Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i brottsbalken
1972 · 20 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:96, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i brottsbalken
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 96 år 1972 Prop. 1972:96
Nr 96
Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i
brottsbalken; given Stockholms slott den 7 april 1972.
Kungl.
Maj:t viU härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokoUet över
justitieärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande tiU
riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
LENNART
GEIJER
Propositionens
huvudsakliga innehåU
I
propositionen föreslås att de grövsta formernai av sådant dobbleri som består i
anordnande eUer tUlätande av Ulegalt äventyrUgt spel skall betecknas grovt dobbleri.
Straffet föi- sådant brott föreslås bU fängelse i högst två år. Vidare föreslås,
att förberedelse och försök tUl grovt dobbleri skall straffbeläggas..
De
nya bestämmelsema avses träda i kraft den. 1. juli 1972.
1 Riksdagen 1972.1 saml. Nr 96
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1972: 96
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom
förordnas i fråga om brottsbalken dels att 16 kap. 14 § skall ha nedan angivna
lydelse dels att i balken skall införas två nya paragrafer, 16 kap. 14 a och 17
§§, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen
lydelse 16 kap. 14 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anordnar
någon för allmänheten äventyrligt spel om penningar eller penningvärde eller tUlåter
någon sådant spel i lokal som han upplåtit åt allmänheten, dömes för dobbleri
till böter eller fängelse i högst sex månader. Deltager någon i dylikt spel som
anordnats för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartill allmänheten
har tillträde, dömes för dobbleri till böter.
Anordnar någon för allmänheten äventyrligt spel om
penningar eller penningvärde eUer tiU-läter någon sådant spel i lokal som han
upplåtit åt allmänheten, dömes för dobbleri till böter eller fängelse i högst
sex månader.
Deltager någon i spel som avses i första stycket och som anordnats
för allmänheten eller eljest äger rum i lokal vartUl allmänheten har tillträde,
dömes för dobbleri till böter.
14 a §
Är
brott som i 14 § första stycket sägs att anse som grovt, skall för grovt dobbleri
dömas till fängelse i högst två år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om verksamheten bedrivits yrkesmässigt, omfattat avsevärda belopp
eller eljest varit av särskilt farlig art.
opaginerad Kontrollera mot PDF
17 §
För försök eller förberedelse till grovt dobbleri dömes
till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1972: 96
Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 7 april 1972.
Närvarande:
Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER,
MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i brottsbalkens bestämmelser
om dobbleri och anför.
1
Inledning
På
senare tid har i skilda sammanhang framkommit uppgifter som tyder på att
illegalt äventyrligt spel om pengar, dobbleri, numera på sina håll bedrivs i en
omfattning och under sådana organiserade former att man med fog kan tala om en
för svenskt vidkommande helt ny typ av brottslig verksamhet. Det utmärkande för
denna verksamhet, som hitintills i första hand har koncentrerats till våra
större städer, är att den äger rum i för ändamålet särskilt iordningställda och
utrustade lokaler, spelhålor, och med ofta mycket stora penningbelopp som
insatser. Verksamheten drivs i regel rent affärsmässigt med avsevärda vinster
för anordnaren och det finns anledning anta att det inte sällan existerar ett
både personellt och ekonomiskt samband mellan ifrågavarande verksamhet och
annan organiserad brottslighet. Det har också påtalats att narkotika- och
alkoholmissbruk kan förekomma i anslutning till spelhålornas verksamhet. En
allvarlig följd av denna form av illegalt spel är de sociala skadeverkningar
och personliga tragedier som lätt uppkommer till följd av de betydande
förluster som deltagama kan göra vid spelborden. Det har sålunda hänt att
förluster och skuldsättning i samband med deltagande i illegalt spel har blivit
den direkta drivfjädern till skilda slag av grova förmögenhetsbrott, t. ex.
förskingringar.
Denna
utveckling har väckt oro. Bl. a. har frågan tagits upp i riksdagen vid ett par
tUlfäUen (prot. 1971: 156 s. 30 och motion 1972: 12). Vidare har
åklagarmyndigheten i Göteborg åren 1969 och 1970 inkommit till riksåklagaren
med skrivelser i ärendet och därvid påtalat behovet av en skärpning av straffet
för dobbleri.
Den
10 december 1971 uppdrog Kungl. Maj:t åt riksåklagaren (RÄ) och
rikspolisstyrelsen (RPS) att i samråd verkställa utredning om den
It
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 96
Prop. 1972: 96 4
aktuella
spelverksamhetens omfattning och den brottslighet som kan förekomma i
anslutning tUl sådan verksamhet.
I en
gemensam skrivelse den 11 februari 1972 har RA och RPS redovisat resultaten av
den begärda utredningen. Skrivelsen utmynnar i ett förslag om straffskärpning
för grövre former av dobbleri. Förslaget innebär att maximistraffet, som f. n.
är fängelse i sex månader, skall höjas till fängelse i två år.
Efter
remiss har yttranden över RÄ:s och RPS:s skrivelse avgetts av justitiekanslern,
hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, 1969 års
punktskatteutredning. Föreningarna Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges
åklagare, Sveriges länspolischefer och Sveriges polismästare samt av Sveriges
advokatsamfund. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från polismyndigheterna i
Stockholm, Malmö och Helsingborg.
2
GäUande ordning
Enligt
16 kap. 14 § brottsbalken (BrB) kan den dömas för dobbleri som för allmänheten
anordnar äventyrligt spel om penningar eller penningvärde eller som tillåter
sådant spel i lokal som han har upplåtit åt allmänheten. Straffet är böter
eller fängelse i högst sex månader. Även den som deltar i spelet kan enligt
samma lagrum dömas för dobbleri. I sådant fall är straffet böter. Försök eller
förberedelse till dobbleri är inte straffbart. När jag i fortsättningen talar
om dobbleri avser jag inte den form av lagöverträdelse, som består enbart i
deltagande i illegalt spel, om annat inte sägs eller i övrigt framgår av
sammanhanget.
En
grandläggande förutsättning för att dobbleri skall anses föreligga är att
verksamheten kan betecknas som äventyrUgt spel. Detta begrepp definieras inte i
lagtexten men är tämligen väl bestämt genom rättspraxis och doktrin.
Till
en början förutsätts att ett spel äger rum. Detta innebär att minst två
personer måste deltaga och att någon av dem kan erhålla större vinst än övriga
deltagare. Vidare gäller att utgången av verksamheten skall vara bestämd av
regler som tillåter deltagare att fortgående påverka sina vinstmöjligheter
genom något slags kalkyl eller annan åtgärd. Den som, i spel där detta kommer i
fråga, håller bank anses som deltagare.
Med
begreppet äventyrligt avses huvudsakligen att utgången av spelet beror på
slumpen. Detta utesluter inte att även spel som inrymmer möjlighet för
deltagarna att genom sin skicklighet påverka utgången trots detta räknas som
äventyrliga. Som exempel på sådana spel kan nämnas kortspelet poker, där den
individuella spelskickUgheten kan ha stor bety-
Prop. 1972: 96 5
delse
men där också den av slumpen beroende kortfördelningen betyder mycket för
utgången. I rättspraxis har poker därför också bedömts som äventyrligt spel.
Bland
övriga spel vilka räknas som äventyrliga kan nämnas roulett, kortspelen baccarat
och "tjugoett" samt olika former av tärningsspel. Ett spel som ofta
nämns i samband med spelhåleverksamheten är "Black-jack". Detta spel
påminner om tjugoett och är också att anse som äventyrligt i den mening som
avses i 16 kap. 14 § BrB.
För
att en spelform skall bedömas som äventyrlig behöver insatser och vinster i och
för sig inte uppgå till några större belopp. Däremot kan bedömningen av
äventyrligheten hos spelet påverkas av att spelets regler är så konstruerade
att de lockar till större eller till flera insatser under spelets gång.
Spelets
namn eller beteckning har ingen självständig betydelse i förevarande
sammanhang. Det betydelsefuUa är i vilka former det bedrivs. Ett spel som i sin
vanliga form anses som äventyrligt kan sålunda genom särskilt uppställda
begränsningar i fråga om insats- och vinstmöjligheter få en sådan karaktär att
det inte längre kan bedömas som äventyrligt.
Flera
former av äventyrligt spel motsvarar i och för sig även definitionen på
lotteri i 1 § lotteriförordningen (1939: 207). I detta lagrum finns emellertid
en hänvisning tUl dobbleribestämmelserna i BrB, varav följer att
lotteriförordningen inte är tiUämplig pä sådant lotteri som tUl-lika utgör
äventyrligt spel. Detta betyder bl. a. att tillstånd enligt förordningen inte
kan ges för sådant lotteri.
I
detta sammanhang kan anmärkas att spel på s. k. "enarmade banditer",
som ofta brakar nämnas i samband med verksamheten i spelhålor, normalt inte
räknas som äventyrligt spel. Den verksamhet som hänger samman med denna typ av
spelautomater faller sålunda helt imder lotteriförordningen.
Av
gärningsbeskrivningen i 16 kap. 14 § BrB följer vidare att äventyrligt spel är
straffbart endast då det är anordnat för allmänheten. Detta iimebär att spel
som sker inom ett slutet sällskap i princip inte medför ansvar. Av rättspraxis
framgår emeUertid att det förhållandet att äventyrligt spel bedrivits som
verksamhet i förenings- eller klubbform i allmänhet inte har hindrat att
bestämmelserna om dobbleri har blivit tillämpliga. Så snart den krets av
personer som i praktiken haft möjlighet att delta i spelet inte har varit
begränsad eUer utgjort ett i verklig mening slutet sällskap har sålunda även
spel som organiserats i nu avsedda former ansetts vara anordnat för
allmänheten.
Svensk
strafflag kan i stor utsträckning tUlämpas även på brott som har begåtts utom
riket. Flertalet brott mot BrB anses sålimda ha univer-seU gUtighet, medan
straffbestämmelser rörande näringsrättsliga förseel-
Prop. 1972: 96 6
ser
och ordningsförseelser i regel endast är tiUämpliga pä gärningar som har ägt
rum i Sverige. Till den senare gruppen torde höra bl. a. dobbleri-bestämmelsen
i BrB.
Ett
brotts karaktär av ordningsförseelse är i viss mån beroende av den straffskala
som gäller för brottet. Ett brott med högt maximistraff har alltså normalt
universell giltighet och faller med de inskränkningar som följer av 2 kap. BrB
under svensk jurisdiktion, även om det har begåtts utomlands.
Enligt
2 kap. 2 § BrB kan brott som har begåtts utomlands dömas efter svensk lag och
vid svensk domstol i ett flertal fall. Är gärningsmannen svensk medborgare
eller utlänning med hemvist i Sverige gäller detta oavsett om den aktuella
gärningen är fri från straff enligt lag som gällde på gärningsorten. Krav på s.
k. dubbel straffbarhet föreligger sålunda enligt nämnda lagrum f. n. endast i
fråga om utlänning som ej har hemvist här i landet.
Även i vissa andra fall
kan dömas efter svensk lag och vid svensk domstol för brott utomlands. EnUgt 2
kap. 3 § BrB gäller detta bl. a. om brottet har förövats på svenskt fartyg
eller luftfartyg.
Med hänsyn till att
maximistraffet för dobbleri är lägre än fängelse i ett är kan tvångsmedlen
anhållande och häktning i allmänhet inte användas i samband med utredningar om
misstänkt dobbleriverksamhet. Skäl tUl anhållande eller häktning kan sålunda
endast tänkas föreligga i fall då den misstänkte saknar stadigt hemvist i
Sverige och det dessutom skäligen kan befaras att han annars avviker.
I fråga om dobbleri gäller
de förverkanderegler som finns i 36 kap. BrB. Enligt 1 § i detta kap. kan
utbyte av brott, dvs. i detta fall av dobbleri, förklaras förverkat tUl
kronan. Detta gäller inte bara den vinning av rörelsen som uppkommer för den
som anordnar eller tillåter äventyrligt spel utan även de vinster som enskilda
deltagare har gjort på spelet.
Enligt 36 kap. 2 § BrB kan
vidare egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken,
dvs. bl. a. dobbleri, förklaras förverkad om det är påkallat tUl förebyggande
av brott eller eljest särskilda skäl föreligger.
Föremål
som skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott får enligt 27 kap. 1 §
rättegångsbalken (RB) tas i beslag. Beslut därom kan meddelas oberoende av det
aktuella brottets svårhetsgrad.
Beslag
kan enligt samma bestämmelse också företas i fråga om egendom som skäligen kan
antas äga betydelse för utredning om brott. Ej heller i detta fall finns det
något krav på viss svårhetsgrad hos brottet.
Under
utredning rörande brott på vilket frihetsstraff kan följa får husrannsakan och kroppsvisitation
äga rum för eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller till
utrönande av omständighet av betydelse för utredningen av brottet. Dessa
tvångsmedel får i första
Prop.
1972: 96 7
hand
användas beträffande den som skäligen kan misstänkas för brottet (28 kap. 1 och
11 §§ RB) men de kan enUgt samma lagrum användas även mot annan, dock endast om
det föreligger synnerlig anledning att därigenom föremål som är underkastat
beslag skall anträffas eller annan utredning vinnas om brottet.
Tillämpat
på dobbleribrottet innebär det sagda att husrannsakan och kroppsvisitation
normalt kan företas beträffande den som misstänks för anordnande eller
tillåtande av äventyrligt spel. Mot deltagare i sådant spel kan tvångsmedlen i
fråga användas bara i speciella fall.
Har
domstol funnit utlänning övertygad om brott, på vilket kan följa fängelse i mer
än ett år, kan domstolen enligt 26 § utlänningslagen (1954: 193) förvisa honom
ur riket.
Nu
gällande straffskala för dobbleri omfattar som jag tidigare har sagt böter
eller fängelse i högst sex månader. Förvisning kan alltså inte ådömas en förstagångsförbrytare
som har gjort sig skyldig till dobbleri.
Har
någon tidigare dömts till påföljd för brott kan han i vissa fall för återfallsbrott
dömas till strängare straff än som ingår i straff latituden för brottet. På ett
dobbleribrott kan i en sådan återfallssituation följa fängelse i högst två år.
Förvisning kan dä komma i fråga.
3
Riksåklagarens och rikspolisstyrelsens skrivelse
RÄ
och RPS föreslår i sin skrivelse alt straffet för grova fall av dobbleri,
innefattande anordnande eller tillåtande av äventyrligt spel, skall höjas tili
fängelse i högst två är.
Som
bakgrund till sitt förslag redovisar RÄ och RPS en utredning om brottets
utbredning och allmänna karaktär.
I
skrivelsen anförs bl. a. följande.
Till
en början visar utredningen att äventyrligt spel i betydande utsträckning
förekommer i våra större städer, däremot inte i nämnvärd utsträckning utanför
dessa. Spelet anordnas ofta formellt som klubbverksamhet. I praktiken brukar
allmänheten inte vara utestängd från verksamheten. I många fall är spelet så
organiserat att samma person eller samma personer står bakom och äger eller
driver flera spellokaler. Många lokaler har uppenbarligen inretts och utrustats
för stora kostnader (härvid kan på senare tid "sprängda" spelhus i
Malmö tjäna som exempel). De straff, som utdöms och som i något fall uppgått
till maximistraffet fängelse sex månader, har visat sig inte avhälla de dömda
eller deras omgivning från fortsatt brottslighet. Omedelbart efter husrannsakan,
vid vilken rouletter och annan materiel bortförts, har lokalen försetts med ny
utrustning och äter öppnats för spel. Den som dömts för dobbleri har, medan
domen varit under högre rätts prövning, fortsatt att bedriva det äventyrliga
spelet. Medan den dömde avtjänat sitt straff har någon medhjälpare skött
rörelsen. Sammanhanget torde vara det, att spelets anordnare har så stor
inkomst av rörelsen, att även jämförelsevis stränga straff inte är tillräckligt
avhållande.
Prop. 1972: 96 8
Verksamheten
har samband med annan brottslighet av allvarlig beskaffenhet. Narkotikabrott,
olaga vapeninnehav samt häleri och annan befattning med stulen eller smugglad
sprit kan påvisas. Förskingring, stöld och andra förmögenhetsbrott har
naturligt samband med äventyrligt spel. Utpressning, rån, misshandel och
skadegörelse har förekommit i flera fall.
Utredningen
ger vidare vid handen, att det under de senare åren skett en förändring av dobbleriet,
som nu framträder i andra former än tidigare. Särskilt faUer i ögonen den
stora kapitalinsats som uppenbarligen förekommet beträffande lokalerna och i
själva spelet, de yrkesmässiga former under vilka spelet anordnas och bedrivs
samt den internationella anknytningen, som i icke ringa utsträckning synes ha
samband med ligabrottslighet eller s. k. "maffiaverksamhet". Såväl
spelets anordnare och dennes medhjälpare som deltagama i spelet är ofta att
återfinna bland dem som tidigare dömts för annan brottslighet. Spelhålerörelse
som bedrivs under dessa former framstår som i hög grad straffvärd. Den bör
bekämpas på ett effektivare sätt än nu sker.
I
skrivelsen görs en jämförelse mellan dobbleribestämmelsen och 10 §
lotteriförordningen, som innehåller straffskalan fängelse i högst ett år eller
böter för vissa former av vadhållning (bookmaking) samt för andra fall av grova
brott mot förordningen. Det anförs i skrivelsen att de former av dobbleri som
särskilt har uppmärksammats under den företagna utredningen allmänt måste sägas
vara av allvarligare art än även jämförelsevis grova brott mot
lotteriförordningen.
Enligt
RÄ:s och RPS:s skrivelse förekommer dobbleri alltjämt i sådana lindrigare
former som går något utanför de verksamheter som är tillåtna enligt
lotteriförordningen. Dessa former av dobbleri, som visserligen har påtagUga
inslag av ekonomisk äventyrlighet men till övervägande delen har karaktär av
tidsfördriv, synes inte erfordra strängare straff än vad som hittills brukat
utmätas. Den straffskärpning som krävs för den nya allvarligare formen av dobbleri
bör enligt vad som vidare anförs i skrivelsen därför ske genom införande av en
särskild straffskala för de grova fallen.
De
omständigheter som leder till att brottet bedöms som grovt bör enligt
skrivelsen vara att det äventyrliga spelet bedrivs yrkesmässigt, regelbundet
eller i störte omfattning. Härvid kommer i betraktande dels att stora belopp
omsätts i spelet dels att innehavaren har satsat stora belopp pä inredningen
och utrustningen. Bedömningen av huruvida den ifrågavarande gärningen innefattar
grovt brott får emellertid ske under beaktande av även övriga omständigheter.
Det föreslås därför att man inte i lagtext anger vissa moment som skall
beaktas. Även det förhällandet att de allvarligare varianterna av dobbleri i
vårt land ännu är ganska nya och inte kan anses ha utkristalliserat sig i defmitiva
former sägs tala för att lagtexten inte bör exemplifiera vad som är att anse
som grovt i dessa fall.
Vid
en lagändring av detta slag bör enligt skrivelsen beaktas dess in-
Prop. 1972: 96 9
verkan
på svensk strafflagstiftnings giltighet utom riket. Anledning att frän svensk
sida kriminalisera dobbleri som begås på annat lands territorium kan inte
anses föreligga. Däremot synes det finnas skäl att från svensk sida bekämpa
verksamhet av detta slag som anordnas på fartyg, registrerat i Sverige eller
annat land, och som inriktas på personer som är bosatta eller uppehåller sig i
Sverige. Det kunde exempelvis förekomma, att rederi företar chartrade resor utanför
tertitorialgränsen eller att man på internationellt vatten förankrar ett fartyg
och arrangerar transport till och frän detta fartyg. På fartygen kunde dä utom
riket anordnas äventyrligt spel för allmänheten. I sädana fall blir
skadeverkan i huvudsak densamma som om verksamheten bedrivs inom landet. Uppmärksamhet
kan enligt skrivelsen böra ägnas åt dessa problem.
I
skrivelsen påpekas slutiigen att förverkande är en viktig sanktionsform vid
den typ av brott som dobbleri utgör, eftersom den ekonomiska vinningen är hela
drivkraften tUl verksamheten. Möjlighetema att ingripa med förverkande är dock
begränsade. Med hänsyn till att en ändring av förverkandebestämmelserna skuUe
få betydelse också för mänga andra brott föreslås emellertid i denna del inte
någon lagändring.
4
Remissyttrandena
Samtliga
remissinstanser har tillstyrkt förslaget om straffskärpning eller lämnat det
utan erinran.
Föreningen
Sveriges polismästare och polismästaren i Helsingborg ifrågasätter om inte
straffet för den grova formen av dobbleri bör sättas högre än till fängelse i
högst två år.
Länsstyrelsen
i Stockholms län och polismyndigheten i Stockholm föreslår att förberedelse
till dobbleri skall straffbeläggas. Kriminalisering av dobbleri redan på
förberedelsestadiet skulle medföra vidgade möjligheter att tillämpa BrB:s
bestämmelser om förverkande. Detta skulle enligt de båda remissinstansernas
mening vara fördelaktigt eftersom förverkande framstår som en viktig
sanktionsform vid brott av det slag det här är fråga om.
Två
remissinstanser hovrätten för Västra Sverige och Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare ifrågasätter om inte lagtexten bör innehålla en
exemplifiering av vad som särskilt bör beaktas vid bedömningen huruvida dobbleribrott
är att anse som grovt. Hovrätten framhåller att en sådan exemplifiering skulle
underlätta bestämmelsernas tillämpning. JK och Föreningen Sveriges
länspolischefer delar däremot den i RA:s och RPS;s skrivelse framförda åsikten
att det i lagtexten inte bör särskilt anges vilka omständigheter som skall
föreligga för att ett dobbleribrott skall bedömas som grovt.
Lantbruksstyrelsen
tar upp frågan om en utvidgning av det straffbara
Prop. 1972: 96 10
området
för äventyrligt spel och anför att det i många fall från samhällets synpunkt
finns anledning att ingripa med straff och andra påföljder även i fall då dobbleri
anordnas i slutna sällskap. Styrelsen pekar vidare på önskvärdheten av att
samordna åtgärder mot dobbleri med bekämpning av andra likartade företeelser,
som t. ex. illegal vadhållning och liknande brott.
Några remissinstanser för
fram tanken på att införa särskilda förverkanderegler för dobbleribrottet. Bl.
a. föreslär hovrätten för Västra Sverige att frågan om ökade möjligheter till
beslag och förverkande vid dobbleri skyndsamt utreds. Även Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare anser att frågan om förverkande är betydelsefull och att den
därför måhända bör göras till föremål för fortsatta överväganden. Också i yttrandena
från Föreningarna Sveriges åklagare och Sveriges polismästare betonas behovet
av vittgående förverkandemöjligheter. Bl. a. föreslås att alla penningmedel som
påträffas hos den som anordnar eller deltar i spelet eller i lokal där dobbleri
bedrivs eller i närliggande utrymmen som begagnas av anordnaren eller deltagare
i spelet skall kunna förklaras förverkade. Vidare framförs förslag om regler
som gör det möjligt att även förverka inventarier och annan inredning som har
anskaffats till spellokalen för dobbleriverksamhetens bedrivande.
5
Departementschefen
Straffbestämmelser
mot äventyrligt spel har sedan gammalt funnits i svensk rätt. Kriminaliseringen
av sådan verksamhet har uppenbarligen till betydande del haft sin grund i en dåtida
allmän uppfattning om att anordnande och deltagande i äventyrligt spel var en
verksamhet som stred mot goda seder. Ända fram tiU år 1948 återfanns också
bestämmelserna om äventyrligt spel i det kapitel i strafflagen som gällde sedlighetsbrott.
I samband med den under nämnda år genomförda strafflagsrevisionen
överflyttades ifrågavarande bestämmelser till kapitiet om brott mot allmän
ordning.
Den
nu gällande straffbestämmelsen om dobbleri finns i 16 kap. 14 § BrB och avser
den som för allmänheten anordnar äventyrligt spel om penningar eller
penningvärde eller som tillåter sådant spel i lokal som han har upplåtit åt
allmänheten. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Den som
deltar i illegalt spel kan också dömas till ansvar för dobbleri. Påföljden för
den form av dobbleri som består enbart i deltagande i spelet är dock endast
böter.
Straffbestämmelserna
för dobbleri anses f. n. inte vara tillämpliga på gärningar som begås utom
riket.
Av
gällande straffskala för dobbleri följer att anhållande och häktning för
sådant brott normalt inte kan komma i fråga. Förvisning av
Prop.
1972:96 11
den som har gjort sig skyldig till dobbleri kan inte
heller äga rum annat än i vissa återfallssituationer.
Utbyte av dobbleri
kan förklaras förverkat. Detta gäller både vinning för spelarrangör och vinst
för spelddtagare. Vidare kan sådana hjälpmedel som har kommit till användning
i samband med dobbleri, t. ex. spelutensilier o. d. förverkas. Däremot är det
inte möjligt att förverka förlag för brottet, dvs. pengar som lämnas för
bestridande av utgifter som är förbundna med den brottsliga verksamheten,
exempelvis spelkassa för banken vid anordnande av roulettspd. Sådant förlag kan
förverkas endast om brottet i fråga är straffbelagt redan på
förberedelsestadiet.
RÄ och RPS
har i gemensam skrivelse redovisat den aktuella situationen i fråga om den
organiserade dobbleriverksamhet som är av intresse i detta sammanhang.
Skrivelsen utmynnar i förslaget att straffet för de grövsta formerna av dobbleri
höjs från fängelse högst sex månader till fängelse högst tvä år. Skrivelsen med
förslaget har remissbehandlats.
Som jag
förut nämnt har dobbleri betraktats huvudsakligen som ett brott mot goda seder
och god ordning. Den allmänna utvecklingen liksom nytillkomna förhållanden på
detta område har emellertid delvis ändrat bilden i fråga om vissa grenar av
denna verksamhet. Under senare tid har sålunda organiserat dobbleri börjat
bedrivas på affärsmässigt sätt i former och i en omfattning som hitintills
varit helt okända här i landet. Ett utmärkande drag hos denna verksamhet är att
den i regel försiggår i särskUt iordningsställda lokaler, ofta mycket dyrbart
inredda, och ibland kombineras med olaga utskänkning av alkoholhaltiga
drycker. Insatser och vinster uppgår som regel till avsevärda belopp. Det finns
vidare anledning antaga att det inte sällan föreligger ett mer eller mindre
direkt samband meUan ifrågavarande spelhåleverksamhet och annan brottslighet.
Jag tänker här på bl. a. att det ingalunda är ovanligt att personer som driver
spelhålor har tidigare, ofta svår kriminell belastning och fortfarande synes
vara inriktade på att försörja sig på lukrativ brottslig verksamhet. Belägg finns
även för att annan brottslighet har förekommit i anslutning till spelverksamhet
och att speldeltagare till följd av förluster vid spelbordet har drivits in i
brottsliga förehavanden. Till detta kommer alla de svåra skadeverkningar av
ekonomisk, social och personlig natur som har sin grund i de förluster och den
skuldsättning vissa spelare förr eller senare drar på sig. Det är sålunda känt
att spelförluster har varit den direkta orsaken till personliga tragedier för
deltagare och deras närstående.
Brottsligheten
på detta område har alltså till viss del ändrat karaktär. Det är inte längre
fråga om bara ett ordningsproblem utan dobbleriet har efter hand kommit att
spela en allt mer framträdande roll som ett betydande socialt faromoment och
som en inkörsport till annan brottslighet av allvarlig natur.
Denna utveckling ger anledning till oro. Det synes
uppenbart att nå-
Prop. 1972: 96 12
got
måste göras för att söka komma till rätta med den nya form av yrkesmässigt
organiserad dobbleriverksamhet som det i detta sammanhang är fråga om.
Generellt sett utgör en
straffskärpning sällan den effektivaste eller lämpligaste lösningen på ett kriminalpoUtiskt
problem. Här är emeUertid fråga om en brottslig verksamhet som knappast torde
ha förutsetts vid utformningen av gällande straffbestämmelser. Det framstår
vidare som uppenbart att denna utveckling har lett till att den nuvarande
straffskalan för dobbleri inte längre står i rimlig proportion till vare sig
de allmänna skadeverkningar som kan bli följden av ifrågavarande verksamhet
eller till de vinster som utgör drivfjädern tUl överträdelser av bestämmelserna.
Påpekas bör i detta sammanhang att maximistraffet för de typiskt sett
lindrigare överträdelserna av lotteriförordningen är fängelse ett år. Det är
mot denna bakgrund som jag i likhet med remiss-instansema kan ansluta mig till
förslaget om en straffskärpning för de grova formerna av dobbleri.
Jag finner emellertid
angeläget understryka att förslaget över huvud taget inte berör deltagande i
äventyrligt spel. Förslaget syftar inte heller till en generell skärpning av
straffet för de övriga former av dobbleri som den nuvarande lagstiftningen vid
sin tillkomst närmast avsåg. Dessa former berörs alltså inte utan bör även i
fortsättningen i allt väsentligt bedömas som ordningsförseelser.
Att förslaget om
straffskärpning sålunda tar sikte på lagöverträdelser som i olika avseenden på
ett markant sätt skiljer sig från de dobblerifall som urspmngligen åsyftats med
straffstadgandet bör klart framgå av lagtexten. Det synes därför lämpligt att
införa en helt ny brottsbeteckning, "grovt dobbleri". Kvalifikationsgranderna
för detta brott bör anges med en exemplifiering som är så utformad att den tar
hänsyn till möjligheten att nya, f. n. okända former av äventyrligt spel kan
utvecklas i framtiden och böra föranleda ingripanden med stöd av den nya
straffbestämmelsen.
Som exempel på
omständigheter som bör föranleda att dobbleri skall betraktas som grovt har RA
och RPS angett att spelet bedrivs yrkesmässigt, regelbundet eller i större
omfattning. Vid bedömningen av om sistnämnda förhållande är för handen bör
enligt vad som vidare sägs i RA:s och RPS:s skrivelse hänsyn tas inte bara till
hur stora belopp som har omsatts i spelet utan även till om innehavaren har
satsat stora belopp på inredning och utrustning.
Anskaffande
av dyrbar inredning och utrustning kan säkerligen i de flesta fall tas till
intäkt för ett påstående att verksamheten bedrivs i betydande omfattning eller
har en yrkesmässig prägel. Yrkesmässigheten kan emellertid framgå även av andra
förhållanden, exempelvis när flera personer i olika avseenden är engagerade i
verksamheten och har sin huvudsakliga försörjning därav eller när antalet
speldeltagare är stort eller
Prop.
1972: 96 13
då
verksamheten bedrivs under iakttagande av särskilda säkerhetsåtgärder för att
försvåra polisens möjligheter att ingripa.
Att spelverksamhet bedrivs
med viss regelbundenhet kan enligt min mening inte generellt tilläggas en så
avgörande betydelse att detta förhållande bör få utgöra ett självständigt
kriterium på att brottet bör anses som grovt. Jag kan väl tänka mig fall då någon
regelbundet anordnar äventyrligt spel men där endast en relativt begränsad
krets av spelare deltar och där omsättningen inte är alltför stor. I sådana
fall synes det inte vara uteslutet att anse verksamheten inte förtjäna
strängare påföljd än enligt nu gällande straffskala.
Vid bedömandet av om ett
brott skall anses vara grovt eller ej skall i fråga om de centrala
förmögenhetsbrotten beaktas bl. a. om gärningen har avsett "betydande
värde". (Se beträffande grov stöld 8 kap. 4 § BrB, beträffande grovt
bedrägeri 9 kap. 3 § BrB och beträffande grov förskingring 10 kap. 3 § BrB.)
Ett motsvarande kriterium måste för dobble-ribrottets del ta sikte på en
värdegräns som ligger betydligt högre än de som är aktuella i nyssnämnda sanunanhang.
Detta kan i lagtexten uttryckas genom att det som exempel på att dobbleri bör
anses som grovt anges att verksamheten har omfattat "avsevärda
belopp". Att ange någon bestämd gräns i detta avseende torde inte vara
lämpligt.
Som skäl för att lagtexten
inte bör innehålla någon exemplifiering av vilka fall av illegal spelverksamhet
som skall anses utgöra grovt dobbleri har RA och RPS angett att de i detta
sammanhang aktuella formerna av äventyrligt spel ännu är ganska nya och att det
på grund härav är svårt att förutse hur den framtida utvecklingen på detta
område kommer att gestalta sig.
Denna synpunkt bör
beaktas. Med hänsyn bl. a. härtill anser jag det lämpligt att i lagtexten som
ett särskilt kriterium på grovt brott anges den omständigheten att brottet
"eljest varit av särskilt farlig art". Nya hittills okända varianter
av dobbleri torde vid behov kunna inordnas under denna kategori. Ifrågavarande
beskrivning synes även i övrigt ge domstolarna erforderlig möjlighet att ta
hänsyn till de varierande omständigheter under vilka illegal spelverksamhet
bedrivs eUer kan komma att bedrivas. Jag tänker här på fall då deltagarna på
olika sätt lockas till allt djärvare spel eller när verksamheten bedrivs i
samband med eller ingår som ett led i annan brottslighet eller annars präglas
av en särskild hänsynslöshet gentemot spelarna, exempelvis genom ett otillbörUgt
utnyttjande av skuldsedlar eller checkar som kan antas sakna täckning.
Om straffmaximum för grovt
dobbleri sätts till fängelse två år blir det i många fall möjligt att ingripa
med anhållande och häktning för sådant brott. Vidare vidgas möjligheterna att
döma till förvisning.
Under
remissbehandlingen har förts fram tanken pä en ändrad gärningsbeskrivning för dobbleri
i syfte att utvidga det straffbara området
Prop.
1972: 96 14
till
att avse även andra fall än då det äventyrliga spelet har varit anordnat
"för allmänheten".
Något
behov av en vidgad kriminalisering av äventyrligt spel har inte redovisats i de
yttranden i ärendet som har avgetts av företrädare för polis, åklagare och
domstolar. Inte heller jag finner någon ändring påkallad i detta sammanhang i
fråga om gärningsbeskrivningen för dobbleribrottet.
Under remissbehandlingen
har förslag även förts fram om att straffbelägga förberedelse och försök till dobbleri.
Med förberedelse förstås
enligt 23 kap. 2 § BrB bl. a. att någon lämnar eller tar emot pengar eller
annat som förlag för brott, dvs. något som är avsett att användas för att
bestrida utgifter som är förenade med ett tilltänkt brott. En annan form av
förberedelse är anskaffande av vissa hjälpmedel för brott. Ansvar för
förberedelse till brott förutsätter uppsåt att utföra eller främja den
brottsliga gämingen.
Ett exempel pä en gärning
som i och för sig utgör förberedelse till dobbleri är att någon utrustas med
spelkassa för hållande av bank vid roulettspd. Redan anskaffandet av
spelutrustning torde i många fall vara att bedöma som förberedelse till dobbleri.
Om exempelvis ett rou-lettbord anträffas hos någon som avser att anordna
straffbart äventyrligt spel torde egendomen vara att anse som sådant
hjälpmedel som avses i brottsbalkens bestämmelser om förberedelse.
Åtgärder mot den form av
organiserat grovt äventyrligt spel som är aktuell i detta sammanhang bör kunna
sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt. Det kan därvid inte råda någon
tvekan om att en möjlighet för myndigheterna att ingripa redan innan något spel
har kommit i gäng skulle innebära ett verksamt och värdefullt hjälpmedel i den
fortsatta bekämpningen av de illegala spelhålorna. Det har sålunda i några
fall visat sig att nytt roulettbord och andra spelutensUier har funnits på
plats i en spelhåla redan dagen efter det att polisen har gjort en razzia i
lokalen och tagit den dä befintliga spelutrustningen i beslag. Med nuvarande
regler har inget ingripande mot spelarrangören i ett sådant fall kunnat göras
förrän man genom en ny razzia har kunnat få bevis för att illegalt spel ånyo
förekommit i lokalen.
Dessa
förhållanden är inte tillfredsställande. Jag delar därför uppfattningen att
det finns behov av att straffbelägga förberedelse och försök till grovt dobbleri.
Mindre allvarliga former av dobbleri bör däremot liksom hittills inte vara
straffbara på förberedelse- eller försöksstadiet.
Enligt
förverkandereglerna i 36 kap. BrB kan föi-verkande ske av bl. a. förlag för
brott som har mottagits av någon som därvid gjort sig skyldig till gärning som
utgör brott enligt BrB. Förverkande kan också ske av egendom som har använts
som hjälpmedel vid brott enligt BrB.
En
följd av att förberedelse till grovt dobbleri blir straffbelagt är att pengar
som överlämnats som spelkassa och roulettbord eller annan ut-
Prop. 1972: 96 15
rustning
som har anskaffats för användning vid straffbart äventyrligt spel kommer att
kunna förklaras förverkade.
Det bör anmärkas att
ansvar för förberedelse kan komma i fråga i nu avsedda fall endast om det kan
styrkas att den tilltänkta verksamheten skulle få en sådan inriktning att det
fullbordade brottet skulle utgöra grovt dobbleri. De bevissvårigheter som
nämnda förhållande kan tänkas ge upphov till bör dock inte behöva bli
oöverstigliga. Exempelvis torde straffbestämmelsen om förberedelse ofta kunna
tillämpas mot den som har gjort sig skyldig till grovt dobbleri och som kort
därefter ånyo anskaffar spelutrustning som är väl lämpad för illegalt spel i
oförändrad omfattning.
Eftersom den
spelverksamhet det här är fråga om har en rent affärsmässig inriktning torde
betydelsen av åtgärder som innebär ekonomiska avbräck för den som utövar
verksamheten inte böra underskattas. Möjligheten för polisen att i nämnda fall
ingripa med beslag i ett tidigt skede kan därför antas få god effekt när det
gäller att på sikt bekämpa de grova formerna av dobbleri.
Nu redovisade överväganden
har i vissa remissyttranden ansetts utgöra motiv för en specialreglering av
förverkandebestämmelserna i anslutning till dobbleribrottet. Man har bl. a.
föreslagit att bestämmelser införs som gör det möjligt att förverka alla
penningmedel som påträffas inom spellokal eller i därtill anslutande utrymmen
liksom inredningen i spellokalen, om inte särskilda skäl föranleder annat.
Som jag tidigare har
anfört kommer möjligheterna att ingripa med förverkande att vidgas om
förberedelse till grovt dobbleri straffbeläggs. Med hänsyn härtill och i
avsaknad av närmare utredning om behovet och konsekvenserna av en sådan
lagstiftningsåtgärd är jag f. n. inte beredd att föreslå speciella
förverkanderegler för dobbleriets del. Det kan i detta sammanhang finnas
anledning betona det angelägna i att redan nu gällande regler om beslag och
förverkande utnyttjas i full utsträckning. Det bör t. ex. inte vara uteslutet
att en exklusiv inredning som är speciellt anskaffad för en spellokal och
avpassad för den verksamhet som bedrivs där betraktas som hjälpmedel vid brott
och därför förklaras förverkad. I vissa fall lär förekomma särskild apparatur
för alarmering eller för bevakning av entrén till en spelhåla. Alla sådana
anordningar som är avsedda som skydd mot att den brottsliga verksamheten skall upptäckas
bör även kunna förklaras förverkade.
I RÄ:s och RPS:s skrivelse
har bl. a. tagits upp frågan om dobbleri-bestämmdsernas tUlämplighet på gärning
som har begåtts utomlands. Sådana gärningar anses f. n. inte vara straffbara
här i landet eftersom dobbleri hitintills närmast har haft karaktär av en
ordningsförseelse.
Den
av mig föreslagna straffskärpningen för grova fall av anordnande eller
tillåtande av äventyrligt spel för allmänheten återspeglar som jag tidigare har
framhållit inte någon ändrad kriminalpolitisk syn på övriga
Prop. 1972: 96 16
former
av dobbleri. Någon allmän straffskärpning för dessa former är inte åsyftad. Dobbleri
som består i att någon anordnar eller tillåter äventyrligt spel under
förhållanden, som ej medför att gärningen skall bedömas som grov, eller som
deltar i dobbleri, vare sig detta är av sådan lindrig beskaffenhet eller inte,
torde även i fortsättningen böra betraktas som en ordningsföxseelse. Vid en
sådan bedömning kommer dobbleri i dessa former även i fortsättningen att utgöra
brott endast om gärningen har begåtts i Sverige.
De
kriminalpolitiska värderingar som ligger bakom införandet av den nya
brottsbeteckningen grovt dobbleri och bestämningen av straffskalan för detta
brott torde däremot leda till att en sådan gärning kommer att anses som brott
även om gärningen är begången utomlands. Den praktiska effekten av detta
ställningstagande blir emellertid beroende av de inskränkningar i fråga om
svensk jurisdiktion som följer av bestämmelserna i 2 kap. BrB. Av dessa regler
framgår sålunda att det för utomlands begångna brott i vissa fall finns ett
krav pä dubbel straffbarhet, dvs. att gärningen inte är straffri enligt den lag
som gällde pä gärningsorten. Detta krav omfattar emellertid inte gärning som
har begåtts utomlands av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist här i
landet. Detta innebär att brott i sådant fall kan beivras i Sverige även om
gärningen har begåtts inom ett land där den är tillåten. Stötande konsekvenser
härav kan undvikas genom gällande bestämmelser om åtalsprövning i 2 kap. 5 § BrB.
Av dessa bestämmelser framgår sålunda att åtal under angivna omständigheter
inte får väckas utan särskilt förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t
har bemyndigat därtill.
I
ett annat lagstiftningsärende, som gäller frågan om ratifikation av en inom
Europarådet utarbetad konvention om brottmålsdoms intemationella
rättsverkningar och som jag ämnar anmäla inom kort för Kungl. Maj:t, kommer jag
att föreslå att kravet på dubbel straffbarhet skall utvidgas till att omfatta
det helt övervägande flertalet av utomlands begångna brott, oavsett
gärningsmannens nationalitet eller hemvist. Om de ändringar i 2 kap. BrB som
jag sålunda har för avsikt att förorda genomförs, kommer kravet på dubbel
straffbarhet att bli ett huvudvillkor för att utomlands begånget brott skall
kunna lagforas i Sverige. Det enda undantaget från denna huvudregel som är av
intresse i detta sammanhang avser brott som har begåtts på svenskt fartyg eller
luftfartyg. Detta innebär att grovt dobbleri ombord på ett sådant fartyg alltid
kommer att falla under svensk jurisdiktion även i fall då fartyget befinner sig
inom gränserna för en stat där dobbleri är tUlåtet. En sådan ordning är enligt
min mening lämplig.
Prop.
1972: 96 17
6
Hemställan
I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
lag om ändring i brottsbalken.
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga förslaget. Ärendet
bör behandlas under riksdagens vårsession.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlätas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1 » 72 720226
Doktrin (3)
- Torbjörn Ingvarsson, Spel och osedliga avtal, SvJT 2004 s. 739, på s. 740 · Fritt tillgänglig
- BrB 23:2 första stycket, SvJT 1985 s. 15, på s. 16, 46 · Fritt tillgänglig
- Olle Hoflund, BrB 23: 2 första stycket, SvJT 1985 s. 1, på s. 16, 46 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
28 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (14)
14 kopplingar i 8 dokument.
- SOU 2017:30 En omreglerad spelmarknad om s. 13 · om s. 14 · om s. 16 i texten
- Bet. 1980/81:JuU12 om skärpt lagstiftning mot dobbleri (prop. 1979/80:179) s. 7 i texten
- Bet. 1975:JuU16 Justitieutskottets betänkande med anledning av motion om åtgärder mot narkotikabrottsligheten m. m. s. 3 i texten
- Bet. 1974:JuU33 Justitieutskottets betänkande i anledning av motioner om åtgärder mot internationell brottslighet, m. m. s. 5 i texten
- Rskr. 1972:206 i texten
Doktrin (14)
14 kopplingar i 6 dokument.
- Falk, Straffrätt och territorium, 1976 s. 15 · s. 215 · s. 218 · s. 219 om s. 5 · och 3 till i texten
- SvJT 1985 s. 1 Olle Hoflund, BrB 23: 2 första stycket s. 16 · s. 46 i texten
- SvJT 1985 s. 15 BrB 23:2 första stycket s. 16 · s. 46 i texten
- SvJT 2004 s. 739 Torbjörn Ingvarsson, Spel och osedliga avtal s. 740 i texten
- Jareborg, Brotten, 1986 s. 264 i texten