Kungl. Maj:ts proposition med förslag till riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik m.m.
1972 · 101 sidor, varav 94 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 94 av 101 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:33, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik m.m.
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts
proposition nr 33 år 1972 Prop. 1972: 33
Nr 33
Kungl.
Majrts proposition med förslag till riktlinjer för och organisation av
samhällets konsumentpolitik m. m.; given Stockholms slott den 3 mars 1972.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
KJELL-OLOF
FELDT
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen förordas vissa riktlinjer för en utbyggd och förnyad
konsumentpolitik. Det huvudsakliga målet för denna bör vara att stödja konsumenterna
och förbättra deras ställning på marknaden. Detta mål kan i första hand nås
genom att hushållen ges bättre möjlighet att planera den egna verksamheten bl.
a. genom att de får bättre information om marknadens utbud och om olika sätt
att tillgodose de egna behoven. Informationsflödet från konsumenterna till
producenterna bör ökas och förbättras så att produktionen anpassas bättre till
konsumenternas behov. 1 många fall kan vara rationellt att de konsumentpolitiska
organen samverkar direkt med producenterna.
Informationen
till konsumenterna bör inriktas på hushållens större planeringsfrågor.
Utbildning i konsumentkunskap nämns som ett pä sikt effektivt konsumentpolitiskt
medel. Företagen bör i ökad utsträckning svara för informationen om olika
produkter. Detta kan ske bl. a. genom varudeklarationer. Innehållet i
varudeklarationerna bör i större utsträckning än f. n. ange produkternas
bruksegenskaper.
I
propositionen föreslås att ett konsumentverk inrättas den 1 januari 1973.
Därvid förutsattes, att verksamheten vid statens konsumentråd, statens institut
för konsumentfrågor och varudeklarationsnämnden upphör. Det nya verket bör
delta i försöksverksamheten med programbudgetering. Verksamheten bör indelas i
ett program för utredning
1
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 33
Prop.
1972: 33 2
och
producentkontakt och ett program för information och utbildning. En
huvuduppgift för det förstnämnda programmet bhr att skaffa kunskaper om
konsumenternas förhållanden i olika avseenden samt att ange möjligheter till
ett resursutnyttjande som ger konsumenterna bättre förutsättningar att
tillfredsställa de egna behoven. En annan uppgift blir att påverka
producenterna i samma syfte. Slutligen bör en uppgift vara att fästa
uppmärksamheten vid sådana problem som faUer inom andra mydigheters
ansvarsområde och som bör behandlas av dessa myndigheter. För programmet
information och utbildning blir det huvudsakliga målet att ge konsumenterna
den information som blir resultatet av utredningsverksamheten. Härutöver bör
även annan information lämnas som är av intresse för konsumenterna.
Konsumentverket
föreslås få en styrelse med sju ledamöter. Styrelsen bör få en sammansättning
som säkerställer att verkets arbete inriktas på att tillvarata konsumenternas
intressen. Personer med skiftande erfarenhetsbakgrund bör beredas plats i
styrelsen.
För
verksamheten inom programmet utredning och producentkontakt förordas två
utredningsavdelningar, den ena för mathållning och bostad m. m. och den andra
för beklädnad, fritid och resor m. m. Vidare föreslås en teknisk enhet, en
informationsenhet, en administrativ enhet samt ett planeringssekretariat.
För
konsumentverket beräknas 142 tjänster. För verkets förvaltningskostnader under
andra hälften av budgetåret 1972/73 beräknas ett an-anslag av ca 6,7 milj. kr.
Medelsanvisningen beräknas möjliggöra en ökning av antalet anställda med ca 20.
Särskilda anslag förs upp för samma tid till forskning m. m. (600 000 kr.) och
till allmänna reklamationsnämnden som t. v. förutsätts arbeta i nuvarande
former (800 000 kr.).
1
propositionen berörs vissa möjligheter för kommunal verksamhet på det
konsumentpolitiska området. I den mån en sådan verksamhet kommer till stånd bör
kommunerna kunna påräkna bistånd av de regionalt verkande hemkonsulenterna. Det
föreslås att antalet hemkonsulenter ökas med sex.
Prop. 1972: 33
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockhohns slott den 3 mars 1972.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON,
FELDT.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Feldt, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer
för och organisation av samhällets konsumentpolitik och anför.
I årets statsverksproposition (prop. 1972: 1 bil. 12 s.
32) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1972/73 föra upp anslag som berörs av
omorganisationen av den statliga verksamheten på konsumentområdet med beräknade
belopp. Beredningen av de organisations- och anslagsfrågor som sammanhänger med
omorganisationen är nu avslutad och jag anhåller att få redogöra för dem
närmare.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1967
tillkallade min företrädare sakkunniga med uppdrag att utreda riktlinjerna för
den statliga konsumentupplysningen samt därmed sammanhängande forsknings-,
provnings- och undersökningsverksamhet. Den 20 september 1968 utvidgades
uppdraget till att omfatta konsumentupplysning om personbilar.
De
sakkunniga, som tog namnet konsumentutredningeni, avgav år 1969 en lägesrapport
(Ds H 1969: 5) Synpunkter på den framtida koti-sumentpolitiken samt år 1971
betänkandet (SOU 1971:37) Konsumentpolitik riktlinjer och organisation
(huvudbetänkandet) och betänkandet (SOU 1971: 86) Bilen och konsumenten
(bilbetänkandet). I betänkandena föreslås dels en ny statlig organisation, ett
konsumentverk, för samhällets konsumentpolitiska verksamhet, dels åtgärder för
att förbättra informationen om bilar och stärka konsumentskyddet på
' Ledamöter: Landshövdmgen Thure Andersson, ordförande,
kanslirådet Gösta Backman, hovrättsrådet Erik Borglund, civilekonomen Liliemor
Erlander, redaktören Valter Ersson, direktören Karl-Erik Gillberg, ekon. lic.
Leif Lindh, avdelningschefen Turid Ström och studierektorn Thord Wallén.
Prop. 1972: 33 4
området.
Riksdagen har vid behandling av proposition med förslag till livsmedelslag (prop.
1971: 61, JoU 1971: 41, rskr 1971: 218) funnit starka skäl tala för att Kungl.
Maj:t i samband med prövningen av konsumentutredningens förslag även prövar
frågan om utvidgad besvärsrätt enligt livsmedelslagen för tillvaratagande av
konsumenternas intressen.
Remissyttrande över
huvudbetänkandet har avgetts av statens institut för folkhälsan, statskontoret,
byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), skolöverstyrelsen,
kommerskollegium, marknadsrådet, näringsfrihetsombudsmannen (NO),
konsumentombudsmannen (KO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), statens
institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, statens institut för
företagsutveckling (SIFU), statens provningsanstalt, styrelsen för teknisk
utveckling, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens län, delegationen för
lokalisering av statlig verksamhet, statens handikappråd,
varudeklarationsnämnden (VDN), Sveriges standardiseringskommission, Svenska
kommunförbundet, Stockholms, Göteborgs, Helsingborgs, Norrköpings, Kalmar och Umeå
kommuner, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Svenska
företagares riksförbund, Svensk industriförening, Lantbrukarnas riksförbund
(LRF), Svenska annonsörers förening. Svenska reklambyråförbundet, Sveriges
marknadsförbund, Svenska journalistförbundet. Svenska tidningsutgivareföreningen,
Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Studieförbundet Vuxenskolan, Sveriges Radio
aktiebolag, TRU kommittén för TV och radio i utbildningen, Statstjänstemännens riksförbund
(SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statsanställdas förbund,
Sveriges hemkonsulenters förening, Moderata samlingspartiets kvinnoförbund,
Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Husmodersförbundet hem och samhälle, Kooperativa
gillesförbundet. Svenska tek-nologföreningen. Institutet för storhushållens
rationalisering, AB Svensk byggtjänst. Motorbranschens riksförbund (MRF),
Sveriges Allmännyttiga Bostadsförening (SABO), Hyresgästernas Sparkasse- och
Byggnadsföreningars Riksförbund u. p. a. (HSB) samt Hyresgästernas Riksförbund.
Kooperativa förbundet (KF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Landsorganisationen
i Sverige (LO) har avgivit ett gemensamt yttrande.1 Kommerskollegium har
bifogat yttranden från vissa handelskamrar. Flera länsstyrelser har bifogat
yttranden av kommuner. Personalen vid konsumentinstitutet har inkommit med
särskilt uttalande.
Över
bilbetänkandet har yttranden avgetts av rikspolisstyrelsen, statens
trafiksäkerhetsverk, statens väg- och trafikinstitut, bilregisternämnden,
kommerskollegium, marknadsrådet, NO, KO, SPK, statens institut för
konsumentfrågor, statens konsumentråd, SIFU, statens prov-
' I
fortsättningen används förkortningen KF-LO-TCO.
Prop. 1972: 33 5
ningsanstalt,
styrelsen för teknisk utveckling, statens handikappråd, AB Svensk bilprovning,
standardiseringskommissionen, VDN, Sveriges köpmannaförbund, SHIO, Svenska
företagares riksförbund, LRF, korrosionsinstitutet, Motorbranschens
arbetsgivareförbund (MAF), MRF, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening.
Kungliga automobilklubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF),
Motormännens riksförbund (M), TCO, LO och Svenska transportarbetareförbundet.
Kooperativa förbundet (KF), Oljekonsumenterna OK ek. för. (OK) och Folksam
har avgivit ett gemensamt yttrande, även Sveriges grossistförbund och Sveriges
industriförbund har avgivit ett gemensamt yttrande.
Kommerskollegium
har bifogat yttranden från vissa handelskamrar. Statens handikappråd har
bifogat yttrande från Riksförbundet mot allergi och LO har bifogat yttrande
från Svenska metallindustriarbetarförbundet.
Vid
beredningen inom departementet av vissa förslag i huvudbetänkandet har
överläggningar hållits med Svenska kommunförbundet.
Nuvarande
ordning
Konsumentforskning
och konsumentupplysning bedrivs av statens konsumentråd, statens institut för
konsumentfrågor och SPK. Varudeklarationer utarbetas av VDN, som får
statsunderstöd.
Statens
konsumentråd har till uppgift att bl. a. främja och stödja initiativ till
forskning, upplysning eller andra åtgärder tiU nytta för konsumenterna. Rådet
fördelar statsmedel för sådana ändamål samt övervakar att medlen kommer till
avsedd användning. Det åligger rådet att samarbeta med konsumentorganisationer,
näringslivsorganisationer samt vetenskapliga institutioner och sammanslutningar
på de områden som berörs av rådets verksamhet.
Rådet består av ordförande
och 14 ledamöter, som representerar såväl företagarintressen som aUmänna
konsument- och löntagarintressen. Inom styrelsen finns ett arbetsutskott.
Rådets kansli förestås av en sekreterare. Hos rådet finns f. n. ca 30
anställda, varav 14 vid allmänna reklamationsnämnden.
Rådet administrerar och
finansierar allmänna reklamationsnämnden, som arbetar på försök sedan januari
1968 med uppgift att pröva tvister angående konsumentvaror och avge
rekommendationer i sådana ärenden. Nämnden, vars ledamöter utses av statens
konsumentråd, är sammansatt av företrädare för näringsliv samt allmänna
konsument- och löntagarintressen.
I
sammanhanget bör nämnas att konsumentrådet är representerat i det centrala
rådet för lokala konsumentkontmittéer, i vilket också ingår
Prop. 1972: 33 6
företrädare
för LO, TCO, ABF, Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV), Kooperativa
gillesförbundet och Husmodersförbundet hem och samhälle. Lokala
konsumentkommittéer är sedan år 1967 inrättade på försök i Helsingborg, Kalmar,
Norrköping, Skövde, Umeå och Västerås. Kommittéerna sprider allmän
konsumentupplysning och bistår i övrigt konsumenter t. ex. vid reklamationer.
Statens
institut för konsumentfrågor verkar för att arbetsförhållandena i enskilda hem
och kollektiva hushåll rationaliseras samt för att produktion och konsumtion
inriktas på goda och ändamålsenliga konsumentvaror. 1 detta syfte bedriver
institutet forsknings-, undersöknings-och provningsverksamhet samt upplysning
om egna och andra institutioners resultat av sådan verksamhet. Institutet
utger bl. a. tidskrifterna Råd och Rön och Konsumentinstitutet meddelar samt
en icke-perio-disk publikation. Köpråd. Institutet leds av en styrelse, som
består av institutets direktör samt sex andra ledamöter, som Kungl. Maj:t
utser. Hos institutet finns f. n. ca 90 anstäUda.
Institutets verksamhet
drivs på två undersökningsavdelningar, en teknisk avdelning, en upplysningsavdelning,
en hemkonsulentsektion och ett kansli. Arbetet på undersökningsavdelning 1 är
inriktat på livsmedel och kökets utrustning. Undersökningsavdelning 2
undersöker och provar textilier samt granskar redskap m. m. för hemvård. Den
tekniska avdelningen undersöker och provar bl. a. konsumtionsvaror som faller utanför
de båda andra undersökningsavdelningarnas arbetsområden samt ger viss service
åt dem.
Institutet handlägger
centralt frågor rörande de 33 statliga hemkonsulenternas verksamhet. Dessa är
från den 1 juli 1970 anställda vid länsstyrelserna och samarbetar med
priskontoren. Hemkonsulenterna ger råd och upplysningar till enskilda hushåll
genom föredrag, kurser, besök, demonstrationer, utställningar, skrifter och
massmedia. Samarbete sker med olika regionala och kommunala instanser.
VDN
utarbetar varudeklarationer och kontrollerar användningen av dem. Nämnden har
till uppgift att verka för ökad användning av upplysande varudeklarationer för
konsumtionsvaror samt att därvid särskilt tillse, att deklarationerna blir
vederhäftiga och i lämplig omfattning enhetligt utformade. Deklarationerna
upptar sådana materiella och funktionella egenskaper hos en vara som kan mätas
och är av betydelse, s. k. VDN Fakta.
Verksamheten
finansieras genom bidrag från staten och vissa organisationer samt från de
företag som utnyttjar deklarationerna.
Nämnden
består av 14 ledamöter, vilka representerar näringslivet och konsumenterna.
Ordföranden tiUsätts av Kungl. Maj:t efter förslag av Sveriges
standardiseringskommission. Antalet anställda är f. n. ca 20.
Nu
nämnda organ och deras verksamhet berörs direkt av förslagen i konsumentutredningens
huvudbetänkande. I sammanhanget bör emel-
Prop.
1972: 33 7
lertid
också nämnas vissa andra myndigheter, som fullgör betydelsefulla uppgifter
inom konsumentpolitikens ram.
Marknadsrådet
handlägger ärenden enhgt lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet. Rådet är vidare dömande instans vid
tillämpning av lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring och lagen (1971:
112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor.
NO
prövar frågor om konkurrensbegränsning inom näringslivet och gör framställning
till marknadsrådet om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av
konkurrensbegränsning. Det åligger honom särskilt att bl. a. ta upp till
behandling konkurrensbegränsningar, som är av betydelse för större
konsumentintressen.
KO
handlägger ärenden om otillbörlig marknadsföring och otillbörliga
avtalsvillkor. Det ankommer på honom att genom förhandlingar söka undanröja
sådana marknadsföringsåtgärder eller avtalsvillkor, som han anser vara
otillbörliga. Om rättelse ej sker, kan KO hos marknadsrådet föra talan om
förbud. Det åligger honom särskilt att granska områden, där otillbörliga
åtgärder eller villkor kan antagas vara till särskilt men för konsumenterna.
SPK
för kartell- och storföretagsregister samt verkställer, till betydande del för
NO:s räkning, utredningar rörande pris- och konkurrensförhållanden inom
näringslivet utom bank- och försäkringsväsendet. SPK bedriver vidare löpande
prisövervakning samt konsumentupplysning i prisfrågor.
Vid
samtliga länsstyrelser utom den i Stockholms län finns priskontor, som
regionalt biträder nämnden vid insamling av material för utredningsverksamheten
och prisövervakningen.
Konsumentutredningens
förslag angående riktlinjer och organisation för konsumentpolitiken
Bedömning
av nuvarande verksamhet och organisation
Konsumentutredningen
anför att statsmakterna nu har gjort insatser på konsumentområdet i tre
decennier. Den hittillsvarande verksamheten tillhör väsentligen ett inlednings-
och försöksskede. Under senare år har en ökad överblick och ett växande
intresse för konsumenternas situation aktualiserat ett mera samlat grepp på
konsumentfrågorna.
Utredningen
konstaterar att statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor, SPK
och VDN med begränsade resurser gjort betydande insatser och på ett avgörande
sätt bidragit till att skapa gott anseende för statlig verksamhet på
konsumentområdet.
Samtidigt
finner utredningen att bl. a. den splittrade organisationen inneburit
svagheter. Enligt utredningen har det inte varit möjligt att
Prop. 1972: 33 8
klart
funktionsindela institutionerna. Grundläggande förhållanden på konsumentsidan
har inte undersökts i större omfattning. De organisatoriska förhållandena har,
anser utredningen, gjort det svårt att bygga upp ett samordnat och väl
integrerat system av konsumentpohtiska åtgärder. Detta har försvårat arbetet
att planera, styra och prioritera. Konsumentrådet har i praktiken haft alltför
begränsade medel att utöva den samordnande funktion som varit avsedd.
Utredningen
anför att varudeklarationerna kommit att i huvudsak få en utpräglat teknisk
inriktning som minskat deras värde för konsumenterna. Det har i olika
sammanhang hävdats att konsumenterna i stor utsträckning saknat insikter i vamdeklarationssystemets
funktioner och uppfattat deklarationerna som kvalitetsgarantier. Arbetet med
varudeklarationer har bl. a. samband med konsumentinstitutets arbete beträffande
provningsmetoder för olika varuområden.
Varudeklarationerna
har inte samordnats med informationen i stort på konsumentområdet. Inte heller
i övrigt har de ofta påvisade behoven av att samordna upplysningsverksamheten
på konsumentområdet kunnat tillgodoses tillräckligt. Utredningen anser att det
är nödvändigt med en genomgripande organisatorisk omdaning.
Konsumentpolitikens
inriktning
Utredningens
lägesrapport har behandlat målsättning och verksamhetsformer för en ny
konsumentpolitik. I huvudbetänkandet sammanfattas rapportens analyser och
bedömningar. Enligt utredningen berör frågor om hur konsumenterna köper och
använder produkter endast en begränsad del av konsumentproblemen.
Konsumentpolitiken måste grundas på en bredare och ingående analyserad bild av
konsumenternas hela situation. Intresse måste ägnas frågorna hur konsumenterna
och särskilda konsumentgrupper använder sina resurser i pengar, arbetskraft och
tid. Detta har betydelse i välfärdshänseende.
Det
kan i vissa fall ha begränsad betydelse hur ett konkret köpval träffas. Utredningen
konstaterar att val mellan olika varianter av viss produkt i viss mån kan
betraktas som ett sista, förhåUandevis okomplicerat steg i en invecklad
beslutsprocess. Andra beslutssituationer kan ställa konsumenter inför svårare
och mer betydelsefulla avgöranden. Som exempel nämner utredningen val av
bostad, konsumtionsmönster, former och inköpsställe för löpande inköp samt
arbetsfördelning och arbetsmetodik i hushållets arbete.
Andra
för konsumenterna ytterst betydelsefulla frågor hänger samman med den miljö
som medverkar till att forma konsumenternas situation. Det är ett konsumentpolitiskt
intresse att följa och analysera denna miljö och dess förändringar. De senare
kan gäha hushållens storlek och
Prop.
1972: 33 9
sammansättning,
bostadsstandard, särskilda bygders karaktär eller stadsdelars och orters
struktur i servicehänseende.
Enligt utredningen måste
man se hushållens resursanvändning i ett samhällsekonomiskt sammanhang. Den
samhällsekonomiska verksamheten kan sägas ha som mål att skapa välbefinnande i
fysisk, psykisk och social bemärkelse åt individerna. Samarbete och samordning mel-
lan den offentliga verksamheten, näringslivet och hushållen erfordras för att
nå bästa möjliga resultat. Hushållen utgör produktionsenheter i den
sammanhängande arbetsprocessen och medverkar aktivt i verksamheten för att
tillgodose kraven på välbefinnande. Man måste därför analysera hushållens roll
och problem i produktionskedjan.
Samspelet
mellan offentlig verksamhet, näringsliv och hushåll har ofta främst bedömts
från företagsekonomiska utgångspunkter. Hushållens reaktioner har därvid
tilldragit sig intresse men inte frågor om deras grundläggande behov och
resurser. 1 samspelet mellan den offentliga verksamheten, näringslivet och
hushållen har de senare enligt utredningen i många hänseenden en svag
ställning. De är väsentligen hänvisade till en extrem smådriftsform.
Konsumentpolitikens
uppgifter blir därför att på olika vägar kompensera svagheter som hänger
samman med hushållens smådriftsform. Åtgärder kan avse att söka avlasta hushåUen
uppgifter som den offentliga verksamheten eller näringslivet kan fullgöra i
rationellare former. En annan uppgift kan vara att söka lösa generella interna
hushållsproblem, som de individuella hushåUen saknar resurser att lösa.
Smådriftsförhållandena kan vålla särskilda svårigheter för speciella
konsumentgrupper. Enligt utredningen måste särskild uppmärksamhet fortlöpande
ägnas åt resurssvaga grupper som låginkomsttagare, pensionärer och handikappade.
Det
saknas i betydande utsträckning grundläggande uppgifter och analyser
beträffande hushållens och olika hushållsgruppers faktiska situation. Även
metoder för undersökningar och analyser saknas.
I
den konsumentpolitiska verksamheten måste man samla in och systematisera ett
tillförlitligt kunskapsunderlag. En viktig uppgift blir att göra grundläggande
hushållsekonomiska undersökningar och att utveckla lämpliga metoder för dessa.
Förebilder för arbetsmetodiken bör sökas i bl. a. de systemanalytiska metoder
som används inom de ekonomiska vetenskaperna. Resultaten måste kunna mätas.
Undersökningarna kan inte begränsas till traditionellt hushållsarbete.
Intresse har t. ex. också vilken tid och transportkapacitet som används för förvärvsarbete
utanför bostaden. Det har också intresse vilka resurser som finns för andra
aktiviteter i hemmet och hur dessa resurser fördelas.
Undersökningarna
måste enligt utredningen klarlägga hur hushållen fungerar som
produktionsenheter i samspel med andra enheter i sam-
Prop. 1972: 33 10
hällsekonomin.
Resultaten får sedan analyseras och enligt utredningen konfronteras med den
samhälleliga målsättningen på olika områden. Brister i måluppfyllelsen utvisar
konsumentproblem. Uppgiften för de konsumentpohtiska institutionerna blir att
avhjälpa dessa brister. I den mån ansvaret härför faller på andra myndigheter
får de konsumentpolitiska organen väsentligen en undersökande, problemställande
och förmedlande roll.
Bedömning av
konsumentproblem innefattar frågor om konsumenters och konsumentgruppers behov.
Dessa formuleras normativt med utgångspunkt i samhällets ambitioner när det
gäller de enskildas välfärd. När man bedömer hushållens behov kan man enligt
utredningen inte i någon avgörande grad gå ut ifrån konsumenternas faktiska anspråk
och deras efterfrågan av produkter. Anspråksnivån kan av olika skäl vara
alltför låg. Det är sålunda väl känt att stora grupper har ett kosthåll som
inte fyller rimliga krav på näringsriktighet.
Utredningen
framhåUer att avsikten inte är att beskära konsumenternas egen valfrihet. Det
konsumentpolitiska arbetet skah på olika vägar skapa ökat medvetande om denna
valfrihet och bidra till mera gynnsamma möjligheter att använda dem.
Hittills har man enligt
utredningen i hög grad litat till upplysningsverksamheten, när det gäht att
stärka konsumenternas position. På grundval av ett konkurrensekonomiskt synsätt
har konsumenternas val av varor antagits påverka olika produkters framgång på
marknaden och produktutvecklingen. Därjämte har provning och information antagits
direkt påverka producent- och distributionsledet.
Utredningen anser att det
råder åtskilhg osäkerhet om hur effektiv upplysningsverksamheten till
konsumenterna är. Möjligheterna att påverka konsumenterna med information är
begränsade. Långtgående krav på objektivitet och försiktighet i
upplysningsverksamheten för ofta med sig att informationen blir vidlyftig,
tekniskt komplicerad, reservationsrik och svårtillgänglig. Den får därmed
minst betydelse för grupper, som kanske har störst behov av information. Stora hushållsgmpper
saknar resurser att ta emot och använda information av hittills använt slag.
Det
är därför nödvändigt att i konsumentpolitiken i ökad grad använda också andra
medel att hävda hushållens och särskilda gruppers intressen. Insatserna kan
avse antingen att söka öka kunskaperna eller förbättra arbetsmetoderna hos
hushållen eller att på olika sätt söka medverka till förändringar i hushållens
yttre miljö.
Till
de olika åtgärderna hör att väcka debatt och skapa opinion kring väsentliga
konsumentproblem. Viktiga insatser kan göras också när det gäller att förstärka
skyddet för konsumenterna genom att påvisa behov av och skapa underlag för
lagstiftningsåtgärder. Konsumentpolitiska organ kan också på olika vägar
påkalla överväganden och åtgärder
Prop.
1972:33 11
från
andra organs sida. Insatser kan också göras över utbildningsväsendet och genom
intensifierat samarbete med olika organisationer som företräder
konsumentintressen.
Ett
viktigt inslag blir att på olika vägar söka påverka förhållanden på
producentsidan. Enligt utredningen måste producentledet se som en uppgift att
lämna information i sådana former och på sådant sätt att hushållens planerings-
och kontrollmöjligheter underlättas och att kraven på de enskilda konsumenterna
minskas. Till uppgifterna för samhällets konsumentpolititik måste enligt
utredningen höra att förmedla uppgifter om hushållssidans förhållanden tiU
näringsliv och offentlig verksamhet.
Genom
ett förtroendefullt och väl fungerande samarbete med näringsliv och offentlig
verksamhet måste man finna vägar att förbättra produktutveckling,
produktinformation, politik avseende sortiment, service, pris samt
reklamationer. Företagen måste ges bättre möjligheter att bygga sin politik på
tillförlitliga analyser av vilka väsentliga resurser som behövs i
konsumentledet.
Hittills har
undersökningsverksamheten enligt utredningen tiU betydande del koncentrerats till
jämförande varuprovningar på begränsade områden samt publicering av resultaten.
Ofta är det dock så att informationen inte är lätt tillgänglig när ett köp
blir aktuellt. Att ta fram information kan nu kräva ett avsevärt arbete från
konsumenternas sida. Utredningen anser att det är ett konsumentpolitiskt
intresse att inrikta undersöknings- och upplysningsverksamheten så långt
möjligt på bredare frågor. HushåUen behöver upplysning som kan ge hjälp vid
planering och beslut när det gäller mera gmndläggande problem. Verksamheten
kan exempelvis inriktas på upplysning om kompletta matprogram eller skilda
satt att lösa hushållens tvättproblem.
Information om produkter
bör enligt utredningen i ökad omfattning ges genom deklarationer som är tiUgängliga
vid köptillfället. Utredningen fäster stor vikt vid att man söker utveckla ett
varudeklarationssystem som är mera ändamålsenligt från konsumentsynpunkt och lättillgängligt
redovisar väsentliga bruksegenskaper. Deklarationernas värde för konsumenterna
skulle öka avsevärt om de i vissa fall kunde innebära någon form av garanti
beträffande viktiga bruksegenskaper, såsom när det gäller säkerhetsaspekter.
Enligt
utredningen för en konsumentpolitik av här skisserat slag med sig starka krav
att verksamheten blir fast sammanhållen och enhetlig. Det måste finnas en
samlad målsättning för långtidsplanering och för val och inriktning när det
gäller undersökningsprojekt och åtgärder. Verksamheten måste samordnas för att
ge största möjliga sammanlagda effekt. Nya viktiga uppgifter kommer att finnas
på konsumentområdet. För att dessa skall kunna fullgöras effektivt krävs ofta
att de angrips från olika infallsvinklar och bearbetas av en rätt sammansatt expertis.
Prop. 1972: 33 12
Resultaten
av gjorda undersökningar måste bedömas mot bakgrund av en allsidig kännedom om
konsumentproblemen. Olika åtgärder kan komma i fråga när det gäller att lösa
problemen. Stundom kan det vara mest ändamålsenligt att samtidigt vidta
åtgärder av olika slag.
Det
krävs samordning och ständigt samarbete mellan konsumentpolitikens olika
verkställande enheter även när det gäUer kontakter utåt av olika slag. Det kan
gälla kontakter med statsmaktema, andra samhällsorgan, regionala och lokala
organ, näringslivet och dess organisationer samt med konsumentorganisationer
och konsumenter. Också ett omfattande internationellt samarbete förekommer.
Nu
angivna förhållanden ger enligt utredningen entydigt vid handen att
konsumentpolitiken bör sammanhållas hos ett enhetligt konsumentverk.
Utredningens förslag innebär att konsumentrådet, konsumentinstitutet och
varudeklarationsnämnden upphör.
SPK:s
verksamhet har enligt utredningen stort intresse från konsumentsynpunkt men är
delvis av annan art än den som kommer att utmärka ett konsumentverk.
Utredningar för NO utgör en betydande del av arbetet. SPK:s särställning har
vidare markerats genom prisstoppet. På grund av angivna förhållanden har
konsumentutredningen lämnat SPK utanför den nya organisationen. Ett nära
samarbete bör äga rum mellan SPK och konsumentverket. Konsumentverket bör kunna
anlita SPK för vissa undersökningar. Konsumentinriktad information från SPK bör
i största utsträckning föras ut av konsumentverket.
Ett
nytt verks uppgifter och organisation
Enligt
utredningen skall verket på olika vägar söka tillgodose behovet av en bättre
och systematiserad kännedom om olika konsument-och hushållsgruppers faktiska
resurser och användning av dessa. För undersökningar av denna art använder
konsumentutredningen beteckningen hushållsekonomiska undersökningar. Dessa
skall belysa hushållens roll i det samhällsekonomiska sammanhanget och bör ges
stort utrymme i konsumentverkets arbete.
Undersökningsuppgifterna
innebär att inom ett brett fält följa, bearbeta och analysera det omfattande
material av konsumentintresse som redovisas i utredningar, statistiska
rapporter, vetenskapliga undersökningar etc. Sådant material kan bygga på
underlag som kan användas för att vidare bearbetas från hushållsekonomiska
utgångspunkter.
Verket
måste också genomföra egna hushållsekonomiska undersökningar samt beställa
sådana undersökningar. Enligt utredningen skall verket utvärdera och bedöma
materialet för att ge kännedom om och belysa konsumentproblem som kan kräva
behandlingsinsatser.
Materialet
kan komma från olika områden av ett vidsträckt fält, vars gränser enligt
utredningen inte behöver preciseras närmare. Det kan
Prop. 1972:33 13
röra
sig om utredningar på det sociala området, bostadsområdet och olika andra
områden av betydelse för skilda konsumentgruppers levnadsförhållanden.
Man måste också bevaka,
analysera och undersöka utvecklingen på näringslivssidan och sådan offentlig
verksamhet som producerar varor och tjänster. Också på denna väg kan kännedom
erhållas om konsumentproblem.
Verket måste enligt
utredningen hålla kontakt med konsumentarbetet på fältet och lära känna
konsumentproblem som aktuahseras där. Vägar måste skapas för att fortlöpande
rapportera problem och synpunkter. Enligt utredningen måste regional och lokal
verksamhet få stöd och ledning från konsumentverket.
Tillhör visst
konsumentproblem gällande exempelvis hälsovård eller bostadsförhållanden
annan myndighets ansvarsområde, är det vederbörande fackorgans uppgift att
slutligt bedöma problemet och att besluta om och vidta åtgärder.
Konsumentverket har enligt utredningen här att belysa problem från konsumentpolitiska
synpunkter och föra dem vidare till ansvariga organ.
Egna behandlingsåtgärder
kommer i fråga i huvudsak på områden utanför andra organs ansvarsområden.
Åtgärder bör kunna väljas inom en vid ram. De kan avse att producera och på
olika vägar föra ut information för att öka konsumenternas kapacitet. Särskilt
bör information ges i större frågor om planering och resursutnyttjande. TiU nu
berörd typ av uppgifter hör också att genom hushållsteknologiskt arbete söka
förbättra hushållens arbetsteknik och inre rationalisering.
Andra åtgärder går ut på
att skapa debatt och opinion kring väsentliga konsumentproblem. Dit hör vidare
att samarbeta och samspela med producentledet så att dess politik anpassas tUl
väsentliga konsumentintressen. Uppgifterna innefattar bl. a. producentsidans
politik när det gäller att informera konsumenterna samt att utveckla nya och
för konsumenterna mera användbara varudeklarations- och informationssystem.
Till producentledet hänför utredningen också allmän verksamhet som producerar
varor och tjänster och eljest formar hushållens yttre miljö.
Utredningen anser att ett
viktigt inslag i uppgiften att verka för bättre betingelser för konsumenterna
består i att stärka konsumentskyddet. I olika sammanhang kan ändrad lagstiftning
förbättra konsumentemas rättsställning. Även i övrigt bör verket ha till
uppgift att fästa statsmakternas och allmänna institutioners uppmärksamhet på
behoven av utredningar och reformer, förändringar av allmänna anordningar etc.
Verket skall följa effekterna av vidtagna åtgärder.
Konsumentverket bör, anser
utredningen, ha till uppgift att vara ett ledande, samordnande och förmedlande
organ på konsumentområdet. Verket skall under statsmakterna forma och precisera
konsumentpoliti-
Prop. 1972:33 14
ken
samt föra ut och arbeta in en på väsentliga konsumentintressen grundad sådan
politik. I olika sammanhang skall konsumentintressen företrädas. Verket har
enligt utredningen viktiga uppgifter i remissammanhang och som samrådsorgan
för andra organ med uppgifter som berör konsumentintressen.
Utredningen
föreslår att verket också skall fungera som anslagsför-delande institution.
Dessutom skall verket bli centralt organ för den regionala verksamheten inom
hemkonsulentorganisationen samt stödja och samverka med den lokala verksamheten
liksom med frivilligt konsumentpolitiskt arbete.
Utredningen anser att
verkets arbetsteknik måste präglas av ett kontinuerligt, etappvis utfört
arbete beträffande konsumentfrågorna i stort och särskilda konsumentproblem. En
förstudie kan ge anledning till mer eller mindre djupgående undersökningar. Ett
fast arbetsinslag blir att gå igenom och från konsumentsynpunkt penetrera
produktionen utanför verket av material som belyser olika förhållanden.
Särskilt när det gäller
det regionala och lokala arbetet måste verket finna former för en systematisk
rapportering. Det gäller även att bevaka och följa upp förhållanden i
näringsliv och offentlig verksamhet.
Enligt utredningen kan
beslut om fortsatt arbete innefatta att starta en undersökning. Den kan ske
inom någon av verkets enheter. Ofta krävs medverkan av expertis på skilda
ämnesområden. Därvid får en särskild projektgrupp sättas till. Inte sällan
måste undersökningsverksamheten drivas som beställningsarbete. Andra
institutioner bör kunna anlitas för särskilda undersökningar. Konsumentverket
får precisera och ge ramar för uppdraget, följa arbetet och medverka vid
utvärdering och redovisning.
Undersökningsrapporter kan
enligt utredningen ge anledning till beslut av verkets ledning att olika
åtgärder skall vidtas för att lösa de problem som blivit belysta. Det kan
gälla att lämna information eller att sätta i gång arbete med varudeklarationer
eller med teknisk inriktning. Beslutar verket att vända sig till statsmakterna
i fråga om exempelvis förbättrat konsumentskydd genom lagstiftningsåtgärder,
krävs att man inom verket tar fram visst material för att belysa de aktuella
konsumentproblemen och deras sammanhang med gäUande rätt.
Enligt
utredningen har den konsumentpolitiska verksamheten speciella drag och
betingelser som måste få återverknmgar i organisationsmönstret. Ett omfattande
arbete krävs för att fånga upp de problem som behandlas av verket. Ett brett
uppföljande och analyserande arbete måste bedrivas av lämpliga enheter inom
verket. Där skall också finnas kapacitet för att närmare undersöka problemen
och besluta om åtgärder inom ramen för en sammanhållen, fast inriktad
konsumentpolitik. Sambandet mellan de olika arbetsmomenten är enligt
utredningen starkt. Varierande slag av expertis krävs. I konsumentarbetet är
man vidare
Prop.
1972: 33 15
beroende
av välutvecklade yttre kontakter med konsumentgrupper, organ och institutioner
på områden av intresse för konsumentpolitiken. Nu berörda förhållanden medför
önskemål om flexibla arbetsformer.
Enligt
utredningen finns det behov av en välutbyggd organisation på två nivåer som kan
betecknas som ledningsnivå och operativ nivå. Till uppgifterna på ledningsnivån
hör att forma den långsiktiga verkspolitiken och att prioritera
undersökningsprojekt och annat arbete. Besluten förutsätter goda kontakter utåt
och god förankring hos skiftande in-tressegrapper.
För
ledningsnivån föreslås därför en styrelse som representerar olika intressen och
har erfarenhet av verksamhet på olika områden av vikt för det
konsumentpolitiska arbetet. I styrelsen bör konsumentrepresentanter utgöra
majoriteten. Verkschefen och en personalrepresentant bör ingå. Näringslivet bör
ha tillräckligt många representanter för att täcka de viktigaste
organisationerna i tillverknings- och handelsleden. Enligt utredningens
majoritet måste styrelsen få minst 13 ledamöter. I en reservation anför tre
ledamöter att väsentliga effektivitetsskäl talar för att verket får en mindre
styrelse med 79 ledamöter.
Styrelsen
är för sina beslut i hög grad beroende av underlag i form av uppgifter och
synpunkter från verkets alla enheter. Utredningen föreslår därför att
enhetscheferna skall bilda en särskild direktion med verkschefen som
ordförande. Direktionen förbereder alla ärenden av vikt och föreslår beslut.
Vid alla styrelsens sammanträden bör enligt utredningen samtliga
direktionsmedlemmar enhetschefer ha rätt att närvara.
Den
direkta ledningen av verket utövas av en generaldirektör som verkschef.
Utredningen anser det
motiverat att inrätta ett särskilt sekretariat för styrelsen och direktionen.
Detta ledningssekretariat bör bl. a. bereda ärenden om fördelning av anslag tUl
organisationer och till forskning samt fortlöpande följa och administrera de
förbindelser som verket måste upprätthålla nationellt och internationellt.
Den
operativa nivåns olika enheter skall svara för den fackmässiga beredningen. Utredningen
föreslår att den operativa nivån indelas i fem enheter. Som grund för
indelningen har utredningen valt arten av uppgifter, arbetsmetodik och behov
av expertis. Behoven av flexibilitet och samverkan föreslås främst bli
tillgodosedda genom arbete i särskilda projektgmpper.
Enligt
utredningen skall en hushålls ekonomisk enhet ha till uppgift att genomföra
eller följa hushållsekonomiska undersökningar, att fånga upp och bevaka
väsentliga problem i hushållsledet samt att analysera och belysa dessa. Varje
viktig fråga i verkets arbete bör enligt utredningen angripas med utgångspunkt
från en undersökning av de hushållsekonomiska förhållandena. Undersökningama
får stor betydelse när det gäller att prioritera angelägna problemområden. Till
uppgiftema i
Prop. 1972: 33 16
enheten
hör att utveckla lämpliga metoder för undersökningsverksamheten. Enheten
föreslås också svara för huvuddelen av verkets relationer till den regionala
och lokala verksamheten på konsumentområdet.
En teknisk enhet skall
enligt utredningen belysa brister av teknisk art i hushållets effektivitet,
åstadkomma underlag för beslut om åtgärder för att avhjälpa sådana brister
samt genomföra lämpliga åtgärder. Arbetsområdet innefattar därför tekniskt
normarbete, teknik för hushållens viktigaste uppgifter samt tekniska frågor i
anslutning till produkter. Enheten föreslås få laboratorieutrustning för
provningsarbete m.m.
Vissa
typer av provningsverksamhet kan enligt utredningen förläggas utomlands.
Internationell arbetsfördelning beträffande tekniska undersökningar har visat
sig ge betydande fördelar. Utredningen förutsätter att konsumentverket
utnyttjar sådana möjligheter för att uppnå större effektivitet. Speciellt bör
samarbetet mellan de nordiska ländemas konsumentorgan kunna utvecklas.
Utredningen förordar att
konsumentverkets tekniska enhet under ett inledningsskede främst behandlar tre
huvudområden. Det första är mathållningen, dvs. hushållets arbete i samband
med livsmedelsinköp, förvaring och beredning av mat, verktyg och hjälpmedel
för dessa uppgifter, kökets planering och utrustning, kyl- och frysutrustning
samt tjänster på detta område. Det andra området innefattar inköp, förvaring och
skötsel av textilier, dvs. garderobers och skåps planering, tvätt och utrustning
för efterbehandling samt tjänster på detta område. Det tredje området som bör
prioriteras i inledningsskedet rör bostaden, dvs. främst bostadens disposition,
väggar, golv, tak, belysning, möbler, hygienutrustning och dessa olika
elements betydelse i hushållsarbetet.
Utredningen
framhåller att varor och tjänster inte får behandlas isolerade utan studeras
som led i varje utvald aktivitet. Den tekniska enhetens arbete med ett problem
kan inriktas på att finna möjUgheter för hushållet att med en annan arbetsteknik
nå ett bättre resultat eller ett bättre utnyttjande av resurserna. Arbetet kan
också inriktas på att söka finna alternativ till varor eller tjänster som
används i hushållet. Ibland kan det vara nödvändigt att undersöka vilka
produkter eller varianter som har brister av den art att problem skapas för
hushållet.
Mera
ingående undersöknings- och utvecklingsarbete krävs när arbetet inriktas på
att få fram standardiseringar eller normer i fråga om väsentliga
bruksegenskaper hos produkter som är betydelsefulla för hushållet. På områden
där verket eller hittiUsvarande organ upparbetat stor sakkunskap kan det vara
möjligt att organisera prototypprovning.
Enheten
bör enligt utredningen ingående samarbeta med provningsinstitutioner,
branschforskningsorgan och expertis hos näringslivet. Detta kräver att
konsumentverket har god tUlgång till högt kvalificerade tekniker.
Prop.
1972: 33 17
Utredningen
föreslår, att frågor som rör hushållens mathållning, textilier och tvätt samt
bostaden koncentreras till särskilda sektioner. En servicesektion bör vidare
finnas inom enheten för att gå personalen till hända med specialistkunskap om
tekniska metoder, användning av provningsapparatur o. dyl.
En
producentenhet skall enligt utredningen följa och analysera samt i särskUda
fall närmare utreda näringslivets och den offentliga verksamhetens politik i
frågor av konsumentintresse. Det kan röra sig om prissättning,
produktutveckling, reklam, service m. m. Enheten skall överlägga med
branschorganisationer och företag inom näringslivet samt med den offentliga
sektorn om att anpassa normsystem m. m. till väsentliga konsumentintressen.
Utredningen har bl. a.
övervägt behovet av bestämmelser i sekretesslagen till skydd för viktiga
intressen på näringslivssidan beträffande affärs- och driftsförhållanden men
har inte funnit att några författningsbestämmelser nu är erforderliga.
Verket
förutsätts inte bli utrustat med några tvångsmedel och förhandlingsverksamheten
bygger på en frivillig samverkan. Verket företräder emellertid
konsumentintressen och har därigenom den styrka som kan härledas av dessa
intressens vikt. Verkets ståndpunkt kan vidare projiceras i information som
påverkar konsumenterna eller skapar opinion.
Synpunkter
och uppgifter från konsumentsidan kan ofta ha sådant intresse för näringslivet
att t. ex. branschorganisationer kan ha skäl att i olika frågor inhämta synpunkter
från konsumentverket. Enheten måste se som sin uppgift att då lämna material
och på andra sätt belysa konsumenternas intresse. Målet för överläggningar med
näringslivet bör ofta vara att komma överens om normer, standard o. dyl.
Ett viktigt inslag i
enhetens arbete avser varudeklarationer. Konsumentverket skall handha och
successivt förbättra samt ägna utvecklingsinsatser åt nya mera konsumentanpassade
informationssystem för produkter och produktgrupper. Deklarationerna måste
utformas så, att de ger en lättillgänglig information. På längre sikt måste
deklarationerna för viktigare produkter kunna ge någon form av garanti beträffande
viktiga bruksegenskaper. I särskilda fall kan också frågor om obligatorisk
användning av deklarationer tänkas. Dessa önskemål kan enligt utredningen
tänkas leda till att olika former av deklarationer successivt kommer att
användas vid sidan av förbättrade deklarationer av mera traditioneU typ.
Utredningen anser att en
arbetsgrupp för konsumentskyddsfrågor måste finnas inom producentenheten.
Gruppen skall behandla rättsliga spörsmål i anslutning till hushållens problem
och göra de utredningar och sammanställningar som kan behövas för att belysa
konsumenternas rättsställning.
2
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 33
Prop. 1972: 33 18
Information
och utbildning har i det konsumentpolitiska arbetet sådant samband att
utredningen fört uppgifterna till en enhet. En väsentlig del av verkets
information tankes vara inriktad mot utbildnings-sektorn. Därmed avser
utredningen det offentliga undervisningsväsendet och den frivilliga
bildningsverksamheten. Information och utbildning är åtgärder som skall
förbättra konsumenternas förhållanden och medverka tUl att lösa
konsumentproblem som fångats upp och analyserats vid verkets arbete.
Tjänstemän
och projektgmpper inom de ohka enheterna måste ta fram det sakunderlag som
används i informationen. Den som ansvarar för detta underlag måste samarbeta
med informationsspecialisterna om hur informationen skall utformas. Enheten kan
därför i dessa delar sägas ha att ge informationsteknisk service åt övriga
enheter. Samtidigt skall personalen också ha mera vittgående uppgifter.
Enheten skall utveckla tekniken för verkets information och ha ett avgörande inflytande
på vilka vägar som väljs för informationen. Personalen skall medverka i
projektarbetet där informationstekniska frågor utgör ett inslag.
Som
grundval för vidare arbete kan verket enligt utredningen särskilt undersöka i
vad mån konsumenternas förhållanden ändrats efter insatser från verkets sida.
Från informationstekniska utgångspunkter bör man då undersöka effekterna av
vidtagna informationsåtgärder. Man kan även utföra fristående
effektundersökningar för att skapa bättre grundvalar för det konsumentpolitiska
informationsarbetet.
Informationen
bör enligt utredningen inriktas på underlag för ställningstaganden i mera
överordnade beslutssituationer. Informationen bör främst ta sikte på skillnader
i stort mellan olika typer av produkter och på väsentliga funktionsfrågor. Ett
viktigt syfte med den konsumentpolitiska informationen är att producera
underlag för debatt och opinionsbildning i konsumentfrågor.
Verket
måste ha en gedigen överblick över vilken plats frågor av konsumentpolitiskt
intresse har i skilda utbildningssammanhang. Insatserna syftar i första hand
till att ge kännedom om föreUggande brister. Åtgärder, som kan vidtas av
verket, blir enligt utredningen att fästa ansvariga instansers uppmärksamhet
på behoven av förbättringar samt verka för att läromedel framställes och
medverka i eller driva sådan produktion. Utredningen anser också att verket
skall utbilda sin personal, liksom personal och förtroendemän i det
konsumentpolitiska arbetet ute på fältet. Behov finns av ökade insatser på
skolundervisningens område. I förhållande till folkbildnings- och andra
organisationer skall verket också göra insatser. Det bör vidare intressera sig
för behov av undervisning hos resurssvaga gmpper och för utbildningen för yrken
med särskild betydelse i konsumentsammanhang.
Prop.
1972: 33 19
Väsentligt
för enheten är att hålla kontakt med och delta i utvecklingen av forskning på
utbildningsområdet.
När
det gäller information till konsumenterna bör verkets insatser i första hand
inriktas på att förbättra det kommersiella informationssystemet. Men ett
välutvecklat system av normerad produktupplysning kan inte helt lösa hushållens
informationsproblem. I övergripande beslutssituationer är bristen på
användbart underlag stor. Konsumentverket har ett viktigt område för
direktinformation till konsumenterna i form av råd och anvisningar när det
gäller planeringen i stort av hushållsekonomi och viktiga verksamhetsgrenar.
Utredningen framhåller att
enheten skall framställa och distribuera tidskrifter, broschyrer och andra
publikationer samt ha kontakter med press och massmedia i övrigt. Insatsema för
opinionsbildning är enligt utredningen ett nytt och mycket betydelsefullt
inslag i arbetet på konsumentområdet. Till uppgifterna hör också att behandla
direkt konsu-mentinriktat material från SPK. Utredningen föreslår att
samarbetet mellan konsumentverket och SPK sker i samma former som nuvarande samarbete
mellan konsumentinstitutet och SPK.
Utredningen
tar upp den av 1963 års konsumentupplysningskommitté i betänkandet (SOU 1968:
58) Konsumentupplysning principer och riktlinjer behandlade frågan om
konsumentupplysning från metod- och redovisningssynpunkt samt frågorna om
normsystem för undersöknings-och upplysningsverksamhet. Normfrågorna förlorar
enligt konsumentutredningen i hög grad betydelse när, som utredningen
förutsätter, undersöknings- och upplysningsverksamheten inte längre närmast
inriktas på att redovisa långt gående jämförande varuprovningar. Några vinster
skulle inte f. n. kunna uppnås genom att riktlinjerna omsattes tUl mera bundna
normer. Inte heUer kan det vara motiverat att som kommittén föreslog inrätta en
särskild konsumentupplysningsnämnd. Om en mera betydelsefull upplysningsinsats
skulle ge anledning till motsättningar mellan verket och företagssidan, bör
det vara möjligt att tillsätta en gemensam opartisk utredning för att gå
igenom förhåUandena i det aktuella fallet.
En
allmän enhet föreslås få uppgifter av administrativ och ekonomisk karaktär.
Till enheten förs också biblioteks- och dokumentationsarbete.
En dokumentationssektion
bör enligt utredningen svara för litteratursökning, dokumentationsverksamhet, bibhotekstjänst
samt aktiv rapportering till olika tjänstemän i verket om nytt material på
deras resp. områden. Sektionen skall vidare kartlägga behovet av information
inom verkets olika delar samt hålla nära kontakt med dessa.
En ekonomisektion föreslås
svara för budget- och anslagsfrågor samt kamerala mtiner. Vidare skall
sektionen utarbeta underlag för bokföring, redovisning och rapportering,
statistik och kostnadskontroll, avlöningar, inkomst- och skatteredovisning m. m.
Utredningen anser att sek-
Prop. 1972: 33 20
tionens
arbete kan väsentligt reduceras genom att verket ansluter sig till statens
ekonomiadministrativa system.
Slutligen
skall en kanslisektion svara för personaltjänst, registrering, arkivering m. m.
Lokal
och regional verksamhet
Utredningen
framhåller att försöksverksamheten med lokala konsumentkommittéer har
understrukit behovet av en lokal konsumentpoli-tisk verksamhet. Den får
betecknas som ett betydelsefullt inslag i utvecklingen mot en ny
konsumentpolitik.
Begränsningar
gäller för vad kommunerna äger att befatta sig med. Förbud uppställs bl. a. mot
verksamhet som är förbehållen staten, exempelvis rättsskipning. Kommunerna är
vidare av likställighets- och rättvisehänsyn hindrade att gynna särskilda
partsintressen. Åtskilliga av de insatser som kan vara aktuella för en lokal
verksamhet är emellertid väl förenliga med eller ger en naturlig förlängning av
kommunernas nuvarande uppgifter.
Utredningen
går igenom olika större arbetsområden för försöksverksamheten och diskuterar
möjligheterna att i kommunal regi göra motsvarande insatser.
En
väsentlig uppgift i lokal instans skulle kunna vara att samla upp och
registrera konsumentproblem, sprida information till konsumenterna genom
rådgivning, utställningar, demonstrationer, konferenser och föredrag eller
genom att massmedia anlitas. Vidare bör ett lokalt organ kunna verka för
förbättringar i den yttre miljön. Information och rådgivning synes väl
förenliga med kommunal verksamhet men ställer stora krav på rådgivarnas
kunskaper och omdöme. Verksamheten kräver tillgång till förtroendemän eller
tjänstemän som utbildats för ändamålet eller skaffat sig speciell erfarenhet på
området. Man måste därför enligt utredningen räkna med att en direktrådgivande
konsumentverksamhet av väsentlig betydelse får utvecklas successivt. I avvaktan
på en lämplig utbyggnad av de kommunala resurserna får man därför i ett
inledningsskede lita till de regionala instanserna. I försöksverksamheten med
lokala kommittéer har ett inte obetydligt utrymme ägnats åt att ge enskilda
konsumenter ett mera direkt bistånd. Sådana insatser kan göras vid lokal
verksamhet med olika organisationer som huvudmän. Vissa restriktioner måste
gälla för en motsvarande kommunal verksamhet.
Utredningen
anför att det finns anlednmg att räkna med att möjligheter för rättslig
prövning av mindre köptvister skapas genom särskild lagstiftning. En sådan
lagstiftning skulle stärka konsumenternas ställning. Därigenom skulle behoven
av direkt bistånd minska.
1
kommunal verksamhet på detta område bör man vara oförhindrad att ge de sökande
råd att ta kontakt med exempelvis en säljare och de
Prop. 1972: 33 21
lämphga
formerna m. m. för sådana hänvändelser. Anvisningar bör kunna ges om hur den
rådsökande vidare kan agera. Däremot bör de kommunala rådgivarna enligt
utredningen avhålla sig från bedömningar och uttalanden om huruvida den
rådsökande kan ha rätt i det aktuella fallet.
Också när det gäller att
samarbeta med näringslivet för att förbättra hushållens situation bör enligt
utredningen en kommunal medverkan vara möjlig.
Den
gjorda genomgången visar att en kommunal konsumentpolitisk verksamhet kan vara
lämplig och önskvärd. Utredningen förordar, att kommunerna tar upp sådan
verksamhet. Den fömtsätts vara frivillig.
Utredningen erinrar om att
olika delar av den kommunala organisationen handlägger konsumentfrågor.
Byggnadsnämnder, stadsplaneberedningar, hälsovårdsnämnder, skolstyrelser,
socialnämnder och andra organ bevakar konsumentintressen. Det synes knappast
möjligt att generellt avgöra om en särskUd konsumentnämnd utgör den enda
möjliga lösningen av organisationsfrågan. Undantagsvis kan det finnas kommuner,
där en ökad aktivitet inom ramen för befintlig organisation kan erbjuda en
lösning. På de flesta håll skulle emellertid väsentliga konsumentintressen
gynnas av att konsumentfrågorna anförtros en särskild nämnd. Utredningen anser
att särskUda konsumentnämnder skulle utgöra ett värdefullt inslag i den
kommunala organisationen.
Formerna för den kommunala
verksamheten på konsumentområdet bör inte författningsregleras. Utredningen
räknar emellertid med att formen med särskild nämnd efter hand kommer att bli
allmänt anlitad i kommunerna. Centrala och regionala insatser kommer att
stimulera den kommunala verksamheten. Den regionala organisationen bör aktivt
medverka när det gäller att på olika orter bygga upp en kommunal verksamhet.
Konsumentverket bör under inledningsskedet kunna lämna bidrag tUl kommuner för
insatser i anslutning till att den lokala konsumentpolitiska verksamheten byggs
upp. I allt väsentligt förutsätts dock den kommunala verksamheten drivas utan särskUda
statsbidrag.
1 fråga om regional
verksamhet finner utredningen, mot bakgrund av de överväganden som gjorts av
hemkonsulentutredningen i betänkandet (Ds H 1969: 3) Den framtida
hemkonsulentverksamheten, att det uppenbarligen finns ett starkt behov av
insatser. Hemkonsulenterna föreslås svara för den konsumentpolitiska
verksamheten på regional nivå.
De regionala organen måste
enligt utredningen stödja den konsumentpolitiska verksamheten och ha en
förmedlande ställning mellan central verksamhet och verksamheten på fältet. Uppgiftema
innefattar att främja utvecklingen av kommunal verksamhet, att stimulera
organisationer och andra till ökad frivillig aktivitet samt lämna biträde åt
sådan verksamhet. Vidare ingår att handha för regionen gemensamma frågor, t.
ex. att ordna konferenser och utställningar samt att med olika läns-
Prop. 1972: 33 22
myndigheter
ta upp frågor av större räckvidd. Vissa kontakter med press och massmedia kan
också lämpligen ske regionalt.
Enligt
utredningen skall också den regionala instansen samla in och systematisera
uppgifter från det lokala planet samt redovisa detta material efter
anvisningar från verket. Vidare skall man förmedla information,
demonstrationsmaterial och annat från centralt håll. Till uppgiftema hör att
medverka i regionalt upplagda större undersökningar samt att utföra
expertinsatser i det praktiska konsumentarbetet. Man måste medverka vid utbUdning
av kommunala tjänstemän och förtroendemän samt av personer av betydelse för
det konsumentpolitiska arbetet.
En
viss del av direktrådgivningen måste ankomma på den regionala organisationen.
På längre sikt är det ett önskemål att den rådgivande verksamheten i största
utsträckning flyttas till lokal nivå.
Ämnesinriktningen
måste vara flexibel och successivt styras från konsumentverket med inriktning
på breda och samordnade insatser. Stor vikt måste enligt utredningen fästas vid
de hushållsekonomiska aspekterna och uppmärksamhet ägnas åt frågor av mer
övergripande betydelse för hushållen.
Det
bör höra tUl hemkonsulenternas uppgifter att hänvisa konsumenter tUl de
reklamationsinstanser som kommer att finnas.
Konsumentutredningen
har inte funnit några förhållanden som föranleder att en annan placering av
konsulentorganisationen nu bör övervägas. Hemkonsulenterna skall sålunda vara
anslutna tUl länsstyrelserna liksom hittills och förutsätts i obundna former
samarbeta med priskontorens personal. Liksom hemkonsulentutredningen anser
konsumentutredningen att antalet hemkonsulenter på längre sikt bör fördubblas.
Av avgörande betydelse för personalbehovens tillväxt blir utvecklingen av den
lokala verksamheten. Konsumentutredningen föreslår för inledningsskedet fyra
nya tjänster med placering i Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län, Uppsala län
och Stockholms län samt viss förstärkning av biträdespersonal jämte höjt anslag
för kursverksamhet.
Stockholm
har enhgt utredningen en utbyggd kommunal konsulentorganisation som gör
insatser också regionalt. En kommunal kommitté utreder nu organisationen.
Konsumentutredningen finner det knappast ändamålsenligt att en regional statlig
organisation inrättas för Stockholm. Den kommunala verksamheten i Stockholm
föreslås i gengäld få årliga bidrag från konsumentverket. Utredningen förutsätter
också att den statliga upplysningscentralen i Stockholm upphör när konsumentverket
börjar sitt arbete.
Prop. 1972: 33 23
Personalbehov
och kostnader
Utredningen
har valt att främst lägga förhållandena i inledningsskedet tUl grand för sitt
förslag till personaluppsättning för konsumentverket. Den konsumentpolitiska
verksamheten måste enligt utredningen successivt finna sina arbetsformer och
koncentreras till de uppgifter som verkets ledning finner vara väsentliga, när
överblicken successivt ökat. Personalbehovet under inledningsskedet har därför
bedömts återhållsamt. Utredningen understryker att verkets resurser måste
förstärkas successivt.
Utredningen föreslår för
det nya verket sammanlagt 179 tjänster bortsett från den personal, som ingår i
allmänna reklamationsnämnden. Utredningen föreslår att nämndens arbete
fortsattes t. v. med konsumentsverket som huvudman. Det kan inte nu bedömas om
denna verksamhet långsiktigt bör fortsätta. Utredningen erinrar bl. a. om att
frågan om enklare former för att avgöra reklamationstvister kan väntas bli
lösta i annat sammanhang.
Det totala medelsbehovet
uppskattas av utredningen till 21,3 milj. kr., varav 2,5 milj. kr. för
beställningsverksamhet, 1,5 mUj. kr. för anslag till utomstående och 1 mUj. kr.
för engångsutgifter. Utredningen föreslår att verket lokaliseras till
Stockholm samt att det inrättas den 1 juli 1972.
Konsumentutredningens
bilbetänkande Nuvarande förhållanden
Utredningen
drar i betänkandet om bilar upp riktlinjer för konsumentverket när det gäller
dess befattning med konsumentpolitiska åtgärder avseende personbilar.
Utredningen har även övervägt vissa konsumentskyddsfrågor.
Statsmakterna har, framhåUer
utredningen, från trafiksäkerhetssynpunkt vidtagit en rad åtgärder för att
höja bilparkens standard. Vägtrafikförordningen upptar bestämmelser om fordons
beskaffenhet och utrustning, kontroU över fordon, förare, trafikregler m. m.
Genom typ-och registreringsbesiktningar skall förhindras att det i trafiken
släpps ut fordon, som redan från början företer brister eller som har en sådan konstruktion
att felaktigheter kan befaras uppstå efter visst begagnande. Vid
kontrollbesiktning undersöks om fordonet är i trafiksäkert skick. Den periodiska
kontrollbesiktningen sker med olika tidsintervaller för skilda slag av fordon.
Utredningen redogör för
bl. a. statens väg- och trafikinstitut, statens trafiksäkerhetsverk och AB
Svensk bilprovning. Vidare framhåller utredningen att statens konsumentråd med
allmänna reklamationsnämnden, statens institut för konsumentfrågor, SPK, NO
samt VDN i olika
Prop. 1972: 33 24
sammanhang
har arbetat med konsumentfrågor, pris- och konkurrensutredningar m. m. i samband
med personbUar. Utredningen redovisar bl. a. också internationellt samarbete
för att samordna olika länders fordonsföreskrifter beträffande bilsäkerhet.
Behovet
av konsumentpolitik beträffande personbilar
Utredningen
anser det vara realistiskt att anta att personbilen även i framtiden kommer att
ha väsentlig betydelse för att lösa hushållens transportproblem. Hushållens
produktionsresurser kan nyttjas bättre om samhället bidrar med bl. a.
undersökningar av förflyttnings- och transportproblem samt hushållsekonomiska
analyser tillsammans med insatser för produktförbättringar beträffande bUen som
transportmedel. Utredningen konstaterar att det finns all anledning att stödja
de enskilda hushållens och samhällets krav på trafiksäkra och ekonomiska bilar.
Fortlöpande vidtas säkerhetsfrämjande åtgärder. Konkurrensfrämjande åtgärder
företas också i syfte att bl. a. åstadkomma priskonkurrens på marknaden för
personbilar, reservdelar och tillbehör. Ytterligare konsumentpolitiska
ansträngningar krävs dock för att förbättra konsumenternas situation.
Hushållsekonomiska
analyser som underlag för olika åtgärder
Enligt
utredningen behövs bl. a. underlag för diskussion och analys av hushållens
transportproblem. Hushållen har vidare behov av information ägnad att underlätta
ett rationellt val av transportmedel. Sådant underlag saknas f. n.
Hushållsekonomiska
analyser kan inriktas på att skapa underlag för att bedöma hushållens
transportproblem. Enligt utredningen kan sådana analyser bl. a. syfta till att
klargöra bilens roll i hushållets verksamhet och att därvid redovisa alla de
olika faktorer som är av betydelse för verksamhetens ekonomi i olika kategorier
hushåll etc. En tänkbar undersökningsmetod är att samla fakta från
fordonsägare avseende fordon i drift. Det kan ske genom ett särskilt
rapportsystem. Materialet kan bl. a. nyttjas för att bedöma ett fordons
uppträdande under en tidsperiod från tillförlitlighets- och ekonomisk
synpunkt. Det kan också användas vid överläggningar med producenterna, för
information till hushållen samt för normer och rekommendationer.
Ett
bUköp är enligt utredningen ett betydelsefullt beslut för de flesta hushåll.
Man kan fömtsätta att många hushåll lägger ner viss tid och visst intresse på
att skaffa sig en bild av marknaden. Detta aktualiserar behovet av ett
översiktligt material om konsekvenserna av olika inköpsalternativ.
Prisövervakning
och prisupplysning kan enligt utredningen också framdeles bli aktuella för
personbilar, reservdelar och tillbehör. Konsu-
Prop. 1972: 33 25
mentverket
kan vid behov initiera speciella undersökningar hos SPK i detta syfte.
Utredningen
föreslår att konsumentverket samarbetar med bl. a. statens trafiksäkerhetsverk,
statens väg- och trafikinstitut, statens provningsanstalt, SPK, AB Svensk
bilprovning samt korrosionsinstitutet.
Tekniska
undersökningar och problemanalyser angående personbilar
Utredningen
konstaterar med tillfredsställelse de gynnsamma effekterna av bl. a. det
forsknings-, utvecklings- och kontrollarbete med avseende på bUar som nu sker
inom härför ansvariga organ. Genom särskilda tekniska undersökningar bör man
emellertid enligt utredningen få tillverkare att ytterligare beakta frågor som
berör produktsäkerhet m. m. De kan exempelvis gå ut på att undersöka utfallet
av registre-ringsbesiktnmgar av personbUar under viss tid och med särskild
hänsyn till resultaten för senaste årsmodell. I anslutning till ordinarie
kontrollbesiktning kan studeras ytterligare fordonsdetaljer eller liknande.
Samtidigt kan fordonsägarna intervjuas om olika problem rörande fordonet. Extra
undersökningsmoment bör kunna utföras på de bilar som typ-besiktigas hos
statens trafiksäkerhetsverk. Forsknings- och utvecklingsprojekt avseende bl.
a. fordonsteknik kan beställas samt initieras hos statens väg- och
trafikinstitut eller hos övriga lämpliga organ. Även metodutvecklingsprojekt
avseende problem inom transportområdet bör enligt utredningen kunna initieras.
Utredningen
föreslår att AB Svensk bilprovning samt statens trafiksäkerhetsverk i första
hand bör svara för undersökningar av angivet slag.
Varudeklarationer
och andra informationssystem för personbilar
Utredningen
anser det vara ett väsentligt konsumentintresse att få fram deklarationer för
personbilar. De bör inriktas på bmks- och säkerhetsegenskaper. Främst blir det
enligt utredningen en angelägen uppgift för konsumentverket att utveckla hur en
väl avvägd varudeklaration angående personbilar skall se ut med hänsyn tUl
konsumentens reella informationsproblem. 1 ett senare skede kan det enligt
utredningen bli aktuellt att överväga om deklarationerna bör vara
obligatoriska för bUar med hänsyn främst till trafiksäkerhetsintresset.
Det
är vidare fuUt möjligt att presentera data från typbesiktningen i ett särskilt
informationsblad. Uppgifterna bör ha praktisk betydelse, belysa vissa
säkerhets- och bruksaspekter och analyseras från användningssynpunkt. Bladet
bör utformas i samarbete mellan konsumentverket och statens
trafiksäkerhetsverk. Företag i bilbranschen får ansvara
Prop. 1972: 33 26
för
att bladen trycks och sprids till bl. a. säljställen för bilar. Vid typbesiktningen
kan vidare tas fram uppgifter, som nu inte återfinns i besiktningsinstrumentet
men som efter hand kan föras in i informationsbladet. Konsumentverket bör
vidare initiera metodologiskt utvecklingsarbete.
En
primär uppgift för konsumentverket bör enhgt utredningen vara att ställa samman
vissa vägledande råd som planeringshjälp inför ett köp och i samband med
service. Råden bör finnas på synlig plats på säljställen för bilar och bör
distribueras till lokala konsumentnämnder, AB Svensk bilprovnings stationer,
till statens trafiksäkerhetsverks lokala kontor och mottagningsställen, till
körskolorna samt till motororganisationerna. Serviceråd kan distribueras till
bilverkstäderna.
Konsumentskydd
vid överlåtelse av begagnade bilar
Handeln
med begagnade bilar utgör enligt utredningen ett uppmärksammat område.
Konsekvenserna vid köp av undermåliga fordon kan bli särskilt allvarliga när
fordonen är behäftade med fel av betydelse för trafiksäkerheten. Samtidigt kan
även de ekonomiska konsekvenserna bli utomordentligt allvarliga för det
enskilda hushållet. Utredningen anser att ökad kontroll av handeln med
begagnade bUar kan leda tUl att en betydande del av de trafikfarliga fordonen
kan tas ur trafik.
Det
finns därför anledning att överväga besiktningsskyldighet i anslutning till
att en bil byter ägare. En sådan åtgärd ställer enligt utredningen ökade krav
på nuvarande besiktningskapacitet och innebär mer-arbete och merkostnader för bUhandeln.
Det
ligger enligt utredningen närmast till hands att låta AB Svensk bilprovning
utföra överlåtelsebesiktningarna i form av kontrollbesiktning inom tre månader
före försäljningstidpunkten. Detta innebär att ca 300 000 bilar/år kommer att
besiktigas vid överlåtelse. Besiktningsskyldigheten bör endast avse
försäljning till slutlig konsument och gälla bilar som är två år eller äldre.
Åtgärden bör träda i kraft under år 1973, när det nya bilregistret är i
verksamhet eller eljest vid den tidpunkt då lämplig samordning med detta kan
ske. Erfarenheterna av åtgärden bör enligt utredningen kunna tjäna som underlag
för framtida överväganden om övergång till konditionsbesiktning av begagnade
personbilar i samband med överlåtelse.
Konsumentskydd
i samband med bilreparationsverksamhet
Utredningen
anser att ett påtagligt behov finns av åtgärder för att förbättra
konsumentskyddet vid bilreparationer. Förbättrad service på verkstäderna är ett
led i dessa strävanden. SärskUda serviceråd bör göras tillgängliga för kunder
på verkstäder, servicestationer m. m. Samtidigt
Prop. 1972: 33 27
bör
undersökas möjligheten att i större utsträckning än hittills lämna anbud eller
kostnadsförslag på inlämnade reparationsobjekt. Bestämmelser om eventuella
garantiåtaganden vid bilreparationer bör enligt utredningen alltid finnas
anslagna på för kunderna synlig plats. Fakturan bör uppta fullständig
information om garanti samt om utförda ock inte utförda arbeten.
Intervjuundersökningar bör göras om bilreparationsverk-samheten, exempelvis av
den typ som utförts av AB Svensk bilprovning. Konsumenterna bör enligt
utredningen ytterligare erinras om möjhghe-ten att frivilligt kontroll- och konditionsbesiktiga
bilen vid bilprovningsstationerna i landet. Allmänheten bör också stimuleras
att kontroUera dels utförda större reparationer dels tveksamma fall, exempelvis
genom frivillig besiktning hos AB Svensk bilprovning eller vid motororga-nisationemas
besiktningsanläggningar. Man bör enligt utredningen också verka för någon form
av utökad löpande intern kontroll av utförda verkstadsarbeten. Kontrollfrågan
löses lämpligen i första hand inom motorbranschen. Alla berörda parter bör
medverka till att utbildningsmöjligheterna för mekaniker ökar i framtiden.
Utredningen anser att myndigheterna bör följa och stimulera utvecklingen av
föreslagna åtgärder.
För
att öka konsumentskyddet vid bilreparationer kan enligt utredningen på längre
sikt behövas mer genomgripande arrangemang.
Från
trafiksäkerhetssynpunkt skulle det kunna bedömas angeläget att uppställa vissa
kompetensvillkor för att driva bilreparationsverksamhet. Det gäller därvid
enligt utredningen att utforma ett system som inte försvårar medborgarnas
möjlighet till näringsutövning eller försämrar konsumenternas situation.
Utredningen framhåller att man i Sverige varit återhållsam med att uppstäUa
krav på legala kompetensviUkor som kan verka begränsande på medborgarnas
möjlighet till näringsutövning. Vid utformningen av ett offenthgt
kontrollsystem av bilverkstäder är det enligt utredningen från konkurrenssynpunkt
väsentligt att se till att systemet omfattar alla företag som fyller uppställda
kompetenskrav. Även en offentlig reglering av begränsad omfattning kan dock
enligt utredningen få tUl följd att konkurrensen i viss mån hämmas.
Mot
den bakgrunden diskuterar utredningen möjligheten av att införa någon form av
licenssystem för yrkesmässig bilreparationsverksamhet i Sverige. Bilreparationsföretag
skulle kunna frivilligt biträda en särskild överenskommelse som ålägger företaget
att iaktta vissa regler och underkasta sig kontroll. Utredningen avstår från
att föreslå ett sådant system med motivering att det i viss mån kan försvåra
nyetablering och hindra mindre verkstäder i näringsutövningen.
Prop. 1972: 33 28
Kostnader
Konsumentverkets
kostnader för undersökningar m. m. på bilområdet beräknas tUl ca 834 000 kr.
Trafiksäkerhetsverket får i vanlig ordning hemställa om medel för att
finansiera en eventuellt utökad verksamhet, medan AB Svensk bilprovning via besiktningsavgiftema
förutsätts finansiera utvidgad undersökningsverksamhet. Kostnaderna för kontrollbesiktning
i samband med överlåtelse har av MRF skattats till ca 30 milj. kr.
Remissyttranden
Nästan
samtliga remissinstanser är positiva tUl att ett konsumentverk inrättas och
att i samband härmed verksamheten vid konsumentinstitutet, konsumentrådet och
VDN upphör. Remissopinionen är däremot splittrad beträffande utredningens
förslag om en ny inriktning av konsumentpolitiken. De instanser som närmast
företräder konsumentintressena, däribland de stora löntagarorganisationerna,
har genomgående ställt sig positiva till utredningens förslag. Från instanser
som kan sägas företräda producentintressen framförs emellertid på vissa pimkter
stark kritik mot utredningens utgångspunkter och överväganden. Flera
myndigheter som i någon form fullgör konsumentpolitiska uppgifter har anmält
tveksamhet om möjligheten av att praktiskt genomföra utredningens förslag.
Konsumentpolitikens
inriktning
Flera
remissinstanser anser att utredningen bedömt de hittillsvarande statliga insatserna
inom konsumentpolitiken alltför negativt. KO menar att vid en internationell
jämförelse framstår utredningens uttalanden som alltför negativa. KF-LO-TCO
betraktar tidigare vidtagna åtgärder som synnerligen värdefulla från
konsumentsynpunkt.
De
instanser som representerar producentsidan är i allmänhet starkt kritiska till
utredningens beskrivning av den nuvarande konkurrensekonomins sätt att fungera.
Dessa instanser vänder sig likaledes mot påståendet att hushållen är i ett underläge
gentemot i första hand företagen. Detta påstående understryks emellertid av
flera löntagarorganisationer. NO understryker konkurrenspolitikens fördelar
från konsumentsynpunkt. Marknadsrådet kan inte se någon motsatsställning
mellan konsumentpolitiken och konkurrensekonomin.
Sveriges
grossistförbund utgår ifrån att utredningen inte kritiserar konkurrensekonomin
som sådan utan endast avser att markera hushållens roll i samspel med andra
enheter i samhällsekonomin. Sveriges in-
Prop.
1972: 33 29
dustriförbund
menar att en central uppgift för svensk politik under efterkrigstiden har
varit att skapa en fungerande marknad, som bygger på konkurrens. Förbundet
bedömer denna politik som mycket framgångsrik. Förbundet hoppas att det
konkurrenspolitiska synsättet skall tiUåtas spela en central roll i svensk
konsumentpolitik även i fortsättningen. SHIO anför, att den industriella
produktion, som finns i dag, har vuxit upp i nära samverkan med konsumtionen.
Konsumenternas ställning som grupp är betydligt starkare än vad som framkommer
i utredningen. Svenska företagares riksförbund. Svensk industriförening, LRF,
Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyråförbundet samt Sveriges marknadsförbund
understryker kraftigt, att konsumentpolitiken bör bygga på marknadshushållningens
principer med en i huvudsak fri konkurrens.
KF-LO-TCO
menar att hushållens svaga ställning skall vara utgångspunkten för
konsumentpolitiken. SR, SACO och Statsanställdas förbund framför liknande
synpunkter.
Utredningens
förslag att konsumentpolitiken skall ges en bred inriktning kommenteras av remissinstanserna
ur två aspekter. Därvid berörs dels avgränsningen över huvud taget av konsumentpolitiken
gentemot andra aktiviteter, dels förslaget att konsumentpolitiken i första hand
skall inriktas på hushållens större planeringsfrågor.
Beträffande
den första aspekten anför KO att den definition av konsumentpolitiken som
utredningen gjort är mycket vidsträckt och omfattar praktiskt taget alla
former av samhällsverksamhet. För att få till stånd den effektiva och
slagkraftiga enhet som behövs på konsumentområdet bör enligt KO de
konsumentpolitiska uppgifterna preciseras på ett annat sätt än vad som skett i
betänkandet. Synpunkter av denna innebörd framförs även av kommerskollegium,
marknadsrådet, NO, SPK och moderata samlingspartiets kvinnoförbund.
Statskontoret
menar att det är realistiskt att sänka förväntningarna på omedelbara framsteg
på många av de områden av konsumentpolitiken som tas upp av utredningen.
Utredningen borde analyserat de begränsningar och restriktioner av olika slag
som kommer att göra sig gällande i det konsumentpolitiska arbetet. Statens
konsumentråd menar att det finns angelägna arbetsområden som förbigåtts av
såväl konsumentorganen som konsumentutredningen. Rådet anser därför att
gränsdragningen beträffande de konsumentpolitiska uppgiftema inte får betraktas
som given för all framtid.
Några
remissinstanser ställer sig kritiska tiU tanken att konsumentpolitiken i
första hand skall inriktas på att ge konsumenterna underlag för ställningstagande
i mera övergripande beslutssituationer. Enligt NO bör en av de viktigaste
uppgifterna även i fortsättningen vara att informera konsumenterna om gjorda undersökningar
av olika produkter. De nuvarande bristema i denna verk-
Prop. 1972: 33 30
samhet
ser NO främst som en följd av den begränsade resurstilldelningen. Sveriges
grossistförbund anför liknande synpunkter. Sveriges industriförbund finner det
emellertid värdefullt att det görs undersökningar av konsumenternas hela
valsituation. Flertalet andra remissinstanser instämmer i eller lämnar utan
erinran utredningens förslag om en bredare inriktning av konsumentpolitiken.
En
övervägande majoritet av remissinstanserna delar eller lämnar utan erinran
utredningens ståndpunkt att hushållsekonomiska analyser skaU vara
utgångspunkten för konsumentpolitiska åtgärder.
KF-LO-TCO
hävdar sålunda att med ett sådant kunskapsunderlag ökar också möjligheterna för
företag och offentliga organ att på ett för konsumenterna tillfredsställande
sätt planera sin verksamhet. Vidare kan, enligt organisationernas bedömning,
denna faktasamlande och problem-analyserande verksamhet bli till vägledning
inte bara för konsumentverket och andra myndigheter utan också för
organisationer och företag som önskar anpassa sin verksamhet efter faktiska
aktuella konsumentbehov.
Sveriges
marknadsförbund påpekar att undersökningarnas syfte bör vara såväl att främja
resursutnyttjandet inom hushållssektorn som att ge vägledning åt
produktutvecklingsarbetet i näringslivet. Statskontoret understryker behovet
av hushållsekonomiska undersökningar som underlag för det vidare
konsumentpolitiska arbetet. Härigenom kommer enligt ämbetsverket konsumentemas
organisationsform, dvs. hushållet, att ägnas samma uppmärksamhet som man
hittills ägnat produktions- och distributionsleden, dvs. företagen.
Sveriges
industriförbund påpekar att många av de nuvarande konsumentproblemen i sina
huvuddrag är kända. Vad man däremot inte känner till är de metoder som bör
användas för att lösa dessa problem. Den framtida konsumentpolitikens
arbetsuppgifter måste därför avvägas så att kartläggningen och analyser av
problemområden inte tar så stora resurser i anspråk att det inte finns något
utrymme för positiva insatser för att avhjälpa konstaterade brister. Förbundet
delar dock utredningens åsikt att det är värdefullt att det görs mer
genomgripande undersökningar om konsumentens hela valsituation.
LRF
menar att hushållsekonomiska undersökningar kan vara värdefulla, om de får en
praktisk inriktning. Kommerskollegium tolkar utredningen så, att den avgörande
vikten bör läggas vid en övergripande penetration av hushållens roll i det
samhällsekonomiska sammanhanget. Kollegiet förnekar inte att denna
överblickande verksamhet kan ge värdefulla impulser tUl förnyelse av arbetet
men betonar att denna verksamhet bara kan utgöra en bakgnmd och ett komplement
till den övriga verksamheten.
Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund framhåller vikten av att gängse
företagsekonomiska marknadsmodeller kompletteras med en nyanserad och verkhghetstrogen
bUd av hur det enskilda hushållet funge-
Prop.1972:
33 31
rar. Förbundet anser dock att utredningen inte närmare har
klargjort, vad de hushållsekonomiska undersökningarna skall innehålla och
vilken inriktning dessa skall ha. Någon mera utförlig metoddiskussion görs
inte. Eftersom utredningen har byggt upp hela sin konsumentpolitiska bild på
vad dessa undersökningar skall ge framstår det som anmärkningsvärt, att så lite
sägs om hur denna forskning skall bedrivas.
Samtliga instanser, som yttrat sig i frågan, delar
utredningens uppfattning, att i det konsumentpolitiska arbetet särskild
uppmärksamhet måste ägnas åt de resurssvaga gruppernas situation. Statens
handikappråd lämnar exempel på konsumentpolitiska problem som speciellt rör
personer med olika slag av handikapp. Rådet ansluter sig till de av utredningen
förordade riktlinjerna. Sveriges industriförbund tillstyrker en satsning på de
resurssvaga grupperna.
De remissinstanser som kan sägas representera
producentsidan är mycket tveksamma och i många fall direkt avvisande till
utredningens resonemang om normativa behov.
Utredningens resonemang om behov och anspråk är enligt
Sveriges grossistförbund mycket diffust, eftersom det går att i begreppen inlägga
olika tolkningar. Utredningen kan mena att man genom olika informationsåtgärder
söker fästa konsumenternas uppmärksamhet på vad som i ett visst
konsumtionsavseende är att anse som en ändamålsenlig standard. Det slutgiltiga
konsumtionsvalet ligger dock ograverat hos individen. En annan tolkning av
utredningens resonemang kan enligt förbundet vara att man med utgångspunkt i
ett normativt behov med mer eller mindre uttalade tvångsmedel styr företagens
produktutveckling, så att endast varor som svarar mot det normativa behovet
kommer fram på marknaden. Den förstnämnda tolkningen av begreppen behov och
anspråk ställer sig förbundet mycket positivt till. Det är väsentligt att man
informerar om t. ex. hälsoriktig kost och också söker intressera företag att
ta fram produkter som svarar mot detta behov. Varje form av styrning med
tvångsmedel avvisas däremot bestämt. Förbundet kan emellertid acceptera att
det för vissa produkter uppställs minimikrav. Dessa bör dock begränsas tUl vad
som direkt berör människors liv och hälsa.
Sveriges industriförbund menar att det inom vissa områden
självfallet kan vara nödvändigt att bestämma något slag av minimistandard,
dvs. att utgå från s. k. objektivt fastställda normativa behov. Förbundet
betonar emellertid att med undantag av rena säkerhetsfrågor bör det centrala i
den statliga konsumentpolitiken vara att hjälpa individen att fatta beslut som
väl korresponderar med dennes subjektiva anspråk. Svenska annonsörers förening
ställer sig tveksam till om det i praktiken är möjligt att göra en bedömning av
normativa behov utan hänsyn tagen till konsumenternas anspråk.
Svenska företagares riksförbund, Svensk industriförening,
LRF samt
Prop. 1972: 33 32
Sveriges
marknadsförbund intar en mycket avvisande hållning till utredningens
resonemang om normativa behov och anser att en tillämpning av dessa
tankegångar skulle beskära individens valfrihet. Av övriga instanser är det
endast NO som mera utförligt berör denna fråga. NO anför att en betydelsefull
uppgift för verket kan vara att inom ett begränsat antal områden, exempelvis
beträffande kosten, uppställa normativt formulerade behov tUl ledning inte
minst för de ekonomiskt och socialt sämst stäUda grupperna i samhället. NO
betonar dock att det slutgUtiga avgörandet att köpa eller inte köpa en vara
eller tjänst måste ankomma på den enskUde konsumenten. Det fria konsumtionsvalet
är ju en ständig anpassning av konsumtionen tiU de egna anspråken som
successivt förändras.
Ingen
remissinstans motsätter sig tanken att det bör vara en uppgift för
konsumentpolitiken att genom samarbete med näringsliv och offentlig produktion
söka nå en bättre konsumentanpassning av producentemas politik.
Konsumentinstitutet
understryker det önskvärda i att påverka producenterna att tillverka och
detaljisterna att saluföra ändamålsenliga varor- Institutet konstaterar vidare
att resultaten av jämförande varuprovningar, särskilt när det gäller
kapitalvaror, i betydande grad influerat produktionen och importen, något som
kommer alla konsumenter till del. Att så är fallet måste till inte obetydlig
del tUlskrivas upplysningsverksamhetens genomslagskraft.
NO
fäster liksom utredningen stor vikt vid uppgiften att förmedla synpunkter och
impulser från konsumenterna tUl producenterna och därigenom medverka till en
mera konsumentanpassad producentpolitik. Marknadsrådet ser det som ett
naturligt steg att bygga ut samarbetet med näringslivet. Rådet vill dock avråda
från att projicera information i syfte att påverka producenterna.
Konsumentupplysning via en statlig myndighet erhåller extra auktoritet. Det ar
därför viktigt att det vid informationsspridningen inte företas någon ensidig
projicering i informationen.
Sveriges
köpmannnaförbund betonar att det är viktigt att konsumentpolitiken bedrivs i
nära samarbete med olika grenar av näringslivet, organisationerna och
företagen. Förbundet anför att enskild detaljhandel har en helt positiv
inställning härtill. Genom den ständiga kontakt som finns mellan
detaljhandelsföretag och konsumenter bör dessa företags erfarenheter av och
kännedom om konsumenternas intressen utgöra en värdefull tillgäng i detta
samarbete.
Sveriges
industriförbund konstaterar att alla informativa kontakter med producenterna
skall vara av frivillig och ömsesidig natur. Förbundet har självfallet inget
att invända mot att konsumentverket betraktar näringslivet som målgrupp för sin
information eller som en informa-
Prop. 1972: 33 33
tionskälla
om konsumentens verkliga situation. Allt kontaktarbete måste dock ske med oväld
och under ämbetsmannaansvar.
Flera
remissinstanser efterlyser instrument varmed företagen kan påverkas att
anpassa sin produktion i de fall att informationsåtgärder inte får avsedd
verkan. KF-LO-TCO anser sålunda, att ett konstruktivt konsumentpolitiskt
arbete måste grundas på en klar analys av syftet med och metoderna för en
effektivt fungerande producentpåverkan. Syftet med denna producentpåverkan bör
vara att åstadkomma en anpassning av varor och tjänster tUl konsumenternas
behov och resurser. På varusidan gäUer det därvid dels att förbättra
produkternas egenskaper från funktionssynpunkt, dels att få bort sådana varor
som vid normalt bruk är direkt farliga från konsumentsynpunkt eller som är
klart olämpliga för sitt ändamål. Organisationerna förutsätter att det i övervägande
antalet fall kommer att ligga i producenternas intresse att utnyttja den
information om konsumentbehoven som ges. Det kan emellertid finnas fall då
företagen inte är beredda att rätta sig efter framställda krav. Utredningen
har inte diskuterat dylika fall, än mindre lagt fram förslag om en metodik för
att handlägga dem. Organisationerna hänvisar till de lagregler som redan i dag
finns för konkurrenspolitiken och marknadspolitiken. Dessa har tUl syfte att
skapa en ram för företagens verksamhet och ange regler och procedurer för samhällsåtgärder
inom dessa områden.
Liknande
lagregler bör enligt organisationernas bedömning kunna fastställas för
konsumentverkets producentpåverkande åtgärder. Samarbetet mellan
konsumentverket och producenterna skulle gynnas av att producenterna visste
under vilka förutsättningar överläggningarna kommer att äga rum. När det gäller
frågor av hälso- och säkerhetskaraktär är en överenskommelse med förevarande
producenter inte tUlräcklig. Här krävs i stället ett generellt konsumentskydd
genom lagstiftning. Konsumentverket måste därför kunna föreslå lagstiftning.
Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund framhåller att samhället måste kunna förhindra
framstäUning av varor och tjänster, som inte är önskvärda från
konsumentsynpunkt, samt kunna förhindra att ovederhäftig information går ut
till konsumenterna. Förbundet anför vidare att utredningens övertygelse om
möjligheten till frivilligt samarbete inte grundas på någon analys av
konsumenternas resp. producentemas situation och ställning i samhället. Det är
endast grundat på allmänna antaganden om en intressegemenskap mellan
producenter och konsumenter. Enligt förbundets uppfattning finns det en viss
intressegemenskap mellan företag och konsumenter så länge konsumenternas
intressen sammanfaller med företagens lönsamhetssträvanden. Men i den mån
konsumenternas intressen avviker från lönsamhetsintressen uppstår konflikter.
Förbundet efterlyser en analys av vilka styrmedel som kan ställas till
förfogande för ett smidigt tillvaratagande av viktiga kon-
3
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 33
Prop. 1972: 33 34
sumentintressen.
Även Svenska kommunförbimdet och SACO konstaterar att utredningen inte anvisat
de instrument som kan krävas i de fall inte en naturlig anpassning av
produktionen till konsumentkraven kan uppnås genom informationsåtgärder.
VDN
kan inte dela utredningens förslag att information grundad på jämförande provningar
har ett mera begränsat intresse. Erfarenheten visar i stället att behov förelegat
av mera sådan information. VDN framhåller att jämförande varuprovningar är ett
stöd för varudeklarationsarbetet och bör ses som en förutsättning för detta.
Konsumentinstitutet anför liknande synpunkter. NO menar att en av de viktigaste
uppgifterna för konsumentpolitiken bör även i fortsättningen vara att göra
jämförande varutester inom varuområden som är viktiga för konsumenterna,
främst beträffande kapitalvaror för hushåll och fritid, och på ett effektivt
sätt informera konsumenterna om resultatet av undersökningarna.
KO
utgår från att jämförande varuprovningar även fortsättningsvis kommer att
utföras. I den allmänna debatten synes man bortse från den produktutvecklande
effekt till förmån för konsumenterna som provningarna otvivelaktigt har. SIFU
menar att utredningen kanske inte till fullo har förstått konsumentvaruprovningens
villkor och genomgripande betydelse. Institutet påpekar att varudeklaration
inte betyder någon minskning av metodutvecklingsarbetet gentemot jämförande varuprovning.
Vidare har varudeklarationer begränsningar när det gäller egenskaper, som inte
kan mätas med teknologiska metoder. Vid jämförande varuprovning finns däremot
ofta möjligheter att behandla även sådana egenskaper.
Även
om ett varudeklarationssystem kan bli en värdefull informationskälla betonar kommerskollegium
att information som åtföljer produkten inte kan bli ett alternativ till
jämförande information. Köp av exempelvis hushållskapitalvaror är ofta kapitalkrävande
och möjligheter måste finnas till ordentliga pris- och kvalitetsjämförelser före
själva köptillfället. KoUegiet anser att man bör överväga en ordning där en
stor del av verksamheten inriktas på regelbundet återkommande jämförande tester
av ett begränsat antal varuområden inom främst hushållskapitalvarusektorn.
Detta skulle ge möjligheter att fortlöpande utveckla testmetodiken samt att
minska testkostnaderna. En verksamhet i denna form skulle säkert också kraftigt
påverka producenternas produktutformning inom dessa varuområden. Kollegiet
står inte helt främmande för tanken att betrakta de båda här nämnda formerna av
information som en integrerad del av produkten. Detta medför att kostnaderna
för dessa skall inräknas i produktens pris.
SACO
anser det vara önskvärt med en utbyggnad av vamdeklara-tionsarbetet men betonar
att även detta system har betydande svagheter. Det krävs till exempel stora
resurser för att utarbeta nya prov-
Prop.
1972: 33 35
nings- och utvärderingsnormer och hålla de gamla aktuella.
Det är dessutom svårt att med standardiserbara metoder bestämma för konsumenten
väsentliga funktionsegenskaper hos olika varor. SACO ansluter sig till
utredningens förslag att nya vägar prövas när det gäller information om varor.
För konsumenten måste det emellertid vara av stort värde att nuvarande
undersöknings- och informationsmetoder inte avvecklas förrän nya praktiskt
användbara och bättre alternativ utformats och provats.
Ett nytt verks uppgifter och organisation
Flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan, uttalar
sig för att ett konsumentverk inrättas.
NO menar att sammanslagning av nuvarande institutioner bör
ge vissa rationaliseringsmöjligheter. Med hänsyn härtill tillstyrker NO utredningens
förslag att inrätta ett konsumentverk. I huvudsak liknande skäl för att inrätta
ett verk anförs också av kommerskollegium, marknadsrådet, KO, SPK,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, SHIO, Svensk industriförening, LRF,
Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyråförbundet, Sveriges
marknadsförbund och Svenska kommunförbundet.
KF-LO-TCO anser att den av utredningen föreslagna
konsumentpolitiken för med sig starka krav på att verksamheten blir fast sammanhållen
och enhetlig. Ansvaret för denna verksamhet måste samlas och koncentreras.
Organisationerna anser därför att starka skäl talar för ett konsumentverk och
stöder därför utredningens förslag om upprättande av ett sådant.
Argument av denna karaktär för att skapa ett verk framförs
också av statens institut för folkhälsan, statskontoret, statens konsumentråd,
statens provningsanstalt, statens handikappråd, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Jönköpings och Kopparbergs län, Stockholms kommun, Göteborgs kommun,
Helsingborgs kommun, Umeå kommun, Kooperativa gillesförbundet, SACO, Statsanställdas
förbund, Tidningsutgivareföreningen, Svenska journalistförbundet, ABF,
Sveriges hemkonsulenters förening. Centerns kvinnoförbimd samt Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund.
RRV ifrågasätter om ett ämbetsverk är den lämpligaste
organisationsformen. De krav på objektivitet, rättssäkerhet och offentlighet,
vilka är förknippade med svensk förvaltningstradition skulle för denna specifika
verksamhet i vissa lägen kunna verka hämmande på konsumentorganets insatser
att tillvarata konsumenternas intressen. Ett alternativ till ett konsumentverk
skulle kunna vara att frivUliga organisationer som representerar konsumenterna
tog ett större ansvar för konsument-
Prop. 1972: 33 36
politiken.
En sådan lösning skulle dock kräva att vissa myndighetsfunktioner även i
fortsättningen skulle ligga kvar på andra organ. Mot denna bakgrund och då ett
bibehållande av nuvarande uppdelning på flera olika organ torde vara en sämre
och mindre rationell lösning vill verket inte motsätta sig inrättande av ett
konsumentverk.
MRF
ifrågasätter om inte den statliga verksamheten för konsumentfrågorna kunde
organiseras genom en anknytning till och komplettering av statens pris- och
kartellnämnd. SPK:s nuvarande verksamhet är redan i dag huvudsakligen inriktad
på konsumentinformation, varför en dylik organisatorisk anknytning framstår som
naturlig.
Endast
ett fåtal remissinstanser motsätter sig att ett konsumentverk inrättas. SIFU
anser sålunda att det föreslagna konsumentverket inte har rimliga möjHgheter
att förverkliga de av utredningen uppställda målen. Frågan gäUer då om någon
ändring av nuvarande organisation bör ske. Därvid anser SIFU att det i och för
sig finns väldefinierade och artskUda arbetsuppgifter i stort sett i enlighet
med gällande instruktioner för de nu verksamma organen. Den avgörande frågan
blir då huruvida effektivitetsvinster eller andra vinster kan uppnås genom att sammanföra
konsumentrådet, konsumentinstitutet och varudeklarationsnämnden till ett
konsumentverk. Utredningen har enligt SIFU knappast påvisat konkreta
rationaliseringsvinster vid en eventuell sammanslagning. En väsentlig del av
det utrednings- och undersökningsarbete som syftar till konsumentupplysning bör
av praktiska skäl utföras av andra organ med specialkompetens. Det är därför
möjligt att en delad organisation av nuvarande modell bättre kan tillgodose
arbetsfördelningen på området. En översyn och förstärkning av institutionerna
bör dock ske.
Husmodersförbundet
hem och samhälle föreslår att en förbättrad samordning prövas av redan
befintliga institutioner, innan ett centralt verk imättas med de ökade
administrativa kostnader detta skulle innebära och med den minskning av
resurser för forskning och information, som förbundet utläser ur förslaget. Ur
en sådan samordning kan fram-ledes växa fram en enhet, om det skulle framgå att
detta blir tUl gagn för konsumentarbetet. Studieförbundet Vuxenskolan och AB
Svensk byggtjänst föreslår en likartad lösning.
Några
instanser har särskilda synpunkter på VDN:s ställning. VDN hävdar att nämndens
verksamhet vid ett eventuellt införlivande med ett konsumentverk bör få ingå i
detta med sådana resurser och en sådan självständighet att en för konsumenter
och näringsliv resultatrik vam-deklarationsverksamhet tryggas. Sveriges
standardiseringskommission anför att varudeklarationsverksamheten har till stor
del en teknisk inriktning, vilken oavsett organisationsform måste komma att
bestå. Även i övrigt är denna verksamhet tämligen olikartad konsumentupplysning
i vanlig bemärkelse. Även i fortsättningen kommer varudeklarations-
Prop.
1972: 33 37
verksamheten att vara i hög grad beroende av det intresse
som framför allt de tillverkande företagen ådagalagt för verksamheten. Detta
talar enligt kommissionen närmast för att VDN i vart fall tills vidare bibehålies
såsom ett självständigt organ. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund delar
denna slutsats. KO ser det å andra sidan som en bestämd fördel om VDN:s
uppgifter övertas av en helstatlig institution.
Flera instanser har haft synpunkter på den principiella avgränsningen
av konsumentverkets arbetsuppgifter. Som tidigare anförts anser bl. a. NO, KO
och SPK att de konsumentpolitiska uppgifterna bör preciseras för att man skall
få till stånd en slagkraftig organisation.
Konsumentinstitutet finner det synnerligen värdefullt att
utredningen diskuterat hela den övergripande konsumentpolitiken men frågar om
inte ett blivande konsumentverk frän ansvarssynpunkt bör ha ett avgränsat
arbetsområde. En aktiv verksledning bör trots detta ha möjlighet att initiera
för konsumenterna viktiga frågor, som ansvarsmässigt hör under annan instans.
Då utredningen behandlar åtgärdsfasen, har man också sökt avgränsa ett centralt
arbetsområde. Detta mera begränsade område skär visserligen in i andra
verksamheter och fordrar ett vittgående samarbete men har dock en klart
definierad central kärna, nämligen att ge underlag för det enskilda hushållets
eller den enskilda ekonomiska enhetens resurspianering i såväl pengar som tid,
rationella arbetsmetoder, inköpsval m. m.
Statens konsumentråd framhåller i hkhet med utredningen
att begreppet konsumtion omfattar inte bara varor och tjänster. Det innefattar
också områden som berör hälsa, bostad, kultur, fritidsaktiviteter, miljön i
övrigt osv. Dessa får också betraktas som konsumentfrågor och bör följaktligen
omfattas av konsumentpolitiken. Detta innebär dock inte att dessa frågor måste
behandlas av de organ, som traditionellt räknas till konsumentorganen. För
handläggning av uppgifter inom dessa områden har i vissa fall inrättats
särskilda organ. Rådet menar att dessa frågor i princip bör tillhöra
konsumentorganens intresseområde och att uppgiften för dessa blir att
aktualisera problem som ej beaktas på andra håll. Ett intimt samarbete mellan
de organ som arbetar med frågor som berör konsumenterna är nödvändigt.
Konsumentorganens främsta uppgift är härvid att bevaka att konsumenternas
intressen tillvaratas.
Statens institut för folkhälsan understryker utredningens
uttalande att varje institution bör självständigt svara för det ansvarsområde
som institutionen anförtrotts instruktionsvägen eller på annat sätt samt att
en ingående undersökningsverksamhet från konsumentverkets sida bör få
aktualitet endast för områden som inte täcks av andra organs ansvarsområde.
Institutet anser vidare det vara av största vikt att dess informationsverksamheter
inte beskärs. Konsumentverkets egen informationsverksamhet inom hälsovårds-
och livsmedelsområdena bör enligt institu-
Prop. 1972: 33 38
tets
mening alltid ske i nära samarbete med socialstyrelsen, statens livsmedelsverk
och andra berörda myndigheter.
RRV
menar att utredningen utan att närmare konkretisera frågan har utgått från att
konsumentpolitiken skall omfatta även det utbud av tjänster som offentliga
organ svarar för. Detta synes innebära att verksamheten skulle kunna komma in
på frågor som andra offentliga organ centralt har att svara för. Statsmakternas
intentioner när det gäller det offentliga tjänsteutbudet inom dessa organs
områden måste självfallet komma till uttryck i annat sammanhang och dä ses i
ett vidare perspektiv. Någon motsatsställning mellan statsmakternas politik
inom dessa områden och den konsumentpolitik som statsmakterna vill främja kan
det knappast bli fråga om. Det synes därför enligt RRV inte finnas anledning
att föra in dessa frågor under ett centralt konsumentorgans verksamhet.
KF-LO-TCO
anser det nödvändigt att arbetsfördelning och samarbetsformer klart preciseras
mellan å ena sidan konsumentverket och å andra sidan ämbetsverk, vars uppgifter
i vissa stycken nära anknyter till konsumentverkets. Organisationerna
understryker önskvärdheten av den öppenhet som enligt utredningens förslag
skall känneteckna verkets arbete. Bl. a. tar sig detta uttryck i att en stor
del av verksamheten sker i projektgrupper i vilka ingår expertis utifrån.
Centrala
uppgifter för konsumentverket blir att sprida kännedom om den nya
konsumentpolitiken och atl samordna konsumentpolitiska åtgärder inom de olika
samhällssektorerna. I detta syfte krävs att kontakter etableras med andra offentliga
organ och myndigheter, med politiker och experter samt med näringslivet.
Organisationerna föreslår att dessa kontakter bl. a. äger rum i speciellt
inrättade råd. I dylika råd kan personal från konsumentverket diskutera
aktuella konsumentproblem med företrädare för olika samhällssektorer. Det är
lämpligt att verket självt i inledningsstadiet får finna formerna för
samarbetet.
Konsumentrådet
tar upp frågan om konsumentskydd. Rådet anser det vara en angelägen uppgift för
konsumentverket att området i hela dess vidd inkluderas i verkets arbete.
Verket bör sålunda fortlöpande bevaka viktiga rättsområden och inventera
konsumentskyddsproblem.
Flertalet
remissinstanser instämmer i eller lämnar utan erinran utredningens förslag att
lämna SPK utanför den nya organisationen. SPK understryker sålunda vikten av
en nära samverkan mellan ett blivande konsumentverk och nämnden, särskilt för
att därmed tillgodose det angelägna behovet av att kvalitetsaspekten beaktas
så långt möjligt vid undersökningar och upplysningskampanjer om prisförhållanden
och prisutveckling. I syfte att undersöknings- och informa-tionsmässigt belysa
såväl pris som kvalitet hos varor och tjänster samverkar nämnden för
närvarande med konsumentinstitutet. Även om
Prop. 1972:33 39
denna samverkan under senare år har fördjupats bedömer
nämnden möjligheterna som goda för en ytterligare effektivisering av ett dylikt
samarbete.
NO
framhåller att en betydande del av SPK:s arbete i normala fall utan
prisreglering upptas av utredningsarbete för NO:s räkning. Stora delar av SPK:s
uppgifter har ingen motsvarighet i uppgifter för ett blivande konsumentverk. NO
finner det därför riktigt att SPK bibehålies i sin fristående form. NO:s
uppfattning delas av bl. a. marknadsrådet, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges industriförbund.
Statskontoret
anser att rationaliseringsvinster kan erhållas genom att SPK sammanslås med
konsumentverket. En dubblering av likartade utrednings- och forskningsresurser
skulle härigenom undvikas. Informationsaktiviteterna inom SPK riktar sig i
stor utsträckning till samma målgrupper och utnyttjar samma medel som inom det
föreslagna konsumentverket. Bättre förutsättningar skapas också för samordning
och ledning av den regionala konsumentorganisationen. En samordning bör vidare
öka den sammanlagda beredskapen inför nya arbetsuppgifter på det
konsumentpolitiska fältet. Slutligen bör SPK:s arbete med bl. a. prisövervakning
samordnas med övriga aktiviteter som syftar till att stärka konsumentens
ställning. En samordning mellan konsumentverket och SPK behöver enligt
statskontoret inte ske i samband med att de övriga institutionerna på
konsumentområdet upphör. När konsumentverket hunnit fungera en tid och
stabilisera sina arbetsformer torde förutsättningarna för en breddning av
arbetsuppgifterna vara gynnsammare och tidpunkten att överväga formerna för en
samordning lämplig.
RRV anför
att även om inte hela SPK:s verksamhet kan överföras till konsumentverket borde
utredningen närmare ha prövat en partiell omläggning. Såvitt framgår av
betänkandet tycks vissa funktioner vid SPK, exempelvis vid andra och fjärde
utredningsbyråerna, till stor del ligga inom konsumentverkets område.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund utesluter inte
möjligheten att ytterligare samordna verksamheten vid SPK med konsumentverket.
Det kan enligt förbundet prövas vid en etappvis uppbyggnad.
Enligt
statens konsumentråds mening utgör delar av den verksamhet som bedrives av SPK
en av huvudbeståndsdelarna i konsumentarbetet. Det vore därför önskvärt att
dessa delar integrerades med det övriga arbetet inom verket. Om så ej sker
kommer en rad väsentliga arbetsuppgifter inom konsumentområdet att falla
utanför verkets ansvarsområde. Den eftersträvade samordningen av ansvaret för
att statsmakternas intentioner på konsumentområdet omsätts i praktisk
verklighet kommer genom en uppdelning att på ett allvarligt sätt försvåras. Om
en närmare samordning av arbetet på konsumentområdet skulle vara ogörlig att
Prop.
1972: 33 40
åstadkomma tUl tidpunkten för konsumentverkets inrättande
bör en sådan ske så snart som möjligt.
Även kommunförbundet, LRF och SACO uttalar sig för att
delar av SPK inordnas i ett konsumentverk.
Bland remissinstanserna råder delade meningar beträffande styrelsens
storlek och sammansättning.
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, SHIO
och LRF uttalar sig för utredningens majoritetsförslag med i huvudsak de motiveringar
som utredningen anfört.
Konsumentinstitutet förordar med utgångspunkt i egen
erfarenhet en mindre styrelse än den föreslagna, då därmed ernås större
effektivitet, smidigare handläggning och mera personligt engagemang från ledamöterna.
En mindre styrelse behöver enligt institutet ej innebära en ändring i den
förutsatta representationsfördelningen. Liknande synpunkter och krav på
starkare inslag av konsumentrepresentanter framförs av statskontoret, KF-LO-TCO
och ABF.
Statens konsumentråd menar, att den verksamhet som
konsumentverket skall bedriva är av en annan karaktär än den verksamhet som
hittills bedrivits av konsumentorganen. Konsumentfrågorna är till sin art inte
annorlunda än andra ekonomiska och sociala frågor inom samhället. Därför borde
de värderingar som allmänt råder i samhället komma till uttryck också i
konsumentverksamheten. Konsekvensen av detta synsätt är att verkets styrelse
får parlamentarisk förankring. Rådet utgår ifrån att representanter för de
stora löntagar- och konsumentorganisationerna kommer att ingå i styrelsen.
Rådet anser vidare att även andra personer med stor erfarenhet av och kunskap
om konsumentproblem och konsumentpolitiska frågor bör kunna ingå i styrelsen.
Intresset av att industrin och distributionen får medverka i konsumentarbetet
bör tillgodoses genom att representanter för dem får ingå i till verket knutna
råd och arbetsgrupper. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbtmd och RRV anför
liknande synpunkter beträffande producentsidans representation i styrelsen.
Statens konsumentråd föreslår vidare att ett vetenskapligt
råd bildas vid sidan av styrelsen. En uppgift för ett sådant råd bör vara att
biträda styrelsen vid fastställandet av den forskning som verket avser att
bedriva eller uppdraga åt andra. En annan uppgift borde vara att samordna
verkets aktivitet med forskningen vid utomstående institutioner. En tredje
uppgift för rådet borde vara att för verkets räkning utöva beslutanderätten,
inom den ram verket anger, i ärenden om forskningsbidrag åt forskare, som står
utanför verket. Även KF-LO-TCO föreslår ett tekniskt-vetenskapligt råd knutet
till konsumentverket.
Flertalet remissinstanser lämnar utan erinran utredningens
förslag till organisation i stort av konsumentverket. Några instanser beklagar
dock att inte utredningen lämnat ett alternativt orga-
Prop. 1972: 33 41
nisationsförslag.
Statskontoret har dock utarbetat ett sådant. Statskontoret menar att ett
genomgående tema i konsumentutredningens organisatoriska överväganden är
behovet av samarbete mellan olika typer av expertis på det konsumentpolitiska
området och därmed meUan konsumentverkets olika enheter. Om man genomför
utredningens förslag förefaller det inte osannolikt att flertalet av verkets
tjänstemän under huvuddelen av sin tid kommer att ha behov av ett nära
samarbete med personer utanför den egna enheten.
Statskontoret
delar utredningens bedömning av det konsumentpolitiska arbetets art men vill
förorda delvis andra former för projektarbetet, som enligt statskontorets
uppfattning ytterligare underlättar lösandet av konsumentverkets
arbetsuppgifter. Det gäller enligt statskontoret att försäkra sig om att
befattningshavare utanför verksledningskretsen fortlöpande får till uppgift
att samordna olika expertis inom ett sakområde eller ett program. Vidare måste
organisationen göras tillräckligt flexibel för att snabbt kunna åta sig nya
uppgifter.
Statskontoret
föreslår därför att en projektledarinstitution skapas för de olika huvudprogram
som verksamheten avses bli koncentrerad till. Projektledaren planerar och
samordnar arbetet inom ett projekt och utnyttjar härvid personal med olika
typer av sakkunskap.
En
skiUnad uppstår gentemot det projektarbete som skulle uppstå i en ren
funktionsorganisation av den typ som utredningen föreslår. I en sådan
arbetsform föreligger risker för att behandling av ett problem i hög grad blir
beroende av vilken specialistenhet som handlägger ärendet. Med en mera
utpräglad projektorganisation kommer enhgt statskontoret personal med aUmänna
kunskaper att bli projektledare. Dessa kan integrera olika specialisters
arbete inom ramen för ett konsumentpolitiskt synsätt.
I statskontorets
organisationsförslag koncentreras den tekniska, ekonomiska och
samhällsvetenskapliga utredningsexpertisen rörande konsument- och
producentsidan till en utredningsenhet. Till utredningsenheten förutsätts
således bli knutna ekonomer med erfarenhet av metodfrågor och av statistisk
bearbetning liksom sociologer och andra be-teendevetare. Undersökningar av
förhållandena på producentsidan kan kräva medverkan av samhällsekonomiskt
skolad expertis liksom av kulturgeografer och jurister. Sammansättningen av
verkets expertis torde för övrigt behöva växla från tid till annan allteftersom
verkets arbetsuppgifter förändras.
Vidare
föreslår statskontoret en informationsenhet för informations-och utbildningsuppgifter
samt för kontakt med den regionala och lokala verksamheten. De administrativa
funktionerna bör enligt ämbetsverket ankomma på en administrativ enhet.
Slutligen bör en särskUd planeringsenhet skapas med uppgift att bl. a. göra
framtidsbedömningar och utveckla verkets policy.
Prop.
1972: 33 42
Även RRV förordar en projektinriktad organisation.
Några instanser ifrågasätter värdet av en särskild
producentenhet. Sveriges industriförbund menar att för att ett öppet och
förtroendefullt samarbete skaU komma till stånd fordras att kontaktarbetet med
producenterna hela tiden hålls på ett verklighetsnära plan och att det ses som
en naturlig och integrerad del i verkets övriga arbetsuppgifter. Förbundet
ifrågasätter därför det lämpliga i att en särskild kontaktavdelning inrättas
med särskilda producentinformatörer. Förbundet ser hellre att alla kontakter
med producenterna om deras politik och utbud tas av den hushållsekonomiska
enheten och i de fall då det gäller ren teknisk information av den tekniska
enheten. Information till producenterna i allmänna konsumentfrågor kunde ges
av informationsavdelningen. Om konsumentskyddsenheten fördes till den allmänna
enheten, kunde producentenheten ersättas med en renodlad varudeklarationsenhet
utan att antalet enheter ökas utöver utredningens förslag.
Sveriges grossistförbund och LRF anför liknande
synpunkter.
Svenska teknologföreningen påpekar att när det gäller
statlig forskning skiljer man på programansvar och produktionsansvar. Det
betyder i detta fall att ett separat programorgan måste inrättas.
Programorganet skall inte bedriva någon egen forskning och kan kanslimässigt
göras mycket litet. Det kan lämpligen bestå av en delegation direkt under
handelsdepartementet.
Med
utgångspunkt i denna syn förordar föreningen att det föreslagna konsumentverket
delas upp på två självständiga och från varandra fristående enheter. Den ena
enheten bör vara en forskningsenhet med kunskapsskapande uppgifter. Den skall
bl. a. utföra de uppdrag som den tidigare nämnda konsumentforskningsdelegationen
beställer och som inte bättre kan utföras någon annanstans.
Konsumentforskningsenheten bör bestå av den hushållsekonomiska enheten, den
tekniska enheten och större delen av producentenheten enligt de förslag som
utredningen lagt fram. Den andra fristående enheten bör vara en
informationsenhet och ha tiU uppgift såväl att informera om de resultat
forskningsenheten liksom annan konsumentforskning når som att utveckla metoder
för förbättrad konsumentinformation.
Utöver vad som tidigare anförts beträffande
hushållsekonomiska undersökningar har få remissinstanser haft synpunkter på den
hushållsekonomiska enhetens uppgifter.
SACO menar att eftersom några metoder att göra de av
utredningen antydda hushållsundersökningarna inte är kända, torde en betydande
del av konsumentverkets resurser få användas till ren metodutveckling, en
uppgift som det måhända vore lämpligare att en forskningsinstitution handhade.
Sveriges industriförbund framför även denna synpunkt.
Konsumentinstitutet föreslår att verksamheten med
regionala och lokala kontakter inordnas under informations- och
utbildningsenheten
Prop. 1972: 33 43
som en särskild sektion. Sveriges hemkonsidenters förening
betonar att oavsett vilken enhet man väljer för att handlägga de regionala och
lokala kontakterna är det angeläget att ett nära samarbete etableras mellan de
aktuella enheterna.
1
utredningens beskrivning av den tekniska enheten finner konsumentinstitutet att
alltför stor vikt lagts på det teknologiska (ingenjörsvetenskapliga) arbetet.
Med de övergripande och klart tvärvetenskapliga synsätt som i många avseenden
präglar de exempel på projekt som upptas och med den hushållscentrerade
inriktning utredningen understryker är annan kunskap och utbildning av väl så
stor betydelse. Vidare anför institutet att utredningen ger intrycket av att
man förväntar sig att den tekniska enheten skall bedriva tekniskt utvecklingsarbete.
Detta vore en orimlighet. Även om hela arbetsstyrkan var specialiserad
exempelvis på kyl-, sval- och fryssidan, skulle sannolikheten för en mera
betydande produktförnyelse av innovationskaraktär vara ganska begränsad. Vad
denna enhet kan bidraga med på nyskapande område är att genom sina
övergripande studier påtala sannolika framtida konsumentönskemål och bristande
anpassning tUl nuläget.
Statens konsumentråd tiUstyrker konsumentutredningens
förslag att konsumentverket erhåller en teknisk enhet med de uppgifter
utredningen har föreslagit. Det är angeläget att all tekniskt utbildad
personal vid verket samlas i denna enhet. En uppgift som rådet särskilt
framhåller är standardiseringsarbetet. Standardiseringsfrågorna kommer i framtiden
enligt rådets mening att spela mycket större roll för konsumenterna än vad de
nu gör. Standardiseringen kan betyda bättre varor, bättre anpassning till
konsumenternas behov och en förenkling av konsumenternas situation vid
köptillfället.
Statens provningsanstalt menar att konsumentverkets behov
av teknisk provning bör tillgodoses genom att befintliga statliga organ utnyttjas
för konsumentprovningen. Detta innebär enligt provningsanstalten inte att den
föreslagna tekniska enheten inom konsumentverket äi obehövlig. Dess främsta
arbetsuppgift bör vara att delta i den behovsanalys som konsumentverket
förutsätts göra. Den tekniska enheten kan även utgöra ett kompetent
kontaktorgan med utanför verket utnyttjad teknisk sakkunskap. Även styrelsen
för teknisk utveckling understryker behovet av att i tillräcklig omfattning
kunna lägga ut uppdrag och utredningar på experter utanför verket.
SACO och Sveriges industriförbund menar att utredningen
underskattat behovet av teknisk expertis. Industriförbundet föreslår en förstärkning
av den tekniska enheten och en motsvarande investering av personal på den
hushållsekonomiska enheten. Svenska reklambyråförbundet och Moderata
samlingspartiets kvinnoförbund framför även denna åsikt.
Ett par remissinstanser har uppmärksammat frågan om vem
som bör
Prop. 1972: 33 44
ha
det samlade ansvaret för de kollektiva hushållen. Konsumentinstitutet ansluter
sig inte tUl utredningens åsikt att ansvaret bör falla på institutet för
storhushållens rationalisering med hänsyn till den organisation och de
resurser detta institut f. n. har. Behovet av undersökningar rörande de
kollektiva hushållens utrustning är enligt institutets erfarenhet mycket stort
såväl när det gäller relativt små som mycket stora hushåll. Eftersom det inom
konsumentverket måste finnas hushållsteknisk expertis anser konsumentinstitutet
det därför mest effektivt och rationellt att verket har ansvaret för forsknings-och
undersökningsarbete inom detta fält. Institutet för storhushållens rationalisering
och SACO anför liknande synpunkter.
Vissa
remissinstanser ifrågasätter vilka uppgifter på bostadsområdet som ett
konsumentverk skall ha. HSB och SABO erinrar om att samhället på många sätt
ingriper på bostadsmarknaden samt att hyresgäströrelsen och HSB verkar för
bostadskonsumenternas intressen. Synpunkter av liknande karaktär anförs av
Hyresgästernas riksförbund.
Remissinstansernas
principiella syn på samarbetet med näringslivet har tidigare redovisats. Vidare
har refererats de instanser som föreslår att någon producentenhet inte skall
inrättas. Bland de uppgifter som föreslagits ankomma på denna enhet har varudeklarationsverksamheten
tiUdragit sig stort intresse bland remissinstanserna.
VDN
lämnar en utförlig redovisning av principerna bakom det nuvarande
deklarationsförfarandet. Nämnden anser allmänt att det krävs ytterligare
utredning innan en ny målsättning kan anges för varudeklarationsverksamheten.
Beträffande utredningens förslag menar nämnden att det är tveksamt om kravet på
sakliga deklarationer kan uppfyllas under de av utredningen angivna
förutsättningarna. Utredningen understryker visserligen i olika sammanhang det
teknologiska arbetets betydelse, men dessa allmänna uttalanden har icke följts
upp genom en sådan utformning av organisations- och personalförslagen att
underlag kan skapas för sådana provningsmetoder, som är en grundläggande förutsättning
för varudeklarationsverksamheten. Hur de synpunkter, som utredningen anfört
beträffande varudeklarationernas framtida utformning kan förenas med kravet på
ett redovisningssystem utan subjektiva värderingar är vidare svårt att se.
Möjligheten
att sprida användandet av varudeklarationer beror i hög grad på företagens
attityd till varudeklarationsförfarandet. Nämnden betonar nödvändigheten av en
nära samverkan med företagen i deklarationsarbetet.
Nämnden
finner det vidare angeläget att varudeklarationsverksamheten i Sverige även i
fortsättningen utformas på sådant sätt att den ger möjlighet till koordinering
med varudeklarationssystem i övriga Norden
Prop.
1972: 33 45
samt i andra länder, där sådana finns eller kommer att
utformas. Detta bör ske bl. a. för att undvika handelshinder.
Sveriges standardiseringskommission, Sveriges
industriförbund och Sveriges grossistförbund pekar också på risken för tekniska
handelshinder. Standardiseringskommissionen avråder vidare från att söka
popularisera varudeklarationerna genom att släppa efter på kraven på saklighet
och precision i deklarationssystemet. Varudeklarationernas innehåll vilar på
tekniska beräkningar och en teknisk terminologi kan därför vanligen inte
undvaras. Även när det gäller förslaget att via varudeklaration lämna garanti
beträffande den totala brukskvaliteten hos en vara är enligt kommissionens
mening stor försiktighet påkallad. Svårigheten här är bl. a. att det ofta är
ytterst vanskligt att bestämma på vilken nivå kvalitetskravet bör ligga.
Sveriges grossistförbiind varnar för att tillåta
deklaration endast för sådana produkter som fyller vissa minimikrav i speciella
brukssituationer. Genom ett sådant krav riskerar man att låsa
produktutvecklingen, samtidigt som det blir mycket svårt att ta hänsyn till
varierande konsumentönskemål beträffande olika produkters användning. Man kan
mycket lätt hamna i den situationen att kvaliteten på olika produkter höjs
utöver vissa konsumenters önskemål. Självfallet finns det dock situationer
berörande människors liv och hälsa, där vissa minimikrav måste uppställas.
Moderata samlingspartiets kvinnoförbimd anför liknande synpunkter,
SHIO menar att frågan om garanti är av en helt annan
karaktär än varudeklarationer. Organisationen accepterar, att konsumentverket
har sin uppmärksamhet riktad på frågan beträffande garantier, men vill för sin
del förorda att begreppen varudeklaration och garanti behandlas var för sig. SHIO
aktualiserar också frågan om varudeklarationer på tjänster. Lika angeläget som
det kan vara för en konsument att ha en varudeklaration på en produkt vid ett köptiUfälle,
lika angeläget är det för samma konsument att vid ett senare tiUfälle, i
samband med service, reparationer eller liknande, med förtroende kunna vända
sig till företag med dokumenterade kunskaper på området.
KO anser, att det bör vara en självskriven uppgift för
verket att bygga ut och förstärka varudeklarationssystemet. KO fäster avsevärd
vikt vid varudeklarationer men vill samtidigt understryka att ett varudeklarationssystem
får sitt fulla berättigande bara om det får genomslagskraft i breda
konsumentled. Deklarationerna bör enligt KO:s mening göras mer lättUlgängliga
och praktiskt användbara än de är f. n. Det ligger i konsumenternas intresse
att ha tillgång tUl någon form av sammanfattande omdöme om varans kvalitet
eller annan köpvägledning. I fråga om sådana varor där bruksegenskaperna
dominerar bör metoder kunna utvecklas för att nå allmängiltiga omdömen och
köpråd. Enligt KO:s mening bör man pröva fömtsättningarna för att införa obligatorisk
varu-
Prop.
1972: 33 46
deklaration för sådana varugrupper som är särskilt
betydelsefulla för konsumenterna. KO erinrar om att i den nya lagstiftningen på
livsmedelsområdet införs omfattande obligatorisk skyldighet att i olika hänseenden
redovisa färdigförpackade livsmedel.
KF-LO-TCO delar utredningens uppfattning att
varudeklarationssystemet bör utvecklas så att det blir mer konsumentanpassat.
Ett sådant utvecklingsarbete måste ges hög prioritet. Organisationerna understryker
nödvändigheten av att ett från konsumentsynpunkt värdefullt VDN-system
verkligen får mycket vid tillämpning. Därför bör den regeln införas, att
företag som inte använder VDN-normer har skyldighet att anmäla detta tUl av Kungl.
Maj:t utsedd myndighet (konsumentverket). Myndigheten får sedan pröva
orsakerna till att normerna inte används och medverka till att undanröja dessa
orsaker.
VDN, Sveriges industriförbimd. Svenska företagares
riksförbund och Svenska reklambyråförbundet betonar att sekretessfrågorna måste
få en tillfredsställande lösning vid förstatligande av VDN.
Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan
erinran den föreslagna förändringen av konsumentupplysningens inriktning och
delar huvuddragen i den syn på de informations- och utbUdningsfrågor som
utredningen lägger fram.
Statskontoret framhåller att konsumentinformationen liksom
all annan systematisk och planmässig informationsverksamhet måste innefatta förprövningar
och effektmätningar. Förprövningar avser att fastställa förutsättningarna för
informationsverksamheten. Effektmätningar skall ansluta så nära som möjligt
till de mål man ursprungligen formulerat för informationsverksamheten.
Statskontoret framhåller särskilt betydelsen av att i
kommunikationsprocessen beaktas informationsmottagarnas erfarenheter och
utbildning. Konsumentupplysning likaväl som all annan informationsverksamhet
måste differentieras med hänsyn till mottagarens egenskaper i dessa avseenden.
Det är en rimlig hypotes att de människor som bast behöver konsumentupplysning
människor med mindre erfarenhet, lägre utbildning, sämre ekonomiska
förutsättningar att bära kostnaderna av ett misslyckat konsumtionsval, osv.
är förhållandevis mindre aktiva informationssökare. Alltså måste
konsumentupplysningen i särskilt hög grad vad gäller t. ex. meddelandenas
utformning eller mediaval anpassas till dessa gruppers förutsättningar i
kommunikationshänseenden. Ett sådant synsätt ligger väl i linje med den
allmänna satsning på resurssvaga grupper som man genom konsumentpolitiken vill
förverkliga.
RRV pekar på att ämbetsverksformen i vissa avseenden kan
verka hämmande för konsumentverket när det genom bl. a. informations-och
utbildningsverksamheten skall delta i den konsumentpolitiska debatten.
Tidskrifter och annat informationsmaterial som baseras på ver-
Prop.
1972: 33 47
kets rapporter och arbete kan tyngas av att de utges av
verket mot bakgrund av den officiella prägel som innehållet därigenom skulle
kunna få. Det borde därför övervägas om något fristående företag kan ta delar
av konsumentverkets informationsspridning i förlag. Företaget och verket skulle
i sådant fall teckna avtal om formerna för detta samarbete. Det förutsätts
givetvis att även massmedia och andra intresserade skall ha tillgång till
verkets offentliga handlingar. Sannolikheten talar för att en sådan publikationsverksamhet
i form av periodisk tidskrift, broschyrer och pocketböcker etc. kan göras
självbärande. Myndigheten bör i det nämnda avtalet tillförsäkra sig återbäring
vid gynnsamt försäljningsutfall. Vidare bör verket tillse att en med dess
målsättning förenlig prispolitik tUlampas.
Konsumentinstitutet anser att den innehållsmässiga
inriktningen av informations- och utbildningsenhetens arbete i större
utsträckning skall omfatta brukscen trerad information och köpvalsinformation.
Institutet finner emellertid att utredningen undervärderar såväl möjligheterna
av som önskemålen om en bred och mångsidig information till de enskilda
konsumenterna. Konsumentinstitutet förordar vidare att den centrala
direktrådgivningen till enskilda konsumenter och den nuvarande utstäUningssektionen
bibehålls. Även SACO anför denna åsikt.
Svenska
journalistförbundet framhåller, att kraven på precision och saklighet inte får
leda till en intetsägande eller svårbegriplig information. Konsumentverket
måste förbehålla sig rätten att i klartext säga om en produkt är bra eller
dålig eller rent av skadlig. Som skäl för försiktighet brukar anföras risk för
ekonomisk skada för vederbörande producent. Mot detta måste vägas de
skaderisker konsumenter kan utsättas för genom en information som inte
fungerar.
Ett stort antal remissinstanser stryker under vikten av
att konsumentverket i samverkan med skolöverstyrelsen utvecklar konsu-m e n t u
n d e r v i s n i n g e n inom det obligatoriska utbildningsväsendet.
Skolöverstyrelsen delar utredningens uppfattning, att det
är önskvärt att skolans undervisning i konsumentfrågor utsträcks till skolans
alla stadier. Ämbetsverket betonar att uppgifter på undervisningens område bör
vara att förse skolmyndigheten med faktaunderlag för undervisning i
konsumentfrågor. Den grundläggande skolmässiga utbildningen inom konsumentrådet
bör som tidigare ske genom skolöverstyrelsens försorg.
Flera remissinstanser menar att radio och TV i större
utsträckning än f. n. bör kunna sprida information i konsumentfrågor. Statens
konsumentråd påpekar att de resurssvaga konsumentgrupperna ofta är svåra att nå
med information som ges i tidningar och tidskrifter, medan däremot främst TV,
men även radion, har större möjligheter att fånga deras uppmärksamhet.
Prop. 1972: 33 48
Några
remissinstanser anser det angeläget att konsumentverket i sin
informationsverksamhet samarbetar med folkbUdningsorganisationerna, övriga
folkrörelser och andra grupper som främjar konsumentintressen.
ABF
och Studieförbundet Vuxenskolan menar att ytterligare ekonomiskt stöd behövs
för att organisationerna i större utsträckning skall kunna sprida
konsumentinformation.
Sveriges
Radio meddelar att konsumentupplysningen i radio och TV är föremål för interna
programpolitiska överväganden. Företaget betraktar härvidlag
konsumentupplysningen som en del av samhällsinformationen och
samhällsdebatten. Sveriges Radio finner att konsumentprogram i radio och TV
kan och bör förekomma i många ohka sammanhang och i rikt varierande former.
Härvid bör en målsättning vara att verka för ökat konsumentmedvetande, stöd och
hjälp åt konsumenten genom upplysande, opinionsbildande och kunskapsgivande
program. F. n. vill dock inte företaget närmare precisera hur detta skall ske.
Svenska
tidningsutgivareföreningen menar att eftersom konsumentverket kommer att sakna
inflytande över hur konsumentupplysande material behandlas av tidningsredaktionerna
kan verket inte på denna väg nå den informationseffekt som i varje särskilt
fall kan vara önskvärd. Detta kan däremot åstadkommas med information som
sprids genom annonsering.
För
att möjliggöra ett kontinuerligt meningsutbyte kring den samhälleliga
konsumentpolitiken är det enligt statens konsumentråd nödvändigt att det
skapas en enda statlig konsumentpolitisk tidskrift, som vänder sig till en bred
allmänhet. En faktaförmed-lande och samtidigt debattinriktad tidskrift blir av
väsentlig betydelse inte minst för strävandena att på ett lättillgängligt sätt
föra ut konsumentpolitiska tankegångar och åtgärder tUl mera allmän
diskussion. Utöver denna debatt- och opinionsbUdande tidskrift föreligger
enligt rådets erfarenhet behov av en publikation, där konsumentforskningen och
principiella frågor behandlas ingående. Denna publikation skulle ha en klart
tvärvetenskaplig inriktning och vara avsedd för en mer begränsad målgrupp.
Även KO föreslår en konsumenttidskrift.
Regional
och lokal organisation
Remissinstanserna
anför inga principiella invändningar mot utredningens överväganden beträffande
hemkonsulenternas uppgifter och ställning. Bl. a. statens konsumentråd och KF-LO-TCO
framhåUer att den regionala organisationens ställning i förhållande till den
centrala och lokala organisationen bör preciseras.
SPK
konstaterar att utredningen förutsätter att priskontorens personal i viss
utsträckning skall medverka med sin sakkunskap i regional kon-
Prop.
1972:33 49
sumentpolitisk
verksamhet. Nämnden finner detta naturligt och ser ej heller något principiellt
hinder för att priskontorens arbete med hithörande utåtriktade uppgifter i ett
längre perspektiv utvidgas såväl absolut som relativt sett.
KO
menar att det är av vital betydelse från konsumentskyddssynpunkt att
allmänheten har tillgång till en instans på nära håll som kan lämna praktiskt
bistånd i konsumentangelägenheter. För det centrala organet innebär intima kontakter
med lokala och regionala organ en önskvärd möjlighet till kännedom om aktuella
problem i breda konsumentkretsar. KO tUlstyrker att utbyggnad av den regionala
verksamheten kommer till stånd men förordar att den ges större omfattning än
enligt utredningens förslag.
Även
NO förordar en kraftigare förstärkning av den regionala organisationen.
Statens
handikappråd betonar att även på det regionala och lokala planet är det
angeläget med ett samarbete mellan samhällets organ för konsumentpolitisk verksamhet
och de handikappråd som är under tillskapande på länsnivå och på kommunal
nivå.
SHIO
avråder från uppbyggnad av någon regional och lokal organisation. Som tidigare
anförts är det enligt SHIO:s uppfattning viktigt att i första hand utbygga
Allmänna reklamationsnämnden med regional verksamhet.
De
länsstyrelser som yttrat sig pekar genomgående på behovet av förstärkning av
den regionala verksamheten. Detta allmänna krav på förstärkning framförs av
många remissinstanser.
Sveriges
hemkonsulenters förening menar att de av utredningen uppdragna riktlinjerna
för konsumentarbetet kommer att innebära ökade krav på hemkonsulentkåren
framförallt på det juridiska området men också på det utredningsmetodiska.
Föreningen utgår från att hemkonsulenter i statlig och kommunal tjänst beredes
möjlighet till erforderlig fortbildning.
Centerns
kvinnoförbund erinrar om att förbundet tidigare framfört uppfattningen att
hemkonsulenterna bör knytas till landstingen och inte tUl länsstyrelserna.
Förbundet finner skälen för en sådan placering vara ännu starkare i dag,
framför allt med tanke på att den rådgivande och upplysande verksamheten blir
huvuduppgiften för konsulenterna.
Remissopinionen
är splittrad beträffande synen på en lokal konsumentpolitisk organisa ti o n.
Kommunerna motsätter sig genomgående ett kommunalt engagemang enligt de
riktlinjer som utredningen anger. En aUmän mening bland remissinstanserna är
dock att det finns behov av en lokal verksamhet.
Konsumentinstitutet
finner det väl motiverat, att konsumentverket såväl centralt som regionalt
skall verka för ökade kommunala insatser på det konsumentpolitiska området
enligt utredningens förslag. Institutet
4
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 33
Prop.
1972: 33 50
anser dock att den önskade lokala verksamheten fordrar
betydligt större ekonomiskt stöd än utredningen föreslagit.
Statens konsumentråd delar utredningens uppfattning
beträffande frivilliga kommunala nämnder. Rådet framhåller dock att om en
kommunal verksamhet ej kommit igång under en försöksperiod om exempelvis tre
år, bör en författningsreglering övervägas. En lokal konsumentverksamhet
skulle utgöra ett stöd för den sociala verksamheten och kunna förebygga
uppkomsten av vissa sociala och ekonomiska problem som i dag belastar
kommunerna. Även om konsumentfrågorna har en nära anknytning till de sociala
nämndernas arbetsuppgifter är det rådets uppfattning att frågorna, åtminstone
i ett inledningsskede tills erfarenheter vunnits, förs till en fristående
nämnd.
Dessa synpunkter framförs även av KF-LO-TCO.
Organisationerna konstaterar vidare att utredningen gör gäUande att kommunerna
av likställighets- och rättvisehänsyn är förhindrade att gynna särskilda partsintressen.
Principiellt anser organisationerna att tesen om samhällets neutralitet i
partskonflikter inte kan tiUämpas i konsumentpolitiska sammanhang. Samhällets
neutralitet mellan så ojämna storheter som konsument och producent skapar inte
jämvikt eller "rättvisa" i någon mening mellan parterna utan kan i
realiteten innebära ett stöd för den starkare. Organisationen anser att
verksamheten i de kommunala konsumentnämnderna bör utformas på samma sätt som
i de sociala nämnderna.
Folkpartiets kvinnoförbund, ABF och Ceitterns
kvinnoförbund anser att behovet av kommunal verksamhet är så stort att
nämnderna bör vara obligatoriska för kommunerna.
Utredningens förslag tillstyrks av bl. a.
Husmodersförbundet hem och samhälle, SACO, Kooperativa gillesförbundet och
Sveriges industriförbund.
Svenska kommunförbundet menar att det råder oklarhet om
hur ansvarsfördelningen skall vara mellan å ena sidan konsumentnämnden och å
andra sidan kommunens övriga organ. Någon svårighet att finna exempel, som
visar att fältet inrymmer många incitament till kompetenskonflikter,
föreligger inte. Särskilt gäller detta i de fall kommunen står som producent av
varor och tjänster. Förbundet konstaterar vidare att de formella betingelserna
för kommunalt engagemang inom konsumentområdet ägnas förhållandevis stort
utrymme i betänkandet. Trots detta förblir flera grundläggande frågor om
kommunernas behörighet otillräckligt belysta. Redogörelsen för erfarenheterna
från försöksverksamheten med de sex lokala konsumentkommittéerna belyser dessa
problem. Drygt 80 procent av ärendena utgörs av reklamationsfall. Enligt förbundets
uppfattning är rådgivningsverksamhet och vägledning vid reklamationstvister
önskvärd och ligger också inom nuvarande kompetensramar. Speciella
lagstiftningsåtgärder är dock nödvändiga, om de
Prop.
1972: 33 51
lokala konsumentoiganen skall kunna biträda då reklamationsärendena
övergår till att bli rättstvister.
Förbundet påpekar att erfarenheterna visar, att kommunerna
av resursskäl måste inta en ytterst restriktiv hållning till nya uppgifter.
Ett genomförande av det presenterade förslaget skuUe sannolikt medföra en
utbyggnad av förvaltningsorganisationen, såvida inte omprioriteringar kan
göras.
Med hänsyn till det ansträngda ekonomiska läge kommunerna
i dag befinner sig i anser styrelsen det därför vara anmärkningsvärt, att utredningen
helt förbigått frågan om de kommunalekonomiska konsekvenserna. Förbundet
understryker avslutningsvis starkt betydelsen av ökade samhällsinsatser för att
tUlvarata konsumenternas intressen. Frågan om att tUlikapa särskUda
konsumentnämnder bör enligt styrelsens mening övervägas i ett senare skede, där
man bättre kan överblicka den lokala verksamhetens omfattning och inriktning.
Ytterligare utredning förordas också av Sveriges grossistförbund
och RRV.
Flertalet kommuner som yttrat sig anför liknande
synpunkter. I den män kommunerna tillstyrker utredningens förslag förutsätter
man att den kommunala verksamheten skall bekostas med statsbidrag. Denna
uppfattning delas av flera andra instanser, bl. a. Centerns kvinnoförbund.
Stockhob,... kommun menar att ytterligare uppgifter för
kommunerna på det konsumentpolitiska området bör ankomma på socialnämnderna,
för Stockholms del alternativt hemkonsulenterna. Därvid bör statsbidrag utgå.
Eventuella nya uppgifter bör dock självfallet vara helt frivilliga för
kommunerna.
Flera instanser bl. a. kommerskollegium, NO, KO,
Norrköpings och Kalmar kommun anser att den lokala verksamheten bör organiseras
på samma sätt som de nuvarande lokala konsumentkommittéerna.
Konsumentverkets lokalisering
Beträffande konsumentverkets lokalisering anför delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet att den inte anser, med hänsyn till
beskrivningen av uppgifter för det föreslagna verket som utredningen lämnar,
att det är oundgängligen nödvändigt att förlägga verket till stockholmsområdet.
Delegationen anser att valet av förläggningsort för det föreslagna
konsumentverket inte bör bedömas isolerat utan i samband med att ställning tas
till övriga föreslagna omlokalise-ringar. Delegationen föreslår således att
ortsvalet beträffande konsumentverket får anstå i avvaktan på delegationens
slutrapport.
Prop. 1972: 33 52
Statens
konsumentråd och Sveriges grossistförbund delar utredningens uppfattning och
påpekar att de flesta organ verket har kontakt med är förlagda tUl Stockholm.
Allmänna
reklamationsnämnden
Med
några undantag instämmer remissinstanserna i utredningens förslag beträffande allmänna
reklamationsnämndens ställning.
Konsumentinstitutet
anför dock att denna fråga bör övervägas av juridisk expertis med hänsyn till
vad utredningen anför om problemen med allmänna reklamationsnämndens
förvaltningsrättsliga ställning.
Även
KO anmäler en från utredningen avvikande ståndpunkt. KO framhåller det nära
samband som finns mellan allmänna reklamationsnämndens och
konsumentombudsmannens verksamhet. Många anmälningar till KO från enskilda
konsumenter innefattar såväl klagomål över inköpta varor eller utförda tjänster
som anmärkning mot reklam och marknadsföring. Oftast beror detta på att
konsumenten först efter förvärvet av varan eller tjänsten kunnat konstatera att
marknadsföringen varit vilseledande eller eljest otillbörlig. Hos nämnden
finns också många reklamationsärenden som ger anvisning om otillbörlig marknadsföring
men där konsumenten inte haft intresse av eller vetskap om möjligheten att
göra anmälan tUl KO. Vidare torde ett fortlöpande studium av vissa typer av
ärenden hos nämnden kunna ge underlag för tillämpning av lagen om otillbörliga avtalsvUlkor.
Kompetensuppdelningen mellan KO och allmänna reklamationsnämnden är vidare
svår att förstå för enskilda konsumenter. KO föreslår att i avvaktan på en
mera permanent lösning beträffande handläggning av vardagshvets köptvister bör
någon form av organisatoriskt samband mellan nämnden och KO övervägas. Svenska journalistförbimdet
intar en liknande ståndpunkt.
SHIO
föreslår att regionala reklamationsnämnder inrättas. Denna uppfattning delas
även av Folkpartiets kvinnoförbund.
Remissyttranden
över bilbetänkandet
Remissinstanserna
är i allmänhet positiva till konsumentutrednmgens förslag att konsumentverket
får konsumentpolitiska uppgifter beträffande personbilar. Marknadsrådet menar
att de föreslagna arbetsuppgifterna allmänt sett är väl ägnade att stärka
konsumentupplysningen om bUar. Med hänsyn till bilismens stora
samhällsekonomiska och konsumentpolitiska betydelse är det enligt NO naturhgt,
att ett blivande konsumentverk ägnar hithörande frågor speciell uppmärksamhet.
Liknande synpunkter förs fram av flera remissinstanser.
Prop. 1972: 33 53
Statens
handikappråd anser det angeläget att allmänna åtgärder vidtas för att förbättra
bilen och öka konsumenternas möjligheter att välja en ändamålsenlig bil. Vid
genomförandet av utredningens förslag måste även beaktas de speciella behov som
handikappade har.
1
fråga om inriktningen av den framtida konsumentpolitiken på bilområdet anser
AB Svensk bilprovning att information även i fortsättningen kommer att ha
väsentlig betydelse. Enbart en förbättrad och mera hushållsanpassad
upplysningsverksamhet är dock inte tiUräcklig för att lösa förekommande
problem. MRF tillstyrker förslagen om konsumentupplysning beträffande fordon
och reparationer men menar att en del av förslagen inte synes ägnade att i
någon avgörande mån bidra till att uppnå angiven målsättning.
Enligt
statens konsumentråd och TCO präglas betänkandet inte i tillräcklig omfattning
av det konsumentpolitiska synsätt som utredningen för fram i sitt
huvudbetänkande. Motsatt uppfattning har Sveriges köpmannaförbund.
Sveriges
bilindustri- och bilgrossistförening finner det angeläget att billeverantörer,
bildetaljister och verkstäder blir representerade tillsammans med
trafiksäkerhetsverket och AB Svensk bilprovning i de planeringsorgan och
arbetsgrupper som måste etableras för att utveckla och verkställa de olika
förslag som förts fram i betänkandet.
Samtliga
remissinstanser, som tar upp utredningens förslag om hushållsekonomiska analyser
som underlag för åtgärder på bilområdet, ansluter sig i stort till dessa.
Statens väg- och trafikinstitut ser med tillfredsställelse att man skapar en
kanal för att nyttiggöra erhållet erfarenhetsmaterial, som framkommer som
resultat av dels institutets forskning och utvecklingsverksamhet, dels dess
dokumentationscentral. SPK anser sig kunna bidra med åtskilligt material om
priser och marginaler för bl. a. bilar, bildelar och bilreparationer.
Enligt statens
konsumentråd bör analyser inriktas på att i påverkande syfte skapa underlag för
överläggningar med såväl samhällsplanerare som bilproducenter och för förslag
till lämpliga föreskrifter i sammanhanget. LRF menar att frågor rörande
bilismen utgör en del av samhäl lets aUmänna transportproblem och måste ses i
ett större sammanhang än enbart ur hushållens synvinkel. LO anför liknande
synpunkter.
Utredningens förslag om tekniska
undersökningar angående personbilar hälsas övervägande med tillfredsställelse
av de remissinstanser som uttalar sig häröver. Statens trafiksäkerlietsverk
delar utredningens uppfattning om önskvärdheten av vidgad sådan undersökningsverksamhet.
Statens väg- och trafikinstitut understryker betydelsen av den föreslagna
inriktningen av åtgärderna. Institutet fäster uppmärksamheten på de fördelar
det innebär att kombinera fältprov med simulering. Enligt KO är det sannolikt
att konsumentverket kan nå de bästa resultaten om den egna verksamheten får
komplettera undersök-
Prop.
1972: 33 54
ningar och analyser, som utförs av andra organ i
samhället. Statens konsumentråd anser utredningens förslag vara av stort värde
för att få tillverkare att ytterligare beakta frågor om produktsäkerhet m. m.
Statens provningsanstalt anför att erfarenheter från andra konsumentvaruområden
har visat att provning verksamt bidrar till bättre produkter. AB Svensk
bilprovning menar att det inte finns några principiella svårigheter att utvidga
undersökningsverksamheten inom företaget. Enligt bolagets erfarenheter har
undersökningar av angivet slag, utförda efter i förväg noggrant upprättade
program och med användning av allmänt accepterade tekniskt-vetenskapliga
metoder, en betydande genomslagskraft på producentsidan. Därigenom kan
väsentliga produktförbättringar komma till stånd. Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening
anser det finns anledning att även systematiskt studera behovet av regelbundet
kvalificerat underhåll för att konsumentens berättigade krav på bUens säkerhet,
tillförlitlighet och livslängd skall tillgodoses.
KF-OK-Folksam instämmer i huvudsak i utredningens
synpunkter beträffande tekniska undersökningar och problemanalyser. Bestämmelser
om t. ex. typgodkännande av reservdelar och vissa tillbehör kan dock få en
negativ effekt för konsumenten genom att priskonkurrens försvåras.
Remissinstanserna tillstyrker i stort eller lämnar utan
erinran utredningens förslag om varudeklarationer och andra informationssystem
för personbilar. Statens trafiksäkerhetsverk är berett att vid
typbesiktningarna göra de undersökningar som fordras för en i möjligaste mån
fullständig varudeklaration. VDN anser att betänkandet lämnar ett utmärkt
underlag för att utveckla ett varudeklarationssystem bestående av bl. a.
faktauppgifter och råd. KO anför emellertid att man så tidigt som möjligt bör
pröva förutsättningarna för att på detta område helt eller delvis genomföra
obligatoriska varudeklarationer. Liknande synpunkter lämnas av KF-OK-Folksatn,
KAK, MHF, M och TCO.
Styrelsen för teknisk utveckling anser att
trafiksäkerhetsverket, som har erforderlig expertis, bör ställa upp
konsumentkrav på fordonen och kontrollera att kraven uppfylls av produkterna.
Nära samarbete bör ske med konsumentverket.
Utredningens förslag att begagnade bilar skall besiktigas
i samband med överlåtelse tillstyrks i huvudsak av rikspolisstyrelsen, KO,
styrelsen för teknisk utveckling, AB Svensk bilprovning, KF-OK-Folksam,
Sveriges grossistförbund-Sveriges industriförbund, LRF, korrosionsinstitutet,
KAK, MHF, TCO och LO. Rikspolisstyrelsen menar att skyldigheten också bör gälla
bilar yngre än två år och även omfatta andra motorfordon. AB Svensk bilprovning
anser det angeläget att åstadkomma ett ökat konsumentskydd vid försäljning
av begagnade bilar. Den föreslagna besiktningsskyldigheten
Prop.
1972: 33 55
medför behov av att förstärka AB Svensk bilprovnings
resurser och kan genomföras tidigast från den 1 januari 1974.
Några
remissinstanser förordar dessutom att ytterligare åtgärder bör övervägas, t.
ex. att ett system för konditionsbesiktning så småningom kommer till stånd eUer
att vägtrafikförordningen kompletteras med en bestämmelse om påföljd för den
som säljer en bil som inte är trafik-säker. LO föreslår bl. a. att man inför
obligatorisk konditionsbesiktning samtidigt med den föreslagna kontroUbesiktningen.
Flera
remissinstanser ställer sig tveksamma till förslaget eller anser att det inte
är tiUräckligt för att förbättra förhållandena. Synpunkter av detta slag förs
fram av statens trafiksäkerhetsverk, kommerskollegium, marknadsrådet, NO, SPK,
statens konsumentråd, SHIO, Svenska företagares riksförbund och M.
Statens konsiimentråd
anför därjämte att det finns en del frågor kring själva köpet av begagnade
bilar som utredningen inte alls behandlar. Rådet föreslår bl. a. att man
närmare utreder, vilka åtgärder som kan vidtas, för att förhindra att den
organiserade bilhandeln säljer begagnade bUar i otillfredsställande skick via
mindre ansvarskännande bilföretag till konsumenten. Ett medel att åstadkomma
förbättrade förhållanden inom bilbranschen är att införa ett system med
säkerhet som liknar det som finns inom sällskapsreseområdet för att trygga
konsumenternas ställning. M anför liknande synpunkter samt föreslår bl.a. att
man för försäljning av begagnade bilar inför bestämmelser om en karenstid
och/eller körsträcka, inom vUken köparen kan förvissa sig om att den köpta
bilen är trafiksäker. Visar den sig inte vara trafiksäker skall köparen äga
häva köpet.
Bilregisternämnden
anser det nödvändigt att lösa frågorna om vad som händer om
besiktningsskyldigheten inte uppfyUs samt hur det administrativa handläggandet
skall ske, innan något principiellt beslut fattas om det föreslagna systemet.
Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening är inte beredd att i detta skede
tUlstyrka förslaget. Innan föreskrifter utfärdas om obligatorisk
kontrollbesiktning vid ägarbyte bör de från konsumentens synpunkt
utomordentligt väsentliga frågorna om de civilrättsliga konsekvenserna
klarläggas.
MRF
avstyrker bestämt förslaget om besiktning vid överlåtelse av bil. Om det
genomförs kan mindre nogräknad bilhandel komma att avstå från att rusta upp
bilen i trafiksäkerhets- och konditionshänseende före försäljning. MAF
hänvisar till MRF:s yttrande men anför att om besiktningsskyldighet införs man
bör noga utreda hur mycket personal, som behöver tillföras AB Svensk
bilprovning.
Utredningens
förslag till åtgärder för att på kort sikt förbättra konsumentskyddet vid bilreparationer,
biträds i stort av de remissinstanser, som uttalar sig häröver. Flera anser
emellertid att även andra åtgärder är erforderliga.
Prop. 1972: 33 56
Utredningens
ställningstagande att inte föreslå något särskilt system för kontroll av bilverkstäder
med motivering att det kan försvåra nyetablering och hindra mindre verkstäder i
näringsutövningen delas av kommerskollegium, marknadsrådet, NO, SPK, AB Svensk
bilprovning, Sveriges grossistförbund-Sveriges industriförbimd och M. Marknadsrådet
understryker att det från konkurrenssynpunkt torde vara angeläget att undvika auktorisation
av verkstäder. SPK delar visserligen utredningens uppfattning men anser sig
inte kunna ta ställning i frågan enbart mot bakgrund av det material och de
överväganden som utredningen redovisar. Förhållandena i Norge, där ett
kontrollsystem till-lämpats sedan lång tid, bör studeras mera ingående.
Synpunkter
till förmån för någon form av kontrollsystem eller krav på att närmare utreda
denna fråga förs fram av rikspolisstyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk, KO,
statens konsumentråd, SIFU, statens provningsanstalt, statens handikappråd, KF-OK-Folksam,
SHIO, LRF, korrosionsinstitutet, MAF, MRF, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening,
KAK, TCO, LO och Svenska transportarbetareförbundet.
KO
anser att man snarast bör införa ett system med stickprovsvis inspektion av reparationsai
beten och reparationsräkningar liknande det av utredningen skisserade. Enligt SIFU
talar starka skäl för att försöksvis införa ett frivilligt system, där även delauktorisation
kan förekomma. KF-OK-Folksam finner det av utredningen framlagda materialet
otillräckligt för ett definitivt ställningstagande i dessa frågor och förordar
att konsumentverket närmare utreder bilreparationsverksamheten.
Korrosionsinstitutet understryker betydelsen av att normera förfarandet vid
fullgod rostskyddsbehandling samt att auktorisera företag, som utför sådan
behandling. MAF avser att verka för både kvantitativt och kvalitativt
förbättrade utbildningsmöjligheter. Förbundet kan inte förstå hur utredningen
kommit till slutsatsen att ett licenssystem kan försvåra från
konsumentsynpunkt önskvärda nyetableringar och förordar att det uppdras åt
yrkesinspektionen att kontrollera bUverkstäder. Enligt MRF erfordras viss
kontrollverksamhet för att säkerställa konkurrens på lika villkor. Förbundet
finner det anmärkningsvärt att utredningen åberopar näringsfriheten som ett
avgörande argument mot någon form av kontroll och anser att frågan bör utredas
ytterligare. MRF föreslår en reglering som liknar den s. k. avbetalningsöverenskommelsen
inom bilhandeln. TCO anser att konsumenterna har grundad anledning att kräva
kontroll av bilverkstäder. Den kan utföras av trafiksäkerhetsverket
tillsammans med SPK och konsumentverket. LO kan inte nu uttala någon mening om
hur ett offentligt besöks- och kontrollsystem skall utformas. Enligt LO bör
ett licenssystem grundas på de rättsregler på arbetarskyddsområdet som syftar
till att skapa en bättre arbetsmiljö och därmed på sikt ett bättre
konsumentskydd.
Prop.
1972: 33 57
Departementschefen
Inledning
Under
senare år har konsumenternas roll och ställning i marknadsekonomin fått en
framträdande plats i den politiska debatten. Därvid har krav rests på
offentliga åtgärder för att stärka konsumenternas ställning. Begreppet
konsumentpolitik har fått utgöra en sammanfattande benämning på samhällets
insatser i syfte att tillvarata konsumenternas intressen. Statsmakterna har
vidtagit en rad konsumentpolitiska åtgärder.
Bland
dessa kan först nämnas den verksamhet, som bedrivs av NO och marknadsrådet och
som har till syfte att motverka skadlig verkan av konkurrensbegränsning inom
näringslivet eller med andra ord att främja en effektiv konkurrens. En viktig
roll har anförtrotts SPK, som utreder pris- och konkurrensförhållandena samt
bedriver en löpande prisövervakning och upplysningsverksamhet.
I
sammanhanget kan nämnas vissa utredningar som behandlar frågor om
distributionssystemet och dess service till konsumenterna. Distributionsutredningen
har till uppgift att överväga de frågor som aktualiseras av handelns
strukturutveckling och som har betydelse för konsumenterna. Butiksetableringsutredningen
undersöker etableringsfrågor som har samband med kommunemas bebyggelse- och butiksplanering.
Glesbygdsutredningen föreslår i ett delbetänkande (SOU 1971: 13) olika åtgärder
för att vidmakthålla och förbättra försörjningen med kommersiell service i
glesbygdsområden.
Andra
statliga insatser syftar tUl att genom lagstiftning förstärka konsumentskyddet
i viktiga hänseenden. Främst kan nämnas lagen (1970: 412) om otUlbörlig
marknadsföring och lagen (1971: 112) om otillbörliga avtalsvillkor.
Tillämpningen av dessa lagar ankommer på KO och marknadsrådet.
Reklamutredningen,
som nyligen avlämnat ett delbetänkande (SOU 1972: 6) om beskattning av reklam,
överväger reklamens roll i samhället. Urednihgen har även tagit upp frågan om
vilka krav som från informationssynpunkt kan ställas på reklamen. I detta
sammanhang kan även nämnas att utredningen om enhetlig reglering i gmndlag av yttrandefrihet
i massmedier bl. a. undersöker möjligheterna att genomföra sådana
begränsningar i den kommersiella reklamen som kan motiveras med omsorg om
folkhälsan eUer andra lika viktiga skäl.
Sedan
den 1 juli 1971 gäller en ny lag (1971: 238) om hemförsäljning m. m. Den
innebär att konsumenten har rätt att under vissa förat-sättningar frånträda ett
köpeavtal inom en vecka ("ångerveckan").
De
köplagssakkunniga behandlar f. n. frågan om att införa tvingande
civilrättsliga regler till konsumenternas skydd i en särskild konsu-
Prop. 1972: 33 58
mentköplag.
Utredningen kommer bl. a. att ta upp olika frågor om vilka rättigheter
konsumenterna bör ha då varan är behäftad med fel. En viktig fråga i detta
sammanhang är formerna för prövning av tvister i samband med köp och tUlhandahållande
av varor. När det gäller reklamationstvister är allmänna reklamationsnämndens
verksamhet'av stor betydelse. Nämnden har på försök inrättats av
konsumentrådet. Inom justitiedepartementet pågår arbete med ett förslag om ett
förenklat rättegångsförfarande vid tvister om mindre värden. Förslaget syftar
till att ytterligare förbättra rättsskyddet, främst för konsumenterna.
Inom
kreditköpkommittén utreds den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och
andra former av konsumtionskredit. Kreditköpkommittén har därvid att i första
hand beakta konsumenternas intressen.
Resegarantiutredningen
föreslår i betänkandet (Ds H 1972: 1) Ny re-segarantUag att den nuvarande
tidsbegränsade lagen görs permanent och att skyddet för sällskapsresenärer
utvidgas.
Fr.
o. m. år 1972 gäller en ny livsmedelslag (1971: 511) med grundläggande
bestämmelser om livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning och saluhållande.
Lagens väsentliga syfte är att på olika sätt tillgodose konsumenternas
intressen. Livsmedelsverket svarar för lagens tillämpning.
Slutligen
kan nämnas sådana konsumentpolitiska åtgärder som har till huvudsakligt syfte
att sprida upplysning om egenskaperna hos olika varor och tjänster på grundval
av vad som kommer fram genom undersöknings- och provningsverksamhet.
Flera
institutioner arbetar med hithörande frågor. Konsumentinstitutet verkar för
att arbetsförhållanden i enskilda hem och kollektiva hushåll rationaliseras
samt att produktion och konsumtion inriktas på goda och ändamålsenliga
konsumentvaror. Statens konsumentråd följer konsumentforskning och
konsumentupplysning samt stöder och organiserar frivilligt samarbete mellan
forskningsintressenter. Vidare främjar rådet initiativ till forskning och
upplysning som är till nytta för konsumenterna. Rådet bedriver också egen
verksamhet i samma syfte. VDN verkar med statligt stöd för användning av
upplysande varudeklarationer.
Som
ett viktigt komplement till den nu berörda upplysningsverksamheten bör nämnas
den del av SPK:s utrednings- och informationsverksamhet som rör
konsumentpriser.
Konsumentpolitikens
inriktning
Konsumentpolitiken
måste utgå från en viss uppfattning om individernas roll och ställning i
ekonomin. Under de senaste decennierna har flera faktorer i grunden förändrat
medborgarnas levnadsförhål-
Prop.
1972: 33 59
landen.
Några karakteristiska drag i vårt nuvarande ekonomiska system har särskild
betydelse för konsumenternas situation.
Konsumenterna
ställs i dag inför ett mycket stort utbud av varor och tjänster. Detta består
av hundratusentals olika produkter och produktvarianter. Detta utbud förändras
mycket snabbt. Nya eller i olika avseenden ändrade produkter introduceras
ständigt på marknaden, samtidigt som gamla försvinner. De nya produkterna
kännetecknas ofta av en ökad förädlingsgrad, vilket betyder att allt mer av
hushållens arbete övertas av industriell eller liknande verksamhet.
Den
här antydda utvecklingen har från många synpunkter varit av stort värde för
konsumenterna. Den är ett uttryck för att den materiella nöd som utmärkte
gårdagens samhälle i stor utsträckning har försvunnit. Konsumenterna har
möjlighet att välja bland ett mycket varierande utbud av produkter. Det
förhållandet att hushållen numera kan köpa allt mer av hel- eller halvfabrikat
har vidare varit en orsak till att båda makarna nu kan förvärvsarbeta utanför
hemmet.
Den
ekonomiska miljö, där denna utveckling försiggår, är vad som brukar benämnas en
marknadsekonomi. Enligt den ekonomiska teorin fungerar detta system så, att
utbudet på marknaden visserligen initieras av producenterna men att det är
konsumenternas fria val, som avgör utbudets innehåll och sammansättning. En
grundläggande förutsättning för att marknadsekonomin skall fungera på det sätt
som avses är att konsumenterna har full överblick över och är orienterade om de
olika utbudens reella innebörd och inbördes värde samt handlar rationellt på grundval
av dessa kunskaper.
Uppenbart
är att påtagliga brister föreligger i dessa hänseenden. Konsumentens möjUgheter
att överblicka utbudet och värdera olika alternativ är nämligen begränsade. Det
torde exempelvis vara svårt för en enskild konsument att bedöma nyttan av att
skaffa maskinell utrustning till hushållsarbetet eller av att utföra vissa
uppgifter själv i jämförelse med att köpa tjänster utifrån. Dessutom påverkas
konsumenten i sin valsituation av företagens reklam, som ofta brister i fråga
om informativt innehåll.
Värdet
av det ökande utbudet är inte entydigt från konsumentsynpunkt. Visserligen har
konsumenterna numera rika möjligheter att tillfredsställa långt mer än sina
primära behov. Men det är inte givet att utbudet på marknaden avspeglar den
sammansättning av levnadsstandarden, som skulle bli resultatet av ett från
producentintressen fritt och självständig val, grundat på konsumenternas
bedömning av hur denna standard på något längre sikt bör vara för att leda tUl
största möjliga behovstillfredsställelse. Marknaden förmår med andra ord inte
att registrera konsumenternas önskemål och bedömningar på annat sätt än genom
ett konstaterande i efterhand om en viss produkt köps eller ej. Introduktionen
av en ny produkt har i många fall föregåtts av stora
Prop. 1972: 33 60
investeringar
i produktion och marknadsföring, vilket i sin tur leder till att ett s. k.
köpmotstånd möts med ytterligare ansträngningar att bryta ner detta motstånd,
dvs. att övertyga konsumenterna om att produkten svarar mot deras behov. Det
kan därför hävdas att behov ofta uppstår eller skapas genom produktutveckling
eller produktförnyelse och att konsumenterna inte getts möjlighet att avväga
dessa behov mot andra.
Samtidigt
kan produktförnyelsen eller produktförändringen innebära att vissa produkter
inte längre tillhandahålls, därför att de inte längre efterfrågas i tUlräckligt
stor skala eUer därför att lönsamheten av de nytillkommande produkterna bedöms
vara större. Detta gäller för såväl varor som tjänster.
Vad
jag nu sagt kan innebära att en del av våra produktionsresurser används till
sådant som endast marginellt eller inte alls ökar människornas välfärd. Den
privata konsumtionen ökar visserligen ständigt, men det är inte därmed givet,
att konsumenterna upplever en i varje avseende motsvarande standardstegring.
En
annan sida av marknadsekonomin är att den kan sägas innebära visst slöseri med
tillgångar i såväl producent- som konsumentledet genom att åtskUliga produkter
utvecklas och saluförs utan framgång eller med uppenbara brister från
konsumentsynpunkt. Konkurrensen mellan företagen på marknaden resulterar i
många fall också i till synes meningslösa produktskillnader.
De
brister och svagheter som från konsumenternas synpunkt otvivelaktigt vidlåder
marknadsekonomin får emeUertid inte undanskymma det faktum, att detta system
för organisation av produktion och konsumtion ändå innebär stora fördelar för
konsumenterna i fråga om effektivitet och valfrihet. Konsumentpolitikens
uppgifter bör därför utformas mot bakgrund av att den skall bedrivas i ett
marknadssystem, där besluten om produkter, priser och konsumtionsval fattas av
ett stort antal individer och under starkt skiftande förutsättningar. Inte
minst bestäms konsumentpolitikens uppgifter av det förhållandet, att vår
ekonomi är öppen gentemot utlandet. Ungefär en fjärdedel av den totala
förbrukningen i vårt land består av utifrån köpta produkter.
Jag
har tidigare angett några av de sammanhang där konsumenternas möjligheter att
styra utvecklingen allvarligt begränsas under rådande förhållanden. En
självklar utgångspunkt för politiken är att konsumenterna i många sammanhang
har en svag ställning i förhållande till producenter, distributörer och
marknadsförare.
Härtill
kommer, att den enskUde konsumenten som part i köp- och avtalsförhållanden i
många situationer behöver samhäUets stöd för att hävda sin rätt och skyddas mot
otillbörliga affärsmetoder och andra liknande företeelser av skilda slag. Ofta
krävs lagstiftning för att få till
Prop. 1972: 33 61
stånd
ett bättre konsumentskydd. Jag har i det föregående lämnat exempel på att
samhället gripit in med sådan lagstiftning.
Målet för den del av
konsumentpolitiken som jag här avser att behandla är att stödja konsumenterna
och förbättra deras ställning på marknaden. I första hand kan detta ske genom
att hushållens möjlighet att planera den egna verksamheten förbättras. Detta
kan ske bl. a. genom att hushåUen förses med bättre information om marknadens
utbud och om olika sätt att tUlgodose de egna behoven. Det är också viktigt att
informationsflödet i den andra riktningen, nämligen från konsumenterna till
producenterna, utökas och förbättras så att produktionen påverkas på ett sätt
som innebär en bättre anpassning till konsumenternas behov. Samtidigt bör
större krav ställas på producentsidans egen informationsverksamhet och
underlaget för producentsidans beslut om urval, utveckling och marknadsföring
av produkter.
Betydelsefulla insatser
för konsumenterna har gjorts bl. a. av de myndigheter, som f. n. verkar på det
konsumentpolitiska området, och av konsumentkooperationen. Den verksamhet som
samhället bedriver på detta område bör emeUertid på grundval av de allmänna
riktlinjer, som nyss angetts, byggas ut och förnyas. Behovet av en aktiv konsumentpolitik
omfattar i hög grad de konsumenter som från olika synpunkter har sämre resurser
än flertalet. Sålunda har låginkomst-utredningen visat att stora grupper
människor är ekonomiskt, socialt och utbildningsmässigt svaga. Det kan antas,
att dessa människor också har svårt att hävda sig som köpare, bl. a. på grund
av att de inte förmår tillgodogöra sig det stöd som samhäUet ger konsumenterna.
Även sådana grupper som invandrare och handikappade kan ha svårt att få sina
behov tillgodosedda. Konsumentpolitiken bör därför i högre grad än f. n.
inriktas på att tillvarata dessa svaga gruppers intressen.
I det följande kommer jag
att ange några huvuddrag i den framtida konsumentpolitiken. Jag kommer därvid
att använda vissa begrepp som torde kräva en närmare precisering. Tidigare har
begreppen forskning och upplysning använts för den verksamhet som bedrivs av
konsumentinstitutet och konsumentrådet. Benämningarna utredning och information
är emellertid vidare och täcker därför bättre den kommande inriktningen. Det
är sålunda inte fråga främst om forskning utan om utrednings- och
undersökningsverksamhet över huvud taget beträffande konsumenternas
resursutnyttjande. Genom att införa begreppet information markeras, att det
inte bara gäller den hittillsvarande upplysningen till konsumenter utan även
information till producenter och distributörer, i utbildningssammanhang m. m.
Med begreppet producenter avser jag slutligen de företag och institutioner,
både enskUda och offentliga, som svarar för utbudet av varor och tjänster på
marknaden. Häri inbegrips således även marknadsförare och distributörer.
Prop. 1972: 33 62
För
att den av utredningen föreslagna konsumentpolitiken skall kunna förverkligas
föreslås att verksamheten ges en bred inriktning. Frågor om konsumenternas köp
och användning av varor och tjänster berör endast en begränsad del av
konsumentpolitiken. Konsumenternas val mellan olika varianter av en viss
produkt kan enligt utredningen i viss mån betraktas som ett sista
förhållandevis okomplicerat steg i en invecklad beslutsprocess. Andra beslutssituationer
kan ställa konsumenterna inför svårare och mera betydelsefulla avgöranden.
Konsumentpolitiken måste därför utgå från konsumenternas hela situation.
Utredningen anser att konsumentpolitiken måste utgå från hur hushållen fungerar
i samspel med andra enheter i samhällsekonomin. Ett konsumentpohtiskt problem
föreligger när konsumenternas faktiska situation inte medger en godtagbar
uppfyllelse av de mål som gäUer för samhällsarbetet.
Remissinstanserna
ställer sig i allmänhet bakom tanken på att konsumentpolitiken i större
utsträckning skall inriktas på konsumenternas mera övergripande
beslutssituationer. Däremot anmäler flera instanser tveksamhet till att låta
begreppet konsumentpolitik omspänna så stor del av samhällsproblemen som
utredningen avser.
För
egen del anser jag att det ligger i linje med målen för konsumentpolitiken att
verksamheten i större utsträckning än f. n. inriktas mot hushållens större
planeringsfrågor. En sådan inriktning behöver emellertid inte innebära att
konsumenternas behov av stöd vid val mellan olika produkter eftersatts. Detta
sammanhänger med inriktningen av informationsverksamheten, som jag återkommer
till i det följande.
Beträffande
avgränsningen av det konsumentpohtiska området ställer jag mig i likhet med flera
remissinstanser avvisande till att hänföra aUa samhällsproblem, där en
godtagbar måluppfyllelse inte föreligger, till konsumentpolitiken. I och för
sig är detta en terminologisk fråga. Det avgörande är, som flera
remissinstanser påpekar, hur de konsumentpolitiska organens verksamhet
inriktas. Den terminologiska frågan har emellertid en viss betydelse. En
alltför vidlyftig definition av konsumentpolitiken kan skapa förvirring i den
politiska debatten.
Att
förverkliga de mål som uppställts för samhällsarbetet kräver insatser inom
skilda områden. Konsumentpolitiken är ett av dessa områden. Begreppet
konsumentpolitik bör avse de problem som sammanhänger med konsumenternas köp
och användning av varor och tjänster, som bjuds ut på den privata marknaden eller
på marknader som arbetar enligt likartade principer. En sådan avgränsning
hindrar inte att man kan lägga konsumentpolitiska aspekter på många andra
samhällsproblem, men dessa aspekter bör bedömas inom resp. sektor av den
offentliga verksamheten. Att beteckna exempelvis miljövård och regio-
Prop.
1972: 33 63
nalpolitik
som konsumentpolitiska frågor skulle emellertid medföra begreppsförvirring.
Den
breda inriktningen av konsumentpolitiken som utredningen förespråkar kommer
särskilt till uttryck i den verksamhet som givits benämningen
hushållsekonomiska undersökningar. Utgångspunkten för dessa är utredningens
uppfattning, att konsumentpolitiken måste utgå från en bred analys av
konsumenternas hela situation. Utredningen anför att man måste analysera
hushållens roll och problem i den samhällsekonomiska produktionskedjan med hushåUen
som infallsvinkel. Utredningen anser att det i stor utsträckning saknas metoder
för att göra sådana undersökningar. De systemanalytiska metoder som används
inom de ekonomiska vetenskaperna anvisas som en möjlig metod.
Remissinstanserna
motsätter sig i allmänhet inte att hushållsekonomiska undersökningar blir en
utgångspunkt för det konsumentpolitiska arbetet. Några instanser tillmäter
undersökningar av detta slag stor betydelse.
Enligt
min uppfattning är det självklart att utgångspunkten för konsumentpolitiken
måste vara kunskap om konsumenternas faktiska situation. Att på olika sätt
inhämta sådan kunskap samt att aktivt försöka fånga upp konsumentproblem bl. a.
genom en lokal konsumentpolitisk verksamhet ser jag som en naturlig
utgångspunkt för konsumentpolitiken. Begreppet hushållsekonomiska
undersökningar kan emeUertid avse olika typer av utredningar. Begreppet kan för
det första avse sådana undersökningar som syftar till att utröna hushållens
sätt att fylla olika funktioner. Sådana utredningar har i en del sammanhang
benämnts hushålls-vaneundersökningar. För det andra kan begreppet stå för
sådana beräkningar som syftar till att klarlägga den hushållsekonomiska nyttan
av olika varor och tjänster. Slutligen kan avses mera grundläggande forskning
om hushållens roll och situation i samhällsekonomin. Konsumentutredningen
lägger uppenbarligen huvudvikten vid den sistnämnda typen av undersökningar.
Hushållsvaneundersökningar
och olika former av nyttokalkyler är enligt min mening naturliga led i det
konsumentpolitiska arbetet. Hushållsvaneundersökningar bör spela en väsentlig
roll för att kartlägga konsumenternas problem. Vidare bör i ökad utsträckning
beräkningar göras av den hushållsekonomiska nyttan av olika varor och tjänster.
Båda dessa slag av utredningar ligger väl i hnje med den inriktning mot mera övergripande
frågor som jag förordat i det föregående. Vad slufligen gäller den mera
grundläggande analysen av hushållens situation delar jag utredningens och
flera remissinstansers bedömning att sådan verksamhet i stor utsträckning måste
komma att avse metodutvecklingsarbete av forskningskaraktär. Därför anser jag
det inte tillrådligt att nu göra det konsumentpolitiska arbetet beroende av
sådana analyser, för vilka det ännu inte finns tillfredsställande metoder. Det
är emellertid ett konsument-
Prop. 1972: 33 64
politiskt,
liksom ett allmänpolitiskt intresse att sådana metoder utvecklas. Forskning med
sådan inriktning bör därför stödjas inom ramen för konsumentpolitiken.
Utredningen
anför att en bedömning av konsumentproblemen måste utgå från en uppfattning om
konsumenternas behov. Härvid åsyftas en normativ behovsbedömning. Behoven är
således enligt utredningens uppfattning inte identiska med konsumenternas
anspråk eller efterfrågan av olika produkter. Som exempel på detta förhållande
anför utredningen att många konsumenter har ett kosthåll som inte fyller
rimliga krav på näringsriktighet. Det understryks av utredningen att den
angivna skUlna-den mellan behov och anspråk endast avser problemanalysen.
Avsikten anges inte vara att beröva konsumenterna deras valfrihet.
Det
är främst de remissinstanser som på något sätt representerar producenterna som
haft synpunkter på utredningens överväganden i denna del. I aUmänhet ställer
sig dessa instanser kritiska till utredningens uttalanden. De menar att
konsumentpolitiken bör utgå från konsumenternas subjektiva behov. Undantagen
härifrån bör avse rena säkerhetsfrågor.
Jag
har tidigare anfört att målet för konsumentpolitiken bl. a. är att stödja
konsumenterna och därmed tillvarata deras intressen. Jag har också anfört att
konsumentpolitiken bör inriktas på att fånga upp och analysera konsumenternas
problem. Vid denna analys måste självfallet en bedömning göras av vad som är i
konsumenternas intresse eller annorlunda uttryckt vad som är konsumenternas
behov. Vidare påpekade jag vissa brister i marknadsekonomins sätt att fungera.
Härav följer att konsumentpolitiken inte kan arbeta under förutsättningen att
konsumenternas behov är identiska med den efterfrågan som kan registreras på
en från många synpunkter ofullständig marknad. Analysen av konsumenternas
problem och förslag till åtgärder måste således i allmänhet innefatta en
normativ bedömning av behoven.
Det
är inte svårt att finna exempel på hur man inom konsumentpolitiken gjort
normativa bedömningar av medborgarnas behov. De riktvärden för en
näringsriktig kost, som används i kostupplysning, innebär en behovsbedömning.
Samma slag av bedömningar förekommer också vid varuprovningar. Även de krav VDN
ställer för att tillåta varudeklaration av flytvästar innebär en normativ
behovsbedömning. Det kan naturligtvis hävdas att sådana bedömningar påverkar
producenterna och därmed i viss mening begränsar konsumenternas valfrihet. Av
de exempel jag nyss lämnade torde dock framgå, att denna begränsning ar av den
karaktären att konsumenterna knappast kan uppleva den som minskad valfrihet
utan snarare som en ökad möjlighet att undvika olämpliga produkter. Denna typ
av bedömningar kommer även framdeles att vara ett naturligt led i det
konsumentpolitiska arbetet. Det bör emellertid understrykas att en bedömning av
behoven även måste inne-
Prop.
1972: 33 65
fatta
en bedömning av de kostnader som blir följden av olika krav på produkters
utförande m. m.
Utredningen
framhåller att det blir nödvändigt i det konsumentpolitiska arbetet att
använda andra medel än upplysning och att inrikta informationsverksamheten på
andra målgrupper än konsumenterna. Jag vill först ta upp frågan om information
till producentema.
Mot
bakgrund av uppfattningen att konsumentemas köpval har en begränsad betydelse
för företagens produktutveckling ser utredningen det som en huvuduppgift för
konsumentpolitiken att i samråd med producenterna försöka finna vägar för att
nå en bättre konsumentanpassning av producenternas politik. Utredningen
understryker att samarbetet inte skall bygga på någon direktivrätt för de
konsumentpolitiska organen. Någon invändning mot tanken att den
konsumentpolitiska verksamheten skall innefatta samarbete med producentsidan
har inte kommit fram vid remissbehandlingen.
Det
kan i anslutning härtill framhållas, att redan de nuvarande konsumentorganens
verksamhet har påverkat producenterna. Jag vill erinra om konsumentinstitutets
provningar av olika hushållskapitalvaror. Denna verksamhet har, vilket visats
i flera sammanhang, haft en direkt producentpåverkande effekt. Ett annat
exempel utgör den färgteveunder-sökning som utfördes år 1970. Den genomfördes
så att apparaterna kunde förbättras omedelbart. Det samarbete med producentema,
som utredningen uttalar sig för, kan således ses som en fortsättning av det
sätt att arbeta som de konsumentpolitiska organen f. n. använder. Jag ansluter
mig till utredningens bedömning att en sådan producentpåverkan i många fall är
ett effektivare konsumentpolitiskt medel än traditionell konsumentupplysning.
Detta hänger samman med konsumenternas begränsade möjligheter att genom sitt
konsumtionsval påverka företagens produktutveckling. Det kan i många fall vara
rationellt att de konsumentpolitiska organen vänder sig direkt till
producenterna för att åstadkomma förbättringar av olika förhållanden. Ett
sådant samarbete bör vara tUl fördel även för producenterna. Konsumentorganen
kommer att ha värdefull kunskap om såväl konsumenternas förhållanden som olika
produkters egenskaper. Producenterna kommer genom samarbete med
konsumentorganen att få tillgång till denna kunskap.
Några
remissinstanser har förordat att de konsumentpolitiska organen skall utrustas
med särskilda påtryckningsmedel för att kunna påverka producenterna. KF-LO-TCO
föreslår sålunda att producentpåverkan bör ske i samma former som används när
samhället ingriper enligt konkurrensbegränsningslagen. Enligt min uppfattning är
det naturligt att i första hand försöka åstadkomma resultat genom ett frivUligt
samarbete med producenterna i obundna former. Först om det inte visar sig möjligt
att på detta sätt tillvarata väsentliga konsumentintressen bör andra former
övervägas. F. n. saknas också underlag för att bedöma i vilka
5
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 33
Prop.
1972:33 66
frågor
det kan vara aktuellt att närmare fastställa formerna för samverkan med
producentsidan.
Beträffande
informationen till konsumenterna anför utredningen att upplysningsverksamheten
bör inriktas på hushållens större planeringsfrågor. Information om olika
produktvarianter bör i ökad utsträckning lämnas genom varudeklarationer.
Utredningen föreslår att varudeklarationerna förbättras i olika avseenden. I
fråga om deklarationemas innehåll förordas, att bruksegenskaper skjuts i
förgrunden. Utredningen fäster stor vikt vid utbildning i konsumentkunskap.
Vidare anses att ett syfte med informationen bör vara att skapa debatt i
konsumentpolitiska frågor.
Remissinstanserna
ställer sig i allmänhet bakom utredningens förslag angående
informationsverksamhetens inriktning. Några remissinstanser är dock tveksamma
till tanken att prioritera varudeklarationsförfarandet framför
konsumentupplysning i andra former. Några instanser menar, att dessa olika sätt
att informera konsumenterna inte kan ersätta varandra. Vidare pekas på
svårigheterna att åstadkomma bruksorienterade vam-deklarationer. Ingen instans
förnekar dock att varudeklarationerna är ett viktigt konsumentpolitiskt medel
som bör vidareutvecklas. Flera instanser framhåller i likhet med utredningen
vikten av utbildning.
Innan jag övergår tUl att
redovisa min syn på hithörande frågor vill jag erinra om att jag med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande tillkallat en sakkunnig med uppgift att utreda vissa
principfrågor i samband med varudeklarationer. Dessa frågor rör dels
konsekvenserna av ett obligatoriskt vamdeklarationsförfarande för vissa vamgmp-per,
dels förutsättningarna för att uppställa grundkrav som villkor för att tillåta vamdeklaration.
Vid min anmälan av denna fråga för Kungl. Maj:t anförde jag även, att en
särskild arbetsgrupp med representanter för statens konsumentråd och VDN har
påbörjat ett utvecklingsarbete, som syftar till att göra varudeklarationerna
bättre anpassade till konsumenternas behov av information om varornas egenskaper
från användningssynpunkt. Jag förutskickade vidare att jag skulle komma att föreslå
inrättandet av ett konsumentverk, som skulle överta uppgifterna att
vidareutveckla varudeklarationsverksamheten.
För
egen del anser jag utredningens förslag beträffande informationsverksamheten
ligga väl i linje med vad jag tidigare förordat om konsumentpolitikens
inriktning. En sådan inriktning behöver inte innebära, att konsumenternas
behov av information vid val mellan olika produkter eftersatts. Huvudprincipen
härvidlag bör vara att det skall åligga företagen att lämna sådan information.
Härvid erbjuder varudeklarationsförfarandet en möjlighet som ligger nära till
hands. Varudeklarationer har från konsumentsynpunkt bl. a. fördelen av att vara
tillgängliga vid köptillfället. 1 den hittillsvarande varudeklarationsverksamheten
har det emeUertid varit svårt att tillräckligt snabbt
Prop.
1972: 33 67
få
fram deklarationer som varit anpassade efter konsumenternas behov av
information och att sprida användningen av sådana deklarationer. Det
utredningsarbete som jag tidigare hänvisade till är därför av väsentlig
betydelse. Det kommer framgent att vara en viktig uppgift inom
konsumentpolitiken att utveckla varudeklarationssystemet och att verka för att
varudeklarationer kommer till användning i mera vidsträckt omfattning.
Jag
delar vidare utredningens och flera remissinstansers bedömning av utbildningens
betydelse. Det torde vara ett på sikt effektivt konsumentpolitiskt medel att
genom olika former av utbUdning medverka till att konsumenterna blir bättre i
stånd att bedöma och tillgodose de egna behoven. En konstruktiv debatt om
konsumentproblemen anser jag vidare vara en förutsättning för att
konsumentpolitiken skall kunna vidareutvecklas. Det utredningsmaterial som tas
fram i det konsumentpolitiska arbetet bör kunna användas som underlag för en
sådan debatt.
Konsumentverkets
uppgifter och ställning
Konsumentutredningen
föreslår att konsumentpolitiken i central instans huvudsakligen skall handhas
av ett konsumentverk. Samtidigt föreslås att verksamheten vid
konsumentinstitutet, konsumentrådet och VDN upphör. Beträffande SPK anför
utredningen, att denna myndighet med hänsyn till sina speciella
arbetsuppgifter bör bibehållas i sin fristående form.
Remissinstanserna
ställer sig med få undantag bakom tanken på att inrätta ett konsumentverk
enligt utredningens förslag. Några instanser anför dock att åtminstone delar av
den verksamhet som bedrivs vid SPK bör ingå i konsumentverket.
För
egen del tillstyrker jag utredningens förslag om att inrätta ett konsumentverk.
Därigenom uppnås bättre möjligheter att effektivisera den nuvarande
verksamheten och att vidareutveckla det konsumentpolitiska arbetet enligt de
riktlinjer som jag förordat i det föregående. Jag delar vidare utredningens
bedömning beträffande SPK, vars uppgifter är av sådan art att verksamheten inte
naturligen kan inordnas i ett konsumentverk. Huruvida någon del av nämndens
verksamhet bör inordnas i verket får prövas i annat sammanhang. SPK bör sålunda
nu lämnas utanför övervägandena om ett konsumentverk.
Beträffande
konsumentverkets uppgifter bör enligt min uppfattning den verksamhet, som skall
bedrivas av verket, ses som en naturlig vidareutveckling av de
konsumentpolitiska aktiviteter, som f. n. pågår. Utgångspunkter för mina
överväganden om konsumentverkets uppgifter och organisation är sålunda dels
nuvarande verksamhet vid konsumentinstitutet, konsumentrådet och VDN, dels de
allmänna riktlinjer för konsu-
Prop. 1972: 33 68
mentpolitiken
som jag redovisat i det föregående. Jag vill under hänvisning tUl vad jag
tidigare anfört framhålla att det inte nu är möjligt att göra det
konsumentpolitiska arbetet beroende av den typ av hushållsekonomiska
undersökningar som konsumentutredningen förordar.
Jag
har tidigare angivit att målet för konsumentpolitiken bör vara att stödja
konsumenterna och förbättra deras stäUning på marknaden. Enligt min
uppfattning bör därför det huvudsakliga målet för konsumentverkets arbete vara
att stödja hushållen i deras strävan att utnyttja sina resurser så att de egna
behoven tUlgodoses. För att förverkliga detta mål skall konsumentverket bedriva
utrednings- och informationsverksamhet. Häri ligger en skillnad gentemot andra
myndigheter som med en angiven konsumentpolitisk målsättning sysslar med lagtUl-lämpning.
Sådana myndigheter kan i vissa fall tillgripa tvångsmedel. Informationsverksamheten
spelar därför inte någon avgörande roll i dessa myndigheters arbete.
I
den fortsatta redogörelsen för den verksamhet som konsumentverket bör bedriva
vill jag anknyta till det synsätt som vuxit fram ur erfaren-hetema av programbudgetering.
Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad chefen för finansdepartementet
anfört härom i prop. 1972: 1 (bil. 2, punkt 10). Syftet med programbudgetering
kan sägas vara att skapa förutsättningar för att träffa mer medvetna val, öka
rationaliteten i beslutsfattandet och därmed främja en bättre hushållning med
knappa resurser. Programbudgetering bör även underlätta en lämplig
rollfördelning mellan olika beslutsnivåer. Detta innebär att beslut rörande
målinriktning av verksamheten förläggs till högre beslutsnivåer, medan beslut
rörande vad av medel och metoder förläggs till lägre nivåer när fömt-sättningar
härför finns. Vid en genomförd programbudgetering bör budgetprövningen bli
målinriktad, vilket innebär att större uppmärksamhet ägnas verksamhetens
resultat och följderna för medborgama. Efter samråd med chefen för
finansdepartementet har jag kommit fram till att detta synsätt bör lämpa sig
väl för den verksamhet som konsumentverket skall bedriva.
Programindelningen
kan ske på flera olika sätt. Ett sätt är att utgå ifrån de olika
konsumentkategorier som verksamheten avser. En annan indelningsgrund är de
olika kategorier av varor och tjänster som hushåUen konsumerar. Av praktiska
skäl torde emellertid inte någon av dessa indelningsgrunder vara möjlig.
Däremot är det praktiskt möjligt och f. ö. nära till hands att dela in
verksamheten efter verkets båda centrala uppgifter, utredning och information.
Beträffande programmens namn förordar jag för den förra uppgiften utredning och
producentkontakt och för den senare information och utbildning.
Vad
beträffar målen för programmen anser jag, att en hu\'udupp-gift inom programmet
för utredning och producentkontakt blir att skaffa kunskap om
konsumenternas förhållanden i olika avseenden
Prop. 1972: 33 69
samt
att ange möjligheter till ett resursutnyttjande som ger konsumenterna bättre
förutsättningar att tillfredsställa de egna behoven. En annan uppgift blir att
påverka producentsidan i samma syfte. Denna uppgift innefattar i och för sig
informationsåtgärder men den hänger så nära samman med utredningsverksamheten
att den lämpligen bör hänföras till detta program. I en utredningsverksamhet
med det mål som nu angivits kan flera olika slag av konsumentproblem
aktualiseras. Dessa kan vara av den karaktären att de kräver åtgärder som inte
verket har möjlighet att vidta. En uppgift bör därför vara att uppmärksamma sådana
problem och bringa dem till ansvariga organs kännedom. Om exempelvis ny
lagstiftning på något område synes behövlig, bör verket göra framstäUning tUl Kungl.
Maj:t.
För
programmet information och utbildning blir det huvudsakliga målet att ge
konsumenterna den information som bhr resultatet av utredningsverksamheten.
Härutöver bör även annan information lämnas, som är av intresse för
konsumenterna. Det kan exempelvis gälla konsumenternas rättigheter i olika
avseenden.
Det ankommer på Kungl.
Maj:t att meddela närmare föreskrifter om arbetet inom verket. Jag vill
emellertid i detta sammanhang något precisera hur arbetet bör inriktas. Härvid
synes det lämpligt att dela upp de båda programmen i delprogram. Först
uppehåller jag mig vid programmet för utredning och producentkontakt. Tidigare
nämnde jag att det av praktiska skäl inte var möjligt att göra indelning i
program efter de olika kategorier av varor och tjänster som hushållen
konsumerar. Det är emellertid både möjligt och lämpligt att göra en sådan
indelning av programmet utredning och konsumentkontakt. Indelningen kommer således
att utgå från hushållens konsumtion. Mot denna konsumtion svarar ofta vissa funktioner
som hushållen har att fylla. Med dessa utgångspunkter kan följande delprogram
anges.
Det första delprogrammet
bör avse utrednings- och kontaktverksamhet med avseende på livsmedel och den
däremot svarande funktionen mathåUning. Generellt kommer målen för
delprogrammen att sammanfalla med huvudprogrammets mål med avseende på den
konsumtion som hänförs till vart och ett av delprogrammen. Sålunda blir målet
för delprogrammet mathållning dels att skaffa kunskap om konsumenternas
förhållanden med avseende på livsmedelskonsumtion och mathållning, dels att
ange möjligheter till ett resursutnyttjande som ökar konsumenternas
behovstillfredsställelse i vad avser nämnda konsumtionsområde, dels att
påverka producentsidan i samma syfte. Till delprogrammet bör föras även annan
konsumtion som i något avseende hänger nära samman med livsmedel och
mathållning.
Utredningen
anser att det samlade ansvaret för utredningsverksamhet m. m. för de kollektiva
hushållen bör falla på institutet för storhushållens rationalisering. Några
remissinstanser anför emellertid att institutet
Prop.1972:
33 70
inte
har tillräckliga resurser för denna uppgift. Härvid pekas särskUt på behovet av
tekniska provningar av storhushållens utrustning. För egen del anser jag inte
att denna typ av verksamhet bör ankomma på verket annat än som uppdragsprovning
i den utsträckning ledig kapacitet föreligger. Däremot bör verket självfallet
även uppmärksamma det utbud på marknaden som de kollektiva hushållen svarar
för.
Det
andra delprogrammet bör avse bostadens inredning och utrustning. Den
konsumtion som sammanhänger med möblering, belysning, hygienutrustning,
hemelektronik m. m., bör även hänföras till delprogrammet. Beträffande själva
bostaden vill jag erinra om att en särskild myndighet bostadsstyrelsen har
till uppgift att främja bostadsförsörjningen. I styrelsens uppgift ingår bl.
a. konsumentupplysning om bostäder. Även andra offentliga eller
statsunderstödda organ har uppgifter inom detta område. Jag tänker särskilt på
kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen på det lokala planet och statens
planverks ansvar på området.
Av
vad jag anfört framgår att frågor som rör själva bostaden i huvudsak faller
utanför konsumentverkets arbetsområde.
Det
tredje delprogrammet bör avse beklädnad. Det kan vara naturligt att till detta
delprogram hänföra även annan konsumtion av textilier.
Det
fjärde delprogrammet bör avse fritidsaktiviteter och resor samt sådan
konsumtion som inte naturligen kan hänföras till något annat delprogram.
I
ett särskilt betänkande har utredningen lämnat förslag till konsumentpolitiska
åtgärder beträffande bilar. Remissinstanserna har i allmänhet varit positiva
till dessa förslag. För egen del anser jag att förslagen i huvudsak ligger i
linje med den allmänna inriktningen av konsumentpolitiken som jag tidigare
förordat. Det bör ankomma på verket att inom ramen för delprogrammet fritid,
resor m. m. närmare pröva utredningens förslag till åtgärder. Jag är inte nu
beredd att ta ställning till utredningens förslag om obligatorisk besiktning av
personbilar i samband med överlåtelse. Denna fråga liksom frågan om kontroll av
bilreparationsverkstäder kommer att övervägas ytterligare.
Jag
övergår nu till att närmare ange de konkreta arbetsuppgifterna för programmet
utredning och producentkontakt. Dessa uppgifter kommer i huvudsak att gälla
också för vart och ett av delprogrammen.
Grundläggande
för arbetet blir att utröna hur hushållen tillfredsställer olika behov eller
fullgör olika funktioner. Jag vill erinra om vad jag tidigare anfört
beträffande utredningens förslag om hushållsekonomiska undersökningar. De
utredningar jag närmast tänker på i detta sammanhang kan betecknas som hushållsvaneundersökningar.
Jag vill betona att ren forskningsverksamhet inte bör förekomma inom programmet.
Hur sådan forskning skall stödjas återkommer jag till i det
Prop.
1972: 33 71
följande.
Stort intresse bör emellertid ägnas åt att med sedvanlig utredningsteknik
försöka kartlägga hushållens sätt att tillgodose olika behov. Det är inte svårt
att inom de olika delprogrammen finna exempel på utredningsuppgifter.
Utredningen har lämnat några sådana exempel. Inom delprogrammet livsmedel kan
en uppgift vara att kartlägga hur hushåll med olika resursförutsättningar löser
sina näringsproblem. I sitt bilbetänkande anför utredningen att en uppgift blir
att belysa den faktiska bilanvändningen inom olika hushållstyper och dess
betydelse från hushållsekonomisk synpunkt.
Inom
programmet bör vidare en allmän övervakning ske av marknadens utbud. Syftet
med denna bör vara att skydda konsumenterna mot produkter som inte fyller
rimliga krav på säkerhet och funktion samt att övervaka att
varudeklarationsnormerna efterlevs. En övervakning i syfte att skydda
konsumenterna bedrivs redan i dag av bl. a. konsumentinstitutet. Den omfattar
självfallet inte samtliga produkter på marknaden och kommer inte heller
framdeles att kunna göra det. Det är emellertid ett viktigt konsumentintresse
att bristande säkerhet och funktionsduglighet upptäcks och avhjälps på ett
tidigt stadium. Uppgifter om otillfredsställande produkter kan komma till
verkets kännedom exempelvis genom konsumenternas anmälningar till allmänna
reklamationsnämnden och KO eller genom de provningar av varor som verket kommer
att utföra. Jag återkommer i det följande till frågan om avgränsningen av
verkets uppgifter och dess samverkan med andra organ. I detta sammanhang kan
emellertid framhållas att i den här antydda uppgiften, såvitt angår livsmedel,
ingår att ta del av livsmedelsverkets arbete med motsvarande frågor.
En
annan uppgift inom programmet består i att dels utarbeta normer och
provningsmetoder för att bedöma olika produkter, dels att utföra eller låta
utföra provningar. Denna verksamhet kommer att ligga till grund för bl. a.
varudeklarationer och jämförande översikter. Jag vill här erinra om vad jag
tidigare anfört beträffande varudeklarationer. Hög prioritet bör ges åt att
utarbeta ändamålsenliga varudeklarationer. Resultatet av det utredningsarbete
som jag tidigare nämnt kan framdeles ge anledning till förändrade
verksamhetsformer beträffande varudeklarationer. Till dess bör dock
verksamheten fortsätta som f. n. Konsumentverket övertar således VDN:s
uppgifter och uppbär årsavgifter från tillståndshavare och inkomster från
kontrollverksamheten.
I
det föregående har jag stäUt mig bakom utredningens synsätt att
konsumentpolitiken bör inriktas på för hushållen större planeringsfrågor. Denna
inriktning bör komma till uttryck i detta program. En uppgift bör sålunda bli
att undersöka den hushållsekonomiska nyttan av olika produkter. Sådana
undersökningar bör syfta till att stödja konsumenterna när det gäller att
analysera de egna behoven. Undersökningarna kan avse den hushållsekonomiska
nyttan av exempelvis olika slag av
Prop. 1972: 33 72
maskinell
utrustning inom hushållen eller hushållens förtjänst på att utföra vissa
sysslor i stället för att köpa tjänster utifrån.
Uppgiften
att bedöma den hushållsekonomiska nyttan av olika produkter hänger nära samman
med en annan uppgift inom programmen, nämligen uppgiften att kartlägga
hushållens möjlighet att rationalisera det egna arbetet. Utredningsverksamhet
i detta syfte bedrivs f. n. av konsumentinstitutet, som bl. a. har studerat
inredning och utrustning av kök i syfte att förenkla hushållsarbetet. Mot
bakgrund av hushållens begränsade möjligheter att själva göra sådana bedömningar
och få till stånd förbättringar bör denna typ av verksamhet fortsätta och
vidareutvecklas inom de olika programmen.
Att
utarbeta alternativa möjligheter att fylla vissa funktioner vill jag till sist
nämna som en ytterligare uppgift. Konsumentutredningen anger som exempel på
sådan verksamhet utarbetande av kompletta matprogram eller bedömning av skilda
sätt att lösa hushållens tvättfrågor. Denna typ av mera övergripande studier
ligger väl i linje med den inriktning av konsumentpolitiken som jag tidigare
förordat och bör därför utföras inom programmet.
I
det föregående har angivits som en uppgift för programmet att påverka
producenterna så att de anpassar sin verksamhet efter konsumenternas behov.
Jag har framhållit, att för detta visserligen i första hand krävs information
men att det är lämpligt att hänföra uppgiften till detta program. För att få
till stånd en påverkan kommer verket att behöva överlägga med producentsidan.
Verkets eget utredningsmaterial kommer i flertalet fall att kunna tjäna som
underlag för överläggningarna. Det är därför naturligt att se uppgiften som en
direkt uppföljning av utredningsverksamheten. I denna uppgift inbegriper jag
också den verksamhet som syftar till att förmå producenterna att använda
varudeklarationer.
Beträffande
programmet för information och utbildning angav jag tidigare att målet för
detta bör vara att sprida den information till konsumenterna som blir
resultatet av verksamheten inom programmet utredning och producentkontakt. I
samband härmed bör även annan information lämnas som är av intresse för
konsumenterna.
Konsumentutredningen
har, som jag tidigare anfört, presenterat förslag till vissa allmänna
riktlinjer för informationsverksamheten. Jag ansluter mig i huvudsak till
dessa riktlinjer.
I
detta sammanhang viU jag endast understryka vad utredningen anfört om vikten av
förprövning och effektmätning av informationsåtgärderna. En sådan granskning
är särskUt viktig med tanke på att målet bör vara att nå så många medborgare
som möjligt, även resurssvaga konsumentgrupper.
I
fråga om indelningen av programmet information och utbildning är det av
praktiska skäl knappast möjligt att använda samma indelnings-
Prop. 1972: 33 73
grund
som för programmet utredning och producentkontakt. Det är inte heller möjligt
att göra en indelning med utgångspunkt i de konsumentkategorier som
informationen vänder sig till. Det torde ligga närmast tUl hands att utgå från
de olika medier som används för att sprida informationen. Med denna
utgångspunkt föreslår jag följande indelning.
Det första delprogrammet
bör avse information som sprids genom utbildning. Målet för delprogrammet blir
att verka för ökad utbildning i konsumentfrågor. Konsumentutredningen har
särskilt understrukit utbUdningens betydelse. Med utbildning avses såväl skolutbUdning
som vuxenutbUdning. Vidare understryks utbildningsbehovet hos spe-cieUa
kategorier som invandrare och handikappade. Utredningen menar att uppgifterna
för verket blir dels att fästa ansvariga instansers uppmärksamhet på behovet av
förbättringar av utbildningen i konsumentfrågor, dels att medverka till
produktion av läromedel. Vidare blir det enligt utredningen en betydelsefull
uppgift att utbilda verkets egen personal liksom annan personal. Många
remissinstanser stryker under behovet av utbildning för att förverkliga de
konsumentpolitiska målen.
För egen del vill jag
instämma i utredningens och remissinstansernas bedömning av utbUdningens stora
betydelse. Det blir en framträdande uppgift för verket att medverka till
förbättringar av utbildningen i konsumentkunskap. Det torde ligga väl i linje
med den nuvarande utbildningspolitiken att få till stånd en undervisning som
påverkar eleverna till självständigt tänkande och kritiskt värderande
konsumenter. Verket bör medverka när läromedel utarbetas samt vidare stödja
vuxenutbildning i konsumentkunskap. Härvid bör samarbete ske med folkbildningsorganisationerna
och andra organ som arbetar i samma syfte.
Det andra delprogrammet
bör avse dels sådan information som sprids genom verkets egna publikationer och
annat material som framställs inom verket, dels den information som sprids
genom press, radio och TV. I likhet med utredningen anser jag att verket bör
fortsätta och vidareutveckla den verksamhet av detta slag som de nuvarande
konsumentpolitiska organen bedriver. Det bör ankomma på verket att ta de
initiativ till förändringar av nuvarande informationsverksamhet som anses
påkallade med hänsyn till de riktlinjer som jag förordar för informationsverksamheten
och den effektivitet som den nuvarande verksamheten bedöms ha. Detta gäller särskUt
den tidskrift som konsumentinstitutet nu utger samt den rådgivningsverksamhet
till enskilda konsumenter som institutet bedriver genom att utställningar
anordnas och genom att frågor från allmänheten besvaras direkt av härför
avdelad personal. Jag återkommer till dessa frågor i samband med att jag behandlar
den regionala och lokala organisationen.
Verket
kommer att som central instans ansvara för kontakten med
Prop.
1972: 33 74
företrädare för den regionala och lokala verksamheten.
Denna kontakt-verksamnet bör hänföras tUl ett särskilt delprogram inom programmet.
Uppgiften bör vara att förse den regionala och lokala verksamheten med material
samt att på annat sätt bistå denna. Vidare bör det vara en uppgift att ta emot
och föra vidare den information som kommer in från regional och lokal nivå.
Innan jag övergår till att behandla konsumentverkets
organisation vill jag slutligen ta upp ett par principiella frågor beträffande
konsumentverkets arbete.
Konsumentutredningen
anför att en uppgift för verket blir att bedöma effekten av det egna arbetet.
Jag viU understryka betydelsen härav. Redovisning av utförda prestationer ingår
som en väsentlig förutsättning för programbudgetering. Det bör därför vara ett
naturligt led i verkets arbete att bedöma resultaten av olika insatser. Det kan
gälla kontakten med producentsidan, informationen till konsumenterna eller
andra åtgärder som vidtas. Resultaten bör ställas i relation till målen för
verksamheten och kostnaderna för denna. Sådana bedömningar bör tjäna som
underlag för att prioritera inom den framtida verksamheten.
De
arbetsuppgifter som jag angivit för konsumentverket kommer att ställa krav på
ett omfattande samarbete med andra myndigheter och institutioner. SPK har
uppgifter som delvis nära sammanfaller med konsumentverkets. Som jag tidigare
anfört anser jag det emellertid inte lämpligt att låta någon del av nämndens
verksamhet nu ingå i konsumentverket. Det krävs emellertid en mycket nära
samverkan mellan verket och nämnden. En nära samverkan krävs för övrigt med
samtliga myndigheter inom det konsumentpolitiska området.
Samarbete måste vidare ske med de myndigheter och
institutioner som övervakar att lagar och förordningar beträffande produkters
säkerhet efterlevs. Jag har tidigare nämnt livsmedelsverkets arbete. Andra
exempel på myndigheter som verket måste samarbeta med är bostadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen, styrelsen för teknisk utveckling m. fl.
På grund
av att verkets uppgifter i många fall ligger nära andra myndigheters och
institutioners ansvarsområden kan gränsdragningsproblem uppstå och därmed risk
för dubbelarbete och konflikter. Detta bör emellertid undvikas genom samarbete
mellan de ansvariga myndigheterna och institutionerna. Gränsdragningen för
verkets ansvarsområde bör i huvudsak ske enligt följande riktlinjer. Om ett
konsumentproblem tillhör någon annan myndighets ansvarsområde, är det sålunda
den myndighetens uppgift att bedöma problemet och besluta om åtgärder.
Konsumentverkets uppgift blir att belysa problemen från konsumentpolitisk
synpunkt. Jag vill i detta sammanhang också erinra om den allmänna precisering
av begreppet konsumentpolitik som jag tidigare anfört.
Prop. 1972: 33 75
Konsumentverkets organisation
Konsumentutredningen föreslår att verket skall ledas av en
styrelse med en majoritet av konsumentrepresentanter. För att säkerställa en
allsidig sammansättning föreslås en styrelse med 13 ledamöter. Tre ledamöter i
utredningen har reserverat sig mot detta förslag och menat, att väsentliga
effektivitetsskäl talar för en mindre styrelse med 79 ledamöter.
Remissopinionen är splittrad i fråga om styrelsens storlek. Såväl utredningens
majoritet som reservanterna får stöd av flera remissinstanser. Några instanser
menar vidare att näringslivet inte bör beredas plats inom styrelsen.
I likhet med utredningen förordar jag att verket leds av
en styrelse. vStyrelsen bör få en sammansättning som säkerstäUer att verkets
arbete inriktas på att tillvarata konsumenternas intressen. Vidare bör personer
med skiftande erfarenhetsbakgrund beredas plats i styrelsen. Valet av ledamöter
bör emellertid inte bindas genom författningsmässiga föreskrifter. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att utse styrelsens ledamöter.
Beträffande styrelsens storlek talar enligt min
uppfattning väsentliga effektivitetsskäl för en relativt liten styrelse. Jag
förordar att styrelsen får högst sju ledamöter. Detta antal bör kunna
säkerställa ett effektivt styrelsearbete, samtidigt som det blir möjligt att
utse ledamöter med skiftande erfarenhetsbakgrund.
Några remissinstanser föreslår att någon form av tekniskt-vetenskapligt
råd inrättas med uppgift bl. a. att samordna stödet till konsumentforskning.
Flera myndigheter lämnar f. n. bidrag till konsumentinriktad
forskning. Även konsumentverket bör kunna stödja och ta initiativ till sådan
forskning. Härvid bör som allmän princip gälla att forskningen skall ligga i
linje med verkets mål och inriktning samt att forskningsresultaten skall kunna
komma till praktisk användning. Jag vill här också erinra om vad jag tidigare
anfört om grundläggande forskning om hushållens situation. Konsumentverket bör
kunna lämna bidrag till sådan forskning, Beträffande formerna för stöd till
forskning anser jag att styrelsen för verket bör ha ansvaret för fördelning av
tillgängliga medel. Jag är inte beredd att föreslå några särskilda
organisatoriska åtgärder för beredningen av hithörande frågor. Det bör ankomma
på verket att överväga och i varje särskilt fall bestämma formerna för samarbete
med vetenskaplig expertis och andra som kan antas ha värdefulla synpunkter på
det stöd till forskning av olika slag, som verket kan ge.
Beträffande verksorganisationen i övrigt vill jag anföra
följande.
Utredningen understryker behovet av flexibla arbetsformer
och anser att arbetet i stor utsträckning bör bedrivas i form av
projektgrupper. Varje indelning i enheter kan därför komma att framstå som
konstlad.
Prop. 1972: 33 76
Utredningen
diskuterar dock olika möjligheter och stannar slutligen för den indelning i fem
enheter som tidigare redovisats.
Bland
remissinstanserna har främst statskontoret uppehållit sig vid frågan om verkets
organisation. Statskontoret utgår från de krav på organisationen som
utredningen anför men förordar en något avvikande organisationsform. Särskilt
understryker statskontoret behovet av samarbete mellan olika typer av expertis
och därmed mellan de olika enheter som utredningen föreslår. Med dessa
utgångspunkter föreslås att en projektledarinstitution skapas för de olika
program som verksamheten avses bli koncentrerad till. Projektledaren planerar
och samordnar arbetet inom ett projekt och utnyttjar härvid personal med olika
typer av sakkunskap. I statskontorets organisationsförslag förs den tekniska,
ekonomiska och samhällsvetenskapliga utredningsexpertisen samman till en utredningsenhet.
Vidare föreslås en informationsenhet, en administrativ enhet samt en
planeringsenhet.
Jag
delar bedömningen att arbetet inom verket i mycket stor utsträckning måste
bedrivas i projektform. Flertalet arbetsuppgifter är sådana att detta kommer
att falla sig mycket naturligt. I dessa projektgrupper kan även intressenter
utanför verket ges tillfälle att delta. Från den utgångspunkten kan jag se
klara fördelar med statskontorets förslag. Statskontorets enhetsindelning
ansluter sig även till den programindelning som jag tidigare förordat. Av
dessa skäl förordar jag att organisationen byggs upp enligt de principer som
statskontoret föreslår. Enligt statskontorets förslag skulle organisationen i
princip bestå av en utredningsenhet och en informationsenhet. Jag kan ansluta
mig tUl en sådan principiell indelning. Som kommer att framgå av det följande
skulle emellertid utredningsenheten bli relativt stor och därför svår att leda
effektivt. Jag förordar därför att de utredande uppgifterna delas upp på två
avdelningar. Avdelningarnas inriktning bör svara mot de uppgifter som tidigare
angivits för delprogrammen för utredningsverksamheten. Den ena avdelningen bör
svara för utredningsverksamhet med avseende på mathållning och bostad och den
andra för beklädnad, fritid, resor m. m. Inom avdelningarna bör projektgrupper
bildas under ledning av projektledare. Vid behov bör projektgrupper givetvis
kunna sammansättas av personer från olika enheter inom verket.
Verkets
resurser för tekniska undersökningar m. m. bör sammanföras till en särskild
enhet med uppgift att bistå övriga enheter med teknisk sakkunskap och
utrustning. Denna tekniska enhet bör inte placeras inom någon av avdelningarna
utan vara fristående från dessa.
Informationsenheten
bör få de uppgifter som jag tidigare angivit för programmet för utbildning och
information. Det finns inte anledning att i detta sammanhang gå in på frågan
hur enheten skall organiseras i detalj.
Utredningen
föreslår liksom statskontoret att de administrativa upp-
Prop. 1972: 33 77
gifterna
skall samlas till en särskild enhet. Jag delar denna uppfattning. Den
administrativa enheten bör ansvara för ekonomifunktionen samt personal- och aUmänna
kanslifrågor. Enheten bör också svara för verkets bibliotek. Konsumentverkets
juridiska expertis bör vidare knytas till administrativa enheten. Denna
expertis bör bistå övriga enheter och verksledningen med juridisk sakkunskap.
Det kan exempelvis gälla att anlägga juridiska synpunkter på konsumentproblem
eller att utarbeta förslag till remissyttranden i lagstiftningsfrågor.
Utredningen föreslår, att
ett ledningssekretariat imättas med bl. a. protokollföringsuppgifter och expeditionella
uppgifter. Utredningen har placerat sekretariatet i nära anslutning till
verksledningen. Statskontoret föreslår för sin del, att en planeringsenhet
inrättas med uppgift att bl. a. göra framtidsbedömningar och att utveckla
verkets policy.
Jag anser för egen del att
ett sekretariat bör inrättas med uppgift att svara för planering bl. a.
beträffande den allmänna inriktningen av verkets arbete. Detta sekretariat bör
knytas till verkets ledning som en särskild enhet och benämnas
planeringssekretariat.
Det ankommer på Kungl. Maj:t
att besluta närmare om enheternas arbetsuppgifter. Det finns dock anledning
att i detta sammanhang något utveckla motiven för att inrätta ett
planeringssekretariat och att därvid ange de uppgifter som bör åvUa denna
enhet.
Först kan erinras om att
det blir en huvuduppgift för konsumentverket att vidareutveckla det korisumentpolitiska
arbetet enligt de riktlinjer jag förordat i det föregående. Denna uppgift
kommer att åvila samthga enheter. Med den organisation jag förordat är det
emellertid väsentligt att det finns personal som biträder verksledningen när
det gäller att samordna verksamheten och att ta fram underlag för
verksledningens principiella ställningstaganden. Arbetsuppgifter av denna typ
bör ankomma på planeringssekretariatet. Vidare är det väsenthgt att verket
arbetar med långsiktig planering som kan utgöra underlag för prioriteringen av
olika insatser. Jag vUl här erinra om vad jag tidigare anfört om att verket
bör försöka ange effekten av olika åtgärder. Enhetens uppgift bör vara att
sammanställa översiktliga bedömningar av verksamhetens effektivitet och ställa
dessa i relation till konsumentpolitikens mål. Planeringssekretariatet bör
slutligen ansvara för samordningen av verkets internationella kontakter.
Den
organisation av verket som jag således förordar framgår av en tablå, vilken som
bilaga 1 torde få fogas tUl detta protokoll.
Det nya verket bör
inrättas den 1 januari 1973. Beträffande avtalsbara anställnings- och
arbetsvillkor avser jag att ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag som
behövs. Den organisation som jag förordat kommer att kräva ett betydande
planerings- och förberedelsearbete, som lämpligen bör fullgöras av en
organisationskommitté. Jag avser
Prop.
1972: 33 78
att
inom kort återkomma till Kungl. Maj:t i denna fråga. Kungl. Maj:t bör begära
riksdagens bemyndigande att vidta de övergångsanordningar och åtgärder i övrigt
som behövs för förslagens genomförande.
Lokal
och regional organisation
Konsumentutredningen
anser att den nuvarande försöksverksamheten med lokala konsumentkommittéer har
visat att det finns behov av en lokal konsumentpolitisk verksamhet. Utredningen
förordar att frivilliga kommunala konsumentnämnder inrättas. Den anser
emellertid inte att dessa kan ha samma uppgifter som de nuvarande kommittéerna.
Bl. a. erinras om att kommunerna är förhindrade att gynna särskilda partsintressen.
De kommunala nämnderna bör enhgt utredningen ha till uppgift att lämna råd
till konsumenterna samt att samla och registrera konsumentproblem. Vidare bör
de verka för förbättringar av konsumenternas yttre miljö. Däremot anses inte
nämnderna direkt kunna engagera sig i reklamationstvister och därvid ta
konsumenternas parti. Ett sådant engagemang skulle, enligt utredningen,
innebära att särskilda partsintressen gynnades. Ett kommunalt organ kan
emellertid informera konsumenterna om gällande rätt och vilken instans som har
möjlighet att lämna hjälp.
De remissinstanser som
företräder kommunerna intar en avvisande hållning tUl förslaget att inrätta
kommunala konsumentnämnder. Dessa instanser menar att kommunerna av ekonomiska
skäl måste inta en restriktiv hållning till förslag som innebär att kommunerna
skulle åta sig nya uppgifter. Vidare anser de, att det råder oklarhet om hur
ansvarsfördelningen skulle bli mellan konsumentnämnderna och kommunernas
övriga organ. Slutligen påpekar några instanser att den nuvarande försöksverksamheten
har visat att det finns behov av stöd för konsumenterna i reklamationstvister.
Dessa frågor anser sig kommunerna emellertid inte ha befogenhet att engagera
sig i.
För egen del anser jag att
det vore värdefullt med ett kommunalt engagemang i konsumentpolitiska frågor.
För ett sådant engagemang talar flera skäl. Kommunerna har betydligt större
möjlighet att komma i kontakt med medborgarna än ett centralt organ. Kommunerna
har dessutom redan nu uppgifter som ligger konsumentpolitiken nära. Jag tänker
särskilt på den sociala rådgivningsverksamheten. Några kommuner, bl. a.
Stockholms kommun, bedriver redan konsumentpolitisk verksamhet. För
konsumentverkets arbete skulle det vara värdefullt att få information från en
lokal verksamhet. Sådan information borde kunna spela en stor roll för verket
när det gäller att få en bild av konsumenternas praktiska problem. Det förslag
till riktlinjer och organisation för den lokala verksamheten som utredningen
föreslår är emellertid alltför vittgående. Mot bakgrund av det ekonomiska läge
som många kommu-
Prop.
1972: 33 79
ner
befinner sig i har dessa avstyrkt utredningens förslag. Vidare råder oklarhet
om vilken ställning och vilka uppgifter en konsumentnämnd skulle få gentemot övriga
kommunala organ. Utredningen anger att en uppgift för nämnderna bl. a. bör vara
att verka för förbättringar av den yttre miljön. Det kan emellertid sägas vara
uppgiften för en stor del av den nuvarande kommunala förvaltningen. Mot denna
bakgrund delar jag uppfattningen hos de remissinstanser, som anser att
utredningens förslag skulle kunna leda till oklarhet beträffande
ansvarsfördelningen mellan olika organ inom kommunen. Av de skäl som anförts är
det inte möjligt att lägga förslaget till grund för rekommendationer till kommunerna.
Några
remissinstanser föreslår som ett alternativ till inrättandet av kommunala
nämnder att den nuvarande verksamheten med lokala konsumentkommittéer
utvidgas. Enligt min uppfattning är det emellertid inte möjligt att i längden
göra det konsumentpolitiska arbetet beroende av frivilliga insatser och bidrag.
En eventuell lokal konsumentpolitisk verksamhet bör ses som en uppgift för
offentliga organ. Det statliga stödet tUl försöksverksamheten med lokala
konsumentkommittéer bör därför upphöra och andra lösningar av mera permanent
karaktär övervägas. Försöksverksamheten har enligt min bedömning varit mycket
värdefull och erfarenheten från denna bör vara utgångspunkten för fortsatta överväganden
om lokal konsumentpolitisk verksamhet. Sådana överväganden bör enligt min
mening inriktas på att finna möjligheter för kommunalt engagemang, som inte i
någon högre grad belastar kommunernas ekonomi och som inte medför risk för
kompetenskonflikter inom kommunerna. Jag har vid beredningen av denna fråga samrått
med representanter för kommunförbundets ledning.
Den
hittills bedrivna försöksverksamheten har visat att det mest angelägna behovet
för konsumentemas del är att ha någon instans att vända sig till med
förfrågningar av olika slag. Det har främst gällt frågor av
reklamationskaraktär. En sådan funktion borde kommunerna kunna upprätthålla
till en förhållandevis blygsam kostnad. I vissa fall skulle det vara möjligt
att hänföra en sådan funktion till någon befintlig kommunal förvaltning utan
några nämnvärda kostnadshöjningar för kommunerna. Uppgiften för en sådan
verksamhet skulle bli alt svara på allmänhetens frågor och lämna råd och
anvisningar till konsumenterna. Organisationen av en sådan verksamhet bör
kommunerna själva avgöra. Jag vill emellertid nämna några tänkbara möjligheter.
En sådan är att inordna verksamheten i den sociala verksamheten. Inom de
sociala servicecentra som växer fram i vissa kommuner kan det bli en naturlig
uppgift att även bistå konsumenter med råd och upplysningar. En annan
möjlighet kan vara att bygga upp mera fristående rådgivningsinstanser inom
kommunerna.
Konsumentutredningen
påpekar att det inte är möjligt för en kom-
Prop. 1972: 33 80
munal
tjänsteman att ta ställning för en part i en reklamationstvist. Råd och
anvisningar bör däremot kunna lämnas om vart konsumenterna kan vända sig och om
formema för olika åtgärder. Jag delar utredningens bedömningar beträffande de
gränser som gäller för kommunal verksamhet i dessa avseenden. En konununal
tjänsteman bör således vara oförhindrad att lämna upplysningar om gällande
rätt och om hur konsumenten skall förfara vid anmälan till den instans som
avgör reklamationsfrågor. Det bör vidare vara möjligt för det kommunala
organet att tillhandahålla blanketter och annat material, som behövs för att
konsumenten skall kunna föra sin fråga till rätt instans. Om åtgärder vidtas
för att få till stånd en kommunal verksamhet med sådan inriktning som nu
antytts och som i huvudsak är av vägledande natur, skulle detta innebära en
inte oväsentlig förbättring av konsumentemas situation. Någon mera vittgående
åtgärd skulle inte behövas. Jag vill i detta sammanhang erinra om förslaget tUl
förbättrad och utbyggd rättshjälp och om det pågående arbetet med att utforma
ett förenklat rättegångsförfarande vid bl. a. konsumenttvister.
Den
kommunala verksamhet, som sålunda kan komma till stånd, bör åtnjuta visst stöd
från statens sida. Detta stöd bör bestå i att vid behov ge kommunerna råd och
upplysningar för det löpande arbetet. Att lämna sådant bistånd bör vara en
huvuduppgift för de regionalt verkande konsumentpolitiska organen. Vidare bör
det centrala verket anordna kurser för den personal inom kommunerna som skall
arbeta med konsumentvägledning. Jag kommer att ta hänsyn till detta vid min
beräkning av medelsbehovet för verket.
Den
nuvarande regionala organisationen utgörs av de till länsstyrelserna knutna
hemkonsulenterna. Enligt konsumentutredningen bör konsulenterna ha till
uppgift att stödja och främja utvecklingen av kommunal och annan konsumentpolitisk
verksamhet. Hemkonsulenterna skall vidare förmedla material och synpunkter från
sådan verksamhet till konsumentverket. Utredningen föreslår inga förändringar
beträffande konsulenternas organisatoriska ställning.
Remissinstanserna
har i huvudsak tillstyrkt utredningens förslag beträffande den regionala
verksamheten eller lämnat det utan erinran.
Den
av utredningen angivna verksamhetsinriktningen för hemkonsulenterna finner jag
ändamålsenlig. Enligt vad jag inhämtat arbetar konsumentinstitutet sedan en
tid med att ge verksamheten en sådan inriktning. Mot bakgmnd av vad jag
tidigare anfört om kommunala insatser på det konsumentpolitiska området viU jag
särskilt understryka vikten av att hemkonsulenterna bistår vid uppbyggnaden av
den kommunala verksamheten. För detta ändamål behövs viss särskild utbildning
av hemkonsulenterna. Jag kommer att ta hänsyn härtiU vid beräkningen av medel tiU
konsumentinstitutet.
Beträffande
hemkonsulenternas verksamhet i övrigt vill jag anknyta
Prop. 1972: 33 81
till
vad jag tidigare anfört beträffande informationsverksamheten. Det bör övervägas
om inte information direkt till enskUda konsumenter i större utsträckning än f.
n. kunde lämnas genom regional eller lokal verksamhet. Jag fömtsätter att
verket i samband med sin bedömning av informationsverksamheten kommer att pröva
denna fråga och ta de initiativ som denna prövning ger anledning till.
Konsumentutredningen
föreslår en viss utökning av antalet hemkonsulenter. Flera remissinstanser
understryker också behovet av att förstärka den regionala organisationen.
För
egen del anser jag att en viss förstärkning av hemkonsulentorganisationen
behövs. Efter samråd med chefen för civildepartementet förordar jag att
sammanlagt sex nya tjänster som hemkonsulenter inrättas. Dessa bör placeras vid
länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs och Västmanlands län. Härvid har jag beaktat, att dessa län har en
förhållandevis stor folkmängd och att det i vart och ett av dem f. n. finns
endast en hemkonsulent.
Personalbehov
m. m.
Vid
konsumentinstitutet och konsumentrådet finns f. n. sammanlagt 86 fasta
tjänster. Dessa myndigheter har hämtöver anställt tillfällig arbetskraft. F. n.
avlönas 26 anställda med dessa medel. Vid VDN finns 20 anställda. Sammanlagt
berörs således ca 132 personer av den omorganisation jag förordat. Jag tar ej
hänsyn tUl aUmänna reklamationsnämndens personalbehov i detta sammanhang.
En
utgångspunkt vid bedömningen av personalbehovet är att organisationen bör få
de resurser som behövs för att effektivt bedriva sin verksamhet efter de riktlinjer
som tidigare angivits. Genom samman-föring av de nuvarande organen till ett
nytt centralt verk bör rationaliseringsvinster kunna uppstå. En viss
ytterligare förstärkning bör dock ske för att utvidga och förnya
konsumentpolitiken. Vid mina överväganden har jag kommit till att 142 tjänster
behövs i den centrala organisationen. Dessutom bör medel beräknas för tUlfällig
arbetskraft. Sammanlagt bör detta möjliggöra en utökning i förhållande tUl
nuvarande verksamhet med ca 20 anstäUda. En beräknad fördelning av personalen
på olika avdelningar och enheter redovisas i en personaltablå som torde få
fogas till protokollet som bilaga 2.
Lokalisering
Konsumentutredningen
framhåller, att konsumentverket kommer att ha behov av nära samverkan med
departement och myndigheter av olika slag, löntagarnas och konsumentemas
organisationer, näringslivets
6
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 33
Prop. 1972: 33 82
organisationer
samt universitets- och andra forskningsinstitutioner. Utredningen föratsätter,
att verket förläggs till Stockholm.
Delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet framhåller i sitt yttrande över
utredningens förslag att delegationen med hänsyn till beskrivningen av
uppgifter för det föreslagna verket som utredningen lämnat inte anser det oundgänghgen
nödvändigt att verket förläggs till stockholmsområdet. Delegationen förordar
därför att verket förläggs utanför Stockholm. Delegationen meddelar vidare att
den räknar med att lägga fram nya förslag angående omlokaliseringar under år
1972. Valet av förläggningsort för konsumentverket bör enligt delegationen inte
bedömas isolerat utan i samband med övrig omlokalisering.
För
egen del anser jag, i likhet med delegationen, att frågan om konsumentverkets lokahsering
bör prövas i samband med att ställning tas till de förslag som delegationen föratskickar
i sitt yttrande. I avvaktan härpå bör verket förläggas till stockholmsområdet.
Särskilda
frågor
Utvidgad
besvärsrätt enligt livsmedelslagen
När
den nya livsmedelslagen (1971: 511) antogs (prop. 1971: 61, JoU 1971: 41, rskr
1971: 218) anförde jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
att starka skäl talade för att Kungl. Maj:t i samband med prövningen av
konsumentutredningens förslag även prövade frågan om en utvidgad besvärsrätt
enligt livsmedelslagen för tillvaratagande av konsumentemas intressen.
Enligt
besvärsreglema i 3335 §§ livsmedelslagen förs talan mot hälsovårdsnämndens
beslut hos länsstyrelsen, mot länsstyrelsens beslut hos kammarrätten och mot
livsmedelsverkets beslut hos kammarrätten eller i vissa fall hos Kungl. Maj:t.
I lagen anges inte vem som har rätt att anföra besvär.
Enhgt
11 § förvaltningslagen (1971: 290) får talan mot sådant beslut av myndighet,
som kan överklagas genom besvär, föras av den som beslutet angår, om det gått
honom emot. Den närmare bestämningen av de besvärsberättigades krets ankommer
på rättstiUämpningen. I den mån det framstår som eftersträvansvärt att
lagstiftningsvägen närmare ange denna krets får det ske i specialförfattningar
på olika förvaltningsområden.
Jordbraksutskottet
har i sitt nyssnämnda betänkande inte funnit det vara möjligt att ge varje
medborgare besvärsrätt enligt livsmedelslagen. Utskottet anser emellertid att
det inte kan förnekas, att det från vissa synpunkter framstår som
otillfredsställande att klagomål genom besvär inte skall kunna föras fram från
konsumenternas sida. Utskottet erinrar om, att sammanslutningar av konsumenter
eller löntagare enligt 6 §
Prop. 1972: 33 83
lagen
(1970: 412) om otiUbörlig marknadsföring tillerkänts talerätt hos marknadsrådet
i fråga om förbud mot otillbörlig marknadsföringsåtgärd, då KO beslutat att
inte göra ansökan om sådant förbud. Vidare erinrar utskottet om
naturvårdsverkets rätt enligt 48 § miljöskyddslagen (1969: 387) och 40 §
naturvårdslagen (1964: 822) att, för tillvaratagande av allmänna resp.
naturvårdens intressen, föra talan mot koncessionsnämndens eller
länsstyrelsens beslut enligt nämnda författningar. Utskottet konstaterar att
någon motsvarande myndighet för konsumentfrågor inte finns f. n. Enligt
utskottets mening talar starka skäl för att Kungl. Maj:t i samband med
prövningen av konsumentutredningens betänkande även prövar frågan om en
utvidgad besvärsrätt enligt livsmedelslagen för tillvaratagande av
konsumentemas intressen. Riksdagen har på utskottets hemställan beslutat ge Kungl.
Maj:t tiU känna vad utskottet anfört.
Med
anledning av riksdagens beslut vill jag efter samråd med chefen för
jordbruksdepartementet anföra följande.
Jag
delar jordbruksutskottets bedömning att det från vissa synpunkter framstår som
otillfredsställande att klagomål genom besvär inte kan föras fram från
konsumenternas sida i frågor som behandlas i livsmedelslagen.
Jag
vill emellertid erinra om att det enligt instruktionen för livsmedelsverket särskUt
åligger verket att bevaka konsumentintresset inom livsmedelsområdet. Styrelsen
för livsmedelsverket har också fått en sådan sammansättning att konsumenterna tUlförsäkrats
representation. Detta är en ytterligare garanti för att konsumenternas
synpunkter beaktas i verkets arbete. Dämtöver vUl jag nämna att föreskrifter,
som livsmedelsverket meddelar och som är av större vikt, skall fastställas av Kungl.
Maj:t.
Konsumentsynpunkterna
kan således föratsättas bli beaktade i livsmedelsverkets arbete. För att
ytterligare tillgodose konsumentintressen på livsmedelsområdet bör emellertid enhgt
min mening särskild besvärsrätt nu ges åt de fackliga huvudorganisationema.
Härvid avser jag organisationer som är att anse som huvudorganisationer enligt
lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt. När erfarenheter vunnits
av livsmedelsverkets arbete, bör frågan om ytterligare förändring av
besvärsrätten tas upp till prövning.
I
enlighet med vad jag nu anfört har inom handelsdepartementet upprättats förslag
till lag om ändring i hvsmedelslagen. Förslaget torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.
Allmänna
reklamationsnämndens ställning
Konsumentutredningen
går inte närmare in på de frågor som aktualiseras om allmänna
reklamationsnämnden skall göras permanent. Nämnden drar betydande kostnader och
kan enligt utredningen knap-
Prop. 1972: 33 84
past
ge ett mot dessa kostnader svarande grundmaterial för den konsumentpolitiska
verksamheten i central instans. För att säkerställa att verksamheten vid
nämnden kan fortsätta till dess att frågan om ett förenklat
rättegångsförfarande vid konsumenttvister blivit löst, föreslår emellertid
utredningen, att allmänna reklamationsnämnden förs över tUl konsumentverket när
konsumentrådet upphör.
Remissinstanserna har i
allmänhet inte anfört några invändningar mot utredningens förslag. KO anser
emellertid att det finns ett nära samband meUan nämndens och KO:s verksamhet
och att det ofta är svårt för den enskilde konsumenten att förstå skillnaden meUan
de båda instanserna. I avvaktan på en permanent lösning bör därför någon form
av organisatoriskt samband mellan nämnden och KO övervägas.
ErUigt min uppfattning
tyder det ständigt stigande antalet ärenden hos allmänna reklamationsnämnden på
att nämnden har en från konsumenternas synpunkt viktig uppgift. Trots att
nämnden bedrivs som en försöksverksamhet, anser jag det vara av vikt att
verksamheten får fortsätta i nuvarande former tUl dess att en bestående lösning
av dessa frågor kan anges. Eftersom nämnden hittiUs varit knuten tUl konsumentrådet
uppkommer frågan om nämndens ställning när rådet upphör. Flera skäl talar för
en anknytning tiU KO. Arbetet inom de båda institutionerna är hkartat och
ärendena ibland sammanfallande. Vidare skulle det vara en fördel för konsumenterna
att ha endast en instans att vända sig till beträffande såväl felaktiga
produkter som otillbörlig marknadsföring. Konsumentverket å sin sida kommer att
behöva följa och analysera reklamationsverksamheten för att få en bUd av konsumenternas
praktiska problem.
Som jag tidigare nämnt
utarbetas inom justitiedepartementet ett förslag till förenklat
rättegångsförfarande i tvistemål om mindre värden. Förslaget syftar till att
göra det ekonomiskt och praktiskt möjligt för den enskilde att föra
konsumenttvister och andra smärre tvister till domstol. Det förenklade
rättegångsförfarandet är emellertid inte avsett att ersätta allmänna
reklamationsnämndens verksamhet. Nämndens verksamhet behövs tvärtom som ett
värdefullt komplement till domstolsförfarandet. I samband med att förslag till
konsumentköplag läggs fram finns det emellertid anledning att närmare överväga
om det finns behov av ett särskilt rättegångsförfarande beträffande alla
konsumenttvister. I detta sammanhang bör även allmänna reklamationsnämndens
ställning och uppgifter övervägas.
Mot
bakgmnd härav anser jag att reklamationsnämnden t. v. bör fortsätta
verksamheten i de relativt självständiga former som gäller f. n. De uppgifter
som hänför sig tUl reklamationsnämnden och som nu ankommer på konsumentrådet
bör, när rådet upphör, t. v. fullgöras av konsumentverket.
Prop.
1972: 33 85
Sekretessfrågor
Konsumentutredningen
har övervägt om det i samband med inrättandet av en ny organisation på det
konsumentpolitiska området uppstår behov av ändring av gällande bestämmelser
om sekretesskydd beträffande enskilda företags affärs- och driftsförhållanden.
Utredningen anser emellertid inte att någon sådan ändring behövs.
Några
remissinstanser bl. a. VDN understryker emellertid vikten av att företagen
i vissa fall tiUförsäkras ett sekretesskydd.
Kungl.
Maj:t har med stöd av 21 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätlen att
utbekomma allmänna handlingar förordnat att handlingar i ärenden hos statens
institut för konsumentfrågor, som rör bl. a. enskilda företags eller
sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden, inte får utlämnas förrän
tjugo år förflutit från handlingens datum i den mån ett offentliggörande skulle
vara tUl men för företaget eller sammanslutningen. Motsvarande bestämmelser
bör meddelas beträffande handlingar i ärenden hos det nya verket. Det ankommer
på Kungl. Maj:t att besluta i denna fråga.
Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
1) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för samhäUets
konsumentpolitik m. m.,
2) besluta att statens institut för konsumentfrågor
och statens konsumentråd skall upphöra vid utgången av år 1972,
3) besluta att den 1 januari 1973 skall inrättas en
central myndighet med uppgift att bedriva konsumentpolitisk verksamhet enligt
de rikUinjer jag förordat,
4) bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta en ordinarie
tjänst med beteckningen p för verkschefen och två extra ordinarie tjänster för
chefer för avdelningar,
5) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta de
övergångsanordningar och åtgärder i övrigt som behövs för förslagens
genomförande,
6) antaga inom handelsdepartementet upprättat förslag
till lag om ändring i livsmedelslagen (1971: 511).
Anslagsfrågor
för budgetåret 1972/73
I
det föregående har föreslagits att ett konsumentverk inrättas den 1 januari
1973 och att konsumentinstitutet, konsumentrådet och VDN samtidigt upphör.
Medelsberäkningen för de sistnämnda organen avser därför endast första hälften
av budgetåret 1972/73.
Prop. 1972: 33 86
Statens
institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader
1970/71
Utgift 6 140 646
1971/72
Anslag 6 736 000
1972/73
Förslag 3 708 000
I prop.
1972: 1 (bU. 12 s. 32) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avvaktan på särskUd
proposition i ämnet, till Statens institut för konsumentfrågor:
Förvaltningskostnader beräkna ett förslagsanslag av 6 736 000 kr.
För
tiden 1.7-
-31.12
1972
beräknar
Institutet
Dep.chefen
Personal
Handläggande personal Övrig personal
57 52
42 49
109
91
Anslag
Avlöningar Sjukvård
Reseersättningar (även för utrikes resor)
Lokalkostnader
2 957 000 11000
53 000 349 000
2 386 000 9 000
38 000 349 000
Expenser
Därav engångsutgifter Omkostnader i anledning av
uppdrag Kursverksamhet
878 000
2 000 172 000
782 000
2 000 142 000
4 422 000
3 708
000
Inkomster
vid statens institut för konsumentfrågor, som redovisas på driftbudgetens
inkomstsida under uppbörd i statens verksamhet, beräknas till 900 000 kr.
under den tid, för vilken anslagen beräknas.
Statens
institut för konsumentfrågor
1. Löne- och prisomräkning m. m. (+ 370 000 kr.).
2. En utrednings- och planeringsenhet föreslås för att
ansvara för hushållsvaneundersökningar, biträda med annat utredningsarbete
erforderligt för uppgörande av rullande arbetsprogram samt ge viss service åt
institutets ledning och avdelningschefer. För ändamålet behövs två byrådirektörstjänster
(+ 85 000 kr.).
3. För att de tre undersökningsavdelningarna skall
kunna uppfylla de krav som ställs, behövs en omedelbar förstärkning med en
förste intendent, två byrådirektörer, två förste byråingenjörer, en ingenjör,
två konsulenter, två assistenter samt en tekniker. För att möjliggöra
nyrekrytering av hushåUstekniker bör vidare två tjänster som
institutionsbiträden utbytas mot två teknikertjänster (4- 389 000 kr.).
Prop.
1972: 33 87
4. Inom upplysningsavdelningen har den sedan sju år
bedrivna försöksverksamheten med utarbetande av studiematerial lett tUl så
goda resultat att fasta tjänster för verksamheten, nämligen en byrådirektörstjänst
och en tjänst som byråsekreterare bör inrättas. För breddning av redaktionens
verksamhet föreslås två redaktörstjänster. Vidare behövs en tjänst som förste
biblioteksassistent för att såväl undersöknings-som upplysningsverksamheten
skall få erforderlig biblioteksservice (4- 163 000 kr.).
5. Inom hemkonsulentenheten bör ett kontorsbiträde i befordrings-gång
utbytas mot en kontorsskrivare (-f 4 000 kr.).
6. Med hänsyn tUl kansliets funktioner och därav
betingad storlek (18 fasta tjänster och två årsbefattningar) samt det ansvar
som åvilar förste byråsekreteraren bör denna befattning höjas till byrådirektör
i A28 (+9 000 kr.).
7. Inom anslagsposten Expenser bör delposten Övriga expenser,
vari bl. a. ingår kostnader för presskonferenser, vissa annonskostnader, pressmeddelanden,
pressklipp m. m., räknas upp (+ 15 000 kr.). Vidare bortfaller engångsanvisning
till inventarier ( 29 000 kr.).
8. Anslagsposten Kursverksamhet, som avser vissa
utgifter för hemkonsulentverksamheten ute i länen, bör räknas upp samt tas upp
som reservationsanslag (+ 34 000 kr.).
Departementschefen
Med
hänvisning till sammanstäUningen beräknar jag anslaget tUl 3 708 000 kr. Jag
har därvid räknat medel för bl. a. ytterligare utbildning av hemkonsulenter.
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
tUl Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader för budgetåret
1972/73 under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 708 000 kr.
Statens
institut för konsumentfrågor: Undersökningar och upplysnings-materiel m. m.
Reservation 207
860
1970/71 Utgift
239
277
1971/72 Anslag
374
000
1972/73 Förslag
200
000
I prop.
1972: 1 (bU. 12 s. 32) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på
särskild proposition i ämnet, till Statens institut för konsumentfrågor:
Undersökningar och upplysningsmateriel m. m. beräkna ett reservationsanslag av
374 000 kr.
Anslaget är uppdelat på
tre delposter. Från Delpost 1 bestrids utgifter för tekniska undersökningar vid
annat organ som planeras och leds av
Prop. 1972: 33 88
personal
vid institutets undersökningsavdelningar. Från Delpost 2 bestrids utgifter för
utställningar och studiemateriel. Inkomster av försäljning av studiemateriel
tillförs anslaget. Från Delpost 3 bestrids utgifter för anskaffning av
apparatur och annan utmstning för undersökningsavdelningarna.
Förtiden
1.731.12 1972 beräknar
Institutet Dep.chefen
Delpost
1 250000 73 000
Delpost
2 160 000 95 000
Delpost
3 50 000 32 000
460
000 200 000
Statens
institut för konsumentfrågor
1. Det är angeläget att kunna planera och genomföra
även större undersökningar utan att behöva begära bidrag utifrån och Delpost 1
bör därför räknas upp med 134 000 kr. Vidare bör för den föreslagna utrednings-
och planeringsenheten beräknas 50 000 kr. för utläggande av beställningar (-\-
184 000 kr.).
2. En utökning av utställningsverksamheten är
angelägen. Anslaget för upplysningsmateriel m. m. bör därför räknas upp (+ 68
000 kr.).
3. Utvecklingen av provningsmetoder kräver ny teknisk
apparatur samtidigt som genomförandet av provningar också fordrar investeringsutrustning.
Delpost 3 bör därför räknas upp (-{- 22 000 kr,).
Departementschefen
Med
hänvisning tiU sammanstäUningen beräknar jag anslaget till 200 000 kr.
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
tiU Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar och upplysningsmateriel
m. m. för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kr.
Statens
konsumentråd
1970/71
Utgift 4 726131 Reservation 2 074 307
1971/72
Anslag 4 394 000
1972/73
Förslag 2 050 000
I prop.
1972: 1 (bil. 12 s. 32) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i änrnet, till Statens konsumentråd beräkna ett
reservationsanslag av 4 394 000 kr.
Statens
konsumentråd
Inom
rådet pågår arbete med olika konsumentskyddsfrågor. Inrättande av Allmänna
reklamationsnämnden kan ses som ett led i detta arbete.
Prop. 1972: 33 89
Inom rådets kansli arbetare vidare bl. a. en
försäkringsutredning och en kontaktgmpp meUan forskare och upplysare på
konsumentområdet samt en arbetsgrupp för utbildningsfrågor. Rådet svarar vidare
för den centrala administrationen av de lokala konsumentkommittéema och deltar
i internationellt samarbete.
En väsentlig del av verksamheten är att stödja forskning
och konsumentupplysning.
I avvaktan på att statsmakterna tar stäUning till
konsumentutredningens förslag bör några långsiktiga åtaganden inte planeras,
utan verksamheten bör främst inriktas på att slutföra pågående projekt.
Anslaget bör beräknas till 4 070 000 kr. för första
hälften av budgetåret 1972/73. Härav önskar rådet ta i anspråk 280 000 kr. för
avlöningar och omkostnader vid rådets kansli.
Departementschefen
Jag uppskattar medelsbehovet för budgetåret 1972/73 till 2
050 000 kr. Av detta belopp beräknar jag högst 270 000 kr. för rådets egna avlöningar
och omkostnader.
Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att tUl Statens konsumentråd för budgetåret 1972/73 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 2 050 000 kr.
Yarudeklarationsnämnden
1970/71 Utgift 1000 000
1971/72 Anslag 1
000 000
1972/73 Förslag 940 000
I prop. 1972: 1 (bil. 12 s. 32) har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till
Varudeklarations-nämnden beräkna ett anslag av 1 000 000 kr.
Varudeklarationsnämnden
Nämndens beräkningar av kostnader och intäkter under tiden
den 1 juliden 31 december 1972 framgår av följande sammanställning.
Kostnader
Normarbete
Marknadsföring, information KontroUverksamhet
560 000 310 000 260 000
Intäkter
1130 000
Bidrag från organisationer Kontrollavgifter m. m.
12 000 148 000
160 000
Begärt
statsanslag
970 000
Prop. 1972: 33 90
VDN:s
arbetsprogram för nästa budgetår avser elapparater för hem och hushåll,
hemelektronik och foto, tvättmedel samt revidering av be-fintiigt normbestånd
för kläder och textilheminredning. Under år 1972 kommer en stor del av VDN:s
kapacitet att tas i anspråk för utredningsarbete i anslutning till den
arbetsgrupp som arbetar med att göra varudeklarationerna bättre anpassade till
konsumenternas behov av information. För att få till stånd en effektiv
marknadsföring av normerna krävs förstärkta resurser.
Verksamheten finansieras
genom statsmedel och enskilda medel. De enskilda medlen kommer från
organisationer i form av årliga bidrag samt från de företag som utnyttjar VDN
Fakta. Företagen betalar dels avgifter för rätten att använda VDN:s märke, dels
anskaffnings- och provningskostnaderna för den kontroll VDN utövar.
Förutom bidrag från
statsbudgeten erhåller VDN anslag från statens konsumentråd.
Departementschefen
Under
budgetåret 1971/72 har statens konsumentråd lämnat betydande bidrag tUl VDN.
Anslaget bör räknas upp med det belopp som behövs för att säkerställa fortsatt
verksamhet till dess att konsumentverket inrättas. Detta belopp beräknar jag
till 940 000 kr. Därvid har jag tagit hänsyn tUl att några årsavgifter inte
inflyter till VDN under andra halvåret 1972. Årsavgifterna kan beräknas
inflyta under första halvåret 1973 och bör därför tas upp under anslaget till
konsumentverket.
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
till Varudeklarationsnämnden för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 940 000 kr.
Konsumentverket:
Förvaltningskostnader
Nytt
anslag (förslag) 6 748 000 kr.
Konsumentverket
bör arbeta enligt de förutsättningar som gäller för andra myndigheter som
deltar i försöksverksamheten med programbudgetering. F. n. saknas dock
underlag för att anvisa medel i programtermer. Det bör ankomma på den
organisationskommitté, som jag tidigare nämnt, att komma med förslag i detta
hänseende. I avvaktan härpå beräknar jag verkets utgifter för den
organisation, som jag tidigare angivit på sedvanligt sätt. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa plan i programtermer för användningen
av de medel som riksdagen anvisar.
Medelsbehovet
för verksamheten avseende första halvåret 1973 beräknar jag till 6 748 000 kr.
Vid beräkningarna har jag utgått från följande fördelning på utgiftsslag m. m.
Prop.
1972: 33
Avlöningar
4 440
000
Sjukvård
12 000
Reseersättningar
65 000
Lokalkostnader
450 000
Utgifter
för information
850000
Expenser
280 000
Kursverksamhet
m.m.
200 000
Utrustning
m. m.
50 000
Uppdragsverksamhet
1000
Beställningar
av undersökningar m.m. 550 000
Engångskostnader
i samband med
verkets inrättande
1000 000
7 898
000
Inkomster
under anslaget
Varudeklarationsverksamhet
460 000
Försäljning
av publikationer m.m.
690 000
1150
000
Anslagsbehov
6 748
000
91
opaginerad Kontrollera mot PDF
lag
räknar med att verket skall kunna åta sig uppdragsverksamhet av minst samma
omfattning som konsumentinstitutet gör f. n. Som inkomster under anslaget bör
tas upp inkomster från varadeklarationsverksam-heten och försäljningen av
publikationer m. m. Härvid bör verket tUl-godogöras de inkomster som inflyter
på grund av de tidigare organens verksamhet.
F.
n. tas konsumentinstitutets kostnader för bestäUning av undersökningar upp
under ett reservationsanslag. En motsvarande ordning beträffande
konsumentverket skulle emeUertid försvåra för verket att välja mellan att köpa
tjänster utifrån eller att självt utföra undersökningar. Mot bakgrund av att
verket avses få medel anvisade i programtermer bör inga hinder resas för sådana
avvägningar. Jag har därför beräknat medel även för beställningsverksamhet
under detta förslagsanslag. För att inte alltför hårt binda planeringen av beställningsverksamheten
till varje enskilt budgetår bör verket emeUertid ges viss möjlighet att möta betalningsförskjutningar
över budgetårsgränser. En sådan möjlighet kan skapas genom att verket får
utnyttja den rörliga kredit som enligt riksdagens bemyndigande ställts tUl
förfogande för myndigheter som bedriver uppdragsverksamhet. Om riksdagen inte
har något att erinra häremot avser jag att senare återkomma till Kungl. Maj:t
med förslag rörande viUkoren för verkets utnyttjande av krediten. Detta arrangemang
bör ses som en försöksverksamhet och får närmare prövas sedan erfarenheter
vunnits. Genom den föreslagna konstruktionen får verket goda möjligheter att
inom ramen för anvisade medel smidigt anpassa sin planerade verksamhet till
skiftande förutsättningar och utnyttja resurserna effektivt. Den föreslagna
metoden medför vidare att an-slagsöverskridanden bör kunna undvikas. Någon mera
stadigvarande belastning på krediten bör inte förekomma.
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
Prop. 1972: 33 92
att
till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret 1972/73 under tionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 6 748 000 kr.
Konsumentverket:
Forskning m. m.
Nytt
anslag (förslag) 600 000 kr.
Som
jag tidigare anfört bör konsumentverket ha möjlighet att stödja och initiera
konsumentforskning. Vidare bör medel anvisas för bidrag till studieverksamhet,
internationell verksamhet m. m. Även för den senare typen av stöd bör gälla att
den verksamhet som stöds skall ligga i linje med verkets mål och inriktning.
Jag uppskattar
medelsbehovet under detta anslag till 600 000 kr. Jag räknar därvid med att
pågående projekt, som nu stöds av konsumentrådet, skall kunna slutföras.
Härutöver bör visst utrymme finnas för stöd åt ny verksamhet. Eventuella
reservationer vid utgången av år 1972 på anslagen Statens institut för
konsumentfrågor: Undersökningar och upplysningsmateriel m. m. och Statens
konsumentråd bor föras över till detta anslag enligt Kungl. Maj:ts närmare
bestämmande.
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
till Konsumentverket: Forskning m. m. för budgetåret 1972/ 73 under tionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 600 000 kr.
Konsumentverket:
Allmänna reklamationsnämnden
Nytt
anslag (förslag) 800 000 kr.
Som
jag tidigare anfört bör Allmänna reklamationsnämnden fortsätta verksamheten
under de relativt självständiga former som gäller f. n. De uppgifter som nu
ankommer på konsumentrådet bör efter den 1 januari 1973 fullgöras av
konsumentverket. Jag förordar emeUertid att medel till nämnden anvisas under
ett särskilt anslag med benämningen Konsumentverket: Allmänna
reklamationsnämnden.
Vid
nämnden finns f. n. 14 anställda. För nämndens verksamhet under budgetåret
1972/73 beräknar jag ett medelsbehov av 800 000 kr. Jag har därvid räknat med
att även verksamheten vid tvätt-, sko- och pälsreklamationsnämnderna skall
kunna inordnas i Allmänna reklamationsnämnden.
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
till Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1972/73 under
tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 800 000 kr.
Prop. 1972: 33 93
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att tiU riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
tn
a
u,
:0
tfl
C
O
Q »
,i4
c
fc>
rt
o
>
Uh
c
o
(U
CA
s
C
3
tA
I)
B
Ä
O
o
X
c
OJ
E
K
:0
.
(U
O
t:
X)
>.
C3
M
o
>
d
Vi
*C
S «
o-g §
Vi
c
O
cd
ä s
c c
I-I u
.S2
Utredningsavdelning II
Utredningsavdelning I
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2
Konsumentverkets personal
(Departementschefens förslag)
Handläggande personal
Övrig personal
Summa
Verkschef Planeringssekretariat
1 7
1
2
2 9
Utredningsavdelning
I
21
9
30
Utredningsavdelning
II
20
8
28
Teknisk enhet Informationsenhet Administrativ enhet
8
28
9
7
5
16
15
33 25
Summa
94
48
142
Bilaga 3
Förslag till
Lag om ändring i livsmedelslagen (1971: 511)
Härigenom
förordnas, att 35 § livsmedelslagen (1971: 511) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
35 § .
Mot
beslut, som statens livsmedelsverk i särskilt fall meddelat enligt denna lag
eller med stöd av Konungens förordnande enligt lagen, föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Talan mot
annat beslut, som statens livsmedelsverk meddelat enligt lagen eller med stöd
av Konungens förordnande enligt lagen, föres hos Konungen genom besvär.
Talan
mot annat beslut, som statens livsmedelsverk meddelat enligt lagen eller med
stöd av Konungens förordnande enligt lagen, föres hos Konungen genom besvär.
För tillvaratagande av konsumentintresset inom livsmedelsområdet får talan
mot sådant beslut föras av organisation, vilken är att anse som
huvudorganisation enligt lagen (1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
Prop. 1972: 33 96
Innehållsförteckning
Sid.
Propositionen
................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ...................... 1
IrUedning
......................................................... 3
Nuvarande
ordning............................................... 5
Konsumentutredningens
förslag angående riktlinjer och organisa
tion för konsumentpolitiken ................................ 7
Bedömning
av nuvarande verksamhet och organisation 7
Konsumentpolitikens
inriktning ......................... 8
Ett
nytt verks uppgifter och organisation............... 12
Lokal
och regional verksamhet............................. .. 20
Personalbehov
och kostnader ............................ 23
Konsumentutredningens
bUbetänkande..................... 23
Remissyttranden
............................................... 28
Konsumentpolitikens
inriktning.............................. 28
Ett
nytt verks uppgifter och organisation............... 35
Regional
och lokal organisation............................. . 48
Konsumentverkets
lokahsering ........................... . 51
Allmänna
reklamationsnämnden .......................... 52
Bilbetänkandet.................................................. 52
Departementschefen
......................................... 57
Inledning
....................................................... 57
Konsumentpolitikens
inriktning.............................. 58
Konsumentverkets
uppgifter och ställning ............. 67
Konsumentverkets
organisation............................ 75
Lokal
och regional organisation............................. . 78
Personalbehov
m. m........................................... . 81
Lokahsering...................................................... 81
Särskilda
frågor ............................................... 82
Utvidgad
besvärsrätt enligt livsmedelslagen......... . 82
Allmänna
reklamationsnämndens ställning ............ 83
Sekretessfrågor
........................................... 85
Hemställan
....................................................... . 85
Anslagsfrågor
för budgetåret 1972/73 ..................... 85
Statens
institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader .... 86
Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar och upp
lysningsmateriel m. m........................................ 87
Statens
konsumentråd........................................ 88
Varadeklarationsnämnden
................................. 89
Konsumentverket:
Förvaltningskostnader .......... 90
Konsumentverket:
Forskning m. m......................... 92
Konsumentverket:
Allmänna reklamationsnämnden .. 92
Bilaga
1. Organisationsplan för konsumentverket ....... 94
Bilaga
2. Konsumentverkets personal ..................... 95
Bilaga
3. Förslag tiU Lag om ändring i livsmedelslagen
(1971:511)
..................................................... 95
MAHCUS BOKTH. STHLM 1 » n 710113
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
72 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (55)
55 kopplingar i 36 dokument.
- SOU 2023:38 Ett förstärkt konsumentskydd mot riskfylld kreditgivning och överskuldsättning s. 158 om s. 58 i texten
- SOU 2015:77 Fakturabedrägerier s. 126 i texten
- SOU 2014:47 Förbättrad tvistlösning på konsumentområdet i texten
- SOU 2012:43 Konsumenten i centrum, - ett framtida konsumentstöd s. 94 i texten
- SOU 2006:76 Otillbörliga affärsmetoder s. 94 i texten
Doktrin (17)
17 kopplingar i 5 dokument.
- Engelbrekt, Fair trading law in flux?, 2003 s. 213 · s. 215 · s. 216 · s. 217 · och 5 till i texten
- Bernitz, Consumer protection in Sweden, 1986 s. 125 · s. 126 · s. 127 i texten
- Bernitz, Svensk marknadsrätt, 1991 s. 203 om s. 60 · s. 204 om s. 62 i texten
- Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 39 om s. 84 · s. 41 om s. 85 i texten
- JT 2001/02 s. 34 s. 34 i texten · dokumentnivå