Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om skatt på annonser och reklam, m.m.
1972 · 84 sidor, varav 76 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 76 av 84 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:58, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om skatt på annonser och reklam, m.m.
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts
proposition nr 58 år 1972 Prop. 1972: 58
Nr 58
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om skatt på annonser och
reklam, m. m.; given Stockholms slott den 17 mars 1972.
Kungl.
Maj:t viU härmed, under åberopande av bilagda utdrag av StatsrådsprotokoUet
över fmansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlätande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
G.
E. STRÄNG
Propositionens
huvudsakUga innehåll
I
syfte främst att finansiera ett utökat statiigt stöd åt dagspressen föreslås i
propositionen, att den skatt på annonser, som mfördes den 1 juli 1971,
utsträcks tUl att omfatta vissa former av reklam, bl. a. fUm-, flyg-, ljus-,
ljud- och utomhusreklam (s. k. A-mediareklam) samt trycksaksreklam. Förslaget
bygger på reklamutrednmgens betänkande (Ds U 1972: 1) Reklam I Beskattning av
reklamen, men avviker i vissa väsentliga hänseenden från det i betänkandet
framlagda skatteförslaget.
Förslaget
lämnar annonsskatten i princip orubbad. Skatten bUr således oförändrad 6 % för
annonser i dagspressen och 10 "la för andra annonser. Det nuvarande s. k.
bottenavdraget för skatt på annonsintäkter upp tUl 3 milj. kr. per år bibehålls
i fråga om dagstidningar och andra periodiska publikationer. Utanför
beskattningen stäUs även i fortsättningen annonser i medlemsblad och i
periodiska publikationer som utgör organ för rehgiösa, nykterhetsfrämjande, pohtiska,
idrottsUga och försvarsfrämjande sammanslutningar samt de handikappades
intresseorganisationer.
För
annan reklam än annonsreklam blir skatten 10 % och knyts till
produktionskostnaderna för trycksaksreklam och till de s. k. mediakost-naderoa,
dvs. kostnadema för offentliggörandet, för övrig reklam.
De
nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 november 1972. Genom den utvidgade
beskattningen beräknas statens inkomster öka med ca 50 milj. kr. per år.
1
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 58
Prop. 1972: 58
1
Förslag till
Förordning
om skatt på annonser och reklam
Härigenom
förordnas som följer.
1 §
Skatt (reklamskatt) erlägges enligt denna förordning till staten för
annons, som är avsedd att offentliggöras inom landet, och för reklam,
som är avsedd att spridas inom landet i annan form än annons.
I
denna förordning förstås med
1.
trycksak, avtryck som
framställts i flera lika exemplar i tryckpress eller genom screenförfarande,
2.
reklam, meddelande som har till
syfte att åstadkomma eller främja avsättning av vara, fastighet, nyttighet,
rättighet eller tjänst,
3.
annons, särskUt utrymme som
upplåtits eller tagits i anspråk på annat sätt i trycksak för återgivning av
text eller bild,
4.
periodisk publikation,
publikation som enligt utgivningsplan skall komma ut med normalt minst fyra
nummer om året,
5.
allmän nyhetstidning, periodisk
publikation av dagspresskaraktär som normalt kommer ut med minst ett nummer
varje vecka,
6.
reklamtrycksak, trycksak som
framställts huvudsakligen i syfte att offentliggöra reklam.
(Se vidare anvisningarna.)
2 §
Beskattningsmyndighet för reklamskatt är riksskatteverket eller,
i fråga om reklamskatt vid införsel, generaltullstyrelsen.
Om
reklamskatt vid införsel gäller 2628 §§.
3 §
Skatteplikt föreligger, om ej annat följer av 4 §, för annons enligt
1 § som avser reklam och för annan annons för vilken vederlag utgår.
4 §
Skatteplikt föreligger ej för annons i
1.
publikation som enligt 8 § 6
eller 1 förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt är undantagen från
skatteplikt för sådan skatt eller som ges ut på främmande språk för spridning
huvudsakligen utomlands,
2.
publikation eller bilaga till
publikation, när annonsen avser endast publikationen eller annat nummer av
denna eller, i fråga om bok, annan bokutgivning av samme förläggare,
3.
reklamtrycksak, när annonsen
avser utgivarens egen verksamhet.
5 §
Skatteplikt föreligger, om ej annat följer av 6 §, för reklam enligt
1 § som i annan form än annons återges
1.
i s. k. ljustidning, i eller i
anslutning till trafikmedel, butikslokal, sportanläggning, teater eller
liknande lokal, på fastighet eller allmän plats eller på annat motsvarande
sätt,
2.
genom visning av film eller
återgivning av ljud,
3.
på mässa eller utställning,
4.
i reklamtrycksak.
(Se vidare anvisningarna.)
Anm.
1 § andra stycket 1. första raden står i stencilupplagan: olika. Rättat tiU :lika
Prop. 1972: 58 3
6 §
Skatteplikt föreUgger ej för reklam som avses i
1.
5 § 1, om fråga är ohi reklam i
eUer utanför företags butikslokal, arbetsplats, trafikmedel eller liknande och
reklamen avser företaget, dess verksamhet eller utrymmet för reklamen,
2.
5 § 2, om reklamen avser
kommande verksamhet av det slag som bedrives där reklamen offentliggöres,
3.
5 § 3, om mässan eller
utställningen har permanent karaktär eller arrangeras i anslutning tUl
föreningsmöte, konferens, kongress eller hknande tillställning för en sluten
krets eller om försäljning av utställda alster utgör ett väsenthgt inslag på
mässan eller utställningen.
7
§ Riksskatteverket kan på
ansökan förordna om undantag från skatteplikt för katalog för sådan
postorderförsäljning från företag inom landet som sker i konkurrens med
motsvarande försäljning från utlandet och för reklam på sådan mässa eller
utställning som huvudsakligen riktar sig till intemationeU publik.
8
§ När synnerliga skäl
föreligger, kan Konungen förordna om ytterligare undantag från skatteplikt.
9
§ Skattskyldig är den som i
yrkesmässig verksamhet inom landet offentiiggör skattepliktig annons eller
skattepliktig reklam i annan form än annons eller framställer skattepliktig
reklamtrycksak.
Den
som bedriver verksamhet inom landet är skattskyldig för skattepliktig
reklamtrycksak som avser verksamheten och inkommer från utlandet, i den mån
skatt för trycksaken icke erlagts vid införseln.
(Se vidare anvisningarna.)
10 §
Delägare i enkelt bolag är skattskyldig i förhållande till sin an
del i bolaget. Efter ansökan av samthga delägare kan riksskatteverket
besluta, att den av delägarna som dessa föreslär tills vidare skall anses
som ensam skattskyldig för bolagets hela skattepliktiga verksamhet.
I
fråga om kommanditbolag eller annat handelsbolag är bolaget skattskyldigt. Har
skattskyldig avlidit, är dödsboet skattskyldigt. Har skattskyldig försatts i
konkurs, är konkursboet skattskyldigt.
11 §
Skattskyldighet inträder, när vederlag inflyter kontant eUer på
annat sätt kommer den skattskyldige till godo. Utgår ej vederlag, inträ
der skattskyldigheten vid offentliggörandet eller, i fråga om reklam-
trycksak, vid trycksakens färdigstäUande.
Riksskatteverket
kan efter ansökan besluta, att skattskyldighet skall inträda redan när fordran
uppkommer.
12
§ Skatten utgår för annons i
allmän nyhetstidning med 6 procent av beskattningsvärdet och annars med 10
procent av beskattningsvärdet.
13
§ Beskattningsvärdet utgöres i faU
som avses i 3 § samt 5 § 1 och 2 av vederlaget och i fall som avses i 5 § 3 av
det vederlag som utgår för upplåtelse av utrymme för reklamen.
I
fall som avses i 5 § 4 utgöres beskattningsvärdet av sådan del av vederlaget
som avser likvid för sättning, kliché, reproduktionsarbete, tryckplåt eller
cylinder, papper eUer annat tryckunderlag, tryckfärg, tryckning och bokbinderiarbete.
Har den som utför tryckningen ej själv
Prop. 1972: 58 4
eller
genom underleverantör utfört sådant arbete eller tillhandahållit sådan
materiel, skall värdet av arbetet eUer materielen inräknas i beskattningsvärdet
med ledning av uppgifter från den som bestäUt trycksaken. Lämnas icke sådan
uppgift, skall beskattningsvärdet uppskattas efter vad som är skäligt.
Utgår
icke vederlag för skattepliktig annons eller skattepliktig reklam i annan form
än annons eller understiger vederlaget uppenbarligen vad som är skäligt, utgöres
beskattningsvärdet av belopp som svarar mot skäligt vederlag.
I
beskattningsvärdet inräknas ej beloppet av reklamskatt eUer annan stathg skatt
eller avgift.
(Se vidare anvisningarna.)
14 §
I fråga om företag, som bedriver postorderförsäljning, får skat
ten på företagets postorderkatalog nedsättas med 70 procent, om före
tagets försäljning av sådana varor som presenteras i katalogen normalt
tUl mer än hälften sker i form av postorderförsäljning.
Sker
högst hälften av försäljning enligt första stycket i form av postorderförsäljning,
får nedsättaingen beräknas på så stor del av skatten för katalogen som svarar
mot postorderförsäljningens andel av förstnämnda försäljning. Nedsättning får
dock ske endast om postorderförsäljningen utgör minst 10 procent av
försäljningen eller uppgår till minst 5 miljoner kronor.
Nedsättning
av skatt enligt första eller andra stycket prövas av riksskatteverket efter
ansökan av postorderföretaget.
(Se vidare anvisningarna.)
15
§ Redovisning för reklamskatt
sker för bestämda redovisningsperioder. Riksskatteverket kan besluta att den
som äger två eller flera periodiska publikationer skall lämna särskUd
redovisning för varje sådan publikation.
16
§ I fråga om periodisk
publikation föreligger redovisningsskyldighet endast om det sammanlagda
beskattningsvärdet av publikationens annonser för helt kalenderår överstiger 60
000 kronor. I annat fall föreligger redovisningsskyldighet endast om
sammanlagda beskattningsvärdet för helt kalenderår överstiger 60 000 kronor
eller, beträffande reklam som skattskyldig offentliggör eller framställer för
egen räkning, 20 000 kronor.
Reklamtrycksak,
för vilken skattskyldighet föreligger enligt 9 § andra stycket, anses som
reklam framställd för egen räkning.
(Se vidare anvisningarna.)
17
§ Vederlag hänföres till den
redovisningsperiod då vederlaget er-häUits eller, i fall då beslut enligt 11 §
andra stycket meddelats, fordran uppkommit. Värdet av skattepliktig annons
eller reklam, för vilken vederlag ej utgått, hänföres till den
redovisningsperiod då offentliggörandet skett eller, i fråga om
reklamtrycksak, trycksaken färdigställts.
18
§ Lämnas återbäring, bonus eUer
annan förmån, som icke utgör s. k. vUlkorlig rabatt, i efterhand och avser
förmånen något för vilket skattskyldighet inträtt, får avdrag för den del av
den tidigare redovisade skatten som belöpt på förmånen göras i den ordning som
gäller för den skattskyldiges redovisning för reklamskatt. Avser förmånen sådan
Prop. 1972: 58 5
annons
i periodisk publikation, för vilken skattskyldighet inträtt under tidigare
kalenderår, får avdraget dock ej överstiga den skatt som den skattskyldige erlagt
eller haft att erlägga för det tidigare året minskad med belopp som
återbetalats enligt 24 § andra stycket.
Uppkommer
förlust på fordran för vUken reklamskatt redovisats, äger första stycket
motsvarande tillämpning. Har avdrag för skatt för sådan fordran gjorts och
inflyter därefter betalning, skall redovisning åter lämnas för den skatt som
belöper på det betalda beloppet.
19 §
Skattskyldig, som ej är undantagen från redovisningsskyldighet,
skall anmäla sig för registrering hos riksskatteverket senast två veckor
innan verksamhet som medför skattskyldighet börjar eller övertages.
Anmälan göres på blankett enligt fastställt formulär. Ändras förhällan
de som uppgivits i anmälningshandling skall riksskatteverket underrät
tas inom två veckor efter ändringen.
Om
verkställd registrering utfärdar riksskatteverket särskilt bevis som sändes
till den skattskyldige.
För
att avgöra om skattskyldighet föreligger kan riksskatteverket infordra uppgift
från näringsidkare som ej anmält sig för registrering.
20
§ Underlåter någon att göra
anmälan eller lämna undertättelse eller uppgift enligt 19 §, kan riksskatteverket
förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldighet. Försuttet vite utdömes av
verket.
21
§ Skattskyldig, som ej är
undantagen från redovisningsskyldighet, skall utan anmaning lämna deklaration
rörande det sammanlagda beskattningsvärde för vilket skatt skall redovisas
(den skattepliktiga omsättningen) för varje redovisningsperiod.
Redovisningsperiod omfattar två månader. Redovisningsperioderna är januari och febmari,
mars och april, maj och juni, juli och augusti, september och oktober samt november
och december.
När
särskilda skäl föreligger, kan riksskatteverket besluta att redovisningsperiod
tills vidare skall vara halvt eUer helt kalenderår.
22
§ Deklaration enligt 21 § skall
lämnas tUl riksskatteverket senast den 5 i andra månaden efter utgången av den
redovisningsperiod som deklarationen avser. Om synnerliga skäl föreligger, kan riksskatteverket
medge att skattskyldig får lämna deklarationen senare.
23
§ Har skattskyldig att redovisa
skatt för annons i reklamtrycksak, får den skattskyldige vid redovisning för
reklamskatt göra avdrag för sådan skatt som han utgivit för trycksaken.
Avdraget får dock ej överstiga beloppet av skatten på annonser i trycksaken.
Avdrag
enligt första stycket får göras i redovisningen för den redovisningsperiod då
skattskyldigheten inträtt.
24 §
I fråga om självständig periodisk publikation, för vilken den
skattepliktiga omsättningen av annonser kan förväntas med säkerhet
icke överstiga 3 miljoner kronor för helt kalenderår, får riksskattever
ket medge befrielse tills vidare från skyldighet att inbetala reklamskatt.
TUl
skattskyldig, som redovisat reklamskatt för annonser i självständig periodisk
publikation, återbetalar riksskatteverket så stor del av den erlagda skatten
för ett kalenderår som svarar möt en skattepliktig omsättning om högst 3
miljoner kronor för helt år. Återbetalningen sker
Prop. 1972: 58 6
efter
utgången av varje halvt kalenderår. För första halvåret av ett kalenderår får
återbetalat belopp ej överstiga skatten på en omsättning om 1 500 000 kronor.
Om
synnerliga skäl föreligger, kan riksskatteverket återbetala skatt tidigare än
som anges i andra stycket.
25
§ Har skattskyldig erlagt
reklamskatt trots att redovisningsskyldighet icke förelegat, återbetalar riksskatteverket
det sålunda erlagda beloppet.
26
§ I fråga om reklamtrycksak som
är skattepliktig enligt 5 § 4 och som införes till landet uppkommer skyldighet
att erlägga reklamskatt vid införseln. Skattskyldig är den som i tullhänseende
är att anse som vamhavare.
27
§ Reklamskatt vid införsel
utgår med 10 procent av beskattningsvärdet. Som beskattningsvärde anses varans
värde beräknat enhgt 3 § tulltaxeringsförordningen (1960: 391). Visas att detta
värde innefattar kostnad som ej ingår i beskattningsvärde enligt 13 § andra
stycket, skaU beskattningsvärdet reduceras i motsvarande mån.
28
§ Reklamskatt vid införsel
fastställes och uppbäres i den ordning som gäller för tull. Bestämmelser om
påförande och erläggande av tull samt om besvär över tullmjTidighets beslut i
fråga om tull gäller i tilllämpliga delar beträffande reklamskatt i den mån
Konungen icke förordnar annat.
29
§ Förordningen (1959: 92) om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning äger tillämpning på reklamskatt. Bestämmelsema
i 46 § nämnda förordning gäller även beträffande reklamskatt vid införsel.
Förordningens bestämmelser om kontroll hos annan än skattskyldig äger
tillämpning på varje näringsidkare här i landet för vars räknmg annons eller
reklam i annan form än annons offentliggöres eller reklamtrycksak framställes.
30
§ Skattskyldig skall under en
tid av två år bevara ett exemplar av varje trycksak som han framställt.
31
§ Talan mot beslut enUgt 7 §,
11 § andra stycket, 21 § andra stycket, 22 § eller 24 § första eller tredje
stycket föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Talan
mot beslut i fråga om utdömande av vite enligt 20 § föres hos kammarrätten
genom besvär.
Mot
beslut av riksskatteverket enligt 10 § första stycket, 14 eller 15 § eller mot
beslut om föreläggande av vite får talan ej föras.
Anvisningar
tUl
1 §
Meddelande
anses som reklam även när meddelandet innefattar erbjudande om inköp eller
motsvarande.
Med
avsättning förstås försäljning eller annan omsättning som normalt sker mot
vederlag.
Prop. 1972: 58 7
BUaga
tUl annan publikation än reklamtrycksak anses som annons i publikationen.
tiU
5 §
Brevpapper,
kuvert, affärshandling och annan kontorsmateriel, förpackning, annat
emballage, etUsett och annat alster med tryck av underordnad betydelse med
hänsyn till användningen anses icke utgöra reklamtrycksak.
Trycksaker
av följande slag anses ej utgöra reklamtrycksak, om de icke alls eller i endast
ringa mån innehåller argumentering för försäljning eller annan omsättning (säljargumentering),
nämUgen:
1.
prisHsta, offertpärm,
2.
teknisk produktbeskrivning,
sortiments-, lager- eller reservdelskatalog, s. k. referenslista,
3.
instmktionsbok, monterings-
eller bmksanvisning, skötselföreskrift, garantisedel,
4.
förteckning över
märkesverkstäder eller återförsäljare, annan adresslista,
5.
receptsamling som ej nämner
eller framhäver visst företags produkter,
6.
undervisningsmateriel,
7.
verksamhetsberättelse som är
avsedd huvudsakligen för anställda, medlemmar eUer aktieägare, annan trycksak
som är avsedd huvudsakligen för anställda,
8.
kalender eller liknande
trycksak,
9.
trycksak som har historiskt,
tekniskt, ekonomiskt eller annat vetenskapligt innehåll.
Förekomst
av endast företags namn, vammärke, symbol för företag, teknisk avbildning av
produkt eller teknisk upplysning om produkt eUer företag eller liknande i
trycksak, som avses i föregående stycke, anses ej som säljargumentering.
tiU
9 §
Verksamhet
anses som yrkesmässig när inkomsten därav utgör inkomst av rörelse, jordbmksfastighet
eller annan fastighet enligt kommunalskattelagen (1928: 370). TUl yrkesmässig
verksamhet hänföres även statens eller kommuns arrangerande av mässa eller
utställning. Verksamhet som ej utgör rörelse enligt kommunalskattelagen anses
som yrkesmässig, när den innefattar ej enbart enstaka tillhandahållande av
skattepliktig annons eller skattepliktig reklam.
Har
innehavare av publikation träffat avtal med annan om rätt för denne att upplåta
utrymme i publikationen för annons och uppbära vederlaget härför, är endast den
sistnämnde skattskyldig. Motsvarande gäller i fråga om reklam enligt 5 §.
Har
tryckeri åtagit sig att för annans räkning framställa reklamtrycksak och
anlitas underleverantör för uppdraget, är underleverantören ej skattskyldig.
till
13 §
Med
vederlag avses, när skattskyldighet inträder enligt 11: § första stycket, den
likvid som erhålles kontant eller som i annan form kommer den skattskyldige
till godo och, när skattskyldighet mträder enligt
Prop. 1972: 58 8
11
§ andra stycket, det avtalade priset, däri inräknat avtalade pristillägg enligt
faktura eller annan handling.
Från
vederlag får ej avräknas s. k. villkorlig rabatt som utgår vid betalning i efterhand
inom viss tid. Utställes växel eller annat skuldebrev för betalningen, utgöres
beskattningsvärdet av belopp enligt sådan handling med tUlägg av vederlag som
dämtöver kommit den skattskyldige tUl godo. Avdrag får ej göras för diskonto
vid diskontering av sådant skuldebrev.
Utgår
i fråga om reklamtrycksak gemensamt vederlag för prestationer som skall
inräknas i beskattningsvärdet och för andra prestationer, bestämmes
beskattningsvärdet efter uppdelning av vederlaget efter skälig grund. Motsvarande
gäller när gemensamt vederlag utgår för skattepliktig annons eller
skattepliktig reklam och annan prestation.
Kan
beställaren visa att kliché eller annan vara, vars värde skall inräknas i
beskattningsvärdet för reklamtrycksak, tidigare använts vid framställning av
skattepliktig trycksak och att beställaren därvid påförts reklamskatt för
värdet av varan, skall skatt ej beräknas på nämnda värde.
Skäligt
värde enligt 13 § tredje stycket bestämmes enligt ortens pris enligt samma gmnder
som föreskrives för saluvärde i kommunalskattelagen (1928: 370).
Beskattningsvärdet
av särtryck utgöres av den faktiska kostnaden för framställning av särtrycket.
tUl
14 §
Med
postorderkatalog avses skattepliktig trycksak som används vid postorderförsäljning
under fömtsättning att den presenterar säljarens hela eller så gott som hela
sortiment av varor och att sortimentet har stabilitet över tiden och sådan
bredd som motsvarar normalt butikssortiment i branschen.
Med
postorderförsäljning avses i denna paragraf försäljning i detaljhandel i
vilken
1.
försäljningserbjudande sker via
trycksak eller annons utan besökskontakt mellan säljare och köpare,
2.
ordergivning sker per post
eller per telefon utan besökskontakt mellan säljare och köpare,
3.
varuleverans sker per post eUer
järnväg eller med annat transportmedel till av köparen uppgiven adress och
4.
försäljning sker i konkurtens
med butiker som har möjlighet att exponera varoma.
tUl
16 §
Redovisningsskyldighet
för delägare i enkelt bolag bestäms av om-fattamgen av bolagets skatteplUctiga
verksamhet.
1.
Denna förordning träder i kraft
den 1 november 1972, då förordningen (1971: 170) om annonsskatt upphör att
gälla.
2.
Den nya förordningen gäller i
fall då skattskyldighet enligt 11 § inträder den 1 november 1972 eUer senare,
om ej annat följer av 3.
3.
Den upphävda förordningen
gäller fortfarande i fråga om annons som införts i publikation utgiven före den
1 november 1972 eller för
Prop. 1972: 58 9
vilken
skattskyldighet enligt samma förordning inträtt före nämnda tidpunkt.
4. Den
som kan antagas vara skattskyldig enligt den nya förordning
en från och med den 1 november 1972 skall före nämnda dag anmäla
sig för registrering hos riksskatteverket.
För
att avgöra om anmälnmgsskyldighet föreligger kan riksskatteverket före den 1
november 1972 infordra uppgift från den som kan antagas bli skattskyldig.
I
fråga om anmälan enligt första stycket och uppgift enligt andra stycket äger 20
§ motsvarande tillämpning.
5. Ytterligare
föreskrifter för ikraftträdandet av denna förordning
meddelas av Konungen.
2
Förslag till
Lag
om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
Härigenom
förordnas, att 1 § förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Bestämmelserna i denna för- Bestämmelsema i denna förord-
ordning
skola, i den mån sär- ning skola, i den mån särskild
skild föreskrift därom lämnas, äga föreskrift därom lämnas, äga till
tillämpning å skatt eUer annan av- lämpning å skatt eller annan av
gift som utgår vid tillverkning gift som utgår vid tillverkning,
eller försäljning av varor inom ri- försäljning eller förbrukning av
ket eller i samband med annan vara inom landet eller i samband
därmed jämförlig verksamhet med annan därmed jämförlig verk-
(s k a 11). samhet (s k a 11).
Vad i denna förordning sägs om vara äger motsvarande tillämpning på
annan nyttighet och på tjänst.
Denna
lag träder i kraft den 1 november 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
Förslag till
Lag
om ändring i skattebrottslagen (1971: 69)
Härigenom
förordnas, att 1 § skattebrottslagen (1971:69) skaU ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt
1. förordningen
(1908: 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter, förordnmgen (1927:321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar, kommunalskattelagen (1928: 370), förordningen (1933: 395) om
ersättningsskatt, förordningen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt,
förordningen (1946: 324) om skogsvårdsavgift, förordningen (1947:576) om
statlig inkomstskatt, förordningen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt,
förordningen (1958: 295) om sjömansskatt, förordningen (1970: 99) om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,
opaginerad Kontrollera mot PDF
2. förordningen (1941:
251) om särskild varuskatt, förordningen (1943: 477) om skatt å vissa pälsvaror,
förordningen (1948: 85) om försäljningsskatt, förordningen (1953: 396) om accis
å fettemul-sion m. m., förordningen (1953: 397) angående avgift för fettva-ror
som användas för framstäUning av fettemulsion m. m., förordningen (1956: 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, förordningen (1957: 262)
om allmän energiskatt, förordningen (1960: 253) om tillverkning och
beskattning av malt-och läskedrycker, förordningen (1960: 258) om
utjämningsskatt å vissa varor, förordningen (1961: 372) om bensinskatt,
förordningen (1961:394) om tobaksskatt, förordningen (1961: 653) om
bränn-oljeskatt, stämpelskatteförordningen (1964: 308), förordningen (1964:352)
om gasolskatt, förordningen (1966:21) om särskUd skatt på motorbränslen,
förordningen (1968:430) om mervärdeskatt, förordningen (1971: 170) om annonsskatt,
'
Senaste lydelse 1971: 800.
2. förordningen
(1941:251) om särskild vamskatt, förordningen (1943: 477) om skatt å vissa pälsvaror,
förordningen (1948: 85) om försäljningsskatt, förordningen (1953:396) om accis å
fettemulsion m. m., förordningen (1953: 397) angående avgift för fettva-ror
som användas för framställning av fettemulsion m. m., förordningen (1956: 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall, förordningen (1957:
262) om allmän energiskatt, förordningen (1960: 253) om tiUverkning och
beskattning av malt- och läskedrycker, förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, förordningen (1961: 372) om bensinskatt, förordningen (1961:
394) om tobaksskatt, förordningen (1961:653) om brännoljeskatt, stämpelskatteförordningen
(1964: 308), förordningen (1964: 352) om gasolskatt, förordningen (1966: 21) om
särskild skatt på motorbränslen, förordningen (1968:430) om mervärdeskatt, förordnmgen
(1971: 170) om annonsskatt, förordningen (1972: 000) om skatt på annonser och
reklam.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972: 58 H
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
3.
lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring i vad avser obligatorisk försäkring,
lagen (1955: 469) angående omreglering av vissa er-sättaingar enhgt lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m., förordningen
(1960: 77) angående byggnadsforskningsavgift, lagen (1961: 300) om
redareavgift för sjöfolks pensionering, lagen (1962: 381) om allmän
försäkring, lagen (1962: 398) om finansiering av folkpensioneringen,
förordningen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift, lagen (1970: 742) om
lönegarantiavgift, lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift.
Lagen gäller även
preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande skatt som avses i
uppbördsförordningen (1953: 272).
Lagen tillämpas ej om
skatten eller avgiften fastställes eUer uppbäres i den ordning som gäUer för tuU
och ej heller beträffande restavgift, skattetillägg eller liknande avgift.
Denna
lag träder i kraft den 1 november 1972.
Prop. 1972: 58 12
Utdrag
av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet på Stockhohns slott den 17 mars 1972.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST,
ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT.
Chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om skatt på reklam och anför.
Inledning
I
1971 års finansplan (prop. 1971: 1, bil. 1, s. 24) aviserade jag att regeringen
avsäg att lägga fram förslag om skatt på annonsering i pressen. Förslaget härom
presenterades sedan för 1971 års riksdag i prop. 1971: 28. Intäkterna av
skatten angavs i sin helhet vara avsedda för utökat statligt stöd till
pressen, dels genom ett särskilt produktionsbidrag, dels genom utvidgad statiig
informationsverksamhet. Förslag om dessa åtgärder förelades riksdagen i prop.
1971: 27 och 1971: 56.
Annonsskatten
föreslogs utgöra 6 "la på annonser i dagspressen och 10 "la på
annonser i annan press. I propositionen erinrades om att re-klamutredningeni
sedan en tid tillbaka behandlade frågan om en allmän avgiftsbeläggning av
reklamen. Utredningens arbete beräknades bli slutfört under år 1971 och
resultera i förslag om en allmän reklampålaga. Den föreslagna annonsskatten
kunde mot denna bakgrund ses som inledningen till en konunande generell
beskattning av reklam eller som en provisorisk åtgärd i avvaktan på att en
sådan beskattning införs.
Skatteutskottet
(SkU 1971: 30) föreslog, att skatteförslaget med vissa ändringar skulle antas
av riksdagen. I betänkandet uttalade utskottet bl. a. följande.
Den
föreslagna annonsskatten bör som ovan nämnts betraktas som ett provisorium med förhåUandevis
kort giltighetstid, eftersom redan nästa års riksdag kan väntas få ta ställning
till förslag om en allmän reklamskatt. Medvetandet härom torde avhålla annonsörerna
frän att vidta några mer radikala förändringar till tidningarnas nackdel med anledning
av att annonsskatten införs. Utskottet har genom detta uttalande inte tagit
ställning till frågan om införande av en reklamskatt. Denna fråga får
självfallet prövas i vanlig ordning, när förslag härom framläggs. Utskottet
vill emellertid förutskicka att om förslag om reklamskatt inte framläggs eller
om ett sådant förslag inte kan godtas, frågan om annonsskatten bör omprövas.
1
Tillkallad av chefen för kommunikationsdepartementet med stöd av bemyndigande
den 14 oktober 1966.
Prop. 1972:58 13
Riksdagen godkände vad skatteutskottet föreslagit (rskr
1971: 181). Förordningen (1971: 170) om annonsskatt trädde i kraft den 1 juli
1971. Även de föreslagna ätgärdema om utökat presstöd godkändes av riksdagen.
Reklamutredningeni har den 21 januari 1972 lämnat
betänkandet Reklam I Beskattning av reklamen (Utbildningsdepartementet 1972:
1; SOU 1972: 6). I betänkandet framläggs förslag om en allmän
reklam-beskattning med skattesatsen 10 "lo.
Utredningen har inte varit enig. En majoritet bestående av
ordföranden och ytterligare 5 ledamöter förordar att en allmän reklampålaga införs
i reklampolitiskt syfte, under det att en minoritet av 4 ledamöter motsätter
sig sådan beskattning och dessutom uttalar sig för att annonsskatten slopas.
En ledamot har avstått från att ta stäUning i skattefrågan. TUl stöd för sin
uppfattning åberopar majoriteten att en reklampä-laga är ett verksamt medel för
att åstadkomma en önskvärd dämpning av reklamens volym och dessutom kan
användas för att stimulera till ett mer informativt innehåll och en från
konsumentsynpunkt mer godtagbar utformning. Utredningens överväganden härvidlag
anges dock inte vara avslutade i och med det framlagda förslaget utan
utredningen avser att återkomma med ytterligare förslag med speciellt sikte på
att utnyttja skatteinstrumentet som ett medel att styra reklamens innehåll.
Minoriteten avvisar principiellt tanken pä en reklampälaga
i någon form pä den gmnden att en sådan pålaga är ett otjänligt reklampolitiskt
medel. Man finner det olyckligt och otillfredsställande att utredningen avger
ett förslag om en reklampolitisk åtgärd innan någon egentlig analys av mål och
verkningar kunnat genomföras.
Samtliga ledamöter i utredningen har deltagit i arbetet
med den tekniska utformningen av reklampålagan för att göra denna tekniskt så
tillfredsställande som möjligt. I stor utsträckning har därvid enighet nätts
rörande utformningen av pålagan. I den mån så inte är fallet kommer detta att
redovisas i det följande.
Över utredningens betänkande har yttranden avgivits av
kammarrätten i Göteborg, riksskatteverket (RSV), generaltullstyrelsen,
poststyrelsen, kommerskollegium, konsumentombudsmannen (KO), näringsfrihetsombudsmannen
(NO), marknadsrädet, statens konsumenträd, statens institut för
konsumentfrågor. Affischeringsföretagens förening, AB FUmkontakt SF-Sandrews,
Förenad filmreklam AB, Föreningen svensk fackpress (FACTU), Kooperativa förbimdet
(KF), Landsorganisationen i Sverige (LO) med bifogande av yttrande från
Svenska metallindu-
' Ledamöter generaldirektören Nils Hörjel, tiUika
ordförande, riksdagsledamoten Karin Andersson, f. d. riksdagsmannen Johannes
Blidfors, chefredaktören Sven Gerentz, statssekreteraren Nils-Olov Hasslev,
direktören Lars G. Johnsson, författaren Sven Lindqvist, förste
forskningssekreteraren Ursula WaUberg, direktörerna Lars Wiege och Carl-Henrik
Winqwist samt professorn Karl-Erik Wäme-ryd.
Prop. 1972: 58 14
striarbetareförbundet
, Lantbrukarnas riksförbund. Postorderföretagens samarbetskommitté. Svensk industriföréning,
Svenska annonsörers förenmg. Svenska bokbindareförbundet, Svenska litografförbundet,
Svenska Ijusreklamförbundet, Svenska plantskolomas riksförbund. Svenska
reklambyrå förbundet. Svenska tidningsutgivareföreningen (TU), Svenska
typografförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
direktreklamförening, Sveriges grafiska arbetsgivare- och
industriorganisationer, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO) med bifogande av yttrande frän Svenska
skrivbyrå- och kontorstryckeriförbundet samt Sveriges konditor-förening ,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges marknadsförbund
och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Flertalet handelskammare har
därjämte, efter remiss från kommerskollegium, yttrat sig i frågan.
Dessutom
har yttranden över betänkandet inkommit från Elevkåren vid Grafiska institutet,
Folkpartiets ungdomsförbund, Stockholms fastighetsägareförening, Svenska
företagares riksförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och
Tidningarnas arbetsgivareförening.
Härjämte
har ett flertal skrivelser med olika uttalanden i reklamskattefrågan inkonunit
till finansdepartementet.
Utredningen
har i betänkandet också berört frågan om hur pressens ekonomi påverkas av den
föreslagna beskattningen, som bl. a. innebär att skatten på annonser i
dagstidningar höjs från 6 "lo till 10 "la. Utredningen har därvid
pekat pä att stöd till pressen utgår inte endast direkt i form av
produktionsbidrag och statlig informationsverksamhet utan också indirekt genom
det i annonsskattesystemet inbyggda bottenavdraget, som erbjuder skattefrihet
i praktiken på skattepliktiga annonsintäkter upp tUl 3 milj. kr. för år.
Utredningen diskuterar olika tekniska lösningar för att undvika negativa
konsekvenser för pressens del av den föreslagna skatteomläggningen. Vad som
diskuterats är ett bottenavdrag av samma slag som nu finns i annonsskatten
eller ett kompletterande allmänt produktionsbidrag knutet till mängden
redaktionell text. Utredningen har funnit att någon form av kompenserande
åtgärd är nödvändig särskilt med tanke på dagspressen men har inte tagit stäUning
till vilket av de två alternativen som bör föredras. Detta anges vara en
press-politisk fråga som utredningen inte sett som sin uppgift att ta ställning
till.
Skälet
för att jag redan nu innan utredningen hunnit vidareutveckla sitt förslag om
reklamskatt tar upp frågan om införandet av en genereU reklampälaga är främst
att det enhgt min uppfattaing är nödvändigt att utöka det nuvarande stödet till
pressen. En utbyggnad av annonsskatten till en mera allmän reklamskatt ger de
ekonomiska möjligheterna härtill. En sådan omläggning innebär också att
missgynnandet av pressen i förhållande tUl andra reklammedia upphör. Den
dämpning
Prop. 1972:58 15
av
reklamutbudet, som kan bli följden av reklamskatten, bör enligt min mening ses
som en positiv effekt.
Frågan
om ett utökat stathgt presstöd behandlas i en särskild proposition, varför jag
i detta sammanhang kommer att beröra presstödsfrågan endast i den mån denna har
direkt samband med skatteförslaget.
Utredningen
har den 31 januari 1972 avlämnat ytterligare ett delbetänkande, Reklam II Beskrivning
och analys. I samband med avlämnandet av nämnda betänkande har utredningen
anfört att den avser att i senare ddbetänkanden behandla bl. a. frågan om
reklamsändningar i television och redovisa en analys av visst statistiskt
material. Betänkande II har av utredningen distribuerats tUl remissorganen
för att finnas tillgängligt vid utformningen av remissyttrandena över
utredningens skatteförslag.
GäUande
regler
I
inkomstskattehänseende betraktas reklamkostnader på samma sätt som andra
kostnader. Detta innebär att kostnader för reklam är avdragsgilla vid
inkomsttaxeringen, när de uppkommit i exempelvis förvärvskällan inkomst av
rörelse eller inkomst av jordbruksfastighet. Någon begränsning i avdragsrätten
motsvarande vad som gäller t. ex. för representation förekommer inte
beträffande reklamkostnader.
På
den indirekta beskattningens område beskattas reklam dels enligt förordningen
(1971: 170) om annonsskatt (AF), dels enligt förordningen (1968: 430) om
mervärdeskatt (ME).
Enligt
AF erläggs annonsskatt för upplåtelse mot vederlag av annonsutrymme i allmän
nyhetstidning eller i annan periodisk publikation som ges ut inom landet eller
i bilaga till sådana publikationer.
Annonsskatt
utgår såväl för kommersiell reklam som för alla andra slags meddelanden på
betalt utrymme. Med allmän nyhetstidning avses publikation av
dagspresskaraktär, som normalt kommer ut med minst ett nummer varje vecka. Med
annan periodisk publikation förstås pub-Ukation som enligt utgivningsplan
kommer ut med normalt minst fyra nummer om året.
Skattskyldig
är ägaren till yrkesmässigt utgiven publikation av nyss nämnt slag.
Skattskyldighet föreligger dock inte för den som ger ut medlemsblad eller
publikation som utgör organ för sammanslutning med närmare angiven ideell inriktning.
Vidare gäller undantag i vissa fall för utgivare av personaltidning, program
eller katalog. Också den som ger ut publikation på främmande språk för
spridning enbart utomlands är undantagen från skattskyldighet.
Skattskyldighet
inträder i normalfallen när vederlag inflyter kontant eller på annat sätt
kommer den skattskyldige tillgodo.
Prop. 1972: 58 16
Skattesatsen
är 6 "/o av beskattningsvärdet för annons i aUmän nyhetstidning och 10 "lo
av beskattningsvärdet för annons i annan periodisk publikation.
Beskattningsvärde är vederlaget för det upplåtna annonsutrymmet med undantag
av annonsskatt och annan statlig skatt eller avgift.
Redovisningen
av annonsskatt sker i regel särskilt för varje publikation.
Redovisningsskyldighet föreligger inte om annonsintäktema för publikationen ej
överstiger 60 000 kr. för kalenderår.
Redovisnhigen
sker för bestämda redovisningsperioder om två kalendermånader. Skattskyldig
skall utan anmaning lämna deklaration rörande sin skattepliktiga omsättning
för varje redovisningsperiod.
Till
den del inbetalad annonsskatt avser en annonsomsättning av högst 3 milj. kr. restitueras
skatten halvårsvis tUl samtliga redovisningsskyldiga. Outnyttjad restitutionsrätt
under första halvåret kan överföras tiU det andra halvåret inom ramen för det
angivna totalbeloppet 3 milj. kr. och omvänt. Ränta utgår inte pä restituerad
skatt.
Antalet
registrerade skattskyldiga uppgår till ca 360, varav något fler än 70 kan beräknas
ha annonsintäkter överstigande 3 milj. kr.
Riksskatteverket
är beskattningsmyndighet för annonsskatten.
Mervärdeskatten,
som infördes den 1 januari 1969, är en genereU skatt på yrkesmässig omsättning
inom landet av varor, tjänster och vissa byggnader samt på importen av varor
till landet. Skatten utgår på omsättning i samtiiga led i produktions- och
distributionskedjan. Varje skattskyldig har rätt att i sin
mervärdeskatteredovisning till staten enligt härför gällande
deklarationsförfarande från skatten på egen omsättning dra skatt som utgått på
förvärv av varor, tjänster och byggnader för den skattepliktiga verksamheten.
Därmed erlägger varje skattskyldig endast så mycket i skatt som svarar mot det
mervärde han tUl-skapat genom bearbetning, hantering eller annan egen insats.
Den angivna avdragsrätten är i princip generell och omfattar således skatt på
anskaffningar och inköp av såväl investerings- som omkostnadskaraktär.
Restitution sker, när skatten på inköpen under en redovisningsperiod överstiger
skatten på omsättningen under perioden.
Genom
denna utformning av skatten blir den slutliga effekten densamma som om hela
skatten tagits ut enbart i sista ledet på skattepliktiga omsättningar tUl sluthga
konsumenter. Mervärdeskatten kan därför betraktas som en renodlad skatt på den
slutliga konsumtionen inom landet av varor och tjänster. Den verkar samtidigt
neutralt från säväl konsumtions- som konkurrenssynpunkt.
Mervärdeskatten
omfattar även varor och tjänster för reklam. I fråga om varor bygger
mervärdeskatten på en genereU skatteplikt med specifikt angivna undantag.
Något undantag som kan gälla reklamvaror finns inte. Med vara likställs vissa
rättigheter, bl.a. rätt till fotografisk bild
Prop. 1972: 58 17
och
till kinematografisk film som avser reklam, undervisning eller information.
Upplåtelser som avser sådana rättigheter är således skatte-, pliktiga.
I
fråga om tjänster gäller att de tjänster som omfattas av skatten är specifikt
angivna i förordningen hksom de inskränkningar som gjorts i denna skatteplikt.
Bland de tjänster som omfattas av skatteplikten är annonsering och reklam. Med
annonsering avses enhgt förordningen såväl ackvisition och utformning av annons
som införande av annons, dvs. upplåtelse av annonsutrymme i tidning eller annan
pubHkation eller i s. k. ljustidning.
Någon
definition av begreppet reklam finns inte i förordningen. Frågan har
emellertid behandlats av riksskattenämnden i anvisningar till ledning för
beskattningsmyndigheterna. Enligt nämndens uttalanden består reklam av skilda
metoder att i kommersiellt syfte påverka människor att handla i enlighet med
det inflytande för vUket de utsätts. Som reklam bör även betraktas information
från den offentliga sektorn som sker under former som i allt väsentligt
överensstämmer med kommersiell reklam.
Vissa
särskilda inskränkningar. gäUer i beskattningen av reklam. En inskränkning
gäller reklam i vissa tryckalster som är undantagna från skatteplikt. Sålunda
föreligger inte skatteplikt för reklam i medlemsblad eller i periodiska
publikationer, som väsentHgen framstår som organ för sammanslutning med
huvudsakligt syfte att verka för religiöst, nykterhetsfrämjande, politiskt, idrottsligt
eUer försvarsfrämjande ändamål eller att företräda handikappade medlemmar.
Vidare gäller undantag från skatteplikt för reklam i personaltidningar, program
och kataloger som utges av någon som ej är skattskyldig till mervärdeskatt.
Ett
annat undantag har tillkommit för att tillgodose kravet på neutralitet i
beskattningen. Detta undantag gäller sådan annonsering och annan reklam för
utländsk uppdragsgivares räkning som avser skattepliktiga varor eller tjänster
eller sådana varor och tjänster som är undantagna från skatteplikt med rätt
för den skattskyldige att göra avdrag för ingående mervärdeskatt. Motivet för
denna inskränkning i reklambeskattningen är att utiändska företagare normalt
inte är skattskyldiga till mervärdeskatt. De saknar därmed den möjlighet som
tillkommer skattskyldiga svenska företagare att i deklarationerna för
mervärdeskatt göra avdrag för skatt på kostnader för verksamheten.
Ytterligare
en inskränkning i mervärdeskatten är här av intresse. Som tidigare nämnts
hänförs till vara även rätt till bl. a. reklamfilm och därmed föreligger
skatteplikt för upplåtelse av sådan rätt. Samtidigt gäller emellertid undantag
från skatteplikt för visning av kinematografisk film. Detta undantag är
generellt och omfattar även visning av reklamfilm.
Av
det anförda framgår att en genereU beskattning av reklam sker
2
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 58
Prop. 1972: 58 18
inom
mervärdeskattens ram. Denna beskattning medför dock endast i begränsad omfattning
en faktisk skattebelastning med återverkningar på prisbildningen. För de
skattskyldiga till mervärdeskatt elimineras be-skattaingen genom den i systemet
inbyggda avdragsrätten. För andra än skattskyldiga medför skatteplikten för
såväl reklam som annonsering en faktisk belastning.
Bank-
och försäkringsrörelser är exempel på verksamheter som inte omfattas av
skattskyldighet till mervärdeskatt. Detsamma gäller i fråga om sjukvård,
läkarvård, tandläkarvård och andra tjänster av personlig natur samt offentliga
verksamheter av olika slag. Inom dessa områden utgör mervärdeskatten en del av
kostnaderna för alla förvärv för den verksamhet som bedrivs.
Reklambeskattning
utomlands
Utredningen
har låtit inhämta uppgifter om förekomsten av särskUd reklambeskattning i
utlandet. Av det införskaffade materialet, som dock inte representerar någon
fullständig kartläggning, framgår att ohka former av skatt på reklam
förekommer eller diskuteras för närvarande i en del länder.
Liksom
i Sverige gäller att mervärdeskatter i utlandet omfattar även varor och
tjänster för reklam. Mervärdeskatt utgår således pä reklam men verkningarna
därav för de skattskyldiga till mervärdeskatt elimineras normalt genom den i
systemet inbyggda avdragsrätten. Mervärdeskatter förekommer i Belgien,
Danmark, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Norge och Västtyskland. I
Italien införs mervärdeskatt den 1 juli 1972. Övergång till mervärdeskatt är
för närvarande under behandling i Irland, Storbritannien och Österrike. Även i
andra västeuropeiska länder har frågan om mervärdeskatt uppmärksammats.
Fömtom
beskattningen av reklam inom mervärdeskattens ram förekommer en särskUd
fristående reklambeskattning i några västeuropeiska länder. I Belgien,
Frankrike och Nederländerna sker i begränsad omfattning en särskild
beskattning av utomhusreklam. I Frankrike förekommer dessutom en reell
beskattning av vad som närmast kan betraktas som representationsgåvor på så
sätt, att avdrag inte medges för mervärdeskatt på sådana gåvor.
I
Italien sker en beskattning efter differentierade skattesatser av reklam i
press, radio och TV samt av filmreklam och utomhusreklam. En avveckling av
denna beskattning sker vid införandet av mervärdeskatten. En särskild kommunal
skatt på utomhusreklam avses dock skola utgå även i fortsättningen.
I
Storbritannien utgår en särskild skatt om 11 "la på TV-reklam. I Österrike
förekommer reklambeskattning i olika delstater. Sålunda utgår i Wien skatt på i
princip alla former av reklam genom särskUda skatter
Prop. 1972: 58 19
på
annonser i tidningar och tidskrifter (10 "la), på direktreklam i tryck, skrift,
bUd eller ljud i radio och TV (10 Vo) samt på utayttjande av aUmänt utrymme
för reklamändamål (specifika skattesatser).
I
de nordiska länderna förekommer ingen speciell beskattning av reklam. Nämnas
kan dock, att filmreklam för tobaksvaror i Finland medför höjd skatt för
visningen av huvudfilmen.
I
Förenta staterna finns ingen federal reklambeskattning, men inom olika
delstater beskattas skilda former av reklam i massmedia. I första hand är det
fråga om någon form av omsättningsskatt på reklam i radio och TV, men i vissa
fall förekommer även skatt på annonser i tidningar och tidskrifter och på utomhusreklam.
Utredningen anger att någon form av reklambeskattning år 1971 förekom i 8
amerikanska delstater och under 1969 hade en sådan beskattning övervägts av 14
delstater och ett antal lokala myndigheter.
Utredningen
Reklamkostnaderna
Utredningen
har undersökt reldamkostnaderna i Sverige åren 1965 1967 och på grundval härav
gjort en prognos för utvecklingen till 1975. Kostnaderna för i
näringsverksamhet bedriven reklam samt PR och andra goodwillskapande åtgärder
riktade till allmänheten har utredningen beräknat tiU 1152 milj. kr. år 1965,
1 277 mUj. kr. år 1966 och 1 370 milj. kr. år 1967. Med hänsyn till i
undersökningen utelämnade företag och branscher har beloppet för år 1967
uppräknats till ca 1 600 milj. kr. avseende den kommersiella reklamen. DärtUl
kommer icke kommersiell reklam (familjeannonser, platsannonser, politisk och
ideell annonsering etc.) som beräknas till 200300 milj. kr.
De
media, som svarade för den största andelen av de pä basis av undersökningen framräknade
kostnaderna, var pressen, direktreklamen och butiksreklamen med respektive 586,
255 och 128 milj. kr. Av de framräknade reklamkostnaderna har ca 70 "lo
beräknats vara riktade till privata köpare och hushåll och ca 30 "/o till
företag. 85 "lo av reklamkostnaderna hänförde sig tUl ca 1 700 företag.
Utredningens
undersökning omfattar även en beräkning av reklamintensiteten, varmed avses
förhållandet mellan reklamkostnader och omsättning, i fabrikant- och unportörledet.
För konsumentvamsektorn uppgick reklamintensiteten till 2,0 "la inklusive
och till 2,4 "lo exklusive indirekta skatter, för producentvarusektom till
0,6 "lo. Reklamintensite-terna för enskilda vamgmpper inom konsumentvamsektorn
varierade mellan 0,20,3 "lo och 25 »/o.
Beträffande
uppskattaingen av reklamkostnadernas storlek år 1975 betonar utredningen, att
beräkningen bygger på prognosförfaranden
Prop. 1972: 58 20
som
närmast kan karakteriseras som enkla trendframskrivningar. Uppskattningen
avser den långsiktiga utvecklingen och inte utvecklingen från år till år.
Enligt ett normalalternativ uppskattas reklamen mellan 1970 och 1975 stiga i
samma takt som den privata konsumtionen. Enligt 1970 års långtidsutredning
beräknas konsumtionen under perioden stiga med 18 "la och samma ökning
skulle alltså enligt normalalternativet gälla för reklamvolymen.
Utredningen
har kompletterat normalalternativet med ett lågalternativ. Detta skiljer sig
från normalaltemativet därigenom att mediakostaa-derna för den s. k. märkesvamreklamen
i press och andra A-media (filmreklam samt trafik- och annan utomhusreklam)
beräknats stiga med mindre än 1 "la per år.
Utredningens
beräkningar visar följande resultat med reklamkostnaderna uttryckta i
miljarder kr.
Normal-
Låg-
altemativ
alternativ
Reklamkostnad
1970
2,1
2,0
Reklamkostnad
1975
i 1970 års reklampriser
2,42,5
2,2
(volymutveckling)
(-f 18%)
(+11%)
i 1970 års konsumentpriser
2,72,8
2.5
(köpkraftsutveclding)
(+33%)
(+25%)
Möjligheterna
att belysa utveckhngstendenserna för reklam i olika media är enligt utredningen
starkt begränsade. I fråga om reklam i A-media anses dock statistiken
beträffande märkesvarureklam ge underlag för en beskrivning av vissa huvuddrag
i utvecklingen under 1970-talet. Utredningen redovisar följande genomsnitt för märkesvamreklamens
årliga procentuella ökningstakt under perioden. 19621970, räknat i löpande
priser.
totalt
1962-
-1966
1966-
-1970
19621970
a) Storstadspress
b) Landsortspress
c) Populärpress
9
11 11
7,5 8,5 0
8
10 5,5
Summa
ac
d)
övriga A-media Märkesvarureklam,
10
5,5
8 6
7,5
Som
jämförelse nämns, att prisstegringen för märkesvamreklamen under hela perioden
torde ha utgjort 56 "la per år. Den privata konsumtionen räknat i
löpande priser steg under den första delperioden med ca 8 "la per år och
under den andra med ca 7 "/o per år.
Under
perioden 19621966 steg således märkesvamreklamen inom
Prop.
1972: 58 21
angivna
presskategorier snabbare än den privata konsumtionen, räknat i löpande priser. SkUlnaden
svarar i huvudsak mot den snabbare prisstegringen på reklamsidan. Volymmässigt
torde märkesvamreklamen och privat konsumtion under denna period ha vuxit i
samma takt.
Efter
1966 har ökningstakten avtagit för alla tre presskategoriema. För
storstadspress och landsortspress synes det dock även under denna period ha
varit fråga om en påtaglig volymtillväxt (ca 23 "la per år), även om den
varit lägre än den privata konsumtionens. För populärpressen däremot har
annonsinkomsterna i löpande priser stagnerat under senare delen av 1960-talet,
vilket innebär en icke obetydlig minskning i volym.
Huvudtendenserna
i utvecklingen av reklamens mediafördelning imder senare delen av 1960-talet
har enligt utredningen inneburit en något minskad andel för dagspressen, en
starkt minskad andel för populärpressen, en oförändrad andel för gmppen övriga
A-media och en ökad andel för trycksaksreklam. Andelsutvecklingen för andra
media än de nu nämnda har utredningen inte kunnat uppskatta på grundval av tillgänglig
statistik.
Om
de av utredningen angivna tendenserna blir bestående under de närmaste åren,
kommer populärpressens andel av reklamvolymen 1975 att ha minskat med ungefär
en tredjedel jämfört med förra hälften av 1960-talet. Denna förskjutning
motsvaras enligt utredningen troligen i första hand av en ökning för
trycksaksreklamen. För övriga nämnda media anses de observerade tendensema inte
vara så markanta, att de motiverar föratsägelser om andelsförskjutningar fram
till 1975.
Utredningen
betonar avslutningsvis att de framtidsbedömningar som gjorts är mycket osäkra.
Två
av utredningens ledamöter har tagit avstånd från framtidsbedöm-ningama och
anfört att man i dessa underlåtit att försöka beakta det avstannande av
reklamens tillväxttakt som inträffat sedan år 1967. Härigenom har
reklamkostnaderna beräknats tUl alltför höga värden.
Reklampolitiska
synpunkter
Utredningen
framhåller, att den redan på ett tidigt stadium av sitt arbete beslöt utreda
frågan om en reklampålaga. För dem som bedömt reklamvolymen för stor låg det
nära till hands att överväga om en reklampålaga kunde vara ett verksamt medel
att begränsa reklamvolymen. Inom utredningen fördes vidare den meningen fram,
att en reklampålaga skulle kunna användas som ett medel för att påverka
reklamens utformning och kvalitet.
Utredningen
anger att dess motiv för att ta upp frågan om en reklampålaga varit andra än
dem som föranlett tillkomsten av annonsskatten. Utredningen har också ansett
sig böra beakta de uttalanden som gjorts i proposhionen med förslag till
annonsskatten och vid riksdagsbehand-
Prop. 1972: 58 22
lingen
av denna fråga. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det angeläget att
redovisa de motiv som bör tillmätas särskild vikt vid fortsatta överväganden
om en reklampålaga.
I
frågan om de reklampolitiska övervägandena har utredningen inte varit enig. De
olika synpunkter som förts fram av utredningens majoritet och minoritet
redovisas i betänkandet i olika avsnitt. Synpunkterna har utvecklats mycket
utförligt. I nu förevarande sammanhang behandlas de allmänna resonemang som
förts mycket kortfattat med tonvikt på de delar därav som är av särskilt
intresse i skattefrågan. I övrigt torde kunna hänvisas tiU betänkandet kap. 4
och 5.
Utredningens
majoritet
En
utgångspunkt för majoriteten vid dess överväganden har varit att reklamen i en
marknadsekonomi av Sveriges typ skall bedömas som ett i och för sig legitimt
och nödvändigt medel för att främja avsättning av varor och tjänster.
Gällande
marknadsrättsliga och civUrättsliga regelsystem förutsätter bl. a. att säljare
och köpare är i princip jämspelta parter. Köparna skall i varje läge vara
välinformerade och tillfredsställa sina anspråk och behov i fråga om varor
eller tjänster på ett förnuftsstyrt sätt. Vidare skall köparnas preferenser
förmedlas till säljarna utan att styras av dessa. De angivna förutsättningarna
är enligt majoriteten i aUmänhet ej uppfyUda.
I en
perfekt fungerande marknadsekonomi skall, framhåller majoriteten, priserna och
produktionens sammansättning bestämmas av ett samspel meUan utbud och
efterfrågan, där ingen enskild säljare eller köpare har kontroll över
marknaden. I verklighetens marknadsekonomi är detta inte fallet. På många
marknader där reklamen har stor omfattning dominerar ett fåtal säljare.
Reklamen har i stor utsträckning blivit ett medel i konkurrensen om
marknadsandelar mellan stora säljare eller mellan säljare av märkesvaror och
märkestjänster.
Den
statliga konkurrenspolitiken har inriktats på att förbättra betingelserna för
i första hand pris- och kvalitetskonkurrens. I den mån reklamen genom sitt
informativa innehåll förstärker sådan konkurrens har den en från dessa
utgångspunkter positiv funktion. En betydande del av den nuvarande reklamen
anses dock snarare som en störande faktor i förhållande till den egentliga
konkurrensen. Det anges därvid vara en allvariig brist, särskilt hos märkesvamreklamen,
att prisargumentering inte spelar den framträdande roll som dess vikt för
konsumenten och som konkurrensmedel motiverar.
En
stor del av den information i vidsträckt mening om varor och tjänster som
ställs till konsumenternas förfogande består av reklam. Detta innebär att
innehållet i och omfånget av informationen kan bestämmas av säljaren.
Konsumenten kan därför nödgas fatta beslut på grundval av partisk information.
Prop.
1972: 58 23
Frånvaron
av en väl fungerande information i säljareris reklam medför att det behövs
kompletteringar och kortektiv tUl den information reklamen faktiskt förmedlar.
Reklamen bör därför bedömas i ett större informationssammanhang. Av särskild
betydelse är härvidlag sambandet mellan reklam och konsumentupplysning.
Majoriteten har i detta hänseende funnit att det frän samhällsekonomiska
utgångspunkter inte förefaller rimligt att två dyrbara informationssystem
består sida vid sida och att huvuduppgiften för det ena konsumentupplysningen
är att balansera och motverka det andra reklamen. Under fömtsättning att
reklamen ges ett mer informativt innehåll kan den vamcentrerade konsumentupplysningen
inriktas exempelvis på mer översiktlig, jämförande information.
Såväl
säljarens marknadsföringsintresse som konsumentens intresse av att få
erforderlig information anses i och för sig berättigade. Om det föreligger en
motsättning mellan dessa intressen, anses dock i princip konsumentintresset
böra tilläggas den större vikten.
Resursåtgången för reklam
anges vara ett allvarligt problem i de branscher, där reklamen svarar för en
mycket betydande del av säljarnas totala kostnader. Det rör sig i flertalet
fall om fätalsmarknader, där ett begränsat antal företag konkurterar inbördes, tUl
stor del genom reklaminsatser. Enligt majoritetens mening kan det också
konstateras, att en förhållandevis intensiv reklaminsats, ofta i strid med
konsumenternas berättigade intressen, tycks i mindre grad tjäna som
informationsmedel till konsumenten än som påtryckande säljhjälpmedd.
En
mycket stor reklaminsats fyller samhällsekonomiskt inte någon egenthg uppgift i
den mån den används för att öka avsättningen av en bland flera synonyma och
prismässigt ungefär likvärdiga varor på de övrigas bekostnad. I branscher,
där betydande reklamansträngningar sätts in på att försvara eller öka
marknadsandelar för etablerade produkter, skulle insatserna av reklam kunna
minskas utan att efterfräge-förddningen påverkades.
Majoriteten finner vidare
att säljarens bedömning av vad som är en lämpligt avvägd reklaminsats inte
alltid baseras på ingående kalkyler utan i stället följer enkla tumregler.
Detta talar mot att reklamen spelar den centrala roll i konkurrensekonomin som
i vissa fall görs gällande.
Reklamen gynnar ofta en
stor, kapitalstark och väl etablerad säljare på bekostnad av en mindre säljare
och är därigenom ett konkurrensmedel som kan förstärka tendenser till
stordrift och företagskoncentration med åtföljande risker för en monopolistisk
utveckling.
I reklamintensiva
branscher synes reklamen, enligt majoriteten, ha en tendens att användas som
ersättning för priskonkurrens. Från samhällsekonomisk synpunkt är priset det
konkurrensmedel som främst bör stödjas. I den mån reklamen motverkar dessa
strävanden måste den höga reklamintensiteten värderas negativt.
Prop. 1972:58 24
Höga
reklamintensiteter kan, framhåller majoriteten, av flera skäl bidra till att vampriserna
blir högre än som eljest skulle vara fallet. Majoriteten anser dock, att det i
allmänhet bör bedömas positivt om reklamen ersätter andra, resurskrävande
marknadsföringsmedel, t. ex. personlig försäljning. TUlgänghga uppgifter anses
dock inte tyda på högre grad av utbytbarhet. Sådan kan dock i många fall
föreligga på längre sikt mellan fabrikanternas reklam och detaljhandelns
personalinsatser. Ett ofta anfört exempel på detta är, att betydande
reklaminsatser från fabrikanternas sida bidragit till att
självbetjäningssystemet införts inom dagligvaruhandeln.
Reklamens
volym för viss vara är inte relaterad till konsumentemas behov av information
om just den avsedda varan utan tiU säljarnas intresse av att söka påverka
konsumenterna till förmån för varan.
Majoriteten
övergår därefter tUl att behandla frågan om åtgärder påreklamensområde.
F. n.
finns bestämmelser, som reglerar användning av utomhusreklam i bl. a. naturvårdslagen
(1964: 822) och väglagen (1971:123). Naturvårdslagens bestämmelser har tUlkommit
för att landskapsbUden skall skyddas. Väglagens bestämmelser är motiverade
främst av trafiksäkerhetshänsyn.
Därutöver
finns normer i form av handlingsdirektiv till sändare av reklam och, i viss
utsträckning, även till dem som medverkar vid tillkomsten eller sändningen.
Flertalet normer tar sikte på reklamens innehåll, på reklam såsom
kommunikationsmedel. Den centrala författningen härvidlag är lagen (1970: 412)
om otillbörlig marknadsföring (MEL).
Enligt
MFL kan marknadsrådet förbjuda näringsidkare att vid marknadsföring av vara
eller tjänst företa "reklamåtgärd eller annan handling, som genom att
strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter
eller näringsidkare". Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare
och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt
väsentligt bidragit till handlingen. Därutöver finns specialbestämmelser som
behandlar särskilda förfaranden.
MFL
kompletteras av författningar som berör vissa varor eller tjänster, t. ex.
livsmedel, läkemedel och bekämpningsmedel.
Enligt
majoritetens bedömning är reklamen, så som den nu ter sig, inte tiUräckligt
effektiv vare sig såsom säljhjälpmedd eller såsom informationskälla för
konsumenten.
För
att tUlgodose konsumentens intresse av adekvat information bör man länka in
reklamen på en mera informativ linje. Därvid kan man direkt korrigera
reklamens brister genom att dels få till stånd en minskning av resursinsatser
på inadekvat reklam, dels påverka innehållet i reklamen så att den blir mer
adekvat.
Majoriteten
redovisar översiktligt de åtgärder, utöver en reklampå-
Prop.
1972: 58 25
laga,
som den överväger att föreslå i dämpnings- eller styrningssyfte. Vad som enligt
majoritetens mening fordras är styrmedel, t. ex. i form av en
speciallagstiftning om övervakning, av reklamen och ingripanden mot överdrivet
bruk av reklam eller om särskild skyldighet för säljare att lämna viss
information efter ett fastställt system. De slutliga övervägandena rörande
dessa åtgärder kommer att redovisas i ett senare betänkande.
Majoriteten
anser sig dock redan nu kunna konstatera att reklamen bör nedbringas, lämpligen
med hjälp av en generellt verkande finanspolitisk åtgärd, en allmän
reklampålaga. Grunden för denna bedömning är att reklamvolymen bäst påverkas
genom medel som är ägnade att inverka på de ekonomiska bedömningar vUka ligger
bakom användande av reklam.
I förening med andra nyss
nämnda åtgärder kan en pålaga väntas bli ett verksamt medel för att påverka
reklamens innehåll. Detta förutsätter dock bl. a. att till pålagan fogas ett
befrielseinstitut. Utredningen överväger att senare lägga fram förslag härom.
För att en sådan ordning skall kunna verka på åsyftat sätt krävs sannolikt en
högre skattesats än den nu föreslagna, som är 10 "la. Majoriteten anser
det angeläget att lägga fram förslag om en reklampålaga och finner det också
möjligt att göra detta utan att avvakta utredningens slutliga ställningstagande
till vare sig ett till pålagan fogat befrielseinstitut eller övriga tänkbara
åtgärder för att minska reklamens volym och göra den mera adekvat vad beträffar
innehåll och utformning.
Utredningens majoritet
föreslär därför att en allmän reklampålaga med skattesatsen 10 "la införs
den 1 juli 1972 och då ersätter den nuvarande annonsskatten. Det betonas dock
att majoritetens förslag utgör ett första försök att komma till rätta med den
växande volymen av reklam. Majoriteten tänker sig att, allteftersom
erfarenheter vinns på området, pålagan kan omformas och utvecklas steg för
steg.
Med hänsyn till att
erfarenheter av en allmän reklampälaga saknas finner majoriteten önskvärt att
den föreslagna beskattningsformen, punktskatt, och det senare påkopplade
befrielseinstitutet efter en tid blir föremål för omprövning och eventuell
revision, förslagsvis ca fem år efter skattens införande.
I fråga om pålagans storlek
och effekter konstaterar majoriteten att en reklampålaga åtminstone på längre
sikt får en ned-åtriktande effekt på den samlade volymen av reklam. Det anses
inte möjligt att mera exakt förutse verkningarna på reklamvolymen. Dessa
påverkas bl. a. av reklamefterfrågans priskänslighet. Underlaget för uppskattning
av denna anges vara bristfälligt.
Tillgängliga data
beträffande reklamanvändningen i olika företag synes dock inte tyda på en hög
grad av utbytbarhet mellan reklam och andra påverkansmedel, t. ex. personlig
försäljning. I stället kompletterar
Prop. 1972: 58 26
olika
konkurtensmedel ofta varandra. De uppskattningar, som gjorts beträffande
volymeffekter, har därför baserats på antaganden om relativt låg priskänslighet
i genomsnitt för samtliga företag. Det understryks, att stora variationer i
fråga om priskänsUghet kan föreligga, särskilt mellan mindre, speciaHserade
företag, för vilka varje enskUd reklamkampanj svarar för en betydande del av
reklambudgeten. I företag med stort sortiment och snabb produktförändringstakt
är en möjlig effekt att antalet produktlanseringar begränsas och att därvid
insatserna av såväl reklam som andra påverkansmedel minskas.
En
pålaga, som höjer prisnivån för reklam med omkring 10 "la torde, i ett
normalt konjunkturläge, för flertalet företag ge tämligen små ekonomiska
incitament att ändra reklamvolymen. I många fall kan dock själva införandet av
en allmän reklampålaga leda till en omprövning av marknadsföringspolitiken med
en minskning av reklamvolymen som följd. Volymeffekten av en 10-procentig
punktskatt har bedömts motsvara en fördröjning av reklamvolymens trendmässiga
tillväxt med ett till två år. Reklamkostnaderna skulle sålunda för 1975 sänkas
med 100150 milj. kr. (46 "la), räknat i 1970 års priser.
Vid
högre pälagesatser, t. ex. 2040 »/o, kan man med tämligen stor säkerhet räkna
med en påtaglig minskning av den totala reklamvolymen och att i varje fall den
högre skattesatsen, om pålagan infördes i ett enda steg, skulle medföra en
påtaglig nedgång av reklamvolymens absoluta nivå. Pålagans införande skulle
därigenom medföra betydande omställningsproblem för särskilt den grafiska
industrin och andra reklamproducenter samt mediaföretagen.
Småföretagen
har oftast låg reklamintensitet. En reklampälaga skulle därför få synnerligen
begränsad betydelse för dem. Detsamma torde gälla de kooperativa företagen. I
reklamintensiva branscher kan en reklampålaga försvåra nyetablering. Sådan
nyetablering har dock under de senaste årtiondena skett huvudsakligen av stora
företag.
Det
framhålls, att om en större del av reklamen lämnas utanför beskattningen det
är troligt att minskningen blir betydande för sådan reklam som berörs av
pålagan, medan den totala reklamminskningen får mindre omfattning. Man räknar
med att de reklamköpande företagen kommer att genom olika slag av omdispositioner
anpassa sig inom reklambudgetens ram. Sådana omfördelningseffekter kan också
uppkomma, om undantagsregler gäller för vissa varianter inom ett reklammedel,
t. ex. viss annonsplacering.
Den
slutliga fördelningen av en pålagas effekter mellan reklamens säljare och
köpare bestäms av förhåUandena på marknaden för leklam-tjänster. En avgörande
fråga är i vad mån priserna på reklamtjänster (exkl. skatt) kan komma att
sänkas som följd av det volymbortfall, som förorsakas av pålagan.
Utbudet
från reklamproducenter bedöms pä längre sikt vara starkt
Prop. 1972: 58 27
priskänsligt.
För exempelvis den grafiska industrin torde det enligt majoriteten inte vara
möjligt att i nämnvärd omfattning pressa priserna, om viss efterfrågan på
reklamtryck bortfaller. Pålagan antas därför i huvudsak "övervältras"
på reklamköparna i form av högre priser.
Ej
heller när det gäller mediaföretagen torde, vid nuvarande struktur på
mediamarknaden, en nunskad efterfrågan eller en minskad ökningstakt hos
efterfrågan påverka den långsiktiga prisnivån i någon högre grad. För
mediaföretagen, närmast då tidningarna, uppkommer dock även andra ekonomiska
verkningar av en reklampålaga. En minskad annonsvolym medför påtagligt sänkta
nettointäkter vid oförändrade priser. Detta beror pä den speciella prisbUdning,
som råder på annons- och upplagemarknaderaa och vilken i sin tur sammanhänger
med att tidningarnas fasta kostnader är tämligen givna, oberoende av
annonsvolymen. Pålagans inverkan på pressens ekonomi behandlas av utredningen
i ett särskilt avsnitt efter skatteförslaget.
En
reklampålaga kan också i viss utsträckning komma att bäras av konsumenterna i
form av högre varupriser. Om och i vilken utsträckning säljarna kommer att
kunna eller vilja på konsumenterna övervältra kostnadshöjningar, orsakade av
en reklampålaga, är dock svårt att bedöma. Vid en 10-procentig reklampälaga kan
den genomsnittliga kostnadsstegringen för samtliga konsumentvamföretag antas
motsvara ca en promille av företagens totala kostnader. För säljare pä enstaka
marknader med mycket hög reklamintensitet ligger samma andel omkring eller något
över en procent. Effekten av en sådan pålaga på varupriserna blir knappast
märkbar i de flesta branscher. I de mest reklamintensiva varugrupperna skulle
den förväntade prisstegringen i detta fall utgöra en halv till en procent.
Den
reklampålaga majoriteten föreslår, liksom åtgärder i övrigt som övervägs inom
utredningen, kan enligt majoriteten synas utgöra allvarliga ingripanden i
näringslivets sätt att fungera. Härtill anmärks i första hand att åtgärderna i
omfattning inte bör överdrivas. Man hyser också inom näringslivet viss tvekan,
om reklamen i dess nuvarande former tillgodoser företagens syften på bästa
sätt. Den allmänna opinionen i mänga länder, inte minst i Sverige, uttrycker en
ökad misstänksamhet inte enbart mot förekommande uppenbara överdrifter och
övertramp i reklamen utan också mot den ofta knapphändiga och selektiva information
som reklamen ger.
För
beslutsfattare inom näringslivet som ser problemen långsiktigt måste det vara
betänkligt att ett konkurrensmedels effektivitet urholkas till följd av att det
mister i aUmänt förtroende. Samtidigt måste hänsyn tas till det ständigt ökade
intresset för adekvat information till konsumenterna om varor och tjänster och
till de krav som reses med anledning därav.
Det
föreligger inte någon nödvändig motsättning mellan konsumen-
Prop. 1972: 58 28
temas
berättigade anspråk på reklamen och säljarnas i och för sig berättigade
intresse av att använda reklam för att avsätta sina produkter. Visserligen
synes ingripanden i ohka former, omfattande bl. a. en reklampålaga, vara
nödvändiga därför att förändringar av önskat slag är alltför ovanliga, då de
helt lämnas åt säljarnas egna initiativ. Mot bakgmnd av erfarenheter från
närliggande områden anser dock majoriteten, att sådana åtgärder kan bli
inledning till ett konstruktivt samarbete mellan berörda parter.
En
av majoritetsledamöterna har i särskilt yttrande tagit avstånd frän tanken på
ett befrielseinstitut med syfte att påverka reklamens innehåll.
Utredningens
minoritet
Minoriteten
i utredningen redovisar i betänkandet en annan uppfattning än majoriteten om
de reklampolitiska grunderna för majoritetens förslag liksom om förslagen.
Inledningsvis
anförs att det är en väsentlig förutsättning för att marknadsekonomin skall
kunna fungera tillfredsställande att alla kan fritt och utan konstlade hinder
kommunicera med varandra. Friheten att kommunicera kan liksom all annan frihet
missbrukas. På reklamens område finns därför ett system med rättsliga och utomrättsliga
regler, som med avseende på sitt innehåll fyller högt ställda konsumentkrav.
Behov av att bygga ut normsystemet finns inte enligt minoriteten.
Det görs gällande att
varje företag försöker välja just den kombination av konkurrensmedel pris,
kvalitet, säljvillkor, service, reklam etc. som intresserar kundkretsen.
Varje gång förutsättningarna för att begagna ett konkurrensmedel rubbas får
företagen anledning att ompröva sin marknadspolitik. Försämras villkoren för
att bruka reklam inskränker sig inte effekterna tiU enbart reklamen. Insatsema
av andra konkurrensmedel reklamens substitut ökar, i regel till nackdel för
konsumenterna.
Riskema
för att konsumenternas och säljarnas intressen kommer i konflikt på reklamens
område överdrivs, menar minoriteten, ofta starkt och är mestadels skenbara.
Säljare- och konsumentintressen sammanfaller ofta, t. ex. inom
konsumentkooperationen.
Det
anses, framhåller minoriteten, alltid vara i säljarnas intresse att utforma
reklamen så att den blir begriplig för de avsedda mottagarna. Överdrifter i
reklam motverkas av att reklamens offentlighet främjar saklig information och
av de reklamnormer som skapats.
I
fråga om reklamintensiteten anför minoriteten att denna inte torde vara något
konsumentproblem. Reklamihtensitetens inverkan på konsumentpriserna är
väsentligt mindre än de tal som framgår av utredningens undersökning eftersom
denna avser fabrikant- eller grossistledet.
De
absoluta belopp som ges ut på reklam är mycket viktigare från informationssynpunkt
än reklamintensitetema. Den genomsnittliga om-
Prop.
1972: 58 29
sättningen
för konsumentvarugrupper med högre reklamintensiteter än 5 o/o var 86 milj. kr.
Motsvarande tal för varugrupper med reklamintensiteter om 1 "fa eller
lägre var 853 milj. kr., dvs. nära tio gånger störte.
Reklamen
anses i huvudsak.bidra tUl att främja priskonkurrens och betraktas som ett
hjälpmedel för rationalisering. Utvecklingen visar enligt minoriteten att
varor med högre reklamintensiteter ökar långsammare i pris än de med låga.
Från 1960 tiU 1970 steg konsumentprisindex med 52 "lo. De varugmpper som
enligt utredningens undersökning hade reklamintensiteter över 10 "la ökade
under samma period med blott 39 o/o.
Minoriteten
finner vidare att effekterna av en reklampälaga torde bli att den totala
reklamvolymen minskar under det att de totala reklam-och
marknadsföringskostnaderna sannolikt stiger. Även marknadsföringens krav på
reala resurser kommer att öka. En minskning av reklamvolymen frigör alltså
inte några nämnvärda resurser för andra ändamål.
En
reklampålaga kommer enligt minoriteten troligen att påverka produktutvecklingen
till nackdel för konsumenterna eftersom speciellt värdefulla nya produkter
kräver särskilt mycket reklam.
En
reklampålaga innebär att det svenska näringslivet diskrimineras i förhällande
till utländska konkurrenter. I den män en reklampålaga bromsar produktutvecklingen
försämras de svenska företagens konkurrensläge såväl hemma som i utlandet.
Minoriteten
behandlar särskilt en reklampålagas effekter för småföretagen och den grafiska
industrin. Det anges därvid att nyetablering av småföretag försvåras och att
äldre företag gynnas i förhällande till nya. Vidare skulle småföretagen, som
ofta ingår i kedjor, få mindre reklamstöd och därför svårare att hävda sig
gentemot större företag.
Den
grafiska industrin upplever en smärtsam strukturomvandling. Gjorda beräkningar
visar att varje tiotal procents minskning av reklam-trycksvolymen medför ett bortfaU
av arbeten för den svenska grafiska industrin motsvarande närmare 50 mUj.
kronors omsättning. Enligt tUlgänglig statistik kan varje årsarbetare inom
grafisk industri genomsnittligt sett sägas representera drygt 100 000 kronors
årsomsättning. Detta bortfall av arbetsuppgifter skulle därför, framhåller
minoriteten, svara mot en sysselsättningsminskning motsvarande närmare 500
årsarbetare. Därtill kommer effekten för de berörda företagens övriga
anställda.
Effekterna
för pressens del av en reklampälaga anges vara svära att bedöma. En minskning
av reklamvolymen skulle, med hänsyn till annonsintäkternas stora betydelse för
pressen, få allvarliga återverkningar på tidningarnas möjligheter att förmedla
nyheter, åsikter och samhällsinformation.
Varje
reklamskattesats rubbar tidningarnas inbördes konkurrensläge. En huvudorsak är
att den icke kommersiella annonseringen, som enligt
Prop. 1972: 58 30
utredningens
förslag ej skall beskattas, varierar i omfattning mellan olika tidningar.
Utredningens
minoritet anser hänsyn till pressens vUlkor tala för att den nuvarande
annonsskatten avskaffas utan att ersättas av någon allmän reklampålaga.
Minoriteten
tar också avstånd från tanken på ett befrielseinstitut, främst därför att det
inte anses möjligt att nu fastställa generella kriterier för befrielse, men
också på grund av svårigheter att finna en tekniskt fullgod lösning av
befrielseförfarandet.
Skatteförslaget
Utredningen
har övervägt olika tekniska lösningar för att åstadkomma en beskattning av
reklam. Sålunda framhåller utredningen möjligheten att åstadkomma en sådan beskattaing
genom att slopa den nuvarande rätten till avdrag för reklamkostnader i
inkomstskattehänseende eller att i mervärdeskattesystemet slopa rätten till
avdrag för s. k. ingående skatt på varor och tjänster för skattskyldigs
reklam.
Utredningen
avvisar dock båda dessa lösningar och anser att reklampålagan bör ges en
självständig och fristående ställning i överensstämmelse med den principiella
lösning som valts för annonsskatten. I enlighet härmed bör reklamskatten
tekniskt sett ges formen av en särskild indirekt skatt.
Denna
uppfattning delas av den minoritet inom utredningen som ställer sig helt
avvisande till tanken på en särskild reklampålaga. Trots denna principiella
inställning har även de fyra ledamöter som tiUhör minoriteten medverkat i
arbetet med att utforma en reklampålaga frän rent tekniska utgångspunkter.
Detta innebär, att allmän enighet förelegat inom utredningen beträffande
övervägandena och förslagen i fråga om reklampålagans tekniska utformning. En
ledamot av utredningen förordar dock en annan form för reklampålagan än den som
övriga ledamöter uttalat sig för.
Utredningen
anger, att dess mål varit att utforma en pålaga av allmän räckvidd med endast
sädana inskränkningar som betingas av skattetekniska skäl. Det har dock
ansetts berättigat, att från beskattning ta undan reklamformer som beloppsmässigt
är av mindre betydelse, om därmed väsentliga praktiska fördelar stått att vinna
och inga konkurrenssnedvri-dande verkningar kunnat befaras.
Val
av beskattningsform Vid utformning av pålagan har utredningen närmare övervägt
två principiella beskattningsformer, nämligen en punktskatt på reklamsäljarnas
omsättning och en omkostnadsavgift på reklamköparnas reklamkostnader. I fråga
om valet mellan dessa båda alternativ tar utredningen inledningsvis upp frågan
om beskattningsformens betydelse för det tidi-
Prop. 1972: 58 31
gare
antydda befrielseinstitutet. Ett sådant institut kan enligt utredningen
användas vid båda beskattningsformerna. Omkostnadsavgiften anses dock i detta
hänseende vara enklare att tillämpa än punktskatten eftersom befrielse från
punktskatt berör både den skattskyldiga reklamsäljaren och reklamköparen.
Utredningen framhåller dock, att det är möjligt, att dess slutiiga överväganden
beträffande befrielseinstitutet leder fram till en utformning av detta, som
medför att de båda pålageformerna framstår som mera hkvärdiga från reklampolitisk
synpunkt. Utredningen framhåller också, att för- och nackdelar med de båda pä-lageformema
från denna synpunkt inte är sä framträdande att de nu bör vara direkt
utslagsgivande.
I
fråga om antalet skattskyldiga anför utredningen, att en generell
reklambeskattning utformad som en omkostnadsavgift skulle beröra ett mycket
stort antal reklamköpare.
Det
är utredningens bestämda uppfattning, att en omkostaadsavgift måste utformas på
ett sätt som kraftigt begränsar de avgiftsskyldigas antal. Det hävdas också,
att det är av mindre betydelse från reklampolitisk synpunkt att under avgiften
fånga in det stora antal reklamköpare som i endast mindre omfattning använder
reklam. Vid en begränsning av avgiftsskyldigheten till reklamköpare med
reklamkostnader över 60 000 kr. per år skulle antalet avgiftsskyldiga bli
starkt reducerat. Utredningen uppskattar i sådant fall de avgiftsskyldigas
antal till i mnt tal 3 000. Sätts gränsen vid 100 000 kr. skulle antalet
avgiftsskyldiga stanna vid ca 2 000.
En
så radikal begränsning av avgiftsskyldigheten skulle enligt utredningen i
betydande grad förta avgiften dess karaktär av generell reklambeskattning. Det
ifrågasätts också om avgiften i sådant fall är acceptabel från
konkurrenssynpunkt. Ett gränsvärde för avgiftsskyldighet vid 60 000 kr. skulle
betyda inte oväsentliga kostnadsmässiga förmåner för ett stort antal
näringsidkare som begagnar reklam och medföra oförmånliga marginaleffekter för
reklamköpare med reklamkostnader över gränsvärdet. Enligt utredningens mening
kan en begränsning av avgiftsskyldigheten vid viss beloppsgräns accepteras
endast under förutsättning, att de avgiftsskyldiga reklamköpama får
tillgodoräkna sig ett avdrag (avgiftsfritt bottenavdrag) motsvarande
gränsbeloppet. Detta medför en betydande reducering av avgiftsunderlaget.
Enligt
utredningens beräkningar skulle avgiftsunderlaget vid ett gränsvärde för
avgiftsskyldighet om 60 000 kr. och ett motsvarande bottenavdrag för de
avgiftsskyldiga reduceras med totalt 2025 "la. Härav representerar ca 10
procentenheter bottenavdrag för de avgiftsskyldiga och återstoden
reklamkostnader hos de reklamköpare som skulle vara befriade frän
avgiftsskyldighet. Ett gränsvärde och bottenavdrag om 100 000 kr. skulle
reducera avgiftsunderlaget med ca 30 "la, varav ca hälften skulle falla på
de avgiftsskyldiga reklamköpama.
Prop. 1972: 58 32
Utredningen
framhåller, att en reklampålaga enligt punktskattemodél-len primärt träffar en
begränsad krets mediaföretag. Vid en generell reklamskatt tillkommer
emellertid andra skattskyldiga, i första hand företag inom den grafiska
branschen som sysslar med reklamtryck, vidare företag som tillhandahåller
skyltningsmaterial och annat material för reklamändamål samt företag som
framställer eller säljer artiklar för presentreklam eller liknande.
Därtill
kommer de reklamköpare, som själva ombesörjer reklam för den egna verksamheten.
Även
vid punktskattealternativet blir antalet skattskyldiga förhållan devis stort,
om inte särskilda åtgärder vidtas för att begränsa skattens räckvidd.
Utredningen anser det också uppenbart, att en generell punktskatt skulle
medföra så stora skattetekniska ölägenheter, bl. a. i redovisnings- och kontroUhänseende,
att en begränsning måste ske av såväl skattens räckvidd som skyldigheten att ta
ut och redovisa skatt.
Utredningen
anser att en begränsning bör kunna ske utifrån enbart skattetekniska
bedömningar och erinrar om att skyldighet att redovisa annonsskatt inte
föreligger i fall då intäkterna av skattepliktig annonsering ej överstiger 60
000 kr. Denna gräns anser utredningen kunna till-lämpas även på en reklamskatt
av ungefär sarrima höjd söm annonsskatten. Gränsen för redovisningspUkt för
sådana reklamköpare som utför reklam för den,egna verksamheten i egen regi bör
dock sättas väsentligt lägre än för skattskyldiga reklamsäljare. Utredningen
föreslår därför att skattskyldighet för reklamköpare i fråga om egen reklam
skall föreligga redan vid ett gränsvärde av 30 000 kr. per år. Frihet frän
redovisningsskyldighet i angiven omfattaing medför inte en reducering av
skatteunderlaget av samma storlek som frihet från skyldighet att erlägga
omkostnadsavgift för reklamkostnader upp till 60 000 kr. per år. Ej heller kan
enligt utredningens uppfattning nämnda frigränser för redovisning av
reklamskatt föranleda konkurrensmässiga störningar av betydelse.
Vid
den föreslagna utformningen av beskattningsområdet för punktskatten beräknas
antalet skattskyldiga i fråga om annan reklam än trycksaksreklam komma att
uppgå till i runt tal 400. DärtiU kommer företag inom den grafiska branschen
och andra företag med egen tryc-keriutrustaing.
Utredningen
antar att antalet redovisningsskyldiga till punktskatt inte blir större än
antalet avgiftsskyldiga till omkostnadsavgift vid ett bottenavdrag om 100 000
kr.
I
fråga om valet av beskattningsform med hänsyn till beskattningsområdet
framhåller utredningen att en begränsning av detta vid punktskattealternativet
måste ske av tekniska skäl. Detta anses följa bl. a. därav att skattskyldighet
för t. ex. presentartiklar eller andra varor avsedda för reklam skulle åvUa
antingen säljarna, dvs. ofta företag utanför reklambranschen, eller köparna.
Man bör utan negativa
Prop.
1972: 58 33
verkningar kunna bortse från sådana former av reklam som beloppsmässigt
är av liten betydelse och inte kan anses utgöra ett realistiskt alternativ till
skattepliktig reklam. 1 enlighet härmed anser utredningen att en reklamskatt
bör kunna begränsas i första hand till reklam i s. k. A-media (press-, film-
samt trafik- och annan utomhusreklam) och till trycksaksreklam. Beskattningen
skulle då omfatta sådana former av reklam, där en egentlig konkurrenssituation
föreligger. Andra former av reklam bör beskattas endast om så kan ske utan mera
väsentliga skattetekniska olägenheter.
När det
gäller omkostnadsavgiften anger utredningen att inskränkningar av avgiftens
tillämpningsområde i vart fall måste ske därför att vissa kostnader, t. ex. för
material eller egen personals arbete, är svära att beräkna, redovisa och
kontrollera.
Utredningen
kommer till den slutsatsen, att tillämpningsområdet för en omkostnadsavgift på
reklam knappast kan göras mera avsevärt vidsträcktare än området för en
punktskatt.
Vid införsel av reklam tar tullverket vid punktskattealternativet
ut skatt för i princip all från utlandet kommande skattepliktig reklam i
samband med införseln i samma ordning som gäller för tull och annan
införselavgift. Vissa svårigheter föreligger att upprätthälla en sådan
beskattning.
Omkostnadsavgift
skulle också tas ut vid införseln men endast då införseln sker av någon som
inte själv är avgiftsskyldig. Detta skulle orsaka svårigheter för tullverket.
Om i stället avgift alltid tas ut, måste ett system införas som undanröjer
dubbel avgiftsbeläggning då avgiftsskyldig importerar reklam. Vidare menar
utredningen att en motsvarighet måste skapas för utiändska företag till det
gränsvärde och grundavdrag som skall tillkomma avgiftsskyldiga inom landet.
Utredningen finner att anförda omständigheter talar till
förmän för punktskattealternativet.
Sammanfattningsvis
konstaterar utredningen följande. Med avseende på antalet skattskyldiga, det
område som kan inrymmas under beskattningen och de problem som uppstår vid
införsel av reklam anser utredningen de bägge beskattningsformerna vara förenade
med för- och nackdelar, som om de sammantagna vägs mot varandra leder fram till
att båda alternativen bedöms som praktiskt taget likvärdiga. Med avseende på
en reklambeskattning som på sikt är avsedd att begagnas som ett aktivt reklampolitiskt
medel anses alternativet omkostnadsavgift ha företräde framför
punktskattealternativet. Fördelarna är dock inte sådana att de enligt
utredningens mening kan vara direkt utslagsgivande. Valet av beskattningsform
måste därför i nuläget bli beroende av praktiska eller mera renodlat
skattetekniska förhållanden.
En fördel med punktskattealternativet får anses vara, att
denna beskattningsform sedan länge tillämpats i Sverige. Det finns
erfarenheter,
3 Riksdagen 1972.1 saml. Nr 58
Prop.
1972: 58 34
som kan utnyttjas för en reklampålaga enligt
punktskattemodell. Detta gäller i fråga om både beskattningsmyndigheter
och skattskyldiga. Av väsentiig betydelse är enligt utredningen även, att
skattskyldigheten till reklamskatt i redovisningshänseende kan samordnas med
samma företags skyldighet att redovisa och erlägga mervärdeskatt. Detta förhållande
var av avgörande betydelse vid utformningen av annonsskatten som en
omsättningsskatt. Möjligheterna till samordning av redovisningen av reklamskatt
med mervärdeskatteredovisningen erbjuder fördelar även i fråga om
skattekontrollen. En utbredd uppfattning är också, framhåller utredningen, att
kontrollen av skatt på omsättning är enklare att göra effektiv än kontroUen av
en beskattning grundad på olika slag av kostnader.
Beskattningsformen omkostnadsavgift är inte helt okänd i
det svenska skatte- och avgiftssystemet. Nu utgående arbetsgivaravgifter utgör
en form av omkostnadsavgift. Det rör sig dock här om avgifter på ett mera
entydigt avgiftsunderlag. Vad beträffar arbetsgivaravgifterna torde det för
övrigt inte ha förelegat något realistiskt alternativ.
Vad nu anförts talar enligt utredningens mening klart till
förmån för punktskattealternativet. Som ytterligare skäl härför framhålls, att
avlösningen av annonsskatten med en mera generell reklampålaga skulle underlättas
av att även den senare ges formen av omsättningsskatt. Utredningens slutsats
blir därför att övervägande skäl talar för att en reklampålaga nu bör utformas
som en omsättningsskatt enhgt punktskattemodell. Med hänsyn till att de båda
beskattningsformerna är från skilda synpunkter förenade med för- och nackdelar,
förordar majoriteten, att valet av beskattningsform bör omprövas efter ca fem
år.
Skattens utformning
Beskattningsområdet.
Utredningen framhåller att en reklamskatt bör ges en så
generell karaktär som möjligt. Särskilt måste beaktas att svenska och utiändska
uppdragsgivare behandlas lika i största möjliga utsträckning och att med
varandra direkt konkurrerande reklammedia får samma behandling i
skattesystemet. Skatten bör vidare vara inriktad på reklamutbudet på den
svenska marknaden. Reklam som framställs här men som uppenbarligen är avsedd
för spridning enbart utomlands, t. ex. för att främja svensk export, turism i
Sverige eller liknande, bör ej beskattas. Om reklamen skall spridas utomlands
torde detta normalt framgå av omständigheterna, i tveksamma fall bör
beställaren lämna skriftiigt besked i saken.
Reklamskatten bör vidare, enligt mönster från indirekt
beskattning i övrigt, begränsas till reklam som sker i Sverige för den svenska
marknaden. Därvid saknar det i princip betydelse om reklamen sker för in-
Prop.
1972: 58 35
hemskt eller utländskt företags räkning. Reklam som
offentliggörs här i landet och avser t. ex. turism i utlandet föreslås aUtså
bli skattepliktig. Sker införsel av reklam som beskattas om den sker inom
landet, bör sådan reklam i princip beskattas också vid införseln.
Beskattningen bör enligt utredningen i princip omfatta
åtgärder som vidtas i syfte att främja avsättning av varor, fastigheter,
nyttigheter, rättigheter eller tjänster. Till sistnämnda kategori hänförs t.
ex. tillhandahållande av förströelse i form av teater- eller
biografföreställning, idrottstävHng, konstutställning och Hknande.
Med den angivna utformningen kommer beskattningen att
omfatta endast meddelanden med kommersiellt ändamål. Även när detta ändamål
framstår som något mindre klart, t. ex. då ett företag låter meddela endast
sitt namn, anser utredningen att ett avsättningsfrämjande syfte föreligger.
I tidningar införda legala notiser, familjeannonser,
kungörelser, politiska meddelanden, meddelanden om styrelsesammanträden,
ideella föreningars sammankomster, gudstjänster m. m. utgör inte reklam och omfattas
därmed inte av den föreslagna skatten. Utanför denna ställer utredningen även
platsannonser av arbetsgivare och platssökande.
Utredningen uppmärksammar särskilt att icke-kommersiell reklam,
som är införd i eller som utgör tryckt skrift, faller under bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen (TF). Det kan därför ifrågasättas om en beskattning av
sådan s. k. tryckfrihetsprivUegierad reklam är förenlig med TF. I samstämmighet
med vissa uttalanden av justitieministern rörande reklamen och tryckfriheten,
gjorda i prop. 1970: 57 angående otillbörlig marknadsföring, anser utredningen
att reklam i tryckt skrift, som är inriktad på att bibringa allmänheten vissa
allmänna värderingar eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning, bör
betraktas såsom icke-kommersiell reklam i skattehänseende.
Om företagare i reklamens form tillkännager åsikter eller
lämnar uppgifter av allmänt intresse, t. ex. gör ett inlägg i miljövårdsdebatten
eller den politiska debatten, faller framställningen under TF. Inte ens om
framställningen lämnats i kommersiellt syfte anses den vara av sådan
kommersiell art att den faller utanför TF. Försiktigheten bjuder, menar
utredningen, att man även i denna del följer tankegångarna i nyssnämnda
proposition och undantar framställningar av nu angivet slag från beskattning.
Det kan förekomma att reklam i tryckt skrift innehåller
framställning såväl om rent kommersiella förhållanden som om icke-kommersiella förhåUanden.
En rimlig lösning anses här vara att man anser blandat reklammeddelande i
tryckt skrift beskattningsbart, när det vid en helhetsbedömning framstår som
huvudsakligen inriktat pä rent kommersiella förhållanden.
Avsättningsfrämjande syfte ligger bakom även säljerbjudanden
frän
Prop.
1972:58 36
enskilda personer t. ex. av personligt lösöre. Särskilt
när det gäller annonsering, finner utredningen det förenat med stora
svårigheter att till-förlithgt skilja mellan reklam för yrkesmässig säljares
räkning och annan reklam. Det anses därför nödvändigt att låta även enskilda
personers reklam omfattas av beskattningen.
Det
förekommer vidare, påpekar utredningen, att den som önskar förvärva exempelvis
en vara tar initiativet. Genom att köparen får kontakt med säljaren kan han
främja dennes avsättning. Säljerbjudande i t. ex. annons kan vara kombinerat
med köperbjudande. Reklammeddelande kan även vara utformat sä att därav inte
framgår om det är fråga om sälj- eller köperbjudande. Enhgt utredningens mening
bör det i skattehänseende inte tillmätas betydelse om initiativet till en
transaktion tas av säljare eller köpare. Som reklam bör enligt utredningen
anses också infordrande av anbud eller offert.
I
begreppet avsättning Hgger att det skall vara fråga om transaktion som normalt
sker mot vederlag och inte gåvotransaktion. Förutom kontant vederlag kan
förekomma vederlag i form av vara, tjänst eller annan motprestation. Formen för
vederlaget bör sakna betydelse för beskattningen.
Utredningen
behandlar skattens utformning med avseende på olika reklamformer efter en
uppdelning av reklam i A- och B-media samt andra s. k. påverkansfaktorer enligt
följande.
A-media: pressannonsering, filmreklam, trafik- och annan utomhusreklam,
reklam i radio och reklam i television.
B-media:
trycksaker och direktreklam, mässor och utställningar, demonstrationer, vamprover
avsedda för konsumenter, gåvor, presentreklam, promotions och dylikt, butiks-
och återförsäljarmaterial, ersättning till reklambyråer och liknande,
kostnader för egen reklamavdelning, PR- och goodwiUskapande åtgärder samt
reklamundersökningar.
Övriga påverkansfaktorer: förpackningar, butiksskyltning,
publicitet, särskilda kostnader för affärsläge, inredning av försäljningslokal m.
m. samt personlig försäljning.
Pressannonsering m. m. Annonseringen svarar för en stor
del av den totala reklamvolymen i landet och bör enligt utredningen naturligen
omfattas av reklamskatten. Utredningen erinrar emellertid om, att undantag
frän gällande annonsskatt gjorts för annonser i vissa från mervärdeskatt
befriade trycksaker. Undantag gäller sålunda för annonser i medlemsblad eller
i periodisk publikation som väsentHgen framstår som organ för sammanslutning
med huvudsakligt syfte att verka för religiöst, nykterhetsfrämjande, politiskt,
idrottsligt eller försvarsfräriijande ändamål eller att företräda vanföra
eller arbetshindrade medlemmar (8 § 6 ME). Utredningen föreslår att detta
undantag överförs på reklamskatten.
Vidare gäller undantag från annonsskatt för annonser i
personaltidningar, program och kataloger. Den frihet från mervärdeskatt som
detta
Prop.
1972: 58 37
undantag
bygger på framstår enligt utredningen närmast som praktiskt betingat. Den som
inte är skattskyldig till mervärdeskatt och ger ut dylik publikation har inte
ansetts böra belastas med redovisning av mervärdeskatt enbart för
publikationen, särskilt som denna ofta tillhandahålls utan fullt vederlag.
Motsvarande praktiska skäl kan enligt utredningens mening inte åberopas för
undantag från reklamskatt. Många publikationer av nu avsett slag är
skattepliktiga till mervärdeskatt därför att utgivaren är skattskyldig. Det
kan inte anses befogat att vid en generell reklambeskattning göra skillnad
mellan publikationer enbart därför att de behandlas olika i
mervärdeskattehänseende. Utredningen föreslår därför att reklamskatt bör utgå
på annonser i publikationer som avses i 8 § 7 MF.
Annonser förekommer även i
trycksaker som inte utgör publikationer av de slag som berörts. Således finns
ofta reklam i lokala telefonkataloger, televerkets kataloger, upplysnings-
eller informationsbroschyrer, receptsamlingar m. fl. trycksaker. Det kan också
någon gäng förekomma att skönlitterära, dokumentära, vetenskapliga och andra
böcker innehåller reklam. I många fall har såväl utgivningen av trycksaken som
annonseringen däri en klart kommersiell prägel. Så är fallet med reklamtrycksaker,
i vilka det även kan förekomma annonsering mot vederlag. I vissa fall rör det
sig om mycket omfattande och kostnadskrävande annonsering. Utredningen anser
att annonsering i sådana trycksaker bör omfattas av reklamskatten.
Beskattningen av annonser
kan tillsammans med den redan antydda beskattningen av reklamtrycksaker ge
upphov till en dubbel beskattning. Trycksaken beskattas vid framställningen
och annonserna beskattas hos trycksakens utgivare. En sådan dubbel beskattning
anses dock utan svårighet kunna elimineras via beskattningsförfarandet.
Skattskyldig utgivare av trycksak som påförts reklamskatt vid framställning av
trycksaken kan, dä han redovisar skatt på annonsintäkterna, göra avdrag för
skatten på framställning av trycksaken. Sådant avdrag bör dock vara begränsat tiU
belopp som svarar mot skatten på annonsintäkterna.
Annonser i periodisk
publikation som avser publikationen som sådan har ofta karaktär av utfyllnad, s.
k. pluggbitar, på utrymmen som inte har kunnat täckas av betalda annonser och
framstår dessutom mer som redaktionella meddelanden än som reklam i vanlig
mening. Sådana annonser bör därför enligt utredningens mening kunna ställas
utanför beskattningen. Motsvarande bör gäUa i fråga om andra trycksaker än periodiska
pubUkationer. Utredningen finner också motiverat att från beskattning undanta
reklam i bok, när reklamen avser annan bokutgivning av samma förläggare.
Det
förekommer ofta att den som ger ut publikation gör reklam i denna för andra
varor eller tjänster som han säljer i direkt konkurrens med andra företag, som
vid annonsering påförs reklamskatt. R.eklam av
Prop. 1972: 58 38
detta
slag i publikation bör därför i princip beskattas. Utredningen är medveten om
att en sådan bestämmelse om beskattning ibland kan medföra vissa svårigheter
vid tillämpningen. Således förekommer det att reklam sker på sådant sätt att
den till formen framstår som del av den redaktionella texten. Beskattningen av
sådana annonsinföranden får, menar utredningen, prövas från fall till fall.
Det torde vara möjhgt för beskattningsmyndigheten att lämna vägledning för de
skattskyldiga. I tveksamma fall bör det inte föreligga hinder mot beskattning
av hela det utrymme som tas upp av meddelandet i fråga.
Beskattningen
av annonsering bör enhgt utredningen ta sikte på att det är själva införandet
av annons som skall beskattas.
Det
förekommer att bilaga följer med trycksak (huvudtrycksak). Utgivare av
huvudtrycksak, som ej utgör reklamtrycksak, t. ex. tidning, kan av tekniska
eller andra skäl låta annons som tidningen tryckt följa med tidningen som
bilaga i stället för att införa den på vanligt sätt i tidningen. 1 sädana fall
föreslår utredningen att reklamen i bilagan beskattas på samma sätt som om den
var införd i tidningen. I princip kommer därvid det totala vederlaget för
offentliggörandet att beskattas.
Tidning
eller annan publikation kan ges ut i två eller flera delar utan att det därför
är fråga om huvudtrycksak och bilaga. Sädana delar bör betraktas som en publikation.
I
andra fall kan tidningsföretag låta trycksak för annans räkning följa med
tidningen som bUaga. Sådan bUaga utgörs vanligen av reklamtryck. Beskattningen
bör i dessa fall omfatta det vederlag som utgår för bilagans offentliggörande.
På sådant sätt distribuerad reklamtrycksak blir enligt utredningens förslag
beskattad även i sin egenskap av sådan trycksak. Utredningen har övervägt om
restitution skall medges för skatt som bilagans beställare erlagt till
tryckeriet, i den mån han kan visa att han också erlagt skatt till utgivaren.
Av bl. a. praktiskt-administrativa skäl avvisar utredningen dock tanken på
restitution i dessa fall. Dubbel beskattning som härigenom uppkommer får
alltså accepteras.
Den
för vars räkning bilaga tUl huvudtrycksak framställts kan tänkas låta annan
införa reklam i bUagan mot vederlag. Sådant vederlag bör beskattas hos den som
uppbär detta. I den mån denne får erlägga reklamskatt för framstäUning av
bilagan, vilket är fallet när bilagan utgör reklamtrycksak, bör skatten på
vederlaget fä avräknas från skatten på bilagan på samma sätt som föresläs
beträffande reklamtrycksaker i övrigt.
Samdistribution
av reklamtrycksaker sker i viss utsträckning för flera företags räkning. I
vissa fall kan trycksakerna framstå som huvudtrycksak och bilaga, i andra fall
är det närmast fråga om likvärdiga trycksaker. I sistnämnda fall bör
beskattning ske av varje trycksak för sig enligt reglerna för beskattning av
reklamtrycksak:
Om
utgivare av trycksak gör reklam i bilaga till huvudtrycksaken bör
Prop. 1972: 58 39
reklamen
i bilagan ej beskattas när den avser huvudtrycksaken som sådan. Avser reklamen
däremot inte huvudtrycksaken bör beskattning ske. I övrigt menar utredningen
att bilagor bör frän beskattningssynpunkt behandlas pä samma sätt som
trycksaker i aUmänhet.
Filmreklam.
Filmreklam förekommer i stort sett i två former, dels som förprogram till spelfUm,
dels som separat program. Filmreklamen bör enligt utredningen omfattas av
reklamskatten. Beskattning bör därvid träffa visningen av filmen.
Som
inledning till och avslutning pä visning av reklamfilm lämnar reklamfilmföretag
normalt vissa meddelanden angående sin verksamhet. I analogi med vad som föreslagits
i fråga om annonsering föreslår utredningen att reklamfilmmeddelanden av denna
karaktär bör vara skattefria. Detsamma bör gälla reklam pä biograf som består
i visning av utdrag ur kommande program pä biografen eller på annan biograf
med samma innehavare.
Reklam
i form av ljusbilder, film eller dylikt som visas på teater före eller efter
föreställningen eller i paus bör enligt utredningen bedömas på samma sätt som
filmreklam.
Trafikreklam
och annan utomhusreklam. Utomhusreklam sker i väsentlig utsträckning genom
affischering. Reklamen förekommer på särskilt iordningställda affischpelare
eller affischtavlor, pä fastigheter, i offentliga lokaler, i trafikmedel, utomhusanläggningar
för idrotts-, sport-dier andra tävlingar och på Hknande ställen. Till utomhusreklam
räknar utredningen också reklam i s. k. ljustidning samt i form av ljusskylt
och flygreklam. Hit hör också reklam som görs utomhus med hjälp av högtalaranläggning
eller eljest genom spridning av ljud.
Utredningen
anser att utomhusreklam i princip bör ingå i beskattningsområdet och att
offentliggörandet av reklammeddelandet bör beskattas. Den föreslagna
beskattningen träffar därför upplåtelse av plats för uppsättning av affisch
under det att affischen inte beskattas i sin egenskap av trycksak.
Affischeringsföretag som t. ex. i brist på uppdrag sätter upp affischer om det
egna företaget pä sina affischeringsplatser bör inte beskattas för det utrymme
som tagits i anspråk härför.
Utredningen
föreslår att ljusskyltar, andra skyltar och liknande skall beskattas. Av
praktiska skäl framför allt svårigheter att beräkna beskattningsunderlaget
dä skylt sätts upp pä egen fastighet förordar utredningen att skyltar som
förekommer i anslutning till visst företags butikslokal, kontor, byggnadsplats
eller Hknande ej beskattas.
Skyltar
av annat slag, t. ex. skyltar som placeras på husfasader, längs vägar eller på
andra platser som saknar ett direkt lokalt samband med verksamheten,
konkurrerar med annan utomhusreklam. Utredningen förordar därför att upplåtelse
av utrymme för sådan skyItreklam beskattas.
Trafikreklam,
dvs. reklammeddelande i järnvägs- eller tunnelbanevag-
Prop. 1972: 58 40
nar,
spårvagnar, bussar, flygplan, fartyg eller taxibilar, bör enhgt utredningen
beskattas på samma sätt som affischering.
Reklam
i lokaler av olika slag, t. ex. butikslokaler, idrottsarenor, stationsbyggnader,
flyghallar eller tunnelbanestationer, sker sä gott som uteslutande genom
affischering. Beskattning bör ske av upplåtelse av utrymme för sådan reklam.
Beskattning bör ej ske när reklamen avser verksamhet som bedrivs på platsen
eller varor som säljs där.
Beskattning
bör i nu nämnda fall ske oberoende av om vederlag utgår eller ej så snart
reklamen görs på utrymme som är avsett att användas för reklamändamål.
Flygreklam
bör omfattas av skatten genom beskattning av flygföretagets prestation. Högtalarreklam
bör betraktas som skattepliktig när den sker på allmän plats e. dyl. Högtalarreklam
inom en lokal som avser något som tillhandahålls där bör inte beskattas.
Reklam
i radio och television. Utredningen avser att, om så erfordras, behandla frågan
om beskattning av reklam i radio och television sedan den tagit ställning till
om sådan reklam bör få ske.
Trycksaker
och direktreklam. Utredningen anför inledningsvis att en icke oväsentlig del av
reklamvolymen i Sverige utgörs av trycksaksreklam. Denna omfattar en mängd
olika typer av trycksaker, som sprids t. ex. genom postbefordran, genom
utdelning i butiker eller utomhus till presumtiva kunder. Utredningen finner
att en reklamskatt bör omfatta reklamtrycksaker i allmänhet, däribland även
sädana som sprids såsom direktreklam.
Utredningen
påpekar, att begreppet trycksak (tryckalster) har olika innebörd i
tryckfrihetsförordningen, allmänna poststadgan och tulltaxan. Utredningen
förordar att tryckfrihetsförordningens definition får bilda utgångspunkt för
definitionen vid beskattningen. Som trycksak anses därför skrift som
framställts i tryckpress men ej skrift som mångfaldigas genom stencilering,
ljuskopiering, fotokopiering eller liknande förfaranden. Som trycksak
betraktas även alster som framställs genom screentryckmetod.
Brevpapper,
förpackningar och etiketter avsedda att fästas på varan eller förpackningen
eller andra varor för vilka trycket ej är det väsentliga bör falla utanför
trycksaksbegreppet. Med reklamtrycksak avser utredningen trycksak som primärt
ges ut för att främja avsättning av varor, tjänster etc. Trycksak som ges ut i
annat primärt syfte beskattas ej som reklamtrycksak.
Vissa
trycksaker utgör hjälpmedel i kommersiell verksamhet utan att ha
reklamkaraktär. Till denna kategori räknar utredningen prislista, offertpärm,
teknisk produktbeskrivning, sortiments-, lager- eller reserv-ddskatalog, s. k.
referenslista, instruktionsbok, monterings- eller bruksanvisning,
skötselföreskrift, förteckning över märkesverkstäder eller återförsäljare,
annan adresslista, garantisedel, receptsamling som ej
Prop.
1972: 58 41
nämner
eller framhäver visst företags produkter, undervisningsmaterial,
verksamhetsberättelse, som i huvudsak är avsedd för anställda, medlemmar eller
aktieägare och annan trycksak som i huvudsak är avsedd för anstäUda, kalender
eller Hknande trycksak och trycksak, som har historiskt, tekniskt, ekonomiskt
eller annat vetenskapligt innehåU. Om sådan trycksak i endast ringa män
innehåller säljargumentering utgör den enligt utredningen ej reklamtrycksak.
Det bör därvid vara möjligt att återge företags namn, varumärke, symbol för
företag, teknisk avbildning av produkt eller teknisk upplysning om produkt
eller företag eller liknande i trycksak utan att trycksaken anses som
reklamtrycksak.
I
fråga om vissa av de nu nämnda trycksakerna ställer utredningen upp särskilda
krav på utformningen eller innehållet för att de ej skall anses som
skattepliktiga. Sålunda anges beträffande prislistor att sådana anses som
skattepliktiga om priset framhävs som fördelaktigt.
Reklam
för trycksaksutgivarens egna eller honom närstående företags varor etc. (egenreklam)
beaktas när det gäller att skilja reklamtrycksaker frän övriga trycksaker. Om
trycksak, inbegripet egenreklam, väsentligen har ett annat syfte än att främja
avsättningen av varor etc. anses den ej som reklamtrycksak.
Den
som ger ut reklamtrycksak kan för egen räkning låta bilaga följa med
trycksaken. Är bilagan i sig själv en reklamtrycksak bör den beskattas endast
i denna sin egenskap. I annat fall bör beskattning ej ske.
Om
den som ger ut reklamtrycksak låter bilaga med reklam för annat företag följa
med trycksaken kommer skatt att utgå både för bilagan i dess egenskap av
reklamtrycksak och på offentliggörandet (distributionen) av bilagan. Detta kan
i vissa fall leda till en dubbel beskattning, som dock accepteras av
utredningen.
Utredningen
föreslär att utomhusreklam inbegripet trafikreklam skall beskattas hos
mediaföretagen men butiksreklam i form av trycksak hos tryckerierna. Det anses
emellertid inte alltid möjligt för tryckeriet att avgöra huruvida viss trycksak
är avsedd att användas för trafikreklam eller för butiksreklam eller för
bådadera.
I
fråga om sädana trycksaker, som med hänsyn till format och andra kännetecken
uppenbarligen är avsedda att användas enbart som utomhusreklam skall
offentliggörandet beskattas och inte trycksakens framställning vid tryckerier.
I fall dä andra användningssätt också är möjliga måste trycksaken däremot
beskattas hos tryckeriet som reklamtryck.
Utredningen
avvisar tanken pä restitution av skatt för att undvika dubbel beskattning
eftersom diskrimineringseffekterna av denna torde bli små. Man åberopar också
praktiskt administrativa skäl för sitt ståndpunktstagande.
Utredningen
har särskilt uppmärksammat effekterna av en generell reklamskatt för postorderföretagens
del. Enligt de av ut-
Prop.
1972: 58 42
redningen
föreslagna allmänna reglerna om beskattning av trycksaks-reklam skall
postorderkatalogerna beskattas som reklamtrycksaker, om företagen inte
utmönstrar sälj argumenteringen från katalogerna. Med postorderförsäljning
avser utredningen detaljhandel där försäljningserbjudandet sker via trycksak
eller annons utan besökskontakt mellan säljare och köpare, ordergivning sker
per post eller per telefon utan besökskontakt mellan säljare och köpare,
varuleveransen sker per post, per järnväg eller med annat transportmedel till
av köparen uppgiven adress och försäljningen sker i konkurrens med butiker som
har möjlighet att exponera varor.
Postorderföretagens
reklamkostnader är koncentrerade till trycksaker och överstiger
reklamkostnaderna vid andra försäljningsformer. En väsentlig del av
reklamkostnaderna vid postorderförsäljning utgör postorderföretagens
motsvarighet till lokalkostnaderna vid butiksförsäljning. Eftersom utredningen
föreslår att butiksexponering av varor och exponering i skyltfönster inte
skall beskattas, anses det rimligt att företag, som konkurrerar med
butikshandeln, inte beskattas för reklam som motsvarar butikshandelns vamexponering.
Utredningen
anser därför att skattereduktion bör medges för postorderkatalog under
förutsättning att den används vid postorderförsäljning, att den presenterar
säljarens hela eller så gott som hela sortiment av varor samt att sortimentet
har en sådan bredd och stabilitet över tiden att en butik som för enbart detta
sortiment skulle kunna öppnas, dvs. motsvarar normalt butikssortiment i
branschen.
Pä
grund av bristen pä empiriskt material anger utredningen att skattereduktionens
omfattning måste grundas på en allmän skälighetsbedömning.
Vid
sådana förhållanden föreslår utredningen att nedsättning av skatt på
postorderkatalog skall kunna ske med 70 %, om företagets omsättning av varor
som presenteras i katalogen till minst hälften hänför sig till
postorderförsäljningen. Är andelen postorderförsäljning lägre, bör nedsättningen
beräknas endast på den del av skatten, som motsvarar postorderförsäljningens
andel av hela omsättningen. Nedsättning bör dock inte komma i fråga, om
postorderförsäljningens andel av omsättningen understiger 10 "la. För
större företag med relativt liten andel postorderförsäljning bör dock
nedsättning proportionsvis kunna medges om omsättningen på
postorderförsäljning uppgår till minst 5 milj. kr. per år.
Utredningen
föreslår av kontrollskäl, att skattskyldig skall vara pliktig att under två år
förvara framställda trycksaker.
Mässor
och utställningar. Med hänsyn tUl att det inte synes möjligt att beskatta
utställningar i egna lokaler finner utredningen att permanenta utställningar
bör lämnas utanför beskattningen. Tillfälliga mässor
Prop.
1972: 58 43
och utställningar pä vilka utställare bedriver försäljning
av utstäUda alster kan närmast jämställas med tillfälliga försäljningsställen
och bör ej heller beskattas. Sker sådan försäljning inte alls eller i endast
begränsad omfattning bör dock deltagande på sädana mässor eller utställningar
anses som skattepUktig reklam.
Mässa eller utställning som riktar sig till sä gott som
uteslutande internationell publik bör efter prövning från fall till fall av riksskatteverket
kunna ställas utanför beskattningen. Vidare bör från skatteplikt undantas
mässa eller utställning som arrangeras i anslutning till föreningsmöte,
kongress, konferens eUer Hknande och som ej är öppen för allmänheten.
Beskattningen av icke permanenta mässor och utställningar
föreslås få fonuen av skatt på upplåtet utrymme, den s. k. monterhyran. Skattskyldigheten
bör åvila arrangören. Som arrangör bör den anses, som uppbär monterhyrorna från
utställarna.
Demonstrationer samt varuprover, avsedda för konsumenter.
Utredningen avvisar en beskattning av varudemonstrationer liksom av varuprover,
avsedda för konsumenter, med hänvisning till de gränsdragnings-och
tillämpningssvårigheter som en beskattning skulle medföra.
Gåvor, presentreklam. Enligt utredningens uppfattning
skulle det vara förenat med stora praktiska svårigheter att åstadkomma en
reklambeskattning på detta område. Man pekar därvid särskilt på att
beskattning av presentreklam skulle medföra skattskyldighet för företag som
huvudsakligen står utanför den egentliga reklambranschen, vUket anses innebära
särskilda praktiska komplikationer. Dessutom framhålls bl. a. svårigheterna
att vid försäljning av vara bedöma om denna skall användas för reklam.
Utredningen förordar därför, att nu avsedd reklam ej beskattas.
Butiks- och återförsäljarmaterial. Kundernas uppmärksamhet
på de produkter eller tjänster som erbjuds kan väckas genom butiksarrangemang
av skilda slag och genom skyltning. Därvid kan användas dekorationsmaterial,
virke, papp m. m. som i detta sammanhang alltså används för reklamändamäl. En
beskattning av sådant material ter sig enligt utredningen mycket svär att
upprätthålla och kontrollera, eftersom det inte gäller varor som vid
omsättningstillfället framstår som avsedda för reklamändamål. Liknande
svårigheter skulle uppstå vid beskattning hos den som använder materialet för
reklamändamål genom en skatt på eget uttag. Utredningen finner därför, att nu
avsett material för butiksreklam bör ställas utanför beskattningen. Motsvarande
bör gälla även för återförsäljarmaterial.
Lämnade reklambidrag. Beskattning av reklam sker genom att
den som köpt reklam får betala skatt på bruttokostnaden för reklamen. Nä-' got
behov av att därutöver beskatta reklambidrag hos bidragsgivaren anses inte
föreligga. Sker sådant bidrag dolt, t. ex. genom en anpassning av
Prop.1972: 58 44
prissättningen
på de varor för vilka reklam sker, torde en beskattning av bidraget inte vara
praktiskt möjlig.
Ersättning
till reklambyråer, kostnader för egen reklamavdelning. Frågan huruvida
ersättning till reklambyråer bör beskattas måste enligt utredningen ses i
sammanhang med frågan om beskattning av kostnader för reklam som ett företag
producerar för egen räkning. Därmed avses i princip alla kostnader för
framställning av reklam i egen regi.
Utredningen
anger att det många gånger torde vara så gott som ogörligt att göra en
någorlunda exakt värdering av alla de insatser som ett företag gör i eller i
anslutning tiU den egna reklamavdelningen. Det synes ofrånkomligt att man i
fråga om företag med egen reklamavdelning skulle fä nöja sig med en
schablonmässig bestämning som på ett någorlunda rimligt sätt under
beskattningen inrymmer företagets kostnader för sådan avdelning. En sådan
beräkningsgrund skulle dock i regel, menar utredningen, ge ett missvisande
resultat och inbjuda tUl åtgärder inom företaget i syfte att kringgå en
beskattning. Sädana åtgärder skulle svårligen kunna upptäckas i
kontrollsammanhang.
Man
kan inte heller, fortsätter utredningen, helt utesluta att reklamköparna
skulle gå över till att anlita utiändska eller i utiandet etablerade
reklamföretag för att därmed undgå viss del av skatten.
Utredningen
finner på angivna grunder, att beskattning av ersättning till reklambyråer och
av egen reklamverksamhet inte bör ske.
PR-
och goodwillskapande åtgärder, reklamundersökningar m. m. De skäl utredningen
anför för att beskattning inte bör ske av ersättning till reklambyråer eller av
kostnader för egen reklamavdelning inom ett företag gäller i allt väsentiigt
också i fråga om beskattning av PR- och goodwillskapande åtgärder samt
reklamundersökningar. Enligt utredningens mening bör sådana åtgärder och
undersökningar därför inte falla inom beskattningsområdet.
Övriga
påverkansfaktorer. Utredningen anser det, huvudsakligen av praktiska skäl,
omöjligt att beskatta förpackningar, butiksskyltning, publicitet, kostnader
för bra affärslägen eller hög standard på lokaler och personlig försäljning.
Sammanfattning
av utredningens förslag beträffande beskattningsområdet. Utredningen
definierar i skattehänseende reklam som meddelande med syfte att åstadkomma
eller främja avsättning av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst.
Med
utgångspunkt i denna grundläggande definition föreslår utredningen att
reklamskatten skall omfatta annonsering i dagspress, populärpress och andra
publikationer eller trycksaker. Skatten skall vidare omfatta film- och
teaterreklam, trafikreklam och annan utomhusreklam, reklamtrycksaker samt
reklam på vissa mässor och utställningar. Beskattning skall ske av upplåtelse
av utrymme för reklam eller, när det gäller reklamtrycksaker, av
framställningen av dessa.
Prop.
1972: 58 45
Utredningen
redovisar i en tabell omfattningen av det skattepliktiga reklamområdet och
grunderna för beskattningen av olika reklamformer. I detta sammanhang torde
kunna hänvisas till denna tabell i betänkandet (avsnitt 6.6.16).
Skattskyldighet
Med
den förordade formen för reklamskatten följer att skattskyldighet skall åvila
den som yrkesmässigt tillhandahåUer skattepliktig reklam och den som
framställer reklamtrycksaker för egen reklam. Beskattningen av importerad
reklam behandlas längre fram.
Begreppet yrkesmässig ges
i huvudsak samma innebörd som i mervärdeskattehänseende. Verksamhet bör därvid
anses som yrkesmässig, när inkomsten därav utgör inkomst av rörelse eller av
jordbruksfastighet eller annan fastighet enligt kommunalskattelagen.
Verksamhet anses som yrkesmässig även när den innefattar inte enbart enstaka
försäljning eller uttag av vara. Skattskyldighet föreslås föreligga också för
statens eller kommuns arrangerande av mässa eller utställning.
1
enlighet härmed kommer skattskyldighet enligt förslaget att åvila utgivare
eller ägare av annonsorgan, tryckeri som framställer reklamtrycksaker, den som
för reklamköpares räkning ombesörjer film- eller ljudreklam, trafikreklam och
annan utomhusreklam, fastighetsägare som upplåter plats för reklam samt den
som artangerar sådant deltagande i mässor och utställningar som föreslås bli
beskattat.
Den
som ger ut en trycksak eller disponerar ett utrymme som an-vands för reklam, t.
ex. fastighet, sportanläggning eller trafikmedel, kan upplåta till ett
fristående reklamföretag att ha hand om den reklam som skall fä ske på
utrymmet. Om avtal träffas mellan reklamföretaget och reklamköparen bör
skattskyldigheten åvila endast reklamföretaget. Ingås däremot avtal direkt
mellan reklamköpare och lokalinnehavaren bör skattskyldigheten åvila den
sistnämnde, även om upplåtelse för reklamändamäl sker genom medverkan av agent
eller annat motsvarande ombud. Motsvarande bör gälla dä placering av reklamfilm
för visning på biograf eller annat visningsställe sker under medverkan av s. k.
filmreklambyrå och när utgivare av reklamtrycksak träffar avtal med tryckeri
om att tryckeriet skaU anskaffa annonser i trycksakerna och upp-biira likviden
härför.
Anlitar
tryckeri eller annat företag, som åtagit sig att framställa en reklamtrycksak,
annat tryckeri eller annat företag, t. ex. sätteri, för att fullgöra uppdraget
bör skattskyldighet inte föreligga för sådan underleverantör. Det företag, som
åtagit sig uppdraget gentemot reklamköparen, bör ensamt svara för skatten på
grundval av det totala debiterade priset.
Prop.
1972: 58 46
Beskattningsvärde
m. m.
Frågan
om beskattningsvärde har tvä aspekter. Det gäller dels att bestämma det
underlag på vilket skatten skall beräknas för varje reklammedium, dels att
avgöra beskattningsunderlaget för varje enskUd transaktion. I förstnämnda
hänseende har utredningen eftersträvat att göra beskattningsunderlaget för
olika reklammedia så likvärdigt som möjligt.
Utredningen
föreslår, såvitt gäller pressannonsering samt film-, trafik-och annan utomhusreklam,
att beskattningen skall avse offentliggörandet av reklamen. Hänsyn skall
alltså inte tas tUl produktion eller framställning av material avsett för
offentliggörande.
Utredningen
har övervägt att även i fråga om reklamtrycksaker beskatta offentiiggörandet,
dvs. distributionen. Därvid konstaterar utredningen att distributionsföretagen
bl. a. pä grund av tidspress skulle få svårigheter att tillämpa
skattebestämmelserna och att reklam som distribueras t. ex. av beställarens
försäljare eller återförsäljare skuUe falla utanför beskattningen.
För
att uppnå en med annonsbeskattningen likvärdig nivå skulle dessutom en
uppskrivning få ske av distributionskostnaderna. Detta skulle gynna obeskattade
distributionsmetoder. Distributionskostnaderna har inte alls eller endast
delvis samband med produktionskostnader för trycksaker. Även på denna grund
skulle distributionskostnaderna behöva skrivas upp. Detta skulle gynna
påkostade men missgynna enkla reklamtrycksaker.
Enligt
utredningens mening kan därför en beskattning av reklamtrycksaker inte bygga
pä distributionskostnaderna. Beskattningen får i stället utformas som en skatt
på framställning av trycksaker avsedda för reklamändamål. För att tillgodose
kravet på likformighet i beskattningen bör i beskattningsvärdet för trycksaker
inrymmas inte bara tryckningen som sådan utan också kostnad för sättning,
klichéer m. m. och bokbinderiarbete.
När
den som utför tryckningen inte utför övrigt arbete får värdet av detta inräknas
i beskattningsvärdet med ledning av uppgifter från beställaren eller efter en
skälighetsbedömning frän tryckeriets sida.
Utredningen
tar också upp frågan om hur beskattningsvärdet skall beräknas i de fall då
ombud tillgodoförs provision eller annan gottgörelse av reklamsäljare. Om
reklamsäljare debiterar visst nettopris för reklam kan beskattningen inte
omfatta annat än detta pris. För att kunna beskatta provision till
reklamförmedlare skulle man fä införa skattskyldighet för reklambyråer m. fl.
Provision eller annan gottgörelse som tillgodoförs reklamförmedlare kan
betraktas som en definitiv rabatt. Den lämnas i huvudsak till vissa större
kunder som i många fall kan framstå närmast som återförsäljare: Utredningen
föreslår därför att beskattningen i likhet med vad som nu gäller för
annonsskatten skall träffa det faktiska vederlag som reklamsäljaren erhåller.
Prop.
1972: 58 47
I
övrigt föreslär utredningen, att beskattningsvärdet skall bestämmas på i
princip samma sätt som i MF och AF. Skattens belopp skall dock ej inräknas i
beskattningsvärdet.
Beskattning
av egenproducerad reklam bör ske med ledning av det allmänna saluvärdet av den
skattepliktiga reklamen. Det bör därvid vara möjligt att ta hänsyn till
eventuella mängdrabatter.
Redovisningsskyldighet
Utredningen
har funnit att det av praktiska och administrativa skäl är motiverat att minska
antalet skattskyldiga genom att, i likhet med vad som gäller både mervärdeskatten
och annonsskatten, anknyta skyldigheten att redovisa reklamskatt till
storleken av verksamheten. Som nämnts tidigare har utredningen stannat för att
föreslå att gränsen dras vid en skattepliktig omsättning om 60 000 kr. per år.
Tidningsutgivare, tryckerier m. fl. som har en lägre skattepliktig
årsomsättning än 60 000 kr. behöver därvid inte redovisa reklamskatt till
beskattningsmyndigheten.
Redovisningsskyldigheten
bör enligt utredningen anknytas till den skattskyldiges hela verksamhet. Ger
skattskyldig t. ex. ut mer än en pubHkation eller äger han mer än en fastighet
pä vilken han upplåter plats för reklamskyltar, bör frigränsen gälla hans
totala skattepliktiga reklamintäkter.
Gränsen
60 000 kr. är avsedd att tillämpas för skattskyldig som utför skattepliktig
reklam för annans räkning. Det finns anledning att utgå från att kund till
sådan skattskyldig får betala reklamskatt till den skattskyldige. Den som
framställer skattepliktig reklam för egen räkning är i princip skattskyldig
härför. Med samma gräns för redovisningsskyldighet i detta fall skulle reklam
till ett värde av upp till 60 000 kr. bli helt skattefri. En sådan effekt kan
verka diskriminerande för övriga skattskyldiga, främst tryckerierna. Utredningen
föreslår därför att gränsvärdet för skyldighet att redovisa skatt för egenproducerad
reklam sätts vid 30 000 kr. per är.
Med
hänsyn till svårigheterna att bedöma verkningarna av de föreslagna reglerna,
bör beskattningsmyndigheten med uppmärksamhet följa utvecklingen på området, t.
ex. om reglerna orsakar bolagsbildningar eller ger upphov till andra
transaktioner som motiveras enbart av skatteskäl.
Utredningen
har övervägt huruvida bestämmelser om gränsen för redovisningsskyldigheten bör
kombineras med ett skattefritt bottenavdrag, som skulle fä utnyttjas av de redovisningspliktiga
skattskyldiga. Behov av sådant bottenavdrag anses dock Inte föreligga. Frågan
om bottenavdrag för tidningsföretagen tar utredningen upp i samband med behandlingen
av reklamskattens inverkan på pressens ekonomi.
Prop. 1972: 58 48
Import
av reklam
Utredningen
framhåller att reklamskatten inte kan begränsas tUl enbart reklam som
framställs inom landet. Med hänsyn till kravet på konkurrensneutralitet i
beskattningen måste skatten också omfatta reklam som införs till landet för att
användas här, när det rör sig om sådan reklam som är skattepliktig vid
framställning inom landet. Införsel av sådan reklam bör beskattas oavsett om
det är fråga om reklam för svenskt eller utländskt företags räkning.
Med
den av utredningen förordade utformningen av beskattningsområdet blir det
aktuellt att beskatta endast införsel av skattepHktiga reklamtrycksaker
eftersom beskattningen i övrigt föreslås utformad som en skatt pä mediakostnadérna,
dvs. pä offentliggörandet här i landet.
Det
är enligt utredningen naturligt att importen av skattepliktiga reklamtrycksaker
beskattas i samband med införseln och att skatten därvid tas ut av tullverket i
samma ordning som gäller för tull. Detta innebär att skyldigheten att erlägga
reklamskatt vid införsel åläggs den som i tullhänseende är att anse som vamhavare.
I princip betyder detta en till reklamköparna knuten skattskyldighet.
Utredningen
anser att skatt av praktiska skäl bör tas ut vid import oberoende av om
importören själv är skattskyldig inom landet. Beskattningen av importerad
reklam bör, menar utredningen, Hksom indirekt beskattning av importerade varor
i allmänhet, grundas på tullvärdet, dvs. i princip df-värdet. Detta ger en
anknytning till framställningskostnaden. Härigenom kan dock, med hänsyn till
utredningens förslag om beskattning inom landet av reklamtrycksaker, uppkomma
en högre beskattning av importerade reklamtrycksaker. Utredningen anser därför
att huvudregeln om en importbeskattning på grundval av tullvärdet bör kompletteras
med en regel av innebörd att skatt får beräknas pä ett lägre värde än
tullvärdet, om det kan visas att skatten annars skulle bli högre än om
reklamtrycksaken framställts här i landet.
När
det gäller beskattning av reklamtrycksaker, som införs som postpaket, synes
några praktiska svårigheter inte föreligga. Postverket kan ta ut reklamskatten
samtidigt med tull och andra införselavgifter, t. ex. mervärdeskatt, när
paketet lämnas ut till adressaten. Normalt torde adressaten i dessa faU vara
reklamköpare eller ombud för denne.
Reklamtrycksaker
inkommer emellertid från utlandet även som brev eller som trycksak (posttiycksak).
När det gäller reklamtrycksaker, som skickas såsom brev, är det i regel inte
fråga om massändningar, i varje fall inte mera betydande sådana. Praktiska
möjligheter bl. a. med hänsyn till posthemligheten att beskatta dessa
försändelser föreligger inte. En beskattning av reklamtrycksaker, som skickas
från utlandet med posten, måste därför ta sikte på massändningar av
posttrycksaker. Kan en beskattning av sådana sändningar ske uppnås enligt
utredningens mening det väsentligaste syftet.
Prop. 1972: 58 49
Det
svenska postverket är enligt världspostkonventionen inte skyldigt att här i
landet distribuera posttrycksaker, som lämnats in i utiandet av person eller
företag med hemvist i Sverige för befordran hit med post, om det gäller ett
större antal eller inlämningen skett i utlandet i avsikt att draga fördel av
lägre porton. Poststyrelsen har meddelat Världspost-unionens intemationeUa byrå
att det svenska postverket ämnar strikt tillämpa världspostkonventionens
bestämmelser på denna punkt. I den mån distribution likväl sker, bör sändningar
av detta slag enligt utredningen beskattas.
Enligt
utredningens uppfattning bör såsom massändning betecknas sändning omfattande
minst 500 trycksaker. Det bör ankomma pä postverket och tullverket att i
samråd meddela här erforderliga tillämpningsföreskrifter.
Utredningen
har erfarit att sådana massändningar brukar inkomma från ett relativt begränsat
antal länder, huvudsakligen från avsändare som år efter år bearbetar den
svenska marknaden med här åsyftade reklamtrycksaker. Utredningen anser att det
i regel inte föreligger större praktiska svårigheter att vid postbehandlingen
identifiera sådana masssändningar.
Det
är emeUertid i praktiken inte möjligt att beskatta de enskUda försändelserna
och ta ut skatten av varje adressat för sig. Det är också antagligt att
adressaten i flertalet fall skulle föredra att låta försändelsen bli behandlad
som obeställbar framför att betala skatten. För att införsel av reklam i form
av massändning skall kunna medges och genomföras på ett för avsändaren meningsfuUt
sätt är det därför, framhåller utredningen, nödvändigt att skatten erläggs av
avsändaren i stället för av adressaterna.
Detta
villkor kan uttryckas antingen som en formell skyldighet för avsändaren att
betala skatten eller också på så sätt att avsändaren erbjuds möjlighet att
frivilligt i eget intresse erlägga skatten i stället för adressaterna.
Utredningen lämnar öppet vilken utformning av bestämmelserna som bör ges
företräde och menar att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att efter den
ytterligare utredning, som kan krävas i berörda avseende, meddela erforderliga
bestämmelser.
För
att underlätta genomförandet av beskattningen bör vidare poststyrelsen
hemställa att Världspostunionens internationella byrå i sin cirkulärsamling
tar in ett meddelande om beskattningens huvudsakliga innebörd. Detta leder
till att unionens medlemsländer inför meddelandet i sina respektive posttaxor.
Poststyrelsen bör vidare hos postförvaltningarna i de länder, varifrån företag
erfarenhetsmässigt brukar skicka massändningar tUl vårt land, begära att
förvaltningarna särskilt underrättar nu avsedda företag om den svenska
reklambeskattningen och dess praktiska tillämpning.
Utredningen
tillägger att den föreslagna beskattningen av posttrycksa-
4
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 58
Prop.
1972: 58 50
ker
kan praktiskt genomföras utan att den lagfästa posthemligheten och den för postpersonalen
gällande tystnadsplikten vid behandlingen av försändelser behöver i något
avseende åsidosättas.
Utredningen
tar upp också det förhållandet, att det enligt gällande bestämmelser
föreligger frihet frän tull och annan införselavgift i viss utsträckning för
material, som inkommer speciellt för här i landet anordnad mässa eller
utställning. TiU material hänförs vissa reklamtrycksaker. Utredningen
förutsätter att denna särskilda frihet frän tull och införselavgift omprövas
vid införandet av en reklamskatt.
Beskattningsförfarandet
m. m.
Utredningen
föreslår en utformning av det praktiska förfarandet för reklamskatten i nära
överensstämmelse med vad som gäller fÖr mervärdeskatten och annonsskatten. För
större delen av den indirekta beskattningen gäller i olika
tillämpningshänseenden m. m. förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning (förfarandeförordningen). Så är fallet i fråga om
annonsskatten och utredningen finner det lämpligt att knyta även reklamskatten
till nämnda förordning. Den föreslagna beskattningsmyndigheten, riksskatteverket,
är redan beskattningsmyndighet i fråga om ett flertal indirekta skatter för
vilka förfarandeförordningen gäUer.
Anknytningen
tiU förfarandeförordningen innebär, att de bestämmelser som där meddelas i
fråga om skattekontroll, besvärsrätt, påföljd m. m. kommer att gälla även
reklamskatten. Förordningen är utformad med tanke på beskattning av i första
hand varor. För att dess bestämmelser skall kunna tillämpas på reklamskatten
föreslår utredningen vissa ändringar i förordningen.
Utredningens
förslag innebär vidare, att registrering av de skattskyldiga skall ske i
enlighet med motsvarande bestämmelser för annonsskatten. Skatten skall
redovisas för bestämda redovisningsperioder om fyra kalendermånader, nämligen
januariapril, majaugusti och septemberdecember. Den som har en låg
skattepliktig omsättning skall dock enligt mönster från mervärdeskatten fä
redovisa skatt för helt kalenderår. Det bör ankomma på beskattningsmyndigheten
att meddela beslut härom. Man bör försöka undvika att skattskyldig får redovisa
skatt för löpande redovisningsperioder trots att hans årliga omsättning i efterhand
visar sig understiga 60 000 kr. Skulle detta ändå ske någon gång, t. ex. därför
att en skattskyldig upphör med sin verksamhet, får redan erlagd skatt
återbetalas.
Deklaration
skaU enligt förslaget lämnas vid samma tidpunkt som nu gäller i fråga om
mervärdeskatt och annonsskatt, dvs. den femte i andra månaden efter utgången av
den period deklarationen avser. Samtidigt skall skatten betalas genom
insättning pä särskilt postgirokonto. Deklaration och inbetalningskort bör
utformas som en handling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utredningen har upprättat förslag tUl förordning om
reklamskatt och förslag till ändring i förfarandeförordningen. I fråga om dessa
torde få hänvisas tiU betänkandet.
Inkomstberäkning
Utredningen har gjort uppskattningar av reklamkostnaderna
för att fä fram ett ungefärligt mätt på det sammanlagda beskattningsunderlaget.
Uppskattningarna har gjorts på basis av utredningens undersökning av 1967 års
reklamkostnader med beaktande av den föreslagna utformningen av
beskattningsområdet och av den föreslagna gränsen för redovisningsskyldighet.
Värdena för 1967 har framräknats 5 1/2 år utifrån
uppskattade ökningstakter för respektive kostnadsslag, räknade i löpande
priser. Uppskattningen förutsätter att budgetåret 1972/73 i konjunkturavseende
kan betraktas som ett normalår. Den årliga tillväxttakten har antagils utgöra 4
o/o för annonsering i populär- och fackpress, 9,5 "lo för trycksaker, butiksreklam,
reklambyråtjänster, egen reklamavdelning och 8 "/o för övrig reklam.
Med hänsyn tiU skattens förväntade volymeffekt har
beloppen för 1972/73 i fråga om reklam, som omfattas av skatteförslaget,
därefter reducerats med 5 o/o. Beräkningama redovisas på följande sätt.
Uppskattade
kostnader för olika reklammediä budgetåret 1972/73 samt beskattningsunderlag
vid reklamskatt enligt utredningens förslag. Belopp i milj. kr.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Reklamkostnader
1967 enligt reklamutredningens undersökning
Total
reklam- därav be
kostnad skattnings-
1972/73 underiag
opaginerad Kontrollera mot PDF
I. Mediagrupper, som helt faUer inom beskattningsomrädet:
Annonsering
i dagspress
1
660
=610
Annonsering
i populär-
\ 585
och
fackpress
285
'265
Film-,
utomhus- och traflkreklam
55
100
75
Trycksaker
och direktreklam
255
465
310
opaginerad Kontrollera mot PDF
II.
Mediagrupper,
som delvis faller inom beskattningsområdet:
Mässor och utställningar samt butiks-och återförsäljarmaterial
190
345
70
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Endast A- och B-media enligt Intemationella
Handelskammarens indelningsschema.
Med ett bottenavdrag om högst 3 milj. kr. per tidning
eller motsvarande allmänna produktionsbidrag minskar de effektiva
beskattningsvärdena till ca 415 milj. kr. för dagspress och 175 milj. kr. för
populär- och fackpress.
Prop.
1972: 58 52
Reklamkost-
Total
reklam-
därav be-
nader
1967
kostnad
skattnings-
enUgt
reklam-
1972/73
underlag
utredningens
undersökning
III.
Mediagrupper eller kostnads-
slag,
som helt faller utanför beskatt-
ningsomrädet:
Övriga B-media'
180
315
__
Reklambyråtjänster
och egen
reklamavdelning
115
215
295
530
Totalt
IIII
1380
2 386
1330
'
Demonstrationer, varuprover, gåvo- och presentreklam, reklamundersökningar samt
PR och goodwillskapande åtgärder.
De
reklamkostnader, som skall beskattas enligt utredningens förslag beräknas av
utredningen uppgå till 1330 milj. kr. för budgetåret 1972/73. Vid skattesatsen
10 "lo skuUe bruttointäkterna av reklamskatten därför uppgå till 133 milj.
kr. för helt är räknat.
Reklamskattens
inverkan på pressens ekonomi
Utredningen
framhåller, att presspolitiska frågor faller utanför utredningens ram men
finner det ändock angeläget att diskutera säväl verkningarna för pressen av den
föreslagna skatten som tänkbara kompenserande åtgärder. Det är enligt
utredningens uppfattning nödvändigt att vidta sådana åtgärder av något slag
särskilt med tanke på dagspressen.
Utredningens
skatteförslag innebär, jämfört med annonsskatten, att beskattningsområdet
begränsas till enbart kommersiell annonsering och att skattesatsen för
dagspressannonsering höjs från 6 "lo till 10 "lo. Därtill kommer
frågan om reklamskatten skall inrymma en motsvarighet till den återbetalning
(bottenavdrag), som enligt den nuvarande annonsskatten för varje tidning kan
uppgå till skatten på en omsättning om högst 3 milj. kr.
Den icke-kommersiella
annonseringen svarar enligt utredningen för i genomsnitt 18 "lo av
dagspressens totala reklamintäkter. I flertalet dagstidningar är andelen
omkring 16 "lo, i kväUstidningarna endast några procent. I några av de
största storstadstidningarna utgör andelen omkring 25 o/o.
Utredningen
har som nämnts beräknat skatteunderlaget til! ca 1 330 milj. kr. för år 1972 i
det fall bottenavdrag inte tillämpas för någon reklamform. Skatteunderlaget
för enbart pressen (kommersiell annonsering) utgör knappt 900 milj. kr., varav
i runt tal tvä tredjedelar faller pä dagspressen. Vid en 10-procentig
reklamskatt utan bottenavdrag skulle
Prop. 1972:58 53
skattebeloppet för pressens del utgöra ca 88 milj. kr.,
fördelat med 61 milj. kr. på dagspressen och 27 milj. kr. på populär- och
fackpressen. Om den nu gäUande annonsskatten (med bottenavdrag) tillämpades under
1972 på beskattningsunderlaget enligt reglerna för annonsskatten, skuUe
skattebeloppet uppgå till något över 50 milj. kr.
Om
bottenavdrag motsvarande det nu gällande medges för alla tidningar, kan det
totala reklamskattebeloppet för pressen år 1972 beräknas bU ca 60 mUj. kr.,
varav ca 42 mUj. kr. faller pä dagspressen och 18 milj. kr. pä populär- och
fackpressen. Den reella skattebelastningen skulle i genomsnitt för samtliga
dagstidningar motsvara ungefär 7 0/0. För enskilda tidningar skulle dock
betydande variationer föreligga kring detta genomsnitt.
Omläggningens konsekvenser för dagstidningarna
Utredningen anför att dagstidningarnas situation på
annonsmarknaden påverkas inte enbart av den skattehöjning som förslaget
innebär utan också av de ändrade skatteregler, som skulle gälla för konkurrerande
reklammedia. Det är svårt att bedöma i vad mån en skatteskärpning för
konkurrerande media ger dagstidningarna ökade möjligheter att övervältra egna
kostnadshöjningar utan att annonsvolymen minskar.
För att
kunna belysa skatteomläggningens inverkan pä olika dagstidningars
annonsintäkter har utredningen för ett urval dagstidningar inhämtat uppgifter
om 1969 års intäkter från kommersiell och icke-kommersiell annonsering.
Uppskattningarna betraktas som mycket osäkra vad gäller enskilda tidningar. De
anses dock kunna användas för att illustrera vissa huvudtendenser, som skulle
uppkomma för olika kategorier av tidningar som följd av de aktueUa åtgärderna.
Uppskattningarna
visar att kombinationen av minskat skatteunderlag och höjd uttagsprocent för
dagspressen som helhet innebär en genom-snittiig skatteskärpning för annonser
om 12 procentenheter om bottenavdrag medges. Till övervägande del drabbar
denna skattehöjning storstadstidningarna. Enskilda tidningar med annonsintäkter
som avsevärt överstiger bottenavdraget på 3 milj. kr. och som har relativt låg
andel icke-kommersiell annonsering möter dock, uttalar utredningen, särskilda
svårigheter.
Reklamskatten
skulle för andratidningar i landsorten och andra mindre dagstidningar inte
innebära en försämring jämfört med situationen vid nuvarande
annonsbeskattning. Däremot kan ett visst bortfall av annonsintakter uppkomma
för större tidningar, särskilt kvällstidningar. För populärpressen och fackpressen
skulle med de givna fömtsättningarna inget intäktsbortfall ske.
Om
bottenavdrag inte medges, uppkommer en ytterligare skatteskärpning om i
genomsnitt 23 "lo. Skatteskärpningen i detta fall skulle drabba olika
tidningar mycket ojämnt eftersom bottenavdraget har myc-
Prop.
1972: 58 54
ket varierande betydelse för tidningar i olika
storleksklasser. De mindre tidningarna drabbas jämförelsevis hårt. För de
mindre landsortstidningarna rör det sig här om en minskning av
annonsintäkterna på 69 0/0.
Antagandet om att priset inklusive skatt inte skulle
påverkas bedöms av utredningen som mindre realistiskt. Skattehöjningen kommer
säkerligen till en del att övervältras pä annonsörerna genom höjda annonspriser.
Detta torde å andra sidan medföra visst volymbortfall, och det är inte troligt
att tidningarna helt kan kompensera sig för skatteomläggningens effekt genom
att anpassa priserna. Detta anges i synnerhet gälla för det fall att
bottenavdrag inte medges.
Kompenserande åtgärder
Utredningen påpekar att den eftersträvat
konkurrensneutralitet mellan reklammedia. 1 fråga om andra reklammedia än
pressen föreslås inga bottenavdrag. Utredningen har trots detta ansett det
motiverat att överväga ett alternativ med bottenavdrag för pressens del. Som
skäl härför anförs bl. a. att reklamskatten kan hårdare drabba annonsering än
reklam i andra media, beroende på att en större del av de totala kostnaderna
för produktion och distribution ingår i beskattningsunderlaget vid annonsering.
Vidare anförs, att konkurrensförhållandena inom pressen kan förändras om
bottenavdraget bortfaller, eftersom tidningar av olika storlek skulle drabbas ohka
hårt av omläggningen.
Utredningen ifrågasätter ändå om inte ett allmänt
bottenavdrag för pressens del skulle innebära ett avsteg från den eftersträvade
konkurrensneutraliteten och skisserar som alternativ tUl ett bottenavdrag en
komplettering av det produktionsbidrag, som nu utgår till andratidning-arna.
Detta skulle kunna ordnas sä, att bottenavdraget byts ut mot ett allmänt
produktionsbidrag knutet tUl mängden redaktionell text och beräknat t. ex. pä
pappersförbrukningen. Utredningen pekar därvid på att de s. k. annonsbladen,
som nu får bottenavdrag vid annonsbeskattningen, skulle få bidrag som avser
enbart den redaktionella texten i tidningen.
För enbart dagstidningarna beräknar utredningen att det
kompletterande produktionsbidraget troligen skulle uppgå till ca 20 milj. kr.
per år. Om också övriga pressorgan skulle beröras uppgår beloppet till ca 30
milj. kr. per är.
Utredningen tar inte ställning till vilket av alternativen
som är att föredra.
Sluthgen berör utredningen också frågan om en omprövning
av det nuvarande selektiva produktionsbidraget. Man nöjer sig dock med att
konstatera att den kombinerade effekten av skatt och stöd ej bör leda till en
försämring av de ekonomiska villkoren för dagspressens opinionsbildande
verksamhet.
Prop.
1972: 58 55
Reservationer och särskilda yttranden
Flera av ledamöterna i utredningen redovisar avvikande
uppfattning i olika frågor. Tvä reservationer och fem särskilda yttranden har
avgivits.
Ledamötema Andersson, Gerentz, Wiege och Winqwist anför i
gemensam reservation att reklamskatten bör utformas med samma bottenavdrag
för pressen som nu gäller beträffande annonsskatten.
Winqwist anför i reservation att utredningen inte bort
lägga fram delbetänkande om reklamskatt eftersom dels detta inte krävts av
utredningen, dels utredningens arbete inte slutförts.
Andersson ställer sig i särskilt yttrande starkt kritisk
mot tanken på ett befrielseinstitut, men uttalar också stark sympati för
alternativet omkostnadsavgift därför att den läggs direkt på företagen och kan
begränsas till endast stora reklamköpare. En omprövning av pålagans form bör
därför ske efter förslagsvis fem år.
Gerentz och Johnsson anför i gemensamt yttrande, att
utredningen inte beaktat reklamens faktiska utveckling sedan år 1967 och därför
räknat med för höga reklamkostnader. Är 1971 bör de beräknas uppgå tiU ca 1
800 milj. kr.
Johnsson hävdar i annat särskilt yttrande bl. a. att det
skulle strida mot konkurrensneutraliteten att tillämpa bottenavdrag för pressen
men ej för andra reklammedia. Om sådant avdrag införs för pressen är det av
skattetekniska skäl motiverat att trycksaker, mässor och utställningar undantas
från beskattningen.
Lindqvist anför i särskilt yttrande att alternativet
omkostnadsavgift är att föredra framför en punktskatt därför att avgiften kan
koncentreras till stora reklamköpare, kan utvecklas till ett effektivt
instrument för styrning av reklamens innehåll och kan utvidgas till att omfatta
andra kostnadsslag och bearbetningsmetoder än de som kan fångas in vid
punktskatt. Författningsförslag rörande omkostnadsavgift finns intaget i
yttrandet.
Wiege framhåller i särskilt yttrande att reklamtrycksaker
utom annonser däri bör undantas från beskattning bl. a. med hänsyn till
den grafiska branschen och den tyngre industrin. Beträffande importbeskattningen
anförs betänkligheter med hänsyn till posthemligheten och sam-färdsmeddsfriheten.
Ytterligare åberopas administrativa svårigheter vid beskattningen. Om
beskattning ändå skall ske bör denna träffa distributionen av trycksaker till
konsumenterna.
Remissyttranden
Allmänna synpunkter
Utredningens förslag om införande av en reklamskatt
grundad på reklampolitiska överväganden har mött omfattande kritik. Positiva
röster saknas dock inte och flera remissinstanser har på åtskilliga punkter uttryckt
sitt gUlande av utredningens synpunkter och förslag.
Prop.
1972: 58 56
Kritik har anförts mot att utredningen över huvud
behandlat frågan om reklamskatt och i några fall har utredningens kompetens i ämnet
ifrågasatts. Man finner det otillfredsställande att utredningen avgett ett
förslag till en reklampolitisk åtgärd innan någon egentlig analys av mål, medel
och verkningar kunnat genomföras. Sådana synpunkter framförs av handelskammaren
i Göteborg, Stockholms handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län, SACO, SHIO, Svenska reklambyrå förbundet, Sveriges direktreklamförening,
Sveriges grafiska arbetsgivare- och industriorganisationer, Sveriges
grossistförbund, Sveriges industriförbund och TCO. Sveriges industriförbund
framhåller bl. a. att skatteförslaget inte underbyggs genom redovisning av
resultaten från någon insamling, bearbetning och analys av data beträffande
reklamens roll, mål, medel eller utvecklingstendenser. Betänkandet kan därför
inte läggas tiU grund för en beskattning. Liknande åsikter framförs av Svenska annonsörers
förening och handelskammaren i Göteborg. Skånes handelskammare menar att det är
förkastligt att ersätta den provisoriska annonsskatten med en mer långtgående
reklamskatt av provisorisk karaktär.
Flera remissinstanser understryker att reklamen fyller en
viktig funktion. Bl. a. Stockholms handelskammare anser det nödvändigt att
företag och konsumenter kan fritt och utan onödiga hinder kommunicera med
varandra, bl. a. genom reklam. Denna är en del av tiUverknings-och
försäljningsprocessen och kan inte betraktas som en särföreteelse. Sistnämnda
uppfattning delas av Svenska annonsörers förening och Sveriges köpmannaförbund.
Enligt LO har reklamen en ganska betydande roll. Informativ reklam utgör ett
legitimt sätt för säljare av varor och tjänster att meddela sig med köpare. NO
menar i likhet med Svenska annonsörers förening att reklam kan bidra till att
öka omsättningen och därmed, genom att sprida de fasta kostaadema på fler
produktenheter, leda tUl lägre pris per sådan enhet. NO framhåller dock att
reklamkostnaderna i vissa marknadssituationer kan bli så höga att
stordriftsfördelarna uppvägs. Sveriges industriförbund pekar på att reklamen
har en klart angiven sändare och är ute i ett klart angivet ärende. Den kan
därför vara mindre försåtlig än argumentation från anonyma sändare med för
mottagaren okända värderingar och syften.
Reklamvolymen
Flera remissinstanser har kritiserat utredningens
beräkningar av reklamvolymen och dess tUlväxt fram till år 1975. Svenska annonsörers
förening anför, att år 1967, som utredningen använt som basår för framskrivningen,
var ett extremt högkonjunkturår. Denna omständighet leder till felslut, som
snedvrider prognosen. Därtill kommer att utvecklingen åren 19671971
karakteriseras av en dämpning av reklamvoly-
Prop.
1972: 58 57
mens tUlväxt. Dämpningen förstärktes är 1971 av
lågkonjunktur och annonsskatt. Samma synpunkter förs fram av Östergötlands och
Södermanlands handelskammare. Affischeringsföretagens föreni-ng, KF, Svenska Ijusreklamförbundet,
Svenska reklambyrå förbundet, Sveriges grafiska arbetsgivare- och
industriorganisationer, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och
TU. Några menar att man bör räkna med konstant reklamvolym fram till år 1975
under det att andra instämmer i den av två ledamöter av utredningen gjorda
beräkningen av reklamvolymens storlek år 1971 till 1 800 mUj. kr. TU utvecklar
sina synpunkter på tiUväxten, framför allt i pressen, och menar att pressreklamen
uppvisar ingen eller obetydlig tillväxt. Märkesvaruannönseringen har under åren
19621971 stagnerat i storstadspressen och ökat i någon mån i landsortspressen.
Senare delen av 1960-talet uppvisar en icke obetydlig minskning.
Remissinstanserna tar i allmänhet också upp frågan om
reklamvolymen generellt eller på särskilda punkter kan anses vara för hög och
därför motivera införandet av dämpande åtgärder.
Kammarrätten i Göteborg anser det vara svårt att bestrida
att en del av den reklam som förekommer inte syftar till att ge konsumenten den
bästa och mest adekvata informationen. En viss dämpning av sådan reklam måste
anses i och för sig önskvärd. Konsumenternas möjligheter. att träffa riktiga
val bör därigenom förbättras eller i vart fall underlättas.
Kommerskollegium, statens konsumentråd, statens institut
för konsumentfrågor. Affischeringsföretagens förening och LO kritiserar användandet
av stora reklaminsatser för att öka avsättningen av en bland flera synonyma och
prismässigt ungefär likvärdiga varor pä de övrigas bekostnad. Detta är ett
samhällsekonomiskt slöseri med resurser. KoUegiet anför dock att detta slöseri
pä kort sikt allmänt anses acceptabelt sä länge konsumenternas intressen pä
längre sikt gagnas.
Ätskilliga remissinstanser anser att påståendet om att
reklamvolymen är för stor inte styrkts. Sveriges industriförbund menar dessutom
att det inte kan påvisas att hög reklamintensitet allmänt bidrar till höjda
priser. Enligt TU är det också felaktigt att påstå, att det skulle råda obalans
mellan reklam och annan information. TU pekar särskilt på den starka ökningen
av information via radio, TV, tidningar, tidskrifter och böcker. Svensk
industriförening framhåller, att reklamvolymen redan begränsas genom
reklamförbudet i radio och TV.
KO anför att reklamvolymen visserligen kan behöva
begränsas men hävdar att utredningens material inte visar att reklamen behöver
dämpas i alla branscher och hos alla företag.
Statens konsumentråd understryker att mycket stark obalans
råder mellan utbudet av reklam och annan information och framhåller, att den
icke kommersiella informationen trängs undan av reklamen i större
Prop.
1972: 58 58
utsträckning än vad som är försvarligt. En producent kan
genom att sätta in stora resurser för reklam förta effekterna av samhällets
upplysningsinsatser. Reklamen stöder snabba modellbyten utan egentlig betydelse
för konsumenten och kan därigenom bl. a. förkorta realkapitalets ekonomiska
livslängd. Statens institut för konsumentfrågor anför liknande synpunkter.
KF menar att resursslöseri inte kan accepteras. Det är
troligt att viss misshushållning med resurser förekommer. Det råder dock brist
på kunskap om vilken reklamvolym som kan anses som den riktiga.
LO framhåller att det ur konsumentens och samhällets
synvinkel är befogat med åtgärder som syftar till att begränsa reklamens
omfattning. Det är enligt LO orimligt att den samhälleliga
konsumentupplysningen och reklamen består sida vid sida och att den
förstnämndas huvuduppgift är att balansera och motverka reklamen.
Visst slöseri förekommer i vissa fall enligt Svenska annonsörers
förening genom att reklamen bidrar till att bmksdugliga varor och produktionsprocesser
kasseras i förtid. Därigenom uppstår kapitalförluster, som inte kompenseras av
produktförbättringar.
TCO framhåller att man bör eftersträva att reklamutbudet
och därigenom reklamkostnaderna håUs inom en rimlig nivå. Det anses uppenbart
att reklamen medför avsevärda kostnader för konsumenterna. TCO pekar på det
frän konsumentsynpunkt allvarliga förhållandet, att den totala reklamvolymen
med all sannolikhet kommer att öka under 1970-ta-let. En del varugrupper kommer
på grund av denna utveckling att bli mycket reklamintensiva och därmed
vidkännas kostnadsökningar som i sista hand övervältras på konsumenterna. En
dämpning av reklamvolymens och reklamkostnadernas tillväxt anses därför klart
motiverad.
ÄtskiUiga remissinstanser vänder sig mot utredningens
påstående att reklamen har en tendens att ersätta priskonkurrens och hävdar
tvärtom att reklam stimulerar till priskonkurrens. Man framhåller att den
största priskonkurrensen förekommer just i reklamintensiva branscher och att
prisutvecklingen är lugnare i dessa branscher. Till dem som företräder dessa
åsikter hör kommerskollegium. Svenska annonsörers förening. Svenska reklambyrå
förbundet, Sveriges direktreklamförening, Sveriges grossistförbund och Sveriges
industriförbund.
Reklamens innehåll
Utredningens uttalanden om reklamens informationsvärde tas
upp av flera instanser. KommerskoUegium betonar att det inte är riktigt att
ställa samma krav på informationsvärde i producentinriktad som i konsumentinriktad
reklam. I fråga om konsumentinriktad reklam bör kraven differentieras och
ställas betydligt högre beträffande märkesvamreklamen än för detaljhandelns prisinriktade
reklam. Kollegiet anser det
Prop.
1972: 58 59
uppenbart att det råder en betydande brist på adekvat
information i stora delar av den konsumentinriktade reklamen. Det anses inte tUlfredsställande
att samhället för att motverka följderna av ovederhäftig eller ofullständig
reklam tvingas till kostnadskrävande konsumentupplysningsinsatser. Det
förefaller rimHgt att företagen i framtiden får ta pä sig en större del av
informationsuppgifterna än som nu är fallet.
KO anför att det frän konsumentsynpunkt ofta finns skäl
att kräva mer information i reklamen och att i övrigt söka påverka reklamens innehåll.
NO framhåller att många reklammeddelanden är inadekvata genom att t. ex.
framhålla fiktiva kvalitetsskillnader och utnyttja fördomar. Marknadsrådet
bestrider inte att ytterligare konsumentskyddande anordningar med ändamål att
direkt frammana en mera faktaupply-sande reklam kan vara önskvärda. LO uttalar
att reklam utan information bör försvinna och är tveksam inför möjligheten att
uppnå detta på frivillig väg.
KF anser det orealistiskt att räkna med att samhäUets
konsumentinformation skall helt kompensera bristerna i den kommersiella
informationen. Det är därför angeläget att finna metoder för att utöver de
möjligheter som marknadsföringslagen ger ytterligare förbättra reklamens
innehåll.
TU anför att individen snarare behöver mer än mindre
information för att bättre förstå och behärska sin situation i ett samhälle som
präglas av ökad komplexitet och snabba förändringar. I reklam i vissa branscher,
såsom den kemisk-tekniska och tobaksbranschen, anses ha förekommit en
kombination av stora reklaminsatser, ringa saklig information och suggestiv
argumentering. Detta gäller dock inte all reklam.
Sveriges
grossistförbund anför att reklam nu är mer informativ än tidigare och att
särskilt den producentinriktade reklamen ger faktisk information. Förbundet
betonar, att enstaka reklamåtgärder bör ses tillsammans och att de då kan ge
god information. Sistnämnda uppfattning anförs även av Sveriges
industriförbund, som också menar att utredningens åsikt, att reklammeddelanden
alltid innebär inadekvat information, är en dåUgt underbyggd hypotes. Däremot
avvisas inte tanken på en sanering bland sälj- och reklammetoder. SACO och TCO
betonar att reklamen bör länkas in på en mer informativ Hnje.
Statens konsumentråd anser att konsumentens möjligheter
att påverka företagen att ge en lämplig och passande information knappast är
tillräckliga. Bl. a. Sveriges grossistförbund anför att konsumentemas förmåga
att fatta beslut och till självständigt handlande är underskattad.
Reklamskatt som reklampolitiskt medel
Generellt kan sägas att de remissinstanser som funnit
reklamen i allmänhet eller på särskilda punkter vara behäftad med fel eller
brister också ansett det lämpligt med åtgärder för att komma till rätta härmed.
Prop. 1972: 58 60
Ätskilliga remissinstanser framhåUer därvid särskilt de möjHgheter
till påverkan av reklamen som ligger i marknadsföringslagen. Några uttalar att
erfarenheterna av lagens tillämpning bör avvaktas innan ytterligare åtgärder
vidtas. Vissa remissinstanser uttalar också att marknadsföringslagen kan
utvidgas eller kompletteras med åtgärder av annat slag. Vidare hänvisas i
några remissyttranden tUl livsmedelslagen, varudeklarationssystemet och konkurtensbegränsningslagen.
Majoriteten bland remissinstansema tar avstånd frän
utredningens förslag om en allmän reklamskatt i reklampolitiskt syfte. De som
anser att åtgärder ej behöver vidtas för att påverka reklamens volym eller innehåll
avstyrker självfallet skatteförslaget. De remissinstanser som anser åtgärder
påkallade framhåller i allmänhet att de möjligheter, som bl. a.
marknadsföringslagen erbjuder, bör användas i stället för en skatt. TCO å andra
sidan menar att nuvarande medel att styra reklamen mot ett mer informativt
innehåll är otillräckliga.
Statens konsumentråd menar också att nuvarande regelsystem
inte kan utnyttjas för att komma till rätta med alla reklamens brister. Rådet
förordar, trots att effekterna därav anses inte vara utredda, att reklamskatt
införs för att man därigenom skaU utröna dess effekter. Sannolikt borde skatten
för att ge påtaglig effekt vara väsentligt högre än den av utredningen
föreslagna skattesatsen. Även LO förordar att reklamskatt införs men tillägger
att detta ej bör ske förrän ett godtagbart befrielseinstitut har konstruerats.
LO:s ställningstagande grundas på att organisationen hälsar en uppbromsning i
reklamens volymutveckling med tillfredsställelse och på en önskan att minska
den ej informativa reklamens volym.
Flera remissinstanser anser det motiverat med presstöd men
tar avstånd från sammankoppling av stödet med skatt. Till dessa hör Skånes
handelskammare, NO, SACO, Svenska bokbindareförbundel, Svenska litografförbundet.
Svenska typografförbundet, Sveriges grossistförbiind och Sveriges
industriförbund. Dessa och flera andra remissinstanser motsätter sig också
förslaget med hänsyn till att det betyder en utvidgad punktbeskattning.
Åtskilliga remissyttranden innehåller synpunkter av
tryckfrihetsrättslig natur på skatteförslaget. Kammarrätten i Göteborg anför
att reklamskatten enligt förslaget skall i princip träffa all skattepliktig
reklam i tryckt skrift lika. Den kan därför inte anses innebära någon
diskriminering av viss tryckt reklamskrift på grund av dess innehåll. Den kan
inte heller sägas utgöra ett så svårt ekonomiskt hinder för tryckning och
spridning att yttrandefriheten trängs för när. Enligt kammarrättens mening
föreligger inte något hinder enligt tryckfrihetsförordningen mot en reklamskatt
av den typ utredningen föreslagit.
Andra remissinstanser är kritiska mot skatteförslaget från
tryckfrihetssynpunkt. Sveriges industriförbund menar att det inte finns någon
Prop. 1972: 58 61
möjlighet
att beskatta reklam i trycksaker och medge befrielse från skatt för trycksaker
som innehåller adekvat information. Det anses inte heller möjligt att beskatta
sådant meddelande i tryckt skrift som innehåller såväl rent kommersieUa som
icke kommersiella element. Förbundet hävdar också att det strider mot
yttrande- och tryckfriheten att försvåra kommunikation med hänvisning till
framförda åsikter och värderingar. Vidare anförs att förslaget om beskattning
av reklamtrycksaker som framställts utom landet också torde strida mot
tryckfrihetsförordningen. Liknande synpunkter framförs bl. a. av SACO, Svenska
reklambyrå förbundet, Sveriges grafiska arbetsgivare- och
industriorganisationer, Sveriges marknadsförbund och TU. TU tar särskilt upp
frågan om tryckt skrifts försändande med postverket och menar, att det strider
mot tryckfrihetsförordningen att som villkor för postverkets befordran av tryckt
skrift föreskriva att skatt erlagts. Sveriges grossistförbund anför att allvarliga
handelspolitiska hinder måste anses föreligga mot införandet av ett vUlkorligt
importförbud för reklamtrycksaker.
Reklamskattens
verkningar
Flertalet
remissinstanser hävdar att en generell reklamskatt, som träffar all reklam i
princip lika, är ett ineffektivt medel för att minska den informationsfattiga
reklamens volym och påverka innehåll och utformning.
Det
av utredningen antydda institutet för befrielse från skatt för re-. kläm som
motsvarar vissa angivna krav har mött kritik på ensartade grunder från
åtskilliga remissinstanser. Kommerskollegium uttalar tvivel på möjligheterna
att förena ett sådant institut med kraven på förutsebarhet, skydd mot skönsmässiga
bedömningar samt enkelhet. KO anför att det torde krävas en omfattande
organisation för att administrera ett befrielseinstitut och att problem
uppkommer vid samordning av ett sådant institut med övriga påverkansmedel.
Marknadsrådet framhåller att befrielseinstitutet kan gynna kapitalstarka
företag, som inte är så beroende av befrielse, genom att ge dem ett friare
arbetsområde i förhållande till kapitalsvagare företag som är beroende av
skattebefrielse. Flera andra remissinstanser pekar på det bortfall av
skatteinkomster som blir följden av skattebefrielse.
NO
är positivt inställd till skattebefrielse för sådan reklam som är särskilt
värdefull för konsumenterna men hävdar, att det sannolikt torde krävas högre
skattesats än 10 "lo för att en reklampålaga med befrielseinstitut skall
få någon positiv effekt pä reklamens kvalitet. NO framhåller vidare att
beskattning av reklam innebär ingrepp mot en form av marknadsföring under det
att andra sädana former förblir obeskattade och menar att detta innebär en
diskriminering av konkurrensmedlet reklam, vilket kan leda till övergång till
andra, obeskattade konkurrens-
Prop.
1972: 58 62
medel, t. ex. hemförsäljning, annan personHg försäljning
eller en för konsumenterna dold påverkan från fabrikant på handelsled. Sädana
substitut kan inte anses som önskvärda alternativ till mindre insynsskyd-dad
och betydligt mindre resurskrävande reklam. Risk för sådana eller Hknande
effekter förehgger enligt NO i synnerhet pä sikt och vid en Ökad skattesats.
Sveriges grafiska arbetsgivare- och industriorganisationer pekar på risken att
företag övergår till att använda stenciler eller trycksaker framställda i egen
regi eller utomlands i stället för reklamtrycksaker som framställs på tryckeri
i Sverige. Kommerskollegium, KO, inarknadsrådet m. fl. framför liknande
synpunkter på risken för övergång tiU obeskattad reklam eller annan
marknadsföring.
I fråga om den föreslagna skattens effekt på reklamvolymen
råder relativ enighet om att en viss dämpning av dess tillväxt troligen blir
följden. Östergötlands och Södermanlands handelskammare menar att en
reklamskatt med skattesatsen 10 "k påverkar reklamvolymen endast
temporärt. Marknadsrådet anför att mycket talar för att resultatet av skatten
kommer att visa sig i form av en tillfällig uppbromsning av reklamvolymens
ökning. KF anser det säkert att skatten påverkar reklamvolymen i dämpande
riktning. Vilken reklam som kommer att dämpas anses bero pä möjligheten till övervältring
frän reklamköpare till re-klamsäljare och till konsumenter. Statens institut
för konsumentfrågor, LO, SACO, Sveriges grafiska arbetsgivare- och
industriorganisationer, Sveriges industriförbund och TU ger också uttryck för
åsikten att viss uppbromsning av tUlväxttakten är trolig. Industriförbundet
menar dock att det är tveksamt om någon dämpning uppkommer för reklamintensiva
företag, eftersom reklamen för dessa är ett effektivt marknadsföringsmedel.
En reklamskatt som den föreslagna anses av flera
remissinstanser komma att rubba konkurrensneutraliteten. NO framhåller att
konkurrensneutraliteten inom reklamområdet inte skulle bli fullständig ens om
all reklam beskattades, bl. a. på grund av att priselasticiteten för reklam
varierar mellan olika företag, reklamformer och varuområden samt på grund av
svårigheterna att ta ut skatt på importerad reklam. Dessutom belastas inte
olika kostnadsslag på ett likformigt sätt hos olika reklammedia. Eftersom
endast reklam beskattas kommer andra marknadsföringsåtgärder i ett relativt
sett bättre konkurrensläge. Marknadsrådet menar att det inte är alldeles
obefogat anta att skatten skulle kunna rubba balansen i
konkurrensförutsättningarna företagen emeUan, eftersom merkostnaden till följd
av skatten kommer att i första hand övervältras pä reklamköparna och dessa
säkerligen skulle komma att drabbas i varierande utsträckning av de därmed
förbundna påfrestningarna.
Affischeriiigsföretagens förening, Sveriges
direktreklamförening och Sveriges grafiska arbetsgivare- och
industriorganisationer hävdar att det innebär en diskriminering att använda
medel från beskattning av viss re-
Prop. 1972: 58 63
kläm, t. ex. utomhus-, trafik- eller direktreklam, för att
stödja pressen. FACTU och TU pekar på att direktreklam konkurrerar med pressannonserna
och att den största kostnaden för direktreklam, distributionskostnaden, ej
kommer att beskattas under det att motsvarande kostnad beskattas för pressens
del. TU tillägger att konkurrensneutraliteten mellan pressannonsering och
direktreklam måste upprätthållas, exempelvis genom en lägre skattesats för
pressannonseringen.
Flera instanser framhåller att behovet av reklam är stort
vid nyetablering av företag och vid introduktion av nya produkter. Skatten
anses därför göra det svårare att etablera nya företag och utveckla produkter.
Marknadsrådet menar att dessa svårigheter drabbar alla. Sveriges grossistförbund
m. fl. hävdar att det främst är de små, eventuellt mer nyskapande företagen
som drabbas hårdast, eftersom större företag lättare kan bära skatten eller
göra omdispositioner av sina marknadsföringsinsatser. Bl. a. Sveriges industriförbimd
framhåller att produktutvecklingen försämras om reklamen fördyras genom en skattepälaga.
Industriförbundet menar också att reklamskatten troligen kommer att i stor utstiäckning
slå igenom i höjda varupriser. Till övervägande delen kommer konsumenten att
få betala skatten. Samma åsikt framförs av Stockholms handelskammare under det
att statens institut för kcmsumentfrågor och Sveriges annonsörers förening
inte anser det klarlagt vilka priseffekter som uppkommer. Sveriges
direktreklamförening anser att de substitut som kan komma att användas i
stället för beskattad reklam torde vara sämre för konsumenterna än reklamen.
Sysselsättningen, framför allt i den grafiska branschen,
och pressens ekonomiska situation tas upp av flera remissinstanser. Svenska
bokbindareförbundet. Svenska litografförbundet och Svenska typograf förbundet
anför att antalet arbetslösa i tryckeribranschen vid årsskiftet 1971/72 var
drygt 600. Ytterligare belastningar på tryckeriföretagen skulle medföra nya
avskedanden. Reklamskatten kan antas fä en starkt konjunk-turdämpande effekt.
Sveriges grafiska arbetsgivare- och industriorganisationer håller för troligt
att minskningen av trycksaksreklamens volym på grund av reklamskatten kommer
att bli ca 10 "/o. Detta beräknas medföra arbetslöshet för ca 500 arbetare
och 100 tjänstemän. Andra remissinstanser framför Hknande synpunkter. Bl. a.
Sveriges marknadsför-bitnd hävdar att en genom reklamskatt begränsad
reklamvolym är ägnad att få sysselsättningsstörande effekter inom branscher som
är direkt engagerade i produktionen av reklam. Även andra remissinstanser
framför denna åsikt liksom den att det nuvarande konjunkturläget bör beaktas.
NO anför att ett genomförande av den föreslagna
reklamskatten skulle innebära att diskrimineringen av annonsering i pressen och
av populärpressen skulle upphöra. NO betonar dock att det är svårt att uppnå
en konkurrensneutral beskattning i fråga om verkningarna för tidningspressen.
Även KF framhåller att annonsskattens diskriminering av
Prop. 1972: 58 64
pressen upphör genom förslaget men pekar på, att de
förändringar som sker i förhåUande till annonsskatten får mycket varierande
effekter på olika tidningar. KF utgår från att hänsyn tas till detta vid
prövning av presstödets omfattning och utformning.
TU anför att annonsskatten fått ej önskvärda effekter på
pressen, dess struktur och arbetsförhållanden. Den föreslagna skattesatsen om
10 "la skuUe medföra ytterligare intäktsbortfall för pressen, jämfört med
läget under annonsskatten. Andratidningarna torde med hänsyn till mediakonkurrensen
komma i ett sämre läge än tidigare. Visserligen undantas icke-kommersiell
annonsering men denna varierar starkt mellan skilda tidningar och pressgrupper.
Ätskilliga andra remissinstanser uttrycker oro för
situationen för pressen och särskUt för andratidningarna. TiU dessa instanser
hör handelskammaren i Göteborg, FACTU, LO, Lantbrukarnas riksförbund, Svensk industriföréning,
Svenska bokbindareförbundet. Svenska litografförbundet. Svenska
typografförbundet, Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund. Mänga
av dem hävdar att det krävs stöd åt dagspressen.
Lantbrukarnas riksförbund, LO, Svenska annonsörers
förening och TU anser att det i annonsskatten gällande avdraget motsvarade
skatten på en årsomsättning om 3 milj. kr. bör behållas. Lantbrukarnas riksförbund
menar att det ger skälig lättnad för de mindre tidningarna. LO pekar pä att
pressen, i kraft av sin opinionsbUdande funktion, intar en särställning bland
olika reklammedier, vilket motiverar särbehandling av pressen.
Utredningens författningsförslag har tagits upp särskilt
endast av vissa remissinstanser. Några av dessa menar att det delvis är en
svårtillgänglig författningstext, som är i behov av förtydliganden och
begreppsdefinitioner. Kammarrätten i Göteborg anför att vissa grundläggande
definitioner saknas, t. ex. av begreppen publikation och trycksak. Förslaget innehåUer
också vagt hållna begrepp såsom huvudsakhgen, av underordnad betydelse och i
ringa mån. Kammarrätten betonar också, att utredningens strävan efter
neutralitet i beskattningen lett tUl komplicerade regler och förordar att man
minskar pä neutralitetskravet för att uppnå enklare regler.
RSV framhåUer att. utredningens reklamdefinition ger
obetydlig vägledning vid tolkning av bestämmelserna om det skattepliktiga
området och anser förtydliganden nödvändiga. Begreppen publikation och utgivare/ägare
av publikation måste också definieras liksom begreppen mässa och utställning.
Verket ifrågasätter om inte det undantag från reklamskatt som föreslås gälla
för reklam i vissa frän mervärdeskatt undantagna trycksaker bör gälla också ej
periodiska trycksaker och om inte även undantaget från skatteplikt för
affischer bör kunna slopas.
Prop. 1972: 58 65
RSV
är liksom Sveriges industriförbund tveksamt i fråga om lämpligheten av att ett
företag skall behöva lämna uppgift till annat, eventuellt konkurrerande företag
om värderingen av utfört arbete i samband med framstäUning av reklamtrycksak.
Verket påpekar också att svårigheter torde uppstå att beräkna värdet av
reklamtrycksaken när vederlag ej utgått.
I
fråga om postorderkataloger menar RSV att det synes lämpligt att nedsättning av
skatt tiUgodoförs postorderföretaget och att bestänamel-ser härom tas in i
författningen. Den omsättning som är avgörande för nedsättningen bör knytas tUl
viss period, t. ex. det senaste verksamhetsåret eUer kalenderåret. Med hänsyn tUl
att utgivare av publikation eUer trycksak i vissa fall kan få göra avdrag för
skatt som erlagts till tryckeriet för trycksak bör bestämmelser införas om
öppen debitering av skatt på faktura. Det vanliga förhandsbeskedsinstitutet
anses inte lämpligt i fråga om reklamskatt och därför föreslås att en särskild
nämnd inrättas med förslagsvis tre ledamöter med uppgift att lämna besked i skatte-pliktsfrägor.
Nämndens besked bör inte kunna överklagas.
RSV
anser sig behöva en personalförstärkning i inledningsskedet med ca 15
handläggare och 5 tjänstemän i biträdesgraderna samt för lokal skattekontroU
minst 10 personer. Med hänsyn tiU bl. a. tidsbehovet för förberedelsearbetet
bör skatten införas tidigast den 1 januari 1973.
Generaltullstyrelsen
erinrar inledningsvis om att man under senare år strävat efter att nå
förenklingar i tullproceduren. En beskattning av importerade reklamtrycksaker
komplicerar tullbehandlingen i hög grad, speciellt vid införsel utan vederlag.
Styrelsen framhåller vidare, att det i tulltaxeringsförordningen och tulltaxeringskungörelsen
finns bestämmelser om frihet från importavgifter för bl. a. kataloger,
prislistor och annat merkantilt tryck av slag som är att anse som reklamtryck.
Bakom bestämmelserna finns av Sverige biträdda internationella konventioner, t.
ex. konventionen den 7 november 1952 för underlättande av import av varuprover
och reklammaterial (SÖ 1955: 23). Enligt denna föreligger frihet från tull och
annan införselavgift i form av skatt för samtidigt försändande av försändelser
frän ett konventionsland till annat. Enligt annan konvention (SÖ 1957: 22)
gäller frihet för införselavgift för material för turistpropaganda. Styrelsen
anser det önskvärt att reklamtrycksaker helt undantas frän beskattning eller
att i vart fall undantag göres för varor som införes utan vederlag.
Generaltullstyrelsen
föreslår, att beskattningsvärdet vid införsel bestäms enligt 3 § tulltaxeringsförordningen
med avdrag för värdet av kreativt arbete, i den mån detta värde tUlförlitiigen styrkes.
Vidare föresläs att befrielse från skatt skall kunna medges även vid införsel.
Dessutom påpekas att 21 § i utredningens förslag och den föreslagna lydelsen av
1 § förfarandeförordningen bör ändras sä att därav framgår att bestämmelserna
gäller endast vid beskattning inom landet.
5
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 58
Prop.
1972: 58 66
Poststyrelsen
anför med anknytning till utredningens uttalanden om beskattningen av
importerade reklamtrycksaker, att postverket med stöd av världspostkonventionen
särbehandlar försändelser som i större antal inkommer frän utlandet, när
avsändaren antas vara bosatt i Sverige. Avsändaren tillfrågas och får avgöra
om försändelserna skall lösenbeläggas och distribueras eller återsändas till
inlämningslandet.
Postverket
avser att, om reklamskatt införes, underrätta utländska postförvaltningar
härom. Det ligger helt inom det postala samarbetets ram att begära att dessa i
sin tur informerar kända, berörda företag om skatten och att begäran efterkommes
i all möjlig män.
Poststyrelsen
bedömer det som relativt enkelt att göra en kartläggning av de huvudsakliga
utländska avsändare av reklamtrycksaker i individuellt adresserade
posttrycksaker och att i den normala posthanteringen upptäcka försändelser som
skall beskattas.
Sveriges
industriförbund framhåller att den använda reklamdefinitionen medför
tillämpningssvårigheter framför allt vid annonsering, pä grund av
gränsdragningen mellan kommersiella och icke kommersiella meddelanden. En
särskild bestämmelse krävs, om avsikten är att skattskyldighet skall föreligga
för reklamfilmbyrä för visning av reklamfilm.
Andra
remissinstanser har hävdat att tillämpningen av reklamskatten torde erbjuda
vissa svårigheter, särskilt när det gäller skatteplikt och beskattningsvärde
rörande reklamtrycksaker.
Departementschefen
Skatt
på annonser infördes den 1 juH 1971 för att finansiera ett utökat stathgt stöd
åt dagspressen och en utvidgad statlig informationsverksamhet. Skatten var att
betrakta närmast som ett provisorium i avvaktan på en kommande allmän
reklambeskattning. Frågan om en sådan beskattning behandlades av
reklamutredningen och i propositionen med förslag till annonsskatt anmälde jag,
att min avsikt var att återkomma i frågan, när resultatet av utredningens
överväganden presenterats. Utredningens arbete beräknades bli slutfört under år
1971. I sitt betänkande över propositionen underströk skatteutskottet
annonsskattens provisoriska karaktär under hänvisning tiU bl. a. att redan
påföljande års riksdag kunde väntas få ta ställning till frågan om en allmän
reklamskatt.
Reklamutredningens
arbete krävde emellertid längre tid än som kunnat förutses. Olika orsaker
bidrog härtill, bl. a. behandlingen av frågan om reklambeskattning. Det visade
sig vara en inte minst i tekniskt hänseende komplicerad fråga. Behandlingen av
skattefrågan drog dessutom ut på tiden på grund av att skiljaktiga
uppfattningar rådde inom utredningen i själva sakfrågan. Det stod därför
klart, att utredningen inte skulle kunna slutföra sitt arbete under år 1971.
Med
hänsyn till de uttalanden som gjorts i annonsskattepropositionen.
Prop.
1972: 58 67
i
skatteutskottets betänkande däröver och i den efterföljande debatten i riksdagen
beslöt utredningen att bryta ut och med förtur behandla skattefrågan i ett
särskilt betänkande. Efter avlämnandet av detta skattebetänkande har
utredningen lämnat ytterligare ett delbetänkande, i vilket en i huvudsak
deskriptiv redogörelse för reklamen presenteras. Genom utredningens försorg har
detta delbetänkande tillstäUts dem, som fått skattebetänkandet pä remiss.
Av
betänkandet om skatt pä reklam framgår, att utredningen redan på ett tidigt
stadium kom in på frågan att utnyttja skatteinstrumentet som ett reklampolitiskt
dämpnings- och styrningsmedel. Delade meningar har dock rått inom utredningen
i denna fråga, vilket också klart framgår av betänkandet. De ledamöter inom
utredningen, som direkt eller indirekt kan betraktas som företrädare för
reklamsäljarnas och reklamköparnas intressen, tar avstånd från tanken på en
särskild beskattning av reklamen och yrkar dessutom på en omedelbar avveckHng
av annonsskatten. Utredningens majoritet finner det frän reklampolitiska bedömningar
motiverat att bygga ut annonsskatten till en allmän reklampålaga.
Jag
vill emeUertid erinra om, att även den minoritet inom utredningen, som
motsätter sig en reklambeskattning, deltagit i arbetet med den tekniska
utformningen av det framlagda skatteförslaget. Detta bygger således i tekniskt
hänseende pä en allmän anslutning. En ledamot anser dock, att
reklambeskattningen bör ges formen av en s. k. omkostnadsavgift i stället för
det av utredningens övriga ledamöter förordade alternativet punktskatt.
Som
redan antytts har frågan om en reklambeskattning tagits upp av utredningen från
reklampolitiska utgångspunkter. Vad som uppmärksammats av utredningen har
varit möjligheten att utnyttja beskattningen som ett komplement till andra
tillgängliga medel för att tillgodose konsumenternas intressen i fråga om
information om utbjudna varor och tjänster m. m. En reklampålaga, insatt i
detta större sammanhang, skulle därvid vara inte endast ett medel för att dämpa
det ständigt ökande och ofta överdrivna utflödet av reklam. Pålagan skulle
dessutom kunna utformas på ett sätt som skulle stimulera till ökad användning
av en från informationssynpunkt god reklam. Dessa tankegångar utgör grunden för
utredningens överväganden. Detta innebär att motiveringen för den av utredningsmajoriteten
föreslagna reklamskatten delvis avviker från det motiv som ligger bakom
annonsskatten. Ett avgörande skäl för skatten på annonser var att skapa
finansiellt utrymme för i första hand ett utökat statligt stöd tUl
dagspressen. Behovet av stödåtgärder från staten för att garantera den
fortsatta existensen av en fri och nyanserad opinionsbildning via dagspressen
råder det numera allmän enighet om. En av annonsvolymen helt beroende dagspress
innebär risker för monopoli-sering av den politiska och samhällsbetonade
debatten.
Prop.
1972: 58 68
Utredningen
understryker, att reklamen utgör ett naturligt och fullt berättigat hjälpmedel
i näringslivets tjänst. Inom utredningen råder dock enighet om att det
förekommer missförhållanden och avarter på reklamområdet som inte är
acceptabla. Majoriteten inom utredningen är av den uppfattningen, att en
reklampålaga både kan och bör införas för att begagnas tillsammans med andra
medel och åtgärder för att motverka inslagen av dålig och undermålig reklam.
Minoriteten inom utredningen motsätter sig en reklampälaga och menar att det
är möjligt att komma till rätta med problemen genom andra redan till buds
stående medel. Jag skall inte upprepa de principiella synpunkter för och emot en
reklampälaga som framförts frän majoriteten och minoriteten. Jag hänvisar till
redogörelsen härom som lämnats i det föregående och nöjer mig med att i detta
sammanhang göra vissa ytterligare påpekanden.
Majoritetens
förslag tar sikte på en beskattning med både dämpande och styrande effekter på
reklamen. Styrningseffekten skulle åstadkommas genom en skattemässig premiering
av reklam som uppfyller bestämda krav på information m. m. Medlet härför
skulle vara ett i skattesystemet inbyggt eller med skatten hopkopplat s. k.
befrielseinstitut. Detta skulle vara konstruerat sä, att god reklam genom någon
form av förhandsbesked skulle kunna befrias från skatt.
Det
framlagda skatteförslaget innehåller inte något befrielseinstitut. Denna fråga
är föremål för fortsatta överväganden inom utredningen och resultatet därav och
den tekniska utformningen av institutet avser utredningen presentera i sitt
slutbetänkande. Utredningen framhåller, att skatteförslaget med hänsyn härtill
inte utgör den fullständiga lösningen i fråga om en reklampålaga i syfte att
både dämpa och styra reklamen.
Beträffande
utformningen har valet stått mellan en omkostnadsavgift med avgiftsskyldigheten
knuten till reklamförbrukarna och en punktskatt med skattskyldigheten knuten
till reklamsäljarna. Andra tänkbara former för en beskattning av reklamen
avvisas. Båda alternativen omkostnadsavgift och punktskatt finner utredningen
praktiskt användbara. Punktskattealternativet har getts förord, men utredningen
anser att formen för pålagan bör tas upp till ny prövning, förslagsvis efter 5
års erfarenheter från tUlämpningen av den förordade beskattningen enligt punktskattemodell.
Vid
den tekniska utformningen av reklamskatten har målsättningen varit att
åstadkomma en skatt med generell räckvidd och med en konstmktion i övrigt som
tillgodoser kravet på neutralitet i skattehänseende mellan olika konkurrerande
reklammedel. Förslaget tar sikte på reklam på och för den svenska marknaden,
medan t. ex. reklam utomlands för svenska exportvaror ställs utanför
beskattningen. Skatteförslaget bygger vidare på att reklam uppstår i princip
när reklammeddelande offentliggörs. Praktiska skäl har motiverat vissa avsteg
från en skatt utformad helt i enlighet med den angivna målsättningen. Av sådana
skäl har utan-
Prop.
1972: 58 69
för
skattens tUlämpningsområde ställts vissa former av reklam, som har mera
underordnad betydelse och därmed också föga inverkar pä neu-tralitelskravet.
Utanför beskattningen faller produktion av trycksaker som har karaktär av kontorsmateriel
och emballage.
I
enlighet härmed föreslår utredningen en skatt efter en enhetlig skattesats om
10 "la på annons-, film-, ljud- och s. k. utomhusreklam (A-mediareklam)
samt vidare på trycksaksreklam och reklam som består i deltagande i vissa
varumassor och utställningar. Utanför beskattningen ställer utredningen bl. a.
deltagande i här i landet arrangerade internationella varumassor.
I fråga om annan reklam än
sådan som sker med reklamtrycksaker är förslaget utformat som en skatt på de s.
k. mediakostnaderna, vilket innebär att skatten tas ut på vederlaget för
reklamens offentliggörande. Detta betyder skatt på priset för införing av
annons, visning av reklamfilm, upplåtelse av utrymme för uppsättning av
affisch eller annat reklammeddelande, upplåtelse av utrymme på varumassa eller
utställning etc. I denna del motsvarar reklamskattens utformning vad som redan
gäller för annonsskatten.
Vad gäUer
trycksaksreklamen har det inte ansetts möjligt att knyta beskattningen till
offentliggörandet eller distributionen. I denna del är förslaget i stället
utformat som en skatt på produktionskostnaderna för framställningen av skattepHktiga
reklamtrycksaker. Genom att enbart beskatta produktionskostnaderna, vari
inräknas kostnader för material, klichéer, tryckning, sättning och bokbinderiarbete,
uppnås en trycksaksbeskattning som enligt utredningen på ett godtagbart sätt
korresponderar med skatten på mediakostnaderna för övrig skattepliktig reklam.
Beskattningen
på angivet sätt av reklamtrycksaker kräver skatt även på importen av sädana
tryckalster. Utredningen föreslär härvidlag lösningar pä grundval av i princip
samma regler som gäller i fråga om va-minförsd underkastad annan indirekt
beskattning. Jag återkommer till importbeskattningen i det följande.
Vid den av utredningen
föreslagna beskattningsformen kommer skattskyldighet att föreligga för
tidningsföretag och andra utgivare av annonsorgan, den som ombesörjer
flygreklam, visning av reklamfilm, upplåtelse av utrymme för utomhusreklam och
motsvarande, den som anordnar mässa eller utstäUning samt den som framställer
reklam-trycksaker. Härtill kommer skattskyldighet för reklamköpare som i egen regi
framställer reklamtrycksaker och den som inför reklamtrycksaker till landet
eller för vars räkning sådan införsel sker. Skattskyldigheten förutsätter att
verksamheten bedrivs yrkesmässigt. Vidare föreslås, efter mönster från
annonsskatten, frihet från redovisningsskyldighet, om den skattepliktiga
omsättningen ej överstiger 60 000 kr. för år eller, i fråga om egenproducerad
trycksaksreklam, om värdet därav ej överstiger
Prop.
1972: 58 70
30
000 kr. för år. Utredningen uppskattar antalet skattskyldiga reklamsäljare
inom landet till i runt tal 2 000.
Skatteförslaget är i
övrigt utformat med ett registrerings-, deklarations- och uppbördssystem samt
ett beskattningsförfarande i övrigt med nära anknytning både till
mervärdeskatten och annonsskatten. Riksskatteverket skall enligt förslaget
vara beskattningsmyndighet för reklambeskattningen inom landet och tullverket
för beskattningen av importerade reklamtrycksaker.
Utredningen förutsätter
att annonsskatten skall avlösas med reklam skatten. Utformningen av den senare
innebär ändringar av den nuvarande annonsbeskattningen i vissa väsentliga
hänseenden. Enligt utredningens förslag, som avser en renodlad beskattning av
reklam, bortfaller den annonsskatt som nu utgår på icke-kommersiell
annonsering. Utredningen anger att sådan annonsering i dagspressen svarar för
ca 18 "la av den totala annons volymen. För övriga annonsorgan utgör den icke-kommersiella
annonseringen en betydligt mindre andel. Samtidigt innebär förslaget en
enhetlig skattesats om 10 "lo på beskattningsvärde exklusive skatt. Den
nuvarande annonsskatten utgår med 6 "la för annonsering i dagspressen och
med 10 "lo för annonsering i andra periodiska publikationer, räknat pä
beskattningsvärden exklusive skatt. Reklamskatteförslaget innebär därmed en
skärpt beskattning av dagspressannonseringen, som även med beaktande av
begränsningen av beskattningsomrädet beräknas medföra en mindre merbelastning
för dagstidningarna.
Annonsskatten är vidare
utformad så, att skatt på annonsintäkter upp tUl 3 milj. kr. per publikation
och är restitueras. Utredningens förslag innehåller ingen motsvarighet tUl
detta s. k. bottenavdrag. Utredningens bedömning har varit att det här närmast
är fråga om ett i annonsskattesystemet inbyggt presstöd och att det inte
ankommit pä utredningen att ta ställning till presstödjande åtgärder i samband
med en allmän reklampälaga. Utredningen uttalar dock den uppfattningen, att
reklamskatten inte bör leda till en försämring av dagspressens ekonomiska
förhållanden i jämförelse med förhållandena vid nuvarande annonsbeskattning. Utredningen
framhåller också att denna fråga kan lösas antingen genom komplettering av
utredningens skatteförslag med en motsvarighet till det bottenavdrag som gäller
för annonsskatten eller genom en utbyggnad av det presstöd som utgår i form av
produktionsbidrag. Reservanter inom utredningen anser, att reklamskatten bör
utformas med ett bottenavdrag i överensstämmelse med vad som gäller för annonsskatten,
dock i form av ett bottenavdrag utan betalningsplikt i förening med restitution
i efterhand.
Utredningen beräknar att
skatten vid skattesatsen 10 "lo skall ge en inkomst för staten i nuläget
om 133 milj. kr. för helt år. Härav skulle ca 30 milj. kr. falla bort om det nu
för annonsskatten gällande bottenav-
Prop.
1972: 58 71
draget
överförs på reklamskatten. EnHgt förslaget skulle skatten träda i kraft den 1
juli 1972.
Över utredningens betänkande
har drygt 40-talet remissyttranden och andra yttranden avlämnats. Ett flertal
skrivelser i frågan har dessutom inkommit till finansdepartementet. Bland
remissinstanserna dominerar företrädare för reklamsäljare och reklamköpare.
Samtliga dessa remissinstanser avvisar förslaget om en reklamskatt som ett
instrument att dämpa och styra reklamen. Man understryker och utvecklar
ytterligare de synpunkter mot en reklampålaga, som anförts i betänkandet av
minoriteten inom utredningen. Även flertalet övriga remissinstanser avvisar tanken
pä en reklambeskattning i det angivna syftet. I flera yttranden vänder man sig
speciellt mot det aviserade förslaget om ett befrielseinstitut för premiering
av reklam som uppfyller vissa krav på vederhäftighet och information. Man
framhåller allmänt, att avarter och andra mindre tillfredsställande
förhållanden på reklamomrädet bör kunna bemästras med andra redan till buds
stående medel. Marknadsföringslagen och annan lagstiftning erbjuder fullgoda möjHgheter
härtill. Något behov av en reklambeskattning som ett kompletterande medel för
att motverka undermålig reklam skulle enligt dessa uttalanden inte föreligga.
Skatteinstrumentet är, menar man, över huvud taget inte lämpligt för en sådan
uppgift. Mot en reklambeskattning anförs också risken för att den kan medföra sysselsättningssvärigheter.
En beskattning anses få till följd att företagen krymper sin reklam för att
därmed eliminera skattens kostnadsfördyrande verkningar. Därmed minskas
efterfrågan på reklam med risk för friställning av arbetskraft. Företrädare för
den grafiska branschen har särskilt framhåUit denna risk vid en beskattning av
reklamtrycksaker. Man har också uttryckt farhågor för att tryckning av reklamtrycksaker
kommer att förläggas utomlands och att alstren även kommer att distribueras
från utlandet på ett sätt som medför att de undgår beskattning.
En avvisande hållning tUl
den föreslagna reklambeskattningen intar även marknadsrädet,
näringsfrihetsombudsmannen och konsumentombudsmannen. Däremot ansluter sig
statens konsumentråd till de av utredningsmajoriteten anförda argumenten för
en reklamskatt. Konsumentrådet förordar att skatteinstrumentet prövas och att
verkningarna av skatten studeras omsorgsfullt. Vidare framhåller rådet att en
reklampålaga kompletterad med det aviserade befrielseinstitutet kräver högre skattesats
än 10 "la. Denna skattesats tUlstyrks dock vid ett införande av skatten
nu, men en omprövning bör ske senare.
Även
LO finner det motiverat med en reklampålaga på av utredningens majoritet
anförda skäl. Dock anses att en sådan beskattning redan från början bör
utformas med ett befrielseinstitut.
Vissa
remissinstanser har inte tagit upp själva principfrågan utan en-
Prop. 1972: 58 72
dast
granskat skatteförslaget i tekniskt hänseende. Vissa betänkligheter har därvid
framförts speciellt i fråga om beskattningen av reklamtrycksaker. Detta gäller
beskattningen av såväl inom landet framställda reklamtrycksaker som till
landet införda sädana alster. Man befarar till-lämpningssvårigheter med
avseende både på själva begreppet reklamtrycksak och på föreslagna
inskränkningar pä denna punkt. I fråga om införseln av reklamtrycksaker har bl.
a. ifrågasatts möjligheterna att upprätthålla en beskattning i avsedd
omfattning på grund av vissa internationella konventioner som Sverige
biträder.
Företrädare
för dagspressen vänder sig mot den föreslagna skärpningen av skatten på
annonser i dagstidningarna. Vidare anser dessa och andra företrädare för
tidnings- och tidskriftsomrädets intressen att utformningen av
annonsbeskattningen strider mot tryckfrihetsförordningen. Yttrandena utmynnar
i att förslaget om reklamskatt avvisas och att annonsskatten omedelbart bör
avvecklas. Det statliga stödet tUl pressen bör finansieras på annat sätt än
genom annons- eller reklamskatt, dvs. via den allmänna beskattningen.
Det
är inte förvånande att de remissinstanser som företräder reklamsäljarnas och
reklamköparnas intressen avstyrker skatt på reklam. Av större intresse är att
notera att de myndigheter som är ansvariga för samhällets konsumentverksamhet
och de organisationer som företräder de breda konsumentgrupperna är ense om att
en reklamverksamhet av nuvarande omfattning och innehåll innebär ett slöseri
med resurser. Dessa remissinstanser är också klart inställda på att man med ohka
medel bör försöka dämpa reklamvolymens tillväxt och förbättra den information
som reklamen ger. Beträffande verkningarna av en tioprocen-tig reklamskatt
synes den övervägande meningen bland remissorganen vara, att skatten inte
skulle leda till några dramatiska förändringar, men att den skulle kunna fä en
viss återhållande effekt på reklamvolymens utvecklingstakt.
För
egen del vill jag självfallet inte frånkänna reklamen dess betydelse som ett
både värdefullt och effektivt medel för marknadsföringen av varor och tjänster m.
m. både på den svenska marknaden och på exportmarknaderna. Som jag framhöll
redan i debatten kring annonsskatten förra året anser jag emellertid, att
reklamen har sådan omfattning och tillväxttakt att åtgärder med en dämpande
effekt är motiverade. Även om jag är medveten om svårigheterna i tillämpningen,
är det från konsumentsynpunkt önskvärt att man genom beskattning eller på annat
sätt kan förbättra reklamens kvaHtot och styra den så att den ger konsumenterna
information av större värde än som nu ofta är fallet. Denna fråga är emellertid
föremål för utredningens fortsatta arbete.
Från
konsumentsynpunkt är alltså den dämpande effekt som den nuvarande
annonsskatten kan ha inte att betrakta som något negativt. En berättigad
anmärkning mot annonsskatten är däremot, att den riktar sig
Prop. 1972: 58 73
mot
ett bland flera och sinsemellan konkurrerande reklammedel. Denna anmärkning
kunde dock vid annonsskattens tillkomst bemötas med att frågan om en allmän
reklamskatt skulle aktualiseras inom en relativt kort framtid.
Under den tid som gått
sedan annonsskatten behandlades och förslaget om en reklamskatt framlagts och
blivit föremål för en omfattande debatt har i sak inget inträffat som gett mig
anledning ändra uppfattning. Man har både nu och tidigare under denna period
ofta framhållit, att annonsskatten i väsentlig grad varit orsaken till den
annonsminskning som ägde mm under år 1971. TUlgängligt material ger inte underlag
för sådana slutsatser. En mera realistisk uppfattning är enligt min mening, att
minskningen främst har sin orsak i de svagare konjunkturerna under år 1971.
När man mäter nedgången i annonsering genom jämförelse mellan åren 1970 och
1971 bör man dessutom beakta att år 1970 var ett gott annonsår, kanske
speciellt för dagspressen, bl. a. beroende på en mycket omfattande annonsering
inför 1970 års allmänna val.
Mycket av den kritik som anförts
mot utredningens betänkande gäller möjligheterna att styra reklamens innehåll
med hjälp av ett i reklamskatten inbyggt befrielseinstitut. En del
remissinstanser är bestämda motståndare tUl varje tanke på en sådan styrning.
Andra efterlyser tvärtom styrningsmöjligheter och gör detta till ett villkor
för att godta reklamskatten. Den debatten hänför sig emeUertid inte till det
framlagda förslaget utan till nästa etapp i utredningsarbetet.
Det finns tungt vägande
skäl som talar för att ett avgörande i frågan bör träffas redan nu. Att dämpa
reklamvolymens tillväxt är ett självständigt intresse oberoende av om man kan
använda skatten också för att styra reklamens innehåU. Dessutom har vi redan nu
i annonsskatten en begränsad reklamskatt. Budgetläget är sådant att
annonsskatten inte kan slopas. Det är emellertid uppenbart att det från
pressens synpunkt skulle vara olyckligt om man behöll skatten på annonser i
tidningarna utan att samtidigt beskatta andra konkurrerande reklamformer. Dagspressen
tål inte i längden en sådan diskriminering. När riksdagen förra året beslöt att
införa annonsskatten skedde det också under den klart uttalade fömtsättningen,
att ett förslag om allmän reklamskatt var att vänta tUl 1972 års riksdag.
Dagspressens situation är
i dag i själva verket sådan att samhäUets presstöd omedelbart måste kraftigt
förstärkas, om inte monopoliserings-tendenserna helt skall ta överhanden på
tidningsmarknaden. I en sär skild proposition, som jag anmäler i dag, föreslås
också att ytterligare 40 milj. kr. ställs till dagspressens förfogande genom
höjda produktionsbidrag och fördubbling av samdistributionsrabatten för
dagstidningar.
Om man väger samman både konsumentpohtiska
och statsfinansiella synpunkter kan jag inte se någon bättre väg att finansiera
ett förstärkt
Prop. 1972: 58 74
presstöd
än genom en utbyggnad av annonsskatten till en allmän reklamskatt.
Anmärkningen mot annonsskatten att den träffar endast ett av flera reklammedia
bortfaller därmed. Annonsorganens ställning i konkurrensen på reklamområdet bör
därigenom stärkas, i vart fall om, som jag finner angeläget, utvidgningen av
beskattningen inte samtidigt medför en skatteskärpning för pressen.
Utredningen har visat, att
dess förslag till reklamskatt med en enhetlig skattesats om 10 0/0 skulle
betyda viss skatteskärpning för dagspressen. För att undvika detta förordar
jag, att annonsbeskattningen bibehålls i princip oförändrad och byggs ut med
en skatt om 10 "lo på annan reklam i huvudsaklig överensstämmelse med
utredningens förslag. Med hänsyn till vad riksskatteverket anfört beträffande
de praktiska problemen förordar jag dock att reklamskatten skall tas ut först
fr. o. m. den 1 november 1972.
Den av mig i enlighet
härmed förordade lösningen innebär ett bibehållande inte endast av
skattesatsen 6 0/0 för annonser i dagspressen och ett bottenavdrag för
annonsintäkter upp till 3 milj. kr. per är för såväl dagstidningar som andra
periodiska publikationer utan också en fortsatt beskattning av icke-kommersiell
annonsering. Utanför beskattningen ställs även i fortsättningen annonser i
medlemsblad och i periodiska publikationer som utgör organ för religiösa,
nykterhetsfrämjande, politiska, idrottshga och försvarsfrämjande
sammanslutningar samt för de handikappades intresseorganisationer.
ÄtskiUiga remissinstanser
har anfört tryckfrihetsrättsliga synpunkter på möjligheterna att införa en
reklamskatt. Med den uppläggning som jag här förordar inställer sig emellertid
inte några andra tryckfrihets-rättsliga frågor än sådana som riksdagen redan
tagit ställning till. Jag finner därför inte anledning att här närmare ta upp
detta ämne till behandling.
Med
utgångspunkt i nu redovisade principiella ställningstaganden skall jag i det
följande ta upp vissa, företrädesvis tekniska frågor.
Vid den förordade, i
princip oförändrade annonsbeskattningen finns det anledning att ytterligare
något beröra den tekniska utformningen av bottenavdraget. Detta utgör i
praktiken ett restitutionsinstitut som innebär att skatt skall redovisas även
för annonsintäkter mellan frigränsen för redovisningsskyldighet, som för den
nuvarande annonsskatten är 60 000 kr., och gränsvärdet 3 milj. kr., varefter
det erlagda skattebeloppet återbetalas halvårsvis i efterhand.
Reservanter inom
utredningen föreslår, att bottenavdraget skall bestå men ändras sä att både
inbetalning av skatt och därpå följande restitution undviks. Detta skulle
betyda att bottenavdraget görs direkt i de löpande deklarationerna.
Riksskatteverket framhåller, att den gällande utformningen av grundavdraget är
mindre tillfredsställande. Man kan komma i den situationen att
indrivningsåtgärd kan få vidtas för skatt
Prop.
1972: 58 75
som
inom snar framtid skall restitueras. Av de totalt ca 360 registrerade skattskyldiga
till annonsskatt har inemot 300 annonsintäkter under 3 milj. kr. I samtliga
sistnämnda fall skall alltså all inbetald annonsskatt restitueras. Den gällande
ordningen för bottenavdraget tillkom vid riksdagsbehandlingen av annonsskatteförslaget
och vidtogs i syfte att motverka att den skattefrihet som grundavdraget i
praktiken betyder skulle användas i direkt konkurrenssyfte. Detta förhållande
förtjänar aUtjämt beaktande, men inte minst praktiska skäl talar för att en
uppmjukning av bestämmelserna bör göras. Jag förordar därför att möjlighet ges
för riksskatteverket att medge befrielse från skyldighet för utgivare av dagstidning
eller annan periodisk publikation att inleverera reklamskatt på annonsering i
publikation, om den skattepliktiga omsättningen därav med säkerhet kan beräknas
understiga 3 milj. kr. för helt år.
Den
nuvarande annonsskatten är begränsad till annonser, som mot vederlag införs i
periodisk publikation. Utredningen föreslår att reklamskatt skall utgå även på
annonser som införs utan vederlag, när annonsen avser annat än själva
annonsorganet, t. ex. reklam för annan av utgivaren bedriven verksamhet än
tidningsutgivning. Vidare föresläs att reklamskatten skall omfatta annonsering
även i andra annonsorgan än periodiska publikationer, t. ex. i annonsblad och
lokala telefonkataloger. Jag biträder dessa förslag. Beskattningen av annonser
i andra organ än periodiska publikationer bör dock inte berättiga tiU
bottenavdrag. Här bör endast gälla frigränsen 60 000 kr. i skattepliktig
omsättning för skyldighet eller frihet från skyldighet att redovisa
reklamskatt.
Beskattningen
av reklamtrycksaker har mött invändningar av teknisk natur i skilda hänseenden.
Man menar att förslaget i denna del inrymmer problem beträffande bl. a. avgränsningen
av beskattnings-. området. De kriterier som uppställs anses vara för vagt
formulerade. För att lösa härmed sammanhängande skattepliktsfrågor på ett sätt
som snabbt kan undanröja tveksamhet hos de skattskyldiga föreslår riksskatteverket
att till verket knyts ett organ, bestående av förslagsvis tre ledamöter med
kännedom om både reklam och beskattning, som ges möjlighet att bedöma och lämna
besked i skattepliktsfrågor med avseende i första hand på reklamtrycksaksbeskattningen.
Nu
nämnda önskemål bör i möjlig män beaktas. Jag biträder därför riksskatteverkets
förslag beträffande ett till verket knutet särskilt organ för bedömningen av skattepliktsfrägor.
Organet bör dock vara endast rådgivande, medan den formella beslutsrätten bör
förbehållas verket. Härutöver förordar jag emellertid efter mönster frän bl. a.
mervärdeskatten, att Kungl. Maj:t ges möjlighet att besluta om särskilda inskränkningar
i skatteplikten, när synnerliga skäl föreligger. En sådan bestämmelse kan ses
som en komplettering till den befogenhet som normalt vid indirekt beskattning tUlkommer
Kungl. Maj:t att av nåd medge befrielse från eUer nedsättning av skatt.
Prop. 1972: 58 76
Ett
annat med beskattningen av reklamtrycksaker särskilt uppmärksammat spörsmål är
förslaget rörande beskattningen av importen av sädana alster. Utredningens
förslag härom bygger på en beskattning i samband med införseln enligt de
grunder som gäller för annan importbeskattning av varor. Här föreligger
emellertid vissa förhållanden som särskilt uppmärksammats av utredningen.
Först kan nämnas det fallet, att svenskt företag låter trycka reklamalster i
utlandet. En sådan åtgärd kan förenas med distribution av alstren med posten
direkt från utiandet till enskild mottagare i Sverige. Sker införseln till
landet av den tryckta upplagan i ett sammanhang kan beskattning ske enligt de
regler som gäller i fråga om annan importbeskattning av varor. Distribueras
trycksakerna i postförsändelser tUl mottagare här i landet har postverket möjlighet
att vägra vidarebefordran av försändelserna, om tillvägagångssättet innebär
ett åsidosättande av postverkets intressen. Härigenom finns möjlighet att även
upprätthålla en beskattning av dessa reklamtrycksaker.
Ett
annat av utredningen behandlat fall gäller reklamtrycksaker som för utländskt
företags räkning inkommer till landet. Sker detta så att hela den för den
svenska marknaden avsedda upplagan förs in i ett sammanhang för
vidarebefordran därefter, sker beskattning vid införseltUl-fället enligt de
allmänna reglerna. Kommer försändelserna in som brev ställer sig beskattningen
svårare. Gäller det distribution i enstaka brevförsändelser synes det inte
möjligt att upprätthålla en beskattning. Ofta är det emellertid fråga om
massförsändelser från företag, som är väl kända av postens personal. Här bör
det enligt utredningen vara möjligt att åstadkomma en beskattning genom att
låta den utländske avsändaren svara för skatten för- att därmed få garantier
för att reklamförsändelserna skall komma fram till adressatema.
Förslaget
i sistnämnda del har rönt invändningar frän generaltullstyrelsen som hävdar
att Sverige genom anslutning till en internationell konvention inte har
möjlighet att ta ut skatt på reklamtrycksaker som frän annat tiU konventionen
anslutet land inkommer tiU Sverige. EnHgt generaltullstyrelsen gäUer detta även
när reklamtrycksaker inkommer hopbuntade, dock inte om alstren inkommer för förtullning
i förpackningar sammanslagna för senare försändning till skilda adresser i importlandet.
Invändningen
från generaltuUstyrelsens sida berör inte import av reklamtrycksaker för
svenska företags räkning och inte heller import av sådana tryckalster för utiändska
företags räkning, om införseln sker i särskUda förpackningar på sätt som nyss
nämnts. Invändningen gäUer införsel av reklamtrycksaker, som redan i avsändningslandet
utgör en postförsändelse och som redan är adresserad till enskild mottagare i
Sverige.
Av
det anförda framgår att hindret berör endast en begränsad del av
Prop. 1972: 58 77
importerat
reklamtryck. Det gäller dessutom reklamtryck som regelmässigt framställts i
det land, där den som skall utnyttja reklamen har sin hemvist. Det rör sig
således inte om reklam, för vilken svenska tryckerier anlitas. Det föreligger
därmed ingen konkurrenssituation pä tillverkningssidan.
Reklamen
tar emellertid sikte på den svenska marknaden och utgör därför ett medel i
konkurrensen mellan utiändska och svenska säljare av de varor eller tjänster
som reklamen avser. I denna konkurrens skulle svenska företag kunna bli
missgynnade om de från utlandet kommande reklamtrycksakerna inte beskattades i
samma utsträckning som de svenska företagens. Betydelsen härav skall dock inte
överdrivas, eftersom det rör sig om ett begränsat reklamutbud. Jag finner det
inte nödvändigt att på denna speciella punkt vidta några särskilda åtgärder i
reklamskattehänseende. I ett annat avseende kan dock de svenska företagens
intressen bli tillgodosedda.
Utredningen
har föreslagit en reducerad beskattning av postorderföretagens kataloger med
hänsyn till att reklamskatten skulle medföra en relativt sett betydligt
hårdare beskattning av denna form för marknadsföring än t. ex. butikshandel.
Postorderföretagen och företrädare för plantskoloma anser det motiverat att
deras kataloger helt undantas frän reklamskatt. Jag delar utredningens
uppfattning att hänsyn bör tas tUl de speciella förhållandena för
postorderföretagen. Det framstår dock som skäligt att gå ett steg längre och
från reklamskatt undanta postorderkataloger för företag som möter konkurrens i
form av postorderförsäljningserbjudanden från utiandet. Jag tänker härvidlag i
första hand på de svenska plantskolorna. Föreligger ingen konkurrens från utiandet
av här avsett slag eller är den av endast ringa omfattning bör skattefrihet ej
medges. I sådant fall bör det endast kunna komma i fråga en nedsättning av
skatt enligt de villkor utredningen angett för sitt förslag om skattelindring
för postorderföretagens kataloger. I överensstämmelse med utredningsförslaget
anser jag, att riksskatteverket får pröva fråga om befrielse från eller
nedsättning av reklamskatt för postorderkataloger enligt nu angivna principer.
Utredningen
har som jag redan varit inne på föreslagit, att skyldighet att redovisa
reklamskatt inte skall föreligga för reklamsäljare med skattepliktig
omsättning av reklam ej över 60 000 kr. per är. Denna gräns överensstämmer med
vad som nu gäller för annonsskatten. I fråga om företag, som i egen regi
framställer reklam för det egna företaget, föreslår utredningen en frigräns
vid ett värde för är av egenproducerad skattepliktig reklam om 30 000 kr. Med
hänsyn till den grafiska branschen förordar jag att frigränsen för egenproducerad
reklam sätts till 20 000 kr. I övrigt biträder jag utredningens förslag i denna
del.
Som
ett ytterligare medel för att förhindra att svenskt företag undgår beskattning
genom att låta trycka reklamtrycksaker i utlandet förordar
Prop.1972:
58 78
jag,
att bestämmelser införs av innebörd, att skattskyldighet föreligger för det
svenska företaget, om införseln av reklamtrycksak skett utan beskattning i
samband med införseln. Skattskyldighet bör i sådant faU likställas med
skattskyldighet för egenproducerad reklam, varigenom gränsvärdet 20 000 kr. för
redovisningsskyldighet blir tillämpligt.
1 syfte att förenkla den
praktiska tillämpningen av reklamskatten förordar jag vissa ändringar i förhåUande
till utredningens förslag. Detta innefattar bl. a. undantag från skatt på
reklamtrycksak, vars offentliggörande blir skattepliktigt. Man har att räkna
med att ett sådant undantag skulle medföra stora tUlämpningssvårigheter. Jag
förordar därför att detta undantag slopas. Vidare anser jag att distribution av
reklamtrycksak som bilaga tiU annan reklamtrycksak ej bör beskattas.
Vid
den av utredningen föreslagna enhetHga skattesatsen 10 "la skulle skatteutfaUet
bli 133 milj. kr. för helt är räknat. Av detta belopp skulle ca 30 mUj. kr.
falla bort vid ett bibehållande av det för annonsskatten gällande bottenavdraget.
I sådant fall beräknas således nettointäkten av reklamskatten Wi ca 100 milj.
kr.
Den av mig förordade
utformningen av beskattningen med utgångspunkt i en i princip oförändrad
annonsskatt återverkar på både skatteunderlaget och skatteutfallet. I årets
finansplan beräknas annonsskatten ge en inkomst för staten om 38 milj. kr. för
budgetåret 1972/73. Med utgångspunkt häri beräknar jag på grundval av
utredningens siffermaterial att utvidgningen av beskattningen på reklamområdet
ger en inkomstökning om ca 50 milj. kr. Med hänsyn till att den utvidgade beskattningen
förordas utgå först fr. o. m. den 1 november 1972 minskas inkomstökningen för
budgetåret 1972/73 med drygt 15 milj. kr.
Den nuvarande annönsskatten
regleras i förordningen (1971: 170) om annonsskatt. Bestämmelserna i denna
förordning måste kompletteras med nya bestämmelser med hänsyn till den
utvidgade beskattningen av reklamen. Ändringar krävs i betydande omfattning.
Med hänsyn härtill förordar jag att annonsskatteförordningen ersätts med en ny
författning och att beskattningen i den nya utformningen benämns skatt pä annonser
och reklam. Vid utformningen av författningsförslaget har eftersträvats att
åstadkomma förenklingar och förtydliganden i enlighet med de synpunkter som
framförts pä utredningens författningsförslag.
Författningsförslaget
knyter i övrigt an till nuvarande för annonsskatten gällande bestämmelser med
avseende på registreringsplikt för skattskyldiga, skattskyldighetens inträde,
deklarations- och uppbördsförfarande osv. Förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning skall äga tillämpning på den nya skatten.
Förfarandeförordningen är utformad för reglering av indirekt beskattning av
varor. Med hänsyn härtill förordar jag sådan ändring av förordningen att den
blir tillämplig även på indirekt beskattning av nyttigheter och tjänster.
Vidare förordar jag ett tUlägg i skattebrottslagen (1971: 69) varigenom denna
blir till-
Prop.
1972: 58 79
lämphg
även på den nya av mig här förordade skatten på annonser och reklam. Nu
förordade ändringar bör träda i kraft den 1 november 1972.
Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till
1)
förordning om skatt på
annonser och reklain,
2)
lag om ändring i
förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
3)
lag om ändring i
skattebrottslagen (1971: 69).
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720187
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
19 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (15)
15 kopplingar i 8 dokument.
- SOU 2013:66 Översyn av det statliga stödet till dagspressen s. 219 i texten
- SOU 2006:23 Nya skatteregler för idrotten s. 135 om s. 36 i texten
- SOU 1997:53 Avskaffa reklamskatten! - del 1 s. 27 om s. 73 · s. 151 i texten
- Dir. 1995:164 Utredning om översyn av reklambeskattningen i texten
- Prop. 1973:1 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1973/74 i texten
Rättsfall (4)
4 kopplingar i 3 dokument.
- RÅ 2007 ref. 71 om s. 44 ur registret
- RÅ 2006 ref. 4 om s. 35 ur registret
- RÅ 2003 ref. 9 om s. 34 · om s. 38 ur registret · i texten