Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, m.m.

1972 · 276 sidor, varav 209 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 209 av 276 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1972:98, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, m.m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1972 Prop. 1972: 98

Nr 98

Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom,m. m.; given Stockholms slott den 26 april 1972.

Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen har
hemställt.

GUSTAF ADOLF

LENNART
GEIIER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en särskild lag om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom. Lagen föranleds av 1970 års europeiska
konvention om brottmålsdoms intemationella rättsverkningar. I propositionen
förordas även att Sverige tUlträder konventionen med visst förbehåll.

Lagförslaget
innebär att Sverige efter överenskommelse med främmande stat kan åtaga sig att
efter framställning verkställa utländsk brottmålsdom här i landet.
Överflyttningen av verkställighet kan avse frihets-berövande påföljd, böter
eller förverkande. En grundläggande förutsättning för att Sverige skall åtaga
sig sådan verkstäUighet är att den dömde har hemvist här i landet eller viss
annan närmare anknytning till Sverige. Verkställighet av utländsk brottmålsdom
skall i princip föregås av ett domstolsförfarande. Domstolen skall bestämma ny
påföljd med tillämpning av de svenska påföljdsreglerna. Verkställigheten i Sverige
skall ske enligt svenska verkställighetsregler. Mål av det här slaget skall tas
upp av Stockholms tingsrätt. Det blir också möjligt att från svensk sida begära
verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom på motsvarande villkor.
Kriminalvårdsstyrelsen skall pröva frågan om överflyttning av sådan verkställighet.

Enligt
lagförslaget kan Kungl. Maj:t i enskilda fall som inte täcks av överenskommelse
med främmande stat förordna om överflyttning av verkställighet till eller från
Sverige.

I
propositionen föreslås vidare ändrade regler i brottsbalken för svensk straffrätts
tillämplighet i fråga om brott som har begåtts utomlands.

1
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 98

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 2

Bl.
a. införs en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet, vUket innebär att
gärning begången utomlands med endast vissa angivna undantag skall vara
straffbar också enligt gärningsortens lag för att kunna bestraffas i Sverige.
Vidare föreslås att utländsk brottmålsdom i viss utsträckning skall vara
hinder för ny rättegång här i landet om ansvar för samma gäming.

Den
nya verkställighetslagen avses träda i kraft omedelbart. Ändringarna i
brottsbalken föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98

1
Förslag till

Lag
om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom
förordnas som följer.

Inledande
bestämmelser

1 §
I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått

med främmande stat kan Konungen förordna, att frihetsberövande på

följd, böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller

beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den

staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verk

ställas i Sverige enligt denna lag.

I
samband med förordnande enligt första stycket kan Konungen, i den mån det
påkaUas eller eljest föranledes av överenskommelsen, förordna att
verkställighet av påföljd, som innebär frihetsberövande och ej avser
överlämnande tUl särskild vård, eller av böter eller förverkande, som ådömts
eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av
annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt
föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt myndighet i den främmande
staten.

2 §
Avser förordnande enligt 1 § verkställighet av dom eller annat av

görande meddelat i främmande stat som tillträtt den i Haag den 28 maj

1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms inter

nationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) eller avser för

ordnandet verkställighet i sådan stat av påföljd eller förverkande som

ådömts, ålagts eller beslutats av svensk domstol eller annan svensk myn

dighet, gäller 441 §§, i den mån ej annat anges i förordnandet.

Gäller
förordnandet annan främmande stat än som sägs i första stycket, meddelar
Konungen bestämmelser om prövning av fråga om verkställighet i Sverige av
påföljd eller förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats i den främmande
staten eller fråga om verkställighet i den främmande staten av påföljd eller
förverkande som ådömts, ålagts eller beslutats i Sverige. Bestämmelserna i
2534 §§ gäller dock i tillämpliga delar.

3 §
Om synnerliga skäl föreligger, kan Konungen, även om förord

nande som avses i 1 § ej meddelats, för visst fall förordna, att frihets

berövande påföljd som ådömts svensk medborgare eller utlänning med

hemvist i Sverige genom dom eller annat avgörande meddelat av dom

stol eller annan behörig myndighet i främmande stat får verkställas i

Sverige enligt denna lag, eller att verkställighet av frihetsberövande på

följd som icke avser överlämnande till särskild vård och som här i landet

ådömts eller ålagts medborgare eller någon som har hemvist i viss främ

mande stat får anförtros myndighet i den främmande staten.

I
fall som avses i första stycket äger 2 § andra stycket motsvarande tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 4

4 § Med europeisk brottmålsdom förstås i denna lag dom
eller annat avgörande varigenom domstol eUer annan myndighet i stat som
tillträtt brottmålsdomskonventionen har ådömt eller ålagt någon påföljd för
brott eller förklarat egendom förverkad.

Med utevarodom förstås i denna lag sådant i första stycket
angivet avgörande som meddelats här i landet eller i främmande stat av domstol
eller annan myndighet utan att den dömde eller den mot vilken beslut om
förverkande riktats har varit personligen närvarande vid förhandling i saken
inför domstol.

Vad nedan i denna lag sägs om påföljd gäller även
förverkande, om ej annat särskilt föreskrives.

Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom

Allmänna bestämmelser

5 § Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom
får ske endast

efter framställning av behörig myndighet i den främmande staten.

Europeisk brottmålsdom får ej verkställas här i landet

1.
om domen ej har
vunnit laga kraft eller om påföljden ej får verkställas i den främmande
staten,

2.
om gärning som
påföljden avser ej motsvarar brott enligt svensk lag eller gärningsmannen, om
gärningen begåtts här i landet, på annan grand än som avses i 6 § första
stycket 7 ej skulle ha kunnat ådömas påföljd för brottet,

3.
om den dömde ej
har hemvist i Sverige, såvida icke verkställighet här kan antagas förbättra
möjligheterna till hans återanpassning eller den ådömda påföljden avser
frihetsberövande och kan verkställas här i samband med verkställighet av annan
sådan påföljd, som skall verkställas i Sverige, eller Sverige är den dömdes
ursprangliga hemland,

4.
om
verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande principer för
rättsordningen här i landet,

5.
om
verkställighet här skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser,

6.
om dom i mål om
ansvar för gärning som påföljden avser har meddelats här i landet eller om här
utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot för samma gärning
har godkänts,

7.
om den dömde
genom lagakraftägande dom, som meddelats i annan främmande stat än den stat som
gjort framställning om verkställighet, för gärning som påföljden avser har
frikänts från ansvar eller dömts till påföljd, som har verkställts i sin helhet
eller håller på att verkställas eller har bortfallit till följd av preskription
eller på grund av att nåd eller amnesti beviljats i nämnda stat, eller om den
dömde genom sådan dom förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har
ådömts, eller

8.
om
verkställighet i Sverige i övrigt skulle strida mot brottmålsdomskonventionen.

6 § Framställning om verkställighet av europeisk
brottmålsdom kan av

slås

1.
om gärning som
påföljden avser utgör politiskt eller militärt brott,

2.
om det finnes
grandad anledning antaga att domen föranletts eller den däri bestämda påföljden
skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 5

3.
om gärning som
påföljden avser omfattas av här i landet pågående förandersökning, väckt åtal,
utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eUer om beslut
har meddelats att åtal för gämingen ej skall väckas eller fullföljas,

4.
om gärning som
påföljden avser icke har begåtts i den stat där påföljden bestämts,

5.
om påföljden ej
kan verkställas här i landet,

6.
om det kan
antagas att påföljden kan verkställas i den främmande staten,

7.
om den dömde
vid tiden för brottet ej fyllt femton år,

S. om en tillämpning av 35 kap. 710 §§ eller 36 kap. 10 §
brottsbalken skulle innebära att påföljden bortfallit.

Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt
lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes,
skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid tUlämpning av första stycket
8.

7 § Avser den utländska domen två eller flera brott och
föreligger hinder mot verkställighet såvitt avser något eller några av brotten,
får framställningen bifallas såvitt avser övriga brott endast om i domen eller
framställningen har angivits vilken del av påföljden som avser detta eller
dessa brott.

Prövning av framställning om verkställighet

8 § Framställning om verkställighet göres hos
utrikesdepartementet.

Finner Konungen uppenbart att framställningen ej gäller dom eller

avgörande som avses i 1 § första stycket eller att hinder
mot verkställighet möter enligt 5 § andra stycket 17, skall framställningen
omedelbart avslås. I fråga om utevarodom får framställningen dock ej avslås enbart
på den grund att domen ännu ej vunnit laga kraft.

Konungen prövar om framställningen skall avslås på grund
av förhållande som avses i 5 § andra stycket 8 eller i 6 § första stycket 1,
4, 5 eller 6. Konungen kan avslå framställningen, om det är uppenbart att
förhållande som avses i 6 § första stycket 2, 3, 7 eller 8 föreligger.

Avslås ej framställningen, skall den överlämnas till
riksåklagaren för vidare handläggning.

9 § Sedan framställning om verkställighet överlämnats
till riksåkla

garen, gör denne ansökan till rätten om dess prövning av framställ

ningen, om ej annat följer av 16 eller 1922 §§. Rörande sakens hand

läggning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om

rättegången i brottmål, om ej annat följer av denna lag. Rättens avgö

rande av saken sker genom dom.

Vid förhandling i mål om verkställighet av europeisk
brottsmålsdom skall den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde
berövad friheten i den stat där domen meddelats, får dock förhandling äga rum
i den dömdes frånvaro, även om han begärt att bli hörd personligen.

10 § I mål som avses i 9 § prövar rätten om annat hinder
mot verk

ställighet möter än som avses i 5 § andra stycket 8 eller i 6 § första

stycket 1, 4, 5 eller 6.

Ny prövning av frågan huruvida den dömde är skyldig till
brottet får ej ske i målet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 6

11 §
Finner rätten hinder icke möta mot verkställighet här i landet,

bestämmer rätten, med iakttagande av 1215 §§, ny påföljd enligt vad

i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande brott.

Har
förhandling i saken enligt 9 § andra stycket ägt rum i den dömdes frånvaro, får
dock ny påföljd ej bestämmas förrän den dömde varit i tillfälle att bli
personligen hörd i rätten.

12 §
Har frihetsberövande påföljd ådömts genom den utländska do

men, får rätten ej bestämma strängare påföljd än i denna dom. Detta

gäller även om den ådömda påföljden är lindrigare än den lindrigaste

påföljd som enligt svensk lag kan följa på brottet eller brotten.

Utgör
den ådömda påföljden böter, bestämmer rätten, med tillämpning av den växelkurs
som gäller vid tiden för beslutet, ett bötesbelopp som i svenska kronor
motsvarar beloppet av de ådömda böterna. Är i svensk lag för motsvarande brott
stadgat böter omedelbart i pengar, får dock icke bestämmas högre bötesbelopp än
femhundra eller, om påföljden avser flera brott, ettusen kronor. Är i svensk
lag ej stadgat svårare straff än dagsböter, får ej bestämmas högre bötesbelopp
än sextiotusen, eller, om påföljden avser flera brott, nittiotusen kronor.

13
§ Vid bestämmande av påföljd
enligt 12 § skall, i den mån det kan ske, den dömde räknas till godo dels vad
han kan ha utstått av den påföljd som ådömts genom den utländska domen för
brott som omfattas av framställningen om verkställighet dels tid varunder han
med anledning av sådant brott varit anhållen eller häktad i den främmande
staten eller här i landet. Därvid får bestämmas lindrigare straff än för
gärningen är stadgat eller påföljd helt efterges.

14
§ Har genom den utländska domen
visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom förklarats förverkat,
bestämmer rätten, med till-lämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för
beslutet, ett motsvarande förverkandebelopp i svenska kronor.

Har
visst föremål förklarats förverkat, får rätten förklara föremålet förverkat
endast om det kunnat förklaras förverkat enligt svensk lag, därest lagföringen
ägt rum i Sverige.

15
§ Vid tillämpning av
rättegångsbalkens bestämmelser i mål som avses i 9 § bedömes frågan, vUket
straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott, enligt svensk lag.
Utgör den ådömda påföljden endast böter, skall dock ej i något fall svårare
straff än böter anses kunna följa på brottet.

16
§ Avser framställningen endast
verkställighet av böter eller förverkande, kan riksåklagaren, i stället för
att göra ansökan till rätten enligt 9 § första stycket, själv pröva
framställningen och utfärda straffföreläggande för det brott som påföljden
avser. Överstiger beloppet av de ådömda böterna tjugofemtusen eller, om den
påföljd som skall verkställas avser flera brott, trettiotusen kronor, får dock
strafföreläggande ej utfärdas.

I fråga om
strafföreläggande som utfärdas med stöd av första stycket gäller 48 kap.
rättegångsbalken i tillämpliga delar. Därjämte äger 10

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 7

och
11 §§, 12 § andra och tredje styckena samt 1315 §§ denna lag motsvarande
tillämpning.

Godkännes
ej strafföreläggande som utfärdats enligt första stycket, gör riksåklagaren
ansökan enligt-9 § första stycket.

Tvångsåtgärder

17 §
Har främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen

till utrikesdepartementet meddelat, att den ämnar göra framställning om

verkställighet av påföljd, eller har sådan framställning gjorts, kan riks

åklagaren anhåUa den dömde, om enligt svensk lag kan följa fängelse i

ett år eller däröver på brott motsvarande den gärning påföljden avser

och det skäligen kan befaras, att den dömde skall avvika eller, då fråga

är om utevarodom, att han undanröjer bevis. På ansökan av riksåkla

garen kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häkt

ning av den dömde eller meddela honom reseförbud. Sådant förbud får

meddelas, även om det svåraste straff som enligt svensk lag kan följa

på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av

brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller meddelas

reseförbud, om han saknar hemvist i Sverige och det skäligen kan be

faras att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I
fråga om anhållande, häktning och reseförbud enligt denna paragraf äger i
övrigt 24 kap. 324 §§ och 25 kap. 29 §§ rättegångsbalken motsvarande
tillämpning. Den som anhållits eller häktats skall dock friges senast när den
sammanlagda tid han i den främmande staten och här i landet varit berövad friheten
med anledning av det eller de brott framställningen om verkställighet avser
uppgår till tid som i den utländska domen bestämts för frihetsberövande påföljd
för brottet eller brotten. I fall då den dömde anhållits eUer häktats innan
framställning om verkställighet gjorts, skall den dömde friges inom aderton
dagar från dagen för frihetsberövandet, om icke framställning om verkställighet
gjorts före utgången av denna tid.

18 §
Har framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom

gjorts, kan egendom som genom domen förklarats förverkad tagas i be

slag, om beslag kunnat ske, därest lagföringen skett vid svensk domstol.

Beslut om beslag meddelas av riksåklagaren eller rätten. I fråga om be

slag enligt denna paragraf äger i övrigt bestämmelserna i 27 kap. rätte

gångsbalken motsvarande tillämpning.

Särskilda
bestämmelser om utevarodom

19
§ Grundas framställning om
verkställighet på utevarodom, som ej meddelats efter talan av den dömde,
tillämpas 2022 §§. Därvid gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången
i brottmål i tilllämpliga delar, om ej annat särskilt föreskrives.

20
§ Sedan framställning om
verkställighet av utevarodom enligt 8 § överlämnats till riksåklagaren, skall
den dömde personligen delges domen och underrättas om att han inom trettio
dagar från delfåendet kan hos riksåklagaren anhängiggöra talan om omprövning av
domen (oppo-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 8

sition). Anför den dömde ej opposition inom föreskriven
tid, tillämpas 916 §§.

Anför den dömde opposition inom föreskriven tid med begäran
att hans talan prövas av behörig domstol i den främmande staten, överlämnar
riksåklagaren handlingama i ärendet till utrikesdepartementet, som med
översändande av handlingarna underrättar behörig myndighet i den främmande
staten. Begär den dömde prövning vid svensk domstol eller anför han opposition
utan angivande av var han vUl att hans talan prövas, gör riksåklagaren hos
rätten ansökan om förhandling för prövning av den dömdes talan.

21 § När ansökan som avses i 20 § andra stycket inkommit
till rätten,

kallar rätten den dömde att inställa sig vid förhandling inför rätten.

Förhandling får ej utan den dömdes samtycke hållas förrän tjugoen

dagar förflutit från det den dömde personligen delgivits kaUelsen.

Uteblir den dömde från förhandling som avses i första
stycket eller finner rätten av annat skäl oppositionen ej kunna upptagas tiU
prövning, skall den dömdes talan avvisas. Sedan avvisningsbeslutet vunnit laga
kraft tillämpas 916 §§.

Fråga om ansvar för gärning som avses med framställning om
verkställighet av utevarodom får prövas, även om enligt 2 kap. brottsbalken
åtal för gärningen ej kunnat väckas i Sverige eller kunnat väckas här endast
efter särskilt förordnande, och utan hinder av bestämmelserna i 35 kap. 14 och
6 §§ samma balk. Frågan om ansvar för gärningen enligt svensk lag skall bedömas
som om motsvarande brott begåtts här i landet. Åtgärd för väckande av åtal
eller förundersökning, som vidtagits i den främmande staten enligt dess lag,
skall tUlerkännas verkan som om åtgärden vidtagits här i landet. Sådan åtgärd
får dock ej tUlerkännas annan verkan än den har enligt lagen i den främmande
staten.

22 § Upptager domstol i den främmande staten enligt 20 §
anförd op

position till saklig prövning, förfaller framställningen om verkställighet

av den ådömda påföljden. Avvisar den utländska domstolen oppositio

nen och vinner avvisningsbeslutet laga kraft, tillämpas 916 §§.

Övriga bestämmelser

23 § Är den dömde berövad friheten i den främmande staten
när

han för verkställighet av där ådömd påföljd överföres tUl Sverige, får

han ej med anledning av annat brott, vilket begåtts innan han överför

des hit, här i landet lagforas, anhållas eller häktas eller berövas friheten

för verkställighet av påföljd eller underkastas annan inskränkning i sin

personliga frihet, om icke behörig myndighet i den främmande staten

lämnat sitt samtycke tiU åtgärden eller den dömde under en samman

hängande tid av fyrtiofem dagar haft möjlighet att lämna landet men ej

gjort detta eller efter att ha lämnat landet frivilligt återvänt hit.

Första stycket utgör ej hinder mot att åtgärder vidtages
för att verkställa beslut om den dömdes avvisning, förpassning, förvisning
eller utvisning eller för att avbryta åtalspreskription.

24 § I fråga om verkställighet av påföljd som bestämts enligt
11

16 §§ gäUer vad i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd

som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om ej annat

följer av vad nedan sägs.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 9

Verkställigheten
skall upphöra, om den främmande staten meddelar, att den beviljat den dömde nåd
eller amnesti eller upptagit den utländska brottmålsdomen till ny prövning
eller att i den staten meddelats annat beslut, som enligt lagen i den staten
medför att den ådömda påföljden ej längre får verkställas.

Utgör
påföljden böter, får åtgärd för verkställighet här i landet ej äga rum för
bötesbelopp som den dömde betalt till behörig myndighet i den främmande staten
innan framställningen om verkställighet delgavs honom. Beslut om anstånd eller
avbetalning, som meddelats av behörig myndighet i denna stat innan
framställningen gjordes, länder till efterrättelse vid tillämpning av första
stycket.

Verkställighet
i Sverige av annan utländsk brottmålsdom

25
§ Skall enligt förordnande som avses i 2 § andra stycket eller 3 §
verkställighet ske här i landet av påföljd för brott, för vilket lagföring ägt
rum i främmande stat, vilken ej tillträtt brottmålsdomskonventionen, gäller i
fråga om sådan verkställighet vad som är föreskrivet om verkställighet av
påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om ej annat
följer av vad nedan sägs.

Skall
enligt förordnandet verkställighet ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts
här i landet av domstol eller annan myndighet enligt svensk lag, får
verkställighet äga ram utan hinder av att påföljden är strängare än som enligt
svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten. Ådömda böter får verkställas,
även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat ådömas
enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frihetsberövande, gäller
bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande
art.

Verkställighet
i fall som avses i denna paragraf får icke i något fall ske på sådant sätt att
påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som ådömts i den
främmande staten. Vid verkstäUighet enligt andra stycket skall, i den mån det
kan ske, den dömde räknas till godo vad han kan ha utstått av påföljden i den
främmande staten samt tid varander han med anledning av brott som avses med påföljden
varit anhållen eller häktad i den främmande staten eller här i landet.

Verkställighet
utomlands av svensk brottmålsdom

Allmänna
bestämmelser

26
§ Fråga om verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd eller ålagd
påföljd i fall som omfattas av förordnande enligt 1 § upptages av
kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av böter eller
förverkande, annan myndighet som Konungen bestämmer. Framställning om
verkställighet får ej göras, om med motsvarande tillämpning av 5 § andra stycket
18 hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antagas föreligga.

Framställning
om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras, om den dömde är
svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. Uppkommer fråga om
verkställighet av frihetsberövande påföljd som ådömts eller ålagts annan än
svensk medborgare, skall den centrala utlänningsmyndigheten höras, om icke den
dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker utlänningsmyndigheten att
framställning göres, underställes ärendet Konungen för avgörande.

It
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 98

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 10

Har
Konungen enligt 3 § förordnat, att verkställighet av påföljd i visst fall får
anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer kriminal-värdsstyrelsen att
framställning om verkställighet göres i den främmande staten.

27
§ Är i fall, då fråga uppkommer
att meddela förordnande enligt 3 § angående verkställighet av påföljd i
främmande stat eller att enligt 26 § första stycket göra framställning om sådan
verkställighet, den dömde berövad friheten här i landet för verkställighet av
den ådömda påföljden, förordnar Konungen eller, i fall som avses i 26 § första
stycket, kriminalvårdsstyrelsen biträde åt honom, om det fordras för att han
skall kunna bevaka sin rätt i ärendet. Biträde har rätt till arvode och ersättning
för kostnad efter vad som finnes skäligt. Arvodet och ersättningen utgår av
allmänna medel och skall stanna på statsverket.

28
§ Framställning som avses i 26
§ jämte det avgörande varigenom påföljden ådömts eller ålagts och övriga
handlingar i ärendet överlämnas till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar
framställningen till behörig myndighet i den främmande staten.

29
§ Sedan framställning
vidarebefordrats enligt 28 §, får verkställighet av påföljd som avses med
framställningen ej påbörjas här i landet, om icke den dömde är häktad och fråga
är om påföljd som innebär frihetsberövande.

Den
ådömda påföljden skall dock verkställas här i landet, om framställningen
återkallas innan den främmande staten meddelat att den ämnar upptaga
framställningen till slutlig prövning eller om den främmande staten meddelar
att framställningen avslagits, att den avstår från att verkstäUa påföljden
eller att verkställighet ej kan äga ram i den främmande staten.

Särskilda
bestämmelser om utevarodom

30 §
Göres med stöd av förordnande som avses i 2 § första stycket

framställning enligt 26 § om verkställighet i främmande stat av ute

varodom och har den dömde anfört opposition mot avgörandet hos

behörig myndighet i den främmande staten med begäran att hans ta

lan prövas vid svensk domstol, gör riksåklagaren ansökan hos rätten

om förhandling för prövning av den dömdes talan. I fråga om sådan

förhandling gäller 21 § första stycket och andra stycket första punk

ten.

Avvisas
oppositionen och vinner avvisningsbeslutet laga kraft, sänder rätten
underrättelse om beslutet till utrikesdepartementet, som vidarebefordrar
underrättelsen tUl behörig myndighet i den främmande staten.

Avvisas
ej oppositionen, skall rätten med undanröjande av domen eller föreläggandet
upptaga frågan om ansvar för gärning för vilken påföljden ålagts. Därvid gäller
rörande sakens handläggning rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i
brottmål. Framställningen enligt 26 § förfaUer.

31 §
Har med anledning av framställning enhgt 26 § den dömde an

hållits eller häktats i den främmande staten och överföres han till Sve-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:98 11

rige för att närvara vid förhandling enhgt 30 § första
stycket skall han anses som anhåUen av svensk myndighet från den tidpunkt då
han anlände hit. I fråga om hans frihetsberövande gäller därefter 24 kap.
rättegångsbalken. Den dömde får dock icke i något fall vara berövad sin frihet
under sammanlagt längre tid än som i domen bestämts för frihetsberövande
påföljd.

32 § Den som på grund av att han anfört opposition kallats
till för

handling enligt 30 § första stycket och därför lämnat den främmande

statens område får ej med anledning av annat brott, vilket begåtts

innan han lämnade den statens område, lagforas, anhållas eller häktas

eller berövas friheten för verkställighet av påföljd eller underkastas

annan inskränkning i sin personliga frihet, om det ej i kallelsen sär

skilt angivits att sådan åtgärd kan komma att vidtagas mot honom

eller han skriftligen lämnat sitt uttryckliga samtycke till åtgärden eller

han under en tid av femton dagar, räknat från den dag rätten meddelat

slutligt avgörande med anledning av oppositionen, haft möjlighet att

lämna landet men ej gjort detta eller efter att ha lämnat landet åter

vänt hit utan att på nytt ha kallats till förhandling som nyss sagts. Läm

nar den dömde skriftligt samtycke, skall den myndighet som beslutar åt

gärden sända avskrift av medgivandet till utrikesdepartementet, som

vidarebefordrar handlingen till behörig myndighet i den främmande

staten.

Övriga bestämmelser

33 § Är i fall då framställning om verkställighet av
frihetsberövande

påföljd har gjorts enligt 26 § den dömde berövad friheten här i landet

eller upphäller han sig eljest här, skall han överföras till den främmande

statens område så snart den staten meddelat att framställningen bifallits

samt, när framställning gjorts enligt 26 § tredje stycket, utfäst sig att,

i den mån icke medgivande som avses i 34 § har lämnats, iakttaga vad

som enligt 23 § gäller här i landet för det fall att någon som är berö

vad friheten i främmande stat överföres tUl Sverige för verkställighet

av påföljd som ådömts honom i den staten.

Första stycket gäller ej, om den främmande staten meddelar
att den avstår från att verkställa påföljden.

34 § På begäran av behörig myndighet i främmande stat, i
vilken

efter framställning enligt 26 § verkställighet skall ske av påföljd som

ådömts någon vilken vid överförandet till den främmande staten var

berövad friheten, kan Konungen medge att den dömde, utan hinder

av tillämpliga bestämmelser i artikel 9 i brottmålsdomskonventionen

eller motsvarande bestämmelser i annan överenskommelse som Sverige

ingått rned den främmande staten eller av utfästelse som avses i 33 §,

får åtalas, dömas eller berövas friheten i den främmande staten för

verkställighet av påföljd eller tvångsåtgärd eller underkastas annan in

skränkning i sin personliga frihet med anledning av brott som begåtts

före hans överförande till den främmande staten och som ej omfattas av

framställningen om verkstäUighet. Sådant medgivande får lämnas endast

om utlämning för brottet kunnat lagligen äga ram eller om utlämning

skulle ha varit utesluten endast på grund av straffets längd.

Framgår av handlingarna i ärendet att medgivande icke kan
lagligen

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 12

lämnas,
skall begäran omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av högsta
domstolen, om det begäres av den som avses med framställningen. Finner högsta
domstolen att hinder möter, får medgivande ej lämnas.

Gemensamma
bestämmelser

35
§ Laga domstol i mål eller
ärende som avses i denna lag är Stockholms tingsrätt.

36
§ Böter som bestämts enligt
denna lag samt penningbelopp eller annan egendom som förklarats förverkad med
stöd av denna lag tillfaller kronan. Har föremål förklarats förverkat, kan
Konungen på begäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet av
förverkandebeslut förordna, att föremålet skall återlämnas till den staten.

Böter
som avses i första stycket får icke förvandlas.

37
§ Riksåklagaren får i den
omfattning Konungen bestämmer förordna annan åklagare att fullgöra vad som
enligt denna lag ankommer på riksåklagaren.

38
§ Skall påföljd, som ådömts
eller ålagts någon av myndighet i främmande stat, enligt denna lag verkställas
i Sverige, får åtal för gärning, som påföljden avser, ej i något fall väckas
här i landet.

39
§ Av allmänna medel utgiven
ersättning till offentlig försvarare i mål som avses i denna lag skall stanna
på statsverket, om icke den dömde av särskilda skäl bör återgälda ersättningen.

40
§ Chefen för
justitiedepartementet kan efter framställning till utrikesdepartementet av
behörig myndighet i främmande stat medge, att utlänning, som är berövad
friheten i den staten och som enligt bestämmelser i överenskommelse som avses i
1 § skall föras till annan främmande stat för verkställighet av påföljd för
brott eller för förhandling med anledning av framställning om sådan
verkställighet, får föras över svenskt område. Under sådan genomresa skall
frihetsberövandet bestå, om icke den främmande staten begär att den
transiterade friges. Friges han ej, tillämpas vad som i allmänhet gäller om
behandling av anhållen eller häktad.

41
§ Talan mot
kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag eller i anslutning till lagen
meddelade tillämpningsföreskrifter föres hos Konungen genom besvär.

42
§ Denna lag gäUer ej i fråga om
verkstäUighet eller annan åtgärd som regleras genom lagen (1963: 193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m. m.

Denna
lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 13

2
Förslag till

Lag
om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom
förordnas, att 71 § utlänningslagen (1954: 193) skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

71 §1

Konungen
meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som erhåller socialhjälp
eller omhändertages jämlikt barnavårdslagen, lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa faU eller 35 § lagen angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda och som icke är politisk flykting.

Efter
avtal med främmande stat om behandling av fripassagerare äger Konungen stadga
avvikelser från bestämmelserna i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som
i övrigt erfordras för tillämpning av avtalet.

Om
utlämning för brott och Om utlämning för brott och om

om
överförande tUl Danmark, överförande till främmande stat

Finland,
Island eller Norge för för verkställighet av här i riket

verkställighet
av här i riket ådömt ådömd frihetsberövande påföljd

frihetsstraff
samt om utlämning samt om utlämning till Danmark,

till
dessa länder för verkställighet Finland, Island eller Norge för

av
beslut om vård eller behand- verkställighet av beslut om vård

ling
är särskUt stadgat. eller behandling är särskUt stadgat.

Denna
lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3
Förslag till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom
förordnas i fråga om brottsbalken dels att 2 kap. 13 och 6 §§ skaU ha nedan
angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 5 a §,
av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2
KAP.

1 §

Den som begått brott här i
ri- För brott som begåtts här i riket

ket dömes efter svensk
lag och dömes efter svensk lag och vid

vid svensk domstol.
Detsamma svensk domstol. Detsamma gäUer,

gäller, om det är ovisst
var brott om det är ovisst var brott för-

»
Senaste lydelse 1970: 376.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

förövats men skäl finnes antaga att det är begånget inom
riket.

Föreslagen
lydelse

övats men skäl finnes antaga att det är begånget inom
riket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ar
brott begånget utom riket av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist
i Sverige, dömes efter svensk lag och vid .ncnsk domstol.

Har
annan utlänning utom riket begått brottslig gärning, vilken ej var fri från
ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten, dömes efter svensk lag och vid svensk
domstol, om han efter brottets begående blivit svensk medborgare eller tagit
hemvist här i riket eller otn han är dansk, finsk, isländsk eller norsk
medborgare och finnes här, så ock eljest om han finnes i riket och å brottet
enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.

För brott som begåtts utom riket dömes efter svensk lag
och vid svensk domstol, om brottet begåtts

1.
av
svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige,

2.
av
utlänning ulan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk medborgare
eller tagit hemvist här i riket eller .som är dansk, finsk, isländsk eller
norsk medborgare och finnes här, eller

3.
av annan
utlänning som finnes här i riket och å brottet enligt svensk lag kan följa
fängelse i mer än sex månader.

Första stycket gäller ej, om gärningen är fri från ansvar
enligt lagen på gärningsorten eller om den begåtts inom område som ej tillhör
någon stat och enligt svensk lag svårare straff än böter icke kan följa på
gärningen.

I fall som avses i denna paragraf må ej ådömas påföljd
som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet
enligt lagen på gärningsorten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utlänning,
som utom riket begått brott, dömes även i annat fall än i 2 § sägs efter
svensk lag och vid svensk domstol,

1.
om han
förövat brottet å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om han var
befälhavare eller tUlhörde besättningen å sådant fartyg och begått brottet i
tjänsten,

2.
om han begått
brottet å område där avdelning av krigsmak-

1 Senaste lydelse 1971:188.

För brott
som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk
lag och vid svensk domstol,

1.
om brottet
förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om det begåtts i
tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,

2.
om brottet
begåtts av krigsman å område där avdelning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

ten befann sig, dock i fall han ej var krigsman allenast
om avdelningen befann sig å området för annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare
eller svensk menighet, inrätttiing eller sammanslutning eller mot utlänning
som hade hemvist i Sverige, eller

4. om brottet är kapning av luftfartyg eller
folkrättsbrott.

Föreslagen lydelse

krigsmakten befann sig eller om det begåtts av annan än
krigstnan å sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än
övning,

3. om
brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk
allmän inrättning.

4. om brottet begåtts inom om

råde som ej tillhör någon stat och

förövats mot svensk medborgare,

svensk samtnanslutning eller en

skild inrättning eller mot utlän

ning med hemvist i Sverige,

5. om
brottet är kapning av

luftfartyg eller folkrättsbrott, eller

6. om
det lindrigaste straff som

i svensk lag är stadgat för brot

tet är fängelse i fyra år eller där

över.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5 a §

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom
lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen förövats eller i
främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om
brottmålsdoms internationella rättsverkningar, må den tilltalade ej här i riket
lag-föras för samma gärning,

1.
om han
har frikänts från ansvar,

2.
om han
har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts,

3.
om ådömd
påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår, eller

4.
om ådömd
påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten.

Första stycket gäller ej i fråga om brott som avses i 1 §
eller 3 § 3, 5 eller 6, såvida ej lagföringen i den främmande staten har skett
på begäran av svensk myndighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98

Nuvarande lydelse

16

Föreslagen lydelse

Har fråga om ansvar för gärning prövats genom dom meddelad
i främmande stat och föreligger ej på grund av vad förut i denna paragraf
sagts hinder mot lagföring, må åtal för gärningen väckas här i riket endast
efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ej må,
utan förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill, någon
åtalas för gärning, för vilken han utom riket undergått straff eller annan
ansvarspåföljd. Sker åtal här i riket, skall vid bestämmande av påföljd skälig
hänsyn tagas till vad han undergått utom riket, och må därvid efter omständigheterna
dömas till lindrigare straff än för gärningen är stadgat eller ock påföljd
helt eftergivas.

Dömes
någon här i riket till ansvar för gärning för vilken han utom riket har ådömts
påföljd, skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tagas till vad han
undergått utom riket. Finnes böter eller fängelse böra ådömas och har han utom
riket ådömts frihetsberövande påföljd, skall vad han undergått därav till
fullo tillgodoräknas honom vid påföljdens bestämmande.

I fall som avses i första stycket må dömas till lindrigare
straff än för gärningen är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för
trafikbrott som begåtts atomlands

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1971: 965) om straff
för trafikbrott som begåtts utomlands skall upphöra att gälla vid utgången av
juni 1972.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 17

5
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet

Härigenom
förordnas, att 5 § lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot
rundradiosändning på öppna havet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Utlänning, som utom riket be- Den som utom riket begått brott

gått
brott som avses i 1 eller 2 §, som avses i 1 eller 2 § dömes,

dömes, om han finnes här, efter om han finnes här, efter denna

denna lag och vid svensk domstol, lag och vid svensk domstol, även

även om 2 kap. 2 eller 3 § brotts- om 2 kap. 2 eUer 3 § brottsbal-

balken ej är tillämplig. ken ej är tUlämplig och utan hin-

der av 2 kap. 5 a § första och andra styckena nämnda balk.

Åtal
mot svensk för brott som rör sändning, vilken ej är avsedd att mottagas eller
kan mottagas i Sverige och ej heller orsakar menlig störning för radiotrafik
här, eller åtal mot utlänning får även i annat fall än som anges i 2 kap. 5 §
brottsbalken väckas endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen
bemyndigar.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1972.

6
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

Härigenom
förordnas, att 14 § lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln skaU erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

14
§

Utlänning, som utom riket be- Den som utom riket begått brott

gått
brott som avses i 11 eller som avses i 11 eller 13 § dömes, 13 §, dömes, om han
finnes här, om han finnes här, efter denna efter denna lag och vid svensk lag
och vid svensk domstol, även domstol, även om 2 kap. 2 eller om 2 kap. 2 eUer 3
§ brottsbal-3 § brottsbalken ej är tillämplig. ken ej är tillämplig och utan
hinder av 2 kap. 5 a § första och andra styckena nämnda balk.

Åtal
för brott som avses i 11 § första och tredje styckena får väckas endast efter
förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Brott
som avses i 13 § får åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1972.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 18

7 Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner

Härigenom förordnas, att 11 § lagen (1971: 176) om vissa
internationella sanktioner skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 § Den som bryter mot förbud som meddelats med stöd av
38 § dömes, om gärningen skett uppsåtligen, tiU böter eller fängelse i högst
två år eUer, om gärningen skett av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse
i högst sex månader. I ringa fall skall ej dömas tUl ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp till gärning som avses i
första stycket dömes ej till ansvar.

/ den mån det påkallas med anledning av beslut eller
rekommendation som avses i 1 § första stycket kan Konungen förordna att
svensk medborgare, som utom riket begått brott som avses i denna paragraf,
skall dömas efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 §
brottsbalken ej är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a § första och andra
styckena nämnda balk.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 19

Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Mai:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 21 april 1972.

Närvarande:
Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIIER, ODHNOFF, MOBERG,
BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON.

Chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, in. m., och anför.

1
Inledning

Inom
Europarådet har utarbetats en konvention om brottmålsdoms intemationella
rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) som öppnades för undertecknande i
Haag den 28 maj 1970. Konventionen undertecknades omedelbart av Belgien,
Danmark, Nederländerna, Norge, Sverige, Förbundsrepubliken Tyskland och
Österrike. Den har sedermera undertecknats även av Italien och Cypern.
Konventionen träder i kraft tre månader efter den dag då det tredje ratifikations-
eller godkännandeinstrumentet deponerades. Hittills har konventionen
ratificerats endast av Danmark.

Konventionen
i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till svenska torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Företrädare
för justitiedepartementen i de nordiska länderna utom Island har hållit
överläggningar i frågan om de nordiska ländernas tillträde tUl konventionen
och om enhetlig nordisk lagstiftning i de ämnen som konventionen gäller. Vid
överläggningarna enades man om att föreslå att länderna bör tillträda
konventionen snarast möjligt.

Tillträdet
till konventionen har också aktualiserat en mera genomgripande reform av
reglerna i 2 kap. brottsbalken (BrB) om svensk domstols straffrättsliga
behörighet. Företrädare för justitiedepartementet har överlagt i detta ämne med
representanter för riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, utredningen (Ju
1956: 42) rörande specialstraffrätten.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 20

åtalsrättskommittén
(Ju 1970: 63), Sveriges advokatsamfund samt Föreningarna Sveriges
tingsrättsdomare (domareföreningen) och Sveriges statsåklagare.

Härefter
har inom justitiedepartementet i mars 1972 upprättats en promemoria (Ds Ju
1972: 4) angående lagstiftning om verkställighet av utländsk brottmålsdom m. m.
I promemorian föreslås dels en särskild lag om internationellt samarbete
rörande verkställighet av påföljd för brott, dels vissa ändringar i reglerna i
2 kap. BrB om tillämpligheten av svensk lag jämte följdändringar i annan
lagstiftning.

Lagförslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter
remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av RÄ, Svea hovrätt,
rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, statens invandrarverk, utredningen
rörande specialstraffrätten, åtalsrättskommittén, Sveriges advokatsamfund,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
domareföreningen samt Föreningarna Sveriges statsåklagare och Sveriges
åklagare. Svea hovrätt har bifogat yttrande från Stockholms tingsrätt.

2
Konventionens huvudsakliga innehåll

Konventionen
består av fyra huvuddelar. Del I har rubriken "Definitioner" och
innehåller endast art. 1. Del II
"Verkställighet av europeisk
brottmålsdom" är uppdelad på fem underavdelningar och består av art. 252.
Del III, som har rubriken "Europeisk brottmålsdoms internationella
rättskraft", har två underavdelningar och innehåller art. 5357. Del IV slutligen,
"Slutbestämmelser", består av art. 5868. TUl konventionen är fogade
tre bUagor. BUaga I innehåller en uppräkning av möjlighetema att göra förbehåll
mot konventionens bestämmelser och bilaga II utgörs
av en förteckning med rabriken "Förteckning över lagöverträdelser som icke
omfattas av strafflag". Bilaga III är också en förteckning och har
rabriken "Förteckning över "ordonnances pé-naJes".

Konventionens
huvudavsnitt gäller verkstäUighet av europeisk brottmålsdom (del II). I detta avsnUt ges regler om verkställighet av brottmålsdom i annan
konventionsstat än den stat i vUken domen har meddelats (den dömande staten).
Verkställighetsreglerna omfattar både dom som har meddelats av domstol efter
förhandling i brottmål och s. k. "ordonnances pénales", dvs.
bötesföreläggande och liknande institut, se art. 1 (a) och (g). Konventionen är
tUlämplig såväl på påföljder som innebär frihetsberövande som på böter,
förverkande och förlust av rättigheter, s. k. diskvalifikation (art. 2).

Stat
som önskar överföra verkställighet av dom, meddelad i den sta-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 21

ten
till aiman konventionsstat skall göra framställning härom hos den sistnämnda
staten. Verkställigheten kan inte övertas utan att sådan framstäUning har skett
(art. 3).

Den
dömande staten kan aUtid rikta framställningen tUl den stat där den dömde har
sitt hemvist. Som grund för framställning om verkställighet kan också åberopas
bl. a. det förhållandet att den dömde kan antas få bättre möjligheter till
social återanpassning, om domen verkställs i den andra staten eller att
frihetsberövande påföljd skulle kunna verk-stäUas i samband med annan sådan
påföljd som den dömde avtjänar eller skall avtjäna i den andra staten (art.
5).

Konventionen
föreskriver inte någon skyldighet för den dömande staten att föranstalta om
överflyttning av verkställighet tUl annat land. Stat som har mottagit
framställning om överflyttning är däremot i princip förpliktad att överta
verkställigheten. Som villkor för övertagande gäller dock att den gärning som
omfattas av domen också skulle ha varit straffbar, om den hade begåtts i den
anmodade staten och att lagöverträdaren hade kunnat ådömas straff, om han hade
begått gärningen där. Det krävs sålunda dubbel straffbarhet i det konkreta
fallet (art. 4). I art. 6 anges andra grunder på vUka den anmodade staten kan
avslå begäran om verkstäUighet. Verkställighet kan vägras t. ex. om den skulle
strida mot grundläggande principer i den anmodade statens rättsordning (ordre
public) eller om domen avser politiskt eller miUtärt brott eller grundas på
ovidkommande hänsyn tUl ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt. Är
den gärnuig som domen avser redan föremål för lagföring i den anmodade staten
eller beslutas lagföring i samband med begäran om verkställighet, kan begäran
om överflyttning av verkstälUghet även avslås. Beslut att inte inleda lagföring
eller att lägga ned redan påbörjad lagföring utgör också skäl för vägran.
Slutligen kan bland grunderna för vägran att verkställa påföljd nämnas det
förhållandet att den dömdes ålder vid tidpunkten för brottet var sådan, att han
inte skulle ha kunnat åtalas i den anmodade staten.

När
den anmodade staten har beslutat att vidtaga åtgärder med anledning av
framställning om verkställighet, skall verkställighetsfrågan enligt huvudregeln
prövas av domstol i den staten. Konventionsstat kan dock överlåta denna
prövning åt annan myndighet än domstol, om verkställigheten inte gäller annat
än böter eUer förverkande. Vid sin prövning är domstolen eller myndigheten
bunden av den bevisbedömning som framgår av den ursprungUga domen men skall
tUlämpa det egna landets påföljdsregler och sålunda ersätta den ådömda
sanktionen med den påföljd som enligt dessa regler skulle ha ådömts för samma
brott. Den enda begränsning som gäUer vid bestämmande av påföljden är att denna
inte får göras strängare än den påföljd som har ådömts i den ursprungliga
domen. Vid förhandling inför domstol har den dömde rätt att höras personligen
(art. 3752).

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:98 22

I
fråga om verkställighet av dom har som meddelats i den dömdes utevaro eller i
form av "ordonnance pénale" gäller särskilda regler (art. 2130). I
sådant fall har den dömde möjlighet att efter eget val få målet omprövat i sin
helhet, alltså även bevisbedömningen, antingen i domslandet eller i det land
som har mottagit framstäUning om verkställighet.

I ett särskilt avsnitt av
konventionen finns regler om brottmålsdoms rättskraft i annan konventionsstat
än den stat där domen har meddelats (art. 5357). Enligt dessa regler är med
vissa undantag dom som har meddelats i en konventionsstat rättegångshinder i
ny process i annan konventionsstat på samma sätt som en nationell dom. Detta
gäUer både frikännande dom och fällande dom som har verkställts eller håller på
att verkställas. Vidare är konventionsstat skyldig att i viss omfattning
tillerkänna dom, meddelad i annan konventionsstat, rättsverkan i senare
rättegång rörande annan brottsUghet som samme gärningsman har gjort sig skyldig
till, t. ex. i fråga om återfall, och i fråga om beslut rörande förlust av
rättighet o. d.

Konventionsstat har
möjlighet att i samband med tillträde till konventionen göra förbehåll i vissa
avseenden (art. 61 jämförd med bilaga I) t. ex. i fråga om rätten att vägra
verkställighet av dom som gäller fiska-liskt eller religiöst brott, av dom som
har meddelats vid en tidpunkt då åtal för det brott som domen avser skulle ha
varit preskriberat enligt den anmodade statens regler, av dom meddelad efter
förhandling vid vilken den dömde inte var närvarande eller av
bötesföreläggande. Förbehåll kan också göras med avseende på en av de två
avdelningarna i del III om "Europeisk brottmålsdoms internationella
rättskraft".

Konventionen tillåter de
konventionsstater som så önskar att reglera sina inbördes förhållanden på grund
av enhetlig lagstiftning eller enligt annat särskilt system (art. 64.3).

3
Gällande svensk rätt m. m.

3.1
VerkstäUighet av utländsk brottmålsdom

Dom
som har meddelats utomlands i där handlagt brottmål kan i regel inte
verkställas här i landet. Detsamma är förhållandet beträffande möjligheterna
att utomlands verkställa svensk brottmålsdom. För de nordiska länderna finns
emellertid en särskild reglering. Genom enhetlig lagstiftning har man sålunda
gjort det möjligt att inom Norden verkställa domar och beslut i brottmål i
annat nordiskt land än domslandet. För Sveriges del är dessa frågor reglerade i
lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m. (NVL) och i kungörelsen (1963: 194) med vissa
före-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 23

skrifter
rörande tillämpningen av nämnda lag. Lagar med i huvudsak motsvarande innehåll
gäller i de övriga nordiska länderna.

Det
nordiska samarbetet omfattar i princip verkställighet av ådömda böter,
förverkande av egendom, ordinärt frihetsstraff (för svensk del fängelse) samt
anordnande av övervakning av villkorligt dömd och villkorligt frigiven.
Utanför samarbetet faller alltså verkställighet av de speciella påföljdsformer
som finns för vissa grupper av lagöverträdare som ungdomar, psykiskt abnorma
och vaneförbrytare, dvs. för Sveriges del ungdomsfängelse, internering och överlämnande
till särskild vård (29 31 kap. BrB).

I
fråga om dom varigenom någon har dömts till böter eller egendom har förklarats
förverkad eller varigenom har utdömts ersättning för rättegångskostnad i
brottmål gäller enligt NVL att sådan dom som har meddelats i annat nordiskt
land kan på begäran verkställas här i landet. Detta gäller också beslut om
kvarstad, skingringsförbud eller beslag i vissa fall (1 §). Motsvarande gäller
i fråga om verkställighet av dom eller beslut som har meddelats i Sverige (3 §
NVL). Verkställighet här i landet sker enligt svensk lag, dvs. i första hand
lagen (1964: 168) om verkstäUighet av bötesstraff. Böter som har ådömts i annat
nordiskt land får dock inte förvandlas (2 § NVL). De böter som har uttagits på
grund av begäran om verkställighet skall redovisas till domslandet. Betalas böterna
inte i sin helhet, skall den svenska indrivningsmyndigheten underrätta
vederbörande myndighet i domslandet om anledningen till att indrivningen inte
har kunnat slutföras. Därefter kan särskild framställning göras om
verkställighet av förvandlingsstraff för böterna. Sådan framställning kan
också göras samtidigt med begäran om verkställighet av bötesdomen (7 §
tillämpningskungörelsen). Att så kan ske sammanhänger med det förhållandet att
i de övriga nordiska länderna tillämpas den ordningen att förvandlingsstraff
alltid anges i dom på böter.

När
det gäller frihetsstraff omfattar NVL, som tidigare nämnts, dom varigenom någon
dömts till ordinärt frihetsstraff, dvs. verkställighet av dansk dom på faengsel
eller haefte, isländsk dom på fangelsi eller vard-hald, finsk dom på tukthus
eller fängelse, norsk dom på fengsel eller hefte samt verkställighet i annat
nordiskt land av svensk dom på fängelse. Lagen gäller också straff vilket
ålagts som förvandlingsstraff för böter. Verkställighet kan ske på begäran av
domslandet, om den dömde är medborgare i det land där verkställigheten skall
ske eller har sitt hemvist där. Domen kan också verkställas i det land där han
uppehåller sig, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast (5 §
och 8 § första stycket NVL).

Bifalles
framställning om verkställighet av frihetsstraff här i landet, förvandlas det
straff som har ådömts i domslandet till fängelse på lika lång tid (6 § NVL).
Därefter verkställs det till fängelse omvandlade straffet som om straffet hade
ådömts genom svensk lagakraftvunnen

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 24

dom.
Verkställigheten sker sålunda i princip i enlighet med de svenska reglema i
lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt. Om straffet har börjat
verkställas i domslandet, räknas dock strafftiden från verkställighetens början
i det landet (7 § första och andra styckena NVL).

Frågan
om den dömdes möjligheter att undgå verkställighet av förvandlingsstraff för
böter genom att betala böterna har reglerats annorlunda i NVL än vad som
gäller vid verkställighet av inhemsk bötesdom. Enligt 6 §
bötesverkställighetslagen får betalning av böter inte tas emot när
förvandlingsstraffet har börjat verkställas. I NVL ges den dömde möjlighet att
betala böterna även i detta skede. Betalning av bötema kan ske så länge
förvandlingsstraffet inte har avtjänats i sin helhet och får tUl följd att
förvandlingsstraffet eller vad som återstår därav faller bort. Om endast en del
av böterna betalas, skall straffet sättas ned i motsvarande mån (7 § tredje
tycket NVL).

Om någon som här i landet
har dömts tUl fängelse skall överföras tiU annat nordiskt land för
verkställighet av domen, skaU samma villkor vara förenade med åtgärden som
gäller i fråga om utlänming för brott till annat nordiskt land (9 § första
stycket NVL jämförd med 7 och 18 §§ lagen (1959: 254) om utlämning för brott
tUl Danmark, Finland, Island och Norge). Som alhnänt vUlkor gäller sålunda, att
den dömde i verkställighetslandet inte får åtalas eller straffas för annat
brott som har begåtts före hans överförande eUer utlänmas till tredje stat för
brott som han har begått före överförandet. Undantag kan göras med den dömdes
samtycke eller efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Den dömdes samtycke
skall lämnas inför domstol. Den dömdes immunitet bryts emellertid, om han inte
lämnar landet en månad efter straffverkstälUg-hetens slut eUer återvänder dit
sedan han har länmat landet. Vid verkställighet här i landet respekteras de
motsvarande viUkor som kan ha uppställts av domslandet (28 § NVL).

Bestämmelsen
att särskilda vUlkor skall iakttas i verkställighetslandet gäller inte, om det
föreligger beslut att den dömde skall förpassas, förvisas eller utvisas tiU
det land där verkställighet skaU ske (9 § andra stycket NVL).

NVL
innehåller som nämnts även regler om samarbete rörande kriminalvård i frihet.
Övervakning av den som har blivit vUlkorligt dömd i Daiunark, Finland, Island
eller Norge med föreskrift om övervakning kan sålunda ordnas här i landet.
Liksom övervakning av den som genom svensk dom har dömts tiU skyddstiUsyn kan
flyttas tUl annat nordiskt land (1013 och 15 §§ NVL). Lagen ger vidare svensk
domstol möjlighet att vid ny brottslighet undanröja villkorlig dom som har
meddelats i annan nordisk stat. Detta gäller även i fall då övervakning inte
har anordnats här (14 § NVL) eller när domen över huvud taget inte är förenad
med övervakning. På samma sätt godtas här i landet beslut i annat

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 25

nordiskt
land om undanröjande av svensk villkorlig dom eller skyddstillsyn (16 § NVL).

Motsvarande bestämmelser
om anordnande av övervakning m. m. finns för viUkorlig frigivning efter
avtjänande av ordinärt frihetsstraff (1723 §§ NVL).

Framställning om
verkställighet av brottspåföljd eller om anordnande av övervakning av
vUlkorligt dömd eller viUkorligt frigiven här i landet prövas av
kriminalvårdsstyrelsen (25 § första stycket NVL). Om framställningen angående
verkställighet bifalls, görs en schematisk omvandling av det ådömda straffet
tUl motsvarande svenska straffart. Det sker sålunda inte någon omprövning av
skuldfrågan eller straffmätningen. Böter i utländskt mynt omräknas till svenskt
mynt efter köpkursen dagen före den dag då framställningen bifölls (6 §
tillämpningskungörelsen). Utländsk dom på frihetsstraff förvandlas, som
tidigare nämnts, till fängelse på lika lång tid (6 § NVL). Lagen ger emellertid
utrymme för diskretionär prövning av frågan om framstäUning om verkställighet
e. d. skall bifallas eller ej. Det förutsätts dock i förarbetena (prop. 1962:
203 s. 22 och 56) att lagenlig framställning regelmässigt skall bifallas.

Som
villkor för bifall till framstäUning från annan nordisk stat om verkställighet
eller anordnande av övervakning här i landet gäller att domen är verkställbar
i domslandet (24 § andra stycket NVL). Den behöver alltså inte ha vunnit laga
kraft.

Framställning om
verkställighet av straff i annan nordisk stat görs av kriminalvårdsstyrelsen,
medan övervakningsnämnden gör framställning i fråga om anordnande av
övervakning (25 § andra stycket NVL). I till-lämpningskungörelsen har
föreskrivits att begäran om verkställighet av fängelse inte utan särskilda skäl
får göras, innan domen har vunnit laga kraft(4§). .

Kriminalvårdsstyrelsens
beslut enligt NVL kan överklagas. Talan fullföljs genom besvär hos
kammarrätten och därefter hos regeringsrätten. Kriminalvårdsstyrelsens och
kammarrättens beslut kan i princip verkställas omedelbart. Det finns dock
möjlighet för kriminalvårdsstyrelsen och kammarrätten att i beslutet förordna
att omedelbar verkställighet inte får ske. Om den dömde är omhändertagen här i
landet för verkställighet av dom som avses i kriminalvårdsstyrelsens eller
kammarrättens beslut, har han vid förberedande och utförande av talan mot
beslutet rätt till biträde av offentlig försvarare enligt rättegångsbalkens
regler. Kostnader för arvode och annan ersättning till försvararen skall dock
alltid till skillnad från vad som gäller vid rättegång i brottmål stanna på
statsverket (26 § NVL).

Övervakningsnämnds
beslut att göra framställning om överflyttning av övervakning till annat
nordiskt land av den som här i riket har dömts till skyddstillsyn kan
överklagas genom besvär hos hovrätt. Talan kan inte föras mot hovrättens
beslut. Har övervakningsnämnd beslutat atl

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 26

flytta
övervakning av vUlkorligt frigiven till annat nordiskt land, kan den
villkorligt frigivne begära kriminalvårdsnämndens prövning av beslutet. Talan
får inte föras mot kriminalvårdsnämndens beslut (27 § NVL).

Har framstäUning om
verkställighet av straff eller anordnande av övervakning eUer tUlsyn i Sverige
bifallits, får åtal inte väckas här i landet för gärning som avses med den i
det andra nordiska landet meddelade domen. Samma verkan tiUerkänns i annat
nordiskt land meddelad dom, när svensk domstol enligt 14 eller 21 § NVL har
beslutat om förverkande av viUkorligt anstånd, som meddelats i domen, eller av
vUlkorligt medgiven frihet med avseende på straff som har ådömts genom sådan
dom. Med avseende på konkurrensreglerna i 34 kap. BrB skall domen betraktas
som meddelad här i riket. Bestämmelserna om förening av förvandlingsstraff i 23
§ bötesverkställighetslagen skall däremot inte tillämpas. Talan som avses i 20
kap. 15 § BrB (särskild talan om suspension eller avsättning) får väckas utan
hinder av de nu nämnda reglerna om rättsverkan av dom meddelad i annan nordisk
stat. Detta innebär att sådan dom vid tillämpning av 20 kap. 15 § BrB blir
jämställd med svensk dom, vari frågan om ämbetsstraff inte har prövats (29 §
NVL).

Frågan
om preskription av ådömt straff prövas i enlighet med domslandets lag (31 §
första stycket NVL). Enligt 2 § tillämpningskungörelsen åligger det
kriminalvårdsstyrelsen att i framställning om verkställighet ange den tidpunkt
då domen senast får verkställas. Motsvarande bestämmelse har meddelats i de
övriga nordiska länderna.

I
fråga om benådning innehåller NVL särskilda regler för den som i Danmark,
Finland, Island eller Norge har dömts genom dom som verkställs här i landet.
De svenska bestämmelserna om nåd i brottmål äger, såvitt avser verkställighet
här i riket, motsvarande tillämpning beträffande dansk, finsk, isländsk och
norsk dom som avses i NVL. Nådebeslut som har meddelats i domslandet godtas i
vårt land (31 § NVL).

Enhgt
32 § NVL kan den som med stöd av internordisk verkställighetslag förs från ett
nordiskt land till ett annat för verkstäUighet av frihetsstraff transporteras
genom Sverige utan särskilt tillstånd.

Kungl. Maj:t har
bemyndigats att delegera kriminalvårdsstyrelsens befogenheter enligt NVL tiU
annan myndighet (33 § första stycket NVL). Bemyndigandet har äimu inte
utnyttjats. I fall då verkställighet enligt 1 § NVL föranleder talan inför
svensk domstol tiUerkänns justitie-kanslem i samma paragraf andra stycket rätt
att ta emot stämning samt i svenska statens namn själv eller genom ombud tala
och svara som om det var fråga om en kronans fordran.

Enligt 34 § NVL likställs
i denna lag med dom sådant beslut eller föreläggande som enUgt lagstiftningen i
den stat där det meddelats har samma verkan som dom, t. ex. svenskt
strafföreläggande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 27

Kostnader
för verkställighet och åtgärder i övrigt enligt NVL skall i princip stanna på
statsverket (33 § NVL).

Med
stöd av 36 § NVL har Kungl. Maj:t i kungörelse den 22 maj 1963 (1963: 571)
förordnat om lagens ikraftträdande i förhåUande tUl de övriga nordiska ländema
och beslutat att lagen skall tillämpas även i fråga om domar som har meddelats
före ikraftträdandet.

3.2
Statistiska uppgifter

Årspublikationen
Kriminalvården (Sveriges Officiella Statistik) innehåller statistiska
uppgifter om bl. a. utländska medborgare som är intagna i svenska
fångvårdsanstalter. Under 1970 intogs 1 909 utländska medborgare i
fångvårdsanstalter här i landet. Ungefär 58 procent av dessa var finska
medborgare; drygt 11 procent var danska och norska medborgare, medan övriga
representerade ett fyrtiotal nationaliteter.

Av
de utlänningar som var dömda till fängelse och intogs i anstalt under 1970 var
58 procent dömda tUl kortare straff än 4 månader. 26 procent var dömda till
fängelse i 412 månader. Övriga 16 procent var dömda till minst 1 års
frihetsberövande. För hela fängelsepopulationen är motsvarande siffror för dem
som intogs 1970 följande. 66 procent av de nykomna hade en strafftid på under 4
månader och 24 procent hade dömts tUl 412 månaders frihetsstraff. De
resterande 10 procent var dömda tUl frihetsberövande i minst 1 år.

66
procent av de under år 1970 i anstalt intagna utlänningarna saknade tidigare
kontakt med svensk kriminalvård. 17 procent hade tidigare varit intagna minst
två gånger.

I
fråga om tillämpningen av NVL innehåUer "Kriminalvården 1970"
följande uppgifter. Antalet dömda i Sverige för vilka verkstäUighet av straff
och anordnande av övervakning eller tiUsyn förts över tiU annat nordiskt land
uppgick under år 1970 till 4 874, medan motsvarande siffra för överföring tiU
Sverige var 2 378. Verkställighetssamarbetets fördelning på olika påföljder
och länder framgår av följande tabeller.

Verkställighet
i Sverige 1970 av dom meddelad i annat nordiskt land

Påföljd

Danmark

Finland

Island

Norge

Summa

Frihetsstraff

Övervakning av villkorligt frigivna

Övervakning av vill-koriigt dömda

Böter

49

2

7 492

67

21

6 1536

-

19

2

177

135

25

13 2 205

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 28

VerkstäUighet
i annat nordiskt land 1970 av dom meddelad i Sverige

Påföljd Danmark Finland Island Norge
Summa

Frihetsstraff 52 227 38 317

Böter 1 379 2 293 8 877 4 557

3.3
Rättsverkan av utländsk brottmålsdom

Dom
i brottmål har i olika avseenden betydelse för senare rättsliga och
administrativa ingripanden mot den dömde. Brottmålsdom har i första hand den
verkan att domen är rättegångshinder i en ny process. När dom i brottmål har
vunnit laga kraft, får enligt 30 kap. 9 § rättegångsbalken (RB) frågan om den
tilltalades ansvar för gärning som har prövats genom domen inte på nytt tas upp
till prövning. Denna regel avspeglar den i nutida processrätt allmänt antagna
orubblighetsprincipen som uttrycks i den latinska sentensen "ne bis in
idem" (ej två gånger i samma sak). Regeln i 30 kap. 9 § RB är inskränkt
endast genom reglerna om förändring och förening av påföljd i 34 kap. BrB och
om särskUda rättsmedel i 58 och 59 kap. RB. Brottmålsdom har vidare betydelse
i senare rättegång bl. a. som grund för straffskärpning vid återfall (26 kap. 3
§ BrB). Brottmålsdom kan också inverka på administrativa avgöranden t. ex.
ifråga om återkallelse av körkort.

I
princip är det endast svensk brottmålsdom som enligt vår lagstiftning
tUlerkännes nu nämnd rättsverkan. Utländsk brottmålsdom har sålunda betydligt
mera begränsad rättsverkan än svensk dom. Som tidigare nämnts (avsnitt 3.1)
utgör dock brottmålsdom som har meddelats i annat nordiskt land hinder för nytt
åtal här i landet för gärning som avses med domen, om domen skall verkställas
här med stöd av NVL (29 § NVL). I övrigt hindrar emellertid utländsk dom inte
att åtal väcks här i landet för samma gärning som har prövats genom domen och
att gärningsmannen på nytt döms till påföljd för denna gärning. I visst avseende
beaktas dock den utländska domen vid senare åtal. En bestämmelse härom finns i
2 kap. 6 § BrB. En redogörelse för denna bestämmelse lämnas under 3.4.

Även
i ett annat avseende tilläggs utländsk brottmålsdom rättsverkan här i landet.
Enligt 26 kap. 3 § BrB skall den som har dömts till påföljd för sådant i BrB
avsett brott som är belagt med fängelse och därefter, sedan domen har vunnit
laga kraft, begår nytt brottsbalksbrott dömas enligt en strängare straffskala.
Om det nya brottet är belagt med fängelse i högst sex månader, kan han dömas
till fängelse i högst två år för återfallet. Är för det nya brottet stadgat
fängelse på längre tid än sex månader men högst två år, höjs maximum för
återfallet till fängelse i högst fyra år. Brott som någon har begått innan han
fyllt arton år får

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:98 29

inte
läggas till grund för straffhöjning. Detsamma gäUer dom på böter eller
disciplinstraff. Enligt paragrafens sista stycke kan utländsk dom vid återfall
tillmätas samma verkan som svensk dom.

3.4
Svensk domstols straffrättsliga kompetens

Allmänna
bestämmelser om i vilken utsträckning svensk straffrätt kan tillämpas finns i 2
kap. BrB, som har rubriken "Om tillämpligheten av svensk lag". Med
"svensk lag" avses svensk strafflag i vidsträckt mening, dvs. både
BrB och straffbestämmelser i andra författningar.

11 § första punkten
föreskrivs att den som har begått brott här i riket skall dömas efter svensk
lag och vid svensk domstol. I paragrafens andra punkt ges en bestämmelse för
det fall att det är ovisst var brottet har förövats. Om det då finns skäl att
antaga att brottet har begåtts inom riket, gäller samma bestämmelser som när
det kan fastställas att brottet har förövats här i riket, dvs. gärningsmannen
döms efter svensk lag och vid svensk domstol.

Enligt
2 § första stycket är svensk lag tillämplig och svensk domstol behörig att döma
beträffande brott som svensk medborgare har begått utom riket. Detsamma gäller
utlänning som har hemvist i Sverige. Det har överlämnats åt rättstillämpningen
att bestämma huruvida en person skall anses ha tagit hemvist här i riket.
Endast om bosättningen har viss stadigvarande karaktär, anses hemvist
föreligga.

I paragrafens andra stycke
föreskrivs att vissa andra kategorier utlänningar, som har begått brott utom
riket, faller under svensk straffrättslig domsrätt. Efter svensk lag och vid
svensk domstol kan sålunda dömas utlänning, som efter brottets begående har
blivit svensk medborgare eller har tagit hemvist här i landet, utlänning som
är medborgare i annat nordiskt land och finns här eller utlänning som över
huvud finns i riket, om det straff som kan följa på brottet enligt svensk lag
är fängelse i mer än sex månader. En förutsättning för att en utlänning i
nyssnämnda fall skall falla under svensk jurisdiktion är dock att den
brottsliga gärningen inte var fri från ansvar enligt lag som gällde på
gärningsorten.

I
3 § anges ett antal specialfall, i vilka svensk domstol är behörig att döma
utlänning även i annat fall än som anges i 2 § för brott som har begåtts
utom Sverige. Utlänning kan sålunda dömas här i landet och efter svensk lag, om
brottet har förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av
den som var befälhavare eller tillhörde besättningen på ett sådant fartyg.
Även utlänning som har begått brott på område, där avdelning av krigsmakten
befann sig, omfattas av den svenska domsrätten. Om han inte var krigsman,
gäller detta endast om avdelningen befann sig på området för annat ändamål än
övning. Har utlänning utomlands förövat brott mot Sverige, svensk medborgare
eller svensk menighet, inrättning eller sammanslutning eller mot annan utlän-

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 30

ning
som hade hemvist i Sverige, kan han också dömas här enligt svensk lag.
Slutligen är utlänning som har gjort sig skyldig tUl kapning av luftfartyg
eller folkrättsbrott generellt underkastad svensk domstols straffrättsliga
behörighet.

EnUgt
5 § får åtal för brott, som har förövats inom riket, i vissa fall inte väckas
annat än efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t har
bemyndigat därtiU. Sådant förordnande fordras, när brottet har begåtts på
utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eUer
tillhörde besättningen på fartyget eller eljest medföljde fartyget, i de fall
då brottet har begåtts mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse. Vidare
föreskrivs i 5 § att brott som har förövats utom riket i regel inte får åtalas
utan förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat därtUl.
Utan särskilt åtalsförordnande får åtal dock väckas, om brottet har förövats 1)
på svenskt fartyg eller luftfartyg eUer i tjänsten av befälhavaren eller någon
som tillhörde besättningen på sådant fartyg, 2) av krigsman på område där
avdelning av krigsmakten befann sig, 3) i annat nordiskt land eller på fartyg
eUer luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller något av
dessa länder eUer av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot
svenskt intresse.

I
6 § finns, som berörts under 3.3, en bestämmelse om viss rättsverkan av
utländsk dom. Har den misstänkte utom riket undergått straff eller
ansvarspåföljd för en viss gäming, får han inte åtalas här i landet för samma
gärning annat än efter förordnande av Kungl. Maj:t eUer den som bemyndigats av
Kungl. Maj:t. Om åtal väcks här i landet, åligger det domstol att vid
bestämmande av påföljd ta skälig hänsyn tUl vad den dömde har undergått av den
utom riket ådömda påföljden. Domstolen kan därvid efter omständigheterna döma
till lindrigare straff än vad som är stadgat för gärningen i den svenska
straffbestämmelsen eller helt efterge påföljd.

Med
stöd av 5 och 6 §§ har Kungl. Maj:t i brev (1972: 44) tUl RA bemyndigat RÄ att
meddela åtalsförordnande för brott som har begåtts inom riket på utländskt
fartyg eUer luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tUlhörde
besättningen på fartyget eller eljest medföljde fartyget, i faU då brottet har
begåtts mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse. Bemyndigandet för RÅ
avser också åtal för brott som har förövats utomlands av svensk medborgare
eller utlänning med hemvist i Sverige. Slutligen har RÅ även bemyndigats att
förordna om åtal för gärning för vUken svensk medborgare eUer utlänning med
hemvist i Sverige har undergått straff eller annan ansvarspåföljd utom riket.

17
föreskrivs att de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga
grandsatser skall beaktas i fråga om svensk lags tillämplighet och svensk
domstols behörighet. Detsamma gäller de begränsningar

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 31

som
enligt särskUda bestämmelser följer av överenskommelse med främmande makt.

Viss aiman lagstiftning
innehåUer bestämmelser som för särskilda brott innebär en utvidgning av svensk
domstols behörighet i förhållande tiU reglerna i 2 kap. BrB. I 5 § lagen (1971:
965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands finns en regel om krav på
dubbel straffbarhet. Av denna regel följer att ansvar för gärning som avses i
den aktuella lagen inte får ådömas, om gärningen var fri från ansvar enligt lag
som gällde på gärningsorten. Enligt 5 § första stycket lagen (1966: 78) om
förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet döms utlänning, som
utom riket har bratit mot lagen, om han finns i Sverige, efter denna lag och
vid svensk domstol, även om detta inte följer av 2 kap. 2 eUer 3 §§ BrB.
Motsvarande bestämmelse finns i 14 § första stycket lagen (1966: 314) om
kontinentalsockeln.

4
Nordisk rätt

4.1
Verkställighet av utländsk brottmålsdom

Det
nordiska verkställighetssamarbetet regleras som tidigare nämnts (avsnitt 3.1)
av en enhetUg lagstiftning. I övriga nordiska länder finns sålunda lagar som i
allt väsentligt överensstämmer med NVL.

När det gäller
verkställighet av utomnordisk dom i brottmål är Danmark hittills det enda land
i Norden, vars lagstiftning medger sådan verkstäUighet. Danmark har i samband
med ratifikationen av den förut nämnda europeiska brottmålsdomskonventionen
genomfört lagstiftning om verkstälUghet av europeisk brottmålsdom, lov nr 522
af 23 december 1970 om fuldbyrdelse af europasiske straffedomme. Lagen, som
trädde i kraft den 1 januari 1971, är i sina huvuddrag utformad som en
hänvisning tiU konventionen. Där föreskrivs sålunda att avgöranden som omfattas
av brottmålsdomskonventionen kan verkställas i enlighet med bestämmelserna i
del II jämförd med del I i konventionen och bestämmelserna
i lagen. I övrigt innehåller lagen endast de kompletterande materieUa
bestämmelser som konventionen förutsätter att varje land utfärdar. Sålunda ges
regler för att ankn3rta konventionens verkställighets-förfarande tiU den danska
rättegångsordningen.

I den nya danska
verkstäUighetslagen finns vidare en särskUd bestämmelse om förhåUandet meUan
derma lag och lagen om samarbete med Finland, Island, Norge och Sverige
angående verkställighet av straff m.m. Enligt deima bestämmelse skall den
nordiska verkstäUighetslagen fortsätta att gäUa. Danmark har i samband med
ratifikationen avgett förklaring härom i enUghet med konventionens art. 64.

Den danska lagen om
verkställighet av europeiska brottmålsdomar reglerar också frågan om lagens tillämplighet
i förhållande tUl stat

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 32

som
inte har tillträtt konventionen. Justitieministern bemyndigas att på grand av
ömsesidigt avtal med icke-konventionsstat sätta lagen i kraft i förhållande
till sådan stat. I förarbetena uttalas att det kan vara praktiskt att ha en
sådan möjlighet när det gäller Spanien med hänsyn till det stora antalet danska
turister som reser tiU detta land.

I överensstämmelse med
art. 68 i konventionen föreskrivs vidare att den europeiska
verkställighetslagen endast är tillämplig på avgöranden som meddelas efter det
konventionen har trätt i kraft mellan Danmark och vederbörande främmande stat.
Justitieministern ges dock möjlighet att på grund av avtal med främmande stat
förordna att lagen skall tillämpas också på tidigare avgöranden.

Slutligen bemyndigas
justitieministern att i "ganske sasrlige till-faelde" förordna att
verkställighet kan ske i Danmark utan iakttagande av konventionens
bestämmelser. Det är därvid en förutsättning att fråga är om verkställighet av
uUändska avgöranden som inte omfattas av konventionen. Verkställigheten skall
ske i enlighet med dansk lag och får inte medföra en försämring av den dömdes
straffrättsliga situation. Lagen ställer inte något krav på ömsesidigt avtal i
dessa fall. För den händelse främmande stat kräver ömsesidighet bemyndigas dock
justitieministern att förordna om verkställighet av dansk dom mot den som har
hemvist i vederbörande land.

I
Finland och Norge kan verkställighet inte ske av utländsk brottmålsdom annat
än med stöd av resp. lands nordiska verkstäUighetslag.

4.2
Rättsverkan av utländsk brottmålsdom

I
Danmark ges utländsk brottmålsdom rättsverkan i betydligt större utsträckning
än i övriga nordiska länder. Regler om utländsk dom som hinder för ny prövning
av fråga om ansvar för samma gärning som omfattas av den utländska domen finns
i kap. 2 § 10 a straffeloven. Denna paragraf har tillkommit samtidigt som den
danska lagen om verkställighet av europeiska brottmålsdomar för att göra det
möjligt för Danmark att utan förbehåll ratificera även
brottmålsdomskonventionens "ne bis in idem-avsnitt". Den nya
bestämmelsen innebär i sak endast mindre ändringar i förhåUande tiU äldre
föreskrifter. Dessa motsvarade nämligen i stor utsträckning konventionens
reglering. EnUgt § 10 a första stycket kan den för vUken har meddelats dom som
omfattas av brottmålsdomskonventionen eller i övrigt dom i den stat där
gärningen har begåtts inte på nytt lagforas i Danmark för samma gärning, om han
har slutligt frikänts från ansvar. Den som har fäUts till ansvar genom sådan
dom kan inte heller lagforas på nytt, om den ådömda påföljden har verkställts,
om verkstäUighet av påföljden pågår eller om påföljden har bortfaUit enligt
domslandets regler. Detsamma gäller om den tilltalade har förklarats skyldig
tUl brott utan att påföljd har ådömts. Enligt § 10 a andra stycket gäller de nu
redovisade reglerna

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 33

om rättsverkan av utländsk brottmålsdom inte, om gärningen
har begåtts i Danmark eller om gärningen kränker den danska statens självständighet,
säkerhet, författning eller offentliga myndigheter, ämbetsplikt mot staten
eller sådana intressen vars rättsskydd förutsätter en särskild anknytning till
danska staten. Har lagföring skett i främmande stat på begäran av dansk åklagarmyndighet,
har dock dom meddelad i den staten rättsverkan enligt huvudregeln, även om
gärningen har begåtts i Danmark eller kränker danskt statsintresse.

I de fall då kap. 2 § 10 a straffeloven inte är tillämplig
och lagföring sker i Danmark av person som i främmande stat har ådömts påföljd
för samma gärning, skall den påföljd som ådöms av dansk domstol nedsättas i den
mån den tidigare ådömda påföljden har verkställts (§ 10 b).

I Danmark finns också en regel som gör det möjligt för
rätten att tillägga utländsk brottmålsdom samma rättsverkan vid återfall som en
dansk dom (kap. 10 § 81 andra stycket straffeloven).

Den danska straffeloven innehåller ytterligare en regel om
rättsverkan av utländsk brottmålsdom. Enligt kap. 2 § 11 kan dom som har meddelats
i främmande stat läggas till grund för beslut i Danmark om från-kännande av
rättighet. Detta gäller dock endast om den dömde är dansk medborgare eller
bosatt i Danmark.

I Finland och Norge har utländsk brottmålsdom lika
begränsad rättsverkan som i Sverige. Sådan dom är sålunda inte något absolut
hinder mot att åtal väcks i Finland eller Norge för samma gärning som
om.-fattas av domen och att gärningsmannen döms på nytt. I Finland krävs dock
enligt 1 kap. 7 § strafflagen särskilt åtalsförordnande för att åtal skall få
väckas för gärning, för vilken den misstänkte helt eller delvis har undergått
straff utomlands. Om åtal väcks i Finland, skall det undergångna straffet
"enligt prövning" dras av frän det ådömda straffet eller räknas som
fullt straff. När det gäller dom, som har meddelats av dansk, isländsk, norsk
eller svensk domstol, får åtal över huvud taget inte väckas i Finland utan
särskilt åtalsförordnande. I den norska straffeloven finns en regel som gör det
möjligt att göra avdrag för det straff som har avtjänats på grund av en
utländsk dom, när någon döms på nytt i Norge för samma gärning (kap. 1 § 13
tredje stycket).

I både Finland och Norge finns regler som motsvarar den
svenska bestämmelsen i 26 kap. 3 § BrB om verkan av utländsk brottmålsdom i
återfallssituationer. Enligt 6 kap. 3 § finska strafflagen skall sådant i
Danmark, Island, Norge eller Sverige direkt ådömt frihetsstraff, som har
avtjänats i Finland, beaktas vid straffmätningen för återfallsbrott. I övrigt
skall rätten pröva om straff som har verkställts utomlands skall beaktas vid
återfall. Enligt kap. 5 § 61 andra stycket den norska straffeloven kan rätten
låta straff som har ådömts i annan stat få straffskärpande verkan vid återfall.

1~ Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.1972: 98 34

4.3
Straffrättslig kompetens

De
danska bestämmelserna om strafflags tillämplighet i rummet finns i 2 kap.
straffeloven.

Den
danska straffrättskompetensen omfattar brott som har begåtts i Danmark, på
fartyg utanför folkrättsligt erkänt statsområde eller på fartyg som befann sig
inom sådant område av någon som tillhörde fartyget eller medföljde fartyget
som passagerare. Brott som har begåtts utom Danmark faller under dansk
domsrätt, om brottet har begåtts av dansk medborgare eller den som är bosatt i
Danmark och gärningen är straffbar också enligt gärningsortens lag eller, om
den har förövats utanför folkrättsligt erkänt statsområde, kan medföra
strängare straff än "hasfte". (Maximitiden för "hcefte" är
sex månader). Samma regler gäller också den som är medborgare i eller har
hemvist i annat nordiskt land och uppehåller sig i Danmark. I nu nämnda fall
får inte dömas till strängare straff än som kan följa enligt gärningsortens
lagstiftning. Utan krav på dubbel straffbarhet och oberoende av gärningsmannens
hemvist straffas brott utom Danmark som kränker danska statens självständighet,
säkerhet m. fl. liknande intressen. Detta gäller också brott som riktas mot
dansk medborgare eller mot den som är bosatt i Danmark, men endast om brottet
har begåtts utanför folkrättsligt erkänt statsområde och kan medföra strängare
straff än "hsefte".

Den
danska straffrättskompetensen begränsas också av den rättsverkan som
tiUerkänns utländsk brottmålsdom enligt kap. 2 §§ 10 a och 10 b straffeloven.
En redogörelse för dessa bestämmelser har lämnats i avsnitt 4.2.

I 2
kap. straffeloven upptas slutligen en bestämmelse om begränsning av
kompetensreglerna på grund av folkrättsligt erkända undantag.

De
finska bestämmelserna om tillämpningsonurådet för finsk straffrätt finns i 1
kap. finska strafflagen.

Den
som har begått brott i Finland döms enligt finsk lag. Finsk medborgare eller
utläiming, som är varaktigt bosatt i Finland, döms enligt finsk lag även för
brott som han har begått utom Finland. Utlänning, som inte är varaktigt bosatt
i Finland, döms enligt finsk lag för utomlands förövat brott, som har begåtts
på finskt fartyg eller luftfartyg eUer som riktar sig mot Finland, finsk
medborgare eller finsk sammanslutning, inrättning eller stiftelse eller mot
utlänning som är varaktigt bosatt i Finland. Utlänning, som inte är varaktigt
bosatt i Finland, döms också enligt finsk lag för annan utom Finland begången
brottslig gärning, om gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten
eiler har begåtts inom område där ingen stats lag gäUer.

Som
framgår av redogörelsen i avsnitt 4.2 kan en utländsk brott-nålsdom leda tUl
att åtal inte väcks för gärning som omfattas av

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 35

domen
eller att verkställt straff avräknas vid ådömande av straff i Finland (1 kap. 7
§ strafflagen).

I
kapitlet om tillämpningsområdet för finsk straffrätt föreskrivs även att, utan
hinder av vad som i övrigt är stadgat i kapitlet, de inskränkningar i finsk
lags tillämpningsområde som föranleds av allmänt erkänd internationellrättslig
rättstillämpning skall lända till efterrättelse. Har Finland i vissa fall med
främmande stat avtalat annat än som följer av strafflagens kompetensregler,
skall dessa undantag gälla i enlighet med vad som föreskrivs i lag.

I
norsk rätt finns reglerna om straffrättslig kompetens i 1 kap. straffeloven.

Norsk
strafflag tillämpas på brott som har begåtts i Norge eller på norskt fartyg i
öppen sjö eller på norskt luftfartyg utanför område som inte är underkastat
någon stats höghetsrätt. Under norsk domsrätt faller också brott so.m har
förövats på norskt fartyg eller luftfartyg oberoende av var fartyget befinner
sig, om brottet har begåtts av besättningsman eller annan som medföljer
fartyget.

Enligt norsk lag straffas
vidare brott som har förövats i utlandet av norsk medborgare eller person som
är hemmahörande i Norge, om handlingen antingen faller under något av det
flertal lagrum som särskilt anges i lagen eller utgör brott mot norska staten
eller statsmyndigheten eller är straffbar både enligt norsk lag och
gärningsortens lag. De uppräknade lagrummen avser alla centrala brottstyper i
straffeloven. En utlänning kan också oberoende av hemvist straffas för utomlands
begånget brott, om handlingen innefattar något av vissa i lagen uppräknade
brott, t. ex. brott mot statens säkerhet och grövre brott mot enskild. Vidare
kan utlänning straffas även i andra fall, när brottet är att hänföra till en
"förbrytelse" (i motsats tiU en "förseelse") och handlingen
är straffbar också enligt gärningsortens lag samt gärningsmannen har hemvist i
Norge eller uppehåller sig där. I sistnämnda fall kan lagföring dock inte ske,
om straff inte kan ådömas enligt gämings-ortens lag, vUket kan ha sin grund i
att föreskriven angivelse inte föreligger, åtal för brottet är preskriberat,
straff för brottet har verkställts eUer eftergivits eller åtal har
underlåtits. I de fall då åtal kan ske, får strängare straff inte ådömas än som
är stadgat enligt gärningsortens lag.

Som
redovisats i avsnitt 4.2 skall enligt norsk strafflag straff som har avtjänats utomlands,
såvitt möjligt avdras vid ådömande av straff i Norge för samma gärning.

TUlämpningen
av bestämmelserna i 1 kap. straffeloven om norsk straffrättsUg kompetens
begränsas av folkrättsligt erkända undantag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 36

5
Nordiskt lagstiftningssamarbete

Inom
Norden har överläggningar ägt rum i frågan om de nordiska ländernas tillträde
till brottmålsdom.skonventionen och om de lagstiftningsåtgärder som kan krävas
härför. I överläggningarna har deltagit representanter för justitiedepartementen
i de nordiska länderna utom Island.

Vid
överläggningarna, som påbörjades innan konventionen öppnades för
undertecknande, enades man om att det var angeläget att de nordiska länderna
tUlträdde konventionen så snart som möjligt. I överensstämmelse härmed har
Danmark, Norge och Sverige undertecknat konventionen i samband med att den
öppnades för undertecknande den 28 maj 1970. Finland, som inte är medlem av
Europarådet, planerar att ansluta sig till konventionen så snart detta blir
möjligt efter ikraftträdandet.

Vid
överläggningarna enades man också om att verkställighet i nordisk stat av dom
meddelad i annan nordisk stat fortfarande bör regleras av den nordiska
verkställighetslagstiftningen. Denna lagstiftning omfattar emellertid som
tidigare nämnts inte annan frihetsberövande påföljd än ordinärt
fängelsestraff. Brottmålsdomskonventionen däremot gäller frihetsberövande
påföljd över huvud taget. Vid överläggningarna kom man överens om att de
nordiska verkställighetslagarna kunde gälla utan ändring t. v. och att
konventionens bestämmelser skulle tUlämpas även inom Norden i den m.ån
konventionen omfattar verkställighet som inte täcks av den nordiska
regleringen. Man borde dock arbeta på en utvidgning av tillämpningsområdet för
den nordiska verkställighetslagstiftningen. Man enades således om att avge
förklaring enligt art. 64 att konventionen inte skall tillämpas inom Norden i
den mån verkställighet av brottmålsdom regleras av enhetlig nordisk
lagstiftning.

Vid
överläggningarna diskuterades även i vad mån länderna bör uppträda enhetligt
när det gäller att utnyttja de möjligheter att göra förbehåll mot konventionen
som anges i bilaga I. Man enades därvid om att om möjligt inte göra några
sådana förbehåll. Från finsk, norsk och svensk sida framhölls dock, att man
inte utan genomgripande lagändringar kunde godtaga del III avdelning I om
"ne bis in idem" och att det därför kunde visa sig bli nödvändigt att
göra förbehåll i denna del.

Vid
de nordiska överläggningarna behandlades vidare frågan om metoden för
konventionens införlivande med nationell rätt. Man konstaterade därvid att
frågan om internationella överenskommelsers införlivande med intern rätt var
föremål för utredning i samtliga berörda nordiska länder. Detta
utredningsarbete hade dock inte i något land kommit så långt att något resultat
hade redovisats. Vid överläggningarna rådde enighet om att man om möjligt inte
skuUe använda den

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 37

metod som hade varit den vanliga hittills, i varje fall i
Danmark, Norge och Sverige, nämligen att alla relevanta föreskrifter i den
internationella överenskommelsen överförs till nationell rätt genom att
bestämmelser med motsvarande innehåll förs in i den nationella lagstiftningen.
Man ville i stället förfara på det sättet, att konventionens bestämmelser görs
omedelbart tillämpliga som nationell rätt genom en i varje land utfärdad
särskUd lag, som också innehåller de bestämmelser som kan behövas för att
komplettera konventionen. Man kom överens om att del III i konventionen, som
innehåller bl. a. avsnittet om "ne bis in idem", inte skulle göras
direkt tiUämplig genom den särskilda verkställighetslagen. Denna del av
konventionen borde i stället transformeras till intern rätt genom ändringar i
resp. lands strafflagstiftning.

Vid de internordiska överläggningarna drog man även upp
vissa riktlinjer för det särskilda domstolsförfarande som enligt konventionen
skall föregå verkställighet i annan konventionsstat än den stat vari domen
meddelats. Man enades om att mål om verkställighet av dom som omfattas av
konventionen i princip skall handläggas enligt allmänna regler om förfarandet i
brottmål. Det rådde även enighet om att dom på enbart böter eller förverkande
av egendom bör verkställas efter beslut av administrativ myndighet i enlighet
med art. 37 andra punkten i konventionen.

I art. 40 i konventionen anges omfattningen av prövningen
vid domstol i det anmodade landet eller vid sådan myndighet som avses i art.
37. Domstolen eller myndigheten skall förvissa sig om att verkställigheten
gäller en brottmålsdom enligt definitionen i art. 1 och att den dömde skulle ha
kunnat straffas i den anmodade staten, om brottet hade begåtts där. Vidare
skall domstolen eller myndigheten förvissa sig om att verkställighet inte
skulle strida mot grundläggande principer i den anmodade statens rättsordning
eller mot de principer om "ne bis in idem" som anges i avdelning 1 av
del III i konventionen. Slutligen skall domstolen eller myndigheten övertyga
sig om att den särskilda ordning som föreskrivs i avdelning 3 i del II för verkställighet av ute-varodomar
eller bötesföreläggande har iakttagits. Enligt andra stycket i art. 40 kan
konventionsstat föreskriva att även andra i konventionen angivna villkor för
verkställighet skall prövas av domstolen eller myndigheten. Vid de nordiska
överläggningarna var man ense om att inte ge någon föreskrift i detta
hänseende.

Slutligen förelåg enighet om att det inte är nödvändigt
att samordna ikraftträdandet av den nordiska lagstiftningen på detta område.

Som
framgår av redogörelsen i avsnitt 4 har Danmark genomfört lagstiftning om
verkställighet av utländsk brottmålsdom och om principen "ne bis in
idem" i enlighet med överenskommelsen vid de nordiska överläggningarna.
Den danska lagstiftningen har som nämnts redan trätt i kraft.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 38

6
Departementspromemorian

6.1
Sveriges tillträde till konventionen

I
promemorian framhålls att brottsligheten har blivit en alltmera internationell
företeelse vilket ger utslag bl. a. i kriminalstatistiken. Antalet utlänningar
bland dem som avtjänar straff på fångvårdsanstalt här i landet har varit
ständigt stigande under senare år. Av de utlänningar som intogs i
fångvårdsanstalt under år 1970 var det övervägande antalet, 70 procent,
nordiska medborgare, medan övriga representerade ett fyrtiotal olika
nationaliteter. Statistiken för år 1970 visar att 16 procent av de utlänningar
som intogs i fångvårdsanstalt under detta år var dömda till fängelse under
minst ett år. TUlgängliga statistiska uppgifter ger enligt promemorian inte
upplysning huruvida de intagna utlänningarna hade hemvist här eller endast
vistades tillfälligt i landet, när de dömdes.

I promemorian anges vidare
att det också förekommer att svenska medborgare är berövade friheten i
utländska fängelser. F. n. finns i utomnordiska länder ett tiotal svenska
medborgare som avtjänar frihetsstraff på minst ett år eller som är arresterade
och kan riskera flerårigt frihetsstraff. Vissa av dessa har dömts, eller kan
komma att dömas, till långa frihetsstraff för brott som här i landet troligen
skulle ha bedömts betydligt lindrigare och straffet avtjänas ibland under svåra
förhållanden.

Enligt promemorian torde
det också vara relativt vanligt att lagöverträdare åläggs bötesstraff i annat
land än hemlandet. Det antas att trafiköverträdelser är en dominerande orsak
till sådana bötesålägganden.

I promemorian erinras om
att man i dag i de flesta länder saknar möjlighet att verkställa brottmålsdom
som ådömts i annat land men att man i Norden sedan 1963 har samarbete i fråga
om straffverkställighet med stöd av enhetlig lagstiftning. För Sveriges del är
huvudbestämmelserna på detta område intagna i lagen om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (NVL). Det
nordiska samarbetet omfattar i huvudsak verkställighet av böter, förverkande
på grund av brott, ordinärt frihetsstraff samt anordnande av övervakning av
villkorligt dömd och villkorligt frigiven. EnUgt promemorian överflyttades
under år 1970 verkställighet av straff, inbegripet övervakning av villkorligt
frigiven och av person, dömd till skyddstillsyn, från Sverige till annat
nordiskt land i fråga om 4 874 dömda, medan motsvarande siffra för överföring
till Sverige var 2 378.

I
promemorian förklaras att den dömande staten i vissa situationer kan få bistånd
av annan stat att verkställa brottmålsdom genom att den dömde utlämnas för
verkställighet. Möjligheterna att genomföra verkstäUighet i domslandet med
hjälp av utlämning är emellertid begrän-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 39

sade,
bl. a. därför att det är en allmän princip att egna medborgare inte utlämnas
och att utlämning inte sker för mindre allvarlig brottslighet. Dessa principer
är fastslagna i bl. a. den europeiska utlämningskonventionen av den 13
december 1957, som har ratificerats av Sverige.

Om
den som har dömts till påföljd för brott inte utlämnas för verkställighet i
det land där domen har meddelats, kan det enligt promemorian bli fråga om att
väcka åtal för brottet i ny rättegång i hemlandet. Att gärningsmannen redan har
dömts för brottet i annat land anses i allmänhet inte hindra ny lagföring för
samma brott, i synnerhet inte om gärningsmannen har undandragit sig
verkställighet av straffet. Detta gäller också för Sveriges del (2 kap. 6 §
BrB) med visst undantag för dom meddelad i annat nordiskt land (29 § NVL). Det
brott för vilket gärningsmannen har dömts i främmande stat, torde i allmänhet
ha begåtts i annat land än den dömdes hemland. För att genomföra rättegången
kan myndigheterna i hemlandet behöva bistånd av myndighet i annat land för delgivning
av stämning eller annan rättegångshandling, bevisupptagning o. d. I
promemorian hänvisas till den reglering dessa frågor har fått dels i den
europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål
(prop. 1961: 48), dels i lagen (1942: 816) om bevisupptagning åt utländsk
domstol, dels i kungörelsen (1909 nr 24 s. 1) ang. delgivning av handling på
begäran av utländsk myndighet dels i lagen (1946: 817) om bevisupptagning vid
utländsk domstol.

Inom
Europarådet har man länge arbetat på att få till stånd ett vidgat samarbete
angående verkställighet av brottmålsdom. TiU följd härav finns numera tre
europeiska konventioner som innehåller bestämmelser om verkställighet av
utländsk brottmålsdom. Är 1964 öppnades för undertecknande dels konventionen
om övervakning av villkorligt dömda och vUlkorligt frigivna, dels konventionen
om straff för vägtrafikbrott (trafikbrottskonventionen). Slutligen har i maj
1970 den europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) lagts fram i Haag för
undertecknande.

I
promemorian erinras om att Sverige vid ratifikation av
trafikbrotts-konventionen i enlighet med Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut
(prop. 1971: 114, JuU 26, Rskr 295) och i likhet med Danmark och Norge kommer
att göra förbehåU mot del III om verkställighet i hemviststaten. Som skäl för
detta förbehåll anges i propositionen (s. 53) främst att
brottmålsdomskonventionen öppnats för undertecknande, att frågan om
internationell verkställighet av brottmålsdomar bör lösas i samband med att
förslag tUl lagstiftning grundad på brottmålsdomskonventionen läggs fram och
att man från svensk sida avser att gemensamt med övriga nordiska länder arbeta
för ett snabbt ikraftträdande av den konventionen.

Med
anledning av brottmålsdomskonventionen anförs i promemorian att det utanför det
nordiska verkställighetssamarbetet hittiUs inte va-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 40

rit möjligt att här i landet verkställa utländsk
brottmålsdom eller att överflytta verkställigheten av svensk dom till annat
land. Detta har fått till följd att påföljd för brott enligt promemorian i
många fall verkställs i det land där domen har meddelats, även om den dömde är
utländsk medborgare och saknar hemvist i domslandet.

I promemorian anges att avsaknaden av möjligheter att
flytta över straffverkställigheten till den dömdes hemland innebär flera
nackdelar. Verkställighet av frihetsstraff i främmande land kan sålunda skapa
särskilda svårigheter både för den intagne och för kriminalvårdsmyndigheterna
i det land där verkställigheten sker. Språksvårigheter kan medföra att den
intagne får dålig eller ingen kontakt med personal och medin-tagna och kan göra
det omöjligt för honom att få lämplig behandling, delta i undervisning m. m.
Den som avtjänar frihetsstraff i annat land än hemlandet kan i allmänhet inte
heller få besök av anhöriga. Den intagnes frigivning kan som regel inte heller
förberedas i önskvärd utsträckning, eftersom straffet avtjänas i annat land än
det där han kommer att uppehålla sig efter frigivningen. Detta förhållande kan
också inverka på frågor rörande permission och villkorlig frigivning.

Enligt promemorian kan vissa olägenheter uppstå även vid
verkställighet av bötesstraff, om gärningsmannen inte är hemmahörande i det
land där dom eller föreläggande meddelas. Om böterna inte betalas genast, kan
det anses nödvändigt att hålla kvar den bötfällde i landet, till dess betalning
sker.

I promemorian framhålls att brottmålsdomskonventionen är
ett instrument som bör kunna användas för att göra straffverkstäUigheten både
humanare och effektivare i de fall då gärningsmannen har dömts utanför sitt
hemland. Det erinras om att man vid de nordiska överläggningarna varit ense om
att det är angeläget att de nordiska länderna tillträder konventionen så snart
som möjligt samt att Danmark, Norge och Sverige genast hade undertecknat
konventionen när den lades fram i Haag. Danmark har redan genomfört erforderlig
lagstiftning och ratificerat konventionen.

Brottmålsdomskonventionen har enligt promemorian en
väsentlig uppgift att fylla i det internationella samarbetet på straffrättens
område. Det föreslås därför att Sverige tillträder konventionen. De
lagstiftningsåtgärder som behövs för ett tillträde redovisas längre fram i
promemorian.

EnUgt art. 61.1 kan stat som tillträder konventionen
begagna sig av en eller flera av de möjligheter till förbehåll som räknas upp
under a)f) i bilaga I till konventionen.

I promemorian framhålls att frågan om förbehåll har
diskuterats vid de tidigare nämnda nordiska överläggningarna och att man då var
ense

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 41

om
att om möjligt undvika att göra förbehåll. Danmark har sedermera ratificerat
konventionen utan förbehåll.

FörbehåUen under a)e) i
bUaga I hänför sig till konventionens huvudavsnitt om verkställighetssamarbete.
I promemorian anges att frågan om förbehåll i något avseende skall göras mot
föreskrifterna i detta avsnitt bör övervägas med beaktande av att det enligt
art. 4 i konventionen är en allmän förutsättning för verkstäUighet i annan stat
än den dömande staten att den gärning domen avser skulle ha varit ett brott,
om den hade begåtts på den anmodade statens område, och att lagöverträdaren
skulle ha kunnat ådömas straff, om han hade begått gärningen där. Vidare bör
man enligt promemorian beakta de vidsträckta möjligheter att vägra
verkställighet som följer av bestämmelserna i art. 6 i konventionen. Det
framhålls också att varje begränsning av skyldigheter att deltaga i
verkställighetssamarbetet kan leda till att man berövar sig möjligheterna att i
särskilt örrunande fall låta personer med hemvist i Sverige få avtjäna straff
här i landet.

Beträffande
vissa av de olika möjligheter till förbehåll som behandlas under a)e) uttalas
i promemorian följande.

EnUgt (a) kan
konventionsstat förbehålla sig rätten att vägra verkstäUa dom som avser
fiskaliskt eller reUgiöst brott. I fråga om fiskaliskt brott hänvisas i
promemorian tUl att utlämningslagama inte innehåller något undantag för brott
av detta slag. Med hänsyn härtUl anses det inte föreligga något skäl att i
detta sammanhang göra undantag för sådana brott. När det gäller religiöst brott
bör man enligt promemorian ofta kunna vägra verkställighet under hänvisning
till att gärningen inte är straffbar enligt svensk lag (art. 4) eller att verkställigheten
skulle strida mot grundläggande rättsprinciper här i landet [art. 6 (a)].

I (b) föreskrivs att
konventionsstat kan förbehålla sig rätten att vägra verkställa påföljd för
gärning som enligt lagen i den anmodade staten kan beivras endast av administrativ
myndighet. Detta förbehåll saknar enligt promemorian betydelse för Sverige. De
påföljder som omfattas av konventionen ådöms inte i något fall i Sverige
"endast av administrativ myndighet".

Förbehållet i (c) avser
åtalspreskription. Konventionen förutsätter att konventionsstat, som inte har
gjort förbehåU, godtar den dömande statens regler om preskription av åtal. Det
finns däremot möjlighet för den anmodade staten att vägra verkställighet om den
ådömda påföljden skulle vara preskriberad enligt den statens lag [(art. 6 (1)].
I promemorian förklaras att man i mera extrema fall torde kunna vägra
verkställighet under åberopande av ordre-public-klausulen i art. 6 (a).

Enligt (d) kan
konventionsstat utesluta verkstäUighet av utevarodom eller "ordonnance
pénale" eller båda dessa typer av avgöranden från konventionens
tillämpning. I promemorian framhålls att konventionens särskilda regler om
verkställighet av sådana avgöranden (art. 2130)

2t
Riksdagen 1972.1 sand. Nr 98

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 42

garanterar
att den dömde, om han så önskar, kan få målet omprövat vid förhandling i sin
närvaro.

Enligt
(e) kan konventionsstat vägra att tillämpa art. 8 i konventionen, dvs. vägra
att godtaga bestämmelsen att preskriptionsavbrytande handling, som har
företagits i den dömande staten och där har en viss effekt, ges samma effekt i
den anmodade staten. I promemorian uttalas att det inte torde finnas något
hinder för Sveriges del att godtaga inte bara preskriptionsavbrytande åtgärd
som vidtagits i den dömande staten utan även effekten av sådan åtgärd,

I
promemorian förklaras att det sålunda inte torde finnas anledning för Sverige
att begagna sig av möjligheterna att göra förbehåll i något av de fall som
anges under a)e).

Under
(f) i bilaga I finns slutligen en möjlighet till förbehåll mot konventionens
del III om europeisk brottmålsdoms internationella rättskraft. I detta avsnitt
behandlas i avdelning 1 "ne bis in idem", dvs. frågan om utländsk
brottmålsdom som hinder för prövning av samma gärning i ny rättegång, och i
avdelning 2, som har rubriken "Möjlighet att beakta tidigare
brottmålsdom", frågan om utländsk brottmålsdoms rättsverkan i rättegång om
annan senare brottslighet begången av samme gärningsman och sådan doms
betydelse för förlust av rättigheter. Förbehåll kan göras mot endera av dessa
två avdelningar.

I
art. 61.2 föreskrivs att konventionsstat kan "helt eller delvis" återtaga
ett förbehåll som gjorts. I tredje stycket i samma artikel sägs att
konventionsstat, som gjort förbehåll i fråga om någon bestämmelse i
konventionen, inte kan kräva av annan konventionsstat att denna bestämmelse
skall tillämpas. Staten kan dock, om förbehållet är "partiellt eller
vUlkorligt", kräva att bestämmelsen tillämpas i den mån den själv har
godkänt densamma. Enligt promemorian torde av dessa bestämmelser följa att
förbehåll kan göras mot t. ex. en del av innehållet i avdelning 1 om "ne
bis in idem".

I
fråga om konventionens regler i art. 53 om "ne bis in idem" uttalas i
promemorian att dessa regler ger betydligt vidsträcktare rättsverkan åt
utländsk brottmålsdom än som f. n. gäller enligt svensk rätt. Enligt konventionen
är, både frikännande dom och fällande dom som har verkställts eller håller på
att verkställas i en konventionsstat, hinder i annan konventionsstat för ny prövning
av gärning som avses med domen. Utländsk dom ges även sådan rättsverkan, när
påföljden enligt den dömande statens lag har bortfallit på grund av nåd,
amnesti eller preskription. Konventionsstat är däremot inte skyldig att
tUlerkänna utländsk brottmålsdom här nämnd rättsverkan, om domen avser gärning
som var riktad mot den statens offentliga intresse eller om gärningen har
begåtts i den staten. I sistnämnda fall gäller dock inte denna undantagsbestämmelse
om gärningsstaten själv har begärt lagföring i den dömande staten för
gärningen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 43

I de fall då en person, trots "ne bis in
idem"-reglerna, kan dömas för gärning, för vilken han har dömts i annan
konventionsstat, skall från den påföljd som han åläggs avräkning ovillkorligen
ske för frihetsberövande påföljd som har verkställts på grund av den tidigare
domen (art. 54).

Det konstateras i promemorian att svensk ratifikation utan
förbehåll i fråga om "ne bis in idem", kräver vissa lagändringar. Vid
genomförandet av dessa ändringar bör man enligt promemorian beakta det samband
som finns med reglerna om svensk strafflags tillämplighet på brott som har
begåtts utomlands. Enligt 2 kap. BrB är svensk strafflag tillämplig på brott
begångna utomlands utan att det i allmänhet krävs att gärningen skall vara
straffbar även på gärningsorten. I konventionen ges utländsk frikännande dom
res judicata-verkan även i fall då den tUlta-lade har frikänts därför att
gärningen inte är straffbar enligt den dömande statens lag. Införandet av en
sådan regel kan enligt promemorian knappast förenas med behörighetsregler som
inte bygger på principen om dubbel straffbarhet som förutsättning för
straffrättslig jurisdiktion över utomlands begångna brott.

Det framhålls i promemorian att den reglering av utländsk
brottmålsdoms res judicata-verkan som finns i brottmålsdomskonventionen sedan
länge har gällt i Danmark, där behörighetsreglerna också begränsas av krav på
dubbel straffbarhet.

I promemorian förklaras att det inte bör möta några
principiella betänkligheter att nu begränsa omfattningen av svensk domstols
jurisdiktion och tillerkänna utländsk brottmålsdom större rättsverkan än f. n.
Det anses i flertalet fall angeläget att den som en gång fått sin sak prövad i
rättegång i ett land inte på nytt i annat land utsätts för den påfrestning som
en lagföring innebär. I promemorian framhålls vidare att det ofta är en slump
att brott som begåtts utomlands blir känt för hemlandets myndigheter. Detta
gäller i synnerhet mindre allvarlig brottslighet. Är det fråga om mycket grov
brottslighet kan det enligt promemorian å andra sidan vara stötande att behöva
acceptera att t. ex. en svensk medborgare har blivit frikänd utomlands eller
där har ådömts betydligt lindrigare straff, än han skulle ha ådömts om åtal
hade väckts vid svensk domstol.

I promemorian föreslås således att lagstiftningen om
rättsverkan av utländsk dom ändras så att konventionens "ne bis in
idem"-regler i princip kan godtas. Det föreslås dock att undantag görs
för viss grövre brottslighet och att Sverige därför gör ett begränsat förbehåll
mot avdelning I om "ne bis in idem". Enligt promemorian bör även
bestämmelserna om svensk strafflags tillämplighet på brott utomlands i detta
sammanhang ändras på motsvarande sätt. En närmare redovisning för detta ändringsförslag
ges i ett senare avsnitt av promemorian.

Avdelning 2 i del III av konventionen omfattar art. 56 och
57 och in-

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 44

nehåller
bestämmelser om "Möjlighet att beakta tidigare brottmåls-dom". Enligt
art. 56 skall konventionsstat vidtaga lämpliga lagstiftningsåtgärder för att
ge europeisk brottmålsdom rättsverkan i rättegång rörande annan senare
brottslighet som samme gärningsman har gjort sig skyldig till. I promemorian
förklaras att Sverige uppfyller konventionens krav i denna del genom
bestämmelsen i 26 kap. 3 § tredje stycket BrB enligt vUken bestämmelse förhöjt
straff vid återfall kan grundas även på utländsk dom i brottmål.

Enligt art. 57 skall
konventionsstat "vidtaga de lagstiftningsåtgärder den finner lämpliga för
att göra det möjUgt att beakta europeisk brottmålsdom som har meddelats efter
förhandling i den dömdes närvaro för tillämpning helt eller delvis av
diskvalifikation som enligt dess egen lag tilläggs domar meddelade inom dess
eget område". Konventionsstat skall också bestämma villkoren för sådan
doms beaktande.

I promemorian uttalas att
den exakta innebörden av dessa bestämmelser är något oklar. Det anses dock att
den tolkningen Ugger närmast till hands, att europeisk brottmålsdoms
rättsverkan som underlag för beslut om diskvalifikation, dvs. förlust av
rättighet, i princip och i varje fall till någon del skaU tUlerkärmas
motsvarande verkan här i landet när samma diskvalifikation enligt svenska
bestämmelser kan följa på grund av brottmålsdom. I de författningar som anger
sådan rättsverkan av svensk brottmålsdom torde enligt promemorian regelmässigt
finnas generellt utformade bestämmelser av innebörd, att samma verkan inträder
på grund av allmän olämplighet eller liknande. Som exempel anges 7 § passkungörelsen
(1940: 471) och 4 § lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket. I
promemorian förklaras att även i fall då en författning inte innehåller
uttrycklig bestämmelse om att utländsk brottmålsdom kan beaktas, torde med
hänsyn tiU grundema för föreskrifterna om svensk brottmålsdoms rättsverkan en
motsvarande utländsk brottmålsdom kunna åberopas för tUlämpningen av
generalklausuler av detta slag.

Det
föreslås sålunda i promemorian att förbehåll inte görs mot avdelning 2 i del
III av konventionen.

Konventionsstat kan genom
förklaring, ställd till Europarådets generalsekreterare, få möjlighet att i
olika avseenden avvika från konventions regler för förfarandet vid
handläggning av framställning om verkställighet.

Enligt art. 15 skall
framställning om verkställighet och övriga meddelanden sändas resp. mottagas
av konventionsstaternas justitiedepartement eller utväxlas direkt mellan
vederbörande myndigheter. Konventionsstat kan avvika från dessa regler. Under
hänvisning till praxis på andra områden föreslås i promemorian att
framställningar och andra meddelanden för svensk del skall sändas och mottagas
av utrikesdepartementet och att denna avvikelse från huvudregeln skall anmälas
till generalsekreteraren.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:98 45

I art. 19 ges bestämmelser om översättning av
framstäUningar och därvid fogade handlingar. Enligt huvudregeln kan
avsändarstaten använda sitt eget språk. Konventionsstat kan emellertid
förbehålla sig rätt att kräva att framställningar och andra handlingar skall
åtföljas av översättning antingen till dess eget språk eller till något av
Europarådets officiella språk franska eller engelska eller till det av
dessa båda språk som staten anger. Liknande översättningsregler finns i
rättshjälpskonventionen och trafikbrottskonventionen.

I promemorian
uttalas att Sverige vid ratifikation av trafikbrottskonventionen i enlighet
med riksdagens godkännande kommer att förbehålla sig rätt att kräva att
framställning om lagföring och därvid fogade handlingar skall åtföljas av
översättning till svenska eller engelska språket. När det gäller
brottmålsdomskonventionen, bör enligt promemorian översättningsfrågan i princip
regleras på samma sätt om i fråga om trafikbrottskonventionen. Det anses dock
nödvändigt att göra viss avvikelse. Trafikbrottskonventionen skall över huvud
taget inte tillämpas i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater.
I promemorian föreslås emellertid att brottmålsdomskonventionen skall ha sådan
till-lämpning i fall då nordiska verkställighetslagen inte är tillämplig. Det
anses uppenbart att man frän svensk sida inte behöver kräva översättning till
svenska eller engelska av handling som upprättats på danska eller norska
språket medan alt det däremot torde vara nödvändigt att handling på finska
eller isländska åtföljs av översättning till svenska eller engelska språket.

Enligt promemorian bör Sverige sålunda enligt art. 19.2
förbehålla sig rätt att kräva att framställning om verkställighet och därvid
fogade handlingar, som är avfattade på annat språk än danska, norska eUer
svenska, skall vara översatta till svenska eller engelska språket.

I art. 64.3 föreskrivs, att de konventionsstater som har
reglerat eller framdeles reglerar sina inbördes förhållanden på detta område på
grundval av enhetlig lagstiftning eller som för sitt vidkommande har inrättat
eller inrättar ett särskilt system har rätt att utan hinder av konventionens
bestämmelser tillämpa denna lagstiftning eller detta system. I promemorian
uttalas att de delegerade vid de nordiska överläggningarna har rekommenderat
att verkställighet av dom meddelad i annan nordisk stat fortfarande regleras av
den nordiska verkställighetslagstiftningen samt att Danmark vid ratifikation av
brottmålsdomskonventionen har avgett förklaring i enlighet med denna
rekommendation. Det föreslås att även Sverige avger sådan förklaring.

6.2 Metoden för att införliva konventionen med svens rätt

I promemorian behandlas också frågan vilken metod som bör
användas för att införliva konventionen med svensk rätt. När det gäller civilrätt,
straffrätt och processrätt, har den hittills vanligaste metoden varit

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 46

att den internationella överenskommelsen i den mån den
behöver omarbetas transformeras till svensk lag med användning av svensk
lagstiftningsteknik och svenskt språkbruk (transformationsmetoden). En annan
metod är att utan transformering införliva överenskommelsen med vår
rättsordning genom att i en författning hänvisa till överenskommelsen och
förklara att dess bestämmelser skall gälla som svensk lag (inkorporeringsmetoden).
Denna metod har inte tidigare använts på straffrättens område men har däremot
tillämpats inom civilrätten.

I promemorian erinras om att utredningen (Ju 1968: 63) om
författningspublicering m. m. genom tilläggsdirektiv (se 1970: Ju 42) fått i
uppdrag bl. a. att undersöka i vilken omfattning transformationsmetoden kan
överges och ersättas med enklare metoder. I Danmark, Finland och Norge arbetar
kommittéer med motsvarande utredningsuppdrag. I direktiven för den svenska
utredningen uppmanas denna att samarbeta med utredningarna i de övriga nordiska
länderna. Enligt promemorian väntas kommittén redovisa resultatet av sitt
arbete i denna del under år 1974.

I promemorian framhålles vidare att man vid de nordiska
överläggningarna om brottmålsdomskonventionen i princip varit enig om att
konventionens verkställighetsdel, art. 152, borde kunna direkt inkorporeras i
nationell rätt genom en särskild lag i vilken samtidigt togs in vissa
kompletterande bestämmelser. Den del av konventionen, art. 53 57, som
innehåller bl. a. regler om "ne bis in idem" borde däremot i relevanta
delar transformeras till intern lagstiftning på sedvanligt sätt.

I promemorian förklaras att inkorporeringsmetoden
obestridligen har vissa fördelar. Genom att göra konventionstext till intern
rätt utan transformation undgår man risken att avvika från den folkrättsligt
bindande texten. Från praktisk synpunkt har metoden vidare den fördelen att den
är arbets- och tidsbesparande.

Den väsentligaste invändningen mot inkorporeringsmetoden
är enligt promemorian att den kan medföra svårigheter för myndigheter och enskilda
när det gäller att tillägna sig innehållet i bestämmelserna, i synnerhet om
dessa i systematiskt eller annat hänseende är utformade på ett för svensk
lagstiftning främmande sätt.

I promemorian förklaras att transformationsmetoden är mera
tillfredsställande från nyssnämnda synpunkter. Den internationella överenskommelsens
bestämmelser överförs därvid till svensk rätt med en teknik och ett språkbruk
som är välbekant och därför lätt att tillämpa för berörda myndigheter. Inom
överenskommelsens ram kan man också göra förtydliganden och bättre anpassa
överenskommelsens bestämmelser efter nationella förhållanden. En påtaglig
fördel är enligt promemorian vidare att de bestämmelser i konventionen som
inte har betydelse för svenska förhållanden eller som enbart har folkrättslig
natur och inte berör myndigheter eller enskilda kan utelämnas.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 47

I promemorian uttalas slutligen att inkorporeringsmetodens
avigsidor är ägnade att inge särskilda betänkligheter på straffrättens område.
Det föreslås därför att brottmålsdomskonventionen i sin helhet införlivas med
svensk rätt med användning av transformationsmetoden. Det påpekas att detta
visserligen är ett visst avsteg från den nordiska likformigheten eftersom
Danmark för sin del redan har genomfört lagstiftning på detta område med
användande av inkorporeringsmetoden i fråga om konventionens
verkställighetsdel. I promemorian uttalas att detta torde sakna betydelse från
praktisk synpunkt. Genom att i förevarande fall använda transformationsmetoden
undviker man också att föregripa de stäUningstaganden som kan bli resultatet av
författningspubliceringsut-redningens arbete.

6.3 Huvuddragen av lagstiftningen

6.3.1 Verkställighetsreglerna

I promemorian föreslås att brottmålsdomskonventionens
verkställighetsregler införlivas med svensk rätt genom en särskild lag som
benämns "lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av
påföljd för brott".

I
promemorian uttalas att den nya lagens användningsområde inte behöver
begränsas till det internationella samarbete i fråga om verkställighet av
påföljd för brott som avses med brottmålsdomskonventionen. Det kan bli aktuellt
att genom särskild överenskommelse med stat som inte har tillträtt konventionen
möjliggöra att i den staten meddelade brottmålsdomar verkställs i Sverige
eller att här meddelade brottmålsdomar verkställs i den främmande staten. I den
utsträckning det är möjligt bör sådana separata överenskommelser i tillämpliga
delar anpassas till konventionen, men avvikelser bör kunna göras under
förutsättning att de skäl som kan åberopas för verkställighet i Sverige av
domar meddelade i vederbörande främmande stat är särskilt beaktansvärda. Regler
som gör det möjligt att tillämpa bilaterala överenskommelser av detta slag bör
enligt promemorian tas in i den nya lagen.

Enligt
promemorian finns emeUertid också grandad anledning antaga att det i enskilda
fall kan uppkomma behov att av humanitära, sociala eller andra särskilda skäl
flytta över verkställighet till Sverige av påföljd som främmande stat, med
vilken Sverige ej ingått någon generell överenskommelse, har ådömts svensk
medborgare eller utlänning med hemvist här. Det kan också bli aktuellt att
till sådan stat överflytta verkställighet av påföljd som i Sverige har ådömts
medborgare i den staten eller person med hemvist där. Det föreslås att lagen
bör öppna möjlighet också för överflyttning av verkställighet i fall av detta
slag.

I
promemorian föreslås vidare att lagens tillämplighet bör göras beroende av att
Kungl. Maj:t särskilt förordnar härom. Såvitt avser stater

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 48

som
har ratificerat brottmålsdomskonventionen föreslås att förordnandet i princip
omfattar alla de bestämmelser i lagen som är grundade på konventionen.
Avvikelser från denna huvudregel blir aktuella i den mån någon eller några
konventionsstater begagnar sig av de i art. 61 och bilaga I medgivna
möjligheterna till förbehåll mot vissa delar av konventionen eller vissa
bestämmelser i denna. Ingås annan generell överenskommelse om samverkan med
avseende på verkställighet av brottmålsdomar med främmande stat, bör
överenskommelsens innehåU, inom de gränser som lagen ger, bli avgörande för
förordnandets räckvidd. Detta gäller även när överenskommelse har nåtts om
verkställighet i visst konkret fall.

I
konventionen är föreskrifter av rent folkrättslig karaktär och bestämmelser
som rör såväl den stat som begär verkställighet (den "anmodande
staten") som den stat där verkstäUighet avses äga ram (den "anmodade
staten") eller rör myndigheter i båda dessa stater spridda i ett stort
antal artiklar och inte sällan mer eller mindre sammanblandade. I promemorian
föreslås att man i den svenska lagen i stället samlar alla de regler som rör
verkställighet av utländsk brottmålsdom i Sverige i två särskilda avdelningar
av lagen en för domar meddelade i konventionsstater (europeiska
brottmålsdomar) och en för andra utländska brottmålsdomar och i en följande,
tredje avdelning sammanför de bestämmelser som skall gälla när från svensk sida
görs framställning om verkställighet i främmande stat av en här meddelad
brottmålsdom. För båda dessa situationer gemensamma föreskrifter föreslås få
sin plats i en avslutande, fjärde avdelning av lagen.

Enligt
promemorian torde det i den svenska lagen inte krävas någon motsvarighet till
de i del I (art. 1) av konventionen upptagna definitionerna.

Enligt
art.2 i konventionen är bestämmelserna i del II tiUämpliga
på (a) påföljd som innebär frihetsberövande, (b) böter eller förverkande av
egendom och (c) s. k. diskvalifikation. Med diskvalifikation förstås enligt
art. 1 (e) "förlust eller suspension av rättighet eller berövande eller
förlust av rättslig behörighet". Som exempel på diskvalifikation kan
nämnas återkallande av körkort eller pass. Enligt art. 6 (m) kan den anmodade
staten vägra att verkställa brottmålsdom meddelad i den anmodande staten
"om och i den utsträckning diskvalifikation är ålagd genom domen".
Enligt art. 49.1 får verkställighet av sådant beslut ske endast om den
anmodade statens lag föreskriver diskvalifikation vid brott av det slag som
domen omfattar. I det enskilda fallet skall dessutom alltid ske en
diskretionär prövning av om beslutet bör verkställas i den anmodade staten.
Denna prövning skall göras av den domstol som enligt art. 37 har att slutligt
pröva framställning av verkställighet.

I
promerorian anges att art. 6 (m) torde medge att i nationell lag meddelas en
generell föreskrift om att diskvalifikationsbeslut inte i något

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:
98 49

fall skall verkställas. Sådan särskild rättsverkan av
brottmålsdom som avses här inträder enligt svensk rätt i tämligen begränsad
omfattning. Enligt promemorian skulle det dessutom sannolikt i många fall uppkomma
praktiska svårigheter att här i landet verkställa ett utländskt diskvalifikationsbeslut.
Det föreslås därför att möjligheten att helt utesluta sådana beslut från lagens
tillämpningsområde utnyttjas. Lagen bör sålunda vara tillämplig endast på
utländska broltmålsdomar varigenom ådömts frihetsberövande påföljd, böter eller
förverkande. Under sådana förhållanden krävs ingen motsvarighet till de
särskilda konventionsbestämmelserna i art. 4952 om diskvalifikation.

Enligt art. 3.2 i konventionen är konventionsstat behörig
att verkställa påföljd, som har ålagts i annan konventionsstat, endast på framställning
av den staten. I konventionen uppställs vidare krav på att dom avseende sådan
påföljd skall vara lagakraftvunnen och i princip även verkställbar för att få
verkställas i annan konventionsstat [art. 1 (a) och art. 3.1], Dessutom fordras
dubbel straffbarhet, dvs. att ifrågavarande gäming skulle ha varit ett brott
och gärningsmannen straffbar enligt den anmodade statens lag, om gärningen hade
begåtts inom den statens område (art. 4.1). I art. 5 anges ytterligare vUlkor
för verkställighet i annan stat än den dömande staten. Det fordras i princip
att den dömde har hemvist i den anmodade staten (a). Verkställighet kan dock
ske oberoende av hemvist, om det kan antas att verkställigheten skulle öka den
dömdes möjlighet till återanpassning i samhället (b), om den ådömda påföljden
innebär frihetsberövande och kan verkställas i samband med annan sådan påföljd
(c), samt om den anmodade staten är den dömdes ursprungliga hemland (d).

I promemorian föreslås att nu angivna förutsättningar för
verkställighet tas upp i den svenska lagen som absoluta villkor för
verkställighet här i landet av europeisk brottmålsdom dvs. dom meddelad i
konventionsstat.

I art. 5 finns ytterligare en förutsättning angiven för
verkställighet i annan konventionsstat än den dömande staten. Enligt (e) kan
sålunda framställning om verkställighet även göras, när den anmodande staten
visserligen kan få gärningsmannen utlämnad men ändå anser sig inte kunna
verkställa domen. Art. 6 (i) medger att verkställighet vägras när framställning
grundas enbart på art. 5 (e). I promemorian föreslås alt verkställighet i
sådant fall över huvud taget inte bör äga rum i Sverige, eftersom det här torde
röra sig om fall då gärningsmannen praktiskt taget helt saknar anknytning hit.

I art. 6 (a)(m) anges de fakultativa grunderna för rätt
att vägra verkställighet. Vissa av dessa grunder bör enligt promemorian i den
svenska lagen sättas upp som absoluta hinder mot verkstäUighet. Detta gäller
art. 6 (a) (ordre public) och art. 6 (d) (verkställighet i strid mot
internationella förpliktelser). 1 enlighet med vad som föreskrivs i art. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 50

bör
i lagen också anges som absolut verkställighetshinder att verkställigheten
skulle strida mot de principer som ligger till grund för konventionens
bestämmelser i del III (art. 5357) om "ne bis in idem".

Vidare
föreslås att det bör föreskrivas i lagen att framställning om verkställighet
kan avslås om någon av de situationer som anges i art. 6 (b), (c), (e)(h)
eller (j)(1) föreligger.

I
promemorian föreslås att framställning om verkställighet i första hand bör
prövas av Kungl. Maj:t. Den slutliga prövningen skall emellertid i
konventionsfall ske vid domstol m.ed möjlighet för konventionsstat att i vissa lindrigare
fall anförtro prövningen åt annan myndighet än domstol (art. 37). Såvitt gäller
verkställighet i konventionsfaU kan det således inte anförtros åt Kungl. Maj:t
att i något fall själv besluta om verkställighet. Enligt promemorian bör dock
en sådan möjlighet finnas när det gäller verkställighet av dom meddelad i
icke-konventionsstat. Det föreslås också att Kungl. Maj:t i såväl
konventionsfall som andra verkställighetsfall bör kunna omedelbart avslå från
en framställning om verkställighet, när förutsättning för avslag föreligger
enligt konventionen resp. den bilaterala verkställighetsöverenskommelse som är
tillämplig. När det gäller verkställighet av påföljd i visst konkret fall
uttalas i promemorian att ett positivt resultat av en prövning efter ifrågavarande
grunder torde ha utgjort en primär förutsättning för de förhandlingar på
diplomatisk väg som lett fram till enighet om att verkställigheten skall
överflyttas.

Med avseende på vissa av
de grunder för vägran att medge verkställighet som anges i art. 6 föreslås i
promemorian att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att slutligt pröva huruvida
framställningen skall avslås. Kungl. Maj:t bör sålunda ensam avgöra om
avslagsbeslut skall meddelas enligt art. 6 (b) (politiskt eller militärt
brott), art. 6 (g) (brott begånget utanför den anmodande statens område) art. 6
(h) (den anmodade staten är ur stånd att verkställa påföljden) eller art. 6
(j) (verkställighet antas kunna äga rum i den anmodande staten). I övrigt bör
Kungl. Maj:ts prövning begränsas till en förstahandsgranskning med möjlighet
för Kungl. Maj:t att avslå framställningen om det finnes uppenbart att någon
av övriga i art. 6 angivna fakultativa avslagsgrunder föreligger. Om det är
uppenbart att hinder mot verkställighet möter enligt art. 2, 3, 4 eller 5, art.
6 (a) eller (d) eller art. 7 bör Kungl. Mai:t enligt promemorian vara skyldig
att avslå framställningen. I promemorian konstateras att om Kungl. Maj:t
beslutar att framställningen inte skall avslås omedelbart, kommer den
föreslagna ordningen att innebära att den slutliga prövningen av samtliga
verkställighetsföratsättningar med undantag endast av dem som anges i art. 6
(b), (g), (h) och (j) kommer att göras av domstol.

Konventionen
innehåller detaljerade och ganska invecklade förfaranderegler. Detta gäller
bl. a. bestämmelserna om behandlingen av s. k.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 51

utevarodomar
(art. 2130) och reglerna om tvångsåtgärder (art. 31 36). Detta förhållande
anses enligt promemorian göra det nödvändigt att verkstäUighetsärendet efter Kungl.
Maj:ts prövning handläggs under medverkan av åklagarmyndighet. En sådan
medverkan anses i varje fall nödvändig om sådan särskild talan mot utevarodom
som avses i avd. 3 av del II
i konventionen (s. k.
"opposition") skall prövas i Sverige samt vid den domstolsprövning
som skall ske enligt art. 37. Det föresläs därför en föreskrift i lagen av
innebörd att om inte Kungl. Maj:t avslår framställningen omedelbart denna skall
överlämnas till åklagarmyndighet för vidare handläggning.

I
promemorian anges att det verkställighetssystem sorn införs genom den nya
lagstiftningen under den första tiden måhända kan ge upphov till vissa
tillämpningsproblem. Det framhålls vidare att det är angeläget att uppnå
enhetlig lagtillämpning samt enhetliga och lämpliga handläggningsrutiner.
Därför föreslås att RÅ åtminstone tillsvidare skall svara för de funktioner som
vid handläggning av verkställighetsärenden bör ankomma på åklagarmyndighet. Det
bör emellertid övervägas att genom särskUda föreskrifter i RÅ:s instruktion ge
RÅ möjlighet att i viss omfattning delegera beslutanderätten till underordnad
åklagare.

Det föreslås också att RÅ
via utrikesdepartementet skall ombesörja den skriftväxling med den anmodande
staten och dess myndigheter som kan bli aktuell i de enskilda ärendena och att
bestämmelser härom meddelas i administrativ ordning.

I
fall då den dömde anför s. k. "opposition" och hans talan enligt
konventionen skall prövas i Sverige föreslås i promemorian att hans talan
anhängiggörs hos RÅ. Det bör också ankomma på RÄ att hos rätten göra ansökan om
den slutliga prövning av framställning om verkställighet som enligt
konventionen skall äga rum inför domstol.

Framställning om
verkställighet skall enligt huvudregeln i konventionen (art. 37) slutligt
prövas av domstol. Bl. a. processekonomiska skäl och hänsyn till de enskilda
personer som kommer att beröras av verkställighetsförfarandet talar enligt
promemorian i viss mån för att denna prövning sker vid den tingsrätt som enligt
RB skulle ha varit behörig domstol, om åtal hade väckts i Sverige. I
promemorian konstateras emellertid att skäl motsvarande dem som har föranlett
förslaget att åkla-garfunktionerna i dessa ärenden centraliseras och anförtros
RÅ talar för att samtliga mål om verkställighet enligt den nya lagen koncentreras
till en enda domstol. Det anses sannolikt att antalet sådana mål åtminstone
under ett inledande skede blir ganska ringa. De olägenheter som i enskilda
fall kan vara förenade med en dylik ordning synes därför uppvägas av de
fördelar som står att vinna, framför allt när det gäller möjligheterna att få
till stånd en enhetlig lagtillämpning.

I
promemorian föreslås därför att Stockholms tingsrätt skall vara laga domstol i
mål och ärenden enligt den nya lagen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 52

I
fråga om handläggningen inför tingsrätten av mål om verkställighet eller av
ärende om tvångsåtgärd enligt konventionen eller, i förekommande fall, enligt
bilateral verkställighetsöverenskommelse, bör enligt promemorian RB:s
bestämmelser om rättegången i brottmål gälla i tilllämpliga delar i den mån
inte annat följer av avvikande konventionsbestämmelser. Detsamma bör i princip
gälla i fråga om sådan domstolsförhandling för prövning av
"opposition" mot s. k. utevarodom eller "ordonnance
pénale" som enligt konventionen skall äga rum i vissa fall.

Enligt
art. 37 kan konventionsstat anförtro annan myndighet än domstol att sluthgt
pröva framställning om verkstälUghet av dom eller "ordonnance
pénale", varigenom inte ålagts annan påföljd än böter eller förverkande,
under förutsättning bl. a. att myndighetens avgörande kan överklagas till
domstol. I promemorian föreslås att RÅ bemyndigas att själv pröva framställning
om verkställighet av vissa utländska bötesålägganden och i sådana fall genom
strafföreläggande besluta om verkställighet. Konventionens krav att beslut av
annan myndighet än domstol skall kunna överklagas hos domstol och att den dömde
alltid skall ha möjlighet att på begäran bli personligen hörd inför domstol
torde enligt promemorian vara uppfyllt genom att uteblivet godkännande av föreläggande
automatiskt leder till att saken måste prövas av domstol i samma ordning som
normalt skall gäUa för europeisk brottmålsdom.

När
beslut meddelas här i landet om verkställighet av utländsk dom, skall enligt
konventionen ny påföljd bestämmas med tillämpning av svensk lag (art. 4446).
Den nya påföljden skall härefter verkställas på samma sätt som påföljd ådömd av
svensk domstol i mål om ansvar för brott (art. 10). Den nya lagen bör enligt
promemorian innehålla en uttrycklig föreskrift härom.

Om
den nya påföljden utgör böter, kan fråga om ådömande av förvandlingsstraff
uppkomma. Konventionen ger den anmodade staten möjlighet att ådöma
förvandUngsstraff enligt sin egen lag, men bara om och i den mån den anmodande
statens lag innehåller bestämmelser härom och den staten inte uttryckligen har
begränsat sin framställning att uteslutande avse indrivning av böterna. Någon
skyldighet för den anmodade staten att förvandla böter föreskriver
konventionen inte för något fall (art. 48). I promemorian hänvisas i detta
sammanhang till för-vandlingsstraffutredningen (Ju 1970: 53) som i enlighet med
sina direktiv förväntas föreslå att förvandlingsstraffet avskaffas. Resultatet
av utredningen väntas föreligga under innevarande år. Med hänsyn bl. a. till
dessa förhållanden anses det naturligt att i den nya verkställighetslagen ta
upp uttrycklig föreskrift att böter som bestäms med tillämpning av lagen inte
får förvandlas.

I
fråga om förfarandet vid handläggning i den anmodade staten av mål om verkställighet
eller ärenden om tvångsåtgärder eller ärenden som föranleds av den dömdes
"opposition" mot s. k. utevarodom eller

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 53

"ordonnance
pénale" innehåller konventionen ett stort antal detaljbestämmelser. Det
konstateras i promemorian att i den mån dessa föreskrifter avviker från RB:s
bestämmelser om rättegången i brottmål, måste de tas in i intern svensk rätt. I
betydande omfattning torde detta kunna ske genom tillämpningsföreskrifter till
den särskilda lagen. Dessa frågor behandlas i promemorian i anslutning till de
enskilda bestämmelserna i den nya lagen.

Konventionen förpliktar
inte kohventionsstaterna att låta verkställa inhemska brottmålsdomar i annan
konventionsstat men den öppnar möjligheter att under vissa fömtsättningar begära
sådan verkställighet. Den svenska lagen bör därför etUigt promemorian innehålla
regler om under vilka förutsättningar och i vUka former framställning kan och
bör göras om verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom. Det
föreslås att samma regler i princip tillämpas också när det gäller verkställighet
i främmande stat som inte har tillträtt konventionen men med vilken Sverige
ingått separat verkstäUighetsöverenskommelse. För konventionsfallen föreslås
dessutom regler motsvarande de konventionsbestämmelser som ålägger den
anmodande staten dvs. i detta fall Sverige vissa skyldigheter, bl. a. när
det gäller handläggning av ärenden som föranleds av att den dömde anför
"opposition" mot en svensk utevarodom, strafföreläggande, eller föreläggande
av ordningsbot som begärs verkställd utomlands.

I
promemorian föreslås att den nya lagens bestämmelser om verkställighet av
svensk brottmålsdom utomlands bör liksom när det gäUer verkstäUighet i
Sverige av utländsk brottmålsdom begränsas till att avse domar på
frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Det föreslås vidare att
bestämmelserna bör omfatta inte bara domstols dom utan också godkänt
strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot.

Enligt 25 § NVL åligger
det kriminalvårdsstyrelsen att bl. a. begära verkstäUighet i annat nordiskt
land av dom varigenom dömts tUl fängelse, böter eller förverkande av egendom.
I promemorian föreslås att det i likhet med vad som gäller enligt NVL bör
ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att även med stöd av den föreslagna lagen ta
initiativ tUl att svensk dom eller godkänt föreläggande verkställs i annan
stat. Sådan framställning bör härefter vidarebefordras på diplomatisk väg genom
utrikesdepartementets försorg. Inom ramen för de begränsningar i möjlighetema
att göra sådan framställning som följer av konventionen eller som kan komma att
gälla enligt separat verkställighetsöverenskommelse mellan Sverige och
icke-konventionsstat föreslås kriminalvårdsstyrelsen få frihet att på grundval
av en diskretionär prövning avgöra om framställning om verkstälUghet bör
göras. För konventionsfallen bör uttryckligen föreskrivas att framställning om
verkstälUghet inte får göras, om hinder mot sådan verkställighet kan antagas
föreligga i den främmande

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 54

staten vid en motsvarande tillämpning av den svenska
lagens på art. 3, 4 och 5 samt art. 6 a) och d) grundade bestämmelser eller om
sådan verkställighet skulle stå i strid med konventionens bestämmelser om
"ne bis in idem".

I fråga om verkställighet av svensk brottmålsdom utomlands
krävs i övrigt enligt promemorian väsentligen endast vissa bestämmelser i anslutning
tUl konventionens föreskrifter om "opposition" mot utevarodom m. m.,
i princip motsvarande de regler härom som är nödvändiga när det gäller
verkställighet i Sverige av utländsk utevarodom. Den närmare utformningen av
dessa bestämmelser och vissa andra av konventionen föranledda regler av
processuell natur behandlas i promemorian i anslutning till de enskilda
bestämmelserna.

Konventionen innehåUer i art. 13 bestämmelser om
skyldighet för konventionsstat att i vissa fall tillåta transitering över sitt
område av den som har berövats friheten i annan konventionsstat och skall föras
till en tredje sådan stat i och för verkställighet enligt konventionen. I överensstämmelse
med vad som för vissa motsvarande fall gäller enligt 1957 års allmänna
utlämningslag föreslås i promemorian att det bör ankomma på chefen för
justitiedepartementet att på framställning av annan konventionsstat medge
sådan transitering. Det föreslås att en särskild föreskrift därom tas upp i
den nya lagen bland de gemensamma bestämmelserna.

Enligt art. 64.2 i konventionen kan konventionsstater, som
redan har reglerat sina inbördes förhållanden i de hänseenden som konventionen
avser, t. ex. på grundval av enhetlig lagstiftning, tillämpa denna lagstiftning
också i fortsättningen utan hinder av konventionens bestämmelser. Under
hänvisning till att det under de nordiska överläggningarna har rått enighet om
att de nordiska länderna bör utnyttja denna möjlighet att även efter sitt
tillträde till konventionen sinsemellan tillämpa nu gällande bestämmelser i
resp. länder om verkställighet av brottmålsdom meddelad i annat nordiskt land,
föreslås att det i den nya lagen görs en allmän reservation av innebörd att
lagen inte gäller i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras
genom NVL.

6.3.2 Om tillänipligheten av svensk strafflag

I enlighet med vad som har anförts i nyss redovisade
avsnitt av promemorian förordas att i svensk rätt införs en bestämmelse som
ger utländsk brottmålsdom den rättsverkan som krävs i art. 53 och 54 i konventionen.
Av skäl som har anförts i det sammanhanget anses dock att undantag bör göras
för viss grövre brottslighet. En sådan undantagsregel bör enligt promemorian
korrespondera med en samtidigt förordad regel om oinskränkt svensk
jurisdiktionsrätt i fråga om vissa grova brott. Frågan vilka brott som bör
inrymmas under undantaget behandlas därför i promemorian i samband med förslag
till ändrade jurisdiktionsregler.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 55

Om
man sålunda för att anpassa den svenska lagstiftningen till konventionens
"ne bis in idem"-regler, ger både frikännande och fällande dom
meddelad i annan konventionsstat res judicata-verkan här i landet, måste man
enligt promemorian överväga hur en sådan ändring förhåller sig till
bestämmelserna i 2 kap. BrB om svensk strafflags tillämplighet på brott som har
begåtts utomlands. Det erinras om att konventionen ger res judicata-verkan även
åt sådan frikännande dom som grandas på att gärningen inte är straffbar enligt
den dömande statens lag och att konventionen förpliktar staterna att godtaga
fällande dom, som har verkställts eller vars verkställighet pågår, även om
straffet är betydligt lindrigare än vad som skulle ha blivit fallet om
gärningen hade prövats i den egna staten. Konventionsstat förpliktas också att
godtaga den dömande statens regler om preskription av ådömd påföljd liksom
dess beslut om nåd eller amnesti. I promemorian konstateras att en så långtgående
rättsverkan av utländsk dom inte stämmer överens med brottsbalkens regler om
svensk straffrättslig jurisdiktion. Enligt dessa regler är svensk strafflag i
allmänhet tillämplig på utomlands begångna brott utan hänsyn till om gärningen
är straffbar på gärningsorten eller ej.

Förslaget
att Sverige i stort sett bör godtaga konventionens "ne bis in
idem"-regler leder enligt promemorian tUl att BrB:s bestämmelser om svensk
straffrättslig jurisdiktion också bör ändras. I promemorian framhålls att
ökade kommunikationer länderna emellan torde ha lett till att många medborgare
idag ställer sig främmande inför en reglering som innebär att det egna landets
straffbestämmelser följer dem över världen oavsett om deras handlande är
kriminaliserat på gärningsorten eller ej. Dessutom betonas att det
internationella samarbetet på straffrättens område har intensifierats under
senare år, vilket bl. a. fått till följd att skilda länders straffbestämmelser
numera står i bättre överensstämmelse med varandra än tidigare. Enligt
promemorian har principen att låta ju-risdiktionsrätten begränsas av krav på
att gärningen skall vara straffbar även enligt gärningsortens lag alltmera
vunnit insteg i nationella rättssystem världen över. Det framhålles att denna
princip sedan länge har varit accepterad i den danska strafflagen.

I
promemorian föreslås sålunda att krav på dubbel straffbarhet införs i 2 kap.
BrB samtidigt som utländsk brottmålsdom i princip ges den rättsverkan som
föreskrivs i art. 53 och 54.

När
det gäller det lagtekniska genomförandet av de aktuella ändringarna i 2 kap.
BrB, föreslås i promemorian att den danska strafflagens bestämmelser om
jurisdiktionsrätt får tjäna som förebild. Med denna utgångspunkt föreslås att
systematiken i de tre första paragraferna ändras. Enligt promemorieförslaget
bör 1 § liksom f. n. innehålla bestämmelser om brott som begås i riket medan 2
§ bör innehålla huvudregeln om svensk lags tillämplighet på brott som har
begåtts utom riket. Sistnämnda regel bör begränsas till vissa personkategorier
och ge-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 56

nom
krav på dubbel straffbarhet. I 3 § bör ges en regel om svensk strafflags
tillämplighet i vissa fall på brott, som har begåtts utomlands, oberoende av
var brottet har begåtts och av vem som har begått brottet.

EnUgt
promemorian bör huvudregeln i 2 kap. 2 § BrB om svensk strafflags tillämplighet
på brott utomlands avse utöver de personkategorier som upptas i nuvarande 2
§ andra stycket även svensk medborgare och utlänning med hemvist i Sverige.
Det föreslås att bestämmelsen om krav på dubbel straffbarhet utformas så att
även gärningsortens preskriptionsregler kommer att få betydelse för frågan om
svensk strafflags tillämplighet. Dessutom förordas en uttrycklig regel om
svensk jurisdiktion inom område som inte faller under någon stats överhöghet.
Som en följd av kravet på dubbel straffbarhet bör enligt promemorian
föreskrivas att den mUdaste lagen skall tillämpas, när dubbel straffbarhet
föreligger. Om förslaget att införa en allmän regel om krav på dubbel
straffbarhet genomförs, bör bestämmelsen om dubbel straffbarhet i 5 § lagen om
straff för trafikbrott som begåtts utomlands upphävas.

Vissa
brott som har begåtts utomlands bör enligt promemorian på grand av sin karaktär
alltid faUa under svensk domstols straffrättsliga behörighet. Sålunda föreslås
att kravet på dubbel straffbarhet inte upprätthålls om brottet riktas mot
svenskt offentligt intresse. I promemorian uttalas vidare att Sveriges
åtaganden på grund av internationeUa överenskommelser i vissa fall kräver en
vidsträckt kompetensregel. Så är fallet i fråga om konventionen för bekämpande
av olaga besittningstagande av luftfartyg och Genévekonventionerna 1949 till
skydd för krigets offer. Detsamma gäller enligt den europeiska överenskommelsen
till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella
territorier och enligt konventionen om kontinentalsockeln. I promemorian förklaras
att dessa överenskommelser medför förpUktelse att bestraffa vissa brott
oberoende av var och av vem de har begåtts och att med anledning härav i svensk
rätt har införts bestämmelser om straff för kapning av luftfartyg (13 kap. 5 a
§ BrB) och för folkrättsbrott (22 kap. 11 § BrB) samt regeln i 2 kap. 3 § BrB
om oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt.

I
promemorian nämns också de särskUda straffbestämmelserna i lagen om förbud i
vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet och i lagen om
kontinentalsockeln. De två sistnämnda lagarna innehåUer även bestämmelser om en
utvidgning av svensk domstols behörighet i förhållande till reglerna i 2 kap.
BrB. Enligt dessa bestämmelser kan utlänning som utom riket har begått brott
mot resp. lag dömas för brottet av svensk domstol om han finns här, även om 2
kap. 2 eller 3 § BrB inte äv tUlämplig. Dessa behörighetsregler bör enligt
promemorian ändras, om den föreslagna ändringen av 2 kap. BrB genomförs.

I
detta sammanhang lämnas också en redogörelse för lagen (1971: 176) om vissa
internationella sanktioner. Lagen har fullmaktska-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 57

raktär och ger Kungl. Maj:t befogenhet att meddela förbud
i vissa i lagen angivna hänseenden i den mån det påkallas av ett bindande
beslut eller en rekommendation av Förenta Nationernas säkerhetsråd. Med stöd av
sanktionslagen har utfärdats kungörelsen (1971: 178) om vissa sanktioner mot
Rhodesia. Vid sanktionslagens tillkomst förutsattes att de nuvarande
bestämmelserna i 2 kap. BrB om strafflagens tillämplighet i rummet skulle gälla
vid tillämpning av lagen. Därför infördes inte någon särskild bestämmelse i
detta hänseende. Kungl. Maj:t kan i det enskilda sanktionsfallet utforma
förbuden så att det straffbara området begränsas. Så har skett i
Rhodesiakungörelsen, som innehåller en bestämmelse att förbud enligt
kungörelsen gäller endast svensk medborgare samt utlänning med avseende på
handling som denne företar i Sverige eller på svenskt fartyg eller luftfartyg
(7 §). I promemorian konstateras att en regel om krav på dubbel straffbarhet i
2 kap. 2 § BrB i fråga om .svensk medborgare leder till en begränsning av den
svenska domstolskompetensen som inte stämmer överens med vad som krävs för att
genomföra de resolutioner om sanktioner mot Rhodesia som säkerhetsrådet
hittills har antagit. Det föreslås därför att sanktionslagen kompletteras med
en bestämmelse som ger svensk domstol oinskränkt behörighet med avseende på
brott som har begåtts utomlands av svensk medborgare.

När det gäller särskilt grova brott kan det enligt
promemorian vara stötande att behöva acceptera gärningsortens lag. Det föreslås
därför en regel enligt vilken t. ex. svensk medborgare eller utlänning med
hemvist i Sverige kan åtalas här i landet för sådant brott oberoende av om gärningen
är straffbar på gärningsorten och, för fall då gärningen är straffbar enligt
gärningsortens lag, oberoende av den straffskala som är tilllämplig där. En
sådan regel bör enligt promemorian endast gälla mycket grov brottslighet. Det
anses inte lämpligt att i lagen göra en uppräkning av vissa brott utan i
stället föreslås att ifrågavarande brott avgränsas genom en hänvisning till
det minimistraff som är föreskrivet i svensk lag. I promemorieförslaget sätts
gränsen vid ett minimum av fängelse i fyra år Undantagsregeln kommer då att
avse framför allt sådana brott som mord, dråp, människorov, grovt rån och grov
mordbrand (3 kap. 1 och 2 §§, 4 kap. 1 §, 8 kap. 6 § och 13 kap. 2 §).

I promemorian föreslås vidare att en bestämmelse som ger
utländsk brottmålsdom vidgad rättsverkan i enlighet med art. 53 i brottmålsdomskonventionen
tas in i 2 kap. BrB i en ny 5 a §. Det föreslås att bestämmelsen skall omfatta
dom som har meddelats i den stat där brottet har förövats, oavsett om denna
stat är konventionsstat. Enligt promemorian korresponderar en sådan allmän
regel bättre med de allmänna ju-risdiktionsreglerna, som inte är begränsade
till konventionsstater.

I den nya 5 a § föreslås två undantag från huvudregeln om
brottmålsdoms res judicata-verkan, vilka inte finns i art. 53. Det ena
undantaget

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 58

gäller
kapning av luftfartyg och folkrättsbrott. Enligt promemorian är det en
folkrättslig förpliktelse för Sverige att straffa sådana brott, oberoende av
var och av vem de har begåtts. Sverige torde därför inte kunna godtaga en
utländsk dom varigenom någon har frikänts på grund av att sådan gärning är
straffri i domslandet. Det föreslås att motsvarande undantag görs i lagen om
förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet och i lagen om
kontinentalsockeln. I promemorian uttalas vidare att man på samma sätt bör göra
undantag i 5 a § för särskilt grova brott, om man i 3 § inför en bestämmelse
om obegränsad kompetens i fråga om sådana brott. Avsteget från konventionen i
fråga om kapiung av luftfartyg, folkrättsbrott och brott mot nyssnämnda två
speciallagar anses inte nödvändiggöra förbehåll. När det gäller undantaget för
grov brottslighet är det däremot enligt promemorian nödvändigt att göra
förbehåll mot konventionens "ne bis in idem"-regler i detta avseende.

SlutUgen
föreslås i promemorian att den nuvarande fakultativa regeln om avräkning av
verkställd påföljd i 2 kap. 6 § BrB ersätts med en obligatorisk regel i
enlighet med art. 54 i konventionen. Enligt promemorieförslaget bör
avräkningsregeln liksom f. n. omfatta varje slag av straff eller annan
ansvarspåföljd fastän konventionen kräver avräkning bara för frihetsberövande
påföljd.

I enlighet med det anförda
föreslås ändring i 2 kap. brottsbalken samt i lagen om straff för trafikbrott
som begåtts utomlands, lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet, lagen om kontinentalsockeln och i lagen om vissa internationella
sanktioner.

7
Remissyttrandena

7.1
Sveriges tillträde till konventionen

Det
grundläggande förslaget i denna del av promemorian, nämligen att Sverige skall
tillträda europarådskonventionen om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar och genomföra den lagstiftning som behövs för tillträde tiU
konventionen har tUlstyrkts av samtliga remissinstanser som har yttrat sig i
frågan.

I frågan huruvida ett
eller flera förbehåll mot konventionen bör göras har förslaget att Sverige inte
skall begagna sig av möjlighetema att göra förbehåll mot konventionens
huvudavsnitt om verkställighetssamarbete lämnats utan erinran av
remissinstanterna.

I
fråga om möjligheten att göra förbehåll mot en av de två avdelningarna i
konventionens del III föreslås i promemorian att Sverige skall göra endast ett
begränsat förbehåll mot avdelningen om "ne bis in idem" av innebörd
att Sverige inte kan godtaga utländsk brottmålsdom som hinder för prövning av
ansvar för samma gärning här i landet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 59

när den utländska domen avser brott för vilket enligt
svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år. Förslaget i
denna del har tillstyrkts av samtliga remissinstanser med undantag av Stock
holms tingsrätt, som anser det tveksamt om konventionen inrymmer möjlighet att
göra ett sådant begränsat förbehåll. Enligt tingsrättens mening kan det vara
lika stötande att behöva godtaga gärningsortens lag i fråga om andra brott än
sådana grova brott som undantas genom promemorieförsiaget. Vidare anser
tingsrätten att stat som deltar i konventionssamarbetet i princip bör acceptera
annan konvetionsstats rättsordning.

Åtalsrättskommittén, som tillstyrker förslaget i denna
del, tar i sammanhanget upp frågan om möjlighet att beakta utländsk
brottmålsdom vid tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott och
om förändring av påföljd i 34 kap. 1 § BrB eller åtalsreglerna i 20 kap. 7 §
första stycket 2 RB. Kommittén anser att det skulle vara praktiskt att ha en
sådan möjlighet.

Förslaget att det nordiska samarbetet på förevarande
område även i fortsättningen bör regleras av nordiska verkställighetslagen och
bygga på konventionen endast i de delar denna har en omfattning som går utöver
NVL har lämnats utan erinran.

7.2 Metoden för att införliva konventionen med svensk rätt

Förslaget i promemorian att konventionen skall införlivas
med svensk rätt genom den s. k. transformationsmetoden har tillstyrkts av
remissinstanserna. RA, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt och utredningen
rörande specialstraffrätten, som också tillstyrker förslaget i denna del, har
dock anmärkt att transformationsmetoden inte har använts konsekvent.
Föreskriften i den föreslagna 5 § andra stycket 8 att europeisk brottmålsdom
inte får verkställas här i landet om verkställighet i Sverige "i övrigt
skulle strida mot den i 2 § nämnda konventionen" innebär enligt dessa
remissinstansers uppfattning ett markant avsteg från transformationsmetoden och
motverkar syftet med denna lagstiftnings-form. RÄ anser att hänvisningen bör
ersättas med erforderliga bestämmelser i lagen eller åtminstone begränsas till
vissa angivna artiklar eller avsnitt i konventionen. I sista hand kan enligt RÅ
i lagmotiven anges vilka hinder som avses och var dessa står att finna i
konventionen.

7.3 Huvuddragen av lagstiftningen

7.3.1 Verkställighetsreglerna

Förslaget att de n nya lagens tillämplighetsområde inte
skall begränsas till verkställighetssamarbete med konventionsstater utan också
omfatta samarbete med andra stater har tillstyrkts av remissinstanserna. RA
förklarar att samarbete kan bli aktuellt såväl

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 60

med stater som är medlemmar i Europarådet men inte har
tillträtt konventionen som med helt utomstående stater, vilkas juridiska
system och rättstraditioner helt skiljer sig från de svenska. Enligt RÅ kan det
synas något betänkligt att den rättsliga regleringen av samarbetet i dessa fall
har gjorts mindre ingående än på konventionsområdet. Det kan uppstå
verkstätlighetsproblem och andra svårigheter som inte har förutsetts i svensk
lag. Benådningsinstitutet står till buds men torde få utnyttjas med
försiktighet för att inte fortsatt samarbete skall äventyras. RÅ anser dock att
dessa betänkligheter får vika för de starka humanitära skäl som talar för att
en möjlighet till samarbete i särskUda fall öppnas på det sätt som har
föreslagits i promemorian. Svenskar som i främmande land har dömts till
frihetsberövande påföljd för kanske mycket långa tider och har att undergå
verkställighet under pressande förhållanden bör kunna få fortsatt
verkställighet i Sverige.

Domareföreningen anser det i hög grad eftersträvansvärt
att Sverige söker uppnå separata, generella överenskommelser med
icke-konven-tionsstater. Föreningen uttrycker också förhoppningen att
överenskommelse med annan stat skall kunna ingås i enskilda fall och tänker då
särskilt på fall där mycket stränga straff har utdömts i annat land för gärning
som i Sverige skulle föranleda påföljd av helt annat slag eller helt annan
svårighetsgrad.

I promemorian föreslås att den internationella
verkställighetslagen skall omfatta verkställighet av påföljd som innebär
frihetsberövande, böter eller förverkande. S. k. diskvalifikation, dvs. förlust
av rättighet m. m. har enligt förslaget uteslutits från lagens
tillämpningsområde. Detta förslag har inte mött några invändningar i sal;. Svea
hovri;!!, Stockholms tingsrätt och ålalsrättskommitién har emellertid avstyrkt
att begreppet "påföljd" här ges en vidare innebörd än i BrB och skall
omfatta även förverkande. Enligt hovrätten är det angeläget att ett begrepp av
så central betydelse inom straffrätten, vilket har definierats genom en
bestämmelse i BrB, i varje fall inte i lagtext används med en avvikande
innebörd. Hänsyn bör tas till brottsbalkens terminologi både i den föreslagna
lagen och i den svenska översättningen av konventionen. Hovrätten föreslår att
"påföljd" ersätts med uttrycket "sanktion".

Promemorians förslag rörande absoluta hinder mot verkställighet
här i landet av europeisk brottmålsdom (5 §) har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.
Bortsett från de nyss berörda invändningarna mot 5 § andra stycket 8 i
lagförslaget har framförts erinringar endast mot punkten 7 i andra stycket av
samma paragraf. Enligt denna punkt får europeisk brottmålsdom inte verkställas
här i landet, om den dömde genom lagakraftägande dom i annan främmande stat än
den anmodande staten för samma gärning har frikänts från ansvar, dömts till
påföljd som har verkställts eUer håller på att verkställas eller som har
bortfallit enligt lagen i den främmande staten eller om den dömde har

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 61

förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har
ådömts. Svea Hovrätt och utredningen rörande specialstraffrätten anser att
lagtexten går utöver motiven i promemorieförslaget och finner det inte vara
avsett att nämnda rättsverkan skall tUläggas dom meddelad i varje främmande
stat. Om brottmålsdom meddelad i icke-konventionsstat obligatoriskt ges samma
verkan som europeisk brottmålsdom, kan detta enligt
spe-cialstraffrättsutredningen leda till manövrar för erhållande av dom i ett
land med korrumperad eller primitiv rättsordning i syfte att enbart åstadkomma
verkställighetshinder i Sverige.

Promemorieförslaget beträffande fakultativa hinder mot
verkställighet här i landet (6 §) har lämnats utan erinran av praktiskt taget
samtliga remissinstanser.

RÅ, som har tillstyrkt förslaget i denna del, har särskilt
uttalat sig om förslaget att Sverige i princip skall kunna överta
verkställigheten även om den dömde vid brottets begående inte hade fyllt 15 år
(6 § första stycket 7). RÅ anser att det vid första påseende kan synas som om
regeln i 33 kap. 1 § BrB är en så grundläggande princip att verkställighet
borde vara utesluten redan på grund av bestämmelsen om hänsyn till "ordre
public" i den föreslagna 5 § andra stycket 4. Förhållandena i vissa
enskilda fall talar dock mot att hänföra 15-årsgränsen under ordre
public-klausulen. Av humanitära skäl kan det sålunda vara angeläget att en
svensk, som har dömts tUl frihetsstraff utomlands innan han fyllt 15 år, förflyttas
till Sverige för verkställighet här. Enligt RÅ kan överflyttningen av
verkställigheten försvåras genom tiUämpningen av 1113 §§ i den föreslagna
lagen. Det kan antas att ett land, där man har sett så strängt på ifrågavarande
brott att man har dömt en minderårig till frihetsstraff, är mindre benäget att
flytta över verkställigheten till Sverige, om man kan förvänta att svensk
domstol bestämmer en påföljd som är avsevärt lindrigare än den som har bestämts
i den ursprungliga domen. Det kan bli en ytterst grannlaga uppgift för
domstolen att vid tillämpningen av den föreslagna 11 § avväga den nya
påföljden så att å ena sidan den dömde inte lider skada och å andra sidan den
främmande staten inte för framtiden blir obenägen att till Sverige överlämna
verkställigheten av domar rörande svenska medborgare.

Svea hovrätt anför i anslutning till förslaget att
verkställighet kan vägras, om påföljdspreskription skulle ha inträtt vid en
tillämpning av svenska preskriptionsregler (6 § första stycket 8), att motivuttalandet
i promemorian att åtalspreskription kan beaktas med tillämpning av ordre
public-regeln är mindre väl förenligt med det förhållandet att förbehåll inte
skall göras enligt reglerna i konventionsbilaga I (c).

I frågan om hinder mot verkställighet erinrar
invandrarverket om det förhållandet att utomlands ådömt frihetsstraff kan vara
såväl awis-nings- som utvisningsgrund enligt 19 § första stycket 4) resp. 29 §
första stycket 4) utlänningslagen. Vidare kan det inträffa att en utlänning som

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 62

utomlands
har dömts för brott skulle ha förvisats ur riket, om han hade dömts för samma
brott i Sverige. Ibland händer det också att en utlänning som har dömts till
förvisning i Sverige men meddelats anstånd med verkställighet av
förvisningsbeslutet, reser ut ur landet och begår nya brott utomlands.
Invandrarverket anser att det kan starkt ifrågasättas om det är rimligt att
Sverige tar emot personer av särskUt sistnämnda två kategorier för
straffverkställighet. Verket vill dock inte motsätta sig att Sverige tillträder
konventionen och såsmåningom förbinder sig att verkställa påföljder också i
dessa fall.

Bestämmelsen
i den föreslagna 7 § om hinder mot verkställighet såvitt avser ett av flera
brott aktualiserar enligt RA ett problem som har kommit fram i vissa
utlämningsärenden. Om utlämning begärs av den som i det främmande landet har
dömts tUl gemensamt straff för dels brott för vilket enligt svensk lag är
stadgat fängelse i mer än ett år, dels en mindre förseelse, beviljas utlämning
med stöd av 4 § utlämnings-lagen endast med avseende på det allvarligare
brottet. Det är då ovisst om domen alls kan verkställas i det land till vilket
den dömde har utlämnats. Om en svensk begäran om utlämning för verkstäUighet
här i landet bifalls på motsvarande sätt, kan domen efter verkställd utlämning
inte verkställas i Sverige. Det finns nämligen ingen laglig möjlighet att dela
upp det gemensamma straffet på olika brott. RÅ ifrågasätter om inte svensk
domstol, i första hand domstol som har dömt i målet, bör ges möjlighet att dela
upp den ådömda påföljden med avseende på de olika brott som ingår i domen, när
en sådan uppdelning behövs för att verkställighet skall kunna ske i främmande
stat.

Förslaget
om Kungl. Maj:ts, RÅ:s och domstols pövning av framställning om verkställighet
i Sverige och om kompetensfördelningen mellan dessa myndigheter har inte mött
några invändningar från remissinstanserna.

Promemorieförslaget
rörande forum, nämligen att Stockholms tingsrätt skall vara laga domstol i mål
eller ärende om verkställighet av utländsk brottmålsdom, har tillstyrkts av
majoriteten av remissinstanserna, däribland tingsrätten. Domareföreningen
avstyrker emellertid den föreslagna forumregeln. Förslaget skulle enligt
föreningen leda till att enskilda parter drabbas av onödiga kostnader för bl.
a. resor. Vidare finns det risk för att häktade kommer att förvaras långt från
hemorten. Domareföreningen framhåller också att varje underrätt måste kunna
tillämpa de föreslagna nya reglerna i BrB om svensk strafflags tillämplighet i
rummet, vilka regler är en viktig del i den nya verkställighetslagstiftningen.
De nya reglerna om verkställighet av utländsk brottmåls-dom torde inte innebära
några mera svårlösta problem för underrätterna, som redan har att handlägga
många frågor med utländsk anknytning på den civila sidan. Föreningen anser
dessutom att det måste vara en fördel att, när "opposition" äger rum
i Sverige mot en av svensk un-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 63

derrätt meddelad utevarodom, handläggningen sker inför
samma underrätt.

Åtalsrättskommittén uttrycker utan att avstyrka
förslaget en viss tveksamhet inför centralisering tUl en tingsrätt. Enligt
kommittén är det förenat med obestridliga fördelar att ha en sådan ordning,
särskilt som svåra rättsliga frågor kan förekoimna i denna typ av mål. Men den
föreslagna ordningen medför också avsevärda kostnader både för enskild part
som bor långt från Stockholm och för det allmänna, främst i fråga om
ersättningarna till offentlig försvarare som i regel bör komma från partens
hemtrakt. Om en enda underrätt skall vara forum torde det enligt kommittén böra
övervägas bestämmelser om rätt till ersättning för enskild parts inställelse.
En annan utväg är att införa möjlighet att tUl-lämpa 19 kap. 1 § tredje stycket
RB. Som en tredje möjlighet anvisar kommittén tillämpning av allmänna
forumregler.

I promemorian föreslås att RA tills vidare skall svara för
de funktioner som vid handläggningen av verkställighetsärende enligt förslaget
ankommer på åklagarmyndighet med möjlighet för RÅ att delegera beslutanderätten
till underordnad åklagare. RA understryker att åklagarfunktionerna bör
delegeras i åtskilliga hänseenden. Den förberedande och skriftliga
handläggningen anses kunna ombesörjas inom RÅ:s kansli på motsvarande sätt som
sker med bl. a. utlämningsärenden. Utfärdande av strafföreläggande bör däremot
delegeras till distriktsåklagare. Personlig inställelse av åklagare vid domstol
förutsätts på flera ställen i den föreslagna lagen. Även i detta avseende bör
delegation kunna ske tUl distriktsåklagare. EnUgt RÄ:s uppfattning bör
delegation ske med stöd av lag. Delegationsmöjligheterna i 7 kap. RB anses inte
tiUämpliga i dessa fall. Åtalsrättskommittén betonar att RÅ från början eller
snarast möjUgt bör ges ganska fria händer att delegera åklagaruppgifter i
förevarande slag av mål, när de är av mera rutinmässig natur.

Förslaget att RB:s bestämmelser om rättegången i brottsmål
i princip skaU gälla i tillämpliga delar i mål eller ärende enligt den
föreslagna lagen har i allmänhet lämnats utan erinran. Svea hovrätt har dock
invänt att en generell hänvisning till RB:s regler om rättegången i brottmål
där huvudförhandling är huvudregel, synes föra längre än konventionstexten i
art. 39 avser. Hovrätten anser att det bör övervägas om möjlighet kan införas att
höra den dömde, innan framställningen slutligen avgörs, vid domstol där han
vistas. Med hänvisning till lagstiftningen om bevisupptagning vid och åt
utländsk domstol uttalas att ett sådant förfarande torde stämma bäst med
konventionstextens "letters rogatory".

Förslaget att böter som har bestämts i mål om
verkställighet av utländsk brottmålsdom inte skall kunna leda till
förvandlings-straff har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga
remissinstanser. Svea

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 64

hovrätt anser dock att frågan huruvida en sådan regel bör
införas bör övervägas i samband med förvandlingsstraffets utformning och hänvisar
till pågående utredning om förvandlingsstraffet.

Promemorian innehåller också förslag till bestämmelse om
förutsättningar och former för framställning om verkställighet i främmande
stat av svensk brottmålsdom, strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot. I promemorian föreslås att det bör ankomma på
kriminalvårdsstyrelsen att ta upp fråga om sådan verkställighet. Förslaget har
i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna. Stockholms tingsrätt
ifrågasätter dock, om inte det slutliga avgörandet i dessa frågor bör träffas
av justitiedepartementet och förordar att ärenden om överförande av
verkställighet av dom som innebär frihetsberövande upptas av Kungl Maj:t efter
framställning av kriminalvårdsstyrelsen. Svea Hovrätt, som tillstyrker
förslaget att kriminalvårdsstyrelsen skall vara beslutande myndighet
beträffande frihetsberövande påföljd, ifrågasätter om styrelsen är den
lämpligaste myndigheten när det gäller framställning om verkställighet av
bötesdomar och domar angående förverkande.

Kriminalvårdsstyrelsen godtar förslaget att styrelsen
skall vara handläggande myndighet vid överflyttning av verkställighet till
främmande stat. Styrelsen påpekar dock att det i betänkandet "Centralorgan
inom exekutionsväsendet. Översyn av landets indelning i
kronofogdedistrikt" (Stencil C 1971: 2) har föreslagits, att styrelsens
befattning enligt NVL med indrivning av böter hos personer som vistas i annat
nordiskt land förs över till det föreslagna centralorganet. Om en sådan
överföring kommer till stånd, är det olämpligt att därefter behålla styrelsen
som myndighet för överflyttning av bötesstraff till icke-nordiskt land. Under
den tid styrelsen fortfarande handlägger bötesärenden krävs en förstärkning av
personalen vid styrelsens verkställighetssektion. För närvarande handlägger en
byrådirektör ärenden om nordisk verkställighet såväl i fråga om frihetsstraff
som böter m. m. Styrelsen finner det svårt att förutsäga i vilken utsträckning
arbetsbelastningen kommer att öka genom den nya lagstiftningen men framhåller
att tjänsterna redan nu är hårt ar-betstyngda och beräknar därför att'det
fordras medel för arvodering av en handläggande tjänsteman och ett kvalificerat
biträde (kansliskrivare).

Kriminalvårdsstyrelsen efterlyser riktlinjer för
styrelsens prövning av verkställighetsärenden. I detta sammanhang framlägger
styrelsen vissa förslag rörande den praktiska tillämpningen. Med hänsyn till
att förfarandet vid överförande av verkställighet från ett land till ett annat
i vissa fall kan väntas bli ganska omständligt föreslår styrelsen att
framställning om verkställighet av böter bör undvikas när bötesbeloppet inte
uppgår till 100 kronor. När det gäller överförande av verkställighet av
frihetsstraff som den dömde har börjat avtjäna i Sverige, räknar styrelsen med
att tidsutdräkten blir avsevärt stör-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 65

re
än vid det nordiska samarbetet, där förfarandet fram till beslut f. n. tar i genomsnitt
omkring en månad. Enligt styrelsens mening blir det troligen inte möjligt att
överföra verkställighet av frihetsstraff under sex månader. Framställning om
överföring av verkställighet av frihetsstraff i fall då den dömde befinner sig
på fri fot bör i aUmänhet göras, om den dömde har lämnat Sverige och befinner
sig i land där verkställighet enligt konventionen kan ske. Befinner sig den
dömde på fri fot i Sverige, torde eiJigt styrelsens mening framställning om
verkställighet endast böra göras i de fall då den dömde själv begär det eller
det finns särskUt starka skäl för överflyttning och dessutom en viss
sannolikhet för att framstäUningen blir bevUjad. Aimars får överflyttningen
anstå tiUs den dömde har intagits för verkställighet i svensk fångvårdsanstalt.
Styrelsen konstaterar slutligen att det inte har angetts i promemorian på vUket
sätt den dömde skall överföras för verkställighet i det andra landet.

Svea
hovrätt efterlyser också vägledande uttalanden om överflyttning av
verkstälUghet från Sverige i olika fall.

Även
invandrarverket uttalar sig om föratsättningarna för verkstälUghet utomlands
av svensk brottmålsdom. Enligt verkets mening bör en första förutsättning för
verkställighet utomlands av frihetsstraff vara antingen lagakraftägande beslut
om avvisning, förpassning, utvisning eller förvisning eller samtycke av den
dömde. Det bör inte heller komma i fråga att verkstäUigheten flyttas utomlands,
om den dömde har gällande vistelsetiUstånd i Sverige och själv önskar stanna
kvar här. Genom en sådan tiUämpning skulle visserligen nordbor komma i en sämre
ställning än icke-nordbor. I NVL finns närrUigen ingen bestämmelse av innebörd
att framställning inte bör göras beträffande nordbo med viss anknytning tUl
Sverige. Nordbor behöver inte heller särskilt tUlstånd för att vistas här. I
praxis bör dock en olikartad behandling av nordbor och ickenordbor kunna
undvikas eftersom samma myndigheter kommer att handlägga ärenden om
framställning beträffande båda kategorierna. En ytterUgare förutsättning för
överflyttning av verkstäUighet tiU främmande stat bör enligt invandrarverket
vara, att den som överförs till annat land för att avtjäna frihetsstraff inte
utsätts för politisk förföljelse. Verket erinrar om att särskilda bestämmelser
om verkställighet för det fall att utlänningen åberopar risk för politisk
förföljelse finns inte bara i utlänningslagen utan även i t. ex. 7 §
utlänmingslagen och 7 § kungörelsen angående tUlämpningen av lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa faU. Ett påstående om politiskt
flyktingskap bör prövas av den centrala utläimingsmyndigheten eller av Kungl.
Maj:t, innan framställning görs om att frihetsstraff skall verkställas i annat
land. En sådan ordning förordas även av Stockholms tingsrätt.

Svea
hovrätt konstaterar att överflyttning av verkställighet av svensk brottmålsdom
synes bli möjlig också beträffande svenska medborgare. Hovrätten anser det vara
av värde om de överväganden som kan bli ak-

3Riksdagen
1972.1 saml. Nr 98

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 66

tuella
i sådana fall blir närmare berörda i anslutning till förslaget, särskilt mot
bakgrund av de principiellt grundade begränsningar som finns i
utlämningssammanhang.

Stockholms
tingsrätt framhåller att lagförslaget inte innehåller bestämmelser om den
dömdes rätt att yttra sig i ärende om överflyttning av verkstäUighet eller om
hans rätt att klaga på kriminalvårdsstyrelsens beslut i sådant ärende.
Tingsrätten utgår från att såväl yttranderätt som klagorätt tillkommer den
dömde enligt förvaltningslagen och förordar att förslaget kompletteras med
uttryckligt motivuttalande i detta avseende. I huvudsak samma synpunkter
kommer till uttryck i remissyttrandena från Svea hovrätt och advokatsamfundet.

Frågan
om promemorieförslagets betydelse för ökad användning av utevarodom enligt 46
kap. 15 § tredje stycket RB tas upp av Stockholms tingsrätt. Enligt nämnda
bestämmelse i RB finns möjlighet att avgöra mål utan hinder av att den
tilltalade har uteblivit, om den tUltalade har avvikit sedan stämning delgetts
honom. Regeln anses inte tiUämplig på utlänningar, som normalt har återvänt
till sitt hemland. I tingsrätten vilar åtskUliga mål mot utlänningar eftersom
målen inte anses kunna avgöras i den tilltalade utlänningens utevaro. Enligt
tingsrätten borde den möjligheten till oppositionsförfarande mot utevarodom som
införs genom konventionen minska de betänkligheter som har föranlett nuvarande
restriktiva praxis. Utlänning bör i ökad utsträckning kunna dömas i sin
utevaro, om saken kan utredas nöjaktigt trots att han inte är närvarande.
Kravet på rättssäkerhet uppfylls genom möjligheten till omprövning av domen.
Tingsrätten anser det vara av värde om ställning tas till denna fråga genom
motivuttalande eller eventuellt en ändring i 46 kap. 15 § RB.

Frågan
om överflyttning av kriminalvård i frihet har berörts av Svea hovrätt och
Stockholms tingsrätt. Båda remissinstanserna anser det angeläget att det
internationella samarbetet vidgas att avse även påföljd som innebär
kriminalvård i frihet. Hovrätten anser att den europeiska konventionen om
överflyttning av övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna blir
av stort intresse i detta sammanhang.

7.3.2
Tillämpligheten av svensk strafflag

Förslaget
att i 2 kap. BrB införa krav på dubbel straffbarhet och regler grandade på
principen om "ne bis in idem" med generell giltighet även utanför
konventionsområdet har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna. Svea
hovrätt, som inte har något att erinra mot de föreslagna ändringar i de delar
dessa är nödvändiga för Sveriges tillträde till konventionen, anser dock att de
ändringar som går därutöver bör övervägas ytterligare och ges en mera ingående
belysning.

Rikspolisstyrelsen
fäster stor vikt vid att ändringsförslaget inte även-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 67

tyrar
Sveriges möjligheter att bekämpa den grova internationella brottsligheten,
särskilt narkotikabrottsligheten. Sverige bör inte avhända sig rätten att här
ingripa mot de personer, som har gjort sig skyldiga till grova narkotikabrott
med anknytning till vårt land, även om de har avtjänat kortare frihetsstraff
för samma brott i annat land. Styrelsen finner emellertid att
promemorieförslaget innehåller tillräckliga förbehåll i dessa avseenden och har
därför ingen erinran mot förslaget.

I anslutning till
förslaget om införande av en regel om dubbel straffbarhet i 2 kap. 2 § BrB
uttalar domareföreningen med hänvisning till erfarenheterna från Danmark att
det inte finns risk för stora olägenheter om förslaget genomförs. Det kan
visserligen anses allvarligt, om gärning som i Sverige bedöms som grovt
narkotikabrott men i annat land är straffri eller bedöms som lindrigt brott, på
grand av förslaget inte längre skulle kunna bestraffas i Sverige. Föreningen
framhåller dock att om ett brott är riktat mot Sverige, t. ex. smuggling till
Sverige, brottet enligt förslaget fortfarande kan straffas här. Föreningen
konstaterar vidare att de föreslagna ändringarna innebär att t. ex. bi-gami
inte längre kan bestraffas i Sverige, om gärningen har begåtts i ett land där
månggifte är tillåtet. Det bör möjligen utredas hur detta kan komma att inverka
på tillämpningen av svenska regler om giftorätt och arv. Domareföreningen
finner också att det torde ankomma på domstolen att ex officio beakta
gärningslandets regler om bl. a. nöd, nödvärn och samtycke. De svenska
domstolarna bör på begäran snabbt kunna få kännedom om utländsk rätt. Utredning
om innehållet i utländsk rätt torde få införskaffas genom ut rikedepartementets
försorg. Detta departement har dock f. n. inte erforderlig kännedom om utländsk
straffrättspraxis. Om det råder tvekan om innehållet i utländsk rätt, bör de
utländska rättsreglerna tillämpas på det sätt som är fördelaktigast för den
tilltalade.

Ett
par remissinstanser tar upp frågan om straffskyddet för enskilt svenskt
intresse vid brott utomlands. Enligt utredningen rörande specialstraffrätten
innebär promemorieförslaget t. ex. att den som i främmande stat är anställd i
ett svenskt enskUt företag och mot sin huvudman begår en gärning, som är
förskingring eller trolöshet enligt svensk rätt men inte straffbar enhgt
gärningsortens lag, inte kan straffas härför i Sverige. Om en stats- eller
kommunalanställd utomlands begår motsvarande gärning, synes han däremot kunna
straffas i Sverige enligt svensk lag med stöd av den föreslagna punkten 3 i 2 kap.
3 § BrB. Utredningen anser det dock ovisst hur uttrycket "annat liknande
svenskt intresse" skall tolkas och ifrågasätter om det tar sikte på det
offentligas ekonomiska intressen. Formuleringen av punkten 3 bör enligt utredningen
preciseras så att det klart framgår vilka offentliga intressen som avses. Om
avsikten är att skydda statens och kommunernas ekonomiska intressen samt stats-
och kormnunaldominerade företag i större utsträck-

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 68

ning
än enskilda personer och enskilda företag, bör skälen för en sådan ordning
anges i motiven.

Åtalsrättskommittén
ställer sig tveksam tUl förslaget i denna del. Kommittén finner att det
visserligen kan anföras skäl för att inte undantagslöst hävda svensk
straffrättslig jurisdiktionsrätt i dessa fall men anser att önskvärda
begränsningar kan uppnås genom restriktiv tillämpning av
åtalsprövningsreglerna i 2 kap. 5 § BrB. Kommittén nämner som exempel att en
här yrkesarbetande sydeuropeisk man har ett barn i äktenskap med en svensk
kvinna. Under tillfällig vistelse i hemlandet överlämnar fadern egenmäktigt
barnet att fostras av sina anförvanter och återvänder därefter tiU sitt
yrkesarbete i Sverige. Om faderns förfarande med barnet är straffritt på
gärningsorten, blir detta enligt de föreslagna ändringarna i 2 kap. 2 och 3 §§
oangripUgt här i straffrättsligt avseende, trots att han också fortsättningsvis
har hemvist här.

Förslaget
att svensk straffrättslig behörighet skall omfatta varje brott för vilket
enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fyra år och att dom
beträffande sådant brott inte heUer skall ha res-judicata-verkan har
kritiserats av domareföreningen. Föreningen framhåller att det varken uppställs
krav på anknytning till Sverige eller görs någon begränsning med hänsyn till
gärningsortens lag. Det kan enligt föreningen starkt ifrågasättas om inte en
sådan bestämmelse är alltför omfattande även om man beaktar möjligheten till
diskretionär åtalsprövning enligt 2 kap. 5 § andra stycket BrB.

Beträffande
förslaget om avräkning av utomlands verkställd påföljd har domareföreningen
uttalat att det bör göras klart, i varje fall i motiven, att avräkning skall
ske även av anhållande och häktningstid utomlands. Dessutom bör det framhållas
att svensk domstol har möjlighet att med Ullämpning av 33 kap. 4 § andra och
tredje styckena BrB ådöma ett lindrigare straff än en avräkning i och för sig
skulle föranleda och även medge påföljdseftergift. Dessa möjligheter kan tänkas
komma till användning bl. a. när straffet har avtjänats under särskilt svåra
förhållanden.

8
Departementschefen

8.1
Tillträde till konventionen

I
takt med livligare kommunikationer meUan länderna har brottsligheten blivit
alltmera internationell. De rättsvårdande myndigheterna har allt oftare att ta
ställning till fall då gärningsmannen är hemmahörande i främmande land eller då
brott har begåtts utomlands, kanske i flera länder. Ingripanden mot sådan
brottslighet stäUer höga krav på internationellt samarbete och man har i många
länder börjat ifrågasätta om de nuvarande formerna för sådant samarbete är
tillräckliga.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 69

Årligen reser ett mycket betydande antal svenska
medborgare och utlänningar med hemvist här i landet utomlands och en del av
dessa begår under sin utlandsvistelse lagöverträdelser av skilda slag. Mera
allvarlig brottslighet kan resultera i att de blir dömda till frihetsstraff i
gärningslandet. Sådana straff måste i de allra flesta fall avtjänas i det
dömande landet, om inte den dömde benådas. F. n. finns i utomnordiska länder
ett femton-tal svenska medborgare som avtjänar frihetsstraff på minst elt år
eller som är arresterade och riskerar att bli ådömda långvariga frihetsstraff.

Om straffet stannar vid böter, kan den dömde många gånger
undandra sig verkställighet genom att lämna det dömande landet. I flera länder
försöker man dock säkerställa verkställigheten genom att hålla den bötfällde
kvar i landet til! dess böterna har betalts.

Om den som har dömts till straff utomlands beger sig till
Sverige, innan straffet har hunnit verkställas, och inte återvänder frivilligt
till den dömande staten, kan denna stat göra framställning om den dömdes utlämnande
för verkställighet av domen. Sådant bistånd lämnas emellertid inte i alla fall.
Enligt lagen (1957: 668) om utlämning för brott utlämnas således aldrig svensk
medborgare till utomnordiskt land. Denna lag bygger på den europeiska
utlämningskonventionen av den 13 december 1957, som har ratificerats av
Sverige. När det gäller utlämning till annat nordiskt land har man alltså gjort
avsteg från principen att inte utlämna egna medborgare. Förutsättningarna för
sådan utlämning regleras i lagen (1959: 254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge. Enligt en annan allmän princip, som också
har kommit till uttryck i utlämningskonventionen, får utlämning inte ske för
mindre allvarlig brottslighet. Även i dessa fall gör man i Sverige skillnad på
utlämning till nordisk stat och till stat utanför Norden. Enligt den allmänna
utlämningslagcn går gränsen för utläm.ning vid dom på frihetsstraff i minst
fyra månader eller omhändertagande på anstalt under motsvarande tid. Den
nordiska utlämningslagcn medger däremot utlämning så snart domen lyder på
frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt.

Om den som har dömts till straff utomlands inte utlämnas,
kan åtal väckas här i landet för det brott som avses med den utländska domen.
Att frågan om ansvar redan har prövats i främmande stat anses i allmänhet inte
hindra ny lagföring i Sverige för samma brott. Har det utomlands ådömda straffet
verkställts krävs dock särskilt åtalsförordnande. Leder åtalet tiil fällande
dom, skall straffet beslämmas med skälig hänsyn till den undergångna
verkställigheten (2 kap. 6 § BrB). Dom som har meddelats i annat nordiskt land
är enligt särskild bestämmelse i NVL hinder för nytt åtal här i landet för
gärning som omfattas av domen, så snart samarbete för verkställighet av domen
har inletts.

När det blir fråga om att genomföra rättegång här i landet
i den si-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 70

tuation som nu avses, nämligen när gärningsmannen är dömd
till straff utomlands men inte kan utlämnas för verkställighet av straffet, är
brottet med största sannolikhet begånget utanför Sverige. Från svensk sida kan
man då behöva bistånd från myndighet i annat land för delgivning av stämning
eller annan rättegångshandiing, bevisupptagning o. d. Sverige har anslutit sig
till den europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i
brottmål och kan sålunda få rättshjälp på grund av konventionen men rättshjälp
lämnas ofta även utan stöd av särskilt avtal. Enligt lagen (1946: 817) om
bevisupptagning vid utländsk domstol fordras synnerliga skäl för
bevisupptagning i utlandet.

Sverige lämnar också rättshjälp, dels med stöd av den
europeiska rättshjälpskonventionen, dels utan avtal och utan krav på utfästelse
om ömsesidighet. Den svenska rättshjälpen regleras huvudsakligen i lagen (1946:
816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och i kungörelsen (1909 nr 24 s. 1)
angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet.

Endast i fall då dom i brottmål har meddelats i annat
nordiskt land finns möjligheter att verkställa straffet här i landet. Inom
Norden bedrivs nämligen sedan år 1963 ett samarbete i fråga om
straffverkställighet, som regleras genom enhetlig nordisk lagstiftning. De
grundläggande svenska bestämmelserna på detta område finns intagna i lagen
(1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m. (NVL). Det nordiska samarbetet omfattar
huvudsakligen verkställighet av böter, förverkande på grund av brott, ordinärt
frihetsstraff samt anordnande av övervakning av villkorligt dömd och
villkorligt frigiven. Med stöd av denna lagstiftning kan verkställigheten av
dom som meddelats i annat nordiskt land flyttas till Sverige och vice versa.
VerkstäUighet här i Sverige sker efter framställning från vederbörande
myndighet i den andra nordiska staten. Framställningen prövas av
kriminalvårdsstyrelsen. Det enda formella krav som uppställs i lagen för bifall
till framställningen är, att domen är verkställbar i den stat där den har
meddelats. I övrigt är kriminalvårdsstyrelsens prövning helt diskretionär och
hänsyn kan därvid tas till sådana omständigheter som att domen avser gärning
som inte är ett brott enligt svensk lag eller att det är fråga om ett politiskt
brott. Om framställningen bifalls, omvandlas straffet till motsvarande
inhemska straffart utan omprövning av skuldfrågan eller straffmätningen. Vid
verkställighet i Sverige räknas således böter om till motsvarande belopp i
svenskt mynt och frihetsstraff omvandlas till fängelse på lika lång tid som bestämts
i den utländska domen. Verkställighet i Sverige sker i princip enligt svensk
lag.

Sverige saknar sålunda möjlighet att överta verkställighet
av brottmålsdom som har meddelats utanför Norden. Möjlighetema till utlämning
för straffverkställighet är begränsade i viktiga avseenden och nytt

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 71

åtal här i landet för det brott som avses med den
utländska domen torde ofta inte kunna genomföras på grund av de
utredningssvårigheter som finns, trots tillgången till internationell
rättshjälp. Förhållandet är detsamma i den omvända situationen. En svensk
brottmålsdom kan inte verkställas i utomnordiskt land. När det gäller utlämning
följer det av kravet på ömsesidighet i internationellt samarbete att utlämning
till Sverige för verkställighet av straff inte sker i vidare omfattning än man
från svensk sida medger utlämning härifrån.

VerkstäUighet av straff kan alltså i allmänhet ske endast
i den stat där domen har meddelats och den dömde kan i många fall undandra sig
verkställigheten genom att lämna den staten. Inom Europarådet har i flera år
pågått arbete för att bota de brister som sålunda finns i det intemationella
samarbetet i fråga om verkställighet av brottmålsdomar.

Det första
resultatet av detta arbete blev en konvention om övervakning av villkorligt
dömda och vUlkorligt frigivna. Denna konvention öppnades för undertecknande år
1964 men har hittills ratificerats endast av Belgien och Frankrike. För
ikraftträdande krävs ratifikation av tre medlemsstater och konventionen har
sålunda ännu inte trätt i kraft. Konventionen är en motsvarighet till den del
av NVL som reglerar överflyttning av kriminalvård i frihet.

År 1964
öppnades också för undertecknande konventionen om straff för vägtrafikbrott.
Denna konvention har hittills ratificerats av Frankrike och Cypern. I enlighet
med Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut kommer Sverige inom kort att ratificera
konventionen. Med anledning av denna har en särskild lag (1971: 965) om straff
för trafikbrott som begåtts utomlands antagits. Lagen trädde i kraft den 1
april 1972 (kungörelse 1972: 42) om ikraftträdande av lagen (1971: 965) om
straff för trafikbrott som begåtts utomlands.

Trafikbrottskonventionen
innehåller regler om lagföring för trafikbrott och verkställighet av dom
avseende sådant brott i fall då gärningsmannen har sitt hemvist i annan
konventionsstat (hemviststaten) än den där brottet har begåtts
(gärningsstaten). Konventionen förpliktar hemviststaten att på framställning
av gärningsstaten pröva frågan om lagföring för brottet eiler på
gärningsstatens begäran verkställa dom som har meddelats i den staten. Vid
ratifikation av trafikbrottskonventionen kommer Sverige att i likhet med
Danmark och Norge göra förbehåll mot den del av konventionen som innehåller
regler om verkställighet i hemviststaten.

För att skapa möjligheter till internationellt samarbete
för verkställighet av utländska brottmålsdomar också utanför trafikbrottens
område har inom Europarådet utarbetats en konvention om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen). Konventionen öppnades för
undertecknande den 28 maj 1970.

Brottmålsdomskonventionen reglerar både verkställighet av
dom som

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 72

har
meddelats av domstol efter förhandling i brottmål och, under vissa
fömtsättningar, verkställighet av s. k. ordonnances pénales, dvs. bötesföreläggande
och liknande administrativa beslut som anges närmare i en bilaga till
konventionen (bilaga III). Konventionen omfattar tUl skillnad från
trafikbrottskonventionen påföljder för alla slags brott. Enligt art. 4 är
det dock en förutsättning för verkställighet i annan konventionsstat än den
där domen har meddelats att den ådömda påföljden avser gärning som skulle ha
varit straffbar även om den hade begåtts i den anmodade staten och att
gärningsmannen hade kunnat ådömas påföljd, om han hade begått gärningen där.

Enligt
art. 2 är konventionen tillämplig på påföljd som innebär frihetsberövande samt
på böter, "konfiskation" och förlust av rättigheter, s. k.
diskvalifikation. Konventionen gäller sålunda inte sådana påföljder som innebär
kriminalvård i frihet. För Sveriges del betyder detta i huvudsak att
villkorlig dom och dom på skyddstillsyn inte omfattas av konventionen.

Verkställighet
i annan stat än den stat där domen har meddelats får ske endast efter
framställning från den dömande staten (art. 3). I art. 5 anges de grunder som
den dömande staten kan åberopa för att anmoda en viss stat att övertaga
verkställigheten. Framställningen kan alltid riktas till den stat där den
dömde har sitt hemvist. Den dömande staten kan emellertid också rikta sin
begäran om verkställighet tiU annan stat, om t. ex. verkställighet i den staten
kan antas förbättra den dömdes möjligheter till återanpassning i samhället
eller om frihetsberövande påföljd skulle kunna verkställas i samband med
verkställighet av annan sådan påföljd som den dömde undergår eller skall
undergå i den staten.

Den
stat som har mottagit framställning om verkställighet kan i vissa fall avslå
framställningen. I art. 6 anges förutsättningarna för sådant beslut. Som grand
för avslag kan helt allmänt åberopas att verkställighet skulle strida mot
grandläggande principer i den anmodade statens rättsordning. Den anmodade
staten kan vidare vägra att verkställa dom avseende politiskt eller militärt
brott eller dom som den anmodade staten anser vara grundad på ovidkommande
hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt. Bland övriga
avslagsgrunder kan nämnas det förhållandet att åtal väckts eller kommer att
väckas i den anmodade staten för samma gärning eller att den dömdes ålder vid
tidpunkten för brottet var sådan att han inte hade kunnat åtalas i den anmodade
staten.

Framställning
om straffverkställighet, som inte omedelbart avslås, skall i princip prövas av
domstol, innan verkställighet kan ske i den anmodade staten (art. 37). Kravet
på domstolsförfarande är en central punkt i brottmålsdomskonventionen, som i
detta avseende skiljer sig från Gvervakningskonventionen och
trafikbrottskonventionen. Dessa båda konventioner saknar bestämmelser om
förfarandet vid överflyttande av verkställighet.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 73

Enligt brottmålsdomskonventionens bestämmelser om
verkställighetsförfarandet (art. 3752) skall domstol i den anmodade staten
först pröva om framställningen kan godkännas. Därvid skall domstolen förvissa
sig om bl. a. att kravet på dubbel straffbarhet i art. 4 är uppfyllt och att
hänsyn till grundläggande principer i den egna statens rättsordning inte
hindrar verkställighet. Finner domstolen att framställningen bör bifallas,
skall den ersätta den ådömda påföljden med den påföljd som enligt den anmodade
statens lag skulle ha ådömts för samma brott i den staten. Domstolen är därvid bunden
av den bevisbedömning som framgår av den ursprungliga domen. Vid bestämmande av
den nya påföljden gäller endast den begränsningen att påföljden inte får göras
strängare än den påföljd som har ådömts genom den dom som begärs verkställd.

I art. 2130 finns särskilda regler om verkställighet av
dom som har meddelats i den dömdes utevaro eller i form av "ordonnance
pénale". Innan sådan dom eller sådant avgörande verkställs i annan
konventionsstat än den dömande staten, skaU den dömde beredas tillfälle att få
fullständig omprövning av målet i sin närvaro, antingen i den dömande staten
eller i den stat till vilken framställningen har riktats.

Enligt art. 61.1 kan stat som tillträder konventionen
begagna sig av en eller flera av de möjligheter till förbehåll mot
konventionens huvudavsnitt om verkställighetssamarbete som räknas upp under
a)e) i bilaga I till konventionen.

Konventionsstat kan sålunda förbehålla sig rätten att
vägra verkställa dom som avser fiskaliskt eller religiöst brott (a) eller att
verkställa påföljd för gärning som enligt lagen i den anmodade staten kan
beivras endast av administrativ myndighet (b). Förbehåll kan också göras mot
att verkställa dom som har meddelats vid en tidpunkt, då åtal för brottet
skulle ha varit preskriberat enligt den anmodade statens lag (c). Vidare kan
konventionsstat förbehålla sig rätten att vägra verkställighet av utevarodom
och/eller "ordonnance pénale" (d). Konventionsstat kan dessutom
vägra att godtaga bestämmelsen i art. 8 att preskriptionsavbrytande handling,
som har företagits i den dömande staten och där har en viss effekt, ges samma
effekt i den anmodade staten (e).

Brottmålsdomskonventionen irmehåller också ett särskilt
avsnitt om brottmålsdoms internationella rättskraft (art. 5357). Detta avsnitt,
som är uppdelat på två avdelningar, är fristående från konventionens
bestämmelser om verkställighet av brottsmålsdom och reglerar inte samarbete i
ett konkret fall mellan två bestämda stater utan innehåller bestämmelser om
rättsverkningar som inträder automatiskt så snart domen har meddelats. I art.
5355 som utgör avdelning 1. under rabriken "Ne bis in idem" regleras
frågan om utländsk brottmålsdom som rättegångshinder i ny process. Principen
att ansvar för gärning som har prövats genom lagakraftvunnen dom inte får på
nytt tas upp till prövning (med

3t~ Riksdagen 1972.1 saml. Nr 98

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 74

ett
latinskt uttryck "ne bis in idem", betyder ej två gånger i samma sak)
införs här på det internationella planet. Konventionsstat förpliktas att med
vissa undantag ge dom meddelad i annan konventionsstat (i konventionen
betecknad "europeisk brottmålsdom") i princip samma effekt som följer
med dom som har meddelats i den egna staten. Konventionen föreskriver sålunda
att samma gäming inte på nytt får tas upp till prövning, om den dömde har
frikänts för brottet. Detta gäller även när frikännandet grundas på det
förhållandet att den åtalade gärningen inte är straffbar i den konventionsstat
där domen har meddelats. Efter fällande dom får ny lagföring inte heller ske,
om den ådömda påföljden är verk-stäUd eller verkställigheten pågår. Fällande
dom hindrar också ny lagföring (medför s, k. "res judicata"-effekt),
när påföljden har bortfallit enligt den dömande statens lag på grund av nåd,
amnesti eller preskription. Ny lagföring för samma brott får inte heller ske,
om den dömde har förklarats skyldig men ingen påföljd har ådömts.

Vissa
undantag medges från huvudregeln om "ne bis in idem". Konventionsstat
är sålunda inte förpliktad att tillerkänna utländsk brottsmålsdom res
judicata-effekt, om domen avser en gärning som är särskilt riktad mot den
statens intresse, t. ex. spioneri. Inte heller är den stat där gärningen
begåtts skyldig att godtaga dom som har meddelats i annan stat.
Undantagsbestämmelserna gäller dock inte för den stat som själv har begärt
lagföring i annan stat. I de fall då "ne bis in idem"-reglerna inte
är tiUämpliga och den brottslige döms mer än en gäng fÖr samma gärning,
föreskriver konventionen obligatorisk avräkning av frihetsberövande påföljd
som har verkställts på grand av dom, meddelad i annan konventionsstat.

I
den andra avdelningen av brottmålsdomskonventionen om brottmålsdoms
internationella rättskraft ges under rubriken "Möjlighet att beakta
tidigare brottmålsdom" bestämmelser om konventionsstats skyldighet att
vidtaga lagstiftningsåtgärder för att i viss omfattning ge europeisk
brottmålsdom rättsverkan dels i rättegång i fråga om annan senare brottslighet
som begåtts av samme gärningsman, t. ex. som grund för förhöjt straff vid
återfall, dels i fråga om förlust av rättighet o. d., t. ex. återkallelse av
körkort.

Konventionsstat
kan enligt (e) i bilaga I till konventionen jämförd med art. 61.1 förbehålla
sig rätten att godkänna endast en av de två avdelningarna i de! III av konventionen,
dvs. i avsnittet om brottmålsdoms i.nternationella rättskraft.

De
konventionsstater som redan har reglerat eller framdeles reglerar sina inbördes
förhåUanden på detta område på grundval av enhetlig lagstiftning eller enligt
något annat särskilt system har enligt art. 64.3 rätt att utan hinder av
konventionens bestämmelser tillämpa denna lagstiftning eller detta system.
Konventionen tillåter sålunda att dessa stater kommer överens om att inte
tillämpa konventionen på sina inbördes för-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 75

hållanden. Europarådets generalsekreterare skall
underrättas om sådan överenskommelse.

Brottmålsdomskonventionen
är öppen för undertecknande av samtliga Europarådets nuvarande medlemsstater.
Konventionen skall ratificeras eller godkännas och träder i kraft tre månader
efter det att den har ratificerats eller godkänts av tre stater. I samband med
undertecknande eller ratifikation kan förbehåll göras i de avseenden som jag
har redovisat i det föregående.

Som jag har anfört inledningsvis har konventionen hittills
undertecknats av nio medlemsstater, däribland Sverige. Den har hittills
ratificerats endast av Danmark. Konventionen har således inte trätt i kraft.

Inom Norden har man med intresse följt arbetet på
brottmålsdomskonventionen och representanter för Danmark, Norge och Sverige
har deltagit i kommittéarbetet i Europarådet. Redan innan konventionen Öppnades
för undertecknande inleddes överläggningar mellan representanter för
justitiedepartementen i de nordiska länderna utom Island. Vid dessa
överläggningar förelåg enighet om att de nordiska länderna borde tillträda
konventionen så snart som möjligt. Man enades också om att Verkställighet i
nordisk stat av brottmålsdom meddelad i aiman nordisk stat fortfarande bör
regleras av den nordiska verkställighetslagstiftningen och att konventionens
bestämmelser bör tillämpas inom Norden endast i den mån konventionen omfattar
verkställighet som inte täcks av de nordiska verkställighetslagarna. Detta
innebär att konventionen skulle tillämpas inom Norden endast i fråga om annan
frihetsberövande påföljd än ordinärt frihetsstraff.

Vid överläggningarna diskuterades också möjligheterna att
göra förbehåll mot konventionen. Man enades därvid om att om möjligt inte utnyttja
dessa möjligheter.

Vid
överläggningarna enades man också om att mål om verkställighet av dom som
omfattas av konventionen i princip bör handläggas enligt allmänna regler om
förfarandet i brottmål samt att dom på enbart böter eller förverkande bör
verkställas efter beslut av administrativ myndighet i enlighet med art. 37.2 i
konventionen. Även omfattningen av prövningen vid domstol i det anmodade
landet eller vid sådan myndighet som avses i art. 37 diskuterades. Man kom
därvid överens om att man inte borde gå utöver kraven i art. 40. Enligt denna
artikel skall domstolen eller myndigheten förvissa sig om att verkställigheten
avser brottmålsdom sc.m uppfyUer definitionen i art. 1, att den dömde skulle
ha kunnat straffas i den anmodade staten, om brottet hade begåtts där, att
verkställighet inte skulle strida mot grandläggande principer i den anmodade
statens rättsordning eller mot konventionens principer om "ne bis in
idem" samt att den särskUda ordning som föreskrivs i konventionen för
verkställighet av utevarodom eller bötesföreläggande har iakttagits. Slutligen
förelåg enighet om att ikraftträdandet av den nordiska lagstiftningen på detta
område inte behövde samordnas.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 76

Som
jag tidigare nämnt har Danmark redan genomfört lagstiftning om verkställighet
av utländsk brottmålsdom och om "ne bis in idem" samt ratificerat
konventionen.

När
de nordiska överläggningarna var avslutade upprättades inom
justitiedepartementet i mars 1972 en promemoria (Ds Ju 1972: 4) angående
lagstiftning om verkställighet av utländsk brottmålsdom m. m. I promemorian
förordas att Sverige tillträder brottmålsdomskonventionen. Det föreslås att
Sverige därvid gör ett begränsat förbehåll mot avdelning I om "ne bis in
idem" i del III av konventionen av innebörd att konventionens bestämmelser
i denna del inte skall tillämpas såvitt avser brott för vilket enligt svensk
lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år. I promemorian
läggs också fram förslag till lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde
till konventionen.

Vid
remissbehandlingen har förslaget att Sverige skall tillträda konventionen inte
mött några invändningar. Också förslaget att Sverige inte skall begagna sig av
möjligheterna att göra förbehåll mot konventionens huvudavsnitt om
verkställighetssamarbete har lämnats utan erinran. Förslaget att Sverige skall
göra ett begränsat förbehåll mot avdelningen om "ne bis in idem" har
likaledes godtagits av flertalet remissinstanser. Stockholms tingsrätt
avstyrker dock sådant förbehåll och framhåller därvid att det torde vara tveksamt
om konventionen över huvud taget tillåter ett sådant begränsat förbehåll samt
att det kan vara lika stötande att behöva godtaga gämingsortens lag i fråga om
andra brott än sådana grova brott som undantas genom promemorieförslaget.

Som
jag tidigare har nämnt är det f. n. inte möjligt att i Sverige verkställa en
utländsk brottmålsdom eller att få en svensk sådan dom verkställd i utlandet
annat än med stöd av den nordiska verkstäUighetslag-stiftningen. Det råder
ingen tvekan om att det finns behov av verkställighetssamarbete även utanför
Norden. I de svenska fångvårdsanstalterna finns åtskilliga utlänningar från
utomnordiska länder, vilka saknar närmare anknytning till Sverige.
Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt remisssvar framhållit att dessa utlänningar
vållar stora problem inte minst ur vårdsynpunkt. Det finns också ett antal
svenska medboragre i utländska fängelser utanför Norden. Det är uppenbart att
verkställighet av frihetsstraff i främmande land i allmänhet försätter den
intagne i en svårare situation än de medintagna som är hemmahörande i det land
där verkställigheten sker. I överensstämmelse med vad som anförts i promemorian
vill jag i detta sammanhang särskilt erinra om sådana nackdelar som
språksvårigheter, inga eller små möjligheter till besök av anhöriga,
restriktioner i fråga om permission och villkorlig frigivning samt begränsade
möjligheter för kriminalvårdsmyndigheterna att över huvud taget förbereda
frigivningen.

När
det gäller frihetsstraff är det i första hand de humanitära aspek-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 77

terna som motiverar ökade möjligheter till verkställighet
i hemlandet. I fråga om verkställighet av bötesstraff är det i stället
effektivitetshänsyn som träder i förgrunden. Det förhållandet att domar och
förelägganden på böter i dag i allmänhet inte kan verkställas utanför
domslandet kan sålunda uppmuntra den bötfällde att söka undandra sig
verkställigheten, lag vill erinra om att jag i samband med att jag i
propositionen med förslag til! lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands
(prop. 1971: 114) förordade att Sverige skulle göra förbehåll mot
trafikbrotts-konventionens bestämmelser om domsverkställighet, uttalade att
brottmålsdomskonventionen skulle vara en god lösning för verkställighet av
straff för trafikbrott, särskilt då påföljden för smärre, erkända förseelser.

Brottmålsdomskonventionen torde vara det hittiUs mest
betydelsefulla internationella kriminalpolitiska instrument som har utarbetats
inom Europarådet för att stärka samarbetet på straffrättens område mellan
medlemsstaterna. Att en brottmålsdom verkställs i det land där den dömde hör
hemma måste i de flesta fall göra det lättare för honom att återanpassa sig i
samhället. Dessutom blir själva straffverkställigheten humanare. Konventionen
kan också bidra till att göra brottsbekämpningen effektivare genom att det
blir svårare för den dömde att undandra sig verkställighet.

Under hänvisning tUl det anförda biträder jag i likhet med
remissinstanserna förslaget i departementspromemorian att Sverige skall
tillträda konventionen. Detta kräver lagstiftning i vissa avseenden. Jag
återkommer till denna fråga i det följande.

Som jag tidigare nämnt anges i bilaga 1 till konventionen
vissa möjligheter till förbehåll mot konventionens bestämmelser. Jag ansluter
mig i denna fråga till den uppfattning som kom till uttryck vid de nordiska
departementsöverläggningama, nämligen att förbehåll om möjligt bör undvikas.
Detta är särskilt angeläget i fråga om den del av konventionen som innehåller
bestämmelser om verkställighetssamarbetet. Denna uppfattning delas också av
remissinstanserna.

Däremot förordar jag att konventionens bestämmelser om
"ne bis in idem" begränsas med utnyttjande av den möjlighet till
förbehåll som anges i (f) i bilaga 1 till konventionen. Enligt konventionens
"ne bis in idem"-regler utgör dom som har meddelats i en
konventionsstat i vissa fall hinder i annan konventionsstat för ny prövning av
gärning som avses med domen. Sådan rättsverkan tiUerkänns både frikännnande
dom och fällande dom. I sistnämnda fall dock endast när påföljden har verkställts
eller håller på att verkställas eller när påföljden enhgt den dömande statens
lag har bortfallit på grund av nåd, amnesti eller preskription.
Konventionsstat är däremot inte förpliktad att tillmäta utländsk brottmålsdom
någon rättsverkan, om domen avser gäming som var riktad mot den statens
offentliga intresse eller om gärningen har begåtts i

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 78

den staten. Denna undantagsbestämmelse gäller dock inte om
gärningsstaten själv begärt lagföring i den dömande staten.

Konventionen ger sålunda utländsk brottmålsdom mycket
vidsträckt rättsverkan och svenskt tillträde till konventionen i denna del
kräver väsentliga ändringar i gällande lagstiftning. Som jag kommer att
utveckla i det följande (avsnitt 8.3.2) anser jag att på sätt som har
föreslagits i promemorian sådana lagändringar bör genomföras att konventionens
avsnitt om "ne bis in idem" kan såvitt gäller förbudet mot ny
lagföring för samma gärning, godtas med undantag endast i fråga om viss grövre
brottslighet. Ett sådant undantag förutsätter ett partieUt förbehåll mot
konventionens "ne bis in idem"-regler. Under remissbehandlingen har
ifrågasatts om ett sådant begränsat förbehåll är tillåtet. Enligt min mening är
detta fallet. Av art. 61.2 framgår bl. a. att konventionsstat kan "helt
eller delvis" återtaga ett förbehåll samt att kravet på ömsesidighet även
skall beaktas när "förbehållet är partiellt eller villkorligt".
Dessa föreskrifter ger enligt min mening tillräckligt stöd för den tolkning som
har gjorts i promemorian.

Konventionens "ne bis in idem"-regler innebär
förbud också mot verkstäUighet av tidigare här i landet ådömd påföljd för samma
gärning. Förbudet gäller under samma förutsättningar som förbudet mot
lagföring. Enligt promemorieförslaget skaU inte göras något förbehåll i den
delen. Ett godtagande av förbudet mot verkställighet av tidigare ådömd påföljd
skulle emellertid enhgt min mening i vissa fall kunna leda till stötande
resultat. Det gäller särskilt då den dömde har frikänts genom den utländska
domen. Men även i fall då den utländska domstolen har eftergivit påföljd eller
ådömd påföljd har preskriberats eller när nåd eller amnesti har beviljats i den
främmande staten kan det inge be-tänkUgheter att helt avhända sig möjligheterna
att verkställa en här ti-tidigare ådömd påföljd, om påföljdspreskription inte
har inträtt enligt svensk lag och nåd inte heUer har meddelats. Mera naturligt
är att hinder mot verkställighet skall föreligga, när den utomlands ådömda påföljden
har verkställts eller verkställigheten pågår. Förhållandena kan dock vara
sådana att den här ådömda påföljden likväl bör helt eUer delvis verkställas.
Under dessa förhållanden anser jag att förbehåll bör göras mot konventionens
"ne bis in idem"-regler också i vad dessa regler föreskriver förbud
mot verkställighet av en här i landet ådömd påföljd i vissa fall då lagföring
skett i annan konventionsstat för samma gärning.

Om en utomlands ådömd påföljd har verkställts och fråga
uppkommer att här i landet verkställa påföljd som tidigare har ådömts i Sverige,
bör i och för sig hänsyn kunna tas till vad den dömde har undergått utomlands.
Fall av detta slag torde emeUertid vara utomordentligt sällsynta. Problemet kan
aktualiseras redan f. n., men veterUgt har något sådant fall över huvud taget
inte uppkommit i praktiken. Under des-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 79

sa förhållanden och då det under alla förhållanden finns
möjligheter att genom användande av nådeinstitutet tillgodose behovet att kunna
ta hänsyn till utomlands undergången påföljd för samma brott, anser jag det
inte påkallat att det i detta sammanhang införs någon lagbestämmelse i ämnet.
Jag förutsätter att de myndigheter som har att verkställa brottspåföljd själva
tar initiativ tUl att nådefrågor aktualiseras om det i något fall skulle
uppkomma behov att i fall av detta slag kunna lindra eller helt efterge
påföljden på verkställighetsstadiet.

Jag förordnar sålunda att ett på nu angivna sätt begränsat
förbehåll görs mot konventionens "ne bis in idem"-regler. I övrigt
bör inte göras några förbehåll. Vad särskilt angår bestämmelserna i avdelning 2
av del III i konventionen om möjlighet att ge europeisk brottmålsdom rättsverkan
i rättegång rörande annan senare brottslighet vill jag med anledning av vissa
uttalanden av åtalsrättskommittén först framhålla, att konventionen inte torde
innebära någon förpliktelse för konventionsstaterna att erkänna sådan
rättsverkan. I sak anser jag att det skulle föra för långt att göra
bestämmelserna i 34 kap. 1 § BrB tillämpliga beträffande utländsk dom. Som
åtalsrättskommittén har anfört kan det däremot finnas skäl att kunna beakta en
sådan dom för meddelande av åtalsunder-låtelse enligt 20 kap. 7 § första
stycket 2 RB. Den frågan synes emellertid böra övervägas inom ramen för kommitténs
eget utredningsarbete.

I enlighet med vad som överenskommits vid de nordiska
överläggningarna föreslås i promemorian att konventionen inte bör vara tillämplig
på verkställighet av brottmålsdom meddelad i annan nordisk stat i den mån
verkställigheten regleras av den nordiska verkställighetslagstiftningen.
Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. I den danska
lagstiftning som har genomförts för att möjliggöra Danmarks tillträde till
konventionen har gjorts sådant undantag för det nordiska
verkställighetssamarbetet.

Jag ansluter mig till promemorieförslaget i denna del.
Sverige bör sålunda i samband med ratifikation av konventionen avge förklaring
enligt art. 64.3 att konventionen skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige
och de Övriga nordiska länder som har tillträtt konventionen endast i den mån
verkställighet av brottmålsdom inte faller in under den nordiska
verkställighetslagstiftningen, dvs. endast i fråga om verkställighet av annan
frihetsberövande påföljd än ordinärt frihetsstraff.

Framställning om verkställighet och övrig skriftväxling
skall enligt art. 15 ombesörjas av konventionsstaternas justitiedepartement
eller ske direkt mellan vederbörande myndigheter. Konventionsstat kan avvika
från dessa regler. Avvikelse skall anmälas till generalsekreteraren. I
promemorian föreslås att framställningar och andra meddelanden i enlighet med
praxis bör sändas och mottagas av utrikesdepartementet. Jag biträder
promemorieförslaget i denna del.

Art. 19 i konventionen innehåUer bestämmelser om
översättning av

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 80

framställningar
och andra handlingar som sänds till konventionsstat vid tillämpning av
konventionen. Som huvudregel gäller att avsändarstaten kan använda sitt eget
språk. Konventionsstat kan dock förbehålla sig rätt att kräva att
framställningar och andra handlingar skall åtföljas av översättning antingen
till dess eget språk eller till något av Europarådets officiella språk
franska eller engelska eller till det av dessa båda språk som staten anger.
Om konventionsstat gör förbehåll om översättning, kan annan konventionsstat
ställa motsvarande krav.

Förslaget
i departementspromemorian att Sverige enligt art. 19.2 skall förbehålla sig
rätt att kräva att framställning om verkställighet och därvid fogade handlingar
som är avfattade på annat språk än danska, norska eller svenska skall vara
åtföljda av översättning till svenska eller engelska språket stämmer i princip
överens med innehållet i det förbehåll i översättningsfrågan som Sverige
kommer att göra vid ratifikation av trafikbrottskonventionen. Med hänsyn till
att brottmålsdomskonventionen i enlighet med vad jag tidigare har föreslagit
till skillnad från trafikbrottskonventionen i viss utsträckning skall gälla
även i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater bör enligt
promemorian kravet på översättning utformas så att översättning inte krävs av
handling som har upprättats på danska eller norska.

I
likhet med remissinstanserna godtar jag promemorieförslaget om nämnda förbehåll
i fråga om översättning.

8.2
Metoden för att införliva konventionen med svensk rätt

Som
jag tidigare har nämnt saknar brottmålsdomskonventionens bestämmelser om
domsverkställighet motsvarighet i svensk rätt såvitt gäller förhållandena
utanför Norden. Det fordras sålunda lagstiftning för att Sverige skall kunna
tillträda konventionen.

Vid
införlivandet av intemationella överenskommelser med svensk rätt kan man välja
olika lagstiftningsmetoder. När det gäller straffrätt har man hittills valt att
omarbeta transformera överenskommelsen till svensk lag med användning av
svensk lagstiftningsteknik och svenskt språkbrak (transformationsmetoden). En
annan metod är att införliva den internationella överenskommelsen med svensk
rättsordning genom en lagstiftningsakt av innebörd att överenskommelsens bestämmelser
skall gälla som svensk lag (inkorporeringsmetoden). Denna metod har hittiUs
använts endast inom civUrätten.

Vid
de nordiska överläggningarna nådde man principiell enighet om att "ne bis
in idem"-reglerna i brottmålsdomskonventionen skulle införlivas med de
nordiska ländemas rättsordning genom ändringar i strafflagstiftningen medan
man däremot i fråga om verkställighetsreglerna skulle använda
inkorporeringsmetoden. Så har också skett i Danmark. Av skäl som har utvecklats
närmare i promemorian och har återgetts i det föregående (avsnitt 6.3) har där
likväl föreslagits att brottmålsdoms-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 81

konventionen i dess helhet skall införlivas med svensk
rätt med användande av transformationsmetoden.

Under remissbehandlingen har detta förslag inte rönt
erinringar från något håll. Flera remissinstanser har däremot uttalat sitt
uttryckliga gillande av förslaget. Inte i något yttrande har det gjorts
gällande att det skulle vara förenat med några olägenheter att olika
lagtekniska metoder kommer till användning i de nordiska länderna.

Även jag biträder promemorieförslaget i detta avseende.
Valet av lagstiftningsmetod torde också enligt min mening sakna praktisk betydelse
för det nordiska samarbetet på detta område.

8.3 Huvuddragen av lagstiftningen

8.3.1 Verkställighetsreglerna

Tillträde till konventionen kommer att innebära
förpliktelse för Sverige att efter framställning från annan konventionsstat
här i landet i vissa fall verkställa brottmålsdom som har meddelats i den
främmande staten. Konventionen är tillämplig på frihetsberövande påföljd,
böter, förverkande och s. k. diskvalifikation, dvs. förlust av rättighet o. d.
Verkställighet kan vägras på vissa i konventionen särskilt angivna grunder.
Konventionen förpliktar också konventionsstat att låta verkställigheten
föregås av ett särskilt prövningsförfarande, som i princip skall äga rum vid
domstol. Vidare är konventionsstat som tillträder konventionen utan förbehåll
i detta avseende skyldig att införa ett särskilt system för förfarandet vid
prövning av framställning om verkställighet av dom som har meddelats i den
dömdes utevaro och av s. k. "ordonnances pénales". Konventionen
förpliktar också den stat till vilken verkställighet har överförts att under
vissa förutsättningar respektera att den dömde därigenom får straffrättslig
immunitet för tidigare brottslighet. Konventionsstat blir även skyldig att
bevilja transitering genom sitt område av person som skall föras från en
konventionsstat till én annan för verkställighet enligt konventionen.
Konventionen medför däremot inte någon förpliktelse för konventionsstat att
låta verkställa egna brottmålsdomar i annan konventionsstat.

För att tillgodose det krav på lagstiftning som sålunda
uppkommer om Sverige tillträder brottmålsdomskonventionen, har i departementspromemorian
lagts fram förslag till "Lag om internationellt samarbete rörande
verkställighet av påföljd för brott".

I promemorieförslaget har inledningsvis (14 §§) getts
bestämmelser om bl. a. lagens tillämpningsområde. Det föreslås att lagen skall
gälla verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande på
grund av överenskommelse som Sverige har ingått med främmande stat. Lagens
användningsområde är sålunda inte begränsat till verkställighetssamarbete
enbart på grund av konventionen utan omfattar även särskilda överenskommelser
med stat som inte har tillträtt konventionen.

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 82

Lagen ger också möjlighet till överflyttning av
verkställighet i enskilda fall när det av synnerliga skäl främst humanitära
synpunkter finns behov av att få till stånd verkställighet i Sverige av
påföljd som har ådömts i främmande stat med vUken Sverige inte har ingått överenskommelse
om generellt samarbete på detta område. Verkställighets-samarbete i enskilt
fall begränsas enligt förslaget till frihetsberövande påföljd som i främmande
stat har ådömts svensk medborgare eller utlänning med hemvist här i landet.
Överflyttning av verkställighet från Sverige föreslås kunna ske under
motsvarande förutsättningar. Det föreslås slutligen att Kungl. Maj:t skall
förordna om lagens tillämpning.

I del II av
konventionen (art. 252) finns de materiella och processuella bestämmelserna
om förutsättningarna för och förfarandet vid verkställighet enligt konventionen.
I promemorieförslaget har dessa bestämmelser, i den mån de avser den anmodade
staten och dess myndigheter, tagits upp närmast efter de inledande
bestämmelserna om tillämpningsområdet och under rubriken "Verkställighet
i Sverige av europeisk brottmålsdom". Med "europeisk
brottmålsdom" avses enligt förslaget dom meddelad i annan konventionsstat.
Bland de allmänna bestämmelserna i denna avdelning upptas de villkor som skall
leda till avslag på framställning om verkställighet här i landet (5 §) och de
omständigheter under vilka framstäUningen kan avslås (6 och 7 §§).

Enligt promemorieförslaget skall framställning om
verkställighet i första hand prövas av Kungl. Maj:t. Det föreslås att Kungl.
Maj:t ensam skall avgöra om avslagsbeslut skall meddelas därför att det är
fråga om politiskt eller militärt brott, när gärningen inte har begåtts i den
stat där påföljden har ådömts, eller när påföljden inte kan verkställas i Sverige
eller det kan antas att påföljden kan verkställas i den främmande staten. I
övrigt skall eller kan Kungl. Maj:t avslå framställningen när det är uppenbart
att avslagsgrund föreligger enligt 5 eller 6 § i den föreslagna lagen. Om
framställningen inte avslås, skall den enligt promemorieförslaget överlämnas
till RÅ för vidare handläggning (8 §).

Konventionen kräver som tidigare nämnts att
verkställigheten i den stat till vilken framställningen riktats föregås av
domstolsförfarande med möjlighet för konventionsstat att i vissa lindrigare
fall anförtro prövningen åt annan myndighet (art. 37). I enlighet härmed
föreslås i promemorian att den slutliga prövningen i konventionsfall göres av
domstol eller, om endast böter eller förverkande har ådömts genom den dom som
begärs verkställd, av RÅ. Det föreslås vidare att handläggningen av mål om
verkstäUighet i princip sker enligt RB:s bestämmelser om rättegången i
brottmål. I enlighet med konventionens krav innehåller promemorieförslaget dock
vissa bestämmelser om förfarandet som avviker från RB:s regler. Lagförslaget
innehåller också vissa materiella bestämmelser med avseende på rättens eller
RÅ:s prövning av verkställighetsmålet. 1 dessa bestämmelser återges två av
konventionens huvud-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 83

principer, nämligen att ny prövning av ansvarsfrågan inte
får ske i målet och att den påföljd som bestäms i den anmodade staten inte får
göras strängare än den påföljd som ådömts genom den utländska domen (9 16§§).

Promemorieförslaget
innehåller också direkt på konventionen grundade bestämmelser om
tvångsåtgärder i samband med överflyttning till Sverige av verkställighet av
europeisk brottmålsdom (17 och 18 §§).

I
promemorian föreslås särskilda bestämmelser om verkställighet i Sverige av
europeisk brottmålsdom som utgör utevarodom. Dessa bestämmelser har sin grund
i konventionens krav på ett särskilt förfarande vid överföring av
verkställighet av påföljd som ålagts genom utevarodom eller s. k.
"ordonnance pénale". Det föreslås att framställning om omprövning av
domen, s. k. "opposition", skall göras hos RÅ. Denne skall enligt
promemorieförslaget därefter göra ansökan om rättens prövning. För denna
prövning, som i enlighet med konventionen skall omfatta också en ny prövning
av ansvarsfrågan, föreslås att RB:s regler skall gälla i tiUämpliga delar. Det
föreslås också särskilda förfaranderegler som återger konventionens
bestämmelser om oppositionsförfarandet (1922 §§).

1 enlighet
med konventionens krav föreslås även en särskild bestämmelse om skydd mot
rättslig åtgärd pä grund av tidigare brottslighet, en s. k. specialitetsregel
(23 §). Vidare ges regier om verkställighet av den påföljd som bestämts vid det
särskilda verkställighetsförfarandet här i Sverige. Det föreslås att sådan
påföljd verkställs enligt de svenska verkställighetsreglerna. Härifrån görs i
förslaget vissa undantag som betingas av konventionens bestämmelser (24 §).

I en andra
avdelning av promemorians lagförslag upptages regler om verkställighet av annan
utländsk brottmålsdom än sådan som har meddelats i konventionsslat. Här
föreslås bl. a. att i fall då påföljd skall verkställas i Sverige utan att ny
påföljd har bestämts enligt svensk lag verkstäUighet får ske även om påföljden
är strängare än den påföljd som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet
eller brotten. Om verkställigheten avser frihetsberövande påföljd skall enligt
förslaget de svenska bestämmelserna om verkställighet av fängelse äga
motsvarande tillämpning (25 §).

I
lagförslagets tredje avdelning finns bestämmelser om verkställighet utomlands
av svensk brottmålsdom. Denna avdelning innehåUer vidare motsvarighet till de
regler i konventionens verkställighetsavsnitt (art. 252) som rör den anmodade
staten och dess myndigheter. Det föreslås att fråga om verkställighet i
främmande stat skall upptas av kriminalvårdsstyrelsen i likhet med vad som
gäller enligt NVL. Vidare föreslås särskilda bestämmelser om utevarodom m. m.
(2631 §§).

I den
fjärde och avslutande avdelningen av lagen skall enligt förslaget tas upp
gemensamma bestänunelser för verkställighetssamarbetet. I

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.1972:
98 84

denna avdelning föreslås att samtliga mål om verkstäUighet
koncentre ras till en domstol, Stockholms tingsrätt. Vidare ges en regel om
att böter som bestämts enligt lagen inte får förvandlas samt bestämmelser om
gäldande av ersättning till offentlig försvarare och om transitering. Promemorieförslaget
avslutas med en bestämmelse om att lagen inte skall tillämpas i fråga om
verkställighet eller annan åtgärd som regleras av NVL.

Vid remissbehandlingen av promemorian har
remissinstanserna i allt väsentligt godtagit de lösningar som föreslagits, både
i sakligt och lag-tekniskt hänseende. Kritiska invändningar har dock gjorts mot
enskildheter i förslaget.

I ett remissvar ifrågasätts, om Sverige bör övertaga
verkställigheten i vissa fall då den dömde skulle ha dömts till förvisning, om
lagföring för motsvarande brott hade ägt rum här i landet, eller då den dömde
tidigare har dömts till förvisning från Sverige. Ett par remissinstanser har
motsatt sig att det bland absoluta hinder mot verkställighet tas upp en aUmän
bestämmelse för de fall att verkställighet i övrigt dvs. i annat hänseende än
som särskilt anges i lagen skulle strida mot konventionen. Det påpekas att
denna föreskrift innebär att nackdelarna med inkorporeringsmetoden inte har
undanröjts i den utsträckning som skulle vara önskvärd. Det har också riktats
kritik mot förslaget att som absolut hinder anges att det föreligger en
lagakraftägande dom beträffande samma gärning meddelad i vilken som helst
främmande stat alltså även icke-konventionsstat. Som skäl anförs att detta
skulle kunna leda till att gärningsmannen försöker skaffa sig en lindrig dom i
en stat med primitiv rättsordning för att åberopa denna dom som verkställighetshinder
i Sverige. En remissinstans har avstyrkt att böter som ådöms enligt den nya
verkställighetslagen inte skall kunna förvandlas. Några remissinstanser har
riktat invändningar mot att begreppet "påföljd" i den föreslagna
lagen ges en vidare innebörd än i brottsbalken.

En remissinstans anser att den generella hänvisningen i
avsnittet om prövning av framställning om verkställighet i Sverige av europeisk
brottmålsdom till RB:s regler om rättegången i brottmål går längre än konventionstexten
i art. 39 avser. Det ifrågasätts därvid om man inte bör införa möjlighet att
höra den dömde innan framställningen slutligen avgörs genom särskUt förhör
("letters rogatory") vid domstol i den stat där han vistas. I ett par
yttranden har uttalats kritik mot förslaget att handläggningen av mål eUer
ärende om verkställighet av utländsk brottmålsdom centraliseras till
Stockholms tingsrätt.

I några yttranden har ifrågasatts om
kriminalvårdsstyrelsen bör vara beslutande myndighet när det gäller
verkställighet i främmande stat av böter eller förverkande som ålagts eller
beslutats av svensk myndighet. I det sammanhanget har också efterlysts
riktlinjer för kriminalvårdsstyrelsens prövning av frågor om överflyttande av
verkställighet till fram-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 85

mande
stat. Invandrarverket har uttalat, att verkställighet av frihetsstraff
utomlands bör få ske endast om det föreligger ett lagakraftägande beslut om
avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning av den dömde eller om denne
lämnat sitt samtycke. Vidare har verket, i likhet med Stockholms tingsrätt,
föreslagit att i lagen tas upp bestämmelse, att ett påstående från den dömdes
sida om politiskt flyktingskap bör prövas av den centrala utlänningsmyndigheten
eller Kungl. Maj:t, innan framställning görs om verkställighet i främmande
stat av frihetsstraff. I några remissyttranden hävdas att den dömde bör ha
såväl yttranderätt som klagorätt i ärende om överflyttning av verkställighet
till främmande stat.

I
anslutning till bestämmelsen i 7 § promemorieförslaget att framställning om
verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom kan avslås när hinder mot
verkställighet föreligger i fråga om något av flera brott, om inte den dömande
staten anger hur påföljden fördelar sig på de olika brotten, har RÅ påpekat att
frågan om uppdelning av påföljd uppkommer även i utlämningsärenden. RÅ
framhåller, att om utlämning begärs för verkställighet av dom som avser dels
ett allvarligare, utlämnings-grundande brott, dels en mindre förseelse som inte
kan föranleda utlämning, resultatet blir att utlämning beviljas för det
allvarligare brottet. Efter verkställd utlämning kan domen i sådant fall
enligt RÅ inte verkställas i Sverige. Det finns nämligen inte någon laglig
möjlighet att dela upp det gemensamma straffet på olika brott. RÅ ifrågasätter
om inte svensk domstol bör ges en sådan möjlighet.

I
likhet med remissinstanserna biträder jag förslaget i promemorian att de
lagbestämmelser som föranleds av brottmålsdomkonventionens
verkställighetsregler tas upp i en särskild lag. Också i fråga om den nya
lagens disposition och allmänna uppbyggnad kan jag i huvudsak ansluta mig till
promemorieförsiaget.

I
fråga om lagstiftningens tillämpningsområde delar jag uppfattningen att lagen
bör få ett vidare användningsområde än ett tillträde till konventionen
påkallar. Den nya lagstiftningen bör sålunda inte uteslutande reglera
verkställighetssamarbete med konventionsstaterna utan också öppna möjlighet
till samarbete med annan främmande stat med vilken Sverige har ingått särskild
överenskommelse om sådant samarbete. Det kan nämligen förutses ett behov av att
kunna ingå sådana överenskommelser såväl med stater som är medlemmar av Europarådet
men inte har tillträtt konventionen som med helt utomstående stater. Sådana
överenskommelser bör givetvis i första hand baseras pä konventionens
bestämmelser. Men de bör kunna begränsas i olika avseenden, t.ex. i fråga om
arten av de påföljder som skall kunna verkställas, eller innebära mindre
avvikelser från konventionssystemet i andra hänseenden. Jag anser det också
ändamålsenligt att lagen på sätt som har föreslagits i promemorian reglerar
frågor om överflyttning av verkställighet till främmande stat i enskilda fall
som inte omfattas av någon formlig

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 86

överenskommelse,
kanske helt enkelt därför att det inte visat sig möjligt att nå enighet om en
sådan överenskommelse. Som föreslås i promemorian bör det dock krävas
synnerliga skäl för att överflyttning skaU få ske i sådana fall. Det bör främst
komma i fråga när starka humanitära hänsyn talar för att svensk medborgare
eller utlänning med hemvist här i landet överflyttas hit för fortsatt
verkställighet av ett långvarigt frihetsstraff.

Som
har föreslagits i promemorian och även har tillstyrkts av remissinstanserna
bör lagen kunna tiUämpas endast i den mån Kungl. Maj:t har förordnat därom på
grandval av överenskommelse med främmande stat eller för visst enskilt fall.

Enligt
art. 2 i konventionen är dennas verkställighetsregler tillämpliga, förutom på
frihetsberövande påföljd, böter och förverkande, också i fråga om förlust av
rättighet, s. k. diskvalifikation. De rättighetsförluster som avses är t. ex.
återkallelse av körkort eller pass eller förlust av läkarlegitimation e. d.
Art. 6.(m) ger emellertid konventionsstat möjlighet att generellt eller i
enskilda fall vägra verkställa dom eller annat beslut i den mån därigenom
någon har ålagts diskvalifikation. Enligt promemorieförslaget skall med stöd
av denna bestämmelse diskvalifikation helt uteslutas från den nya lagens
tillämpningsområde.

För
egen del biträder jag i lildiet med remissinstanserna detta ställningstagande.
De omständigheter som har föranlett ett utländskt beslut om diskvalifikation
torde ofta vara sådana att de kan få motsvarande verkan i Sverige, t. ex. för
återkallelse av svenskt körkort, utan att det utländska beslutet blir formligen
verkställt här i landet.

Lagen
bör i enlighet härmed och i överensstämmelse med vad som har föreslagits i
promemorian gälla endast verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter
eller förverkande. Såvitt gäUer verkställighet i Sverige av europeisk
brottmålsdom meddelad i annan konventionsstat medger inte konventionen några
ytterligare generella inskränkningar med avseende på arten av de påföljder som
skall kunna verkställas. Annorlunda förhåller det sig när det gäller frågor om
verkställighet i annan konventionsstat av svensk brottmålsdom. Konventionen
medför över huvud taget inte några förpliktelser i det hänseendet.
Promemorieförslaget förutsätter att framställning om verkställighet i
främmande stat skall kunna göras i fråga om varje slag av frihetsberövande påföljd
liksom också i fråga om böter och förverkande. Förslaget har i den delen inte
rönt några erinringar under remissbehandlingen, men ett par remissinstanser
har berört frågan om internationellt samarbete i fråga om kriminalvård i
frihet och har understrukit det angelägna i att det intemationella samarbetet
vidgas att avse även påföljd som innebär sådan vård.

För
egen del anser jag att det med hänsyn till de stora skillnader som ännu råder
mellan olika europeiska länder i fråga om den kriminalpolitiska målsättningen
och utformningen av olika kriminalpolitiska be-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 87

handlingsformer
finns anledning till viss återhållsamhet när det gäller överflyttning av
verkställighet till främmande stat av frihetsberövande påföljd som har ådömts i
Sverige. Enligt NVL kan f. n. överflyttning av verkställighet till annat
nordiskt land ske endast när den ådömda påföljden utgör fängelse. Det kan
finnas skäl att när det gäller utomnordiska stater möjliggöra överflyttning av
verkställighet också av dom på ungdomsfängelse eller internering. Däremot synes
påföljd som innebär överlämnande till särskild vård regelmässigt böra
verkställas i Sverige. Överflyttning av verkställighet av sådan påföljd synes
inte i något fall böra ifrågakomma när den dömde är svensk medborgare. Men också
när det gäller utländsk medborgare talar starka skäl mot att sådan
överflyttning sker med stöd av den nu ifrågavarande lagstiftningen.

Som
har påpekats i promemorian finns i fråga om den som har överlämnats till
sluten psykiatrisk vård med stöd av lagen (1966: 293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall särskilda bestämmelser om överflyttning av den
dömde till sjukhus i främmande stat. Dessa bestämmelser återfinns i 7 §
kungörelsen angående tillämpning av nämnda lag. Det bör inte ifrågakomma att nu
införa någon annan ordning för prövning av frågor om sådan överflyttning. I den
mån det anses påkallat att möjliggöra överflyttning av verkställighet av andra
former av särskild vård bör en reglering ske inom ramen för den lagstiftning
som är tillämplig beträffande resp. vårdformer, dvs. närmast barnavårds- och
nykterhetsvårdslagstiftningen. Eftersom valet av en påföljd som innebär
överlämnande till särskild vård träffas efter en starkt individualiserad
bedömning och med utgångspunkt i hur de olika vårdformerna har utformats enhgt
svensk lagstiftning, måste det finnas särskilda garantier, både generellt sett
och i det särskUda fallet, för att vårdbehovet kan tiUgodoses på ett
ändamålsenUgt sätt även i främmande stat, innan överflyttning av
verkställighet dit bör få ske. Den nu föreliggande konventionen erbjuder inte
några sådana garantier.

Jag
förordar i enlighet med dessa överväganden, att den nya lagens
tillämpningsområde, såvitt gäller verkställighet i främmande stat av frihetsberövande
påföljd som ådömts i Sverige, begränsas till att avse annan påföljd än
överlämnande till särskild vård.

I
fråga om förutsättningarna för bifall till framställning om verkställighet i
Sverige av europeisk brottmålsdom kan jag i likhet med remissinstanserna i allt
väsentligt godtaga den avvägning som i promemorieförslaget har gjorts mellan
grunder som skall leda till avslag på sådan framställning och grunder som kan
åberopas för avslag. Med anledning av att invandrarverket har satt i fråga om
utländsk brottmålsdom bör verkställas i Sverige i fall då den dömde har dömts
till förvisning eller skulle ha dömts tUl förvisning om brottet hade åtalats
här i landet vill jag understryka, att konventionen inte medger att
verkställighet vägras enbart på grand av sådana

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 88

förhållanden
som verket åsyftar. Frågan torde dock få ringa praktisk betydelse. Det skall
nämligen enligt förslaget vara ett absolut vUlkor för verkstäUighet här i
landet, att den dömde har hemvist i Sverige eller har annan anknytning hit som
är av sådan beskaffenhet, att det antingen skulle ha förelegat hinder mot att
meddela eller verkställa ett förvisningsbeslut eller i varje fall inte är
ägnat att inge betänkligheter att den utomlands ådömda påföljden verkställs här
(5 § andra stycket 3 promemorieförslaget).

Jag
har däremot viss förståelse för den kritik som har riktats mot bestämmelsen i
5 § andra stycket 8 i lagförslaget, att framställning om verkställighet skall
avslås, om verkställighet i Sverige på annan grund än som anges i någon av de
föregående punkterna i paragrafen skulle strida mot konventionen. Enligt
förslaget skall den slutliga prövningen av huruvida hinder mot verkställighet
föreligger enligt denna bestämmelse företas av domstol. Som har framhållits
under remissbehandlingen kommer bestämmelsen att motverka syftet med att
konventionen transformeras till svenska lagbestämmelser, eftersom en korrekt
tillämpning av bestämmelsen förutsätter en ingående kännedom om och analys av
konventionens samtliga bestämmelser.

Det
torde emellertid vara svårt att helt undvara bestänunelsen. Konventionen är
omfattande och dess bestämmelser delvis komplicerade och svårtolkade. Det låter
sig knappast göra att uttömmande ange alla de tänkbara fall då verkställighet
skall vägras enligt konventionen och att göra detta på ett fullt entydigt sätt.
Det är å andra sidan av stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt att man
inte genom lagstiftningens utformning lägger hinder i vägen för en fullt
konventionsenlig tillämpning av verkställighetsreglerna i varje enskilt fall.
En generalklausul av nu ifrågavarande slag bör därför enligt min mening tas upp
i lagen. De nackdelar som är förenade härmed kan i allt väsentligt undanröjas,
om man i motsats till vad som förutsatts i promemorieförslaget anförtror åt
Kungl. Maj:t att ensam göra den prövning bestämmelsen påkallar. Detta
möjliggör en mindre formell bedömning och ger behövligt utrymme för
hänsynstagande till de allmänna överväganden som ligger tUl grand för
konventionsbestämmelserna. Det är också naturligt att det skall ankomma på
Kungl. Maj:t att göra en prövning som syftar till att säkerställa att Sverige
uppfyller sina folkrättsliga förpliktelser. Med den nu föreslagna ordningen kan
de rättstillämpande myndigheterna helt inskränka sin prövning till att avse
frågan om förutsättningar för verkställighet föreligger enligt den svenska
lagen.

Jag
föreslår i enlighet med det sagda att en bestämmelse motsvarande 5 § andra
stycket 8 promemorieförslaget tas upp i den nya lagen men att det exklusivt
skall tiUkomma Kungl. Maj:t att pröva om hinder mot verkställighet skall anses
föreligga enligt denna bestämmelse.

Konventionen
kräver att dess principer om "ne bis in idem" respekte-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 89

ras
i verkställighetssamarbetet. EnUgt promemorieförslaget skall emellertid sådan
res-judicata-verkan tilläggas inte bara dom om samma gärning meddelad i annan
konventionsstat utan också sådan dom som har meddelats i icke-konventionsstat.
Med anledning av den kritik som har riktats mot förslaget i denna del vill jag
först framhålla, att konventionens bestämmelser om beaktande av "ne bis
in idem"-principen utgör minimiregler och att hinder alltså inte
föreligger för konventionsstat att föreskriva en sådan utvidgad tUlämpning av
principen som har föreslagits i promemorian. I sakligt hänseende kan jag inte
fmna att de skal som under remissbehandlingen har anförts mot
promemorieförslaget i denna del är bärande, och jag förordar därför att
ifrågavarande bestämmelse ges det innehåll som har föreslagits i promemorian.

Vad
angår frågan om möjlighet bör finnas att förvandla böter som har bestämts i mål
om verkställighet av utländsk brottmålsdom finns det enhgt min mening ingen
anledning att i detta avseende här införa en reglering som avviker från vad som
gäUer enligt NVL, dvs. att förvandlingsstraff inte skall kunna ådömas. Jag
ansluter mig därför till promemorieförslaget i denna del.

I
promemorieförslaget betecknas förverkande som "påföljd", vilket inte
överensstämmer med terminologin i 1 kap. 3 § BrB. Enligt BrB är förverkande
inte påföljd utan särskild rättsverkan (1 kap. 8 § BrB). Några remissinstanser
har motsatt sig att påföljdsbegreppet ges en annan innebörd i
verkställighetslagen än i BrB. Jag ansluter mig till kritiken på denna punkt.
Lagen bör därför utformas så att förverkande inte direkt benämns påföljd.

I
fråga om huvudprinciperna för förfarandet vid prövning av framställning om
verkställighet i Sverige av ut-utländsk brottmålsdom biträder jag i likhet med
remissinstanserna promemorieförslaget. Också när del gäller
kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t, RÅ och domstol godtar jag förslaget
med endast den tidigare berörda ändringen att Kungl. Maj:t ensam får
behörighet att pröva om hinder mot verkställighet möter enligt generalklausulen
i 5 § andra stycket 8 promemorieförslaget.

Med
anledning av vad en remissinstans anfört i anslutning till promemorieförslagets
bestämmelser om tillämpning av R B : s bestämmelser om rättegången i brottmål
vid prövning av framställning om verkställighet i Sverige av europeisk
brottmålsdom bör anmärkas, att det inte föreligger något hinder mot att den
dömdes yttrande i anledning av sådan framställning inhämtas genom särskilt förhör
inför domstol i den stat där den dömde vistas. Enligt bestämmelserna i
konventionens art. 39 måste emellertid den dömde, om han begär det, få
tillfälle att bli personligen hörd inför domstol i den anmodade staten, innan
domstolen bestämmer ny påföljd. I sådant fall måste en förhandling hållas. Det
är enligt min mening lämpligt att vid sådan för-

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 90

handling
RB:s bestämmelser om huvudförhandling i brottmål äger motsvarade tillämpning.
Jag biträder därför promemorieförslaget i denna del.

I
likhet med vad som föreslås i departementspromemorian förordar jag att Rå:s
funktioner enligt lagen skall kunna delegeras. RÅ anför i sitt remissvar alt
delegationen bör kunna ske i fråga om utfärdande av strafföreläggande,
personlig inställelse vid domstol och skiftväxling med anledning av
domstolsförfarandet. Dessa synpunkter bör beaktas, och en
delegationsbestämmelse bör tas in i den nya lagen. Det bör lämpligen ankomma på
Kungl. Maj:t att bestämma i vUken omfattning delegation får äga rum.

Den
från ett par håll framförda kritiken mot förslaget att Stockholms tingsrätt
skall vara laga domstol i mål eller ärende om verkställighet av utländsk
brottmålsdom bottnar främst i farhågor för att en centralisering skall föra
med sig alltför stora kostnader för de enskilda parterna i
verkställighetsmålen. I ett remissyttrande har också ifrågasatts om det inte
bör införas möjlighet att bereda ersättning av allmänna medel för sådana
kostnader. Av skäl som har anförts i promemorian anser jag det för egen del i
hög grad önskvärt att samtliga mål om verkställighet enligt den nya lagen
åtminstone i ett inledningsskede handläggs av en och samma domstol.
Kostnadsskäl.kan enUgt min mening inte åberopas emot den föreslagna ordningen.
När fråga om verkställighet i Sverige av utländsk brottmålsdom aktualiseras
kommer det regelmässigt att vara fråga om gärningar som har begåtts i främmande
stat av någon som har hemvist i eller vistas i Sverige. Situationen är då
närmast att jämställa med den som föreligger när någon inom landet har begått
brott på en helt annan ort än den där han är bosatt. I ett sådant fall åtalas
han normalt vid domstolen på gärningsorten, vilket givetvis kan ådra honom
särskilda kostnader, utan att han har några speciella möjligheter att få
ersättning för dessa. Under dessa förhåUanden finns det enligt min mening inte
något skäl att för de nu aktueUa fallen införa särbestämmelser om
kostnadsersättning av allmänna medel.

I
likhet med majoriteten av remissinstanserna bland dem Stockholms tingsrätt
godtar jag på nu anförda skäl promemorieförslaget i denna del. Härvid utgår jag
emellertid från att det efter någon tids till-lämpning av den nya lagen kan bli
aktuellt att ompröva ställningstagandet i forumfrågan i ljuset av då vunna
erfarenheter.

Jag
övergår härefter tUl att behandla vissa frågor som rör överflyttning av
verkställighet av påföljd från Sverige till främmande stat.

Liksom
flertalet remissinstanser godtar jag förslaget att det skall ankomma på
kriminalvårdsstyrelsen att ta upp och pröva fråga huruvida framställning om
verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom skall göras i fall som
omfattas av konventionen eUer annan folk-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 91

rättsligt
bindande överenskommelse. Om kriminalvårdsstyrelsens befattning med indrivning
av böter enligt NVL framdeles förs över till annan myndighet, torde man i det
sammanhanget få anledning att överväga frågan om en ändrad ordning också för
handläggning av hötes-verkställighet enligt den nu föreslagna lagen. Kungl.
Maj:t bör därför i lagen bemyndigas att för sådana ärenden utse annan myndighet
än kriminalvårdsstyrelsen.

Som framhållits i några
remissvar bör den dömde ha rätt att yttra sig i ärende om överflyttning av
verkställighet och att överklaga kriminalvårdsstyrelsens beslut.
Yttranderätten följer omedelbart av förvaltningslagens bestämmelser och
behöver därför inte regleras i den nya lagen. Talan mot kriminalvårdsstyrelsens
beslut bör lämpligen föras hos Kungl. Maj:t. Lagförslaget bör kompletteras med
en bestämmelse härom. Om styrelsens befattning med frågor om överflyttning av
verkställighet av böter eller förverkande framdeles anförtros annan myndighet,
får genom tillämpningsföreskrifter bestämmas var talan skall föras mot sådan
myndighets beslut.

I ärende om överflyttning
av verkställighet kan den dömde i vissa fall tänkas ha behov av biträde för att
han på ett tillfredsställande sätt skall kunna bevaka sin rätt. Detta gäller
särskilt fall då framstäUningen avser en frihetsberövande påföljd. Med hänsyn
härtill bör lagförslaget enligt min mening kompletteras även med bestämmelser som
innebär att i sådana fall kriminalvårdsstyrelsen eller, i fall som avses i 3
§, Kungl. Maj:t får befogenhet att vid behov förordna biträde åt den dömde
samt att detta biträdes arvode och kostnader skall betalas av allmänna medel
och stanna på statsverket. En sådan ordning överensstämmer i sakligt hänseende
nära med vad som för likartade situationer gäller enligt 26 § NVL och 7 § lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om vård eller behandling. Jag återkommer till
hithörande frågor i specialmotiveringen.

Brottmålsdomskonventionen
har hittills ratificerats endast av Danmark och det torde dröja avsevärd tid
innan den träder i kraft i förhållande till utomnordiska stater till nordisk
stat sker överflyttning av verkstäUighet av botes- och fängelsestraff enligt
NVL. Under den närmaste tiden torde Sverige inte ingå något störrre antal
bilaterala verk-stäUighetsöverenskommelser. Det kan därför antas dröja lång
tid, innan kriminalvårdsstyrelsen får anledning att pröva några ärenden om överflyttning
av verkställighet enligt den nya lagen. Även efter det konventionen trätt i
kraft torde antalet ärenden under överskådlig tid bli obetydligt. Under dessa
förhållanden är någon sådan förstärkning av personalresurserna på
kriminalvårdsstyrelsens verkställighetssektion som styrelsen har ifrågasatt
uppenbarligen inte behövlig.

Frågan
huruvida framställning bör göras om verkställighet utomlands av frihetsstraff
som ådömts här i landet bör i första hand prövas utifrån

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 92

kriminalpolitiska synpunkter. Jag kan därför inte biträda
invandrarverkets uppfattning att ett beslut om den dömdes avlägsnande ur
landet skaU utgöra en föratsättning för att en framställning om verkstäUighet
utomlands av frihetsstraff skall få göras mot den dömdes vilja. Även om den
dömdes egen inställning normalt bör tillmätas stor betydelse kan den inte få
vara avgörande, vare sig det föreligger beslut om hans avlägsnande ur landet
eller inte.

Däremot ansluter jag mig i princip till förslaget att den
centrala utlänningsmyndigheten skall höras i ärendet, om den dömde under åberopande
av politiska skäl motsätter sig överflyttningen av verkställighet av
frihetsberövande påföljd. Om utlänningsmyndigheten i ett sådant faU avstyrker
att framställning görs, bör ärendet underställas Kungl. Maj:t för avgörande.
Denna ordning bör emellertid enligt min mening gälla i samtliga fall då fråga
uppkommer att överflytta verkställighet av frihetsberövande påföljd
beträffande annan än svensk medborgare och den dömde motsätter sig åtgärden,
oavsett om han uttryckligen åberopar politiska skäl eller inte. När det gäller
svensk medborgare bör överflyttning av verkställighet av sådan påföljd inte i
något fall få ske mot den dömdes vilja.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att det
självfallet aldrig kan komma ifråga att med stöd av den nya lagstiftningen
överflytta verkställighet av påföljd till en främmande stat, cm förhållandena
är sådana att det enligt 53 och 54 §§ utlänningslagen skulle ha mött hinder att
genom verkställighet av beslut enligt den lagen om den dömdes avlägsnande ur
riket befordra honom till den ifrågavarande staten. Den ordning för prövning av
frågor om överflyttning av verkställighet till främmande stat som skall gälla
enligt mitt förslag torde innebära tillräckliga garantier för att denna
grundsats undantagslöst kommer att upprätthållas.

Enligt konventionen art. 9 får den som i den anmodande
staten är berövad sin frihet och som överlämnas till annars stat för verkställighet
av påföljd i princip inte åtalas, dömas eller berövas friheten i sistnämnda
stat med anledning av brott som har begåtts innan överlämnandet skedde.
Bestämmelser som motsvarar denna artikel i konventionen har i
promemorieförslaget förts in i avsnittet om verkställighet i Sverige av
europeisk brottmålsdom (23 §). Det får föratsättas att samma bestämmelser
kommer att bli tUlämpliga enligt de överenskommelser om generellt samarbete på
förevarande område som Sverige kan komma att ingå med icke-konventionsstater.
Såvitt avser förhållandet då någon som här i landet är berövad sin frihet
överförs till annan konventionsstat eller stat, vilken är bunden av sådan
överenskommelse som nyss nämnts, kommer alltså att föreligga en folkrättslig
förpliktelse för den främmande staten att iaktta motsvarande föreskrifter.
Samma skydd mot oförutsedda konsekvenser för den dömde av verkställighetens
överflyttning som det här är fråga om bör tUlförsäkras den som efter Kungl.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 93

Maj:ts
förordnande i det särskilda fallet överlämnas till främmande stat för
verkställighet av här i landet ådömd frihetsberövande påföljd. Jag föreslår
därför att promemorieförslaget kompletteras med föreskrifter som innebär att
framställning om överflyttning på grand även av sådant förordnande skall göras
"av kriminalvårdsstyrelsen samt att överföring av den dömde, i fall då han
här i landet är berövad friheten, skall ske först sedan den främmande staten
förbundit sig att iakttaga samma begränsningar i fråga om nya åtal och
frihetsberövan-den som gäller för en konventionsstat.

I artikel 9 i konventionen
finns vissa undantag från huvudregeln. Sålunda kan den anmodade staten
inskrida mot den dömde för tidigare brott bl. a. om den anmodande staten
samtyckt till åtalet eller den åtgärd varom är fråga. Promemorieförslaget bör
därför kompletteras med en föreskrift som anger att sådant samtycke för
Sveriges del skaU lämnas av Kungl. Maj:t. Samtycke behöver ges endast om
utlämning skulle ha kunnat ske för det brott som åtgärden avser eller utlämning
skulle ha varit utesluten endast på grund av straffets längd. Med hänsyn härtill
bör i bestämmelserna om prövningen av ifrågavarande ärenden, efter förebild
från utlämningslagcn, tagas in föreskrift om att högsta domstolen skall höras,
om den dömde begär det och att framställningen inte får bifallas om högsta
domstolen funnit att hinder föreligger däremot.

Några remissinstanser,
däribland kriminalvårdsstyrelsen, har tagit upp frågan om närmare riktlinjer
för styrelsens prövning av verkställighetsärenden. Jag har i och för sig
förståelse för önskemålet om vägledande uttalanden i detta hänseende. Det möter
dock svårigheter att helt tUlgodose det, eftersom det här kan bli fråga om
verkställighet i ett stort antal länder med mycket olika förhållanden och
stora variationer i fråga om kriminalvårdspolitikens utformning. Det måste
därför ske en mycket individualiserad prövning i de enskilda fallen, som inte
lämpligen bör bindas genom att man på förhand ställer upp detaljerade
riktlinjer. Det utesluter inte att vissa allmänna synpunkter kan anföras till
ledning för tillämpningen, och kriminalvårdsstyrelsen har också själv gjort
vissa beaktansvärda uttalanden av detta slag i sitt remissyttrande. Jag
återkommer till denna fråga i specialmotiveringen. Därvid kommer jag också att
beröra den av styrelsen väckta frågan om förfarandet för överförande av den
dömde till den främmande stat där verkställighet skall ske.

Stockholms
tingsrätt har uttalat, att 46 kap. 15 § tredje stycket RB, som medger att
brottmål i vissa fall avgörs utan hinder av att den tilltalade har avvikit
sedan stämning har delgetts honom, bör kunna användas i ökad utsträckning
beträffande utlänningar, som normalt har återvänt till sitt hemland, med
hänsyn tUl den möjlighet till omprövning av s. k. utevarodomar som konventionen
och den nu föreslagna lagen öppnar.

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 94

lag vill inte bestrida att de nya reglerna om möjlighet
att verkställa svensk brottmålsdom mot utlänning i dennes hemland eller i annan
främmande stat där han vistas kan tänkas få visst inflytande på domstolarnas
ställningstagande till frågan om brottmål skall kunna avgöras utan hinder av
att den tilltalade har avvikit. Men man kan inte bortse från att det vid tiden
för handläggningen av brottmålet ännu är en helt öppen fråga huruvida
framställning om verkställighet av domen i främmande stat kan eller bör göras
och att domstolen själv saknar möjlighet att inverka på avgörandet i det
hänseendet. Under dessa förhållanden är det självfallet uteslutet att enbart
tillkomsten av den nya lagstiftningen skulle föranleda ändring i 46 kap. 15 §
RB i den riktning tingsrätten tänker sig. Jag är inte heller beredd att göra
några motivuttalanden i denna fråga. Den får som hittills avgöras av
domstolarna från fall till fall.

Den av RÅ
berörda frågan om möjlighet för svensk domstol att i fall då gemensam påföljd
skall ådömas för flera brott dela upp påföljden på de olika brotten får enligt
min mening inte sådan särskild aktualitet genom den nu ifrågavarande lagstiftningen
att den bör prövas i detta lagstiftningsärende. Jag avser emellertid att inom
en nära framtid ta upp frågan om en partiell översyn av
utlämningslagstiftningen. Den av RÅ väckta frågan bör enligt min mening
lämpligen övervägas i det sammanhanget.

Med
anledning av att ett par remissinstanser har berört frågan om internationellt
samarbete i fråga om kriminalvård i frihet vill jag framhålla att den tidigare
nämnda europeiska konventionen om övervakning av villkorligt dömda och
villkorligt frigivna inom den närmaste tiden på nytt kommer att diskuteras vid
överläggningar meUan företrädare för de nordiska ländernas justitieministerier
i syfte att nå en enhetlig inställning till frågan om ratifikation och
eventuell lagstiftning. Det finns således anledning räkna med att Kungl. Maj:t
inom en nära framtid får anledning att pröva de av dessa remissinstanser
berörda frågorna.

Till vissa
under remissbehandlingen framförda detaljanmärkningar mot promemorieförslagets
sakliga innehåll eller lagtekniska utformning återkommer jag vid min behandling
av de enskilda bestämmelsema.

8.3.2 Om tillämpligheten av svensk lag

Bestämmelserna om i vilken utsträckning svensk straffrätt
över huvud är tUlämplig och svensk domstol behörig att döma finns i 2 kap. BrB.
Kapitlet inleds med en bestämmelse av innehåll att svensk domstol har
behörighet att pröva samtliga i Sverige begångna brott. I fråga om brott som
har begåtts utomlands gäller till en början att den svenska straffrättsliga
behörigheten omfattar brott som har begåtts av svensk medborgare eller
utlänning med hemvist i Sverige. Även brott begånget utomlands av annan
utlänning kan under vissa omständigheter höra under svensk jurisdiktionsrätt.
Var gärningen inte fri från ansvar enligt lag

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 95

som
gällde på gärningsorten, döms utlänningen sålunda efter svensk lag och vid
svensk domstol, om han efter brottet har blivit svensk medborgare eller tagit
hemvist här i landet, om han är medborgare i annat nordiskt land och finns här
eller om på brottet kan följa fängelse i mer än sex månader och han finns här.
I vissa specialfall omfattas brott begånget utomlands av utlänning utan
hemvist i Sverige av den svenska behörigheten oberoende av om gärningen var
straffbar enligt gärningsortens lag. Det gäUer bl.a. om brottet har förövats
ombord på svenskt fartyg eller luftfartyg eller på område där avdelning av
krigsmakten befann sig, om brottet har förövats mot svenskt intresse eller om
brottet är kapning av luftfartyg enligt 13 kap. 5 a § BrB eller folkrättsbrott
enligt 22 kap. 11 § BrB.

Den
svenska straffrättsliga behörigheten begränsas i viss utsträckning av krav på
särskild åtaisprövning. Brott som har förövats utom riket får i princip åtalas
endast efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat
att ge åtalsförordnande. RÅ har fått sådant bemyndigande för vissa kategorier
av brott. Vid den särskUda åtalsprövningen kan beaktas bl. a. huruvida
gärningen var straffbar på gärningsorten. I vissa fall krävs inte särskilt
åtalsförordnande. Detta gäller bl. a. om brottet har begåtts på svenskt fartyg
eller av svensk eller annan nordisk medborgare mot svenskt intresse.

Att
frågan om ansvar för gämingen redan har prövats av utländsk domstol medför i
princip ingen inskränkning i den svenska straffrättsliga behörigheten.
Utländsk brottmålsdom har i allmänhet endast den rättsverkan att det fordras
särskilt förordnande för att väcka åtal här i landet, om den misstänkte har
dömts för samma gäming utomlands och på grund av domen har avtjänat straff eller
annan ansvarspåföljd utom riket. Väcks åtal, skall domstolen vid bestämmande av
påföljd ta skälig hänsyn tUl påföljd som den åtalade har undergått utomlands (2
kap. 6 § BrB). Undantag från dessa regler har gjorts i nordiska
verkstäUighetslagen. Enligt NVL utgör brottmålsdom som har meddelats i annat
nordiskt land hinder för nytt åtal här i landet, om domen skall verkstäUas här
med stöd av lagen (29 § NVL).

Den
svenska straffrättsliga behörigheten är sålunda mycket vidsträckt. Frågan om
en begränsning har aktualiserats i olika sammanhang. I riksdagen kom frågan
upp på 1960-talet i samband med de s. k. abortresorna till Polen och det därav
föranledda abolitionsbeslutet. I en interpellation vid 1965 års riksdag
ställdes vissa frågor om straffbarheten i Sverige för utomlands företagna
handlingar. I debatten hävdade in-terpellanten att dubbel straffbarhet borde
vara huvudregel och hänvisade till dansk rätt (prot 1965: II: 10 s. 7582). I en motion följande år (1966: II: 696)
hemställdes om en utredning för att klarlägga i vilka fall svenska straffregler
är avsedda att tiUämpas även på gämingar begångna utom riket samt om införande
av en sådan ordning att det be-

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 96

träffande
varje ny straffbestämmelse klart framgår hur långt dess tilllämplighet i
rummet är avsedd att sträcka sig. Första lagutskottet (ILU 1966: 23) uttalade
bl. a. att frågan om en precisering av gränserna för tillämpligheten av den
praktiskt mest betydelsefulla delen av specialstraffrätten, nämligen
trafUcstraffrätten, var under behandling både i Europarådet och i det nordiska
lagsamarbetet. 1 fråga om ny lagstiftning räknade utskottet med att de av
motionären berörda svårigheterna skuUe kunna nedbringas under det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Motionen avslogs på hemställan av utskottet.

I
samband med lagstiftning i anledning av Sveriges tillträde till den europeiska
konventionen om straff för vägtrafikbrott uppkom på nytt frågan om begränsning
av den svenska jurisdiktionsrätten. Under remissbehandlingen av det förslag
till lag om straff för utomlands begångna trafikbrott som ligger tiU grund för
propositionen med förslag till sådan lagstiftning (prop. 1971: 114) framfördes
starka krav på införandet av en regel om dubbel straffbarhet på
trafikstraffrättens område. I lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som
begåtts utomlands vilken lag trädde i kraft den 1 april 1972, har också införts
en sådan regel. I propositionen uttalade jag att frågan om en allmän regel om
krav på dubbel straffbarhet kunde komma att aktualiseras i samband med överväganden
rörande Sveriges tillträde till brottmålsdomskonventionen.

I
del III avdelning 1 (art. 5355) av brottmålsdomskonventionen finns som
tidigare nämnts i avsnitt 8.1 regler om "ne bis in idem", dvs. regler
som anger i vilken utsträckning en stat skall vara förhindrad att lagfora en
person för en gärning för vilken han tidigare har dömts i en annan
konventionsstat. Enligt art. 53 är en europeisk brottmålsdom hinder för ny
prövning av fråga om ansvar för gäming som omfattas av domen bl. a. när den
tilltalade har frikänts. Detta gäller även när frikännandet grandas på det
förhåUandet att den åtalade gärningen inte är straffbar i den konventionsstat
där domen har meddelats. Vidare kan lagföring inte ske på nytt efter fällande dom
i annan konventionsstat, om den ådömda påföljden är verkställd eller
verkställigheten pågår. Med påföljd avses även sådana påföljder som vUlkorlig
dom eller skyddstUlsyn. Konventionens "ne bis in idem"-regler syftar
till att den dömde inte skaU åtalas eller dömas på nytt så länge påföljden verkställs
i normal ordning. Rymmer han eller försöker han på annat sätt undandra sig
verkställigheten, har domen inte längre sådan res judicata-effekt. En fällande
europeisk brottmålsdom har däremot res judicata-effekt, när påföljden har
bortfallit enligt domslandets lag på grund av nåd, amnesti eller preskription.
Slutligen hindrar en europeisk brottmålsdom ny lagföring för samma brott i
fall då den dömde har förklarats skyldig men ingen påföljd har ådömts.

I
art. 53 anges undantag från huvudregeln om "ne bis in idem" i vissa
fall då en konventionsstat anses ha ett särskilt intresse av att lagfora den

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 97

brottslige.
Konventionen kräver sålunda inte att brottmålsdom meddelad i annan
konventionsstat skall tillerkännas res judicata-effekt, om domen avser en
gärning som är särskilt riktad mot den statens intresse. Som exempel på brott
som avses här anges i kommentaren till konventionen ("Explanatory
Report") våld mot tjänsteman, spioneri, förfalskning och tagande av muta.
Inte heller är den stat, inom vars område en gärning har begåtts, skyldig att
godtaga dom som har meddelats i annan stat för den gärningen. Dessa
undantagsbestämmelser gäller dock inte för den stat som själv har begärt
lagföring i annan stat.

I
art. 54 ges en regel om obligatorisk avräkning i de fall då "ne bis in
idem"-reglerna inte är tillämpliga och den brottslige sålunda döms mer än
en gång för samma gärning. Frihetsberövande påföljd som har verkställts skall
då avräknas från den nya påföljden.

I
art. 55 sägs uttryckligen att konventionens "ne bis in idem"-regler
är minimiregler.

I
del III av konventionen finns en andra avdelning som innehåller art. 56 och 57.
Dessa artiklar förpliktar konventionsstat att i viss omfattning tillerkänna dom
meddelad i annan konventionsstat rättsverkan i senare rättegång rörande annan
brottslighet begången av samme gärningsman samt i fråga om beslut rörande
förlust av rättighet.

Enligt
punkten (f) i bilaga I till konventionen kan konventionsstat förklara att den
förbehåller sig rätten att godkänna tillämpningen av del III med avseende på
endast en av dess två avdelningar. Förbehåll mot någon av avdelningarna torde
i sin tur kuima göras partiellt.

I
departementspromemorian föreslås en ny bestämmelse om res judicata-verkan av
utländsk brottmålsdom som i princip bygger på art. 53 i
brottmålsdomskonventionen. Vidare föreslås att det i 2 kap. BrB införs en
allmän regel om krav på dubbel straffbarhet vid brott begångna utomlands samt
en bestämmelse att domstolen, när dubbel straffbarhet föreligger, vid
bestämmande av påföljd för sådant brott inte får döma tiU strängare påföljd än
som kan följa på brottet enUgt lagen på gärningsorten. Det föreslås också att
vissa brott liksom f. n. alltid skall falla under svensk domstols
straffrättsliga behörighet. Det gäller t. ex. flertalet brott riktade mot
offentligt svenskt intresse. I promemorieförslaget görs däremot en begränsning
i fråga om svensk jurisdiktionsrätt över brott begångna mot enskilt svenskt
intresse. Samtidigt föreslås en utvidgning av kompetensen i fråga om brott för
vilken enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra
år. Slutligen föreslås en regel om obligatorisk avräkning av verkställd påföljd
i fall då den utländska domen inte ges res judicata-verkan.

Vid
remissbehandlingen har promemorieförslaget fått ett positivt mottagande och
endast mött kritik på vissa enstaka punkter. Några remissinstanser har
kritiserat den föreslagna inskränkningen i möjligheterna att här i landet
beivra brott som begåtts utomlands mot enskilt

4
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 98

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 98

svenskt
intresse. Även regeln om oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt i fråga om grövre
brottslighet har utsatts för viss kritik.

För
egen del biträder jag i princip förslaget i promemorian att i BrB införa
bestämmelser om utländsk brottmålsdoms rättsverkan här i landet, vilka i
huvudsak överensstämmer med konventions "ne bis in idem"-regler. Jag
godtar i likhet med majoriteten av remissinstanserna också förslaget att från
de nya "res judicata"-reglerna skall göras undantag bl. a. för de
allra grövsta brotten. Det skulle nämligen enligt min mening många gånger vara
direkt stötande att behöva godtaga en utländsk dom, varigenom t. ex. en svensk
medborgare har frikänts för ett mycket grovt brott, exempelvis mord, eller har
ådömts en enligt svensk uppfattning orimligt lindrig påföljd, om detta skett på
grand av sådana ovidkommande hänsyn som offrets ras eller liknande
omständigheter.

I
promemorian föreslås att en bestämmelse som ger utländsk brottmålsdom
rättsverkan i enlighet med art. 53 i brottmålsdomskonventionen bör tas in i en
ny 5 a § i 2 kap. BrB. Det föreslås också att bestämmelsen liksom den
motsvarande danska regeln bör omfatta dom som har meddelats i den stat där
brottet har begåtts, oberoende av om den staten är konventionsstat. Jag delar
uppfattningen att en sådan allmän regel stämmer väl med de allmänna
jurisdiktionsreglerna, som ju inte är begränsade tUl brott begångna i
konventionsstater. Jag förordar sålunda att den nya 5 a § ges den föreslagna
omfatmingen. Till skillnad mot vad som skett i promemorieförslaget bör det dock
anges uttryckligen i lagtexten att den utländska domen skall ha vunnit laga
kraft innan den får den rättsverkan som avses med den nya regeln.

Bortsett
från det nyss berörda undantaget för mycket grova brott skiljer sig
promemorieförslaget i fråga om den nya 5 a § i två avseenden från art. 53 i
brottmålsdomskonventionen. I den föreslagna paragrafen görs undantag från
huvudregeln om brottmålsdoms res judicata-verkan såvitt gäller kapning av
luftfartyg och folkrättsbrott. Enligt internationella överenskommelser vilka
Sverige har tillträtt, konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande
av luftfartyg och Genévekonventionerna 1949 till skydd för krigets offer, är
det en förpliktelse för vårt land att straffa sådana brott oberoende av var och
av vem de har begåtts. Enligt promemorian torde detta innebära att Sverige inte
heller kan godtaga en utländsk dom varigenom någon har frikänts därför att en
sådan gärning är straffri på gärningsorten. Även jag anser det nödvändigt att
göra undantag från huvudregeln i den nya 5 a § såvitt gäller kapning av
luftfartyg och folkrättsbrott. Såsom anförs i promemorian torde detta avsteg
från konventionen på grund av art. 64.1 inte kräva att förbehåll görs.

Förslaget
att anpassa den svenska lagstiftningen till konventionens "ne bis in
idem"-regler innebär att den svenska straffrättsliga behörigheten
begränsas i fall då ansvar för gärningen redan har prövats ut-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.1972:
98 99

omlands. Frikännande dom skall sålunda i princip
respekteras även om den misstänkte har blivit frikänd därför att gämingen inte
var straffbar enligt den dömande statens lag. Detta gäller också en fäUande dom
som har verkställts eller håller på att verkställas, även om straffet är betydligt
lindrigare än vad som skulle ha ådömts om åtal hade väckts i Sverige. Det går
inte att förena så vidsträckta regler om utländsk doms rättsverkan med våra
nuvarande bestämmelser om svensk strafflags till-lämpUghet utomlands. Om man
från svensk sida godtar en frikännande utländsk dom även när frikännandet har
skett på grund av att gärningen inte var straffbar på gärningsorten, kan inte
den svenska strafflagstiftningen samtidigt innehåUa regler enligt vilka åtal
kan väckas för samma gärning om ansvarsfrågan ännu inte prövats i utlandet.

Om förslaget att ge utländsk dom i stort sett sådan
rättsverkan som följer av konventionens "ne bis in idem"-regler
godtas, medför detta sålunda att BrB:s regler om svensk straff rättslig
kompetens bör ändras på motsvarande sätt. Det finns f. ö. helt oberoende av de
krav konventionen ställer goda skäl för en reform i denna riktning. Den
svenska kompetensen ter sig vid en internationell jämförelse anmärkningsvärt
vidsträckt. Den begränsas visserligen av kravet på särskild åtalsprövning. Det
måste dock anses vara ett rimligt krav att gränserna för jurisdiktionsrätten
anges direkt i lag och inte dras i praxis via reglerna om diskretionär åtalsprövning.
En annan nackdel med långtgående behörighetsregler, som inte begränsas av
hänsyn till gärningsortens lag, är att åtal för brott utomlands kan drabba
svenska medborgare synnerligen ojämnt. Ofta kan det nämligen vara en
tillfällighet om det blir känt för svenska myndigheter att en svensk har
förövat en gärning som är strafffri på gärningsorten men straffbar enligt
svensk lag. En annan mindre tiUtalande konsekvens av våra nuvarande vidsträckta
regler är att en svensk medborgare med hemvist i främmande stat vid besök i
Sverige skulle kunna åtalas för ett förfarande som är straffritt i
hemvistlandet men straffbart enligt svensk lag. Med ökad internationell
rörlighet torde också den uppfattningen ha växt sig allt starkare att man vid
vistelse i främmande land bör vara underkastad det landets lag och inte hemlandets.
Den danska strafflagen innehåller sedan länge en regel som begränsar den
danska jurisdiktionsrätten genom krav på att gärningen skall vara straffbar
även på gämingsorten. För Sveriges del har vi redan tagit ett steg i den
riktningen genom att inom trafikstraffrätten införa en regel om krav på dubbel
straffbarhet.

I enlighet med promemorieförslaget, som stöds av en enig
remissopinion vill jag på anförda skäl nu förorda att man går något längre än
som föranleds av Sveriges tUlträde till brottmålsdomskonventionen och inför en
huvudregel om krav på dubbel straffbarhet i 2 kap. BrB. Som en följd härav bör
också principen om tillämpning av straffmaximum i gämingsortens lag när dubbel
straffbarhet föreligger införlivas med svensk straffrätt.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 100

Huvudregeln
om svensk strafflags tillämplighet på brott utomlands bör liksom f. n. tas upp
i 2 kap. 2 § BrB. Den bör avse svensk medborgare och utlänning med hemvist i
Sverige samt de kategorier utlänningar som omfattas av nuvarande 2 § andra
stycket. Jag anser också att bestämmelsen om dubbel straffbarhet, i likhet med
vad som har föreslagits i promemorian, bör utformas så att även gärningsortens
preskriptionsregler måste beaktas.

Domareföreningen
framhåller i sitt remissyttrande att ett införande av en regel om krav på
dubbel straffbarhet innebär att t. ex. bigami inte längre bestraffas i Sverige,
om gärningen har begåtts i ett land där månggifte är tiUåtet, och anser att
det bör utredas hur detta kan komma att inverka på tillämpningen av de svenska
reglerna om giftorätt och arv. Såvitt jag kan finna har dessa regler inte
sådant samband med straffbestämmelsen för bigami att en ändring av den
bestämmelsens tillämplighet i rummet har någon inverkan i civUrättsligt
hänseende.

Om
förslaget om införande av en regel om dubbel straffbarhet genomförs, bör den
nuvarande bestämmelsen i 3 § om oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt över vissa
brott begångna utomlands av utlänning ändras så att den avser brott av detta
slag oberoende av vem som har begått brottet och alltså kommer att omfatta även
fall då sådant brott begåtts av svensk medborgare. I bestämmelsen bör med andra
ord tas upp de fall då krav på dubbel straffbarhet över huvud taget inte skall
upprätthållas.

I
promemorian föreslås att det straffskydd som i gällande rätt ges svenskt
intresse genom bestämmelser i 2 kap. 3 § BrB bör begränsas. Enligt förslaget
bör brott mot svenskt offentligt intresse liksom tidigare utan inskränkning falla
under svensk jurisdiktionsrätt, medan brott mot svensk medborgare eller annat
enskilt svenskt intresse kommer att omfattas av den begränsning som ligger i
krav på dubbel straffbarhet, om inte gärningen har begåtts inom område som inte
tillhör någon stat. Ett par remissinstanser har ställt sig tveksamma inför
promemorieförslaget och synes föredra att behålla även skyddet för svenskt
enskilt intresse i dess nuvarande omfattning.

För
egen del anser jag att den nuvarande regleringen är för vidsträckt. Det är
angeläget att upprätthålla oinskränkt svensk jurisdiktionsrätt över brott som
begås utomlands mot svenskt offentligt intresse, bl. a. av det skälet att
sådana brott, t. ex. spioneri eller smuggling, ofta inte är kriminaliserade när
de riktar sig mot främmande stat. Däremot anser jag det inte lika nödvändigt
att brott som i främmande stat begås mot enskilt intresse med anknytning till
Sverige är underkastat svensk jurisdiktionsrätt utan hänsyn till gämingsortens
lag. De brott som riktar sig mot svensk medborgare eller svenskt företag
utomlands främst förmögenhetsbrott och brott mot person torde oftast vara
straffbara även på gärningsorten. Jag biträder sålunda
promemorieförslaget i

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 101

denna
del och förordar att brott mot enskilt intresse med närmare anknytning till
Sverige i fortsättningen faller under svensk jurisdiktionsrätt endast om det
begås inom område där ingen stats lag gäller.

Av
skäl motsvarande dem som jag nyss har anfört för att undantag från de nya
res-judicata-reglerna skall göras för vissa mycket grova brott förordar jag i
likhet med majoriteten av remissinstanserna att brott för vilket lägsta
straff enligt svensk lag är fängelse i fyra är eller däröver undantagslöst
skall vara underkastat svensk jurisdiktionsrätt. Som har föreslagits i
promemorian bör detsamma gälla i fråga om kapning av luftfartyg och
folkrättsbrott.

Som jag har anfört i det
föregående gäller f. n. enligt 2 kap. 6 § första punkten BrB att den som
utomlands har undergått straff eller annan ansvarspåföljd inte får åtalas här i
landet för gäming som påföljden avser, om inte särskilt åtalsförordnande har
meddelats av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t har bemyndigat att
meddela sådant förordnande. I den mån regler införs som tillägger utländsk
brottsmålsdom res-judicata-verkan bortfaller behovet av denna bestämmelse.
Enligt promemorieförslaget skall bestämmelsen upphävas i anslutning till att
på konventionens principer grundade res-judicata-regler införs i en ny 5 a § i
brottsbalken. Dessa regler som jag i princip godtar har emellertid
begränsad räckvidd. För det första avser de endast fall då dom angående
gärningen har meddelats i den stat där gämingen förövats eller i stat som har
tillträtt brottmålsdomskonventionen. Vidare inträder res-judicata-verkan i
dessa fall endast om den tilltalade har frikänts, om den ådömda påföljden har
verkställts eller håller på att verkställas, om påföljden har bortfallit till
följd av preskription eller om påföljd har eftergivits. Dessutom görs undantag
för brott som har begåtts i Sverige, för vissa brott begångna mot svenskt
intresse samt för brott som utgör kapning av luftfartyg eller folkrättsbrott
eller brott för vilket minimistraffet enligt svensk lag är fängelse i fyra år
eller däröver.

Även
om de sålunda föreslagna res-judicata-reglerna genomförs kommer det således att
kvarstå en hel del fall då lagföring utomlands inte hindrar lagföring i Sverige
för samma gärning. Enligt min mening bör emellertid i sådana fall lagföring
kunna ske här endast efter särskild åtalsprövning. Uppenbart är, att sådan
prövning som hittUls bör äga rum i fall då gärningsmannen helt eller delvis har
undergått den utomlands ådömda påföljden. Det principiella ställningstagandet i
frågan om utländsk brottmålsdoms res-judicata-verkan bör emellertid enligt min
mening leda till att åtalsprövning skall äga ram så snait det föreligger en
utländsk brottmålsdom avseende samma gärning, oavsett om ådömd påföljd har helt
eller delvis verkställts.

Jag
förordar därför att för de fall, då utländsk brottmålsdom inte tiUerkänns
res-judicata-verkan, i den nya 5 a § i 2 kap. BrB tas upp

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 102

en
regel av innebörd att åtal här i landet inte får väckas utan särskilt
åtalsförordnande.

I
departementspromemorian har föreslagits, att de nuvarande reglerna i 2 kap. 6
§ BrB om att skälig hänsyn skall tas till utomlands verkställd påföljd skall
ersättas av en på art. 54 i konventionen grundad obligatorisk avräkningsregel
av innebörd att den tilltalade skall få "motsvarande lindring" vid
bestämmande av påföljd här i landet. Enligt min mening finns det emellertid
inte anledning att göra andra ändringar i dessa bestämmelser än som omedelbart
påkallas av konventionen. Ändringarna bör dock få generell räckvidd och nya
bestämmelser i ämnet bör alltså gälla också i fall då lagföring har skett och
påföljd har verkställts i annan främmande stat än konventionsstat.

Konventionen
föreskriver endast att avräkning skall ske för vad den tilltalade har undergått
av utomlands ådömd frihetsberövande påföljd. En obligatorisk avräkningsregel
bör således begränsas till att avse fall då den utomlands undergångna påföljden
innebär frihetsberövande.

Avräkning
för sådan påföljd kan ske när den här i landet ådömda påföljden utgör böter
eller fängelse. Däremot kan någon avräkning inte göras när den tUltalade döms
till skyddstillsyn eller medges villkorlig dom eller överlämnas till särskild
vård. Konventionen torde emellertid inte heller kräva att avräkning skall ske i
sådana fall, eftersom det här knappast är fråga om "sanction" i
konventionens mening. När det gäller sådana tidsobestämda påföljder som
undomsfängelse och internering kan uppenbarligen avräkning i egentlig mening
inte heller komma i fråga. En obligatorisk avräkningsregel torde därför böra inskränkas
till att gälla i fall då den svenska domstolen finner att brottet förskyller
böter eller fängelse.

Jag
förordar i enlighet med det anförda att bestämmelserna i 2 kap. 6 § BrB inte
underkastas annan saklig ändring än att de kompletteras med en föreskrift om
obligatoriskt tillgodoräknande av utomlands undergången frihetsberövande
påföljd för brott i fall då lagföring för samma brott sker i Sverige och
brottet finnes förskylla böter eller fängelse. Till frågan hur paragrafen bör
tillämpas i fall då den tilltalade anses böra ådömas tidsobestämd påföljd
återkommer jag i specialmotiveringen, där jag också kommer att beröra frågan
om själva tekniken för avräkningen.

Domareföreningen
har i detta sammanhang uttalat att avräkning bör ske även för anhållande och
häktning utomlands. De nu gällande bestämmelserna i 2 kap. 6 § BrB avser endast
undergången påföljd, och jag anser inte att en ändring nu bör göras i detta
avseende. I en departementspromemoria (Ds Ju 1971: 22) om avräkning av
häktningstid m. m., som f. n. övervägs inom justitiedepartementet, föreslås
bl. a. att avräkning skall kunna ske för häktningstid utomlands, när någon

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 103

här
i landet lagfors för brott. Det synes lämpligt att den av domareföreningen
berörda frågan prövas i samband med att ställning tas till detta förslag.

De ändringar jag sålunda
föreslår i 2 kap. BrB beträffanden den svenska straffrättsliga behörigheten
nödvändiggör vissa följdändringar i annan lagstiftning. Till dessa ändringar
återkommer jag i specialmotiveringen.

8.4 Ikraftträdande-
och övergångsbestämmelser

Den
nya lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
och därav föranledda följdändringar i annan lagstiftning bör träda i kraft
dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift har utkommit från
trycket i Svensk författningssamling. De föreslagna ändringarna i 2 kap. BrB
och därav föranledda följändringar i annan lagstiftning bör träda i kraft den 1
juli 1972.

Den nya
verkställighetslagens tillämpning i förhåUande till stat som har tiUträtt
brottmålsdomskonventionen eller till stat med vUken Sverige har ingått särskild
överenskommelse är beroende av Kungl. Maj:ts förordnande. Lagen kommer
emellertid i förhållande till sådan stat att kunna tillämpas endast i fråga om domar
och andra avgöranden som meddelats efter det överenskommelsen blivit bindande
för Sverige. Behov kan dock tänkas uppkomma att kunna överflytta
verkställighet till eller från sådan stat även i fall då domen har meddelats
före denna tidpunkt. Det behovet kommer att kunna tillgodoses genom
tillämpning av de bestämmelser jag föreslår om möjlighet för Kungl. Maj:t att i
enskilda fall förordna om överflyttning av verkställighet, när överflyttning
irite kan ske enligt en föreliggande överenskommelse. Jag återkonmier till
hithörande frågor vid min behandling av de enskilda bestämmelserna.

Några
särskilda övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen torde inte behövas.

8.5 Lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1)
lag om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

2)
lag om ändring i
utlänningslagen (1954: 193),

3)
lag om ändring i brottsbalken,

4)
lag om ändring i lagen (1971:
965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,

5)
lag om ändring i lagen (1966:78
) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 104

6)
lag om ändring
i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln,

7)
lag om ändring
i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner.

I fråga om förslaget under 2) har samråd ägt rum med
chefen för inrikesdepartementet och i fråga om förslaget under 5) med chefen
för kommunikationsdepartementet samt i fråga om förslaget under 6) med chefen
för industridepartementet.

Förslagen
torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.' Rörande de
enskilda bestämmelserna i lagförslagen får jag anföra följande.

8.6 Specialmotivering

8.6.1 Förslaget till lag om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom.

1-3 §§

I 13 §§, som motsvarar 13 §§ promemorieförslaget, har
tagits upp bestämmelser om den nya verkstäUighetslagens tiUämpningsområde och
förutsättningarna för dess tillämplighet. I enlighet med vad som har anförts i
den allmänna motiveringen bör det ankomma på Kungl. Maj:t att särskilt förordna
om tillämpning av lagens verkställighetsregler. Sådant förordnande bör normalt
meddelas på grundval av ömsesidig multilateral eller bilateral överenskommelse
med främmande stat. För vissa extraordinära fall bör dock förordnande kunna meddelas
även om någon folkrättsligt bindande överenskommelse inte föreligger.

Bestämmelser om lagens tillämpning på grundval av
överenskommelse med främmande stat har tagits upp i 12 §§. I 3 § ges
föreskrifter om lagens tillämpning i annat fall.

1 §

Första stycket av förevarande paragraf tillägger Kungl.
Maj:t befogenhet att på grundval av överenskommelse med främmande stat förordna,
att vissa i den främmande staten ådömda påföljder för brott och meddelade
beslut om förverkande får verkställas i Sverige enligt förevarande lag.
Förordnandet får inte ges större omfattning än som påkallas av de folkrättsliga
förpliktelser som överenskommelsen innebär för Sveriges del. Bestämmelsen har
utformats med tanke i första hand på den europeiska brottsmålsdomskonventionen
men kan givetvis utnyttjas också i fall då Sverige har ingått separat avtal
med icke-konventionsstat, oavsett om avtalet överensstämmer med konventionen
eller innefattar avvikelser från denna.

Förordnandet kan enligt den föreslagna bestämmelsen omfatta
frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. Av skäl som har anförts

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen
fogade förslagen, har uteslutits här.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 105

i den allmänna motiveringen har den i konventionen art. 2.
(c) angivna påföljden "diskvalifikation" helt utelämnats.

Enligt konventionen art. 1. (b) skall gärning, som ej
omfattas av strafflag men av sådan lagbestämmelse som anges i bilaga II tUl konventionen, i fall då
påföljd åläggs av administrativ myndighet anses som brott enligt konventionen
endast om myndighetens avgörande kan överklagas tiU domstol. Det innebär, att
om administrativ myndighet i annan konventionsstat har ålagt påföljd för en
gärning som utgör brott enligt svensk lag men avgörandet inte kan överklagas
till domstol i den främmande staten, påföljden inte får verkställas i Sverige.
Detta har dock inte ansetts böra föranleda någon särskild definition av termen
"brott" i förevarande paragraf. I stället har i 5 § andra stycket 8.
departementsförslaget tagits upp en allmän bestämmelse om att påföljd som har
ålagts i annan konventionsstat inte får verkställas i Sverige om verkställighet
här skulle strida mot konventionen.

Enligt
bestämmelserna i konventionen art. 21.1 skall verkställighet a.v påföljd eller
förverkande som har ålagts genom s. k. "ordonnance pénale" kunna äga
rum i annan konventionsstat än den där avgörandet har meddelats, varvid de
bestämmelser som gäller för verkställighet av dom i princip skall tillämpas.
Med "ordonnance pénale" förstås enligt art. 1 (g) vissa i den till
konventionen fogade bilaga III för varje land särskilt uppräknade
myndighetsavgöranden, vilka meddelats med stöd av de för varje institut närmare
angivna straffprocessuella bestämmelserna. För Sveriges del omfattar
ifrågavarande förteckning de i 48 kap. RB reglerade instituten
strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. Ändringar med avseende på
innehållet i bilaga III skall enligt art. 62 fortlöpande anmälas till
Europarådets generalsekreterare, som underrättar övriga konventionsstater om
ändringarna. Reglerna om verkställighet av "ordonnance pénale"
omfattar samma påföljder som dem vilka kan verkställas efter domstols dom. I
praktiken torde det emellertid aldrig komma i fråga att frihetsberövande åläggs
någon i denna ordning. I första stycket anges därför, vid sidan av påföljd
eller förverkande som har ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål,
böter eller förverkande som har ålagts eller beslutats av annan myndighet än
domstol.

Enligt andra stycket kan Kungl. Maj:t i samband med
förordnande enligt första stycket och i den mån det påkallas eller eljest
föranledes av överenskommelsen med främmande stat förordna, att verkställighet
av här i landet meddelad brottmålsdom eller här utfärdat godkänt strafföreläggande
eller godkänt föreläggande av ordningsbot skall kunna anförtros åt myndighet i
den fränunande staten. Konventionen medför inte för något fall förpliktelse för
konventionsstat att låta påföljd som har ålagts av dess myndigheter verkställas
i annan konventionsstat. Ett på grundval av konventionen meddelat förordnande
enligt förevarande lagrum bör därför inte begränsas till vad som
"påkallas" av överenskom-

4t Riksdagen 1972.1 saml. Nr 98

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 106

melsen.
Däremot bör förordnandet inte kunna sträckas längre än som
"föranledes" av denna. Det kan dock inte uteslutas att Sverige genom
överenskommelse med icke-konventionsstat påtar sig förpliktelse att under
vissa förutsättningar flytta över verkställighet av här ålagd påföljd till den
andra staten. I lagrummet har förordnandets omfattning därför begränsats till
vad som "påkallas eller eljest föranledes" av den aktuella
överenskommelsen.

Såvitt
gäller domstols dom kan förordnande enligt denna bestämmelse avse förutom
böter eller förverkande frihetsberövande påföljd som inte avser överlämnande
till särskild vård. Uttrycket "frihetsberövande påföljd" torde som
en remissinstans har framhållit formellt omfatta även den anstaltsbehandling
som enligt 28 kap. 3 § BrB kan förenas med skyddstUlstyn. Det torde dock i
praktiken aldrig bli aktuellt att låta verkställa sådan påföljd i främmande
stat.

2 §

Denna
paragraf innehåller föreskrifter om tillämpligheten av lagens efterföljande
bestämmelser i fall då verkställighet skall överflyttas till eller från
Sverige enligt förordnande som meddelats med stöd av 1 §.

Första
stycket behandlar fall då förordnandet avser främmande stat som har tillträtt
den europeiska brottmålsdomskonventionen. Stat anses ha tillträtt konventionen
då den efter ratifikation, godkännande eller anslutning har blivit bunden av
konventionen enligt art. 58 och 59. I den mån annat inte följer av att den
främmande staten har begagnat sig av en eller flera av de möjligheter till
förbehåll som anges i bilaga I till konventionen (art. 61) blir i princip
samtliga bestämmelser i 441 §§ tillämpliga. Begränsningar som betingas av
sådana förbehåll kommer att framgå av förordnandet, eftersom detta enligt 1 §
inte får sträcka sig längre än som påkallas eller föranleds av överenskommelsen
med den främmande staten. I förevarande bestämmelse har med hänsyn bl. a. till
möjligheterna av förbehåll angetts att bestämmelserna i 441 §§ skall gäUa i
den mån ej annat anges i förordnandet. Fråga om tillämpning av 42 § uppkommer
givetvis inte.

Om
Sverige ingår överenskommelse om samarbete på förevarande område med annan
främmande stat än konventionsstat, är det som tidigare nämnts önksvärt att
överenskonunelsen i så stor utsträckning som möjligt grundas på konventionens
huvudprinciper och att man i möjligaste mån väljer samma lösningar som i
konventionen. De avvikelser man från svensk sida i sådant fall kan finna sig
föranlåten att godtaga kan väntas gälla främst de villkor eller det förfarande
som skall tUlämpas för att domar eller avgöranden som har meddelats i den
fränmiande staten skall få verkställas här i landet. Såvitt avser
verkställighet i den fränmiande staten av svensk brottmålsdom, godkänt
strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, torde det däremot
inte finnas

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 107

anledning
att medge några mera betydande avsteg från de regler som skall tillämpas i
förhållande till konventionsstater.

Med hänsyn till behovet av
möjligheten att i en bilateral Överenskommelse kunna avvika från
konventionssystemet är det inte möjUgt att i lagen meddela en generell
föreskrift om tillämpning av 441 §§ också i förhållande till
icke-konventionsstater. Det får därför i stället överlämnas åt Kungl. Maj:t
att meddela de bestämmelser om prövning av verkställighetsärenden som blir
behövliga med anledning av en sådan överenskommelse. Vissa av lagens
bestämmelser är dock av sådan art att de under alla förhållanden bör
respekteras också i förhållande tUl icke-konventionsstat. Det gäller
bestämmelserna i 2534 §§ om hur verkställighet genomförs i Sverige och om
förfarandet när svensk brottmålsdom skall verkställas utomlands. Även i övrigt
får det emellertid förutsättas att Kungl. Maj;t, såvitt innehållet i
överenskommelsen inte lägger hinder i vägen, förordnar om tUlämpning av bestämmelserna
i 441 §§ också i hithörande fall.

Det föreskrivs sålunda i
andra stycket av förevarande paragraf att Kungl. Maj:t i nu avsedda fall
meddelar behövliga bestämmelser om prövning av frågor om verkställighet enligt
överenskommelse med icke-konventionsstat samt att bestämmelsema i 2534 §§
skall gälla i tillämpliga delar. Begränsningen "i tillämpliga delar"
är främst betingad av att de särskilda bestämmelsema i 3032 §§ om utevarodomar
givetvis inte aktualiseras om överenskommelsen inte omfattar sådana domar
eller inte innehåller några föreskrifter om s. k. "opposition".
Vidare blir en tillämpning av 25 § första stycket som i sak överensstämmer
med 24 § första stycket inte aktuell, om överenskommelsen i fråga om själva
verkställigheten ansluter så nära till konventionen att bestämmelserna i 24 §
kan göras tillämpliga i sin helhet.

Denna
paragraf, som motsvarar 3 § promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om
möjlighet att i visst fall och utan att det föreligger folkrättsligt bindande
överenskommelse flytta över verkstäUighet av frihetsberövande påföljd till
Sverige från främmande stat eller från Sverige till sådan stat. När det gäller
överflyttning från Sverige gäller samma begränsning i fråga om frihetsberövande
påföljd som föreskrivs i 2 §.

Även om överenskommelse
med viss främmande stat om generellt samarbete på förevarande område inte har
kunnat eller hunnit ingås, kan det, som har framhållits i den allmänna
motiveringen, av humanitära, sociala eller andra liknande skäl vara ett starkt
svenskt intresse att i ett konkret fall kunna flytta verkställighet av ådömd
påföljd till eller från det främmande landet utan dröjsmål. Om det i ett sådant
fall visar sig möjligt att även utan formligt avtal komma överens med behöriga
myndigheter i den främmande staten om överflyttning av verkställighet.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 108

bör
svensk lag ge möjlighet för svenska myndigheter att medverka till att
överflyttningen genomförs. En förutsättning bör dock vara att det föreligger
synnerliga skäl för överflyttningen, att den dömde är medborgare eller har
hemvist i den stat dit överflyttning skall ske och att påföljden innebär
frihetsberövande.

Bestämmelsen
i första stycket av förevarande paragraf har utformats i enlighet med dessa
överväganden. Förordnande med stöd av paragrafen kan i och för sig avse flera
än ett fall men måste avse konkreta, i förordnandet angivna fall och får
alltså inte vara av generell natur.

Vid
prövningen av om synnerliga skäl föreligger bör inte bara den dömdes personliga
förhåUanden beaktas. Hänsyn bör också tas till påföljdens svårhetsgrad och
totala längd liksom tUl längden av den verkställighetstid som återstår i fall
då verkställigheten redan har påbörjats i den dömande staten. I regel torde det
finnas anledning att utnyttja bestämmelsen endast om den ådömda påföljden
innebär ett jämförelsevis långvarigt frihetsberövande. En omständighet som kan
utgöra synnerligt skäl för överflyttning av verkställighet från Sverige till
främmande stat kan vara att den staten tidigare, i samband med att
verkställighet har flyttats från den staten till Sverige, har gjort förbehåU om
ömsesidighet.

Avgörande
för om den i paragrafen angivna förutsättningen i fråga om medborgarskap eller
hemvist är uppfylld är förhålla.ndena vid den tidpunkt då frågan om att meddela
förordnande enligt paragrafen aktualiseras.

I
atidra stycket föreskrivs genom en hänvisning till 2 § andra stycket, att
Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser om prövning av fråga om verkställighet i
fall då förordnande med stöd av förevarande paragraf meddelas dock med
iakttagande av att 2534 §§ skaU gäUa i tillämpliga delar.

En
tillämpning av denna paragraf kan bli aktuell även i förhållande tiU
konventionsstat eller stat med vilken Sverige har ingått en generell
verkställighetsöverenskommelse. Konventionen eller en sådan särskild
överenskommelse lär nämligen kunna direkt tUlämpas endast i fråga om påföljd
som har ådömts efter konventionens eller överenskommelsens ikraftträdande. För
att överflyttning av verkställighet skall kunna ske när påföljden ådömts
dessförinnan fordras därför ett särskilt förordnande av Kungl. Maj:t,
Förevarande paragraf öppnar möjlighet härtill.

I
och för sig är det ingenting som hindrar att förordnande med stöd av
förevarande paragraf meddelas med avseende på en påföljd som ådömts före lagens
ikraftträdande. Eftersom det i ett sådant fall blir fråga om ett slags
retroaktiv tiUämpning av lagstiftningen lär det emellertid få förutsättas, att
förordnande inte meddelas, om den dömde motsätter sig att verkställigheten
överflyttas.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 109

4 §

Denna
paragraf motsvarar 4 § promemorieförslaget.

Första
stycket innehåller en definition av begreppet europeisk brottmålsdom. Av
definitionen framgår att med europeisk brottmålsdom avses endast avgöranden
som har meddelats i konventionsstat. I motsats till konventionens terminologi
ges begreppet en så vid betydelse att det även omfattar sådana s. k.
"ordonnances pénales" som finns förtecknade i konventionens bilaga
111 och som alltså kommer att omfattas av det förordnande enligt 1 § som skall
meddelas i samband med att Sverige blir bundet av konventionen.

I
andra stycket har tagits upp en definition av "utevarodom". Härmed
avses genom en hänvisning tUl första stycket avgörande varigenom någon av
domstol eller annan myndighet har ådömts eller ålagts påföljd för brott eller
egendom har förklarats förverkad utan att vederbörande har varit personligen
närvarande vid förhandling i saken inför domstol. Denna definition innebär att
uttrycket kommer att omfatta inte bara dom som har meddelats av domstol efter
förhandling vid vilken den tilltalade inte har varit personligen närvarande
utan också sådant av annan myndighet träffat avgörande som i konventionen har
betecknats som "ordonnance pénale", dvs. för Sveriges vidkommande strafföreläggande
och föreläggande av ordningsbot.

I
enUghet med art. 21.3 (a) och (b) i konventionen undantas i 19 §
departementsförslaget vissa utevarodomar från tillämpningen av de särskilda
bestämmelserna om sådana domar.

I
tredje stycket förklaras i enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen att vad som i fortsättningen av lagen sägs om påföljd också
gäller förverkande, om inte annat särskilt föreskrivs.

Verkställighet
i Sverige av europeisk brottmålsdom

Allmänna
bestämmelser

5 §

Denna
paragraf, som motsvarar 5 § promemorieförslaget, innehåller regler om krav på
framställning om verkställighet och om absoluta hinder mot verkställighet här
i landet.

Första
stycket innehåller motsvarighet till den i konventionen art. 3.2. angivna huvudregeln
att verkställighet i den anmodade staten av europeisk brottmålsdom får ske
endast efter framställning av behörig myndighet i den anmodande staten. Vilken
denna myndighet är får avgöras i varje särskilt fall med ledning av innehållet
i den lagstiftning eller de bestämmelser som den staten har antagit och
utfärdat med anledning av sitt tillträde till konventionen.

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:98 HO

I
andra stycket anges de absoluta hindren mot verkställighet här i landet av
europeisk brottmålsdom.

Enligt
första punkten får europeisk brottmålsdom inte verkställas i Sverige, om inte
domen har vunnit laga kraft och dessutom är verkställbar i den dömande staten.
Genom bestämmelsen uppfylls konventionens krav i dessa hänseenden. I art. 1 (a)
definieras nämligen "europeisk brottmålsdom" som slutligt avgörande
meddelat i konventionsstat av domstol efter förhandling i brottmål. Med
"slutligt" avgörande torde få förstås dom eller beslut som vunnit
laga kraft. Enligt art. 3.1 krävs att påföljd som begärs verkställd skall vara
verkställbar i den dömande staten. I art. 16 föreskrivs att vederbörande
myndighet i den anmodande staten i samband med framställning om verkställighet
skall intyga att påföljden är verkställbar.

I
konventionen görs visst avsteg från principen om krav på lagakraftägande dom
eller beslut när det gäller framställningar om verkställighet av utevarodom och
s. k. "ordonnance pénale". EnUgt art. 22 kan sådant avgörande så
snart det har meddelats sändas till annan konventionsstat för delgivning och
med sikte på verkställighet. Den anmodade staten kan inte omedelbart avvisa
framställningen enbart på den grund att avgörandet inte har vunnit laga kraft.
En bestämmelse härom har i departementsförslaget tagits in i 8 § andra
stycket.

I andra punkten uppställs
krav på dubbel straffbarhet. Bestämmelsen motsvarar art. 4.1 i konventionen. I
förhåUande till promemorieförslaget har med anledning av ett påpekande av
åtalsrättskommittén lydelsen ändrats till närmare överensstämmelse med 4 §
allmänna utlämningslagcn. Utländsk brottmålsdom får sålunda inte verkställas i
Sverige, om den gärning som omfattas av domen inte motsvarar brott enligt
svensk lag. Verkställighet får inte heller ske, om gärningsmannen, därest gärningen
begåtts i Sverige, på annan grund inte skulle ha kunnat ådömas påföljd för
gärningen i Sverige. Uttryckligt undantag har dock gjorts för det fall att
gärningsmannen på grund av sin ålder inte skulle ha kunnat fällas till ansvar i
Sverige. Av skäl som utvecklas närmare vid 6 § 7 skall nämligen den omständigheten
bara utgöra ett fakultativt hinder mot verkställighet i Sverige. I sak innebär
detta inte någon ändring i förhållande till promemorieförslaget.

För
att kravet på dubbel straffbarhet skall vara uppfyllt fordras inte att
brottsbeteckningarna i Sverige och den främmande staten är identiska. Vid
prövning av frågan om gärningens straffbarhet i Sverige skaU de s. k. allmänna
straffrihetsgrunderna, t. ex. nöd, nödvärn och samtycke beaktas men inte
reglerna om preskription. Hinder mot verkställighet enligt denna bestämmelse
kommer sålunda att föreligga endast i fall då gärningsmannen på grund av
gärningens beskaffenhet eller förhållandena vid dess begående över huvud taget
inte skulle ha kunnat fällas till ansvar här i landet.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:98 Hl

I tredje punkten anges som huvudregel att verkställighet
inte får ske i Sverige, om den dömde inte har hemvist här. Vissa undantag från
denna huvudregel gäller dock. Utländsk dom får sålunda verkställas här, även om
den dömde saknar hemvist i landet, såvida det kan antas att sådan verkstälUghet
skulle öka hans möjligheter till återanpassning i samhället. Verkställighet får
också ske oberoende av hemvist, om den ådömda påföljden innebär
frihetsberövande och kan verkställas här i samband med att annan sådan påföljd
skall verkställas i Sverige. Slutligen får verkställighet också ske här, om
Sverige är den dömdes ursprungliga hemland.

Förevarande punkt motsvarar i sak bestämmelserna i art. 5
(a)(d) jämförda med ingressen till art. 6. Med att Sverige är den dömdes
"ursprungliga hemland" avses i enlighet med förarbetena tiU art. 5
(d) inte endast att den dömde är svensk medborgare utan även att han utan att
ha svenskt medborgarskap har tillbringat större delen av sitt liv här i landet.
En remissinstans finner uttrycket "ursprungliga hemlandet" svårtolkat
och har efterlyst en exemplifiering. Jag är medveten om att uttrycket inte är
entydigt, men det torde inte vara möjligt att finna någon bättre, i lagtext
användbar översättning av konventionstextens "State of origin". Man
kan dock räkna med att frågan mycket sällan stäUs på sin spets i praktiken. Det
är nämligen inte troligt att framställning om verkställighet i fråga om annan
än den som har hemvist i Sverige kommer att göras, om ingen av de övriga
föratsättningarna i förevarande bestämmelse är uppfyllda. Något behov av
vägledande exemplifiering för de sällsynta undantagsfall då så trots allt kan
tänkas bli faUet anser jag inte behövlig, utan det torde kunna överlämnas åt
rättstiUämpningen att avgöra denna fråga under hänsynstagande till omständigheterna
i det särskUda fallet. Tydligt är dock att det bör ställas ganska stränga krav
på anknytning för att Sverige skall anses som den dömdes ursprangliga hemland i
fall då han själv bestrider att så är faUet och därför motsätter sig
överflyttning av verkställighet.

Av skäl som har angetts i departementspromemorian har inte
tagits upp någon motsvarighet till art. 5 (e) i konventionen.

Enligt fjärde punkten får verkställighet inte ske här i
landet, om detta skulle vara oförenligt med grundläggande principer för svensk
rättsordning ("ordre public"). Bestämmelsen motsvarar art. 6 (a).
Att domen har föranletts av otillbörUg hänsyn till den dömdes kön eller sociala
grupptillhörighet, torde som åtalsrättskommittén har anfört kunna beaktas med
stöd av förevarande bestämmelse.

I femte punkten förbjuds verkställighet som skulle strida
mot Sveriges internationella förpliktelser. Bestämmelsen har sin motsvarighet i
art. 6(d).

I sjätte och sjunde punkterna ges i överensstämmelse med vad
som har anförts i den allmänna motiveringen bestämmelser om hinder mot
verkställighet i strid mot de principer som ligger till grund för konven-

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:98 112

tionens
bestämmelser om "ne bis in idem" (art. 5355). Härigenom uppfylls
kravet i art. 7 på ett sådant absolut verkställighetshinder.

Konventionens
krav på iakttagande av principerna om "ne bis in idem" innebär, att
den stat som mottager framställning om verkställighet inte får bifalla
framställningen, om den dömde genom dom avseende samma gärning meddelad i den
anmodade staten eller i annan konventionsstat har frikänts från ansvar eller
har dömts till påföljd som har verkställts eller håller på att verkställas.
Vidare får framställningen inte bifallas, om påföljden enligt en sådan dom har
bortfallit på grund av nåd, amnesti eller preskription eUer om den dömde genom
domen har förklarats skyldig utan att ådömas påföljd. Det är
"principerna" i konventionens "ne bis in idem"-avsnitt som
skall tiUämpas, vUket får tolkas så att den anmodade staten är berättigad
föreskriva (jfr art. 55) att där meddelad dom utgör hinder mot bifall till
framställning om verkställighet av annan europeisk brottmålsdom för samma
gärning, även om den förstnämnda domen inte har börjat verkställas.
Hänvisningen till principerna torde också innebära att dom meddelad i
icke-konventionsstat kan åberopas som skäl för avslag på framställning om
verkställighet, om så kunnat ske därest domen meddelats i konventionsstat.

I
lagförslaget har konventionsbestämmelsen om iakttagande av "ne bis in
idem"-reglema i verkställighetssamarbetet delats upp på punkterna 6 och
7, så att sjätte punkten avser verkan av svensk dom och sjunde punkten verkan
av dom meddelad i annan främmande stat än den konventionsstat som har begärt
verkställigheten. Sjunde punkten har i departementsförslaget kompletterats med
ett omnämnande även av det fallet att den ådömda påföljden har bortfallit till
följd av preskription.

I
åttonde punkten föreskrivs, att verkställighet inte får ske om detta i övrigt
skulle strida mot konventionen. Som har anförts vid 1 § kan denna bestämmelse
komma till användning bl. a. då påföljden har ålagts av administrativ
myndighet, vars avgörande inte kan överklagas till domstol. Men även andra
fall kan tänkas då verkställighet, utan att förhållande föreligger som anges
under 17 i förevarande paragraf, skulle stå i strid med konventionen.

6
§

Denna
paragraf, som motsvarar 6 § promemorieförslaget, innehåller i första stycket
under punkterna 18 en uppräkning av de fall i vilka framställning om
verkställighet kan men inte nödvändigtvis skall avslås. Uppräkningen
motsvarar innehållet i art. 6(b), (c); (e)(h) samt (j)(1) i konventionen.

I
första punkten, som motsvarar art. 6 (b), anges som fakultativ avslagsgrund
att domen avser politiskt eller militärt brott.

Andra
punkten motsvarar art. 6 (c) och gör det möjligt att vägra

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:98 113

verkstäUighet
om hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt kan antas ha
föranlett domen eller ha inverkat på domslutet i skärpande riktning. Denna
punkt har i förhållande till promemorieförslaget ändrats till närmare
överensstämmelse med konventionstexten i art. 6(c). I förevarande bestämmelse
anges sålunda i enlighet med åtalsrättskommitténs förslag att framställning om
verkställighet kan avslås om det finns "grundad anledning" antaga
att ovidkommande hänsyn tUl ras etc. har förekommit. Detta uttryck torde
bättre täcka vad som avses i konventionens engelska och franska text (engelska
"substan-tial grounds" och franska "des raisons
sérieuses").

Enligt
tredje punkten får framställning om verkställighet avslås om förundersökning
har inletts i Sverige rörande samma gärning eller om mål om ansvar för
gärningen har anhängiggjorts eller om strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot har utfärdats. Att åtalsfrågan har prövats och lett till beslut att
åtal ej skall väckas eller fullföljas eller till beslut om åtalsunderlåtelse
kan enligt denna punkt också vara skäl att inte godta framställning om
verkstäUighet av utländsk dom avseende samma gäming. Förevarande punkt
motsvarar art. 6(e) och (f). Enligt förarbetena till konventionen är det enligt
dessa bestämmelser möjligt att vägra verkstäUighet, inte bara när lagföring
faktiskt pågår i den anmodade staten vid tiden för mottagande av framställning
om verkställighet utan också när denna stat har inlett lagföring just med
anledning av den mottagna framställningen om verkställighet.

Fjärde
pimkten motsvarar art. 6 (g) och gör det möjligt att vägra verkställighet, när
den anmodande staten har grundat sin jurisdiktionsrätt på andra regler än
sådana som ger uttryck för territorialitetsprincipen, dvs. när domen avser
brott som har begåtts utanför den dömande statens område.

Enligt
femte punkten, som motsvarar art. 6(h), kan framställning om verkställighet
avslås, om påföljden inte kan verkställas här i landet. Härmed avses faktisk
omöjlighet att genomföra verkställighet, dvs. främst det fallet att den dömde
inte finns här i landet.

I
sjätte punkten tas upp motsvarighet till art. 6(j). Genom bestämmelsen ges den
anmodade staten, dvs. Sverige, möjlighet att ifrågasätta den dömande statens
bedömning av frågan om verkställighet är möjlig i den staten. Bestämmelsen
syftar till att uppmuntra berörda stater att samarbeta effektivt för att uppnå
den lösning som med hänsyn till den dömdes återanpassning är den lämpUgaste.
Den torde främst komma till användning när situationen har förändrats efter
det att framställningen gjordes.

Sjunde
pimkten motsvarar art. 6 (k). Att den dömde vid tiden för brouet inte hade
fyllt 15 år kan vara skäl att vägra verkställighet men är sålunda inte ett
absolut hinder mot att verkställighet sker här i landet. Att den som har begått
brott innan han har fyUt 15 år inte kan dömas till påföljd enligt svensk rätt
har slagits fast i 33 kap. 1 § BrB. Detta är

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:98 114

visserligen
en grundläggande princip i vår straffrätt och man kunde därför ifrågasätta, om
inte en sådan omständighet borde utgöra ett ovillkorligt hinder mot
verkställighet av påföljd i Sverige. Det är dock, som RÅ framhållit i sitt
remissvar, angeläget att det finns möjlighet atl utan hänsyn till
straffbarhetsåldern kunna övertaga verkställighet av utländsk dom avseende en
svensk som har dömts till frihetsstraff utomlands innan han fyllt 15 år. Vid
det särskilda verkställighetsförfarande som skall äga rum vid svensk domstol
före verkställighet här i landet kan påföljden i ett sådant fall bestämmas med
tillbörlig hänsyn till den unges ålder.

Enligt
åttonde punkten, som motsvarar art. 6 (1), kan verkställighet vägras om den
påföljd eller det förverkande som har ålagts eller beslutats genom den
utländska domen är preskriberat enligt svenska preskriptionsregler.
Framställning om verkställighet kan däremot inte avslås på den grund att brottet
skulle ha varit preskriberat enligt våra regler om åtalspreskription (35 kap.
14 och 6 §§ BrB). Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör Sverige
inte begagna sig av förbehållet under c) i bilaga I till konventionen utan
godta den dömande statens regler om åtalspreskription.

I
andra stycket av förevarande paragraf föreskrivs, att preskriptionsavbrytande
handling, som har företagits i den främmande staten, vid tillämpning av första
stycket 8 dvs. vid en undersökning av om påföljdspreskription inträtt enligt
svensk lag skall ha samma verkan här i landet som i den anmodande staten.
Bestämmelsen motsvarar art. 8 i konventionen.

7 §

Denna
paragraf, som motsvarar 7 § promemorieförslaget, uppställer särskilda villkor
för bifall till framställning om verkställighet av dom som avser mer än ett
brott i fall då hinder föreligger mot verkställighet såvitt avser något eller
några brott. Paragrafen grundas på art. 4.2 och ingressen till art. 6.
Konventionen föratsätter, att den dömande staten kan begära partiell
verkställighet av brottmålsdom. Ett sådant förfarande är emellertid tänkbart
endast om det framgår av domen eller den dömande staten i samband med
framställningen anger att viss påföljd hänför sig endast till det eller de
brott i fråga om vilka verkställighetshinder inte föreligger. I annat fall kan
framställningen i sin helhet avslås. Denna paragraf har utformats i enlighet
härmed.

Prövning
av framställning om verkställighet

8 §

Denna
paragraf motsvarar 8 § promemorieförslaget. I överensstämmelse med vad som har
föreslagits i den allmänna motiveringen innehåller förevarande paragraf regler
om att framställning

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:98 115

om
verkställighet i första hand skall prövas av Kungl. Maj:t och, om den inte
omedelbart avslås, överlämnas tUl RÅ för vidare handläggning. I fråga om
räckvidden av Kungl. Maj:ts prövning hänvisas till vad som har anförts i den
allmänna motiveringen. Som där har föreslagits har i förhållande till
promemorieförslaget gjorts den ändringen i förevarande paragraf att prövningen
huruvida hinder mot verkställighet skall anses föreligga enligt 5 § andra
stycket 8 har förbehållits Kungl. Maj:t.

EnUgt
art. 18 i konventionen skall myndigheterna i den anmodade staten ofördröjligen
lämna myndigheterna i den anmodande staten meddelande om åtgärder som har
vidtagits på grund av framställningen om verkstäUighet. Sådant meddelande bör
lämnas av RÄ så snart framställningen har vidarebefordrats till honom.
Inträffar efter det framställning om verkställighet har överlämnats till RÅ någon
omständighet, som skulle ha föranlett avslag, om den hade förelegat vid tiden
för Kungl. Maj:ts prövning, bör RÄ anmäla detta till Kungl. Maj:t, som därefter
prövar om avslagsbeslut skall meddelas. RÅ:s skyldigheter i detta avseende bör
regleras i administrativ ordning.

9
§

Denna
paragraf, som motsvarar 9 § promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om
anhängiggörande av mål om verkställighet av europeisk brottmålsdom vid domstol
och om rättens handläggning av sådant mål.

Sedan Kungl. Maj:t
överlämnat framställning om verkställighet till RÅ, ankommer det enligt första
stycket av förevarande paragraf på RÅ att göra ansökan hos rätten om dess
prövning av framställningen, om inte annat följer av 16 § eller 1922 §§ i den
föreslagna lagen. Detta överensstämmer med huvudregeln i art. 37 om domstols
prövning. I första stycket har vidare förts in en bestämmelse om att RB:s
regler om rättegången i brottmål i tUlämpUga delar gäller rörande sakens handläggning.
Bestämmelsen har med anledning av vissa uttalanden i åtalsrättskommitténs
remissyttrande getts en lydelse som tydligare än motsvarande bestämmelse i
promemorieförslaget anger att även åklagarmyndighetens handläggning av
hithörande frågor regleras av RB. Dessutom har tillagts en bestämmelse om att
rättens avgörande sker genom dom. Hänvisningen tUl RB omfattar både de allmänna
reglerna om rättegången i brottmål och de särskilda reglerna om rättegången i
de olika instanserna. Detta innebär bl. a. att tingsrättens avgörande i mål som
avses här kan överklagas på vanligt sätt. Härigenom uppfylls kravet i art. 41
att rättens avgörande i mål om verkställighet av utländsk brottmålsdom skall
kunna överklagas.

I
andra stycket av förevarande paragraf, som motsvarar tredje stycket i
promemorieförslaget, ges regler om den dömdes rätt att höras personligen vid
domstolsförhandling med anledning av framställning om verk-

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:98 116

ställighet av europeisk brottmålsdom. Bestämmelserna
överensstämmer med art. 39. I enlighet med art. 39.2 medges undantag från
huvudregeln om personligt hörande, när den dömde är berövad friheten i den stat
där domen har meddelats. Undantagsbestämmelsen avser de faU då den
frihetsberövande påföljd som begärs verkställd har börjat verkställas i den
dömande staten. Avsikten är att den dömde inte skall överföras tUl den anmodade
staten, förrän domstolen har godkänt framstäUningen. Om han överförs tidigare,
kan man riskera att han får föras tUlbaka, om domstolen finner att
framställningen bör avslås. Den dömde har dock enligt art. 39.2 en ovillkorlig
rätt att vara personligen närvarande när domstolen efter att ha godkänt
framställningen bestämmer påföljd för brottet. Den i 9 § andra stycket
promemorieförslaget upptagna föreskriften härom har i departementsförslaget i
stället tagits upp i 11 § andra stycket.

10 §

Denna paragraf motsvarar 10 § promemorieförslaget.

I paragrafens första stycke anges vilka av de i lagen
angivna förutsättningarna för verkställighet som skall prövas av rätten. Det
föreskrivs, att rätten skall pröva samtliga förutsättningar med undantag för
dem som anges i 5 § andra stycket 8 (verkställighet i strid mot konventionens
bestämmelser i övrigt), 6 § första stycket 1 (poUtiskt eUer militärt brott), 4
(brottet ej begånget i den stat där påföljden ådömts), 5 (påföljden ej möjlig
att verkstäUa här i landet) och 6 (verkställighet antas kunna äga rum i den
främmande staten). Dessa förutsättningar prövas slutgiltigt av Kung. Maj:t. I
frågan huruvida övriga förutsättningar för bifall tUl framställningen är
uppfyllda är domstolen inte bunden av Kungl. Maj:ts bedömning, som i princip
inte innebär annat än ett konstaterande att det inte finns hinder mot att
framställningen underkastas domstols prövning.

Genom förevarande bestämmelse uppfylls kraven i art. 40.1
(a)(d) att vissa förutsättningar skall prövas av domstol. Enligt art. 40.1(e)
krävs dessutom att domstolen skall förvissa sig om att det särskilda
förfarandet för verkställighet av utevarodom och "ordonnance pénale"
har iakttagits. Detta följer enligt lagförslaget av de särskilda bestämmelserna
om utevarodom (se 19 §).

I andra stycket har en av konventionens huvudprinciper
(art. 42) kommit tUl uttryck. Här föreskrivs, att frågan huruvida den dömde är
skyldig till brottet inte får prövas på nytt. Därmed avses att domstolen är
bunden av den bedömning i själva ansvarsfrågan som har gjorts av domstolen
eller myndigheten i den främmande staten och som framgår, direkt eller
indirekt, av det avgörande som skall verkställas.

Finner rätten att framställningen om verkställighet inte
kan bifallas,

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:98 117

bör
underrättelse härom sändas till den främmande staten via utrikesdepartementet.
Föreskrift härom bör meddelas i tillämpningsföreskrifter till lagen.

11 §

I
denna paragrafs första stycke, som motsvarar 11 § promemorieförslaget, finns
en annan av konventionens huvudprinciper uttryckt, nämligen att ny påföljd
skall bestämmas i enlighet med vad nationell lag föreskriver om påföljd för
brott av ifrågavarande slag. Bestämmelsen motsvarar vad som uttryckligen sägs
om frihetsberövande påföljd i art. 44.1 och indirekt följer av bestämmelsema i
art. 45.1 om böter och förverkande av pengar och i art. 46.1 om förverkande av
visst föremål. Svensk domstol skall sålunda "döma om" såvitt avser
påföljden och tillämpa det svenska påföljdssystemet med de begränsningar som
anges i följande paragrafer.

En
remissinstans anser att bestämmelsen i 11 § promemorieförslaget bör
kompletteras med en uttrycklig anvisning att påföljden kan vara av annat slag
eller annan varaktighet än som har bestämts i den ursprungliga domen (art.
44.1). Jag anser emellertid inte någon sådan komplettering nödvändig, eftersom
den angivna principen tillräckligt tydligt kommer till uttryck i följande
paragrafer i lagförslaget. I fråga om det avgörande domstolen träffar i
påföljdsfrågan vill jag framhålla att det i alla avseenden kommer att vara
likställt med dom i vanligt brottmål.

I
andra stycket har, som anförts vid 9 § departementsförslaget, tagits upp den i
9 § promemorieförslaget meddelade föreskriften att den dömde på begäran skall
ges tUlfälle att bli personligen hörd inför domstolen innan frihetsberövande
påföljd bestäms.

12 §

Denna
paragraf, som har sin motsvarighet i 12 § promemorieförslaget, innehåller
regler om svensk domstols bestämmande av påföljd när frihetsberövande påföljd
eller böter har ådömts genom den utländska domen. Paragrafen motsvarar art.
44.1 och 2 samt art. 45.1 och 2 i konventionen.

I
första stycket ges regler om verkställighet av frihetsberövande påföljd. Vid
val av påföljd enligt våra bestämmelser får rätten inte skärpa den påföljd som
har ådömts genom den utländska domen men väl ådöma en lindrigare påföljd.
Konventionens bestämmelser syftar inte till exakta, formeUa jämförelser mellan
den utländska påföljden och de svenska påföljderna utan avsikten är att den nya
påföljden med hänsyn till samtliga omständigheter som har betydelse för
verkställigheten skall bestämmas så att den dömdes situation vid verkställighet
här i landet inte blir sämre än den skulle ha varit, om domen verkställts i den
anmodande staten. Som åtalsrättskommittén har påpekat är detta en annan

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:98 Hs

bedömning
än den som görs t. ex. när ställning skall tas tiU fråga om ersättning för
rättegångskostnad i högre rätt enligt 31 kap. 10 § RB. Enligt denna bestämmelse
skall högre rätts dom anses som fällande bl. a. om den ådömda påföljden är att
anse som "svårare" än den påföljd vartill lägre rätt har dömt. I
bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § RB finns
motsvarande uttryckssätt. Det är här också fråga om en annan bedömning än den
som görs enligt BrB vid jämförelse mellan olika slag av påföljder, t. ex.
enligt 1 kap. 4 § BrB. För att markera skUlnaden har i förevarande bestämmelse
valts uttrycket "strängare" i stället för "svårare"
(påföljd).

Andra
stycket gäUer verkstäUighet av böter. Enligt art. 45.1 andra punkten får den
anmodade staten vid verkställighet av bötesdom inte överskrida det maximum som
dess egen lag innehåller i fråga om böter. Om sådant maximum saknas, får böter
inte bestämmas till högre belopp än som vanligen åläggs i den anmodade staten
för sådant brott. I svenska straffbestämmelser finns bötesmaximum utsatt vid
penningböter. En regel om att sådant maximum inte får överskridas har intagits
i förevarande paragraf. Promemorieförslaget har kompletterats med angivande av
maximum för penningböter vid flerfaldig brottslighet, 1 000 kronor.

När
det gäller dagsböter anges i promemorian att som bötesmaximum i konventionens
mening får anses de högsta sammanlagda bötesbelopp som kan ådömas enligt 25
kap. 2 eller 4 § BrB, dvs. 60 000 eller, när fråga är om gemensamt straff för
fler brott, 90 000 kronor.

En
remissinstans har ifrågasatt om böter som har ådömts utomlands i form av
dagsböter skulle kunna bestämmas i dagsböter, högst 120 resp. 180, även i
Sverige. Under remissbehandlingen har också tagits upp frågan om möjlighet att
omvandla i främmande stat ådömda penningböter till dagsböter. En remissinstans
anser att skäl kan anföras för ett variabelt maximum, som beräknas med
utgångspunkt i dagsbotsbeloppet i det aktuella fallet och anges till 120 eller,
vid flera brott, 180 gånger detta belopp.

Samtliga
dessa förslag förutsätter att man i det aktuella faUet gör utredning om
dagsbotens storlek. Fråga uppstår då om dagsbotens storlek skall bestämmas
efter förhållandena vid tidpunkten för det tidigare avgörandet eller efter den
dömdes aktuella ekonomiska situation. Rimligtvis bör förhållandena vid tiden
för den utländska domen vara avgörande. Det kan emellertid uppenbarligen vara
mycket svårt att åstadkomma tillförlitlig utredning i det hänseendet. Enligt
min mening bör verkställighetsärendena enligt den nya lagstiftningen inte
belastas med sådana komplicerade dagsbotsutredningar. Jag förordar därför den
lösning som har valts i promemorieförslaget och som bäst överensstämmer med
vad konventionen föreskriver, nämligen att det utländska bötesbeloppet direkt
omvandlas tUl svenska kronor med iakttagande

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:98 119

av
att de nyss angivna maximibeloppen inte överskrids. I förevarande bestämmelse
anges sålunda 60 000 kronor eller, när fråga är om gemensamt straff, 90 000
kronor, som högsta bötesbelopp i fall då i svensk lag för motsvarande brott
inte är stadgat svårare straff än dagsböter. Om fängelse ingår i straffskalan,
behöver däremot maximibeloppen inte iakttas (art. 45.2). Men inte i något fall
kan högre bötesbelopp bestämmas än som motsvarar beloppet av de böter som
ådömts genom det utländska avgörandet. Liksom i fråga om frihetsberövande
påföljd gäller nämligen att bötesstraffet i den utländska domen inte får
skärpas.

13 §

I
denna paragraf, som motsvarar 13 § promemorieförslaget, finns en
avräkningsregel som grundas på art. 44.3 i konventionen. Denna kräver att
avräkning av verkställd frihetsberövande påföljd eller processuellt
frihetsberövande skall ske från påföljd som bestäms i den anmodade staten för
brott som omfattas av den dom som begärs verkställd. Enligt 13 §
promemorieförslaget skall avräkning vara obligatorisk, oberoende av arten av
den påföljd som bestäms av den svenska domstolen. Som jag har utvecklat närmare
i den allmänna motiveringen vid min behandling av förslaget att i 2 kap. 6 §
BrB införa en på art. 54 i konventionen grundad bestämmelse om obligatorisk
avräkning vid lagföring i Sverige av påföljd som den tUltalade har undergått
utomlands för samma gärning måste emellertid beaktas att avräkning i egentlig
mening inte kan ske mot annan påföljd än böter eller fängelse. I första punkten
av förevarande paragraf av departementsförslaget har därför föreskrivits, att
den dömde skall tiUgodoräknas den utomlands undergångna påföljden liksom också
tid för anhåUande och häktning "i den mån det kan ske". Såvitt gäller
avräkning av verkställd påföljd överensstämmer regeln i sak med den "avräkningsregel"
som enligt vad jag föreslår skall tagas upp i 2 kap. 6 § BrB och som innebär,
att när någon döms för brott för vUket han redan har undergått påföljd
utomlands skälig hänsyn skall tas till vad den tUltalade har undergått av
utomlands åtdömd påföljd och att full avräkning skall äga rum när han döms
till böter eller fängelse och den utomlands undergångna påföljden innebar
frihetsberövande.

Bestämmelsen
i andra punkten, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, överensstämmer
med andra stycket i mitt förslag tUl ändrad lydelse av 2 kap. 6 § BrB. Den
torde vara nödvändig, eftersom sistnämnda lagrum inte lär vara direkt
tUlämpligt i mål om verkställighet, där någon prövning av skuldfrågan inte
äger ram.

I
den mån bestämmelsen om avräkning i nu förevarande paragraf avser tid för
anhållande eller häktning är den sakligt sett vidsträcktare än den nuvarande
avräkningsregeln i 33 kap. 3 § BrB, eftersom denna bestämmelse inte torde avse
frihetsberövande i utlandet. Den nu föreva-

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 120

rande
avräkningsregeln skiljer sig även pä det sättet från 33 kap. 3 § BrB, att
avräkningen skall ske vid själva påföljdsbestämningen och inte framträder genom
en föreskrift om verkställigheten.

14
§

I
denna paragraf, som med vissa redaktionella justeringar motsvarar

14 §
promemorieförslaget, finns i första stycket en regel om förverkande

av visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom, som har sin mot

svarighet i art. 45 i konventionen. I svensk rätt finns inte något maxi

mum för förverkande eller något högsta belopp som enligt praxis förver

kas vid vissa brott. Med den utformning som det svenska straffrättsliga

sanktionssystemet har enligt BrB kan man inte heUer på det sätt som av

ses i art. 45.2 jämföra förverkande med andra brottspåföljder. I föreva

rande paragrafs första stycke har därför endast föreskrivits att rätten

skall omräkna förverkandebeloppet till svenska kronor med tillämpning

av den valutakurs som gäller vid tiden för beslutet.

Andra
stycket i förevarande paragraf, som motsvarar art. 46.1., gäller förverkande av
visst föremål. Av skäl som nyss anförts i anslutning till art. 45.2 har någon
motsvarighet till art. 46.2 inte tagits upp i förslaget.

15 §

Denna
paragraf, som har sin motsvarighet i 15 § promemorieförslaget, innehåller i
första punkten en bestämmelse om att svensk strafflag skall tillämpas vid
bedömning av frågan vilket straff som är stadgat för eller kan följa på visst
brott. En sådan bestämmelse är nödvändig för att domstolen vid tillämpning av
vissa bestämmelser i RB i mål om verkställighet av utländsk brottmålsdom, t.
ex. 1 kap. 3 § RB, inte skall behöva tveka om vilket lands strafflag som skall
vara avgörande i processuellt hänseende.

Är
den ådömda påföljden böter, kan svensk domstol enligt 12 § andra stycket
departementsförslaget inte ådöma svårare påföljd. I ett sådant fall bör RB:s
bestämmelser för bötesmål tillämpas, även om enligt svensk lag kan följa
fängelse på brottet. I andra punkten av förevarande paragraf har därför
föreskrivits att i sådant fall svårare straff än böter inte i något fall skall
anses kunna följa på brottet.

16 §

Denna
paragraf motsvarar 16 § promemorieförslaget.

I
första stycket har i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen
och i överensstämmelse med art. 37 andra punkten och art. 41 intagits en
bestämmelse att RÅ kan själv pröva framställning om verkställighet och utfärda
strafföreläggande, om framställningen endast avser böter eller förverkande.
Strafföreläggande som meddelas för verkställighet av utländskt avgörande skall
sålunda till skillnad från vad som

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 121

gäller
enligt 48 kap. 2 § andra stycket RB kunna utfärdas för enbart förverkande.
Konventionen förutsätter nämligen att begäran om verkställighet kan avse
enbart förverkande och det saknas anledning att i sådant fall inte ha tillgång
till den smidiga torm för handläggning av verkstäl-hghetsärenden som
strafföreläggande utgör.

I
förevarande lagrum har i departementsförslaget också tagits upp en bestämmelse
om maximibelopp för strafföreläggande, vilken saknar motsvarighet i
promemorieförslaget. Som högsta belopp har angetts de bötesbelopp som enligt 48
kap. 4 § RB, jämförd med 25 kap. 2 § BrB, högst kan åläggas genom
strafföreläggande, dvs. 25 000 kronor eller, om påföljden avser flera brott, 30
000 kronor.

I
andra stycket föreskrivs att för strafföreläggande, som utfärdas med stöd av
första stycket, 48 kap. RB gäller i tillämpliga delar samt att 10 och 11 §§, 12
§ andra och tredje styckena samt 1315 §§ departementsförslaget äger
motsvarande tillämpning. Om RÅ själv skall pröva framställning om
verkställighet och utfärda strafföreläggande, prövas först om hinder mot
verkställighet föreligger. Finner RÅ att verkställighet kan ske, bestämmer han
sedan ny påföljd för brottet med tillämpning av angivna lagram i lagförslaget.
Att 48 kap. RB gäller endast "i tillämpliga delar" innebär bl. a.
att RÅ inte skall anmana den dömde att erkänna gärningen, eftersom RÅ, på
samma sätt som domstolen, när prövningen ankommer på domstol, har att beakta
att skuldfrågan inte får omprövas,

I
tredje stycket föreskrivs att RÅ, om strafföreläggandet inte god-känns, enligt
9 § första stycket skall göra ansökan till rätten om dess prövning av
framställningen om verkställighet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i
promemorieförslaget, som dock i sak torde vila på förutsättningen att ett
sådant förfarande skall tillämpas.

Tvångsåtgärder
17 §

I
denna paragraf, som motsvarar 17 § promemorieförslaget, ges bestämmelser om
användningen av vissa tvångsmedel i ärende om verkställighet i Sverige av
europeisk brottmålsdom.

Första
stycket innehåller bestämmelser om anhåUande, häktning och reseförbud. I allt
vasentUgt är dessa bestämmelser utformade i enlighet med föreskrifterna i art.
32 i konventionen. Dessa föreskrifter omfattar i likhet med promemorieförslaget
inte institutet reseförbud. Det synes emellertid lämpligt att domstol i fall då
aiUedning föreligger tUl antagande att ett reseförbud skulle vara en
tillräckligt ingripande åtgärd har möjlighet att förordna därom i stället för
häktning. Fråga om användning av nu nämnda tvångsmedel kan inte i något fall
aktualiseras förrän den stat i vilken brottmålsdomen har meddelats antingen
gjort en for-

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 122

mell
framställning enligt 8 § första stycket om överflyttning av verkställigheten
eUer på diplomatisk väg har underrättat svenska regeringen om sin avsikt att
inkomma med en sådan framställning.

I fråga om
förutsättningarna för anhållande och häktning har i departementsförslaget
delvis på föranledande av vissa uttalanden under remissbehandlingen i
förtydligande syfte skett vissa preciseringar, som saknar motsvarighet i
promemorieförslaget. Någon saklig ändring är dock inte åsyftad. I anslutning
till bestämmelsen i art. 32.1 (a) i konventionen har i departementsförslaget
som huvudregel föreskrivits, att tvångsåtgärd av detta slag får tillgripas
endast om enligt svensk lag kan följa fängelse i minst ett år på brott
motsvarande den gärning som avses med den ådömda påföljden (24 kap. 1 § RB). En
ytterligare förutsättning är liksom enligt promemorieförslaget att det
skäligen kan befaras att den dömde avviker eller, när fråga är om utevarodom,
undanröjer bevis (art. 32.1 (b)). I överensstämmelse med vad som gäller enligt
24 kap. 2 § RB har vidare angetts, att anhållande och häktning kan äga rum även
vid lindrigare brott, dvs. brott på vilket inte kan följa svårare straff än
fängelse understigande ett år eller böter, i fall då den dömde saknar hemvist i
Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar
sig påföljd.

Enligt
departementsförslaget skall reseförbud kunna meddelas i fall då förutsättningar
för häktning föreligger. Liksom 25 kap. 1 § RB öppnar emeUertid förevarande
lagrum i förslaget generell möjlighet att meddela reseförbud även i fall då
enligt svensk lag för motsvarande brott kan dömas tUl fängelse på kortare tid
än ett år. Vid lindrigare brott kan reseförbud meddelas under samma
förutsättningar som gäller i fråga om anhållande och häktning.

Att undanröjande av bevis
kan utgöra häktningsskäl i fall då den dom som ligger till grund för
framställningen om verkställighet utgör en utevarodom men inte i andra fall
beror på att verkställighet av utevarodom ibland skall föregås av en
fullständig omprövning av det mål i vilket domen har meddelats (1922 §§
departementsförslaget). I övriga fall begränsas prövningen till att avse
påföljdsfrågan och man behöver då inte försäkra sig om att den dömde hindras
från att undanröja bevis.

Beslut om anhållande
meddelas av RÅ. Denne är också behörig att göra framställning till rätten om
att den dömde skall häktas eller meddelas reseförbud. Enligt 37 § förslaget
kan dock RÅ:s behörighet komma att delegeras till annan åklagare. Att märka är
att enligt departementsförslaget reseförbud kan meddelas endast av rätten, som
givetvis också är ensam behörig att besluta om häktning.

I
andra stycket första punkten av denna paragraf föreskrivs såvitt gäller
anhåUande och häktning i överensstämmelse med art. 33.1 i konventionen att
bestämmelserna i 24 kap. 324 §§ resp. 25 kap. 2 9 §§ RB skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om anhållande och

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 123

häktning resp. reseförbud. Vad gäller anhållande innebär
denna hänvisning bl. a. att efterlysning av den dömde kan komma i fråga (24:
6), att den anhållne omedelbart skall friges när häktningsskäl ej längre
föreligger (24: 10) eller när tiden för ansökan om hans häktning har utgått
utan att sådan ansökan gjorts (24: 12).

Av hänvisningen till 24 kap. RB följer vidare att
verkställighet av beslut om såväl anhållande om häktning skall ske i enlighet
med lagen (1958: 213) om behandling av häktade och anhållna m. fl. under hänsynstagande
till de särskilda föreskrifterna i 24 kap. 11 eller 22 §.

Vid tUlämpning i förevarande fall av 24 kap. 18 eller 19 §
eller 25 kap. 6 eller 7 § RB bör vad som där föreskrivs om tid för åtals
väckande gälla tid för ansökan enligt 9 § förevarande lag.

Andra stycket andra och tredje punkterna motsvarar art.
33.2 i konventionen. Utöver de skäl för omedelbar frigivning av anhållen eller
häktad som skall beaktas till följd av huvudregelns hänvisning till bestämmelsema
i 24 kap. RB anges sålunda i andra punkten av förevarande stycke, att
frihetsberövande här i landet på grund av beslut enligt första stycket om
anhållande eller häktning inte i något fall får fortgå under så lång tid att
den dömde enbart härigenom, eller efter sammanräkning med den tid han på grund
av det brott den aktuella europeiska brottmålsdomen avser tidigare utomlands
har varit berövad friheten, kommer att hållas i förvar längre än som motsvarar
tiden för den i domen bestämda frihetsberövande påföljden (art. 33.2 (a)). För
det faU att beslut om anhållande eller häktning meddelats innan den främmande
staten gjort en formell framställning om verkställighet föreskrivs vidare i
tredje punkten och i enlighet med art. 33.2 (b), att den dömde skall friges
inom 18 dagar, om sådan framstäUning inte föreligger före utgången av denna
tid. Har häktning föregåtts av anhållande, räknas tidsfristen från dagen för frihetsberövandet
på grund av anhållningsbeslutet.

18 §

Denna paragraf, som motsvarar 18 § promemorieförslaget,
innehåller bestämmelser om möjlighet att, i avvaktan på att framställning om
verkställighet behandlas och blir slutligt avgjord, förordna om beslag av
egendom som förklarats förverkad genom den utländska domen. Motsvarande regler
i konventionen finns i art. 36. I överensstämmelse med där upptagna
bestämmelser föreskrivs, att RA eller rätten kan förordna om beslag av egendom
i den mån sådant beslut skulle ha kunnat meddelas om lagföringen för det
aktuella brottet skett här i landet.

Vid tUlämpning av denna bestämmelse skall inte ske någon
prövning av huruvida de i 27 kap. 1 § RB angivna förutsättningarna för beslag
föreligger. De skall anses omedelbart uppfyllda i kraft av det utländska
beslutet om förverkande. Övriga i 27 kap. RB angivna förutsättningar för beslag
måste däremot vara uppfyllda. Där intagna regler om förfa-

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 124

randet
och bestämmelser om beslagsförordnandets rättsverkan och verkställighet skall
enligt den uttryckliga hänvisningen i förevarande paragraf till bestämmelserna
i nämnda kapitel av RB äga motsvarande till-lämpning. Bestämmelserna i 27 kap.
3 och 9 §§ RB torde helt sakna aktualitet i hithörande fall.

Vad
i 27 kap. RB sägs om väckande av åtal kommer vid tillämpning av förevarande
paragraf i departementsförslaget i stället att avse ansökan om förhandling
enligt 9 § i förslaget.

Särskilda
bestämmelser om utevarodom 19 §

I
denna paragrafs första punkt, som motsvarar 19 § promemorieförslaget, anges
att om framställning om verkställighet grundas på utevarodom som inte
meddelats efter talan av den dömde, de på bestämmelsema i konventionens del II, avdelning 3, grundade föreskrifterna i 20 22 §§ skall tillämpas.

Den
i 4 § andra stycket departementsförslaget givna definitionen på begreppet
utevarodom varmed även avses s. k. ordonnance pénale gäller oberoende av om
det aktueUa avgörandet meddelats av första instans eller av högre instans
efter talan mot avgörande av lägre instans och i sistnämnda fall vare sig detta
avgörande utgjort en utevarodom eller inte. I förevarande sammanhang görs dock
undantag för utevarodom som meddelats efter talan av den dömde. Därmed avses i
första hand fall då utevarodomen meddelats av högre instans med anledning av
den dömdes talan (art. 21.3 (b)). Undantagsregeln avser emellertid även fall då
den utländska statens rättsordning medger att samma instans efter särskUd talan
(opposition) kan ompröva ett tidigare avgörande samt den dömde begagnat sig av
denna möjUghet med resultat att avgörandet fastställts eller att ny dom
meddelats efter förhandling i den dömdes frånvaro (art. 21.3 (a)).

I
andra punkten, som närmast motsvarar 21 § tredje stycket första punkten
promemorieförslaget, klargörs att RB:s regler om rättegången i brottmål i
tillämpliga delar skall gälla i fråga om det förfarande och den handläggning
som blir aktuell i fall då enligt första stycket de särskilda föreskrifterna i
2022 §§ måste iakttagas. Undantag görs för de avvikelser från RB:s regler som
direkt följer av nämnda paragrafer. Genom att ifrågavarande bestämmelser
flyttas från 21 § i promemorieförslaget till den paragraf som inleder avsnittet
"särskilda bestämmelser om utevarodom" kommer RB:s regler att bli
tillämpliga beträffande även den del av förfarandet som äger rum innan
domstolen tar upp en anförd opposition till prövning. Därav följer bl. a. att
bestämmelserna om återställande av försutten tid i 58 kap. RB kan bli
tillämpliga när den dömde ej

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 125

anfört
opposition inom föreslcriven tid (20 §)., Hänvisningen till RB konmier vidare
att omfatta domstolens prövning och beslut i awisnings-frågor (21 § andra
stycket).

20 §

Denna
paragraf motsvarar 20 § promemorieförslaget.

Första
stycket innehåller bestämmelser om förfarandet, sedan framställning om
verkställighet av utevarodom efter Kungl. Maj:ts prövning har överlämnats till
RÅ enligt 8 §. I överensstämmelse med föreskrifterna i art. 23 i konventionen
anges till en början att utevarodomen skall delges den dömde samt att han i
samband därmed skall upplysas om att han genom särskild talan (opposition) inom
30 dagar från delgivningen kan få utevarodomen omprövad. I
departementsförslaget har i enlighet med konventionstextens lydelse angetts att
delgivningen skall ske med den dömde personligen.

I
artikel 23 i konventionen finns ett flertal föreskrifter om delgivningshandlingarnas
innehåll. Häremot svarande svenska bestämmelser synes lämpligen böra meddelas
genom tillämpningsföreskrifter tiU lagen. Enligt art. 29 i konventionen får
utebliven opposition till följd att den aktuella domen skall anses ha meddelats
efter den dömdes hörande, dvs. att domen ej längre skall betraktas som en
utevarodom. I enlighet härmed föreskrivs i sista punkten av förevarande
lagrum, att bestämmelserna i 916 §§ departementsförslaget skall tillämpas, om
den dömde ej anför opposition inom föreskriven tid. I praktiken innebär detta,
att RÅ antingen gör en ansökan hos rätten om dess prövning av framställningen
eller med stöd av 16 § själv företar motsvarande prövning och, om denna
utfaller positivt, bestämmer ny påföljd samt utfärdar strafföreläggande.

Åtalsrättskommittén
har i sitt remissyttrande påpekat att det i förevarande sammanhang finns
anledning att särskilt uppmärksamma det behov av information som den nya lagen
och dess tillämpning kommer att skapa. Kommittén förutsätter att de enskUda
personer som kommer att beröras av förfarandet ofta är utlänningar. Det är från
rättssäkerhetssynpunkt betydelsefullt att den som berörs av ett igångsatt
förfarande verkligen får klart för sig vad detta kan innebära för honom och
vilka möjligheter han har att försvara sina egna intressen. Kommittén föratsätter
att nu anförda synpunkter bör kunna tillgodoses genom att tydliga anvisningar
och blanketter kommer att ingå i delgivningsförsändelserna. För egen del kan
jag i allt väsentligt ansluta mig till dessa synpunkter, som lämpligen bör
beaktas vid utformningen av tillämpningsföreskrifter tUl den nya lagen.
Kommitténs önskemål blir i viss mån tUlgodosedda också genom de bestämmelser om
rätt för den dömde att i hithörande ärenden få juridiskt biträde på det
allmännas bekostnad som jag kommer att föreslå (27 § departementsförslaget).

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 126

I andra stycket ges föreskrifter om den fortsatta
handläggningen i fall då den dömde har anfört opposition inom föreskriven tid
efter delgivningen. I överensstämmelse med vad som föreskrivs i art. 24.1 i
konventionen anges därvid i första punkten, att RÅ skall överlämna handlingarna
i ärendet till utrikesdepartementet för vidare befordran till den främmande
staten, om den dömde har begärt att hans talan skall prövas av behörig domstol
i den staten. I motsatt fall, dvs. när han direkt yrkat att svensk domstol
skall pröva hans talan eller när han inte har framställt något önskemål
beträffande forum, skall RÅ enligt andra punkten göra ansökan hos rätten om
förhandling för prövning av oppositionen.

21 §

Denna paragraf, som motsvarar 21 § promemorieförslaget och
art. 26 i konventionen, innehåller närmare föreskrifter om rättens handläggning
av RÅ:s ansökan om prövning av anförd opposition.

I första stycket föreskrivs i överensstämmelse med art.
26.1 att den dömde skall kallas till förhandling inför rätten. Om den kallade
inte medger annat, får sådan förhandling inte hållas tidigare än på den tjugoandra
dagen efter delgivningsdagen.

Andra
stycket motsvarar art. 26.2 i konventionen. Där föreskrivs, att domstolen skall
förklara oppositionen "utan laga verkan", om den dömde uteblir från
förhandlingen, samt att i fall då annat hinder föreligger, t. ex. om
återkallelse sker eller närmare utredning visar att den aktuella domen inte
kan betecknas som en utevarodom, domstolen skall förklara "att
oppositionen ej kan upptagas till prövning". I båda dessa fall skall
enligt förevarande stycke rätten meddela awisningsbeslut. I sak torde detta
överensstämma med vad konventionen föreskriver. Följden av ett beslut om
avvisning blir att saken behandlas som om talan om opposition aldrig förts,
dvs. att domen anses meddelad efter den dömdes hörande och således kan
verkställas enligt bestämmelserna för vanUga domar.

Tredje
stycket innehåller bestämmelser som blir tillämpliga när rätten tar upp en
oppositionstalan till prövning. Huvudregeln är, att det aktuella målet i
sådant fall i sin helhet skall sakligt prövas enligt svensk lag, dvs. med
tillämpning av svensk strafflagstiftning. Av 19 § andra stycket
departementsförslaget som motsvarar 21 § tredje stycket första punkten
promemorieförslaget framgår vidare att RB:s bestämmelser om rättegången i
brottmål därvid skall gälla i tillämpliga delar.

Genom en särskild föreskrift i första punkten klargörs att
jurisdik-tions- och åtalsreglerna i 2 kap. BrB liksom
åtalspreskriptionsreglerna i 35 kap. 14 och 6 §§ sanuna balk inte skaU utgöra
hinder mot den omprövning av målet som sålunda skall äga rum när en anförd
oppo-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 127

sition
inte har avvisats. Utevarodomen skall i dessa fall enligt konventionen anses
vara "utan laga verkan" (art. 26.3).

En av konventionens
huvudprinciper är kravet på dubbel straffbarhet (art. 4), dvs. att gärning för
vilken påföljd ådömts i den anmodande staten måste utgöra ett straffbart brott
också enligt lagen i den anmodade staten. Denna princip gäller även i här förevarande
fall. Om det vid omprövningen visar sig att den aktuella gämingen inte är
straffbar enligt svensk lag, kan och skall gärningsmannen frikännas. Av bestämmelsen
i art. 26.3 i konventionen följer att frågan huruvida gärningen är straffbar
enligt svensk lag skall bedömas som om den begåtts i Sverige. Därför har i
andra punkten tagits upp föreskrift att vid prövning av frågan om ansvar för
gärningen enligt svensk lag den eUer de aktuella gärningarna skall bedömas som
om de hade begåtts här i landet. Med "svensk lag" avses här de
materiella bestämmelsema i svensk strafflagstiftning. Att gärningen vid
ansvarsprövningen skall bedömas som om den begåtts i Sverige innebär således
inte att det krav på dubbel straffbarhet som enligt mitt förslag införs i 2
kap. 2 § BrB, efterges. Gärningen måste med andra ord ha varit straffbar enligt
lagen på den faktiska gämingsorten. Den prövning som har skett i den anmodande
staten av frågan om åtalspreskription måste också respekteras (konvenUonen
art. 26.3).

Det
föreligger inget hinder mot att den svenska domstolen, om den vid sin prövning
av gärning som avses med den aktuella utevarodomen finner att arisvar skall
ådömas, bestämmer en strängare påföljd än den som ålagts av den utländska
domstolen.

I
tredje punkten av andra stycket föreskrivs slutligen, att åtgärd för väckande
av åtal eller förundersökning som vidtagits i den stat där utevarodomen
meddelats skall tillerkännas verkan som om åtgärden hade vidtagits i Sverige.
Om en sådan åtgärd inte har samma verkningar i den främmande staten som i
Sverige, skall enligt fjärde punkten den främmande statens regler vara
normerande (art. 26.4).

22 §

Denna
paragraf, som motsvarar 22 § promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om de
situationer som kan uppkomma då den dömde begärt att hans opposition skall
prövas av behörig domstol i den stat där utevarodomen meddelats och RÄ med
anledning därav enligt 20 § andra stycket departementsförslaget har överlämnat
handlingarna i ärendet till utrikesdepartementet för vidare befordran till
denna stat. För fall då dessa åtgärder leder till att den dömdes
oppositionstalan blir materiellt prövad, föreskrivs i överensstämmelse med art.
25.3 att framställningen om verkställighet här i landet förfaller, dvs. blir
utan laga verkan. För det fall att domstolen i den anmodande staten meddelar
beslut som innebär att den dömdes oppositionstalan avvisas föreskrivs att fram-

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 128

ställningen,
sedan avvisningsbeslutet vunnit laga kraft, skall prövas enligt 916 §§, dvs. i
den ordning som gäller i fråga om dom meddelad efter den dömdes hörande (art.
25.2).

Övriga
bestämmelser 23 §

Denna
paragraf motsvarar 23 § promemorieförslaget.

Första
stycket innehåller motsvarighet tUl den s. k. specialitetsregeln i
konventionens art. 9, vilken i sin tur har utformats efter förebild av
motsvarande bestämmelser i art. 17 i 1957 års europeiska utlämningskonvention.
Avsikten med förevarande konventionsbestämmelse är i huvudsak att skydda den
som för verkställighet av brottspåföljd genom myndighets försorg överförs från
en stat till en annan från risken att till följd härav bli åtalad eller dömd
för eller på nytt berövad sin frihet med anledning av annan tidigare begången
brottslig gärning. Förbudet mot sådana åtgärder avser inte bara lagföring och
beslut om anhållande eUer häktning och åtgärd för verkställighet av t. ex.
ådömt fängelse utan gäller enligt art. 9.1 i princip varje inskränkning i den
personliga friheten som föranleds av ett tidigare brott. Bestämmelsen utgör
emellertid inte hinder mot att ett omhändertagande som innebär frihetsberövande
kan få genomföras t. ex. för vård på mentalsjukhus när helt andra
omständigheter än den dömdes föregående brottslighet motiverar en sådan åtgärd.

I
överensstämmelse med de i art. 9.1 (a) och (b) angivna undantagen från
huvudregeln föreskrivs vidare i första stycket, att hinder inte föreligger mot
åtgärder av här ifrågavarande slag, när behörig myndighet i den stat från
vilken den dömde överförts har lämnat sitt samtycke till det aktuella inskridandet.
Förbudet gäller inte heller om den dömde haft möjlighet att lämna landet under
45 dagar men antingen inte har gjort det eller efter företagen utresa från
Sverige återvänt hit av fri vilja.

I
andra stycket ges föreskrifter om ytterligare undantag från huvudregeln i
första stycket. Det är här fråga om åtgärder som behövs för att verkställa
beslut om att avlägsna vederbörande från svenskt område med stöd av
utlänningslagstiftningen eller beslut som är nödvändiga för att avbryta enligt
svensk lag förestående åtalspreskription. Ifrågavarande bestämmelser grundar
sig på art. 9.2.

24 §

I
denna paragraf, som motsvarar 24 § promemorieförslaget, ges vissa närmare
föreskrifter om verkställighet av sådan påföljd som svensk domstol eller
myndighet bestämt enligt 1116 §§.

Enligt
art. 10.1 i konventionen skall verkställigheten i den anmodade staten regleras
enligt den statens lag. Sistnämnda stat skall vidare vara

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 129

ensam
behörig att meddela beslut som rör denna verkställighet, t. ex. beslut om villkorlig
frigivning.

Som
jag har anfört vid 11 § skall i enlighet härmed för dom som meddelats av
domstol och för godkänt strafföreläggande som utfärdats enligt 1116 §§ gälla
i den mån annat inte har föreskrivits i förevarande lag samma verkställighetsregler
som normalt är knutna till dom i brottmål resp. strafföreläggande.

Dessa
huvudprinciper kommer till uttryck i första stycket genom föreskriften att
påföljd som bestämts enligt 1116 §§ skall verkställas enligt de regler som
gäller om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols
lagakraftägande dom i brottmål. Härigenom klargörs att bl. a. lagen (1964:
541) om behandling i fångvårdsanstalt, lagen (1964: 168) om verkställighet av
bötesstraff eller kungörelsen (1964: 632) med vissa bestämmelser om vård i
frihet av den som dömts till påföljd för brott skall tiUämpas.

I
andra stycket ges bestämmelser om att verkstälUghet som pågår här i landet till
följd av svensk domstols eller myndighets avgörande enligt 1116 §§ omedelbart
skaU upphöra med anledning av underrättelse om vissa beslut eller åtgärder i
den stat där den europeiska brottmålsdomen meddelats. Bestämmelserna har
utformats i överensstämmelse med första punkten i art. 12.1 i konventionen. Där
nämns bl. a. det fall att den dömde har beviljats nåd i den dömande staten. Med
anledning härav förtjänar anmärkas att detta inte innebär att användningen av
nådeinstitut är exklusivt förbehållen den anmodande staten. Av art. 10.3 framgår,
att även den anmodade staten kan utöva rätten att ge amnesti eller nåd. Däremot
får endast den anmodande staten besluta om ny prövning av den ursprungliga
domen (art. 10.2). Detta torde dock inte utgöra hinder mot att bestämmelsema i
RB om särskilda rättsmedel tillämpas beträffande avgörande varigenom svensk
domstol eller annan myndighet har bestämt påföljd enligt 1116 §§.

Tredje
stycket innehåller särskilda verkställighetsregler för böter. Där upptagna
bestänunelser har utformats i överensstämmelse med föreskrifterna i art. 12.1
andra punkten och art. 45.3.

Verkställighet
i Sverige av annan utländsk brottmålsdom

25 §

Denna
paragraf gäller verkställighet av påföljd som ådömts i främmande stat vilken
inte har tillträtt den europeiska brottmålsdomskonventionen. Paragrafen
motsvarar 25 § promemorieförslaget.

För
att påföljd som har ådömts genom sådan utländsk brottmålsdom skall kunna
verkställas här i landet krävs, antingen att den omfattas av sådan
överenskommelse om samverkan på förevarande område som Sverige har ingått med
den stat i vilken domen har meddelats (1 § jäm-

5
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:98 130

förd
med 2 § andra stycket), eller att Kungl. Maj:t har förordnat för visst fall att
påföljd som i en främmande stat har ådömts svensk medborgare eller utlänning
med hemvist i Sverige skall verkställas här i landet (3 §). I praktiken kommer
givetvis sådant förordnande att meddelas först sedan enighet har uppnåtts med
vederbörande myndigheter i den främmande staten att verkställigheten skall
överflyttas till Sverige.

Av
vad som har anförts i den allmänna motiveringen och vid 2 § framgår, att
överenskommelser med icke-konventionsstater kan antagas nära ansluta till den
europeiska konventionen. I sådant fall kan de i 2 § andra stycket avsedda
bestämmelserna om förfarandet vid prövning av fråga om verkställighet i Sverige
ges formen av hänvisningar till alla eller vissa av bestämmelserna i
föregående avsnitt av lagen (524 §§). För fall åter då Kungl. Maj:ts
förordnande inte innefattar en hänvisning till samtliga bestämmelser i 24 § behövs
en regel av innebörd att en i den främmande staten ådömd påföljd i
verkställighetshänseende skall anses motsvara påföljd som har ådömts genom
svensk domstols lagakraftägande dom i brottmål. Bestämmelser av denna innebörd
ges i första stycket.

En
genom utländsk brottmålsdom ådömd påföljd kan tänkas avvika från det svenska
påföljdssystemet i fråga om både art och svårhetsgrad. Om enligt Kungl, Maj:ts
förordnande sådan påföljd skall verkställas här utan att svensk domstol eller
myndighet bestämmer ny påföljd vilket normalt torde ifrågakomma bara när
förordnande har meddelats med stöd av 3 § får enligt andra stycket
verkställighet äga ram i Sverige utan hinder av att påföljden är strängare än
den som enligt svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten (första
punkten). Böter får verkställas, även om bötesbeloppet är högre än det högsta
(sammanlagda) bötesbelopp som hade kunnat ådömas enligt svensk lag (andra
punkten). Slutligen föreskrivs, att om den ådömda påföljden innebär frihetsberövande,
bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmast motsvarande
art skall tillämpas. Med utgångspunkt i den främmande statens påföljdsregler
får alltså göras en bedömning huruvida den ådömda påföljden närmast skall
anses motsvara fängelse, ungdomsfängelse eller internering eller eventuellt
innefattar sådan anstaltsbehandling varmed enligt svensk lag skyddstillsyn kan
förbindas. I de sannolikt sällsynta fall då fråga uppkommer om verkställighet
av frihetsberövande påföljd som består i överlämnande till särskild vård får
verkställigheten ske i den svenska vårdform som närmast motsvarar den ådömda
påföljden i den främmande staten. Hänvisningen till svenska
verkställighetsregler innefattar även reglema om villkorlig frigivning. Våra
nåderegler är givetvis tillämpliga också i hithörande fall.

I
tredje stycket ges en allmän föreskrift om att verkställighet här i landet inte
får ske på sådant sätt att påföljden därigenom blir att anse som strängare,
dvs. mera kännbar för den dömde, än den påföljd som

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 131

har
ådömts i den främmande staten (första punkten), Denna föreskrift får aktualitet
endast i de sannolikt sällsynta fall då den uUändska domen avser en typ av
frihetsberövande påföljd som rent allmänt sett framstår som mindre ingripande i
den dömdes personliga frihet än motsvarande påföljd enligt svensk lag eller när
verkstäUighetsreglema i den främmande staten i något avseende medger större
förmåner eller lättnader än som här i landet tillkommer den som undergår
motsvarande påföljd. De i andra punkten upptagna bestämmelserna om avräkning
har för konventionsfallens del sin motsvarighet i 13 §.

VerkstälUghet
utomlands av svensk brottmålsdom

Allmänna
bestämmelser

I
fråga om bestämmelserna i 2634 §§ gäller att de i princip är generellt
tillämpliga och således gäller, oavsett om den stat hos vilken framställning
om verkställighet görs har tillträtt den europeiska brottmålsdomskonventionen
eller inte. De på konventionen grundade särskilda bestämmelser om s. k.
opposition mot utevarodom som har upptagits i 3032 §§ får givetvis inte
aktualitet i förhållande till icke-konventionsstat i vidare mån än
överenskommelse med sådan stat innehåller motsvarande föreskrifter.

26 §

I
denna paragraf regleras frågan vilken svensk myndighet som i faU då förordnande
har meddelats enligt 1 eller 3 § skall ta inUiativ till verkställighet i
främmande stat av här i landet ådömd eller ålagd brottspåföljd.

I
enlighet med vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen ankommer det
enligt första stycket av förevarande paragraf i första hand på
kriminalvårdsstyrelsen att bestämma huruvida i ett enskUt faU som omfattas av
förordnande enligt 1 § framställning skall göras om verkställighet i främmande
stat av sådan påföljd. När det gäller verkställighet av böter eller
förverkande har Kungl. Maj:t av skäl som har utvecklats i den allmänna
motiveringen getts möjlighet att bemyndiga annan myndighet att pröva
verkstäUighetsfrågan. FramstäUning om verkställighet kan göras i fråga om
frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, oavsett om påföljden eller
förverkandet bestämts genom dom i brottmål eller genom godkänt
strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot. Vidare ges i
första stycket en generell bestämmelse om ätt framställning i vissa fall
överhuvud taget inte får göras. Det gäller fall då det kan antagas att det i
den främmande staten föreligger hinder mot verkställighet på skäl motsvarande
dem som anges i 5 § andra stycket departementsförslaget. Dessa bestämmelser
motsvarar 26 § andra stycket promemorieförslaget.

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 132

Andra
stycket, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, innehåller de
särskilda villkor för framställning om överflyttning av verkställighet av
frihetsberövande påföljd som enligt vad jag har förordat i den allmänna
motiveringen skall gälla i vissa fall. Sålunda anges att framställning om
verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd som har ådömts svensk
medborgare inte får göras utan dennes samtycke, att den centrala utlänningsmyndigheten
skall höras i vissa fall och att Kungl. Maj:t skall pröva framställning som
avser annan än svensk medborgare, om det är fråga om frihetsberövande påföljd
och den dömde inte samtycker till att påföljden verkställs i den främmande staten
samt invandrarverket avstyrker överflyttning av verkställighet.

I
tredje stycket har av skäl som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen
tagits upp bestämmelse av innebörd att det skall ankomma på
kriminalvårdsstyrelsen att i fall då Kungl. Maj:t med stöd av 3 § har förordnat
att i visst fall här i landet ådömd påföljd får verkställas i en fränunande
stat ombesörja att formell framställning om verkställighet görs i vederbörande
stat. Bestämmelser om förfarandet när sådan framställning skall göras
återfinns i 28 § departementsförslaget.

Som
jag har anfört i den allmänna motiveringen är det inte lämpligt eller ens
möjligt att ange mer detaljerade riktlinjer för i vilka fall verkställighet av
påföljd bör flyttas från Sverige till främmande stat. Jag vill emellertid här
anföra några allmänt vägledande synpunkter.

Frågor
om överflyttande av verkställighet av frihetsberövande påföljd bör avgöras med
utgångspunkt i kriminalpolitiska överväganden av individualpreventiv karaktär.
Överflyttning bör ifrågakomma endast om det kan antas att verkställighet i
främmande stat erbjuder bättre möjligheter till den dömdes återanpassning. Så
torde bara i sällsynta undantagsfall vara fallet när den dömde sedan längre
tid har hemvist i Sverige. Inte sällan kan denna förutsättning däremot antas
föreligga i fråga om utländsk medborgare med hemvist i främmande stat.
Språksvårigheter kan i sådana fall ofta utgöra allvarliga hinder mot en
konstruktiv behandUng av den dömde inom den svenska kriminalvårdens ram..
Anpassningssvårigheter kan också ha sin grand i skillnader i fråga om
levnadsvillkoren i Sverige och i den dömdes hemland, t. ex. i fråga om klimat,
arbetsmiljö, religionstillhörighet etc. Sådana förhåUanden får givetvis
särskild betydelse när den dömde är hemmahörande i ett avlägset land med ett
kulturmönster som påtagligt avviker från det svenska. Av stor betydelse är
självfallet den dömdes konkreta sociala situation vid tiden för prövningen av
frågan om överflyttning av verkställighet, dvs. vilken anknytning han har till
Sverige resp. den främmande stat som kan vara aktuell. Hans familje-, bostads-
och arbetsförhållanden måste härvid tillmätas stor betydelse. Viktigt är också
att det sker en bedömning av hur den sociala situationen kommer att te sig här
i landet vid en framtida frigivning. Denna situation påverkas givet-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 133

vis starkt av huruvida det föreligger ett beslut om den
dömdes avlägsnande ur riket och detta kan antagas vara verkställbart.

De
synpunkter som vid ett övervägande av förhållanden av nu nämnd art kan tala mot
att påföljden verkställs i Sverige måste vägas mot synpunkter som i enskilda
fall kan anföras mot att verkställigheten överflyttas till den främmande
staten. Hur stor vikt som skall tillmätas sådana mothänsyn vilka kan vara betingade
t. ex. av särskilda förhållanden inom kriminalvården i det främmande landet
blir bl. a. beroende av hur stark anknytning den dömde har tUl Sverige resp.
det andra landet. Men också omständigheterna kring det brott för vilket han
dömts kan vara av betydelse.

I
allmänhet torde det inte bli aktuellt att överflytta verkställighet till annat
land än den dömdes hemland, dvs. den stat där han är medborgare eller där han
sedan längre tid har stadigvarande hemvist. I undantagsfall kan det dock
tänkas att verkställighet bör ske i annan stat, t. ex. om den dömde av
politiska skäl inte kan överföras till hemlandet men har starkare anknytning
till en tredje stat än till Sverige och denna stat är beredd att ta emot honom
för verkställighet.

Det säger
sig självt att den dömdes egen inställning i frågan måste tillmätas stor
betydelse. Om han är utlänning och själv har begärt överflyttning av
verkställigheten till sitt hemland, synes framställning regelmässigt böra
göras, under förutsättning att det finns utsikter att framställningen
bifalles. Detsamma gäller i princip i fall då initiativet visserligen inte har
tagits av den dömde men denne samtycker. I ett sådant fall måste dock särskilt
noggrant klarläggas att den dömde rätt uppfattat innebörden av att verkställigheten
överflyttas.

Om den
dömde befinner sig på fri fot i land där verkställighet enligt tillämplig
överenskommelse kan ske, föreligger, som också kriminalvårdsstyrelsen har
uttalat, regelmässigt en presumtion för att framställning om verkställighet i
den staten bör göras. Det hindrar inte att det också i sådana fall bör ske en
saklig prövning, om den dömde motsätter sig åtgärden.

Jag delar i princip också kriminalvårdsstyrelsens
uppfattning att framställning om överflyttning i fall då den dömde befinner sig
på fri fot i Sverige bör göras endast om den dömde själv begär det eller åtminstone
samtycker till åtgärden eller det föreligger särskilt starka skäl för
överflyttning. Liksom i andra fall är det givetvis en förutsättning att man kan
vänta sig ett bifall till framställningen från den andra statens sida.

Som
kriminalvårdsstyrelsen har anfört torde det med hänsyn till den tidsutdräkt man
får räkna med innan ett verkställighetsärende blivit slutligt avgjort knappast
komma i fråga att begära överflyttning av verkställighet av kortvarigt
frihetsstraff, som den dömde redan har börjat avtjäna i Sverige. Över huvud
taget synes frågan om överflyttning böra

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 134

tas
upp på ett så tidigt stadium som möjUgt och komma till stånd endast om det vid
tiden för överflyttningen återstår en betydande del av påföljdstiden eller i
varje fall så lång verkställighetstid att en överflyttning framstår som
meningsfull från kriminalpolitiska synpunkter.

Till
den av kriminalvårdsstyrelsen berörda frågan om förfarandet för överförande av
den dömde till den främmande staten återkommer jag vid 33 §
departementsförslaget.

Frågor
om överflyttning av verkställighet av böter eller förverkande bör avgöras
endast utifrån effektivitetssynpunkter. Om försök att verkställa påföljden i
Sverige har misslyckats eller det finns grundad anledning antaga att ett
sådant försök inte skulle vara framgångsrikt och om det samtidigt kan antas att
verkställighet kan ske i främmande stat där den dömde uppehåller sig eller har
tUlgångar, bör framställning om verkställighet i den staten göras. Ett villkor
är självfallet att förutsättningar för sådan verkställighet föreligger enligt
en ingången överenskommelse med den staten. Såvitt gäller stat som har
tillträtt brottmålsdomskonventionen innebär detta i praktiken att
framställning kan göras endast om antingen den dömde har hemvist i den staten
eller denna stat är hans ursprungliga hemland och staten går med på att svara
för verkställigheten. Detsamma torde komma att gälla enligt de särskilda
verkställighetsöverenskommelser som Sverige kan komma att ingå med
icke-konventionsstater.

27 §

I
förevarande paragraf av departementsförslaget har tagits upp de av mig i den
allmänna motiveringen förordade föreskrifterna om möjlighet att i vissa fall
förordna biträde åt den dömde i ärende om överflyttning av verkställighet till
främmande stat och tillerkänna biträdet arvode och kostnadsersättning av
allmänna medel. Statsverkets kostnader för arvode och ersättning av sådant
biträde synes kunna bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda
anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter. Utgifterna skall
enligt paragrafen stanna på statsverket.

Här
angivna bestämmelser om biträde åt den dömde gäller såväl i fall då frågan om
överflyttning av verkställigheten prövas av kriminalvårdsstyrelsen enligt 26 §
första stycket som i fall då fråga om meddelande av förordnande enligt 3 §
uppkommer hos Kungl. Maj:t. I förstnämnda fall ankommer det på
kriminalvårdsstyrelsen att förordna biträde och att besluta i
ersättningsfrågan. I ärende hos Kungl. Maj:t om förordnande enligt 3 § skall
beslut i dessa frågor i stället meddelas av Kungl. Maj:t.

28 §

I
denna paragraf har tagits upp motsvarighet till föreskriften i 26 §
promemorieförslaget, att framställning om verkställighet i främmande stat skall
överlämnas till utrikesdepartementet för vidare befordran till

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:98 135

den
främmande staten. Det torde få ankomma på utrikesdepartementet att avgöra vilka
övriga handlingar i ärendet som bör åtfölja framstäUningen och att sörja för
översättning av handlingama.

29 §

Denna
paragraf, som motsvarar 27 § promemorieförslaget, innehåller vissa regler om
verkan här i landet av att framställning görs om verkställighet i främmande
stat av här ålagd brottspåföljd.

Enligt
första stycket, som motsvarar art. 11.1 i konventionen, får verkställighet inte
påbörjas här i landet sedan framställning gjorts om att påföljden skall
verkställas i annan stat. Om verkställighet redan har börjat när
framställningen görs, får den dock fortsätta. Är den dömde häktad och är det
fråga om frihetsberövande påföljd, får verkställighet av sådan påföljd påbörjas
utan hinder av att framställning har gjorts om verkställighet av påföljden i
främmande stat.

I andra stycket regleras
de övriga fall då här i landet ådömd påföljd skall verkställas här, trots att
framställning har gjorts om verkställighet i främmande stat. Bestämmelsen
motsvarar art. 11.2 i konventionen. Om framställning om verkstäUighet i
främmande stat återkallas innan den främmande staten har meddelat att den avser
att ta upp framställningen till slutlig prövning, skall verkställighet äga rum
i Sverige. Med slutlig prövning avses sådan prövning som enligt art. 37 skall
ske inför domstol eller annan i nämnda artikel avsedd myndighet. Verkställighet
i Sverige skall också äga rum när den främmande staten avslår framställningen
eller meddelar att den avstår från att verkställa påföljden eller meddelar att
verkställighet inte kan äga rum i den staten.

Enligt
art. 11.2 medför visserligen avsägelse att verkställigheten återgår till den
anmodande staten endast om den staten samtycker. Det har emellertid synts
rimligt att ett meddelande från den anmodade staten att den vill avsäga sig
verkställighet automatiskt bör föranleda att Sverige återtar verkställigheten.
Det kan nämligen inte under några förhållanden vara i den dömdes intresse att
man framtvingar verkstäUighet i en stat som har deklarerat att den inte vill
verkställa påföljden.

Att
verkställigheten skall återgå till Sverige om den inte kan äga rum i den
främmande staten är självklart. Det förtjänar framhållas att i ett sådant fall
den främmande staten enligt art. 11.2 (b) är skyldig att avstå från
verkställighet, om en begäran härom görs från svensk sida.

Särskilda
bestämmelser om utevarodom

30 §

Denna
paragraf har sin motsvarighet i 28 § promemorieförslaget. Konventionen
innehåller i art. 25 vissa bestämmelser om förfarandet när framställning om
verkställighet av utevarodom har gjorts och den

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 136

dömde
anför opposition samt begär att oppositionen skall prövas i den dömande
(anmodande) staten. I förevarande paragraf har tagits upp häremot svarande
bestämmelser för det fall att framställning har gjorts enligt 26 § om
verkställighet i annan konventionsstat av svensk utevarodom varmed enligt 4
§ andra stycket avses även strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot
och den dömde har anfört opposition samt begärt att oppositionen skall prövas
vid svensk domstol.

I
sådant fall skall enligt första stycket första punkten av denna paragraf R.A
göra ansökan hos rätten om förhandling för prövning av den dömdes talan. I
fråga om förhandlingen vid rätten gäller enligt andra punkten bestämmelserna i
21 § första stycket och andra stycket första punkten.

Avvisas
oppositionen, skall enligt andra stycket behörig myndighet i den främmande
staten underrättas därom genom utrikesdepartementets försorg, sedan
avvisningsbeslutet har vunnit laga kraft.

I
tredje stycket meddelas bestämmelser för det fall att domstolen upptar oppositionen
till saklig prövning. Domstolen skall i sådant fall undanröja utevarodomen och
på nytt pröva frågan om ansvar för den gärning som avses med denna dom.
Framställningen om verkställighet i den främmande staten förfaller automatiskt.
Rörande sakens handläggning inför domstolen gäller RB:s bestämmelser om
rättegången i brottmål. Prövningen skall alltså äga rum vid huvudförhandling.
Om domstolen fäller den tilltalade till ansvar och på nytt ådömer honom
påföljd, kan givetvis frågan om verkställighet av denna påföljd i främmande
stat aktualiseras på nytt. Den frågan får emellertid då bli föremål för en helt
ny prövning enligt 26 §.

Förevarande
paragraf är omedelbart tillämplig endast i de fall då framställning har gjorts
om verkställighet av svensk utevarodom i annan konventionsstat. Detta framgår
av hänvisningen i första stycket tUl "förordnande som avses i 2 § första
stycket". Ingenting hindrar dock att Kungl. Maj:t i samband med
förordnande enligt 2 § andra stycket med anledning av överenskommelse med
icke-konventionsstat gör paragrafen tillämplig också i förhållande tUl sådan
stat, därest överenskommelsen innehåller mot art. 25 i konventionen svarande
bestämmelser om utevarodomar.

31
§

Denna
paragraf motsvarar 29 § promemorieförslaget.

Om
Sverige har begärt eller förklarat sig ämna begära verkstäUighet i annan
konventionsstat av här i landet ådömd påföljd, kan enligt art. 32 i
konventionen den dömde anhållas eller häktas i den främmande staten. GäUer
framställningen en utevarodom (inkl. strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot) kan den dömde anföra opposition och be-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:98 137

gära
att denna skall prövas i Sverige. I så fall skall han enligt art. 34.1
överföras till Sverige för att närvara vid sådan förhandling för den prövning
av hans talan som avses i 30 § departementsförslaget.

Enligt
art. 34.2 måste i sådant fall den dömde friges senast när han till följd av
tvångsåtgärder har varit berövad friheten här i landet eller i den främmande
staten under en sammanlagd tid motsvarande den tid som i utevarodomen bestämts
för frihetsberövande påföljd.

I
denna paragraf har upptagits en på nu angivna föreskrifter i konventionen
grandad bestämmelse. Denna skiljer sig från promemorieförslaget därigenom att
i förevarande paragraf har angetts att den dömde skall anses som anhållen i
Sverige från den tidpunkt då han anländer hit, om han då är anhållen eller
häktad genom ett utländskt beslut. Det föreskrivs vidare att i fråga om hans
frihetsberövande därefter gäller de allmänna reglerna om anhållande och
häktning i 24 kap. RB. För det fall att utevarodomen (föreläggandet) avser
endast böter innebär bestämmelsen att den dömde i allmänhet skall friges
omedelbart efter det att han har överförts från den främmande staten. Det torde
emellertid bara undantagsvis bli aktuellt för den främmande staten att i
sådant fall ingripa med tvångsåtgärd som innebär frihetsberövande.

Bestämmelsen
i art. 34.2 att frihetsberövandet skall upphöra också i fall då "den
anmodande staten ej gör framställning om verkställighet av ny dom" torde
inte kräva någon särskild motsvarighet i svensk lag. Om nämligen oppositionen
prövas och leder till att påföljd ådöms genom ny dom, kommer antingen den dömde
att friges omedelbart i samband med domen eller också förordnande att meddelas
att han i häkte skall avbida att domen vinner laga kraft. I det senare fallet
verkställs domen omedelbart när domen vinner laga kraft, vilket i sin tur
innebär att frihetsberövandet på grund av tidigare beslut om tvångsåtgärd
upphör.

I
likhet med vad som gäller i fråga om 30 § kan förevarande paragraf genom Kungl.
Maj:ts förordnande med anledning av överenskommelse med icke-konventionsstat
bli tillämplig också i förhållande till sådan stat.

32 §

Denna
paragraf, som har sin motsvarighet i 30 § promemorieförslaget, innehåller en
s. k. specialitetsregel till skydd för den som kallas till domstolsförhandling
i Sverige efter anförd opposition mot utevarodom som man från svensk sida har
begärt att få verkställd i annan konventionsstat. Paragrafen grundas på art.
35 i konventionen och har viss motsvarighet i 23 § departementsförslaget,
vilken avser fall då någon som är berövad friheten i annan konventionsstat
överförs till Sverige för verkställighet av dom meddelad i den staten.

Den
som har kallats till domstolsförhandling i Sverige med anledning av
oppositionstalan får enligt förevarande paragraf inte lagforas eller

5t
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 98

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 138

berövas
friheten här för brott som han har begått innan han lämnade den främmande
staten, om han inte samtycker därtill. Han förlorar dock sin immunitet i detta
avseende, om han friviUigt stannar i Sverige under längre tid än 15 dagar från
den dag rätten meddelade dom eller beslut med anledning av hans
oppositionstalan. Han åtnjuter inte heUer sådan immunitet, om han efter att ha
lämnat Sverige återvänder hit utan att på nytt vara kaUad till förhandling med
anledning av oppositionstalan.

Övriga
bestämmelser 33 §

Denna
paragraf motsvarar 31 § promemorieförslaget och grundar sig i första hand på
art. 43 i konventionen.

Berörda
konventionsbestämmelse reglerar den dömdes överförande från den anmodande
staten tUl den anmodade staten för verkställighet av frihetsberövande påföljd i
fall då framställning om sådan verkställighet har bifallits och den dömde är
berövad friheten i den anmodande staten, dvs. när verkställighet redan har
påbörjats där eller den dömde är häktad i avbidan på att domen vinner laga
kraft. I sådant fall skall den dömde i princip överföras till den anmodade
staten. 31 § promemorieförslaget innehåller en med konventionsbestämmelsen
överensstämmande föreskrift om överförande från Sverige till främmande stat av
den som skall undergå verkställighet av frihetsberövande påföljd i sådan stat
och är berövad friheten här i landet. Emellertid torde det vara nödvändigt att
meddela föreskrift om den dömdes överförande till den främmande staten för
verkställighet av frihetsberövande påföljd också i fall då den dömde är på fri
fot men ändå uppehåller sig i Sverige. Eftersom nämligen den här ådömda
påföljden enligt 29 § departementsförslaget inte får verkställas i Sverige
sedan framställning om verkställighet i främmande stat har bifallits, skulle
annars den dömde i ett sådant fall kunna helt undandra sig verkställighet genom
att uppehålla sig i Sverige, om inte framställningen återkallas, låt vara att
han kanske i vissa fall kan avlägsnas ur landet med stöd av
utlänningslagstiftningen. Men det är inte säkert att framställningen bör
återkallas, och i varje fall bör inte svenska myndigheter vara i en
tvångssituation i det hänseendet.

I första stycket av
förevarande paragraf av departementsförslaget har därför tagits upp
bestämmelser om överförande till "verkställighetslandet" av den som
dömts till frihetsberövande påföljd i fall då den dömde är berövad friheten här
i landet eller eljest uppehåller sig här. Den dömde skall i princip överföras
så snart den främmande staten har bifallit framställningen om verkställighet.
I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har emellertid
för det fall att verkställigheten skall överflyttas på grund av Kungl. Maj:ts
förordnande enligt 3 §

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 139

som
ytterligare förutsättning för den dömdes överförande föreskrivits, att den
främmande staten utfäst sig att med de begränsningar som kan följa av ett
redan lämnat medgivande enligt 34 § departementsförslaget bereda den dömde
samma skydd mot frihetsinskränkningar med anledning av tidigare begånget brott
som enligt 23 § departementsförslaget skall beredas den som överförs hit för
verkställighet av utomlands ådömd frihetsberövande påföljd.

Det
kan tänkas, att den främmande staten, efter det att den en gång har bifallit en
framställning om verkställighet, senare meddelar att den av något skäl vill
avstå från att verkställa påföljden. Som jag har angivit vid 29 § återgår i
sådant fall verkställigheten automatiskt till Sverige. Om den främmande staten
avstår från verkställigheten innan den dömde ännu överförts till dess område
skall han följaktligen inte därefter överföras dit. I andra stycket av
förevarande paragraf har tagits upp bestämmelse härom.

I
fråga om förfarandet vid överförande av den dömde tUl främmande stat enligt
denna paragraf torde i princip samma regler böra gälla som för motsvarande fall
är tillämpliga enligt den nordiska verkställighetslagstiftningen. Enligt 4 §
tillämpningskungörelsen (1963: 194) till NVL åligger det kriminalvårdsstyrelsen
att ombesörja överförandet i fall då fängelsestraff enligt NVL skall
verkställas i annat nordiskt land och kan styrelsen därvid påkalla biträde av
polismyndigheten i den ort där den dömde uppehåller sig. För nu ifrågavarande
fall bör motsvarande bestämmelser meddelas i tillämpningsföreskrifter till den
nya lagen.

34 §

Denna
paragraf saknar motsvarighet i promemorieförslaget. I enlighet med vad som har
uttalats i den allmänna motiveringen ges i paragrafens första stycke en
föreskrift om att Kungl. Maj:t i vissa fall kan ge sitt samtycke till att den
anmodade staten inskrider mot den dömde med anledning av brott som har begåtts
innan han överfördes dit för verkstäUighet. Bestämmelsen bygger på art. 9 i
konventionen och har viss motsvarighet i 24 § allmänna utlämningslagcn.

Skyldighet
att lämna begärt samtycke föreligger i vissa fall gentemot konventionsstat och
kommer således i motsvarande fall att föreligga också gentemot annan stat, med
vilken Sverige ingår överenskommelse, som i detta hänseende grundar sig på
konventionens bestämmelser. Det gäller enligt art. 9.1 (a) i fall då det brott
som åtgärden avser är sådant att en begäran om utlämning hade kunnat bifallas
eUer hinder mot ut-lämningen skulle ha mött enbart på grund av det ådömda
straffets längd. För Sveriges del innebär detta, alt samtycke måste ges dels i
fall då förutsättningar för utlämning skulle ha varit för handen enligt
tillämpliga bestämmelser i vår utlämningslagstiftning, dels när det ådömda
straffets längd understiger fängelse fyra månader (4 § allmänna
utlänningslagen)

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 140

men övriga förutsättningar för utlämning skulle ha
förelegat Det betyder å andra sidan att det i förhållande till en utomnordisk
stat aldrig föreligger skyldighet att lämna samtycke då enligt svensk lag inte
kan följa fängelse i mer än ett år på det brott som avses med begäran om
samtycke.

I fråga om andra stycket, som har förebild i 18 § andra
stycket allmänna utlämningslagcn, hänvisar jag till vad jag har anfört i den
allmänna motiveringen.

Gemensamma bestämmelser

35 §

Denna paragraf motsvarar 32 § promemorieförslaget.

I överensstämmelse med vad som har anförts i den aUmänna
motiveringen har i denna paragraf intagits föreskrift om att forum i mål eller
ärende enligt denna lag är Stockholms tingsrätt.

36 §

Denna paragraf har sin motsvarighet i 33 §
promemorieförslaget.

I första stycket föreskrivs, att böter som bestäms erUigt
denna lag samt pengar eller annan egendom som förverkats med stöd av lagen tillfaller
kronan. Bestämmelsen motsvarar art. 47.1 i konventionen. I anslutning till
bestämmelsen i art. 47.2 har i andra punkten av förevarande lagram tagits upp
föreskrift att om föremål förklarats förverkat (enligt 14 § andra stycket)
Kungl. Maj:t kan på begäran av den stat som har gjort framställning om
verkställighet av förverkandebeslutet förordna att föremålet skall återsändas
till den staten.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen föreskrivs i andra stycket att böter som bestämts enligt denna
lag inte får förvandlas.

37 §

Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorieförslaget
och innehåller i enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen
bemyndigande för Kungl. Maj:t att bestämma i vilken omfattning RÄ:s funktioner
enligt denna lag får delegeras till annan åklagare.

38 §

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen vid min
behandling av frågan om tillämpligheten av svensk strafflag föreslår jag att i
2 kap. BrB i en ny 5 a § tas upp regler av innebörd, att i fall då fråga om ansvar
för gärning har prövats genom dom i främmande stat åtal här i landet för samma
gärning får väckas endast efter särskilt åtalsförord-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 141

nande.
Enligt samma paragraf skall enligt mitt förslag vissa utländska brottmålsdomar
tilläggas absolut res-judicata-verkan. Det kommer emellertid att finnas fall
då sådan verkan inte tiUerkänns utiändsk dom. Detta gäller i viss utsträckning
även dom meddelad i konventionsstat.

Som jag har anfört vid 11
§ kommer en dom som meddelas av svensk domstol efter förhandling i mål om
verkställighet av europeisk brottmålsdom och varigenom ny påföljd bestäms att
i alla avseenden vara likställd med dom i vanligt brottmål. Domen kommer
således enligt aUmänna regler att få fullständig res-judicata-verkan. Enligt
det föreliggande lagförslaget skall emellertid verkställighet i Sverige av
påföljd som ådömts eller ålagts i främmande stat som ej tillträtt brottmålsdomskonventionen
kunna äga rum i vissa fall. Det gäller dels fall som omfattas av sådan
särskild överenskommelse om samarbete på detta område som Sverige kan komma att
ingå med sådan stat, dels fall då i sådan stat ådömd påföljd skall verkställas
här enligt förordnande som Kungl. Maj:t meddelat med stöd av 3 §
departementsförslaget. Man får som jag tidigare har nämnt räkna med att i vissa
sådana fall verkställighet skall ske utan att ny påföljd bestäms av svensk
domstol. Emellertid bör i så fall den utländska domen utgöra ovUlkorligt hinder
mot att den dömde åtalas här i landet för gärning som påföljden avser. I NVL
har för motsvarande fall tagits upp en regel av denna innebörd i 29 §.

I enlighet med det anförda
har i förevarande paragraf av departementsförslaget tagits upp föreskrift, att
om påföljd, som ådömts eller ålagts någon av myndighet i främmande stat, enligt
den nya lagen skall verkställas i Sverige, åtal för gärning som påföljden avser
inte i något fall får väckas här i landet. Förbudet mot lagföring gäller endast
så länge beslut eller förordnande om verkställighet här består. Återkallas en
av främmande stat gjord framställning om verkställighet eller återkallar
Kungl. Maj:t ett med stöd av 3 § meddelat förordnande, återgår rätten att
verkställa påföljden till den främmande staten. Frågan huruvida åtal kan eller
skall väckas här i landet blir då att bedöma enligt brottsbalkens bestämmelser,
dvs. enligt mitt förslag den nya 5 a § i 2 kap. BrB.

39
§

I
denna paragraf, som motsvarar 34 § promemorieförslaget, föreskrivs att av
aUmänna medel utgiven ersättning till offentiig försvarare skall stanna på
statsverket, om den dömde inte av särskilda skäl anses böra återgälda
ersättningen. Särskilda skäl får anses föreligga t. ex. när den dömde onödigtvis
har försvårat genomförandet av verkställighets-förfarandet. I fråga om andra
rättegångskostnader än ersättning åt offentlig försvarare gäller till följd av
hänvisningen i 9 § första stycket departementsförslaget till RB:s bestämmelser
samma regler som i vanliga

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 142

brottmål, vilket innebär att i fall då framställning om
verkställighet bifalls den dömde i princip skall återgälda kostnader som har
utgått av allmänna medel (31 kap. 1 § RB).

40 §

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 35 §
promemorieförslaget och art. 13 i konventionen, innehåller regler om
transitering genom Sverige av den som har berövats friheten i främmande stat
och skall föras till annan främmande stat på grund av sådan överenskommelse om
verkstäUighetssamarbete som avses i 1 § departementsförslaget, dvs. i praktiken
brottmålsdomskonventionen.

Enligt art. 13 kan konventionsstat vägra transitering på
någon av de grunder som anges i art. 6 (b) eller (c), dvs. om den anser att den
dom som skall verkställas avser brott av politisk natur eller rent militärt
brott eller det finns synnerliga skäl anta att domen har föranletts eller
skärpts av hänsyn tUl ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt.
Transitering av egna medborgare kan också vägras. Däremot kan transitering över
huvud taget inte vägras om personen i fråga är anhållen eller häktad i en
konventionsstat och på egen begäran skall föras till annan konventionsstat för
att efter opposition på nytt få den gäming prövad för vilken han har dömts
tidigare genom utevarodom eller "ordonnance pénale" (art. 34).

Enligt
förevarande paragraf ankonuner det på chefen för justitiedepartementet att
pröva frågan om transitering. De föreslagna reglerna har i allt väsentligt sin
motsvarighet i 25 § allmänna utiämningslagen. I överensstämmelse med vad som
gäller enligt sistnämnda paragraf och med utnyttjande av den frihet
konventionen ger i det hänseendet har dock möjlighet att medge transitering
begränsats till att avse utiänning. Vid prövningen skall självfallet sådana
omständigheter av annan art som enligt vad nyss anförts kan utgöra grund för en
vägran att medge transitering beaktas.

Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorieförslaget
och innehåller i enlighet med vad som har anförts i den aUmänna motiveringen
en bestämmelse om att talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag
föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 36 §
promemorieförslaget, gäller förevarande lag inte det verkställighetssamarbete
inom Norden som för Sveriges del har särskilt reglerats genom NVL. Detta
innebär att verkställighet i ett nordiskt land av böter, förverkande eller
fängelse som har ådömts av myndighet i annat nordiskt land också i
fortsättningen

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 143

kommer
att regleras av NVL. Eftersom emellertid NVL inte är tillämplig på annan
frihetsberövande påföljd än fängelse, kommer verkställighet av ungdomsfängelse
och internering att omfattas av förevarande lag även såvitt avser förhållandet
mellan de nordiska länderna.

8.6.2 Förslaget
till lag om ändring i utlänningslagen

Enligt
1 § utlänningslagen får utlänning inte tvingas att lämna Sverige i annat fall
eller i annan ordning än som sägs i nämnda lag. I utlänningslagen ges regler
om sådana tvångsförfaranden som avvisning, förpassning, förvisning och
utvisning av utlänning. I 71 § utlänningslagen hänvisas till annan lagstiftning
som medger att utlänning tvingas lämna landet, bl. a. utlämningslagama och
nordiska verkställighetslagens regler om överförande till annat nordiskt land
för verkställighet av här i riket ådömt frihetsstraff.

Den föreslagna lagen om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom förutsätter
att en här i landet lagförd person kan i vissa fall tvångsvis överföras till
främmande stat för att där imdergå verkställighet av frihetsberövande påföljd
som har ådömts honom genom lagföringen i Sverige. Om den sålunda föreslagna
lagstiftningen genomförs, bör 71 § utlänningslagen kompletteras med en
hänvisning som omfattar även den nya verkställighetslagen. Paragrafen föreslås
ändrad i enlighet härmed.

8.6.3 Förslaget
till lag om ändring i brottsbalken

Förslaget
innebär ändringar i 2 kap. 13 §§ och 6 § BrB samt införande av en ny
paragraf, 5 a §, i samma kapitel.

1 §
I denna paragraf har endast företagits en mindre redaktionell ändring.

Denna
paragraf innehåller en allmän bestämmelse om svensk strafflags tillämplighet
på brott som har begåtts utom riket av person med särskild anknytning tUl
Sverige.

I
paragrafens första stycke uppräknas i tre punkter de personkategorier som
omfattas av bestämmelsen. Uppräkningen är densamma som i nuvarande 2 §.

I överensstärrunelse med
vad som har anförts i den allmänna motiveringen har i andra stycket tagits upp
en ny regel om krav på dubbel straffbarhet. Enligt denna regel gäller inte
kompetensregeln i första stycket om gärningen "är fri från ansvar enligt
lagen på gärningsorten". Denna begränsning i jurisdiktionsrätten är en
nyhet i fråga om brott som har begåtts utom riket av svensk medborgare eller
utlänning med

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 144

hemvist
i Sverige. För brott som har begåtts av sådana utlänningar som anges i första
stycket 2. och 3. finns däremot en motsvarande bestämmelse i nuvarande andra
stycket av förevarande paragraf.

Den
nya föreskriften om dubbel straffbarhet innebär i förhållande till gällande
rätt den ändringen att frågan om gärningens straffbarhet enligt lagen på
gärningsorten skall bedömas enligt de bestämmelser i denna lag som gäller när
domen meddelas och inte som f. n. enligt de bestämmelser som gällde vid
gärningstillfället. Det innebär bl. a. att gärningsortens preskriptionsregler
skall beaktas av svensk domstol.

Kompetensregeln
i första stycket gäller inte heller, om gämingen har begåtts inom område som
inte tillhör någon stat och brottet enligt svensk lag är ett rent bötesbrott.
Inom sådana områden, dvs. huvudsakligen det öppna havet och luftrammet
däröver, anses sålunda svensk strafflag vara tillämplig endast i fråga om mera
allvarliga brott. Detta innebär en ändring i förhållande till gällande rätt,
enligt vilken svensk domstol i princip har jurisdiktionsrätt över alla brott
som begås inom sådana områden.

Tredje
stycket innehåller en ny bestämmelse om att hänsyn till gärningsortens lag
måste tas även på det sättet att i gärningsortens lag föreskrivet
straffmaximum skall respekteras vid bestämmande av påföljd i fall som avses i
denna paragraf. Regeln gäller även om påföljden härigenom skulle komma att
underskrida minimum i den svenska straffbestämmelsen. F. n. finns inte någon
motsvarighet tiU denna bestämmelse i svensk straffrätt. Den princip som här
kommer till uttryck har dock vunnit visst erkännande i praxis. I ett rättsfall
från 1961 (NJA 1961 s. 596) som gällde brott mot 5 § lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott, s. k. smitningsbrott, som hade begåtts i Danmark, tog
sålunda högsta domstolen på det sättet hänsyn till att domstolarna i Danmark
för sådan gäming j regel inte ådömer strängare påföljd än böter att endast
bötesstraff utdömdes.

Den
föreslagna bestämmelsen om beaktande av straffmaximum i gärningsortens lag
innebär bl. a. att vid bestämmande av dagsbotsstraff i fall då penningböter är
svåraste straff enligt den utländska straffbestämmelsen domstolen får avväga
straffet så att det totala bötesbeloppet inte överstiger det högsta bötesbelopp
som anges i gämingsortens lag. Fängelse kan givetvis inte ådömas om endast
böter stadgas i lagen på gämingsorten. Villkorlig dom eUer skyddstillsyn kan
enligt förevarande bestämmelse inte ådömas om brottet enligt den utländska regeln
endast kan föranleda bötesstraff. I fråga om ungdomsfängelse leder kravet på
hänsyn till straffmaximum i gärningsortens lag till att ungdomsfängelse inte
kan ådömas om maximum för frihetsstraff enligt denna lag är lägre än den tid
under vilken behandlingen av den som har dömts till ungdomsfängelse i
normalfallen äger ram i anstalt, dvs. ett år. Vid ådömande av internering får
minsta tiden för omhändertagande i an-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 145

stalt
avvägas så att den inte överskrider maximum i den utländska straffskalan.
Internering blir sålunda utesluten om detta maximum inte uppgår till minst ett
år. Däremot utgör förevarande bestämmelse inte hinder mot att den tilltalade
överlämnas till särskild vård:

3 §

I
denna paragraf anges i sex punkter vissa specialfall som oberoende av
innehållet i lagen på gärningsorten faller under svensk straffrättslig
jurisdiktion.

I
sin nuvarande lydelse gäller paragrafen endast utlänning. Den kommer enligt
förevarande förslag att omfatta även svensk medborgare. Detta är en direkt
följd av förslaget att en allmän regel om dubbel straffbarhet skall införas i 2
§.

I
första och andra punkterna har gjorts endast mindre formella justeringar.

Tredje punkten motsvarar
delvis nuvarande 3 § 3. Enligt förslaget omfattar emellertid denna punkt endast
angrepp på offentligt svenskt intresse. Brott mot privat svenskt intresse
upptas i stället i fjärde punkten. I promemorian föreslås att tredje punkten
skall omfatta brott som har förövats mot Sveriges självständighet eller
säkerhet eller mot annat liknande svenskt intresse eller mot svensk myndighet
eller menighet. Därmed avses enligt promemorian detsamma som i nuvarande tredje
punkten betecknas som brott mot Sverige eller svensk menighet. Vid
remissbehandlingen har uttrycket "annat liknande intresse" betecknats
som obestämt och svårtolkat. Enligt min mening bör ordalydelsen i förevarande
punkt anpassas så nära som möjligt till den nuvarande lagtexten. I
departementsförslaget har tredje punkten formulerats i enlighet härmed.

I fjärde punkten upptages
som nyss nämnts en bestämmelse om brott mot privat svenskt intresse. Den
motsvarar den del av nuvarande tredje punkten som inte täcks av tredje punkten
av förevarande paragraf i förslaget. Till skillnad från vad som gäller f. n.
är emellertid fjärde punkten tillämplig endast inom område som inte tillhör
någon stat.

Femte
punkten motsvarar nuvarande fjärde punkten och avser således kapning av
luftfartyg och folkrättsbrott.

I
sjätte punkten har tagits upp en ny regel som utsträcker den svenska straffrättsliga
behörigheten till att omfatta varje brott för vilket enligt svensk lag inte är
stadgat lindrigare straff än fyra år, oberoende av var och av vem brottet har
förövats. Under denna punkt faller bl. a. sådana brott som mord, dråp,
människorov, grovt rån och grov mordbrand (3 kap. 1 och 2 §§, 4 kap. 1 §, 8
kap. 6 § och 13 kap. 2 § BrB).

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 146

5a§

Denna
paragraf, som i huvudsak motsvarar 5 a § i promemorieförslaget, är ny och
innehåller bestämmelser om brottmålsdoms intemationella rättsverkan.

Bestämmelserna
ansluter till art. 53 i brottmålsdomskonventionen. I enlighet med vad som
tidigare har anförts har dock paragrafen ett vidare tillämpningsområde än
motsvarande föreskrifter i konventionen.

1 paragrafens första
stycke tUlerkänns även dom som har meddelats i

icke konventionsstat res-judicata-verkan, under föratsättning att den

gärning domen avser har begåtts i den "dömande staten". I övrigt över

ensstämmer första stycket i förevarande paragraf med art. 53 första

stycket.

Andra stycket i
förevarande paragraf innehåller de undantag från huvudregeln om "ne bis
in idem" som medges enhgt art. 53.2 och 3, dvs. beträffande brott som har
begåtts här i riket och brott mot svenskt offentligt intresse. Från "ne
bis in idem"-regeln undantas dessutom genom hänvisning till 3 § 5 och 6 i
lagrammens lydelse enligt förslaget kapning av luftfartyg, folkrättsbrott och
i enlighet med de överväganden som har redovisats i det föregående brott för
vilket det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är
fängelse i fyra år eller däröver.

I enlighet med vad jag har
anfört i den allmänna motiveringen har i tredje stycket tagits upp en generell
regel om krav på särskilt åtalsförordnande av Kungl. Maj;t eller den Kungl.
Maj:t har bemyndigat därtill i fall då fråga om ansvar för gärningen har
prövats genom dom lagakraftvunnen eller inte meddelad i främmande stat men
sådant fall att hinder mot lagföring möter på grund av bestämmelserna i första
och andra styckena inte föreligger. Bestämmelsen är tillämplig också i fall då
fråga är om brott som avses i andra stycket, under förutsättning dock att inte
lagföringen i den främmande staten har skett på begäran av svensk myndighet.
Stadgandet har delvis sin motsvarighet i

2 kap. 6 § första punkten
BrB i lagrummets nuvarande lydelse. Det

sträcker sig emellertid längre, i det att kravet på åtalsförordnande

gäller även när den tilltalade genom den utländska domen har frikänts

från ansvar och i övriga fall upprätthålls oavsett om ådömd påföljd

till någon del har verkställts i den främmande staten.

Det bör anmärkas, att en
utländsk brottmålsdom på grand av bestämmelser i annan lagstiftning kan utgöra
absolut hinder mot lagföring i Sverige för samma gärning även i andra fall än
då hinder häremot föreligger enligt förevarande paragraf i
departementsförslaget. Så är fallet i fråga om dom meddelad i annat nordiskt
land i de fall som anges i 29 § NVL. Vidare har i departementsförslaget till
lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom tagits
upp bestämmelser av inne-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 147

börd
att åtal inte får väckas här i landet för gärning som avses med påföljd vUken
enUgt den nya lagen skall verkställas i Sverige (38 §).

6
§

Denna
paragraf innehåller, i direkt anslutning till bestämmelserna i art. 54 i
brottmålsdomskonventionen och i överensstämmelse med vad jag har anfört i den
allmänna motiveringen regler om att när någon här i landet döms till ansvar för
gärning, för vilken han har undergått påföljd utomlands, hänsyn skall tas till
vad han sålunda har utstått och att i vissa fall avräkning skall ske för
sålunda undergången påföljd.

I
förhållande tiU gällande rätt innebär första stycket av paragrafen i dess
föreslagna lydelse ingen annan ändring än att full avräkning för utomlands
undergången frihetsberövande påföljd ovillkorligen skall ske när den svenska
domstolen finner brottet förskylla böter eller fängelse. När bötesstraff
ifrågakommer torde avräkning få ske med en motsvarande tUlämpning av de regler
som gäller i fråga om förvandUng av böter. Skall fängelsestraff ådömas sker
avräkning givetvis rent schematiskt, så att varje dag som den tilltalade
undergått frihetsberövande påföljd utomlands anses motsvara en dags fängelse.
Avräkningen sker redan vid bestämmandet av påföljden och skall alltså framgå av
doms-motiveringen. I domslutet anges endast den påföljd som blivit resultatet
efter avräkningen.

Om
domstolen anser att annan påföljd än böter eller fängelse bör ådömas, blir det
inte aktuellt att göra någon avräkning i egentlig mening. Vid själva
påföljdsvalet skall dock domstolen ta hänsyn till den utomlands undergångna
påföljden. Att den tilltalade undergått straff utomlands kan just vara ett skäl
att här ådöma honom en påföljd från vilken avräkning inte kan ske, t. ex.
skyddstillsyn eller villkorlig dom. Att någon avräkning inte kan ske när den
tilltalade överlämnas till särskild vård skall givetvis inte begränsa
möjligheterna att välja sådan påföljd, när förutsättningarna härför i övrigt
föreligger. Däremot torde avräkningsregeln i art. 54 i
brottmålsdomskonventionen medföra att det mera sällan finns förutsättningar att
i hithörande fall döma till ungdomsfängelse eller internering, som ju står det
vanliga frihetsstraffet nära. Eftersom det inte kan ske någon avräkning frän
påföljd av detta slag, torde sådan påföljd inte kunna ådömas i andra fall än då
frihetsberövandet utomlands varit kortvarigt. I sådana fall kan man räkna med
att tillbörlig hänsyn till detta frihetsberövande tas vid bedömning av frågan
om den dömdes utskrivning på prov. Även om konventionens avräkningsregel är
tillämplig bara i fall då den tidigare påföljden ådömts i konventionsstat och
valfriheten i påföljdsfrågan således i övriga fall inte är inskränkt genom
folkrättsliga förpliktelser bör nu angivna principer givetvis tillämpas
generellt.

I
andra stycket av förevarande paragraf har utan saklig ändring tagits upp
motsvarighet tiU bestämmelsen i slutet av andra punkten av

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 148

paragrafen
i dess nuvarande lydelse, att domstolen i hithörande fall kan döma till
lindrigare straff än som är stadgat för brottet eller helt efterge påföljd.
Orden "efter omständigheterna" har fått utgå, närmast med tanke på
att avräkning i vissa fall är obligatorisk, men de synes också för övriga fall
sakna självständig betydelse, eftersom påföljdsbestämningen redan enligt
huvudregeln i första stycket skall ske på grundval av en skälighetsbedömning.
För de fall då avräkning ovillkorligen skall ske tjänar bestämmelsen närmast
bara som en erinran om att avräkningen i vissa fall kan leda till att
föreskrivet straffminimum måste underskridas. För övriga fall har regeln
däremot liksom f. n. ett självständigt materiellt innehåll. Den kan också i de
rena avräkningsfallen utnyttjas för att efterge den påföljd som skulle kvarstå
sedan schematisk avräkning skett, om nämligen domstolen finner att det
återstående straffet är så obetydligt att det inte är.meningsfullt att utkräva
någon påföljd.

Domareföreningen
har uttalat, att om den utomlands undergångna påföljden utståtts under särskilt
svåra förhållanden, domstolen torde med tillämpning av 33 kap. 4 § andra och
tredje styckena kunna sänka straffet under stadgat minimum mera än som följer
av en rent schematisk avräkning eller helt efterge påföljd. Jag kan i sak ansluta
mig till föreningens ståndpunkt. En direkt tillämpning av 33 kap. 4 § BrB blir
dock aktueU endast i den mån domstolen inte anser sig kunna uppnå samma
resultat genom en tillämpning av andra stycket av förevarande paragraf.

8.6.4
Övriga lagförslag

Som
tidigare nämnts nödvändiggör de föreslagna ändringarna i 2 kap. BrB vissa
följdändringar i annan lagstiftning.

I 5
§ lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands finns, som har berörts
i den allmänna motiveringen, en bestämmelse om krav på dubbel straffbarhet i
fråga om gärning som avses i lagen. Om förslaget angående införande av en
allmän regel om krav på dubbel straffbarhet genomförs, kan och bör 5 §
upphävas.

I
5 § lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet och i 14
§ lagen om kontinentalsockeln finns bestämmelser som i fråga om utlänning som
har begått brott mot resp. lag utom riket utvidgar den svenska
jurisdiktionsrätten i förhållande till vad som gäller enligt 2 kap. BrB.
Enligt dessa bestämmelser döms sådan utiänning, om han finns här, enligt svensk
lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB ej är tillämplig.
Bestämmelsema bygger på förutsättningen att den svenska jurisdiktionsrätten är
oinskränkt i fråga om brott begånget utomlands av svensk medborgare och avser
därför bara utlänningar. De nämnda lagarna har sin grund i internationella
överenskommelser, den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundra-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 149

diosändningar på öppna havet resp. konventionen om
kontinentalsockeln.

Dessa överenskommelser torde medföra förpliktelse
föratom att bestraffa vissa brott oberoende av var och av vem de har begåtts
att inte godtaga utländsk dom varigenom någon har frikänts på grund av att
sådan gärning var straffri i den dömande staten. Om 2 kap. ändras i enlighet
med vad jag har föreslagit i det föregående, bör nämnda spe-cialstraffrättsliga
bestämmelser ändras så att de avser inte enbart utlänning utan även svensk
medborgare och så att hänvisningen till BrB avser förutom 2 kap. 2 och 3 §§
även den nya 5 a § första och andra styckena i samma kapitel.

I 11 § lagen om vissa internationella sanktioner finns en
bestämmelse om straff för den som bryter mot förbud som har meddelats med stöd
av 38 § samma lag. Av den redogörelse för sanktionslagen som har lämnats i
promemorian framgår, att om krav på dubbel straffbarhet införs i 2 kap. 2 §
BrB i fråga om svensk medborgare, detta kommer att innebära en begränsning av
svensk straffrättslig behörighet som inte stämmer överens med vad som krävs för
genomförande av de resolutioner om sanktioner mot Rhodesia som säkerhetsrådet
hittills har antagit. 11 § sanktionslagen bör därför ändras, så att brott
begånget av svensk medborgare kommer att falla under svensk jurisdiktionsrätt
även om 2 kap. 2 eller 3 § BrB inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a
§ första och andra styckena BrB. Det finns däremot f. n. inte anledning att
utsträcka tillämpningsområdet för 11 § sanktionslagen så att även annan än
svensk medborgare skulle kunna straffas för utomlands begånget brott mot
lagen. Det kan erinras om att gällande bestämmelser avseende sanktioner mot
Rhodesia har tUlämpning endast på svenska medborgare såvitt gäller utomlands
begången gärning.

8.7 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till

1)
lag om
ändring i brottsbalken,

2)
lag om
ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,

3)
lag om
ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet,

4)
lag om
ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln,

5)
lag om
ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

opaginerad Kontrollera mot PDF

European
Convention on the International validity of criminal judgments

PREAMBLE

The
member States of the Council of Europé, signa-tory hereto,

Considering
that the fight against crime, which is be-coming increasingly an in-ternational
problem, calls for the use of modern and effective methods on an in-ternational
scale;

Convinced
of the need to pursue a common criminal policy aimed at the protec-tion of
society;

Conscious
of the need to respect human dignity and to promote the rehabilita-tion of
offenders;

Considering
that the aim of the Council of Europé is to achieve greater unity be-tween ils
Members,

Have
agreed as follows:

Convention
européenne sur la valeur Internationale des jugements répressifs

PREAMBULE

Les
Etats membres du Conseil de TEurope, signa-taires de la présente Convention,

Considérant que la lutte
contre la criminalité dont les effets se manifestent de plus en plus au-delå
des frontiéres d'un méme pays, exige sur le plan intema-tional Temploi de
moyens mödernes et efficaces;

Convaincus de la
néces-sité de poursuivre une poli-tique pénale commune ten-dant a la protection
de la société;

Conscients de la nécessité
de respecter la dignité hu-maine et de favoriser le re-classement des
délinquants;

Considérant
que le hut du Conseil de TEurope est de réaliser une union plus étroite entré
ses membres,

Sont
convenus de ce qui suit:

Europeisk
konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar

INLEDNING

Signatärstaterna,
medlemmar av Europarådet,

vilka
beaktar att brottsbekämpningen, som i ökad omfattning blivit ett internationellt
problem, kräver användning av moderna och effektiva metoder på det internationella
planet;

vilka
är övertygade om behovet att föra en gemensam kriminalpolitik som syftar till
att skydda samhället;

vilka är medvetna om behovet
att respektera människovärdet och att främja lagöverträdares återanpassning
till samhället;

vilka beaktar att syftet
med Europarådet är att åstadkomma en fastare enhet mellan dess medlemmar;

har
överenskommit om följande:

s. 1 Kontrollera mot PDF

PARTI
Definitions

Artide
1

For
the purposes of this Convention:

(a) "European
criminal judgment" means any final decision delivered by a criminal court
of a Contracting State as a result of criminal proceedings;

TITRE
I Definitions

Artide
1"

Au sens de la présente
Convention, Texpression :

(a) «jugement répressif
européen » désigne toute decision définitive rendue par une juridiction
répressive d'un Etat Contractant å la suite d'une action pénale;

DEL
I Definitioner

Artikel
1

I denna konvention förstås
med

(a) "europeisk
brottmålsdom" slutligt avgörande meddelat i fördragsslutande stat av
domstol efter förhandling i brottmål;

s. 2 Kontrollera mot PDF

(b) "Offence" comprises,
apart from acts dealt with under the criminal law, those dealt with under the
legal provisions listed in Appendix II to the present Convention on condition that where these provisions
give competence to an administrative authority there must be opportunity for
the person concerned to have the case tried by a court;

(c) "Sentence" means the
imposition of a sanction;

(d) "Sanction" means any

punishment or other mea-

sure expressly imposed on a

person, in respect of an of

fence, in a European crimi

nal judgment, or in an

"ordonnance pénale";

(e) "Disqualification"

means any loss or suspen

sion of a right or any pro-

hibition or loss of legal ca-

pacity;

(/) "Judgment rendered in absentia" means any decision
considered as such under Artide 21, paragraph 2;

(g) "Ordonnance pénale" means any of the
decisions delivered in another Contracting State and Usted in Appendix III to
this Convention.

(b) « infraction » com-prend, outre les
faits con-stituant des infractions pénales, ceux qui sont vises par les
dispositions legales mentionnées å TAnnexe II de la présente Convention å la condition que, si ces
dispositions donnent competence å une autorité administrative, rintéressé
ait la possibilité de faire porter Taffaire devant une instance
juridictionnelle;

(c)
« condamnation
» sig-nifie le prononcé d'une sanction;

(d) « sanction » désigne

toute peine et mesure appli-

quées a un individu en rai-

son d'une infraction et pro-

noncées expressément dans

un jugement répressif euro

péen ou dans une ordon

nance pénale;

(e) « déchéance » désigne

toute privation ou suspen

sion d'un droit, toute inter-

diction ou incapacité;

if) «jugement par dé-faut » désigne toute decision réputée
teUe en vertu du pa-ragraphe 2 de Tartide 21;

(g) « ordonnance pénale » désigne Tune quelconque des
decisions rendues dans un autre Etat Contractant, mentionnées a TAnnexe III de
la présente Convention.

(b) "brott", förutom gärning,
som omfattas av strafflag, sådan gärning som regleras av lagbestämmelse vilken
upptagits i den i bilaga II till
konventionen fogade förteckningen, på viUkor att i fall då sådan bestämmelse
förlägger avgörandet till administrativ myndighet den misstänkte har möjlighet
att få målet prövat av domstol;

(c) "fällande dom" åläggande
av påföljd;

(d) "påföljd" straff eUer

annan åtgärd som på grund

av brott uttryckligen ådömts

någon i europeisk brott

målsdom eller i "ordon

nance pénale";

(e) "diskvalifikation" för

lust eller suspension av rät

tighet, förbud eller förlust

av rättslig behörighet;

(f) "utevarodom" avgö

rande som anses som sådan

dom enUgt artikel 21 and

ra stycket;

(g) "ordonnance pénale"

i bilaga III till konventionen

uppräknat avgörande som

är meddelat i annan för

dragsslutande stat.

s. 3 Kontrollera mot PDF

PART II

Enforcement of European criminal judgments

Section 1. General provisions

(a) General conditions of enforcement

Artide 2

This Part is applicable to:

TITRE II

Exécution des jugements répressifs européens

Section 1. Dispositions générales

(a) Conditions générales de I' exécution

Artide 2

Le present titre est applicable :

DEL II

Verkställighet av europeisk brottmålsdom

Avdelning 1. Allmänna bestämmelser

(a) Allmänna villkor för verkställighet Artikel 2

Denna
del är tUlämplig på

s. 4 Kontrollera mot PDF

(a)
sanctions involving deprivation
of Uberty;

(b)
fines or confiscation;

(c)
disqualifications.

Artide
3

1. A Contractmg State shall be competent in the cases
and under the conditions provided for in this Convention to enforce a sanction
imposed in another Contracting State which is enforceable in the latter State.

2. This competence can only be exercised following a
request by the other Contracting State.

Artide
4

1.
The sanction shaU not be
enforced by another Contracting State unless under its law the act for which
the sanction was imposed would be an offence if committed on its territory and
the person on whom the sanction was imposed liable to punishment if he had
committed the act there.

2.
If the sentence relätes to two
or more offences, not aU of which fulfU the re-quirements of paragraph 1, the
sentencing State shall specify which part of the sanction applies to the offences
that satisfy those re-quirements.

Artide
5

The
sentencing State may request another Contracting State to enforce the sanction
only if one or more of the following conditions are ful-fUled:

(a)
if the person sen-

(a) aux
sanctions priva-

tives de liberté;

(b) aux
amendes ou aux

confiscations;

(c) aux
déchéances.

Artide
3

1. Dans les cas et les conditions prévus dans la présente
Convention chaque Etat Contractant a competence pour procéder å Texé-cution
d'une sanction pro-noncée dans Tun des autres Etats Contractants et qui y est
exécutoire.

2. Cette competence ne peut étre exercée qu'å la suite
d'une demande d'exé-cution présentée par Tautre Etat Contractant.

Artide
4

1.
Une. sanction ne peut étre
exécutée par un autre Etat Contractant que si en vertu de la loi de cet Etat et
en cas de commission dans cet Etat le fait pour lequel la sanction a été
prononcée constituerait une infraction et que Tauteur y serait pu-nissable.

2.
Si la condamnation ré-prime
plusieurs infractions dont certaines ne réunissent pas les conditions prévues
au paragraphe 1*=, TEtat de condamnation indique la partie de la sanction applicable
aux infractions qui réunissent ces conditions.

Artide
5

L'Etat
de condamnation ne peut demander Fexecu-tion d'une sanction å un autre Etat
Contractant que si une ou plusieurs des conditions suivantes sont rem-plies :

(a)
si le condamné a sa

(a) påföljd som innebär frihetsberövande;

(b) böter eller förverkande av egendom;

(c)
diskvalifikation.

Artikel
3

1.
Fördragsslutande stat skall
vara behörig att i de fall och på de viUkor som föreskrivs i denna konvention
verkställa påföljd som har ålagts i annan fördragsslutande stat och är verkställbar
i den staten.

2.
Denna behörighet kan utövas
endast efter framställning av den andra fördragsslutande staten.

Artikel
4

1.
Påföljd får icke verkställas
av annan fördragsslutande stat, med mindre den gärning för vilken påföljden
har ålagts skulle ha varit ett brott enligt den statens lag, om den hade begåtts
på dess område, och lagöverträdaren hade kunnat ådömas straff, om han hade
begått gärningen där.

2.
Om fällande dom avser två
eller flera brott, vilka ej samtliga uppfyller kraven i första stycket, skall
den dömande staten ange vilken del av påföljden som är tiUämplig på brott som
uppfyller dessa krav.

Artikel
5

Den
dömande staten kan begära att annan fördragsslutande stat skall verkställa
påföljden endast om ett eller flera av följande viUkor är uppfyllt:

(a)
om den dömde hat

s. 5 Kontrollera mot PDF

tenced is ordinarily resident in the other State;

(b) if the enforcement of

the sanction in the other

State is likely to improve the

prospects for the social re-

habilifation of the person

sentenced;

(c) if, in the case of a

sanction involving depriva

tion of Uberty, the sanction

could be enforced following

the enforcement of another

sanction involving depriva

tion of Uberty which the

person sentenced is under-

going or is to undergo in the

other State;

{d) if the other State is the State of origin of the
person sentenced and has dedared itself willing to ac-cept responsibility for
the enforcement of that sanction;

(e) if it
considers that it cannot itself enforce the sanction, even by having re-course
to extradition, and that the other State can.

Artide 6

Enforcement requested in accordance with the fore-going
provisions may not be refused, in whole or in part, save:

(a) where enforcement

would ran counter to the

fundamental principles of

the legal system of the re

quested State;

(b) where the requested

State considers the offence

for which the sentence was

passed to be of a political

nature or a purely mUitary

one;

(c) where the requested

State considers that there

résidence habitueUe dans Tautre Etat;

(b) si Texécution de la

sanction dans Tautre Etat est

susceptible d'améliorer les

possibilités de redassement

social du condamné;

(c) s'il s'agit d'une sanc

tion privative de liberté qui

pourrait étre exécutée dans

Tautre Etat å la suite d'une

autre sanction privative de

liberté que le condamné su-

bit ou doit subir dans cet

Etat;

(d) si Tautre Etat est TEtat d'origine du condamné et
s'est déjå déclaré prét å se charger de Texécu-tion de cette sanction;

(e) s'il estime qu'il n'est pas en mesure d'exécuter
lui-méme la sanction, méme en ayant recours a Textra-dition, et que Tautre Etat
Test.

Artide 6

L'exécution requise dans les conditions fixées aux dispositions
précédentes ne peut étre refusée entiére-ment ou partiellement que dans Tun des
cas suivants :

(a) si Texéculion serait

contraire aux principes fon-

damentaux de Tordre juri-

dique de TEtat requis;

(b) si TEtat requis estime

que rinfraction réprimée

par la condamnation revet

un caractére politique ou

qu'il s'agit d'une infraction

purement militaire;

(c) si TEtat requis estime

qu'il y a des raisons sérieu-

hemvist i den andra staten;

(b) om verkställighet av påföljden i
den andra staten kan antas förbättra möjligheterna till den dömdes sociala
återanpassning;

(c) om frihetsberövande påföljd skulle
kunna verkställas i samband med verkställighet av annan sådan påföljd vilken
den dömde undergår eller skall undergå i den andra staten;

(d) om den andra staten är den dömdes ursprungliga hemland
och har förklarat sig villig att svara för verkställighet av påföljden;

(e) om den dömande staten anser att den icke kan
verkställa påföljden oaktat utlämningsförfarande kan användas och att verkställighet
kan ske i den andra staten.

Artikel 6

Verkställighet som begärts i enlighet med föregående
bestämmelser får ej vägras, helt eller delvis, utom i följande fall:

(a) om verkställighet

skulle strida mot grundläggande principer i den anmodade
statens rättsordning;

. (b) om den anmodade staten anser det brott för vilket
domen meddelats vara av politisk natur eUer vara ett rent militärt brott;

(c) om den anmodade staten anser, att det finns

s. 6 Kontrollera mot PDF

are substantial grounds for believing that the sentence
was brought about or aggre-vated by considerations of race, religion,
nationality or political opinion;

(d) where enforcement

would be contrary to the in-

ternational undertakings of

the requested State;

(e) where the act is al-

ready the subject of pro

ceedings in the requested

State or where the requested

State decides to institute

proceedings in respect of the

act;

(/) where the competent authorities in the requested State
have decided not to take proceedings or to dröp proceedings already begun, in
respect of the same act;

(g) where the act was committed outside the territory of
the requesting State;

(h) where the requested State is unable to enforce the
sanction;

(/) where the request is grounded on Artide 5 (e) and none
of the other conditions mentioned in that Artide is fulfilled;

(/) where the requested State considers that the requesting
State is itself able to enforce the sanction;

(k) where the age of the person sentenced at the lime of
the offence was such that he could not have been pro-secuted in the requested
State;

(/) where under the law of the requested State the
sanction imposed can no longer be enforced because of the lapse of lime;

(m) where and to the ex-tent that the sentence im-poses a
disqualification.

ses de croire que la condamnation a été provoquée ou
aggravée par des considerations de race, de religion, de nationalité ou
d'opinion politique;

(d) si Texécution est con

traire aux engagements in-

ternationaux de TEtat re

quis;

(e) si le fait est Tobjet de

poursuites dans TEtat re

quis ou si celui-ci décide

d'entamer des poursuites;

(/) si les autorités com-pétentes de TEtat requis ont
décidé de ne pas engager de poursuites ou de mettre fin aux poursuUes qu'elles
ont exercées le méme fait;

(g) si le fait a été com-mis hors du territoire de TEtat
requérant;

(h) si TEtat requis n'est pas å méme d'exécuter la
sanction;

(O si la demande est fon-dée sur Talinéa (e) de Tar-ticle
5, et qu'aucune des autres conditions prévues par cet artide n'est remplie;

(/) si TEtat requis estime que TEtat requérant est å méme
d'exécuter lui-méme la sanction;

(k) si, en raison de son äge au moment de la commission
du fait, le condamné ne pouvait pas étre pour-suivi dans TEtat requis;

(/) si la sanction est déjå prescrite selon la loi de
TEtat requis;

(m) dans la mesure ou le jugement prononcé une déchéance.

grundad anledning att anta att domen har föranletts eller
skärpts av hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt;

(d) om verkställighet

skulle strida mot den anmo

dade statens internationella

åtaganden;

(e) om gärningen redan

är föremål för lagföring i

den anmodade staten eller

om den anmodade staten

beslutar att inleda lagföring

av den gärningen;

(f) om vederbörande

myndighet i den anmodade

staten har beslutat att ej in

leda lagföring eller att in

ställa redan påbörjad lag

föring av samma gärning;

(g) om gärningen har be

gåtts utanför den anmodan

de statens område;

(h) om den anmodade staten är ur stånd att verkstäUa
påföljden;

(i) om framställningen är grundad på artikel 5 (e) och ej
något av övriga villkor i artikeln är uppfyllt;

(j) om den anmodade staten anser att den anmodande staten
själv är i stånd att verkställa påföljden;

(k) om den dömdes ålder vid tidpunkten för brottet var
sådan att han ej skulle ha kunnat åtalas i den anmodade staten;

(1) om påföljden redan är preskriberad enligt den anmodade
statens lag;

(m) om och i den utsträckning diskvalifikation är ålagd
genom domen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Artide 7

A request
for enforcement shall not be complied with if enforcement would run counter to
the principles recognized in the provisions of Section 1 of Part III of this
Convention.

Artide 7

Il ne peut
étre donné suite å une demande d'exécution si cette exécution se heurte aux
principes reconnus par les dispositions de la pre-miére section du Titre III de
la présente Convention.

Artikel 7

Framställning
om verkställighet skall ej efterkommas, om verkställighet skulle strida mot
de principer som erkänns i avdelning i av del III i denna konvention.

s. 8 Kontrollera mot PDF

(b) Effects
of the transfer

of enforcement

Artide 8

For the
purposes of Artide 6, paragraph 1 and the reservation mentioned under

(c) of
Appendix I of the

present Convention any act

which interrupts or suspends

a lime limitation validly per

formed by the authorities of

the sentencing State shall be

considered as having the

same effect for the purpose

of reckoning lime limitation

in the requested State in

accordance with the law of

that State.

(b) Effets de la transmission de Vexécution

Artide 8

Pour
Tapplication de Tali-néa (1) de Tartide 6 et de la réserve mentionnée sous (c)
dans TAnnexe I de la présente Convention les actes interruptifs ou suspensifs
de prescription valablement ac-complis par les autorités de TEtat de
condamnation sont considérés dans TEtat requis comme ayant produit le méme ef
fet pour 1'appré-ciation de la prescription selon le droit de cet Etat.

(b) Verkan av överföring av verkställighet

Artikel 8

Vid
tillämpning av artikel , 6 (1) och förbehållet i (c) i bilaga I till denna
konvention skall varje handling, som innebär avbrott eller uppehåll i preskriptionstiden
och som giltigt vidtagits av myndighet i den dömande staten, anses ha samma effekt
i den anmodade staten, när preskriptionstiden beräknas enligt lagen i den
staten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Artide 9

1. A
sentenced person detained in the requesting State who has been surren-dered to
the requested State for the purpose of enforcement shall not be proceeded
against, sentenced or detained with a view to the car-rying out of a sentence
or detention order for any offence committed prior to his surrender other than
that for which the sentence to be enforced was imposed, nor shall he for any
other reason be restricted in his personal freedom, except in the following
cases:

(a) when
the State which surrendered him consents. A request for consent shall be

Artide 9

1. Le
condamné détenu dans TEtat requérant qui aura été remis a TEtat requis aux
fins d'exécution ne sera ni poursuivi, ni jugé, ni détenu en vue de Texécu-tion
d'une peine ou d'une mesure de sureté, ni soumis å toute autre restriction de
sa liberté individuelle pour un fait quelconque antérieur å la remise, autre
que celui ayant motivé la condamnation å exécuter, sauf dans les cas suivants
:

(a) lorsque TEtat qui Ta remis y consent. Une demande
sera présentée å cet

Artikel 9

1. Har en
dömd person, som är berövad friheten i den anmodande staten, överlämnats till
den anmodade staten för verkställighet, får han ej åtalas, dömas eller berövas
friheten där för verkställighet av påföljd eller tvångsåtgärd och ej heller
underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet för brott vilket är begånget
före hans överlämnande och ej omfattas av den dom som skall verkställas utom
i följande fall:

(a) När den stat som har överlämnat honom samtycker.
Begäran om samtycke

opaginerad Kontrollera mot PDF

submitted, accompanied by all relevant documents and a
legal record of any state-ment made by the convicted person in respect of the
offence concerned. Consent shall be given when the offence for which it is requested
would itself be subject to extradition under the law of the State requesting
enforcement or when extradition would be exduded only by reason of the amount
of the punishment;

{b) when the sentenced person, having had an opportunity
to leave the territory of the State to which he has been surrendered, has not
done so within 45 days of his final discharge, or if he has returned to that
territory after leaving it.

2. The State requested to enforce the sentence may,
however, take any measure necessary to remove the person from its territory,
or any measures necessary under its law, induding proceedings by default, to
pre-vent any legal effects of lapse of lime.

effet, accompagnée de tou-tes piéces utiles et d'un
pro-cés-verbal judiciaire consi-gnant toute dédaration faite par le condamné.
Ce con-sentement sera donné lorsque rinfraction pour la-quelle il est demande
pourrait donner lieu å extradition selon la loi de FEtat requérant Texécution
ou lorsque Textradition ne serait exclue qu'en raison du taux de la peine;

(b) lorsqu'ayant eu la possibilité de le faire le condamné
n'a pas quitté dans les 45 jours qui suivent son élargissement définitif, le
territoire de TEtat auquel il a été remis ou s'il y est re-tourné apres Favoir
quitté.

2. Toutefois, TEtat requis de Texécution pourra prendre
les mesures néces-saires en vue d'une part d'un renvoi éventuel du territoire,
d'autre part d'une interrup-tion de la prescription con-formément å sa
législation, y compris le recours å une procédure par défaut.

skall göras och vara åtföljd av erforderliga handlingar
samt protokoll över berättelse som den dömde avgivit rörande ifrågavarande
brott. Samtycke skall ges, om det brott för vUket samtycke begärs är sådant,
att utlämning enligt lagen i den stat som begär verkställighet skulle kunna
ske eller om utiämning skulle vara utesluten endast på grund av straffets
längd.

(b) När den dömde har haft möjlighet att lämna den stats
område till vilket han har överlämnats men inte har gjort så inom fyn tiofem
dagar efter slutligt frigivande eller har återvänt till området efter att en
gång ha lämnat det.

2. Den stat som har anmodats att verkställa domen kan dock
vidtaga åtgärder som är nödvändiga för att avlägsna den dömde från sitt område
eller avbryta preskription enligt dess lag, därunder inbegripet lagföring i
den dömdes frånvaro.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Artide 10

1.
The enforcement
shall be governed by the law of the requested State and that State alone shall
be competent to take all appropriate decisions, such as those con-cerning
conditional release.

2.
The requesting
State alone shall have the right to decide on any application for review of
sentence.

3.
Either State
may exer-cise the right of amnesty or pardon.

Artide 10

1.
L'exécution est
régie par la loi de FEtat requis et cet Etat seul est competent pour prendre
toutes les decisions appropriées no-tamment en ce qui concerne la libéralion
conditionnelle.

2.
L'Etat
requérant, seul, a le droit de statuer sur tout recours en revision introduit
contre la condamnation.

3.
Chacun des deux
Etats peut exercer le droit d'am-nistie ou de grace.

Artikel 10

1.
Verkställigheten
skall regleras av lagen i den anmodade staten och endast den staten skall vara
behörig att meddela beslut härom, t. ex. beslut om villkorlig frigivning.

2.
Den anmodande
staten skall ensam ha rätt att besluta angående begäran om ny prövning av
domen.

3.
Envar av
staterna kan utöva rätten att ge amnesti eller nåd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Artide 11

1. When the sentencing

State has requested enforce

ment it may no longer itself

begin the enforcement of a

sanction which is the sub

ject of that request. The sen

tencing State may, however,

begin enforcement of a sanc

tion involving deprivation of

Uberty when the sentenced

person is already detained

on the territory of that

State at the moment of the

presentation of the request.

2. The right of enforce

ment shall revert to the re

questing State:

(a) if it withdraws its re

quest before the requested

State has informed it of an

intention to take action on

the request;

(b) if the requested State

notifies a refusal to take ac

tion on the request;

(c) if the requested State expressly relinquishes its
right of enforcement. Such relinquishment shall only be possible if both the
States concerned agree or if enforcement is no longer possible in the
requested State. In the latter case, a relinquishment demanded by the
requesting State shall be compulsory.

Artide 12

1. The competent authorities of the requested State shall
discontinue enforcement as soon as they have knowledge of any pardon, amnesty
or application for review of sentence or any other decision by reason of which
the sanction ceases to

Artide 11

1.
Des que FEtat
de condamnation a présente la demande d'exécution, il ne peut plus mettre å
exécution la sanction qui en fait Fobjet. Toutefois, FEtat de condamnation
peut mettre å exécution une sanction privative de liberté lorsque le condamné
est déjå détenu sur le territoire de cet Etat au moment de la presentation de
la demande.

2.
L'Etat
requérant re-prend son droit d'exécution:

(a) s'il retire sa demande avant que FEtat requis Fait
informé de son intention d'y donner suite;

(b) si FEtat requis Fin-forme de son refus de donner suite
å la demande;

(c) si FEtat requis re-nonce expressément å son droit
d'exécution. Cette re-nondation ne peut avoir lieu que si les deux Etats
intéressés y consentent ou si Fexécution n'est plus possible dans FEtat
requis. Elle est, dans ce dernier cas, obli-gatoire si FEtat requérant en a
fait la demande.

Artide 12

1. Les autorités compé-tentes de FEtat requis doivent
mettre fin å Fexécution des qu'eUes ont con-naissance d'une grace, d'une
amnistie, d'un recours en revision ou de toute autre decision qui a pour effet
d'enlever a la sanction son

Artikd 11

1.
När den dömande
staten har begärt verkställighet, får den ej längre själv börja verkställa
den påföljd som framställningen gäller. Den dömande staten kan dock börja
verkställa påföljd som innebär frihetsberövande, om den dömde redan är
berövad friheten på denna stats område vid tidpunkten för framställningen.

2.
Rätten tUl
verkställighet skaU återgå till den anmodande staten:

(a) om den återkallar framställningen
innan den anmodade staten har meddelat att den avser att vidtaga åtgärder i
anledning därav;

(b) om den anmodade staten meddelar att
den vägrar att vidtaga åtgärder i anledning av framställningen;

(c) om den anmodade staten uttryckligen
avsäger sig rätten till verkställighet. Sådan avsägelse är möjlig endast om
bägge de berörda staterna samtycker eller om verkställighet ej längre ar möjlig
i den anmodade staten. I det senare fallet är den anmodade staten förpliktad
att avsäga sig rätten, om den anmodande staten begär detta.

Artikel 12

1. Vederbörande myndighet i den anmodade staten skall
upphöra med verkställigheten så snart som den får vetskap om nåd, amnesti eller
begäran om ny prövning av domen eller om annat beslut som innebär att påföljden
ej längre är verkställ-

opaginerad Kontrollera mot PDF

be
enforceable. The same shall apply to the enforcement of a fine when the person
sentenced has paid it to the competent authority in the requesting State.

2. The
requesting State shall without delay inform the requested State of any decision
or procedural measure taken on its territory that causes the right of enforcement
to lapse in accordance with the preceding paragraph.

caractére
exécutoire. Il en est de méme en ce qui concerne Fexécution d'une amende
lorsque le condamné Fa payée ä Fautorité compétente de FEtat requérant.

2. L'Etat
requérant informé sans délai FEtat requis de toute decision ou tout acte de
procédure in-tervenu sur son territoire qui, conformément au paragraphe
précédent, mettent fin au droit d'exécution.

bar.
Delsamma skall gälla verkställighet av böter, när den dömde har betalat tUl
behörig myndighet i den anmodande staten.

2. Den anmodande staten skall utan dröjsmål meddela den
anmodade staten varje beslut eller rättslig åtgärd som har vidtagits på dess
område och som medför att rätten till verkställighet upphör i enlighet med
föregående stycke.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(c)
Miscellaneous provisions (c) Dispositions diverses

Artide 13

1.
The transit
through the territory of a Contracting State of a detained person who is to be
transferred to a third Contracting State in application of this Convention,
shall be granted at the request of the State in which the person is detained.
The State of transit may require to be supplied with any appropriate document
before taking a decision on the request. The person being transferred shall
remain in custody in the territory of the State of transit, unless the State
from which he is being transferred requests his release.

2.
Except in cases
where the transfer is requested under Artide 34 any Contracting State may
refuse transit:

(a) on one of the grounds

mentioned in Artide 6 (b)

and (c);

(b) on the ground that

the person concerned is one

of its own nationals.

3. If air transport is

Artide 13

1.
Le transit å
travers le territoire d'un Etat Contractant d'une personne qui est détenue et
doit étre trans-férée vers un tiers Etat Contractant en vertu de la présente
Convention, est ac-cordé sur demande de FEtat oii cette personne est détenue.
L'Etat de transit peut exiger de recevoir commu-nication de tout document
approprié avant de prendre une decision sur la demande. La personne transférée
doit rester en detention sur le territoire de FEtat de transit, a molns que
FEtat d'ou elle est transférée ne demande sa mise en liberté.

2.
Sauf dans les
cas ou le transfert est requis par Fartide 34, tout Etat Contractant peut
refuser d'ac-corder le transit:

(a) pour Fun des motifs

prévus aux alinéas (b) et

(c) de Fartide 6;

(b) si la personne en

cause est un de ses res-

sortissants.

3. Dans le cas oii la voie

(c)
Diverse bestämmelser

Artikd 13

1.
TUlstånd till
transitering genom fördragsslutande stats område av person som berövats
friheten och som skall föras till en tredje fördragsslutande stat enligt denna
konvention, skall meddelas på begäran av den stat i vilken vederbörande är
berövad friheten. Transit-staten kan begära att få del av vederbörliga
handlingar, innan den fattar beslut rörande framställningen. Den person som
skall överföras skall hållas i förvar på tran-sitstatens område, om ej den stat
från vilken han skall föras begär hans frigivande.

2.
Fördragsslutande
stat kan, utom när överföring begärs enligt artikel 34, vägra transit

(a) på någon av grunderna i artikel 6
(b) och (c);

(b) om personen i fråga är en av dess
egna medborgare.

3. Vid flygtransport skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

used, the following provisions shall apply:

(a) when it is not in-

tended to land, the State

from which the person is

to be transferred may notify

the State över whose ter

ritory the flight is to be

made that the person con-

cemed is being transferred

in application of this Con

vention. In the case of an

unscheduled landing such

notification shall have the

effect of a request for pro-

visional arrest as provided

for in Artide 32, paragraph

2, and a formål request for

transit shall be made;

(b) where
it is intended

to land, a formål request

for transit shall be made.

aérienne est utUisée, il est fait application des dispositions
suivantes :

(a) lorsqu'aucun
atterris-

sage n'est prévu, FEtat d'ou

la personne doit étre trans

férée peut avertir FEtat dont

le territoire sera survolé que

la personne en cause est

transférée en application de

la présente Convention.

Dans le cas d'attertissage

fortuit, cette notification

produit les effets de la

demande d'arrestation pro-

visoire visée au paragraphe

2 de Fartide 32, et une

demande réguliére de transit

doit étre faite;

(b) lorsqu'un atterrissage

est prévu, une demande ré

guliére de transit doit étre

faite.

följande bestämmelser till-lämpas.

(a) När landning ej är avsedd, kan den stat från vUken
personen överförs meddela den stat över vars område flygningen skall göras,
att personen i fråga överförs med tillämpning av denna konvention. I fall av
oförutsedd landning har sådant meddelande samma verkan som framställning om
tUlfälligt anhållande enligt artikel 32 andra stycket och skall en formell
framställning om transit göras.

(b) När landning är avsedd, skall formell framställning
om transit göras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide l4

Contracting
States shall not claim from each other the refund of any expenses resulting
from the application of this Convention.

Artide 14

Les Etats
Contractants renoncent de part et d'autre å rédamer le rembourse-ment des frais
résultant de FappUcation de la présente Convention.

Artikel 14

Fördragsslutande
stater skall ej begära ersättning av varandra för kostnader som är en följd av
konventionens tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Section 2. Requests for enforcement

Artide 15

1. AU requests specified in this Convention shall be made
in writing. They, and all Communications necessary for the application of this
Convention, shall be sent either by the Ministry of Justice of the requesting
State to the Ministry of Justice of the requested State or, if the Contracting
States so agree, direct by the authorities of the requesting State to those of
the requested State; they

Section 2.
Demandes d'exécution

Artide 15

1. Les
demandes prévues par la présente Convention sont faites par écrit. Elles sont
adressées ainsi que toutes les Communications nécessaires a Fapplication de la
présente Convention, soit par le Ministére de la Justice de FEtat requérant au
Ministére de la Justice de FEtat requis, soit, en vertu d'un accord entré les
Etats Contractants intéressés, directement par les autorités de FEtat
requérant å

Avdelning 2. Framställning om verkställighet

Artikel 15

1. Framställning enligt denna konvention skall göras
skriftligen. Framställning och meddelande, som är nödvändigt för tillämpning av
konventionen, skall översändas antingen av justitiedepartementet i den anmodande
staten tiU justitiedepartementet i den anmodade staten eller, efter överenskommelse
mellan berörda fördragsslutande stater, direkt av myndighet i den anmodande
staten till myndig-

opaginerad Kontrollera mot PDF

shall
be returned by the same channel.

2.
In urgent cases, requests and
Communications may be sent through the International Criminal Po-lice
Organisation (INTERPOL).

3.
Any Contracting State may, by
dédaration addres-sed to the Secretary General of the Council of Europé, give
notice of its intention to adopt other rules in re-gard to the Communications
referred to in paragraph 1 of this Artide.

celles
de FEtat requis et renvoyées par la méme voie.

2.
En cas d'urgence, les demandes
et Communications pourront étre trans-mises par Fintermédiaire de
FOrganisation Internationale de Police Criminelle (INTERPOL).

3.
Tout Etat Contractant pourra,
par dédaration adressée au Secrétaire General du ConseU de FEurope, faire
connaitre qu'U entend déroger aux régles de transmission énoncées au paragraphe
1 du present artide.

het
i den anmodade staten. De skall återsändas på samma sätt.

2.
I brådskande fall kan framställning och meddelande sändas genom den internationella
kriminalpolisorganisationen (Interpol).

3.
Fördragsslutande stat kan genom förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare
anmäla att den avser att göra avvikelser från de regler om utväxling av
meddelanden som anges i första stycket i denna artikel.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Artide 16

The request for enforcement
shall be accompanied by the original, or a certi-fied copy, of the decision
whose enforcement is re-requested. and all other necessary documents. The
original, or a certified copy, of all or part of the criminal filé shall be
sent to the requested State, if it so re-quires. The competent authority of
the requesting State shall certify the sanction enforceable.

Artide 16

La demande d'exécution est
accompagnée de Forigi-nal ou d'une copie certifiée conforme de la decision dont
Fexécution est demandée ainsi que de toutes les piéces utUes. L'original ou une
copie certifiée conforme de tout ou partie du dossier pénal sera transmis å
FEtat requis sur sa demande. Le caractére exécutoire de la sanction est
certifié par Fautorité compétente de FEtat requérant.

Artikel 16

Framställning om verkställighet
skall vara åtföljd av det avgörande, vars verkställighet begärs, i original
eller bestyrkt avskrift, samt övriga erforderliga handlingar. Brottmålsakten
eller del därav i original eller bestyrkt avskrift skall sändas till den
anmodade staten om den så påfordrar. Vederbörande myndighet i den anmodande
staten skall intyga att påföljden är verkställbar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Artide 17

If the requested State
considers that the information supplied by the requesting State is not
adequate to enable it to apply this Convention, it shall ask for the necessary
additional information. It may prescribe a date for the receipt of such
information.

Artide 17

Si FEtat requis estime que
les renseignements fournis par FEtat requérant sont insuffisants pour lui
permettre d'appliquer la présente Convention, il demande le complément
d'in-formations nécessaire. Il peut f ixer un délai pour Fobtention de ces
informations.

Artikd 17

Om den anmodade staten
finner att de upplysningar som har lämnats av den anmodande staten icke är
tillräckliga för att konventionen skall kunna tUlämpas, skall den begära de
kompletterande upplysningar som fordras. Den kan därvid fastställa viss
tidsfrist för mottagande av sådana upplysningar.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Artide 18

1. The authorities
of the requested State shall promptly inform those of the requesting State of
the action taken on the request for enforcement.

2. The authorities of the requested State shall, where
appropriate, transmit to those of the requesting State a document certifying
that the sanction has been enforced.

Artide 18

1. Les
autorités de FEtat requis informent sans délai celles de FEtat requérant de la
suite qui est donnée å la demande d'exécution.

2. Le cas échéant, les autorités de FEtat requis remettent
å celles de FEtat requérant un document cer-tifiant que la sanction a été
exécutée.

Artikel 18

1.
Myndigheterna i
den anmodade staten skall ofördröjligen lämna myndigheterna i den anmodande
staten meddelande om åtgärder som vidtagits på grund av framställningen om
verkställighet.

2.
Myndigheterna i
den anmodade staten skall i förekommande fall översända till myndigheterna i
den anmodande staten en handling som utvisar att påföljden har blivit
verkstäUd.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Artide 19

1.
Subject to
paragraph 2 of this Artide, no transla-tion of requests or of sup-porting
documents shaU be required.

2.
Any Contracting
State may, at the time of signature or when depositing its instrument of
ratification, ac-ceptance or accession, by a dédaration addressed to the
Secretary General of the Council of Europé, reserve the right to require that
requests and supporting documents be accompanied by a translation into its
own language or into one of the official languages of the Council of Europé or
into such one of those languages as it shall indicate. The other Contracting
States may claim reciprocity.

3. This Artide shaU be without prejudice to any provisions
concerning translation of requests and supporting documents that may be
contained in agreements or arrangcments now in force or that may be con-

6 Riksdagen 1972.1 saml. Nr 98

Artide 19

1.
Sous réserve
des dispositions du paragraphe 2 du present artide, la traduc-tion des
demandes et des piéces annexes ne peut étre exigée.

2.
Tout Etat
Contractant peut, au moment de la signature ou du dépot de son instrument de
ratification, d'acceptation ou dadhésion, par dédaration adressée au Secrétaire
General du Conseil de FEurope, se reserver la faculté d'exiger que les
demandes et piéces annexes lui soient adressées accompagnées soit d'une traduction
dans sa propre langue, soit d'une traduction dans Fune quelconque des langues
officieUes du Conseil de FEurope ou dans celle de ces langues qu'il indiquera.
Les autres Etats peuvent appliquer la régle de la réciprocité.

3. Le present artide ne

porte pas atteinte aux dis

positions relatives ä la tra

duction des demandes et

piéces annexes contenues

dans les accords ou arrangc

ments en vigueur ou å in-

tervenir entré deux ou

Artikel 19

1.
Översättning av
framställning och därvid fogade handungar får ej krävas i annat fall än som
anges i andra stycket i denna artikd.

2.
Fördragsslutande
stat kan vid undertecknande av denna konvention eller vid deponering av
ratifikations-, godkännande- eller anslutningsinstrument genom förklaring tUl
Europarådets generalsekreterare förbehålla sig rätt att kräva, att framställningar
och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översättning antingen till dess
eget språk eller till något av Europarådets officiella språk eller tUl det av
dessa språk som den anger. Annan fördragsslutande stat kan kräva ömsesidig
tiUämpning av förklaringen.

3. Denna artikel inkräktar icke på bestämmelser om
översättning av framställningar och därvid fogade handlingar som kan finnas i
avtal eller överenskommelser som är i kraft eller kan komma att ingås mel-

s. 20 Kontrollera mot PDF

cluded between two or more Contracting States.

Artide 20

Evidence
and documents transmitted in application of this Convention need not be
authenticated.

plusieurs
Etats Contractants.

Artide 20

Les piéces et documents transmis en application de la
présente Convention sont dispensés de toutes formalités de légalisation.

lan två eller flera av de fördragsslutande staterna.

Artikel 20

Bevismaterial
och handlingar som översänds enligt denna konvention behöver icke legaliseras.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Section 3. Judgments rendered in absentia and
"ordonances pénales"

Artide 21

1.
Unless
otherwise provided in this Convention, enforcement of judgments rendered in
absentia and of "ordonnances pénales" shall be subject to the same
rules as enforcement of other judgments.

2.
Except as
provided in paragraph 3, a judgment in absentia for the purposes of this
Convention means any judgment rendered by a court in a Contracting State after
criminal proceedings at the hearing of which the sentenced person was not
personaUy present.

3.
Without
prejudice to Artides 25, paragraph 2, 26, paragraph 2 and 29, the following
shall be considered as judgments rendered after a hearing of the accused:

(a) any judgment in

absentia and any "ordon

nance pénale" which have

been confirmed or pro-

nounced in the sentencing

State after opposition by the

person sentenced;

(b) any judgment render

ed in absentia on appeal,

provided that the appeal

from the judgment of the

court of first instance was

lodged by the person sen

tenced.

Section 3. Jugements par défaut et ordonnances pénales

Artide 21

1.
Sous réserve
des dispositions contraires contenues dans la présente Convention,
Fexécution des jugements par défaut et des ordonnances pénales est sou-mise aux
mémes régles que celle des autres jugements.

2.
Sous réserve du
paragraphe 3 est réputée jugement par défaut au sens de la présente
Convention toute decision rendue par une juridiction répressive d'un Etat
Contractant å la suite d'une action pénale alors que le condamné n'a pas
comparu en personne å Faudience.

3.
Sans prejudice
du paragraphe 2 de Fartide 25, du paragraphe 2 de Fartide 26 et de Fartide 29,
est réputé contradictoire :

(a) tout jugement par défaut et toute
ordonnance pénale, confirmés ou pronon-cés a la suite de Fopposition du
condamné dans FEtat de condamnation;

(b) tout jugement par défaut rendu en
appel pour antänt que Fappel contre le jugement de premiére instance ait été
interjeté par le condamné.

Avdelning 3. Utevarodom och "ordonnance pénale"

Artikel 21

1. Om
annat ej föreskrivs i konventionen, gäller samma regler för verkställighet av
utevarodom och för "ordonnance pénale" som för verkställighet av
annan dom.

2.
Utom i fall som
avses i tredje stycket förstås i denna konvention med utevarodom varje dom,
som meddelats av domstol i fördrags-slutande stat efter förhandling i
brottmål, vid vUken den dömde ej var personligen närvarande.

3.
Följande domar
skall, utöver dem som avses i artiklarna 25 andra stycket, 26 andra stycket
och 29, anses som domar meddelade efter den dömdes hörande:

(a) utevarodom eUer "ordonnance
pénale" som har fastställts eller meddelats i den dömande staten efter
särskild talan (opposition) av den dömde,

(b) utevarodom meddelad av högre
instans under förutsättning att talan mot domen i första instans förts av den
dömde.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Artide 22

Any
judgments rendered in absentia and any "ordonnances pénales" which
have not yet been the subject of appeal or opposition may, as soon as they have
been rendered, be transmitted to the requested State for the purpose of
notification and with a view to enforcement.

Artide 22

Le
jugement par défaut et Fordonnance pénale qui n'ont pas déjå fait Fobjet d'une
opposition ou d'un autre recours, peuvent étre envoyés å FEtat requis des qu'Us
sont prononcés, pour notification et exécution éventuelle.

Artikel 22

Utevarodom
eller "ordonnance pénale" kan, utan att domen ännu varit föremål
för talan eller opposition, så snart den meddelats sändas lUl den anmodade
staten för delgivning och eventuell verkstäUighet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Artide 23

1.
If the
requested State sees fit to take action on the request to enforce a judgment
rendered in absentia or an "ordonnance pénale", it shall cause the
person sentenced to be personaUy notified of the decision rendered in the
requesting State.

2.
In the
notification to the person sentenced information shall also be given:

(o) that a
request for enforcement has been presented in accordance with this Convention;

(b) that the only remedy

available is an opposition

as provided for in Artide

24 of this Convention;

(c) that
the opposition

must be lodged with such

authority as may be specifi

ed; that for the purposes of

its admissibUity the opposi

tion is subject to the pro

visions of Artide 24 of this

Convention; and that the

person sentenced may ask

to be heard by the au

thorities of the sentencing

State;

(d) that, if no opposition

is lodged within the pre-

scribed period, the judgment

wUl, for the entire purposes

Artide 23

1.
Si FEtat requis
estime qu'il y a lieu de donner suite å la demande d'exécu-tion d'un jugement
par défaut ou d'une ordonnance pénale, il fait notifier au condamné en
personne la decision rendue dans FEtat requérant.

2.
Dans Facte de
notification envoyé au condamné, avis lui est donné :

(a) qu'une demande d'exé-

cution a été présentée con

formément a la présente

Convention;

(b) que
la seule voie de

recours ouverte est Fopposi

tion prévue a Fartide 24;

(c) que la dédaration d'op-position doit étre faite
au-prés de Fautorité qui lui est désignée et que cette dédaration est soumise
pour sa recevabilité aux conditions exigées par Fartide 24 et qu'il peut
demander a étre jugé par les autorités de FEtat de condamnation;

(d) qu'en Fabsence d'une opposition dans le délai utile,
la decision est réputée contradictoire pour Fentiére

Artikel 23

1.
Om den anmodade
staten finner skäl att vidta åtgärd rörande framställning att verkställa
utevarodom eller "ordonnance pénale", skall den låta delge den
dömde personligen det avgörande som meddelats i den anmodande staten.

2.
I
delgivningshandlingen skall den dömde också upplysas:

(a) att framställning om verkställighet
har gjorts i enlighet med konventionen;

(b) att enda möjliga rättsmedel är
opposition i enlighet med artikel 24 i konventionen;

(c) att opposition skall anföras hos
den myndighet som anges och skall för att kunna upptagas till prövning ske i
enlighet med bestämmelserna i artikel 24 i denna konvention, samt att den
dömde kan begära att få talan prövad av myndigheterna i den dömande staten;

(d) att domen, om oppo

sition ej anförs inom före

skriven tid, vid tiUämpning

av denna konvention kom-

opaginerad Kontrollera mot PDF

of this Convention, be considered as having been rendered
after a hearing of the accused.

3. A copy of the notification shall be sent promptly to
the authority which requested enforcement.

Artide 24

1.
After notice of
the decision has been served in accordance with Artide 23, the only remedy
available to the person sentenced shall be an opposition. Such opposition
shall be examined, as the person sentenced chooses, either by the competent
court in the requesting State or by that in the requested State. If the person
sentenced expresses no choice, the opposition shall be examined by the competent
court in the requested State.

2.
In the cases
specified in the preceding paragraph, the opposition shall be ad-missible if it
is lodged with the competent authority of the requested State within a period
of 30 days from the date on which the notice was served. This period shall be
reckoned in accordance with the relevant rules of the law of the requested
State. The competent authority of that State shaU promptly notify the authority
which made the request for enforcement.

Artide 25

1. If the opposition is examined in the requesting State,
the person sentenced shall be summoned to ap-pear in that State at the new
hearing of the case. Notice

application de la présente Convention.

3. Copie de Facte de notification est adressée sans délai
å Fautorité qui a requis Fexécution.

Artide 24

1. Des que la decision a été notifiée conformément å
Fartide 23 la seule voie de recours ouverte au condamné est Fopposition. Cette
opposition est soumise selon le choix du condamné, soit a la juridiction
compétente de FEtat requérant, soit å celle de FEtat requis. Si le condamné
n'exprime pas de choix, Fopposition est soumise ä la juridiction compétente
de FEtat requis.

2. Dans les deux cas vises au paragraphe précédent,
Fopposition est recevable si elle est faite par dédaration adressée å Fautorité
compétente de FEtat requis dans un délai de 30 jours å partir du jour de la
notification. Le délai est calculé conformément aux régles y relatives de la
loi de FEtat requis. L'autorité compétente de cet Etat avise sans délai
Fautorité qui a fait la demande d'exécution.

Artide 25

1. Si Fopposition est jugée dans FEtat requérant, le
condamné est cité å com-paraitre dans cet Etat å Faudience fixée pour nouvd
examen de Faffaire. Cette

mer att anses som meddelad efter den dömdes hörande.

3. Ett exemplar av delgivningshandlingen skall
ofördröjligen sändas till den myndighet som har begärt verkställigheten.

Artikel 24

1. Sedan delgivning av avgörandet skett i enlighet med
artikel 23, är opposition enda möjliga rättsmedel för den dömde. Opposition
skall efter den dömdes val prövas antingen av behörig domstol i den anmodande
staten eller av sådan domstol i den anmodade staten. Om den dömde icke
utnyttjar sin valmöjlighet, skall oppositionen prövas av behörig domstol i den
anmodade staten.

2. I fall som anges i föregående stycke skall oppositionen
upptas till prövning, om den har anförts hos behörig myndighet i den anmodade
staten inom en tid av 30 dagar räknat från dagen för delgivningen. Denna
period skall beräknas i enlighet med tillämpliga bestämmelser i den anmodade
statens lag. Vederbörande myndighet i den staten skall ofördröjligen underrätta
den myndighet som har gjort framställningen om verkställighet.

Artikel 25

1. Om opposition prövas i den anmodande staten, skall den
dömde kallas att infinna sig till ny förhandling i målet i den staten.
Kallelsen skall delges ho-

opaginerad Kontrollera mot PDF

to appear
shall be personaUy served not less than 21 days before the new hearing. This
period may be reduced with the consent of the person sentenced. The new hearing
shall he held before the court which is competent in the requesting State and
in accordance with the procédure of (hat State.

2.
If the person
sentenced faiis to appear personaUy or is not represented in accordance with
the law of the requesting State, the court shall declare the opposition null
and void and its decision shall be communicated to the competent authority of
the requested State. The same procédure shall be followed if the court
de-clares the opposition inad-missible. In both cases, the judgment rendered in
absentia or the "ordonnance pénale" shall, for the entire purposes
of this Convention, be considered as having been rendered after a hearing of
the accu.sed.

3.
If the person
sentenced appears personaUy or is represented in accordance with the law of
the requesting State and if the opposition is dedared ad-missible, the request
for enforcement shall be considered as null and void.

Artide 26

1. If the
opposition is examined in the requested State the person sentenced shall be
summoned to appear in that State at the new hearing of the case. Notice to
appear shall be personaUy served not less than 21 days before the new hearing.
This period may be re-

citation lui sera notifiée en personne au moins 21 jours
avant ce nouvel examen. Ce délai peut étre abrégé avec Faccord du condamné. Le
nouvel examen a lieu devant le juge competent de FEtat requérant et selon la
procédure de cet Etat.

2. Si le condamné ne comparait pas en personne ou n'est
pas représenté conformément ä Ja loi de FEtat requérant, le juge déclare
Fopposition non avenue et sa decision est conununiquée ä Fautorité compétente
de FEtat requis. Il en est de méme lorsque le juge déclare Fopposition non recevable.
Dans Fun et dans Fautre cas le jugement rendu par défaut ou Fordonnance
pénale est réputé contradictoire pour Fentiére application de la présente Convention.

3. Si le condamné comparait en personne ou est représenté
conformément ä la loi de FEtat requérant et si {'opposition est recevable, la
demande d'exécution est considérée comme non avenue.

Artide 26

1. Si
Fopposition est jugée dans FEtat requis, le condamné est cité ä comparai-tre
dans cet Etat å Faudience fixée pour nouvel examen de Faffaire. Cette citation
lui sera notifiée en personne au moins 21 jours avant ce nouvel examen. Ce
délai peut étre abrégé avec

nom personligen ej senare än 21 dagar före den nya
förhandlingen. Denna tidsfrist kan förkortas med den dömdes samtycke. Den nya
förhandlingen skall hållas inför den domstol som är behörig i den anmodande
staten och i enlighet med den statens rättegångsordning.

2.
Om den dömde
underlåter att inställa sig personligen eller ej är företrädd i enlighet med
lagen i den anmodande staten, skall domstolen förklara oppositionen utan laga
verkan. Dess beslut skall översändas till vederbörande myndighet i den
anmodade staten. Detsamma skall gäUa om domstolen förklarar att oppositionen
ej kan upptas till prövning. I båda fallen skall för denna konventions
tiU-lämpning utevarodomen eller ifrågavarande "ordonnance pénale"
anses ha meddelats efter den dömdes hörande.

3.
Om den dömde
inställer sig personligen eller är företrädd i enlighet med lagen i den
anmodande staten och oppositionen upptas till prövning, skall begäran cm
verkställighet anses utan laga verkan.

Artikel 26

1. Om opposition prövas i den anmodade staten, skall den
dömde kallas tiU ny förhandling i målet i den staten. Kallelsen skall delges
honom personligen ej senare än 21 dagar före den nya förhandlingen. Denna
tidsfrist kan förkortas med den dömdes sam-

opaginerad Kontrollera mot PDF

duced with the consent of the person sentenced. The new
hearing shall be held before the court which is competent in the requested
State and in accordance with the procédure of that State.

2.
If the person
sentenced faUs to appear personaUy or is not represented in accordance with
the law of the requested State, the court shall declare the opposition null and
void. In that event, and if the court dedares the opposition inadmissible, the
judgment rendered in absentia or the "ordonnance pénale" shall, for
the entire purposes of this Convention, be considered as having been rendered
after a hearing of the accused.

3.
If the person
sentenced appears personaUy or is represented in accordance with the law of the
requested State, and if the opposition is admissible, the act shall be tried
as if it had been committed in that State. Predusion of proceedings by reason
of lapse of time shall, however, in no circumstances be examined. The judgment
rendered in the requesting State shall be considered null and void.

4.
Any step with a
view to proceedings or a prelim-inary enquiry, taken in the sentencing State in
accordance with its law and reg-ulations, shall have the same validity in the
requested State as if it had been taken by the authorities of that State,
provided that assimilation does not give such steps a greater

Faccord du condamné. Le nouvel examen a lieu devant le
juge competent de FEtat requis et selon la procédure de cet Etat.

2. Si le condamné ne comparait pas en personne ou n'est
pas représenté conformément å la loi de FEtat requis, le juge déclare Fopposition
non avenue. Dans ce cas et lorsque le juge déclare Fopposition non recevable
le jugement rendu par défaut ou Fordonnance pénale est réputé contradictoire
pour Fentiére application de la présente Convention.

3. Si le condamné comparait en personne ou est représenté
conformément å la loi de FEtat requis, et si Fopposition est recevable, le fait
est jugé comme le méme fait commis dans cet Etat. Toutefois, il ne peut étre
examiné si la prescription de Faction pénale serait acquise. Le jugement rendu
dans FEtat requérant est considéré comme non ave-nu.

4. Tout acte en vue de poursuites ou d'instructions,
accompli dans FEtat de condamnation conformément aux lois et réglements qui y
sont en vigueur, a la méme valeur dans FEtat requis que s'il avait été accompli
par les autorités de cet Etat, sans que cette assimilation puisse avoir pour
effet de donner a cet acte

tycke. Den nya förhandlingen skall hållas inför den
domstol som är behörig i den anmodade staten och i enlighet med den statens
rättegångsordning.

2.
Om den dömde
underlåter att inställa sig personligen eller ej är företrädd i enlighet med
lagen i den anmodade staten, skall domstolen förklara oppositionen utan laga
verkan. I det fallet eller om domstolen förklarar att oppositionen ej kan
upptas till prövning, skall utevarodomen eller ifrågavarande "ordonnance
pénale" vid denna konventions tillämpning anses ha meddelats efter den
dömdes hörande.

3.
Om den dömde
inställer sig personligen eller är företrädd i enlighet med lagen i den
anmodade staten och oppositionen upptas till prövning, skall gärningen bedömas
som om den hade begåtts i den staten. Atals-preskription skall emellertid ej prövas
under några omständigheter. Den dom som meddelats i den anmodande staten skall
anses utan laga verkan.

4. Varje åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning,
som vidtagits i den dömande staten i enlighet med dess lag och administrativa
föreskrifter, skall ha samma giltighet i den anmodade staten som om den hade
vidtagits av myndighet i den staten, förutsatt att åtgärden därigenom icke
får större bevis-

opaginerad Kontrollera mot PDF

evidential vveight than they have in the requesting State.

Artide 27

For the
purpose of lodg-ing an opposition and for the purpose of the subse-quent
proceedings, the person sentenced in absentia or by an "ordonnance
pénale" shall be entitled to legal as-sistance in the cases and on the
conditions prescribed by the law of the requested State and, where appropriate,
of the requesting State.

Artide 28

Any
judicial decisions given in pursuance of Artide 26, paragraph 3, and
enforcement thereof, shall be governed solely by the law of the requested
State.

une force probante supé-rieure å celle qu'il a dans FEtat
requérant.

Artide 27

Pour
Fintroduction de Fopposition et la procédure qui suit, le condamné par défaut
ou par une ordonnance pénale a droit ä Fat-tribution d'office d'un dé-fenseur
dans les cas et conditions prévus par la loi de FEtat requis et, le cas
échéant, de FEtat requérant.

Artide 28

Les decisions judiciaires rendues en vertu du paragraphe
3 de Fartide 26 et leur exécution sont unique-ment régles par la loi de FEtat
requis.

värde än den har i den anmodande staten.

Artikel 27

För väckande av opposition och under den följande
rättegången skall person som har dömts i sin frånvaro eller genom "ordonnance
pénale" vara berättiT gad till biträde av försvarare i de fall och på de
vUlkor som föreskrivs i den anmodade statens eller, i förekommande fall, i den
anmodande statens lag.

Artikel 28

Judiciellt avgörande i enlighet med artikel 26 tredje
stycket och verkställighet därav skall regleras enbart av den anmodade statens
lag.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Artide 29

If the
person sentenced in absentia or by an "ordonnance pénale" lodges no
opposition, the decision shall, for the entire purposes of this Convention, be
considered as having been rendered after the hearing of the accused.

Artide 29

Si le
condamné par défaut ou par une ordonnance pénale ne fait pas opposition, la
decision est réputée contradictoire pour Fentiére appUcation de la présente
Convention.

Artikel 29

Om en
person som har dömts i sin frånvaro- eller genom en "ordonnance pénale"
ej anför opposition, skall utevarodomen eUer ifrågavarande "ordonnance
pénale" för tUlämpningen av denna konvention anses som om den hade meddelats
efter den dömdes hörande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Artide 30

National
legislations shall be applicable in the matter of reinstatement if the sentenced
person, for reasons beyond his control, faUed to observe the time-limits laid
down in Artides 24, 25 and 26 or to appear personaUy at the hearing fixed for
the new examination of the case.

Artide 30

Les
dispositions des legislations nationales relatives a la restitution en
en-tier sont applicables lorsque pour des raisons indépen-dantes de sa volonté,
le condamné a omis d'observer les délais vises aux artides 24, 25 et 26 ou de
comparaitre å Faudience fixée pour le nouvel examen de Faffaire.

Artikel 30

Nationell lagstiftning

skall
tUlämpas beträffande återställande av försutten tid, om den dömde på grund av
omständighet över vilken han ej kunnat råda har underlåtit att iakttaga
tidsfristerna i artiklama 24, 25 eller 26 eller att instäUa sig personligen vid
förhandling som utsatts för ny prövning av målet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Section 4.
Provisional measures

Artide 31

If the sentenced person is present in the requesting State
after notification of the acceptance of its request for enforcement of a sentence
involving deprivation of Uberty is received, that State may, if it deems it
necessary in order to en-sure enforcement, arrest him with a view to his
transfer under the provisions of Artide 43.

Artide 32

1. When the requesting State has requested enforcement,
the requested State may arrest the person sentenced:

Section 4.
Mesures provisoires

Artide 31

Si la
personne jugée est présente dans FEtat requérant apres que la notification de
Facceptation de la demande de cet Etat en vue de Fexécution d'un jugement
impliquant une privation de liberté a été regue, cet Etat peut, s'U Festime
nécessaire pour assurer Fexécution, arréter cette personne aux fins de la
transférer conformément aux dispositions de Fartide 43.

Artide 32

1. Lorsque FEtat requérant a demande Fexécution, FEtat
requis peut procéder å Farrestation du condamné :

Avdelning 4. Tillfälliga tvångsåtgärder

Artikd 31

Om den dömde befinner sig i den anmodande staten efter det
den staten har mottagit underrättelse om godkännande av dess begäran om
verkställighet av dom på frihetsberövande påföljd, kan staten, om den anser
det nödvändigt för att säkra verkställigheten, anhålla och häkta honom i syfte
att sedan överföra honom enligt bestämmelserna i artikel 43.

Artikel 32

1. När den anmodande staten har begärt verkställighet,
kan den anmodade staten anhålla och häkta den dömde

opaginerad Kontrollera mot PDF

(a)
if, under the
law of the requested State, the offence is one which justtfies remand in
custody, and

(b)
if there is a
danger of abscondence or, in case of a judgment rendered in absentia, a danger
of secretion of evidence.

2. When the requesting State announces its intention to
request enforcement, the requested State may, on appUcation by the requesting
State, arrest the person sentenced, provided that re-quirements under (a) and
(b) of the preceding paragraph are satisfied. The said application shall state
the offence which led to the judgment and the time and place of its
perpetration, and contain as accurate a description as possible of the person
sentenced. It shall also contain a brief

(a)
si la loi de
FEtat requis autorise la detention préventive en raison de Fin-fraction et

(b)
s'il existe un
danger de fuite ou, dans le cas d'une condamnation par défaut, un danger
d'obscur-cissement des preuves.

2. Lorsque
FEtat requérant annonce son intention de demander Fexécution, FEtat requis
peut, sur demande de FEtat requérant, procéder a Farrestation du condamné pour
autant que les conditions mentionnées sous (fl) et (b) du paragraphe précédent
soient remplies. Cette demande doit men-tionner Finfraction qui a entrainé la
condamnation, le temps et le lieu oii elle a été commise, ainsi que le
signalement aussi precis que possible du condamné. EUe doit également
comprendre

(a)
om brottet är
sådant att anhållande eller häktning kan ske enUgt lagen i den anmodade staten
och

(b)
om det
föreligger fara för avvikande eller vid utevarodom fara för undanröjande
av bevis.

2. När den anmodande staten har meddelat sin avsikt att
begära verkstäUighet, kan den anmodade staten på framstäUning av den
anmodande staten anhålla och häkta den dömde, förutsatt att villkoren under
(a) och (b) i föregående stycke är uppfyllda. I framställningen skall anges
det brott som har föranlett domen samt tid och plats för brottets begående. Framställningen
skall dessutom innehålla en så noggrann beskrivning som möjligt av den
dömdes person. Den

opaginerad Kontrollera mot PDF

statement
of the facts on which the judgment is based.

Artide 33

1.
The person
sentenced shall be held in custody in accordance with the law of the requested
State; the law of that State shall also de-termine the conditions on which he
may be released.

2.
The person in
custody shall in any event be released:

(a) after a period equal to the period
of deprivation of Uberty imposed in the judgment;

(b) if he was arrested in pursuance of
Artide 32, paragraph 2, and the requested State did not re-ceive, within 18
days from the date of the arrest, the request together with the documents
specified in Artide 16.

un exposé
succinct des faits sur lesquels repose la condamnation.

Artide 33

1. La
detention est régie

par la loi de FEtat requis

et celle-ci détermine égale

ment les conditions dans

lesquelles la personne ar-

rétée peut étre mise en U-

berté.

2. La
detention prend

fin en tout cas :

(a) si sa durée atteint

celle de la sanction priva

tive de liberté prononcée ;

(b) s'il a été procédé å

Farrestation en application

du paragraphe 2 de Fartide

32 et si FEtat requis n'a pas

reju dans les 18 jours å par

tir de la date de Farresta

tion la demande accompa

gnée des piéces visées å Far

tide 16.

skall
vidare innehålla en kort redogörelse för de faktiska omständigheter på vUka
domen grundas.

Artikel 33

1.
Den dömde skall
hållas i häkte i enlighet med den anmodade statens lag. Den statens lag är
också bestämmande för villkoren för hans frigivande.

2.
Den häktade
skall under alla förhållanden friges

(a) efter en tid som svarar mot
längden av den ådömda frihetsberövande påföljden,

(b) om han har anhållits och häktats
enligt artikel 32 andra stycket och den anmodade staten ej inom 18 dagar frän
dagen för anhållandet har mottagit framstäUning om verkställighet åtföljd av
de handlingar som anges i artikel 16.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 34

1. A person held in cus-

who is summoned to appear

lody in the requested State

in the requesting State in

accordance with Artide 25

as a result of the opposition

he has lodged, shall be trans-

before the competent court

in pursuance of Artide 32

ferred for that purpose to

the territory of the request

ing State.

2. After transfer, the

said person shall not be kept

in custody by the requesting

}3S UOIlJpUOO oqi Jl 3JBJS

out in Artide 33, paragraph 2 (a), is met or if the requesting
State does not request enforcement of a fur-ther sentence. The person

6tRiksdagen 1972.1 saml. Nr

98

Artide 34

1. La
personne détenue

dans FEtat requis en vertu

de Fartide 32 et citée ä

comparaitre a Faudience du

tribunal competent dans

FEtat requérant conformé

ment ä Fartide 25, ä la

suite de Fopposition qu'eUe

a faite, est tranférée å cette

fin sur le territoire de cet

Etat.

2. La detention de la

personne tranférée n'est pas

maintenue par FEtat requé

rant dans les cas vises au

paragraphe 2 (ä) de Fartide

33 ou si FEtat requérant ne

demande pas Fexécution de

la nouvelle condamnation.

La personne transférée est

Artikel 34

1.
Om en person,
som hålles i häkte i den anmodade staten enligt artikel 32, kaUas att
inställa sig inför vederbörande domstol i den anmodande staten i enlighet med
artikel 25 på grund av att han har anfört opposition, skall han i detta syfte
överföras till den anmodande statens område.

2.
Efter
överföringen skall den häktade ej hällas i häkte av den anmodande staten om
villkoret i artikel 33 andra stycket (a) är uppfyllt eller om den anmodande
staten ej gör framställning om verkställighet av en ny dom. Den häktade skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

shall be promptiy returned
to the requested State unless he has been released.

renvoyée dans le plus bref
délai dans FEtat requis, sauf si elle est mise en liberté.

så snart som möjligt återsändas
till den anmodade staten, om han ej har frisetts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 35

1. A person summoned

before the competent court

of the requesting State as a

result of the opposition he

has lodged shall not be pro

ceeded against, sentenced or

detained with a view to the

carrying out of a sentence

or detention order nor shall

he for any other reason be

restricted in his personal

freedom for any act or of

fence which look place

prior to his departure from

the territory of the re

quested State and which is

not specified in the sum-

mons unless he expressly

consents in writing. In the

case referred to in Artide

34, paragraph 1, a copy of

the statement of consent

shall be sent to the State

from which he has been

transferred.

2. The
effects provided

for in the preceding para

graph shall cease when the

person summoned, having

had the opportunity to do

so, has not left the territory

of the requesting State dur-

ing 15 days after the date of

the decision following the

hearing for which he was

summoned to appear or if

he returns to that territory

after leaving it without

being summoned anew.

Artide 35

1. Une personne citée
devant un tribunal competent de FEtat requérant å la suite de Fopposition
qu'elle a faite ne sera ni poursuivie, ni jugée, ni détenue en vue de
Fexécution d'une peine ou d'une mesure de siireté, ni soumise å toute autre
restriction de sa liberté individuelle pour un fait quelconque antérieur å
son dé-part du territoire de FEtat requis et non vise par la citation, sauf si
cette personne y consent expressément par écrit. Dans le cas prévu au
paragraphe 1 de Fartide 34, une copie de la dédaration de consente-ment sera
transmise å FEtat d'oti la personne a été transférée.

2.
Les effets prévus au paragraphe précédent ces-sent lorsque la personne citée,
ayant eu la possibUité de le faire, n'a pas quitté le territoire de FEtat requérant
dans les 15 jours apres la date de la decision qui a suivi Faudience å laqueUe
elle a comparu ou si elle y est retournée sans étre citée å nouveau apres Favoir
quitté.

Artikel 35

1. Den som har kaUats till
vederbörande domstol i den anmodande staten efter att ha anfört opposition, får
ej åtalas, dömas eller berövas friheten för verkstäUighet av straff eller
tvångsåtgärd och ej heller underkastas annan inskränkning i sin personliga
frihet för gärning som har begåtts innan han lämnade den anmodade statens
område och som ej är särskilt angiven i kallelsen, om han ej skriftligen ger
sitt uttryckliga medgivande härtUl. I fall som avses i artikel 34 första stycket
skall ett exemplar av medgivandet sändas till den stat från vUken han har blivit
överförd.

2.
Bestämmelserna i föregående stycke skall ej längre gälla, när den kallade
personen, trots att tUlfälle har funnits, ej har lämnat den anmodande statens
område under en tid av 15 dagar räknad från den dag då beslut meddelades efter
den förhandling, tiU vilken han hade kallats, eller om han återvänder till den
statens område efter att ha lämnat det men utan att ha kallats på nytt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 36

1. If the requesting State
has requested enforcement of a confiscation of prop-erty, the requested
State

Artide 36

1. Lorsque FEtat requérant
a demande Fexécution d'une confiscation, FEtat requis peut procéder å la

Artikel 36

1. Om den anmodande staten
har begärt verkställighet av förverkande av egendom, kan den anmoda-

opaginerad Kontrollera mot PDF

may
provisionally seize the property in question, on condition that its own law
provides for seizure in respect of similar facts.

2. Seizure shall be car-ried out in accordance with the
law of the requested State which shall also détermine the conditions on which
the seizure may be lifted.

saisie
provisoire si sa loi prévoit la saisie pour des faits analogues.

2. La saisie est régie par la loi de FEtat requis et celle-ci
détermine également les conditions dans lesquelles la saisie peut étre levée.

de staten
ta egendomen i beslag, under förutsättning att dess egen lag innehåller
bestämmelser om beslag vid motsvarande omständigheter.

2. Beslag
skall verkställas i enlighet med lagen i den anmodade staten. Denna lag
reglerar också villkoren för beslagets hävande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Section 5.
Enforcement of sanctions

(a) General clauses

Artide 37

A sanction
imposed in the requesting State shall not be enforced in the requested State
except by a decision of the court of the requested State. Each Contracting
State may, however, empower other authorities to take such decisions if the
sanction to be enforced is only a fine or a confiscation and if these decisions
are susceptible of appeal to a court.

Section
5. Exécution des sanctions

(a) Clauses générales

Artide 37

L"exécution
d'une sanction prononcée dans FEtat requérant ne peut avoir lieu dans FEtat
requis qu'en vertu d'une decision du juge de cet Etat. Tout Etat Contractant
peut toutefois charger d'autres autorités de prendre de teUes decisions s'il
s'agit seulement de Fexécution d'une amende ou d'une confiscation et si une voi
de recours judiciaire est prévue contre ces decisions.

Avdelning
'5.'Verkställighet av påföljder

(a) Allmänna bestämmelser

Artikd 37

Påföljd som har ådömts i den anmodande staten får
verkstäUas i den anmodade staten endast efter beslut av domstol i den staten.
Fördragsslutande stat kan emellertid bemyndiga annan myndighet att meddela sådant
beslut, om den påföljd som skall verkställas endast är böter eller förverkande
och om beslutet kan överklagas till domstol.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Artide 38

The case
shall be brought before the court or the authority empowered under Artide 37 if
the requested State sees fit to take action on the request for enforcement.

Artide 38

Laffaire
est portée devant le juge ou Fautorité désignée en vertu de Fartide 37 si
FEtat requis estime qu'il y a lieu de donner suite ä la demande d'exé-cution.

Artikel 38

Saken
skall tas upp vid domstol eller av myndighet som avses i artikel 37 om den
anmodade staten finner skäl att vidtaga åtgärd i anledning av framställning om
verkställighet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Artide 39

1. Before
a court takes a decision upon a request for enforcement the sentenced person
shall be given the opportunity to state his views. Upon application he shall be
heard by the court

Artide 39

1. Avant
de prendre une decision sur la demande d'exécution, le juge donne au condamné
la possibilité de faire valoir son point de vue. Si le condamné le demande,
il est entendu soit

Artikel 39

1. Innan
domstol beslutar i anledning av framställning om verkstäUighet, skall den dömde
ges tillfälle att yttra sig. På begäran skall han höras antingen vid särskilt
förhör (letters rogatory) el-

opaginerad Kontrollera mot PDF

either by letters rogatory or in person. A hearing in person
must be granted foUow-ing his express request to that effect.

2. The
court may, however, decide on the acceptance of the request for enforcement
in the absence of a sentenced person requesting a personal hearing if he is in
custody in the requesting State. In these circumstances any decision as to
the substitution of the sanction under Artide 44 shall be adjourned until,
following his transfer to the requested State, the sentenced person has been
given the opportunity to appear before the court.

par
commission rogatoire, soit en personne devant le juge. L'audition en personne
est ordonnée sur demande expresse du condamné. 2. Toutefois, le juge peut, si
le condamné qui a demande å comparaitre en personne est détenu dans FEtat
requérant, se pronon-cer, en son absence, sur i"acceptation de la demande
d'exécution. Dans ce cas, la decision concernant la substitution de la
sanction, visée par Fartide 44, est ajournée jusqu'å ce que le condamné, ä la
suite de son transfert dans FEtat requis, ait la possibilité de comparaitre
devant le juge.

ler personligen vid domstolen. En uttrycklig begäran att
höras personligen skall bifallas.

2. Domstolen kan emellertid, även om den dömde har begärt
personligt hörande, godkänna framställning om verkställighet utan att han är
närvarande, om han är berövad friheten i den anmodande staten. I så fall skall
beslut rörande utbytande av påföljd enligt artikel 44 uppskjutas tills den dömde
har överförts till den anmodade staten och getts tillfälle att inställa sig
inför domstolen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 40

1. The court, or in the cases referred to in Artide 37,
the authority empowered under the same Artide, which is dealing v/ith the case
shaU satisfy itself:

(a) that the sanction

whose enforcement is re

quested was imposed in a

European criminal judg

ment;

(b) that the requirements of Artide 4
are met;

(c) that the condition laid down in
Artide 6 (a) is not fulfilled or should not pre-clude enforcement;

(d) that enforcement is

not preduded by Artide 7;

(e) that, in case of a judg

ment rendered in absentia

or an "ordonnance pénale"

the requirements of Section

3 of this Part are met.

Artide 40

1. Le juge saisi de Faffaire ou dans les cas prévus å
Fartide 37, Fautorité désignée en vertu du méme artide s'assure :

(fl) que la sanction dont Fexécution est demandée a été
infligée par un jugement répressif européen ;

(b) que les conditions pré

vues å Fartide 4 sont rem

plies ;

(c) que la condition pré

vue å Falinéa (a) de Fartide

6 n'est pas remplie ou

qu'elle ne s'oppose pas å

Fexécution ;

(d) que Fexécution ne se

heurte pas å Fartide 7 ;

(e) qu'au cas d'une con

damnation par défaut ou

d'une ordonnance pénale, il

est satisfait aux conditions

mentionnées å la section 3

de ce titre.

Artikel 40

1. Domstol eller myndighet som avses i artikel 37, vilken
handlägger målet skall förvissa sig om:

(a) att den påföljd för vilken
verkställighet begärs har ålagts i europeisk brottmålsdom;

(b) att villkoren i artikel 4 är uppfyllda;

(c) att sådant fall ej föreligger som
avses i artikel 6 (a) eller i varje fall ej hindrar verkställighet;

(d) att verkställighet ej är

utesluten enUgt artikel 7;

(e) att
viUkoren i avdel

ning 3 av denna del är upp

fyllda såvitt gäller utevaro

dom eller "ordonnance pé

nale".

opaginerad Kontrollera mot PDF

2. Each Contracting State may entrust to the court or the
authority empowered under Artide 37 the examination of other conditions of
enforcement provided for in this Convention.

Artide 41

The judicial decisions taken in pursuance of the present.
section with respect to the requested enforcement and those taken on appeal
from decisions by the administrative authority referred to in Artide 37, shall
be appealable.

Artide 42

The requested State shall be bound by the findings as to
the facts insofar as they are stated in the decision or insofar as it is
im-pliedly based on them.

(b) Clauses relaling specifi-cally to enforcement of
sanctions involving deprivation of Uberty

Artide 43

When the sentenced person is detained in the requesting
State he shaU, unless the law of that State otherwise provides, be transferred
to the requested State as soon as the requesting State has been notified of
the acceptance of the request for enforcement.

Artide 44

1. If the request for enforcement is accepted, the court
shall substitute for the sanction involving depriva-

2. Tout Etat Contractant est libre de charger le juge ou
Fautorité désignée en vertu de Fartide 37 de Fe.xamen d'autres conditions de
Fexécution prévues par la présente Convention.

Artide 41

Une voie
de recours doit étre prévue contre les decisions judiciaires prises en vertu
de la présente section en vue de Fexécution demandée ou celles prises sur
recours contre une decision de Fautorité administrative désignée en vertu de
Fartide 37.

Artide 42

L'Etat
requis est lié par la constatation des faits dans la mesure oii ceux-ci sont
exposés dans la decision ou dans la mesure celle-ci se fonde implicitement
sur eux.

(b) Clauses particuliéres å Fexécution des sanctions
privatives de liberté

Artide 43

Si le condamné est détenu dans FEtat requérant, il doit,
sauf dispositions contraires de la loi de cet Etat, étre transféré dans FEtat
requis des que FEtat requérant a été informé de Facceptation de la demande
d'exécution.

Artide 44

1. Lorsque la demande d'exécution est accueillie, le juge
substitue å la sanction privative de liberté pronon-

2. Fördragsslutande stat kan bemyndiga domstolen eller
myndighet som avses i artikel 37 att pröva andra i denna konvention angivna
villkor för verkställighet.

Artikel 41

Avgörande meddelat av judiciell myndighet, antingen på
grund av begärd verkställighet enligt bestämmelserna i denna avdelning eller
efter talan mot beslut meddelat av administrativ myndighet som avses i artikel
37, skall kunna överklagas.

Artikel 42

Den anmodade staten skall vara bunden av den bedömning av
vad som är styrkt i målet som uttryckligen framgår av det avgörande som skall
verkställas eller som det indirekt framgår att domen grundar sig på.

(b) Särskilda bestämmelser om verkställighet av frihetsberövande
påföljd

Artikel 43

När den dömde är berövad friheten i den anmodande staten
skall han, om ej lagen i den staten föreskriver annorlunda, överföras till
den anmodade staten så snart den anmodande staten har fått meddelande att
framställningen om verkställighet har bifallits.

Artikel 44

1. Om framställning rörande verkställighet god-känns,
skall domstolen ersätta den frihetsberövande

opaginerad Kontrollera mot PDF

tion of Uberty imposed in the requesting State a sanction
prescribed by its own law for the same offence. This sanction may, subject to
the limitations laid down in paragraph 2, be of a nature or duration other
than that imposed in the requesting State. If this latter sanction is less
than the minimum which may be pro-nounced under the law of the requested
State, the court shaU not be bound by that minimum and shall im-pose a sanction
correspond-ing to the sanction imposed in the requesting State.

2. In determining the

sanction, the court shall not

aggravate the penal situa

tion of the person sentenced

as it results from the deci

sion delivered in the re

questing State.

3.
Any part of the
sanction imposed in the requesting State and any term of provisional custody,
served by the person sentenced subsequent to the sentence shall be deducted in
full. The same shaU apply in respect of any period during which the person
sentenced was remanded in custody in the requesting State before being
sentenced insofar as the law of that State so re-quires.

4.
Any Contracting
State may, at any lime, deposit with the Secretary General of the CouncU of
Europé a dédaration which confers on it in pursuance' of the present Convention
the right to enforce a sanction involving deprivation of Uberty of the same
nature as that irnposed in the re-

cée dans FEtat requérant une sanction prévue par sa propre
loi pour le méme fait. Cette sanction peut, dans les limites indiquées dans le
paragraphe 2, étre d"une autre nature ou durée que celle prononcée dans
FEtat requérant. Si cette derniére sanction est infé-rieure au minimum que la
loi de FEtat requis permet de prononcer, le juge n'est pas lié par ce minimum
et applique une sanction cor-respondant å la sanction prononcée dans FEtat requérant,

2. Lorsqu'il établit la

sanction, le juge ne peut

aggraver la situation pénale

du condamné résultant de

la decision rendue dans

FEtat requérant.

3.
Toute partie de
la sanction prononcée dans FEtat requérant et toute période de detention
provisoire, su-bies par le condamné apres la condamnation, sont im-putées
intégralement. 11 en est de méme en ce qui concerne la detention préventive
subie par le condamné dans FEtat requérant avant sa condamnation pour autant
que cette obligation découle de la loi de cet Etat.

4.
Tout Etat
Contractant peut, å tout moment, dépo-ser auprés du Secrétaire General du
Conseil de FEurope une dédaration qui lui confére, en vertu de la présente
Convention, le droit d'exécuter une sanction privative de liberté de méme
nature que celle prononcée dans FEtat requérant, méme

påföljd som ådömts i den anmodande staten med påföljd som
föreskrivs i egen lag för samma brott. Med de begränsningar som anges i andra
stycket kan denna påföljd vara av annat slag eller varaktighet än den som har
ådömts i den anmodande staten. Om den ådömda påföljden är lindrigare än det
minimum som gäller enligt lagen i den anmodade staten, är domstolen icke
bunden av detta minimum utan skall ådöma en påföljd som svarar mot den påföljd
som har ålagts i den anmodande staten.

2.
Vid bestämmande
av påföljden får domstolen icke ådöma längre straff eller svårare påföljd än
som framgår av det avgörande som meddelats i den anmodande staten.

3.
Påföljd som har
ådömts i den anmodande staten och tillfälligt frihetsberövande skall, till den
del den dömde har undergått påföljden eller frihetsberövandet efter domen,
avräknas i sin helhet. Detsamma skall gäUa i fråga om tid under vilken den
dömde har hållits i häkte i den anmodande staten före domen, såvitt detta följer
av lagen i den staten.

4. Fördragsslutande stat kan när som helst hos Europarådets
generalsekreterare deponera en förklaring, som ger staten rätt i enlighet med
denna konvention att verkställa frUietsberö-vande påföljd av samma slag som den
vilken ålagts i den anmodande staten, även om påföljdens längd överskrider

opaginerad Kontrollera mot PDF

questing
State even if the duration of that sanction exceeds the maximum provided for
by its national law for a sanction of the same nature. Nevertheless, this rule
shall only be applied in cases where the national law of this State allows, in
respect of the same offence, for the imposition of a sanction of at the least
the same duration as that imposed in the requesting State hut which is of a
more severe nature. The sanction imposed under this paragraph may, if its
duration and purpose so require, be enforced in a penal estab-lishment intended
for the enforcement of sanctions of another nature.

si la
durée de celle-ci dé-passe le maximum prévu par sa loi nationale pour une
sanction de cette nature. Toutefois, cette régle ne peut étre appliquée que
dans les cas ou la loi nationale de cet Etat permet de prononcer pour le méme
fait une sanction qui a au moins la méme durée que celle prononcée dans FEtat
requérant, mals qui est de nature plus sévére. La sanction appliquée conformément
au present paragraphe peut, si sa durée et sa fi-nalité Fexigent, étre exécutée
dans un établisseraent pénitentiaire destiné ä Fexécution de sanctions d'une
autre nature.

det
maximum som föreskrivs i den statens egen lag för påföljd av detta slag. Denna
bestämmelse får dock ej tillämpas annat än i faU då den anmodade statens nationella
lagstiftning medger att för samma gärning åläggs påföljd av minst samma längd
som den som ådömts i den anmodande staten men av strängare slag. Påföljd som
har ålagts enUgt detta stycke kan, om dess längd och syfte så påfordrar, verkställas
i fångvårdsanstalt som är avsedd för verkställighet av påföljder av annat
slag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(c)
Clauses relating specifi-cally to enforcement of fines and confiscations

Artide 45

1. If the
request for enforcement of a fine or confiscation of a sum of money is
accepted, the court or the authority empowered under Artide 37 shall convert
the amount thereof into the currency of the requested State at the råte of
ex-change ruling at the time when the decision is taken. It shall thus fix the
amount of the fine, or the sum to be confiscated, v/hich shall nevertheless
not exceed the maximum sum fixed by its own law for the same offence, or faiUng
such a maximum, shall not exceed the maximum amount cus-tomarily imposed in the
requested State in respect of a like offence.

(c) Clauses particuliéres å Vexécution des amendes ou des
confiscations

Artide 45

1. Lorsque
la demande d'exécution d'une amende ou d'une confiscation d'une somme d'argent
est accueillie, le juge ou Fautorité désignée en vertu de Fartide 37 en
convertit le montant en unités monétaires de FEtat requis, en appliquant le
taux de change en vigueur au moment oii la decision est prise. Il détermine
ainsi le montant de Famende ou de la somme å confisquer sans pouvoir toutefois
dépasser le maximum fixé par la loi de cet Etat pour le méme fait, ou a défaut
de maximum legal, le maximum du montant habituellement prononcé dans cet Etat
pour un tel fait.

(c) Särskilda bestämmelser om verkställighet av böter och
förverkande

Artikel 45

1. Om
framställning rörande verkställighet av böter eller förverkande av penningbelopp
godkänns, skal domstol eller myndighet som avses i artikel 37 omräkna beloppet
till den anmodade statens valuta enligt den växlingskurs som gäller vid tiden
för beslutet. Domstolen eller myndigheten skall sålunda bestämma botes- eller
förverkandebeloppet, men får dock ej överskrida det maximum som är bestämt i
den anmodade statens lag för samma brott eller, om sådant maximum saknas, det
högsta belopp som vanligen åläggs i den anmodade staten för sådant brott.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2.
However, the
court or the authority empowered under Artide 37 may main-tain iip to the
amount imposed ' in the requesting State the sentence of a fine or of a
confiscation when such a sanction is not provided for by the law of the
requested State for the same offence, but this law allows for the imposition of
more severe sanctions. The same shall apply if the sanction imposed in the requesting
State exceeds the maximum laid down in the law of the requested State for the
same offence, but this law allows for the imposition of more severe sanctions.

3.
Any facility as
to time of payment or payment by instalments, granted in the requesting State,
shall be re-spected. in the requested State.

2. Toutefois, le juge ou

Fautorité désignée en vertu

de Fartide 37 est libre de

maintenir a concurrence du

montant prononcé dans

FEtat requérant la condam

nation å Famende ou ä la

confiscation lorsque cette

sanction n'est pas prévue

par la loi de FEtat requis

pour le méme fait, mais que

celle-ci permet de pronon

cer des sanctions plus

graves. Il en est de méme

lorsque la sanction pronon

cée par FEtat requérant dé-

passe le taux prévu par la

loi de FEtat requis pour le

méme fait, mais que celle-ci

permet de prononcer des

sanctions plus graves.

3. Toutes facilités de

paiement ayant trait, soit au

délai, soit ä Féchelonne-

ment des versements, accor-

dées par FEtat requérant

seront respectées par FEtat

requis.

2. Domstol eller myndighet som avses i artikel 37 får
dock behålla dom på böter eller förverkande oförändrad intill det belopp, som
ålagts i den anmodande staten, när påföljd av detta slag ej är föreskriven i
den anmodade statens lag för samma brott men denna lag medger att strängare
påföljd ådöms. Detsamma skall gälla, om den påföljd som har ådömts i den
anmodande staten överskrider det maximum som föreskrivs i den anmodade statens
lag för samma brott, men denna lag medger att strängare påföljd ådöms.

3. Anstånd med betalning eller rätt till avbetalning,
som medgivits i den anmodande staten, skall respekteras i den anmodade staten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 46

1.
When the
request for enforcement concerns the confiscation of a specific object, the
court or the authority empowered under Artide 37 may order the confiscation of
that object only insofar as such confiscation is authorised by the law of the
requested State for the same offence.

2.
However, the
court or the authority empowered under Artide 37 may main-tain the confiscation
ordered in the requesting State when this sanction is not provided for in the
law of the requested State for the same offence but this law allows
for the im-

Article 46

1.
Lorsque la
demande d'exécution vise la confiscation d'un objet détermine, le juge ou
Fautorité désignée en vertu de Fartide 37 ne peut ordonner la confiscation de
cet objet que dans le cas ou celle-ci est auto-risée par la loi de FEtat requis
pour le méme fait.

2.
Toutefois, le
juge ou Fautorité désignée en vertu de Fartide 37 est libre de maintenir la
confiscation prononcée dans FEtat requérant lorsque cette sanction n'est pas
prévue dans la loi de FEtat requis pour le méme fait, mais que celle-ci permet
de pronon-

Artikel 46

1.
När
framställning om verkställighet gäller förverkande av visst föremål, får
domstol eller myndighet som avses i artikel 37 besluta om förverkande av föremålet
endast såvitt enligt den anmodade statens lag sådant förverkande kan ske för
samma gärning.

2.
Domstol eller
myndighet som avses i artikel 37 kan dock lämna det förverkandebeslut som har
meddelats i den anmodande staten oförändrat, när enligt den anmodade statens
lag sådant förverkande icke kan ske för samma gärning men lagen medger att
strängare

opaginerad Kontrollera mot PDF

position
of more severe sanctions.

cer des
sanctions plus grar ves.

påföljd
ådöms.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Artide 47

1. The
proceeds of fines

and confiscations shall be

paid into the public funds

of tlie requested State

without prejudice to any

rights of third parties.

2. Property
confiscated

which is of special interest

may be remitted to the re

questing State if it so re-

quires.

Artide 47

1.
Le produit des
amendes et des confiscations re-vient au trésor de FEtat requis, sans
prejudice des droits des tiers.

2.
Des objects
confisqués qui représentent un intérét particulier peuvent étre remis å FEtat
requérant ä sa demande.

Artikel 47

1.
Intäkter av
böter och förverkande skall betalas till statskassan i den arunodade staten
utan förfång för tredje mans rätt.

2.
Förverkad
egendom som är av särskilt intresse kan återsändas till den anmodande staten
om så påfordras.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Artide 48

If a fine
cannot be ex-acted, a court of the requested State may impose an alternative
sanction involving deprivation of Uberty insofar as the laws of both States
so provide in such cases unless the requesting State expressly lim-ited its
request to exacting of the fine alone. If the court decides to impose an
alternative sanction involving deprivation of liberty, the following rules
shall apply:

(fl) If
conversion of a fine into a sanction involving deprivation of liberty is already
prescribed either in the sentence pronounced in the requesting State or
di-rectly in the law of that State, the court of the requested State shall
détermine the nature and length of such sanction in accordance with the rules
laid down by its own lav/. If the sanction involving deprivation of liberty
already prescribed in the requesting State is less than the minimum which may
be imposed under the law of the

Artide 48

Lorsque
Fexécution d'une amende s'avére impossible, une sanction substitutive privative
de liberté peut étre appliquée par un juge de FEtat requis si la loi des deux
Etats le prévoit en pa-reil cas, å moins que FEtat requérant n'ait expressément
limité sa demande ä Fexécution de la seule amende. Si le juge décide d'imposer
une sanction substitutive privative de liberté, les régles suivantes
s'ap-pliquent :

(a) Lorsque la conversion de Famende en une sanction
privative de liberté est déjå prescrite dans la condamnation rendue dans FEtat
requérant ou directement dans la loi de cet Etat, le juge de FEtat requis en
fixe le genre et la durée d'aprés les régles prévues par sa loi. Si la sanction
privative de liberté déjå prescrite dans FEtat requérant est inférieure au
minimum que la loi de FEtat requis permet de prononcer, le juge n'est pas lié
par ce minimum et applique une sanction correspondante å

Artikel
48,

Om böter
ej kan indrivas, kan domstol i den amnoda-de staten ådöma förvandlingsstraff
innefattande frihetsberövande, såvitt båda staternas lagstiftning innehåller
bestämmelser härom och den anmodande staten ej uttryckligen har begränsat sin
begäran till enbart indrivning av böter. Vid ådömande av förvandlingsstraff
som innefattar frihetsberövande skall följande bestämmelser gälla.

(a) Om förvandling av böter till frihetsberövande påföljd
redan är föreskriven antingen i den dom, som meddelats i den anmodande staten,
eller direkt i den statens lag, skall domstolen i den anmodade staten bestämma
påföljdens art och längd i enlighet med bestämmelsema i sin egen lagstiftning.
Om den frihetsberövande påföljd som är föreskriven i den anmodande staten är
lindrigare än det minimistraff vilket kan ådömas enligt lagen i den anmodade
staten, är domstolen icke bunden av detta mi-

s. 49 Kontrollera mot PDF

requested State, the court shall not be bound by that
minimum and shall impose a sanction corresponding to the sanction prescribed in
the requesting State. In determining the sanction the court shall not
aggravate the penal situation of the person sentenced as it results from the
decision delivered in the requesting State.

{b) In all
other cases the court of the requested State shall convert the fine in accordance
with its owa law, observing the limits prescribed by the law of the requesting
State.

(d) Clauses relating specifi-cally to enforcement of
disqualification

Artide 49

1. Where
a request for

enforcement of a disquali

fication is made such dis

qualification imposed in the

requesting State may be

given effect in the requested

State only if the law of the

latter State allows for dis

qualification for the offence

in question.

2. The court dealing with

the case shall appraise the

expediency of enforcing the

disqualification in the ter

ritory of its own State.

la
sanction prescrite dans FEtat requérant. Lorsqu'U établit la sanction, le juge
ne peut aggraver la situation pénale du condamné résultant de la decision rendue
dans FEtat requérant.

(b) Dans les autres cas, le juge de FEtat requis procédé
å la conversion selon sa propre loi en respectant les limites prévues par la
loi de FEtat requérant.

(d) Clauses particuliéres ä l'excécution des
déchéances

Artide 49

1. Lorsqu'une
demande

d'exécution d'une dé

chéance est formulée, il ne

peut étre donné effet å la

déchéance prononcée dans

FEtat requérant que si la loi

de FEtat requis permet de

prononcer la déchéance

pour une telle infraction.

2. Le juge saisi de Faf

faire apprécie Fopportunité

d'exécuter la déchéance sur

le territoire de son pays.

nimistraff
utan skall ålägga en påföljd som motsvarar den påföljd vilken föreskrivs i den
anmodande staten. Vid bestämmande av påföljden får domstolen icke ådöma längre
straff eller svårare påföljd än som framgår av det beslut som meddelats i den
anmodande staten.

(b) I övriga fall skall domstolen i den anmodade staten
förvandla böterna i enlighet med sin egen lag och därvid iakttaga de gränser
som föreskrives i den anmodande statens lag.

(d) Särskilda bestämmelser om verkställighet av diskvalifikation

Artikel 49

1. När
framställning rö

rande verkställighet av dis

kvalifikation har skett, kan

diskvaUfikation som har

ålagts i den anmodande sta

ten ges verkan i den anmo

dade staten endast om den

senare statens lag medger

diskvalifikation för brottet

i fråga.

2. Den
domstol som hand

lägger målet skall pröva

lämpligheten av att verk

stäUa diskvalifikationen på

den egna statens område.

s. 50 Kontrollera mot PDF

Artide 50

1. If the
court orders enforcement of the disqualification it shaU détermine the
duration thereof within the limits prescribed by its own law, but may not exceed
the limits laid down in the sentence imposed in the requesting State.

Artide 50

1. Si le
juge ordonne Fexécution de la déchéance, il en détermine la durée dans les
limites prescrites par sa propre législation sans pouvoir dépasser celles qui
sont fixées par le jugement répressif rendu dans FEtat requérant.

Artikel 50

1. Om
domstolen beslutar verkställighet av diskvalifikation, skall den bestämma
dess varaktighet inom de gränser som anges i den anmodade statens lag. Domstolen
kan dock ej överskrida de gränser som anges i den dom som meddelats i den
anmodande staten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2. The
court may order the disqualification to be enforced in respect of some only of
the rights whose loss or suspension has been pronounced.

Artide 51

Artide 11
shall not apply to disqualifications.

2. Le juge
peut limiter la déchéance å une partie des droits dont la privation ou la
suspension est prononcée.

Artide 51

L'article 11 n'est pas applicable aux déchéances.

2.
Domstolen kan besluta verkställighet av diskvalifikation beträffande endast
en del av de rättigheter som har förklarats förlorade eller suspenderade.

Artikel 51

Artikel 11
är icke tilllämplig i fråga om diskvalifikation.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 52

The
requested State shall have the right to restore to the person sentenced the
rights of which he has been deprived in accordance with a decision taken in
application of this section.

Artide 52

L"Etat
requis a le droit de rétablir le condamné dans les droits dont il a été déchu
en vertu d'une decision prise en application de la présente section.

Artikd 52

Den.
anmodade staten har rätt att återinsätta den dömde i de rättigheter som har
berövats honom enligt beslut som meddelats vid tillämpning av bestämmelserna i
denna avdelning av konventionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

PART III

International Effects of European Criminal Judgments

Section 1. Ne bis in idem

Artide 53

1. A
person in respect of whom a European criminal judgment has been rendered may
for the same act neither be prosecuted nor sentenced nor subjected to
enforcement of a sanction in another Contracting State:

(a) if he was acquitted;

(b) if the sanction im

posed:

(i) has been complelely enforced or is being enforced, or

(ii) has been wholly, or v/ith respect to the part not
enforced, the subject of a pardon or an amnesty, or

(iii) can no longer be

TITRE III

Effets internationaux des jugements répressifs européens

Section 1. Ne bis in idem

Artide 53

1. Une
personne qui a fait Fobjet d'un jugement répressif européen ne peut, pour le
méme fait, étre poursuivie, condamnée ou soumise ä Fexécution d'une sanction
dans un autre Etat Contractant:

(fl) lorsqu'elle a été ac-quittée;

(b) lorsque la sanction infligée :

(i) a été entiérement subie ou est en cours d'exécution,
ou

(ii) a fait Fobjet d'une grace ou d'une amnistie portant
sur la totalité de la sanction ou sur la partie non exécutée de celle-ci, ou

(iii) ne peut plus étre

DEL III

Europeisk brottmålsdoms intemationella rättskraft

Avdelning 1. Ne bis in idem

Artikel 53

1. Den
beträffande vilken en europeisk brottmålsdom har meddelats, får varken åtalas
eller dömas eller underkastas verkställighet av påföljd för samma gärning i
annan fördragsslutande stat:

(a) om han har frikänts;

(b) om den ådömda påföljden

(i) har verkstäUts i sin helhet eUer om verkställigheten
pågår,

(ii) har varit föremål för nåd eller amnesti i sin helhet
eller med avseende på den del som ej verkställts, eller

(iii) ej längre kan verk-

opaginerad Kontrollera mot PDF

enforced
because of lapse

of
time;

(c)
if the court convicted the offender without im-posing a sanction.

2. Nevertheless,
a Con

tracting State shall not, un

less it has itself requested

the proceedings, be obliged

to recognise the effect of

ne bis in idem if the act

which gave rise to the judg

ment was directed against

either a person or an in

stitution or any thing hav

ing public status in that

State, or if the subject of

the judgment had himself

a public status in that State.

3. Furthermore,
any Con

tracting State where the act

was committed or consid

ered as such according to

the law of that State shall

not be obliged to recognise

the effect of ne bis in idem

unless that State has itself

requested the proceedings.

exécutée
en raison de la

prescription;

(c)
lorsque le juge a con-staté la culpabilité de Fau-teur de Finfraction sans prononcer
de sanction.

2.
Toutefois un Etat Contractant
n'est pas obligé, ä moins qu'il n'ait lui-méme demande la poursuite de
re-connaitre Feffet « ne bis in idem » si le fait qui a donné lieu au jugement
a été commis contre une personne, une institution, ou un bien, qui a un
caractére public dans cet Etat, ou si la personne qui a fait Fobjet du
jugement avait elle-méme un caractére public dans cet Etat.

3.
En outre, tout Etat Contractant
dans lequel le fait a été commis ou est considéré comme tel selon la loi de
cet Etat n'est pas obligé de reconnaitre Feffet « ne bis in idem», å moins
qu'il n'ait lui-méme demande la poursuite.

ställas
på grund av preskription;

(c)
om domstolen har förklarat honom skyldig utan att ådöma påföljd.

2.
Fördragsslutande stat är dock ej, om den ej själv har begärt lagföringen, förpliktad
att erkänna brotl-målsdomens rättskraft, om den gäming som domen gäller var
riktad mot person i offentiig ställning eller mot institution eller annat som
har offentlig karaktär i den staten eller om den dömde själv hade offentlig
ställning i denna stat.

3.
Fördragsslutande stat, i vUken gärningen har begåtts eller skall anses ha
begåtts enligt lagen i den staten, är ej förpliktad att erkänna brottmålsdomens
rättskraft, om ej staten i fråga själv har begärt lagföringen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Artide 54

If new proceedings are
instituted against a person who in another Contracting State has been sentenced
for the same act, then any period of deprivation of liberty arising from the
sentence enforced shaU be deducted from the sanction which may be imposed.

Artide 54

Si une nouvelle poursuite
est intentée contre une personne jugée pour le méme fait dans un autre Etat
Contractant, toute période de privation de liberté subie en exécution du
jugement doit étre déduite de la sanction qui sera éventuellement prononcée.

Artikel
54

Om ny rättegång inleds mot
någon som har dömts för samma gärning i annan fördragsslutande stat, skall
tiden för varje frihetsberövande, som har verkställts på grund av sådan dom,
avräknas från påföljd som kan komma att åläggas.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Artide 55

This Section shall not
prevent the application of wider domestic provisions relating to the effet of
ne bis in idem attached to for-eign criminal judgments.

Artide 55

La présente section ne
fait pas obstade å Fapplication des dispositions nationales plus larges
concernant Feffet « ne bis in idem » attaché aux decisions judiciaires
prononcées a Fétranger.

Artikel 55

Bestämmelserna i denna
avdelning skall ej hindra tillämpning av mera vittgående nationella bestämmelser
med avseende på utländska brottmålsdomars rättskraft.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Section 2. Taking into conside-ation

Artide 56

Each
Contracting State shall legislate as it deems appropriate to enable its courts
when rendering a judgment to take into con-sideration any previous European
criminal judgment rendered for another offence after a hearing of the accused
with a view to at-taching to this judgment all or some of the effects which its
law attachés to judgments rendered in its territory. It shall détermine the
conditions in which this judgment is taken into con-sideration.

Section 2.
Prise en considération

Artide 56

Tout Etat
Contractant prend les mesures législati-ves qu'U estime appropriées afin de
permettre å ses tri-bunaux, lors du prononcé d'un jugement, de prendre en
considération tout jugement répressif européen contradictoire rendu
anté-rieurement en raison d'une autre infraction en vue que s'attache å
celui-ci tout ou partie des effects que sa loi prévoit pour les jugements
rendus sur son territoire. Il détermine les conditions dans lesquelles ce
jugement est pris en considération.

Avdelning 2. Möjlighet att beakta tidigare brottmålsdom

Artikel 56

Fördragsslutande stat

skall
vidtaga de lagstiftningsåtgärder den finner lämpliga för att göra det möjligt
för dess domstolar att vid meddelande av dom beakta tidigare europeisk brottmålsdom
som meddelats för annat brott efter förhandling i den dömdes närvaro, i syfte
att tillägga denna dom samtliga eUer några av de verkningar som dess lag
tUlägger dom meddelad inom dess eget område. Staten skall vidare bestämma
villkoren för denna doms beaktande.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Artide 57

Each
Contracting State shaU legislate as it deems appropriate to allow the taking
into considération of any European criminal judgment rendered after a hearing
of the accused so as to enable application of all or part of a disqualification
attached by its law to judgments rendered in its territory. It shall
détermine the conditions in which this judgment is taken into considération.

Artide 57

Tout Etat
Contractant prend les mesures législati-ves qu'il estime appropriées en vue de
permettre la prise en considération de tout jugement répressif européen
contradictoire aux fins de rendre applicable tout ou partie des déchéances
atta-chées par sa loi aux jugements rendus sur son territoire. Il détermine
les conditions dans lesquelles ce jugement est pris en considération.

Artikel 57

Fördragsslutande stat

skall
vidtaga de lagstiftningsåtgärder den finner lämpliga för att göra det möjligt
att beakta europeisk brottmålsdom som har meddelats efter förhandling i den
dömdes närvaro för till-lämpning helt eller delvis av diskvalifikation som enligt
dess egen lag tilläggs domar meddelade inom dess eget område. Staten skall
vidare bestämma vUlkoren för denna doms beaktande.

s. 58 Kontrollera mot PDF

PART IV

Final provisions

Artide 58

1. This
Convention shaU be open to signature by the member States represented on the
Committee of Ministers of the CouncU of Europé. It shall be subject to
ratification or acceptance. Instruments of ratification or acceptance shall be
de-

TITRE IV

Dispositions finales

Artide 58

1. La
présente Convention est ouverte å la signature des Etats membres re-présentés
au Comité des Ministres du Conseil de FEurope. Elle sera ratifiée ou acceptée.
Les instruments de ratification ou d'accepta-tion seront déposés prés le

DEL IV

Slutbestämmelser

Artikel 58

1. Denna
konvention är öppen för undertecknande av de av Europarådets medlemsstater som
är representerade i ministerkommittén. Den skall ratificeras eller godkännas.
Instrument rörande ratifikation eller godkännande skall depone-

opaginerad Kontrollera mot PDF

posited
with the Secretary General of the Council of Europé.

2.
The Convention
shall enter into force three months after the date of the deposit of the third
instrament of ratification or acceptance.

3.
In respect of a
signa-tory State ratifying or ac-cepting subsequentiy, the Convention shall
come into force three months after the date of the deposit of its instrument
of ratification or acceptance.

Secrétaire
General du Conseil de FEurope.

2.
La Convention
entrera en vigueur trois mois apres la date du dépot du troi-siéme instrument
de ratification ou d'acceptation.

3.
EUe entrera en
vigueur å Fégard de tout Etat signa-taire qui la ratifiera ou Fac-ceptera
ultérieurement, trois mois apres la date du dépot de son instrument de ratification
ou d'acceptation.

ras hos Europarådets generalsekreterare.

2.
Konventionen
träder i kraft tre månader efter den dag då det tredje ratifikations- eller
godkännandeinstrumentet deponerades.

3.
I förhåUande
tUl sig-natärstat som därefter ratificerar eller godkänner konventionen
träder denna i kraft tre månader efter den dag dä dess ratifikations-eller
godkännandeinstrument deponerades.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Artide 59

1.
After the entry
into force of this Convention, the Committee of Ministers of the Council of
Europé may invite any non-member State to accede thereto, provided that the
resolution contain-ing such invitation receives the unanimous agreement of the
members of the Council who have ratified the Convention.

2.
Such accession
shall be effected by depositing with the Secretary General of the CouncU of
Europé an instrament of accession which shall take effect three months after
the date of its deposit.

Artide 60

1.
Any Contracting
State may, at the time of signature or when depositing its instrament of
ratification, acceptance or accession, specify the territory or ter-ritories to
which this Convention shall apply.

2.
Any Contracting
State

Artide 59

1.
Apres Fentrée
en vigueur de la présente Convention, le Comité des Ministres du Conseil de FEurope
pourra inviter tout Etat non membre du Conseil ä adhérer ä la présente Convention.
La resolution concernant cette invitation de-vra recevoir Faccord una-nime des
Membres du Conseil ayant ratifié la Convention.

2.
L'adhésion s'effectuera
par le dépot, prés le Secrétaire General du ConseU de FEurope, d'un instrament
d'adhésion qui prendra effet trois mois apres la date de son dépot.

Artide 60

1.
Tout Etat Contractant
peut, au moment de la signature ou au moment du dépot de son instrument de ratification,
d'acceptation ou d'adhésion, designer le ou les territoires auxquels s'ap-pliquera
la présente Convention.

2.
Tout Etat Contractant

Artikel 59

1. Sedan denna konvention trätt i kraft, kan Europarådets
ministerkommitté inbjuda stat, som ej är medlem av rådet, att ansluta sig till
konventionen under förutsättning att samtiiga de medlemmar av rådet som har
ratificerat konventionen har biträtt beslutet om sådan inbjudan.

2. Anslutning sker genom att anslutningsinstrument
deponeras hos Europarådets generalsekreterare och träder i kraft tre månader
efter dagen för deponeringen.

Artikel 60

1.
Fördragsslutande
stat kan vid undertecknandet, eller vid deponeringen av instrament rörande
ratifikation, godkännande eller anslutning närmare ange det eller de områden
beträffande vilka konventionen skall tillämpas.

2.
Fördragsslutande
stat

opaginerad Kontrollera mot PDF

may, when depositing
its instrument of ratification, acceptance or accession or at any låter date by
dédaration addressed to the Secretary General of the Council of Europé, extend
this Convention to any other territory or territories specified in the dédaration
and for whose international relations it is responsible or on whose behalf it
is authorised to give undertakings.

3. Any dédaration
made in pursuance of the preceding paragraph may, in respect of any territory
mentioned in such dédaration, be withdrawn according to the procédure laid down
in Artide 66 of this Convention.

peut, au
moment du dépot de son instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion
ou å tout autre moment par la suite, étendre Fapplication de la présente Convention,
par dédaration adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope, å tout autre
territoire désigne dans la dédaration et dont il assure les relations internationales
ou pour lequel il est habiUté å stipuler. 3. Toute dédaration faite en vertu
du paragraphe précédent pourra étre retirée, en ce qui concerne tout territoire
désigne dans cette dédaration, aux conditions prévues par Fartide 66 de la présente
Convention.

kan vid deponeringen
av instrument rörande ratifikation, godkännande eller anslutning eller vid
vilken som helst senare tidpunkt genom förklaring till Europarådets
generalsekreterare utsträcka konventionens till-iämpning tiil annat område som
anges i förklaringen och för vars internationella förbindelser staten svarar eller
för vilket den äger sluta avtal.

3.
Förklaring som avgivits enligt föregående stycke kan beträffande varje i
förklaringen angivet område återtagas i den ordning som föreskrives i artikel
64 i denna konvention.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 61

1.
Any Contracting
State may, at the time of signature or when depositing its instrament of ratification,
acceptance or accession, declare that it avails itself of one or more of the
reservations provided for in Appendix I to this Convention.

2.
Any Contracting
State may wholly or partly with-draw a reservation it has made in accordance with
the foregoing paragraph by means of a dédaration addressed to the Secretary
General of the Council of Europé which shall become effective as from the date
of its receipt.

3.
A Contracting
State which has made a reservation in respect of any provision of this Convention
may not claim the application of that provision by any other

Artide 61

1.
Tout Etat Contractant
peut, au moment de la signature ou au moment du dépot de son instrument de ratification,
d'acceptation ou d'adhésion, dédarer faire usage de Fune ou plusieurs réserves figurant
a FAnnexe I de la présente Convention.

2.
Tout Etat Contractant
peut retirer en tout ou en partie une réserve formulée par lui en vertu du paragraphe
précédent, au moyen d'une dédaration adressée au Secrétaire General du Conseil
de FEurope et qui prendra effet ä la date de sa reception.

3.
L'Etat Contractant
qui a formule une réserve au sujet d'une disposition de la présente Convention
ne peut prétendre a Fapplication de cette disposition par un autre

Artikel 61

1.
Fördragsslutande
stat kan vid undertecknandet eller vid deponeringen av instrument rörande
ratifikation, godkännande eller anslutning förklara att den begagnar sig av
en eller flera av de möjligheter till förbehåll som anges i bilaga I till
konventionen.

2.
Fördragsslutande
stat kan helt eller delvis återtaga ett förbehåll som gjorts enligt föregående
stycke genom meddelande tUl Europarådets generalsekreterare, vilket träder i
kraft från den dag det har mottagits.

3. Fördragsslutande stat, som gjort förbehåll i fråga om
någon bestämmelse i konventionen, kan ej kräva av annan fördragsslutande stat
att denna bestämmelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

State; it may, however, if its reservation is partial or conditional,
claim the application of that provision in so far as it has itself accepted
it.

Artide 62

1.
Any Contracting
State may at any time, by dédaration addressed to the Secretary General of the
Council of Europé, set out the legal provisions to be induded in Appendices II or III to this Convention.

2.
Any change of the
national provisions listed in Appendices II or III shall be notified to the Secretary General of
the Council of Europé if such a change rentiers the information in these Appendices
incorrect.

3.
Any changes
made in Appendices II or III in application
of the preceding paragraphs shall take effect in each Contracting State one month
after the date of their notification by the Secretary General of the CouncU of
Europé.

Etat; toutefois, il peut, si la réserve est partielle au con-ditioneUe,
prétendre ä Fap-lication de cette disposition dans la mesure oii il Fa acceptée.

Artide 62

1. Tout Etat Contractant

peut å tout moment, indi-

quer au moyen d'une déda

ration adressée au Secrétaire

General du ConseU de FEu

rope, les dispositions legales

å inclure dans les Annexes

II ou III de la présente

Convention.

2.
Toute modification
des dispositions nationales mentionnées dans les Annexes II ou III doit étre notifiée au Secrétaire
General du ConseU de FEurope si elle rend inexacte Finformation donnée par ces
Annexes.

3.
Les modifications
ap-portées aux Annexes II ou

III en application des para-

graphes précédents pren-

nent effet pour chaque Etat

Contractant, un mois apres

la date de leur notification

par le Secrétaire General du

Conseil de FEurope.

skall tillämpas. Staten kan dock, om förbehållet är
partiellt eller villkorligt, kräva att bestämmelsen tillämpas i den mån den
själv har godkänt densamma.

Artikel 62

1. Fördragsslutande stat kan när som helst genom
förklaring till Europarådets generalsekreterare ange de lagbestämmelser som
skall upptas i bilagorna II och
III till denna konvention.

2.
Ändring i de
nationella bestämmelser som upptas i bilagorna II eller III skall meddelas Europarådets generalsekreterare,
om ändringen medför att uppgifterna i bUagorna blir oriktiga.

3.
Ändringar i
bilagorna II
eller III enligt
första eller andra stycket i denna artikel skall träda i kraft i fördragsslutande
stat en månad efter den dag staten underrättats om ändringen av Europarådets
generalsekreterare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 63

1.
Each Contracting
State shall, at the time of depositing its instrument of ratification, acceptance
or accession supply the Secretary General of the Council of Europé with
relevant information on the sanctions ap-pUcable in that State and their enforcement,
for the purposes of the application of this Convention.

2.
Any subsequent change
which rentiers the information supplied in accordance with the previous paragraph

Artide 63

1.
Tout Etat Contractant
doit, au moment du dépot de son instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion,
fournir au Secrétaire General du Conseil de FEurope toutes informations utiles
concernant les sanctions applicables dans cet Etat et Fexécution de celles-ci
en vue de Fapplication de la présente Convention.

2.
Toute modification
ul-térieure qui rend inexactes les informations fournies en vertu du paragraphe
précé-

Artikel 63

1.
Fördragsslutande
stat skall för denna konventions tillämpning vid deponeringen av instrument
rörande ratifikation, godkännande eller anslutning lämna Europarådets
generalsekreterare erforderliga upplysningar om de påföljder som tUl-lämpas i
staten och verkställigheten av dessa.

2.
Senare
ändringar som gör upplysningar enligt föregående stycke oriktiga skall även
meddelas Euro-

opaginerad Kontrollera mot PDF

incorrect,
shall also be notified to the Secretary General of the Council of Europé.

dent doit également
étre communiquée au Secrétaire General du Conseil de FEurope.

parådets
generalsekreterare.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Artide 64

1.
This Convention
af-fects neither the rights and the undertakings derived from extradition treaties
and international multUateral Conventions concerning special matters, nor
provisions concerning matters which are dealt with in the present Convention
and which are contained in other exisling Conventions between Contracting
States.

2.
The Contracting
States may not condude bilateral or multilateral agreements with one another on
the matters dealt with in this Convention, except in order to supplement its
provisions or facilitate application of the principles embodied in it.

3.
Should two or more
Contracting States, however, have already established their relations in this matter
on the basis of uniform législation, or instituted a special system of their own,
or should they in future do so, they shall be entitied to regulate those
relations ac-cordingly, notwithslanding the terms of this Convention.

4.
Contracting
States ceas-ing to apply the terms of this Convention to their mu-tual relations
in this matter shall notify the Secretary General of the CouncU of Europé to that
effect.

Artide 64

1.
La présente Convention
ne porte atteinte ni aux droits et obligations décou-lant des traites d'extradition
et des Conventions internationales multilatérales concernant des matiéres spécia-les,
ni aux dispositions qui concernent les matiéres qui font Fobjet de la présente Convention
el qui sont contenues dans d'autres Conventions existant entré Etats Contractants.

2.
Les Etats Contractants
ne pourront condure entré eux des accords bilatéraux ou multilatéraux relatifs aux
questions réglées par la présente Convention que pour compléter les
dispositions de celle-ci ou pour faciliier Fapplication des principes qui y sont
contenus.

3.
Toutefois, si deux
ou plusieurs Etats Contractants ont établi ou viennent å établir leurs
relations sur la base d"une législation uni-forme ou d'un régime particulier,
ils auront la faculté de regler leurs rapports mu-tuels en la matiére en se ba-sant
exclusivement sur ces syslémes nonobstant le dispositions de la présente Convention.

4.
Les Etats Contractants
qui viendraient å exdure de leurs rapports mutuels Fap-lication de la présente Convention
conformément aux dispositions du paragraphe précédent adresseront ä cet effet
une notification au

Artikel 64

1.
Denna
konvention inverkar icke på vare sig rättigheter eller åtaganden som härrör
från utlämningstrak-tater eller internationella multilaterala konventioner
rörande särskUda ämnen eller bestämmelser rörande ämnen som behandlas i denna
konvention och som även är intagna i andra gällande konventioner mellan fördragsslutande
stater.

2.
De
fördragsslutande staterna får ej ingå bUatera-la eller multilaterala överenskommelser
med varandra i ämnen som behandlas i denna konvention utom för att göra tillägg
till konventionens bestämmelser eller underlätta tUlämpningen av dess principer.

3.
Har emellertid
två eller flera fördragsslutande stater redan reglerat sina inbördes
förhållanden på detta område på grundval av enhetlig lagstiftning eller
tillskapat ett särskilt system för sin räkning eller skulle de göra så i
framtiden, är de berättigade att reglera sina förhållanden i enlighet därmed
utan hinder av bestämmelserna i denna konvention.

4.
Fördragsslutande
stater som i enlighet med tredje stycket i denna artikel upphör att tUlämpa
konventionens bestämmelser på sina inbördes förhållanden på detta område skall
underrätta Europarådets generalsek-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Artide 65

The European
Committee on Crime Problems of the Council of Europé shall be kept informed regarding
the application of this Convention and shall do whatever is needful to facUitate
a friendly settlement of any difficulty which may arise out of its exécution.

Secrétaire General du Conseil de FEurope.

Artide 65

Le Comité Européen
pour les Problémes Criminels du Conseil de FEurope suivra Fexécution de la présente
Convention et facilitera autant que de besoin le régle-ment amiable de toute diffi-culté
å laquelle Fexécution de la Convention donnerait lieu.

reterare
härom.

Artikel 65

Europarådets
kommitté för brottslighetsfrågor skall hållas underrättad om tUl-lämpningen av
denna konvention och skall göra vad som behövs för att underlätta en
vänskaplig lösning av varje svårighet som kan uppstå vid tillämpningen.

s. 66 Kontrollera mot PDF

Artide 66

1.
This Convention
shall remain in force indefinitely.

2.
Any Contracting
State may, insofar as it is concerned, denounce this Convention by means of a
notification addressed to the Secretary General of the CouncU of Europé.

3.
Such denunciation
shall take effect six months after the date of receipt by the Secretary General
of such notification.

Artide 66

1.
La présente Convention
demeurera en vigueur sans limitation de durée.

2.
Tout Etat Contractant
pourra, en ce qui le concerne, dénoncer la présente Convention en adressant une
notification au Secrétaire General du Conseil de FEurope.

3.
La dénonciation
prendra effet six mois apres la date de la reception de la notification par le
Secrétaire General.

Artikel 66

1.
Denna
konvention skall förbli i kraft under obegränsad tid.

2.
Fördragsslutande
stat kan för sitt vidkommande uppsäga konventionen genom en till Europarådets
generalsekreterare ställd underrättelse,

3.
Uppsägningen
träder i kraft sex månader efter den dag då generalsekreteraren mottog
underrättelsen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Artide 67

The Secretary
General of the Council of Europé shall notify the member States represented on the
Committee of Ministers of the Council, and any State that has acceded to this Convention,
of:

(a) any signature;

(b) any deposit of an instrument of ratification,
acceptance or accession;

(c) any date of entry into force of this
Convention in accordance with Artide 58 thereof;

(d) any
dédaration re

ceived in pursuance of Ar

tide 19, paragraph 2;

Artide 67

Le Secrétaire
General du Conseil de FEurope notifiera aux Etats membres repré-sentés au Comité
des Ministres du Conseil et å tout Etat ayant adhéré ä la présente Convention :

(a) toute signature;

(b)
le dépot de tout
instrament de ratification, d'acceptation ou d'adhésion;

(c) toute date d'entrée en vigueur de
la présente Convention conformément ä son artide 58;

(d) toute
dédaration re?ue

en application du para

graphe 2 de Fartide 19;

Artikel 67

Europarådets
generalsekreterare skall underrätta de av rådets medlemsstater som är
representerade i ministerkommittén och varje stat, som har anslutit sig till
denna konvention, om

(a) undertecknande;

(b) deponering av ratifikations-,
godkännande- eller anslutningsinstrument;

(c) dagar för konventionens
ikraftträdande enligt artikel 58;

(d) förklaring enligt arti

kel 19 andra stycket;

opaginerad Kontrollera mot PDF

(e) any dédaration
received in pursuance of Artide 44, paragraph 4;

(/) any dédaration
received in pursuance of Artide 60;

(g) any
reservation made in pursuance of the provisions of Artide 61, paragraph 1,
and the withdrawal of such reservation;

(h) any dédaration
received in pursuance of Artide 62, paragraph 1, and any subsequent notification
received in pursuance of that Artide, paragraph 2;

(i) any information received in pursuance of Artide 63, paragraph
1, and any subsequent notification received in pursuance of that Artide, paragraph
2;

(/) any notification
concerning the bilateral or multilateral agreements con-cluded in pursuance
of Artide 64, paragraph .2, or concerning uniform législation introduced in pursuance
of Artide 64, paragraph 3;

(k) any notification received in pursuance of Artide 66,
and the date on which denunciation takes effect.

(e) toute dédaration
regue en application du paragraphe 4 de Fartide 44;

(/) toute dédaration
regue en application de Fartide 60;

(g) toute réserve
formulée en application des dispositions du paragraphe l''' de Fartide 61 ou retrait
d'une telle réserve;

(h) toute dédaration
rejue en application du paragraphe ler de Fartide 62 et toute notification ulté-rieure
regue en application du paragraphe 2 de cet artide;

(O toute
information regue en application du paragraphe U' de Fartide 63 et toute notification
ultérieure rejue en application du paragraphe 2 de cet artide;

(/) toute notification
rela-tive aux accords bilatéraux ou multilatéraux conclus en application du paragraphe
2 de Fartide 64 ou relative ä une législation uniforme introduite en application
du paragraphe 3 de Fartide 64;

(k) toute notification
regue en application des dispositions de Fartide 66 et la date ä laquelle la dénonciation
prendra effet.

(e) förklaring
enligt arti

kel 44 fjärde stycket;

(f) förklaring enligt arti

kel 60;

(g) förbehåll enligt arti

kel 61 första stycket och

återtagande av sådant för

behåll;

(h) förklaring enligt artikel 62 första stycket och därpå
följande underrättelse enligt andra stycket i samma artikel;

(i) upplysning enligt artikel 63 första stycket och därpå
följande underrättelse enligt andra stycket i samma artikel;

(j) underrättelse om bilateral eller multilateral överenskommelse
enligt artikel 64 andra stycket eller rörande enhetlig lagstiftning enligt
artikel 64 tredje stycket;

(k) underrättelse enligt artikel 66 och dagen då uppsägningen
träder i kraft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 68

This Convention
and the dedarations and notifica-tions authorised thereunder shaU apply only to
the enforcement of decisions rendered after the entry into force of the Convention
between the Contracting States concerned.

In witness whereof the undersigned, being duly

Artide 68

La présente Convention et les dedarations et notifi-cations
qu'elle autorise ne s'appliqueront qu'ä Fexécution des decisions inter-venues postérieurement
ä son entrée en vigueur entré les Etats Contractants intéressés.

En foi de quoi,
les sous-signés, dument autorisés ä

Artikel 68

Denna
konvention samt förklaringar och underrättelser enligt konventionen skall
tillämpas endast på verkställighet av avgöranden som meddelats sedan
konventionen har trätt i kraft mellan vederbörande stater.

Till bekräftelse varpå undertecknade, därtUI veder-

opaginerad Kontrollera mot PDF

authorised thereto, have signed this Convention.

Done at The Hague, this 28th day of May "1970 in English
and French, both texts being equally authori-tative in a single copy which shall
remain deposited in the archives of the Council of Europé. The Secretary
General of the Council of Europé shall transmit certified copies to each of the
signatory and acceding States.

cet effet, ont signé la présente Convention.

Fait a La Haye, le 28 mai 1970, en frangais et en anglais,
les deux textes faisant également foi, en un seul exemplaire, qui sera déposé
dans les archives du Conseil de FEurope. Le Se-crétahe General du ConseU de FEurope
en communi-quera copie certifiée conforme ä chacun des Etats signataires et adhérenls.

börligen
bemyndigade, har underskrivit denna konvention.

Som skedde
i Haag den 28 maj 1970 på engelska och franska, vUka båda texter äger lika
vitsord, i ett exemplar, som skall förvaras i Europarådets arkiv. Europarådets
generalsekreterare skall översända bestyrkt avskrift därav till varje stat
som undertecknat eUer anslutit sig till konventionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Appendix
I

Each Contracting State may declare that it réserves the right:

(a)
to refuse enforcement,
if it considers that the sentence relätes to a fiscal or religions offence;

(b) to refuse enforcement of a sanction
for an act which according to the law of the requested State could have been dealt
with only by an administrative authority;

(c) to refuse enforcement of a European
criminal judgment which the authorities of the requesting State rendered on a date
when, under its own law, the criminal proceedings in respect of the offence punished
by the judgment would have been preduded by the lapse of lime;

(d) to refuse
the enforce

ment of sanctions rendered

in absentia and "ordon

nances pénales" or of one of

these categories of decisions

only;

(e) to refuse the applica

tion of the provisions of

AnnexeI

Chacun des Etats Contractants peut dédarer qu'il se réserve
le droit:

(a) de refuser Fexécution

s'U estime que la condam

nation concerne une infrac

tion d'ordre fiscal ou re-

ligieux;

(b) de refuser Fexécution

dune sanction prononcée

en raison d'un fait qui, con

formément ä sa loi, aurait

été de la competence ex-

clusive d'une autorité ad

ministrative;

(c) de refuser Fexécution

d'un jugement répressif

européen rendu par les auto

rités de FEtat requérant å

une date oii Faction pénale

pour Finfraction qui y a été

sanctionnée, aurait été

couverte par la prescription

selon sa propre loi;

(d) de refuser Fexécution

des jugements par défaut et

des ordonnances pénales ou

d'une de ces categories de

decisions seulement;

(e) de refuser Fapplica

tion des dispositions de Far-

Bilaga
I

Fördragsslutande stat kan förklara att den förbehåller sig
rätten:

(a) att vägra verkstäUig

het om den anser att domen

gäller fiskaliskt brott eller

religiöst brott;

(b) att vägra verkställig

het av påföljd för gärning,

vilken enligt lagen i den an

modade staten skulle ha

kunnat handläggas endast

av administrativ myndighet;

(>; att vägra verkställighet av europeisk brottmålsdom,
vilken myndighet i den anmodande staten meddelat vid en tidpunkt då enligt
dess egen lag åtal för brott, som bestraffats genom domen, skulle ha varit
preskriberat;

(d) att vägra verkställig

het av utevarodom och

"ordonnance pénale" eller

endera av dessa typer av

avgöranden;

(e) att vägra tiUämpning

av bestämmelserna i artikel

opaginerad Kontrollera mot PDF

Artide 8 where
this State has an original competence and to recognise in these cases only the equivalence
of acts interrupling or sus-pending time limitation which have been accom-plishcd
in the requesting State;

(/) to accept the application of Part III in respect of one
of its two sections only.

Appendix II

List of offences other than offences dealt with under criminal
law

The follov/ing offences shall be assimilated to offences
under criminal law:

in France:

Any unlawful behaviour sanctioned by a "contra-vention
de grande voi-rie".

in the Federal Republic

of Germany:

Any unlawful behaviour dealt with according to the procédure
laid down in Act on violations of Regulations (Gesetz uber Ordnungswidrigkeiten)
of 24 May 1968 (BGBL 1968, I 481).

in Italy:

Any unlawful behaviour to which is applicable Act No. 317
of 3 March 1967.

ticle 8
dans les cas ou il a une competence originaire et de ne reconnaitre, dans ces cas,
que Féquivalence des actes accomplis dans FEtat requérant et qui ont un effet interruptif
ou sus-pensif de prescription;

(/) d'accepter Fapplication du Titre III seulement en ce qui
concerne Fune de ses deux sections.

Annexe II

Liste d'infractIons autres que les infractions pénales

Aux infractions réprimées par la loi pénale doit étre assimilé
:

en France
:

Tout comportement iUé-gal sanctionné par une contravention
de grande voirie.

en République Fédérale

d'Allemagne :

Tout comportement illegal pour lequel est prévue la procédure
instau-rée par la loi sur les violations de prescriptions d'ordre (Gesetz uber
Ordnungswidrigkeiten) du 24 mai 1968 (BGBL 1968, I 481).

en ItaUe
:

Tout comportement illegal auquel est applicable la loi no
317 du 3 mars 1967.

8 i fall
då staten har ursprunglig behörighet och att i dessa fall endast erkänna som
tillräckliga de handlingar vilka har vidtagits i den anmodande staten och som
där avbryter eller suspenderar preskription;

(f) att godkänna tillämpningen av del III med avseende
på endast en av dess två avdelningar.

Bilaga II

Förteckning över lagöverträdelser som icke omfattas ar
strafflag

Följande lagöverträdelser skall likstäUas med brott mot
strafflag:

i Frankrike:
överträdelse som bestraffas med "contravention de grande voirie"

i
Förbundsrepubliken Tyskland:

överträdelse som handläggs enligt lagen om överträdelse
av ordningsföreskrifter (Gesetz uber Ordnungswidrigkeiten) den 24 maj 1968 (BGBL
1968,1 481)

i Italien:

överträdelse som avses i

lag nr 317 den 3 mars

1967.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Appendix III

List of "Ordonnances Pénales"

Austria

Strafverfiigung
(Artides 46062 of the Code of Criminal Procédure).

Denmark

Bdeforelceg
or Udenret-lig b0devedtagelse (Artide

Annexe III

Liste des «Ordonnances Pénales»

Autriche

Strafverfiigung
(Artides 46062 du Code de Procédure Pénale).

Danemark

Bdeforelteg
ou Udenret-lig bdevedtagelse (Artide

Bilaga III

Förteckning över "ordonnances pénales"

Österrike

Strafverfiigung (46062 §§ lagen om rättegång i
brottmål). Danmark

B0deforeJceg eller Uden-retlig b0devedtagelse (931 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

931 of the Administration of Justice Act).

France

1.
Amende de Composi-tion
(Artides 524528 of the Code of Criminal Procédure supplemented by Artides R
42R 50).

2.
Ordonnance pénale
applied only in the depart-ments of the Bas-Rhin, the Haut-Rhin and the Moselle.

Federal Republic of Germany

1.
Strafbefehl
(Artides AQlAll of the Code of Criminal Procédure).

2.
Strafverfiigung
(Artide 413 of the Code of Criminal Procédure).

3.
Bussgeldbescheid
(Artides 6566 of Act of 24 May 1968 BGBL 1968 I, 481).

931 de la loi sur Fadminis-tration de la justice).

France

1.
Amende de composi-tion
(Artides 524528 du Code de Procédure Pénale et les Artides R 42R 50).

2.
Ordonnance pénale
appliquée uniquement dans les departements du Bas-Rhin, du Haut-Rhin et de la Moselle.

République Federale d'Alle-magne

1.
Strafbefehl (Artides
407412 du Code de Procédure Pénale).

2.
Strafverfugung
(Artide 413 du Code de Procédure Pénale)

3.
Bussgeldbescheid
(Artides 6566 de la loi du 24 mai 1968 BGBL 1968 I, 481).

retsplejeloven).

Frankrike

1.
Amende de Composi-tion
(524528 §§ lagen om rättegång i brottmål jämförda med R 42R 50 §§).

2.
Ordonnance pénale,
som används endast i departementen Bas-Rhin, Haut-Rhin och Moselle.

Förbundsrepubliken Tyskland

1.
Strafbefehl
(407-12 §§ lagen om rättegång i brottmål).

2.
Strafverfiigung
(413 § lagen om rättegång.i brottmål).

3.
Bussgeldbescheid
(65 66 §§ lagen den 24 maj 1968 BGBL 1968 I, 481).

s. 1 Kontrollera mot PDF

Italy

1.
Decreto pénale
(Artides 50610 of the Code of Criminal Procédure).

2.
Decreto pénale
in fiscal matters (Act of 7 Janu-ary 1929, No. 4).

3.
Decreto pénale
in nav-igational matters (Artides 124243 of the Code of Navigation).

4.
Decision rendered
in pursuance of Act No. 317 of 3 March 1967.

Italie

1.
Decreto pénale
(Artides 50610 du Code de Procédure Pénale).

2.
Decreto pénale
en matiére fiscale (loi du 7 janvier 1929, no 4).

3.
Decreto pénale
en matiére de navigation (Artides 124243 du Code sur la Navigation).

4.
Decision prononcée
en vertu de la loi No 317 du 3 mars 1967.

Italien

1.
Decreto pénale
(506 10 §§ lagen om rättegång i brottmål).

2.
Decreto pénale
i fiskala mål (lagen den 7 januari 1929, nr 4).

3.
Decreto pénale
i navigationsmål (124243 §§ navigationslagen).

4.
Beslut meddelat
enligt lagen nr 317 den 3 mars 1967.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Luxembourg

1.
Ordonnance pénale
(Act of 31 July 1924 on the organisation of "ordonnances pénales").

2.
Ordonnance pénale
(Artide 16 of Act of 14 February 1955 on the Traf-fic on Public Highways).

Luxembourg

1.
Ordonnance pénale
(loi du 31 juillet 1924 concernant Forganisation des ordonnances pénales).

2.
Ordonnance pénale
(Artide 16 de la loi du 14 février 1955 concernant la réglementation de la circula-

Luxembourg

1.
Ordonnance pénale
(lagen den 31 juli 1924 om handläggning av "ordonnances pénales").

2.
Ordonnance pénale
(16 § lagen den 14 februari 1955 om vägtrafik).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Norway

1.
Forelegg
(Artides 287 290 of the Act on Judicial Procédure in Penal Cases).

2.
Forenklet forelegg
(Artide 31 B of Traffic Code of 18 June 1965).

tion sur toutes les voies pu-bliques).

Norvége

1.
Forelegg
(Artides 287 290 de la loi sur la procédure judiciaire en matiére pénale).

2.
Forenklet forelegg
(Artide 31 B du Code Routier du 18 juin 1965.

Norge

1. Forelegg
(287290 §§ straff eprosessloven).

2. Forenklet forelegg (31 B § fffirdselsloven den 18 juni
1965).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sweden

1.
Strafföreläggande
(Chapter 48 of the Code of Procédure).

2.
Föreläggande av
ordningsbot (Chapter 48 of the Code of Procédure).

Suéde

1.
Strafföreläggande
(Chapitre 48 du Code de Procédure).

2.
Föreläggande av
ord ningsbot (Chapitre 48 du Code de Procédure).

Sverige

1. Strafföreläggande

(48 Kap.
rättegångsbalken).

2. Föreläggande av ord

ningsbot (48 Kap. rätte

gångsbalken).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Switzerland

1. Strafbefehl (Aargau,

Bäle-Country, Bäle-Town,

Schaffhausen, Schvz, Uri,

Zug, Zurich).

Ordonnance
pénale (Fri-bourg, Valais).

2. Strafantrag (Lovver Un-

terwalden).

3.
Strafbescheid
(St. Gallen).

4.
Strafmandat
(Bern, Graubiinden, Solothurn, Upper Unterwalden).

5.
Strafverfiigung
(Ap-penzell Outer Rhoden, Glams, Schaffhausen, Thur-gau).

6.
Abwandlungserkennt-nis
(Luceme).

7.
Bussenentscheid
(Ap-penzell Inner Rhoden).

8.
Ordonnance de condamnation
(Vaud).

9.
Mandat de
repression (Neuchätel).

10. Avis de contravention (Geneva, Vaud).

11. Prononcé préfectoral (Vaud).

12. Prononcé de contravention (Valais).

Suisse

1. Strafbefehl
(Argovie,

Bäle-Campagne, Bäle-ViUe,

Schaffhouse, Schwyz, Uri,

Zug, Zurich).

Ordonnance
pénale (Fri-bourg, Valais).

2.
Strafantrag (Unterwal-den-le-Bas).

3.
Strafbescheid (Saint-Gall).

4.
Strafmandat (Berne,
Grisons, Soleure, Unterwal-den-le-Haut).

5.
Strafverfiigung
(Ap-penzell Rhodes Extérieures, Glaris, Schaffhouse, Thur-govie).

6.
Abwandlungserkennt-nis
(Luceme).

7.
Bussenentscheid
(Ap-penzell Rhodes Intérieures).

8.
Ordonnance de condamnation
(Vaud).

9.
Mandat de
repression (Neuchätel).

10. Avis de contravention (Geneve, Vaud).

11. Prononcé préfectoral (Vaud).

12.
Prononcé de contravention
(Valais).

Schweiz

1. Strafbefehl
(Aargau,

Basel (land), Basel (stad),

Schaffhausen, Schwyz, Uri,

Zug, Zurich).

Ordonnance
pénale (Fri-bourg, Valais).

2.
Strafantrag (Unter-walden-le-Bas).

3.
Strafbescheid
(St. Gallen).

4.
Strafmandat (Bem,
Graubiinden, Solothurn, Unterwalden-le-Haut).

5.
Strafverfiigung
(Ap-penzdl Ausser-Rhoden, Glams, Schaffhausen,
Thur-gau).

6.
Abwandlungserkennt-nis
(Luzern).

7.
Bussenentscheid
(Ap-penzell Inner-Rhoden).

8.
Ordonnance de condamnation
(Vaud).

9.
Mandat de
repression (Neuchätel).

10. Avis de contravention (Geneve, Vaud).

11. Prononcé préfectoral (Vaud).

12.
Prononcé de contravention
(Valais).

opaginerad Kontrollera mot PDF

13. Decreto di accusa (Ti-cino).

Turkey

Ceza Kararnamesi
(Artides 38691 of the Code of Criminal Procédure) and all other decisions by which
administrative authorities impose sanctions.

13. Decreto
di accusa (Tessin).

Turquie

Ceza Kararnamesi
(Artides 38691 du Code de Procédure Pénale) et toutes les decisions par lesquelles
les autorités administratives prononcent des peines.

13. Decreto
di accusa (Ticino).

Turkiet

Ceza Kararnamesi
(386 91 §§ lagen om rättegång i brottmål) samt aUa andra beslut för vilka
administrativ myndighet ålägger sanktion.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 193

Bilaga
2 (Departementspromemorians förslag)

1
Förslag till

Lag
om internationellt samarbete rörande verkställighet av påföljd för brott

Härigenom
förordnas som följer.

Inledande
bestämmelser

1 §
I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått

med främmande stat kan Konungen förordna, att påföljd, som inne

bär frihetsberövande, böter eller förverkande och som ådömts någon ge

nom dom i mål om ansvar för brott meddelad i den främmande staten,

eller påföljd, som innebär böter eller förverkande och i den staten

ålagts av annan myndighet än domstol, får verkstäUas i Sverige enUgt

denna lag.

I
samband med förordnande enUgt första stycket kan Konungen i den mån det
påkallas eller eljest föranledes av överenskommelsen, förordna, att
verkställighet av påföljd, som innebär frihetsberövande, böter eller
förverkande och som ådömts någon genom dom meddelad av svensk domstol eller
ålagts någon av svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt
föreläggande av ordningsbot får anförtros åt myndighet i den främmande staten.

2 §
Avser förordnande enligt 1 § verkställighet av dom eller annat

avgörande meddelat i främmande stat som tUlträtt den i Haag den 28

maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms

internationella rättsverkningar eller avser förordnandet verkställighet i

sådan stat av påföljd som ådömts eller ålagts av svensk domstol eller

annan svensk myndighet, gäller 436 §§ i tillämpliga delar.

Gäller
förordnandet annan främmande stat än som sägs i första stycket, meddelar
Konungen behövliga bestämmesler om förfarandet vid prövning av fråga om
verkställighet i Sverige av påföljd som ådömts eller ålagts i den främmande
staten eller fråga om verkställighet i den främmande staten av påföljd som ådömts
eller ålagts i Sverige. Bestämmelsema i 2531 §§ skaU dock gälla i tillämpliga
delar.

3 §
Om synnerliga skäl föreligger, kan Konungen, även i annat fall än

som avses i 1 §, för visst faU förordna, att påföljd som innebär frihets

berövande och som ådömts svensk medborgare eller utlänning med

hemvist i Sverige genom dom eller annat avgörande meddelat av dom

stol eller annan behörig myndighet i främmande stat, får verkställas i

Sverige enligt denna lag eller att påföljd som nu sagts och som här i

landet ådömts eller ålagts medborgare eller någon som hade hemvist i

viss främmande stat får anförtros myndighet i den främmande staten.

I
fall som avses i första stycket äger 2 § andra stycket motsvarande tUlämpning.

7
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 98

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 194

4 §
Med europeisk brottmålsdom förstås i denna lag sådan dom eUer

sådant avgörande som avses i 1 § första stycket och som meddelats i

stat vilken tillträtt den i 2 § nämnda konventionen.

Med utevarodom
förstås i denna lag europeisk brottmålsdom vilken meddelats utan att den som ådömts
eller ålagts påföljden har varit personligen närvarande vid förhandling i
saken inför domstol.

Verkställighet
i Sverige av europeisk brottmålsdom

Allmänna
bestämmelser

5 §
Verkställighet i Sverige av europeisk brottmålsdom får ske endast

efter framställning av behörig myndighet i den fränunande staten.

Europeisk
brottmålsdom får ej verkställas här i landet

1.
om domen ej har vunnit laga
kraft eller påföljden av annan anledning ej får verkstäUas i den främmande
staten,

2.
om gärning som påföljden avser
ej skolat utgöra brott enligt svensk lag, om den hade begåtts här i landet,
eller gärningsmannen i sådant faU på annan grund ej skulle ha kunnat ådömas påföljd
för gärningen.

3.
om den dömde ej har hemvist i
Sverige, såvida icke verkställighet här kan antagas förbättra möjligheterna
till hans återanpassning eller den ådömda påföljden avser frihetsberövande och
kan verkställas här i samband med verkställighet av annan sådan påföljd, som
skall verkställas i Sverige, eller Sverige är den dömdes ursprungliga hemland,

4.
om verkställighet i Sverige
skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen här i
landet,

5.
om verkställighet här skulle
strida mot Sveriges internationeUa förpliktelser,

6.
om dom i mål om ansvar för
samma gärning som omfattas av den europeiska brottmålsdomen har meddelats här i
landet eller här utfärdat strafföreläggande eller föreläggande om ordningsbot
för samma gärning har godkänts,

7.
om den dömde genom lagakraftägande
dom, som meddelats i annan främmande stat än den stat som gjort framställning
om verkställighet, för samma gärning frikänts från ansvar eller dömts till
påföljd, som har verkställts i sin helhet eller håller på att verkstäUas eller
har bortfallit på grund av att nåd eller amnesti beviljats i nämnda stat, eller
om den dömde genom sådan dom förklarats skyldig till brottet utan att påföljd
har ådömts,

8.
om verkställighet i Sverige i
övrigt skulle strida mot den i 2 § nämnda konventionen.

6 §
Framställning som avses i 5 § första stycket kan avslås.

1.
om gärning som avses med den
utländska domen utgör politiskt eller miUtärt brott,

2.
om det finnes synnerliga skäl
antaga att den utiändska domen föranletts eller den däri bestämda påföljden
skärpts av hänsyn tUl ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt,

3.
om gärning som påföljden avser
omfattas av här i landet pågående förandersökning, väckt åtal, utfärdat
strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller om väckt åtal
nedlagts eller beslut om att åtal ej skall väckas eller om åtalsunderlåtelse
har meddelats,

4.
om gärning som påföljden avser
icke har begåtts i den stat där påföljden ådömts,

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 195

5.
om påföljden ej kan verkställas
här i landet,

6.
om det kan antagas att
påföljden kan verkställas i den främmande staten,

7.
om den dömde vid tiden för
brottet ej fyllt 15 år,

8.
om en tUlämpning av 35 kap.
710 § eller 36 kap. 10 § brottsbalken skulle innebära att påföljden
bortfallit.

Har
i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i den staten medför
att tiden för bortfallande av påföljd uppskjutes, skall åtgärden ha samma
verkan här i landet vid tillämpning av första stycket 8.

7 §
Avser den europeiska brottmålsdomen två eller flera brott och

föreligger hinder mot verkställighet såvitt avser något eller några brott,

kan framställningen i sin helhet avslås, om ej i domen eller i övrigt i

framställningen har angivits vilken del av påföjden som motsvarar

detta eller dessa brott.

Prövning
av framställning om verkställighet

8 §
FramstäUning som avses i 5 § första stycket göres hos Konungen.

Finner Konungen uppenbart att hinder mot verkställighet möter en

ligt 1 eller 5 §, skall framställningen omedelbart avslås. I fråga om av

görande som avses i 4 § andra stycket får framställningen dock ej av

slås enbart på den grand att avgörandet ännu ej vunnit laga kraft.

Konungen
prövar om framställningen skall avslås på grund av förhållande som avses i 6 §
1, 4, 5 eller 6. Konungen kan avslå framställningen om det är uppenbart att
förhållande som avses i 6 § 2, 3, 7 eller

8 eller
7 § föreligger.

Avslås
ej framställningen skall Konungen överlämna den till riksåklagaren för vidare
handläggning.

9 §
Sedan framstäUning om verkställighet överlämnats till riksåklaga

ren enligt 8 §, gör riksåklagaren ansökan till rätten om dess prövning

av framställningen, om ej annat följer av 16 § eller 1922 §§.

Om
rättens handläggning och avgörande med anledning av framställning enligt
första stycket gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om
rättegången i brottmål, om ej annat följer av denna lag.

Vid
förhandling i mål om verkställighet av utländsk brottmålsdom skall den dömde
höras personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat
där domen meddelats, får dock förhandling äga rum i den dömdes frånvaro, även
om han begärt att bli hörd personligen. I sådant fall får rätten dock ej
bestämma påföljd enligt 12 § förrän den dömde varit i tillfälle att bli
personligen hörd i rätten.

10 §
I mål enligt 9 § prövar rätten om annat hinder mot verkstäUig

het möter än som avses i 6 § 1, 4, 5 eller 6.

Ny
prövning av ansvarsfrågan får ej ske i målet.

11
§ Finner rätten hinder icke
möta mot verkställighet här i landet, bestämmer rätten, med iakttagande av
bestämmelserna i 1215 §§, ny påföljd enligt vad i svensk lag är föreskrivet om
påföljd för brott av ifrågavarande slag.

12
§ Har frihetsberövande påföljd ådömts
genom den utländska domen, får rätten ej bestämma strängare påföljd än i denna
dom. Detta

1\Riksdagen
1972.1 saml. Nr 98

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 196

gäller
även om denna påföljd är lindrigare än den Undrigaste påföljd som eiUigt svensk
lag kan följa på brottet eller brotten.

Utgör
den ådömda påföljden böter bestämmer rätten, med tillämpning av den växelkurs
som gäUer på dagen för beslutet, ett bötesbelopp som i svenska kronor motsvarar
beloppet av de ådömda böterna. För-skyUer brottet eller brotten enligt svensk
lag penningböter, får dock icke högre bötesbelopp än 500 kronor bestämmas. FörskyUer
brottet eUer brotten enligt svensk lag dagsböter, får ej bestämmas högre bötesbelopp
än sextiotusen kronor eller om påföljden avser flera brott, nittiotusen
kronor.

Med
iakttagande av att icke i något fall får bestämmas högre bötesbelopp än som
svarar mot beloppet av de ådömda bötema får rätten bestämma högre bötesbelopp
än som följer av första stycket, om strängare påföljd än böter kunnat följa på
brottet eller brotten enligt svensk lag.

13
§ Vid bestämmande av påföljd
enligt 12 § skall den dömde räknas tUl godo, dels vad han kan ha utstått av den
påföljd som ådömts genom den utiändska domen, dels tid varander han med
anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i den
främmande staten eller här i landet.

14
§ Har genom den europeiska
brottmålsdomen pengar förklarats förverkade, bestämmer rätten med tillämpning
av den växelkurs som gäller på dagen för beslutet ett motsvarande förverkandebelopp
i svenska kronor.

Har
annan egendom än pengar förklarats förverkad, får rätten förklara sådan
egendom förverkad endast om egendomen kunnat förklaras förverkad erUigt svensk
lag, därest lagföring hade ägt ram i Sverige.

15
§ Vid tillämpning av
rättegångsbalkens bestämmelser på mål som avses i 9 § bedömes frågan, vilket
straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott, enligt svensk lag.
Utgör den ådömda påföljden endast böter skall dock icke i något fall svårare
straff än böter anses kunna följa på brottet.

16
§ Har genom den utländska domen
ej ådömts annan påföljd än böter eller förverkande, kan riksåklagaren i
stället för att göra ansökan till rätten enligt 9 § första stycket, själv pröva
framställningen och med tillämpning av 48 kap. rättegångsbalken utfärda
strafföreläggande för det brott som avses med den ådömda påföljden. I fråga om
riksåklagarens prövning enligt denna paragraf äger 10 och 11 §§, 12 § andra
och tredje styckena samt 1315 §§ motsvarande tUlämpning.

Tvångsåtgärder

17 §
Har stat som tillträtt den i 2 § nämnda konventionen på diplo

matisk väg meddelat, att den ämnar göra framställning som avses i 5 §

första stycket eller har sådan framställning gjorts, kan rUisåklagaren

anhålla den dömde. På ansökan av riksåklagaren kan rätten besluta om

häktning av den dömde. Beslut om anhåUande eller häktning får med

delas endast om brottet är av den svårighetsgrad att anhållande eller

häktning kan äga rum enligt 24 kap. rättegångsbalken och det skäligen

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 197

kan
befaras att den dömde skall avvika eller, i fall då den utländska domen
meddelats efter förhandling vid vilken den dömde ej varit personligen
närvarande, att han undanröjer bevis.

I
fråga om anhållande eller häktning enligt denna paragraf gäller i övrigt
bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken. Den anhållne eller häktade skall
dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande staten och här i
landet varit berövad friheten med anledning av det brott påföljden avser
uppgår till tid som i den utländska domen bestämts för frihetsberövande påföljd.
I fall då den dömde anhållits eUer häktats innan framställning om
verkställighet gjorts, skall den dömde friges senast efter 18 dagar, om icke
framställning om verkställighet gjorts dessförinnan.

18 §
Har genom den utländska domen egendom förklarats förverkad,

kan sådan egendom tagas i beslag sedan framställning gjorts enligt 5 §

första stycket, om beslag kunnat ske, därest lagföringen skett vid svensk

domstol. Beslut om beslag meddelas av riksåklagaren eller rätten. I frå

ga om beslag enligt denna paragraf gäller i övrigt bestämmelsema i

27 kap. rättegångsbalken.

Särskilda
bestämmelser om utevarodom

19
§ Utevarodom fär icke
verkställas i Sverige innan föreskrifterna i 2022 §§ har iakttagits. Detta
gäller dock ej om utevarodomen meddelats på talan av den dömde.

20
§ Sedan framställning om
verkställighet av utevarodom enligt 8 § överlämnats till riksåklagaren, skall
den dömde delges domen och underrättas om att han inom 30 dagar från delfåendet
kan föra talan om omprövning av domen (opposition) hos riksåklagaren. Anför den
dömde ej opposition inom föreskriven tid tUlämpas härefter bestämmelserna i
916 §§.

Anför
den dömde opposition inom föreskriven tid med begäran att hans talan prövas av
behörig domstol i den främmande staten, överlämnar riksåklagaren handlingarna
i ärendet tUl utrikesdepartementet som med översändande av handlingarna
underrättar behörig myndighet i den främmande staten. Begär den dömde prövning
vid svensk domstol eller anför han opposition utan angivande av var han vill
att hans talan prövas, gör riksåklagaren hos rätten ansökan om förhandling för
prövning av den dömdes talan.

21 §
När ansökan som avses i 20 § andra stycket inkommit till rätten,

kaUar rätten den dömde att inställa sig vid förhandling inför rätten.

Förhandling fär ej utan den dömdes samtycke håUas förrän 21 dagar

förflutit från det den dömde personligen delgivits kaUelsen.

Inställer
sig icke den dömde vid förhandling som avses i första stycket eller finner
rätten av annat skäl oppositionen ej kunna upptagas till prövning, skall den
dömdes talan avvisas. Sedan awisningsbeslut vunnit laga kraft tUlämpas bestämmelsema
i 916 §§.

Upptager
rätten opposition tUl prövning, gäller därefter rörande sakens handläggning
rättegångsbalkens bestämmelser om rättegång i brottmål. Fråga om ansvar för
gärning som avses med utvarodomen fär härvid prövas utan hinder av
bestämmelserna i 2 kap. 5 a § och 35 kap. 16 §§ brottsbalken. Gärningen skall
bedömas som om den begåtts här

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 198

i
landet. Åtgärd för väckande av åtal eller förandersökning, som vidtagits i den
främmande staten enligt dess lag, skaU tillerkännas verkan som om åtgärden
vidtagits här i landet. Sådan åtgärd får dock ej tillerkännas annan verkan än
den har enligt lagen i den fränunande staten.

22 §
Upptager domstol i den främmande staten av den dömde enligt

20 § anförd opposition till saklig prövning, förfaller framställningen om

verkställighet av den ådömda påföljden. Avvisar den utländska domsto

len oppositionen och vinner avvisningsbeslutet laga kraft, tUlämpas här

efter bestämmelserna i 916 §§.

Övriga
bestämmelser

23 §
Är den dömde berövad friheten i den främmande staten när han

för verkställighet av där ådömd påföljd överförs till Sverige, fär han

ej med anledning av annat brott, vilket begåtts innan han överfördes hit,

lagforas, anhåUas eller häktas eller berövas friheten för verkstäUighet

av påföljd eller underkastas annan inskränkning i sin persoiUiga frihet,

om icke behörig myndighet i den främmande staten lämnat sitt sam

tycke tUl åtgärden eller den dömde under en sammanhängande tid av

45 dagar haft möjlighet att lämna landet men ej gjort detta eUer efter

att ha lämnat landet frivilligt återvänt hit.

Första
stycket utgör ej hinder mot att åtgärder vidtages för att verkställa beslut om
den dömdes avvisning, förpassning, förvisning eUer utvisning eller för att
avbryta åtals- eller påföljdspreskription.

24 §
I fråga om verkstäUighet av påföljd som bestämts enligt 1116 §§

gäller vad i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd som

ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom, om annat ej

följer av denna lag.

Verkställigheten
skall upphöra om den främmande staten meddelar, att den bevUjat den dömde nåd
eller amnesti eller upptagit den utländska brottmålsdomen tUl ny prövning
eller att i den staten meddelats annat beslut, som enligt lagen i den staten
medför att den ådömda påföljden ej längre får verkställas.

Utgör
påföljden böter, får åtgärd för verkställighet här i landet ej äga ram för bötesbelopp
som den dömde betalat tUl behörig myndighet i den främmande staten innan han
delgavs framställningen om verkställighet. Beslut om anstånd eller avbetalning
som meddelats av behörig myndighet i denna stat innan framställningen gjordes
skall även beaktas vid tillämpning av första stycket.

Verkställighet
i Sverige av annan utländsk brottmålsdom

25 §
Skall enligt förordnande som avses i 2 § andra stycket eUer 3 §

verkställighet ske här i landet av påföljd, som ådömts eller ålagts av

domstol eller annan myndighet i främmande stat, vilken ej tUlträtt den i

2 § nämnda konventionen, gäller i fråga om sådan verkstäUighet vad

som är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom

svensk domstols lagakraftägande dom, om ej annat följer av vad nedan

sägs.

Skall
enligt förordnandet verkställighet ske i Sverige utan att ny påföljd bestämts
av svensk domstol eller annan myndighet enligt svensk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 I99

lag,
får verkställighet äga rum utan hinder av att påföljden är strängare än den som
erUigt svensk lag kunnat följa på brottet eller brotten. Ådömda böter får
verkställas, även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat
ådömas enligt svensk lag. Innebär den ådömda påföljden frUietsberövande, äger
bestämmelserna i svensk lag om verkställighet av fängelse motsvarande
tillämpning.

Verkställighet
i fall som avses i denna paragraf får icke i något fall ske på sådant sätt att
påföljden blir att anse som svårare än den påföljd som ådömts i den främmande
staten. Vid verkställigheten skall avräkning frän påföljden ske för vad den
dömde kan ha utstått därav i den främmande staten och för tid varunder han med
anledning av brott som avses med påföljden varit anhållen eller häktad i den
främmande staten eller här i landet.

Verkställighet
utomlands av svensk brottmålsdom

Allmänna
bestämmelser

26 §
Fråga om verkställighet i främmande stat av sådan här i landet

ådömd eller ålagd påföljd som omfattas av förordnande enUgt 1 eUer

3 § upptages av kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen överlämnar framställ

ning om sådan verkställighet jämte domen eller föreläggandet och öv

riga handlingar i ärendet tUl utrikesdepartementet, som på diplomatisk

väg vidarebefordrar framställningen till behörig myndighet i den främ

mande staten.

Framställning
erUigt första stycket får ej göras, om med motsvarande tillämpning av 5 § 18
hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antagas föreligga.

27 §
Sedan framställning gjorts enligt 26 §, fär verkställighet av på

följd som avses med framställningen ej påbörjas här i landet, om icke

den dömde är häktad och fråga är om påföljd som innebär frihetsberö

vande.

Den
ådömda påföljden skall dock verkställas här i landet, om kriminalvårdsstyrelsen
återkallar framställningen, innan den främmande staten meddelat att den ämnar
upptaga framställningen till slutlig prövning, eller om den främmande staten
meddelar att framställningen av-slagits, att den avstår från att verkställa
påföljden eller att verkställighet ej kan äga rum i den främmande staten.

Särskilda
bestämmelser om utevarodom m. m.

28 §
Görs med stöd av förordnande som avses i 2 § första stycket

framställning enligt 26 § om verkställighet av utevarodom och har den

dömde anfört opposition mot avgörandet hos behörig myndighet i den

främmande staten med begäran att hans talan prövas vid svensk dom

stol, gör riksåklagaren ansökan hos rätten om förhandling för pröv

ning av den dömdes talan. I fråga om sådan förhandling äger 21 §

första stycket och andra stycket första punkten tiUämpning.

Avvisas
oppositionen och viimer avvisningsbeslutet laga kraft, sänder rätten undertättelse
om beslutet tiU utrikesdepartementet, som vidarebefordrar underrättelsen tUl
behörig myndighet i den främmande staten.

Avvisas
ej oppositionen skall rätten med imdanröjande av domen eller

7tt
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 98

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972:98 200

föreläggandet
upptaga frågan om ansvar för gärning för vUken påföljden ålagts. Därvid gäller
rörande sakens handläggning rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i
brottmål. Framställningen enligt 26 § förfaller,

29
§ Har med anledning av
framställning enligt 26 § den dömde anhållits eller häktats i den främmande
staten och överföres han tUl Sverige för att närvara vid förhandling enligt 28
§ första stycket får frihetsberövandet på grand av beslutet i den främmande
staten icke bestå under sammanlagt längre tid än som i domen bestämts för frihetsberövande
påföljd.

30
§ Den som på grund av att han
anfört opposition kallats till förhandling enligt 28 § första stycket och
därför lämnat den främmande statens område fär ej med anledning av annat brott,
vUket begåtts innan han lämnade den statens område, lagforas, anhållas eller
häktas eller berövas friheten för verkställighet av påföljd eller underkastas
annan inskränkning i sin personliga frihet, om det icke i kaUelsen särskilt angivits
att sådan åtgärd kan komma att vidtagas mot honom eller han skriftligen lämnat
sitt uttryckliga samtycke tUl åtgärden eller han under en tid av 15 dagar,
räknat från den dag rätten meddelat slutligt avgörande med anledning av
oppositionen, haft möjlighet att lämna landet men ej gjort detta eller efter
att ha lämnat landet återvänt hit utan att pä nytt ha kallats till förhandling
som nyss sagts. Lämnar den dömde skriftligt samtycke, skall den myndighet som
beslutar åtgärden sända avskrift av medgivandet tUl utrikesdepartementet, som
vidarebefordrar handlingen till behörig myndighet i den främmande staten.

Övriga
bestämmelser

31 §
Är i fall då framstäUning gjorts enligt 26 § den dömde häktad

eller undergår han här i landet verkställighet av frihetsberövande på

följd som avses med framställningen, skall han överföras tiU den främ

mande statens område så snart den främmande staten meddelat att

framställningen bifallits.

Gemensamma
bestämmelser

32
§ Laga domstol i mål eller
ärende som avses i denna lag är Stockholms tingsrätt.

33
§ Böter som bestämts enligt
denna lag samt pengar eller annan egendom som förklarats förverkad med stöd av
denna lag tUlfaUer kronan.

Böter
som avses i första stycket får icke förvandlas.

34
§ Av allmänna medel utgiven
ersättning till offentiig försvarare i mål som avses i denna lag skall stanna
på statsverket, om icke den dömde av särskilda skäl anses böra återgälda
ersättningen.

35
§ Chefen för
justitiedepartementet kan på framställning av behörig myndighet i främmande
stat medge, att person, som är berövad friheten i den staten och som enligt
bestämmelser i överenskommelse som avses i 1 § skall föras till annan främmande
stat för verkställighet

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 201

av
påföljd för brott eller för förhandling med anledning av framstäUning om sådan
verkställighet, får föras över svenskt område. Under sådan genomresa skall frihetsberövandet
bestå, om icke den främmande staten begär att den transiterade friges. Friges
han ej, tiUämpas vad i aUmänhet gäller om behandling av anhåUen eller häktad.

36
§ Denna lag gäller ej i fråga om verkställighet eller annan åtgärd som regleras
genom lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkstäUighet av straff m. m.

Denna
lag träder i kraft dagen efter den, dä lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit frän trycket i Svensk författningssamling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3
Förslag till

Lag
om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas
i fråga om brottsbalken dels att 2 kap. 13 och 6 §§ skall ha nedan angivna
lydelse, dels att i samma kapitel skall införas en ny paragraf, 5 a §, av nedan
angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse 2 KAP.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 §

Den
som begått brott här i riket dömes efter svensk lag och vid svensk domstol. Detsaimna
gäller, om det är ovisst var brott förövats men skäl fiimes antaga att det är
begånget inom riket.

För
brott som begåtts här i riket dömes efter svensk lag och vid svensk domstol. Detsanuna
gäUer, om det är ovisst var brott förövats men skäl fiimes antaga att det är
begånget inom riket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Är brott begånget utom
riket av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige, dömes
efter svensk lag och vid svensk domstol.

Har annan utlänning
utom riket begått brottslig gärning, vilken ej var fri från ansvar enligt lag
som gällde på gärningsorten, dömes efter svensk lag och vid svensk domstol, om
han efter brottets begående blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i
riket eller om han är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare och finnes
här, så ock eljest om han finnes i riket och å brottet enligt svensk lag kan
följa fängelse i mer än sex månader.

För
brott som begåtts utom riket dömes efter svensk lag och vid svensk domstol, om
brottet begåtts

1.
av svensk medborgare
eller utlänning med hemvist i Sverige,

2.
av utlänning utan
hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist
här i riket eller är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare och finnes
här, eller

3. av annan utlänning
som finnes här i riket och å brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i mer
än sex månader.

Första
stycket gäller ej om gärningen är fri från ansvar enligt lag som gäller på
gärningsorten eller om gärningen begåtts inom område som ej tillhör någon
stat och enligt svensk lag icke kan följa svårare straff än bö ter.

Vid
bestämmande av påföljd för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

brott i fall som avses i denna paragraf må ej i något
fall ådömas strängare påföljd än som kan följa på brottet enligt lag som gäller
på gärningsorten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utlänning,
som utom riket begått brott, dömes även i annat fall än j 2 sägs efter svensk
lag och vid svensk domstol,

1. om
han förövat brottet å

svenskt fartyg eller luftfartyg, så

ock eljest om han var befälhavare

eller tillhörde besättningen å så

dant fartyg och begått brottet i

tjänsten,

2.
om han begått
brottet ä område där avdelning av krigsmakten befann sig, dock i fall han ej
var krigsman allenast om avdelningen befann sig å området för annat ändamål än
övning,

3.
om
brottet förövats mot Sverige, svensk medborgare eller svensk menighet,
inrättning eller sammanslutning eller mot utlänning som hade hemvist i
Sverige, eller

4. om brottet är kapning av luftfartyg eller
folkrättsbrott.

För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall
än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,

1.
om brottet
förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om det begåtts i
tjänsten av befälhavare eller medlem av besättningen å sådant fartyg,

2.
om brottet
begåtts av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann sig eller begåtts
å sådant område av annan än krigsman och avdelningen befann sig ä området för
annat ändamål än övning,

3.
om
brottet förövats mot Sveriges självständighet eller säkerhet, mot svensk
myndighet eller menighet eller mot annat liknande svenskt intresse,

4.
om
brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats mot svensk
medborgare eller svensk inrättning eller sammanslutning eller mot utlänning
med hemvist i Sverige,

5. om
brottet är kapning av

luftfartyg eller folkrättsbrott, eller

6. om för brottet enligt svensk

lag icke är stadgat lindrigare straff

än fängelse i fyra år.

5 a § Har i mål om ansvar för brott dom meddelats i
främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om
brottmålsdoms internationella rättsverkningar eller i annat fall, i den stat
där brottet har förövats, må den tilltalade ej här i riket

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lagforas
för gärning som omfattas av domen,

1.
om han har frikänts från
ansvar,

2.
om ådömd påföljd har
verkställts eller verkställighet av påföljden pågår,

3.
om ådömd påföljd har
bortfallit enligt lagen i den främmande staten, eller

4.
om den tilltalade har
förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts.

Första
stycket gäller ej i fråga om brott som har begåtts här i riket eller brott som
avses i 3 § 1, 5 eller 6, såvida ej lagföringen i den främmande staten har
skett på begäran av svensk myndighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 §

Ej
må, utan förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill, någon
åtalas för gärning, för vilken han utom riket undergått straff eller annan ansvarspåföljd.
Sker åtal här i riket, skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tagas
till vad han undergått utom riket, och må därvid efter omständigheterna dömas tUl
lindrigare straff än för gämingen är stadgat eller ock påföljd helt
eftergivas.

Åtalas
någon här i riket för brott för vilket han utom riket har ådömts påföljd, skall
vad han har undergått utom riket medföra motsvarande lindring vid bestämmande
av påföljd för brottet här i riket. I fall som nu sagts må efter
omständigheterna dömas till lindrigare straff än för gämingen är stadgat eller
ock påföljd helt eftergivas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna
lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 205

4
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands

Härigenom
förordnas, att 5 § lagen (1971: 965) om straff för trafUtbrott som begåtts
utomlands skall upphöra att gälla den dag Konungen bestämmer.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Till ansvar för gärning som av- (Paragrafen upphör att gälla.)

ses i denna lag får ej dömas, om gärningen var fri från ansvar enligt
lag som gällde på gärningsorten.

5
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet

Härigenom
förordnas, att 5 § lagen (1966: 78) om förbud i vissa faU mot rundradiosändning
på öppna havet skaU erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Utlänning, som utom riket be- Den som utom riket begått brott

gått brott som avses i
1 eller 2 §, som avses i 1 eller 2 § dömes, om

dömes, om han finnes här, efter han finnes här, efter denna lag

denna lag och vid svensk domstol, och vid svensk domstol, även /

även om 2 kap. 2 eller 3 § brotts- annat fall än som avses i 2 kap.

balken ej är tillämplig. 13 § brottsbalken och utan hin-

der av 2 kap. 5 a §
nämnda balk.

Åtal
mot svensk för brott som rör sändning, vilken ej är avsedd att mottagas eller
kan mottagas i Sverige och ej heller orsakar menlig störning för radiotrafik
här, eller åtal mot utlänning får även i annat fall än som anges i 2 kap. 5 §
brottsbalken väckas endast efter förordnande av Konungen eUer den Konungen
bemyndigar.

Denna
lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 206

6
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

Härigenom
förordnas, att 14 § lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln skall erhåUa
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Utlänning,
som utom riket be- Den som utom riket begått brott

gått
brott som avses i 11 eller som avses i 11 eller 13 §, dömes,

13
§, dömes, om han finnes här, om han finnes här, efter denna

efter
denna lag och vid svensk lag och vid svensk domstol, även

domstol,
även om 2 kap. 2 eller i annat fall än som avses i 2 kap.

3 § brottsbalken ej är tUlämplig. 15 § brottsbalken
och utan hin

der av 2 kap. 5 a § nämnda balk.

Åtal
för brott som avses i 11 § första och tredje styckena får väckas endast efter
förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Brott
som avses i 13 § får åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.

Denna
lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

7
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1971:176) om vissa intemationella sanktioner

Härigenom
förordnas, att 11 § lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

11 §
Den som bryter mot förbud som meddelats med stöd av 38 § dömes, om gärningen
skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eUer, om gärningen
skett av grov oaktsamhet, tUl böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa
fall skall ej dömas till ansvar.

För
anstiftan av eller medhjälp till gärning som avses i första stycket dömes ej
till ansvar.

/ den mån det påkallas av beslut eller rekommendation som avses i 1
§ första stycket kan Konungen förordna, att svensk medborgare, som utom riket
begått brott som avses i första styc-

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 207

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

ket,
dömes efter denna lag och vid svensk domstol, även i annat fall än som avses i
2 kap. 15 § brottsbalken och utan hinder av 2 kap. 5 a § nämnda balk.

Denna
lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 208

Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 25 april 1972.

Närvarande:
justitierådet ALEXANDERSON, regeringsrådet KLACKENBERG, f. d. regeringsrådet ÖHMAN,
justitierådet WALBERG.

Enligt
lagrådet den 24 april 1972 tUlhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21 april 1972, hade Kungl. Maj:t
förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade förslag till

1)
lag om ändring i brottsbalken,

2)
lag om ändring i lagen (1971:
965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,

3)
lag om ändring i lagen (1966:
78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet,

4)
lag om ändring i lagen (1966:
314) om kontinentalsockeln,

5)
lag om ändring i lagen (1971:
176) om vissa internationella sanktioner.

Förslagen,
som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Karin Ringberg.

Lagförslagen
föranledde följande yttranden inom lagrådet.

Förslaget
till lag om ändring i brottsbalken

Klackenberg:

De föreslagna ändringarna
i 2 kap. BrB innefattar förslag i två skilda hänseenden, nämligen dels de
ändringar och tillägg (5 a och 6 §§), som är betingade av Sveriges tillträde
till konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar och det i
anslutning därtill utarbetade, till lagrådet ej remitterade förslaget till lag
om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, dels ock
ändringar i 2 och 3 §§, vilka främst avser att inskränka den svenska
strafflagstiftningens tillämplighet i fråga om brott, som svenska medborgare
begått i utiandet.

Det sakliga innehållet i
de av konventionstillträdet betingade ändringarna i BrB kan i huvudsak anses
vara nödvändiga konsekvenser av det i remissprotokollet angivna ständpunktstagandet
att Sverige skall deltaga i det europeiska samarbetet med verkställighet av
brottmåls-domar. Utsträckningen till andra främmande stater än konventionsstater
kan väl vara en åtgärd med både fördelar och nackdelar, som bör vägas mot
varandra. I fråga om brottsbalksändringarna i förevarande delar har jag
emellertid inte funnit mig böra framställa några erinringar av vikt, och jag
inser att det kan finnas skäl för en brådskande handläggning av
lagstiftningsärendet i denna del.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 209

De
föreslagna ändringarna i svensk strafflags tUlämplighet på brott i utlandet är
av ganska vittutseende karaktär. Ändringarna i 2 och 3 §§, vilkas sakliga
innebörd och betydelse är föga belysta i remissprotokollet, har "hängts
på" konventionsfrågan utan att ha något egentiigt eller nödvändigt samband
med denna. Departementschefen antyder väl ett visst samband med
konventionsanspråket att svensk straffbehörighet skall begränsas, i den mån
ansvar för gärningen redan prövats i utlandet. Frikännande dom säges i princip
skola respekteras, även om domen blivit frikännande därför att gärningen inte
var straffbar enligt den dömande statens lag. Här suggereras alltså en
konfliktsituation, som må vara en teoretisk möjlighet men som för visso ar
praktiskt betydelselös. Om en gärningstyp inte är straffbar enligt landets
lag, föranleder ju sådana gärningar som regel inga åtal där. Det är därför
svårt att inse hållbarheten i uttalandet att denna konfliktmöjlighet skulle
utgöra ett hinder för regler i svensk strafflagstiftning, enhgt vUka åtal kan
väckas här för en i utlandet icke straffbelagd gärning, om ansvarsfrågan ännu
inte prövats därstädes. Den av konventionen föranledda lagstiftningen måste
uppenbarligen kunna prövas helt fristående från de i 2 och 3 §§ föreslagna
inskränkningarna av svensk strafflagstiftnings tUlämplighet på i utlandet
begångna brott. Erinras må att Svea hovrätt, som i Ukhet med andra remissorgan
beklagat den korta remisstiden, förordat att de ändringar i BrB, som går
utöver vad som är nödvändigt för Sveriges tillträde tUl konventionen, skall
övervägas ytterligare och ges en mera ingående belysning.

Om
den sakliga innebörden av den här en passant föreslagna begränsningen av
svensk lags tUlämplighet må anföras följande. Den nuvarande principen är
enligt 2 kap. 2 § BrB att svenska medborgares handlingar i utlandet bedöms
enligt svensk lag, och vid brottsbalkens tillkomst för endast några år sedan
utvidgades principen att gälla jämväl brott i utlandet av utlänningar som har
hemvist här i riket. Genom de föreslagna andra och tredje styckena i sagda
paragraf skulle nu generellt införas principen om s. k. dubbel straffbarhet
eller, tydligare uttryckt, lägsta straffets princip. Detta innebär att för brott
i utlandet skulle genomföras en reduktion av gällande straffansvar till den
lägre straffnivå, som må gälla å gärningsorten. Om gärningen är straffri enligt
lagen därstädes, skall svensk domstol ej längre få ådöma något straff enligt
svensk lag, och i den män gärning är straffbar pä gärningsorten, får i Sverige
ej dömas till strängare påföljd än som är stadgat för brottet där. I 2 kap. 3
§ 3 föreslås vidare avskaffande i stort sett av det särskilda straff skydd som
nu gäller för svensk medborgare eller enskild sammanslutning i fråga om brott
begångna i utlandet (jämför dock de i punkterna 46 angivna speciella, mindre
praktiska fallen).

Någon
närmare belysning av vad de nämnda ändringarna kan komma

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 210

att
betyda har inte lämnats, vare sig i departementspromemorian eller i
remissprotokollet. Det är att märka att den svenska straffrättsliga kompetensen
skall inskränkas inte endast i fråga om svenska medborgare som stadigvarande
slagit sig ner i annat land tanken att de skall få leva helt efter sitt nya
hemlands lag har onekligen visst fog för sig utan även i fråga om svenskar på
rent tUlfälUga besök i utiandet och även i fråga om brott som dessa kan begå
mot svenska medresenärer. Här är inte platsen för någon närmare exemplifiering
av vad dylika temporära dispenser från svenska straffregler kan betyda. Möjligheterna
tUl straffrihet är inte begränsade till vissa lättare försynddser mot svenska
straffnormer. Det är inte svårt att föreställa sig situationer, där det framdeles
om förslaget genomförs kommer att framstå som stötande, att.man icke här kan
beivra exempelvis allvarUga övergrepp mot barn eUer andra personer i beroende
ställning, när övergreppen begåtts i hägnet av arkadiska rättsförhållanden på
avlägsna semesterorter. Någon genomgång av förslagets verkningar beträffande
olika brottstjfper har inte verkställts. Måhända skulle man då ha funnit sig
böra göra en differentiering och bibehålla den nuvarande straffrättsliga
kompetensen i fråga om ett betydande antal typer av brott i enlighet med den
modell, som är knäsatt i norsk strafflag.

Förslagets verkningar för
svenska affärsföretags ställning i utlandet synes det särskilt vanskligt att
bedöma, eftersom det gäller en dubbel inskränkning av den svenska straffrättsliga
kompetensen för deras del, såväl en reduktion ned till gärningsortens lag för
de svenska anställdas del som ett bortfall av det i 3 § 3 stadgade
straffansvaret för brott av de utländska innevånarna i allmänhet. Man kan väl
antaga att nackdelarna, åtminstone i det först nämnda hänseendet, blir mer
märkbara för svenska företag, som arbetar i utvecklingsländer med primitiva
strafflagar på det ekonomiskt-industrieUa området, än för andra utlandsföretag.
I åtskilliga utvecklingsländer torde behov aldrig ha förelegat av straff för
yppande av patent- och andra affärshemligheter, medverkan i industriellt
spionage och liknande former av trolöshet mot huvudman. Om svenska tjänstemän,
som allvarligt skadat ett svenskt företag genom sådana handlingar, inte skulle
kunna straffas vid återvändande till hemlandet, skulle det nog framstå som
ganska egendomligt. Även om spörsmålet för företagen inte skulle vara av någon
större ekonomisk valör, förefaller frågan dock icke a priori så betydelselös
att den bör avgöras utan att någon enda företrädare för utlandsföretagens
intressen fått tUlfälle att yttra sig däröver. Snabbremissen av förslaget har
ju varit begränsad till ett antal straffrättsliga expertorgan.

Bristen på utredning av
hela frågekomplexet och frånvaron av närmare överväganden av alternativa
lösningar gör det enligt min mening svårt att bedöma i vad mån de spridda
synpunkter som utöver det ifrågasatta konventionssambandet ansetts tala för
dessa ändringar i

s. 211 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972:98 211

brottsbalken
i remissprotokollet är de betecknade som "goda skäl" har en sådan
saklig tyngd att de leder tiU en ståndpunkt motsatt den som statsmakterna intog
vid brottsbalkens tillkomst. Den straffrättsliga kompetensen ansågs inte då gå
anmärkningsvärt långt utan vidgades rentav, och det ansågs då inte principiellt
orimligt att i praxis dra gränser via regler om diskretionär åtaisprövning.
Den nu föreslagna centrala åtalsprövningen (5 a §) går f. ö. betydligt längre.
Synpunkterna kan inte sägas på ett mera övertygande sätt leda fram till den
föreslagna lösningen.

Den föreslagna revisionen
av 2 kap. 2 och 3 §§ BrB ter sig för mig i sak så tveksam och tUl sina
verkningar sä svåröverskådlig, att hela frågan enligt min mening bör upptagas
till allsidig utredning och inte bringas till avgörande i förbigående i samband
med konventionsfrågan. Det skulle vara ett överraskande avsteg från gängse
lagstiftningsmetodik, om dessa ändringar skulle genomföras utan de ingående
överväganden som eljest är brakliga vid utformningen av grundläggande stadganden
i brottsbalken. Det synes olämpligt att i befintligt skick förelägga riksdagen
frågan i denna del, i synnerhet om en forcerad behandling under vårriksdagen är
av behovet beträffande konventionslagstiftningen. Erinras må att riksdagen
ställt sig positiv till principen om den dubbla straffbarheten endast inom
trafikområdet och att den beträffande övriga områden intagit en närmast
avvisande ståndpunkt mot principens genomförande i denna form (jämför ILU 1966:
23). Riksdagen bör rimligtvis beredas reella möjligheter att pröva en sä viktig
strafflagsfråga.

Jag avstyrker sålunda
att lagstiftningsfrågan i denna del förelägges riksdagen. Därest detta yrkande bifalles,
förblir 2 § helt och 3 § i huvudsak oförändrad. Den ändringen i 3 § bör dock
göras att det såsom punkt 6 föreslagna stycket fogas tUl paragrafen såsom en
punkt 5. I anslutning härtiU får i andra stycket av den föreslagna 5 a § göras
den jämkningen att hänvisningen tUl 3 § avser punkterna "3, 4 eller
5" i stället för punkterna "3, 5 eUer 6".

Om 2 och 3 §§ i 2 kap. BrB
lämnas på angivet sätt i huvudsak oförändrade, får det vissa konsekvenser
beträffande övriga tUl lagrådet remitterade lagförslag. I lagen (1971: 965) om
straff för trafikbrott som begåtts utomlands erfordras ingen ändring och i
övrigt begränsas ändringarna till att orden "och utan hinder av 2 kap. 5
a § första och andra styckena nämnda balk" fogas tUl 5 § första stycket
lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot randradiosändning på öppna havet
och till 14 § första stycket lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln, medan ett
nytt sista stycke fogas tiU 11 § lagen (1971:176) om vissa mternationella
sanktioner, innehållande: "Ansvar ådömes utan hinder av 2 kap. 5 a §
första och andra styckena brottsbalken."

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 212

Oavsett
mitt avstyrkande har jag ansett mig skyldig att deltaga i den närmast formella
snabbgranskning av förslagen som varit möjlig för lagrådet under den tid som
stått till buds.

2
§ Lagrådet:

Enligt
den föreslagna föreskriften om dubbel straffbarhet i andra stycket av
förevarande paragraf gäller den i paragrafens första stycke angivna
kompetensregeln inte om gärningen "är" fri från ansvar enligt lagen
på gärningsorten. Häri skiljer sig bestämmelsen från motsvarande regel i
paragrafens nuvarande andra stycke, som kräver, att gärningen ej
"var" fri från ansvar enligt lag som "gällde" på
gärningsorten. Såsom framhålles i remissprotokollet innebär den ändrade avfattningen,
att frågan om gärningens straffbarhet enligt lagen på gärningsorten skall
hänföras tiU förhåUandena vid den tidpunkt när domen meddelas och inte, som för
närvarande, till förhållandena vid gärningstUlfället.

Den
ändrade utformningen av föreskriften om dubbel straffbarhet får betydelse på
det sättet att, till skillnad från vad som nu gäller, svenska åklagare och
domstolar har att beakta gärningslandets preskriptionsregler liksom ändringar
i detta lands strafflagstiftning, som skett efter det brottet begicks.

Om
preskription inträder i gärningslandet efter det att åtal väckts i Sverige men
innan här ännu meddelats dom som sedermera vinner laga kraft, torde det svenska
åtalet sakna betydelse för tillämpligheten av svenska straffrätt. Har
preskriptionstiden gått ut i det andra landet utan att preskriptionsavbrott
skett i enlighet med det landets lag, är gärningen fri från ansvar å
gärningsorten och därmed också undantagen den svenska kompetensen. Åtalet kan
alltså inte bifallas trots att det väckts innan ännu preskription inträtt i
gärningslandet. Det sagda gäller givetvis även om preskription skulle inträda,
medan målet här är under behandling i högre instans.

På
motsvarande satt är att bedöma det fallet att i gärningslandet sker en
lagändring som innebär att gärningen inte längre kan straffas där.
Förutsättning för att en sådan situation skall uppstå är givetvis, att det
ifrågavarande landet har bestämmelser motsvarande dem i 5 § andra stycket i
brottsbalkens promulgationslag. Om lagändringen träder i kraft sedan åtal
väckts här, har sålunda den svenska domstolen att lämna åtalet utan bifall
under hänvisning tUl att gärningen är fri frän ansvar enligt gämingsortens lag.

Den
föreslagna regeln i tredje stycket innebär att det straff som vid lagföring i
Sverige under beaktande av bestämmelsen om straffskärpning vid återfall i 26
kap. 3 § ådömes för brottet inte får vara strängare än det svåraste straff
som på gärningsorten är stadgat för

s. 213 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 213

brottet,
dvs. maximum i den omedelbart tillämpliga utländska straffskalan, utan hänsyn
till förefintiiga allmänna straffskärpningsbestäm-melser. Den tanke som ligger
bakom ifrågavarande regel i tredje stycket, nämligen att strängare straff inte
får ådömas här i Sverige än som högst kunde ha tiUämpats vid lagföring pä gämingsorten,
är sålunda realiserad på ett sätt som kan medföra en begränsning av den svenska
domstolens handlingsfrihet som går längre än som i och för sig följer av den
angivna tanken. Av praktiska skäl kan emellertid en sådan lösning vara
försvarlig. En jämförelse med vad som på gärningsorten skulle kunna följa på
brottet kan nämligen domstolen svårligen genomföra utan att göra sig närmare
förtrogen med det främmande straffsystemet, under det att den utländska i
första hand tillämpliga straffskalan torde vara lättare tillgänglig.

Uttrycket "är
stadgat" torde med hänsyn till presensformen jämför innebörden av att i
andra stycket uttrycket "var fri frän ansvar" utbytts mot "är
fri från ansvar" innefatta en hänvisning till den straffskala som vid
samtidig lagföring på gärningsorten skulle vinna tillämpning. Om efter brottets
begående men före den svenska domen straffmaximum på gärningsorten ändrats
skulle sålunda, fortfarande under antagande att gärningslandet har bestämmelser
motsvarande dem i 5 § andra stycket i brottsbalkens promulgationslag,
hänvisningen gälla det lägsta av ifrågavarande maxima.

3
§ Klackenberg:

Den föreslagna
omskrivningen av punkt 2 har inriktat stadgandet på två särskilda
personkategorier, dels krigsman, dvs. svenska krigsmän, vilkas brott i stor
utsträckning också faller under punkt 3 såsom brott mot Sverige, och dels annan
än krigsman, dvs. alla andra personer, utlänningar som svenskar. Stadgandets
innebörd har härigenom blivit mer svårfattlig än om man bibehållit inriktningen
på viss lokalitet, område där avdelning av krigsmakten befann sig. En sådan
inriktning synes även mera logisk i förhållande till den i föregående punkt
angivna lokaliteten, svenskt fartyg eller luftfartyg.

Jag förordar därför att
punkt 2 erhåller lydelsen: "om brottet förövats å område där avdelning av
krigsmakten befann sig, dock i fall gärningsmannen ej var krigsman allenast om
avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning".

5a
§ Klackenberg:

Den i tredje stycket av
förevarande paragraf föreslagna centrala kontrollen över i vad mån åtal skall
få ske går betydligt utöver området för den diskretionära åtalsprövning, varom
nu stadgas i 5 och 6 §§ och

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 214

mot
vars omfattning departementschefen rest principiella erinringar. Jag ifrågasätter
också, om det kan vara erforderligt att sträcka den centrala kontrollen så
långt. Beträffande brott som begåtts här i riket har i förhållande till
konventionen gjorts förbehåll för att svensk straffrättskipning må tillämpas,
även om ansvar för gärningen prövats i konventionsstat, och i den föreslagna 6
§ har getts för de svenska domstolarna bindande regler för hur utomlands eventueUt
undergången påföljd skall tillgodoräknas vid straffets bestämmande. Ur allmän
synpunkt borde det vid sådant förhållande vara både önskvärt och godtagbart att
utan diskretionär central kontroll låta åklagare och domstolar pröva frågorna
om straff för här i riket begångna brott.

Jag förordar sålunda att i
tredje stycket göres inskränkning i åtalsprövningen beträffande i riket
begångna brott.

Övriga
lagförslag

Lagrådet:
Förslagen lämnas utan erinran.

Ur
protokollet: Ingrid Hellström

s. 215 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 215

Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 26 april 1972

Närvarande:
Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i brottsbalken, lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för
trafikbrott som begåtts utomlands, lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud
i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, lag om ändring i lagen
(1966: 314) om kontinentalsockeln och lag om ändring i lagen (1971: 176) om
vissa internationella sanktioner.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådets
uttalanden i fråga om betydelsen av den föreslagna föreskriften i 2 kap. 2 §
andra stycket BrB om krav på dubbel straffbarhet kan jag i princip ansluta mig
till. Jag vill endast i klarhetens intresse framhålla, att svensk domstol vid lagföring
för brott som begåtts utomlands givetvis sätUlvida skall beakta innehåUet i
lagen på gämingsorten vid tiden för gämingen, att ansvar inte i något fall får ådömas,
om gärningen var fri från straff enligt den lag som gällde på gärningsorten när
gärningen förövades, oavsett om gärningen till följd av lagändring kommit att
bli straffbar enligt de bestämmelser i gämingsortens lag som gäller vid tiden
för lagföringen i Sverige.

Vid remissen tUl lagrådet
förordade jag att Sverige genom ratifikation tillträder den i Haag den 28 maj
1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar. Vidare förordade jag att vid ratifikationen görs förbehåll mot
avdelning 1 i del III av konventionen, dels såvitt bestämmelserna i denna
avdelning innebär hinder mot lagföring i Sverige för brott, för vilket det
lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver,
dels såvitt dessa bestämmelser innebär hinder mot verkställighet i Sverige av
här i landet ådömd eller ålagd påföljd för brott samt avges förklaring enligt
artiklarna 15.3, 19.2 och 64.3.

Under
framhållande att ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession hemställer
jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

dels
antaga förslagen till

1)
lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 216

2)
lag om ändring i
utlänningslagen (1954:193),

3)
lag om ändring i
brottsbalken,

4)
lag om ändring i lagen
(1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,

5)
lag om ändring i lagen
(1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet,

6)
lag om ändring i lagen
(1966: 314) om kontinentalsockeln,

7)
lag om ändring i lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner,

dels godkärma den
europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar i
enlighet med vad jag har förordat i det föregående.

Med
bifall tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur
protokollet: Britta Gyllensten

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop.
1972: 98 217

Innehåll

Sid.

Propositionen...................................................... .... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ .... 1

Lagförslag ...................................................... 3

Förslag
till lag om internationellt samarbete rörande verkställig

het av brottmålsdom ........................................ .... 3

Förslag
tUl lag om ändring i utiänningslagen (1954: 193) 13

Förslag
till lag om ändring i brottsbalken ................ 13

Förslag
till lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för tra

fikbrott som begåtts utomlands............................ 16

Förslag
tUl lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa

fall
mot rundradiosändning på öppna havet ............ .. 17

Förslag
tUl lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinental

sockeln ..................................................... 17

Förslag
till lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa interna

tionella sanktioner ............................................ 18

Utdrag av
statsrådsprotokollet den 21 aprU 1972 ...... .. 19

1
Inledning .................................................... 19

2
Konventionens huvudsakUga
innehåll ................ .. 20

3
GäUande svensk rätt m. m................................ .. 22

3.1
Verkställighet av brottmålsdom..................... .. 22

3.2
Statistiska uppgifter.................................... 27

3.3
Rättsverkan av utiändsk
brottmålsdom........... .. 28

3.4
Svensk domstols straffrättsUga
kompetens...... 29

4 Nordisk
rätt................................................... .. 31

4.1
Verkställighet av utländsk
brottmålsdom.......... 31

4.2
Rättsverkan av utiändsk brottmålsdom............ .. 32

4.3
Straffrättslig kompetens ............................ .. 34

5
Nordiskt
lagstiftningssamarbete ................... 36

6
Departementspromemorian ........................... .. 38

6.1
Sveriges tillträde tiU
konventionen................. .. 38

6.2
Metoden för att införliva
konventionen med svensk rätt .. 45

6.3
Huvuddragen av lagstiftningen .................... .. 47

6.3.1
Verkställighetsreglerna ....................... .. 47

6.3.2
TUlämpligheten av svensk lag ................ .. 54

7 Remissyttrandena
...................................... .. 58

7.1
Sveriges tUlträde tUl
konventionen................ .. 58

7.2
Metoden för att införliva
konventionen med svensk rätt .. 59

7.3
Huvuddragen av lagstiftningen ..................... 59

7.3.1
Verkställighetsreglerna ....................... .. 59

7.3.2
Tillämpligheten av svensk lag ................ .. 65

8 Departementschefen
.................................... 68

8.1
Sveriges tUlträde tUl
konventionen................ .. 68

8.2
Metoden för att införliva
konventionen med svensk rätt .. 80

8.3
Huvuddragen av lagstiftningen ..................... .. 81

8.3.1
VerkstäUighetsreglema ....................... .. 81

8.3.2
Tillämpligheten av svensk lag ................. .. 94

8.4 Ikraftträdande-
och övergångsbestämmelser 103

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop. 1972: 98 218

8.5
Lagförslag ........................................... 103

8.6
Specialmotivering ................................. 104

8.6.1
Förslaget tiU lag om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ........................................................ 104

8.6.2
Förslaget till lag om ändring i
utlänningslagen .... 143

8.6.3
Förslaget tiU lag om ändring i
brottsbalken 143

8.6.4
Övriga lagförslag ............................. 148

8.7 HemstäUan
.......................................... 149

Bilaga
1 Konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms inter

nationella rättsverkningar .................................. 150

BUaga 2
Departementspromemorians lagförslag ..... 193

Utdrag av lagrådets protokoU
den 25 aprU 1972 ....... 208

Utdrag av
statsrådsprotokollet den 26 april 1972........ 215

MARCUS BOKTR. STHLM 1 972 71 0232

Doktrin (3)

  1. Michael Bogdan, Kan det trots föreliggande svensk domsrätt saknas en lokalt behörig tingsrätt?, SvJT 2002 s. 105, på s. 111 · Fritt tillgänglig
  2. Lars Magnuson, Inbördes rättshjälp, SvJT 1991 s. 497, på s. 526 · Fritt tillgänglig
  3. Nils R. Larsson, Internationell samverkan i rättegång, SvJT 1978 s. 453, på s. 460 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

215 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (181)

181 kopplingar i 56 dokument.

  1. SOU 2025:87 Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel s. 259 om s. 99 i texten
  2. Bet. 2024/25:JuU28 Internationell verkställighet i brottmål om s. 92 i texten
  3. Prop. 2024/25:104 Internationell verkställighet i brottmål s. 46 · s. 52 om s. 134 · s. 86 om s. 132 · s. 91 om s. 92 · och 6 till i texten
  4. SOU 2024:48 Ett ändamålsenligt samhällsskydd Volym 1 s. 482 om s. 106 i texten
  5. Prop. 2021/22:55 Utlandsspioneri s. 76 om s. 100 i texten

Visa alla 56

Rättsfall (10)

10 kopplingar i 5 dokument.

  1. HFD 2013 ref. 42 om s. 130 · om s. 131 ur registret · i texten
  2. RH 2012:54 ur registret · dokumentnivå
  3. RH 2003:29 om s. 145 ur registret
  4. NJA 2008 s. 930 om s. 98 · om s. 100 · om s. 144 · om s. 212 i texten
  5. NJA 1983 s. 425 om s. 100 · om s. 213 i texten

Doktrin (24)

24 kopplingar i 7 dokument.

  1. Falk, Straffrätt och territorium, 1976 s. 157 · s. 162 om s. 95 · s. 162 om s. 96 · s. 162 om s. 98 · och 10 till i texten
  2. Påle, Villkor för utlämning, 2003 s. 100 om s. 69 · s. 109 · s. 404 i texten
  3. Ulväng, Påföljdskonkurrens, 2005 s. 326 · s. 570 i texten
  4. Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 1984 s. 46 om s. 144 · s. 46 om s. 215 i texten
  5. SvJT 2002 s. 105 Michael Bogdan, Kan det trots föreliggande svensk domsrätt saknas en lokalt behörig tingsrätt? s. 111 i texten

Visa alla 7