Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad regional organisation av SJ
1972 · 45 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 34 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:133, Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad regional organisation av SJ
Dokumentets text
Kungl.
Maj:ts proposition nr 133 år 1972 Prop. 1972:133
Nr 133
Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrad regional organisation av SJ; given
Stockhohns slott den 3 november 1972.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna
dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till
riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
BENGT
NORLING
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs ånyo fram förslag till
ändringar i nuvarande regionala organisation av SJ.
Förslaget som i viss mån innebär ett fullföljande
av 1963 års omorganisation underbyggs bl. a. med en redovisning av de ändrade
förutsättningar för den regionala verksamheten vilka skapats genom vidtagna
rationaliserings- och organisationsåtgärder på central och lokal nivå.
Nuvarande elva driftdistrikt och elva bandistrikt
föreslås ersatta av åtta trafikdistrikt och lika många bandistrikt. De
geografiska gränserna för trafik- och bandistrikten föratsätts sammanfalla.
Till skillnad mot tidigare föreslås gränserna för de nya distrikten vara i
huvudsak läns-anpassade. Minskningen av antalet distrikt innebär att de
nuvarande distriktsexpeditionerna i Växjö, Borås och Umeå dras in. Samtidigt föreslås
att på dessa orter bibehålls särskUda kommersiella distriktsenheter lydande
under distriktschefema i resp. Malmö, Göteborg och Luleå. Avsikten är att
dessa enheter inom ett geografiskt område som fastställs för envar av dem
skall svara för den regionala kundbevakningen och marknadsföringen.
De f. n. till driftdistrikten hörande
driftverkstäderna och de till maskinavdelningen hörande huvudverkstäderna
föreslås sammanförda i sex verkstadsregioner under maskinavdelningen. I fråga
om förrådsverksamheten föreslås viss organisatorisk omläggning.
Den nya organisationen avses börja genomföras fr.
o. m. den 1 juli 1973.
1
Riksdagen 1972.1 saml Nr 133
Prop. 1972:133
Utdrag
av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 3 november 1972
Närvarande:
slat.sministeni PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, BENGTS.SON. NORLING.
LÖFBERG, LIDROM, CARLSSON, FELDT.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Norling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
fråga om ändrad regional organisation av .SJ och anför.
I.
Inledning
I skrivelse den 21 september 1970 har SJ på
grundval av en utredning, som verkställts av en s"ärskild
organisationsgrupp inom verket, framlagt förslag till ändring av SJ:s regionala
organisation. I gruppen har ingått experter inom SJ och representanter för de
personalorganisationer som ingår i SJ;s centrala företagsnämnd. Förslaget
syftar lill att skapa en organisation, som bättre än den nuvarande svarar mot
dagens verksamhet och den tekniska utvecklingens krav. Det kännetecknas av en
strävan att skapa förutsättningar för en längre gående delegering av
befogenheter samt atl utforma organisationen på ett sätt som medger en
effektivare och mindre kostnadskrävande administration. I fråga om den
regionala förvaltningen förordas bl. a. en minskning av antalet drift- och
bandistrikt från elva tUl åtta. Med hänsyn till marknadsföringens och
trafikens samband med samhällsplaneringen föreslås vidare att distrikten i
princip anpassas tUl länsgränserna.
Över SJ:s organisationsförslag har ett antal
myndigheter och organisationer yttrat sig. En förteckning över de
ifrågavarande remissinstanserna och en sammanfattning av deras yttranden har
redovisats i prop. 1971: 147 s. 23 och 1825.
Efter remissbehandlingen underkastades förslaget en
ingående prövning inom kommunikationsdepartementet. SJ:s förslag kunde däivid
underbyggas med ett omfattande kompletterande material, som i flera fall hade
efteriysts av remissinstanserna. Kungl. Maj:t förelade därefter 1971 års
höstriksdag en proposition (prop. 1971; 147) med förslag tUl
Prop. 1972:133 3
ändrad
regional organisation av SJ. I sitt betänkande i anledning av propositionen
uttalade trafikutskottet (TU 1971:27) bl.a., att det var av stor vikt inte
minst från företagsekonomiska synpunkter att de organisatoriska förändringar
av distriktsorganisationen vid SJ vidtas som genom den tekniska utvecklingen
och trafikens förändringar i skilda hänseenden blivit mer eller mindre
nödvändiga. Det framlagda orga-nisalionsförslaget ansågs emellertid behöva
kompletteras med ytterligare överväganden beträffande de nya distriktens
storlek och avgränsning samt valet av huvudorter. Därvid borde enligt utskottet
ytterligare bedömas betydelsen i sammanhanget av bl. a. de näringsgeografiska
och regionalpolitiska förhållandena i landets olika delar. I anslutning härtill
borde också uppmärksammas lämpligheten av att bibehålla uppdelningen av
distriktschefsfunktionen på två sidoordnade chefsbefattningar. Efter dessa
kompletterande åtgärder borde organisationsfrågan på nytt föreläggas riksdagen.
I sammanhanget tog utskottet också upp frågan om
möjliga rationaliseringar av verksamheten inom nuvarande organisatoriska ram.
Enligt utskottet borde sådana åtgärder som i och för sig ansågs i stor
utsträckning ligga inom ramen för verksledningens befogenheter drivas med
kraft och omfatta alla nivåer inom såväl centralförvaltningen som de regionala
och lokala förvaltningarna.
Riksdagen beslöt sedermera i enlighet med
trafikutskottets förslag (rskr 1971: 333).
Efter riksdagsbehandlingen av organisationsfrågan
har denna ytterligare övervägts i de av trafikutskottet angivna hänseendena,
därvid hänsyn bl. a. tagits tiU under det senaste året vidtagna
rationaliserings-och organisationsåtgärder.
Den följande redogörelsen bygger i huvudsak på
samma disposition av materialet som i prop. 1971; 147.
II. Nuvarande
orgaiusation m. m.
Statens jämvägar är ett affärsdrivande verk. EnUgt
instruktionen (1965: 843) för statens järnvägar (ändrad senast 1972: 174) skall
SJ driva jämvägs-, färje- och biltrafik samt därmed sammanhängande rörelse.
Den högsta ledningen inom verket utövas av en
kollegial styrelse bestående av generaldirektören och fem andra ledamöter som
Kungl. Maj:t utser särskilt. De under chefen för SJ ställda huvudenheterna
(avdelningarna) består av centrala förvaltningsorgan samt inom vissa
avdelningar regionala och lokala förvaltningsorgan.
Den centrala organisalionen omfattar åtta
avdelningar, vardera under ledning av en avdelningschef. I fråga om
arbetsuppgifterna för de
lt
Riksdagen 1972.1 saml Nr 133
Prop. 1972:133 4
olika
organen inom den centrala förvaltningen gäller i huvudsak följande.
Driftavdelningen svarar för produktionen av
transporttjänsterna driften inom järnvägs-, buss- och färjetrafiken samt
för den regionala och lokala transportförsäljningen utom resebyråverksamheten.
Vidare svarar avdelningen i viss utsträckning för tekniskt underhåll av
rullande materiel. Under chefen för driftavdelningen lyder elva regionala
enheter driftdistrikt.
Kommersiella avdelningen svarar för den aUmänna
marknadsbedömningen och taxefrågorna samt för den centrala
transportförsäljningsfimk-tionen och för resebyråverksamheten.
Banavdelningen svarar för underhåll, konstruktion
och byggande av företagets fasta anläggningar, såväl de ban- och
byggnadstekniska som de elektrotekniska, samt för företagets fastighetsregister
och elkraftförsörjning. Under chefen för banavdelningen lyder elva regionala
enheter
bandistrikt.
Maskinavdelningen
svarar med undantag för visst driftunderhåll
för
underhåll, konstruktion och byggande/upphandling av spårbun
den milande materiel. Under chefen för maskinavdelningen lyder sju
regionala enheter huvudverkstäder.
Ekonomiavdelningen svarar för den centrala
ekonomifunktionen inkl. redovisning m. m., för företagets centrala ADB-frågor
samt för inköps-och förrådsverksamheten. Under chefen för ekonomiavdelningen
lyder fyra regionala enheter huvudförtåd.
Administrativa avdelningen svarar för den centrala
personaladministrativa och allmänadministrativa funktionen inkl.
försvarsfrågor.
Internrevisionen och PR-funktionen, vilka reellt
lyder direkt under chefen för SJ, är administrativt placerade inom
administrativa avdelningen.
Juridiska avdelningen svarar för juridiska och
vissa internationella frågor samt för företagets förvaltningssekretariat.
Utvecklingsavdelningen svarar för bevakning och
uppföljning av utvecklingen inom företrädesvis tekniska områden samt för
administration av sådana övergripande eller speciella projekt, som enligt
företagsledningens beslut uppdras åt avdelningen.
Direktionen består av chefen för SJ och de åtta
avdelningscheferna. Den har tUl uppgift att vara informerande och samrådande
kring frågor av väsentlig betydelse för verksamheten. Antalet anställda i den
centrala administrationen med placering i Stockholm uppgår f. n. tiU ca 1800.
Den regionala verksamheten är uppdelad på elva
driftdistrikt, elva bandistrikt, sju huvudverkstäder och fyra huvudförråd.
Drift- och ban-distriktens geografiska omfattning sammanfaller. Huvudorter för
distrUc-ten är Malmö, Växjö, Borås, Göteborg, Norrköping, Stockholm, Örebro,
Gävle, Sundsvall, Umeå och Luleå. Huvudverkstäderna är belägna i Malmö,
Göteborg, Ämål, Örebro, Tillberga, Östersund och Notviken. Huvudförråden finns
i Malmö, Göteborg, Örebro och Gävle.
Driftdistriktets
förvaltningsorgan utgörs av driftdistriktsexpeditionen.
Prop. 1972:133 5
ExpedUionens
huvuduppgift är att som stabsorgan biträda driftdistrikts-chefen med att inom
distriktet planera, samordna och leda saml utveckla och kontrollera
verksamheten, som i första hand avser produktion och försäljning av
transporttjänster. Driftdistriktsexpeditionerna är indelade i fyra sektioner
allmän sektion, trafiksektion, maskinseklion och försäljningssektion. Den
allmänna sektionen är distriktskonsult i gemensamma funktioner, dvs.
organisations-, personal- och ekonomifrågor. Sektionen svarar också för
övergripande planering, arbetsstudier och kontorsservice. Trafiksektionen är
konsult för trafikfunktionen, dvs. har hand om trafikplanering,
transportledning och tågledning samt svarar för frågor som rör det stationära
arbetets organisation. Maskinsektionen är konsult för maskintjänsten, dvs.
handfägger ärenden som rör lok-och vagntjänsten inkl. driftunderhållet samt
svarar för bedömningen av resursbehoven vid lokstationerna och planeringen av
lokpersonalens turlistor. Försäljningssektionen är konsult för
transportförsäljningsfunk-tionen, dvs. har hand om den regionala
marknadsbevakningen och försäljningen av godstransporter och resor. Antalet
anställda inom driftdistrikten uppgår tUl ca 28 750 mot ca 29 500 vid
tidpunkten för prop. 1971: 147.
Bandistrikteis förvaltningsorgan utgörs av
bandistriktsexpeditionen. Expeditionens huvuduppgift är att som stabsorgan
biträda bandistrikls-chefen med att inom distriktet planera, samordna och leda
samt utveckla och kontrollera verksamheten, som i första hand avser byggande
och underhåll av fasta anläggningar. Bandistriktsexpeditionerna är indelade i
fyra sektioner allmän sektion, bansektion, elsektion och signalsektion. Den
allmänna sektionen är distriktskonsult i gemensamma funktioner, dvs.
organisations-, personal- och ekonomifrågor. Sektionen svarar också för
gemensamma planeringsfrågor, allmänna tekniska frågor och kontorsservice.
Bansektionen är konsult i bantekniska frågor, dvs. i frågor som rör underhåll
och byggande av spår- och bangårdsanläggningar, hus och bangårdsmaskinerier liksom
i frågor som rör arbetsmetoder och arbetsorganisation inom bantjänsten.
Elsektionen är konsult i frågor som rör fasta elektriska anläggningar, dvs.
byggande och underhåll av driftcentraler, omformarstationer m. m., kontaktledningsnätet
samt olika elinstallationer i hus m. m. Sektionen svarar också för
kraftförsörjningsfrågor samt frågor som rör arbetsmetoder och
arbetsorganisation inom eltjänsten. Signalsektionen är konsult i frågor som rör
signal- och teleanläggningar, dvs. byggande och underhåll av signaltekniska och
teletekniska anläggningar. Antalet anställda inom bandistrikten uppgår lUl ca
8 500 mot ca 9 000 hösten 1971.
Maskinavdelningens regionala förvaltningsorgan
utgörs av huvudverkstäderna, vilka har som huvudsaklig uppgift att svara för
det tunga verkstadsunderhållet och eventuella ombyggnader av spårbunden
ml-lande materiel. Till resp. huvudverkstad hör ett antal fUialverkstäder
Prop. 1972:133 6
som
alltså ingår i de regionala organen. Maskinavdelningen har re-gionaU ca 3 200
anstäUda mot ca 3 300 hösten 1971.
Ekonomiavdelningens regionala enheter är
huvudförråden. Huvudförråd "år egentligen en administrativ benämning för
en förråds-region. Det fysiska förrådet på regionens huvudort benämns
centralförråd. TiU resp. huvudförråd hör vissa fUialförtåd, som alltså ingår i
de regionala organen. I huvudsak svarar huvudförråden för driften av de fysiska
förråden samt för regionala/lokala inköp och avrop på avtal för direktleverans
till förbmkare inom regionen. Ekonomiavdelningen har regionalt ca 300
anställda.
Till drift- och bandistrikten hör också särskilda
lokala förvaltningsorgan. Inom driftdistrikten finns tre olika slags lokala
enheter nämligen trafikområden, lokstationer/vagnstationer samt
busslinjegrupper. Den lokala organisationen inom bandistrikten består av fyra
olika enheter banunderhåUsområden, elunderhållsområden,
signalunderhållsområden och teleunderhåUsområden.
I fråga om de lokala förvaltningsorganens uppgifter
gäller i huvudsak följande.
Varje chef för lokalt förvaltningsorgan "är
ansvarig för all verksamhet och aUa resurser inom sitt område. Verksamheten
inom ett trafikområde består bl. a. av lokal marknadsbevakning, försäljning av
godstransporter och resor, godshantering i magasin o. dyl., godsforsling,
tillhandahållande av godsvagnar för vagnslasttrafik, tågbildning, växling och
tågexpediering.
Verksamheten inom en lokstation/vagnstation består
bl. a. av tUlsyn och driftunderhåll av dragfordon samt gods- och personvagnar ävensom
tillhandahållande av dragfordon och lokpersonal.
TUl en busslinjegmpps uppgifter hör bl. a.
försäljning av busstransport-tjänster, busstransporter, transport och hantering
av bussgods samt tUlsyn, vård och underhåll av bussar.
BanunderhåUsområdet svarar för bl. a. teknisk
inspektion, underhåll och byggande av SJ:s spåranläggningar, broar och
bangårdsanordningar samt husbyggnader. Vidare har området hand om snöröjning i
spår m. m., all tiUsyn och vård av banan samt vissa byggnader.
TUl elunderhållsområdets verksamhet hör bl. a.
teknisk inspektion, underhåll och byggande av högspänningsledningar för
tågdriften samt av kraft- och belysningsanläggningar i SJ:s byggnader. Vidare
svarar området för driften av kraftförsörjningsanläggningarna, dvs. driftcentraler
och kopplingscentraler.
Verksamheten inom signalunderhållsområdet består
bl. a. av teknisk inspektion, underhåll och byggande av SJ:s
signalsäkerhetsanfäggningar, vägskyddsanläggnmgar, fjärrblockeringsanläggningar
m. m.
Teleunderhållsområdet
svarar för bl. a. teknisk inspektion, underhåll
Prop. 1972:133 7
och
byggande av televäxlar, etapptelenät, fjärrtelenät, bärfrekvensanläggningar,
radioanläggningar, fjärrskrifts- och bokningsierminaler m. m.
Sammanlagt består den lokala organisationen numera
av 51 trafikområden, 34 lokstationer/vagnstationer, 19 busslinjegrupper, 98
banunderhåUsområden, 35 elunderhåUsområden, 34 signalunderhållsområden och 27
teleunderhåUsområden. Detta innebär att sedan tidpunkten för prop. 1971; 147
antalet lokala enheter minskat med 52 inom driftdistrikten och med 12 mom
bandistrikten. En tablå över SJ:s nuvarande organisation torde få fogas till
statsrådsprotokollet som bilaga 1. Den nuvarande gränsdragningen mellan
distrikten framgår av den karta, vilken torde få fogas till
statsrådsprotokollet som bilaga 2.
m.
Organisationsförslag
1.
Allmänt om behovet av och principerna för en ändrad organisation
Tekniska
och ekonomiska krav på järnvägsdriften
SJ framhåller att dagens höga krav på
transportservice och effektivitet i transportarbetet måste mötas med en
fortlöpande rationalisering av verksamheten. Ett av de mest utmärkande dragen i
det hittills genomförda rationaliseringsarbetet har varit minskningen av
personalantalet trots en samtidig ökning av SJ:s godstransportarbete. Sålunda
har antalet anställda sedan den nuvarande organisationen genomfördes år 1963
kunnat minskas med ca 12 700 eller med totaU ca 22%. Enbart under de två
senaste åren har personalminskningen uppgått till ca 2 600 man.
SJ har relativt stora möjligheter till ytterligare
rationaliseringar. Ca 75 % av driftkostnaderna inkl. avskrivningar "är
personalkostnader. Detta innebär att SJ fortfarande har en mycket
personalintensiv verksamhet, vilket måste uppmärksammas inte minst med hänsyn
till att kun-dema i sin mera långsiktiga planering av naturliga skäl beaktar
personalkostnadsutvecklingen vid sin bedömning av olika transportmedel och
transportföretag.
Järnvägsdriften fömtsätter rent transsporttekniskt
en omfattande och väl integrerad transportorganisation, och som
transportföretag behöver SJ vidare en effektiv organisation för marknadsföring.
Utvecklingen är mycket snabb på transportområdet vUket inneb"är att även
framgent en fortiöpande anpassning krävs av organisationen så att den blir en
positiv faktor i strävandena att hävda SJ:s ställning som transportföretag.
Funktionella
samband m. m.
Frågan om de funktionella sambanden och
ansvarsfördelningen inom verket berör i hög grad den principiella granden för
hela SJ-organisa-tionen. I korthet gäller härvidlag följande.
Prop. 1972:133 8
Ändamålet med SJ;s verksamhet är i första hand
produktion och försäljning av transporltjänster. Omkring dessa huvudfunktioner
bör SJ organiseras. Vid sidan härav framtr"äder i en
anläggningskr"ävande verksamhet av SJ:s natur och med dess geografiska
spridning, funktionema underhåll och byggande/konstruktion av fasta
anläggningar resp. rullande materiel. Dessa funktioner ger service och
fömtsättningar för produktionen och försäljningen. Övriga funktioner, t. ex.
ekonomi och administration, är övergripande och därmed sammanhängande
arbetsuppgifter återspeglas inom alla linjefunktioner.
Sambandet mellan produktions- och försäljningsfunktionerna
är uppenbart för SJ:s del. Detta samband bör organisatoriskt inte brytas. Från
teknisk och ekonomisk synpunkt "är också sambandet mellan underhåll och
byggande/konslmktion uppenbart. SJ konstaterar att styrkan i och betydelsen av
sambanden mellan produktion och försäljning är starkare än mellan produktion
och underhåll. Sambandet mellan underhåll och byggande är också klart starkare
än mellan underhåll och produktion. Som framgått av den tidigare redogörelsen
har i den nuvarande organisationen följande huvudsakliga gränsdragning mellan
de oUka linjeavdelningarna gjorts.
Driftavdelningen svarar för all produktion av
transporttjänster samt för all förs"äljning utom den som sker centralt och
genom resebyråer. Avdelningen disponerar alla nödvändiga resurser för denna
produktion, dvs. personal, fasta anläggningar och rullande materiel m. m. Banavdelningen
svarar för konstruktion/byggande och underhåll av alla fasta anläggningar
spår, hus, el-, signal- och teleanläggningar samt disponerar för denna
verksamhet nödv"ändiga resurser. Detsamma gäller maskinavdelningen, som
svarar för konstruktion, ändring och underhåll av spårbunden rullande materiel.
Endast ansvaret för det tyngre underhållet ligger emellertid inom
maskinavdelningen, medan det löpande underhållet ombesörjs inom
driftavdelningen.
Det viktigaste inslaget i den
organisationsförändring som genomfördes år 1963 utgjordes av den ändrade
utformnuigen av den regionala förvaltningen. De överväganden som resulterat i
den tidigare nämnda avgränsningen i ansvars- och befogenhetshänseende mellan de
olika huvudavdelningarna vid centralförvaltningen blev avgörande även för ulformningen
av den regionala organisationen. De olika huvudfunktionerna inom den totala
verksamheten ansågs sålunda böra så långt möjligt hållas samman utmed tre
vertikala linjer genom hela företagsorganisationen. För att skapa
föratsättningar för en koncentrerad insats på produktions- och
försäljningssidan resp. inom området underhåll och konstruktion/byggande och
samtidigt undvika en splittring av de regionala lednmgsfunktionerna på från
kompetenssynpunkt alltför skilda ansvarsområden delades de äldre distrikten upp
på i huvudsak två regionala organ driftdistrikt och bandistrikt med var
sitt klart av-
Prop.
1972:133 , 9
gränsade ansvars- och befogenhetsområde, i princip
anslutande till motsvarande avgränsning på central nivå. Som en tredje
regional instans kan i delta sammanhang nämnas de maskinavdelningen underställda
huvudverkstäderna.
Erfarenheterna hittUls har visat
att tillskapandet av denna organisationsstmktur frigjort resurser och
medverkat lill en intensifierad utvecklings- och rationaliseringsverksamhet i
flera olika hänseenden.
Från de angivna grundläggande
principerna vid 1963 års omorganisation gjordes emellertid några väsentiiga
undantag. Ansvaret för försäljningsfunktionen delades på cenlral nivå upp
mellan driftavdelningen och den kommersiella avdelningen. Den senare kom att
svara för all central försäljning samt blev konsult till den centrala
driftavdelningen i fråga om försäljningsverksamheten inom distrikten. Den centrala
verksamhetens omfaitning motiverade detta liksom kravet på att låta de i
organisalionen i övrigt sammanhållna produktions- och försäljningsaspekterna
bryta sig mot varandra på högsta nivå. Vidare delades ansvaret för underhåll
av spårbunden raUande materiel som nämnts mellan driftavdelningen och
maskinavdelningen på så s"ätt att det lättare driftunderhållet behölls
inom driftavdelningen, medan det mera industriella och tyngre underhållet
inordnades i maskinavdelningen. Motivet för detla var i första hand
svårigheten att på lokal nivå på lämpligt sätt ombilda en fungerande
organisaiion. Denna uppdelning av underhållsansvaret förutsattes vid 1963 års
organisaiion komma att tas upp tUl prövning vid ett senare tillfälle när
organisationen i övrigt hunnit stabUiseras.
I fråga om principerna för
befogenhelsfördelningen gäller i huvudsak följande.
Beslut skall fattas på lägsta möjliga
nivå. Största möjliga delegering skall sålunda eftersträvas i syfte att avlasta
ledningen löpande beslut till gagn för planering och samordning av olika
utvecklingsaktiviteter. De övergripande riktlinjerna och planerna skall
utformas centralt. Av löpande beslut skall endast de som har principiell eller
ekonomiskt större betydelse fattas på denna nivå.
Olägenheter med nuvarande regionala organisation
Redan vid omorganisationen år 1963
fömtsågs vissa olägenheter med nuvarande organisation. På grund av omfattningen
av den strukturomvandling av organisationen som då genomfördes bedömdes det
dock inte möjligt att göra alla i och för sig motiverade förändringar på en
gång. I en särskild slutrapport från den då fungerande organisationsgruppen
redovisades vissa på sikt behövliga förändringar och naturliga utvecklingssteg,
bl. a. i vad avsåg anpassning av distriktsgränserna och i fråga om antalet
distrikt. Vidare angavs maskintjänstens organisation vara ett provisorium.
Kungl. Maj:t uppdrog också åt SJ att utreda
Prop. 1972:133 10
frågan
om maskintjänstens definitiva placering i den regionala organisationen.
Det interna organisationsarbetet under tiden efter
år 1963 har ffämst varit inriktat på en successiv anpassning av den lokala
förvaltningen till de grundprinciper beträffande ansvarsfördelning och
beslutsbefogenheter m. m. som bildade utgångspunkten för 1963 års förändringar
av den centrala och regionala organisationen. På senare tid har även en
successiv genomgång av den centrala förvaltningen påbörjats och redan lett till
vissa resultat.
Vad gäller de lokala organen inom
driftorganisationen har antalet enheter under perioden 19641970 kunnat minskas
från 185 tUl 156, dvs. med ett trettiotal. Utvecklingen får ses mot bakgrund av
bl. a. den fortgående förändringen av trafikstrukturen mot en allt större koncentration
genom knutpunktstrafik, regionforsling, minskning av antalet regionala tåg etc.
Vidare får beaktas det successiva införandet av fjärrblockering på allt fler
linjer, tillämpningen av mera avancerade tekniska lösningar, automatisering av
redovisningsarbetet och bokföringen, kraven på en ökad specialisering och
effektivare administration med därav följande krav på slörre enheter osv.
Sedan förra året har en ytterligare kraftig
reducering skett av antalet lokala enheter inom driftorganisationen, nämligen
med ca 50 enheter tiU 104 enheter. Den stora förändringen sammanhänger främst
med minskningen av antalet stationer/trafikområden. Dessa har sålunda kunnat
mmskas från 98 till 51 dvs. med nära hälften. Vid avgränsningen av de nya
trafikområdena har en målsättning varit att skapa enheter med ett sådant kund-
och trafikunderlag alt även på lokal nivå kvalificerade specialister kan utnyttjas
inom olika funktioner. Tonvikten har härvidlag lagts på planeringsfunktionen
särskilt terminalplanering och terminalledning samt på aktivering av olika
delar av den kommersiella verksamheten. I största möjliga utsträckning har även
eftersträvats att ge trafikområdena gränser som stämmer överens med läns- och
kommungränser.
De genomförda föfändringarna på lokal nivå har för
distriktscheferna medfört att antalet underställda chefer minskat. Den
kvalitativa försfärkningen av den kvarvarande lokala förvaltningen har
samtidigt skapat ökade möjligheter till delegering av befogenheter från
regional instans.
Även
inom banavdelningens verksamhetsområde har som framgått av den tidigare
redogörelsen antalet lokala enheter fortsatt att minska. Sammantaget har denna
fortgående strukturrationalisering på lokal nivå gjort en översyn av
distriktsorganisationen alltmer angelägen. I vissa fall måste distrikten
utvidgas geografiskt redan av det skälet att de nuvarande
distriktsexpedUionernas administrativa resurser och. specialfunktioner eljest
inte kan utnyttjas effeklivt.
Prop, 1972:133 11
I detta sammanhang bör också omnämnas den sedan
sommaren 1971 pågående successiva genomgången av den centrala organisationen.
Målsättningen är därvid att i än högre grad inrikta arbetet inom centralförvaltningen
på samordning och planering av verksamheter och resursutnyttjande i slort och
på sikt samt att handha ofrånkomliga specialistfunktioner.
Genomgången
har hittills resulterat i att ny organisation fastsl"ällts för centrala
driftavdelningen, centrala banavdelningen, kommersiella avdelningen och
transportredovisningssektionen inom ekonomiavdelningen. Ändringama, som
innebär en uppstramning och koncentration av administrationen inom och mellan
berörda arbetsområden, har medfört att antalet administrativa chefsområden
minskat. För cenlrala driftavdelningen är det en minskning från ca 75 till 35
och för centrala banavdelningen från ca 60 tUl 25. Bl. a. har antalet
chefsnivåer under avdelningschef reducerats till två mot tidigare tre varigenom
informationsvägarna kortats. Personalbehovet har minskat med 2530 %.
Undersökningar pågår f. n. i fråga om maskinavdelningen, administrativa
avdelningen och ekonomiavdelningen i övrigt. Efter kommande årsskifte kommer
undersökningen av utvecklingsavdelningen och juridiska avdelningen att sättas
i gång och våren 1973 beräknas hela den centrala administrationen vara
genomgången.
Den cenlrala organisationsöversynen sker med
utgångspunkt från SJ;s primärfunktioner produktion och transportförsäljning.
Övriga funktioner anpassas därvid till det behov som primärfunktionerna har av
medverkan för att verksamheten skall kunna bedrivas ändamålsenligt och
effektivt.
Centrala driftavdelningens nya organisation har mot
bakgrund av angivna utgångspunkt getts en mer kundinriktad karaktär med bl. a.
en sektion för godstrafik och en för persontrafik. Kommersiella avdelningen
har i sin nya organisation likaledes en sektion för godstrafik och en för
persontrafik. Genom denna likformiga organisation förenklas det viktiga
samarbetet mellan produktion och försäljning.
Den centrala organisationsgenomgången bygger bl. a.
på förutsättningen att i möjlig mån delegera ansvar och befogenheter samt att
decentralisera arbetsuppgifter. Förutsättningama för detta ökar med störte
distrikt som kan sysselsätta kvalificerade specialister. Det är härvidlag
viktigt att distrikten är likformiga så att den avsedda delegeringen kan bli
likartad.
Distriktsgränserna har i flera hänseenden visat sig
otillfredsställande. Gränserna har dragits med hänsyn till näringsgeografiska
förhållanden men också med beaktande av vissa interna organisatoriska förutsättningar
av transport- och trafikteknisk art. Det önskvärda sambandet mellan
distriktsgränser och länsgränser har därmed inte kunnat hållas. Detta har
medfört svårigheter vid samordningen av SJ:s trafikplanering
2
Riksdagen 1972. 1 saml Nr 133
Prop.
1972:133 12
och den planering som sker på länsplanet. Detta har varit
ett problem främst från central och regional synpunkt.
Elt särskilt problem utgör
slutiigen den nuvarande maskintjäiistcns organisaiion. Olägenheterna härvidlag
är emellertid inte enbart av regional karaktär. Den på maskinavdelningen resp.
driftavdelningen uppdelade underhållsljänsten har skapat oklarheter i
ansvarshänseende på alla nivåer. Särskilt på regional nivå har emellertid det
delade underhållsansvaret medfört en onödigt stor personalorganisation.
Den nuvarande uppdelningen av
verkstadsfunktionerna på två avdelningar innebär sålunda bl. a. att verket på
sju orter i landet har olika verkstadsorganisationer för rullande materiel med
likartade arbetsuppgifter. Uppdelningen på två avdelningar innebär också, att
utnyttjandet i maskinavdelningens konstruktionsverksamhet av erfarenheter från
driftunderhållet försvåras. Genom uppdelningen begränsas vidare möjligheten
alt samordna och rationellt utnyttja de samlade verkstadsresurserna.
För driftdistriktschefen, liksom
för vissa administrativa enheter inom driftdistrikten, har underhällsansvaret
dessulom inneburit en belastning och delvis försvårat en koncentration på de
viktiga trafikplanerings-och marknadsföringsuppgiftema.
Uppdelningen inom den lokala
driftorganisationen på lokslationer/ vagnstationer med blandad administrativ
och teknisk verksamhet, varav den sistnämnda närmast har samband med
maskintjänsten och vanliga stationer/trafikområden har också i sidled
försvårat ett effektivt samutnyttjande av personal och olika administrativa
resurser. På regional och central nivå har detta medfört en långtgående
detaljstyrning för att få tiU stånd den önskvärda samordningen på lokal nivå.
Med en mera enhetlig lokal organisation kan dessa problem mera naturligt lösas
på denna nivå utan onödiga utrednings- och beslutsomgångar högre upp i
organisationen.
Huvudprinciper för utformningen av en ändrad organisation
SJ understryker angelägenheten av
att organisationen anpassas såväl till nuvarande verksamhet som till den
väntade utvecklingen. Det är således inte endast fråga om att ta hänsyn tUl
utvecklingen sedan föregående omorganisation utan kanske främsl att försöka
bedöma vilken organisation SJ bör ha för att fungera effektivt fem tUl tio år
framåt i tiden. I organisationsförslaget har SJ sålunda beaktat de med hänsyn
till förändringarna på transportmarknaden och den tekniska utvecklingen
ändrade betingelserna för rationell organisation av trafik, underhåll och
anläggningsverksamhet.
Av särskild vikt anses vidare vara
att organisationen ges en utformning som främjar en fortsatt rationahsering
inom verket. En annan grundtanke är att åstadkomma en optimal fördelning av
arbetsuppgifter
Prop. 1972:133 13
på olika nivåer i organisationen. Härmed åsyftas en
ordning som innebär att inga uppgifter handläggs på högre nivä än vad som med
hänsyn lill ärendets art är motiverat. En långtgående delegering av ansvar och
befogenheler är alltså nödvändig för att göra den kostnadskrävande
administrationen mindre och effektivare. De hittills genomförda organisationsförändringarna
på central och lokal nivå har väsentligt ökat möjligheterna för en sådan
effektivisering av verksamheten. Om dessa möjligheter skall kunna utnyttjas på
ett tillfredsställande sätt kfävs nu en anpassning även av den regionala
organisationen. Delegeringen tillsammans med en ytterligare mekanisering av
olika arbetsmoment förutsätter en regional förvaltning med bl. a. större
enheter än f. n.
I det följande redovisas den
närmare innebörden av SJ:s organisationsförslag samt de justeringar härav som
föreslogs i prop. 1971; 147.
2. Den regionala organisationen
Trafik- och bandistrikten
Planering och ledning av
lågrörelser samt handhavandet av terminal-funktioner, busstrafik, försäljning
och marknadsbevakning kommer som hittills att vara huvuduppgifter i den
regionala driftorganisationen. Med hänsyn till att betydande driftfunktioner
även finns inom andra avdelningar och för att starkare markera
huvuduppgifterna marknadsföring och trafik bör driftdistrikten benämnas
trafikdistrikt.
Vid omorganisationen år 1963
preciserades målen för hur de nya distrikten skulle utformas. Det konstaterades
att de faktorer som påverkade driftdistriktens omfattning och utsträckning
skulle vara avgörande samt att distrikten inte skulle vara större än att
chefen skulle kunna överblicka distriktet och inte vara längre från
verksamheten än att marknaden aktivt skulle kunna bevakas.
Som nämnts i det föregående har det
nu ansetts nödv"ändigt och lämpligt att minska antalet distrikt. Det
föreslås alt antalet minskas med tre till sammanlagt åtta. Som grund för
bedömningen ligger en rad olika faktorer, såsom den näringsgeografiska
strukturen, järnvägsnätets utbredning, faktiska gränsdragningsmöjligheter etc.
Med i bUden finns givetvis också en förelagsekonomisk bedömning, där hänsyn
tagits lill det totala personalbehovet i olika alternativ.
Vid omorganisationen år 1963 kom
distriktens nuvarande gränser att i huvudsak utgå frän de dåvarande
näringsgeografiska sambanden och de interna transportorganisatoriska vUlkoren.
De näringsgeografiska förhållandena
tiUmäts alltjämt stor betydelse. Samtidigt måste hänsyn också tas till i vissa
hänseenden ändrade förutsättningar. Betydelsen av en övergripande regional
samhällsplanering har sålunda ökat. Samhällets regionala planeringsorgan har
för-
Prop. 1972:133 14
stärkts.
Med transportapparatens betydelse för samhällsekonomin har behovet av en
samverkan mellan SJ och regionala planeringsorgan successivt blivit aUt större.
Med hänsyn bl. a. härtill har länsgränserna en väsentligt slörre vikt nu än vad
de hade i början på 1960-talet och detta förhållande torde bli än mer markerat under
de kommande åren.
Utvecklingen pekar också på en sammankoppling i
ökad utsträckning mellan näringslivets planering och samhällsplaneringen i
övrigt. Samhällets regionala planeringsfunktioner har även från näringslivets
synpunkt fått växande belydelse. Mot bakgrund härav har det ansetts motiverat
att på ett helt annat sätt än tidigare beakta länsgränsema vid en
distriklsindelning.
Bantjänstens regionala verksamhet kommer även i den
nya organisationen alt inriktas på den ban- och eltekniska verksamheten,
vilket förutsätter nära samverkan med trafikdistrikt och olika externa organ.
Bandistriktens kontakter med olika samhällsorgan i
planfrågor, fastighets- och markärenden m. m. talar för att även dessa i
princip bör anpassas tUl länsgränserna. Med hänsyn till behovet av samverkan
mellan ban- och trafikdistrikten har SJ vidare funnit att bandistrikten till
antal och utformning bör överensstämma med trafikdistrikten.
Gränserna för de till såväl länsgränsema som de
näringsgeografiska förhållandena anpassade nya trafik- och bandistrikten har
mot bakgmnd av de sålunda uppställda kraven i SJ;s förslag fått följande ungefärliga
utseende:
Distrikt
med Omfattar länen
huvudort
i
Malmö
(1) Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Kronobergs
Göteborg
(2) Göteborgs och Bohus, Hallands, Älvsborgs och Ska-
raborgs
Norrköping (3) Östergötiands, Södermanlands, Jönköpings och Kal
mar
Stockholm (4) Stockholms och Gotiands
Örebro (5) Örebro, Västmanlands och Värmlands
Gävle
(6) Gävleborgs, Uppsala och Kopparbergs
SundsvaU
(7) Västernorriands, Jämtlands och Västerbottens
Luleå
(8) Norrbottens
Som framgår innebär förslaget att nuvarande andra,
tredje och tionde distrikten med Växjö, Borås och Umeå som huvudorter upphör. I
den nya organisationen avses dessa tre distrikt uppdelade på i huvudsak första,
andra, tredje, sjunde och åttonde distrikten med Malmö, Göteborg, Norrköping,
Sundsvall och Luleå som huvudorter. Vidare ges i den nya organisationen
Stockhohns-distrikten avsevärt mindre omfattning. Av nuvarande distrikt
överföres i huvudsak Uppsala län samt delar av Södermanlands och Västmanlands
län till de nya tredje, femte och sjätte distrikten med Norrköping, Örebro och
Gävle som huvud-
Prop. 1972:133 15
orter. De nya gränsdragningarna är resultatet av dels den
anpassning till länsgränserna som enligt det föregående eftersträvats, dels
överväganden angående den optimala storleken av distrikten med hänsyn till
trafikvolym och andra dimensionerande faktorer. Konsekvenserna av de tidigare
planerade och numera genomförda organisationsförändringarna inom den lokala
förvaltningen, för vilka redogjorts i det föregående, har därvid också
beaktats. Beträffande de gränsdragningar som berör de nuvarande Växjö-, Borås-
och Umeå-distrikten gäller följande.
Smålandslänens geografiska
avgränsning gör det enligt SJ mindre lämpligt alt föra samman dem till en
region. Inte heller från näringsgeografiska synpunkter bedöms en sådan åtgärd
lämplig. Från administrativ synpunkt skulle ett bärkraftigt distrikt i och för
sig kunna skapas av Kronobergs, Blekinge, Jönköpings och delar av Kalmar län.
En sådan konstruktion innebär dock alt Norrköpings-distrikten skulle minska på
ett sätt som kunde motivera en indragning. Även Malmödistriktet får i så fall
en otiUfredsställande omfattning. Problemet med de nuvarande Växjö-distrikten
anses närmast vara att området öster om Vättern, söder om Stockholm och norr om
Malmö-regionen är för litet för två regioner och för stort och oenhetligt för
att bilda endast en region. Efter ingående överväganden där även praktiska och
ekonomiska synpunkter inverkat på ställningstagandet, har valet fallit på Norrköping
och Malmö som huvudorter.
Vad gäller de nya Göteborgs- och
Örebro-distrikten har den näringsgeografiska strukturen varit utgångspunkten
för gränsdragningen. Enligt SJ är de näringsgeografiska förhållandena inom
Värmlands, Örebro och Västmanlands län mycket ensartade, vilket förklarar
avgränsningen av Örebro-distrikten. Borås-distrikten kan inte rimligen behållas
med deras begränsade omfattning. En förstoring av dessa distrikt, vilken skulle
innebära att dit hänfördes ytterligare delar av Småland, kan inte heller anses
lämpUg. En sådan gränsdragning skulle le sig onaturlig med hänsyn bl. a. till
Borås-regionens anknytning tUl Göteborg.
I fråga om gränsdragningen mellan
Luleå- och Sundsvalls-distrikten har SJ också haft att utgå från att de
nuvarande Umeå-distrikten är för små, vilket klart försvårar en effektiv
administration. Rent näringsgeografiskt finner SJ övervägande skäl tala för en
sammanföring av Västerbottens och Västemorrlands län.
Distrikten med Stockholm som
huvudort har getts karaktären av terminaldistrikt närmast med hänsyn tUl
insatserna för den regionala pendeltågstrafiken, terminalfrågornas särskUda
betydelse och det kommersiella underlaget i Storstockholm. Målar- och
hjälmarregionen, som ingår i de nuvarande distrikten, har i och för sig starka
samband med dessa, men å andra sidan är enligt SJ den näringsgeografiska stmkturen
i Västmanlands län i hög grad likartad med Örebro-distriktens i övrigt. SJ har
därför hänfört huvuddelen av mälarregionen till de nya Örebro-
Prop. 1972:133 16
distrikten.
Med hänsyn till önskvärdheten alt begränsa Stockholms-distrikten är det ur SJ;s
synvinkel också mindre rämpligt att bibehåUa de nuvarande delarna av
Södermanlands län inom dessa distrikt. Närheten till Norrköping har för
Södermanlands del ansetts utgöra påtagliga fördelar från marknadsbevakningssynpunkt.
Efter en ingående bedömning av det av SJ redovisade
förslaget och med beaktande av de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen
konstaterade departementschefen i prop. 1971: 147 att bärande skäl ulan tvekan
förelåg för en bättre anpassning av SJ:s distriktsorganisation till de
successivt ändrade fömtsättningama för verksamheten. Grundtanken i SJ;s förslag
ansågs således böra accepteras. Även principen om en bättre anpassning till
länsgränserna av de nya distrikten och förslaget om en minskning av antalet
distrikt från elva till åtta godtogs. I fråga om den närmare geografiska
avgränsningen av distrikten föreslogs dock i propositionen vissa avvikelser.
Sålunda förordades att de nuvarande Umeå-distrikten som enligt SJ borde anknytas
till Västernorrlands och Jämtlands län med huvudort i Sundsvall i stället
skulle sammanföras med Norrbottens län med Luleå som huvudort. Vidare föreslogs
att i de bUvande Stockholms-distrikten som kraftigt begränsats i förhållande
till nuläget skulle inrymmas även Uppsala län med hänsyn bl. a. till det
mellan Stockholms- och Uppsala-regionerna ökande samverkansintresset i
trafikförsörjningsfrågor.
Maskintjänsten
Den modernisering av milande materiel som pågår
medför att underhållsbehov och underhållsmetoder successivt förändras. Detta
kräver fortlöpande justeringar i arbetsfördelningen mellan huvudverkstäderna
med deras industriellt betonade verksamhet och driftverkstäderna med deras
huvudsakliga karaktär av servicefunktion. Det minskade behovet av tungt
underhåll längre revisionstider, utveckling mot komponentbyten i stället för
reparation etc. kommer sålunda att möjliggöra en starkare koncentration av
detta. Samtidigt ökar förutsättningarna att till driftverkstäder föra över
arbete som i dag utförs på huvudverkstäder. Den befintliga verkstadskapacitet
som ändå behövs vid driftverkstäderna för översyn och smäne reparationer kan
h"ärigenom bättre utnyttjas.
Den angivna utvecklingen i förening med de
ölägenheter av den nuvarande verkstadsorganisationen som beskrivits i det
föregående gör det enligt SJ angeläget att vidta åtgärder för att ekonomisera
och effektivisera verksamheten. Detta kan ske genom att det tekniska underhållet
inom driftavdelningen av spårbunden rallande materiel förs över till
maskinavdelningen. På regional och lokal nivå innebär detta en samordning av
huvud- och driftverkstäder.
Verkstadstj"änsten
är inte på samma s"ätt som drift- och banfunktio-
Prop. 1972:133 17
nen
linje- eller områdesbetingad utan koncentrerad till bestämda punkter, nämligen
verkstäderna. SJ bedömer det likväl vara av värde att sammanföra verkstäderna i
regioner, inom vilka chefen för huvudverkstad med sin stab har det tekniska
ansvaret för underhållstjänsten. Antalet regioner föreslås bli sex med
huvudorter i anslutning till huvudverkstäderna i Malmö, Göteborg, Örebro,
Tillberga, Östersund och Notviken. Detta innebär alt den nuvarande
huvudverkstaden i Åmål organisatoriskt inpassas i Göteborgs-regionen.
Omorganisationen i sig medför inga andra förändringar för verkstaden i Amäl.
Antalet regioner har avpassats med hänsyn till beräknad omfattning av
verksamheten och geografisk sloriek.
Av flera skäl är en funktionellt indelad
vcrkstadsoiganisation inte möjlig att genomföra. Bl. a. svarar flertalet
driftverkstäder för underhåll av säväi dragfordon som vagnar. Inom regionerna
utformas verkstadsorganisationen därför med utgångspunkt från befintliga
huvud- och driftverkstäder.
Den föreslagna organisationen får endast en central
och en regional nivå, nämligen maskinavdelningen resp. de olika verkstäderna på
fältet. Samband med den nya trafikavdelningen kommer att upprätthållas på
molsvarande administrativa nivå, dvs. med centrala trafikavdelningen resp. med
trafikdistrikt.
Fördelarna med den nya verkstadsorganisationen
anges av SJ vara att konstruktion och underhåll kan samordnas liksom även
resurserna i fråga om arbetskraft, verkstäder, utrastning och materiel. Vidare
kommer den enhetliga ledningen av verksamheten att förenkla administrationen
och ge snabbare information och större säkerhet i beslutsprocessen. Slutligen
förbättras fömtsättningama för en smidig långsiktig utveckling och anpassning
tiU olika konjunkturlägen.
Samordningen av verkstadstjänsten innebär även att
organisationen av de nuvarande lok- och vagnstationerna inom driftdistrikten
ändras. Som tidigare nämnts har dessa på lokal nivå hand om tillsyn och vård
samt driftunderhäll av såväl dragfordon som gods- och personvagnar. Dessutom
svarar de för ledning och fördelning av dragfordon och lokpersonal.
Efter de organisatoriska förändringar som enligt
det föregående slutförts sedan förra hösten inom driftdistriktens lokala
förvaltning återstår i huvudsak endast i det följande fömtsätta åtg"årder
med avseende på lok- och vagnstalionerna för att målet för anpassning av den
lokala organisationen skall vara uppnått.
I och med att verkstadstjänsten i sin helhet nu
avses överförd till maskinavdelningen, kommer sålunda en integration att ske av
de kvarvarande funktionerna inom lok- och vagnstationerna. Den del av vagntjänsten
som inte avser reparation samordnas sålunda där så är lämpligt med de olika
stationernas bangårdstjänst (växling m. m.)
Prop.1972:133 18
och lokledningen integreras efterhand med den regionala
transport/täg-ledningsfunktionen. Kvarvarande verksamhet, dvs. den s. k. åkande
tjänsten, utgör normalt inle underiag för ett eget lokalt förvaltningsorgan.
Med de undantag som av praktiska skäl bedöms motiverade för de största
lokstationerna bör den åkande tjänsten därför också samordnas med verksamheten
vid de olika stationerna inom de nya trafikområdena.
Genom omläggningen av verkstadstjänsten
inkl. verksamheten vid lok- och vagnstalionerna kommer den nya
trafikavdelningens funktioner alt renodlas samtidigt som avdelningen kommer
alt disponera alla resurser personal för stationär och åkande tjänst,
spårbunden rullande materiel, färjor, bussar etc. som behövs för det
egentliga trafikarbetet vilket är dess huvudsakliga ansvarsområde.
Förråds- och lagerhållning
Inköps- och förrådsfrågor handläggs
f. n. inom ekonomiavdelningen dels centralt inom materialseklionen, dels
regionalt på fyra huvudförråd med filialförråd. Såväl chefen för
materialsektionen som cheferna för vart och ett av huvudförråden lyder direkt
under chefen för ekonomiavdelningen.
Arbets- och
beslutanderättsfördelningen mellan materialsektionen och huvudförråden är
huvudsakligen av linjekaraktär. Huvudförråden föreslås därför utgå som
regionala förvaltningsorgan under chefen för ekonomiavdelningen och i stället
organisatoriskt anknytas till material-sektionen. Molsvarande bör också gälla
fiUalförrådet i Notviken. I samband härmed bör begreppet
huvudförräd/huvudförrådschef utgå och ersättas med benämningen
centralförråd/centralförrådschef enligt följande.
Centralförrådet Malmö
Göteborg (med förråd även i Ämål) Örebro (med förråd även
i Tillberga)
" Gävle
(med förråd även i Bollnäs och Östersund)
" Notviken
Denna ålgärd medger en förenklad
och snabbare beslutsprocess samtidigt som chefen för ekonomiavdelningen
avlastas.
Enligt SJ:s förslag skall förråden
liksom hittills svara för driften av de fysiska förråden, regionala och lokala
inköp och avrop på avtal för direktleverans till förbmkare inom regionen och
försäljning av kasserade effekter o. dyl.
Avlöningsrapportering och
personaladministrativa ärenden kommer att föras över till centralförvaltningens
serviceenheter. Genom koncentration av administrativa arbetsuppgifter kan
verksamheten inom förråden renodlas så alt de ansvariga cheferna får möjlighet
att helt ägna sig åt sin primäruppgift förrådsdrift och inköp.
Prop. 1972:133 19
Sl:s
krigsorganisation
De framlagda förslagen rubbar inte SJ:s
krigsorganisation. Detta innebär att järnvägarna i krig får fyra
ledningsnivåer, varav två regionala. Centralt och lokalt erfordras inga
ändringar.
I fråga om den högre regionala nivån gäller
följande. Nuvarande indelning i sex järnvägsområden, som helt sammanfaller med
motsvarande civil- och militärområden, bibehålls. Järnvägsområde leds i krig
av en järnvägsbefälhavare med biträde av ett kansli. Samlliga funktioner
inordnas i järnvägsområdena. Som järnvägsbefälhavare utses cheferna för
trafikdistrikten i Malmö, Göteborg, Slockholm, Örebro, Sundsvall och Luleå. Vid
krigsorganisering frånträder de sin befattning som distriklschefer och blir
enbart järnvägsbefälhavare.
Järnvägsbefälhavarens uppgift skall vara att
samverka med övriga högre regionala totalförsvarsmyndigheter samt att utöva en
övergripande och samordnande ledning av samtiiga funktioner inom järnvägsområdet
utom rent kamerala arbetsområden.
De föreslagna åtta trafik- och bandistrikten kan
utan ändringar ingå i den lägre regionala krigsorganisationen.
Trafikdistriktscheferna blir huvudansvariga för samverkan med övriga lägre
regionala totalför-svarsmyndigheter och bör därför liksom nu är fallet
tilldelas särskilda befogenheter.
3.
Funktionella och ekonomiska effekter
SJ har gjort en beräkning av personalbehovet på
distriktsexpeditionerna i den föreslagna organisationen. Detta material har
ytterligare övervägts vid den fortsatta behandlingen av organisationsfrågorna
inom kommunikationsdepartementet. Inom trafik- och bandistrikten har det
framtida personalbehovet sålunda bedömts till sammanlagt ca 880 man. I
nuvarande distriktstjänst är personalantalet ca 1 085 man. För att få elt
rättvisande mått på personalbesparingen som alltså uppgår lill ca 200 man
har vissa tjänster vid de nuvarande distrikten uteslutits vid jämförelsen.
Kostnadema för den regionala distriktsorganisationen beräknas till följd av det
minskade personalantalet nedgå med ca 13,5 milj. kr. per år uttryckt i nu
aktuellt prisläge.
Samordningen av verkstadstjänsten med de
möjligheter till integration och strakturrationalisering som därigenom öppnas
beräknas försiktigt bedömt successivt leda till en årlig mindrekostnad av ca
19,5 milj. kr.
I fråga om förråds- och lagerhållning ligger
vinsten av föreslagen omorganisation framförallt i förväntat resultat från
planerad koncentration av vissa mtiner. Detta beräknas medföra en årlig
besparing av drygt 2 milj. kr.
Prop.1972:133 20
Genom att den beräknade personalminskningen uppnås
först i anslutning till en successiv naturlig avgång kommer effekterna i
kostnadshänseende att i sin helhet uppnås först på viss sikt.
Sammanfattningsvis konstaterar SJ i sin
framställning värdet av att man genom den ändrade organisationen ger trafik-
och bandistrikten i olika delar av landet möjligheter att arbeta under resurs-
och kompetensmässigt mera likartade fömtsättningar, vilket är angeläget med
hänsyn till en effektiv och säker avveckling av trafiken samt en anpassning av
denna till successivt ändrade betingelser. Samtidigt erhålls en funktionell
arbetsfördelning i förhållandet mellan trafik- samt verkstads- och
underhåUssidan, vilket innebär fördelar i olika hänseenden.
4.
Genomförandet
SJ hade i sin framställning utgått från att den
ändrade organisationen skuUe gälla fr. o. m. den 1 juli 1971. Med de
förutsättningar som nu gäller lorde den lämpliga tidpunkten vara den 1 juli
1973. Genomförandet förutsätts kräva viss övergångstid. SJ hemställer om bemyndigande
att vidta i sammanhanget erforderliga övergångsanordningar.
Departementschefen
Transportsektorn har under de senaste årtiondena
stäUts inför successivt ökade krav. Det har gällt nya och ändrade transportbehov
såväl vad avser gods- som persontransporter. Behoven har tillgodosetts genom
ett v"åxande trafikarbete och genom transportformer, som inneburit en
fortlöpande anpassning till transportmarknadens och den tekniska utvecklingens
krav. I detla trafikarbete har de olika transportgrenarna tagit del med en
arbetsfördelning, som växlat med hänsyn till arten av trafikuppgifterna.
Trafikgrenarnas möjligheter att göra sig gällande
på transportmarknaden påverkas givetvis av den trafikpolitik som förs.
Därutöver är de i hög grad beroende av trafikgrenarnas och tiafikföietagens
förmåga och vilja tiU teknisk utveckling, rationaUsering och marknadsmässig anpassning.
I anslutning härtUl vill jag erinra om att Kungl.
Maj;t bemyndigat mig att tiUkalla sakkunniga för att utreda olika
trafikpolitiska frågor. De sakkunniga skall i särskild grad inrikta sitt arbete
på utveckling av haodlingsnormer och övervägande av åtgärder, som på elt mer
verksamt sätt kan bidra till en samhällsekonomiskt riktig utveckling av trafikarbetet.
I uppdraget ingår bl. a. en översyn av SJ:s taxor med sikte på atl ge dessa en
sådan utformning att de i önskvärd utsträckning stödir marknadsföringen av SJ:s
transporttj"änster och i högre grad medverkar till ett effeklivt
utnyttjande av SJ:s kapacitet. I uppdraget ingår vidare att behandla frågan om
SJ:s trafiksvaga bandelar och SJ;s separatredo-
Prop. 1972:133 21
visning
av dessa. Därvid skall perspektivet vidgas sä att man fär en handläggningsordning,
som även innefattar en realistisk prövning av ifrågavarande nät med hänsyn till
de alternativa transportmöjligheter som kan stå till buds.
Utöver rimliga trafikpolitiska betingelser för
järnvägstrafiken krävs emellertid ett fortiöpande energiskt utvecklings- och
rationaliseringsarbete för alt järnvägstrafiken på sikt verkligen skall kunna
erbjuda transportalternativ för olika slag av transportuppgifter. Detta gäller
från såväl samhälls- som företagsekonomiska utgångspunkter. De åtgärder som
härvidlag behövs har till en del karaktären av ett mera fortlöpande
rationaliseringsarbete, inriktat på tekniska och driftm"ässiga förhållanden
och administrativa och ekonomiska rutiner. Det krävs emellertid också tid
efter annan en mera allmän översyn och omprövning av Sj;s administrativa och
tekniska organisation för att denna skall hållas i takt med utvecklingen.
Beaktas skall här den personalintensiva karaktären
hos SJ;s verksamhet. Ca 75 "To av driftkostnaderna utgörs sålunda av
personalkostnader. Delta fömtsätter en målmedveten inriktning på
personalbesparande åtgärder. Inte minst gäller det att se till att
administrationen inte genom orationell utformning eller överdimensionering
blir en belastning, som hämmar företagets möjligheter tUl tidsenlig utveckling
och anpassning. Om sådana möjligheter till omprövningar av organisationen och
tUl personalbegränsningar inte ges, är det uppenbart att SJ;s
marknadsmöjligheter kommer att begränsas och att kostnadema för SJ;s trafikarbete
vare sig de tas ut avgifts- eller skattevägen kommer att utgöra en orimlig
belastning för allmänhet och näringsliv.
En mera allmän översyn av SJ;s organisation
verkställdes åren 1961 och 1962 och resulterade sedan frågan underställts 1963
års riksdag i en ny huvudorganisation för såväl den centrala som den
regionala administrationen. Den centrala organisationen, som tidigare varit provisoriskt
uppdelad på 12 huvudenheter, indelades i stället i sju avdelningar, nämligen
driftavdelningen, kommersiella avdelningen, banavdelningen, maskinavdelningen,
utvecklingsavdelningen, ekonomiavdelningen och administrativa avdelningen.
Senare, fr. o. m. den 1 juli 1971 tiUkom den juridiska avdelningen. I fråga om
den regionala organisationen ersattes tidigare distrikt med underlydande stora
antal facksektioner av elva driftdistrikt och elva bandistrikt, vilkas geografiska
gränser sainmanföU. Huvudorter för dessa distrikt blev Malmö, Växjö, Borås,
Göteborg, Norrköping, Stockholm, Örebro, Gävle, Sundsvall, Umeå och Luleå. Den
regionala organisationen kom vidare att innefatta sju huvudverkstäder lydande
under maskinavdelningen med huvudorter i Malmö, Göteborg, Åmål, Örebro,
TiUberga, Östersund och Nolviken samt fyra huvudförråd sorterande under ekonomiavdelningen
med föriäggning i Malmö, Göteborg, Örebro och Gävle.
Prop. 1972:133 22
Med omorganisationen åsyftades att åstadkomma bl.
a. klarare ansvars- och befogenhetsområden, en ökad delegering av befogenheter
och beslutanderätt, koncentration av mtiner samt en förstärkning av den
kommersiella funktionen inom företaget. Allmänt kan sägas alt den ändrade
organisationen i stort har gett de åsyftade effekterna. Den orga-nisalionsgmpp
inom SJ, vars förslag låg tiU grund för omorganisationen, fömtsåg emellertid i
sin slutrapport alt på viss sikt behov av en ytterligare anpassning av
organisationen skulle uppkomma, bl. a. i fråga om distriktens antal,
distriktsgränserna och antalet lokala enheter. Vidare angavs maskintjänstens
organisation med bl. a. dess uppdelning av underhållet av spårbunden
rullande materiel på maskinavdelningens huvudverkstäder och på driftdistrikten
vara ett provisorium. Kungl. Maj;t uppdrog också åt SJ att utreda frågan om
maskintjänstens definitiva placering i den regionala organisationen.
Sedan angiven omorganisation genomfördes har som
jag tidigare framhållit en betydande rationalisering ägt rum inom SJ. En
sådan har som nämnts varit nödvändig för att möta kostnadsutvecklingen och
hävda SJ;s ställning på transportmarknaden. Rationaliseringen har i takt med
de möjligheter som bl. a. den tekniska utvecklingen erbjuder lett till en
väsentiig personalminskning. Det kan konstateras att denna har kunnat ske
samtidigt som en kraftig ökning ägt mm av främst SJ:s godstransportarbete.
Sålunda har från år 1964 antalet anställda minskat med ca 22 % samtidigt som
godstransportarbetet haft en genomsnittlig ökning med ca 4 % per år.
Personalminskningen har allmänt kunnat genomföras inom ramen för en naturlig
avgång.
Ifrågavarande ralionaliseringsarbete har i hög grad
varit inriktat på den lokala nivån. Det har hängt samman med den fortgående
förändringen av trafikstrukturen mot allt större koncentration genom knutpunktstrafik,
regionforsling, nedläggning av trafiksvaga banor och järnvägsanstalter samt
det successiva genomförandet av fjärrblockering, till-lämpningen av mera
avancerade lösningar särskilt inom de eltekniska facken, automatisering av
redovisnings- och bokföringsarbete etc. I anslutning härtUl har en betydande
minskning skett av antalet lokala enheter trafikområden, vagn- och
loksfationer och busslinjegrupper. Inom bandistrikten har en motsvarande
utveckling skett.
Då Kungl. Maj:t hösten 1971 lade fram en proposUion
angående ändrad regional organisation av SJ, kunde jag i anslutning därtill konstalera,
att exempelvis inom driftorganisationen antalet lokala enheter från år 1964
till år 1970 minskat från 185 tiU 156, dvs. med ett trettiotal. Sedan förra
året har en ytteriigare mycket kraftig reducering skett av antalet lokala
enheter inom driftorganisationen, nämligen med 52 enheter till 104 enheter. Den
stora förändringen sammanhänger främst med neddragningen av antalet lokala
trafikområden från 98 till 51. Bakom denna reform, som genomfördes per den 1
oktober 1972, ligger
Prop. 1972: l33 23
en
strävan alt ge driftavdelningens lokala administration en geografiskt och
funktionellt lämpUgare avgränsning. Den nya organisationen innebär som
tidigare nämnts bl. a., att de nya trafikområdena får ett eget underiag för
kommersiell verksamhet av någon betydelse och utrymme för en aktivering av
kundtjänsten på lokalt plan, att de ges underlag för rationell
terminalplanering och terminalledning och alt de får en sådan omfattning att
kvalificerade experter kan utnyttjas inom väsentiiga funktioner. I huvudsak har
de nya trafikområdena anpassats med hän-svn till läns- och kommungränser. Genom
reformen som även möjliggör en viss itiinskning av lokal administrativ
personal skapas föratsättningar för 3tt vidga de lokala befogenhetsramarna
och därmed i inte oväsentlig utstfäckning förenkla beslutsprocessen.
Rationaliseringen på lokal nivå med betydande
reducering av drift-och underhållspersonal har inte följts av en motsvarande
utveckling inom drifl- och bandistriktens regionala organ drift- och bandistriktsexpeditionerna
vilka i dagens läge totalt sett är klart överdimensionerade.
Rationaliseringen på fältet och organisationsförändringarna på lokal nivå
måste här med nödvändighet följas upp av cn molsvarande organisatorisk
anpassning och rationalisering av den regionala administrationen.
I det tidigare redovisade organisationsförslag, som
SJ lade fram hösten 1970, drog SJ konsekvenserna av den dittillsvarande
utvecklingen och förordade en begränsning av antalet drift- och bandistrikt.
Förslaget var föremål för remissbehandling och underkastades därefter en
ingående prövning inom kommunikationsdepaitementet. SJ:s förslag kunde därvid
underbyggas med ett omfattande kompletterande material, som i flera fall hade
efterlysts av remissinstanserna. Efter riksdagens ställningstagande vid 1971
års riksdags höstsession har SJ;s förslag ytterligare övervägts. Därvid har
kunnat beaktas de fortsatta organisatoriska förändringar på lokal och även
central nivå, som skärpt kraven på en ändrad regional organisation.
SJ;s föreliggande förslag innebär i viss mån ett
fullföljande av den av 1963 års riksdag beslutade omorganisationen. SJ har
redovisat den vid tidpunkten för förslagets avgivande genomförda
koncentrationen av den lokala verksaiTiheten, vilken i motsvarande mån
begränsat distriktschefernas kontaktnät. De ökade möjligheterna till
delegering av befogenheter påtalas. SJ uppehåller sig också vid den bristande
balans mellan olika distrikt, som utvecklingen lett till. Verksamheten inom vissa
distrikt har sålunda haft en alltför begränsad omfattning för att
distriktsexpeditionernas resurser och specialfunktioner skall kunna utnyttjas
på ett tillräckligt effektivt sätt. Det gäller främst Borås-, Växjö-,
Norrköpings-, Umeå- och Luleå-distrikten, som ger klart otillräckligt undeflag
för en ändamålsenlig regional administration och funktions- och
ansvarsfördelning. Med hänsyn tUl anförda förhållan-
Prop.1972:133 24
den
har SJ föreslagit en begfänsning av antalet drift- och bandistrikt från f. n.
elva tiU åtta.
Som jag uttalade i fjolårets proposition kan jag
heU ansluta mig till SJ;s uppfattning om behovet av att anpassa
distriktsorganisalionen till de väsentligt "ändrade fömtsättningarna för
verksamheten. Av s"åTskilt värde är att man genom begränsningar av antalet
distrikt och genom en i anslutning därtiU åstadkommen utjämning av de nya
distriktens ansvarsområden får en på en gång mera balanserad och mera kvalificerad
regional bevakning av trafikawecklingen, den kommersieUa verksamheten och
banunderhållstjänsten i olika delar av landet. På samma sätt som den nya
organisationen bygger på en ytterligare delegering av ansvar och befogenheter
tUl den lokala nivån, blir också en vidare delegering möjlig från
centralförvaltningen tUl distriktsexpeditionerna.
Jag vill i anslutning härtUl erinra om den
omorganisation, som f. n. pågår inom SJ;s centralförvaltning inom ramen för
SJ:s egna befogenheter. Omorganisationen syftar till att i högre grad än
tidigare inrikta arbetet på samordnmg och planering av verksamheten och
utnyttjandet av befintliga resurser samt på handhavande av ofrånkomUga
specialistfunktioner. Genomgången har hUtills resulterat i att ny organisation
fastställts för centrala driftavdelningen, centrala banavdelningen, kommersiella
avdelningen samt transportredovisningssektionen inom ekonomiavdelningen. Dessa
ändringar har bl. a. lett tUl att antalet administrativa chefsområden har
minskat i fråga om driftavdelningen från ca 75 till 35 och i fråga om
banavdelningen från ca 60 tiU 25, att antalet chefsnivåer under avdelningschef
reducerats till två mot tidigare tre och att personalbehovet inom berörda
enheter minskat med 25 ä 30 %. Organisationsgenomgången fortsätter med maskin-
och utvecklingsavdel-nmgarna, administrativa och juridiska avdelningama samt
ekonomiavdelningen i övrigt.
Den angivna översynen av centralförvaltningens
organisation bygger bl. a. på fömtsättningen att i möjlig mån delegera
befogenheter och ansvar. Förutsättningama h"ärför ökar med större och
inbördes bättre avvägda distrikt, som genom omfattningen av sin verksamhet har
underiag för att sysselsätta den expertis som behövs.
Det finns sålunda starka skäl för en anpassning av
den regionala organisationen. Jag finner också med beaktande av olika
inverkande faktorer och då bl. a. av betingelserna för en ändamålsenlig
geografisk avgränsning av distrikten en begränsning av antalet drift- och bandistrikt
tUl åtta vara väl aw"dgd.
Riksdagens trafikutskott har vid sin behandling av
1971 års proposition erinrat om den från personalhåll aktualiserade tanken på
en eventuell återgång till en tidigare ordning med en gemensam
distrikts-chefsfunktion i stället för den nuvarande ansvarsuppdelningen på två
sidoordnade distriktschefer. I anslutning härtill vill jag framhåUa, att
Prop.
1972:133 25
den
nuvarande uppdelningen på drift- och bandislrikt bygger på de nära samband som
finns dels meUan transportförsäljningen och dispositionen av
transportresurserna låg- och busstrafik med lerminalan-ordningar dels meUan
tekniskt underhåU och byggande av fasta anläggningar. Uppdelningen bygger
vidare på de artskilda kompetenskrav som resp. uppgifter ställer. Det gäller i
det ena fallet transportförsäljning och bevakning av transportmarknaden samt
trafikplanering och trafikledning, i det andra fallet uppgifter inom i
huvudsak ban-, bro- och husbyggnadsteknik, starkströms-, signal- och
teleteknik. Samtidigt finns givetvis behov av samråd och samordning i
förhåUandet mellan drift-och bandistriktsfunktionerna. En sådan underlättas av
resp. distrikts-expeditioners förläggning till samma orter och
överensstämmelsen i distriktens geografiska avgränsning. Det bör också tiUäggas
att en sammanläggning av drift- och bandistrikten skulle innebära alt dessa
centralt vid nuvarande indelning av centralförvaltningen på huvudavdelningar,
vilken i stort befunnits ändamålsenlig kom att sortera under två
avdelningschefer, altemativt direkt under generaldirektören. Båda alternativen
innebär olägenheter. I fråga om det senare altemativet kan konstaleras att det
vid 1963 års omorganisation var en ledande tanke alt rätta lill den tidigare
ordningen som innebar att ett alltför stort antal enheter var direkt
underställda generaldirektören, vilket försvårade ledningen av företaget. Med
hänsyn till anförda förhållanden och eftersom erfarenheterna av uppdelningen
på drift- och bandistrikt är positiva ser jag ingen anledning att nu föreslå
någon ändring. Jag förutsätter emellertid att SJ har sin uppmärksamhet riktad
på frågan och för del fall den fortsatta utvecklingen på sikt skulle ge
anledning lill ändrad bedömning för Kungl. Maj:t framlägger härav betingade
förslag.
I fråga om driftdistriktens benämning kan dessa i
anslutning till en ändrad organisation lämpligen ändras till trafikdistrikt och
benämningen driftavdelning i konsekvens härmed till trafikavdelning.
Vid den geografiska avgränsningen av trafik- och
bandistrikten har SJ uigått från att dessa bör anpassas till länsgränserna och
att vid sam-manförinjen av länen till distrikt stor vikt bör fästas vid
näringsgeografiska förhållanden och samband. Vid avvägningen har givetvis också
fått beaktas järnvägsnätets utbredning, organisatoriska förhållanden och
faktiska gränsdragningsmöjligheter etc. Som resultat av dessa överväganden har
SJ föreslagit, att inom de åtta trafik- och bandistrikten länen sammanförs i
följande gmpper, nämligen 1. Malmöhus, Kris-lianstads, Bleldnge och Kronobergs
län, 2. Göteborgs och Bohus, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län, 3.
Östergötlands, Södermanlands, Jönköpings och Kalmar län, 4. Stockholms och
Gotlands län, 5. Örebro, Västmanlands och Värmlands län, 6. Gävleborgs, Uppsala
och Kopparbergs län, 7. Västemorrlands, Jämtlands och Västerbottens län samt
8. Norrbottens län. Huvudorter i distrikten föreslås bli Malmö, Göteborg,
Prop. 1972:133 26
Norrköping,
Stockholm, Örebro, Gävle, Sundsvall resp. Luleå. I samtliga fall är dessa
orter huvudort i drift- och bandistrikt inom den nuvarande organisationen.
SJ;s förslag innebär att de nuvarande Växjö-,
Borås- och Umeå-distrikten awecklas. Dessa tillhör med h"änsyn till
olika relationstal avseende gods- och persontrafik, tillgänglig personal m. m.
de små distrikten. I fråga om den från näringslivs- och marknadsbevakningssynpunkt
betydelsefulla godstrafiken är de angivna distrikten mätt i antal lastade och
lossade vagnar bland de klart minsta. I den nya organisationen avses de
uppdelade på i huvudsak re.sp. Malmö-, Göteborgs-, Norrköpings-, Sundsvalls-
och Luleå-distrikten. Vidare ges i den nya organisationen Stockholms-distrikten
väsentligt mindre omfattning. Återstoden av de hittillsvarande
Stockholms-distrikten i huvudsak Uppsala län samt delar av Södermanlands och
Västmanlands län ingår enligt SJ;s förslag i de nya Norrköpings-, Örebro-
och Gävle-distrikten.
Liksom vid förra årets propositionsbehandling av
organisationsfrågan kan jag i stort ansluta mig till de gmnder som varit
vägledande för SJ;s geografiska avgränsning av trafik- och bandistrikten. Jag
finner sålunda med hänsyn tiU det nära sambandet mellan SJ:s trafikplanering
och den länsvis bedrivna samhällsplaneringen och tUl det inbördes beroendet i
förhållandet dem emellan, att en länsanpassning bör ske av distriktsgränserna.
Jag vill i sammanhanget erinra om den länsvisa regionala trafikplanering, som
Kungl. Maj;t uppdragit åt länsstyrelserna att genomföra under de närmaste
åren. Denna planering utgör ett särskilt skäl för att låta SJ;s
distriktsgränser följa länsgränsema. Härför talar också den sammankoppling som
i ökad utsträckning sker mellan näringslivets planering och
samhällsplaneringen i övrigt. Inom ramen för en sådan länsanpassning föreligger
möjligheter att inom vida gränser beakta bl. a. de näringsgeografiska
förhållandena. Min uppfattning delas av ett flertal remissinstanser. Ett par
remissinstanser har dock haft en avvikande uppfattning och bl. a. förordat att
indelningen mera di-rikt beaktar trafikströmmama. Jag kan inte dela denna
uppfattning.
Den tekniska regleringen av trafikströmmama och
trafikledningsfunktionen koncentreras och centraliseras i allt större
utsträckning oberoende av såväl administrativa gränser som områdenas lämpliga
avgränsning med hänsyn till bl. a. marknadsbevakning och kundkontakter. Denna
utveckling kommer att bli alltmer markant i framtiden.
Inom ramen för en sålunda länsanpassad
distriktsorganisation finner jag med vissa redan i fjol angivna awikelser
att SJ;s konkreta förslag till geografisk avgränsning i stort innebär en rimlig
avvägning, som i önskvärd utsträckning beaktar bl. a. de näringsgeografiska sambanden.
I vissa mera begränsade fall kan föreligga svårigheter att helt förena
länsgränserna med de näringsgeografiska och trafikstmkturella
Prop. 1972:133 27
sambanden.
Därvid finns emellertid möjligheter att exempelvis genom entreprenadarrangemang
meUan distrikten tillgodose särskilda sambandsbehov. I övrigt vill jag erinra
om den möjlighet SJ enligt sin instruktion har att inom ramen för beslutad
indelning i antal distrikt
vid
behov och med hänsyn till utvecklingens krav anpassa distriktens
gränser.
I
fråga om Växjö- och Borås-distrikten som föreslås awecklade
har
kritik anförts i första hand från de länsstyrelser och de kom
muner och företrädare för näringslivet vilka har anknytning tiU Uråga
varande huvudorter. I sammanhanget har hänvisats till näringsgeogra
fiska förhållanden och sysselsättningsaspekter inom de berörda områ
dena, och beträffande Växjö-distrikten har t. o m. en utvidgning för
ordats med bibehållen huvudort. För egen del har jag vid mina övervä
ganden av den framtida anknytningen av Borås- och Växjö-distrikten
funnit avgörande skäl tala för den av SJ förordade lösningen, som inne
bär att de berörda områdena delas upp på de nya Göteborgs- resp.
Malmö- och Norrköpings-distrikten. Beträffande Växjö-distrikten har
jag därvid beaktat de av SJ påtalade förhållandena, nämligen dels att
Smålands-länens geografiska avgränsning gör dem mmdre lämpliga
som en regional enhet inom SJ, dels att området öster om Vättern, söder
om Stockholms-regionen och norr om Malmö-regionen är för litet för
indelning i två regioner och för slort och oenhetiigt för att bilda endast
en region. Med hänsyn härtill och till praktisk-ekonomiska synpunkter
har det befunnits lämpligast med en uppdelning av Växjö-distrikten på
de nya Malmö- och Norrköpings-distrikten. Härvid bör beaktas att
Norrköpings-distrikten i sin nuvarande omfattning är trafikmässigt allt
för begränsat och att dess bibehållande fömtsätter en utvidgning. I fråga
om de trafikmässigt otiUräckligt underbyggda Borås-distrikten gäller
som SJ framhålUt att en utvidgning med ytterligare delar av Små
land av olika skäl är mindre lämplig och att för Borås-regionens del en
anknytning till Göteborg framstår som i hög grad naturlig.
Vad avser de nuvarande Umeå-distrikten, som
föreslagits sammanförda med Västernorrlands och Jämtlands län, har bortsett
frän länsstyrelsen i Västemorrlands län inte någon remissinstans direkt förordat
ett sådant arrangemang. Remissinstanser som företräder västerbottenintressen
har velat bibehåUa distrikten i deras nuvarande form. Från vissa
remissinstansers sida har emellertid tanken på en sammanföring med Norrbottens
län framförts. För egen del har jag utifrån det förhållandet att nuvarande
Umeå-distrikt är trafikmässigt alltför små för att kunna bestå funnit
övervägande näringsgeografiska, regionalpolitiska och
samhällsplaneringsmässiga skäl tala för en sådan anknytning. Jag anser också,
att behovet hos näringslivet/transportörerna i Västerbotten av goda kontakter
med SJ väl kan tillgodoses inom ra-
Prop. 1972:133 28
men
för ett sålunda utvidgat distrikt, i vilket huvudorten blir Luleå. Med awikelse
från SJ:s förslag förordar jag aUtså denna lösning.
Vissa remissinstanser har som redovisats i
fjolårets proposition uppehållit sig vid den kraftiga begränsning som
föreslagits av de nuvarande Stockholms-distrikten. D"ärvid har påtalats
sambanden mellan transporterna inom mälarregionen och den samhörighet som näringslivet
känner inom detta område. Angivna omständigheter anses tala för att de nya
Stockholms-distrikten ges ungefär samma omfattning som de nuvarande. Häremot
kan i första hand invändas att en sådan ordning skulle innebära att tanken på
en länsanpassning av distrikten fick frångås i dessa delar av landet. I övrigt
gäller att ifrågavarande delar av Västmanland och Södermanland som ingår i de
nuvarande Stockholms-distrikten i och för sig har samband med Stockholmsregionen
av det slag berörda remissinstanser angett. Samtidigt kan konstateras att de
aktuella delarna av Västmanland också har ett klart näringsgeografiskt samband
med de områden, som ingår i de nya Örebro-distrikten, vilka förutom Närke och
Västmanland även omfattar Värmland. I fråga om berörda delar av Södermanland,
som föreslagits överförda till de nya Norrköpings-distrikten kan också
konstateras vissa klara näringsgeografiska samband med dessa.
Sammanfattningsvis vUl jag framhålla, att från n'äringsgeografiska och
trafikm"åssiga synpunkter skäl kan anföras för altemativa anknytningar för
ifrågavarande områden. Vid sådant förhållande och med hänsyn tagen dels till
önskvärdheten av en länsanpassning, dels tUl angelägenheten från
administrativa och praktiska synpunkter av en begränsning av
Stockholms-distrikten har jag ansett vägande skäl tala för SJ:s lösning i denna
del.
I fråga om Uppsala län, som f. n. tUlhör
Stockholms-distrikten men som i sin helhet föreslås överfört till de nya
Gävle-distrikten, har jag däremot ansett mig böra förorda en awikelse från SJ;s
förslag. Jag har h"årvid bl. a. beaktat strävandena tUl en ökad samverkan
inom Stockholms- och Uppsala-regionema i trafikförsörjningsfrågor. Allmänt
torde intresseinriktningen i trafikhänseende inom stora delar av detta län
också i högre grad än inom andra n'ärliggande Tån gå mot Stockholm. Med hänsyn
härtill föreslår jag, att Uppsala län sammanförs med Stockholms län till ett
gemensamt distrikt med huvudort i Stockholm. Det näringsgeografiska och trafikmässiga
samband som finns mellan de norra delama av Uppsala län och det nya
Gävle-distriktet kan därvid om så befinnes önskvärt lösas genom
entreprenadarrangemang av tidigare angivet slag.
Den av mig förordade avgränsningen av distrikten
framgår närmare av karta, som torde få fogas till statsrådsprotokollet som
bilaga 3.
Vid behandlingen av SJ:s förslag och i debatten
kring detta har närmast med tanke på de orter där distriktsexpeditionerna
föreslås indragna framhåUits betydelsen för näringslivet i berörda län av
att ha
Prop. 1972:133 29
nära
kommersiella kontakter med SJ;s regionala organ. Jag hyser i och för sig
alltjämt uppfattningen alt detta kommersiella kontaktbehov väl kan tillgodoses
inom ramen för den föreslagna ändrade distriktsindelningen. Det skall här
också erinras om det förhållandet, att de nya lokala trafikområdena kommer att
inrymma förstärkta kommersiella funktioner, som möjliggör en aktivering på
lokal nivå av kundkontakter och marknadsbevakning.
Jag har emellertid tagU intryck av den oro man
uppenbariigen hyser och är beredd att föreslå, att man tiUs vidare på de tre
angivna hittillsvarande distriklshuvudorlerna Växjö, Borås och Umeå
bibehåller kommersiella distriktsenheter sorterande under
trafikdistriktscheferna i resp. Malmö, Göteborg och Luleå. Tanken är då att
dessa enheter inom ett geografiskt område som fastställs för varje enhet
skall svara för den regionala kommersieUa verksamheten. Med detta arrangemang
i förening med förstärkningen på lokal nivå av de kommersiella aktiviteterna
får anses att rimlig hänsyn tagits till näringslivets intresse och de
regionalpolitiska aspekterna överhuvudtaget.
Genom begränsningen av antalet trafik- och
bandistrikt kommer di-slriktsadministrationen som f. n. sysselsätter drygt 1
400 anställda att på viss sikt kunna rationaliseras i betydande omfattning.
Sannolikt kommer personalbehovet att minska med inemot 200 personer. Därvid har
bortsetts från den personal, som inom de nuvarande driftdistriktsexpeditionerna
handlägger ärenden rörande underhåll av den rullande materielen och som enUgt
det följande i samband med en föreslagen omorganisation av maskintjänsten
avses överförd till verkstadsregio-nema. I fråga om de distriktsexpeditioner,
som kommer att ta över uppgifter från expeditionerna i de nuvarande Borås- och
Växjö-distrikten, vilka föreslås awecklade, gäller att expeditionerna i de
utvidgade Göteborgs- och Malmö-distrikten efter en övergångstid bedöms kunna
klara de utökade uppgifterna med i huvudsak oförändrat personalantal.
Beträffande bl. a. distriktsexpeditionerna i de
utvidgade Norrköpings-och Luleå-distrikten förutses vid
organisationsförändringen en viss ökning av personalantalet.
I anslutning till det föregående vill jag liksom
tidigare framhålla, att omläggningen som förutsätter en övergångstid bör
genomföras med stor hänsyn tagen tiU den berörda personalens önskemål om nya
placeringsorter. I viss utsträckning kommer personal att kunna överföras till
de kvarvarande huvudorterna i anslutning till inträffade och uppkommande
vakanser. Härutöver kommer den berörda personalen att kunna erbjudas placering
vid i huvudsak de lokala förvaltningsorganen på ett stort antal orter över
hela landet, där SJ bedömer utsikterna goda för en framtida expansion av
verksamheten.
I sitt organisationsförslag har SJ vidare
föreslagit en omorganisation av maskintjänsten med dess uppgifter i fråga om
konstruktion, repara-
Prop. 1972:133 30
tion
och underhäll av spårbunden rullande materiel. Förslaget innebär att de tiU de
nuvarande driftdistrikten knutna driftverkstäderna vid lok- och vagnstationerna
med deras på serviceunderhåll inriktade verksamhet sammanförs med de under
chefen för maskinavdelningen sorterande, industriellt arbetande
huvudverkstäderna med tillhörande lokala enheter. I sammanhanget hänvisar SJ
till den pågående tekniska utvecklingen, som bl. a. medfört ett minskat behov
av tungt underhåll genom längre revisionsintervall, utveckling mot
komponentbyten i sfället för reparation etc. vilket ökar möjligheterna för en
koncentration av den tunga tjänsten och en ökad integration och samverkan med
driftverkstäderna i fråga om reparations- och underhållstjänsten. I den nya
organisationen föreslås drift- och huvudverkstäderna sammanförda i sex
verkstadsregioner lydande under chefen för maskinavdelningen med huvudorter
i anslutning tUl huvudverkstäderna i Malmö, Göteborg, Örebro, TUlberga,
Östersund och Notviken. Den nuvarande huvudverkstaden i Ämål föreslås utan
förändringar i övrigt organisatoriskt inpassad i Göteborgs-regionen.
Jag kan i stort tUlstyrka den sålunda föreslagna
omorganisationen, som synes mig utgöra en tillfredsst"ållande lösning av
de problem i fråga om maskintjänsten, som kvarstått efter 1963 års
omorganisalion. Omorganisationen kommer på några års sikt sannolikt att
möjliggöra betydande rationaliserings- och effektivitetsvinster bl. a. i form
av minskning av personalbehovet, uppskattningsvis i storleksordningen ca 250
personer såväl administrativ som verkstadspersonal inräknad.
Vad jag i det föregående anfört om lösningen av
uppkommande personalproblem gäller i tiUämplig utsträckning "även i detta
sammanhang.
I fråga om handhavandet av de kvarvarande
uppgiftema vid de nuvarande lok- och vagnstationerna kan jag i stort ansluta
mig lill SJ:s förslag som i huvudsak innebär överföring av uppgifterna till de
olika stationerna och i fråga om lokledningen till de regionala transport/tågledningsfunktionerna.
SJ:s förslag att låta de nuvarande huvudförråden
utgå som regionala förvaltningsorgan under chefen för ekonomiavdelningen och i
stället organisatoriskt anknyta dem till den i ekonomiavdelningen ingående
ma-terielsektionen har jag intet att erinra mot. Detsamma gäller förslaget att
i anslutning därtUl låta benämningen huvudförräd/huvudförrådschef ersättas med
benämningen centralförråd/centralförrådschef. Genom bl. a. en förutsatt
rationaUsering och koncentration av rapportering, redovisning och fakturering
kommer även i detta fall vissa rationaliseringseffekter och
personalbesparingar att kunna uppnås.
En sammanfattande tablå över mitt förslag tUl ny
huvudorganisation för SJ torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 4.
SJ:s beräkning av den ekonomiska vinsten genom
omorganisationen anser jag rimlig. Dock har man att räkna med viss reducering
med hän-
Prop. 1972:133 31
syn
tUl vad jag i det föregående förordat i fråga om bibehållande av kommersiella
distriktsenheter i Växjö, Borås och Umeå. Värdet av omorganisationen har
emellertid vidare aspekter med hänsyn till de gynnsamma effekter som allmänt
följer med att förutsättningar skapas för en mera funktionell uppdelning av
uppgifterna, för en ökad delegering av ansvar och befogenheter från central
till regional och från regional till lokal nivå, för en effektivare regional
administrativ betjäning av landets olika delar i fråga om trafikplanering,
kommersiell bevakning och underhållsplanering.
Jag
föreslår, att den nya ordningen börjar genomföras den 1 juli 1973. Planerings-
och genomförandeperiodens längd blir beroende i första hand av möjligheterna
att på ett smidigt och hänsynsfullt sätt lösa de personalproblem som följer med
omorganisationen.
Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att
Kungl. Maj;t föreslår riksdagen
att godkänna de riktlinjer för ändrad regional
organisation av SJ som jag förordat i det föregående.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj;t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: BrUta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 1
>
£ 5 i:
60
Vi c
!e"e
£ 05 l>
C
.i 60
P C
O "5
ni
UJ
opaginerad Kontrollera mot PDF
I I
g I
3
O
C 60
11
:0
1
1
c
O
BanunderhåUsområden, elunderhållsområden,
signalunderhållsområden, teleunderhälls-områden
1
'c i "u rt >
2
"S
.!2
o c
rt
.O
" ä j c
.25 fl. C 60 U C
c'c
Trafikområden,
lokstationer/
vagnslationer
med
tillhörande
driftverkstäder,
busslinjegrupper
c Si
c
, B
a
"w
§ 1
.1 'C
o
, 13
opaginerad Kontrollera mot PDF
«!£ o
60
C
iS-2 c; o
o
. 60
oj c
Is
.2 "ra "
60
"rt "rt 5
I1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:133
Nuvarande
indelning i drift- och bandistrikt
ni » lSGBAP*S
LANSCnANS + * * DirmiKTBGBANB
"J DIKTnilfTSHUVUOOnT
---------- jAnNvAosuiNJc
Prop.
1972:133
34
Bilaga 3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Departementschefens
förslag till indelning i trafik- och bandistrikt
......... LANSGR Ä NS
- DISTRIKTSGR Ä NS
# DfSTRlKTSHUVUDORT
r\ 'ORT MED KOMMERSIELl.
- DISTRIKTSENHET
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:133
r,
60
c
c
ia
-a
n
>
1
a
35
Bilaga
4
opaginerad Kontrollera mot PDF
,y
c
6 «
u
C
60
C
c
o
T3
p
M
rt
>
rt
o
60
Vl
C
p
"O
rt
-5
t/3
T3
ort
.i lä
t
E.E
i£
II UJ rt
2 c
60
.
a C
1 to "2 v3 .: - :rt
"S
fe 2 ts
3 S -a .Sf S; o 3S >
> 60 3 .7:
o se+-o
l/l
OCH
.;,
ort .C
nS
cT
1
ll
ort
G
u
T3
C 3
3 ort T3 ort
0
C rt
E
3
B
s.
n
0
1>
0
Cn 0
a
0
opaginerad Kontrollera mot PDF
f?
Im
aj
k.
f
H
c
E
0
bH
.
TS
fn-o
opaginerad Kontrollera mot PDF
C
c/1
5
j te
00 i;
tg ° 2 ts
- a
lilla
opaginerad Kontrollera mot PDF
60
B « "C
n « c- > rt
£
C 60 U £ fe
S-S cS
Sk >
60
B
rt 5l
opaginerad Kontrollera mot PDF
MARCUS
BOKTR,STOCKHOLM 197J 73053?
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
13 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (13)
13 kopplingar i 10 dokument.
- Bet. 1980/81:TU19 om anslag till Järnvägar m.m. (prop. 1980/81:100) s. 18 · s. 41 i texten
- Bet. 1979/80:TU10 Med anledning av propositionen 1979/80:100 såvitt gäller anslag till Statensjärnvägar jämte motioner s. 17 i texten
- Bet. 1978/79:TU18 med anledning av propositionen 1978/79:99 om en ny trafikpolitik jämte motioner m. m. s. 67 i texten
- Bet. 1977/78:TU12 med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt avser utgifterna på kapitalbudgeten för budgetåret 1978/79 inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområd… s. 15 i texten
- Bet. 1975:TU8 Trafikutskottets betänkande med anledning av motioner angående den statliga trafikpolitiken, m.m. s. 15 i texten