Kungl. Maj:ts proposition med förslag till växtskyddslag
1972 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:89, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till växtskyddslag
Dokumentets text
Kungl. Majrts
proposition nr 89 år 1972 Prop. 1972:89
Nr 89
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till växtskyddslag; given Stockholms slott den
24 mars 1972.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
INGEMUND
BENGTSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen läggs fram förslag till växtskyddslag. Lagen är avsedd att utgöra
en grund för de åtgärder det allmänna kan tillgripa för att bekämpa farliga växtskadegörare.
Nuvarande bestämmelser på området är spridda på ett stort antal författningar.
Myndigheterna får möjlighet att ingripa snabbt, om nya farliga växtskadegörare
uppträder.
1
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 89
Prop.
1972: 89
Förslag
till Växtskyddslag
Härigenom
förordnas som följer.
Inledande
bestämmelser
1 §
I denna lag förstås med
växt
även del av växt såsom lök, rotstock, gren, kvist, blad, blomma, frukt, frö och
bark samt sådan produkt av växt, som alltjämt har karaktär av råvara, såsom
timmer, utsäde och spannmål,
växtskadegörare
virus samt bakterie, svamp, nematod, insekt, kvalster och annan organism ur
växt- eller djurriket som kan förorsaka sjukdom eller annan skada på växt.
2 §
Lagen är ej tillämplig på insektshärjning av större omfattning i
skog eller i fall då överhängande fara därför föreligger.
Bekämpning
3 §
Bekämpning enligt denna lag får ske i fråga om växtskadegörare
som Konungen föreskriver. Sådan föreskrift får meddelas endast be
träffande växtskadegörare som kan allvarligt skada växtodling, skog el
ler lager av växter.
Föreligger
synnerliga skäl, får myndighet som Konungen bestämmer meddela beslut som avses
i 5 § utan hinder av första stycket. Sådant beslut får gälla högst tre
månader.
4 §
Den som har anledning antaga att växtskadegörare, som omfattas
av föreskrift enligt 3 § första stycket, angripit växt på mark som han
äger eller brukar skall genast anmäla detta. Sådan anmälan göres till
myndighet som Konungen bestämmer.
Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer kan meddela undantag från
anmälningsskyldighet.
5 §
För att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare, som
omfattas av föreskrift enligt 3 § första stycket, får Konungen eller myn
dighet som Konungen bestämmer
1.
förelägga fastighetsägare eller
nyttjanderättshavare att vidtaga åtgärd för bekämpning av växtskadegörare på
fastigheten,
2.
förordna om smittrening av
lokal, redskap, transportmedel eller annat föremål som kan hysa växtskadegörare,
3.
förordna om smittrening eller
förstöring av växt eller förpackning till växt eller om begränsning i rätten att
använda växt eller sådan förpackning,
4.
förbjuda sådd eller plantering
av växt,
5.
meddela föreskrifter om odling
eller skörd av växt.
Prop.
1972: 89 3
6.
förbjuda eller
föreskriva villkor för införsel, utförsel eller bortförande av växt, växtskadegörare,
jord, kompost, gödsel och kulturer av växtskadegörare,
7.
vidtaga eller
föreskriva annan åtgärd i fråga om enskilds egendom som finnes oundgängligen
påkallad.
Åtgärd som avses i första stycket 2, 3 eller 7 kan
verkställas genom myndighets försorg.
6
§ Innehavare av
mark, byggnad eller transportmedel är skyldig att lämna tillträde för åtgärd
som avses i 5 § första stycket 2, 3 och 7.
7
§ Underlåter
någon att fullgöra skyldighet som ålagts honom med stöd av 5 §, kan myndigheten
låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.
Övriga bestämmelser
8
§ För kostnad
eller förlust som föranletts av beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen
meddelade bestämmelser kan utgå ersättning av statsmedel. Fråga om ersättning
prövas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
9
§
Polismyndigheten skall på begäran av annan myndighet lämna handräckning när det
behövs för kontroll av att lagen eller med stöd av lagen meddelade bestämmelser
efterleves eller för verkställighet av beslut enligt 7 §.
10 § Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1.
underlåter att
göra anmälan enligt 4 §,
2.
underlåter att
efterkomma föreläggande eller bryter mot föreskrift eller förbud som meddelats
med stöd av 5 §,
3.
åsidosätter
skyldighet enligt 6 §.
11 § Talan mot beslut som annan myndighet än Konungen
medde
lat med stöd av 5 eller 7 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot beslut i fråga om ersättning av statsmedel enligt 8 §
föres talan hos Konungen genom besvär.
Beslut som avses i första stycket länder omedelbart till
efterrättelse, om ej annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
It Riksdagen 1972.1 saml. Nr 89
Prop. 1972: 89
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 24 mars 1972.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON,
LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODH-NOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
LIDBOM, CARLSSON.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter förslag till
växtskyddslag och anför.
Inledning
I skrivelse den 23 maj 1969 har statens växtskyddsanstalt
under hänvisning till en alltmer ökad förekomst av växtsjukdomsalstrare och
skadedjur (i fortsättningen med ett gemensamt namn kallade växtskadegörare)
föreslagit att en växtskyddslag utfärdas och bifogat förslag till en sådan lag.
Över
förslaget har efter remiss yttranden avgetts av riksrevisionsverket (RRV),
lantbruksstyrelsen efter hörande av lantbruksnämnderna i Kalmar, Malmöhus,
Örebro och Västerbottens län, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd efter
hörande av Svensk spannmålshandel, ekonomisk förening, kommerskollegium efter
hörande av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, länsstyrelserna i
Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län,
skogshögskolan, statens centrala frökontrollanstalt, statens plantskolenämnd,
lantbrukshögskolan, Sveriges lantbruksförbund. Svenska lantmännens riksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges
handels-trädgårdsmästareförbund, Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund.
Svenska plantskolomas riksförbund och Svenska importföreningen för färsk frukt u.
p. a. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från lantbruksnämnden i resp. län.
Vidare har yttranden bifogats, av länsstyrelsen i Kronobergs län från
skogsvårdsstyrelsen och länsveterinären, av länsstyrelsen i Kristianstads län
från skogsvårdsstyrelsen, av länsstyrelsen i Malmöhus län från
hushållningssällskapet samt av länsstyrelsen i Hallands län från
skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapet.
Växtskyddsanstaltens
förslag till växtskyddslag torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga .
Prop. 1972: 89 5
Nuvarande bestämmelser m. m.
I de flesta europeiska länder finns en särskild lag för växtskyddet,
med stöd av vilken tillämpningsföreskrifter kan meddelas rörande bl. a. växtskyddsverksamheten.
Sverige har ej någon sådan ramlag. Bestämmelser rörande växtskyddsverksamhet m.
m. har meddelats i ett flertal författningar.
Instruktionen (1965: 801) för statens växtskyddsanstalt
(ändrad senast 1970: 830) anger att anstalten är centralt statligt organ för
uppgifter på växtskyddets område samt för åtgärder till skydd av vegetabiliska
produkter (2 §). Anstalten skall bl. a. bedriva forsknings- och försöksverksamhet
och enligt särskilda bestämmelser verkställa kontroll och inspektion på växtskyddets
område. Enligt 2 § allmänna verksstadgan (1965: 600), som tillämpas på
anstalten (1 §), skall anstalten hålla sig underrättad om utvecklingen på
verksamhetsområdet inom och utom landet och vidta eller hos Kungl. Maj:t
föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som behövs.
Kungörelsen
(1959: 229) angående införsel av växter m. m. (ändrad senast 1969: 118)
innehåller bestämmelser i syfte att förebygga att till riket införs växtskadegörare
som kan vålla allvarliga skador på inhemska odlingar eller på växtprodukter som
lagrats inom landet (1 §). Kungörelsen innehåller bestämmelser om
införselförbud beträffande bl. a. växter som är angripna av eller behäftade med
vissa förtecknade skadegörare, vissa förtecknade värdväxter för San José-sköldlus,
päronpest och sjar-kasjuka, om växten härrör från land där sådan skadegörare
förekommer, vissa levande berberisväxter och skadedjur, kulturer av vissa
virus, bakterier och svampar samt jord, kompost och animalisk gödsel som inte
är steril eller steriliserad (5 § första stycket). Om växt är angripen av eller
behäftad med skadegörare som inte upptagits i kungörelsen men som enligt växtskyddsanstaltens
bedömande är lika farlig för växtodlingen som i förteckningen upptagen växt,
kan anstalten förbjuda införsel av den angripna varan (5 § andra stycket). Växtskyddsanstalten
kan vidare förordna att växt, som inte är underkastad införselförbud enligt
kungörelsen, får införas till riket endast under förutsättning att av
anstalten godkänt sundhetscertifikat företes (6 § första stycket). Växtskyddsanstalten
upprättar och offentliggör i samråd med generaltullstyrelsen förteckning över
de varuslag för vilka sundhetscertifikat erfordras vid införsel (6 § tredje
stycket). Vidare kan växtskyddsanstalten undersöka växt som inkommer till riket
och de förpackningsmaterial och transportmedel som använts vid forsling av
växter samt de lokaler i vilka varorna förvaras eller förvarats (17 § första
stycket). Visar undersökningen att växt är angripen av farlig skadegörare, får växtskyddsanstalten
meddela de föreskrifter som anstalten finner påkallade (17 § andra stycket).
Finns anledning anta att annat transportmedel än sådant som forslat växten
Prop.
1972: 89 6
vid
ankomsten till riket medför farliga skadegörare, kan växtskyddsanstalten låta
undersöka detta transportmedel och därmed fört gods och om farlig skadegörare
påträffas, meddela erforderliga föreskrifter för att hindra dess vidare
spridning (20 §). För bestridande av statsverkets kostnader för växtskyddsanstaltens
granskning av sundhetscertifikat och vissa andra handlingar samt för
inspektionsverksamhet som avses i 17 § utgår en växtskyddsavgift, för vars erläggande
varuhavaren svarar. Kungl. Maj:t meddelar efter förslag av växtskyddsanstalten
bestämmelser om avgiftens storlek och uppbörd (22 §). Uppkommer för varuha-vare
ekonomisk förlust på grund av beslut som växtskyddsanstalten fattat med stöd
av 5 § andra stycket eller föreskrift som anstalten i anledning av förekomst
av skadegörare som avses i nämnda stycke meddelat jämlikt 17 § andra stycket,
kan varuhavaren för förlusten erhålla ersättning av allmätma medel med belopp
som Kungl. Maj:t bestämmer. Sådan ersättning kan även utgå till ägare eller
brukare av transportmedel som drabbas av ekonomisk förlust i följd av
föreskrift som växtskyddsanstalten meddelat med stöd av 20 § (23 §).
Kungörelsen
(1929:86) med vissa bestämmelser angående bekämpande av potatiskräfta (ändrad
senast 1959: 235) föreskriver anmälningsplikt till växtskyddsanstalten för den
som innehar potatis som misstänks vara smittad av potatiskräfta (1 § första
stycket). Konstaterar anstalten efter undersökning att potatiskräfta
föreligger, skall anstalten underrätta länsstyrelsen och avge förslag beträffande
område som bör förklaras smittat av sjukdomen och, om så behövs, förklaras som
skyddsområde. Det ankommer sedan på länsstyrelsen att meddela sådan förklaring
(2 §), vilken gäller tills länsstyrelsen efter samråd med anstalten häver den
(3 §). Vidare finns bestämmelser om begränsad användning och förstöring av
skörd (4 §), förbud mot bortföring av växt, jord eller ej desinficerat redskap
eller transportmedel (6 §) och odlingsförbud (7 § 2 mom. a och b). Den som
lidit skada genom att han på grund av förbud enligt 6 § inte kunnat sälja
potatis eller annan vara från det smitt-förklarade området kan få ersättning av
statsmedel, om ömmande skäl eller andra särskilda omständigheter föreligger (8 §).
Ersättning beviljas av Kungl. Maj:t och utbetalas av växtskyddsanstalten (10 §).
Envar är skyldig att tåla undersökning som företas av växtskyddsanstalten för
att utröna potatiskräftans utbredning eller för att utöva tillsyn av smittför-klarat
område eller skyddsområde. Var och en är också skyldig att tåla odlingsförsök
som anstalten anlagt för att undersöka om smittförklarat område är fritt från
potatiskräfta (11 §). Anstalten kan efter medgivande av markinnehavaren
anordna försöksfält för studium av potatiskräfta och därvid tillföra försöksfältet
smittämne (11 a §). Den som gör sig skyldig till förseelse mot 1 § första
stycket, 4 §, 6 §, 7 § 2 mom. a och b eller 11 § döms till böter, om ej
strängare straff följer enligt brottsbalken. Vidare skall föremål som i strid
med förbud bortförts från smitt-
Prop. 1972: 89 7
förklarat
område jämte emballage genast på lämpligt sätt oskadUggöras (12 §).
Länsstyrelsens beslut att förklara område smittat av potatiskräfta eller som
skyddsområde skall kungöras i länskungörelserna och i tidning inom orten och
delges vederbörande polismyndighet (15 §). Mot beslut som på grund av
kungörelsen meddelats av styrelsen för växtskyddsanstalten eller länsstyrelsen
får besvär anföras hos Kungl. Maj:t. Beslutet länder dock omedelbart till
efterrättelse (16 §).
Kungörelsen
(1937: 747) angående bekämpande av koloradoskalbag-gen (ändrad senast 1967:
406) förbjuder förvaring inom riket och bortförande från fyndplatsen av
levande koloradoskalbagge och av levande ägg, larv eller puppa av sådan
skalbagge (1 § första stycket). Den som påträffar koloradoskalbagge eller larv
av sådan skalbagge är skyldig att ofördröjligen anmäla och överlämna fyndet
till närmaste polismyndighet eller till växtskyddsanstalten. Har polismyndighet
tagit emot anmälan, skall myndigheten ofördröjligen vidarebefordra den till växtskyddsanstalten
och samtidigt insända djuret. Före insändandet till växtskyddsanstalten skall
djuret dödas (2 §). När växtskyddsanstalten konstaterat förekomst av koloradoskalbagge,
skall anstalten ofördröjligen i trakten omkring fyndplatsen undersöka och
fastställa gränserna för skalbaggens utbredningsområde. Anstalten skall vidare
på fyndplatsen vidta de åtgärder, som anstalten med hänsyn till förhandenvarande
omständigheter anser behövas för att förinta skadedjuret och förhindra dess
ytterligare spridning. Dessutom skall anstalten inom ett fyndplatsen
närliggande område med lämpliga insektdödande medel behandla sådana odlade och
vilda växter som kan tjäna koloradoskalbaggen till näring (3 §). Inom ort där koloradoskalbaggen
påträffats är innehavare av mark på vilken finns potatis- eller tomatplantor
eller andra odlade eller vilda växter som kan tjäna koloradoskalbaggen till
näring skyldig att tåla åtgärd som växtskyddsanstalten vidtar med stöd av 3 §
och att följa föreskrift som anstalten meddelar i samband därmed (4 §). Växtskyddsanstalten
får bevilja ersättning av statsmedel för skada som orsakats av åtgärd som avses
i 3 § på odling av potatis, tomater eller andra växter (5 §). Den som bryter
mot 1 § första stycket eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 4 § döms
till böter (6 §).
Kungörelsen
(1945:133) angående bekämpande av blodlusen (ändrad 1967: 407) föreskriver
skyldighet för den som innehar äppleträd eller grundstam för äppleträd som kan
misstänkas ha angripits av blodlus att ofördröjligen arunäla detta till växtskyddsanstalten
eller närmaste polismyndighet. Polismyndighet som mottagit anmälan skall ofördröjligen
vidarebefordra den till växtskyddsanstalten (1 §). Av blodlus angripet träd och
del av sådant träd med undantag av fmkt får inte föras bort från växtplatsen,
om det inte behövs för växtskyddsanstaltens undersökningar (2 §). Den som
innehar trädgård, plantskola eller annat område där äppleträd eller för
äppleträd avsedda grundstammar förekommer är
Prop.
1972: 89 8
skyldig
att lämna obehindrat tillträde till området för tjänsteman vid växtskyddsanstalten
och dennes biträden och att tåla åtgärd som anstalten anser nödvändig för att
förinta blodlusen och förhindra dess ytterligare spridning (3 §). Växtskyddsanstalten
får bevilja ersättning av statsmedel för skada på träd eller andra växter som
uppkommit genom bekämpningsåtgärd som anstalten vidtagit (4 §). Den som bryter
mot 2 eller 3 § döms till böter (5 §).
Kungörelsen
(1956:141) med vissa bestämmelser om bekämpande av ringröta å potatis (ändrad
senast och omtryckt 1966: 556) föreskriver skyldighet för innehavare av potatis
som kan antas vara smittad av ringröta att göra anmälan till växtskyddsanstalten
(1 § första stycket). Potatis som är smittad av ringröta får inte utan
tillstånd av växtskyddsanstalten användas till utsäde, avyttras eller användas
på annat sätt än i innehavarens eget hushåll som matpotatis eller för
utfodring av djur. När tillstånd lämnas, får anstalten meddela de föreskrifter
som anses behövliga för att förhindra smittspridning (2 § första stycket). I
vissa fall kan anstalten förbjuda att potatis används till utsäde (2 § andra
stycket). I jord där det odlats potatis som befunnits smittad av ringröta får
potatis inte utan tillstånd av växtskyddsanstalten odlas förrän efter två år (3
§ första stycket). Odlare och annan som omhänderhaft smittad potatis är vidare
skyldig att i enlighet med växtskyddsanstaltens bestämmelser ombesörja
desinfektion av redskap, maskiner och lagerlokaler samt att i övrigt vidta de
åtgärder som anstalten finner nödvändiga för hindrande av sjukdomens spridning
(3 § andra stycket). Om ömmande skäl eller andra särskilda omständigheter
föreligger, kan ersättning utgå av statsmedel för förlust som uppkommer genom
att potatis inte hunnit avyttras eller, om försäljning fått ske, den inte
hunnit genomföras till pris som kunnat erhållas vid fri försäljning (4 §).
Ersättning beviljas av Kungl. Maj:t och utbetalas av växtskyddsanstalten (5 §).
Envar är skyldig att låta undersökning som växtskyddsanstalten företar för att
utröna ringrötas utbredning försiggå obehindrat (6 §). Den som bryter mot
bestämmelser i kungörelsen döms till böter, om ej gärningen är belagd med
straff i brottsbalken 7 §).
Genom
kungörelsen (1962:146) med vissa bestämmelser om bekämpande av potatisnematod
(ändrad 1969: 115) bemyndigas växtskyddsanstalten att, om anledning finns att
misstänka förekomst av potatisnematod, låta verkställa undersökning och ta
prov av jord, potatis och andra växtdelar (1 §). Den som på växtskyddsanstaltens
uppdrag verkställer undersökning och provtagning skall äga tillträde till
odlad jord, växthus och anläggning för förvaring, sortering eller bearbetning
av potatis (2 §). Vid fara för mera omfattande spridning av potatisnematod av patotyp
A eller vid förekomst av nematod av annan patotyp får länsstyrelse på
framställning av växtskyddsanstalten eller efter dess hörande meddela förbud
beträffande visst område mot odling av potatis och
Prop. 1972: 89 9
tomater och mot bortförande av potatis, andra underjordiska
växtdelar, jord och växtavfall. Sådant beslut skall, när ej annat förordnas,
lända till efterrättelse utan hinder av besvär (3 §). Den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet bryter mot förbud som avses i 3 § döms till böter (4 §).
Kungörelsen
(1956:168) med vissa bestämmelser om bekämpande av holländska ahnsjukan
föreskriver anmälningsskyldighet för ägaren eller nyttjanderättshavaren till
mark där det finns almträd som misstänks vara angripet av holländska almsjukan.
Anmälan skall ofördröjligen göras till statens skogsforskningsinstitut, numera
skogshögskolan, skogsvårdsstyrelsen eller polismyndighet. Skogsvårdsstyrelse
och polismyndighet som mottagit anmälan skall ofördröjligen vidarebefordra den
till skogshögskolan som har att föranstalta om behövliga åtgärder (1 §). Träd
som är eller misstänks vara angripet av holländska almsjukan eller del av
sådant träd får inte utan skogshögskolans medgivande föras bort från växtplatsen
(2 §). Den som äger mark där det finns alm och den som innehar sådan mark med
nyttjanderätt är skyldig att tåla ingripande som skogshögskolan vidtar för att
hindra almsjukans spridning och att lämna behörig företrädare för högskolan
tillträde till marken (3 §). Om träd eller andra växter skadas genom ingripande
enligt 3 § eller om annan förlust uppkommer därigenom, kan ersättning utgå av
allmänna medel. Ersättningen beviljas av länsstyrelsen (4 §). Den som bryter
mot vad som stadgas i 2 eller 3 § döms till böter och förlorar rätten till
ersättning enligt 4 § (5 §).
Kungörelsen
(1969:116) om bekämpande av päronpest föreskriver att den som har anledning
anta att päronpest angripit växt på mark som han äger eller bmkar ofördröjligen
skall anmäla detta till växtskyddsanstalten eller lantbruksnämnden. Lantbruksnämnd
som mottagit sådan anmälan skall ofördröjligen vidarebefordra den till växtskyddsanstalten
(1 §). Växt som är eller befaras vara angripen av päronpest eller del av sådan
växt får inte utan växtskyddsanstaltens medgivande föras bort från växt- eller
förvaringsplatsen (2 §). Föreligger misstanke om angrepp av päronpest, skall växtskyddsanstalten
undersöka växtlighet som kan befaras vara angripen. Om päronpest därvid
konstateras, skall anstalten i fråga om växtlighet som är eller löper risk att
bli angripen vidta de åtgärder som behövs för att bekämpa sjukdomen och hindra
dess spridning (3 §). Innehavare av mark eller byggnad är skyldig att lämna
tillträde för åtgärd som avses i 3 § och tåla sådan åtgärd (4 §). För skada på
växtlighet som uppkommit genom åtgärd som växtskyddsanstalten vidtagit kan
utgå ersättning av statsmedel. Fråga om ersättning prövas av anstalten (5 §).
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § eller åsidosätter
skyldighet enligt 4 § döms till böter.
Kungörelsen
(1969:117) om bekämpande av San José-sköldlus innehåller bestämmelser av
väsentligen samma innehåll som kungörelsen (1969: 116) om bekämpande av
päronpest.
Prop.
1972: 89 10
Vid redovisningen av gällande bestämmelser på växtskyddets
område bör även nämnas bestämmelserna om berberis. Enligt lagen (1933: 231) om
utrotande av berberis å viss mark (ändrad senast och omtryckt 1967: 400) kan Kungl.
Maj:t på framställning av lantbruksnämnden förordna om skyldighet för ägare
eller nyttjanderättshavare till jord att utrota vanlig berberis och andra arter
av för svartrost mottaglig berberis. Sådant förordnande får ej avse berberis i
botaniska trädgårdar som hör till högre undervisningsanstalter (1 §).
Utrotandet skall verkställas inom tid som anges i förordnandet (2 §). Den som
inte fullgör skyldighet att utrota berberis döms till böter, högst 500 kr.
Rätten kan på yrkande av åklagaren dessutom vid vite förelägga den försumlige
att inom viss tid verkställa honom åliggande åtgärd. I stället för att yrka
nytt vite kan åklagaren låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.
Har vite förelagts, får ej dömas till straff för uraktlåtenhet att verkställa
utrotning under den tid föreläggandet avser (3 §). Förordnande enligt lagen
och erinran om påföljd av förseelse mot den införs genom länsstyrelsens
försorg på statsverkets bekostnad i länskungörelserna och i en eller flera
tidningar inom orten och anslås på lämpliga ställen inom det område som förordnandet
avser (5 §).
Kungörelsen (1959: 233) om förbud mot försäljning och
plantering av berberisbuskar innehåller bestämmelse att växter av släktet
berberis inte får utan tillstånd av växtskyddsanstalten inom riket saluhållas,
säljas eller planteras (1 §). Förbudet avser ej försäljning till eller
plantering i botanisk trädgård som hör till högre undervisningsanstalt (2 §).
Den som i strid med förbudet saluhåller, säljer eller planterar berberisbuskar
döms till böter. Vara som olovligen saluhållits eller försålts skall förklaras
förverkad. Har någon olovligen planterat berberisbuske, kan rätten på yrkande
av åklagaren vid vite förelägga den tilltalade att inom viss tid förstöra
busken. Beträffande verkan av sådant föreläggande och påföljd för underlåtenhet
att efterkomma det äger bestämmelserna i 3 § lagen (1933: 231) om utrotande av
berberis å viss mark motsvarande tillämpning (3 §).
Enligt kungörelsen (1967: 401) med vissa bestämmelser om
bekämpande av berberis utför lantbruksnämnden inom område där berberis skall
utrotas inventering av beståndet av berberis samt leder och övervakar arbetet
med utrotningen och ställer tekniska hjälpmedel till förfogande (1 §).
Lantbruksnämnden får bevilja den som är skyldig att utrota berberis bidrag av
statsmedel för inköp av tekniska bekämpningsmedel samt för arbetet med
utrotningen, om detta är alltför betungande med hänsyn till hans ekonomiska
förhållanden och den nytta han har av utrotningen (2 §).
Sverige har den 9 maj 1952 ratificerat internationella växtskyddskon-ventionen
av den 6 december 1951. I enlighet med vad som framgår av prop. 1953: 70 och rskr.
1953: 149 har Sverige vidare anslutit sig till
Prop. 1972:89 H
Europeiska
växtskyddsorganisationen (EPPO). Härigenom har Sverige åtagit sig att vidta
sådana lagstiftningsåtgärder samt sådana tekniska och administrativa åtgärder
som anges i konventionen och eventuella till-läggsöverenskommelser tiU denna.
Åtagandena avser bl. a. inspektion av försändelser av växter, växtprodukter och
vissa andra varor samt av lagrings- och transportmedel för växter och
växtdelar, desinfektion mot skadedjur och växtsjukdomar samt utfärdande av sundhetscertifikat.
Växtskyddsanstaltens
förslag
Växtskyddsanstalten
framhåller att växtskadegörare under senare år ökat i antal såväl i vårt land
som utomlands. Detta beror enligt anstalten på flera samverkande faktorer. Den
specialisering samt koncentration av växtodlingen till större driftsenheter som
genomförs ger växtskadegö-rarna ökade möjligheter att föröka och sprida sig.
Odlingstekniken har fått sådan inriktning att plantorna utvecklas snabbare,
vilket gör dem mer känsliga för angrepp. Vidare förekommer ett världsomfattande
handelsutbyte med växter. Transporten sker till stor del med flyg vilket medför
att förut okända växtskadegörare eller sådana som i sina hemländer hållits
nere av naturliga fiender snabbt förs till andra delar av världen, där de under
nya betingelser kan åstadkomma svåra skador.
En
anpassning till rådande förhållanden samt till de internationella konventioner
på växtskyddets område, till vilka Sverige anslutit sig, gjordes genom
kungörelsen (1959: 229) angående införsel av växter m. m. Dessa bestänamelser
har enligt anstaltens mening fungerat väl som skydd för den svenska
växtodlingen. En aldrig så noggrann importkontroll kan dock inte bli helt
säker. Växtinspektionen måste grundas på stickprov och en växtskadegörare kan
vid importtillfället vara i ett sådant utvecklingsstadium att den är omöjlig
att upptäcka.
Anstalten
berör också vissa verkningar av de pågående integrationssträvandena inom
europeiskt handelsutbyte. Ett upphävande av tullgränserna medför att växtinspektionen
vid gränserna försvinner. Bekämpningen av farliga växtskadegörare som kan
spridas genom växt-sändningar måste då främst koncentreras till exportländerna.
Importländerna måste ha en noggrann inrikes kontroll och en effektiv beredskap
i fråga om särskilda bekämpningsåtgärder. Inom EEC syftar man till en
samordning av växtimportbestämmelserna så långt detta är möjligt. Man räknar
dock med att ett enskilt land måste få förbehålla sig rätt att även gentemot
land inom gemenskapen tillämpa skärpta bestämmelser i fråga om vissa farliga växtskadegörare.
Den
svenska situationen kan enligt anstalten i stort betraktas som gynnsam,
eftersom vi hitintills lyckats hålla vissa farliga växtskadegörare utanför
gränserna. Nuvarande bestämmelser har emellertid enligt
Prop. 1972: 89 12
anstaltens
mening vissa brister då det gäller att inom landet bedriva bekämpning av redan
förekommande växtskadegörare och att upprätta en effektiv beredskap gentemot
utifrån inkommande nya sådana. Förutom en allmän översyn av gällande
bestämmelser i fråga om import- och exportkontroll och speciella åtgärder mot
vissa växtskadegörare anser anstalten det vara behövligt att komplettera
bestämmelserna med en ramlag, där de generella villkoren och befogenheterna
beträffande nödvändiga undersökningar och bekämpningsåtgärder närmare
fastställs. Anstalten hänvisar till att de flesta europeiska länder har en
ramlag för växtskyddet med stöd av vilken verkställighetsbestämmelser rörande
de olika grenarna av växtskyddsverksamheten meddelas. Anstalten hemställer att
en sådan lag utfärdas även i Sverige. Det närmare innehållet av anstaltens
förslag till växtskyddslag framgår av bilaga.
Remissyttrandena
Samtliga
remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse över att en ramlag för växtskyddet
införs som bör underlätta för myndigheterna att snabbt ingripa om nya farliga växtskadegörare
uppträder. I stort tillstyrks också de allmänna principer som ligger till
grund för det framlagda förslaget. Synpunkter framförs dock på lagens närmare
utformning.
I fråga om den nya lagens
tillämpningsområde tillstyrker skogsstyrelsen och skogshögskolan förslaget att
skogsvårdslagen (1948: 237) även i fortsättningen skall gälla inom sitt
ämnesområde. I 34 § skogsvårdslagen stadgas att, när insektshärjning av större
omfattning uppkommer i skog eller när överhängande fara for sådan föreligger på
gmnd av t. ex. stormfällning, skogsmarkens ägare är skyldig att vidta de
åtgärder som skogsstyrelsen föreskriver. Viss del av kostnaderna för ålagda be-kUmpningsåtgärder
bestrids enligt 35 § skogsvårdslagen av allmänna medel. Bestämmelserna har
fungerat fullt tillfredsställande. Annan skada av växtskadegörare på skogsträd
än som orsakats av insekter, t. ex. skada av virus, svampar och smågnagare,
kommer emellertid att falla under den föreslagna växtskyddslagen. Vidare kommer
insektshärjning i skog som ej omfattas av skogsvårdslagen, t. ex. statligt och
ecklesiastikt skogsinnehav, att omfattas av växtskyddslagen. Skogsstyrelsen och
skogshögskolan framhåller vikten av att växtskyddsanstalten inhämtar deras
uppfattning i frågan, innan framställning görs om meddelande av bestämmelser om
skadegörare på skog. För att undvika komplikationer kan skogsstyrelsen
acceptera att växtskyddsanstalten fungerar som högsta tillsynsmyndighet även i
fråga om växtskadegörare inom skogsbruket. Skogshögskolan anser att det som
regel bör uppdras åt skogsstyrelsen att utöva tillsyn över efterlevnaden av
sådana enligt 3 § i växtskyddsanstaltens förslag utfärdade skyddsbestämmelser
som rör växtska-
Prop. 1972: 89 13
degörare inom skogsbruket. Beträffande sådana skadegörare
bör också bemyndigande att utföra undersökningar enligt förslagets 7 § ges av
skogsstyrelsen.
När det gäller
myndighets möjlighet till ingripande anser RRV och länsstyrelsen i Malmöhus län
att 3 § i förslaget utformats alltför detaljerat. Lagen bör få en mer allmän
utformning och endast ange huvudprinciperna. Det är emellertid lämpligt att
komplettera lagen med en kungörelse där de mer detaljerade bestämmelserna tas
in.
Lantbruksstyrelsen
erinrar om att föreskrifter enligt 3, 5 och 6 §§ i förslaget ofta kan komma att
i vidsträckt omfattning beröra enskildas intressen såväl inom jordbruket,
trädgårdsnäringen och skogsbruket som inom andra områden. Styrelsen finner det
därför angeläget att varje med stöd av växtskyddslagen föreskriven åtgärd är
väl motiverad ur allmän samhällelig synpunkt och nödvändig med hänsyn till
förhållandena i det särskilda fallet. Det är också viktigt att samråd sker
mellan förslagsmyndigheten, växtskyddsanstalten och andra berörda myndigheter,
vilket också förutsatts i förslagets 3 §. Då det gäller meddelande av tillfälliga
föreskrifter enligt 6 § saknas bestämmelser om samråd, vilket styrelsen anser
vara en brist. Lantbruksstyrelsens uppfattning att även tillfälliga
föreskrifter bör föregås av samråd med berörda myndigheter delas av
skogsstyrelsen, skogshögskolan och länsveterinären i Kronobergs län.
Kommerskollegium
betonar vikten av att berörda näringsorganisationer bereds tillfälle yttra sig
när fråga uppkommer om åtgärd enligt 3 § i växtskyddsanstaltens förslag.
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund
och Svenska plantskolornas riksförbund förutsätter att berörda odlarorganisationer
får yttra sig innan sådan åtgärd beslutas. Enligt Svenska importföreningen för
färsk frukt u. p. a. bör sådana föreskrifter få meddelas av annan myndighet än Kungl.
Maj:t endast när det av myndigheten bedöms vara oundgängligen nödvändigt.
Det i 8 § anstaltens förslag föreslagna vitesförfarandet
anser lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Kristianstads län och statens
centrala frökontrollanstalt vara mindre lämpligt. Eftersom ett vitesföreläggande
kan överklagas i rent förhalningssyfte finns risk att en sådan bestämmelse
motverkar det snabba handlande som ofta är nödvändigt. Effektivare torde i
stället vara att införa en bestämmelse av motsvarande innehåll som 10 och 11 §§
lagen (1970: 299) om skydd mot flyghavre. Växtskyddsanstalten kan då vid
försummelse besluta att låta verkställa erforderlig åtgärd på
fastighetsägarens eller nyttjanderättshavarens bekostnad. Ett sådant beslut
länder omedelbart till efterrättelse.
Någon växtskyddsavgift av det slag som avses i förslagets
9 § anser lantbruksstyrelsen inte böra komma i fråga, i varje fall inte
beträffande andra åtgärder än import och export av växter. Styrelsen anser att
det
Prop. 1972: 89 14
är
mer tidsenligt aU statsverkets kostnader täcks enligt särskild taxa. Även
länsstyrelsen i Hallands län avstyrker förslaget och förordar att ersättning
tas ut enligt fastställd taxa i likhet med vad som tillämpas exempelvis i
fråga om centrala frökontrollanstalten. RRV anser att Kungl. Maj:t inte skall
behöva utfärda bestämmelser om avgifternas storlek. I stället bör växtskyddsanstalten
i samråd med RRV kunna fastställa avgifterna efter riktlinjer som anges av Kungl.
Maj:t.
Vad
angår frågan om ersättning vid förlust som förorsakas av växtskadegörare anser
RRV och länsstyrelsen i Kristianstads län att ersätt-ningsgrundema bör ses över
för uppnående av enhetliga regler på området. RLF framhåller att en ej alltför
restriktiv ersättningspolitik underlättar efterlevnaden av lagen.
Departementschefen
Under
senare år har förekomsten av växtskadegörare ökat såväl i Sverige som
utomlands. Detta beror bl. a. på ändrade odlingsförhållanden och en alltmer
omfattande internationell handel med växter.
Den
svenska växtodlingen förorsakas årligen stora förluster genom angrepp av växtskadegörare.
Det är därför av stor betydelse att förebygga att växtskadegörare införs i
landet och att inom landet upprätthålla kontroll med effektiv beredskap när
det gäller att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare. Bestämmelserna
på området är f. n. spridda på ett stort antal författningar.
De
nuvarande bestämmelserna för gränskontroll och växtinspektion i samband med
införsel av växter är anpassade till de internationella överenskommelser
Sverige anslutit sig till. Bestämmelserna fungerar enligt vad växtskyddsanstalten
upplyst på ett tillfredsställande sätt. Däremot anser växtskyddsanstalten att
gällande bestämmelser för hindrande av farliga skadegörares utbredning inte
motsvarar de krav på beredskap och snabba bekämpningsinsatser som kan ställas.
Detta förhållande framstår enligt växtskyddsanstalten som särskilt betänkligt
inför de perspektiv som frihandelssträvandena inom Europa synes öppna. Dessa strävanden
antas leda till avsevärt större krav på den inrikes övervakningen och
bekämpningen av växtskadegörare. För att avhjälpa de nuvarande bristerna
föreslår växtskyddsanstalten att en växtskyddslag införs i likhet med vad som
redan skett i de flesta andra europeiska länder. Växtskyddslagen bör innehålla
de grundläggande reglerna om bekämpningsåtgärder från myndigheternas sida.
Lagen bör tjäna som ramlag för gällande och kommande
verkställighetsbestämmelser beträffande de olika grenarna av växtskyddsverksamheten.
Växtskyddsanstaltens
förslag har i allt väsentligt tillstyrkts av remissinstanserna. Även jag anser
det vara mycket angeläget att möjligheter
Prop.
1972: 89 15
finns
att snabbt ingripa mot växtskadegörare. Ju tidigare bekämpningsåtgärderna
sätts in, desto mindre blir de ekonomiska förlusterna och desto billigare blir
bekämpningen. De åtgärder det allmänna kan tillgripa för att bekämpa farliga växtskadegörare
bör anges i lag. Jag förordar därför att en lag införs i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget. Inom jordbruksdepartementet har upprättats
förslag till växtskyddslag.
I fråga om förslaget vill
jag anföra följande. Lagen bör omfatta alla slag av växter, både ved- och örtartade,
och delar därav samt sådana produkter av växt som fortfarande har karaktär av
råvara. Växt som är bearbetad, konserverad eller djupfryst bör däremot falla
utanför lagens växtbegrepp.
Sjukdom eller annan skada
på växt kan orsakas av virus samt av bakterie, svamp, nematod, kvalster och
annan organism ur växt- eller djurriket. Som gemensam beteckning på sådana
virus och organismer kan det vara lämpligt att använda begreppet växtskadegörare.
Det
bör ankomma på Kungl. Maj:t att föreskriva i fråga om vilka växtskadegörare
bekämpning enligt lagen får ske. Sådan föreskrift bör få meddelas endast
beträffande växtskadegörare som kan allvarligt skada växtodling, skog eller
lager av växter.
Växtskyddsanstalten
har med instämmande av skogsstyrelsen och skogshögskolan föreslagit att
skogsvårdslagen (1948: 237) skall äga fortsatt giltighet beträffande sådana växtskadegörare
som avses i 34 § nämnda lag. Enligt denna bestämmelse är, då insektshärjning av
större omfattning uppkommit i skog eller då överhängande fara för sådan föreligger
på gmnd av skogseld, stormfällning, snöbrott eller annat, som kan ge upphov
till massförökning av för skogen skadliga insekter, skogsmarkens ägare skyldig
att vidta de åtgärder som skogsstyrelsen föreskriver efter hörande av
skogshögskolan. Skogsstyrelsen och skogshögskolan har anfört att nämnda
bestämmelser tillämpats vid åtskilliga tillfällen och att de fungerat fullt
tillfredsställande. Även jag anser att det är lämpligt att växtskyddslagen inte
blir tillämplig på insektshärjning av större omfattning i skog eller i fall då
överhängande fara därför föreligger. Beträffande skog i enskilds ägo gäller i
sådant fall de bestämmelser som anges i 34 § skogsvårdslagen. På statens och
kyrkans skogar är skogsvårdslagen ej tillämplig. Såväl domänverket som
stiftsnämnderna har emellertid skogligt utbildad personal till sitt
förfogande. Man kan därför enligt min uppfattning förvänta att vid nu avsedd
insektshärjning i statens eller kyrkans skogar erforderliga bekämpningsåtgärder
kommer att vidtas även utan särskild föreskrift i lag.
En
generell anmälningsplikt bör föreligga för envar som har anledning anta att
farlig växtskadegörare på vilken lagen gjorts tillämplig angripit växt på mark
som han äger eller brukar. Det bör dock finnas möjlighet att meddela undantag
från anmälningsskyldigheten. Det kan
Prop. 1972: 89 16
nämligen
förhålla sig så att en viss växtskadegörare är så allmän att anmälningsplikten
inte fyller någon funktion. Så är t. ex. fallet med pota-tiscystnematod av patotyp
A.
Bekämpandet
av växtskadegörarna kräver att ingrepp görs som ofta kan komma att beröra
enskildas intressen såväl inom jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket
som inom andra områden. Lagen bör ange de åtgärder som får tillgripas för att
bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare. Åtgärderna bör i huvudsak
motsvara de åtgärder som enligt gällande kungörelser får tillgripas i fråga om
ohka växtskadegörare. De kan avse föreläggande för fastighetsägare eller nyttjanderättshavare
att själv vidta åtgärd för bekämpning av växtskadegörare på fastigheten. Det
kan även vara fråga om bekämpningsåtgärder som lämpligen bör utföras genom
myndighets försorg. Myndighet bör också i likhet med vad som nu gäller i fråga
om vissa växtskadegörare kurma förbjuda sådd eller plantering av växt, meddela
föreskrifter om odling eller skörd av växt samt förbjuda eller föreskriva
villkor för införsel, utförsel eller bortförande av växt, växtskadegörare, jord
o. d. Det bör även vara möjligt för myndighet att vidta eller föreskriva annan
åtgärd i fråga om enskilds egendom som myndigheten finner oundgängligen påkallad.
Om i Sverige påträffas en
farlig växtskadegörare som ej omfattas av förordnande av Kungl. Maj:t enligt växtskyddslagen,
kan det vara angeläget att bekämpningsåtgärder vidtas så snabbt som möjligt. Om
bekämpningen sätts in på ett tidigt stadium och innan växtskadegöra-ren hunnit
sprida sig, är det kanske ej nödvändigt att tillgripa mera omfattande
bekämpningsåtgärder, t. ex. i form av allmän insats av kemiska preparat. Alla
möjligheter att vidta åtgärder som bidrar till att hålla användningen av
bekämpningsmedel på låg nivå bör tas till vara. Jag förordar därför att
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall, om synnerliga skäl föreligger,
interimistiskt kunna besluta om bekämpningsåtgärder mot växtskadegörare som
inte omfattas av förordnande som nyss nämnts. Interimistiskt beslut bör få
meddelas även om det ännu ej klarlagts huruvida växtskadegöraren kan orsaka
allvarlig skada. Om det hinns med, bör myndigheten givetvis höra annan berörd
myndighet eller näringsorganisation, innan den meddelar interimistiskt beslut.
Sådant beslut bör få gälla högst tre månader. Om det föreligger fortsatt behov
av bekämpningsåtgärder efter utgången av tre månader, ankommer det på
myndigheten att göra framställning hos Kungl. Maj:t om erforderligt förordnande
i fråga om växtskadegöraren.
Det
är även behövligt att snabbt kunna ingripa, om fastighetsägare eller annan
försummar att fullgöra bekämpningsskyldighet som ålagts honom. Många
remissinstanser har kritiserat växtskyddsanstaltens förslag om
vitesföreläggande av länsstyrelse under motivering att ett vitesbeslut kan
överklagas i förhalningssyfte. Jag delar denna uppfattning
Prop. 1972: 89 17
och
anser att en ordning liknande den som föreskrivs i lagen (1970: 299) om skydd
mot flyghavre är att föredra. Vederbörande myndighet bör få befogenhet att låta
verkställa föreskriven åtgärd på den försumliges bekostnad. Myndighet bör
kunna få handräckning av polismyndighet när det behövs för kontroll av att
lagen efterlevs eller för verkställighet av beslut som nyss nämnts.
Det
bör ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet som Konungen bestämmer att besluta
i vad mån ersättning av statsmedel skall utgå för kostnad eller förlust som
föranletts av åtgärd som vidtagits med stöd av lagen. Ersättning utgår från
förslagsanslaget Bekämpande av växt-sjukdomar. I prop. 1972: 1 (bil. 11 s. 81)
föreslås att"på anslaget anvisas 150 000 kr. för budgetåret 1972/73.
Ekonomisk förlust som uppkommit genom att växtskadegörare angripit och skadat
växt bör liksom hittills i regel bäras av den drabbade.
Växtskyddsanstalten
föreslår att växtskyddslagen skall innehålla bestämmelse om särskild växtskyddsavgift
för täckande av statsverkets kostnader för åtgärder som genomförs med stöd av
lagen i fråga om import och export av växter, sundhetskontroll av utsäde och
förökningsmaterial samt behandling och utfärdande av intyg, anmälningar om undantag
och liknande handlingar. Bestämmelser om avgiftens storlek och uppbörd föreslås
skola meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av växtskyddsanstalten. Förslaget
har i denna del avstyrkts av bl. a. RRV, lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen
i Hallands län. Inte heller jag anser att bestämmelse om växtskyddsavgift bör
tas in i lagen. Statsverkets självkostnader för tjänster av det slag växtskyddsanstalten
nämner bör i stället tas ut enligt för vederbörande myndighet fastställd taxa.
Det ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa sådan taxa.
Växtskyddsanstalten
har föreslagit att i lagen föreskrivs skyldighet för den som säljer eller med
nyttjanderätt upplåter fastighet att upplysa köparen eller nyttjanderättshavaren
om de inskränkningar i fråga om fastighetens drift som meddelats med stöd av växtskyddslagen.
Med hänsyn till den allmänna upplysningsplikt som får anses åvila säljare av
fastighet (jfr 4 kap. 18 § jordabalken), anser jag det onödigt att ta in en
sådan föreskrift i lagen.
Den
nya växtskyddslagen bör träda i kraft den 1 juli 1972.
Det
är min avsikt att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att erforderliga
tillämpningsföreskrifter beträffande olika slag av växtskadegörare förs samman
i en växtskyddskungörelse.
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
antaga förslaget till växtskyddslag.
Prop. 1972: 89 18
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop.
1972: 89 19
Bilaga
Växtskyddsanstaltens
förslag till Växtskyddslag
1 §
Denna lag äger tillämpning på åtgärder mot växtskadegörare
inom riket, vid rikets gränser och vid transport av växter genom riket,
dock att skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237) skall äga fortsatt
giltighet inom sitt ämnesområde.
2 §
I denna lag skall med följande uttryck förstås vad nedan sägs:
växter: alla slag av växter både vedartade och örtartade och delar
därav,
utom konserverade eller industriellt bearbetade;
växtskadegörare:
alla vira och organismer, som kan angripa eller förorsaka skador eller
sjukdomar på växter.
3
§ För genomförande av verksamma
åtgärder mot växtskadegörare äger Konungen på förslag av statens växtskyddsanstalt
i samråd med annan berörd myndighet utfärda bestämmelser rörande växter och växtskadegörare
beträffande anmälningsplikt rörande förekomst eller misstanke om förekomst av växtskadegörare;
direkt bekämpning; smitt-och skyddsområdesförklaring av brukningsenheter och
andra områden; desinfektion av lagerlokaler, transportmedel och redskap;
begränsad användning, desinfektion eller förstöring av växter, emballage och
andra föremål, som kan medföra skadegörare; förbud mot sådd, plantering och
transport av vissa växtslag; övervakning av odlingar samt föreskrifter om
odling och skörd av vissa växtslag och för vissa områden; import- och
exportförbud, fytosanitära och andra villkor för import, export och transport
av växter och växtskadegörare, jord, kompost och gödsel samt sådana kulturer av
vira, bakterier och svampar ävensom levande insekter, nematoder och kvalster i
alla utvecklingsstadier, som är avsedda för bekämpning av skadegörare, eller är
av annan fyto-sanitär betydelse.
4
§ Högsta tillsynen över
åtgärder mot växtskadegörare som utfärdas med stöd av denna lag tillkommer växtskyddsanstalten
eller annan av Konungen utsedd myndighet.
5
§ Det ankommer på växtskyddsanstalten
att till Konungen göra framställning om att bestämmelser enligt 3 § i varje
särskilt fall utfärdas beträffande sådan eller sådana växtskadegörare för
vilka enligt anstaltens bedömande särskilda åtgärder bör föreskrivas. Konungen
eller den Konungen bemyndigar äger utfärda de närmare föreskrifter som
erfordras för tillämpningen av bestämmelserna.
6
§ Beträffande växtskadegörare,
för vilken bestämmelser ännu icke föreligger, äger växtskyddsanstalten, när
detta av anstalten bedömes vara nödvändigt, utfärda tillfälliga föreskrifter om
åtgärder till förhindrande av ytterligare angrepp eller spridning av
skadegöraren i fråga.
Prop. 1972: 89 20
Dessa
åtgärder omfattar direkt bekämpning, bestämning av angreppsområde, förbud mot
bortförande av angripna växter, jord, kompost och gödsel, förstöring eller
desinfektion av angripna eller angrepps-hotade växter, transportförbud för
närings- och värdväxter till skadegöraren i fråga, förstöring av emballage och
desinfektion av redskap, transportmedel, lagerlokaler och förvaringsmm. Sådana
tillfälliga föreskrifter skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär.
Det
ankommer på växtskyddsanstalten att till Konungen anmäla att tillfälliga
föreskrifter utfärdats och vid fortsatt behov inkomma med förslag till
bestämmelser enligt 5 §.
7
§ Av växtskyddsanstalten
bemyndigad personal äger i den utsträckning som är nödvändig för bekämpning
rätt att utföra undersökning av växter, odlingar, fastigheter, lagerlokaler och
transportmedel. Sådan personal skall äga oinskränkt tillträde till nämnda
lokaliteter och rätt att utan vederlag till ägare, brukare eller varuhavare
uttaga för undersökningen erforderliga prov. Det ankommer på ägare, bmkare
eller varuhavare att lämna undersökningspersonalen alla de upplysningar, som
fordras för undersökningens genomförande.
8
§ Uraktlåter ägare, brukare
eller vamhavare, som avses i 7 §, att inom utsatt tid vidtaga åtgärder som
föreskrivits med stöd av denna lag, äger vederbörande länsstyrelse på
framställning av växtskyddsanstalten vid vite förelägga den försumhge att inom
viss tid verkställa honom åliggande åtgärder.
Efterkommes
icke givet föreläggande äger länsstyrelsen utdöma vitet eller låta verkställa
föreskrivna åtgärder på den försumliges bekostnad.
9 §
För åtgärder som genomföres med stöd av denna lag beträffande
import och export av växter samt sundhetskontroll av utsäde och för
ökningsmaterial ävensom för behandling och utfärdande av intyg, an
sökningar om undantag och liknande handlingar skall för täckande av
statsverkets kostnader utgå en avgift, benämnd växtskyddsavgift. Efter
förslag av växtskyddsanstalten utfärdar Konungen bestämmelser om
avgifternas storlek och uppbörden av dessa.
10 §
Uppkommer för innehavare av växter eller växtprodukter skada
eller ekonomisk förlust på grund av föreskrift, som utfärdats, eller åt
gärd, som vidtagits, med stöd av denna lag, må ersättning för skadan
eller förlusten utgå ur statsmedel enligt av Konungen utfärdade be
stämmelser.
Beträffande
ersättning i samband med utrotande av berberis å viss mark är särskilt stadgat.
11
§ Före avslutande av avtal om
arrende eller köp av fastighet, å vilken växtodling bedrives, skall säljaren
eller arrendeupplåtaren upplysa köparen eller arrendatorn om de föreskrifter
rörande fastigheten, som kan ha utfärdats med stöd av denna lag.
12
§ (Ansvarsbestämmelser)
MARCUS 80KTR. STHLM 1972 720188
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
14 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (12)
12 kopplingar i 10 dokument.
- SOU 2024:44 Stärkt kontroll av fusk i livsmedelskedjan s. 206 om s. 4 i texten
- Prop. 2021/22:148 En ny växtskyddslag s. 134 om s. 5 i texten
- Ds 2020:8 En ny växtskyddslag s. 175 om s. 5 i texten
- Prop. 2015/16:200 En utvidgad skyldighet att anmäla växtskadegörare s. 14 om s. 5 · s. 14 om s. 14 i texten
- SOU 2013:38 Vad bör straffas? s. 216 om s. 5 i texten
Rättsfall (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- HFD 2013 ref. 37 om s. 14 · om s. 17 ur registret · i texten