Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för möbelindustrin, snickeriindustrin m.m.
1972 · 51 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 48 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:47, Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för möbelindustrin, snickeriindustrin m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1972 Prop. 1972:47
Nr 47
Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder för möbelindustrin, snickeriindustrin m,
fl.; given Stockholms slott den 10 mars 1972
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
RUNE
B. JOHANSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen framläggs förslag om tidsbegränsade åtgärder för möbelindustrin,
snickeriindustrin, trähusindustrin och viss annan trämanufakturindustri.
Förslagen består av ett program som syftar tUl att höja kunskapsnivån och
främja exporten inom berörda branscher med viss prioritering av möbelindustrin.
För programmet, som avses löpa i fyra år fr. o. m. den 1 juli 1972, beräknas
medelsbehovet till sammanlagt 9,8 milj. kr., eUer 2 450 000 kr. per budgetår.
Inom
ramen för det nämnda programmet föreslås ett särskilt utbildningsprogram för
en total kostnad av 6 milj. kr., eller 1,5 milj. kr. per budgetår. Vidare
beräknas medel för en teknisk konsulent och för två exportkonsulenter samt
bidrag till kollektiva exportprojekt.
För
administrationen av utbildningsprogrammet och den tekniska konsulentverksamheten
avses statens institut för företagsutveckling svara. Exportkonsulenterna avses
bli knutna till det exportorgan Sveriges exportråd varom förslag nyligen
lagts fram (prop. 1972: 31).
1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 47
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1972: 47
Utdrag
av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 10 mars 1972.
Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON,
NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen
för industridepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående åtgärder för
möbelindustrin, snickeriindustrin m. fl. och anför.
Inledning
Under
senare år har problemen inom den träbearbetande industrin, främst möbel-,
snickeri- och trähusindustrin, alltmer kommit att uppmärksammas.
Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län hemställde i november
1969 att Kungl. Maj:t skulle överväga att utreda möbel- och snickeriindustrins
framtida utvecklingsmöjligheter. En fortsatt strukturomvandling fömtsågs kurma
medföra många svårlösta problem för dessa branscher, som i tämligen hög grad
är koncentrerade till Smålandslänen och utgör basen för näringslivet i flera
mindre och medelstora tätorter.
Utredningsaktiviteter
i skUda former och rörande olika delar av den träbearbetande industrin har
genomförts under loppet av föregående år. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkaUade
chefen för industridepartementet den 17 december 1970 en sakkunniga för
utredning av vissa frågor rörande möbehndustrin. Utredningen antog namnet möbelindustriutredningen
(I 1970: 20). Utredningsuppdraget fömtsatte samverkan med Industrins byrå för stmkturstudier,
som på möbelindustrins uppdrag utförde en kompletterande undersökning av möbelindustrins
exportmarknader.
I
direktiven till utredningen framhölls bl. a. att den sakkunnige borde undersöka
vilka förändringar som krävs inom den svenska möbelindustrin för att påtagligt
öka exportandelen samt avge förslag om vUka åtgärder branschen och
statsmakterna lämpligen bör vidta.
Vid
statens institut för företagsutveckling (SIFU) har under år 1971 genomförts en
undersökning av behovet av särskUda utbildningsinsatser inom träindustrin.
Utredningsarbetet har utmynnat i ett förslag till särskilt utvecklingsprogram
för träindustrin med sikte på att tillgodose branschens utbildningsbehov
(Utvecklingsprogram TRÄ, stencU, 1972-01-21).
'
Direktör J. Arvid Sundin.
Prop.
1972: 47 3
Möbelindustriutredningen
lade i januari 1972 fram sitt betänkande (SOU 1972: 2) Svensk möbelindustri.
Problem och möjligheter. Beträffande utbildningsområdet har utredningen
utformat sina förslag med utgångspunkt från SIFU: s förslag tUl
utbildningsprogram.
Två studier rörande
snickeriindustrins problem har genomförts i samråd med en referensgrupp
bestående av representanter för berörda företags- och löntagarorganisationer. Stmkturförhållandena
har belysts i en undersökning som initierats av industridepartementet och
Snickerifabrikernas riksförbund (SNIRI) och utförts av Tibokonsult AB. Vidare
har på initiativ av industridepartementet en studie av efterfrågeutvecklingen
för byggnadssnickerier fram till år 1975 gjorts av A 4 Arkitektkontor AB.
Slutligen
har förhållandena inom trähusindustrin studerats i en utredning som Sveriges
trähusfabrikers riksförbund låtit utföra.
Möbelindustriutredningens
betänkande samt SIFU:s förslag till utvecklingsprogram för träindustrin har remissbehandlats.
Härvid har remissinstanserna tillställts även studierna rörande
snickeriindustrin.
Yttranden har avgetts av
skolöverstyrelsen, kommerskollegium, marknadsrådet, näringsfrihetsombudsmannen
(NO), exportrådet för den mindre industrin, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötiands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs och Gävleborgs län, statens institut för
företagsutveckling (SIFU), styrelsen för teknisk utveckling (STU),
delegationen för de mindre och medelstora företagen, Sveriges investeringsbank
AB, Landsorganisationen i Sverige (LO) efter hörande av Samverkande träfacken
, Möbelinstitutet, Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) efter hörande av berörda branschorganisationer , Svenska
bankföreningen. Svenska träforskningsinstitutet (STFI), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund efter
hörande av berörda branschorganisationer samt Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) efter hörande av Svenska industritjänstemannaförbundet
och Sveriges arbetsledareförbund.
Vidare
har yttrande inkommit från Svenska inredningsarkitekters riksförbund.
Vissa remissinstanser har
bifogat yttranden, länsstyrelsen i Jönköpings län från företagareföreningen,
länsarbetsnämnden. Näringslivs-föreningamas samarbetsnämnd i Jönköpings län, Samarbetsnämnden
i Sävsjö kommunblock samt Smålands- och Blekinge distrikt av SHIO, länsstyrelsen
i Kalmar län från företagareföreningen och länsarbetsnämnden, länsstyrelsen i
Gävleborgs län från företagareföreningen, handelskammaren och
länsarbetsnämnden, LO från Samverkande träfacken och slutiigen SAF-Industriförbundet
från Sveriges möbelindu-
Prop.
1972: 47 4
striförbund.
Snickerifabrikernas riksförbund (SNIRI), Träindustrins
branschorganisation (TIBO) och Sågverksförbundet.
Efter
samråd med chefen för handelsdepartementet får jag nu ta upp tiU behandling
problem och förslag tUl åtgärder för den träbearbetande industrin. För
överblickens och sammanhangets skull redovisas därvid på åtskilliga punkter
även förslag som inte kräver riksdagens medverkan.
Bakgrund
En
avgränsning av vad som är att anse som träbearbetande industri i detta
sammanhang är nödvändig.
Möbel-,
snickeri- och trähusindustri är tre huvudgrupper inom träbearbetande industri.
Utöver dessa finns mindre tUlverkningsområden av skilda slag, exempelvis
industri för fanér- och lamellträtillverkning. Sågverk och hyvlerier har inte taghs
med här. Det är viktigt att observera att vissa företag inom den träbearbetande
industrin inte arbetar med enbart trä som råvara. Frånvaron av skarpa gränser i
detta hänseende är speciellt markant bland möbelföretagen, som inrymmer en
inte obetydlig bearbetning av framför allt textilier men även plast och metaU.
En särskild grupp utgör metallmöbelfabrikerna som inte har trä som huvudsaklig
råvara. Problemen torde dock vara likartade antingen det är fråga om metall-
eller trämöbelindustri och behandlas lämpligen i ett sammanhang. De olika
branschernas storlek framgår av följande tabell. Tillsammans omfattar
branscherna 12 "/o av hela industrins arbetsställen och 6 0/0 av
industrins totala sysselsättning.
Träbearbetande
industri samt metallmöbelindustri (1969)
Antal arbetsställen
Antal sysselsatta
Trämöbelindustri
MetaUmöbelindustri
Snickeriindustri
Trähusindustri
Annan träbearbetande
industri
Summa
530 78 644 132 291
1675
16 068 4 099
16 582 9212 7 860
53 821
Möbelindustri
Möbelindustrin
omfattade drygt 600 arbetsställen år 1969 med ett saluvärde på 1 550 milj. kr.
och ett förädlingsvärde på 810 milj. kr. Av förädlingsvärdet svarade
metallmöbelindustrin för ungefär 20 »/o. Antalet anställda var 20 200.
Möbelindustrins
produktion och produktivitet har under de senaste decennierna i stort sett
uppvisat samma tillväxttakt som hela industrin. Den genomsnitliga lönenivån är inom
möbelindustri något lägre än inom industrin som helhet.
Prop. 1972: 47 5
Karakteristiskt
för trämöbelindustrin är att huvuddelen av arbetsställena är små. Medan år
1968 inom hela industrin 12 "/o av arbetarna var sysselsatta vid
arbetsställen med mindre än 20 anstäUda var motsvarande siffra för
trämöbelbranschen 30 "/o. Arbetsställen med mer än 100 arbetare svarade
inom hela industrin för 61 "/o av sysselsättningen men inom
trämöbelindustrin för endast 25 "/o.
Hitintills har
möbelindustrin berörts av strukturomvandlingen i begränsad omfattning. Antalet
arbetsställen framför allt de små enheterna har uppvisat en viss minskning
samtidigt som sysselsättningen ökat. Genomsnittligt har således
arbetsställenas storlek ökat. Förändringen beror i första hand på minskad
nyetablering och inte på ökad nedläggning.
Möbelindustrin utmärks av
en tämligen stark geografisk koncentration till Smålandslänen, främst
Jönköpings län som år 1968 hade 28 "/o av samtliga arbetsställen inom
möbelindustrin och en lika stor andel av sysselsättningen, samt Skaraborgs och
Östergötlands län. TUlsammans svarade dessa län för 65 "/o av antalet
arbetsställen inom möbelindustrin och för 63 "/o av antalet anställda. I
många mindre och medelstora orter svarar möbelföretagen för en väsentlig del
av sysselsättningen. Även mätt i genomsnittssiffror för länen väger möbelindustrin
i vissa fall relativt tungt. Av samtliga industrianställda var inom Jönköpings
län 12 »/o och inom Skaraborgs län 8 "/o sysselsatta inom möbelbranschen.
Utrikeshandeln med möbler
var tidigare liten men har under senare år fått en allt större betydelse.
Exportvärdet var 226 milj. kr. år 1970 mot 39 milj. kr. år 1960. Ökningen på
importsidan har varit av samma storieksordning från 27 milj. kr. år 1960 tUl
199 milj. kr. år 1970. Danmark och Norge utgör betydelsefulla
avsättningsmarknader för den svenska exporten. Av importen svarar Danmark och
Finland för betydande andelar. Nära 30 "/o av importen kommer från de
östeuropeiska länderna.
Ökningen av utrikeshandeln
har varit starkare än ökningen av den inhemska möbelkonsumtionen. De svenska
producenternas andel av hemmamarknaden har således minskat från 95 till 87 "/o
mellan åren 1960 och 1969 samtidigt som en kompenserande ökning kunnat ske på e.xportsidan.
Importkonkurrensen är av olika intensitet för olika slag av möbler och starkast
när det gäller s. k. planmöbler (skåp, bord, bokhyllor) från vissa länder med
gynnsammare kostnadsläge.
På hemmamarknaden
framträder nya distributionsmönster inom detaljhandeln. Den traditionella
möbelhandeln minskar i betydelse i takt med de koncentrationstendenser som gör
sig gällande.
För möbelindustrins
framtida utveckhng torde dess internationella konkurrenskraft bli av än mer
avgörande betydelse än hittills. Trovärdiga prognoser har lagts fram som pekar
på en positiv utveckling
Prop. 1972: 47 6
av
den inhemska möbelefterfrågan. Likaså bedöms efterfrågeutvecklingen komma att
bli gynnsam i de för svensk möbelexport viktiga ex-portiänderna och innebära
potentiella möjligheter tUl ökad svensk export. Man torde få räkna med att
importen av vissa slag av möbler kommer att öka och att den samlade
importandelen successivt stiger. För att kompensera sig för en sådan utveckling
på hemmamarknaden måste möbelindustrin liksom hittills kunnat ske öka sin
export på de varuområden där svensk möbelindustri är mest konkurrenskraftig.
Den fördelning på olika möbeltyper som svensk möbelproduktion har idag kommer
sålunda knappast att kunna bibehållas. En strukturell omstäUning kan vänfas
innebära positiva möjligheter för vissa företag, avsättningssvårigheter för
andra. I den mån som det är svårare för mindre företag än för större att
anpassa sin produktion efter nya förhållanden kommer svårigheterna att
speciellt beröra de mindre möbelföretagen. Dessa saknar också de större
företagens resurser för marknadsföring på exportmarknaderna.
Relativt
kraftiga förändringar i företagsstrukturen kan förutses under den närmaste 10-årsperioden.
För en nedgång av antalet tillverkande enheter, som f. n. uppgår till ca 600,
talar bl. a. behovet att skapa organisatoriska enheter som förmår att konkurrera
på en internationell marknad. Utvecklingen på detaljhandelssidan, som går mot
allt färre inköpsenheter, verkar i samma riktning. Sluthgen utgår kraftiga impulser
till strukturella förändringar även från tekniksidan, där stordrifts- och
specialiseringsfördelar alltmer påtagligt gör sig gällande.
Det
kan antas att den omstruktureringsprocess som förestår inom möbelindustrin kan
få besvärande sysselsättningskonsekvenser eftersom branschen uppvisar såväl en
betydande regional koncentration (främst till Skaraborgs och Jönköpings län)
som en lokalisering till enföretagsdominerade orter.
En
omständighet som bör beaktas när ställning tas till åtgärder för möbelindustrin
är den betydelse som denna industrigren har som förbrukare av hemtextilier.
Den positiva utvecklingen under 1960-talet för svensk hemtextilieproduktion har
begränsat den i övrigt kraftiga nedgången inom TEKO-industrin.
Snickeriindustri
Snickeriindustrin
är av samma omfattning som trämöbelindustrin. Antalet arbetsställen var ca 650
år 1969 med 16 600 anställda. Produktionens saluvärde uppgick tUl 1 150 milj.
kr. varav 640 milj. kr. utgjorde förädlingsvärde.
1
likhet med möbelindustrin är den stora mängden små företag och arbetsställen
ett utmärkande drag i snickeribranschens struktur. Under de senaste åren har
dock en påtaglig företagskoncentration ägt rum.
Prop.
1972: 47 7
Tre
stora företagsgrupper kan urskiljas: Svenska tändsticks AB (STAB), HSB:s
industrier AB Borohus samt det statiiga Svenska industrietable-rings AB (Svetab).
En
viss geografisk koncentration till Västergötiands- och Smålandslänen
karakteriserar snickeribranschen. För sysselsättningen inom många små och
medelstora orter har snickeriföretag stor betydelse.
Utrikeshandeln
med snickeriprodukter är inom flertalet vamgmpper helt obetydlig.
Snickeriindustrin är för sin utveckling starkt beroende av den inhemska
aktiviteten på byggnadsområdet, främst bostadsbyggandet. Branschens produkter
utgörs av byggnads- och inredningssnickerier. Den snabba expansionen av
byggnadsverksamheten under en stor del av 1960-talet återspeglas i en kraftig tUlväxt
i förbrukningen av snickeriprodukter. Ökningen i produktionen har skett vid de
större företagen medan de mindre företagens produktion som helhet inte ökat.
Under senare år har en klar dämpning av byggandet inträtt. Bl. a. har
bostadsbyggandets kraftiga expansion upphört och en stabilisering inträtt. Den
försvagade avsättningen har självfallet medfört stora påfrestningar för
snickeriindustrin.
Den
framtida utvecklingen inom snickeriindustrin kommer såvitt kan bedömas att
innebära flera allvarliga problem.
Även
vid relativt optimistiska bedömningar av utvecklingen inom byggnadssektorn blir
prognosen för snickerier tämligen ogynnsam med en i stort sett stagnerande
efterfrågan. Härtill bidrar bl. a. en väntad substitution av produkter från den
traditionella snickeriindustrin med produkter av andra material. Vid en
fortsatt produktivitetsförbättring inom snickeriindustrin torde en utveckling
av skisserat slag leda till överkapacitetsproblem och en utslagning av ett
betydande antal företag samt därav följande sysselsättningsproblem. Härvid bör
observeras att snickeriindustrin i stor utsträckning är lokaliserad på enföretagsdominerade
orter och att branschen svarar för en betydande del av industrisysselsättningen
inom stödområdet.
Utbildningsnivån
är i flertalet snickeriföretag låg och organisationen för marknadsföring och
produktutveckling outvecklad. Strukturen är i stor utsträckning anpassad till
förekomsten av ett stort antal lokala och regionala avsättningsmarknader. Detta
marknadsmönster är i färd med att snabbt förändras i riktning mot en
sammanhängande riks-marknad p. g. a. ändrade förhåUanden inom byggandet (bl. a.
färre och större byggherrar och byggnadsobjekt) och byggnadsmaterialdistributionen.
Kraven på strukturell omdaning blir av dessa skäl framträdande under
1970-talet.
Impulser
till en förändrad företagsstruktur utgår liksom inom möbelindustrin även från
utvecklingen på det tillverkningstekniska området. För tUlverkning av
standardsnickerier krävs större och mer specialiserade enheter än flertalet av
de företag som nu opererar på mark-
Prop.
1972: 47 8
nåden.
Samtidigt torde finnas utrymme för utveckling av samarbetsformer och
underleverantörsförhållanden.
Trähusindustri
Trähusindustrin
omfattade ca 130 arbetsställen år 1969 med 9 200 anstäUda. Saluvärdet uppgick tUl
950 mUj. kr. och förädlingsvärdet till 450 milj. kr.
Trähusindustrin
saknar möbel- och snickeribranschernas starka inslag av småföretagsamhet. Till
sin struktur överensstämmer trähusbranschen i allt väsentligt med genomsnittet
för hela industrin med endast obetydlig andel sysselsatta vid arbetsställen med
mindre än 20 arbetare och tyngdpunkten i sysselsättningen förlagd till
arbetsställen med mer än 100 arbetare.
1
fråga om tillverkningstekniken uppvisar trähusindustrin stora likheter med den
övriga träbearbetande industrin.
Den
expansion som kännetecknat branschen under 1960-talet har skett efter två
linjer. Dels har de stora företagen blivit ännu större, dels har en omfattande
nyetablering av mindre företag ägt rum. Den sammanlagda effekten har blivit att
företagsstorleken genomsnittiigt minskat.
TiU den snabba expansionen
av trähusproduktionen har flera faktorer medverkat. Det starkt ökade
bostadsbyggandet under större delen av 1960-talet berörde småhusbyggandet hkaväl
som övrigt bostadsbyggande. Småhusandelen har varit relativt konstant och
utgjort ca 30 "/o av antalet lägenheter. Av småhusen har monteringsfärdiga
trähus kommit att svara för en allt större del andelen var 25 "/o i
mitten av 1950-talet men hade år 1966 stigit till 56 "/o. Vidare har en
produktionsökning skett genom att färdigställandegraden ökat kraftigt. Sanitära
installationer sker exempelvis ofta i trähusfabriker.
Liksom tidigare anförts i
samband med snickeriindustrin har de senare årens stabilisering av
bostadsbyggandet inneburit påfrestningar även för trähusindustrin. Försöken att
finna nya avsättningsmöjligheter har bl. a. manifesterats i det servicebolag
för trähusexport som under viss statlig medverkan bildats av 25 företag inom
och utom trähusbranschen. Utrikeshandeln med trähus har hitintUls varit
relativt obetydlig exporten uppgår till 5 "/o av produktionen.
Exportservicebolaget beskrivs utförligare i samband med att hittUls vidtagna
statliga åtgärder för den träbearbetande industrin senare redovisas.
För
sin framtida utveckling är trähusindustrin självfallet starkt beroende av
bostadsbyggandets omfattning. Den kommande aktiviteten inom detta
byggnadsområde kan för närvarande inte exakt bedömas men torde i alla händelser
inte innebära samma expansionstakt som tidigare. I takt med den stigande
levnadsstandarden ökar dock efter-
Prop.
1972:47 y
frågan
på småhus. Generellt kan trähusföretagen sägas vara inriktade på försäljning av
styckhus. Detta utgör ett av branschens huvudproblem eftersom expansionen inom
småhusbyggandet f. n. främst avser grupphus.
Hittills
vidtagna statliga åtgärder rörande den träbearbetande industrin
Inga
branschspecifika åtgärder med inriktning på de träbearbetande branscherna har
hittills vidtagits med undantag av det tidigare nämnda servicebolaget för
export av trähus, vilket tillkommit efter initiativ från statens sida. Eftersom
träbearbetande industri både har ett starkt inslag av småföretag och delvis är
lokaliserad till det regionalpolitiska stödområdet har de träbearbetande
branscherna relativt sett erhållit en betydande andel av de olika statiiga
finansieringsstöden.
Genom
sin medverkan i AB Industrikredit och AB Företagskredit har staten underlättat
de mindre och medelstora företagens långfristiga finansiering. Vidare ställer
staten långfristigt lånekapital till mindre företags förfogande genom
hantverks- och industrUånefonden samt underlättar sådan utiåning genom
industrilånegarantierna. Beviljade hantverks- och industrilån samt industrUånegarantier
har tUlsammans haft följande omfattning för berörda branscher (i milj. kr.).
Budgetår
Möbel-
Snickeri-
Trähus-
Summa
industri
industri
industri
1965/66
3,8
7,9
1,8
13,5
1966/67
5,3
5,8
1,7
12,8
1967/68
4,1
8,7
1,1
13,9
1968/69
7,4
12,6
1,3
21,3
1969/70
7,8
6,2
1,0
15,0
1970/71
2,6
5,6
0,9
9,1
Summa
31,0
46,8
7,8
85,6
Genomsnittlig
andel
under
perioden i %
av
totala lån- och
garantigivningen
5
7
1
13
Källor:
Företagareföreningarnas förbund och kommerskollegium.
Dessa
former av finansieringsstöd har kommit berörda branscher till godo i avsevärt
större utsträckning än vad som motsvarar deras sammanlagda andel av hela
industrins sysselsättning, 56 "/o. Framför allt har stödet gått till
möbel- och snickeriindustrierna.
Inom
ramen för det statiiga regionalpolitiska stödet kan bl. a. lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån utgå. Stödet är i första hand inriktat på det s. k.
allmänna stödområdet men kan under vissa förutsättningar även utgå i landet i
övrigt. Under perioden 1 juli 196530 juni 1971 beviljat lokaliseringsstöd av
detta slag till den träbearbetande industrin framgår av följande
sammanställning (i mUj. kr.).
Prop.
1972: 47 10
Bidrag
Lån
Summa
Möbelindustri
Snickeriindustri
Trähusindustri
2,4 22,3 12,7
2,8 28,6 13,0
5,2 50,9 25,7
Summa
37,4
44,4
81,8
Andel i % av lokaUserings-stödet tiU hela industrin
13
4
5
Lokaliseringsstödet
har som helhet sett utgått till dessa träbearbetande branscher i ungefärlig
proportion tUl deras andel av totala sysselsättningen inom industrin.
Påtagliga skillnader föreligger dock mellan branscherna. Lokaliseringsstödet
till möbelindustrin, som i tämligen liten omfattning är lokaliserad till stödområdet,
är relativt obetydhgt. Snickeri- och trähusindustrierna, som tUlsammans svarar
för ca 3 "/o av industrisysselsättningen, har däremot fått en avsevärd
andel av lokaliseringsbidragen, 12 o/o.
1
samverkan med övriga organ som handhar statligt kreditstöd på detta område
lämnar stiftelsen Norrlandsfonden stöd för etablering och utbyggnad i form av
medellångt eller långfristigt lån. Detta stöd har i fråga om här berörda
branscher de två senaste kalenderåren uppgått till sammanlagt drygt 6 mUj. kr.
1
sammanhanget bör även det stathga etableringsbolaget Svetabs engagemang inom
snickeriindustrin nämnas. Som primär målsättning för Svetab gäller att under
krav på lönsamhet skapa nya eller tryggare sysselsättningstillfällen i regioner
med sysselsättningsproblem. 1 detta syfte har Svetab förvärvat flera
snickeriföretag, som tUlsammans avses kunna bilda en konkurrenskraftig
företagsgrupp inom branschen.
Bakgrunden
till bUdandet av servicebolaget för export av trähus är följande. Redan år 1969
stod det genom jämförelser meUan den förväntade kapacitetsutvecklingen inom
trähusindustrin och de kommunala 5-åriga bostadsbyggnadsplanerna klart att en
betydande överkapacitet skulle uppstå. I november 1970 anordnades på initiativ
av inrikesministern ett seminarium med företrädare för trähusindustrin och
byggnadsentreprenörerna. En arbetsgrupp tUlsattes för att bl. a. utveckla också
samarbetsalternativ. Utvecklingsarbetet finansierades dels av intresserade
företag inom berörda branscher, dels genom ett anslag på 150 000 kr. från det
statliga byggforskningsrådet. Detta arbete har utmynnat i bildandet av ett
servicebolag för trähusexport, TEX Service AB, som påbörjade sin verksamhet
vid ingången av år 1972. Bakom bolaget står 25 företag inom trähusindustrin,
entreprenörverksamheten samt byggmaterialindustrin. Verksamheten finansieras
genom att varje delägare årligen tillskjuter 10 000 kr. Kollegiet för Sverigeinformation
i utiandet har förklarat sig berett att bidra med finan-
Prop.
1972:47 11
sieringen
av konkreta projekt med 50 000 kr. under innevarande budgetår.
Exportföreningen har hos kollegiet ansökt om att 75 000 kr. skall reserveras
för samma ändamål för budgetåret 1972/73.
Föreliggande
förslag Allmänna synpunkter
1
det följande tas möbelindustriutredningens och SlFU:s förslag till åtgärder upp
till behandling. SIFU:s förslag innefattar även andra träbearbetande branscher
än möbelindustrin. Det utredningsmaterial i övrigt som föreligger belyser
vissa problem inom snickeri- och trähusindustrin men innehåller inga förslag
till åtgärder.
Möbelindustriutredningen
utgår vid sin bedömning av den framtida efterfrågeutvecklingen för möbler från
prognoser gjorda för såväl hemmamarknaden som de närmast aktuella
exportmarknaderna. Enhgt utredningen kommer den samlade efterfrågan rimligen
att utvecklas positivt.
Utredningen konstaterar
att möbelindustrin utsatts för en mycket hård konkurrens, framför allt på planmöbelsidan,
genom import från vissa länder med ett gynnsammare kostnadsläge.
Importkonkurrensen kan av skilda orsaker väntas bli än mer intensiv.
Den
svenska möbelindustrins intemationella konkurrenskraft kommer att bli avgörande
för dess framtida utveckling. Enligt utredningens uppfattning är många drag i
vad avser branschens internationella konkurrenskraft gemensamma med
situationen på TEKO-området, även om det inslag av import från extrema lågkostnadsländer
som är framträdande på TEKO-området hittills saknats. Vid sin granskning av
svensk möbelindustris konkurrenskraft finner utredningen att naturliga
konkurrensfördelar saknas på väsentliga punkter. Närvaron till
råvarukällan-skogen utgör knappast något konkurrensförsteg,
transportkostnaderna försvårar inte konkurrensen från länder med gynnsammare
kostnadsläge i avgörande grad och tekniken är liksom på TEKO-området internationell.
Utredningen
drar den aUmänna slutsatsen att den filosofi för branschanpassning som i andra
sammanhang presenterats för TEKO-industrierna i sina huvuddrag är tillämplig
även för möbelindustrin. Branschen bör genomföra en konsekvent produktmässig omorientering
i riktning mot produkter med högt teknik-, design- och modeinnehåll. Det är för
sådana produkter som kundernas priskänslighet kan förutsättas vara minst. De
komparativa fördelar som svensk möbelindustri fortfarande torde åtnjuta när det
gäller produkternas finish måste härvid tas tiU vara.
Parallellt
med en produktmässig omstäUning blir det enligt utredningen nödvändigt med en marknadsmässig
omorientering. Möbelindustrin måste på exportmarknaderna söka finna
kompensation för det försälj-
Prop. 1972: 47 12
ningsbortfall
som uppstår på hemmamarknaden till följd av en intensifierad importkonkurrens.
Utredningen menar att kraven på omorientering även gäller den inhemska
marknadssituationen. Bl. a. fordrar de snabba förändringarna inom
detaljhandelsdistributionen anpassningar från möbelindustrins sida.
Beträffande behovet av
utbildningsinsatser anför utredningen att praktiskt kunnande och
yrkesskicklighet präglar den svenska möbelindustrins företagsledare och
anställda. Däremot finner utredningen att den teoretiska utbildningsstandarden
är mindre tiUfredsstäUande i relation till de kraftigt höjda krav som
utvecklingen ställer. Utredningen pekar här på marknadsföringssidan samt de
administrativa och tekniska områdena. Låg teoretisk utbildningsnivå är ett drag
som möbelindustrin har gemensamt med många andra branscher med starkt inslag
av småföretagsamhet.
Möbelutredningen har
utformat sina förslag på utbildningsområdet utifrån de förslag som SIFU lagt
fram efter att ha undersökt behovet av särskilda insatser inom träindustrin i
sin helhet. SIFU har för sin del funnit att träindustrin i stort sett har brist
på kvalificerad arbetskraft på ledande nivåer. Arbetarpersonalens
utbildningsbehov är också betydande, även om behovet av grundutbildning på
snickeriområdet för närvarande är tUlgodosett.
Ett behov av
exportfrämjande åtgärder föreligger enligt utredningen eftersom det för den
svenska möbelindustrins framtida utveckling som tidigare berörts är nödvändigt
med en omorientering från hemma- till exportmarknaderna och detta är en
omställning som många av de små och medelstora företagen har mycket små
möjligheter att klara på egen hand.
Beträffande behovet av
insatser för forskning och utveckling anför utredningen att aktiviteterna inom
möbelindustrin liksom i övriga delar av den träbearbetande industrin har en
utomordentiigt blygsam volym i relation till industrigenomsnittet och till
genomsnitten för närliggande branscher. Den koUektiva och statliga forskningen
har samtidigt i sin inriktning brister när det gäller att täcka vissa av
möbelindustrins behov.
Slutiigen har utredningen
också behandlat frågan om åtgärder för att påverka strukturomvandlingen i
anslutning till de förslag för TEKO-industrierna, skoindustrin och den manuella
glasindustrin som tidigare utarbetats inom industridepartementet. Utredningen
finner att flera skäl kan åberopas för att de föreslagna åtgärderna även skall
tillämpas på möbelindustrin. Viktiga beröringspunkter finns mellan situationen
inom möbelindustrin och inom TEKO-industrierna samt övriga berörda branscher.
I samtliga dessa branscher har behov uppstått av en relativt snabb omställning
av företagens produkt- och marknadsprofil, ett behov som framkallats av det
kombinerade trycket från en ökande internationell konkurrens och snabbt förändrade
inhemska distributionsförhållanden.
Prop. 1972: 47 13
Inslaget
av små och medelstora företag är i samtliga branscher utpräglat. I många fall
kan den önskvärda omorienteringen inte genomföras framgångsrikt utan relativt
omfattande förändringar i företagsstrukturen eller förstärkt samarbete mellan
företagen.
Utredningen
anför vidare att förhållandet att TEKO-industrierna m. fl. utsatts för en
långvarigare och hårdare internationell konkurrens än möbelindustrin snarast
talar för att möbelindustrin bör inlemmas bland målbranscherna för det nya
stödet. Potentialen för framgångsrika insatser kan nämligen enligt utredningen
väntas vara särskilt stor inom en bransch som i likhet med möbelindustrin
befinner sig i början av en av allt att döma omfattande
omstruktureringsprocess. Utredningen tillfogar att om man vill tillmäta den
näringspolitiska experimentverksamheten betydelse är det troligt att
erfarenheterna på möbelsidan blir mer användbara för framtiden än motsvarande
erfarenheter från TEKO-industrierna m. fl.
Som
ytterligare argument för att strukturåtgärder bör tUlämpas på möbelindustrin
anför utredningen att den särskilt observerat den i branschen ofta framförda
uppfattningen att antalet marknadsförande tillverkare inom möbelindustrin
måste kraftigt minskas. Vid en sådan förändring uppstår ett ökat behov av att
etablera underleverantörsrelationer, som i sin tur kan utvecklas till fastare
samarbetsförhållanden.
I det följande redovisas
de detaljerade förslagen till åtgärder inom tre av de nu behandlade fyra
huvudområdena. Beträffande åtgärder för att påverka strukturomvandlingen
hänvisas till den av mig tidigare idag framlagda propositionen.
Utbildningsstöd
SlFU:s
förslag till utvecklingsprogram för träindustrin baseras på övertygelsen att
särskilda utvecklingsåtgärder med statligt bidrag bör sättas in för att
medverka till en positiv förändring inom branschen. Syftet anges därvid i
första hand vara att påskynda en höjning av den teknologiska nivån inom företagen
genom utbildningsinsatser som ökar företagsledningarnas och medarbetarnas
intresse för en kvalitetsförändring och öppnar vägen för erforderliga tekniska
och administrativa omställningsåtgärder. Utbildning bidrar till en
personlighetsutveckling mot en större generell mottaglighet för förändringar i
arbetssituationen. Med hänsyn till det redovisade antalet många och små
företagsenheter är behovet av utbildning inom de ekonomiska och administrativa
ämnesområdena betydande.
Enligt
SIFU bör den föreslagna informations- och utbildningsinsatsen nära samordnas
med andra särskilda program för träindustrin. SIFU nämner här det omfattande
tekniska utrednings- och utvecklingsprogram
Prop. 1972: 47 14
för
branschen som styrelsen för teknisk utveckling (STU) tagit upp. Information
och nytt tekniskt kunnande som framkommer genom detta arbete bör effektivt
kanaliseras genom kurs- och konferensaktiviteter.
För att uppnå säkrare
kunskap om utbudet av bearbetningsmaskiner och verktyg för branschen och
påskynda en positiv produktutveckling inom området föreslår SIFU att
utbildningsverksamheten kombineras med ett särskilt program för
funktionsbedömning av träbearbetnings-maskiner. 1 detta sammanhang kommer också
enligt SIFU frågan om kombination av olika material in i bilden.
SIFU
anför vidare att en sammankoppling bör ske mellan utbildningsaktiviteterna och
den utredning om miljöförhållandena inom träindustrin, som tagits upp av
industridepartementets delegation för de mindre och medelstora företagen.
Beträffande de kurser och
konferenser som anordnas inom utbildningsprogrammet föreslår SIFU att dessa i
stor utsträckning bör ha karaktären av en introduktion för fortsatta
aktiviteter inom företagen. Studiematerialet bör vara branschanpassat och
kompletteras med förslag tUl studieuppläggning för den företagsinterna
tillämpningen.
SIFU berör också
förhållandet mellan staten och branschen vid ett utvecklingsprogram av
ifrågavarande slag. Den prestation som branschen svarar för är en medverkan i
programmets introduktion, uppbyggnad och genomförande, varvid företagen svarar
för deltagarnas friställande för utbildning och för deras lön. Staten står för
kostnaderna för kursproduktionen. Effekterna av programmet delas mellan
företagen och de anställda, varvid deltagarnas behållning av utbildningen kan
väntas vara av värde även om de skulle lämna branschen och gå över i annan
yrkesverksamhet.
Möbelindustriutredningen
ansluter sig i huvudsak tUl det av SIFU föreslagna utbildningsprogrammet och
anser att detta bör genomföras i de delar som avser möbelindustrin. De
avvikande förslag möbelindustriutredningen har redovisas i det följande i
samband med resp. punkt i SIFU:s utbildningsprogram.
Målbranscher. SIFU föreslår
att utvecklingsprogrammet för träindustri i princip skall omfatta alla
delbranscher inom området, således även sågverk och hyvlerier m. fl. Frågan om
eventuella prioriteringar kan lämpligen bedömas senare.
Möbehndustriutredningen
anser sig inte kunna ta ställning till de delar av förslaget som avser annan träarbetande
industri men finner det naturligt att programmet utöver möbelindustri kommer
att omfatta bl. a. snickeri- och trähusindustri.
Personalkategorier. För
att få ett ungefärligt begrepp om hur utbildningsinsatserna bör fördelas på
olika personalkategorier utgår SIFU från följande tabell.
Prop. 1972: 47
Sysselsatta
av olika kategorier inom träindustrin.
15
opaginerad Kontrollera mot PDF
Personalgrupp/
Företags-
Admini-
TeknUcer-
Arbetare
Summa
Delbransch
ledare och
strativ och
personal
motsv.
kommersiel) förvaltningspersonal
inkJ.
arbetsledare
Sågverk
och hyv-
lerier
1000
1400
1200
24 500
28 100
Trähusindustri
200
1 100
1 100
6 800
8 200
Snickeriindustri
700
1 100
1000
14 600
16 800
Trämöbehndustri
640
1700
900
12 900
16140
2 540
5 300
4 200
58
200
70
240
Källa:
SOS Industri 1969.
Beträffande
den företagsledande personalen förutsätter SIFU i första hand deltagande i
allmänna informationskonferenser och översiktliga kurser.
Den
administrativa förvaltningspersonalen utgörs dels av allmän kontorspersonal,
dels personal för försäljning, inköp, kalkylering, planering m. m. SIFU
bedömer utbildningsbehovet för den senare kategorin, som uppskattas uppgå till
1 5002 000 personer, som särskilt stort med hänsyn till deras nyckelpositioner
i företagen.
Som
lika väsentlig i fråga om utbildningsbehov betraktar SIFU den tekniska
förvaltningspersonalen inkl. arbetsledare. Överslagsvis räknar SIFU här med 3
500 personer.
Enligt
SIFU kan det i ett särskilt utvecklingsprogram som det här aktuella inte
förutsättas att hela arbetarpersonalen skall bli föremål för
utbildningsåtgärder i kurser utanför företagen. Vissa begränsningar kan göras. SIFU
föreslår som bärande princip att utbUdningen skall försöka nå dels arbetare i
nyckelfunktioner, dels i övrigt arbetare som ger maximal spridningseffekt i
företagen. Den förra kategorin, som innefattar specialarbetare, skulle kunna
komma att omfatta 5 000 10 000 personer. För den senare kategorin, med
tyngdpunkt på facklig förtroendepersonal, uppskattas den potentiella utbildningspopulationen
till drygt 1 000 personer.
Möbelindustriutredningen
ansluter sig i huvudsak tUl SIFU:s förslag men finner det med hänsyn till
förhållandena inom möbelindustrin naturligt att något hårdare än som skett i SIFU:s
förslag betona behovet av utbildningsinsatser för företagsledarna.
Utbildningsinnehåll.
SIFU anser det omöjligt att på förhand uttala vad som bör vara det exakta
ämnesinnehållet i ett utbildningsprogram av föreslagen art. Det är dock
möjligt att med bl. a.
Prop. 1972:47 16
utgångspunkt
från erfarenheterna från TEKO/glas-programmet, som administreras av SIFU, ange
en ungefärlig ram för utbUdningsinne-hållet. SIFU betonar att denna ram kan bh
väsentligt ändrad efter vad förhållandena påkallar. Den närmare uppbyggnaden av
kurser och kursmaterial bör ske i särskUda arbets- och referensgrupper, som
tillsätts i samråd med arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter.
Som nämnts tidigare anser SIFU
att syftet med utvecklingsprogrammet i första hand bör vara att höja den
teknologiska nivån inom företagen. Behovet av utbildning inom de ekonomiska
och administrativa ämnesområdena anges också som betydande. SIFU föreslår att
en viss ämnesmässig differentiering tiUämpas vid utbildningen av olika personalkategorier
enligt i huvudsak följande.
För den företagsledande personalen
förutsätts utbildningen i första hand ske genom allmänna
informationskonferenser och översiktliga administrativa och tekniska kurser och
konferenser. Även inom ämnet marknadsföring anser SIFU att utbildning av denna
personalkategori är angelägen.
Utbildningsinsatserna för
den administrativa förvaltningspersonalen kan behöva innefatta såväl
administrativa/ekonomiska ämnen med bl. a. viss tonvikt på marknadsföring
(inkl. exportsidan) som branschtekno-logisk UtbUdning av orienterande art.
För
den tekniska förvaltningspersonalen bör enligt förslaget utbildningen främst
avse ny teknik, nya material o. s. v. Med hänsyn till den arbetsledande
funktion personalkategorin har bör samtidigt ämnesmoment med anknytning till
personalledning ingå. Vidare bör en viss kompletterande utbildning ges i andra
administrativa/ekonomiska ämnen.
Utbildningen av arbetare i
nyckelfunktioner inkl. specialarbetare föreslås huvudsakligen ha maskintekniskt
och produktionstekniskt innehåU med bl. a. inriktning på maskintyper och
material. UtbUdningen för den fackliga förtroendepersonalen föreslås slutligen
omfatta orientering i såväl administrativa/ekonomiska som teknologiska ämnen.
En princip för
uppbyggnaden av utbildningen bör enligt SIFU:s förslag vara att ämnen kan
plockas ihop som byggbitar till system för utbildning över större områden.
Vissa delar kan med fördel vara gemensamma t. ex. för olika delbranscher och
olika personalkategorier. Vid en fördjupning eller specialisering blir
utbildningen alltmer individuell för bransch och deltagare.
Utbildningsaktiviteterna
har i SIFU:s förslag systematiserats på följande sätt:
1. Ledarutveckling och samverkansfrågor,
2. Företagsekonomi,
3. Marknadsföring,
4. Produkter,
Prop, 1972: 47 17
5. Produktion,
6. Centrala och regionala konferenser, seminarier.
För pfogramrubrikerna 15
har SIFU utarbetat detaljerade förslag till utbUdhingsprojekt.
SIFU fOT-eslår vidare att
utbildningsinsatserna följs upp med en omfattande rådgivningsverksamhet. Det
enskilda företaget eller grupper av företag kan efter en introduktionskurs ha
behov av konsulthjälp för exempelvis analys av åtgärdsbehov, projektering av
nya besluts-eUer handlingsrutiner eller teknologisk rådgivning.
Möbelindustriutredningen
ansluter sig i huvudsak till SIFU:s förslag men finner det med hänsyn till
förhållandena inom möbelindustrin naturligt att betona behovet av
utbildningsinsatser på marknadsföringsområdet. En sådan prioritering bör
enligt utredningen göras även om detta måste gå ut över vissa av de insatser
som i SIFU:s förslag planeras på teknikområdet.
Särskilda tekniska tjänster.
I SIFU:s förslag till utvecklingsprogram för träindustrin ingår också viss
funktionsbedömning av maskiner för branschens behov. Enligt SIFU finns det en
nära anknytning mellan utbildningssidans framställning av studiematerial m. m.
och en systematisk funktionsbedömning.
Företagen inom
träindustrin måste i allt större omfattning mekanisera bearbetningen.
Osäkerheten vid maskininvesteringar är särskUt påtaglig inom en bransch som i
likhet med träindustrin domineras av mindre företag. Enligt SIFU skulle en
central funktionsbedömning av maskiner kunna tjäna som en kunskapsbank dit
industrin skuUe kunna vända sig för objektiv information ifråga om
maskinprestanda vid nyinvesteringar. Av värde skulle vara den möjlighet till
effektiv spridning av nya resultat som via utbildningsprogrammet skuUe kunna
ske.
Möbehndustriutredningen
har enbart tagit ställning tUl frågan om ett utbildningsprogram och har inte
tagit upp tUl behandling frågan om funktionsbedömning av maskiner.
Utbildningsprogrammets
längd. SIFU anför att erfarenheterna från TEKO-programmet ger vid handen att
fem år kan vara en lämplig period för verkställigheten av ett
utvecklingsprogram. Med hänsyn till att det första verksamhetsåret inte helt
kan utnyttjas för kurser och insatser i företagen föreslår SIFU en mindre
programavslutande insats under ett sjätte år.
Med hänvisning till bl.a.
det material som framkommit genom möbehndustriutredningen föreslår SIFU att
möbelindustrin ges en viss tidsmässig prioritet vid planeringen av ett
eventuellt utbUdningspro-gram.
Möbelindustriutredningen
anser beträffande. programmets löptid att denna kan förkortas något jämfört med
SIFU:s förslag så att program-
2
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 47
Prop. 1972: 47 18
met
görs fyraårigt med möjlighet till vissa uppföljande aktiviteter under ett femte
år.
Administration.
SIFU förutsätter att uppbyggnaden och genomförandet av ett utvecklingsprogram
för träindustrin sker genom institutets försorg i nära samverkan med bransch-
och personalorganisationerna på området. Detta skulle innebära en motsvarighet
tih vad som gäller för det särskilda programmet för TEKO-industrierna. SIFU
föreslår att ett särskilt sekretariat byggs upp inom institutet i nära anslutning
till det särskilda TEKO-sekretariatet. Viss personalgemenskap fömtsätts därvid.
SIFU
förutsätter vidare att, liksom gäller för TEKO-programmet, Kungl. Maj:t
förordnar en till institutet knuten särskild rådgivande gmpp för beredning och
samråd i frågor inom ramen för utvecklingsprogrammet.
Finansiering.
Finansieringsprincipen bör enligt SIFU:s förslag följa TEKO-modellen så att
staten står för kostnadema för kursproduktionen som sådan och företagen svarar
för deltagarnas friställande för utbildning i erforderlig utsträckning samt för
deras lön under utbildningstiden. Ett visst statligt bidrag föreslås på samma
sätt som inom TEKO-programmet utgå till industribranschorganisationerna för
deras administrativa medverkan. Dessutom motiverar den starkare utbUd-ningsinsatsen
för arbetarpersonalen inom träindustrin jämfört med TEKO-programmet bidrag även
till arbetstagarorganisationen.
Utvecklingsprogrammet
beräknas av SIFU dra en kostnad på 15 milj. kr. för hela sexårsperioden.
Fördelningen på budgetår anges vara 2 milj. kr. under det första, 3 milj. kr.
under de därnäst följande fyra åren samt 1 mUj. kr. under det sista budgetåret.
Fördelningen på olika kostnader beräknas till 6 milj. kr. för bundna kurs- och
konferensaktiviteter, 5 milj. kr. för uppföljningsinsatser, 2 milj. kr. för
funktionsbedömningar av maskiner samt drygt 2 milj. kr. för administration.
Som
en grov överslagsberäkning beräknar möbelindustriutredningen att
utbildningsprogrammet för möbelindustrins del skulle kosta 4 milj. kr. eller 1
milj. kr./budgetår under fyraårsperioden. Utredningen finner detta vara en
rimlig insats i relation tUl de konstaterade utbildningsbehoven och de
statliga insatser som utredningen i övrigt föreslår.
Exportfrämjande
åtgärder
Industrins
byrå för strukturstudier har undersökt möjligheterna tiU vidgad svensk
möbelexport till utomnordiska länder. Undersökningen, som presenteras i
möbelindustriutredningens betänkande, innehåller förslag om bildande av ett
exportbolag samt, oberoende därav, upprättande av en servicefunktion för vissa
tjänster i samband med ex-
Prop. 1972: 47 19
port.
Möbelindustriutredningen har tagit upp dessa bägge förslag till behandling.
Ett
exportbolag för möbler. Möbelindustriutredningen konstaterar att förslaget om etablering
av ett exportbolag för möbler baseras på en ingående analys av
förutsättningarna för ökad svensk möbelexport. Analysen omfattar enbart utomnordiska
länder, vilket utredningen finner rimligt dels därför att svensk möbelindustris
försäljning till grannländerna inte skUjer sig mycket från marknadsföring inom
landet, dels därför att väsentliga exportökningar i framtiden främst kan uppnås
i områden med avsevärt större befolkningskoncentrationer, i första hand i
näraliggande kontinentala länder. Utredningen menar dock att det praktiska
exportarbetet knappast kan delas upp i en nordisk och en utomnordisk verksamhet
och att det således kan ifrågasättas om ett exportbolag kan eller bör inriktas
helt eller huvudsakligen på utomnordisk export.
Den
skiss tUl exportbolag som gjorts innehåller ingen konkretisering av vilka
ägarförhållanden som kan vara lämpliga. En diskuterad modell är att ett antal exportintresserade
möbelföretag går in som intressenter. Samtidigt förutsätts dock exportbolaget
ha en självständig StäUning gentemot producenterna. Exportbolaget föreslås
sålunda inte tjäna som ett rent försäljningsbolag utan självt få styra sin
sortimentspolitik med utgångspunkt från de indikationer som direktkontakten
med exportmarknaderna ger.
Utredningen
diskuterar också frågan om vilken anslutning från möbelindustrins sida som ett
exportbolag skulle kunna få. I och för sig finner utredningen det önskvärt att
producenterna säljer hela sin utomnordiska export via bolaget, men tror att en
rad företag med etablerad export måste välja att låta endast en del av sina
exportaktiviteter ske via exportbolaget. Risk finns dock enligt utredningen
att företag som hittills inte etablerat export, dvs. i huvudsak de mindre
företagen, blir de enda som kan komma att engageras i bolagets verksamhet.
Utredningen understryker vikten av att exportbolaget får en stor uppslutning av
vana exportörer. Det är nämligen enligt utredningen inte troligt att oerfarna
exportörer utan vidare skall kunna motsvara de högt ställda krav avseende
såväl produkterna som leveranstillförlitlighet och servicepotential som
köparna på de kontinentala marknaderna ställer.
Möbelindustriutredningen
finner det naturligt att principiellt se positivt på förslaget om ett
exportbolag och betonar att förverkligandet av idén kan ge erfarenheter som kan
utnyttjas i många andra industribranscher. Utredningen föreslår att det
fortsatta utredningsarbetet i branschens egen regi eller genom fristående
intressent avvaktas.
Enligt
möbelindustriutredningens bedömning är det sannolikt att den eller de privata
intressenter som kan komma att stå bakom export-
2t
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 47
Prop. 1972: 47 20
bolaget
med hänsyn tUl bl. a. projektets riskläge kommer att söka statlig finansiell
medverkan. Utredningen föreslår att statsmakterna ställer i utsikt en prövning
i positiv anda av en eventuell framställning om en sådan statlig finansieU
medverkan.
Ett statligt exportstimulansprogram.
Enligt möbelindustriutredningens uppfattning kan det föreslagna exportbolaget
endast ses som en av flera möjliga vägar tUl en ökad svensk möbelexport. Ett
exportbolag kan varken i initialskedet eller i ett utbyggt skick förutsättas uppträda
som den enda svenska exportmarknadsföraren. Åtskilliga möbeltUlverkare måste
antas komma att arbeta individuellt på exportmarknaderna. Bland dessa kan även
finnas företag som för närvarande inte har någon export men som önskar arbeta
upp en sådan. Helt oberoende av förslaget om ett exportbolag har utredningen
således funnit anledning att även uppmärksamma behovet av exportstimulerande
åtgärder av en vidare natur.
Med
hänsyn till den centrala plats som ansträngningarna att öka exporten måste inta
i möbelindustrins omstrukturering är det enligt utredningen motiverat att en
servicefunktion för vissa tjänster i samband med export inrättas. Inriktningen
bör vara aktiv och projektanknuten. I första hand bör det vara fråga om välplanerade,
specifika exportprojekt, som kan röra nya marknader, nya köparkategorier eller
nya sortiment. Det kan också vara fråga om samverkan mellan två eUer flera
exportföretag, varvid serviceorganet bl.a. kan medverka vid sammansättning av
ett gemensamt sortiment. Till planeringen av projekten kan höra förberedande
studier av nya eller utvidgade marknader och mer avancerade
marknadskartläggningar.
Utredningen
hänvisar till att erfarenheterna från TEKO/glas-programmet, som inleddes under
budgetåret 1970/71, har varit klart positiva och anser att detta talar för att
liknande aktiviteter för möbelindustrin kan ge god utdelning. Ett
stimulansprogram måste rimligen bli av mindre omfattning än TEKO-programmet.
För detta talar bl. a. möbelindustrins avsevärt mindre omfattning.
Utredningen föreslår att
programmet liksom det nu löpande TEKO/ glas-programmet administreras av kommerskollegium.
I betraktande av den omfattande exportökning som förefaller möjlig att uppnå
och att arbetsuppgifterna följaktligen också måste bli omfattande föreslår utredningen
att två exportkonsulenter knyts till kommerskollegium. 1 sitt arbete bör dessa
ha nära kontakt med möbelindustriförbundet, som sedan länge bedriver verksamhet
på exportområdet.
Med
hänsyn tUl möbelindustrins behov av exportstöd och förutsättningar att nå
avsevärda exportökningar föreslår utredningen att inrättandet av
exportkonsulenter kombineras med ett bidragssystem som bör låna väsentliga drag
från TEKO-programmet. Stöd skall alltså kunna ges för att täcka vissa delar av
tröskelkostnaderna för välgrun-
Prop.
1972: 47 21
dade och realistiska exportprojekt som kan bedömas bli
lönsamma på sikt och som genomförs antingen individuellt av ett enskilt företag
eller i samarbete mellan flera företag. Utredningen anför att exportkonsulenterna
i många fall kan förutsättas få en framträdande roll i samband med dylika
projekt. Medlen bör även enligt utredningens mening göras disponibla för bidrag
tUl kollektiva projekt såsom mässframträdanden och gemensamma
marknadsundersökningar.
Utredningen anser att exportstimulansprogrammet för
möbelindustrin i likhet med TEKO/glas-programmet bör göras tidsbegränsat och
föreslår en löptid på fyra år. Kostnaderna beräknas till 300 000 kr. per år
för den föreslagna exportkonsulentorganisationen. För bidrag till individuella
och kollektiva exportaktioner föreslås att 500 000 kr. ställs till förfogande.
Sammanlagt skulle den statliga insatsen för exportfrämjande åtgärder uppgå
till 800 000 kr. per år och för hela fyraårsperioden till 3,2 milj. kr.
Forskning och utveckling (FoU)
Möbelindustriutredningen har låtit utföra en särskild
studie av produktionsförhållanden och teknik inom möbelindustrin. I denna påvisas
att vissa typiska drag i branschens struktur kan härledas ur bl. a. de rådande
tekniska produktionsbetingelserna. Att en småföretagsstmktur uppkommit och
bibehållits inom möbeltUIverkningen har sålunda gynnats genom frånvaron av mer
utpräglade stordriftsfördelar samt av att anläggningskostnaderna varit
begränsade. Den produktionsteknik som använts innebär i regel att samma
processteg återkommer vid tillverkning av olika produkter och att i stor
utsträckning samma maskinutrustning kan användas för olika produkter. Därmed
saknas starka incitament att av produktionstekniska skäl specialisera
tillverkningen på vissa produkter. Vidare är stora delar av maskinutrustningen
användbar för samtliga förekommande förädlingssteg frän träråvaran tiU den
färdiga möbeln vilket gör att specialisering på vissa förädlingsled inte
framstår som fördelaktig. Dessa förhållanden återspeglas i att möbelindustrin
uppvisar en tämligen låg grad av specialisering i produkt- och produktionshänseende.
Vissa förändringar i de tekniska betingelserna väntas
under 1970-talet, förändringar som kan väntas få relativt vittgående effekter
på branschstrukturen. Nya maskiner som i ökande utsträckning lämpar sig för
stordrift och som utför flera operationer i samma enhet eller linje kommer
fram. Den nya tekniken får effekter på småföretagsstmkturen och kan även väntas
påverka sortimentsbredden i riktning mot större koncentration. Tendenserna till
s. k. funktionell specialisering är för närvarande framträdande på flera
områden. Som exempel kan nämnas de specialtillverkare av trästommar för
produktion av stoppmöbler som vuxit fram. Funktionell specialisering innebär
att underleverantörer över-
Prop. 1972: 47 22
tar
tUlverkning som tidigare varit integrerad inom möbelföretagen. Det kan härvid
även vara fråga om underleverantörer utanför den egentliga möbelindustrin.
Betydelsefullt i sammanhanget är inträngandet av olika typer av plastmaterial i
möbeltillverkningen. Många företag inom möbelindustrin måste under 1970-talet
ta ställning till om anpassning till plastmaterialen skall ske genom att
underleverantörer utanför branschen anlitas eller om egen plastmanufakturering
skall tas upp.
Möbelindustriutredningen
redogör i sitt betänkande ingående för den nuvarande FoU-verksamhetens
omfattning och inriktning. Den huvudsakliga FoU-verksamheten med anknytning
till möbler eller möbeltillverkning bedrivs vid Möbelinstitutet och vid
Svenska träforskningsinstitutet. Möbelinstitutets inriktning har hittills i
huvudsak varit studier av möbler från förbrukarsynpunkt.
I
en rapport från Möbelinstitutet har betonats behovet av en breddning av
verksamheten i riktning mot bl. a. material och processer. Som motiv anges bl.
a. att nya material som plast, stål, plåt och papper i allt större utsträckning
kommit tUl användning inom möbelindustrin. Verksamheten vid Möbelinstitutet
finansieras delvis med statsmedel via STU.
Även
verksamheten vid Svenska träforskningsinstitutet delfinansieras med statliga
medel. Forskningen avser skogens produkter, deras sammansättning, egenskaper,
rationella förädling och utnyttjande. I första hand är det fråga om FoU-verksamhet
av betydelse för skogsindustrin. Institutets resurser för FoU med direkt
anknytning till förhållandena inom möbelindustrin har varit begränsade.
Beträffande
FoU-verksamheten vid företagen konstaterar utredningen att denna är svagt
utvecklad inom möbelindustrin. Detta gäller för övrigt i än högre grad för
annan träindustri än möbelindustrin.
En arbetsgrupp vid STU har
sedan hösten 1970 i samarbete med Svenska träforskningsinstitutet undersökt
förutsättningarna för en ökad FoU-insats på det trätekniska området och
framlagt preliminära förslag, bl. a. till ett forskningsprogram. Utredningsarbetet
har omfattat FoU-frågorna inom hela den trätekniska industrin inkl. sågverk och
skiv-industri. Utöver förstärkning av nuvarande forskningsområden vid Svenska
träforskningsinstitutet föreslås utvidgad FoU-verksamhet inom främst områdena
biologiskt träskydd, brandskydd av trä, limning, processteknik och
arbetsmiljö. Vidare föreslås förstärkt information till industrin samt
upprättande av en träteknisk konsulentorganisation.
Arbetsgruppen
vid STU har även övervägt frågan om FoU-verksamhetens finansiering vid en
utvidgning och därvid diskuterat möjligheten att införa ett obligatoriskt
forskningsbidrag från företagen. Bidraget skulle knytas tUl resp. företags
lönesumma och inkasseras av staten, förslagsvis via arbetsgivareavgiften. Ett
liknande system tUlämpas för finansiering av byggforskningen.
Tanken
på en obligatorisk branschforskningsavgift har framförts även
Prop. 1972: 47 23
i
en framställning i december 1971 från Träindustrins branschorganisation (TIBO).
I kort sammanfattning anser TIBO bl. a.:
att insatser för svensk träteknisk forskning måste
ökas väsentligt,
att samtliga företag där träbearbetning förekommer
bör bidra härtUI,
att statsmakterna insamlar industrimedel i form av en avgift från företagen
baserad på utbetalade arbetslöner,
att
statliga medel skall tUlskjutas de sålunda insamlade industri-
medlen i samma proportion som nu gäller för Svenska träforsk
ningsinstitutet.
Möbelindustriutredningens
förslag rörande FoU-verksamheten har utformats mot bakgrunden av de brister
som utredningen anser sig kunna konstatera. Dessa består bl. a. i att
industrins egen FoU-verksamhet har en otillräcklig omfattning. För möbelindustrin
väsentlig FoU vid Svenska träforskningsinstitutet är också av för liten
omfattning. Den kollektiva forskningen vid Möbelinstitutet har genom sin
inriktning inte kunnat täcka vissa för möbelindustrin viktiga FoU-behov inom
den givna resursramen.
Möbelindustriutredningen
föreslår att den kollektiva FoU-verksamheten på möbelområdet intensifieras och
breddas. Större vikt bör fästas vid projekt som kan medföra förbättrad teknisk
standard, rationellare produktionsflöden, mer målmedveten produktutveckling,
bättre utnyttjande av skalfördelar etc. och därmed verksamt bidra till en
rationellare och konkurrenskraftigare företagsdrift. Till FoU-områden som
utredningen anser kan behöva särskilt observeras hör också studier av möbelindustrins
anpassning till nya material och undersökningar av hur möbler kan konstrueras
för att bli bättre anpassade till befintlig transportteknik.
Det
forskningsprogram som arbetsgruppen vid STU föreslagit finner möbelindustriutredningen
i huvudsak väl överensstämma med behoven. Utredningen anser det angeläget att
de resursförstärkningar som fömtsätts i STU-programmet kommer till stånd. På
enstaka punkter vill utredningen dock ej instämma i förslaget till
forskningsprogram. Bl. a. finner utredningen forskningen på plastområdet
relativt sett mindre väl tillgodosedd.
Beträffande
den kollektiva FoU-verksamhetens finansiering föreslår utredningen att denna
utreds varvid utgångspunkten bör vara dels att nå en ökad total FoU-insats,
dels att principen om hälftendelning av FoU-kostnaderna mellan stat och
industri tillämpas.
Slutligen
föreslår utredningen att en informationsverksamhet på FoU-området inrättas med
syfte att förmedla tekniska rön i första hand från forskningsorganen till
industrin men också i motsatt riktning. Verksamheten bör inledas som en
försöksverksamhet med början fr. o. m. budgetåret 1972/73. Utredningen
föreslår att en tjänsteman "en teknisk konsulent" med
administrativ anknytning till STU engageras. Utred-
Prop. 1972: 47 24
ningen
anser det troligt att verksamheten bör få en viss regional anknytning till
Jönköpings län.
Renussyttrandena
Allmänna synpunkter
De
remissinstanser som yttrat sig över de berörda industriernas allmänna läge och
behovet av industripolitiska insatser har genomgående delat de i
utredningsmaterialet framförda uppfattningarna. Från länsstyrelserna i
Smålandslänen har ånyo understrukits den betydelse som träindustrin har för ett
stort antal mindre tätorter inom resp. län. Kraftfulla statliga insatser bedöms
därför som angelägna om inte betydande samhällssociala problem skall uppstå.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller bl. a. att möbelbranschen under senare
år inte stått stilla ifråga om strukturell anpassning men att den omorientering
mot bl. a. en ökad produktspecialisering och förbättrad marknadsföring som är
nödvändig för branschens fortbestånd endast har omfattat de mest progressiva
företagen. Den spontana stmkturanpassningen inom branschen har om inte
uteblivit så dock gått förhåUandevis långsamt. Risken är att behovet av en
naturlig branschomstrukturering har dämts upp och utlöses samtidigt i form av
nedläggningar och inskränkningar vid ett stort antal företag.
SAF
och Sveriges industriförbimd konstaterar i sitt gemensamma remissvar att det av
möbelindustriutredningen sammanställda och bearbetade materialet ger en
trovärdig beskrivning av möbelindustrins situation och de aktuella
utvecklingstendenserna för branschen. Organisationerna understryker emellertid
samtidigt att möbelindustrins svårigheter i väsentliga delar sammanhänger med
de allmänna problem för industriell företagsamhet i Sverige som
samhällsutvecklingen under senare år medfört. Om inte den försämrade lönsamhetssituationen
inom industrin förbättras torde de föreslagna selektiva åtgärderna enligt organisationernas
mening inte kunna förhindra att takten i företagsned-läggelserna ytterligare
ökas i de mest utsatta branscherna. Organisationerna pekar vidare på att
företagsnedläggningar i möbelindustrin och andra familjeföretagsdominerade
branscher i inte oväsentlig utsträckning sammanhänger med
generationsskiftesproblem.
Även
den allmänna inriktningen av de föreslagna stathga åtgärderna har tillstyrkts
av det överväldigande antalet remissinstanser. BI. a. länsstyrelsen i
Jönköpings län samt TIBO och SNIRI har särskUt understrukit att så mycket som
möjligt av det föreslagna åtgärdsprogrammet bör komma hela den träarbetande
industrin till del. SNIRI har i sammanhanget erinrat om att snickeriindustrin
under senare år genom statliga stödåtgärder av olika slag tillförts betydande
Prop.
1972: 47 25
kapacitet.
Mot bakgrunden av rådande överkapacitetsläge anser organisationen det
angeläget att t. ex. AMS visar en mer restriktiv håU-ning tiU kapacitetsökande
utbyggnadsplaner och eventuellt branschstöd istället inriktas på att finna
avsättning för befintlig kapacitet, vilket bedöms ge flera arbetstillfällen.
LO anser principieUt att
man bör vara restriktiv när det gäller statliga stödåtgärder till stagnerande
branscher. Behovet av åtgärder måste bedömas med hänsyn till branschens förmåga
att i framtiden konkurrera med andra näringsgrenar om arbetskraft och kapital.
På grund av möbelindustrins starka koncentration tUl geografiskt begränsade
områden med ett i övrigt svagt utvecklat näringsliv skulle emellertid en
planlös sysselsättningsminskning hårt drabba dessa områden. Det är därför
angeläget att man genom planmässiga åtgärder styr produktionen så att
slagkraftiga enheter skapas inom de produktområden där vi även i framtiden kan
väntas ha goda förutsättningar, inte minst på exportmarknaden. LO anser sig
därför kunna acceptera de av möbelindustriutredningen framlagda förslagen.
Samverkande träfacken
finner de av möbelindustriutredningen och SIFU angivna förslagen till statligt
stöd otillräckliga med hänsyn till de omställningsproblem som är att vänta
under 1970-talet. En förutsättning för att dessa problem skall kunna bemästras
är enligt Samverkande träfacken att nya expansiva industrier förs in i de
regioner som domineras av träindustrin. Det statliga stödet bör bl. a.
inriktas på att göra det lättare för träindustriföretag både att själva
tillverka plastmanufaktur och att använda sådan. Vidare bör med statliga medel
en utveckling uppmuntras som innebär att träbearbetande företag i ökad
utsträckning omvandlas till att framställa utrustning och teknik för
träbearbetning. Sammanfattande anser Samverkande träfacken att ett nytt och effektivare
stödprogram bör utarbetas, vilket bör avse hela träindustrin inklusive
sågverken.
Sveriges allmänna
exportförening pekar utan att motsätta sig de framlagda förslagen på den
principiella frågan huruvida åtgärder på näringspolitikens område i
fortsättningen bör inriktas mot hela branscher. Föreningen framhåller att som
ett alternativ selektiva stödåtgärder oavsett bransch skulle kunna inriktas
mot livskraftiga företag med goda framtidsutsikter men med akuta svårigheter.
Utbildningsstöd
Remissinstansernas
allmänna inställning till förslagen om utbildningsprogram är genomgående
positiv. Att ett starkt behov av utbildningsinsatser föreligger inom berörda
branscher, framför allt inom möbelindustrin, vitsordas på många håll. Länsstyrelsen
i Östergötlands län påpekar dock att det kan bli svårt att till slut få grepp
om
Prop. 1972: 47 26
de
statiiga utbUdningsinsatserna inriktade på industrin. Enligt länsstyrelsens
mening kan det nu vara tid att se över hela utbildningsbehovet inom industrin
där statlig medverkan kan bli aktuell och då utan hänsyn till bransch utan
snarare företagsstorlek.
Från
bl. a. industrins sida påtalas vissa brister i SIFU:s kartläggning av nuvarande
utbUdningsförhållanden. SAF-Industriförbundet framhåller att SIFU underlåtit
att redovisa att åtskilliga utbildningsinsatser för mindre företag redan pågår
resp. planeras inom Institutet för företagsledning och SAF. Sågverksförbundet
påpekar att just det slag av utbildnings- och utvecklingsverksamhet som SIFU
föreslår i sitt utvecklingsprogram bedrivs inom förbundet utan att detta
nämnts annat än indirekt i SIFU:s undersökning. Såväl SAF-Industriförbundet som
Sågverksförbundet hälsar dock förslaget om statligt utbildningsstöd med tUlfredsstäUelse.
Länsarbetsnämnden
i Kalmar län erinrar om de möjligheter som ar-betsmarknadsutbUdningen ger. För
teknisk personal finns idag ca 50 olika kurser varav en del kan utnyttjas för
möbelbranschens behov. På samma sätt bör utbildning av arbetare vara möjlig.
Det synes länsarbetsnämnden som om det föreslagna utbildningsprogrammet utarbetats
utan beaktande av dessa möjligheter som jämsides med de föreslagna åtgärderna
kan ge utbUdningen större bredd.
Den allmänna uppläggningen
av ett utbildningsprogram diskuteras av flera remissinstanser. Gävleborgs läns
företagareförening känner erfarenhetsmässigt svårigheterna för de mindre
företagen att sända personal tUl olika kurser. Föreningen ser det därför som
angeläget med korta koncentrerade kurser. Kalmar läns företagareförening
föreslår att UtbUdningen i stor utsträckning förläggs tUl icke-arbetstid, dvs. veckosluten.
Kommerskollegium anser att en fömtsättning för att företagen skall vara
beredda att offra den tid som behövs är att utbildningen bedrivs i närheten av
företagens hemort. Liknande tankegångar förs fram av länsstyrelserna i
Jönköpings och Kronobergs län m. fl. och bl. a. föreslås att ett centrum för
kurserna lokaliseras till Jönköping eller Nässjö. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län anser att förutsättningar förehgger eller kan komma att föreligga för att i
Skövde-Tibro-området skapa ett utbUdnings-utvecklingscentrum för
träteknik/formgivning. Härvid hänvisas till möbelindustrins koncentration till Tibro
inom bekvämt pendlingsavstånd från Skövde samt att en yrkesteknisk högskola
och ett industriellt utvecklingscentmm kan komma att lokaliseras till Skövde.
Beträffande
målbranscher för utbildningsinsatserna tUlstyrker så gott som samtliga
remissinstanser att möbelindustrin inkluderas i det föreslagna utbUdningsstödet.
Flera instanser har här tagit stäUning enbart till möbelindustriutredningens
förslag. LO finner det inte möjligt att ta ställning tUl SIFU:s förslag till utbUdningsprogram
för hela
Prop.
1972: 47 27
träindustrin
med motiveringen att SIFU-undersökningen endast allmänt diskuterat branschens
problem och inte dokumenterat omfattningen av utbUdningsbehovet. Andra
remissinstanser som SAF-Industriförbundet, Sveriges allmänna exportförening
samt länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län m. fl. anser att
utbildningsprogrammet bör omfatta hela den träbearbetande industrin.
I fråga om utbildningens
inriktning på personalkategorier framför flertalet remissinstanser ingen
avvikande mening jämfört med förslagen. Enligt LO:s mening bör samtliga kurser
vara öppna för fackliga funktionärer. LO anser att den utveckling mot fördjupad
företagsdemokrati, som pågår inom näringslivet, gör det angeläget att fackhga
funktionärer får möjlighet till utbildning och att detta kan åstadkommas genom
att det sistnämnda blir ett villkor för att företagen skall komma i åtnjutande
av utbildningen. Svensk industriförening framhåller att erfarenheterna från
utbildningsprogrammet för TEKO-industriema visar på ett stort behov av
anpassning av utbildningen till den mindre industrin och föreslår att en
särskild utbildningslinje för kategorin företagsledare vid mindre företag skall
ingå.
Beträffande utbildningens innehåll
är det framför allt tre ämnesområden marknadsföring, formgivning/design och
teknik som framhävs i remissvaren. Olika remissinstanser trycker dock olika
starkt på de olika ämnena. I fråga om andra ämnesområden kan nämnas att LO m.
fl. med tUlfredsställelse noterar att miljöfrågor, ar-betsskydd och ergonomi
ingår i förslaget till utbildningsprogram. KommerskoUegium anser att
utbildningen bör innefatta information om betydelsen av att designers och
andra konsulter anlitas för funktioner inom vilka företagen har svag egen
kompetens. Synpunkter av delvis samma slag redovisar länsstyrelsen i Skaraborgs
län, som anser att UtbUdning och information i frågor rörande samverkan och
samarbete såväl med företag inom samma bransch som med konsulter och olika serviceföretag
bör vara ett betydelsefullt inslag i utbildningsprogrammet. Med hänsyn tUl den
omorientering av tUlverkningen som förutsätts ske finner länsstyrelsen i
Kalmar län det angeläget att frågan om arkitekt/designerutbUdning med specifik
inriktning på möbelbranschen ägnas ökad uppmärksamhet. Bostadsstyrelsen anser
att i utbildningsprogrammet bör läggas stor vikt vid standardiseringsfrågorna.
Frågan om utbildningsprogrammets
längd har lämnats utan kommentarer av flertalet remissinstanser. TIBO
ifrågasätter det lämpliga i att överhuvud taget begränsa utbildningsåtgärderna
i tiden och anser att möjligheter bör hållas öppna för fortsatt utbildning.
Beträffande
adminstrationen av utbildningsprogrammet tillstyrker flertalet remissinstanser
att denna föriäggs till SIFU. Skolöverstyrelsen vill dock ifrågasätta om inte
korta, ofta speciella kurser
Prop. 1972: 47 28
av
det slag som här föreslagits regelmässigt bör ankomma på näringslivet även om
staten bestrider kostnaderna. Skolöverstyrelsen vill också framhålla att vissa
av de föreslagna kurserna är av så allmän natur att de ryms inom ramen för den
kommunala vuxenutbUdningen. I sammanhanget vill skolöverstyrelsen också peka
på den försöksverksamhet med "yrkesteknisk högskola" som för
närvarande planeras. Träteknisk UtbUdning torde vara en av de studievägar som
övervägs. Skolöverstyrelsen menar att ett inordnande i det reguljära skolsystemet
synes öka möjligheterna till samordning med pågående och eventuellt nyfUl-kommande
utbUdningsinsatser från samhällets sida.
SAF-Industriförbundet
avstyrker förslaget att administrationen förläggs till SIFU. Onödigt
dubbelarbete bör undvikas, framhåUs det, och de erfarenheter som redan finns
inom företagens organisationer beträffande UtbUdning för mindre företag bör
tillvaratas. Kurser bör hksom hittiUs arrangeras av redan existerande utbUdningsorgan
med nära anknytning till företagens organisationer. SAF-Industriförbundet menar
att erfarenheterna av SIFU:s roll inom TEKO- och glas-branscherna knappast
tyder på att institutet har sådan kompetens inom de aktuella branschområdena
att institutet kan göra någon väsentlig insats, utöver administrativa och
sammanhållande uppgifter. SIFU:s huvudsakliga uppgift bör därför enligt SAF-Industriförbundet
inskränkas tiU att omfatta administration och distribution av det statiiga
utvecklingsstödet.
Bland
övriga synpunkter kan nämnas att i några yttranden erinras om förslaget i 1972
års statsverksproposition om inrättande av fem tjänster som
utbildningskonsulenter vid SIFU, vUka i samarbete med företagareföreningarna
skall informera företagen i utbildningsfrågor. Länsstyrelsen i Jönköpings län
finner det naturligt att denna konsulentverksamhet sammankopplas med SIFU:s
utbildningsprogram för träindustrin och att en konsulent därför placeras vid
länets företagareförening.
Exportfrämjande
åtgärder
Flertalet
remissinstanser finner det allmänt sett väl motiverat att exportfrämjande
åtgärder vidtas mot bakgrund av föreliggande bedömningar av möbelindustrins
situation nu och i framtiden. Liksom i fråga om utbildningsprogrammet anför
länsstyrelsen i Östergötlands län att ett branschinriktat exportstöd kan vara
mindre effektivt än en samlad statlig exportstimulerande insats förlagd till
ett på näringslivet inriktat centralt statligt organ. Länsstyrelsen menar att
ett omorganiserat kommerskollegium skulle kunna vara ett lämpligt sådant
organ. Länsstyrelsen tillstyrker dock förslaget om exportfrämjande insatser.
Under hänvisning tUl erfarenheterna från TEKO-programmet anför
Prop. 1972: 47 29
Svensk industriförening att det är tämligen utsiktslöst
att med nuvarande branschstruktur försöka kompensera importökningen med motsvarande
exportökning. Exportsatsningar är alltför kostnadskrävande och föreningen
föreslår istället att möjligheterna att satsa på den im-portkonkurrerande
möbelindustrin undersöks. Föreningen baserar sig därvid på de positiva
utvecklingsmöjligheter som utnyttjande av plastmaterial kan innebära och anför
att expansionsmöjligheterna för plastmöbler är störst inom planmöbelsektorn
skåp, bord etc. dvs. det möbelsortiment för vilket importkonkurrensen är mest
markant. Föreningen menar att eftersom importerade möbler har haft priset som
konkurrensmedel borde plastmöbler kunna vara konkurrenskraftiga. Svensk
industriförening tUlstyrker dock möbelindustriutredningens förslag till exportstimulerande
åtgärder.
Beträffande det underlag som tagits fram för att bedöma de
potentiella exportmöjligheterna för möbler anför Sveriges allmänna exportförening
och Exportrådet för den mindre industrin att de nordiska marknaderna, som inte
tagits med i utredningsmaterialet, är i hög grad intressanta för möbelindustrin
och i fortsättningen måste ägnas den uppmärksamhet de förtjänar. Vidare understrykes
vikten av att bedömningarna av de utomnordiska marknaderna görs med
vederbörlig hänsyn tagen till det geografiska och kulturella avståndet samt i
övrigt företagens reella möjligheter att exploatera en till synes stor och
attraktiv marknad.
Förslaget om ett exportbolag för möbler har mötts av en
splittrad reaktion. Möbelindustriutredningens förslag att fortsatt utredning
från branschens sida eller på annat sätt bör avvaktas tUlstyrks av många
remissinstanser. LO och Sveriges allmänna exportförening anser emellertid att
statliga initiativ bör tas. LO menar att de statliga exportstimulerande
åtgärder som föreslås är otUlräckliga och föreslår därför att förutsättningarna
för bUdandet av ett exportbolag med starkt statligt inflytande utreds. Bolagets
verksamhet bör inte begränsas till möbler utan omfatta andra exklusiva
kvalitetsprodukter såsom t. ex. glasprodukter. Exportföreningen föreslår att,
om statsmakterna beslutar om tillsättande av exportkonsulenter, dessa ges i
uppdrag att aktivt undersöka förutsättningama för ett exportbolag samt
eventuellt statligt stöd till detsamma.
Möbelindustriutredningens
förslag rörande ett exportbolag innebär vidare att statsmakterna redan nu
ställer i utsikt en prövning i positiv anda av en eventuell framställning om
statlig finansiell medverkan. Flertalet remissinstanser har inte kommenterat
frågan. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att möbelindustrins exportfråga är av
utomordentligt stor betydelse och att en statlig finansiell medverkan vid
bildandet av ett exportbolag bör ställas i utsikt för att undvika onödigt
dröjsmål. Andra remissinstanser, som kommerskollegium och NO anser att inga
Prop. 1972: 47 30
utfästelser
om statligt stöd bör göras innan utredningsresultatet föreligger.
Exportrådet
för den mindre industrin bedömer förslaget om ett exportbolag som föga
realistiskt. Ytterligare några remissinstanser intar en negativ hållning,
däribland Svenska inredningsarkitekters riksförbund. Bl. a. framförs att det är
tveksamt om ett exportbolag med självständig ställning gentemot de svenska
leverantörerna skulle kunna få en betydelse för de många små företagen.
Dessutom anförs att de större företagen med utbyggda exportorganisationer torde
vara mindre intresserade att ingå i verksamheten. LO och Sveriges allmänna
exportförening är som redan nämnts positiva till exportbolaget som idé liksom också
länsstyrelsen i Kalmar län, som kraftigt understryker angelägenheten av att
ett seriöst och handlingskraftigt exportbolag tillskapas.
Förslaget
att ett statligt exportstimulansprogram bör sättas in tillstyrks av det stora
flertalet remissinstanser. Kalmar läns företagareförening hävdar dock att
förslagen i första hand gynnar de väl utvecklade företagen. Små möbelföretag
kan eller är inte beredda att ta på sig kostnader för marknadspersonal för
exportförsäljning. Även vid ett samarbete mellan flera företag skulle
kostnaderna utgöra ett hinder. Företagareföreningen anser att för att exportstimulerande
åtgärder skall få betydande effekt för de mindre företagen krävs insatser av
större omfattning än enligt utredningens förslag. Ett antal exportkonsulenter
regionalt utplacerade skulle behövas för att kontinuerligt arbeta för
möbelindustrin inom ett avgränsat område. Konsulenternas uppgifter skulle vara
att söka lämpliga agenter, arrangera deltagande i utställningar, utföra översättningar
och i övrigt fungera som kontaktlänk mellan tillverkare och exportmarknad.
Exportkonsulenten skulle således vara företagens exportadministratör och
säljare under en uppbyggnadsperiod, som företagareföreningen bedömer skulle
behöva uppgå till 3 å 4 år. Ett sådant system borde enligt
företagareföreningens uppfattning prövas i begränsad omfattning parallellt med
övriga förslag.
Förslaget
att två exportkonsulenttjänster inrättas tillstyrks av många remissinstanser.
Sveriges allmänna exportförening bedömer exportkonsulenternas verksamhet som
särskilt värdefull inte minst såsom utbUd-ningsfunktion och vill gärna förorda
att ytterligare resurser ställs till denna verksamhets förfogande.
Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller att det knappast torde vara möjligt
för endast två konsulenter att under den relativt korta tid som avses kunna
uppnå väsentiiga framsteg. Kommerskollegium föreslår å andra sidan att endast
en exportkonsulent tUIsätts omedelbart och att medel reserveras för ytterhgare
en tjänst. TIBO föreslår att en exportkonsulenttjänst inrättas även för
snickeri-industrin.
Flera
remissinstanser tillstyrker den föreslagna placeringen av ex-portkonsulentema
vid kommerskollegium. Länsstyrelsen i Gävleborgs
Prop. 1972: 47 31
län.
Svenska möbelindustriförbundet och SAF-Industriförbundet m. fl. föreslår att
konsulenterna placeras i kanslimässig anslutning till branschorganisationen
för att lättare kunna hålla kontinuerlig kontakt med sakkunskapen inom
branschen. Möbelindustriförbundet har också sedan länge exportinriktade
aktiviteter. Kommerskollegium framhåller att exportkonsulenterna enligt
kollegiets erfarenhet bör vara placerade inom kollegiet.
Den del av det föreslagna exportstimulansprogrammet
som utgörs av exportbidrag för tröskelkostnader enligt TEKO-modell tiUstyrks av
flertalet remissinstanser. Kommerskollegium m. fl. anser dock att den föreslagna
bidragsramen på 500 000 kr. är för liten. Enligt kommerskollegium torde en
stor del av ramen komma att tas i anspråk för ett breddat mässdeltagande. Det
är emellertid av vikt att företagen tar fram särskilda exportkollektioner.
Kommerskollegium pekar här på möbelindustriutredningens konstaterande att
möbelföretagen inskränker sig till att erbjuda sina exportkunder samma koUektion
som erbjuds de svenska kunderna, ett tillvägagångssätt som enligt kollegiets
mening kanske förklarar förlusten i marknadsandel utanför Norden. Kollegiet
finner mot denna bakgrund att den årliga bidragsramen bör vara lägst 1 milj. kr.
I likhet med möbelindustriutredningen anser kommerskollegium att kollektiva
satsningar bör uppmuntras. Kollegiet anser det dock väsentligt att även
individuella projekt som är väl genomtänkta får stöd. TIBO föreslår att en
bidragsram av ungefärligen samma storlek som den som föreslagits för
möbelindustrin även inrättas för snickeriindustrin.
Kommerskollegium
anför att kollegiet fömtom anslaget tUl export-konsulentema på 300 000 kr.
behöver ökade administrativa resurser. Det årliga löne- och omkostnadsanslaget
bör därför enligt kollegiet räknas upp med uppskattningsvis 150 000 kr.
Forskning
och utveckling (FoU)
Vad
möbelindustriutredningen anfört beträffande behoven av en utökad FoU-insats och
inriktningen av denna har inte mött någon gensaga vid remissbehandlingen.
Sålunda understryks allmänt angelägenheten av en förstärkt kollektiv forskning
och en ökad informationsverksamhet kring denna. TIBO och SNIRI framhåller att
möbelindustriutredningens förslag i stor utsträckning är tilllämpliga även för
snickeriindustrin och övriga delar av den träbearbetande industrin.
STU
bekräftar att styrelsen vid slutbearbetningen av sin utredning Träteknisk
Utveckling avser att beakta de synpunkter på FOU-arbe-tets inriktning som
framförts av möbelindustriutredningen. STU delar bl. a. den i betänkandet
uttryckta uppfattningen att sådana utvecklingsinsatser som däri angivits som
icke traditionella dvs. insatser som
Prop.
1972: 47 32
direkt och konkret kan medföra förbättrad teknisk
standard, rationellare produktionsflöden, bättre utnyttjande av skalfördelar
etc. bör ingå i modernt FoU-arbete.
Möbelinstitutet anser att möbelindustriutredningen i sina
förslag inte tillräckligt beaktat frågan om produktforskningen inom
möbelområdet. Institutet framhåller att en ökad satsning på träteknisk
forskning inte kan lösa möbelindustrins forskningsbehov. Det är nödvändigt att
beakta även forskningsbehovet inom andra materialområden än trä samt den
forskning som är inriktad på färdigprodukten. Institutet pekar i sammanhanget
på att metall funnit en omfattande användning som möbelmaterial. En annan
materialgrupp av särskUd betydelse framhålls vara plasterna. Institutet erinrar
om att inom stoppmöbelfabrikationen huvudsakligen andra material än trä ingår
som råvaror. Synpunkter rörande behovet av ökade FoU-insatser inom områdena
produktforskning och formgivning har även framförts av SAF-Industriförbundet
och Svenska möbelindustriförbundet.
Svensk industriförening framhåller särskilt önskvärdheten
av FoU-satsningar inom plastområdet. Det är enligt föreningens uppfattning
viktigt att ett sådant utvecklingsarbete inte sker utan medverkan från
plastindustrins sida. Föreningen bedömer förekomsten av fristående leverantörer
av prefabricerade element till den traditionella möbelindustrin såsom
angelägen.
Ett flertal remissinstanser, bl. a. kommerskoUegium,
länsstyrelsen i Gävleborgs län och LO, tillstyrker utredningens förslag om en utredning
av finansieringsförhållandena för FoU-verksamheten. TIBO framhåller i
sammanhanget nödvändigheten av att den kollektiva trätekniska forskningen vid
Svenska träforskningsinstitutet inte endast intensifieras utan dessutom ges en
organisatorisk översyn. Den träbearbetningstekniska verksamheten vid Svenska
träforskningsinstitutet anges behöva kompletteras med forskning även för
avancerad produktionsutveckling och metodutformning, varför den bör personellt
skiljas från den forskning vid institutet som berör sågverksindustrin. Svenska
träforskningsinstitutet som understryker vikten av att finansieringsfrågan
löses på ett tillfredsställande sätt framhåller att den med hänsyn till
forskningsbehovet allvarliga begränsningen av forskningsverksamheten inom
möbelområdet endast kan förklaras av att de ekonomiska FoU-ramarna varit
mycket för snäva. Någon brist på kvalificerade forskningsresurser torde enligt
institutets mening inte föreligga.
Samverkande träfacken erinrar om att den statliga
forskning som nu bedrivs på områden av intresse för den traditionella träbearbetande
industrin har organiserats efter materialslag i ett Träforskningscentrum, en polymerteknisk
institution etc, vilket förefaller förbunden vara en föråldrad organisation.
Det bör enligt förbundens uppfattning utredas huruvida inte delar av
forskningen istället bör bedrivas efter olika
Prop.
1972: 47 33
funktioner eller branscher med t. ex. en institution för
snickerier och möbler eller huruvida samma fördelar kan nås genom att ett
samordnande organ tillsätts. Det mest väsentliga i detta sammanhang finner
förbunden vara att vissa material inte på ett orättmätigt sätt prefereras inom
den vetenskapliga forskningen.
Idén om en
teknisk konsulentverksamhet mottas positivt av remissinstanserna. Lämpligheten
av att ge denna en organisatorisk anknytning till STU såsom föreslagits av
möbelindustriutredningen ifrågasätts dock av några remissinstanser.
Delegationen för de mindre och medelstora företagen finner en placering vid SIFU
mera ändamålsenlig. Delegationen framhåller att SIFU redan idag enligt sin
instruktion skall förmedla kunskaper och information till näringslivet i bl.
a. tekniska frågor. Härtill kommer det förhållandet att SIFU enligt utredningens
förslag skall administrera ett särskilt utbildningsprogram för den träbearbetande
industrin. Beröringspunkterna mellan utbildning och teknisk information finner
delegationen vara uppenbara. Delegationen anser det under alla omständigheter
viktigt att den tekniske konsulenten placeras i nära anknytning till
företagen, eftersom behovet av uppsökande verksamhet måste bedömas som stort. SIFU
har för egen del framfört motsvarande synpunkter. STU anför att i styrelsens
pågående utredning om en femårsplan för träteknisk FoU innefattas förslag
till trätekniska konsulenter. Styrelsen har dock ännu inte kunnat ta ställning
till konsulenternas administrativa placering. STU finner det lämpligt att den
nu föreslagna försöksvisa konsulentverksamheten förläggs tUl SIFU i samverkan
med STU.
Från länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län
förordas att den tekniska konsulenten placeras i resp. län i anslutning till
länets företagareförening.
Synpunkten
på den tekniske konsulentens administrativa anknytning framförs slutligen även
av TIBO. Organisationen tillstyrker att en teknisk konsult tillsätts men vill
av effektivitetsskäl förorda att denne stationeras hos TIBO, vilket anses komma
att underlätta kontakten med såväl forskning som industri.
Åtgärder för att påverka strukturomvandlingen
Så gott som samtiiga remissinstanser har med hänvisning
till tidigare avlämnade remissvar förordat att möbelindustrin fogas till
målbranscherna för de föreslagna statliga strukturgarantierna. Härvid har bl.
a. TIBO ansett att även andra delar av den träbearbetande industrin bör komma
ifråga.
LO påpekar
att de övriga föreslagna åtgärderna kan väntas få en begränsad effekt om de
inte samtidigt åtföljts av en anpassning av branschens struktur ifråga om
enheternas antal, storlek och produktionsinriktning. LO anser det därför
motiverat att möbelindustrin kommer
Prop. 1972: 47 34
att
inbegripas i det nya strukturgarantibolagets arbetsområde efter de principer
som LO framfört i sitt tidigare remissvar.
Flera remissinstanser, bl.
a. länsstyrelsen i Kalmar län, konstaterar att den av ekonomiska skäl
oundgängliga strukturomvandlingen i möbelindustrin befinner sig i ett
inledningsskede, varför det ännu finns rådrum för att åstadkomma en från
samhälleliga synpunkter önskvärd stmkturomvandling. Länsstyrelsen framhåller
samtidigt att strukturomvandlingen inte bara är en stmkturpolitisk fråga utan
i hög grad också en regionalpolitisk och sysselsättningspolitisk fråga av stor
betydelse. Statsmakterna bör därför enligt länsstyrelsens uppfattning ta
initiativ till att i samverkan med branschens företrädare frambringa en översiktlig
plan för branschens framtida lokalisering och dimensionering. Genomförandet av
de föreslagna åtgärderna avseende strukturgarantierna anser länsstyrelsen
väsentligt underlätta upprättandet av ett sådant handlingsprogram.
Kommerskollegium
framhåller att exporten på främst de utomnordiska marknaderna kräver större
företagsenheter, detta oberoende av om det föreslagna exportbolaget kommer till
stånd eller ej. Beträffande möbelindustrins internationella konkurrenssituation
pekar kollegiet på att tullpreferenssystem till u-ländernas förmån nu satts i
kraft i flertalet i-länder, däribland Sverige, samt att u-länderna i UNCTAD
rest krav på preferensbehandling i olika hänseenden. Eftersom flera u-länder
avser att bygga upp möbelindustrier kan detta innebära att konkurrenssituationen
för den svenska möbelindustrin mot slutet av 1970-talet kan ha blivit betydligt
besvärligare än f. n. Kollegiet finner således flera skäl tala för att staten
bör underlätta en strukturanpassning bl. a. genom att bevUja strukturgarantier.
Kollegiet finner det dock lämpligt att under åtminstone ett år avvakta utveckhngen
inom de branscher som utspmngligen föreslagits få del av strukturstödet innan
beslut fattas om utvidgning av försöksverksamheten med ytterligare en bransch.
Marknadsrådet och NO
finner det uppenbart att den för de mer krävande exportmarknaderna nödvändiga
kapaciteten i realiteten endast kan åstadkommas i de större företagen eller i
de mindre företag, som genom utvecklade former av samverkan eller fullständigt
samgående kan uppnå motsvarande potential för export. De konkurrensvårdande
myndigheterna har därför inget att erinra mot att en rationell strukturanpassning
inom möbelindustrin underlättas genom de föreslagna åtgärderna.
En negativ ställning till
tanken att inkludera möbelindustrin bland målbranscherna för
strukturgarantierna intas endast av Svensk industriförening, som avstyrker
utredningens förslag på denna punkt. Föreningen anför bl. a. att vissa
faktorer i utvecklingen, i första hand sådana som sammanhänger med den nya
plasttekniken, talar för att stordriftsfördelarna och därmed behoven av stmkturrationaliserande
åtgärder blir
Prop. 1972: 47 35
mindre
än möbelindustriutredningen antagit. Föreningen anser t. o. m. att stordriftsfördelama
i vissa fall kan antas förbytas i sin motsats, så att man kan tala om
smådriftsfördelar. Föreningen invänder vidare starkt mot att fusioner ensidigt
prioriteras. Det vore enligt föreningens mening angelägnare att med en strukturgarantifond
skapa möjlighet till att dels underlätta för yngre krafter att överta företag
med gamla företagsledare, dels ge de små företagen chans att investera i
rationella byggnader och maskiner.
Även SIFU och
länsstyrelsen i Gävleborgs län, som tillstyrkt möbelindustriutredningens
förslag på den aktuella punkten, förordar att även andra former av samgående än
direkta fusioner skall erhålla finansieringsstöd. SIFU finner det sannolikt
att samarbetsavtal rörande marknadsföring m. m. dels blir lättare att
genomföra, dels kommer att omfatta ett större antal företag och vara ett
alternativ till fusioner där så är lämpligt.
Vid remissbehandlingen
framkomna synpunkter på administrationen m. m. av strukturgarantierna stämmer
överens med dem som tidigare denna dag redovisats i förslaget angående
åtgärder för att påverka strukturomvandlingen (prop. 1972: 46).
Departementschefen
Inledning
Den träbearbetande
industrin, till vilken jag som tidigare nämnts räknar företag med tillverkning
av möbler, snickerier, trähus eller vissa andra trämanufakturprodukter men
däremot inte sågverk eller fiberplattillverkare, är en av de viktiga
branscherna inom svensk industri. Den är ifråga om antalet anställda jämförbar
med den samlade järn- och stålindustrin eller livsmedelsindustrin. Mer än 10 "/o
av samtliga industriföretag i landet tillhör den träbearbetande industrin. Vid
användningen av begreppet "träbearbetande industri" bör observeras
att trä inom vissa delar av möbelindustrin, t. ex. stålmöbelindustrin och stoppmöbelindustrin,
spelar en obetydlig eller underordnad roll som råmaterial.
Träföretagen
utgör på många orter den enda industriella sysselsättningen. Även i flera
större regioner, bl. a. i Smålandslänen, i Skaraborgs län och i de inre
delarna av stödområdet, har träföretagen stor betydelse för
industrisysselsättningen.
Produktions- och
försäljningsutvecklingen inom den träbearbetande industrin har under större
delen av efterkrigstiden varit positiv. Detta har återspeglats i bl. a. en
livlig nyetablering av företag. För trähus-och snickeriindustrin har den
gynnsamma utvecklingen stått i direkt samband med den samtidiga expansionen
inom bostads- och övrigt
Prop. 1972: 47 36
byggande.
Det höga bostadsbyggandet har givit upphov till även en betydande del av
uppgången i möbelefterfrågan.
Den
träbearbetande industrin har i relativt liten utsträckning varit utsatt för
internationell konkurrens. Den andel av den inhemska efterfrågan på snickerier
och trähus som täcks med import ligger sålunda under 5 Vo. Även möbelindustrin
har traditionellt varit en typisk hemmamarknadsindustri.
Farhågor har under senare
år uttalats för att den i stort sett gynnsamma utvecklingen skulle komma att
brytas, vilket med hänsyn till den nyss berörda lokaliseringsbilden bedömts få
allvarliga sysselsättningskonsekvenser. Avgörande för dessa farhågor synes vad
gäller snickeri- och trähusindustrin främst ha varit de prognoser om ett stagnerande
eUer t. o. m. minskande bostadsbyggande som i olika sammanhang presenterats.
På möbelområdet har farhågorna knutits till iakttagelsen att den tidigare
obetydliga importen på relativt kort tid vuxit till en marknadsfaktor av
väsentlig betydelse, särskilt när det gäller vissa avgränsade delar av
möbelsortimentet.
Synpunkter i den angivna
riktningen framfördes bl. a. i den skrivelse i vilken länsstyrelserna i
Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län i november 1969 hemställde att Kungl.
Maj:t måtte överväga att låta utreda möbel- och snickeriindustriernas framtida
utvecklingsmöjligheter.
I syfte att få till stånd
en sådan belysning av förhållandena inom möbelindustrin tUlkallade chefen för
industridepartementet vid årsskiftet 1970/71 möbelindustriutredningen.
Samtidigt togs initiativ till vissa undersökningar på snickeriområdet.
Möbelindustriutredningens betänkande har nu remissbehandlats tillsammans med
två nyligen presenterade rapporter rörande förhållandena inom
snickeriindustrin. Härjämte har genom remiss yttranden inhämtats över ett av
statens institut för företagsutveckling (SIFU) framfört förslag om ett
utbildningsprogram för träindustrin.
Det nu föreliggande
utredningsmaterialet och yttrandena över detta utgör enligt min mening ett
tillräckligt underlag för att pröva behovet av särskilda industripolitiska
åtgärder för den träbearbetande industrin. Självfallet måste, såsom framhållits
av några remissinstanser, en sådan prövning ske inom ramen för en samlad
näringspolitisk bedömning, varvid en central punkt utgör avvägningen mellan
generellt verkande insatser och selektiva åtgärder i näringspolitiken. Den
grundläggande uppfattningen i dessa frågor har under de senaste åren redovisats
vid upprepade tillfällen, bl. a. i samband med förslag om industripolitiska åtgärder
inom varvs- och TEKO-områdena (prop. 1970: 41 och 1970: 82). Jag vUl särskilt
hänvisa till vad jag tidigare denna dag anfört i samband med anmälan av
förslag angående åtgärder för att påverka stmk-turomvandlingen inom bl. a.
möbelindustrin (prop. 1972: 46).
Prop. 1972: 47 37
I
likhet med flertalet remissinstanser anser jag att industripolitiska insatser
av den typ som möbelindustriutredningen och SIFU föreslagit väl kan motiveras
utifrån en allmän näringspolitisk bedömning. Jag anser vidare att insatserna
inte bör ges en exklusiv inriktning mot möbelindustrin utan bör riktas även
mot snickeriindustrin, trähusindustrin och vissa andra trämanufakturföretag.
I
niin bedömning har jag inte huvudsakligen utgått från de berörda branschemas
situation i dagsläget beträffande t. ex. sysselsättning eller frekvens av företagsnedläggelser.
Läget inom den träbearbetande industrin har visserligen liksom i flertalet
andra branscher i vårt land präglats av den allmänna konjunkturnedgången under
år 1971 men skiljer sig likväl i positiv riktning från situationen inom t. ex.
TEKO-industrierna, för vilka statiiga åtgärder av det nu aktueUa slaget tidigare
beslutats. Som t. ex. påpekats vid remissbehandlingen har möbel-och
snickeriindustrierna inte varit utsatta för någon långvarig syssel-sättningsmmskning.
Bestämmande
för ett positivt ställningstagande till statliga åtgärder i det aktuella fallet
anser jag i stället bör vara den prognos för utvecklingen av de berörda
delbranschernas struktur under 1970-talet som kan ställas om inte åtgärder
vidtas från statsmakternas sida. Denna är såsom framgår av
utredningsmaterialet i vissa avseenden relativt ogynnsam. Sålunda innebär
redan den tekniska utvecklingen som f. n. går snabbt i riktning mot stordrifts-
och specialiseringsfördelar att stmkturella påfrestningar kommer att uppstå
inom samtliga berörda delbranscher. En för sysselsättningen inom den
traditionella träbearbetande industrin särskilt viktig faktor är härvid
konkurrensen från andra materialtyper, främst olika plastmaterial. Strukturen i
industriledet kommer även att påverkas av de snabbt fortgående förändringarna
på köparsidan för snickeri- och trähusindustrin främst koncentrationsprocessen
inom byggandet och byggmaterialdistributionen och för möbelindustrin de snabba
förändringarna inom detaljhandelsdistributionen. Utredningsmaterialet visar
slutligen att den inhemska försäljningen kan komma att utveckla sig mindre
gynnsamt än hittills som följd av en mindre expansiv utveckling inom byggandet
(snickeri- och trähusindustrierna) och ökad importkonkurrens (möbelindustrin).
Med
tanke på bl. a. den regionala struktur som kännetecknar den träbearbetande
industrin är det angeläget, att samhället förfogar över resurser som gör det
möjligt att, inom ramen för de allmänna närings-och regionalpolitiska
strävandena, påverka den förestående strukturomvandlingen i positiv riktning.
Det gäller härvid att bl. a. befrämja en utveckling i företagen mot höjd teknisk
och administrativ effektivitet och ökad internationell konkurrenskraft. De nu
föreslagna åtgärderna bör vid ett effektivt genomförande få positiva följder i
detta avseende. Vid remissbehandlingen har Samverkande träfacken uttryckt uppfatt-
3
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 47
Prop. 1972: 47 38
ningen
att de av möbelindustriutredningen och SIFU föreslagna åtgärderna är OtUlräckliga
för att motverka de svårigheter som kan uppstå inom de berörda branscherna. Man
föreslår därför kompletterande åtgärder i syfte att dels stimulera träföretag
att gå in på plastmanufaktur, dels leda träföretag in på framställning av
utrustning och teknik för den träbearbetande industrin. De åtgärder som jag i
det följande kommer att föreslå torde dock kunna anses som tillräckliga i
nuvarande läge. Det bör observeras att sektorpolitiska insatser av det slag som
här är aktuellt aldrig ensamma kan lösa de djupgående problem för individer och
samhällen som den fortgående stmkturella utvecklingen inom näringslivet ger
upphov till. Insatserna måste ses såsom ingående i ett samspel av olika
näringspolitiska medel, där andra viktiga komponenter utgörs av den under
senare år kraftigt förstärkta arbetsmarknadspolitiken, en aktiv lokaliseringspolitik
och ett successivt ökat stöd till forskning och teknisk utveckhng inom nya industrieUa
tillämpningsområden.
Jag övergår nu tUl att
behandla de konkreta förslag som föreligger om statliga åtgärder.
Ett
utbildningsprogram
Baserat
på en analys av träindustrins situation i olika avseenden och med utgångspunkt
från de positiva erfarenheter som vunnits av utbUd-ningsprogrammet för
TEKO-industrierna och den manuella glasindustrin har SIFU föreslagit att ett
brett upplagt, tidsbegränsat utbildningsprogram för träindustrin inleds den 1
juli 1972. Möbelindustriutredningen har i huvudsak instämt i SIFU:s
bedömningar, men begränsat sitt stäUningstagande till att omfatta behovet av utbUdningsåtgärder
inom möbelindustrin.
Jag ansluter mig tUl
uppfattningen att insatser inom utbildningsområdet bör inta en framträdande
plats när det gäller att underlätta de berörda branschemas anpassning till nya
konkurrensbetingelser. Alia remissinstanser som yttrat sig i frågan har delat
denna uppfattning. Ett ökat kunskapstUlflöde till företagen måste ses som en
oundgänglig förutsättning för den önskvärda omorienteringen mot förhöjd
effektivitet och konkurrenskraft. Personalstrukturen och
utbildningsförhållandena är, såsom utredningsmaterialet visar, i många företag
sådana, att utrymmet för framgångsrika utbUdningsinsatser bör vara omfattande.
TiU de effektivitetsvinster som kan nås genom utbildningen bör läggas de positiva
effekter som denna kan beräknas medföra för de berörda individerna. Jag
förordar därför att ett utbildningsprogram med i huvudsak den av SIFU
föreslagna utformningen inleds budgetåret 1972/73. Det är härvid viktigt att en
samordning sker med redan befintiig utbildningsverksamhet på skilda håll t.
ex. inom arbetsmarknadsutbild-
Prop. 1972: 47 39
ningen.
Beträffande programmets inriktning i olika avseenden bör följande gälla.
Målbranscher.
SIFU har föreslagit att utbildningsprogrammet förutom den egentliga träbearbetande
industrin, såsom denna definierats i det föregående, även skall omfatta
sågverk och hyvlerier. Jag är inte beredd att ansluta mig härtill.
Sågverksindustrin uppvisar varken ifråga om tillverkningsteknik eller
beträffande marknadsförhållanden sådana beröringspunkter med övriga här berörda
delbranscher som kan motivera att den inkluderas i utbUdningsprogrammet. Frågan
om särskUda industripolitiska åtgärder för sågverksindustrin får prövas i samband
med en bedömning av behovet av insatser inom skogsindustrin i dess helhet.
Underlag härför framkommer successivt som resultat av pågående utredningar på
området.
UtbUdningsprogrammet
bör således begränsas till företag inom möbel-, snickeri- och
trähusindustrierna samt vissa tidigare berörda företag med tUlverkning av
trämanufakturprodukter.
Jag
förutsätter att bland de nämnda delbranscherna en viss prioritering sker av
utbildningsbehoven inom möbelindustrin, särskUt ifråga om insatser för att
möjliggöra en ökad export.
Personalkategorier.
Effekterna av ett branschanpassat utbildningsprogram kan förväntas bli störst
om programmet inriktas på en bred krets av befattningshavare inom företagen.
Utbildningsbehov kan i många små och medelstora företag urskiljas från företagsledarnivån
och nedåt. Jag bedömer det som positivt att behovet av en allsidig rekrytering
till utbildningsaktiviteterna uppmärksammats i föreliggande förslag och har
inget att erinra mot att programmet i princip görs tillgängligt för samtliga
personalkategorier inom företagen. Såsom SIFU framhållit, kan det dock i ett
program av den omfattning det här är fråga om inte förutsättas att den totala
personalen skall bli föremål för UtbUdningsåtgärder i kurser utanför
företagen. Programmet bör därför syfta till att bland de anställda i första
hand nå personer i nyckelfunktioner inom företagen, till vilka jag räknar bl.
a. den fackliga förtroendepersonalen. LO har föreslagit att deltagande från de
fackliga funktionärernas sida i utbildningen skall ställas upp som ett villkor
för att företagen skall få del av utbildningsprogrammet. Jag anser det inte nödvändigt
att göra detta till ett formellt villkor men vUl starkt understryka önskvärdheten
av balans i deltagandet mellan olika personalkategorier.
Utbildningsinnehåll.
Jag delar SIFU:s uppfattning att det exakta ämnesinnehållet i
utbildningsprogrammet icke bör fixeras på förhand utan bör arbetas fram
successivt i nära kontakt meUan SIFU och representanter för företagen och de
anställda. Den preliminära ämnesplan som upptagits i SIFU:s förslag finner jag
i huvudsak motsvara de krav som kan ställas upp i sammanhanget. I likhet med
möbel-
Prop. 1972: 47 40
industriutredningen
anser jag att det inom den givna resursramen finns anledning att lägga vikt vid
behovet av utbildningsaktivitet på marknadsföringsområdet, särskilt när det
gäller exportförsäljning.
Som
jag tidigare berört har Samverkande träfacken i sitt remissvar särskilt
uppehållit sig vid angelägenheten av att den träbearbetande industrin förmår
att offensivt anpassa sig tUl de nya material, i första hand olika typer av
plastmaterial, som successivt tränger in på bekostnad av den traditionella
träråvaran. Jag vill understryka denna synpunkt. Målet för utvecklingen måste
vara att effektivast möjliga produkter av möbler, snickerier, småhus etc.
kommer fram, oavsett material. Det är inte minst från sysselsättningssynpunkt
önskvärt att de träbearbetande företagen själva förmår tillägna sig den nya
plasttekniken. Jag bedömer det som angeläget att SIFU i sitt utbildningsprogram
ägnar denna problematik ett särskilt intresse. Kursarrangemang etc. kring plast
och andra nya material, där dessa sätts in i såväl sitt ekonomiska och mark-nadsmässiga
som sitt tekniska sammanhang, bör för branschernas framtida utveckling bedömas
som minst lika angelägna som exempelvis kurser kring utnyttjandet av vissa träbearbetande
maskintyper.
Som
en särskild punkt i programmet har SIFU föreslagit att SIFU får resurser att bygga
upp en verksamhet bestående av funktionsprovning av träbearbetande maskiner.
Med hänsyn tiU utbUdningsprogram-mets begränsning i tiden är jag inte beredd
att förorda en sådan utvidgning. Funktionsbedömning av olika maskiner bör
endast ske som en integrerad del av utbildningsprogrammet utan att några fasta
resurser för ändamålet byggs upp vid SIFU.
SIFU
har i sitt förslag understrukit det angelägna i att en omsorgsfull uppföljning
av kursarrangemang etc. kan ske i företagen. Jag har ingen invändning mot
förslaget på denna punkt och vill erinra om att medel för motsvarande insatser
i TEKO-industrierna ställts till förfogande inom ramen för där löpande
utbildningsprogram.
Utbildningsprogrammets
längd. SIFU har föreslagit att utbildningsprogrammet görs femårigt med en viss
programavslutande insats under ett sjätte år. Jag anser att programmet i
likhet med nu löpande TEKO/glas-program bör göras fyraårigt. Med hänsyn till
möjligheterna att utnyttja visst kursmaterial från TEKO/glas-programmet bedömer
jag SIFU:s möjhgheter som goda att nå volym på verksamheten redan under det
första programåret.
Administration.
Uppbyggnaden och genomförandet av utbildningsprogrammet bör, som föreslagits,
ske genom SIFU:s försorg i nära samverkan med bransch- och
personalorganisationerna på området. Ett särskilt sekretariat för programmet av
begränsad omfattning bör byggas upp i nära anknytning till det särskUda
TEKO/glas-sekretariatet vid SIFU, varvid viss gemensam personal får fömtsättas
kunna utnyttjas. Den för TEKO/glas-programmet till SIFU knutna rådgivande gmppen
Prop. 1972: 47 41
bör
av Kungl. Maj:t kompletteras med representanter för de träbearbetande
industrierna.
Liksom beträffande
TEKO/glas-programmet bör givetvis gälla att utbildningsarrangemang bör vara
öppna för branschföretagen oberoende av deras organisationstillhörighet.
Finansieringsprinciper.
Samma finansieringsprinciper bör gälla som för TEKO/glas-programmet. Med statiiga
medel bör således täckas kostnader för administration av programmet,
projekteringskostnader för olika kurser etc, arrangemangskostnader, kostnader
för uppföljningsaktivitet i företagen samt vissa bidrag till deltagarnas
resekostnader och uppehäUe. På företagen faller främst kostnader för löner tUl
i utbildningen deltagande personal.
Åtgärder
för höjd export
I
enlighet med sina direktiv har möbelindustriutredningen ägnat särskUd
uppmärksamhet åt möjligheterna att åstadkomma en väsentlig höjning av den
svenska möbelexporten. Utredningen har redovisat som sin uppfattning att en
fortsatt kraftig exportökning bör vara möjlig, men att en sådan samtidigt
ställer krav på företagen ifråga om bl. a. marknadsanpassning och förmåga till
konstruktivt samarbete. Jag delar uppfattningen att framtidsutsikterna för
svensk möbelexport bör vara goda. Redan utveckhngen under 1960-taIet är
härvidlag löftesrik. En klar parallell kan enligt min mening dras mellan
möbelindustrin och TEKO-industrierna ifråga om deras utsikter till framgångsrik
export. Jag vill erinra om att de svenska TEKO-företagen trots de ogynnsamma
kostnadsrelationerna gentemot konkurrentländerna förmått arbeta upp en export
som numera överskrider 1 miljard kr. per år. Detta har skett genom en medveten
satsning på produkter av hög kvalitet som samtidigt är avancerade i mode- och
designhänseende och som därför är mindre priskänsliga på
avsättningsmarknaderna. En successiv omorientering av motsvarande slag blir
enligt min mening nödvändig för möbelföretagen, i samma takt som
importkonkurrensen på den svenska marknaden skärps. Lika litet som på
TEKO-området är det nämligen önskvärt eller möjhgt att genom handelspolitiska
skyddsåtgärder hindra en naturlig importökning ifråga om främst standardvaror,
där utländska företag har en markerad kostnadsfördel gentemot de svenska
möbeltillverkarna.
Jag finner det liksom
utredningen ändamålsenligt att på samma sätt som skett för TEKO-industrierna
stimulera den svenska möbelexporten genom en i tiden koncentrerad statiig
insats för att främja exporten. Jag delar utredningens uppfattning att den statiiga
insatsen kan göras mindre omfattande än på TEKO-området.
Prop. 1972: 47 42
Huruvida
en sådan koncentrerad insats bör omfatta även de övriga delarna av den träbearbetande
industrin har inte övervägts av möbelindustriutredningen.
För egen del anser jag att
exportutsikterna för byggnadssnickerier måste bedömas som betydligt mindre
gynnsamma än för möbler, i varje fall på kortare sikt. Framgångsrik
snickeriexport har hittills etablerats av ett förhållandevis litet antal
svenska tillverkare. Även för framtiden kan antas att exportverksamheten på
snickeriområdet i huvudsak kommer att vara en angelägenhet för ett begränsat
antal större tillverkare. Endast de större företagen eller grupper av företag
i relativt fast samverkan torde ha utsikter att övervinna de problem när det
gäller transporter, bearbetning av köparsidan, anpassning tUl utländsk standard
etc som är förenade med försäljning av snickerier på utlandsmarknaderna.
Det sagda utesluter
emellertid inte att det under de närmaste åren kan komma fram exportprojekt på
snickeriområdet som kan vara förtjänta av statligt stöd. Jag anser därför att
de i det följande föreslagna stimulansåtgärderna bör avse även
snickeriindustrin. Jag förutsätter dock att insatserna för denna delbransch
totalt sett blir av väsentligt mindre omfattning än för möbelindustrin.
När det gäller
trähusindustrin har dess exportförsäljning hittills varit relativt begränsad
och i huvudsak koncentrerad till de nordiska grannländerna. Svårigheterna är
delvis av samma slag som vid snickeriexport. På initiativ av chefen för
inrikesdepartementet har sedan någon tid ett fastare samarbete etablerats
mellan ett antal hustillverkare, entreprenörer och materialtillverkare i syfte
att främja exporten av hus och därtill hörande utrustning och material.
Projektet har stötts med statliga medel från bl. a. byggforskningsrådet och
kollegiet för Sverigeinformation.
Ett särskilt servicebolag
för husexport har i år bildats av de samverkande företagen. Förutsättningarna
för en framgångsrik satsning på husexport har härigenom enligt min mening
avsevärt förstärkts. Jag anser därför att även trähusindustrin bör få del i de
åtgärder som jag föreslår i det följande.
Ett exportbolag för möbler.
Den idé om ett gentemot de enskilda möbelfabrikanterna relativt fristående
exportbolag som presenterats i möbelindustriutredningens betänkande finner jag
intresseväckande. Ett eller flera sådana bolag skulle kunna medföra en effektivisering
av marknadsföringen utomlands och medverka till att väsentligt fler
möbelföretag än eljest fick möjligheter att etablera tillverkning för export.
Som möbelindustriutredningen framhållit är det dock realistiskt att räkna med
ett exportbolag snarare som ett komplement till de etablerade exportintressena
än som en ersättare för dessa.
Initiativet
tUl att bilda ett exportbolag måste enligt min uppfattning
Prop. 1972: 47 43
tas
av en eller flera privata intressenter inom eller utanför möbelindustrin
själv. Jag ser det vidare som viktigt att bolaget redan vid sin tillkomst är
förankrat i en tillräckligt bred krets av potentiella leverantörer. Endast
härigenom nås en garanti för att projektet vilar på en sund affärsmässig basis.
Enligt vad jag erfarit undersöks f. n. genom Industrins byrå för
strukturstudier förutsättningarna för en sådan förankring av projektet.
Någon ställning till en
eventuell statlig medverkan vid finansieringen av ett exportbolag kan
självfallet inte tas innan ett konkret projekt i saken föreligger. Jag utgår
emellertid från att de statliga institutioner som har att handlägga en
eventuell framställning om statlig finansiell medverkan och formerna härför
kommer att pröva en sådan i positiv anda. Jag vill i sammanhanget erinra om att
genom den tidigare denna dag av mig anmälda frågan om åtgärder för att påverka strukturom-vandhngen
inom vissa branscher möjligheter öppnas till statlig finansieU medverkan i
projekt som avser samarbete mellan flera företag i exempelvis ett gemensamt
försäljningsbolag.
Ett statligt exportstimulansprogram.
I enlighet med möbelindustriutredningens förslag finner jag det lämpligt att
oavsett om tanken på ett särskilt möbelexportbolag realiseras eller ej för en
begränsad tidsperiod avsätta medel till ett särskUt exportstimulansprogram.
Programperioden bör liksom beträffande utbildningsprogrammet göras fyraårig.
Som jag tidigare nämnt bör programmet i första hand syfta tUl en ökad svensk
möbelexport. Om det under perioden framkommer projekt som det bedöms angeläget
att stödja inom andra delar av den träbearbetande industrin bör dock även dessa
kunna komma ifråga för insatser inom programmets ram.
Programmet bör omfatta
dels insatser på den personella sidan i form av två av staten finansierade
exportkonsulenter, dels en begränsad bidragsram, som bör disponeras för stöd
av vissa typer av exportprojekt.
De två exportkonsulenterna
bör ha flera uppgifter. En av dessa bör vara att förse branschföretagen med
relevant marknadsinformation rörande de för svensk möbelexport intressantaste
avsättningsmarknaderna. En annan bör vara att bistå enskilda företag att
utarbeta marknadsplaner, lämplig produktpolitik etc. Exportkonsulenterna bör
även spela en aktiv roll i planeringen och genomförandet av under programperioden
initierade kollektiva manifestationer av den svenska möbelindustrin på
exportmarknaderna. I de senare torde de svenska handelssekreterarekontoren och
utlandshandelskamrarna i vissa fall komma att spela en betydelsefull roll.
Möbelindustriutredningen
har föreslagit att exportkonsulenterna i likhet med motsvarande
befattningshavare för TEKO/glas-programmet placeras vid kommerskollegium.
Chefen för handelsdepartementet har nyligen anmält förslag om inrättandet av
ett centralt organ för export-
Prop. 1972: 47 44
främjande
verksamhet, Sveriges exportråd (prop. 1972: 31). Jag finner det ändamålsenligt
att exportkonsulenterna placeras vid Exportrådet.
Verksamhet
av det slag som kommer att ingå i arbetsuppgifterna för exportkonsulenterna
bedrivs på flera punkter sedan länge av branschorganisationerna. Jag vill
därför understryka vikten av att ett nära samarbete med dessa kommer till
stånd.
Den
nyss nämnda bidragsramen har av möbehndustriutredningen föreslagits kunna bli
utnyttjad för bidrag både tUl enskUda företags tröskelkostnader vid
exportprojekt och till kollektiva projekt av typen gemensamma
marknadsundersökningar, mässframträdanden o. s. v. Jag anser inte att den tUlgängliga
ramen bör användas för den förstnämnda typen av bidrag. Medlen bör reserveras
för projekt av kollektiv karaktär. För sådana projekt bör gälla att en efter
omständigheterna avpassad del av varje projekts totalkostnad täcks med
industrimedel.
Beslut
i frågor rörande bidrag bör t. v. ankomma på Kungl. Maj:t efter förslag av
Sveriges exportråd.
Åtgärder
avseende teknisk forskning och utveckling
Som
framgår av utredningsmaterialet är den tekniska utvecklingen inom områden som
berör de aktuella branscherna f. n. förhåUandevis snabb. Detta omdöme gäller
både ifråga om den traditionella träbear-betningstekniken och på
materialområdet. Jag har i det föregående särskilt pekat på den betydelse som
i sammanhanget måste tUlmätas den på alltfler områden tillämpbara
plasttekniken.
Det
snabba tekniska skeendet skapar ständigt nya behov av teknisk forskning och
utveckling (FoU). Staten bidrar tUl att tillgodose dessa behov genom sin
medverkan som finansiär av kollektiva forskningsprogram samt genom stöd till projektbunden
forskning. Det statliga stödet tUl kollektiv FoU inom den träbearbetande
industrin avser avtalsbundna program som genomförs dels vid Svenska
träforskningsinstitutet, dels vid Möbelinstitutet. Under innevarande budgetår
uppgår det statliga stödet tUl dessa program tUl resp. 7,6 milj. kr. och 250
000 kr. Härvid bör observeras att huvuddelen av det kollektiva
forskningsprogram som genomförs vid Svenska träforskningsinstitutet avser den
primära skogsindustrin.
Möbelindustriutredningen
har redovisat de preliminära resultaten av en inventering av FoU-behoven inom
det trätekniska området som genomförts av STU i samarbete med Svenska
träforskningsinstitutet. För möbelområdet har Möbehnstitutet tidigare redovisat
de forskningsbehov som enligt institutets mening föreligger för denna bransch.
Institutet har i sitt remissvar lämnat ytterligare synpunkter på
forskningsbehoven.
Möbelindustriutredningen
har med utgångspunkt från de behov som dokumenterats i de nämnda
inventeringarna framhållit som angeläget
Prop. 1972: 47 45
att
det kollektiva forsknings- och utvecklingsarbetet på möbelområdet intensifieras
och breddas. Utredningen har härvid ansett att större vikt än hittills i FoU-verksamheten
bör fästas vid arbetsuppgifter som direkt och konkret kan medföra förbättrad
teknisk standard, rationeUare produktionsflöde, mer målmedveten
produktutveckling, bättre utnyttjande av skalfördelar etc. inom företagen.
Jag kan ansluta mig tUl
utredningens uppfattning när det gäller den önskvärda inriktningen av FoU-verksamheten
och anser att forskningsorganen redan inom tiUgängliga medelsramar bör sträva
efter att i sin verksamhet ta upp projekt med den angivna syftningen. Jag vill
även instämma i vad utredningen uttalat om behovet av forskningsinsatser på plastområdet.
Uppmärksamhet bör i FoU-verksamheten även ägnas frågor rörande arbetsmiljön i
de berörda branscherna. Arbetsmiljöförhål-landena inom den träbearbetande
industrin studeras f. n. av delegationen för de mindre och medelstora
företagen, varvid bl. a. behoven av ökade FoU-insatser torde komma att
uppmärksammas.
Vad gäller frågan om en
ökning av den totala FoU-insatsen har utredningen konstaterat att det för att
tillgodose de dokumenterade FoU-behoven skulle krävas finansiella insatser som
ligger långt utanför gränserna för nuvarande ekonomiska ramar på området. Vid
i huvudsak oförändrade relationer mellan träindustrins egna och statens
finansieringsinsatser skulle därför ett realiserande av presenterade planer
komma att ställa anspråk på omfattande nytillskott av FoU-medel från bägge
parter. Frågan om en ökad statlig FoU-insats måste således ses i samband med
möjligheterna att mobilisera motsvarande medel från industrins sida. Den nyss
nämnda arbetsgruppen inom STU har bedömt det vara förenat med svårigheter att
uppbringa sådana medelstillskott, i första hand på gmnd av de ingående
branschemas småföretagsdomi-nerade struktur. Arbetsgruppen har därför
diskuterat möjligheten att finansiera en utvidgad FoU-verksamhet genom en
särskild obligatorisk forskningsavgift, vars uppbörd skulle ombesörjas av
staten. Förslag i samma riktning har i december 1971 framförts bl. a. i en
skrivelse från Träindustrins branschorganisation (TIBO). Flera remissinstanser
har tUlstyrkt en utredning i frågan.
Problemen
med de mindre och medelstora företagens medverkan som finansiärer av den
kollektiva forskningen är inte specifika för de här behandlade branscherna.
Erfarenheter motsvarande dem som ovan berörts kan redovisas även från andra
industrigrenar inom vilka inslaget av små och medelstora företag är stort. Vid
en diskussion av ett ökat finansiellt engagemang från de mindre företagens sida
som FoU-finansiärer eventuellt i form av en obligatorisk uttagen FoU-avgift
aktualiseras en rad problem. Hit hör frågan om inriktningen av FoU-insatserna
för att bättre passa de konkreta problem som de mindre företagen möter i sin
verksamhet samt spridningen av forskningsrönen
Prop. 1972: 47 46
bland
de i finansieringen deltagande företagen. Slutligen uppstår vid överväganden om
en obligatorisk forskningsavgift olika avgränsnings-problem, t. ex. vilka
kriterier som skall gälla för företagsurvalet vid uttaxeringen av medel för
forskning inom ett visst material- eller funktionsområde. Med hänsyn till den
komplicerade karaktären hos de här berörda frågorna är jag inte beredd att i
detta sammanhang ta ställning till förslagen i TIBO:s skrivelse.
I
avvaktan på att finansieringsfrågan närmare övervägs anser jag att några
särskilda åtgärder inom FoU-området, utöver vad jag i det följande kommer att
föreslå, inte nu bör vidtas. Jag vill erinra om att jag i prop. 1972: 1 (bil.
15 s. 59) vid min anmälan av anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk
forskning och utveckling anfört att inom behovsområdet kemi- samt skogs- och
träteknik ökade resurser bör tillföras träteknik.
Möbelindustriutredningen
har framhållit att en viktig och ofta alltför litet observerad uppgift är att
till industrin vidarebefordra de resultat som FoU-insatserna leder fram till.
Utredningen påpekar samtidigt att ett kommunikationsbehov föreligger också i
riktning från industrin tillbaka tUl forskningsinstitutionerna. Utredningen
föreslår att en statlig försöksverksamhet inleds budgetåret 1972/73 i syfte att
förmedla tekniska rön i första hand från forskningsorganen till industrin men
också i motsatt riktning. En för ändamålet engagerad teknisk konsulent bör
enligt utredningsförslaget knytas till STU men ges en viss regional anknytning
till Jönköpings län. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget om en
teknisk konsulent.
Utredningens
förslag anknyter på denna punkt till vad jag anfört i årets
statsverksproposition. Jag framhöll där (prop. 1972: 1 bU. 15 s. 61) att de
mindre och medelstora företagen ofta har svårigheter att tUlgodogöra sig rön av
teknisk forskning och utveckling och att åtgärder därför borde vidtas för att
göra modern teknik och produktutveckling lättare tillgänglig för dessa
företag. Om vad jag anfört i detta stycke godtas, kommer insatserna för mindre
och medelstora företag genom STU att intensifieras. Därutöver finner jag det
ändamålsenligt att en försöksverksamhet i enlighet med
möbelindustriutredningens förslag inleds. Den bör bedrivas under den för
utbildnings- och export-stimulansåtgärdema föreslagna fyraårsperioden.
Verksamheten bör omfatta hela den träbearbetande industrin så som jag tidigare
definierat den och bör handhas av en teknisk konsulent. Med hänsyn till det
nära sambandet mellan de tekniska delarna av SIFU:s utbildningsverksamhet och
teknikkonsulenternas verksamhet bör konsulenten anknytas till SIFU, såsom
föreslagits i bl. a. SIFU:s remissvar. Konsulenten bör trots sin administrativa
anknytning till SIFU behålla den föreslagna huvuduppgiften att förmedla
forskningsrön och ny teknik till företagen.
Prop. 1972: 47 47
Ett
nära samarbete med branschförbunden och branschforskningsinstituten samt med STU
blir därför nödvändigt.
Jag vill i samband med
behandlingen av FoU-frågorna erinra om vad chefen för inrikesdepartementet
anfört i prop. 1972: 1 (bil. 13 s. 257) beträffande experimentverksamheten i
bostadsbyggandet i syfte att bl. a. skapa nya hustyper och nya former av
lägenheter med markkontakt. Inom ramen för det garanterade
bostadsbyggnadsprogrammet har en särskild kvot avsatts för sådan
experimentverksamhet. Vidare uttalas att byggforskningsmedel bör kunna
användas för uppföljningen av sådan experimentverksamhet, vilken torde vara av
särskilt intresse för trähusindustrin.
Efter samråd med chefen
för inrikesdepartementet vill jag anmäla att det inom ramen för denna särskilda
kvot bör finnas utrymme även för sådana projekt som har direkt samband med
exportsträvandena inom småhusområdet. I fråga om sådana projekt torde styrelsen
för teknisk utveckling kunna vara behjälplig med utvärderingen av experimenten.
Åtgärder
för att påverka strukturomvandlingen
Jag
har tidigare berört de faktorer som talar för att utvecklingen under 1970-talet
kommer att medföra betydande påfrestningar för strukturen inom den
traditionella träbearbetande industrin. Vid sidan av de redan berörda
faktorerna talar ägareformerna i kombination med den höga genomsnittsåldern på
ägaren/företagsledaren för att en fortsatt och t. o. m. accelererad nedgång av
antalet företag är att vänta. Möbelindustriutredningen har funnit det sannolikt
att de negativa effekterna på branschens totalsysselsättning av den
förestående omstruktureringen blir avsevärda.
De
åtgärder jag föreslagit i det föregående bör kunna hjälpa enskilda företag att
utnyttja sådana möjligheter till anpassning som finns inom ramen för den
väntade utvecklingen. Deras syfte är däremot inte att förhindra
strukturomvandlingsprocessen som sådan. Behov kvarstår även vid ett
framgångsrikt genomförande av åtgärderna att finna medel som gör det möjligt
att påverka strukturomvandlingen i samhälleligt gynnsam riktning.
Möbelindustriutredningen
har i detta syfte föreslagit att möbelindustrin inkluderas bland
målbranscherna för det system av statligt garanterade strukturlån varom
förslag lades fram vid årsskiftet (Ds I 1971: 5). Jag har tidigare denna dag
behandlat denna fråga vid min anmälan av frågan om åtgärder för att påverka
strukturomvandlingen inom vissa branscher (prop. 1972: 46) och därvid förordat
att möbelindustrin skall ingå bland de branscher som bör få del av detta stöd.
Prop. 1972: 47 48
Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
1. godkänna de riktiinjer för åtgärder för möbelindustrin, snickeriindustrin
m. fl. som jag förordat,
2. godkänna de på dessa riktiinjer grundade förslag, om vilka Kungl. Maj:t
enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag (bilaga 1 och 2)
fattar beslut.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
Prop.
1972: 47 49
Bilaga
1
Utdrag
av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 10 mars 1972.
Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON,
NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Feldt, anmäler fråga om anslag till
exportfrämjande åtgärder för möbelindustri, snickeriindustri m. fl. och anför.
Chefen
för industridepartementet kommer denna dag att föreslå Kungl. Maj:t att besluta
om proposition till riksdagen angående åtgärder för möbelmdustrin, snickeriindustrin
m. fl. Därvid kommer chefen för industridepartementet att närmare utveckla
efter vilka riktlinjer sådana åtgärder bör vidtas.
Jag
tar nu med utgångspunkt från de riktlinjer för ifrågavarande åtgärder som
chefen för industridepartementet sålunda kommer att närmare utveckla upp
frågan om det anslag under tionde huvudtiteln som avser berörda åtgärder.
Anslag
för exportfrämjande åtgärder. För exportfrämjande åtgärder under en
fyraårsperiod bör anslås ett totalbelopp av 3,2 milj. kr. För budgetåret
1972/73 beräknar jag medelsbehovet till 800 000 kr. I detta belopp räknar jag
in 500 000 kr. för bidrag tUl kollektiva exportprojekt inom berörda branscher
samt 300 000 kr. att hos Sveriges exportråd användas för att bestrida
kostnader för två exportkonsulenter för dessa branscher.
Under
åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
till Exportfrämjande åtgärder för möbelindustri, snickeriindustri m. fl. för
budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
800 000 kr.
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemstäUt
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokoUet: Britta Gyllensten
Prop. 1972: 47 50
Bilaga 2
Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför
Hans Majrt Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 10 mars 1972.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, GEIJER,
ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen för industridepartementet, statsrådet Johansson,
anmäler fråga om anslag till utbildningsåtgärder m. m. för möbelindustri,
snickeriindustri m. fl. och anför.
Kungl. Maj:t har tidigare denna dag på min föredragning
beslutat föreslå riksdagen att bl. a. godkänna av mig angivna riktiinjer för åtgärder
för möbelindustrin, snickeriindustrin m. fl. Jag tar nu enligt de nämnda
riktlinjerna upp det anslag under trettonde huvudtiteln som avser ifrågavarande
åtgärder.
Anslag för utbildningsåtgärder och teknisk
konsulentverksamhet. Statens institut för företagsutveckling har beräknat de
sammanlagda kostnaderna för ett sexårigt utbildningsprogram till 15 milj. kr.,
varav 2 milj. kr. för funktionsprovning av träbearbetningsmaskiner. Med hänsyn
till den nedkortning av programtiden till fyra år och de inskränkningar i
programmets målbranscher och innehåll som jag förordat beräknar jag
totalkostnaderna för programmet till 6 milj. kr. För budgetåret 1972/73
beräknar jag medelsbehovet till 1,5 mUj. kr. I detta belopp räknar jag in 175
000 kr. för administrationskostnader vid institutet samt 150 000 kr. för
administrationsbidrag tUl branschförbund och fackliga organisationer. För
teknisk konsulentverksamhet, knuten till statens institut för
företagsutveckling, torde medelsbehovet under en fyraårsperiod uppgå till 600
000 kr. För budgetåret 1972/73 beräknar jag medelsbehovet till 150 000 kr.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl.
Maj:t föreslår riksdagen
att till Utbildningsåtgärder m. m. för möbelindustri,
snickeriindustri m. fl för budgetåret 1972/73 under trettonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 1 650 000 kr.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 19 72 72 0154
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (9)
9 kopplingar i 7 dokument.
- Prop. 1984/85:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1985/86 i texten
- Prop. 1975:1 Regeringens proposition med förslag till statsbudget för budgetåret 1975/76 i texten
- Prop. 1974:1 Statsverkets tillstånd och behov under bugetåret 1974/75 i texten
- Prop. 1973:1 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1973/74 i texten
- Rskr. 1972:196 i texten