Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av avtal mellan televerket, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
1972 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:129, Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av avtal mellan televerket, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj-.ts proposition nr 129 år 1972 Prop. 1972:129
Nr 129
Kmigl. Maj:ts proposition angående godkännande av avtal
mellan televerket, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet om bildande
av ett alarmeringsholag, m. m.; given Stockholms slott den 27 oktober 1972.
Kungl. Maj;t vill härmed, under
åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts Min allernådigste
Konungs och Herres frånvaro;
CARL GUSTAF
BENGT NORLING
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen hemställs om
bemyndigande för Kungl. Maj;t att godkänna ett avtal mellan televerket. Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet om bildande av ett gemensamt ägt
alarmeruigsbo-lag. Bolaget skall bygga upp och driva alarmeringscentraler för
alarmering av i första hand primärkommunala och landstingskommunala
hjälporgan. Till bolaget skall successivt överföras televerkets nuvarande s. k.
SOS-tjänst. Omfattningen och utformningen av SOS-tjänsten skall dock inte
avgöras av bolaget utan föreslås få ankomma på Kungl. Maj:t.
För televerkets aktieteckning i
bolaget vars aktiekapital inledningsvis skall vara 1 milj. kr. behövs 500
000 kr. Beloppet förutsätts belasta investeringsanslaget Teleanläggningar m. m.
Televerket föreslås bli bemyndigad
att teckna borgen för lån till bolaget intill ett belopp av 12,5 milj. kr.
1 Riksdagen 1972.1 saml. Nr 129
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:129
Utdrag
av protokollet över komniunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 27 oktober 1972.
Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, BENGTSSON,
NORLING, LÖFBERG och CARLSSON.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Norling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
fråga om godkännande av avtal mellan televerket. Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet om bildande av ett alarmeringsbolag, m. m. och anför.
Televerket har i skrivelse den 28 augusti 1972
hemställt om Kungl. Maj;ts godkännande av en mellan televerket. Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet träffad överenskommelse om bildande av
ett alarmeringsbolag. I skrivelsen begär televerket vidare Kungl. Maj:ts
medgivande att ta i anspråk 500 000 kr. av investeringsanslaget Teleanläggningar
m. m. för aktieteckning i bolaget och hemställer om bemyndigande att ställa
borgen för lån till bolaget intill ett belopp av 12,5 milj. kr.
Televerket har vidare i skrivelse den 4 oktober
1972 föreslagit att socialvårdens jourtjänst skall överföras från den
avgiftsbelagda till den avgiftsfria SOS-tjänsten.
Nuläge
Televerkets
SOS-tjänst
SOS-tjänsten innebär att allmänheten i
nödsituationer kan slå telefonnummer 90 000 och genom förmedling av en
telefonist på en televerkets SOS-central komma i kontakt med önskat
hjälporgan.
SOS-tjänsten infördes efter beslut av 1956 års
riksdag (prop. 1956; 1 bil. 27, SU 1956: 9, rskr 1956: 155). Behovet av en
särskild SOS-tjänst var i första hand en följd av telenätets automatisering. Så
länge telefonsamtal vidarekopplades av telefonist på en manuell telefonstation
Prop. 1972: 129 3
kunde
man i en nödsituation lyfta telefonluren och begära "polis",
"brandkår" osv. (de s. k. sociala namnanropen). Efterhand som telenätet
automatiserades, bortföll denna möjlighet och allmänheten måste känna till
telefonnumren till olika aktuella hjälporgan, vilket i nödsituationer kunde
vålla vissa problem. Genom riksdagsbeslutet år 1956 infördes ett för olika
hjälporgan gemensamt telefonnummer (90 000), som skulle galla över hela landet
och genom vilket en person i nöd kunde komma i kontakt med önskat hjälporgan.
Numret 90 000 valdes eftersom det var lätt att komma ihåg och lätt att slå på
fingerskivan även i mörker.
Genom riksdagsbeslutet ålades televerket att svara
för kostnaderna för SOS-tjänsten, dock endast i den utsträckning som svarade
mot de tidigare sociala namnanropen. F. n. ingår därigenom i den avgiftsfria
SOS-tjänsten förmedling av samtal till polis, brandkår, jourhavande läkare,
ambulans, flygambulans, sjöräddning, flygräddning och fjällräddning.
Vissa hjälporgan utöver de nämnda har möjlighet att
mot avgift anslutas till SOS-tjänsten. Hit hör vissa organ inom sjukvården (t.
ex. jourhavande tandläkare), själavården (t. ex. jourhavande präst), apoteksväsendet,
socialvården och veterinärväsendet.
Budgetåret 1971/72 vidarebefordrades över de 26
SOS-centralerna mer än 2 milj. samtal. Samtalen fördelade sig på hjälporgan på
följande sätt.
Jourhavande
läkare
63,5%
Polis
14,5%
Ambulans
13,5%
Jourhavande
tandläkare
2,5%
Brandkår
2,3%
Jourhavande
präst
2,0%
Övriga
hjälporgan
1,7%
100%
Genom den höga beredskap som alltid måste hållas på
SOS-centralerna medelsvarstiden är ca 3 sekunder är verksamheten mycket
personalkrävande. Av televerkets nära 4 000 telefonister är ungefär var tredje
i större eller mindre utsträckning berörd av SOS-tjänsten. SOS-tjänstgöringen
för dessa telefonister är emellertid endast en del av den totala arbetstiden,
varför SOS-tjänsten beräknas kräva en arbetsinsats motsvarande ca 100
anställda.
Televerkets direkta kostnader för den avgiftsfria
SOS-tjänsten beräknas till 78 milj. kr./år i 1972 års kostnadsläge.
Kostnaderna består praktiskt taget helt av personalkostnader. Dämtöver får
televerket räkna med vissa uteblivna intäkter av telefonsamtal genom de
debiterings-principer som gäller för SOS-samtal. För samtal till telefonnummer
90 000 debiteras aldrig mer än en samtalsmarkering, oberoende av samtalets
längd och det geografiska avståndet. För SOS-samtal från samtals-
It
Riksdagen 1972.1 saml Nr 129
Prop. 1972:129 4
automat
med "röd SOS-knapp" är samtalet helt avgiftsfritt. De uteblivna
intäkterna för televerket kan beräknas till ca 1 milj. kr./år.
Nuvarande
alarmeringsförhållanden för hjälporgan, anslutna till SOS-tjänsten
För brandalarmering skall varje kommun enligt
gällande brandordningar ha tillgång till en ständigt bemannad
brandalarmeringscentral. Kommtmema har i viss utsträckning valt att gå samman i
större fjärr-alarmeringscentraler. Sålunda finns bl. a. i Örebro och Uppsala
centraler med stora alarmeringsområden. De konmiuner, som inte är anslutna
till fjärralarmeringscentral, har löst alarmeringsfrågan på olika sätt, ibland
genom att låta larmanropen gå till någon typ av ständigt bemannad institution,
t. ex. ålderdomshem eller taxistation. Som en följd av de skiftande
förhållandena är utrustningen på alarmeringscentralerna mycket varierande.
För ambulansalarmering har flertalet landsting
organiserat alarme-ringscentral. Ofta är sådan förlagd till en
brandalarmeringscentral. Jourhavande sjukvårdspersonal är i viss utsträckning
ansluten till alar-meringscentral eller särskild jourcentral.
För polisalarmering finns inom varje polisdistrikt
en larmcentral, belägen i polisstationen på distriktets centralort. Inom varje
län finns dessutom en regional sambandscentral. Alarmering av flygräddning och
fjällräddning sker till polisen.
I sammanhanget kan också nämnas den alarmering och
koordinering för sjöräddningens behov som sker genom bl. a. televerkets
kustradiostationer. Dessutom fungerar bl. a. sjöfartsverkets, kustbevakningens
och polisens alarmeringsenheter som larmförmedlande organ.
Förslag
om s. k länsalarmeringscentraler
Kommunförbundet och landstingsförbundet har
rekommenderat sina medlemmar ett ökat samarbete i alarmeringsfrågor genom
inrättandet av gemensamma alarmeringscentraler för i första hand brand- och ambulansväsendet.
Rekommendationen grundar sig på ett förslag, som
framlagts år 1969 av en arbetsgrupp bestående av representanter för
kommunförbundet, landstingsförbundet, televerket, statens brandinspektion och
civilförsvarsstyrelsen. De skäl som enligt arbetsgruppen talade för en ökad
samordning var bl. a. följande:
Vid många ingripanden i
nödlägen krävs insats av såväl primärkommunala som landstingskommunala
enheter. Samordning av alarme-ringen ger möjlighet att sända den kombinerade
hjälp som krävs i varje enskilt fall.
Genom samordning av
verksamheten och anskaffning av effektiv utmstning kan alarmeringsbehovet
tillgodoses med väsentligt minskad personalinsats samtidigt som det ges
utrymme för andra kommunala funktioner. Härigenom kan kostnaden per
alarmtillfälle nedbringas avsevärt.
Prop. 1972:129 5
Samordning av alarmeringen till
större enheter ökar effektiviteten främst genom att ekonomiska fömtsättningar
skapas för utnyttjande av bättre tekniska hjälpmedel.
Säkerhetskravet tillgodoses
bättre genom att den som alarmerar snabbare kan komma i kontakt med
alarmeringscentralen som omgående kan alarmera rätt organ.
Genom samordning till större
områden kan sambandsproblemen lösas bättre. Det är nödvändigt att radiotrafiken
fungerar utan störningar och att frekvenserna utnyttjas i maximal
utsträckning. Vid anläggningar som täcker ett litet område kan inte båda dessa
krav tillgodoses.
I fråga om storleken av ett alarmeringsområde fann
arbetsgmppen det tekniskt möjligt att samordna alarmeringsverksamheten inom mycket
stora områden. Med hänsyn bl. a. till sjukvårdshuvudmännens önskemål om
samordning av sjuktransportverksamheten inom resp. landstingskommuner fann
emellertid arbetsgmppen att länen var lämpliga alarmeringsområden. Arbetsgmppen
föreslog därför att i princip inom varje län skulle inrättas en gemensam
alarmeringscentral, länsalarme-ringscentral, för i första hand
brandkårsalarmering, sambandet med skogsbrandflyget, ambulansalarmering,
ambulansdirigering och alarmering av jourhavande sjukvårdspersonal. Även
alarmering av övrig kommunal jourpersonal samt övervakning av kommunal
kontrollutmst-ning borde enligt arbetsgmppen kunna anförtros centralerna.
Samordning
av länsalarmeringscentraler och televerkets SOS-centraler
Som framgått av det tidigare nämnda har televerkets
SOS-centraler endast en förmedlande uppgift och SOS-personalen fungerar i
princip som kvalificerade växeltelefonister. Av anropen till SOS-centralerna beräknas
som framgår av den tidigare redovisningen nära 80 % vara samtal till
ambulans, brandkår och jourhavande läkare. Alarmering av dessa organ skulle
enligt planema för länsalarmeringscentralema ske från dessa. Detta innebär
alltså att i ett läge med länsalarmeringscentraler uppbyggda över hela landet
nära 80 % av SOS-samtalen skulle kopplas vidare till en sådan central.
Mot bakgrund av de nämnda förhållandena har
televerket, kommunförbundet och landstingsförbundet fört överläggningar för
att utröna fömtsättningarna att slå samman SOS-tjänsten med de planerade länsalarmeringscentralema.
Utöver den påtagliga rationaliseringsvinst som
måste bli följden av att ett led i alarmeringskedjan kan undvaras när det
gäller brandkår, ambulans och jourhavande läkare skulle en sammanslagning
innebära andra fördelar.
Urspmngsidentifieringen av anropen, som på
SOS-centralen sker dels på automatisk väg dels genom utfrågning av den
aiu-opande, kan få en bättre lösning om den anropande direkt kommer i kontakt
med en kom-
Prop. 1972:129 6
binerad
SOS- och alarmeringscentral. Dessutom skulle den hjälpsökande inte som f. n.
behöva framföra vissa uppgifter till såväl SOS-central som hjälporgan. De
olägenheter i vissa fall av mycket allvarligt slag som ibland uppkommer
genom att den hjälpsökande tror sig ha fullföljt alarmeringen i och med att
kontakt erhållits med SOS-centralen och därför avslutar samtalet, skulle
upphöra. Vid katastrofer eller andra nödlägen, som kräver mera omfattande
räddningsinsatser och då ett flertal olika hjälporgan snabbt måste nås, skulle
dessutom kombinerade SOS- och alarmeringscentraler fungera smidigare och
bättre än de nuvarande SOS-centralerna.
Med hänsyn till de fördelar som skulle stå att
vinna med en sammanslagning har televerket vid de diskussioner som förts med
de båda förbunden varit positivt intresserad av en sådan. En fömtsättning har
dock därvid varit att alarmeringscentralerna inte skulle förläggas till
televerket. Den nuvarande SOS-tjänsten har karaktären av normal manuell
expedition av telefonsamtal och den är därför som nämnts samordnad med annan
inom televerket förekommande manuell telefonexpedition. SOS-centralerna är
således lokaliserade dll de orter där det av i huvudsak driftsekonomiska skäl
är befogat att ha manuell telefonexpedition. Verksamheten vid en kombinerad
SOS- och alarmeringscentral skulle emellertid komma att till sin karaktär
väsentligt skilja sig från vanlig telefonexpedition. Typiskt för en
alarmeringscentral är
till skillnad från en
telefonexpedition bl.a. förekomsten av radiokommunikation, behovet av att
fortlöpande kunna överblicka de olika hjälpenheternas aktuella engagemang samt
önskvärdheten av att i nära anslutning till centralen ha tillgång till
sakkunnigt och ansvarigt befäl som är engagerat i hjälparbete. Dessa
förhållanden gör att man inte har möjlighet till sådan arbetsmässig samordning
med vanlig telefonexpedition, som f. n. finns i SOS-centralema. Televerket har
därför ansett att alarmeringscentralerna i stället bör förläggas till ett
hjälporgan
t. ex. brandstation där
ständig bemanning finns.
Parallellt med diskussionerna mellan televerket,
kommunförbundet och landstingsförbundet om överförande av SOS-tjänsten till
planerade länsalarmeringscentraler, behandlades bl. a. alarmeringsfrågan inom
den s. k. räddningstjänstutredningen, som i maj 1971 presenterade resultatet av
sitt arbete i form av betänkandet (SOU 1971: 50) Räddningstjänst.
Räddningstjänstutredningen
Med stöd av Kungl. Mai:ts bemyndigande tillkallade
chefen för inrikesdepartementet den 3 december 1965 en sakkunniga för att bl.
a. utreda frågan om samordning och komplettering av räddningsverksamhet samt
föreslå hur räddningsarbete bör ledas vid olyckor av större omfatt-
Sakkunnig: landshövding Kari G. Samuelsson
Prop. 1972:129 7
ning,
där insatser av olika räddningsorgan erfordras. I detta sammanhang borde också
utredas hur ansvaret för verksamheten skulle fördelas mellan olika organ i fall
där tveksamhet kunde råda härom. På förslag av chefen för
kommunikationsdepartementet den 15 december 1967 gavs utredningen som arbetat
under benämningen räddningstjänstutredningen tilläggsdirektiv, som i första
hand rörde frågor om oljeskydds-beredskap.
Sammanfattningsvis imiebär
räddningstjänstutredningens förslag bl. a. följande:
kommunerna åläggs att svara för
samhällets räddningstjänst även i annat nödläge än brand,
ansvaret för den
organisatoriska ledningen av räddningstjänsten vid en olycka faller på
brandchefen i den kommun där olyckan sker,
länsstyrelsen får ansvaret för
katastrofplanläggningen i länet,
den centrala tillsynen över
samhällets räddningstjänst med undantag för oljebekämpning till sjöss
anförtros statens brandinspektion,
oljebekämpning till lands
ombesörjs av de lokala räddningsorganen,
oljebekämpning till sjöss samt
i kustvattnen, Mälaren och Vänem ankommer på tullverkets kustbevakning och den
centrala tillsynen betr. oljebekämpningen anförtros generaltullstyrelsen,
länsalarmeringscentraler
inrättas och SOS-tjänsten överförs till dessa.
När det gäller utredningens förslag beträffande
alarmeringsorganisa-tionen redovisas detta något utförligare i det följande.
Utredningen slår fast att för att samhällets
räddningstjänst skall fungera effektivt det är av största vikt att den
hjälpsökande snabbt och säkert kan nå vederbörande räddningsorgan samt att de
räddningsenheter som bör insättas kan alarmeras på kortast möjliga tid.
Utredningen påpekar att enhetliga alarmeringssystem
byggts upp för polisens, kustbevakningens och sjöräddningens verksamhet.
Däremot företer brand- och sjuktransportväsendets alarmeringsförhållanden
enligt utredningen en splittrad bild. På åtskilliga håll har alarmeringsfrågan
för dessa lösts på ett sätt som svarar mot högt ställda anspråk på effektivitet
och säkerhet. För alltför stora delar av landet är dock brandkårs- och
am-bulansalarmeringen från effektivitets- och säkerhetssynpunkt ännu inte helt
tillfredsställande.
Utredningen anser att grundregeln för de lokala
räddningsorganens alarmering alltjämt bör vara densamma som f. n. gäller för
brandalarme-ringen, nämligen att räddningsorganet skall ha tillgång till en
ständigt bemannad alarmeringscentral, som kan mottaga ingående larm samt utlösa
utgående larm. Kravet på alarmeringscentralens resurser att effektivt ombesörja
både ingående och utgående alarmering bör emellertid sättas högre än f. n.
Varje alarmeringscentral bör förfoga över sådana tekniska resurser som kan öka
snabbheten och säkerheten vid alarmeringen.
I fråga om i vilken utsträckning alarmeringen bör
samordnas mellan räddningsorgan av skilda slag synes det räddningstjänstutredningen
na-
Prop. 1972:129 8
turligt,
att i första hand alarmeringen av de kommunala räddningsorganen samt av
ambulans- och jourtjänsten inom den medicinska sektom samordnas. Utredningen
ansluter sig därför i princip till den tidigare nämnda rekommendationen från
kommunförbundet och landstingsförbundet om bildandet av
länsalarmeringscentraler.
Såväl polisen som kustbevakningen har betydande
uppgifter i samhällets räddningstjänst. Polisen skall vid flertalet nödlägen
larmas för trafikledning, för utredningar och för bevaknings- eller andra
uppgifter. Polisen har dessutom ansvaret för fjällräddningen samt för
ambulans- och räddningsflyget. Kustbevakningen ansvarar för oljebekämpningen
till sjöss och i kustvattnen. Polisen och kustbevakningen har därför sådan
intressegemenskap med de lokala räddningsorganen att en samordnad alarmering
bör kunna övervägas.
Polisens och kustbevakningens huvuduppgifter ligger
emellertid enligt utredningens mening inom andra områden än samhällets
räddningstjänst. Både polisen och kustbevakningen har dessutom redan väl
utbyggda alar-merings- och kommunikationssystem, som väl torde fylla rimliga
krav på effektivitet och som representerar stora ekonomiska värden. Utredningen
är därför inte beredd att föreslå en omedelbar organisatorisk samordning av
polisens och kustbvakningens alarmeringssystem med alarmeringssystemet för de
kommunala räddningsorganen, sjuktransportväsendet och den medicinska
jourtjänsten.
Behovet av omedelbar kontakt vid räddningsalarm och
räddningsaktioner mellan polisen, kustbevakningen samt de egentliga
räddningsorganen måste emellertid uppmärksammas. Goda tekniska möjligheter
torde finnas att åstadkomma effektiv och säker förbindelse mellan länsalarmeringscentraler
och polisen samt vid behov kustbevakningen utan en total samordning av
alarmeringssystemen. Mellan länsalarmeringscentralen och polisens
sambandscentral i samma län bör finnas exklusiv direktförbindelse.
Utredningen anser även av skäl som tidigare nämnts
att det är lämpligt att överföra SOS-tjänsten till de planerade
länsalarmeringscentralema, i takt med att dessa byggts ut.
Remissyttranden
över räddningstjänstatredningens betänkande
I det följande redovisas kortfattat de synpunkter
på alarmeringsfrågan som framförts i remissinstansernas yttranden över
räddningstjänstutredningens betänkande.
Det helt övervägande antalet remissinstanser
tillstyrker eller lämnar utan eriman förslaget om bildandet av
länsalarmeringscentraler och successivt överförande av SOS-tjänsten till dessa
centraler. Det gäller bl. a. rikspolisstyrelsen, civilförsvarssiyrelsen,
socialstyrelsen, televerket, generaltullstyrelsen, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet,
Prop. 1972:129 9
flertalet
länsstyrelser och landsting. Svenska Kommunalarbetareförbundet, Brandmännens
riksförbund samt Svenska brandbefälets riksförbund. Vissa remissinstanser, som
är positiva till bildandet av alarmeringscentraler, uttrycker farhågor för att
alarmeringsområdena kan bli för stora. Brandmännens riksförbund påpekar att
alarmeringsområdet inte får bli så stort att ortsbestämning av inkommande larm
medför förväxlingar.
När det gäller omfattningen av
länsalarmeringscentralernas verksamhet tar ett antal remissinstanser upp
frågan om samordningen med polisens och kustbevakningens sambandscentraler.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att på längre sikt en total
integrering av samhällets larmtjänst bör ske. Även länsstyrelsen i Hallands län
anser att en total samordning av samhällets larmtjänst bör eftersträvas. Länsstyrelsen
anser det angeläget att åtminstone polisens larmsystem ansluts till en
blivande länsalarmeringscentral.
Bland de remissinstanser som uttalat sig mot en
ytterligare samordning med polisens sambandscentraler i dagsläget finns
Landstingsförbundet. Förbundet påpekar att man i skilda sammanhang hävdat att
alla samhälleliga alarmeringsfunktioner bör samordnas till regionala centraler.
Förbundet anser det dock mindre lämpligt att göra inbrytning i ett
alarmerings- och sambandssystem som i likhet med polisens befinner sig i ett
sista uppbyggnadsskede. Denna omständighet gör att förbundet kan godta ett
uppskov med en önskvärd organisatorisk samordning men knappast det
förhållandet, vilket utredningen vill göra gällande, att polisens och
kustbevakningens huvuduppgifter ligger inom andra områden än samhällets
räddningstjänst.
Länsalarmeringscentralernas betydelse vid ett
beredskapsläge tas upp av ett par remissinstanser. Civilförsvarsstyrelsen anser
det väsentligt att vid den praktiska utformningen av länsalarmeringscentralema
förutsättningar skapas för en smidig övergång mellan freds- och
krigs-alarmering. Detta innebär bl. a. att alarmeringscentralerna bör få tillfredsställande
skydd. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Slockholms och
Västerbottens län.
Rikspolisstyrelsen och generaltullslyrelsen
påpekar, att det är väsentligt att radiokommunikationsmöjligheterna mellan
olika räddningsorgan samordnas.
Avtalet
mellan televerket, Svenska kommunförbundet och Landstings förbundet
Tidigare nämndes de överläggningar som förts mellan
televerket, kommunförbundet och landstingsförbundet om att överföra
SOS-tjänsten till de planerade länsalarmeringscentralema. Överläggningarna har
lett fram lill en principöverenskommelse, som genom televerkets skrivelse
Prop. 1972:129 10
den
28 augusti 1972 underställts Kungl. Maj:t för godkännande. Överenskommelsen
som getts formen av ett konsortialavtal med bifogat förslag till bolagsordning
för ett för ändamålet bildat alarmeringsbolag har, med vissa smärre formella
ändringar, undertecknats av parterna den 20 oktober 1972.
Genom återkommande redovisningar i centrala företagsnämnden
har den berörda personalen i televerket informerats om överläggningarna.
I inledningen till avtalet redovisas först det
tidigare nämnda förslaget om länsalarmeringscentraler och det önskvärda i att
SOS-tjänsten överförs till dessa centraler. Beträffande larm till polisen samt
till sjö-, flyg- och fjällräddningen, vilka ingår i den avgiftsfria
SOS-tjänsten, avses dessa i ett inledningsskede komma att ligga utanför det
tänkta verksamhetsområdet för länsalarmeringscentralema. Centralerna bör för
dessa räddningsorgan t. v. fungera som de nuvarande SOS-centralema och alltså i
princip endast vidarekoppla samtalen. Driften av alarmeringscentralerna bör
anförtros åt ett av televerket, kommunförbundet och landstingsförbundet gemensamt
ägt aktiebolag.
Målsättningen
för ett sådant bolag formuleras på följande sätt:
Bolaget skall genom samordning av samhällets
alarmeringsfunktioner i regionala alarmeringscentraler möjliggöra snabba och
effektiva hjälpinsatser. Dessa alarmeringscentraler skall ha till uppgift
att mottaga och utlösa larm avseende brandkår,
ambulans och jourhavande sjukvårdspersonal,
att övervaka statliga och kommunala
kontrollutrustningar och vid behov tillkalla jourpersonal,
att vidarekoppla SOS-samtal till sådan hjälpinstans,
för vilken fullständig larmbehandling ej lämpligen bör ske inom
alarmeringscentralen,
att fungera som sambandscentral för hjälpstyrkor då
så erfordras samt
att i mån av kapacitet ta emot och behandla
larmbesked från privata kontrollanläggningar och åta sig andra uppdrag som
faller inom verksamhetsområdet.
Bolaget vars namn skall vara SOS Alarmering
Aktiebolag (SOSAB) skall inledningsvis ha ett aktiekapital av 1 milj. kr.,
vilket vid behov skall kunna utökas till 3 milj. kr. Av aktierna skall
televerket teckna 50 % samt kommunförbundet och landstingsförbundet vardera 25
%. Styrelsen med säte i Stockholm skall bestå av 48 personer. Parterna
utser ledamöter och suppleanter i styrelsen i proportion till aktieinnehavet.
Ordförandeposten, vice ordförandeposten samt posten som ordförande på
bolagsstämman alternerar mellan parterna. För viktiga beslut i styrelsen krävs
att mer än hälften av ledamöterna är eniga.
Antalet alarmeringscentraler förutses bli 1620
st., och samtliga avses stå klara inom sex år efter det att bolaget beställt
utrustning till den första centralen. För varje alarmeringsområde (i regel
län), skall inrättas dels en projektgmpp för att förbereda den nya centralen,
dels i ett senare skede en samrådsgrupp med uppgift att ge SOSAB:s ledning
Prop. 1972:129 11
synpunkter
på alarmeringsverksamheten inom området. I projektgruppen och samrådsgmppen
skall ingå representanter för televerket, berörda landsting samt berörda länsavdelningar
inom kommunförbundet. Det förutses att parterna i samförstånd kan finna
lämpligt att ansluta även representanter för andra intressenter till grupperna.
Omfattningen och utformningen av SOS-tjänsten får
inte ändras av bolaget utan Kungl. Maj:ts medgivande.
Larm tjänsterna uppdelas i gmndtjänster som SOSAB
måste utföra och kommersiella tjänster. I grundtjänsterna ingår t. ex. brandkårsalarmering,
ambulansalarmering och -dirigering samt SOS-tjänsten. Kostnaderna för
gmndtjänsterna skall fördelas med 40 % på televerket och 30 % vardera på
berörda kommuner och landsting.
I fråga om den tekniska utrustningen på centralerna
skall parterna sträva mot att i så stor utsträckning som möjligt använda den
materiel, som i dag finns på SOS-centralerna och på primär- och landstingskommunala
larmcentraler. Kapitalbehovet i ett fullt utbyggt skede beräknas därigenom
kunna begränsas till ca 20 milj. kr. Tidigare nämndes att aktiekapitalet skall
vara 13 milj. kr. I den mån SOSAB:s egna tillgångar inte förslår som säkerhet
för lån skall parterna dämtöver kunna teckna borgen om totalt högst 25 milj.
kr., varav televerkets andel är hälften eller 12,5 milj. kr. Beloppet 25 milj.
kr. har valts för att det skall finnas en viss marginal utöver det redovisade
direkta behovet av kapital.
För att biträda med den personella uppbyggnaden av
SOSAB och andra viktigare personaladministrativa frågor under uppbyggnadsskedet
skall en rådgivande personaldelegation inrättas med representanter för
parterna. Delegationen skall i erforderlig utsträckning samråda med berörda
personalorganisationer. SOSAB:s personal skall rekryteras på allmänna
marknaden. Viss förtur bör dock ges de hos parterna anställda, vars
arbetsuppgifter övertas av SOSAB. Bolaget skall i löneför-handlingshänseende
företrädas av Statsföretagens Förhandlingsorganisation.
Avtalet har träffats med förbehåll för Kungl.
Maj:ts godkännande och avtalet träder i kraft så snart sådant godkännande
föreligger.
Remissyttranden
angående avtalet
De telefonister inom televerket, som berörs av
förslaget, är organiserade dels i Statsanställdas förbund (SF), dels i
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). De båda personalorganisationerna har
beretts tillfälle att avge yttrande över avtalet.
Båda organisationerna är positiva till att det sker
en ökad samordning av samhällets alarmeringstjänst. När det gäller valet av
företags-
Prop.1972:129 12
form
är dock organisationerna mera negativa. TCO föreslår att en utredning görs om
olika alternativ för hur verksamheten skall bedrivas, varvid också
möjligheterna att integrera alarmeringscentralerna med SOS-tjänsten inom ramen
för televerkets verksamhet prövas. SF anser att en samordnad alarmeringstjänst
kan byggas upp inom existerande organ och anser att en sådan ligger helt i
linje med televerkets uppgifter. Förbundet finner det därför naturligt, att
televerket blir huvudman för denna verksamhet.
TCO utgår från att personalen genom sina fackliga
organisationer bereds tillfälle att delta i det fortsatta förberedelsearbetet
för en samordnad alarmeringsverksamhet, att den nuvarande personalen ges
förtursrätt till likvärdiga anställningar i en ny organisation samt att i en
eventuellt inrättad personaldelegation skall ingå representanter för
personalorganisationerna.
Departementschefen
Den automatisering av telenätet som påbörjades
redan på 1920-talet och som slutfördes sommaren 1972 har varit av utomordentlig
betydelse för utvecklingen av telekommunikationerna i landet. Automatiseringen
har inneburit en mycket stor rationalisering och även en viktig serviceförbättring
genom den möjlighet som därigenom skapats till snabb och säker trafik under
dygnets alla timmar. Även om alltså fördelarna med automatiseringen är mycket
stora kan man inte bortse från att den också medfört vissa nackdelar genom
bortfallet av den personliga service som gavs av telefonisten. Denna nackdel
har visat sig bl. a. när det i nödsituationer gällt att komma i kontakt med
olika hjälporgan. Så länge inte telefonstationen på orten automatiserats kunde
en person i nöd bara lyfta på telefonluren och hos telefonisten begära
"polis", "brandkår" etc. (de s. k. sociala namnanropen).
När telefonstationen automatiserats måste en person i nöd själv känna till
telefonnumret till det önskade hjälporganet och om han inte gör det måste han
slå upp det i telefonkatalogen eller på annat sätt skaffa fram uppgiften. Att
detta i nödsituationer kan vålla stora svårigheter är uppenbart.
De nämnda förhållandena var orsaken till att riksdagen
år 1956 beslöt att televerket skulle inrätta och bekosta en s. k. SOS-tjänst.
SOS-tjänsten innebär att allmänheten över hela landet via telefonnumret 90 000
kan komma i kontakt med polis, brandkår, ambulans, jourhavande läkare,
sjöräddning m. fl. hjälporgan. SOS-tjänsten har kommit att fylla ett stort
behov, och under det senaste budgetåret vidarebefordrades mer än 2 milj. samtal
över televerkets SOS-centraler.
Utan nackdelar är dock inte systemet. Genom att
telefonnummer 90 000 blivit allmänt känt som ett nummer dit man kan ringa i
nödsituationer har det inträffat att räddningsinsatsen fördröjts genom att den
Prop. 1972:129 13
uppringande
trott att SOS-centralen även varit larmutlösande organ, medan den egentligen
bara är en typ av telefonväxel, som kopplar upp förbindelse mellan den
uppringande och aktuellt hjälporgan.
Kommuner och landsting har viss frihet att ordna
sin alarmeringstjänst ifråga om t. ex. brandkår, ambulans, jourhavande
sjukvårdspersonal på lämpligaste sätt. Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet har rekommenderat sina medlemmar ett ökat samarbete i alarmeringsfrågan
på grund av de påtagliga fördelar när det gäller säkerhet, ekonomi, samordning
m. m. som står att vinna med ett samarbete. Rekommendationen innebär att man
skall sträva mot att bilda alarmeringscentraler för i princip varje län. Ca 80
% av SOS-anropen förmedlas till brandkår, ambulans och jourhavande läkare. Om
alarmering av dessa organ centraliseras till länsalarmeringscentraler är det
naturligt att frågan om sammanslagning av SOS-tjänsten och de planerade
länsalarmeringscentralema aktualiseras. Frågan har i första hand diskuterats
mellan televerket, kommunförbundet och landstingsförbundet, vilka alla varit
positiva tDl en sådan samordning. Frågan om bildande av länsalarmeringscentraler
samt överförande av SOS-tjänsten till dessa har även tagits upp av
räddningstjänstutredningen, som i sitt betänkande (SOU 1971: 50)
Räddningstjänst ställt sig bakom en sådan lösning. Det stora flertalet av de
remissinstanser, som i sina yttranden över betänkandet berört alarmeringsfrågan,
har varit positiva till detta förslag.
För egen del anser jag det angeläget att de på
många håll bristfälliga alarmeringsförhållandena snabbt förbättras och att
därför den planerade samordningen snarast börjar genomföras. Jag förordar
därför en samordning till större alarmeringscentraler för i första hand de
primärkommunala och landstingskommunala hjälporganen och ett successivt
överförande av SOS-tjänsten till dessa centraler.
Bl. a. räddningstjänstutredningen har också tagit
upp frågan om en ytterligare samordning av alarmeringen av samhällets
hjälporgan. Utredningen konstaterar att både polisen och kustbevakningen har
betydande uppgifter i samhällets räddningstjänst. Deras huvuduppgifter ligger
dock enligt utredningens mening inom andra områden. Eftersom dessutom både
polisen och kustbevakningen har nya och väl utbyggda alarmerings- och
kommunikationssystem, är utredningen inte beredd att föreslå en omedelbar
organisatorisk samordning av polisens och kustbevakningens alarmeringssystem
med alarmeringssystemet för de kommunala räddningsorganen,
sjuktransportväsendet och den medicinska jourtjänsten.
Frågan om en ytterligare samordning har berörts av
några av de remissinstanser, som yttrat sig över räddningstjänstutredningens
betänkande. Gemensamt för dessa yttranden kan sägas vara att på längre sikt en
ytterligare samordning bör ske. Däremot är de flesta remissinstanser överens om
att en sådan samordning inte bör komma till stånd omedel-
Prop. 1972:129 14
bart.
Varken rikspolisstyrelsen eller generaltullstyrelsen som har ansvaret för
kustbevakningen föreslår någon ytterligare organisatorisk samordning men
påpekar det väsentliga i att radiokommunikationsmöjligheterna mellan olika
räddningsorgan samordnas.
För egen del finner jag det vara väsentligt att det
finns väl utbyggda kommunikationsmöjligheter mellan olika räddningsorgan.
Framför allt är det angeläget att räddningsorganen kan hålla kontinuerlig
kontakt genom radiokommunikation. Härvidlag finns det i dag vissa brister.
Enligt kungörelsen (1967; 446) om radiosändare
meddelas tillstånd att inneha eller använda radiosändare av televerket.
Statliga myndigheter behöver inget formellt tillstånd men skall till televerket
anmäla planer på användning av radiosändare, varvid televerket i den omfattning
det behövs meddelar frekvenser för sändaren, tekniska bestämmelser, anropssignaler
och övriga föreskrifter i fråga om innehav och användning av sändaren. Är
sändare avsedd för krigsmaktens behov gäller speciella regler. Televerket och
överbefälhavaren samråder i frågan om vilka frekvenser som skall meddelas för
statlig myndighets sändare.
Vid meddelande av tillstånd och frekvenser beaktar
televerket i första hand att inte olika sändare skall störa varandra. Ansvaret
för att olika räddningsorgan skall kunna kommunicera med varandra måste i
första hand falla på räddningsorganen själva. Genom den överblick som televerket
har över radiokommunikationsområdet har verket dock i dessa sammanhang arbetat
även för en samordning av kommunikationsmöjligheterna mellan olika
räddningsorgan. Genom utbyggandet av alarmeringscentralerna och med televerket
som medintressent i detta sammanhang kommer en ytterligare samordning att
underlättas.
Vad gäller frågan om en ytterligare organisatorisk
samordning av olika typer av alarmering är jag i likhet med
räddningstjänstutredningen och flertalet remissinstanser inte beredd att nu
förorda en sådan. För ett sådant ställningstagande talar enligt min mening även
det förhållandet att jag enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 september
1970 tillkallat en sakkunnig för att se över sjöräddningens organisation m. m.
Ett speciellt problem i sammanhanget är
alarmeringsförhållandena under beredskapstillstånd och krig. I ett sådant läge
övertar civilförsvaret ansvaret för en väsentlig del av samhällets
räddningstjänst. Civilförsvars-styrelsen har därför på ett tidigt stadium varit
med i diskussionerna om bildande av alarmeringscentraler och bl. a. deltagit i
den av kommunförbundet initierade utredning som föregick kommunförbundets och
landstingsförbundets rekommendation om inrättande av länsalarmeringscentraler.
I yttrandet över räddningstjänstutredningens betänkande framhåller
civilförsvarsstyrelsen, att det är väsenligt att vid den praktiska utformningen
av länsalarmeringscentralema förutsättning skapas för en smidig övergång mellan
freds- och krigsalarmering. För egen del anser
Prop. 1972:129 15
jag
att civilförsvarsmyndigheterna bör få tillfälle att framföra sina synpunkter
beträffande utbyggnaden av alarmeringscentralerna. Jag återkommer längre fram
till hur detta kan ske. Om vissa åtgärder bedöms nödvändiga ur
civilförsvarssynpunkt men inte krävs för den fredsmässiga verksamheten
fömtsätter jag att kostnadsfrågan tas upp till förhandlingar mellan bolaget
och civilförsvarsmyndighetema.
Avtalet mellan televerket, kommunförbundet och
landstingsförbundet innebär som nänants bl. a., att ett alarmeringsbolag
bildas. Innan jag går in på det närmare innehållet i det avtal som träffats och
förslaget till utformningen av ett tänkt bolag vill jag ta upp frågan om
verksamhetsformen för de planerade centralerna.
Statsanställdas förbund (SF) och Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) har beretts tillfälle att yttra sig över det avtal
som slutits. Personalorganisationerna som båda är positiva till en ökad
samordning ställer sig mera negativa till bolagsbildningen och anser att
frågan om valet av företagsform blivit för litet belyst. TCO anser att man bl.
a. bör pröva möjligheten att integrera alarmeringscentralerna med SOS-tjänsten
inom ramen för televerkets verksamhet. SF går ett steg längre och anser att en
sådan verksamhet ligger helt i linje med televerkets uppgifter och förbundet
finner det därför naturligt att televerket blir huvudman för denna verksamhet.
Frågan om verksamhetsformen har ingående
diskuterats mellan de avtalsslutande parterna. Från televerkets sida har
framhållits att verksamheten vid en kombinerad SOS- och alarmeringscentral
skulle till sin karaktär väsentligt skilja sig från vanlig telefonexpedition
och att möjligheten till sådan arbetsmässig samordning som i dag sker på
SOS-centralerna skulle upphöra. Alarmeringscentralerna bör därför enligt televerket
förläggas till ett hjälporgan t. ex. brandstation där ständig bemanning
finns.
I sammanhanget bör beaktas att bildandet av
länsalarmeringscentraler i första hand är ett sätt för kommuner och landsting
att på ett rationellt, säkert och ekonomiskt sätt ordna den alarmering som de
har ansvaret för. Kommunförbundet och landstingsförbundet var redan på ett
tidigt stadium inne på tanken att bilda ett gemensamt ägt riksomfattande företag
för alarmering och detta av flera skäl. Alarmeringen avser både primärkommunala
och landstingskommunla organ. Anslutning av kommuner och landsting till
gemensamma centraler måste ske på frivillighetens väg. Viljan till anslutning
bedömdes bli större om verksamheten förlades till ett från både kommuner och
landsting fristående organ, där dock båda parter hade ett reellt inflytande.
Med ett riksomfattande företag skulle strävandena mot ett för hela landet
enhetligt system underlättas.
När frågan kom upp om en samordning av
alarmeringscentralerna och SOS-tjänsten aktualiserades åter frågan om
verksamhetsformen. Att
Prop. 1972:129 16
överlämna
ansvaret för SOS-tjänsten till kommun och landsting ansågs olämpligt med hänsyn
till det intresse staten måste anses ha i fråga om insyn och inflytande i vad
avser SOS-tjänsten. Av skal som tidigare redovisats ansåg televerket det
olämpligt att förlägga alarmeringscentralerna till televerket. En sådan ordning
betraktades också av kommunförbundet och landstingsförbundet som klart
otillfredsställande, framför allt av det skälet att ansvaret för alarmeringen
ligger på kommuner och landsting. Med ansvaret följer också ett behov av insyn
i och inflytande på alarmeringsverksamheten. Samordning av
alarmeringsfunktionerna bygger som nämnts på frivillig anslutning från kommuner
och landsting. Om alarmeringscentralerna skulle drivas av televerket skulle
med all säkerhet svårigheter uppstå i detta hänseende.
Med hänsyn till de anförda förhållandena finner
även jag, att ett gemensamt ägt aktiebolag i det här fallet är den enda
verksamhetsform som kan fungera tillfredsställande för alla parter. Jag
förordar därför att den planerade alarmeringsorganisationen drivs genom ett
aktiebolag, gemensamt ägt av televerket, kommunförbundet och
landstingsförbundet. Jag övergår nu till att närmare redovisa innebörden av det
avtal som slutits mellan de berörda parterna.
Målsättningen för bolaget vars namn avses bli SOS
Alarmering Aktiebolag (SOSAB) är att genom samordning av samhällets alarmeringsfunktioner
i regionala alarmeringscentraler möjliggöra snabba och effektiva hjälpinsatser.
Bolaget avses mottaga och utlösa larm till brandkår, ambulans och jourhavande
sjukvårdspersonal. SOS-samtal till andra hjälporgan skall vidarekopplas på
samma sätt som i dag sker för samtliga samtal till SOS-centralerna. Centralerna
skall vidare fungera som sambandscentraler för hjälpstyrkor, övervaka statliga
och kommunala kontrollutrustningar samt vidare i mån av kapacitet åta sig
kommersiella uppdrag inom verksamhetsområdet.
Efter riksdagsbeslut år 1964 (prop. 1964: 108, SU
1964: 121, rskr 1964: 261) bildades Allmänna bevakningsaktiebolaget (ABAB) för
att ombesörja bevakning m. m. av statliga skyddsföremål, i första hand inom
försvaret. Bolaget skulle i fråga om andra bevakningsobjekt skapa en från
kostnadssynpunkt fördelaktig konkurrens med andra bevakningsföretag. Genom
kungörelsen (1969: 763) om skyldighet för vissa statliga myndigheter att anlita
Allmänna bevakningsaktiebolaget har vissa myndigheter ålagts att anlita ABAB
för bevakning av anläggningar som har betydelse från totalförsvarssynpunkt och
som är lokaliserade till Stockholms- och Göteborgsområdena.
Huvudinriktningen av SOSAB ;s verksamhet kommer,
som framgår av det nämnda, att vara en annan än ABAB:s. Båda företagen beräknas
dock komma att ha ett visst utrymme för kommersiella uppdrag utanför dess
huvudsakliga verksamhetsområden. På de orter där ABAB är etablerat förutsätter
jag, att de båda företagen kommer att finna det
Prop. 1972:129 17
lämpligt
med samråd för att undersöka i vilken utsträckning ett samarbete kan leda till
effektivare samlat resursutnyttjande.
I avtalet finns inskrivet att alarmeringscentral
vid katastrofer skall ställa tillgängliga resurser till länsstyrelses
förfogande. På motsvarande sätt anser jag att i avtalet bör föras in en
bestämmelse med innebörd att resurserna även vid civilförsvarsberedskap vid
behov skall ställas till länsstyrelses förfogande. Vid civilförsvarsberedskap
övergår nämligen i vissa fall ansvaret för ledningen av räddningstjänsten på
civilförsvaret och därigenom på länsstyrelsen.
Bolaget skall ägas till 50 % av televerket och till
25 % av vardera kommunförbundet och landstingsförbundet. Styrelsen skall enligt
avtalet bestå av 48 personer och utses av parterna till ett antal som står i
proportion till deras andel av aktiekapitalet. Bl. a. ordförandeposten i
styrelsen skall alternera mellan parterna. I vissa i avtalet specificerade
viktiga frågor har emellertid ordföranden inte utslagsröst utan beslutet får
bara giltighet om mer än hälften av styrelseledamöterna är eniga.
Beträffande styrelsens sammansättning och
beslutsregler vill jag anföra följande. Som framgår av det som hittills
redovisats finns det enbart på den statliga sidan många olika intressen att
bevaka i samband med utbyggnaden av alarmeringscentralerna. Enligt
avtalsförslaget skall televerket som representerar staten i samband med
bolagsbildningen utse hälften av styrelseledamöterna. På gmnd av det påtagliga
samordningsintresse som staten har i sammanhanget förordar jag att Kungl. Maj:t
skall utse hälften av de statliga styrelseledamöterna. Vid viktiga avgöranden
i styrelsen som f. ö. enligt min mening bör bestå av 8 ledamöter bör vidare
krävas att mer än två tredjedelar av antalet styrelseledamöter är eniga.
En viktig fråga när det gäller styrelsens
sammansättning är representationen för de anställda. Jag anser att de
anställda genom sina personalorganisationer bör delta i styrelsearbetet. För
att inte föregripa riksdagens ställningstagande till den proposition med bl. a.
förslag till lag om styrelserepresentation för de anställda i vissa företag,
som nyligen lagts fram på förslag av chefen för industridepartementet, vill jag
emellertid inte framlägga något konkret förslag om styrelserepresentation för
de anställda, utan förordar att denna fråga får lösas för SOSAB samtidigt med
att den löses för andra aktiebolag.
I samband med utbyggnaden av alarmeringscentralerna
skall för varje alarmeringsområde inrättas dels en projektgmpp, dels en
samrådsgrupp med uppgift att ge SOSAB ;s ledning synpunkter på
alarmeringsverksamheten inom området. I gmppema förutses att utöver
representanter för parterna i form av lokalförvaltningen i televerket,
berörda landsting och berörda länsavdelningar inom kommunförbundet skall
kunna ingå representanter för andra intressenter. På detta sätt kan vid
utbyggnaden av alarmeringscentralerna synpunkter vägas in från bl. a.
länsstyrelsema
Prop. 1972:129 18
vilka
är ansvariga för sådana samhällsfunktioner som polisen och civilförsvaret. Jag
förutsätter att parterna regelmässigt kommer att samråda med länsstyrelserna
inom ramen för de regionala grupperna. Jag anser att det statliga
samordningsintresset blir tillgodosett genom detta samrådsförfarande och genom
att Kungl. Maj:t utser två av ledamöterna i bolagets styrelse.
Enligt avtalet får SOSAB inte utan Kungl. Maj:ts
medgivande ändra omfattningen och utformningen av SOS-tjänsten, dvs.
utnyttjandet av telefonnumret 90 000. I samband med riksdagsbeslutet om
inrättandet av SOS-tjänsten angavs omfattningen av den avgiftsfria
SOS-tjänsten. Med hänsyn till de nya hjälporgan som successivt byggs upp och
till det önskvärda i att successivt anpassa SOS-tjänstens omfattning till
förändringar i samhället föreslår jag att det får ankomma på Kungl. Maj:t att i
fortsättningen fastställa omfattningen och utformningen av SOS-tjänsten.
Som framgått av vad jag tidigare anfört har
televerket föreslagit att socialvårdens jourverksamhet bl. a. innehållande
barnavårdsjour skall hänföras till den avgiftsfria SOS-tjänsten. Om Kungl.
Maj:t bemyndigas att fastställa omfattningen och utformningen av SOS-tjänsten
avser jag att föreslå Kungl. Maj:t att den avgiftsfria SOS-tjänsten utvidgas
till att omfatta även socialvårdens jourverksamhet.
SOS-tjänsten är en av de s. k. gmndtjänster som
SOSAB enligt avtalet på uppdrag av staten, primärkommuner eller landsting skall
utföra. Andra grandtjänster är t. ex. brandkårs- och ambulansalarmering samt
alarmering av landstingskommunal jourpersonal. För grundtjänsterna skall
televerket betala 40 % av kostnaderna samt berörda landsting och kommuner
vardera 30 %. Genom överförandet av SOS-tjänsten till alarmeringscentralerna
elimineras den vidarekoppling som i dag sker på SOS-centralerna av samtal till
brandkår, ambulans och jourhavande läkare. Dessa samtal svarar såsom nämnts i
dag för en stor andel av de totala SOS-samtalen. Det är därför troligt att
kostnaderna på de nya centralerna för de SOS-samtal som måste vidarekopplas i
huvudsak avseende polislarm inte blir så stora som 40 % av de totala kostnaderna.
Tidigare har nämnts att televerkets direkta
kostnader för SOS-tjänsten är 78 milj. kr. i 1972 års kostnadsläge. När
SOS-tjänsten förs över från televerket till SOSAB beräknas den ekonomiska
belastningen för televerket på längre sikt komma att i stort sett halveras. På
så sätt kan sägas att alla parter på ett enligt min mening skäligt sätt delat
på den rationaliseringsvinst som eliminerandet för flertalet SOS-samtal av en
etapp i alarmeringskedjan kommer att innebära. Jag anser därför att den
avtalade kostnadsfördelningen kan accepteras för statens del.
Parterna skall sträva mot att i så stor
utsträckning som möjligt använda den tekniska utrustning, som i dag finns på
SOS-centralema och på primär- och landstingskommunala alarmeringscentraler.
Detta med-
Prop. 1972:129 19
för
att kapitalbehovet beräknas kunna begränsas till ca 20 milj. kr. för bolaget i
ett fullt utbyggt skede. Parterna har varit överens om att bolaget skall ha ett
begränsat aktiekapital för att minimera det direkta behovet av kapitaltillskott
från delägarna. Man har enats om att aktiekapitalet inledningsvis skall vara 1
milj. kr. men med möjlighet att öka det till 3 milj. kr. genom nyemission, om
så skulle behövas. Televerkets andel härvidlag är som nämnts 50 %. Partema har
förbundit sig att därutöver vara beredda att teckna borgen för lån till
bolaget intill ett högsta belopp av 25 milj. kr., varvid varje part skall svara
för så stor del av det totala borgensåtagandet, som motsvarar andelen av
aktiekapitalet. Televerkets totala borgensåtagande är därigenom maximerat till
12,5 milj. kr.
De medel som behövs för televerkets aktieteckning i
SOSAB högst 1,5 milj. kr. torde få täckas från investeringsanslaget
Teleanläggningar m. m. Jag avser att senare under förutsättning att
riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att godkänna avtalet föreslå Kungl. Maj;t
en höjning av investeringsramen för budgetåret 1972/73 med 500 000 kr. För att
tillgodose bolagets behov av kapital utöver vad som erhålls genom parternas
aktieteckning bör vidare riksdagens medgivande inhämtas till att televerket
bemyndigas teckna borgen för SOSAB intill ett belopp av 12,5 milj. kr.
SOSAB:s styrelse samt verkställande ledning som i
ett helt utbyggt skede beräknas bestå av 45 personer skall enligt avtalet
lokaliseras till Stockholmsregionen. Jag anser att denna förläggning bör godtas
under uppbyggnadsskedet med hänsyn till de nära kontakter som då behövs med
parterna. I avtalet bör föras in att lokaliseringen till Stockholmsregionen
gäller uppbyggnadsskedet då det till en början för övrigt endast gäller 23
personer. När detta skede har passerat bör frågan om lokalisering utanför
Stockholmsregionen återigen noggrant prövas.
Av den tidigare redogörelsen har framgått att när
SOS-tjänsten i dess helhet överförts från televerket till SOSAB vilket kommer
att ta mer än sex år har ca 100 hela arbetstillfällen försvunnit från televerket.
Enligt vad jag inhämtat var den naturliga avgången bland de ca 4 000
telefonisterna i televerket det senaste året mer än 300. Det innebär att de
telefonister som berörs av överflyttandet av SOS-tjänsten inte behöver riskera
avsked från televerket. Det beräknas att det endast på några få orter skall
behöva bli aktuellt med omplacering av personalen. Där omplacering kan bli
aktuell, är det vidare fråga om omplacering på samma ort inom samma
tjänsteställe. I avtalet finns vidare inskrivet att vid tillsättandet av
tjänster i SOSAB viss förtur kommer att ges åt sådana anställda hos parterna,
vars arbetsuppgifter övergår till SOSAB.
För
att biträda med den personella uppbyggnaden av SOSAB och
Prop. 1972:129 20
andra
viktigare personaladministrativa frågor under uppbyggnadsskedet skall en
rådgivande personaldelegation inrättas med representanter för partema.
Delegationen skall enligt avtalet i erforderlig utsträckning samråda med
berörda personalorganisationer. TCO anser i sitt remissyttrande att i
personaldelegationen skall ingå representanter för personalorganisationerna.
Jag delar TCO:s uppfattning i detta avseende och anser att avtalet bör ändras
på angivet sätt.
Bl. a. med hänsyn till de förhållanden som här
redovisats anser jag att bildandet av SOSAB inte får några påtagliga negativa
effekter för den berörda personalen. Genom att denna också får möjlighet att
bli representerad i personaldelegationen anser jag att hänsyn till den berörda
personalen tagits i all möjlig utsträckning.
De av mig förordade ändringama till avtalet har
godkänts av de avtalsslutande parterna.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att
Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att
1.
bemyndiga Kungl. Maj:t att
godkänna det avtal om bildande av ett alarmeringsbolag, som träffats mellan
televerket, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som angetts i det föregående och med de awikelser som
särskilt angetts av föredragande departementschefen,
2.
bemyndiga Kungl. Maj:t att
fastställa omfattningen och utformningen av SOS-tjänsten,
3.
medge att televerket bemyndigas
att ställa borgen för lån till ett av televerket, Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet gemensamt bildat alarmeringsbolag intill ett belopp av 12
500 000 kr.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet: Gunnel Anderson
MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 720483
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
40 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (39)
39 kopplingar i 34 dokument.
- Skr. 2023/24:140 2024 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 95 i texten
- Skr. 2022/23:140 2023 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 107 i texten
- Skr. 2021/22:140 2022 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 107 i texten
- Skr. 2020/21:140 2021 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 106 i texten
- Skr. 2018/19:140 2019 års redogörelse för företag med statligt ägande s. 106 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- AD 2013 nr 2 i texten · dokumentnivå