Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket, m.m.
1972 · 81 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: för kort text för att bedömas — måttet har ingen upplösning under ett par hundra ord
- Sidnummer: 53 av 81 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:67, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket, m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majrts proposition nr 67 år 1972 Prop. 1972:67
Nr 67
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åtgärder
mot narkotikamissbruket, m. m.; given Stockholms slott den 10 mars 1972.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden,
dels föreslå riksdagen att bifaUa de förslag om vars
avlåtande tUl riksdagen föredraganden hemställt,
dels bereda riksdagen tillfälle att yttra sig över vad
föredraganden i övrigt anfört.
GUSTAF ADOLF
CARL LIDBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen redovisas dagsläget pä narkotikaområdet
bl. a. när det gäller vårdfrågorna och det internationella samarbetet.
Samtidigt läggs förslag fram om en höjning av
maximistraffet för grovt narkotUcabrott och grov varusmuggling som avsett
narkotika frän fängelse i sex år tUl fängelse i tio år samt om fortsatt gUtighet
tiU utgången av juni 1973 av 1969 års lagom telefonavlyssning vid
förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.
I propositionen behandlas också frågor om
korttidspermission, placering på öppen anstalt och villkorlig frigivning av
både narkotikabrottslingar och andra lagöverträdare som varit inblandade i
organiserad brottslighet av särskilt samhällsfarligt slag. Riksdagen bereds
tillfälle att yttra sig häröver.
Vidare bereds riksdagen tillfälle att yttra sig över vad
som i propositionen anförs om vissa förstärkta insatser i kampen mot
narkotikamissbruket. Socialstyrelsens byrä för nykterhetsvård och narkomanvård
förstärks och styrelsen får särskilda medel för information om det lokala
samarbetet mellan barnavårdsnämnd, skola och poUs. Kostnaderna härför uppgår
till 350 000 kr. Vidare beräknas 300 000 kr. förundersökningar om narkotikamissbrakets
omfattning och 300 000 kr. för försöksverksamhet beträffande vård av
narkotikamissbrukare.
För en förnyad informationsinsats som avser säväl
narkotikamissbruk som missbruket av mellanöl och rusdrycker föreslås i särskild
ordning (prop. 1972:61) ett anslag på 5 milj. kr.
1 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 67
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:67
Förslag tUl
Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)
Härigenom
förordnas, att 3 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid
bedömande huravida brottet är grovt skall särskUt beaktas, om det utgjort led
i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskUt
stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt fariig art.
Är brott
som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott dömas till
fängelse, lägst ett och högst sex år.
Är brott
som avses i I § att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott dömas till
fängelse, lägst ett och högst tio år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
1 Senaste lydelse 1969:33.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:67
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling
Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1960:418) om straff
för varusmuggling skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §'
Är varusmuggling att anse som Är varasmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i grov, skall dömas tUl
fängelse i
högst två år eller, om smugglingen högst två år eller, om smugglingen
gällt narkotika, till fängelse, "lägst gällt narkotika, till fängelse,
lägst
ett och högst sex år. ett och högst tio är.
Vid bedömande huravida brottet är grovt skall särskilt
beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet
eller värde eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
Senaste lydelse 1969:34.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1972:67
Förslag
till
Lag om fortsatt
giltighet av lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid
förundersöknmg angående
grovt narkotikabrott m. m.
Härigenom
förordnas, att lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott m. m., vilken enligt lag (1971 ;186) gäller till
utgången av juni 1972, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1973.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:67
Utdrag av protokollet över socialärenden, håUet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 10 mars 1972.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, GEIJER,
ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter fråga om åtgärder mot narkotikamissbruket, m. m.
och anför.
1 Inledning
Med anledning av att missbruket av narkotika och andra
beroende-framkallande medel ökat, inrättades under år 1965 enligt Kungl. Maj:ts
bemyndigande inom medicinalstyrelsen en expertgrapp för undersökning rörande
detta missbruk. Expertgruppen, som började sitt arbete den 18 juni 1965, ombildades
under våren 1966 och fick namnet medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté.
Medicinalstyrelsen överlämnade är 1967 tUl Kungl. Maj;t
två delbe-tänkanden,"nämligen Kartläggning och vård (SOU 1967:25) och
Kontrollsystemet (SOU 1967:41). Efter remissbehandling av betänkandena lade Kungl.
Maj:t för riksdagen fram förslag till narkotikastrafflag, m. m. (prop. 1968:7)
vari Kungl. Maj:t också beredde riksdagen tUlfälle att avge yttrande beträffande
riktlinjerna för organisationen av vården för narkotikamissbrukare. Den i
propositionen föreslagna särskUda narkotikastrafflagen (1968:64) samt övriga
förslag till nya eller ändrade författningar antogs av riksdagen (2LU 1968:1, rskr
81). Riksdagen godkände ocksä riktlinjerna för organisationen av vården för narkotikamissbrakare
(SU 1968:37, rskr 1968:98). Beslut om statsbidrag tUl vårdkostnaderna m. m.
fattades i samband med behandlingen av statsverkspropositionen (prop. 1968:1
bil. 7, SU 1968:5, rskr 1968:5).
Mot bakgrund av rapporter under framför allt hösten 1968
om fortsatt ökning och spridning av narkotikamissbraket fastställde regeringen
i december 1968 ett program i tio punkter för bekämpande av narkotikamissbruket.
Programmet förutsatte samordnade ansträngningar under lång tid på en rad olika
områden. I programmet ingick såväl intensifierad polis- och tullverksamhet som ökning
av värdresurserna och förstärkt information. 1 programmet ingick ocksä höjning
av maximistraffen för grovt narkotU
Prop. 1972:67 6
Ett annat led i dessa åtgärder utgjorde lagen (1969:36) om
telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.
(telefonavlyssningslagen) (prop. 1969:5, ILU 1969:16, rskr 1969:81). Lagen är
tidsbegränsad och gäUer efter föriängning år 1971 tUl utgången av juni 1972 (prop.
1971:95, JuU 1971:10, rskr 1971:165).
Vidare ändrades lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk värd i vissa faU (prop. 1969:111, 2LU 1969:59, rskr 1969:274), för
att klarlägga vilka möjligheter lagen gav att ta hand om narkotikamissbrukare.
1 regeringens program berördes också det internationella
samarbetet, som utgör ett viktigt led i bekämpandet av den illegala
narkotikahanteringen.
Slutligen tillsattes ett samarbetsorgan för bekämpande av
narkotikamissbruket (SBN, S 1970:29). SBN fick i uppgift att noga följa utveckhngen
på narkotikaområdet och att samordna myndigheternas insatser.
Narkomanvårdskommittén avlämnade sitt slutbetänkande i
november 1969 (SOU, 1969:52. Samordnade åtgärder, och SOU 1969:53, Sodal-medicinska
och kliniska undersökningar). Betänkandet innehåller en omfattande kartläggning
av läget pä narkotikaområdet och förslag till åtgärder, som omfattar både prevention
och vård. Betänkandet har remissbehandlats.
Narkomanvärdskommitténs förslag utgör tillsammans med
regeringens program från 1968 alltjämt grundvalen för myndigheternas arbete med
narkotikaproblemen. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det finns ett
nära samband mellan narkomanvårdskommitténs arbete och det av regeringen i
december 1968 framlagda aktionsprogrammet mot drogmiss-braket. Flera av de åtgärder
som regeringen vidtog hade sålunda föreslagits av narkomanvårdskommittén vid
överläggningar mellan företrädare för regeringen och kommitténs ordförande.
Under de drygt två år som gått sedan narkomanvårdskommittén lade fram sitt
slutbetänkande har narkotikafrågan varit föremal för kontinuerlig uppmärksamhet
inom berörda departement och myndigheter samt inom SBN.
Jag anser tiden nu vara inne att pä nytt för riksdagen
redovisa läget pä narkotikaomrädet. 1 samband därmed avser jag att föreslå
vissa ytterligare åtgärder i kampen mot narkotikamissbruket. Till den hör
vidgade undersökningar om narkotikamissbrukets omfattning, s. k. frekvensundersökningar,
förstärkning av socialstyrelsens narkomanvårdssektion, ökade insatser frän
socialstyrelsens sida för att aktivera det lokala samarbetet bamavärdsnämnd-polis-skola,
det s. k. BPS-samarbetet, ökade möjHgheter tUl försöksverksamhet i värdarbetet
bl. a. vid ungdomsvårdsskolorna, ökad informationsverksamhet, höjning av maximistraffet
för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som gäUt narkotika samt skärpta
regler i fråga om verkställigheten av långvariga frihetsberövanden för bl. a,
grova narkotikabrott.
Prop. 1972:67 7
Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 15 februari 1972
till chefen för justitiedepartementet lämnat en redogörelse för tillämpningen
av telefonavlyssningslagen under det gångna året och för det nuvarande läget
betr. den Ulegala narkotikahanteringen samt till Kungl. Maj:ts prövning överlämnat
frågan om förlängning av telefonavlyssningslagen. Efter remiss har yttranden
över skrivelsen avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÄ), Svea
hovrätt, Stockholms tingsrätt, socialstyrelsen och Sveriges advokatsamfund. Jag
avser att nu anmäla även denna fråga.
2 Gällande bestämmelser, nuvarande ordning m. m.
2.1 Narkotikastrafflagen
Enligt I § narkotikaförordningen (1962:704) förstås med
narkotika dels läkemedel och hälsofariiga varor som är föremål för
internationell kontroll enligt av Sverige biträdd överenskommelse dels sådana
varor som enligt förordnande av Kungl. Maj:t skall anses som narkotika.
Den internationella överenskommelse som f. n. gäller för
Sveriges del är 1961 års allmänna narkotikakonvention (the Single Convention on
Narcotic Drugs, 1961, intagen i sin helhet i SOU 1967:41). 1 första hand
omfattar alltså det svenska narkotikabegreppet de läkemedel och hälsofariiga
varor som innefattas i narkotikakonventionen. Enligt beslut av Kungl. Maj:t
jämställs i Sverige vissa läkemedel med narkotika. Sålunda jämställs vissa
syntetiska medel såsom amfetaminpreparat och LSD med narkotika enligt skilda
beslut (1959:51, 1966:694 och 1971:230). Dessa medel omfattas av 1971 års
konvention om psykotropa ämnen som Sverige undertecknat den 21 februari 1971,
men som ännu inte trätt i kraft. Socialstyrelsen skall enligt 1 §
narkotikaförordningen upprätta och kungöra förteckning över narkotika.
Narkotikastrafflagen (1968:64) innehåller bl. a.
bestämmelser om straff för den som uppsåtligen och utan att vara berättigad
därtill, tillverkar, saluhåller, överiåter eller innehar narkotika.
De brott som här avses är indelade i tre grader,
narkotikaförseelse (2 §), narkotikabrott (I §) och grovt narkotikabrott (3 §).
Straffskalan för narkotikaförseelse omfattar endast böter, för narkotikabrott
böter eller fängelse i högst två år och för grovt narkotikabrott fängelse,
lägst ett och högst sex år.
Vid bedömande huravida brottet är grovt skall särskUt
beaktas, om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning
eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av
särskilt fariig art.
Prop.
1972.67 8
2.2 Lagen om straff för varusmuggling
1 lagen om straff för varasmuggling (1960:418) är
varasmugglings-brotten indelade i tre grader. Straffet för varasmuggling är
dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett år, eher om gärningen gällt
narkotika som avses i narkotikaförordningen, fängelse i högst två är (I §). Är
varasmuggling med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter vid
brottet att anse som ringa, dömes till böter, högst trehundra kronor (2 §). Är
varasmuggling att anse som grov, skall dömas tUl fängelse i högst två år,
eller, om smuggling gäUt narkotika som avses i narkotikaförordningen, tUl
fängelse lägst ett och högst sex år (3 §).
2.3 VerkstäUighet av ådömd påföljd
1 den aUmänna debatten har i samband med narkotikafrågan
aktualiserats frågor om verkstäUighet av ådömd påföljd för vissa personer som
undergår långvariga frihetsberövanden, främst för grova narkotikabrott. Jag
avser närmare bestämt placering i öppen anstalt, permissioner och villkorlig frigivning.
1 det följande redogörs för gällande ordning i dessa ämnen. Framställningen är
i huvudsak begränsad till sådana regler som har betydelse i fall då den ådömda
påföljden är fängelse i minst två år eller internering med en minsta tid av två
år eller mera.
2.3.1 Placering i sluten eller öppen anstalt
I fråga om den som dömts till fängelse gäller enligt 42 §
jämfört med 25 § lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt (behandlingslagen)
att de intagnas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård skall ske med
hänsyn till bl. a. den dömdes ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet,
karaktärsegenskaper, tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning. I
fråga om unga lagöverträdare och sådana personer som undergår fängelse i tre
månader eller på kortare tid, från vilka kategorier bortses i de' följande,
gäller vissa ytterligare föreskrifter.
Den som dömts till internering skall enligt 57 §
behandlingslagen tas in i sluten anstalt. Kan det ske utan olägenhet får den
som visat pålitlighet dock överföras till öppen anstalt.
Enligt 8 § kungörelsen (1964:630, ändrad 1965:294) med
vissa föreskrifter rörande tiUämpningen av lagen om behandling i
fångvårdsanstalt (tillämpningskungörelsen) bestämmer kriminalvårdsdirektören i
vilken anstalt i räjongen som den dömde skall tas in. Enligt 33 § kungörelsen
beslutar denne ocksä om förflyttning av intagen från en anstalt tUl en annan i räjongen,
Kriminalvårdsstyrelsen kan enligt 62 § kungörelsen ändra vad
kriminalvårdsdirektören beslutat. Dessa regler gäller såväl fängelse som
internering.
Från kriminalvårdsstyrelsen har inhämtats uppgifter om
praxis när det gäller placering i sluten eller öppen anstalt av den som dömts
till fängelse. Av dessa uppgifter framgår att den aktuella frågan i princip
bedöms individuellt i varje särskUt fall. Överstiger strafftiden sex månader,
brukar
Prop.
1972:67 9
man i allmänhet se till att den första tredjedelen av
tiden kommer att avtjänas i sluten anstalt och återstoden i öppen anstalt.
Stora variationer i båda riktningarna är dock vanliga. Det finns sålunda vissa
grupper intagna som vårdas förhållandevis lång tid i sluten anstalt. Hit hör de
som bedöms som samhällsfariiga, de som efter tidigare straffverkställighet
återfallit i brott upprepade gånger och de som under pågående verkställighet
misskött sig genom rymningar m.m. Beskaffenheten av det brott som påföljden
avser är som regel av sekundär betydelse vid bedömningen av frågan om den
dömdes placering men kan i vissa fall ge en antydan om rymningsrisken. Har den
intagne gjort sig skyldig till verksamhet som kan betecknas som mera omfattande
narkotikalangning och saknar han dessutom anknytning till Sverige anses detta
vara förhållanden som talar för placering i sluten anstalt.
2.3.2 Permissioner
Permission för den som undergår fängelse eller internering
kan förekomma i form av korttidspermission eller långtidspermission.
Sistnämnda permissionsform kan vid fängelse användas för att ge den intagne
möjlighet att ordna de förhållanden i vilka han kommer att försättas vid en
förestående frigivning. För att sådan permission skall kunna beviljas krävs att
minst 2/3 av strafftiden har avtjänats. Den följande framställningen avser
därför endast korttidspermission.
I 36 § behandlingslagen föreskrivs att, om fara för
missbruk inte kan anses föreligga, intagen kan få tillstånd att besöka
närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning. Han kan
också i annat fall, dä det med hänsyn till anstaltstidens längd eller eljest
finns starka skäl för det, få lämna anstalten för viss kort tid.
Enligt 34 § tillämpningskungörelsen ankommer det pä
kriminalvärds-direktören eller, efter dennes bemyndigande, styresmannen vid
anstalten att enligt anvisningar som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen lämna
intagen tillstånd till sådan permission som här avses, dvs. korttidspermission.
Enligt kriminalvårdsstyrelsens vårdcirkulär (nr 2/1968 med
senare ändringar) kan korttidspermission vara av två slag, nämligen dels regelbunden
permission som vid längre anstaltstid kan som ett led i behandlingen komma i
fråga med vissa tidsmellanrum, och dels särskUd permission, som oavsett
anstaltstidens längd kan förekomma om starka skäl för permission föreligger.
För regelbunden permission gäller vissa kvalifikationstider.
För den som undergår fängelse vid sluten anstalt bör sådan permission beviljas
tidigast efter sju månader, om strafftiden inte överstiger fyra år. Vid öppen
anstalt bör regelbunden permission inte beviljas förrän efter sex månader, om
strafftiden överstiger ett år sex månader men inte fyra år. Vid såväl öppen som
sluten anstalt bör, när strafftiden överstiger fyra år, permission inte
beviljas förrän den intagne utstått en sjättedel av strafftiden. I fråga om
internering gäller längre kvalifikationstider,
1 * Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 67
Prop. 1972:67 10
I kvalifikationstid bör enligt vårdcirkuläret inräknas
häktningstid.
Som nyss antytts får särskUd permission i regel medges
endast i vissa speciella fall som närmare anges i vårdcirkuläret.
Om det föreligger särskilt starka skäl för
korttidspermission och noggrann tUlsyn samtidigt behövs, kan föreskrivas att
den intagne under permissionen skall vara åtföljd av bevakning.
Den författningstext som reglerar korttidspermission har
varit i sak oförändrad sedan år 1945. Trots detta har antalet
korttidspermissioner ökat avsevärt. Denna ökning har varit en följd av att
kriminalvårdsstyrelsens praxis fortlöpande utvidgats när det gäller att bedöma
vad som skall anses vara "starka skäl" för att en intagen skall fä
lämna anstalten för viss kort tid.
2.3.3 ViUkorlig frigivning
Enligt 26 kap. 6 § brottsbalken får den som undergår
fängelse pä viss tid vUlkorligt friges sedan tvä tredjedelar av tiden eller, om
särskilda skäl föreligger, halva tiden avtjänats. Frigivning får dock inte ske
förrän verkstäUigheten pågått minst fyra månader. Vid prövning av fråga om vUlkorlig
frigivning skall enligt 26 kap. 7 § brottsbalken särskilt beaktas den dömdes
uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning
ifrågasätts, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt
de förhållanden i vilka han skuUe komma att försättas efter frigivningen.
Fråga om vUlkorlig frigivning av den som undergår fängelse
i mer än ett år skall prövas av kriminalvärdsnämnden (16 § brottsbalkens promulga-tionslag
samt kungörelsen (1965:625) om inskränkning i övervakningsnämnds befogenhet
att pröva fråga om villkoriig frigivning),
1
förarbetena till de nu gällande bestämmelserna uttalade chefen för
justitiedepartementet (prop, 1965:159) att villkoriig frigivning bör ingå som
ett regelmässigt led i behandlingen av den dömde och att det endast
undantagsvis bör få förekomma att han helt vägras villkorlig frigivning.
Departementschefen förordade att för villkorlig frigivning som huvudregel
skall gälla att den dömde har avtjänat minst 2/3 av strafftiden men att sådan frigivning
i begränsad omfattning skall kunna ske efter halva strafftiden. Sistnämnda
möjlighet till villkorlig frigivning torde enligt departementschefen i första
hand få betydelse i fråga om unga lagöverträdare och personer som undergår
långvariga straff. Den borde dock inte gälla enbart för vissa kategorier av
klientelet utan stå öppen i alla fall där en tidig frigivning är starkt
motiverad från resocialiseringssynpunkt. Lagrådet fann det angeläget
understryka vikten av att möjligheten till villkorlig frigivning redan efter
halva strafftiden begagnas endast i begränsad omfattning, nämligen då en tidig frigivning
i det enskilda fallet är starkt motiverad från resocialiseringssynpunkt.
Prop. 1972:67 11
2.3.4 Statistiska undersökningar
För att få närmare underlag till bedömningen av
förevarande frågor rörande behovet av vissa reformer med avseende på den nu
tillämpade ordningen för placering på öppen anstalt, permissioner och
villkorlig frigivning, såvitt särskUt gäller dem som dömts för grova
narkotikabrott eller för annan därmed jämförbar grov samhällsfarlig brottslig
verksamhet har en arbetsgrupp med representanter för justitiedepartementet, RÅ,
rikspoHsstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen gjort vissa statistiska
undersökningar. Dessa undersökningar har omfattat de personer som under tiden
den 1 april 1969-den 30 juni 1971 dömts tUl fängelse i minst två år eller till
internering med en minsta tid av två år eUer mera. Med hänsyn till frågornas särskUda
betydelse för den grova narkotikabrottsligheten har materialet särredovisats pä
följande två huvudgrupper:
I. Personer, vars domar omfattar grovt narkotikabrott
eller grov
narkotikasmuggling, enbart eller i förening med andra brott. Under den
angivna tidsperioden dömdes 173 sådana personer. Samtliga dessaingäri
undersökningen.
II. Personer, vars domar omfattar enbart andra brott
än grovt
narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling. Under den angivna
tidsperioden dömdes 296 sådana personer. Samthga dessa ingår i
undersökningen.
En redogörelse för undersökningsresultaten torde få fogas
till protokollet som bilaga I.
På vissa punkter har, som framgår av redogörelsen,
uppgifter inte kunnat fås beträffande ett mindre antal av de undersökta. Detta
bortfall påverkar inte helhetsbilden av de resultat som kommit fram.
2.4 Telefonavlyssning
Ingrepp i telefonhemligheten får företas endast i mycket
begränsad utsträckning. Allmänna bestämmelser om telefonavlyssning finns i 27
kap, 16 § rättegångsbalken (RB), Enligt dessa bestämmelser får telefonavlyssning
medges endast när någon kan skäligen misstänkas för brott, för vilket inte är
stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Sådant tUlstånd får meddelas
endast av domstol på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Som
förutsättning gäller att åtgärden skall vara av synneriig betydelse för
utredningen. Beslutet får avse samtal till och från telefonapparat, som innehas
av den misstänkte eller kan antas komma att begagnas av honom. Tillståndet
skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag då tillståndet
delgavs telefonanstaltens föreståndare. Beträffande granskning av uppteckning
som har gjorts när samtal avlyssnats skall vad som föreskrivs i 27 kap, 12 § RB
om undersökning och granskning av enskild handling äga tillämpning. Hänvisningen
innebär bl, a, att uppteckningen inte får närmare undersökas av annan än
domstolen, undersökningsledaren eller åklagaren. Dock får sakkunnig eller
annan som anlitas för eller hörs under utredningen granska
Prop.
1972:67 12
uppteckningen efter anvisning av domstolen,
undersökningsledaren eller åklagaren. Av 27 kap. 16 § RB följer slutligen att,
i den mån uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse för
utredningen, den skall efter granskningen omedelbart förstöras.
Bestämmelser om telefonavlyssning finns även i 5 § lagen (1952:98)
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, vilken lag är
tillämplig endast när fråga är om vissa brott mot rikets säkerhet m. m. Dessa
bestämmelser bygger på RB:s bestämmelser i ämnet men går avsevärt längre än
dessa. Lagen är tidsbegränsad. Dess gUtighetstid har successivt förlängts,
senast till utgången av juni 1972 (prop, 1970:100, ILU 1970:46, rskr 1970:266),
Telefonavlyssningslagen innebär att bestämmelserna i 27
kap, 16 § RB äger motsvarande tillämpning vid förandersökning angående grovt
narkotikabrott eller grov varasmuggling, om smuggling gällt narkotika som
avses i narkotikaförordningen (1962:704), trots att för brottet är stadgat
lindrigare straff än fängelse i två år. Giltighetstiden för tillstånd till
avlyssning får dock bestämmas till högst en månad från den dag då tillståndet
delgavs telefonanstaltens föreståndare.
Vid telefonavlyssningslagens tillkomst uttalade
föredragande departementschefen bl.a. följande. Telefonavlyssning utgör ett
allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och den bör användas ytterligt
restriktivt. Telefonavlyssning som ett medel för att skaffa bindande bevisning
mot de grövsta profitörerna inom narkotikahanteringen är ernellertid inte
oförenlig med denna inställning. Det är i praktiken inte fråga öm någon stor
grupp av misstänkta som skulle bli föremål för telefonavlyssning. Det rör sig
om personer som misstänks föv att ha gjort sig skyldiga till brott som i fråga
om samhällsfarlighet och hänsynslöshet är jämförliga med andra brott
beträffande vilka telefonavlyssning redan nu är tillåten. Den utbredning och förgrovning
av narkotikabrottsligheten sorn har skett och som motiverar en straffskärpning
gör det också angeläget att polisen får tUlgång till sådana spaningsåtgärder
att de grövsta brottslingarna kan avslöjas. Lagen bör göras tidsbegränsad så
att riksdagen inom relativt kort tid får tillfälle att pröva dess verkningar,
I samband med föriängningen av lagens giltighetstid 1971
upplystes att domstol under tiden mars 1970-januari 1971 meddelat tillstånd
till telefonavlyssning beträffande 39 personer. Genomsnittstiden för avlyssningen
uppskattades till två månader (se prop, 1971:95).
2.5 Frekvensundersökningar
Narkomanvårdskommittén har i kapitel 2 i sitt
slutbetänkande Narkotikaproblemet, Samordnade åtgärder redogjort för de
studier om narkotikamissbrukets omfattning (frekvensundersökningar) som har
gjorts under åren 1966-1968. Dessa undersökningar omfattar många olika grupper,
bl, a, värnpliktiga, skolungdom, universitetsungdom, sjuk-värdspopulationen, sodalvårdspopulationen
och intagna i kriminalvärds-anstalterna.
Prop. 1972:67 13
Undersökningarna beträffande de inskrivningsskyldigas
narkotikamissbruk utförs av militärpsykologiska institutet (MPl), De har
pågått under åren 1969-1971, Den senast slutredovisade rapporten avser de
inskrivningsskyldiga 1968/69, MPl har emellertid under hand kunnat lämna vissa
preliminära resultat från undersökningarna 1969/70 och 1970/71, Inom
kriminalvårdsstyrelsen har under åren 1969-1971 gjorts vissa beräkningar av
antalet narkotikamissbrakare inom kriminalvården. Beräkningarna avser såväl
anstalterna som frivården,
I fråga om narkotikamissbruk hos sjukvårds- och socialvårdspopula-tionen
har år 1971 gjorts en undersökning inom Malmöhus län. Socialstyrelsen ställer f,
n, samman och analyserar uppgifter från denna undersökning.
Skolöverstyrelsen
gjorde våren 1971 en enkätundersökning om alkohol- och narkotikamissbruk bland
elever i årskurserna 6 och 9 i grundskolan. Undersökningen avsåg 5 000 elever
från olika delar av landet. Den lades upp för att utgöra början till en
rullande bevakning av skolungdomens alkohol- och narkotikavanor. Analysen av
materialet har ännu inte färdigställts. Skolbarns missbruksvanor har i övrigt
studerats vid spridda undersökningar, främst i storstäderna. Mindre
undersökningar har även gjorts inom universitetskanslersämbetet beträffande
studerande vid universitet och högskolor. Undersökningarna har grundat sig pä
uppgifter frän bl, a, studerandehälsovården och studentkårernas kuratorer,
2,6 Samarbete barnavårdsnämnd-skola-polis
Kungl, Maj:t utfärdade år 1970 ett cirkulär (1970:513) om
intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis, I cirkuläret
framhålls bl. a, att samhällets resurser för att främja barns och ungdoms
utveckling samt förebygga och motverka brottslighet och annan missanpassning
bland barn och ungdom måste samordnas och utnyttjas effektivt. För att främja
planering och samordning av dessa resurser bör i kommunerna finnas
samarbetsorgan mellan framför allt barnavårdsnämnd, skola och polis såvida inte
sådant organiserat samarbete uppenbarligen är obehövligt. Förutom företrädare
för barnavårdsnämnd, skola och polis rekommenderas att även företrädare för
andra myndigheter och organisationer som berörs av verksamheten bereds
möjlighet att delta i samarbetsorganets arbete allt efter ärendenas art. Vidare
betonas att samarbetsorganet bör verka för att samarbetet på fältet bedrivs i
lämpliga former med bl, a, uppsökande verksamhet samt information i frågor som
rör barna- och ungdomsvård. Initiativ till samarbetet bör i första hand tas av
barnavårdsnämnden. Laglig skyldighet att tillsätta samarbetsorgan finns
visserligen inte men det ligger i myndigheternas eget intresse att ett sådant
organ tillsätts i de flesta kommuner, Kungl, Maj:t har ålagt länsstyrelserna
att verka för att samarbetsorgan bildas.
Socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och rikspolisstyrelsen
har i augusti 1971 gemensamt utfärdat råd och anvisningar för hur samarbetet
bör
Prop.
1972:67 14
bedrivas (socialstyrelsens Råd och anvisningar 1971:23).
Socialstyrelsen har i januari 1972 genom
socialvårdskonsulenterna undersökt i vilken utsträckning samarbetet kommit till
stånd. Av de lämnade uppgifterna, som hittills endast är preliminära, framgår
att fast samarbete förekommer i omkring en tredjedel av landets kommuner. 1
några kommuner finns samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis av något
annat slag än som rekommenderas i cirkuläret.
2.7 Ungdomsvårdsskolor
Enligt 64 § barnavårdslagen (1960:97) inrättar och driver
staten ungdomsvårdsskolor. Dessa har till ändamål att bereda vård, fostran och
utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvård och inskrivits som elever
vid skolorna. Socialstyrelsen är centralmyndighet för skolorna och beslutar om
inskrivning av eleverna. Endast den får tas in på ungdomsvårdsskola som
omhändertagits för samhäUsvård eller utredning av anledning som avses i 25 § b
samma lag, dvs, pä grund av eget beteende (36 §), Närmare bestämmelser om den
teoretiska och praktiska UtbUdning som lämnas eleverna meddelas i stadgan (1960:728)
för ungdomsvårdsskolorna. Stadgan omarbetas för närvarande.
Antalet elever vid ungdomsvårdsskolorna var den 1 februari
1972 1 620. Av dessa elever vårdades 730 inom skola och 890 utom skola. Av de
som vårdades inom skola var 502 närvarande. Antalet platser var 741. Antalet nyintagna
elever har under senare år minskat. Av eleverna hade ungefär en tredjedel
intagits på grund av missbruk av narkotika eller läkemedel. Fyra av skolorna
har speciella resurser för vård av ungdomar med narkotikaproblem.
3 RikspoUsstyrelsens förslag i fråga om telefonavlyssning
och remissyttranden över det
3.1 Rikspolisstyrelsens framställning
Rikspolisstyrelsen framhåller inledningsvis att
tillförseln till Sverige av illegal narkotika, framför allt centralstimulantia
under 1969 och en stor del av 1970 kunde minskas i stor utsträckning.
Efterfrågan på narkotika minskade emellertid inte. Detta medförde att priserna
steg, varefter smugglingstrycket ökade. Samtidigt tvingades polisen att skära
ned insatserna mot narkotikahandeln, eftersom andra angelägna poHsuppgif-ter
hade blivit eftersatta i samband med offensiven mot narkotikahandeln. Som en
följd härav har det under år 1971 varit gott om narkotika på den illegala
marknaden. Tillgängliga undersökningar (MPl och dr Nils Bejerot) tyder på en ny
ökning av narkotikamissbruket. Polisens erfarenheter pekar i samma riktning.
Rikspolisstyrelsen bedömer den rådande situationen som allvarlig. För att komma
ur det nuvarande läget är det enligt rikspolisstyrelsen nödvändigt att minska
efterfrågan genom
Prop. 1972:67 15
ökade vårdinsatser. En ökning av vårdresurserna samt klara
riktlinjer för vårdens bedrivande är ofrånkomligt om narkotikaproblemet skall
kunna lösas på ett mera långsiktigt sätt.
Beträffande den hittillsvarande tillämpningen av
telefonavlyssningslagen anför rikspolisstyrelsen att annan undersökningsledare
än åklagare inte har gjort framställning om telefonavlyssnuig. För att i detalj
följa tillämpningen av lagen och bevaka att tillämpningen blir restriktiv och
likformig anmäls fortfarande samtliga ärenden om ifrågasatt telefonavlyssning
för rikspolischefen innan föredragning sker för åklagare.
Lagen har tillämpats efter samma principer och i stort
sett i samma omfattning som tidigare. Under den nu aktuella redogörelseperioden
-februari-december 1971 - har telefonavlyssning skett av 48 personer. Av dessa
kvarstod fyra frän föregående period. Under perioden har således tillstånd
beviljats att avlyssna 44 personers telefoner. Vid redogörelseperiodens slut 31.12,1971
gällde fortfarande tillstånd till avlyssning av elva personer. Av dessa
kvarstod endast två den 15 februari 1972,
Avlyssningstiderna har varierat i längd. Den längsta
perioden har, efter domstols förnyelse av tillståndet, omfattat ungefär sex och
en halv månader. Den kortaste perioden har omfattat elva dagar. De flesta
avlyssningstiderna har legat på en-tre månader.
Normalt har gången av ett ärende varit den att misstankar
om grovt narkotikabrott har uppkommit mot en viss person, varefter tillstånd
till avlyssning har begärts och erhållits. Genom avlyssningen har oftast
framgått att även andra personer handlat med narkotika. Kretsen av avlyssnade
personer har - efter tUlständ av domstol - undan för undan ökats.
Under perioden har med hjälp av avlyssningen ett tiotal
välorganiserade försäljningskedjor kunnat undanröjas. I några landsortsstäder
har som resultat av telefonavlyssning tillförseln av narkotika från
stockholmsområdet i vart fall temporärt helt kunnat stoppas. Hundratalet
personer har till följd av telefonavlyssning kunnat gripas och delges misstanke
om narkotikabrott. Större delen av dessa har numera lagförts. De utdömda
straffen varierar. Strängaste straffet är internering fyra är och sex månader.
Flertalet tidsbestämda straff synes ligga mellan ett och tre år.
Stora kvantiteter illegal narkotika - mestadels centralstimulantia
har smugglats och/eller sålts av dem som varit föremål för telefonavlyssning
eller avslöjats med hjälp.av avlyssning. Det är omöjligt att ange en exakt
siffra. En grov uppskattning ger vid handen att de kedjor, som har avslöjats,
smugglat och/eUer handlat med 700 000 - 1 miljon kapslar centralstimulantia,
dvs, 200 a 300 kg ren substans. Enbart en av kedjorna torde under 1971 ha fört
in en halv miljon kapslar.
Rikspolisstyrelsen framhåller att lagen har tillämpats med
synnerligen stor restriktivitet och endast i särskilt angelägna fall. Eftersom
handeln med narkotika såväl centralstimulantia som andra narkotika - blir mer
och mer organiserad, har telefonavlyssning begärts endast i fall dä man har
kunnat misstänka organiserad, yrkesmässig smuggling av och handel
Prop.
1972:67 16
med narkotika. Huvudsyftet har Uksom tidigare varit att
avslöja storsmugglingen från utlandet och storlangningen inom landet.
Enligt rikspolisstyrelsens bedömning är det med hänsyn
till det allvarliga läget inom den illegala narkotikahanteringen inte möjligt
att med enbart konventioneUa spaningsmetoder ens något så när behålla greppet
över den grova narkotikabrottsligheten. Med enbart de vanliga spaningsmetoderna
skulle krävas insatser som varken kan åstadkommas inom ramen för tillgängliga
resurser eller kan beräknas bli tillförda polisen utifrån. Likväl skulle man
inte komma åt de ledande profitörerna.
Även om läget är allvarligt får telefonavlyssning inte
användas annat än mot mycket grov brottslighet och tillämpningen skall som hittills
vara ytterligt restriktiv. Under den gångna tiden har det blivit alltmera klart
att den grova narkotikabrottsligheten styrs av välorganiserade smugglings-och
distributionssyndikat, som tillämpar ytterst hänsynslösa metoder. Denna handel
förorsakar ett stort mänskligt lidande. Därför talar enligt rikspolisstyrelsen
allt för att i nuvarande läge fortfarande godta telefonavlyssning som ett
hjälpmedel i spaningsarbetet.
Självfallet måste mot samhällets intresse av att komma
till rätta med den grova narkotikabrottsligheten noga vägas individens rätt
till så stor integritet som möjligt. Det sätt pä vilket telefonkontroll hittills
har använts kan inte enligt rikspolisstyrelsens mening anses ha obehörigen
kränkt individens krav pä integritet.
Om en förlängning av lagen genomförs, föreslår
rikspolisstyrelsen att förlängningen omfattar två år.
3,2 Remissyttrandena
Samtliga remissinstanser har tillstyrkt en förlängning av
telefonavlyssningslagens giltighetstid,
JK framhåller nu liksom vid tidigare förlängning att
telefonavlyssning som hjälpn edel vid utredning av brott är ett så allvarligt
ingrepp i den enskildes rätt, att den endast bör få förekomma när det gäller
att uppdaga allvarlig brottslighet som ej är åtkomlig med sedvanliga
spaningsmetoder. Den i rikspolisstyrelsens senaste redogörelse beskrivna
narkotikabrottsligheten är otvivelaktigt av allvarlig karaktär och erfarenheten
torde ha visat att telefonavlyssning för närvarande inte kan ersättas med andra
spaningsmetoder vid dess bekämpande. Under den tid lagen varit i kraft har JK
genom upprepade inspektioner hos rikspolisstyrelsen hållit sig underrättad om
det sätt på vilket telefonavlyssningen har bedrivits. Såvitt han därvid har
kunnat finna har obehöriga integritetskränkningar inte förekommit,
RÄ framhåller att även om de redovisade spaningsresultaten
synes vara nägot större än under föregående period saknas anledning anta att
tvångsmedlet har använts mindre restriktivt än tidigare. En bidragande orsak
till de ökade spaningsresultaten kan nämligen antas vara att den kriminella
aktiviteten pä narkotikamarknaden har tilltagit, Alla
Prop. 1972:67 17
tillgängliga resurser behövs därför alltjämt i kampen mot
narkotikabrottsligheten och tillgången till telefonavlyssning är därvid av
väsentlig betydelse, RÄ har ingenting att erinra mot förslaget att
förlängningen skall omfatta tvä är.
Svea hovrätt understryker sin principiella inställning att
telefonavlyssning som spaningsmetod utgör ett allvarligt ingrepp i den
personliga integriteten och bör användas restriktivt. När det gäller åtminstone
de grövsta formerna av illegal narkotikahantering bör emellertid polisens behov
av effektiva spaningsmetoder kunna ges företräde framför enskilda intressen.
Även under den period som avses med rikspolisstyrelsens nu aktuella skrivelse
synes telefonavlyssning ha utgjort ett värdefullt medel för bekämpande av den
grova narkotikahanteringen. Mot lagens tillämpning under perioden torde inte
kunna riktas några invändningar. Det anges i rikspolisstyrelsens redogörelse
att tillgängliga undersökningar tyder på en ny ökning av narkotikamissbruket.
Situationen i fråga om narkotikabekämpningen är uppenbarligen alltjämt sådan
att polisen har starkt behov att vid förundersökningar angående grova
narkotikabrott fortfarande kunna använda den spaningsmetod varom här är fråga.
Hovrätten tillstyrker därför att lagen ges fortsatt giltighet, förslagsvis till
utgången av juni 1974,
Stockholms tingsrätt uttalar att resultatet av
telefonavlyssning inte åberopas av åklagaren som bevis i brottmål men att
metoden ändå torde medföra möjlighet från polisens sida att göra ingripanden på
sådan tid och plats att annan övertygande bevisning lättare än eljest kan
säkerställas. Mot bakgrund av rikspolisstyrelsens redogörelse för utvecklingen
av den illegala narkotikahanteringen och polisens begränsade resurser för
bekämpande av denna, finner tingsrätten skäl tillstyrka att förlängningen av
lagens giltighet utsträcks till att gälla två år,
Sveriges advokatsamfund förordar att förlängningen
begränsas till ett år med hänsyn till lagens extraordinära och ur
rättssäkerhetssynpunkt känsHga natur samt den därmed sammanhängande betydelsen
av att dess tUlämpning ägnas fortlöpande uppmärksamhet.
4 Föredraganden
4.1 Utvecklingen under de senaste åren
Missbruk av narkotika blev under 1960-talet ett allvarhgt samhäUspro-blem
i vårt land liksom i många andra länder. Mot slutet av år 1968 var missbruket
spritt över sä gott som hela landet. Detta föranledde ett ingripande av
regeringen, som i december 1968 antog ett tiopunktspro-gram för en insats pä
bred front mot narkotikamissbruket. Programmet innebar skärpt kamp mot narkotikabranschens
profitörer, ökade förebyggande åtgärder, förstärkta vårdinsatser och en
samordning av samhällets olika insatser. Det förutsatte samordnade
ansträngningar under lång tid på en rad olika områden. Som ett led i
programmets genomförande har straffen för grova narkotikabrott,
främst den
2* Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 67
Prop. 1972:67 18
systematiska langningen, skärpts och polisen fått tillgång
till ett nytt spaningsmedel i telefonavlyssningen. Vårdresurserna har
förstärkts och värdlagstiftningen har modifierats. Är 1969 ställdes särskilda
medel till förfogande för en bred upplysningskampanj genom både samhällets organ
och enskilda organisationer. Anslagen för fortlöpande information om narkotiska
preparat och faran av narkotikamissbruk har därefter successivt höjts. Inom
skolväsendet ägnas narkotikaproblemen ökad uppmärksamhet. De ansvariga
myndigheterna uppmärksammar i stigande omfattning narkotikaproblemen. Den
samlade effekten av vidtagna åtgärder har blivit att missbruket kunnat
begränsas tUl huvudsakligen Stockholms-, Göteborgs- och Malmö-regionerna.
Missbruk av beroende-framkallande medel förekommer dock i växlande omfattning
även pä andra platser i landet, men förhållandena där är nu bättre än år 1968.
I storstadsområdena är efterfrågan på narkotika fortfarande betydande och
missbruket djupt rotat. Bruket av centralstimulantia synes dock ha minskat även
här.
1
övrigt är följande att säga om de senaste årens utveckling och dagsläget. Trots
tuUens och polisens ansträngningar har det inte varit möjligt att hejda
spridningen av cannabis i landet. Av övrig narkotika t. ex. heroin och LSD
torde endast relativt små kvantiteter vara i omlopp i Sverige. En viss ökning
av tillgången på LSD och råopium har dock konstaterats under åren 1970 och
1971. Statistik över tuUens och poHsens beslag av narkotika torde få fogas tiU
protokollet som bilaga 2 och 3.
Polisens
insatser åren 1965 1971 framgår av en sammanställning över anmälningar, antal
hörda personer och antal polismän, som varit sysselsatta med narkotikaärenden m.
m., som torde få fogas tiU protokollet som bilaga 4. Den nu skisserade utveckhngen
av narkotikamissbruket stöds också av den statistik över antalet domar
fördelade pä oHka domstolar och olika missbruksmedel som torde fä fogas tUl
protokollet som bilaga 5. Av domarnas fördehiing på olika domstolar framgår
sålunda att den största ökningen av antalet domar åren 1968 och 1969 faller pä
andra domstolar än rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö men också att
nästan hela minskningen i antalet narkotikadomar är 1970 faller pä domstolarna
utanför de tre storstäderna.
Inom
kriminalvärden bedömdes den 1 april 1971 av dä totalt 4 695 intagna vid fängvärdsanstalterna
1 084 vara narkotikamissbrukare. Den 1 april 1968 var antalet missbrukare 995
av sammanlagt 4 969 intagna. Det innebär alltså en ökning av den relativa
andelen narkotikamissbrukare bland fängvårdskUentelet frän 20 till 23 %.
Antalet missbrukare inom frivärden ökade från 1 612 (7 % av hela antalet
övervakningsfall) den 1 april 1968 tiU 2 584(11 %) den 1 april 1971.
Narkotikamissbruket i skolorna ökade t. o. m. januari
1969. Att döma av gjorda undersökningar minskade efter hand antalet nyupptäckta
faU. Emellertid tyder vissa preliminära resultat frän skolöverstyrelsens
enkätundersökning våren 1971 pä att missbruket av beroendeframkallan-
Prop. 1972:67 19
de medel ökat nägot och trängt djupare ned i
åldersklasserna.
Underhandsrapporter
från militärpsykoiogiska institutet (MPl) beträffande dess senaste, ännu ej slutredovisade
undersökningar, visar samma tendens som övriga undersökningar, nämligen att
cannabis är det helt dominerande missbruksmedlet, att missbruket av centralstimulerande
medel minskat påtagligt i ifrågavarande åldersgrupper sedan är 1968 och att ett
antal faU av heroinmissbruk nu förekommer, Thinnersniffning visar en oroande
kraftig ökning. Missbruket främst av cannabis synes ha trängt ner i yngre äldersgmpper
än tidigare.
Som
framgår av vad jag anfört har de gångna årens insatser lett till vissa
framgångar. SärskUt glädjande är att ungdomen tycks ha börjat undvika de centralstimulerande
medlen, som är 1968 och 1969 nådde sin största utbredning. Jag bedömer det som
sannolikt att upplysningskampanjen är 1969 här haft stor betydelse vid sidan av
poHsens och tullens åtgärder. Läget är emellertid alltjämt oroande. Det är uppenbart
att fortsatt kamp mot missbruket är nödvändig och att den måste föras pä mänga oUka
fronter. Narkotikafrågan är svår och komplicerad. Det är därför inte lätt att
snabbt åstadkomma radikala förbättringar. Man ställs hela tiden inför besväriiga
awägningsproblem, där det gäller att väga nyttan av en viss åtgärd mot skadliga
följdverkningar som samma åtgärd kan medföra. Det krävs tålamod och ihärdigt
arbete i kampen mot missbruket.
Även om läget aUtjämt är allvarligt finns det skäl att
varna för svartmålning och överdrifter. Det görs ibland gällande i debatten att
antalet grava missbrukare, som narkomanvärdskommittén enligt sina
uppskattningar för hela landet beräknade till 10 000 i slutet av år 1968,
skulle fördubblas var trettionde månad. Dess bättre är det inte så illa. Det
föreligger inga seriösa uppgifter till stöd för sådana antaganden. Vid
rådgivningsbyrån i Stockholm för värd av läkemedelsmissbrukare uppskattas
antalet missbrukare i åldersgrupperna över 20 år i storstockholmsomrädet till
omkring 6 000.
Denna siffra är visserligen hög men den tyder inte på
någon dramatisk ökning av missbrukamas antal sedan är 1968. Däremot visar vissa
uppgifter ur MPl:s undersökningar att nyrekryteringen av grava missbrukare nägot
ökat medan ä andra sidan nyfikenhetsmissbruket avtagit.
Enligt min uppfattning bör kampen föras vidare efter de riktUnjer
som drogs upp är 1968 och som riksdagen dä enhälligt ställde sig bakom. Det är
min förhoppning att även i fortsättningen enighet över partigränserna skall
kunna vinnas om de åtgärder som behöver och kan genomföras.
ÅtskUligt
har gjorts för att hälla tillbaka och i största möjliga utsträckning minska
missbruket av narkotika. De ansträngningar vi gör i värt land är betydande vid
en jämförelse med andra länder som har liknande problem. Mycket återstår
emellertid att uträtta. Detta gäUer kanske främst vårdområdet. Resurserna för
förebyggande och uppsökande verksamhet och för eftervård är ännu
otillräckliga. Jag avser att återkomma till vårdfrägoma i avsnitt 4,5.
Prop. 1972:67 20
4.2 Samordningen av åtgärderna
Regeringens samarbetsorgan för bekämpande av
narkotikamissbruk (SBN) har som sin viktigaste uppgift att samordna
myndigheternas åtgärder i kampen mot narkotikamissbraket. Den närmare
utformningen av åtgärderna vilar dock främst pä de myndigheter som är
representerade i SBN nämligen RÄ, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, generaltullstyrelsen, universitetskanslersämbetet och
skolöverstyrelsen. 1 SBN sitter dessutom representanter för Svenska
kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet, som i sin tur företräder
kommunerna och landstingen, vilka har huvudansvaret för värden av missbrukarna.
En särskilt betydelsefull roll spelar i detta sammanhang
socialstyrelsen. Narkomanvårdskommittén ansåg det sålunda naturligt att
socialstyrelsen inom landet får utöva den centrala ledningen i arbetet mot
missbruk av narkotika och andra droger i fråga om bl. a. planering av värden,
insamlande och bearbetning av fakta om missbrukets utbredning,
behandlingsformer och värdresultat samt information.
Socialstyrelsens anslag för hälsovärdsupplysning har
successivt ökat i innevarande års statsverksproposition (prop. 1972:1 bil. 7 s.92)
föreslås en ökning av anslaget med 800 000 kr. - bl. a. för att bereda
styrelsen utrymme för ökad upplysningsverksamhet i narkotikafrägan.
Socialstyrelsens byrä för nykterhetsvård och narkomanvård
har sedan år 1969 en särskild sektion för narkotikafrågor. Denna sektion består
av en avdelningsdirektör, en byrådirektör och en kansliskrivare. Dessutom finns
tillfällig arbetskraft med uppgift att svara för vägledande information till
sjukvårdshuvudmännen. Till sektionen är vidare knutna två specialföredragande,
varav en tillfälligt med särskilda uppgifter inom narkotikaforskningens område.
Jag
förordar nu efter samråd med chefen för socialdepartementet att socialstyrelsen
får ökade resurser för att fuUgöra sina insatser på narkotikaomrädet. Bl. a.
bör styrelsens byrå för nykterhetsvård och narkomanvård förstärkas med tvä
handläggande tjänstemän samt viss biträdespersonal m. m.
Jag anser vidare att socialstyrelsen tillfäUigt bör få
möjligheter att intensifiera den samordnade information som från centralt häll
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och rikspolisstyrelsen behövs för att
aktivera det lokala samarbetet mellan barnavårdsnämnd, skola och polis. Som
framgår av vad jag förut anfört i avsnitt 2.6 finns i dag samarbetsorgan i enhghet
med 1970 års cirkulär i omkring en tredjedel av landets kommuner. Även om man
kan förutsätta att de största kommunerna och de flesta andra kommuner som haft
problem med narkotika nu har sådana samarbetsorgan kan förhållandena inte anses
tillfredsställande. Förekomsten av samarbetsorgan ger möjligheter bl. a. till
effektivare planering och bättre utnyttjande av personella och ekonomiska
resurser. En ökad information behövs om vikten av samarbetet. Socialstyrelsen
har ansett att informationen bör ske bl. a. i form av regionala konferenser
under medverkan av styrelsen, skolöverstyrelsen och rikspolisstyrelsen.
Dessutom har socialstyrelsen för
Prop. 1972:67 21
avsikt att utvärdera erfarenheterna av konferenserna samt
att ge ut vissa trycksaker och AV-material.
Kostnaderna för de förstärkningar av socialstyrelsens
resurser jag här har föreslagit uppgår till omkring 350 000 kr. och kan
bestridas frän femte huvudtitelns förslagsanslag Socialstyrelsen.
4.3 Frekvensundersökningarna
Kännedom om narkotikamissbrukets omfattning är en
förutsättning för en god planering av insatserna. I olika sammanhang har
undersökningar gjorts om missbrukets utbredning, huvudsakligen bland ungdom.
Uppgifter som kommit fram härigenom har spelat viss roll för bl. a. avvägning
av vårdinsatserna. Särskilt har de undersökningar som MPl under senare är gjort
om inskrivningsskyldigas narkotikamissbruk bidragit till bättre kännedom om
missbrukets omfattning och art. Några undersökningar om bl. a. skolungdomens narkotikavanor
har också haft betydelse.
De olika undersökningar som hittUls gjorts har i stort
sett utförts oberoende av varandra utan närmare samordning. Bortsett från dem
som ärligen har gjorts genom MPl har undersökningama utförts punktvis och inte återkommit
regelbundet. För att möjliggöra samlade insatser mot narkotikamissbruket och en
riktig avvägning av hur resurserna skall fördelas behövs uppgifter som såvitt
möjligt ger en totalbild av missbrukets utbredning, både geografiskt och
demografiskt. Detta förutsätter att undersökningarna planeras samordnat och
utförs så att deras resultat kan ställas samman och ge en samlad analys av
missbrukssituationen i landet. Eftersom uppgifter om missbruket, t. ex. i fråga
om frekvens och typ, kan bli inaktuella snabbt den hittUlsvarande
utvecklingen visar hur hastigt missbruk etableras, utbreds och förändras - är
det angeläget att uppgifter samlas i den utsträckning som behövs för att läget
fortlöpande skall kunna följas.
Flera myndigheter har utarbetat planer för nya eller
fortsatta frekvensundersökningar om narkotikamissbruket, nämligen
kriminal-värdsstyrelsen, MPl, socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet och
skolöverstyrelsen.
MPl:s undersökningar avser alla inskrivningsskyldiga.
Eftersom dessa undersökningar således gäller praktiskt taget alla män i 18-ärsåldern
och har utförts under flera år i rad, har de ett särskilt värde för bedömningen
av det aktuella narkotikamissbruket och dess utveckling. Institutets undersökningar
bör enligt min mening fortsätta. Kostnaden för dem, vilken har beräknats till
100 000 kr. per år, torde få betalas av medel som under fjärde huvudtiteln står
till förfogande för institutets verksamhet. För socialstyrelsens del finner jag
en fortsättning av pågående studium av icke-medicinskt bruk av narkotika inom
Malmöhus län särskilt angelägen. Dessutom bör styrelsen göra närmare
undersökningar i anslutning till den uppsökande verksamheten i en
storstadsregion. Vidare anser jag det betydelsefullt att skolöverstyrelsen
företar frekvensstudier av missbruket
Prop. 1972:67 22
bland skolungdom och att universitetskanslersämbetet gör
motsvarande undersökningar beträffande studerande vid högskolor och
universitet.
Ifrågavarande
undersökningar bör genomföras i samarbete mellan de berörda myndigheterna och
med socialstyrelsen som samordnande myndighet.
Socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet kan börja sina undersökningar
redan under våren 1972. Jag beräknar medelsbehovet för dessa undersökningar tUl
300 000 kr. t. o, m, juni 1973 och har vid samråd med chefen för
socialdepartementet inhämtat att detta belopp kan ställas till myndigheternas
förfogande frän femte huvudtitelns reservationsanslag Försöksverksamhet m. m.
4.4 Informationsfrågorna
1 det handlingsprogram mot narkotikamissbruket som
regeringen antog i december 1968 utgör samhällets information till rtiedborgarna
en viktig del. Personalen i de statliga och kommunala myndigheter som i
stigande omfattning varit verksamma i kampen mot narkotikamissbruket har ett
behov av ständigt vidgade kunskaper om missbruksproblemens karaktär, orsaker
och utbredning. Det är en viktig förebyggande åtgärd mot missbruk av detta slag
att allmänheten i synnerhet ungdomen - får upplysning om de faror för individ
och samhälle som är förknippade med missbruk av narkotika. Denna
upplysningsverksamhet har ocksä inriktats pä att sätta in missbruksproblemen i
deras sociala sammanhang, och vidga medvetenheten om att människors sociala
svårigheter måste mötas med öppenhet och vilja till solidaritet.
Narkotikainformationen
har bedrivits dels av statliga och kommunala organ, dels i samverkan mellan
samhället och folkrörelser och ungdomsorganisationer. Den nödvändiga
samordningen mellan ohka informationsinsatser har ombesörjts av SBN i samråd
med företrädare för berörda statliga organ, Svenska landstingsförbundet och
Svenska kommunförbundet.
Genom
samarbetet med folkrörelser och ungdomsorganisationer har informationen fått en
nära anknytning till det mångåriga upplysningsarbetet inom folkrörelserna
rörande nykterhetsfrågor och andra samhällsfrågor.
Under år
1969 ställde Kungl. Maj:t 918 000 kr, ur allmänna arvsfonden till förfogande
för 34 ungdomsorganisationer för upplysningsverksamhet bland ungdom om
narkotika. Samtidigt beviljades (prop, 1969:105, SU 1969:75, rskr 1969:173) 1 mUj,
kr, till upplysningsverksamhet. Av detta belopp ställde Kung, Maj:t sammanlagt
595 000 kr, till förfogande för 15 bildningsförbund och
nykterhetsorganisationerna för motsvarande verksamhet.
Erfarenheterna av denna informationsverksamhet är goda.
Allmänhetens kännedom om narkotikaproblemens karaktär, orsaker och omfattning
har pä senare är ökat väsentligt. Folkrörelsernas engagemang i
Prop. 1972:67 23
dessa frågor och deras samverkan med samhället torde
härvid ha varit av utomordentlig betydelse.
Vid en aUmän förstärkning av samhällets åtgärder mot
missbruk av narkotika är det därför enUgt min mening av stor betydelse att
folkrörelser och ungdomsorganisationer ges resurser att även i fortsättningen
göra insatser på detta viktiga område. Härigenom kan även framdeles informationen
pä detta område anknytas tUl föreningsHvets verksamhet inom andra områden, t.
ex. nykterhetsfrägor, social information m. m.
Narkotikamissbruket
är ett bland flera problem med social bakgrand. Motsvarande problem erbjuder
sålunda missbruket av mellanöl och rusdrycker samt sniffandet av thinner och
liknande preparat. Den kommande informationen bör anpassas med hänsyn härtill.
Den bör särskilt inriktas på ungdomen.
Riktlinjerna för stödet till organisationemas
upplysningsverksamhet har dragits upp av chefen för finansdepartementet i prop.
(1972:61) med förslag till lag om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961:159)
m, m.
Vid bifall till de förslag som läggs fram i nämnda proposition
ställs under en tvåårsperiod 5 milj, kr, tUI förfogande för ett
upplysningsarbete rörande alkohol- och narkotikaproblemen förankrat i den
verksamhet som bedrivs av folkrörelser och ungdomsorganisationer. Ansvaret för
denna verksamhet anförtros statens ungdomsråd och verksamheten skaU liksom
hittills bedrivas i nära samverkan mellan statliga och kommunala organ och det
fria föreningsHvet.
4.5 Vårdfrågorna
De av riksdagen år 1968 antagna riktlinjerna för
bekämpande av narkotikamissbruket innebär att värden av narkotikamissbrukare
skall ordnas inom ramen för befinthg socialvård och sjukvård. 1 vårdorganisationen
skall ingå uppsökande verksamhet, öppen och sluten värd samt fortsatt
behandling och eftervård.
Riksdagen slog ocksä fast att vården av narkotikamissbrukare
är en uppgift för landstingen och de landstingsfria kommunerna och att denna
uppgift måste lösas i intim samverkan med kommunemas uppsökande socialvård. För
att underlätta utbyggnaden av vårdinsatserna har särskilda statsbidrag införts.
Sålunda utgår anordningsbidrag och driftbidrag tUl behandlingshem och
inackorderingshem för narkotikamissbrukare. Bidrag ges ocksä till driften av
värdcentraler för unga narkotikamissbrukare. När narkotikamissbrukare får vård
vid alkoholpolikhniker och inackorderingshem, utgår statsbidrag enligt samma
regler som gäller vid vård av alkoholmissbrukare. TUl organisationer för stöd
och hjälp ät läkemedelsmissbrukare samt för viss konvalescentvärd för
narkotikamissbrukare utgår bidrag frän bl. a. anslaget Bidrag tUl Länkrörelsen m.
m., med för innevarande budgetär 800 000 kr.
Uppsökande verksamhet med särskild inriktning på
narkotikamissbrukare finns nu eller planeras i ett antal kommuner och
landsting, I de större städema finns bl. a. en verksamhet som är helt inriktad
pä och
Prop.
1972.67 24
uppbyggd för kontakt med narkotikamissbrukare. En
väsentlig del av den öppna vården ges vid de omkring 200 psykiatriska
mottagningar som finns i hela landet. Dessutom finns omkring 15 öppna
mottagningar som är speciellt avsedda för narkotikamissbrukare. Några av dessa
har jour-verksamhet och korttidsplatser. Vård av halvöppen karaktär bedrivs vid
inackorderingshem. Dessa hem utgör en skyddad bostads- och fritidsmiljö för
både yngre och äldre narkotikamissbrukare. En föratsättning för att dessa hem
skall fungera är att de som bor där har arbete eller studier utanför hemmet.
Behandlingshem är en vårdform av mer sluten karaktär. Sädana hem används även
för eftervård, F. n, finns det sammanlagt ett hundratal platser på behandlings-
och inackorderingshem. Statsbidrag har emellertid funnits tillgängliga för
anordnande av ett väsentligt större antal platser. Dessa hem är dock inte
avsedda för missbrukare som befinner sig i ett akut missbruksskede.
Sluten vård av narkotikamissbrukare som alltså kan föregå
vård på behandlingshem ges i allmänhet på psykiatriska kliniker, 1 viss utsträckning
sker sluten vård ocksä på specialavdelningar vid psykiatriska sjukhus och på toxikomanavdelningar.
Platsantalet på sådana avdelningar är omkring 470 i hela landet. Unga narkotikamissbrakare
vårdas också vid ungdomsvårdsskolor, barn- och ungdomshem samt bam- och ungdomspsykiatriska
kliniker.
Vårdmöjligheterna för narkotikamissbrukare har byggts ut
under de senaste åren. Antalet värdenheter är dock tämligen begränsat och det
torde också finnas ett behov av nya värdformer som kan vara alternativ till dem
som nu bjuds.
Värden av narkotikamissbrukare erbjuder flera svåra
problem. Missbruk av narkotika och andra beroendeframkaUande medel kan
betraktas som i första hand ett socialt och socialpsykologiskt problem utlöst
av att individens samspel med övriga människor och företeelser i vederbörandes
vanliga miljö inte längre fungerar tillfredsställande. De som är missbrukare
kan sägas ha detta bristande samspel gemensamt men gruppen ä i övrigt
inte enhetlig. Behov, intresseinriktning och personHghetsdrag varierar. Med
hänsyn till detta är det angeläget att behandHngsmöjlighetema är mångsidiga.
De behandlingsformer som efterfrågas och som kan erbjudas
narkotikamissbrukare spänner över ett brett register. Det kan vara fråga om rådgivning,
poliklinisk och klinisk vård, sociala hjälp- och stödåtgärder avseende t. ex.
personligt stöd i krissituationer, hjälp till bostad, utbildning, arbete eller
fritidsaktiviteter.
Behandlingsarbetet får inte enbart gälla åtgärder som
avser att avhjälpa symptomet och att temporärt förändra klientens materiella
förhållanden. Den vårdbehövande måste också få delta i vårdens planering, pröva
egna resurser, träna förmåga att ta ansvar och fungera i ett socialt sammanhang
där kraven är någorlunda i paritet med hans förutsättningar.
Värden bör i första hand bygga pä frivillighet. Ätskilliga
narkotikamissbrukare efterfrågar eller tar emellertid inte frivilligt emot
behandling. Det måste finnas vissa legala möjHgheter att få sädana
Prop. 1972:67 25
missbrukare under värd även mot deras vilja. När det
gäller personer, som inte fyllt 20 år, kan barnavårdslagen tillämpas och de
unga beredas vård vid bl. a. ungdomsvårdsskolor. Missbrukare kan under vissa
förutsättningar tas om hand på sjukhus med stöd av lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Lagen ändrades år 1969 ( prop.
1969:111, 2LU 1969:59, rskr 1969:274) i syfte att klargöra att den skall kunna
utnyttjas för vård även av narkotikamissbrukare bäde i ett akut
behandlingsskede och för att bereda vederbörande eftervård. I samband med
lagändringen uttalades bl. a. att utskrivning pä försök bör kunna användas som
ett led i rehabiliteringen av narkotikamissbrukare. De möjligheter till
tvångsåtgärder som lagen öppnar torde emellertid användas mycket sparsamt. En
bidragande orsak torde bl. a. vara att många läkare är tveksamma till värdet av
vård som anordnas mot patientens vilja.
Frågan om utvidgning av möjligheterna att bereda
narkotikamissbrukare vård mot deras vilja har allt oftare tagits upp i
debatten under senare tid. Kravet på ökat inslag av tvångsåtgärder har kommit
bl. a. från anhöriga till narkotikamissbrukare. Det är lätt att förstå att
dessa i sin känsla av förtvivlan och vanmakt ibland kräver åtgärder som
åtminstone tUlfälligt kan ge både missbrukarna och dem själva ett andrum.
Jag tror för min del inte att man kan lösa
missbruksproblemen i samhället genom en radikal omläggning av principerna för
vården. Användningen av tvång i stor skala är knappast någon effektiv metod att
lösa vårdproblem med psyko-social bakgrund. Grundlinjen i vården måste vara
frivillighet. Tillgängliga erfarenheter framför allt frän tillämpningen av barnavärd.slagen,
synes emellertid visa att det kan finnas skäl att i ökad utsträckning använda
de möjligheter att ingripa med tvång mot narkotikamissbrukare som den nuvarande
lagstiftningen ger. Det kan föreligga situationer där ingripande på ett
relativt tidigt stadium med stöd av barnavårdslagen är det enda alternativet
till ett fortsatt missbruk och kriminalitet som förr eller senare måste leda
till ingripande av polis och åklagare och sluta med långvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården.
Narkotikamissbruket uppvisar både som socialt problem och
som individuellt behandlingsproblem betydande likheter och samband med andra
problem såsom alkoholmissbruk, kriminalitet och psykosociala störningar.
Bakgrund och brister i den sociala miljön är mestadels desamma för grapper som
uppvisar olika symptom på sociala störningar. Vid en analys av problemens
orsaker, föriopp och yttringar synes det därför vara föga meningsfullt att
särbehandla olika symptom. Motsvarande gäller också beträffande delfrågan om
avvägningen mellan frivillighet och tvång i behandlingsarbetet. Inom
socialutredningen (S 1969:29) pägär f, n, ett brett upplagt utredningsarbete i
dessa frågor. Utredningen kommer under innevarande är att i ett
principbetänkande redovisa sin syn på mål och medel i socialvärden samt ange
principerna för de organisatoriska frågornas lösning. I principbetänkandet
kommer en rad komplicerade frågor som även rör behandlingen av
narkotikamissbruket att övervägas.
Prop.
1972:67 26
"Kriminalvärdsberedningen (Ju 1972:57) har
tillkallats i syfte att skapa möjligheter till ett samlat grepp om de aktueUa kriminalvärdsfrågorna.
Beredningen skall bl. a, pröva nya vägar när det gäller att ge lagöverträdare
bättre möjUgheter att anpassa sig till samhällsHvet. 1 beredningens direktiv
hänvisas tUl bl. a. att narkomanvårdskommittén i sitt slutbetänkande (SOU
1969:52) föreslagit bl. a. inrättande av särskUda värdenheter inom
kriminalvärden för omhändertagande av drogmissbrukare som har begått brott.
Beredningen bör enligt direktiven redovisa resultatet av sitt arbete under
första halvåret 1972.
Utredningsförslagen bör kunna ge ett vidare underlag för
att bedöma förutsättningarna för förbättrad värd av narkotikamissbrukare.
1 avvaktan härpå finner jag det angeläget att vidga
möjligheterna tiU försöksverksamhet med olika former av vård för
narkotikamissbrukare. Bäde bland kommuner och inom olika ideella organisationer
har tagits en rad initiativ för att bereda bl. a. narkotikamissbrukare vård under
former som delvis skiljer sig från den traditionella institutionsvården. 1971
års riksdag (SoU 1971:5, rskr 1971:83) har ocksä uttalat sig för att ohka
frivilliga insatser på bl. a. narkotikaomrädet bör kunna komma i fråga för
samhällets stöd inte minst dä de tar sig uttryck i experiment med nya
behandlingsformer. Mot bakgrund härav förordar jag efter samråd med chefen
för socialdepartementet att ett belopp av högst 300 000 kr. från femte
huvudtitelns reservationsanslag Försöksverksamhet ställs till socialstyrelsens
förfogande för stöd av olika försök med nya vård- och behandHngsformer för
narkotikamissbrukare. Frågan om denna medelsanvisning torde få anmälas för Kungl.
Maj:t i ett senare sammanhang. Som ett inslag i försöksverksamheten bör socialstyrelsen
ges tillfäUe att efter samråd med socialutredningen pä försök använda
tillgängliga utrymmen på ungdomsvårdsskolorna för frivillig vård av i första
hand narkotikamissbrukande ungdomar. Den nuvarande organisationen torde ge
utrymme för att ett begränsat antal elever kan tas emot för sådan vård pä några
ungdomsvårdsskolor. Kostnaderna för sådan frivillig värd bör bestridas med
medel som finns anvisade för driften av ungdomsvårdsskolorna,
I detta sammanhang bör ocksä anmälas att Stockholms kommun
uttryckt intresse att för värden av narkotikamissbrukare få disponera vissa
anläggningar inom nykterhetsvärds- och ungdomsvärdsskolesektom, bl, a.
Morängens yrkesskola.
4.6 Kriminalpolitiska åtgärder
4.6.1 Narkotikastrafflagen och varusmugglingslagen
Narkotikastrafflagen ändrades så sent som är 1969. Dä
höjdes straffen avsevärt. Det högsta straffet för grovt narkotikabrott
bestämdes till fängelse i sex år.
Det finns knappast något behov av att nu, endast tre är
senare, överväga en allmän skärpning av straffen. Av skäl, som jag strax skall
Prop. 1972:67 27
redovisa, vill jag emellertid ta upp frågan om en
lagändring av begränsad räckvidd. Jag har i denna del samrätt med cheferna för justitie-,
social-och finansdepartementen.
Narkotikahanteringen är i hög grad internationaHserad. Den
organiserade handeln med narkotika inriktas systematiskt pä länder där en
marknad finns eller lätt kan arbetas upp, där vinstutsikterna är stora och där
riskerna med verksamheten bedöms som förhållandevis mättliga. Mot den
bakgrunden har nyligen genomförts eller planeras i flera länder i Norden och i
Västeuropa höjningar av straffen för grova narkotikabrott. 1 Finland har maximistraffet
för sädana brott med verkan fr. o. m. den 1 februari i år höjts till tukthus i
tio är. 1 Norge har lagts fram en proposition med förslag om höjning av
maximistraffet till fängelse i tio är. Fr. o. m. den 10 aprU 1972 bhr i Förbundsrepubhken
Tyskland straffmaximum frihetsstraff i tio är. 1 England är maximistraffet f. n.
fängelse i tio är. Enligt en lag, som träder i kraft inom kort, höjs
maximistraffet till fängelse i fjorton år. Straffmaximum i Frankrike har nyUgen
höjts till fängelse i tjugo är. I Schweiz, där det högsta straffet nu är
fängelse i fem är, finns ett förslag att höja straffmaximum till fängelse i
tjugo år.
Straffhotet och den kriminalpolitiska behandlingen i
övrigt av personer som gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott är en
faktor bland flera av betydelse i kampen mot den intemationeUa narkotikatrafik
som är inriktad på vårt land. Då vi senast ändrade vår narkotikalagstiftning
skedde det efter kontakter med de övriga nordiska länderna, och hänsyn togs tUl
förhållandena bäde i grannländerna och på andra håll. Skälen för att undvika
stora skillnader i fråga om den straffrättsliga värderingen av narkotikabrott
mellan Sverige och andra länder i vär närhet, gentemot vilka vi har öppna
gränser, är inte mindre starka nu än de var är 1969. Enligt min mening bör det
med hänsyn till den utveckling som ägt rum utanför våra gränser övervägas att
höja maximistraffet för grova narkotikabrott sä att svensk lagstiftning kommer
i paritet med finsk, norsk och västtysk lagstiftning. Enligt vad jag har
inhämtat är det inte uteslutet att även den danska lagstiftningen kommer att
ändras i samma riktning. 1 Danmark är straffmaximum liksom hos oss f. n.
fängelse i sex är.
Man får naturligtvis samtidigt se till att straffskalan
för grovt narkotikabrott inte blir så vid att maximistraffet ter sig orimligt
högt i jämförelse med straffen för andra frän kriminalpoHtisk synpunkt
likvärdiga brott i värt rättssystem. Enligt min uppfattning bUr detta
emellertid inte fallet om man bestämmer sig för en höjning av maximistraffet
till fängelse i tio är. Lika stränga eller strängare straff förekommer för
flera brott, som är jämförbara med grova narkotikabrott, t, ex, spridande av gjft
eller smitta, mordbrand och allmänfarUg ödeläggelse. För samtliga dessa
gärningar är det högsta straffet fängelse i tio är eller på livstid, när
brottet är grovt.
RÅ, rikspolischefen och chefen för kriminalvårdsstyrelsen
har samtliga vid överläggningar med företrädare för justitie- och
socialdepartementen
Prop. 1972:67 28
tillstyrkt den av mig här diskuterade höjningen av
maximistraffet för grovt narkotikabrott till fängelse i tio år. Jag föreslår
att narkotikastrafflagen ändras i överensstämmelse härmed.
Jag har redan sagt att jag inte ser något behov av en
allmän höjning av straffsatserna för narkotikabrott av olika grader. Inte
heller finner jag det önskvärt med en generell skärpning av domstolarnas
praxis. Den lagändring som jag nu har föreslagit är avsedd att få effekt endast
beträffande den farligaste brottsligheten inom den kategori av förbrytelser som
lagtekniskt hör hemma under rubriken grovt narkotikabrott.
Av detta följer också att jag inte heller vill kombinera
en höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott med en höjning också av
det lägsta straffet för sådant brott. Minimistraffet bör även i fortsättningen
vara fängelse i ett år.
Varusmugglingslagen bör ändras på motsvarande sätt som
narkotikastrafflagen. Minimistraffet för grov varusmuggling, som avser
narkotika, bör alltså oförändrat vara fängelse i ett är och maximistraffet bör
bestämmas till fängelse i tio är,
4.6.2 Verkställighet av ådömd påföljd
Pä senare tid har uppmärksammats vissa fall då personer
som dömts till långvariga frihetsstraff under pågående verkställighet av
påföljden avvikit i samband med permission från anstalt där de varit intagna
eller också rymt frän anstalten. Det har därvid inte sällan varit fråga om
personer som saknat anknytning till Sverige. Många av dem har gjort sig
skyldiga till grova narkotikabrott av yrkesmässig karaktär eller annan
organiserad brottslighet och det finns anledning anta att de genast begagnar
sin frihet till fortsatt brottsUghet av samma slag som tidigare. Ibland har ocksä
förekommit att personer som dömts för grova narkotikabrott och som saknar
hemvist i landet frigetts villkorligt redan efter det att halva strafftiden
avtjänats.
Dessa förhållanden aktualiserar frågan om en mer
restriktiv tillämpning av bl. a, reglerna om permissioner och placering i öppen
anstalt i sädana fall då det är fråga om brottslighet av särskilt allvarlig och
samhällsfariig karaktär. Eftersom frågan har särskild betydelse för bekämpandet
av den grova narkotikabrottsligheten här i landet, anser jag det lämpligt att
den tas upp i nu förevarande sammanhang.
Vid frågans beredning har överläggningar hållits med
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen.
För att
belysa tillämpningen av gällande regler om placering på öppen anstalt,
permission och villkorlig frigivning såvitt avser dem som dömts för grövre
brott har en arbetsgrupp bestående av representanter för justitiedepartementet,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen gjort vissa
statistiska undersökningar. Undersökningarna har omfattat det klientel som
under tiden den 1 april 1969 - den 30 juni 197 1 dömts till fängelse i minst
tvä är eller till internering med en minsta
Prop.
1972:67 29
tid av tvä är eller mera. De personer som dömts för grovt
narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling, enbart eller i förening med andra
brott, har därvid redovisats i en särskUd grupp. Eftersom undersökningarna omfattat
endast påföljdstider frän två år och uppåt samt straffminimum vid de angivna
typerna av narkotikabrott är fängelse i ett är, har utanför undersökningarna
fallit de personer som dömts för grovt narkotikabrott till mindre än tvä års
fängelse eller till internering med en minsta tid av mindre än tvä är. Den
undersökta gruppen utgör en klart mindre del av det totala antalet personer som
under den aktueUa tiden dömts för grova narkotikabrott.
I fråga om undersökningsresultatet hänvisas i första hand
till bilaga 1. Här skall endast framhållas några väsentliga förhållanden.
Drygt en tredjedel av det undersökta klientelet har dömts
för grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling, enbart eller i förening
med andra brott. Av dessa narkotikabrottslingar saknade nästan en tredjedel
hemvist i Sverige. Endast undantagsvis var i de sistnämnda fallen de grova
narkotikabrotten kombinerade med andra slag av brott. Bland de personer som
dömts för enbart andra brott var inslaget av personer utan hemvist i Sverige
mindre än en tiondel.
Det stora flertalet av de personer som ingått i
undersökningarna har fått permissioner enligt gängse praxis. Även det kUentel
som dömts för grova narkotikabrott och som saknade hemvist i Sverige har i
betydande utsträckning beviljats permissioner. I regel har dock permissionerna
i dessa fall medgetts i ett något senare skede av verkställigheten än för andra
intagna.
Av de grova narkotikabrottslingar som beviljats permission
har inte mindre än en tredjedel avvikit i samband med permission. Motsvarande
andel bland dem som dömts för enbart andra brott var en femtedel.
Överflyttning från sluten till öppen anstalt har
förekommit i ganska stor omfattning bland det undersökta klientelet. Detta
gäller även dem som dömts för grova narkotikabrott och som saknade hemvist i
Sverige. 1 dessa fall har dock tillämpningen varit nägot mer restriktiv än för
övriga.
Ett jämförelsevis stort antal har beviljats villkorlig frigivning
redan efter halva strafftiden. Detta gäller i viss omfattning även dem som
dömts för grova narkotikabrott. En viss restriktivitet har iakttagits i fråga
om de narkotikabrottslingar som saknade hemvist i Sverige, men även bland dessa
har s. k. hälftenfrigivning förekommit i några fall.
Sammanfattningsvis kan konstateras att personer som dömts
till långvariga frihetsberövanden inte sällan missbrukat förmånen av
permissioner eller placering i öppen anstalt genom att avvika och på så sätt
undandra sig fortsatt verkställighet av påföljden. Det rör sig här ofta om
personer som i vinningssyfte gjort sig skyldiga till omfattande, grova narkotikabrott.
En del av dessa brottslingar saknar hemvist i Sverige. De senare har så
småningom gripits i utlandet i samband med fortsatt brottslighet, eller ocksä
inte alls anträffats trots efterlysning. De relativt nyligen införda reglerna
om villkorlig frigivning redan efter halva strafftiden har i icke
ringa omfattning tillämpats även beträffande
Prop. 1972:67 30
personer inom nu ifrågavarande kategori.
Undersökningsresultaten
ger, sedda i ett vidare kriminalpoUtiskt sammanhang, anledning till följande
överväganden.
Gällande
regler erbjuder förhållandevis vida möjligheter till vård i öppen anstalt,
permissioner och villkoriig frigivning även för personer som undergår längre
tids fängelsestraff. Sålunda kan allt efter omständigheterna en stor del av
påföljden komma att avtjänas i öppen anstalt. Permissionsinstitutet har
utvecklats till ett tämligen normalt inslag i anstaltsvården. Detsamma gäller
villkorlig frigivning efter halva eller högst tvä tredjedelar av strafftiden.
Att en intagen behöver avtjäna hela eller så gott som hela straffet är
undantag.
Det är av
stor betydelse för de intagnas anpassning till normalt samhällsHv efter frigivningen
att möjligheterna tUl differentiering och uppmjukning av verkställigheten finns
och tillvaratas. Ökade insatser krävs för att förbättra förutsättningarna att
utnyttja dessa möjUgheter pä ett meningsfullt sätt.
Klart är
emellertid att permissioner och överföring frän sluten till öppen anstalt bör
komma till användning endast i fall dä det finns utsikter att det primära
syftet med åtgärderna, dvs. den dömdes resociaUsering, kan förverkligas. Sä
torde vara förhällandet beträffande den ojämförligt största delen av de
intagna. Men pä våra fångvärdsanstal-ter finns ett begränsat antal personer som
har begått grova brott och som måste antagas utnyttja förmåner av detta slag
för att avvika och snarast möjligt fortsätta med lönande brottslig verksamhet.
För dem kan reglerna om permissioner och vård i öppen anstalt inte rimligen tillämpas
lika liberalt som för övriga intagna.
De skäl
som alltså i vissa fall talar för en restriktivare tillämpning av reglema om
permission och placering på öppen anstalt synes även böra beaktas vid
tillämpningen av bestämmelserna om villkorlig frigivning, framför allt dä
reglerna om frigivning efter halva strafftiden. Risken för fortsatt brottslig'
verksamhet är uppenbarligen särskilt stor bland dem som tidigare ägnat sig åt
en organiserad och inkomstbringande grov brottslighet. Detta bör särskilt
beaktas vid bedömningen av förutsättningarna för resocialiseringen. S. k, hälftenfrigivning
torde därför endast i undantagsfall vara motiverad beträffande dem.
De här
diskuterade kriminalpolitiska frågorna har fått ökad aktuahtet främst genom att
nya former av grov brottslighet under senare är har vunnit insteg här i landet.
Utmärkande för denna kriminalitet är att den i mänga fall bedrivs yrkesmässigt
och utgör led i en organiserad verksamhet, att den ofta begås av personer som
saknar annan anknytning till Sverige än som följer av att de begär brott här
och att brottsligheten även i övrigt är av mer eller mindre internationell
karaktär. Den grova illegala narkotikahanteringen, som i stor skala förser den
svenska marknaden med narkotika, intar en framträdande plats i det
sammanhanget. Hit hör också internationella bedragarligor som för kortare eller
längre tid förlägger sin verksamhet till Sverige.
De som är djupast involverade i den typ av kriminalitet
som jag här
Prop.
1972:67 31
syftar på tillhör en grupp av brottslingar som i mänga
avseenden skiljer sig från majoriteten av dem som vi återfinner pä våra fängvärdsanstalter.
Det är personer som i planeringen av sin brottsHga verksamhet noga kalkylerar
med såväl riskerna för upptäckt som möjhghetema att genom avvikande undandra
sig verkställigheten av det frihetsberövande som väntar om de bUr upptäckta.
Många är till skillnad frän det övriga brottslingsklientelet inte åtkomliga för
en aktiv kriminalvård, baserad pä sociala stödåtgärder m. m. Med hänsyn till
deras bestämda attityd till fortsatt brottslig verksamhet är förutsättningarna
för en positiv påverkan genom skilda kriminalvårdsåtgärder i dessa faU över
huvud taget ytterst begränsade. Det är därför frän kriminalpolitiska synpunkter
i allmänhet av mindre betydelse om de kommer i åtnjutande av vård i öppen
anstalt, permissioner och tidig villkorlig frigivning i samma utsträckning som
annars bör vara normalt. Ett väsentligt syfte med att döma dessa personer till
långvariga frihetsberövanden måste därför vara - förutom att tillgodose
allmänpreventiva hänsyn att för avsevärd tid hindra dem att fortsätta sin
brottsliga verksamhet. Frihetsberövandet måste med andra ord i första hand få
karaktären av en skyddsåtgärd.
Mot denna
bakgrund vUl jag understryka det angelägna i att lagöverträdare som ägnat sig
ät en organiserad eller systematisk krimineU verksamhet och beträffande vilka
samhälleliga stödåtgärder inte kan förväntas ha nägon effekt, inte beviljas
permissioner eller får förmånen av värd i öppen anstalt i samma omfattning som
hittills. I fråga om denna kategori av intagna bör man vara särskilt uppmärksam
pä rymningsfaran och risken för fortsatt brottslighet av speciellt samhäUsfarlig
natur. Att riskerna är särskilt påtagliga när den dömde saknar egentUg
anknytning till Sverige är uppenbart. Vad jag sagt om placering på öppen
anstalt gäller även i fråga om korttidspermission som sker utan betryggande
bevakning.
Genomförandet
av en mera restriktiv praxis i fråga om permissioner och placering pä öppen
anstalt för vissa intagna innebär att det måste ske en differentierad bedömning
som i enskilda fall kan ställa den beslutande myndigheten inför mycket grannlaga
avgöranden. Det är angeläget att en ändrad tillämpning följer så långt möjligt
enhetliga riktlinjer. Med hänsyn härtill anser jag att frågor om placering i
öppen anstalt och om korttidspermission för det nu ifrågavarande kUentelet i
fortsättningen bör handläggas av kriminalvårdsstyrelsen och inte som f. n, av
kriminalvårdsdirektör (eller beträffande permission i vissa fall styresman för
anstalt). Att formellt genom författningsbestämmelser begränsa de uppgifter,
som sålunda bör anförtros kriminalvårdsstyrelsen, till enbart det khentel för
vilket en strängare bedömning är påkallad, synes emellertid praktiskt ogörligt.
Den enda praktiskt genomförbara lösningen är att föreskriva att det skall
ankomma pä kriminalvårdsstyrelsen att besluta i frågor om korttidspermission
och placering i öppen anstalt beträffande alla som har dömts till frihetsberövande
påföljd av viss mmsta varaktighet. Gränsen bör enligt min mening lämpligen
sättas vid fängelse i två år eUer internering med en minsta tid av två är
eller däröver. Samtidigt bör
Prop.
1972:67 32
emellertid kriminalvårdsstyrelsen ges möjlighet att
beträffande enskilda intagna delegera beslutanderätten till kriminalvärdsdirektör.
Ett
genomförande av en sådan ordning kräver inte någon lagstiftning men förutsätter
ändringar i kungörelsen (1964:630) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen
av lagen om behandling i fångvårdsanstalt. Fråga om sädan ändring torde senare
fä anmälas för Kungl. Maj:t.
Också när
det gäller villkorlig frigivning är det angeläget att möjligheterna till frigivning
efter halva verkstäUighetstiden tUlämpas med största återhållsamhet i fråga om
lagöverträdare som undergår långvariga fängelsestraff för grov
narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en
yrkesmässigt eller pä annat sätt i organiserade former bedriven kriminell
verksamhet. Särskilt gäller detta lagöverträdare som saknar fast anknytning
till Sverige. Jag anser mig kunna förutsätta att kriminalvårdsnämnden, som är
ensam behörig att pröva frågor om villkorlig frigivning för det klientel jag
här åsyftar, kommer att beakta de av mig framförda synpunkterna vid sin
tillämpning av reglerna om villkorlig frigivning och särskilt dä reglerna om s,
k, "hälftenfrigivning". Någon ändring av gällande
författningsbestämmelser i ämnet behövs inte.
Den nya ordningen för prövning av vissa ärenden om
placering pä öppen anstalt och permission kommer att medföra en ökad belastning
på kriminalvårdsstyrelsens administrativa resurser. Efter samråd med chefen för
justitiedepartementet föreslår jag därför att en förstärkning av styrelsen sker
med en tjänst som avdelningsdirektör och viss biträdespersonal. Kostnaderna
härför uppgår till omkring 150 000 kr. och kan bestridas frän andra
huvudtitelns förslagsanslag Kriminalvårdsstyrelsen.
4.6.3 Telefonavlyssningen
Som ett särskUt medel för att bekämpa den illegala
narkotikahanteringen antog riksdagen är 1969 telefonavlyssningslagen, som
medger att telefonavlyssning används under förundersökning, när det finns skähg
misstanke mot någon för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som har
avsett narkotika, Lagens giltighetstid har förlängts och gäller nu till
utgången av juni 1972.
Av den redogörelse som rikspolisstyrelsen nu har lämnat
framgår, att lagen har tillämpats efter samma principer som under föregående
år. Under tiden februari - december 1971 har domstol beviljat tillstånd att
avlyssna 44 personers telefoner. Avlyssningstiderna har i allmänhet varat
mellan en och tre månader. Under perioden har med hjälp av avlyssningen ett
tiotal välorganiserade försäljningskedjor kunnat sprängas, I några
landsortsstäder har som resultat av telefonavlyssning tillförseln av narkotika
frän stockholmsområdet temporärt så gott som helt kunnat stoppas. Hundratalet
personer har till följd av telefonavlyssning kunnat gripas och delges misstanke
om narkotikabrott. Större delen av dessa har numera lagförts och dömts för
brotten.
Det framgår vidare av rikspolisstyrelsens
redogörelse att stora
Prop. 1972:67 33
kvantiteter illegal narkotika - mestadels centralstimulantia
- har smugglats och/eller sålts av dem som varit föremål för telefonavlyssning
eller avslöjats med hjälp av avlyssning. En grov uppskattning ger vid handen
att de kedjor, som har avslöjats, smugglat och/eller handlat med 700 000 - 1
000 000 kapslar centralstimulantia, dvs. 200 å 300 kg ren substans.
Rikspolisstyrelsen bedömer fortfarande den rådande
situationen som svårbemästrad. Under den gångna tiden har det blivit allt mera
klart att den grova narkotikabrottsligheten styrs av välorganiserade smuggHngs-och
distributionssyndikat. Enligt rikspolisstyrelsen talar allt för att man även i
fortsättningen kommer att behöva telefonavlyssning som ett hjälpmedel i
spaningsarbetet.
Samtliga remissinstanser har tillstyrkt en förlängning av lagens
giltighetstid.
Vad som har anförts i rikspolisstyrelsens framställning
och under remissbehandlingen visar enligt min mening att möjligheten till
telefonavlyssning använts restriktivt och med urskiljning och att tillämpningen
står väl i överensstämmelse med vad som förutsattes vid lagens tillkomst.
Av rikspolisstyrelsens skrivelse framgår att
telefonavlyssningen har bidragit till att en rad organiserade smugglings- och
försäljningsligor har kunnat avslöjas. Konventionella spaningsmetoder kan inte
anses ge tUlräckliga möjligheter att kontrollera den grova
narkotikabrottsligheten. Ansträngningarna att spåra finansiärerna och de
största langarna pä narkotikamarknaden är fortfarande av största betydelse. Jag
förordar därför att telefonavlyssningslagens giltighetstid förlängs pä ett år,
alltså till utgången av juni 1973.
4.7 Internationellt samarbete
Den illegala handeln med narkotika är i stor utsträckning
internationell. Detta belyses klart i rikspolisstyrelsens framställning för
vilken jag redogjort tidigare i avsnitt 3,1,
I bekämpandet av den illegala narkotikahanteringen är en
av de mest angelägna uppgifterna därför att bygga ut det internationella
samarbetet. Frän svensk sida satsas ocksä hårt på detta. En fristående
konvention i FN-regi (1971 års konvention om psykotropa ämnen) som vidgar den intemationella
narkotikakontrollen till att omfatta bl. a, centralstimulerande medel och LSD
har utarbetats under aktiv medverkan frän svensk sida. Konventionen har hittills
undertecknats av närmare 40 stater, däribland Sverige, Inom socialstyrelsen
förbereds f, n, förslag till de åtgärder som behövs för att Sverige skall kunna
ratificera konventionen. Dessa åtgärder torde kunna genomföras under första
halvåret i år.
Vid en diplomatisk konferens som just pågår i Geneve
diskuteras förslag till ändringar i 1961 års allmänna narkotikakonvention.
Ändringsförslagen syftar bl, a. till att skärpa den
internationella
Prop. 1972:67 34
kontrollen över produktionen av de narkotiska ämnen som
omfattas av konventionen.
Sveriges första bidrag, 100 000 kr., till en nyinrättad FN-fond
för kontroll av beroendeframkaUande medel betalades in under mars 1972. I årets
statsverksproposition (prop. 1972:1 bil. 7 s. 207) har lagts fram förslag om en
fördubbling av detta belopp för nästa budgetår.
1 Europarådets regi kommer under tiden den 20-24 mars 1972
ett tvärvetenskapligt symposium om narkotikaberoende att hällas. Sverige har
aktivt deltagit i förberedelserna för symposiet och en svensk kommer att vara
generalrapportör.
Inom Interpol och Internationella tuUsamarbetsrädet har
Sveriges representanter arbetat för att höja dessa organisationers aktivitet
när det gäller att bekämpa den illegala handeln med beroendeframkaUande medel.
Ett svenskt initiativ till nya samordnade insatser inom Interpol har föranlett
Interpols generalsekreterare att lägga fram ett förslag i enUghet med det
svenska initiativet för övriga europeiska medlemsstater. Förslaget har numera genomförts,
TuUsamarbetsrädet har förra året likaså på svenskt initiativ utfärdat en
rekommendation till medlemsländernas tullmyndigheter om utbyte av upplysningar
beträffande olaga trafik med narkotika och psykotropa ämnen. Mellan de
nordiska ländernas polis- och tullmyndigheter pägär ett dagUgt samarbete som
fungerar bäde smidigt och effektivt,
Narkotikafrägan har ocksä tagits upp i anslutning till
Nordiska rådets senaste session i Helsingfors under februari 1972, Därvid
diskuterades mellan de nordiska justitieministrarna frågan om hur man gemensamt
skall kunna bekämpa den grova internationella brottsligheten, däribland den
illegala narkotikahandeln, och man beslöt att undersöka möjligheterna att
ytterligare förstärka och samordna de nordiska polisresurserna.
De nordiska kontaktmän som representerar resp. lands
samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk har sammanträtt i Oslo den
17 januari 1972. Därvid beslutades att det nordiska samarbete beträffande
narkotikaforskning, som t. v. skall bedrivas i form av samnordiska symposier,
skall inledas med ett symposium i Uppsala i oktober 1972. Detta symposium skall
avse utvärdering av olika former av vård och behandling av narkomaner.
35
5 HemstäUan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t
dels föreslär riksdagen att antaga
1)
inom
socialdepartementet upprättat förslag tiU lag om ändring i narkotikastrafflagen
(1968:64),
2)
inom
socialdepartementet upprättat förslag tUl lag om ändring i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling,
3)
inom
justitiedepartementet upprättat förslag tiU lag om fortsatt gUtighet av lagen
(1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m. m.,
dels bereder riksdagen tillfälle att avge yttrande
4) med anledning av vad jag har anfört
om verkställighet av ådömd påföljd och om förstärkning av
kriminalvårdsstyrelsens resurser,
5) med anledning av vad jag har anfört
om förstärkning av socialstyrelsens resurser, om frekvensundersökningar samt om
försöksverksamhet med olika former av vård för narkotikamissbrukare.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoU
utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1972:67
36 Bilaga
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
JUSTITIEDEPARTEMENTET
1972-03-08
opaginerad Kontrollera mot PDF
PM
I syfte att belysa vissa kriminalpolitiska frågor rörande
det grövre brottslingsklientelet har en arbetsgrupp bestående av representanter
för justitiedepartementet, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen
gjort vissa statistiska undersökningar rörande personer som under tiden den 1
april 1969 - den 30 juni 1971 dömts ti\l fängelse i minst tvä är eller till
internering med en minsta tid av två år eller mera.
Undersökningarna omfattar tvä huvudgrupper som särredovisas,
nämligen:
I. Personer, vars domar omfattar grovt
narkotikabrott eller grov
narkotikasmuggling, enbart eller i förening med andra brott. Under den
angivna tidsperioden dömdes 173 sådana personer. Samtliga dessa ingår i
undersökningen. De kallas i det följande "Narkotikagruppen".
II. Personer,
vars domar omfattar enbart andra brott än grovt nar
kotikabrott eller grov narkotikasmuggling. Under den angivna tidsperio
den dömdes 296 sådana personer. Samtliga dessa ingår i undersökningen.
De kallas i det följande "Allmängruppen".
opaginerad Kontrollera mot PDF
Narkotikagruppen
(173 personer)
AUmängruppen
(296 personer)
1 Nationalitet och hemvist
Av de 173 personerna i narkotikagruppen var 82 (47 %)
utlänningar. Av utlänningarna var inte mindre än 55 (2/3 av alla utlänningarna!
utan hemvist i Sverige.
Av de 296 personerna i allmängruppen var 76 (26 %)
utlänningar. Av utlänningarna var 26(1 /3) utan hemvist i Sverige.
2
Påföljder
Till fängelse dömdes 153
pers. (88 %)
Till internering dömdes 20 pers. (12%)
173 (100%)
Av de 20 som dömdes till internering var 18 svenskar.
Till fängelse dömdes 240 pers. (81 %) Till
internering dömdes 56 pers. (19%)
296
(100%)
Av de 56 som dömdes till internering var 5 5 svenskar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Uppgifterna i denna PM grundas pä bearbetningar och
sammanställningar gjorda av amanuen.scn Nils Wickberg (RÄ) i samarbete med bl.
a. förste a.ssistenten Sven Thornbcrg och kriminalinspektören Torsten Gradin (RPS).
3
Påföljdstider
2 år men ej 3: 109 personer (63 %)
3
år men ej
4: 38 personer (22 %)
4
år men ej
7: 25 personer (15%) 7 år eller mer 1
173 (100%)
Anmärkning: De personer som för grovt narkotikabrott eller
grov narkotikasmuggling dömts tUl 1 år men ej 2 år var år 1971 ungefär 200 och
år 1970 ungefär lika många.
4 Enbart narkotikabrottslighet i domen
Av de 118 personer (svenskar och utlänningar) som hade
hemvist i Sverige, dömdes 48 för enbart grovt narkotikabrott och/eller grov
narkotikasmuggling. Av de 5 5 personer som var utan hemvist i Sverige dömdes
nästan samtliga, eller 5 1, för enbart dessa brott.
2
år men ej 3
3
år men ej 4
4
år men ej 7 7
år eller mer
206 personer (70
%)
46 personer (I 5 %)
33 personer (11 %)
11 (4 %)
296
(100%)
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 Överflyttning till öppen anstalt (eller öppen
avdelning). Rymningar
Dessa förhållanden har följts upp till mit- Dito
Följande
antal personer har överflyttats till öppen anstalt:
Med hemvist: 91 av 198" (46%)
Utan hemvist: 4 av 17 (24%)_
Sammanlagt: 95 av 215 (44%)
ten/slutet av februari 1972. En del av de dömda har börjat
verkställigheten vid så sen tidpunkt att de vid uppföljningstidens slut ännu
inte ifrågakommit till placering i öppen anstalt. De redovisade siffrorna är
därför för låga för att vara rättvisande.
Följande antal personer har överflyttats till öppen anstalt:
Med hemvist: 32 av 112' (29%) Utan hemvist: 9 av
45 (20%)
Sammanlagt:
41 av 157 (26%)
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Av sammanlagt ] 18 personer med hemvist var 112
beräkningsbara.
2 Av
sammanlagt 55 personer var 52 beräkningsbara. Av dessa hade 6 överförts till
annat nordiskt land och 1 till mentalsjukhus.
3 Häri
har inräknats 2 personer som började avtjäna straffet pä öppen anstalt.
*
Av saninianlast 270 personer var 207 beräkningsbara. Av dessa hade 9 överförts
till annat nordiskt land.
5 Av
.sammanlagt 26 personer hade 9 överförts till annat nordiskt land.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Överflyttning
till öppen anstalt har skett efter följande antal månader (häktningstid
inräknad):
Överflyttning
till öppen anstalt har skett efter följande antal månader (häktningstid
inräknad):
I- 3 4- 6 7- 9 10-12 13-15 16-18 19-21 22-24 S:a
Med
hemvist
( 3%) (12%) (28 %) (16%) (19%) (19%) ( 3%)
32 (100%)
Utan
hemvist
Med hemvist
Utan hemvist
18' (20%)
16 (18%)
20 (22 %)
16 (18%)
2
13 (14%)
1
6 (6%)
2 ( 2 %)
91 (100%)
' Häri har inräknats 2 personer som började avtjäna
straffet på öppen anstalt.
Följande antal personer, som överflyttats Följande antal personer, som överflyttats
tUl
öppen anstalt , har rymt:
till
öppen anstalt', har rymt:
Med
hemvist: Utan hemvist:
3 av 32 2
av 9
Med
hemvist: Utan hemvist:
5 av 91 O
av 4
Sammanlagt:
5 av 41
Sammanlagt:
5 av 95
Från sluten anstalt har rymt 4 personer Från sluten anstalt har rymt 14 personer
med hemvist och 6 personer utan hemvist, med hemvist och 3 personer utan hemvist.
6 Permissioner
Permissionerna har följts upp till mitten/ Dito
slutet av februari 1972. En del av de dömda har börjat
verkställigheten vid så sen tidpunkt att de vid uppföljningstidens slut ännu
inte ifrågakommit tUl permission. De redovisade siffrorna är därför för låga
för att vara rättvisande.
Följande
antal personer har beviljats per-
2
Följande
antal personer har beviljats per
mission: mission
Med
hemvist: Utan hemvist:
108 av 118 (91 %) 21 av 55(38%)
Sammanlagt: 129 av 173 (75 %)
Med
hemvist: 21 6 av 270 (80 %) Utan hemvist: 13 av 26(50%)
Sammanlagt: 229 av 296 (77 %)
1 De personer som överförts till öppen anstalt
har genomsnittligt vistats avsevärt kortare tid på
sådan anstalt än på sluten anstalt.
2 Beledsagad och bevakad permission har inte
medtagits.
Första permission har beviljats efter föl- Första permission har beviljats efter föl-
jande antal
månader (häktningstid inräknad): jande antal månader (häktningstid
inräknad):
Med hemvist Utan hemvist
1-
- 3
3
( 3%)
4-
6
13
(12%)
2
7-
- 9
50
(46 %)
4
10-
-12
20
(19%)
5
13-
-15
II
(10%)
8
16-
-18
7
( 6%)
1
19-
-22
3
( 3%)
1
23
-
1
( 1%)
S:a
108
(100%)
21
led
hemvist
6
( 3%)
59
(27 %)
59
(27 %)
57
(27 %)
22
(10%)
5
( 2%)
4
( 2%)
4
( 2%)
216 (100%)
Utan
hemvist
13
opaginerad Kontrollera mot PDF
Följande
antal personer har avvikit samband med permission:
Följande
antal personer har avvikit i samband med permission:
Med
hemvist: 35 av 108 (32%) Utan hemvist: 7 av 21 (33%)
Sammanlagt; 42 av 1 29 (33 %)
Med
hemvist: 50 av 250 (20 %) Utan hemvist: 9 av 13(69%)
Sammanlagt: 59 av 263 (22 %)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Försenad återkomst inte medräknad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Villkorlig frigivning
Halva tiden
Antalet personer som frigivits efter ca halva tiden, i
förhällande till hela det antal personer som uppnått halva strafftiden (vid
uppföljningstidens slut i mitten/slutet av februari 197 2):
Halva tiden
Dito
Med
hemvist: 21 av 57 (37%) Utan hemvist: 5 av 20 (25 %)
Med
hemvist: 66 av 144 (46 %) Utan hemvist: 4 av 10(40%)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammanlagt:
26 av 77 (34 %)
Två tredjedels t iden
Antalet personer som frigivits
efter ca 2/3
av tiden,
i förhållande till hela det antal
personer
som uppnått 2/3 av tiden (vid
uppföljningstidens
slut i mitten/slutet av
februari 1972):
Sammanlagt:
70 av 154 (45 %)
Tvåtredjedelstiden Dito
Med
hemvist: 10 av 14
Utan hemvist: 4 av 6__
Sammanlagt; 14 av 20 (70 %)
Med
hemvist; 43 av 58 (74 %) Utan hemvist; 2 av 3
Sammanlagt: 45 av 61 (74 %)
Prop.
1972:67
41
Bilaga 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tullens
narkotikastatistik 1965-1971.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1965
1966 1967
1968
1969
1970
1971
0,748
77,45 3 125
76 454
126 467
Antal beslag
Beslagtagen narkotika Cannabis:
gram
milliliter
antal tabl
Opium: gram milliliter antal tabl
Morfinprep: gram milliliter antal tabl
Heroin; gram milliliter antal tabl
Amfetamin; gram milliliter antal tabl
Fenmetralin: gram milliliter antal tabl
Metylfenidat: gram milliliter antal tabl
LSD: microgram milliliter antal tabl
STP(glft): gram
Mcskalin: gram antal tabl
32
41
22
20 7 446 11624
112
16,4
0,3 16
4 302,63 4 427
424
1 848
15 101 40 666 124 675
354
412
10 050
638
145
277
457
45 420,1 33 118,8 126 445,9 111059,56
1 103,8
2 559,15
1 120
119,1 80
16,8
71 710
1 708,5
1 5 926
2 228,1
1 715
1,26
25 4 314
4 217 1 492
3,57 4 054
4 387,5 6 069
102
129
275
100
13 650
13
614
3 654
2 589
0,7
8,7
Prop. 1972:67
RIKSPOLISSTYRELSEN Polisbyrå 11
42 Bilaga
3 13.1.1972
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beslagtagen narkotika av polisen i Sverige under åren
1969, 1970 och 1971. Ar 1969
Rad
Ämnen/preparat etc
Kvantitet
Anm
Gram
Milliliter
Antal tabl
18 Cannabis/Cannabisharts
109 850
2
3
19
Amfetamin
17 140
2 016
3231
Motsv tills ca 3 463 800 tabl
20 Fenmetralin
(Preludin)
12413
37
172 500
Motsv tiUs ca 669 000 tabl
Metylfenidat 21 (Ritalina, "beng-rita")
Opium
404 4 670
1 391 19
19 694
Motsv tills ca 63 300 tabl
22
Morfinpreparat
-
490
630
LSD
25'
9
5 442
S k "tripper" (tabl, bitar m m)
23
Heroin
280
-
-
STP 24 Okända preparat
11
1 794
1 148
1000 2 555
S k "tripper", ca 5 000 doser Insända för
analys
mikrogram
Ar 1970
Rad
Ämnen/preparat etc
Kvantitet
Anm
Gram
Milliliter
Antal tabl
18 Cannabis/Cannabisharts
198 174
_
_
19
Amfetamin
3 348
42
457
Motsv tills ca 670 700 tabl
20 Fenmetralin (Preludin)
Metylfenidat
21 (Ritalina,
"beng-rita")
28 401 0,3
67
23 836 11 699
Motsv tills ca 1 160 100 tabl Motsv tiUs ca 11 700 tabl
Opium 22 Morfinpreparat
1 172
1088 5
100
LSD 23 Heroin
11 174»
10
1
8 810
7
Tabl, kapslar m m (sk "tripper")
24
Okända preparat
31
422
615
Insända för analys
mikrogram
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rad
Ämnen/preparat etc
Antal be- Sammanlagd kvantitet
slagstillfällen
-----------------------------
gällande Gram MUUliter
Antal tabl
Anm
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
Cannabis/Cannabisharts
1342
18
Amfetamin
130
19
Fenmetralin
(Preludin)
779
20
Metylfenidat (Ritalina, "beng-rita")
5
Heroin
1
21
Opium
38
LSD P".)verform .x mikrogram xx
Morfinpreparat 26
23 Okända preparat 14
125 739,7 2 469,6 307,2
36 345,1 272
12 102
421,4
93,9 x 2 856,7
37 16
77,77 171,3
4 035
864
49
+ 3 753,6 244
H 1 935 marihuanacig
Motsv tills
ca 502
850 tabl
ca 1 455 250 tabl
450 tabl
* Varav 52,5 meskalin Därav 19,17 g m-bas
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1972:67
44
Bilaga 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
RIKSPOLISSTYRELSEN
13.1.1972
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anmälningar,
spaningsuppslag m. m.
Uppgiften
avser åren 1965-1971
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rad
Uppgiftens art
1965
1966 1967 1968 1969 1970 1971
1
Ärenden
(anmälningar) i balans vid årets början
2
Under året
inkomna ärenden (anmälningar)
3
Ärenden
(anmälningar) i balans vid årets slut
4
Spaningsuppslag
(tips) i balans vid årets början
5
Under året
inkomna spaningsuppslag (tips)
6
Obearbetade
spaningsuppslag (tips) vid årets slut
7
Hörda personer,
mis.stänkta för tillv/saluh/överl
8 Därav utlänningar
9 Hörda personer, misstänkta för enbart
innehav
10 Därav
utlänningar
11 Anhållna
personer
12 Därav
utlänningar
13 Häktade
personer
14 Därav
utlänningar
15
Antal beslag av
narkotika (beslags-tillfällen)
16
Därav Cannabis/Cannabisharts
(beslags-tillfällen)
17
Antal polismän
som varit .sysselsatta med spaning/utredning i narkotikaärenden (månadsarbetskrafter)
94 124 261 654 514 423
543 822 1661 4 279 6 400 4 410 4 503
94 124 261 654 514 423 491
88 296 4 121 6 430 1879 1631
2 260 4
072 7 237 12 773 14 341 6 547 5 156
88 296 4 121 6 430 1669 1371 1531
903 1027 2 680 5 496 4
583 2 867 2 512
47 100 246 515 437 583 411
Antalet ing å r i uppgif-
- 6 684 3 974 3 818
ten under
rad 7 resp. 8. - 287 271 174
189 217
641 1546 2 930 2 398 2 318
409 533 436
63 106 268 748 1072 914 847
213 330 256
300 337 935 1958 2 033 2 282 2 326
18 62 292 902 913 1408 1342
44
117
76
31
541 512
389
Prop. 1972:67 45
Bilaga 5
Domar rörande olaga befattning med narkotika fördelade på
år och vissa domstolar, 1964-1970.
Stockholms
Göteborgs
Malmö
Övriga
Totalt
rådhu
isrätt
rådhusrätt
rådhusrätt
domstolar
1964
152
22
8
53
235
1965
140
85
9
80
314
1966
132
87
17
45
279
1967
192
99
42
200
533
1968
509
149
118
617
1393
1969
713
248
238
1952
3 151
1970
599
310
299
1 063
2 271
1971
2 200 (ca)
Domarnas fördelning på medelstyper, 19661970.
Missbruksmedel
1966 och 1967
1968
1969
1970
Opium (Op)
6
114
32
17
Centralstimulantia
(CS)
512
554
995
576
Cannabis
(Cann)
193
550
1534
1243
Op + CS
8
12
18
5
Op-i- Cann
18
14
28
25
Op -H CS
H- Cann
4
6
16
4
CS - Cann
39
111
394
120
LSD
1
5
14
68
LSD i komb.
15
38
58
185
Prop.
1972:67 46
Sid.
InnehåUsförteckning
Propositionen ................................................................ ...... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. ...... 1
Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen
(1968:64) 2
Förslag tUl lag om ändring i lagen (1960:418)
om straff för
varusmuggling .......................................................... 3
Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1969:36)
om telefonavlyssning vid förandersökning angående grovt narkotikabrott
m.m............................................................................... 4
Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 mars 1972........... 5
1
Inledning ................................................................... ...... 5
2
Gällande
bestämmelser, nuvarande ordning m, m........ 7
2.1
Narkotikastrafflagen
.................... ................... 7
2.2
Lagen om straff
för vamsrriuggling , , , ................ 8
2.3
Verkställighet
av ådömd påföljd , ,...................... ...... 8
2.3.1
Placering i
sluten eller öppen anstalt ... , , , 8
2.3.2
Permissioner......................... ,........................ ...... 9
2.3.3
Villkorlig frigivning
......... ,............................ .... 10
2.3.4
Statistiska
undersökningar , , . ,................. 11
2.4
Telefonavlyssning................. ,................................ 11
2.5
Frekvensundersökningar
,,,,,,.............................. 12
2.6
Samarbete barnavärdsnämnd-skola-polis
......... 13
2.7
Ungdomsvårdsskolor.............................................. 14
3................................................................................... Rikspolisstyrelsens
förslag i fråga om telefonavlyssning och re
missyttranden över det ............................................. 14
3.1
Rikspolisstyrelsens
framställning............................ 14
3.2
Remissyttrandena
.............................................. 16
4 Föredraganden ........................................................ 17
4.1
Utvecklingen
under de senaste åren .................. 17
4.2
Samordningen av
åtgärderna................................. 20
4.3
Frekvensundersökningar
.................................... .... 21
4.4
Informationsfrågorna
.......................................... 22
4.5
Vårdfrågorna.......................................................... .... 23
4.6
Kriminalpolitiska
åtgärder .................................... .... 26
4.6.1
Narkotikastrafflagen
och varusmugglingslagen 26
4.6.2
Verkställighet
av ådömd påföljd .................. .... 28
4.6.3
Telefonavlyssningen
.................................... 32
4.7 Internationellt samarbete....................................... 33
5 Hemställan ................................................................ 35
Bilagor ......................................................................... 36
Doktrin (2)
- Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning, SvJT 2025 s. 94, på s. 108 · Fritt tillgänglig
- Martin Borgeke, Påföljdsbestämning i narkotikamål, SvJT 2013 s. 1, på s. 4 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
59 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (55)
55 kopplingar i 34 dokument.
- SOU 2024:48 Ett ändamålsenligt samhällsskydd Volym 1 s. 577 i texten
- SOU 2014:63 Organiserad brottlighet s. 197 om s. 28 · s. 305 i texten
- SOU 2014:43 Synnerligen grova narkotikabrott s. 35 om s. 27 i texten
- SOU 2013:38 Vad bör straffas? s. 173 i texten
- SOU 2012:85 Avlyssning mot grova vapenbrott? s. 26 i texten · dokumentnivå
Doktrin (4)
4 kopplingar i 3 dokument.
- Hoflund, Narkotikabrotten, 1993 s. 27 · s. 152 i texten
- SvJT 2025 s. 94 Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning s. 108 i texten
- SvJT 2013 s. 1 Martin Borgeke, Påföljdsbestämning i narkotikamål s. 4 i texten