Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m.m.

1972 · 56 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 56 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1972:76, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m.m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs proposition nr 76 år 1972 Prop. 1972: 76

Nr 76

Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmel ser om bokföring
av bostadslån m. m.; given Stockholms slott den 17 mars 1972.

Kungl.
Maj:t vill härmed, imder åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemstäUt.

GUSTAF ADOLF

ERIC
HOLMQVIST

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs förslag fram till lagstiftning om bokföring av skuldökningen
på s.k. paritetslån, dvs. sådana statliga bostadslån som enligt
bostadslånekungörelsen (1967: 552) utlämnas mot återbetalningsskyldighet
enligt paritetslånesystemet och räntelån enligt räntelånekun-görelsen (1967:
553) för vilka återbetalningsskyldigheten är uppbyggd på lUcnande sätt.
Lagstiftningen har provisorisk karaktär så till vida som bokföringsfrågorna
avses bli föremål för förnyad prövning, sedan frågan om bostadsbyggandets
finansiering och formerna för samhällets stöd till bostadsbyggandet blivit
föremål för en grandläggande översyn.

Den
föreslagna lagen med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m. gäUer
låntagare som är bokföringsskyldig och som har tillgång i fastighet eller
tomträtt för vUken paritetslån har utgått. Dessa låntagare föreslås bli
berättigade att som en särskild aktivpost i balansräkningen ta upp ett bdopp
motsvarande den samlade skuldökningen på lånen.

Lagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.

1
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 76

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76

1 Förslag till

Lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.

Härigenom
förordnas som följer.

Den
som är bokföringsskyldig och har tillgång i fastighet eller tomträtt, för
vilken bevUjats bostadslån enhgt bostadslånekungörelsen (1967: 552) eUer
räntelån enligt räntelånekungörelsen (1967: 553), får som en särskUd post bland
tiUgångama i balansräkningen upptaga ett belopp som motsvarar högst den samlade
skuldökningen av bostadslån enligt 33 § bostadslånekimgörelsen (1967: 552) och
räntelån enligt 16 § räntelånekungörelsen (1967:553). Posten skaU betecknas
Balanspost enligt lagen med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.
Avser posten mer än ett låneobjekt, skall av bokföringen framgå hur posten
fördelar sig på objekten.

Upptages
tillgångspost enligt första stycket i balansräkningen, skall av vinst- och
förlusträkningen framgå hur posten påverkat resultatet för räkenskapsåret.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1972.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag

Härigenom
förordnas, att i lagen (1944: 705) om aktiebolag skall m-föras en ny paragraf,
104 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

104 a §

/ fråga om redovisning av vis.sa statliga bostadslån och räntelån
finns bestämmelser i lagen (1972: 000) med vissa bestämmelser om bokföring av
bostadslån m. m.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1972.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom
förordnas, att i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar skall införas en
ny paragraf, 43 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

43
a §

/ fråga om redovisning av vissa statliga bostadslån och räntelån finns
bestämmelser i lagen (1972:000) med vissa bestämmelser om bokföring av
bostadslån m. m.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1972.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 mars 1972.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena WICKMAN,
statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIIER,
BENGTSSON, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT.

Chefen för inrikesdepariementet, statsrådet Holmqvist,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m. och anför.

1. Inledning

Det statliga kreditstödet till bostadsbyggandet lämnas
numera enligt ett system, som infördes den 1 januari 1968, det s.k. paritetslånesystemet.
Systemet innebär att kapitalkostnaderna för nyproducerade bostäder, med vissa
undantag, fördelas om i tiden så att de årliga betalningarna på det statiiga
lånet i början av lånetiden blir lägre än vad som motsvarar de nominella
lånevillkoren för att sedan successivt höjas. För hus byggda under tiden
1958-1967 infördes i samband därmed ett system med s. k. räntelän.
Återbetalningen av räntelånen är konstruerad på i princip samma sätt som
återbetalningen av paritetslånen. I fortsättningen avses med beteckningen
paritetslån även räntelånen.

För utredning av vissa frågor i samband ined paritetslånesystemet
tillkaUade jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 februari 1970 en
sakkunnig.' Utredningen har i september 1971 lämnat en delredovisning av sitt
uppdrag i betänkandet (SOU 1971: 67) Ränteomfördelning och vinstutdelning.
Betänkandet innehåller förslag till lagstiftning i fråga oin bokföring av
paritetslån och om vinstutdelning frän företag med paritetsbelånade
fastigheter. Lagförslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga.

Remissyttranden över betänkandet har avgetts av Svea
hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagaren (RÄ) - efter hörande av
överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt samt cheferna för länsåklagarmyndigheterna
i Malmöhus, Kopparbergs och Gävleborgs län - kammarrätten,
riksrevisionsverket, riksskatteverket, bostadsstyrelsen, länssty-

' Hovrättspresidenten N. Erik Åqvist.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 6

relsema
i Södermanlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, 1971 års utredning om
bokföringslagstiftningen, fuUmäktige i riksbanken, fullmäktige i
riksgäldskontoret, Svenska kommunförbundet, Folksam, Föreningen auktoriserade
revisorer (FAR), Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Hyresgästernas
riksförbund, Hyresgästernas sparkasse-och byggnadsföreningars riksförbund u. p.
a. (HSB), Näringslivets byggnadsdelegation (NED), Svenska bankföreningen.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska revisorsamfundet. Svenska riksbyggen. Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges aUmännyttiga bostadsföretag (SABO) och
Sveriges fastighetsägareförbund. Sistnämnda förbund har i sitt yttrande
hänvisat tiU yttrandet från NBD.

2.
Nuvarande förhållanden

2.1
Gällande bestämmelser om bostadslån och räntelån

För
vår bostadsförsörjning spelar den statliga långivningen till bostadsbyggandet
en betyddsefuU roll. De statliga lånen har som regel formen av toppkrediter,
placerade med förmånsrättens undre gräns vid 70 % av det s. k. pantvärdet. Jag
återkommer härtill i det följande. Under en följd av år, fram tiU år 1968, var
utmärkande för den statliga långivningen att bostadskostnaderna höUs nere
framför allt genom räntenivån på statslånen och genom räntebidrag för
underliggande krediter. De statliga bostadslänen löpte med en i princip rörlig
räntesats, som år 1967 uppgick till fyra procent till den del lånet avsåg
bostäder och fem procent i fråga om lokaler. Amortering skedde med lika stora
årliga belopp under en lånetid av 30 år. Räntebidraget utgick tiU hus byggda år
1958 eller senare. Det motsvarade för nybyggda hus skiUnaden mellan å ena sidan
gällande lånemarknadsränta och å andra sidan den s. k. basräntan, som fr. o. m.
den 1 juli 1966 var fyra procent på primärlån och fyra och en halv procent på
sekundärlån för hus som hade färdigställts år 1963 eller senare. Det nu berörda
systemet ledde tiU att de ärliga kapitalkostnaderna för nyproduktionen
stabiliserades framför allt genom att dessa generella räntesubventioner
lämnades.

Lånereglerna
förändrades på ett genomgripande sätt genom införandet av paritetslånesystemet.
Detta system skuUe enligt föredragande departementschefen väsentligen tUlgodose
syftena att i fråga om nyproducerade bostäder anpassa de årliga kapitalutgiftema
till lägenheternas bruksvärde i stället för tUl kostnadsnivån, då huset
byggdes, och att göra de årliga bostadskostnaderna oberoende av marknadsräntans
fluktuationer. Genom systemet vanns också att man kunde möjliggöra rimliga bostadskostnader
utan stöd av generella subventioner.

Bostadslånen
utgår liksom tidigare med belopp som motsvarar viss procent av det s. k.
låneunderlaget, dvs. den byggnadskostnad på vilken

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 7

statslånet
beräknas och som i allmänhet hgger lägre än det tidigare nämnda pantvärdet. Vid
bedömningen av pantvärde/:, dvs. fastighetens kreditvärde, medräknas också
sådana lokaler m. m. som inte berättigar till statslån. Procentsatserna för
bostadslånet varierar meUan 15 och 30 % av låneunderlaget allt efter förvaltarkategori.

De nya lånereglerna finns
intagna i 32 och 33 §§ bostadslånekungörelsen (1967: 552, ändrad senast 1971:
1182). Enligt 32 § gäUer som huvudregel i fråga om bostadslån att
räntebetalning och amortering på lånet skall omfördelas i tiden, om lånet avser
nybyggnad av flerfamiljshus eller småhus som skaU hyras ut eller upplåtas med
bostadsrätt och inte är beläget på jordbruksfastighet. I fråga om egnahem samt
jordbrukets bostäder finns möjlighet för låntagarna att välja mellan
paritetslån och nominellt lån. Även i vissa faU då det gäller ombyggnad av hus
kan bostadslånet lämnas i form av paritetslån.

Omfördelningen
av kapitalkostnaderna är avsedd att gå tiU så att låntagarens årliga
kapitalkostnader i början av lånetiden blir lägre än.vad som motsvarar de
nominella villkoren för att sedan höjas på visst sätt.

Hur stora belopp
låntagaren faktiskt skaU erlägga bestäms enligt 33 § bostadslånekungörelsen med
utgångspunkt i en av riksdagen fastställd s. k. basannuitet, som gäller t. v.,
och ett av Kungl. Maj:t för varje år fastställt paritetstal.

Basannuiteten är i fråga
om bostadslån för nybyggnad 5,1 % för flerfamiljshus och för småhus som hyrs
ut eller upplåts med bostadsrätt (33 § andra stycket). Den utgör 5,3 % för lån
för nybyggnad av egnahem. I fråga om lån för ombyggnad bestäms basannuitetens
storlek efter bl. a. husets beräknade återstående användningstid. Den utgör f.
n. lägst 5,1 % och högst 7,9 %. Basannuiteten för nybyggnad faststäUs av KungL Maj:t
med riksdagen.

Vid omfördelningen, som
skall avse hela lånetiden, beräknas tUl en början storleken av det
fastighetskapital, inberäknat låntagarens kapitalinsats, som motsvarar
låneunderlaget för utrymmen för bostadsändamål. Det sålunda beräknade
fastighetskapitalet multipliceras med basannuiteten och paritetstalet. Från
produkten, den s. k. baskostnaden, avräknas i första hand vad låntagaren
beräknas erlägga i ränta och amortering på underliggande krediter, dvs. primär-
och sekundärlån eller s. k. enhetslån samt vissa fördjupade delar av
statslånet (33 § tredje stycket). Det som återstår av baskostnaden fördelas
mellan staten och låntagaren proportionellt meUan bostadslånets och den egna
kapitalinsatsens ursprangliga belopp.

Det
belopp som låntagaren skall erlägga till staten används i första hand tUl
betalning av räntan på statslånet och i andra hand tUl amortering av detta. Om
beloppet är mindre, än räntan, ökas låneskulden med det felande beloppet (33 §
femte stycket bostadslånekungörelsen). Vidare gäller att, om de beräknade kostnadema
för underliggande krediter

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 8

överstiger baskostnaden, staten tiUskjuter det felande
beloppet eller, om låntagarna har gjort egen kapitalinsats, en så stor del av
det felande beloppet som svarar mot proportionen mellan statslånet och den egna
kapitalinsatsen. Tillskottet används i första hand till betalning av ränta och
amortering på fördjupade lånedelar och betalas i övrigt ut till låntagaren.
Belopp som har tiUskjutits läggs till låneskulden (33 § sjätte stycket).

Om
baskostnaden är större än summan av kostnaderna för underliggande krediter och
räntan på bostadslånet, används överskottet för amortering på bostadslånet.

Paritetstalet,
i princip ett för varje årgång av hus, fastställs med hänsyn till utvecklingen
av byggnadskostnaderna och det lägre bruksvärde som tidigare byggda lägenheter
kan antagas ha på grand av förslitning och lägre standard (prop. 1967: 100 s.
190). Paritetstalet anger hur mycket kapitalkostnaderna för tidigare hus bör
höjas för att dessa kostnader, och därmed också hyrorna, skall komma i rimligt
förhåUande till - i paritet med - kostnaderna och hyrorna i nyproducerade bostäder.
Med paritetstalets hjälp fördelas således kapitalutgifterna över hda
amorteringstiden och talet påverkar ändringstakten i de årliga betalningarna.
Under den tid som systemet har tiUämpats har paritetstalet undergått relativt
små förändringar. EnHgt kungörelsen (1971: 781) om paritetstal för år 1972
gäller att paritetstalet är 1,05 för lån till den del det belöper på hus som
har färdigställts år 1968 eller tidigare, 1,04 för lån till den del det belöper
på hus som färdigställts år 1969, 1,02 för lån till den del det belöper på hus
som färdigställts år 1970 och 1,00 för övriga lån.

Medan
paritetstalet sålunda varierar efter tidpunkten för husets färdigställande är basannuiteten
densamma för alla årgångar av hus som har finansierats med paritetslån. Den har
inte ändrats sedan systemet trädde i funktion.

Samtidigt
med införandet av de nya bostadslånebestämmdsema avvecklades de tidigare
räntebidragen för äldre hus. 1 syfte att undvika att ifrågavarande årgångar av
äldre hus generellt drabbades av ökade kapitalkostnader infördes ett system
med räntelån. Bestämmelserna om räntelån finns intagna i räntelånekungörelsen
(1967:553, ändrad senast 1971: 1183). Genom räntelänen fördelas de ökade räntebetalningama
för dem, som tidigare erhöll räntebidrag, på ett sätt som motsvarar omfördelningen
i det nya bostadslånesystemet. Räntelånen beräknas enligt 14-16 §§ räntelånekungörelsen
enligt följande. Ett räntelåneunderlag, som med vissa modifikationer motsvarar
det statliga lånet och underliggande krediter, multipUceras med dels en av
bostadsstyrelsen fastställd basränta, dels paritetstalet. Basräntan skaU
bestämmas så att produkten av denna och räntdåneunderlaget nära motsvarar de
lån som ingår i underlaget med avdrag för beräknade amorteringar på lånen, multiplice-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 9

rade
med, beträffande primär- och sekundärlånen det procenttal som enligt 4 och 9 §§
räntebidragskungörelsen (1962: 541) gällde vid utgången av år 1967 och beträffande
det statliga lånet fyra procent.

Det
genom multiplikationen av räntdåneunderlaget, basräntan och paritetstalet
erhållna beloppet kallas basräntebeloppet. Detta jämförs med låntagarens
beräknade räntekostnader för de lån som ingår i räntdäne-imderlaget. Om de
beräknade räntekostnaderna är större än basräntebeloppet, utgår räntelån med
belopp som motsvarar skillnaden. Om basräntebeloppet är större än
räntekostnaderna, skall låntagaren betala ränta och amortering på utestående
räntelån med belopp som motsvarar skillnaden. Räntan betalas i första hand. I
den mån räntan på räntelån inte betalas enligt vad nu nämnts läggs den till
räntelåneskulden.

Räntelänet
avräknas i första hand mot ränta och amortering på bostadslån, egnahemslån
eller tertiärlån (19 §). Kontant utbetalning sker i den mån räntelånet
överstiger dessa kostnader eller om huset har uppförts utan stöd av statligt
lån.

Enligt
punkt 5 tredje stycket av anvisningarna till 25 § kommunalskattelagen (1928:
370, ändrad senast 1971:443) skall ränta på statiigt bostadslån eller räntelån
till den del räntan har lagts till låneskulden anses betald då den har
debiterats. I den mån ränta på bostadslån eller annat statligt lån har erlagts
med hjälp av räntelån, anses räntan betald då räntelånet betalades ut.

2.2
Paritetslåncutredningens uppdrag

I
direktiven för paritetslåneutredningen sägs att uppbyggnaden av paritetslånesystemet
grundades på erfarenheten att det fanns ett samband mellan en stabil
lågräntenivå och låga byggnadskostnader resp. hög räntenivå och stigande
byggnadskostnader. Det framhåUs att på senare år räntenivån - främst på grand
av internationella förhåUanden - varit osedvanligt hög. Samtidigt har
emellertid byggnadskostnaderna varit i stort sett oförändrade, vilket medfört
att paritetstalet varit nära nog konstant. I direktiven hänvisas till
uttalanden i 1970 års statsverksproposition (prop. 1970: 1 bU. 13 s. 220)
enligt vUka en hög räntenivå i förening med i huvudsak oförändrade paritetstal
kan, om förhållandena består någon längre tid, leda tiU betydligt större
skuldökningar och längre amorteringstider än som kan accepteras, något som
nödvändiggör fortlöpande beräkningar i fråga om skuldökning, amorteringstider
och ändringar i basannuiteten.. Utredningen har enligt direktiven i första hand
till uppgift att på grandval av särskUda beräkningar belysa skillnader i fråga
om skuldökning och amorteringstider vid alternativa paritets-tal och
räntenivåer. Vidare skall undersökas vilka effekter höjningar av basannuiteten
har på bostadslånets amorteringstid vid alternativa räntenivåer och
paritetstal. Utredningen skaU också, utifrån förutsättningen

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 10

att
hela statslånet skaU återbetalas inom husets livslängd, undersöka andra möjUgheter
att komma tiU rätta med problem som kan uppstå vid tiU-lämpnmg av paritetslånesystemet.
Det nämns i direktiven att man kan överväga en viss förlängning av
amorteringstiden för statslånet eller införande av nomineUa villkor för en del
av det fastighetskapital som nu omfördelas. Däremot bÖr ett återinförande av
generella subventioner inte komma i fråga.

Vid
sidan av de nu berörda, för lånesystemet grundläggande frågorna, ingår i
utredningens uppdrag att göra en allmän översyn av reglerna om paritetslån med
hänsyn tiU erfarenhetema av systemet.

I
direktiven behandlas även problemet med bokföring av skuldökning på
paritetslån. I denna del åberopas ett uttalande av statsutskottet i utlåtande tiU
1968 års riksdag (1968: 100). Utskottet anförde följande.

Övergången
till det genom 1967 års riksdagsbeslut införda systemet för statens kreditstöd
till bostadsbyggandet kan bereda bokföringsmässiga svårigheter även ur andra
synpunkter och som tar sig uttr}'ck i skuldsummans ökning utan att en
motsvarande ökning av tillgångarna alltid bokföringsmässigt föreligger.
Skuldökningen skall efter hand betalas genom ökade ärliga inbetalningar på
statslånet. Systemet förutsätter att hyrorna framdeles kan höjas i motsvarande
mån. Skuldökningen motsvaras således av framtida ökade hyresintäkter. Ett
antagande om framtida ökade hyresintäkter kan emellertid från revisionstekniska
utgångspunkter inte utan vidare godtas som tillgångspost i resultatredovisningen
av företagens verksamhet. En förutsättning för att så skall kunna ske är att
det finns grund att anta att företagen skall kunna likvidera den uppkommande
skulden även i ett läge som omöjliggör erforderlig höjning av hyrorna.

I
proposition 1967: 100, som ligger till grund för nuvarande ordning, framhöll
departementschefen att det på vissa orter kunde uppkomma en sådan situation på
bostadsmarknaden att hyrespolitiskt utrymme saknas för en sådan successiv
ökning av kapitalkostnaderna, som det nya lånesystemet förutsätter. I sådana
fall borde i första hand en viss förlängning av amorteringstiden kunna
övervägas och i ytterlighetsfall statens fordran kunna helt eller delvis
efterskänkas. Detta uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

Uttalandet
innebär enligt utskottets mening bl. a. att statens fordran i anledning av den förat
nämnda skuldökningen så tiU vida bör betraktas som villkorlig att det inte kan
komma i fråga att driva in den om detta skulle tvinga låntagare att träda i
likvidation eller eljest försätta honom i en företagsekonomiskt ohåUbar
situation därigenom att hyrorna till följd av läget på ortens hyresmarknad inte
kan höjas så att skuldökningen kan awecklas inom rimlig tid.

Vad
utskottet anfört bör lämpligen bekräftas av riksdagen genom ett tillkännagivande
att Kungl. Maj:t har att medge anstånd med och att avskriva eller efterge
betalning av ränta och amortering på bostadslån, såvitt avser uppkommen
skuldökning, samt på räntelån, allt i den mån utvecklingen på ortens hyresmarknad
inte möjliggör så stor höjning av hyrorna, som behövs för att täcka
ifrågavarande betalningar. SjälvfaUet bör eftergifter av det slag, som här
avses, inte komma i fråga om låntagarens svårigheter kan härledas från
vårdslöshet eller försummelse från hans sida.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 11

Riksdagen
godtog vad utskottet anfört (rskr 1968: 252).

I direktiven för paritetslåneutredningen
sägs att detta riksdagsbeslut har ansetts iimebära att låntagare som enligt
gällande bestämmelser skaU upprätta likvidationsbalansräkning inte behöver
träda i likvidation, om. likvidationsanledning föreligger till följd av ökning
av låneskulden tiU staten. En annan sak är, heter det vidare, om riksdagens
beslut kan anses utgöra gnmd för att vidta bokslutsdispositioner för att
balansera skuldökningen. Utredningen skall pröva dessa frågor och klarlägga hur
lånesystemet skaU återspeglas bokföringsmässigt och lägga fram förslag till
erforderliga författningsändringar. .

2.3
Vissa bestämmelser om bokföring

Allmänna
bestämmelser om bokföring har meddelats i bokföringslagen (1929: 117, ändrad
senast 1967: 535). Lagen reglerar i 1 och 2 §§ bokföringsskyldighetens
omfattning och i 3-13 §§ sättet för bokföringsskyldighetens fullgörande. I 14
§ föreskrivs att lagen inte skall äga till-lämpning i den mån avvikande
bestämmelser gäller enligt annan lag eller författning. I 15 § erinras om
bestämmelserna i brottsbalken om ansvar för åsidosättande av
bokföringsskyldighet.

Bokföringsskyldiga
är enligt 1 § aktiebolag, bolag som har införts i handelsregistret, förening
som har införts i föreningsregistret samt sambruksförening. Vidare är envar
som yrkesmässigt driver vissa uppräknade typer av rörelse bokföringsskyldig,
med vissa i 2 § angivna undantag, som i huvudsak avser rörelser av ringa
omfattning. Fastighetsförvaltning är i princip inte bokföringspliktig
verksamhet men däremot byggnadsverksamhet. Stat och kommun är frikallade från
bokföringsplikt enligt bokföringslagen (2 § andra stycket).

Bokföringen
skall enligt 3 § bokföringslagen ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrander
och med iakttagande av god köpmannased. Bokföringens uppgift skall enligt 4 §
första stycket vara att lämna redovisning säväl för rörelsens gång som för den
bokföringsskyldiges ställning vid rörelsens början och vid utgången av varje
räkenskapsår. Den bokföringsskyldige skall därför enligt 4 § andra stycket
dels över rörelsens gång föra dagbok och de övriga handelsböcker som behövs med
hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet, dels över sin ekonomiska
ställning upprätta och i inventariebok införa inventarium och balansräkning.

Om
den löpande bokföringen gäller bl. a. att den skall ske så att upplysning
klart och överskådligt lämnas t. ex. om de fordringar och skulder som har
uppkommit i rörelsen, om omkostnaderna i rörelsen och om ingångna
ansvarsförbindelser (6 § andra stycket).

Enligt
7 § skaU i inventariet tas upp den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar i
fastigheter, varulager, övriga lösören, fordringar, värdepapper, kontanta
penningar och annat. Vidare skall samtliga skulder tas

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 12

upp.
Specificerade poster skall upprättas och varje post skall åsättas värde. TiUgångar
och skulder skall räknas samman var för sig.

Skillnaden
mellan slutsummorna skall sättas ut. Inom linjen skall anges dels de
ansvarsförbindelser, som den bokföringsskyldige har iklätt sig, i den mån de
inte har tagits upp bland skulderna, dels de panter han har ställt.
Balansräkningen skall enligt 8 § utgöra ett översiktligt sammandrag av
inventariet. Den skall vara uppställd i lämpliga huvud poster och även avse de
uppgifter som har lämnats inom linjen i inventariet. Vid upprättande av
inventarium och balansräkning får enligt 9 § tillgångarna inte tas upp över
sina verkliga värden. Undantag gäller för anläggningstillgångar. De får tas upp
till anskaffnings- eUer tillverkningsvärdet. I så fall skall dock årligen
avskrivas ett belopp som motsvarar anläggningens värdeminskning på grand av
ålder och nyttjande eller därmed jämförlig omständighet. I stället för att göra
avskrivning kan den bokföringsskyldige föra upp ett motsvarande belopp bland
skulderna på ett särskilt värdeminskningskonto.

Räkenskapsår
får enligt 11 § inte överstiga 12 månader. Vid rörelsens början och likaså vid
omläggning av räkenskapsår får det dock utsträckas till högst 18 månader.

Bokföringslagstiftningen
är f. n. föremål för översyn av särskilt tillkallade sakkunniga (1971 års
utredning om bokföringslagstiftningen).

Lagen
(1944: 705) om aktiebolag (ändrad senast 1971: 591) innehåller särskilda
bestämmelser som rör bokföringen. Ansvaret för bokföringen åvilar verkställande
direktören och styrelsen (83 §). Dessa har att för varje är avge redovisning
för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom att avlämna balansräkning,
avseende bolagets ställning vid räkenskapsårets utgång, vinst- och
förlusträkning samt förvaltningsberättelse (98 §). Räkenskapsåret skall vara
helt år, men får i vissa fall avse dd av år eller utsträckas att omfatta högst
18 månader (99 §).

I
100-102 §§ meddelas närmare bestämmelser om värderingen av aktiebolags
tillgångar och skulder, om uppställningen av balansräkningen och vinst- och förlusträkningen
samt om förvaltningsberättelsen.

I
fråga om värderingen av tillgångar och skulder gäller bl. a. följande.
Anläggningstillgångar får tas upp tiU högst det belopp vartiU kostnaderna för
deras anskaffning eller tillverkning har uppgått. Avskrivning skall emellertid
ske årligen med belopp som motsvarar värdeminskningen på grund av ålder och
nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak, om inte det verkliga värdet
uppenbarligen är högre än det som skulle komma fram efter sådan avskrivning. Om
det verkliga värdet är avsevärt lägre än det som föreligger efter avskrivning
och det beror på orsak som inte kan antas vara övergående, skall särskild
avskrivning göras eller den årliga avskrivningen ökas. Kostnader för
förbättring av anläggningstillgång får inräknas i anskaffnings- eller
tillverkningskostnaderna. Uppskrivning av anläggningstillgångs bokförda värde
får ske, om

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 13

tillgängen
måste anses ha ett bestående värde som väsentligt överstiger det belopp varmed
uppskrivning sker, under förutsättning att beloppet används för avskrivning på
andra anläggningstillgångar eller för ökning av aktiekapitalet. Fast egendom
får dock inte skrivas upp över det senast fastställda taxeringsvärdet. Omsättningstillgångar
får inte tas upp över det verkliga värdet och inte heller över anskaffnings-
eller tillverkningsvärdet.

Reglerna
om balansräkningens specificering innebär bl. a. att särskild redovisning ges
över anläggningstillgångar och omsättningstillgångar. Bland
anläggningstillgångarna skall i särskilda poster redovisas dels jordbraks- och
skogsfastigheter och dels fabriksfastigheter och andra fastigheter. Vidare
skall på tillgångssidan i särskilda poster upptas balanserad förlust och
nettoförlust för räkenskapsåret. Bland skuldema skaU aktiekapital och fonder
tas upp var för sig. Vidare skall bl. a. den balanserade vinsten och
nettovinsten för räkenskapsåret tas upp i särskilda poster. I fråga om tUlgångs-
och skuldposters uppställning och benämning får sådana avvikelser göras som får
anses överensstämma med allmänna bokföringsgrander och god köpmannased. Inom
linjen skall anmärkas bl. a. sammanlagda beloppet av bolagets borgens- och
övriga ansvarsförbindelser, i den män de inte har tagits upp bland skuldema.

Aktiebolags
vinst- och förlusträkning skall ställas upp så att en med hänsyn till bolagets
förhållanden och god köpmannased tillfredsställande redovisning erhålls för
hur vinsten eller förlusten för räkenskapsåret har uppkommit. Reglerna innebär
att en nettoredovisning för rörelsen med specifikation av vissa kostnadsposter skaU
företas. Sålunda skall som en särskild post bland intäktema tas upp
nettoförlusten på bolagets verksamhet under räkenskapsåret. På kostnadssidan
skall som särskilda poster tas upp bl. a. förlust på bolagets rörelse eller, i
vissa fall, på rörelsegren. Vidare skall bl. a. särskilt anges nettovinst på
bolagets verksamhet under räkenskapsåret.

Frågan
om fastställande av balansräkning och om beviljande av ansvarsfrihet för
styrelsen och verkställande direktören behandlas enligt 126 § aktiebolagslagen
på ordinarie bolagsstämma. Stämman skall också fatta beslut i anledning av
bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen.

Om vinstdispositionen
gäller bl. a., följande. Av årsvinsten skaU, efter täckning av balanserad
förlust, minst 10 % avsättas till reservfond. Avsättningen får upphöra, när
fonden motsvarar 20% av bolagets aktiekapital (71 §). Om bolagets skulder
enligt balansräkningen överstiger summan av aktiekapitalet, reservfonden och en
skuldregleringsfond, skall emellertid fortsatt avsättning ske tUl reservfonden
eller skuldregle-. ringsfonden med minst 10 % av bolagets årsvinst. Så länge skuldema
överstiger summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregleringsfond får
av bolagets vinst inte delas ut mer än som svarar mot 5 % av

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 14

bolagets
behållna förmögenhet, om inte ytterligare avsättning sker till reservfonden eUer
skuldregleringsfond. I detta sammanhang ingår inte i skuldsumman gäld för vUken
bolaget lämnat säkerhet av inteckning inom 60 % av taxeringsvärdet för bl. a.
hyresfastighet. EnUgt 73 § 1 mom. gäller som huvudregel att bolaget inte får
dela ut annan vinst än den som har kommit fram genom balansräkningen för sista
räkenskapsåret, i den mån vinsten inte skall avsättas tiU bundna fonder.

Sker
vinstutdelning i strid mot denna bestämmelse, föreligger återbäringsskyldighet
för den som har uppburit vinst (73 § 2 mom.).

Aktiebolagslagen
innehåller också bestämmelser om skyldighet för aktiebolag att träda i
likvidation. Bestämmelsema om hkvidation finns i 140-173 a §§. Enligt 146 §
åligger det styrelsen och verkställande direktören att ofördröjligen upprätta särskUd
balansräkning för utrönande av bolagets stäUning (likvidationsbalansräkning) så
snart anledning föreligger till antagande att aktiekapitalet till två
tredjedelar, eller den mindre del som kan vara bestämd i bolagsordningen, har
gått förlorat. För likvidationsbalansräkningen tiUämpas i huvudsak samma
värderingsregler som för den årliga balansräkningen. Visar det sig att
aktiekapitalet gått förlorat i den utsträckning som nämnts skaU styrelsen,
efter hörande av revisorerna, kalla till bolagsstämma. Om aktiekapitalet tUl
nyss angiven del har gått förlorat och bristen inte har täckts inom fyra
månader från det bolagsstämman håUits, äger styrelseledamot, verkstäUande
direktör eller aktieägare göra ansökan om att bolaget skall förklaras skyldigt
att träda i likvidation.

Underlåtenhet
att upprätta hkvidationsbalansräkning kan eiJigt 148 § medföra att
styrelseledamöterna och verkställande direktören blir soU-dariskt ansvariga för
bolagets uppkommande förbindelser såsom för egen skuld. Om bolagsstäirmian inte
utsett hkvidatorer inom fyra månader efter bolagsstämman och aktiekapitalet
har gått förlorat i den utsträckning som nänrnts, blir vidare de som med
vetskap härom beslutar att fortsätta rörelsen ansvariga för därefter
uppkommande förbindelser såsom för egen skuld.

Enligt
lagen (1951:311) om ekonomiska föreningar (ändrad senast 1971:603) arUcommer
det på styrelsen att bl. a. sörja för att föreningens bokföring fuUgörs i
överensstämmelse med lag (24 §). Styrelsen skall för varje räkenskapsår avge
redovisning för förvaltningen av föreningens angelägenheter genom avlämnande
av förvaltningsberättelse jämte balansräkning samt vinst- och förlusträknmg (38
§).

I
40-43 §§ meddelas närmare bestänmielser om värderingen av ekonomisk förenings tiUgångar
och skulder, om uppställningen av balansräkningen och vinst- och
förlusträkningen samt om förvaltningsberättelsens innehåU, I fråga om
värdering av förenings tiUgångar och skulder gäUer i huvudsak samma regler som
beträffande aktiebolags tUlgångar och skulder. I fråga om balansräkningens
uppställning innehåUer 41 §

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 15

lagen
om ekonomiska föreningar krav på specificering som väsentUgen överensstämmer
med dem som uppstäUs i 101 § aktiebolagslagen vad beträffar anläggningstUlgångar
i form av fastigheter och förlust eUer vinst i verksamheten. I balansräkningen
för ekonomisk förening skall anmärkas bl. a. sammanlagda beloppet av
föreningens borgens- och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de inte har
upptagits bland skuldema, liksom också sammanlagda värdet enligt
balansräkningen av panter som föreningen har ställt.

Vinst-
och förlusträkning för ekonomisk förening skall enligt 42 § StäUas upp så, att
en med hänsyn tiU föreningens förhållanden tillfredsställande redovisning
erhålls för hur vinsten eUer förlusten för räkenskapsåret har uppkommit. En
nettoredovisning för verksamheten skall göras, varvid vissa intäkts- och
kostnadsposter skall specificeras. Bland intäkterna skall som särskild post tas
upp nettoförlust på föreningens verksamhet under räkenskapsåret. Bland kostnadema
skaU som särskilda poster tas upp bl. a. förlust på föreningens rörelse eller
på rörelsegren, som skall redovisas för sig, räntor, avskrivningar på värdet av
anläggningstUlgångar eller avsättningar tiU värdeminskningskonton för sådana tillgångar,
samt nettovinst på föreningens verksamhet under räkenskapsåret.

Enligt 57 § skall på
ordinarie föreningsstämma läggas fram bl. a. redovisningshandlingarna för det
senast förflutna räkenskapsåret. Stämman skall behandla frågan om faststäUelse
av balansräkm"ngen och besluta i anledning av föreningens vinst eUer
förlust enligt den fastställda balansräkningen. I fråga om vinstdispositionen
gäller enligt 17 § 1 mom. att av årsvinsten skall, efter täckande av balanserad
förlust, minst 5 % avsättas till reservfond. Om gottgörelse i form av
exempelvis efterlikvi-der eller återbäringar har lämnats, skall avsättning
göras med minst 5 % av gottgördsen. Avsättning tUl reservfonden skaU fortgå tiU
dess denna, jämte betalat insatskapital, i den mån det inte överstiger tio
gånger reservfonden, har uppnått ett belopp som svarar mot fyra tiondelar av
det bokförda värdet på föreningens tiUgångar eller mot föreningens skulder
enligt balansräkningen. Utdelning får enligt 18 § ske endast av den vinst som förehgger
enligt faststäUd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten inte
skall avsättas tUl reservfonden. Om utdelningen beräknas på inbetalda
insatser, får den uppgå högst till 5 % för år på dessa. Sker vinstutdelning i
strid mot lagens bestämmelser om vinstutdelning, är de som uppburit sådan
vinst återbetalningsskyldiga.

I fråga om ekonomiska
föreningar finns inga bestämmelser om skyldighet att träda i hkvidation när
viss del av det egna kapitalet har gått föriorat. Däremot gäUer enligt. 24 §
andra stycket att om det på grund av inträffade förluster eUer av annan orsak
finns anledning tUl antagande att föreningens ställning kommer att utvisa
fortgående försäm-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 16

ring,
så att skulderna inte blir täckta av tillgångarna, styrelsen skall ofördröjligen
till stämmans prövning hänskjuta frågan om föreningens trädande i likvidation.

I
bostadsrättslagen (1971:479) fastslås (54 §) att utdelning får ske endast av
vinst som redovisas i fastställd balansräkning för senaste räkenskapsåret.
Vinst får ej delas ut till andra än bostadsrättshavarna. I fråga om styrelsens
årsredovisning och öm beslut på föreningsstämma rörande fastställande av
balansräkning och vinstutdelning gäller i tilllämpliga delar reglerna därom i
lagen om ekonomiska föreningar.

Enligt
lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser åligger det styrelsen för stiftelse
som står under länsstyrelsens tillsyn att föra räkenskaper över stiftelsens
tillgångar och skulder samt inkomster och utgifter (14 §). Styrelsen har
årligen att avsluta räkenskaperna och att till länsstyrelsen sända
redovisning. Genom föreskrift i stadgarna kan stiftelse vara undantagen från tiUsyn.
Flertalet av de aUmännyttiga bostadsföretag som drivs i stiftelseform torde på
grand av stadgebestämmelser vara undantagna från tillsyn.

3.
Utredningen

3.1
Praxis i fråga om redovisning av paritetslån och vinstutdelning i företag med paritetsbelånade
fastigheter

Under
den tid som paritetslånesystemet har varit i brak har olika meningar framkommit
rörande metoderna för den bokföringsmässiga redovisningen av paritetslånen,
särskilt ökningen av låntagarens skuld till staten, och om förutsättningama för
vinstutdelning i företag som innehar fastigheter för vilka paritetslån utgått.
Utredningen redovisar vissa synpunkter på dessa frågor som utredningen fått
från företag och organisationer som berörs av problemen. Vidare redogör
utredningen för hur dessa problem hittills har lösts av vissa allmännyttiga,
kooperativa och privata bostadsföretag.

Utredningen
erinrar om att bostadspolitiska kommittén, vars förslag i fråga om bostadslån i
huvudsak förverkligades genom införandet av paritetslånesystemet, i betänkandet
(SOU 1966: 44) Bostadspolitiskt kreditstöd hade behandlat frågan om de
bokföringsproblem som systemet kunde ge upphov tiU. Dessa problem sammanhänger med
att den på en paritetsbdånad fastighet vilande skuldsumman ökar utan att en
motsvarande uppskrivning av fastighetens värde kan ske.

Enligt
bostadspolitiska kommittén skulle ett sätt att gå tiU väga vara att man
upprättade särskilda konton för skuldökningen. De nomineUa räntekostnaderna skuUe
till den del de kapitaliserades krediteras ett ränteskuldkonto. Före avstämningen
av räntekostnadskontot mot vinst-och förlustkontot kunde det föi-stnämnda
kontot krediteras de kapi-taliserade räntekostnaderna mot en debitering på ett
särskilt tiUgångs-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 17

konto,
kallat exempelvis ränteregleringskonto. Därigenom skulle den utgående
balansräkningen på skuldsidan komma att innehåUa en post från ränteskuldkontot
och på tillgångssidan en post från räntereglerings-kontot. Posterna skulle bli
lika stora. Posten på tiUgångssidan skiUle komma att representera företagets
fordringar på de boende i form av upplupna ej betalda räntekostnader (en negativ
eget-kapital-post). På så vis skulle vinst- och förlusträkningen komma att bli
rätt avstämd. Efter hand som de boendes betalningar ökade skuUe enligt
kommittén ränteskuld- och ränteregleringskontona påverkas i omvänd ordning och
motsvarande poster i balansräkningen minska. Kommittén ansåg att det inte
borde innebära några större svårigheter för de bokföringsskyldiga företagen att
ordna dessa rent praktiska angelägenheter.

Paritetslåneutredningen
påpekar att redovisningsfrågorna inte tilldrog sig någon uppmärksamhet vid
remissbehandlingen av kommitténs betänkande. Frågorna föranledde inte heller
några uttalanden i prop. 1967: 100 eUer under den riksdagsbehandling som
föregick systemets införande (SU 1967: 100, rskr 1967: 265).

Utredningen
redovisar vidare de synpunkter SABO aiUagt på bokförings- och
vinstutdelningsfrågorna. Statsutskottets utlåtande (1968: 100) bör enligt SABO
ges följande tolkning. Statsmaktema har uttalat att ett företag skall kunna få
ränta och amorteringar, som avser skuldökningen, avskrivna eller få en
förlängning av amorteringstiden för den händelse det visar sig hyrespolitiskt
omöjligt att höja hyroma i sådan utsträckning som behövs för att paritetslånet
skall kunna återbetalas inom antagen tid. De vid en formellt riktig redovisning
uppkomna negativa konsekvenserna av en skuldökning kan undanröjas, om ränte-och
paritetslånen får aktiveras som räntereglering e. d. redan i den årliga
redovisningen. Denna fordran på framtida hyresgäster kommer enligt SABO efter
hand att realiseras genom ökade hyror på grand av höjt paritetstal. Om den
aktuella fordringsposten inte skuUe kunna reahseras genom ökade hyresuttag till
följd av ränte- och paritetslåne-systemets utveckling, måste avskrivning ske
och den dittiUs latenta förlusten redovisas som reeU förlust. I det läget
måste enligt SABO statens ansvar, som bekräftats av riksdagen, kunna åberopas.
Något personUgt ansvar för styrelse eller revisorer bör då inte kunna komma i
fråga.

SABO
har, påpekar utredningen, till sina medlemsföretag utfärdat en rekommendation
beträffande redovisningen av paritetslån. Rekommendationen innebär i korthet
följande. Skuldökning som föranleds av paritets- och räntelån tas upp som en tiUgångspost
på balansräkningens aktivsida. Motbokning görs på vinst- och förlusträkningens intäktssida.
Företag som med utgångspunkt i sin aktuella situation önskar till-lämpa en
annan metod, t. ex. minskade avskrivningar eUer minskad avsättning tiU underhåU,
föreslås göra detta. SABO framhåUer vikten av att, oavsett viUcen metod som än tiUämpas,
redovisningen aUtid sker

2
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 76

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 18

öppet
så att man direkt ur årsredovisningen kan utläsa hur ränte- och paritetslånen
har behandlats och hur resultatet påverkats därav.

SABO
har, heter det vidare, föreslagit medlemsföretagen att i anslutning härtiU ta
in följande kommentar i företagens förvaltningsberättelse.

1
ränte- och paritetslån, som enligt gällande lånebestämmelser ersät

ter tidigare utgående räntebidrag, har bolaget/stiftelsen under året er

håUit kronor , Det gällande lånesystemet innebär i princip att

fastigheternas kapitalkostnader omfördelas i tiden och får en progressiv

utveckling. För att kunna redovisa ett resultat och ställning som ankny

ter till systemets princip om kostnadsfördelning i tiden har bolaget/

stiftelsen i anslutning till SABO:s rekommendationer i balansräkningen

upptagit som tiUgång ett belopp motsvarande upptaget räntelån och/

eller ökning av paritetslån. Beloppet redovisas under rubriken »Pari-

tetsreglerade framtida hyresuttag». Posten har karaktär av aktiverad

kostnad. Riksdagen har den 17 maj 1968 beslutat att »Kungl. Maj:t

har att medge anstånd med och att avskriva eUer efterge betalning av

ränta och amortering på bostadslån, såvitt avser uppkommen skuld

ökning, samt på räntelån, allt i den mån utvecklingen på ortens hyres

marknad inte möjliggör så stor höjning av hyrorna som behövs för att

täcka ifrågavarande betalningar». Det är denna statsmakternas inställ

ning till frågan som motiverar den av styrelsen företagna åtgärden.

Paritetslåneutredningen
konstaterar vidare att de allmännyttiga bostadsföretag, som bedrivs i
aktiebolags- eUer stiftelseform, i aUmänhet synes ha anslutit sig tiU SABO:s
rekommendationer vad gäller redovisningen av skuldökningen. Det rekommenderade
förfaringssättet innebär att skuldökningen balanseras på både vinst- och
förlusträkningen och balansräkningen. Utdelning till aktieägare i företag av detia
slag har inte ansetts böra underlåtas endast på grund av paritetslånets negativa
förräntning. Utredningen säger också att den efter studium av ett mindre urval
årsredovisningar för allmännyttiga bostadsföretag har fått den uppfattningen
att revisorer i aUmänhet godtar den av SABO rekommenderade redovisningsmetoden
och inte reser invändningar mot vinstutdelning som innebär att man bortser från
skuldökning på paritetslån. I några faU synes utredningens ställningstaganden
avvaktas. I avbidan på dessa godtas en provisorisk lösning enligt SABO:s rekommendationer.

Utredningen
tillägger att i ett fall, som har kommit till dess kännedom, revisorerna i ett
allmännyttigt bostadsaktiebolag har rest invändningar mot det rekommenderade
tillvägagångssättet. I den åsyftade revisionsberättelsen uttalas enligt
utredningen att en upptagen aktivpost avseende paritetstalsreglerade framtida hyresuttag
och till beloppet svarande mot erhållna räntdån och paritetstalsreglerad skuldökning
inte utgörs av kontrakterade åtaganden från hyresgäster och inte heller
garanteras av staten. Staten har dock åtagit sig att under vissa villkor avskriva
eller avstå från ränta och amortering på lånet. Vid bokslutstidpunkten kan
enligt revisorema postens nuvärde inte fastställas och

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 19

den
kan enligt aktiebolagslagen inte upptagas som tiUgång. Vinstutdelning kan
enligt aktiebolagslagen ske endast av vinst enligt fastställd balansräkning som
upprättats i enlighet med aktiebolagslagen.

HSB
för sin del har enligt utredningen utgått från att det inte är förenligt med
gällande lagbestämmelser om bokföring att i bostads företags redovisning ta
upp framtida hyresintäkter som fordran. Ford ringar av detta slag måste enligt
HSB bedömas som osäkra och skall därför inte tas upp i redovisningen.
Skuldökningen på paritetslån är en kostnad och den bör redovisas som förlust.
Även HSB har utfärdat rekommendationer till föreningar som är anslutna till
HSB. EnUgt HSB bör någon aktivering på balansräkningen inte ske av den skuldökning
som hänför sig till omfördelade räntor. Det föreslås att skuldökningen
redovisas på balansräkningens passivsida. Den skaU emeUertid hällas isär från
andra förlustposter i vinst- och förlusträkningen. Härigenom får enligt HSB:s
mening medlemmarna möjlighet att avgöra resultatet av fastighetförvaltningen
under året med bortseende från skuldökningen. Tillvägagångssättet innebär
emellertid att stora förluster framkommer för föreningar som förvaltar
fastigheter med betydande paritetslån. HSB påpekar att årsavgifterna bör håUas
på en sådan nivå att vederbörliga hänsyn tas till återbetalningstiden för
lånen.

Enligt
utredningen framhöll Föreningen auktoriserade revisorer (FAR) i maj 1968 att
bestämmelserna om bokföring och årsredovisning inte medger att som tiUgång i årsbalansen
tas upp fordran på framtida hyresgäster. Man kan enligt föreningen inte heller
anses ha rätt att på grundval av statsutskottets utlåtande 1968: 100 underlåta
att redovisa skuldökningen som skuld i stället för att bokföra den som
ansvarsförbindelse i årsbalansen. Förfaringssättet kan tUlämpas endast när
likvidationsbalansräkning skaU upprättas.

Följaktligen
är det enligt föreningen nödvändigt att redovisa förlust för det paritetsbelånade
fastighetsbeståndet. Det anses lämpligt att företag som utnyttjar möjligheten
till paritets- eller räntelån i noter till vinst- och förlusträkningen och
balansräkningen anger effekten på årsresultatet av den aktuella skuldökningen.
Syftet är att det av bokslutet skall framgå vad av vinst eller förlust som
hänför sig till skuldökning på grund av paritetslån och vad som beror på andra
faktorer.

Utredningen upplyser också
att FAR i meddelande till sina medlemmar har tagit avstånd från det av SABO
förordade tillvägagångssättet. Det framhålls i meddelandet bl. a. att
utdelning inte får ske av annat än vinst enligt senast fastställd
balansräkning. Man får inte underlåta avskrivningar för att göra vinstutdelning
möjlig. Värdeminskningen' är inte en följd av amorteringstakten. Om företaget
inte har balanserad vinst frän tidigare år av sådan storlek, att den rymmer
förlusten jämte utdelning och eventuell avsättning tUl bundna reserver, kan utdelning
ej lagligen äga ram. Om utdelning ändå sker, kan åtgärden se-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Ptop.
1972:76 20

dermera
betecknas som tiUkommen genom vårdslöshet eller försummelse och äventyra
möjligheten att få eftergift på statens fordran.

Utredningen
upplyser också att FAR har framhåUit, att kommuner och andra, som innehar
aktier i bostadsaktiebolag, inte kan räkna med någon utdelning i framtiden, när
det gäller företag med betydande fastighetsbestånd som har finansierats med
paritetslån. Det kan givetvis inte bli tal om utdelning i aktiebolag som
saknar vinstmedel. Aktieägarna måste nöja sig med att hoppas på en ackumulerad
framtida utdelning. Det finns dock vissa möjligheter att genomföra en
utdelning, nämligen genom att reducera avskrivningarna. Avskrivning av byggnader
skall i och för sig ske enhgt plan som grundas på resp. byggnads livslängd.
Speciellt i bostadsrättsföreningar har det varit vanligt att man av
likviditetsskäl gjort avskrivning på byggnader med belopp lika med årets
amortering. Förfaringssättet anses av revisorer vara diskutabelt. Det brukar
försvaras med att man accepterar långivamas bedömning av värdeminskningen. Om
ett företag med paritetslån förfar i enlighet härmed kan avskrivningar t. o, m.
underlåtas, om ingen amortering skett. Vidare anses risker föreligga att
fonderingar för kommande underhåUskostnader inte sker i önskvärd utsträckning i
syfte att i boksluten reducera förlusterna med anledning av paritetslånesystemet.

När
det gäUer privata fastighetsföretag som drivs i aktiebolagsform torde de
enligt utrednmgen i allmänhet inte aktivera ränteskulderna. Det har framgått
att det råder tvekan bland dessa företag om tiUvägagångssättet vid
årsredovisningen. Utredningen upplyser att ett företag, som förvaltar paritetsbelånade
fastigheter, i bokslutet för år 1968 tog upp skuldökningen som framtida fordran
på hyresgäster. I årsredovisningen för 1969 avskrevs fordringen och den för
året redovisade skuldökningen fördes inom linjen i balansräkningen med åberopande
av statsutskottets utlåtande 1968:100. Revisorema tUlstyrkte balansräkningen
under hänvisning bl. a. till att paritetslåneutrednmgen hade i uppdrag att
behandla bokföringsfrågorna. Företaget har inte redovisat någon vinst.
Utredningen tiUägger att många privata fastighetsföretag tillgriper olika slag
av bokslutsdispositioner för att redovisnings-tekniskt komma tiU rätta med
skuldökningen utan att behöva aktivera den. Inhämtade upplysningar har inte
gett utredningen underlag för några genereUa slutsatser i fråga om
principerna för vinstutdelning.

Utredningen
återger även synpunkter från Svenska bygg-nadsentreprenadföreningen (SBEF) på
de aktueUa frågorna. EnUgt utredningen anser föreningen att statsutskottets utiåtande
imdanröjer likvidationstvånget. Uflåtandet innehåUer emeUertid enhgt föreningen
inte någon anvisning om tidpimkten när avskrivnmg av skulden skaU göras och
inte heller om det belopp med vilket avskrivning skaU ske. Föreningen tolkar utskottsutiåtandet
som om av-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 21

skrivning
görs beroende av ekonomin inom hela förvaltningsbolaget och att avskrivnuig
inte får ske förrän 2/3 av bolagets aktiekapital förbrukats. Det vore enligt
föreningen rimligare om avskrivningen i stäUet gjordes objektsbunden.

Föreningen
anser vidare att - om man följer den av SABO föreslagna vägen - man kan
utforma redovisningen på balans- resp. resultatkonton antingen så att
skuldökningen passerar över ett resiUtatkonto eller så att resultatkontona över
huvud taget inte berörs. I det senare fallet redovisas endast den kontanta
hyresintäkten som intäkt vid resultatberäkningen och tiU staten verkligen
betald ränta som kostnad. Den förra metoden åskådliggör enligt föreningen bäst
fastighetens verkliga resultat och stäUning.

Ytterligare
hävdar föreningen att, om paritetslånefordran inte förses med ett statligt
borgensåtagande, den inte kan betraktas som reeU tiUgång. Borgensåtagandet bör
för enskilda fastighetsägare avse även det egna kapitalet. Enhgt fömtsättningarna
för paritetslånesystemet skall det egna kapitalet förräntas och amorteras i
samma takt som det statliga lånet. Den enskilde fastighetsägaren bör därför
som fordran få ta upp framtida hyreshöjningar till belopp som motsvarar
skuldökningen på statslånet jämte den ränta m. m. på eget kapital som
fastighetsägaren inte har kunnat tiUgodogöra sig. Om åtagandet inte avser även
det egna kapitalet, riskeras att detta blir förbrakat efter kort tid. Det
statliga åtagandet bör avse en längsta amorteringstid av statslånet, som bör
vara högst 30 år, och dess materiella innehåll vara lika för olika fastighets-ägarkategorier.

3.2
Utredningens överväganden och förslag

3,2.1
Utredningens allmänna utgångspunkter

Utredningen
framhåller att det är syimerligen angeläget att få tiU stånd en lösning av de
frågor om den redovisningsmässiga hanteringen av de skuldökningar som paritetslånesystemet
medför. Utredningen har därför som en första etapp i sitt arbete lagt fram
förslag om hur skuldökningarna skaU behandlas i företagens redovisning. Den
metod som utredningen föreslår bygger på fömtsättningen att paritetslånesystemet
bibehålls i sin nuvarande principiella utformning. Förslaget anges så till vida
vara ett provisorium som det inte innefattar ett stäUningstagande från
utredningens sida till systemet som sådant. Utredningen säger vidare att
eftersom i betänkandet inte tas upp frågor som rör systemets uppbyggnad och
ekonomiska verkningar i övrigt, det kan tänkas att det fortsatta
utredningsarbetet kan leda till ståndpunktstaganden som medför att
redovisningsfrågorna kommer i ett annat läge.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 22

3.2.2
Redovisningen av omfördelade räntor

Utredningen
påpekar att systemet med paritetslån - inkl. räntelån -redovisningsmässigt ger
upphov till problem genom att vissa räntekostnader kapitaliseras. För bl. a. fastighetsförvaltande
företag som har sådana lån och därför belastas med omfördelade räntekostnader
blir följden att de fastigheter, som utgör företagets tillgångar, belastas med
högre kostnader än som kan balanseras och soin inte under det aktuella året kan
täckas av hyresinkomster.

Utredningen
erinrar härefter om bostadspolitiska kommitténs synpunkter på de
redovisningstekniska problem som ett paritetslånesystem skapar (jfr s. 16).
Vidare åberopas statsutskottets utlåtande 1968: 100. Utredningen påpekar att
utskottet uttalat att ett antagande om ökade hyresintäkter i framtiden inte
utan vidare kan godtas som tUlgångspost från redovisningstekniska
utgångspunkter. En förutsättning för att en sådan redovisning skall vara
berättigad är enligt utskottet att det finns grund för antagandet att företagen
skaU kunna likvidera den uppkomna skulden även i ett läge som omöjliggör
erforderlig höjning av hyrorna. Enligt utskottet är statens fordran - i
enlighet med uttalande i prop. 1967: 100 - så tiU vida att betrakta som villkorUg
att det inte kan komma i fråga att driva in den, om låntagaren skulle tvingas
att träda i likvidation eller eljest bli försatt i en företagsekonomiskt ohåUbar
situation på grund av att hyrorna inte kunde höjas så att skuldökningen kunde
avvecklas inom rimlig tid.

Enligt
utredningen innebär utskottets uttalande att Kungl. Maj:t kan medge anstånd med
och avskriva eller efterge betalning av ränta och amortering på bostadslån,
såvitt avser skuldökning, samt på räntelån, allt i den mån förhållandena på
ortens hyresmarknad inte gör det möjligt att höja hyrorna så mycket som behövs
för att täcka betalningarna. Eftergifter får emellertid inte ske, om
låntagarens svårigheter beror på vårdslöshet eUer försummelse från hans sida.

Uredningen
anser att statsutskottets utlåtande i så måtto innebär en klar garanti, att
statsmakterna har tagit på sitt ansvar att inte något aktiebolag eller annat
företag skall behöva träda i likvidation enbart därför att låneskulden till
staten fått en sådan omfattning på grund av skuldökningen att aktiekapitalet
har förbrakats till mer än två tredjedelar. I realiteten måste ett företag,
som på grund av paritetslånens utveckling finner skäl anta att
likvidationsanledning kan föreligga, först upprätta likvidationsbalansräkning.
Om balansräkningen visar att anledningen tiU likvidation endast är att
företagets skulder på grund av paritetslån har ökat så, att huvuddelen av
aktiekapitalet har gått förlorad, får företaget enligt statsutskottets utiåtande
likväl fortsätta sin rörelse utan att träda i likvidation. Därvid bortses aUtså
från skuldökningen tUl staten. Detta kan enligt utredningen i praktiken leda
till att aktiebolag med paritetsbelånade fastigheter, som tar upp hela
skuldökningen på

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 23

balansräkningens
skuldsida men inte på tillgångssidan, tid efter annan kan finna anledning att
upprätta likvidationsbalansräkning endast för att konstatera att enda
anledningen tUl att hkvidation aktualiseras är skuldökningen tiU följd av
paritetslånen. Utredningen påpekar också att utskottet sagt att det inte kan
bli fråga om att driva in statens fordran, om ett företag skulle bli försatt i
en företagsekonomiskt ohåUbar situation på grund av att hyrorna inte har
kunnat höjas.

Enligt
utredningens uppfattning måste statsmakterna ingripa, om utvecklingen på
hyresmarknaden visar att det inte går att ta ut hyror av de boende till belopp
som motsvarar vad som följer av den omfördelning av kapitalkostnaderna som
finansieringssystemet syftar tiU. Ett sådant ingripande måste också göras för
den händelse lånen inte kan avvecklas inom en viss bestämd tid med tillämpning
av de givna faktorema basannuitet, paritetstal och ränta.

Utredningen
gör i anslutning härtill följande tolkning av utskottsutlåtandet. Utlåtandet
förutsätter att fastighetsförvaltande företag anpassar hyrorna, förutom till
utvecklingen av driftskostnaderna, även till basannuiteten och paritetstalets
förändringar. Detta innebär enligt utredningen att, om ett företag underlåter
att göra sådana hyresjuste-ringar, det inte på grand av utlåtandet torde kunna
få lån eller skuldökning eftergiven eller avkortad. Utredningen anser också
att, om företaget hamnar i likvidationssituation eller konkurs till följd av
att de för företaget ansvariga inte tar ut marknadsmässiga hyror, sådan vårdslöshet
eller försummelse får anses föreligga som enligt utlåtandet medför att
eftergift inte skall ske.

Utredningen
erinrar härefter om att det vid paritetslånesystemets tillkomst förutsattes
att det statliga bostadslånet i regel skuUe vara återbetalat inom en tidrymd
av ungefär 30 år. Man utgick därvid från att ökningen av skulden till staten
skulle vara kontinuerlig under de första åren av lånets löptid. Skulden skulle
emellertid upphöra att öka efter 8 a 10 år. Hittillsvarande erfarenheter av
paritetslån har emellertid visat att skuldökningen har fått större omfattning
än väntat, beroende främst på att paritetstalet inte har utvecklats i den takt
som man har räknat med och att räntenivån har varit högre än vad man utgick från
vid de beräkningar som företogs innan systemet infördes. Enligt utredningen
påpekade också departementschefen i prop. 1967: 100 att basannuiteten borde
fastställas så att en rimlig hyresnivå erhölls. Emellertid var räntenivån på
lånemarknaden år 1966, då bostadspolitiska kommittén avslutade sitt arbete,
sådan att basannuiteten ansågs böra sättas lägre än som motsvarade marknadens
räntesatser. Utredningen finner, mot bakgrand av den utveckling som har ägt
rum, att risk föreligger att det inte blir möjUgt att ined bibehållande av en basannuitet
av ungefär nuvarande storlek betala tillbaka statslånet inom den föratsatta trettioårsperioden.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 24

Vidare
finner utredningen det klart att en fortsatt skuldökning under längre tid kan
innebära fara för att fastighetemas reella kapitalvärden går förlorade på
grund av skuldökningen. Det ligger erUigt utredningen nära tiU hands att anta
att en sådan utveckling skuUe innebära en sådan situation som statsutskottet föratsåg
i sitt utlåtande 1968: 100. Skuldökningen skulle i så fall vara av det slaget
att fordran inte skall drivas in utan betraktas som vUlkorlig.

Mot
bakgrund av nu återgivna aUmänna synpunkter går utredningen närmare in på de aktueUa
redovisningsproblemen. Utredningen slår därvid till en början fast att det
gäller att ange en redovisningsmetod som tillfredsställer gängse
redovisningstekniska krav och följer gäUande lagstiftning. Därvid måste man
enligt utredningen utgå ifrån statsutskottets utiåtande. Metoden bör inte få
leda till uppfattningen att det allmänna iklätt sig en generell garanti för
att lånen efterges, om återbetalning inte kan ske inom föratsatt tid. Man får
sålunda utgå ifrån att förutsättningarna vid lånesystemets ikraftträdande
fortfarande gäller och att följaktligen återbetalning av såväl det ursprangliga
lånebeloppet som skuldökningen skaU ske inom ungefär 30 år och detta även om
skuldökningen blir avsevärd under de första åren efter färdigställandet och
fortsätter under en längre följd av år.

Den tiU
följd av paritetslånesystemet uppkomna skuldökningen till staten måste enligt
utredningen redovisas öppet för att bostadsförvaltan-de företags ekonomi skall
kunna bedömas även med bortseende från skuldökning till följd av
ränteomfördelning.

Vidare
är det enligt utredningens mening nödvändigt att den reella skuldökningen
belastar räntekostnadskontot i företagets bokföring, eftersom skuldökningen är
en klar skuld till staten som enligt föratsättningama skaU återbetalas. Det skuUe
därför vara oegentligt att i den löpande redovisningen år för år presumera ett
latent garantiåtagande från staten. Det kan därför inte förordas att
skuldökningen förs inom linjen eller att någon annan form av bortseende från
skuldökningen används i redovisningssammanhang.

Åtskilliga
fastighetsförvaltande företag med paritetsbelånade fastigheter har valt att
med olika formuleringar balansera skuldökningen med tiUhjälp av en aktivpost i
balansräkningen. Frågan om hyresgästemas kontraktsenliga åtaganden i detta
sammanhang anser utredningen vara av mindre betydelse, eftersom åtagandena i
regel är av kortfristig natur. Väsentligt är i stället, om man vid en
realistisk bedömning har anledning förvänta sig sådana stigande hyresintäkter
från fastigheten som lånesystemet avses leda till eller om garantier eljest kan
skapas för att skulden tiU staten kan awecklas inom rimlig tid. För att man
skall kunna föra upp ett mot skiUdökningen svarande belopp bland anlägg-ningstiUgångaraa
i balansräkningen är det enligt utredningens uppfatt-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 25

ning
nödvändigt att posten kan ges ett sådant substansvärde att förfarandet kan
berättigas utifrån gällande bokföringsprinciper.

Statsutskottets utiåtande
kan enligt utredningen inte anses innebära någon garanti från statsmaktemas
sida att återbetalningsskyldigheten .stiindigt skulle vara viUkorlig så länge
det råder ovisshet om hur paritetslåneskulderna kan komma att utvecklas i
framtiden. Grandprincipen är aUtjämt att lånen i sin helhet skall återbetalas
till staten. Innebörden av statsutskottets utlåtande är emellertid, såsom
utredningen tidigare framhållit, att statens fordran på fastighetsägaren under
vissa förhållanden kan komma att helt eller delvis efterges.

Utredningen har vid sina
överväganden utgått från att paritetslånen skall återbetalas inom viss tid, som
utredningen f. n. fömtsatt vara 30 år. Man kan emellertid, säger utredningen,
föreställa sig situationer som medför att en sådan återbetalning inte kan komma
i fråga utan att det för den skuU kan läggas fastighetsägaren tUl last att han
visat vårdslöshet eUer försiunmdse vid förvaltningen av fastigheterna genom
att inte ta ut de hyror som lånesystemet förutsätter. En sådan omständighet kan
vara att det inom visst område blir vikande efterfrågan på bostäder som gör
det omöjligt att ta ut hyror som svarar mot den för varje år gällande
baskostnaden. Det kan också bli omöjligt att över huvud taget hyra ut bostadslägenheter
i fastigheten. Ett annat fall är det att det i framtiden visar sig att
efterfrågan på vissa bostadsobjekt viker och att erforderliga hyror därför
inte kan tas ut i dessa objekt. Det kan vidare tänkas att fastigheter som
uppförts visst år på grand av ogynnsamma ränteförhåUanden utsätts för särskUda
påfrestningar från fastighetsekonomiska synpunkter.

Mot
bakgrand av det anförda anser utredningen att statsutskottets uttalande måste
tolkas så att statens ansvarsåtagande inträder, om hyroma inte kan höjas i
erforderlig utsträckning inte bara när detta är en följd av vikande efterfrågan
utan också om basannuiteten inte har höjts och/eUer paritetstalet inte har
stigit i en grad som möjliggör en avveckling av skuldökningen inom rimUg tid.

Om
paritetstalet inte utvecklas på ett sätt som leder tUl en aweckling av skulden
inom rimlig tid och om någon uppjustering av basannuiteten inte kommer till
stånd, måste nämligen detta enligt utredningens mening vara ett uttryck för
att hyrorna inte kan höjas. Att i ett sådant läge låta en fastighet belastas av
en orimlig skuldbörda under en längre följd av år måste uppfattas som en sådan
fastighets-ekonomiskt ohåUbar situation vars konsekvenser utskottet med det angivna
uttalandet har velat förhindra. Utredningen tiUägger att den avser att i det
fortsatta arbetet ytterligare utveckla innebörden av det nu sagda och konsekvensema
härav för bl. a. statsbudgeten.

Med
utgångspunkt i att statsmaktema efterskänker den paritetslåne-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 26

skuld,
som eventuellt kvarstår efter 30-årsperiodens utgång, föreligger enligt
utredningen inga betänkligheter mot ett förfarande som innebär att bland
företagens anläggningstillgångar tas upp ett belopp motsvarande den skuld som
föranleds av ränteomfördelningen.

Utredningen
föreslår att den bokföringspost varom fråga är kallas omfördelade räntor.
Posten bör redovisas särskilt. Vid varje tillfälle då skulden till staten ökat
skall detta redovisas på det ifrågavarande kontot. Varje år som skuldökningen
kvarstår får belopp motsvarande den ackumulerade skulden tas upp som tUlgång.
När avbetalning sedan sker av skuldökningen skall kontot minskas i motsvarande
mån.

Nuvarande
lagstiftning torde enligt utredningen inte utan vidare medgiva en aktivpost av
berörda beskaffenhet. Det föreslås därför att den angivna regeln tas in i en
särskild lag. Utredningen tillägger att den därvid förutsätter att dess
uppfattning om innebörden av den statiiga garantin konfirmeras i den blivande
propositionen.

Utredningen
anser att den föreslagna redovisningen av skuldökning på såväl aktiv- som
passivsidan i balansräkningen leder tUl en från redovisningssynpunkt godtagbar
lösning. Utredningen tillägger att lösningen visserligen i någon mån bryter
mot vedertagna betraktelsesätt beträffande vad som skall utgöra substans i en
balansräkning. Förfaringssättet inger dock inte utredningen några
betänkligheter, om man kan utgå från att den skuld som återstår efter 30 år får
skrivas av.

Utredningen
tar härefter upp redovisningsfrågor som hänger samman med att fastighetsförvaltande
företag kan ha såväl paritetsbelånade som icke paritetsbelånade objekt.
Utredningen erinrar om att det också finns företag med paritetsbelånade hus som
är belägna i olika delar av landet och företag med paritetsbelånade objekt som
har blivit färdigställda vid skilda tidpunkter. Detta aktualiserar enligt
utredningen frågan huruvida dylika företag skall ta upp av ränteomfördelning
föranledd skuldökning som en enda post eller fördela skuldökningen på de olika
objekten. Utredningen finner mot bakgrunden av vad som tidigare anförts att
här åsyftade företag skall redovisa belopp motsvarande skuldökningen till följd
av ränteomförddningen för varje objekt för sig.

Utredningen
påpekar också att det - mot bakgrand av statsutskottets utlåtande - för
framtiden bör underlätta vidtagande av åtgärder, om de företag som har paritetsbelånade
fastigheter redovisar fastigheterna objektsvis i fråga om den ackumulerade
skuldökningen. Om ett ingripande från statsmakternas sida aktuahseras, kan man
då lätiare avgöra vilka fastigheter som berörs. När det gäller exempelvis
större företag med paritetsbelånade hus på olika orter och uppförda vid olika tidpunkter
kan man lättare skilja ut de hus som har fått en från lånesynpunkt ogynnsam
utveckling och vidta åtgärder beträffande dessa.

Utredningens
slutsats är att varje objekt bör redovisas för sig. Med

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 27

objekt avser utredningen härvid fastighet eller en
gemensamt belånad grapp av fastigheter med lokal anknytning. Det är enligt
utredningen tiUräckligt om redovisningen av varje objekt sker på tillgångssidan
i balansräkningen. Något hinder mot att skuldökningen redovisas objektvis även
på skuldsidan i balansräkningen anses inte förehgga. Det är emellertid inte
nödvändigt att så sker, eftersom det redan med ledning av tillgångssidan blir
möjligt att urskilja de objekt beträffande vilka avskrivning av det statiiga
lånet kan aktualiseras.

Utredningen tillägger att statsutskottets utiåtande inte
bör tolkas så att exempelvis ett välkonsoliderat företag skall behöva komma i
ett företagsekonomiskt ohåUbart läge för att statsmakternas garantiåtagande
skall kunna åberopas. Utredningen betonar att det är fastighetens och inte
företagens bristande lönsamhet som får avgöra tidpunkten för ett ingripande
från statsmakternas sida.

Utredningen anför slutligen i fråga om redovisningsmetoden
att denna inte utgör någon tvingande reglering. Emellertid innebär utredningens
förslag att den som väljer att gå tillväga enligt förslaget måste följa de
övriga bestämmelser som lämnas i utredningens förslag till lag. När det gäller
lagens tillämpningsområde framhåller utredningen att många fastighetsförvaltande
företag drivs i stiftelseform och inte är underkastade bokföringsskyldighet. Utrednin.gen
finner det emellertid angeläget att låta lagen vara tillämplig även på
stiftelser och andra rättssubjekt Koin har bokföringsmässig redovisning, och
lagförslaget är avfattat i enlighet härmed.

3.2.3 Vinstutdelningsfrågor

Utredningen hänvisar till att frågan huruvida och i vilken
utsträckning utdelning på investerade medel får ske under den tid skuldökning
på det statliga bostadslånet pågår har uppmärksammats såväl av fastighetsförvaltande
företag som av revisorer. FAR har uttalat att bl. a. kommuner, som innehar
aktier i bostadsaktiebolag, inte kan räkna med någon utdelning i framtiden, när
det gäller företag med betydande fastighetsbestånd, som finansierats med
paritetslån. Det kan inte bli tal om vinstutdelning i bolag som saknar
vinstmedel. Aktieägarna måste i stället nöja sig med förväntningar på
ackumulerad utdelning.

Utredningen framhåUer härefter att, om dess förslag
genomförs, förutsättningarna för vinstutdelning ändras. Utredningen anmärker
att den räknar med att den föreslagna redovisningsmetoden skall göra det mindre
frestande för företagen att underlåta att göra påkallade avskrivningar. En
möjlighet är också, att företagsledningarna fonderar vinstmedel för att möta de
ökade kapitalkostnader som är att vänta när den negativa förräntningen upphört.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 28

Även
om det enligt utredningen kan göras gällande att ett företag som endast äger paritetsbelånade
fastigheter, viUca belastas med skulder tiU följd av paritetslåneökning, över
huvud taget inte bör tUlåtas dela ut någon vinst, utgår utredningen dock ifrån
att ett företag med paritetsbelånade fastigheter under negativ förräntning av
lånen inte i och för sig skall vara förhindrat att lämna utdelning. EmeUertid
gör den förordade redovisningsmetoden det nödvändigt, framhåUer utredningen,
att föratsättningama för vinstutdelning från företag med paritetsbelånade
fastigheter anges närmare. Därvid utgår utredningen från de föratsättningar som
gäller för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Utredningen motiverar detta
med att det i stor utsträckning är sådana juridiska personer som äger och
förvaltar bostadsfastigheter.

Utredningen
konstaterar i fråga om aktiebolag, som äger paritetsbelånade fastigheter, att
betydelsen av detta fastighetsbestånd kan variera från fall tiU fall.
Utredningens förslag tUl bl. a. bestämmelser för vinstutdelning hänför sig
endast tiU fastigheter och tomträtter med paritetslån. I den mån ett företag
har vinst av annan verksamhet än sådan som är att hänföra tiU uthyrning av
bostäder i fastigheter med paritetslån berörs inte dispositionen av denna vinst
av den föreslagna lagstiftningen. För denna vinstdisposition gäUer
bestämmelserna i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Enligt
utredningens uppfattning skall ett företag inte låsas i fråga om sina
möjligheter att dela ut vinst endast på grand av att företaget äger fastigheter
med paritetslån som ökat i storlek och föranlett att ett mot skuldökningen svarande
belopp har tagits upp bland tillgångarna med beteckningen omfördelade räntor.

Utredningen
avvisar tanken att möjliggöra vinstutdelning genom att avskrivningar underlåts
och framhåller att den av utredningen anvisade granden och metoden för
bokföring av bdopp motsvarande skuldökningen öppnar en annan väg att skapa
möjlighet för vinstutdelning.

Företag
som väljer att tillämpa den anvisade metoden kommer att få ett bättre
årsresultat än som de facto motsvarar verkliga förhållanden, säger utredningen.
Framtagen vinst hänför sig åtminstone till en del till ränteomfördelning. Denna
vinst bör hanteras med varsamhet och delas ut endast i skälig omfattning.
Hänsyn måste därvid tas tiU ränteomfördelningspostens storlek och bolagets
årsresultat med bortseende från denna post. lu större omfördelningsposten är i
förhåUande till företagets totala verksamhet desto större försiktighet bör
iakttas.

Med
hänsyn tUl berörda förhåUanden anser utredningen det nödvändigt att särskilda
bestämmelser lämnas om utdelning i fråga om den vinst som uppstår genom ränteomförddning.
Utredningen föreslår att denna vinst får delas ut endast i skälig omfattning
och under föratsättning att företaget under räkenskapsåret har tagit ut hyror
med beaktande av gällande paritetstal och i den utsträckning som hyresförhål-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 29

landena
på orten medger. Den vinst som uppkommit på annat sätt än genom
ränteomfördelning får företaget förfoga över i samma ordning som eljest skuUe
ha gäUt för företaget. Den vinst som är föranledd av ränteomfördelning bör
enligt utredningen betraktas som på visst sätt villkorlig. Vinsten är beroende
av hur paritetslånen kommer att utvecklas och återbetalas och även av
statsmaktemas åtagande för det fall att paritetslånen inte kan avvecklas inom
utsatt tid.

När
ett företag tar fram en viss vinst för året stäUer det sig enligt utredningens
mening också svårt att avgöra om vinsten hänför sig till den ena eUer andra
verksamheten. Saken kan uttryckas så att vinsten på grand av
ränteomfördelningen är den vinst som i den totala vinstsumman hgger överst. Om
företaget exempelvis endast äger paritetsbelånade fastigheter och paritetsskuldökningen
är betydande, borde strängt taget vinstutdelning inte ske. Utredningen anser
emellertid att vinst på grand av ränteomfördelning bör få delas ut i skähg
omfattning. Det anses inte möjhgt att ange något särskilt procenttal som skuUe kimna
utgöra en godtagbar högsta vinstutdelning. Företagsledningen måste från fall
till fall avgöra om och i vilken mån vinst som föranletts av ränteomfördelning
bör delas ut. Det är enligt utredningen en viktig föratsättning att företaget
under räkenskapsåret har tagit ut hyror som står i överensstämmelse med
paritetslånets utveckling. I den mån en sådan hyresnivå inte kunnat håUas får
det föratsättas att man debiterar hyresgästerna så stora hyror som ortens förhåUanden
medger. För den händelse de för ett bostadsföretags förvaltning ansvariga -
utan att ha beaktat dessa inskrärUcningar i fråga om utdelning - likväl delar
ut vinst tiU aktieägare, kan detta innebära vårdslöshet eller försummelse från
deras sida och därmed påverka frågan om eventuell avskrivning av återstående
paritetslåneskuld efter 30-årsperiodens utgång. I sådana faU kan dessutom
aktiebolagslagens och motsvarande associationsrättsliga författningars
ansvarsbestämmelser bli tillämpliga. Utredningen föreslår därutöver en särskUd
ansvarsbestämmelse för företag som delar ut vinst i strid mot vad utredningen
förordat.

Utredningen
tUlägger slutiigen att den förordade lagstiftningen inte f. n. föranleder några
ändringar i gällande skattebestämmelser.

3.2.4
Övergången till det förordade systemet

Utredningen
påpekar att det system som den förordat närmast ansluter tiU det förfarande
som huvuddelen av de allmännyttiga bostadsföretagen följt. Förfarandet blir
enligt utredningen bokföringsmässigt godtagbart, om utredningens förslag antas
under angivna föratsättningar. De företag som redan nu har aktiverat
skuldökningen behöver därför efter lagens ikraftträdande inte vidta andra
åtgärder än att ändra rabriceringen av den aktiverade skuldökningen och i
förekommande

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 30

fall
dela upp den sammantagna skuldökningen för flera objekt så, att varje
fastighets låneskuld framgår av de specifikationer som ligger till grund för
årsredovisningen.

Utredningen
föreslår att den nya lagstiftningen får tillämpas även för tidigare
räkenskapsår. De företag som har funnit sig inte böra aktivera
ränteomfördelningen bör ha möjlighet att efter lagens ikraftträdande gå över tUl
ett sådant förfaringssätt med korrigering bakåt i tiden, dvs. aktivera den
ackumulerade skuldökning som har uppstått under tiden före den föreslagna
lagstiftningens ikraftträdande, i den mån detta är möjligt från redovisningssynpurUct.
Om företag inte fiimer det möjligt att ändra tidigare bokslut, bör de enligt
utredningen äga att i 1971 års bokslut ta upp även belopp som motsvarar
skuldökning från tidigare år.

Slutligen
påpekar utredningen att för aktiebolag som har tillämpat metoden att inte ta
upp omfördelade räntor som tillgång och i stället reducerat normala
avskrivningar på byggnader, en anpassning tUl den anvisade redovisningstekniken
kan ske med tillämpning av 100 § 2 mom. a) aktiebolagslagen. Företagen bör i så
fall ta upp ett belopp på kontot omfördelade räntor och göra en däremot
svarande extra avskrivning på anläggningstillgången »byggnader». Företag som
inte kan förfara på detta sätt, bl. a. sådana som redovisat förluster på grund
av ränteskuldökning, bör i 1971 års bokslut få ta upp omfördelade räntor
gällande även tidigare år utan att samtidigt verkställa extra avskrivning på
andra anläggningstillgångar.

4.
Remissyttrandena 4.1 Allmänna synpunkter

Under
remissbehandlingen har genomgående vitsordats att bokföringen av paritetslånen
vållar betydande svårigheter. En majoritet av instanserna tiUstyrker dier
lämnar utan erinran att en lösning av bokföringsproblemet sker redan nu utan
att utredningsarbetet i övrigt rörande paritetslånen avvaktas.

Svenska
kommunförbundet framhåller att det är angeläget att det utan dröjsmål skapas
klarhet i fråga om den bokföringsmässiga redovisningen av den skuldökning som
uppkommer vid paritetslånesystemet. En reglering av denna akuta fråga kan inte
anstå i awaktan på resultatet av översynen av lånesystemet. Enligt SABO är det
mycket tillfredsställande att utredningen valt att lägga fram förslag rörande
redovisningsfrågorna som en första etapp i sitt arbete. I likhet med
utredningen finner SABO att frågan om lämplig redovisning av ränte- och
paritetslånen kan lösas oberoende av det stäUningstagande som utredningen vid
en senare tidpunkt kan komma att fatta om paritetslånesystemet i stort. SABO tiUstyrker
därför att frågor om redovisning och vinstutdelning i

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 31

samband med paritets- och räntelånen löses genom särskUd
lagstiftning.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att en
lagstiftning om den bokföringsmässiga redovisningen är brådskande. Samma
uppfattning redovisar riksåklagaren och länsstyrelsen i Södermanlands län. Enligt
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har det visat sig föreligga stor
tveksamhet om de redovisningsprinciper som bör tiUämpas. Länsstyrelsen delar
utredningens uppfattning att det är ett trängande behov av att
redovisningsproblemen får en snar lösning.

Hyresgästernas
riksförbund understryker vikten av att redovisnings-och vinstutdelningsfrågorna
särbehandlas. Förbundet har i sm förhandlingsverksamhet konstaterat att det nu
råder en påtaglig osäkerhet rörande bokförings- och balansräkningsregler för
lånesystemet. Det är av största vikt att utredningsförslaget snabbt blir
föremål för avgörande. Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund kan en
statlig garanti accepteras som en provisorisk lösning i awaktan på att
utredningens arbete slutförs, men förbundet framhåller angelägenheten av att
en lösning på paritetslåneproblemen i deras helhet snabbt kommer till stånd.
Att en särbehandling sker av bokföringsproblemen lämnas utan erinran av
kammarrätten, riksrevisionsverket, riksskatteverket, bostadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Malmöhus län, Folksam, FAR, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
HSB, Svenska riksbyggen och Svenska sparbanksföreningen.

En del
remissinstanser är kritiska mot att redovisningsfrågorna behandlas med förtur.
TiU dem hör fullmäktige i riksbanken (majoriteten), som finner det
otillfredsställande att på så vaga grander som de av utredningen presenterade
slå in på en väg som kan leda till stora avskrivnings-behov för staten. Enligt
fullmäktiges mening är översynen av paritetslånen den centrala frågan, medan
bokföringsreglerna bör anpassas till paritetslånen efter det att dessa
justerats på erforderligt sätt. Utan höjning av basannuiteten eller
genomförande av andra åtgärder för bostadslånens återbetalande inom förutsatt
tid skulle ett godtagande av utredningens förslag beträffande bokföringsfrågan
realiter innebära att staten ikläder sig förpliktelser om framtida avskrivningar
av bostadslån på bred bas utan att sådana åtaganden sakligt prövats.
Avskrivningsåtagandena med alla deras ekonomiska verkningar skulle så att säga
komma att införas på en bakväg; de skuUe konuna till stånd som erforderliga
komplement till ett visst bokföringssystem och icke efter ekonomisk-politiska
överväganden. En reservant i fullmäktige förklarar att han inte motsätter sig
att bokföringsfrågan regleras redan nu, om det anses absolut oundgängligt, men
att ett ställningstagande inte får bli bindande för den slutliga lösningen av
det större problem som paritetslåneutredningen har att behandla.

Enligt Svenska bankföreningen är ovissheten om
lånesystemets fram-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 32

tid
en synnerligen stor olägenhet när det gäller att ta stäUnmg till redovisningsproblematiken.
Det hade varit mera logiskt att föreslå en redovisningsmetod direkt
synkroniserad med den lösning utrednmgen tänker sig för hela lånekomplexet. Nu
kan man inte ta ställning till hur bokföringsfrågorna bör lösas på längre
sikt. En snabb lösning av de akuta redovisningsproblemen ter sig visserligen
angelägen mot bakgrund av rådande osäkerhet. Utredningens förslag löser emeUertid
inte de aktuella problemen. Oavsett om man nu provisoriskt avhjälper de mest
akuta redovisningsproblemen är det angeläget att förslag skyndsamt läggs fram för
att lösa paritetslånefrågan i dess helhet.

NBD
understryker starkt den tveksamhet som råder beträffande det bokföringsmässiga
förfaringssättet men ifrågasätter dock om det är nödvändigt eller ens lämpligt
att genomföra ett provisorium i enlighet med utredningens förslag. Utredningens
slutiiga ställningstagande kan innebära att det aktuella förslaget undanröjs.
Det är inte möjligt att ta ställning tUl hur bokföringsfrågorna på sikt skall
lösas innan ett huvudförslag beträffande lånesystemet och den statliga
garantin föreligger. NBD ifrågasätter därför om inte en särskUd lagstiftning om
bokföringsfrågorna bör anstå till dess systemets slutliga utformning kan
överblickas och innebörden av den statliga garantin har klarlagts. Sveriges
fastighetsägareförbund ansluter sig till NBD:s uppfattning. Liknande
synpunkter framförs också av Svenska revisorssamfundet.

Enligt
1971 års utredning om bokföringslagstiftningen nödgas man konstatera att
problemen med parhetslånen knappast kan lösas genom bestämmelser i
redovisningssammanhang. För att »omfördelade räntor» skall kunna bli en
aktivpost, som är fixerad tUl hela sitt värde och jämställd med andra aktivposter,
krävs en preciserad bakomliggande garanti. Finns åter en sådan garanti, behövs
inga särskUda bokföringsregler. Den av paritetslåneutredningen angivna
grundförutsättningen beträffande statsmakternas ansvar kan inte anses uppfyUd
genom de uttalanden som gjorts tiU tolkning av innebörden av statsutskottets utiåtande.
Till vad som anförts mot den föreslagna lösningen kommer att lagförslaget också
har andra uppenbara brister. Utredningen om bokföringslagstiftningen avstyrker
därför den föreslagna lagstiftningen.

4.2
Den bokföringsmässiga redovisningen

Flertalet
remissinstanser godtar eUer lämnar i huvudsak utan erinringar utredningens
förslag om bokföring av en särskUd aktivpost för att balansera den uppkommande
skuldökningen. Intresset har därvid koncentrerats tiU frågan hur långt den
föreslagna garantin för framtida avskrivning av statslånet måste sträcka sig
och vilken utformning den bör få för att möjliggöra en sådan aktivering.

Enligt
Svenska kommunförbundet innebär utredningens förslag att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 33

skulden,
inkl. skuldökningen, får en viss villkorlig karaktär genom att den under vissa
förhållanden kan komma att efterskänkas helt eller delvis. En aktivering kan
under denna föratsättning accepteras och motiveras. Förslaget tillstyrks
därför. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåUer att någon aiman lösning än
den av utredningen föreslagna inte synes möjlig. Regeln om aktivering av
skuldökningen bör dock snarast möjligt kompletteras med bestämmelser om efter
vilka grunder paritetslånen skall avskrivas, om de inte kan betalas inom viss
tid. Med sådana bestämmelser kommer den aktiverade skuldökningen att vara en tillgångspost
jämförbar med en fordran på staten. EiUigt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län är garantin en hörnsten i systemet med ränteomförddning. Den har dock inte
kommit till uttryck i sådan form att den kan jämställas med garantiåtaganden på
andra områden. Denna fråga hade bort lösas i samband med den redovisningstekniska
frågan. Enligt länsstyrelsens mening bör förslag om garantiåtagandets utformning
läggas fram snarast möjligt. HSB anser det nödvändigt att antagandet av
utredningens förslag åtföljs av beslut om avskrivning av skulder i den ordning
som utredningen har angett.

Svenska
sparbanksföreningen understryker vikten av en klar statsgaranti för att
kvarstående låneskuld blir efterskänkt efter trettioårsperiodens utgång, om
hyrorna inte skulle kunna höjas i erforderlig utsträckning. I annat faU kan hänsyn
inte tas tUl den aktuella aktivposten vid exempelvis kreditvärdighetsprövning
i samband med belåning av fastighet. Enligt Folksam bör skuldökningen kunna tas
upp som särskild post i balansräkningen trots att i många fall ingen reell
värdeökning har ägt rum av motsvarande post på tillgångssidan. Det föratsätts
emeUertid att staten lämnar garanti för att de vid lånetidens utgång
kvarstående ränteskulderna efterskänks. Garantin skall innefatta även bestämmelser
om att inte något företag skaU tvingas i likvidation eller försättas i en
ekonomiskt ohållbar situation på grund av skuldökningen tUl staten. Svenska
försäkringsbolags riksförbund anser att garantin även bör avse att staten
avskriver sin fordran, om företaget tvingas i konkurs av annan anledning än den
genom lånesystemet uppkomna skuldökningen. Utan en otvetydig garanti från
staten är den föreslagna redovisningsmetoden inte godtagbar.

Bostadsstyrelsen
tillstyrker i princip statligt garantiansvar men framför vissa eriiuingar mot
utredningens uttalanden av innebörd att avskrivning skall ske, om lånen inte
kan avvecklas inom 30 år. Styrelsen säger att lånesystemet gör det erforderligt
med i viss mån flexibla amorteringstider. Det kan inte vara nödvändigt att
omedelbart efterskänka skulden så snart 30-årsgränsen överskrids. Enligt
styrelsens mening bör det förflyta ganska lång tid från överskridandet av 30-årsgränsen
till dess efterskänkande aktualiseras. Även om vid nuvarande amorteringstid
staten ingriper efter förslagsvis 40 år, torde garantin få sådant värde

3
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 76

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 34

att del inte synes böra inge betänkligheter att bland anläggningstiU-gångama
ta upp belopp motsvarande skuldökningen. SABO finner att utredningen i frågan
om amorteringstidens längd tolkat tidigare ställningstaganden från
statsmakterna något ofullständigt. Bl. a. har i samband med propositionens
antagande uttalats, att en viss förlängning av amorteringstiden borde kunna
övervägas, om det skulle bli motiverat med hänsyn till boendekostnademas
utveckling.

FAR
instämmer med utredningen i att det föreslagna förfarandet i viss mån bryter
mot vedertagna betraktelsesätt i frågan om vad som skall utgöra substans i en
balansräkning. Eftersom paritetslånesystemet existerar och i sin nuvarande form
leder tiU konsekvenser som bör bli föremål för adekvat redovisning, kan FAR
godta förekomsten av en särskild balanspost. En självklar förutsättning är
emellertid att en garanti utan förbehåll föreligger för att en mot posten
svarande del av låneskulderna till staten efterskänks inom den för bostadslån
föreskrivna tiden om 30 år. Utredningens förslag beträffande garantin är inte tUl-fyllest.
Den enda godtagbara formen är att klara författningsbestämmelser utfärdas om
att avskrivning skall ske av återstående skuld, om de i lagen angivna villkoren
har iakttagits. Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att
författningsbestämmelser om garantiåtagandet behövs och att det inte är
tillräckligt med uttalanden i propositionen. Samma uppfattning redovisas av
hovrätten för Övre Norrland, som säger att garantin altemativt bör kunna
meddelas genom påskrift på lånehandlingarna. Svea hovrätt framhåller det
angelägna i att innebörden av den statliga garantin preciseras. Om
statsmaktemas garantiåtagande blir klart konkretiserat på sätt utredningen föratsatt,
kan det för övrigt ifrågasättas, säger hovrätten, om den föreslagna lagen
verkligen erfordras.

Enligt NBD, i vars yttrande Sveriges
fastighetsägareförbund instämmer, är det svårt att med utgångspunkt i
analyserna av i första hand statsutskottets utiåtande med tUlräcklig precision
avgränsa garantins värdemässiga omfattning och när den kan antas träda i kraft.
Även om uttalanden i frågan görs i en kommande proposition är det inte tiUräckligt
för att statsmakterna skaU anses ha tagit erforderligt ekonomiskt ansvar.
Garantin bör därför ges i en särskUd författning eUer tecknas på lånehandling.
Om den statliga garantm utformas på ett otvetydigt sätt, behövs emeUertid inte
särskild lagstiftning eftersom i så fall de bokföringsmässiga problemen kan
lösas med ledning av gällande lagbestämmelser.

En liknande ståndpunkt intar Svenska bankföreningen. Den
av utredningen föreslagna provisoriska lösningen är enligt föreningen inte tiUfredsstäUande.
Utredningen gör delvis motstridiga uttalanden om statens ansvar och
paritetslåneskuldens omfattning. Det saknas preciserade förslag om hur
innebörden av den statliga garantin skaU konfir-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 35

meras i propositionen. På grundval av utredningens
uttalanden kan inte substansvärdet av posten omfördelade räntor bedömas.
Utredningens antaganden om ett statligt ansvar för utvecklingen utgör inte en
mera acceptabel grund för aktivering än dagens aktuella situation. Föreningen
anser att det behövs en direkt garanti från statens sida och att utredningen
borde ha lagt fram förslag härom. Att lagstifta om att posten får föras upp
bland anläggningstillgångarna utan att införa en statiig garanti vore en
skenlösning, eftersom lagstiftningen inte kan ändra det reella värdet på
posten. Om en uttrycklig garanti ges, är den det primära. Lagstiftning om
aktivering blir av sekundär betydelse. SBEF anför liknande synpunkter och
understryker vidare att utformningen av statsgarantin är den centrala frågan
för paritetslånens eventueUa fortbestånd. Därför borde konkreta förslag till
garantibestämmelser ha utarbetats nu.

Enligt fullmäktige i riksbanken utgör den statliga
garantin om avskrivning kärnpunkten i utredningens förslag. FuUmäktige anför i
anslutning därtill vissa synpunkter på paritetslänens återbetalning eller
eventuella avskrivning och redogör för den utveckling av skuldökningen som
hittills skett och som inte förutsattes vid lånesystemets införande. Med hänsyn
till gällande principer för god bokföring kan utredningens förslag om
införandet av posten »omfördelning av räntor» tiUämpas endast om denna tiUgångspost
ges ett materiellt innehåll. Därest staten i bindande form åtar sig att
avskriva bostadslånen, om de inte återbetalas inom förutsatt tid, får
tillgängsposten ett sådant innehåU. Ges denna förbindelse nu, utan att basannuiteten
höjs eller andra åtgärder vidtas för lånens återbetalande, kan detta innebära
stora åtaganden från statens sida om framtida avskrivningar. Därest det
följande utredningsarbetet leder fram til! ändringar av paritetslånesystemet,
så att full återbetalning av bostadslånen i princip sker inom föratsatt tid,
minskar åtagandena till att gälla undantag. Därmed skulle en ordning ernås,
under vilken de föreslagna bokföringsreglema skulle bli acceptabla. De vinster
bostadsföretagen under sådana förhållanden skulle komma att redovisa, skulle få
en ekonomiskt bättre grtind och inte komma att vila på ett brett upplagt
statligt avskrivningsförfarande. Fullmäktige finner det otillfredsställande
att på så vaga grander som de i utredningen presenterade slå in pä en väg som
kan leda till stora avskrivningsbehov för staten.

Svenska riksbyggen framhåller att återbetalningsgarantin i
själva verket utgör utredningsförslagets centrala del eftersom såväl
ränteomfördelnings- som vinstutddningsresonemangen bygger på förekomsten av en
statlig återbetalningsgaranti. Om bostadsföretag skall kunna utnyttja paritetslån
i sin verksamhet utan att drabbas av besvärande störningar i sin redovisning är
en sådan garanti nödvändig. Statsmakterna bör därför enligt riksbyggens mening
uttryckligen besluta om en sådan. I och med att

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 36

en sådan garanti lämnas blir frågan om redovisning av den
skuldökning som paritetslånet ger upphov till av närmast formellt intresse.

Några instanser anser att om en statiig garanti införs bör
den enligt de för paritetslånesystemet gällande grandema avse även det egna kapitalet.
Sålunda påpekar NBD - i vars yttrande Sveriges fastighetsägareförbund och
Svenska bankföreningen instämmer - att enskilda företag enligt gällande regler
bara får hälften så stort paritetslån som aUmännyttiga företag. Skillnaden i
länens storiek finansieras av det enskilda företaget genom egen kapitalinsats,
för vilken säkerheten ligger ovanför statslånets. Om det statliga lånet måste
avskrivas, går den egna insatsen i motsvarande mån förlorad, såvida garantin
inte skyddar även den egna insatsen. Eftersom förräntningen av det egna
kapitalet enligt lånesystemets uppbyggnad i princip skall följa förräntningen
av det statiiga lånet bör garantiåtagandet omfatta nödvändig avskrivning av det
statliga lånet och motsvarande del av den egna insatsen. Liknande synpunkter
framförs av Svenska försäkringsbolags riksförbund samt SBEF. SBEF framhåller i
sammanhanget bl. a. att, om garantin inte omfattar det privata toppkapitalets
»fordran» på framtida hyreshöjningar, en ogynnsam hyresutveckling kan medföra
att det privatinvesterade kapitalet efter kort tid förbrakas. Föreningen säger
vidare att det vore en orimlig konsekvens av systemet med paritetslån om statsmakterna,
som har ansvaret för systemets funktionssätt och styr systemet genom kontroUen
över basannuitet, paritetstal, m. m., tvingar över en stor del av sitt
ekonomiska ansvar på enskilda förvaltare. De bör vidkännas företagarrisker men
inte sådana risker som betingas uteslutande av statsmakternas hanterande av
lånesystemets mekanismer. Storleken av det statliga åtagandet bör därför vara
oberoende av vilken låntagar-kategori som äger fastigheten eller av
paritetslåneskuldens storlek.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa påtalar att
införandet av villkorlig avskrivning i fråga om småhusen leder till skillnader nrellan
låntagare som har tagit paritetslån och låntagare som har valt lån med nomineUa
vUlkor. Kassan utgår från att bl. a. detta förhållande beaktas i det fortsatta
utredningsarbetet. Även fidlmäktige i riksbanken framhåller att en speciell
nackdel med avskrivningsferfarandet är att de låntagare som får välja och som
valt att slutfinansiera sina bostadshus med vanliga lån i stäUet för med
paritetslån på grand av sitt val inte får den skuldavveckling som de eljest
skulle ha tillerkänts.

Vissa synpunkter i övrigt på den föreslagna bokföringslagstiftningen
har anförts bl. a. av 1971 års utredning om bokföringslagstiftningen. En
utomstående bedömare stäUs, framhåUer utredningen, inför stora vanskligheter
när det gäller att bedöma värdet av posten omfördelade räntor. Han måste tolka
den bakomhggande garantin och dessutom säkert kunna bedöma om företaget drivit
förvaltningen så att det skuUe kunna tiUföras konkreta, ekonomiskt
värderingsbara för-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 37

maner
genom garantin. Om man skall lösa problemen med de aktuella lånen genom bestänmielser
i redovisningssammanhang så att posten omfördelade räntor blir en aktivpost,
jämställd med andra, behövs en preciserad bakomliggande garanti. Paritetslåneutredningens
grundförutsättning beträffande statsmakternas ansvar kan inte anses uppfyUd genom
utlåtandena om hur utskottsutiåtandet bör tolkas. I stället borde undersökas om
garantin kunde ges ett preciserat innehåU genom särskilda regler i bostadslåne-
och räntdånekungörelserna. Där skulle kunna anges villkoren för garantins
giltighet. Vidare vore det lämpligt om en metod anvisades att för särskilt
företag konstatera, om företaget fortlöpande fyller villkoren. Bestämmelser om
vinstutdelning skulle bli överflödiga. Särskilda regler i låneförfattningarna
skulle ge en i sanktionshänseende riktig och ändamålsenlig lösning. Däremot
skulle en bindning til] bokföringslagstiftningen ge ett ofullständigt och
knappast invändningsfritt sanktionsystem.

Svenska
revisorsamfundet förordar att i avbidan på resultatet av det fortsatta
utredningsarbetet endast den ändringen genomförs att nuvarande och framtida
lån förses med viUkor beträffande redovisningen. Därvid bör gälla förbud för
allmännyttiga förvaltningsföretag att tiU grand för vinstutdelning lägga annat
överskott än det som kommer fram med tillämpning av gällande rätts värderingsbestämmdser.
Någon garanti bör inte införas nu, eftersom man inte bör binda utredningen tUl
att bevara paritetslänesytemet. Under det fortsatta utredningsarbetet bör undersökas
om amorteringstiden 30 år kan bibehållas. En utvidgning till exempelvis 40 år,
som troligen kan vara nödvändig av sociala skäl, kan förbättra möjlighetema att
undvika likvidation. Det behöver knappast befaras att säkerheten för lånet
härigenom reduceras. Samfundet tillägger att en statlig eftergift under alla
omständigheter skall betingas av en likvidationssituation som inte på annat
sätt kan undvikas. Det betyder att företagets totala ekonomiska situatioln
skall avgöra, var eftergift skall ske.

Svenska
bankföreningen framhåller att, om skuldökningen kan betraktas som viUkorlig,
alternativet att föra den inom linjen på skuldsidan borde övervägas. En sådan lösnuig
kan förefalla mera logisk och ge en mer korrekt bild av de verkliga
förhållandena. Utredningen hade bort analysera detta alternativ. Styrelsen för
Sveriges advokatsamfund anser att uttalanden i propositionen om vUlkorligt
efterskänkande inte skapar garanti för att posten omfördelade räntor tiUförs
substans. En sådan utfästelse kan möjligen, om den görs i särskild författning,
läggas till grand för bedömningen att den del av skulden som avser omfördelade
räntor är villkorlig och därför bör föras inom linjen. Metoden är mera naturlig
än utredningens lösning.

Utredningens
lösning av de svåra redovisningstekniska problemen synes godtagbar, säger
länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län. Man

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 38

får en klar och överskådlig redovisning av de omfördelade
räntebeloppen. Länsstyrelsen anser vidare att ett problem uppkommer i samband
med försäljning av paritetsbdånad fastighet, där frågan blir huravida den nye
ägaren, som torde få överta betalningsansvaret för de omfördelade räntorna,
även skall överta den diffusa tillgångsposten omfördelade räntor.

FAR
anser det uppenbart att företag med flera paritetsbelånade objekt måste ha
sådana redovisningsunderlag för varje enskUt objekt att förhållandena i fråga
om skuldökningen för objektet klart framgår. En liknande ståndpunkt intas av
Hyresgästernas riksförbund. NBD, som instämmer i utredningens uttalande att det
är det belånade objektets och inte företagets bristande lönsamhet som får
avgöra tidpunkten för statsmaktemas ingripande, säger i fråga om
objektsredovisningen att det är oklart huruvida utredningen menar att den bör
ske endast på tiUgångssidan eller även på skuldsidan i balansräkningen. Det är
emellertid enligt NBD tiUräckligt om den objektsvisa redovisningen finns i
underlaget för balansräkningen, dvs. i inventariet för bokslutet. Liknande
synpunkter framförs av SBEF.

Svenska kommunförbundet, som tiUstyrker utredningens
förslag, säger att den årliga aktiveringen bör ske via resultaträkning och där
öppet redovisas som särskUda poster. Det är väsentligt för bedömningen av
årsresultatet och i förekommande fall för lämpligheten av vinstutdelning att
resultaträkningen öppet visar i vad mån årsresultatet har påverkats av
omfördelade räntor. Tekniskt bör alltså skuldökningen krediteras lånekontot och
debiteras vinst- och förlustkontot, medan motsvarande aktivering debiteras
tillgångskontot omfördelade räntor och krediteras vinst- och förlustkontot.

Enligt
Svenska riksbyggen är det märkligt att som anläggningstillgång rubricera den
tillgång som avses med posten omfördelade räntor. Den borde i balansräkningen
redovisas under en egen rubrik närmast intUl eget kapital på skuldsidan.
Riksbyggen anmäler tvekan inför underlåtenheten att förorda en redovisning av
posten i resultaträkningen. Där borde för konsekvensens skuU särskilt redovisas
postens speciella karaktär. SBEF anser att skuldökningen borde, i konsekvens
med utredningens betraktelsesätt att den utgör inte en fordran utan en specieU
tiUgång, redovisas som en specialrabricerad intäktspost. Föreskrifter om öppen
redovisning även på resultaträkningen hade enligt SBEF varit påkaUade.

Riksskatteverket
framhåller att det tänkta bokföringssystemet föranleder att den skattskyldige
gör viss justering i rörelsebilagan till självdeklarationen. Bevakningen av
att detma justering kommer tUl stånd skuUe underlättas, om i den föreslagna
lagstiftningen tas in bestänamel-ser om öppen redovisning av de motbokningar
som sker på resultaträkningen i samband med ökning eller minskning av tiUgångskontot
omfördelade räntor. '

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 39

EnUgt 1971 års utredning om bokföringslagstiftningen synes
den av paritetslåneutredningen föreslagna metoden förutsätta att ett mot årets
skuldökning svarande belopp krediteras ett kostnadskonto och debiteras ett
ränteregleringskonto, varigenom kostnadssidan i vinst- och förlusträkningen
minskar och vinstutrymmet ökar. Metoden har inte närmare beskrivits i
betänkandet. Den ger inte heller en öppen redovisning i vinst- och
förlusträkningen, något som vore önskvärt. Utredningen om bokföringslagstiftningen
förordar bestämt att omförddningsposten, om den skall tUlåtas påverka
ställningen, redovisas som en öppen avdragspost på balansräkningens
passivsida. En sådan metod, som brakar användas i redovisningssammanhang av
liknande art, ger en mera korrekt bild av de verkliga förhållandena.

Frågan om storleken av aktivposten berörs av SBEF. Enligt SBEF
kan utredningens motivering för aktivering av skuldökningen läggas tiU grand
även för aktivering av den ursprangliga låneskulden. Det kan därför starkt
ifrågasättas, om man skall begränsa aktiveringen på sätt utredningen har
föreslagit.

Svenska
kommunförbundet anser den av utredningen föreslagna beteckningen »omfördelade
räntor» vara mindre lämplig. Det är enhgt förbundet mera adekvat att kaUa den
»omfördelade kapitalkostnader», eftersom i posten kan ingå belopp avseende
skuldökning för amortering på underliggande krediter. Även SABO och
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar en dylik beteckning. Enligt
Svenska riksbyggen bör man välja en beteckning som även för en lekman ger ett
begrepp om vad det gäUer, nämligen en återbetalningsgaranterad skuldökning.

Den
räntekostnad som debiteras är den verkliga kostnaden, säger SBEF. Det faktum
att en skuld motsvarande en del av dessa kostnader kan komma att avskrivas
innebär inte någon löpande omfördelning av räntekostnaderna. Därför skuUe enhgt
SBEF beteckningen statsgaranterade framtida intäkter bättre ange den verkliga
innebörden av posten. Svenska revisorsamfundet anser att beteckningen statsgaranterad
framtida skuldeftergift täcker innehåUet bättre. Svenska bankföreningen menar
att om posten skall tas upp på tillgångssidan i balansräkningen bör den, till
undvikande av missförstånd i fråga om vad den avser, betecknas exempelvis statsgaranterade
framtida inbetalningar. Om en uttrycklig garanti inte ges, kan posten betecknas
balanspost enligt lagen om redovisning av vissa lån enligt
bostadslånekungörelsen (1967: 552) och räntelånekungörelsen (1967: 553).

Enligt riksskatteverket berör lagförslaget inte
skatteområdet och bör inte heUer i och för sig utgöra hinder i den fortsatta
praktiska tiUämpningen på detta område. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
framhåller att ett införande av villkorlig avskrivning kan medföra besvärliga
skattekonsekvenser. SBEF uppehåller sig utförligt vid skatteproblemen. Den
skuldökning som kommer att avskrivas kan bestå av räntor eller lån

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 40

från
staten för att täcka räntor eller amorteringar på enhetslånet. Eventuellt
avskrivna belopp synes i princip utgöra skattepliktig inkomst för låntagare. En
enskild fastighetsägare kommer att bli beskattad för det avskrivna beloppet. Om
en löpande avskrivning sker av statslåneräntor, torde samma metod för samtliga
företagsformer kunna användas som tidigare tUlämpades vid eftergift av ränta
och amortering på egnahemslån eller tertiärlån, fortsätter SBEF. Eftergiften
ansågs inte som skattepliktig intäkt. A andra sidan medgavs avdrag för ränta
på lånat, i fastigheten nedlagt kapital endast med belopp som översteg
eftergiften. Vid avskrivning av ackumulerad skuldökning skulle möjligen en
tekniskt likartad lösning kunna väljas. Så t. ex. kunde det avskrivna beloppet
»amorteras» skattemässigt genom avräkning mot kommande års ränteutgifter. En engångsbeskattning
av hela beloppet är sannolikt otänkbar, bl. a. eftersom det ekonomiska läget
för företag som får avskrivning inte torde vara sådant att företaget likviditetsmässigt
kan bära en engångsbeskattning på ca 50 procent av efterskänkt belopp. Om
avskrivningar kommer att aktualiseras, synes det därför mest ändamålsenhgt att
helt undanta avskrivet belopp från beskattning. Svenska kommunförbundet anför
att om justeringar retroaktivt görs i bokslutet för år 1971 torde i varje faU
inte för de allmännyttiga företagens del uppstå några skatteproblem. Det
sammanhänger med att dessa företag beskattas efter schablonmetoden.

Utredningens förslag i
fråga om lagens tillämpningsområde, nämligen att lagen skall omfatta inte bara
den som är bokföringspliktig utan även den som har bokföringsmässig
redovisning, har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. 1971 års
utredning om bokföringslagstiftningen anser emeUertid att det knappast bör
komma i fråga att ge en bestämmelse om bokföringen i visst hänseende hos företagare
som inte i övrigt är bokföringsskyldiga. Fastighetsförvaltning är sålunda inte
i och för sig förenad med bokföringsskyldighet enligt nu gällande bokföringslag.
Flertalet aUmännyttiga bostadsstiftelser torde genom bestämmelse i stiftdsestadgama
vara undantagna från tUlsyn av länsstyrelse enligt 1929 års stiftelselag.
Nämnda lags bestämmelser om skyldighet att föra räkenskaper gäller sålunda i
och för sig inte för dem. Paritetslåneutredningen har inte närmare utvecklat
hur straffbestämmelsen i lagförslaget tankes bli tillämpad på
fastighetsförvaltare, vars bokföring inte grandas på lagreglerad
bokföringsskyldighet. Liknande syn-pimkter anförs av Svea hovrätt.

4.3
Vinstutdelningsfrågor

Utredningens
förslag i fråga om vinstutdelning godtas eller lämnas utan erinringar av
kammarrätten, riksrevisionsverket, riksskatteverket, bostadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Malmöhus län, fuUmäktige i

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 41

riksgäldskontoret, Folksam, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och HSB. Flertalet instanser går närmare in på förslaget. Omkring hälften av
instanserna riktar kritik i ett eller flera avseenden mot förslaget. Kritiken
går i flera fall ut på att reglerna är aUtför obestämt hålhia. ÅtskUliga
instanser kritiserar de föreslagna grunderna för tillåtligheten av
vinstutdelning.

SABO framhåller beträffande förutsättningen att
vinstutdelning får ske endast i skälig omfattning att något exakt tal för vinstutdeliungen
inte torde kunna anges. Med hänsyn tUl att kommunen har ett avgörande
inflytande på beslut om vinstutdelning i allmännyttiga företag synes de allmiinna
intressena bli tryggade. För enskUd fastighetsförvaltning kanske svårigheter
kan uppkomma genom den angivna föratsättnmgen. Det kan tänkas att, när
avskrivning aktualiseras, situationen tidigare har undergrävts genom från
statens synpunkt för höga utdelningar.

Regeln om vinstutdelning är vag, men det lär inte vara
praktiskt möjligt att precisera den, säger styrelsen för Sveriges
advokatsamfund. Samfundet tillägger att vinsten inte kan sägas ha föranletts av
omfördelningen utan av att det föreslagna redovisningssystemet har begagnats.
Den vaga utformningen ger enligt RÅ upphov till vissa svårigheter i praktiken.
Samma uppfattning har Svenska sparbanksföreningen.

Svea hovrätt säger att uttrycket skälig omfattning är
alltför aUmänt håUet. Detta är särskilt betänkligt med hänsyn till att
vinstutdelningsregeln är straffsanktionerad. Samma uppfattning framför
hovrätten för Övre Norrland. Därtill ko.mmer, säger sistnämnda hovrätt, att bestämmelsema
kan ge intryck av att andra föreskrifter om vinstutdelning inte behöver
beaktas. Hovrätten avstyrker en bestämmelse av det innehåll som utredningen
föreslår. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att en nödvändig precisering
kan ske genom bestämmelser om utdelnings-maximering tUl viss procent av det
egna kapitalet.

Om statsmakterna garanterar återbetalning av hela
låneskulden, torde det enligt Svenska riksbyggen från formell synpunkt inte
behövas några inskränkningar i rätten att dela ut vinst utöver den som följer
av gällande lagstiftnuig. Emellertid finns det i så fall risk att det sker
utdelningar som försämrar möjlighetema att betala det statliga lånet och att
garantin därför får större omfattning än nödvändigt. Vissa restrUctioner i
fråga om vinstutdelningsrätten är därför befogade. De bör utformas mera precist
än vad utredningen har gjort. Förslagen är så allmänt hållna att garantin kan
få olika omfattning beträffande företag med i övrigt samma föratsättningar,
något som inte kan accepteras. Man måste enligt riksbyggen också beakta att i
den utsträckning kommunala företag av lånesystemet hindras att dela ut vad som
motsvarar normal ränta subventioneras vissa kommunmedlemmar.

SBEF anser att om viustutddningsfrågan skall lösas med
speciallagstiftning mera ingående analyser av ohka situationer behövs för att

4 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 76

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 42

man
skall kunna bedöma när en omfördelningsvinst är försvarbar. Om ett preciserat
garantiåtagande från staten ges, behövs inga andra begränsningar i fråga om
vinstutdelningen än dem som redan nu finns i lagstiftningen.

FAR
anser det ofrånkomhgt att en precisermg sker av vad som skaU anses som skäligt
i detta sammanhang. Annars riskerar man att när frågan om avskrivning skall
behandlas, det kan behövas omfattande och besvärliga utredningar för att bedöma
om decennier tidigare lämnade utdelningar var skäliga eUer inte. Det kan
ifrågasättas, om sådana utredningar blir möjliga att göra. Vidare behövs
preciseringar för att bedöma i praktiken, om utdelning byggd på redovisning av
posten omfördelade räntor skall kunna ske. Frågan huravida disponibel vinst
finns enligt senast faststäUd balansräkning måste avgöras utifrån en granskning
av det egna kapitalets storlek. Den kan ej avgöras på så vaga förutsättningar
som de av utredningen angivna. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att vinstutdelningsreglema
kan accepteras under förutsättning att en statlig garanti ges. Försiktighet
måste dock iakttas vid beslut om utdelning. Vägledande vid beslutet bör vara
årsresultatet med bortseende från ränteomfördelningspostens storlek. Folksam
gör gällande att utdelning bör ske endast då disponibel vinst föreligger.
Detta kan bedömas genom en granskning av det egna kapitalets sammansättning
och företagets totala ekonomiska engagemang. Uttrycket skälig omfattning bör
tolkas med hänsyn härtill.

Länsstyrelsen
i Södermanlands län föreslår att vinstutdelningsreglema kompletteras med
bestämmelser om att balansräkningen eller specifikationen till denna skall för
varje paritetsbdånad fastighet utvisa hur mycket av vinsten som har uppkommit
genom aktivering av skuldökning.

Svenska
kommunförbundet tillstyrker att utdelning i här aktueUa fall får ske endast i
skälig omfattning men vill att kopplingen tiU hyresuttag med beaktande av
paritetstal och hyresförhållandena på orten skaU utgå. Förbundet framhåller att
ett förbud mot utdelning skuUe innebära att förslaget om aktivering underkändes
såsom varande en skenlösning. Vidare bör beaktas att när skuldökningen börjar
avbetalas, nedskrivs aktivposten i motsvarande mån med belastning av
resultaträkningen. Utrymmet för vinstutdelning minskar då i samma omfattning.
Villkoren om hyresuttag med beaktande av paritetstal och hyresförhållandena på
orten har inte sådant samband med vinstutdelningsfrågan att det bör uppställas.
Avgörande för om vinstutdelning kan och bör företas är resultatet av
verksamheten och företagets ekonomiska stäUning. Om företaget inte har tagit ut
hyror tiU möjlig nivå men likväl har utdelningsbar vinst, bör utdelning inte
förhindras.

SABO
anmärker att anknytningen till hyresuttag enligt paritetstal och
hyresförhållandena på orten kan bli ett hinder mot en friare hyresmarknad. De
föreslagna formuleringama kan få effekter från hyressätt-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 43

ningssynpunkt.
Så t. ex. kan ett allmännyttigt företag finna att de hyror som efter
förhandlingar med hyresgäströrelsen bestämts för visst år är tillräckliga även
ett följande år med ringa paritetstalshöjning. Tillämpas utredningens förslag
strikt, skuUe vinstutdelning förutsätta att hyreshöjning sker, även om
resultatet i övrigt medger utdelning. Vidare påpekar SABO att tillgängliga
uppgifter visar att aUmännyttiga företag har betydligt lägre hyresnivå än
enskilda för motsvarande årgångar lägenheter. Ett hyresuttag i den
utsträckning som följer av hyresförhållandena på orten kan innebära att ett aUmännyttigt
företags hyror måste justeras uppåt innan utdelning får äga rum. Detta skulle
strida mot förhandlingsresultaten med hyresgäströrelsen. Vidare skall de
allmännyttiga företagen tillämpa självkostnadsprincipen. Därav följer att
hyrorna skaU motsvara de faktiska kostnaderna på längre sikt. SABO tillägger
att det med utredningens tankegångar kan bli aktuellt att betrakta frågor om utdelning
av vinst som nägot som är knutet tUl den enskilda fastigheten. Detta
betraktelsesätt synes enligt SABO inte stämma med strävandena mot en hyressättning
baserad på lägenheternas bruksvärde. Utrymme för vinstutdelning bör finnas
sedan företaget fuUgjort sina åtaganden i fråga om kapitalutgifter enligt
lånesystemet och sedan erforderliga reservationer gjorts. SABO påpekar vidare
att flertalet allmännyttiga bostadsföretag drivs i stiftelseform. Tillskott
till grundfonden har i praxis betraktats som aktiekapital med motsvarande förräntningsanspråk.
Förräntningen av grundfondskapitalet kan inte betecknas som utdelning.
Anvisningar behövs om utdelningen i stiftelser. Svenska kommunförbundet föratsätter
att utredningens uttalanden i fråga om vinstutdelning har avseende även på
bostadsföretag i stiftelseform. Anvisningar härom bör ges i tiUämpningsföreskrifter.

Enligt länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län synes det inte tillfredsställande att vinst, som har
uppkommit enbart genom att ränta omfördelats, får delas ut. Även om garantin
ges en fastare form bör vinstutdelning inte få ske eftersom det är fråga om
framtida vinster som är osäkra. Även Svenska sparbanksföreningen avstyrker att
vinst motsvarande den årliga ökningen av posten omfördelade räntor får delas
ut. Svenska revisorsamfundet kritiserar utförligt nuvarande utdelningspolitik,
särskUt inom allmännyttiga bostadsföretag. De utdelningar som görs anses av
samfundet oacceptabla och ägnade att leda tUl skatte-och andra konsekvenser som
inte har utretts. I avbidan på utredningens arbete bör man enligt samfundet tUl
beviljade och framtida län till allmännyttiga bostadsföretag knyta förbud mot
att till grund för vinstutdelning lägga annat än sådant rördseöverskott som
kommer fram med tUlämpning av gällande värderingsbestämmelser. Vidare bör
inskärpas att vinstutdelning i allmännyttiga företag inte får ske med större
belopp än som motsvarar marknadsmässig ränta på insatt ägarekapital.

Hyresgästernas
riksförbund vUl ha förbud mot utdelning av vinst

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 44

som har föranletts av ränteomfördelning. Lånesystemet är
enligt förbundet så konstruerat att utrymme för vinstutdelning inte kan ingå.
Kapitalkostnadsdelen i hyran skall motsvara de av lånen uppkomna
kapitalutgifterna. Om kommun har placerat visst aktiekapital i ett företag kan
skälig avkastning erhållas endast om medlen används som andra fastighetslån och
blir förräntade som lån i motsvarande säkerhetslägen. NBD, i vars uttalanden
Svenska bankföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund instämmer, anser det
inte möjligt att på detta stadium ta stäUning i vinstutdelningsfrågan.
Bestämmelser av den innebörd som utredningen har föreslagit synes emellertid
nödvändiga för att garantiåtagandena inte skall realiseras annat än då reellt
behov därav föreligger. Även eventueUa förändringar i basannuiteten bör beaktas
vid frågan om vinstutdelning. I princip synes ytterst tveksamt, om vinst som
kommer fram genom ränteomfördelning skaU få delas ut.

I fråga om de föreslagna straffbestämmelserna förklarar RÄ
att eftersom utredningens mening är att endast mera väsentliga överträdelser
skall medföra ansvar bör, förutom uppsåtliga gärningar, endast gärningar
förövade genom grov oaktsamhet kriminaliseras. I sådant fall kan enligt RA den
särskilda bestämmelsen om straffrihet inskränkas tiU att avse fall där rättelse
sker utan dröjsmål och innan skada har inträffat. Sanktionen är väl avvägd.
Frågan om ansvarsbestämmelsen skall tillämpas i fall där gärningen är
straffbelagd i annan lagstiftning synes böra lösas enligt de allmänna
principerna om lagkonkurrens. Hovrätten för Övre Norrland anser att det bör
framgå av själva lagtexten att straffbestäm.mdsen inte skall tillämpas i fråga
om gärning som är belagd med straff enligt annan lagstiftning.

Enligt Svea hovrätt är det tveksamt, om fängelse bör ingå
i straffskalan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill att i
tillämpningskungörelse skall anges i vilka fall åtalsanmälan bör göras och vem
som skall göra anmälan.

1971 års utredning om bokföringslagstiftningen framhåller
att fastighetsförvaltning enligt gäUande bokföringslag inte i och för sig är
förenad med bokföringsskyldighet. Flertalet allmännyttiga bostadsstiftelser
torde vara undantagna från tillsyn enligt lagen (1929: 116) om tiUsyn över
stiftelser, varför bestämmdserna där om skyldighet att föra räkenskaper inte
gäller för dem. Det är en av förslagets uppenbara brister att paritetslåneutredningen
inte har utvecklat hur straffbestämmelsen i lagförslaget avses bli tillämplig
på fastighetsförvaltare som inte har lagreglerad bokföringsskyldighet.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund avstyrker att regeln
om utdelningsbegränsning straffsanktioneras enligt utredningens förslag.
Bestämmelsens avfattning skulle ställa domstolarna inför svåra tillämpningsproblem.
Dessutom synes straffbestämmelsen oklar så till vida som subjektet för brottet
inte har preciserats. Samfundet anmärker att det när-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 45

mast förefaller som om aktieägare som röstar för utdelning
i strid mot vinstutdelningsreglema inte ådrar sig ansvar. Någon
återbetalningsskyldighet för aktieägare stadgas dock inte, ehuru en sådan
sanktion torde vara mera verksam än straffansvar för de verkställande organen.
Del framgår inte klart vem som avses med bestämmelsen om straff för den som i
samband med revision åsidosätter bestämmelserna om aktivering av skuldökning.
Även FAR avstyrker straffbestämmelser för dem som har att tiUämpa de vaga
bestämmelserna.

4.4 Övergången till det förordade systemet

Svenska kommunförbundet framhåller att en del företag
redan har aktiverat skuldökningen medan andra inte gjort det. Av hänsyn till
båda dessa grapper bör den föreslagna lagstiftningen såsom utredningen
föreslagit öppna möjlighet till aktivering av tidigare års omfördelade räntor.
Transaktionen bör göras i bokslutet för år 1971. Även SABO tiUstyrker
utredningens förslag. SABO ifrågasätter om inte möjligheter bör ges även för
företag med verksamhetsår som utgår under år 1971 att anknyta tiU de nya
bestämmelserna. Enligt FAR är det naturhgt att företag bör få övergå till en
lagreglerad metod, även om de tidigare förfarit annorlunda. Det torde inte möta
hinder att göra en justering för gångna år om effekterna därav anges i övergångsårels
redovisning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att en aktivering
av skulder i bokslut före lagens ikraftträdande inte bör få ske i vidare mån än
en eventuellt redovisad förlust täcks. Enligt Svenska revisorsamfundet innebär
möjligheterna till retroaktiv aktivering i realiteten att utredningen binder
vissa kommande förslag. Förfarandet, som f. n. strider mot redovisningens
kongruensprincip, kan framkalla återbetalning tiU ägarsidan av i rörelsen
nedlagt kapital. Det behövs ett distinkt utformat förbud mot att utnyttja de
genom en sådan aktivering frigjorda medlen till annat än bunden fondering eller
till avskrivningar på andra tillgångar.

5. Departementschefen

Genom statsmaktemas beslut år 1967 (prop. 1967: 100, SU
1967: 100, rskr 1967: 265) infördes nya former för den statliga
bostadslångivningen. De nya lånereglerna skulle tjäna tre väsentliga hyrespolitiska
syften. Ett syfte var att anpassa de årliga kapitalutgifterna till
lägenheternas bruksvärde i StäUet för att, som dittiUs, låta dessa utgifter på
längre sikt bestämmas av kostnadsnivån då huset byggdes. Kapitalutgifterna
skulle avvägas så att de skapade förutsättningar för likhet - paritet - mellan
bostadskostnaderna för bostäder som har tillkommit vid skilda tidpunkter. Ett
annat syfte var att genom lånereglerna göra de årliga bo-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 46

stadskostnaderna
oberoende av marknadsräntans fluktuationer. Slutiigen skulle reglerna göra det
möjligt att skapa rimliga bostadskostnader utan stöd av genereUa subventioner.

Ett grundläggande drag i
det nya lånesystemet - paritetslånesystemet - är att kostnadema för
fastighetskapitalet fördelas om i tiden under statslånets löptid.
Kapitalkostnaden första året bestäms genom basannuiteten, som fastställs av Kungl.
Mai:t och riksdagen, så att en rimlig hyresnivå erhålls. Genom paritetstalet,
som fastställs årligen av Kungl. Maj:t på grundval av bl. a. byggnadskostnademas
utveckling, anges hur mycket kapitalutgifterna behöver höjas för tidigare
byggda hus för att komma i paritet med motsvarande utgifter i nybyggda hus. Den
del av fastighetskapitalet som belöper på bostäder multipliceras sedan med basannuiteten
och paritetstalet. Därigenom erhåUs en baskostnad, som skall inrymma
låntagarens räntebetalningar och amorteringar under ett år på nämnda del av
fastighetskapitalet. Förslår baskostaaden inte härtill, vilket regelmässigt
blir fallet de första åren av statslånets löptid, får låntagaren av staten
låna vad som fattas. Detta belopp läggs till statslånet, som aUtså ökar. Efter
hand som paritetstalet stiger, skall baskostnaden ge utrymme för betalning inte
bara av räntor och amorteringar på bottenlån och statslånet utan också av den
uppkomna skuldökningen på statslånet.

Under
beteckningen paritetslån innefattas i detta sammanhang även räntelån enligt räntelånekungörelsen
(1967: 553). Dessa räntelån utgår tUl bostäder byggda åren 1958-1967 och
återbetalningen sker enligt i huvudsak samma system som gäller för de nya
bostadslånen.

Vid
införande av paritetslånesystemet byggde man på erfarenheten att det fanns ett
samband mellan stabil lågräntenivå och långsam ökning av byggnadskostnaderna
resp. hög räntenivå och kraftigt stigande byggnadskostnader. Under de år
systemet har varit i funktion har emellertid utvecklingen varit en annan.
Räntenivån har varit hög. Samtidigt har byggnadskostnadema varit förhållandevis
stabila, vilket medfört att paritetstalen har stigit endast obetydligt. Basannuiteten,
som år 1967 bestämdes på grundval av den dåvarande subventionerade
kapitalkostnadsnivån, har inte ändrats sedan dess. Den är 5,1 % för
flerfamiljshus och småhus som byggs för uthyrning eller upplåtelse med
bostadsrätt och 5,3 % för småhus som bebos av ägaren.

I
direktiven tUl den i början av år 1970 tillsatta paritetslåneutredningen
pekade jag bl. a. på att denna utveckling kan leda till att skuldökningarna
blir större och amorteringstiderna längre än som kan accepteras. Med denna
utgångspunkt fick utredningen enligt direktiven i första hand tiU uppgift att
på grandval av beräkningar som utförs inom bostadsstyrelsen belysa skiUnader i
fråga om skuldökning och amorteringstider vid alternativa paritetstal och
räntenivåer. Effekten av en höjning av basannuiteten borde undersökas,
samtidigt som det konstaterades att

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 47

utrymmet för en sådan höjning är begränsat av
bostadssociala hänsyn. Utredningen borde även undersöka frågan om viss
förlängning av amorteringstiden för statslånet eller införande av nominella
villkor för viss del av det fastighetskapital som nu omfördelas. Ett
återinförande av generella subventioner borde inte komma i fråga.
Avslutningsvis konstaterades att det stod utredningen fritt att vid sidan av
de anförda uppgifterna även i övrigt se över systemet och lägga fram förslag
även om de skuUe vara av mera genomgripande slag.

Den
utveckling som har skett i fråga om räntor och paritetstal samt den oförändrade
basannuiteten har skapat en stark ökning av skulderna. Mot denna bakgrund anser
jag att det nuvarande bostadsfinansieringssystemet är i behov av en mer
genomgripande översyn än vad som lämpligen bör göras inom paritetslåneutredningen,
som är en expertutredning. Jag har därför för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t
att inom kort få tillsätta en ny utredning med uppgift att göra en mer
grundläggande översyn av bostadsfinansieringen.

I awaktan
på att resultatet av den nämnda översynen kan genomföras är det dock nödvändigt
att vidta vissa provisoriska åtgärder för de närmaste åren i syfte att lösa
akuta problem som uppkommer inom det nuvarande systemets ram.

Sålunda har det visat sig att systemet medför vissa
bokföringstekniska problem, som hänger samman med skuldökningen under första
delen av låneperioden. Paritetslåneutredningen har därför enligt direktiven fått
i uppdrag att behandla även den bokföringstekniska redovisningen av
paritetslånen.

Utredningen
har funnit det så angeläget med en särbehandling av bokföringsfrågorna att den
har valt att som en första etapp i sitt arbete lägga fram förslag till en lösning
av dessa frågor i delbetänkandet (SOU 1971: 67) Ränteomfördelning och
vinstutdelning. Som bakgrund har utredningen redovisat material som belyser
hur man på olika håll f. n. behandlar de med paritetslånesystemet förenade
redovisningsproblemen. Materialet visar att det råder åtskiUig ovisshet om hur
skuldökningen bör behandlas redovisningsmässigt. Olika redovisningsmetoder har
utvecklats och ovissheten har skapat betydande praktiska problem. Utredningens
förslag, som har remissbehandlats, innebär i korthet att låntagaren på
aktivsidan i balansräkningen får uppföra en särskild post motsvarande den
upplupna skuldökningen. För att en sådan post skall få reell täckning föreslår
utredningen, att staten under vissa föratsättningar garanterar att statslånet
avskrivs, om det inte har kunnat återbetalas inom 30 år.

Majoriteten av remissinstanserna, däribland Svenska
kommunförbundet och SABO, delar utredningens uppfattning att de problem som
hänger samman med bokföringen av paritetslånen bör lösas snarast möjligt. I
huvudsak accepteras också utredningens förslag till lösning. Bl. a.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 48

riksbanksfullmäktige är emellertid kritiska mot förslaget.
De framhåller att staten kan komma att få vidkännas betydande
avskrivningsförluster, om förslaget genomförs, utan att omfattningen av de
föreslagna åtagandena har sakligt prövats. Visserligen är det givet, säger fuUmäktige,
att rådande oklarheter i fråga om bokföringen måste undanröjas men enligt fullmäktiges
mening är översynen av paritetslånen den centrala frågan, medan bokföringsreglema
bör anpassas till paritetslånen sedan dessa har justerats. Fullmäktige
ifrågasätter därför lämpligheten i att staten ens temporärt ikläder sig
förpliktelser av detta slag.

Vid bedömningen av utredningsförslaget fäster jag särskilt
avseende vid att de akuta bokföringsproblemen våUar betydande svårigheter för
företag och enskUda som har ansvaret för bokföringen. Jag delar därför
utredningens och åtskilliga remissinstansers uppfattning att man redan nu bör
söka åstadkomma en lösning av problemen. Bokföringsfrågorna har emellertid, som
riksbanksfullmäktige påpekar, nära samband med uppbyggnaden av lånesystemet i
dess helhet. Utredningen har själv understrukit att det fortsatta
utredningsarbetet kan tänkas leda till ståndpunktstaganden som medför att
redovisningsfrågorna kommer i ett annat läge. Med hänsyn bl. a. härtill är jag
inte beredd att redan i detta sammanhang ta stäUning till hur
bokföringsfrågorna bör lösas på längre sikt. Den lösning som nu bör komma i
fråga bör av dessa skäl vara så till vida temporär att den bör gälla endast
till dess underlag för en slutlig reglering föreligger efter en genomgripande
översyn av bostadsfinansieringen och formerna för samhällets stöd till
bostadsbyggandet.

Vid övervägandena om utformningen av en sådan temporär
lösning av bokföringsfrågan anser jag i likhet med utredningen att utgångspunkten
bör vara de uttalanden som gjorts i prop. 1967: 100 och statsutskottets utlåtande
1968: 100 och som godtagits av riksdagen (rskr 1967: 265 och 1968: 252).

I propositionen framhålls (s. 259) att det på vissa orter
kan uppkomma en sådan situation på bostadsmarknaden att hyrespolitiskt utrymme
saknas för en sådan successiv ökning av kapitalkostnaderna som det nya
lånesystemet förutsätter. I sådana faU bör i första hand en viss förlängning av
amorteringstiden kunna övervägas och i ytterlighetsfall statens fordran kunna
helt eller delvis efterskänkas.

Statsutskottet påpekar i sitt utlåtande till en början att
skuldökningen efter hand skall betalas genom ökade årliga inbetalningar på
statslånet. Systemet föratsätter att hyrorna framdeles kan höjas i motsvarande
mån. Skuldökningen motsvaras således av framtida ökade hyresintäkter. Ett
antagande om framtida ökade hyresintäkter kan emellertid, framhåller
utskottet, från revisionstekniska utgångspunkter inte utan vidare godtas som
tillgångspost i resultatredovisningen av företagens verksamhet. En
förutsättning för att så skall kunna ske är att det finns grund att anta att
företagen skall kunna likvidera den uppkommande skulden även

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 49

i ett läge som omöjliggör erforderlig höjning av hyroma.
Uttalandet i prop. 1967: 100 innebär enligt utskottets mening bl. a. att
statens fordran i anledning av skuldökningen så till vida bör betraktas som villkoriig
som det inte kan komma i fråga att driva in den, om detta skulle tvinga
låntagare att träda i likvidation eller eljest försätta honom i en
företagsekonomiskt ohållbar situation därigenom att hyrorna till följd av läget
på ortens hyresmarknad inte kan höjas så att skuldökningen kan awecklas inom
rimlig tid.

I enlighet med utskottets hemställan gav riksdagen till
känna att Kungl. Maj:t har att medge anstånd med och att avskriva eUer efterge
betalning av ränta och amortering på bostadslån, såvitt avser uppkommen
skuldökning, samt pä räntdån, allt i den mån utvecklingen på ortens
hyresmarknad inte möjliggör så stor höjning av hyrorna som behövs för att
täcka ifrågavarande betalningar. Eftergifter av detta slag borde självfallet
inte komma i fråga om låntagarens svårigheter kan härledas från vårdslöshet
eller försummelse från hans sida.

Enhgt paritetslåneutredningens tolkning innebär
statsutskottets uttalande skyldighet för staten att avskriva eller efterge
betalning på bostadslån inte bara om hyrorna till följd av läget på ortens
hyresmarknad inte kan höjas så att skuldökningen kan avvecklas inom rimlig tid
utan också om hyrorna inte kan höjas i erforderlig utsträckning som en följd
av att basannuiteten inte har höjts och/eUer paritetstalet inte har stigit i en
grad som möjliggör en avveckling av skuldökningen inom rimlig tid. Att
paritetstalet inte utvecklas på ett sätt som leder till en avveckling av
skulden inom rimlig tid eller att uppjustering av basannuiteten inte kommer
till stånd måste nämligen enligt utredningen ses som ett uttryck för att
hyrorna inte kan höjas. Att i ett sådant läge låta en fastighet belastas av en
orimlig skuldbörda under en längre följd av år uppfattar utredningen som en
sådan fastighetsekonomiskt ohållbar situation vars konsekvenser utskottet med
sitt uttalande har velat förhindra. Utredningen utgår i förevarande sammanhang
från att med »rimlig tid» skaU anses den för bostadslån nu gäUande
amorteringstiden, dvs. 30 år. Om sålunda statsmakterna griper in och
efterskänker paritetslåneskuld som eventuellt kvarstår efter
trettioårsperiodens utgång, finner utredningen inte någon betänklighet mot att
ta upp belopp motsvarande skuldökningen som en aktivpost i bokföringen.

Vid remissbehandlingen har flertalet remissinstanser
anslutit sig till utredningens resonemang. ÅtskiUiga remissinstanser anser
emellertid att den statliga garantin måste få en betydligt klarare innebörd än
utredningen har gett den. Mänga påfordrar att garantin kommer till uttryck i
författningsbestämmelser eller tecknas på länehandlingen. Från flera håll görs
dessutom gällande att en klar garanti från statens sida för efterskänkande av
låneskulden i realiteten skulle lösa bokföringsfrågan utan särskild reglering.

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 50

En
föratsättning för beräkning av vad låntagaren årligen skall betala till staten
är att det statliga bostadslånet, inbegripet uppkomna skuldökningar, skall
återbetalas inom en tidrymd som primärt har bestämts tUl 30 år. Hur skulden tiU
staten utvecklas beror på hur produktions-och räntekostnaderna utvecklas under
lånets löptid. Som framhöUs när lånesystemet infördes är det något i och för
sig självklart att alla antaganden om framtida kostnadsutveckling och
genomsnittlig nivå för lånemarknadens räntor för så lång tid som 30 år blir
teoretiska. Om utvecklingen avviker från gjorda antaganden måste de korrigeringar
av de årliga kapitalkostnaderna vidtas som visar sig behövliga, i första hand
genom ändring av basannuiteten. I den mån hyrespolitiskt utrymme på vissa
orter saknas för den ökning av kapitalkostnaderna som det nya lånesystemet
kräver, bör i enlighet med vad som uttalades vid systemets införande i första
hand en förlängning av amorteringstiden för det statliga lånet övervägas och i
ytterlighetsfaU statens fordran helt eller delvis efterskänkas.

Som
bostadsstyrdsen framhåller i sitt remissyttrande följer det av paritetslånesystemets
uppbyggnad att amorteringstiderna inte är låsta. Ännu har systemet varit i
funktion alltför kort tid för att man skall våga dra några bestämda slutsatser
om möjlighetema att avveckla lånen inom den primärt föratsatta
amorteringstiden. Det finns skäl att erinra om att bottenlån till nyproducerade
bostäder i allmänhet lämnas på längre tider, ofta 40 och många gånger upp tiU
60 år. Dessa amorteringstider kan uppfattas som ett uttryck för kreditgivarnas
bedömning av fastigheternas ekonomiska livslängd. Det bör därför ligga nära tiU
hands att lägga samma bedömning till grund för prövning av frågan för vilken
tid förlängnmg av amorteringstiden för paritetslån bör kunna komma i fråga i förat
nämnda situationer. Ett närmare ställningstagande i denna fråga bör emellertid
anstå till dess resultatet av översynen av paritetslånesystemet i dess hdhet
föreligger.

Det
är enligt min mening klart att paritetslånesystemet måste bygga på att de
statliga bostadslånen - inkl. uppkomna skuldökningar - i sin helhet skall vara
slutbetalda senast vid den tidpunkt då fastigheterna inte längre ger
tillräcklig avkastning för att skulden skall kunna avvecklas. Skulle det visa
sig omöjligt att inom systemets ram avveckla låneskulden inom denna tid, är det
bäst förenligt med statsmaktemas ansvar för hyresutvecklingen att då
kvarstående låneskulder tUl staten skrivs av i den mån de inte är att hänföra
till fastighetsförvaltarens egna åtgöranden. Det innebär att fastighetsförvaltaren
har trygghet för att paritetslånesystemet som sådant kommer att leda till
antingen en från företagsekonomisk synpunkt tillfredsstäUande aweckling av
bostadslånet eller tiU en eftergift av den låneskuld som till äventyrs kvarstår
oreglerad när fastigheten inte längre ger tUlräcklig avkastning. Den
omständigheten att skulden till staten enligt systemets föratsättningar
successivt ökar i ett

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 51

första
skede av lånets löptid framstår därför med detta långsiktiga betraktelsesätt
som reellt utan betydelse.

Mot bakgrund av vad jag nu
har anfört anser jag i likhet med utredningen att det inte möter
betänkligheter att vid bokföringen av paritetslånen neutralisera uppkomna
skuldökningar på lånen.

Utredningens förslag att
skuldökningen skall neutraliseras genom att en däremot svarande aktivpost tas
upp i balansräkningen har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Några
remissinstanser har emellertid förordat att frågan löses efter andra linjer.
Bl. a. Svenska bankföreningen uttalar att man kan överväga att, om
skuldökningen kan betraktas som villkorlig, föra den inom linjen i
balansräkningen.

Som utredningen framhåller
är en av de grandläggande förutsättningama för paritetslånesystemet att
bostadslånet, inbegripet skuldök-ningen, skall återbetalas till staten. Härav
följer att skuldökningen inte kan betraktas som en på visst sätt villkorlig
betalningsförpliktelse. Det kan därför enligt min mening inte anses vara
förenligt med gällande redovisningsprinciper att skuldökningen förs inom linjen
eller att man med tiUämpning av någon annan metod bortser från den i
redovisningssammanhang. I enlighet med nuvarande bokföringsprinciper skall den
ackumulerade skuldökningen i likhet med det ursprungliga bostadslånet redovisas
på balansräkningens passivsida. För att en motsvarande post skall kunna
uppföras på aktivsidan i balansräkningen krävs enligt gängse värderingsnormer
att posten får ett materiellt innehåU.

Det
statliga ansvaret för lånesystemet, så som jag har utvecklat det, är enligt min
mening tillräckligt preciserat för att ge posten ett sådant innehåll. Den av paritetslåneutredningen
föreslagna tekniken är därmed godtagbar och jag ansluter mig till utredningens
förslag.

Utredningen föreslår att
den bokföringstekniska redovisningen av paritetslån kommer till uttryck i
lagbestämmelser. Utredningen har valt att samla dessa bestämmelser i en särskUd
lag i stället för att ändra redan gällande lagstiftning. Förslaget har i
allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. En
del remissinstanser har dock som jag har nämnt tidigare hävdat att en
uttrycklig statlig garanti gör särskilda bestämmelser om redovisning
överflödiga.

Det
omedelbara syftet med att nu behandla frågorna om redovisningen av paritetslån
är att undanröja rådande tveksamhet om redovisningen av dessa lån i
bokföringen och att låta lånesystemet komma till uttryck i företagens bokföring
på ett enhetligt och adekvat sätt. De synpunkter på lånesystemet som jag har
anlagt i det föregående innebär att skuldökning på paritetslån skall kunna
balanseras med en aktivpost av däremot svarande storlek. I klarhetens intresse
och för att underlätta för företag och enskilda som har ansvar för bokföringen
finner jag det lämpligt att den redovisningsmetod som utredningen har förordat
kommer till uttryck i författningsbestämmelser. Jag delar utredningens upp-

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 52

fattning att bestämmelserna bör ha sin plats i en särskild
lag. Lagen (1944: 705) om aktiebolag och lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar
bör emellertid för tydlighetens skull kompletteras med en hänvisning till den
nya lagen. I bokföringslagen (1929: 117) finns redan en allmän hänvisning till
annan lagstiftning och något tUlägg däratöver torde inte behövas.

Enligt utredningens mening bör det inte föreligga någon
skyldighet utan endast en möjlighet för låntagaren att balansera skuldökningen
med en aktivpost av motsvarande storlek. Detta ståndpunktstagande har inte mött
någon gensaga under remissbehandlingen och jag ansluter mig till det.

Utredningen har ingående behandlat frågan om
vinstutdelning från företag som tillämpar den av utredningen föreslagna
redovisningsmetoden. Den omständigheten att paritetslånen förräntas negativt
under första perioden av lånens löptid bör enUgt utredningen inte i och för sig
utesluta vinstutdelning under denna period. Med den förordade bokföringsmetoden
kommer vinsten härvid att åtminstone delvis hänföra sig till omfördelningen och
är enligt utredningens betraktelsesätt i denna del på visst sätt villkorlig.
Med hänsyn härtill föreslår utredningen att utdelning av vinst som har kommit
fram genom att den föreslagna bokföringstekniken har använts visserligen skall
få delas ut men endast i skälig omfattning och under förutsättning att under
räkenskapsåret hyror har tagits ut i den utsträckning som följer av
hyresförhållandena på orten och med beaktande av gällande paritetstal.

Remissutfallet i denna fråga har varit splittrat. Från
flera håll har hävdats att några särskilda inskränkningar i rätten till
vinstutdelning inte bör föreskrivas utan att vinstutddningsfrågan bör bedömas
efter vanliga företagsekonomiska värderingar. Flertalet remissinstanser godtar
dock att begränsning görs i vinstutdelningsrätten med hänsyn till den särskilda
karaktären på den föreslagna aktivposten. Många av dem riktar emellertid
kritik mot förslagets utformning. Kritiken går i huvudsak ut på att
bestämmelserna av olika skäl är mindre lämpliga och svåra att tillämpa och
dessutom för vaga för att tjäna till ledning i de konkreta fallen. Särskild
uppmärksamhet har härvid ägnats åt att överträdelse av bestämmelsema enligt
utredningens förslag är förenad med straffansvar. Vissa remissinstanser,
däribland Hyresgästernas riksförbund och Svenska sparbanksföreningen, har å
sin sida gjort gällande att vinst som uppkommer tiU följd av den föreslagna
redovisningsmetoden över huvud taget inte bör delas ut.

Vad jag tidigare har anfört innebär att staten går in som
garant för den skuldökning som systemet leder till. Om utvecklingen fortsätter
som hittills, blir detta åtagande inte endast formeUt utan kommer i sak att
innebära ett framtida betalningsansvar från statens sida som inte var förutsatt
då systemet med paritetslån infördes. Det är denna situation

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 53

som gör det erforderligt med en grundlig utredning och
översyn av det nu tiUämpade lånesystemet.

Under
dessa förhåUanden framstår det som rimligt att företagen, under den begränsade
tid lagstiftningen avses gälla, inte delar ut vinst som uppkommer till följd av
den föreslagna, på statsgarantin grandade bokföringstekniken. Jag har emeUertid
inte ansett det nödvändigt att med ett direkt förbud i lagtexten reglera
förhållandet, utan utgår från att företagen iakttar den yttersta restriktivitet
i fråga om vinstdispositioner under den tid som skuldökningen pågår. En sådan
restriktiv behandling av vinstutdelningsfrågan torde inte behöva innebära några
avsevärda olägenheter för bostadsföretagen med hänsyn till att den nu förordade
lösningen av bokföringsfrågan är provisorisk och skall ersättas av en
långsiktig lösning, grandad på den övergripande översynen av lånesystemet.

I fråga om
lagens tUlämpningsområde har utredningen föreslagit att lagen skaU omfatta inte
bara den som är bokföringsskyldig utan även annan so.m har bokföringsmässig
redovisning, under föratsättning att han har tillgång i paritetsbdånad
fastighet. Förslaget har godtagits eUer lämnats utan erinran av det stora
flertalet remissinstanser. Bl. a. Svea hovrätt och 1971 års utredning om bokförmgslagstiftningen
har emellertid ansett att lagen bör vara tiUämplig endast på den som är underkastad
bokföringsskyldighet, eftersom den till sin karaktär är sådan att den innebär
en komplettering av gällande bokföringsregler. Jag har förståelse för denna
synpunkt och jag vill ansluta mig till den. Detta ståndpunktstagande innebär
ingen skUlnad i sak i förhållande tiU utredningens förslag. Det står
självklart fritt även för den icke bokföringsskyldige att använda den
föreslagna tekniken i sin bokföringsmässiga redovisning. Om så sker, gäller
givetvis samma synpunkter i fråga om vinstutdelning som jag nyss har redogjort
för.

Jag vill slutiigen med anledning av yrkanden från bl. a.
Näringslivets byggnadsdelegation och Svenska byggnadsentreprenörföreningen
nämna att jag inte har funnit mig i detta sammanhang kunna förorda att den
statliga garantin får omfatta även det egna kapital som privata låntagare
tillskjuter för att fylla ut skillnaden meUan läneunderlaget och statslånets
övre gräns. Denna fråga får prövas ytterligare i samband med den fortsatta
översynen av lånesystemet.

Enligt
utredningen skaU den föreslagna redovisningsmetoden få till-lampas även i fråga
om räkenskapsår som har gått tiU ända före lagstiftningens ikraftträdande. Jag
ansluter mig i frågan om retroaktiv till-lampning tUl vad Föreningen auktoriserade
revisorer har uttalat, nämligen att det är naturligt att företag får övergå
till en lagreglerad metod, även om de tidigare har förfarit annorlunda. Det
torde enligt vedertagna bokföringsprinciper inte möta något hinder att göra en
justering för förfluten tid, om effekterna därav anges i övergångsårets redovisning.
SärskUd reglering av frågan synes därför inte erforderlig.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:76 54

5. Upprättade lagförslag

I
enhghet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om bokföring av
bostadslån m. m.,

2) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

3) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska
föreningar. Rörande de enskilda bestämmelserna i lagförslagen vill jag
ytterligare

anföra
följande.

6. Specialmotivering

6.1
Förslaget till lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m.

I
fråga om rabriken bör nänrnas att ordet paritetslån inte återfiims i
bostadslåneförfattningarna. Uttrycket används i aUmänhet för att klarlägga att
det gäller bostadslån och räntelån för vUka återbetalningsskyldigheten
regleras genom paritetslånesystemet.

Frågan
om lagens tUlämpningsområde har behandlats i den aUmänna motiveringen (s. 53).
Med bokföringspliktig avses den som är bokförings-pliktig enligt
bokföringslagen (1929: 117).

Utredningen
har föreslagit att aktivposten skall tas upp bland företagets anläggningstillgångar.
Jag har emellertid funnit det lämpligare att den får utgöra en särskild post på
balansräkningen och därvid betecknas Balanspost enligt lagen med vissa
bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m. Har företaget flera paritetsbelånade
objekt bör, i enlighet med utredningens förslag, varje objekt redovisas för
sig. En bestämmelse av denna innebörd har tagits in i lagen. Redovisningen kan
lämpligen ske på särskild bilaga.

Ett
stort antal remissinstanser har yrkat att det föreslagna redovisningssystemet
skall återspeglas även i vinst- och förlusträkningen. Jag delar denna
uppfattning och bestämmelser härom har tagits in i andra stycket.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 55

7.
Hemställan

Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

dels
godkänna vad jag har anfört i fråga om det statliga ansvaret för paritetslånesystemet,
dels antaga förslagen tiU

1. lag med vissa bestämmelser om bokföring av
bostadslån m. m.,

2. lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

3. lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska
föreningar.

Med
bifaU till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skaU
avlåtas proposition av den lydelse bUaga till detta protokoU utvisar.

Ur
protokollet: Britta Gyllensten

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:76 56

Bilaga
Paritetslåneutredningens förslag Förslag tiU

Lag
om redovisning av vissa lån enligt bostadslånekungörelsen (1967: 552) och räntelånekungörelsen
(1967: 553)

Härigenom
förordnas som följer.

1 §

Utan
hinder av vad annorstädes kan vara föreskrivet äger bestämmelserna i denna lag
tillämpning pä den som är bokföringsskyldig eUer eljest har bokföringsmässig
redovisning och som har tUlgång i sådan fastighet eller tomträtt för vUken lån
utgått av statsmedel enligt bestämmelserna i 33 § bostadslånekungörelsen
(paritetslån) eller 16 § räntelånekungörelsen (räntelån).

2 §

Har
paritetslån ökats enligt 33 § bostadslånekungörelsen eller räntelån utgått
eller ökats enhgt 16 § räntelånekungörelsen, får ett belopp motsvarande högst
den därigenom samlade skuldökningen tas upp, som siirskUd post, benämnd omfördelade
räntor, bland anläggningstUIgång-arna i balansräkningen.

Utdelning
av vinst, som föranletts av ränteomfördelning enligt 2 §, får ske endast i
skälig omfattning och under föratsättning tiUika att under räkenskapsåret hyror
tagits ut, med beaktande av gällande paritetstal, i den utsträckning som följer
av hyresförhållandena på orten.

4 §

Den
som vid tUlämpning av denna lag uppsåtiigen eller av oaktsamhet i väsentligt
hänseende åsidosätter bestämmelserna i 2 § i samband med årsredovisning eller
revision eller låter verkställa utdelning av vinst i strid mot 3 §, dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.

Sker
rättelse utan dröjsmål och innan skada inträffat eller är förseelsen eljest
ringa, skall ej dömas till straff.

5 §

Nämiare
föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna
lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från tiycket i Svensk författningssamling, och får tiUämpas även i
fråga om räkenskapsår som gått till ända före Ucraft-trädandet samt i fråga om
paritetslån och räntelån som utiämnats dessförinnan.

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1972 722039

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar i 5 dokument.

  1. Prop. 1992/93:241 om övergng konventionell beskattning av allmännyttiga bostadsföretag s. 15 i texten
  2. Bet. 1978/79:CU35 Med anledning av motioner om bokföring av underhållslån s. 22 i texten
  3. Bet. 1973:CU19 Civilutskottets betänkande i anledning av dels propositionen 1973:1 i vad avser vissa anslag för budgetåret 1973/74 för bostadsbyggande m. m., dels proposition… s. 19 i texten
  4. Rskr. 1972:178 i texten
  5. Bet. 1972:CU26 Civilutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:76 med förslag till lag med vissa bestämmelser om bokföring av bostadslån m. m. jämte motion s. 1 · s. 2 i texten