Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt
1972 · 52 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 38 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:62, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 62 år 1972 Prop. 1972:62
Nr 62
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt
till jakt; given Stockholms slott den 10 mars 1972.
Kungl.
Maj:t vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av StatsrådsprotokoUet
över jordbmksärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
INGEMUND
BENGTSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås en komplettering av förteckningen i 18 § 1 mom.
jaktlagen över djurarter som tillfaller kronan. Vidare föreslås att Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall få medge undantag från
jaktlagens bestämmelser om försäljning på offentlig auktion av förverkad
egendom i fråga om fågelägg eller annat djur-material som behövs för
forskningsändamål eller av annat särskilt skäl inte bör försäljas på offentiig
auktion. Slutiigen föreslås att uppvisande av jaktkort skall ske hos
polismyndigheten i stället för hos åklagarmyndigheten.
I
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 62
Prop. 1972:62 2
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas, att
18 § 1 mom., 30 och 32 §§ samt 36 § 2" mom. lagen (1938: 274) om rätt till
jakt skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 mom. Björn, varg, järv,
lo, fjällräv, bäver, val, stork, örn, glada, brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk,
berguv, fjälluggla eller lappuggla som dödas, fångas eller anträffas som fallvUt,
tillfaller kronan oberoende av vem jakträtten tillkommer, om ej Konungen eller
myndighet, som Konungen bestämmer, förordnar annat.
1 mom. Björn, varg, järv,
lo, fjällräv, utter, rördrom, salskrake, bivråk, fiskgjuse, trana, skärfläcka, lunnefågel,
gråspett, vitryggig hackspett, mdlanspett, kungsfiskare, biätare, blåkråka,
härfågel, sommargylling eller djur tillhörande någon av grupperna valar, storkar,
örnar, glador, falkar, kärrhökar och ugglor, utom kattuggla, som dödas, fångas
eller anträffas som fallvilt, tillfaller kronan oberoende av vem jakträtten tUlkommer,
om ej Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, förordnar annat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
30 § 2
Begår
någon brott som avses i 28 eller 29 § skall viUebråd som han olovligt dödat,
fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han tUlvara-tagit, i den mån
sådant byte ej fråntagits honom enligt 31 § första stycket, förklaras
förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.
I StäUet
för viUebrådet eller fallviltet kan dess värde förklaras förverkat.
Var det annat villebråd än
som avses i 18 § 1 mom. och skedde jakten å annat område än 1 5 § 2 mom. sägs
samt med användande av tillåtet jakt- eller fångstredskap och under tid, då
jakt efter sådant viUebråd är tilläten, eller tillkommer fallviltet jakträttsinnehavaren,
tillfaller det förverkade denne eller, i fall varom förmäles i 29 § 2 mom.
första stycket, övriga delägare i allmänningen eller samfälligheten och, i
fall varom sägs i samma moments andra stycke, övriga inom jaktvårdsområdet jaktberättigade
personer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med förverkat villebråd,
som avses i 18 § 1 mom. eller som dödats eller fångats medelst annat jakt-
eller fångstredskap eller under annan tid än i andra stycket sägs, ävensom med
annat än där
»
Senaste lydelse 1967: 616. « Senaste lydelse 1970:192.
Med förverkat villebråd,
som avses i 18 § 1 mom. eller som dödats eller fångats medelst annat jakt-
eller fångstredskap eller under annan tid än i tredje stycket sägs, ävensom
med annat än där
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972: 62
Nuvarande
lydelse
omförmält
förverkat fallvilt förfa-res på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare beträffande
förverkat vUlebråd, som dödats eller fångats å område som sägs i 5 § 2 mom.
Föreslagen
lydelse
omförmält
förverkat fallvUt förfa-res på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare
.beträffande förverkat villebråd, som dödats eUer fångats å område som sägs i
5 § 2 mom.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vapen,
ammunition, annat jaktredskap och hund som använts eller medförts som
hjälpmedel vid brott som avses i 28 § eller 29 § 1 mom. få förklaras
förverkade, om det är påkallat tiU förebyggande av brott eller eljest särskilda
skäl föreligga.
I
stället för hjälpmedlet kan dess värde förklaras förverkat.
32
§1
Idkar
någon, som är skyldig att erlägga jaktvårdsavgift, jakt utan att hava fullgjort
vad sålunda åligger honom, straffes med dagsböter och vare dessutom pliktig att
till jaktvårdsfonden utgiva den jaktvärds-avgift som undandragits fonden.
Den som underlåter att vid
jakt medföra gäUande jaktkort eller vägrar att på anmodan av den det vederbör
framvisa detsamma, dömes till böter, högst femhundra kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Visar den som blivit
angiven för underlåtenhet, varom sägs i nästföregående stycke, sist under tredje
dagen från det angivelsen blev honom kunnig hos åklagaren, att han vid tiden
för förseelsen innehade gällande jaktkort, och giva omständigheterna vid
handen, att förseelsen haft sin gmnd i förbiseende, vare fri frän ansvar.
Visar den som blivit
angiven för underlåtenhet, varom sägs i nästföregående stycke, sist under
tredje dagen från det angivelsen blev honom kunnig hos polismyndigheten, att
han vid tiden för förseelsen innehade gäUande jaktkort, och giva omständighetema
vid handen, att förseelsen haft sin grund i förbiseende, vare fri från ansvar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
§
2 mom.
Där i beslag taget djur som avses i denna paragraf är underkastat förskämning
må det, sedan syn och värdering hållits av två ojäviga män, av beslagaren
försäljas på lämpligt sätt.
Annan
förverkad egendom som avses i denna paragraf skall försäljas å offentlig
auktion; dock att, där förverkat redskap utgöres av skjutvapen eller är sådant
som icke må användas till jakt eller fångst, med detsamma skall förfaras på
sätt Konungen bestämmer.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna om
undantag från andra stycket i fråga om djur eller del av djur som behövs för forskningsän-
i
Senaste lydelse 1967: 616. » Senaste lydelse 1970:192.
Prop.
1972:62 4
damål eller av annat särskilt skäl icke bör försäljas å offentlig auktion.
Denna
lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Prop. 1972: 62
Utdrag
av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 10 mars 1972.
Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG,
BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i jaktlagen och
anför.
1
skrivelse den 7 januari 1971 tiU justitiedepartementet har riksåklagaren (RÅ)
föreslagit vissa författningsändringar, innebärande en avlastning av en del
uppgifter från åklagarväsendet. Såvitt rör jordbmks-departementets
verksamhetsområde föreslär RA den ändringen att uppvisande av jaktkort enligt
32 § tredje stycket lagen (1938: 274) om rätt till jakt (jaktlagen) skall ske
hos polismyndigheten i stället för hos åklagaren.
Efter
remiss har yttranden över framställningen i denna del avgetts av rikspolisstyrelsen,
statens naturvårdsverk, Föreningen Sveriges polismästare. Svenska
jägareförbundet och Jägarnas riksförbund Landsbygdens jägare.
I skrivelser den 21
december 1971 och den 7 februari 1972 har statens naturvårdsverk föreslagit
att bestämmelsen i 18 § 1 mom. jaktia-gen som reglerar kronans rätt tUl vissa
djur dels skall omfatta ytterligare vissa angivna sällsynta eller värdefulla
djur, dels skall upphöra att gälla i fråga om bäver. Vidare har
naturvårdsverket i skrivelse den 11 februari 1972 föreslagit att verket skall
få medge undantag från bestämmelserna om försäljning av förverkad egendom på
offentlig auktion i fråga om fågelägg eller annat djurmaterial, om det befinns
lämpligt av vetenskapligt eller annat särskUt skäl. Över förslagen har yttranden
avgetts av rikspolisstyrelsen, hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelserna i
Västernorrlands och Kalmar län, naturhistoriska riksmuseet, Svenska
jägareförbundet. Jägarnas riksförbund Landsbygdens jägare. Svenska
naturskyddsföreningen och Sveriges omitologiska förening.
Prop. 1972: 62 6
Nuvarande
bestämmelser
Enligt
18 § 1 mom. jaktlagen skall björn, varg, järv, lo, fjällräv, bäver, val,
stork, öm, glada, brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk, berguv, fjälluggla eller
lappuggla som dödas, fångas eller anträffas som fallvilt tillfalla kronan
oberoende av vem som har jakträtten. Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer kan dock förordna om undantag från denna regel. Sådant förordnande
har meddelats i fråga om björn, lo och val (23 § 1 och 3 mom. jaktstadgan
(1938: 279)). Den som olovligt tiUägnar sig djur som avses-i 18 § 1 mom. dömes
såsom för olovlig jakt till böter eller fängelse i högst sex månader. Är
brottet att anse som grovt, kan straffet bli fängelse i högst ett år (29 § 1
mom. andra stycket).
I 30
§ finns bestämmelser om förverkande av olovligen åtkommet villebråd eller
fallvilt och av hjälpmedel som använts vid brottet. Jakträttsinnehavaren m.
fl. har i vissa fall rätt att ta i beslag olovligen åtkommet jaktbyte och
hjälpmedel som använts vid den olovliga jakten (31 §).
Enligt
32 § tredje stycket skall den som blivit angiven för underlåtenhet att vid
jakt medföra eller på anmodan uppvisa gällande jaktkort vara fri från ansvar,
om han inom viss tid hos åklagaren visar att han vid tiden för förseelsen innehade
gällande jaktkort och omständigheterna ger vid handen att förseelsen haft sin
grund i förbiseende.
Om
i beslag taget djur är underkastat förskämning, får det efter syn och värdering
av två ojäviga män försäljas på lämpligt sätt av den som verkställt beslaget.
Annan förverkad egendom skall försäljas på offentlig auktion. I fråga om
förverkade skjutvapen och sådana redskap som inte får användas tUl jakt eller
fångst gäller dock särskilda bestämmelser (36 § 2 mom.).
Vad
som enligt bestämmelserna i 18, 29, 30, 31 och 36 §§ gäller om fågel som avses
i 18 § 1 mom. avser i tUlämpliga delar även olovlig tillägndse eller
förstörelse av sådan fågels ägg eller bo (37 §).
I
24 § 1 mom. jaktstadgan föreskrivs skyldighet för den som dödat eUer fångat djur
som avses i 18 § 1 mom. jaktlagen att genast anmäla händelsen till närmaste
polismyndighet, oberoende av vem djuret tillfaller. Anträffar någon djur av
ifrågavarande slag såsom fallvUt, är han skyldig anmäla förhållandet till
polismyndigheten. Samma skyldighet åvUar den som anträffar sådant djur så illa
skadat eUer sårat eller eljest i sådan belägenhet, att det bör avlivas, och som
själv inte avlivar djuret. Får markägaren kännedom om förhållande som sålunda
skall anmälas, är han skyldig att förvissa sig om att anmälan skett eller själv
göra anmälan. Samma skyldighet åvilar arrendator och jakträttsinnehavare. Den
som försummar att göra anmälan dömes tUl böter, högst 500 kronor (32 § 3 mom.).
Prop. 1972: 62 7
I
27 § föreskrivs att var och en som för egen eller annans räkning tar emot hela
djur av inhemsk art eUer skiim eller annan del av sådant djur för uppstoppning
eller annan preparering är skyldig att föra förteckning över sådana varor.
Bestämmelsen gäller alla djurarter oavsett jakttid eller fridlysning. Av
förteckningen skall framgå när varan mottogs, vem som lämnat den och, om den utiämnats
eller överlåtits, när och tiU vem det skett. Vamförteckningen och lager av
varor skall hållas tillgängliga för granskning av polisman. Naturvårdsverket
får meddela närmare föreskrifter om förteckning som avses i paragrafen samt om
kontroll av efterlevnaden av denna. Den som bryter mot 27 § eUer åsidosätter
föreskrift som meddelats med stöd av samma paragraf eller inför oriktig uppgift
i förteckning eller annan handling som avses där, dömes till böter, om
gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken (28 § 4 mom.).
Enligt
kungörelsen (1970: 764) om omhändertagande av kronans villebråd skall polismyndighet
som tagit emot anmälan om djur som avses i 18 § 1 mom. jaktlagen låta ta hand
om djuret och vidarebefordra anmälan till naturvårdsverket (1 §). Verket kan
sedan i samråd med mottagaren bestämma att djuret eller del av djuret skall
överlämnas till naturhistoriska riksmuseet, institution för forskning eller
undervisning eller annan mottagare som verket bestämmer (2 §).
Riksåklagarens
skrivelse och remissyttrandena
RÄ
säger i sin skrivelse att enligt de anvisningar angående vissa frågor rörande
ledningen av fömndersökning i brottmål som utfärdats av RÅ och
rikspolisstyrelsen gemensamt det numera ankommer på polismyndighet att leda
förundersökning rörande underlåtenhet att vid jakt medföra jaktkort. Det synes
med hänsyn härtill naturligt att uppvisandet av jaktkort skall ske hos
polismyndigheten. Någon olägenhet för den enskilde kan detta inte innebära.
Snarare torde det vara bekvämare att uppsöka polisen än åklagarmyndigheten,
vilken inte alltid har sitt kontor i anslutning till polisens lokaler. RÅ
föreslår därför att uppvisandet i fortsättningen skall ske hos
polismyndigheten i stället för hos åklagaren.
Remissinstanserna
tillstyrker RÅ:s förslag. Rikspolisstyrelsen föreslår att uttrycket
"polismyndighet" ersätts med "pohsman", eftersom det gäller
rutinärenden som bör kunna handläggas av polismän i allmänhet. Används
uttrycket "polismyndighet" krävs det för att dessa uppgifter skall
kunna fullgöras av sådana pohsmän, att förevarande lagmm tas med i kungörelsen
(1964: 595) om handläggning av vissa polischefsuppgifter med angivande av att
delegation kan ske till polisman, oberoende av grad.
Prop. 1971:62 8
Natiffvårdsverkets
skrivelser och remissyttrandena
Naturvårdsverket
anför att utvecklingen under senare år beträffande vissa former av olovUg och
olaga jakt bl. a. aktualiserat frågan om utvidgning av tillämpningsområdet för
de bestämmelser som reglerar kronans rätt till vissa djur. Vid poliskontroller
hos konservatorer har anträffats stora mängder fridlysta djur, framför allt
fåglar. Naturvårdsverket finner det givetvis angeläget att all brottslig jakt
försvåras, men det måste anses som särskilt betydelsefullt att sådan verksamhet
förhindras som riktar sig mot sällsynta djur. Verket anser att en komplettering
av antalet djurarter i 18 § 1 mom. jaktlagen skulle vara ett sätt att
åstadkomma ökade möjligheter för pohsen att beivra sädana brott. Möjligheterna
till kontroll skulle förbättras betydligt, särskilt vid konservatorsrazzior.
Sedan kompletteringsfrågan aktualiserats också genom motioner i riksdagen (3LU
1970: 66) har naturvårdsverket inhämtat yttranden från naturhistoriska
riksmuseet, skogshögskolan. Svenska jägareförbundet. Svenska naturskyddsföreningen
och Sveriges omitologiska förening. I yttrandena understryks enligt
naturvårdsverket behovet, även från vetenskaplig synpunkt, av att den aktuella
bestämmelsens giltighetsområde utvidgas. Vidare preciserar varje remissinstans
de arter som den anser böra tas med vid en komplettering. Efter övervägande av
vad som anförts i frågan föreslår naturvårdsverket att uppräkningen av djurarter
i 18 § 1 mom. jaktlagen kompletteras med utter, trana, skärfläcka, aftonfalk, lärkfalk,
stenfalk, tornfalk, bivråk, fiskgjuse, blå kärrhök, bmn kärrhök, mindre
kärrhök, stäpphök, hornuggla, hökuggla jorduggla, pärluggla, slaguggla,
sparvuggla, tornuggla, rördrom, lunnefågel, salskrake, gråspett, mdlanspett, vitryggig
hackspett, biätare, blåkräka, härfågel, kungsfiskare och sommargylling.
Samtidigt föreslår verket att bäver utgår ur förteckningen. I förslaget har
hänsyn tagits till att bestämmelsernas tUlämpning inte får medföra alltför
stora administrativa problem. Naturvårdsverket har därför inte ansett det
lämpligt att föreslå komplettering med annan djurart än sådan som dels kan
väntas bli föremål för olaga jakt på gmnd av rent kommersiellt värde, t. ex.
som följd av artens sällsynthet, dels är särskilt intressant från vetenskaplig
synpunkt. Djuren får vidare inte vara alltför svåra att artbestämma. De djur
som framför allt ansetts vara av intresse är dagrovfåglar och ugglor. Båda
dessa gmpper är föremål för ett utpräglat samlarintresse och flera av de arter
som ingår i gmppema är dessutom sällsynta eller mindre vanligt förekommande.
Verket har därför föreslagit komplettering med samtliga arter dagrovfåglar,
utom duvhök, sparvhök, orm-vråk och fjällvråk vilka är föremålför viss jakt,
och med samtliga ugglor utom den vanligt förekommande kattugglan. När det
gäller övriga föreslagna fågelarter kan sägas att de är mycket sällsynta och
kan bli
Prop. 1972: 62 9
föremål
för okynnesskytte på gmnd av sina praktfulla färger eller säreget utseende.
Beträffande
bäver visar 1969 års bäverinventering att bäverstammen efter inplantering
stadigt ökat. Man räknar med att i landet fitms omkring 7 500 bävrar med
huvudsaklig koncentration till Värmland, Västernorrlands och Jämtlands län.
Eftersom bävern numera får anses som ett relativt vanligt förekommande djur,
som redan är föremål för viss licensjakt, föreslår verket att den utgår ur
lagrummet. I dess ställe bör i förteckningen föras in utter, som visar en
motsatt tendens i fråga om förekomst och blivit aUtmer sällsynt.
I
fråga om val och örn föreslår naturvårdsverket efter framställning av
naturhistoriska riksmuseet att lagtexten förtydligas för att förebygga missförstånd.
Det bör framgå att begreppet val omfattar valar i vidsträckt bemärkelse, t. ex.
även tumlare och delfin. TUl örn bör räknas inte endast medlem av släktena Haliaetus
och Aquila, dvs. hos oss havsörn, kungsörn och tillfälligt uppträdande
stäppörn, kejsarörn och skrikörn utan även medlem av släktena Hieraetus och Circaetus,
t. ex. hökörn, dvärgörn och ormörn.
I skrivelsen den 11
februari 1972 anför naturvårdsverket att det under senare år vid skilda
tillfällen inträffat att personer dömts för olovlig och olaga jakt bestående i
brottsligt äggsamlande. Därvid har ibland ganska betydande mängder ägg
förklarats förverkade. Enligt 36 § 2 mom. jaktlagen resp. 36 § 2 mom.
jaktstadgan skall då dessa ägg försäljas på offentlig auktion. Naturvårdsverket
anser att denna ordning ofta är olämplig. Äggen som ej sällan härrör från
sällsynta och värdefulla fåglar har nämligen ett betydande intresse från
vetenskaplig synpunkt. Exempelvis kan nämnas deras dokumenterade värde för
biocidforskningen. Vidare är det olämpligt även med hänsyn bl. a. till
brottsförebyggande intressen att materialet säljs på offentlig auktion och
därmed på nytt kan komma ut på den allmänna marknaden. Ett auktionsförfarande
torde också verka höjande på priset för material av aktuellt slag och kan därmed
befaras locka personer som tidigare inte haft intresse för illegalt äggsamlande
att börja ägna sig åt sådan verksamhet. Naturvårdsverket hemställer därför om
en sådan ändring i jaktiagen och jaktstadgan att myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer, förslagsvis naturvårdsverket, får möjlighet att, om det bedöms
lämpligt av vetenskapligt eller annat' skäl, meddela undantag från nämnda
bestämmelser om försäljning av förverkad egendom på offentlig auktion.
Naturvårdsverket framhåller att undantagsmöjligheten inte bör inskränkas till
att avse enbart ägg, eftersom det kan inträffa att även annat förverkat
djurmaterial visar sig ha vetenskapligt intresse.
Naturvårdsverkets
förslag har tillstyrkts av samtliga remissinstanser. I fråga om kronans rätt
till vissa djur som hör till de säUsynta arterna har i remissyttrandena inte
gjorts andra invändningar än att det uttalats
Prop. 1972: 62 10
önskemål
om viss ytterligare komplettering av förteckningen över kronans vUlebråd i 18
§ 1 mom. Sålunda föreslår länsstyrelsen i Västernorrlands län att nötkråka tas
med i förteckningen. Vidare föreslår länssty relsen i Kalmar län och
naturhistoriska riksmuseet att rödspov tas med i uppräkningen. Riksmuseet
uttalar vidare önskemål att samma skydd bereds snatterand, fjällgås, dubbelbeckasin,
dvärgmås, svarttärna och skräntärna. Härigenom skuUe riksmuseet kunna tUlföras
ett genom sin sällsynthet synnerligen värdefullt material samtidigt som
belastningen på berörda myndigheter genom listans utvidgning sannolikt skulle
bli ringa. Biätaren kan enligt riksmuseets uppfattning utgå ur förteckningen, eftersom
denna fågel förekommer i Sverige blott tillfälligt. Slutligen ifrågasätter
riksmuseet om man inte lämpligen kunde säkerställa kronans rätt till illegalt
insamlade fågelägg genom att i 18 § 1 mom. jaktlagen omedelbart före orden
"tillfaller kronan" lägga tUl "jämte ägg som insamlats från här
nämnda fåglar".
Svenska
jägareförbundet önskar få med stortrapp, småtrapp och krag-trapp i
förteckningen. Däremot bör salskrake inte tas med, eftersom den är svår att skilja
från andra andfåglar. Möjligheten att medge undantag från bestämmelsen om offentiig
auktion bör enligt jägareförbundet begränsas till förverkade ägg av fridlyst
fågel.
Svenska
naturskyddsföreningen och Sveriges omitologiska förening anser att kattugglan
och samtliga hackspettar bör tas med i förteckningen av principieUa skäl. Det
föreligger eljest risk för att övervakningen av efterlevnaden av de föreslagna
bestämmelserna inte blir effektiv. Det torde nämligen bli svårt att fälla den
till ansvar som behållit en kronan tillfallande uggla eller hackspett, om han
t. ex. påstår att han trott det vara fråga om en kattuggla resp. stor
hackspett. Naturskyddsföreningen vill vidare i likhet med riksmuseet ha med
snatterand, dubbelbeckasin och dvärgmås i förteckningen samt dessutom
hasselmus och buskmus. Vidare föreslår naturskyddsföreningen att lydelsen av 18
§ jaktlagen ändras så att även beslagtagna ägg av de i paragrafen nämnda
fågelarterna tillfaller kronan.
Departementschefen
Komplettering
av djurarterna i 18 § 1 mom. jaktlagen
Enligt
18 § 1 mom. jaktlagen skall björn, varg, järv, lo, fjällräv, bäver, val, stork,
örn, glada, brun glada, pilgrimsfalk, jaktfalk, berguv, fjälluggla eller
lappuggla som dödas, fångas eller anträffas som fallvilt tillfalla kronan
oberoende av vem jakträtten tillkommer, om ej Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl.
Maj:t bestämmer förordnar aimat. Bestämmelsen som innebär en begränsning i den
rätt som tUlkommer jakträttsinnehavaren har sin grund i ett allmänt intresse
ätt åt vårfalina
Prop.
1972:62 11
bevara
vissa sällsynta djurarter. Man har härigenom velat förhindra att någon i
vinstsyfte dödar sådana djur. Stadgandet kompletteras av bestämmelser i 24 § 1
mom. jaktstadgan om skyldighet för den som dödat eUer fångat djur som avses i
18 § 1 mom. jaktiagen att genast anmäla händelsen till närmaste polismyndighet.
Anmälningsskyldig är också den som anträffar sådant djur såsom fallvilt eller så
illa skadat eller sårat att det bör avlivas och som själv inte avlivar djuret.
Det åligger markägare, arrendator och jakträttsinnehavare som får reda på
händelsen att förvissa sig om att anmälan skett eller själv göra anmälan. I
kungörelsen (1970: 764) om omhändertagande av kronans villebråd har meddelats
bestämmelser om omhändertagande av djur som anmälts till polismyndigheten. I
sammanhanget kan även nämnas bestämmelsen i 27 § jaktstadgan om skyldighet för
envar, som för egen eller annans räkning tar emot hela djur av inhemsk art
eller skinn eller annan del av sådant djur för uppstoppning eller annan preparering,
att föra förteckning över sådana varor och att hålla denna tillgänglig för
granskning av polisman.
Naturvårdsverket
anför att vid polisrazzior hos konservatorer under senare år har anträffats
stora mängder fridlysta djur, framför allt fåglar. Verket anser det särskilt
betydelsefullt att förhindra sådan brottslig jakt som riktar sig mot sällsynta
djur. Om de i 18 § 1 mom. jaktlagen uppräknade djurarterna kompletteras med
ytterligare ett antal sällsynta och värdefulla djur, förbättras enligt verket
kontrollmöjligheterna och polisen får ökade möjligheter att komma till rätta
med sådana brott. Det är också av stort vetenskapligt intresse att sällsynta
djur tillfaller kronan, om de anträffas döda. Naturvårdsverket föreslår nu
efter hörande av naturhistoriska riksmuseet, skogshögskolan, Svenska
jägareförbundet. Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges omitologiska
förening att förteckningen i 18 § 1 mom. jaktlagen kompletteras med följande
fåglar, nämligen trana, skärfläcka, samtliga arter dagrovfåglar utom duvhök,
sparvhök, ormvråk och fjällvråk, alla ugglor utom kattuggla samt rördrom, lunnefågel,
salskrake, gråspett, mellanspett, vitryggig hackspett, biätare, blåkräka,
härfågel, kungsfiskare och sommargylling. Dessutom föreslår verket att bäver
som numera är ett relativt vanligt förekommande djur i landet utgår ur
förteckningen och ersätts av den aUtmer sällsynta uttern. Samtliga remissinstanser
tillstyrker förslaget. Även jag biträder förslaget och förordar att
uppräkningen i 18 § 1 mom. jaktiagen får det innehåll som naturvårdsverket
föreslagit. Jag tillstyrker även den redaktionella jämkning som naturhistoriska
riksmuseet föreslagit för att låta det komma till klarare uttryck att alla
arter av val och örn omfattas av bestämmelsen. Enligt vad jag inhämtat från
riksmuseet kan en zoologiskt lämplig avgränsning ske genom användande av begreppet
grupp. Detta har vitsordats av naturvärdsverket. Det synes sålunda lämpligt att
lagtexten jämkas så att den avser förutom vissa uppräknade arter alla djur
tillhörande någon av grupperna val, stork, trana, örn.
Prop. 1972: 62 12
glada,
falk, kärrhök och uggla utom kattuggla. De ytterligare justeringar som
föreslagits under remissbehandlingen är jag däremot inte beredd att tUlstyrka.
Jag delar härvidlag naturvårdsverkets uppfattning att ett djur som skall tas
med i förteckningen bör vara, fömtom sällsynt och vetenskapligt intressant,
även lätt att artbestämma för allmänheten. I annat fall blir bestämmelserna
administrativt alltför betungande och får inte avsedd effekt.
Omhändertagande
av förverkade fågelägg m. m. för forskningsändamål
Enligt
36 § 2 mom. jaktiagen skall förverkat villebråd i allmänhet försäljas på
offentlig auktion. Motsvarande gäller enligt 37 § i fråga om ägg av sådana
fåglar som enligt 18 § 1 mom. tillfaller kronan. Naturvårdsverket anför att
det vid skilda tillfällen under senare år inträffat att personer dömts för
illegalt äggsamlande. De förverkade äggen har därvid enligt gäUande
bestämmelser försålts på offentlig auktion. Denna ordning anser
naturvårdsverket av flera skäl vara mindre lämplig. Ofta härrör äggen från
sällsynta och värdefulla fåglar och har ett betydande intresse från
vetenskaplig synpunkt. Med hänsyn till intresset att förebygga brott är det
vidare enligt naturvårdsverket olämpligt att materialet säljs på offentlig
auktion och därvid på nytt kommer ut på den allmänna marknaden. Äggen säljs
ofta tUl dyra priser, vilket kan befaras locka personer att börja ägna sig åt
illegalt äggsamlande. Naturvårdsverket föreslår därför att verket skall få
bemyndigande att medge undantag från bestämmelserna om försäljning av
förverkad egendom på offentlig auktion, om det befinns lämpligt av
vetenskapligt eller annat särskUt skäl. Naturvårdsverket framhåller att
undantagsmöjligheten inte bör inskränkas till att avse enbart ägg, eftersom det
kan inträffa att även annat förverkat djurmaterial har vetenskapligt intresse.
Förslaget
tillstyrks genomgående av remissinstanserna. Även jag fin
ner förslaget ändamålsenligt och förordar att det genomförs. Jägareför
bundet har föreslagit att möjligheten att medge undantag bör begränsas
till förverkade ägg av fridlyst fågel. För egen del ansluter jag mig till
naturvårdsverkets uppfattning i denna fråga. Jag föreslär sålunda att
Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer får medge
undantag frän bestämmelserna i 36 § 2 mom. andra stycket jaktlagen
om försäljning av förverkad egendom på offentlig auktion i fråga om
djur eller del av djur som behövs för forskningsändamål eller av annat
särskUt skäl inte bör försäljas på offentlig auktion. På gmnd av be
stämmelsen i 37 § kommer undantagsmöjligheten att omfatta även ägg
av sådana fåglar som avses i 18 § 1 mom. Om förslaget antas ämnar
jag föreslå Kungl. Maj:t att motsvarande ändring görs i jaktstadgan.
I stadgan kan då naturvårdsverket bemyndigas att medge sådant un
dantag. -
Prop. 1972: 62 13
Jag
förordar vidare att i 30 § görs den rättelsen att hänvisningen i paragrafens
fjärde stycke kommer att avse tredje i stället för andra stycket.
Uppvisande
av jaktkort
Enligt
32 § tredje stycket jaktlagen skaU den som blivit angiven för underlätenhet att
vid jakt medföra eller på anmodan uppvisa gällande jaktkort vara fri från
ansvar, om han inom viss tid hos åklagaren visar att han vid tiden för
förseelsen innehade gällande jaktkort och omständigheterna ger vid handen att
förseelsen haft sin gmnd i förbiseende.
RA
föreslår att uppvisandet av jaktkort i fortsättningen skall ske hos
polismyndigheten i stället för hos åklagaren. En sådan ordning ter sig enligt
RA desto naturligare som det numera ankommer på polismyndighet att leda
förundersökning om förseelse det här rör sig om. RÅ anser det också bekvämare
för den enskilde att uppsöka polisen än åklagarmyndigheten. Samtliga
remissinstanser tillstyrker förslaget. Även jag finner det ändamålsenligt och
förordar att det genomförs. Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande
förordat att uttrycket polismyndighet ersätts med polisman, eftersom det gäller
rutinärenden som bör kunna handläggas av polisman i allmänhet. Efter samråd med
chefen för justitiedepartementet förordar jag att begreppet polismyndighet
används i lagtexten. Eventuell delegation till enskild polisman kan sedan ske i
administrativ ordning.
De
föreslagna lagändringarna bör träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
antaga inom jordbmksdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen
(1938: 274) om rätt till jakt.
Med
bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga tUl detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720161
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majrts
proposition nr 63 år 1972 Prop. 1972:63
Nr 63
Kungl.
MaJ:ts proposition med förslag till lag om tillverkning av silvermynt på tio
kronor; given Stockholms slott den 10 mars 1972.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
G.
E. STRÄNG
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås att tiokronorsmynt vilka är avsedda som minnes- och
jubileumsmynt skall tillverkas med en viss minsta silverhalt och silvermängd.
1
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 63
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972: 63
Förslag
till
Lag
om tillverkning av silvermynt på tio kronor
Härigenom
förordnas som följer.
1 § Mynt med ett namnvärde av tio kronor skall
tillverkas av en legering som innehåller minst 83 hundradelar silver. 100 mynt
skall innehålla minst 1 500 gram sUver.
2 § Om sammansättningen av mynten i övrigt samt om
deras vikt och utförande förordnar Konungen.
Denna
lag träder i kraft dagen efter den, dä lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit frän trycket i Svensk författningssamling.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1972: 63
Utdrag
av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 10 mars 1972.
Närvarande:
Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG,
BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om tillverkning av silvermynt på tio
kronor och anför.
Lagen
(1970: 1028) om rikets mynt, som trädde i kraft den 1 januari 1972, innehåller
bl. a. bemyndigande för Kungl. Maj:t att ensam låta tillverka och utge mynt
som skall vara lagligt betalningsmedel. Enligt lagen skall mynt finnas i
valörer om fem kronor, en krona, femtio öre, tjugofem öre, tio öre och fem
öre. Dessutom får mynt med ett namnvärde av tio kronor finnas. Valören är, som
framgår av förarbetena (prop. 1970: 190 s. 42, BaU 1970: 79, rskr 1970: 473),
avsedd som minnes- och jubileumsmynt och kan tiUverkas av en legering av
silver.
Enligt 79 § regeringsformen
får inte "någon förändring i rikets mynt till skrot eller korn, det vare
sig till förhöjning eller avslag, äga rum utan riksdagens bifall; Konungens
rättighet att låta slå mynt dock oförkränkt". I detta sammanhang betecknar
skrot myntets bruttovikt och korn dess nettovikt i ädel metaU. Bestämmelsen om
Konungens rätt att slå mynt innebär att Kungl. Maj:t ensam får bestämma myntens
utseende och prägel. Enligt myntlagen förordnar Kungl. Maj:t om sammansättning,
vikt och utförande av mynt, i vilka silver eller guld inte ingår. Bemyndigande
att bestämma om sammansättning och vikt beträffande silver- eller guldmynt har
inte lämnats Kungl. Maj:t.
I skrivelse den 18 januari
1972 har mynt- och justerings verket föreslagit att mynt med ett namnvärde av
tio kronor skall tillverkas i silver. För att myntet skall få ett varaktigt
attraktivt utseende anser verket att det bör framstäUas av en legering med hög sUverhalt.
Myntet bör med hänsyn härtUI bestå till 83 "la av silver och till 17 »/o
av koppar. Vikten bör anges på så sätt att 100 mynt skall innehåUa minst 1 500
gram silver. Enligt verkets uppfattning bör tiokronorsmynt framställas inte
bara som jubileumsmynt utan i begränsad omfattning också som gävomynt och för samlarändamål.
Tillverkning
av mynt av legering av silver förekommer inte sedan år 1968, bortsett från en
begränsad tillverkning år 1971 av femkronors-mynt. Som jag nyss anförde har
dock vid tillkomsten av den nya myntlagen förutsatts att minnes- och
jubileumsmynt av legering av silver och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972: 63 4
valören
tio kronor skall få finnas. Liksom mynt- och justerings verket anser jag det
motiverat att ett tiokronorsmynt skall kunna framställas för minnes-,
jubileums- och gåvoändamål. Anledning kan bl. a. finnas att hugfästa minnet av
en viss händelse eller epok eller i övrigt ge särskUt uttryck åt viss
tilldragelse. Det bör därvid finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att med stöd av
redan givet bemyndigande utan tidsutdräkt förordna att sådant mynt framställs.
Jag förordar därför att i särskild lag anges att tiokronorsmynt skall tUlverkas
med viss minsta silverhalt och silvermängd. Enligt lagen (1971: 1082) om handel
med ädelmetallarbeten skaU silverarbete ha en medelhalt av minst 830
tusendelar fint silver. Motsvarande bestämmelser om silverhalten bör gälla för tiokro-norsmynten.
Vidare bör minsta kvantiteten silver i mynten fastställas till i genomsnitt 15
gram per mynt. Med detta silverinnehåll får varje mynt en totalvikt på omkring
18 gram, vUket kan vara lämpligt med tanke på möjligheterna att ge myntet en
konstnärlig utformning.
Under
åberopande av det anförda hemstäUer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
antaga inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om tillverkning av
silvermynt på tio kronor.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att tiU riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokoUet: Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720160
Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1972 Prop. 1972: 64
Nr 64
Kungl. Mai:ts proposition angående statligt stöd för tidsbe*
gränsad fortsatt drift vid nedläggningshotade företag; given Stockholms slott
den 10 mars 1972.
Kungl.
Maj:t viU härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
inrUcesärenden föreslå riksdagen att bifaUa det förslag om vars avlåtande tUl
riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
ERIC
HOLMQVIST
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås åtgärder från samhäUets sida för att i vissa fall bereda
erforderligt rådmm för omplacering av de anställda vid hot om nedläggning av
företag eUer för överväganden om fortsatt drift av nedläggningshotat företag.
Stödet skaU utgå i form av bidrag för tidsbegränsad drift av företag som har
trätt i likvidation eUer gått i konkurs. Verksamheten skaU handläggas av
arbetsmarknadsverket och bedrivas på försök under begränsad tid. Kostnaderna
har uppskattats tUl 5 milj. kr. för budgetåret 1972/73, vilket beräknas
möjliggöra sysselsättning av ca 1 000 personer under sex månader.
1
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 64
Prop. 1972: 64
Utdrag
av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 10 mars 1972.
Närvarande:
Statsministern PALME, ministem för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG,
JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING,
LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om statligt stöd för
tidsbegränsad fortsatt drift vid nedläggningshotade företag och anför.
Inledning
De
senaste årens tekniska och ekonomiska utveckling har tillsammans med den
hårdnande intemationella konkurrensen lett till att strukturomvandlingen i
näringslivet och därmed på arbetsmarknaden har påskyndats. Detta har bl. a.
medfört en omfördelning i ökad takt av resurser mellan olUca branscher och
regioner med åtföljande ändrade föratsättningar för sysselsättningen.
Genom
den successiva utbyggnaden och differentieringen av arbetsmarknadspolitiken
finns numera en rik arsenal av medel som i skUda situationer kan vara de enskUda
människorna tiU hjälp vid nödvändiga byten av yrke eller arbetsplats i en
fortgående stmkturrationlisering. I vissa fall kan emeUertid nuvarande
arbetsmarknadspolitiska medel inte anses vara helt tillräckliga. Det gäller
framför allt när särskilda åtgärder kan bedömas vara nödvändiga i syfte att häUa
driften vid ett nedläggningshotat företag i gång tiUs frågan om företagets
framtid hinner klarläggas och åtgärder eventuellt vidtas för att säkra
fortsatt verksamhet vid företaget. Det kan också vara fråga om ett uppskov med
nedläggningen för att ge rådrum för förmedling av nya arbeten eller insatser
av annat slag för de anställda. Mot denna bakgrund har inom inrikesdepartementet
upprättats en i januari 1972 dagtecknad promemoria (Ds In 1972: 2) med förslag
till statligt stöd för tidsbegränsad fortsatt drift vid nedläggningshotade
företag.
Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av kommerskollegium, efter
hörande av ett antal företagareföreningar, näringsfrihetsombudsmannen (NO),
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), länsstyrelserna
Prop. 1972: 64 3
i
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtiands och
Västemorrlands län, delegationen för de mindre och medelstora företagen, konkurslagskommittén,
utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för
arbetsdomstolen. Ackordscentralen i Stockholm, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Statsföretag AB, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska
bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen. Svensk industriförening, Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO), Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
Departementspromemorian
Medel
för långsiktiga lösningar av de anställdas sysselsättning vid nedläggning
eller driftinskränkning
Den
första försvarslinjen vid alla omställningar på arbetsmarknaden representeras
av arbetsförmedlingen. Dess primära uppgift är att hjälpa de arbetssökande att
finna nytt arbete som fyUer de anspråk som den sökande har rätt att ställa.
Förmedlingen förfogar över en rad hjälpmedel för att underlätta sådan arbetsplacering.
Genom flyttningsbidrag kan den ekonomiska bördan minskas för den som av
arbetsmarknadsskäl tvingas söka sin utkomst på annan ort. Genom ersättning för
resekostnader, starthjälp och i vissa fall även utmstningsbidrag kan de ekonomiska
svårighetema under den första anställningstiden avhjälpas. Borta-vistelsebidrag
eller hyrestillskott under en övergångstid kan kompensera de extrakostnader
för bl. a. dubbla hushåll som en flyttning tiU annan ort ofta medför. Staten
kan medverka även med inlösen av egnahem eller bostadsrättslägenheter när den
sökandes tidigare bostad inte utan stor förlust kan försäljas eller överlåtas
pä vanligt sätt.
Genom
arbetsmarknadsutbildning kan arbetskraftsutbudet bringas i bättre
överensstämmelse med efterfrågan och den arbetssökande få möjlighet att söka
sig till en tryggare och i övrigt bättre anstäUning än tidigare. Utbildning i
form av omskolning och fortbildning har därför fått allt större betydelse som arbetsmarknadspolitiskt
medel.
Med
olika åtgärder - aktivering av ej sysselsatta, arbetsvårdsinsatser för äldre
och handikappade, undanröjande av hinder för bl. a. deltidsarbete - söker
samhället underlätta för skilda grupper av arbetssökande att göra sig gällande
på arbetsmarknaden. Oavsett konjunkturläge kan samhäUet tvingas vidta åtgärder
för att skapa sysselsättning. Bakgrund tiU detta kan vara stmkturella
förändringar i sysselsättningen på en ort, strävan att bereda arbete för
handikappad eller eljest svårplacerad arbetskraft, ett dokumenterat allmänt
behov av att stärka sysselsättningen i ett område etc. Till de selektiva
åtgärder arbetsmarknadspolitiken arbetar med i sådana situationer hör
offentliga arbeten av skilda slag,
1*
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 64
Prop. 1972: 64 4
(allmänna
beredskapsarbeten, särskilda beredskapsarbeten, industrieUa beredskapsarbeten
och industribeställningar). Hit får också hänföras insatser för
industrilokalisering.
Anpassad
eUer skyddad sysselsättning för att ta tiUvara den arbetsförmåga som finns hos
personer med skilda handikapp har blivit en aUtmer utbyggd och differentierad
verksamhet inom den sektor för sys-selsättningsskapande åtgärder som samhället
anordnar för arbetskraft som har begränsade möjligheter att konkurrera om
arbetstillfällena på den öppna marknaden. Skyddade arbeten bedrivs antingen vid
s. k. skyddade verkstäder eller i form av olika utearbeten. I stor utsträckning
bedrivs arbetena i kommunal eller landstingskommunal regi.
En specieU
form av skyddat arbete är s. k. arkivarbeten, som anordnas vid statiiga,
allmännyttiga eller ideella institutioner, varvid staten f. n. betalar hela
lönekostnaden. Arkivarbeten kan också anordnas av kommun, varvid visst bidrag
utgår av statsmedel. Slutligen skall nämnas, att näringshjälp kan utgå till
handikappad för start av egen rörelse. TiU företag som i särskUd ordning anstäUer
person med nedsatt arbetsförmåga i s. k. halvskyddad sysselsättning kan bidrag
också utgå liksom tUl sådana särskilda anordningar på arbetsplatsen som är nödvändiga
för att den handikappade skall kunna utföra sitt arbete eller för att
arbetsplatsen skall bli tUlgänglig för denne.
Arbetsmarknadspolitiska
insatser initieras inte endast när arbetslöshet hotar.
Sysselsättningspolitiken och de medel den arbetar med anpassas ständigt till
de växlande förhåUanden som arbetsmarknaden uppvisar under påverkan av konjunkturella
och strukturella förändringar. Samhällets insatser i samband med den stmkturella
omvandlingen inriktas inte ensidigt på att underlätta omstäUningen för den arbetskraft
som hotas av friställning. I samband med rekonstmktioner, fusionering och
sammanslagning av företagsenheter söker staten förstärka redan etablerad
företagsamhet genom att ställa finansiell hjälp till förfogande för sådana
företag eller företagsgmpperingar som bedöms ha långsiktiga möjligheter till
lönsam verksamhet och därmed tryggad sysselsättning för de anstäUda. I detta
sammanhang kan hänvisas tiU bl. a. prop. 1972: 46 som nyligen har avlämnats
till riksdagen och vari föreslås statiigt stöd för att underlätta stmkturomvandlingen
inom vissa branscher.
Nuvarande
medel att få ökat rådrum för att åstadkomma långsiktiga lösningar
Varselsystemet.
Sedan år 1952 har mellan arbetsmarknadens parter funnits en överenskommelse om
varsel vid personalinskränkningar. Nu gällande överenskommelse mellan å ena
sidan AMS och å andra sidan SAF, Sveriges industriförbund, LO och TCO tillkom
är 1968. I anslutning tiU deima överenskommelse har liknande uppgörelser träffats
mel-
Prop. 1972: 64 5
lan
AMS och en rad mindre arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Överenskommelserna
syftar tUl att ge rådrum för såväl de anstäUda som för samhället att överväga
de skilda alternativ som kan finnas för att bereda de anställda ny och tryggare
anställning.
Enligt
överenskommelserna skall om det är fråga om uppsägning eller permittering för
längre tid än två veckor varslet lämnas minst två månader innan åtgärden sätts
i kraft. Gäller uppsägningarna fler än 50 anställda är varseltiden minst tre
månader, och om driftsenhet med fler än 100 anstäUda skall läggas ned skaU
varslet lämnas minst fyra månader innan avvecklingen börjar.
Frågan
om lagstadgad varselskyldighet har motionsvägen behandlats av riksdagen vid
upprepade tillfällen. Krav på lagstadgad varseltid på tvä månader fördes
sålunda fram i en motion tUl 1954 års riksdag. Även senare, senast år 1970, har
frågan varit föremål för riksdagens behandling. I samtliga fall har motionerna
avslagits med motiveringen att man bör fortsätta med nuvarande ordning, dvs.
frivilliga överenskommelser.
En arbetsgmpp
med företrädare för AMS, SAF, Sveriges industriförbund, LO och TCO har nyligen
tillsatts med uppgift att ställa samman erfarenheterna av gällande
överenskommelse om varsel vid driftinskränkningar och överväga behovet av
eventuella ändringar.
Industribeställningar.
För att förhindra friställning av anstäUda vid företag som har varslat om
temporär driftinskränkning eller för att uppskjuta friställning vid företag som
varslat om nedläggning får AMS lägga ut industribestäUningar.
Den
årliga ramen för dessa s. k. rådrumsbeställningar har normalt varit begränsad
till 5-10 mUj. kr. Vid mer betydande konjunkturav-mattningar med åtföljande
sysselsättningsproblem har statiiga och kommunala industribeställningar tidigarelagts
i större omfattning.
De
internationella förpliktelser Sverige har inom EFTA begränsar möjligheterna att
stödja sysselsättningen med hjälp av offentlig upphandling. På vissa områden
är förpliktelserna dock mindre omfattande. I första hand gäller detta
upphandling för totalförsvarets behov av varor av strategisk betydelse.
Eftersom totalförsvaret svarar för en mycket betydande del av den statliga
upphandlingen kan företag som producerar krigsmateriel eller andra för
totalförsvaret betydelsefulla produkter och som hotas av sysselsättningsproblem
i vissa faU stödjas genom statliga bestäUningar.
Även
om sålunda offentiig upphandling i form av s. k. rådmmsbeställ-ningar, tidigareläggning
av bestäUningar eller sysselsättningspolitiskt betingade bestäUningar i andra
former med hänsyn tUl vad som här har sagts kan få endast begränsad omfattning
är verksamheten i vissa faU ett värdefullt komplement tUl andra stödformer inom
arbetsmarknadspolitiken. Eftersom det i huvudsak är fråga endast om tidigareläggning
av
Prop. 1972: 64 6
inköp
är kostnaderna för dessa former av stöd förhållandevis låga.
Industriella
beredskapsarbeten. Sedan budgetåret 1966/67 bedrivs försöksverksamhet med s.
k. industriella beredskapsarbeten. Syftet med dessa är främst att göra
temporära insatser för anställda som friställs i samband med
företagsnedläggningar eller andra former av omstäUning på arbetsmarknaden.
I
regel anordnas de industrieUa beredskapsarbetena i lokaler som AMS hyr. I något
speciellt fall har AMS bedrivit arbetena i den nedläggningshotade industrin
för att därigenom förlänga avvecklingstiden.
Företagsarrende.
Formen med ett statiigt arrendeförhållande i syfte att uppskjuta en beslutad
avveckling prövades under ca tre månader vintern 1970-1971 i fråga om tvä
företag båda försatta i konkurs, AB Flygsfors Glasbmk och AB Målerås Glasbruk.
Ett
av skälen tUl att staten genom AMS arrenderade de båda företagen och genom särskUd
administratör svarade för driften under en i avtalet mellan staten och
konkursförvaltaren fixerad tid var att konkursförvaltningen med hänsyn till
den ekonomiska utvecklingen i konkursboet inte kunde iaktta gäUande tid för
varsel om friställning av de anstäUda. Tillräckligt rådrum saknades därför för
att genomföra nödvändiga omställningar för arbetskraften.
Vid
AMS tUlträde av arrendet erbjöds samtliga vid varseltUlfället anställda
arbetstagare sysselsättning i resp. företag. Under hela rådrums-tiden fanns
viss dag varje vecka särskild arbetsförmedlingsexpedition imrättad såväl i
Flygsfors som i Målerås för att lämna service åt dem som sökte annan
sysselsättning eller önskade komma i fråga för annan arbetsmarknadsåtgärd.
Genom
samhällets engagemang skapades erforderligt tidsutrynmie för
sysselsättningspolitiska insatser. Genom rådrumjnet blev det även möjligt för
konkursförvaltaren att finna köpare tUl företagen.
När
företagen efter arrendetidens utgång övergick till resp. köpare anställdes ca
115 av de omkring 250 personer som berördes av varslen. Genom andra
arbetsmarknadsåtgärder kunde den direkta arbetslösheten hållas nere. Den
omfattade vid köptUlfället ca 35 personer, varav flertalet var kvinnor bundna tUl
orten.
Dagsverkskostnaden
per anställd under den tid AMS drev företagen har beräknats tih 66: 50 kr.
Avräknas från detta belopp vad som inbetalades i källskatt för de anställda
uppgick dagsverkskostnaden till 35: 25 kr. Som jämförelse kan nämnas att
dagsverkskostnaden (AMS' andel) vid andra industriella beredskapsarbeten
beräknas uppgå till i genomsnitt 78 kr.
Vid
skogsvårdsarbeten är den genomsnittiiga dagsverkskostnaden (AMS' andel) 118
kr., vid natur- och landskapsvård 103 kr. och vid arbeten inom kultur- och fornminnesvården
130 kr. Högsta dagsverkskostna-
Prop.
1972: 64 7
den
vid beredskapsarbete förekommer vid byggande av aUmänna vägar som allmänna
beredskapsarbeten. Kostnaden har uppgått tiU genomsnitt-Ugt ca 470 kr. Det bör
dock beaktas att dessa senare dagsverkskostnader utgör den totala kostnaden
utan avdrag för värdet av vad som produceras.
Överväganden
och förslag
I
promemorian konstateras att det rådrum som kan skapas med nuvarande
arbetsmarknadspolitiska medel i aUmänhet har visat sig vara tUlräckligt för de
omställningsproblem som kan uppkomma vid friställning av arbetskraft i samband
med nedläggning av företag etc. Erfarenhetsmässigt gäUer detta emeUertid inte
när friställningen av arbetskraft är mycket omfattande eller när företaget är
lokaliserat tiU en mindre ort Och där dominerar den lokala arbetsmarknaden.
Inte heller torde det gäUa när företagets finansiella ställning är så
undergrävd att drastiska åtgärder är nödvändiga för att snabbt genomföra
nedläggningen eUer när den aviserade nedläggningen eller personalreduktionen
sker vid en från konjunktursynpunkt särskilt olämplig tidpunkt. Allmänt gäUer
att nuvarande medel i sådan situationer kan visa sig vara otiUräckliga eller i
vissa fall orimligt kostsamma i förhåUande tiU sysselsättningseffekten. Särskilt
torde detta gälla vid fristäUning av arbetskraft i mer betydande omfattning
under lågkonjunktur med svag ekonomisk aktivitet och ringa efterfrågan på
arbetskraft.
En fördröjning av en
beslutad avveckling är i många faU motiverad även för att möjliggöra
undersökningar humvida företaget kan re-konstmeras med eUer utan statliga
insatser. Visserligen erbjuder nuvarande arbetsmarknadspolitiska medel vissa
möjligheter att skapa rådrum också i dessa situationer genom t. ex.
industribeställningar eller industrieUa beredskapsarbeten. Inte sällan tar det
emellertid så lång tid att påverka eller starta produktionen att åtgärdema ger
effekt först efter den tidsperiod då effekten hade behövts. Nuvarande
arbetsmarknadspolitiska medel kan därför i dessa speciella
nedläggningssituationer bedömas vara otiUräckliga för att driften vid företaget
temporärt skall kunna upprätthållas i avvaktan på att de anställdas
sysselsättningsproblem kan lösas eUer frågan om fortsatt verksamhet vid
företaget i ur-spmnglig eUer annan omfattning kan utredas. Sådan utredning kan
avse fömtsättningarna för företagets rekonstruktion, försäljning alternativt fusionering
eller sammanslagning med annat företag samt övergång till annan företagsform.
De två situationer då
särskilda åtgärder från samhällets sida, utöver dem som f. n. står tUl buds,
främst kan behövas för att i erforderlig omfattning uppskjuta en varslad
nedläggning av ett företags hela verk-
2*
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 6
Prop. 1972: 64 8
samhet
eller del därav är enligt promemorian dels då företag har trätt i likvidation eUer
försatts i konkurs och dels då företag har varslat om nedläggning av hela eUer
en del av sin verksamhet för att undvika ytterligare förluster.
I
det sistnänmda fallet kan situationen vara den att företaget antingen står
inför en nära förestående likvidation eller att dess ekonomi är belastad men
inte hotad av den verksamhet som avses läggas ned.
Vanligtvis
torde i här berörda situationer så lång tid stå tUl arbetsmarknadsverkets
förfogande att den omstäUning, som beslut om nedläggning innebär för de anstäUda,
från samhällets sida kan klaras med nuvarande arbetsmarknadspolitiska medel.
Som nämnts i det föregående behövs emellertid i vissa fall - bl. a. när en
varslad nedläggning är särskilt omfattande och sker på ort med ensidigt
näringsliv - längre tid för att de anställdas problem skall få en tiUfredsstäUande
lösning. SärskUt viktigt är detta i situationer när en rekonstmktion av
företaget framstår som ett realistiskt alternativ till nedläggning eller när
andra former för fortsatt verksamhet kan övervägas.
Konkurs
eller likvidation. Som huvudregel gäller enhgt vad som framhåUs i promemorian
att det mest akuta behovet av temporära åtgärder uppstår i samband med att ett
företag träder i likvidation enligt bestämmelserna i 142 § lagen (1944: 705) om
aktiebolag eUer försätts i konkurs.
Skälet tUl att awecklingsförloppet
vanligen blir mera dramatiskt vid likvidations- eUer konkursförfarande än i
andra fall är att vissa fömtsättningar enligt aktiebolagslagen och
konkurslagen skall uppfyllas. Sålunda får driften av rörelsen efter beslut om
likvidation eUer konkurs fortsättas endast i den utsträckning det är nödvändigt
för en ändamålsenlig avveckling. Förvaltningen av företaget handhas inte
längre av den tidigare företagsledningen utan av hkvidatorer eller
konkursförvaltare.
Eftersom
samma möjligheter behövs för att skapa rådmm vare sig det är fråga om
skyldighet att träda i likvidation eller konkurs behandlas i promemorian
endast konkursläget, där handlingsutrymmet vid avvecklingen är starkast
begränsat.
Konkursförvaltaren
skaU snarast efter konkursens början upprätta bouppteckning och en skriftlig
berättelse över boets tUlstånd. Visar det sig att fortsatt drift ökar skulderna
och förvärrar obeståndet skaU verksamheten läggas ned och konkursen avslutas
så snart som möjUgt. I denna situation kan konkursförvaltaren inte alltid
iaktta varselöverenskommelsens tidsfrister. Konkursförvaltaren skaU däremot
bl. a. ta hänsyn tiU gäUande kollektivavtal, andra avtal eUer kontrakt som
reglerar förhållandet mellan företaget och de anställda samt bestämmelserna i
lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetare. Arbetstagares lönefordran
i en konkurs är numera skyddad genom lagen (1970: 741) om statiig lönegaranti
vid konkurs.
Prop. 1972: 64 9
En
snabb nedläggning av ett konkursdrabbat företag i en besvärlig konjunktursituation
eUer när arbetsmarknadsförhåUandena eljest är ogynnsamma aktualiserar med särskUd
styrka ett statiigt ingripande för att till de anställdas skydd skapa rådmm för
en till arbetsmarknadssituationen anpassad avveckling eller för undersökningar
eller överläggningar om möjligheterna till fortsatt drift vid företaget efter
rekonstruktion, försäljning eller hknande. Som fömt har sagts är nuvarande
medel för att få till stånd ett sådant rådrum inte alltid tillräckliga. Det
ytterligare medel som enligt promemorian i första hand bör övervägas för detta
ändamål är t. ex. att staten under viss begränsad tid betalar företaget (konkursboet)
ekonomiska bidrag som är relaterade till arbetskraftens lön enligt gällande
avtal.
Om
staten betalar driftbidrag under en kortare awecklingsperiod åtar sig staten
inte något formeUt företagaransvar. Bedömningen av om det är möjligt att driva
företaget under en sådan avvecklingstid åvUar konkursboet. Samhällets insats
inskränker sig tiU att staten ekonomiskt stöder en till arbetsmarknadsläget
bättre relaterad avveckling eller skapar rådmm för överväganden om rekonstmktion
eller annan förändring av verksamhetens drift.
Inträder
staten däremot som arrendator av ett företag övertar staten också formellt företagaransvaret
under arrendeperioden. Det innebär bl. a. att staten tar på sig alla utgifter
för rörelsens drift och tar alla inkomster av driften under arrendeperioden.
Vidare åvUar det sociala ansvaret för de anställda staten som arbetsgivare
under arrendetiden.
Vare
sig staten genom bidrag medverkar tiU att fördröja avvecklingen vid ett företag
eller, som i det följande berörs, undantagsvis arrenderar en i konkurs försatt
rörelse bör åtgärden så långt möjligt vara så utformad att den inte mbbar konkurrensförhåUandena
inom den bransch där det aktuella företaget arbetar.
Ett
statligt engagemang i form av ett lönerelaterat driftbidrag - och särskilt ett
arrende av konkursdrabbat företag - rymmer vissa svårbedömbara ansvarsfrågor
och är från strikt konkurtenssynpunkt inte in-vändningsfritt. Med hänsyn främst
tUl de anställdas intressen kan emellertid starka skäl åberopas för att det
allmänna i särskilda situationer ändå ingriper med åtgärder som kompletterar
och förstärker andra arbetsmarknadspolitiska insatser. Ett uppskov kan vara av
stort värde också för att ge ökade möjligheter tiU överläggningar och kontakter
i avsikt att skapa ny sysselsättning på orten. Från statsfinansiell synpunkt
kan det vidare vara fördelaktigare med stöd tiU fortsatt drift under begränsad
tid än en omedelbar nedläggning. Av betydelse är dessutom att möjligheterna
att få nya industrier tiU orten torde vara större om de anställda vid
företaget inte snabbt skingras.
På
grundval av vad som har sagts i det föregående föreslås att som försöksverksamhet
ett driftbidrag skaU kunna utgå tiU nedläggningshotade företag. Sådant bidrag
bör kunna utgå endast tiU företag som är i lUcvidation enligt 142 § lagen
(1944: 705) om aktiebolag eller i konkurs.
Prop. 1972: 64 10
Bidrag
föreslås kunna utgå under en begränsad tid om högst sex månader. I
undantagsfall bör om särskUda skäl föreligger bidrag kunna utgå under högst
tolv månader. Beslut om förlängd tid, utöver sex månader, bör fattas av Kungl. Maj:t.
Bidraget bör utgå för det antal anstäUda vid det konkursdrabbade företaget som
AMS och konkursboet kommer överens om.
Bidraget
bör avvägas så att det i sig inte ökar företagets tiUgångar.
Bidraget
föreslås få uppgå tUl högst en tredjedel av den lön inkl. sociala kostnader som
betalas till arbetskraften. 1 undantagsfaU, om risk föreligger för betydande samhäUssodala
problem och det nedläggningshotade företaget inte kan upprätthålla sin
verksamhet utan att högre bidrag utgår, föreslås möjlighet att under samma fömtsättningar
i övrigt tiUerkänna företaget bidrag med högst 50 % av lönesumman inkl.
sociala kostnader. Av praktiska skäl bör bidraget beräknas på gmndval av den
samlade månatliga lönesumman inkl. sociala avgifter för de anstäUda hos företaget
vilka omfattas av överenskommelsen om bidrag. Dock bör det bidragsgrundande
beloppet inte inkludera lön tiU enskild i den mån den överstiger ATP-gmndande
inkomst. För månad innebär det att högsta lönesumma för enskild som får
inräknas inte får överstiga 1/12 av 7 1/2 gånger vid varje tUlfälle gällande
basbelopp. Bidragsbelopp som avser sociala kostnader för de anstäUda (ATP-avgifter,
semesterersättning, m. m.) bör inte utbetalas direkt till företaget utan
förvaltas över särskilt konto.
Sjtet
med driftbidrag är som nämnts att förmå konkursboet att driva företagets
verksamhet ytterligare någon tid. Bidraget avses sålunda täcka det underskott
som driften annars skulle ge. Däremot är det givetvis inte meningen att
bidraget skaU medverka tiU att den fortsatta verksamheten under stödtiden ger
vinst till företagets borgenärer eller ägare. Bidrags-nivån bör bestämmas med
hänsyn härtiU. Bidragets storlek bör omprövas varje månad allt efter som
erfarenheter vinns av driftresultatet. Då omständighetema i det enskilda fallet
gör sådant förfarande lämpligt bör bidraget lämnas på vUlkor att helt eUer
delvis kunna reaktiveras i form av lån med återbetalningsskyldighet.
Beslut
om driftbidrag bör i konkurs- och likvidationssituationer under försöksverksamheten
ankomma på AMS: Utbetalning och uppföljning av den verksamhet som bidrag utgår
till bör handhas av länsarbetsnämnden i det län, där verksamheten bedrivs.
Utbetalning av bidraget bör ske till företaget sedan länsarbetsnämnden fått
bestyrkt uppgift om beloppet av utbetald lön för varje anställd för den
löneperiod företaget normalt tUlämpar. Avdrag för preliminär skatt görs av
konkursboet för hela lönen. Med den inskränkning som angetts i det föregående
bör utbetal-m'ngen kunna gmndas på summan av utbetalda löner. Saknar företaget möjlighet
att betala lönema utan att ha tillgång tiU bidragsbeloppet bör utbetalning av
bidrag kunna ske i anslutning till löneutbetalningen och '
Prop. 1972: 64 1 j
övrigt
på det sätt och under den kontroll som länsarbetsnänmden föreskriver.
Vid
prövning av bidragsfrågan måste hänsyn tas tiU att en minsta arbetsstyrka
måste finnas för att produktionen skaU kunna upprätthållas och försiggå under
godtagbara ekonomiska förutsättningar. Detta kan också innebära, att vissa
nyckelpersoner, som med hänsyn till sina yrkeskunskaper utan större svårigheter
kan beredas annan likvärdig sysselsättning på arbetsmarknaden, måste erbjudas
att stanna kvar i det nedläggningshotade företaget under en övergångstid.
Det
antal arbetstagare för vilkas löner bidrag skaU utges bör fastställas på
förhand månad för månad efter överläggning mellan arbetsmarknadsverket och
företaget/konkursförvaltaren. Avsikten med en sådan åtgärd är att kravet på
funktionsduglighet vid företaget med jämna mellanmm skall vägas mot
möjligheterna att successivt bereda den fri-stäUningshotade arbetskraften annan
sysselsättning eller bedöma möjligheterna att fortsätta driften efter rekonstmktion,
försäljning e. d.
I
princip bör driftbidrag inte utgå under den varseltid som gäller för företaget
enligt varselöverenskommelsen år 1968. Eftersom det emellertid i en konkurssituation
kan uppstå konfliktförhållande mellan å ena sidan varselöverenskommdsen och ä
andra sidan konkurslagen bör det ankomma på AMS att avgöra från vilken tidpunkt
bidrag skaU utgå. Bidrag bör dock inte kunna utgå retroaktivt. I de
undantagsfall då driftbidrag utgår under varseltiden bör bidraget förenas med
återbetalningsskyldighet.
För
att driftbidrag skall få utges bör företaget vid tidpunkten för beslutet om
konkurs i regel ha minst 100 anstäUda, inkl. företagsledning. I särskilda faU
när företaget har synnerlig betydelse för arbetsmarknaden på orten bör bidrag
kunna utgå också till företag med färre anställda. Bedömningen av antalet
anställda bör hänföra sig till det arbetsstäUe som berörs. Med arbetsställe
avses ett företags samtliga arbetsplatser inom samma kommun. I regel bör varje
företag som ingår i en koncern härvid betraktas som ett särskilt företag. Den
omständigheten att företaget ingår i en koncern bör emellertid självfallet
påverka bedömningen av om bidrag skall utgå eller företaget självt skall svara
för driften under hela den tid som från samhäUets synpunkt behöver stå tiU
förfogande för avveckling.
Det
bör ankomma på AMS att med här angivna förutsättningar efter utredning träffa
överenskommelse om såväl bidragsperioden som bidragsnivån.
Som
har redovisats i det föregående har företagsarrende i ett par fall förekommit
för att bereda de anställda nödvändigt rådmm vid företagsnedläggningen. Även i
fortsättningen bör det i rena undantagsfall och dä synnerliga skäl föreligger
komma i fråga att arrendera företag. Sådant arrende bör kunna komma i fråga
endast imder begränsad tid
Prop. 1972: 64 12
under
samma fömtsättningar som har föreslagits beträffande driftbidrag. Ett
arrendeförhållande måste gmndas på särskilt avtal meUan företagets konkursförvaltare
och AMS. Avtalet skall vara godkänt av rättens ombudsman och borgenärerna i
konkursen på borgenärssammanträde.
Andra
nedläggningssituationer. För de fall då företag varslar om nedläggning av hela
eller större delen av sin verksamhet för att undvika ytterligare förlust eller
förhindra eventueU konkurs är situationen något annorlunda än i de fömt berörda
konkursfallen. Själva awecklingsförloppet blir vanligen inte så forcerat som
vid konkurs, eftersom företaget i aUmänhet förhållandevis tidigt har en klar
bild av sin situation och därför i god tid kan varsla såväl statliga som
kommunala myndigheter på nedläggningsorten om sma planer eUer beslut samt
underrätta de anstäUda om dessa.
Med
hänsyn härtiU kan i flertalet fall de omställningsproblem som nedläggningen
medför bemästras med nuvarande arbetsmarknadspolitiska medel inom ramen för
gällande varseltider. Under senare år genomförda, såväl större som mindre,
företagsnedläggningar på olika håU i landet bestyrker detta.
Avgörande
för möjligheterna att driva en framgångsrUc sysselsättningspolitik är i varje
nedläggningssituation i vilken omfattning arbetsmarknadsorganen får tidigare
informationer om väntade förändringar i sysselsättningen. Ju längre rådmm som
kan ges desto större är möjligheterna att vidta effektiva och meningsfulla
insatser tiU de anställdas skydd. Vikten av tidiga varsel om
personalinskränkningar eller andra driftförändrmgar kan därför inte
understrykas starkt nog. Det primära intresset i dessa faU knyter sig därför
till den förbättring av varselsystemet som kan bli resultatet av pågående
förhandlingar därom och tiU en god efterlevnad av varelseöverenskommelserna.
Försöksverksamhetens
omfattning. Stöd i form av driftbidrag bör prövas som försöksverksamhet i
första hand under budgetåret 1972/73. Verksamheten bör ej begränsas tiU viss eUer
vissa branscher utan i princip gäUa hela tillverkningsindustrin.
Insyn.
För kontroll av stödets användning är det angeläget att länsarbetsnämnden får
möjlighet till obegränsad insyn i företaget så att nämnden eUer den nämnden
utser kan följa resultatet av verksamheten kontinuerligt och utöva erforderlig
kontroll. SärskUt viktigt är detta med bänsjTi till den omprövning av bidragsbeslut
som fömtsätts ske varje månad. Till sitt biträde i insynsverksamheten bör
nämnden anlita auktoriserad revisor eller annan sakkunnig person.
Kostnader.
Det är enligt promemorian inte möjligt att mera exakt beräkna omfattningen av
verksamheten som dock kan bedömas komma att bli begränsad. För budgetåret
1972/73 bör medel för ändamålet få tas i anspråk från anslaget Sysselsättningsskapande
åtgärder för arbetslösa, delprogrammet Allmänna beredskapsarbeten. Kostnaderna
uppskattas till
Prop. 1972:64 13
5 mUj.
kr. vUket beräknas möjliggöra sysselsättning av ca 1 000 personer under sex
månader fömtsatt att det genomsnittiiga bidraget kan beräknas bli ca 5 kr
./tim.
Avslutande
synpunkter. Avslutningsvis konstateras i promemorian att de framlagda förslagen
avser en försöksverksamhet för vissa situationer, då det med hänsyn till de
anställda och från samhällets synpunkter i Övrigt är speciellt angeläget att få
längre rådmm för åtgärder och överväganden än vad som i regel står tiU buds f.
n. Det framhålls också att de valda lösningama har svagheter, bl. a. däri att
det aUmänna tar på sig ett ansvar för de anstäUda som det rimligen skaU ankomma
på företagen att ta. Försöksverksamheten får visa om farhågor för ett
försvagat företagsansvar tiU följd av ett genomförande av förslagen är
befogade. Skulle det bli fallet, bör långsiktiga lösningar på de här
aktualiserade problemen sökas med andra utgångspunkter, som befäster
företagens ansvar för de anställdas situation efter beslut om nedläggning eller
driftinskränkning.
Remissyttrandena
I
fråga om behovet av särskilda åtgärder från samhällets sida för att uppehålla
driften i nedläggningshotade företag ansluter sig remissinstanserna i aUmänliet
tUl bedömningen i promemorian att det rådmm som kan skapas med nuvarande
arbetsmarknadspolitiska medel i vissa fall inte är tUlräckligt för att lösa
omställningsproblemen. Enligt AMS kan i regel tiUräckligt rådrum erhållas genom
gällande varselöverenskommelser. Behov har emeUertid visat sig föreligga att i individuella
fall förskjuta genomförandet av en driftinskränkning under längre tid än
varselöverenskommelsernas mera generella regler. I viss Utsträckning har ett
sådant ytterligare rådmm kunnat erhåUas efter överläggningar med företagen
eller genom industribeställningar och anordnande av industriella
beredskapsarbeten. Styrelsen delar dock uppfattningen att det rådrum som kan
åstadkommas med nuvarande medel inte alltid är tiUräckligt och att behov
föreligger av ytterligare åtgärder från samhällets sida. Samma inställning har
LO, som vidare betonar nödvändigheten av att även temporära
sysselsättningsåtgärder bedöms i förhåUande till arbetsmarknadspolitiken i dess
helhet och till långsiktiga näringspoUtiska och regionalpolitiska mål. Detta fömtsätter
att målsättningarna för olika branscher kan klargöras och specificeras. I fråga
om akuta nedläggningssituationer måste syftet med sysselsättnmgs-åtgärdema
klargöras på ett tidigt stadium så att förväntningarna bland de berörda kan bli
realistiska. TCO menar att nuvarande arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder för
att skapa ökat rådrum i vissa fall är OtUlräckliga och ofta tar så lång tid att
genomföra att de ger effekt först
Prop. 1972:64 14
efter
den tidsperiod då de hade behövts. Även kommerskollegium samt flertalet
länsstyrelser och företagareföreningar framhåller vikten av att ökat rådmm kan
åstadkommas i besvärliga nedläggningssituationer. Sålunda anför länsstyrelsen
i Gävleborgs län att samhället måste skapa tUhäckliga förutsättningar för att
åtgärder skall kunna sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt, när
problem uppstår i ett företag. Härigenom torde i vissa fall en nedläggning
kunna undvikas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län fiimer det befogat att
utöver beaktandet av de anställdas intressen se nedläggning av företag även ur
andra samhäUeliga aspekter. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län bör förutsättningar
för tryggad sysselsättning vid krisdrabbade företag skapas främst genom
förbättring av samråds- och informationsförfarandet mellan företag och sam-häUeUga
organ. Länsstyrelsen erinrar i detta sammanhang om de förslag som 1968 års lokahseringsutredning
har lagt fram i syfte att möjliggöra rekonstmktion eUer fördröjd avveckling av
företag med hänsyn bl. a. tUl behovet av samordning med arbetsmarknadspolitiska
och olika socialpolitiska åtgärder. Länsstyrelsen i Örebro län betonar att
möjligheterna att få nya företag tUl en ort torde vara större om de anställda
vid ett nedläggningshotat företag inte snabbt skingras tUl andra orter.
Förslaget
om statligt stöd tillstyrks i sina huvuddrag eUer lämnas utan erinran av
flertalet remissinstanser, däribland LO, TCO, SACO, AMS, SAF, Sveriges
industriförbund och flertalet länsstyrelser. AMS finner den föreslagna
stödformen vara ett värdefullt komplement tUl olUca arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och en ytterligare förstärkning av de mera direkt tiU arbetskraften knuma
stödåtgärderna. Utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. tUlstyrker
förslaget men betonar att det vore önskvärt om försöksverksamheten kunde
anpassas tUl det system av samlade trygghetsåtgärder, som utredningen avser att
föreslå i ett kommande betänkande. Delegationen för de mindre och medelstora
företagen pekar på de möjligheter till samordning som finns med det förslag om statiiga
åtgärder för att påverka stmkturomvandlingen inom vissa branscher som
industridepartementet lade fram i början av detta år (Ds I 1971: 5).
SHIO,
som är i princip tveksam inför tUlfälliga stödåtgärder, anser att den nuvarande
arbetsmarknadspolitiken är väl avvägd i normala konjunktursituationer. Mot
bakgrund av bl. a. rådande arbetsmarknadssituation kan SHIO dock acceptera de riktlmjer
som har föreslagits i departementspromemorian. Länsstyrelsen i Östergötlands
län framhåller vikten av att de föreslagna bidragsreglerna tiUämpas generöst.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser däremot att stödet bör lämnas med stor
restriktivitet. Länsstyrelsen finner det vara av värde att bidragsgivningen
föreslås bU helt skUd frän lokaliseringsstödet, vars syfte är att ge varaktig
sysselsättning.
Kommerskollegium,
Svenska bankföreningen och Ackordscentralen i
Prop.
1972:64 15
Stockholm
ifrågasätter om åtgärdema med hänsyn tiU gällande konkurslagstiftning kan få
någon mera avsevärd effekt. Bankföreningen finner förslaget i övrigt svårbedömbart.
Ackordscentralen ifrågasätter om det inte vore mer ändamålsenligt att utforma eventueUa
åtgärder som en uppgift för en strukturfond.
Svensk industriförening
avstyrker förslaget i avvaktan på att problemet blivit ytterligare belyst av
en mer omfattande utredning och närings-hvet fått skälig tid att behandla
frågan.
Förslaget att
försöksverksamheten skall avse endast företag som är i likvidation enligt 142 §
lagen (1944: 705) om aktiebolag eller i konkurs lämnas utan.ermran av flertalet
remissmstanser. Konkurslagskommittén påpekar emellertid att det gmndläggande
syftet med konkurs är att en insolvent gäldenärs borgenärer skall, med tiUämpning
av förmånsrättslagen, få betalt i konkursboet så långt detta räcker. Konkurs-förvaltaren
får med rättens ombudsmans samtycke fortsätta eller återuppta gäldenärens
rörelse endast i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig utredning av
boet. Enligt förslaget skall det formeUa företagaransvaret stanna på
konkursboet, som då har att tUlämpa konkurslagens bestämmelser. I regel torde
enligt konkurslagskommittén ett fortsättande av rörelsen med stöd av
driftbidrag ligga i linje med borgenäremas intressen. Det är emellertid
tänkbart att konkursförvaltningen finner det mest förenligt med borgenärernas
bästa att avveckla rörelsen snarast möjligt, även om arbetsmarknadspolitiska
hänsyn kunde motivera fortsatt drift under en övergångstid. I en sådan
intressekonflikt blir reglerna i konkurslagen vägledande. Enligt vad kommittén
framhåller är konkurs inte säUan förenad med betydande värdeförstöring och från
denna synpunkt en mindre lämplig awecklingsform. Värdeförstöringen, som är tiU
nackdel för såväl anstäUda som andra borgenärer, skulle kanske i många fall kunna
undgås om driftbidrag kunde under vederbörlig kontroll utgå redan när företaget
har instäUt sina betalningar. I vart faU bör enligt kommitténs mening övervägas
en ordning enligt vUken driftbidrag kan betalas ut även i samband med ackord
utan konkurs. Syftet med den nya lagstiftningen om ackord har varit bl. a. att
genom såväl friviUiga ackord som tvångsackord undvika en onödig
värdeförstöring. I likhet med vad som har fömtsätts beträffande konkurs bör emeUertid
även i ackordsfallet tUlses att driftbidraget används för att främja det
avsedda syftet med sådant bidrag och inte för att ge borgenärerna ökade
möjligheter att få betalt för sina fordringar. A andra sidan bör fortsatt drift
med stöd av bidrag inte få medföra att borgenäremas eller vissa borgenärers ställning
försämras. Kommittén framhåUer slutiigen att, om konkurs-förvaltaren säger upp
löpande anställningsavtal, arbetstagarna under uppsägningstiden kan få betalt
med utnyttjande av den statiiga lönegarantin samtidigt som driftbidrag utgår tUl
företaget. Några olägeiUieter torde inte föranledas härav. Dock påpekas att
driftbidragen och den statliga
Prop. 1972:64 16
lönegarantin
har olUia funktioner och att driftbidragen avses skola finansieras över
budgeten, medan lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter.
Utredningen
rörande ökad anställningstrygghet m. m. anser att det föreslagna bidraget har
fått en konstruktion som kan tänkas medföra risk för att mindre nogräknade
företagsledare underlåter att varsla i tid och i StäUet driver verksamheten tUl
konkurs, då de räknar med att kunna avveckla sina skyldigheter mot de anstäUda
med hjälp av statliga driftbidrag. Vidare anförs att de anställda som drabbas
av nedläggning utan konkurs kan uppleva det som orättvist att motsvarande
åtgärder inte stäUs tUl förfogande för att lindra deras omställningssituation.
Enligt utredningen bör detta bl. a. leda till att man under försöksverksamheten
lämnar möjlighet till driftbidrag även i andra situationer än konkurs.
Liknande
synpunkter anför kommerskollegium. Ackordscentralen i Stockholm och Svenska
bankföreningen. KommerskoUegium menar att nuvarande system med
konkursförvaltning vanhgen inte befordrar en affärsmässig avveckling av krisdrabbade
företag. Enligt Ackordscentralen skulle stödåtgärder behöva sättas in på ett
tidigare stadium, nämligen i samband med betalningsinställelse som bmkar vara
första steget mot en rekonstruktion av företag. Svenska bankföreningen finner
att bedömningen av förslaget i hög grad försvåras av att de tänkta reglerna
för driftbidragen inte har konkretiserats i författningsbestämmelser.
NO
instämmer i konstaterandet i promemorian att ett statligt engagemang av
föreslagen art, särskUt arrende av ett konkursdrabbat företag, inte är invändningsfritt
från strikt konkurrenssynpunkt och att tUlämpningen därför bör utformas så att
konkurrensförhållandena inom den berörda branschen inte rubbas. NO betonar att konkurrens-begränsrungslagen
skall främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens och motverka från
allmän synpunkt skadliga konkurrensbegränsningar. Detta innebär att vissa
konkurrensbegränsningar måste tolereras om allmänna skäl talar härför. NO kan
därför ansluta sig tiU uttalandet i promemorian att starka skäl, främst med
hänsyn till de anställdas intressen, kan åberopas för att det allmänna i särskUda
situationer, trots betänkligheter i konkurrenshänseende, ingriper med åtgärder
som kompletterar och förstärker andra arbetsmarknadspolitiska insatser. I detta
sammanhang erinrar NO om vad som i konkurrenshänseende gäller för de skyddade verkstädema
inom arbetsvärden. Enligt av AMS utfärdade cirkulärmeddelanden får statsbidrag
tiU dessa verkstäder inte påverka produktemas prissättning. Inte minst med
tanke på att arbetsmarknadsverket skaU svara för den föreslagna verksamheten
utgår NO från att de principer som nu gäller för prissättning vid arbetsvärdens
verkstäder kommer att tUlämpas även i den här föreslagna verksamheten.
Enligt
kommerskollegium måste en noggrann prövning föregå de
Prop. 1972: 64 17
föreslagna
bidragen, inte minst därför att en fortsatt drift av nedläggningshotat företag
kan vidmakthålla oron på prissidan i branschen och därmed försvåra verksamheten
för andra företag. Svenska bankföreningen anför att, så snart det över huvud
taget finns några konkurrenter tUl ett understött företag, dessa kommer i ett
ogynnsamt läge i förhållande tUl mottagama av bidraget. Är motståndskraften
mot konkurrensen från den understödda verksamheten låg kan denna konkurrens
enligt föreningens uppfattning få mycket kännbara och kanske katastrofala
följder för konkurrentema. Statsföretag AB delar den uppfattning som har kommit
tiU uttryck i promemorian att verksamheten med hänsyn tiU
konkurrensförhållanden bör handhas med viss försiktighet. Liknande synpunkter
framför länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands
län.
SAF
och Sveriges industriförbund framhåUer att risken för konkur-rensnedsättande
effekter av förslaget skulle minska om möjligheterna tUl förlängning av
bidragstiden utöver sex månader bortföll.
Förslaget
i fråga om driftbidragets konstruktion, som innebär att bidrag skaU utgå med
högst en tredjedel och i vissa fall högst hälften av den lön inkl. sociala
kostnader som betalas till arbetskraften, lämnas i aUmänhet utan erinran av
remissinstanserna, däribland LO, TCO, SACO, SHIO, NO samt flertalet
länsstyrelser och företagareföreningar. Enligt AMS finns dock starka motiv för
att skapa större enhetlighet bland de till arbetskraften knutna
arbetsmarknadspolitiska stödåtgärderna. Motiv finns för att ha samma
bidragsregler för den föreslagna stödformen som för halvskyddad sysselsättning.
I avvaktan på att erfarenheter vinns har styrelsen dock inte något att erinra
mot att förslaget i promemorian tiUs vidare tUlämpas.
Kommerskollegium
ställer sig tveksam till den föreslagna utformningen som inte torde skapa tUlräckligt
incitament för en konkursförvaltning att fortsätta verksamheten. Enligt
kollegiets erfarenheter föregås konkursförfarande i allmänhet av en
betalningsinställelse som är tiUkommen för att möjlighetema att rädda företaget
skall kunna prövas. Under betalningsinställelsen fortsätter driften samtidigt
som inkomna order expedieras med hjälp av inneliggande lager av råvaror,
halvfabrikat och färdiglager. Företagets tiUgångar utnyttjas och upparbetas
således maximalt under denna period. Vid konkurstUlfället är följaktligen
företagets resurser ofta helt uttömda samtidigt som personalens arbetslust i
hög grad har minskat. Eftersom likviditeten redan tidigare är hårt ansträngd
saknas i aUmänhet rörelsekapital för fortsatt drift. De likviditetsproblem som
således ofta, åtminstone i de små och medelstora företagen, uppstår i
anslutning tiU konkurs synes inte kunna lösas genom det framlagda förslaget,
eftersom det är svårt att i en konkurs beräkna storleken av de förluster som
kan komma att uppstå vid fortsatt drift och om det föreslagna bidraget är tUräckligt
för att täcka dessa. Enligt koUegiets erfaren-
Prop.
1972:64 18
het
torde den sjunkande produktionen i krisdrabbade företag, i kombination med
prisreduktioner som är nödvändiga för att få in medel tUl konkursboet, medföra
förluster som betydligt överstiger driftbidraget. Som exempel nämns att det
föreslagna bidraget är så konstmerat att, om lönedelen är 30%, vilket är ganska
vanligt i industrin, bidraget blir endast 10 % eller i undantagsfaU 15 % av
omsättningen. Kollegiet framhåller vidare risken för att en konkursförvaltning
kan utnyttja bidragssystemet trots att den oavsett bidrag avser att fortsätta
driften. Även Ackordscentralen i Stockholm och en företagareförening
ifrågasätter på liknande gmnder som kommerskollegium om maxunigränsema för bidraget
är tUlräckliga för att förslaget skall kunna få praktisk betydelse. Enligt
dessa remissinstanser torde det vara mera rationellt att i stället för bidrag
införa en garanti för de förluster som kan uppstå vid fortsatt drift av konkursdrabbat
företag. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Jämtlands län. Statsföretag
AB anser att driftbidragen åtminstone under försöksperioden inte bör bindas tUl
lönekostnaderna utan relateras tUl företagens totala kostnadssumma.
Driftbidragets storlek bör i sådant faU avgöras från faU till fall efter samråd
mellan AMS och konkursförvaltningen. Enligt SAF och Sveriges industriförbund
synes det lämphgt att under en försöksverksamhet pröva även andra metoder. En
lösning skulle vara att infordra anbud från i branschen verksamma företag på
order eUer utnyttjande av produktionskapaciteten under nedläggningsperioden.
Förslaget
att det bidragsgrundande lönebeloppet inte skall inkludera lön tUl enskUd som
överstiger ATP-gmndande inkomst har föranlett invändningar av TCO, SACO och
Svenska bankföreningen som i huvudsak framhåUer att medverkan från
kvalificerade tjänstemän i regel är nödvändig för fortsatt rationell drift av nedläggningshotat
företag. TCO finner också att möjlighetema tUl kontroll av bestämmelsema på
denna punkt torde vara starkt begränsade.
Med
anledning av uttalandet i promemorian att driftbidraget inte skall medverka tUl
att den fortsatta verksamheten ger vinst till företagets borgenärer eller
ägare understryker Ackordscentralen i Stockholm att denna fömtsättning torde
bli mycket svår att uppfylla, exempelvis vid ett byggföretags konkurs. NO
betonar svårighetema att bestämma balanspunkten för en rättvis avvägning
gentemot borgenärs- och ägar-intressen. Svenska bankföreningen anser att det i
stor utsträckning måste vara ogörligt att med så korta intervaUer som en månad
kunna bedöma utfallet av en rörelse under avveckling. LO understryker att
insynen och revisionen måste vara mycket effektiv för att det föreslagna stödet
inte skall kunna utnyttjas otUlbörligt. Driftbidraget får enligt LO:s mening
inte leda tUl att företagen känner sig befriade från ansvar för de anställda
eller att företagen bibrmgas uppfattnmgen att samhället härigenom övertar det
ansvar som rimligen bör ankomma på företaget.
Prop. 1972:64 19
TCO
säger sig dela de farhågor som antyds i promemorian för att samhället påtar sig
ett ansvar för de anställda som borde åligga företagen. Om reglerna för varsel
skärptes skuUe behovet av stathga lönesubventioner av den föreslagna typen
enligt TCO:s uppfattning bh betydligt mindre.
Enligt
konkurslagskommittén bör återbetalning av driftbidrag genom reaktivering i
form av län med återbetalningsskyldighet göras gällande endast i den mån
bidraget har medfört att konkursborgenärernas möjligheter tiU betalning i
konkursen har ökat. Svenska bankföreningen framhåUer att driftbidrag i form av
lån sällan framstår som försvarliga med hänsyn tUl fordringsägama.
LO
delar uppfattningen att driftbidraget i princip inte bör kunna utgå under den varseltid
som skall iakttas enligt gäUande överenskommelser. Enligt SAF och Sveriges
industriförbund är denna uppfattning däremot felaktig med hänsyn till
förslagets syfte. Prövningen av bidragstidens längd bör i stäUet utgå från den
tid som företaget måste hållas i drift utöver vad som avsetts vid
nedläggningsbeslutet. Utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m., som
förordar att möjlighet öppnas att ge driftbidrag även i andra situationer än
konkurs och likvidation, anser mot denna bakgmnd att förslaget att driftbidrag
inte skall utgå under varseltid bör utmönstras.
Flertalet
remissinstanser reser invändningar mot förslaget att företag för att bli stödberättigat
i regel skall ha minst 100 anställda samt mot utformningen av undantagsreglerna
härifrån. Sålunda finner utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m.
att den föreslagna gränsen är för hög och ifrågasätter om det är lämpligt med
begränsningar av denna art. Liknande synpunkter anför LO, AMS, SHIO samt läns-styrelserna
i Älvsborgs, Kronobergs och Gävleborgs län. Enligt länsstyrelsen i Örebro län
bör minimistorleken sänkas till 50 anstäUda. TCO samt länsstyrelserna i
Östergötlands och Kalmar län uttalar att de föreslagna normerna måste tillämpas
generöst med hänsyn till den stora betydelse för arbetsmarknaden som även
mindre företag i många fall kan ha. Statsföretag AB anser att huvudregeln
säkert kan innebära en lämplig avvägning för större delen av landet. På små
orter i glesbygd, där verksamhetens angelägenhet antagligen är störst, torde
dock företag med betydligt färre anstäUda ha stor betydelse från social och
samhällelig synpunkt. Reglerna bör därför klart ange att t. ex. inom
stödområdet motsvarande gräns skall vara 50 anställda. Enligt länsstyrelsen i
Jämtlands län bör inom stödområdet över huvud taget inte någon gräns tillämpas.
LO
understryker promemorians förslag att eventuell koncemtillhörig-het bör påverka
bidragsprövningen.
Statsföretag
AB, TCO m. fl. delar uppfattningen att företagsarrende bör komma i fråga
endast i rena undantagsfall när synnerliga skäl föreligger. Länsstyrelsen i
Kalmar län, som erinrar om de positiva
Prop.
1972:64 20
erfarenheter
som inom länet finns av företagsarrende, förordar att större möjligheter än som
har föreslagits i promemorian skapas för samhället att i arrendeform driva nedläggningshotade
företag under kortare period. De komplikationer som kan föreligga bör enligt
länsstyrelsens mening väga lätt mot den temporära sysselsättningseffekten.
Kommerskollegium
anser att arrendering av företag kan ha vissa fördelar men samtidigt stäUa sig
dyrare för staten än de föreslagna bidragen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
förordar att i de faU då driftbidraget är otiUräckligt för att kunna uppskjuta
en förestående nedläggning staten skaU kunna ta initiativ tiU exempelvis ett
arrende. Utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. erinrar om att det
byte av arbetsgivare som företagsarrende innebär medför åtskUliga problem av arbetsrättslig
art. Det torde exempelvis ankomma på AMS att vid arrende teckna kollektivavtal
om anställningsvillkoren med de anställdas organisationer, att söka inträde i
det på den privata marknaden uppbyggda systemet för sociala förmåner samt att
söka någon sorts ersättning för de regler om förhandlingar,
skiljenämndsprövning, företagsnämnder m. m. som tidigare gäUt i företaget
genom huvudavtalen på den privata arbetsmarknaden.
SAF
och Sveriges industriförbund tUlstyrker förslaget att bidragsprövningen skaU
ligga hos AMS. Svenska bankföreningen ifrågasätter, med hänsyn tiU den
befattning som kommerskoUegium kan fömtsättas få med olika former av
stödåtgärder tiU företag, om inte kollegiet borde handha även den här
föreslagna verksamheten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län fömtsätter att
handläggningen av driftbidraget samordnas med andra former av företagsstöd.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att, eftersom regionalekonomiska
synpunkter ofta måste läggas på de ohka former av stödåtgärder som kan bli
aktuella, länsstyrelserna bör på det regionala planet ha ansvaret för den
föreslagna bidragsverksamheten. Länsstyrelsen i Kalmar län förordar med samma
utgångspunkter att samråd föreskrivs med länsstyrelsen.
Förslagen
i promemorian beträffande försöksverksamhetens omfattning och kostnaderna för
denna har inte föranlett några invändningar från remissinstanserna. NO anför
att han vid bedömningen av förslaget bl.a. tagit hänsyn tiU åtgärdernas
begränsade omfattning och försöksnatur.
I
fråga om insynen i företagen framhåUer kommerskollegium att uppföljningen av bidragsberättigade
företag är en mycket svår uppgift, som kräver stor erfarenhet och ekonomiskt
kunnande. Det är därför angeläget att länsarbetsnämndema i större utsträckning
än vad som har förordats i promemorian anlitar utomstående expertis. Även LO stryker
under att insynen och revisionen måste vara effektiv för att stödet inte skaU
kunna utnyttjas otillbörligt. Ett antal remissinsanser, däribland Ackordscentralen
i Stockholm och flertalet länsstyrelser, anser att den sakkunskap som i dessa
avseenden finns företrädd i företagareförening-
Prop.
1972:64 21
ama
bör utnyttjas. Åtskilliga företagareföreningar konstaterar att föreningarna
ofta är engagerade i de krisdrabbade företag som kan bli aktueUa för stöd och
i övrigt bistår företag genom långivning och konsultinsatser samt tjänstgör
som regionala uppföljningsorgan för lokaliseringsstöd. Föreningarna bör därför
vara väl lämpade att anlitas för uppföljningen av driftbidragens användning.
LO,
TCO och utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. Uttalar att frågor
om driftbidrag bör avgöras i nära samråd med de fackliga organisationerna. Vid
den slutliga prövningen av förslagen bör enligt utredningen tiUses att systemet
med samrådsgmpper enligt gäUande varselöverenskommelse får omfatta även den
föreslagna verksamheten. Utredningen påpekar i detta sammanhang att
turordnings-frågan och därmed sammanhängande fackliga problem måste bli beroende
av överenskommelser med arbetstagamas organisationer.
Departementschefen
Den
svenska arbetsmarknaden har under efterkrigstiden präglats av omfattande omstäUningar
i vårt näringshv som en följd av näringslivets anpassning tiU den fortskridande
tekniska och ekonomiska utvecklingen samt en hårdnande intemationeU konkurrens.
SärskUt markerad har takten i omstäUningama varit från mitten av 1960-talet.
Ett uttryck härför är stegringen i antalet varsel om nedläggning av företag,
vilken framgår av följande diagram.
15 -1+ -
-----
Intal artetostailsn
100-tal
Antal herörda
anietstafiaia 1 OÖO-tal
_____________________________________________ .-
13 773
13 -12 -
11 -
/
/ \/
/ /
10 -
9 8
-
7 -
6 -
r
1
5 -
4 536
/
N/
r
445
4 . 3 -
/
2 _
y "y
1 -
80
\
1
1
1
1
1 1 1 1 1 1
4r 19«
0
61
62
65
64
65 66 67 63 6? 70
71
Prop,
1972:64 22
Förskjutningarna
i sysselsättningen meUan näringslivets olika sektorer har under senare år
inneburit särskilda problem, bl. ä. på grund av ökade svårigheter att finna nya
anstäUningar för många arbetstagare, framför allt de äldre. Vidare har antalet
varsel om nedläggning av förhåUandevis stora företag ökat. Sådana nedläggningar
stäUer regelmässigt höga anspråk på arbetsförmedlingen. I synnerhet när
efterfrågan på arbetskraft är ringa krävs inte bara en kvantitativ ökning av
insatserna från arbetsförmedlingens sida utan också en fördjupad service tUl
den enskilde. Förmedlingsarbetet blir tidskrävande och måste ofta kompletteras
med andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En fömtsättning för att ett tUlfredsstäUande
resultat skaU kunna nås i detta arbete är att såväl den enskUde som
arbetsmarknadsorganen får tiUräckligt med tid för att lösa
sysselsättningsfrågan. Ett sätt att lösa frågan kan ibland vara att permitteringar
helt eller delvis undvUcs genom att företaget efter rekonstmktion eller andra
åtgärder fortsätter sin verksamhet. Också i detta faU är en väsentlig fömtsättning
för en lösning att tiUräcklig tid står till förfogande for överväganden och
förhandlingar om möjlighetema tiU fortsatt drift. Jag viU särskilt påpeka att
staten i olika former gör insatser till förmån för sådana företag som bedöms
ha långsiktiga möjligheter tiU lönsam verksamhet och därmed tryggad
sysselsättning för de anställda. I detta sammanhang kan nämnas bl. a. det nyligen
framlagda förslaget om statligt stöd för att underlätta strukturomvandlingen
inom vissa branscher (prop. 1972: 46).
Vad
jag nu har sagt gäller även i konjunktursituationer som präglas av allmänt hög
efterfrågan på arbetskraft, främst vid permittering av ett stort antal
arbetstagare samtidigt eller vid driftinskränkning eller nedläggning av
företag som dominerar sysselsättningen på en mindre ort.
En
framgångsrik sysselsättningspolitik i här angivna situationer fömtsätter att arbetsmarkadsorganen
kan få tidiga och preciserade informationer om väntade förändringar av
sysselsättningen i företagen. Genom överenskommelsen mellan å ena sidan AMS och
å andra sidan SAF, Sveriges Industriförbund, LO och TCO om iakttagande av vissa
varseltider får arbetsmarknadsorganen i flertalet fall sådan information.
Denna varselöverenskommelse ses f. n. över. Även inom andra delar av arbetsmarknaden
finns motsvarande varselöverenskommelser.
I
den mån varseltiderna enligt överenskommelserna inte ger tillräckligt rådmm för
arbetsmarknadsåtgärder i samband med driftinskränkning kan rådmmstiden
förlängas genom tidigareläggning av beställningar för bl. a. statliga och
kommunala organ eller genom sysselsättningspolitiskt betingad offentiig
upphandling. Ytterhgare tidsfrist kan i vissa faU vinnas också genom anordnande
av s. k. industriella beredskapsarbeten. Såväl varselöverenskommelserna som de
åtgärder som jag nu har redovisat tar sikte på att förlänga rådmmmet medan
arbetstagaren alltjämt är kvar i sin anställning. Sedan anställningen har
upphört står givetvis aUa arbets-
Prop.
1972: 64 23
marknadspolitiska medel till förfogande -
beredskapsarbete, arkivarbete, arbetsmarknadsutbildning etc. - för att bereda
arbetstagaren anställning eller för att hjälpa honom på annat sätt. Det är
emellertid ett självklart mål att söka lösa frågan om fortsatt eller ny anstäUning
utan meUan-kommande särskilda sysselsättningsåtgärder.
Med dessa
utgångspunkter har frågan om behovet av ökat rådmm behandlats i en inom
inrikesdepartementet upprättad promemoria (Ds In 1972: 2). I promemorian
konstateras att det är framför allt i två nedläggningssituationer som
nuvarande möjligheter att bereda rådrum synes OtiUräckliga. Den första är när
det bedöms ändamålsenligt att söka hålla driften vid företaget i gång tills
frågan om företagets framtid hinner klarläggas och åtgärder eventuellt vidtas
för att åstadkomma fortsatt verksamhet vid företaget. Den andra situationen är
när nedläggningen visserligen inte kan undvikas men där man behöver särskilt
långt rådrum att förmedla nya anställningar för arbetstagarna eller göra
insatser av annat slag för dessa, dvs. situationer av det slag som jag nämnt
inledningsvis. För dessa situationer har i promemorian lagts fram förslag om statiigt
stöd för tidsbegränsad försatt drift av nedläggningshotade företag. Förslaget
innebär i sina huvuddrag att staten som försöksverksamhet skall kunna utge
driftbidrag till industriföretag som hotas av nedläggning på grund av att
företaget har gått i konkurs eller tvingats träda i likvidation. Driftbidraget
skall kunna utgå endast under begränsad tid. Det skall utgöra högst en
tredjedel eller i speciella fall högst hälften av utgående lönesumma. Storleken
skall bestämmas så, att bidraget inte ger vinst åt företagets borgenärer eUer
ägare.
Uppfattningen att nuvarande möjligheter att bereda rådrum
för en allsidig bedömning av sysselsättningsmöjligheterna för anställda i nedläggningshotade
företag inte är tillräckliga i vissa situationer vitsordas i aUmänhet av
remissinstanserna. Jag har samma bedömning. Jag ansluter mig vidare liksom det
stora flertalet av remissinstanserna till förslaget i fråga om huvudlinjerna
för statliga driftbidrag till företag inom tiUverkningsindustrin.
Ett
driftstöd av här diskuterad art är, som har framhållits i promemorian och understmkits
vid remissbehandlingen, inte invändningsfritt från konkurrenssynpunkt. I likhet
med bl. a. NO anser jag att hänsynen tUl de anställdas intressen väger så tungt
att statliga stödåtgärder i begränsad omfattning måste kunna övervägas trots
vissa invändningar i konkurrenshänseende. Det finns emellertid anledning att
gå fram med försiktighet och under en begränsad försöksperiod reservera stödet
för vissa klart definierade situationer. Erfarenheterna från försöksperioden
bör läggas till gmnd för en omprövning av stödets användning och utformning i
fortsättningen och bör kunna ge vägledning när det gäller valet av mera
långsiktiga lösningar på det här aktualiserade problemet. Försöksverksamheten
bör därför omfatta stöd till företag endast i nedläggnings-
Prop. 1972: 64 24
situationer
då särskUt långt rådrum behövs för att man skall nå den bästa lösningen i
fråga om de anställdas framtida sysselsättning. Syftet skall alltså inte vara
att genom ett generellt verkande stöd mera allmänt förbättra
arbetsmarknadsorganens handlingsberedskap i samband med omställningar inom
näringslivet. Det är bl. a. mot denna bakgmnd som man skall se förslaget att
driftbidraget skall utgå endast till företag som har trätt i hkvidation enUgt
142 § lagen (1944: 705) om aktiebolag, dvs. tvångslikvidation, eller i konkurs.
Jag förordar denna begränsning av försöksverksamheten.
Som
har framhåUits i promemorian och också påtalats vid remissbehandlingen kan en
konflikt särskilt i konkurssituationen uppstå mellan å ena sidan gäUande
lagstiftning och borgenäremas intressen samt å andra sidan
arbetsmarknadspolitiska hänsyn. Driftbidrag tUl ett företag i konkurs fömtsätter
därför att konkursförvaltaren efter samråd med AMS upprättar förkalkyler
rörande verksamhetens bedrivande under viss överenskommen period, som bör vara
förhållandevis kort. Därvid måste självfallet sådana frågor som
personaltillgång, organisation inom företaget, prisbUdning samt möjligheterna
att infria garantiåtaganden etc. beaktas. Det arbetsmarknadspolitiskt betingade
behovet av fortsatt bidrag för att upprätthålla driften i företaget skall
prövas kontinuerligt. Det kräver löpande uppföljning av verksamheten från
statens sida. Ett viUkor för bidrag bör vara att staten får rätt tiU full insyn
i företaget. Härigenom får staten möjlighet att i samråd med konkursförvaltaren
efter hand justera bidraget så att det inte blir så stort att det ökar konkursboets
tillgångar. Det ankommer på konkursförvaltningen att å sin sida själv pröva att
verksamheten bedrivs på ett sätt som inte strider mot gällande konkurslagstiftning.
Utlämnade
bidrag skall enligt promemorian helt eUer delvis kunna reaktiveras i form av
lån med återbetalningsskyldighet i de fall bidragsgivningen trots den
kontinuerliga kontrollen leder till att konkursboets tiUgångar ökar. Jag delar
den uppfattning som ligger tUl gmnd för förslaget men förordar att den kommer tiU
uttryck genom en genereU föreskrift att utiämnat bidrag skall återbetalas i den
mån bidraget har medfört att verksamheten har gett överskott under den tid då
bidrag har utgått. I det omvända fallet, dvs. att verksamheten trots bidraget
har gått med förlust, bör bidraget kunna höjas med retroaktiv verkan inom ramen
för den aUmäima regeln rörande bidragets storlek.
Enligt
vad som föreslås i promemorian skall som jag redan har nämnt bidrag kunna utgå
med belopp som motsvarar högst en tredjedel av den lön inkl. sociala kostnader
som betalas till de anställda. I undantagsfall, om risk föreligger för
betydande samhällssociala problem och det nedläggningshotade företaget inte
kan upprätthålla verksamheten utan att högre bidrag utgår, föreslås att
företaget skall kunna få bidrag med belopp som motsvarar högst hälften av
lönesumman inkl. sociala kost-
Prop. 1972: 64 25
nåder.
Jag kan godta dessa förslag, som aUmänt har biträtts vid remissbehandlingen.
I
den bidragsgmndande lönesumman skall enligt förslaget inte inräknas lön utöver
ATP-gnmdande inkomst. Några remissinstanser har gjort invändningar mot denna
begränsning av de bidragsgrundande lönekostnaderna och hänvisat till behovet
av att kvalificerad arbetskraft och viss nyckelpersonal stannar kvar i ett nedläggningshotat
företag. EnUgt min mening är det nödvändigt att bestämma en generell övre gräns
för den bidragsgmndande lönen i det enskilda faUet för att minska behovet av skälighetsprövning.
Jag är därför inte beredd att förorda att nyssnämnda begränsning slopas. I
detta sammanhang vUl jag erinra om att även bestämmelsema om statlig
lönegaranti vid konkurs innehåller en begränsning i fråga om beräkning av
betalningsgrundande lönefordran.
Jag
har i likhet med de flesta remissinstansema ingen erinran mot förslaget att
bidrag skaU kunna utgå i högst sex månader med möjlighet tUl förlängning upp tUl
tolv månader efter prövning av Kungl. Maj:t. Riskerna för otilbörlig
konkurrens bör särskilt uppmärksammas vid Kungl. Maj:ts prövning av frågan om
förlängd bidragstid. Dessutom bör genom föreskrifter och på annat sätt, liksom
sker i fråga om driftbidraget tiU bl. a. verkstäder för skyddad sysselsättning,
tUlses att bidragsgivningen inte otUlbörUgt påverkar prissättningen på de
produkter som tillverkas vid stödföretagen.
I
likhet med vad som har förordats i promemorian anser jag vidare att driftbidrag
i princip inte bör utgå under den varseltid som skall iakttas enligt gällande
överenskommelser härom. Eftersom det i en kon-kurssitution kan uppstå konflikt
mellan å ena sidan gäUande varselöverenskommelse och å andra sidan
konkurslagen bör det emellertid finnas möjlighet att i undantagfall bevilja
bidrag även för period som ligger inom varseltid, dock inte retroaktivt. Bidrag
som utgår under varseltid bör alltid förenas med återbetalningskyldighet.
Enligt
promemorieförslaget skaU bidragsgivningen omfatta endast företag som vid
konkurs- eller likvidationstiUfället hade lägst 100 anställda. I
undantagsfall, när ett företag har synnerlig betydelse för arbetsmarknaden pä
en ort, föreslås dock detta villkor kunna efterges. Mot denna begränsning av
kretsen bidragsberättigade företag har flertalet remissinstanser rest
invändningar och förordat att bidrag normalt skall kunna beviljas även till
företag med mindre antal anstäUda eUer att begränsningen i fråga om
företagsstorlek skall helt utgå. Med anledning av dessa remissyttranden viU jag
erinra om att det föreslagna bidraget är avsett att utgöra ett komplement till
de medel som arbetsmarknadsorganen redan förfogar över. Bidraget är således
avsett att användas endast när dessa medel inte är tillräckliga. I allmänhet
torde arbetsförmedlingen redan nu vara mstad att med kort rådmm ordna för de
anställda vid nedläggning av företag som har endast ett mindre antal anställda.
Prop. 1972: 64 26
A
andra sidan kan jag emellertid biträda remisskritiken på denna punkt så tiU
vida som också jag anser att den föreslagna gränsen generellt synes väl hög.
Jag förordar därför att bidrag i regel skall kunna utgå tiU företag som har
lägst 50 anstäUda, inkl. företagsledning. Därjämte bör i överensstämmelse med
vad som har föreslagits i promemorian bidrag i undantagsfall kunna utgå även om
denna generella gräns inte äi uppnådd.
I
anslutning tiU vad som har framhåUits i promemorian viU jag i likhet med LO understryka
betydelsen av att eventuell koncemtillhörighet beaktas vid bidragsprövningen.
Som
redovisats i promemorian har det i ett par faU förekommit att AMS har
arrenderat en industrieU anläggning för att ge arbetsmarknadsorganen
erforderlig tid för att förmedla nya anställningar eller överväga andra
åtgärder för de anställdas framtida sysselsiittning. Utredningen rörande ökad
anställningstrygghet m. m. har påpekat att sådant företagsarrende innebär
åtskilliga problem av arbetsrättslig art. Av hänsyn bl. a. härtiU bör arrende
av företag liksom hittUls komma i fråga bara i rena undantagsfall, när
prövningen i det enskilda fallet visar att det föreligger synnerliga skäl att
välja denna form att åstadkomma ökat rådmm.
Jag
förordar i enlighet med promemorieförslaget i denna del, som har lämnats utan
erinran av en stor majoritet bland remissinstanserna, att beslut om bidrag
under försökstiden skall ankomma på AMS, medan det skall vara en uppgift för
länsarbetsnämnden att betala ut bidrag och att följa upp verksamhetens
utveckling i företag som har bevUjats bidrag. Det bör således ankomma på
länsarbetsnämnden att pröva frågan, om bidrag skaU betalas ut redan i
anslutning tiU löneutbetalningarna i företaget. Det ankommer på Kungl. Maj:t
att utfärda de närmare bestämmelser för verksamheten som kan behövas, varvid
vissa av mig här inte berörda frågor, som har tagits upp i promemorian eller i
remissyttrandena, bör övervägas ytterligare.
Den
föreslagna bidragsgivningen förutsätter, som tidigare har nämnts, att
länsarbetsnämnden får obegränsad insyn i företaget och därigenom får möjlighet
att utöva kontroll över verksamhetens bedrivande. Som några remissinstanser
har anfört anser jag det naturligt att den företagsekonomiska sakkunskap som
finns företrädd hos företagareföreningarna anlitas vid kontrollen, när det
anses lämpligt och erforderligt. Jag fömtsätter också att
arbetsmarknadsorganen bedriver verksamheten i nära samråd med olika regionala
organ, främst länsstyrelserna, så att behovet av samordning med andra samhäUeliga
engagemang och med statens fiskala verksamhet blir tillgodosett. Det är vidare
naturligt, som bl. a. LO och TCO har framhållit, att berörda fackliga
organisationers synpunkter beaktas vid prövningen av frågor som har samband
med den här föreslagna bidragsverksamheten.
Prop. 1972: 64 27
Kostnadema
för den förordade försöksverksamheten har angetts tiU uppskattningsvis 5 milj.
kr. för år vUket beräknas motsvara sysselsättning av ca 1 000 personer under
sex månader. Beräkningen av medelsbehovet föranleder ingen erinran från min
sida. Jag förordar att medel för ändamålet under budgetåret 1972/73 får tas i
anspråk från det föreslagna anslaget Sysselsättningsskapande åtgärder för
arbetslösa. Någon omräkning av anslaget med anledning härav erfordras enligt
min bedömning inte.
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
godkämia de riktiinjer för statiigt stöd för tidsbegränsad fortsatt drift vid nedläggningshotade
företag som jag har förordat, att tUlämpas fr. o. m. budgetåret 1972/73.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att tUl riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga tUl detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
ESSELTE
TRYCK, STOCKHOLM 1972 722049
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (9)
9 kopplingar i 8 dokument.
- SOU 2001:99 Offentliga valförberedelser s. 41 i texten · dokumentnivå
- Bet. 1975:JuU16 Justitieutskottets betänkande med anledning av motion om åtgärder mot narkotikabrottsligheten m. m. s. 3 i texten
- Bet. 1974:JuU33 Justitieutskottets betänkande i anledning av motioner om åtgärder mot internationell brottslighet, m. m. s. 6 i texten
- Bet. 1973:JoU22 Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:68 med förslag till lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt, m. m. jämte motioner s. 5 i texten
- Bet. 1973:KU20 Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av granskning av statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning s. 154 i texten