Kungl. Maj:ts proposition angående iindrad organisation av verksamheten med hjälpmedel för handikappade m.m.
1972 · 49 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 47 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:24, Kungl. Maj:ts proposition angående iindrad organisation av verksamheten med hjälpmedel för handikappade m.m.
Dokumentets text
Kungl.
Majits proposition nr 24 år 1972 Prop. 1972: 24
Nr 24
Kungl.
Mai:ts proposition angående ändrad organisation av verksamheten med hjälpmedel
för handikappade m. m.; given Stockholms slott den 3 mars 1972.
Kungl.
Mai:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
SVEN
ASPLING
Propositionens huvudsakliga innehåll
Den
tekniska och medicinska utvecklingen och det ökade utbudet av handikapphjälpmedel
ställer allt större krav på en rationell organisation för att tillförsäkra de
handikappade goda och ändamålsenliga hjälpmedel.
Mot
denna bakgrund föreslås i propositionen en samordning och ef-fektivisering av
upphandlingsförfarandet i fråga om handikapphjälpmedel. Vidare föreslås att
socialstyrelsen förstärks med ett hjälpmedelsråd för att biträda styrelsen med
erforderliga bedömningar inom hjälpmedelsområdet.
I
propositionen föreslås även att vissa på hjälpmedelsförteckningen nu upptagna
förbrukningsartiklar för handikappade skall tillhandahållas av apoteken fr. o. m.
den 1 januari 1973 och att kostnaden för dessa förbrukningsartiklar från samma
tidpunkt skall betalas genom sjukförsäkringen.
I
propositionen anges också riktlinjer för ett förenklat bidragsförfarande för
enklare hjälpmedel och för ändrade bidragsregler för vissa hjälpmedel. Anslaget
för bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade föreslås för nästa budgetår
till 135 milj. kr.
1
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 24
Prop.
1972: 24
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 mars 1972.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM,
CARLSSON, FELDT.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
ändrad organisation av verksamheten med hjälpmedel för handikappade m. m. och
anför.
I prop. 1972: 1 (bil. 7 s. 182) har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen, att i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till
Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade för budgetåret 1972/73 beräkna
ett förslagsanslag av 135 milj. kr. Jag anhåller att nu få ta upp dessa
frågor.
Inledning
Hjälpmedelsgruppen* har i september 1971 avlämnat
betänkandet (Ds S 1971:4) Hjälpmedelsverksamhetens organisation. I betänkandet
föreslås att socialstyrelsen förstärks med ett hjälpmedelsråd. För att
rationalisera den starkt splittrade inköpsverksamheten föreslår gruppen att en
statlig upphandlingsnämnd för handikapphjälpmedel inrättas. För att förenkla
landstingens utlämning av vissa enklare och vanligen förekommande hjälpmedel
föreslås statsbidraget för dessa hjälpmedel utgå i form av ett samlingsbidrag.
Beträffande vissa förbrukningsartiklar avsedda för handikappade föreslås
distribution genom apoteken och kostnadstäckning från den allmänna
försäkringen.
över hjälpmedelsgruppens betänkande har efter remiss
avgetts yttranden av socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket,
utrustningsnämnden för universitet och högskolor, arbetsmarknadsstyrelsen,
styrelsen för teknisk utveckling, direktionen för karolinska sjukhuset,
statens handikappråd efter hörande av handikapporganisationer, han-
Kanslirådet Åke Fors, ordförande,
departementssekreteraren Sven-Erik Tengvall och överingenjören Sigfrid Wennerberg.
Gruppen har biträtts av 9 experter.
Prop. 1972: 24 3
dikapplnstitutet.
Apoteksbolaget, förvaltningsutskotten i samtliga landsting utom Göteborg och
Bohus läns landsting, sjukvårdsstyrelserna i Gotlands och Malmö kommuner,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund. Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund
efter hörande av Svensk sjuksköterskeförening, Sveriges läkarförbund efter
hörande av berörda läkargruppers föreningar och Legitimerade sjukgymnasters
riksförbund. Yttranden har vidare inkommit från De handikappades riksförbund
och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, över vilka statens handikappråd
yttrat sig. Handikapporganisationernas centralkommitté samt Sveriges bandagisters
förening.
Nuvarande
verksamhet
Handikappvård
i mera organiserade former påbörjades inom vanföre-förenihgama. Dessa
föreningar byggde kring sekelskiftet upp en viss organisation för att
tillhandahålla handikappade hjälpmedel, främst proteser. År 1915 började
landstingen och de landstingsfria städerna lämna ekonomiskt stöd till
kostnaderna för stödjebandage och proteser som ordinerades vid
vanföreanstalterna. Är 1937 övertog staten motsvarande bidragsgivning, vilken
år 1941 vidgades till att även gälla hjälpmedel som ordinerats vid lasarettens
ortopediska avdelningar.
Tillhandahållandet
av hjälpmedel åt handikappade är nu en angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen
inom ramen för och i anslutning till sjukvårdsuppgifterna. Deras
hjälpmedelsverksamhet avser ordination, ut-provning, träning, prövning,
anpassning, information, rådgivning, instruktion, demonstration, tillverkning,
utlåning och reparation. Staten har tagit på sig ett successivt växande ansvar
för verksamheten genom att lämna sjukvårdshuvudmännen statsbidrag till
anskaffande av hjälpmedlen. Numera omfattar statsbidragsgivnLngen till sjukvårdshuvudmännen
en lång rad hjälpmedel av olika slag. I princip har statsbidraget alltsedan sin
tUlkomst avsett hjälpmedel som handikappade behöver och använder i sina sociala
funktioner utanför sjukvården.
Hjälpmedelskungörelse
och hjälpmedelsförteckning
Kungörelsen
(1968: 238) om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handi kappade (ändrad
1970: 409) anger under vilka förutsättningar statsbidrag lämnas till hjälpmedel
för handikappade. Med anledning av kungörelsen har socialstyrelsen utfärdat
tillämpningsföreskrifter (cirkulär den 14 juni 1968, MF nr 27) samt upprättat hjälpmedelsförteckning.
Hjälp-medelsförteckningen har fortlöpande kompletterats genom en rad cirkulärskrivelser
från socialstyrelsen.
Att
ett hjälpmedel är statsbidragsberättigat innebär att staten står för den
kostnad som hjälpmedlet, i funktionsmässigt och estetiskt god-
Prop. 1972:24 4
tagbart
utförande, betingar på den allmänna marknaden. Statsbidraget beviljas och
utbetalas av socialstyrelsen. Bidragsmottagare är landsting, kommuner utanför
landsting och vissa sjukvårdsinstitutioner.
Hjälpmedelskungörelsen
anger inte närmare vem som skall anses som handikappad. Ordinatören avgör om
handikappet är sådant att hjälpmedel behövs och kan tillhandahållas med
statsbidrag. Socialstyrelsen har dock i fråga om hjälpmedel för den dagliga
livsföringen i till-lämpningscirkulär uttalat, att med handikappad avses en
person med fysisk eller psykisk skada som medför särskilt behov av sådant hjälpmedel.
Vidare har styrelsen i tillämpningscirkuläret angivit vissa riktlinjer för statsbidragsgivning
och ordination av vissa andra hjälpmedel.
De
handikappades ålder eller ekonomiska förhållanden har ingen betydelse för tilldehiingen
av hjälpmedel. Behovet av hjälpmedel får emellertid inte vara tillfälligt.
Statsbidrag utgår nämligen inte om behovet av hjälpmedel består endast under
akut sjukdom. Ett sådant hjälpmedelsbehov skall tillgodoses inom sjukvården.
Den
handikappade får hjälpmedlet för eget bruk. Enligt huvudregeln skall två
villkor uppfyllas för att handikappade skall få hjälpmedel med statsbidrag:
1) Hjälpmedlet skall vara upptaget i
hjälpmedelsförteckningen.
2) Hjälpmedlet skall ha ordinerats av ordinationsberättigad
befattningshavare.
I
och med att socialstyrelsen för upp hjälpmedlet i hjälpmedelsförteckningen är
det statsbidragsberättigat. Innan socialstyrelsen beslutar härom skall
handikappinstitutet ha prövat hjälpmedlet från teknisk och funktionell
synpunkt. Vissa hjälpmedel är dock undantagna från sådan prövning. Vidare
gäller en undantagsbestänunelse för särskilt kostsamma hjälpmedel, dvs. de
hjälpmedel som inklusive mervärdeskatt kostar mer än 5 000 kr. För att ett
sådant hjälpmedel skall bli statsbidragsberättigat skall den som utfärdar
ordinationen underställa socialstyrelsen ärendet i det enskilda fallet.
Socialstyrelsen fattar beslut om statsbidrag skall utgå i just detta fall och
underställer sitt beslut Ktmgl. Maj:t för godkännande.
I
princip får ett hjälpmedel ordineras i det antal exemplar som behövs för att
den handikappade skall få erforderlig hjälp. I fråga om vissa hjälpmedel finns
dock särskilda bestämmelser.
Statsbidraget
är avsett att täcka hela kostnaden för hjälpmedlet och utgår även till
fraktkostnad, som står i samband med anskaffande, förhyrning eller i vissa
fall reparation av statsbidragsberättigade hjälpmedel.
Förutsättning
för att den handikappade skall få hjälpmedel med statsbidrag är att han
erhållit ordination på hjälpmedlet. Ordinationsrätt tillkommer innehavare av
vissa tjänster som läkare, sjukgynmaster, arbets-terapevter och
distriktssköterskor. Bestämmelserna om ordinationsrätt anges i
hjälpmedelsförteckningen.
Prop. 1972:24 5
Handikappinstitutets
uppgifter
Handikappinstitutet
började sin verksamhet den 1 juli 1968. Institutet har enligt av Kungl. Maj:t
fastställda stadgar till ändamål att främja, samordna och medverka i
utvecklings- och forskningsarbete inom området för tekniska hjälpmedel och
andra åtgärder för olika grupper handikappade. Institutet har sålunda bl. a.
att
följa utvecklingen på hjälpmedelsområdet,
att
utarbeta och fortlöpande revidera ett långsiktigt program för forsknings- och
utvecklingsarbete,
att
samordna verksamhet av ifrågavarande slag som bedrivs på skilda håll,
att
i lämpliga former sprida kännedom om tekniska hjälpmedel och andra åtgärder för
handikappade,
att
bevaka behovet av, ta initiativ till och medverka i utbildning av personal inom
sitt verksamhetsområde,
att
ta initiativ till och medverka i testning och egenskapsdeklaration av tekniska
åtgärder och hjälpmedel för handikappade samt bedöma dessas lämplighet för
handikappade,
att
till socialstyrelsen avge utlåtande beträffande hjälpmedel som prövats av
institutet.
Kostnadsutvecklingen
på hjälpmedelsområdet
Hjälpmedelskostnaderna
har ökat starkt i omfattning. Budgetåret 1960/61 uppgick statsbidraget till
hjälpmedel åt handikappade till 8 milj. kr. Budgetåret 1970/71 var motsvarande
kostnad 121 milj. kr. Sjukvårdshuvudmännens kostnader för tillhandahållandet av
hjälpmedlen är inte närmare redovisade men torde ha ökat i motsvarande takt.
Hela
1960-taIet karakteriseras av betydande utvidgningar av statsbi-dragsgivningen
till handikapphjälpmedel. År 1962 blev hela kostnaden för hjälpmedlet
bidragsberättigande. Inkomstprövningen vid utlämning av hörapparater bortföll.
Bidrag tUl hjärtstimulatorer infördes. År 1964 vidgades statens engagemang
ytterligare, bl. a. genom bidrag till ADL-hjälpmedel (hjälpmedel för den
dagliga livsföringen).
Gällande
bestämmelser, som infördes år 1968 (prop. 1968: 41, SU 1968: 88, rskr 1968:
206) efter förslag av handikapputredningen, medförde bl. a. att statsbidrag
även utgår till hjälpmedel för den dagliga livsföringen som inte är
specialkonstruerade för handikappade, t. ex. hushållsimaskiner och elektriska
skrivmaskiner. Vidare började statsbidrag utgå för speciella hjälpmedelstyper
som peruker, vadutfyllnader, bröst- och ögonproteser. Den av socialstyrelsen
utfärdade hjälpmedelsförteckningen omfattade i juli 1971 ca 450 hjälpmedel.
Nytillkomna
hjälpmedel och sjukvårdshuvudmännens ökade rehabiliteringsverksamhet torde ha
haft en avgörande betydelse för kostnadsutvecklingen. Som ett exempel kan
nämnas att antalet årligen utlämnade
Prop. 1972:24 6
hörapparater
mer än fördubblats under 1960-talet - från ca 13 000 år 1961 till ca 30 000 år
1970. Det ökade antalet åldringar, större möjligheter att överleva t. ex.
trafikolycksfall och medfödda handikapp har också bidragit till
kostnadsutvecklingen.
Följande
tabell avser att ge en bild av kostnadsfördelningen mellan de under budgetåret
1970/71 utdelade hjälpmedlen. Tabellen visar kostnaderna för olika grupper av
utlämnade hjälpmedel samt vissa antalsuppgifter för dessa enligt
socialstyrelsens redovisning.
Sjukvårdshuvudmännens
hjälpmedelsorganisation
Sjukvårdshuvudmännen
har efter hand byggt upp en särskild organisation för hjälpmedelsverksamheten.
Derma organisation är emellertid inte enhetlig. Hos vissa sjukvårdshuvudmän är
den väl utbyggd, medan den på andra håll har mindre omfattning.
Handikappinstitutet
har i samråd med Svenska landstingsförbundet utarbetat ett förslag tiU
organisation av hjälpmedelsverksamheten hos sjukvårdshuvudmännen. I anslutning
till denna avser socialstyrelsen att inom kort ge ut en vägledande information
avsedd för sjukvårdshuvudmännen, varvid man utgår från att ett centralt organ
för hjälpmedelsförsörjningen bör byggas upp inom varje sjukvårdsområde. Av
flera skäl har det bedömts motiverat att som regel inordna hjälpmedelsverksamheten
i sjukvårdsorganisationen. Det är också angeläget att få till stånd en om
möjligt likartad organisation i samtliga sjukvårdsområden.
De
funktioner som bör åligga hjälpmedelsorganen anses i ett inledningsskede böra
avse samtliga hjälpmedel utom ortopediska och hörseltekniska hjälpmedel och
bl. a. omfatta utredning och administration, ansvar för tillhandahållande av
hjälpmedel, medverkan vid bl. a. teknisk anpassning av hjälpmedel, information
om hjälpmedelsfrågor och medverkan vid utprovning och anpassning av
hjälpmedel.
Med
hänsyn till behovet av differentierad teknisk service och till varierande
lokala förutsättningar har det bedömts rationellt att bygga upp en organisation
med hjälpmedelsorgan på olika nivåer. Socialstyrelsen rekommenderar att det
inom varje sjukvårdsområde inrättas ett organ för behövlig, inte specialiserad
teknisk service inom området. På sjukvårds-regional nivå bör vidare tillskapas
ett hjälpmedelsorgan som får sådana resurser att det också kan tillgodose
behovet av kvalificerad teknisk service för samtliga i sjukvårdsregionen
ingående sjukvårdsområden. Båda typerna av hjälpmedelsorgan bör för
anpassnings-, reparations-och servicearbeten få tillgång till egen verkstad
samt på heltid anställda tekniker.
Prop. 1972: 24 7
Statsbidragskostnaderna for handikapphjälpmedel under
budgetåret 1970/71 fördelade på olika grupper samt vissa antalsuppgifter om utlämnade
hjälpmedel
Antal
Kostnader
1 000-tal
procent
kronor
Särskilt
kostsamma hjälpmedel
Rullstolar Meyra 35
46
299
0,2
Rullstolar Meyra 430
15
85
0,0
Rullstolar Permobil
49
1720
1,4
Elektriska skrivmaskiner med
possumaggregat
5
52
0,0
Tippsängar av SVCR:s tillverkning
14
56
0,0
Andra
hjälpmedel
Ortopediska hjälpmedel
Proteser, stödjebandage, ortopediska skor 133 637
35 452
29,3
Hålfotsinlägg av speciell typ
1416
1.2
Reparation av ortopediska hjälpmedel
3 430
2,8
Rullstolar
Manuella rullstolar
6 706
7 903
6.5
Elektriska rullstolar
518
2 253
1.9
Manuella och motordrivna invalidvagnar
855
2 031
1.7
opaginerad Kontrollera mot PDF
ADL-hjälpmedel
särskilt avsedda för handikappade Bandagemateriel m. m. for bandagering
av kutana stomier Hjälpmedel för patienter med urin-
inkontinens och urinretention Elektriska lyftblock Övriga ADL-hjälpmedel
ADL-hjälpmedel ej sårskilt avsedda för handikappade
Hushållsmaskiner
Bandspelare
Elektriska skrivmaskiner
Hjälpmedel för hygieniska bestyr m. m.
Övriga hjälpmedel Elektriska hjärtstimulatorer
Talapparater Hörapparater Bröstproteser ögonproteser Peruker
Rygg- och vadutfyllnader Kontantbelopp till invalidbilar
Reparationer av rullstolar, invalidvagnar och bandspelare
Summa
3,5
4 254
3 414
2,8
144
393
0,3
23 381
19,3
4 240
4 092
3,4
2 155
1 445
1,2
399
486
0,4
2 028
1.7
5 542
4,6
69
0,0
14 109
11,7
..
1379
1,1
..
378
0,3
3 354
3 152
2,6
38
0,0
363
897
0,7
1 309
1,1
..
121 063
100
Prop. 1972: 24 8
Ortopediska
verkstäder
Den
ortopediska vården repUerar i protes- och bandagetekniskt avseende på
särskilda verkstadsenheter. Det finns ett 30-tal ortopediska verkstäder i
landet. Ungefär hälften av de ortopediska klinikerna har tillgång till
verkstäder drivna av respektive sjukvårdshuvudman, medan övriga ortopediska
kliniker har avtal om ortopedteknisk service från företag utanför
sjukvårdsorganisationen. Ortopedskomakeri sköts genom verkstäderna i skiftande
organisationsformer.
Ortopedverkstädemas
utgifter täcks i allt väsentligt av de inkomster som de får för de statsbidragsberättigade
hjälpmedlen. Under budgetåret 1970/71 svarade de ordinerade ortopediska
hjälpmedlen för närmare 37 milj. kr. eller 30 % av statsbidragskostnadema.
Hörseltekniska
hjälpmedel
Audiologiska
avdelningar och öronkliniker har hörcentraler för hör-apparatutprovning och
viss teknisk service. Landstingens inköpscentral (LIC) har om hand större delen
av behövlig reparationsservice av hörapparater. Installationer av
ljusindikatorer, teleslingor etc, utförs av LIC och vissa andra företag.
Vid
36 av landets totalt 46 hörcentraler utlämnades år 1970 sammanlagt 57 446
hörapparater och andra hörseltekniska hjälpmedel (teleslingor, hörtelefoner,
förstärkare o. d.). I genomsnitt utlämnade således varje hörcentral 1 596
sådana hjälpmedel. Uppräknat på landets samtliga hörcentraler kan antalet
utlämnade hörselhjälpmedel beräknas till drygt 73 000 under år 1970, därav ca
30 000 hörapparater. För budgetåret 1970/71 var statsbidragskostnaden för
hörapparater m. m. drygt 14 milj. kr.
Sjukvårdshuvudmännens
inköpsrutiner
Några
statliga anvisningar för hur sjukvårdshuvudmännen skall upphandla hjälpmedel
har inte utfärdats. Inköpen av hjälpmedel är som regel inte samordnade med
övrig upphandling. Mycket varierande inköpskällor utnyttjas, och styckekostnadema
för många hjälpmedel av samma typ visar betydande variationer. En av
hjälpmedelsgruppen genomförd undersökning visar bl. a. att åtta
sjukvårdshuvudmän tillämpar avropsavtal för vissa hjälpmedel. I övervägande
antalet fall avser avtalen förbrukningsartiklar. Tre sjukvårdshuvudmän
utnyttjar emellertid denna upphandlingsform även för andra hjälpmedel. För
dessa huvudmän iimebär avropsavtalen enligt uppgift genomgående förmånligare
priser och en betydligt förenklad administration.
I
de fall då lagerhållning av frekventa och bUliga hjälpmedel inte förekommer
anskaffas dessa på samma sätt som vid rekvisition av dyrare hjälpmedel, dvs.
hjälpmedlen rekvireras i enstaka exemplar från leve-
Prop. 1972: 24 9
rantören.
Tillvägagångssättet kan medföra att ett hjälpmedel belastas med så stora
kostnader för frakt, expeditionsavgift, fakturering, emballage m. m. att dessa
överstiger kostnaden för själva hjälpmedlet. Administrationen blir dessutom
betungande och kostsam för sjukvårdshuvudmannen då det här är fråga om
tusentals rekvisitioner.
För
den handikappade medför det senast redovisade rekvisionssyste-met inte sällan
lång leveranstid och kan medföra problem och besvär i samband med uthämtning av
hjälpmedlet vid postkontor eller järnvägsstation.
Stora
skillnader i hjälpmedelstilldelningen
Hjälpmedelskostnaden
per invånare är mycket växlande mellan de olika sjukvårdsområdena.
Riksgenomsnittet för utbetalat statsbidrag, fördelat efter invånarantal, var
13: 10 kr. år 1970. Som illustration till de stora skillnaderna kan nämnas att
två sjukvårdsområden med ungefär Uka stor folkmängd redovisade kostnader om 4:
30 kr. resp. 13: 60 kr. per invånare. Skillnaderna torde främst bero på att
resurserna för hjälpmedelstilldelningen inte är likformigt utbyggda och i viss
mån på att olika praxis tUlämpas av ordinatörema.
Hjälpmedelsgnippens
förslag Allmänna synpunkter
Hjälpmedelsgruppen
konstaterar att samhället under det gångna årtiondet på ett klarare sätt än
förut blivit medvetet om handikappades särskilda behov och med allt större
kraft verkat för att tillgodose dessa. Åtgärderna skall tillgodose varierande behov
och de syftar till att handikappade skall kunna leva som andra.
Hjälpmedelsverksamhetens
ändamål är att förse handikappade med de hjälpmedel som med hänsyn till
handikappets art behövs i det enskilda fallet. Det kan gälla protes åt en
amputerad, rullstol åt en förlamad, kranöppnare åt en person med nedsatt
handfunktion eller hörapparat åt en hörselskadad. Området är omfattande och
innesluter de flesta av det dagliga livets aktiviteter.
Hjälpmedelsverksamheten
bör inte ses som en isolerad rehabiliteringsinsats utan som en integrerad del
i ett större samordnat helt. Många handikappade behöver anlita flera slags
socialtjänst för att kunna leva självständigt och oberoende. Bostaden behöver i
många fall anpassas till individuella behov och därför få särskild utrustning
och större utrymmen. I bostaden behövs dessutom ofta personlig hjälp t. ex. av
hemsamarit. I kringmiljön, för arbete och andra aktiviteter, kan behövas
färdtjänst. För barn och ungdom - och även för vuxna som i ökande omfattning
gör anspråk på utbildning - måste undervisningen göras till-
Prop. 1972:24 10
gänglig
genom särskilda personella och tekniska insatser. Detsamma gäller utformningen
av arbetsmiljö och arbetsplatser för att handikappade skall kuima få och
behålla anställning.
Det
är totalmiljön som skall göras tillgänglig. För den samtidiga anpassningen av
skilda funktioner bör åtgärdssystemet, i vilket hjälpmedelsverksamheten ingår
som en viktig del, hanteras samordnat. Härigenom utvinns den bästa effekten.
Utvecklingen går också entydigt mot ett ökat samråd mellan samhällsorganen.
Hjälpmedlen
är i många fall nödvändiga för att handikappade skall kunna leva oberoende av
andras hjälp. Handikappade kan med hjälp av proteser och redskap bo kvar i sin
egen bostad, sköta sitt arbete och även i övrigt ordna sitt liv efter egna
önskemål och intressen. I åtskilliga fall, där hjälpmedlen inte är direkt
nödvändiga för den enskildes sociala funktioner, ger de en ökad säkerhet,
bekvämlighet och trygghet.
En
väl utbyggd och fungerande hjälpmedelsverksamhet har också samhällsekonomiska
effekter. Dessa är av huvudsakligen två slag, nämligen minskade vårdkostnader
och möjlighet för den handikappade att aktivt delta i arbetslivet.
I
samma mån som hjälpmedel gör det möjligt för handikappade att klara sig själva,
minskar deras behov av kvalificerad institutionell och annan specialvård. För
sjukvårdshuvudmännen kan hjälpmedlens lönsamhet mätas i minskade kostnader för
sjukvård. Även dyra hjälpmedel är med detta betraktelsesätt snabbt betalade.
För den kommunala socialvården innebär hjälpmedlen en avlastning som gör det
möjligt för personalen att ägna sig åt andra som behöver personlig hjälp och
omsorg.
För
många handikappade utgör hjälpmedlen en förutsättning för att de skall kunna
sköta ett arbete och därmed klara sin försörjning och fullgöra de skyldigheter
som allmänt åvilar medborgarna. Hjälpmedelsverksamheten blir därigenom
ekonomiskt lönsam både för den enskilde och för samhället.
Hjälpmedelsgruppen
framhåller att det finns ett behov av att bättre än nu definiera begreppet
hjälpmedel för handikappade. Gränsdragningen mellan egentliga
handikapphjälpmedel och hjälpmedel i sjukvårdande verksamhet är sålunda enligt
gruppens åsikt inte tillfredsställande. Det är med hänsyn till det delade
finansiella ansvaret angeläget att så säkert som möjligt bestämma vad som är
hjälpmedel i hjälpmedelskungörelsens mening för att kunna åtskilja dessa från
sådana hjälpmedel som används inom sjukvården (terapevtiska hjälpmedel). Denna
begreppsbestämning har dock visat sig svår att göra bl. a. därför att samma
slags hjälpmedel i många fall används både i och utanför sjukvården.
Prop. 1972: 24 11
Hjälpmedelsråd
i socialstyrelsen
Samhällets
ansvar och uppgifter när det gäller tillhandahållandet av hjälpmedel åt
handikappade är omfattande. De insatser som görs är av flera olika slag. Det
gäller analyser av behov, medicinska, sociala och psykologiska bedömningar,
tekniska värderingar, inköp och distribution av hjälpmedel samt täckning av hjälpmedelskostnadema.
Det ökade utbudet av hjälpmedel, teknikens och medicinens utveckling samt utbyggnaden
av den sociala verksamheten ställer nya och ökade krav på samhället.
Huvuddelen av statens
insatser sker genom socialstyrelsen. Denna har att fortlöpande följa
hjälpmedelsverksamhetens omfattning, utformning och utveckling samt påverka
dess inriktning från medicinska, sociala och tekniska synpunkter under beaktande
av samhällets möjligheter att ekonomiskt och på annat sätt stödja verksamheten.
I socialstyrelsens ansvar och uppgifter inom hjälpmedelsområdet ingår att
följa den ständiga förändring och utveckling som pågår. Det går inte att hålla
fast vid en gång för alla givna bedömningsgrunder och ställningstaganden. Bedömningarna
är beroende av den medicinska och tekniska utvecklingen, den allmänna sociala
standarden och de socialpolitiska värderingarna. Det är därför nödvändigt att
socialstyrelsen har tillgång till speciell sakkunskap för att fortlöpande kunna
följa den mångskiftande utvecklingen till hjälp för samhällsorganens bedömning
av de insatser som behöver göras.
Hjälpmedlen var tidigare
nästan uteslutande hantverksmässigt framställda produkter. I dag är de i allt
större utsträckning industriellt tillverkade. Den nuvarande
hjälpmedelsförsörjningen skiljer sig också avsevärt från den tidigare vad
beträffar utbuds- och försäljningsprinciperna. I dag sker ett aktivt utbud med
utnyttjande av kommersiell försäljningsteknik där man riktar sig både till den
handikappade själv och till ordinatören. Samhället har att tillse att
handikappade får fullgoda och för sitt ändamål lämpliga hjälpmedel. Samtidigt
måste samhället bevaka att de ekonomiska resurser som genom hjälpmedelsanslaget
ställs till handikappades förfogande blir så effektivt använda som möjligt.
Det är därför angeläget att samhället möter de kommersiella intressena med sakkunnig
bedömning av hjälpmedlen ur såväl medicinsk-teknisk som so-cial-medicinsk
synpunkt och därvid även alltid beaktar de ekonomiska aspekterna.
De
uppgifter som åvUar socialstyrelsen är kvalitativt och kvantitativt av den
omfattningen att hjälpmedelsgruppen finner det nödvändigt med en förstärkning
av styrelsens resurser. Gruppen föreslår därför inrättandet av ett
hjälpmedelsråd inom socialstyrelsen. Hjälpmedelsrådet skall vara ett
sakkunnigorgan som skall bistå styrelsen med bedömningar och råd inom hjälpmedelssektom.
Prop. 1972:24 12
Det
är enligt gruppens mening viktigt att det föreslagna hjälpmedelsrådet både har
kännedom om hjälpmedelsverksamheten i dess helhet och nära kontakt med
verksamheten ute på fältet. Rådet bör kontinuerligt följa verksamheten
centralt, regionalt och lokalt. Det bör också ingå i rådets uppgifter att
medverka i införskaffandet av sådant material att behovsanalyser och prognoser
för den fortsatta verksamheten kan upprättas. Hjälpmedelsrådet bör vidare
följa forskning och utveckling inom området.
Det
är viktigt att tillhandahållandet av hjälpmedel åt handikappade sker rationellt
och med effektivt utnyttjande av samhällets resurser. Rådet bör i dessa frågor
samarbeta med det organ som hjälpmedelsgruppen, enligt vad i det följande
redovisas, föreslår skall inrättas med uppgift att svara för inköp m. m. av
hjälpmedel.
Med
hänsyn till samhällets kostnader för hjälpmedelsverksamheten är det viktigt att
denna kontinuerligt analyseras till omfattning, inriktning och effektivitet. I
detta sammanhang understryker hjälpmedelsgruppen behovet av att effekten av
olika hjälpmedel följs upp. Rådet bör vidare medverka till att handikappades
hjälpmedelsbehov tillgodoses i rationella former och med bästa möjliga
utnyttjande av de medel som samhället ställer till förfogande.
Hjälpmedelsrådets
verksamhet kommer att spänna över stora områden. För att på ett
tillfredsställande sätt kunna fullgöra sina uppgifter bör därför rådet kuima
anlita sakkunniga, i första hand sådana som är knutna till socialstyrelsen,
handikappinstitutet och handikapporganisationerna. Rådet bör kunna ha egna
överläggningar med olika myndigheter, införskaffa uppgifter o. d. från dem samt
göra de undersökningar och utredningar som kan erfordras. Socialstyrelsens
beslutanderätt i hjälpmedelsfrågor bör kunna delegeras till rådet i den
omfattning styrelsen bestämmer.
Inom
hjälpmedelsrådet kan frågor aktualiseras på rådets eget initiativ, genom
framställning eller remiss från socialstyrelsen, handikappinstitutet, den av
gruppen föreslagna upphandlingsnämnden för handikapphjälpmedel,
sjukvårdshuvudmännen samt andra statliga och kommunala myndigheter m. fl.
Handikapporganisationerna, som företräder många skilda konsumentintressen, har
självfallet möjlighet att framföra sina synpunkter. Rådets ställningstaganden
bör i alla ärenden - utom där delegering skett - resultera i förslag till
socialstyrelsen, som sedan beslutar eller avger yttrande i frågan.
Socialstyrelsen
bör som nu föra hjälpmedelsförteckningen. Liksom nu bör styrelsen, i fråga om hjälpmedel
som kostar mer än 5 000 kr., alltid inhämta Kungl. Maj;ts medgivande att föra
upp hjälpmedlet på hjälpmedelsförteckningen.
Emellertid
är det angeläget att Kungl. Maj:t även i andra fall har ett
Prop. 1972:24 13
direkt
inflytande på frågan om vilka hjälpmedel som förklaras statsbidragsberättigade.
Den totala kostnaden för ett visst hjälpmedel, som i och för sig är väsentligt
billigare än 5 000 kr., kan med hänsyn till hjälpmedlets ordinationsfrekvens
och föreliggande samlade behov av hjälpmedlet bli avsevärt större än för ett
mycket kostsamt hjälpmedel som ordineras i få exemplar. I sådana fall bör
socialstyrelsen inhämta Kungl. Maj:ts medgivande att föra upp hjälpmedlet
ifråga på hjälpmedelsförteckningen.
Avgöranden
av principiell betydelse bör likaså ankomma på Kungl. Maj:t. Det kan här vara
fråga om helt nya slag av hjälpmedel som tidigare inte varit statsbidragsberättigade.
Det totala behovet av hjälpmedlet kanske är svårbedömbart och det kan fiimas
skäl att inledningsvis, tills erfarenhet om hjälpmedlets betydelse har vuimits,
med visst villkor eller försöksvis föra upp hjälpmedlet på
hjälpmedelsförteckningen. Det kan också tänkas att andra finansieringsformer
för hjälpmedlets tillhandahållande bör övervägas.
Det
bör ankomma på socialstyrelsen och hjälpmedelsrådet att tillse att de allmäima
riktlinjerna för verksamheten blir kända och iakttas av dem som medverkar däri.
Bl. a. bör ordinatörernas behov av information uppmärksammas. I frågor som
gränsar till andra ämbetsverks ansvarsområden - t. ex. skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen - bör hjälpmedelsrådet ta initiativ
till samarbete.
Hjälpmedelsrådet
bör utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år. Det föreslås bestå av högst sju
personer. Ledamöterna bör ha bred erfarenhet av hjälpmedelsverksamheten.
Ordförande i rådet föreslås vara avdelningschefen för den avdelning inom
socialstyrelsen under vilken hjälp-medelsfrågoma sorterar. De övriga ledamöterna
bör företräda framstående sakkunskap på olika områden som ingår i eller
sammanhänger med hjälpmedelsverksamheten.
Sekreterare
i rådet föreslås vara föredraganden för hjälpmedelsfrågor i socialstyrelsen.
Därutöver måste finnas behövlig personal för föredragning, utarbetande av
förslag till yttranden, utredningar etc. Denna personal bör vara placerad inom
socialstyrelsens byrå LÅ 1.
Upphandlingen
av hjälpmedel
Hjälpmedelsgruppen
konstaterar att det inte finns några statliga föreskrifter för hur
sjukvårdshuvudmännen skall organisera inköpen av hjälpmedel. Huvudmännen är
fria att inköpa hjälpmedel från den leverantör de finner lämplig och på de
villkor som i varje särskilt fall står till buds. Följaktligen skiftar inköpsrutinema
starkt. Vanligen inköps hjälpmedlen från ett stort antal leverantörer. Ofta
anskaffas även enkla och vanligen förekommande hjälpmedel i enstaka exemplar
till i stort sett butikspriser.
Prop. 1972: 24 14
Så
länge hjälpmedelsverksamheten hade en förhållandevis blygsam omfattning innebar
denna mindre rationella upphandling inga betydande merkostnader för staten.
Verksamhetens snabba expansion under 1960-talet och senare har emellertid
förändrat läget. Att upphandlingen av ett omfattande och mångskiftande
sortiment artiklar till en kostnad för statsverket av över 120 milj. kr. under
ett budgetår sker praktiskt taget utan någon som helst statlig samordning eller
medverkan måste ur statsfinansiella synpunkter anses klart otillfredsställande.
Den
omfattning verksamheten har nått gör det enligt gruppens mening möjligt att
utforma en organisation för central inköpsverksamhet som till förhållandevis
ringa kostnad kan ge betydande besparingar för statsverket. Besparingseffekten
blir ännu påtagligare i perspektivet av den fortgående utvecklingen mot aUt
mer komplicerade och dyrbara hjälpmedel. Hjälpmedelsgruppen föreslår att ett
statligt inköpsorgan bUdas för hjälpmedelsområdet. Inköpsorganet bör benämnas
statens upphandlingsnämnd för handikapphjälpmedel (SUH). Nämnden - i
fortsättningen kallad SUH - bör svara för att inköpsverksamheten bedrivs
rationellt och att möjligheten till kostnadsbesparingar utnyttjas.
Frågan
om att ekonomisera upphandlingen av handikapphjälpmedel har aktualiserats i
samband med bl. a. de prisundersökningar som hjälpmedelsgruppen har företagit.
Olika handlingslinjer kan därvid väljas. Erfarenheterna inom statsförvaltningen
visar emellertid att en samordnad upphandling med en koncentration av inköpen
till en enda leverantör som utvalts efter reguljärt anbudsförfarande utgör det
bästa underlaget för framgångsrika prisförhandlingar. Detta förhållande gäller
även om upphandlingen sker enligt avtal med leverantören och fördelas på ett
stort antal fortlöpande leveranser till olika mottagare (avrop). Jämsides med
inköpssamordningen beaktas frågor av standardiserings-, kvalitets-, garanti-,
förråds- och servicekaraktär. Hjälpmedelsgruppen anser att den inköpsmetod som
allmänt tillämpas inom statsverket skulle vara en lämplig upphandlingsform för
att hålla kostnaderna nere även vid anskaffande av olika typer av
handikapphjälpmedel.
Statsbidrag
utgår bl. a. till inköp av vissa artiklar som inte är speciellt avsedda för
handikappade, t. ex. dammsugare, tvättmaskiner, bandspelare.
Hjälpmedelsgruppen har vid sina undersökningar konstaterat betydande skillnader
mellan priser som sjukvårdshuvudmän betalat vid köp av sådana artiklar åt
handikappade och det pris som staten i annat sammanhang enligt avropsavtal
betalar för motsvarande artikel. Staten går i dessa fall miste om de rabatter
som utgår vid mängdköp enligt avtal. I de fall då statliga avropsavtal
föreligger beträffande artiklar som är upptagna i hjälpmedelsförteckningen bör
det ankomma på SUH att tillse att dessa avropsavtal utnjtjas av
sjukvårdshuvudmännen vid inköp av ifrågavarande hjälpmedel. Saknas avtal bör SUH
sluta sådana. Vill
Prop. 1972:24 15
sjukvårdshuvudman
använda annan inköpskälla bör statsbidraget utgå efter priset i avropsavtalet.
När
det gäller hjälpmedel som är speciellt avsedda för handikappade bör det ankomma
på SUH att sluta avropsavtal med leverantörerna. Detta torde komma att gälla
huvudparten av de artiklar som finns upptagna i hjälpmedelsförteckningen. I
första hand bör avtal slutas beträffande mera kostsamma samt vanligen
förekommande hjälpmedel. Frågor om leveranstider, garanti och service bör
beaktas i avtalen.
I de
fall då det gäller inköp av hjälpmedel som kräver särskilda upphandlingsformer
- t. ex. på grund av ett hjälpmedels ringa frekvens -bör SUH kimna träffa avropsavtal
med tillverkaren med garanti om antal exemplar av hjälpmedlet m. m. SUH ges
därigenom möjlighet att upphandla nyutvecklade prototyper och förserier.
En
centraliserad upphandling kommer automatiskt att leda till att antalet
likartade hjälpmedel eller dubbletter minskas genom att vissa artiklar av
kostnadsskäl slås ut vid anbudsbedömningen. Vid upphandlingen bör vidare SUH -
i nära samarbete med handikappinstitutet - ange vissa kravspecifikationer för
hjälpmedlen. Om upphandlingen inriktas på de produkter som bedöms mest
ändamålsenliga för de flesta handikappade kan typurvalet reduceras till förmån
för optimal kvalitet och överskåd-hghet inom en lägre prisram. Samtidigt bör
tillses att även hjäpmedel med låg frekvens kan tillhandahållas.
Hjälpmedelsgruppen
anser det möjligt att tillgodose såväl de handikappades behov som önskemålet
om en samlad upphandling genom att ta upp ett begränsat antal typer - helst två
eller tre - på hjälpmedelsförteckningen med angivande av att dessa normalt
skall ordineras. Om möjligt bör en enda leverantör anlitas. Ordinatören bör
dock inte vara bunden till enbart dessa typer. Sådana alternativa utföranden
som erfarenhetsmässigt behövs för att vissa handikappade med särskilda behov
skall få dessa tillgodosedda bör också tas upp på förteckningen med angivande att
dessa bör ordineras när speciella skäl föreligger.
SUH
bör utfärda anvisningar för sjukvårdshuvudmännens anskaffning av sådana
hjälpmedel som är uppförda i hjälpmedelsförteckningen. Föreskrift bör lämnas om
att gällande avropsavtal bör utnjttjas och att däri angivna priser är
statsbidragsgrundande. Det bör anges vilka åtgärder som är statsbidragsberättigade
- t. ex. anpassning av ett hjälpmedel. Normer för debitering av statsbidrag bör
utformas. Särskilt bör uppmärksammas frågor om terapevtiska hjälpmedel och
hjälpmedel som i övrigt tillhandahålls inneliggande patienter. SUH bör genom direkt
kontakt med sjukvårdshuvudmännen och besök på fältet verka för att huvudmännen
följer samma eller likartade principer och rutiner i hjälpmedelsverksamheten.
Vissa
kostsamma hjälpmedel medför betydande service- och repara-
Prop. 1972:24 16
tionskostnader.
SUH bör verka för att service och reparation sker på ändamålsenligt och
ekonomiskt sätt. För vissa komplicerade hjälpmedel bör behovet av centrala
service- och reparationsresurser övervägas. Vidare bör erfarenheterna från
service- och reparationsverksamhet tas till vara i upphandlingen.
De
ortopediska hjälpmedlen svarar för den största kostnadsposten i statsbidragsgivningen.
SUH bör enligt hjälpmedelsgruppens mening ägna särskild uppmärksamhet åt verksamheten
vid de ortopediska verkstäderna.
Hjälpmedelsgruppen
har vid sin analys av verksamheten funnit att verkstäderna tillämpar olika
principer såväl vid kostnadsredovisnmg som debitering, vilket försvårar en
detaljerad kostnadsanalys. Enhetliga rutiner i fråga om använda halvfabrikat
och färdiga komponenter föreligger i begränsad omfattning. Ett enhetligt
redovisningssystem bör utarbetas i samråd mellan SUH och verkstäderna. Vidare
konstaterar gruppen att central inköpsorganisation inte utnyttjas över hela
fältet och att stora prisdifferenser på vissa ortopediska hjälpmedel föreligger
mellan olika verkstäder. SUH bör tillsammans med sjukvårdshuvudmännen verka
för att alla möjligheter till effektivisering och rationalisering av verkstädernas
arbetsformer tillvaratas, särskilt när det gäller de industriella momenten.
Importen
av hjälpmedel svarar för ca en tredjedel av hjälpmedelskostnadema. SUH bör
pröva om hjälpmedel som nu importeras kan tillverkas i Sverige tiU
konkurrenskraftiga priser.
SUH
bör i samarbete med handikappinstitutet och hjälpmedelsrådet medverka till att
hjälpmedel, för vilka det är svårt att etablera produktion på gängse
industriella villkor, tillverkas i behövligt antal. Detta kan gälla t. ex
hjälpmedel med låg frekvens eller sådana som på kort sikt kan komma till
användning för ett större antal handikappade eller som utgör en förbättring av
redan existerande hjälpmedel ur funktions- eller kostnadssynpunkt. Sådana
hjälpmedel bör genom SUH:s försorg placeras hos tillverkare som därvid får viss
garanti för avsättning eller på annat sätt tillförsäkras täckning för sina
kostnader. SUH föreslås få rätt att utnyttja 1 milj. kr. per år av
hjälpmedelsanslaget för att initiera tillverkning av sådana hjälpmedel. SUH bör
genom flerårigt beställningsbemyn-digande kunna beställa sådana hjälpmedel.
Skyddade
verkstäder och företag i stödområdet bör beredas tillfälle att medverka och
avge anbud på tillverkning och service av handikapphjälpmedel.
Hjälpmedelsgruppen
framhåller vidare att SUH i sin verksamhet bör beakta de möjligheter till
export som kan yppa sig, i första hand till våra nordiska grannländer. Sveriges
ställning på utvecklingsområdet medför ett gott utgångsläge för export. Härtill
bidrar även den avancerade och delvis unika utformningen av vår
hjälpmedelsverksamhet. Insatser på
Prop. 1972: 24 17
exportmarknaden
är av stort intresse bl. a. genom att exporten ökar avsättningen och därmed
kan leda till längre serier och lägre priser på den inhemska marknaden.
Hjälpmedelsgruppen
anser att SUH bör sörja för att en tillfredsställande statistisk redovisning
kommer till stånd för verksamheten med statsbidragsberättigade hjälpmedel.
Redovisningen bör omfatta såväl ekonomisk statistik som viss redovisning för
prestanda. Med ledning av statistiken bör SUH uppmärksamma förekommande
skillnader mellan sjukvårdshuvudmännen beträffande utlämnade hjälpmedel, såväl
i stort som beträffande enskilda artiklar av större intresse. Då det bedöms behövligt
bör SUH i samråd med handikappinstitutet klarlägga orsakerna till skillnaderna
och verka för större likformighet i verksamheten, bl. a. genom påpekanden till
hjälpmedelsrådet.
I
SUH:s uppgifter bör ingå att utöva en allmän kontroll över att debiteringen av
statsbidrag sker enligt fastställda regler och gällande prisavtal.
Sjukvårdshuvudmännens rekvisitioner av statsbidrag bör inges till SUH och
beredas där samt med yttrande vidarebefordras till socialstyrelsen varifrån
utbetalning sker.
I
inledningsskedet bör SUH:s arbete i första hand inriktas på att organisera en
rationell upphandling och lämna behövliga anvisningar om debiteringsnormer o. d.
Frågan om hjälpmedelssortimentets omfattning och innehåll, om statistik och
kontroll, om tillverkning och service, om exportmöjligheter m. m. bör dock
successivt tas upp.
Statsbidragsreglerna
för vissa enklare hjälpmedel
Hjälpmedelsgruppen
har efter undersökningar av hjälpmedelshanteringen funnit det angeläget att ge
sjukvårdshuvudmännen möjlighet att förenkla och förbilliga sina rutiner. Detta
bör enligt gruppens mening ske bl. a. genom att sättet för ordination av
enklare hjälpmedel förenklas. Samtidigt bör de många enstaka beställningar som
nu sker kunna minskas radikalt genom samlade inköp. Genom viss egen
lagerhållning kan distributionen göras smidigare och billigare. Antalet
fakturor för ordinerade hjälpmedel bör minskas tiU minsta möjliga, vilket
medför besparingseffekter både i mottagar- och leverantörsledet.
Hjälpmedelsgruppen
föreslår att sjukvårdshuvudmännen skall kimna tillhandahålla enklare ADL-hjälpmedel
m. m. utan detaljredovisning. För sådana hjälpmedel bör sjukvårdshuvudmännen
enligt gruppens förslag erhålla kostnadsersättning i form av ett stående, i
förhållande till kostnaden avpassat samlingsbidrag från staten. Bidragsbeloppet
bör fastställas att gälla för viss tid, i första omgången under tre år. Med
ledning av vunna erfarenheter kan då behövliga justeringar göras.
Det
är självfallet svårt att ur den stora mängden hjälpmedel avgränsa dem som bör
ingå i en samlingsgrupp med »kollektivt» statsbidrag.
2
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 24
Prop. 1972:24 18
Hjälpmedelsgruppen
vill för sin del uppställa som urvalskriterier att dessa hjälpmedel bör
utgöras av högfrekventa lågprishjälpmedel i standardutförande, där
erforderligt underhåll, installation eller individuell anpassning kan ske
genom enkla åtgärder. Som ett allmänt riktvärde för maxi-mipris har satts 100 kr./st.
Vissa hjälpmedel med högre pris har dock medtagits då standardutförande synes
föreligga eller då hjäpmedlet inte lämpar sig för central upphandling.
Hjälpmedelsgruppen
har i betänkandet redovisat 136 olika hjälpmedel, vars kostnader bör täckas av
samlingsbidraget. Dessa hjälpmedel bör avföras frän hjälpmedelsförteckningen
och tas in i en särskild förteckning av rådgivande natur
(hjälpmedelsförteckning B). För att sjukvårdshuvudmännen skall kunna erhålla
samlingsbidraget krävs att de förbinder sig att lämna ut dessa hjälpmedel tiU
handikappade kostnadsfritt och i enlighet med nuvarande praxis.
Hjälpmedelsförteckning B bör utfärdas av socialstyrelsen. Huvudmännen föreslås
själva få bestämma vilka befattningshavare som skall ha rätt att ordinera och
lämna ut hjälpmedlen.
Det
föreslagna bidragssystemet medför enligt hjälpmedelsgruppens mening betydande
fördelar. Genom samlade inköp nedbringas antalet fakturor med väsentliga
kostnadsbesparingar för sjukvårdshuvudmännen. Redovisningen av
statsbidragsunderlag bortfaller. Ytterligare kostnadsbesparingar kan vinnas
genom att hjälpmedel mera konsekvent återlämnas och därefter på nytt utlämnas.
Hämtning och utsändning kan ordnas smidigt. Samlade inköp medger vidare en
sanering av det stora och svåröverskådliga utbudet av hjälpmedel och förenklar
därigenom lagerhållningen och hanteringen i alla led. Större leveranser och
väsentligt minskad fakturaskrivning sänker också leverantörens kostnader och därmed
varans pris.
För
handikappade innebär systemet att den som ordinerats enklare hjälpmedel kan få
detta från sjukvårdshuvudmannens hjälpmedelsförråd utan den tidsutdräkt som
vanligen följer av att varje hjälpmedel beställs hos leverantör.
För
staten medför systemet på sikt rationaliseringsvinster bl. a. genom att
sjukvårdshuvudmännen får ett direkt intresse av att bevaka kostnadsaspekterna.
Hjälpmedelsgruppen
understryker svårigheterna att beräkna storleken av det föreslagna
samlingsbidraget beroende på avsaknaden av statistiskt underlag. För att få
ett aktuellt underlag för beräkning av samlingsbidraget har hjälpmedelsgruppen
under hösten 1971 i samråd med Svenska landstingsförbundet genomfört en
enkätundersökning hos nio sjukvårdshuvudmän. Därvid genomgicks varje ordination
som avsåg hjälpmedel inom det föreslagna samlingsbidragets ram utfärdade under budgetåret
1970/71. Sammanlagt granskades ca 25 000 ordinationer avseende totalt ca 43 000
olika hjälpmedel. Om man räknar upp dessa
Prop. 1972:24 19
siffror
till riksnivå och utgår frän att de undersökta landstingen är representativa
kan det totala antalet ordinationer i landet under budgetåret 1970/71
uppskattas till ca 100 000 och antalet ordinerade hjälpmedel inom det
föreslagna samlingsbidragets ram tiU ca 150 000.
Av
undersökningen framgår att kostnaderna för ifrågavarande hjälpmedel utgör i
genomsnitt 12 % av de totala hjälpmedelskostnadema under budgetåret 1970/71
(121 milj. kr.) med variation i de undersökta sjukvårdsområdena från 7 % till
14 %. Med ledning härav är det rimligt att anta att kostnaderna för dessa
hjälpmedel i hela riket under budgetåret 1970/71 utgjorde 14 å 15 milj. kr.
vilket innebär ett genomsnitt oim ca 500 000 kr. per sjukvårdshuvudman. De
faktiska kostnaderna för ordinerade hjälpmedel inom samlingsbidragets ram hos
de nio sjukvårdshuvudmännen var mycket skiftande och varierade meUan 810 000
kr. och 201 000 kr. På grand av de starkt skiftande kostnaderna är det inte
möjligt att av undersökningen dra några säkra slutsatser beträffande de icke
undersökta sjukvårdshuvudmännens kostnader för angivna hjälpmedel.
Av
undersökningen framgår vidare bl. a. att mer än hälften av ordinationerna
upptog ett enda hjälpmedel. 62 % av de ordinerade hjälpmedlen utlämnades till
personer som var 60 år eller äldre. Den genomsnittliga kostnaden per
hjälpmedel i de olika sjukvårdsområdena varierade från 71 kr. till 125 kr.
Slutligen kan noteras att hjälpmedel av samma typ uppvisar mycket betydande
prisvariationer.
Den
ortopediska hjälpmedelssektorn
Om
ett hjälpmedel skall betecknas som handikapphjälpmedel eller ej hänger samman
med definitionen av begreppet handikapp. I aUa gängse sammanhang föratsätts för
att man skall tala om ett handikapp att funktionsnedsättningen har varat en
viss tid. I den danska undersökningen Fysisk handicappede i Danmark sattes
gränsen ett år, i Hälsa-Yrke-Bostadsundersökningen i Göteborg till sex månader.
Hjälpmedelsgrappen
påpekar att det f. n. inom gruppen statsbidragsberättigade ortopediska
hjälpmedel finns artiklar som inte är att anse som handikapphjälpmedel utan som
terapevtiska hjälpmedel, dvs. de används alltid eller i vissa fall som ett
inslag i sjukvård. Gipsvaggor, halskragar och sträck kan i stor utsträckning
räknas hit. Även en avsevärd del av stödkorsetterna torde ordineras i terapevtiskt
syfte. Det är mänga gånger svårt att avgöra när ett hjälpmedel skaU föras till
ena eller andra grappen. Eftersom staten betalar kostnaderna för hjälpmedel åt handikappade,
medan sjukvårdshuvudmännen har att svara för de med sjukvården förenade
kostnaderna, bör det emellertid så långt möjligt klarläggas om ett hjälpmedel
skall hänföras till grappen hjälpmedel för handikappade eller ej.
Prop. 1972: 24 20
En
annan gränsdragningsfräga rör de kostnader, som utifrån statsbidragssynpunkt
skall belasta ett hjälpmedel. Finns hjälpmedlet i handeln blir frågan lätt att
besvara. Skall hjälpmedlet tillverkas eller anpassas uppkommer frågan om vilka
kostnadspålägg som kan medges. Enkla och klara regler bör uppställas för vilka
kostnader som i detta sammanhang skall belasta hjälpmedelsanslaget. Enhetliga
redovisningssystem bör eftersträvas.
Hjälpmedelsgrappen
understryker att de ortopediska verkstädernas verksamhet i stort sett styrs av ordinatörema.
Stora olikheter föreligger i ordinationsprinciperna. I hjälpmedelsgruppens
undersökning av de ortopediska verkstädemas verksamhet framkom att
ordinationsfrekvensen för olika ortopediska hjälpmedel skiftade starkt mellan
sjukvårdsregionerna. Det är inte troligt att de påvisade variationerna i
ordinationsfrekvensen beror på skillnader i behov hos handikappade i olika
delar av landet. Orsaken är snarare att finna i ordinatörernas skiftande uppfattning
om hjälpmedlens effekt. Det är självfallet otillfredsställande både för ordinatören,
patienten och samhället att man inte har klarare behandlingskriterier. Det
måste ses som en synnerligen angelägen åtgärd att genom medicinsk vetenskaplig
undersökning få klarlagt effekten av olika åtgärder och få bättre precisering
av de terapevtiska möjligheterna. Sådana undersökningar har också betydelse ur
kostnadssynpunkt.
Nya
regler för statsbidrag till ortopediska skor m. m.
Statsbidrag
utgår till ortopediska skor. Enligt gällande tillämpnings-bestämmelser kan
normalt två par ortopediska skor årligen kostnadsfritt utlämnas till en person
som ordinerats sådana.
Enligt
en av hjälpmedelsgrappen gjord undersökning tillverkades år 1968 ca 8 000 par
handgjorda skor tiU en sammanlagd kostnad av ca 5 mUj. kr. Inköp och ändring av
köpskodon och övriga artiklar, som färdigställdes på ortopedskomakerierna och
var statsbidragsberättigade, uppgick till ca 3 milj. kr. Sammanlagt var
omslutningen under grappen ortopediska skodon sålunda ca 8 milj. kr.
Erfarenhetsmässigt
utlämnas sådana skor i betydande omfattning vid smärre fotdeformiteter, viUca
visserligen kräver en anpassning av den ena eller båda skorna men som inte i
och för sig innebär något handikapp.
Hjälpmedelsgruppen
har i sina överväganden funnit det rimligt att även personer som behöver
ortopediska skor får vidkännas den kostnad som ett skoköp normalt medför för
envar. Gruppen föreslår därför att en egenavgift på 80 kr. per par tas ut av
den som ordineras ortopediska skor - handgjorda såväl som ändrade köpskor. Den
direkta besparing för statsverket som därvid beräknas uppstå - betydligt över 1
milj. kr. - bör användas för angelägnare insatser inom hjälpmedelsverksamheten.
Hjälpmedelsgruppen
framhåller i detta sammanhang att frågan om
Prop. 1972: 24 21
karensavgifter
för hjälpmedel tidigare behandlats vid flera tillfällen. Sådana avgifter har
också förekommit. När de slutligen avskaffats och förslag om återinförande
avvisats har detta skett med huvudsakligen två motiveringar. Dels har anförts
att avgiftema utgör en oskälig kostnad för den handikappade, dels att
uttagandet av avgiften medför administrativ belastning. Hjälpmedelsgrappen
anser att de anförda skälen inte har någon större tyngd när det gäller
ortopediska skor.
Inom
det ortopediska hjälpmedelssortimentet utgår för närvarande statsbidrag till
ett speciellt fotstöd, som skiljer sig frän andra typer av hålfotsinlägg genom
att sidorna är uppressade. År 1968 tillverkades enligt inkomna uppgifter över
30 000 sådana inlägg. Tillverkningskostnaden var i genomsnitt enligt fyra
verkstäders redovisning 36 kr. I statsbidrag utbetalades under budgetåret
1970/71 1,4 milj. kr. för sådana inlägg.
Gruppen
framhåller att en person rimligtvis inte kan betecknas som handikappad enbart
av den anledningen att han behöver hålfotsinlägg. Det kan därför med skäl
hävdas att den enskilde själv borde fä betala den tämligen obetydliga kostnad
som hålfotsinlägget oberoende av dess typ betingar. För hjälpmedelsanslaget
innebär bidraget en kostnad som f. n. uppgår till ca 1,4 milj. kr. per år.
Dessa pengar kan säkerligen komma till bättre användning om de används till
andra insatser för handikappade. Enligt hjälpmedelsgrappens mening bör därför
statsbidraget till hålfotsinlägg avskaffas.
Distribution
och finansiering av vissa förbrukningsartiklar
I
hjälpmedelshanteringen intar förbrukningsartiklama en särställning. De har
huvudsakligen engångskaraktär och förbrakas fortlöpande. De utlämnas som regel
i poster som är avsedda att täcka viss tids förbrak-ning. Denna tid kan variera
avsevärt och i vissa faU utsträckas tUl ett halvår eller mer. Som förbrakningsartiklar
betecknas bandage m. m. för colostomi- och Ueostomiopererade, viss injektionsutrastning
för diabe-tiker samt hjälpmedel för personer med urinretention och urin- eUer tarminkontinens.
Dessa artiklars speciella natur motiverar att tillhandahållandet sker i
särskilda former.
Bandagemateriel
för kutana stomier behövs då den naturliga tömningsvägen för kroppens
slaggprodukter på grand av sjukdom blivit obrakbar och tömningssättet genom ett
kirurgiskt ingrepp har måst ändras till en kutan stomi, dvs. en konstgjord
öppning i bukväggen. Antalet stomiopererade i Sverige uppskattas till ca 20
000. Bandagemate-rielen består utöver plastprodukter för korttidsbruk av
hudskyddsmedel, resårbälten, rullhäfta, gördlar o. d. Bandagematerielen
tillhandahälls på olika sätt av sjukvårdshuvudmännen. Till denna materiel
utgick statsbidrag med ca 4,3 milj. kr. under budgetåret 1970/71.
Prop. 1972:24 22
Sedan
år 1969 är injektionssprutor och kanyler för diabetiker upptagna pä
hjälpmedelsförteckningen. De distribueras på olika sätt, bl. a. genom apotek
och sjukhusförråd. De totala statsbidragskostnadema för utlämnade sprator och
kanyler torde kunna beräknas till 2 ä 3 milj. kr. under ett år.
I
hjälpmedelsförteckningen är uppförda vissa hjälpmedel för patienter med urininkontinens,
urinretention och tarminkontinens (kateter, uribag med hållare, uridom, blöja
av typ kronikerblöja, skyddsbyxa o. d.).
Katetrar
etc. distribueras huvudsakligen från sjukhusförråd. Distributionen av kronikerblöjor
etc. sker i flertalet sjukvårdsområden över lasaretts centralförräd. Kostnaden
för statsbidragsberättigade artiklar för personer med urininkontinens, urinretention
och tarminkontinens beräknas uppgå till 3 ä 4 milj. kr./år.
Hjälpmedelsgrappen
föreslär att de angivna förbrukningsartiklama tillhandahålls genom apoteken.
Central upphandling genom Apoteksbolaget medför att fördyrande mellanhänder
kan uteslutas, varigenom en besparingseffekt bör kunna uppnås. Hudskyddsmedel,
tvättsprit, o, d. tillhandahålls normalt genom apoteken. Där utlämnas också insulin
för diabetiker. Genom apoteken uppnås en god geografisk spridning av utlämningsställena.
En smidig distribution genom apoteken kan i växande utsträckning förenas med
viss rådgivning och personlig service till kunderna.
Hjälpmedelsgrappen
föreslår att de förbrakningsartiklar som enligt gruppens förslag skall
tillhandahållas kostnadsfritt genom apoteken finansieras genom
sjukförsäkringens läkemedelsersättning. Motiveringen är tvåfaldig. Dels har
dessa artiklar - sprutor för diabetiker, kanyler, stomi-bandage, skyddsblöjor
för urin- och tarminkontinenta - ett nära samband med sjukvården. Dels ingår
det i apotekens ratiner att från riksförsäkringsverket rekvirera den
ersättning som tillkommer dem för kostnadsfria och rabatterade läkemedel. Det
vore därför inte rationellt att införa ett ytterligare förfaringssätt med
debitering av vederbörande sjukvårdshuvudman eller socialstyrelsen.
Hjälpmedelsgruppens förslag innebär att de kostnadsfria förbrukningsartiklarna
finansieras genom sjukförsäkringen enligt samma regler som gäller för de
kostnadsfria läkemedlen.
Remissyttranden
Allmänna synpunkter
Flera
remissinstanser framhåller den stora betydelse handikapphjälpmedlen har för de
handikappade. Hjälpmedlen är i många fall nödvändiga för att handikappade
skall kunna leva ett normalt liv, i andra fall ger de en ökad säkerhet och
bekvämlighet. Statens handikappråd anser i likhet med hjälpmedelsgruppen att
hjälpmedelsverksamheten inte får
Prop.
1972:24 23
ses
som en isolerad rehabiliteringsinsats utan integreras i ett större sammanhang
inom vilket man tar hänsyn till individens totala behov. Även styrelsen för
teknisk utveckling anför liknande synpunkter och framhåller att
hjälpmedelsverksamheten otvivelaktigt är ett mycket viktigt led i samhällets
rehabiliteringsinsatser. Verksamheten måste dock ses i sitt sammanhang med
andra åtgärder av social, medicinsk och teknisk art. Den har sålunda anknytning
till olika insatser som berör bostäder, serviceanordningar, arbetsplatser,
transportmedel, sjukvårdsorgan samt utbildnings- och fritidsanordningar.
Ett flertal
remissinstanser betonar att en väl fungerande hjälpmedelsverksamhet för
handikappade också har samhällsekonomisk betydelse. Arbetsmarknadsstyrelsen
anför att hjälpmedel för att eliminera svårigheter för handikappade i den
dagliga livsföringen ofta är en föratsätt-ning för ett inträde eller fortsatt
verksamhet på arbetsmarknaden. Handikappinstitutet anser att den starka
ökningen av hjälpmedelskostnaderna under senare år måste sättas i relation till
sin rehabiliterande effekt och till kostnadema för andra
rehabiliteringsåtgärder. Hjälpmedlen in-besparar i hög grad kostsamma
arbetsinsatser för vård såväl inom sjukhus och institutioner som i hemmiljö
och utgör därför en ekonomisk och effektiv rehabiliteringsform. Styrelsen för
teknisk utveckling framhåller att även om kostnadema för anskaffande av
hjälpmedel stigit relativt snabbt under senare år representerar dessa kostnader
endast en mindre del av den totala rehabiliteringsinsatsen i vårt land.
De
organisatoriska förändringarna hjälpmedelsgrappen föreslagit tas upp i ett
stort antal yttranden. Stockholms läns landstings förvaltningsutskott anför
att den mycket betydande ökning av hjälpmedelskostnaderna, som skett under
senare är, visar det stora behov som föreligger på detta område. Samtidigt
medför kostnadsutvecklingen givetvis att det finns anledning att på olika sätt
söka rationalisera verksamheten utan att för den skull någon försämring sker
för de handikappade. Handikappinstitutet pekar på att statsbidragen till
handikapphjälpmedel under de senaste åren ökat med 30 procent ärligen. Mot den
bakgrunden och med hänsyn till de omständigheter i övrigt som redovisas i
betänkandet är det naturligt att staten vill förstärka sitt inflytande över
prisbildningen och upphandlingen av handikapphjälpmedel samt också pröva formema
för statsbidragsförfarandet. Institutet anser att den kartläggning hjälpmedelsgruppen
gjort av förhållandena inom hjälpmedelsområdet är väl ägnad att ligga till
grund för en analys i syfte att nå fram till förbättringar på området. Svenska
kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet finner hjälpmedelsgruppens
förslag om rationaliseringar av verksamheten i olika avseenden för att
förbilliga anskaffandet och tillhandahållandet av goda och ändamålsenliga
hjälpmedel värdefulla.
Karolinska
sjukhusets direktion framhåller att betänkandet ger en översikt av de brister
som vidlåder hjälpmedelsverksamhetens nuvarande
Prop. 1972:24 24
organisation.
De åtgärder som föreslagits i betänkandet synes ge möjligheter till en förbättrad
detaljanalys av hjälpmedelsförsörjningen, dess effektivitet och kostnader. Ett
flertal förvaltningsutskott anför liknande synpunkter. Gävleborgs läns
landstings förvaltningsutskott anser att hjälpmedelsgrappens olika förslag kan
bilda ett gott underlag för en mera effektiv och rationell
hjälpmedelsförsörjning. Det material som presenterats i betänkandet kommer
sannolikt att även ge sjukvårdshuvudmännen impulser till förbättringsåtgärder
på det lokala planet. Kalmar läns landstings förvaltningsutskott framhåller -
mot bakgranden av bl. a. den starka ökningen av samhällets kostnader för
hjälpmedelsverksamheten - att det är angeläget att åtgärder vidtas för att
uppnå en effektivisering av verksamheten. De åtgärder hjälpmedelsgrappen anvisat
torde ge vissa möjligheter att uppnå sådana mål. Västernorrlands läns
landstings förvaltningsutskott framför liknande synpunker och anser att ett
genomförande av förslagen för sjukvårdshuvudmännen skulle irme-bära större
frihet och större ansvar vid handhavandet av en stor del av hjälpmedelsförsörjningen.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott menar att förslagen inte enbart
torde syfta till att förbilliga anskaffandet och tillhandahållandet av bra och
ändamålsenliga hjälpmedel. Sannolikt kommer förslagen även att innebära
betydande fördelar för den handikappade, såsom mer tillgänglig service,
kortare leveranstider, ökade garantier för individuell hjälp vid utprovning.
Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott noterar med tillfredsställelse den
företagna översynen av hjälpmedelsverksamheten. För att denna verksamhet
emellertid skall fungera tillfredsställande hade det varit önskvärt om även
frågorna om personalutbildning och information blivit föremål för
hjälpmedelsgruppens överväganden. Malmö kommuns sjukvårdsstyrelse finner det
beklagligt att hjälpmedelsgrappen enligt sina direktiv inte haft tUl uppgift
att lägga fram synpunkter och förslag beträffande hjälpmedelsverksamhetens
regionala organisation. Avsaknaden av enhetliga riktlinjer har enligt
sjukvårdsstyrelsens uppfattning bidragit till att skapa den oenhetlighet som
råder mellan olika sjukvårdshuvudmän. Bristen på centrala anvisningar har
säkerligen medfört att värdefulla rationaliseringsvinster inte kunnat tas till
vara. Mot den bakgranden hälsar därför sjukvårdsstyrelsen i princip alla
förslag som är ägnade att rationalisera verksamheten med största
tillfredsställelse.
Hjälpmedelsråd
i socialstyrelsen
Det
stora flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget om inrättandet av
ett hjälpmedelsråd i socialstyrelsen. Socialstyrelsen är ense med
hjälpmedelsgruppen om att styrelsens kapacitet måste förstärkas om styrelsen på
ett tillfredsställande sätt skall kunna sköta sina uppgifter inom
hjälpmedelsområdet. Styrelsen finner att detta lämpligen kan ske
Prop. 1972: 24 25
genom
inrättande av ett hjälpmedelsråd, under förutsättning att detta förses med viss
handläggande personal. Svenska landstingsförbundet tillstyrker förslaget och betonar
att hjälpmedelsrädet avses utgöra en förstärkning av socialstyrelsen, som
kanske inte alltid haft möjlighet att i tillräcklig utsträckning ägna sig ät
hjälpmedelsfrågan. Blekinge läns landstings förvaltningsutskott framhåller att
förslaget innebär en välkommen förstärkning av socialstyrelsens resurser.
Genom företrädare från olika specialområden bör möjligheter ges att inom
hjälpmedelsrådets ram på ett effektivt sätt arbeta för samordning av
hjälpmedelsförsörjningen inom landet. Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott anser att förslaget om bl. a. ett hjälpmedelsräd ger
möjligheter till ökad styrning och effektivisering av verksamheten. Jönköpings
läns landstings förvaltningsutskott anser i likhet med hjälpmedelsgruppen det
vara nödvändigt med ett centralt organ, som kontinuerligt kan följa verksamheten.
Vissa
remissinstanser anmäler viss tveksamhet eller avstyrker förslaget om inrättande
av ett hjälpmedelsräd. Flertalet av de remissinstanser som rest invändningar
mot förslaget är dock ense med hjälpmedelsgrappen om att ökade resurser pä
central nivå bör tillföras hjälpmedelsorganisationen. Statens handikappråd och
handikappinstitutet, vars yttranden ej är enhälliga i deima del, anför att de
uppgifter som föreslagits åvila hjälpmedelsrådet bör inordnas i
socialstyrelsens ordinarie verksamhet och att styrelsens personella resurser
för ändamålet bör förstärkas. Genom socialstyrelsens vetenskapliga råd,
handikappinstitutet, expertgrupper, statens handikappråd och
handikapporganisationerna bör styrelsen kunna få tillräcklig rådgivning utan
ett permanent hjälpmedelsräd. De särskilda yttranden, som fogats till de två
remissyttrandena, ansluter sig till hjälpmedelsgrappens förslag om inrättande
av ett hjälpmedelsråd. Förvaltningsutskotten i Örebro och Västmanlands läns
landsting anser att de föreslagna uppgifterna är angelägna men ifrågasätter om
inte dessa uppgifter kunde åläggas handikappinstitutet. Liknande synpunkter
anförs av sjukvårdsstyrelsen i Malmö kommun, som tillägger att risk föreligger
för att hjälpmedelsrådet och handikappinstitutet kommer att arbeta med samma
uppgifter. Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott anser att förslaget
medför att beslutsförfarandet försvåras och efterlyser alternativa lösningar
av en i och för sig välbehövlig förstärkning av socialstyrelsen. Skaraborgs
läns landstings förvaltningsutskott anser att det föreslagna hjälpmedelsrådet
kommer att få liknande uppgifter som statens handikappråd och hemställer om en
kompletterande utredning. Svenska kommunförbundet anser det angeläget att
undersöka om handikappinstitutet eller statens handikappråd kan åläggas de
föreslagna upp-giftema. Sveriges läkarförbund delar den principiella
uppfattningen att socialstyrelsens resurser måste förstärkas men ifrågasätter
om inte detta kan ske t. ex. genom utnyttjande av styrelsens vetenskapliga råd.
Prop. 1972: 24 26
Beträffande
hjälpmedelsrådets uppgifter anför socialstyrelsen att ett väsentligt åliggande
bör vara att biträda styrelsen vid bedömningen av mera allmänna
hjälpmedelsfrågor av betydelse. Hit hör t. ex. frågan om införande av nya
grupper hjälpmedel på hjälpmedelsförteckningen. Jönköpings läns landstings
förvaltningsutskott betonar att förutom den policyskapande effekten torde
hjälpmedelsrådet också få en influerande verkan på samhällsplaneringen i
allmänhet och insatserna för att bredda de handikappades möjligheter i
synnerhet. De skisserade uppgifterna föresläs därför utvidgade så att rådet får
möjligheter att söka påverka den allmänna samhällsplaneringen till fromma för
handikappade och människor i gemen. Hallands läns landstings
förvaltningsutskott framhåller att en av hjälpmedelsrådets väsentliga
arbetsuppgifter blir att följa och styra sjukvårdshuvudmännens
hjälpmedelsverksamhet med särskild tonvikt på verksamhetens decentralisering.
Enligt direktionen för karolinska sjukhuset synes det rimligt att
hjälpmedelsrådet bl. a. får egna möjligheter att följa och kontrollera att
samhällets policy genomförs på klinisk nivå, att adekvata resurser hos
sjukvårdshuvudmännen står till förfogande och att hjälpmedelsförsörjningen ger
önskat resultat. För att följa det praktiska hjälpmedelsarbetet på fältet bör
till hjälpmedelsrådet knytas ett antal rehabiliteringskonsulenter.
Ansvarsfördelningen
mellan olika centrala organ inom hjälpmedelsområdet tas upp av några
remissinstanser. Styrelsen för teknisk utveckling och direktionen för
karolinska sjukhuset anför att arbetsfördelningen mellan hjälpmedelsrådet,
upphandlingsorganet och handikappinstitutet enligt förslaget ej synes helt
klar. Det är därför nödvändigt att samordnings- och styrfunktionerna för de
redan etablerade och föreslagna organen klarläggs så att onödigt dubbelarbete
undviks. Liknande synpunkter anför Västerbottens läns landstings
förvaltningsutskott och utrustningsnämnden för universitet och högskolor. Utrustningsnämnden
tillägger att ansvaret för projektutveckling av hjälpmedlen ej bör åvila upphandlingsorganet
utan hjälpmedelsrådet bör svara för denna speciella planering.
Upphandlingen
av hjälpmedel
Samtliga
remissinstanser är ense med hjälpmedelsgruppen om behovet av en effektivisering
och samordning av inköpsverksamheten av handikapphjälpmedel. Styrelsen för
teknisk utveckling framhåller att marknadsbilden för hjälpmedelsområdet
uppvisar ett speciellt utseende, eftersom hjälpmedlen finansieras av
statsverket och konsumenten erhåller hjälpmedlet efter ordination. Härigenom
får konsumenten inget ekonomiskt ansvar som normalt skulle påverka
prisbildningen: Mot den bakgranden finner styrelsen det angeläget att åtgärder
vidtas för att rationalisera inköpsverksamheten. Östergötlands läns landstings
förvaltningsutskott konstaterar att prisutvecklingen inom hjälpmedelsområdet
varit
Prop. 1972: 24 27
sådan, att man med viss oro sett att priserna på
hjälpmedel blivit högre än vad som kan anses vara skäligt. Riksrevisionsverket
och handikappinstitutet finner i likhet med hjälpmedelsgrappen det angeläget
att man från statens sida vidtar åtgärder för att ernå en mer rationell
inköpsverksamhet på hjälpmedelsområdet. Socialstyrelsen menar att en
samordning av inköpsverksamheten bör kunna ge betydande besparingar för staten
och sjukvårdshuvudmännen, besparingar som bör användas till ytterligare hjälp
åt handikappade.
Beträffande förslaget om inrättandet av ett
upphandlingsorgan för hjälpmedel benämnt statens upphandlingsnämnd för
handikapphjälpmedel (SUH) går remissyttrandena isär. Vissa remissinstanser
finner i likhet med hjälpmedelsgrappen att ett särskilt upphandlingsorgan bör
inrättas medan andra anser att befintliga organ för inköpsverksamhet bör utnyttjas.
Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om
inrättandet av SUH. Några framhåller emellertid att i första hand bör resursema
inom Landstingens inköpscentral (LIC) utnyttjas för upphandling. Svenska landstingsförbundet
framhåller sålunda att LIC har läng erfarenhet av tillämpningen av det
inköpssystem som hjälpmedelsgrappen föreslagit och som förbundet finner
naturligt. Genom att staten beredes styrelse- och revisionsrepresentation i
LIC bör erforderlig kontroll över verksamheten emås.
Socialstyrelsen föreslår att upphandlingsfunktionerna
inordnas i utrustningsnämnden för universitet och högskolor och att ett nära
samarbete etableras mellan upphandlingsorganet och inköpsavdelningama hos
sjukvårdshuvudmännen och LIC. Riksrevisionsverkét, direktionen för karolinska
sjukhuset och utrustningsnämnden för universitet och högskolor förordar att de
föreslagna upphandlingsuppgiftema uppdras åt utrastningsnämnden.
Riksrevisionsverket anför att de sammanlagda kostnaderna för verksamheten på
detta sätt kommer att bli lägre än vid ett genomförande av hjälpmedelsgruppens
förslag.
Styrelsen för teknisk utveckling och handikappinstitutet
finner det mest ändamålsenligt att försöksvis anknyta inköpsorganet till
socialstyrelsen. Handikappinstitutet, vars yttrande inte är enhällighet i
denna del, framhåller att upphandlingsfunktionen bör av socialstyrelsen läggas
ut pä något befintligt upphandlingsorgan under en prövotid. Reservanterna i
institutets styrelse tillstyrker förslaget om bildandet av ett särskilt upphandlingsorgan.
Några remissinstanser förordar att upphandlingsuppgiftema
tillförs handikappinstitutet. Av dessa hemställer t. ex. Svenska kommunförbundet
om ytterligare utredning innan beslut i frågan fattas.
Flertalet remissinstanser tar upp de föreslagna
funktionerna för SUH. Handikappinstitutet betonar att om upphandlingsorganet
tilldelas en alltför självständig ställning kan det lätt frestas att bortse
från de avsevärda variationer i hjälpmedelsbehovet som föreligger. Anpassning
av standar-
Prop. 1972: 24 28
diserade
hjälpmedel kommer då att erfordras i större omfattning, något som kan reducera
eller omintetgöra vinster med långa serier. Ansvaret för kravspecifikationer
bör därför inte läggas på upphandlingsorganet. Direktionen för karolinska sjukhuset
och statens handikappråd anser att det vida ansvarsområde som föreslagits för
upphandlingsorganet bör renodlas till enbart upphandling. Socialstyrelsen
betonar att upphandlingen inte får leda till en så kraftig begränsning av
sortimentet som hjälpmedelsgruppen väntar sig. En viss nedskärning torde vara
rationell men ordinatörema måste ha erforderliga valmöjligheter.
Västernorrlands
läns landstings förvaltningsutskott finner upphandlingsfunktionen välbetänkt
då rationella och kostnadsbesparande åtgärder kommer att leda till en viss
begränsning av hjälpmedelssortimentet. Detta anses medföra att ordinatörema
bättre lär känna sortimentet och på längre sikt leda till bättre service för de
handikappade. Styrelsen för teknisk utveckling, som anför liknande synpunkter,
betonar att genom tillkomsten av ett upphandlingsorgan bör möjligheterna att
överföra nya rön inom vetenskap och teknik kunna underlättas.
Socialstyrelsen
tillstyrker förslaget att upphandlingsorganet i samverkan med bl. a.
handikappinstitutet får möjlighet att stimulera tillverkning av nya hjälpmedel
och för ändamålet få använda 1 milj. kr. av hjälpmedelsanslaget. Vidare finner
styrelsen förslaget att upphandlingsorganet skall ges möjlighet att lägga ut
beställningar på mindre frekventa hjälpmedel välgrundat. Även
utrustningsnämnden för universitet och högskolor ansluter sig till dessa
förslag och utgår från att upphandlings-organet och handikappinstitutet kommer
att nära samverka i dessa frågor. Direktionen för karolinska sjukhuset anser
att medlen för detta ändamål bör förvaltas av upphandlingsorganet och
disponeras enligt beslut av hjälpmedelsrådet efter ansökningsförfarande, för
att därmed kunna utnyttjas av olika institutioner. Statens handikappråd anser
däremot att dessa medel bör disponeras av handikappinstitutet.
Beträffande
personalbehovet hos upphandlingsorganet anför utrustningsnämnden för
universitet och högskolor att antalet fasta tjänster bör kunna begränsas, under
föratsättning att verksamheten förläggs till ett befintligt organ med
basresurser på upphandlingsområdet.
Statsbidragsreglema
för vissa enklare hjälpmedel
Praktiskt
taget samtliga remissinstanser ställer sig positiva till förslaget om införande
av ett samlingsbidrag till vissa enklare hjälpmedel. Socialstyrelsen
understryker att i och för sig önskvärda besparingar inte får ske så att de
minskar de handikappades möjligheter att få adekvata hjälpmedel. Statens
handikappråd anför liknande synpunkter och anser att regler måste skapas som
garanterar att sjukvårdshuvudmännen noggrant följer den utveckling som sker på
området och att de handikap-
Prop. 1972: 24 29
pade
inte får färre och sämre hjälpmedel. En angelägen uppgift för länshandikappråden
blir att följa utvecklingen på detta område.
Södermanlands
läns landstings förvaltningsutskott ansluter sig till förslaget och anser att
betydande förenklingar i nuvarande administrativa ratiner och bidragsregler bör
kunna vinnas bl. a. genom att sjukvärds-huvudmännen får ett direkt intresse av
att bevaka kostnadsaspekterna. Västerbottens läns landstings
förvaltningsutskott finner att förslaget rimligen bör innebära en sådan arbetsbesparing
i administrativt hänseende sam skisserats i betänkandet. Malmöhus läns landstings
förvaltningsutskott hälsar förslaget med tillfredsställelse och ifrågasätter
om inte fler hjälpmedelstyper skall föras över pä hjälpmedelsförteckning B,
varigenom samlingsbidraget skulle komma att utgöra en större andel av de totala
hjälpmedelskostnadema. Blekinge läns landstings förvaltningsutskott finner det
angeläget att hjälpmedelsrådet kontinuerhgt prövar vilka hjälpmedel som bör
omfattas av samlingsbidraget och att deima prövning på sikt syftar till att
man mellan staten och sjukvårdshuvudmännen får ett ersättningssystem, där
samtliga hjälpmedel kan behandlas enligt schablonmetoden.
Svenska
landstingsförbundet finner det angeläget att möjligheter skapas att förenkla
och förbilliga sjukvårdshuvudmännens rutiner ifråga om enklare ADL-hjälpmedel.
Eftersom det förutsatts att överläggningar skall tas upp med förbundet anser
sig förbundet inte kunna föregripa det slutliga förhandlingsresultatet genom
att ta ställning för eller emot förslaget. Inte heller Svenska kommunförbundet
vill ta ställning till förslaget i avvaktan på överläggningar i frågan.
Kalmar
läns landstings förvaltningsutskott anser att det hittillsvarande systemet
fungerat tillfredsställande och att de adjministrativa besparingarna som
förslaget beräknas medföra skulle bli av ringa omfattning. Någon ändring av
nuvarande rutiner bör därför inte ske. Norrbottens läns landstings
förvaltningsutskott anför liknande synpunkter och tilllägger att en utvecklad
registrering med återkrävande av hjälpmedel etc. kan visa sig mer ändamålsenlig.
Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott uttalar att ett i förhällande
tUl totalkostnaden anpassat samlingsbidrag lätt får en tendens att urholkas,
varför det är svårt att skapa garantier för att oförändrad kostnadstäckning
härigenom erhålls. Frågan bör utredas ytterligare. Malmö kommuns
sjukvårdsstyrelse anser att i första hand måste hjälpmedelsorganisationen hos
samtliga sjukvårdshuvudmän få en något så när likartad utbyggnad innan föratsätt-ningar
föreligger för införandet av ett samlingsbidrag. Med hänvisning till att denna
premiss inte föreligger och behovet av ett fylligare utredningsmaterial anser
sig sjukvårdsstyrelsen inte kunna tillstyrka förslaget.
Ett
flertal remissinstanser tar upp frågan om fullständig kostnadstäckning för
hjälpmedel inom samlingsbidragets ram. Handikappinstitutet, som tillstyrker
förslaget om samlingsbidrag, framhåller angelägenheten
Prop. 1972: 24 30
av
att statsbidragen blir tillräckliga så att sjukvårdshuvudmännen inte behöver
skjuta till betydande belopp av egna medel. Skaraborgs läns landstings
förvaltningsutskott, som ställer sig positivt till förslaget, anser att
bidraget bör baseras pä uppgifter om faktiska kostnader från varje sjukvårdshuvudman
under åren 1970 och 1971. Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott har
inga principiella invändningar mot förslaget men framhåller att ett framtida
statsbidrag inte kan beräknas med nuvarande kostnader som utgångspunkt.
Förvaltningsutskotten
i ett flertal landsting anser att det bör öppnas möjligheter att justera
samlingsbidraget vid årets slut. Örebro läns landstings förvaltningsutskott
understryker att överenskommelse om samlingsbidragets storlek bör träffas i
efterhand. Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, som hälsar förslaget
med tillfredsställelse, betonar att om så skulle erfordras bör
sjukvårdshuvudmännen beredas möjlighet att söka tilläggsanslag frän staten vid
årets slut. Värmlands läns landstings förvaltningsutskott finner förslaget vara
en angelägen rationaliseringsåtgärd men understryker att omprövning av
bidragsbeloppets storlek bör ske varje år. Jönköpings läns landstings
förvaltningsutskott, som i princip stöder förslaget, ifrågasätter om inte det i
stimulerande syfte bör öppnas möjligheter för expansiva sjukvårdshuvudmän att i
efterhand få kostnadstäckning i någorlunda proportion till utgifterna,
åtminstone under en försöksperiod.
Den
ortopediska hjälpmedelssektorn
Förslaget
om utarbetande av ett bättre och snabbare redovisningssystem av
statsbidragsunderlag vid de ortopediska verkstäderna behandlas av några
remissinstanser. Karolinska sjukhusets direktion biträder förslaget och
framhåller att en mera djupgående analys av verkstädemas arbetssätt bör ge
underlag för att utarbeta bättre redovisningssystem och effektivisera
verksamheten. Svenska landstingsförbundet har inte något att erinra mot
förslaget.
Hjälpmedelsgrappens
synpunkter på frågan om en klarare gränsdragning mellan egentliga
handikapphjälpmedel och hjälpmedel ordinerade i en terapevtisk situation inom
det ortopediska sortimentet tas upp av några remissinstanser. Statens
handikappråd anser att den nuvarande oklara gränsdragningen mellan terapevtiska
och handikapphjälpmedel över huvud taget innebär problem för enskilda
handikappade och snarast bör utredas. Riksförsäkringsverket tillstyrker
förslaget om överläggningar i dessa frågor och hemställer att få tillfälle att
delta i sådana överläggningar med hänvisning till verksamheten vid verkets
sjukhus. Direktionen för karolinska sjukhuset och förvaltningsutskotten i Jönköpings,
Kristianstads, Malmöhus, Västerbottens läns landsting och
Prop.
1972:24 31
Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund anser
att överläggningar mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i dessa frågor är
nödvändiga för att klargöra skillnaderna mellan handikapp- respektive terapevtiska
hjälpmedel. Blekinge läns landstings förvaltningsutskott, som anför liknande
synpunkter, framhåller vidare att nuvarande system medför problem för
personalen att avgöra vilka kostnader som skall debiteras staten.
Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott anser
däremot att gällande fördelning av kostnadsansvaret mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
bör bibehållas, eftersom en schablonmässig uppdelning skulle kunna bli en
inkörsport för att klassa en allt större del av hjälpmedlen som terapevtiska
med motsvarande ökning av sjukvårdshuvudmännens betalningsansvar som följd.
Svenska landstingsförbundet ställer sig positivt till
förslaget om överläggningar mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om en effektivisering
av de ortopediska verkstädernas arbetsformer, centraliserad halvfabrikattillverkning
och samlade inköp för verkstäderna. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott
delar hjälpmedelsgruppens uppfattning om behovet av en undersökning av möjliga
samarbetsformer mellan de ortopediska verkstäderna och vissa andra företag.
Nya bidragsregler för ortopediska skor m. m.
Förslaget om att införa en egenavgift på ortopediska skor
biträds av flertalet remissinstanser. Flertalet av dem som tillstyrkt förslaget
delar dock inte hjälpmedelsgrappens uppfattning att egenavgiften bör vara 80
kr. Svenska landstingsförbundet anser att särskild hänsyn måste tas till barnen
och att deras tillgång till ortopediska hjälpmedel inte får hindras av
kostnadsskäl. Karolinska sjukhusets direktion, som delar hjälpmedelsgruppens
grandsyn, anser dock att en odifferentierad egenavgift inte kan vara rimlig.
Bl. a. bör patienter med onormal skoförslitning få sina tredje par skor utan egenavgift.
Vidare bör karensavgiften maximeras till 50 kr. per par. Ett flertal
remissinstanser framför synpunkter om en lägre egenavgift än den föreslagna och
anser att statsbidrag borde kunna utgå till hela kostnaden från och med tredje
paret, dä handikappets art medför större förslitning än två par ärligen. Örebro
läns landstings förvaltningsutskott finner förslaget om en egenavgift om 80 kr.
för ortopediska skor välmotiverad, när det gäller vuxna. Ett stort antal skor
utgörs emellertid av barnskor där egenavgift ur medicinsk och social synpunkt
inte bör tas ut.
Ett antal remissinstanser avstyrker förslaget om egenavgift
på ortopediska skor. Socialstyrelsen framhåller att tillverkning och
anpassning av ortopediska skor måste ske noggrant, vilket - särskilt för barn
och ungdom med växande fötter - innebär att utbyte eller förändringar måste
Prop. 1972: 24 32
ske
relativt ofta. Statens handikappråd framhåller att handikappade som behöver
ortopediska skor lever på en lägre ekonomisk nivå än de flesta och att många
sliter skor mer än normalt. Även handikappinstitutet pekar på att flertalet
handikappade har onormal skoförslitning och att förslaget dessutom innebär ett
avsteg från principen om fullt statsbidrag till hjälpmedel.
Remissopinionen
är delad i fråga om förslaget att den enskilde bör betala kostnaden för hålfotsinlägg
av speciell typ. Ungefär hälften av remissinstansema tillstyrker förslaget.
Svenska landstingsförbundet har samma principiella uppfattning som
hjälpmedelsgruppen, men betonar att särskild hänsyn måste tas till barn.
Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott m. fl. anser att en person
rimligen inte bör vara i behov av samhällets stöd enbart av den anledning att
han behöver hålfotsinlägg.
Viss
tveksamhet mot förslaget anförs bl. a. av Jönköpings läns landstings
förvaltningsutskott. Förslaget anses medföra inte helt obetydliga kostnader för
den enskilde, speciellt för den som behöver byta sina inlägg ofta. Örebro läns
landstings förvaltningsutskott framhåller att ett slopande av statsbidrag till hålfotsinlägg
sannolikt kommer att medföra en kraftig ökning av antalet handgjorda skor. Mot
denna bakgrund ifrågasätts om det inte är lämpligare att alla typer av hålfotsinlägg
blir statsbidragsberättigade vid en klart definierad deformitet. Karolinska
sjukhusets direktion framhåller svårigheten att entydigt definiera en typ av
inlägg och fastställa att deima skall vara statsbidrags-berättigad. I avvaktan
på en närmare prövning av vilka inlägg som skall vara statsbidragsberättigade
bör gällande bestämmelser tills vidare lämnas oförändrade.
Socialstyrelsen
anför att den enda lösningen för personer med deformerade fötter oftast är
ortopediska skor eUer speciella hålfotsinlägg. Sådana inlägg, som ordineras av ortopedläkare
i vissa angivna fall och tillverkas på ortopedisk verkstad, bör enligt
styrelsen även i fortsättningen vara statsbidragsberättigade. Statens
handikappråd avstyrker förslaget bl. a. med hänvisning till att förslaget
innebär ett upprivande av den grandläggande principen att alla hjälpmedel skall
finansieras helt av samhället.
Distribution
och finansiering av vissa förbrukningsartiklar
Samtliga
remissinstanser tillstyrker förslaget om att vissa förbrukningsartiklar skall
tillhandahällas genom apoteken och finansieras genom sjukförsäkringens
läkemedelsersättning. Apoteksbolaget framhåller att dess medverkan kan omfatta
upphandling och distribution av artiklarna, medan utprovning alltjämt måste ske
av sjukvårdsutbildad personal. Vad gäller fastställande av utförsäljningspriser
utgår bolaget från att det skall ske efter de normer som nu gäller för
läkemedel. Beträffande tid-
Prop.
1972:24 33
punkten
för förslagets genomförande framhåller bolaget att skälig hänsyn måste tas
till erforderliga förberedelser inbegripet information till apotekens personal.
Riksförsäkringsverket finner förslaget om ändrade distributions- och
finansieringsformer praktiskt och tillstyrker att det genomförs.
Socialstyrelsen, vars yttrande inte är enhälligt i denna del, anser att
förslaget är rationellt och att det bör genomföras. Styrelsen anför vidare att
en förutsättning för förslagets genomförande bör vara att redovisningen av förbrakningsartiklama
till riksförsäkringsverket från apoteken görs separat såsom sker för
kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel. Vidare bör frågan om ordinationsrätten
för dessa artiklar närmare prövas under medverkan av socialstyrelsen.
Statens
handikappråd fäster uppmärksamheten på behovet av utbildning av
apotekspersonalen i dessa frågor och framhåller att även andra handikappade,
bl. a. personer med astma, psoriasis och cystisk fibros behöver
förbrukningsartiklar, vilka bör distribueras och finansieras på samma sätt.
Svenska landstingsförbundet, som hos socialstyrelsen hemställt om att de s. k. apoteksorienterade
hjälpmedlen inordnas i Apoteksbolagets sortiment, uttalar sin
tillfredsställelse över den föreslagna distributionsformen och anser att den
framdeles bör utvidgas till andra artiklar. Svenska kommunförbundet ställer sig
positivt tiU förslaget och framhåller att genomförandet kommer att innebära att
sjukhusens personal avlastas motsvarande arbetsuppgifter.
Samtliga
förvaltningsutskott som yttrat sig i denna fråga tillstyrker förslaget bl. a.
med hänvisning till att det är rationellt och bör medföra en väsendig
förenkling av hjälpmedelshanteringen inom detta område. Förvaltningsutskotten i
Älvsborgs och Örebro läns landsting anför att redan nu distribueras kanyler och
injektionssprator genom apoteken inom de två sjukvårdsområdena. Detta system
fungerar bra för de handikappade. Även förvaltningsutskottet i Västmanlands
läns landsting har goda erfarenheter av distributionen genom apoteken av s. k.
apoteks-orienterade hjälpmedel och hälsar därför förslaget om en utökning av sortimentet
med tillfredsställelse. Förvaltningsutskotten i Stockholms och Östergötlands
läns landsting framhåller att rätten att ordinera kanyler och injektionssprutor
till diabetiker bör utsträckas till privatpraktiserande läkare, eftersom dessa
läkare har rätt att ordinera insulin.
Förvaltningsutskottet
i Jönköpings läns landsting anför att reformen inte fritar sjukvårdshuvudmännen
från ansvaret att avdela personal för utprovning av bandage m. m. innan
patienten skrivs ut från sjukhus. Sveriges läkarförbund anför att beträffande
bandage till stomipatienter har utvecklingen visat att kontinuerlig övervakning
och rådgivning av sjukvårdspersonal är nödvändig. Enligt förbundets mening bör
således dessa artiklar inte uti ämnas genom apotek.
Frågan
om distributionen av förbrakningsartiklar tiU handikappade i glesbygderna tas
upp av Jämtlands läns landstings förvaltningsut-
3
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 24
Prop. 1972:24 34
skott
som anser att servicen blir avsevärt bättre om distriktssköterskorna medverkar vid
utlämnandet av dessa artiklar. Förvaltningsutskottet rekommenderar därför ett
samarbete mellan apotek och distriktssköterskor.
Departementschefen
Samhällets
åtgärder för handikappade syftar till att motverka handikappets följder och
göra det möjligt för den handikappade att leva ett självständigt liv under
trygga förhållanden. Insatserna för stöd och omvårdnad av handikappade avser
vitt skilda behov och situationer. Under det senaste årtiondet har samhället
även på ett klarare sätt än förat blivit medvetet om handikappades speciella
behov och i ökad utsträckning verkat för att tillgodose dessa. Jag vill erinra
om att statens kostnader för det stöd som avser handikappade för budgetåret
1972/73 beräknas till ca 3 060 milj. kr. För tio år sedan var motsvarande
kostnad 460 milj. kr. Vidare beräknas under kommande budgetår utgå förtidspension
från ATP till handikappade med 670 milj. kr.
Även
primärkommunerna och sjukvårdshuvudmännen svarar för väsentliga insatser inom
handikappområdet. Genom den uppsökande verksamheten i kommunerna ges möjlighet
att uppdaga och tillgodose enskilda behov. Primärkommunernas och
sjukvårdshuvudmännens insatser utgörs framför allt av omvårdnad, service och
rehabilitering.
Många
handikappade behöver hjälpmedel för sin dagliga livsföring. Dessa hjälpmedel
tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen, som erhåller statsbidrag tiU kostnaden
för hjälpmedlen. I princip har statsbidraget alltsedan sin tillkomst avsett
hjälpmedel som handikappade använder i sina sociala funktioner utanför
sjukvården. Sedan år 1962 täcker bidraget hela anskaffningskostnaden. Statsbidragskostnadema
för hjälpmedel har ökat från 13 milj. kr. budgetåret 1962/63 till 121 milj. kr.
budgetåret 1970/71.
I prop.
1968: 41 angående vissa frågor om hjälpmedel för handikappade erinrade jag om
att tillhandahållandet av hjälpmedel åt handikappade vuxit fram som en
sjukvårdshuvudmännens angelägenhet. Denna verksamhet har utvecklats till en
organisation som innefattar anordningar för ordination, instraktion, träning, utprovning
och anpassning, information, tillverkning och reparation. Enligt min mening är
det önskvärt att denna organisation får en så likartad utformning som möjligt
i de olika sjukvårdsområdena, så att nuvarande skillnader i verksamheten med tillhandahållande
av hjälpmedel utjämnas.
Jag
framhöll i den nyss nämnda propositionen att det borde ankomma på
socialstyrelsen och det då planerade handikappinstitutet att utforma
riktlinjer för en förbättrad hjälpmedelsorganisation i sjukvårdsområdena och
för samverkan med primärkommunema. Socialstyrelsen
Prop.
1972: 24 35
har
också, på grundval av ett av handikappinstitutet i samråd med Svenska
landstingsförbundet utarbetat förslag, utformat en vägledande information på
området. Jag räknar med att denna information - vars grundprinciper redan
börjat tillämpas - inom kort kommer att tillställas sjukvårdshuvudmännen.
På
grundval av de förslag hjälpmedelsgruppen redovisat, vill jag nu ta upp frågan
om formema för anskaffandet och tillhandahållandet av handikapphjälpmedel.
Allmänt
om hjälpmedelsgruppens förslag
Hjälpmedelsgrappen
framhåller att hjälpmedlen i många fall är nödvändiga för att den handikappade
skall kunna leva oberoende av andras hjälp, bo kvar i sin egen bostad, sköta
sitt arbete och även i övrigt ordna sitt liv efter egna önskemål och intressen.
I likhet med hjälpmedelsgruppen och remissinstansema finner jag det angeläget
att samhällets strävan att förse handikappade med goda och ändamålsenliga
hjälpmedel kan fullföljas på ett sätt som ger den handikappade det stöd han
behöver. Samtidigt bör samhällets önskemål om en rationell hjälpmedelsorganisation
tillgodoses. Genom målmedvetna insatser för ratio-nahsering kan de betydande
resurser som samhället tillför hjälpmedelsverksamheten tillvaratas bättre än
vad som f. n. är fallet.
Som
hjälpmedelsgruppen framhåller har en väl fungerande hjälpmedelsverksamhet även
samhällsekonomiska effekter. I samma mån som hjälpmedel gör det möjligt för
handikappade att klara sig själva, minskar behovet av omvårdnad och
institutionsvård. Vidare utgör hjälpmedlen för många handikappade en föratsättning
för att de skall kunna förvärvsarbeta och därmed klara sin försörjning.
Hjälpmedelsverksamheten blir härigenom tiU gagn både för den enskilde och
samhället. Dessa synpunkter understryks av ett flertal remissinstanser.
Hjälpmedelsgruppen
har pekat på den kraftiga ökningen av hjälpmedelsverksamheten och de
kostnadseffekter detta fått för statsbidraget. Samtidigt erinrar grappen om
att sjukvårdshuvudmännens kostnader för sin del av hjälpmedelsförsörjningen är
svåra att beräkna, men att de torde ha ökat i motsvarande takt. Vidare har grappen
framhållit att pågående forskning och utveckling inom området kan förväntas
leda till nya eUer förbättrade hjälpmedel, för vilka statsbidrag kan komma att
aktualiseras. Enligt hjälpmedelsgruppens mening är det därför angeläget att
staten tUl sitt förfogande får organisatoriska möjligheter att dels påverka
prisbildningen på området, dels utforma riktUnjer för hjälpmedelsverksamheten
som bättre än nu samordnar denna med övriga medicinska och sociala insatser och
ger underlag för nödvändiga prioriteringar.
I
likhet med remissinstansema ansluter jag mig till den allmänna bedömning sota hjälpmedelsgrappen
givit uttryck åt. Den utveckling.
Prop.
1972: 24 36
som
lett till att statsbidragskostnaderna för handikapphjälpmedel under de senaste
tio åren i genomsnitt ökat med mer än 30 % per år och budgetåret 1970/71
utgjorde 121 milj. kr., ställer stora anspråk på hjälpmedelsverksamhetens
organisation. Den fortsatta utveckling som kan väntas gör det äimu angelägnare
att staten får ett fastare grepp om hjälpmedelsmarknaden. Enligt
remissinstansernas mening ger hjälpmedelsgruppens olika förslag i stort sett
underlag för behövliga åtgärder. De ställningstaganden jag på grandval härav
kommer att redovisa i det följande torde leda till en begränsning av den
hittillsvarande kostnadsutvecklingen utan att handikappades behov eftersatts.
I avvaktan på näi*mare erfarenheter av dessa åtgärder bör hjälpmedelsanslaget
även i fortsättningen ha formen av ett förslagsanslag.
Jag
övergår nu till att redovisa mina ställningstaganden till hjälpmedelsgrappens
förslag. I syfte att nå större översiktlighet redovisas även sådana förslag
vars genomförande inte kräver något riksdagens beslut.
Hjälpmedelsråd
i socialstyrelsen
Hjälpmedelsgruppen
konstaterar att huvuddelen av statens insatser på hjälpmedelsområdet sker genom
socialstyrelsen, som är ansvarig myndighet för bl. a. handikappvärden i landet.
I verkets uppgifter ingår att fortlöpande följa verksamhetens omfattning,
utformning och utveckling samt påverka dess inriktning. Socialstyrelsen har
därvid att beakta samhällets resurser att ekonomiskt och på annat sätt
fullfölja verksamheten.
En
ständig förändring och utveckling pågår inom hjälpmedelsområdet. Behov sota
man tidigare inte kunnat avhjälpa kan nu ofta tillgodoses genom tillkomsten av
nya hjälpmedel. Men många gånger kan det finnas flera tjr av hjälpmedel eller
olika åtgärder att välja på. En övergripande bedömning kräver behovsanalyser,
medicinska, sociala och psykologiska bedömningar likaväl som tekniska och
ekonomiska värderingar. Vidare är gränsen mellan tekniska hjälpmedel och terapevtiska
hjälpmedel svår att precisera, inte minst därför att den ständigt förskjuts
till följd av nya landvinningar inom medicin och teknik.
Inom
hjälpmedelsområdet pågår forskning och utveckling, som kan väntas resultera i
nya hjälpmedel. Därvid torde frågan om statsbidrag för dessa konuna att aktualiseras.
Enligt hjälpmedelsgrappens mening kräver dessa frågor ställningstaganden, som
bör grandas på en total bedömning av handikappades behov och möjlighetema att
på olika sätt tillgodose dessa, varvid kostnadema för altemativa lösningar får
prövas. Prioriteringar mellan olika anspråk torde därvid bli ofrånkomliga, liksom
också när det gäller att bedöma olika forskningsprojekts värde och behovet av
utvecklingsarbete.
Hjälpmedelsmarknaden
har också ändrat karaktär. TiU skillnad från
Prop. 1972: 24 37
tidigare,
då hjälpmedlen uteslutande var hantverksmässigt tillverkade produkter, sker nu
tillverkningen i industriella former för en stor del av sortimentet. Samtidigt
sker ett aktivt utbud med utnyttjande av kommersiell försäljningsteknik.
Jämsides med sin strävan att förse de handikappade med lämpliga hjälpmedel
måste samhället självfallet bevaka att de ekonomiska resurser som anslås för
ändamålet blir så effektivt använda som möjligt. De kommersiella intressena
måste därför mötas med sakkunnig bedömning ur såväl medicinsk-teknisk som
socialmedicinsk synpunkt imed beaktande av de ekonomiska aspekterna.
Hjälpmedelsgrappen
anser att de uppgifter som åvilar och kommer att åvila socialstyrelsen inom
hjälpmedelsområdet är av sådan omfattning både kvantitativt och kvalitativt
att de kräver en förstärkning av socialstyrelsens resurser. Gruppen föreslår
därför att ett hjälpmedelsräd inrättas i socialstyrelsen.
I
likhet med hjälpmedelsgrappen och remissinstanserna finner jag det angeläget
att ökade resurser på central nivå tillförs hjälpmedelsorganisationen. I en
alltjämt expanderande hjälpmedelsverksamhet är det framför allt den ledande och
styrande funktionen som behöver byggas ut. Jag anser därför liksom hjälpmedelsgrappen
och den helt övervägande remissopinionen att förstärkningen av
socialstyrelsens resurser bör ske genom att ett hjälpmedelsråd inrättas. Rådet
bör imättas den 1 juli 1972.
Hjälpmedelsrädets
verksamhet kommer att spänna över stora områden. Det kommer att få en viktig
roll i utformningen av samhällets allmänna riktiinjer för hjälpimedelsverksämheten.
Jag delar den av hjälpmedelsgrappen framförda uppfattningen att
hjälpmedelsrådet bör vara ett sakkunnigorgan som skall bistå socialstyrelsen
med bedömningar och råd inom hjälpmedelssektom. Socialstyrelsens beslutanderätt
i hjälp-medelsfrägor bör kunna delegeras till rådet i den utsträckning styrelsen
bestämmer. Ställningstaganden av större principiell och ekonomisk betydelse bör
dock underställas Kungl. Maj:t. Beträffande hjälpmedel, vars uppförande på
hjälpmedelsförteckningen har större principiell eller kostnadsmässig betydelse,
bör socialstyrelsen i enlighet med hjälpmedelsgrappens förslag inhämta Kungl. Maj:ts
medgivande att föra upp hjälpmedlet på förteckningen. I fråga om hjälpmedel,
vars kostnad överstiger 5 000 kr., bör sådant medgivande alltid inhämtas. Det
ankommer pä Kungl. Maj:t att dä så anses behövligt meddela särskilda bestämmelser.
Beträffande
hjälpmedelsrådets uppgifter kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de
synpunkter som hjälpmedelsgrappen framfört. För att på ett tillfredsställande
sätt kunna fullgöra sina uppgifter bör rådet kunna anlita olika experter och
sakkunniga. Rådet bör i första hand begagna sig av experter och expertgrapper
som är knutna tUl socialstyrelsen, handikappinstitutet och
handikapporganisationer. Handikapporganisa-
Prop. 1972: 24 38
tionerna
bör beredas möjlighet att på eget initiativ framföra sina synpunkter. Rådet bör
kunna ha egna överläggningar med olika myndigheter, införskaffa uppgifter från
dem samt göra de undersökningar och utredningar som kan erfordras.
Antalet
statsbidragsberättigade hjälpmedel har under senare är ökat. Önskemål framförs
från olika häll om att ytterligare artiklar som kan vara tiU nytta vid oUka
handikapp skall tas upp som statsbidragsberättigade hjälpmedel. Det pågår en
omfattande forskning och utveckling i syfte att framställa nya hjälpmedel
eller förbättra och tekniskt vidareutveckla redan kända hjälpmedel. Att göra
de bedömningar och prioriteringar som till sist blir nödvändiga är en både svår
och betydelsefull uppgift, där hjälpmedelsrådets sakkunskap och överblick
behövs för en helhetsbedömning.
Några
remissinstanser tar upp frågan om kompetensfördelningen mellan olika centrala
organ på hjälpmedelsområdet. I derma fråga behöver enligt min mening ingen
oklarhet uppstå. Rådets verksamhet kommer helt att ligga inom socialstyrelsens
ansvarsområde. Styrelsen har, som ansvarig central myndighet inom
handikappområdet, att fortlöpande följa hjälpmedelsverksamhetens omfattning,
utformning och utveckling samt påverka dess inriktning från medicinska, sociala
och tekniska synpunkter under beaktande av samhällets möjligheter att
ekonomiskt och på annat sätt svara för verksamheten. Tillkomsten av hjälpmedelsrådet
iimebär en förstärkning av socialstyrelsens resurser på ett allt viktigare
område.
Jag
förordar i likhet med hjälpmedelsgrappen att ledamöterna i hjälpmedelsrädet
utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år. Rådet bör bestå av högst sju
personer som besitter ingående sakkunskap på oUka specialområden som ingår i eUer
sammanhänger med hjälpmedelsverksamheten. Ledamöterna bör inte företräda
särskilda intressegrupper. Integreringen i socialstyrelsens verksamhet bör
kunna åstadkommas på det sätt hjälpmedelsgrappen föreslår. Det ankommer på Kungl,
Maj:t att lämna anvisningar för verksamheten.
För
att hjälpmedelsrädets arbete skall kunna bedrivas effektivt krävs viss personal
för ärendenas handläggning och beredning, för föredragning, utredningar m. m.
Såväl socialstyrelsen som övriga remissinstanser understryker behovet av ökade
personella resurser för detta ändamål. Jag delar denna uppfattning och beräknar
under anslaget Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade 200 000 kr. att
ställas till socialstyrelsens förfogande för erforderlig personal m. m. för
hjälpmedelsrådet budgetåret 1972/73.
Upphandlingen
av hjälpmedel
Hjälpmedelsgrappen
konstaterar att det inte finns några statliga föreskrifter om
sjukvårdshuvudmännens upphandling av statsbidragsberät-
Prop. 1972:24 39
tigade
handikapphjälpmedel. Sjukvårdshuvudmännen erhåller statsbidrag i efterskott
med det belopp som motsvarar kostnaden för varje hjälpmedel oavsett inköpssätt
och inköpsvillkor. Hjälpmedelsgrappens undersökningar visar att inköpsrutinerna
skiftar starkt.
Hjälpmedelsgruppen
betonar att tiden nu är inne att ge upphandlingen fastare former. Den
omfattning verksamheten har nått gör det möjligt att utforma en organisation
för central upphandling som till en förhållandevis ringa kostnad kan ge
betydande besparingar för statsverket. Hjälpmedelsgruppen föreslår att det för
hjälpmedelsverksamheten bildas ett statligt inköpsorgan, benämnt statens
upphandlingsnämnd för handikapphjälpmedel,
I
likhet med samtiiga remissinstanser är jag ense med hjälpmedelsgruppen om
behovet av en effektiviserad och samordnad upphandling av handikapphjälpmedel.
Den nuvarande splittrade inköpsverksamheten bör rationaliseras genom
organiserade centrala inköp av hjälpmedel.
Jag
kan däremot inte biträda hjälpmedelsgruppens förslag om bildandet av ett
särskilt statligt inköpsorgan för ändamålet. Jag förordar i likhet med bl. a.
socialstyrelsen och riksrevisionsverket och efter samråd med chefen för
utbildningsdepartementet att upphandlingsfunktionen t. v. anförtros åt utrastningsnämnden
för universitet och högskolor (UUH). Nämnden är central upphandlingsmyndighet
avseende utrastning för högre utbildning och forskning. Vid nämnden finns ett
50-tal anställda. Den statliga upphandling som äger rum med anlitande av
nämndens centrala avropsavtal beräknas f. n. till ca 100 milj. kr. per år. UUH
förfogar sålunda över en utbyggd organisation som är väl ägnad att även
innefatta inköp av handikapphjälpmedel. Nämnden har i sitt remissyttrande
också förklarat sig beredd att ta på sig den angivna upphandlingsfunktionen.
Nämnden bör få erforderlig förstärkning av personal med erfarenhet från
hjälpmedelsområdet. Genom tillförandet av de nya arbetsuppgifterna kommer
utrustningsnämndens verksamhet att utvidgas med ett väsentligt område.
Upphandlingen av handikapphjälpmedlen kommer att omsättningsmässigt fä
praktiskt taget samma betydelse som nämndens övriga verksamhet.
Jag
delar den uppfattning som förts fram av socialstyrelsen och som går ut på att
ett samarbete bör eftersträvas mellan UUH och Landstingens inköpscentral. Det
bör ankcmma på UUH att undersöka förat-sättningar och former för ett sådant
samarbete.
Jag
ansluter mig till hjälpmedelsgrappens förslag att upphandlingen främst bör ske
i den form som är vanlig inom statsförvaltningen, nämligen genom avropsavtal
efter anbudsförfarande. Genom avropsavtal kan sjukvårdshuvudmännen från
leverantören rekvirera hjälpmedel i önskad kvantitet vid lämplig tidpunkt till
det pris som anges i avtalet.
Hjälptaedelsgruppen
framhåller att många hjälpmedel förekommer i olika typer och utföranden. Vissa
produkter skiljer sig obetydligt från varandra. En centraliserad upphandling
kommer att leda till en viss be-
Prop. 1972:24 40
gränsning
av hjälpmedelssortimentet genom att tekniskt likvärdiga, konkurrerande
produkter vägs mot varandra vid anbudsprövningen. Flera remissinstanser
instämmer i hjälpmedelsgruppens bedömning att en begränsning av det stora
utbudet av i stort sett likvärdiga produkter är önskvärd, inte minst för att ordinatörema
skall kunna överblicka sortimentet.
Enligt
min mening bör det finnas ett icke obetydligt utrymme att inom tillgängliga
resurser få. fram en rationellare hjälpmedelsförsörjning genom att man
begränsar sortimentet av likvärdiga hjälpmedel och att man vid upphandlingen
systematiskt prioriterar sådana varianter som är fördelaktigast ur ekonomisk
synpunkt. Jag föratsätter att UUH:s upphandlingsverksamhet kommer att ske
enligt uppdrag givna av socialstyrelsen, som därvid har att beakta de
variationer som föreligger beträffande hjälpmedelsbehov och hjälpmedelstyper.
Inköpsverksamheten bör bedrivas i nära samarbete med handikappinstitutet.
Kravspecifikationer beträffande hjälpmedlen bör anges av institutet.
I
anslutning till hjälpmedelsgruppens förslag beträffande upphandlingsorganets
funktioner förordar jag att UUH även får i uppgift att svara för att en
tillfredsställande statistisk redovisning kan erhållas över verksamheten med
handikapphjälpmedel. UUH bör vidare utarbeta anvisningar tUl
sjukvårdshuvudmännen beträffande debiteringsnormer och debiteringsratiner inom
området och kontrollera att dessa följs. Vidare bör UUH verka för att service
och reparationer - särskilt av kostsamma hjälpmedel - sker på ett
ändamålsenligt sätt. När det gäller de ortopediska verkstäderna bör UUH i
samarbete med deras huvudmän verka för att alla möjligheter till effektivisering
av verkstädemas arbetsfoitner tillvaratas och för att enhetliga och enkla redovisningsra-tiner
så långt möjligt tillämpas. Vidare bör det ankomma på UUH att beakta frågor
rörande import och export av hjälpmedel. Däremot bör UUH enligt min mening inte
ägna sig åt projektutveckling.
Hjälpmedelsgruppen
föreslår att 1 milj. kr. av hjälpmedelsanslaget årligen får disponeras för att
initiera och stimulera tillverkning av sådana handikapphjälpmedel för vilka
det - på grand av låg frekvens eller andra omständigheter - föreligger
svårigheter att etablera produktion pä gängse industriella villkor. Icke minst
bör detta stöd inriktas på att främja tillkomsten av ändamålsenliga billiga
hjälpmedel även om dessa inte framstår som lönsamma för tillverkarna på kort
sikt. Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna. Jag förordar i anslutning
till förslaget att 1 milj. kr. av anslaget Bidrag till vissa hjälpmedel för
handikappade får disponeras av socialstyrelsen för ändamålet.
Jag
förordar att Kungl. Maj:t ger utrustningsnämnden för universitet och högskolor
i uppdrag att t. v. utföra vissa centrala upphandlingsfunktioner m. m. på
hjälpmedelsområdet. Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela anvisningar om UHH:s
verksamhet inom nämnda område. För
Prop.
1972:24 41
upphandling
av hjälpmedel åt handikappade behöver nämnden tillföras personal med erfarenhet
inom området. Jag beräknar under anslaget Bidrag till vissa hjälpmedel för
handikappade övergångsvis 475 000 kr. att ställas till nämndens förfogande för
täckande av kostnaderna för erforderlig personal m. m. för ändamålet under
budgetåret 1972/73. Det ankommer på Kungl. Maj:t att föreskriva att tUl nämnden
vid UUH skall adjungeras företrädare för hjälpmedelsområdet och för
riksrevisionsverket vid handläggning av frågor rörande hjälpmedel.
Statsbidragsreglema
för vissa enklare hjälpmedel
Hjälpmedelsgrappen
framhåller att de nuvarande statsbidragsbestäm-melsema förutsätter en arbetskrävande
detalj redovisning av statsbidragsunderlaget. I syfte att förenkla och
förbilliga rutinerna föreslår grappen att vissa enklare hjälpmedel skall kunna
utlämnas av sjukvårdshuvudmännen utan detalj redovisning. För detta slags
hjälpmedel bör huvudmännen enligt gruppens förslag erhålla kostnadsersättning
i form av ett stående, till kostnaden avpassat samlingsbidrag från staten. Bidragsbeloppet
bör fastställas att gälla för viss tid, i första hand tre år.
Grappen föreslår att 136
angivna hjälpmedel upptas på en särskild hjälpmedelsförteckning (förteckning B)
och att statsbidraget till dessa hjälpmedel utgår genom samlingsbidraget. För
att sjukvårdshuvudmännen skall erhålla samlingsbidraget krävs att de förbinder
sig att lämna ut dessa hjälpmedel till handikappade kostnadsfritt i enhghet med
nuvarande praxis. Sjukvårdshuvudmännen föreslås vidare själva få bestämma
vilka befattningshavare som skall ha rätt att lämna ut (ordinera) hjälpmedlen.
Rejmissinstansema ställer
sig i princip positiva till förslaget om införande av ett samlingsbidrag till
de angivna hjälpmedlen. Man anser det angeläget att en förenkling kommer till
stånd och att huvudmännen lämnas största möjliga frihet, utan att detta minskar
handikappades möjligheter att få adekvata hjälpmedel. Vissa remissinstanser
förordar att systemet med samlingsbidrag på sikt byggs ut.
Svenska
landstingsförbundet finner det angeläget att möjligheter skapas att förenkla
och förbilliga landstingens rutiner i fråga om enklare hjälpmedel. Eftersom
hjälpmedelsgruppen föratsatt att överläggningar skall tas upp med förbundet
anser sig förbundet inte kunna föregripa det slutiiga förhandlingsresultatet
genom att ta ställning för eller emot förslaget. Inte heller Svenska
kommunförbundet vill ta ställning till förslaget i avvaktan pä överläggningar
i frågan.
För egen del finner jag
det angeläget att verksamheten med vanligen förekommande, enklare hjälpmedel ges
en mera rationell utformning. Statsbidraget till sjukvårdshuvudmännens
hjälpmedelsverksamhet är sedan gammalt knutet till kostnaden för varje
utlämnat hjälpmedel. Denna bidragskonstruktion kunde te sig naturlig då
hjälpmedelssortimentet i
Prop. 1972: 24 42
stort
sett endast utgjordes av proteser och andra ortopediska hjälpmedel.
Utvecklingen har emellertid lett till att enbart de enklare hjälpmedel som
innefattas i det av hjälpmedelsgruppen föreslagna bidragssystemet för närvarande
torde ordineras och utlämnas i ett antal av minst 150 000 per år. En ersättning
styckevis kan inte anses rationell. Verksamheten med dessa hjälpmedel bör nu fä
en enklare och övergripande utformning. Praktiskt taget alla remissinstanser
har också i princip intagit denna ståndpunkt.
Överläggningar
bör snarast tas upp med företrädare för sjukvårdshuvudmännen beträffande de
angivna frågoma. Dessa överläggningar bör syfta till att sjukvårdshuvudmännen
inom ramen för sina uppgifter pä rehabiliteringsområdet svarar för verksamheten
med de av hjälpmedelsgruppen angivna enklare hjälpmedlen. Formen för
statsverkets ersättning till sjukvårdshuvudmännen för deras verksamhet med
dessa hjälpmedel bör fastställas i överläggningarna. Det ankommer på Kungl. Maj:t
att, sedan överenskonmielse nåtts med sjukvårdshuvudmännen, meddela de
bestämmelser som behövs, övriga hjälpmedel berörs inte av den föreslagna
förändringen.
Nya
bidragsregler för ortopediska skor m. m.
Hjälpmedelsgrappen
konstaterar att under år 1968 utgick statsbidrag till ortopediska skor med ca 8
mUj. kr. Erfarenhetsmässigt utiämnas sådana skor i betydande utsträckning även
till personer med smärre fotdeformiteter, vilka visserligen kräver anpassning
av skorna, men som inte; i och för sig innebär något handikapp i vanlig mening.
Hjälpmedelsgrappen anser det rimligt att även den som ordineras ortopediska
skor får vidkännas den kostnad som ett skoköp normalt medför för envar och
föreslår att en egenavgift på 80 kr. per par tas ut av den som blivit ordinerad
sädana skor. Besparingen för statsverket uppskattar grappen till drygt 1 milj.
kr. per år. Dessa medel bör enligt grappens mening kunna användas tiU
angelägnare insatser inom hjälpmedelsområdet.
Flertalet
remissinstanser delar hjälpmedelsgrappens uppfattning att den som ordineras
ortopediska skor bör betala ett normalt pris för skoma. Åtskilliga
remissinstanser anför dock att avgiften bör sättas lägre än 80 kr. och vara
differentierad, särskilt med hänsyn till barn och personer med onormal
skoförslitning. Några remissinstanser avstyrker förslaget.
Jag
delar hjälpmedelsgrappens principiella uppfattning och förordar att en egenavgift
införes för ortopediska skor. Bestämmelserna bör dock utformas sä att särskilda
regler eller differentierade avgifter kan fastställas för den mindre gmpp -
huvudsakligen bam - där det av medicinska och sociala skäl får anses obilligt
att ta ut den angivna egenavgiften. Det
Prop. 1972: 24 43
ankommer
pä Kungl. Maj:t att, efter hörande av socialstyrelsen, meddela närmare
bestämmelser, som bör träda i kraft den 1 januari 1973.
Inom
den ortopediska hjälpmedelssektom utgår för närvarande statsbidrag till vissa hålfotsinlägg,
som skiljer sig frän övriga inlägg genom sin konstraktion och funktion. Enligt
av hjälpmedelsgrappen redovisade uppgifter tillverkades år 1968 ca 30 000
sådana statsbidragsberättigade inlägg. Den genomsnittiiga tillverkningskostnaden
var 36 kr. Hjälpmedelsgruppen föreslår att den som ordineras sådant inlägg i
fortsättningen skall betala den kostnad som inlägget betingar. Belastningen på
hjälpmedelsanslaget för detta ändamål var under budgetåret 1970/71 drygt 1,4 milj.
kr. Dessa medel bör enligt grappens mening kunna komma till bättre användning
på andra områden inom ramen för hjälpmedelsanslaget.
Flertalet
remissinstanser delar i princip grappens mening. Viss tveksamhet anförs dock
mot ett generellt slopande av statsbidraget. Särskilt för vissa grapper
handikappade bam anses kostnaderna kunna bli pätag-Uga genom täta byten av
inläggen. Några remissinstanser avstyrker helt förslaget.
För
egen del ansluter jag mig till den principiella uppfattningen att statsbidrag
till de angivna inläggen inte bör utgå generellt. Nuvarande bidragsmöjligheter
bör dock bibehållas för personer som genom sina fotdeformiteter eller andra
medicinska skäl är uppenbart handikappade och i behov av inläggen för sin
dagliga livsföring. Särskild hänsyn bör därvid tas tUl bam och ungdomar. Det
ankommer pä Kungl. Maj:t att, efter hörande av socialstyrelsen, meddela
närmare bestämmelser, som bör träda i kraft den 1 januari 1973.
Vissa
gränsdragningsfrågor
Hjälpmedelsgrappen
tar i sitt betänkande upp frågan om definitionen av hjälpmedel för
handikappade. Gruppen påpekar att det bland de statsbidragsberättigade
ortopediska hjälpmedlen finns artiklar som inte är att anse som
handikapphjälpmedel utan som terapevtiska hjälpmedel, dvs. de används i vissa
fall eller alltid som ett inslag i sjukvård. Gipsvaggor, halskragar och sträck
kan i stor utsträckning räknas hit. Även en avsevärd del av stödkorsetterna
torde ordineras i terapevtiskt syfte. Det är mänga gånger svårt att avgöra när
sädana ortopediska hjälpmedel skall föras till ena eller andra grappen.
Eftersom staten betalar kostnaderna för hjälpmedel åt handikappade, medan
sjukvårdshuvudmännen har att svara för de med sjukvården förenade kostnaderna,
bör det emellertid så långt möjligt klarläggas om ett hjälpmedel skall
hänföras till grappen hjälpmedel för handikappade eller ej.
De
remissinstanser som tar upp dessa frågor tillstyrker överlag att överläggningar
tas upp mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i syfte
Prop. 1972: 24 44
att
klargöra gränsdragningen mellan handikapphjälpmedel och terapevtiska
hjälpmedel. Statens handikappråd anser för sin del att den nuvarande
gränsdragningen över huvud taget mellan terapevtiska hjälpmedel och
handikapphjälpmedel innebär problem för enskilda handikappade och snarast bör
utredas.
Jag
delar uppfattningen att det är angeläget att klart definiera vilka hjälpmedel
som är att betrakta som handikapphjälpmedel i ordets egentliga betydelse och
följaktligen skall bekostas med statsbidrag enligt hjälpmedelskungörelsen. En
gränsdragning bör därvid ske gentemot sådana hjälpmedel som har till ändamål
att tillgodose ett behov av sjukvårdskaraktär och vars tillhandahållande bedöms
falla inom sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde. I likhet med bl. a. statens
handikappråd anser jag att denna fråga bör närmare utredas. Jag avser att
senare föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt hjälpmedelsgruppen att företa denna
utredning.
Distribution
och finansiering av vissa förbrukningsartiklar
Hjälpmedelsgrappen
framhåller att de statsbidragsberättigade förbrakningsartiklama för
handikappade intar en särställning inom hjälpmedelshanteringen. Det gäller här
artiklar huvudsakligen av engångsnatur, som fortlöpande förbrakas av den
handikappade. I den av socialstyrelsen fastställda hjälpmedelsförteckningen
återfinns som kostnadsfria förbrakningsartiklar bandage m. m. för colostomi-
och Ueostomiopererade, injektionssprator och kanyler för diabetiker samt
uppsamlingsanordningar m. m. för patienter med urininkontinens, urinretention
och tarminkontinens. Artiklarna utlämnas vanligen i kvantiteter som är avsedda
att täcka en viss tids förbrakning.
De
undersökningar hjälpmedelsgruppen redovisat frän detta område visar att
förbrukningsartiklarna av sjukvårdshuvudmännen f. n. tillhandahålls i
skiftande former. Enligt gruppens mening bör förbrukningsartiklama
tillhandahållas kostnadsfritt genom landets ca 600 apotek. Därigenom uppnås en
god geografisk spridning av utlämningsställena. Vidare tillhandahåller apoteken
redan nu bl. a. hudskyddsmedel, tvättsprit och insulin, dvs. apoteksvaror och
läkemedel som mänga handikappade behöver i kombination med
förbrukningsartiklar. En distribution genom apoteken förutses också kunna
förenas med personlig service till de handikappade. Beträffande viss
utrymmeskrävande materiel kan kompletterande distributionsformer ifrågakomma
om detta ur kostnadssynpunkt ställer sig fördelaktigt. Särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt apotekens service i glesbygder.
Genom
den föreslagna förändringen kan också uppköpen av förbrukningsartiklama
rationaliseras. En central upphandling genom Apoteksbolaget kan enligt
gruppens mening medföra påtagliga besparingseffekter.
Prop. 1972: 24 45
I
anslutning tUl förslaget om ändrade distributionsformer för artiklarna förordar
hjälpmedelsgrappen även ändrade finansieringsregler för dessa. Gruppen har i
sina överväganden stannat för att föreslå att de kostnadsfria
förbrukningsartiklarna skall finansieras genom sjukförsäkringen, enligt samma
regler som gäller för de kostnadsfria läkemedlen. Motiveringen är främst att
dessa artiklar har ett nära samband med sjukvården. Totalkostnaden för de
artiklar som enligt hjälpmedelsgruppens förslag skall ersättas av den allmänna
försäkringen kan f. n. beräknas tUl omkring 10 mUj. kr. per år.
I
likhet med samtiiga remissinstanser delar jag hjälpmedelsgruppens uppfattning
att en distribution genom apoteken bör vara en rationell form för tUlhandahållande
av förbrakningsartiklama. Apoteksbolaget har i sitt remissyttrande också
förklarat sig berett att ta på sig uppgiften. Bolaget begär emellertid skäligt
rådram för att förbereda och organisera verksamheten. Jag förordar att
distributionen av de statsbidragsberättigade förbrukningsartiklama överförs
till apoteken fr. o. m. den 1 januari 1973.
Förslaget
om att de statsbidragsberättigade förbrukningsartiklama skall finansieras genom
den allmänna försäkringen tillstyrks av samtliga remissinstanser. Jag förordar
att det genomförs och att förbrakningsartiklama fr. o. m. den 1 januari 1973
finansieras genom sjukförsäkringen enligt samma regler som gäller för kostnadsfria
läkemedel. Jag avser att i annat sammanhang framlägga förslag till erforderliga
författningsändringar.
Anslagsfrågor
Medelsbehovet
under anslaget Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade kan - med
beaktande av gällande utbetalningsbestämmelser -för nästa budgetår beräknas
till 135 milj. kr.
I
detta anslagsbelopp för budgetåret 1972/73 har jag inräknat 200 000 kr. till
personal m. m. för socialstyrelsens hjälpmedelsräd samt 475 000 kr. för
personal m. m. inom utrastningsnämnden för imiversitet och högskolor för
nämndens verksamhet med upphandling av handikapphjälpmedel.
Prop. 1972: 24 46
Hemställan
Under
åberopande av vad jag anfört i det föregående hemstäUer jag att Kungl. Maj:t
föreslår riksdagen att
1) godkänna de allmänna riktlinjer för organisationen
av verksamheten med hjälpmedel för handikappade som jag har angett i det föregående;
2) tUl Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade
för budgetåret 1972/73 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 135
000 000 kr.
Med
bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlätas
proposition av den lydelse bilaga tUl detta protokoll utvisar.
Ur protokollet Britta Gyllensten
Prop.
1972:24 47
Innehåll
Sida
Inledning ........................................................... ... 2
Nuvarande
verksamhet ........................................ ... 3
Hjälpmedelsgruppens
förslag ................................. 9
Allmänna
synpunkter........................................... ... 9
Hjälpmedelsråd
i socialstyrelsen............................ . 11
Upphandlingen
av hjälpmedel .............................. 13
Statsbidragsreglerna
för vissa enklare hjälpmedel..... . 17
Den
ortopediska hjälpmedelssektorn....................... . 19
Distribution
och finansiering av vissa förbrukningsartiklar 21
Remissyttranden
.................................................. 22
Allmänna
synpunkter........................................... . 22
Hjälpmedelsråd
i socialstyrelsen............................ . 24
Upphandlingen
av hjälpmedel .............................. . 26
Statsbidragsreglerna
för vissa enklare hjälpmedel..... . 28
Den
ortopediska hjälpmedelssektom....................... . 30
Distribution
och finansiering av vissa förbrukningsartiklar 32
Departementschefen............................................. . 34
Allmänt
om hjälpmedelsgruppens förslag................. . 35
Hjälpmedelsråd
i socialstyrelsen............................ . 36
Upphandlingen
av hjälpmedel .............................. . 38
Statsbidragsreglerna
för vissa enklare hjälpmedel..... . 41
Nya
bidragsregler för ortopediska skor m. m............ 42
Vissa
gränsdragningsfrågor ................................. .. 43
Distribution
och finansiering av vissa förbrukningsartiklar 44
Anslagsfrågor
................................................. . 45
HemstäUan......................................................... . 46
opaginerad Kontrollera mot PDF
ESSELTE
TRYCK, STOCKHOLM 1972 722032
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
14 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (13)
13 kopplingar i 10 dokument.
- Bet. 1973:KU20 Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av granskning av statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning s. 11 i texten
- Prop. 1973:1 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1973/74 i texten
- Bet. 1972:SoU31 Socialutskottets betänkande i anledning av motion om tillhandahållandet av vissa läkemedel som betalas av staten eller landsting s. 3 · s. 9 i texten
- Rskr. 1972:167 i texten
- Bet. 1972:SoU14 Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:24 angående ändrad organisation av verksamheten med hjälpmedel för handikappade m. m.… s. 1 · s. 3 · s. 4 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- Ekstedt, Ideellt skadestånd för personskada, 1977 s. 269 om s. 21 i texten