Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition angående gymnasieskolans kompetensvärde m.m.

1972 · 122 sidor, varav 115 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 115 av 122 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1972:84, Kungl. Maj:ts proposition angående gymnasieskolans kompetensvärde m.m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

KungL Maj:ts
proposition nr 84 år 1972 Prop. 1972: 84

Nr 84

Kungl.
Mai:ts proposition angående gymnasieskolans kompetensvärde m. m.; given
Stockholms slott den 24 mars 1972.

Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av StatsrådsprotokoUet
över utbildningsärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

INGVAR
CARLSSON

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen redovisas, på grundval av kompetensutredningens huvudbetänkande (SOU
1970: 21) Vägar tUl högre utbildning I, riktlmjer för en reformering av
kompetensreglerna för tillträde till högre utbildning. Ett fortsatt
utrednings- och planeringsarbete är nödvändigt på vissa punkter. Som en grund
för detta arbete bör ligga ett ställningstagande från statsmakternas sida till
de grundläggande principerna för behörighet och urval. I propositionen
framhålls också att utformningen av kompetensreglerna har ett samband med det
arbete som pågår inom 1968 års utbildningsutredning. Efter det fortsatta
utredningsarbetet kommer de återstående frågorna att redovisas för riksdagen.

En
reform av kompetensreglerna bör utgå från principen att studerande från varje
linje i gymnasieskolan bör ha rimliga möjligheter att bygga på sin utbildning
med fortsatta studier. Samtidigt måste reformen tillgodose samhäUets krav på
att de som går till högre utbildning skall ha rimhga förutsättningar att
genomföra studierna på denna nivå. I propositionen förutsätts, liksom i
direktiven till kompetensutredningen, att utgångsnivån för universitets- och
högskolestudier skaU vara oförändrad.

I
propositionen förordas att avslutad, minst tvåårig utbildning i gymnasieskolan
under förutsättning av kunskaper motsvarande två års studier i svenska och
engelska skall ge s. k. allmän behörighet för högre utbildning. För tillträde
till enskilda utbildningsvägar skall därutöver kunna ställas krav på
förkunskaper i vissa specificerade ämnen (s. k. särskUd behörighet).
Ytterligare arbete är nödvändigt för att i det

1
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 84

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 2

nya
läget precisera dessa krav för de olika studievägarna inom högskolan.

Möjligheterna
för studerande som fyllt 25 år och varit yrkesverksamma minst fem år att
studera vissa ämnesområden inom filosofisk fakultet bör kvarstå och utvidgas tiU
att gälla studier för fuUständig examen. En försöksverksamhet med s. k.
orienteringskurser för vuxna inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen
avsedda att tjäna som introduktion till högskolestudier föreslås.

Med
hänsyn bl. a. till arbetet inom 1968 års utbildningsutredning redovisas
beträffande regler för urval endast vissa principiella ställningstaganden. En
viktig utgångspunkt för det fortsatta arbetet bör vara att undvika att grunda
urvalet endast på betyg från underliggande skolstadium. I propositionen
förordas att ett studielämplighetsprov införs för aUa som viU söka tiU högre
utbildning. I det fortsatta arbetet bör undersökas om detta prov kan användas
som en grund för fördelning av tillgänghga utbildningsplatser mellan olika
grupper av sökande. Erfarenhet från arbetslivet bör ingå i
meritvärderingsunderlaget.

Det
bör enligt propositionen vara möjligt att låta nya behörighets-och urvalsregler
träda i kraft omkring mitten av 1970-talet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84

Utdrag
av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 24 mars 1972.

Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF,
MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.

Chefen
för utbildningsdepartementet, statsrådet Carlsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om gymnasieskolans
kompetensvärde m. m. och anför.

1 Inledning

Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 oktober 1965 tillkallade chefen för
dåvarande ecklesiastikdepartementet den 12 november samma år nio sakkunniga
för att utreda frågan om gymnasie- och fackskolutbildningens kompetensvärde m. m.
(direktiv se 1966 års riksdagsberättelse s. 290 ff.). De sakkunniga antog
benämningen kompetensutredningen. Utredningen har lagt fram ett betänkande i
två delar, den 11 juni 1970 del I (SOU 1970: 21) Vägar tiU högre utbildning,
behörighet och urval samt den 25 augusti 1970 del II (SOU
1970: 55) Vägar till högre utbildning, organisation och information. Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren efter hörande av cheferna för
armén, marinen, flygvapnet och värnpliktsverket , försvarets
civilförvaltning, försvarets skolnämnd, socialstyrelsen, postverket,
televerket, statens järnvägar, statens vägverk, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, sjöfartsverket, luftfartsverket, statskontoret,
generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån (SCB), statens brandskola,
riksrevisionsverket (RRV), statens personalutbildningsnämnd,
universitetskanslersämbetet (UKÄ) som bifogat yttranden från berörda
universitets- och högskolemyndigheter , skolöverstyrelsen (SÖ) som bifogat
yttranden

'
Vid tiden för avlämnande av SOU 1970: 21 och 55 generaldirektören Jonas Orring,
ordförande, byråchefen Håkan Berg, riksdagsledamöterna Bengt Gustavsson,
Anna-Lisa Lewén-Eliasson, Lennart Mattsson och Ingemar Mun-debo, byråchefen
Gunnar OIderin, förhandlingsdirektören Birger Sandberg och f. d.
riksdagsledamoten Gunnar Wallmark.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 4

från
lärarhögskolorna, ett antal länsskolnämnder och skolstyrelser samt vissa andra
lärarutbildningsanstalter , arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), lantmäteristyrelsen,
statens vattenfallsverk, styrelsen för gynmastik- och idrottshögskolorna, samarbetsnämnden
för journalisthögskolorna, samarbetsnämnden för socialhögskolorna (numera
nämnden för socionomutbildning), centrala studiehjälpsnämnden, styrelsen för
skogshögskolan, styrelsen för lantbrukshögskolan, styrelsen för
veterinärhögskolan, 1968 års utbildningsutredning (U 68), lärarutbildningskommittén,
kommittén för television och radio i utbildningen (TRU), konstnärsutbildningssak-kunniga,
kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX), invandrarutredningen, statens
invandrarverk, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund (SIF),
Exportföreningen, Handelns arbetsgivarorganisation. Svenska bankföreningen,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges lantbruksförbund (numera
Lantbrukarnas riksförbund), Sveriges redareförening, direktionen för
Handelshögskolan i Stockholm, Institutet för högre kommunikations- och
reklamutbildning. Grafiska institutet. Statstjänstemännens riksförbund (SR),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Svensk
yrkesvalslärarförening. Svensk yrkesvägledarförening, Sveriges
folkhögskolelevers förbund. Riksförbundet Hem och Skola, Sveriges elevers
centralorganisation (SECO), Elevförbundet TLE (numera Elevförbundet), Folkbildningsförbundet,
Vuxenstuderandes riksorganisation. Riksförbundet landsbygdens folk (numera
Lantbrukarnas riksförbund). Moderata ungdomsförbundet, Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), Värnpliktiga underofficerares
riksförbund. Reservofficerarnas centralorganisation, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund. Svenska teknologföreningen och Fria moderata
studentförbundet.

I det följande lämnas en
redogörelse för betänkandet samt avgivna yttranden. För en mera detaljerad beskrivning
av rådande kompetensförhållanden hänvisas tiU betänkandet.

I
fråga om många av förslagen fordras inte beslut av riksdagen. För överblickens
och sammanhangets skull berörs dock vissa sådana förslag.

2 Nuvarande förhåUanden

2.1
Nuvarande behörighetsbestämmelser

2.1.1
Behörighet till universitet och vissa högskolor

F.
n. regleras villkoren för behörighet till högre utbildning i första hand av
kungörelsen (1967: 450) med provisoriska bestämmelser om

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 5

tiUträde
till högre utbildning (omtryckt 1971: 262). Kungörelsen, i fortsättningen
kallad behörighetskungörelsen, baserar sig på de förslag kompetensutredningen
lade fram i betänkandet Tillträde till postgymnasiala studier förslag till
provisoriska bestämmelser. Med högre utbildning förstås i
behörighetskungörelsen sådan utbildning vid vilken högre skol- underbyggnad än
grundskola krävs för tillträde. Kungörelsen reglerar tillträdet tiU
universiteten och vissa fackhögskolor, nämligen till juridisk, teologisk,
humanistisk, samhällsvetenskaplig, matematisk-natur- vetenskaplig, medicinsk, odontologisk,
farmaceutisk och teknisk fakultet samt till lantbrukshögskolan, skogshögskolan
och veterinärhögskolan.

Avgångsbetyg
från årskurs 3 på treårig eller fyraårig hnje i gymnasieskolan ger enligt
kungörelsen allmän behörighet tiU någon av de nämnda fakulteterna och
högskolorna om betyget omfattar fullständig studiekurs och medelvärdet av
slutbetyget uppgår till 2,3.

Även
följande slag av utbildningar ger behörighet:

Slutbetyg
från årskurs 3 i gymnasiet.

Studentexamen
eller handelsgymnasieexamen (efter treårig lärokurs).

Ingenjörsexamen
(treårig lärokurs vid tekniskt gymnasium).

Folkskollärarexamen.

Småskollärarexamen
(treårig lärokurs).

Examen
från Hvilans specialgymnasium.

Begränsad
studentexamen vid försvarets läroverk.

Distriktsåklagarexamen.

Socionomexamen
(efter inträde vid socialinstitut/socialhögskola tidigast höstterminen 1946).

Diakonexamen
eller social examen vid svenska diakonskolan (efter inträde tidigast
höstterminen 1948).

Studentexamen
i Danmark, Finland, Island och Norge.

För
de flesta av dessa s. k. likstäUighetsgrupper finns i behörighetskungörelsen
särskilda villkor förbundna med den allmänna behörigheten till alla eller till
vissa av de nämnda utbildningsvägarna. Dessa villkor för den allmänna
behörigheten skall inte förväxlas med de krav på kunskaper i vissa ämnen som
uppställs som viUkor för särskUd behörighet för tillträde till viss utbildning
och som krävs av alla, oavsett på vilken väg de vunnit den allmänna
behörigheten.

Beträffande
dessa särskilda behörighetsvillkor förordnar, enligt behörighetskungörelsen, Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Myndigheten har därvid, enhgt
kungörelsen, att iakttaga att samtliga behörighetsvillkor skall kunna uppfyllas
av den som genomgått årskurserna 13 på treårig eller fyraårig linje i
gymnasieskolan med fuUständig studiekurs och som i alla årskurserna tillhört
samma linje. Motsvarande gäller krav på betyg från gymnasiet eller i
studentexamen.

De
särskilda förkunskapskraven vid juridisk, teologisk och filosofisk fakultet
bestäms av UKÄ, medan förkunskapskraven till övriga i behö-righetskungördsen
uppräknade fakulteter och högskolor regleras i kun-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 6

görelsen. Förkunskapskraven är härvid formulerade som krav
på lägst betyget 2 på en lärokurs, som antingen omfattar ett bestämt antal årskurser
på treårig eller fyraårig linje i gymnasieskolan eller i gymnasiet, eller som
krav på motsvarande kunskaper enligt fordringarna för studentexamen eller
lägre årskurs i det tidigare gymnasiet. Godkända betyg i matematik, fysik och
kemi i ingenjörsexamen enligt fordringarna för treårig heltidskurs vid tekniskt
gymnasium godtas som förkunskaper i dessa ämnen vid de fakulteter för vilka
förkunskapskraven anges i be-hörighetskungördsen. En förutsättning härför är
dock att den sökande avlagt fullständig sådan ingenjörsexamen. Något annat sätt
att uppfyUa förkunskapskraven i enskilda ämnen, dvs. ett generellt
motsvarande-begrepp, finns inte angivet i behörighetskungörelsen.

Behörighetskungörelsen ger möjUghet för
antagningsmyndigheten att anta personer som på annan grund kan antagas äga
förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen vid fakulteten eller
högskolan. Vid universiteten handläggs sådana dispensansökningar avseende
ospärrade ämnen och utbildningsvägar av resp. konsistorium, medan för spärrad
utbildning inom UKÄ:s område dispensärenden prövas och avgörs av UKÄ. För
konsistoriets prövning utfärdar UKÄ allmänna föreskrifter.

Grundvillkor
för dispens är, enligt de föreskrifter UKÄ utfärdat den 28 februari 1968 med
viss komplettering 1969, i princip minst två års väl vitsordad gymnasial
utbildning samt kunskaper motsvarande vissa angivna krav i fem ämnen enligt
gymnasiets läroplan. Avkall på fordringarna kan göras om ansökan endast avser
enstaka ämne eller ämnen. Dispensansökan kan avslås eller bifallas med eller
utan villkor. Bifall utan viUkor innebär att den sökande får inskrivas för
avsedd utbildning enbart på grundval av den förutbildning han har vid
ansökningstillfället. Bifall med villkor innebär att vissa av
antagningsmyndigheten föreskrivna kompletteringar av den sökandes
förutbildning måste fullgöras innan inskrivning får ske.

För de tekniska fakulteterna finns i
behörighetskungörelsen en särskild bestämmelse som innebär att även den är
behörig som visat sig genom praktisk verksamhet under minst två år ha
framstående anlag för något av de yrken för vilka teknisk fakultet ger
utbildning och som har vissa specificerade gymnasiekunskaper i svenska och två
främmande språk.

2.1.2 Bestämmelser om vidgat tiUträde till vissa universitetsstudier

Efter förslag av kompetensutredningen utfärdade Kungl. Maj:t
kungördsen (1969: 68) om försöksverksamhet med vidgat tillträde till högre
utbildning. Enligt denna kungörelse har personer som fyller 25 år senast under
det kalenderår inskrivning sker och som varit yrkesverksamma under minst fem år
eller som på annat sätt förvärvat motsvarande erfa-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 7

renhet,
allmän behörighet att skrivas in vid universitet för studier inom vissa ämnesområden
vid filosofisk fakultet. Enligt särskilt beslut skall bestämmelserna omfatta
även sökande till s. k. yrkesinriktade studiekurser vid universiteten.
Behörigheten enligt kungörelsen är begränsad till studier för sammanlagt 60
poäng fördelade på högst tre ämnesområden. Högst 40 poäng får avse samma
ämnesområde. Under avsnitt 2.3 lämnas en redogörelse för hittillsvarande
erfarenheter av försöksverksamheten.

2.1.3 Behörighet
till decentraliserad universitetsutbildning m. m.

UKÄ
får utanför universitetsorterna anordna sådan grundläggande utbildning som
avses i kungörelsen (1969: 50) om utbUdning vid de filosofiska fakulteterna
(omtryckt 1969: 327, ändrad senast 1971: 690). För tillträde till sådan
utbildning gäller, att den som deltar i utbildning avseende grundkurs om högst
20 poäng endast behöver uppfylla de eventuellt erforderliga särskilda
förkunskapskraven för grundkursen ifråga. För tillträde till grundkurs
omfattande 40 poäng gäller däremot villkoren i behörighetskungörelsen eller i
kungörelsen om vidgat tillträde till högre utbildning.

2.1.4 Behörighet
till annan högre utbildning

Behörighetskungörelsen
reglerar i detalj endast tillträdet tiU universiteten och vissa fackhögskolor.
Beträffande annan högre utbildning stadgas i behörighetskungörelsen att Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall förordna om villkor för
behörighet.

Variationen
i fråga om behörighetsvillkoren inom detta område är tämligen stor, vilket bl.
a. följande översikt visar.

Den formella behörigheten
för tillträde till socialhögskola regleras i stadgan för socialhögskolorna
(1964:538, omtryckt senast 1971:343). De allmänna behörighetsvillkoren är
desamma som föreskrivs i behörighetskungörelsen. Därtill äger den behörighet
som har kunskaper motsvarande treårig linje i gymnasieskola i ämnena svenska,
historia, samhällskunskap och matematik (i detta ämne fordras dock endast kunskaper
motsvarande en årskurs på treårig linje). Enhgt Kungl. Maj:ts beslut den 27 maj
1970 pågår sedan antagningen för läsåret 1970/71 försöksverksamhet med vidgat
tillträde till socialhögskola enligt samma bestämmdser som gäller för
motsvarande försöksverksamhet vid filosofisk fakultet (se punkt 2.1.2).

För
utbildningen av klasslärare, som startade höstterminen 1968, regleras
kompetenskraven i Kungl. Maj:ts skrivelse den 16 februari 1968 tUl skolöverstyrelsen
med provisoriska bestämmelser för inträde. Allmän behörighet till utbildningen
ger bl. a. slutförd lärokurs på tvåårig ekonomisk, social och teknisk linje i
gymnasieskolan samt viss folkhög-skolutbildning. Även treårig linje i
gymnasieskola ger självfaUet be-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 8

hörighet.
Antalet särskilda behörighetsvillkor är, på grund av utbildningens karaktär, tämhgen
stort, sammanlagt elva ämnen, vilka alla kan uppfyllas på tvåårig social linje
i gymnasieskolan.

Den
formella behörigheten för tillträde till journalisthögskola regleras i stadgan
(1967:236) för journalisthögskolorna (ändrad senast 1971: 264). De aUmänna
villkoren för behörighet överensstämmer i stort med klasslärarutbildningens.
Antalet särskilda förkunskapskrav är emellertid betydligt lägre.

För
behörighet till Grafiska institutets tvååriga kurs och tiU Institutet för högre
kommunikations- och reklamutbildntng gäller bestämmelser som utfärdas av resp.
styrelse. Bl. a. krävs viss praktik inom något för utbUdningen väsentligt
område.

För
vissa högre specialkurser i gymnasieskolan bl. a. ADB-utbild-ningen och viss sekreterarutbildning,
gäller aUmänna behörighetsvillkor som i stort överensstämmer med exempelvis
klasslärarutbildningens.

Gemensamt
för många av utbildningsvägarna inom denna del av den högre utbildningen är att
»motsvarande» utbildning resp. förkunskaper i enskUda ämnen godtas, i motsats tUl
vad som generellt gäller för universitet och fackhögskolor.

2.1.5
Behörighetsbestämmelser på grundskolans kompetensområde

Det
allmänna kompetensvärdet av grundskolutbildning regleras i kungörelsen
(1966:24) om grundskolans kompetensvärde (ändrad senast 1970: 605). Liksom
behörighetskungörelsen har denna kungörelse karaktären av rambestämmelser och
äger tillämpning på all statligt reglerad utbildning. Det ankommer på
tillsynsmyndigheten att utfärda tillämp-ningsföeskrifter.

Grundskolans
kompetensområde definieras så, att den som genomgått grundskolans årskurs 9
eller äger motsvarande kunskaper har allmän behörighet till alla
utbildningsvägar, där krav på högre skolunderbygg-nad ej uppställts. Vilka
skolutbildningar som skall anses motsvara grundskolutbildningen regleras i
kungörelsen.

För
många utbildningsvägar inom grundskolans kompetensområde förekommer även andra
villkor i form av åldersbestämmelser, förpraktikkrav, krav på vissa anlag och
färdigheter, i första hand inom den konstnärliga sektorn, samt i vissa fall
även krav på genomgången yrkesutbildning av något slag.

2.2 Nuvarande urvalsbestämmelser

2,2.1
Urval till högre utbildning

Det
nuvarande förfarandet vid urvalet av sökande till högre utbildning baserar sig
på bestämmelser i behörighetskungörelsen, som även

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 9

i detta fall utgör en rambestämmelse för hela den högre
utbildningen och mer i detalj reglerar endast de spärrade utbildningarna inom
universitets- och högskolområdet. För läsåret 1972/73 finns särskilda bestämmelser
enligt kungörelsen (1972: 21) om antagning av elever.

2.2.2 Urval till spärrad utbildnmg vid universitet och
vissa högskolor

Det gällande urvalssystemet tar hänsyn till att man har
två stora, sinsemellan ej omedelbart jämförbara, grupper sökande med treårig
gymnasieutbildning. Man har dels personer med slutbetyg från det nya gymnasiet
vilka fått sifferbetyg enligt en femgradig skala, dels personer med studentexamen,
handelsgymnasieexamen, teknisk gymnasieexamen, folkskoUärarexamen m. fl., vilka
fått bokstavsbetyg enligt en sexgradig skala. TiU dessa båda huvudgrupper
kommer en grupp sökande som dokumenterar sin behörighet med betyg enhgt helt
andra system, t. ex. socionomer och utländska sökande, samt sådana som erhållit
dispens från de formella behörighetskraven eller är berättigade till antagning
enligt bestämmelserna om vidgat tillträde till vissa universitetsstudier. De
båda huvudgrupperna får studieplatser genom s. k. proportionell kvotering, dvs.
antalet antagna inom varje grupp står i direkt proportion till antalet sökande
inom gruppen. Den mindre gruppen, med avvikande dokumentation av behörigheten,
antas inom en särskild kvot, vars maximistorlek är från början bestämd, den s.
k. fria kvoten.

Beträffande
meritvärderingen av betygen gäller olika bestämmelser för de båda
huvudgrupperna. Sökande med avgångsbetyg från gymnasieskolan eller slutbetyg
från det nya gymnasiet grupp 1 rangordnas efter ett i stort sett oviktat
medelbetyg, där betyg i ämnen som avslutats i årskurs 1 ocih 2, frivilliga
ämnen och ämnet gymnastik medtas i beräkningsunderlaget endast i den mån de
överstiger medelvärdet av betygen i de obligatoriska ämnena i årskurs 3. Betyg
som kompletterats för behörighet skall medräknas, dock högst till medelvärdet
av övriga betyg.

För grupp 2, dvs. sökande med bokstavsbetyg, sker
meritvärderingen enligt de normer som gällt tidigare. I de flesta fall framräknas
en ovik-tad betygs- eller poängsumma. Betyg i ämnen som behörighetskomplet-terats
ingår ej i denna poängsumma. Vid några utbildningsvägar ges till-läggspoäng för
mUtärtjänst och praktik. Någon sådan möjlighet att erhålla tUläggsmeriter
finns inte för sökande från gymnasieskolan.

Inom den
fria kvoten sker en individuell helhetsbedömning av de sökandes alla meriter.
Någon formaliserad poängberäkning tillämpas således inte här. Förutom de
sökandegrupper, som enligt behörighetskungörelsen direkt skall placeras inom
den fria kvoten, kan i denna även antas behörig sökande som primärt tillhör
grupp 1 eller 2 och som

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 10

på
grund av »civil eller mUitär utbildning, praktisk erfarenhet eller annan
omständighet» bör erhålla företräde framför sökande som skulle ha antagits
enligt huvudregeln.

2.2.3
Urval till annan högre utbildning

Beträffande
urvalet till annan högre utbildning föreskriver behörighetskungörelsen att
bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t, eller myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer. Med stöd av denna föreskrift har bestämmelser utfärdats för urvalet
till bl. a. socialhögskola, lärarhögskolornas klasslärarlinjer och
journalisthögskola.

Bestämmelserna
om urvalet till socialhögskola och till lärarhögskolornas klasslärarlinjer
överensstämmer i stort med vad som gäller för universitet och fackhögskolor.
Sålunda tillämpas proportionell kvotering mellan olika sökandegrupper. De
personer som vunnit behörighet till socialhögskola på grund av särskild
prövning i vissa ämnen, bedöms och antas inom den fria kvoten.

Detsamma
gäller sökande som vunnit behörighet inom försöksverksamheten med vidgat tUlträde.

På
grundval av ett förslag från utredningen utfärdade Kungl. Maj:t den 27 maj 1970
bestämmelser om försöksverksamhet med tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet
för behöriga sökande till socionomutbildning. Försöksverksamheten inleddes
läsåret 1970/71 och skall pågå t. o. m. antagningen för vårterminen 1976. Även
dessa sökande antas inom den fria kvotens ram.

Urvalet
bland behöriga sökande till journalisthögskola baseras på en urvalsprövning i
två steg, Samthga behöriga sökande kallas tUl genomgång av ett psykotekniskt
prov, som bl. a. innehåller psykologisk test, nutidsorientering och arbetsprov.
Med ledning av provresultatet väljer man ut dubbelt så många som slutligen
skall antas. Dessa kallas till urvalsprocedurens andra steg, som består av
arbetsprov och intervju utförd av psykolog och journalist. De enligt denna
bedömning bäst lämpade antas därefter till utbildningen.

Urvalet
till Grafiska institutets tvååriga kurs grundas på en meritpoäng som består av
en grundpoäng för slutbetyget jämte tilläggspoäng för varje betyg över en viss
nivå. Till detta kommer poäng för annan genomgången utbildning samt för
praktik.

Vid
Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning beräknas
urvalspoängen inte på slutbetyget som helhet utan endast på betyg i ett fåtal
ämnen om dessa överstiger viss nivå. Därtill kommer poäng för annan genomgången
utbildning samt för praktik.

Vid
urvalet till sådana specialkurser i gymnasieskolan vilka förutsätter
förkunskaper inhämtade på viss linje i gymnasieskolan, tillämpas olika
principer. Kvotering mellan sökande från gymnasium och fack-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:84 11

skola
är vanlig. Vid vissa utbildningsvägar förekommer viktning av vissa betyg samt
tillgodoräkning av poäng för praktik.

2.2.4
Urval inom grundskolans kompetensområde

Urvalet
inom grundskolans kompetensområde regleras i kungörelsen (1966: 24) om
grundskolans kompetensvärde (ändrad senast 1970: 605). Huvudprinciperna är
desamma som för den högre utbildningen. Således tillämpas proportionell
kvotering och rangordning efter ett oviktat medelbetyg. Även här finns en fri
kvot för annorlunda behöriga och vissa grupper av sökande.

Skillnaderna i
urvalssystemet mellan den högre utbildningen och grundskolans kompetensområde
är i första hand betingade av det betydligt större antal sökandegrupper, som
förekommer inom grundskolans kompetensområde. Dessa grupper företer
sinsemellan stora olikheter såväl vad beträffar den underliggande
utbildningstidens längd som det betygssystem som de bedöms efter. Systemet
innehåller även en huvudgrupp som består av personer med grundskolekompetens
(motsvarande) samt dessutom minst sex månaders praktik utöver ett eventuellt
obligatoriskt praktikkrav. Härigenom får man inte mindre än elva möjliga
sökandegrupper, vilka alla skall tilldelas studieplatser i proportion till
antalet sökande inom resp. grupp.

2.3
Försöksverksamhet med vidgat tillträde till utbildning utvärdering

2.3.1
Beskrivning av försöksverksamheten

Den
försöksverksamhet med vidgat tillträde till högre utbildning som omnämns i
avsnittet 2.1.2 inleddes på höstterminen 1969. För att få studera enligt
bestämmelserna om vidgat tillträde krävs att man fyllt 25 år, varit
yrkesverksam under minst fem år, uppfyller de särskUda förkunskapskrav som
anges i normalstudieplanen för den studiekurs man vill läsa samt att man har de
övriga förkunskaper som krävs för att man skall kunna tUlgodogöra sig
undervisningen. UKÄ har i särskilda anvisningar angett vad som får räknas in i
begreppet »yrkesverksam under minst fem år». Dit får t. ex. räknas upp tiU ett
års studier på gymnasial nivå, vård av egna barn under 16 år, vård av föräldrar
eller jämförhg sysselsättning samt kvalificerad värnpliktstjänstgöring. Något
krav på speciell typ av yrkesverksamhet har inte uppställts. Den som fått tiUträde
till högre utbildning enligt dessa bestämmelser får läsa högst 60 poäng varav
högst 40 poäng inom ett och samma ämnesområde. Höstterminen 1971 ingick
följande ämnen i försöksverksamheten: psykologi, pedagogik, engelska,
informationsbehandling, kemi, matematik, företagsekonomi, nationalekonomi,
samhällskunskap, sociologi, statistik.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 12

statskunskap, ekonomisk och juridisk översiktskurs, vissa
yrkesinriktade kurser och s. k. kombinationsutbildningar samt socialhögskola.

2.3.2 Studier av försöksverksamheten

Utvärdering av försöksverksamheten med vidgat tillträde
har ägt rum bl. a. vid UKÄ, utbildningsbyrån vid Lunds universitet samt de
pedagogiska institutionerna vid Lunds och Göteborgs universitet. Samarbetsnämnden
för socialhögskolorna (numera nämnden för socionomutbildning) har sammanställt
en del bakgrundsdata beträffande de studerande som antogs vid socialhögskolorna
vårterminen 1971.

Den
kvantitativt mest omfattande studien av försöksverksamheten har gjorts av UKÄ
som redovisar data beträffande de totalt 3 505 studerande som under tiden den
1 juli 1969den 31 december 1970 inskrivits vid filosofisk fakultet enligt
kungörelsen om vidgat tillträde till högre utbildning. 996 av dem skrevs in
under höstterminen 1969, 814 under vårterminen 1970 samt 1 695 under
höstterminen 1970. Av undersökningarna framgår att ca 60 % av dem som fått
tillstånd att bedriva studier vid filosofisk fakultet senare registrerat sig
för studier vid någon institution. Omkring 70 % av dessa har sedermera tagit
mer än två poäng inom ifrågavarande ämne. De kan därför anses som åtminstone
tidvis aktiva studerande. Nästan hälften har valt att läsa vid Stockholms
universitet. Av de inskrivna var omkring 60 % män. Hälften av de
studerande var i åldern 2530 år. Populäraste ämnesområden var pedagogik,
företagsekonomi, psykologi och sociologi. De övriga studier av
försöksverksamheten som gjorts avser mindre grupper. På pedagogiska
institutionen vid Lunds universitet har i samband med ett trebetygsarbete
gjorts en undersökning beträffande 145 studerande som skrivits in vid
filosofiska fakulteten i Lund mellan den 1 juli 1969 och den 31 mars 1970 enhgt
bestämmelserna om vidgad behörighet. Förutom av registermaterial och
tentamenslistor har man använt sig av intervjuer med de studerande. 105 av de
studerande uppgav att de bedrivit aktiva studier. Endast fem av dessa hade
enbart förgymnasial utbildning. Denna siffra kan jämföras med det faktum att
åtta studerande klarat vissa akademiska studier redan innan de skrevs in. 77 %
av de aktiva var under 35 år. En dryg tredjedel av de totalt 145 inskrivna var
kontorsanställda inom affärsliv och förvaltning. Endast ca 13 % av hela gruppen
klassificerades som »arbetare». 77 av de 105 aktiva var heltidsstuderande.

På den pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet
har två undersökningar gjorts beträffande studerande som skrivits in enligt bestämmelserna
om vidgat tillträde. Den ena är en kartläggning av de 145 studerande som skrevs
in vid Göteborgs universitet under höstterminen 1969. 97 av dem var i åldern
2534 år och endast 17 var

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 13

över
45 år. De flesta hade normalskolekompetens eller högre grundutbildning. De
beteendevetenskapliga ämnena var mest frekventerade och därefter kom engelska,
informationsbehandling, företagsekonomi och samhällskunskap.

Den andra göteborgsundersökningen
gäller 317 personer som under höstterminen 1969 och vårterminen 1970 läst den s.k.
A: 1-kursen i pedagogik vid något av landets universitet. Denna grapp är
intressant så till vida som bara 13 % studerade på heltid. Nästan halva gruppen
var självförsörjande under studierna. Genomsnittsåldern för dessa studerande
låg mellan 30 och 34 år. Bara 4 % av kvinnorna och 14 % av männen hade enbart
folkskola som grund. 35 % av kvinnorna och 40 % av männen hade gymnasiestudier
i någon form bakom sig. Ca två tredjedelar av gruppen hade dessutom en
teoretisk yrkesutbildning som innehåller en hel del av de ämnen som förekommer
i gymnasieskolan. Majoriteten av undersökningspersonerna hade yrken som kräver
minst realexamen, manuella yrken med kvalificerad yrkesutbildning eller var
egna företagare. Bara 6 % hade yrken utan egentlig yrkesutbildning.

Nämnden
för socionomutbildning har sammanställt data beträffande de 48 studerande som
antogs enhgt bestämmelserna om vidgat tUlträde till vårterminen 1971.
Medelåldern bland de antagna var 34,7 år, men 21 av de 48 var under 30 år.
Något över hälften var kvinnor. Åtta av de antagna hade erfarenhet av
socionomarbete, dvs. socialt och ekonomiskt arbete. Kontorsarbete var den
vanligaste yrkesbakgrunden, men 19 personer hade arbetat med transport och
kommunikation samt tillverkning.

Det
allmänna intrycket av dessa undersökningsresultat är, att den grupp som valt
att studera enligt bestämmelserna om vidgat tillträde består av relativt
välutbildade personer. De flesta är inte äldre än 35 år. Deras föratbildning är
sädan att de flesta även tidigare skulle ha fått dispens för
universitetsstudier. Gruppen har i stor utsträckning rekryterats från
tjänstemanna- och läraryrken. Kroppsarbetare är ovanliga: i den undersökning
som utförts vid pedagogiska institutionen i Lund utgör de t. ex. bara 13 % av
hela gruppen. Könsfördelningen är ganska jämn: vid filosofiska fakulteterna var
60 % män, men vid socialhögskolorna var något över hälften kvinnor.

Det
är vanskUgt att bedöma de studieresultat som uppnåtts inom ramen för
försöksverksamheten i förhållande till studieresultat för »normalstuderande».
Dels är försöksperioden ännu alltför kort, dels är studerandegrupperna på de
olika orterna och i olika ämnen för små för att ge ett godtagbart statistiskt
underlag för mer generella slutsatser. Resultaten redovisas därför endast
mycket översiktligt. Av UKÄ:s undersökningar framgår att ca 56 % av de aktivt
studerande under höstterminen 1969 och vårterminen 1970 nått ett studieresultat
av lägst

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 14

20 poäng per den 1 november 1970. Undersökningen vid Lunds
universitets pedagogiska institution visar att av de 105 aktivt studerande
undersökningspersonerna har 49 fullständigt klarat av sitt studieprogram på en
termin, oavsett om de studerat på heltid eller deltid. Studieresultaten för de
145 studerande som under hösten 1969 skrevs in vid Göteborgs universitet
enligt bestämmelsema om vidgat tillträde samlades in i början av år 1971. 56 %
av svarsgruppen hade då klarat av sina studier i första ämnet. I
göteborgsundersökningen av pedagogikstuderande i hela landet har
försöksgruppen jämförts med de »normalstuderande» som läste pedagogik i
Göteborg under samma tidsperiod. Studieresultaten insamlades i januari månad
1971. Av undersökningsgruppens 317 studerande, som skrev in sig under
höstterminen 1969 och vårterminen 1970, hade 68 % klarat av 20 poäng i
pedagogik vid undersökningstillfället. I jämförelsegruppen var 65 % klara med
20-poängskursen. Denna siffra kan emellertid vara något missvisande, eftersom
man här inte har sorterat ut dem som avbrutit studierna på ett tidigt stadium.
Utbildningsbyrån vid Lunds universitet har undersökt studieresultaten för 124
studerande som skrev in sig mellan den 1 maj och den 30 september 1970, och som
sedan också registrerade sig vid någon institution. Undersökningen grundar sig
helt på register och ten-tamensUstor. Man har aUtså inte intervjuat de
studerande. Det innebär att enda kriteriet på aktivt studerande är företagna
tentamensförsök.

Av de 124 som registrerats har 105 gjort något försök att
tentera under terminen. Endast för dessa 105 är det meningsfullt att undersöka
studieresultat. 43 av dem, eller 41 %, klarade mellan 16 och 20 poäng under
höstterminen, medan 26 av de 105 inte tog någon poäng under terminen.

Endast i en undersökning har man således försökt jämföra
studieresultaten mellan de olika behörighetsgrupperna: de som skrivits in enligt
kungörelsen om vidgat tillträde och de som skrivits in enligt behörighetskungörelsen,
dvs. har gymnasiekompetens eller motsvarande. För de andra undersökningarna
saknas helt sådant jämförelsematerial. Även om man hade ett sådant skulle det
emellertid vara svårt att jämföra de olika behörighetsgruppernas
studieresultat. Den uppdelning på ämnesområden och studieorter som skulle
behöva göras skulle innebära en indelning av undersökningsmaterialet i så små
undergrupper, att det vore omöjligt att dra några mera långtgående slutsatser
av en jämförelse meUan dessa och jämförbara grupper av »normalstuderande».

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 15

3 Utredningen

3.1
Allmänna problemställningar och utgångspunkter

3.1.1
Det nya gymnasiala skolsystemet

Enligt
utredningens direktiv är en av dess huvuduppgifter att överväga hur den högre
utbildningen skall anknytas tiU det gymnasiala skolstadiet. I första hand
nämns i direktiven de dåvarande skolformerna gymnasium och fackskola, men med
hänsyn till den föreslagna reformeringen av yrkesutbildningen skall även denna
del av utbildningsväsendet beaktas. Hela det gymnasiala skolsystemet får
således, säger utredningen, betydelse för behörighets- och urvalsreglernas
utformning. I ett vidare perspektiv är hela utbildningsstrukturen i samhället
av betydelse för eller beroende av hur reglerna för tillträde till den högre
utbildningen utformas.

En
faktor av betydelse för anknytningen mellan gymnasial och eftergymnasial
utbildning är hur stor andel av en årskull som genomgår sammanhängande
utbildning t. o. m. gymnasial nivå. Denna andel är i sin tur beroende av hur
utbildningen på stadiet under det gymnasiala är uppbyggt och hur anknytningen
mellan dessa båda stadier är reglerad.

Utredningen
menar att i en översikt av den strukturella utvecklingen av skolväsendet under
de senaste 20 åren kan följande tre situationer tjäna som jämförelsepunkter
nämligen

1.
tiden före enhetsskolans
genomförande 1949,

2.
tiden omedelbart före
gymnasieskolans genomförande 1971,

3.
tiden efter gymnasieskolans
genomförande.

I
skolsystemet före 1949 gick vägen till högre utbildning via folkskolan över
realskola (flickskola) och gymnasium. Det första och i sak avgörande valet av
högre utbildning gjordes då antingen i elvaårsåldern (övergång till femårig
realskola) eller i tretton årsåldern (övergång till fyraårig realskola). Vid
denna tidiga ålder låg således det viktigaste vägskälet på vägen till högre
utbildning.

Rekryteringsbasen
till den högre utbildningen utgjorde endast en liten del av årskullen, nämligen
de individer som var resultatet av ett urval först från folkskolan till
realskolan sedan från realskolan till gymnasiet. Urvalet skedde således
successivt. Vad möjligheten till fortsatt utbildning beträffar utgjorde en del
skolformer återvändsgränder, t. ex. viss fackutbildning.

Vid
nästa jämförelsepunkt, dvs. tiden omedelbart före gymnasieskolans
genomförande, omfattar det egentliga gymnasiala stadiet gymnasium och
fackskola, vilka under läsåret 1969/70 beredde plats åt ca 48 % av årskullen.
Alltjämt gick den bredaste vägen till högre utbildning genom gymnasiet. Endast
i begränsad utsträckning ledde fackskola dit. Yrkesskolan var från
kompetenssynpunkt en återvändsgränd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:84 16

Den
avgörande punkten ligger vid övergången från grundskola till gymnasial
utbildning, dvs. alltjämt vid övergång från obligatorisk till frivillig
utbildning. För de elever som gått grundskola har vägskälet flyttats upp tUl
16 års ålder.

Den sista
jämförelsepunkten utgörs av den år 1971 införda nya gymnasieskolan. I
fortsättningen kommer alltså eleverna att tas in i gymnasieskolan, inte i
gymnasium, fackskola eller yrkesskola. Nya kompetensregler måste ta hänsyn
till den nya skolans förhållandevis enhetliga struktur som beror på den
enhetliga utbildningsbakgrunden (grundskola) och en viss gemenskap i fråga om
utbildningens innehåll. Man måste vidare ta hänsyn till att i det närmaste hela
årskullen ungdomar kommer att gå vidare till den frivilliga gymnasieskolan.

Med införandet av
gymnasieskolan har en helhetssyn lagts på det gymnasiala stadiets utformning.
Utredningen menar, att detta synsätt måste vara utgångspunkten för utformningen
av skolformens kompetensvärde. Valet av studieväg i en integrerad
gymnasieskola, som har karaktären av en skola för alla, bör inte få ha
avgörande betydelse för möjligheterna till ett fritt studieval senare i livet.

3.1.2
Rekryteringsunderlagets bredd

Kompetensreglerna
ger utgångspunkten för ett svar på frågan bland hur många personer studerande
till högre utbildning kan rekryteras. Villkoren för allmän behörighet, som
omfattar de generella krav som måste vara uppfyllda för att en studerande skall
vara berättigad till utbildning på viss nivå, drar upp gränserna för den del
av befolkningen som över huvud taget kan komma ifråga för högre utbildning.
De särskilda förkunskapskraven, som omfattar de krav som kan ställas upp som
villkor för tillträde tiU viss utbildningslinje, ger ramen för rekryteringen till
varje enskild utbildning. Konkurrensläget och reglerna för urval till spärrad
utbildning spelar roll för den faktiska rekryteringen till spärrade
utbildningslinjer.

Utredningen diskuterar
olika motiv för att ett större antal personer än nu skall kunna komma ifråga
för antagning till högre utbildning. Härvid nämns sådana motiv som det sociala
värdet av att en stor andel av medborgarna har tillgång till högre utbildning
samt den ekonomiska betydelsen av att arbetsmarknaden tillförs personer med
kvalificerad utbildning. Sett från den mottagande utbildningens håll kan en
stor bredd på rekryteringsunderlaget motiveras med de ökade möjligheter detta
ger till urval av studerande.

Större variation i
rekryteringen till de yrkesgrupper som genomgått högre utbildning kan vara ett
samhällsintresse; hittills har högre utbildning endast i jämförelsevis ringa
omfattning rekryterats från den lägsta socialgruppen. Med ökad bredd i
rekryteringen menar utredningen således inte enbart ett ökat antal individer
som får behörighet till högre

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 17

utbildning
utan också reell möjlighet till sådan utbildning för grupper i samhället, som
tidigare i realiteten endast i ringa utsträckning haft tillgång till utbildning
på denna nivå.

De särskilda
behörighetsvillkoren har en inskränkande effekt på rekryteringsunderlaget till
varje särskild utbildningslinje. Denna effekt framträder särskilt i de fall
förkunskapskraven kan uppfyllas endast på en enda linje i gymnasieskolan. En
ändring av detta förhållande skulle väsentligt öka antalet potentiellt behöriga
sökande.

Utredningen framhåller
också att en breddning av rekryteringsunderlaget till spärrad utbildning, utan
att antalet studieplatser ökas, ytterligare kan skärpa konkurrensen och
upplevas som en försämring av grupper eUer enskilda sökande, som tidigare
ensamma hade behörighet till utbildningen ifråga.

3.1.3 Anknytningen
mellan högre utbildning och underliggande nivåer

Utredningen
menar att den högre utbildningen måste baseras på de förutsättningar som den
underliggande utbildningen tillhandahåller. Detta innebär bl.a. att man inte
kan uppställa behörighetsvillkor som ligger utanför den ram som bildas av
gymnasieskolans läroplaner. I anpassningsproceduren måste man balansera mot
varandra hänsynen till skolan och de studerande samt de krav som den högre
utbildningen ställer. Den princip som, enligt utredningens uppfattning, bör
vara vägledande för anknytningen mellan gymnasial och högre utbildning är att
den högre utbildningen bör anpassas till den gymnasiala skolans organisation.

3.1.4 Kvalitetsaspekten

I
utredningsdirektiven framhålls att man inte får sänka kvalitetskravet inom den
högre utbildningen. Utredningen har preciserat kvalitetsbegreppet som en
förmåga att fullfölja studierna på rimlig tid. De krav som därvid ställs på de
studerande rör begåvningsnivå och studieträning, allmän förkunskapsnivå,
speciell förkunskapsnivå samt förkunskapsstandard.

En
till nya grupper vidgad behörighet behöver enligt utredningen inte innebära
risk för minskad kvalitet i form av exempelvis ett ökat antal studiemisslyckanden.
Tvärtom kan den vidgade behörigheten beräknas öppna vägar till högre utbildning
för många som nu är formellt obehöriga men som har goda förutsättningar att genomföra
högre studier.

3.1.5 Vuxenutbildningens
kompetensaspekter

Utredningen
anser att behörighetsreglerna i möjligaste mån bör anpassas även till de
vuxnas särskilda utbildningsförhållanden. Detta är i princip en tillämpning av
utredningens enhetliga syn på gymnasie-

2
Riksdagen 1972 1 saml. Nr 84

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 18

skolan.
För att denna anpassning skall kunna ske, måste man i stor utsträckning avstå
från kravet på enhetlighet i förutbildningen, något som i den konkreta
tillämpningen kan vålla problem med tanke på att de vuxnas förhållanden avviker
starkt från de stora ungdomsgruppernas förhållandevis enhetliga förutbildning.

Utredningen pekar på
vuxenutbildningens stora roll för utjämning mellan olika grupper i samhäUet,
inte minst mellan äldre och yngre. Om vuxenutbildningen skall vara ett
effektivt instrument för utjämning, kan den högre utbildningen inte undantas
från de vuxnas utbildningsmöjligheter. Det finns en tendens att de som främst
tillgodogör sig utbudet av vuxenutbildning redan är förhållandevis
välutbildade. Utredningen anför detta förhållande som en anledning till
tvekan, om behörighetskrav genomgående kan uttryckas som krav på viss utbildning.

Naturligtvis är det i
regel nödvändigt att den som skall delta i högre UtbUdning skaffar sig viss
studieträning och förvärvar de förkunskaper som är nödvändiga för studierna.
Frågan är emellertid om arten och omfattningen av dessa studier till alla delar
skall regleras av behörighetskrav. Det borde i viss utsträckning vara möjligt
att överlåta till den vuxne att själv bedöma om hans studieförutsättningar är
tillräckliga. Härvid kan samhället ge den enskilde väsentlig hjälp genom att tUlhandahålla
studie- och yrkesorientering i tiUräckhg omfattning.

3.1.6
Dimensioneringsproblem

Kompetensreglerna
har en styrande effekt på dimensioneringen av den ospärrade högre utbildningen,
dvs. sådan utbildning där antalet studieplatser i princip är obegränsat.
Hittills har gymnasiets dimensionering i stort sett dragit upp gränserna för
dimensioneringen av den ospärrade högre utbildningen, eftersom vägen dit
huvudsakligen går genom gymnasiet. Om utredningens förslag att alla linjer i
gymnasieskolan skall ge allmän behörighet till högre utbildning genomförs, kan
man förutse en ökad tiUströmning frän denna skolform till ospärrad utbildning.
Utredningen redovisar dock några faktorer som kan verka återhåUande på en sådan
tillströmning. I den nya gymnasieskolan är betydligt större sektorer direkt yrkesförberedande
än i det tidigare gymnasiet. En breddning av behörigheten till dessa sektorer
behöver därför inte medföra en motsvarande ökning av tillströmningen till de
fria fakulteterna. Utredningen bedömer att en sådan utveckling i själva verket
är osannolik.

Konsekvensema
av en utvidgning av behörigheten till vissa grupper av vuxna utbildningssökande
är svåra att beräkna. Den vidgade behörigheten till viss utbildning inom
filosofisk fakultet har hittills utnyttjats av ett relativt litet antal
personer. Försöksverksamheten har dock pågått alltför kort tid för att några
säkra slutsatser skall kunna dras.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 19

För
såväl studerande från ett stort antal linjer i gymnasieskolan som för de vuxna
kan vidare förekomsten av ett större eller mindre antal särskilda
förkunskapskrav få en begränsande effekt på tillströmningen till vissa
ämnesområden.

3.1.7 Ekonomiska
aspekter

Från
ekonomisk synpunkt har kompetensfrågorna om man bortser från frågor rörande
inkomstfördelningen huvudsakligen stats-finansieUa och samhällsekonomiska
aspekter. Eftersom utbildningskostnaden per individ vid de ospärrade
fakulteterna är förhåUandevis låg, skulle en ökad tillströmning till dessa
medföra ganska måttliga kostnader. Utredningen framhåller att frågor av
studiesocial natur ligger utanför dess arbetsområde. Nya behörighetsvillkor kan
emellertid få begränsad verkan, om de inte förenas med studiesociala åtgärder.

Den
samhällsekonomiska effekten av regler som ger nya grupper möjhghet till högre
utbildning kan bli gynnsam. Särskilt gäller detta yrkesverksamma vuxna som
höjer sin kapacitet genom högre utbildning. Å andra sidan kan många studerande
komma att använda en utvidgad behörighet till utbildningskonsumtion, dvs.
studier för sitt nöjes skull eUer för sin personliga utvecklings skull.
Ekonomiska motiv kan emellertid inte få bli avgörande för kompetensreglernas
utformning och det är också svårt att dra en klar gräns mellan begreppen
konsumtion av och investering i utbildning. Utredningen håller dock för troligt
att en utvidgning av behörigheten till nya grupper av befolkningen i det stora
hela främjar den ekonomiska utvecklingen, genom att en del av arbetskraften
härigenom får en höjd utbildningsnivå.

3.1.8 Ett
socialt perspektiv på kompetensfrågorna

Med
stöd i pedagogisk och sociologisk forskning konstaterar utredningen att den
sociala bakgrunden har inflytande på individens val av utbildning, faktiska
utbildningsmöjligheter m. m. De sociala faktorerna är således styrande för
fördelningen av en årskull ungdomar på olika utbildningsvägar eller på
utbildning och förvärvsarbete. Utredningen pekar på att de av samhället avsiktiigt
använda styrinstrumenten i form av kompetensregler får oavsiktliga
biverkningar, som yttrar sig exempelvis i att studerande från högre
socialgrupper dominerar bland de studerande i högre utbildning i förhållande
till sin andel av befolkningen. Särskilt påtagliga är dessa effekter inom den
spärrade högre utbildningen.

Utredningen
redovisar en rad undersökningar som på olika sätt belyser dessa komplicerade
frågeställningar och sammanfattar resultaten i ett konstaterande att
selektionen tiU högre utbildning inte är en händelse som äger rum vid
antagningen till högre utbildning. Genom en

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 20

fortgående
process har långt dessförinnan stora grupper avskilts från dem som kan ställa
upp i konkurrensen. En icke oväsentlig roll spelar också individens önskemål om
olika slags utbildning och dessa önskemål torde ofta vara kopplade till
sociala faktorer.

Utredningen
drar bl. a. den slutsatsen för sitt arbete att de sociala faktorernas inverkan
på utbildningsvalet väsentligt måste påverka konstruktionen av ett nytt
kompetenssystem. Kompetensfrågorna kan således inte lösas enbart som tekniska
problem. Genom att kompetensreglerna styr övergången från den ena
utbildningsnivån till den andra har de liksom utbildningsväsendet självt en
social funktion. De tekniska problemen måste hanteras med hänsyn till de
bieffekter kompetensreglerna kan ha. I varje fall på kort sikt torde det dock
finnas begränsade möjhgheter att helt kunna undvika sådana bieffekter.

En
annan slutsats för utredningens arbete är att den ålder vid vUken det avgörande
utbildningsvalet görs har stor betydelse. En tidig differentiering på behörighetsgivande
och icke behörighetsgivande utbildningsvägar ger stort utrymme åt sociala
faktorers inverkan.

För
stora grupper vuxna har den socialt betingade selektionen redan ägt rum. Dessa
vuxna har behov av kompetensregler som i viss mening kompenserar dem för att de
tidigare inte haft möjlighet att gå igenom behörighetsgivande utbildning.
Utredningen menar att man genom att ge större grupper än i dag möjlighet till
högre utbildning kan verksamt bidra till en ökad social rörlighet.
Kompetensreglerna kan bryta ner sådana hinder som utan att vara sakligt
grundade står i vägen för grupper och enskilda i deras strävan att förbättra
sin utbildning.

Ledamoten
WaUmark anför i ett särskUt yttrande att de åtgärder som skaU utjämna de
sociala faktorernas och då närmast hemförhållandenas inflytande på den
enskildes motivation och faktiska studielämplighet, måste sättas in på ett
tidigt stadium, om de av utredningen redovisade negativa följderna skall kunna
undvikas. Det bör i allt väsentligt vara skolan och då i första hand
grundskolan som svarar för dessa insatser.

3.2
Avgränsningen av den högre utbildningen

Avgränsningen
av den högre utbildningen är en fråga om vilka utbildningsvägar som skall
inordnas under det system för allmän behörighet till högre utbildning som
utredningen föreslår. Utredningen förutsätter att de föreslagna
kompetensreglerna skall gälla för alla de utbildningsvägar som före
gymnasieskolans införande krävde slutbetyg från gymnasium eller fackskola för
allmän behörighet. Utredningen föreslår vidare att reglerna skall gälla även
för följande utbildningsvägar som i dag tillhör grundskolans kompetensområde:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 21

arbetsterapeututbildning,

ekonomiföreståndarutbildning,

förskollärarutbildning,

fritidspedagogutbildning,

hälsovårdsinspektörsutbildning,

hörselvårdsassistentutbildning,

utbildning
av medicinsk-tekniska assistenter (dialys-, oftalmolog-, operations-,
radioterapi- och röntgenassistent),

sjukgymnastutbildning,

sjuksköterskeutbildning
(grundutbildning om fem terminer),

socialpedagogutbildning
vid sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet samt

ålderdomshemsföreståndarutbildning.

Utredningen
grundar detta förslag på en bedömning av dels den inre strukturen i de enskilda
utbildningsvägarna, dvs. sådana faktorer som utbildningens innehåll,
arbetsformer och utbildningsresultat, dels yttre strukturella förhållanden av skolorganisatorisk
art samt förekommande särskilda behörighetskrav utöver skolunderbyggnad och
kunskaper i vissa ämnen.

Utredningen
påpekar att man i sin diskussion av behörighetsnivåer lämnat åt sidan vissa
utbildningsvägar, som f. n. behandlas av andra utredningar, exempelvis 1968
års lärarutbildningskommitté. Även enstaka andra utbildningsvägar kan, enligt
utredningens uppfattning, komma att bli aktuella för en diskussion av
behörighetsnivån. Avgränsningen mellan gymnasial och eftergymnasial utbildning,
påpekar utredningen vidare, tillhör problemområdet för 1968 års
utbildningsutredning. Utredningen begränsar således sitt förslag till ovan
förtecknade utbildningsvägar.

Utredningen
finner det väsentligt att tillsynsmyndigheten för resp. utbildning får i
uppdrag att, i samband med övergången till högre förkunskapsnivå, överse
läroplaner m. m. i syfte att förkorta utbildningstiden eller vidta andra
åtgärder för att anpassa utbildningen till de ändrade förutsättningarna.

Tillsynsmyndigheten
bör vidare få i uppdrag att fastställa de särskilda förkunskapskraven för
berörda utbildningsvägar i enlighet med de allmänna principer för förkunskapskravens
utformning som utredningen föreslår skaU gälla för all högre utbildning.

3.3
Behörighet till högre utbildning

3.3.1
Principerna för behörighetsvillkorens utformning

Utredningen,
hksom direktiven, skUjer mellan allmän och särskild behörighet till högre
utbildning. Med allmän behörighet för-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 22

stås
de generella krav, vilka måste vara uppfyllda för att en studerande över huvud
taget skall vara berättigad till viss utbildning; sådana krav kan vara krav på
underliggande utbildning av viss längd. Med särskild behörighet (särskilda
förkunskapskrav) menas de förkunskaper i definierade ämnen, som kan ställas
upp som villkor för tillträde till viss utbildningslinje utöver de allmänna
behörighetsvillkoren.

Utredningen konstaterar,
att det i sig inte är otänkbart att helt avskaffa den allmänna behörigheten
och att som villkor för tillträde tiU högre utbildning endast ställa upp krav
på sådana förkunskaper, som studierna inom varje enskild utbildningsväg kräver
(särskilda förkunskapskrav). Enligt utredningens direktiv skall dock krav på
viss allmänorientering ingå bland behörighetsvillkoren, dvs. vissa genereUa behörighetsvillkor
bör StäUas upp för att garantera att det högre utbildningsväsendet inte enbart
kommer att utbilda specialister inom snävt begränsade sektorer.

Utredningen menar att
behörighetsvillkoren, utöver att garantera viss allmänorientering och tiUräckliga
studieförutsättningar, också skall skapa sådan rättvisa i urvalet att
studielämpliga personer inte utestängs. Vidare skall de bidra till att göra
rekryteringen till högre studier mindre beroende av socialgrupp och de skall
möjliggöra ett bättre utnyttjande av landets begåvningsresurser. Utredningen
har därför betraktat det som en av sina viktigaste uppgifter att konstruera ett
behörighetssystem, som öppnar vägen till högre studier för studielämpliga, men
nu formellt obehöriga personer.

Kvalitetskravet måste
täcka de fordringar som bör ställas på de utbildningssökandes intellektuella
och kunskapsmässiga förutsättningar att inom rimlig tid fullgöra ett påbörjat
utbildningsprogram. Till de allmänna förutsättningarna hör förutom kravet på
viss allmänorientering bl. a. kravet på viss studieträning. Till de särskilda
förutsättningarna hör främst de förkunskaper i specifika ämnen, som är
nödvändiga för en viss utbildningslinje. Utredningen konstaterar dock att behörighetsvUl-koren
aldrig kan bli så precisa, att de drar upp en oomtvistlig gräns mellan studidämpUga
och icke-studidämpliga personer.

Inom svenskt
utbildningsväsende har det allmänna behörighetsvillkoret vanligen formulerats
som krav på viss underliggande utbildning. Den högre utbildningen har därvid av
hävd anknutits till studentexamen. Först i början av 1950-talet öppnades
universitet och högskolor mer allmänt för vissa andra utbildningsgrupper
(folkskollärare, gymnasieingenjörer m. fl.). Dessa behörighetsregler avspeglar
ett skolsystem, där differentieringen skedde tidigt och endast få
utbildningsvägar gav grund för fortsatta teoretiska studier. De är också främst
avpassade för ungdomen. Den som i tidig ålder valde gymnasiet hade därmed också
vägen öppen till högre studier, medan andra utbUdningsval i detta avseende
blev återvändsgränder.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:84 23

Direktivens uppfattning om lämplig utbildningsbakgrund kan
enligt utredningen närmast beskrivas som »olika men likvärdig». Möjligheter
måste finnas att på olika vägar meritera sig för viss utbildning eller visst
yrke, dvs. behörigheten kan inte längre anknytas till enbart viss bestämd
utbildning.

En lösning
enligt principen »olika men likvärdig» betyder att den nuvarande relativt stora
enhethgheten i utbildningsbakgrund bland universitets- och högskolestuderande
skulle försvinna. Denna kunskapsbakgrund har till stor del format den allmänna
uppfattningen om innebörden i begrepp som bildning och bildningsinnehåU.
Direktivens synsätt avviker starkt från denna traditionella
bildningsuppfattning, varför utredningen funnit det önskvärt att något belysa
frågan om allmänori-enteringen.

Allmänorienteringen
skall skapa balans i den enskildes kunskaper och erfarenheter och fungera som
den referensram, inom vilken specialutbildningen skall infogas och sättas in i
sitt större sammanhang. Den kan på så sätt förhindra att värderingar och
attityder formas enbart av specialutbildningen och av den miljö, i vilken
utbildningen inhämtats. En fond av kunskaper och erfarenheter, som ligger
utanför den specialiserade utbildningen, underlättar de öppnare kommunikationer
mellan olika samhällsgrupper, utan vilka ett demokratiskt samhälle knappast kan
fungera.

Utredningen konstaterar därvid att eftergymnasial
utbildning vanligen är tämhgen starkt speciaUserad. Den som från
gymnasieskolan går vidare till fortsatta studier har en motvikt till denna speciahsering
i de kunskaper och färdigheter han erhållit genom den gymnasiala utbildningen,
som därtill ger vissa kommunikationsfärdigheter liksom viss studie- och arbetsteknisk
träning. Den som gått andra vägar än gymnasieskolan har på grund av ålder och
utbildning samt verksamhet i yrkes- och samhällslivet en avsevärd fond av
kunskaper och erfarenheter, men dessa är svårare att definiera än
skolkunskaperna. Principiellt är dock även denna bakgrund kompletterande i
förhållande till den specialiserade utbildningen, även om den referensram det
är fråga om har en mindre standardiserad utformning än den som anges i ett
skolbetyg. Detta synsätt gör det omöjligt att göra någon egentlig specifikation
av »allmänbildande» och »fackutbildande» kunskaper och säga att t. ex. historia
är allmänbildande medan biologi är fackutbildande. Variationer i bakgrund,
allmän utbildning och orientering är emellertid inte bara en fråga om
individuella referensramar; de kan också ha positiv betydelse för den fortsatta
utbildningen och den därpå byggande yrkesverksamheten, som därigenom tillförs
erfarenheter från skilda områden och får en bredare anknytning till samhälls-
och yrkesliv.

Utredningen menar att kravet på allmänorientering inte bör
omsät-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 24

tas
i behörighetsvillkor, som ställer krav på vissa skolkunskaper i bestämda
ämnen. Konkreta ämneskrav bör som regel endast avse viss utbildningsväg, i
vissa fall även den yrkesverksamhet, som skall följa efter studierna. Dessa
krav bör definieras från ämne till ämne.

3.3.2
Engelska som alhnänt behörighetsvillkor

Utredningen
har funnit det nödvändigt att i viss mening frångå den nyss antydda principen
genom att i samband med diskussionen om de allmänna behörighetsvillkoren ta upp
förkunskaper som visat sig vara gemensamma för flertalet utbildningsvägar,
nämligen kravet på kunskaper i främmande språk. För deltagande i högre
utbildning krävs som regel sådana kunskaper för att de studerande skall kunna
tillgodogöra sig kurslitteraturen. För den högre undervisningen skulle det i
många fall innebära en märkbar inskränkning i valet av kurslitteratur, om
endast svensk eller norsk/danskspråkig litteratur kunde användas. Inom vissa
högre utbildningslinjer kan visserligen alltjämt studier bedrivas utan
kunskaper i främmande språk, men det är inte endast de egentliga studiekraven
som talar för att kunskaper i främmande språk ställs som villkor. Inom de
flesta yrkesområden är numera språkkunskaper en förutsättning för att de
yrkesverksamma efter avslutad utbildning skall kunna följa utvecklingen inom
resp. sektor.

Kraven
på språkkunskaper tillgodoses i mycket stor utsträckning inom gymnasieskolan.
Det kan därför verka onödigt att uppföra kunskaper i främmande språk som ett explicit
behörighetsvillkor. Utredningen menar dock att de begränsade språkstudierna på
tvåårig teknisk linje och möjligheterna att helt välja bort språk på de
tvååriga yrkesinriktade linjerna inom gymnasieskolan gör det nödvändigt att
genom det allmänna behörighetsvillkoret garantera nödvändiga språkkunskaper hos
de studerande, som går vidare till högre utbildning. Utredningen finner det
också nödvändigt att föreskriva sådana kunskaper för vuxenstuderande, som utan
föregående gymnasial utbildning ges tUlträde tUl högre studier. Kraven måste
dock utformas så att de inte blir ett oöver-stighgt hinder för dessa
utbildningssökande.

Utredningen
menar att engelska är det språk som är svårast att avvara för olika
studerandegrupper. Språkkravet bör därför omfatta kunskaper i detta språk. För
vissa utbildningsvägar kan kunskaper i ytterligare språk vara erforderliga,
men dessa krav får tillgodoses inom ramen för de särskilda behörighetsviUkoren.
Utredningen föreslår att de utbildningssökande för att vinna allmän behörighet
utöver vad som anförs i det senare skall styrka sig ha kunskaper i engelska
motsvarande två årskurser i gymnasieskolan. Övergångsvis skall läskunska-per i
engelska motsvarande denna utbildningstid kunna godtas. Med hänsyn till de
särskilda förhållanden som kan gälla för vissa utbild-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 25

ningslinjer,
bör den centrala tillsynsmyndigheten kunna meddela undantag frän det allmänna
behörighetskravet i engelska för viss, enstaka utbildningslinje.

3.3.3
Allmän behörighet grundad på gymnasial utbildning

Begreppet
gymnasial utbildning täcker förutom gymnasieskolan ett antal på grundskolan
byggande fackutbildningar utanför gymnasieskolan. Principiellt bör alla slag
av gymnasial utbildning betraktas som lämplig grund för fortsatta studier. Det
bör dock finnas en nedre gräns för den tid som utbildningen normalt skall
omfatta för att anses behörighetsgivande nämligen minst två läsår.

Samtliga minst tvååriga
utbildningsvägar inom gymnasieskolan skulle således komma att ge allmän
behörighet för högre studier. Även andra gymnasiala utbildningar än de som
ingår i gymnasieskolan skall enligt utredningens förslag ge allmän behörighet
för högre studier, om de grundas på nioårig grundskola och omfattar minst två
läsår. Som gymnasial utbildning bör också kunna räknas utbildning utanför den egenthga
skolan, som anordnas av t. ex. enskilda arbetsgivare, verk och organisationer,
om den fyller de krav som angetts ovan. I princip bör även deltidsstudier som
bedrivits under längre tid kunna omräknas till heltidsstudier. Det bör ankomma
på tillsynsmyndigheten att i osäkra fall avgöra om en sökandes utbildning skall
räknas som gymnasial.

Om aUa gymnasiala linjer
på detta sätt ger allmän behörighet för fortsatta studier, kan skillnaden i
värdering av praktisk och teoretisk utbildning komma att minska. Den enskildes
frihet i valet av studieväg efter grundskolan ökar genom att inget val leder in
i en utbildnings-mässig återvändsgränd. Därigenom motverkas också den sociala
snedrekryteringen till den högre utbildningen och de yrken den förbereder för,
och vissa karriärproblem i yrkeslivet får en naturlig lösning genom att
personer med gymnasial fackutbildning kan gå vidare till högre studier inom
samma område. Vidareutbildning och omskolning på eftergymnasial nivå
underlättas.

Om den allmänna
behörigheten till högre studier utgörs av minst tvåårig gymnasial utbildning
uppkommer frågan om en icke-slutförd utbildning om två årskurser av treårig gymnasieskollinje
också skall vara behörighetsgivande. Denna fråga måste enligt utredningen bedömas
dels från kompetenssynpunkt, dels med utgångspunkt från dess inverkan på de
treåriga linjerna och gymnasieskolan i övrigt.

Två årskurser från treårig
linje ger minst lika mycket av allmänna kunskaper som utbildning av motsvarande
längd på tvåårig linje och skulle därför vara tillräcklig som grund för allmän
behörighet. Det är dock enligt utredningens mening principiellt felaktigt att
räkna utbildningstidens längd som avgörande utan att ta hänsyn till det för
utbildningslinjen upplagda studieprogrammet. Flera skäl talar för att en på-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 26

börjad
utbildning regelmässigt bör avslutas och utredningen föreslår därför att
utbildning i gymnasieskolan skall vara slutförd för att ge allmän behörighet
till högre utbildning. Dock bör även mindre studiekurs från avslutad treårig hnje
ge allmän behörighet.

Utredningen gör en
genomgång av gymnasieskolans linjer och konstaterar bl. a. att samtliga utgår
från den nioåriga grundskolan; startnivån är således gemensam. Den största
nyheten är det ökade inslaget av allmän utbUdning mom de yrkesutbildande
linjerna. Enligt prognoserna skall läsåret 1974/75 gymnasieskolan vara
dimensionerad för 98 % av årskullen 16-åringar. Utredningen påpekar att en
förändring av kompetensreglerna kan komma att leda till förändringar i den
relativa efterfrågan på olUca gymnasiala linjer men framhåller att det inte
ingått i utredningens direktiv att behandla gymnasieskolans dimensionering.

En sida av efterfrågeförddningen
på olika linjer inom gymnasieskolan är det sociala urvalet. Utredningen har
låtit utföra vissa undersökningar rörande rekryteringen till fackskola och
gymnasium, där sammansättningen av elevgrupperna undersöks med avseende på
betyg från grundskolan, resultat på inteUigenstest och socialgrupptillhörighet.
En detaljerad redovisning av dessa undersökningar har getts i utredningens specialbetäiikande
SOU 1970:20. Undersökningarna visar bl. a., att fackskolans elever i
betygshänseende är något sämre än gymnasiets, även om skiUnaderna i medeltal är
mycket små, mellan ]4. och % betygsenheter. Upp till 9 % av fackskolans elever
har betyg som är bättre än medeltalet för gymnasiet. Enligt resultaten av
intelligenstesten ligger dock ca 20 % av fackskolans elever över gymnasiets
medeltal, vilket talar för att betygsättningen inte varit helt rättvisande.
Socialgrupp 3 är en jämförelsevis liten grupp i gymnasiet men något bättre
företrädd i fackskolan. Socialgrupp 1 är svagt företrädd i fackskolan, och
eleverna därifrån har lägre betyg än övriga elever. Utredningen påpekar dock
att resultaten av dessa undersökningar, både vad gäUer betygs- och
socialgruppfördelning, kan ha förändrats, varteftersom fackskolan och de
linjer som motsvarar denna får ökad genomslagskraft hos eleverna. Utredningen
pekar därvid på de senaste årens tendenser tiU överströmning från de treåriga
linjerna tUl de tvååriga.

Utöver krav på viss
underliggande utbildning för allmän behörighet till högre studier är det också möjhgt
att ställa upp krav på viss miniminivå inom denna utbildning, en s. k.
kompetenströskel eller »godkändgräns». F. n. krävs som viUkor för allmän
behörighet till universitets- och högskolestudier att den sökande har ett
medelbetyg från gymnasiet på lägst 2,3. Utredningen har i samverkan med
skolöverstyrelsen låtit utföra vissa undersökningar av de kvantitativa
verkningarna av denna kompetenströskel. Framräknade uppgifter om betygen i
årskurs 3 år 1969 visar, att andelen elever som ligger under genomsnittsvärdet
2,3 uppgår till ca 6 %, vilket är avsevärt lägre än vad gymnasieutred-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 27

ningen en gång räknade med. Som styrfaktor vad avser
övergängen till högre studier har därför 2,3-gränsens betydelse avsevärt
reducerats. Kompetenströskelns effekter för den högre utbildningen är i
praktiken dessutom begränsade till de fria fakulteterna, där konkurrens om utbildningsplatserna
inte förekommer. Vid de spärrade utbildningslinjerna har konkurrensen om
platserna lett till att lägsta antagningspoäng betydligt överstiger 2,3-gränsen.
Med nuvarande förhållanden krävs uppenbart inte någon kompetenströskel för att
utestänga mindre studielämpliga från spärrad utbildning.

Ett alternativ till betygsmedelvärde som kompetenströskel
kan vara särskilda studielämplighetsprov. Ett sådant prov skuUe kunna användas
som generell måttstock på studielämplighet för alla kategorier studerande i
gymnasieskolan, och man skulle slippa svårigheterna att jämföra betyg från
olika linjer.

Syftet med en behörighetsgräns, hur den än utformas, är
att skapa garantier för att de utbildningssökande har tillräckUga studieförutsätt-ningar.
Ett sådant instrument kan dock inte ta hänsyn till individuella variationer i
bakgrund och förutsättningar. En viss medelbetygsnivå hos en grupp studerande
innebär endast att den procentuella risken för studiemisslyckanden är lägre i
denna grupp än i grupper med lägre betygsmedelvärde. Däremot ger medelbetyget
inget uttömmande besked om den enskildes möjligheter. Mot bakgrund av detta
och med hänsyn tiU vad som tidigare anförts föreslår utredningen, att någon behörighetsgräns
inte skall införas.

Ett styrinstrument, som kan avpassas till personliga
förutsättningar och intressen, är studievägledning och yrkesorientering. Härvid
torde ett studidämplighetstest kunna ge värdefull hjälp till rådgivningen.

Ledamoten Wallmark har i en reservation mot majoritetens
förslag föreslagit att en bredare uppsättning kommunikationsfärdigheter (de
treåriga linjernas kurser i engelska och svenska samt i flertalet fall också
matematik) skall vara ett villkor för allmän behörighet till högre utbildning.
Dessutom bör ett kvalifikationskrav byggas in i behörighetsvillkoren, uttryckt
antingen som ett lägsta medelbetyg eller som godkänd prövning med studielämplighetsprov.
Vidare föreslår Wallmark att gymnasieskolan, med hänsyn till bl. a. behovet av
en rationell lösning av kompetensproblemen, omorganiseras enligt principen två
års grundläggande utbildning och i princip ett års specialiserad utbildning som
bl. a. skulle ge möjlighet att förvärva särskilda förkunskaper för högre
Utbildning.

3.3.4 Allmän behörighet för vuxenstuderande

Det finns enhgt utredningens uppfattning ett behov av
andra vägar till högre utbildning än via gymnasial utbildning för vuxna
utbildningssökande. Många vuxna tillägnar sig både studiefärdighet och andra
för-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 28

utsättningar
för kvalificerad utbildning på andra vägar. För dem innebär kravet på formaliserade
kunskaper, uttryckta i gymnasieskolans termer, att avsevärd tid måste ägnas åt
förberedande studier, som många gånger inte är nödvändiga. Sådan tidskrävande
utbildning är dessutom ofta svårare för de något äldre att genomföra, bl. a. på
grund av engagemang i yrkes- och samhällsliv. Även den starka motivation för
studier liksom den klara målinriktning man ofta finner hos vuxenstuderande
motiverar viss särbehandling i frågan om villkor för allmän behörighet. Som ett
slags nivågaranti vid i övrigt generösa regler för allmän behörighet för vuxna
kan olika typer av orienterings- och studie-träningskurser anordnas.

Utredningen
konstaterar att utbildningskriterier endast i begränsad omfattning är tillämpbara
när man söker skapa ett generellt behörighetssystem även för något äldre vuxna
studerande. Man har därför stannat för de behörighetskrav som i dag gäller för
försöksverksamheten enligt kungörelsen (1969: 68) om vidgat tillträde till
högre utbildning, dvs. att fem års yrkesverksamhet samt en ålder av lägst 25
år, även i fortsättningen bör gäUa för vuxna studerande utan behörighetsgivande
gymnasial utbildning.

För dessa vuxna bör vidare
krävas genomgång av en orienteringskurs av den typ som nämnts tidigare.
Utredningen har endast i stora drag övervägt hur en sådan orienteringskurs bör
läggas upp. Som en riktpunkt för omfattningen anges fyra till sex veckors
heltidsundervisning. Kursen bör normalt ges inom den kommunala vuxenutbildningen
och vara tillgänglig även för fritidsstudier. Utbildningsorientering och
studierådgivning bör förekomma liksom arbetsmarknadsinformation, studieteknik
och bibliotekskunskap. Även någon form av studielämplighetsprov bör vara ett obUgatoriskt
inslag.

Utredningen vill emeUertid
inte på nuvarande stadium föreslå, att dessa krav blir reguljära
behörighetsregler. I stället föreslås att man för att vinna säker kunskap om
värdet av dessa behörighetsgrunder bibehåller karaktären av försöksverksamhet
men utvidgar denna tUl att omfatta i princip all högre utbildning och utan den
nuvarande begränsningen av studiemålet.

Försöksverksamheten enligt
bestämmelserna i kungörelsen 1969: 68 ger självfaUet även folkhögskolans elever
rätt tiU partiella universitetsstudier, i den mån de uppnått 25 års ålder och
varit yrkesverksamma i minst fem år. Utredningen finner emellertid, att 25-årsregeln
är onödigt begränsande för den som har folkhögskolutbildning av viss omfattning.
Man kan, enhgt utredningens mening, förmoda att de studieförutsättningar hos folkhögskoleleverna
som i dag ger dem behörighet till viss lärarutbildning och till
journalisthögskolan också utgör tillräckliga förutsättningar för andra högre
studier. Folkhögskolestudier bör sålunda ge allmän behörighet för i princip
all eftergymnasial utbUdning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 29

Vissa kategorier yngre vuxna kan, utan att uppfylla vare
sig kriterierna på gymnasial skolutbildning eller på viss ålder och
yrkeserfarenhet, ha sådan bakgrund att de i behörighetshänseende måste
betraktas som jämställda med studerande från gymnasieskolan. Sådan utbildningsbakgrund
kan utgöras av t. ex. viss militär utbildning, inomverks-utbildning eller
personalutbildning inom enskild tjänst eller facklig utbildning (jfr avsnitt
3.3.3). I de fall sådan utbildning kan dokumenteras bör den anses
behörighetsgrundande, särskilt i de fall den tidsmässigt motsvarar
gymnasieskolan. Man bör därvid ta mer hänsyn till vid vilken ålder utbildningen
påbörjades än till den grund den bygger på. Utbildning, som kan påbörjas först
vid 18 års ålder eller senare bör normalt anses som gymnasial.
Tillsynsmyndigheten bör ha rätt att besluta om hur sådan utbildning får
tillgodoräknas i behörighetshänseende. Därutöver bör finnas bestämmelser om
dispens från de genereUa reglema för att möjliggöra individuell prövning i
enskilda fall.

Den som
visat sig kunna fullfölja decentraliserade eller externa universitetskurser
bör ges behörighet för reguljära universitetsstudier när han genomgått godkänd
kunskapsprövning för kurser motsvarande minst 40 poäng.

De vuxnas
behörighetsfrågor skulle otvivelaktigt förenklas, om det vore möjligt att
använda studielämplighetsprov av den typ, som försöksvis utarbetats av
utredningen. Det aUmänna behörighetsvillkoret skulle då kunna uttryckas som
»genomgånget studielämplighetsprov med godtagbart resultat». Skall studielämplighetsprov
mer allmänt kunna användas måste dock ett antal tekniska och administrativa problem
lösas. Konstruktion och utprövning möter också vissa svårigheter, framför aUt
vad gäller den långa tid som förflyter innan studieresultaten inom utprövningsgruppen
föreligger i sådan omfattning att det blir möjligt att fastställa provens
prognosvärde för en heterogen studerandegrupp (vuxna med skiftande
erfarenhetsbakgrund). Beslut om att använda studielämplighetsprov för
behörighetsprövning kan därför enligt utredningens uppfattning inte fattas
förrän man bättre känner till hur provet fungerar. Detta förutsätter
försöksverksamhet.

Den aUmänna
regeln för behörighet till sådana utbildningsvägar som utredningen föreslagit
skall överföras från grundskolans kompetensområde till den eftergymnasiala
nivån bör vara densamma som för annan högre utbildning. De särskilda
behörighetsvillkoren torde dock i vissa fall kunna kvarligga på grundskolenivå.
Genomförandet av de nya reglerna bör ske först efter en övergångstid, av
hänsyn till de elever som förberett sig för uppfyllande av de hittillsvarande
behörighetsreglerna.

Ledamoten Wallmark anför i sin reservation att
försöksverksamheten med vidgad behörighet enligt 1969 års regler bör fortsätta
enligt sina ursprungliga förutsättningar beträffande omfattning och studiemål
samt att godkänd prövning med studielämplighetsprov skall vara behörighetsvillkor
för sökande utan gymnasial förutbildning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 30

3.3.5
Särskild behörighet

Utredningen
erinrar om att villkoren för särskild behörighet (särskilda förkunskapskrav) är
avsedda att utgöra en direkt förberedelse för studier av visst slag. De är
vanligen noga specificerade till innehåll och omfattning och kan, utöver
kunskapskrav i olika ämnen, även omfatta t. ex. åldersvillkor, praktikkrav osv.
Utredningen diskuterar emellertid endast de särskilda förkunskapskraven, vilka
avser att garantera, att den sökande besitter vissa för den sökta utbildningen
nödvändiga kunskaper.

Utredningen konstaterar
vidare att de särskilda förkunskapskrav som f. n. gäller för tillträde till
olika slag av högre utbildning i regel är utformade under den förutsättningen,
att de sökande har en förhållandevis enhethg utbildningsbakgrund, nämligen
slutbetyg från treårig gymnasieskoUinje eller motsvarande.

I det system för allmän
behörighet som utredningen föreslår kommer de som söker sig till högre
utbildning däremot att ha en mera skiftande allmän behörighetsgrund. De
förkunskapskrav som f. n. gäller för olika utbildningsvägar inom den högre
utbildningen kan således inte utan vidare sägas vara tillräckliga, när man inte
längre kan förutsätta att alla sökande har en gemensam grund för studierna i
form av en enhetlig gymnasial förutbildning.

Utredningen understryker
vikten av att de särskilda förkunskapskraven endast uttrycker de kunskaper som
är nödvändiga utöver den allmänna behörigheten för att den studerande skaU
kunna följa och tiUgodogöra sig undervisningen enligt gällande studieplaner.
För vissa studerandegrupper, bl. a. sådana som gått igenom tvåårig
yrkesinriktad linje på gymnasieskolan samt vuxna utan formell gymnasial
utbildning, kan omfattande förkunskapskrav utgöra ett allvarligt hinder på
vägen till önskad utbildning.

Utredningen förordar
därför att de formella förkunskapskraven begränsas så långt det är möjligt med
hänsyn till de krav den högre utbildningen ställer. Förkunskapskraven får dock
inte sättas så lågt eller bli så få, att de utbildningssökande inges felaktiga
föreställningar om vad studierna verkligen kräver.

Utredningen har utarbetat
dels förslag till riktlinjer för de särskilda behörighetskravens utformning,
dels lagt fram konkreta förslag till förkunskapskrav för tillträde till vissa
utbildningsvägar.

Beträffande riktlinjer för
utformning av särskilda förkunskapskrav föreslår utredningen följande.

Förkunskapskraven bör i första
hand uttryckas i lärokurser i gymnasieskolan. Emellertid kan ett och samma
ämne förekomma på olika linjer och grenar i gymnasieskolan med växlande timtal
och i olika antal årskurser. Det är därför långt ifrån alltid självklart
vilken lärokurs som skall vara normalkrav eller minimifordran. Innan man
fastställer

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 31

de särskilda förkunskapskraven måste man därför analysera
vilka förkunskaper som har verkUg relevans för studier och undervisning inom
varje enskild utbildningslinje eller varje enskilt ämnesområde.

Det bör
vidare ankomma på antagningsmyndigheten att undersöka om i huvudsak motsvarande
kunskaper kan förvärvas på annat sätt än genom studier i gymnasieskolan,
exempelvis genom folkhögskolestudier eller yrkesverksamhet. Förkunskapskraven
bör alltså, enligt utredningen, anges genom en beskrivning av kraven,
relaterad exempelvis till vissa huvudmoment i gymnasieskolans lärokurs i
ämnet.

Utredningen
anser vidare att det alltid måste finnas en »normalväg» genom gymnasieskolan
till varje linje inom den högre utbildningen. Inbördes oförenliga krav, dvs.
krav på förkunskaper från två eller flera linjer i gymnasieskolan får således
inte förekomma. Det är också angeläget, framhåller utredningen, att
förkunskapskraven ansluter, där så är möjligt, till mer än en lärokurs i
gymnasieskolan.

Vad
beträffar kvalitetskravet föreskrivs i nu gällande bestämmdser, att den
studerande, för att uppfylla de särskilda kraven på förkunskaper, skall ha lägst
betyget 2 i vart och ett av de föreskrivna ämnena. Utredningen är principiellt
tveksam mot betygsgränser av detta slag i ett relativt betygssystem men finner
det i första hand med hänsyn till den till, nya grupper vidgade allmänna
behörigheten motiverat att föreslå att betyget 2 skall vara lägsta gräns för
behörighet i enskilt ämne även i fortsättningen. Detta krav skall gälla vare
sig betyget avser två- eller treårig hnje. Utredningen har även diskuterat
möjligheten att ha differentierade betygskrav i förkunskapsämnena men avvisar
ett sådant system.

Utredningen
har vidare lagt fram konkreta förslag till f ö r k u n -skapskrav för vissa utbildningsvägar.
Dessa förslag grundar sig på synpunkter som inkommit från berörda utbildningsnämnder.

För
medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet samt för lantbrukshögskolan,
skogshögskolan och veterinärhögskolan fann utredningen, att
utbildningsnämndernas förslag icke uppvisade större olikheter än att de kunde
ligga till grund för gemensamma förkunskapskrav. För studier vid teknisk
fakultet fann utredningen däremot, att förkunskapskraven fick differentieras
med hänsyn till studiekraven på de olika sektionerna.

Utredningens förslag utgör de minimikrav på förkunskaper i
berörda ämnen, som enligt utredningens bedömande skall uppstäUas för att den
studerande skall kunna tillgodogöra sig den sökta utbildningen. Kraven, som
uttrycks i fordringar enligt dels gymnasiets läroplan (1965), dels fackskolans
läroplan (1965) framgår av följande sammanställningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förslag
till förkunskapskrav för studier vid medicinsk, odontologisk och farmaceutisk
fakultet samt vid lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ämne

Gymnasiet

Fackskolan

opaginerad Kontrollera mot PDF

matematik

åk 12 Na/Te eller åk 13 Sh/Ek

åk 12 Te

fysik

åk 13 Na/Te

åk 12 Te

kemi

åk 13 Na dier åk 12 Te

åk 1 TeK

biologi

åk 12
So

åk 23 Na

Förslag
till förkunskapskrav för studier vid teknisk fakultet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sektion
(linje) Arkitektur

Övriga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ämne

gymnasiet

fackskolan

gymnasiet

fackskolan

matematik

åk 13

åk 12

åk 13

__

Sh Ek

Te

Na Te

fysik

naturkunskap

åk 12

åk 13

åk 12

I

åk 12

So Na

Na Te

Te

kemi |

Sh

Ej krav

åk 13

Na

(åk 12 Te)

åk 12 TeK

Endast vid
helt genomgången fackskola på teknisk linje (slutbetyg).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förkortningar

Ek ekonomisk linje

Na
naturvetenskaplig linje

Sh
samhällsvetenskaplig linje

So social linje

Te teknisk linje

TeK
teknisk linje, kemiteknisk gren

åk
årskurs

opaginerad Kontrollera mot PDF

EnUgt nu gällande villkor för tillträde till medicinsk, odontologisk
och farmaceutisk fakultet samt till lantbrukshögskolan, skogshögskolan och
veterinärhögskolan är det endast gymnasieskolans treåriga na-turvetenskaphga
linje, som inom sin ram medger att samtUga förkunskapskrav uppfylls. Den punkt
där utredningens förslag mest avviker från nu gällande villkor, är de
föreslagna kraven i matematik, där tre årskurser enligt samhällsvetenskaplig
eller ekonomisk linje eller två årskurser enligt naturvetenskaplig eller
teknisk linje bedöms vara till fyllest.

Enligt nu gällande bestämmelser för tillträde till samtiiga
utbildningslinjer vid teknisk fakultet uppfylls alla behörighetskrav på
gymnasieskolans naturvetenskapliga eller fyraåriga tekniska linje. Utredningen
föreslår en differentiering av förkunskapskraven för tillträde till studier
vid teknisk fakultet. Förkunskapskraven till arkitekturlinjen ansluts till
fordringarna för treårig samhällsvetenskaplig eller ekonomisk linje.
Utredningen framhåller, att förslaget tillgodoser en önskan från berörda
utbildningsnämnder att tillföra arkitekturlinjen fler samhälls-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 33

vetenskapligt inriktade studerande. För övriga
utbildningslinjer vid teknisk fakultet föreslår alltså utredningen gemensamma
förkunskapskrav.

Beträffande förkunskapskrav för studier vid juridisk och
teologisk fakultet bör det enhgt utredningen ankomma på vederbörande myndighet,
dvs. UKÄ, att ta slutlig ställning till erforderliga förkunskapskrav. Efter
genomgång av berörda utbildningsnämnders förslag har utredningen emellertid
funnit att de minimikunskaper som erfordras för att den studerande skall kunna
följa undervisningen vid juridisk fakultet borde inskränka sig till i huvudsak
kunskaper i svenska, nämligen ämnesdelen svenska språket i tal och skrift
motsvarande fordringarna för gymnasiets årskurs 3 eller fullständig lärokurs i
svenska (årskurs 12) enligt fackskolans läroplan. För studier vid teologisk
fakultet bedömer utredningen att förkunskaper i religionskunskap, filosofi,
psykologi och svenska är de mest angelägna.

Utredningen
tar även upp frågan om ordningen för fastställande av förkunskapskrav. F. n.
fastställs förkunskapskraven av Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t
bestämmer. Utredningen har inte funnit anledning att föreslå ändring av
nuvarande fördelning mellan Kungl. Maj:t och myndigheter. För tillträde till
de fria fakulteterna (juridisk, teologisk och filosofisk fakultet) anser
utredningen att fastställandet av förkunskapskraven liksom nu bör ankomma på UKÄ.
I övrigt bör alltså förkunskapskraven, enligt utredningens uppfattning,
bestämmas av Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Beträffande utbildningsvägar utanför universitetssektorn föreslår utredningen,
att förkunskapskraven skall fastställas av vederbörande tillsynsmyndighet, för
att säkerställa en samordning av kompetensfrågornas handläggning.

I sin reservation mot utredningens förslag föreslår
ledamoten WaUmark, att de särskilda förkunskapskraven utformas så att de dels
är gångbara för en hel sektor eller mer av den högre utbildningen, dels
underlättar verksamheten i yrkeslivet.

3.4 Urval bland behöriga sökande

3.4.1 Några effekter av det nuvarande urvalssystcmct

Frågan om urval bland behöriga sökande gäller bara sådan
utbildning där antalet utbildningsplatser är begränsat och det förekommer ett
större antal sökande än det finns tillgängliga platser. Utredningen framhåller
att om man ser urvalsproblemet i stort, kan man betrakta behörighetsreglerna
som det första steget i urvalsproceduren. Genom dem bestäms den möjliga
sammansättningen av sökandegrupperna. Det egentliga urvalet, grundat på t. ex.
meritvärdering och konkurrens bland de sökande, blir då det andra steget. Som
ett tredje steg kan man betrakta det urval som sker inom den högre
utbildningen i form av stu-

3 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 84

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 34

dieavbrott.
Detta steg har i vårt land knappast använts som ett medvetet och sanktionerat
urvalsinstrument.

Det
förekommer också andra metoder än det formella urvalsförfarandet för urval
eller rättare styrning av utbildningsvalet. Ett sådant instrument är studie-
och yrkesorienteringen.

De
avsiktligt använda urvalsinstrumenten kan ha konsekvenser som inte är
önskvärda. De oavsiktliga urvalseffekterna i samhället är betydelsefulla i
sammanhanget. Sociala och ekonomiska förhållanden fungerar som informella
urvals- och styrinstrument. Spärrar och urvalsinstrument av de slag som
används vid det formella urvalet kan förstärka eller försvaga de oavsiktliga
urvalseffekterna. Det totala resultatet av nuvarande formella och informella
urvalsprocesser är bl. a. att lägre socialgrupper är underrepresenterade inom
högre utbildning i allmänhet och inom viss spärrad utbildning i synnerhet.

TUl
vissa spärrade utbildningslinjer rekryteras i stor utsträckning grupper som har
betydligt högre betyg än antagna till högre utbildning i allmänhet. Utredningen
ifrågasätter om utbUdningsväsendet i sin helhet är betjänt av en sådan
uppdelning av utbildningslinjerna. Genom det nuvarande utbildningssystemet sker
en sträng gallring till vissa utbildningsvägar och yrkesområden som inte beror
på att det av utbildnings- eUer arbetsmarknadspolitiska skäl skulle vara
nödvändigt att sovra särskilt noga bland dessa sökande. En annan sak är att
dessa hårt spärrade utbildningslinjer efter hand har anpassat sig till ett
positivt gallrat elevmaterial.

Det
nuvarande urvalssystemet inverkar även på den underliggande skolutbildningen.
Skolbetygens roll som urvalsinstrument får effekter på skolarbetet i form av en
stark uppvärdering av betygens värde och betydelse.

Bakomliggande
faktorer är bl. a. dragningskraften hos de spärrade utbildningsvägarna, som bl.
a. torde bero på arbetsmarknaden och löneläget inom de yrken som de spärrade
utbildningslinjerna leder till och på den allmänna värderingen av vissa yrken.

Utredningen
sammanfattar vissa grunddrag i och effekter av det nuvarande urvalssystemet på
följande sätt. ,

1.
Urvalet sker efter fasta normer
(skolbetyg). Den enskUde sökande kan efter hand relativt väl beräkna sina
möjligheter att vinna inträde vid önskad utbildning. Grunden för intagning är
som regel klar och entydig.

2.
Vid urvalet gynnas den
receptiva studiebegåvningen, vilken särskUt väl kommer till sin rätt i skolan
och därför ger goda skolbetyg. Utrymmet för speciella intressefaktorer, motivation
etc, utöver vad betygen ger uttryck åt, är litet, särskilt i det provisoriska
urvalssystem som regelfästs i behörighetskungörelsen (se även punkt 5 nedan).

3.
Den sociala bakgrunden slår
ofta igenom i skolan på så sätt att den inverkar på studieresultat och därmed
betyg. Eftersom urvalet till högre utbildning görs efter betyg, uppkommer en
tendens att elever

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 35

från
lägre socialgrupp, i ett system med urval baserat på enbart betyg, kommer i ett
sämre läge än de övriga.

4.
Urval efter skolbetyg, dvs.
prestationerna i skolan, tenderar att ge ogynnsamma verkningar i skolan i form
av en förskjutning av målet för skolarbetet mot betygsresultaten. Vissa utslag
av stress i skolarbetet kan också hänföras till betygens avgörande roll.

5.
Urvalssystemet är, med vissa
undantag, ensidigt baserat på skolbetyg. Den enskildes val träffas som regel
på grundval av en alltför begränsad personlig erfarenhet av arbetslivet.
Betygsnivån spelar troligen en väsentlig roll för den enskildes val av
utbildning.

6.
Slutbetyget från skolan kan
begränsa den enskildes framtida valmöjligheter i fråga om utbildning, eftersom
urvalet i allmänhet sker efter medelvärdet av de olika ämnesbetygen. Urvalet
baseras på en prestation den sökande gjort under en begränsad tid i
ungdomsåren. En god studiemotivation under denna tid och andra gynnsamma förutsättningar
krävs för att betyget skall bli tillräckligt högt. BI. a. hemmiljön och den sociala
bakgrunden är härvid av betydelse.

7.
En tilltagande konkurrens (allt
fler sökande till ett visst antal platser) medför, att urvalet i gränszonen
mellan antagna-icke antagna måste göras efter från praktisk synpunkt och i
prognoshänseende betydelselösa betygsskiUnader. Samtidigt har nivån på de
medelbetyg som krävs för antagning pressats upp.

3.4.2
Ett nytt urvalssystem

På
grundval av sin analys av det nuvarande utbildningssystemet har utredningen
funnit att en flerdimensionell lösning är den mest framkomliga vägen till ett
nytt urvalssystem. Sådana frågor som den högre utbildningens förutsättningar
och hänsyn till sociala faktorer, t. ex. urvalsinstrumentens oavsiktliga
biverkningar, måste enligt utredningens mening beaktas, då ett nytt
urvalssystem konstrueras. Urvalsfrågorna kan därför inte betraktas som ett
uteslutande tekniskt problem.

Utredningen
har visat att det är lättare att förutsäga studieframgång för grupper av
studerande än för enskilda. Om man gör urvalet med hänsyn till en sådan
kollektiv studieprognos får man studerandegrup per som snabbt strömmar igenom
utbildningsväsendet samt har goda studieresultat och få studieavbrott.
Utredningen framhåller att en kol lektiv tillämpning av prognosurvalet är
berättigad om begränsningen i tillträdet till vissa hnjer är grundad på en
begränsning av resurserna. Dessa kan då utnyttjas med högsta möjliga
effektivitet. Å andra sidan kan urvalet härigenom vidmakthålla oberättigade
klyftor i utbildnings väsende och samhälle i form av skilda värderingar av
olika utbildningslinjer och yrken. Utredningen understryker därför vikten av
att den spärrade sektorn görs så liten som möjligt och att spärren, för att
kunna motivera ett prognosurval, måste vara föranledd av begränsning i utbildningsresurserna.

Utredningen
accepterar vidare ett kollektivt prognosurval endast un-

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 36

der
förutsättning dels att urvalet sker i kombination med fördelningsurval
(kvotering), så att urval sker inom varje sökandegrupp för sig, dels att
urvalet sker på ett underlag som inte är så ensidigt sammansatt som f. n. då
betygen vanhgen utgör det enda urvalsinstrumentet. Utredningen konstaterar att
det t. v. finns mycket begränsade möjligheter att göra urval med hänsyn till
förväntad yrkesframgång.

Ledamoten
Wallmark har i sitt tidigare nämnda särskilda yttrande framhållit att
utredningens förslag synes bygga på ett slags kompensationstänkande, som i
sina konsekvenser leder till en bestraffning av de elever som, bl. a. genom ett
aktivt stöd i hemmet, uppnått goda studieresultat. Alla sökande bör bedömas
lika vid antagningstillfället med hänsyn till deras då redovisade
studieförutsättningar.

Utredningen
har främst övervägt följande instrument för urval med hänsyn till
studieprognos: skolbetyg, urvalsprov, lärarskattning av studielämplighet samt
test av olika slag avseende anlag, intressen, attityder m. m. Av dessa
instrument har utredningen funnit lärarskattningen mindre lämplig. Anlagstest
etc. är vidare knappast användbar som urvalsinstrument vid prognosurval utan
ett omfattande forsknings- och konstruktionsarbete. De urvalsinstrument som
utredningen anser t. v. bör kunna koiuma i fråga är skolbetyg och ett test som
avses mäta förutsättningar för fortsatt utbildning (studielämplighetsprov). Vid
meritvärderingen bör erfarenhet från arbetslivet tillgodoräknas som ett
komplement till betyg och studielämplighetsprov.

Förslaget
att använda betyg som urvalsinstrument grundar utredningen bl. a. på att det i
direktiven ges anvisningar om att urvalet bland behöriga sökande bör grundas på
skolbetyget. Urval på grundval av betyg ger möjlighet för den enskilde att
genom egna prestationer påverka sitt meritvärderingsunderlag, vUket utredningen
anser vara en viktig princip. Betyget har vidare i en rad undersökningar visat
sig vara det bästa enskilda prognosinstrumentet, något som torde bero bl. a. på
att betygen rymmer ett samlat mått av flera lärares iakttagelser och bedömning
av de enskilda eleverna under lång tid.

Utredningen
har kommit fram till att urvalspoängen bör beräknas på ett medelbetyg, där alla
ämnen ingår med lika vikt, samt att s. k. behörighetskompletterande betyg inte
skall inräknas vid medelbetygsberäkningen. Dessutom föreslås vissa
särbestämmelser för betyg i frivilliga ämnet samt i ämnet gymnastik. I
framtiden kan förändringar inträffa i betygssystemets utformning och
betygsättningens omfattning som kan komma att påverka skolbetygens användning
som urvalsinstrument. I så fall krävs en fortlöpande anpassning av
urvalssystemet till dessa nya förutsättningar. En omständighet som särskilt
måste beaktas vid användning av betyg som urvalsinstrument är återverkningarna
på skolan.

Förslaget
att använda studielämplighetsprov som urvals-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 37

instrument grundar utredningen på huvudsakligen tre
faktorer, nämligen avsaknaden av skolbetyg lämpliga för urval hos vissa grapper
som enligt utredningens förslag skall få behörighet, vidare konkurrensförhåUandena
vid urvalet tUl spärrad utbildning samt slutiigen de oförmånliga
återverkningar i gymnasieskolan som sammanhänger med dessa förhållanden.
Utredningen konstaterar att systemet för urval till högre utbildning utsatts
för hårda påfrestningar. Det har t. ex. i flera fall uppstått en anhopning av
sökande vid den nedre betygsgräns som krävs för antagning. Ett kompletterande
urvalsinstrument är därför i hög grad önskvärt.

Arbetet med konstruktionen av studidämplighetsprovet har
försiggått sedan 1968. Avsikten med provet var från början att det skulle
tjäna olika syften: behörighetsprövning, urval bland behöriga sökande utan
gymnasial skolutbildning samt, om så visade sig möjligt, urval bland behöriga
sökande från gymnasiet och fackskolan. Utredningen har utfört förberedande
försök med studidämplighetsprovet som kompletterande urvalsinstrument för att
senare ett huvudförsök skall kunna sättas igång. Genom dessa försök kan man
räkna med att få metoder för att använda studidämplighetsprovet som ett rangordnande
instrument tiUsammans med skolbetygen. Provet kommer vidare att ge ett instrament
för urval där betyg saknas.

Förslaget att arbetslivserfarenhet skall kunna tillgodoräknas
som merit vid urvalet motiverar utredningen med att det krävs ett komplement
till betyg och studielämplighetsprov, eftersom urvalsprocessen annars styrs
dels av prestationer under en begränsad tid (två eUer tre ungdomsår i
gymnasieskolan), dels av en punktbestämning av den sökandes prestationer genom
test.

Man måste räkna med att en del av eleverna under skoltiden
upplever en mindre tillfredsställande motivation i skolarbetet än vad
kamraterna gör. Ett aktivt engagemang i sammanhang som inte har direkt anknytning
till studierna eller osäkerhet om den framtida yrkesinriktningen kan t. ex.
förväntas påverka elevernas studiemotivation och därmed deras möjligheter att
få höga betyg. De som vid mognare ålder får intresse för fortsatta studier har
nu små möjligheter att få inträde till en spärrad, attraktiv utbildning om de
inte har ett högt betyg från skolan. Utredningen erinrar också om den sociala
bakgrundens betydelse för framgång i studierna. Elever från lägre socialgrupper
kommer under studierna inte till sin rätt på samma sätt som lika begåvade
elever från mer studiemässigt gynnade hem.

Utredningen framhåller vidare att praktisk erfarenhet före
den teoretiska utbildningen kan underlätta för de studerande att sätta in de
teoretiska kunskaperna i ett större sammanhang. Eftersom många ungdomar gör
sitt definitiva yrkesval först efter 2l-årsåldern skulle yrkeserfarenhet också
kunna vara av värde i den mån den kan ge individen

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 38

ett
bättre underlag för studie- och yrkesvalet. Studerande som är mer bestämda i
sitt yrkesval är ofta mer framgångsrika i studier som är inriktade på
yrkesverksamhet än sina mer osäkra kamrater.

F.
n. går de studerande direkt till universitet och högskolor från gymnasiet. Efter
studiernas slut går de ut i arbetsliv och arbetsmiljöer utan tidigare
erfarenhet av förhållandena på en arbetsplats utanför skolan. Det är angeläget
att åtminstone en del av dem som går till högre utbildning skaffar sig egen
kännedom om arbetsmiljön för dem som de i senare verksamhet kan komma att bh
arbetsledare för. Även för framtida deltagande i organisationsliv och allmänt
medborgerlig verksamhet måste praktisk erfarenhet vara värdefull.

Utredningen
föreslår att den praktiska erfarenheten skaU ha förvärvats under minst tolv
månaders anställning för att få tillgodoräknas. Särskilt kvalificerad
yrkesverksamhet bör ge ett kvalitetstillägg.

Utredningen lägger inte
fram något fullständigt förslag till värdering av de sökandes meriter.
Beträffande studidämplighetsprovet menar utredningen att man måste avvakta utprövning
av och försöksverksamhet med det prov som konstrueras på utredningens
initiativ. Även när det gäller tiUgodoräknande av arbetslivserfarenhet har
utredningen föreslagit viss försöksverksamhet. Resultat av denna måste
avvaktas, innan man kan ta slutlig ställning tiU hur yrkesverksamhet skaU
meritvärderas i urvalssammanhang.

Ledamöterna
Berg, Mundebo och Wallmark har reserverat sig mot utredningens förslag att inom
den grupp som är behörig genom gymnasieskolutbildning ge särskild meritpoäng
åt sökande med minst ett års arbetslivserfarenhet. De framhåller, att ett
genomförande av detta förslag innebär en höjning av lägsta meritpoäng för
sökande som antas uteslutande på grundval av gymnasieskolbetyget, utan att
utbildningen ifråga tillförs någon egentlig ny kategori av studerande.

Beträffande
fördelningen mellan olika grupper av sökande som skulle bli behöriga enligt
utredningens förslag framhåUer utredningen att det är ett rättvisekrav att den
spärrade utbildningen öppnas för nya grupper. Detta är vidare motiverat av
nödvändigheten att på längre sikt erhålla en bättre differentierad och vad
tidigare erfarenheter beträffar rikare schatterad yrkeskår inom de områden som
haft och alltjämt har en alltför ensidig sammansättning med hänsyn till
rekrytering, utbildning och de utbildades allmänna erfarenhetsbakgrund. På
alla områden ställs ökade krav på yrkesutövarens förståelse för och inlevelse i
arbetsplatsens totala problematik och övriga anställdas berättigade krav på medinflytande
på arbetsplatsen.

Utredningen
framhåller att behörigheten inte är graderad. Varje behörighetskategori har
lika stor rätt till utbildningsplatser i spärrad utbildning som varje annan.
Urvalssystemet måste utformas så att samtliga grupper får sin behörighet så
långt möjligt rättvist uppskattad och

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 39

bedömd. Denna princip anser utredningen viktig, även om
den kan få begränsad praktisk betydelse på grund av ringa efterfrågan på vissa
slag av spärrad utbildning från en del grupper av behöriga.

En teknisk
form för principen om de olika gruppernas lika rätt är s. k. proportionell kvotering,
dvs. en fördelning mellan grupperna av antalet tUlgängliga platser efter de
olika sökandegruppernas storlek, varefter det egentliga urvalet sker genom
rangordning inom varje grupp. Meriterna jämförs inte över gruppgränserna och
längre utbildning hos en grupp sökande slår därför inte ut den kortare utbildningen
hos en annan grupp. På grundval av det föreslagna behörighets-systemet kan
proportionell kvotering bidra till en helhetssyn på gymnasieskolan och en
likvärdighet mellan olika linjer, även om de faktiska skillnaderna är så stora
att behörighets- och urvalsregler inte kan förväntas utjämna dem med en gång.
För en proportionell kvotering talar också att den är väl utprövad och ligger
nära till hands både som teknisk fördelningsmetod och praktiskt och utbildningspolitiskt
grundad princip vid konstruktion av ett nytt urvalssystem.

Ett annat alternativ är en fördelning mellan grupperna
efter deras kollektiva studieprognos. En sådan kan motiveras med
kvalitetsbegreppet. Ju bättre studieprognos en grupp har, desto större andel
av platserna skulle den få. En metod att lösa detta tekniskt kan baseras på
användningen av studielämplighetsprov (S P-k votering). Grupperna jämförs
beträffande resultatet på provet. Med hänsyn till detta bestäms varje grupps
andel. Urvalet inom varje grupp kan göras på olika sätt, t. ex. efter
medelbetyg.

Utredningen framhåller att man inte utan vidare kan bortse
från risken att de som deltar i studidämpUghetsprovet och som just avslutat en
lång sammanhängande skolgång otillbörligt gynnas, därför att skolstudierna
innebär en viss träning inför provet. Detta kan endast belysas genom försök.
Vidare skulle fördelningen meUan olika grupper kunna bli så sned att
behörighetsreglerna i viss mån skulle kunna sättas ur spel genom
urvalsreglerna. Utredningen anser att man inte nu kan bedöma förutsättningarna
för en övergång från proportionell kvotering till SP-kvotering, Studidämplighetsprovet
måste först utprövas och det måste finnas en organisation för provets användning.

Utredningen föreslår således beträffande fördelningen av
studerandeplatserna, att proportionell kvotering t, v, skaU tillämpas. När man
fått tiUräcklig erfarenhet av studidämplighetsprovet bör man utan dröjsmål ta
upp frågan om SP-kvotering till prövning.

Ledamoten Wallmark föreslår i sin reservation att man, för
att åstadkomma en hkvärdig behandling av alla sökande, skall tillämpa SP-kvotering
i stället för proportionell kvotering.

Beträffande frågan om hur de nya behörighetsreglerna och
ett nytt urvalssystem med bl. a. kvotering påverkar valen efter grund-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 40

skolan till olika linjer i gymnasieskolan erinrar
utredningen om att dessa hnjer dimensioneras genom statsmakternas beslut. En
ökad utjämning i rekryteringshänseende kan väntas framför aUt mellan linjer
som motsvarar gymnasiet och fackskolan. En del spekulationsval av t. ex.
tvååriga yrkesinriktade linjer i stället för treåriga linjer kan naturligtvis
inte undvikas, men flera skäl talar för att omfattningen inte bhr så stor. För
det första blir vägen till vissa slag av spärrad utbildning besvärligare via en
tvåårig linje än den mer direkta via en treårig linje, där allmän och särskild
behörighet kan förvärvas i en sammanhängande utbildning. För det andra torde
grundskolelever med intresse för studier med teoretiskt innehåll inte i första
hand välja den praktiska utbildningen på en tvåårig yrkesinriktad linje.
Vidare kan man räkna med en icke ringa trögrörlighet i värderingar av olika
slags utbildning. Utredningen anser dock att utvecklingen måste följas med
uppmärksamhet.

På grundval av olika betygssystem och andra skillnader
mellan olika behörighetskategorier föreslår utredningen en indelning i grupper
av sökande som underlag för den proportionella kvoteringen. Gruppindelningen
skall vara densamma för alla sektorer av den högre utbildningen. Om antalet
platser i en grupp blir särskilt lågt bör särskilda åtgärder kunna vidtas.
Förslaget innebär en uppdelning av sökande i fyra huvudgrupper samt en fri
kvot. Tre av huvudgrupperna föreslås indelade i vardera två undergrupper,
beroende på om de sökande har arbetslivserfarenhet eller inte.
Meritvärderingsunderlaget varierar mellan grupperna enligt följande uppstäUning.

Kvotgrupper Underlag för meritvärdering

1 a. Sökande med utbildning pä tre- Skolbetyg.

årig eller fyraårig linje i gymnasie- Studielämplighetsprov.

skolan (motsvarande).

1 b. Sökande med utbildning på tre- Skolbetyg.

årig eller fyraårig linje i gymnasie- Studielämplighetsprov.
skolan (motsvarande) samt min.st ett Arbetslivserfarenhet, års anställning.

2 a. Sökande med utbildning på två- Skolbetyg.

årig ekonomisk, social eller teknisk Studielämplighetsprov.
linje i gymnasieskolan (motsvarande).

2 b. Sökande med utbildning på två- Skolbetyg.

årig ekonomisk, social eller teknisk Studielämplighetsprov.

linje i gymnasieskolan (motsvarande) Arbetslivserfarenhet,

samt minst ett års anställning.

3 a. Sökande med utbildning på två- Skolbetyg.

årig yrkesinriktad linje i gymnasie- Studielämplighetsprov.

skolan eller motsvarande specialkurs.

3 b. Sökande med utbildning på två- Skolbetyg.

årig yrkesinriktad linje i gymnasie- Studielämplighetsprov.

skolan eller motsvarande specialkurs
Arbetslivserfarenhet.

samt minst ett års anställning.

4. Sökande med minst tvåårig gym- Studielämplighetsprov.

nasial utbildning av annat slag än i

grupperna 13.

5. Fri kvot. Övriga behöriga sökan- I stort sett
samma meritvärdering

de. som för andra grupper men obunden

av fasta regler.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 41

Utredningens motivering för att låta sökande med
arbetslivserfarenhet i huvudgrupperna 13 utgöra särskUda undergrupper (b) i stäUet
för att göra arbetslivserfarenhet till en tilläggsmerit i huvudgrupperna är att
det bör vara möjligt att gå direkt från den behörighetsgivande utbildningen
till högre studier.

Till den fria
kvoten förs bl. a. sökande som vunnit behörighet genom ålder och
yrkesverksamhet eller utbildning jämförbar med gymnasial utbildning (t. ex.
intern utbildning, facklig utbildning) men också sökande med utländsk
utbildning. Vidare föreslås att till den fria kvoten skall hänföras vissa
personer som placerats i någon av huvudgrupperna men inte antagits där. Det
kan gäUa enskilda sökande som missgynnats av kvoteringsförfarandet eller som
har särskilda meriter till vilka hänsyn inte kan tas vid meritvärdering inom
den ursprungliga kvoten men vilka enligt antagningsmyndighetens bedömning ändå
bör tiUgodoräknas. Det kan också gälla exempelvis sökande från mycket små
sökandegrupper som vid en proportionell kvotering inte tilldelats någon
studerandeplats.

Även sådana sökande som inplaceras direkt i den fria
kvoten bör undergå studielämplighetsprov. Undantag bör dock göras för dem som
genom studier vid universitet eller i decentraliserade universitetsstudier
meriterat sig för fortsatta studier. Eftersom det knappast är möjligt att
föreskriva normer för meritvärdering inom den fria kvoten med till-lämpning på
hela den högre utbildningen, bör det ankomma på resp. antagnings- och
tillsynsmyndighet att, i mån av behov, utarbeta sådana riktlinjer.

Utredningen föreslår beträffande den fria kvotens storlek
att denna bör bestämmas av tillsynsmyndigheten som en viss andel av antalet
tillgängliga studerandeplatser. Andelen bör bestämmas med hänsyn till behovet
att bereda plats i önskad utbildning åt de grupper och enskilda sökande som
ingår i den fria kvoten. En lämplig aUmän riktpunkt, som vid behov kan justeras
uppåt eller nedåt, kan vara att högst 15 % av platserna avsätts tiU den fria
kvoten.

3.5 Utländska studerande behörighet och urval

Beträffande utländska studerandes tillträde till högre
utbildning i Sverige gör utredningen skiUnad mellan två kategorier studerande,
nämligen invandrare och s. k. gäststuderande. Utredningen begränsar sina
förslag till kompetensfrågorna och tar således inte ställning till hur avgränsningen
mellan dessa två grupper skall göras. Inte heller tar man ståndpunkt i frågan
om det studiesociala stödet.

Utredningen föreslår att invandrare i enlighet med
gällande internationella konventioner i princip skall vara jämställda med
svenska utbildningssökande. Som villkor för allmän behörighet skaU för dem

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 42

således gälla minst tvåårig gymnasial utbildning
(motsvarande) eller försöksvis minst 25 års ålder och fem års
yrkesverksamhet. Svenskspråkiga studerande som är medborgare i andra länder
bör, vad avser de allmänna behörighetsviUkoren, jämställas med invandrare.

Andra gäststuderande än svenskspråkiga bör bedömas efter
sitt hemlands behörighetsregler. Den som är behörig tiU högre studier i sitt
hemland bör vara behörig även i Sverige. Under alla omständigheter bör detta
gälla nordiska sökande.

Utredningen finner vidare att kunskaper i svenska och
engelska skall vara villkor för allmän behörighet för samtliga utiändska
sökande till grundutbUdning. I svenska bör kunskapsnivån motsvara minst Svenska
3. Vid vissa utbildningslinjer skall högre krav på kunskaper i svenska kunna
uppställas. De får då karaktären av särskUt förkunskapskrav.

Utredningen anser också att kunskaper i svenska förvärvade
på annat sätt skall kunna godtas och att kravet på kunskaper i svenska inte bör
gälla medborgare i nordiskt land. I engelska språket bör man ställa samma krav
på utländska som på svenska sökande för allmän behörighet.

Vid urval bland behöriga sökande skall sökande med
utländsk utbildning bedömas inom den fria kvoten och därvid inte särbehandlas
i förhållande till svenska sökande. För gäststuderande skulle ett visst maxi-miantal
platser inom den fria kvoten kunna bestämmas för varje antagning och
utbildningslinje av Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer. På samma sätt bör Kungl. Maj:t kunna avdela platser i spärrad
utbildning för sådana gäststuderande för vilka Sverige påtagit sig ett särskilt
utbildningsansvar.

Slutligen föreslår utredningen att utländska sökande bör
kunna beviljas dispens från gällande behörighetsvillkor i samma ordning som
svenska sökande.

3.6 Förslagens räckvidd och genomförande

3.6.1 Räckvidden av utredningens förslag

Enligt direktiven skall utredningens uppdrag avse statligt
reglerad utbildning. Vidare avser uppdraget högre utbildning, dvs. sådan utbildning
där det allmänna behörighetsvillkoret är högre utbildning än grundskola.

Utredningen
konstaterar att den högre utbildningen grovt kan indelas i två grupper. Den ena
gruppen utgörs av utbildning vid samhällets särskilda utbildningsorgan där
utbildningen vanligen inte är organisatoriskt direkt samordnad med den
fortsatta yrkesverksamheten. Denna typ av utbildning är den kvantitativt helt
övervägande.

Den andra gruppen representeras av den utbildning som
statliga myn-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 43

digheter
anordnar för egna behov av utbildad personal. Inom denna grupp skiljer
utredningen mellan externt och internt rekryterad utbildning och finner att
endast den externt rekryterade inomverksutbildning-en bör omfattas av
utredningens förslag.

Utredningens förslag har i
viss mån karaktären av rambestämmelser, inom vilka resp. myndighet har att
bestämma i vissa frågor. Trots detta anser utredningen att ytterligare
modifieringar i vissa fall kan visa sig befogade. Framför allt är detta
aktuellt vid de utbildningsvägar som redan i dag använder olika slag av test
och urvalsprov vid antagningen. Vidare kan mycket låga studerandetal vid vissa
utbildningsvägar motivera att kvoteringsbestämmelserna sätts ur spel. Båda
dessa förhållanden torde bl. a. gälla huvuddelen av den externt rekryterade
inomverks-utbildningen.

3.6.2
Tidpunkt för genomförande

När
det gällt att välja en tidpunkt, när ett nytt kompetenssystem bör genomföras
har utredningen bl. a. tagit hänsyn till följande förhållanden.

1. Hänsyn tiU de grupper som redan valt studieväg
genom gymnasieskolan och inte bör ställas inför förändrade kompetensregler,
när de skall välja högre utbUdning.

2.
Behovet av att övergången tiU
ett nytt kompetenssystem bhr mjuk, för att inte den högre utbildningens organ
skall ställas inför alltför hårda påfrestningar.

3. Behovet av erforderlig tid för förberedelser för
ett nytt antagningssystem.

4. Behovet att ge nya behörighetsgrupper erforderlig
information, t. ex. inför valet av studieväg inom gymnasieskolan.

Emellertid menar
utredningen att införandet av gymnasieskolan bör väga tyngre vid valet av
tidpunkt för genomförandet än de administrativa och andra problem som kan
uppstå vid ett tidigt genomförande. Ingen elevårgång bör enligt utredningens
uppfattning lämna gymnasieskolan utan att ha allmän behörighet till högre
utbildning. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att det nya
kompetenssystemet skall gälla fr. o. m. antagningen av studerande inför
höstterminen 1973. Förutsättningen för att denna tidpunkt skall gälla är, att
beslut på grundval av utredningens förslag fattas under 1971. För de utbUdningsvägar
som utredningen föreslår flyttade till den högre utbildningen bör de nya
kompetensreglerna dock inte gäUa förrän vid intagningen av studerande inför
höstterminen 1975. Deltagare i försöksverksamheten med vidgad behörighet till
högre utbildning bör snarast möjligt få rätt att, utan dispensförfarande, få
fortsätta sina studier tiU fullständig examen. Vidare bör villkoren för dispens
likaledes med omedelbar verkan justeras i överensstämmelse med utredningens
förslag till allmänna behörighets-viUkor.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 44

3.7 Antagningens organisation och genomförande

Antagningen av studerande tUl spärrad utbUdning
förutsätter en organisation som kan vara och f. n. också är utformad på
olika sätt. I andra delen av sitt huvudbetänkande lägger utredningen fram vissa
synpunkter och förslag rörande antagningens organisation med utgångspunkt i
förslaget till nya behörighets- och urvalsregler. Som underlag för dessa synpunkter
och förslag ligger en studie av i bruk varande antagningssystem såväl inom det
eftergymnasiala området som inom grundskolans kompetensområde. Det mest
omfattande av dessa är det s. k. CA-systemet, dvs. den centrala antagningen
till spärrad utbildning inom universitets- och högskolområdet.

Det huvudkrav som utredningen vill stäUa på organisationen
av antagningen till eftergymnasial utbildning är att denna skall vara så utformad
och administrerad att syftet med meritvärderings- och urvalsreglerna uppfylls.
Man menar vidare att de antagningsorganisatoriska aspekterna måste underordnas
de principiella ställningstaganden som lett till behörighets- och
urvalssystemets konstruktion.

Vidare bör antagningens organisation tillvarata såväl de
sökandes som antagningsmyndighetens och de mottagande läroanstalternas intressen.
Bl. a. är det viktigt att tillgodose den enskilde sökandens berättigade krav
på rättssäkerhet och säkerheten i antagningen, rätt att välja olika
utbildningsalternativ och möjlighet att överblicka sin antagningssituation.

Med utgångspunkt i dessa krav och på grundval av ovan
nämnda studie av de olika antagningssystemen har utredningen funnit att möjligheterna
att tillgodose det av utredningen formulerade huvudsyftet med antagningen är
störst i ett centralt antagningssystem, där beslutsunderlaget framställs med
hjälp av ADB. Utredningen vill emellertid inte föreslå att all antagning inom
den högre utbildningen ovillkorligen skall organiseras på detta sätt. Det kan
tvärtom finnas goda skäl för att vissa utbildningsvägar inom den högre
utbildningen fortfarande har decentraliserad antagning eller att vissa
utbildningsvägar, som nu ingår i den centrala antagningen, decentraliseras. Man
kan vidare tänka sig att det inom den högre utbildningen bör finnas mer än ett
centralt antagningssystem. En allmän princip bör dock vara att försöka skapa så
omfattande antagningssystem att användningen av ADB är möjlig och kostnadsmässigt
motiverad. Utredningen har emellertid inte funnit möjlighet att, inom ramen för
sitt utredningsarbete, lägga fram mera definitiva förslag till
antagningsorganisation m. m. utan föreslår att en expertgrupp snarast tillsätts
med uppgift att utreda de tekniska frågorna i den framtida organisationen av
antagning till spärrad utbUdning inom det eftergymnasiala området och lägga
fram förslag till en sådan organisation.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 45

3.8 Kompetensfrågornas
handläggning

De
olika kompetensfrågorna kan, enligt utredningen, indelas i löpande funktioner
och utvecklingsarbete. Till de löpande funktionerna räknar utredningen bl. a.
tillämpningsföreskrifter till författningar inom området, utformningen av de
särskilda förkunskapskraven, informationen om kompetensreglerna samt
tillvaratagandet av efter hand gjorda erfarenheter från tillämpningen av
kompetenssystemet. Till utvecklingsarbetet hör insamling och bearbetning av
erfarenheter, utvärdering av försöksverksamhet på olika områden samt även på
längre sikt undersökningar av utfallet av olika urvalsmetoders och urvalsinstruments
funktionssätt.

En
rationell handläggning av alla dessa frågor kräver samverkan mellan berörda
myndigheter. Även behovet av enhetlighet i principer och tillämpning tillgodoses
bäst genom en sådan samverkan. Utredningen anser att SÖ och UKÄ bör ha
huvudansvaret för kompetensfrågornas handläggning. Tillsynsmyndigheterna för
de utbildningsvägar som ligger utanför dessa ämbetsverks områden bör i
viktigare frågor rörande handläggning av kompetensbestämmelserna samråda med SÖ
och UKÄ i erforderlig utsträckning. Utredningen förutsätter att inga särskilda
organisatoriska anordningar behövs för ett sådant samråd.

Inte
heller för den förutsatta nära samverkan mellan SÖ och UKÄ föreslår utredningen
någon särskild organisation utan pekar endast på att gemensamma kommittéer
eller arbetsgrupper kan vara en lämplig form för samverkan särskilt i frågor av
utveckUngskaraktär.

Det
är dock enhgt utredningens mening önskvärt att därutöver skapas ett organ med förerädare
för allmänintresset, som får inflytande över principiella frågor rörande
behörighet, meritvärdering och urval. Utredningen föreslår därför att det skall
tillsättas en för SÖ och UKÄ gemensam rådgivande nämnd, som bör få en väsentUgen
parlamentarisk sammansättning. Denna nämnd bör höras i alla frågor av
principiell karaktär och i övrigt enligt verkens bestämmande. Ledamöterna bör
utses av Kungl. Maj:t.

3.9 Information
om kompetensfrågor

Utredningen
har genom särskilda undersökningar sökt kartlägga dels behovet av information
om kompetensfrågor, dels hur detta behov f. n. tillgodoses på olika vägar. Man
konstaterar att behovet av sådan information är stort och f. n. knappast
tillfredsställande fyllt, i första hand beroende på bristande ekonomiska och
personella resurser för denna verksamhet hos de ämbetsverk som har det
huvudsakliga ansvaret för informationen. Utredningen finner det angeläget att
informationen effektiviseras och påpekar att detta torde medföra kostnader
för i första hand studie- och yrkesvägledningsorganisationen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 46

Man
menar vidare att tillgängliga resurser måste utnyttjas effektivt och förordar
därför ett ytterligare samarbete mellan de berörda ämbetsverken. Särskilt
fäster man uppmärksamheten på de stora krav på information som genomförandet av
ett nytt kompetenssystem kommer att ställa i ett övergångsskede.

4 Remissyttranden

4.1
Allmänna synpunkter

De
flesta remissinstanserna delar utredningens uppfattning att kompetenssystemets
struktur får konsekvenser för den sociala sammansättningen av studerandegrapper
i den högre utbildningen. UKÄ anser, att ett genomförande av utredningens
förslag i förening med ett system för återkommande utbildning underlättar en
rättvis fördelning av utbildningsresurserna mellan olika grupper i samhäUet. SÖ
och samarbetsnämnden för socialhögskolorna ser utredningens förslag som ett
viktigt bidrag till förverkligandet av jämlikhetsprincipen. AMS förutsätter att
en breddning av rekryteringsunderlaget till grupper i samhället som i
realiteten endast i ringa utsträckning hittiUs sökt sig till högre utbildning
kan komma att verka stimulerande på samhällsutvecklingen.

TCO,
Folkbildningsförbundet, SECO och SSU anser att andra faktorer än
behörighetsreglerna är viktigare för den sociala omfördelningen. Utbildningsreformer
som är betydelsefulla för att häva den sociala snedrekryteringseffekten är t.
ex. utbyggd vuxenutbildning, väl utvecklad studie- och yrkesorientering,
obligatorisk förskola samt ett studiesocialt system som gör studier till ett
verkligt alternativ till förvärvsarbete. SSU menar också att utredningens mål
att uppnå en spridning av möjligheterna att få utbUdning för yrkesområden med
höga inkomster och hög social status är alltför snävt. Ändrade kompetensvillkor
måste, enligt ungdomsförbundet, kombineras med reformer som syftar till att
utjämna skiUnader i inkomster, sociala förmåner, arbetsförhållanden och inflytande
mellan olika grupper i samhället. Om det inte sker en utjämning av skiUnaderna
i olika grappers levnadsförhållanden har man endast åstadkommit att
privilegierna fördelas efter andra kriterier, utan att någon genomgripande
förändring i riktning mot större jämlikhet skett.

Moderata
ungdomsförbundet tvivlar på att en förändring av kompetensreglerna är tiUräckhg
för att ändra relationerna meUan socialgrupperna inom högre utbUdning. Man kan
räkna med att grupper inom vilka det sociala trycket att genomgå högre
utbildning är stort kommer att öka i absoluta tal vid de högre
utbildningsanstalterna, medan antalet

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 47

studerande från grupper med lägre socialt tryck i denna
riktning inte påverkas i samma utsträckning.

De flesta remissinstanserna delar utredningens
principiella syn vad beträffar behovet att anpassa behörighetsreglerna efter de
vuxnas utbildningsförhållanden. Statskontoret menar att utredningens förslag
kan betraktas som inledningen tiU en stor social reform, om man ser det i
perspektiv av ett system med återkommande utbildning. Man bör, enligt verkets
mening, prioritera vidgade möjligheter för vuxna med arbetslivserfarenhet att
få tillträde tUl högre utbildning framför att öka antalet studerande direkt
från gymnasieskolan. Denna senare synpunkt framförs även av SSU, som också
pekar på att man bör, när man avväger resursfördelningen inom hela
utbildningsområdet, prioritera de grupper som har den lägsta grundutbildningen.
En sådan prioritering får dock inte ge anledning till att man avstår från att
öppna nya vägar till högre utbildning för vuxna. SR anser att de vuxenstuderandes
speciella förutsättningar i fråga om allmänna förkunskaper, yrkeserfarenhet, samhällsorientering
och studiemotivation måste tillmätas betydelse som behörighetsgivande
faktorer, när det gäller tillträde till högre utbildning.

Ett antal remissinstanser har tagit upp utredningens
principiella diskussion om kvalitetsbegreppet och den aUmänna behörighetens
funktion härvidlag. De remissinstanser som anslutit sig tiU utredningens
förslag till nya kompetensregler har i allmänhet endast markerat ett
instämmande i utredningens principresonemang. Kvahtetsfrågan har i första hand
tagits upp av de remissinstanser som ställt sig tveksamma eller negativa till
utredningens förslag.

Således konstaterar SACO att utredningen inte på ett tUlfredsställande
sätt löst problemet att förena en liberalisering av behörighetsbestämmelserna
med en bibehållen kvalitetsnivå i enlighet med direktiven. Organisationen
finner det tveksamt om de föreslagna aUmänna behörighetsvillkoren fyUer dels
krav på förkunskaper av sådan omfattning att de garanterar en tiUräckhg aUmänbildning,
dels krav på sådana kommunikationsfärdigheter, som gör det möjligt för den
studerande att följa undervisningen. Man finner det vidare egendomligt att
förslaget läggs fram i en tid, när man håller på att skapa praktiska
möjligheter för personer med ofullständig skolunderbyggnad att, inom vuxenutbildningens
ram, nå samma nivå som normalt uppnås efter tre års gymnasieskolstudier. Det
är alltså möjligt att förena önskemålet om en vidgad rekrytering med kravet på
bibehållen kvalitet. Även SFS framhåller att den allmänna behörighetens syfte
är att garantera referensramar och kommunikationsfärdigheter, som möjliggör för
den studerande att använda sina kunskaper i ett differentierat samhälle med
krav på samarbete mellan olika yrkeskategorier.

Moderata ungdomsförbundet menar att utredningsförslaget i realite-

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 48

ten innebär att kravet på allmänorientering minskar i
betydelse i förhållande till kravet på ämnesspecifika kunskaper, vilket måste
betraktas som olyckligt, då behovet av allmänorientering inom olika
specialdiscipliner snarast ökat under de senaste åren. Fria moderata
studentförbundet anser att utredningens förslag, om det genomförs, skuUe leda
till kvalitetssänkningar inom den högre utbildningen, vilket inte minst skuUe
innebära att de utexaminerade skulle bli sämre förberedda för arbetsmarknadens
krav. Utredningen har inte lyckats visa att deras förslag medför oförändrad
reell kompetens.

Direktionen för Handelshögskolan i Stockholm anser att
förslaget speglar en olöst konflikt meUan kvalitetskravet och kravet på en
socialt jämnare rekrytering. Man har då eftersatt det förra kravet till förmån
för möjligheterna att uppfylla det senare. Lärarrådet delar utredningens
uppfattning att alla studielämpliga personer skall ha möjlighet att bedriva
högre studier oberoende av social och ekonomisk bakgrund. Dessa möjligheter får
dock inte skapas genom behörighetsregler som delvis sätter studielämplighetsaspekten
ur spel.

Styrelsen för lantbrukshögskolan framhåller att det föreligger
ett behov av att liberalisera gällande kompetensbestämmelser. Utredningen har
dock gått till motsatt ytterlighet och konsekvenserna av förslaget är svåra att
överblicka. Utredningen har inte följt direktivens krav att den högre
undervisningens kvalitet skall bibehållas; den allmänna behörigheten har
utformats så att allmänorienteringsnivån blir ojämn och olämpliga och dåligt
förberedda studerande kan därigenom komma att antas till högre utbildning.
Visserligen kommer de särskilda förkunskapskraven att garantera erforderliga
förkunskaper, men eftersom den allmänna behörigheten, enligt utredningens
förslag, kommer att vara avgörande för storleken av kvotgrupperna vid
antagningen till spärrad utbildning är utformningen av de allmänna behörighetsvillkoren
av stor betydelse. Televerket anser det svårt att i utredningens förslag finna
en tillfredsställande garanti för att kravet på allmänorientering uppfylls, då
inga metoder anvisats hur denna skall mätas. Verket menar att utredningen har
en tendens att tona ner det oumbärliga kvalitetskravet till förmån för andra
i och för sig angelägna krav och syften.

Grafiska institutet framhåller att man är inne på en
farlig väg om man lämnar tUlträde till högre utbildning utan att begära av
individen de grundkunskaper som är nödvändiga för denna utbildning. Riksförbundet
Hem och Skola anmäler tveksamhet beträffande konsekvenserna av utredningens
förslag och menar att detta kan medföra att vi behöver omdana hela vårt
utbildningsväsende. Det är otillräckligt utrett om förslaget kan medföra en
kvalitetssänkning och ett övergivande av kravet på breda förkunskaper.

SIF och SAF anser sig inte kunna dela utredningens
principiella ståndpunkt att högre studier skall kräva mera kringsyn än vad som

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 49

borde vara målet för alla medborgare och sålunda täckas av
den obligatoriska skolan. Organisationerna vill införa ett målrelaterat kvahtets-begrepp,
som anknyter till studiernas avslutningsnivå istället för ett krav på
ingångsnivå, som motsvarar viss studietid i gymnasial skolform. Kvalitet bör då
definieras som hur väl utbildningen lyckats förbereda den studerande för en
framtida yrkesverksamhet inom den sektor som studierna berört.

Även samarbetsnämnden för socialhögskolorna vill anknyta
kvalitetsbegreppet till utbildningsnivå och menar att om man ser till kvahteten
hos den färdigutbildade högskolestuderanden finns ingen motsättning mellan
utredningsdirektiven och utredningens förslag. Det är möjligt att de studerande
kommer att vara något sämre förberedda för eftergymnasiala studier vid
högskolestudiernas början än vad de hittills varit. Detta går emellertid att
påverka genom pedagogiska och administrativa förändringar inom högskoleväsendet.

TCO menar
att de svårigheter som kan uppstå för administrationen av den högre utbUdningen
genom utredningens förslag mer än väl uppvägs av de vinster det innebär för samhäUet,
att hela begåvningsprofilen kan tas i anspråk. Tidigare erfarenheter visar
också att åtgärder som bidrar till social rättvisa och som ger en mer allsidig
sammansättning av studerandegruppen påverkar den högre utbildningen i positiv
riktning. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser att talet om en
standardsänkning till följd av vidgade behörighetsregler är felaktigt; tvärtom
kommer sådana att i ett vidare perspektiv leda till standardökningar.
Undersökningar visar att sambandet mellan akademiska studiemeriter och
yrkesframgång i dag är obetydligt, ibland t. o. m. negativt; från den
synpunkten har den akademiska utbildningen låg standard. De av utredningen
föreslagna behörighetsreglerna kan, genom att låta bredare erfarenhetsramar än
hittills bli representerade inom den eftergymnasiala utbildningen, leda till
mer tiUfredsstäUande utbildningsresultat vad avser förmågan att omsätta
inhämtade kunskaper i praktisk verksamhet. Detta måste betraktas som en höjning
av kvaliteten. Arbetslivserfarenheter är mycket viktiga beståndsdelar inom
allmänorienteringen, eftersom inga kurser kan ersätta de sociala referensramar
man får genom praktisk yrkeserfarenhet.

Vad gäller dimensioneringsfrågor menar SCB att utredningen
inte har redovisat vilka konsekvenser en vidgad behörighet kan få för
efterfrågan på olika slag av högskolutbildning. Centralbyrån menar att en
utökning av den allmänna behörigheten tUl att gälla hela gymnasieskolan kan
medföra en stor ökning av efterfrågan på högre utbildning. Det är därför
naturligt att ett beslut om vidgad behörighet kombineras med åtgärder som
påverkar antalet högskolestuderande med olika studieinriktning.

Även UKÄ och SFS anser det högst sannolikt att den vidgade
basen

4 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 84

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 50

för rekrytering till eftergymnasial utbildning kommer att
leda till ett ökat antal studerande på denna nivå. Den ökade tillströmningen
kommer till väsentlig del att kanaliseras tUl de fria sektorerna av de filosofiska
fakulteterna, eftersom antalet platser vid de spärrade utbildningslinjerna är
begränsat. Enligt UKÄ:s bedömning är resurserna vid de filosofiska fakulteterna
otillräckliga för en sådan ökad tillströmning. Genomförandet av ett
behörighetssystem måste alltså anpassas till en utbyggnad av dessa resurser. I
annat fall riskerar man att systemet kommer att uppfattas som ett misslyckande
i inledningsskedet av sitt förverkligande. SFS pekar på att den snedfördelning
som redan nu finns meUan spärrad och ospärrad utbildning kommer att ytterligare
accentueras. För att uppnå bättre balans krävs ytterligare satsningar för alt
öka antalet utbildningsplatser i spärrad utbildning.

SIF och SAF anser att det är en brist att utredningen inte
har undersökt hur förslagen påverkar tillströmningen, eftersom detta är av betydelse
för bedömningen av resursbehovet.

RRV beklagar att utredningen inte närmare analyserat
utbildningsreformens samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenser.
Även andra remissinstanser, t. ex. UKÄ, samarbetsnämnden för socialhögskolorna,
direktionen för Handelshögskolan i Stockholm och SFS hävdar att förändringar i
behörighets- och urvalssystemet inte ger full effekt förrän utbildningens
organisation och lokalisering samt de studiesociala förmånerna anpassats till
nya studerandekategorier.

SIF och SAF anser att reformen skulle ge större samhäUsekonomiskt
utbyte, om resurserna satsades på mera yrkesinriktade studier. En sådan
satsning kan i viss mån ses som ett förebyggande alternativ till arbetsmarknadspohtiska
åtgärder, t. ex. i form av omskolning omedelbart efter avslutad
grundutbildning.

4.2 Avgränsningen av den högre utbildningen

Utredningens förslag att ett antal specificerade
utbildningsvägar inom grundskolans kompetensområde skall föras till den högre utbUdningen
och att för dem skall gälla samma allmänna behörighetsviUkor som för annan
högre utbildning tillstyrks av så gott som samtliga remissinstanser, som yttrat
sig i frågan.

RRV avstyrker förslaget med motivering att utredningen
inte redovisat tillräckliga skäl för att gymnasiekompetens behövs för dessa utbildningsvägar.
SACO menar att de allmänna behörighetsvillkor som utredningen föreslår bör
gälla för dessa utbildningsvägar, medan för övriga utbildningsvägar inom den
högre utbildningen bör gälla de allmänna behörighetsvillkor som SACO förordar
och som refereras i av-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 51

snitt 4.3.3, även om detta kommer att innebära att olika
allmänna behörighetsvillkor gäller för olika sektorer av den högre
utbildningen.

Åtskilliga
remissinstanser för fram förslag om ytterligare utbUdningsvägar, som bör
hänföras till den högre utbildningen. Sålunda anser rikspolisstyrelsen och
SECO att den polisiära grundutbildningen är nivåmässigt jämförbar med de utbildningsvägar
som utredningen diskuterar. Försvarets skolnämnd anser att all utbildning till
befäl på aktiv stat bör vara eftergymnasial och socialstyrelsen vill föra
utbildningen av barnavårdslärare och laboratorieassistenter till den högre
utbildningen. Beträffande laboratorieassistenterna delas denna åsikt av UKÄ
och fakultetsberedningen för medicin, odontologi och farmaci. Utbildningsnämnden
vid odontologiska fakulteten vid universitetet i Lund vill hit föra
tandhygienistutbildning, medan slöjdlärarseminariet i Linköping menar att
slöjdlärarutbildningen bör höra till den högre utbildningen. Lunds skolstyrelse
har samma mening beträffande utbildningen till läkarsek-reterare.

Flera remissinstanser, bl. a. lärarutbildningskommittén,
lärarhögskolan i Göteborg, TCO, SACO och SR erinrar om att bl. a. de
lärargrupper som omfattas av lärarutbildningskommitténs direktiv och de utbildningsvägar
som utretts av yrkesutbildningsberedningen kvarstår att analysera.

SÖ anför, vad gäller behörighetsvillkoren för vissa linjer
inom lärarutbildningen, att styrelsen avser att återkomma till denna fråga i
annan ordning. Enligt styrelsens uppfattning finns det emellertid skäl att vid
det tillfället allvarligt överväga en sådan förändring, att samtliga de utbildningsvägar
som ger behörighet att undervisa inom gymnasieskolan förs till den högre utbUdningen.
Behovet av förändrad kompetensnivå för vissa lärarkategorier har understmkits i
svaret från många av SÖ:s underremissinstanser.

SCB anser att en följd av förslaget är att antalet
nybörjarplatser i gymnasieskolan bör ökas svarande mot det antal elevplatser
som hittills besatts med grundskolelever i de utbildningsvägar som i
fortsättningen kommer att kräva genomgången gymnasieskola.

Svenska landstingsförbundet, som anser utredningens
utgångspunkter för förslaget lämpliga, menar att det dock är genereUt tveksamt
att fastlägga behörighetsnivån utan att samtidigt analysera de krav som
yrkesverksamheten ställer på utbUdningen. Förbundet finner dock övervägande
skäl tala för en lyftning av behörighetsnivån, inte minst med hänsyn till att
på sikt majoriteten av ungdomskullen går igenom gymnasieskolan. Förbundet vill
emellertid understryka att generösa övergångsbestämmelser blir nödvändiga.

SÖ anser att man mera ingående borde ha diskuterat
möjligheten att behålla utbildningsalternativet grundskola yrkesverksamhet
yrkesutbildning med tanke på värdet av adekvat arbetslivserfarenhet för

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 52

dessa
utbildningsvägar. De kännetecken i form av visst ålderskrav, stark
specialisering etc. som de av utredningen uppmärksammade ut-bildningslinjema
har kan, påpekar överstyrelsen, återfinnas inom åtskilliga andra
utbildningsvägar, exempelvis utbildning till internatföreståndare,
ungdomsledare och polis. Vidare borde effekterna av den föreslagna
nivåförändringen analyserats.

Konsistoriet
vid universitetet i Lund anser att ökad heterogenitet inom den högre
utbildningen kan försvåra möjligheterna att fastställa allmänna
behörighetsvillkor som är giltiga för all högre utbildning.

Svenska
landstingsförbundet understryker vikten av att ändrade behörighetsvillkor,
såväl allmänna som särskilda, inte får medföra att vuxna utbildningssökande utan
gymnasieskolkompetens utestängs.

Några
remissinstanser erinrar om det nära samband med U 68:s arbete som den aktuella
frågan har, bl. a. UKÄ och Svenska landstingsförbundet pekar på detta. U 68
framhåller att frågan om vilka utbildningsvägar som bör organisatoriskt
sammanföras med nuvarande universitet och högskolor behandlas inom
utredningen, och att de riktlinjer för avgränsningen av högskolan, som synes
bli vägledande för utredningens kommande förslag, pekar på en betydande
breddning av denna. Att ange entydiga generella kriterier för avgränsningen
förefaller inte möjligt. I U 68 :s direktiv nämns som en möjlighet att de studerandes
ålder används som ett av kriterierna vid högskolans avgränsning.

En
majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget att tillsynsmyndigheten
skall få i uppdrag att i samband med övergången till ny behörighetsnivå
överse läroplaner m. m. i syfte att förkorta utbildningstiden eller vidta
andra åtgärder för att anpassa utbildningen tUl de ändrade förutsättningarna.
Detsamma gäller förslaget att det skaU uppdras åt tillsynsmyndigheten att
fastställa de särskilda förkunskapskraven för berörda utbildningsvägar.

Av
de remissinstanser som tillstyrker förslagen har kriminalvårdsstyrelsen och TCO
ansett att generella möjligheter att avkorta utbildningstiden inte föreligger.
Samma synpunkt förs fram av några av dem som avstyrkt förslagen, nämligen
styrelsen för skogshögskolan och lärarutbildningskommittén, vilken också anser
att Kungl. Maj:t bör fastställa de särskilda förkunskapskraven.

SIF
och SAF samt sydsvenska sjukgymnastinstitutet i Lund pekar på nödvändigheten av
en noggrann analys med hänsyn till yrkeskrav. SIF och SAF anför, att utveckhngen
inom ett yrke kan medföra att huvuddelen av de särskilda förkunskapskraven inte
kan ligga på grundskolenivå. Vissa förkunskaper kan möjligen inhämtas bättre
eller enbart genom praktisk yrkesverksamhet. Svenska landstingsförbundet
understryker betydelsen av en nära samverkan mellan tillsynsmyndighet och
sjukvårdshuvudmän i dessa frågor. SÖ finner i förslaget ytterligare

s. 53 Kontrollera mot PDF

Ptop. 1972: 84 53

ett
skäl för att utbildningsalternativet grundskola arbete/praktik yrkesutbildning
borde ha ägnats en mera ingående diskussion. Överstyrelsen betonar vidare
nödvändigheten av att de särskilda förkunskapskraven för de olika
utbildningsvägarna noga preciseras. För de sjukvårdsutbildningar som omfattas
av utredningens förslag gäller, att förkunskaper i vissa ämnen motsvarande
vissa tvååriga linjer i gymnasieskola behövs.

4.3
Behörighet till högre utbildning

4.3.1
Principerna för behörighetsvillkorens utformning

Utredningens
principiella förslag till utformning av behörighetsregler tillstyrks av
majoriteten av remissinstanserna bl. a. rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
överbefälhavaren, socialstyrelsen, statens brandskola, RRV och UKÄ, som
konstaterar, att utredningen utformat regelsystemet huvudsakhgen med hänsyn
till den enskildes rätt att få så exakta informationer som möjligt om
förutsättningarna för att bedriva eftergymnasiala studier av olika slag. Det är
enligt UKÄ:s uppfattning tilltalande att utredningen avstått från att låta
regelsystemet påverkas av de konsekvenser för utbUdningsväsendet som en
tillämpning av de nya behörighetsreglerna skulle få i dagens situation.
Statsmakterna har att överväga i vilken takt och i vilken omfattning man, på
den av utredningen angivna grunden, kan förverkliga det föreslagna systemet
med hänsyn till olika faktorer utanför detta.

UKÄ
berör i sitt remissvar de effekter som ett genomförande av utredningens
förslag kan få med avseende på dimensionering, organisation och lokalisering av
den eftergymnasiala utbildningen. UKÄ kan inte dela utredningens uppfattning
att förändrade behörighetsregler inte kommer att öka tillströmningen till
eftergymnasial utbildning utan finner det högst sannohkt att den vidgade
rekryteringsbasen så småningom kommer att leda till ett betydligt ökat
studerandeantal: i själva verket torde inte utredningens intentioner kunna
förverkligas utan en sådan ökning. Med hänsyn till att många eftergymnasiala utbUdningslinjer
har ett begränsat tillträde blir enligt UKÄ följden bl. a. att konkurrensen om
utbildningsplatserna vid dessa linjer skärps ytterligare.

UKÄ
framhåller emellertid att det föreslagna behörighetssystemet avser ett
betydligt mer omfattande högskoleväsende än dagens, inom vilket eftergymnasial
utbildning med yrkesteknisk inriktning kommer att vara en viktig komponent.
Detta torde minska det tryck på de fria fakulteterna, som annars kunde bli
fallet. Enligt UKÄ:s uppfattning bör emellertid en kvantitativ utvidgning av
den eftergymnasiala sektorn av det slag, som ett förverkligande av utredningens
förslag torde medföra, föregås av en djupare analys av resursfördelningen inom
utbild-

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 54

ningsväsendet. Detta gäUer för såväl fördelningen av
resurser mellan olika utbildningsnivåer som fördelningen mellan olika sektorer
på samma nivå. Ett genomförande av utredningens förslag ställer även krav på
avsevärt ökade resurser inom den eftergymnasiala sektorn, bl. a. för en kraftig
satsning på studie- och yrkesorientering. UKÄ framhåller att dessa resurser f. n.
måste anses som otillräckliga.

Enligt UKÄ fordras vidare en rad kompletterande åtgärder
på andra områden, som t. ex. geografisk spridning av eftergymnasial utbildning,
studiesocialt stöd anpassat till de vuxnas behov och en studieorganisation som
i betydligt större omfattning möjliggör deltidsstudier.

Mot denna bakgrund anser UKÄ att utredningens förslag inte
omedelbart bör genomföras i sin helhet. Ett dylikt genomförande måste föregås
av en närmare analys av de nyss antydda problemen och faktorerna.

TCO anser, att det varken är möjligt eller nödvändigt att
upprätthålla kravet på strikt enhetlighet i de allmänna kunskaperna.
Utredningens förslag bygger i långa stycken på samma principiella syn på
behörighetsreglerna som TCO länge hävdat och organisationen anser att
utredningen lagt ett följdriktigt perspektiv på kompetensfrågorna med hänsyn
till de reformer av det allmänna skolväsendet som gjorts.

Principerna
för utformningen av behörighetsvillkoren tiUstyrks också av SÖ, AMS, styrelsen
för gymnastik- och idrottshögskolorna, centrala studiehjälpsnämnden, styrelsen
för skogshögskolan, samarbetsnämnden för socialhögskolorna, U 68,
lärarutbildningskommittén, SVUX, Svenska kommunförbundet. Svenska
landstingsförbundet, SIF och SAF, Exportföreningen, Handelns
arbetsgivarorganisation. Svenska bankföreningen, LO, Riksförbundet landsbygdens
folk och Sveriges lantbruksförbund, SR, SFS, Svensk yrkesvalslärarförening.
Svensk yrkesvägledarförening, Sveriges folkhögskolelevers förbund, SECO,
Elevförbundet TLE, Vuxenstuderandes riksorganisation, SSU, Värnpliktiga
underofficerares riksförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och
Folkbildningsförbundet. Flera av remissinstanserna har dock invändningar mot
detaljlösningar i utredningens förslag.

Avstyrker principförslaget gör statens vattenfallsverk,
styrelsen för lantbrukshögskolan, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
direktionen för Handelshögskolan i Stockholm, SACO, Moderata ungdomsförbundet
och Fria moderata studentförbundet.

Televerket, styrelsen för veterinärhögskolan, Institutet
för högre kommunikations- och reklamutbildning. Grafiska institutet samt Riksförbundet
Hem och Skola förklarar sig tveksamma till utredningens förslag.

Ett antal remissinstanser, bl. a. poststyrelsen, SCB och
SJ samt generaltullstyrelsen, har endast yttrat sig över utredningens förslag
i de delar som berör den egna verksamheten och avstått från ställningstaganden
i övrigt.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 55

4.3.2 Engelska som allmänt behörighetsvillkor

Utredningens förslag att ett krav på kunskaper i engelska
motsvarande två årskurser i gymnasieskolan skall ingå bland de allmänna behörighetsviUkoren
har mötts av en blandad remissopinion. Bland de remissinstanser som
tillstyrker detta förslag finns också skilda uppfattningar om vilken
kunskapsnivå som bör krävas.

Utredningens förslag tillstyrks av Svenska
kommunförbundet. Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges
lantbruksförbund, SR, Sveriges folkhögskolelevers förbund, Riksförbundet Hem
och Skola och Värnpliktiga underofficerares riksförbund. Tillstyrker gör även
TCO, som dock framhåller, att tillsynsmyndigheten bör vara generös med
dispenser. Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna biträder utredningsförslaget,
men finner det otillfredsställande att 14 av gymnasieskolans 22 linjer på
detta sätt inte blir behörighetsgivande. Liknande synpunkter framförs av
Folkbildningsförbundet och SSU, som båda förklarar sig kunna acceptera
utredningens förslag endast under förutsättning att engelskan blir
obligatorisk på samtliga linjer i gymnasieskolan. SFS accepterar att kravet
formuleras som två årskurser engelska, då undervisningen i detta språk nu.
börjar ett år tidigare i grundskolan.

Luftfartsverket instämmer i att krav på kunskaper i
engelska bör ingå i de aUmänna behörighetsvillkoren men menar att tvä årskurser
är ett för lågt krav. Styrelsen för skogshögskolan tillstyrker förslaget men
framhåller att det för flera utbildningsvägar kan bli aktuellt att ställa
kravet högre. Liknande synpunkter framförs av Institutet för högre kommunikations-
och reklamutbildning.

Grafiska institutet, Sveriges hantverks- och industriorganisation
och Moderata ungdomsförbundet anser att de allmänna behörighetsvillkoren skall
innefatta krav på kunskaper i engelska, motsvarande tre årskurser i
gymnasieskolan. Samma krav framförs av statens vattenfallsverk med tillägget
att därutöver bör rekommenderas kunskaper i ytterligare ett främmande språk,
motsvarande B-språk på treårig linje,

SÖ är tveksam huruvida inte engelska bör ingå bland de
särskilda förkunskapskraven men vill inte motsätta sig utredningens förslag, Samarbetsnämnden
för .socialhögskolorna anser att endast krav på läs-kunskaper motsvarande två
årskurser i gymnasieskolan bör krävas inom ramen för den allmänna behörigheten
och ifrågasätter, om inte språkkravet i sin helhet bör överföras till de
särskilda behörighetsvillkoren. Liknande synpunkter framförs av Svenska
landstingsförbundet, som framhåller att tillsynsmyndigheten uppmärksamt bör
följa vilka konsekvenser för rekryteringen detta krav kan få. Vuxenstuderandes
riksorganisation anser att läskunskaper i ett främmande språk bör vara tillräckligt
inom ramen för de allmänna behörighetsvillkoren.

Bl. a. UKÄ, lärarutbildningskommittén, SCB, RRV, SIF
och SAF

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 56

samt Elevförbundet TLE menar att engelska i förekommande
fall bör ingå bland de särskilda förkunskapskraven. AMS anser att om engelska
uppställs som allmänt behörighetsvillkor får detta styrande inverkan på
elevernas val i gymnasieskolan; språkkunskapskravet bör därför tillgodoses
inom ramen för de särskilda förkunskapskraven. U 68 menar att engelska på något
sätt bör ingå i behörighetsviUkoren men ifrågasätter om det inte bör ingå
bland de särskilda förkunskapskraven. Kriminalvårdsstyrelsen menar att
åtminstone vad gäller vuxenstuderande bör engelska ingå bland de särskilda
förkunskapskraven.

SVUX
avstyrker förslaget med hänvisning till att merparten av gymnasieskolans
linjer annars inte blir behörighetsgivande. LO finner förslaget orimligt, då
det utestänger flertalet av dem som genom de vidgade kompetensbestämmelserna
annars skulle få tillträde till högre utbildning. Engelskkravet är inte
motiverat för sådana linjer, där engelskspråkig litteratur saknas och för
övriga linjer bör nödvändig kurslitteratur översättas. Även centrala
studiehjälpsnämnden är tveksam till utredningens förslag och framhåller att
generösa dispenser måste ges för vuxenstuderande.

4.3.3 Allmän behörighet grundad på gymnasial utbildning

Majoriteten av remissinstanserna tUlstyrker utredningens
förslag att lägst tvåårig gymnasial utbildning skall ge allmän behörighet till
högre utbildning. Som regel har remissinstanserna därvid också accepterat att
utbildningen för att vara behörighetsgivande skall vara avslutad, att mindre
studiekurs på treårig gymnasieskollinje skall vara behörighetsgivande samt att
någon behörighetsgräns i form av ett lägsta medelbetyg inte skall finnas.

UKÄ godtar i princip att den allmänna behörigheten skall
grundas på avslutad två- eller treårig gymnasial utbildning. Ämbetet anser emellertid
att genomförandet av utredningens förslag vad gäller den direkta övergången
från gymnasial till eftergymnasial utbildning måste anstå till dess man bestämt
vilka faktorer som över huvud taget skall styra dimensioneringen av det
eftergymnasiala systemet. Dessa frågor, påpekar ämbetet, utreds f. n. av U 68.
Under mellanperioden, fram till ett genomförande av utredningens förslag, bör
studerande med väl vitsordad tvåårig gymnasial utbildning kunna få tillträde
till universitets-och högskolestudier efter dispens.

Opinionen bland UKÄ:s underremissinstanser är delad i
frågan om behörighet grundad på lägst tvåårig linje i gymnasieskolan. Vid
Uppsala universitet avstyrker konsistoriet, juridiska fakulteten och dess
utbildningsnämnd, samhällsvetenskapliga fakulteten och dess utbildningsnämnd
förslaget, medan medicinska fakulteten och dess utbildningsnämnd, farmaceutiska
fakulteten och dess utbildningsnämnd samt språk-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 57

vetenskapliga sektionens utbildningsnämnd tillstyrker.
Teologiska fakultetens utbildningsnämnd samt filialnämnden i Örebro anser att
för allmän behörighet bör krävas kunskaper i svenska och engelska motsvarande
tre årskurser i gymnasieskolan. Humanistiska fakulteten förordar möjlighet för
studerande från tvååriga linjer att genomgå ett tredje gymnasialt år som
förberedelse för eftergymnasiala studier.

Vid Lunds universitet tillstyrker konsistoriet förslaget
med tUlägget att kunskaper i svenska och engelska motsvarande tre årskurser i
gymnasieskolan bör krävas för allmän behörighet. Tillstyrker gör medicinska
fakulteten och dess utbildningsnämnd, odontologiska fakulteten och dess
utbildningsnämnd, samhällsvetenskapliga fakulteten och dess utbildningsnämnd,
tekniska fakulteten och dess utbildningsnämnd. Teologiska fakulteten och dess
utbildningsnämnd anser, att studerande från tvååriga linjer bör ges möjlighet
att genomgå ett tredje gymnasialt år för att få behörighet till
högskolestudier. Humanistiska fakulteten och dess utbildningsnämnder samt matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten och dess utbildningsnämnd avstyrker förslaget.

Vid Stockholms universitet tillstyrker samtliga
remissinstanser förslaget. Konsistoriet jämte humanistiska fakultetens
utbildningsnämnder anser, att det för studerande från tvååriga linjer bör
krävas genomgång av propedeutiska kurser i engelska och svenska, drivna i
universitets regi.

Vid Göteborgs universitet anser remissinstanserna att
tvåårig gymnasial utbildning kan godtas om krav på kunskaper i svenska och engelska
motsvarande tre årskurser i gymnasieskolan är uppfyllda.

Vid Umeå universitet tillstyrker remissinstanserna
förslaget. Konsistoriet anser att tre årskurser i engelska och svenska bör
krävas för behörighet.

Vid högskolenheten i Linköping tillstyrker filosofiska
utbildningsnämnden med viss tvekan, medan filosofiska fakulteten, medicinska
fakulteten och dess utbildningsnämnd samt tekniska fakulteten och dess
utbildningsnämnd tillstyrker. Konsistoriet förordar möjligheter för studerande
från tvååriga linjer att komplettera med ett tredje gymnasialt studieår före
övergången till eftergymnasiala studier.

Vid karolinska institutet avstyrker samtliga instanser
utredningens förslag. Sjukgymnastinstitutet i Stockholm och sydsvenska
sjukgymnastinstitutet i Lund tillstyrker förslaget.

SÖ tillstyrker utan kommentar förslaget att alla linjer på
gymnasieskolan skaU ge allmän behörighet. Av SÖ:s underremissinstanser
tillstyrker lärarhögskolorna i Malmö och Umeå med tvekan förslaget, lärarhögskolorna
i Stockholm, Linköping, Jönköping och Gävle tiUstyrker och detsamma gör
lärarhögskolorna i Malmö och Karlstad under förutsättning att svenska ingår i
de allmänna behörighetsvillkoren. Tillstyrker gör vidare länskolnämnderna i
Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, skolstyrelserna i Fagersta,

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 58

Kahx, Köping, Linköping, Lund, Sala, Skellefteå, Uppsala,
Västerås och Östersund, vidare seminariet för huslig utbildning i Uppsala, dock
med viss tvekan, yrkespedagogiska institutet i Malmö, styrelsen för musikaliska
akademien och statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor.
Lärarhögskolan i Stockholm anför, att det kan bh aktuellt med preparandkurser
för studerande från tvååriga linjer och förordar en utredning kring detta.
Lärarhögskolorna i Härnösand, Kalmar och Luleå uttalar tveksamhet mot förslaget
och länsskolnämnderna i Stockholms och Uppsala län anser, att möjligheter till
komplettering av det tredje gymnasieskolåret bör erbjudas studerande från de
tvååriga linjerna.

AMS tillstyrker förslaget men påpekar, att det är av vikt
att de studerande får en realistisk uppfattning om vilka krav de högre
studierna ställer liksom om vilka arbetsmarknadsutsikter enskilda
utbildningslinjer ger. Styrelsen understryker därför utredningens påpekande om
vikten av en väl utbyggd studie- och yrkesorientering inom skolväsendet.

Samarbetsnämnden för socialhögskolorna, lärarutbildningskommittén,
SVUX och Svenska landstingsförbundet tillstyrker förslaget om allmän behörighet
efter geno.mgången gymnasieskola på två- eller treårig linje utan kommentar.

Centrala studiehjälpnämnden anför att det i hög grad är en
fråga om rättvisa och jämlikhet att definiera den sakliga kompetensen för högre
studier och konstruera ett behörighetssystem som öppnar olika vägar för
studielämpliga personer. Nämnden anser att utredningen i huvudsak lyckats med
denna uppgift och tillstyrker att allmän behörighet grundas på lägst tvåårig
gymnasial utbildning. Styrelsen för skogshögskolan tillstyrker utredningens
förslag under förutsättning att de särskilda förkunskapskraven utformas så att
ingen kvalitetssänkning sker.

Svenska kommunförbundet finner utredningens förslag vara
av stort utbildningspolitiskt intresse och menar att den helhetssyn som utredningen
anlagt på gymnasieskolan också vad behörighetsfrågorna beträffar är
principiellt viktig med hänsyn till gymnasieskolans funktion i framtiden.
Tvåårig linje som allmän behörighetsgrund tillstyrks av förbundet. Tre av
styrelsens ledamöter har anfört reservation mot styrelsens utlåtande till
förmån för ledamoten Wallmarks reservation inom utredningen.

LO
konstaterar att hårda formella kompetensregler förstärker den sociala
styrningen till högre utbildning. Utredningens förslag innebär därför en
välkommen förändring. Organisationen menar vidare att det är positivt att
utbildningsvägar utanför det reguljära skolväsendet jämställs med
gymnasieskolan, men framhåller att de särskilda förkunskapskraven inte får
utformas så att de motverkar syftet med den vidgade aUmänna behörigheten.

SIF och SAF tillstyrker utredningens förslag men
framhåller att det

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 59

är organisatoriskt otUlfredsställande att allmän
behörighet uppnås efter olika antal år för olika gymnasieskollinjer.
Exportföreningen och Handelns arbetsgivarorganisation hänvisar till SIF:s och SAF:s
yttrande. Svenska bankföreningen tillstyrker förslaget, under förutsättning att
kravet på goda kunskaper i engelska, svenska och matematik, speciellt
statistik, beaktas.

Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges
lantbruksförbund tillstyrker utredningens förslag men understryker att ökad
studie- och yrkesvägledning i gymnasieskolan blir nödvändig.

SR förklarar sig kunna tillstyrka utredningens förslag
under förutsättning att de särskilda förkunskapskraven i varje särskilt fall
utformas så att ingen kvalitetssänkning sker. TCO tiUstyrker förslaget till
utformning av den allmänna behörigheten för ungdomsstuderande men framhåller att
det är angeläget att alla studerande i gymnasieskolan får en fördjupad
orientering i samhällskunskap.

SECO finner förslaget från utredningen vara praktiskt
taget identiskt med de krav som tidigare framförts av elevorganisationen och
Elevförbundet TLE betecknar förslaget som ytterst positivt. SSU tillstyrker
förslaget men ifrågasätter dock om inte alla gymnasieskollinjer i framtiden
bör ges samma längd.

Televerket
ställer sig tveksamt till utredningens förslag och menar att krav på tre
årskurser engelska och svenska bör ingå i det allmänna behörighetsvillkoret.
Statens vattenfallsverk förordar som principiellt villkor för aUmän behörighet
treårig linje i gymnasieskolan. Verket anser sig ha upplevt en avsevärd
kvalitetsskillnad i sin egen interna utbildning mellan elever från fack- och
yrkesskola å ena sidan och elever från gymnasiet å andra. Tveksamheten mot
förslaget grundas således mer på praktiska erfarenheter än på studier av
kursplanernas kunskapskrav i de skilda skolformerna, men i det fall jämförande
studier av kursplanerna kunnat göras har man funnit att det faktiska
resultatet av utbildningen hgger under läroplanernas målsättning vad avser
fackskola och yrkesskola. Styrelsen för lantbrukshögskolan avstyrker
utredningens förslag och konstaterar att de yrkesinriktade tvååriga linjerna i
gymnasieskolan snarare tycks vara ägnade att ge särskild behörighet i vissa
ämnen än allmän behörighet för fortsatta studier inom hela det eftergymnasiala
stadiet.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att för
allmän behörighet bör krävas, utöver avslutad linje i gymnasieskolan, tre årskurser
i engelska, svenska och matematik. De rent yrkesinriktade linjernas kompetens
måste analyseras på samma sätt som tidigare skett för gymnasium och fackskola,
och innan detta skett bör man inte ta ställning tiU frågan om hela
gymnasieskolans kompetensvärde. Direktionen för Handelshögskolan i Stockholm
tar avstånd från kompetensutredningens förslag och förordar ett bibehållande
av nu gällande regler.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 60

Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning
är tveksamt tiU förslaget att de tvååriga linjerna skall ge allmän behörighet
och menar, att om sådana bestämmelser införs, måste det inom ramen för den
högre utbildningen ges möjhgheter tUl stödundervisning för elever från dessa
linjer. Grafiska institutet förordar möjligheter till kompletterande studier
för dem, som gått tvåårig linje i gymnasieskolan. SACO anser att för allmän
behörighet för högre studier bör krävas avslutad studiekurs inom gymnasieskolan
på valfri linje, kompletterad med tre årskurser engelska och svenska samt
kunskaper i matematik motsvarande den humanistiska linjen, varvid lägst
betyget 2 skall krävas. Organisationen beklagar att utredningen inte övervägt
hur personer utan fullständig gymnasiekompetens så smidigt och effektivt som
möjligt skulle tillföras den kompletterande utbildning, som hittills ansetts
vara nödvändig för högre studier, i stället för att lägga fram förslag som kan
leda tUl ett ökat antal studiemisslyckanden till följd av bristande förkunskaper.
Det är olyckligt att ytterligare sänka förkunskapskraven i ett läge, där redan
de formellt behöriga har svårigheter med universitetsstudierna.

Riksförbundet Hem och Skola anser att frågan om de
tvååriga linjernas kompetensvärde är otillräckligt utredd och förordar
ytterligare prövning, innan beslut fattas.

Moderata ungdomsförbundet anser att studerande från
tvååriga linjer bör beredas möjlighet till ett tredje, behörighetsgivande postgymnasialt
studieår för att därefter övergå till studier vid universitet och högskola.
Fria moderata studentförbundet anser att för allmän behörighet till
eftergymnasiala studier bör krävas avslutad utbildning på tre- eUer fyraårig hnje
i gymnasieskolan, och att studerande på tvååriga linjer bör beredas möjlighet
att komplettera sina studier med ett tredje år som förbereder för
eftergymnasiala studier. Förbundet konstaterar att utredningen inte visat att
deras förslag medför oförändrad reell kompetens, varför förslaget inte kan
ligga till grund för ändrade behörighetsbestämmelser. I ett vidare perspektiv
vill man även ta avstånd från direktivens princip att låta den särskilda
behörigheten ersätta stora delar av den nuvarande allmänna behörigheten. Den
allmänna behörigheten bör vara kriteriet på formell och reell kompetens för
flertalet utbildningsvägar inom högskoleväsendet.

4.3.4 Allmän behörighet för vuxenstuderande

Utredningens förslag att försöksverksamheten med vidgat
tillträde till viss utbildning vid de filosofiska fakulteterna för dem som
fyllt 25 år och har fem års yrkeserfarenhet skall vidgas till att omfatta hela
den högre utbildningen och utan den nuvarande begränsningen av studiemålet tUlstyrks
av flertalet remissinstanser. Förslaget att det i behörig-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 61

hetsviUkoren för denna studerandekategori skall ingå
obligatoriskt deltagande i en särskilt anordnad orienteringskurs har däremot
fått ett blandat mottagande.

Förslaget
om utvidgad försöksverksamhet tillstyrks av kriminalvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, luftfartsverket, RRV, UKÄ, SÖ, AMS, lantmäteristyrelsen,
centrala studiehjälpsnämnden, styrelsen för skogshögskolan, U 68,
lärarutbildningskommittén, SVUX, Svenska kommunförbundet. Svenska
landstingsförbundet, SIF och SAF, Exportföreningen, Handelns
arbetsgivarorganisation. Svenska bankföreningen, LO, Sveriges hantverks- och
industriorganisation. Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges
lantbruksförbund, SR, TCO, SFS, Svensk yrkesvalslärarförening. Svensk yrkesvägledarförening,
Sveriges folkhögskolelevers förbund, SECO, Elevförbundet TLE, Vuxenstuderandes
riksorganisation. Moderata ungdomsförbundet, SSU, Värnpliktiga underofficerares
riksförbund och Folkbildningsförbundet.

Förslaget avstyrks av styrelsen för lantbrukshögskolan och
statens vattenfallsverk som anför att erfarenheterna av den nuvarande försöksverksamheten
bör avvaktas, innan en utvidgning sker. Den vidgade behörigheten får under
inga omständigheter avse den högre tekniska utbUdningen.

Flera av remissinstanserna som ställt sig negativa till
kompetensutredningens principförslag till allmän behörighet har avstått från
att uttryckligen ta ställning till förslaget om utvidgad försöksverksamhet.

Flera remissinstanser har kommenterat de nuvarande
behörighetsvillkoren för försöksverksamheten enUgt kungördsen om vidgat tUlträde
till högre utbildning. Ålderskravet 25 år ifrågasätts bl. a. av rikspolisstyrelsen,
som menar att fem års yrkesverksamhet bör vara tillräckligt för att ge eleverna
den personhga mognad samt de allmänna kunskaper som fordras för högre studier.
Om behörigheten kommer att knytas till ett godkänt studielämplighetsprov bör
kravet på viss ålder kunna tas under omprövning. Även kriminalvårdsstyrelsen,
AMS, SIF och SAF, TCO och SECO framför hknande synpunkter. RRV framhåller att
längden av den yrkesverksamma perioden bör övervägas och fastställas först
sedan försöksverksamheten utvärderats.

SÖ framhåller att det varit av intresse att inom
försöksverksamhetens ram kunna följa en elevgrupp, som intagits enbart på
ålderskriteriet. Det är tveksamt om kravet på yrkesverksamhet, sådant det nu är
utformat, får någon urvalseffekt. Samarbetsnämnden för socialhögskolorna
understryker, att erfarenheterna från försöksverksamheten måste tiU-varatas,
innan behörighetsbestämmelserna för vuxenstuderande definitivt fastställs.
Luftfartsverket och Svensk yrkesvalslärarförening menar att yrkesverksamheten
bör ligga i linje med den sökta utbildningen. Vuxenstuderandes riksorganisation
anför däremot att behörighetsgivande yrkesområden inte får avgränsas alltför
snävt.

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 62

Majoriteten av remissinstanserna är positiva till
förslaget om en särskild orienteringskurs som introduktion till
eftergymnasiala studier för vuxenstuderande, men många tar avstånd från tanken
att deltagandet i sådan kurs skall vara obligatoriskt dvs. formellt ingå i de
allmänna behörighetsvillkoren för denna kategori.

Till dem
som menar att deltagandet i orienteringskurs bör vara frivilligt hör UKÄ, samarbetsnämnden
för socialhögskolorna, centrala studiehjälpsnämnden, lärarutbildningskommittén
och LO. SVUX anser det tveksamt om det främst är vuxenstuderande som behöver
denna typ av orienteringskurs, då de flesta av dem torde ha en klar målinriktning
på sina studier redan från början. Den förlängning av studierna som deltagande
i dessa kurser innebär kan dessutom verka avskräckande på de studerandegrupper
man främst vill stimulera till studier. U 68 menar att kurserna bör anordnas
försöksvis, varefter man får överväga deras funktion i behörighetssystemet.
Även SFS anser att ett ställningstagande bör anstå tUl dess man vunnit
erfarenhet av en försöksverksamhet.

I utredningens förslag att orienteringskursen skall vara
obligatorisk för vuxna utan behörighetsgivande skolutbildning instämmer SÖ och
TCO, som båda pekar på att det skall finnas möjligheter till dispens från
kravet, samt styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna.

Flera remissinstanser understryker utredningens förslag
att orienteringskurserna bör vara öppna för alla sökande till högre utbildning
som så önskar.

RRV framhåller att kurser av detta slag, enligt verkets
uppfattning, inte medför någon kompetenshöjning. För många studerande kan den
däremot orsaka praktiska svårigheter och kostnaderna för kurserna kan bli höga.

Flera remissinstanser kommenterar utredningens förslag att
ett studielämplighetsprov skall ingå i orienteringskursen och där ha
rådgivande och studieorienterande funktion. Meningarna är härvid delade huruvida
ett sådant studielämplighetsprov skall vara obligatoriskt eller frivUligt. För
ett obligatoriskt prov talar styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna
och SECO medan samarbetsnämnden för socialhögskolorna, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund och Folkbildningsförbundet understryker att
deltagandet i provet bör vara frivilligt.

4.3.5 Särskild behörighet

Utredningens förslag att de särskilda förkunskapskraven
skall begränsas till att omfatta vad som är nödvändiga minimikrav för studierna
på resp. linje i den högre utbildningen accepteras av flertalet remissinstanser,
bl. a. SÖ, som framhåller att denna restriktivitet är nödvändig för att
gymnasieskolan ej skall återta den styrfunktion vad gäller val och

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 63

dimensionering av de högre utbildningsvägarna som
utredningen velat reducera. Liknande synpunkter framförs av U 68 och SFS. Även
Svenska kommunförbundet pekar på vikten av återhållsamhet vid fastställandet av
de särskilda förkunskapskraven.

Lärarutbildningskommittén menar att det hade varit av
värde om utredningen presenterat konkreta förslag till utformning av
förkunskapskraven även för vissa icke spärrade utbildningsvägar. Detta skulle
ha underlättat tolkningen av förslaget och gett större garantier för att intentionerna
i detta kommer att förverkligas.

Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att begränsningen
av kraven synes medföra, att dessa kommer att fastställas för varje enskilt
ämnesområde och inte för hela utbildningsvägar. Styrelsen anser det från många
synpunkter vara att föredra, att förkunskapskraven utformas med hänsyn tUl en
viss utbildningssektors krav. En sådan konstruktion ökar valfriheten för den
enskilde, en synpunkt som delas av flera remissinstanser, och kan också bidra
till att fylla eventuella luckor i allmänorienteringen.

SIF och SAF påpekar att det öppna system för allmän
behörighet som utredningen föreslår gör det nödvändigt att vissa förkunskaper,
som tidigare ingått i det allmänna behörighetskravet, nu uppstäUs som särskilda
behörighetsvillkor. Sålunda bör som särskUda förkunskapskrav för så gott som
hela det eftergymnasiala området uppställas kunskaper i svenska, engelska och
matematik motsvarande två årskurser i gymnasieskolan. SFS framför liknande
synpunkter beträffande kunskaper i svenska.

Förslaget att de särskilda förkunskapskraven skall kunna
formuleras även som delar av lärokurs i gymnasieskolan tillstyrks av flera
remissinstanser, bland dem lärarutbildningskommittén, som finner förslaget
tilltalande och väl anpassat till ett utbildningssystem som skall möjliggöra
individuella studiegångar.

UKÄ däremot ställer sig tveksamt till att uttrycka
förkunskapskraven i alltför små moduler. Åtminstone t. v. bör förkunskapskraven
uttryckas i form av hela årskurser. Ämbetet motiverar detta med att de lokala
variationer som förekommer inom såväl den högre utbildningen som den gymnasiala
talar mot en alltför stark precisering.

Utredningens förslag att antagningsmyndigheten bör
undersöka i vilken mån motsvarande kunskaper kan förvärvas på annat sätt och
låta den sakliga kompetensen vara avgörande finner konsistoriet vid universitetet
i Lund riktigt. Konsistoriet anser dock att de särskilda förkunskapskraven bör
omfatta hela lärokurser i gymnasieskolan. Samarbetsnämnden för
socialhögskolorna framhåller att de ökade problemen med att avgöra på vilka
andra sätt behörighetsgivande kunskaper kan inhämtas ej kan klaras inom de
nuvarande resursramarna för antagning av studerande i socionomutbildning. Länsskolnämnden
i Norrbottens

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 64

län befarar att förslaget kommer att innebära ett mycket
omfattande och arbetskrävande system av prövningar och intygsgivningar,
uppgifter som torde drabba lärare och skolledare mycket tungt.

Remissinstanserna
instämmer i aUmänhet i utredningens förslag att, då de särskilda
förkunskapskraven fastställs, minst en »normalväg» måste säkerställas genom
gymnasieskolan och att behörighetskraven om möjligt bör anslutas till mer än en
lärokurs. AMS anser att det senare förslaget ökar möjligheterna till ett friare
utbildningsval och föreslår i detta sammanhang att varierande former av
kompletteringsstudier erbjuds både vuxna och ungdomar inom ramen för den kommunala
vuxenutbildningen.

UKÄ pekar på att det dock redan nu föreligger svårigheter
för läroanstalterna att fastställa vilka reella förkunskaper i ett ämne som en
studerande har. Om utredningens förslag om anslutning till mer än en lärokurs
genomförs kommer, enligt ämbetets uppfattning, dessa svårigheter att
accentueras och det torde bli nödvändigt att SÖ i ökad utsträckning medverkar tiU
att ge läroanstalterna tillräckligt underlag för bedömning av olika kursplaner.

Lärarutbildningskommittén
framhåller att förslaget med minst en normalväg genom gymnasieskolan ej kan
tillämpas på högre utbildning som kräver förkunskaper från två eller flera
linjer i ämnen som var för sig är karakteristiska för olika linjer i
gymnasieskolan. Kommittén nämner som exempel på detta utbildning av lärare i
hemkunskap, för vilka förkunskaperna sannolikt bör hämtas från två linjer i
gymnasieskolan: social linje och konsumtionslinje. Liknande synpunkter
framförs av SFS.

Ett flertal remissinstanser, däribland UKÄ, AMS, centrala
studiehjälpsnämnden, lärarutbildningskommittén och SFS framhåller vikten av
att de sökande får erforderlig information om de förkunskaper som krävs för att
studierna skaU kunna fuUföljas med framgång.

Utredningens förslag att betyget 2 för samtliga
sökandegrupper skaU vad avser kravet på särskild behörighet vara lägsta
gräns för behörighetsgivande betyg i enskilt ämne tillstyrks av SÖ, som dock
samtidigt erinrar om att vissa av lärarhögskolorna, som hörts i frågan, starkt
understrukit behovet av kvalificerade kunskaper i vissa ämnen, främst svenska,
engelska och matematik, hos sökande till klasslärarutbildningen; för nämnda
ämnen framförs krav på högre betygsnivå än den utredningen föreslår.

I likhet
med utredningen anser UKÄ att lägre betyg än 2 inte bör godtas, men att ett
generellt fastiåsande vid en sådan nedre gräns inte bör ske. En av fördelarna
med uppdelningen av behörighetsreglerna i allmän och särskild behörighet är,
att den särskilda behörigheten noggrant skall kunna ange de faktiskt behövUga
kunskaperna för framgångsrika studier vid resp. utbildningslinje. Det är inte
osannolikt att en prövning

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 65

härav skulle ge vid handen att differentierade krav bör
ställas på kunskaper i de ämnen, som i varje särskilt fall bildar särskild
behörighet. Mot denna bakgrund anser ämbetet att tillsynsmyndigheten bör fastställa
vilket lägsta betyg som skall gälla i varje ämne som ingår bland de särskilda
behörighetsvillkoren.

Ett flertal fakulteter som yttrat sig i denna fråga finner
det tveksamt om betyget 2 är tillräckligt för att garantera nödvändiga
förkunskaper och föreslår att man i stäUet bör kräva betyget 3. Tekniska
fakulteten vid universitetet i Lund framhåller, att betyget 2 enligt
fakultetens erfarenhet brukar motsvaras av en så blygsam nivå att det är
tveksamt om det kan anses garantera förmåga att följa högre studier, som bygger
på gymnasiekunskaper i ifrågavarande ämne. Liknande synpunkter framförs även
av rikspolisstyrelsen, luftfartsverket, RRV samt styrelsen för
lantbrukshögskolan, som bl, a. menar att förslaget kan leda till att en
avsevärd del av den tidigare gymnasieutbildningen måste överflyttas till
högskolenivån.

Många remissinstanser har avstått från att yttra sig över
de detaljerade förslag till förkunskapskrav som utredningen lägger fram för
sökande till dels medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet samt jordbrukets
högskolor, dels teknisk fakultet.

Förslaget tillstyrks av bl. a. SÖ och AMS utan närmare
kommentarer.

UKÄ har inte kommenterat förslaget men berörda fakulteter
och utbildningsnämnder bland ämbetets underremissinstanser ställer sig i allmänhet
avvaktande till förslaget.

Tveksamhet tycks råda rörande lämpligheten av att anknyta
förkunskapskraven även till tvååriga linjer på gymnasieskolan. Man finner
också utvecklingen mot en alltför stor differentiering av förkunskapskraven
mindre tillfredsställande. Medicinska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid
universitetet i Göteborg menar således att de särskilda förkunskapskraven borde
utformas så att de är gångbara för en hel sektor av utbildningslinjer snarare
än för en enstaka preciserad linje. Man menar även att förkunskapskraven bör
anknytas till de treåriga linjernas lärokurser.

Utbildningsnämnderna vid de medicinska fakulteterna vid
universiteten i Uppsala och Lund samt vid karolinska institutet finner de föreslagna
förkunskapskraven i matematik, fysik, kemi och biologi vara tillräckliga, under
förutsättning att de studerande tiUgodogjort sig kunskaper i enlighet med
läroplanernas innehåll, Utbildningsnämnden vid den medicinska fakulteten vid
universitetet i Uppsala menar dock att med hänsyn till de medicinska
studiernas internationella karaktär man bör kräva att engelska motsvarande
lägst betyget 2 på treårig lärokurs i gymnasieskolan upptas som särskilt
förkunskapskrav för medicinska studier.

Medicinska fakulteten och dess utbUdningsnämnd vid
högskolenheten

5 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 84

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 66

; Linköping framhåller att de av utredningen framlagda
förslagen endast bör erhålla karaktär av försöksverksamhet med hänsyn till att
förslaget rymmer så många osäkra och oprövade faktorer. Förslagens konsekvenser
för den enskilde och för samhället kan inte överblickas och det är därför
nödvändigt med en noggrann uppföljning av försöksverksamheten.

Vad gäller
tandläkarutbildningen tillstyrks förslaget av utbildningsnämnden vid den odontologiska
fakulteten vid universitetet i Lund, medan odontologiska fakulteten vid
karolinska institutet finner förkunskaperna i matematik otillräckliga.
Liknande synpunkter rörande förkunskaperna i matematik framförs av farmaceutiska
fakulteten och dess utbildningsnämnd vid universitetet i Uppsala. Farmaceutiska
fakulteten kan ej heller acceptera de föreslagna kraven på de sökandes
språkkunskaper och anser det nödvändigt med grundliga läskunskaper i förutom
engelska även tyska och franska.

Socialstyrelsen
framhåller i sitt remissyttrande att styrelsen ej har möjlighet att bedöma i
vilken mån de av utredningen föreslagna förkunskapskraven täcker det
kunskapsinnehåll, som f. n. krävs inom dessa ämnen. Styrelsen ansluter sig
emellertid till förslaget, i den mån förkunskapskraven överensstämmer med vad
som f. n. krävs i dessa ämnen vid tiUträde tUl ifrågavarande utbildningsvägar.
Styrelsen finner det vidare angeläget att ämnet samhällskunskap beaktas när
behörighetskraven skall fastställas för tillträde till högre studier inom
medicinsk och social vård.

Förkunskapskraven till teknisk fakultet tiUstyrks i
huvudsak av utbildningsnämnden vid den tekniska fakulteten vid universitetet i
Lund, av konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola och av den tekniska
fakulteten vid högskolenheten i Linköping. Utbildningsnämnden vid tekniska
högskolan i Stockholm liksom tekniska fakulteten vid universitetet i Lund kan
dock ej finna det motiverat att kräva lägre förkunskaper för tiUträde till
utbildningslinjen för arkitektur än för övriga linjer.

Jordbrukets högskolor ställer sig avvisande till
utredningens förslag. Styrelsen för skogshögskolan finner att de särskilda
behörighetskraven för inträde till högskolan måste utökas, särskilt gäller detta
kraven på kunskap i matematik, engelska och samhällskunskap.

Styrelsen
för lantbrukshögskolan framhåller att de av utredningen framförda speciella
förkunskapskraven för inträde till lantbrukshögskolan har utformats med hänsyn
till de f. n. aktuella allmänna behörighetsbestämmelserna. SkuUe dessa senare
komma att ändras enligt utredningens förslag, måste de speciella
behörighetsreglerna ses över. Styrelsen för veterinärhögskolan finner det
tveksamt om fackskolkunskaper i fysik, kemi och biologi ger de
veterinärstuderande en tillräcklig för-kunskapsgrund.

Flertalet remissinstanser som yttrat sig över utredningens
förslag rö-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 67

rande fastställandet av de särskilda förkunskapskraven
tillstyrker detta utan närmare kommentarer. Lärarutbildningskommittén anser att
Kungl. Maj:t skall faststäUa förkunskapskraven för samtliga utbildningsvägar i
ett inledande skede. I annat faU kan det, enligt kommitténs uppfattning, bli
fråga om en rad olika tillsynsmyndigheters tolkning och detta kan motverka en
gemensam syn på utformningen av behörighetskraven. Svenska kommunförbundet
framhåller att central fastställelse eller tillsyn är nödvändig för att
åstadkomma ett enhetligt synsätt och U 68 menar, att formerna för
fastställandet och tillämpningen av och bestämmelserna om de särskilda
förkunskapskraven bör ske på sådant sätt att allmänna samhällsintressen
tillgodoses.

4.4 Urval bland behöriga sökande

4.4.1 Några effekter av det nuvarande urvalssystcmct

Remissinstanserna har i aUmänhet inga synpunkter på eller
invändningar mot utredningens analys av det nuvarande urvalssystemets effekter.
AMS framhåller att det är olyckligt för individen att den enda meriteringsgrunden
är de resultat som individen uppnått i skolan. Inte heller har sannolikheten
ökat för att de som lyckats meritera sig för vissa utbildningsvägar är de mest
lämpade. SECO betonar att den nuvarande användningen av betyg som
urvalsinstrument inte är ett bra system. Det leder till en rad orättvisor vid
antagningen.

Med anledning av utredningens beskrivning av studie- och
yrkesvägledningen som en metod för styrning av utbildningsvalet framhåller
Svensk yrkesvalslärarförening att studie- och yrkesorienteringen (syon) har
stor betydelse när det gäller att komma åt sociala och individuella
rättvisefrågor. Syon kan ses som ett medel att vidga individens valmöjligheter.
På så sätt kan den enskilde mer komma till sin rätt och inte vara bunden av t.
ex. sin sociala bakgrund eller könsrollsuppfattningar vid val av utbildning och
yrke. Syon är alltså till för den enskilde och får inte ses som ett
urvalsinstrument i samhällets tjänst.

4.4.2 Ett nytt urvalssystem

Av de remissinstanser som yttrat sig om utredningens
principiella synpunkter på urvalssystemet delar praktiskt taget samtliga
utredningens uppfattning att hänsyn till sociala faktorer måste tas, att
urvalsfrågorna inte kan betraktas enbart som ett tekniskt problem och att en flerdimensionell
lösning är den mest framkomUga vägen till ett nytt urvalssystem. Samarbetsnämnden
för socialhögskolorna framhåller att en ökad samordning av olika
antagningssystem är en viktig förutsättning för att undvika att de ohka
systemen får styreffekter som dels inte är önskvärda, dels står i motsats till
varandra.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 68

Enstaka remissinstanser delar inte utredningens
uppfattning. Lantmäteristyrelsen betonar att kompetenskrav inte får efterges
av hänsyn till socialt betingade faktorer. SIF och SAF anser att urvalet till
högre utbildning kan betraktas som ett tekniskt problem där eventuellt snedvridande
faktorer skall ha neutraliserats tidigare. Urvalet bör dock vara flerdimensiondlt.

Större
delen av remissinstanserna anser i likhet med utredningen att meritvärderingen
bör ske på grundval av betyg, studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet.
Många framhåller dock att man inte kan ta slutlig ställning till studidämplighetsprovet
som meritvärderingsunderlag innan försöksverksamheten har utvecklats och
utvärderats. Riksförbundet Hem och Skola anser att ytterligare överväganden
bör göras innan definitivt beslut fattas om urvalssystemet. Vissa
remissinstanser vill utvidga meritvärderingsunderlaget jämfört med
utredningsförslaget. Sveriges folkhögskoleelevers förbund anser att
studieomdömen från folkhögskola bör ingå bland urvalsinstrumenten och SÖ anser
att detta bör vara fallet så länge studidämplighetsprovet inte är utprövat. SIF
och SAF instämmer i att svårigheterna är stora när det gäller att få fram
prognosmetoder för det kommande yrkets krav men framhåller att denna
urvalsmetod är så betydelsefull att starkt ökade insatser för forsknings- och
försöksverksamhet med anlags-, intresse- och motivationstest bör sättas in. TCO
anser att även ålder bör utgöra urvalsgrund. Äldre sökande bör ges företräde
vid lika meriter. U 68 framhåller att det är väsentligt att urvalsmetoderna
tillgodoser behovet hos dem som bedöms ha förutsättningar för högre studier men
som i ohka hänseenden, socialt, ekonomiskt eller regionalt, är handikappade.
Hur utredningens förslag kommer att fungera i dessa avseenden vet man inte. Det
kan bli nödvändigt att efterhand söka efter andra urvalskriterier som kan
komplettera de föreslagna. Konstnärsutbildningssakkunniga hänvisar till den
undersökning, Larsson-Sandgren Kreativitet, abilitet och attityd, som
utredningen refererat i sitt betänkande (SOU 1970: 66, kap. 10). Undersökningen
tyder på att den skillnad i betygsnivå som i allmänhet kan konstateras mellan
grupper av barn från olika socialskikt inte är lika markerad i fråga om kreativ
begåvning.

Några remissinstanser erinrar om att olika slag av test
används vid urval till utbildning inom deras ansvarsområden. Överbefälhavaren
framhåller att man sedan 30 år tillbaka använder testinstrument inom
krigsmakten. Militärpsykologiska institutet följer utvecklingen och medverkar
bl. a. vid officersuttagningen. Genom den långa tid testen använts föreligger
även erfarenheter beträffande deras värde som prognosinstrument. SJ framhåller
att företaget använder och också i fortsättningen vill använda psykologiska
prov som komplement tUl traditionella urvalsmetoder. Samarbetsnämnden för journalisthögskolorna
finner det anmärkningsvärt att utredningen finner test som urvalsinstrument mind-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 69

re lämplig och att den tillskriver betygen en överlägsen
roll i väntan på ett s. k. studielämplighetsprov vars innehåll inte
specificerats.

Vissa remissinstanser, bl. a. AMS, Svenska kommunförbundet
och SFS, stöder användningen av betyg som urvalsinstrument men framhåller
samtidigt nackdelarna i form av betygsjakt m. m. De betonar att betyg inte bör
utgöra det enda urvalsinstrumentet. SIF och SAF anser det olämpligt att enbart
betyg används för urval i gränszonen antagen/icke antagen men påpekar också att
betyget är det f. n. bästa enskilda urvalsinstrumentet. Det bör därför användas
men kompletteras med andra instrument främst i den breda gränszonen. SECO framhåller
att betygsutredningen snarast bör lägga fram förslag till ett nytt system.
Genom en betygsreform skuUe förhållandena bli helt annorlunda. Det är därför
nu omöjhgt att detaljerat yttra sig över vilka urvalsinstrument som bör
användas. Förslaget om studielämplighetsprov som kompletterande instrument bör
tas upp i samband med en betygsreform, T, v, bör därför betygen vara
urvalsinstrument.

De flesta
remissinstanserna, däribland statskontoret, SÖ, UKÄ, lärarutbildningskommittén,
SVUX, SIF och SAF, instämmer i utredningens förslag att urvalspoängen skall
beräknas på ett oviktat medelbetyg och att s, k, behörighetskompletterande
betyg inte skall inräknas vid medelbetygsberäkningen. TCO konstaterar med
tillfredsställelse att utredningen anser att viktning av betyg inte skall
förekomma. TCO kan inte acceptera någon form av ämnesviktning inom gymnasieskolans
ram även med hänsyn till de pedagogiska svårigheterna för ämnen som på ett
sådant sätt inte bhr meriterande. Det finns å andra sidan skäl för att utom
gymnasieskolans ram prioritera ämnen med hänsyn till den betydelse de har för
viss vidareutbildning som är aktuell. Centrala stiidiehjälpsnämnden förordar
att kompletteringsbetyg inte medräknas vid meritvärderingen. En komplettering
kan annars bli onödigt tidskrävande och i många fall medföra en ökad
skuldsättning som från allmänna utgångspunkter knappast kan anses motiverad.
SACO, SECO och Svenska bankföreningen anser däremot att även behörighetskompletterande
betyg bör inräknas vid medelbetygsberäkningen. Svensk yrkesvalslärarförening
anser att behörighetskompletterande betyg bör få medräknas på samma grunder som
nu, annars kan bestämmelsen utnyttjas i spekulationssyfte vid val av
gymnasielinje.

Praktiskt taget samtliga remissinstanser understryker att
försöksverksamheten med studielämplighetsprov bör fortsätta och att man inte
kan ta ställning till studidämplighetsprovets funktion innan försöken är utvärderade.
Till dem som anser att ett studielämphghets-prov bör utprövas hör bl.a.
statskontoret, UKÄ, SÖ, AMS, U 68, lärar-utbildningskommittén, SVUX, Svenska
kommunförbundet, SIF och SAF, TCO, SFS, SECO och Elevförbundet TLE.

UKA säger sig inte ha något att invända mot utredningens argumen-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 70

tering
och slutsatser beträffande behovet av ett kompletterande urvalsinstrument i
form av studielämplighetsprov men anser i hkhet med flera universitetsmyndigheter
att utredningen underskattat de många teoretiska och praktiska svårigheterna i
samband med provets utformning, framtagning och administration. Utredningen
har t. ex. inte tillräckligt belyst problem i samband med provets innehållsvaliditet.
Frågan om det skall anses rimhgt eller ofrånkomligt att studielämplighet
korrelerar högt med allmän intelligens och förkunskapsnivå leder före de rent
testtekniska aspektema, inte minst med tanke på de styrande effekter som
provets sammansättning kan få på skolundervisningens inriktning och de
sökandes förberedelsearbete. Vidare har utredningen inte analyserat frågan om
provets offentlighet. Konflikter kan förutses mellan å ena sidan en
offentlighetsprincip den prövade bör ha insyn i bedömningen av det egna
provresultatet och å den andra kravet på testsekretess. UKÄ anser vidare att
frågan om provets livslängd inte blivit tillräckligt belyst. Även om provets
användbarhet vid mer än ett tillfälle kan garanteras genom en strikt testsekretess,
torde dess livslängd vara relativt begränsad. Nya versioner måste därför
regelbundet framställas. Den organisation, de kostnader och den tid detta
kommer att kräva synes utredningen inte alls ha berört. UKÄ anser att den
föreslagna förberedelse- och försöksverksamheten inte är realistiskt
dimensionerad i förhåUande till sin syftning.

Vissa remissinstanser tar
upp frågan om studidämplighetsprovets sociala effekter. SÖ framhåller att studielämplighetsprov
kan ha minst lika högt samband som betyg med de sociala faktorer vars effekter
utredningen med all rätt vill minimera. Detta bör uppmärksammas mer än vad
utredningen, i varje fall explicit, synes ha gjort och få utgöra en väsentlig
frågeställning i det fortsatta arbetet med att utforma studielämplighetsprov. Samarbetsnämnden
för socialhögskolorna understryker att studielämplighetsprov i realiteten kan
komma att mycket likna begåvningsprov. Risken vid en s. k. flerdimensionell
urvalsmetod är att man mer effektivt än tidigare vaskar fram teoretiska
studiebegåvningar men bortser från många praktiskt meriterade och behöriga
sökande. SSU framhåller att de studielämplighetsprov som hittills har använts
har visat sig ha hög korrelation med betygen och att de sannolikt ger
likartade sociala rekryteringseffekter. En ökad användning av dessa prov skulle
trohgtvis betyda ett bibehåUet starkt utgångsläge för studerande från miljöer
där abstrakt och teoretiskt tänkande dominerar. För framtiden bör
försöksverksamhet med studidämpUghetsprov därför inriktas på att få fram tester
som mäter vidare egenskaper än ensidigt teoretisk begåvning. De eftergymnasiala
utbildningsvägarna bör i framtiden ges starkare inslag av sociala mål vid sidan
av de intellek-tueUa. I takt härmed bör även studidämphghetsproven ges en
vidare social syftning. I många yrken är grupprestationer, kreativitet eller
hk-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 71

nande väsenthgt att värdera vid sidan av teoretiska
färdigheter. Först efter en försöksverksamhet med denna inriktning är det
möjligt att ta StäUning till frågan om studielämplighetsprov är ett önskvärt
komplement till andra urvalsinstrument.

AMS ifrågasätter utredningens förslag att studidämplighetsprovet
för vissa sökande bör utgöra enda urvalsgrund. Om möjligt bör även andra
kriterier tas med vid urvalet.

Beträffande studidämplighetsprovets användning inom den
fria kvoten framhåller Svensk yrkesvalslärarförening att man bör bevaka att studielämplighetsprovet
ger prognos för möjligheterna att bedriva högre studier och inte favoriserar
den som kommer direkt från skolmiljö.

Utredningens förslag att arbetslivserfarenhet på minst ett
år bör ge meritvärde tillstyrks av rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
statens brandskola, SÖ, AMS, lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk,
styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, samarbetsnämnden för
socialhögskolorna, styrelsen för skogshögskolan, lärarutbildningskommittén, konstnärsutbildningssakkunniga,
SVUX, Svenska kommunförbundet. Svenska bankföreningen, SIF och SAF, LO, TCO,
Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.
Folk-bildningsförbundet, Svensk yrkesvalslärarförening, Svensk yrkesvägledarförening,
Sveriges folkhögskolelevers förbund. Elevförbundet TLE och SSU.

SÖ delar reservanternas uppfattning att tillgodoräknande
av arbetslivserfarenhet inte innebär någon egentlig ökning av
rekryteringsunderlaget men anser inte att detta är ett avgörande argument mot
utredningens förslag, eftersom arbetslivserfarenhet är betyddsefuU. SÖ framhåller
också att utredningens förslag synes väl anpassat till en studieorganisation
med återkommande utbildning. Även U 68, som inte går in på en detaljbedömning
av urvalssystemet, framhåller att om yrkesverksamheten ges meritvärde vid
urvalet kan den enskilde stimuleras att organisera sina studier som
återkommande utbildning. Lärarutbildningskommittén ifrågasätter om inte
försöksverksamheten med arbetslivserfarenhet borde utvidgas. På sikt bör
arbetslivserfarenhet utgöra ett krav för tillträde till all högre utbildning.
Detta anser även styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna.

SÖ anser vidare att försöksverksamheten bör inriktas på
att klarlägga frågan om arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas generellt eller
bara ge poäng under förutsättning att den har en viss inriktning mot den
aktuella yrkessektorn. U 68 framhåller att man kan diskutera om yrkesverksamhet
som direkt anknyter till den önskade utbildningen skall räknas som merit av
karaktären särskilda förkunskaper medan annan yrkesverksamhet skulle räknas som
meriterande från allmän erfarenhetsbakgrund. Socialstyrelsen anser, att
yrkeserfarenhet endast bör ges meritvärde om den har nära anknytning till den
sökta utbildningen

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 72

och den kommande yrkesverksamheten. Detta anser även
luftfartsverket och generaltullstyrelsen. Statens vattenfallsverk vitsordar
värdet av arbetslivserfarenheter och förordar att en väsentlig vikt läggs vid
sådana meriter. I princip bör endast sådan praktik beaktas som ligger i linje
med tillämnad utbildning. Med praktik avser verket inte bara arbetslivserfarenhet
i egentlig bemärkelse utan även föreningsarbete och liknande aktivitet. Till
skillnad från dessa remissinstanser anser UKÄ att inte minst svårigheten att
bestämma vilka arbetsuppgifter som kan anses vara av sådan karaktär att de har
anknytning till kommande utbildning och yrkesverksamhet talar för att alla
former av yrkesverksamhet godtas. Det är lämpligt att samma bedömning av
arbetslivserfarenheter gäller vid urval som i fråga om allmän behörighet. Om
klart samband råder mellan tidigare yrkesverksamhet och sökt utbildning bör
den sökande kunna beredas utbildningsplats inom den fria kvoten. AMS anser att
alla former av yrkesverksamhet i princip bör anses lika mycket värda och stäUer
sig tveksam till utredningens förslag om kvalitetstillägg för särskilt
värdefull yrkeserfarenhet. Kriminalvårdsstyrelsen, samarbetsnämnden för
socialhögskolorna, styrelsen för skogshögskolan, SIF och SAF samt TCO tUlstyrker
däremot ett sådant kvalitetstillägg.

UKÄ, SFS och Moderata ungdomsförbundet anser, att
arbetslivserfarenhet bör ha meritvärde först om den är längre än fem år. Statskontoret
anser att frågan om arbetsUvserfarenhet som meritvärderings-grund bör
penetreras ytterligare i U 68. RRV framhåller, att arbetslivserfarenhet är
värdefull för utbildningen. Utredningens förslag kan dock få konsekvenser som
inte är önskvärda. Förslaget kan leda till att enbart sökande med praktik
kommer att antas. Sociala faktorer kan göra det lättare för vissa sökande att
få lämpligt arbete. Frågan om hur arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas och
vilka krav som skall ställas på arbetslivserfarenheten bör därför ses över.

Televerket, styrelsen för lantbrukshögskolan och SACO
avstyrker utredningens förslag och tillstyrker reservationen. Remissopinionen
bland de universitets- och högskolemyndigheter som inlämnat yttranden till UKÄ
är delad. Vissa fakulteter och utbildningsnämnder tillstyrker utredningens
förslag men den övervägande delen instämmer med reservanterna eller anser att
endast viss yrkeserfarenhet bör ge meritvärde.

Beträffande fördelningen mellan olika grupper av sökande
instämmer större delen av remissinstanserna i utredningens förslag att antalet
platser bör fördelas i proportion till de olika gruppernas storlek
(proportionell kvotering) och att s. k. SP-kvotering bör prövas när det finns
en organisation och olika rutiner för att använda studielämplighetsprov.

Remissinstanserna har i allmänhet inte närmare kommenterat
frågan om kvoteringssystemet. De enstaka remissinstanser som utvecklar

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 73

sin ståndpunkt mera utförligt, bl. a. vissa universitets-
och högskolemyndigheter, uttalar sig framför allt till förmån för SP-kvotering.
Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att den proportionella kvoteringen inte
tillräckUgt beaktar individernas prestationer eller studielämplighet.
Lärarutbildningskommittén noterar med tillfredsställelse att utredningen
påtalat bristerna med den proportioneUa kvoteringen och avvaktar den
försöksverksamhet som bedrivs med studielämplighetsprov och SP-kvotering. SIF
och SAF anser, att eftersom studielämplighetsprovet varit under konstruktion
sedan 1968 borde det kunna vara möjligt att ta i bruk vid den tidpunkt då
utredningens förslag skall genomföras. Det är viktigt att SP-kvoteringsmetoden
introduceras redan från början och provet måste ju ändå fr. o. m. samma
tidpunkt användas som urvalsinstrument och rådgivningsprov.

SFS ställer sig tveksam till proportionell kvotering. Ett
sådant system inbjuder nämligen till taktiska spekulationer. En sökandes
chanser att bli antagen till en viss utbUdning skulle t. ex. öka om han
lyckades förmå klasskamrater att söka till den aktueUa utbildningen, även om de
inte har möjligheter och intresse att själva komma in på den. SFS anser att det
skulle vara mycket olyckligt om individen vid val av väg genom gymnasieskolan
fäste avseende vid sådana taktiska spekulationer och inte vid vad som ger
bästa förberedelse för den kommande verksamheten. Så länge proportionell
kvotering tillämpas bör därför kvoterna förses med maximi- och minimigränser.
Utredningens tankegångar om SP-kvotering bör utvecklas närmare innan den ens
kan införas på försök. Svensk yrkesvalslärarförening anser att den proportionella
kvoteringsmetoden bör omprövas om det visar sig att elever »fastnar i
taktikfunderingar» vid val av linje på gymnasieskolan, t. ex. angående vilken
linje eUer kvotgrupp man bör välja för att få bra placering och lättast komma
in på en spärrad utbildning.

Beträffande indelningen i grupper som underlag för den proportionella
kvoteringen är remissopinionen delad. Utredningens förslag tillstyrks dock av
flertalet remissintanser bl. a. rikspolisstyrelsen, SÖ, AMS, samarbetsnämnden
för socialhögskolorna, styrelsen för skogshögskolan, lärarutbildningskommittén,
SVUX, Svenska kommunförbundet, LO, TCO, Riksförbundet landsbygdens folk och
Sveriges lantbruksförbund. Folkbildningsförbundet, Svensk
yrkesvalslärarförening. Svensk yrkesvägledarförening, Sveriges
folkhögskolelevers förbund och Elevförbundet TLE. Riksförbundet Hem och Skola
kräver bestämt att stora ansträngningar görs att öka antalet intagningsplatser
på de spärrade utbildningshnjerna i samband med att kvoteringsbestämmelserna
träder i kraft, SSU avstyrker uppdelningen i undergrupper beroende på om de
sökande har arbetslivserfarenhet eller inte. Arbetslivserfarenhet har ett
väsentligt värde för all eftergymnasial utbildning och framtida yrkes- och
samhällsliv, SSU ser positivt på en utveckling där

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 74

allt
fler söker sig ut på arbetsmarknaden någon tid före påbörjandet av
högskolestudier.

UKÄ
framhåUer att antalet kvotgrapper är stort, vilket ger upphov till en svåröverskådhg
antagningsprocedur. De problem som följer av den nödvändiga gränsdragningen
mellan kvotgrupper mångfaldigas med ett stigande antal sådana. Därmed ökar
självfallet konfliktanledningarna rörande dels principerna i urvalssystemet och
det praktiskt möjhga förfarandet, dels de enskilda sökande och
antagningsmyndigheten. Vidare kan man förutse att någon eller några av
kvotgrupperna kommer att samla få sökande, i varje fall till vissa utbUdningsvägar.
Om små sökandegrupper överförs till den fria kvoten innebär detta en ökad arbetsbelastning
för antagningsmyndigheten. Ett tänkbart alternativ till överföringen till fri
kvot är att de kvotgrupper som missgynnats genom kvoteringsutslaget tilldelas
ett fast platsantal enligt antagningsmyndighetens bedömande, vilket görs bl.
a. med hänsyn till gruppens sammansättning med avseende på studiemeriter.

Även
U 68 framhåller vikten av att antalet kvotgrupper i systemet inte är alltför
stort. Man måste dock vara uppmärksam på att en minskning av antalet
kvotgrupper kan motverka en för övrigt önskvärd spridning av
utbildningsmöjligheterna till flera kategorier av sökande. Den garanti för att
varje mindre sökandegrupp tillförsäkras ett visst antal platser som ligger i
den proportionella kvoteringens idé går genom minskningen av antalet
kvotgrupper i viss mån förlorad.

SIF
och SAF anser att utredningens förslag till urvalssystem har nått en sådan
komplexitetsgrad att man måste ifrågasätta dess rimhghet. SACO anser att
kvoteringssystemet är komplicerat och svåröverskådligt och öppnar vidsträckta
möjligheter tiU ett administrativt godtycke. Sakligt mer meriterade sökande
kommer att få stå tillbaka för mindre meriterade sökande. Även vissa andra
remissinstanser, bl. a. televerket, RRV, styrelsen för lantbrukshögskolan, SR,
SFS, SECO och Moderata ungdomsförbundet anser att kvotgrupperna är för många.

Vissa
remissinstanser lägger fram alternativa förslag till kvotgruppindelning med
utgångspunkt från de ställningstagande de gjort i samband med bl. a. frågan om
utformningen av den allmänna behörigheten och vilka urvalsinstrument som bör
användas vid intagning till spärrad utbildning.

UKÄ
förordar ett enklare urvalssystem än vad utredningen föreslagit. Ett mera
definitivt behörighetssystem bör utformas först sedan StäUning tagits till U 68:s
förslag. UKÄ:s förslag till urvalssystem bör dels utnyttjas i avvaktan på
detta, dels i ett längre perspektiv kunna byggas ut. UKÄ förordar två
kvotgrupper och en fri kvot. Grupp 1 bör bestå av sökande med slutbetyg från
tre- eller fyraårig linje i gymnasieskolan samt i förekommande fall övriga behöriga
sökande enhgt 13 § i behörighetskungördsen. Grupp 2 bör bestå av sökande som
har

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 75

minst
fem års yrkesverksamhet och uppnått 25 års ålder. Återstående behöriga sökande
prövas i den fria kvoten. Vid utformningen av detta förslag till interimistiskt
urvalssystem har UKÄ utgått från att gymnasieskolans tvååriga linjer inte
kommer att ge allmän behörighet.

U 68 anser det tänkbart
konstruera ett system med endast två huvudgrupper av sökande förutom de
sökande i fria kvoten. I grupp 1 skulle ingå sökande som har behörighetsgivande
utbildning som enda meritvärderingsunderlag, i grupp 2 sökande som förutom behörighetsgivande
utbildning har arbetslivserfarenhet av en viss omfattning. Eftersom ett sådant
system skulle kunna minska den önskvärda spridningen av ut-bildningsmöjUgheterna
blir det särskilt viktigt att meritvärderingssystemet utformas så att hänsyn
tas till alla komponenter i den sökandes utrustning i form av betyg, kunskaper
och värdefulla erfarenheter från arbets- och samhällsliv. Även SIF och SAF
anser att det bör finnas möjlighet att förutom den fria kvoten arbeta med två
kvotgrupper beroende på om de sökande har arbetslivserfarenhet eller inte.

SACO
anser att det bör finnas en fri kvot och två huvudgrupper. Grupp I bör bestå av
samtliga sökande med antingen genomgången treårig gymnasial utbildning enligt
den nya gymnasieordningen eUer studentexamen enhgt den gamla ordningen. Grupp 2
bör bestå av övriga sökande med tvåårig gymnasial utbUdning från ekonomisk,
social eller teknisk hnje eller från yrkesinriktad linje samt av sökande med
annan jämförbar gymnasial utbildning. I dessa fall förutsätts avslutande kompletteringsstudier.

SECO
och Moderata ungdomsförbundet anser att kvotgrupperna skulle kunna vara fyra,
den fria kvoten inräknad. Undergrupper bör inte finnas. SECO anser att man bör
överväga att slå samman grupp 3 och 4 medan ungdomsförbundet föreslår att grapp
2 och 3 i utredningens förslag sammanförs till en grupp.

Beträffande
den fria kvoten understryker vissa remissinstanser vikten av att storleken bör
kunna justeras efter behov. RRV framhåller att man efter varje genomförd
antagningsperiod bör ta ställning till vilken procentandel den fria kvoten bör
utgöra av de intagna. Därvid bör antalet sökande i den fria kvoten och
kompetensnivån i förhållande till övriga grupper beaktas. Liknande synpunkter
framförs av bl. a. samarbetsnämnden för socialhögskolorna. Svenska kommunförbundet
och Svensk yrkesvalslärarförening. SVUX framhåller att om den fria kvoten skall
användas som uppsamlingsplats för personer som inte vunnit inträde i de kvoter
där de genom sin utbildning placerats, bör sannoUkt den fria kvoten inom
åtskilliga utbildningar vara större än 15 %. TCO anser att storleken av den
fria kvoten hksom för andra kvotgrupper bör vara proportionell mot antalet
sökande. Den fasta kvoten bör utgöra en minimigräns på 15 % av de intagna i de
fall då inte en proportionell kvotering ger större kvot. Detta anser även Folk-

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 76

bildningsförbundet
som framhåller att enligt utredningens förslag är den fria kvoten alltför snävt
tiUtagen med tanke på att de vuxna framför allt kommer att hänföras dit. Också
SSU framhåller att den fria kvoten bör vara proportionell men att det kan
finnas en minimigräns, t. ex. 5 %. SSU framhåller vidare att kvotgrupper som är
alltför små bör kunna överföras till den fria kvoten om den inte maximeras. SSU
understryker att den fria kvoten inte bör användas för att bakvägen ta in
normalbehöriga sökanden som missgynnats av den egna kvoten vilket är det sätt
på vilket den fria kvoten oftast används i dag. Sökande med formell behörighet
som missgynnats av den fria kvoten bör endast föras till den fria kvoten om de
utöver sina formella betyg har arbetslivserfarenhet eller liknande meriter. De
bör då konkurrera med dessa meriter och inte med sitt gymnasiebetyg.

Till skillnad från dessa
remissinstanser anser SIF och SAF att den fria kvoten bör få en maximigräns på
15%. SACO anser att utredningen tar för lätt på problemet med den fria kvoten.
Den kommer att bli en orimligt stor uppsamlingsplats för alla som missgynnats
av kvoteringssystemet samtidigt som den maximerats till 15 %. Det är en ohållbar
situation.

Beträffande
meritvärderingen inom den fria kvoten anser statskontoret att det finns skäl
att formalisera även denna bl. a. för att den sökande själv skall kunna
uppskatta sitt konkurrensläge. Vidare minskar de tekniska problemen i samband
med en fri kvot om bedömningen formaliseras och studielämplighetsprov införs
som hjälpmedel vid urvalet. Till skillnad från statskontoret anser AMS att
urvalet och meritvärderingen inom den fria kvoten bör ägnas särskild
uppmärksamhet så att normer och regler inom den fria kvoten inte blir så fasta
och stela att syftet med den förfelas. Även statens brandskola understryker
detta, SÖ anser att utredningens synpunkter på meritvärdering inom den fria
kvoten bör bh föremål för fortsatt analys och komplettering.

4.5
Utländska sökande behörighet och urval

Endast
ett tjugotal remissinstanser har funnit anledning att yttra sig över
utredningens förslag beträffande utländska sökandes behörighet till högre
utbildning i Sverige. Instanserna är i huvudsak positivt inställda till
utredningens förslag; på enskilda punkter redovisas dock synpunkter som avviker
från detta.

Bl. a. statens
invandrarverk kommenterar förslaget att utländska studerande skall hänföras tiU
någon av grupperna invandrare eller gäststuderande och att behörighetsvUlkoren
skall vara olika för dessa båda grupper. Verket konstaterar att utredningen
inte ansett sig böra gå in på gränsdragningen mellan dessa båda grupper och
framhåller att verket i annat sammanhang föreslagit vissa normer som kan

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 77

utgöra underlag för denna bedömning. Verket understryker
att det är viktigt att dessa normer tillämpas, även när man i behörighetssammanhang
önskar fastställa om en sökande är att betrakta som invandrare eller
gäststuderande.

UKÄ
avvisar den skillnad i kompetenshänseende som utredningen gör mellan invandrare
och gäststuderande och hävdar att behörighet till högre utbildning bör bedömas
enbart efter utbildningsbakgrund, ålder och yrkeserfarenhet. Liknande
synpunkter framförs av samarbetsnämnden för socialhögskolorna. SFS finner det
inte vara utredningens uppgift att tolka utländska studerandes intentioner och
betecknar diskussionen om invandrare och gäststuderande som irrelevant.

SIF och
SAF finner att den föreslagna uppdelningen i kategorier behövs, eftersom de
föreslagna behörighetsvillkoren kommer att bh mycket liberalare än motsvarande
krav vid utländska läroanstalter. En generös bedömning av kategoritillhörigheten
krävs emeUertid om organisationerna skall kunna tillstyrka utredningens
förslag, att inte endast rätten till studiemedel utan även behörighetsvillkoren
skall bero av grupptillhörigheten.

Lärarhögskolan
i Jönköping finner beträffande förslaget att utländsk gymnasial utbildning om
minst två år skall likstäUas med motsvarande svensk utbildning, att detta i
praktiken kan medföra stora problem dels på grund av svårigheten att jämföra
olika skolsystem, dels om ålder och yrkeserfarenhet genereUt skaU få räknas som
merit också för utländska medborgare vid högre studier i Sverige.
Behörighetskraven för utländsk medborgare bör enligt lärarhögskolan inte
sättas alltför lågt, för att undvika en tillströmning av utländska studerande,
som har för svaga meriter för att antas till utbildning i sitt eget land.
Moderata ungdomsförbundet delar i stort sett denna uppfattning.

Utredningens förslag om att gäststuderande med svenska som
modersmål får behörighet på samma villkor som i Sverige bosatta utlänningar
tillstyrks av flertalet remissinstanser.

Statens
invandrarverk och invandrarutredningen kan dock inte tillstyrka utredningens
förslag på denna punkt. Invandrarutredningen anser, att en sådan ordning kan
försvåra möjligheterna till samordning av kriterier för studiesocialt stöd åt
utländska studerande och att det är svårt att förutse konsekvenserna av ett
sådant förslag för utvecklingen på den nordiska utbildningsmarknaden. I stället
rekommenderas ett individuellt dispensförfarande för gäststuderande med svenska
som modersmål.

Utredningens förslag att utländsk studerande för att vinna
allmän behörighet skall ha kunskaper i svenska motsvarande kurserna Svenska 13
finner bl. a. UKÄ, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna,
socialstyrelsen, SACO samt SIF och SAF tillfredsställande. UKÄ hänvisar till
en i september 1970 vid pedagogiska institutionen

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 78

vid Stockholms universitet framlagd forskningsrapport från
Arbetsgruppen för invandrar- och minoritetsforskning, som visar att en relativt
tillfredsställande färdighetsnivå i svenska kan uppnås av den som genomgått
kurserna 13.

Vissa remissinstanser som styrelsen för skogshögskolan och
Svensk yrkesvalslärarförening anser emeUertid inte att kurserna i Svenska 13
ger en tillräcklig grund för studier. Skogshögskolan vill utöka kravet till att
omfatta Svenska 14. Samma synpunkt har språkvetenskapliga sektionens
utbildningsnämnd vid Uppsala universitet beträffande studerande i språkämnen.
Även UKÄ anser att kravet på kunskaper i svenska, med hänsyn till kommande
yrkesutövning, i vissa fall kan sättas högre.

Invandrarutredningen
avstyrker av principieUa skäl förslaget att kunskaper i svenska skall vara ett
allmänt behörighetsvillkor. Förslaget stämmer illa med de tendenser som finns tiU
en allt mera internationell utbildningsmarknad. Sverige bör istället genom
olika åtgärder främja internationaliseringen av det svenska högre
utbildningsväsendet, bl. a. genom att öka antalet stipendier för s. k.
gäststuderande. Invadrarat-redningen menar, att erforderliga kunskaper i
svenska bör uppställas som ett särskilt förkunskapskrav.

UKÄ tillstyrker utredningens förslag att kurserna Svenska
14 flyttas till den kommunala vuxenutbildningens område. En dylik
överflyttning står i samklang med dåvarande departementschefens, av 1967 års
riksdag godtagna uttalande i prop. 1967: 4 angående reformerad lärarutbild-bildning
(SU 1967:51: rskr 1967:153) om att gymnasiala kompletteringsstudier inte skall
anordrias inom universitetsorganisationens ram.

SÖ är av en annan mening och pekar på hur styrelsen i sitt
yttrande den 22 aprU 1970 över betänkandet (DsU 1969: 9) Studiesociah stöd tiU
utländska studerande uttalat som sin åsikt, att UKÄ bör ansvara för
undervisningen i svenska för utländska studerande. Skälet för styrelsens
ställningstagande var att undervisningen i svenska närmast kunde betraktas som
en preparandutbildning och därför lämpligen borde ske inom universitets ram. SÖ
finner icke anledning att ändra sin uppfattning på denna punkt. Samma åsikt har
samarbetsnämnden för socialhögskolorna samt en rad av de
universitetsmyndigheter som uttalat sig i denna fråga.

Kurskollegiet
för svenskundervisning vid universitetet i Lund pekar emellertid, i likhet med
statens invandrarverk och invandrarutredningen, på att frågan om
svenskundervisning för utländska medborgare ingår i invandrarutredningens
arbetsuppgifter och i väntan på resultatet av denna utredning, som kan beräknas
innebära ett samlat grepp kring frågorna om organisation m. m. av
undervisningen i svenska som främmande språk, bör några organisatoriska
ändringar nu inte vidtas.

I fråga om
krav på kunskaper i engelska biträder UKÄ bland flera andra remissinstanser i
princip utredningens förslag, att samma krav bör gälla för utländska studerande
som för svenska. Äm-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 79

betet vill emellertid förorda, att utländsk studerande som
kan uppvisa erforderliga kunskaper i annat världsspråk bör under
förutsättning att lämplig kurslitteratur på sistnämnda språk kan ersätta eljest
föreskriven kurslitteratur på engelska få tillgodoräkna sig kunskaperna i
ett sådant språk för behörighet.

SECO förordar generösa möjligheter till dispens från
kravet på kunskaper i svenska och samarbetsnämnden vid socialhögskolorna förutsätter
en generös dispensgivning för studerande som kan erhålla handledning på annat
språk aktuellt främst inom forskarutbildningen.

SÖ finner det vara av stor vikt att utländska studerande i
Sverige får en adekvat samhällsorientering etc. redan i början av sin vistelse
i landet. Utredningens allmänna rekommendationer att man i god tid bör lämna
blivande utbildningssökande information om Sverige bör kompletteras med
konkreta förslag om denna orienterings organisation, form och innehåll.

Statens invandrarverk instämmer i utredningens påpekande
att såväl kunskaper i svenska språket som i det svenska samhället är viktiga
förutsättningar för studier vid svenska universitet. Undervisningen i svenska
för utländska studerande bör därför till en viss del vara samhällsorienterande
och speciella kuratorer och studierådgivare bör finnas tillgängliga för
vägledning och hjälp. AMS understryker vikten av goda kunskaper i svenska
språket inte bara för studier vid svenska läroanstalter utan också för
anpassningen på den svenska arbetsmarknaden.

Utredningens förslag att kravet på kunskaper i svenska
inte bör gälla medborgare i nordiskt land kritiseras av flera remissinstanser.
Statens invandrarverk påpekar i likhet med invandrarutredningen, socialstyrelsen
och lärarhögskolan i Stockholm att kravet på kunskaper i svenska ej bör knytas
till medborgarskap utan till den sökandes reella förmåga att tillgodogöra sig
undervisning på svenska.

Utredningens förslag att man vid bedömningen av utländska
sökandes förkunskaper i enskilda ämnen bör ta hänsyn främst till den bedömbara
förmågan att följa den avsedda undervisningen och mindre till kunskapernas
överensstämmelse med motsvarande svenska skolkurser tillstyrks av statens
invandrarverk och invandrarutredningen, vilka framhåller att svårmätbara
faktorer som erfarenheter av andra kulturer och kunskaper i invandrarspråk även
bör tillmätas positivt värde vid meritbedömningen av främst invandrarstuderande.
Verket framhåller att invandrare ofta kan ha dåliga betyg efter kort skolgång i
Sverige men trots detta vara mycket lämpade för studier. Förslaget om studielämplighetsprov
kan därför få stor betydelse för invandrare.

SIF och SAF hävdar att för att undvika
studiemisslyckanden de särskilda förkunskapskraven även för de utländska
sökandena bör garantera en realistisk utgångsnivå.

Beträffande urval till spärrad utbildning pekar UKÄ

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 80

på att utländska sökande i regel kommer att bli bedömda
inom den fria kvoten, vilket ämbetet intet har att erinra emot. Även invandrarutredningen
samt SIF och SAF ansluter sig till förslaget att bedöma utländska sökande inom
den fria kvoten. SIF och SAF menar att den omfattning av den fria kvoten som
utredningen föreslår som riktpunkt kan komma att innebära att svenska sökande,
som normalt skall hänföras till denna kvot, kommer att möta en avsevärd
konkurrens. Utvecklingen måste därför noggrant följas eventuellt kan det
senare framkomma skäl för en smärre ökning av den fria kvoten.

Utredningens
förslag att man för varje utbildningsväg bör avsätta ett visst maximiantal
platser för gäststuderande kommenteras av flera remissinstanser. UKÄ jämte
flera av ämbetets underremissinstanser avvisar detta förslag, innan en närmare
prövning av detta behov skett. Däremot är det självfallet att ett visst antal
platser måste reserveras för studerande för vilka Sverige påtagit sig ett visst
utbildningsansvar. Denna synpunkt delas av bl. a. SIF och SAF, som även menar
att de nordiska länderna bör sluta avtal om ömsesidigt upplåtande av utbildningsplatser
vid korresponderande utbildningar.

SECO beklagar
att Sveriges ansträngningar att befrämja en fri utbildningsmarknad stannat vid
att underteckna vissa konventioner. Enligt SFS' uppfattning har det svenska
utbildningssystemet råd att visa generositet mot utländska sökande och en viss
kvot bör därför reserveras för utländska sökande.

4.6 Förslagens räckvidd och genomförande 4.6.1
Räckvidden av utredningens förslag

Förslaget att utredningens kompetenssystem bör gäUa även
för extern-rekryterad verksutbildning (internutbildning) tillstyrks av en
majoritet av remissinstanserna, bl. a. luftfartsverket, statskontoret, lantmäteristyrelsen,
samarbetsnämnden för socialhögskolorna, lärarutbildningskommittén, SVUX,
Svensk yrkesvägledarförening, SECO, Riksförbundet landsbygdens folk och
Svenska lantbruksförbundet samt Sveriges folkhögskoleelevers förbund.

SÖ har
intet att erinra mot utredningens förslag till principlösning men finner, att
det föreligger ett behov av ytterligare analyser. Liknande synpunkter framförs
av TCO.

Ätskilliga
av de instanser som är direkt berörda av förslaget avstyrker dock.
Rikspolisstyrelsen anser att frågan måste utredas närmare, poststyrelsen
avstyrker för verkets egen del, bl. a. med motiveringen att man ej bör göra
skillnad mellan de statliga affärsverken och de statliga bolagen, som ej
föreslås omfattade av utredningens förslag. Vidare avstyrker televerket och SI,
som anser att här föreligger en i

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 81

utbUdningshänseende principiell skillnad och att varje
myndighet bör ansvara for fastställandet av behörighet för aktuella
personalkategorier. Generaltullstyrelsen anser, att reglerna ej bör gälla för
verkets kammarskrivarkurs.

Statens brandskola, som tillstyrker förslaget, anser att
det föreligger ett klart behov av friare tillämpning av reglerna för skolans
vidkommande.

Beträffande utredningens förslag om modifieringar i
kompetenssystemet vad avser urvalsinstrument och kvoteringsbestämmelser
tillstyrker det stora flertalet remissinstanser. Poststyrelsen anmärker
emellertid att studielämplighetsprov och kvotering ej är lämpliga för verkets
utbildning.

Direktionen för Handelshögskolan i Stockholm påpekar, att
eventuella ändringar för skolans del av avtalsreglerade rekryteringsregler bör
bli föremål för förhandlingar.

SÖ vill anföra tveksamhet inför formuleringen att de
ifrågavarande testinstrumenten eventuellt skulle kunna ersätta det av
utredningen föreslagna studidämplighetsprovet eller fungera som ett led i behörighetsviUkoren.
Styrelsen ser de testinstrument som utvecklats inom vissa utbildningsvägar
såsom kompletterande hjälpmedel för individuell studie- och yrkesorientering.

4.6.2 Tidpunkt för förslagens genomförande

När det gäller utredningens förslag att det nya
behörighetssystemet under förutsättning att beslut på grundval av
utredningens förslag fattas under 1971 skall genomföras 1973 är
remissopinionen blandad. Utredningsförslaget tillstyrks av statens brandskola,
lantmäteristyrelsen, statens vattenfaUsverk, styrelsen för skogshögskolan,
konsistoriet, medicinska fakultetens utbildningsnämnd samt samhällsvetenskapliga
fakultetens utbildningsnämnd vid universitetet i Uppsala. Även konsistoriet vid
universitetet i Lund tillstyrker liksom filosofiska fakultetens
utbildningsnämnder vid universitetet i Umeå, sjukgymnastinstitutet i
Stockholm, sydsvenska sjukgymnastinstitutet i Lund, skolstyrelserna i
Östersund och Linköping .samt av länsskolnämnderna i Västmanlands, Skaraborgs,
Malmöhus och Östergötlands län. Förslaget stöds vidare av Svenska
kommunförbundet. Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund,
TCO, Svensk yrkesvägledarförening, SECO samt Sveriges folkhögskoleelevers
förbund.

Flera remissinstanser anser att de nya bestämmelserna bör
gälla först vid en senare tidpunkt än den föreslagna. Sålunda anser överbefälhavaren,
lärarutbildningskommittén, konsistoriet vid högskolenheten i Linköping, länsskolnämnden
i Stockholms län och Moderata ungdomsför-

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 82

bundet
att bestämmelserna bör träda i kraft först 1974. SIF och SAF ställer sig inte
främmande för att de nya reglerna tillämpas i sin helhet först höstterminen
1975.

Åtskilliga
remissinstanser pekar på behovet av samordning mellan utredningens förslag och
ställningstagande till de förslag som väntas framläggas av 1968 års
utbildningsutredning. Statskontoret avstyrker sålunda den föreslagna tidpunkten
och förordar att beträffande reformer avseende ungdomsutbildningen skall
ställningstagandet samordnas med beslut i anledning av U 68:s förslag, U 68
anser att tidpunkten bör göras till föremål för ytterUgare noggranna
överväganden. Det kan inte uteslutas att ett genomförande av utredningens
förslag måste kopplas med andra åtgärder inom utbildningsväsendet som kräver
viss förberedelsetid. Ett etappvis genomförande kan sålunda visa sig vara att
föredra. Sveriges hantverks- och industriorgamsation anser att definitiv ställning
inte bör tas förrän YB:s och U 68:s betänkanden slutbehandlats. Liknande
synpunkter framförs av UKÄ, SR och SACO.

Flera remissinstanser
bl. a. RRV och samarbetsnämnden för socialhögskolorna betecknar förslaget om
tidpunkt för genomförande oreahstiskt eller praktiskt ogenomförbart.

SÖ anför att valet av
tidpunkt för det nya systemets genomförande i första hand torde stå mellan
höstterminen 1973 och höstterminen 1974. Att välja tidpunkten 1973 innebär att
informationsbehovet inte kan tillgodoses tillfredsställande och från enbart
studie- och yrkesorienteringssynpunkt måste man således välja 1974. Emellertid
menar SÖ att den helhetssyn som präglat utformningen av den nya gymnasieskolan
så starkt föratsätter en direkt anknytning till ett enhetligt kompetenssystem
för högre utbildning att överstyrelsen trots de initialsvårigheter som kan
förutses ansluter sig tiU utredningens förslag.

Så gott som alla
remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker utredningens förslag att de
nya reglerna bör träda i kraft först höstterminen 1975 för de utbUdningsvägar
för vilka behörighetsnivån föreslås ändrad. Statskontoret anser dock att
tidpunkten får bestämmas då förutsättningarna för att överbhcka de nya behörighetsbestämmelsema
föreligger och länsskolnämnden i Stockholms län anser, att allmänna
lämplighetsskäl talar för att behörighetsreglerna träder i kraft höstterminen
1974 för alla sökande. Svenska landstingsförbundet pekar på behovet av
liberala övergångsbestämmelser.

Utredningens förslag
att beslut snarast bör fattas och träda i kraft dels om rätt för deltagare i
försöksverksamheten med vidgad behörighet att utan dispensförfarande få
fortsätta sina universitetsstudier utöver 60 poäng, dels att villkoren för
dispens skall ändras i överensstämmelse med utredningens principförslag får ett
positivt mottagande av alla remissinstanser som yttrat sig, däribland
statskontoret, RRV, UKÄ, SÖ, AMS, lärarutbildningskommittén, SVUX samt SIF och
SAF.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 83

4.7 Organisation och information

Endast ett mindre antal remissinstanser har kommenterat
utredningens huvudbetänkande del II, som rör organisationen av antagningen, kompetensfrågornas handläggning
och informationen om kompetensfrågor.

Utredningens förslag att en expertgrupp skall tillsättas
för att utreda de tekniska frågorna när det gäller den framtida organisationen
av antagningen tiU spärrad utbildning inom det eftergymnasiala området tillstyrks
av flera remissinstanser bl. a. SÖ, UKÄ, AMS, statskontoret, Svenska
kommunförbundet samt SIF och SAF. AMS föreslår att denna expertgrupp skall
följa även det interna utredningsarbete om betygsfrågorna som bedrivs inom SÖ,
eftersom t. ex. den föreslagna kvotgruppindelningen delvis är avhängig av
betygssystemet i gymnasieskolan. Samarbetsnämnden för socialhögskolorna
konstaterar med beklagande att utredningen inte ansett sig böra lägga fram
mera preciserade förslag rörande den framtida organisationen av antagningen.
Nämnden menar att, om inte utredningens intentioner skall äventyras, det är av
största vikt att antagningen kan organiseras inom enheter som är tiUräckligt
stora för att kunna bära kostnaderna för databehandling av ansökningarna.
Utredningens förslag om tillsättande av en expertgrupp får därför inte
uppskjuta ett beslut om ökad centralisering av antagningen. Målet bör enligt
nämnden vara en enda antagningsmyndighet för alla utbildningsvägar inom det
eftergymnasiala området, med beslutanderätt i samtliga kompetens- och
antagningsfrågor.

Utredningens förslag att SÖ och UKÄ bör få huvudansvaret
för handläggningen av kompetensfrågorna tillstyrks av bl. a. SÖ, UKÄ, AMS, U 68
och TCO. Förslaget om en för dessa myndigheter gemensam rådgivande nämnd för
behandling av principiella kompetensfrågor tillstyrks av bl.a. SÖ, AMS,
Svenska kommunförbundet, SIF och SAF samt TCO. Svenska kommunförbundet anser
det emellertid vara en brist att den rådgivande nämndens funktioner beskrivits endast
i allmänna ordalag. En ytterligare precisering av nämndens ställning och
åligganden bör göras. Förbundet ansluter sig till utredningens förslag att
nämnden inte bör tilldelas beslutanderätt. TCO framhåller betydelsen av att de
stora personalorganisationerna blir representerade i nämnden, med tanke på den
betydelse som kompetensfrågorna har från arbetsmarknadssynpunkt. SIF och SAF
anser att även en representant för de studerande bör ingå i den rådgivande
nämnden.

Samarbetsnämnden för socialhögskolorna ansluter sig inte
till utredningens förslag om samordnande handläggning av kompetensfrågorna eller
om en rådgivande nämnd. Samarbetsnämnden menar, att all erfarenhet talar för
att den samordning som utredningen förespråkar endast kan fungera mellan
antagningsperioderna. Tidsramarna i samtliga

6* Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 84

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 84

antagningssytem
är nämligen så snäva, att det f. n, inte finns något utrymme för samråd.

UKÄ
anser, att en sådan nämnd som utredningen föreslagit endast skulle skapa
oklarhet i fråga om de reeUa ansvarsförhållandena. Ämbetet föreslår i stället
att styrelserna för SÖ och UKÄ sakbehandlar de kompetensfrågor som anses vara
av principiell betydelse och att samordningen garanteras genom att en för
dessa myndigheter gemensam delegation bildas för beslut i dessa ärenden.

De
flesta av de remissinstanser som yttrat sig instämmer i utredningens
synpunkter på behovet av information om kompetensfrågor. SÖ tillägger, att en
rimlig avvägning bör göras när det gäller statens och kommunernas ekonomiska
skyldigheter beträffande informationsmaterialet samt menar att länsskolnämndernas
erfarenheter och kunskaper i dessa frågor bör utnyttjas. AMS delar utredningens
uppfattning att information om kompetensfrågor inte kan isoleras från den
samlade utbildnings- och arbetsmarknadsinformation som meddelas via flera olika
kanaler, samt att det är väsentligt att de tankegångar som ligger till grund
för utredningens reformförslag kommer fram i en information till allmänheten.
Från informationssynpunkt är det vidare väsentligt, anser AMS, att bestämmelser
och förordningar om kompetensfrågor får en så klar och entydig utformning som
möjligt.

5 Departementschefen

5.1
Utgångspunkter

De
stora skolreformerna under efterkrigstiden har medfört genomgripande
förändringar av hela det svenska skolväsendet.

Så
sent som för bara ett par decennier sedan skedde det viktigaste valet under
utbildningstiden i den obligatoriska skolans fjärde, i vissa fall sjätte,
årskurs, då barnen ställdes inför valet meUan fortsatta studier i folkskolan eUer
övergång till realskola eUer flickskola. Ytterligare en valsituation utgjorde
övergången inom läroverkssystemet meUan realskola och gymnasium. För dem som
siktade på en högre utbUdning gällde det således att tidigt och i varje
situation göra det rätta valet. Det var också en mycket begränsad andel av
årskullen som hade möjlighet att gå vidare från folkskola till realskola och
därefter till gymnasium och slutligen till universitet eller högskola. För dem
som senare i livet ville ta upp sina studier var svårigheterna många.

Genomförandet
av 1962 års grundskolereform och 1964 års fack-skole- och gymnasiereform
förändrade radikalt situationen. Ett växande antal ungdomar inom grundskolan
valde en sådan studieväg i grundskolan att vägen till utbildning i fackskola
eller gymnasium hölls öppen.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 85

Utbildningskapaciteten i de båda senare skolformerna har
successivt vidgats så att hälften av årskullen kunde tas emot vid slutet av
1960-talet. Vid samma tid började också utbildningsmöjligheterna för de vuxna
att byggas ut. Men alltjämt spelade valet av studieväg i unga år stor roll för
möjligheterna till fortsatt utbildning.

1968 års
beslut om grundskola och gymnasieskola representerar det senaste steget i
utvecklingen. Alla ungdomar får inom grundskolan framdeles en hkvärdig
utbildning; valet av tillvalsalternativ skall inte längre påverka möjligheterna
att välja studieväg i gymnasieskolan. Beslutet om gymnasieskolan innebär dels
att fackskola, gymnasium och yrkesskola ersätts av en ny, organisatoriskt
sammanhållen skolform, dels att yrkesutbildningen innehållsmässigt
reformerats. På den gymnasiala nivån har nya utbildningsalternativ tiUkommit, i
flera fall med inslag av sådana ämnen, som tidigare var ensamt utmärkande för
de linjer, som i dag ger behörighet för eftergymnasiala studier. AUt fler
ungdomar får också utbildning på gymnasial nivå, vilket tillsammans med
förändringarna i utbildningens innehåll innebär att skillnaden avsevärt
minskar mellan olika yrkesgrupper i vad avser utbildningens längd,
studieteknisk träning, allmänkunskaper etc.

Alla dessa
faktorer har betydelse för synen på sambandet mellan den gymnasiala och den
eftergymnasiala nivån och därmed för utformningen av reglerna om behörighet och
urval till eftergymnasiala studier, de s. k. kompetensreglerna. Dessa avspeglar
i stort sett ännu de villkor, som gällde inom ett äldre system, där skilhiaderna
mellan olika utbildningslinjer var mer påtagliga. Det finns alltså skäl att ta
upp frågan hur dessa nya faktorer kan påverka synen på kompetensreglerna.
Ytterligare en faktor av betydelse är den ökade vuxenutbildningen, genom vilken
många vuxna får tillfälle att bygga på sina kunskaper och erfarenheter från yrkes-och
samhällsliv med sådana studier de tidigare inte haft möjlighet till.

Övergången från gymnasieskola till eftergymnasial
utbildning förutsätter även i fortsättningen ett system av kompetensregler.
Detta består av regler om behörighet vilka anger de krav i fråga om bl. a.
förutbildning som StäUs upp för tillträde till en viss utbildning.
Regelsystemet fyller därigenom i denna del även ett informationssyfte: det ger
de studerande upplysning om vad som krävs av dem i den högre utbildningen, och
det ger det högre utbildningsväsendet upplysning om vilka kunskaper och
färdigheter de studerande har från underhggande utbildningsnivåer. Genom
regelsystemet skall vidare avgöras vilka studerande som skall tas in tUl utbUdningsvägar
med begränsat antal elevplatser.

En viktig strävan i utbildningspolitiken har varit att
undvika att vissa studievägar blir återvändsgränder. Utformningen av
kompetensreglerna har det vittnar erfarenheterna från grundskolans högstadium
enligt 1962 års beslut om en starkt styrande effekt på ungdomens val av
studievägar. En utgångspunkt för reformering av reglerna om tillträde

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 86

till högre utbildning bör vara att dessa styreffekter så
långt möjligt neutraliseras.

Vi står nu inför möjligheten att ta ett nytt steg i utveckhngen
på utbildningsområdet. Kompetensutredningen har föreslagit att all avslutad,
minst tvåårig utbildning i gymnasieskolan under förutsättning att engelska
ingår skaU ge s. k. allmän behörighet tUl all högre utbildning. Enhgt
utredningens förslag skall det för tillträde till de enskilda studievägarna
därutöver kunna ställas upp krav om förkunskaper i vissa specificerade ämnen (s.
k. särskild behörighet). Utredningen har därmed betonat likvärdigheten hos
gymnasieskolans olika studiealternativ. Jag delar denna principiella syn som
ger uttryck för strävandena att inom gymnasieskolan undvika uppkomsten av något
som skulle påminna om ett parallellskolsystem. Syftet med nya regler för
tillträde till högre utbildning bör således vara att ge dem som avslutat sin
utbildning på någon av gymnasieskolans linjer möjlighet att utan alltför
omfattande kompletteringar kunna gå vidare om han eller hon önskar det till
någon form av högre studier. Jag återkommer i det följande tiU riktlinjerna
för hur ett sådant regelsystem bör byggas upp.

I direktiven till kompetensutredningen betonade chefen för
dåvarande ecklesiastikdepartementet att synen på behörighetsvillkoren i fråga
om tUlträde till högre studier måste bli mindre formell och att kretsen av dem
som kan få tiUträde tiU sådana studier borde vidgas. Denna syn har också legat
till grund för olika provisoriska åtgärder som genomförts bl. a. på förslag av
kompetensutredningen. Jag tänker här t. ex. på försöksverksamheten med vidgat
tillträde till högre utbildning. En viktig utgångspunkt i det fortsatta
reformarbetet måste enligt min mening vara direktivens ord om angelägenheten av
att tiU en utbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning
och erfarenheter i fråga om såväl nivå som inriktning.

Jag vill också framhålla att begreppet högre utbildning i
dag täcker ett vidare spektrum av utbildningsalternativ än vad som
traditionellt brukar föras till universitet och högskolor. Däri inbegrips alla
studievägar som bygger på genomgång av utbildning inom gymnasieskolan, t. ex.
utbildningen av lärare för grundskolans låg- och mellanstadium. Utredningens
förslag om en ytterligare vidgning av begreppet högre utbildning återkommer
jag tiU i det följande. Med begreppet högskola betecknar jag i det följande all
i offentlig regi driven utbildning oavsett vid vilken läroanstalt den ges
som bygger på högre skolunderbyggnad än grundskola.

De förslag som läggs fram i det följande avser väsentligen
riktlinjer för en reformering av kompetensreglerna. Utredningen har avsiktligt
inte lagt fram ett i alla detaljer genomarbetat förslag. På flera punkter har
ytterligare utredningsarbete förutsatts. Det gäller t. ex. om de särskilda
förkunskapskraven för tillträde till de filosofiska fakulteterna och vissa

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 87

delar
av urvalssystemet. Remissinstanserna har i några fall pekat på behov att belysa
även andra frågor genom fortsatta utredningar och därför ansett att frågan om
nya regler för tillträdet till högre utbildning borde vila t. v. Som jag kommer
att redovisa i det följande anser jag det nödvändigt i olika avseenden med ett
fortsatt utrednings- och planeringsarbete. Detta har som flera remissinstanser
bl. a. UKÄ och 1968 års utbildningsutredning (U 68) framhållit givetvis
samband med det utredningsarbete som pågår inom t. ex. nyssnämnda utredning.
Det skulle emellertid vara förenat med betydande svårigheter om det fortsatta
utredningsarbete måste utföras utan att statsmakterna har tagit StäUning till
de grundläggande principerna för kompetensfrågornas lösning. Därtill kommer
att ett ställningstagande givetvis är angeläget från informationssynpunkt för
bl. a. de studerande i gymnasieskolan. Dessa skäl har övertygat mig om att Kungl.
Maj:t nu bör lägga fram för riksdagen ett principförslag, grundat på
kompetensutredningens betänkande. Som bl. a. UKÄ framhållit kan detta komma att
ställa högskoleväsendet inför en delvis ny situation, vilket givetvis får
uppmärksammas i myndigheternas planerings- och utvecklingsarbete. Vad det
således nu gäller är att fatta ett principbeslut som skall ligga till grund för
det fortsatta arbetet. Jag vill redan nu framhålla att det blir aktuellt att
vid ett senare tillfälle, sedan detta ytterligare arbete utförts, återkomma
till riksdagen.

5.2
Behörighetsreglerna

5.2.1
Behörighetsreglernas roll

Behörighetsreglerna
bör avspegla de krav den högre utbildningen ställer pä de studerande. Dessa
krav är i sin tur beroende av de önskemål samhället har beträffande
utbildningen liksom av de förutsättningar utbildningsväsendet arbetar under.
Behörighetsreglerna är sålunda inte något entydigt uttryck för krav på
studielämplighet. Allt efter sin inriktning kan olika utbildningsvägar ställa
krav på olika behörighetsregler. Likaså måste behörighetsreglerna ändras, om
samhällets krav på utbildningsväsendet förändras.

Den nya gymnasieskolan
betonar likvärdigheten mellan olika typer av utbildningar. Dess organisation är
ett uttryck för denna princip. Uppfattningen att praktiska och teoretiska
yrken har samma värde och betydelse för samhällsutvecklingen har också i
ökande utsträckning kommit att prägla olika sektorer i samhället. Det aUmänna
behörighetsvillkoret är avsett främst att tiUgodose kravet på ett vidare
spektrum av kunskaper och erfarenheter och på den mognad som krävs för att
sätta in yrkesinsatsen i ett större perspektiv. Det skulle helt strida mot vad jag
nyss har sagt att ställa upp ett allmänt behörighetsvillkor som endast kan
uppfyllas på de mer teoretiskt inriktade linjerna i gymnasieskolan.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 88

Behörighetsreglerna bör sålunda avspegla den förändring i
synen på vad man brukar kalla allmänbildning, som kommit till uttryck bl. a. i
utformningen av gymnasieskolan.

Behörighetsreglerna bör som jag tidigare anfört vara så
utformade att de ger eleverna på gymnasieskolans olika linjer möjligheter att
på rimliga villkor bygga på sin utbildning med fortsatta studier. Å andra
sidan måste de ge högskoleväsendet rimliga förutsättningar att uppfylla de krav
samhället ställer på den högre utbUdningen. Satsningen på utbildningsväsendet
motiveras bl. a. av samhällets behov av arbetskraft med högre utbildning, och
dessa behov bestämmer den önskvärda kunskapsnivån hos dem som genomgått
högskolutbildning. Om denna i framtiden skulle börja på en relativt låg
utgångsnivå, måste tiden för högskolestudierna förlängas, eftersom en dd av
dagens gymnasiala utbildning då måste läggas in i högskolan. Om vissa
utbildningsmoment på detta sätt flyttas från gymnasial utbildning tUl eftergymnasial
kan det betyda, att färre individer får tillfälle att följa dem på grund av de
tillträdesbegränsningar som gäller inom högskolesektorn. Därmed ökar också
klyftan mellan dem som fått eftergymnasial utbildning och dem som inte fått
det.

Kompetensutredningen har enligt sina direktiv utgått från
en oförändrad utgångsnivå för universitets- och högskolestudierna. Denna utgångspunkt
bör enligt min mening alltjämt gälla. Detta utesluter självklart inte att
behörighetsreglerna utformas så att det blir möjligt att uppfylla de uppställda
kraven på flera vägar än som kan ske i dag.

Såväl utredningen som åtskilliga remissinstanser har
diskuterat vilka mål kompetensreglerna bör bidra till att förverkliga. Jag vill
här beröra några av de viktigaste, nämligen önskemålen om att reglerna skall
säkerställa studielämplighet, yrkeslämplighet och en socialt jämn rekrytering
till högre studier.

Ett väsentligt krav på behörighetsreglerna är att de skall
garantera att de som antas tiU högre utbildning också har rimliga
förutsättningar att klara utbildningen sådan den är utformad enligt gällande
studieplaner. Till dessa förutsättningar hör dels de ämnesspecifika
förkunskaper, som resp. utbildningsväg bygger på, dels sådana färdigheter som
brukar sammanfattas i begrepp som allmänorientering, förmåga till självständigt
tänkande etc. De krav som ställs i sistnämnda hänseende är närmast krav på
allmän intellektuell kapacitet jämte viss studieteknisk färdighet. Det kan
naturligtvis ifrågasättas, om inte en elev, som uppfyller de ämnesspecifika
förkunskapskraven, därmed också dokumenterat sin allmänna intellektuella
förmåga. Att man velat ge kravet på sådan förmåga en vidare utformning hänger
emellertid samman med bl. a. det krav på förmåga att sätta in specialkunskaperna
i ett vidare perspektiv som ställs i den yrkesutövning för vilken studierna är
en förberedelse. Behörighetsreglerna kommer därmed också att garantera att de
hög-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 89

skolutbildade i sin yrkesutövning kan svara mot vissa
allmänna krav. Dit hör kravet på en så vid referensram av kunskaper, att
yrkesutövare inom olika specialiteter dels kan förstå och samarbeta med
varandra, dels kan bedöma egna arbetsinsatser även från andra utgångspunkter än
det egna fackets.

Kravet på
yrkeslämplighet har dock när det gäller behörighetsregler varit underordnat
kravet på studielämplighet, även om man ibland menat, att det senare kravet i
sig självt innebär att man också rekryterar de personer som är mest lämpade att
utöva det yrke utbildningen leder fram till. De i och för sig fåtaliga
undersökningar som gjorts om sambandet mellan studieframgång och yrkesframgång
tyder emellertid på att detta samband är svagt.

Utbildningen
kräver av den studerande huvudsakligen förmåga att inhämta kunskaper och
färdigheter och att träna in viss metodik. Yrkesuppgiften kräver förmåga att
tillämpa dessa kunskaper och färdigheter, ofta i samarbete med andra, och med
iakttagande av de särskilda förutsättningar som gäller på varje arbetsplats.
Denna skiUnad mellan utbildningens och arbetslivets krav är ofrånkomlig.
Behörighetsreglerna ger därför inte, om de renodlat utgår från
utbildningsväsendets krav, någon garanti för yrkeslämplighet. Men om man vill
betrakta behörighetsreglerna som uttryck för de allmänna krav samhället
ställer på dem som skall utbildas, är det naturligt att reglerna även utgår
från kraven på de högskolutbildades yrkesinsatser. Detta kan tillgodoses bl. a.
genom att behörigheten inte enbart grundas på ådagalagd studieförmåga. För
vissa utbildningsvägar finns redan i dag behörighetsvillkor som tar hänsyn tUl
andra slag av färdigheter och erfarenheter. För behörighet till utbildning som
studie- och yrkesvägledare i skolväsendet krävs t. ex. utöver viss tidigare
utbildning viss tids yrkesverksamhet och vid journalisthögskolorna tillämpas
inträdesprov, som avser att mäta lämplighet för journalistyrket.

Att
behörighetsreglerna garanterar att de studerande, som antas till högre
utbildning, också har förutsättningar att uppfylla utbildningens krav, innebär
dock inte någon garanti för att de släpper fram alla dem, som har dessa
förutsättningar. Som framhållits i direktiven till kompetensutredningen kan
behörighetsregler som bygger på formell skol-kompetens utestänga från högre
studier sådana studerande, som skaffat sig erforderliga kunskaper och
färdigheter på annat sätt. Reglerna får därför inte utformas så, att de
försvårar för eUer direkt hindrar studie-lämpade personer med okonventionell
utbildningsbakgrund att antas till högre utbildning. De måste i stället medge
att behörighet uppnås på olika vägar.

Nära samband med detta har en fråga, som diskuterats
mycket i samband med kompetensutredningens förslag, nämligen om den sociala
rekryteringen tUl högre utbildning. Socialgrupp 3 är alltjämt underrepre-

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 90

senterad
bland de studerande vid universitet och högskolor. Detta betyder att det
fortfarande finns stora reella skillnader i fråga om möjligheterna för
ungdomar att få den utbildning de önskar och har förutsättningar för.

Den
sociala snedrekryteringen tUl den högre utbildningen återgår på en liknande
snedfördelning på det gymnasiala stadiet. Elever ur lägre socialgrupper
tenderar att välja yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan, medan elever ur
högre socialgrupper tenderar att välja allmänt studie-förberedande linjer. De
senare eleverna torde i många fall uppleva högskolestudier som en nära nog
självklar fortsättning på studierna i gymnasieskolan. Man kan anta att i båda
fallen sociala och ekonomiska förhållanden liksom förhärskande attityder spelar
stor roll. Det socialt styrda valet av aUmänt studieförberedande linjer
påverkas sannolikt av behörighetsreglernas utformning. Dessa är nu utformade så
att den som inte genomgått treårig hnje i gymnasieskolan har relativt svårt att
vinna tiUträde till flertalet utbildningsvägar inom högskolan.

Det
sagda behöver i och för sig inte innebära att de behörighetskrav som ställts
upp är för höga. Däremot framstår det som synnerligen angeläget att söka
motverka de ekonomiska, sociala och psykologiska faktorer som gör att eleverna
i de lägre socialgrupperna inte vill eller vågar satsa på en längre och mera studieförberedande
utbildning i gymnasieskolan. Härför behövs åtgärder av olika slag både inom
och utom utbildningsområdet. Jag vill i detta sammanhang erinra bl. a. om att
valet av studieprogram i grundskolan inte längre påverkar den enskildes möjligheter
att gå vidare till gymnasieskolan. Den förstärkning av de inkomst-och
behovsprövade tilläggen inom studiehjälpen som nyss föreslagits (prop. 1972:
27) har bl. a. till syfte att underlätta ungdomens studier i gymnasieskolan.

Av
betydelse för att i nuläget utjämna de reella skillnaderna i fråga om
möjligheter att vinna tillträde till högskolutbildning är att förändra
behörighetskravens utformning så att de ger allmän behörighet även till den som
på annan väg än genom reguljär skolutbildning förvärvat de kunskaper och
erfarenheter som faktiskt fordras. På samma sätt som strikt formella
behörighetsregler begränsar valfriheten efter gymnasieskolan för vissa
elevgrupper begränsar de valfriheten inom gymnasieskolan för andra grupper.
Flexibelt utformade behörighetsregler kan därför på flera sätt bidra till att
ge den enskilde möjlighet att välja utbildning efter eget intresse och därmed
också till en socialt jämnare rekrytering till högskolutbildningen.

Att
behörighetsregler av olika slag alltid kommer att ha viss styrande effekt på
elevernas val av gymnasial utbildning är ofrånkomligt. Eleverna tar i sitt val
givetvis hänsyn till de möjligheter med avseende på fortsatt verksamhet, det
må vara studier eller yrkesarbete, som de olika linjerna erbjuder. Dessa
möjligheter kommer alltid att skilja sig mer

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:84 91

eller mindre mellan olika linjer. Men reglerna får
givetvis sin starkast styrande effekt, om de är utformade så att vissa
studievägar ger maximal valfrihet, medan andra helt binder eleven tiU en viss
sektor och till en viss ambitionsnivå. Styrningen minskar avsevärt, om flera
studievägar åtminstone till en del ger möjlighet att uppfylla behörighetsvillkoren.

5.2.2 Allmän behörighet grundad på gymnasieskolan m. m.

Som framgår av det föregående brukar man skilja mellan
allmänna och särskilda behörighetsvillkor. Den allmänna behörigheten avser de
krav, som alla högskolestuderande måste uppfylla. Särskild behörighet avser de
krav på bestämda förkunskaper, som de enskilda utbildningslinjerna ställer.
Allmän och särskild behörighet är beroende av varandra så att förändringar av
den ena kan kräva förändringar även av den andra. När jag nu föreslår en
förändring av det allmänna behörighetsvillkoret är det med den förutsättningen
att det kan bli nödvändigt att ändra de särskilda förkunskapskraven. För den
fortsatta diskussionen måste det hållas i minnet att denna nya form av allmän
behörighet inte isolerat kan jämföras med de villkor för allmän behörighet som
gäller i dag. Den allmänna behörigheten och de särskilda behörighetsvillkoren
måste ses som en helhet.

Utredningens förslag innebär att den som genomgått en
avslutad, minst tvåårig utbildning inom gymnasieskolan samt har kunskaper i
engelska, motsvarande minst två årskurser i gymnasieskolan, skall ha allmän
behörighet.

Som jag har belyst i det föregående är meningarna delade
bland remissinstanserna. Till dem som ansluter sig till utredningsförslaget om
allmän behörighet grundad på avslutad tvåårig utbildning i gymnasieskolan hör
bl. a. UKÄ, SÖ, AMS, åtskilliga universitets- och högskolemyndigheter. Svenska
kommunförbundet, LO och TCO. Några remissinstanser har velat ställa kraven
högre. Inom denna grupp finns bl. a. statens vattenfallsverk, styrelsen för
lantbrukshögskolan, SACO och Fria moderata studentförbundet.

Det finns flera skäl att förorda en annan utformning av
det allmänna behörighetsvillkoret än dagens. Detta vUlkor bör i enlighet med
vad jag anfört i det föregående säkerställa en allmän referensram hos de studerande,
men man kan inte hävda att denna referensram skall bestå enbart av på visst
sätt definierade skolkunskaper inhämtade på bestämda studievägar. De krav som
här ställs är snarare av metodisk än av kunskaps-mässigt art. Det är uppenbart
att sådana krav kan tillgodoses inom skilda utbildningsvägar och
yrkesaktiviteter. När det gäller behörighet grundad på utbildning i
gymnasieskolan tillstyrker jag mot denna bakgrund utredningens förslag att
samtliga linjer skall utgöra grund för aUmän be-

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 92

hörighet.
I vilken utsträckning specialkurser som är uppbyggda efter samma principer som
linjerna skall ge allmän behörighet får avgöras efter fortsatt
utredningsarbete.

Opinionen
bland remissinstanserna är delad i fråga om utredningens förslag att till det
allmänna behörighetsvillkoret föra krav på kunskaper i engelska.
Utredningsförslaget tillstyrks av bl. a. SÖ, Svenska kommunförbundet, TCO och
SFS. Från flera remissinstanser, bl. a. UKÄ, AMS och LO, anförs att kravet på
kunskaper i engelska i stället borde föras till de särskilda
behörighetsvillkoren, eftersom sådana kunskaper inte är nödvändiga för samtUga
utbildningslinjer.

En genomgång av
utbildningsvägarna inom högskoleväsendet visar, att det är ytterst få linjer,
där det inte ställs krav på förmåga att läsa engelskspråkig text. I ett land,
som utgör ett litet språkområde, är det också ofrånkomligt, att man inom den
högre utbildningen i det stora flertalet fall måste använda litteratur på
främmande språk. Det är vidare önskvärt att de studerande kan följa aktuell
internationell debatt i t. ex. tidskrifter inom det egna området. Även för den
yrkesutövning, för vilken studierna är en förberedelse, är det i en tid av
ökande internationella kontakter av stor vikt att ha goda kunskaper i
engelska. Jag tillstyrker mot denna bakgrund att kravet på kunskaper i engelska
förs till det allmänna behörighetsvillkoret. Kunskaperna bör lägst motsvara två
årskurser på social linje i gymnasieskolan.

Flera remissinstanser, bl.
a. universitets- och högskolemyndigheter, har framhåUit, att goda kunskaper i
svenska har stor betydelse både för de fortsatta studierna och för den kommande
yrkesrollen. Kraven på goda kommunikationsfärdigheter ökar inom alla
yrkesområden. Det är viktigt, att t. ex. administratörer, tekniker och andra
som i sin yrkesverksamhet sysslar med frågor som berör stora delar av
samhället kan uttrycka sina fackkunskaper på ett sådant sätt, att innebörden
kan förstås även av dem som inte är experter inom resp. område. Jag finner det
mot denna bakgrund naturligt att föra även krav på kunskaper i svenska till det
allmänna behörighetsvillkoret. Även kunskaperna i svenska bör enligt min mening
lägst motsvara två årskurser på social linje i gymnasieskolan.

Man
bör enligt min mening inte utesluta möjligheten att för enstaka utbildningsvägar
inom högskolan medge undantag från kraven på kunskaper i engelska och svenska.
Det bör även vara möjligt att medge undantag från kravet på kunskaper i
engelska i sådana individuella fall, där detta med tanke på den studerandes
särskilda studieinriktning och utbildningsbakgrund kan anses rimligt. Jag viU
samtidigt framhålla att den omständigheten att krav på kunskaper i dessa ämnen
ingår i det allmänna behörighetsvillkoret givetvis inte utesluter att krav på
ytterligare kunskaper i ämnena i fråga kan ställas upp som särskilda behörighetsvillkor
i de fall detta bedöms påkallat.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:
84 93

Jag har även övervägt att till det allmänna
behörighetsvillkoret knyta krav på samhälls- och naturkunskap.
Samhällsorienterande moment förekommer dock på samtliga linjer i
gymnasieskolan, antingen i särskilt ämne eller som väsentliga inslag i ämnet arbetsUvsorientering
på de tvååriga yrkesinriktade linjerna. Enligt min mening bör kravet på viss
samhällskunskap anses tillgodosett redan i och med att den sökande uppfyller
kravet på tvåårig utbildning inom gymnasieskolan. Detsamma gäller om kravet på
elementär naturvetenskaplig orientering. På de tre-och fyraåriga linjerna och
på de tvååriga ekonomiska, sociala och tekniska linjerna ges undervisning i
naturkunskap i den mån undervisning i de separata naturvetenskapliga ämnena
inte ges. Samtliga övriga linjer innehåller naturvetenskapliga moment inom
ramen för den yrkestekniska undervisningen. Jag finner detta tillräckligt,
eftersom det krav som bör ställas i detta sammanhang avser allmän kännedom om
naturvetenskapliga resonemang snarare än specifika kunskaper. Krav på sådana
hör hemma bland de särskilda förkunskapskraven.

Utredningens förslag, att den gymnasiala utbildning, som
är grund för behörighet skall vara avslutad, har godtagits av majoriteten av
remissinstanserna. Kravet på avslutad utbildning innebär, att elever som lämnat
gymnasieskolan efter två årskurser på tre- eller fyraårig linje inte får allmän
behörighet för högskolestudier. Däremot bör liksom hittills den som lämnat den
fyraåriga tekniska linjen efter tre årskurser ha allmän behörighet. Vissa
remissinstanser, bl. a. centrala studiehjälpsnämnden och TCO, har anfört, att
också icke avslutad utbildning på treårig linje bör vara behörighetsgivande,
eftersom den kunskapsmässigt anses vara jämställd med avslutad utbildning på
tvåårig linje.

Som jag
anfört i det föregående ligger i det allmänna behörighetsvillkoret tonvikten
på metodiska, inte på kunskapsmässiga färdigheter. I en avslutad utbildning,
den må vara tvåårig eller treårig, skall eleven ha fått en helhetsbild av ett
visst stoffområde, en känsla för sammanhangen meUan de olika momenten och en
uppfattning om deras inbördes proportioner. I en icke slutförd utbildning har
denna helhetsbild inte kunnat byggas upp, även om eleven kan ha goda kunskaper
om de delmoment som hunnit behandlas.

Frågan om
avbruten utbildning skall ge allmän behörighet för högskolestudier måste också
ses mot bakgrund av de tänkbara effekterna för utbildningens organisation. Om
även oavslutad utbildning gav allmän behörighet, skulle detta kunna leda till
att elever avbröt sin skolgång i förtid för att sedan inom vuxenutbildningens
ram inhämta erforderliga kunskaper för att uppfylla de särskilda
förkunskapskraven inom den utbildningsväg de avsåg att söka sig till. En sådan
utveckling är av flera skäl mindre önskvärd. Vuxenutbildningens resurser behövs
för andra ändamål än för att möjliggöra kompletteringar, som endast syftar till

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 94

att vinna tid i förhållande till reguljär studiegång i
gymnasieskolan. Taktiskt betingade »avhopp» skulle vidare med de regler som
finns för bildande av tillvalsgrupper etc. få negativa konsekvenser för de
elever som ville fuUfölja den tredje årskursen genom att deras valfrihet skulle
minska.

Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag om avslutad
gymnasieskolutbildning som grund för allmän behörighet. Självfallet bör det
dock finnas möjlighet att efter individuell prövning ge dispens från kravet på
avslutad utbUdning.

Utredningen har inte föreslagit någon behörighetsgräns i
form av lägsta betygsmedelvärde e. d. Ett förverkligande av förslaget skulle
därmed betyda att man gick ifrån nu gäUande regel, enligt vilken ett betygsmedelvärde
på lägst 2,3 utgör behörighetströskel. Remissopinionen är på denna punkt delad.
Det har från flera håll framförts att ett lägsta betygsmedelvärde måste krävas
om behörighetsreglerna skall fylla sin funktion att ge garanti för att de
studerande har rimliga förutsättningar att klara de planerade studierna.

Frågan om en behörighetsgräns av detta slag är närmast av
intresse för de icke spärrade utbildningsvägarna. Vid de spärrade har lägsta
intagningspoäng i regel legat avsevärt över den fastställda behörighetsgränsen.
Det har vidare framkommit, att den andel elever, som inte uppnår
betygsmedelvärdet 2,3, är betydligt lägre än de 1015 % som man ursprungligen
räknade med. Den existerande behörighetströskeln har därmed ringa praktisk
betydelse.

Med ett relativt betygssystem, där ju elever jämförs med
andra elever i samma utbildningssituation, uppstår givetvis stora svårigheter,
om man schablonmässigt tillämpar samma behörighetströskel för alla, trots att
betygsättningen skett i olika jämförelsegrupper. Att tillämpa ohka
behörighetströsklar för olika utbildningsvägar är å andra sidan principiellt OtUlfredsställande
och praktiskt ohållbart, eftersom det skulle förutsätta att vissa hnjer
generellt rekryterade mindre studidämpade elever. Med de kraftiga svängningar
som kan noteras i elevpreferenserna för olika luijer, bl. a. under påverkan av
arbetsmarknadsläget, är sådana antaganden inte rimliga. Det bör bl. a. påpekas,
att vid intagningen till gymnasieskolan höstterminen 1971 det ibland krävdes
högre poäng för vissa tvååriga linjer än för tillträde till de tre- och
fyraåriga linjerna, vilka ansetts dra till sig de mest studielämpade eleverna.

Som mått på studielämplighet är en behörighetsgräns i form
av ett lägsta betygsmedelvärde sålunda föga användbar, och den ger dessutom
föga vägledning i det enskilda fallet. I enhghet med utredningens förslag
förordar jag att kravet på ett lägsta betygsmedelvärde utgår. Detta
ställningstagande får konsekvenser för reglerna om förlängd undervisning och
avgångsbetyg i gymnasieskolan, vilket bör beaktas i det fortsatta
utredningsarbetet.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 95

Jag
vill i sammanhanget nämna att det finns vissa möjligheter att genom ett studielämplighetsprov
ställa en kollektiv prognos på studielämpligheten hos en grupp sökande med
likartad utbildningsbakgrund. Detta möjliggör i motsats tiU betygen
jämförelser meUan elever från olika linjer i gymnasieskolan från studielämplighetssynpunkt.
Jag återkommande till dessa frågor i det följande.

En
förbättrad studie- och yrkesvägledning, särskilt i gymnasieskolans högsta
årskurser, är givetvis som flera remissinstanser, bl. a. UKÄ, framhållit av
den största betydelse när det gäller att ge de studerande reahstiska
informationer om vad högre studier kräver. Jag vill här erinra om att en
utbyggnad av gymnasieskolans och grundskolans studie-och
yrkesvägledningsorganisation påbörjas i enlighet med statsmakternas beslut i
anledning av prop. 1971: 34 (UbU 1971: 21, rskr 1971: 214).

Vad
jag här förordat i fråga om allmän behörighet för den som genomgått
gymnasieskola innebär således att som villkor för tiUträde till högre
utbildning skall i princip gälla avslutad, minst tvåårig utbUdning i
gymnasieskolan jämte kunskaper i svenska och engelska, motsvarande minst två
årskurser på social linje. Jag förordar vidare, att gymnasial utbildning
utanför gymnasieskolan skall ge allmän behörighet på samma villkor som
gymnasieskolan. Med gymnasial utbildning avser jag då minst tvåårig utbildning
som bygger på grundskola. I princip bör man även här ställa kravet att
utbildningen skall ge viss samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig
orientering. Det är dock svårt att uttrycka detta krav kvantitativt med hänsyn tUl
de berörda utbildningarnas skiftande karaktär. Det får avgöras från fall till
fall huruvida de kunskaper i samhällskunskap och naturkunskap som dessa
utbildningar ger motsvarar det mått av sådana kunskaper som gymnasieskolan
minst ger.

Av
gymnasieskolans ca 20 linjer ger i dag fem allmän behörighet för hela det
eftergymnasiala området. Med de här föreslagna kompetensreglerna kommer
ytterligare fem att automatiskt kunna ge sådan behörighet, medan elever från
övriga linjer måste komplettera minst en årskurs svenska. I dag krävs
kompletteringsstudier i fem ämnen, i flertalet fall omfattande tre årskurser.
Dessa omfattande studier för att nä enbart allmän behörighet har säkerhgen haft
en avskräckande effekt på många, för vilka så omfattande studier i dessa ämnen
inte haft betydelse för den planerade utbildningen. Med de föreslagna reglerna
kan de studerande ägna sig åt kompletteringsstudier av direkt relevans för
deras fortsatta studier, något som är gynnsamt från motivationsaspekt.

Utredningen
har även föreslagit att längre och mer kvalificerade utbildningsvägar, som inte
bygger på grundskolan, skaU kunna bedömas som gymnasiala, om de två sista åren
har gymnasial karaktär. Även utbildningar som för tillträde kräver en
minimiålder på 18 år utan att bygga på grundskolan är aktuella i sammanhanget.
Jag biträder utred-

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:84 96

ningens förslag och förordar, att även utbildningsvägar av
detta slag skall kunna ge allmän behörighet. Det får bedömas i varje enskilt
fall om utbildningen i fråga är att betrakta som gymnasial.

5.2.3 Allmän behörighet för vissa övriga studerande

Jag har i det föregående behandlat utformningen av
reglerna för allmän behörighet för dem som gått igenom gymnasieskolan eller har
annan jämförlig skolutbildning. Jag övergår nu till att behandla frågan om
behörighet för vissa andra grupper.

Det är
kanske främst för vuxenstuderande som det är av vikt att kompetensreglerna
medger varierande vägar att förvärva allmän behörighet. Som
kompetensutredningen påpekat och som också framhållits i andra sammanhang finns
det många som har erfarenheter från samhälls- och yrkeshv, vilka ger såväl en
god aUmän bakgrund tiU en specialiserande utbildning som det önskvärda sociala
perspektivet åt högre studier, dvs. just det som man söker tillgodose genom det
allmänna behörighetsvillkoret. Att därför av vuxenstuderande kräva kompletteringsstudier
enbart avsedda att tillgodose kravet på en viss allmän referensram är inte
meningsfullt. De allmänna behörighetskraven måste sålunda i de delar de inte
avser direkta förkunskaper kunna uttryckas på annat sätt än i termer av
årskurser på gymnasiala utbildningsvägar. Utredningens förslag i denna del har
också som berörts i det föregående tillstyrkts av flertalet
remissinstanser.

Vissa
utbildningsalternativ vänder sig främst till vuxna. Detta gäller bl. a.
folkhögskolan. UtbUdning vid folkhögskola bör ge allmän behörighet enhgt samma
grunder som jag nyss förordat beträffande gymnasieskolan. De studerande bör
således även uppfylla kraven på kunskaper i svenska och engelska. Det får
avgöras från fall till fall om en utbUdningsväg av här aktuellt slag är att
betrakta som gymnasial. När det gäller t. ex. facklig utbildning eller
företagsutbildning, där innehåU och utbildningstid kan skifta, bör beaktas, att
utbildningen inte med nödvändighet måste omfatta två års sammanhängande studier
för att bedömas motsvara gymnasial utbildning. Det viktiga är självfallet att
resultatet av studierna kan anses motsvara resultatet av två års avslutad utbildning
i gymnasieskolan.

För
vuxenstuderande utan skolmässiga meriter har utredningen föreslagit att den
pågående försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning där
ju för behörighet krävs 25 års ålder och minst fem års yrkesverksamhet skall
utvidgas till att omfatta all högre utbildning och till att innefatta rätt att
avlägga fuUständig examen. Studerande med nämnda bakgrund skall vidare enligt
utredningens förslag för att få allmän behörighet ha kunskaper i engelska
motsvarande två årskurser i gymnasieskolan samt obligatoriskt genomgå en särskUd
orien-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 97

teringskurs som bl. a. ger studieteknisk träning.
Resultatet av försöksverksamheten bör enligt utredningen avvaktas, innan man
tar slutlig StäUning till hur det allmänna behörighetsvillkoret bör utformas
för vuxna studerande utan skolmässiga meriter.

Jag vill här erinra om den redogörelse, som lämnats i det
föregående, för erfarenheterna av försöksverksamheten med vidgat tillträde tiU
högre utbUdning. En försiktig slutsats av dessa undersökningar torde vara att
de studerande, som vunnit tillträde tiU högre utbildning inom försöksverksamhetens
ram, nått ungefär samma resultat som normalbehöriga studerande. Det kan
dessutom konstateras, att de studerande inom försöksverksamheten oftare anger
ekonomiska och sociala omständigheter (inklusive arbetsförhållanden) än
studietekniska svårigheter som orsak till förekommande studieproblem.

En utvidgning av försöksverksamheten enligt utredningens
förslag förutsätter enligt min mening bl. a. att frågan om de särskilda behörighetsvillkorens
utformning för olika utbildningsvägar är löst. Jag är därför inte nu beredd
att föreslå Kungl. Maj:t att utredningsförslaget i denna del genomförs. Det får
prövas av Kungl. Maj:t från fall till fall huruvida en utvidgning bör göras av
det antal utbildningar, som på nu gällande villkor skall stå öppna för
studerande utan skolmässig behörighet.

Det finns dock enligt min mening inte skäl att förmoda,
att en studerande vid filosofisk fakultet, som uppnått de 60 poäng, som i dag
medges, inte skulle ha förmåga att klara även de ytterligare 60 poäng som
fordras för examen. Berörda studerande bör därför få rätt att avlägga fuUständig
examen inom de ämnesområden, där vidgade regler för tUlträde till högre
utbildning gäller. Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att meddela
bestämmelser av denna innebörd.

Enligt gällande behörighetsregler föreligger möjlighet att
bevilja dispens från de allmänna behörighetsvUlkoren för tUlträde till eftergymnasiala
studier. Jag räknar med att denna möjlighet skall finnas även fortsättningsvis.
Den bör t. ex. kunna användas för vuxenstuderande som i många fall kan bedömas
ha läskunskaper i engelska tUlräckliga för att tillgodogöra sig erforderlig
litteratur.

Den av utredningen föreslagna orienteringskursen bör kunna
bli av värde för vuxenstuderande som introduktion till högskolstudier. Jag
anser det emellertid vara för tidigt att nu ta ställning till kursens funktion
i behörighetshänseende. Kursen bör till att börja med drivas försöksvis och en
utvärdering av resultaten göras, innan ställning tas till om deltagande i den
skall ingå i det aUmänna behörighetsvillkoret för vuxna. Jag avser att senare
föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt skolöverstyrelsen i samråd med
universitetskanslersämbetet att utarbeta förslag till läroplan, dimensionering
m. m. för en sådan försöksverksamhet inom ramen för den kommunala
vuxenutbildningen.

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 98

5.2.4 Särskilda behörighetskrav

Jag vill inledningsvis erinra om att det allmänna
behörighetsvillkoret och de särskilda förkunskapskraven är det gemensamma
uttrycket för de krav, som måste uppfyllas, för att fullständig behörighet till
en utbildningsväg inom högskolan skall föreligga. De särskilda förkunskapskrav,
som finns i dag, bygger på den grund som de nuvarande allmänna
behörighetsreglerna ger. Om man inför nya regler för allmän behörighet, måste
de särskilda förkunskapskraven givetvis omprövas efter en analys av varje
enskild utbildnings krav.

HögskolutbUdningen rymmer ett stort antal utbildningsvägar
med sinsemellan skiftande längd, innehåll och mål. Detta får givetvis konsekvenser
för de särskUda förkunskapskraven. I vissa fall behöver man ställa upp krav på
kunskaper i ett eller flera ämnen utöver vad som tillgodoses av den allmänna
behörigheten. I andra fall kan det kanske vara till fyllest med vad som ryms
inom denna. Det är omöjligt att ange några generella riktlinjer för
omfattningen av de särskilda förkunskapskraven. Jag vUl dock här i likhet
med kompetensutredningen framhålla att det är lika viktigt att se till att
man inte uppställer förkunskapskrav som inte är sakligt grundade med hänsyn
till utbildningens krav som att säkerställa att högskolutbildningens
utgångsnivå och därmed kvalitetskravet upprätthålls.

Även om bortsett från kraven på vissa kunskaper i
svenska och engelska alla hnjer inom gymnasieskolan ger allmän behörighet
till högre utbildning, kommer varje enskild linje inte att ge förkunskaper för
annat än ett begränsat antal utbildningsvägar inom högskolan. Deqina
begränsning kommer i varje fall till en början att bli mest märkbar för sökande
från vissa av de tvååriga linjerna i gymnasieskolan. En annan grupp behöriga
sökande som kommer att beröras av en sådan begränsning är den som vunnit sin
allmänna behörighet på andra vägar än via gymnasieskolan. Många sökande till
högre utbildning kommer således att behöva komplettera sina förkunskaper. Det
är givetvis angeläget, att sådana kompletteringsstudier inte blir mera
omfattande än vad som är nödvändigt. Det är också viktigt att det finns en
utbildningsorganisation som den enskilde kan använda sig av för sina
kompletteringsstudier. Kommunala och statliga vuxenskolor har bl. a. denna
uppgift.

De synpunkter jag här har redovisat speglar i stora drag
de principer för utformningen av de särskilda förkunskapskraven som legat till
grund för utredningens förslag och som också accepterats av flertalet remissinstanser.
Med utgångspunkt i dessa principer har utredningen dels formulerat vissa
riktlinjer för hur förkunskapskraven skall utformas, dels lagt fram förslag
till förkunskapskrav för ett mindre antal utbildningsvägar inom
högskolesystemet, nämligen utbildningarna vid medi-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 99

cinsk, odontologisk, farmaceutisk och teknisk fakultet
samt jordbrukets högskolor. Förslagen har utarbetats på grundval av bl. a.
synpunkter som inhämtats från berörda utbildningsnämnder. För de medicinska,
odontologiska och farmaceutiska fakulteterna samt jordbrukets högskolor
föreslår utredningen gemensamma förkunskapskrav. För teknisk fakultet föreslår
utredningen förkunskapskrav, som är gemensamma för samthga sektioner (linjer)
utom arkitektursektionen. För denna föreslås särskilda förkunskapskrav som
något avviker från de övriga.

Varken för teknisk fakultet eller för övriga här
behandlade utbildningsvägar innebär förslagen någon ökning av det antal ämnen,
i vilka krav på särskilda förkunskaper ställs, utan de kan närmast sägas vara
en teknisk översättning av nu gällande förkunskapskrav. 1 några fall har kraven
även kunnat omskrivas till lärokurs i ämne på tvåårig social eller teknisk
linje.

Beträffande övriga utbildningsvägar inom högskolan lägger
utredningen inte fram konkreta förslag om särskilda förkunskapskrav utan
föreslår endast vissa riktlinjer. För de mera målinriktade, spärrade högskolutbildningarna
bör en detaljerad genomgång göras av vilka krav som behöver ställas i
framtiden. Jag räknar med att dessa krav skall anknyta så nära som möjligt till
dem som nu gäller och i stort sett vara en teknisk översättning av dessa.

Annorlunda ställer det sig beträffande de fria
fakulteterna. Bl. a. med hänsyn till att den utformning av det allmänna
behörighetsvillkoret, som jag förordat i det föregående, något skiljer sig från
utredningens förslag krävs här fortsatt utredningsarbete, innan det är möjligt
att ta slutlig ställning vad beträffar såväl riktUnjer för utformningen av de
särskilda förkunskapskraven som ordningen för fastställande av dem. Jag ämnar i
annat sammanhang anmäla för Kungl. Maj:t frågan i vilken ordning detta
utredningsarbete skall bedrivas. De synpunkter som jag redovisar i det följande
bör bli vägledande för arbetet.

Jag vill inledningsvis belysa problemen med ett par
konkreta exempel.

Allmänt kan man konstatera att det inom ett ämnesområde
vid filosofisk fakultet kan förekomma alternativt utformade normalstudieplaner
för studiekurser på samma nivå. Vidare bör man räkna med att de studerande
skiljer sig åt vad beträffar såväl utbildningsbakgrund som studiemål. Båda
dessa förhållanden får betydelse för de särskilda förkunskapskravens
utformning.

Inom exempelvis ämnesområdet svenska finns studiekurser
som är naturliga huvudbeståndsdelar i en grundexamen med humanistisk inriktning
för studerande som har läraryrket som mål för sina studier. Det kan vara
nödvändigt att på dessa studerande ställa förutom krav på godtagbara
förkunskaper i svenska, ett krav som rimUgen bör anknyta till treårig
gymnasieskolnivå i ämnet specificerade krav på kunskaper i historia och
samhällskunskap liksom på vissa färdigheter

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 100

i moderna språk. Det är här fråga om kunskaper och
färdigheter som i dag i allt väsentligt täcks av det gällande allmänna
behörighetsvillkoret. För andra studerande, exempelvis redan yrkesverksamma som
vill skaffa sig vidare kunskaper i ämnet för sin yrkesutövning och personer som
vill komplettera studier inom annat område, t. ex. vid naturvetenskaplig
fakultet, kan sådana omfattande förkunskapskrav vara mindre relevanta.
Slutsatsen skulle bli att man bör kunna ha ohka förkunskapskrav för ohka
studiekurser inom ett och samma ämnesområde och också regler som medger hänsyn
till de studerandes individuella utgångspunkter och mål. Om man följer denna
linje, kan emellertid resultatet bli en svåröverskådlig uppsättning av
förkunskapskrav. Det kan därför vara mera ändamålsenligt att skapa ett system
som är förhållandevis stramt i fråga om uppsättningen av krav för tillträde
till en enskild studiekurs men samtidigt innebär möjhgheter för vederbörande utbUd-ningsmyndighet
att efterge ett eller flera krav för enskilda studerande.

Ett annat exempel kan hämtas från de moderna språken. Att
förkunskaperna i det språk man skall studera bör anknyta till treårig
gymnasieskolnivå i ämnet är självklart. Beträffande andra förkunskapskrav kan
man tillämpa samma synsätt som beträffande ämnesområdet svenska. För
studiekurser som i första hand genomgås av dem som siktar på lärarbanan och för
studier på högre nivå kan exempelvis ett krav på förkunskaper i allmän
språkkunskap eller i annat främmande språk bli aktuellt. Detta krav behöver
däremot troligen inte gälla för studerande som viU komplettera annan
utbildning med språkstudier eller som bedriver språkstudier utan planer på lärarverksamhet.

Det kan
tänkas att krav pä förkunskaper i andra främmande språk än det studierna avser
kan anknytas till två årskursers studier i gymnasieskolan. På motsvarande sätt
kan det tänkas att de kunskaper i andra ämnen som anses nödvändiga för
språkstuderande kan tillgodoses inom det allmänna behörighetsvillkorets ram.

Med utgångspunkt i dessa exempel övergår jag nu till att
granska de riktlinjer för utformningen av de särskilda förkunskapskraven som
kompetensutredningen föreslår.

Som
riktlinjer för förkunskapskravens utformning skall, enligt utredningen, gälla
att endast nödvändiga minimikrav skall uppställas som villkor för tillträde
till viss högre utbildning, dvs. de förkunskaper som är nödvändiga för att den
studerande skall kunna genomföra utbildningen enligt gällande studieplaner. Å
andra sidan, menar utredningen, får förkunskapskraven inte vara så få, att de
sökande inges felaktiga föreställningar om studiernas verkliga krav.

Dessa rikthnjer accepteras av samtliga remissinstanser.
Enligt min mening är de en konsekvens av den syn på behörighetssystemets funktioner
som jag redovisat i det föregående. Jag viU emellertid i anslutning

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 101

tiU
vad bl. a. UKÄ anfört särskUt peka på sambandet meUan å ena sidan de särskilda
förkunskapskraven och å andra sidan den pedagogiska och studieorganisatoriska
uppläggningen av olika utbildningsvägar. Det är av synnerlig vikt att
förkunskapskraven ger den studerande tiUförlithg information om vad som i reahteten
krävs för att studierna skall kunna bedrivas med framgång och omvänt att
undervisningen verkUgen anpassas till den startnivå som blir följden av de
särskilda förkunskaps-kraven.

Flera
remissinstanser bl. a. UKÄ är tveksamma mot utredningens förslag att man i
viss utsträckning skall kunna uppställa förkunskapskrav som motsvarar delar av
gymnasieskolans lärokurs i ett ämne som är mindre än en årskurs. Man anför
pedagogiska och administrativa nackdelar med ett sådant system och hävdar att
kraven bör uttryckas i hela årskurser i gymnasieskolan.

Jag
viU här framhålla att, om man bygger förkunskapskraven på alltför små delar av
lärokurser, följden kan bli en för vissa utbildningsvägar eller ämnesområden
unik uppsättning förkunskapskrav. Detta kan minska den enskildes möjlighet att
ändra studieinriktning. Om kraven uttrycks i sådana delar av en lärokurs i ett
ämne som utgörs av hela årskurser, garanteras däremot den sökande, förutom
större valfrihet, också en bredd i f öratbildningen som kan innebära en viss
trygghet, inte minst för den som vunnit sin allmänna behörighet på mindre formell
väg.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om utredningens i det föregående berörda förslag
till särskilda förkunskapskrav för vissa utbUdningsvägar. Dessa bygger på en
analys av gymnasieskolkurserna på treårig linje i varje särskilt ämne, varvid
man tagit hänsyn till ämnets och dess skilda delmoments betydelse för
utbildningen i fråga. Även om det därvid visat sig att något moment skulle
kunna uteslutas ur förkunskapskraven, har utredningen inte funnit det vare sig
praktiskt eller lämpligt att föreslå en sådan utbrytning av enstaka moment.
Däremot har uppdelningen i moment spelat en viktig roll vid den omskrivning av
fordringarna från treårig lärokurs till tvåårig som gjorts i vissa faU.

Även
om jag till stor del kan ansluta mig till de synpunkter som ligger till grund
för utredningens förslag att de särskUda förkunskaps-kraven skall kunna
uttryckas i delmoment av gymnasieskolans lärokurs i ämnet, finner jag således
övervägande skäl tala för att förkunskaps-kraven normalt skall uttryckas i hela
årskurser i gymnasieskolan.

Jag
biträder däremot utredningens förslag att man vid fastställandet av de
särskilda förkunskapskraven skaU kunna ansluta kraven tiU mer än en lärokurs i
gymnasieskolan i den män flera lärokurser ger godtagbara förkunskaper för
den aktuella utbUdningsvägen.

Av
det föregående framgår, att gymnasieskolbetyg i resp. ämne blir det normala
sättet att dokumentera att särskUda förkunskapskrav

7
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 84

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:84 102

uppfyUs.
Dessutom bör kurser inom annan behörighetsgivande gymnasial utbildning kunna
tillgodoräknas om de bedöms ge kunskaper i resp. ämne som motsvarar vad berörd
lärokurs i gymnasieskolan ger.

Utredningens
förslag att vederbörande myndighet i förekommande fall skall undersöka om
kunskaper som i huvudsak motsvarar de särskilda förkunskapskraven kan
förvärvas på annat sätt än det formellt definierade kan jag, i Ukhet med flera
remissinstanser, ansluta mig tiU. En sådan bedönming torde i första hand bli
aktuell för dem som, enligt de regler jag berört i det föregående, får
behörighet genom ålder och yrkesverksamhet. Dessa kan antas ha kunskaper och
erfarenheter förvärvade genom icke skolmässiga studier och yrkesverksamhet
som de bör få tillgodoräkna sig även när det gäller uppfyUande av särskUda
förkunskapskrav.

Utredningens
uppfattning att förkunskapskraven bör vara enhetliga för så många utbUdningsvägar
som möjligt understryks av remissinstanserna. Flera av dessa anser att ett
förverkligande av de riktlinjer i övrigt som utredningen föreslår skulle kunna
motverka en sådan enhetlighet.

För
egen del anser jag, att det från många synpunkter är fördelaktigt, om
förkunskapskraven utformas så att de gäUer för grupper av utbildningsvägar.
Detta ger de studerande större frihet vid val av fortsatt utbildning. Man
måste emellertid väga en sådan strävan efter större enhetlighet mot risken att
man då tvingas ställa upp krav som inte är relevanta för någon eller några
utbildningar inom resp. grupp.

Utredningen
har också tagit upp frågan om säkerställandet av en s. k. normalväg genom
gymnasieskolan. Utredningens förslag härvidlag innebär att för varje utbildningsväg
inom högskolan de särskilda förkunskapskraven skall kunna helt uppfyllas på
någon linje i gymnasieskolan.

Bl.
a. lärarutbildningskommittén och SFS förordar att undantag från denna regel
skall kunna förekomma. I ett framtida högskolesystem med ett varierat utbud av
utbildningslinjer är det, framhåUer man, tänkbart att de särskUda
förkunskapskraven undantagsvis kan behöva avse moment från mer än en gymnasieskolhnje.
För egen del ansluter jag mig tiU kompetensutredningens uppfattning.

Utredningen
föreslår att lägst betyget 2 skall krävas i varje ämne där krav på särskilda
förkunskaper stäUs upp, oavsett vilken lärokurs i gymnasieskolan som kravet anslutes
tUl. Utredningen anför visserligen betänkligheter mot att fastställa en sådan
lägsta gräns i ett relativt betygssystem, men anser det ändå nödvändigt med
hänsyn till att den allmänna behörigheten föreslås vidgad att omfatta nya
grupper med skiftande utbildnings- och erfarenhetsbakgrund.

En
rad remissinstanser, bl. a. ett flertal av de fakulteter som yttrat

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 103

sig
i frågan, anser det tveksamt om betyget 2 är tillräckligt för att garantera
nödvändiga förkunskaper och föreslår att man i stället skall kräva betyget 3.

Det
är i detta sammanhang av intresse att söka bilda sig en uppfattning om hur
många elever som inte uppnår betyget 2 i gymnasieskolans olika ämnen. Enligt de
riktlinjer för betygsättningen i gymnasieskolan som anges i läroplanen skall
betygen i visst ämne, då samtliga elever i landet i en viss årskurs av
ifrågavarande ämneskurs omfattas av betygsättningen, ha en procentuell
fördelning som innebär att betyget 1 ges till ca 7 % av eleverna i hela landet.

Av betygsuppgifter som redovisas
av SÖ och som bygger på ett slumpmässigt urval av hela årskullen i årskurs 2 av
de tvååriga ekonomiska, sociala och tekniska linjerna samt årskurs 3 av de
treåriga linjerna framgår att andelen »ettor» är genomsnittligt betydligt lägre
än 7 %. Totalt synes frekvensen ligga något över 3 % på de treåriga linjerna
och något högre på de tvååriga, där ämnena på den tekniska linjen genomgående
har en tämligen hög frekvens »ettor».

Variationerna
mellan de enskilda ämnena är dock stor. Andelen »ettor» är förhållandevis hög i
matematik, i aUa tekniska ämnen samt i ekonomiska ämnen på tvåårig linje men
låg i ämnen som svenska (omkring 2 % på treåriga linjer), samhällskunskap och
historia. Något större är andelen i moderna språk samt i fysik och kemi.

Betyget
2 som lägsta gräns för behörighet har således varierande betydelse för olika
ämnen. Den slutsats man kan dra är att betyget säger mycket litet om
kunskapsstandarden i vissa ämnen men något mer i andra. BI. a. därför anser
jag, att någon generell lägsta betygsgräns i form av betyget 2 inte bör
förekomma.

Erfarenheterna
visar emellertid, att studerande på högskolenivå i betydande utsträckning
misslyckas med sina studier inom ämnesområden som matematik och moderna språk,
när de inte har högre betyg än 2 i motsvarande ämne i gymnasieskolan. Att
införa betyget 3 som behörighetskrav för studier inom dessa ämnesområden får
dock tekniska och praktiska konsekvenser för utformningen av förkunskapskraven
för andra utbildningsvägar, något som får belysas i det fortsatta utredningsarbetet.
Jag är därför inte beredd att nu förorda att ett formligt krav på lägst betyget
3 i motsvarande skolämne uppställs för tillträde till studier i matematik och
moderna språk. Med hänsyn till de erfarenheter som gjorts bör emeUertid
studerande, som planerar att studera dessa ämnen, upplysas om att betyget 3
utgör en i regel nödvändig förutsättning för framgångsrika studier. Som bl. a.
UKÄ framhållit är det väsentligt att studerande med lägre förkunskaper får
information om detta förhållande i kontakter med studierådgivningsorganisa-tionen
inom högskolan. De bör därvid enligt min mening starkt avrådas från studier
inom de nämnda ämnesområdena. Information om

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 104

vad dessa studier i praktiken kräver bör också kunna föras
in i gällande studieplaner.

5.3 Urval till högre utbildning

Den del av kompetensregelsystemet som rör urvalet av
behöriga sökande berör direkt endast s. k. spärrad utbildning, dvs.
utbildningsvägar där antalet utbUdningsplatser är begränsat, och då endast de
fall där antalet sökande är större än antalet tillgängliga platser.

Inom
högskolan är i dag vissa utbildningsvägar spärrade medan tillträdet till
teologisk och juridisk fakultet samt till större delen av utbildningen vid de
filosofiska fakulteterna i princip är fritt för alla som har föreskriven
behörighet.

Utredningen
framhåller att den vid konstruktionen av ett nytt urvalssystem utgått från
detta förhållande mellan spärrad och ospärrad utbildning.

Jag vill här erinra om att U 68 har i uppdrag att lägga
fram förslag om den framtida dimensioneringen av den högre utbildningen. I sina
direktiv till U 68 framhöll min företrädare att fördelningsproblemen inom
utbildningssektorn ter sig svåra att lösa på sikt om tillträdet är fritt vid
vissa och begränsat vid andra utbildningsvägar. Vidare framhölls att de fria
fakulteternas dimensionering måste uppmärksammas, om man skall kunna finna
metoder för en balanserad utveckling på det eftergymnasiala området. Detta är
en synpunkt som återkommer i flera remissyttranden, bl. a. från U 68, SCB och UKÄ.

Jag finner således att man vid behandlingen av problemen
rörande urval till högre utbildning bör ta hänsyn till att urvalssystemet
skall kunna vara användbart, vare sig en viss del av den högre utbildningen är
ospärrad eller inte.

Utformningen
av kompetensreglerna har givetvis stor betydelse för tillströmningen tiU
högskolan. Jag vill inte utesluta att U 68:s arbete i denna del kan leda fram
till krav på en annan avvägning av de totala resurserna för utbildning än vad
som betingas av nuvarande system, nämUgen krav på en total dimensionering av
högskolesystemet. Reglerna för urval bland behöriga sökande till de olika
studievägarna kommer i en sådan situation att få vidare och andra konsekvenser,
vilka måste uppmärksammas noggrant. Eventuella nya förhållanden kan vidare föra
med sig en rad huvudsakligen tekniska urvalsproblem, vilka torde komma att
belysas genom U 68:s förslag.

Urvalssystemet
liksom hela kompetensregelsystemet måste vidare vara konstruerat med
utgångspunkt i högskolområdets omfattning och struktur med avseende på
utbildningsvägarnas längd, innehåll och mål. Strukturen i ett framtida
eftergymnasialt system kommer sannolikt att vara sådan att de olika linjerna i
gymnasieskolan har sina mer eller

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 105

mindre naturliga fortsättningar, men att de studerande
ändå kan välja förhållandevis fritt mellan olika utbildningar oavsett
innehållet i den behörighetsgivande gymnasieskolutbildningen. Med en sådan
struktur av högskolan torde enhgt min mening den principieUa utformningen av urvalsreglerna
kunna vara densamma för hela högskolområdet.

Mot
bakgrund av vad som nyss sagts ter det sig, som många remissinstanser
framhållit, vanskligt att nu i detalj ta ställning tiU kompetensutredningens
förslag beträffande urvalsreglernas utformning. Även andra omständigheter
främst den inom SÖ pågående betygsutredningen medverkar till att jag funnit
det riktigast att nu inskränka mig till att förorda vissa principiella
ställningstaganden. Å andra sidan är det mycket väsentligt att sådana
ställningstaganden görs, i första hand med hänsyn till att karaktären av
kompetensutredningens förslag förutsätter ett fortsatt utredningsarbete som bör
kunna påbörjas så snart som möjligt.

Utredningen
har vid sin analys av det nuvarande urvalssystemets effekter kommit fram till
att urvalsintrument som betygen kan ha icke önskvärda konsekvenser.
Dessutom fungerar sociala och ekonomiska förhållanden som urvals- och
styrinstrument. Dessa effekter, menar utredningen, måste beaktas vid
konstruktionen av ett nytt urvalssystem. Utredningen vill således inte
betrakta urvalsfrågorna som ett uteslutande tekniskt problem.

Dessa utredningens utgångspunkter accepteras av flertalet
remissinstanser. I enstaka yttranden framhålls dock att urvalet bör betraktas
som ett enbart tekniskt problem och att eventuellt socialt snedvridande effekter
bör ha eliminerats tidigare.

Jag vill
erinra om den helhetssyn på kompetensregelsystemet som jag tidigare har anlagt
och där urvaisfrågorna måste ses som en del. Det allmänna behörighetsvillkoret
och de särskilda förkunskapskraven skall i detta system liksom i dagens
garantera att de sökande har de kunskaper och färdigheter som krävs för att de
skall ha rimliga förutsättningar att genomföra den önskade utbildningen.
Urvalet skall alltså göras bland sökande som i behörighetsavseende är i princip
likställda. Den syn man i allmänhet haft på innebörden av ett »rättvist» urval
har inneburit att de sökande till en viss utbildning, efter värdering av
meriterna enligt vissa regler, rangordnats efter meritpoäng och att sökande med
högre poäng tagits in före sökande med lägre. Betygen från underliggande
skolstadium har därvid spelat en avgörande roll. Med de meritvärderingsregler
och konkurrensförhållanden som gäller i dag blir följden, som utredningen också
framhåller; att urvalet i många fall får göras på grundval av praktiskt
betydelselösa poängskillhader. Vidare gynnar detta en viss begåvnings- och
personlighetstyp. Att söka undvika konsekvenser av detta slag är en viktig
riktlinje för utformningen av ett nytt urvalssystem.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 106

Med
dessa utgångspunkter kan jag, i likhet med flertalet remissinstanser,
acceptera utredningens uppläggning av ett nytt urvalssystem, där det främsta
urvalskriteriet skall vara studerandegruppens förväntade lämplighet för de
avsedda studierna och där en varierad erfarenhetsbakgrund bland de studerande
i högre utbildning skall främjas genom att, i förekommande faU,
arbetslivserfarenhet tiUgodoräknas vid meritvärderingen. Jag vill för min del
gärna stryka under U68:s uppfattning att det är väsentligt att urvalsmetoderna tUlgodoser
behovet hos dem som bedöms ha förutsättningar för högre studier men som t. ex.
i socialt, ekonomiskt eller regionalt hänseende är handikappade. Jag finner
också att någon form av kvotering. bland de sökande bör finnas för att
garantera en allsidig rekrytering.

Innan
jag går över till att något mera i detalj granska utredningens förslag på vissa
punkter finner jag det emellertid angeläget att ytterligare något diskutera
den sociala rekryteringen till högre utbildrung och urvalsreglernas roll i
detta sammanhang.

Det är allmänt känt att
studerande från familjer i lägre socialgrupper är underrepresenterade, framför
allt vid vissa spärrade utbildningsvägar. Utredningen menar att detta
förhållande i viss mån är ett resultat av nu gällande urvalsregler. Det f. n.
i stort sett enda urvalsinstrumentet, betyg från underliggande skola, visar
ett klart samband med socialgrupptillhörighet, ett förhållande som utredningen
belagt med resultat från olika undersökningar.

Det är bl. a. för att
minska denna effekt av betygen som utredningen föreslår att dessa skall
kompletteras med ytterligare urvalsinstrument, nämligen studielämplighetsprov
och arbetslivserfarenhet. För beaktande av arbetslivserfarenhet talar även
andra skäl. I den allmänna debatten har under de senaste åren ibland förts fram
tanken på någon form av socialgruppkvotering för att uppnå en rimligare social
fördelning bland de studerande i framför allt spärrad högre utbildning. Ett
sätt att genomföra en sådan kvotering vore att dela upp de sökande efter
socialgrupptillhörighet och sedan göra urvalet med hänsyn till resp.
socialgrupps andel av hela befolkningen. Mot ett genomförande av en sådan anordning
talar flera tekniska och praktiska skäl. Jag finner emellertid att tanken på
att låta socialgrupptillhörighet spela en direkt, mer eller mindre avgörande
roll vid urvalet till högre utbildning bör avvisas i första hand av följande
skäl.

De
faktorer som påverkar ungdomarnas val av väg genom utbildningssystemet ligger
dels utanför skolans område, t. ex. skillnader i bostadsmiljö, föräldrarnas
inkomst- och arbetsförhållanden, dels inom UtbUdningssektorn såsom tillgången
till förskola, innehåll och arbetsformer i grundskola och gymnasieskola etc.
Inte minst en vidare bearbetning av resultaten från en undersökning, som
delvis redovisas även av ut-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 107

redningen
den s. k. Västmanlandsundersökningen visar att en avgörande punkt tycks
ligga vid valet av fortsatt utbildning eller annan verksamhet vid avslutandet
av grundskolan. Det framstår då som betydligt angelägnare att vidta åtgärder
som påverkar dessa förhållanden i avsedd riktning än att i efterhand i
urvalssituationen söka kompensera för sådana förhållanden i individens
tidigare liv. Vad som här sagts får givetvis inte tolkas så att det skulle vara
onödigt att söka påverka de ogynnsamma fördelningseffekter som själva
urvalssystemet har. I själva verket måste det vara en av de viktigaste
riktlinjerna i det fortsatta arbetet med detaljutformningen av det nya
urvalssystemet.

Utredningen
lägger inte fram något fullständigt förslag när det gäller värderingen av studidämpUghetsprov
och arbetslivserfarenhet och inte heller beträffande sammanvägningen av de
olika meritvärderingsunderlagen. Dessa frågor måste således ingå som en viktig
del i det fortsatta utredningsarbetet och därvid bör även resultaten av den
inom SÖ pågående betygsutredningen beaktas.

Praktiskt taget alla
remissinstanser anser att den påbörjade försöksverksamheten med studielämplighetsprov
bör fortsätta. Flertalet hävdar att man inte kan ta ställning till provets
användbarhet som urvalsinstrument förrän dessa försök utvärderats. Vidare
påtalas att utredningen synes ha underskattat många teoretiska och praktiska
svårigheter i samband med provets utformning, konstruktion och administration.

Frågan om möjligheten att
konstruera ett studielämplighetsprov samt dettas användning har ägnats stor
uppmärksamhet under beredningsarbetet. Jag har efter kontakt med tillgänglig
expertis blivit övertygad om att det bör vara möjligt att få fram ett prov som
kan fylla flera syften. Jag har således i det föregående nämnt att ett studielämplighetsprov
bör kunna användas för att fastställa en koUektiv studieprognos för olika
grupper av sökande. Man bör däremot vara mer försiktig när det gäller att
utnyttja ett sådant prov även om det bör genomgås av alla för att faststäUa
om den enskilde individen är behörig till högskoleutbildning eller inte. Studielämplighetsprovet
bör således i behörighetssammanhang för den enskilde närmast ha ett
orienterande syfte. Eftersom studielämplighetsprovet t. v. bör användas med
försiktighet för att fastställa enskilda studerandes studielämplighet bör det
inte spela en avgörande roll i urvalssituationen. För sökande från
gymnasieskolan bör dess viktigaste användning t. v. vara att ge en förnyad
möjlighet åt den som av en eller annan anledning inte kunnat göra sig själv
rättvisa under gymnasieskoltiden. Förekomsten av en sådan »andra chans» skulle kunna
göra arbetet mera avspänt i gymnasieskolan. För andra sökande, som inte har
formellt dokumenterade meriter, kan det dock bli nödvändigt att använda sig av
provet som ett urvalsinstrument i den me-

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 84 108

ningen,
att det för alla sådana sökanden utgör underlag för meritvärdering och
rangordning.

När
det gäller tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet är opinionen bland
remissinstanserna splittrad. Majoriteten tillstyrker i princip utredningens
förslag och menar att verksamhet i arbetslivet kan ge ett värdefuUt tUlskott
till de sökandes erfarenhetsbakgrund men flera anser att enbart eller i första
hand endast sådan erfarenhet som har anknytning tiU den sökta utbildningen bör
tillgodoräknas. Andra är tveksamma till utredningens förslag att särskilt
värdefull yrkeserfarenhet skall ge kvalitetstillägg och menar att all sådan
erfarenhet skall värderas lika. Några remissinstanser menar att endast
erfarenhet överstigande fem år bör tillgodoräknas och ett fåtal avstyrker helt
förslaget.

För
egen del finner jag de motiv utredningen redovisat för ett tillgodoräknande av
arbetslivserfarenhet väsentliga och förordar i likhet med flera remissinstanser
att sådan erfarenhet tillmäts meritvärde vid urvalet. Hur detta skall ske
måste bh föremål för övervägande i det fortsatta utredningsarbetet. Därvid bör
man tillgodogöra sig de erfarenheter som vunnits vid de utbildningsanstalter,
där arbetslivserfarenhet redan får tillgodoräknas, bl. a. socialhögskolorna,
där försöksverksamhet inletts på utredningens förslag, samt vid kursen för
utbildning till studie- och yrkesvägledare och den särskilda utbildningen till folkhögskollärare.

Det
är emellertid nödvändigt, som bl. a. RRV påpekat, att, vid utformningen av de
regler som skall gälla för tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet, vara
uppmärksam på riskerna för en förstärkning av den sociala snedrekryteringen
till vissa utbildningsvägar. Från denna synpunkt inger utredningens förslag att
s. k. särskilt värdefuU yrkeserfarenhet skall ge tilläggspoäng tvekan. Den som
har sociala eller geografiska skäl har goda möjligheter att välja
arbetsuppgifter i en anställning efter gymnasieskolan kan härigenom komma att
gynnas otillbörligt i jämförelse med den som inte har sådana valmöjligheter.

Utredningen
föreslår att fördelningen av platser mellan olika sökandegrupper t. v. skall
ske genom s. k. proportionell kvotering. Denna innebär att tillgängliga
utbildningsplatser fördelas på olika sökandegrupper i direkt proportion till
antalet behöriga sökande inom resp. grupp. Utredningens förslag i denna del har
således i viss mån preliminär karaktär.

Utredningen
räknar med att man, när försöksverksamheten med studielämplighetsprovet kommit
längre, tar upp en annan kvoteringsmetod till prövning. Denna metod, av
utredningen kallad SP-kvotering, innebär att man för in ett studielämplighetsprov
med vilket man kan jämföra de olika sökandegrupperna med avseende på förväntad
fram-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 84 109

gång i studierna och låter resultatet av denna jämförelse
vid varje ansökningstillfälle vara avgörande för hur stor andel av
utbildningsplatserna som varje grupp skall erhålla.

Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag till lösning av kvoteringsfrågan, i allmänhet utan närmare kommentarer.

I sin
fortsatta diskussion av kvoteringsmetodernas funktion och konsekvenser
framhåller utredningen att den proportionella kvoteringen tillgodoser principen
om behörighetsgruppernas likställdhet och skapar balans mellan de ohka
gruppernas efterfrågan och tillgången på platser.

Den
indelning i kvotgrupper som utredningen föreslår är baserad på det förhållandet
att olika grupper har sin behörighet dokumenterad på olika sätt. Således för
utredningen de treåriga linjerna i gymnasieskolan till en grupp, tvåårig
ekonomisk, social och teknisk linje till en annan och övriga linjer till en
tredje grupp. Härigenom får kvoteringen en i viss mening styrande effekt, på
samma sätt som kvoteringsbestämmelserna styr urvalet inom grundskolans
kompetensområde. En liknande styreffekt kan den proportionella kvotering sägas
ha som tillämpas vid antagningen av klasslärarkandidater, medan däremot den
kvotering som används inom universitets- och högskolområdet har till uppgift
att medge antagning av sökande med utbildning av samma slag men med olika typer
av betyg, utan att man behöver översätta betygen från den ena betygskalan till
den andra.

Bland de
nackdelar med en proportionell kvoteringsmetod som påpekas såväl av utredning
som av vissa remissinstanser är de effekter den kan få på elevernas val mellan
i första hand tre- och tvåårig linje i gymnasieskolan men även på valet mellan
lika långa hnjer med ohka utbildningsinnehåll. Jag vill dock understryka vad
utredningen anför om statsmakternas möjligheter att, vid mera påtagliga
snedfördelningar, styra dimensioneringen av de ohka linjerna. Behovet av
kompletteringsstudier för uppfyllande av de särskilda förkunskapskraven kan
beräknas bli mera omfattande för sökande från tvåårig än för sökande från treårig
linje. Detta kan antas innebära en restriktion som motverkar spekulationsval
av tvåårig linje före treårig.

Utgångspunkten för utredningens tanke på s. k. SP-kvotering
är att man genom SP-kvoteringen får en med avseende på
studielämplighets-prognos homogenare grupp av studerande än man sannolikt
skulle få med en proportionell kvotering. Risken för att en i
studielämplighets-hänseende bättre rustad person slås ut av en med sämre
förutsättningar i detta avseende blir mindre.

Utredningens tvekan att ta stäUning till denna
kvoteringsmetod, innan studielämplighetsprovet är mera utprövat, finner jag i
dagen läge motiverad. Metodens konsekvenser är helt beroende av vilka
egenskaper instrumentet mäter. Om ett studielämplightsprov starkt samvarierar
med betygen från teoretiskt inriktade linjer i gymnasieskolan, kan SP-kvote-

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:84 110

ringen
förstärka de sociala snedrekryteringseffekter som nuvarande urvalssystem
enligt gjorda undersökningar bidrar till och motverka en strävan att till de
skilda utbildningsvägarna rekrytera personer med varierad utbildnings- och
erfarenhetsbakgrund.

Det
studielämplighetsprov som prövats på utredningens initiativ är konstruerat för
att mäta lämplighet för studier inom en begränsad krets av studievägar på
eftergymnasial nivå, vilka bygger på i första hand treårig gymnasieskollinje.
Med den uppläggning av behörighetsvillkoren jag förordat och med hänsyn till
det vidare högskolebegrepp man bör räkna med måste man i det fortsatta
utvecklingsarbetet anpassa studielämplighetsprovet till dessa ändrade
förutsättningar. De överväganden som ägt rum i denna fråga har lett mig fram
till slutsatsen att detta bör vara möjligt.

Man
bör i det fortsatta arbetet vidare söka finna alternativ till de här
diskuterade kvoteringsmetoderna. En möjlighet är att utgå från studielämplighetsprovets
roll som behörighetsprövande instrument. Under förutsättning att alla sökande
har genomgått ett sådant prov kan man låta varje sökandegrupps andel av
utbildningsplatserna stå i direkt proportion till det antal personer i gruppen
som har nått över det provresultat som motsvarar behörighetströskeln.

Remissinstansernas
uppfattning är delad beträffande utredningens förslag till indelning i grupper
som underlag för kvoteringen. Majoriteten tillstyrker utredningens förslag,
men flera remissinstanser anmäler avvikande mening. UKÄ framhåller att antalet
grupper blir för stort, något som försvårar antagningsproceduren. SSU avstyrker
uppdelningen i undergrupper beroende på om de sökande har arbetserfarenhet
eller inte. SACO anser att en effekt av förslaget kan bli att sakligt mer
meriterade sökande kan få stå tillbaka för mindre meriterade. Flera
remissinstanser har förslag till annan kvotgruppindelning.

Kvotgruppsystemet är
enligt min mening avhängigt av vilka meritvärderingsregler som skall gälla.
Eftersom jag i det föregående förutsatt att meritvärderingsfrågorna måste
utredas ytterligare bör även frågan om kvotgruppernas antal och omfattning hänskjutas
tiU det fortsatta utredningsarbetet. I detta bör ingå att undersöka om det i
enlighet med vad bl. a. SSU önskat är möjhgt att undvika den undergruppindelning
som utredningen föreslår och som innebär att sökande med resp. utan
arbetslivserfarenhet men med samma utbildningsbakgrund antas i skilda
kvotgrupper.

I
urvalssystem där kvotering tillämpas torde det finnas behov av någon form av
särskild och ofta friare bedömning av vissa sökande som inte naturligen låter
sig inordna i någon av kvotgrupperna. Utredningen föreslår att man skall föra
sådana sökande till en s. k. fri kvot. Dit skall hänföras dels sökande som
försöksvis får behörighet genom ålder och yrkesverksamhet, dels sökande med
utländsk behörighetsgivande

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:84 111

utbildning.
Till den fria kvoten skall också kunna hänföras sökande som inte antagits i sin
ursprungliga kvotgrupp men som på grund av särskilda omständigheter bedöms böra
beredas plats vid utbildrungslinjen i fråga.

Bedömningen
inom den fria kvoten skall, enligt utredningen, i stort följa samma principer
som gäller i huvudkvoterna men utföras av antagningsmyndigheten utan de fasta
regler som gäller i fråga om dessa kvoter. Vissa normer måste givetvis finnas
men de får inte bli så fasta att syftet med den fria kvoten förfelas.

Även för remissinstanserna
synes det självklart att någon form av fri kvot bör finnas. Flera
remissinstanser menar att även denna kvot bör vara proportionell mot antalet
behöriga sökande, medan andra anser att utredningens riktpunkt beträffande
storleken av den fria kvoten, högst 15 % av antalet utbildningsplatser, kan
behöva justeras uppåt i många fall. Beträffande bedömningen inom den fria
kvoten anser vissa remissinstanser att man bör göra en tämligen formaliserad
bedömning, medan andra delar utredningens uppfattning.

Jag
delar utredningens uppfattning om behovet av en fri kvot. Bedömningen inom
denna måste ske enligt vissa normer som i princip inte bör skilja sig från dem
som tillämpas i övriga kvotgrupper. Bedömningen bör dock vara mindre formaliserad
än inom övriga kvotgrupper. All erfarenhet talar också för att bedömningen inom
fri kvot bhr mera komphcerad ju flera sökandegrupper som skall bedömas där. Det
är därför viktigt att den fria kvoten inte blir en uppsamlingsplats för alltför
många sökandegrupper. Även denna aspekt bör tas med i det fortsatta
utredningsarbetet.

Jag
finner det till sist angeläget att man vid urvalet i viss utsträckning kan ta
särskild hänsyn till sökande med fysiska handikapp av olika slag. Sådant hänsynstagande
innebär t. ex. att om man bedömer att en handikappads skolresultat ligger under
vad han skulle ha presterat utan sitt handikapp han kan tas in inom ramen för
den fria kvoten.

5.4
Räckvidd och genomförande av förslagen

Utredningens
uppdrag har enligt direktiven omfattat all stathgt reglerad högre utbildning,
även sådan av niyndighet anordnad utbildning som krävs för fortsatt anställning
hos myndigheten, s. k. verksutbildning.

Frågan om räckvidden av
nya behörighets- och urvalsbestämmelser kan sägas rymma två problem, dels
frågan om vilka utbildningsvägar som skall räknas till den högre utbildningen,
dels frågan huruvida kompetensreglerna undantagslöst skall tillämpas för alla
utbildningsvägar inom den högre utbildningen eller om vissa undantag eller
modifikationer är motiverade.

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:84 112

Utredningens utgångspunkt vid gränsdragningen mellan högre
utbildning och grundskolans kompetensområde har varit behörighetskungörelsens
definition av högre utbildning nämligen »sådan utbildning till vilken högre skolunderbyggnad
än grundskola krävs för tillträde». Av detta följer att all utbildning som i
dag för tillträde kräver treårig linje eller tvåårig ekonomisk, social eller
teknisk linje i gymnasieskolan enligt utredningens uppfattning skall beröras av
nya kompetensregler. Utredningen föreslär vidare att man till den högre
utbildningen även skall föra ett mindre antal utbildningsvägar, som i dag tUlhör
grundskolans kompetensområde. Dessa utbUdningsvägar återfinns huvudsakligen
inom vårdområdet, och sjuksköterskeutbildningen är den kvantitativt mest
omfattande av dem.

Flertalet remissinstanser som yttrat sig i avgränsningsfrågan
delar utredningens uppfattning att de föreslagna utbildningsvägarna bör föras
till högskolan. Flera av remissinstanserna pekar på att även andra
utbildningsvägar borde komma i fråga för en ändring av behörighetsnivån.
Främst nämner man vissa lärarutbildningar, som utredningen lämnat utanför sina
ställningstaganden med motivering att de är under utredning av
lärarutbildningskommittén, men även andra utbildningsvägar aktuahseras för en
ändring av behörighetsnivån, exempelvis polisutbildningen och ungdomsledarutbUdningen.

För egen del är jag inte beredd att nu ta ställning i
denna fråga, som intimt hänger samman med den övergripande planering av hela
högskolområdet som faller inom U 68:s uppdrag. Jag finner det mest ändamålsenligt
att avvakta resultatet av U 68:s jämte lärarutbildningskommitténs arbete.

Frågan om modifikation av kompetensreglerna finner
utredningen vara aktuell i första hand för de s. k. verksutbildningarna.
Utredningen menar att viss hänsyn bör tas till dessas specifika yrkes- eller
befattningsinriktning samt till det förhällandet att de studerande har anställning
hos resp. myndighet redan under utbildningstiden. Utredningen föreslår att
samma behörighetsregler bör gälla som för övrig högre utbildning, medan vissa
modifikationer av urvalsreglerna kan vara motiverade.

Bland berörda remissinstanser är flertalet tveksamma till
eller avstyrker utredningens förslag att de nya kompetensreglerna skall gälla
även för externt rekryterad verksutbildning.

Jag anser dock att den av mig förordade utformningen av de
allmänna behörighetsvillkoren i förening med möjligheten att ställa upp
nödvändiga förkunskapskrav bör medge att reglerna kan tillämpas även vid så
specifika utbildningsvägar som de här aktuella. Jag ansluter mig således till
utredningens förslag att samma behörighetsvillkor skall gälla även för extemt
rekryterad verksutbildning.

Däremot anser jag i likhet med utredningen att vissa modifika-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:84 113

tioner kan behöva göras vid tillämpningen av
urvalsreglerna vid dessa utbildningsvägar. Sådana möjligheter att modifiera
urvalsreglerna bör sannolikt inte förbehållas enbart verksutbildningen utan bör
kunna förekomma även vid andra utbildningsvägar, där så befinns motiverat. Som
bl. a. SÖ och TCO framhåUer finns ett behov av ytterligare analyser i denna
fråga.

Utredningens förslag att de nya kompetensreglerna skall
genomföras i sina huvuddrag i och med antagningen av studerande till högre
utbildning inför höstterminen 1973 tillstyrks av många remissinstanser, medan
andra förordar ett uppskjutande tiU 1974 eUer 1975 främst med hänsyn tiU att
tiden annars blir för knapp för det erforderliga förberedelse- och
informationsarbetet.

Utredningens
huvudmotiv för ett genomförande vid den angivna tidpunkten hänsynen tiU att
inga elever bör lämna den nya gymnasieskolan utan att ha aUmän behörighet tUl
högre utbildning kommenteras av SÖ, som menar att detta skäl väger tyngre än
det faktum att behovet av information inför genomförandet härigenom knappast
kan bli tillfredsställande tillgodosett.

En rad remissinstanser pekar på att det föreUgger ett
samband mellan genomförandet av utredningens förslag och behandlingen av U 68:s
kommande förslag och förordar att definitiv ställning inte tas tiU utredningens
förslag förrän U 68:s förslag slutbehandlats.

Jag har i det föregående framhållit att ett
ställningstagande till vissa delar av det nya kompetensregelsystemet måste
anstå, tills främst U 68:s arbete är klart. Jag delar således den ståndpunkt
som intagits i denna fråga av bl. a. statskontoret, UKÄ och U 68. Det är
samtidigt nödvändigt med en fast grund för det fortsatta utredningsarbete som
under alla omständigheter måste ske. Detta gäller såväl arbetet med de
särskilda förkunskapskraven som den slutiiga utformningen av urvalsreglerna, i
vilket bl. a. måste ingå en slutiig utprövning av studidämplighetsprovet.
Vidare kan pedagogiska och metodiska förändringar i högskolesystemet bli
aktuella. Det kommer utan tvekan att ta viss tid i anspråk, även om arbetet
bedrivs med stor skyndsamhet. Jag räknar med att det bör bli möjligt att låta
nya behörighets- och urvalsregler träda i kraft omkring mitten av 1970-talet.

De tidplaner efter vilka U 68 arbetar bör göra det möjligt
att man i det fortsatta utredningsarbetet skall kunna ta hänsyn till U 68:s förslag
rörande den framtida planeringen av den högre utbildningen.

Under
tiden fram till dess att ett nytt kompetensregelsystem kan träda i kraft bör
nuvarande regler kvarstå till sitt innehåU i stort sett oförändrade. Jag anser
det emellertid angeläget att man vid prövningen av ansökningar om dispens för
tillträde till högre utbildning söker ta hänsyn till de principer för
behörighetsvillkorens utformning som jag för-

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:84 114

ordat
i det föregående. Jag vill i detta sammanhang också anmäla att jag räknar med
att de kvarstående uppgifter som kompetensutredningen har i egenskap av
centralt kompetensorgan skall upphöra vid utgången av innevarande budgetår.

När det nödvändiga
utredningsarbetet är avslutat ämnar jag som redan nämnts föreslå Kungl. Maj:t
att lägga fram förslag till riksdagen rörande vissa återstående frågor angående
utformningen av nya behörighetsregler, principerna för nya urvalsbestämmelser
och antagningsorganisationen.

Jag vill i detta
sammanhang ta upp en fråga som berör betygsättningen i gymnasieskolan. Enligt
statsmakternas beslut 1970 (prop. 1970: 159, SU 1970: 222, rskr 1970: 437) skaU
betyg sättas i gymnasieskolan enligt samma principer som i grundskolan. I fråga
om vissa specialkurser har det visat sig vara mindre lämpligt att använda detta
betygssystem. Det gäller framför allt sådana specialkurser som avser utbildning
av samma slag som utbildning vid andra läroanstalter än gymnasieskolan, i den mån
utbildningen vid dessa betygsätts efter ett annat system än den fem-gradiga
numeriska skalan. Som exempel på sådana specialkurser kan här nämnas
sjukgymnast- och tandsköterskeutbildning samt utbUdning av fritidspedagoger. I
de aktueUa fallen har Kungl. Maj:t på framställning av skolöverstyrelsen
förordnat att tidigare betygssystem skall användas. Vad sålunda beslutats får
anses som av praktiska skäl påkallade undantag från den år 1970 antagna
huvudregeln. I avvaktan på resultatet av skolöverstyrelsens betygsutredning bör
det som beslutades 1970 alltjämt gäUa som grundläggande huvudregel. Vad sålunda
förekommit bör bringas till riksdagens kännedom.

6 Hemställan

Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att
godkänna de riktlinjer för behörighet, urval m. m. för högskolan som jag
förordat.

Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att tUl riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:84 115

Lnnehåll

Sida

1
Inledning 3

2
Nuvarande förhåUanden 4

2.1 Nuvarande
behörighetsbestämmelser 4

2.1.1
Behörighet tiU universitet och
vissa högskolor 4

2.1.2
Bestämmelser om vidgat tUlträde
tiU vissa universi- 6 tetsstudier

2.1.3
Behörighet till decentraUserad
universitetsutbildning 7 m. m.

2.1.4
Behörighet tiU annan högre UtbUdning 7

2.1.5
Behörighetsbestämmelser på
grundskolans kompetens- 8 område

2.2 Nuvarande
urvalsbestämmelser 8

2.2.1
Urval till högre utbildning 8

2.2.2
Urval till spärrad utbUdning
vid universitet och vissa 9 högskolor

2.2.3
Urval till annan högre
utbildning 10

2.2.4
Urval inom grundskolans
kompetensområde 11

2.3 Försöksverksamhet
med vidgat tillträde tiU utbUdning 11

utvärdering

2.3.1
Beskrivning av
försöksverksamheten 11

2.3.2
Studier av försöksverksamheten 12

3 Utredningen 15

3.1 Allmänna
problemställningar och utgångspunkter 15

3.1.1
Det nya gymnasiala skolsystemet 15

3.1.2
Rekryteringsunderlagets bredd 16

3.1.3
Anknytningen mellan högre
utbildning och underlig- 17 gande nivåer

3.1.4
Kvalitetsaspekten 17

3.1.5
Vuxenutbildningens
kompetensaspekter 17

3.1.6
Dimensioneringsproblem 18

3.1.7
Ekonomiska aspekter 19

3.1.8
Ett socialt perspektiv på
kompetensfrågorna 19

3.2
Avgränsningen av den högre utbUdningen 20

3.3
Behörighet till högre utbUdning 21

3.3.1
Principerna för
behörighetsvillkorens utformning 21

3.3.2
Engelska som allmänt
behörighetsvillkor 24

3.3.3
Allmän behörighet grundad på
gymnasial utbildning 25

3.3.4
Allmän behörighet för
vuxenstuderande 27

3.3.5
Särskild behörighet 30

3.4 Urval
bland behöriga sökande 33

3.4.1
Några effekter av det nuvarande
urvalssystemet 33

3.4.2
Ett nytt urvalssystem 35

3.5 Utländska
studerande behörighet och urval 41

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:84 116

3.6 Förslagens
räckvidd och genomförande 42

3.6.1
Räckvidden av utredningens
förslag 42

3.6.2
Tidpunkt för genomförande 43

3.7
Antagningens organisation och
genomförande 44

3.8
Kompetensfrågornas handläggning 45

3.9
Information om kompetensfrågor 45

4 Remissyttranden 46

4.1
AUmänna synpunkter 46

4.2
Avgränsningen av den högre
utbildningen 50

4.3
Behörighet tUl högre utbildning 53

4.3.1
Principerna för
behörighetsvillkorens utformning 53

4.3.2
Engelska som allmänt
behörighetskrav 55

4.3.3
Allmän behörighet grundad på
gymnasial utbUdning 56

4.3.4
Allmän behörighet för
vuxenstuderande 60

4.3.5
SärskUd behörighet 62

4.4 Urval
bland behöriga sökande 67

4.4.1
Några effekter av det nuvarande
urvalssystemet 67

4.4.2
Ett nytt urvalssystem 67

4.5
Utländska sökande behörighet
och urval 76

4.6
Förslagens räckvidd och
genomförande 80

4.6.1
Räckvidden av utredningens
förslag 80

4.6.2
Tidpunkt för förslagens
genomförande 81

4.7 Organisation
och information 83

5 Departementschefen 84

5.1
Utgångspunkter 84

5.2
Behörighetsreglerna 87

5.2.1
Behörighetsreglemas roU 87

5.2.2
Allmän behörighet grundad på
gymnasieskolan m. m. 91

5.2.3
AUmän behörighet för vissa
övriga studerande 96

5.2.4
Särskilda behörighetskrav 98

5.3
Urval tiU högre utbildning 104

5.4
Räckvidd och genomförande av
förslagen 111

6 Hemställan 114

TRYCKERIBOUAGET IVAH HyEGGSTBOM AB. STOCKHOLM
1072

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

38 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (38)

38 kopplingar i 24 dokument.

  1. SOU 2004:29 Tre vägar till den öppna högskolan - Del 1 s. 217 · s. 358 i texten
  2. Ds 2000:24 Privilegium eller rättighet : en ESO-rapport om antagningen till högskolan : rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi s. 59 i texten
  3. Bet. 1984/85:UbU2 om vissa högskolefrågor s. 22 i texten
  4. Bet. 1978/79:UbU44 med anledning av propositionen 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning m. m. jämte motioner s. 15 i texten
  5. Bet. 1975:UbU17 Utbildningsutskottets betänkande med anledning av propositionen 1975:9 om reformering av högskoleutbildningen m.m. jämte motioner s. 34 · s. 36 · s. 37 i texten

Visa alla 24