Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen
1973 · 263 sidor, varav 200 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 200 av 263 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:115, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts proposition nr 115 år 1973 Prop. 1973:115
Nr 115
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
ätgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den aUmänna ordningen;
given Stockholms slott den 6 aprU 1973.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
LENNARTGEIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom propositionen läggs fram förslag lill förstärkta
insatser för att förebygga och bekämpa brott och för all förbättra den allmänna
ordningen.
Det föresläs sålunda att polisväsendet under budgetåret
1973/74 tillföres sammanlagt 624 nya tjänster, varav 400 polismanstjänster.
Häri är inräknade de tjänster som föreslagils i statsverkspropositionen. Som
riktlinjer för en fortsalt förstärkning av de polisiära insatserna anges att
polisväsendet bör tillföras 550 tjänster, varav 400 polismanstjänster, under
budgetåret 1974/75 och 500 tjänster, varav 400 polismanstjänster, under
budgetåret 1975/76. Förstärkningarna syftar till all i första hand söka komma
till rätta med vissa slag av brottslighet som framstår som särskilt oroande,
såsom vålds- och narkotikabrott, tillgrepps- och skattebrott. Avsikten är
också att mera inrikta polisarbetet på direkt brottsförebyggande verksamhet,
bl.a. genom ökad fotpatrullering och flera kvarterspoliser.
Samtidigt läggs fram vissa förslag om ökade statsbidrag
till kommunerna under budgetåret 1973/74 för social jourverksamhel,
vårdcentraler, behandlingshem och vård i enskilt hem för narkotikamissbrukare
samt medel för nya behandlingsformer för narkotikamissbrukare.
Propositionen innehåller vidare förslag till lag om
tillfälligt omhändertagande. I huvudsak innebär förslaget att de bestämmelser
om tillfälliga omhändertaganden som f. n. finns i polisinstruktionen förs över
till den föreslagna nya lagen och kompletteras med vissa föreskrifter som
syftar till alt skapa underlag för stödjande åtgärder och klargöra hur
fortsatta ordningsstörningar skall kunna förhindras. En bestämmelse
1 Riksdagen 1973. I saml. Nr 115
Prop. 1973:115 2
föreslås också som ger polisen möjlighet att flytta
minderåriga från skadliga eller fariiga miljöer.
1
propositionen föreslås även vissa lagändringar som syftar lill alt hindra eller
försvåra rånangrepp mot banker och andra penninginrätl-ningar genom effektivare
säkerhetsåtgärder. Förslag läggs sålunda fram om ändring i bl. a. banklagen som
ger bankinspektionen en uttrycklig rätt att meddela tvingande föreskrifter om
brottsförebyggande åtgärder.
1 syfte
att komma lill rätta med den brottslighet som i vissa fall förekommer i
anslutning till s. k. sexklubbar och poseringsateljéer föreslås att det i
aUmänna ordningsstadgan införs bestämmelser som bl. a. innebär att offentlig
pornografisk föreställning inte får ges ulan tillstånd av polismyndigheten.
1 övrigt
behandlas vissa andra frågor som rör samhällets insatser mot brott och ordningsstörningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:115
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom
förordnas, att 1 5 1 § lagen (1955:183) om bankrörelse skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Där
tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela närmare
föreskrifter om sättet för förande av bankaktiebolags räkenskaper, om
förvaring av värdehandlingar saml om inventering av dessa.
Där
tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela närmare
föreskrifter om sättet för förande av bankaktiebolags räkenskaper, om
förvaring och inventering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande
åtgärder.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:115
2 Förslag tiil
Lag om ändrmg i lagen (1955:416) om sparbanker
Härigenom förordnas, alt 80 § lagen (1955:416) om
sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
80 §'
Tillsynsmyndigheten skall övervaka att sparbankerna i sin
verksamhet ställa sig till efterrättelse denna lag och andra författningar,
såvitt de hava särskilt avseende å sparbanker, ävensom de för sparbankerna
gällande reglementena samt de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag,
författning eller reglemente meddelats av huvudmännen eller styrelsen.
Del åligger tillsynsmyndigheten all jämväl i övrigt med
uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet i den mån så erfordras för
kännedom om de förhållanden, som kunna inverka på sparbanks säkerhet eller
eljest äro av betydelse för en sund utveckling av sparbanksverksamheten.
Tillsynen utövas med ledning av handlingar, vilka jämlikt
denna lag insändas lill tillsynsmyndigheten, ävensom upplysningar, som inhämtas
vid sparbanksundersökning eller annorledes. Sparbanksundersökning skall anställas
så ofta sådan av myndigheten anses erforderlig eller av Konungen anbefalles.
Där tillsynsmyndigheten sä fin- Där tillsynsmyndigheten så fin
ner erforderligt, må myndigheten ner erforderligt, må myndigheten
meddela närmare föreskrifter om meddela närmare föreskrifter om
sättet för förande av sparbanks sättet för förande av sparbanks
räkenskaper, om förvaring av vär- räkenskaper, om förvaring och iii-
dehandlingar samt om inventering ventering av värdehandlingar samt
av dessa. om brottsförebyggande åtgärder.
Denna lag träder i kraft den I juli 1973.
' Senaste lydelse 1962:234.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:115
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbmkskasserördsen
Härigenom
förordnas, att 73 § lagen (1956:21 6) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Därest
tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, mä myndigheten meddela närmare
föreskrifier om sättet att föra kreditkassas räkenskaper, om förvaring av
värdehandlingar samt om inventering av dessa handlingar.
Därest
tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela närmare
föreskrifter om sättet att föra kreditkassas räkenskaper, om förvaring och inventering
av värdehandlingar samt om brottsförebyggande åtgärder.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:115
4 Förslag till
Lag om
tiUfälligt omhändertagande
Härigenom förordnas som följer.
1 § Har polisstyrelse enligt särskild bestämmelse
befogenhet att besluta omhändertagande av någon, får poUsman omhändertaga honom
i avbidan på polisstyrelsens beslut, om föreskrivna förutsättningar för beslut
om omhändertagande bedömes föreligga och dröjsmål med omhändertagande finnes
innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i
annat hänseende.
2§ Anträffas någon, som kan antagas vara under femton år,
under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk
för hans hälsa eller utveckUng får han tagas om hand av polisman för att genom
dennes försorg skyndsamt överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare eller
barnavårdsnämnden.
3
§ Den som genom
sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna skall
omhändertagas av polisman, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen.
Sådant omhändertagande skall ske även när del fordras för att avvärja
straffbelagd gäming.
4
§ Vid
omhändertagande skall tillses alt åtgärden ej orsakar den omhändertagne större
olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker
onödig uppmärksamhet.
5 § Polisman som verkställt omhändertagande enligt denna
lag skall sä
skyndsamt som möjligt anmäla omhändertagandet till sin förman.
Förmannen skall omedelbart pröva om åtgärd enligt 1 eller
3 § skall bestå. Innebär hans beslul att den som omhändertagits enUgt 1 § skall
kvarhållas eller har ingripande företagils med stöd av 2 §, skall han skyndsamt
underrätta polisstyrelsen om omhändertagandel och skälen lill detta.
6 § Den som är omhändertagen med stöd av I eller 3 § skall
förhöras så
snart som möjligt och därvid underrättas om anledningen till omhänder
tagandet.
Har omhändertagandet skett med stöd av 3 §, skall
utredning göras beträffande den omhändertagnes personliga levnadsförhållanden i
den mån behov av sådan utredning kan antagas föreligga. Utredningen skall om
möjligt göras av företrädare för social myndighet. Avsikten med utredningen
skall vara att utröna, om den omhändertagne är i trängande behov av hjälp eller
stöd från samhällets sida.
Prop. 1973:115 7
7 § Polisstyrelsen skall snarast
möjligt efler omhändertagandet enligt 1 § meddela beslut enligt vad därom är
särskilt föreskrivet.
8 § Den som omhändertagits med slöd
av 3 § skall friges så snart förhör och utredning som avses i 6 § har slutförts
och anledning föreligger att den omhändertagne ej längre kommer all utgöra
omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar
efter omhändertagandet.
9 § Den som omhändertagils enligt
denna lag får ej underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av
ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän
säkerhet.
10
§
Bestämmelserna i 3 och 4 §§ samt 5 § första stycket gäller i tillämpliga delar
även den som utan att vara polisman förordnats all fullgöra polisverksamhet, om
ej annat framgår av förordnandet.
11
§ Närmare
föreskrifier för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1973.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:115
5 Förslag tUl
Kungörelse
om ändrmg i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om
biografförestäUningar m. m.
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1959:348) med
särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m,,
dels att 8 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i
förordningen skall införas, en ny paragraf 10 §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bryter
någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som ringa, mot
föreskrifterna i 2 eller 4 §, straffes med dagsböter.
Bryter
någon uppsåtligen mot föreskriften i 2 §, dömes till böter eller fängelse i
högst sex månader. Sker överträdelsen av oaktsamhet, som ef är att anse som
ringa, dömes till böter.
Bryter
någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ef är att anse sorn ringa, mot
föreskrift i 4 §, dömes till böter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10§
Film och utrustning som använts i strid mot 2 § skall
förklaras förverkade, om det ej är uppenbart obilligt.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1973.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:115
6 Förslag till
Kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956:617)
Härigenom
förordnas, att 9, 12, 21 och 29 §§ allmänna ordningsstadgan (1956:617) skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
sammankomster.
Såsom offentlig skall anses jämväl tillställning, till vilken tillträde är
beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest
tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller
inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika
tillställningar, eller vilken eljest, säsom med avseende å omfattningen av
den krets som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas,
är att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.
Med
offentlig tillställning avses teaterföreställning, konsert, tävling och
uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biografföreställning,
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av
annat slag, som anordnas för allmänheten och som icke avses i lagen om allmänna
sammankomster.
Med
offentlig tillställning avses teaterföreställning, konsert, tävling och
uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biogruffö-reställning,
pornografisk föreställning, cirkusföreställning, tivoli-och marknadsnöjen,
festtåg samt tillställning av annat slag, som anordnas för allmänheten och som
icke avses i lagen om allmänna
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ä allmän plats mä offentlig til polismyndigheten.
Sådant
tillstånd fordras även eljest för anordnande av offentlig danstillställning,
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen saml därmed jämförlig
nöjestillställning ävensom tävling och uppvisning i motorsport och profes-.
sionell brottning.
12 §' ställning ej anordnas utan tillstånd av
Sådant tillständ fordras även eljest för anordnande av
offentlig danstillställning, pornografisk föreställning, cirkusföreställning,
tivoli- och marknadsnöjen samt därmed jämförlig nöjestillställning ävensom
tävling och uppvisning i motorsport och professionell brottning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'Senaste lydelse 1969:613.
Prop.
1973:115 10
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 § '
Barn under femlon år må ej medverka vid offentlig
teaterföreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen eller
därmed jämförlig offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva
undantag, om deltagandet kan anses icke menligt inverka på barnels andliga
eller fysiska hälsa.
Person under aderton år får ej medverka vid offentlig
pornografisk föreställning. Vid sådan föreställning får ej förekomma förråande
sexuella eller sadistiska beteenden. Vid offentlig tillställning må ej
förekomma hypnotiska eller därmed likartade experiment, med mindre
socialstyrelsen funnit det kunna ske utan våda.
Om biografföreställning, tävling med fordon på väg,
tävling eller uppvisning med luftfartyg samt om tillställning, för vilken
bevillningsavgift för särskilda förmåner och rättigheter skall utgå, gälla
särskilda föreskrifter utöver bestämmelserna i denna stadga.
29 f
Till böter dömes Till böter eller fängelse i högst
sex månader dömes
1)
den som
anordnar offentlig tillställning utan all hava erhållit tillstånd, där sådant
erfordras, eller som anordnar offentlig tillställning i strid mot förbud enligt
I 1 §;
2)
den som
fortsätter offentlig tillställning sedan beslul meddelats om dess upplösning
eller i strid mot förbud enligt 20 § förnyar offentlig tillställning;
3)
den som
anordnar offentlig tillställning, varom anmälan skall ske, utan alt anmälan
blivit rätteligen gjord, eller som, då polismyndigheten medgivit befrielse från
anmälningsskyldighet, icke ställer sig till efterrättelse för befrielsen
stadgat villkor;
4)
den som lämnar
oriktig uppgift eller underlåter att meddela begärd uppgift angående
förhållande, varom polismyndigheten äger infordra upplysning;
5)
den som icke
efterkommer av polismyndigheten för offentlig tillställning meddelade
föreskrifter; samt
6)
den som bryter
mot bestäm- 6) den som bryter mol bestämmelserna
i 21 § första eller andra melserna i 21 § första, andra eller
stycket Iredje stycket.
2 Sena,ste lydelse 1970:227. Senaste lydelse 1971:67 2.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som
bryter mot bestämmelsen i I 6 § andra stycket dömes, där ej gärningen är
belagd med straff i annan författning, till böter, högst femhundra kronor.
Försummelse
i fråga om anmälningsskyldighet eller med avseende å uppgiftsskyidighet
beträffande tillställning som må hållas utan tillstånd skall dock ej
föranleda ansvar, om försummelsen med hänsyn till omständigheterna kan anses
ursäktlig och ej vållat någon olägenhet, samt ej heller om tillställningen
icke kommit lill stånd.
Nuvarande lydelse
Vid förseelse mot 21 § första stycket skall jämväl den som
har vårdnaden om barnet straffas på sätt i första stycket denna paragraf sägs,
därest han icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra förseelsen.
Föreslagen lydelse
Vid förseelse mot 21 § första eller andra stycket skall
jämväl den som har vårdnaden om barnet straffas på sätt i första stycket denna
paragraf sägs, därest han icke gjort vad på honom ankommit för att förhindra
förseelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1973.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:115
Utdrag av protokoUet över justitieärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 6 april 1973
Närvarande: Ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER,
MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen
och anför.
1 Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 januari 1973
har jag tillkallat en kommission med uppgift all dra upp riktlinjer för och
lägga fram förslag till ätgärder för att minska brottsligheten och förbättra
den allmänna ordningen.
Kommissionen,' som antog namnet brottskommissionen,
avlämnade den 26 mars 1973 sitt belänkande (Ds Ju 1973:5) Ätgärder för att
bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. Betänkandet torde
få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
Till belänkandet finns fogade en reservation av
riksdagsledamoten Astrid Kristensson och ett särskilt yttrande av borgarrådet
Per-Olof Hanson och riksdagsledamoten Ake Polstam.
Kommissionen har under sitt arbete samrått med myndigheter
och organisationer som berörs av hithörande frågor.
Kommissionen förslår väsentligt förstärkta polisiära
insatser i form av personella förstärkningar till polisväsendet. Vidare
föreslår kommissionen ökade statsbidrag för värd av narkotikamissbrukare samt
möjligheter till statsbidrag för social jourverksamhet i kommunerna.
Betänkandet innehåller vidare förslag till en lag om tillfälligt
omhändertagande. Kommissionen föreslår också sådana ändringar i
banklagstiftningen att bankinspektionen får en uttrycklig rätt att meddela
tvingande föreskrifter om brottsförebyggande åtgärder. Beträffande
postlokalerna förordas att Kungl. Maj:t utfärdar föreskrifter. För att
komma till rätta med den
' Ledamöter: Statssekreteraren Ove Rainer, ordförande,
departementsrådet Sven Andersson, borgarrådet Per-Olof Hanson,
rik.sdagsledamöterna Lena Hjclm-VVallön, Ivar Högström, Astrid Kristensson och
Ake Polstam, rikspolischefen Carl G. Persson, övertörmyndaren Ingrid
Segerström. K.xperter: Rättschefen Carl-Edvard Sturkell, kanslirådet Gösta
Welander och förste ombudsmannen Sture Wendin.
2 Bilagorna A-G till betänkandet har därvid uteslutits.
Dessa bilagor tinns intagna i Ds Ju 197 3.5.
Prop. 1973:115 13
brottslighet som förekommer i anslutning till sexklubbar
och poseringsateljéer föreslår kommissionen ändringar i allmänna
ordningsstadgan som går ut bl. a. på att pornografiska föreställningar inte får
ges utan tillstånd av polismyndigheter.
Chefen
för socialdepartemenlet ämnar senare i dag föreslå bl. a. att medel begärs för
att täcka ökade bidrag till vård av narkotikamissbrukare m. m. under budgetåret
1973/74. Chefens för socialdepartementet förslag och de förslag som jag i det
följande kommer att lägga fram, bör föreläggas riksdagen i en gemensam
proposition. De förslag från chefen för socialdepartemenlet, om vilka Kungl.
Maj :t beslutar denna dag, tas in i dagens protokoll över socialärenden. Utdrag
av detta protokoll bör biläggas den gemensamma propositionen som bilaga A.
Prop.
1973:115 14
2 Tillsättandet av
brottskommissionen
Kriminalpolitiken måste fortlöpande anpassas lill
brottslighetens inriktning och omfattning och lill de förändringar i
samhällsförhållandena som påverkar människornas sociala anpassning. En effektiv
brottsförebyggande verksamhet är i betydande utsträckning fräga om generella
åtgärder som ligger utanför del i vedertagen mening kriminalpolitiska området.
Det gäller bl. a. alt bota brister och orättvisor och att utjämna ekonomiska,
sociala och kulturella skillnader i samhället. De snabba förändringarna i det
moderna samhället ställer ökade krav när del gäller att förebygga social
missanpassning.
För kriminalpolitiken är ett väsentligt mål alt underlätta
för dem som har begått brott att anpassa sig till ett normalt liv i samhället.
1 detla sammanhang krävs betydande insatser och medverkan såväl från samhällets
rättsvårdande organ som andra myndigheter, t. ex. arbetsmarknads-, skol-,
bostads- och socialmyndigheter liksom olika frivilliga organisationer. När det
gäller denna del av kriminalpolitiken har förslag om en genomgripande reform av
kriminalvården förelagts riksdagen i årets statsverksproposilion. Syftet med
denna reform är att minska ålerfalls-brottsligheten och förbäUra de dömdas
möjligheter lill social anpassning. Vid sidan av detta reformarbete krävs även
åtgärder som direkt lar sikte på alt förhindra brott och att skydda samhället
och människorna i gemen från brott.
Åtskilligt har också gjorts under senare år för all
förstärka den brollsbekämpande verksamheten. Betydande anslag har tillförts
polisväsendet som därigenom har fält mera personal och bättre utrustning. Inom
såväl polisväsendet som rättsväsendets övriga organ har stora ansträngningar
gjorts för att rationalisera och effektivisera arbetet. Genom dessa ätgärder
och olika författningsändringar har statsmakterna gradvis ökat
förutsättningarna att uppdaga och beivra brott som framstått som särskilt
allvarliga eller oroande. Jag vill i detta sammanhang särskilt nämna
narkotikalangningen, de politiska våldsdåden och skattebrotten.
Frågan om behovet av ytterligare förstärkning av den
brottsförebyggande och brollsbekämpande verksamheten måste emellertid
fortlöpande bedömas med utgångspunkt i inträffade förändringar i fråga om
brottslighetens utveckling och inriktning. Ett oroande drag är f. n. den
omfaltning och karaktär som vissa slag av grövre brottslighet har fått. Jag
syftar särskilt på rånen mol banker, postlokaler och butiker och annan
brottslighet, där våld eller hot om våld förekommer. Vi kan vidare iaktta att
brottslighet och annan asocialitet uppstått i anslutning till den verksamhet
som bedrivs i s. k. sexklubbar. Många människor upplever också all det brister
i fråga om ordning och trivsel på allmänna platser och kommunikationsmedel. Det
föreligger över huvud taget ett behov av att förstärka de direkt
brottsförebyggande insatserna i allmänhet och att
Prop.
1973:115 15
öka upptäcktsrisken för brott av olika slag. Förhållandena
är sådana all kraftfulla ätgärder nu är motiverade i syfte både all minska
brottsligheten och att skapa bättre ordning och trivsel på allmänna platser.
Det var
mol bakgrund av vad nu sagts som brottskommissionen tillkallades. Samtidigt
tillkallades en sakkunnig för att lägga fram förslag till uppgifter för och
organisation av ett centralt råd för samordning av samhällets insatser mot
brott.
Prop.
1973:115 16
3 Brottskommissionens betänkande
Brottskommissionen har i enlighet med sina direktiv
bedrivit sitt arbete skyndsamt. I sitt betänkande konstaterar kommissionen att
den tid som har stått till kommissionens förfogande inte har tillåtit några
mera omfattande analyser när det gäller uppkomsten av brottslighet och
förändringar i denna.
Orsakerna lill de brister som kan iakttas när det gäller
broltsulveck-lingen och ordningsförhållandena är i betydande utsträckning av
sådan art att de inte kan angripas med kriminalpolitiska medel. Kommissionen
konstaterar sålunda att det här i praktiken är fråga om alla de förhållanden
som kan leda till social missanpassning, exempelvis olämpliga bostadsmiljöer
eller brister med avseende på utbildning, arbete och möjligheter till
meningsfulla fritidsaktiviteter.
Med utgångspunkt i nu redovisade uppfattning konstaterar
kommissionen alt möjligheterna att på kort sikt kunna lösa alla de problem som
hänger samman med brottsligheten är begränsade. Eftersom det inle heller kunnat
komma i fråga att gå in på några mera övergripande kriminalpolitiska
överväganden har kommissionen huvudsakligen fått inskränka sig till vad som
inom den angivna tiden varit möjligt att arbeta fram när det gäller konkreta
åtgärder för alt komma till rätta med rådande förhållanden.
Främst har det härvid varit fråga om att fullfölja den del
av kriminalpolitiken som syftar till att förstärka den direkt
brottsförebyggande och den brollsbekämpande verksamheten i första hand genom
förstärkning och effektivisering av polisverksamheten. Men det är enligt
kommissionen ocksä av största vikt att denna verksamhet i ökad utsträckning
kombineras med åtgärder som syftar till att lösa de bakomliggande sociala
problemen. Det gäller inte minst de åtgärder som primärt går ut på att
förebygga och förhindra brott och ordningsstörande händelser. Kommissionen
konstaterar vidare att det är fullt klart att problemet med atf förbättra den
allmänna ordningen inte kan få någon bestående lösning enbari genom polisiära
insatser. Om inle andra åtgärder samtidigt vidtas skjuter man i regel endast
problemet framför sig. Med hänsyn härtill har kommissionen även tagit upp vissa
frågor som rör förstärkta sociala insatser.
I ett inledande avsnitt av betänkandet redovisar
kommissionen vissa allmänna synpunkter pä de frågor som kommissionen behandlar.
Kommissionen konstaterar därvid att den kriminalpolitiska
debatten i hög grad präglats av statistiska uppgifter om brottslighetens
utveckling och försök till analyser och slutsatser därav. För egen del nöjer
sig kommissionen med att framhålla, att antalet brottsbalksbrott har ökat
väsentligt under del senaste decenniet och att andelen uppklarade brott sedan
lång tid har varit alltför låg.
Som bakgrund för sina fortsatta överväganden angående
vilka brotts-
Prop.
1973:115 17
förebyggande och brollsbekämpande åtgärder som det nu
framstår som mest angelägel att vidla lämnar kommissionen en sammanfattande
redogörelse för brottsligheten med utgångspunkt såväl från vilka som begår
brott som från själva brottslighetens art och inriktning. Slutsatsen av denna
genomgång blir att del är vissa typer av brottslighet som främst förtjänar
uppmärksamhet. Det gäller våldsbrott, narkotikabrott, koppleri,
tillgreppsbrott, häleri, skattebrott och trafikbrott. Även de med ungdomsbrottsligheten
förenade problemen påkallar särskilt intresse. Detsamma gäller den internationella
brottsligheten.
När del
gäller den allmänna ordningen framhåller kommissionen alt de brister som kan
iakttas i stor utsträckning utgör symptom på bakomliggande allvarliga
missförhållanden av olika slag. De åtgärder och insatser som krävs för att komma
lill rätta därmed åvilar i första hand olika sociala myndigheter. Det behövs
emellertid även ökade polisiära insatser för att åstadkomma en bättre ordning
på allmänna platser och kommunikationsmedel. Enligt kommissionen är del dock
väsentligt att dessa insatser kan kombineras med sociala stödåtgärder i form av
råd och hjälp lill samt vård av dem som genom sitt handlande visat sig vara i
behov härav.
Kommissionen
betonar att brottsutveckUngen och upprätthållandet av allmän ordning och
säkerhet släUer ökade krav på poUsväsendel. Det gäller såväl övervaknings- som
utrednings- och spaningsverksamheten. Det är enligt kommissionens mening vidare
önskvärt att ytteriigare förbättra förhållandet mellan polisen och allmänheten.
Åtgärder behöver även vidtas för att förbättra rekryteringen till polisväsendet
och för att minska personalomsättningen inom poliskåren.
Kommissionen
slår också fast att, även om ansvaret för brottsförebyggande åtgärder primärt
vilar på de samhälleliga organen, måste enskilda och företag också själva
skydda sig mot brott.
Vad
särskilt gäller våldsbrottsligheten konstaterar kommissionen att det under
senare är har skett en fortlöpande ökning av antalet rän mot banker och övriga
penninginrättningar och andra förmögenhetsbrolt där våld eller hot om våld
ingår. Också antalet fall av våld mot polisman i tjänsteutövning har.
tilltagit. Samtidigt med denna utveckling har förmärkts en allmän tendens mot
allt grövre våld.
De
absoluta talen för denna brottslighet är enligt kommissionen inle så stora i
jämförelse med förmögenhelsbrotten, men utveckUngen är likväl oroande med
hänsyn bl. a. till en tilltagande brutalisering. Enligt brottsstatistiken för
år 1972 uppgick antalet anmälda brott mot liv och hälsa (3 kap. BrB) till 18
268. Häri ingår omkring 200 fall av mord och dråp eller försök lill sådana
brott saml omkring 800 fall av grov misshandel. Vad angår rån förövades under
1968 20 väpnade rån mot bank- och postkontor, 1969 36, 1970 52, 1971 76 och
1972 98. Under sistnämnda år var del totala antalet rån mot bank- och
postkontor 100, varav alltså alla utom två begicks genom vapenhot. Del är inte
ovanligt all skottlossning förekommer vid dessa brott.
Kommissionen konstaterar vidare att en annan grupp av
brott som
2 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
Prop. 1973:115 18
ökat kraftigt i antal under senare år är fickstölder och
s. k. väskryck-ningar. Under år 1972 anmäldes sammanlagt 2 760 sådana brott,
fördelade med cirka 65 procent på fickstölder och 35 procent på väskryckningar.
Stockholm svarade ensam för närmare hälfien av samtliga anmälda brott. Det har
vidare blivit allt vanligare att tillgrepp av varor i butiker sker helt öppet
och med användande av våld eller med hot om våld mot personalen. Det förekommer
också andra tillgreppsbrott, t. ex. mot åldringar och sjuka, med våld eller hot
om våld.
Vad särskilt gäller post- och bankrånen samt möjligheterna
att förebygga dessa brott redovisar kommissionen ett av företrädare för
rikspolisstyrelsen, bankinspektionen, poststyrelsen, penninginrättningarna och
försäkringsbolagen den 10 februari 1972 framlagt säkerhetsprogram. Kommissionen
har även tagit del av redogörelser för de åtgärder som postverket har genomfört
och som planeras saml av en av bankinspektionen gjord undersökning om vilka
säkerhetsåtgärder som har vidtagits av de privata penninginrältningarna vid
årsskiflet 1972/73 eller planeras för år 1973. På grundval härav konstaterar
kommissionen att de i nämnda säkerhetsprogram rekommenderade åtgärderna
genomförts i mycket begränsad omfattning.
Kommissionen påpekar att alla berörda parter varit överens
om programmets utformning och alt antalet bank- och postrån fortsatt all öka.
Kostnaderna för åtgärdernas genomförande får anses vara relativt låga. Med
hänsyn härtill anser kommissionen det anmärkningsvärt att säkerhetsprogrammet
inte har realiserats i större utsträckning.
Penninginrättningarna och postverket måste anses ha ett
särskUt ansvar när del gäller att skydda sig själva mot brottslig verksamhet.
Penninginrältningarna och postverket intar sålunda en särskUd ställning i
samhället när det gäller hanteringen av kontanta medel. De omsätter dagligen
mycket stora värden i reda pengar eller andra lätt överlåtbara tillgångar
vilkas tidigare innehavare inte kan spåras. De utgör därför speciellt attraktiva
mål för brottslighet av skilda slag. För att bank- och poströrelsen skall
kunna erbjuda avsedd service måste verksamheten bedrivas så att den är lätt
tUlgänglig för allmänheten. Detta innebär att den ocksä är särskilt utsatt för
kriminella angrepp. Det är här fråga om en brottslighet som kan medföra
allvarliga skador på personal och kunder.
Kommissionen konstaterar vidare att det krävs särskUt
tillstånd av statlig myndighet för att driva bankrörelse saml alt det vid denna
prövning bl. a. skall bedömas om den tillämnade rörelsen är nyttig för det
allmänna. Till skydd för såväl allmänna som enskilda intressen är sådan rörelse
också underkastad en fortlöpande och ingående offentlig tillsyn.
Det ligger enligt kommissionen helt i linje med den
reglering som bankväsendet sålunda är underkastat all ställa krav på
vederbörande inrättningar att själva vidta de åtgärder i brottsförebyggande
syfte som kan anses påkallade med hänsyn till deras speciella verksamhet. Det
är här fråga om utgifter som får anses vara marginella i förhållande till de
allmänna omkostnaderna för drivande av bankrörelse. Kommissionen förordar
därför att de bestämmelser som ger tillsynsmyndigheten, dvs.
Prop. 1973:115 19
bankinspektionen, rätt alt meddela föreskrifter om bl. a.
förvaring av värdehandlingar kompletteras så att tillsynsmyndighetens kompelens
UttryckUgen även omfattar allmänt brottsförebyggande åtgärder, exempelvis hur
banklokaler bör utformas och utrustas för att hindra eller försvåra rån. 1
fråga om utrustning och inredning bör samråd äga mm med rikspolisstyrelsen och
berörda penninginrättningar. Vad gäUer postlokalernas inredning och utrustning
föreslår kommissionen all Kungl. Maj :l utfärdar erforderUga föreskrifter.
När det gäller polisens möjligheter att genom sin övervakande
verksamhet förebygga rån och annan brottslighet där våld eller hot om våld
förekommer framhåller kommissionen som sin uppfattning all fotpatrullering är
det effektivaste sättet att nå detta syfte. Ett ökal antal fotpatruller i
tätorternas centrala delar synes därför vara erforderligt. Kommissionen betonar
vidare att en hög uppklaringsprocent har en stark preventiv verkan inte minst i
fråga om rån och andra grova förmögenhets-brott. Eftersom möjligheterna att
klara upp sådana brott erfarenhetsmässigt är starkt beroende av hur snabbt
polispersonal kommer lUl platsen och efterspaningen kan sältas i gång, är det
väsentligt att polisen ständigt kan hålla en tillräckligt hög beredskap för
utryckningar liksom att utredningsverksamheten kan bedrivas så effektivt att
förövaren snabbt kan avslöjas.
Kommissionens slutsats är att personella förstärkningar
bör tUlföras polisväsendet för övervakning, spaning och utredning när del
gäller bank-och postrån och andra Uknande grova brott.
Enligt direktiven hade kommissionen i uppdrag att se över
straffskalorna för våldsbrotten. Efter en närmare genomgång av berörda lagrum
har kommissionen emellertid inle funnit skäl att föreslå några straffskärpningar.
Kommissionen
har vidare haft till uppgift att bedöma vad som förekommer i den verksamhet som
bedrivs i och i anslutning till sexklubbar och poseringsateUéer. Del är här
väsentligen frågan om att söka förhindra brottslighet och annan asocialitet i
dessa miljöer.
Kommissionen
noterar att missförhållanden av detla slag förekommer i samband med såväl
sexklubbs- som poseringsverksamhet. Koppleri, främjande av otukt, olovlig
rusdrycksförsäljning, narkotikabrott och häleri eller olovlig befattning med
stulna eller insmugglade partier av cigarretter och spritdrycker är exempel på
brott som har avslöjats i samband med sådan verksamhet. Även stöld, rån,
misshandel och olaga hot förekommer mot både kunder och personal. De i klubb-
och ateljéverksamheten engagerade personerna löper risk att efter hand hamna i
asocialitet och kriminalitet. Utvecklingen har enligt kommissionens mening
sannolikt lett till en väsentlig ökning av prostitutionens totala omfattning
och därmed också av antalet personer som i längden löper risk för social
missanpassning. Sexklubbarnas och poseringsateljéernas verksamhet medför också
ofta sanitära olägenheter för kringboende.
Med hänsyn till dessa missförhållanden anser kommissionen
det angeläget att myndigheterna får bättre möjlighet all kontroUera den
pornogra-
Prop, 1973:115 20
fiska verksamheten än som nu kan ske. Kommissionen avvisar
tanken på ett totalförbud under hänvisning till att en sådan åtgärd inte bara
skuUe strida mol grundsatsen om den enskildes rätt att i vidaste möjliga
utsträckning själv få bestämma vad han vill ta del av utan sannolikt även skapa
nya problem och negativa följder som är svåra att överblicka.
Kommissionen konstaterar att det enligt allmänna
ordningsstadgan f. n. krävs polisstyrelsens tillstånd för anordnande av
offentlig danstillställning, eirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen
och uppvisning i professionell brottning. Kommissionen föreslår att
tillslåndstvång införs även för pornografisk föreställning. Därmed får
poUsstyrelsen möjlighet att bl, a. bedöma sökandens person, tUlslällningens art
och platsen eller lokalens lämplighet. Hänsyn kan även las till de synpunkter
som andra berörda myndigheter, exempelvis de som svarar för hälsovården och
brandsäkerheten, önskar få tillgodosedda. Genom särskUda föreskrifier eller
villkor angående lokalernas utformning och disponering kan man förhindra eller
åtminstone försvåra prostitution inom klubblokalerna och försäkra sig om alt
dessa inle heller i övrigt utnyttjas på ett otillbörligt eller olämpligt sätt.
Kommissionen föreslår vidare att det i allmänna
ordningsstadgan införs bestämmelser som innebär all person under aderton år
inte får medverka vid offentlig pornografisk föreställning och att sådan
föreställning inte får innehålla förråande sexuella eller sadistiska
beteenden.
Eftersom slora ekonomiska intressen gör sig gällande i
pornografibranschen och förtjänsterna av verksamheten i många fall sannoUkt är
betydande anser kommissionen att ell tillslåndstvång som endast är sanktionerat
med böter inte kommer all vara tillräckligt effektivt. Kommissionen föreslår
därför all fängelse intas i straffskalan.
När det gäller reklam för sexklubbar och poseringsateljéer
konstaterar kommissionen att styrelsen för Svenska tidningsutgivareföreningen
efter kontakter med företrädare för kommissionen numera rekommenderat
föreningens medlemsföretag att i eget intresse iaktta återhållsamhet med
publicering av sådana annonsillustralioner som på ett utmanande sätt återger
sexuella motiv. Styrelsen har vidare konstaterat att det inle kan uteslutas att
annonser om posering kan innefatta straffbar verksamhet. Styrelsen har därför
även rekommenderat medlemsföretagen att i fortsättningen inte införa annonser
som åsyftar att förmedla kontakt med ateljéer för posering och med sexklubbar
som i sin annonsering lämnar erbjudanden av samma karaktär som poseringsateljéerna.
Rekommendationen har, såvitt kommissionen har kunnat konstalera, lett till all
annonsering för poseringsateljéer praktiskt taget har upphört i dagspressen.
På grund av vad sålunda har förekommit och då kommissionen
ansett sig kunna utgå ifrån att dess förslag att införa tillständslvång för
sexklubbarna torde få en starkt brottsförebyggande och brollsbekämpande verkan
har kommissionen inte ansett sig böra framlägga några förslag i fråga om
pornografireklamen. Kommissionen har därvid utgått från att den föreslagna
författningsändringen ger tidningsutgivarna ett underlag
Prop. 1973:115 21
för prövningen huruvida reklam för pornografisk
föreställning skall medges.
Som
underlag för sina överväganden angående behovet av åtgärder för att förbättra
den allmänna ordningen redovisar kommissionen skUda undersökningar och
uttalanden av vilka framgår att ordningsläget på allmänna platser och
kommunikationsmedel är otillfredsställande framför allt i storstadsområdena. 1
en del av dessa uttalanden påtalas all särskilt ungdomars beteenden
karakteriseras av ökad hänsynslöshet och tilltagande missbruk av alkohol och
narkotika. Del har vidare gjorts gällande att butiksstölderna har ökat i antal
och allt oftare förövas helt öppet av personer som hotar personalen, om man
söker hindra tillgreppen. Andra uppgifter som förts fram i detta sammanhang är
att handel med stulna varor i ökad utsträckning pågår öppet på allmänna
platser. För Stockholms del har särskilt påtalats att ordningsförhållandena i
tunnelbanan är myckel besvärliga.
Kommissionen
framhåller i anslutning lUl nu nämnda uppgifter att den brottslighet och de
ordningsstörningar som del här är fråga om i ett övervägande antal fall kan
uppfattas som ett symptom på någol bakomliggande, allvarligt missförhållande,
såsom bristande fysisk eller psykisk hälsa, bostadsproblem, arbetslöshet,
anpassningssvårigheter eller liknande problem. De åtgärder och insatser som
krävs för att i grunden komma till rätta med nuvarande missförhållanden faller
därför utanför det i vederlagen bemärkelse kriminalpolitiska området. Delta
gäller i särskilt hög grad det mera långsiktiga, förebyggande arbetet. Även i
det kortsiktiga perspektivet har emellertid enligt kommissionens mening frågor
om vård och behandling samt andra socialvårdande insatser en central betydelse.
Detta utesluter emellertid inte att det också behövs effektivare polisiära
msatser för alt hindra brottslighet och ordningsstörningar på och i anslutning
till allmänna platser och kommunikationsmedel. Men dessa insatser bör i större
utsträckning än f. n. kombineras med åtgärder som syftar till att komma till
rätta med de personliga och sociala problem som i regel är den djupare orsaken
lill den rådande situationen. För detla ändamål mäste man söka få lill stånd
ell smidigt och effektivt samarbete mellan de olika myndigheter och
befattningshavare som arbetar med dessa problem.
I anslutning lill nu nämnda överväganden behandlar
kommissionen särskilt frågan om samarbetet mellan polis och socialarbetare.
Vad gäller
det övergripande samarbetet på planerings- och ledningsnivå i särskilda
samrådsorgan föreslår kommissionen att Kungl. Maj:t snarast beslutar att en
undersökning kommer lill stånd genom länsstyrelsernas försorg angående hur
intentionerna bakom del år 1970 utfärdade cirkuläret (SFS 1970:513) om
intensifierat samarbete mellan barnavård, skola och polis har förverkligats.
Kommissionen föreslår att de åtgärder vidtas när det gäller upprättandet av
samrådsorgan och dessas arbete som denna undersökning kan föranleda.
Beträffande del direkta samarbetet pä fältet förordar
kommissionen att nämnda samrådsorgan ägnar dessa frågor särskild
uppmärksamhet
Prop. 1973:115 22
med sikte på att finna de mest ändamålsenliga formerna för
sådan samverkan.
Enligt
direktiven har kommissionen ägnat frågan om omhändertagande av personer som
stör ordningen särskild uppmärksamhet. Kommissionen konstaterar därvid att
gäUande bestämmelser härom finns intagna i olika vårdlagar och i
poUsinslruktionen (1972:51 1). Vad gäller den praktiska tillämpningen av dessa
bestämmelser har kommissionen fält en mycket splittrad bild. Stor osäkerhet
anses sålunda råda om vilka befogenheter polisen har och hur dessa befogenheter
i praktiken bör utnyttjas. Kommissionen föreslår inte någon ändring i vårdlagstiflningen.
Men för att skapa en fast och enhetlig tillämpning av de regler som gäller för
polisens tillfälliga omhändertaganden föreslår kommissionen all de viktigaste
bestämmelserna härom förs in i en särskild lag. Förutsättningarna för
omhändertagande på grund av ordningsstörande beteende bör därvid bibehållas
oförändrade. Kommissionen erinrar om att en polisman aldrig får använda
strängare medel än förhållandena kräver och att han i första hand alltid bör
söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar. Kommissionen föreslår
att vissa nya bestämmelser angående förfarandet förs in i lagen för att skapa
underlag för hjälpande och stödjande åtgärder och för att klargöra hur
fortsatta ordningsstörningar skall kunna förhindras.
De väsentligaste nyheterna i förhållande till gällande
rätt är att föreskrifter ges om hur den tid som omhändertagandet varar skaU
användas och att den längsta tiden för frihetsberövandet blir närmare reglerad
samt all polisen får möjlighet alt flytta minderåriga från skadliga eller
farliga miljöer.
Vad först beträffar utnyttjandet av tiden för
frihetsberövandet innehåller den av kommissionen föreslagna lagen en
bestämmelse om att erforderlig utredning skall göras beträffande den
omhändertagnes personliga levnadsförhållanden när omhändertagande har skett på
grund av ordningsstörande uppträdande. Utredningen skall om möjligt göras av
företrädare för socialmyndighet. För att skapa bättre förutsättningar härför
föreslår kommissionen alt statsbidrag skall utgå för social jourverksamhet.
Avsikten med utredningen skall vara att utröna huruvida den omhändertagne är i
trängande behov av hjälp eller stöd från samhällets sida.
Vid bestämningen av den längsta lid som frihetsberövandet
får vara har kommissionen tagit hänsyn till att hjälpande och stödjande
åtgärder kan behövas. Med hänsyn lill de olika förhållanden som sålunda kan
föreligga har maximitiden inle ansetts kunna sältas kortare än sex timmar.
Kommissionen förutsätter att denna tid i vissa fall även kan behövas för all
hindra fortsalt ordningsstörande verksamhet.
Kommissionen föreslår vidare en bestämmelse om
omhändertagande av barn under femton år som av polisen anträffas under
förhållanden som uppenbarligen innebär en överhängande och allvarlig risk för
barnels hälsa eller utveckling. Som exempel pä sådana situationer nämner
kommissionen bl. a. fall då barn uppehåller sig i s. k. knarkarkvartar eller
hittas
Prop. 1973:115 23
omtöcknade av berusningsmedel i rivningsfastigheter. Den
föreslagna nya bestämmelsen bör vidare kunna tillämpas på barn som påträffas på
hotellrum tillsammans med äldre asociala personer eller som annars befinner sig
i en sådan situation att man kan befara att de kommer att bli otillbörligt
utnyttjade. Enligt förslaget skaU barnet efter omhändertagandet skyndsamt
överlämnas till föräldrarna, annan vårdnadshavare eller företrädare för
barnavårdsnämnd.
Kommissionen
framhåUer alt socialarbetare i så stor utsträckning som möjligt bör tjänstgöra
i de lokaler dit omhändertagna förs för att på så sätt det utredande och
kurativa arbete som ofta bör sältas in efter ett omhändertagande snabbt skall
kunna påbörjas. Vad kommissionen syftar liU med sina förslag är att de
polisiära och sociala insatserna skaU samordnas så alt man på ett effektivare
sätt skall kunna lösa de problem som förorsakar de rådande förhållandena.
Mot
bakgrund av nyss redovisade uppfattning och den rådande ordningssituationen
anser kommissionen det synnerligen angeläget att barnavårdsnämnderna/sociala
nämnderna ställer ökade personella resurser lill förfogande för arbete bland
barn och ungdomar under icke ordinarie arbetstid. För att snabbt göra del
möjligt att initiera, pröva och utvärdera olika former av sådan social
jourverksamhet föreslår kommissionen alt 4 milj. kr. ställs till
socialstyrelsens förfogande för bidrag till kommunerna för en
försöksverksamhet.
Ett annat
område där kommissionen ansett sig kunna ta ställning för omedelbara
ytterligare insatser från statens sida är narkomanvården. Narkotikamissbruket
har framför allt i de största kommunerna en väsentlig del i uppkomsten av
brottslighet och ordningsstörande förhållanden. Kommissionen föreslår därför
till slöd för kommunala insatser på delta område förenklade bidragsregler och
ökade möjligheter lill statsbidrag till vårdcentraler för narkotikamissbrukare,
ökade driftbidrag till behandlingshem för narkotikamissbrukare samt nytt
statsbidrag lill vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare. Medelsbehovet
härför beräknas till 3,8 milj. kr. Vidare föreslås att ytteriigare 500 000 kr.
ställs till socialstyrelsens förfogande för viss försöksverksamhet med
särskilda vårdformer.
Kommissionen
betonar att vad den sålunda föreslagit beträffande förstärkta insatser på det
sociala området endast kan få en myckel begränsad effekt när det gäller att
komma lill rätta med de sociala missförhållanden som ligger bakom bl.a. den
brottslighet och de ord-ningsstöranden som förekommer. Samhällets insatser för
alt lösa dessa problem måste ske från en bredare bas och med en långsiktig
planering som innefattar bl. a. föräldraskolning, skolans roll och utformning
av människornas livsmiljö i sin helhet. Men också i det kortsiktiga perspektivet
krävs ett samlat grepp när det gäller samhällets ansvar för de människor som av
olika skäl inle passar in i vårt sociala mönster. Samhällets insatser måste la
sikte på en rehabilitering där krav också släUs på den vårdbehövandes eget
ansvar i sin situation. Närmast är det socialutredningens uppgift att överväga
inriktningen och samordningen av
Prop. 1973:115 24
de sociala insatserna. Kommissionen har förvissat sig om
att dess begränsade förslag ligger i Unje med socialutredningens intentioner.
Det har inför kommissionen uppgetts att i varje fall
beträffande storstadsområdena är det ett begränsat antal personer med slora
missbruksproblem, framför allt ungdomar, som i huvudsak uppehåller sig i
cilykärnan och som där skapar ständiga oroshärdar. Även om del kan antas all
flertalet av dessa personer är föremål för något slag av åtgärder från sociala
eller sjukvårdande myndigheter, synes dessa åtgärder inte innebära tillräckligt
stöd för att de skall orka ta sig ur den nedbrytande miljö de lever i.
Kommissionen är medveten om att man inle kan lösa sociala problem genom att
använda tvång i stor skala och all man här har att göra med grundläggande
problem inom hela social- och sjukvården som det inte ankommer på kommissionen
att ta stäUning till. Kommissionen vill dock understryka att från samhällets,
men framför allt från de vårdbehövandes egen synpunkt, måste vårdinsatserna för
dessa människor effektiviseras.
Kommissionen utgår ifrån att vad som anförts kommer att
vägas in i de samlade bedömningar som socialutredningen har alt göra när del
gäUer inriktningen och samordningen av de sociala insatserna.
Kommissionen offentliggör en i februari 1973 genomförd
undersökning om ahmänhetens kunskaper om och attityder lUl poUsen. Undersökningsresultatet
visar enligt kommissionen alt förhållandet mellan allmänheten och polisen på
del hela laget är mycket gott men alt del föreligger ett behov av ökad
information om polisens verksamhet inle minst hos ungdomen.
Kommissionen förutsätter att hithörande frågor i ett mera
långsiktigt perspektiv kommer att behandlas av det blivande centrala rådet för
samordning av samhällets insatser mot brott.
I avsikt
att nå en förbättrad information till massmedia framlägger emellertid
kommissionens förslag om att särskUda kontaktmän utses i polisdistrikten. Dessa
bör ges en viss utbildning för uppgiften. För den centrala
informationsverksamheten föreslås vidare att tre tjänster för journalister
inrättas vid rikspolisstyrelsen. Dessa befattningshavare förutsätts också
kunna biträda polisdistrikten. Kommissionen föreslår vidare att polisväsendet
tillförs 25 polismansljänsler för trafikundervisning i skolorna och 25 polismanstjänster
för undervisning i lag och rätt.
Utöver de nu föreslagna åtgärderna framhåller kommissionen
behovet av mera konlaktskapande verksamhetsformer i polisarbetet. Särskild vikt
läggs därvid bl. a. på en utökning av antalet folpatrullerande polismän och på
en ökning av antalet kvarterspoliser. Kommissionen tillstyrker också ett
förslag frän polisstyrelsen i Stockholm att en upplysningscen-tral för
allmänhetens telefonförfrågningar upprättas i Stockholms polisdistrikt.
I det avsnitt av betänkandet i vilket kommissionen direkt
behandlar behovet av förstärkning av polisverksamheten tar kommissionen till en
början upp frågan om kraven för antagning som polisaspirant.
Med hänsyn till den höjda utbildningsnivån i samhäUet och
till de krav
Prop. 1973:115 25
som allmänt sett bör ställas på en polisman i dagens
samhälle finner kommissionen därvid att kraven på skolunderbyggnad för
anställning som polisaspirant bör höjas. Kommissionen föreslår att de krav som
uppställs för s. k. allmän behörighet till högre utbildning skall gälla även
för antagning till polisaspirant. Delta innebär att krav bör uppställas på
lägst avgångsbetyg från 2-årig gymnasielinje i vUken ingår 2-årig utbildning i
svenska och engelska eller 2-årig folkhögskoleulbildning som omfattar studier i
svenska och engelska motsvarande två årskurser i gymnasieskolan.
De höjda kraven föreslås bli tillämpade tidigast från år
1975.
Av
betydelse när det gäller att få lämpliga aspiranter är enligt kommissionen
också den rekryteringsverksamhel som bedrivs. Kommissionen föreslår därför att
åtta nya tjänster som rekryteringskonsulenter inrättas.
Beträffande
polismännens utbildning och befordran har kommissionen konstaterat alt de olika
tjänsterna inom poUsväsendel byter innehavare med påfallande korta intervaller.
För den tjänst som polismannen innehar har han ofta fått särskild utbildning
eller förvärvat speciell erfarenhet. En minskad omsättningsfrekvens skulle
därför verka såväl effeklhöjande som personal- och kostnadsbesparande.
SamhäUets och brottslighetens utveckling har för
polisväsendets del bl. a, medfört behov av och krav på en ökad specialisering
hos personalen i allt flera befattningar. Tjänsten kräver sålunda i allt större
utsträckning bättre kunskaper och vidare erfarenheter. Byte av personal medför
därför dels nya utbildningsbehov, dels försämrad kontinuitet i enhetens arbete.
Kursverksamheten inom polisväsendet är omfattande. Utöver
den utbildning som är obligatorisk eller följer på befordran genomförs ca 100
centrala kurser om året vilkas syfte i de flesta fall är all ge viss
grundläggande specialutbildning för skilda tjänster och i övriga fall
fortbildning. Om personalomsättningen kan minskas bör del vara möjligt att
reducera befattningsutbildningen. Det är också angeläget att så länge som möjligt
kunna tillvarata den arbetskapacitet som består däri att polismannen har
förvärvat vana och erfarenhet i sin tjänst.
På grund av vad nu sagts föreslär kommissionen att en
särskild utredning tillsätts för att lösa de problem som är förknippade med
gällande befordringsordning. Utredningen bör undersöka möjligheterna till en
tidigare specialisering inom olika verksamhetsområden. Det bör därvid
eftersträvas att personalen ges likvärdiga ulveckhngsmöjligheter inom de olika
grenarna av verksamheten. Utredningen bör överväga när en sådan specialisering
kan sättas in och hur långt den kan och bör drivas med beaktande av all
möjligheter alt söka och erhålla tjänst inom andra verksamhetsgrenar skall
föreligga även i fortsättningen.
När det gäller bedömningen av behovet av
personalförstärkningar tar kommissionen sin utgångspunkt framför allt i de nya
inslag i brottsligheten och ordningsförhållandena som har framkommit.
Kommissionen anser att del föreligger ett behov av flera poliser för att
bemästra situationen och all förslärkningsbehoven avser samtliga
verksamhetsgre-
Prop.
1973:115 26
nar.
Som bakgrund till kommissionens ställningstaganden i denna
del redogör den till en början för de bedömningar av personalbehovet som
polischeferna och länsstyrelserna gjorde i sina förslag till beräknande av
utgifter för den lokala polisorganisationen för budgetåret 1973/74.
Kommissionen konstaterar därvid att polischeferna har bedömt del sammanlagda
behovet av ytteriigare polismansljänsler lill 1 478 medan länsstyrelsernas bedömning
ligger någol lägre, 1 432 tjänster. Såväl polischeferna som länsstyrelserna har
ansett att de kraftigaste förstärkningarna behövs för
övervakningsverksamheten.
Kommissionen konstaterar vidare alt rikspolisstyrelsen i
sina anslagsäskanden för budgetåret 1973/74 har yrkat 760 nya
polismansljänsler. Enligt kommissionens mening är det totala personalbehovet på
längre sikt avsevärt större.
Innan
kommissionen går in på frågan om personalförslärkningarnas omfattning och på
vilka verksamhetsområden de i första hand bör sättas in och andra liknande
frågor gör kommissionen en bedömning av de faktiska möjligheterna alt tillföra
polisväsendet personal. För överbUc-kens skull bör enligt kommissionen denna
bedömning avse en treårsperiod.
Den nya färdigutbildade personalen skall i första hand
ersätta den som avgår. Först sedan detta skett kan man bestämma hur många av de
nyrekryterade som kan placeras på nya tjänster. Möjligheterna alt tillföra
polisväsendet mera personal är alltså beroende av vilket tillskott av
färdigutbildad personal som rekryteringsunderlaget medger och av hur stor
personalavgången är.
Rekryteringen
till polisyrket påverkas av många olika faktorer som verkar i olika riktningar.
Av dessa kan nämnas antagningskrav, arbetsuppgifter, tjänstgöringsförhållanden,
lön och befordringsutsikler. Sannolikt har också sådana faktorer som
allmänhetens inställning till polisen sin betydelse liksom även polismännens
inställning till sitt yrke. Flera av dessa faktorer kan påverkas genom
information dels genom massmedia, dels direkt till den krets av ungdomar som
kan väntas ha intresse för polisyrket. Kommissionen har tidigare föreslagit
åtgärder för att förbättra informationen i dessa avseenden.
Rekryteringsbefrämjande åtgärder av annan art kan också komma i fråga. Myckel
stor betydelse för möjligheterna att rekrytera polisaspiranter har givetvis
också den allmänna situationen på arbetsmarknaden.
Vad nu sagts visar all en bedömning av möjligheterna att
rekrytera personal är vansklig all göra. Flera av de faktorer som styr
utvecklingen kan förändras på ganska kort tid i den ena eller andra riktningen.
Även personalavgången varierar från år till år. Vid
bedömningen av möjligheterna alt tillföra polisväsendet ytterligare personal
bör också beaktas att ett visst antal färdigutbildade extra polismän
fortlöpande bör finnas att tillgå för att tillsättningsförfarandet skall löpa
smidigt.
Av vad nu sagts framgår all rätt stora variationer
föreligger i de olika faktorer som skall vägas in vid bedömningen av
möjligheterna att tillföra
Prop. 1973:115 27
polisväsendet mera personal. Vid denna avvägning har
kommissionen funnit att det antal nya tjänster som kan komma i fråga är varken
avsevärt högre eller avsevärt lägre än 400. Kommissionen anser därför att man
bör utgå från att 400. nya tjänster skall kunna upprätthållas med
färdigutbildad personal, om detta antal tillförs organisationen varje budgetär
under en treårsperiod.
Slutsatsen
av del nyss sagda är att de erforderliga personalförstärkningarna bör
tillföras polisväsendet under en treårsperiod. Genom en sådan lösning uppnås i
övrigt väsentliga fördelar. Antagningen av aspiranter kan anpassas till
rekryteringsunderlaget så alt kravet på kvaUficerade sökande kan upprätthållas.
Rekryteringsverksamhelen kan bedrivas planenligt. Belastningen på
utbildningsorganisationen blir relativt konstant. Budget- och planeringsarbetet
kan på olika nivåer bedrivas inom en fastställd ram och begränsas till en
bedömning av var de fastställda personalförstärkningarna skall sällas in. Härigenom
sparas åtskilligt arbete och personalen kan utnyttjas för andra
arbetsuppgifter, såsom rationaliserings- och inspektionsverksamhet.
Enligt vad
som anförts tidigare bör del vara möjligt att tillföra polisväsendet
färdigutbildad personal i sådan omfattning att ytterligare 1 200
polismansljänsler kan inrättas under en treårsperiod. Behovet av förstärkningar
såsom det har kommit till uttryck i polischefernas och länsstyrelsernas
yrkanden har angetts till några hundratal tjänster därutöver. Det är således
möjligt att i huvudsak tUlgodose de sålunda framförda önskemålen, om
förstärkningarna fördelas på tre budgetår.
Kommissionen
föreslår därför att polisväsendet tillförs 400 polismanstjänster under vart
och ett av de tre närmaste budgetåren. Kommissionen förutsätter därvid att
vakanssituationen i Stockholm till följd av vidtagna rekryteringsfrämjande
åtgärder kommer att avsevärt förbättras under det kommande budgetåret.
Kommissionen anser att överföringen av arbetsuppgifter
från polispersonal till annan personal bör fortsätta. Härför erfordras ett
antal nya tjänster för framför allt kvalificerad biträdespersonal. Härigenom
friställs i stort sett ett motsvarande antal polismän för rent polisiära
uppgifter, något som kommissionen bedömer som angeläget med hänsyn till det
begränsade utrymme som finns all tillföra organisationen ytterligare
polisutbildad personal.
Kommissionen
"föreslär därför att 450 tjänster för annan personal inrättas under en
treårsperiod. Av dessa avses 200 tjänster för budgetåret 1973/74, 150 tjänster
för budgetåret 1974/75 och 100 tjänster för budgetåret 1975/76.
Utöver de 1 200 föreslagna polismanstjänsterna föreslår
kommissionen inrättande av ett mindre antal tjänster vid rikspolisstyrelsen.
Vad gäller kommissionens uttalanden angående fördelning av
de förslagna nya tjänsterna hänvisar jag till betänkandet.
För anskaffning av utrustning till följd av att nya
tjänster har inrättats har tidigare tillämpats vissa normer, vilka enligt
kommissionens mening i princip bör gälla även nu. Kommissionen inskränker sig
därför till all
Prop.
1973:115 28
beröra vissa särskilda frågor. Kommissionen har förordat
att övervakningsverksamheten i allt större utsträckning fullgörs genom
fotpatrullering. Det är därvid bl. a. från skyddssynpunkt viktigt att
polismännen utrustas med bärbara radiostationer. Kommissionen föreslår därför
att ytterligare 500 bärbara radiostationer anskaffas. Med hänsyn till att
behovet av bilar för övervakningsverksamhet f. n. är väl tillgodosett och till
att de nya tjänsterna företrädesvis bör användas för ökad fotpatrullering
anser kommissionen att normerna i detta fall kan frångås.
1 ett
avslutande avsnitt av betänkandet om andra brottsförebyggande insatser anför
kommissionen vissa allmänna synpunkter på frågan om näringsidkares och
enskildas skyldigheter och möjligheter att i viss utsträckning själva skydda
sig mot brott.
Beträffande
brottsförebyggande insatser från näringsidkarnas sida framhålls bl. a. att
personalstyrkan bör vara anpassad inle bara med hänsyn till kravet på
kundbetjäning ulan också så alt ett liUfredsstäUande självskydd erhålles.
Viktigt är också alt larmanläggningar och annan teknisk bevakningsulruslning
byggs ut och förbättras liksom att rutinerna för kassaljänst och
banktransporter ses över. Vidare är en tillfredsställande märkning av
stöldbegärliga varor en brottsförebyggande åtgärd av stor vikt.
Den enskildes möjligheter att skydda sig mot brott består
främst i att i ökad omfattning skaffa sig mekaniska inbrottsskydd av olika slag
som lås och galler. Kommissionen hänvisar i detta sammanhang till pågående
utredningar angående utökat konsumentskydd beträffande lås och låsin-slallation
saml särskilda byggnormer rörande inbrottsskydd. En angelägen åtgärd är att
genom ökad upplysning försvåra handeln med stulet gods.
Prop. 1973:115 29
4 Departementschefen
Jag vill som min allmänna syn på de frågor som vi nu har
att ta ställning till slå fast all del i detta sammanhang inte har varit fråga
om att göra några mera omfattande och ingående analyser av brottslighetens
uppkomst eller förändringar i denna. Del har inle heller varit avsett att nu
framlägga förslag lill brottsförebyggande och brollsbekämpande åtgärder som
direkt angriper bakomliggande orsaker till brott och ordningsstörningar. Den
mera långsiktiga kampen för all minska brottsligheten och de missförhållanden
som tar sig uttryck i brister beträffande den allmänna ordningen fömtsätter
insatser på ett betydligt vidare fäll och av delvis helt annat slag än som
inrymts i kommissionens begränsade uppdrag. Jag ansluter mig för egen del till
uppfattningen att vi här i grunden har att göra med problem som i betydande
utsträckning är av sådan art all de inle kan angripas med i vederlagen mening
kriminalpolitiska medel. Det väsentligaste är de allmänt förebyggande
åtgärderna. Hit hör arbelet i skolan, ungdomsvården och i ungdomens egna
organisationer liksom samhäUsåtgärder för att skapa bättre bostads- och
arbetsmiljöer och bättre sociala förhåUanden i allmänhet.
Med utgångspunkt från nu redovisade uppfattning är det
angeläget att understryka nödvändigheten av att skapa former för en bättre
samordning och en mera långsiktig planering av samhällets brottsförebyggande
och brollsbekämpande verksamhet i stort. Del är uppgiften för det blivande
centrala rådet för samordning av samhällets insatser mot brott. Detta råd
kommer att upprättas inom den allra närmaste tiden. Jag vill vidare framhålla
alt åtgärder som direkt lar sikte på berörda människors behov av vård eller
andra former av slöd och hjälp samt insatser för fritidsmiljön enligt gällande
ansvarsfördelning ankommer på kommunerna. Inom socialulredningen övervägs
inriktningen och samordningen av den kommunala socialvården.
I detta sammanhang är emellertid uppgiften en annan. Den
omständigheten alt brottslighetens bakomliggande orsaker angrips med
långsiktiga medel får självfallet inte hindra att brottslighetens omedelbara
yttringar angrips med effektiva åtgärder. I dagens samhälle är det främst den
tilltagande brutaliseringen och kommersialiseringen av brottsligheten som
påkallar uppmärksamhet. Men även den oro och osäkerhet som många känner inför
brister i den allmänna ordningen och säkerheten måste beaktas i detta
sammanhang. Samhället måste tillse att ordningen upprätthålls.
Mol den bakgrunden anser jag det behövligt med en
förstärkning av polisens resurser. Även vissa ändringar i lagstiftningen är
påkallade. Självfallet bör man la till vara de möjligheter som finns all
samtidigt sälla in sådana sociala hjälpålgärder som har direkt samband med
polisens verksamhet. Jag anser alt kommissionens förslag lill åtgärder av nu
angivet slag är väl avvägda. Jag återkommer i del följande till den närmare utformningen
av de olika förslagen.
Prop.
1973:115 30
1 fråga om väldsbrottsUghelen vill jag framhålla, att även
om antalet ränbrott mot bank- och postlokaler i och för sig inte är så slort,
så ger den hittillsvarande utvecklingen på delta område anledning till
betydande oro. Jag tänker här främst på de stora risker för allvarliga
personskador som uppkommer i samband med dessa brott. Som kommissionen anför
finns det tecken som tyder på att brott av detla slag i ökad utsträckning
börjat ingå som ett led i en organiserad och yrkesmässigt bedriven
brottslighet. Det kan inte heller uteslutas att den nuvarande bristen på
lämpliga skyddsanordningar i penninginrättningarnas lokaler ibland kan vara den
direkt bidragande orsaken till mera impulsmässigt utförda rånkupper och på så
sätt i värsta fall leda till ny eller försvårad kriminalitet.
Efter gemensamma överläggningar i november 1971 mellan
representanter för rikspolisstyrelsen, bankinspektionen, poststyrelsen,
penninginrältningarna och försäkringsbolagen och berörda
personalorganisationer utarbetade en särskild arbetsgrupp ett säkerhetsprogram
avseende det förebyggande skyddet mot rånbrott. Mot bakgrund av de i kommissionens
betänkande närmare redovisade uppgifterna-angående genomförandet av detta
säkerhetsprogram, anser jag i likhet med kommissionen att åtaganden som gjorts
inte har haft den effekt som man har kunnat förvänta sig. Kommissionens förslag
till författningsreglering beträffande bankers och andra penninginrätlningars
brottsförebyggande åtgärder bör därför genomföras.
Kommissionen föreslår, all del i lagen (1955:183) om
bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker, lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen och i kungörelsen (1969:733) om tillsyn av postbanken
m. m. förs in bestämmelser som klargör att bankinspektionen är behörig att
meddela föreskrifier om allmänt brottsförebyggande ätgärder, exempelvis hur
banklokaler bör utformas och utrustas for att hindra eller försvåra rån. Jag
ansluter mig till kommissionens förslag. Frågan om ändring av kungörelsen om
tillsyn av postbanken m. m. och om postlokalernas inredning och utrustning
torde få anmälas senare för Kungl. Maj:t.
Jag är ense med kommissionen om att det inte finns
anledning föreslå några skärpningar av de straffbestämmelser som avser
gärningar vari ingår våld eller hol om våld.
Till de av kommissionen förordade förstärkningarna av
polisens resurser för att förebygga våldsbroltslighet återkommer jag längre
fram.
Vad gäller den verksamhet som under senare lid i ökad
utsträckning kommit alt bedrivas i s. k. sexklubbar och poseringsateUéer har
kommissionen enligt direktiven haft att överväga vilka åtgärder som kan vidtas
för att förebygga brott och motverka de risker för social missanpassning som
hotar de kvinnor som utnyttjas i denna kommersiella verksamhet. Det angavs
därvid att kommissionen bl. a. borde pröva under vilka förutsättningar polismyndighet
lämpligen kan ges befogenhet att förbjuda pornografiska föreställningar i fall
då verksamheten kan antas innefatta brottslighet eller eljesl är förenad med
betydande sociala olägenheter.
På tidigare anförda och i belänkandet ytterligare
utvecklade skäl har
Prop. 1973:115 31
kommissionen avvisat tanken på ett totalförbud för den
form av pornografisk verksamhet som del här är fråga om. Kommissionen har i
stället föreslagit ändringar i allmänna ordningsstadgan (1956:617) som bl. a.
innebär all myndigheterna får bättre möjligheter än f. n. att kontrollera
offentliga föreställningar av delta slag.
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de överväganden
som ligger bakom detta ställningstagande.
De av kommissionen framlagda förslagen till ändringar i allmänna
ordningsstadgan innebär som tidigare nämnts all offentlig pornografisk
föreställning kommer att jämställas med sådana offentliga tillställningar för
vilkas anordnande redan nu krävs särskilt tillstånd av polismyndighet,
exempelvis eirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen och uppvisning i
professionell brottning. Det klargörs vidare att person under aderton år ej får
medverka i pornografisk föreställning. Genom en särskild föreskrift slås vidare
fast att del vid sådan föreställning inle får förekomma förråande sexuella
eller sadistiska beteenden. Slutligen innebär förslaget all i straffskalan, vid
sidan av normalslraffet böter, även införs fängelse i högst sex månader med
tanke i första hand på överträdelser av de bestämmelser som det här är fråga
om.
Enligt min
mening är de av kommissionen sålunda förordade förslagen lämpligt avvägda för
alt motverka de omedelbara missförhållandena på detta område. Efter samråd med
chefen för civildepartementet förordar jag därför all förslag framläggs om
genomförande av ifrågavarande författningsändringar. De i betänkandet
redovisade synpunkterna angående tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna
föranleder inte några erinringar från min sida.
Kommissionen
har påtalat att filmförevisning ofta ingår i pornografiska föreställningar.
Enligt kommissionens mening finns anledning anta att det därvid i tämligen stor
utsträckning är fräga om film som inte har godkänts för offentlig visning av
statens biografbyrå och som lill en del kan misstänkas innehålla sädana förråande
inslag att förutsättningar för godkännande saknas. Del i förordningen
(1959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställning m. m. stadgade
straffet för överträdelse av förbudet mot offentlig visning av ej godkänd fiJm
- böter har enligt kommissionen lika litet som motsvarande sanktion enligt
gällande bestämmelser i allmänna ordningsstadgan för anordnande av offentlig
tillställning ulan tillstånd tillräckligt avskräckande effekt. Enligt kommissionens
mening finns sålunda en uppenbar risk för att ett bötesstraff - i varje fall i
detla sammanhang - närmast skulle betraktas som en omkostnad i verksamheten.
Med hänsyn härtill föreslår kommissionen alt fängelse i högst sex månader
införs även i straffbestämmelsen i berörda förordning. Kommissionen föreslår
dessutom en ny bestämmelse som innebär all film och utrustning som använts vid
offentlig visning av ej godkänd film kan tas i beslag och förklaras förverkad.
Efler samråd med chefen för utbildningsdepartementet och
på de av kommissionen anförda skälen förordar jag att nämnda ändringar i förordningen
med särskilda bestämmelser om biografföreställning m. m genom-
Prop. 1973:115 32
förs. Jag vill understryka alt fängelsestraffet och
förverkandet bara bör tillämpas vid de uppenbara brott mot nämnda bestämmelser
som kommissionen angett.
1 likhet med kommissionen anser jag inte att det f. n.
finns anledning att föreslå några åtgärder beträffande reklamen för sexklubbar
och poseringsateljéer.
Jag delar kommissionens uppfattning att ordningsläget på
sina håll och då främst på vissa allmänna platser och kommunikationsmedel i
storstadsområdena är otillfredsställande. Jag är också beredd att instämma i
alt vi i stor utsträckning har anledning all betrakta dessa företeelser som
sympton på någol allvarligt bakomliggande missförhållande. Det kan sålunda
förutsättas alt händelser av detta slag i många fall utgör en mer eller mindre
direkt följd av ett påbörjat eller utbildat missbruk av alkohol eller
narkotika. Bakom delta missbruk eller annan social missanpassning ligger inte
sällan sådana förhållanden som bristande fysik eller psykisk hälsa,
bostadsproblem, arbetslöshet, anpassningssvårigheter eller liknande problem som
i sin tur kan ledas tillbaka till andra bakomliggande faktorer, t. ex.
uppväxt- och ulbildningsförhållanden.
Även om det sålunda inte råder någon tvekan om att de
åtgärder och insatser som krävs för att komma till rätta med nuvarande
missförhåUanden främst faller utanför det i vedertagen mening kriminalpoUtiska
området, måste som framgår av vad jag förut anfört samhället också med polisens
hjälp se till att allmän ordning och säkerhet upprätthålls.
Mot
bakgrund av de uppgifter och överväganden som jag har redovisat i det
föregående har kommissionen lagt fram förslag till lagom tillfälligt
omhändertagande. För min del vUl jag understryka att en frihetsberövande
åtgärd alltid måste betraktas som ett allvarligt ingrepp i den personliga
integriteten. I likhet med kommissionen anser jag därför alt del redan från
rättssäkerhetssynpunkt finns starka skäl som talar för att förutsättningarna
för omhändertagande och förfarandet därvid regleras i lag. Jag delar vidare
kommissionens uppfattning att erfarenheterna från tillämpningen av nuvarande
bestämmelser i polisinstruktionen så till vida är mindre tillfredsställande som
det alltför ofta förekommer att den som omhändertagits på grund av
ordningsslörande beteende inom kort återvänder lill samma plats där ingreppet
skett och fortsätter alt störa ordningen. Nya bestämmelser om omhändertagande
bör ge klart stöd för ingripanden som är tillräckliga för alt förhindra
sådant. Med hänsyn lill vad som tidigare anförts om orsakerna lill
missförhållandena anser jag det önskvärt att den lid under vilken ett frän
ordningssynpunkl motiverat frihetsberövande sker om möjligt utnyttjas också för
en utredning om den omhändertagnes sociala förhållanden.
Av vad jag nu sagt framgår att jag i allt väsentligt kan
ansluta mig lill de synpunkter som ligger bakom kommissionens lagförslag.
Enligt 17 § polisinstruktionen skall polisman, om det är
nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, tillfälligt omhänderta den som
genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna.
Sådant omhändertagande skall även ske när det fordras för att av-
Prop. 1973:115 33
värja straffbelagd handling.
I
barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nyklerhetsvård, lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt i
utlänningslagen (1954:193) finns bestämmelser som innebäratt polisstyrelse i
avbidan på annan myndighels beslut kan besluta omhänderta någon för att
underlätta att lämplig vård sätts in eUer annan åtgärd vidtas. 1 anslutning
lill dessa bestämmelser finns i 18 § poUsinslruktionen föreskrifter som gör
det möjligt för polisman att i sådant fall göra ett tillfälligt
omhändertagande i avbidan på poUsstyrelsens beslut, om dröjsmål med
omhändertagandet innebär fara för den omhändertagnes eller annans Uv eller
hälsa eller fara i annat hänseende.
Kommissionen har föreslagit att de förutsättningar för
tillfälliga omhändertaganden som anges i nämnda båda bestämmelser i
poUsinslruktionen bibehålls oförändrade i den nya lagen. Jag ansluter mig lill
förslaget. Vad särskilt gäller förutsättningarna för ett omhändertagande på
grund av ordningsstörande uppträdande eller handling vill jag i likhet med
kommissionen framhålla all för tillämpningen av bestämmelsen - liksom för all
polisverksamhet gäller den allmänna bestämmelsen i 16 § polisinstruktionen,
att polisman vid verkställande av tjänsteåtgärd inle får använda strängare
medel än förhållandena kräver saml alt han i första hand bör söka vinna
rättelse genom upplysningar och anmaningar.
Vad
kommissionen anfört om behovet av en särskild bestämmelse som medger att
polisman i vissa nödfallsliknande situationer skall kunna ombesörja att barn
som kan antas vara under 15 år skyndsamt flyttas från den skadliga eller
farliga miljö där de påträffas är enligt min mening övertygande. De av
kommissionen föreslagna förutsättningarna för en sådan åtgärd liksom regeln om
att polismannen i sådant fall skyndsamt skaU överlämna den omhändertagne lill
föräldrarna, annan vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden anser jag också vara
lämpligt avvägda och ändamålsenligt utformade.
För de
fall då omhändertagande sker på grund av ordningsstörande uppträdande eller
handling eller för att avvärja straffbelagd gärning bör det enligt
kommissionens mening i många fall finnas anledning att söka utnyttja den tid
under vilken omhändertagandet består för att utröna huruvida den omhändertagne
är i trängande behov av någon hjälp- eUer stödinsats från samhällets sida.
Härför krävs en närmare utredning om den omhändertagnes personliga förhållanden
och aktuella situation. Detta utredningsarbete bör enligt kommissionens mening
i så stor utsträckning som möjligt fullgöras av socialvårdspersonal och då
helst inom ramen för en särskild jourverksamhet i direkt anslutning till de
lokaler dit den omhändertagne förs. För all underlätta tillkomsten av en sådan
jourverksamhel har kommissionen lagt fram förslag om statsbidrag liU en försöksverksamhet
på detta område.
Som framgår av vad jag tidigare anfört anser jag del
värdefullt om man på nu angivet sätt kan utnyttja liden för ett omhändertagande
på ell meningsfyllt sätl. Målsättningen bör sålunda vara att i största möjliga
utsträckning söka utnyttja den angivna tiden för att förbereda sådana ålgär-
3 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
Prop.
1973:115 34
der eller etablera sådana kontakter som kan vara till
hjälp för den omhändertagne. Jag biträder sålunda även denna del av
kommissionens förslag. Frågan om försöksverksamheten med socialjour tas upp av
chefen för socialdepartementet.
Enligt gällande bestämmelse i polisinstruktionen (20 §)
fär den som omhändertagits enligt 17 § i samma instruktion hållas i förvar
endast så länge han skulle utgöra en omedelbar fara för allmän ordning och
säkerhet om han frigavs. Av uppgifter från tio polisdistrikt, däribland Stockholms,
Göteborgs och Malmö, angående tillämpningen av denna bestämmelse under
föregående år framgår att rnedeltiden för sammanlagt 5 467 omhändertaganden
enligt 17 § polisinstruktionen uppgick till 1 timme 50 minuter.
Mol bakgrund av att det kunnat konstateras att den som,
har omhändertagits med stöd av nämnda bestämmelse omedelbart efter
frigivningen har återvänt till samma plats och fortsatt sin ordningsstörande
verksamhet har kommissionen ifrågasatt om omhändertagandeinslilutel alltid har
utnyttjats tillräckligt effektivt. Därtill kommer alt ett infriande av målsättningen
att omhändertagandel i görligaste mån bör utnyttjas för att vidta eller
förbereda eventuella stöd- och hjälpinsatser enligt kommissionens mening
ibland kan väntas kräva en viss tid för utrednings- och kontaktverksamhet.
Med anledning av dessa överväganden.har kommissionen
föreslagit att i den nya lagen införs en regel som innebär att frigivning skall
ske så snart erforderliga förhör och utredningar slutförts och anledning
föreligger alt den omhändertagne ej längre utgör en omedelbar fara för allmän
ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandel. Vid
bestämningen av den sålunda föreslagna maximitiden för ett omhändertagande har
kommissionen bl. a. utgått ifrån att motsvarande tidsgräns finns i 23 kap. 9 §
första stycket rättegångsbalken såvitt gäUer skyldighet att kvarstanna för
förhör.
1 Ukhet med kommissionen anser jag all det inte minst frän
rättssäkerhetssynpunkt finns starka skäl som talar för att frågan om
frihetsberövan-dets längd blir närmare reglerad i den nya lagen. Jag delar även
uppfattningen att del från ordningssynpunkl i vissa fall kan finnas behov av
att utsträcka ett omhändertagande under längre lid än som i dag är vanligt.
Härför talar också att det i många fall kan behövas sociala stöd- och
hjälpinsatser. Den föreslagna maximitiden på sex timmar synes vara lämpligt
avvägd.
Övriga bestämmelser i lagförslaget överensstämmer i allt
väsentligt med motsvarande föreskrifier i pplisinstruktionen.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla att jag inte har
funnit anledning lill några erinringar mol kommissionens förslag till lag om
tillfälligt omhändertagande eller till de i anslutning därtill gjorda
uttalandena angående tillämpningen av de enskilda bestämmdsema. Jag förordar
därför att förslaget läggs till grund för lagstiftning.
Ar 1959 utfärdade Kungl. Maj:t vissa cirkulär angående
åtgärder i brottsförebyggande syfte m. m. 1 dessa understryks betydelsen av ett
re-
Prop.
1973:115 35
gelbundel samarbete mellan socialvårdsmyndigheter, skola
och poUs samt andra berörda myndigheter och ideella organisationer. Det
rekommenderades därför alt särskUda samarbetsorgan skulle bUdas i kommunerna
för regelbundna överläggningar om ifrågavarande problem. Nämnda cirkulär har
numera ersatts av cirkuläret (1970:513) om intensifierat samarbete mellan
barnavårdsnämnd, skola och poUs. Även i detla cirkulär ges rekommendationer om
att samarbetsorgan bör bUdas "såvida inte sådant organiserat samarbete
uppenbarligen är obehövligt". Del anges vidare alt länsstyrelserna skaU
verka för att samarbetsorgan skaU bUdas där sådant behövs.
Mol bakgrund av uppgifter, som kommissionen närmare
redovisar i betänkandet, uttalar kommissionen att syftet med de utfärdade
cirkulären inle har förverkligats i den utsträckning som varit att vänta.
Sålunda har samarbelsorgan inte inrättats i ett antal kommuner där behov därav
torde föreligga. Del har också framkommit att samrådsorganen på vissa håll inle
fungerar effektivt. Kommissionen föreslår därför att Kungl. Maj:t snarast ger
länsstyrelserna i uppdrag alt göra en samlad redovisning av den aktuella
situationen på detta område inom länet och att Kungl. Maj:t pä grundval av
dessa undersökningar prövar huruvida det finns behov av ytterligare åtgärder
för att förverkUga intentionerna bakom cirkulär 1970:513.
1 likhet med kommissionen anser jag efter samråd med
statsrådet Odhnoff och chefen för utbildningsdepartementet att frågan om ett
effektivt samarbete på detta område är så väsentlig att den förordade undersökningen
bör komma tiU stånd. Jag vill i detta sammanhang även ansluta mig lill
kommissionens uttalande om det angelägna i att fritidssektorn bereds tillfälle
all delta i det aktuella samarbetet.
I anledning av kommissionens synpunkter på frågan om
samljänslgö-ring mellan polis och socialarbetare vill jag betona värdet av att
samrådsorganen ägnar dessa frågor särskUd uppmärksamhet med sikte på att söka
finna de mest ändamålsenliga samarbelsformerna.
Kommissionen har i skilda sammanhang bl. a. i det
avsnitt av betänkandet där kommissionen redovisat vissa aUmänna synpunkter på
frågan hur näringsidkare och enskUda själva kan skydda sig mot brott pekat
på några angelägna arbetsuppgifter för det blivande centrala rådet för
samordning av samhällets insatser mot brott. Del gäller bl. a. frågan om särskilda
normer rörande inbrottsskydd samt behovet av ökad information och upplysning
till allmänheten om riskerna för vissa brott samt om handel med stulet gods.
Jag ansluter mig till dessa uttalanden och vill redan nu säga all det är min
avsikt att rådet skall kunna ägna sig ät de brottsförebyggande ätgärder som
kommissionen sålunda förordat.
Frågan om förhållandel mellan polisen och allmänheten blir
en viktig uppgift för det centrala rådet för samordning av samhällets insatser
mot brott. 1 Ukhet med kommissionen anser jag emellertid att vissa åtgärder kan
vidtas redan nu.
Jag tillstyrker kommissionens förslag att
särskUda,kontaktmän skall utses i polisdistrikten för information lill
massmedia och att dessa får ut-
Prop. 1973:115 36
bUdning för uppgiften. Jag biträder även kommissionens
förslag alt inrätta tre tjänster för journalister vid rikspolisstyrelsen med
de uppgifter som kommissionen har föreslagit Uksom förslaget att inrätta 50
polismanstjänster för att öka polisens möjligheter att medverka i undervisningen
i skolan. En upplysningscentral för allmänhetens telefonförfrågningar bör
upprättas i Stockholms polisdistrikt.
Av särskild betydelse när det gäller att få en bättre
kontakt mellan polisen och aUmänheten är en ökad fotpatrullering och én utbyggnad
av kvarterspoUsverksamhelen. I likhet med kommissionen anser jag därför att
särskilda åtgärder bör vidtas för en utökning av denna verksamhet. Jag
återkommer härtUl i det följande. 1 detta sammanhang vUl jag endast framhålla
att de åtgärder som föreslås ulgör ett led i strävandena lill en alltmer
serviceinriktad polisverksamhet.
Kommissionens förslag innehåUer i övrigt betydande
förstärkningar av polisverksamheten. Det gäller såväl kvalitativt som
kvantitativt. Kommissionens förslag får här ses som fullföljande av den
upprustning av polisväsendet som fortlöpande har skett med hänsyn lill de
senaste årens brottsutveckling. Som jag har anfört i direktiven för
brottskommissionen krävs nu ytterligare kraftfuUa åtgärder både för all minska
brottsligheten och för att skapa bättre ordning och trivsel på allmänna
platser. Jag anser att kommissionens förslag till olika åtgärder är väl avvägda
med hänsyn till dessa krav.
Kommissionen
anser att den höjda utbUdningsnivån i samhället och de krav som allmänt sett bör
ställas på en polisman i dagens samhäUe motiverar en höjning av
polispersonalens allmänkunskapsnivå. En sådan lösning kan enligt kommissionen
inte åstadkommas inom ramen för nuvarande polisutbildning. Däremot har de
antagna aspiranternas kunskapsnivå vid antagningstillfället förbättrats så
påtagligt under senare är att en höjning av antagningskraven kan övervägas.
Kommissionen anser att kraven för antagning till polisaspirant bör vara samma
som de krav som uppställs för s. k. allmän behörighet till högre utbUdning.
Detta innebär att krav bör uppställas pä lägst avgångsbetyg från 2-årig gymnasielinje
i vilken ingår 2-ärig utbildning i svenska och engelska eUer 2-årig
folkhögskoleutbUdning som omfattar studier i svenska och engelska motsvarande
två årskurser i gymnasieskolan. Med hänsyn tUl gymnasieskolans utbyggnadstakt
föreslår kommissionen att ändringen genomföres tidigast år 1975.
Enligt rain mening bör för antagning till polisaspirant
gälla i huvudsak samma krav som uppställs för allmän behörighet till högre
utbUdning. De närmare kompetenskraven får emellertid övervägas ytterligare. Med
hänsyn till att åtskilliga för polisyrket lämpliga personer saknat möjUghet
alt genomgå gymnasial utbildning måste även sädana som har annan utbUdning i
viss utsträckning komma i fråga vid rekryteringen. Jag vill även erinra om att
kompetenskommittén enligt sina direktiv (riksdagsberättelsen U 1973:53) efter
samråd med berörda myndigheter har att lägga fram erforderliga förslag ora
kompetensreglernas tillämpning för olika verksul-bildningar.
Prop.
1973:115 37
Vad gäller rekryteringen till poliskåren vill jag framhåUa
all denna påverkas av en mängd oUka faktorer. Klart är emellertid att
rekryteringsverksamhelen bör förslärkas. Jag tillstyrker därför kommissionens förslag
all nio nya tjänster som rekryteringskonsulenter tUlförs polisväsendet, häri
inräknat den tjänst som föreslås i statsverkspropositionen. Jag vUl särskilt
framhålla att rekryteringsverksamhelen bör bedrivas sä att polisverksamheten
beskrivs på ett sakUgt och realistiskt säll med framhållande av såväl
polisyrkels fördelar som de särskilda problem som polisverksamheten innebär.
Kommissionen
har konstaterat all de olika tjänsterna inom polisväsendet byter innehavare
med påfallande korta intervaller. En polisman har ofta fått särskUd utbUdning
eller förvärvat speciell erfarenhet för den tjänst som han innehar. En hög
personalomsättning skapar betydande problem. Kommissionen anser att del är
angeläget att man söker komma lill rätta med de olägenheter som är förenade med
nuvarande höga omsättning av personal pä tjänsterna inom polisväsendet.
Kommissionen
föreslär därför all frågan las upp lill allsidig belysning i en särskild
utredning. Utredningen bör kartlägga den nuvarande personalomsättningens
omfattning, orsaker och konsekvenser samt överväga vilka åtgärder som kan komma
i fråga för alt minska rörligheten hos polispersonalen. Åtgärderna bör i
första hand syfta lill ett system där personalens specialkunskaper för och
erfarenhet av viss tiänslgöring kan utnyttjas under längre tid än vad som är
möjligt f. n. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas de befaltningstyper som
kräver särskilt omfattande specialutbildning eller lång tjänstgöringstid i
befattningen. Utredningen bör också undersöka möjligheterna till en tidigare
specialisering inom olika verksamhetsområden. Man bör eftersträva att
personalen ges likvärdiga utvecklingsmöjligheter inom de olika grenarna av
verksamheten. Utredningen bör överväga när en sådan specialisering kan sättas
in och hur långl den kan och bör drivas med beaktande av att möjligheter alt
söka och erhålla tjänst inom andra verksamhetsgrenar skall föreligga även i
fortsättningen.
Jag avser att inom kort inhämta Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla den av kommissionen föreslagna utredningen. Utredningen kommer
all föreslås få de uppgifter som föreslagits av kommissionen.
Vad gäller behovet av personalförstärkningar anser jag i
likhet med kommissionen att de krav som bör uppställas för en effektiv
polisverksamhet inte kan upprätthållas utan en väsentlig personalförstärkning
och all förslärkningsbehoven avser samtliga verksamhetsgrenar.
Kommissionen har bedömt möjligheterna att tillföra
polisväsendet ytterligare polismansljänsler med utgångspunkt i anlaganden oni
rekryteringsunderlaget och personalavgången. Kommissionen har därvid funnit
att man bör utgå från att 400 nya tjänster skall kunna upprätthållas med
färdigutbildad personal, om delta antal tUlförs organisationen varje budgetår
under en treårsperiod. Kommissionen pekar också på åtskUliga fördelar av
praktisk art med att förstärkningarna slås ul på en treårsperiod. Det
sagda talar för att man kan tillföra polisväsendet 1 200
Prop. 1973:115 38
polismansljänsler under en treårsperiod. Kommissionen
påpekar att behovet av förstärkningar såsom det har kommit till uttryck i
poUschefer-nas och länsstyrelsernas yrkanden har angetts tUl några hundratal
tjänster därutöver. Det är således möjligt att i huvudsak tUlgodose de sålunda
framförda önskemålen, om förstärkningarna fördelas på tre budgetår.
Kommissionen föreslår därför alt polisväsendet tillförs
400 polismanstjänster under vart och ett av de tre närmaste budgetåren.
Kommissionen förutsätter därvid att vakanssituationen i Stockholm liU följd av
vidtagna rekryteringsfrämjande åtgärder kommer att avsevärt förbättras under
del kommande budgetåret.
Kommissionen framhåUer vidare att överföringen av
arbetsuppgifter från polispersonal lill annan personal bör fortsätta. Härför
behövs ett antal nya tiänster för framför allt kvalificerad biträdespersonal.
Härigenom friställs i stort sett ett motsvarande antal polismän för rent
polisiära uppgifter, någol som kommissionen bedömer som angeläget med hänsyn
lill det begränsade utrymme som finns alt tillföra organisationen ytterligare
polisutbildad personal.
Kommissionen föreslår därför all 450 tjänster för annan
personal inrättas under en treårsperiod. Av dessa avses 200 tjänster för
budgetåret 1973/74, 150 tjänster för budgetåret 1974/75 och 100 tjänster för
budgetåret 1975/76.
Utöver de 1 200 föreslagna polismanstjänsterna föreslår
kommissionen inrättande av ett mindre antal tjänster vid rikspolisstyrelsen.
Jag ansluter mig till kommissionens bedömningar och
tillstyrker kommissionens förslag alt polisväsendet tillförs 400 polismanstjänster
under vart och ett av de tre närmaste budgetåren. Med hänsyn till vidtagna och
planerade åtgärder anser jag all det finns goda förutsättningar för att
vakanssilualionen i Stockholms polisdistrikt skall avsevärt förbättras under
budgetåret 1973/74. Pä de av kommissionen anförda skälen tillstyrker jag också
förslaget att inrätta 450 nya tjänster för annan personal. Ett mindre antal nya
tjänster bör också inrättas vid rikspolisstyrelsen.
Kommissionen har inte ansett det vara möjligt att föreslå en
preciserad fördelning av de föreslagna tjänsterna på olika tjänstegrenar främst
med hänsyn lill den osäkerhet som föreligger beträffande prioriteringsbehoven
under periodens senare del. EnUgt kommissionen bör såväl övervaknings-som
spanings- och utredningsverksamheten förstärkas. Kommissionen anser att
övervakningsverksamheten bör tillföras huvuddelen av de föreslagna tjänsterna
för att behovet av arbetsledning, hög utryckningsberedskap och
dygnetruntövervakning skaU kunna tillgodoses. Kommissionen har dessutom
särskUt pekat på behovet av en ökad preventiv och konlaktskapande
övervakningsverksamhet och föreslagit ett ökat antal kvarterspoliser och en
ökad fotpatrullering i kombination med bUpatrul-lering. Även för
trafikövervakningen föreslås ett antal tjänster.
Spanings- och utredningsverksamheten bör enligt
kommissionen förslärkas för att så långt det är möjligt få ned
arbetsbalanserna och förbättra uppklaringsprocenten. Bland de brottstyper som
vid fördelning
Prop. 1973:115 39
av tjänsterna skall ges prioritet framhåUer kommissionen
grova våldsbrott, grova narkotikabrott, koppleri och annan brottslighet som
kan förekomma i anslutning lill sexklubbar och poseringsateljéer, häleriverksamhet
och grova bedrägeri- och skattebrott.
Polisens brottsförebyggande och konlaktskapande insatser i
skolundervisningen bör enUgt kommissionen ökas. För detta ändamål har jag
redan föreslagit att polisväsendet tillförs ytterligare tjänster. Kommissionen
framhåller också behovet av utökade insatser mol ungdomsbrottsligheten.
Jag delar kommissionens uppfattning angående inriktningen
av polisförstärkningarna.
För anskaffning av utrustning till följd av att nya
tjänster har inrättats har tidigare tillämpats vissa normer, vilka i princip
bör gäUa även nu. Kommissionen inskränker sig därför till att beröra vissa
särskUda frågor. Kommissionen har förordat att övervakningsverksamheten i allt
större utsträckning bör fullgöras genom fotpatrullering. Det är därvid bl. a.
från skyddssynpunkt viktigt att polismännen utrustas med bärbara radiostationer.
Kommissionen föreslår därför all ytteriigare 500 bärbara radiostationer
anskaffas. Med hänsyn lill alt behovet av bUar för övervakningsverksamhet f.
n. är väl tillgodosett och till att de nya tjänsterna företrädesvis bör användas
för ökad fotpatrullering anser kommissionen alt normerna i delta fall kan
frångås.
Även när det gäller anskaffning av utrustning ansluter jag
mig tUl kommissionens förslag.
Med ledning av vad nu sagts bör medelsbehovet för
budgetåret 1973/74 beräknas enligt följande.
B 1. Rikspolisstyrelsen
1971/72 Utgift 59
162 904
1972/73 Anslag 70
000 000'
1973/74 Förslag 90 560 000
I prop. 1973:1 (bU. 4 s. 33) har Kungl. Maj.t föreslagit
riksdagen att tUl Rikspolisstyrelsen för budgetåret 1973/74 anvisa ett
förslagsanslag av 88 500 000 kr., varav 5 200 000 kr. att avräknas mol
automobUskatte-medlen.
1972/73 Beräknad ändring
1973/74
Dep. chefen
Personal
Handläggande personal 231 +11
Övrig personal 300
531 +11
' Av anslaget skall 5,4 milj. kr. avräknas mot
automobilskattemedlen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1972/73
Beräknad ändring 1973/74
Dep.
chefen
A
nslag
Lönekostnader
38 365 000
+ 4 590 000
Sjukvård
60 000
+ 41 000
Resersältningar
740 000
+ 60 000
Därav utrikes resor
(150 000)
_
Lokalkostnader
12 800 000
+ 2 100 000
E.xpenser
3 700 000
+ 777 000
Därav engångsutgifter
(550 000)
-
Radioförbindelser
med utlandet
35 000
_
Passformulär
m. m.
1 500 000
+ 1 000 000
Kostnader
för polisväsendets
arbetstidsnämnd m. ni.
20 000
Centralt
anordnad utbildning m. m.
1 300 000
+ 162 000
Central
löneuträkning
280 000
+ 50 000
Avgifter
till datamaskinfonden
m. m.
11 200 000
+11 780 000
70 000 000
+20 560 000
Med hänvisning lill sammanställningen beräknar jag
anslaget lUl 90 560 000 kr.
Under anslagsposten Lönekostnader har jag beräknat medel
för tre nya handläggartjänster vid styrelsens sekretariat, två nya tjänster som
polisintendent vid polisbyrå I och II, tre handläggartjänster vid interpolsektionen och en ny handläggartjänst
vid rekryteringssektionen. Tjänsterna vid sekretariatet är avsedda för
journalister och skall ge styrelsen förbättrade möjligheter att ge
polisdistrikten ökat stöd i informationsverksamheten. Tjänsterna som
polisintendent är avsedda för utvidgad tillsynsverksamhet.
Jag har vidare beräknat medel för två nya
handläggartjänster vid styrelsens registerbyrå. Dessa tjänster är avsedda för
person- och spår-identifiering saml s. k. inre spaning.
Under budgetåret 1973/74 bör ca 760 extra polismän antas
för utbildning, vUkel medför ökade utbUdningskostnader. Av de medel jag har
beräknat för detla ändamål har jag beräknat ca 120 000 kr. för att anställa
ytterligare personal vid schemaavdelningen, expeditionen och skrivcentralen
samt servicecentralen och garaget vid polisskolan Ulriksdal.
B
2. Polisverket:Inköp av motorfordon m. m.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1971/72
Utgift 1972/73 Anslag 1973/74 Förslag
37 996 575
27 000 000' 30 394 000
Reservation
19 711 940
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Av anslaget skaU 20,7 milj. kr. avräknas mot
automobilskattemedlen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
prop. 1973:1 (bil. 4 s. 36) har Kungl. Maj.t föreslagit riksdagen att lill
Polisverket: Inköp av motorfordon m. m. för budgetåret 1973/74 anvisa ell
reservationsanslag av 27 000 000 kr., varav 19 700 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1972/73
Beräknade
kostnader 1973/74
Dep. chefen
Bilar och motorcyklar m. m.
Helikoptrar
Båtar
Radioutrustning
m. m.
Hästar och
hundar
Trafikövervakningsniate-
riel m. m. Reserverade medel
18 350 000
300 000 8 150 000 1 250 000
950 000 -2 000 000 27 000 000
21 338 000
539 000 8 116 000 1 456 000
945 000 -2 000 000 30 394 000
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag
anslaget lill 30 394 000 kr.
Som kommissionen har föreslagit bör de nya tjänsterna som
tillförs övervakningsseklionerna företrädesvis användas för all öka
fotpatrulle-ringen. Detta innebär att man kan begränsa tilldelningen av fordon
lill dessa tjänster och således frångå tillämpade normer. Utöver de fordon som
har föreslagils i statsverkspropositionen beräknar jag medel lill ytteriigare
10 bilar för de förstärkningar inom den lokala polisorganisationen som jag
förordar i del följande.
Spaningsverksamheten bör tillföras fordon utöver
tillämpade normer. Anledningen härtill är främst del ökade behov av fordon som
har uppställ för de polismän som alterneringstjänstgör vid spaningsenheterna.
Utöver tidigare föreslagna bUar för spaningsverksamhet beräknar jag medel för
ytterligare 10 bilar. Vidare beräknar jag medel för ytteriigare 6 bilar för
utbUdningsändamål.
I statsverkspropositionen föreslog jag all 400 bärbara
radioapparater skuUe anskaffas. Vid fotpatmllering är det bl. a. från
skyddssynpunkt viktigt all polismännen kan utrustas med sådana apparater. Jag
beräknar därför 2,5 milj. kr. för ytterligare 500 bärbara radioapparater.
opaginerad Kontrollera mot PDF
B 3. Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon m. m.
1971/72
Utgift 1972/73 Anslag 1973/74 Förslag
47 356 015
57 350 000 62 100 000
' Av anslaget skall 33,4 milj. kr. avräknas mot
automobilskattemedlen.
1 prop. 1973:1 (bil. 4 s. 37) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till Polisverket: UnderhåU och drift av motorfordon in. m. för
budgetåret 1973/74 anvisa ett förslagsanslag av 61 750 000 kr., varav 34 300
000 kr. att avräknas mot automobUskallemedlen.
1972/73
Beräknad ändring 1973/74
Dep.
chefen
Underhäll
och drift av
motorfordon m. m.
30 750 000
+2 230 000
Underhåll
och drift av
helikoptrar m. m.
5 550 000
+ 1
100 000
UnderhåU
och drift av
båtar
950 000
+
50 000
Underhåll
och värd av
radioanläggningar m.
, m.
8 950 000
+
300 000
Underhåll
och vård av
fordons-
utrustning m. m.
2 200 000
+
100 000
Försäkring
av motorfordon
900 000
+
120 000
Underhåll
och vård av
hästar m. m.
400 000
+
70 000
Underhåll
och vård av
hundar m. m.
1 750 000
+
250 000
Underhåll
och vård av
personlig
utrustning m. m.
4 300 000
+
100 000
Underhåll
och vård av
traflk-
övervakningsmateriel m. m.
700 000
+
100 000
Underhåll
och vård av
kriminal-
teknisk utrustning m
1. m.
500 000
+
100 000
Underhåll
och vård av
speciell
materiel m. m.
400 000
+
230 000
57 350 000
+4 750 000
Med hänvisning tUl sammanställningen beräknar
jag anslaget till 62 100 000 kr.
B
6. Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
opaginerad Kontrollera mot PDF
1971/72
Utgift 1972/73 Anslag 1973/74 Förslag
986 506
011 1 076 750 000' 1 218 510000
opaginerad Kontrollera mot PDF
I prop. 1973:1 (bil. 4 s. 52) har Kungl. Maj:l föreslagit
riksdagen alt lill Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader för
budgetåret 1973/74 anvisa ett förslagsanslag av 1 196 800 000 kr., varav 275
265 000 kr. att avräknas mol automobilskattemedlen.
' Av anslaget skall 247,7 milj. kr. avräknas mot
automobilskattemedlen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1972/73
Beräknad ändring 1973/74
Dep. chefen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Personal
+ 5
254
Tjänstemän i polischefs-karriären Övriga polismän,
exklusive
personal i rekryteringskåren
13 571
+400
Annan
personal
2 736
+;
208
16 561
+613
Anslag
Lönekostnader
till tjänstemän
876 800 000
+
97 117 000
Lönekostnader
till extra polis-
män (polisaspiranter)
42 150 000
+
18 000 000
Lönekostnader
till övrig ext-
ra personal och till till-
fällig arbetskraft
11 800 000
+
1 090 000
Ersättningar
till sakkunniga
5 450 000
+
500 000
Sjukvård
1 450 000
+
30 000
Reseersättningar
31 500 000
+
2 500 000
Lokalkostnader
71 850 000
+
17 900 000
Kostnader
för personalvärdande
och trivselbefrämjande
åtgärder
180 000
+
193 000
Expenser
27 650 000
+
3 800 000
Därav engångsutgifter
(500 000)
-
Kostnader
för förpassning och
för kost och sjukvård för
omhändertagna personer m. m.
2 000 000
-
Kostnader
för regionalt och
lokalt anordnad utbildning
1550 000
+
250 000
Särskilda
utgifter i polis-
tjänsten
900 000
+
40 000
Ersättning
för skador vid fly-
gande inspektion
20 000
-
Kostnader
för framkallning och
kopiering av film m. m.
500 000
-
Ersättning
för skador på polis-
mans lösa egendom
100 000
-
Ersättning
till enskilda för
biträde åt ordningsmakten
50 000
-
Kostnader
för Inköp av unifor-
mer till polischefspersonal
50 000
-
Kostnader
för polistransporter
800 000
. +
200 000
Kostnader
för trafiknämnder
250 000
100 000
Kostnader
för företagsnämnder
200 000
+
50 000
Vissa
kostnader för förunder-
sökning m.m.
1 050 000
+
150 000
Övriga
utgifter
450 000
+
40 000
1 076 750 000
+141 760 000
Med hänvisning lill sammanställningen beräknar jag
anslaget till 1218 510 000 kr.
I statsverkspropositionen har jag beräknat medel för 165
polismans-tjänster och 50 tjänster för annan personal. Jag föreslog att 155
polismanstjänster skulle fördelas mellan Stockholms, Göteborgs och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:115 44
Malmö polisdistrikt. Kommissionen har föreslagit att
sammanlagt 400 nya polismansljänsler skall inrättas under nästa budgetår. Enligt
min uppfattning bör ingen ändring göras i statsverkspropositionens fördelning
av tjänster till de tre största distrikten. I Stockholms polisdistrikt
föreligger f. n. betydande vakanser. Kommissionen har uttalat att
förstärkningar till Stockholms polisdistrikt - utöver de som har föreslagits i
statsverkspropositionen bör anstå lill dess möjligheter föreligger att
besälla de inrättade tjänsterna. Jag delar denna uppfattning men vill ändå
förorda att Stockholms polisdistrikt erhåller ytterligare ell mindre antal
tjänster.
Under anslagsposten Lönekostnader till tjänstemän har jag,
utöver de personalförslärkningar sorn föreslagils i statsverkspropositionen
beräknat medel för ytterligare 5 polissekrelerarljänster och 235 tjänster för
polismän samt 158 tjänster för annan personal enligt följande fördelning:
I polischefskarriären 5
tjänster som polissekreterare med placering i
Lidingö, Ljungby, Kungälvs, Lidköpings och Piteå
polisdistrikt.
Vid polismästarkans- 5
polismanstjänster,
lierna
För övervaknings- 102 polismanstjänster, varav ca 25 inspektörs-
verksamhet tjänster och ca 35 tjänster som kvarterspoliser.
För trafikövervak- 10 polismanstjänster för trafikundervisning i
ningsverksamhet skolorna och 6 befälstjänster vid länstrafik-
grupper.
För spanings- och ut- 65
polismanstjänster, varav 15 för spaningsrot-
redningsverksamhet lar
och 5 för en särskild spaningsgrupp som
skall organiseras vid rikskriminalen samt 5 för
rikskriminalens narkotikarotel.
Därutöver beräknar jag medel för ytterligare 47 extra ordinarie
polismän som vikariats- och förstärkningspersonal. Jag beräknar även medel för
ytterligare 8 nya tjänster som rekryleringskonsulenler. Kungl. Maj.t bör uppdra
åt rikspolisstyrelsen att tillsätta dessa tjänster och att bestämma om vilket
verksamhetsområde de skall ha. För all i ökad utsträckning fortsätta överföring
av vissa arbetsuppgifter som inte kräver polisutbildning från polispersonal
lill annan personal beräknar jag medel för ytterligare 150 tjänster för
biträdespersonal och annan personal. Dessa tjänster avses främst för
tiänslgöring som radioexpeditörer i de större polisdistrikten, för fordons- och
materielredogörare och för bl. a. utredningsverksamhet.
Det ankommer pä Kungl. Maj:l att besluta om fördelning av
tjänsterna på polisdistrikt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:115
B 7. Lokala polisorganisationen: Utrustning
45
1971/72
Utgift 1972/73 Anslag 1973/74 Förslag
14 935 596
3 000 000' 14 725 000
Reservation
16 335 211
I prop. 1973:1 (bU. 4 s. 53) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att tUl Lokala polisorganisationen: Utrustning för budgetåret 1973/74
anvisa ett reservationsanslag av 13 000 000 kr., varav 2 695 000 kr. att
avräknas mot automobUskattemedlen.
1972/73
Beräknade kostnader för 1973/74
Dep. chefen
Inventarier
och annan utrust-
ning till nya polislokaler
5 000 000
10 000 000
Inventarier
och utrustning till
polisskolan
Ulriksdal
-
350 000
Möbler,
kontorsmaskiner och
andra inventarier
1 200 000
2 600 000
Personlig
utrustning
I 600 000
1 275 000
Övrig
utrustning
a)
Förvaringsskåp och utrust-
ning för larmskydd
600 000
450 000
b)
Kriminalteknisk materiel
150 000
250 000
c)
Utrustning för fjällrädd-
ningstjänst
-
50 000
d)
Kartutrustning
-
-
e)
Utbildningsmateriel
50 000
250 000
f)
Speciell materiel
200 000
1 000 000
Reserverade medel
-5 800 000
- 1 500 000
3 000 000
14 725 000
Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag
medelsbehovet tUl 14 725 000 kr.
' Av anslaget skaU 600 000 kr. avräknas mot
automobilskattemedlen.
Prop.
1973:115 46
5 Hemställan
Jag hemstäUer att Kungl. Maj:t i en gemensam proposition
dels föreslår riksdagen att antaga inom justitiedepartementet upprättade
förslag tiU
1. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,
2. lag om ändring i lagen (1955:416)
om sparbanker,
3. lagom ändring i lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen, ,
4. lag ora tillfäUigt omhändertagande,
dels inhämtar riksdagens yttrande över inom
justitiedepartementet upprättade förslag tiU
5. kungörelse om ändring i förordningen (1959:348) med
särskUda
bestämmelser om biografförestäUningar m. m.,
6. kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956:617),
dels föreslår riksdagen alt godkänna de riktlinjer för förstärkningarna
tUl polisväsendet under budgetåren 1974/75 och 1975/76 som
angetts i det föregående,
dels föreslår riksdagen att för budgetåret 1973/74 under
andra huvud-titehi
l.tUlB 1. Rikspolisstyrelsen anvisa ett förslagsanslag av
90 560 000 kr., varav 5 350 000 kr. att avräknas mot automobUskattemedlen,
2. lill B 2. Polisverket: Inköp av motorfordon m. m.
anvisa ett reserva
tionsanslag av 30 394 000 kr., varav 21 135 000 kr. alt avräknas mol
automobUskattemedlen,
3. tm B 3. Polisverket: Underhåll och drift av
motorfordon m.m.
anvisa ett förslagsanslag av 62 100 000 kr., varav 34 400 000 kr. att
avräknas mot automobUskattemedlen,
4. tUl B 6. Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader anvisa
ett förslagsanslag av 1 218 5 10 000 kr., varav 280 257 000 kr. att avräk
nas mot automobilskattemedlen,
S.tAl'Q 1. Lokala polisorganisationen: Utrustning anvisa
ett reservationsanslag av 14 725 000 kr., varav 2 890 000 kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen,
dels förelägger riksdagen de förslag som framgår av bUagda
utdrag av statsrådsprotokollel över socialärenden (bilaga A).
Ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession.
Med bifaU tUl vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådels övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att tUl
riksdagen skall avlåtas propositionen av den lydelse bUaga tiU detta protokoU
utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1973:115 47
Bilaga A
Utdrag av protokoUet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 6 aprU 1973.
Närvarande: Ministern för utrikes ärendena
WICKMAN, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG,
BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling anmäler
efter gemensam beredning med statsrådels övriga ledamöter fråga om ökade
statsbidrag lill vård av narkotikamissbrukare m. m. och anför.
Chefen för justitiedepartementet anmäler denna dag fråga
om åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna
ordningen. Till grand för hans förslag ligger ett av brottskommissionen den 26
mars 1973 avgivet betänkande (Ds Ju 1973:5) Åtgärder för alt bekämpa
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. Jag hänvisar lill
betänkandet, som bilagts utdrag av protokollet över justitieärenden denna dag.
Kommissionens huvuduppgift har omfattat de frågor som
anmälts av chefen för justitiedepartementet. Därutöver har kommissionen lagt
fram förslag om tidigare i olika sammanhang i riksdagen diskuterade förbättringar
och förstärkningar av vissa statsbidrag främst för vård av narkotikamissbrukare.
Innan jag går över till att behandla dessa statsbidragsfrågor finns del
anledning framhålla alt del inte har ankommit på kommissionen att behandla
frågan om den kommunala socialvårdens omfattande uppgifter och dess
principiella inriktning. Dessa frågor behandlas f. n. av socialulredningen.
Utgångspunkten för socialutredningens arbete är all samhällets sociala åtgärder
skall syfta lill all förebygga sociala risker och otrygghet och att
tillförsäkra människorna individuell hjälp, vård och omvårdnad. Åtgärder för
att komma tillrätta med sociala missförhållanden måste sättas in på bred front
med utgångspunkt i en helhetssyn på den enskildes situation och samhällets
möjligheter till stöd och hjälp. De förebyggande insatserna är därvid av
grundläggande betydelse. De omfattar en mångfald samhäUsåtgärder för att skapa
goda miljöer för samhällsmedlemmarna och förhindra uppkomsten av sociala
risksitua-lioner. Samhällets barnomsorg, sociala insatser i skolan och åtgärder
för en aktiv och meningsfull frilid är exempel på betydelsefulla förebyggande
insatser för barn och ungdom. Enligt de riktlinjer som gäller för
socialutredningens arbete måste socialvårdens insatser ses som självklara
rättigheter och i ökad utsträckning ges karaktären av social service. Därav
följer att sociala insatser i görligaste mån bör ges en generell utformning och
i största möjliga utsträckning bygga på frivillighet. Den enskildes positiva
medverkan är av avgörande betydelse för ett framgångsrikt socialt
behandlingsarbete. Del är från dessa utgångspunkter som socialutredningen har
till uppgift att pröva socialvårdens mål och arbetsformer
Prop.
1973:115 48
och alt på grundval därav lägga fram förslag lill en ny
lagstiftning för den kommunala socialvården. Utredningens betänkande om de
principiella målfrågorna för socialvården beräknas föreligga under innevarande
år.
De frågor
som föreligger till behandling i detta sammanhang gäller, som jag förut nämnt,
endast förbättringar och förstärkningar av vissa statsbidrag främst till vård
av narkotikamissbrukare. Tidigare i år har riksdagen beslutat om en ökning av
medelsanvisningen för bidrag till delta ändamål med ca 4 milj. kr. Jag anser i
likhet med kommissionen att grunderna för statsbidrag lill vårdcentraler för
nakolikamissbrukare bör ändras sä alt kravet på en övre åldersgräns ulgår ur
statsbidragsvillkoren liksom anknytningen lill reglerna för alkoholpoliklinik.
Delta innebär att de nuvarande kraven på akutvårdplatser och jourverksamhet
slopas. Det ökade medelsbehov, som föranleds av nämnda ändringar av bidragsgrunderna
kan beräknas tUl 500 000 kr. För alt förstärka de vårdinsatser som lämnas
narkomaner vid behandlingshemmen anser jag vidare i likhet med kommissionen att
det är angeläget att öppna möjlighet till högre statsbidrag för detta ändamål.
Statsbidrag utgår f. n. med belopp motsvarande högst 75 % av de styrkta
nettokostnaderna för hemmens drift dock med högst 21 000 kr. per plats och år.
Detta belopp bör i enlighet med kommissionens förslag höjas till 3 5 000 kr.
Merkostnaden härför beräknar jag till i runt tal 1,5 milj. kr.
För att främja ett ökat utnyttjande av familjevård för
unga narkotikamissbrukare förordar jag all statsbidrag skall kunna utgå för
att läcka en del av kostnaderna för vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare
som efter vård på institution eller efter bedömning av vårdcentral anses bäst
kunna övervinna sitt missbruk i en sådan vårdform. Statsbidrag bör i enlighet
med kommissionens förslag utgå till kommunens kostnad för vård i enskilt hem av
narkotikamissbrukare med 300 kr. i månaden per plats. Bidraget bör utgå såväl
vid frivillig placering som vid omhändertagande enligt barnavårdslagen under
en lid av högst två år för en och samma vårdtagare. Kostnaderna för dessa bidrag
beräknar jag lill 1,8 milj. kr. Förutom det belopp som har ställts till
socialstyrelsens förfogande för stöd av olika försök med nya vård- och
behandlingsformer för narkotikamissbrukare bör vidare som kommissionen
föreslagit ytterligare 500 000 kr. anvisas för bidrag lill kommuner och till
organisationer som sysslar med rehabilitering av narkotikaskadade personer.
Utöver de nämnda förstärkningarna av statsbidragen för
vård av narkotikamissbrukare, som uppgår till 4,3 milj. kr., bör i enlighet med
kommissionens förslag också ställas medel lill socialstyrelsens förfogande för
ersättning lill kommunerna för social jourverksamhet under en försöksperiod på
tvä år. När del gäller formerna för denna jourverksamhet vill jag särskilt
understryka att dessa försök också bör kunna omfatta direkt uppsökande
verksamhet. För detta ändamål och för täckning av ökade kostnader hos
socialstyrelsen beräknar jag 4 milj. kr. för nästa budgetår.
Jag hemställer all Kungl. Maj:l föreslår riksdagen all
Prop. 1973:115 49
1.
godkänna av mig
förordade grunder för ökade bidrag till vård av narkotikamissbrukare m. m.,
2. lill Täckning av kostnader för
ökade bidrag UU vård av narkotikamissbrukare m. m. för budgetåret 1973/74
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 8 300 000 kr.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:l Konungen.
Ur protokollet; BrUla Gyllensten
4 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
opaginerad Kontrollera mot PDF
JUSTITIEDEPARTEMENTET
Ds Ju 1973:5
ÅTGÄRDER FOR ATT BEKAMPA
BROTTSLIGHETEN OCH FÖRBÄTTRA
DEN ALLMÄNNA ORDNINGEN
Betänkande avgivet av brottskommissionen
Mars 1973
Bilaga
1
Prop. 1973:115 53
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Genom beslul den 3 januari 1973 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för justitiedepartementet att tillkalla en kommission, bestående av
högst nio ledamöter jämte experter och sekreterare, alt utreda frågan om
åtgärder för alt bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen.
Samma dag
förordnades som ordförande i kommissionen statssekreteraren Ove Rainer. Den 9
januari 1973 förordnades som ledamöter departementsrådet Sven Andersson,
borgarrådet Per-Olof Hanson, ledamöterna i riksdagen fil. mag. Lena
Hjelm-Wallén, bostadsdirektören Ivar Högström, förbundsjuristen Astrid
Krislensson och kriminalinspektören Ake Polstam, rikspolischefen Carl Persson
och överförmyndaren Ingrid Segerström. Som experter förordnades samtidigt
rättschefen Carl-Edvard Sturkell, kanslirådet Gösta Welander och förste
ombudsmannen Sture Wendin samt som sekreterare numera departementsrådet Per
Jermsten och byråchefen Thorsten Cars.
Kommissionen antog namnet brottskommissionen.
Kommissionen fär härmed överlämna sitt belänkande
"Åtgärder för alt bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen".
Kommissionens uppdrag är därmed slutfört.
Stockholm den 22 mars 1973.
Ove Rainer
Sven
Andersson Per-Olof Hanson Lena Hjelm-Wallén
Ivar
Högström Astrid Kristensson Åke Polslam
Carl Persson Ingi-id Segerström
Carl-Edvard
SturkeU Gösta Welander Sture Wendin
/Per
Jermsten
Thorsten
Cars
Prop. 1973:115 55
Innehåll
1
Kommissionens
direktiv ........................................ 59
2
Kommissionens
syn på sitt uppdrag......................... 63
3
Allmänna
synpunkter på de frågor som kommissionen har att behandla 65
3.1
Brottsligheten
och åtgärder mot denna ........ .... 65
3.2
Upprätthållandet
av allmän ordning................. .... 72
3.3
Vilka krav
ställs i dag på polisväsendet ........ .... 73
3.4
Andra
brottsförebyggande åtgärder ............. .... 75
3.5
Vissa andra
kriminalpolitiska frågor.................. 76
3.6
Avslutande
synpunkter .................................. 77
4
Allmänhetens
attityd till polisen................................ 78
5
Våldsbrottsligheten
.............................................. 81
5.1 Del aktuella läget .......................................... .... 81
5.1.1
Straffbestämmelser.................................. .... 81
5.1.2
Brottsutvecklingen
................................ .... 82
5.1.3
Vidtagna
åtgärder och pågående utredningsarbete 84
5.2 Överväganden och förslag .......................... .... 88
5.2.1
Behovet av
åtgärder ............................ 88
5.2.2
Särskilda
ätgärder för alt förebygga och uppdaga
rån ....................................................... .... 89
5.2.2.1
Inredning och
utrustning ............. .... 89
5.2.2.2
Värdetransporter
....................... .... 90
5.2.3
Polisens
övervaknings-, spanings- och utredningsverksamhet 92
5.2.4
Översyn av
straffbestämmelserna ......... .... 94
5.2.5
Vissa frågor
inom kriminalvården ......... .... 98
6 Sexklubbar och poseringsateljéer............................ .. 101
6.1 Det aktuella läget .......................................... .. 101
6.1.1
Gällande
bestämmelser ........................ 10'
6.1.2
Verksamheten
....................................... .. 104
6.2 Överväganden och förslag .......................... '05
6.2.1
Kontroll av
verksamheten ..................... '06
6.2.2
Begränsning av
reklam för verksamheten '09
7 Ordningen på aUmänna platser ............................ 112
7.1 Del aktueUa läget.......................................... .. 112
7.1.1 Gällande bestämmelser ....................... .. 112
Prop.
1973:115 56
7.1.1.1
AUmänt om
polisens uppgifter .... 112
7.1.1.2
Polismans
befogenhet all ingripa med stöd
av rättegångsbalken................................. 112
7.1.1.3
Omhändertagande
med stöd av 17 § polis-instruktionen 114
7.1.1.4
Polisingripande
med stöd av vissa special-författningar 115
7.1.1.5
Ingripande på
grund av fylleri ...... ... 1'8
7.1.1.6
Lag (1964:450)
om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet ' '8
7.1.1.7
Bestämmelser i
övrigt som rör ordningen
på allmän plats......................................... .... ' '8
7.1.2
Lämnade
uppgifter om rådande förhållanden. ... '19
7.1.3
Vidtagna
åtgärder och pågående utredningar ... '21
7.2 Överväganden och förslag 125
7.2.1
Bakgrunden och
orsaken till de rådande förhållandena 125
7.2.2
Samarbete
mellan socialarbetare och polis 129
7.2.3
Förslag tUl
lagstiftning och dess tillämpning .... 135
7.2.4
Förstärkta
insatser på del sociala området 146
8 Polisen och allmänheten ...................................... .. 152
8.1
Rådande
förhållanden ................................... 152
8.2
Överväganden
och förslag ............... ;.......... .. 152
8.2.1
Informationsfrågor
................................. .. 152
8.2.2
Kontaktfrågor
........................................ 156
9 Förstärkning av polisverksamheten ..................... .. 157
9.1
Organisationen
i slort ................................... 157
9.2
Nyligen
vidtagna åtgärder och framlagda förslag 159
9.3
Polisverksamheten
och polispersonalen........... .. 161
9.3.1
Övervakningsverksamheten
........;......... 161
9.3.2
Spanings-och
utredningsverksamheten . 165
9.3.3
Rekryteringen
till polisväsendet ........... 166
9.3.4
Polisens
utbildnings- och befordringsförhållanden 168
9.4 Överväganden och förslag ........................... 169
9.4.1
Inriktningen av
förstärkningsinsatserna '69
9.4.2
Kommissionens
bedömning och förslag till åtgär-
der ....................................................... '72
9.4.2.1
Rekryteringen
lill polisväsendet .. '2
9.4.2.2
Polismannabanan
........................ '74
9.4.2.3
Personalförstärkningar
.............. '75
9.4.2.3.1 Polismansljänsler ............ '75
9.4.2.3.1.1
Behovet av
förstärkningar 175
9.4.2.3.1.2
Möjligheterna
all öka personalen '76
9.4.2.3.1.3
Slutsatser................... 177
9.4.2.3.1.4 Inriktningen av förstärk
ningarna ................................
9.4.2.3.2............................................ Övriga
tjänster
9.4.2.3.2.1
Överföring av
arbetsuppgifter från polispersonal till annan personal
9.4.2.3.2.2
Personalförstärkningar
i rikspolisstyrelsen
9.4.2.3.3............................................ Utrustning
10
Andra
brottsförebyggande insatser
11
Kostnadsberäkning..............
12
Sammanfattning....................
13
Reservation
.....................
178 183
183
184 185
186
189
191
205
14 SärskUl yttrande....................................................
212
15 Bilagor:
1:
2:
3: A:
Förslag till lag om ändring i lagen om bankrörelse m.
m. 213
Förslag lill kungörelse om ändring i allmänna ordnings
stadgan m.m..................................................... 215
Förslag rill lag om tillfälligt omhändertagande 218
Sammanfattning av undersökningsrapport om allmänhetens
kunskaper om och attityder till polisen Undersökning angående tillämpningen av
33 § barnavårdslagen och 17 § polisinstruklionen Promemoria av utredningen
Polisen i Stockholm Polisväsendets organisation 1.1.1973 Rikspolisstyrelsens
organisation 1,1.1973 Ell fullt utbyggt polisdistrikts organisation 1.1.1973
Personallägel vid polisväsendet vid slutet av budgetåret 1972/1973
Prop. 1973:115 59
1 Kommissionens direktiv
I anförande till statsrådsprotokollet den 3 januari 1973
anmälde chefen för justiliedepartementet, statsrådet Geijer, efler gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om åtgärder för all bekämpa
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen och anförde.
Kriminalpolitiken måste fortlöpande anpassas lill
brottslighetens inriktning och omfattning och till de förändringar i
samhällsförhållandena som påverkar människornas sociala anpassning. Den kriminalpolitik
som vi för sedan lång tid tillbaka följer i huvudsak två linjer. Dels går den
ut på all vidta åtgärder som gör det lättare för dem som har begått brott alt
inpassa sig i samhället. Det är i första hand kriminalvårdens uppgift. Dels går
den ul på att förebygga brott och att skydda samhället och människorna i gemen
mot brott. 1 ett långsiktigt perspektiv är detta en social fråga som i stor
utsträckning handlar om att komma till rätta med bristfälliga miljöer och
förebygga social missanpassning. Vissa frågor om samarbetet mellan olika
sociala myndigheter och organ, skolan och rättsvården med långsiktiga syften
kommer jag att ta upp senare i dag i ett annat sammanhang. I ett nära och
vardagligt perspektiv är brottsbekämpningen i första hand en uppgift för
polis, åklagare, domstolar och kriminalvården.
Inom
kriminalvården pågår sedan lång tid ell betydande reformarbete genom successiv
upprustning av anstalts- och frivården, I årets statsverksproposition föreslås
en genomgripande reform av kriminalvärden i syfte alt minska
återfallsbrollslighelen och förbättra de dömdas möjligheter lill social
anpassning. Om riksdagen godtar förslagen, fullföljs den del av
kriminalpolitiken som syftar till att anpassa dem som har begått brott till ett
hormalt liv i samhället.
Parallellt
härmed har under senare år åtskilligt gjorts för alt förslärka den
brollsbekämpande verksamheten. Betydande anslag har tillförts polisväsendet som
därigenom har fått mera personal och bättre utrustning. Verksamheten inom
polisväsendet liksom rättsväsendets övriga organ har rationaliserats och
effektiviserats på många sätt. Skärpta påföljder har genomförts i fråga om
narkotikabrott, olaga vapeninnehav och dobbleri. Polisen har fått ökade
möjligheter att uppdaga brott av nyss angivet slag genom husrannsakan,
kroppsvisitering och andra liknande spaningsåtgärder. Den kriminalpolitiska
behandlingen av grova narkotikaförbrytare och andra som har dömts till
långvariga straff för grova brott har skärpts. En parlamentarisk kommission har
föreslagit åtskilliga åtgärder för att förebygga politiska våldsdåd. Jag räknar
med att de av kommissionen föreslagna åtgärderna i allt väsentligt kommer att
vara genomförda inom kort tid, 1 statsverkspropositionen föreslås ell flertal
åtgärder för all förbättra de polisiära förhållandena i Stockholm. 1 samma
syfte har förhandlingsuppdrag lämnats till ävtalsverket för omreglering av ett
slort antal polismanstjänster i Stockholm. Även i andra avseenden och på andra
områden har insatser gjorts för att förstärka den brottsförebyggande och
brollsbekämpande verksamheten.
De
reformer och de åtgärder i övrigt för vilka jag nu har redogjort är uttryck för
den kriminalpolitik som vi fortlöpande har fört. Denna politik skall
fullföljas.
Behovet av brollsbekämpande insatser måste därvid som
jag redan
Prop. 1973:115 60
framhållit bedömas med hänsyn till de förändringar i
brottsligheten och samhällsförhållandena i övrigt som framkommer från tid lill
annan. Ett oroande drag i den senaste tidens utveckling är den omfaltning och
den karaktär som vissa slag av grövre brottslighet har fått. Jag syftar
särskilt på rånen mot banker, postlokaler och butiker och annan brottslighet,
där våld eller hol om våld förekommer. Vi kan vidare iaktta att brottslighet
och annan asocialitet uppstått i anslutning till den verksamhet som bedrivs i
s, k, sexklubbar. Många människor upplever också alt del brister i fråga om
ordning och trivsel på allmänna platser och kommunikationsmedel. Del föreligger
över huvud laget ett behov av att förstärka de direkt brottsförebyggande
insatserna i allmänhet och att ge polisen ett starkt stöd i dess verksamhet.
Förhållandena är sådana alt kraftfulla åtgärder nu är motiverade i syfte både
alt minska brottsligheten och att skapa bättre ordning och trivsel på allmänna
platser.
Jag
föreslår därför att en särskild kommission tillkallas med uppgift att dra upp
riktlinjer för och lägga fram förslag till konkreta åtgärder för att minska
brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen, I kommissionen bör ingå
företrädare för de fyra stora politiska partierna. Den bör bedriva sitt arbete
med sådan skyndsamhet att resultatet därav kan redovisas under loppet av några
månader. Beträffande kommissionens närmare arbetsuppgifter vill jag här bara i
korthet ange några synpunkter som bör vara vägledande.
Ell
oroande drag i samhällsbilden är som jag redan har påpekat rånen mot banker,
posten och butiker och annan brottslighet, där våld eller hot om våld
förekommer. Jag skall här inte söka klarlägga orsakerna till dessa förhållanden
ulan endast framhålla att samma utveckling kan konstateras i ett flertal
jämförbara länder. Del finns därför anledning befara alt vi här inle har att
göra med en tillfällig uppgång av denna typ av brottslighet. Samhället måste
med all kraft tränga tillbaka våldet.
Kommissionen
bör i detla sammanhang överväga vilka direkt brottsförebyggande och
övervakande åtgärder av olika slag som kan komma i fråga. Sålunda bör
kommissionen undersöka dels vilka tekniska förändringar som kan tänkas när det
gäller utrustning och inredning av post- och banklokaler, dels hur en förstärkt
polisiär och annan övervakning av bank-, post- och affärslokaler skall kunna
åstadkommas. Det bör också undersökas, om ökade insatser kan göras i fråga om
polisens spanings-och utredningsverksamhet när det gäller brott av detla slag.
Straffskalorna för dessa brott bör också ses över.
Ett annat
område där brottslighet och asocialitet uppstått i nya miljöer är som jag
framhållit den verksamhet som bedrivs i s, k, sexklubbar. En öppen reklam görs
i dagspressen för klubbarna. De som driver verksamheten och de som upplåter
lokaler härför uppbär stora intäkter för sin hantering. Verksamheten kan vara
en grogrund för brottslighet av skiftande slag. Kvinnor utnyttjas kommersiellt
i verksamheten och löper stor risk för social missanpassning. Verksamheten är
ofta också störande för kringboende,
I många
fall torde verksamheten falla in under straffbestämmelserna för koppleri i 6
kap, 7 § brottsbalken, Ätskilliga ingripanden har skett av polisen med slöd av
denna bestämmelse och i flera domstolsavgöranden har innehavare av sådana
klubbar dömts tUl ansvar för koppleri. Det oaktat fortsätter denna verksamhet.
Det sammanhänger framför allt med alt polisen ofta av olika skäl har svårt att
bevisa att brottslig verksamhet förekommer.
Med utgångspunkt i vad nu har sagts bör kommissionen
överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att förebygga brott i samband med
sexklubbarnas verksamhet. Som jag sagt tidigare har polisen ofta svårt att
styrka
Prop.
1973:115 61
brottslig verksamhet. Kommissionen bör pröva under vilka
förutsättningar polismyndighet lämpligen kan ges befogenhet all förbjuda pornografiska
föreställningar i fall då verksamheten kan antas innefatta brottslighet eller
eljesl är förenad med betydande sociala olägenheter. Vidare bör - såsom
förutsattes i samband med genomförandet av 1970 års lagändringar om
pornografiska framställningar en förnyad prövning ske när det gäller sådana
föreställningar som innehåller våldsinslag och sexuella perversileler.
Del kan
vidare ifrågasättas om reklam för pornografiska föreställningar fyUer något
godtagbart informationssyfte som uppväger de sociala olägenheter som kan
uppkomma av en omfattande sexklubbsverksamhet, 1 del sammanhanget bör beaktas
att många människor på grund av sina eliska värderingar reagerar mot den
påträngande annonseringen för pornografiska föreställningar. Det är fullt i
linje med de värderingar som låg bakom den år 1970 beslutade lagstiftningen att
skona den tidningsläsande allmänheten från pornografiska alster,
Tidningsutgivareföreningen har tagit ett initiativ i denna riktning.
Kommissionen bör därför överlägga med företrädare för tidningsbranschen för att
åstadkomma en sanering av ifrågavarande reklam och om en sådan sanering inte kan
komma till stånd överväga förbud mot reklam av detta slag.
Som jag
redan anfört är ordningsförhållandena på allmänna platser och
kommunikationsmedel ofta otillfredsställande. Det gäller särskilt storstäderna
men även på vissa håll i landsorten framför allt i samband med större evenemang
av olika slag. Sprit- och ölförtäring förekommer på allmänna platser i en
utsträckning och på ett sätl som skapar olrevnad och är störande för den
allmänhet som vistas på eller passerar dessa platser. Alkohol- eller narkolikapåverkade
personer trakasserar förbipasserande genom tillmålen och ibland
handgripligheter. Inte minst utsatt är personalen pä de allmänna
kommunikationsmedlen. Stölder och skadegörelse förekommer ofta i
omkringliggande affärer.
Enligt
gällande författningar och instruktioner har polisen möjlighet att omhänderta
personer som är alkohol- eller narkotikaberusade. Särskilda möjligheter finns
för polisen att ta den som inte har fyllt 20 år i föivar i avbidan på åtgärd av
barnavårdsnämnd. Det har ifrågasatts om dessa möjligheter utnyttjas i
tillräcklig grad. Kommissionen bör - i den mån det är möjligt inom ramen för
dess kortfristiga uppdrag - bilda sig en uppfattning om hur det förhåller sig
härmed.
När det
gäller förargelseväckande beteende eller störande uppträdande utan klart
samband med alkohol- eller narkotikapåverkan är polisens möjligheter att
ingripa i huvudsak begränsade till att anteckna vederbörande för eventuell
bötespåföljd. Kommissionen bör överväga om man lämpligen kan ge polisen rätt
att även i sådana fall omhänderta vederbörande under den tid som behövs för
att hindra fortsatt störande uppträdande. Därvid bör givetvis beaktas, att
rimliga krav på rättssäkerhet och personlig integritet måste uppfyllas även
vid mycket kortvariga frihetsberövanden. Kommissionen bör överväga vilka
resurser i fråga om personal och lokaler som skulle krävas för all personer som
stör ordningen pä allmänna platser skall kunna avföras från platsen och
omhändertas.
Jag vill
framhålla det angelägna i att polisen och de sociala myndigheterna samarbetar
effektivt och förtroendefullt. Del är också nödvändigt att polisen har
allmänhetens stöd. Dessa frågor skall i ett mera långsiktigt perspektiv
behandlas av det centrala råd för samhällets olika insatser mol brott som jag
har nämnt i det föregående. Kommissionen bör emellertid överväga vilka åtgärder
som redan nu kan vidtas från samhällets sida när del gäller samarbetet
mellan polisen, de sociala
Prop. 1973.115 62
myndigheterna och allmänheten. Det fär inte råda någon
tvekan om att polisen, som i första hand har ansvaret för ordningens
upprätthållande, har samhällets fulla stöd vid fullgörandet av sina i många
fall svårlösta uppgifter.
Jag har nu berört vissa frågor som enligt min mening bör
las upp av kommissionen till särskild behandling. Men kommissionens uppdrag bör
inte begränsas lill dessa frågor, Ätgärder med direkt brottsförebyggande syfien
krävs över ett vidare fält. Även om det här rör frågor som det förat nämnda
centralrådet kommer alt ta upp bör kommissionen pröva åtgärder som mera
omedelbart kan vidtas. Framför allt bör eftersträvas alt i allmänpreventivl
syfte öka upptäcktsrisken för brott. Olika åtgärder bör därvid övervägas. Det
gäller åtgärder såväl från det allmännas sida som från enskilda.
När det
gäller insatser av det förstnämnda slaget kan komma i fråga att förslärka
polisens resurser för övervakning, spaning och utredning samt för
upprätthållandet av allmän ordning, 1 statsverkspropositionen föreslås vissa
förstärkningar av polispersonalen. Dessa förstärkningar föreslås sättas in på
sådana områden där behovet är särskUt framträdande. Förstärkningarna begränsas
bl, a, med hänsyn till möjligheterna att under nästkommande budgetår rekrytera
personal till de nya tjänsterna. Kommissionen bör undersöka vilka åtgärder som
kan vidtas för att stimulera rekryteringen lill polisyrket och för alt
förbättra polisens arbetsförhållanden. Kommissionen bör göra en samlad
bedömning såväl när det gäller polisverksamhetens inriktning och polisens
arbets- och trivselförhållanden som beträffande behovet av personal.
Kommissionen bör vidare pröva i vad mån allmänheten och
enskilda kan vidta åtgärder för att skydda sig mot brott och för att bidra till
en bättre allmän ordning,
1 sådana
frågor liksom när det gäller åtgärder av brottsförebyggande slag över huvud
taget bör kommissionen arbeta i nära kontakt med företrädare för de allmänna
kommunikationerna, försäkringsbolag, banker, affärsidkare m. fl. Det är
angelägel all därvid olika uppslag och initiativ från dem som utsätts för
brottslig eller ordningsstörande verksamhet prövas och att kommissionens
arbete bedrivs med hänsynslagande till dessas berättigade intressen.
Prop.
1973:115 63
2 Kommissionens syn på sitt uppdrag
Kommissionen skall som framgått dra upp riktlinjer för och
lägga fram förslag till konkreta åtgärder för att bekämpa brottsligheten och
förbättra den allmänna ordningen. Den bör bedriva sitt arbete med sådan
skyndsamhet att resultatet därav kan redovisas under loppet av några månader. 1
direktiven pekas på vissa särskilda frågor som kommissionen skall ägna
uppmärksamhet, nämligen våldsbrotten, sexklubbsverksam-heten, ordningen på
allmänna platser och förhållandet mellan polisen och allmänheten. Men
kommissionens uppdrag är inle begränsat till dessa frågor. Kommissionen har
också all föreslå åtgärder med direkt brottsförebyggande syften över ett
vidare fält. Kommissionen skall göra en samlad bedömning såväl när det gäller
polisverksamhetens inriktning och polisens arbets- och Irivselförhållanden som
beträffande behovet av personal.
Den tid
som slår lill kommissionens förfogande tillåter inte några mera omfattande
analyser när det gäller uppkomsten av brottslighet och förändringar i denna.
Vissa avgränsningar i övrigt har också blivit nödvändiga vid fullgörandet av
uppdraget. Kommissionen kommer i del följande alt beskriva den rådande
situationen område för område inom ramen för kommissionens, uppdrag. Orsakerna
till de brister som kan iakttas på de olika områdena är i betydande
utsträckning av sådan art att de inte kan angripas med kriminalpoUtiska medel.
Del är här fråga om alla förhållanden som kan leda till social missanpassning,
exempelvis olämpliga bostadsmiljöer eller brister med avseende på utbildning,
arbete och möjligheter till meningsfulla fritidsaktiviteter, Hil hör vidare
allt som rör föräldrars, skolans och även massmedias möjligheter och vilja all
skapa respekt för medmänniskors liv och hälsa, integritet och rättigheter. Häri
ligger en självklar begränsning i möjligheten att på kort sikt kunna lösa de
problem som sammanhänger med brottsligheten i vårt samhälle. Härtill kommer att
i detta sammanhang några mera övergripande kriminalpoUtiska överväganden inle
kan komma i fråga. Kommissionen får därför huvudsakligen begränsa sig till vad
som inom den angivna tiden är möjligt att arbeta fram när det gäller konkreta
åtgärder för alt komma till rätta med de rådande förhållandena.
Vad det
härvid blir fräga om är att fullfölja den del av kriminalpolitiken som syftar
lill att förslärka den brottsförebyggande och brollsbekämpande verksamheten.
Ätgärder av delta slag går i första hand ut på förstärkning och effektivisering
av polisverksamheten. Men det är också av största vikt att denna verksamhet i
ökad utsträckning kombineras med åtgärder som syftar till att lösa de
bakomliggande sociala problemen. Del gäller inte minst de åtgärder som primärt
går ut på att förebygga och förhindra ordningsstörande händelser. Del är fullt
klart all problemet all förbättra den allmänna ordningen inle kan få någon bestående
lösning enbart genom polisiära insatser. Om inte andra åtgärder samtidigt
vidtas
Prop. 1973:115 64
skjuter man i regel endast problemet framför sig.
Kommissionen anser sig därför böra vara oförhindrad alt ta upp frågor och lägga
fram förslag som rör insatser utanför rättsvårdens område, om sådana har ett
direkt samband med de frågor som behandlas.
Åtgärder inom polisväsendet får givetvis konsekvenser inom
andra delar av rättsväsendet, t, ex. åklagar- och domstolsväsendet. En samlad
bedömning härav är myckel svår alt göra, eftersom olika åtgärder verkar i olika
riktningar. Med hänsyn härtill och då ett klarläggande av dessa faktorer inle
framstått som helt nödvändigt i delta sammanhang har kommissionen ansett sig
kunna underlåta all ingå på en sådan bedömning. Kommissionen vill emellertid
redan i delta sammanhang framhålla del angelägna i all åtgärder vidtas så att
ell snabbare förfarande kan uppnås i brollmålsprocessen i stort. Sålunda bör
bl, a, frågan om inrättande av jourdomstolar eller en på annat sätt förenklad
brottsmåls-process utredas.
Alt
bekämpa brottsligheten är givelvis i första hand en uppgift för samhället. Del
är emellertid inte möjligt att skydda medborgarna för brott enbari genom
polisiära åtgärder eller andra kriminalpolitiska medel. Det är också nödvändigt
all de som i särskilt hög grad riskerar all utsättas för brott vidtar åtgärder
för att så långl möjligt skydda sig för angrepp på person och egendom. Behovet
av brottsförebyggande åtgärder måste i ökad utsträckning beaktas av enskilda
och vid olika slag av affärsdrivande verksamhet. Sådana åtgärder bör vidtas i
samråd med i första hand polisen. Kommissionen ser som en av sina uppgifter all
visa på en del sådana brottsförebyggande åtgärder.
Vad nu
sagts hänger delvis samman med frågan om förhållandet mellan polisen och
allmänheten. Detta förhållande är i slort sett mycket gott. De brister som från
allmänhetens sida är mest påtalade i detla sammanhang gäller framför allt
möjligheterna alt komma i kontakt med polisen under normala förhållanden liksom
en otillräcklig information om polisen och dess samlade verksamhet. Det gäller
sålunda all åstadkomma förbättringar på dessa områden. Men till en del är det
också fråga om en atlitydpåverkan, som kräver åtgärder av mera långsiktig natur.
Kommissionen är i denna fråga hänvisad till insatser av det slag som hittills
har gjorts och som i huvudsak syftar till ökad information om den brottsförebyggande
och brollsbekämpande verksamheten.
Kommissionen
har härmed velat klargöra de begränsningar som enligt uppdragets natur
föreligger när del gäller möjligheterna att med snabb effekt vidta åtgärder för
all bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. Del sagda
hindrar dock inle kommissionen från att la upp frågor beträffande vilka del
inle är möjligt alt anvisa omedelbara lösningar. När konkreta förslag inte kan
framläggas nu, har kommissionen därför valt att söka dra upp riktlinjer för de
fortsatta insatser som kommissionen finner nödvändiga på olika områden.
Prop. 1973:115 65
3 Allmänna synpunkter på de frågor
som kommissionen har att behandla
3,1 Brottsligheten och åtgärder mot denna
I den kriminalpoUtiska debatten har framkommit önskemål om
att söka beräkna samhällets kostnader för brott. För en övergripande planering
av åtgärder mol brott skulle det givelvis vara av utomordentligt stor betydelse
att få en säkrare uppfattning än vi nu har om dessa kostnaders totala storlek.
En bUd av de totala kostnaderna för rättsväsendets insatser har vi. Någon
uppfattning av kostnaderna för andra myndigheters insatser har vi däremot inte.
Inte heller av de enskildas de skadelidandes kostnader. Endast för vissa
typer av skador har man försökt beräkna kostnaderna. Ett sådant försök har
försäkringsbolagen gjort. Inom samarbetsorganel för ADB inom rättsväsendel
pågår diskussioner i dessa frågor. Vi vet i dag alltför litet om dessa
kostnader. Pågående arbete för att söka bilda sig en uppfattning av dessa
kostnader bör intensifieras. Även om del är värdefullt att få större klarhet i
dessa frågor bör det stå klart alt andra värderingar än rent ekonomiska måste
göras när det gäller alt komma till rätta med del allyarliga samhällsproblem
som brottsligheten utgör.
Den kriminalpolitiska debatten har i övrigt i hög grad
präglats av statistiska uppgifter om brottslighetens utveckUng och försök lill
analyser och slutsatser därav. Kommissionen begränsar sig till att framhålla,
alt antalet brottsbalksbrott har ökat väsentligt under det senaste decenniet.
Variationer i andelen uppklarade brott från år till år har också diskuterats.
För kommissionens del är det tillräckligt att konstalera att andelen uppklarade
brott sedan lång tid har varit alltför låg och att uppklaringsprocenten
varierar starkt för olika brott.
När det gäller att bedöma vilka brottsförebyggande och
broltsbekäm-pande åtgärder som bör vidtas för all söka råda bot på de nu
angivna förhållandena framträder vissa drag i brottslighetens utveckling som
bör beaktas. Kampen mot brottsligheten måste föras med medel som fortlöpande
anpassas lill de förändringar som kan iakttas i brottslighetens art och
omfattning. Kommissionen vill i del följande söka teckna en bUd av de
förhållanden som är av särskild betydelse för att avgöra hur samhällets
åtgärder bör sättas in.
Om man ser på brottsligheten med utgångspunkt
huvudsakligen från vUka som begår brott kan man myckel schematiskt dela in den
allvarligare brottsligheten i tre huvudgrupper. Den första och antalsmässigt
sannolikt största gruppen är vad man kan kalla tillfällighelsbrotlslighet. Den
domineras av enkla eller medelsvåra lillgreppsbrotl, smärre bedrägerier och
liknande broltslighel. Här finns också inslag av våld. Den andra gruppen brukar
ibland betecknas intellektuell brottslighet. De typiska brotten inom denna
grupp är skattebrott, valutabrotl och vissa mera komplicerade
förmögenhetsbrott. Vidare har framför allt på senare år
5 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
Prop.
1973:115 66
framkommit att vi har att göra med en tredje grupp av
brottslighet som kan betecknas som organiserad brottslighet. Den utgöres av
grova rån, serier av grova bedrägerier, grova stölder och yrkesmässigt bedriven
häleriverksamhet. Hit hör också de allvarligare narkotikabrotten. Det
förekommer också våld eller hot om våld i denna broltslighel.
Gränsen mellan dessa tre huvudtyper av brottslighet är
självfallet flytande. Framför allt gäUer detta de två senast nämnda typerna.
Även den organiserade brottsligheten och tillfällighetsbrottsligheten har beröringspunkter.
Kanalerna går i båda riktningarna. Exempel härpå är å ena sidan den
organiserade häleriverksamheten, å andra sidan narkotikabrottsligheten och
därmed sammanhängande förmögenhetsbrottslighet,
TiU den stora och i och för sig ganska heterogena grupp
som lillfällighetsbrottsligheten utgör hör sådana brott som har sin grund i
gärningsmannens oförstånd eller brist på mognad eller som på annat sätt mer bör
ses som ett utslag av hans aktuella situation och levnadsförhållanden än som
bevis på en medveten inriktning mot en asocial livsföring, 1 den mån det inte
är fråga om tillfällighetsbrott i ordets egentliga betydelse är det här i
betydande utsträckning i grunden fråga om sociala problem. Detla gäller främst
sådana brott som begås av på ett eller annat sätt missanpassade människor,
ibland med starka aggressioner mol omgivningen och samhället. Den
brottsligheten måste främst mötas med socialt inriktade åtgärder. Det är en
uppgift för kriminalvården, barna- och ungdomsvården, nykterhetsvården och
arbetsmarknadsmyndigheterna. Den föreslagna kriminalvårdsreformen iitgör därvid
ett mycket betydelsefullt bidrag i kampen mot brottsligheten, 1 förebyggande
syfte är del också fråga om polisiära insatser för att förhindra brott. Härtill
bidrar också att de som riskerar att utsättas för brott själva skyddar sig och
sin egendom för angrepp.
Beträffande den intellektuella brottslighetens art och
omfaltning är det svårt att bilda sig en uppfattning. Det står dock klart alt
ekonomiskt sell är skadorna betydande. Denna brottslighet är av den typ där
allvarliga påföljder får antas ha en avhållande verkan. Men det förutsätter att
upptäcktsrisken är någorlunda stor. Utöver allmänna kontrollåtgärder krävs en
effektiv utredningsverksamhet hos polisen.
För den organiserade brottsligheten är utmärkande alt den
utövas av en relativt fast grapp av brottslingar, som ofta har ett allvarligt
kriminellt förflutet. Det är som regel vidare fråga om grova brott.
Tillvägagångssättet är ofta yrkesmässigt. Gruppen är ofta fast centrerad kring
en enda person. Ett samband torde ibland finnas mellan denna brottslighet och
den verksamhet som bedrivs i sexklubbar, poseringsateljéer och spelhålor. De
som leder denna brottsliga verksamhet lorde även i en delfall ägna sig ål
laglig affärsverksamhet vari olagligt åtkomna pengar investeras. De tar i
allmänhet inte själva någon personlig befattning med utförandet av brotten. Del
är närmast fråga om planering och finansiering av verksamheten. Bekämpandet av
den organiserade brottsligheten är väsentligen en fråga om rent polisiära
insatser ofta i samarbete med tull och andra myndigheter. Dessa åtgärder
måste rikta sig mot de olika slag av
Prop. 1973:115 67
brottslighet som ingår i verksamheten och som har sitt
klara samband med vad som tidigare benämnts lillfällighelsbrottslighet. Men det
är också nödvändigt att inom ramen för gäUande förundersökningsregler
inrikta polisverksamheten på en närmare kartläggning och övervakning av de
personer som är engagerade i denna verksamhet. Ett realiserande av delta
önskemål kan komma att kräva ökade personella insatser.
Den mycket
summariska bild som nu har tecknats av brottsligheten och åtgärder mot denna
har utgått från bedömningen av vUka som begår brott. Om man i stället ser till
brottslighetens art framträder vissa typer av brottslighet som förtjänar
särskild uppmärksamhet. Dessa typer av brott förekommer inom samtliga tre
grupper som nyss behandlats och framträder där med varierande styrka och
omfaltning. Olika slag av brottslighet påkallar olika slag av brollsbekämpande
åtgärder.
När det gäller att avgöra vilka åtgärder som skall sättas
in mol olika slag av brottslighet är det givetvis väsentligt att söka få en
uppfattning om orsakerna till de rådande förhållandena. Det är inle
kommissionens uppgift alt söka klarlägga dessa. Kommissionen får begränsa sig lUl
att göra vissa iakttagelser beträffande olika slag av allvarlig brottslighet
och undersöka vilka iakttagbara faktorer som kan ha påverkal den utveckling som
har skett på olika områden. Mot bakgrunden härav får bedömas vilka åtgärder som
på kort sikt kan vidtas för att skapa bättre förhållanden.
Ett
särskilt oroande drag i brottsbilden är den omfattning och karaktär som
våldsbrottsligheten har fått. Kommissionen tänker här bl, a, på de tendenser
mot en förgrovning av våldet som har kunnat iakttas i vissa misshandelsfaU inle
minst mol åldringar, och en ökad användning av vapen i den kriminella
verksamheten. Ett allvarligt drag i denna utveckling är den snabba stegringen
av bank- och postrånen, Efiersom dessa brott i allmänhet innebär att personal
och kunder blir utsatta för synnerligen allvarliga risker till liv och hälsa
framstår det som ytterst angeläget att bryta denna utveckling. Med hänsyn
härtill och då de stora ekonomiska värden som del ofta är fräga om inte bara
utgör en särskUd lockelse utan redan i sig själv bör mana tUl stor försiktighet
framstår det som ändamålsenligt all lämpliga skyddsåtgärder i ökad utsträckning
vidtas i bank- och postlokalerna. Det krävs också att polisens övervaknings-
oeh utredningsverksamhet särskUt inriktas på denna brottslighet.
Beträffande
bank- och postrån kan vidare konstateras att det här finns ett inslag av vad
som tidigare benämnts tillfällighetsbrottslighet. Det har sålunda förekommit
att t, ex. missbrukare av narkotika försökt skaffa sig medel till inköp av
narkotika genom bank- eller postrån. Även när det gäller detta slag av
brottslighet är det alltså i första hand fråga om åtgärder av mera värdinriklad
art, A andra sidan visar erfarenheterna att grova rån ofta utförs som led i en
organiserad och yrkesmässig brottslighet. Det är därför nödvändigt att
kraftfulla insatser görs för all de som planerar och utför dessa brott snabbt
blir uppläckta och lagförda och att samhället skyddar sig mot risken för
fortsall brottslighet från deras sida, I sistnämnda avseende vUar ansvaret på
kriminalvården som därvid ställs inför svåra avgöranden.
Prop. 1973:115 68
Den tendens till ökat användande av våld som under årens
lopp har kunnat iakttas har också bl, a, yttrat sig i våld mot polismän. Man
har anleuning att se allvarligt härpå. Ett elementärt krav när del gäller all
ge polismännen det nödvändiga stödet i deras arbete är att minska riskerna för
att de därvid skall komma till skada. Det sker i första hand genom olika
säkerhetsåtgärder i polisarbetet, t, ex, genom särskild skyddsutrustning,
sampatrullering och rätt avvägda personella insatser i övrigt.
En annan
typ av brottslighet som antagit en mycket allvarlig karaktär är
narkotikabrottsligheten. Den är särskUt skadlig genom de personliga tragedier
och de sociala problem som följer av den Ulegala narkotikahanteringen.
Samtidigt har den som regel sin grund i sociala missförhållanden. Med
narkotikabrottsligheten följer också annan brottslighet bland dem som är offer
för hanteringen. Den grova narkotikabrottsligheten är till helt övervägande
del organiserad. Den ingår inte sällan som ett led i annan allvarlig
brottslighet. Av vad nu sagts följer all genom effektiva åtgärder mot
narkotikabrottsligheten angriper och minskar man i betydande utsträckning även
annan broltslighel. Kommissionen bedömer åtgärder av detta slag som mycket
väsentliga.
Narkotikabrottsligheten måste bekämpas på två plan. Den
centralt ledda smugglingen och langningen av narkotika måste angripas genom
insatser av tull och polis. Olika åtgärder på internationellt plan är
nödvändiga. Vidare måste langningen i mindre skala angripas genom polisens
spanings- och övervakningsverksamhet. Det är samtidigt nödvändigt alt
förbättra vården av narkotikamissbrukare. Det kan sålunda enligt kommissionens
mening aldrig nog understrykas att av humanitära och sociala skäl betingade
insatser i regel också har en starkt brottsförebyggande effekt. Det är därför
anledning för kommissionen att i någon mån gå in på värdfrågorna, även om det
här rör sig om ett delvis mera långsiktigt perspektiv.
Ett annat slag av brottslighet som kräver ökad
uppmärksamhet är den brottslighet som förekommer i anslutning till sexklubbar
och poseringsateljéer. Det är här fråga om koppleri men sannolikt också annan,
allvarligare brottslighet såsom rån, utpressning och andra förmögenhetsbrott,
Sexklubbsverksamhet torde inte sällas utgöra ett led i organiserad
brottslighet. För sexklubbarna och poseringsateljéerna har bedrivits en
omfattande reklam i pressen. Den prostitution som bedrivs inom sexklubbar och
poseringsateljéer har nu fått en omfattning som sannolikt vida överstiger
omfattningen av den tidigare förekommande galuprostitu-lionen. Allt fler
kvinnor dras in i denna verksamhet. Det är med hänsyn lill vad nu sagts
nödvändigt att vidla åtgärder mol denna verksamhet. Del är motiverat såväl av
sociala skäl som för att komma tillrätta med den straffbara
koppleriverksamheten. Genom sådana åtgärder kan man också motarbeta annan
brottslighet som förekommer i anslutning lill denna verksamhet.
Vad del här gäller är alt få en bättre kontroll över
verksamheten. Härigenom skapas underlag för effektivare polisiära åtgärder mot
koppleriet och annan brottslighet. Del är också nödvändigt alt ta ställning
till frågan om reklamen för sexklubbar och poseringsateljéer.
Prop. 1973:115 69
Ell annat område som kommissionen har uppmärksammat är
till-greppsbrolten. Under senare år har framträtt vissa drag i denna brottslighet
vilka ger anledning att överväga särskilda åtgärder. Det har blivit allt
vanligare att tillgrepp av varor i butiker sker hell öppet och med användande
av våld eller med hot om våld mot personalen. Brott av delta slag underiättas
till en del genom de moderna försäljningsmetoderna alt ha varorna liggande lätt
tillgängliga för kunderna. Det förekommer också andra tillgreppsbrott, t, ex,
mol åldringar och sjuka, med våld eller hot om våld. Det är inte sällan
narkotikaberusade personer som begår brott av detta slag. Vad som åtkommits
säljer man sedan, ofta ganska öppet, för att få pengar för inköp av t, ex,
narkotika.
Att komma
till rätta med detta slag av brottslighet är såsom tidigare framhållits i
stor utsträckning en fråga som sammanhänger med insatser i allmänhet mot
narkotikamissbruket. Kommissionen vill ännu en gång understryka sambandet
mellan detta och brottslighet av olika slag. Givetvis spelar också
alkoholmissbruket en mycket stor roll i detta sammanhang. Vad särskilt gäller
ungdomen har mellanölet här blivit ett särskilt problem. Ett visst ansvar
ligger också på affärsinnehavarna när del gäller att skydda sig och personalen.
Behovet av brottsförebyggande åtgärder måste beaktas i ökad utsträckning av
företagarna själva. Effektiva polisiära insatser behövs för övervakning i
köpcentra för att hindra genomförandet av sådana brott och för alt ingripa mot
en försäljning av gods som kan misstänkas vara stulet. Information behövs också
till allmänheten med uppmaning att inte köpa sådant gods.
Vad nu sagts sammanhänger med en annan erfarenhet som
gjorts nämligen alt häleribrotten har blivit ett allt allvarligare problem.
Många häleribrott kan med största säkerhet hänföras till gruppen tillfällighetsbrottslighet.
Ett oroande drag i utvecklingen under senare år är emellertid att
häleriverksamheten beträffande vissa dyrbara varor såsom exempelvis bilar och
pälsar blivit alltmer organiserad. Allt tyder på att en ökande del av
häleriverksamheten framför allt om man ser lill varornas värde kan hänföras
till gruppen organiserad brottslighet. Utvecklingen mot en mer organiserad
häleriverksamhet betyder att även tillgreppsbrotten kan befaras öka i
motsvarande takt eftersom de som begär dessa på så sätt får större möjlighet av
avyttra det tillgripna godset. En effektiv bekämpning av häleribrotten och dä i
synnerhet den organiserade formen framsiår därför som en angelägen åtgärd
eftersom man på så sätt kan undanröja en grundföratsättning för flertalet
lillgreppsbrotl.
Ett infriande av denna målsättning kräver främst polisiära
spanings-och utredningsresurser. Det är vidare önskvärt att särskilt begärliga
varor får en sådan märkning att de lätt kan identifieras och på så säll
härledas lill räll ägare. Detta är ett exempel på fall då näringslivet genom
egna insatser kan förebygga brott.
Inledningsvis har som exempel pä vad som kallals
intellektuell brottslighet nämnts skattebrott, valutabrott och vissa mera
komplicerade förmögenhetsbrolt. Därav bör skattebrotten ägnas särskild uppmärksamhet.
Denna brottslighet är aUvarlig med hänsyn såväl till sin art och
Prop. 1973.115 70
omfattning som till de belopp som undandras det allmänna.
Det är av allmänpreventiva skäl myckel angeläget alt öka upptäcktsrisken vid
skattebrott och skapa förutsättningar för en snabb lagföring av begångna brott.
Vid sidan av skattemyndigheternas kontroller krävs effektiva polisinsatser för
utredning av skattebrott. Det förutsätter tillgång på särskUt utbildad
polispersonal.
En grupp av brott som i viss mån intar en särställning i
förhåUande lill de brott som har behandlats i det föregående är trafikbrotten.
Frågor om olika åtgärder mot trafikbrottsligheten utreds för närvarande i annat
sammanhang och får i huvudsak anses ligga utanför kommissionens uppdrag.
Kommissionen vill dock framhålla att denna brottslighet medför myckel
betydande skador på person och egendom och därför utgör ett synnerligen
allvarligt samhällsproblem. I trafiksäkerhelsarbetet fyller polisens
trafikövervakning en mycket väsentlig uppgift. Denna verksamhet kräver redan i
dag betydande personella och materiella resurser. Vid en samlad bedömning av
polisverksamhetens inriktning och behovet av personal kan därför frågan om en
effektiv trafikövervakning inle förbigås.
Vid ett försök till en schematisk strukturering av
brottsligheten bör också ungdomsbrottsligheten beröras. En betydande del av den
brottslighet som tidigare berörts begås av jämförelsevis unga personer. Denna
åldersgrupp svarar också för en förhållandevis mycket stor del av
ordningsproblemen på allmänna platser och kommunikationsmedel. Det finns
givelvis många orsaker härtill. En del hänger samman med att det här är fråga
om människor som av naturliga skäl har särskilt lätt att känna sig rotlösa
eller oförstådda och vilka på grund av besvärliga hemförhållanden, svårigheter
i skolan eller av andra liknande skäl i högre grad än andra har svårt att finna
någon stabilitet i tillvaron. I den män nu nämnda förhållanden eller andra
anledningar till en yttre eller inre osäkerhet tar sig uttryck i sysslolöshet
eller missbruk av alkohol eller narkotika blir riskerna för konflikter med
samhällets normer mycket påtagliga. Det har länge varit känt att bruket av
beroendeframkallande berusningsmedel innebär särskilda faror för unga
människor. Mot bakgrund härav finns del anledning att i detta sammanhang ånyo
framhäva narkotikans centrala betydelse som en brottsframkallande faktor. Som
tidigare nämnts utgör emellertid alkoholen och inle minst mellanölet, en vanlig
orsak till de missförhållanden som det här är fråga om.
Av vad nu
sagts framgår att ungdomsbrottsligheten i ännu högre grad än annan brottslighet
i första hand bör bekämpas med andra medel än de i gängse mening
kriminalpolitiska. Ansvaret för såväl preventiva som rehabiliterande insatser
åvilar främst föräldrar, skola och socialvård. Vid sidan av dessa har
emellertid även en rad andra myndigheter och organ här en synnerligen angelägen
uppgift. Detta gäller bl, a, arbetsmarknadsmyndigheter och skUda vårdorgan.
Inte minst värdefulla är vidare de insatser som enskilda personer eller
organisationer kan göra. Vad gäller det förebyggande arbetet vill kommissionen
särskilt betona den stora betydelse som olika ungdomsorganisationers verksamhet
har när det gäller att aktivera och stimulera ungdomar. Kommissionen
har den
Prop. 1973:115 71
uppfattningen att det centrala rådet för samordning av
samhällets insatser mot brott bör ytterligare uppmärksamma behovet av stöd åt
dessa organisationers verksamhet. Av stor betydelse i detta jammanhang är
vidare de kommunala fritidsorganens verksamhet. Det framsiår över huvud laget
som angeläget att väsentligt öka utbudet av möjligheter tUl meningsfulla
fritidsaktiviteter. Det är nödvändigt att lämpliga lokaler härför i ökad
utsträckning ställs till ungdomarnas förfogande.
Kommissionen vill i detta sammanhang även betona hur
viktigt del är att nödvändiga stöd- och hjälpinsatser sätts in på ett så tidigt
stadium som möjligt. För detta ändamål fordras bl, a, en effektivisering av
barnavårdens uppsökande verksamhet, I den mån det är fråga om ett påbörjat
missbruk av alkohol eller narkotika torde utsikterna till en framgångsrik vård
i stor utsträckning vara beroende av hur snabbt den unge kommer under
behandUng,
1 de fall då nu nämnda missförhållanden tar sig uttryck i
en brottslighet som måste beivras med kriminalpolitiska medel bör berörda
myndigheter enligt kommissionens mening sträva efter alt i ännu högre grad än
som nu är faUet förverkliga de åv statsmakterna uppställda kraven pä en snabb
handläggning. Det är sålunda ytterst angeläget alt tiden mellan den begångna
gärningen och det slutliga StäUningstagandet blir så kort som möjligt. Ett
uppskov med en oundviklig reaktion kan sålunda i många fall leda rill att den
unge blir ytterligare belastad eller alt hans allmänna situation blir ännu
sämre. Enligt kommissionens mening bör åtgärder vidtas som möjliggör all
samtliga berörda myndigheter, dvs, polis, åklagare, barnavårdsnämnder och domstolar,
verkligen kan behandla dessa ärenden med den skyndsamhet som de förtjänar.
Ett annat inslag i brottsligheten är att vi i ökad
utsträckning har fåll att göra med en internationell brottslighet Förbättrade
kommunikationsmöjligheter och en starkt ökad samfärdsel är givetvis faktorer
som medverkat till denna utveckling. Till en del kan emellertid anledningarna
spåras i själva brottsligheten. Detta gäller bl, a, den Ulegala narkotikahanteringen
som ofta förutsätter en samverkan över gränserna. Det finns många tecken som
tyder på att även annan organiserad brottslighet i ökad utsträckning blir allt
mera internationellt rörlig. För vårt lands del kan man i detta sammanhang bl,
a, peka på fall då grupper av utländska medborgare under tillfälliga besök här
utfört omfattande bedrägerier eller andra grova förmögenhetsbrott. Erfarenheten
visar också att det utländska inslaget bland bank- och postrånare är
förhållandevis stort. Detsamma gäller den illegala spelverksamheten. Till detta
kommer slutligen de särskilda problem som hänger samman med vissa utländska
extremist-organisalioners terrorverksamhel.
En bekämpning av den internationella brottsligheten
förutsätter ökal samarbete mellan berörda myndigheter i skilda länder. Inom bl,
a, FN, Europarådet och andra internationella organ har man sedan länge sökt
tillgodose dessa behov på ett flertal sätt. Stora ansträngningar har gjorts för
all nå en ökad harmonisering av lagstiftningen på skUda områden samt för all
underlätta den inbördes rättshjälpen. För polisens del har
Prop.
1973:115 72
uppbyggnaden av samarbetet genom Interpol blivit särskUt
betydelsefullt. Kommissionen vill i anslutning till vad som här sagts betona
nödvändigheten av att ytterligare ansträngningar görs för alt vidareutveckla
och effektivisera det internationella samarbetet för brottsbekämpning.
3,2 Upprätthållandet av allmän ordning
Såsom uttalas i direktiven är ordningsförhållandena på
aUmänna platser och kommunikationsmedel ofta otillfredsställande. Det har påtalats
i framställningar och uppvaktningar av enskilda, organisationer och
myndigheter. Trakasserier och handgripligheter av olika slag, fylleri och
narkotikamissbruk förekommer i en utsträckning som inte kan godtas. Rån,
stölder, misshandel och skadegörelse ingår också i bilden. Överdrifter i
skildringar av förhållandena förekommer visserligen och inger hos en del
människor obefogad oro men kvar står det allmänna intrycket av vissa allvarliga
brister på detla område.
Vad som framkommer är - i den mån det inte rör sig om
tillfälliga förseelser - symptom på bakomliggande allvarliga missförhållanden
såsom fysisk eller psykisk ohälsa, bostadsproblem, arbetslöshet och
anpassningssvårigheter som kan härledas ur bl. a, uppväxt- och utbildningsförhållanden.
En starkt bidragande orsak till de rådande förhållandena är här liksom när det
gäller en stor del av brottsligheten det omfattande alkohol- och
narkotikamissbruket inte minst bland ungdomen.
Av vad som nu sagts framgår att de åtgärder och insatser
som krävs för att komma till rätta med nuvarande missförhållanden främst faller
utanför det i vedertagen mening kriminalpolitiska området. Detta gäller i
särskilt hög grad det mera långsiktiga förebyggande arbetet. Men även i det
kortsiktiga perspektivet har frågor om vård och behandling samt andra
socialvärdande insatser en central betydelse. För åtgärder av detta slag har
enligt gällande ansvarsfördelning olika sociala myndigheter det direkta
ansvaret. Av stor vikt är även alt ökade ansträngningar görs från skilda häll
för att bättre än i dag tillgodose ungdomars behov av meningsfull
fritidsverksamhet.
Polisen å sin sida har till uppgift att svara för att
allmän ordning upprätthålls. Vid fullgörandet av denna uppgift kommer polisen
ofta i kontakt med människor som är i behov av åtgärder frän de sociala
organens sida. Gällande regler ger polisen rätt att omhänderta personer som
stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Det är givetvis
angelägel att polisen kan begagna de medel som behövs för att i allmänhetens
intresse skapa ordning på allmänna platser oeh hindra fortsatt störande
uppträdande från den som gjort sig skyldig därtill men det är också nödvändigt
att de åtgärder som därvid vidtas i så stor utsträckning som möjligt förenas
med insatser som syftar lill att komma till rätta med den omhändertagnes
personliga förhållanden.
Kommissionen
har funnit att stor oklarhet råder angående utnyttjandet av
omhändertagandeinslilutel. Ett klargörande av förutsätt-
Prop. 1973:115 73
ningarna för omhändertagande på nu angivna grunder och
förfarandet i samband därmed är nödvändigt. Det är också angeläget att polisen
och de sociala organens åtgärder samordnas och att ett förtroendefullt
samarbete utvecklas mellan dessa myndigheter. Kommissionen anser att ökade
polisiära insatser för all åstadkomma en bättre ordning på allmänna platser och
kommunikationsmedel måste kombineras med sociala stödåtgärder i form av råd
och hjälp lill saml vård av den som genom sitt handlande visat sig vara i behov
härav,
3,3 VUka krav ställs i dag på polisväsendet?
Den utveckling av brottsligheten och de förhållanden
rörande det allmänna ordningsläget som kommissionen nyss har beskrivit ställer
stora krav på polisväsendet. Del är kommissionens uppfattning att dessa krav i
dag inte är till fullo uppfyllda.
Kommissionen
vill mot bakgrund av den bild av brottsligheten och förändringar i denna samt
det allmänna ordningsläget som nyss har behandlats peka pä några av de
väsentligaste problemen inom polisväsendet. Rent allmänt kan konstateras alt
arbetsläget är pressat när det gäller såväl övervaknings- som spanings- och
utredningsverksamheten. Trots att övertidsarbete tillgrips i stor omfaltning är
del sålunda inte möjligt att bedriva preventiv övervakning i den utsträckning
som krävs för att hindra brottslighet och ordningsstörningar. Detsamma gäller
den spaningsverksamhet som syftar till att komma till rätta med framför allt
den grövre brottsligheten. På kriminalavdelningarna är utredningsbalanserna i
mänga fall oacceptabla. Det förflyter ofta alltför lång tid mellan ett brotts
begående och beslul om åtal. Mindre allvarliga brott blir ofta över huvud taget
inte utredda. Det gäller även fall då misstänkt gärningsman finns. Såsom
framhållits i direktiven för kommissionen bör genomgående eftersträvas att öka
upptäcktsrisken för brott.
När det
gäller övervakningsverksamheten framgår av vad som sagts tidigare att ökade
insatser krävs för att komma till rätta med bl, a, bank-och postrånen. Del ofta
förekommande våldet mot polismän ställer krav på säkerhetsåtgärder.
Sampatrullering mäste ske i betydande utsträckning. Denna är personalkrävande
men nödvändig för polismännens skydd och för att nödvändiga ingripanden skall
kunna ske effektivt. Även narkotikalangningen kräver betydande
övervakningsinsatser på allmänna platser. Tillgreppen av varor och
försäljningen av dessa mer eller mindre öppet medför alt köpcentra måste
särskilt övervakas. Den ökade trafiken medför alt trafikövervakningens resurser
ansträngs. Vad som framkommit angående ordningen på allmänna platser och de
problem som sammanhänger därmed föranleder också en prövning huruvida övervakningsinsatserna
är tillräckliga,
1 delta sammanhang bör ocksä beaktas önskemålet att
ytterligare förbättra förhållandet mellan polisen och allmänheten. En utökning
av den s. k, kvarterspoUsverksamhelen är ett medel att uppnå detla. Sådan
verksamhet torde också ha en allmänt brottsförebyggande effekt. Del-
Prop. 1973:115 74
samma torde uppnås om man i viss utsträckning ersätter
bilpatrullering med fotpatrullering. Förbättrad radioutrsutning bör kunna skapa
gynnsammare fömtsättningar härför.
På spaningsverksamhelen ställs såsom framgått stora krav
om man skall komma till rätta med den organiserade brottsligheten. Det är
väsentligt att denna verksamhet ytterligare effektiviseras, om man skall bättre
kunna angripa den grova våldsbrottsligheten, narkotikalangningen, koppleri-
och häleribrottsligheten.
Inom kriminalpolisverksamhelen har man som redan
framhållits utredningsbalanser som inte kan godtas. Dessa måste nedbringas.
Det är väsentligt för allmänhetens förtroende för polisens arbete, I synnerhet
bör bank- och postrån och annan grövre brottslighet av nyss angivet slag hksom
våldsbrott över huvud taget och andra integriletskränkningar uppmärksammas. För
utredning av skattebrott krävs ökade insatser av särskilt utbildad personal.
På samtliga nu angivna områden av polisverksamheten
föreligger särskUda problem beträffande storstadsområdena. Av dessa har Stockholms-området
uppmärksammats särskilt i årets slalsverksproposition. Men även Göteborg och
framför allt Malmö liksom en del andra större polisdistl-ikt har stora problem
att brottas med. För Stockholm är det särskilt problem med antalet vakanta
tjänster, som f, n, uppgår till ca 200, Denna fråga måste lösas snarast.
Vad gäller rekryteringen till polisyrket har framförts
kravet på gymnasieutbildning för anställning som polisman. Sådan utbildning
förekommer redan nU i betydande utsträckning. Del har också framförts önskemål
att samhällsorientering och psykologi skall ges ökal utrymme i
polisutbild-ningert:
Som nyss nämnls föreligger svårigheter med rekryteringen
till storstadsregionerna. Denna fråga är redan föremål för olika ätgärder.
Effekten av dessa går ännu inle att överblicka. Klart är emellertid att detta
pföblem sammanhänger med det pressade arbetsläget och olika trivselfrågor.
Problemet torde inle kunna varaktigt lösas annat än genom ett samlat grepp på
hela den polisiära situationen i Stockholm.
Ett allmänt problem är också det förhållandet att
polismännen ofta med korta intervaller flyttar från en tjänst till en annan.
Del sammanhänger med stelheten i nuvarande lönesystem och medför att
utbildning för och erfarenheter av en tiänst inte utnyttjas effektivt. Det är
för polisarbetets effektivitet och av kostnadsskäl angeläget att söka komma,
lill rätta med detla förhållande,
Ell annat problem rör de små polisdistrikten, där det är
svårt all bedriva en effektiv övervaknings- och utredningsverksamhet. SärskUl allvariigl
är om såsom är vanligt övervakning inte kan äga rum dygnet runt.
Under senare år har åtgärder vidtagits för att överföra
uppgifter från polisutbildad personal till annan personal. Arbetet härpå bör
fullföljas.
Slutligen är del viktigt att man vidtar ytterligare
åtgärder för att förbättra kontakten mellan polisen och allmänheten.
Kommissionen redo-
Prop.
1973:115 75
visar en nyligen gjord undersökning härom. Utöver vad
redan nämnts är del här fråga om förbättrad information om polisens verksamhet
och om brottsförebyggande åtgärder, deltagande av polisen i skolundervisningen,
förbättrad utbildning och ökad kontaktverksamhet.
De ätgärder för förstärkning av polisverksamheten som
enligt vad som sagts bör övervägas har ett starkt inbördes samband. De måste
därför vidtas planenligt och samordnas inbördes. De syftar till att förbättra
arbelsförhäUandena för poliskåren. Härigenom skapas en positiv inställning hos
de enskilda polismännen till polisarbetet. Det är en förutsättning för en
effektiv polisverksamhet,
3,4 Andra brottsförebyggande åtgärder
Det primära ansvaret för brottsförebyggande åtgärder vUar
givetvis på de samhälleliga organen. Erfarenheterna visar emellertid i allt
högre grad att del inte är möjligt alt skydda medborgarna för brott enbart
genom polisiära åtgärder eller andra kriminalpolitiska medel. Enskilda och
företag måste i viss utsträckning själva skydda sig för brottslig verksamhet.
Det gäller främst utrustning för skydd mot olika slag av förmögenhetsbrolt,
säsom stöldskydd, effektiva låsanordningar, larmanordningar m. m. Man måste
också se till att mera värdefull egendom förvaras så.att den inte är lätt
tillgänglig. Det är också angeläget all enskilda och företagare skyddar sig
genom olika försäkringsanordningar.
Vad nu har
sagts har framkommit inte minst vid de överläggningar som kommissionen har haft
med företrädare för olika näringsidkare och deras personal. Behovet av
brottsförebyggande åtgärder måste i ökad utsträckning beaktas vid olika slag
av affärsdrivande verksamhet. Kommissionen vill från början slå fast att i den
mån ändringar i försäljningsmetoder eller utsträckt öppethållande av affärer
medför ökade risker för tillgrepp eller annan brottslighet bör företagaren
vidta de skyddsåtgärder som föranleds därav. Det går inte att uteslutande
hänvisa till att uppgiften att bekämpa brott är en fråga för samhället att
lösa, dvs, i första hand genom ökade polisiära insatser. Härtill,kommer att det
finns en gräns för vad man kan nå med polisiära insatser. Om man ser frågan
från rent ekonomisk synpunkt kan sägas all företagaren kan skydda sig genom
egna skyddsåtgärder eller genom försäkring. Det är en kostnadsfråga men därvid
får beaktas att vilken väg man än väljer får konsumenterna bidra att täcka
kostnaderna genom de påslag dessa medför på priserna. Såväl konsumenterna som
personalen lorde föredra att man satsar på åtgärder av förebyggande art. Över
huvud taget bör det slå klart att del är bättre att förhindra brott än att vara
hänvisad till alt ingripa sedan ell brott har begåtts.
Av del sagda framgår att ökade insatser måste göras från
enskildas och företagares sida för att förhindra brott. Sådana insatser bör i
så stor utsträckning som möjligt göras i nära samarbete med polisen. Från
polisens sida gäller det att informera om olika skyddsåtgärder och att bidra
med råd och anvisningar hur skyddet bör utformas.
Prop.
1973:115 76
Vad kommissionen har all särskilt beakta är frågan om
utrustning och inredning av bank- och postlokaler till skydd mol rån. I denna
fråga har överläggningar sedan länge ägt rum mellan företrädare för
rikspolisstyrelsen samt posten och bankerna. En överenskommelse har träffats
om vidtagande av olika skyddsåtgärder.
Åtgärder har hittills vidtagits endast i begränsad
utsträckning.
För kommissionen är det väsentligt att konstatera, alt det
här ofta rör sig om stora värden som är lätt tillgängliga i form av kontanter.
Det är därför ell attraktivt objekt för brott. Brottsligheten innebär stor risk
för allvarliga skador på personal och kunder. Det är därför särskilt angeläget
att skyddsåtgärder vidtas i bank- och postlokalerna. Kostnaderna härför är
enligt vad kommissionen inhämtat av en relativt blygsam storleksordning och
måste betraktas som mera marginella i förhållande till andra kostnader för
verksamhetens bedrivande än vad som är fallet beträffande annan verksamhet där
brott av detta slag kan förekomma. Kommissionen anser därför att det bör
övervägas att införa tvingande bestämmelser om skyddsanordningar, såvida
åtgärder inte vidtas på frivillig väg.
En annan fråga som kommissionen har uppmärksammat i detta
sammanhang är risken för rån riktade mot olika värdetransporter. Sådana
förekommer i mycket stor utsträckning mellan banker, posten pch riksbanken.
Kommissionen anser det nödvändigt att antalet sädana transporter väsentligt
minskas och att andra skyddsåtgärder vidtas.
3.5 Vissa andra kriminalpolitiska frågor
Som kommissionen redan framhållit måste kampen mot
brottsligheten föras med medel som fortlöpande anpassas lill de förändringar
som kan iakttas i brottslighetens art och omfattning. Kommissionen har i det
föregående pekat på vissa problem som i dag kräver särskild uppmärksamhet och
anvisat efter vilka linjer man bör överväga alt lösa problemen. Eftersom
resurserna är begränsade måste insatserna avvägas med hänsyn till
angelägenhetsgraden,
Ätskilliga reformer och andra ätgärder har vidtagits för
all styra de kriminalpolitiska insatserna dit där de bäst behövs. Sålunda har
en avkriminalisering skett av vissa lindrigare brott. Vidare har handläggningsrutinerna
beträffande andra lindriga lagöverträdelser förenklats. Åtgärderna innebär
emellertid inle all samhället accepterar ifrågavarande gärningar. Del finns
med anledning av vad som inför kommissionen har framkommit angående
butiksstöldernas omfattning skäl all framhålla detta när det gäller snatleri.
I övrigt vill kommissionen framhålla det angelägna i all man påskyndar det
arbete som pågår i åtalsrättskom-miltén beträffande möjligheterna att underlåta
åtal och förundersökning då kriminalpolitiska eller processekonomiska skäl
föranleder detta. Kommissionen anser också att från samma utgångspunkter en
översyn bör ske av gäldenärsbrolten eller utredningsförfarandet beträffande
dessa brott.
Som redan framhållits fär kommissionen begränsa sig lill
ätgärder med mera omedelbar verkan. Behovet av mera långsiktiga insatser för
att
Prop.
1973:115 77
komma till rätta med bakomliggande sociala problem har
starkt framträtt under kommissionens arbete. Den begränsning som har legat i
kommissionens kortfristiga mandal har särskUt på denna punkt upplevts som
myckel besvärande. Det är angelägel att det centrala råd för en mera långsiktig
brottsbekämpning som avses bli upprättat får erforderliga resurser och snabbt
kommer i arbete.
3,6 Avslutande synpunkter
Med det nu sagda har kommissionen berört de huvudfrågor
som kommissionen har att ta ställning till och dragit upp de riktlinjer efter
vilka de olika frågorna bör lösas. Kommissionen kommer i det följande att mera
ingående behandla frågorna mot bakgrund av nu anförda allmänna synpunkter. De
förslag som framläggs avser - bortsett från vissa förslag tdl
författningsändringar - huvudsakligen åtgärder inom polisväsendet.
Kommissionen förutsätter alt dessa förslag följs upp med erforderiiga åtgärder
inom andra delar av rättsväsendet.
Prop. 1973:115 78
4 Allmänhetens attityd till polisen
Genom beslul den 5 maj 1972 bemyndigade Kungl, Maj:t
chefen för jusliliedepartementet att tillkalla en utredningsman med uppdrag att
utreda frågan om åtgärder för att förbättra polisens arbetsförhållanden i
Stockholm, Utredningsmannen överlämnade i oktober 1972 belänkandet Polisen i
Stockholm (Ds Ju 1972:33), vilket behandlade arbetsförhållanden och
personalläge samt utmynnade i vissa reformförslag. De föreslagna åtgärderna har
i stor utsträckning redan genomförts eller föranlett förslag i 1973 års
statsverksproposilion. Vid betänkandets avlämnande anmälde utredningsmannen att
de i direktiven angivna övervägandena beträffande polisens relationer lill
allmänheten och hithörande informationsfrågor saml vissa rekryteringsfrågor
ännu inte hunnit behandlas fullständigt. Utredningsmannen avsåg därför att
senare inkomma med särskilda förslag i dessa frågor. Sedan brottskommissionen
tillsatts, har utredningsmannen slutfört sitt arbete och redovisat resultatet
därav i en promemoria som överlämnats till kommissionen. Kommissionen
återkommer närmare till där behandlade frågor i avsnitt 8,
Utredningen Polisen i Stockholm föreslog vidare i sill
nyss nämnda betänkande alt en opinionsundersökning skuUe göras för alt
undersöka förhållandet mellan allmänheten och polisen. Sedan medel ställts lUI
förfogande av Nämnden för samhällsinformation genomförde Institutet for
marknadsundersökningar AB (Imu) i februari 1973 en undersökning om allmänhetens
kunskaper om och attityder till polisen, Imu:s rapport över undersökningen har
överlämnats till brottskommissionen. Sammanfattningen av rapporten bifogas
detta belänkande som Bilaga A.
Undersökningen har grundats på intervjuer med 1017
personer mellan 15 och 70 år från ett utgångsurval på 1 520 personer inom dessa
åldersgrupper med tillgång till telefon, fördelade på två ungefär lika stora
urval, ett för Stockholm med grannkommuner och ett för landet i övrigt.
Svarsandelen var för stockholmsgruppen 82 procent (totalt 516 personer) och för
landet i övrigt 83 procent (totalt 501 personer). De i undersökningen ingående
frågeställningarna har utarbetats av rikspolisstyrelsen varefter Imu svarat för
den intervju- och frågelekniska anpassningen.
Beträffande undersökningsresultatet synes följande vara av
särskilt intresse för kommissionens arbete.
Mellan 89 och 99 procent av de tillfrågade i såväl
stockholmsområdet som övriga landet instämmer i påståendena alt polisen är
nödvändig i vårt samhälle, har ett svårt jobb, är pålitlig, gör ett bra jobb
och är hjälpsam. Frekvensen är ungefär densamma i totalgruppen och i gruppen
1524 år. Bland tillfrågade mellan 15 och 24 är i stockholmsområdet är det dock
något färre 7885 procent - som anser att polisen är pålitlig, gör ett bra
jobb och är hjälpsam. 1 både stockholmsområdet och övriga landet tycker drygt
90 procent bra om polisen medan 87 procent menar att polisen inger trygghet.
För gruppen 15 24 år är andelen ungefär 10
Prop. 1973:115 79
procent lägre i de bägge sistnämnda hänseendena.
Antalet
polismän på den egna bostadsorten bedöms av 35 procent som lagom slort och av
57 procent som för litet. För stockholmsområdet är motsvarande siffror 23 och
69, För åldersgruppen 1524 år i hela landet ligger procenttalet i bägge fallen
strax under 50,
Närmare 80 procent av samtliga tillfrågade vill ha fler
poliser som patrullerar till fots och mer än 80 procent anser att större insats
av uniformerad polis på gator och kommunikationsmedel skuUe öka trivseln. Drygt
60 procent såväl av samtliga tillfrågade som av gruppen 15-24 år önskar fler
civilklädda polismän för övervakning på allmän plats.
I stockholmsområdet anser 58 procent att det är ganska
eller mycket svårt att få kontakt med polis när man behöver honom, medan motsvarande
andel i övriga landet är 36 procent.
Av de som grundar sin uppfattning om polisen på
erfarenheter från kontakter med någon polisman i hans tjänst anser 70 procent
av de tillfrågade i stockholmsområdet all erfarenheterna härav är mest positiva
medan 10 procent finner erfarenheterna vara mest negativa. Motsvarande
procenttal för landet i övrigt är 84 respektive 3, I den mån uppfattningen
grundas på det man läst i tidningar eller hört i radio/TV har 37 procent av
alla som svarat ansett sig fä mest positiva erfarenheter och 25 procent mest
negativa erfarenheter.
De tillfrågades uppfattning om massmedias bild av polisen
skiljer sig väsentligt beträffande olika media. Sålunda anser minst 50 procent
all lokaltidningar samt radio och TV oftast ger en rättvisande bUd av polisen
och dess arbete medan motsvarande procenttal för kväUstidningar och
storstadsmorgontidningar är 20 respektive 26, Lokaltidningar anses av 1 1
procent ge en oftast missvisande bild i negativ riktning. Motsvarande
frekvenslal är för radion 19, för storstadsmorgontidningar 30, för TV 32 och
för kvällstidningar 51,
Att polisen överträder sina befogenheter eller brukar mer
våld än nödvändigt tror cirka 80 procent av samtliga tillfrågade vara mycket
eller ganska ovanligt medan 14 procent antar att detla är myckel eller ganska
vanligt. Differenserna mellan stockholmsgruppen och övriga tillfrågade i delta
hänseende är små. Skiljer man ul gruppen 1524 år finner man däremot alt
ungdomen på denna punkt tycks vara något mer skeptisk mol polisen. Skillnaderna
uppgår till drygt 10 procent.
Av de tillfrågade anser nära 90 procent all det är ganska
eller mycket ovanligt att poUsen får hjälp av aUmänheten i svåra situationer.
Orsaken till att man undviker inblandning uppges huvudsakligen vara all man vUl
undvika skador och obehag saml inle önskar bli utsatt för förhör eller
liknande. Den som hjälper polisman i en svår situation kan enligt 59 procent av
de tillfrågade få ersätining för skada och enligt 48 procent få belöning för
sin insats.
När de lUlfrågade föreläggs fyra olika verksamhetsområden
för polisen och ombeds ange inom vilket område man i första hand tycker att
polisen skulle använda eventuellt ökade resurser, prioriteras brottsföre-
Prop.
1973:115 80
byggande verksamhet närmast följd av allmän ordningshållning,
som särskilt poängteras i slockholmsmalerialel. Trafikövervakning och brottsutredning
kommer sist. Ökad information från polisen om hur man kan skydda sig mot brott,
t, ex, stöld, inbrott och bedrägeri anser 80 procent av de tiUfrågade vara
myckel eller ganska önskvärt.
Av samtliga tillfrågade anser 77 procent att den
information som allmänheten fär om polisen och dess verksamhet är otillräcklig.
Inom åldersgruppen 15-24 år är detta uppfattningen hos 90 procent. Upplysning
om poUsen bör enligt minst 50 procent av de tillfrågade spridas genom radio och
TV (56) samt av polisen själv (50),
Undersökningsresultatet visar enligt kommissionens mening
all förhållandel mellan allmänheten och polisen på del hela laget är myckel
gott. Man kan emellertid notera en någol mindre positiv inställning lill
polisen från allmänhetens och i synnerhet ungdomens sida i storstadsområdena.
Flera olika anledningar tUl detta förhållande är tänkbara. Kommissionen vill
här endast peka på den del av undersökningsresultatet som visat att behovet av
ytterligare information om polisen och dess verksamhet är särskilt påtagligt
beträffande den yngre åldersgruppen.
Över huvud taget synes undersökningen visa på ett behov av
ökad information om polisens verksamhet. Mest angeläget är enligt kommissionens
uppfattning att polisen själv vidgar och effektiviserar sin information till
allmänheten och inte minst till ungdomen. Men också massmedia torde ha ett
ansvar härvidlag. Kommissionen vill därvid peka på att cirka en tredjedel eller
mer av de tillfrågade anser alt storstadsmorgontidningar, TV och
kvällstidningar ger en oftast alltför negativ bild av polisen och dess
verksamhet.
För kommissionens fortsatta överväganden bör slutligen
framhållas alt en stor majoritet av de tillfrågade är positiv till en ökad
insats av uniformerad polis på gator och kommunikationsmedel. Inte minst ökad
fotpatrullering synes vara ett uttalat önskemål hos allmänheten i alla åldrar.
Prop.
1973:115
5 Våldsbrottshgheten
5,1 Det aktueUa läget 5,1,1 Straffbestämmelser
Straffbestämmelser avseende gärningar vari ingår våld
eller hol om våld återfinns i olika delar av brottsbalken (BrB) allteftersom
brotten riktar sig direkt mol annans kroppsliga integritet eller ingår som led
i brottslighet med annat syfte, I detta sammanhang kan följande bestämmelser
nämnas.
3 kap,
innehåller stadganden om straff för brott mot liv och hälsa. Den som berövar
annan livet skall enligt 1 § dömas för mord till fängelse i tio år eller på
livslid. Är brottet med hänsyn lill de omständigheter som föranlett gärningen
eller eljest att anse som mindre grovt skall det enligt 2 § rubriceras som dråp
och föranleda fängelse i lägst sex och högst tio år. Med misshandel förstås alt
tillfoga annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller att försätta
honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Misshandelsbrotten är uppdelade i
tre ohka svårhetsgra-der, varav den ringa varianten och normalvarianten
regleras i 5 § medan 6 § avser den grova formen. Straffet utgör för ringa
misshandel böter, för normalfallet av misshandel fängelse i högst två år och
för grov misshandel fängelse i lägst ett och högst tio år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall enligt 6 § särskilt beaktas om gärningen var
livsfariig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig
sjukdom eller eljesl visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet,
1 4 kap.
finns bestämmelser om brott mol frihet och frid. Bland här behandlade
gärningar, som inrymmer element av våld eller hot om våld, märks främst olaga
tvång i 4 §, olaga hol i 5 § och ofredande i 7 §. För olaga tvång, som innebär
att genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning
tvinga annan att göra, tåla eller underlåta något, utgör straffet böter eller
fängelse i högst två är. Olaga hot beslår i att lyfta vapen mot annan eller att
eljest hota med brottslig gärning pä sätt som är ägnat att hos den hotade
framkalla allvarlig fruktan föregen eller annans säkerhet tili person eller
egendom. Straffet härför är, liksom för olaga tvång, böter eller fängelse i
högst två år. Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning,
stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan kan
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader,
8 kap,
innehåller straffbestämmelser angående tillgreppsbrott. Bland dessa ingår rån,
som utmärks av att gärningsmannen stjäl medelst våld å person eller medelst hot
som innebär trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar
gärning, sätter sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill
återta det gripna. Brottet kan också bestå i att med våld eller hot av anfört
slag tvinga annan till handhng eller underlåtenhet som innebär vinning för
gärningsmannen och skada för den
6 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
Prop. 1973:115 82
tvungne eUer någon i vars stäUe denne är. Lika med våld
anses att försälta någon i vanmakt eller annat sådant tillständ. Straffet för
rän är enligt 5 § fängelse i lägst ett och högst sex år. För grovt brott är
straffskalan enligt 6 § fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande
huravida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet var livsfarligt
eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom
eller om han eljesl visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt
utnyttjat den rånades skyddslösa eUer utsatta ställning.
Bland de i 9 kap, reglerade bedrägeribrotten ingår
utpressning, som uppdelas i tre svårhelsgrader. Enligt 4 § skall den som
medelst olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär
vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe
denne är under förutsättning att brottet inte är alt anse som rån eller grovt
rån dömas för utpressning till böter om brottet är ringa, till fängelse i
högst två år om det är att anse som ett normalfall och till fängelse i lägst
sex månader och högst sex år om del är grovt.
17 kap, innehåller bestämmelser om straff för brott mot
allmän verksamhet. Enligt 1 § är våld eUer hot mot tjänsteman belagt med
fängelse i högst fyra år eUer, om brottet är ringa, böter eller fängelse i
högst sex månader. Brottet består i att med våld eller hot om våld förgripa sig
på innehavare av ämbete eller annan befattning varmed ämbetsansvar är förenat i
dennes tjänsteutövning eller för alt tvinga honom eUer hindra honom från
tjänsteåtgärd eller hämnas för sädan åtgärd. 1 4 § straffbeläggs våldsamt
motstånd, som innebär att man, genom att på annat sätt än förut sagts sätta
sig lill motvärn eller eljest med våld, söker hindra utövningen av befattning,
varmed ämbetsansvar är förenat. Straffet är böter eUer fängelse i högst sex
månader.
5.1,2 Broltsulvecklingen
Under senare år har skett en allvarlig utveckling av
våldsbrottsligheten. Särskilt markant har varit ökningen av rån mot banker och
övriga penninginrättningar samt andra förmögenhetsbrott där våld eller hot om
våld ingår. Samtidigt har förmärkls en tendens till att därvid allt grövre våld
används. Gärningsmännen är allt oftare beväpnade med skjutvapen.
De absoluta talen för ifrågavarande brottslighet är inte
sä slora i jämförelse med förmögenhetsbrotten, men utvecklingen är likväl
oroande med hänsyn bl, a. till en tilltagande brutalisering. Enligt
brottsstatistiken för 1972 uppgick antalet anmälda brott mol liv och hälsa (3
kap. BrB) lill I 8 268, Häri ingår omkring 200 fall av mord och dråp eller
försök till sådana brott samt omkring 800 fall av grov misshandel. Vad angår
rån förövades under 1968 20 väpnade rån mot bank- och postkontor, 1969 36, 1970
52, 1971 76 och 1972 98, Under sistnämnda år var det totala antalet rån mot
bank- och postkontor 100, varav alltså alla utom två begicks genom vapenhot.
Det är inte ovanligt att skottlossning förekommer vid dessa brott, I december
1970 dödades sålunda en postfunktionär i samband med rån mot en postanstalt i
Stockholm och under de
Prop. 1973:115 83
båda senaste åren har flera personer blivit skadade vid
väpnade rån mot olika penninginrättningar.
En undersökning av 92 uppklarade bank- och postrån under
1969
1971 visar bl, a, att av 120 gärningsmän var 88 svenska
och 32 utländska
medborgare. Av de 88 svenska medborgarna var 78 tidigare dömda för
brott. Tre gärningsmän hade begått sina brott under permission från
fångvårdsanslalt och 15 efter rymning från sådan anstalt.
En annan undersökning har gjorts beträffande de
anmälningar om bl. a, rån som under 1972 inkom till polisen. Av undersökningen
framgår följande. För rånens del uppgick antalet anmälningar till 1 862, Cirka
tio procent av dessa brott begicks med användande av skjutvapen och ungefär 60
procent förövades på gator, torg och andra allmänna platser. Rån mol bank- och
postkontor samt värdelransporter svarade tillsammans för omkring sju procent
av samtliga anmälda rånbrott. Totalt tillgreps cirka tre miljoner kronor, varav
ungefär 2,7 miljoner kronor vid väpnade rån mot bank- och postkontor samt
värdetransporter. De flesta bank- och postrånen förövades strax före
stängningsdags.
Samtidigt
som antalet väpnade rån mot banker och andra penningin-rältningar ökat har
uppklaringsfrekvensen i fråga om dessa brott minskal. Från att tidigare ha
legat på 75-80 % sjönk den sålunda under 1970-
1972 tUl omkring 50 %.
En annan
grupp uv brott som ökat kraftigt i antal under senare är är fickstölder och s.
k, väskryckningar. Under 1972 anmäldes sammanlagt 2 760 sådana brott, fördelade
med cirka 65 procent pä fickstölder och 35 procent på väskryckningar, Stockholm
svarade ensam för närmare hälften av samtliga anmälda brott. Det har vidare
blivit allt vanligare att tillgrepp av varor i butiker sker helt öppet och med
användande av våld eller med hot om våld mot personalen. Det förekommer också
andra tillgreppsbrott, t, ex. mot åldringar och sjuka, med våld elier hot om
våld. Det är inte sällan narkotikamissbrukare som begår brott av detta slag.
Ytterligare
en oroväckande tendens i de senaste årens brottsutveckling är den tilltagande
användningen av våld mot polisman i tjänsteutövning. Under perioden den 1
januari 1965-den 30 september 1966 uppgick enligt brottsstatistiken det totala
antalet anmälda fall av sådant våld tUl 933, medan motsvarande siffra för tiden
den I januari 1969-den 30 september 1970 var 1 432, alltså en ökning med mer än
50 procent. Under hela 1970 var antalet anmälningar 843, varav 294 avsåg icke
ringa faU, under 1971 857, varav 313 icke ringa fall, och under 1972 889, varav
377 icke ringa fall, I synnerhet frekvensen av icke ringa våld mot polisman har
således ökat avsevärt. Kraftigast har denna ökning varit inom Stockholms
polisdistrikt, där skillnaden mellan 1971 och 1972 års siffror var cirka 45
procent. Under åren 1965-1972 sköts sammanlagt sju polismän till döds under
tiänsteutövning. Det bör framhållas att denna ökning av antalet våldsbrott mot
polismän skett trots att deras personliga skyddsberedskap och taktiska
uppträdande med stöd av erfarenheter och anvisningar förbättrats vid sådana
ingripanden där risk att mötas av våld förelegat. Den tilltagande
våldsanvändningen mot
Prop.
1973:115 84
polismän har medfört att dessa tvingats till allt större
aktsamhet i fältarbetet för att undgå angrepp i sin tjänsteutövning. Detta kan
i längden inle heller undgå att påverka polisens förhållande till allmänheten
på ett negativt sätt,
I de fall av våld mot poUsman som föranlett åtal har hos
vissa underrätter förmärkts en tendens att bedöma även sädana former av våld
som knytnävsslag och sparkar i ansiktet som ringa och förskyllande enbart
böter. Denna rättspraxis, som synes mindre väl förenlig med såväl utformningen
av straffbestämmelsen i 17 kap, 1 § BrB som motivutlalan-den vid dennas
tillkomst, torde dock inte överensstämma med överrättspraxis.
Som redan påpekats visar erfarenheterna att grova
våldsbrott ofta utförs som ett led i en organiserad och yrkesmässig
brottslighet. Inom denna verksamhet förekommer också i ökad utsträckning hot om
våld mot enskilda personer, som man vill påverka till visst handlande. Inom
polisen har man över huvud taget ett starkt intryck av brutalisering av den
yrkesmässigt bedrivna brottsligheten,
5,1,3 Vidtagna åtgärder och pågående utredningsarbete
Inom ramen för samhällets brottsförebyggande och
brollsbekämpande verksamhet i allmänhet har under senare år åtskilligt gjorts
som inneburit förstärkta insatser inte minst mot våldsbrottshgheten. Vissa
åtgärder har direkt riktat sig mot sådan brottslighet. Beträffande åtgärder av
det sistnämnda slaget kan följande nämnas.
1 samband med olika former av brottslighet har vapen
kommit till användning i en oroande utsträckning. Det är vidare känt att ett
förhållandevis stort antal vapen, som åtkommits genom tillgreppsbrott eller
olovligen förts in i landet, är i omlopp på den illegala marknaden. För att
komma till rätta med dessa missförhållanden har straffmaximum för olaga
vapeninnehav höjts till fängelse i tvä år. Genom denna höjning har man fått
ökade möjligheter att använda skilda straffprocessuella tvångsmedel.
De s, k. flygplanskapningarna har ökat starkt under senare
är och skapat allvarliga säkerhetsproblem inom den civila luftfarten. Förhällandet
har tagits upp av flera internationella organisationer. På en diplomatisk
konferens i Haag 1970 med svenskt deltagande antogs en konvention för
bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg. Enligt konventionen, som
undertecknats av ett femtiotal stater, bland dem Sverige, förbinder sig de
fördragsslulande staterna bl. a. alt belägga flygplanskapning med stränga
straff, 1 brottsbalken har införts ett nytt brott, kapning av luftfartyg (1 3
kap. 5 a § brottsbalken). Straffet är fängelse i högst fyra år för normalfaUet
och fängelse i lägst ett och högst tio år om brottet är grovt. Inom
justitiedepartementet pågår f. n, arbete som tar sikte på att Sverige inom kort
även skall kunna ratificera en konvention angående brott mot den civila
luftfartens säkerhet som antogs vid en konferens i Montreal den 23 september
1971,
Prop. 1973:115 85
Med anledning av en serie grova våldsdåd med politisk
bakgrund både i Sverige och utomlands under senare tid har Kungl, Maj:t i prop,
1973:37 lagt fram förslag till lagstiftning som syftar till att förebygga
sädana brott.
Som
framhåUits tidigare har i narkotikalangningens spår följt ett ökat användande
av våld. Den organiserade handeln med narkotika, som i hög grad är
internationaliserad, inriktas systematiskt på länder, där en marknad finns
eller lätt kan arbetas upp, där vinstutsiklerna är slora och där riskerna med
verksamheten bedöms som förhållandevis måttliga. Mot den bakgrunden och i
beaktande av att straffholet och den kriminalpolitiska behandlingen i övrigt
av personer som gjort sig skyldiga lill grova narkotikabrott är en faktor bland
flera av betydelse i kampen mot den internationella narkotikatrafik som är
inriktad på vårt land har straffmaximum för grovt narkotikabrott och grov
varusmuggling höjts i en första etapp 1969 till fängelse i sex år och i en
andra etapp 1972 till fängelse i tio är. Den svenska lagstiftningen har genom
den sista höjningen kommit i paritet med bl, a, finsk, norsk och västtysk
lagstiftning på detta område.
En
ytterligare åtgärd av betydelse i delta sammanhang är den ändrade praxis som
genomförts angående beslut om permissioner, villkorlig frigivning och
överföring till vård i öppen anstalt beträffande dem som dömts till fängelse i
minst två år eller internering med en minsta tid av två år eller däröver. Denna
nya praxis avser inte bara personer som dömts för grova narkotikabrott utan
även sådana som gjort sig skyldiga till grov brottslighet av annat slag där
skydds- och preventionssynpunkter gör sig särskilt starkt gällande.
Det har också under senare tid visat sig att illegalt
äventyrligt spel om pengar, dobbleri, bedrivits i en omfattning och under
sådana organiserade former all man med fog kan tala om en för svenskt
vidkommande helt ny typ av brottslig verksamhet. Verksamheten har i regel
drivits helt affärsmässigt och med avsevärda vinster för anordnaren.
Internationella intressen har förekommit i denna verksamhet och inte sällan
lorde det finnas ett både personellt och ekonomiskt samband mellan
ifrågavarande verksamhet och annan organiserad brottslighet. Även sådana brott
som misshandel, utpressning och förskingring har förekommit i samband med den
illegala spelverksamhelen. För att bättre kunna beivra denna form av
kriminalitet har införts en grov form av dobbleri. Siraffmaximum för delta
brott är fängelse i två år. Genom höjningen av straffmaximum har möjligheten
att i dessa fall effektivt ingripa med straffprocessuella tvångsåtgärder
väsentligt vidgats. Enligt polisens erfarenheter har detla slag av brottslighet
nu minskat avsevärt.
Vidare har flera åtgärder vidtagits för alt inrikta de
brollsbekämpande organens resurser pä den allvarligare brottsligheten. Sålunda
har nya riktlinjer utfärdats för beivrande av lindrigare förmögenhetsbrott.
Möjligheterna att använda strafföreläggande har vidgats. Genom att införa ett
nytt institut, ordningsbot, kan personalresurserna utnyttjas mera rationellt,
1 samma syfte har tillsatts en särskild kommitté, åtalsrättskommil-
Prop.
1973:115 86
len, som bl, a, skall utreda frågor om åtalsunderlåtelse
och möjligheterna att begränsa förundersökningar vid lindrigare brott.
Vad särskilt gäller post- och bankrånen kart följande
nämnas.
Inom poststyrelsen finns sedan 1965 en säkerhetssektion
med uppgift att följa broltsulvecklingen inom olika områden och vidta eller
föreslå brottsförebyggande åtgärder, I januari 1971 tillsattesen
utredningsgrupp, vari ingår företrädare för poststyrelsen och de tre
personalorganisationerna inom postverket samt experter från rikspolisstyrelsen
och televerket. Arbetsgruppen, som fått benämningen säkerhetsgruppen, har till
uppgift att se över säkerheten i postverket särskUt vid postanstallerna och med
huvudsaklig inriktning på rånangrepp. Gruppen har ännu inle helt slutfört sitt
arbete men förslag har successivt avgelts till poststyrelsen om olika åtgärder,
1 november 1971 inbjöd rikspoUsstyrelsen representanter
för bankinspektionen, poststyrelsen, penninginrättningarna och försäkringsbolagen
samt berörda personalorganisationer lill överläggningar om åtgärder för att
försöka förebygga bank- och postrån. Vid dessa överläggningar tiUsatles en
särskild arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta gemensamma rekommendationer om
rånförebyggande åtgärder. Den 10 februari 1972 lade arbetsgruppen fram ett
säkerhelsprogram, som alla berörda parter hade enats om.
Programmet gick ut på all penninginstituten borde
tillsälta särskilda säkerhetschefer samt intensifiera och bredda
säkerhelsulbildningen av personalen. Vidare borde man sträva efter att vid
varje kassaplats hålla nere konlantkassorna på lägsta möjliga praktiska nivå
samt utforma kassaplatserna så att rånares möjligheter att bereda sig tillträde
lill dessa försvårades, I sistnämnda hänseende rekommenderades att kassa
platserna främst vid en- och Ivåmanskontor i storstadsregionerna och vid
nyinredda kontor säkrades mol överhoppning genom en överbyggnad av slaglåligt
material, t, ex, lamellglas, lill betryggande höjd, varmed i regel menades två
meter över golv. Programmet förordade också införande av kamerabevakning i så
stor utsträckning som möjligt i expeditionslokalerna samt lyst larm som vid
behov kunde kompletteras med ett uppmärksamhels-larm eller motsvarande utanför
lokalen. Dessutom innehöll programmet en rekommendation till penninginstituten
att se över rutinerna för sina värdetransporter och att samråda med vederbörande
poUsmyndigheter vid genomförandel av de.olika åtgärderna. Slutligen framhölls
att rekommendationerna gällde samtliga post- och bankkontor men att prioritet
förordades för de minsta kontoren i storstadsregionerna.
Inom postverket har hiiiills följande åtgärder vidtagits i
syfte att förebygga rån mol postanstalter. Vid postdirektionerna har inrättats
särskilda befattningar för fortlöpande inspektion av säkerheten vid
postanstallerna. Utbildning i säkerhetsfrågor finns inlagd i all schemabunden
undervisning och postpersonalen erhåller fortlöpande information av olika slag
om detla ämne. Bestämmelser har sedan länge funnits om att konlantkassorna
skall hållas på lägsta möjliga nivå men poststyrelsen har inle ansett del vara
möjligt att ange några bestämda belopp för
Prop.
1973:115 87
tUlåten kassahållning, efiersom förhållandena växlar
mellan skilda post-anslaller och oUka tider på dagen och i månaden. Bemödandena
att hålla konlantkassorna nere anses dock ha varit ganska framgångsrika, vilket
visat sig däri att bytet i 76% av de 1972 begångna rånen mot postanstaller var
mindre än 1 2 000 kronor.
Den tidigare nämnda säkerhetsgruppen har föreslagit
poststyrelsen att postanslalternas diskar och diskdörrar skall förses med
schalter av fyrskikls laminerat glas till en höjd av 220 cm över golvet.
Postverket har 2 500 postanstalter. Det har inle ansetts vara möjligt all
omedelbart byta alla diskar eUer förse dem med ny schalter. En prioritering har
därför skett så att i första hand omkring 200 postanstalter inom Stockholms-,
Göteborgs- och Malmöområdena förses med ny disk eller ny schalter, vilket
beräknas vara klart under första kvartalet 1975. Genomsnittskostnaden för
nyanskaffning av disk med hög schalter uppskattas lill 5 400 kronor per
kassaplals medan enbari byte av schalter beräknas kosta
1 500 kronor. För de närmaste tre budgetåren har
poststyrelsen anslagit
sammanlagt 4,4 miljoner kronor för disk- och schallerbylen.
Postverket har hittills inte i någon större utsträckning
installerat bevakningskameror i sina lokaler. Säkerhetsgruppen har uttalat, att
kamerabevakning är en av de tekniska skyddsåtgärder som i framliden bör
utnyttjas som komplement till andra anordningar efler bedömning i varje enskilt
faU men att del i dagsläget är mest angeläget att resurserna satsas på att ge
postanstalterna rånsäkrare diskar och utrusta alla postanstalter med någon form
av larm.
För att skydda postverkels värdelransporter har bl, a, en
omläggning av större sådana transporter skett från natt till dag och leveransrutiner
i övrigt setts över. Vidare har överfallslarm installerats i samtliga postverkels
värdetransportbilar och vissa försök gjorts med kommunikationsradio och
biltelefon. 1 Stockholm används dessutom pansrade bilar i viss utsträckning.
När det gäller de privata penninginstituten har
bankinspektionen inhämtat uppgifter om vilka säkerhetsåtgärder som vidtagits
vid årsskiftet 1972/73 eller planerats för 1973, Svar lämnades beträffande 3
836 kontor (totalt finns 3 916 kontor). En sammanställning av uppgifterna i
anslutning till det tidigare nämnda säkerhetsprogrammet visar bl, a, följande.
De rekommenderade åtgärder, som består i att tillsätta säkerhetschefer,
säkerhelsulbilda personalen och nedbringa kassahållningen, hade vid årsskiftet
1972/73 vidtagits vid flertalet kontor. Säkring av kassaplatserna mot
överhoppning hade skett vid 189 kontor och planerades ske vid ytterligare 349
kontor under 1973 (sammanlagt 538 eller 14 procent av hela antalet kontor
beträffande vilka uppgifter lämnats). Kamerabevakning hade införts vid 604
kontor och avsågs bli införd vid ytterligare 167 kontor under 1973 (sammanlagt
771 eller 20 procent av samtliga), 2 407 kontor hade utrustats med tyst
överfallslarm och ytterligare 184 beräknades få sådan utrustning under 1973 (sammanlagt
2 591 eller 68 procent av samtliga). Av de kontor som var
utrustade med
larmskydd hade 702 fått detta kompletterat med uppmärksamhetslarm
Prop.
1973:115 88
eller motsvarande utanför lokalerna och ytterligare 127
kontor planerades erhålla sädan kompletterande utrustning under 1973,
Slutligen kan nämnas att man med anledning av den senaste
tidens många post- och bankrån inom polisen har utfärdat föreskrifter om
särskild övervakning av post- och banklokaler,
5,2 Överväganden och förslag 5,2,1 Behovet av åtgärder
Ansvaret för brottsförebyggande åtgärder kan, som tidigare
framhållits, inte uteslutande anses åvila de samhälleliga organen.
Erfarenheten visar sålunda att det inte är möjligt att förebygga brott enbart
med polisiära medel. Enskilda och företag måste också själva skydda sig mol
brottslig verksamhet. Detta gäller framför allt den kriminalitet som har sin
grund i del sätt eller den ordning på vilken viss näringsverksamhet utövas.
Penninginrättningarna och postverket får härvid anses ha ett särskilt ansvar.
Flera oUka omständigheter kan åberopas lill slöd för denna uppfattning,
Penninginrältningarna och postverket intar en särskild
ställning i samhället när det gäller hanteringen av kontanta medel. De omsätter
dagligen mycket stora värden i reda pengar eller andra lätt överlålbara
tillgångar vilkas tidigare innehavare inle kan spåras. De ulgör därför
speciellt attraktiva mål för brottslighet av skilda slag. För att bank- och
poströrelsen skall kunna erbjuda avsedd service måste verksamheten bedrivas så
att den är lätt tillgänglig för allmänheten. Detta innebär att den också är
särskilt utsatt för kriminella angrepp. Det är här fråga om en brottslighet som
kan medföra allvarliga skador på personal och kunder.
Bankväsendets centrala betydelse för det ekonomiska livet
har medfört att det är hårdare författningsreglerat än annan näringsverksamhet.
För alt driva bankrörelse krävs särskilt tillslånd eller motsvarande av statlig
myndighet, som vid sin prövning har att bedöma bl, a, om den tillämnade rörelsen
är nyttig för det allmänna, TiU skydd för såväl allmänna som enskilda intressen
är sådan rörelse också underkastad en fortlöpande och ingående offentlig
tillsyn.
Det ligger enligt kommissionens mening hell i linje med
den reglering som bankväsendet sålunda är underkastat att ställa krav på
vederbörande inrättningar att själva vidta de åtgärder i brottsförebyggande
syfte som kan anses påkallade med hänsyn till deras speciella verksamhet. Det
är här fråga om utgifter som får anses vara marginella i förhållande lill de
allmänna omkostnaderna för drivande av bankrörelse, EnUgt vad kommissionen
inhämtat utgör sålunda genomsnittskostnaden per kontor för säkring av kassadisk
mot överhoppning med slaglåligt glas till minst två meters höjd 10 000-20 000
kronor och för installation av kamerabevakning 5 000-15 000 kronor.
Som framgår av föregående avsnitt godkände postverket och
de olika penninginrältningarna i februari 1972 ett säkerhelsprogram som bl,
a.
Prop. 1973:115 89
gick ut pä att kassaplatserna främst vid en- och
Ivåmanskontor i storstadsregionerna och vid nyinredda kontor borde säkras mot
överhoppning genom en särskUd överbyggnad samt att kamerabevakning borde
införas i sä stor utsträckning som möjligt i expeditionslokalerna. De uppgifter
som bankinspektionen i februari 1973 låtit inhämta från de privata
penninginrättningarna angående säkerhetsprogrammets tillämpning under
föregående år samt tidigare nämnda uppgifter om postverkets installationer
visar att rekommenderade säkerhetsåtgärder genomförts i myckel begränsad
omfattning. Den takt i vilken sådana åtgärder vidtas är enligt kommissionens
mening inle tillfredsställande. Att säkerhetsprogrammet sålunda realiserats i
så begränsad utsträckning synes kommissionen vara anmärkningsvärt med hänsyn
lill att alla berörda parter varit överens om programmets utfornming och till
att antalet bank- och postrån fortsatt att öka i ännu snabbare takt samt att
kostnaderna för åtgärdernas genomförande får anses vara relativt låga.
Kommissionen har den uppfattningen att samhället inte kan
avvakta den fortsatta utvecklingen utan måste ingripa för att påverka denna i
önskad riktning. Framför allt gäller det att förmå penninginrättningarna och
postverket alt i större utsträckning själva företa brottsförebyggande åtgärder.
Vidare bör polisens övervaknings- och utredningsverksamhet
förstärkas och effektiviseras. Slutligen finns del anledning att undersöka om
gällande straffbestämmelser behöver ändras eller andra kriminalpoUtiska
ätgärder vidtas.
5,2,2 Särskilda åtgärder för alt förebygga och uppdaga
rån 5.2,2,1 Inredning och utrustning
När det gäller att förmå penninginrättningarna att i
erforderlig omfattning och takt vidta ätgärder till förebyggande av rän har
enligt kommissionens mening hittillsvarande erfarenheter visat, att frivilliga
överenskommelser och oförbindande rekommendationer inte haft den effekt som
man kunnat förvänta sig.
Delta kan sägas gälla även postverket. Det är inte bara de
stora riskerna för allvarliga personskador som gör det nödvändigt att arbetet
på detta område ges en betydligt större prioritet än f, n. Som tidigare berörts
finns det tecken som tyder på att bank- och postrån i ökad utsträckning börjat
ingå som ett led i en organiserad och yrkesmässig brottslighet och det finns
anlednmg misstänka att de tillgripna medlen inte sällan investeras i annan
kriminell verksamhet. Del kan samtidigt inte heller uteslutas att den nuvarande
bristen på skyddsanordningar ibland kan vara den direkt bidragande orsaken till
mera impulsmässigt utförda ränkupper och på så sätl i värsta fall leda till ny
eller försvårad kriminalitet. Det är därför ett väsentligt samhällsintresse att
kraftfulla åtgärder vidtas för att genom en lämplig inredning av bank- och
postlokaler förebygga ifrågavarande brott. För att tillgodose detta intresse
krävs enligt kommissionens mening en
Prop.
1973:115 90
författningsmässig reglering. En sådan reglering synes i
möjligaste mån böra anknyta tUl gällande lagstiftning och sanktionsmekanismer.
Penninginrättningarnas verksamhet regleras av flera olika
regelkomplex, 1 princip finns det en författning för varje typ av bankrörelse,
Lagen (1955:183) om bankrörelse innehåller sålunda bestämmelserom
bankaktiebolagens eUer affärsbankernas verksamhet. Vid sidan härav finns en lag
(1955:416) om sparbanker, en lag (1956:216) om jordbrukskasserörelsen samt en
lag (1969:732) om postbanken och en kimgörelse (1969:733) om tillsyn av
postbanken m, m. I dessa författningar finns beträffande varje typ av
bankrörelse i det närmaste likalydande bestämmelser om rätt för
tillsynsmyndigheten, dvs, bankinspektionen, att meddela föreskrifter om bl, a,
förvaring av värdehandlingar. Såvitt gäller de privata penninginrältningarna
äger bankinspektionen enligt respektive författningar även förelägga vite vid meddelande
av föreskrift.
Det synes inte vara lämpligt från vare sig praktisk eller
lagteknisk synpunkt att belasta författningstexten med en uppräkning av de konkreta
åtgärder i inrednings- och utrustningshänseende som är påkallade. Det måste
sålunda förutsättas all kraven på de förebyggande åtgärdernas omfattning och
närmare utformning varken kan göras enhetliga eller grundas på nuvarande
erfarenheter på detta område.
Den lösning som i stället bör väljas är alt nyssnämnda
bestämmelse om rätt för tillsynsmyndigheten all meddela föreskrifter
kompletteras så all det inte skall behöva råda någon som helst tvekan om att
tillsynsmyndighetens kompetens även omfattar allmänt brottsförebyggande
åtgärder, exempelvis hur banklokaler bör utformas och utrustas för att hindra
eller försvåra rån. Det får sedan ankomma på tillsynsmyndigheten att i samråd
med rikspolisstyrelsen utarbeta de delaljföreskrifter som är erforderliga. Man
torde på detta sätt - efter samråd med berörda penninginrättningar kunna
beakta såväl det behov av differentiering som kan föreligga med hänsyn till
geografisk belägenhet, kundfrekvens och andra faktorer som den fortgående
tekniska utvecklingen pä förevarande område.
De författningsändringar som påkallas av kommissionens i
detla avsnitt framlagda förslag redovisas i bilaga 1.
Vad gäller postlokalernas inredning och utrustning
föreslår kommissionen att Kungl. Maj:t utfärdar erforderliga föreskrifter. Del
får därefter ankomma på postverket att efter hörande av rikspolisstyrelsen
genomföra de ätgärder som föranleds därav.
5.2,2,2 Värdelransporter
De rån som hittills har förövats mot svenska
penninginrältningar har huvudsakligen avsett bank- och postkontor. Även om
värdetransporterna alltså på del hela taget skonats anser kommissionen det vara
påkallat att i detta sammanhang även beröra frågan om vad som kan göras för att
förbättra säkerheten vid sådana transporter. Av utländska erfarenheter att döma
kan del nämligen inte uteslutas att effektiva åtgärder till förebyggande av rån
mot bank- och postlokaler får till följd all angrep-
Prop. 1973:115 91
pen i stället kan komma att i ökad utsträckning riktas mot
värdetransporter.
Vid de överläggningar som kommissionen har haft med
företrädare för riksbanken, postverket, bankinspektionen och de privata penninginrältningarna
har framkommit att man är väl medveten om de speciella problem som
värdetransporterna innebär frän säkerhetssynpunkt och att man strävar efter all
lösa dem med lämpliga medel. Bl, a, pågår viss försöksverksamhet för att
nedbringa antalet värdelransporter utan att för den skull försämra den service
som lämnas allmänheten. Vidare begagnas i allt större utsträckning pansrade
fordon av speciell konstruktion för särskilt värdefiUla transporter.
Kommissionen vill framhålla att intensifierade
ansträngningar bör göras för att snarast nå fram lill lösningar som innebär ett
betydligt mindre antal men i gengäld bättre skyddade värdetransporter än f, n.
Genom en reducering av antalet transporter kan sålunda tillgängliga resurser
utnyttjas på ett effektivare sätt när det gäller att höja säkerheten. Av
betydelse i detta sammanhang är givetvis också att polisen härigenom får större
praktiska möjligheter att mera rutinmässigt delta i övervakningen av sådana
transporter. Eftersom frågan är under övervägande inom bl, a, riksbanken och
postverket vill kommissionen inte föreslå några ytterligare åtgärder men
förväntar all dessa överväganden skall leda till snabba resultat.
Det är som framgått angeläget att man fortlöpande ägnar
hithörande frågor stor uppmärksamhet och om möjligt finner ytterligare medel
att förbättra skyddet för värdetransporter. Som ett led i denna strävan och för
att tillgodose såväl berörd personals säkerhelsintressen som polisens behov av
snabb information har kommissionen undersökt möjligheten att bereda
transportpersonalen tillfälle att i trängda lägen påkalla hjälp via
polisradion. Polisens nya radiosystem är nämligen konstruerat så att det går
alt bygga ut även för annan trafik än polisens egen.
Det nya radiosystemet beräknas vara helt utbyggt under
innevarande år. Nätets basstationer kan kompletteras så att en särskild
frekvens avdelas för exempelvis larm från banker eller transportfordon. Frekvensen
behöver inte användas för vanligt polisiärt arbete. Det föreligger därför inte
någon risk för avlyssning av polisens radiotrafik. Meddelanden på denna
frekvens kommer att kunna avlyssnas pä cirka 200 polisstationer. Anläggning
som ger larm kommer automatiskt att kopplas till närmaste polisstation.
För polisens fordon behövs ingen ombyggnad av
radioutrustningen utan endast en mindre komplettering. Kostnaden för de
anläggningar som inle har den utrustning som finns i polisens bilar beräknas
till 4 000 kronor per fordon eller bärbar radiostation. Komplettering av
radionätels basstationer med en extra frekvens beräknas kosta imgefär 2
miljoner kronor.
Kommissionen anser all det skulle vara värdefullt om
tlertalet värdelransporter kunde ulföras under någon form av radiokontakt med
polisens radionät. Kostnaderna förefaller rimliga i förhållande till de
Prop.
1973:115 92
värden det rör sig om. På bank- och posthåll finns
intresse för en anslutning lill polisens radiosystem. Kommissionen föreslår
därför att rikspolisstyrelsen sedan pågående undersökningar av
förutsättningarna för utbyggnad av en frekvens avsedd för bl. a,
värdetransporter slutförts inkommer till Kungl, Maj:t med de förslag till
åtgärder som utredningen kan föranleda,
1 ett tidigare avsnitt har framhållits betydelsen av all
de privata näringsidkarna ser över sina rutiner för kassatjänst och insättning
i bank av kassabehäUningen. Kommissionen vill än en gång understryka att detta
är en viktig länk i det system av åtgärder som erfordras för att på ett
effektivt sätt förebygga rånbrottslighet,
5,2.3 Polisens övervaknings-, spanings- och
utredningsverksamhet
När det gäller polisens möjligheter att genom sin
övervakande verksamhet förebygga rån och annan brottslighet där våld eller hot
om våld förekommer inställer sig till en början frågan om vilka metoder som är
mest verksamma och hur dessa skall användas för att medföra bästa möjliga
resultat.
Den
preventiva polisverksamheten fullgörs enligt kommissionens uppfattning på
effektivaste sätt genom fotpatrullering. Framför allt då det gäller att
förebygga grövre brott har fotpatrulleringen en viktig uppgift att fylla. Den
medger större möjligheter till iakttagelser av tecken på förestående brott,
bättre kontakt med den allmänhet som kan lämna tips och upplysningar etc.
Då det emellertid sällan kan förut.ses att brott skall
förövas på vissa bestämda platser eller inom vissa övervakningsområden ställer
en preventiv övervakning stora krav i både personellt och materiellt
hänseende. Ett ökat antal fotpalruller och kvarterspolismän i tätorternas
centrala delar synes vara erforderligt. Kommissionen vill i detta sammanhang
erinra om all av de 1 802 rån som kom till polisens kännedom under 1972 inte
mindre än I 096 hade begåtts på allmän plats.
Bland de övervakningsåtgärder som kan komma i fråga när
det gäller att förebygga rån mot bank- och postkontor är stationär bevakning
givetvis att föredra. Skyddsobjekten är emellertid så talrika att inte ens en
mycket stor personalförstärkning skulle möjliggöra stationär bevakning vid
flertalet av dem. Det är därför nödvändigt att i huvudsak begränsa
övervakningen till sporadisk tillsyn. En intensifiering av denna
övervakningsform har skett på senare tid. Rikspolisstyrelsen har sålunda i
skrivelse den 23 mars 1972 till samtliga länspolischefer och polismästare
framhållit bl, a, alt post- och banklokaler, så långt det är möjligt, bör ägnas
skärpt uppmärksamhet under den allmänna övervakningstjänsten genom att polismän
under expeditionstid gör kortvariga besök i lokalerna. Punktinsatser med
stationär bevakning har gjorts vid tillfällen dä särskilt stora penningsummor
omsatts och i samband med värdetransporter. Det är enligt kommissionens mening
angeläget att man fortsätter på den inslagna vägen och ytterligare utvidgar
denna verksamhet. Dessutom
Prop.
1973:115 93
bör stationär bevakning kunna anordnas i ökad omfattning
med anlitande av vaktman på vederbörande institutioners egen bekostnad.
Polispersonalen
bör i samband med utsättning till tjänstgöring få en ingående information om de
övervakningsobjekt och -områden som bör prioriteras med särskild tillsyn. Det
måste vidare ankomma på arbetsledningen i de olika polisdistrikten att genom
noggrann planering och uppföljning svara för att tillgängliga resurser används
på bästa sätt. Det planeringsunderlag som tillhandahålls polisdistrikten med
hjälp av olika rutiner kan på ett effektivt sätt styra metodval och
prioriteringar när det gäller att genom övervakning bekämpa rån och andra
våldsbrott.
Av
intresse i detta sammanhang är en av rikspolisstyrelsen för kommissionen
redovisad sammanställning med närmare statistiska uppgifter om de rånbrott som
rapporterades till polisen under år 1972, Av detta material framgår bl, a. att
de flesta rånen (1 379 av totalt I 862) begåtts inom de tre storstadsområdena.
Om man begränsar sig till rån med hjälp av skjutvapen är motsvarande siffror
160 av totalt 192, En fördelning av de rapporterade brotten på olika veckodagar
visar en viss övervikt för fredagar och lördagar. Av sammanställningen kan
vidare dras vissa slutsatser om de lidpunkter på dygnet då risken för rån av skilda
slag är mest påtagliga. För bank- och postrånens del framgår sålunda att
flertalet av dessa brott äger rum strax före stängningsdags. Bankrånen är i
allmänhet koncentrerade under timmarna före kl. 15 och 18. medan de flesta
rånen mol postlokaler sker på kvällen. Vad gäller rån på allmänna platser har
en markant övervikt noterats för tiden efter mörkrets inbrott med en särskild
topp under timmarna före midnatt.
En
fortsatt insamling och analys av fakta av detta slag bör enligt kommissionens
mening efter hand kunna tillföra polisen ständigt bättre och säkrare underlag
för planeringen av både övervakningsverksamheten och den i detta sammanhang
inte mindre viktiga utryckningsverksamheten.
När det
gäller ulryckningsverksamheten vill kommissionen framhålla alt en hög
uppklaringsprocent har en stark preventiv verkan. Det gäller inte minst i fråga
om rån och andra grova förmögenhetsbrolt. Det bästa är givetvis om
gärningsmannen kan gripas på eller i omedelbar närhet av brottsplatsen. För all
detta skall kunna ske bör tidsskillnaden från det polisen först får kännedom om
brottet och till dess en patrull är framme på platsen vara så kort som möjligt.
Även om de faktiska förhållandena i mänga fall är sådan att gärningsmannen
hunnit avvika har erfarenheterna visat att möjligheterna att klara upp brottet
är starkt beroende av hur snabbt polispersonal kommer till platsen och
efterspaningen kan sättas i gång. Det är därför väsentligt att polisen ständigt
kan hålla en tillräckligt hög beredskap för utryckningar. Denna beredskap
behövs givetvis inte bara för rån och annan grov brottslighet utan även för en
mängd andra akuta händelser som kräver snabba polisiära ingripanden. Effektiva
insatser av delta slag har inte bara en allmän preventiv verkan. 1 den män de
bidrar lill ett snabbt ingripande hindrar man sålunda gärningsmannen från
fortsatt brottslighet samtidigt som man gör betydande resursbe-
Prop. 1973:115 94
sparingar genom att spaningsarbetet kan avvaras eller
nedbringas och utredningsförfarandet förenklas.
Inför kommissionen har inte gjorts gällande annat än att
polisens utryckningsberedskap ligger på en acceptabel nivå när det gäller
grövre våldsbrott,
1 spaningsrollarnas arbetsuppgifter ingår
brottsförebyggande observation och spaning kring speciellt brottskänsliga
objekt. Som ett led i denna verksamhet gör patrullerna bl. a. även besök i
post- och banklokaler och i vissa rånkänsliga butiker. Dessa besök ingår också
som ett led i den brottsförebyggande information som polisen enligt
överenskommelse skall lämna penninginrältningar. Informationen har, förutom att
öka säkerheten för kassapersonalen, syftat till alt få personalen alt i samband
med ett rånöverfall handla rationellt och att göra så goda iakttagelser som
möjligt. I informationen har därför ofta lagts in moment av signalementslära
och kunskap om olika vapentyper m. m.
De arbetsuppgifter som ålagts spaningsrotlarna är
synnerligen mångskiftande. Tillsyn och spaning som syftar lill alt förebygga
rån och liknande brott får därför ske i hård konkurrens med andra angelägna
arbetsuppgifter.
Detsamma gäller utredningsverksamheten. Den
brottsförebyggande effekt som ligger i att förövaren av ett brott snabbt kan
avslöjas och dömas är betydande. 1 detla sammanhang bör understrykas att
betydligt större resurser måste sättas in för utredning då en tid förflutit
efter brottet än om utredning kan göras på bred bas med tillräcklig personal
omedelbart efter att brottet begåtts. Tiden verkar i detta avseende lill
gärningsmannens förmån genom att spår förstörs, förhållande förändras, vittnen
glömmer detaljer m. m.
De iakttagelser kommissionen gjort beträffande polisens
insatser avseende spaning och utredning i samband med rån och liknande brott
föranleder inte kommissionen att föreslå ändringar eller åtgärder beträffande
metoder och prioriteringar.
På grund av vad nu sagts anser kommissionen att personella
förstärkningar bör tillföras polisväsendet för övervakning, spaning och
utredning när det gäller bank- och postrån och andra liknande grova brott.
Kommissionen återkommer härtill i avsnitt 9.
5.2.4 Översyn av straffbestämmelserna
Förändringar i fråga om brottsutvecklingen bör som
kommissionen redan framhållit i regel mötas med andra åtgärder än
straffskärpningar. Det är kommissionens uppfattning att förebyggande insatser
av skilda slag i längden är ett betydligt effektivare och mera ändamålsenligt
sätt alt komma till rätta med brottsligheten än höjningar av gällande
straffskalor. Det finns grundad anledning att anta att åtgärder som innebär att
risken för upptäckt och lagföring blir väsentligt större än tidigare är ett
avsevärt mera verksamt allmänpreventivt medel än ett latent hot om svårare
straff. Vad nu sagts gäller i synnerhet den typ av brott som i allmänhet inte
har
Prop.
1973:115 95
sin grund i mera tillfälliga omständigheter utan snarare
karakteriseras av planläggning och beräkning. Kommissionen vill därför betona
det angelägna i att åtgärder av det slag som behandlats i avsnitt 5,2,3
vidtas.
Här redovisade allmänna synpunkter kan emellertid inte tas
till inläkt för uppfattningen att möjligheten till straffskärpningar förlorat
sin kriminalpoUtiska betydelse. Lagändringar med denna innebörd kan vara
motiverade såväl i kampen mot skilda brott av intellektuell natur som när det
gäller alt komma till rätta med nya former av missförhållanden eller
förändringar i brottsutveckUngen som ter sig särskilt alarmerande från
samhällssynpunkt. Kommissionen vill i delta sammanhang endast erinra om de
straffskärpningar som under senare tid genomförts på skattebrotts-, vapen- och
narkotikalagstiftningens område liksom i fråga om dobbleri,
1 överensstämmelse med vad som angetts i direktiven och
med utgångspunkt från sin egen uppfattning om behovet av att med alla lämpliga
medel söka nedbringa våldsinslagen i samhället har kommissionen gått igenom de
bestämmelser i brottsbalken som kan vara av särskilt intresse i detta
sammanhang. Kommissionens bedömning redovisas i det följande.
Något utrymme för en skärpning av påföljderna för mord
fängelse i tio år eller på livstid - dråp - fängelse lägst sex och högst tio år
- och grov misshandel - fängelse lägst ett och högst tio år synes inle
finnas. Anledning alt skärpa straffet för normalfallet av misshandel fängelse
i högst två år torde inte heller föreligga, eftersom sådana fall av
misshandel där en strängare påföljd anses påkallad regelmässigt lorde vara att
bedöma som grov misshandel. Inte heller i fråga om ringa fall av misshandel,
där påföljden är böter, förefaller en straffskärpning vara angelägen. Gränsen
mellan ringa misshandel och ofredande, vilket senare brott förskyller böter
eller fängelse i högst sex månader, är nämligen flytande. Så snart en
oprovocerad misshandel föranleder blodvite torde den av domstolarna
regelmässigt bedömas som icke ringa och alltså förskylla fängelse.
Något behov av att skärpa straffet för grovt olaga tvång -
fängelse i lägst sex månader och högst sex år synes inle vara för handen,
eftersom brottskonkurrens här vanligen torde föreligga med grov misshandel och
möjlighet alltså finns att ådöma upp till tolv ärs fängelse. Vad gäller olaga
tvång som inte är grovt, där straffskalan innehåller böter eller fängelse i
högst två år, förefaller det vara önskvärt alt bibehålla möjligheten att döma
till böter i ringa fall där varken våld eller hot om våld förekommit.
För olaga hot stadgas böter eller fängelse i högst två år.
Straffbestämmelsen avser hot som inte används som medel för ett tvång av något
slag. Om så är fallet inträder nämligen ansvar för olaga tvång, utpressning
eller rån. Olaga hot kan därför infe sägas vara ett så allvariigl brott att
strängare straff än två års fängelse är påkallat, A andra sidan faller under
paragrafen också tämligen lindriga fall, exempelvis under alkoholpåverkan
uttalade hotelser som inte är allvarligt menade men likväl är ägnade att
framkalla allvarlig fruktan hos den hotade. Det synes därför vara
Prop.
1973:115 96
önskvärt alt behålla böter i straffskalan.
För rån stadgas fängelse i lägst ett och högst sex år.
Straffet för grovt rån är fängelse i lägst fyra och högst tio år.
Någon anledning att höja maximistraffet för normalfallet
av rån torde inte föreligga med hänsyn lill att de allvarligaste gärningarna
hänförs under straffbestämmelsen för grovt rån. Som exempel kan anföras att
högsta domstolen nyligen fastslagit att rän mot bank eller annan
penninginrättning, vid vilket rånaren hotat med skarpladdat skjutvapen, i regel
bör bedömas som grovt rån oavsett om skott avlossats med vapnet. Inte heller
minimistraffet för normalfallet av rån bör skärpas, eftersom straffbestämmelsen
omfattar också mindre allvarliga fall som exempelvis att efter tillgripandet av
ett paket cigaretter tilldela ägaren ett knytnävsslag när denne försöker
återta cigaretterna. Med tanke exempelvis på sådana fall skulle det enligt
kommissionens mening snarast kunna vara motiverat att överväga om inte
minimistraffet för rån bör sänkas. Denna fråga bör emellertid enligt
kommissionens mening lämpligen prövas i sammanhang med en mera allmän översyn
av straffskalorna i BrB.
När det gäller grovt rån visar senare rättspraxis att även
den övre delen av straffskalan tämligen ofta kommer till användning. Det
förefallet inte finnas någon anledning att höja minimistraffet för grovt rån.
Kommissionen
har diskuterat att foga ytterligare typfall till den i 8 kap, 4 § andra stycket
BrB gjorda exemplifieringen av grovt rån t, ex. utnyttjande av vapen. Detta
skulle emellertid kunna medföra tillämpningssvårigheter i rättspraxis och
eventuellt leda till att andra allvarliga former av rån inte bedömdes som grova
därför alt de inte tagils med i exemplifieringen. Det bör även beaktas, att rån
exempelvis under knivhot inte sällan begås i samband med alkoholförtäring av en
deltagare i dryckeslaget mot en annan och att ett minimistraff på fyra års
fängelse i sådana fall skulle kunna verka stötande. Kommissionen vill därför
inte föreslå någon sådan ändring.
Utpressning skiljer sig från rån främst därigenom att
tvånget vid utpressning vanligen är av lindrigare beskaffenhet än vid rån, där
det krävs våld å person eller hot som innebär trängande fara. Detta motiverar
att straffet för utpressning är lägre än för rån, nämligen fängelse i högst två
år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Det tvång som utövas vid utpressning kan emellertid bestå i hot om brottslig
gärning inte bara mot den tvungne utan också mol någon annan person som den
tvungne är angelägen att skydda, t, ex. en nära anhörig. 1 det senare fallet
kan det våld som utpressaren hotar med vara av mycket allvarligt slag. Vanligen
föreligger då också annat brott, exempelvis grov misshandel, människorov eller
olaga frihetsberövande, och gärningsmannen kan som gemensamt straff ådömas upp
till tolv års fängelse. Någon höjning av straffskalan för utpressning synes
därför inte vara påkallad. Inte heller torde det vara önskvärt att ändra
påföljden för ringa fall av utpressning från böter till fängelse eftersom även
mera bagatellarlade gärningar faller inom straffbestämmelsens tillämpningsområde.
Prop.
1973:115 97
Straffet för våld eller hot mot tjänsteman är fängelse i
högst fyra år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex
månader. För grovt våld skall ansvar ådömas i konkurrens med straffbestämmelsen
för grov misshandel och som gemensamt straff kan alltså utmätas upp till tolv
års fängelse. Någon höjning av maximistraffet lär därför inte vara erforderlig.
Däremot kan ifrågasättas om inte särbestämmelsen angående
ringa fall bör slopas så att straffskalan begränsas till fängelse. För en sådan
reform talar bl. a. den omständigheten alt uttrycket våld i detta sammanhang
innebär att den brottslige skall bära våldsam hand på någon som därigenom
utsätts för misshandel eller betvingande. Eftersom utrymmet för bötesstraff
redan vid misshandel mot någon som inle åtnjuter ämbetsskydd, såsom tidigare
anförts, är begränsat till de allra lindrigaste fallen, kan det synas vara
rimligt all del faktum att våldet riktats mol innehavare av befattning, varmed
ämbetsansvar är förenat, föranleder att straffet inte kan sättas lägre än
fängelse. Till förmån för en sådan lagändring kan också anföras att en viss
tendens synes ha förmärkts i underrättspraxis att bedöma även våld mot polis,
som inte varit bagatell-artat, såsom ringa våld mot tjänsteman och alltså
förskyllande enbart böter.
Mot en straffskärpning av de ringa fallen av våld eller
hot mot tjänsteman talar å andra sidan bl. a, att under straffbestämmelsen
faller alla former av hol om våld på person och alltså inte bara hot som
innebär trängande fara. Det skulle kunna verka stötande att döma till fängelse
också för hot om våld av ringare slag mot tjänsteman.
En lösning av problemet är att i enlighet med
straffrättskommilténs förslag till 1948 års ändringar av strafflagen låta
straffbestämmelsen i 17:1 BrB omfatta, förutom våld, enbart sådant hot mot
tjänsteman som innebär trängande fara. Anförda argument mot att skärpa straffet
för ringa fall bortfaller då. En annan utväg är att begränsa bötesstraffets
tillämpning till ringa fall av hot mot tjänsteman. Det bör emellertid
framhållas att det finns fall av ringare våld mot tjänsteman, där omständigheterna
exempelvis pä grund av provocerande uppträdande från tjänstemannens sida är så
mildrande att ett fängelsestraff skulle vara stötande.
Kommissionen anser därför att böter inte kan undvaras i straffskalan.
Det synes emellertid vara angeläget att framhålla att bötesstraffet endast är
avsett för undantagsfall. Detta framgår tydligt av stadgandets såväl
ordalydelse som motiv. Den tendens som förmärkts i underrättspraxis att bedöma
även våld som inle varit bagalellarlat såsom ringa överensstämmer, som
tidigare påpekats, inte med gällande rätt såsom den har kommit till uttryck i
överrätlspraxis. Rättelse av detta förhällande kräver inte lagstiftning men med
hänsyn lill det angelägna i all såväl polismän som andra tjänstemän i utsatt
ställning får det stöd i sin verksamhet som lagstiftarna har avsett förutsätter
kommissionen, att riksåklagaren följer utvecklingen och vid behov ingriper för
att upprätthålla en enhetlig praxis på detla område.
7 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
Prop.
1973:115 98
Påföljden för våldsamt motstånd är böter eller fängelse i
högst sex månader. Ett i praktiken vanligt fall av detla brott är att en
person, som skall omhändertas för fylleri, spjärnar emot med händer och fötter
eller klänger sig fast vid någol föremål.
Det torde inte böra komma i fråga att i sådana fall
föreskriva annan påföljd än böter. För svårare former av våldsamt motstånd
torde det stadgade maximistraffet vara tillräckligt. Skäl att justera
straffskalan föreligger därför inte,
5,2.5 Vissa frågor inom kriminalvården
Anstallsbehandlingen inom kriminalvården går ut pä att med
tvång verkställa ett frihetsberövande samtidigt som åtgärder skall vidtas för
den dömdes anpassning till ett liv i frihet. Denna dubbla uppgift ställer
kriminalvården inför svåra awägningsproblem. Vad det här rör sig om är frågor
om anstaltsplacering, frigång, permission och villkorlig frigivning. De beslut
som fattas i sådana frågor har stor betydelse i behandlingsarbetet. Därvid
måste emellertid också hänsyn tas till kravet på att samhället skyddar sig mol
brott.
1
proposition (1972:67) med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket
m. m. drogs upp riktlinjer för den kriminalpolitiska behandlingen av vissa
kategorier lagöverträdare som dömts till långvariga frihetsstraff för brott av
viss beskaffenhet. Dessa riktlinjer tog närmast sikte pä den organiserade
yrkesmässiga kriminalitet, ofta med internationell anknytning, som på senare
år vunnit insteg här i landet. Särskilt nämndes den grova illegala
narkotikahanteringen och den verksamhet som bedrivs av internationella
bedragarligor. Det framhölls som angeläget, med hänsyn till rymningsfaran och
risken för fortsall brottslighet av speciellt samhällsfarlig natur, att dessa
kategorier lagöverträdare inte beviljas permissioner eller får förmånen av vård
i öppen anstalt i samma omfattning som tidigare. Även möjligheterna till
villkorlig frigivning efter halva verkslällighetstiden borde användas med
största återhållsamhet. Riktlinjerna godtogs av riksdagen. Genom ändringar i
tillämpningskungörelsen till lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt
överfördes beslutanderätten i frågor om sådana åtgärder från
kriminal-vårdsdireklör till kriminalvårdsstyrelsen beträffande personer som dömts
till fängelse i minst två år eller internering med en minsta tid av två år
eller därutöver. Detta innebär, att kriminalvårdsstyrelsen har att pröva frågor
om permission och anstaltsplacering beträffande samtliga långtids-dömda,
oavsett om de är att hänföra till nyss nämnda kategorier av speciellt
samhällsfarliga lagöverträdare, och vid sin prövning göra den differentiering
av klientelet som framgår av propositionen.
Enligt vad som upplysts från kriminalvårdsstyrelsen har
nära 900 ärenden avgjorts i enlighet med de ändrade bestämmelserna under tiden
den 1 juli 1972 den 31 januari 1973, Av dessa har det övervägande antalet
resulterat i bifall till ansökan om permission eller förflyttning till öppen
anstalt, regelmässigt i förening med delegation av beslutanderätten
Prop. 1973:115 99
till kriminalvårdsdirektör beträffande den fortsatta
handläggningen. De ärenden, vari avslag getts och som berört intagna vilka
enligt styrelsens bedömning åsyftats i nyss nämnda proposition, uppgår till ett
drygt hundratal. Av dessa anses drygt 40 knappast kunna komma i fråga över
huvud taget för permission och placering pä öppen anstalt. Kriminalvårdsstyrelsen
uppskattar att ytterligare 60 intagna f, n, inte bör komma i fråga för sådana
åtgärder. Till övervägande delen rör del sig här om personer som dömts för
grova narkotikabrott, post- och bankrån eller omfattande tUlgreppsbrotl i
övrigt, 1 åtskilliga av de fall, där prövning av permission skett enligt de nya
bestämmelserna, har underrättelse om beviljad permission lämnats vederbörande
polismyndighet.
Det lorde
ännu vara för tidigt att yttra sig om vilken brottsförebyggande effekt de nya
principerna om differentierad tillämpning av permissionsbestämmelser m, m, har
haft. Kommissionen vill emellertid erinra om att syftet med att överföra
beslutanderätten i dessa frågor från kriminalvårdsdirektörerna lill
kriminalvårdsstyrelsen var alt därigenom skapa förutsättningar för en enhetlig
tillämpning av bestämmelserna. Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut kan
fullföljas till kammarrätten och regeringsrätten, som har att bedöma såväl
behandlings- som skyddssynpunkter. Talan kan dock endast fullföljas av den
intagne. Enligt gällande ordning finns del således ingen myndighet som är
behörig att föra talan mol beslul av detta slag. Kommissionen anser emellertid
att del skuUe vara av värde att kunna få tillämpningen av dessa bestämmelser
prövad även på talan av företrädare för det allmänna, eftersom det här är fråga
om en avvägning mellan så skilda intressen som å ena sidan behandlingssynpunkter
å andra sidan kravet på samhällsskydd. Detta kunde komma tUl uttryck exempelvis
genom ett parlsförhållande i fullföljdsförfarandel.
Motsvarande
problem föreligger inom andra delar av förvaltningsrätten. Övervägande skäl
synes tala för att hithörande frågor blir föremål för gemensam bedömning i ett
sammanhang. Med hänsyn härtill anser sig kommissionen inte böra framlägga någol
förslag i förevarande hänseende. Kommissionen förutsätter emellertid att
rikspolisstyrelsen, i avvaktan på att fullföljdsfrågan får sin lösning, i
tveksamma fall bereds liUfälle att yttra sig i ärenden av här berört slag.
Kommissionen
vill vidare framhålla att ett intensifierat samarbete mellan kriminalvårds- och
polismyndigheter bör kunna minska brottsfrekvensen i samband med
anstaltsrymningar och permissionsavvikanden. Olika praktiska åtgärder i detta
hänseende har diskuterats vid överläggningar med företrädare för
rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen. Bland sådana åtgärder kan
följande nämnas. Polispersonalen bör ges särskild utbildning på delta område,
innefattande bl, a, information om vanliga rymningsmetoder och -vägar.
Utbildningen bör bedrivas i samarbete med kriminalvårdsstyrelsens
bevakningsenhet, 1 de polisdistrikt där en anstalt är belägen bör utarbetas en
larmplan, som utvisar sättet för polislarm, poUsstyrkans storlek, ledning,
fördelning av spaningsuppgjfler mellan anstalts- och polispersonal,
fastställande av spaningsvägar och
Prop.
1973:115 100
spaningspunkter m, m, I varje polisdistrikt bör en
befattningshavare utses till kontaktman med kriminalvården. Till kontaktmannen
kan kriminalvårdsmyndigheterna lämna uppgifter och tips om exempelvis
rymlingars uppehållsort och kontakter.
Inom ramen
för ett sålunda intensifierat samarbete mellan kriminalvård och pohs är det
enligt kommissionens mening också önskvärt alt kriminalvårdsmyndigheterna i
större utsträckning anmäler beviljad permission lill vederbörande lokala
polismyndighet. Anmälan bör göras beträffande samtliga långtidspermissioner samt
korttidspermissioner för personer som dömts till internering eller
ungdomsfängelse eller till fängelse i minst sex månader för brott mot annans
personliga säkerhet eller för narkotikabrott. Enligt vad kommissionen inhämtat
pågår arbete med att undersöka om en sådan anmälningsrutin kan införas i rättsväsendets
informationssystem (RI).
Prop. 1973:115 101
6 Sexklubbar och poseringsateljéer
6,1 Det aktuella läget
6.1.1 Gällande bestämmelser
I brottsbalken fanns tidigare en bestämmelse som innebar
att det var straffbart att såra tukt och sedlighet genom framstäUning i skrift
eller bild eller genom att saluhålla, förevisa eller annoriedes sprida skrift
eller bild. Likaså var det förbjudet att på offentlig plats eller eljest
offentligen i ord eller handling såra tukt och sedlighet. Straffet var böter
eller fängelse i högst sex månader, I motiven till stadgandet (16 kap, 11 § i
dess lydelse före den 17 februari 1971) framhölls alt uppfattningen om vad som
är en tukt och sedlighelssårande framställning var avsedd alt anknyta till den
vid varje tidpunkt rådande uppfattningen i samhället.
Kommittén
för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet föreslog i betänkandet
(1969:38) Yttrandefrihetens gränser ändringar i bl, a, straffbestämmelsen om
sårande av tukt och sedlighet. Kommittén konstaterade att utbudet av
pornografiska alster, varmed avsågs framställningar i ord eller bild som på ett
ohöljt sätt behandlar ämnen med sexuell eller erotisk anknytning, blivit mycket
omfattande. Med hänsyn till bristen på säkra forskningsresultat om pornografins
skadeverkningar och osäkerheten beträffande dess framlida utformning var det
enligt kommitténs mening motiverat alt genom en straffbestämmelse behålla en
möjlighet för myndigheterna att ingripa mot vissa pornografiska framställningar
i olika media. Den yttersta gränsen för sådana framställningar borde emellertid
dras så snävt att den endast drabbade beskrivningar av sexuella övergrepp mot
barn eller utpräglat sadistiska och förråande sexuella beteenden. Enbart det förhållandet
att en framställning innehåller klart sexuella motiv som samlag, homosexuella
beteenden, gruppsex och sädana former av sexualitet borde enligt kommittén inte
vara tillräckligt för att framställningen skulle falla inom det straffbara
området.
Departementschefen framhöll i prop, 1970:125 bl, a, att en
vidsträckt yttrandefrihet är nödvändig för en väl fungerande opinionsbildning
och att samhället över huvud laget inte bör genom lagstiftning göra andra
inskränkningar i yttrandefriheten än som är nödvändiga för att värna om andra
betydande allmänna eller enskilda intressen. En viktig synpunkt är också,
betonade departementschefen, att den enskilde i vidaste möjliga omfaltning
själv bör få bestämma vilka framställningar i skrift, bild eller andra media han
vUl ta del av, 1 propositionen underströks vidare alt den allmänna debatten på
olika samhällsområden, inle minst på sexuallivets, numera förs med avsevärt
större öppenhet än tidigare och all framställningar, som bara för något tiotal
är sedan av såväl den allmänna opinionen som de rättsvårdande organen bedömdes
som sedlighelssårande, i dag betraktas som fullt acceptabla företeelser eller
ibland t, o, m, som önskvärda inslag i kulturlivet. Departementschefen ville
därför inle
Prop.
1973:115 '02
biträda kommitténs förslag att bibehålla en yttersta gräns
för pornografiska framställningar.
På anförda skäl fattade statsmakterna år 1970 beslut om
alt upphäva den då gäUande straffbestämmelsen i 16 kap, 11 § BrB liksom dess
motsvarighet i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen. Med utgångspunkt i den
principiella uppfattningen att pornografiska framställningar inte bör påtvingas
någon mot hans vilja intogs i förstnämnda paragraf i stället en
straffbestämmelse om otUlåtet förfarande med pornografisk bild. Brottet beslår
i att antingen på eller vid allmän plats genom skyltning eUer annat liknande
förfarande förevisa pornografisk bUd på sätt som är ägnat att väcka allmän
anstöt eller med poslen eller på annat säll tillställa någon pornografisk bild
utan föregående bestäUning. Med pornografisk bUd förslås enUgt motiven till
bestämmelsen bild som utan alt besitta några vetenskapliga eller konstnärliga
värden pä ett ohöljt och utmanande sätt återger ett sexuellt motiv.
Straffskalan - böter eller fängelse i högst sex månader har bibehållits i den
nya straffbestämmelsen.
Efter
lagändringen är det således inte längre straffbart alt visa pornografiska
framställningar vid exempelvis teater- och varietéföreslällningar. Lagrådet
framhöll i sitt yttrande över förslaget till ändring av 16 kap. 11 § BrB att
det med hänsyn härtill borde övervägas om det inte i allmänna ordningsstadgan
(AOst) borde införas ett förbud mot förekomsten vid offentliga tillställningar
av framställningar som visar utpräglat förråande sexuella eller sadistiska
beteenden. Departementschefen biträdde emellertid inte lagrådets förslag,
eftersom ett sådant förbud enligt hans uppfattning skuUe stå i strid mot
grundtanken bakom förslaget alt upphäva straffbestämmelsen om sårande av tukt
och sedlighet, nämligen all den enskilde i vidaste möjliga utsträckning själv
bör få bestämma vilka framställningar i olika media han vill ta del av, 1 fråga
om teater- och varietéföreslällningar framhöll departementschefen, att man i
regel kan räkna med att allmänheten i förväg har fått klart för sig vad slags
föreställning det rör sig om i varje särskilt fall. Departementschefen tillade
dock att frågan kunde tas upp till förnyad prövning om utvecklingen skulle
visa att lagrådels farhågor besannades.
Även om pornografiska föreställningar alltså numera i och
för sig är tillåtna i full utsträckning, måste vissa ordningsföreskrifter
iakttagas i den mån föreställningarna är offentliga. Med offentlig
tillställning avses enligt 9 § AOst teaterföreställning, konsert, tävling och uppvisning
i sport och idrott, dansliUställning, biografföreställning,
eirkusföreställning, tivoli-och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av
annat slag, som anordnas för allmänheten och som inte avses i lagen om allmänna
sammankomster. Som offentlig anses också tillställning, till vilken tillträde
är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, om
tillställningen uppenbarligen ulgör del av rörelse, som föreningen eller
inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av sådana
tillställningar, eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen av den
krets som äger tillträde eUer de villkor under vilka tillträde lämnas, är alt
jämställa med tillställning lill vUken allmänheten har tillträde.
Prop. 1973:115 | 103
På allmän plats får enhgt 12 § AOst offentlig
tillställning inle anordnas ulan tillstånd av polisstyrelsen. För vissa
offentliga tillställningar som danstillställningar och cirkusföreställningar
fordras tillsländ oberoende av var tiUställningen anordnas. För anordnande av
annan offentlig tiUsläll-ning än sådan för vUken tillslåndstvång sålunda gäller
krävs enligt 13 § AOst endast alt anmälan i förväg görs till polisstyrelsen,
TiU sistnämnda kategori brukar hänföras bl, a, teater-, revy-, varieté- och
kabaréföreställningar. Polisstyrelserna i Stockholm, Göteborg och Malmö, som
torde ha den största erfarenheten på förevarande område, hänför också
offentliga tillställningar med inslag av pornografiska uppträdanden lill denna
kategori och anser alltså förutsättningar för att kräva tillstånd inte
föreligga i dessa faU, Däremot gäller här liksom vid andra offentliga
tillställningar att anordnaren enligt I 6 § AOst har att svara för att god
ordning råder vid liUsläUningen och är skyldig att ställa sig lill efterrättelse
de föreskrifter med avseende å ordning och säkerhet som polisstyrelsen
meddelar.
Polisstyrelsen
har enligt 19 § AOst rätt att upplösa offentlig tillställning bl, a, om det
vid denna förekommer någol som strider mot lag, exempelvis olaga
rasdrycksulskänkning, narkotikaförsäljning och dobbleri, eller om
tillställning föranleder oordning eller fara för de närvarande samt andra
åtgärder visat sig vara otillräckliga. Enligt 20 § AOst äger polisstyrelsen i
sådana fall också förbjuda att tillställningen förnyas.
Barn under 15 år får enligt 21 § AOst inte utan särskilt
tillstånd av länsstyrelsen medverka vid offentlig teaterföreställning,
eirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen eller därmed jämförlig
tillställning.
1 29 §
AOst stadgas bötesstraff bl, a, för den som ulan anmälan anordnar offentlig
tillställning i sådana fall då anmälan skall ske, fortsätter offentlig
tillställning sedan beslul meddelats om dess upplösning, förnyar offentlig
tillställning i strid mot förbud enhgt 20 §, underlåter all efterkomma av
polisstyrelsen för offentlig tillställning meddelade föreskrifter eller utan
tillstånd låter barn under 15 år medverka vid offentlig teaterföreställning och
motsvarande.
Om
filmförevisning förekommer som beståndsdel av offentlig tillställning är förutom
AOst även förordningen (1959:348) med särskUda bestämmelser om
biografföreställningar tillämplig. Enligt denna förordning får vid offentlig
biografföreställning inte förevisas film som inte dessförinnan godkänts av
statens biografbyrå. Biografbyrån har enligt förordningen att vägra godkännande
bl, a, av film eller del av film, vars förevisande på grund av det sätt varpå
händelserna skildras och det sammanhang vari de förekommer kan verka förråande
eller skadligt upphetsande eller förleda lill brott. Den som offentUgen visar
film som inle godkänts av biografbyrån straffas med böter.
Hälsovårdsnämnd äger enligt 70 § hälsovårdsstadgan
(1958:663) meddela de föreskrifter som finnes erforderliga till förebyggande
eller undanröjande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med
utnyttjandet av plats och lokal som aUmänheten har tillträde till. För
efterlevnaden av sädan föreskrift kan nämnden meddela fastighetsägare
och/eller nyttjanderättshavare föreläggande eller förbud och därvid
Prop.
1973:115 104
föreskriva vite för underlätenhet att ställa sig
föreläggandet eUer förbudet till efterrättelse.
Den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning
främjar eher utnyttjar annans otuktiga levnadssätt eller förleder den som är
under 20 år till sådant levnadssätt bestraffas enligt 6 kap, 7 § BrB för
koppleri med fängelse i högst fyra år eller, om brottet är grovt, lägst två och
högst sex år. Med uttrycket otukligt levnadssätt åsyftas vanemässiga utomäktenskapUga
förbindelser av tillfällig natur, I rättspraxis har till sådana förbindelser
hänförts inle bara samlag utan även andra former av könsligt umgänge, t, ex,
att onanera åt annan. Det har också i flera domar under del senaste året
fastslagits att med benämningen posering i allmänhet avses olika former av
olukt och alt företeelsen under sådana förhållanden faller under
koppleribestämmelsens tUlämpningsområde, Medverkan i offentligt samlag, s, k.
samlagsshow eller live show, har däremot i en hovrättsdom inle ansetts utgöra
otuktigt levnadssätt.
Den som för alt bereda sig särskild vinning främjar
tillfällig könsförbindelse mellan andra skall enligt 6 kap, 7 § tredje stycket
BrB dömas för främjande av otukt lill böter eUer fängelse i högst sex månader.
Som exempel kan anföras att någon mot vederlag som överstiger ordinär taxa
upplåter rum åt personer som tillfälligt träffals för att idka könsumgänge.
Det bör framhållas att tillfälliga könsförbindelser,
oavsett om de sker mot vederlag, inte är straffbara utan att sä är förhållandel
endast med de former av främjande och utnyttjande av tillfälliga
könsförbindelser som tidigare nämnts,
6,1,2 Verksamheten
Den pornografiska verksamhet, som det här närmast är fräga
om och som i Sverige hittills huvudsakligen utgjort en slorstadsföreteelse,
bedrivs i tre olika former, nämligen i sexaffärer, sexklubbar och
poseringsateljéer,
I sexaffärerna saluförs pornografica av skilda slag som
tidskrifter, bilder, filmer, underkläder, attrapper och apparater. Eftersom en
del av delta sortiment ocksä finns att köpa i åtskilliga tobaksaffärer och
tidningskiosker av mera konvenlioneUl slag, är del svårt att närmare bestämma
verksamhetens omfattning men sannolikt inbringar försäljningen av i synnerhet
pornografiska tidskrifter och bilder betydande belopp,
Sexklubbarna är trots sin benämning inte några slutna
sällskap utan de vänder sig till allmänheten. Del framgår bl, a, av all deras
verksamhet i stor utsträckning fortlöpande annonseras i dagspressen och all
medlemskort, i den mån sådant erfordras för tillträde, säljs vid entrén lill
alla intresserade utan individueU prövning, Sexklubbarnas evenemang är därför i
regel att betrakta som offentliga tillställningar enligt 9 § AOst,
Föreställningarna består av uppträdanden av olika slag som slriptease, samlag
och andra former av könsumgänge (sex-show, live show, petting show, lesbian
show etc) samt visning av pornografisk film. Såvitt kommissionen har
inhämtat innehåller uppträdandena inga förråande
Prop. 1973:115 105
eller sadistiska beteenden. Det är däremot fallet med en
del av de filmer som visas och som uppenbarligen inte har godkänts av statens
biografbyrå för offentlig visning, I var och en av landels tre största städer
finns för närvarande ett tjugotal sexklubbar,
Poseringsateljéerna skiljer sig från sexklubbarna därigenom
att de erbjuder sina kunder individuell service och vanligen är inrymda i
bostadslägenheter eller liknande smärre lokaler. Med posering förstås i detta
sammanhang inte bara att den poserande visar sig naken för kunden utan även,
och kanske väsentligast, all hon eller han har samlag eller utövar annat
könsligt umgänge med kunden. Antalet poseringsateljéer uppskattas i Stockholm
till 200, i Göteborg tiU 100 och i Malmö till 25,
Det förekommer också att sexklubbarnas publik erbjuds
posering i smårum som ligger i anslutning lill klubblokalerna eller i någon
närbelägen lägenhet, A andra sidan utvecklas poseringsateljéerna ibland till
sexklubbar genom att filmvisning och föreställningar inför publik ingår i
verksamheten,
1 fråga om
rekryteringen av de personer som lar del i verksamheten företer sexklubbarna
och poseringsateljéerna inte några påvisbara skillnader, I bägge fallen är det
utländska inslaget förhållandevis betydande och mänga olika samhälls- och
yrkesgrupper finns representerade. Det förekommer både personer som ägnar sig
helt åt verksamheten och sådana som har denna som en bisyssla.
Även klubbinnehavarna är i rätt stor utsträckning
utländska medborgare. De investerar vanligen betydande summor i inredning av
lokalerna och annonsering av verksamheten. Vissa omständigheter lyder på alt
det ibland finns ett visst organisatoriskt eller ekonomiskt samband mellan
olika poseringsateljéer på samma ort. Sålunda förekommer del fastighetsägare
som har ett anmärkningsvärt stort antal klubbar och ateljéer bland
hyresgästerna i sina fastigheter. Vidare har det konstaterats all åtskilliga
poseringsmodeller alternerar mellan olika ateljéer enhgt ett fast schema liksom
att samma aktörer i stor utsträckning uppträder på fiera klubbar. Del finns
sannolikt ocksä en del mindre poseringsateljéer som drivs av modellerna i egen
regi.
6.2 Överväganden och förslag
Den år 1970 beslutade ändringen av bl.a. 16 kap. 11 § BrB
bygger, som tidigare berörts, på den grundtanken att den enskilde i vidaste
möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka framställningar han vill ta
del av och vilka aktiviteter han vill ägna sig ål. Kommissionen har inte funnit
anledning all frångå denna principiella inställning. De överväganden och
förslag som redovisas i del följande syftar endast till att motverka den
brottslighet och de missförhållanden av främst social natur som kan vara
förenade med pornografi eller vissa former därav. Kommissionens uttalanden får
därför inte uppfattas som något ståndpunklstagande i fråga om pornografin som
sådan eller som någon värdering av den frän etisk eUer estetisk synpunkt.
Prop. 1973:115 106
6.2,1 KontroU av verksamheten
1 direktiven uttalas att sexklubbarnas verksamhet kan vara
en grogrund för brottslighet av skiftande slag och att kvinnor som utnyUjas
kommersiellt i verksamheten löper stor risk för social missanpassning. Det
material som har ställts till kommissionens förfogande främst frän polisens
sida bestyrker att sådana missförhållanden förekommer i samband med såväl
sexklubbs- som poseringsverksamhet. Koppleri, främjande av olukt, olovlig
rusdrycksförsäljning, narkotikabrott och häleri eller olovlig befattning med
avseende på stulna eller insmugglade partier av cigaretter och spritdrycker är
exempel på brott som avslöjats i samband med denna verksamhet. Även stöld, rån,
misshandel och olaga hol förekommer mot både kunder och personal. Del kan
vidare misstänkas att åtminstone en del av de betydande inkomster som
sexklubbs- och poseringsverksamhelen ger utnyttjas i kriminellt syfte.
Enligt vad kommittén inhämtat har motsvarande erfarenheter
gjorts i Danmark sedan förbudet mot pornografiska föreställningar upphävdes
1969,
De i
klubb- och aleljéverksamheten engagerade personerna löper på grund av miljön
och det av verksamheten betingade levnadssättet risk alt efter hand hamna i
asocialitet och kriminalitet, I synnerhet poseringsateljéernas verksamhet är
ju inriktad på prostitution. Även om denna form av prostitution frän vissa
synpunkter kan te sig mindre motbjudande än galuproslitutionen, kan man inte
bortse från att utvecklingen sannolikt har lett rill en väsentlig ökning av
prostitutionens totala omfaltning och därmed också av antalet personer som i
längden löper risk för social missanpassning.
Ytterligare
ett med sexklubbarna och poseringsateljéerna förknippat missförhållande, som
berörts i direktiven, är att verksamheten ofta medför betydande sanitära
olägenheter för kringboende. Visserligen ger hälsovårdsstadgan, som tidigare
påpekats, hälsovårdsnämnd räll att i sådana fall ingripa med föreläggande eller
förbud och därvid i sista hand föreskriva vite. Förfarandet har emellertid i
praktiken visat sig vara tämligen ineffektiv. Dels brukar det genom
överklaganden Ull högre instans dra ul på tiden. Dels måste nämndens beslut
delges den i beslutet angivne fastighetsägaren eller innehavaren av
ifrågavarande klubb eller ateljé. När delgivning skall ske visar det sig ofta
att fastigheten eller verksamheten överlåtils på annan person, mot vilken
beslutet inte gäller. Förfarandet måste då upprepas mol förvärvaren och när
beslul mot denne erhållits har ny överlåtelse ägt rum osv.
De missförhållanden av olika slag som sålunda är förenade
med sexklubbarnas och poseringsateljéernas verksamhet lorde åtminstone i viss
mån kunna motverkas inom den gällande lagstiftningens ram. Vad först beträffar
prostitutionen kan man lagfora de personer, som bereder sig vinning på
verksamheten genom att ställa lokaler lUl förfogande, förmedla kontakter eller
på annat säll främja verksamheten, för koppleri eller främjande av otukt, 1
sakens natur ligger emellertid all bevissvårig-
Prop.
1973:115 107
heterna vid dessa typer av brott inte sällan är rätt
betydande. För en effektiv lagföring erfordras därför f. n. i regel mycket
arbete av polisen. Inte minst mot bakgrund av detta förhållande framstår det
som angeläget att myndigheterna får möjlighet alt kontrollera den pornografiska
verksamheten pä ett annat sätt än som nu kan ske.
I debatten kring sexklubbarna har på vissa håll krävts
totalförbud för verksamheten. Ett sådant ingrepp skulle emellertid strida mot
den förut nämnda grundsatsen om den enskildes rätt all i vidaste möjliga
utsträckning själv få bestämma vad han vill la del av. Sannolikt skulle
härigenom även skapas nya problem och negativa följdverkningar som är svåra att
klart överblicka, Kommissionen vill därför inte förorda en sådan lösning ulan
vill pröva en annan väg.
För anordnande av offentlig pornografisk föreställning
krävs, som förut nämnts, endast att anmälan görs hos polisstyrelsen. Denna har
i sådant fall inte befogenhet att meddela andra föreskrifter än sådana som
avser ordning och säkerhet. Rätt alt upplösa föreställningen och förbjuda dess
förnyande föreligger visserligen om det vid föreställningen förekommer något
som strider mol lag. Men delta mäste först konstateras, vilket kan kräva
omfattande utredning. Även om polisen får räll att i förväg förbjuda
pornografisk föreställning vid misstanke om brott eller av sociala skäl kommer
bevissvårigheter att hämma en effektiv tillämpning. Däremot skulle införande av
tillståndstvång för pornografisk föreställning ge polisen möjlighet att efter
en mera allsidig prövning av ärendet föreskriva även andra villkor för
verksamheten än som direkt hänger samman med rena ordnings- och
säkerhetsaspekter. Vid tillståndsprövningen äger polisstyrelsen sålunda bl, a,
bedöma sökandens person, tillställningens art saml platsens eller lokalens
lämplighet, 1 delta sammanhang skall hänsyn tas även lill de synpunkter som
andra berörda myndigheter, exempelvis de som svarar för hälsovården och
brandsäkerheten, önskar få tillgodosedda. Genom särskilda föreskrifter eller
villkor angående lokalernas utformning och disponering kan man t, ex, förhindra
eller åtminstone försvåra prostitution inom klubblokalerna och försäkra sig om att
de inle heller i övrigt utnyttjas på ett otillbörligt eller olämpligt sätt.
Skyldighet att hålla ordningsvakt kan ocksä uppställas som förutsättning för
tillstånd. Polisstyrelsen kan vid tillståndsprövningen vidare la hänsyn till
förekomsten av liknande tillställningar inom orten och lämpligheten av att
utöva ifrågavarande verksamhet inom det område som ansökan avser.
Betydande fördelar kan således uppnås genom att föreskriva
tillstånd av poUsstyrelse som förutsättning för anordnande av pornografisk föreställning.
Några vägande skäl synes inte kunna anföras mot en sådan lösning. Den kräver
endast ringa ingrepp i gällande lagstiftning och ansluter till redan
existerande rutiner. Strängt taget är det bara den i 9 § AOst intagna
definitionen av offentlig tillställning liksom uppräkningen i 12 § andra
stycket av tillslåndspliktiga offentliga tillställningar som behöver
kompletteras med pornografisk föreställning. Någon definition av detla
uttryck synes inte behöva intagas i författningstexten med
Prop.
1973:115 108
hänsyn tiU att ordet pornografisk redan förekommer i 16
kap, 11 § BrB och avses ha samma innebörd i AOst, Med pornografisk
föreställning förstås alltså föreställning vid vilken sexuella situationer
eller händelseförlopp framställs på ett ohöljt och utmanande sätl. Av
begreppet "pornografisk förestäUning" får vidare anses framgå att
det här endast är fråga om föreställningar som i huvudsak eller tiU övervägande
delen innehåUer pornografiskt material. Enstaka inslag av striptéase eUer liknande
framställningar i t. ex, en varieléföreställning kan sålunda inte medföra att
föreställningen skall räknas som pornografisk. Detsamma gäUer givetvis i ännu
högre grad i fråga om teaterföreställningar. För rubriceringen är sålunda inte
bara de sexueUa inslagens karaktär och omfattning av betydelse, I begreppet
pornografisk föreställning får även anses ingå att det primära syftet med
föreställningen skall vara att förmedla pornografi. Det finns mot bakgrund av
här redovisade synpunkter inte anledning till antagande alt ifrågavarande
gränsdragning skall vålla några svårigheter i den praktiska rättstillämpningen,
1 Danmark upphävdes, som tidigare nämnts, 1969 dittills
gällande straffbestämmelse angående offentligt anordnande av föredrag,
föreställningar och utställningar av otuktigt innehåU. Redan före lagändringen
gällde emellertid enligt den danska motsvarigheten till AOst att offentliga
nöjestillställningar - "forlyslelser" - krävde polisens tillstånd.
Med utnyttjande av denna bestämmelse har polisen i Köpenhamn, enligt vad
kommissionen inhämtat, under senare delen av 1972 stängt de flesta sexklubbarna
i staden. Innehavaren och andra i verksamheten involverade personer såsom
fastighetsägare har ålagts bötesstraff pä upp till 10 000 kronor eller, vid återfall,
15 000 kronor och inventarier i klubblokalerna och intäkter av den olovliga
verksamheten har förverkats. Köpenhamnspolisen anser sig numera ha problemet
med sexklubbarna under kontroll.
På grund av vad nu sagts föreslår kommissionen att i AOst
införs bestämmelser om lillståndstvång för pornografisk förestäUning,
Vid tillståndsprövning enligt AOst anses polisstyrelsen
inte ha möjlighet att ingå på ett konstnärligt eller estetiskt bedömande av
tillställningen eller vad som skall förekomma därvid eller att göra en
värdering av själva tillställningen som sådan. Av detta torde följa att
styrelsen vid tillståndsgivning inle heller kan meddela några särskilda
föreskrifter angående en pornografisk föreställnings innehåll. Hittillsvarande
erfarenheter har som tidigare nämnts inte gett något belägg för att
föreställningarna på svenska sexklubbar innehåller inslag som kan betraktas som
förråande eller sadistiska. Då del emellertid inte kan anses hell uteslutet att
konkurrenshänsyn eller andra skäl i framliden kan leda till en förändring på
detta område, har kommittén funnit det lämpligt att i samband med förevarande
förslag till ändringar i AOst - i likhet med vad lagrådet har föreslagit även
förorda ett tillägg i 21 § andra stycket av innebörd all pornografisk
föreställning ej får innehålla förråande sexuella eller sadistiska beteenden.
Barn under femton år får enligt 21 § första stycket AOst
inte ulan tillstånd av länsstyrelsen medverka vid offentlig teaterföreställning
eller
Prop. 1973:115 109
därmed jämförlig tillställning. Det synes vara påkallat
att i fråga om pornografisk föreställning höja åldersgränsen för medverkan till
aderton år och göra den absolut. Någon åldersgräns för bevistande av offentlig
tillställning har inte uppställts i AOst och med hänsyn bl. a. till nyss
förordade tillägg till andra stycket i samma paragraf torde det inte vara
erforderiigt att i denna del införa någon specialbestämmelse i fråga om
pornografisk föreställning. Om behov av åldersgräns i något fall skulle
föreligga, får det ankomma på polisstyrelsen alt i tillslåndsärendet meddela
föreskrift härom.
Stora ekonomiska intressen gör sig gällande i
pornografibranschen och förtjänsterna på verksamheten är sannolikt i många fall
betydande. Som tidigare berörts byter sexklubbarna ofta innehavare på ett sätt
som försvårar myndigheternas kontroll av verksamheten. Detta galler inte minst
i fråga om taxeringsmyndigheternas arbete. Tillslåndstvång innebär bl. a. att
innehavaren inle kan dra sig undan ansvaret för verksamheten genom att överlåta
denna på annan person.
Nu nämnda
konsekvenser av tillståndstvång för pornografisk föreställning kan innebära
frestelser att anordna sådan föreställning utan att inhämta tillstånd. Böter är
med hänsyn till omsättningens storlek inte någon tillräckligt effektiv sanktion
häremot. I straffskalan bör därför intagas fängelse. Därigenom kan också vissa
straffprocessuella tvångsmedel begagnas.
Som tidigare omtalats ingår filmförevisning ofta i
pornografiska föreställningar. Det finns anledning anta att det därvid i
tämligen stor utsträckning är fråga om film som inte har godkänts för offentlig
visning av statens biografbyrå och som tUl en del kan misstänkas innehålla
sådana förråande inslag alt förutsättningar för godkännande saknas. Det i
gällande författning stadgade straffet för överträdelse av förbudet mot
offentlig visning av ej godkänd film - böter - torde lika litet som motsvarande
sanktion i AOst för anordnande av offentlig tillställning ha tillräckligt
avskräckande effekt. Del finns således en uppenbar risk för att ett bötesstraff
i varje fall i detla sammanhang närmast skulle betraktas som en omkostnad i
verksamheten. För att göra förbudet mot visning av icke godkänd film mera
effektivt synes man därför böra inlaga fängelse i straffskalan och införa
möjUghet all ta i beslag och förverka film och utrustning som används i strid
mot gällande bestämmelser.
De författningsändringar som krävs för alt genomföra
kommissionens i detta avsnitt framlagda förslag redovisas i bilaga 2.
6,2,2 Begränsning av reklam för verksamheten
Enligt 16 kap, 11 § BrB i dess nya lydelse är del, som
tidigare nämnls, straffbart alt på eller vid allmän plats genom skyltning eller
annat liknande förfarande förevisa pornografisk bild på sätl som är ägnat alt
väcka allmän anstöt liksom att med poslen eller på annat sätt tillställa någon
pornografisk bild ulan föregående beställning. Eftersom tryckfrihetsförordningen
inte innehåller någon motsvarande straffbestämmelse,
Prop.
1973:115 110
är del däremot, tillåtet att offentliggöra pornografisk
bild i tryckt skrift; Grundtanken bakom bestämmelsernas utformning är att den
enskilde å ena sidan bör ha möjlighet att la del av bl, a, pornografiska bilder
om han så önskar men att han å andra sidan inte mol sin vilja skall påtvingas
sädana bilder. Dessa principer kan emellertid komma i strid med varandra om
pornografiska bilder publiceras exempelvis i dagspress. Även läsare för vilka
bilderna är anslötliga nödgas ju då ta del av dem.
Problemet var inle aktuellt vid tiden för lagändringen men
har genom sexklubbarnas och poseringsateljéernas framväxt under de två senaste
åren blivit aUtmera accentuerat. Eftersom konkurrensen är härd på
pornografimarknaden överbjuder sexklubbarna varandra i utmanande bUdreklam i
dagspressen för alt locka besökare till sina föreställningar. Del är, som
framhållits i direktiven, fullt i linje med de värderingar som låg bakom den år
1970 beslutade lagstiftningen att söka skona den tidningsläsande allmänheten
från sådana inslag. Men framför allt är del angeläget att tidningarna inte
genom sin annonsering skapar förutsättningar för brottslig verksamhet. Del
gäller reklamen såväl för poseringsateljéerna som för sexklubbarna.
Överläggningar i frågan har inom kommissionen hållits med
företrädare för Svenska tidningsutgivareföreningen. Föreningens styrelse
rekommenderade därefter i ett offentligt uttalande den 25 januari 1973 medlemsföretagen
all i eget intresse iaktta återhållsamhet med publicering av sådana
annonsillustralioner som på ett utmanande sätt återger sexuella motiv. Såvitt
kommissionen kunnat konstatera har denna rekommendation medfört en sanering av
ifrågavarande reklam. Även om texterna i annonserna kunde göras smakligare
saknas enligt kommissionens niening anledning att för närvarande ingripa med
lagstiftning på nu angivna grunder.
När det gäller annonsering som syftar till att förmedla
kontakter mellan prostituerade och deras kunder gör sig väsentligt andra
synpunkter gällande. Det gäller här, som redan påpekats, att tillse att
tidningarna inte genom sina annonser skapar förutsättningar för brottslig
verksamhet.
Vid överläggningarna med tidningsutgivareföreningen
berördes givelvis också denna fråga, I anslutning härtill konstaterade
föreningens styrelse i sitt tidigare nämnda uttalande att det inle kan
uteslutas att annonser om posering kan innefatta straffbar verksamhet.
Styrelsen rekommenderade därför medlemsföretagen all i fortsättningen inte
införa annonser som åsyftar att förmedla kontakt med ateljéer för posering och
med sexklubbar som i sin annonsering lämnar erbjudanden av samma karaktär som
poseringsateljéerna. Rekommendationen har, såvitt kunnat konstaleras, lett
lill all annonsering av delta slag praktiskt tagel har upphört i dagspressen.
Härigenom kommer sannolikt poseringsverksamhelen att minska starkt i
omfattning. Av tidigare anförda skäl bör detta hälsas med tillfredsställelse.
På grund av vad nu sagts och då kommissionens förslag alt
införa tillslåndstvång för sexklubbarna torde ha en starkt brottsförebyggande
och brollsbekämpande verkan anser sig kommissionen ur de synpunkter
Prop.
1973:115 111
kommissionen har all beakta inle böra framlägga några
förslag i denna del. Kommissionen har därvid utgått från att den föreslagna
författningsändringen ger tidningsutgivarna ett underlag för prövningen
huruvida reklam för pornografisk föreställning skall medges.
Prop. 1973:115 112
7 Ordningen på allmänna platser
7,1 Det aktuella läget
7.1,1 Gällande bestämmelser
7.1.1.1 Allmänt om polisens uppgifter
Enligt 2§ polisinstruklionen (1972:511) skall polisen
upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Uppgiften att upprätthålla allmän
ordning innebär ansvar för att lugn råder på allmänna platser, alt trafiken kan
fortgå utan störningar, alt människor inte ofredas m. m. Uppgiften innebär skyldighet
all i sådant syfte tillse att gällande författningar respekteras och att, om så
inte sker, vidla erforderliga åtgärder, eventuellt genom alt lill åtal
rapportera begångna överträdelser. En arbetsuppgift som av hävd anses som
särskilt betydelsefull är att upprätthålla gatufri-den och att säkra ordningen
och tryggheten på de allmänna kommunikationsmedlen.
Upprätthållandet av allmän säkerhet innebär skyldighet alt
avvärja faror för angrepp genom brott eller på annat sätt mot säkerheten och
tryggheten för såväl enskildas person och egendom som för statens inre
säkerhet. Hit hör också att tillse att meddelade skyddsbestämmelser efterlevs.
Uppgiften får även anses omfatta skyldighet att ingripa hjälpande och
skyddande vid inträffade eller befarade olyckor, naturkatastrofer och liknande.
I uppgiften ingår också skyldighet att, om säkerheten angripits, tillse att
angreppet upphör och verka för att angriparen inte förnyar angreppet.
1 3 § polisinstruktionen föreskrivs att polisen skall
samarbeta med åklagarmyndigheter samt andra myndigheter och organisationer
vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det polisen att
fortlöpande samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta
sådan myndighet, när polisen fär kännedom om förhållanden som bör föranleda
åtgärd av myndigheten.
7.1.1.2 Polismans befogenhet att ingripa med stöd av
rättegångsbalken
Rättegångsbalken (RB) ger polisman befogenhet att i vissa
fall ingripa med skilda tvångsmedel mot person som är misstänkt för brott och
all i övrigt säkra bevis i brottmål.
Polisman äger sålunda enligt bestämmelserna i 24 kap, RB
rätt att gripa person, om skäl till anhållande föreligger men beslut av
anhållnings-myndighel inte utan fara kan avvaktas, om någon begått brott på
vilket fängelse kan följa och vederbörande anträffas på bar gäming eller
flyende fot eller om någon är efterlyst för brott.
Beslut om anhållande meddelas av undersökningsledare eller
åklagare. Anhållningsskälen är i sin lur anknutna till förutsättningarna
för all
Prop. 1973:115 113
domstol skall kunna besluta om häktning. 1 24 kap. 2 § RB
föreskrivs bl. a. att den som på sannolika skäl misstänks för brott må,
oberoende av brottets beskaffenhet, häktas, om han är okänd och undandrar sig
att uppge namn och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom
är osann, eller om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras,
att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring och straff.
Bestämmelsen innebär exempelvis alt person, som gjort sig skyldig till
förargelseväckande beteende och som vägrar uppge namn och adress och som inte
heller genom andra åtgärder kan identifieras, kan gripas, anhållas och häktas.
Den som
gripits utan att beslut om anhållande eller häktning dessförinnan meddelats
skall så snart del kan ske inställas för förhör. Han fär inle för sådant
ändamål kvarhållas längre än sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt,
tolv limmar. Anmälan om gripandet skall skyndsamt göras hos
anhållningsmyndigheten, som har att sedan förhör hållils med den gripne
omedelbart besluta om han skall anhållas eller friges.
Under
förundersökning får polisman hålla förhör med var och en som kan antas lämna
upplysning av betydelse för utredningen. Den som uppehåller sig på annan plats
än där förhör skall hållas bör i regel kallas till förhöret. Den som kallats
lill förhör men ulan giltig orsak underlåter att inställa sig får under vissa
angivna förutsättningar hämtas till förhör. Den som uppehåller sig inom 50 km
från den plats, där förhör skall hällas, får i vissa fall hämtas till förhöret
utan föregående kallelse. Undersökningen skall då avse brott, vara fängelse kan
följa. Det skall också skäligen kunna befaras, att han inte skulle hörsamma
kallelsen eller att han i anledning av kallelse genom undanröjande av bevis
eller på annat sätt skulle försvåra utredningen.
Beslut om hämtning meddelas av undersökningsledaren eller,
då fara är i dröjsmål, av förhörsledaren. Med förhörsledare avses polisman, som
fått i uppdrag att verkställa utredningen.
Även annan än misstänkt kan hämtas till förhör. Här avses
vittne eller annan som kan antas lämna upplysning av betydelse för utredningen.
Hämtning av vittne eller annan måste grundas på särskilda skäl.
På anmodan
av polisman är den som är närvarande på plats där brott förövas skyldig att
medfölja till förhör, som skall hållas omedelbart därefter. Vägrar någon att
medfölja utan giltig orsak, kan han av polisman medtas till förhör. Regeln kan
tillämpas beträffande person som uppehåller sig på eller befinner sig i
omedelbar närhet av en brottsplats vid brottets förövande och är kvar där vid
polisens ankomst. Såväl misstänkt som annan kan under dessa förutsättningar av
polisman medlas lill förhör.
Den som
inte är anhållen eller häktad kan inte kvarhållas för förhör längre än sex
timmar. Den som kan misstänkas för brott kan dock hållas kvar ytterligare sex
timmar, om det är av synnerlig vikt för den fortsatta utredningen. Den hörde är
sedan inte skyldig att infinna sig för nytt förhör förrän efter tolv limmar, såvida
inle synnerliga skäl föranleder till annat.
8 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
Prop.
1973:115 "4
Bestämmelser om hämtning och medtagande till förhör
återfinns i 23 kap, RB.
7,1,1,3 Omhändertagande med stöd av 17 §
polisinstruktionen
Bestämmelserna i RB ger polisman möjlighet att vidla vissa
tvångsåtgärder som är erforderliga för att säkra lagföringen av den som begått
brott. Däremot ger dessa stadganden inte polisman rätt att göra sådana
ingripanden som uteslutande syftar till all upprätthälla allmän ordning eller
hindra någon alt begå brott. Polismans befogenhet i dessa avseenden regleras i
17 § polisinstruktionen (Pl). Polisman skall enligt denna bestämmelse, om det
är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, tillfälligt omhänderta den
som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för
denna. Omhändertagande skall även ske när det fordras för att avvärja
straffbelagd gärning. Polismannen har att skyndsamt anmäla omhändertagande till
sin förman, som omedelbart skall pröva om åtgärden skall bestå.
Bestämmelsen kan tillämpas i sådana fall där ett
frihetsberövande framstår som nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning,
trots att den som omhändertas inte har begått något brott som motiverar ett
gripande enligt RB eller över huvud tagel inle gjort sig skyldig till någon
straffbar handling. Bestämmelsen åberopas även för ingripande på privat område
när det gäller att avvärja straffbelagd gärning. Polisman har rätt att braka
nödvändigt våld för all genomföra tiänsteåtgärden.
Frågan om ell visst uppträdande stör den allmänna
ordningen måste avgöras efter vad som på objektiva grunder framstår som
anmärkningsvärt och störande. Vidare gäller all den omständigheten att en
person vägrar åtlyda polismans tillsägelse inte i och för sig skall anses
innefatta ett störande av ordningen. Bortsett från tillsägelser som ges för att
tillgodose vissa särskilt reglerade syfien, t. ex. för trafikens ordnande,
föreligger enligt svensk rätt över huvud taget ingen ovillkorlig lydnadsplikt i
detta hänseende. Möjligheten att ingripa i sådant fall blir därför beroende på
i vad mån en efterrättelse av tillsägelsen ulgör en direkt förutsättning för
tillgodoseendet av kravet på upprätthållandet av allmän ordning,
I de fall då ell störande av eller omedelbar fara för
allmän ordning är för handen gäller som ytterligare förutsättning för
omhändertagande alt ingripandet verkligen är nödvändigt för ordningens
upprätthållande. Denna föratsättning får tolkas mot bakgrunden av en i 16 § PI
inlagen allmän regel om tillvägagångssällel vid genomförande av tjänsteåtgärd.
Enligt denna regel får polisman inte använda strängare medel än förhållandena
kräver och bör i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och
anmaningar. Våld får tillgripas endast när yänsteuppgiften inte kan lösas på
annat sätt och i sådant fall skall polismannen använda den lindrigaste form som
kan leda till avsett resullal,
1 Pl finns inte någon bestämd lidsgräns som anger hur
länge en omhändertagen högst fär hållas i förvar. Del framhålls endast i 20 §
första stycket att en person får hållas i förvar endast så länge han ulgör
Prop. 1973:115 115
en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet. Ett
frihetsberövande enligt 17 § bör enligt gängse uppfattning begränsas lill en
kortare tidsrymd. Som stöd för en sådan tolkning kan bl, a, åberopas ett av
inrikesministern 1962 i första kammaren lämnat interpellationssvar angående
polismyndighets rätt alt ingripa vid hot om våld. Av svaret framgår att en
omhändertagen i sådant fall får kvarhållas blott under en mycket begränsad lid,
i allmänhet endast under några timmar.
Av 20 § Pl
framgår alt den omhändertagne skall förhöras så snart det kan ske. Närmare
bestämmelser om sådant förhörs innehåll och omfattning finns inle i Pl.
Prövningen av ifrågavarande omhändertaganden sker i polisdistrikten
regelmässigt av vakthavande befäl (polisinspektörer). Någon
anmälningsskyldighet till polismyndigheten eller högre polisbefäl är inte
föreskriven.
7.1,1,4 Polisingripande med stöd av vissa specialförfattningar
Enligt vissa specialförfattningar kan polisstyrelsen i
avbidan på annan myndighets beslut omhänderta person för att underlätta
insättande av lämplig vård eller vidtagande av annan åtgärd. Den enskilde
polismannen kan i sädana fall enhgt 1 8 § Pl ingripa i avbidan på
polisstyrelsens beslut, om dröjsmål med omhändertagande innebär fara för den
omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Om
sådant omhändertagande och skälen därför skall polismannen skyndsamt underrätta
polisstyrelsen. Omhändertagandet får bestå lill dess polisstyrelsen beslutar i
ärendet. Vid förvaringen får den som omhändertagits inte underkastas annan
inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet,
ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.
Den lagstiftning som åsyftas i 1 8 § PI utgörs av lagen
(1960:97) om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslagen), lagen
(1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall samt utlänningslagen (1954:193).
Enligt barnavårdslagen har polisstyrelsen ålagts vissa
uppgifter. Utöver polisens allmänna underrättelseskyldighet rörande
förhållanden hos barn och ungdom, som bör komma till barnavårdsnämnds kännedom,
härför polisens befattning med barn och ungdom 25 och 33 §§ sitt särskilda
intresse.
I 25 § anges indikationerna för barnavårdsnämnds
möjligheter all vidta särskilda åtgärder mot barn och ungdom. Åtgärderna kan
avse vissa hjälpålgärder, förmaning och varning, meddelande av särskilda
föreskrifter, övervakning eller omhändertagande för samhällsvård, Bamavårdsnämnd
har sålunda all ingripa bl. a. om någon som inte fyllt 20 år på grund av
brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet all efler förmåga
ärligen försörja sig, missbruk av rasdrycker eller narkotiska medel eller av
annan jämförlig anledning är i behov av särskUda tillrätta-förande åtgärder
från samhällets sida. Har han gjort sig skyldig till brottslig gärning, får
ingripande dock inte ske efter det han fyllt 18 år.
Prop. 1973:115 116
såvida inte hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig
anledning därtill eller sådant ingripande med hänsyn till pågående behandling
enligt barnavårds-lagen eller av annan särskild anledning måste anses
lämpligast för hans lillrätlaförande.
Om underårigs uppträdande eller levnadssätt innebär fara
för allmän ordning och säkerhet och sannolika skäl föreligger för att
ingripande med slöd av 25 § är påkallat mot den underårige, äger polisstyrelse
enligt 33 § första stycket pä lämpligt sätl laga honom i förvar i avbidan på
barnavårdsnämndens beslut. Anmälan om omhändertagandel skall ofördröjligen
göras hos barnavårdsnämnden, som har att skyndsamt besluta, om den
omhändertagne skall omhändertagas eller friges. Om nämnden beslutar all han
skall friges kan samtidigt förordnas att han får kvarhållas till dess han
avhämtas av föräldrarna eller annan fostrare.
Påträffas
underårig under sådana förhållanden, som anges i 33 §, kan polisman omhänderta
honom med slöd av 18 § PI, om polisstyrelsens beslut inte utan fara kan
avvaktas. Rapportering sker regelmässigt till vakthavande befäl. Finner denne
all omhändertagandet bör bestå, .har han att ofördröjligen vidta åtgärder för
att bringa ärendet under poUssty-reLsens prövning.
Är 1963 fogades lill 33 § ett Iredje stycke, som ger
polisstyrelse eller, i avbidan på dess beslut, polisman rätt att ta den som kan
antas vara under 18 år i förvar även i sådant fall då den underåriges
uppträdande och levnadssätt inte innebär fara för allmän ordning och säkerhet
men sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 § ändå föreligger. Förutsättningen
är all vederbörandes namn eller bostad inte kan utrönas, och omhändertagandet
får inle vara längre än lill dess utredning vunnits i delta hänseende.
Bestämmelsen ger polisman befogenhet att tillfråga underårig, som kan antas
vara under 18 år, om namn, födelsetid och adress, såvida vederbörande anträffas
under sådana omständigheter, att polismannen anser sannolika skäl föreligga för
ett ingripande från barnavårdsnämndens sida med stöd av 25 §.
Vid
bestämmelsens tillkomst framhöUs bl. a. att identifieringen skulle ske med
vänlighet utan att erforderlig fasthet eftersattes. Polismannen skulle försöka
vinna den unges förtroende och framhålla, att åtgärden vidtas till vederbörandes
bästa. Orsaken till identifieringen skulle meddelas. Den unge skulle få klart
för sig att barnavårdsnämnden skulle komma att underrättas. Vid vägran att
lämna uppgifter skulle den unge upplysas om all han kunde las i förvar lill
dess utredning vunnits om hans namn och adress. Om polismannen däremot erhöll
tillfredsställande uppgifter skulle dessa antecknas och någon ytterligare
åtgärd inte vidtas. Den unge skulle inte vara skyldig att legitimera sig och
därigenom styrka sin identitet.
Den omhändertagne får i avbidan på identifiering inte
förvaras i arrest. Misslyckas försök med identifiering underställs ärendet i
regel polisstyrelsen,
1 direktiv som utfärdats av polismästaren i Stockholm för
den praktiska polisverksamhetens utformning på ifrågavarande område be-
Prop. 1973:115 117
tonas att i varje särskilt fall situationens skadlighet
för den unge bör bedömas med hänsyn tUl dennes ålder och tidigare gjorda
iakttagelser. Om den unge bedöms vara under 1 5 år, får enligt nämnda direktiv
identifiering ske även om del rör sig om iakttagelser av enska företeelser.
Samhällets möjligheter att ingripa mot personer, som är
hemfallna ål alkoholmissbruk, regleras i lagen om nyklerhetsvård. Lagen är inle
tillämplig på person som missbrukar narkotika.
Polis- och
åklagarmyndighet, som fär kännedom om all någon gjort sig skyldig till fylleri
eller eljest använt alkoholhaltiga drycker lill uppenbar skada för sig eller
annan, skall enligt 10 § ofördröjligen göra anmälan därom till
nyklerhetsnämnden, som har alt besluta om vilka åtgärder som skall vidtas. I
kvalificerade fall kan nämnden ansöka hos länsrätten om tvängsintagning på
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrakare.
Om det
föreligger sannolika skäl för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv samt att faran är så
överhängande att länsstyrelsens beslut om tvångsintagning inte ulan våda kan
avvaktas, skall polisstyrelsen enligt 21 § ofördröjligen på lämpligt säll
tillfälligt omhänderta vederbörande, Samma är förhållandel om del föreligger
sannolika skäl för att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och utan all söka
ärligen försörja sig för ett kringflackande liv samt kommer all avvika från
orten innan länsrätten prövat ansökan om tvångsintagning. Polisstyrelsen fär
ocksä tillfälligt omhänderta den beträffande vilken sannolika skäl föreligger
för att han är hemfallen ät alkoholmissbruk och pä grund av oförmåga att la
vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård. Polisman äger med
slöd av 18 § Pl omhänderta vederbörande, om polisstyrelsens beslut enligt nyss
nämnda stadgande inte ulan fara kan avvaktas.
Föreligger sannolika skäl för att någon lider av psykisk
sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger
polisstyrelse enligt 7 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård
omhänderta honom om fara är i dröjsmål. Polisstyrelsen skall därefter genast
föranstalta om läkarundersökning av den omhändertagne och om vårdintyg utfärdas
ansöka om hans intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. Om
polisstyrelse enligt 35 § ta vederbörande i förvar eller ställa honom av 1 8 §
Pl omhänderta vederbörande.
Utlänning som ankommer till Sverige får i de fall som
anges i 18 och 19 §§ utlänningslagen avvisas. Beslut om avvisning meddelas i
regel av polisstyrelse. Utlänning som uppehåller sig i Sverige kan i vissa fall
som regleras i 22-34 §§ samma lag förpassas, förvisas eller utvisas ur riket.
Beslutanderätten tillkommer i dessa fall andra myndigheter än poUsstyrelse men
om det skäligen kan befaras att utlänningen avviker fär polisstyrelsen enligt
35 § la vederbörande i förvar eller ställa honom under uppsikt.
Polisman äger att interimistiskt omhänderta utlänning med
stöd av 1 8 § Pl om polismannen bedömer att förutsättningar föreligger för att
polisstyrelsen skall kunna förordna om utlänningens tagande i förvar och all
styrelsens beslut inte kan inhämtas ulan att därvid uppkommande dröjsmål
innebär fara för alt utlänningen avviker.
Prop. 1973:115 118
7.1.1.5 Ingripande pä grund av fylleri
Den som på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder
berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat medel - exempelvis narkotika - så
att det framgår av hans åtbörder eller lal skall enligt 16 kap, 15 § brottsbalken
dömas för fylleri lill högst 500 kronors böter.
Enligt förordningen (1841:58) emot fyUeri och dryckenskap
skall den som anträffas överlastad av starka drycker på väg eller gata las i
förvar till dess han återvunnit sina sinnens bruk. Även den som i berusat
tUlstånd för oljud eller förnärmar annans fred och säkerhet pä näringsställe
eller annan allmän plats skall enligt förordningen omhändertas. Med slöd av 2 §
PI, som bl. a. ålägger polisen att lämna allmänheten skydd och annan hjälp,
anses polisman kunna omhänderta en berusad person också på enskilt område,
exempelvis i en trappuppgång eller taxibil, om vederbörande inte på annat sätt
kan beredas vård eller tillsyn. I samtiiga fall skall den omhändertagne
försättas på fri fot när han åter blivit nykter, vilket normalt brukar la fyra till
sex limmar.
7.1.1.6 Lag (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet
Lagen är enligt förarbetena avsedd som ett medel i kampen
mot brottsligheten. Om inle samhällsskyddet kan tillgodoses genom att
samhällsfarligl asociala individer som fyllt 20 är lagfors för brott eller
bereds socialvård eller sjukvård får de enligt lagen intas i arbetsanstall,
Lagen blir således subsidiär i förhållande till straff- och vårdlagstiftningen.
Som samhällsfarligl asocial anses enligt lagen den som underlåteratt efter
förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att
uppenbar fara föreligger för allmän ordning och säkerhet.
Det ankommer på domstol alt pä talan av allmän åklagare
förordna om intagning i arbetsanstall. Är någon skäligen misstänkt att föra ett
sådant asocialt liv som kan föranleda intagning i arbetsanstall, får han
anhållas av polisstyrelse eller åklagare. Polisman äger inte räll att ulan
beslul av anhållningsmyndighet gripa den mot vilken skäl till anhållande
förekommer.
Under de senaste fyra åren har inte förekommit något fall
i hela landet som lett till anhållande eller dom enligt förevarande lag.
7.1.1.7 Bestämmelser i övrigt som rör ordningen på allmän
plats
1 allmänna ordningsstadgan (1956:617) finns vissa
bestämmelser som avser ordningen på allmän plats. Om ytterligare föreskrifier
anses erforderliga för kommun eller del därav i avseende på den allmänna
ordningen, kan sådana bestämmelser med stöd av 7 § meddelas i lokal ordningsstadga,
som antas av kommunfullmäktige och fastställs av länsstyrelsen.
Av betydelse i förevarande sammanhang är allmänna
ordningssladgans bestämmelser angående offentliga tillställningar. 1 16 §
stadgas bl. a, all anordnaren har alt svara för alt god ordning råder vid
tillställningen samt
Prop.
1973:115 119
är skyldig atf ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter med avseende på ordning och säkerhet som polisstyrelsen meddelar.
Den som åsidosätter sådan föreskrift kan avvisas. Polisstyrelsen äger enligt 19
§ upplösa offentlig lUlslällning bl. a. om vid denna förekommer något som
strider mot lag eller om tillställningen föranleder oordning eller fara för de
närvarande samt andra åtgärder visat sig vara otillräckliga för alt förebygga
fortsall lagslridigt förfarande, återställa ordningen eller bereda skydd för de
närvarande.
Enligt 22 § får i lokal ordningsstadga bestämmas vilka
föreskrifter som i allmänhet skall meddelas beträffande tillträde till
offentlig tillställning och den ordning som skall iakttas vid sådan
lillställning.
Med stöd av allmänna ordningssladgan har särskilda
föreskrifter meddelats i ordningsstadga för tunnelbanetrafiken i Stockholm.
Enligt 13 § i denna stadga äger den som är synbart berusad icke mot
trafikpersonalens tUlsägelse vinna tillträde till stationsområde eller pästiga
eller medfölja vagn. Trafikpersonal äger vidare med stöd av 14 § i stadgan
anmoda den som bl, a, uppträder i strid mot bestämmelserna i 13 § alt avstiga
vagn saml lämna tunnelbanans inhägnade område. Samma åtgärd fär vidtas mol den
som eljesl stör ordningen eller äventyrar säkerheten pä vagnen eller inom
stationsområdet. Trafikpersonalen pä tunnelbanan anses inle åtnjuta s, k.
ämbetsskydd och äger inte befogenhet att använda våld för att genomföra
tjänsteåtgärd.
Enligt kungörelsen (1970:561) om upprätthållande av
ordning och säkerhet inom järnvägsområde äger järnvägstiänsteman befogenhet att
frän järnvägens område avlägsna den som uppträder berusad eller stör ordningen
eller genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Han får i
trängande fall la sådan person i förvar men skall ofördröjligen underrätta
polisman. Förvar får bestå till dess polisman kommer tillstädes eller behovet
av förvar eljest upphör. Beträffande våldsanvändning vid genomförande av
tjänsteåtgärd av anfört slag gäUer samma regler som i 16 § PI stadgas för
polismans bruk av våld och som tidigare berörts i samband med 17 § Pl,
Järnvägstjänsteman åtnjuter samma skydd som polisman.
7,1.2 Lämnade uppgifter om rådande förhållanden
I framställningar och uppvaktningar av enskilda personer
och organisationer av olika slag har framhållits att förhållandena under det
senaste året pä många platser framför allt i storstadsområdena blivit sådana
att man där inte längre kan känna sig säker lill person och egendom. Fylleri,
narkotikamissbruk, langning, trakasserier, rån, stölder och skadegörelse sägs
utgöra vardagliga inslag. Polisledningen i Stockholm och polischeferna i andra
stora distrikt framhåller att särskilt ungdomars beteenden karakteriseras av
ökad hänsynslöshet och tilllagande missbruk av alkohol och narkotika.
Stockholms köpmannaförbund lät 1971 verkställa en
undersökning benämnd Oroshärdar i stockholmsregionen första halvåret 1971 -
an-
Prop.
1973:115 120
gående förekomsten av viss brottslighet och annan störande
verksamhet i anslutning till detaljhandelsbutiker i stockholmsområdet.
Sammanlagt omkring 2 500 detaljhandelsföretag deltog i undersökningen. Denna
visade bl, a, att under perioden totalt drygt 3 500 tillgrepp avslöjats på
dagtid i nära 1 000 av de ifrågavarande butikerna, att övergrepp mot personalen
noterats i 187 butiker och antastanden av kunder i 339 butiker, att
fylleriförseelser förekommit någon gång i närheten av varannan butik samt alt
man i 458 butiker konstaterat eller haft anledning förmoda alt handel med
stulna varor förekommer.
En motsvarande undersökning gjordes hösten 1971 inom
Örebro län och gav likartat resultat.
Kommissionen har haft överläggningar i frågan med
representanter för olika näringsidkare och deras personal saml för polisen och
Stockholms lokaltrafik. Från såväl förelagar- som arbetstagarsidan uppgavs
därvid all butiksstölderna ökat i antal och samtidigt förändrat karaktär. Medan
de tidigare begicks i smyg blir det numera aUt vanligare alt de förövas helt
öppet av mindre grupper av personer - ej sällan narkolikapåverkade -som
opererar tillsammans och hotar butiksinnehavare och expediter om dessa försöker
hindra tillgreppen, ÅtskUliga fall av våld har förekommit och del har också
inträffat att personalen hotals med repressalier efter arbetets slut. Man
påtalade vidare från näringsidkarnas sida alt handel med stulna varor pågår
helt öppet på allmänna platser i Stockholms centrum. Från de anställdas sida
framhölls att ölägenheterna delvis sammanhänger med sent öppethållande, sättet
all saluföra varorna och begränsade personalresurser.
Från AB Stockholms lokaltrafik framhölls alt
ordningsförhållandena är särskilt svåra i tunnelbanan. En förutsättning för alt
trafiken där över huvud taget skall kunna upprätthållas är den särskUda
polisstyrka för tunnelbanans bevakning som funnits sedan 1967, Styrkan omfattar
numera 120 man men har visat sig vara otillräcklig. Antalet ingripanden ökade
från cirka 7 000 är 1970 till nära 14 000 år 1972, Det har också förmärkts en
ökad tendens till våld mot personalen. Antalet överfall och knivhot var 19
under andra halvåret 1971 och 45 under andra halvåret 1972, På vissa stationer
är situationen sådan att det inte gär att rekrytera spärrvakter pä frivillig
väg utan personal måste kommenderas till tjänstgöring dag för dag. När
trafiken upphör på natten måste dessa stationer stängas med hjälp av
ordningsvakter och personalen måste ofta eskorteras hem. Kvällstid innebär
ungdomsgårdarnas stängning ofta svåra ordningsproblem för intilliggande
stationer. Man har sett sig nödsakad att byta till pansarglas i biljetthytterna
och att stänga för allmänheten avsedda toaletter och ta bort soffor pä
perrongerna m. m. Skadegörelsen på bolagets egendom kostade 1971 cirka en
miljon kronor och 1972 omkring 2,6 mUj. kronor.
Från polisens sida vitsordades de uppgifter om
ordningsförhållandena i Stockholm och dess tunnelbana som lämnats kommissionen
av detaljhandelns och AB Stockholms lokaltrafiks representanter. Man uppgav
dock alt situationen i city blivit något bättre sedan man i oktober 1972
Prop.
1973:115 121
inrättat en särskild polisstyrka för detla område och
intensifierat patrulleringen där, 1 gengäld har ordningshållningen försämrats
pä andra håll i Stockholm, framför allt i förorterna. Del framhölls också att
de personer som omhändertagits enligt 33 § barnavårdslagen eller 17 § PI
vanligen släpps efler en kort stund och snart är tillbaka pä samma plats och
fortsätter all störa ordningen.
Sistnämnda iakttagelse bekräftas av en av
rikspolisstyrelsen utförd undersökning angående tillämpningen under 1972 av 33
§ barnavårdslagen och 17 § Pl i tolv olika polisdistrikt, däribland de tre
största (Bilaga B). Undersökningen visar alt det första stadgandet så gott som
uteslutande tillämpades i Stockholm och Göteborg och alt antalet omhändertaganden
var mycket lågt, 71 i Stockholm och 42 i Göteborg, Ingripanden med stöd av 17 §
Pl förekom i betydligt större utsträckning, Genomsnitls-tiden för
frihelsberövandenas längd uppgick till en timme och 50 minuter, I Stockholm var
tiden en timme och 26 minuter medan den i Göteborg var 47 minuter,
7,1,3 Vidtagna åtgärder och pågående utredningar
Är 1959 utfärdade Kungl, Maj:t vissa cirkulär angående
åtgärder i brottsförebyggande syfte m, m, (1959:474, 492 och 604), Däri
under-ströks betydelsen av ell regelbundet samarbete mellan socialvårdsmyndigheter,
skola och polis saml andra berörda myndigheter och ideella organisationer. Man
rekommenderade därför i cirkulären att särskilda samarbetsorgan skuUe bildas i
kommunerna för regelbundna överläggningar om ifrågavarande problem.
Är 1964 inrättades ett centralt samarbelsorgan för
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. En i samarbetsorganet ingående arbetsgrupp
fick i uppdrag att överväga förutsätlningarna för ett bättre brottsförebyggande
samarbete på del lokala planet. Arbetsgruppen lät genomföra en landsomfattande
undersökning. Denna visade att de i 1959 års cirkulär lämnade
rekommendationerna inte hade följts i önskvärd utsträckning. Undersökningen
redovisades i promemorian Samarbete i brottsförebyggande syfte (stencil,
justitiedepartementet 1969:2), I promemorian konstaterade man också all
samhället undergått viktiga förändringar sedan cirkulären utfärdats och pekade
bl, a, på den fortgående urbaniseringsprocessen och arbetstidsförkortningen saml
del missbruk av narkotika, thinner och mellanöl som börjat göra sig gällande
bland ungdomen. Enligt arbetsgruppens mening var del därför moiiverat att
ersätta cirkulären med en författning, som innebar skyldighet att tillsätta
samarbelsorgan i tätorter över viss storlek.
Med upphävande av 1959 års cirkulär utfärdade Kungl, Maj:t
1970 ett cirkulär till socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, rikspolisstyrelsen,
samtliga länsstyrelser, polismyndigheter, länsskolnämnder, barnavårdsnämnder
och skolstyrelser om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och
polis (1970:5 1 3), I cirkuläret framhälles all samhällets resurser för att
främja barns och ungdoms utveckling samt förebygga och
Prop. 1973:115 122
motverka brottslighet och annan missanpassning bland barn
och ungdom måste samordnas och utnyttjas effektivt. För alt främja planering
och samordning av dessa resurser rekommer\deias därför att samarbetsorgan
bildas i kommunerna mellan framför allt barnavårdsnämnd, skola och polis såvida
inte sådant organiserat samarbete uppenbarligen är obehöv-Ugt, Initiativ tUl
all samarbelsorgan bildas bör enligt cirkuläret i första hand las av
barnavårdsnämnden och länsstyrelserna åläggas alt verka för att samarbetsorgan
bildas där sådant behövs. Det framhälles att samarbetsorganel bör verka för
alt samarbetet på fältet bedrivs i lämpliga former med bl, a, uppsökande
verksamhet saml information i barna- och ungdomsvårdande frågor.
Socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen och rikspolisstyrelsen har i enlighet med vad som föreskrives
i 1970 års cirkulär gemensamt utarbetat råd och anvisningar för hur det
intensifierade samarbetet mellan barnavårdsnämnd, skola och polis bör bedrivas
(intagna i nr 23/71 av socialstyrelsens Råd och anvisningar), I dessa anvisningar
framhälles att uppsökande verksamhet är en av de viktigaste aktiviteterna i det
förebyggande arbetet. Härom sägs bl, a, följande.
Den sociala barna- och ungdomsvården och polisen bedriver
såväl en egen som en gemensam uppsökande verksamhet. På vissa håll har
barnavårdsnämnden inrättat särskilda tjänster, t, ex. fältassistenter, som vid
sin uteljänst tar kontakt med enskilda ungdomar och ungdomsgrupper och ger råd
och hjälp; ofta följs detta upp genom olika sociala åtgärder. Denna
fältverksamhet har stor betydelse för att nämnden tidigt skall fä kontakt med
ungdomar som är utsatta för risker av olika slag. Assistenterna har ofta
kontakt med polisen, även om de inte deltar i polisens palrullering. Även
nyklerhetsnämnden bedriver en egen uppsökande verksamhet,
Sampatrullering av representanter för socialvård och
civilklädd polis förekommer på många håll och kan vara organiserad på olika
sätt. Pä vissa orter deltar en representant från socialvården i sådan
palrullering en gång i veckan, pä andra håll flera gånger i veckan efler en
lurlista. Ibland sker sampatrullering mera sporadiskt då behov föreligger. På
andra håll har barnavårdsnämnden och nyklerhetsnämnden jourhavande, som finns
tillgängliga men inte deltar i palrullering.
Gemensam uppsökande verksamhet blir främst av betydelse pä
större orter. Den kan ske såväl under nätter som under dagtid. Frekvensen och
arbetssättet blir beroende på ortens storlek och problemens art. Genom polisens
observationer och tillgång till information om olämpliga miljöer och
företeelser samt polisens tekniska resurser kan detta samarbete betraktas som
ett viktigt led i det förebyggande arbetet. Hur den uppsökande verksamheten
bäst bedrivs - genom socialvården, genom polisen och gemensamt - beror i hög
grad på lokala förhållanden, på resurserna, på de personer som engageras i
verksamheten och på vad man kan och har möjlighet alt åstadkomma i fråga om
efterföljande åtgärder, 1 många fall är en samlad insats nödvändig. Del blir
således inte fråga om "antingen-eller" ulan "både-och", när
problemens omfattning och karaktär motiverar detta. Huvudsaken är att ett
samarbete sker, baserat på ett ömsesidigt förtroende och alt vattentäta skott
mellan de olika förvaltningarnas verksamhet undviks.
Svårigheterna att anordna en gemensam uppsökande
verksamhet kan delvis bero pä personalbrist, men ocksä på alt de olika
myndigheterna har
Prop. 1973:115 123
olika inriktning i sitt arbete och skilda referensramar.
Medan barnavårdsnämndens funktion främst är att vara ett serviceorgan, har
polisen en starkare kontrollfunktion. Den sociala och brottsförebyggande
verksamheten har nu fått högre prioritet än tidigare i polisens arbete. För
att erhålla en bättre samordning och ett effektivare utnyttjande av de
gemensamma resurserna bör samarbetet i den uppsökande verksamheten förstärkas.
Erfarenheterna
av den praktiska verksamheten ute i kommunerna är skiftande. I de tidigare
samarbetscirkulären var det polisen som hade ålagts att ta initiativet till alt
bilda samarbelsorgan och vidla åtgärder i den gemensamt bedrivna verksamheten.
1 en rad kommuner hade samarbetet normaliserats efter dessa riktlinjer och
fungerade väl, I vissa kommuner har verksamheten fortsalt på ungefär samma säll
som tidigare, 1 andra kommuner har samarbetet upphört, eftersom polisen inte
längre har initiativet och några åtgärder inle har vidtagits från den sociala
sidan, I många faU råder stor osäkerhet om samarbetets former och innehåll.
Våren 1972
gav Svenska kommunförbundet ut en promemoria angående allmänt förebyggande
barn- och ungdomsvård (Samarbete socialvårdskola-fritid m, fl,), I promemorian
konstateras att en allmän osäkerhet råder beträffande ansvar och organisation
inom den allmänt förebyggande ungdomsvårdens område och att många problem kan
elimineras genom ett meningsfullt samarbete på olika nivåer mellan berörda samhällsorgan.
I delta syfte redovisas i promemorian en modell för samverkan mellan de
nämnder som på ett eller annat sätt handlägger barn-och ungdomsfrågor i
kommunen. Genom modellen skapas organ dels för planeringsarbetet på
förlroendemannanivån (programgruppen) dels för samverkan på tiänstemannaplanet
(planeringsgruppen). Under erinran om 1970 års cirkulär om intensifierat
samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis framhälles vidare i kommunförbundels
promemoria alt man för all undvika dubbelarbete bör eftersträva alt så långt
möjligt samordna programgruppens och det i cirkuläret rekommenderade samarbetsorganets
arbetsuppgifter liksom planerings- och samarbetsgruppernas uppgifter, varvid cirkulärets
intentioner bör kunna uppfyllas.
Från polisens sida hävdas att kommunförbundels promemoria
har fått den praktiska konsekvensen alt del redan tidigare bristfälliga
samarbetet mellan de kommunala organen och polisen ytterligare har försvagats.
Man har sålunda i en hel del kommuner kommit att prioritera eller uteslutande
tillämpa de i promemorian rekommenderade samarbetsformerna medan polisen i
stort sett har lämnats utanför,
I ett ännu
inte godkänt förslag lill gemensamt uttalande av berörda statliga myndigheter
rikspolisstyrelsen, skolöverstyrelsen och socialstyrelsen samt
kommunförbundet framhälles att oklarheterna vid tillämpningen av 1970 års
cirkulär och kommunförbundets promemoria föranlelts av att inrättande av
samarbetsorgan rekommenderas i bägge dokumenten. Det understrykes att ett
vanligen mycket frekvent samarbetsbehov gäller förhållandet mellan de
kommunala organ, som fullgör uppgifter inom bama- och ungdomsvården, och
polisväsendet samt all
Prop. 1973:115 124
det för både de kommunala organens och polisväsendets
verksamhet är av stor betydelse att man fortlöpande hälls orienterade om
varandras planer, I åtskilliga fall, heter del vidare i del föreslagna
uttalandet, lorde en lämplig lösning kunna vara att företrädare för polisväsendet
fortlöpande deltar i arbetet inom "planeringsgrupp" och
"programgrupp", där kommunförbundets samverkansmodell tillämpas,
medan det i andra fall kan vara mest ändamålsenligt alt bibehålla ett sådant
fast samarbetsorgan som avses i cirkuläret.
Narkomanvårdskommittén
har i sitt belänkande (SOU 1969:52) Narkotikaproblemet del 111 berört frågan i
vad mån polispersonal skall ingå i den på narkotikamissbrukare inriktade
uppsökande verksamheten. Enligt kommittén kan vissa omständigheter anföras lill
stöd för en sådan organisation. Sålunda har polisen, framhålls det i
betänkandet, kontinuerlig tillgång till information om missbrukarmiljöerna och
bekväm tillgång till sådana tekniska hjälpmedel som underlättar verksamheten.
Övervägande skäl talar dock enligt kommitténs uppfattning för att värdorganen
organiserar en uppsökande verksamhet som i och för sig är skUd från polisens
men som i viss utsträckning sker i samarbete med skyddspolisens
brottsförebyggande verksamhet. Det betonas att genomförandet av socialvårdens
verksamhet inte bör innebära att den direkt kan utlösa en lagföring, vilket
skulle motverka ändamålet med den uppsökande verksamheten.
Frågan om samarbete mellan polis och uppsökande verksamhet
behandlas ocksä i den av socialstyrelsen i januari 1973 utgivna skriften
"Behandling av narkotikamissbrukare. Erfarenheter och rekommendationer".
Det konstaleras här att sampatrullering tidigare förekommit i Malmö och Uppsala
men sedermera upphört. Anledningen lill denna utveckling anges av företrädare
för socialförvaltningarna i nämnda kommuner vara att många missbrukare drar
sig för alt ta kontakt med en sådan gemensam uppsökande verksamhet. Från
Göteborg, som för närvarande är den enda plats där polispersonal deltar i den
på narkotikamissbrukare inriktade uppsökande verksamheten, redovisas däremot
positiva erfarenheter av detta samarbete som såvitt man kunnat märka inte
medfört någon negativ reaktion från missbrukarnas sida. Socialstyrelsen uttalar
inte någon egen uppfattning i frågan,
1 Stockholm har de rådande förhållandena föranlett
socialborgarrådet Sören Carison att i en promemoria till kommunstyrelsen den 18
januari 1973 föreslå en förstärkning av de kommunala socialorganens insatser
och en utökad samverkan med polisen, I promemorian redovisas inledningsvis de
åtgärder som redan vidtagits för att söka komma till rätta med de svårlösta
sociala frågor som kan sammanfattas som den s, k. cityproblematiken. Bl, a,
pekas på den satsning, som sedan början av 1960-lalel ägt rum för att
rehabilitera bostadslösa, ofta gravt socialt handikappade människor, samt
inrättandet utöver den reguljära barnavärdsbyrå- och ungdomsgårdsverksamhelen
- av speciella lokaler och enheter för direkt arbete med cilyungdomen och dess
problem. Vidare omtalas alt nya resurser under 1973 tillkommer för det sociala
arbetet i city, exempelvis
Prop.
1973:115 125
en social dygnsjour för personer över 30 år med resurser
att även kunna bistå polisen i fal! av sociala nödsituationer, ett nytt
rådgivnings- och kontaktcentrum som direkt förstärkning av del fältarbete som
barnavårdsnämnden bedriver samt nya behandlings- och inackorderingshem jämte
en fältstalion som bas för del uppsökande arbelet inom ramen för
nykterhetsnämndens narkomanvård. Utöver dessa redan beslutade eller planerade
reformer föreslås i promemorian all det redan existerande samarbetet mellan
barnavård, polis och skola utvidgas till att omfatta även äldre åldersgrupper
genom att social- och nykterhetsvårdsförvalt-ningarna integreras i samarbetet.
Vidare förutskickas tillsättandet av en expertgrupp med företrädare för
social-, barnavårds- och nykterhelsvärds-förvaltningarna, finansledningen,
polisen och skolan. Gruppens uppgift skall vara att samordna insatserna och
utarbeta ell handlingsprogram för fortsatta samordnade åtgärder i city.
7,2 Överväganden och förslag
7,2,1 Bakgrunden och orsaken till de rådande
förhållandena
Som framgår av redovisningen i tidigare avsnitt är
ordningsläget på allmänna platser och kommunikationsmedel otillfredsställande.
För att hell komma lill rätta med missförhållandena krävs en fullständig
kunskap om orsakerna till den aktuella situationen. Någon sädan kunskap har vi
inle. Kommissionen vill emellertid helt kort redovisa sin egen uppfattning om
bakgrunden till del rådande lägel. Det är här fråga om problem av sådan storlek
och svårighetsgrad och med beröringspunkter lill så många skilda områden och
företeelser, alt man svårligen kan undvika vissa förenklingar och
generaliseringar.
Bland den typ av brottslighet och ordningsstörning som del
här är fråga om finns säkerligen en del som i mer eller mindre hög grad kan
betecknas som lillfällighetsförseelser. Det kan gälla enstaka
fylleriförseel-ser eller av andra särskilda omständigheter utlösta
impulshandlingar av skilda slag, I ett övervägande antal fall är emellertid
förhållandena enligt kommissionens mening annorlunda. Här avses inle bara fall
då det finns skäl anta all gärningsmannen har utbildat eller är på väg att
utbilda ett missbruk av alkohol eller narkotika utan alla de fall där det inträffade
kan uppfattas som ett symptom på något bakomliggande, allvarligt
missförhållande. Som exempel kan nämnas bristande fysisk eller psykisk hälsa,
bostadsproblem, arbetslöshet, anpassningssvårigheter eller liknande problem som
många gånger i sin tur kan härledas tillbaka lill andra bakomligjjande
faktorer, t, ex, uppväxt- och utbildningsförhållanden.
Kommissionen har som tidigare nämnts uttalat som sin
uppfattning om gatufridsproblemets yttersta orsaker all de åtgärder och
insatser som krävs för att komma till rätta med nuvarande missförhållanden
främst faller utanför det i vederlagen mening kriminalpolitiska området. Delta
gäller i särskilt hög grad det mera långsiktiga, förebyggande arbelet. Det är
i del sammanhanget av stort värde att man satsar på ökade och
Prop.
1973:115 126
målinriktade insatser för fritidsverksamheten. Men även i
det kortsiktiga perspektivet har frågor om vård och behandling samt andra
socialvärdande insatser en central betydelse. Vad det här är fråga om är
åtgärder som syftar till att förbättra bl, a, sjuk- och socialvårdens
möjligheter att effektivt hjälpa människorna med deras problem. Av stor
betydelse i sammanhanget är den förebyggande och uppsökande verksamheten. Man
bör sålunda sträva efler all de myndigheter och organ, som genom konstruktiva
insatser av skilda slag har de bästa förutsätlningarna att bryta en negativ
utveckling eller att åstadkomma en varaktig rehabilitering, så skyndsamt som
möjligt kan komma i kontakt med de personer som behöver deras hjälp. Kommissionen
vill här erinra om all det enligt gällande lagstiftning i första hand åligger
barnavårdsnämnderna att i fräga om barn och ungdomar utöva de
tvångsbefogenheter som kan vara nödvändiga för att skydda den unge själv eller
andra människor mot skadliga följder av hans beteende.
Polisens medverkan i dessa sammanhang är under överskådlig
tid ett värdefullt medel när det gäller att söka infria tidigare angivna
målsättning. Det är sålunda ofrånkomligt all polisen i allmänhet har goda
förutsättningar att i sin verksamhet göra iakttagelser och samla information
som är av stort värde för bl, a. de socialvårdande myndigheterna. Som
kommissionen redan framhållit är det inte minst av detta skäl nödvändigt att
del ömsesidiga samarbetet mellan polisen och socialvärdens organ blir så
friktionsfritt och effektivt som möjligt. Polisens arbete kan inte betraktas
som artskilt från den verksamhet som bedrivs av andra samhällsorgan, däribland
skola och socialvård.
Av redogörelsen för gällande bestämmelser i avsnitt 7.1.1
framgår att polisen genom föreskrifter i skilda författningar har tillagts
befogenhet att under vissa, särskilt angivna förutsättningar ingripa mot eller
omhänderta en person av annat skäl än att denne har begått eller kan
misstänkas ha gjort sig skyldig till brott.
Kommissionen har i enlighet med vad som angetts i
direktiven sökt bUda sig en uppfattning om hur den praktiska tillämpningen av
dessa författningar har kommit att gestalla sig. De bestämmelser som därvid
varit mest aktuella är reglerna i 17 och 18 §§ polisinstruktionen (PI) om
enskild polismans möjligheter att göra tillfälliga omhändertaganden, I
förstnämnda paragraf anges under vilka förutsättningar ett omhändertagande får
ske för att upprätthålla allmän ordning eller för att avvärja straffbelagd
gärning. Reglerna i 18 § gäller ingripanden med sikte på en efterföljande
tillämpning av vissa bestämmelser om omhändertaganden i skilda
specialförfatlningar, främst 33 § barnavårdslagen (BvL), 21 §
nykterhetsvårdslagen och 7 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall.
Som underlag för sin bedömning av tillämpningen av
ifrågavarande författningsbestämmelser har kommissionen tagit del av skilda
utredningar och sammanställningar som verkställts av bl, a.
rikspolisstyrelsen. Frågan om de praktiska erfarenheterna har vidare blivit
närmare belyst vid de sammanträden som kommissionen hållit med olika
representanter
Prop,
1973:115 127
för bl, a, socialvården och polisen.
En
sammanställning av uppgifter från tio polisdistrikt, däribland Stockholm,
Göteborg och Malmö, om antalet omhändertaganden enligt 17 § Pl och 33 § BvL
under år 1972 (Bilaga B) visar bl. a. att antalet ingripanden enligt sistnämnda
lagrum är mycket lågt vid en jämförelse med ingripandena mol ungdom under 20 år
enligt 17 § Pl, nämligen 11 5, fördelade på fyra distrikt, mol 2 863. Det
totala antalet ingripanden enligt 17 § Pl i berörda tio polisdistrikt uppgick
till 5 467, I medeltal har dessa frihetsberövanden varat 1 timme 50 minuter.
För Stockholm, Göteborg och Malmö redovisas den genomsnittliga tiden till 1
timme 26 minuter, 47 minuter respektive 1 timme 35 minuter.
Skälen
till all ett omhändertagande enligt 17 § Pl i regel bUr mycket kortvarigt bör i
första hand sökas i berörda bestämmelser och i den praxis som utbildats pä
detla område inle minst genom skilda uttalanden av justitieombudsmannen, EnUgt
20 § Pl får den som omhändertagits enligt 17 § hållas i förvar "endast sä
länge han skulle utgöra en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet om
han frigavs", I praktiken anses denna föreskrift innebära att
frihetsberövandet måste begränsas lill en kortare tidsrymd. Som stöd för en
sådan tolkning har bl, a, åberopats ett av inrikesministern är 1962 i första
kammaren lämnat interpellationssvar angående polismyndighets rätt alt ingripa
vid hot om våld, Äv svaret framgår att en omhändertagen i sådant fall fär
kvarhållas blott under en mycket begränsad tid, i allmänhet endast under några
timmar.
Av nyss
redovisade uppgifter sammantagna med skilda uttalanden inför kommissionen
framgår lill en början alt tillämpningen av 1 8 § Pl och 33 § BvL numera i del
närmaste har upphört. Dessa iakttagelser bestyrks av svaren på de förfrågningar
angående erfarenheterna av tillämpningen av nämnda bestämmelser i BvL som
socialstyrelsen under januari 1973 inhämtat från barnavårdsnämnderna i nio
olika kommuner.
Det finns
säkerligen ell flertal faktorer som har medverkat till denna utveckling.
Kommissionen vill i detta sammanhang endast peka pä några av dessa
förhållanden. Del mest betydelsefulla är sannolikt de förändringar i fråga om
barnavårdsnämndernas tillämpning av bestämmelserna om ingripanden och ätgärder
med stöd av 25 § BvL som har ägt rum och som torde ha sin grund i en
behandlingsideologi där principen om frivillig medverkan tillmäts en allt
större betydelse. Eftersom polismyndighetens befogenhet enligt 33 § BvL
kringgärdas av villkoret att det i del enskilda fallet skall "föreligga
sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat" ligger del
i sakens natur att en förändring i fråga om tillämpningen av nyss angivna
bestämmelse måste få återverkningar för tolkningen av 33 §, Den osäkerhet som
därvid har uppkommit vid bedömningen av möjligheterna till ingripande kommer
naturligtvis i hög grad att öka svårigheterna för den enskilde polismannen när
det gäller för honom att under sin dagliga verksamhet snabbt kunna avgöra om
ett omhändertagande enligt 1 8 § Pl kan vara moiiverat. Kommissionen har skäl
att tro att hithörande problem vid den praktiska tjänsteutövningen till en del
kan ha sin grund i bristande information angående barnavårds-
Prop.
1973:115 128
myndigheternas åtgärder i de fall då ingripanden har
gjorts. Det bör därvid beaktas att ingripande med stöd av 25 § BvL inte
förutsätter ett sannolikt beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt 29
§ BvL utan även innefattar sådana mindre ingripande men förebyggande åtgärder
som avses i 26 § BvL, exempelvis hjälpålgärder, innefattande råd och stöd, samt
omhändertagande för utredning enligt 30 § BvL,
Vad gäller tillämpningen av 17 § Pl har kommissionen till
en börian observerat att det totala antalet ingripanden med slöd av denna
bestämmelse under är 1972 i Göteborg uppgick till 2 653 medan motsvarande
siffror i Stockholm och Malmö var 1 941 respektive 384, Skillnaderna är
påfallande, inte minst mot bakgrund av vad som sagts om ordningsläget i
Stockholm, Det kan i detta sammanhang finnas skäl notera att i Göteborg
samtliga omhändertagna under 20 är (1 885) har överlämnats till
socialförvaltningen för vidare åtgärder. Kommissionen har inte haft tillgång
till motsvarande andel för Stockholms del men det finns anledning anta att
siffrorna är lägre för Stockholms del.
Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är givetvis
polisens resurser. Till bilden hör också alt ett frihetsberövande enhgt 17 § Pl
som regel är myckel kortvarigt och att den polisman som har företagit ingreppet
inte sällan har kunnat konstatera att vederbörande omedelbart därefter återvänt
till samma plats och fortsatt sin ordningsstörande verksamhet. Vidare bör
beaktas att i den mån det är fråga om ungdomar eller personer med uppenbara
alkohol- eUer narkotikabesvär berörda socialvårdsorgan regelmässigt fär
underrättelse om omhändertagandel, medan polismannen ofta saknar information om
i vad mån hans åtgärd följs upp genom positiva insatser. Detta kan medföra att
polismannen i många situationer tror att ett ingripande enligt 17 § Pl skulle
vara meningslöst.
Det kan också med skäl ifrågasättas om de mycket korta
omhändertaganden som nu sker ger ett resultat, såväl när det gäller att hindra
ordningsstörande verksamhet som framför allt när det gäller positiva åtgärder
för att lösa den omhändertagnes problem.
Kommissionen
har, som tidigare nämnts, den uppfattningen att de förhållanden som ligger
bakom gatufridsstörningarna och möjligheterna att komma till rätta med dessa i
betydande utsträckning är ett problem som bör lösas med andra insatser än
polisiära ingripanden, Ätgärder som t, ex, förstärkningar av olika vårdorgans
uppsökande verksamhet liksom inrättandet av sociala jourorgan bör redan på
kort sikt kunna verksamt bidra till bättre förhållanden i dessa avseenden.
Kommissionen är emellertid medveten om att det under överskådlig tid likväl
kommer att finnas ett jämförelsevis stort behov av en befogenhet för polisen
att tillfälligt omhänderta den som stör eller hotar den allmänna ordningen och
säkerheten,
Å andra sidan bör man inte betrakta ett omhändertagande av
det slag det här är fråga om som en i huvudsak repressiv åtgärd. Fränsett
syftet att hindra den som stör ordningen från att fortsätta med det bör sålunda
frihetsberövandet ge möjlighet till närmare utredning av den omhändertagnes
sociala förhållanden och i många fall ge ett värdefullt tillfälle lill
Prop. 1973:115 129
omedelbara insatser av förebyggande eller rehabiliterande
natur. För att denna målsättning skall kunna uppnås torde del redan i samband
med det inledande förhöret kunna visa sig betydelsefullt att möjlighet
föreligger tUl kontakter eller direkt samarbete med olika tjänstemän inom socialvården.
I den mån det sedan visar sig att det i ett enskilt faU finns ett akut behov av
särskilda stödinsatser eller behandlingsåtgärder blir värdet av ett sådant
intimt och väl fungerande samarbete ännu mera uppenbart.
För att meningsfyllda insatser skall kunna göras säväl för
att åstadkomma en bättre ordning på allmänna platser som för att söka lösa de
bakomliggande sociala problemen krävs ett effektivt och förtroendefullt
samarbete på olika nivåer mellan polisen och de sociala myndigheterna. Kommissionen
behandlar denna fråga i följande avsnitt (7,2,2). Därefter tar kommissionen upp
frågan hur bestämmelserna om omhändertagande av ordningsslörande personer m. m.
bör utformas för att tUlgodose de nyss nämnda två syftena (7.2,3), Vidare
behandlar kommissionen frågan om förstärkta insatser för att söka komma till
rätta med de sociala problem som ligger bakom flertalet av de ordningsstörande
beteenden som vi kan iaktta (7,2.4), Slutligen behandlas vissa lokalfrågor
(7,2,5),
7,2,2 Samarbete mellan socialarbetare och polis
Människors sociala missanpassning tar sig ofta uttryck i
brottslighet och ordningsslörande uppträdanden. Det är polisens uppgift att
förebygga och beivra brott och att svara för alt allmän ordning upprätthälls,
Ätgärder för att komma till rätta med de bakomliggande problem på vilka
brottslighet och ordningsstörande är ett symptom ankommer på de sociala
myndigheterna och befattningshavarna. Det är självklart all samhällets insatser
av nu angivet slag måste samordnas. Del förutsätter ett effektivt och
förtroendefullt samarbete mellan socialarbetare och polis.
Eftersom det till en betydande del är fråga om ungdomar
blir frågan om samarbetet mellan barnavårdsnämnd och polis särskilt aktuellt, 1
många fall rör del sig om personer med akuta alkohol- eller narkotikaproblem.
Om man utgår från de aktuella personernas skilda situationer och
levnadsförhållanden står del över huvud taget klart att behovet av samarbete
inte bara omfattar nu nämnda organ utan i praktiken berör hela socialvården,
sjukvärden, skolan, arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter och
organisationer.
För kommissionen har intresset i detla sammanhang främst
kommit alt inriktas på frågan om en effektivare samverkan mellan socialvården
och polisen. Detta ställningslagande grundas inte bara på det förhällandet att
en stor del av det förebyggande eller rehabiliterande arbete som behöver sättas
in i anslutning till skilda polisiära ingripanden enligt gällande
ansvarsfördelning samhällsorganen emellan skall ombesörjas eller initieras
genom socialvårdens försorg. Det finns många andra nära beröringspunkter mellan
dessa båda samhällsorgan. Polisens verksamhet ger sålunda ofta kunskaper och
erfarenheter som kan vara av stort värde
9 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
Prop.
1973:115 '30
för de sociala myndigheterna. Detta gäller inte minst
möjligheterna att genom snabba kurativa insatser eller andra åtgärder förhindra
en hotande kriminalisering eller annan social missanpassning.
När man här talar om samarbete mellan socialvården och polisen
är det i praktiken egentligen fråga om två delvis olika former för samverkan.
Det gäller sålunda säväl den mera övergripande och planerande verksamheten som
de mera vardagliga yrkeskontakterna mellan polismän och socialarbetare.
Den naturliga ramen för förstnämnda form av samarbete är
det samarbetsorgan mellan framför allt barnavårdsnämnd, skola och polis, som
avses i Kungl, Maj:ts cirkulär 1970:513. Rekommendationer om bildande av sådana
samarbelsorgan hade dessförinnan gjorts i vissa år 1959 utfärdade cirkulär,
Samarbetsorganels uppgift är att se lill att samhällets resurser för all främja
barns och ungdoms utveckling saml förebygga och motverka brottslighet eller
annan missanpassning samordnas och utnyttjas effektivt.
Vid de
överläggningar som kommissionen har haft med företrädare för socialvården,
poUsen och skolöverstyrelsen har framkommit att erfarenheterna från del
aktuella samarbetet är myckel skiftande. Inom vissa kommuner har samarbetet
sålunda fungerat bra. I andra fall däremot har avsikten bakom cirkuläret inte
kunnat förverkligas. Det har sålunda uppgetts all del finns många exempel pä
kommuner där något samarbetsorgan över huvud laget inte har bildats eller där
verksamheten blivit mycket sporadisk och begränsad eller inskränkts till en ren
formsak.
Enligt cirkuläret 1970:513 bör samarbetsorganen varje år
före den 1 mars lämna en berättelse om sin verksamhet under föregående år till
socialstyrelsen och länsstyrelsen.
År 1972 inkom till socialstyrelsen sådana berättelser för
verksamheten år 1971 från 290 av landets 464 kommuner. Vissa av dessa
berättelser har varit mycket kortfattade och i många fall endast innehållit en
uppgift om att ett samarbetsorgan finns inrättat. Det är därför svårt att med
ledning enbart av dessa berättelser dra några säkra slutsatser beträffande
omfattningen och inriktningen av samarbetet. Det bör emellertid påpekas att
bland de 174 kommuner som underlåtit att lämna någon redogörelse finns ett
tiotal kommuner som har ett innevånareantal som överstiger
20 000.
Av de 290
ingivna verksamhetsberättelserna framgår bl, a, att 90 kommuner inte har haft
något formellt samarbetsorgan, 1 flertalet av dessa fall har uppgivits att de
informella kontakterna har varit så goda att inrättandet av ett särskilt
samarbetsorgan har framstått som onödigt, I de återstående 200 kommunerna fanns
samarbetsorgan i vilka berörda myndigheter i allmänhet företräddes av personer
i chefsställning. Fasta samarbetsorgan fanns i 46 kommuner. Tillfälliga
samarbelsorgan var sällsynta.
Av de 138 verksamhetsberättelserna för är 1972 som
hitintills inkommit till socialstyrelsen framgår bl, a, att 36 nya
samrådsorgan har bUdats under föregående år. Flera kommuner har i sina
rapporter vitsordat att
Prop.
1973:115 131
samarbetet upplevs som mycket positivt. Dessa omdömen har
i en del fall även gällt erfarenheter av samljänstgöring mellan polis och
socialarbetare.
Materialet synes enUgt kommissionens mening ge
tillräckligt belägg för slutsatsen, att intentionerna bakom cirkulär 1970:513
och i anslutning därtill utfärdade råd och anvisningar i varje faU pä vissa
håll i landet ännu inle har förverkUgats pä det säll eller i den utsträckning
som man haft grundad anledning att förvänta sig. Det är sannolikt flera
faktorer som har medverkat härtill.
Genomförda kommunsammanslagningar och andra
organisatoriska förändringar är exempel som nämnts i detta sammanhang. Det har
vidare gjorts gällande att det i en del fall över huvud taget inte ansetts
föreligga något praktiskt behov av ett fast samarbetsorgan antingen därför att
det informella samarbetet redan fungerar hell tillfredsställande eller på grund
av kommunens förhållandevis ringa befolkningsunderlag eller allmänna struktur.
Till bUden hör emellertid även en viss oklarhet beträffande samarbetsorganets
roll och ställning i förhållande till andra liknande samarbetsorgan. Härtill
har bidragit att Svenska kommunförbundet under föregående är utfärdad ett
cirkulär angående samarbetsformer inom den kommunala förvaltningen, vari
samarbetet med polisen nämns endast i förbigående (Cirkulär 64/72 angående
samarbete mellan socialvård, skola och fritid m, fl,). Till svårigheterna att
få igång det samarbete som avses i Kungl, Maj:ts cirkulär lorde också ha
bidragit att det har rått delade meningar om värdet av ett sådant fast och
organiserat samarbete som avses i cirkuläret.
Kommissionen anser att ett effektivt och väl fungerande
samarbete mellan framför allt polisen och de sociala organen är en
grundläggande förutsättning för ett framgångsrikt resultat när det gäller att
lösa de problem som sammanhänger med brottsligheten och den bristande
ordningen. Det är därför oroande all svårigheter av skilda slag i så pass stor
utsträckning som synes vara fallet har lagt hinder i vägen för ett
förverkligande av de intentioner som Ugger bakom cirkulär 1970:513, Det är
angeläget att dessa svårigheter undanröjs, I det syftet har en del åtgärder
vidtagits.
En central ledningsgrupp med representanter för
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och rikspolisstyrelsen har till uppgift att
följa verksamheten på detta område och att verka för att cirkulärets
intentioner uppfylls. Denna ledningsgrupp har under föregående år bl, a,
anordnat fyra länskonferenser om samarbetsfrägoma. Till dessa konferenser
inbjöds representanter för länsstyrelsen, länsskolenämnden, länspolischefen och
kommunförbundet samt socialvårdskonsulenten och barnavårdskonsulenten.
Avsikten har varit all genom muntlig information stimulera länsorganen all
verka för bildandel av samarbetsorgan i kommunerna.
Ledningsgruppen har vidare tagit initiativet till att
gemensamt med länsstyrelsen, socialvårdskonsulenten och kommunförbundets
länsavdelning anordna en gemensam konferens för samtliga kommuner i ett län, I
Västernorrlands län hölls en sådan konferens i mars 1973, Avsikten är att hknande
konferenser skall hållas i övriga län.
Prop.
1973:115 132
Ledningsgruppen har även utarbetat ett omfattande
informationsmaterial som via länsstyrelserna skall sändas ut till kommunerna
under våren 1973, Detta informationspaket innehåller bl, a. ljudbildband,
overhead-material, förkortade Råd och anvisningar, idékatalog med verksamhetsförslag,
grupparbetsuppgifter, broschyrmaUar, förslag till arbetsordning för lokala
samarbetsgrupper, konferensförslag, informationslista över institutioner och
material.
Vid kontakter som kommissionen har haft med
kommunförbundet angående det läge som uppstått till följd av tidigare nämnda
cirkulär 64/72 har representanter för förbundet betonat att det fastare
organiserade samarbete inom den kommunala förvaltningen som förbundet rekommenderat
inte syftat till att avbryta samarbetet med andra, t, ex. polisväsendets
företrädare. Tvärtom har kommunförbundet med förslagen i sitt cirkulär avsett
att öka kommunernas möjligheter att effektivt fuUgöra sin del av samarbetet enligt
Kungl, Maj:ts cirkulär 1970:513, En skrivelse lill samtliga kommuner i detla
ämne förbereds f, n.
Kommissionen vill för sin del framhåUa följande.
Som framgått har Kungl. Maj:l redan år 1959 i olika
cirkulär framhållit betydelsen av ett effektivt samarbete mellan
barnavårdsnämnd, skola och polis och år 1970 har Kungl. Maj:t utfärdat nytt
cirkulär om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis.
Kommissionen har funnit att syftet med de utfärdade cirkulären inte har
förverkligats i den utsträckning som varit all vänta. Sålunda har
samarbetsorgan inte inrättats i ett antal kommuner där behov därav lorde
föreUgga. Del har ocksä framkommit all sararådsorgan pä vissa håll inte
fungerar effektivt.
Enligt kommissionens mening är det angelägel att
föreliggande brister i samarbetet snarast undanröjs. Kommissionen vUl i detta
sammanhang även framhålla det angelägna i all fritidssektorn bereds tillfälle
all delta i samarbetet. Cirkuläret 1970:513 ålägger länsstyrelserna att verka
för att samarbelsorgan bildas där sådant behövs. Mol bakgrund av vad nyss sagts
är det angeläget all varje länsstyrelse snarast gör en samlad redovisning av
lägel inom länet. Länsstyrelsen bör undersöka anledningen till att
samarbetsorgan inte har bildals. Länsstyrelsen bör också i de fall då
samrådsorgan har bildats bedöma om arbetet har fått en ändamålsenlig
utformning.
Undersökningarna bör därefter redovisas till Kungl. Maj;t.
På grundval härav bör Kungl. Maj:t pröva huruvida det finns behov av
ytterligare åtgärder för att förverkliga intentionerna bakom cirkuläret.
Kommissionen föreslår att Kungl. Maj:l vidtar de åtgärder
som föranleds av vad nu har sagts.
För ett
gott samarbete mellan polis och socialarbetare är del angelägel att ta till
vara alla möjligheter alt genom ökade eller förbättrade UtbUdnings- och
informationsinsatser vidga kunskaperna om och därmed även förståelsen för den
inriktning och målsättning som kännetecknar respektive verksamhet. Men det mest
väsentliga i detta sammanhang är de kontakter och det ömsesidiga förtroende som
kan skapas inom ramen för ett närmare samarbete på fältet.
Prop. 1973:115 133
Eftersom polisen i sin uppsökande verksamhet ofta kommer i
kontakt med personer som är i behov av social omvårdnad, finns skäl som talar
för att en ökad samtiänstgöring skulle vara ett smidigt och ändamålsenligt sätl
all lösa många av de problem det här är fråga om. En sådan ordning skulle inte
bara öka socialarbetarnas möjligheter till tidiga kontakter med ifrågavarande
klientel. Av minst lika stor betydelse är alt man på detta sätt kan undvika ett
annars sannolikt ofrånkomligt polisiärt ingripande.
Frågan om
samljänstgöring har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet och debatt.
Rekommendationer om en ökad samtiänstgöring har bl. a. givils i Råd och
anvisningar tiU cirkulär 1970:513 (23/1971).
Av
tidigare nämnda verksamhetsberättelser för är 1971 framgår all gemensam,
uppsökande verksamhet i någon form och omfattning har förekommit i endast 17
kommuner. I vissa av dessa kommuner har sädan verksamhet bedrivits endast vid
enstaka tillfällen eller kontinuerligt en eller tvä gånger per månad.
En
enkätundersökning som genomfördes av samarbetsorganel för åtgärder mol
ungdomsbrottslighet och som avsåg förhållandena våren 1965 visade en avsevärt
större aktivitet beträffande gemensam, uppsökande verksamhet i form av
samtiänstgöring. Under denna tid bedrevs sålunda någon form av samtiänstgöring
i mer än 50 polisdistrikt. Tendensen till en minskad samtiänstgöring framgår
också i vad avser den uppsökande verksamhet som bedrivs i fråga om
narkotikamissbrukare av socialstyrelsen nyligen utfärdade riktlinjer för
behandlingen av narkotikamissbrukare.
Från
polishåll framhålls att polisens erfarenheter från denna form av praktisk
samverkan på fältet är odelat positiva. Från dess sida är man därför angelägen
om att vidareutveckla denna verksamhet.
Enligt vad
som uppgivils inför kommissionen bottnar föreliggande tveksamhet bland
socialarbetarna gentemot samtjänstgöring i en utbredd uppfattning all en sädan
form av direkt fältsamverkan lätt skulle kunna missuppfattas av klienterna.
Från socialvårdshäll pekar man på att erfarenheter har visat att sådana
misstankar inle bara kan spoliera tidigare mödosamt uppnådda resultat ulan även
allvarligt försvåra möjligheterna till det förtroende och tillit som ulgör en
grundläggande förutsättning för att det sociala arbetet skall leda lill avsett
resultat. Vad närmast gäller den upp.sökande verksamhet som bedrivs i fråga om
narkotikamissbrukare uttalar socialstyrelsen i nyss nämnda riktlinjer för
behandlingen av narkotikamissbrukare all det är uppenbart att en åtskillnad
måste upprätthållas i de fall då ett samarbete bedöms riskera den uppsökande
verksamhetens konlaktskapande och behandlingsmoliverade funktioner.
Med
anledning av socialstyrelsens uttalande att ell samarbete inte får riskera den
uppsökande verksamhetens konlaktskapande och behandlingsmoliverade funktion
vill kommissionen framhålla all del när det gäller alt komma lill rätta med
narkotikamissbruket inte bara är fråga om all förbättra behandlingsarbetet utan
också alt förhindra missbrukels spridning genom effektiva polisiära insatser
mot narkotikalangningen. Kommissionen anser vidare att även om
socialvårdens resurser för
Prop.
1973:115 134
uppsökande verksamhet byggs ut avsevärt i förhållande till
nuläget är det orealistiskt alt tro att socialvården inle skulle vara i behov
av de kunskaper som polisen får genom sin omfattande och effektiva spaningsverksamhet.
Det är därför angeläget alt med beaktande av de problem som kan föreUgga i
dessa sammanhang söka ta lill vara de ömsesidiga fördelar som ett
intensifierat fältsamarbete kan ge. Enligt kommissionens mening bör därför
samrådsorganen ägna dessa frågor särskild uppmärksamhet med sikte pä att söka
finna de mest ändamålsenliga formema för en sådan samverkan.
En annan form av direkt samarbete mellan polis och
socialvård som berörts i socialstyrelsens, skolöverstyrelsens och
rikspolisstyrelsens råd och anvisningar till cirkulär 1970:513 är polisens
behov av alt i sin verksamhet ha möjlighet all nattelid, vid helger eller vid
särskilda ungdomsarrangemang kunna kontakta förtroendeman eller tjänsteman i
ansvarig ställning inom barnavården för samråd och beslut. Verksamhetsberättelserna
innehåller inga uppgifter om i vilken utsträckning denna målsättning har
infriats. I samband med en av rikspoUsstyrelsen nyligen företagen undersökning
angående tillämpningen av 33 § barnavårdslagen har emellertid flera
polischefer, främst i större polisdistrikt, betonat behovet av en social
jourverksamhel för akuta fall som rör barnavård eller nyklerhetsvård.
En
speciell form av samarbete mellan polis och socialarbetare förekommer i en del
större polisdistrikt. Lokaler har där ställts lill främst barnavårdsnämndens
förfogande i anslutning till polisens kriminalavdelning.
I Stockholms polisdistrikt har sålunda en särskild
socialbyrå bestående av sju tiänstemän från socialförvaltningen placerats i
kriminalavdelningens lokaler. Sampatrullering sker med personal från denna
byrå och frän spaningsroteln. En tjänsteman frän byrån fullgör jourljänsl
måndag-fredag kl. 17.00-02.00,.lördagar kl. 14.00-02.00 och söndagar under
liden 10.00-02.00. Enligt samstämmiga uppgifter har denna jourtiänstgöring
visat sig mycket värdefull.
I Göteborgs polisdistrikt har på motsvarande sätt
organiserats en socialbyrå med sju tiänstemän frän socialförvaltningen. En
socialassistent finns alltid tillgänglig under liden 08.00-01.00. Resten av
dygnet kan en tjänsteman alltid kontaktas i sitt hem. Till polisens
narkotikarotel har dessutom knutits fyra socialassistenter frän
socialförvaltningens narkoli-kaseklion. Lokaler för dessa socialarbetare har
ställts till förfogande vid kriminalavdelningen.
Redan år 1949 placerades en barnavårdsassistent i
polishuset i Malmö med uppgift alt fullgöra barnavårdsnämndens åligganden
enligt förander-sökningskungörelsen. Erfarenheterna från denna
försöksverksamhet blev mycket goda, vilket ledde till att ytterligare
bamavårdsassistenter successivt placerades i polishuset samtidigt som deras
verksamhetsområde utvidgades all omfatta även arbete på fältet. Frän början av
1957 och fram lill slutet av år 1967 medföljde således någon av
barnavårdsassislen-terna vid två till tre tillfällen per vecka nattetid
polisens bilar. Samarbetet
Prop. 1973:115 '35
innebar dagliga kontakter, ständiga informationsutbyten
och gemensamma insatser i skUda sammanhang. Är 1971 behövde joursektionen
större utrymme och då detta inte kunde ställas till förfogande inom polishuset,
flyttades sektionen till lokaler utanför polishuset. Därigenom har samarbetet
försvårats.
En liknande verksamhet har pågått i Lunds polisdistrikt
sedan 1966. En socialarbetare finns sålunda alllid tillgänglig på
polisstationen eUer socialförvaltningen under 40 timmar i veckan. Denna
tjänstgöring har bedömts vara till stor nytta både för polis och
socialförvaltning. Polischefen i distriktet har emellertid framhåUit alt det
därutöver finns behov av en socialjour, främst under veckosluten.
Mot
bakgrund av här redovisade uppgifter och vad som i övrigt framkommit vid
kommissionens överläggningar med representanter för socialvård och polis har
kommissionen blivit övertygad om all betydande fördelar kan uppnås genom den
form av integrerad verksamhet som del här är fråga om. Redan förekomsten av en
lokalmässigt helt fristående allmän socialjour är ett mycket stort framsteg.
Del är likaledes en klar vinsl med ett arrangemang som innebär alt polisen har
möjlighet all vid akuta behov komma i kontakt med viss beslutsfattare eller
tjänsteman inom socialvården. Förslag och planer angående en utbyggnad av
ifrågavarande verksamheter har presenterats under senare lid, bl. a. för Stockholms
del av socialborgarrådet.
Kommissionen återkommer i del följande tUl hur från
slalsmaktemas sida stöd kan ges till socialjourverksamhet.
7,2,3 Förslag till lagstiftning och dess tillämpning
Mol bakgrund av tidigare redovisade uppgifter om
tillämpningen av gällande regler och de synpunkter och principer som enligt
kommissionens mening bör vara vägledande vid utformningen av ett institut för
tillfälliga omhändertaganden pä grund av mera besvärande angrepp eller hot mol
den allmänna ordningen eller säkerheten har kommissionen funnit det påkallat
att företa en översyn av berörda föreskrifter i polisinstruklionen. Syftet med
denna översyn är inte att söka utvidga möjligheterna lill omhändertagande av
del slag som det här är fråga om. Kommissionen utgår sålunda ifrån all de
kriterier som finns intagna i gällande bestämmelser i 17 och 18 §§ PI i allt
väsentligt är lämpUgt avvägda. Översynen bör därför i första hand inriktas på
reformer som kan innebära all del nuvarande institutet får större stadga och
kan utnyttjas mera meningsfullt än f. n. Kommissionens intresse har därvid
kommit all koncentreras kring frågorna om frihelsberövandels varaktighet och
möjligheterna att utnyUja det på ett för den omhändertagne mera positivt säll.
En frihetsberövande åtgärd måste alllid betraktas som ett
allvarligt ingrepp i den personUga integriteten. Redan av delta skäl framsiår
del som angelägel att såväl förutsätlningarna som ordningen härför regleras i
lag. Behovet av en reform som innebär att nuvarande bestämmelser i
Prop. 1973:115 136
17-18 §§ Pl överförs tUl en ny lag om tillfälliga
omhändertaganden blir särskUt påtagligt om man som kommissionen föratsätter bör
sträva efter att ge del nuvarande institutet en sädan utformning all det kan
bättre tillgodose förebyggande och rehabiliterande åtgärder.
Tidigare redovisade erfarenheter från tillämpningen av
framför allt 17 § Pl har visat att ifrågavarande frihetsberövanden i allmänhet
är mycket kortvariga. Det kan - som redan framhållits med fog ifrågasättas om
denna ordning alltid är effektiv vare sig från ren ordningssynpunkt eller när
del gäller alt söka utnyttja den uppkomna situationen på ett i övrigt
meningsfullt sätt. Vad angår de rena ordnings-synpunkterna har kommissionen
därvid inte kunnat undgå att ta intryck av de uppgifter som lämnats från skilda
häll om den utsträckning i vilken en omhändertagen f. n. inom kort återvänder
till samma plats där ingreppet ägt rum och vilka negativa följder ett sådant
förhållande kan ha såväl för ordningen i del enskilda fallet som för
ordningssitualionen i stort. Kommissionen har därtill som tidigare nämnts
kommit till den uppfattningen all den uppsökande verksamhet som polisen utövar
och som av ordningsskäl leder till ett omhändertagande i görligaste mån även
bör UtnyUjas för att vidta eller förbereda eventuellt behövliga förebyggande
eller rehabiliterande insatser. Ett infriande av denna målsättning kan ibland
väntas kräva mera tid för utrednings-och kontaktverksamhet än som i dag vid
tolkningen av 20 § Pl i allmänhet anses tillrådligt när det gäller att
kvarhålla den som omhändertagits med stöd av 17 § i samma instruktion.
Kommissionen
är medveten om svårigheterna att på förhand söka fastställa vissa bestämda
tidsgränser. Förhållandena i de enskilda fallen är som regel mycket olika. Det
finns emellertid skäl anta alt den osäkerhet som i dag föreligger pä sina håll
beträffande tillämpningen av framför allt 17 § PI och de lokala skillnader i
praxis som kunnat iakttas till en del kan ha sin grund i det förhållandet att
20 § Pl inle innehåller någon sädan gräns. Med hänsyn härtill och då det
tillika inte minst från rättssäkerhetssynpunkt måste anses föreligga mycket
starka skäl för att frågan om frihelsberövandels längd blir närmare reglerad i
en författningsbestämmelse förordar kommissionen, att den nya lagen skaU ange
vid vilken lidpunkt efler gripandet som en frigivning senast bör ske. Vid
bestämningen av denna lidsfrist har kommissionen funnit övervägande skäl tala
för en lösning som nära anknyter till vad som enligt 23 kap. 9 § första stycket
RB gäller om skyldighet alt kvarstanna för förhör. Den aktuella bestämmelsen
bör sålunda föreskriva att frihetsberövandet inte får överstiga en lid av sex
limmar. Kommissionen vill i detta sammanhang betona all del här är fråga om en
maximitid. Kommissionen har syftat till att inom ramen för en frän
rättssäkerhetssynpunkt betryggande ordning skapa förutsättningar för effektiva
åtgärder för alt komma lill rätta med de problem som föranlett
omhändertagandet.
För att lyckas med målsättningen alt kunna utnyttja den
lid under vilken omhändertagandet består pä ett ändamålsenligt sätt är del
enligt kommissionens mening av väsentlig betydelse att man kan skapa former
Prop.
1973:115 137
för och vidareutveckla ett nära och förtroendefullt
samarbete mellan polisen och företrädare för skilda vård- och behandlingsorgan.
Eftersom den typ av omhändertagande som det här är fråga om i betydande
utsträckning sker på kvällstid och under veckoslut eller helger har hittills
svårigheter förelegal för ett mera omfattande sådant samarbete.
Del råder ingen tvekan om att en utökad allmän
jourverksamhel från de sociala myndigheternas sida skulle innebära en myckel
stor fördel i delta sammanhang. Det kan emellertid på goda grunder ifrågasättas
om man inte för i varje fall de största städernas del bör sträva efter en
lösning som i ännu högre grad kan underlätta och effektivisera det aktuella
samarbetet. Kommissionen har i detla sammanhang tagit fasta på de erfarenheter
man har från den försöksverksamhet som bl. a. bedrivs i Stockholm och som
innebär att en grupp av socialnämndens tjänstemän kontinuerligt har sin
tiänslgöring förlagd till kriminalpolisens lokaler. En liknande integrerad
verksamhet förekommer även i Göteborg. Företrädare för såväl polisen som
socialvården har inför kommissionen samstämmigt framhållit vilka stora
praktiska fördelar som denna fasta samarbetsform har givit. Det har även
betonats att ifrågavarande verksamhet inte minst har bidragit lill en ökad
förtrogenhet med och förståelse för ömse sidors arbetsmetoder och insatser.
Kommissionen har mot bakgrund av bl. a, dessa erfarenheter ansett det angeläget
lägga fram förslag om åtgärder som möjliggör att socialvårdspersonal i
betydligt större omfaltning än f, n, kan finnas disponibel för det utredande
och kurativa arbete som enligt kommissionens mening bör kunna sättas in
omedelbart efter ett omhändertagande på grund av ordningsstörning. Kommissionen
återkommer närmare till delta förslag i avsnitt 7.2.4.
Vid utformningen av den nya lagens bestämmelser om de
förutsättningar som måste vara infriade för att ett från ordningssynpunkt
motiverat omhändertagande skall få ske har kommissionen till en början övervägt
i vad mån rådande, förhållanden eller här föreslagna ändringar i det nuvarande
institutet motiverar någon ändring av de kriterier som anges i 17 § Pl. Det
skäl som måhända skulle kunna åberopas för en skärpning av villkoren är den del
av förslaget som innebär att ett omhändertagande kan bli något mera långvarigt
än f. n. Mot detta talar emellertid att ett omhändertagande med därpå följande
möjligheter till en omedelbar utredning och snabba förebyggande insatser också
av hänsyn till den omhändertagne kan vara den mest adekvata åtgärden även när
det är fråga om en förhållandevis mindre svårartad störning.
Kommissionen har härvid i första hand tänkt på fall då
ungdomar uppträder under inflytande av alkohol, thinner eller narkotika. Om man
i sådant fall, på grund av miljö, sällskap eller andra förhållanden, har
grundad anledning räkna med att det inle är fråga om något tillfälligt missbruk
och att exempelvis en fortsalt ölförtäring sannolikt leder lill ett direkt
lagbrott, torde de samlade preventiva och humanitära synpunkterna kunna
tillmätas en sådan avgörande betydelse att ett omhändertagande kan komma i
fråga. Avfattningen av 17 § PI lägger enligt kommissionens mening inle hinder
i vägen för en sådan tillämpning. Mot bakgrund
Prop.
1973:115 138
av bl. a, denna uppfattning har kommissionen, som tidigare
nämnts, inte ansett det motiverat att frångå de kriterier som nämnda
bestämmelser innehåller.
Vid
genomgången av det material och de uppgifter om tillämpningen av 18 § PI som
kommissionen har tagit del av har intresset i allt väsentiigt kommit alt
koncentreras lill de omhändertaganden som kan ske med stöd av 33 §
barnavårdslagen. Det har därvid visat sig att antalet ingripanden mot ungdomar
i fall som avses i dessa bestämmelser är förhållandevis lågt och i allt större
utsträckning tenderar att bli rena undantagsfall.
Det finns
ett flertal faktorer som kan antas ha medverkat till denna utveckling. Till
dessa hör som tidigare nämnts inte minst de tillämpningssvårigheter som följer
av kravet att bedöma om det i det enskilda fallet föreligger sannolika skäl för
ell ingripande med stöd av 25 § barnavårdslagen. För ett ställningslagande på
denna punkt fördras sålunda en inte obetydlig förtrogenhet med berörda lagbestämmelsers
innehåll och tillämpning.
Det råder
enligt kommissionens mening ingen tvekan om att ungdomar i skilda åldersgrupper
utgör en myckel betydande del av det klientel som stör ordningen på allmänna
platser och kommunikationsmedel. Med utgångspunkt från kommissionens tidigare
redovisade uppfattning om de djupare orsakerna till flertalet av dessa
företeelser liksom hur man i första hand bör söka komma lill rätta med dessa
problem, vill kommissionen i detta sammanhang ånyo betona vilken vikt den fäster
vid en fortsatt utbyggnad av socialvårdens uppsökande verksamhet. Målsättningen
bör sålunda vara att förebyggande och rehabiliterande insatser av skilda slag
skall kunna sättas in i ell så tidigt skede att polisen över huvud taget inle
skall behöva ingripa. En sådan ordning är naturligtvis särskilt eftersträvansvärd
när det gäller barn och ungdom. En ökad samtiänstgöring kan ibland vara ell
praktiskt och ändamålsenligt säll att realisera denna målsättning.
Oavsett vilka insatser som görs på detta område kommer det
emellertid med nödvändighet alltid all finnas fall då polisen under sin
tjänsteutövning får kontakt med barn eller ungdom som befinner sig i en akut
brydsam eller farlig situation. Del kan här vara fräga om barn som uppehåller
sig i s. k. knarkarkvartar eller som hittas omtöcknade av thinner i t, ex, en
rivningsfastighet. Det kan vidare gälla unga flickor som påträffas på hotellrum
tillsammans med äldre, asociala personer eller som i övrigt befinner sig i en
sådan situation att man kan befara alt de kommer att bli otillbörligt
utnyttjade.
Det har från polisens sida gjorts gällande alt den
nuvarande osäkerheten beträffande den rätta tolkningen av 1 8 § Pl och 33 §
BvL i nyss nämnda eller liknande ömmande fall upplevts som mycket besvärande. 1
den mån den enskilde polismannen i en sädan situation inte kan räkna med en
omedelbar insats av någon företrädare för barnavårdsnämnden tvingas han ofta
till en passivitet som han själv uppfattar som ell klart misslyckande och som
ofta kan vara till stor skada för den unge.
Prop. 1973:115 139
Som tidigare nämnts anser kommissionen att osäkerheten
angående möjligheterna till ingripanden med stöd av 33 § BvL tUl en del kan
bero pä en bland polismän förhållandevis allmänt spridd missuppfattning om vad
som innefattas i uttrycket "åtgärd med stöd av 25 §" (BvL), Det bör
sålunda kunna förutsättas att en barnavårdsnämnd mycket ofta kan ha anledning
att vidla någon hjälpinsats eller annan förebyggande åtgärd enligt 26 § BvL i
sådana faU som det här närmast är fråga om, dvs, när barn eller ungdomar i de
lägre tonåren påträffas under förhållanden vilka måste betecknas som uppenbart
riskabla.
För ett omhändertagande enligt 33 § BvL krävs emellertid
inte bara att det föreligger sannolika skäl för all nämnden skall ingripa med
stöd av 25 §. Det krävs vidare all den underåriges uppträdande eller
levnadssätt innebär "fara för allmän ordning eller säkerhet" (33 §
första stycket BvL) eller att den som kan antagas vara under aderton år vägrar
att lämna godtagbara uppgifter om sitt namn eller sin bostad (33 § tredje
stycket BvL),
Dessa bestämmelser inskränker otvivelaktigt polisens
möjligheter att ingripa med ell från individualpreventiv synpunkt motiverat
omhändertagande. Det måste sålunda förutsättas att det i en del av nyss åsyftade
fall varken kan göras gällande att del föreligger en akut fara för den allmänna
ordningen eller ett behov av en närmare identifiering.
Det kan sägas att sistnämnda fall av omhändertaganden inte
ligger helt inom vad kommissionen har att behandla. Frågan har emellertid ett
direkt samband med polisens verksamhet att upprätthålla ordningen. Med hänsyn
härtill och då dessa frågor författningsmässigt bör regleras i ett sammanhang
anser sig kommissionen böra ta upp även denna fräga.
Frågan om användningen av tvångsmedel inom socialvården
har sedan länge varit föremål för en mycket intensiv debatt. Även om del därvid
ingalunda saknats exempel på kraftiga meningsbrytningar torde det inte råda
någon tvekan om all man allmänt är negativ lill tvångsåtgärder inom
vårdarbetet. För denna inställning har åberopats såväl behandlingsmetodiska
skäl som principiella synpunkter. Frågan om avvägningen mellan frivillighet och
tvång i detta sammanhang kan knappast isoleras från de generella
ställningstaganden angående socialvårdens framtida inriktning som kan bli
aktuella när den pågående socialutredningen slutfört sitt arbete. Mot bakgrund
härav och då en lösning av hithörande problem endast indirekt och därtill i
mycket begränsad omfattning kan få någon betydelse för ordningssitualionen i
stort har kommissionen inte ansett sig böra föreslå någon ändring i 33 § BvL,
Kommissionen har vid detla ställningstagande varit
medveten om att den starkt minskade tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser
inte i första hand har sin grund i alltför snävt uppställda kriterier eller i
den från praktisk synpunkt sett tämligen besvärliga lagtekniska konstruktionen.
Av väsentligt större betydelse i detta sammanhang är sannolikt inträffade
förändringar i barnavårdsnämndernas tillämpning av 25 § BvL och bristande
informationer från nämndernas sida om de åtgärder som vidtagits då
omhändertaganden ägt rum.
Prop. 1973:115 140
För kommissionen är del emellertid angeläget att fästa
uppmärksamheten på behovet av närmare råd och anvisningar till berörd
polispersonal angående tillämpningen av de aktuella bestämmelserna. Det är
givetvis önskvärt att frågan om innehållet i sådana anvisningar kommer att bli
föremål för samråd mellan rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen samt att
rikspolisstyrelsen och framför allt de lokala polisstyrelserna i detta
sammanhang kan få tillgång till utförliga uppgifter om den praxis beträffande
tillämpningen av 25 § BvL som utbildats inom skilda barnavårdsnämnder,
I enlighet med här redovisade överväganden föreslår kommissionen
att en bestämmelse som motsvarar 18 § Pl förs in i den nya lagen, vars samband
med barnavårdslagen, nykterhetslagen, lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall och utlänningslagen därigenom kommer att bli exakt delsamma
som enligt gäUande ordning.
Som redan
anförts har emellertid av de uppgifter och erfarenheter från polisens
spaningsverksamhet som redovisats inför kommissionen framgått, att del ibland
förekommer fall då mycket starka humanitära skäl kan åberopas för en åtgärd som
innebär att ett barn omedelbart avlägsnas från en för dess hälsa eller
utveckling uppenbart farlig miljö men där kriterierna i gällande föreskrifter
inte ger möjlighet därtill. Kommissionen har som tidigare nämnls den
principiella uppfattningen att problem av detta slag så långt är möjligt bör
lösas på annat sätl än genom direkta polisingripanden. Det kan emellertid inte
förnekas att det finns tecken som lyder på att även barn i de lägre tonåren i
ökad utsträckning har börjat frekventera sådana platser där personer som
missbrukar narkotika eller alkohol företrädesvis samlas.
Med tanke
på dessa faU och andra situationer dä mycket unga personer påträffas under
omständigheter som är klart alarmerande har kommissionen kommit lill den
slutsatsen att det jämte bestämmelserna i 33 § BvL finns behov av en särskild
föreskrift som gör del möjligt för polisen att under vissa nödfallsliknande
förhållanden tillfälligt omhänderta den som kan antas vara under femton år. För
en sådan åtgärd kan inte bara anföras rent humanitära skäl. Ett ingripande kan
många gånger även vara betingat från brottsförebyggande synpunkt, nämligen när
det finns uppenbar risk för att barnet eljest kan bli utsatt för något
övergrepp. Avsikten med ett omhändertagande i nu avsedda fall får endast vara
att se till att barnet så skyndsamt som möjligt kommer bort från den skadliga
miljön. Den omhändertagne bör utan vidare omgång överlämnas till sin
vårdnadshavare, om detla kan anses vara en lämplig lösning, eller i annat fall
lill någon företrädare för barnavårdsnämnden. Del förordade nya institutet -
som i allt utom åldersgränsen kan baseras på det under förarbetena till 33 §
tredje stycket BvL av socialstyrelsen framlagda lagförslaget - bör sålunda
endast uppfattas som ett yttersta komplement lill socialvårdens egen uppsökande
verksamhet.
Mot bakgrund av här redovisade överväganden och
ställningstaganden har kommissionen utarbetat ett förslag till lag om
tillfälligt omhändertagande (Bilaga 3),
Prop.
1973:115 141
Vad först ang-år grunderna för ett omhändertagande har
kommissionen som tidigare nämnts kommit till den uppfattningen all den nya
lagen bör innehålla exakt samma kriterier som i I 7 och 1 8 §§ Pl,
Kommissionen
föreslår därför att i lagen (1 §) anges, alt polisman - i avbidan på
polisstyrelses beslut enligt de särskilda bestämmelser som gäller - i vissa
fall skall ha befogenhet att göra tillfälliga omhändertaganden. För sådan
åtgärd krävs all polismannen bedömer alt de förutsättningar som i varje
särskilt fall finns angivna för polisstyrelsens befogenheter föreligger saml
alt ett dröjsmål med omhändertagandet finnes innebära fara för den
omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende.
Bortsett
från vissa redaktionella jämkningar motsvarar denna paragraf helt 18 § PI, De
särskilda bestämmelser angående polisstyrelsens befogenheter som åsyftas i
paragrafen är 33 § BvL, 21 § nykterhetsvårdslagen, 7 § lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall saml 35 § utlänningslagen.
Kommissionen
är medveten om all denna laglekniska lösning, som överensstämmer med gällande
ordning, inte är helt idealisk om man enbart ser till polisens
arbetsförhållanden. Tillämpningen av bestämmelsen förutsätter sålunda en viss
kunskap och förtrogenhet med nyssnämnda lagbestämmelser. Polismannen kan som
tidigare påpekats ibland känna tvekan, huruvida han har grund för ett
ingripande. Det skulle emellertid ställa sig mycket svårt all söka bryta ut
alla de bestämmelser i de angivna lagarna som rör polisens medverkan och föra
över dem lill den nya lagen. Eftersom det dessutom är fräga om fyra olika
författningar med sinsemellan olika uppbyggnad och innehåll skulle en sådan
lösning föranleda en myckel omfattande och relativt svåröverskådlig lagtext.
Till delta kommer även rent principiella och systematiska betänkligheter.
Kommissionen har bl, a, av dessa skäl avstått från en sådan lösning. De
praktiska svårigheter som den nuvarande ordningen medför bör enligt kommissionens
mening kunna undanröjas genom särskilda föreskrifter och anvisningar och genom
information och utbildning,
Mol bakgrund av tidigare redovisade överväganden angående
behovet av en föreskrift som medger att polisen i vissa nödfallsliknande
situationer skall kunna ombesörja att en ungdom skyndsamt kommer bort från den
skadliga eller farliga miljö där han påträffas, föreslår kommissionen att en
särskild bestämmelse därom tas in i följande paragraf i den nya lagen (2 §).
Kriterierna för ett ingripande i ett sådant fall bör vara att någon som kan
antagas vara under 15 är anträffas under förhållanden vilka uppenbarligen
innebär en överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling,
Efiersom syftet med ingripandet uteslutande skall vara att undanröja ett
faromoment bör i bestämmelsen vidare anges all den som verkställt åtgärden
skyndsamt skall överlämna den omhändertagne till föräldrarna, annan
vårdnadshavare eller barnavårdsnämnden.
Kommissionen har som tidigare nämnts förutsatt att denna
bestämmelse skall tillämpas endast i undantagsfall och i sådana sammanhang där
den aktuella situationen inte kan lösas på annat sätt, exempelvis genom att
Prop.
1973:115 '42
polismannen kan förmå vederbörande att självmant återvända
lill sitt hem eller genom en omedelbar kontakt med någon representant för
barnavårdsnämnden. Kommissionen har emeUertid inte ansett det nödvändigt att
införa en uttrycklig bestämmelse därom i lagtexten. Del mäste här bli fråga om
en rätt grannlaga prövning i varje särskilt fall. Av begreppet
"skyndsamt" skall vidare framgå all den polisman som verkställt
omhändertagandel utan onödig omgång skall överlämna den unge lill hans
föräldrar eller vårdnadshavare. För den händelse den omhändertagne vägrar alt
uppge sitt namn eller adress eller om det av andra skäl uppstår tvekan om det
lämpligaste fortsatta förfaringssättet, t, ex. därför att föräldrarna inte är
hemma eller kan väntas reagera på ell inle önskvärt sätt eller del av andra
skäl inle är lämpligt att föra honom lill bostaden, bör polismannen i första
hand föra honom direkt till barnavårdsnämndens lokaler eller lill någon plats
där social jourverksamhet pågår. Uppehåll på någon polisstation bör sålunda
inte komma i fråga annat än i nödfall och då endast mycket tillfälligt.
Förutsättningarna för omhändertagande på grund av
inträffad eller omedelbart förestående ordningsslörning liksom för att avvärja
straffbelagd gärning i kommissionens lagförslag (3 §) är lill alla delar hell
likalydande med motsvarande kriterier i 17 § PI, Kommissionen vill framhålla
att vid tillämpningen av 3 § i förslaget gäller - liksom vid all
polisverksamhet - vad som sägs i 16 § Pl, Däri föreskrivs alt polisman vid
verkställande av tjänsteåtgärd inte får använda strängare medel än
förhållandena kräver samt alt han i första hand bör söka vinna rättelse genom
upplysningar och anmaningar.
Angående det sätt på vilket ett omhändertagande skall
genomföras bör den nya lagen innehålla bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med 19 § Pl som anger att den polisman som verkställer
åtgärden är skyldig tillse att denna inte väcker onödig uppmärksamhet eller
orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till
åtgärdens syfte. Dessa bestämmelser har i förslaget tagils in i 4 §,
Vad gäller beslutsförfarandet ankommer givetvis del
primära beslutet på den polisman som under sin tjänsteutövning får anledning
all tillämpa någon av bestämmelserna i 13 §§, Av rättssäkerhetsskäl men med
tanke även på vad som tidigare nämnts beträffande de praktiska svårigheter som
ibland kan tänkas uppslå vid tillämpningen av I § bör en överprövning av
polismannens beslut om omhändertagande enligt I eller 3 § ske så skyndsamt som
möjligt. Denna prövning bör göras av polismannens förman i yänsten, dvs, i
allmänhet det vakthavande befälet på stationen. Med anledning härav behövs en föreskrift
om att den som verkställt ett omhändertagande enligt den nya lagen så skyndsamt
som möjligt skall anmäla delta lill sin förman (5 § första stycket).
Har omhändertagande skett skall förmannen pröva om den
underordnade polismannens beslut skall bestå eller om den omhändertagne
omedelbart skall friges. Skall beslutet beslå uppkommer behov av en skyndsam
underrättelse till polisstyrelsen i fall då omhändertagandet ägt rum med slöd
av 1 §, dvs, på grund av indikationer i någon vårdlag eller i
Prop. 1973:115 '43
utlänningslagen, eftersom omhändertagandel i sådant fall
endast är interimistiskt i avbidan på polisstyrelsens beslut. Bestämmelser om
de skyldigheter som enligt vad som nu sagts bör åligga förmannen har i
kommissionens lagförslag tagits upp i 5 § andra stycket.
Har ingripandet skett med stöd av 2 §, dvs, mot den som
kan antagas vara under 15 år och som anträffats i en nödfallsUknande situation,
bör anmälningsskyldigheten normall inle fullgöras förrän i efterhand. Polismannens
uppgift i detla sammanhang är ju att så snart som möjligt överlämna den
omhändertagne till hans vårdnadshavare eller till en företrädare för
barnavårdsnämnden. Del kan därför inle bli fråga om någon överprövning av
beslutet. Del synes emellertid med hänsyn till den ömtåliga situationen det här
är fräga om lämpUgt att polisstyrelsen genom särskild underrättelse får närmare
vetskap om varje enskilt fall då bestämmelserna har tillämpats. Bestämmelsen i
5 § första stycket bör därför gälla också omhändertagande enligt 2 §.
Den första åtgärd som bör vidtas sedan del slår klart att
omhändertagandet skall bestå är att förhör hålls med den omhändertagne. Detta
bör ske så skyndsamt som möjligt. Den omhändertagne bör senast i detta
sammanhang underrättas om skälen till den vidtagna åtgärden. Bestämmelser med
denna innebörd har förts samman i 6 § första stycket i förslaget, 1 fall då den
omhändertagne är kraftigt påverkad av alkohol eller narkotika eller dä ett
förhör av annan orsak tills vidare framstår som meningslöst bör nu nämnda åtgärder
givetvis anstå lill dess förutsättningarna förbättrats. Om omhändertagandet
skett med slöd av I § bör förhöret endast betraktas som en inledning lill den
närmare utredning som polisstyrelsen kan behöva för sill ställningstagande. De
förhör som det här är fråga om hålls av polispersonal.
Kommissionen har som tidigare nämnts den uppfattningen att
ordningsstörningar i stor utsträckning måste antas utgöra ett symptom på
bakomliggande svårigheter av skilda slag. Det kan här vara fråga om alkohol-
eller narkotikamissbruk, bostadsproblem, svårigheter i hem eller skola,
arbetslöshet eller andra liknande förhållanden som påkallar särskild värd,
hjälp eller stöd eller andra förebyggande insatser från samhällets sida. För
all utnyltia den tid under vilken omhändertagandet består på ell så
meningsfullt sätt som möjligt bör nyss nämnda förhör om de faktiska
omständigheter som föranlett omhändertagandet kompletteras med en utredning
beträffande den omhändertagnes levnadsförhållanden. Denna utredning bör om möjligt
verkställas av en tiänstemän vid socialvården. Det är ju här fråga om rent
kurativa åtgärder. En primär uppgift i detta sammanhang är således att utröna
om den omhändertagne är i trängande behov av någon hjälp- eller stödinsats från
samhällets sida, I dessa fall bör tiden utnyttjas för att initiera eller
förbereda sådana åtgärder eller för att etablera eller motivera sådana
kontakter med andra myndigheter, vårdorgan, organisationer eller enskilda som
bedöms kunna vara till nytta för den omhändertagne.
Kommissionen föreslår mot bakgrund av här redovisade
synpunkter all i 6 § andra stycket införs bestämmelser som anger att den
omhändertag-
Prop.
1973:115 144
nes personliga levnadsförhållanden i nu avsedda fall skall
utredas i erforderlig utsträckning saml avsikten med denna utredning skall vara
all Utröna huruvida han är i trängande behov av hjälp eller stöd.
Kommissionen har redan påpekat alt det aktuella
utredningsarbetet bör ombesörjas av socialvårdens personal och då helst inom
ramen för en särskild jourverksamhet i direkt anslutning till de lokaler dit
den omhändertagne förs. Kommissionen återkommer närmare lill denna fräga i
följande avsnitt. Med tanke särskilt pä mindre orter där ett genomförande av
en sädan ordning av praktiska skäl inte alltid kan utgöra ett realistiskt
alternativ har kommissionen emellertid vid utformningen av den aktuella
bestämmelsen varit tvungen förutse, all ifrågavarande utredningsarbete i en del
fall kommer att ulföras eller i varje fall inledas av polispersonal. Samarbetet
med socialvården kan uppnås inom ramen för en på annat håll bedriven
jourverksamhet eller genom telefonkontakter. Med hänsyn tUl att förhållandena
sålunda kan länkas växla från fall till fall har kommissionen inte ansett det
möjligt att upställa en direkt föreskrift om all utredningsarbetet alllid skall
ombesörjas av socialarbetare, I lagbestämmelsen bör i stället anges att
utredningen om möjligt skall göras av företrädare för social myndighet.
Det måste förutsättas att förhållandena ibland kan vara
sådana att det inte framsiår som nödvändigt eller meningsfullt att företa den
form av utredningsverksamhet som det här är fråga om. Kommissionen tänker här i
första hand på fall då det framstår som uppenbart att den omhändertagne inte
befinner sig i en situation som påkallar särskild uppmärksamhet i detla
sammanhang. Det är vidare troligt att del inte så sällan kommer alt visa sig
att den omhändertagne helt nyligen varit föremål för samma åtgärder. Med tanke
på dessa eller liknande fall krävs en bestämmelse som anger alt utredning skall
göras då behov därav kan antas föreligga.
För de fall då omhändertagandet skett med slöd av 1 §,
dvs, i avbidan på polisstyrelsens beslut, finns särskilda bestämmelser om
förfarandet. Enligt kommissionens mening framstår del som så väsentligt all nu
avsedda beslut meddelas snarast möjligt att en erinran därom bör las in i den
nya lagen. Denna föreskrift har i förslaget fåll sin plats i 7 §,
Med utgångspunkt från kommissionens tidigare redovisade
synpunkter angående tidpunkten för frigivning av den som omhändertagits med
stöd av 3 § föreslår kommissionen en regel som innebär att frigivning skall ske
så snart förhör och utredning som avses i 6 § har slutförts och anledning
föreligger till anlagande att den omhändertagne ej längre utgör en omedelbar
fara för allmän ordning och säkerhet, dock senast inom sex limmar efler
omhändertagandet (8 §),
Kommissionen har i det föregående redan betonat att
avsikten med införandet av sextimmarsgränsen inte är att åstadkomma någon
generell höjning av tiden för omhändertagandena. Del är sålunda här endast
fråga om en maximiregel vilken i första hand syftar lill alt undanröja den
osäkerhet som motsvarande bestämmelse i Pl (20 § första stycket) visat sig ge
upphov till i den praktiska tillämpningen. Denna osäkerhet har sannolikt
medverkat till all omhändertagandeinslilutel i I 7 § PI ibland
Prop. 1973:115 145
visat sig mindre effektivt. Kommissionen har i detta
sammanhang särskilt beaktat den från många häll redovisade erfarenheten all de
som omhändertagils pä grund av ordningsstörningar inte sällan efter mycket
kort tid åter befinner sig pä samma plats och i samma sällskap. Delta är
otillfredsställande såväl frän ordningssynpunkt som med hänsyn till behovet av
all lösa den omhändertagnes personliga problem.
Förutom sextimmarsgränsen skiljer sig den föreslagna
regeln frän motsvarande bestämmelser i 20 § första stycket PI främst däri att
som förutsättning för frigivning även krävs att erforderliga förhör och utredningar
har hunnit slutföras, 3 § är inte avsedd att tillämpas vid fyUeri. Del finns
därför normalt inte anledning räkna med att förhöret skall behöva uppskjutas
någon längre lid på grund av alt den omhändertagne är alltför påverkad eller
omtöcknad. Den del av förfarandet som ibland kan beräknas bli förhållandevis
mera tidskrävande är den efterföljande utredningen. Det bör emeUertid
förutsättas att utredningsarbetet i regel bör kunna slutföras inom en eller ett
par limmar. Vissa variationer torde dock vara ofrånkomUga på grund av såväl den
omhändertagnes situation som exempelvis tidpunkten för omhändertagandet, den
allmänna arbetsbelastningen, förekomsten av socialjour etc.
Del kan inte ulslulas att utredningsarbetet av nu nämnda
skäl eller av annan anledning ibland inle hinner slutföras inom den angivna
tidsfristen, I den män det i sådant fall på grund av vårdbehov eller eljesl
framstår som väsentligt att den omhändertagne inte omedelbart försätts på fri
fot får övervägas om någon av de bestämmelser om interimistiska omhändertaganden
som finns i skilda vårdlagar bör tillämpas.
Den nya lagens bestämmelser om förvaringen av den
omhändertagne bör enligt kommissionens mening utformas i överensstämmelse med
motsvarande föreskrifter i 20 § tredje stycket PI, I förslaget har dessa
bestämmelser tagils in i 9 §,
I 21 § Pl anges all de bestämmelser i denna instruktion
som avser omhändertagande på grund av bl, a, ordningsstörning i lillämpliga
delar även gäller den som utan att vara polisman förordnas att fullgöra
polisverksamhet, om annat ej framgår av förordnandet. Kommissionen föreslår att
en motsvarighet lill nämnda bestämmelse i PI tas in i den nya lagen (10 §),
Kommissionen har slutligen förutsatt alt det finns behov
av närmare föreskrifter angående tillämpningen av den nya lagen (11 §),
Kommissionen har i det föregående framhållit önskvärdheten
av att socialarbetare i så stor utsträckning som möjligt tjänstgör i de lokaler
lill vilka omhändertagna förs för all på så sätt det utredande och kurativa
arbete som ofta skall sättas in efter ell omhändertagande snabbt skall kunna
påbörias. Del samarbete mellan polisen och de sociala myndigheterna som
kommissionen har förordat förutsätter givelvis att lokalfrågan kan lösas.
Regelbunden tiänslgöring i sädana lokaler förefaller med hänsyn lill de sociala
myndigheternas resurser endast vara möjlig om omhändertagna förs till och
förvaras pä en eller högst ell par platser i varje polisdistrikt, Vd Riksdagen
1973. 1 saml Nr 115
Prop.
1973:115 146
Vad gäller Göteborgs och Malmö polisdistrikt är polisens
lokalförhållanden sädana att några ytterligare åtgärder inte är påkallade i
dessa distrikt. Detsamma torde vara förhållandet i andra större polisdistrikt,
I Stockholms polisdistrikt är utrymmena för omhändertagande av berusade och
ordningsslörande personer f, n, otillräckliga. En förutsättning för all den nya
lagen skall kunna tiUämpas praktiskt i Stockholms polisdistrikt är att
distriktet får tillgång till en Större central lokal för omhändertagande av
berusade och ordningsstörande personer. Kommissionen har haft kontakter med
företrädare för Stockholms kommun, vUka har förklarat, att kommunen är villig
alt ställa mark tUl förfogande för uppförande av en byggnad för sådant ändamål,
I avvaktan pä att denna byggnad uppförs har möjligheterna undersökts att föra
de personer som tas omhand enligt den nya lagen till en enda plats. Första
vaktdistriklets lokaler, som fyller modern standard och även i övrigt synes
mest lämpade för den verksamhet som del här är fråga om, bör utnyttjas för
detta ändamål. Andra lokaler kan om det visar sig nödvändigt användas för
omhändertagande av berusade personer,
7,2,4 Förstärkta insatser på det sociala området
Kommissionen har den uppfattningen alt värdorganens
resurser på sikt bör byggas ut eller disponeras om sä att den allmänt
förebyggande verksamheten sä långt möjligt gör polisens ingripanden i de
situationer som här avses överflödiga. Över huvud tagel är det angelägel att
man satsar på allmänt förebyggande verksamhet i vidaste bemärkelse. Inte bara
samhällsorganen bör öka sina insatser på delta område. Också organisationer och
sammanslutningar av olika slag bör uppmuntras och stödjas i den verksamhet de
bedriver. Inte minst angeläget är del att stärka de enskUda
samhällsmedlemmarnas insikt om nödvändigheten att göra egna insatser till nytta
för sig själva och andra.
De överväganden som det nu sagda för fram till måste
emellertid ses i ett långsiktigt perspektiv. Kommissionen mäste begränsa sig
till alt lägga fram vissa förslag beträffande socialvårdens insatser på områden
som anknyter tUl kommissionens uppdrag.
För det första gäller del den sociala jourverksamhet som
kommissionen behandlat i avsnitt 7,2.2 och 7.2,3,
Enligt
bestämmelserna i socialhjälps- och barnavårdslagama finns en allmän skyldighet
för kommunerna att bedriva uppsökande verksamhet och alt vidta de åtgärder som
därvid befinns nödvändiga, 1 åtskilliga kommuner bedrivs också sedan länge
olika former av uppsökande verksamhet. Som kommissionen tidigare framhållit
förhåller det sig trots delta så att det är polisen som i sin allmänt
brottsförebyggande verksamhet kommer i kontakt med personer, inle minst barn
och ungdomar, som av olika skäl är i behov av stöd och hjälp. Genom det
fortlöpande samarbetet mellan polis och barnavårdande myndigheter får därmed
ocksä de sociala myndigheterna och i synnerhet barnavårdsnämnderna kännedom om
förhållanden som bör föranleda ätgärder frän deras
Prop.
1973:115 147
sida. Särskilt under icke ordinarie arbetstid föreligger
del behov av sociala insatser i samband med polisingripanden, eftersom del bör
ankomma på de sociala myndigheterna att bedöma vUka åtgärder som bör vidtas i
det enskUda fallet, Sädan verksamhet bedrivs redan pä flera håll i landet som
kommissionen tidigare redovisat,
Mol bakgrund av den rådande ordningssituationen anser kommissionen
del synnerligen angeläget all barnavårdsnämnderna/sociala centralnämnderna
ställer ökade personella resurser lUl förfogande för alt bl, a. samverka med
polisen i dess arbete bland barn och ungdomar under icke ordinarie arbetstid.
För att snabbt göra det möjUgt att initiera, pröva och utvärdera olika former
av sädan social jourverksamhet bör särskilda statliga medel ställas tUl
socialstyrelsens förfogande för bidrag till kommunerna. Statens insatser på
området bör ha formen av en försöksverksamhet. De socialarbetare som deltar i
jourverksamheten bör bl, a, kunna ägna sig åt uppsökande verksamhet i den mån
deras huvuduppgifter lämnar utrymme för detla.
Kommissionen föreslår att 4 milj, kr, ställs till
förfogande för det nyss angivna ändamålet. Socialstyrelsen bör av dessa medel
kunna lämna fuU ersätining för kommunernas kostnader för verksamheten.
Försöksverksamheten bör bedrivas under minst två budgetår. Det bör ankomma på
de närmast berörda centrala ämbetsverken, socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen
att successivt utvärdera försöksverksamheten.
Ett annat område där kommissionen anser sig kunna ta
ställning för omedelbara ytterligare insatser frän statens sida är
narkomanvården, Narkotikamissbraket har framför allt i de största kommunerna en
väsentlig del i uppkomsten av brottslighet och ordningsstörande förhållanden.
Kommissionen har därför övervägt vissa åtgärder lill stöd för kommunens
insatser på detta område. Vad del här kan bU fråga om är förenklade
bidragsregler och ökade möjligheter till statsbidrag till vårdcentraler för
narkotikamissbrukare, ökade driftbidrag till behandlingshem för
narkotikamissbmkare, nytt statsbidrag till vård i enskilt hem av
narkotikamissbrukare saml ökade bidrag till organisationer som sysslar med
rehabilitering av narkotikaskadade personer.
Narkomanvårdskommittén föreslog i sitt första betänkande
(SOU 1967:25) att man i storstäderna borde inrätta särskilda mottagningar för
unga narkotikamissbrukare, vårdcentraler. Man ansåg att dessa öppna
mottagningar helst borde ha anknytning till sjukhus för att få en nära
samordning med den slutna vården. Som ett ytterligare önskemål angav kommittén
att mottagningen borde vara bemannad dygnet runt eller ha någon form av
jourhänvisning. Vid vårdcentralen skulle akutfall kunna omhändertas under en
kortare period för att möjliggöra en kvalificerad preliminärbedömning och
differentiering som underlag för senare överförande lill lämplig vårdform.
Kommittén föreslog att denna diagnosticerande och fördelande vårdcentral
främst skulle avses för unga missbrukare.
Socialministern förordade i enlighet med förslaget (prop,
1968:1 bU, 7 s, 203) alt viss verksamhet vid Mariapolikliniken i Stockholm
skulle anses
Prop.
1973:115 148
som en sådan vårdcentral och erhålla statsbidrag med 75 %
av kostnaderna för denna verksamhet. Riksdagen beslutade (SUS, rskr 5) alt
även vårdcentraler som enligt mönster av Mariapolikliniken inrättades i andra
kommuner skulle kunna få motsvarande statsbidrag.
Statsbidrag till vårdcentral utgår från anslaget lill
kommunala nykler-helsnämnder. Bidrag kan utgå till landstingskommun eller annan
kommun, I tillämpliga delar gäUer grunderna för bidrag till kommunal
nykterhelsnämnd för driften av alkoholpolikUnik, Vårdcentral skall
huvudsakligen vara avsedd för yngre narkotikamissbrukare, I
statsbidrags-bestämmelserna har begreppet "yngre" fixerats genom
angivande av åldersgränsen 25 år. Vårdcentralens akutvärdplatser kan vara
förlagda vid något sjukhus och jouren kan samordnas med annan jourverksamhet, I
dag utgår statsbidrag lill fyra vårdcentraler.
Erfarenheten har visat att kraven pä akutvårdplatser och
jourverksamhet i praktiken varit svåra att upprätthålla, särskilt om
primärkommun är huvudman. Ur slatsbidragssynpunkt kan det vidare vålla
svårigheter att avgränsa vårdcentralen gentemot barnavårdsnämndens,
nykterhetsnämndens och socialnämndens ansvarsområden, Efiersom man vill ge
vårdcentralen en betydande flexibUitet och möjlighet till anpassning efter
lokala förhållanden är det svårt all ange en klar definition utöver att
vårdcentralen bör vara en öppen mottagning för narkotikamissbrukare. Den
beskrivning pä en vårdcentrals uppgifter som ges i det följande är därför att
se som en allmän ram för verksamheten i en storstad,
I den allmänna målsättningen strävar man efter en
integration mellan narkomanvården och samhäUets övriga sjuk- och socialvård.
Tanken på en helt separat vårdorganisation för narkotikamissbrukare har
avvisats av riksdagen. På kort sikt föreligger emellertid behov, huvudsakhgen i
de större kommunerna, av särskilda behandlingsenheter för narkotikamissbrukare
även om en stor andel av narkotikamissbrukarna behandlas vid öppna mottagningar
inom allmän social-och sjukvård, såsom barnavårds-eller socialvårdsbyräer,
psykiatriska mottagningar för ungdomar och vuxna, alkoholpolikliniker m, m.
Vårdcentralernas uppgift är att genom speciella, målinriktade insatser
komplettera och förstärka denna verksamhet, inte att ersätta eller överta den.
Självfallet bör vårdcentralen ha ett nära samarbete med samhällets olika
sociala organ liksom med sjukvårdsorganisationen. Vårdcentralens personal bör
söka behålla kontakten med klienten även under den period dä han t, ex,
erhåller vård på sjukhus eller behandlingshem.
Kommissionen föreslår all bidragsreglerna för vårdcentralerna
ändras så att kravet på akutvärdplatser och 25-ärsgränsen utgår ur
statsbidrags-villkoren liksom anknytningen till reglerna för alkoholpoliklinik.
Kravet på jourverksamhet bör dessutom modifieras. Kommissionen föreslår att
grunderna för statsbidragsgivningen anges enligt följande.
Med vårdcentral bör förstås en av kommun eller landsting
organiserad öppen mottagning som helt eller lill övervägande del är inriktad på
narkotikamissbrukare, huvudsakligen yngre. Vårdcentralen skall ha flexibelt
öppethållande med viss jourverksamhet, som dock inte behöver
Prop. 1973:115 '49
omfatta hela dygnet. Vårdcentralen skaU stå öppen för
narkotikamissbmkare som söker sig dit eller hänvisas dit. Den bör genom
fältarbete bedriva uppsökande verksamhet, bl, a, för att vidmakthålla redan
etablerade kontakter.
Vårdcentralen bör fungera som en basstation i nära
samarbete med andra vårdinstanser. Den bör samverka med sjukhus för vård av
akutfall och med behandlings- och inackorderingshem. Den bör fungera som sluss lill
socialbyrå och andra samhällsinstitutioner och ha möjlighet att placera
missbrukare i enskilt hem.
Vårdcentralen bör ha resurser att göra en medicinsk och
social bedömning av missbrukare. Den bör aktivt medverka tUl att lösa sociala
nödlägen och planera akut och mera långsiktig behandling.
Vårdcentralens
behandlande verksamhet bör ha en huvudsakUg social inriktning, I dess
verksamhet bör ingå rådgivning, gruppverksamhet, viss gruppterapi,
lägerverksamhel och olika insatser för att aktivera missbrukaren och motivera
honom alt själv söka förbättra sin situation. Vårdcentralen bör hålla nära
kontakt med missbrukarens familj och sörja för tt mera långsiktigt
uppföljningsarbete. Vårdcentralen bör på lämligl säll informera om sin
verksamhet.
Del ökade medelsbehovet för budgetåret 1973/74 som
föranleds av den föreslagna ändringen av grunderna för statsbidragsgivningen
beräknar kommissionen till 500 000 kr.
Beträffande behandlingshemmen föreslog
narkomanvårdskommittén i sitt första betänkande att den slutna värden av
narkomaner borde kompletteras med utskrivningshem där man övergångsvis skulle
ge fortsatt terapi. Vidare föreslogs inackorderingshem med skyddad miljö för
mindre avancerade fall.
Riksdagen beslutade är 1968 (prop. 1968:1 bU, 7 s, 201, SU
5, rskr 5) att statsbidrag skulle utgå till anordnande och drift av
behandlingshem för narkotikamissbrukare. Frän är 1969 har benämningen varit
behandlingshem och inackorderingshem. Bidragsbestämmelserna ansluter sig till
vad som gäller för nykterhetsvärdens institutioner. Bidrag till driftkostnader
kan utgå med belopp motsvarande högst 75 % av styrkta nettokostnader, dock
fr, o, m, den 1 juli 1973 med högst 23 000 kr. per plats och år.
Utbyggnaden av vårdresurser vid
behandlingshem/inackörderingshem har inte skett i den takt som beräknats.
Åtstramningen i den kommunala ekonomin torde här ha spelat en stor roll. Dä del
är angelägel all denna form av vård förstärks bör möjligheter öppnas all ge
högre statsbidrag. Kommissionen föreslår därför att den nuvarande gränsen
högst 23 000 kr. per plats höjs och all statsbidrag utgår med högst 35 000
kr, per plats, dock högst med 75 % av nettokostnaden.
Merkostnaden för budgetåret 1973/74 beräknar kommissionen
lill i runt lal 1,5 milj, kr.
Placering av missbrukare i enskilt hem förekommer i viss
utsträckning. Som regel är dessa missbrukare under 20 år. De flesta lorde vara
omhändertagna enligt barnavärdslagen, Pä längre sikt syftar placeringen i
Prop.
1973:115 150
familjevård lill att missbrukaren skall kunna återgå till
sin tidigare hemmiljö eller till arbete eller studier pä annat håll. För att
placering i enskUl hem skall ge gott resultat krävs dels att placeringen
förbereds väl, dels att utplacerande organet häUer en god kontakt med den unge
och med familjevärdarna. Så snart som möjligt bör förberedelser vidtas för
liden efter famUjevården beträffande arbete, omskolning, studier e. d.
Omhändertagande av ungdomar för vård i enskilt hem sker i
flertalet fall enligt barnavårdslagen. Orsakerna är skiftande men missbruk av
alkohol och narkotika lorde ofta ingå i bilden. För att främja ett ökal
utnyttjande av famUjevård för unga narkotikamissbrukare bör statsbidrag utgå
för en del av kommunens kostnad för vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare
som efter vård på institution eller efter bedömning av vårdcentral anses bäst
kunna övervinna sitt missbruk i en sådan vårdform. Statsbidraget bör utgå med
en fast summa per plats, beräknad att täcka ca 75 % av skillnaden mellan normal
fosterlön och den högre fosterlön som beräknas behövlig för att man skall kunna
placera ungdomar med uttalat narkotikamissbruk. Skillnaden kan enhgt uppgifter
från olika kommuner beräknas tUl ca 400 kr, i månaden. På grund av vad nu sagts
föreslår kommissionen att statsbidrag utgår till kommunens kostnad för vård i
enskilt hem av narkotikamissbrukare med 300 kr, i månaden per plats. Bidraget
bör utgå såväl vid frivillig placering som vid omhändertagande enligt
barnavårdslagen under en tid av högst två år för en och samma vårdtagare.
Medelsbehovet för budgetåret 1973/74 kan beräknas tiU (75
% x 400 kr./män. x 500) eller i runt tal 1,8 milj. kr,
I enlighet med förslag av Kungl, Maj:t i proposition
1972:67 har ett belopp av högst 300 000 kr, ställts till socialstyrelsens
förfogande för slöd av olika försök med nya vård- och behandlingsformer för
narkotikamissbrukare. I årets statsverksproposilion förordas att möjlighet
skall, öppnas att från anslaget Bidrag till Länkrörelsen m, m. ge bidrag inte
bara till organisationer som tidigare fått bidrag där ifrån ulan också till
andra organisationer som sysslar med rehabilitering av narkotika- och
alkohol-skadade personer främst för försök med nya behandUngsformer.
Kommissionen förordar att ytterligare 500 000 kr, anvisas
för bidrag till organisationer som sysslar med rehabUitering av
narkotikaskadade personer och att även kommuner kan få stöd från anslaget för
behandlingsförsök.
Det sammanlagda medelsbehovet för kommissionens förslag
beräknas liU drygt åtta milj, kr, för budgetåret 1973/74,
Vad kommissionen nu har föreslagit beträffande förstärkta
insatser på det sociala området kan endast få en mycket begränsad effekt när
det gäller att komma till rätta med de sociala missförhållanden som ligger
bakom bl, a, den brottsUghet och de ordningsslöranden som förekommer.
Samhällets insatser för alt lösa dessa problem måste ske från en bredare bas,
och med en långsiktig planering som innefattar bl, a, föräldraskolning, skolans
roll och utformningen av människornas livs-mUjo i sin helhet. Men också i del
kortsiktiga perspektivet krävs ett
Prop. 1973:115 151
samlat grepp när det gäller samhällets ansvar för de
människor som av olika skäl inle passar in i vårt sociala mönster. All stå
utanför den mänskiliga och samhälleliga gemenskapen måste innebära stora
psykiska påfrestningar och leder ofta till självdestruktivitel i form av
alkohol- och drogmissbruk, med åtföljande brottslighet och för omgivningen
störande uppträdande. Dessa människor är i direkt behov av vård men också av
andra former av stöd och hjälp från samhäUet, Samhällets insatser mäste la
sikte på en rehabilitering där krav också ställs på den vårdbehövandes eget
ansvar i sin situation. Närmast är det socialutredningens uppgift att överväga
inriktningen och samordningen av de sociala insatserna. Kommissionen har
förvissat sig om att dess begränsade förslag ligger i Unje med
socialutredningens intentioner.
Det har
inför kommissionen uppgivils att i varje fall beträffande storstadsområdena är
del ett begränsat antal personer med stora missbruksproblem, framför aUt
ungdomar, som i huvudsak uppehåller sig i citykärnan och som där skapar
ständiga oroshärdar. Även om det kan antas att flertalet av dessa personer är
föremål för något slag av ätgärder från sociala eller sjukvärdande myndigheter,
synes dessa åtgärder inte innebära lillräckligt stöd för att de skall orka ta
sig ur den nedbrytande miljö de lever i. Kommissionen är medveten om all man
inte kan lösa sociala problem genom att använda tvång i stor skala och att man
här har att göra med grundläggande problem inom hela social- och sjukvården som
det inte ankommer på kommissionen att ta ställning till. Kommissionen vill
dock understryka att från samhällets, men framför allt från de vårdbehövandes
egen synpunkt måste vårdinsatserna för dessa människor effektiviseras.
Kommissionen
vill också fästa uppmärksamheten på de slora grupper barn och ungdomar som
befinner sig i riskzonen för en asocial livsföring, Inle minst i
storstadsområdena återfinns stora grupper ungdomar som har svårigheter att
anpassa sig till de samlevnadsregler som gäller, SamhäUets insatser för att
stoppa denna olyckliga utveckling måste också intensifieras. Ett effektivt
slöd till ungdomsorganisationerna skulle ge dessa bättre möjligheter all
erbjuda meningsfylld fritidssysselsättning. Kompletterad med olika verksamheter
inom kommunernas egen fritidsverksamhet har man här ett medel, som rätt
utnyttjat kan bidra till ungdomarnas eget engagemang i samhällsutvecklingen i
stället för passiv sysslolöshet. En förutsättning härför är att även den fritidsverksamhet
som kommunerna erbjuder ungdomarna har en målsättning och ell innehåll som i
ökad utsträckning bygger på självverksamhel. Kommunala ungdomslokaler, där
öldrickande, sniff och haschrökning inle bara tillåls, ulan i vissa fall
underlättas är enligt kommissionens mening hell oacceptabelt,
Kommissionen ulgår ifrån att vad som anförts kommer att
vägas in i de samlade bedömningar som socialutredningen har att göra när del
gäller inriktningen och samordningen av de sociala insatserna.
Prop. 1973:115 152
8 Polisen och allmänheten
8.1 Rådande förhållanden
1 direktiven för kommissionen framhålls nödvändigheten av
att polisen har allmänhetens stöd. Förhållandet mellan polisen och allmänheten
förutsätts i ett mera långsiktigt perspektiv komma att behandlas av det
blivande centrala rådet för samordning av samhällets insatser mot brott.
Brottskommissionen har emellertid att överväga vilka åtgärder, som redan nu kan
vidtas från samhällets sida när det gäller samarbetet mellan polisen och
allmänheten.
Förhållandet mellan polis och aUmänhet har studerats av
utredningen Polisen i Stockholm (Ds Ju 1972:33). Utredningsmannen har den 7
februari 1973 redovisat sina erfarenheter och förslag lill kommissionen.
Utredningen är därmed slutförd. Utredningens promemoria 1973-02-07 är intagen
som bilaga C.
På initiativ av utredningen genomfördes under februari
1973 en opinionsundersökning i syfte alt undersöka allmänhetens attityd till
polisen (se avsnitt 4 och bilaga A).
Av undersökningen drar kommissionen den slutsatsen all
polisen förefaller att ha den breda allmänhetens stöd men att åtgärder främst
av informativ och konlaktskapande art erfordras för alt ytterligare förbättra
förhållandet mellan polisen och allmänheten.
8.2 Överväganden och förslag
8,2,1 Informationsfrågor
Det underlag som har ställts lill kommissionens förfogande
tyder på att det krävs en utökad information till allmänheten. Detta gäller
såväl den information som behövs för att skapa ytterligare förståelse för
polisens arbete som den brottsförebyggande informationen. Inte mindre än 77
procent av dem som har svarat i attitydundersökningen anser sålunda att de får
otillräcklig information om polisen och polisverksamheten. Informationsbehovet
är särskilt framträdande inom ungdomsgruppen. Undersökningen visar också att
80 procent önskar mera information om hur man kan skydda sig mot brott.
Kommissionen anser det angeläget att polisväsendet har resurser för alt kunna
tUlgodose delta informationsbehov. Härigenom kan man både nå en brottshämmande
effekt och skapa bättre förutsättningar för polisens verksamhet.
Enligt den tidigare berörda opinionsundersökningen anser
allmänheten i förhållandevis stor utsträckning att den bild av poUsen som vissa
massmedia ger är missvisande. Med hänsyn till massmedias stora genomslagskraft
är det enligt kommissionen väsentligt alt deras belysning av skilda
samhällsproblem sker på ett allsidigt och rättvisande sätt. Allmänhetens
redovisade uppfattning understryker behovet av föbältrad massmediaservice från
polisens sida och en på alla nivåer förbättrad kontakt
Prop.
1973:115 153
mellan polisen och massmedia.
Utredningen Polisen i Stockholm har framhåUit att man bör
eftersträva
- långsiktig central planering för den
brottsförebyggande informationen
i samråd med andra myndigheter och samhällsorgan,
- förbättrad samhällskontakt bl, a, i form av ett
systematiserat samar
bete med andra samhällsorgan,
-
förbättrade
möjligheter att både centralt och lokalt bedriva ett nära samarbete med
massmedia och alt därvid genom särskilt utbildade kontaktmän öka utflödet av
från massmediasynpunkt attraktivt material,
-
utökad
medverkan av polispersonal i skolundervisningen såväl beträffande
rekryteringsinformalion som trafikundervisning och undervisning i lag och
rätt,
-
fortsatta
centrala och lokala kampanjer i brottsförebyggande syfte saml dellagande i
utställningar och andra evenemang,
- en sådan organisation och inriktning på
polisarbetet alt allmänhetens
behov av information och service kan tillgodoses utan dröjsmål.
Kommissionen delar utredningens uppfattning om
målsättningen för informationsverksamheten. Kommissionen vill emellertid
framhålla att spörsmålet om förhållandet mellan polisen och allmänheten och
därmed sammanhängande informationsproblem är en fräga om åtgärder på lång sikt.
Det bör därför ankomma på det blivande centrala rådet för samordning av
samhällets insatser mot brott att göra en mera övergripande och samlad
bedömning av behovet av åtgärder på detta område. Kommissionen begränsar sig
därför till all behandla vissa frågor beträffande vilka mera omedelbara
åtgärder kan vidtas. Vad utredningen i övrigt har föreslagit fär tas upp i det
centrala rådet.
Kommissionen vill först fästa uppmärksamheten pä
möjligheterna till ökad information via massmedia med hänsyn till dessas stora
spridning och genomslagskrafl. Svårigheter föreligger f. n. att få spaltutrymme
i tidningarna och sändningstid i radio och TV för information om polisens
verksamhet och om brottsförebyggande ätgärder. Del beror sannoUkt till stor del
på att polisen inle har kunnat erbjuda ett från journalistisk synpunkt
intressant material. För att förbättra informationen bör man i ökad
utsträckning knyta personer med journalistisk utbildning och erfarenhet lill
polisväsendet. Enligt kommissionens bedömning kan det totala informationsbehovet
bäst tillgodoses genom att rikspolisstyrelsen tillförs ett antal tjänster för
erfarna journalister. Därigenom kan rikspolisstyrelsens
informationsmöjligheter förbättras samtidigt som polisdistrikten kan ges ökat
stöd i sin informationsverksamhet. Kommissionen bedömer att uppgifternas
omfattning motiverar inrättande av tre nya tjänster vid rikspolisstyrelsen. I
polisdistrikten bör enligt kommissionens mening utses särskilda polismän att
svara för kontakten med massmedia. De bör vara placerade i centrala
befallningar inom polisdistrikten. Kontaktmännen bör ges viss utbildning i
massmediaservice och hyhetsvär-dering.
Prop. 1973:115 154
Kommissionen anser med ledning bl. a. av
opinionsundersökningens resultat - att informationsverksamheten i första hand
bör syfta till att belysa polisen och dess verksamhet i samhällets tjänst.
Informationen bör när det är möjligt utformas så all den har nyhetsvärde.
Uppmärksamhet bör ägnas polisens brottsförebyggande och sociala
arbetsuppgifter, polisens befogenheter, reglerna för användande av våld och
behovet av allmänhetens stöd vid ingripande av polisen. Dessutom är det
angeläget alt alla möjligheter till vidgad information i brotts- och
olycksförebyg-gande syfte tillvaratas.
Omfattande information lorde också krävas för att följa
upp nyheter och ändringar i lagar och författningar. Som exempel på detta vill
kommissionen nämna de nya riktlinjerna för handläggning av vissa
bulikssnalterier. En relativt utbredd uppfattning tycks vara att
butiks-snatteri inte är straffbart så snart det stulnas värde är mindre än
tjugo kronor. Del är angeläget att man genom information kan rätta till detla
och andra liknande missförstånd.
På grund av vad sålunda anförts föreslår kommissionen, all
tre nya tjänster tillförs polisväsendet för nyss angivna uppgifter och att
medel ställs till rikspolisstyrelsens förfogande för viss utbildning i
massmediaservice och nyhetsvärdering.
Enligt opinionsundersökningens resultat är
informationsbehovet särskilt stort bland ungdomen. Kommissionen anser all
resultatet motiverar en satsning på målinriktad information både av allmän och
brottsförebyggande art till oUka ungdomsgrupper. Del är viktigt all ökade
insatser görs för att ge barn och ungdom bättre kunskaper om och förståelse för
polisen och dess roll i samhällets tjänst. I första hand bör enhgt kommissionen
ifrågakomma en utökad medverkan i skolan och i olika ungdomsorganisationer.
Polisens medverkan i skolan omfattar enligt gällande
läroplan för grundskolan.
Lågstadiet Mellanstadiet Högstadiet
Trafikunder
visning 4 tim. 2 tim, 1 tim.
Lag och rätt - 2
tim, 2 tim.'
Medverkan sker f. n. inte helt i enlighet med denna
förutsättning. Trafikundervisningen, vilken i huvudsak bedrivs i form av
praktisk undervisning, har hittills kunnat genomföras lill ca 75 procent.
Undervisning i lag och rätt har under 1971/72 ägt rum i sammanlagt 9 800
klasser av de ca 11 400, där medverkan enligt anvisningarna skulle ha skett.
Härutöver gavs föräldrainformation vid ungefär 500 sammankomster t, ex. i Hem-
och Skolaföreningar. Totalt innebär polisens medverkan i skolan f, n. en
arbetsinsats motsvarande ungefär 65 årsarbetskrafter.
Kommissionen anser att polisens medverkan i skolan bör
säkerställas i
' Om resurserna så medger därutöver en timma i årskurs 9.
Prop. 1973:115 155
den omfattning som är förutsatt i läroplanen.
Trafikundervisningen sätts in redan i de lägsta klasserna och fullföljs sedan i
mellan- oeh högstadiet. Den bedrivs till övervägande delen i form av praktisk
utbildning. Denna undervisning är värdefull frän samhällets synpunkt både genom
att den medverkar till att skapa säkrare trafikbeteenden och genom att den kan
grundlägga ett förtroendefullt förhållande mellan ungdomen och poUsen,
Kommissionen anser därför att man bör tillföra polisväsendet de resurser som
förutsätts för att kunna genomföra läroplanen. Enligt rikspolisstyrelsen krävs
för detla ytterligare ca 25 polismansljänsler. Kommissionen vil! dessutom
framhålla att positiva effekter erfarenhetsmässigt har uppnåtts i de fall då
uniformerad polis har gjort korta besök vid förskolor och barndaghem, 1 viss
utsträckning bör förskolornas och barndaghemmens önskemål om polismedverkan
kunna tUlmötesgås inom ramen för den nyss angivna förstärkningen.
Kommissionen
föreslår på nu anförda skäl att 25 polismanstjänster inrättas för
trafikundervisning i skolorna.
Undervisningen
i lag och rätt omfattar dels en presentation av polisen och polisverksamheten
och dels en brottsförebyggande information om samhällets lagar. Den bedrivs
huvudsakligen i lektionsform. För planering och genomförande av denna
undervisning utnyttjas i första hand personal vid spaningsrotlar. Med hänsyn
bl. a. lill denna undervisnings brotlspre-ventiva effekt vill kommissionen
förorda en utökning av antalet undervisningstimmar i vilka polisen medverkar.
En sådan utökning bör dock inte belasta enbari personalen vid spaningsrotlarna.
Också stadsdelspoliser och lämpliga polismän i lokalvaktområden bör i möjlig
utsträckning utnyttjas för uppgiften. Härigenom möjliggörs sannolikt ett
fortsatt personligt förtroendefullt förhållande mellan ungdomen och den lokala
polisen. Polisväsendet bör tilldelas erforderliga resurser för undervisningen i
lag och rätt i form av ytterligare polispersonal. Målsättningen bör enligt
kommissionen vara att polisens medverkan i lag och rätt utökas i all den
utsträckning som kan bedömas vara meningsfull med hänsyn till läroplanen.
Enligt kommissionen bör en fördubbling av polisens medverkan eftersträvas. För
detta skulle krävas ytterligare högst 25 årsarbetskrafter,
Stockholms
polisstyrelse har i skrivelse till chefen för justitiedepartementet föreslagit
all en informationscentral för telefonförfrågningar inrättas i Stockholms
polisdistrikt. Polisstyrelsen har framhållit att servicen till allmänheten
därigenom skulle förbättras och att belastningen på övrig polispersonal skulle
minska. Enligt vad kommissionen har erfarit tillämpas systemet sedan år 1939 i
Köpenhamn. Erfarenheterna av denna upplysningsljänsl är mycket goda. För en
sådan upplysningscentral med öppethållande under daglid behövs två polismän.
Kommissionen tillstyrker polisstyrelsens förslag. Om erfarenheterna blir
gynnsamma bör det komma i fråga att inrätta sådana upplysningscentraler även i
Göteborgs och Malmö polisdistrikt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:115 56
8.2,2 Kontaklfrägor
Den information som behövs bl. a. för alt skapa ökad
förståelse och stöd för polisens arbete i samhället, förutsätter att
polisväsendets kontaktyta mot samhället i övrigt är stor. Man torde av
opinionsundersökningens resultat kunna dra slutsatsen att kontakterna för
närvarande inte är tillräckliga. Det är därför önskvärt att polisens
samhällskontakter utvidgas genom att man pä ett systematiskt sätl söker utveckla
samarbetet med samhäUet i övrigt. Detta torde gälla för alla nivåer - även för
den enskilde polismannen.
Goda relationer med massmedia bedöms vara en av
förutsättningarna för att saklig information skall kunna nå ut till den enskUde
medborgaren. Intresseväckande, vardagsnära reportage om olika former av brottslighet
och andra samhällsproblem och om polisens uppgifter och arbetsmetoder är vad
som bör eftersträvas.
Kommissionen har överlagt med chefen för Sveriges radio i
frågan om relationerna mellan polisen och Sveriges radio. Radiochefen har
därvid förklarat att man på Sveriges radio är beredd till fortsatta
överläggningar på såväl riksplanet som det lokala planet om informations- och
samar-betsproblem. Det får bli en uppgift för rikspolisstyrelsen att ta
initiativ till sådana fortsatta överläggningar. Enligt kommissionens
uppfattning är ett mera organiserat samarbete önskvärt mellan polisen å ena och
Sveriges radio och tidningarna å andra sidan. Del bör vara en uppgift för det
centrala rådet att närmare överväga formerna för ett sådant samarbete.
På det lokala planet bör kontakten mellan polis och
massmedia kunna förbättras genom tillkomsten av särskilda kontaktmän i varje
polisdistrikt. Kommissionen föieslåi vidare i det följande en utökning av antalet
folpatrullerande polismän och kvarterspoliser. I detta sammanhang vill
kommissionen peka på den ökade kontakt mellan polis och allmänhet som
möjliggörs genom en ökad insats av polismän i yttre tjänst och på den allmänt
brottsförebyggande effekt som denna arbetsform kan bedömas ha. Likaså är den
föreslagna utökningen av resurserna för poUsens medverkan i skolan värdefull.
Kontakter mellan polismän och elever samt mellan skolledning/lärare och polisen
har stort värde när det gäller det brottsförebyggande arbetet.
Slutligen vill kommissionen framhålla den
kontaktverksamhet som redan nu bedrivs i stor omfattning i form av
utställningar, polisens dag samt genom skolans studiebesöks- och
kontaktverksamhet. Det stora intresse från allmänhetens sida som därvid kommer
till uttryck visar att denna verksamhet fyller en viktig funktion.
Prop.
1973:115 157
9 Förstärkning av polisverksamheten
9,1 Organisationen i stort
Den 1 januari 1965 förstatligades det svenska
polisväsendet. Polisverksamheten hade dessförinnan varit en kommunal
angelägenhet. Det förstatligade polisväsendet fick en hell ny organisation (se
Bilaga D).
1
samband med förstatligandet av polisväsendet inrättades ett centralt
polisorgan, rikspolisstyrelsen, som närmast under justitiedepartementet har
överinseendet över polisväsendet. Rikspolisstyrelsen leds av en särskild
styrelse. Den beslår av rikspolischefen, som är ordförande, överdirektören,
som är vice ordförande, samt sex andra av Kungl, Maj:t utsedda ledamöter. Genom
att dessa regelmässigt även är ledamöter i riksdagen är arbetet inom styrelsen
parlamentariskt förankrat. Styrelsens organisation framgår av Bilaga E.
Rikspolisstyrelsen skall genom inspektioner hälla sig
underrättad om polisväsendets tillslånd och behov samt genom allmänna råd och
anvisningar verka för planmässighet, samordning, enhetlighet och rationalisering
inom polisväsendet. Vidare åligger det styrelsen all i vissa hänseenden
meddela föreskrifier för lägre polismyndigheter och att inom särskilt angivna
områden utöva den direkta ledningen av polisverksamheten. Styrelsen har att
svara för den omfattande förvaltningen av hela organisationen. Styrelsen
bedriver vidare teoretisk och praktisk polisutbildning vid polisskolorna.
Styrelsens operativa ledningsuppgifter avser bl. a, den
särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets
säkerhet m, m,, trafikövervakning som berör två eller flera län och som kräver
samordning och samverkan över länsgränserna, övervakningsverksamhet lill sjöss
och i luften samt efterspaning angående brott, som kräver riksomfattande
spaning, såsom mord och andra grova våldsbrott, illegal narkotika- och
sprithantering, valutabrotl, varusmuggling, kassaskäpsin-brott samt
förmögenhetsbrott i samband med post- och godsbefordran.
Rikspolisstyrelsen är dessutom chefsmyndighet för statens
kriminaltekniska laboratorium samt ansvarar vidare för olika centrala registerfunktioner,
t. ex. polisregislren, som sköts med automatisk databehandling.
Länsstyrelsen är högsta polismyndighet i länet, I varje
län utom i Gotlands län finns en länspolischef.' Länspolischefen utövar inom
länsstyrelsen ensam beslutanderätten rörande polisens verksamhetsformer och har
ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i länet. Denna funktion
fullgörs främst genom utfärdande av föreskrifter och anvisningar till
polisdistrikten saml genom samordning av polisverksamheten mellan
polisdistrikten i länet.
' I årets statsverksproposition föreslås att Jämtlands län
och Västernorrlands län skall bilda ett gemensamt verksamhetsområde.
Prop.
1973:115 158
När särskilda förhållanden föranleder det eller då kravet
på enhetlig ledning inom länet är särskilt framträdande äger länsstyrelsen helt
eller delvis överta ledningen av polisdistriktens polisstyrkor. Som exempel
härpå kan nämnas trafikövervakningsverksamhel, ordningshållning vid större
tillställningar och sammankomster, katastrofer eller andra omfattande olyckor
samt spanings- och efterforskningsverksamhel som berör flera av länets
polisdistrikt. För att lösa sådana arbetsuppgifter kan länsstyrelsen begära
tillfällig polisförstärkning från annat län och beordra förstärkning till annat
län.
Den regionala trafikövervakande verksamheten bedrivs av
särskilda länstrafikgrupper. Anvisningar om de uppgifter som företrädesvis bör
ombesörjas av länstrafikgrupp meddelas av rikspolisstyrelsen.
Antalet länslrafikgrupper är 35 och storleken varierar
mellan länen. Gollands län saknar länstrafikgrupp.
Länstrafikgrupp ombesörjer trafikövervakning över
poUsdislriktsgrän-serna. Om mer än en länstrafikgrupp finns inom samma län,
bestämmer länsstyrelsen de områden inom vilka de oUka grupperna främst skall
tjänstgöra.
På den lokala nivån är landet uppdelat i 119
polisdistrikt. Indelningsgrunden är kommun- eller kommunblocksgränsema, varvid
en eller flera kommuner eller kommunblock ulgör ett polisdistrikt. För
ledningen av verksamheten i ett polisdistrikt finns en polisstyrelse bestående
av polischefen och sex till åtta av landstinget eller i vissa fall av
kommunfullmäktige valda ledamöter. Polischefen utövar ensam polisledningen i
polisdistriktet och avgör dessutom det övervägande antalet av de ärenden som
förekommer. Polisstyrelsen i plenum avgör ärende som angår viktigare
organisationsfrågor, petitafrågor, vissa tjänstetillsättningsfrågor, viktigare
informationsfrågor samt andra frågor, som polischefen hänskjuter till plenum.
Ärende som innebär utövande av polisledning får inte tas upp till avgörande i
plenum. Polischefen får inte heller hänskjuta andra ärenden till plenum än
sådana som rör polisväsendets administrativa eller allmänna riktlinjer för
polisens verksamhet. Ell normaldislrikl är organiserat med ett kansli, en
ordningsavdelning och en kriminalavdelning. Ordningsavdelningen är i de större
distrikten uppdelad på en övervakningssektion och en trafiksektion.
Kriminalavdelningen består i de större distrikten av sex rotlar. Dessa utgörs
av spaningsrotel, allmän utrednings-rotel, teknisk rotel, slöldrotel,
bedrägerirotel saml våldsrotel, I övriga distrikt har rotlar i viss utsträckning
förts samman.
Huvuddelen av polisstyrkan är placerad i polisdistriktets
centralort med ett särskilt ansvarsområde, cenlralvaktområde. Därutöver finns i
vissa tätorter arbetsgrupper vars ansvarsområde utgörs av ett lokalvakl-område.
Vissa mindre orter har även s. k. polisposleringar med ensamsta-tionerade
polismän.
Organisationen i ett fullt utbyggt polisdistrikt framgår
av Bilaga F.
Enligt personaltablåerna för polisväsendet finns f.n. 13
562 tjänster för polispersonal utom chefskarriären. Av dessa är 6 341 avsedda
för allmän övervakning, 1 358 för trafikövervakning, 897 för spaning och
Prop. 1973:115 159
3 086 för utredningsverksamhet. 1 768 tjänster avser
vikariatpersonal. Den 2 januari 1973 var 1 014 tjänster vakanta (Bilaga G).
Antalet extra polismän som tjänstgör i organisationen men som av skilda
anledningar ännu inte sökt eller erhållit någon på personaltablä upptagen extra
ordinarie tjänst uppgick vid samma tidpunkt till 1 005,
9.2 Nyligen vidtagna åtgärder och framlagda förslag
Som ett led i en allmän strävan efter ökad effektivitet
och rationell användning av tillgängliga resurser har man inom polisväsendet
sedan flera år systematiskt arbetat på att föra över arbetsuppgifter som inle
kräver polisiära kunskaper lill annan personal. Rikspolisstyrelsen har vidare i
en skrivelse lill Kungl. Maj:t den 20 febraari 1969 fäst uppmärksamheten på en
rad arbetsuppgifter, vilka inle bedömdes ha något samband med den egentliga
polisverksamheten och som därför ansågs böra föras över till andra samhällsorgan.
Rikspolisstyrelsens Önskemål har tillgodosetts i betydande utsträckning genom
författningsändringar och genom anvisningar till länsstyrelserna.
Den
överföring av arbetsuppgifter som sålunda kontinuerligt fortgår inom
polisväsendet har medverkat till all fler polismän har kunnat utnyttjas för
rent polisiära uppgifter. Bland de arbetsuppgifter som i allt större omfaltning
utförs av annan personal än polismän kan nämnas ambassadbevakning, som fullgörs
av ABAB, polismyndighetsärenden och enklare utredningar, som handläggs av
kvalificerad biträdespersonal. Överföringstakten begränsas emellertid bl. a. av
tillgången på kvalificerande biträden. 1 en del fall har man dock kunnat föra
över ytterligare arbetsuppgifter genom att utnyttja vakansmedel för inrättande
av tillfäl liga tjänster för lämplig nyrekrylerad biträdespersonal.
Kraven på den enskilde polismannens utbildning, erfarenhet
och allmänna lämphghet för sina skiftande uppgifter har bUvil allt större.
Dessa krav gäller inte minst den yttre tjänsten i vilken den nye polismannen
regelmässigt är engagerad under de första åren av sin yrkesverksamhet. Med
hänsyn härtill och för att förbättra organisationens effektivitet och
stabilitet infördes i mars 1972 s.k, alternerings-tjänstgöring. Denna innebär att
polismannen efler genomförd grundutbildning inle längre får en omedelbar
placering i yttre tjänst. En sädan placering kommer i fortsättningen inte att
bli aktuell förrän den nye polismannen har hunnit tjänstgöra åtminstone ett år
vid kriminalavdelning och ell år vid ordningsavdelning. Under båda dessa år
sker tjänstgöringen under erfaren polismans handledning. Den unge polismannen
ges på detta sätt en möjlighet all växa in i de många gånger mycket svåra
uppgifterna i den yttre tiänsten. Först efler tvä års allsidig tjänstgöring
fullgör han eller hon sålunda självständigt polisarbete. Systemet medför alt
ordningsavdelningarna under liden januari 1972 till mars 1973 inle har kunnat
tiUföras någon ny polispersonal. Fördelarna med att den nytillkomna personalen
i yttre tjänst är några år äldre och mera allsidigt utbildad har dock bedömts
överväga de tillfälliga svårigheter som över-
Prop.
1973:115 160
gången lill denna ordning har medfört. Den polisiära
grundutbildningens innehåll och längd ändrades våren 1972. En anpassning skedde
därvid lill behovet av utökad utbildning i skilda ämnen och till den nya
Ijänstgö-ringsgången i syfte alt säkerställa största möjliga utbyte av
alternerings-tjänstgö ringen.
För att öka effektiviteten i polisarbetet pågår anskaffning
av en förbättrad radioutrustning - det s. k. System 70. Detla nya system ger
förbättrade sambandsmöjligheter. Lednings- och rapporteringsmöjligheterna
förbättras. Därigenom förbättras också den personliga säkerheten för de
polismän som är verksamma i yttre tjänst. Systemet medger sålunda bl. a. att
man från varje polisbil kan nå en polisstation var man än befinner sig i
landet. Systemet är vidare enhetligt och kan därför användas var som helst i
landet.
Som ett
led i ralionaliseringsarbetet har en del arbetsgrupper och polisposteringar
dragits in eller slagils samman. 1 flertalet fall har dessa förändringar endast
berört små enheter belägna relativt nära någon centralort. Ändringarna har
skett i samråd med regionala och kommunala myndigheter samt berörda
personalorganisationer. Dessa organisations-ändringar har förbättrat
förutsättningarna för ett effektivt personalutnyttjande inom distrikten.
Antalet stalioneringsorter för polispersonal är f.n, ca 410,
En avsevärd förändring i distriktens organisation skedde
den 1 juli 1971, Nya normer började då att tillämpas för indelning i rotlar och
kommissioner vid kriminalavdelningarna. Indelningen grundades på personalstyrkan.
1 ca 100 distrikt upprättades spaningsrotlar, vilka ersatte de tidigare
skyddssektionerna vid ordningsavdelningarna. För ledningen av den yttre
tjänsten tillkom nya tjänster för yttre befäl.
I Stockholms polisdistrikt vidtogs under våren I 972 en
genomgripande organisationsförändring. Den innebar i huvudsak att antalet
vaktdistrikt minskade från I 3 till 6, alt de centrala styrkorna
radiobilavdelningen, piketen och hundstyrkan - fördelades på vaktdistrikten och
att till-slåndsverksamheten centraliserades till kansliavdelningen i
polishuset. Dessutom sammanfördes utredningstjänsten hell lill
kriminalavdelningen. Personalen fördelades därvid på en centralstyrka för
spaning och utredning samt sex kriminalrotlar och sex spaningsrotlar, vilka
stationerades i vart och ett av vaktdistrikten. Omorganisationen syftade till
att skapa möjligheter dels för en ökad yttre verksamhet, dels för en
rationalisering av utredningsverksamheten.
Vidare har 1972 års riksdag beslutat en begränsad
sammanslagning av polisdistrikt. Några distriklsindelningsändringar har ännu
inte genomförts med stöd av detta beslut.
Förstatligandet av polisväsendet har möjliggjort en större
rörlighet vid polisinsatserna inom landet. Tillfälliga behov av förstärkningar
har kunnat tillgodoses genom centralt beordrade förstärkningar. På detla sätt
tillförs årligen vissa polisdistrikt med stor turistlillströmning t, ex, i
Dalarna i samband med midsommar och på västkusten under semesterperioden -en
momentan ökning av personalresurserna. En tillfällig förstärkning av
Prop. 1973:115 161
Stockholms polisdistrikt har med hänsyn till personalläget
bedömts vara nödvändig under vinterhalvåret 1972/73. På grund härav har 200
polismän kommenderats att tjänstgöra i Stockholm under tiden den 1 oktober
1972-den 31 mars 1973.
1 årets
statsverksproposition föreslås för polisväsendets del bl, a, 215 nya tjänster
(varav 165 polismansljänsler), nyinköp av 400 bärbara radioapparater, en intern
TV-anläggning för Stockholms polisdistrikt, medel för utprovning av ell
personradiosystem samt medel för ytterligare 39 bilar. Av de 165
polismanstjänsterna är 100 avsedda för Stockholm, 20 för vardera Malmö och
Göteborg, 15 för flygplatsbevakning och 10 för övriga behov.
De
förstärkningar av polisväsendet som har föreslagits i statsverkspropositionen
tillgodoser i stor utsträckning de förslag som i denna del framförts av en
särskild utredningsman i belänkandet PoUsen i Stockholm (Ds Ju 1973:33).
Utredningsmannen föreslog även andra åtgärder som kan förbättra
polisverksamheten i Stockholm. Dessa har beaktats i annan ordning. Vissa
förenklingar i tillsätlningsförfarandet beslutades av Kungl. Maj;l den 28
december 1972. Vidare har medgivande lämnats all för tiden den 1 januariden 30
juni 1973 vid kriminalavdelningarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö
polisdistrikt inrätta sammanlagt 96 (60+24+12) göromålsförordnanden. Särskilda
förhandlingar har den 6 februari 1973 påbörjats mellan statens avtalsverk och
TCO-S med anledning av vissa av utredningsmannens förslag. Dessa förhandlingar
har slutförts och avtal har undertecknats den 19 mars 1973,
Mede! för en undersökning av allmänhetens attityd till
poUsen har ställts till förfogande av nämnden för samhällsinformation. Undersökningen
har genomförts i rikspoUsstyrelsens regi under februari 1973. Den redovisas i
avsnitt 4.
Utredningen Polisen i Stockholm har i en särskild
promemoria den 7 februari 1973 lill kommissionen redovisat sin syn på
förhållandet polis-allmänhet och pä de ätgärder som enligt utredningens mening
kan vara ägnade att förbättra dessa relationer. Förslaget redovisas närmare i
avsnitt 8.
9,3 Polisverksamheten och polispersonalen
9.3,1 Övervakningsverksamheten
Övervakningsverksamheten omfattar polisens uppgift all
förebygga brott, att hindra att ordningen och säkeriieten störs genom brott
eller på annat sätt samt all lämna allmänheten skydd, upplysning och annan
hjälp. Uppgiften all förebygga brott och andra störningar av samhällsordningen
mäste betraktas som en grundläggande uppgift för allt polisarbete. Däri ingår
att upprätthålla gatufriden och all säkra ordningen, tryggheten och trivseln på
allmänna platser och kommunikationsmedel. Den hjälpande verksamheten ingår
även som ett väsentligt moment i övervakningstjänsten och har stor
betydelse för relationerna mellan polisen och
11 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
Prop. 1973:115 162
allmänheten. Övervakningstjänslen karakteriseras av att
den skall fortgå oberoende av om viss händelse eller företeelse påkallar någon
åtgärd från polisens sida.
Övervakningsverksamheten fullgörs vid
ordningsavdelningarna. Dessa är i de större distrikten uppdelade på en
övervakningssektion och en trafiksektion. 1 flertalet distrikt ingår den
trafikövervakning inom distriktet som inle utövas av länstrafikgrupp i
övervakningssektionens arbetsuppgifter.
Närmast under polischefen utövas ledningen av
övervakningsverksamheten av chefen för ordningsavdelningen samt av vakthavande
och yttre befäl. Det vakthavande befälet ansvarar i polisledningens frånvaro
för polisverksamheten i hela polisdistriktet (vaktdislriktet) och skall under
sådana förhållanden besluta om de omedelbara åtgärder som fordras för
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, Vakthavande befälet har sålunda
ålagts särskilda beslutsuppgifler av kvalificerad natur i vissa författningar
och genom distriktens arbetsordningar. Han skall bl, a, pröva om det i ett
enskilt fall föreligger lagliga förutsättningar för frihetsberövande.
Vid planläggningen av övervakningsverksamheten, som är
mycket mångskiftande, är det väsentligt att nå en lämplig avvägning mellan den
allmänna yttre övervakningen och behovet av en tillräcklig utryckningsberedskap.
I den
yttre övervakningstjänslen, som i princip bör fortgå dygnet om, används en rad
ohka metoder, för vilka rikspolisstyrelsen har utfärdat närmare anvisningar.
Styrelsen har bl. a. framhållit alt det är av största betydelse att
fotpatrullering förekommer i all den utsträckning som är möjUg och att s. k.
gruppatrullering bör användas först efter en omsorgsfull behovsprövning.
Polisdistrikten uppmanas att i samband med verksamhetsplaneringen noggrant
pröva under vilka former verksamheten skall utföras under olika tider. Av
anvisningarna framgår vidare att den bilburna polispersonalen inte fär användas
som en beredskaps- eller utryckningsstyrka som endast skall träda i verksamhet
på order från polisstationen. Så snart det är möjligt och lämpligt bör
poUsmännen variera tjänsten genom att med bil förflytta sig mellan olika
områden och patrullera till fots på lämpliga platser. Polismannen bör härvid
vara försedd med bärbar radio.
Utryckningsverksamhel är den verksamhet som fullgörs med
anledning av att det har inträffat ett brott eller en händelse som påkallar ett
ingripande från polisman så skyndsamt som möjligt. Det är i första hand fräga
om vissa grova brott, i synnerhet sådana med väldsinslag, och ett stort antal
andra akuta händelser av allvarlig art såsom lägenhelsbråk, trafikolyckor,
ofredanden etc. Eftersom allmänheten i dessa eller liknande fall då något
allvarligt inträffat har ett berättigat krav på snabba ingripanden och då
möjligheterna alt klara upp brott inle sällan är beroende av snabbi vidtagna
åtgärder har det visat sig vara nödvändigt att hålla en hög
utryckningsberedskap.
För att kunna analysera utryckningsverksamhetens innehåll
och för att
Prop.
1973:115 163
få ett underlag för alt bestämma målinriktning och
resursanvändning har rikspolisstyrelsen under 1972 genomfört en särskild rutin,
som medger att vissa tidsuppgifter m. m. angående ulryckningsverksamheten
databehandlas och redovisas polisdistriklsvis på maskinlistor. På detla sätl
får man tillgång tUl uppgifter om bl. a. tidsåtgång för olika utryckningsuppdrag,
uppdragens fördelning på olika händelser saml uppdragens geografiska och
tidsmässiga spridning. Dessutom kommer tjänstgöringstidens fördelning på
faktisk personalinsats, stalionstjänsl, yttre tjänst, objekt-bevakning,
ulryckningstid, ingripandetid och preventiv övervakningstid att kunna redovisas
när rutinen har utvecklats och närmare erfarenheter har vunnits.
Av en
preliminär sammanställning av uppgifter från fjärde kvartalet 1972 framgår all tiden
för slationsljänst i de största polisdistrikten uppgått till mellan 35 och 44
procent av den totala arbetsinsatsen för övervakningsverksamhet. 1 de minsta
distrikten har motsvarande tid uppgått till över 50 procent.
Stationstjänsltiden i genomsnitt för hela landet med undantag av Stockholms
polisdistrikt utgjorde 47,1 procent av personalinsatsen. Detla innebär att en
påfallande stor del av ordningspolisens resurser gär åt för göromål inne på
polisstationerna, I stationstjänstgöringen ingår vakthavande befälels arbete,
receptionstjänsl, arres-tantbevakning och förbindelseljänst. Relationen
slationsljänst yttre tjänst påverkas lill fördel för den yttre tjänsten i
sådana polisdistrikt där särskilda administrativa tiänster har inrättats för
receplionister, arreslant-vakter eller för förbindelseljänst.
En
grundläggande förutsättning för en effektiv och ändamålsenlig
övervakningsverksamhet är all tjänsten vid polisdistriktens övervakningssektioner
pågår dygnet om. Målsättningen måste därför vara att poUssta-tionerna i
allmänhet alltid skall vara bemannade och att en viss grad av
utryckningsberedskap ständigt finns i samtliga polisdistrikt, Övervakningstjänslen
är därför myckel personalkrävande. Detta kan i viss mån belysas av följande
uppgifter. Bruttoarbetstiden för en poUsman har beräknats till 2 080 timmar om
året. Om man tar hänsyn till den arbetstid som faller bort pä grund av
semester, sjukdom eller annan ledighet och för deltagande i utbildning kan den
tid som en poUsman kan tas i anspråk för direkta operativa eller administrativa
uppgifter beräknas uppgå till i genomsnitt 1 600 timmar om året. Detta innebär
att det behövs ca 5,5 tjänster för att kunna uppehålla en och samma funktion
dygnet om.
Som förut
nämnts använder man sig inom övervakningsverksamheten av en rad olika
patrulleringsmetoder, såsom palrullering till fots, med bil, med båt eller lill
häst.
Fotpatrullering
är en övervakningsmetod som av olika skäl har blivit någol eftersatt. Den ökade
rörligheten bland brottslingar, tendensen till grövre brottslighet och
förekomsten av andra akuta händelser har som tidigare nämnts gjort det
nödvändigt all hälla en hög ulryckningsbered-skap. Vid den avvägning som
sålunda har fält göras mellan kravet på hög utryckningsberedskap och en mera
utpräglat preventiv övervakning ge-
Prop.
1973:115 164
nom fotpatrullering har sistnämnda verksamhet inte kunnat
tillgodoses i den utsträckning som varit önskvärd. För en viss prioritering av
utryckningsverksamheten talar sålunda bl. a. den erfarenheten att snabba utryckningar
inle sällan innebär att gärningsmannen kan gripas i samband med gärningen. Ett
sådant förhållande inverkar positivt på uppklaringsprocenten och innebär också
att spaningsåtgärder inte behöver sättas in och att utredningsarbetet
förenklas. En hög ulryckningsberedskap har också betydelse för förhållandet
till allmänheten. Rikspolisstyrelsen har emellertid i olika sammanhang påtalat
nödvändigheten av att även patruller som förfogar över motorfordon ägnar sig ät
fotpatrullering så snart inte utryckningsuppdrag tar tjänstgöringstiden i
anspråk.
Rikspolisstyrelsen har i skilda sammanhang till
polismyndigheterna i landet framfört behovet av ökad fotpatrullering. I
skrivelse den 30 november 1971 till samtliga länspolischefer och polismästare
uppmanades sålunda polischeferna att uppta samråd med representanter för
personalen angående övervakningsmetoderna och särskilt överväga i vad män en
ökad palrullering till fots kunde medföra en bättre polisiär service på
allmänna platser. Resultatet av överläggningarna redovisades till
länspolischeferna som med eget yttrande har vidarebefordrat dessa till
styrelsen. De inkomna yttrandena redovisade över lag en positiv inställning
lill en ökad fotpatrullering.
En annan gren av ordningsavdelningarnas arbete som enligt
kommissionens mening i detta sammanhang påkallar särskild uppmärksamhet är
kvarterspolisverksamheten.
Erfarenheterna av kvarterspoUsverksamhelen visar att
tjänstgöringsformen med dess speciella brottsförebyggande inriktning lämpar
sig bäst i bostadsområden och då i synnerhet i förortsområden med stort inslag
av barn och ungdom. 1 vissa fall, särskilt i de största polisdistrikten, är
verksamheten motiverad även i mera centrala delar.
Särskilda tjänster som enligt tiänstelablå är avsedda för
kvarterspoliser finns f, n, endast i Stockholms, Göteborgs och Malmö
polisdistrikt till ett antal av 41 respektive 32 och 14. Dessutom har i några
polisdistrikt organiserats liknande verksamhet på försök utan att tjänsterna
har tagits upp i tjänstetablå, 1 årets statsverksproposition har medel
beräknats för ytterligare 42 kvarterspolismän i Stockholm, 4 i Göteborg och 7 i
Malmö,
Om kvarterspolisverksamheten skall ge avsett resultat bör
samme polisman tjänstgöra inom ett område under en längre tid. Det mest
ändamålsenhga är att han får möjlighet att följa en generation inom området
från de tidigare barnaåren och upp genom tonåren. Kvarterspolisverksamheten
ställer också speciella krav på den enskilde polismannen. Det har visat sig
att de polismän som är mest lämpade för tjänst som kvarterspolis i allmänhet är
väl lämpade också för befälsljänst och att de i allmänhet väljer befälstjänst
före tjänst som kvarterspolis. Detta förhållande har ofta medfört den
olägenheten att en polisman tjänstgör som kvarterspolis endast en tämligen kort
tid innan han befordras lill en befälstjänst. En väsentlig tanke bakom
kvarlerspolisverksamheten har därigenom förfelats.
Prop. 1973:115 165
För att en kvarterspolis skall kunna bedriva sin
verksamhet på ett framgångsrikt säll är det nödvändigt all han skaffar sig en
ingående lokal-och personkännedom. Han bör knyta så mänga kontakter som möjligt
med innevånarna i området och på det hela taget söka skapa förtroende för honom
själv och för polistjänsten som sådan. Den som av polismannen ertappats med
brottslig verksamhet får vidare klart för sig att risken för uppläckt i
fortsättningen är stor efiersom polismannen dagligen tjänstgör i samma område.
Härigenom ernås en betydande preventiv effekt. Erfarenheten visar också att i
den mån allmänheten inom området lär känna polismannen och får förtroende för
denne, ökar villigheten att lämna upplysningar om förövade brott och om
personer som kan misslänkas för brott.
Polisens trafikövervakning fullgörs vid
ordningsavdelningarnas trafik-sektioner och vid länstrafikgrupperna.
Självfallet ingår övervakning av trafiken som en del även i den allmänna
övervakningsverksamheten. Lika naturligt är del alt de trafikövervakande
poUsmännen fullgör vissa uppgifter som normall hör hemma på övervaknings- eller
utredningssidan.
Trafiksektionerna svarar dessutom för polisens medverkan
vid trafik-undervisningen i skolorna.
9.3.2 Spanings- och utredningsverksamheten
Spanings- och utredningsverksamheten omfattar
huvudsakligen den del av polisens arbete som går ut pä att förebygga och
uppdaga brott. Framför allt spaningsverksamheten har klart brottspreventiva
inslag.
Spanings- och utredningsverksamheten fullgörs vid
kriminalavdelningarna. Organisationen i Stockholms, Göteborgs och Malmö
polisdistrikt är anpassad lill de speciella förhållanden som råder i
storstäderna. I övrigt består kriminalavdelningarna i de största distrikten av
sex rotlar, nämligen spaningsrotel, allmän utredningsrotel, teknisk rotel,
stöldrotel, bedrägerirotel och våldsrotel. Teknisk rotel finns i allmänhet
endast i ett distrikt i varje län. I vissa distrikt har stöld- och
bedrägerirotlarna förts samman till en rotel och i andra distrikt åter har
stöld-, bedrägeri- och våldsrotlarna förts samman till en rotel. De minsta
kriminalavdelningarna slutligen består av en spaningsrotel och en odelad
utredningsrotel.
Den nuvarande arbetssituationen vid kriminalavdelningarna
skall belysas något i det följande.
I fräga om vissa brottstyper har den senaste tidens
brottsutveckling berörts i tidigare avsnitt. Det är klart att vissa
brottsbalksbrott har ökat väsentligt under de senaste åren. Det har givetvis
medfört en ökad arbetsbörda vid kriminalavdelningarna. Åtskilliga åtgärder har
vidtagits för att möta den ökade arbetsbördan. Personalförslärkningar har
successivt tillförts kriminalpolisverksamheten. Delta har skett dels i form av
nya polismanstjänster, dels i form av tjänster för kvalificerade biträden, som
har övertagit arbetsuppgifter som tidigare fullgjorts av polispersonal.
Dessutom har en rad rationaliseringsåtgärder vidtagits i syfte all förenkla
utredningsarbetet. Rationaliseringsarbetet pågår fortlöpande. Bl. a, kom-
Prop.
1973:115 166
mer en central godsregistrering alt genomföras för all
underlätta identifiering av stöldgods.
Det kan
emellertid konstateras all arbetsbalanserna vid kriminalavdelningarna inte är
acceptabla. Den 1 oktober 1972 uppgick antalet balanserade utredningsärenden
till ca 140 000. Därvid bör beaktas alt utredningen i ett ärende som inle har
klarats upp inom tre månader skall enligt rikspolisstyrelsens anvisningar -
läggas ner om spaningsåtgärder eller mera omedelbara utredningsåtgärder inte
har gett någol resultat. Ett sådant ärende skall givetvis las upp på nytt så
snart anledning föreligger till det. Åtskilliga anmälningar om brott måste
emellertid avskrivas från vidare handläggning ulan att några egentliga
utredningsätgärder har vidtagits.
Uppklaringsprocenten för brotlsbalksbrotlen tyder också på
att kriminalavdelningarna har blivit mer belastade. Statistik i fråga om uppklaringsprocenten
föreligger endast t.o.m. år 1969. För detla år var uppklaringsprocenten 24,88
sävill avsåg under året anmälda och uppklarade brottsbalksbrott.
Uppklaringsprocenten för de brott som anmälts under åren 1965-1969 och som
klarals upp t. o, m. år 1969 var 34,10. Statistiken för är 1969 ulvisar en
lägre uppklaringsprocent än för de närmast föregående åren.
Det brottsutredande arbelet har i hög grad kommit att
inriktas pä olika former av förtursmål Som förtursmäl behandlas bl, a, mål med
häktade, olika slag av militärmål och mål som handläggs enhgt lagen om unga
lagöverträdare. Vissa andra grupper av mål, 1. ex. grövre våldsbrott, måste
givetvis också ges en hög prioritet. Detla medför rubbningar i den löpande
utredningsverksamheten.
9,3,3 Rekryteringen lill polisväsendet
Av de villkor som har uppställts för antagning till
polisaspirant är kraven pä skolunderbyggnad av särskilt intresse. En allmän
förutsättning är att den sökande har visat sig besitta förmåga till
kvaUficerade studier. Minimikravet i fråga om skolunderbyggnad är slutbetyg
från grandskolans årskurs 9, teoretisk linje, med lägst betyget 3 i svenska,
engelska, matematik och samhällskunskap. Annan utbildning som godtas är
polisiär yrkesskoUinje, realexamen eller minst två årskurser vid folkhögskola.
Under senare år har en allt större del av de antagna haft
studentexamen eller genomgått 3-ärig Unje vid gymnasium. Även antalet
aspiranter som genomgått fackskola har ökat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:115 '67
Skolunderbyggnaden hos de aspiranter som har antagits
under de senaste budgetåren framgår av följande sammanställning.
Skolunderbyggnads-
67/68
68/69
69/70
70/71
71/72
Sept
Febr
grupp
72
73
(prel,)
Gymnasiekompetens/
studentexamen
2,9
5,4
'1,4
12,4
26,3
39,6
47,5
Fackskola
2,3
5,7
8,1
10,1
10,7
13,1
16,9
Polisiär
yrkesskol-
linje
13,2
11,1
10,8
14,6
12,3
11,8
5,6
Grundskola,
teore-
tisk
linje
8,6
14,4
10,2
12,8
13,3
9,3
11,2
Realexamen
41,1
33,0
27,3
17,1
15,2
8,9
8,8
Folkhögskola,
minst
2
årskurser
29,0
28,6
25,8
27,4
20,2
16,9
8,8
Underbefälsskola
-
0,9
1,5
2,9
1,5
-
0,6
Kompletteringskurser
1,1
0,1
2,9
-
0,2
-
-
Övrig
utbildning
1,8
0,8
2,0
2,7
0,3
0,4
0,6
opaginerad Kontrollera mot PDF
Som framgår av sammanställningen hade ca 26 procent av de
aspiranter som antogs under budgetåret 1972/73 genomgått 3-årig gymnasieUnje
och ca 43 procent 2-årig mera teoretiskt inriktad gymnasielinje eller
motsvarande (dvs, fackskola eller polisiär yrkesskoUinje kursplanerna i de
allmänbildande ämnena i denna linje har anslutits till fackskolans - eller
minst 2-årig folkhögskola, som från 1972 under vissa förutsättningar ger s. k.
allmän behörighet för studier vid universitet). Gymnasial utbildning från
lägst 2-årig teoretiskt inriktad linje redovisas sålunda av något fler än två
tredjedelar av samtliga antagna.
Av de 400 aspiranter som hittills har antagits under
innevarande budgetår har ca 43 procent betyg från 3-årig gymnasielinje och ca
35 procent har genomgått en 2-årig mera teoretiskt inriktad gymnasieutbUd-ning.
Rekryteringen av polisaspiranter under de senaste åren
framgår av följande sammanställning.
Budgetår Antal
sökande Antal antagna aspiranter
1967/68
2 661
1968/69
2 120
1969/70
1 530
1970/71
1 161
1971/72
1451
1972/73
1 375'
559 742 666 485 573 400'
' Siffrorna av.ser anställning av aspiranter vid tvä
tillfällen. Ytterligare en omgång aspiranter skall sålunda anställas under
innevarande budgetår.
Sammanställningen visar att det har förelegat vissa
svårigheter att rekrytera polisaspiranter under de senaste åren, Kungl. .Maj:t
hade medgett rikspolisstyrelsen att anställa högst 600 aspiranter under budgetåret
1970/71 och högst 700 under budgetåret 1971/72. Dessa antal uppnåddes
emellertid inte. Vid de båda antagningstillfällena hittills under
Prop.
1973:115 168
innevarande budgetär i september 1972 och februari 1973
har läget dock förbättrats. Sammanlagt har 400 aspiranter antagits, fördelade
på 240 i september och 160 i februari. Dessa siffror lyder på att det svåra
rekryteringsläge, som rådde under budgetåren 1970/71 och 1971/72 och som i
första hand kan antas ha berott på de utdragna löneförhandlingarna och en
omfattande publicitet av rekryteringshämmande karaktär, nu tycks ha bratits.
Rekryteringsverksamhelen inom polisväsendet organiserades
om under budgetåret 1967/68 och centraliserades då i viss utsträckning till
rikspolisstyrelsen. Rekryteringsseklionen vid styrelsen svarar nu för annonsering,
utgivning av trycksaker och information till sökande. Sektionen svarar ocksä
för registrering av de sökande, registerkonlroll, granskning av
lämplighetsutredningar och läkarintyg samt kontroll av de sökandes formella
behörighet. Även urval, antagningsbeslut och löneklassplacering sker centralt.
På det lokala planet handläggs rekryteringsfrågorna av
särskilt utsedda polismän rekryleringsmännen. Dessa svarar för praktisk
direktinformation om polisyrket vid bl, a, skolor, värnpliktsförband och
arbetsförmedlingar. För Stockholms polisdistrikt föreslås i årets
statsverksproposition alt en tjänst som rekryleringskonsulenl skall inrättas
med hänsyn till de särskilda rekryteringsproblemen i distriktet.
Polisstyrelserna och länsstyrelserna yttrar sig över de sökandes lämplighet, TUl
grund för dessa yttranden ligger lokala registerkonlroller,
referensundersökningar, kontroll av belygsavskrifter och körkort,
personintervjuer och yttranden från bl, a, företagsnämnderna.
9,3,4 Polisens utbUdnings-och befordringsförhållanden
Den nyantagne extra polismannen (polisaspiranten) påbörjar
omedelbart sin grundutbUdning. Den är förlagd till polisskolan Ulriksdal och
pågår under 40 veckor. Sedan grundutbildningen har avslutats vidtar den s, k, allerneringstjänstgöringen.
Den omfattar två år, varav ett år vid kriminalavdelning och ett år vid
ordningsavdelning, Allerneringstjänstgöringen syftar till att befästa och
fördjupa de kunskaper som polismannen har tillägnat sig under
grundutbildningen. Den ger honom emellertid möjlighet att fullgöra praktiskt
polisarbete under överinseende av äldre, erfarna kollegor.
Varje polisman som har börjat sin grundutbildning efter
den 1 juli 1967 skall komplettera sin grundutbUdning vid polisskolan med en
högre poliskurs. Denna kurs skall han genomgå 35 år efter grundutbildningens
avslutande.
Systemet med alterneringstjänstgöring påbörjades i mars
1972 och det dröjer alltså ännu omkring ett år innan den första omgången har
avslutat sin alterneringstjänstgöring.
Prop.
1973:115 169
Den nyutbildade polismannen placeras f, n, regelmässigt
vid ordningsavdelningen. Den första tiden tiänslgör han som extra poUsman och
har sedan möjlighet att söka extra ordinarie och ordinarie polismanstiänst. Han
är behörig liU extra ordinarie tiänst 3 år efter antagningen tiU polisaspirant
och ordinarie tjänst 5 är efter antagningen. De extra ordinarie tjänsterna
avser tiänster för vikariats- och förstärkningspersonal. Dessa tas i anspråk i
första hand för övervakningsverksamheten, Vika-rialsbehovel på
kriminalavdelningarna tillgodoses i regel genom att mera erfaren personal vid
ordningsavdelningarna förs över till kriminalavdelningarna. Den normala
karriären för en polisman är att han först får en extra ordinarie tiänst och
därefter en ordinarie tiänst vid ordningsavdelningen. Därefter kan han söka
antingen befälstiänst vid ordningsavdelningen eller tiänst som
kriminalinspektör.
Den
polisman som har fått en tiänst som polis-eller kriminalinspektör erhåller
vidareutbildning i form av en inspektörskurs, 1 den reguljära polisutbildningen
vid polisskolan ingår dessutom en andra inspektörskurs för tiänstemän som
placeras i vissa arbetsledande funktioner och en kommissariekurs för polis- och
kriminalkommissarier.
För
personal inom särskilda verksamhetsgrenar förekommer dessutom en lång rad
specialkurser i central regi avsedda för polismän som fullgör särskilda
funktioner. För personal vid ordningsavdelningarna kan nämnas olika kurser i
motortjänst med tyngdpunkt i trafikövervakningsverksam-helen, hundtiänsl, helikoplertiänst
och sjöpolistjänst. Av den specialutbUdning som förekommer för
kriminalpolispersonal kan nämnas kurser i kriminalteknik, kriminalpolistiänst
och för utredning av skatte-, förmögenhets- och gäldenärsbrott. Förutom de
kurser som anordnas centralt bedrivs en kontinuerlig fortulbildning inom länen
och polisdistrikten.
Utbildningen inom polisorganisationen är mycket
omfattande, F, n. bedöms ungefär var tionde polisman vara ledig från sin tiänst
för att delta i central, regional eller lokal utbildning.
Det förekommer ganska ofta att personal som har specialutbildats
eller har särskild erfarenhet av viss tiänslgöring efter befordran flyttar till
sådan tiänst där hans speciella utbildning och erfarenhet inte kan UtnyUjas,
9,4 Överväganden och förslag
9,4,1 Inriktningen av förslärkningsinsatserna
1 direktiven för kommissionen uttalas att förhållandena nu
är sädana att kraftfulla åtgärder behövs för att minska brottsligheten och för
all skapa bättre ordning och trivsel på allmänna platser. Vidare understryks
samhällets strävan alt ge polisen ett starkt stöd i dess verksamhet.
Kommissionen har att pröva hur de polisiära insatserna kan förslärkas för alt
komma lill rätta med den rådande situationen. Det kan härvid inte bli
Prop.
1973:115 '70
fråga om någon genomgripande översyn av polisverksamhetens
inriktning, arbetsformer och organisation,
Efler förstatligandet av polisväsendet har inom ramen för
gällande organisation åtskilliga åtgärder vidtagits för effektivisering av
polisverksamheten och förstärkning av dess resurser. Sålunda har kvalitativa förbättringar
uppnåtts genom en reformerad polisutbUdning, I kvantitativt avseende har ett
väsentligt antal tjänster tillförts polisväsendet. De förstärkningar som nu
krävs bör bygga på nuvarande organisation och ha samma syften som hittills
genomförda partiella reformer.
En fråga som därtill har särskilt intresse är
möjligheterna att ytterligare höja utbildningsnivån och därmed poUskårens
genomsnittliga standard. Polisverksamheten har nämligen komplicerats allt mer, Detla
har fört med sig krav på mera djupgående kunskaper hos polismännen i olika
avseenden. Den höjda allmänbildningsnivån i samhället medför också att större
krav ställs på polismannens allmänna kunskaper.
De förhållanden som nu har berörts aktualiserar frågan om
en översyn av kraven i fråga om skolunderbyggnad för anställning som
polisaspirant. Den utbyggnad som pågår av gymnasieskolan gör en sådan översyn
påkallad. Den fortlöpande höjningen av den allmänna utbildningsnivån bland
dagens ungdom, som kommer att bU särskilt markant när gymnasieskolan är fuUt
utbyggd, måste enligt kommissionens mening påverka kraven för antagning till
polisaspirant.
En höjning av antagningskraven för också med sig att
polisutbildningen i högre grad kan inriktas mera på de speciella problem som
polisarbetet i allt större utsträckning uppvisar. Utan att öka polisens
utbildningsresurser kan man alltså få en bättre utbildad poliskår.
En förutsättning för alt få så god rekrytering som möjligt
är en bra rekryteringsorganisation. Den nuvarande organisationen bör anpassas
till de nya krav som ställs på den.
Vissa problem föreligger också med nuvarande befordringssystem
inom polisväsendet. Specialutbildad personal eller personal med särskild
erfarenhet flyttas ofta i samband med befordran eller eljest lill tiänst där
erhållen utbildning eller förvärvad erfarenhet och vana inte kommer till sin
rätt. Ett sådant system medför nackdelar för effektiviteten i polisarbetet och
innebär dessutom en belastning av utbildningsorganisationen. Åtgärder för att
komma lill rätta med dessa förhållanden bör därför övervägas.
Åtgärder av nu angivet slag syftar till att effektivisera
polisarbetet genom ett bättre utnyttjande av tillgänglig personal. För att
uppfylla de krav som brottsligheten och ordningsförhållandena ställer på polisväsendet
behövs dessutom personalförstärkningar. En förstärkning av polisresurserna bör
inriktas på all förbättra förutsättningarna för polisens brottsförebyggande
arbete. Detta arbete bör bedrivas i nära samarbete med de myndigheter och organ
i samhället som har all svara för barnavård, nykterhetsvård och andra socialt
inriktade insatser. Polisens verksamhet för förebyggande av brott bör bättre
samordnas med samhällets stödjande och hjälpande verksamhet.
Prop. 1973:115 171
Polisverksamheten måste i större utsträckning ta sikte på
det brottsförebyggande och det direkt brotlsförhindrande arbetet. Dessutom
måste ökad uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna alt uppdaga och utreda brott,
framför allt den allvarligare brottsligheten. En högre uppklaring av begångna
brott har en väsentlig brottsförebyggande effekt. Allmänhetens förtroende för poUsen
är också i hög grad beroende av polisens möjligheter att lösa sina uppgifter i
såväl det brotlsförhindrande som del brottsutredande arbelet.
Kommissionen
har i föregående avsnitt pekat på nya inslag i brottsligheten och ordningsförhåUandena
som föranleder förstärkta polisiära insatser. Vi har sålunda fått en utveckling
av den s, k, intellektuella brottsligheten som inte kan godtas. Vi har också
fått en organiserad brottslighet som kräver särskilda insatser. Olika slag av
brott kräver skilda slag av åtgärder. Det gäller våldsbrott, narkotikabrott,
koppleri, till-greppsbrolt, häleri och skattebrott. Ett effektivare bekämpande
av denna brottslighet förutsätter förstärkta resurser såväl när det gäller
övervaknings- som spanings- och utredningsverksamhet. Utvecklingen av trafikbrotten
kräver ökade insater i trafikövervakningen. Ordningsläget är sådant att
polisens övervakningsresurser bör förstärkas, I fråga om
kriminalpolisverksamheten över huvud taget måste ulredningsbalanserna
nedbringas och en snabbare handläggning av ärendena eftersträvas. Inle heller
det kan ske ulan en förstärkning av de personella resurserna. De insatser som
bör göras bör i första hand inriktas på åtgärder för att komma till rätta med
angivna problem. Genom all tillföra polisväsendet väsentligt ökade personella
resurser skapas också ett gynnsammare arbetsklimat inom polisväsendet, vilket i
och för sig måste vara ägnat att öka effektiviteten i polisarbetet i dess
helhet.
Kommissionen
anser således att det föreligger ett behov av väsentliga personalförslärkningar
till polisen. Förstärkningsbehoven avser samtliga verksamhetsgrenar.
Kommissionen har den uppfattningen att praktiskt taget samtliga polisdistrikt
har behov av ytterligare personal. Det gäller främst polisutbildad personal.
Inom
polisorganisationen finns vidare ca 2 700 tiänster för annan personal än
polispersonal. Under de senaste åren har man strävat efter att föra över arbetsuppgifter
från polispersonal till annan personal. Det har varit fråga om
sådana'arbetsuppgifter som arrestantbevakning, delgiv-ningar, tillsyn och
skötsel av fordon och annan materiel och skötseln av radiokommunikationer men ocksä
rena kansligöromål, handläggning av vissa polismyndighetsärenden och enklare
utredningar. För detta ändamål har medel ställts till förfogande för inrättande
av tiänster. Dessutom har rikspolisstyrelsen med utnyUjande av vissa
vakansmedel kunnat inrätta tillfälliga extra tiänster i viss utsträckning, 1
den mån vakanserna kommer att fyllas kan dessa tillfälligt inrättade extra tiänster
komma att dras in. Enligt kommissionens uppfattning är det synnerligen
angeläget att polismän i så stor utsträckning som möjligt befrias från sådana göromål
som lämpligen kan skötas av annan personal. Strävandena att föra över
arbetsuppgifter frän polispersonal till annan personal bör därför fortsätta.
Prop. 1973:115 '72
9,4,2 Kommissionens bedömning och förslag till åtgärder
9,4,2.1 Rekryteringen lill polisväsendet
Kommissionen har tidigare framhållit alt polisarbetets
alltmer komplicerade karaktär och de ökade krav som av andra skäl kan ställas
på polismannens utbildning och allmänna kunskaper aktualiserar frågan om en
översyn av kraven i fråga om skolunderbyggnad för antagning till polisaspirant.
De minimikrav som f. n. gäller är alt sökanden skall ha
genomgått teoretisk linje vid grundskola med lägst betyget 3 i svenska,
engelska, matematik och samhällskunskap. Vissa andra utbUdningsvägar av motsvarande
art godtas också. En myckel stor del av de aspiranter som antas har väsentligt
bättre skolunderbyggnad än som krävs. Sålunda har 75-80 procent av de aspiranter
som hittills har antagits under detla budgetår gymnasiekompetens eller
motsvarande.
Ett .sätt att tillgodose kravet på ökade kunskaper är alt
bygga ut polisens grundutbildning. För all kunna öka polisens allmänna kunskapsnivå
inom polisskolans ram krävs emellertid en väsentlig föriängning av
utbildningstiden. En sådan åtgärd för med sig betydande kostnader. Med hänsyn
till alt så många aspiranter redan nu har gymnasiekompetens eller motsvarande
synes en förlängning av polisutbildningen - som således skulle vara behövlig
endast för en mindre del av aspiranlerna - inle vara den lämpliga lösningen.
Kommissionen har i stället vall att undersöka om det är
möjligt att höja antagningskraven. En höjning av antagningskraven måste bedömas
mot bakgrund av den utbyggnad av gymnasieskolan som pågår f, n.
Den nya gymnasieskolan beslår av de tidigare skolformerna
gymnasium och fackskola samt yrkesskola. Sammanlagt finns ett 20-tal linjer
och ett stort antal specialkurser av varierande längd. För att komma in i
gymnasieskolan fordras i regel att man har gått igenom grundskolan. Den nya
skolorganisationen innebär inle några förändringar för de 3-äriga linjerna och
den 4-åriga tekniska linjen vilka motsvarar det hittillsvarande gymnasiet. För
den tidigare fackskolans linjer har vissa ändringar gjorts bl, a, i fråga om grenindelningen.
För intagning på de 3- och 4-åriga linjerna samt pä de 2-åriga linjer som
motsvarar den gamla fackskolan krävs ett större teoretiskt kunskapsmått än som
i regel är nödvändigiför att börja på yrkesinriktad linje.
De största ändringarna i den nya gymnasieskolan gäller den
tidigare yrkesskolan, Alla linjer som ersätter yrkesskolan är 2-åriga,
Ytterligare en del linjer av yrkeskaraktär har inordnats i gymnasieskolan såsom
i regel l-åriga specialkurser, I vissa fall torde det vara möjligt för elever i
de yrkesbelonade linjerna att läsa vikliga allmänna ämnen t, ex. svenska och
engelska - fram till den nivå som motsvarar 2-årig f. d, fackskole-linje.
Med hänsyn lill den höjda utbildningsnivån i samhället och
lill de krav som allmänt sett bör ställas på en polisman i dagens samhälle
anser kommissionen alt kraven på skolunderbyggnad för anställning
som
Prop. 1973:115 173
polisaspirant bör höjas. Kommissionen föreslår att de krav
som uppställs för s, k, allmän behörighet till högre utbildning skall gälla
även för antagning lill polisaspirant. Detta innebär att krav bör uppställas på
lägst avgångsbetyg från 2-årig gymnasielinje i vilken ingår 2-årig utbildning i
svenska och engelska eller 2-ärig folkhögskoleutbUdning som omfattar studier i
svenska och engelska motsvarande två årskurser i gymnasieskolan.
Den föreslagna höjningen av rekryteringskraven medför att rekryle-ringsunderiaget
kommer all minska. Under de senaste åren beräknas ca 90 000 av de elever som
årligen har lämnat grundskolan ha varit formellt behöriga för anställning i
polisväsendet vad avser skolunderbyggnad. En övergång till de krav som
kommissionen föreslår medför att rekryteringsunderlaget minskar lill ca 50 000
av varje årskull. Den nya gymnasieskolan är ännu inte fullt utbyggd, 1 vissa
kommuner infördes den i sin nya form under läsåret I 97 I /72,
Kommissionen anser att de höjda kraven i fräga om skolunderbyggnad
för antagning lill polisaspirant bör tillämpas först när flertalet av de
årskullar inom vilka rekryteringen företrädesvis sker har fält tillfälle att
erhålla gymnasieutbildning. Kommissionen föreslår därför att de höjda formella
kraven tillämpas tidigast från år 1975,
Äv betydelse när del gälller alt få lämpliga aspiranter är
också den rekryteringsverksamhel som bedrivs. Centralisering av
rekryteringsverksamheten genomfördes under budgetåret 1967/68, Det har medfört
vissa fördelar. Sålunda blev handläggningen av ärendena mera enhetlig. Möjlighet
har införts all efler utbildningen placera polismännen i områden med svag
rekrytering.
Den centrala verksamheten kan dock inte hell ersätta de
regionala och lokala insatserna, Rekryteringsseklionen vid rikspolisstyrelsen
har för verksamhet på fältet en rekryleringskonsulenl. Dennes uppgift är i
första hand att leda de lokala rekryteringsmännens verksamhet. De lokala
insatserna beror därför helt på rekiyleringsmännens intresse och fallenhet för
uppgiften. 1 många fall görs mycket goda insatser, I andra fall har resultatet
blivit sämre, I viss mån kan detta bero på att vederbörandes ordinarie
uppgifter är så omfattande att rekryteringsverksamheten har blivit lidande.
Rekryteringen har under vissa tider varit
otillfredsställande. Som tidigare har nämnts föreslås i årets slalsverksproposition
att Stockholms polisdistrikt tillförs en rekryleringskonsulenl. Del torde
enligt kommissionens mening vara möjligt att avsevärt förbättra den
utåtriktade verksamheten även i övriga polisdistrikt genom liknande åtgärder.
Den informativa delen av rekryteringsmännens uppgifter skulle kunna föras över
pä särskilt anställda rekryleringskonsulenler. En sådan åtgärd skulle
otvivelaktigt innebära en aktivering av den utåtriktade informationen i skolor
och andra institutioner och därigenom vara rekryteringsbefrämjande. En
konsulent bör kunna svara för det informationsbehovet i ett eller flera län.
Enligt kommissionens bedömning skulle åtta heltidsanställda rekryleringskonsulenler
behövas för de informativa uppgifter som nu åvilar rekryteringsmännen.
Prop.
1973:115 174
Kommissionen föreslår därför att nio nya tiänster som
rekryteringskonsulenter inrättas inklusive de som i statsverkspropositionen
föreslagits för Stockholms polisdistrikt. Till tiänsterna bör företrädesvis ifrågakomma
för ändamålet särskilt lämpade polismän. Det bör ankomma på rikspolisstyrelsen
att bestämma om vilket verksamhetsområde de skall ha,
9.4,2.2 Polismannabanan
Kommissionen har under sitt arbete kunnat konstatera att
de olika tiänsterna inom polisväsendet byter innehavare med påfallande korta
intervaller. Varje polisman är i princip berättigad att söka varie ledig högre
tjänst även i andra polisdistrikt och inom andra avdelningar än den vid vilken
han tiänslgör. För den tiänst som han innehar har han ofta fått särskild
utbildning eller förvärvat speciell erfarenhet. En hög personalomsättning
skapar på sätl närmare skall beröras i det följande betydande problem när det
gäller flyttningar såväl mellan som inom distrikt, I delta sammanhang vill
kommissionen närmast beröra den omsättning av personalen som äger rum inom
polisdistrikten.
Samhällets och brottslighetens utveckling har för
polisväsendets del bl, a, medfört behov av och krav på en ökad specialisering
hos personalen i allt flera befattningar. Tjänsten kräver sålunda i allt större
utsträckning bättre kunskaper och vidare erfarenheter. Den förutsätter god vana
och gott handlag. Byte av personal medför därför dels nya utbildningsbehov,
dels försämrad kontinuitet i enhetens arbete.
Kursverksamheten inom polisväsendet är omfattande. Utöver
den utbildning som är obligatorisk eller följer på befordran genomförs ca 100
centrala kurser om året vilkas syfte i de flesta fall är att ge viss
grundläggande specialutbildning för skilda tjänster och i övriga fall fortulbildning.
Enligt kommissionens bedömning är nackdelarna med den stora rörligheten så
betydande alt det av såväl effektivitetsskäl som ekonomiska skäl är angeläget
att nå fram till en bättre ordning. Om personalomsättningen kan minskas bör
del vara möjligt att reducera befattningsutbildningen. Det är också angeläget
att så länge som möjligt kunna ta tillvara den arbetskapacitet som består däri
alt polismannen har förvärvat vana och erfarenhet i sin tiänst. En minskad
omsättningsfrekvens skulle därför verka säväl effeklhöjande som personal- och kostnadsbesparande.
Kommissionen anser del vara angeläget att man söker komma lill
rätta med de ölägenheter som är förenade med nuvarande höga omsättning av
personal på tiänsterna inom polisväsendet. Man ställs här inför problem som i
grunden berör hela polisverksamheten och dess inriktning. Frågan bör därför las
upp till allsidig belysning i en särskild utredning. Med hänsyn lill frågornas arbetsrätlsliga
aspekter bör i utredningen ingå företrädare för avtalsparterna.
Utredningen bör kartlägga den nuvarande
personalomsättningens omfattning, orsaker och konsekvenser. Mot bakgrund härav
bör utredningen överväga vilka åtgärder som kan komma i fräga för alt minska
rörligheten hos polispersonalen. Åtgärderna bör i första hand syfta lill ett
system där
Prop. 1973:115 '75
personalens specialkunskaper för och erfarenhet av viss
tjänstgöring kan utnyttias under längre tid än vad som är möjUgt för
närvarande. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas de befaltningstyper som
kräver särskilt omfattande specialutbUdning eller lång tjänstgöringstid i
befallningen.
Utredningen bör undersöka möjligheterna till en tidigare
specialisering inom olika verksamhetsområden. Del bör därvid eftersträvas all
personalen ges likvärdiga utvecklingsmöjligheter inom de olika grenarna av
verksamheten. Utredningen bör överväga när en sådan specialisering kan sättas
in och hur långt den kan och bör drivas med beaktande av all möjligheter att
söka och erhålla tiänst inom andra verksamhetsgrenar skall föreligga även i
fortsättningen.
Omsättningen av personal påverkas av metodiken för lönesättningen.
Utredningen bör lill de avtalsslulande parterna överlämna sitt material med
synpunkter därpå och med hemställan om all synpunkterna bör beaktas i kommande
avtalsuppgörelser.
Kommissionen föreslår sålunda alt en särskild utredning
tillsätts med nu angivna uppgifter och sammansättning,
9,4,2,3 Personalförstärkningar 9.4.2,3.1 Polismansljänsler
9.4,2.3,1,1 Behovet av förstärkningar
Kommissionen har i det föregående redogjort för de
förhållanden som särskilt påkallar förstärkta polisiära insatser. Kommissionen
har därvid uttalat att del föreligger ett behov av flera poliser för all
bemästra situationen och all förstärkningsbehoven avser samtliga verksamhetsgrenar.
Som bakgrund lill kommissionens ställningstaganden är det
av intresse att redogöra för de bedömningar av personalbehovet som
polischeferna och länsstyrelserna gjorde i sina förslag till beräknande av
utgifter för den lokala polisorganisationen för budgetåret 1973/74, Deras
förslag framgår av följande sammanställning.
Polischefernas Länsstyrelser-
förslag nas förslag
187
198
300
291
93
84
822
773
51
53
25
33
Trafikövervakning
Utredning
Spaning
Övervakning
m. m.
Kanslierna
Vikariatspersonal
Summa 1 478 1 432
Polischeferna har sålunda bedömt det sammanlagda behovet
av ytterligare polismanstiänster till 1 478 medan länsstyrelsernas bedömning
ligger något lägre, I 432 tjänster.
Prop.
1973:115 176
Säväl polischeferna som länsstyrelserna har ansett att de
kraftigaste förstärkningarna behövs för övervakningsverksamhet.
Rikspolisstyrelsen har i sina anslagsäskanden för
budgetåret 1973/74 yrkat 760 nya polismanstjänster. Enligt kommissionens mening
är det totala personalbehovet på längre sikt avsevärt större.
Innan kommissionen går in på frågan om personalförslärkningarnas
omfattning och på vilka verksamhetsområden de i första hand bör sättas in och
andra liknande frågor måste en bedömning göras av de faktiska möjligheterna att
tillföra polisväsendet personal.
9,4,2,3,1.2 Möjligheterna att öka personalen
Den nya färdigutbildade personalen skall i första hand
ersätta den som avgår. Först sedan detla skett kan man bestämma hur många av de
nyrekryterade som kan placeras på nya tiänster. Möjligheterna att tillföra
polisväsendet mera personal är alltså beroende av vilket tillskott av färdigutbildad
personal som rekryteringsunderlaget medger och av hur stor personalavgången är.
Rekryteringen lill polisyrket påverkas av många olika
faktorer som verkar i olika riktningar. Av dessa kan nämnas antagningskrav,
arbetsuppgifter, tiänstgöringsförhållanden, lön och befordringsutsikler.
Sannolikt har också sådana faktorer som allmänhetens inställning till polisen
sin betydelse liksom även polismännens inställning lill sitt yrke. Flera av
dessa faktorer kan påverkas genom information dels genom massmedia, dels direkt
lill den krets av ungdomar som kan väntas ha intresse för polisyrket.
Kommissionen har tidigare föreslagit åtgärder för att förbättra informationen
i dessa avseenden. Rekryteringsbefrämjande åtgärder av annan art kan också
komma i fråga. Mycket stor betydelse för möjligheterna att rekrytera
polisaspiranter har givelvis också den allmänna situationen på arbetsmarknaden.
Vad nu sagts visar att en bedömning av möjligheterna all
rekrytera personal är vansklig att göra. Flera av de faktorer som styr
utvecklingen kan förändras på ganska kort lid i den ena eller andra riktningen.
Under de senaste budgetåren har i genomsnitt ca 600 aspiranter
rekryterats. Högst ca 650 aspiranter beräknas kunna rekryteras under detla
budgetår.
Vid den bedömning av rekryteringsmöjligheterna som
kommissionen måste göra anser sig kommissionen inle kunna uttala sig mera
bestämt än all 550-800 aspiranter kan antagas under vart och ett av de kommande
tre budgetåren.
Vad gäller personalavgången har hittills ansetts alt
årligen ca 350 man avgår med pension eller av annan anledning. Pensionsavgången
kan beräknas relativt exakt. Under de kommande tre budgetåren är pensionsavgången
mindre än föregående år. Hur stor avgången blir av andra skäl är svårt att
beräkna. Rätt stora variationer har funnits under senare år. Någon närmare
bestämning av personalavgången under de kommande tre
Prop. 1973:115 177
åren kan inte göras än alt denna kommer att uppgå till
200-350 man.
Av betydelse för bedömningen av möjligheterna att tillföra
polisväsendet ytterligare personal är också att erfarenhetsmässigt 150200 färdigutbildade
extra polismän fortlöpande bör finnas att tillgå för alt
tillsättningsförfarandet skall löpa smidigt.
Av vad nu sagts framgår att rätt stora variationer
föreligger i de olika faktorer som skall vägas in vid bedömningen av
möjligheterna alt tillföra polisväsendet mera personal, TiU viss ledning kan
vara all för vardera av de tre faktorerna räkna fram medeltalet av de angivna
siffrorna. Del blir 675, 275 resp, 175 och ger för ett budgetår följande
sammanställning,
Färdigutbildade extra polismän
vid
budgetårets början 175
Tillskott av
färdigutbildade
extra
polismän under budgetåret _____ 675
Summa 850
Avgångar 275
Färdigutbildade extra polismän
vid
budgetårets slut 175
Nya
tjänster ______ 400
Summa 850
Som framgått är bedömningarna av möjligheterna att tUlföra
polisväsendet personal osäkra. Den framräknade siffran 400 tiänster per år kan
dock vara till viss ledning för ett ställningslagande, efiersom den är
resultatet av en genomsnittlig bedömning av de olika faktorer som påverkar sUuationen,
Så mycket kan sägas alt det antal nya tiänster som kan komma i fråga är varken
avsevärt högre eller avsevärt lägre än 400, Vad gäller budgetåret 1973/74 kan
konstateras att siffran inte kan bli högre än 400 eftersom
rekryteringsunderlaget i stor utsträckning redan är givet. Kommissionen anser
det därför - i avsaknad av säkrare underiag för bedömningen - att man bör utgå
från alt 400 nya tiänster skall kunna upprätthållas med färdigutbildad
personal, om detla antal tillförs organisationen varje budgetär under en
treårsperiod.
9,4,2.3,1,3 Slutsatser
Det nyss sagda talar för att de erforderliga
personalförstärkningarna tiUförs polisväsendet under en treårsperiod. Genom en
sådan lösning uppnås i övrigt väsentliga fördelar. Antagningen av aspiranter
kan anpassas till rekryteringsunderlaget så att kravet på kvaUficerade sökande
kan upprätthållas. Rekryteringsverksamhelen kan bedrivas planenligt.
Belastningen pä utbUdningsorganisationen bUr relativt konstant. Budgel-och
planeringsarbetet kan på oUka nivåer bedrivas inom en fastställd ram och
begränsas tiU en bedömning av var de faslsläUda personalförslärk-ningarna skaU
sättas in. Härigenom sparas åtskUligt arbete och personalen kan utnyttias för
andra arbetsuppgifter, såsom rationaUserings- och inspektionsverksamhet,
12 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
Prop.
1973:115 178
Enligt vad som anförts tidigare bör det vara möjligt att
tillföra polisväsendet färdigutbUdad personal i sådan omfattning att
ytterligare 1 200 polismanstiänster kan inrättas under en treårsperiod. Behovet
av förstärkningar såsom det har kommit till uttryck i polischefernas och
länsstyrelsernas yrkanden har angetts till några hundratal tiänster därutöver.
Det är således möjligt all i huvudsak tillgodose de sålunda framförda
önskemålen, om förstärkningarna fördelas på tre budgetår.
Kommissionen föreslär därför att polisväsendet tillförs
400 polismanstjänster under vart och ett av de tre närmaste budgetåren.
Kommissionen förutsätter därvid att vakanssituationen i Stockholm tillföljd av
vidtagna rekryteringsfrämjande åtgärder kommer att avsevärt förbättras under
del kommande budgetåret.
9,4,2,3,1,4 Inriktningen av förstärkningarna
Del är inle ändamålsenligt att nu göra en slutlig
bedömning i fräga om hur tiänsterna i detalj bör fördelas. Ändrade förhållanden
kan inträffa under de tre år förslaget avser och omdispositioner kan behöva
göras. Kommissionen begränsar sig därför till att ange vissa allmänt hållna
riktlinjer som bör ligga till grund för del fortsatta arbetet. Del bör ankomma
på Kungl, Maj:t att besluta om tiänslernas placering efter förslag av
rikspolisstyrelsen.
Tjänster i polischefskarriären. Kommissionen har i flera
sammanhang betonat betydelsen av en stark arbetsledning och en noggrann
planering av polisarbetet. Det yttersta ansvaret för de arbetsledande och
planerande funktionerna i ett distrikt åvilar givetvis polisledningen.
Polismyndighetsärenden och kamerala arbetsuppgifter kräver en stor
arbetsinsats i flertalet distrikt, I distrikt som saknar polisintendent eller
polissekreterare fär dessa uppgifter skötas av polismästaren och av cheferna
för ordnings- och kriminalavdelningarna. Detta förhållande inverkar givetvis
menligt på polismästarens möjlighet alt ägna sig ät planering och ledning av
arbetet och pä avdelningschefernas möjlighet all leda den egentliga
polisverksamheten. Behovet av personal i poUschefskarriären för att biträda
polismästaren är relativt väl tillgodosett. Det finns emellertid ett antal
polisdistrikt som inte har någon tjänst som polisintendent eller polissekreterare.
Kommissionen anser alt tiänster i polischefskarriären under den nu aktuella
treårsperioden bör tillföras ytterligare några polisdistrikt i vilka det finns
sammanlagt mer än 50 tjänster. Kommissionen föreslår att 810 tiänster i
polischefskarriären inrättas.
Tjänster vid polismästarkanslierna. Arbetsuppgifterna vid polismästar-kanslierna
är omfattande och mångskiftande. Tjänstemän vid kansliet skall bl. a, biträda
polisledningen med planeringsarbetet i distriktet, bereda tillsättningsärenden,
handlägga ärenden om semesterplanering, tiänstgöringsuppgifter, informations-
och rekryleringsärenden samt personalvårdsärenden. Av de övriga grupper av
ärenden som handläggs vid kansliet kan nämnas beredning av
polismyndighetsärenden. Åtskilliga av arbetsuppgifterna kräver polisiär
sakkunskap. Vid de största distrikten
Prop. 1973:115 179
bör det därför i viss utsträckning finnas polispersonal
vid kanslierna. 1 vissa distrikt finns det också tiänster inrättade för detta
ändamål. Under den närmaste treårsperioden bör ytterligare ett antal distrikt
tillföras polismanstiänster för placering vid kanslierna.
Övervakningsverksamheten. Kommissionen är övertygad om att
en effektiv, smidig och konsekvent genomförd övervakningsverksamhet har stor
brottsförebyggande effekt. Omfattningen av de arbetsuppgifter som ankommer pä
andra enheter inom polisväsendet blir - i vart fall pä sikt -i hög grad
beroende på effekten av övervakningstjänslen. En effektiv och ändamålsenlig
övervakningsverksamhet har positiva återverkningar även på andra
samhällsområden. Redan detta förhållande talar för att en stor del av
förstärkningarna bör avse övervakningsverksamheten. Kommissionen anser det
vara av särskUd vikt att polisens övervakande verksamhet aUl mer koncentreras
på det preventiva arbetet. För att denna målsättning skall kunna infrias krävs
att övervakningen bedrivs målmedvetet och planmässigt, att personalen fördelas
efter det behov som föreligger vid olika lidpunkter och på olika platser saml
att polismännens uppmärksamhet ständigt inriktas på förhållanden, som kräver
andra ingripanden från polisens sida än användningen av skilda tvångsmedel.
Kommissionen vill i detta sammanhang poängtera vikten av att den övervakande
verksamheten i så stor utsträckning som möjligt får sådant innehåll och
utformning att den främjar goda relationer mellan polis och allmänhet. Av
särskild vikt är här en förtroendefull och naturlig kontakt mellan polis och
ungdom i olika åldrar.
Enligt kommissionens uppfattning är en noggrann planläggning
av övervakningsverksamheten och en intensiv arbetsledning under verksamhetens
utförande av stor betydelse. Del är en nödvändig förutsättning för att kravet
på en rationell och ändamålsenlig övervakningsverksamhet skall kunna
tillgodoses. Kommissionen förutsätter att de möjligheter som den nyligen
införda datarutinen i fråga om vissa uppgifter angående utryckningsverksamheten
m, m, kan ge las till vara i all möjlig utsträckning. Den vidare utveckling av
rutinen som väntas måste kunna vara till stor hjälp för planläggningen av
övervakningsverksamheten,
Varie polisman bör vid utsättning till tiänslgöring
anvisas så konkreta arbetsuppgifter som möjligt. En klart angiven inriktning av
arbetet medför ett ökat intresse hos den enskilde polismannen för uppgiften och
skapar ökad trivsel i arbetet.
Erfarenheterna av den förstärkta arbetsledning som har
kommit till stånd genom inrättande av särskilda tiänster för yttre befäl under
de senaste åren är enligt vad kommissionen har erfarit mycket goda, 1 vissa distrikt
föreligger ytterligare behov av tiänster som vakthavande befäl. En större del
av dygnet eller hela dygnet bör läckas. Den yttre befälsorgani-salionen bör
byggas ut efter hand som övervakningssektionerna tillförs mera personal.
Av särskilt intresse när del gäller övervakningstiänstens
utformning är fotpatrulleringen och den verksamhet som bedrivs av
kvarterspoliserna.
Det är en samstämmig uppfattning att den preventiva
övervaknings-
Prop.
1973:115 180
uppgiften bäst fullgörs genom fotpatrullering. Allmänheten
känner också större trygghet om man mera regelbundet ser en folpatrullerande
polisman och vet att man vid behov har möjlighet all få kontakt med denne.
Fotpatrulleringen är emellertid mycket personalkrävande.
Från skyddssynpunkt anses fotpatrulleringen ofta böra ske i form av dubbelpatrull.
Det är obestridligt all ordningsförhåUandena i vissa fall är sådana att dubbelpatruU
måste användas för att polismännens säkerhet inte skaU äventyras, 1 syfte att
få fotpatrulleringen att täcka så stora områden som möjligt, anser kommissionen
emellertid att enkelpatrullering måste eftersträvas. Så långl det är möjligt
bör den folpatrullerande polismannen få hålla sig till ett och samma eller i
varje fall ett starkt begränsat antal områden, som han därigenom har möjlighet
att lära känna mera ingående. De möjligheter som finns att öka polismannens
säkerhet vid enkelpatrullering bör tillvaratas. En åtgärd är all förse
polismannen med en bärbar radioapparat. Polisens behov av bärbara radioapparater
är ännu inte täckt och kommissionen anser att ytterligare ett antal
radioapparater bör anskaffas, I årets slalsverksproposition föreslås att medel
anvisas för ett försök med personradiosystem i stordistrikten. Om detta system
kan byggas ut kommer det otvivelaktigt att innebära ett ökat skydd för den
enskilde polismannen. Kommissionen utgår från att medel anvisas för en
utbyggnad av systemet så snart de tekniska förutsättningarna föreligger.
Möjligheterna all kombinera bilpatrullering med fotpatrullering
bör också tillvaratas så långt det är möjligt. En svårighet i delta avseende är
att den personal som patrullerar i bil ofta mäste stå i omedelbar kontakt med
polisstationen för att kunna ingripa omgående då behov uppstår, 1 annat fall
skulle utryckningsberedskapen eftersättas på ett sätt som inte är försvarbart.
Genom all utnyttja möjligheterna till radiokommunikation med polisstationen
antingen via bilradio eller direkt med en bärbar apparat kan dessa svårigheter
i viss mån elimineras.
Frågan om att komplettera bilpatrullering med fotpatrullering
är inte endast ett tätortsproblem. Det gäller ocksä glesbygdsdistrikten, I
dessa måste patrulleringen av naturliga skäl oftast ske med utnyttjande av bil.
Det borde emellertid vara möjligt och från flera synpunkter myckel angeläget
alt polismännen vid besök i mindre tätorter och samhällen lämnar bilen och
patrullerar till fots för att ge allmänheten möjlighet all komma till tals med
polisen.
Kommissionen vill således rekommendera att fotpatrullering
används i betydligt större utsträckning än f, n. Det förutsätter personella
förstärkningar på övervakningssektionerna.
Även en utökning av kvarterspolisverksamheten är påkallad.
De goda erfarenheter som finns av denna verksamhet talar härför. Den utbyggnad
som föreslås i årets statsverksproposition av kvarterspolisverksamheten i
Stockholm, Göteborg och Malmö lorde tillgodose de mest påtagliga behoven av
sädana tjänster i dessa distrikt. Kommissionen anser emellertid att denna
verksamhet är så värdefull såväl från brottsförebyggande synpunkt som för att
tillgodose allmänhetens behov av bättre kontakt med polisen alt antalet tiänster
för denna verksamhet ytterligare bör ökas
Prop. 1973:115 181
i de tre största distrikten. Systemet med kvarlerspoUser
förekommer f, n, i andra distrikt endast försöksvis och i tämligen sporadisk
omfattning. Kvarterspoliser är en form av polisverksamhet som bör vara lämpad
även för andra större tätorter och i bostadsområden i närheten av sädana orter.
Kommissionen föreslär därför alt tiänster för kvarterspoliser under de närmaste
tre budgetåren inrättas i va-qe fall i vissa större polisdistrikt.
Kvarterspolisverksamheten bör organiseras på sådant sätt
att kontakten med dem som bor inom området underlättas. Det bör exempelvis
finnas en lokal inom området där polismannen är anträffbar för allmänheten på
bestämda tider. Om lämplig lokal inte finns alt tillgå kan en möjlighet vara
alt använda en bil som tillfällig mottagningslokal. Denna kan förses med
lämplig kontorsutrustning och fungera som ambulerande polisstation. En sädan
bil skulle kunna användas för flera områden med olika expeditionstider och
dessutom för betjäning av allmänheten i mindre samhällen som saknar fast
stationerad poUs,
Kvarterspolismannen
bör ha kontakt med de sociala organen. Han bör beredas tillfälle att delta i
distriktels fortlöpande samarbete med dessa organ. Allmänheten inom området bör
informeras om polismannens verksamhet och om var och när han kan träffas m. m.
Kvarterspoliserna bör ges relativt stor frihet alt själva föreslå hur
arbetstiden skall förläggas.
Kommissionen
anser att huvuddelen av de polismanstiänster som kommissionen har föreslagit
bör tillföras övervakningsverksamheten. Som tidigare har framhållits anser sig
kommissionen inte böra komma med några detaljförslag om var tiänsterna skall
placeras.
För Stockholms polisdistrikt har i årets statsverksproposilion
föreslagits att 73 nya polismanstiänster skall inrättas vid
övervakningssektionen. Göteborgs och Malmö polisdistrikt föreslås fä vardera 14
nya tjänster för övervakningsverksamhet. Behoven av förstärkningar vid
ordningsavdelningarna kan inte anses vara hell tillgodosett därmed. Dessa
distrikt bör därför under den kommande treårsperioden tUlföras ytterligare ell
antal tiänster. I Stockholms polisdistrikt föreligger f, n. betydande vakanser.
Förstärkningar till Stockholms polisdistrikt utöver de som föreslagits i årets slalsverksproposition
bör därför anstå till dess möjligheter föreligger alt besätta de inrättade tiänsterna.
Trafikövervakning. Med hänsyn lill den väsentliga roU som
polisens trafikövervakning spelar i trafiksäkerhelsarbetet måste även denna
verksamhet uppmärksammas när det gäller fördelningen av de föreslagna
resursförstärkningarna. Särskilt betydelsefullt är all verksamheten på fältet
kan följas upp i ökad omfattning.
Kommissionen föreslär alt länstrafikgrupperna och trafikseklionerna
tillförs ett antal tiänster för de närmaste tre budgetåren. De förstärkningar
som kommissionen tidigare har förordat för trafikundervisningen i skolorna bör
inrymmas i den förstärkning som tillförs Irafikenheterna, Del bör undersökas om
en förstärkning av befälsorganisationen behövs för att förbättra ledning och
planering av verksamheten.
Spanings- och utredningsverksamheten. Det föreligger
enligt kommissionens mening ett behov av att förslärka kriminalavdelningarna
för alt sä
Prop.
1973:115 182
långt det är möjligt fä ner arbetsbalanserna och för alt
förbättra uppklaringsprocenten. Kommissionen har tidigare berört vissa brottstyper,
där behovet av förstärkningar av utrednings- och spaningsverksamheten har
bedömts vara särskilt framträdande. Dit hör de grova våldsbrotten, den grova
narkotikabrottsligheten, koppleri och annan brottslig verksamhet som kan
förekomma i anslutning lill sexklubbar och poseringsateljéer, häleriverksamhel
och grova bedrägeri- och skattebrott. Dessa typer av brott ingår ofta i den
organiserade brottsligheten, som måste ses som ett mycket allvarligt och
oroande inslag i dagens brottslighet. Bl. a. lorde ett utvidgat
internationellt samarbete inom ramen för den internationella kriminalpolisorganisalionen
Interpol vara nödvändigt.
Det är från samhäUets synpunkt viktigt att åtgärder vidtas
för att bekämpa ungdomsbrottsligheten. Ju tidigare lämpUga åtgärder kan sättas
in i det enskilda fallet desto bättre. Ökade möjligheter att utreda brott -även
av mindre allvarlig karaktär - mäste tillmätas en väsentlig betydelse genom all
man därvid kan bryta en utveckling mol grövre brottslighet. Kommissionen menar
alltså att de ökade resurserna på kriminalpolisens område i viss män bör
användas för att angripa problemen med ungdomsbrottsligheten.
Det bör också skapas bättre förutsättningar för en
intensivare bekämpning av de grövre brottstyper som förövas som ett led i en
mera yrkesmässigt bedriven brottslighet. Det är främst ett problem för de stora
och medelstora distrikten. Stora anspråk ställs i delta sammanhang på
spaningsverksamheten. Denna erhöll för ett par år sedan en ny organisation och
relativt kraftigt ökade resurser, främst genom omflyttning av personal inom
polisdistrikten. Situationen är emellertid nu sådan att även spaningsverksamhelen
bör tillföras ett antal tjänster,
I avsnittet om polisen och allmänheten har föreslagits att
polisens deltagande i undervisningen om lag och rätt skall ökas, Spaningsrotlarna
bör inom ramen för ovan angivet behov -, tillföras tiänster för denna
undervisning.
En fråga som förtiänar särskUd uppmärksamhet i detta
sammanhang är spaningsverksamheten i anslutning till den brottsutredande
verksamhet som bedrivs av den till rikspolisstyrelsen anknutna rikskriminalen.
Bland rikspolisstyrelsens operativa ledningsuppgifter ingår efterspaning i
fråga om vissa brott som kräver riksomfattande spaning, såsom mord- och andra
grova våldsbrott, illegal sprit- och narkotikahantering, valutabrotl,
varusmuggling, kassaskäpsinbrott samt förmögenhetsbrott i samband med post- och
godsbefordran. Rikskriminalen är uppbyggd på vissa rotlar med särskilda
arbetsuppgifter. Det finns emeUertid varken inom rikskriminalen eller
annorstädes inom polisorganisationen någon grupp av spanare som är hell
friställd från annan polisverksamhet för att kunna samla informationer om de
mest avancerade yrkesförbrytarna som är verksamma här i landet och följa upp
deras verksamhet och deras kontakter. Detta är ett utomordentligt svårt
polisarbete, som inte kan fullgöras pä ett tillfredsstäUande sätt genom tUlfälliga
insatser. Det krävs ett långsiktigt, väl planlagt och tålmodigt arbete.
Kommissionen anser att denna
Prop. 1973:115 183
brist nu bör botas genom att en särskild spaningsgrupp
organiseras. Gruppen synes lämpligen böra anknytas till rikskriminalen,
Ell annat område som kräver särskild uppmärksamhet är
narkotikabrottsligheten. Vad del här gäller är all angripa den centralt ledda
och organiserade stordistributionen av narkotika. Ansvaret för de insatser som
där krävs åvilar i första hand rikskriminalen som utöver de riksomfattande
uppgifterna även ansvarar för den lokala narkotikaspaningen i Stockholms
polisdistrikt. Den personalstyrka som rikskriminalen förfogar över för
bekämpningen av narkotikabrottsligheten mäste mot bakgrund av den senaste
lidens utveckling anses vara för liten. Delta förstärkningsbehov bör enligt
kommissionens mening tillmätas hög prioritet vid fördelningen av de tjänster
som komrriissionen föreslår. Läget mäste bedömas på likartat sätt när det
gäller insatserna mot langningen av narkotika i mindre skala.
Förstärkta insatser mot skattebrotten är också nödvändiga
i främsta rummet, Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt föresläs i
årets slalsverksproposition fä ett antal tjänster för dessa ändamål. Under den
nu aktuella treårsperioden synes dock ytterligare förstärkningar böra ske för
utredning av skallebrolt och andra kvalificerade förmögenhetsbrolt. Förutom slorsladsdislrikten
bör därvid även rikskriminalens behov uppmärksammas.
Väldsrotlarnas behov av personalförstärkning hör ocksä
till de frågor som kommissionen anser bör övervägas. Det gäller särskUt de slora
och medelstora distrikten.
Av de brottstyper som kommissionen i övrigt har nämnt
särskilt finns det anledning att peka på den organiserade häleribrottslighelen
och den olagliga verksamhet som kan förekomma i anslutning till sexklubbar och poseringsateljéer.
Genom de synpunkter som nu har framförts har kommissionen
velat rikta uppmärksamhet på de delar i kriminalavdelningarnas arbete som i
första hand bör tillgodoses. Detta fär emellertid inte undanskymma det
förhållandel att allmänna förslärkningsbehov som behöver tUlgodoses kan
föreligga på andra områden. De brottstyper som har nämnts utgör problem som är
särskilt markanta för de slora och medelstora distrikten. Övriga distrikt kan
givelvis ocksä behöva tillföras ytterligare personal.
Kommissionen återkommer lill vissa frågor om förstärkning
av inter-polseklionen vid rikspolisstyrelsen för att den internationella
brottsligheten skall kunna bekämpas.
Tjänster för vikariats- och förstärkningspersonal bör
tillföras polisväsendet enligt de normer, som hittills har tillämpats för
sädana tjänster. Detta innebär en sådan tiänst på fem ordinarie tjänster,
9,4,2,3,2 Övriga tiänster
9,4.2.3,2.1 Överföring av arbetsuppgifter från
polispersonal lill annan personal
Under de senaste åren har åtgärder vidtagits i syfte all
föra över arbetsuppgifter från polispersonal lill annan personal. Del finns
möjlighet
Prop. 1973:115 184
att föra över ytterligare arbetsuppgifter som inte kräver polisutbUdning
och poliserfarenhel. Beredning av polismyndighetsärenden, receptions-göromål, fuUgörande
av vissa enklare utredningsgöromål och tjänstgöring i sambandscentraler utgör
exempel på sådana arbetsuppgifter, Ell annat område där överföring av
arbetsuppgifter från poUspersonal till annan personal med fördel kan ske är
verksamheten som material- och fordons-redogörare. Sädana tjänster bör efter
hand inrättas i samtliga de polisdistrikt där fordonsantalet är så stort att
del kräver heltidsarbete. Även uppgifter som bör ankomma på t, ex,
expeditions-, telefonist-, vakt-, delgivnings-, foto-, garage- och
förrådspersonal lorde kunna överföras.
De nu angivna behoven all överföra arbetsuppgifter från
polispersonal till annan personal kan tillgodoses genom att polisväsendet
tillförs ell antal tiänster för bilrädespersonal och annan personal. Härigenom
friställs i stort sett ett motsvarande antal polismän för rent polisiära
uppgifter, någol som kommissionen bedömer som angeläget med hänsyn till det
begränsade utrymme som finns att tillföra organisationen ytterligare polisutbildad
personal. Kommissionen anser all antalet tiänster av angivet slag bör bestämmas
lill 450. TUlgången pä lämplig biträdespersonal medger dock inte att dessa tiänster
inrättas i ett sammanhang. Del är därför lämpligt att även dessa tiänster
inrättas under en treårsperiod. Kommissionen bedömer att personaltillgången
medger besättande av 200 biträdestjänster under budgetåret 1973/74, Av
återstående 250 tiänster bör 150 inrättas under budgetåret 1974/75,
På grund av vad som ovan anförts föreslår kommissionen all
450 tiänster för annan personal än polispersonal inrättas under en treårsperiod.
Av dessa föresläs 200 tiänster inrättas under budgetåret 1973/74, 1 detta antal
ingär de 50 tiänster som föreslås i statsverkspropositionen. Enligt
kommissionen bör det stora flertalet av tjänsterna avse kvalificerade
biträden,
9,4,2,3,2,2 Personalförstärkningar i rikspolisstyrelsen
1 rikspolisstyrelsens uppgifter ingår bl, a. att genom
allmänna råd och anvisningar verka för planmässighel, samordning, enhetlighet
och rationali-.sering inom polisväsendet, 1 viss utsträckning har styrelsen
bemyndigats alt ge föreskrifter för polismyndigheter.
Vidare åligger det styrelsen att hålla sig underrättad om
polisväsendets tillstånd och behov samt all tillse all verksamheten bedrivs
rationellt och effektivt.
Styrelsen har utfärdat en rad anvisningar i syfte att
förenkla och rationalisera polisverksamheten. Däremot har styrelsen inte
möjlighet alt i tillräcklig omfaltning följa upp tillämpningen i distrikten om
dessa anvisningar, I den mån del har kunnat ske har det visat sig att man genom
påpekanden och rättelser uppnått avsevärda besparingar och åstadkommit alt
personalen i flera fall har kunnat utnyttjas bättre. Man har också fått uppslag
till ytterligare förenklingar.
För all kunna utvidga denna tillsynsverksamhet behöver
såväl polis-byrå I som polisbyrå II vid
rikspolisstyrelsen förstärkas. Kommissionen
Prop. 1973:115 '85
föreslår att vardera byrån tillförs en tjänst som
polisintendent.
Den ökade internationaliseringen av polisverksamheten har
tidigare påtalats av kommissionen. Det internationella samarbetet bedrivs huvudsakligen
inom ramen för den internationella kriminalpolisorganisationen Interpol.
Rikspolisstyrelsens interpolsektion fuUgör de uppgifter som ankommer på
styrelsen i dess egenskap av interpolorganisalionens svenska centralbyrå.
Med hänsyn därtill föreslår kommissionen alt sektionen
tillförs ytterligare tre tiänster.
Datatekniken
har medfört väsentligt förbättrade tekniska möjligheter till bl, a, person-
och spåridentifiering samt s, k, inre spaning med användande av manuella och
maskinella syslem. För all de tekniska resurserna skall kunna utnyttjas hell
krävs visserligen betydande personalinsatser men dessa kostnader måste
betraktas som marginella i förhållande till den stora effekt som erhålls.
Enligt vad kommissionen erfarit kan en betydande effektökning uppnås vid
rikspolisstyrelsens registerbyrå genom en begränsad personalökning.
Kommissionen föreslär därför alt registerbyrån tillförs tvä handläggartiänsler.
Arbetet med antagning av polisaspiranter och annat
rekryteringsarbete kan förväntas öka avsevärt. Resurserna vid styrelsens rekryleringssektion
är redan i dag ansträngda. Kommissionen föreslär all denna sektion tillförs en handläggartjänst,
9,4,2,3,3 Utrustning
För anskaffning av utrustning till följd av att nya
tjänster har inrättats har efter hand utvecklats vissa normer. Dessa bör när
det gäller kommissionens förslag frångås i följande avseenden.
Behovet av bilar för övervakningsverksamheten får f, n,
anses vara väl lillgodosell. De nya tiänsterna som tillförs övervakningsseklionerna
bör företrädesvis användas för att öka fotpatrulleringen. Kommissionen föreslär
därför att antalet bilar lill övervakningsverksamheten begränsas tiU ca 20.
Kommisionen anser vidare alt spaningsverksamhelen bör
tillföras ett mindre antal fordon utöver tillämpade normer. Anledningen härtill
är främst del ökade behov av fordon som har uppställ åt de polismän som alterneringstiänstgör
vid spaningsenheterna.
Vid fotpatrullering
är det från skyddssynpunkt viktigt att polismännen kan utrustas med bärbara
radioapparater. Kommissionen föreslår alt 500 bärbara radioapparater anskaffas
utöver de 400 som har föreslagits i statsverkspropositionen.
Prop.
1973:115 186
10 Andra brottsförebyggande insatser
Kommissionen har tidigare framhållit att ansvaret för
brottsförebyggande åtgärder inte uteslutande kan anses åvila de samhälleliga
organen utan att förelag och enskilda i viss utsträckning själva måste skydda
sig mot brottslig verksamhet. Vilka särskilda anspråk man i detla hänseende kan
ställa på penninginrättningarna har berörts i avsnitt 5. Kommissionen kommer i
det följande att anföra vissa allmänna synpunkter pä frågan om hur
näringsidkare och enskilda själva kan skydda sig mol brott.
Vad först beträffar brottsförebyggande insatser från näringsidkarnas
sida har kommissionen inledningsvis slagit fast att i den mån ändringar i
försäljningsmetoder eller utsträckt öppethållande av affärer medför ökade
risker för tillgrepp eller annan broltslighel bör ansvaret för de ytterligare
skyddsåtgärder som kan erfordras primärt ligga på företagaren. Vid de
överläggningar som kommissionen har haft med företrädare för olika
näringsidkare och deras personal har flera uppslag till sådana
brottsförebyggande åtgärder presenterats. Det har sålunda framhållits att
personalstyrkan bör vara anpassad inte bara med hänsyn till kravet pä kundbetjäning
utan ocksä sä att ell tillfredsställande självskydd erhålles. Viktigt är också
att larmanläggningar och annan teknisk bevakningsulruslning byggs ul och
förbättras. Kameror och TV liksom särskUd vaktpersonal bör i ökad utsträckning
komma lill användning i större försäljningsenheter inle minst där lätt
tillgripbara kapitalvaror saluhåUs, Som minimistandard i fråga om
skyddsutrustning bör för alla försäljningsenheter, inklusive kiosker av olika
slag, gäUa all telefon finns tillgänglig. Personalingångar bör om möjligt
förläggas mol större gator och öppna platser samt hällas väl upplysta.
Särskilt
viktigt är all rutinerna för kassatiänst och banklransporter ses över. Sålunda
bör kassorna hällas låsta och behållning utöver erforderlig växel samlas in
flera gånger om dagen och förvaras i andra lokaler än sådana dit allmänheten
har tillträde till dess det blir aktuellt att exempelvis göra en insättning på
bank. För den händelse det är fråga om stora belopp rekommenderas vidare all banklransporter
om möjligt företas vid mer än ett tillfälle per dag saml att tidpunkterna
härför varieras. Kvällstransporler bör om möjligt undvikas. Om inle särskilt
utbildad personal sköter insamling av kassabehällning och banktransporter,
vilket torde kunna förutsättas åtminstone vid varuhus och andra större
försäljningsställen, bör bankärenden i regel uträttas av minst två personer
tillsammans.
Under polisens spaning och utredning av brott har
möjligheterna lill identifiering av gods en myckel stor betydelse. Om föremålen
har en bestämd och varaktig identitelsbeleckning i form av tillverkningsnummer,
gravyr eller annat unikt kännemärke, kan de härledas till viss brottsplats och mälsägare.
Brotten kan härigenom klaras upp och det stulna återställas lill rätt ägare. En
tillfredsställande märkning av stöldbe-
Prop. 1973:115 187
gärliga varor är alltså en brottsförebyggande åtgärd av aUra
största vikt. Märkningen medför att stöldgodset blir svårare att hantera för tiuvar
och halare genom att risken för upptäckt ökar. En bra godsmärkning kan från
bevissynpunkt ofta vara av lika stort värde som ell fingeravtryck. Godsspaning
anses också vara en av de mest resultalgivande verksamhetsgrenarna inom kriminalpolisarbetel
när det gäller all utreda förmögenhetsbrott. Varumärkningens betydelse har
ytterligare ökat sedan rikspolisstyrelsen beslutat inrätta ett godsregister i ADB-system.
Förutsättningen för registrering av stulet gods i detta system är givelvis en
tillfredsställande märkning.
I syfte att motverka den omfattande häleriverksamheten och
därmed indirekt även tillgreppsbrotten bör därför stöldbegärliga varor inom
olika områden märkas med tillverkningsnummer eller annan idenlitetsbeteck-ning.
Märkningen skall göras med stansning eller på annat varaktigt sätl och inle
exempelvis med påklistrade lappar som är lätta alt ta bort. Enligt polisens
erfarenhet är vissa varugrupper särskilt stöldbegärliga och bör i första hand
förses med identitelsbeleckning. Hit hör varor inom radio-, foto-, ur- och juvelerarbranscherna
saml kontorsmaskiner, båtmotorer, verktygsutrustning, pälsar och tobaksvaror.
Rikspolisstyrelsen har sedan flera år samarbetat med vissa
branschorganisationer för att åstadkomma bättre märkning och förteckning av stöldbegärligl
gods. Som ett resultat av detta samarbete har vissa överenskommelser träffats.
Den praktiska effekten härav har emellertid varierat inom olika branscher och
mycket torde ännu återstå att göra. Med försäkringsbolagens medverkan synes
också bättre resultat kunna uppnås. Sålunda bör det inte vara uteslutet alt
genom lägre försäkringspremier kompensera företagarna för de merkostnader som
följer med godsmärkningen, I sista hand skulle försäkring kunna vägras för
varor som saknar föreskriven märkning. Att följa och driva pä utvecklingen inom
delta område synes vara en betydelsefull uppgift för det blivande centrala
rådet för samordning av samhällets insatser mot brott.
Den enskildes möjligheter att skydda sig mol brott består
främst i att i ökad omfaltning skaffa sig mekaniska inbrottsskydd av olika slag
som läs och galler. Kungl. Maj:t har den 20 oktober 1972 bemyndigat chefen för
handelsdepartementet alt tillkalla en sakkunnig med uppdrag all utreda behovet
av utökat konsumentskydd beträffande lås och låsinslallation. Vidare pågår inom
statens planverk arbete med alt utforma särskUda byggnormer rörande inbrollsskydd.
Det bör enligt kommissionens mening övervägas att på sikt göra dessa
byggnormer tvingande genom att i byggnadsstadgan införa uttrycklig föreskrift
om alt byggnad skall uppfylla särskilda krav till skydd mol inbrott.
En ökad information till allmänheten om riskerna för
inbrotts-, väsk-och fickstölder synes också vara angelägen, eftersom polisens
möjligheter att utreda dessa broft i regel är begränsade och del enda effektiva
sättet att förebygga dem torde vara alt öka den enskildes aktsamhet. En annan
angelägen åtgärd i detta sammanhang är att genom ökad upplysning försvåra
handeln med stulet gods.
Prop. 1973:115 188
Det är kommissionens uppfattning att det blivande centrala
rådet kan göra betydelsefulla insatser också när det gäller alt initiera och
samordna åtgärder för en effektivare informationsverksamhet av berört slag,
Pä grund
av vad sålunda anförts vill kommissionen förorda, alt del centrala rådet för
samordning av samhällets insatser mot brott får sådana resurser och en sådan
organisation att det även kan verka för brottsförebyggande åtgärder av nu
angivet slag.
Prop, 1973:115 189
11 Kostnadsberäkning
Polisväsendet
Kommissionen har föreslagit all polisväsendet under en
treårsperiod tillförs ytterligare 1 200 polismanstiänster. Kommissionen har
vidare föreslagit att 450 tiänster inrättas för bilrädespersonal och övrig
personal.
De tiänster som därutöver föreslås av kommissionen
fördelar sig sålunda:
Rikspolisstyrelsen: 3 tiänster vid
informationsavdelningen,
2 polisintendenter (polisbyrå I och
II),
3 tiänster vid inlerpolseklionen,
1 tjänst vid rekryteringsseklionen,
2 tiänster vid registerbyrån.
Lokala polisorganisationen:
8 tiänster i polischefskarriären,
9 tjänster för regional
rekryteringsverksamhet.
Kostnaderna för den personal och utrustning som har
föreslagits beräknas enligt följande:
Löner' (inklusive sjukvård, reseersättning,
trivsel-befrämjande åtgärder och utbildning)
I 200 tiänster för poUsmän 70 000 000
450 tiänster för kontorspersonal och
övrig personal 20 850 000
28 tiänster (rikspolisstyrelsen,
polischefskarriären m. m.) 1 900 000
Bilar 2 900 000
Drift och underhåll av bilar 1 000 000
500 bärbara radioapparater 2 500 000
Personlig utrustning 1 000 000
Tjänsterum (möbler) 2 870 000
Kontorsmaskiner 1 220 000
104 240 000
Härtill kommer alt utbildningskostnaderna ökar något,
1 årets statsverksproposilion föreslås bl, a, all
polisväsendet tillförs 165
nya polismanstiänster
och 50 tiänster för övrig personal. Dessa tiänster
ingår i de 1 200 + 450 som kommissionen nu föreslår, 12
860 000 kr,
hänför sig
till de kostnader för tiänster jämte utrustning som tas upp i
' 1973 årslöner (5-ort) inkl, lönetillägg 18 %
(biträdespersonal 5 %) och lönekoslnadspålägg 26 %,
Prop.
1973:115 190
statsverkspropositionen. De sammanlagda kostnaderna för
de förstärkningar som kommissionen föreslår för polisväsendets del blir
således
104
240 000
- 12
860 000
91
380 000
Kostnaderna för polisväsendets del för budgetåret 1973/74
blir följande:
Löner 400 tiänster för polismän 23 300 000
200 tjänster för kontorspersonal och övrig
personal 9 200 000
28 tjänster (rikspolisstyrelsen, polis
chefskarriären m, m,) 1 900 000
BUar 970 000
Drift och underhåU av bUar 350 000
500 bärbara radioapparater 2 500 000
Personlig utrustning 350 000
Tjänsteram (möbler) 960 000
Kontorsmaskiner 410 000
39 940 000
De ökade kostnaderna för budgetåret 1973/74 med
anledning av kommissionens förslag blir
39 940 000
- 12 860 000
27 080 000
Kostnader för sociala åtgärder
Social jourverksamhet 4 000 000
Vårdcentraler 500 000
Behandlingshem 1 500 000
Vård i enskUl hem I 800 000
Försök med nya vård- och behandlingsformer
för narkotikamissbrukare 500 000
8 300 000
Prop.
1973:115
12 Sammanfattning
Kommissionens uppdrag är att utreda frågan om ätgärder för
alt bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. Arbetet skulle
enligt direktiven bedrivas sä skyndsamt all resultatet därav kunde redovisas
under loppet av några månader. Kommissionen, som höll sill första sammanträde
den 11 januari 1973, framlägger nu sitt betänkande. Betänkandet innehåller
förslag till åtgärder i samtliga frågor som omfattas av uppdraget. Detta är
därmed slutfört.
Kommissionen
föreslår väsentligt förstärkta polisiära och sociala insatser för att
förebygga och bekämpa brott och för alt förbättra den allmänna ordningen.
Polisväsendet
tillförs under de- kommande tre åren 1 200 polismanstiänster och ca 480 tiänster
för övrig personal. De ökade kostnaderna härför beräknas till 91 mUj, kr,
sammanlagt, varav 27 milj, kr. avser nästa budgetår. En särskild utredning
föreslås för alt komma till rätta med ölägenheterna av den nuvarande
personalomsättningen inom poliskåren. Kraven för antagning till poliskåren
skärps, Rekryleringsfrämjande ätgärder föreslås. Åtgärder föresläs också för
alt ytteriigare förbättra förhållandet mellan polisen och allmänheten.
De ökade
sociala insatserna avser statsbidrag lill kommunerna för social jourverksamhel,
vårdcentraler, behandlingshem och vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare saml
medel för nya behandlingsformer för narkotikamissbrukare. Kostnaderna härför
beräknas till 8,3 milj. kr. per budgetär.
Kommissionen
föreslär en särskild lag om tillfälligt omhändertagande. Förutsättningarna för
omhändertagande bibehålls oförändrade. Vissa bestämmelser angående förfarandet
tillkommer för att skapa underlag för stödjande åtgärder och för att klargöra
hur fortsatta ordningsstörningar skall kunna förhindras.
Åtgärder
föreslås särskilt mot våldsbrollsligheten. Ökade säkerhetsåtgärder måste
vidtas av bankerna och postverket för att förhindra bank-och postrån.
Kommissionen föreslår därför all bankinspektionen får en uttrycklig rätt att
meddela tvingande föreskrifter om brottsförebyggande åtgärder. Beträffande
postlokalerna föreslås all Kungl, Maj:l utfärdar föreskrifter. Kommissionen
föreslår vidare alt polisens resurser förstärks särskilt för bekämpande av
våldsbrotten. Några straffskärpningar föreslås inte.
För alt
komma lill rätta med den brottslighet som förekommer i anslutning lill sexklubbar
och poseringsateljéer föreslår kommissionen bestämmelser som föreskriver att
pornografiska föreställningar inte får ges ulan tillstånd av polismyndigheten, Korrimissionen
avvisar tanken på ett förbud mot sädana föreställningar. Kommissionen avvisar
också tanken på ett förbud mol reklam för denna verksamhet.
Prop. 1973:115 192
Kommissionens syn på sitt uppdrag
Den tid som har stått till kommissionens förfogande har
inte tillåtit några mera omfattande analyser när del gäller uppkomsten av
brottslighet och förändringar i denna. Orsakerna lill de brister som kan
iakttas på de olika områden som Ugger inom ramen för kommissionens uppdrag är i
betydande utsträckning av sädan art att de inle kan angripas med
kriminalpolitiska medel. Några mera övergripande kriminalpoUtiska överväganden
kan inle komma ifråga. Kommissionen har därför fält begränsa sig lill vad som inom
den angivna tiden varit möjligt att arbeta fram när det gäller konkreta
åtgärder för att komma till rätta med de rådande förhållandena.
Främst har del härvid varit fråga om att fullfölja den del
av kriminalpolitiken som syftar till att förstärka den direkt
brottsförebyggande och den brollsbekämpande verksamheten i första hand genom
förstärkning och effektivisering av polisverksamheten. Men det är också av
största vikt att denna verksamhet i ökad utsträckning kombineras med åtgärder
som syftar till att lösa de bakomliggande sociala problemen. Del gäller inte
minst de åtgärder som primärt går ut på att förebygga och förhindra brott och
ordningsstörande händelser. Det är fullt klart att problemet all förbättra den
allmänna ordningen inte kan få någon bestående lösning enbari genom polisiära
insatser. Om inte andra åtgärder samtidigt vidtas skjuter man i regel endast
problemet framför sig. Kommissionen har därför också tagit upp vissa frågor som
rör förstärkta sociala insatser.
Allmänna synpunkter
Kommissionen anför inledningsvis en del allmänna
synpunkter på de frågor som kommissionen har att behandla. Även om någon mera
ingående analys inte kan göras av brottsligheten och dess orsaker pekar
kommissionen på vissa drag i brottslighetens utveckling som bör beaktas när det
gäller att bedöma vilka brottsförebyggande och brollsbekämpande åtgärder som
skall vidtas. Det är enligt kommissionen vissa typer av brottslighet som
förtjänar särskild uppmärksamhet. Del är våldsbrott, narkotikabrott, koppleri,
tillgreppsbrott, häleri, skattebrott och trafikbrott. Även de med
ungdomsbrottsligheten förenade problemen påkallar särskilt intresse. Detsamma
gäller den internationella brottsligheten. Kommissionen framhåller att de nu
angivna slagen av brottslighet måste mötas med olika kriminalpolitiska medel.
Kommissionen anger inriktningen och arten av de åtgärder som kan komma i
fråga. Det är mol bakgrund av den bild av brottsligheten i dag som kommissionen
har fått som förslagen skall ses.
När det gäller ordningshållningen framhåller kommissionen
att de brister som kan iakttas i stor utsträckning utgör symptom på bakomliggande
allvarliga missförhållanden av olika slag. De åtgärder och insatser som krävs
för att komma till rätta därmed åvUar i första hand olika sociala myndigheter.
De ökade polisiära insatser som krävs för alt åstadkomma en åsyftad bättre
ordning på allmänna platser och kommu-
Prop.
1973:115 193
nikationsmedel måste därför kombineras med sociala
stödåtgärder i form av råd och hjälp till samt vård av dem som genom sill
handlande visat sig vara i behov härav.
Kommissionen
framhåller att brottsutveckUngen och ordningshållningen ställer ökade krav på
polisväsendet. Det gäller såväl övervaknings- som utrednings- och spaningsverksamhelen.
Det är också önskvärt att ytterligare förbättra förhållandel mellan polisen
och allmänheten. Vidare behövs åtgärder för alt förbättra rekryteringen till
polisväsendet och för all minska personalomsättningen inom poliskåren.
Kommissionen
slår också fast all även om ansvaret för brottsförebyggande åtgärder vilar pä
de samhälleliga organen, måste enskilda och företag också själva skydda sig mot
brott,
A ttity dundersökning
Kommissionen offentliggör en i februari 1973 genomförd
undersökning om allmänhetens kunskaper om och attityder tUl polisen. Undersökningsresultatet
visar enligt kommissionen all förhållandet mellan allmänheten och polisen på
del hela laget är mycket gott men att det föreligger ett behov av ökad
information om polisens verksamhet inle minst hos ungdomen.
Våldsbrottsligheten
Vad gäller våldsbrollsligheten konstaterar kommissionen
att det under senare är har skett en fortlöpande ökning av antalet rån mot
banker och övriga penninginrättningar och andra förmögenhetsbrott där våld
eller hot om våld ingår. Också användningen av våld mot polisman i tiänsteutövning
har lilllagit. Samtidigt med denna utveckling har förmärkls en allmän tendens
mot allt grövre våld.
Vid särskilt gäller post- och bankrånen redovisas ett av
företrädare för rikspolisstyrelsen, bankinspektionen, poststyrelsen,
penninginrättningarna och försäkringsbolagen den 10 februari 1972 framlagt
säkerhetsprogram. Kommissionen har tagit del av redogörelser för de åtgärder
som postverket har genomfört och som planeras saml av en av bankinspektionen
gjord undersökning om vUka säkerhetsåtgärder som vidtagits av de privata
penninginrättningarna vid årsskiftet 1972/73 eller planeras för år 1973. Pä
grundval härav konstaterar kommissionen att rekommenderade säkerhetsåtgärder
genomförts i mycket begränsad omfaltning.
Kommissionen påpekar att alla berörda parter varit överens
om programmets utformning och att antalet bank- och postrån fortsatt att öka.
Kostnaderna för åtgärdernas genomförande fär vidare anses vara relativt låga.
Med hänsyn härtill anser kommissionen del anmärkningsvärt att säkerhelsprogrammet
inte har realiserats i större utsträckning.
Penninginrältningarna och postverket får enligt
kommissionens mening anses ha ett särskilt ansvar när det gäUer att skydda sig
själva mot brottslig verksamhet. Penninginrättningarna och postverket
intar en
13 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
Prop. 1973:115 194
särskild ställning i samhället när det gäller hanteringen
av kontanta medel. De omsätter dagligen mycket stora värden i reda pengar eller
andra lätt överlålbara tillgångar vilkas tidigare innehavare inte kan spåras.
De utgör därför speciellt attraktiva mål för brottslighet av skilda slag. För
att bank- och poströrelsen skall kunna erbjuda avsedd service måste
verksamheten bedrivas så att den är lätt tillgänglig för allmänheten. Detla
innebär alt den också är särskilt utsatt för kriminella angrepp. Del är här
fråga om en brottslighet som kan medföra allvarliga skador på personal och
kunder.
För att driva bankrörelse krävs särskilt tillslånd eller
motsvarande av statlig myndighet, som vid sin prövning har att bedöma bl, a. om
den tillämnade rörelsen är nyttig för det allmänna, TUl skydd för såväl
allmänna som enskUda intressen är sådan rörelse också underkastad en fortlöpande
och ingående offentlig tillsyn.
Det ligger enligt kommissionens mening helt i linje med
den reglering som bankväsendel sålunda är underkastat att ställa krav pä
vederbörande inrättningar att själva vidta de åtgärder i brottsförebyggande
syfte som kan anses påkallade med hänsyn lill deras speciella verksamhet. Det
är här fråga om utgifter som får anses vara marginella i förhållande till de
allmänna omkostnaderna för drivande av bankrörelse, Pä grund av vad nu sagts
föreslår kommissionen att de bestämmelser, som ger tillsynsmyndighelen, dvs.
bankinspektionen, rätt all meddela föreskrifter om bl, a, förvaring av
värdehandlingar, kompletteras så att tillsynsmyndighetens kompelens även
omfattar allmänt brottsförebyggande åtgärder, exempelvis hur banklokaler bör
utformas och utrustas för all hindra eller försvåra rån, I fråga om utrustning
och inredning bör samråd äga rum med rikspolisstyrelsen och berörda penninginrältningar.
Vad gäller postlokalernas inredning och utrustning föreslär kommissionen att Kungl.
Maj:l Utfärdar erforderliga föreskrifter.
När del gäller polisens möjligheter att genom sin
övervakande verksamhet förebygga rån och annan brottslighet där våld eller hot
om våld förekommer framhåller kommissionen som sin uppfattning att fotpatrullering
är det effektivaste sättet all nå delta syfte. Ett ökat antal fotpatruller i
tätorternas centrala delar synes därför vara erforderligt. Det betonas också
att hög uppklaringsprocent har en starkt preventiv verkan inle minst i fräga om
rän och andra grova förmögenhetsbrolt. Efiersom möjligheterna att klara upp
sädana brott erfarenhetsmässigt är starkt beroende av hur snabbi polispersonal
kommer till platsen och efterspaningen kan sättas i gäng, är det väsentligt
att poUsen ständigt kan hålla en tillräckligt hög beredskap för utryckningar
liksom att utredningsverksamheten kan bedrivas så effektivt att förövaren
snabbt kan avslöjas,
Pä grund av vad nu sagts anser kommissionen alt personella
förstärkningar bör tillföras polisväsendet för övervakning, spaning och
utredning när det gäller bank- och postrån och andra liknande grova brott.
Kommissionen har i uppdrag att se över straffskalorna för
våldsbrotten. En genomgång av dessa har gjorts. Kommissionen föreslår inte
några straffskärpningar.
Prop.
1973:115 195
Kommissionen framhåller också att ett intensifierat
samarbete mellan kriminalvårds- och polismyndigheter bör kunna minska brotlsfrekvensen
i samband med anslaltsrymningar och permissionsavvikanden. Kommissionen
föreslår vissa praktiska åtgärder i detta syfte,
Sexklubbar och poseringsateljéer
Kommissionen har vidare haft till uppgift att bedöma vad
som förekommer i den verksamhet som bedrivs i och i anslutning till sexklubbar
och poseringsateljéer. Det är här väsentligen fråga om att söka förhindra
brottslighet och annan asocialitet i dessa miljöer.
Missförhållanden
av detta slag förekommer i samband med säväl sexklubbs- som poseringsverksamhet.
Koppleri, främjande av olukt, olovlig rusdrycksförsäljning, narkotikabrott och
häleri eller olovlig befattning med avseende pä stulna eller insmugglade
partier av cigarretter och spritdrycker är exempel på brott som har avslöjats i
samband med sådan verksamhet. Även stöld, rån, misshandel och olaga hol
förekommer mot både kunder och personal. De i klubb- och aleljéverksamheten
engagerade personerna löper risk att efter hand hamna i asocialitet och
kriminalitet. Utvecklingen har sannolikt lett till en väsentlig ökning av
prostitutionens totala omfattning och därmed också av antalet personer som i
längden löper risk för social missanpassning. De personer som bereder sig
vinning på verksamheten genom att ställa lokaler till förfogande, förmedla
kontakter eller på annat sätt främja verksamheten gör sig skyldiga till
koppleri eller främjande av otukt, Sexklubbarnas och poseringsateljéernas
verksamhet medför ocksä ofta sanitära ölägenheter för kringboende.
Mot bakgrunden av dessa missförhållanden är det angeläget
alt myndigheterna fär bättre möjlighet att kontrollera den pornografiska verksamheten
än som nu kan ske. Kommissionen har enligt direktiven haft att pröva frågan om
ett förbud av pornografiska föreställningar. Kommissionen anser emellertid all
ett totalförbud skulle strida mol grundsatsen om den enskildes rätt att i vidaste
möjliga utsträckning själv få bestämma vad han vill ta del av. Sannolikt skulle
vidare härigenom endast skapas nya problem och negativa följder som är svära
all överblicka. Om polisen skulle få rätt att i förväg förbjuda pornografisk
föreställning vid misstanke om brott skulle bevissvårigheter ofta hindra en
effektiv tillämpning av bestämmelser härom.
För närvarande krävs enligt allmänna ordningsstadgan
polisstyrelsens tillstånd för anordnande av offentlig danstillställning,
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen och uppvisning i professionell
brottning. Kommissionen föreslär att tillständslvång införes även för
pornografisk föreställning. Därmed kan polisstyrelsen bl, a, bedöma sökandens
person, tillställningens art och platsens eller lokalens lämplighet. Hänsyn kan
även las till de synpunkter som andra berörda myndigheter, exempelvis de som
svarar för hälsovården och brandsäkerheten, önskar fä tillgodosedda. Genom
särskilda föreskrifter eller villkor angående lokalernas utformning och disponering
kan man förhindra eller åtminstone försvåra
Prop.
1973:115 196
prostitution inom klubblokalerna och försäkra sig om all
de inte heller i övrigt utnyttjas på ett otillbörligt eller olämpligt sätt.
Kommissionen föreslår vidare att person under aderton år
inte får medverka vid offentlig pornografisk föreställning och att sådan
föreställning inte fär innehålla förråande sexuella eller sadistiska
beteenden.
Stora ekonomiska intressen gör sig gällande i
pornografibranschen och förtjänsterna på verksamheten är sannolikt i många fall
betydande. Tillståndstvång sanktionerat endast med böter torde därför inle vara
tillräckligt effektivt. Därför föreslås att fängelse intas i straffskalan.
När det gäller reklam för sexklubbar och poseringsateljéer
har överläggningar inom kommissionen hållits med företrädare för Svenska tidningsutgivareföreningen.
Föreningens styrelse har därefter rekommenderat medlemsföretagen att i eget
intresse iaktta äterhällsamhet med publicering av sädana annonsUlustrationer
som på ett utmanande säll återger sexuella motiv. Styrelsen har vidare
konstaterat att det inte kan uteslutas att annonser om posering kan innefatta
straffbar verksamhet. Styrelsen har därför rekommenderat medlemsföretagen att i
fortsättningen inte införa annonser som åsyftar att förmedla kontakt med
ateljéer för posering och med sexklubbar som i sin annonsering lämnar
erbjudanden av samma karaktär som poseringsateljéerna. Rekommendationen har,
såvitt kunnat konstateras, lett till att annonsering för poseringsateljéer
praktiskt tagel har upphört i dagspressen.
På grund av vad sålunda har förekommit och då
kommissionens förslag alt införa tillslåndstvång för sexklubbarna torde ha en
starkt brottsförebyggande och brollsbekämpande verkan har kommissionen inte
ansett sig böra framlägga några förslag i fråga om pornografireklamen.
Kommissionen har därvid utgått från att den föreslagna författningsändringen
ger tidningsutgivarna ett underlag för prövningen huruvida reklam för pornografisk
föreställning skall medges.
Ordningen på allmänna platser
Del framgår av skilda undersökningar och uttalanden att
ordningslägel på allmänna platser och kommunikationsmedel är
otillfredsställande framför allt i storstadsområdena. Särskilt ungdomars
beteenden karakteriseras av ökad hänsynslöshet och tilltagande missbruk av
alkohol och narkotika. Butiksstölderna har ökal i antal och förövas allt oftare
helt öppet av personer som hotar personalen om man söker hindra tillgreppen.
Handel med stulna varor pågår öppet på allmänna platser, 1 Stockholm är ordningsförhåUandena
särskilt svåra i tunnelbanan.
Kommissionen framhåller alt den brottslighet och de
ordningsstörningar som det här är fråga om i ett övervägande antal fall kan
uppfattas som ett symptom på något bakomliggande, allvarligt missförhållande,
såsom bristande fysisk eller psykisk hälsa, bostadsproblem, arbetslöshet,
anpassningssvårigheter eller liknande problem. De åtgärder och insatser som
krävs för all i grunden komma till rätta med nuvarande missförhållanden faller
utanför det i vedertagen bemärkelse kriminalpolitiska området.
Prop.
1973:115 197
Delta gäUer i särskilt hög grad del mera långsiktiga,
förebyggande arbetet. Även i det kortsiktiga perspektivet har frågor om vård
och behandling saml andra socialvärdande insatser en central betydelse. Men
givelvis behövs polisiära insatser för all skapa bättre ordning på allmänna
platser. Kommissionen har funnit att effektivare insatser krävs från polisens
sida för att hindra brottslighet och ordningsstörningar på och i anslutning lill
allmänna platser och kommunikationsmedel. Men dessa insatser bör i större
utsträckning än för närvarande kombineras med åtgärder som syftar tUl alt komma
till rätta med de personliga och sociala problem som är orsaken till den
rådande situationen. Vad det gäller är att få till stånd ett smidigt och
effektivt samarbete meUan de olika myndigheter och befattningshavare som
arbetar med dessa problem.
Beträffande
samarbetet mellan polis och socialarbetare behandlar kommissionen dels
samarbetet på planerings- och ledningsnivå, dels samarbetet ute på fältet.
1 syfte att underiätta samarbetet har Kungl. Maj:t år 1970
utfärdat cirkulär om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och
polis. Däri rekommenderas alt kommunala samarbetsorgan inrättas.
Kommissionen har funnit att intentionerna i cirkuläret
inte har fullföljts i den utsträckning som varit att vänta. Bl. a. har
samarbetsorgan inle upprättats i vissa kommuner där behov av sådana torde
föreligga. En del samarbelsorgan synes inle heller fungera tillfredsställande.
Kommissionen påpekar all länsstyrelserna enligt cirkuläret
skall medverka till att samrådsorgan upprättas och föreslär att Kungl, Maj:t
snarast beslutar alt en undersökning kommer till stånd genom länsstyrelsernas
försorg och alt de åtgärder vidtas när del gäller upprättandet av samrådsorgan
och dessas arbete som denna undersökning föranleder.
Beträffande samarbetet på fältet diskuterar kommissionen
frågan om samtiänstgöring mellan polis och socialarbetare. Vissa socialarbetare
har uttalat sig bestämt mot sådan samtiänstgöring medan en del företrädare för
ansvariga kommunala organ har uttalat sig till förmån därför. På polishåll är
man positiv till samtiänstgöring.
Kommissionen
anser för sin del alt det är naturligt att - med beaktande av de problem som
föreligger - söka la till vara de ömsesidiga fördelar som 'ett intensifierat fältsamarbele
kan ge. Samrådsorganen bör därför ägna dessa frågor särskild uppmärksamhet med
sikte pä att finna de mest ändamålsenliga formerna för samverkan.
Frågan om omhändertagande av personer som stör ordningen
regleras i
olika vårdlagar och i polisinstruklionen. Kommissionen har
fåll en myckel splittrad bild av tillämpningen av dessa bestämmelser. Stor
osäkerhet råder om vilka befogenheter polisen har och hur dessa befogenheter i
praktiken bör utnyttjas. Kommissionen föreslår inle någon ändring i
vårdlagstiftningen men för att skapa en fast och enhetlig tillämpning av de
regler som gäller för polisens tillfälliga omhändertaganden föreslår
kommissionen alt de viktigaste bestämmelserna härom intas i en särskild lag.
Förutsättningarna för omhändertagande pä grund av ordningsstörande beteende
har bibehållits oförändrade och det erinras
Prop.
1973:115 198
om att polisman inte bör använda strängare medel än
förhållandena kräver och alt han i första hand får söka vinna rättelse genom
upplysningar och anmaningar. Vissa bestämmelser angående förfarandet har
tillkommit för att skapa underlag för hjälpande och stödjande åtgärder och för
att klargöra hur fortsalla ordningsslörningar skaU kunna förhindras.
De väsentligaste nyheterna i förhållande till gäUande räll
är att föreskrifier ges om hur den lid som omhändertagandet varar skall
användas, att den längsta tiden för frihetsberövandet blir närmare reglerad
samt att polisen får möjlighet alt flytta minderåriga från skadliga eller
farliga miljöer.
Vad först beträffar utnyUjandet av tiden för frihetsberövandet
innehåller den föreslagna lagen en bestämmelse om att erforderlig utredning
skall göras beträffande den omhändertagnes personliga levnadsförhållanden när
omhändertagande har skett pä grund av ordningsstörande uppträdande. Utredningen
skaU om möjligt göras av företrädare för socialmyndighet. För att skapa bättre
förutsättningar härför föreslås all statsbidrag skaU utgå för
socialjourverksamhet. Avsikten med utredningen skall vara att utröna huruvida
den omhändertagne är i trängande behov av hjälp eller stöd från samhällets
sida.
Vid bestämningen av den längsta tid som frihetsberövandet
får vara bör beaktas att hjälpande och stödjande åtgärder kan behövas. Med
hänsyn till de olika förhållanden som kan föreligga kan tiden inte sättas
kortare än sex timmar. Denna lid kan i vissa fall även behövas för att hindra
fortsatt ordningsstörande verksamhet.
Kommissionen föreslår vidare en bestämmelse om
omhändertagande äv barn under femton år som av polisen anträffas under
förhållanden som uppenbarligen innebär en överhängande och allvarlig risk för
hans hälsa eller utveckling. Kommissionen har med denna bestämmelse avsett
exempelvis sådana fall då barn uppehåller sig i s, k, knarkarkvartar eller
hittas omtöcknade av berusningsmedel i rivningsfastigheter. Del kan vidare
gälla ungdomar som påträffas på hotellrum tillsammans med äldre, asociala
personer eller som i övrigt befinner sig i en sådan situation att man kan
befara att de kommer att bli otillbörligt ulnyUjade, Det föreskrivs att barnet
efter omhändertagandet skyndsamt skall överlämnas till föräldrarna, annan vårdnadshavare
eller företrädare för barnavårdsnämnd.
Kommissionen framhåller att socialarbetare i så stor
utsträckning som möjligt bör tjänstgöra i de lokaler dit omhändertagna förs för
att pä så sätt det utredande och kurativa arbete som ofta skall sältas in efler
ett omhändertagande snabbt skall kunna påbötias. Vad kommissionen syftar till
med sina förslag är all de polisiära och sociala insatserna skall samordnas sä
all man på ett effektivare sätt skall kunna lösa de problem som förorsakar de
rådande förhållandena,
I detta syfte framlägger kommissionen vissa förslag till
förstärkta insatser på det sociala området.
Mot bakgrund av den rådande ordningssitualionen anser
kommissionen det synnerligen angeläget att barnavårdsnämnderna/sociala cenlralnämn-
Prop.
1973:115 199
derna ställer ökade personella resurser lill förfogande
för arbete bland barn och ungdomar under icke ordinarie arbetstid. För alt
snabbi göra det möjligt all initiera, pröva och utvärdera olika former av sådan
social jourverksamhet föreslår kommissionen all 4 milj. kr. ställs lill
socialstyrelsens förfogande för bidrag till kommunerna i form av en
försöksverksamhet.
Ett annat område där kommissionen ansett sig kunna ta
ställning för omedelbara ytterligare insatser från statens sida är
narkomanvården. Narkotikamissbruket har framför allt i de största kommunerna en
väsentlig del i uppkomsten av brottslighet och ordningsslörande förhållanden.
Kommissionen föreslår därför lill slöd för kommunala insatser på detta område
förenklade bidragsregler och ökade möjligheter till statsbidrag till
vårdcentraler för narkotikamissbrukare, ökade driftbidrag till behandlingshem
för narkotikamissbrukare samt nytt statsbidrag till vård i enskilt hem av
narkotikamissbrukare. Medelsbehovet härför beräknas lill 3,8 milj, kr. Vidare
föreslås att ytteriigare 500 000 kr, stäUs lill socialstyrelsens förfogande för
viss försöksverksamhet med särskUda vårdformer.
Som framgår beräknas kostnaderna för de föreslagna
åtgärderna pä det sociala området till 8,3 milj, kr, per budgetår.
Vad
kommissionen har föreslagit beträffande förstärkta insatser på det sociala
området kan endast få en myckel begränsad effekt när det gäller all komma lill
rätta med de sociala missförhållanden som ligger bakom bl. a, den brottslighet
och de ordningsslöranden som förekommer. Samhällets insatser för att lösa dessa
problem måste ske från en bredare bas, och med en långsiktig planering som
innefattar bl, a, föräldraskolning, skolans roll och utformningen av
människornas livsmiljö i sin helhet. Men också i det kortsiktiga perspektivet
krävs ett samlat grepp när del gäller samhällets ansvar för de människor som av
olika skäl inte passar in i vårt sociala mönster. Samhällets insatser måste ta
sikte på en rehabilitering där krav också ställs på den vårdbehövandes eget
ansvar i sin situation. Närmast är del socialutredningens uppgift att överväga
inriktningen och samordningen av de sociala insatserna. Kommissionen har
förvissat sig om att dess begränsade förslag ligger i linje med -Socialutredningens
intentioner.
Det har inför kommissionen uppgivits att i varje fall
beträffande storstadsområdena är det ett begränsat antal personer med stora
missbruksproblem, framför allt ungdomar, som i huvudsak uppehåller sig i cilykärnan
och som där skapar ständiga oroshärdar. Även om del kan antas att flertalet av
dessa personer är föremål för någol slag av åtgärder från sociala eller
sjukvårdande myndigheter, synes dessa åtgärder inte innebära tillräckligt stöd
för att de skall orka la sig ur den nedbrytande miljö de lever i. Kommissionen
är medveten om att man inte kan lösa sociala problem genom att använda tvång i
stor skala och att man här har att göra med grundläggande problem inom hela
social- och sjukvården som det inle ankommer på kommissionen att ta ställning
till. Kommissionen vill dock understryka all ur samhällets, men framför
allt ur de
Prop. 1973:115 200
vårdbehövandes egen synpunkt, måste vårdinsatserna för
dessa människor effektiviseras.
Kommissionen utgår ifrån alt vad som anförts kommer att
vägas in i de samlade bedömningar som socialutredningen har att göra när det
gäller inriktningen och samordningen av de sociala insatserna.
Polisen och allmänheten
Kommissionen förutsätter att förhållandet mellan polisen och
allmänheten i ett mera långsiktigt perspektiv kommer att behandlas av det
blivande centrala rådet för samordning av samhällets insatser mot brott. Vissa ätgärder
kan emellertid redan nu vidtas. Därvid kan viss ledning hämtas i den tidigare
nämnda opinionsundersökningen. Denna visar pä ett ökat behov av information
till allmänheten.
För informationen till massmedia föreslår kommissionen all
särskilda kontaktmän utses i polisdistrikten. Dessa bör ges en viss utbildning
för uppgiften. För den centrala informationsverksamheten föresläs att tre tiänster
för journalister inrättas vid rikspolisstyrelsen. Dessa befattningshavare
förutsätts också kunna biträda polisdistrikten. Kommissionen föreslår vidare
att polisväsendet tillförs 25 polismansljänsler för trafik-undervisning i
skolorna och 25 polismanstiänster för undervisning i lag och rätt.
Utöver de nu föreslagna åtgärderna framhåller kommissionen
behovet av mera konlaktskapande verksamhetsformer i polisarbetet. Särskild vikt
läggs därvid bl, a, på en utökning av antalet folpatrullerande polismän och pä
en ökning av antalet kvarterspoliser. Kommissionen tillstyrker också ett
förslag från polisstyrelsen i Stockholm att en upplysningscentral för
allmänhetens telefonförfrågningar upprättas i Stockholms polisdistrikt.
Förstärkning av polisverksamheten
Kommissionen behandlar först frågan om kraven för
antagning som polisaspirant.
Med hänsyn lill den höjda utbildningsnivån i samhället och
tUl de krav som allmänt sett bör ställas på en polisman i dagens samhälle anser
kommissionen alt kraven pä skolunderbyggnad för anställning som polisaspirant
bör höjas. Kommissionen föreslår att de krav som uppställs för s, k, allmän
behörighet till högre utbildning skall gälla även för antagning till
polisaspirant. Delta innebär att krav bör uppställas på lägst avgångsbetyg från
2-ärig gymnasielinje i vilken ingår 2-årig utbildning i svenska och engelska
eller 2-årig folkhögskoleulbildning som omfattar studier i svenska och engelska
motsvarande två årskurser i gymnasieskolan.
De höjda kraven föreslås bli tillämpade tidigast från år
1975,
Av betydelse när del gäller att få lämpliga aspiranter är
också den rekryteringsverksamhet som bedrivs. Kommissionen föreslår att nio nya
Prop.
1973:115 201
tiänster som rekryleringskonsulenler inrättas. Till
tjänsterna bör företrädesvis ifrågakomma för ändamålet särskilt lämpade
polismän. Del bör ankomma på rikspolisstyrelsen alt bestämma om vilket verksamhetsom-.
rade de skall ha.
Beträffande polismännens utbildning och befordran har
kommissionen kunnat konstalera alt de olika tjänsterna inom polisväsendet byter
innehavare med påfallande korta intervaller. För den tiänst som polismannen
innehar har han ofta fått särskild utbildning eller föi-värvat speciell
erfarenhet. En hög personalomsättning skapar betydande problem när det gäller
flyttningar såväl mellan som inom distrikt.
Samhällets och brottslighetens utveckling har för
polisväsendets del bl, a, medfört behov av och krav på en ökad specialisering
hos personalen i allt flera befattningar. Tjänsten kräver sålunda i allt större
utsträckning bättre kunskaper och vidare erfarenheter. Byte av personal medför
därför dels nya utbildningsbehov, dels försämrad kontinuitet i enhetens arbete.
Kursverksamheten inom polisväsendet är omfattande. Utöver
den utbildning som är obligatorisk eller följer på befordran genomförs ca 100
centrala kurser om året vilkas syfte i de flesta fall är att ge viss
grundläggande specialutbildning för skilda tiänster och i övriga fall fortulbildning.
Om personalomsättningen kan minskas bör del vara möjligt att reducera
befattningsutbildningen. Det är också angelägel alt så länge som möjligt kunna
tillvarata den arbetskapacitet som består däri att polismannen har förvärvat
vana och erfarenhet i sin tiänst. En minskad omsällningsfrekvens skulle därför
verka såväl effeklhöjande som personal- och kostnadsbesparande.
På grund av vad nu sagts föreslår kommissionen att en
särskild utredning tillsätts för alt lösa dessa problem. Utredningen bör
undersöka möjligheterna lill en tidigare specialisering inom olika
verksamhetsområden. Del bör därvid eftersträvas att personalen ges likvärdiga
utvecklingsmöjligheter inom de olika grenarna av verksamheten. Utredningen bör
överväga när en sådan specialisering kan sättas in och hur långt den kan och
bör drivas med beaktande av att möjligheter att söka och erhålla tjänst inom
andra verksamhetsgrenar skall föreligga även i fortsättningen.
Omsättningen av personal påverkas av metodiken för
lönesättningen. Det är en fråga för de avtalsslutande parterna. Utredningen bör
lägga fram sina synpunkter på personalomsättningen för dessa.
När del gäller bedömningen av behovet av personalförslärkningar
tar kommissionen sin utgångspunkt framför allt i de nya inslag i brottsligheten
och ordningsförhållandena som har framkommit. Kommissionen anser att det
föreligger ett behov av flera poliser för alt bemästra situationen och att
förstärkningsbehoven avser samtliga verksamhetsgrenar.
Kommissionen har i det föregående redogjort förde
förhållanden som särskilt påkallar förstärkta polisiära insatser. Kommissionen
har därvid uttalat att det föreligger ett behov av flera polismanstjänster för
alt bemästra situationen och att förstärkningsbehoven avser samtliga verksamhetsgrenar.
Prop.
1973:115 202
Som bakgrund till kommissionens ställningstaganden är det
av intresse alt redogöra för de bedömningar av personalbehovet som
polischeferna och länsstyrelserna gjorde i sina förslag till beräknande av
utgifter för den lokala polisorganisationen för budgetåret 1973/74. PoUscheferna
har bedömt det sammanlagda behovet av ytterligare polismanstiänster till 1 478
medan länsstyrelsernas bedömning ligger något lägre, 1 432 tiänster.
Såväl polischeferna som länsstyrelserna har ansett att de
kraftigaste förstärkningarna behövs för övervakningsverksamhet.
Rikspolisstyrelsen har i sina anslagsäskanden för
budgetåret 1973/74 yrkat 760 nya polismanstjänster. Enligt kommissionens mening
är del totala personalbehovet på längre sikt avsevärt större.
Innan kommissionen går in pä frågan om
personalförstärkningarnas omfaltning och på vilka verksamhetsområden de i
första hand bör sättas in och andra liknande frågor måste en bedömning göras av
de faktiska möjligheterna att tillföra poUsväsendel personal För överblickens
skull bör denna bedönniing avse en treårsperiod.
Den nya färdigutbildade personalen skall i första hand
ersätta den som avgår. Först sedan detta skett kan man bestämma hur många av de
nyrekryterade som kan placeras pä nya tjänster. Möjligheterna att tillföra
polisväsendet mera personal är alltså beroende av vilket tillskott av färdigutbildad
personal som rekryteringsunderlaget medger och av hur stor personalavgången är.
Rekryteringen till polisyrket påverkas av mänga olika
faktorer som verkar i olika riktningar. Av dessa kan nämnas antagningskrav,
arbetsuppgifter, tiänstgöringsförhållanden, lön och befordringsutsikler.
Sannolikt har också sådana faktorer som allmänhetens inställning till polisen
sin betydelse liksom även polismännens inställning till sitt yrke. Flera av
dessa faktorer kan påverkas genom information dels genom massmedia, dels direkt
till den krets av ungdomar som kan väntas ha intresse för polisyrket.
Kommissionen har tidigare föreslagit åtgärder för att förbättra informationen i
dessa avseenden. Rekryteringsbefrämjande åtgärder av annan art kan också komma
i fråga. Mycket stor betydelse för möjligheterna att rekrytera polisaspiranter
har givetvis också den allmänna situationen på arbetsmarknaden.
Vad nu sagts visar att en bedömning av möjligheterna alt
rekrytera personal är vansklig att göra. Flera av de faktorer som styr
utvecklingen kan förändras på ganska kort lid i den ena eller andra riktningen.
Även personalavgången varierar från är till år. Vid
bedömningen av möjligheterna att tillföra polisväsendet ytterligare personal
bör också beaktas att ett visst antal färdigutbildade extra polismän
fortlöpande bör finnas att tillgå för att lillsättningsförfarandet skall löpa
smidigt.
Av vad nu sagts framgår all rätt slora variationer
föreligger i de olika faktorer som skall vägas in vid bedömningen av
möjligheterna att tillföra polisväsendet mera personal. Vid denna avvägning har
kommissionen funnit att det antal nya tiänster som kan komma i fråga är varken
avsevärt högre eller avsevärt lägre än 400, Kommissionen anser därför att
Prop. 1973:115 203
man bör utgå från all 400 nya tiänster skall kunna upprällhäUas
med färdigutbildad personal, om detta antal tillförs organisationen varje
budgetår under en treårsperiod.
Slutsatsen
av det nyss sagda är att de erforderliga personalförstärkningarna bör
tillföras polisväsendet under en treårsperiod. Genom en sådan lösning uppnås i
övrigt väsentliga fördelar. Antagningen av aspiranter kan anpassas lill
rekryteringsunderlaget så att kravet på kvalificerade sökande kan
upprätthållas. Rekryteringsverksamheten kan bedrivas planenligt. Belastningen
pä utbildningsorganisationen blir relativt konstant, Budget-och
planeringsarbetet kan på olika nivåer bedrivas inom en fastställd ram och
begränsas till en bedömning av var de fastställda personalförslärk-ningarna
skall sältas in. Härigenom sparas åtskilligt arbete och personalen kan
utnyttjas för andra arbetsuppgifter, såsom rationaliserings- och
inspektionsverksamhet.
EnUgt vad
som anförts tidigare bör det vara möjligt att tillföra polisväsendet färdigutbildad
personal i sådan omfaltning alt ytterligare 1 200 polismanstiänster kan
inrättas under en treårsperiod. Behovet av förstärkningar säsom det har kommit
till uttryck i polischefernas och länsstyrelsernas yrkanden har angetts till
några hundratal tiänster därutöver. Det är således möjligt all i huvudsak
tillgodose de sålunda framförda önskemålen, om förstärkningarna fördelas på tre
budgetår.
Kommissionen
föreslår därför att polisväsendet tillförs 400 polismanstiänster under vart
och ell av de tre närmaste budgetåren. Kommissionen förutsätter därvid att
vakanssituationen i Stockholm till följd av vidtagna rekryteringsfrämjande ätgärder
kommer alt avsevärt förbättras under del kommande budgetåret.
Kommissionen
anser alt överföringen av arbetsuppgifter från polispersonal till annan
personal bör fortsätta. Härför erfordras ett antal nya tiänster för framför
allt kvalificerad biträdespersonal. Härigenom friställs i stort sett ell
motsvarande antal polismän för rent polisiära uppgifter, något som kommissionen
bedömer som angeläget med hänsyn till det begränsade utrymme som finns att
tillföra organisationen ytterligare polisutbildad personal.
Kommissionen föreslår därför att 450 tiänster för annan
personal inrättas under en treårsperiod, Äv dessa avses 200 tjänster för
budgetåret 1973/74, 150 tiänster för budgetåret 1974/75 och 100 tiänster för
budgetåret 1975/76.
Utöver de 1 200 föreslagna polismanstiänsterna föreslår
kommissionen inrättande av ett mindre antal tiänster vid rikspolisstyrelsen.
För
anskaffning av utrustning till följd av att nya tiänster har inrättats har
tidigare tillämpats vissa normer, vilka i princip bör gälla även nu.
Kommissionen inskränker sig därför lill att beröra vissa särskilda frågor.
Kommissionen har förordat att övervakningsverksamheten i allt större
utsträckning bör fullgöras genom fotpatrullering. Det är därvid bl, a, från
skyddssynpunkt viktigt all polismännen utrustas med bärbara radiostationer.
Kommissionen föreslår därför att ytterligare 500 bärbara radiostationer
anskaffas. Med hänsyn lill alt behovet av bilar för övervaknings-
Prop.
1973:115 204
verksamhet f. n. är väl tillgodosett och till att de nya
tjänsterna företrädesvis bör användas för ökad fotpatrullering anser
kommissionen att normerna i detta fall kan frångås.
Andra brottsförebyggande insatser
Kornmissionen anför vissa allmänna synpunkter pä frågan om
hur näringsidkare och enskilda själva kan skydda sig mot brott.
Beträffande brottsförebyggande insatser från näringsidkarnas
sida framhålls bl. a, alt personalstyrkan bör vara anpassad inte bara med
hänsyn till kravet på kundbetiäning utan också så alt ett tillfredsställande
självskydd erhålles. Viktigt är också att larmanläggningar och annan teknisk
bevakningsutrustning byggs ul och förbättras liksom alt rutinerna för kassaljänst
och banklransporter ses över. Vidare är en tillfredsställande märkning av
stöldbegärliga varor en brottsförebyggande åtgärd av stor vikt.
Den enskildes möjligheter att skydda sig mot brott består
främst i att i ökad omfattning skaffa sig mekaniska inbrollsskydd av olika slag
som lås och galler. Kommissionen hänvisar i detta sammanhang till pågående
utredningar angående utökat konsumentskydd beträffande lås och låsinstallation
samt särskilda byggnormer rörande inbrottsskydd. En angelägen åtgärd är att
genom ökad upplysning försvåra handeln med stulet gods.
Kostnadsberäkningar
De ökade kostnaderna för de av kommissionen föreslagna
förstärkningarna av polisorganisationen beräknas för de närmaste tre
budgetåren lill 91,3 milj. kr. Härav belöper sig 27 milj, kr, på budgetåret
1973/74, För förstärkta insatser på det sociala området beräknas kostnaderna lill
8,3 milj, kr. per budgetår.
Prop. 1973:115 205
13 Reservation
av fru Astrid Krislensson
Normbildningen
All lag grundas på normer och värderingar som måste vara någoriunda
allmänt omfattade om respekten för lagen skall kunna upprätthållas. Om den
grundläggande värdegemenskapen saknas återstår endast övervakning och straffhot
som medel att trygga laglydnaden. Men ett demokratiskt samhälle varken vill
eller kan skärpa kontroll och straff därhän att en tillfredsställande åtlydnad
uppnås av lagar som inte uppbärs av ett allmänt rättsmedvetande.
Samhällsutvecklingen
i Sverige har skett på grundval av värderingar med rötter i kristendom och
humanism. Svensk rätt är ännu i långa stycken en tillämpning av den kristna
etiken. När dessa värderingar sätts i fråga, när tidigare allmänt erkända
normer upplöses ulan alt ersättas av nya, då blir följden oundvikligen
osäkerhet och otrygghet och en tilltagande laglöshet.
Samhället
är och bör vara neutralt i tros- och livsåskådningsfrågor, men neutraliteten
får inte innebära att samhället förhåller sig likgiltigt eller passivt lill de
normer och värderingar på vilka rättsordningen vilar. Dessa normer och
värderingar måste i alla sammanhang aktivt hävdas. Här vilar ansvaret särskilt
på hem och skola men varken hem eller skola kan fullfölja sin fostrande uppgift
utan aktivt stöd av samhällets politiska ledning,
1 delta hänseende har det förelegat uppenbara brister
under de senaste åren. En normupplösning synes ha blivit följden, gränserna
mellan rätt och orätt är pä väg att suddas ut. Det måste vara en primär uppgift
för samhället att återställa respekten för rättsordningen och hävda de normer
och regler som denna traditionellt vilat på. Önskemålet om att föräldraansvaret
starkes och att familjens ställning i samhället förbättras borde kommissionen
ha kunnat ansluta sig till.
Ungdomsproblemen
Vad skolan beträffar utgör de ökande disciplinproblemen
och det tilltagande skolket enligt min mening en stor fara. Även om förhållandena
skiftar i olika delar av landet är situationen i storstadsområdena och på vissa
andra håll oacceptabel. Ett i system satt skolkande leder till att många
skolungdomar kan komma i riskzonen och dras in i en asocial livsföring. Det är
därför väsentligt att skolan får möjligheter att bemästra disciplinproblemen
och att exempelvis vidtaga ätgärder för all komma till rätta med skolket.
Enligt min mening bör därför övervägas att konsekvent återinföra närvarolistor
samt målsmansintyg om elevs frånvaro.
Kommissionen framhåller under olika avsnitt i betänkandet
att brottslighet och ordningsstörande är symptom på social missanpassning.
En
Prop.
1973:115 206
dålig uppväxtmiljö utgör självklart en belastning. Enligt
min mening är dock detta inte det avgörande skälet till den tilltagande ungdomsbrotts-Ugheten,
Tvärtom utgör enligt min bedömning myndigheternas underlåtenhet all i tid
vidtaga åtgärder för att hejda en begynnande brottslighet en grundläggande
orsak till all så många ungdomar hamnar i en asocial livsföring. Många kan begå
brott efler brott i en lång kedja utan annan reaktion från de sociala
myndigheternas sida än alt utredning företages. När kommissionen säger all effektivisering
av polisverksamheten i ökad utsträckning måste kombineras med åtgärder som
syftar till att lösa bakomliggande sociala problem blir detla helt
verkningslöst om inte samhället samtidigt vidtar effektiva åtgärder för att
ingripa på ett tidigt stadium mot ungdomar som bötiar begå brott.
Det finns i delta sammanhang anledning alt fästa
uppmärksamheten pä de allvarliga missförhållanden som föreligger på vissa håll
i landet speciellt när det gäller barnavårdsnämndernas sätt att arbeta. Del bör
understrykas att bland socialarbelarna många, ja kanske fierlalet utför ett
utomordentligt engagerat och positivt arbete, präglat av personligt intresse
för uppgiften. Delta undanskymmer inle del faktum alt på vissa håll, framför
allt inom Stockholms kommun, rent exempellösa förhållanden är rådande. Många
socialarbetare ägnar huvuddelen av sin arbetstid åt alt bland klientelet
underblåsa mer eller mindre revolutionära aktiviteter. I vissa av
barnavårdsnämndens lokaler har särskilda rum s. k. flumrum avdelats för haschrökande
ungdomar, vilket är något som barnavårdsnämnden inte är omedveten om, men som inle
föranleder någon barnavårdsnämndens åtgärd. Detla förhållande är såsom
kommissionen också framhåller hell oacceptabelt. Kommissionen hade därtill bort
klargöra alt del självfallet ej kan accepteras att barnavårdsnämnderna i sin tiänst
har personer som på så flagrant sätl överträder såväl gällande lagstiftning som
de syften som barnavårdslagen har att tillgodose. Enligt min mening måste det
klargöras att dessa barnavårdsnämndens tiänstemän ej längre bör tillåtas alt
fortsätta sådan verksamhet. Anställd personal som arbetar i strid mot gällande
lagstiftning bör självfallet avskedas, I den mån tydliga instruktioner saknas
för den anställda personalen bör sådana utarbetas och överträdelser måste
beivras. Jag föreslår också att Kungl, Maj:t ger socialstyrelsen i uppdrag att
skyndsamt utreda huruvida barnavårdsnämndernas verksamhet står i överensstämmelse
med gällande barnavårdslag och särskilt undersöka huruvida skilda tiänstemän
medvetet bryter mot densamma.
Likartade problem finns inom skolväsendet där vissa
skolkuratorer och psykologer - lät vara ett litet fåtal exempelvis accepterar
haschrökning. Det är nödvändigt alt en gemensam målsättning vidmaklhålles mot
narkotikamissbruk, inkluderande haschmissbruk.
Narkotikaproblemet
Gjorda undersökningar visar att narkotikabrottsligheten
svarar för ca 50 procent av all brottslighet. Därtill kommer den säkerligen
betydande
Prop. 1973:115 207
andel som är att hänföra till alkohol- och
mellanölsmissbruk. Missbruksproblemet måste ägnas en väsentligt ökad
uppmärksamhet. Ett stort problem utgör de många unga narkomanerna. Samtidigt
som ett ökande missbruk bland ungdom av mellanöl, sprit och narkotika kan
iakttagas har barnavårdsnämndernas beslut om omhändertagande för samhällsvård
minskal i antal. Detta gäller i vatie fall Stockholms kommun. FaU efler fall
kan påvisas dä ungdomar tillåts begå brott i långa serier. Först när häktningsframslällning
gjorts kan ingripande från barnavårdsnämnden påräknas. Både från polis- och åklagarhåll
har allvarlig kriiik riklats mot vissa barnavårdsnämnder och JO har vid
upprepade tillfällen framfört sin oro över de växande ungdomsproblemen i våra
större städer i synnerhet i Stockholm.
Stor oenighet råder om vilken värdpolitik som skall föras.
Det kan med visst fog anföras all brottskommissionen ej
har med denna fräga all göra. Enligt min mening bottnar emellertid de svära
ordningsproblemen i våra storsläder i en släpphänthet från de sociala
myndigheternas sida när det gäller värden av narkotikaskadade ungdomar. Att de
som frivilligt efterfrågar värd skall ha dylik är en självklarhet. Problemet
gäller de mänga narkomaner - och de ulgör flertalet - som saknar sjukdomsinsikt
och ej är vårdmotiverade. Enligt min mening bör samhället ha en vårdskyldighel
mot dessa. Kommissionen säger sig vara medveten om alt man inte kan lösa
sociala problem genom alt använda tvång i stor skala. Enligt min mening bör
tvångsåtgärder höra till sällsyntheterna när det gäUer att lösa sociala
problem. Vad del här är fråga om är emellertid ell giftberoende som det gäller
alt även tvångsvis hjälpa vederbörande ut ur. Av den som saknar sjukdomsinsikt
kan inte rimligen begäras all han självmant skall söka vård.
Riksåklagaren har i cirkulär C 74 tagit upp
narkotikabrottsligheten, Efler en genomgång av de senare årens praxis av
påföljdsval framhåller RÅ vikten av att i möjligaste mån sådan påföljd väljs
som tillgodoser föreliggande värdbehov. Jag delar riksåklagarens uppfattning
att det är vårdbehovet som är det väsentliga, men riksåklagarens rekommendation
innebär också att ökade krav ställs på barnavårdsnämnderna och de sociala
myndigheterna när del gäller alt tillse att vårdbehovet verkligen blir
tillgodosett. Denna riksåklagarens rekommendation ulgör enligt min uppfattning
ytterligare stöd för kravet pä en vårdskyldighet.
Socialstyrelsens nyligen utgivna digra betänkande angående
behandling av narkotikamissbrukare, som karakteriseras som en vägledande
information är enligt min mening inte tillräckligt klarläggande. Fortfarande
råder alltför stor oklarhet rörande barnavårdsnämndernas handlande. Socialstyrelsen
bör därför få i uppdrag all utarbeta entydiga, kortfattade råd och anvisningar lill
dessa.
Kommissionen föreslår vissa höjningar av nu utgående
statsbidrag för narkomanvård liksom vissa nya slatsbidragsformer. Enligt min
meningar del klart motiverat att staten bidrar lill kommunala kostnader för
narkomanvården, då narkotikaproblemet nu fått sådan omfattning alt kommuner och
landsting inte rimligen ensamma kan bära kostnaderna.
Förutsättningen för anslagshöjningarna bör dock enligt min
mening vara att samhällets vårdskyldighet klart dokumenteras. Annars riskerar
vården att bli meningslös och ett slöseri med skattebetalarnas medel. Jag
accepterar de ändrade grunderna för statsbidragsgivningen till vårdcentralerna
men yrkar att som förutsättning för bidraget skall anges den av mig ovan
angivna vårdskyldigheten. Samma förutsättning bör gäUa höjningen av
statsbidraget lill behandlingshem saml höjningen av anslaget lill försök med
olika nya vård- och behandlingsformer för narkotikamissbrukare.
1 detla sammanhang bör framhållas att socialstyrelsen
enligt min bedömning uppställer alltför strikta krav för utbetalande av
statsbidrag lill behandlingshem och till försök med nya värd- och
behandlingsformer. Det förefaller som om kraven på inredning och utrustning av
lokaler vore väsentligare än kvalifikationerna hos den personal som kan
beräknas stå till förfogande för verksamheten. Enligt min mening är det
angelägel att socialstyrelsen mera förutsättningslöst prövar seriösa förslag
till olika behandlingsaktivileter för narkomaner, även okonventionella sådana.
Som villkor för de ökade anslagen bör däriämte uppställas krav på en
systematisk utvärdering av behandlingsresultaten vid ifrågavarande behandlingshem
m, m. Därest detta önskemål liksom kravet på vårdskyldighet ej accepteras
föreslår jag att anslagshöjningarna under ifrågavarande avsnitt i stället
överförs till en ytterligare höjning av bidraget till familjevård för unga narkotikamissbrukare.
Denna vårdform har nämligen erfarenhetsmässigt gett de bästa
behandlingsresultaten.
Kortvarigt frihetsberövande
Det är en nackdel alt svenskt påföljdssystem inte känner
till någon form av kortvarigt frihetsberövande för unga lagöverträdare. Ett
sådant reaktionssystem finns i flera andra länder och borde övervägas också hos
oss. Ett tidigt insatt kortvarigt frihetsberövande skulle i många fall enligt
min mening vara en mera human och mindre skadlig åtgärd än fängelse. Att utan
närmare utredning ange hur ett dylikt kortvarigt frihetsberövande skulle
utformas är inte möjligt. Jag inskränker mig därför till att föreslå alt en
utredning tillsättes för att med ledning av internationella erfarenheter
framlägga förslag härom.
Vissa frågor inom kriminalvården
Under detta avsnitt hänvisar kommissionen till riksdagens
beslut 1972 angående den kriminalpolitiska behandlingen av vissa kategorier
lagöverträdare som döms till långvariga frihetsstraff. Beslutet innebar att
beträffande personer som dömts till fängelse i minst två år eller internering
med en minsta tid av Ivå år eller därutöver kriminalvårdsstyrelsen skall pröva
frågor om permission och anslaltsplacering samt att lagöverträdare som ägnat
sig åt grov illegal narkotikahantering eller annan organiserad eller
systematisk kriminell verksamhet inte skulle beviljas permission eller förmånen
av värd i öppen anstalt i samma omfattning
Prop. 1973:115 209
som tidigare. Även möjligheterna till vUlkorlig frigivning
efter halva strafftiden borde användas med största återhållsamhet.
Enligt min mening är del nu, trots att lång tid ej
förflutit sedan beslutet trädde i kraft, skäl att öppna möjligheter för samma
restriktiva bedömning beträffande personer tillhörande ovannämnda kategorier brottslingar
oaktat de inte dömts till så stränga straff som tvä års fängelse. Härigenom kan
åstadkommas en differentiering i större utsträckning av
kriminalvårdsklientelet, vUken är nödvändig om man skall kunna bibehålla en
human grundsyn beträffande kriminalvården. Jag föreslår således att den nu
uppställda gränsen vid två års fängelse jämkas sä alt ocksä personer
tillhörande ifrågavarande kategori brottslingar som dömts till kortare straff
än två ärs fängelse kan ifrågakomma för den mera restriktiva kriminalvården.
Förstärkning av polisverksamheten
Den skrämmande ökning av brottsligheten som vi upplevt i
vårt land under senare år har gjort det angelägel att vidta alla tänkbara
åtgärder för att bryta brotlskurvan. Det är beklagligt all hittills så ringa
förståelse förelegal från riksdagsmajoritetens sida till de krav på
resursförstärkningar som rikspolisstyrelsen och de borgerliga partierna i
flera år begärt. Lägel har nu blivit sä allvarligt att drastiska åtgärder måste
tillgripas för att bryta den negativa utveckling som med större förutseende
hade kunnat undvikas. Jag bedömer tillsättandet av brottskommissionen som ett
sent men välkommet initiativ från regeringens sida. De förslag kommissionen
presenterar är i allt väsentligt uttryck för ett nytänkande från
regeringspartiet som måste hälsas med tillfredsställelse. Jag ansluter mig helt
till tanken på att under en treårsperiod förstärka polisens resurser, Detla ger
möjlighet till en bättre planering såväl i fräga om utbildningskapacitet som
rekryteringsunderlag,
1 förhållande lill statsverkspropositionens förslag, som
innebar ett tillskott av 165 nya polismanstiänster, varav endast 10 skulle
tillföras landsorten ter sig kommissionens förslag om 400 nya tiänster som ett
väsentligt framsteg. Enligt min bedömning innebär kommissionens sammanlagda
förslag uttryck för en helt annan och mer positiv inställning lill
brottsförebyggande åtgärder än den regeringen tidigare gett uttryck för. Man
bör dock ha klart för sig att kommissionens förslag i vaqe fall för det första
budgetåret inte lorde ge utrymme för någon som helst förstärkning av polismanstiänsterna
för flertalet distrikt.
Som kommissionen framhålUl är det svårt att säkert bedöma
det ur utbildnings- och rekryteringssynpunkl möjliga antalet nya tjänster. Kommissionens
förslag om 400 nya tjänster för ett vart av de tre kommande budgetåren är
framför allt uttryck för en politisk och ekonomisk bedömning. Alt antalet
utbildningsplatser i och för sig ej lägger hinder i vägen för beslut om en
större ökning av antalet polismanstiänster än vad kommissionen föreslagit är hell
klart. Kvar står frågan om den möjliga rekryteringen. Uppgifter från polisen
tyder dock på att antalet kompe-
14 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 115
Prop.
1973:115 210
tenla sökande lill polisutbildningen i dag väsentligt
överstiger antalet utbildningsplatser. Till detta kommer att anledning finns
att räkna med att polisens lönevillkor genom nu pågående förhandlingar
ytterligare kommer att förbättras. Kommissionens förslag om särskilda
rekryteringskonsulenter måste bedömas få en positiv effekt pä rekryteringen.
Del finns därför fog för påstående att rekryteringsfrågan i och för sig inte
utgör hinder för förslag om ytterligare ökning av antalet polistiänster.
Utgångspunkten för kommissionens bedömning av behovet av
personalförstärkningar är framför allt de nya inslag i brottsligheten och den
förändring i ordningsförhållandena som framkommit. Enligt min meriing är delta
ett alltför snävt betraktelsesätt. Del gäller inle bara att - som kommissionen
i flera sammanhang understryker prioritera åtgärder mot den grövre
brottsligheten av typ bank- och postrån. Samhällets självklara målsättning
måste dessutom vara alt polisen skall ha resurser alt fullgöra sin allmänt
brottsförebyggande funktion. Enligt min mening är det lika angeläget att
förhindra exempelvis rän eller överfall som riktar sig mot enskilda personer,
många gånger äldre människor, som att komma tillrätta med de i och för sig mera
dramatiska bank- och postrånen.
Den nuvarande låga uppklaringsprocenten beträffande brotlsbalksbrotlen
är helt oacceptabel och måste huvudsakligen tillskrivas knappheten på
polispersonal. Risken för uppläckt är för närvarande så låg att polisens
preventiva funktion väsentligt urholkals. De aUvarliga missförhållanden som
under lång tid fält råda inom våra storstadsområden kräver maximala insatser.
Tunnelbanebevakning och insatser i storstädernas cityomrä-den är några av de
angelägna åtgärderna. De mycket alarmerande rapporter som kommissionen fått
från representanter för näringslivets organisationer har gjort ett starkt
intryck. Av största betydelse för alt främja rekryteringen till
storstadsområdena är ett ökat antal befordrings-tjänster för storsladspolisen.
Polisbrislen är emellertid inle enbart ett
storstadsproblem. Den är kännbar även i mindre städer och på landsbygden. Både
när det gäller att fullgöra servicefunktionerna och all i praktiken fungera
brottsförebyggande niåste polis kunna komma till platsen inom rimUg tid. Detta
mäste gälla för hela landet. Många människor känner i dag osäkerhet därför alt
avståndet lill närmaste polisstation väsentligt ökat.
1 samband med debatten om sammanslagning av vissa
polisdistrikt har riksdagen uttalat att en ändrad dislriktsindelning inte får
leda till att allmänheten i vissa områden får en sämre polisiär service än för
närvarande och all en förstärkning av polisens resurser borde övervägas som
ett alternativ i varje särskilt fall då en distriktssammanslagning ifrågasätts.
Ett iakttagande av den av riksdagen anbefallda reslriktivitelen måste således,
om detta uttalande skall få något verkligt innehåll, leda till en förstärkning
på många håll av poliskåren.
Det upplevs som alltmer besvärande alt polisen inte längre
har möjlighet lill personlig kontakt med medborgarna såsom fallet var i den
tidigare polisorganisationen. Det är därför ett önskemål, vilket kommis-
Prop. 1973:115 211
sionen också ansluter sig till, all polisen i större
utsträckning fär ' möjlighet till fotpatrullering och att ett ökat antal tiänster
som kvarterspoliser inrättas. Pä landsbygden bör en liknande personlig
anknytning kunna åstadkommas mellan polis och allmänhet genom att polismännen
får sig tilldelade vissa ansvarsområden med tiänslgöringen förlagd i första
hand till dessa. Även till detta senare önskemål hade kommissionen bort kunna
ansluta sig. Ett förverkligande av dessa önskemål kräver också ett icke obetydUgl
ökat antal polismanstjänster. Även om det, som kommissionen framhåller, kan
begäras av medborgarna att de själva vidtar åtgärder i brottsförebyggande syfte
måste samhället bära del primära ansvaret för brottsbekämpningen. Det är
nödvändigt att respekten för rättsordningen så snart som möjligt återställs och
att samhället nu satsar de resurser som är möjliga för att bryta den negativa
utvecklingen. Även mol bakgrund av den ökande internationella brottsligheten är
det viktigt att vårt land skärper ordningshållningen så att Sverige inte längre
framstår som ett allraktivl område för denna broltslighel.
Med hänsyn lill del anförda föreslår jag att polisväsendet
för kommande treårsperiod förstärks med I 500 polismanstiänster fördelade på
500 per budgetår. Fördelningen på de olika budgetåren bör inte låsas vid del
angivna antalet utan bör kunna anpassas efler rådande förhållanden. Även
totalantalet bör kunna anpassas pä motsvarande sätl.
Sammanfattningsvis föreslår jag
att polisväsendet för kommande 3-årsperiod förstärkes med
1 500 polismanstiänster fördelade på 500 per budgetår
alt för alt komma till rätta med det tilltagande skolket i
skolan närvarolislor och målsmansinlyg om elevs frånvaro konsekvent ålerinförs
all instruktioner utarbetas för hos barnavårdsnämnderna
anställd personal och all överträdelser beivras
att Kungl. Maj:t ger socialstyrelsen i uppdrag att
skyndsamt utreda huruvida barnavårdsnämndernas verksamhet slår i
överensstämmelse med barnavårdslagens intentioner
att samhällets vårdskyldighet mot de narkomaner som saknar
sjukdomsinsikt fastlägges
att som föratsättning för stalsbidragshöjningarna till
vårdcentralerna och behandlingshemmen m. m. vårdskyldigheten fastsläs och en
systematisk utvärdering av behandlingsresultaten kommer lill stånd
att om dessa förutsättningar ej uppfylls dessa
anslagshöjningar överförs till bidrag lill familjevård för unga
narkotikamissbrukare
att utredning tillsattes med uppdrag att framlägga förslag
till någon form av kortvarigt frihetsberövande för unga lagöverträdare
samt all kriminalvårdsstyrelsen ges möjlighet alt för
lagöverträdare som dömts till vissa grövre brott tillämpa de nya riktlinjer som
1972 års riksdag beslöt angående placering i öppen anstalt och permission m. m.
även om strafftiden understiger 2 år.
Prop.
1973:115 212
14 Särskilt yttrande
av herrar Per-Olof Hanson och Åke Polstam
Vi har för vår del biträtt kommissionens förslag i dess
helhet men vill i fråga om personalstaten inom polisväsendet anföra följande.
Som framgår av kommissionens betänkande skall den föratsedda
ökningen av den kvalificerade biträdespersonalen under treårsperioden få sin
tyngdpunkt i periodens börian med hän.syn till de på flera häll svåra
förhållandena. 1 den mån rekryterings- och utbildningsläge gör detla möjligt
hade det varit önskvärt alt största möjliga andel av de för treårsperioden
föreslagna 1 200 polismanstiänsterna hade inrättats i periodens första del.
Härigenom skulle nuvarande besvärande personalläge ytterligare kunna lättas.
Såväl i fråga om polismanstiänster som kvalificerad
biträdespersonal gäller självfallet att det samlade resursbehovet för periodens
senare del får bedömas utifrån då rådande förhållanden. Vi ulgår även ifrån att
de ökade resurserna sätts in där situationen är svårast så att tvångskommen-deringar
bUr onödiga.
De olika åtgärder som skall vidtagas för alt förbättra
polisens personalläge i storstadsområdena lorde innebära ökade utsikter att
fylla behovet. Huruvida de sålunda vidtagna åtgärderna är välavvägda och
tillräckliga får erfarenheterna utvisa. Utfallet måste därför följas med
vaksamhet så all ytterligare åtgärder kan sältas in utan dröjsmål, såvitt detta
framsiår som påkallat för att säkra en såväl kvalitativt som kvantitativt
tillfredsställande personaltillgång.
Härutöver vill vi framhålla följande.
I olika sammanhang har kommissionen haft anledning
konstatera att narkotika- och alkoholmissbruket spelar en olycklig roll för
uppkomsten av kriminalitet och ordningsstörningar. För vår del vill vi kraftigt
markera det förhållandel alt alkoholmissbruket - vilket som socialt problem är
av betydligt större omfattning än det i och för sig mycket allvarliga
narkotikaproblemet myckel ofta är en utlösande faktor vid brott eller för
förekomsten av elakartade ordningsslörningar och trakasserier t. ex. på
offentliga kommunikationsmedel. Ett akut delproblem i sammanhanget utgör det
omfattande missbruket av mellanöl bland yngre åldersgrupper. Bl. a. har
skolöverstyrelsen nyligen betonat vilket omfattande och allvarligt problem
mellanölsmissbruket utvecklat sig till bland skolungdom och i skrivelse lill
regeringen krävt åtgärder för alt stoppa skolungdomens mellanölsköp och att
åldersgränsen upprätthålles.
Vi vill mot denna bakgrund framhålla angelägenheten av att
alkoholpolitiska utredningens slutbetänkande med all möjlig skyndsamhet framlägges.
Vi förväntar oss all däri skall ingå konkreta förslag i syfte att skydda
utsatta ungdomsgrupper.
Prop.
1973:115
15 Bilagor
213
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Bilaga
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom
förordnas att 151 § lagen (1955:183) om bankrörelse skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Där tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må
myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av bankaktiebolags
räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar saml om inventering av dessa.
Föreslagen
lydelse
Där tillsynsmyndighelen så finner erforderligt, må
myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av bankaktiebolags
räkenskaper, om förvaring och inventering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande
åtgärder.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker
Härigenom
förordnas att 80 § lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Tillsynsmyndigheten--------
Där tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må
myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet för förande av sparbanks
räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar samf om inventering av dessa.
Föreslagen lydelse
anbefalles.
Där tillsynsmyndighelen så finner erforderligt, må
myndigheten meddela närmare föreskrifier om sättet för förande av sparbanks
räkenskaper, om förvaring och inventering av värdehandlingar saml om
brottsförebyggande åtgärder.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbmkskasserörelsen
Härigenom
förordnas all 73 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Därest tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, mä
myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet att föra kreditkassas räkenskaper,
om förvaring av värde-hatidlingar samt om inventering av dessa handUngar.
Föreslagen
lydelse
Därest tillsynsmyndighelen så finner erforderligt, må
myndigheten meddela närmare föreskrifter om sättet all föra kredilkassas räkenskaper,
om förvaring och inventering av värdehandlingar samt om brottsförebyggande
åtgärder.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den
4 Förslag till
Kungörelse om ändring i kungörelsen (1969:733) om tillsyn
av
postbanken m. m.
Härigenom
förordnas att 4 § kungörelsen (1969:733) om tillsyn av postbanken m. m. skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Bankinspektionen har rätt alt meddela närmare föreskrifter
om hur postbankens räkenskaper skall föras. Föreskrifter får meddelas också om
förvaring och inventering av värdehandlingar.
Föreslagen
lydelse
Bankinspektionen har rätt att meddela närmare föreskrifter
om sättet att föra postbankens räkenskaper, om förvaring och inventering av
värdehandlingar samt om brottsförebyggande åtgärder.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna kungörelse träder i kraft den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:115
I. Förslag tUl
Kungörelse om ändring i allmänna ordningssladgan
(1956:617)
215
Bilaga 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom
förordnas alt 9, 12, 21 och 29 §§ allmänna ordningsstadgan (1956:617) skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med offentlig lillställning avses teaterföreställning,
konsert, tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning,
biograf-föreställning, eirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg
samt tillställning av annat slag, som anordnas för allmänheten och som icke
avses i lagen om allmänna sammankomster.
Såsom offentlig-------- har t
Med
offentlig tillställning avses teaterföreställning, konsert, tävling och
uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biografföreställning,
pornografisk föreställning, eirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen,
festtåg saml lillställning av annat slag, som anordnas för allmänheten och som
icke avses i lagen om allmänna sammankomster, inträde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12§'
Å allmän--------------- av pol
Sådant
tillstånd fordras även eljest för anordnande av offentlig danstillställning,
cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen saml därmed jämförlig
nöjestillställning ävensom tävling och uppvisning i motorsport och professionell
brottning.
ismyndigheten.
Sådant
tillstånd fordras även eljesl för anordnande av offentlig danstillställning,
pornografisk föreställning, eirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen samt
därmed jämförlig nöjestillställning ävensom tävling och uppvisning i
motorsport och professionell brottning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Barn under
Vid offentlig----------
1 Sen astelydcl.se 1969:613
2 Senaste lydelse 1970:227
21 § '
- fysisk hälsa.
Person under aderton år må ej medverka vid offentlig
pornografisk föreställning. Vid sådan föreställning får ej förekomma förråande
sexuella eller sadistiska beteenden. denna stadga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till
böter eller fängelse i högst
sex månader dömes
1) den som----------- föreskrifter; samt
Till
böter dömes
Den som----------------- till
stånd.
6) den som
bryter mot bestämmelserna i 2 1 § första eller andra stycket.
Vid
förseelse mot 21 § första stycket skall jämväl den som har vårdnaden om barnet
straffas på sätt i första stycket denna paragraf sägs, därest han inte gjort
vad pä honom ankommit för att förhindra förseelsen.
6) den som bryter mot bestämmelserna i 21 § första, andra
eller tredje stycket.
Vid
förseelse mol 21 § första eller andra stycket skall jämväl den som har
vårdnaden om barnet straffas på sätt i första stycket denna paragraf sägs,
därest han inte gjort vad på honom ankommil för att förhindra förseelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna kungörelse träder i kraft den
2 Förslag till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1959:348) med särskilda
bestämmelser
om biografföreställningar m. m.
Härigenom
förordnas att 8 och 10 §§ förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bryter
någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som ringa, mot
föreskrifterna i 2 eller 4 §, straffes med dagsböter.
Bryter någon uppsåtUgen mot föreskriften i 2 §, straffes
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Sker överträdelsen av oaktsamhet,
som ej är att anse som ringa, straffes med dagsböter.
Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är
att anse som ringa, mot föreskriften i 4 §, straffes med dagsböter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 Senaste lydelse 1971:672
Prop. 1973:115 217
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Film och utrustning som använts i strid mot föreskriften
i 2 § skall förklaras förverkade om det ej är uppenbart obilligt.
Denna kungörelse träder i krafi den
Prop.
1973:115 218
Bilaga 3
Förslag till
Lag om tillfälligt omhändertagande
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Har polisstyrelse enligt särskild bestämmelse befogenhet
all besluta omhändertagande av någon, får polisman omhändertaga honom i avbidan
på polisstyrelsens beslul, om föreskrivna förutsättningar för beslul om
omhändertagande bedömes föreligga och dröjsmål med omhändertagande finnes
innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i
annat hänseende.
2 §
Anträffas någon, som kan antagas vara under femlon år,
under förhållanden vilka uppenbarligen innebär en överhängande och allvarlig
risk för hans hälsa eller utveckling får han tagas om hand av polisman för alt
genom dennes försorg skyndsamt överlämnas till föräldrarna, annan vårdnadshavare
eller barnavårdsnämnden.
3 §
Den som genom sill uppträdande stör allmän ordning eller ulgör
en omedelbar fara för denna skall omhändertagas av polisman, om det är
nödvändigt för att upprätthålla ordningen eller för att avvätia straffbelagd
gärning.
4 §
Vid omhändertagande skall tillses att åtgärden ej väcker
onödig uppmärksamhet eller orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är
oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte.
5 §
Polisman som verkställt omhändertagande enligt denna lag
skall så skyndsamt som möjligt göra anmälan därom till sin förman.
Förmannen skall omedelbart pröva om åtgärd enligt I eller
3 § skall beslå. Innebär hans beslut att den som omhändertagits enligt 1 §
skall kvarhållas eller har ingripande förelagils med slöd av 2 § skall han
skyndsamt underrätta polisstyrelsen om omhändertagandel samt skälen därtill.
Prop.
1973:115 219
6§
Den som är omhändertagen med stöd av I eller 3 § skall så
snart det kan ske förhoras och därvid delgivas skälen till omhändertagandet.
Har omhändertagandet skett med slöd av 3 § skall
erforderlig utredning göras beträffande den omhändertagnes personliga
levnadsförhållanden, om behov av sådan utredning kan antas föreligga.
Utredningen skall om möjligt göras av företrädare för social myndighet.
Avsikten med utredningen skall vara att utröna huruvida den omhändertagne är i
trängande behov av hjälp eller slöd från samhällets sida.
Polisstyrelsen skall snarast möjligt efter omhändertagande
enligt 1 § meddela beslut enligt vad därom är särskilt föreskrivet.
8 §
Den som omhändertagits med stöd av 3 § skall frigivas så
snart förhör och utredning som avses i 6 § har slutförts och anledning
föreligger all han ej längre kommer all utgöra en omedelbar fara för allmän
ordning och säkerhet, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet.
9§
Vid förvaringen av den som omhändertagits enligt denna lag
fär denne ej underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet
med omhändertagandel, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet.
10§
Bestämmelserna i 3 §, 4 § och 5 § första stycket gäller i lillämpliga
delar även den som ulan att vara polisman förordnats all fullgöra
polisverksamhet, om annat ej framgår av förordnandet.
" §
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag
meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Denna lag träder i kraft den
Genom lagen upphävs 17-21 §§ polisinstruklionen (1972:5 1
I).
Doktrin (2)
- Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta Domstolens praxis 1961-1975 (II), FT 1980 nr 3–4 s. 97, på s. 109 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Jan Larsson, Erik sjöholm, När och hur får polisen ingripa, FT 1973 nr 5 s. 216, på s. 221 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
81 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (78)
78 kopplingar i 42 dokument.
- Ds 2024:30 En lag om insatser inom socialtjänsten till vårdnadshavare, barn och unga när samtycke saknas s. 479 om s. 138 i texten
- Ds 2022:12 Vistelseförbud för barn s. 38 · s. 169 i texten
- Prop. 2011/12:171 Samverkan för att förebygga ungdomsbrottslighet s. 31 om s. 138 · s. 31 om s. 140 · s. 44 om s. 138 i texten
- SOU 2010:15 Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp s. 117 om s. 140 i texten
- SOU 2004:71 Sexuell exploatering av barn i Sverige - Del 1 s. 56 om s. 108 i texten
Doktrin (3)
3 kopplingar.
- FT 1980 s. 97 Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta Domstolens praxis 1961-1975 (II) s. 109 i texten
- Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning 1, 1976 s. 315 om s. 139 i texten
- FT 1973 s. 216 Jan Larsson, Erik sjöholm, När och hur får polisen ingripa s. 221 i texten