Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om käning i terräng med motordrivet fordon
1972 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:99, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om käning i terräng med motordrivet fordon
Dokumentets text
Kungl.
Maj:ts proposition nr 99 år 1972 Prop. 1972: 99
Nr 99
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om kiiming i terräng med motordrivet
fordon; given Stockholms slott den 21 april 1972.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
INGEMUND
BENGTSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås en lag om körning i terräng med snöskoter eller annat
motordrivet fordon. Kan sådan körning inom visst område medföra olägenhet från
naturvårdssynpunkt eller annan allmän synpunkt, får Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer förbjuda eller meddela föreskrifter för
körningen. Förbud eller föreskrifter får inte onödigtvis hindra nyttotrafiken.
1
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 99
Prop.
1972: 99
Förslag
till
Lag
om körning i terräng med motordrivet fordon
Härigenom
förordnas som följer.
1 § Kan körning med snöskoter eller annat motordrivet
fordon i terräng eller på väg, som ej allmänt nyttjas för samfärdsel, inom
visst område medföra olägenhet från naturvårdssynpunkt eller annan allmän
synpunkt, får Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förbjuda eller
meddela föreskrifter för sådan körning inom området.
2 § Vid meddelande av förbud eller föreskrift enligt
1 § skall iakttagas att körning som är till gagn för ortsbefolkningen eller
som behovs för yrkesutövning eller annat nyttigt ändamål ej onödigtvis hindras.
3 § Den som uppsätiigen eller av oaktsamhet bryter
mot förbud eller föreskrift enligt 1 § dömes till böter.
Denna
lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Prop. 1972: 99
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 april 1972.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärandena
WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF,
MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
lagstiftning om körning i terräng med snöskoter eller annat motordrivet fordon
och anför.
Inledning
Frågan om reglering av den snabbt ökande snöskotertrafiken
har under de senaste åren aktualiserats i olika sammanhang bl. a. i riksdagen.
Den 17 maj 1968 förordnade Kungl. Maj:t att aktuella frågor om
snöskotertrafiken skulle överlämnas till rennäringssakkunniga' för utredning.
Utredningsuppdraget skulle avse snöskotrarnas användning i terrängen med hänsyn
till inverkan pä naturvärden, renskötseln, turismen, jakt- och fiskevården och
andra liknande miljömässiga frågor. De sakkunniga avlämnade i december 1969
betänkandet (SOU 1969: 59) Snöskotern terrängkörning och färdselrätt.
Rennäringssakkunniga har under sitt arbete samrått med motorred-skapsutredningen
(K 1968: 49), åt vilken utredning Kungl. Maj:t i april 1968 uppdrog att se
över de s. k. översnöfordonens rättsliga ställning. Motorredskapsutredningen
avlämnade i januari 1970 betänkandet (SOU 1970: 9) Snöskotern fordonet och
föraren. Motorredskapsutredningen har övervägt de frågor som hänger samman med
snöskotrarna och deras förare, nämligen bl. a. frågor om fordonens
beskaffenhet, utrustning, registrering, besiktning, försäkring och krav på
körkort. Dessa
' Rennäringssakkunniga vattenrättsdomaien L. af
Klintberg, ordförande, lantbruksdirektören N. Agerberg, ordningsmannen A.
Persson-Blind, landshövdingen I. R. Lassinannti och överinspektören L. A. Wikman
tillkallades av chefen för jordbruksdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 21 maj 1964 för att utreda och avge förslag rörande
rennäringen i Sverige och därmed sammanhängande frågor.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 mars 1967
tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet en sakkunnig, kanslichefen
C. Åke Oden, för att se över reglerna om motorredskap och utreda vissa
närliggande frågor. Den sakkunnige antog för utredningsverksamheten
beteckningen motorredskapsutredningen.
Prop. 1972: 99 4
frågor övervägs f. n. inom kommunikationsdepartementet med
sikte på en så snar lösning som möjligt.
Efter remiss har yttranden över rennäringssakkunnigas
betänkande avgetts av hovrätten för övre Norrland, rikspolisstyrelsen,
överbefälhavaren, statens järnvägar, kammarkollegiet, statens
trafiksäkerhetsverk, domänverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens
naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, motorredskapsutredningen, bilskatteutredningen. Cykel- och
mopedfrämjandet, Skid- och frUuftsfrämjandet, Svenska fjällklubben, Svenska
jägareförbundet. Svenska kommunförbundet. Svenska motorcykelförbundet. Svenska
naturskyddsföreningen. Svenska samernas riksförbund, Svenska turistföreningen,
Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Sveriges fältbiologiska ungdomsförbund,
Sveriges snöfordonsleverantörer ÄTF och Skogsindustriernas samarbetsutskott.
I denna fråga har samråd ägt rum med chefen för
kommunikationsdepartementet.
Nuvarande förhållanden
Olika typer av översnöfordon in. m.
Med översnöfordon! avses vanligtvis sådana markgående
motordrivna fordon som är konstruerade huvudsakligen för framkomlighet under
olika snöförhållanden. Gemensamt för hittills gängse, typer är att de utgör
bandfordon, dvs. motorns kraft överförs till ett eller flera driv-band eller
liknande anordning som ligger an direkt mot underlaget. Styrningen sker
antingen genom banden så att ett band bromsas medan det andra behåller eller
ökar drivhastigheten eller genom en särskild styranordning av skid- eller medtyp
med enkelt eller dubbelt skidställ. Översnöfordonen kan framföras även pä
barmark, t. ex. över myrar. En del typer av översnöfordon kan ges ökad
användbarhet för barmarksgäng genom att fordonens styranordning förses med hjul
i stället för skidor.
Den i
särklass vanligaste typen av översnöfordon är snöskotern, som främst utmärks
genom sin lätthet, normalt 150250 kg tjänstevikt. Motorstyrkan brakar uppgå tiU
12 a 40 hkr SAE, och maximifarten kan vara över 100 km i timmen men brukar i
terräng normalt hållas under 50 km i timmen. Fordonet har en längd av 200250
cm. Dess bredd understiger som regel 100 cm.
Snöskotern används ofta tillsammans med släpsläde för
transport av
' En utförlig redogörelse för översnöfordonens
konstruktion och egenskaper m. m. lämnas i motorredskapsutredningens betänkande
(SOU 1970: 9) Snöskotern fordonet och föraren.
Prop.
1972: 99 5
utrustning,
gods eUer passagerare. Inköpspriset för de vanligaste skotermodellerna ligger meUan
5 000 och 8 000 kr.
Snöskotern begagnas i stor
utsträckning för nyttotrafik, t. ex. som polis- och räddningsfordon, inom
rennäringen, för transporter tUl avsides belägna gärdar och vid anläggnings-
och avverkningsarbeten. Det är numera också mycket vanligt att snöskotrar
används i fritids- och turismsammanhang, såsom vid jakt och fiske, fjäll- och
skärgårdsutflykter samt skidtolkning.
Antalet inom Sverige hittUls
försålda snöskotrar torde uppgå till mellan 20 000 och 25 000. Den aktuella
fordonsparken kan uppskattas till inemot 20 000. Inom landet försäljs omkring 4
000 nya fordon om året.
Av tyngre översnöfordon
finns olika typer. De vanligaste är arméns bandvagnar och olika modeller av s.
k. vesslor. De har ungefär samma utrustning som vanliga bilar men är försedda
med drivband som även används för styrning. Vesslorna, som är relativt dyra i
anskaffning, begagnas praktiskt taget uteslutande i nyttotrafik, exempelvis i
fjällräddnings- och polistjänst, vid fjällhotell samt för anläggnings- och
avverkningsarbeten. Framkomligheten är hög även på barmark. Antalet civUa vesslor
i Sverige uppskattas till ca 400.
Utanför det använda begeppet
översnöfordon faller ett flertal andra terränggående fortskaffningsmedel av
vilka vissa ännu så länge befinner sig på experiment- och utvecklingsstadiet.
Dessa fortskaffningsmedel är i första rammet avsedda för barmarksgäng men kan,
i större eller mindre utsträckning, användas också i snö och i en del fall på
vatten (amfibiefordon). En del typer är hjuldrivna, varvid den förbättrade
terrängframkomligheten vinns genom ökning av gummiringarnas dimensioner, ibland
i förening med sänkning av ringarnas lufttryck. Andra modeller har propeller-
eller jetdrift och kan dä antingen vara försedda med medar (propellerslädar)
eller innehålla aggregat som utvecklar "luftkuddar" av komprimerad
luft på vilka farkosterna vilar under gång (luftkudde- eller svävarfarkoster).
Gällande
bestämmelser m. m.
Trafiken
med snöskoter och andra motordrivna fordon kan i vissa fall inskränkas med
hänsyn till naturvårdsintresset. Sålunda kan enligt naturvårdslagen'(1964: 822)
Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer för varje nationalpark
meddela de föreskrifter om rätten att färdas över nationalparken eUer annars
vistas där som behövs för att trygga ändamålet med nationalparken (5 § andra
stycket). Med stöd av denna bestämmelse har i allmänhet i de reglementen som fastställts
för parkerna tagits in förbud att där använda motordrivet fordon. De samer som
driver renskötsel inom parkerna har ansetts vara undantagna från förbudet. För
de områden som enligt naturvårdsla-
It
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 99
Prop. 1972: 99 6
gen
avsatts som naturreservat kan länsstyrelsen meddela föreskrifter om vad
allmänheten har att iakttaga för att ändamålet med reservatet skall tryggas (10
§). I alla reservat i norrlandslänen och i Kopparbergs län gäller förbud mot
motordrivna fordon. I några fall omfattar förbudet uttryckligen översnöfordon
eller snöskoter. Genom kungörelsen (1965: 57) om lokala bestämmelser till skydd
för djurlivet har länsstyrelsen bemyndigats att utfärda förbud att bl. a.
färdas eller uppehåUa sig inom visst område. Föratsättningen för att sådant
förbud skaU utfärdas är att det utöver fridlysning enligt jaktstadgan (1938:
279) krävs särskilt skydd för djurlivet inom området i fall dä erforderligt
skydd ej har anordnats enligt naturvårdslagen. Meddelat förbud gäller inte markinnehavaren
eller hans folk och inte heller statiig eller kommunal tjänsteman i
tjänsteärenden.
AUmänna
ordningsstadgan (1956: 617) innehåller bestämmelser som gör det möjligt för
lokal myndighet att frän ordningssynpunkt reglera färdselrätten vid sidan om
allmänna och enskilda vägar och körleder. Med stöd av stadgan kan
kommunfullmäktige i lokal ordningsstadga införa färdselförbud inte bara på
allmänna platser utan även på andra områden som upplåtits till allmänt
begagnande (1 § andra stycket, 7 och 23 §§). Som exempel kan nämnas att den
lokala ordningsstadgan för Kiruna kommun innehåller bestämmelser om trafik med
snöskoter. I stadgan förbjuds allmänheten att utan särskUt tUlstånd av polismyndighet
köra snöskoter dels inom stadsplanelagt område och inom vissa områden med
fastställd byggnadsplan, dels inom vissa andra särskilt angivna områden där
det finns t. ex. skidbackar, slalombackar, kälkbackar och särskilt anlagda
skidspår.
Enligt
särskild föreskrift i allmänna ordningsstadgan (12 § andra stycket) är det
förbjudet att utan tillstånd av polismyndighet anordna tävling eller uppvisning
i motorsport. Detta tillständstvång är inte inskränkt till allmän plats och
därmed likställt område, och det gäller också i fråga om sådana motordrivna
färdmedel som helt eller delvis är undantagna från bestämmelserna i
vägtrafiklagstiftningen, exempelvis snöskotrar.
Kungl.
Maj:t har vid flera tUlfällen i anledning av framställningar från tillverkare
och importörer med stöd av vägtrafikförordningen bestämt om klassificering av
snöfordon av olika fabrikat. Sä t. ex. har Kungl. Maj:t funnit ett antal
snöskotrar av olika fabrikat vara att hänföra till motorfordon allenast under
förutsättning att de tas i bruk pä väg. En följd härav är den att fordonen inte
kunnat lagligen framföras på väg, om de inte registrerats.
För
luftkuddefarkost (svävare) gäller särskilda bestämmelser. Svä-vare får inte
brakas inom riket utan särskilt tillstånd. Sådant tillstånd meddelas av Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (SFS 1966:159).
Prop.
1972: 99 7
Rätten att färdas över annans mark följer av den s. k.
allemansrätten. Denna rätt begränsas främst genom bestämmelsen om straff för
tagande av olovlig väg (12 kap. 4 § brottsbalken) av vilken framgår att det är
förbjudet för utomstående att färdas över tomt eller plantering eller över
annan äga, som kan skadas därav. Till de oklara frågorna rörande allemansrättens
innebörd torde höra spörsmålet om och i vad mån befogenhet finns att utan
markägarens samtycke färdas i terrängen med lätta översnöfordon som snöskoter.
I en framställning av allemansrätten som lämnas av professor BertU Bengtsson
sägs bl. a. följande:
Allemansrätten kan enklast beskrivas som en befogenhet för
envar att i viss utsträckning nyttja annans fastighet, oavsett om man äger
någon särskild rätt till den. Nyttjandet får dock inte gå så långt att
fastighetens ägare (eller annan med särskild rätt till fastigheten, t. ex. en nyttjanderättshavare)
tUlfogas nämnvärd olägenhet eller skada. Innebörden av denna modifikation är
svår att fastställa. De lagbestämmelser som finns på området är delvis
svårtolkade. Rättspraxis är obetydlig och litteraturen sparsam. Vissa frågor
om avvägningen mellan markägarens och allmänhetens intressen är starkt
kontroversiella. En hänvisning till sedvanan ger knappast tillräcklig ledning,
eftersom pä senare är särskUt med bilismens genombrott allmänhetens vanor
befunnit sig i snabb förändring och för övrigt torde växla bland olika
kategorier av friluftsintresserade. Vid en tolkning av oklara lagregler verkar
det mera närUggande att särskilt beakta den allmänna tendensen bl. a. i
naturvårdslagen att tillvarataga allmänhetens intresse av rörelsefrihet i
markerna, så länge markägaren inte tillfogas nämnvärd ekonomisk skada.
Ytterligare kompliceras läget av att bestämmelserna huvudsakligen rör
straffansvar, vUket också utgör den praktiskt viktigaste påföljden när
allmänhetens befogenheter överskrids. Allt nyttjande som går fritt från straff
kan dock inte anses tillåtet.
I Norge
gäller f. n. följande reglering för snöskoterkörning. I mars 1969 meddelade
direktoratet för statens skogar bestämmelser för mo-toriserad trafik på statsallmänningar.
Bestämmelserna baserade sig på statens äganderätt till marken och utformades
som en fullmakt för förvaltare av dessa allmänningar att efter samråd med
lokal myndighet ingripa mot onödigt bruk av motordrivna transportmedel vid
färdsel utanför väg på statsallmänningar. Senare år 1969 gav direktoratet motsvarande
fullmakt tUl förvaltare av statsegendom som inte är statsall-männing. Med stöd
av dessa fullmakter har förbud mot snöskoterkörning meddelats i stor
omfattning bl a. på Hardangervidda och i Nordnorge. Undantag har därvid gjorts
för nyttotrafik såsom körning i samband med ambulans-, räddnings- och
polistjänst samt i näringsutövning såsom renskötsel. Övrig körning är beroende
av dispens i särskilda fall. Lantbraksminister Treholt har i stortinget i
januari 1972 förutskickat att en särskild utredning kommer att tillsättas med
uppdrag
opaginerad Kontrollera mot PDF
r : t.
Framställningen
finns intagen i JonzonDelin, Naturvårdslagen s. 17.
Prop.
1972: 99 8
att
överväga frågan om lagreglering av snöskoterkörning pä såväl allmän som privat
mark.
Någon
lagstiftning om trafik med snöskoter eller andra terrängfordon har inte
genomförts i Finland. För att närmare utreda frågan har en särskild kommitté,
den s. k. snöskoterkommittén, tiUsatts. Kommittén väntas presentera sin
utredning i slutet av maj 1972.
De
sakkunniga
De
sakkunniga anser att snöskotern i regel torde kunna framföras utan särskilt tiUständ
av markägaren, om det sker pä snötäckt mark utanför tomter och planteringai".
Enligt
de sakkunniga är del: numera en allmän uppfattning att den snabbt ökande
snöskotertrafiken ger upphov till åtskUliga olägenheter särskilt i fjälltrakterna.
Det framhålls att skotrarna har ökat risken för utrotning av vissa djurarter,
att de underlättar tjuvskytte, tjuvfiske och renstölder och att renskötseln
försvåras genom att skotertrafik äger rum exempelvis inom kalvningsområden och
i närheten av platser där renarna brukar samlas ihop. Dessutom vållar
snöskoterförarna ofta otrevnad och irritation för andra som uppehåller sig i fjäUen,
då de stör tystnaden i naturen, kör i vägen för slalomåkare och skadar
befintliga skidspår. Olägenheter av snöskoterkörning uppges förekomma även
utanför fjälltrakterna, t. ex. för renskötseln i skogsterräng och för
skidåkning i närheten av tätorter. De sakkunniga framhåller att samtidigt som
farhågorna för skotertrafikens avigsidor kommit till tydligt uttryck har hörda
myndigheter och organisationer nära nog genomgående framhållit att snöskotern,
rätt anviind, utgör ett mycket värdefullt kommunikationsmedel särskilt i vägfattiga
trakter. Ingen meningsskUjaktig-het har sålunda rått om att nyttotrafiken med
snöskoter t. ex. i renskötsel och skogsbruk, för person- och godsbefordran
till och från avsides liggande permanentbebyggelse samt i räddnings- och
polistjänst bör vara tillåten. Också när det gäller den mer nöjesbetonade skoter-körning
som äger rum i samband med fritidsfiske eller eljest i avkopplingssyfte har
enligt de sakkunniga flertalet av dem som yttrat sig under utredningsarbetet
gjort gällande att det inte är önskvärt med ett generellt snöskoterförbud utan
att det endast är förekommande olägenheter av trafiken som bör motarbetas.
De
sakkunniga anför sammanfattningsvis att de olägenheter som snöskotrarna vållar
i vissa trakter och än mer den snabba ökningen av antalet terrängfordon som är
att emotse gör det nödvändigt med någon form av ingripande från det aUmännas
sida för att hindra en invasion av motoriserad trafik i ömtåliga trakter och
för att komma till rätta med förekommande missbruk. Ingripandena bör emellertid
göras sä att sä
Prop.
1972: 99 9
långt
möjligt endast missbruken men inte den lojala användningen av terrängfordonen
hindras.
De sakkunniga framhåller
särskilt att deras förslag bör ses mot bakgrunden av att motorredskapsutredningen
i sitt betänkande föreslår bestämmelser rörande terrängfordonens
kommunikationstekniska behandling. De missförhållanden som f. n. förekommer
beror till inte ringa del pä att det saknas kompetenskrav för förarna, att
fordonen i stor utsträckning är anonyma, att ingen högsta bullernivå är fastställd,
att inga i praktiken användbara regler finns om korsning med den vägbundna trafiken,
etc. Behovet av inskränkningar i rätten att färdas med snöskoter får därför
enligt de sakkunniga inte bedömas med utgångspunkt i dagens situation utan man
bör kunna räkna med att åtskUliga av de nuvarande avarterna inom skotertrafiken
försvinner när ändamålsenliga trafiktekniska regler blivit införda.
De sakkunniga diskuterar
ingående frågan huruvida det bästa sättet att komma till rätta med
olägenheterna av snöskotertrafiken är att införa något slag av generellt förbud
eller om mer selektiva åtgärder i form av lokala förbud e. d. bör tiUgripas.
Verkan av ett generellt
förbud är främst att därigenom åstadkommer man en för hela landet enhetlig
reglering som kan förutsättas bli känd för alla som innehar eller överväger att
skaffa snöskoter eller annat terrängfordon. Ett sådant förbud kan därför antas
verka starkt hämmande pä försäljningen av sädana fordon till personer som inte
har användning för dem i sitt arbete. Ett generellt förbud skulle sålunda på litet
längre sikt sannolikt visa sig vara ganska effektivt som spärr mot en tilltagande
motoriserad nöjestrafik med terrängfordon. Enligt de sakkunniga bör emellertid
inte förbises att ett generellt förbud för nöjes-körning är förenat med
betydande olägenheter. En invändning mot förbudstanken är att det i stora
delar av landet hittills inte framkommit nämnvärda olägenheter av
skotertrafiken och att det får anses ovisst om det ens i framtiden blir
nödvändigt att begränsa den annat än i vissa trakter. Bl. a. de norrländska
skärgårdarna har tack vare snöskotrarna blivit lätt tUlgängliga också under
vinterhalvåret. För sådana regioner skulle ett generellt snöskoterförbud
framstå som omotiverat och i varje fall nödvändiggöra ett omständligt och
dyrbart dispensförfarande. En annan nackdel av ett generellt förbud är enhgt de
sakkunniga svårigheten att dra gränsen mellan tilläten nyttotrafik och
förbjuden nöjestrafik. Visserligen är en hel del av nyttotrafiken av sådant
slag att det knappast behöver råda något tvivel om att den skulle vara
tillåten, t. ex. körning i samband med renskötsel, skogsbruk, ambulans-,
räddnings- och polistjänst, reparation av kraftiedningar etc. Vid sidan härav
finns emellertid användningsområden, där det är svårt att ge generella regler
och där det vore önskvärt att i stället kunna anpassa förbudets räckvidd med
hänsyn till förhållandena i det särskUda fallet. Exempel härpå är vissa
Prop. 1972: 99 10
varutransporter,
jakt- och fiskeutflykter och bogsering av tolkande skidåkare. Gränsfallen
mellan den klart nyttiga och den klart onödiga trafiken torde bli mycket
talrika, varav följer att ett dispensförfarande för de oklara fallen måste få
avskräckande proportioner.
Alternativet
till ett generellt förbud mot annan trafik än den utpräglade nyttotrafiken är
att möjlighet införs till lokala inskränkningar i färdselrätten. Härigenom
torde man inte uppnå en tika kraftig broms på snöskoterförsäljningen som med
ett generellt förbud, och denna utväg kan måhända såtillvida sägas inte helt
tillgodose de frän naturskydds-häll framförda önskemålen om en effektiv spärr
mot tendensen till ökning av antalet motordrivna terrängfordon. A andra sidan
blir det möjligt att anpassa de förbucl som kan behövas efter de lokala förhållandena,
vilket bl. a. innebär att undantag från förbuden i form av personliga dispenser
behövs i väsentiigt mindre omfattning än om alternativet med generellt förbud
väljs. Även om svårigheterna med gränsdragningen mellan tUlåten och otUlåten
trafik inte helt bortfaller, blir dock problemen åtminstone kvantitativt i hög
grad reducerade.
De
sakkunniga förordar mot bakgrunden av de överväganden som sålunda gjorts
utvägen med lokala förbud.
En
grund för ett färdselförbud bör enligt de sakkunniga vara att djurlivet
behöver skyddas inom visst område. Behovet av skydd för djurlivet kan enligt
de sakkunniga uppenbarligen vara för handen även om det inte föreligger en
aktuell fara för att viss djurart försvinner, i vUket fall ett förbud enligt 14
§ naturvärdslagen bör meddelas. Även regionala och lokala fredningsbehov avses
sålunda bli tillgodosedda genom utfärdande av ett lokalt färdselförbud.
Givetvis skall ett sådant förbud kunna inskränkas till viss del av året, t. ex.
yngeltiden.
Ett
annat skäl till ett färdselförbud bör vara risken för otrevnad för närboende
eller andra, dvs. för dem som uppehåller sig inom området vare sig de är
bosatta där eller inte. Avsikten är att beslutsmyndigheten vid behov skall
kunna verkställa ett slags uppdelning av markerna mellan sådana områden där motoriserad
turism får förekomma och andra som i möjligaste mån hålls fria från
motortrafik. Endast undantagsvis bör det emellertid förekomma att ett område
eller en vandringsled avstängs för snöskotrarna utan alt en alternativ
framkomstmöjlighet står öppen för dem. Över huvud taget bör enligt de
sakkunniga befogenheten att begränsa färdselrätten för en del av aUmänheten i
syfte att främja trevnaden hos en annan del utövas med varsamhet.
Det
bör dock finnas möjlighet att i enstaka fall, då fråga är om särpräglade
områden med stort skönhetsvärde där motorbuller skulle verka starkt störande,
förbehålla naturupplevelsen ät dem som är beredda att ta sig dit utan motoriserade
hjälpmedel.
Gemensamt
för de båda motiven till färdselförbud skydd för djurlivet och undvikande av
otrevnad är att skyddsbehovet skall vara knu-
Prop. 1972:99 11
tet
till visst område. Enligt de sakkunniga är det inte meningen att generella färdselförbud
skall utfärdas, gällande för hela länet eller exempelvis alla länets
fjälltrakter. I stället fömtsatts en noggrann avvägning mellan de fördelar och
de olägenheter som ett eventuellt förbud kan antas medföra både för allmänheten
och för den berörda bygden. Enligt de sakkunniga bör beslutsmyndigheten också
tillse att förbudsområdet inte görs störte och förbudstiden inte längre än som
motiveras av skyddsbehovet. Att skyddsbehovet skall vara knutet tiU visst
område innebär inte heller att förbudet måste omfatta hela detta område.
Tvärtom bör ett färdselförbud normalt gäUa endast vissa vandringsleder o. d.
Det är enligt de sakkunniga inte heller sagt att förbudet behöver begränsas tUl
det område som skall skyddas utan i många fall kan det vara viktigast att
tillfartslederna dit blir spärrade. En faktor som i praktiken bör tUl-mätas
avsevärd betydelse är omfattningen av de bullerstörningar som den aktuella trafiken
för med sig. Visar det sig framdeles möjligt att aU-mänt få skotrarna bättre Ijuddämpade,
bör sålunda förbudsbestämmelserna efter hand kunna tillämpas mindre strängt än
om nuvarande bullernivå inte går att sänka.
I
fråga om färd på is med snöskoter och andra terrängfordon anser de sakkunniga
att några inskränkningar inte behövs med hänsyn till naturvårdsintresset.
De
sakkunniga tar också upp frågan huruvida okynneskörning med skoter i
renbetesmarkerna, varigenom renarna blir störda och i vissa fall kan skadas,
bör motivera lokala förbud mot snöskoterkörning. Frågan är enligt de sakkunniga
svår att riktigt bedöma. Sannolikt uppkommer mera väsentliga olägenheter i
huvudsak bara under specieUa förhållanden främst i samband med renkalvningen
och när renarna samlas ihop i större flockar. Normalt torde renarna annars inte
bli allvarligt störda av snöskotrarna, som aUmänt används av renskötarna
själva. De från renskötselsynpunkt allvarligaste verkningarna av skotertrafiken
uppkommer på kalvningslanden och under rensamlingsarbeten. Dä det här är fråga
om relativt begränsade områden, bör det inte vara omöjligt att genom lokala terrängkörningsförbud
hindra eller åtminstone avsevärt begränsa onödig körning vid dessa tillfällen.
Både kalvningslanden och flertalet rensamlingsplatser används regelbundet år
efter år. Det är därför förhållandevis lätt att faststäUa var skyddsbehov är
för handen. Ett förbud bör inte omfatta annan tid än dén dä förbudsområdet
brukar begagnas som kalvningsland resp. för rensamling.
Enligt
de sakkunniga krävs uttryckliga regler om att nyttotrafiken inte får hindras av
ett utfärdat förbud och att allmänhetens rätt ätt färdas inte onödigtvis får
inskränkas genom förbudet. På vad sätt nyttotrafikens fortbestånd skall
garanteras fär bU beroende av omständigheterna, särskilt trafikens omfattning
och betydelse samt skyddsbehovets angelägenhetsgrad. Klart är enligt de
sakkunniga att den utpräg-
Prop. 1972: 99 12
lade
nyttotrafiken körning i samband med renskötsel och skogsbruk, person- och
varatransport för äret-runt-boende i isolerade gårdar, viss trafik av
tjänstenatur m. m. alltid bör vara tillåten. De sakkunniga anför att det i
regel torde vara ändamålsenligt att i förbudsbeslutet införs generella
undantag för sådan trafik. För trafik som faller inom det ganska vida
gränsområdet meUan utpräglad nytto- och utpräglad nöjestrafik kan det enligt
de sakkunniga vara lämpligt att föreskriva en individuell prövning. Vidare
behövs enligt de sakkunniga en bestämmelse om att meddelat färdselförbud inte
gäller markinnehavaren eller hans folk. Motsvarande bestämmelse finns i 3 §
kungörelsen om lokala bestämmelser till skydd för djuiiivet, som dessutom
undantar statlig och kommunal tjänsteman i tjänsteärende från förbud. Något
generellt undantag för tjänstemän är enhgt de sakkunniga inte erforderligt
beträffande de tilltänkta färdselförbuden utan det bör för tjänstemännens del
räcka med bestämmelser rörande nyttotrafik i allmänhet.
I fråga om markinnehavaren
och hans folk är det enligt de sakkunniga däremot lämpligt med en särskUd
föreskrift som helt undantar dem från förbudets rättsverkningar. Det är främst
praktiska skäl som talar härför. Med en sådan bestämmelse kan ett förbud inte
innebära något ersättningsgillt inträng i de rättigheter som tUlkommer markägaren
och andra eventuella rättsägare, något som i hög grad förenklar förfarandet vid
förbuds utfärdande. Härtill kommer att markinnehavaren och hans folk i
allmänhet torde kunna åberopa att deras terrängkörning utgör nyttotrafik, varfiir
undantaget i realiteten inte torde föra med sig någon nämnvärd ökning av den
tillåtna motortrafiken.
Enligt de sakkunniga bör
de föreslagna inskränkningarna inte gälla enbart snöskotrar utan måste omfatta
motordrivna fortskaffningsmedel över huvud taget. Beteckningen motordrivna fortskaffningsmedel
är i första hand avsedd att omfatta alla motordrivna fordon. Som fordon räknas
enligt 1 § 1 mom. vägtrafikförordningen (1951: 648) varje anordning på hjul,
band eller medar, som är inrättad för färd på marken och ej löper på skenor.
Förutom de typiska terrängfordonen snöskotrar, vesslor och bandvagnar
åsyftas således även vanliga bilar och bussar, motorcyklar (inkl. mopeder),
traktorer och motorredskap.
Beslutanderätten
i de aktuella, förbudsfrågorna bör enligt de sakkunniga bli delegerad till den
regionala naturvärdsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen. Denna myndighet handhar f.
n. flertalet liknande befogenheter enligt naturvårdslagen, och den måste anses
väl ägnad att göra den avvägning mellan naturvårds- och samfärdselintressena
som bör ske innan ett färdselförbud utfärdas.
I
enlighet med det anförda föreslär de sakkunniga ett tUlägg till naturvårdslagen
innebärande att länsstyrelsen fär befogenhet att meddela förbud mot framförande
av motordrivna fortskaffningsmedel på land utanför farvägar och körleder, om
det erfordras till skydd för djur-
Prop.
1972: 99 13
livet
eller för att undvika otrevnad för närboende eller andra. Vid meddelande av
sådant förbud skaU tillses att nyttotrafiken inte hindras och att aUmänhetens
rätt att färdas inte onödigtvis inskränks. Vidare föreslås sådan ändring i 1928
års renbeteslagi att förbud mot motortrafik skall kunna meddelas inom område
som utgör renkalvnings-land eller brukar användas vid hopsamling av renarna.
För
att motverka okynneskörning med snöskotrar och andra terrängfordon i
fritidsområden, skidbackar och skidspår som är upplåtna till allmänheten
rekommenderar de sakkunniga kommunerna att vid behov införa färdselförbud i
sina lokala ordningsstadgor.
Rennäringssakkunniga
har övervägt att införa förbud mot alt medföra jaktvapen vid färd pä snöskoter
men har stannat för att ett sådant förbud skulle föra med sig större
olägenheter än fördelar. Inte heUer i övrigt föreslås någon ändring av gällande
jakträttsliga bestämmelser.
I
syfte att minska ölägenheterna av den motoriserade terrängkörningen bör enligt
de sakkunniga särskilda skoterleder iordningställas och underhällas.
Finansieringen av åtgärderna anses i princip böra ankomma på skoterägarna. Av
praktiska skäl och med hänsyn tUl att bensinskatt erläggs för skotrarna trots
att dessa i mycket ringa utsträckning anlitar det allmänna vägnätet förordas
dock att kostnaderna skall bestridas av statsmedel.
Remissyttrandena
De
allra flesta remissinstanserna är ense med de sakkunniga om att trafiken med
snöskoter behöver regleras. Kritiska mot de sakkunnigas förslag till sådan
reglering är endast Svenska motorcykelförbundet och Sveriges snöfordonsleverantörer.
Betänkandet utgör enligt motorcykelförbundet ett alltför stort ingrepp i den
personliga friheten. En differentiering av skoterkömingen dels inom
fjällområden, dels inom övriga områden önskas av förbundet.
Bakom
de sakkunnigas förslag till lokala begränsningar i snöskotertrafiken ställer
sig kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk,
länsstyrelserna i Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län, motorredskapsutredningen och Skid- och friluftsfrämjandet. Det framhålls
bl. a. att ett generellt förbud mot snöskotertrafik skulle medföra betydande
olägenheter från olika synpunkter. Även Svenska samernas riksförbund är
positivt tUl lagförslaget.
Vissa
remissinstanser uttalar sig för en skärpning av de sakkunnigas förslag. Hit hör
naturvårdsverket, domänverket, skogsstyrelsen och skogsindustriernas
samarbetsutskott. Naturvårdsverket anser att man bör meddela ett generellt
förbud mot snöskotertrafik och göra undantag
*
Lagen har ersatts av rennäringslagen (1971: 437)
Prop.
1972: 99 14
från detta genom dispenser för erforderliga områden och
leder för körningens behov. Enligt naturvårdsverket medger inte förslaget
tillräckligt effektiva åtgärder för att minska det ökande bruket av
terränggående fordon. Domänverket anser att sedan skoterleder och
dispensområden planlagts bör ett generellt förbud införas för färdsel med
snöskoter på övriga marker med undantag för nyttotrafik. Dispens bör kunna ges
för hela skärgårdar och stora fjällområden. Skogsindustriernas samarbetsutskott
önskar ett genereUt färdselförbud på land. Undantagna bör vara markägaren och
hans folk, samer och personer med andra legala uppgifter. För turismen och
fritidsverksamheten bör länsstyrelserna kunna förordna om särskUda leder och
områden, där skotern under vissa givna villkor får användas. Skogsstyrelsen och
domänverket anser det vara en allvarlig brist att de sakkunniga inte går in på
frågans jordbruks-och skogsbruksaspekter. Den överhängande risken för
skadeverkningar på skogsbruket och höstsådda grödor bör uppmärksammas. Enligt
skogsstyrelsen är ett generellt förbud för trafik med motorfordon i terrängen
från skoglig synpunkt klart att föredra.
Svenska naturskyddsföreningen framhåller att
lagstiftningen i ämnet måste klargöra att det inte är tillåtet att utan
markägarens medgivande framföra motorfordon på annans mark vare sig marken är
bar eller snötäckt. Förbudet att framföra motorfordon över annans mark bör
gälla lika väl inägor och skogsmark som fjällvidder. Svårigheter att få respekt
för förbudet i vad avser fjällområden o. d. torde föreligga. Förbudet måste
därför förses med lämpliga undantag. I den mån färd med motorfordon gör intrång
på allmänna intressen ligger det i sakens natur, att restriktioner kan
uppställas för vad markägaren får göra eller tillåta andra att göra. Sådana
restriktioner kan behövas ur ordningssynpunkt, ur trafiksäkerhetssynpunkt och
ur naturvårdssynpunkt m. m. Bl. a. kan det vara angeläget att det inte tillåts
sådan trafik som är störande för friluftslivet. Naturskyddsföreningen anser
vidare att det bör finnas möjlighet att även mot markägarens vilja tillåta
motorfordons framförande. Lämpliga leder bör kunna upplåtas. Utanför dessa
leder bör trafiken vara förbjuden. Liknande synpunkter förs fram av flera
andra remissinstanser.
Frågan om färd över is skall vara tUlåten med hänsyn till
naturskyddsintressena tas upp av några remissinstanser. Naturvårdsverket anser
att starka skäl talar för att även färd över is skall vara reglerad och anger
som exempel vissa sjökedjor i fjällområdena och vissa skärgårdsområden. Samma
uppfattning har domänverket, hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelserna i
Jämtlands och Västerbottens län samt Svenska naturskyddsföreningen. Det påtalas
bl. a. att olägenheterna för närboende är lika stora då snöskoter framförs
över is som pä land.
Enligt de sakkunnigas förslag skall grunderna för förbud
vara skydd för djurlivet, undvikande av ctrevnad för närboende eUer andra och
Prop.
1972: 99 15
tillgodoseendet av rennäringens intressen. Alla de hörda
länsstyrelserna samt domänverket och skogsstyrelsen pekar pä att även
skogsbrukets intressen och växtlivet kan behöva skyddas genom färdselförbud.
De båda sistnämnda myndigheterna framhåUer att skotertrafik över snötäckta skog.splanteringar
och hyggestrakter kan orsaka allvarlig skada på skogsplantor. Länsstyrelsen i
Norrbotten län anser att även känsliga geologiska ytbildningar bör kunna
skyddas genom ett förbud.
Vad de sakkunniga anfört om undantag för nyttotrafiken
lämnas i stort sett utan erinran i remissyttrandena. Överbefälhavaren
förutsätter att den militära verksamheten innefattas i begreppet nyttotrafik.
De
sakkunnigas förslag att ett förbud att färdas i terrängen inte bör gälla enbart
snöskotrar utan även måste omfatta andra motordrivna fortskaffningsmedel möter
inga egentliga invändningar.
Flera
remissinstanser anser att förbud erfordras mot att medföra jaktvapen vid färd
med snöskoter. Hit hör Svenska naturskyddsföreningen, som anser det
synnerligen välmotiverat att utfärda sådant förbud. Skogsindustriernas
samarbetsutskott har funnit omfattningen av illegal jakt sä oroande, att den
föreslär att jaktstadgan skärps såvitt gäller transport av vapen och
ammunition med skoter eller motsvarande fordon. Nuvarande rätt att transportera
vapen vid färd inom jaktområdet till eller frän jaktpass bör dock behållas för
markägaren och hans folk samt för samer i yrkesarbete. Liknande farhågor
framförs av 5ve-riges fältbiologiska ungdomsförening, Västernorrlands läns
jaktvårdsförening och Dalarnas jaktvårdsförbund. Enligt Svenska jägareförbundets
uppfattning är ett förbud mot transport av jaktvapen med snöskoter nödvändigt
för att undgå att jakten motoriseras. En sådan bestämmelse har betydelse från
bl. a. kontrollsynpunkt. Gävleborgs läns jaktvårdsförening föreslår också
förbud mot transport av jaktvapen med snöskoter. De lojala jägarna är beredda
att underkasta sig besväret att tran.sportera sina vapen såsom de gjorde före
snöskoterns tiUkomst. Även länsstyrelserna i Kopparbergs och Norrbottens län
anser att ändring av jaktstadgan fordras. Domänverket yrkar på motsvarande bestämmelser.
Hovrätten för Övre Norrland anser däremot inte att ett förbud mot transport av
jaktvapen kan förordas. Frågan bör tas upp till behandling vid en grundlig översyn
av jaktstadgans bestämmelser. Hovrätten ifrågasätter emellertid om inte redan
nu det i 11 § 3 mom. andra stycket jaktstadgan upptagna undantaget från första
stycket samma moment bör upphävas, såvitt avser färd med snöskoter och
liknande fordon. Därigenom skulle det tiU skiUnad mot vad som nu gäller inte
bli tillåtet att färdas på egen jaktmark med snöskoter och ha jaktvapen skjutklart.
I stället skulle bestämmelserna i första stycket i samma moment bli
tillämpliga. Dessa innebär bl. a. att vapnet vid färd med motordrivet fortskaffningsmedel
inte fär vara laddat och att det skaU
Prop. 1972: 99 16
förvaras oåtkomligt för föraire och passagerare, om det
inte är inneslutet i fodral. Naturvårdsverket för fram liknande synpunkter.
Utredningens förslag rörande iordningställande och
underhäll av skoterleder upptas positivt av bl. a. Svenska kommunförbundet,
Sveriges fritidsfiskares riksförbund och domänverket. Arbetsmarknadsstyrelsen
anser att iordningställande av nya skoterleder över längre sträckor kan vara
arbetsuppgifter som lämpar sig att utföras som beredskapsarbete. I fråga om
förslaget att anlägga särskilda alternativleder för skoter-trafik är Svenska
turistföreningen och Svenska fjällklubben kritiska. Befintliga leder går ofta
i trånga fjälldalar. Dessa ger inte utrymme för alternativa skoterleder. Enligt
turistföreningen bör däremot förslaget om helt nya leder kunna övervägas under
förutsättning att de erhåUer lämplig sträckning. Svenska fjällklubben anser
att det nöjesbetonade snö-skoteråkandet bör tiUgodoses genom inrättande av
särskilda avgränsade snöskoterbanor. Sveriges fritidsfiskares riksförbund
understryker betydelsen av att leder iordningställs till område som är av
intresse för fisket. Slutligen föreslär länsarbetsnämnden i Norrbottens län att
behov av särskilda snöskoterleder prövas i samband med ställningstagande till
förslag om vandringsleder i fjällen.
I fråga om finansieringen av iordningställandet och
underhållet av skoterleder har bilskatteutredningen inte något att erinra mot
att statsmedel anvisas för ifrågavarande ändamål. Staten bör enligt naturvårdsverkets
mening bidra till kostnaderna för utmärkning och iordningställande av
skoterlederna, ii.ven Sveriges fritidsfiskares riksförbund anser att
kostnaderna bör bestridas av statsmedel. Svenska kommunförbundet delar de
sakkunnigas grandsyn att kostnaden i princip bör bestridas av trafikanterna
via bensinskattemedlen.
Departementschefen
Frågan om trafiken med snöskoter har under senare tid
tilldragit sig stor uppmärksamhet. Snöskotern är som bekant ett bandfordon som
utmärks genom sin lätthet och snabbhet. Antalet snöskotrar kan i dag uppskattas
till inemot 20 000. Antalet har bara på några få år ökat kraftigt. Det finns
anledning räkna med en fortsatt ökning. Utvecklingen är på både goti och ont.
Snöskotern är ett värdefullt kommunikationsmedel särskilt i vägfattiga trakter.
Den underlättar person- och varutransporter till isolerade gårdar både i
fjälltrakterna, i snörika skogstrakter och i skärgårdarna. Den är under vintern
till stor nytta i samband med ambulans-, räddnings- och polistjänst. Den begagnas
sedan länge i renskötseln och skogsbruket. Den får allt större användning inom
turistnäringen och i friluftslivet t. ex. vid fiskeutflykter.
Det har framkommit att också nackdelarna med
snöskotern är
Prop. 1972: 99 17
många.
Sålunda har skoteråkandet ökat risken för utrotning av vissa djurarter såsom järv,
björn, fjällräv och varg. Mycket vUt faller för jägare som med hjälp av
snöskoter bedriver olovlig jakt. Enligt jaktvärdarna händer det också att djur
spåras eller eljest förföljs med snöskoter. Snöskoterkörning särskilt i
fjälltrakterna vållar enligt de sakkunniga också på olika sätt otrevnad och
irritation för andra som uppehåller sig där. Snöskotern för oljud. Ljudet når
långt och förstärks av ekoeffekter. Anlagda skidspår förstörs. Det händer också
att snöskoterförare vållar olägenheter för renskötseln. Renar som har samlats
ihop för flyttning, utskiljning av främmande renar e. d. skingras och renkor på
kalvningslanden störs. Skogsstyrelsen och domänverket framhåller att
snöskotertrafik över snötäckta skogsplanteringar på vissa håll kan innebära
allvarlig fara för skogens återväxt.
De
olägenheter som snöskotrarna sålunda redan nu vållar i vissa trakter och än mer
den snabba ökning av antalet fordon som är att emotse gör att rennäringssakunniga,
som utrett hithörande frågor, i sitt betänkande (SOU 1969: 59) Snöskotern terrängkörning
och färdselrätt, förklarat, att de anser det nödvändigt med någon form av
ingripande från det allmännas sida för att hindra en invasion av snöskotrar i
ömtåliga trakter och stävja missbruk. De sakkunniga, som ingående har
diskuterat frågan huravida det bästa sättet att komma till rätta med
olägenheterna med snöskoterkörningen är att införa något slag av generellt
förbud mot sådan körning eller att tillgripa selektiva åtgärder i form av
lokala förbud inom ömtåliga områden, förordar utvägen med lokala förbud.
Grunden för sådana lokala förbud bör enligt de sakkunniga vara att förbud
behövs till skydd för djurlivet eller för att undvika otrevnad för närboende
eller andra eller att förbud behövs från renskötselsynpunkt såsom för att freda
renarnas kalvningsland från skotertrafik.
Remissinstanserna
är överlag ense med de sakkunniga om att trafiken med snöskoter behöver
regleras. De flesta remissinstanserna godtar de sakkunnigas förslag att
myndighet får befogenhet att införa lokala förbud mot körning med snöskoter
inom områden som är särskilt känsliga från naturvårdssynpunkt eller med hänsyn
tUl renskötseln. Från något håll hävdas att även skogsbrukets och skogsvårdens
intressen bör beaktas vid meddelande av sådana lokala förbud.
Enligt
bl. a. naturvårdsverket och domänverket ger de sakkunnigas förslag till lösning
inte ett tillräckligt effektivt skydd mot det ökande bruket av snöskotrar.
Dessa remissinstanser förordar i stället ett generellt förbud mot snöskoterkörning
i terrängen, kompletterat med ett dispensförfarande. Enligt domänverket bör
dispens kunna ges för hela skärgårdar och stora fjällområden.
Flera
remissinstanser tar upp frågan huravida allemansrätten omfattar rätt att
färdas med snöskoter på annans mark. Vissa remissinstan-
Prop. 1972: 99 18
ser
gör gällande att det inte kan anses föreligga någon allmän rätt att färdas med
snöskoter i terrängen. Andra remissinstanser har en motsatt uppfattning.
Jag
vill till en början ta upp frågan beträffande allemansrätten. De sakkunnigas
lagförslag tar sikte på att införa bestämmelser som gör det möjligt att
förbjuda snöskoterkörning inom vissa områden som är känsliga från
naturvårdssynpunkt. De remissinstanser som hävdar att det inte ingår i allemansrätlen
att färdas med snöskoter på annans mark syftar i allmänhet längre. De viU att
en lagstiftning som reglerar körning i terräng med snöskotrar skall ges sådan
utformning att den av dem hävdade tolkningen av allemansrättens innebörd kommer
till klart uttryck. Lagen bör sålunda enligt dessa remissinstanser klargöra
att det inte är tillåtet att utan markägarens medgivande framföra snöskoter på
annans mark vare sig marken är bar eller snötäckt och vare sig marken består av
inägor, skogsmark eller fjällvidder. Ett sådant förbud bör sedan enligt, dessa
remissinstanser förses med lämpliga undantag. Jag kan inte tillmötesgå dessa
önskemål. Frågan hur långt allemansrätten sträcker sig är omstridd och
remissinstansernas förslag skulle kräva att denna fråga togs upp tUl prövning i
hela dess vidd. Klart är emellertid att allemansrätten inte innebär att körning
i terrängen med snöskoter på annans mark får ske var som helst. Allemansrätten
begränsas bl. a. av bestämmelsen om straff för tagande av olovlig väg, av
vilken framgår att det är förbjudet för utomstående att färdas över tomi:
eller plantering eller över annan äga, som kan skadas däray. Beaktas bör också
att allemansrätten i princip reglerar störningsfall där en enstaka markägares
ekonomiska eller andra privata intressen berörs. Regleringen är alltså av civUrättslig
natur. När det gäller en eventuell lagstiftning om förbud mot trafik med
snöskoter är det emellertid i första hand allmänna intressen som bör beaktas.
En lagstiftning om förbud mot körning med snöskoter bör med hänsyn till det
anförda inte reglera allemansrättsliga frågor.
Jag
delar de sakkunnigas och remissinstansernas uppfattning att tiden nu är inne
att reglera trafiken med snöskoter som f. n. är på det hela taget
okontrollerad. Den väntade snabba ökningen av antalet snöskotrar kan antas
medföra att olägenheterna med snöskotern ökar i stegrad takt. En del
ölägenheter bör som de sakkunniga framhållit kunna minskas genom bestämmelser
som avser fordonet och föraren. Som jag har anfört inledningsvis övervägs dessa
frågor f. n. inom kommunikationsdepartementet med sikte på en så snar lösning
som möjligt. Inom ramen för dessa överväganden kommer också att tas upp vissa
frågor om trafikregler för färd med snöskoter.
Även
om vissa missförhållanden försvinner när bestämmelser om snöskoterns
beskaffenhet och utrustning och om förare av fordonet har meddelats, kommer en
hel del problem att kvarstå som det gäller att
Prop.
1972: 99 19
komma till rätta med särskUt från naturvårdssynpunkt. Så
t. ex. säger det sig självt atl om ett stort antal snöskotrar vid ett och samma
tUlfälle uppehåller sig inom ett område som är känsligt med hänsyn tUl djurlivet
eUer från annan naturvärdssynpunkt eller om det inom ett sådant område ständigt
förekommer snöskotertrafik om också i mindre omfattning, störs viltet och
djuren ger sig av tiU andra områden där de ofta får svårare att överleva. Även
människor störs. Jag har tidigare nämnt den otrevnad och irritation som mänga
känner, när de i fjällen på de mest natursköna och ödsliga platserna störs av
smattret från snöskotrar. Inte heller kan man genom bestämmelser om fordonen
och förarna skydda rennäringen eller skogsbruket mot skador. Vad jag nu anfört
innebär sammanfattningsvis att jag anser det nödvändigt med en reglering av snöskotertrafiken
inte bara i fråga om fordonet och föraren utan även med hänsyn tUl naturvården,
djurlivet, växtiivet, allmänhetens frUuftsliv och andra allmänna intressen. Med
sådant aUmänt intresse avser jag t. ex. rennäringens intresse av att renarnas kalvningsland
fredas och skogsvårdsintresset.
Vad
beträffar lagstiftningens utformning vill jag framhålla följande. I stora delar
av landet har nämnvärda olägenheter genom snöskotertrafik hittills inte visat
sig. Det får anses ovisst i vad mån det i framtiden blir nödvändigt att införa
restriktioner annat än inom begränsade delar av landet. Så t. ex. torde behovet
av restriktioner vara ringa i södra Sverige. Med hänsyn härtUl synes det mindre
lämpligt att införa ett för hela landet gällande generellt förbud från vilket
undantag får göras i alla de fall då naturvärdsintresset eller annat allmänt
intresse inte berörs. I stället bör man som de sakkunniga föreslagit anpassa
regleringen till förhållandena inom olika delar av landet. Jag förordar därför
att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer ges befogenhet att
införa förbud eller föreskrifter beträffande sådana områden där en reglering
bedöms vara påkallad frän allmän synpunkt. Jag vill förutskicka att jag ämnar
föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt i första hand länsstyrelsen, som väl känner
till de lokala förhållandena, att besluta i dessa frågor. Föreskrifterna kan
då på ett smidigt sätt anpassas till föreliggande regleringsbehov.
Naturvårdsverket bör utarbeta råd och anvisningar i fråga om restriktioner som
är påkaUade frän naturvårdssynpunkt.
De
sakkunniga har föreslagit att ett lokalt förbud mot snöskotertrafik endast
skall omfatta landområden, dvs. inte färd på is. I likhet med flera
remissinstanser anser jag att skäl saknas att undanta färd på is från
reglering. Enligt min mening bör lagen kunna tillämpas på alla slags områden
med undantag av bebyggda områden och väg som allmänt nyttjas för samfärdsel.
Trafik med snöskoter pä sådan väg får bedömas efter samma grunder som gäller
för vägtrafik i allmänhet och kommer enligt uppgift att omfattas av den
reglering som övervägs inom
Prop.
1972: 99 20
kommunikationsdepartementet.
Lagen föresläs sålunda skola gäUa körning i terräng varmed i detta
sammanhang helt allmänt avses område i naturen och på väg som ej allmänt
nyttjas för samfärdsel.
Som
de sakkunniga föreslagit bör vid meddelande av förbud eller andra föreskrifter
tillses att nyttotrafiken inte hindras i onödan. Med nyttotrafik avses då i
första hand dels sådan personbefordran eller godsbefordran med snöskoter som
är till gagn för ortsbefolkningen i glesbygdsområden och på andra häll där det
råder kommunikationsproblem vintertid, dels sådan körning som behövs för
utövande av vissa näringar såsom renskötseln och skogsbjruket. Till nyttotrafik
är givetvis också att hänföra körning i samband med ambulans-, räddnings- och poUstjänst,
reparation av kraftledningar, körning av krigsmaktens personal i tjänsten o. d.
Det torde i regel vara ändamålsenligt att länsstyrelsen vid meddelande av
föreskrifter gör generella undantag för utpräglad nyttotrafik. För trafik som
faller inom det ganska vida gränsområdet mellan utpräglad nytto- och utpräglad
nöjestrafik kan det däremot vara lämpligt att föreskriva en individuell piövning,
t. ex. på det sättet att körning av annat slag än den i beslutet särskUt
undantagna förbjuds, om inte länsstyrelsen eller polismyndighet i särskilda
fall ger tillstånd därtUl. Täv-lingskörning bör inte anses som nyttotrafik.
Med
hänsyn till att den nu föreslagna lagstiftningen är förestavad av allmänna
intressen bör regleringen kunna rikta sig även mot markens ägare eller brukare.
Med
hänsyn till den tekniska utvecklingen bör det finnas möjlighet att ingripa även
mot andra terränggående motordrivna fordon än snöskotern. De bestämmelser som
jag nu förordat bör därför gälla inte bara snöskotrar utan även andra
motordrivna fordon. Med motordrivet fordon avses då vad som enligt
vägtrafikförordningen (1951: 648) är motordrivet fordon, nämligen fordon som
för framdrivande är försett med motor, dock ej luftfartyg.
Som
jag tidigare nämnt har kommun möjlighet att med stöd av allmänna
ordningsstadgan reglera körning med snöskoter i terräng på allmänna platser och
inom andra områden som upplåtits tUl allmänt begagnande. Denna befogenhet bör
lämpligen kvarstå. Några olägenheter härigenom torde inte behiiva befaras.
I
enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats ett
förslag till lag om körning i terräng med motordrivet fordon. Kan körning med
snöskoter eller annat motordrivet fordon i terräng eller på väg, som ej
allmänt nyttjas för samfärsel, inom visst område medföra olägenhet från
naturvärdssynpunkt eller annan allmän synpunkt, bemyndigas enligt 1 §
lagförslaget Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att
förbjuda eller meddela föreskrifter för sådan körning inom området.
Bestämmelsen om att beslutsmyndigheten i enlighet med vad jag ovan anfört
skall tillse att nytto-
21
trafik
inte hindras i onödan har förts in i 2 § lagförslaget. I lagen har också tagits
in en ansvarsbestämmelse (3 §). Lagen bör träda i kraft dagen efter den, då den
kommit ut från trycket i Svensk författningssamling.
Som har framgått av det
föregående innefattar lagförslaget inte någon reglering av frågan i vilken
utsträckning körning med snöskoter får ske på annans mark. I samband med tiUämpningen
av den nu föreslagna regleringen kan uppkomma behov att, som de sakkunniga
föreslagit, inrätta snöskoterleder, där körning kan äga rum utan olägenhet
vare sig för allmänna eller enskilda intressen. Jag vill framhålla att domänverket
och naturvårdsverket redan nu har vissa möjligheter att inom ramen för sin
ordinarie verksamhet låta anordna snöskoterleder på statens mark och inom
naturreservat. Även kommunerna kan låta inrätta sädana leder efter
överenskommelse med berörda markägare i den män det är till gagn för kommunens
medlemmar eller är påkallat för att främja turistväsendet inom kommunen.
Erfarenheterna av den nu föreslagna regleringen får visa i vad mån behovet att
anordna snöskoterleder påkallar speciella åtgärder från statsmakternas sida.
Jag avser att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att uppdra åt
naturvårdsverket att följa denna fråga och framlägga de förslag vartill utvecklingen
kan föranleda.
Jag
vill slutiigen ta upp en fråga som har samband med jaktstadgan. Flera
remissinstanser förordar i motsats till de sakkunniga en skärpning av
jaktstadgans bestämmelser om förvaring m. m. av vapen vid färd med snöskoter
eller annat motordrivet fordon. Bestämmelser härom kan meddelas av Kungl. Maj:t.
Jag vill förutskicka att jag har för avsikt att såsom några remissinstanser
förordat föreslå Kungl. Maj:t att såtillvida ändra jaktstadgan att
jakträttsinnehavare vid färd även inom jaktområde till och från jaktpass skall
förvara vapnet oladdat i väl tillslutet fodral.
Hemställan
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att
antaga
förslaget till lag om körning i terräng med motordrivet fordon. Hinder
föreligger inte mot att ärendet behandlas först under riksdagens höstsession.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga tUl detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet:
Britta
Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM t » 72 720234
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
28 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (23)
23 kopplingar i 10 dokument.
- SOU 2019:67 Hållbar terrängkörning s. 145 om s. 7 · s. 146 om s. 18 · s. 155 om s. 7 · s. 234 om s. 18 · och 2 till i texten
- Bet. 1975/76:JoU28 Med anledning av propositionen 1975/76:67 med förslag till terrängkörningslag jämte motioner s. 4 · s. 6 · s. 18 i texten
- Bet. 1975/76:JoU5 Med anledning av motion om ökad information angående allemansrätten s. 1 i texten
- Bet. 1974:JoU52 Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:166 med förslag till ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1948:237), m.… s. 28 · s. 49 i texten
- Bet. 1974:JoU36 Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående barmarkskörning med terrängfordon i texten
Doktrin (5)
5 kopplingar i 3 dokument.
- Hoflund, Trafikbrottslagen, 1995 s. 39 om s. 20 · s. 133 i texten
- Hoflund, Vårdslöshet i trafik, 1980 s. 25 · s. 183 om s. 20 i texten
- JT 2008/09 s. 926 s. 926 om s. 7 i texten