har Kungl. Maj:l utfärdat kungörelsen (1959:486) om offentlig
förevisning av djur (förevisningskungörelsen). All offentlig förevisning av
djur, vare sig den äger rum i zoologisk trädgård, djurpark, cirkus eller
varieté, i föreläsnings-, utställnings- eller affärslokal, på tävlingsbana
eller annorstädes, skall slå under överinseende av lantbruksstyrelsen i
samverkan med övriga i djurskyddslagen nämnda tillsynsmyndigheter.
Lantbruksstyrelsen skall genom inspektioner låta undersöka hur de djur som del
här är fråga om handhas. Om styrelsen finner all ell djur behandlas i strid med
gällande djurskyddsbeslämmelser, kan den förbjuda all djuret förevisas
offentligt eller används vid övning. Innan offentiig tävling med djur äger rum
på tävlingsbana, skall banan besiktigas av veterinär. En sådan skall även vara
närvarande vid tävlingen. Om djur utsätts eller befaras kunna bli utsatt för
djurplågeri, kan veterinären med omedelbar verkan hell eller delvis förbjuda
all tävlingen hålls eller fortsätts eller atl visst eller vissa djur deltar
däri.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 26

På grund av bemyndigande i 12 §
djurskyddslagen har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen (1944:771) med vissa
bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m.m. Ålgärd, som
är förenad med operativt ingrepp av någon belydelse. får inle i
undervisningssyfle företas på varmblodigt djur, om ändamålet kan uppnås på
annan väg. Innan operativt ingrepp av någon betydelse företas på varmblodigt
djur, skall djuret såvitt möjligl bedövas så alt del inte känner smärta. Om det
är nödvändigl med hänsyn till ändamålet med ingreppet, får dock detta göras med
ofullständig bedövning eller ulan bedövning. 1 sådant fall skall, om del kan
ske, smärtstillande eller lugnande medel användas för atl begränsa djurets
lidande. Den som vidtar åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen med apor,
hundar, kaller, hästar eller klövbärande djur skall föra särskild journal dels
över inköp av djuren (inköpsjournal), dels över åtgärderna (försöksjournal). 1
försöksjournalen skall för varje försök antecknas bl.a. ändamålet med försökel,
försöksålgärds beskaffenhet, art och omfaitning av bedövning eller, om
bedövning ej använts, anledningen härtill och vad som i sådant fall gjorts för
atl lindra försöksdjurets lidande, dagen för försökels avslutning saml ålgärd
med djuret efter avslutat försök. Senasi den 1 februari varje är skall
journalerna för del föregående kalenderårel sändas till hälsovårdsnämnden för
granskning. 1 kungörelsen medges, med slöd av 12 § djurskyddslagen, undantag
för vissa institutioner och inrättningar i fråga om bestämmelsen all
lanlbruksstyrelsens tillstånd krävs för sådan användning av djur som innebär
lidande för djuret.

Jaktstadgan (1938:279) innehåller
bestämmelser om jaklulövning och skydd av de vilda djuren. Stadgan har från den
I januari 1968 ändrats i betydande omfaitning. Numera är enligt 1 § alla vilda
däggdjur och fåglar i princip fridlysta och jakt tillålen endast under bestämda
jaktlider. 1 3 § föreskrivs alt jakt inle fär bedrivas så att villebrådet
onödigtvis tillfogas lidande. Har villebråd skadats, skall den jagande utan
dröjsmål vidta erforderliga åtgärder för att uppspåra och avliva djuret. För
att förebygga onödigt lidande finns ingående bestämmelser om de jaktvapen och
jakt-medel som får användas (4-11 §§). Enligt 4 § får jakt numera i princip
endasl bedrivas med skjulvapen. Undanlag från regeln meddelas i 5 och 6 §§.
Skärpta regler gäller om nattjakt, om jakt med hund och om jakt från
motorfordon. 1 28-33 §§ finns bestämmelser om straff för den som bryter mol
föreskrifter i stadgan.

1 fiskeristadgan (1954:607) finns
bestämmelser avsedda alt skydda fisk mol vissa fångslmeloder som kan orsaka
lidande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 27

3 Dansk, finsk och norsk rätt

3.1 Danmark

I lag den 27 maj 1950 'om vaern for
dyr' finns delvis detaljerade regler om behandlingen av djur, om djurs
avlivande, om operativa ingrepp på djur, tillsyn m.m. Lagen är tillämplig på
alla slag av djur. En bestämmelse om straff för djurplågeri finns inlagen i §
18. Bestämmelsen fanns lidigare i borgerlig slraffelov § 196, som upphävdes vid
djurskyddslagens tillkomst. Den som genom överansträngning, vanvård eller på
annal sätt behandlar djur oförsvarligt straffas med böter, haefle eller med
fängelse i högsl elt år. Har förfarandet haft karaktär av misshandel, är
straffet fängelse i högsl elt år, vid återfall två är. Den som i övrigl
överträder djurskyddslagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter
straffas, om ej annat är bestämt, med böter eller haefle. Enligt § 19 kan
domstol la ifrån den dömde rätten all personligen befalla sig med djur. Regler
om husbonde- och föräldraansvar för barn under 15 år finns i § 20. Den som har
tillsyn över barn är skyldig all sörja för atl barnet inte överträder djurskyddslagens
regler. Begär barnet en sådan överträdelse, kan den vuxne straffas om gärningen
begåtts med hans vetskap och utan alt han försökt all hindra den. Straff
inträder också när det beror på grov oaktsamhet från den vuxne alt han varil
ovetande om överträdelsen.

3.2 Finland

Enligt lidigare gällande
bestämmelser i 43 kap. 5 § strafflagen kunde 'den, som ådagalagt grymhet emot
djur, vare sig all brottet skett uppsåtligen eller av grovt vållande' straffas
med böter eller fängelse i högsl sex månader. Skedde det 'i avsikt alt åsamka
annan skada' eller var omständigheterna eljest försvårande, uppgick straffet
lill böter eller fängelse i högst två år.

Jämte strafflagsbeslämmelsen fanns
i lag den 14 april 1934 om djurskydd ell allmänl stadgande om straff för den som
bröt mol denna lag.

En ny djurskyddslag utfärdades den
27 januari 1971. Därvid upphävdes 43 kap. 5 § strafflagen. I propositionen
uttalas, att del inte kunde 'anses sakenligl, all stadganden angående straffbar
behandling av djur' ingick i två olika lagar. Bestraffning av djurplågeri sker
därför numera endast enligt djurskyddslagen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 28

Den nya djurskyddslagen är
tillämplig på alla slags djur. Den innehåller regler om behandlingen av djur i
olika avseenden, om saluförande och uppfödande av djur, tillsyn m.m. Enligt 2 §
är det förbjudet alt åsamka djur onödig smärta eller plåga. Det är enligt samma
paragraf också förbjudet atl förvara, binda eller tjudra djur på etl sätt som
förorsakar djuret onödigt lidande, atl lämna djur, som vårdas i hem, djurgård
eller är i annan vård, ulan nödig skötsel, föda, dryck och vila samt alt överanstränga
djuret eller hålla del i oskäligt sträng tukt. Om nägon behandlar djur på ett
sålt som strider mot dessa bestämmelser, kan han enligt 15 § första stycket
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Vid synnerligen
försvårande omständigheter kan dömas till böter eller fängelse i högsl två år,
varjämte den dömde kan förklaras förlustig rätlen att hålla djur. Ytterligare
straffbestämmelser finns i 15 § andra och tredje styckena.

3.3 Norge

I Norge antogs en djurskyddslag
redan år 1842. Den gällande djurskyddslagen utfärdades den 7 juni 1935 och
gäller alla slags djur. Den som bryter mot lagens bestämmelser eller mot
föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen kan enligt § 16 straffas med böter
eller fängelse i högst sex månader. För brott som begås av oaktsamhet ('for
bröt gjorl av aktiöyse' ) är straffet böter eller fängelse i högst tre månader.
Den som brutit mol § 16 på särskill grovt sätt eller mer än en gång kan
fråndömas rätten all handha husdjur för viss tid eller för alllid.

4 Frågans tidigare behandling

I avsnitt 2.1 har nämnts att straff
för djurplågeri enligt BrB förutsätter alt gärningsmannen haft uppsåt att
utsätta djur för lidande. Krav på uppsåt gällde också före BrB:s tillkomst.
Strafflagen innehöll dock ingen bestämmelse molsvarande 1 kap. 2 § försia
stycket BrB. Emellertid gällde enligt allmänna grundsatser all de objektiva
rekvisiten i brottsbeskrivningarna i strafflagen i princip skulle omfattas av
gärningsmannens uppsåt. I fråga om kravet på uppsåt för bestraffning av
djurplågeri finns elt uttalande av chefen för juslhiedepartemenlet i
proposition (1921:6) med förslag lill lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 §
strafflagen m.m. Departementschefen anförde bl.a. (prop. s. 20):

'Då den föreslagna bestämmelsen
skall infogas i nu gällande strafflag, lorde del redan av denna anledning icke
kunna ifrågakomma alt straffa

s. 29 Kontrollera mot PDF

annat än uppsåtligt djurplågeri. Atl särskill omnämna
uppsåtet i brottsbeskrivningen synes icke erforderligt.'

Frågan om straff för djurplågeri
som tillfogals av vårdslöshet togs upp i ett remissyttrande över betänkandet
(SOU 1938:36) med förslag rörande djurskyddslagsliflning. 1 betänkandet
föreslogs bl.a. ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen innebärande en
straffskärpning. Landsfogden i Malmöhus län anförde i sitt remissyttrande, alt
i 16 § borde införas straff också för djurplågeri som skett av vårdslöshet, om
därav förorsakats uppenbart lidande eller obehag för djuret (prop. 1944:43 s.
26). 1 fråga om kravet på uppsåt uttalade departementschefen (prop. s. 74):

'Liksom i gällande lag förutsattes
i deparlemenlsförslagel alt gärningen är uppsåtlig. Delta innebär enligt
förslaget etl krav på alt gärningsmannen skall ha insett att djuret åsamkades
lidande. Det är emellertid tillfyllest med s.k. eventuellt uppsåt. Ådagalagd
likgiltighet för djurels vård kan fördenskull bliva föremål för straff enligt
förslaget.'

Till grund för den ändring i 16
kap. 13 § BrB som förelogs år 1965 låg djurskyddsulredningens betänkande (SOU
1961:45) 'Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök saml djurskyddsordning'. I
belänkandet föreslogs bl.a. en omformuleringav djurplågeriparagrafen. Frågan om
en utvidgning av straffansvaret till att omfatta också vårdslösa handlingar
behandlades inte av ulredningen. Vid remissbehandlingen väcktes emellertid
denna fråga av Föreningen Sveriges sladsfiskaler. Föreningen sade sig
visserligen sakna tillräcklig överblick för all kunna hysa någon säker mening
om behovel av en lagändring som skulle innebära alt också ovarsamhetshandlingar
kriminaliserades. Ett stadgande om straff för den som av grov vårdslöshet gör
sig skyldig till djurplågeri kunde dock enligt föreningen förmodas ha ell
slarkl stöd i den allmänna rättsuppfattningen. Departementschefen tog inte upp
frågan i den proposition som ledde lill ändringen! 16 kap. 13 § BrB (1965:138).

Vid 1969 års riksdag väcktes en
motion (11:934) med yrkande att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om
förslag till sådan ändring av 16 kap. 13 § brottsbalken som efter utredning
syntes lämplig. Motionärerna åberopade bl.a. att djurplågeriparagrafen enligt
deras mening inle tillämpades på ett effektivt och tillfredsställande sätt.
Den huvudsakliga anledningen härtill sades vara alt åklagaren ställdes inför
mycket stora svårigheter när det gällde att bevisa att en gärningsman i
handlingsögon-blickel haft uppsåt atl tillfoga djuret lidande. Främst ansåg
motionärerna den förändringen påkallad alt man gav avkall på uppsåtskravel.
Alternativt kunde man låta brotlsbeskrivningen rikta sig enbart mol själva
handlandet, oavsett vilken effekt som inträffat.

I remissyttranden över motionen
uttalade sig bl.a. Svea hovrätt och veterinärstyrelsen för en översyn av
djurplågeriparagrafen. Hovrätten anförde därvid alt en vidare översyn främst
borde avse frågan huruvida

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 30

del i paragrafen bör föras in en regel om straff för grov
oaktsamhet. Några remissinstanser intog en negaliv hållning till motionen.

I sitt av riksdagen godkända
utlåtande (3LU 1969:46) underströk tredje lagutskottet atl djurplågeri måsle
betraktas som ett allvarligt brott. Utskottet erinrade också om all del i sill
ullålande (3LU 1965:31) över förslaget lill den år 1966 genomförda ändringen av
paragrafen framhållit brottets allvarliga karaktär och särskill understrukit
del angelägna i all stadgandet om djurplågeri inle av domstolarna tillämpades
med sådan mildhet som ofta hade synts vara fallet. Ulskottel ansåg sig kunna
förutsätta att djurplågeriparagrafen tillämpades i enlighet med vad utskottet
sålunda uttalat. Med hänsyn härtill var ulskottel tveksamt i fråga om behovet
av en utvidgning av straffbestämmelsen till atl avse även vårdslösa former av
djurplågeri. Möjlighelerna att på ell effektivt säll övervaka efterlevnaden av
en sådan bestämmelse måste också enligt utskottets mening bedömas som relalivl
små. I della sammanhang framhöll emellertid utskottet alt del inle sällan borde
föreligga möjligheter all utmäta straff för vanvård av djur. Ulskottel ansåg
vidare all motionärernas förslag all brott skulle föreligga redan om gärningen
var ägnad atl tillfoga djuret lidande inte på någol väsentligt sätt skulle
vidga del område, inom vilkel djurplågeri kunde beivras. Med hänsyn lill vad
sålunda anförts och då goda förutsättningar att ingripa effektivt mol
djurplågeri enligt utskottets mening förelåg vid skärpt tillämpning av gällande
lagstiftning saknades anledning att föranstalta om en översyn av
djurplågeriparagrafen. Ulskottel avstyrkte därför bifall till motionen men
uttalade avslutningsvis atl utvecklingen i fråga om tillämpningen av paragrafen
dock borde följas med uppmärksamhet.

Vid 1970 års riksdag behandlades,
som har nämnts i det föregående, motioner om en utvidgning av ansvaret för
djurplågeri (1:39 och 11:43 samt 1:41 och 11:41). I motionerna anfördes atl
fall av djurplågeri f.n. inle alltid kan beivras på ell effektivt och
tillfredsställande sätt. Den främsta anledningen härtill sades vara all
åklagaren ställs inför myckel stora svårigheter när det gäller alt bevisa alt
en gärningsman i handlingsögonblicket haft uppsåt alt tillfoga djuret lidande.
Motionärerna ansåg därför all gränserna för del straffbara området i fråga om
djurplågeri måste vidgas. I motionerna 1:39 och 11:43 framhölls alt en gärning,
som vittnar om grov oaktsamhet vid handhavande av djur, borde kunna påtalas.
Motionärerna hemställde alt riksdagen hos Kungl. Maj:l anhöll om översyn av
djurplågeriparagrafen. I motionerna 1:41 och 11:41 hemställdes alt riksdagen
hos Kungl. Maj:l begärde förslag till sädan ändring av djurplågeriparagrafen
all däri stadgat straffansvar skulle omfatta även sådant djurplågeri som
förorsakats av vårdslöshet.

I utlåtande (3LU 1970:15) över
motionerna anförde tredje lagutskottet bl.a.:

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 31

'Som utskottet vid flera tillfällen
understrukit är djurplågeri ett allvarligt brott. Del är därför mycket
otillfredsställande om gällande bestämmelser i brottsbalken inte i önskvärd
utsträckning medger effektiva ingripanden i fall då djur åsamkats lidande. Del
föreligger därför skäl atl undersöka möjligheterna lill all utvidga
lagstiftningen om djurplågeri till alt avse även vårdslösa handlingar.'

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen (rskr
1970:97).

Som har nämnts i inledningen
uppmärksammades frågan om en ändring i djurplågeriparagrafen också vid 1971 års
riksdag i såväl motioner som två enkla frågor till justitieministern.

5 Överväganden och förslag

I del betänkande (SOU 1938:36) som
låg lill grund för djurskyddslagen anförde utredningsmannen, all del
övervägande anlalet av de svenska djurägarna sökte behandla sina djur väl.
Statistiska uppgifter visade, all tendensen varit sjunkande såväl belräffande
antalet för djurplågeri åtalade och dömda personer som i fråga om antalet fall
där fängelsestraff utmätts för sådant brott. Trots detta ansåg
utredningsmannen, all förhållandena på detla område ännu lämnade mycket övrigl
all önska. Långt talrikare än ålalen och domarna för djurplågeri av etl eller
annal slag var enligt utredningsmannen sådana fall av grym behandling eller på
tanklöshet, okunnighet eller slentrian beroende vanvård av djur, vilka av olika
skäl inle blivit föremål för lagföring. Och ell slorl antal fall av den ena
eller andra kategorien kom aldrig lill allmänhetens kännedom.

Det kan beräknas all vid den tid då
betänkandet avgavs något över 200 personer årligen fälldes lill ansvar för etl
eller flera djurplågeribrott. Som framgår av bilaga 1 till denna promemoria har
antalet dömda numera sjunkit ytterligare till endasl omkring 20 30 personer
årligen under den redovisade tioårsperioden, 1961 1970. Den tendens
utredningsmannen påvisade har alltså visal sig vara bestående.

Numera handläggs således endasl etl
jämförelsevis litet antal mål om ansvar för djurplågeri vid våra domstolar. Del
kan finnas flera orsaker lill denna utveckling. Mera detaljerade bestämmelser
och ökad upplysning om hur djur bör behandlas, förbättrad tillsyn, effeklivt
arbetande djurskyddsorganisationer och Slörre ekonomiska resurser hos
uppfödare och andra djurhållare har säkerligen lell lill alll bättre
förhållanden på delta område. Del kan emellertid inle uteslutas all del ringa
antalet mål om djurplågeri också kan länkas till någon del bero pä en
restriktiv domslolspraxis och därav följande återhållsamhet hos åklagarna att
väcka åtal. Atl delta är förhållandel har antagils i skilda uttalanden i dessa
frågor

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 32

som har gjorts under senare år. När djurplågeriparagrafen
ändrades senast framhöll sålunda chefen för justitiedepartementet, alt han för
sin del hade blivit övertygad om alt bestämmelsen om straff för djurplågeri
tillämpades alltför restriktivt och alt det därför var motiverat atl förtydliga
bestämmelsen. I detla syfte föreslogs den ändringen alt det för straffbarhel
inte längre skulle krävas att det lidande som djuret tiUfögats kunde betecknas
som 'oiillböriigi'. Av gärningsbeskrivningen skulle i stället framgå att
varje handlande som innebär all någon 'otillbörligen utsätter djur för lidande'
kan föranleda ansvar för djurplågeri (prop. 1965:138 s. 18). Vid behandlingen
av denna proposition uttalade tredje lagutskottet bl.a., alt djurplågeri är att
anse som ett allvarligt brott och alt det är angeläget att domstolarna inte
lillämpar straffbestämmelsen med sådan mildhet som ofta syntes förekomma (3LU
1965:31 s. 41). Utskottet har senare vid flera tillfällen återkommit lill della
uttalande, såsom i utlåtanden över motioner vid 1969 och 1970 års riksdagar
(3LU 1969:46 s. 14 och 1970:15 s. 9, II). Uppfattningen alt åklagarnas
åtalspraxis och domstolarnas rättstillämpning präglas av alltför stor
återhållsamhet har även framförts i åtskilliga av de motioner i
djurskyddsfrågor som har avgetts under senare år. I motioner vid 1970 års
riksdag anförs sålunda atl djurplågerifallen inte beivras på elt effektivt och
tillfredsställande sätt, främsl beroende på alt åklagaren ställs inför myckel
stora bevissvårigheter när del gäller alt styrka alt gärningsmannen haft uppsåt
alt tillfoga djuret lidande. Tredje lagutskottet anmärker i sitt ullålande över
dessa motioner (3LU 1970:15 s. 11), all utskottet haft tillfälle all ta del av
rättsfall som visar all uppsåtskravel medfört svårigheter för domstolarna när
det gäller all beivra även allvarliga former av djurplågeri. Utskottet hänvisar
vidare till att del enligt velerinärstyrelsen förekommer ett stort antal fall
där åklagaren avstått från atl väcka åtal därför alt uppsåt inte ansetts ha
förelegal. Utskotts-utlåtandet har i övrigl redovisals i avsnitt 4.

Ämnet behandlades också vid 1971
års riksdag. I betänkande med anledning av motioner om djurskyddslillsyn
underströk jordbruksutskottet vikten av elt effektivt djurskydd och framhöll,
atl elt av de besvärligaste hindren när del gäller all verksamt ingripa mot
fall av djurplågeri uppenbarligen är svårigheterna atl åstadkomma bindande
bevisning alt uppsåt förelegal (JoU 1971:15 s. 2).

I syfte atl belysa i vilka fall
domstolarna kan tänkas ogilla åtal på grund av gärningsmannens bristande uppsåt
redovisas i bilaga 2 några domar som meddelats under åren 1965 1970 och i
vilka uppsåtsfrågan varit av betydelse för avgörandet. Flera domar med
ogillande av åklagarens ansvarslalan på grund av brisler i det subjektiva
rekvisitet finns från tiden efler 1965 men har av utrymmesskäl inte återgetts i
bilagan.

Det skulle givetvis även vara av slorl värde att ha
närmare kännedom

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 33

om den omfattning i vilken åklagare beslulal all inle
åtala på grund av svårighet atl styrka det subjektiva rekvisitet. Det är ju
främst sådana fall som föranlett kritik mol djurplågeriparagrafens avfatlning.
På detta område saknas emellertid statistiska uppgifter och en så omfattande
undersökning av ålalspraxis som skulle vara nödvändig för alt få en mera
tillförlitlig uppfattning om problemets storlek både totalt sell och i skilda
delar av landet har av arbetsekonomiska skäl inle bedömls vara möjlig alt
genomföra i detla sammanhang. Som elt exempel på de svårigheter som en åklagare
tydligen kan ställas inför vid åtalsfrågans avgörande i anledning av misstänkt
djurplågeri redovisas i bilaga 3 etl av åklagarmyndigheten i Göteborg nyligen
avgjort fall.

Del nuvarande kravet på uppsåt
innebär atl gärningsmannen i hand-lingsögonblickel skall ha insett all djuret
utsatts för lidande. Däremot behöver han inle också ha insett all han handlade
'otillbörligen'. Eftersom åklagaren i princip har bevisbördan åligger det honom
atl i subjektivt avseende visa, atl gärningsmannens uppsåt omfattat inte bara
all utsätta djuret för den behandling eller vanvärd, varigenom djuret enligt
domstolens värdering otillbörligen åsamkats lidande, ulan också all tillfoga
djuret visst lidande. Därvid gäller all s.k. evenluelll uppsåt är tillräckligt
för alt ansvar skall kunna ådömas.

Innebörden av uppsåtskravel har
redovisats i avsnitt 2 och belyses även närmare av omständigheterna i de
enskilda fall som lagils upp i bilagorna 2 och 3. Av de redogörelser som lämnas
där lorde framgå att uppsåtskravel medför problem vid rättstillämpningen och
har haft lill följd alt jämförelsevis allvarliga fall i vilka djur utsatts för
lidande inte har föranlett ansvar för djurplågeri. Del torde vidare vara
klarlagt atl dessa bevis-svårigheter ibland framstår som så uppenbara all åklagaren
inte anser det meningsfullt all ens väcka någol åtal. I vilken omfattning detta
är förhållandel har inte kunnat fastställas. An mindre kan del givelvis utrönas
i vilken utsträckning tillsyningsmän, veterinärer, personer inom djurskyddsrörelsen
eller andra på grund av hittillsvarande rättstillämpning anser del utsiktslöst
all polisanmäla fall av djurplågeri.

Det kan antas att de svårigheter
som finns i rättstillämpningen när det gäller all beivra djurplågeribrott
försvagar effektiviteten av de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen.
Enligt 14 § 2 mom. djurskyddslagen kan visserligen hälsovårdsnämnd ingripa mol
den som har åsidosatt reglerna 12 6 §§ eller 8 b § genom alt meddela
föreskrifter och förelägga vite. Det ligger i sakens natur all sådant
ingripande i praktiken bara företas mol den som yrkesmässigt eller eljesl mera
varaktigt handhar djur, l.ex. i lantbruk. I än högre grad gäller delta
tillämpningen av bestämmelserna i 14 § 4 mom. andra stycket djurskyddslagen om
förbud alt handha djur.

I fall då någon bryter mol de bestämmelser i
djurskyddslagen, som inle

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 34

är särskill straffbelagda, kan straff ådömas endasl enligt
djurplågeriparagrafen i BrB. Den svenska djurskyddslagen skiljer sig i detla
avseende från molsvarande lagstiftning i Danmark, Finland och Norge. I dessa
länder vilkas djurskyddslagar i princip omfattar alla djur innehåller de
allmänna strafflagarna inga bestämmelser om straff för djurplågeri. Molsvarande
bestämmelser finns i stället i djurskyddslagstiftningen. Den norska
djurskyddslagen anger uttryckligen alt oaktsamhet är straffbar. Åven enligt den
finska lagen lorde åtminstone grov oaktsamhet kunna bestraffas. Så var fallet
före den nya finska djurskyddslagens tillkomst och någon ändring i della
avseende torde inle ha varil åsyftad när slrafflagsbeslämmelsen upphörde all
gälla på grund av den nya lagen. Den danska lagen kräver i princip uppsåt. Å
andra sidan upptar den danska straffbestämmelsen inle rekvisilel 'lidande' ulan
nämner endast att djuret skall ha behandlats oförsvarligt, vilkel i subjektivt
avseende inle kräver mer än rekvisitet 'otillbörligen' i den svenska
djurplågeriparagrafen. Ansvaret för djurplågeri kan således sägas vara mera
vidsträckt enligt dansk, finsk och norsk djurskyddslagsliflning än enligt den
svenska djurplågeriparagrafen.

Mot bakgrund av de uttalanden
riksdagen har gjort om viklen av elt effektivt djurskydd och om angelägenheten
av slörre stränghet i rättstillämpningen ter del sig önskvärt all vidga
djurplågeriparagrafens tillämpningsområde så alt möjligheten att beivra
förekommande fall av djurplågeri inte uteslutande blir beroende av
gärningsmannens uppsåt eller åklagarens möjligheter att styrka att uppsåt
förelegal. Hänsyn bör i dessa sammanhang kunna las även lill åtminstone vissa
former av oaktsamhet från gärningsmannens sida. För en sådan utvidgning av det
straffbara området talar också det förhållandet alt straff för ouppsålligt
djurplågeri i vissa fall kan ådömas enligt djurskyddslagarna i våra
grannländer.

I samband med införande av en
bestämmelse i BrB om straff för djurplågeri som begås av oaktsamhet måste
stäUning tas till om en gradering bör göras av den oaktsamhet som skall
föranleda ansvar, om oaktsamhetsrekvisiiel bör begränsas lill endast visst
eller vissa objektiva rekvisil och om en särskild slraffskala bör gälla för
oaktsamhelsbroltet.

En gradering av
oaktsamhetsrekvisiiel förekom i den finska strafflagens djurplågeriparagraf,
som endast straffbelade 'grovt vällande' , medan den norska djurskyddslagen
bestraffar den som av 'aktiöyse' förövar djurplågeri. 1 de fall då en
gradering förekommer av oaktsamheisbrolten enligt BrB begränsas slraffbarhelen
i allmänhel lill alt omfatta endast grov oaktsamhet (framkallande av fara för
annan enligt 3 kap. 9 §, svindleri enligt 9 kap. 9 §, vårdslöshet mol
borgenärer enligt 11 kap. 3 §, vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13
kap. 9 §, ovarsam utsaga enligt 15 kap. 3 §, vårdslös försäkran enligt 15 kap.
10 § andra stycket, m.fl.). Flera av BrB:s oaktsamhetsbestämmelser saknar dock
sådan begränsning (vållande

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 35

till annans död enligt 3 kap. 7 §, vållande till kroppsskada
eller sjukdom enligt 3 kap. 8 §, bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 §,
allmänfariig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 §, m.fl.).

De under senare lid från skilda
håll framförda förslagen om en utvidgning av straffbestämmelsen för
djurplågeri lill gärningar som sker av oaktsamhet synes närmast avse fall i
vilka gärningsmannen visal grov oaktsamhet. En kriminalisering av alla former
av oaktsam behandling som inneburit lidande för djur skulle sannolikt få till
följd att etl förhållandevis stort antal fall som kan le sig föga straffvärda
blev belagda med straff. Tillämpningsområdet för en ny straffbestämmelse lorde
därför böra begränsas till all avse endasl fall av grov oaktsamhet.

Mol bakgrund av vad som har sagts
förut om svårigheterna atl tillämpa uppsåtsrekvisitet på broilsbeskrivningens
krav alt gärningsmannen skall ha utsatt djuret för lidande är del uppenbart all
elt oaktsamhelsrekvisit bör ersätta kravet pä uppsåt i detla avseende. Övriga
objektiva rekvisil för djurplågeri är dels arten av den behandling som orsakat
lidandel, dels kravet alt denna skall ha skett 'otillbörligen'. Gärningens
olillbörlighet behöver, enligt vad som har nämnts lidigare, inle omfattas av
gärningsmannens uppsåt på annat sätt än all han skall ha varil medveten om de
omständigheter som medför att gärningen kan betecknas som otillbörlig. 1 fråga
om den behandling djuret har utsatts för kan denna ske på vilkel säll som helst
och således även genom sådana i gmnden culpösa förfaranden som försummelser i
olika avseenden, felbedömning eller okunnighet. Oaktsamhetsrekvisiiel lorde
därför böra omfatta brotlsbeskrivningen i dess helhet och inte begränsas till
rekvisitet lidande.

Del kan bereda svårigheter all göra
en gränsdragning mellan fall där gärningsmannen genom ell egentligen culpösi
förfarande, l.ex. försummelse alt ulfodra djur, visal sådan likgiltighet för
djurets vård atl han kan anses ha handlat med uppsåt all utsätta djuret för
lidande och fall i vilka uppsåt inte kan konstateras ulan endasl culpa kan
anses föreligga. Från djurskyddssynpunkt är denna gränsdragningsfråga tämligen
likgiltig, eftersom i båda fallen del lidande som djuret utsatts för kan ha
varit av allvarlig art och ha drabbat många djur. Dessa omständigheter, liksom
det förhållandel alt endast sådan oaktsamhet som kan betecknas som grov bör
falla under den föreslagna straffbestämmelsen, talar för alt man inte bör
införa en särskild straffskala för oaktsamhetsfallen. Straffskalan i förslaget
bör sålunda vara densamma, böter eller fängelse i högsl två år, oavsett om
uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger. Del kan anmärkas alt denna
slrafflalilud gäller för bl.a. framkallande av fara för annan, förgöring saml
vårdslöshet med gift eller smittämne (3 kap. 9 § resp. 13 kap. 8 § och 9 §
BrB). Ett slraffmaximum av fängelse i högsl två år gäller vidare för bl.a.
vållande till kroppsskada eller sjukdom saml allmänfarlig vårdslöshet (3 kap. 8
§ resp. 13 kap. 6 §).

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 36

En bestämmelse om straff för
djurplågeri som skett av grov oaktsamhet lorde kunna komma lill användning
framför alll när någon har utsatt djur för lidande genom alt åsidosätta de
allmänna reglerna i djurskyddslagen eller med stöd av lagen utfärdade
tillämpningsföreskrifter om behandling av djur. Del bör kunna förutsättas alt
den som handskas med djur på ett säll som klart avviker från någon av de
sålunda givna grundreglerna på della område i varje fall haft anledning all la
risken för djurels lidande i beräkning som en av följderna av den behandling
han utsatt djuret för. Vidare måsle givetvis oaklsamheten framstå som grov med
hänsyn även lill övriga förhållanden i det enskilda fallet. Vid bedömningen
härav inverkar en mångfald omständigheter. Särskill kan nämnas graden och
varaktigheten av del lidande som tillfogats djuret, antalet djur som orsakals
lidande samt möjlighelerna för gärningsmannen att bedöma följderna av den
behandling han utsatt djuret eller djuren för. Större krav bör sålunda kunna
ställas på den som yrkesmässigt handhar djur eller eljesl på grund av sin
ulbildning eller erfarenhet är förtrogen med skötseln av sådana djur som det är
fråga om.

Förslag lill ändring av
straffbestämmelsen i 16 kap. 13 § BrB i enlighel med här redovisade
överväganden bifogas denna promemoria som bilaga 4.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:122

37 Bilaga 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statistiska
uppgifter ang. mål om ansvar för djurplågeri under åren 1961-1970

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ar

Antal
dömda'

Därav
böter')

Helt frikända)

opaginerad Kontrollera mot PDF

1961

1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

Summa

25

27 32 22 16 28 18 26 8 23

225

25

uppgift

saknas

27

25

"

21

"

9

7

24

6

17

5

22

5

5

5

18

5

193

opaginerad Kontrollera mot PDF

') Uppgifterna hämtade ur den officiella statistiken.

") Åtalet helt ogillat i mål vari djurplågeri
utgjort s. k. huvudbrott. Uppgifterna lämnade av statistiska centralbyrån.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 38

Bilaga 2

Några domstolsavgöranden

Här återges i sammandrag innehållet
i några domar som belyser bl.a. frågan om den tilltalades uppsåt atl tillfoga
djur lidande.

/ Hovrättens för Nedre Norrland dom den 12 maj 1967

(Ell utförligare referat av detla
fall finns i Svensk Juristtidning 1968 rf s. 23.)

1.1 U nderrättens dom

Allmänne åklagaren yrkade vid
Ångermanlands norra domsagas häradsrätt ansvar å A för olovlig jakt,
djurplågeri och överträdelse av jaktstadgan, varvid åklagaren anförde: Den 28
och 31 december 1965 bedrev A jakt på annan tillhörig mark, varvid han dödade
tre rådjur. Vid jakten förföljde A på skidor djuren i meterdjup lössnö under så
långa sträckor alt de genom utmattning eller överansträngning kunde av A
upphinnas, fasltagas och brytas omkull, varefter han med handkraft knäckte
djurens nacke, vilkel alll förorsakat djuren otillbörligt och onödigt lidande.

A erkände alt jakten hade tillgått
så som åklagaren påstått. Han bestred emellertid åtalet och gjorde gällande
bl.a. all djuren inte hade åsamkats vare sig otillbörligt eller onödigt
lidande.

I domskälen anförs bl.a.: Genom alt
på sätt i målet utretts ha skrämt djuren ul i djup snö och sedan åkt ifatt dem
och dödat dem med sina händer måsle A anses hava orsakat djuren onödigt
lidande. Han har därmed åsidosatt föreskriften i I § jaktstadgan. Däremot
finner härads-rätlen icke styrkt all lidandel varit otillbörligt, varför åtalet
för djurplågeri icke kan bifallas.

A dömdes jämlikt jaktlagen och
jaktstadgan för olovlig jakt och tillfogande av onödigt lidande för villebråd
lill 60 dagsböter om 9 kronor.

Häradsrättens ordförande var
skiljaktig och anförde bl.a.: A har tillfogat djuren onödigt lidande därigenom,
all han under längre tid förföljt dem pä skidor. Han har också utsatt dem för
otillbörligt lidande genom alt i slutskedet av jakten hetsa dem en längre
sträcka genom djup snö, kasta sig över dem och gripa dem med händerna ända
lills han slutligen lyckats döda dem. A har därmed objektivt sett åsidosatt
föreskrift i 1 § jaktstadgan och slraffbudel i 16 kap. 13 § BrB. Han kan
svåriigen ha undgått alt förstå, all han orsakat djuren onödigt och
otillbörligt lidande. I vart fall är uppenbart

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 39

att han varil så likgiltig för lidandet, atl även full
vetskap därom icke skulle ha hindrat honom från all fullfölja brottet. Han har
därmed förutom olovlig jakt gjort sig skyldig till förseelse mol 1 §
jaktstadgan och till djurplågeri. -Ordföranden ville döma A för olovlig jakt,
tillfogande av onödigt lidande för villebråd och djurplågeri till fängelse tre
månader.

1.2 Hovrättens dom

I domskälen anförde hovrätten
bl.a.: Genom de upplysningar som i målet lämnats av veterinärstyrelsen och
övriga sakkunniga finner HovR:n ådagalagt all A genom att avsevärda sträckor i
djup och lös snö förfölja och slutligen med händerna gripa och döda
ifrågavarande 3 rådjur utsatt dem för otillbörligt lidande. A måste ha insett
att han åsamkat djuren otillåtet lidande av avsevärd styrka. Han är därför
förfallen till ansvar för djurplågeri. Vid sådant förhållande skall han icke
för samma gärningar fällas lill ansvar jämlikt 29 § I mom. jaktstadgan.

Hovrätten dömde A för olovlig jakt
och djurplågeri till fängelse en månad.

Referenten i målet var skiljaktig
såtillvida att han ansåg all straffet borde beslämmas lill 100 dagsböter om tio
kronor.

2 Svea hovrätts dom den 14 oktober 1965

2.1 Underrättens dom

Allmänne åklagaren yrkade vid
Gollands domsagas häradsrätt ansvar å P för djurplågeri och anförde: Den 14
januari 1965 avhämtades vid P:sgård för slakt en honom tillhörig omkring ell
och etl halvt år gammal slut av SRB-ras. Överveterinären Sven Österling
besiktigade påföljande dag vid konlrollslakteriel i Visby sluien ifråga och
konstaterade då liksom bilägaren K.A. Hansson som utförde transporten av
djuret all sluien hade elt sår i nacken, där en bit av en kätting satt
fastvuxen. Obduktion samma dag, dvs. den 15 januari 1965, visade att sluten
hade elt cirka femton centimeter långt, cirka fem centimeter brett och cirka
fem centimeter djupt, tvärgående, vargörande och illaluktande sår i nacken
cirka sju centimeter bakom nackkammen, att i sårets längdriktning var fastvuxen
en cirka 40 centimeter lång kätting av den typ som vanligen användes i
kalvbindslen, att genom tre av källinglänkarna ärrvävnad vuxil upp så att cirka
valnölsstora nybildningar uppkommit ovanför länkarna samt att såret var av
kronisk nalur och minsl två till tre veckor gammall. Djuret, som hos ägaren
varit bundel med delta fastvuxna bindsle, har härigenom orsakats otillbörligt
lidande. P har genom vanvård utsatt djuret för della lidande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 40

P förnekade vad åklagaren lade
honom lill last och uppgav bl.a. följande: Han levererade omkring 50 nötkreatur
och 300-400 grisar per är lill slakt. I ladugården hade varje djur sill bås. I
varje bås fanns en fastanbragl kätting, som lades om djurets hals. Kedjans
omkrets reglerades efter omkretsen på djurets hals. Under halsen skall kedjan
ha ett spelrum på någon decimeter. Djuren ulfodrades två gånger per dag. Någon
regelbunden ryktning av djuren förekom inle och ej heller med jämna mellanrum
särskild besiktning av dem. Den ifrågavarande stulen hade stått i sill bås omkring
två månader. Den 14 januari 1965 hade sluien avhämlals för slakt. Då källingen
runt djurels hals skulle lossas upptäcktes, alt den vuxit fasl i nacken på
sluten. Samtliga närvarande personer, djur-hämlaren, dennes biträde och P hade
ansett, all ett lossliiande av källingen skulle ha förorsakat djuret onödigt
lidande. Källingen hade därför avklippts pä ömse sidor om det ställe, där den
vuxil fasl. Djuret hade därefter skickats lill slakt. P hade aldrig lidigare
observerat något liknande på någol av sina djur. Den i målet aktuella stulen
hade icke på någol sätt uppfört sig avvikande. Den hade ätit normall och var
vid normall hull. Om P tidigare hade upptäckt, atl kedjan vuxU fast i djurets
nacke, hade han, om djuret då varit slaklmogel, sänt det lill slakt. Om så icke
varil fallet hade han vidtagit åtgärder för att avhjälpa den uppkomna skadan.

Hansson och Österling hördes som vittnen.

I domskälen anförde häradsrätten
bl.a.:Väl får genom Österlings vittnesmål anses utrett, alt ifrågavarande slut
tillfogats visst lidande. Emellertid framgår av vittnesmålet med Hansson, som
varje vecka hämtar djur hos P, all dennes djur äro välskötta. Med hänsyn till
Hanssons mångåriga erfarenhet av djur måste han anses vara i besittning av god
förmåga atl bedöma djurs allmäntillstånd. Vidare har såväl Österling som
Hansson vittnat därom, atl någon anmärkning icke kunnat riktas mol den aktuella
slutens hull och kondition i övrigt. Den sålunda och i övrigt i målel
förebragta ulredningen lyder på, alt P icke ådagalagt likgiltighet för djurens
vård. Med beaktande härav är icke styrkt, atl P uppsåtiigen utsatt stulen för
lidande. Åtalet skall förty icke vinna bifall.

I domslutet ogillade häradsrätten åtalet.

2.2 Hovrättens dom Hovrätten fann
ej skäl göra ändring i häradsrättens dom.

3 Ingelstads och Järrestads häradsrätts dom den 12
september 1966

Åklagaren åtalade P för djurplågeri
och anförde: Den 9 mars 1966 vid II- tiden
förde P två kvigor på väg 575. Kvigorna var bundna efter en vagn, som drogs av
en traktor, körd av P. Från sin plats på traktorn hade P inte

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 41

uppsikt över mer än den ena kvigan. Under transporten föll
den andra kvigan omkull och släpades liggande på vägen efter traktorn en sträcka
av minst 200 meter, varunder den erhöll sä svåra skador, all den måste slaktas.
P har pä så sätt utsatt kvigan för otillbörligt lidande och gjort sig skyldig
lill djurplågeri.

P bestred åtalet och uppgav bl.a.:
Från sin plats på traktorn kunde han bara se den ena kvigan, men han stannade
med jämna mellanrum och gick runt ekipaget. Därvid kunde kan konstalera, all
kvigorna var lugna och all alll förlöpte normall. Då han efter atl ha stannat 4
eller 5 gånger körde vidare, blev han av en bilist uppmärksamgjord på att den
kviga, som han inte kunde se, fallit omkull och släpade efter vagnen. Han
ämnade just då stanna för atl ånyo verkställa kontroll. Han vitsordade, alt
kvigan åsamkats avsevärt lidande genom vad som inträffat, men han bestred, alt
han förfarit på etl sådant sätt atl han kunde dömas lill ansvar för
djurplågeri.

Häradsrätten fann inte styrkt, att
P uppsåtligen tillfogat kvigan otillbörligt lidande, och ogillade därför
åtalet.

4 Stockholms rådhusrätts, nionde avdelningen, dom den 8
juni 1967

Åklagaren åtalade N för djurplågeri
och anförde: N har på kvällen den 4 juli 1966 i avsikt all fånga måsar agnat en
metkrok med elt slrömmingshuvud och därefter hängt ul kroken i en lina utanför
sin bostad. Under den påföljande natten har en mås fastnat i kroken. På
morgonen den 5 juli 1966 avlivade N fågeln. Genom sitt förfarande har N
uppsåtligen utsatt måsen för otillbörligt lidande.

N bestred åtalet och uppgav bl.a.:
Den 4 juli var han ute och fiskade. På kvällen lade han fiskrensel och
sirömmingsavfall, som han haft som agn, i en plastpåse. Då han har svårigheter
alt förflytta sig och bor fyra trappor upp, hängde han ut påsen utanför ett
lägenhetsfönster för att slippa gå ned lill soplunnan med skräpet och för
luktens skull. 1 påsen hade han också några tafsar med krok på och en nylonrev.
Denna drog han ur påsen och slog den runt påsen för all inte innehållet skulle
falla ur. Tidigt på morgonen därpå fann han, alt en mås fastnat i en krok, som
tydligen suttit kvar i nylonreven. Måsen hade hackat hål på påsen och
olyckligtvis fått kroken i sig. N hade inte haft nägon tanke på att försöka
fånga någon fågel med fiskrensel och krokarna, som låg i påsen, och han hade
inte reflekterat över risken för en olycka av detla slag.

Rådhusrätten ansåg, alt N :s
uppgifter inte kunde lämnas utan avseende och all del därför inle kunde anses
utrett atl N uppsåtiigen utsatt måsen för oiillböriigi lidande. Åtalet
ogillades därför.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 42

5 Piteå och Älvsby tingslags häradsrätts dom den 26
november 1969

Åklagaren yrkade ansvar på L för
djurplågeri och anförde: L har den 11 april 1969 vid 07-liden fäst sin hund i
ell koppel av 2,3 meters längd i skidslället till sin personbil, då han
tillfälligt uppställt bilen på en parkeringsficka vid väg 4. L har härefter
kört sin bil efler E 4 i sydlig riktning med en hastighet som tidvis uppgått
till omkring 100 kilometer i limmen med hunden först springande i cirka 50
meter och därefter släpande i cirka 1 kilometer. L har därvid genom misshandel
utsatt djuret för otillbörligt lidande.

L bestred åtalet och uppgav bl.a.:
Han stannade bilen på parkeringsplatsen med anledning av all motorn krånglade.
Hunden, som befann sig i bilen, ville ut. Han släppte ut hunden att rastas och
fäste den vid takräcket baktill på höger sida av bilen. Då han efter omkring 10
minuter körde från platsen glömde han helt bort att hunden var fäst vid bilen.

Häradsrätten: Av utredningen i
målel framgår all händelseförloppet varit del av åklagaren angivna. Mot L:s
bestridande och med hänsyn tiU de uppgifter han lämnal kan emellertid icke
anses visat, all han handlat i medvetande om atl hunden var fäst vid bilen. Vid
sådant förhållande kan någon form av uppsåt icke anses föreligga och åtalet skall
därför lämnas utan bifall.

Åtalet ogillades.

6 Orusts, Tjörns och Inlands domsagas häradsrätts dom
den 30 januari 1970

Åklagaren anförde: H är delägare i
en jordbruksfastighet och har hand om skötseln av gårdens djur. Någon dag i
början av mars 1969 fick H se atl en av gårdens kvigor hade en skada på höger
framben. Genom alt icke utan dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder för vård av
djuret i anledning av skadan utsatte H kvigan för otillbörligt lidande.
Åklagaren yrkade ansvar jämlikt 16 kap. 13 § BrB samt 2 och 5 §§ lagen om
djurskydd för djurplågeri.

H bestred ansvar och anförde bl.a.:
Kvigan var ungefär elt år gammal och var avsedd för slakt. En morgon i början
av mars 1969 fann han alt kvigan under natten i sitt bås fält en kätting, med
vilken hon var bunden, virad runt del högra frambenel strax ovanför kotleden.
Källingen hade stramat ål med påföljd all benet var något ömt och svullet. Ell
mindre sår fanns även. H hade lidigare haft dylika skador på sina djur och
skadorna hade alllid efter omvårdnad gått till läkning. H bedömde därför all
kvigans skada inte var så farlig. Såret behandlades med Desivon och sårpuder.
Något brott på benet märkte han ej. Kvigan kunde dock ej stödja ordentligt på
benet. Då kvigan ännu efter några dagar icke var återställd,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 43

rådfrågade H sin broder, som ansåg atl nekros (vävnadsdöd)
förelåg. H beslöt då att kvigan skulle slaktas och beställde transport av
kvigan till slakteri. Transporten utfördes några dagar senare. Då kvigan fördes
in in transportbilen, haltade hon men stödde på alla fyra benen. Kvigan
ställdes mellan två slörre djur där den skulle slå stadigt. Vad som hände under
transporten, visste man ej.

Besiktningsveterinären uppgav
bl.a.: Med iransporlbil anlände den 18 mars 1969 lill slakteriet H:s skadade
kviga. Höger framben var av 3-4 dm från klöven räknai. Slumpen var omlindad med
gasbinda. Då bindan togs bon märktes en sur, slinkande lukt. Djuret hade icke
feber. Då kvigan leddes upp på lastbilen för transporten lill slakteriet, måsle
benet ha varil av och slumpen hållits kvar av skinnet. Kvigan led av nekros.
Innan vävnaderna voro avdöda, borde kvigans lidande ha varit avsevärt. Om han
rådfrågats innan kvigan fördes lill slakteriet, skulle han ha föreskrivit
nödslaklning.

I domskälen godtog häradsrätten H:s
uppgifter och fann del icke visal, atl H underlåtit atl vidtaga erforderliga
ålgärder för vård av kvigan och atl han därigenom otillbörligen utsatt djuret
för lidande. Häradsrätten anförde vidare, att omständigheterna ej heller
föranledde till anlagande all H insett att kvigan genom hans förfarande
åsamkades lidande.

Häradsrätten lämnade åtalet utan bifall.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:122 44

Bilaga 3

Exempel på fall vari åtal inte väckts

Åklagarmyndigheten i Göteborg.

Den 14 februari 1972 kallades
polismän till en hyresfastighet i Göleborg. En kvinna hade anmält alt hon hört
en hund yla på gården och sell tre män vid några soptunnor, varifrån ylandet
kom. Polismännen fann i en av soptunnorna en hund, som var svårt skadad men
alltjämt levde. Den hade skador i huvudet och etl slorl köttsår i ena sidan. En
av polismännen avlivade hunden genom att skjuta den med sin tjänslepislol.

De tre männen hördes. Av deras
berättelse framgick bl.a. följande. De hade varit överens om all döda hunden,
som var gammal, blind och sjuklig. Den tillhörde modern lill en av männen.
Hunden hade först bedövats med slag i huvudet med den trubbiga delen av en yxa.
En av männen hade därefter med en kniv skurit etl snitt vid strupen så att
blodet kunde lappas av. Hunden hölls därvid i bakbenen över en av soptunnorna
på gården. Slutligen hade hunden med kniven tillfogats ett s.k. 'samestick',
dvs. kniven hade stuckits in i nacken på hunden. Den hade sedan lagts i en av
soptunnorna.

Den döda hunden besiktigades av
veterinär som intygade bl.a. att de skador hunden företedde åsamkat hunden
stort lidande.

Åklagaren fattade följande beslut;
Enär det ej kan utrönas vem av de tre misstänkta som försökt taga hunden av
daga och ej heller kan styrkas alt denne okände har haft uppsåt till
djurplågeri, skall förundersökningen nedläggas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga 4

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, all 16 kap. 13 § brottsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Om någon,
genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt,
otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till böter
eller fängelse i högst två år.

Om någon
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller
van vård eller på annal sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes
för djurplågeri lill böter eller fängelse i högsl två år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i krafl den

Doktrin (1)

  1. Katarina Alexius Borgström, Argument för och emot inrättandet av en Djurombudsman, SvJT 1999 s. 968, på s. 979 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

42 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (16)

16 kopplingar i 10 dokument.

  1. Prop. 2021/22:18 Brott mot djur - skärpta straff och ett mer effektivt sanktionssystem s. 16 om s. 12 · s. 21 om s. 36 i texten
  2. SOU 2020:7 Brott mot djur - Skärpta straff och ett mer effektivt sanktionssystem s. 43 om s. 10 · s. 44 om s. 11 · s. 44 om s. 12 · s. 71 om s. 12 i texten
  3. SOU 2013:38 Vad bör straffas? s. 122 i texten
  4. SOU 2011:75 Ny djurskyddslag, del 1 s. 787 om s. 10 · s. 787 om s. 11 i texten
  5. SOU 2005:98 Behörighet och ansvar inom djurens hälso- och sjukvård s. 80 om s. 10 · s. 405 i texten

Visa alla 10

Rättsfall (3)

3 kopplingar.

  1. RH 2005:31 om s. 10 ur registret
  2. RH 1994:1 om s. 10 ur registret
  3. RH 1993:94 om s. 10 ur registret

Doktrin (23)

23 kopplingar i 8 dokument.

  1. Anderberg, Straffbar oaktsamhet, 2015 s. 188 om s. 4 · s. 188 om s. 33 · s. 188 om s. 35 · s. 189 om s. 5 · och 4 till i texten
  2. Borgström, Djuren, läkarna och lagen, 2009 s. 67 om s. 31 · s. 96 om s. 32 · s. 96 om s. 33 · s. 96 om s. 37 · och 3 till i texten
  3. Kyrönviita, Odla fisk rätt, 2022 s. 192 · s. 285 i texten
  4. Leijonhufvud, Straffrättens konkurrensproblem, 1974 s. 136 · s. 139 i texten · dokumentnivå
  5. SvJT 1999 s. 968 Katarina Alexius Borgström, Argument för och emot inrättandet av en Djurombudsman s. 979 i texten

Visa alla 8