Kungl. Maj:ts proposition med förslag till principer för enhetlig befälsordning inom det militära försvaret
1973 · 25 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 21 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:128, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till principer för enhetlig befälsordning inom det militära försvaret
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1973 Prop. 1973:128
Nr 128
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till principer för
en enhetlig befälsordning inom det militära försvaret; given Stockholms slott
den 18 maj 1973.
Kungl. Maj:l vUl härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden, föreslå riksdagen all
bifalla de förslag om vars aviåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
SVEN ANDERSSON
opaginerad Kontrollera mot PDF
Propositionens huvudsakliga innehåU
la
I propositionen föreslås principiella riktlinjer för en
enhetlig befälsordning inom del militära försvaret. Förslag lämnas också till
organisatoriska riktlinjer för det fortsatta arbelet ined all omsätta de principie
utgångsvärdena i nya system för utbildning, rekrytering m. m.
1 Riksdagen 1973. I saml Nr 128
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:128
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 18
maj 1973.
Närvarande: Slatsminislem PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
CARLSSON.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fräga
angående principer för en enhetlig befälsordning inom det miUtära försvaret och
anför.
Inledning
I takt med de tekniska och materiella förändringarna inom
försvaret samt utvecklingen av metoder och former för all utbilda värnpliktiga
har principerna för rekrytering, utbildning och användning av krigsmaktens
befälsgrupper fortlöpande ändrats. En allmän utgångspunkt har härvid varit alt
på olika sätt försöka förena de krav som krigsuppgiflerna ställer på personalen
med utvecklingen inom försvaret och samhället i övrigt. Frågan om alt bl. a.
bredda rekryteringsunderlaget för yrkesbefälel har ägnats särskild
uppmärksamhet och jag vill erinra om några väsentliga led i utvecklingen av
denna fråga.
Ett första steg i riktning mot all bredda rekryteringen lill
officersyrkel logs redan år 1925, då möjlighet öppnades för officersanslällning
genom den s. k. långa vägen. Denna möjlighet vidgades genom en rekryteringsreform
år 1942, som innebar att varje ung man som under den grundläggande
militärutbildningen t. o. m. kadettskola visade lämplighet för officersyrkel
kunde bli officer på aktiv stal oberoende av tidigare civil utbildning.
För underbefälet numera plulonsofficerarna - ändrades
ställningen hell genom 1952 års underbefälsreform, som innebar all det tidigare
tillämpade systemet med korttidsanställning - volonlärsystemet - ersattes med ell
syslem som gav personalen möjlighet att stå kvar i yrket till pensionsåldern.
Är 1960 beslutade stalsmakterna om principer för en ny
befälsordning inom armén. Besluten grundades pä förslag av 1954 ärs
befälsutredning. 1960 års befälsbeslul innebar en allmän höjning av yrkesbefälels
kompetens. Den obligatoriska utbildningen för befälet utökades för alt
personalen skulle kunna användas i mera kvalificerade befallningar i krigs- och
fredsorganisationen. Det nya befälsordningssystemet innebar vidare att det i
princip skulle finnas tre befälskårer, en kår för officerare, numera regemenlsofficerare,
en kår för underofficerare, numera kompa-
Prop. 1973:128 3
niofficerare, och en kår för underbefäl, numera plulonsofficerare.
1 1960 års beslut framhölls ocksä som önskvärt och nödvändigt att befälssystemet
inom de olika delarna av krigsmakten fick så stor överensstämmelse som möjligt.
För att nå delta syfte tillsattes åren 1963 och 1966 särskilda utredningar för
fortsatt översyn av befälssystemet vid marinen och flygvapnet.
Utredningsarbetet pågår alltjämt.
Bl. a. som
en konsekvens av arméns nya befälsordning infördes inom krigsmakten den 1 juli
1972 ett nytt Ijänsteslällningssyslem. 1 delta system har man med utgångspunkt
i uppgifterna inom krigsorganisationen fört samman krigsbefallningarna lill
sammanlagt åtta kompetensnivåer. Mot varje kompetensnivå svarar en bestämd
tjänstegrad. Grundidén i systemet är all den som genom teoretisk utbildning och
praktisk tjänstgöring blivit kompetent för en viss befallning får den
tjänstegrad som svarar mol befattningens nivå.
Med hänsyn
lill utvecklingen inom försvaret och samhället i övrigt har det visat sig
angelägel att förnya och vidareutveckla 1960 års befälsord-ningsprinciper.
Dagens förutsättningar och framför allt morgondagens krav visar all del behövs
en genomgripande reform av befälsordningen inom hela krigsmakten. En sådan
reform bör omfatta principer för rekrytering, urval, utbildning, fördelning av
arbetsuppgifter och möjligheter till befordran för den som väljer den yrkesmilitära
banan.
För all
samordna och påskynda delta angelägna reformarbete bildades i början av år 1971
inom försvarsdeparlemenlel en särskild arbetsgrupp som skulle skapa underlag
för Kungl. Maj:ts ledning och samordning av UtbUdningsverksamheten inom
försvaret. En huvuduppgift för arbetsgruppen blev att la fram underlag för ett
principiellt beslul om en ny befälsordning. Gruppen har utarbetat en promemoria
om de principiella utgångsvärdena för befälsslrukturen inom krigsmakten. Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av överbefälhavaren (ÖB) efter
hörande av försvarsgrenscheferna samt av Svenska officersförbundet (SOF),
Kompaniofficersförbundet (KOF), Plutonsofficersförbundet (POF), Försvarels
civila tjänstemannaförbund (FCTF) och Statsanställdas förbund (SF).
Befälsförbunden har lämnat ett gemensamt yttrande.
Frågan om en ny befälsordning har behandlats av riksdagen
under år 1971 (mot. 1971:695, FöU 1971:18, rskr 1971:267). Riksdagen uttalade
därvid bl. a. att målet borde vara all få en för försvarsgrenarna enhetlig
befälsordning. Riksdagen förutsatte samtidigt all arbetet med att ta fram en
sådan ny befälsordning skulle bedrivas med kraft.
Promemorian
Principiella utgångspunkter
Arbetsgruppen slår fast alt utgångspunkten forell syslem
som reglerar befälspersonalens indelning, rekrytering, utbildning och
användning är uppgifterna i krigsmaklens organisation under krig och fred. 1
fråga om dessa uppgifter utgår arbetsgruppen från de principer för
totalförsvarets
Prop. 1973:128 4
inriktning och uppgifter som senast har angetts i 1972 års
försvarsbeslut (prop. 1972:75, FöU 1972:17, rskr 1972:231). Gruppen konstaterar
vidare att man inom det svenska försvaret, som huvudsakligen bygger på insatser
av värnpliktiga, torde få räkna med att tillgången pä ständigt tjänstgörande
yrkespersonal blir starkt begränsad. Denna personal har därför särskild
betydelse för organisationen i både krig och fred. Detta markeras än mer av de
ökade krav på organisatorisk handlingsfrihet som 1972 års försvarsbeslut
förutsätter. Yrkesbefäl måste sålunda ingå i den militära organisationen inom
ramen för en yrkeslivskarriär.
Uppgifter för mUitär och civilmilitär yrkespersonal
Efter en allmän redogörelse för befälets uppgifter inom
krigsmaktens krigs- och fredsorganisalion konstaterar arbetsgruppen att dessa
uppgifter är grundvalen för all bedöma en lämplig struktur för all
befälspersonal och i synnerhet för den yrkesanställda personalen.
Arbetsuppgifterna
för yrkesbefälet skiftar dock inom och mellan de olika befälsnivåerna inom
såväl krigs- som fredsorganisationen. Det nya Ijänsteställningssystemets
kompetensnivåer speglar på sitt sätl dessa skillnader. Del är enligt
arbetsgruppen nödvändigt att genomföra en förutsättningslös analys, som utan
hinder av konventioner och idéarv belyser de krav arbetsuppgifterna ställer och
på ett nyanserat sätt framhäver såväl likheter som olikheter.
Från dessa utgångspunkter har arbetsgruppen gjort en
översiktlig och sammanfattande analys av befälets arbetsuppgifter i krigs- och
fredsorganisationen. Analysen bygger också på gällande program och delprogram
inom krigsorganisationen och på fredsverksamhetens huvudproduktionsområden.
Arbetsgruppen har i anslutning härtill också sökt ange förändringarna i
perspektivet vad gäller uppgifternas innebörd.
För all
urskilja och definiera de olika befälsuppgiflerna anser arbetsgruppen alt
uppgifterna i krigsorganisationen är av avgörande betydelse. Arbetsgruppen
konstaterar därefter att det tar lång lid all bygga upp en tillgång av
yrkespersonal för militära uppgifter på olika nivåer och att personalen skall
verka i krigs- och fredsorganisationen under lång tid. Vidare pekar gruppen på
krigsorganisationens ständiga utveckling och krav på fortlöpande anpassning inle
bara till närliggande krav ulan också till bedömda framtida förutsättningar.
Utbildning av yrkespersonal måste ske med starkt beaktande av dessa
förhållanden. Del befäl som rekryteras idag skall fullt utbUdat börja verka i
en miljö som ligger ca tio år fram i tiden och skall dessutom arbeta under
ytterligare 2535 är inom organisationen. Stor omsorg måste därför läggas ned
på fördelningen mellan grund- och vidareutbildning och på avvägningen mellan s.
k. när-och fjärrförberedelser. Förutsägelser om organisationens kvantitativa
omfattning under 1980-talet blir självfallet osäkra. Med större säkerhet kan
däremot sådana förändringar i perspektivet tecknas som får betydelse för de
kvalitativa kraven på 1980-lalels yrkesbefäl.
Prop. 1973:128
Krav på framtidens yrkesbefäl
Arbetsgruppen konstaterar alt vissa grundläggande föaitsältningar
och krav är allmängUtiga för allt yrkesbefäl inom den svenska krigsmaklen. All
aktiv befälspersonal skall sålunda arbeta inom två huvudområden, nämligen i
krigs- resp. fredsorganisalionen. Inom båda dessa områden krävs att allt befäl
skall kunna verka i rollerna som chef, fackman och utbildare. Mellan
uppgifterna i krigsorganisationen och i fredsorganisalionen finns vidare en
stark koppling. 1 krig skall yrkesbefälet verka i de tre rollerna i kraft av
den utbildning och den verksamhet som har genomförts i fred. All verksamhet i
fredsorganisationen har som sin väsentliga och yttersta uppgift alt skapa
stridsdugliga krigsförband. Verksamheten i fredsorganisationen måsle därför
bedrivas med krigets krav som utgångspunkt. Kraven på yrkesbefälel och därmed
också på dess utbildning styrs av detla förhållande.
Efiersom
de grundläggande befälsuppgifterna i de tre rollerna är gemensamma mäste
utbildningen till aktivt befäl planeras så att varie yrkesbefäl vid varje
tidpunkt kan göra en effektiv insats som chef, fackman och utbildare.
Förändringar i krigs- och fredsuppgifterna sker ständigt och måste beaktas vid
utbildningen av yrkesbefälel.
På grund
av fysiska åldersgränser för tjänst i vissa slridsbefattningar kräver
organisationen all en stor del av yrkesbefälel får ändrade uppgifter vid 3540
års ålder. Som exempel på sådana befattningar nämner arbetsgruppen
stridsvagns-, ubåts-, kustjägar- och flygförarljänst. Utbildningen av
yrkesbefäl måste därför innefatta fjärrförberedelser, dvs. inhämtande av sädana
kunskaper som utöver behov för den närmaste periodens yrkesutövning ger en
nödvändig förberedelse för en,växling i yrket vid en senare tidpunkt.
Arbetsgruppen
redogör vidare översiktligt för vad som krävs av befälet i krigs- och
fredsorganisationen under programplaneperioden och för de kvalitativa
förändringar av dessa krav som utvecklingen under perspek-livplaneperioden kan
antas medföra. I fråga om de tre rollerna som chef, utbUdare och fackman
framhålls i huvudsak följande.
Chefsrollen
är den centrala befälsuppgiften och har i princip samma innebörd för allt
yrkesbefäl. I framliden kan behov finnas att lägga ett mer självständigt och
omfattande chefsansvar på lägre befälsnivåer och därmed ofta också pä yngre
befäl. Låg ålder och låg Ijänslegrad i förhållande till truppen gör del ofta
svårt all vara chef. Denna kombination är framträdande i en värnpliktsorganiserad
krigsmakt och skärper kraven dels på grundläggande förmåga all föra befäl, dels
på utbildning i chefsskap, dvs. personalledning och personalbehandling.
Grundvalen
för chefsutövning är en befälsförmåga, som genom lämplig befälsulbildning och
praktisk befälsulövning vidareutvecklas hos det blivande befälet. En god
befälsförmåga förutsätter enligt arbetsgruppen två egenskaper. Dels krävs ledarförmäga,
dvs, förmåga att enligt allmänt omfattade principer leda och leva med andra
människor, Ledar-
1* Riksdagen 1973. 1 saml Nr 128
Prop, 1973:128 6
skapskonsten är under ständig utveckling och del militära
systemet måsle följa med i utvecklingen. Dels krävs förmåga all i svära
situationer, när tidsfaktorn är avgörande, kunna utöva chefsskap i rent
auktoritär mening,
Ulbildarrollen är särskilt framträdande i fredsorganisationen,
där den dominerande verksamheten är utbildning och produktion av krigsförband,
1 likhet med chefsskapel är ulbildarrollen i fred i princip densamma för allt
yrkesbefäl, nämligen att utbilda personal av olika kategorier för uppgifter i krigsorganisationen.
Utbildningsuppgifterna är knutna antingen till de värnpliktigas allmänmilitära
utbildning samt befattnings- och förbandsulbildning eller lill utbildning för
yrkesbefäl på olika nivåer. Utbildningsinnehållet varierar från detaljkunskap
inom en avgränsad sektor lill samverkan mellan kvalificerade stridskrafter ur
olika försvarsgrenar.
De värnpliktigas allmänmilitära utbildning och
befattningsutbildning kommer enligt arbetsgruppen också i framtiden i huvudsak
att anförtros åt del yngre yrkesbefälel. Deras utbildarroll är redan nu
påverkad av den allmänna samhällsutvecklingen. För framliden bedöms
skolreformer, förändrade attityder hos de värnpliktiga och en fortsatt
utveckling mol minskad erfarenhet av arbets- och yrkesgemenskap hos de
värnpliktiga under grundutbildning skärpa kraven på det yngre befälets
utbildar- och ledarförmäga.
Arbetsgruppen framhåller vidare att materiel, teknik och
taktik påverkas av utbildningsmässiga faktorer. Utbildningsinnehållet måste i
sin tur utformas mot bakgrund av befintlig och kommande materiel, teknik och
taktik. För all nå fullgod effekt i systemet kräver detla av den enskilde en
ständig växling mellan ulbildarinsalser och övrig verksamhet. Enligt
arbetsgruppen är ulbildarrollen sammansatt och kräver kunskap och förmåga att
kommunicera. Därutöver fordrar rollen förmåga att verka både som lärare och
instruktör på alla uppgiftsnivåer.
Arbetsgruppen
anser att allt yrkesbefäl genom lämpliga placeringar tidigt måsle fä en egen
erfarenhet som utbildare, Efiersom vår försvarsorganisation i sä avgörande
grad bygger sin verksamhet på insats av värnpliktig personal ställs speciella
krav på allt yrkesbefäl. Utvecklingen mot mer begränsad utbildningslid för
värnpliktig personal ökar del aktiva befälets dubbla ansvar för utbildning och
vidareutveckling. Arbetsgruppen framhåller vidare del vitala sambandet mellan å
ena sidan kunskaper om krigsorganisationen och förmågan att ulföra uppgifter i
denna organisation och å andra sidan förmågan att utbilda inom fredsorganisationen.
Liksom de övriga rollerna utövas fackrollen på alla nivåer
i såväl krigs- som fredsorganisationen. Den är i större eller mindre
utsträckning alltid integrerad med delar av ledar- och lärarfunktionen. Kraven
på fackkunskaper varierar starkt med hänsyn till befälels olika
arbetsuppgifter och nivå. Alt fackmässigt behärska stridsfunklionerna är
fackrollens främsta innebörd.
Prop. 1973:128 7
Efler den tidigare redovisade analysen av chefs-,
utbildar- och fackrollerna konstaterar arbetsgruppen alt det krävs teoretisk
och praktisk utbildning samt erfarenhet i praktisk tjänst för att yrkesbefälet
skall kunna uppfylla kraven i de olika rollerna. I dagens syslem har en sådan
utbildning sina närmaste motsvarigheter i utbildningen vid exempelvis
krigsmaktens aspiranl-, instruktörs-, officers- och vapenskolor samt vid
militärhögskolan och försvarshögskolan.
1 en
sammanfattande analys av de tre rollerna framhåller arbetsgruppen, att chefsskapel
och ulbildarrollen är av central betydelse. Dessa roller förändras inte till
sin reella innebörd av utvecklingen men väl till sin form. Fackrollen är
däremot direkt knuten lill systeminnehållel och den utveckling inom detta som
direkt hänger samman med nya förulsäliningar eller möjligheter på de
operativa, taktiska och tekniska områdena och i miljön. De förändringar som
utvecklingen under perspeklivplane-perioden bedöms medföra gör fackrollen mera
sammansatt. Större fordringar på kunskaper om angränsande eller sidoordnade
vapensystem inom krigsmaklen kommer vidare alt ställas för att tillgodose ökade
krav på samverkan såväl inom krigsmakten som mellan krigsmakten och
totalförsvaret i övrigt.
Arbetsgruppen
understryker sammanfattningsvis att uppgifterna inom såväl krigs- som fredsorganisalionen
för yrkesbefälen, oavsett nivå eller nuvarande militära eller civilmilitära
tjänsteställning, kräver att de skall vara chefer och ledare, yrkesspecialisler
saml lärare och instruktörer. De tre huvudkraven visar enligt arbetsgruppen att
det idémässigt och praktiskt är mera som förenar än som skiljer
uppgiftsinnehavarna ål. En ny grundsyn är därför nödvändig, nämligen att
yrkesbefälet skall ses som en enda grupp, yrkesofficerare, med gemensam
identitet. Uppgifterna för yrkesofficerarna måsle fördelas på personer som
utbildas för all verka inom olika områden och på skilda kompetensnivåer. Inom
den helhet som yrkesofficerarna bildar måsle alltså finnas en ur krigs- och
fredsorganisationens krav härledd underindelning. Från olika sakliga
förutsättningar kan denna kompetensfördelning leda till en uppdelning på ett
varierande antal kompetensgrupper.
Den ideala befälsstrukturen
Efter vissa jämförelser med skolan och arbetslivet
konstaterar arbetsgruppen all uppgifterna för befäl inom krigsmaklen utförs
inom ell antal skilda kompetensnivåer. Inom ramen för en gemensam identitet
återkommer ständigt de tre rollerna, chefs-, fack- och ulbildarrollen.
Arbetsgruppen diskuterar därefter lvå principiella
strukturer för en ideal befälsordning, den vertikala och den horisontella.
Den
vertikala strukturen innebär enligt arbetsgruppen alt varje uppgiftsinnehavare
direkt rekryteras och utbildas för uppgifter, som svarar mot den aktuella
nivåns kompetenskrav. Slutkompetens uppnås redan efler avslutad
grundutbildning. 1 samhällslivet i övrigt kan bl, a, förhållandena inom
sjukvårdsområdet anföras som exempel pä en sådan vertikal
Prop.
1973:128 8
struktur. Även samhällets utbildning av teknisk personal
företer i vissa avseenden likartade drag. Den vertikala strukturen kan ha vissa
fördelar, UtbUdningen för varje nivå kan strikt målinriklas. Urvalsprocessen
underlättas om klara kriterier på grundkompetens före utbildningen kan
definieras. Strukturen är i begränsad mening ekonomiskt fördelaktig i fråga om
både kostnaderna för själva utbildningen och relationen mellan utbUdningsinvestering
och nylljandetid. Strukturen har dock bestämda nackdelar. Den hindrar elier
försvårar avsevärt strömning mellan kompetensnivåerna. Erfarenhet och
skicklighet från en nivå är svår alt utnyttja på annan nivå. Planering och
utveckling inom ett sådant system kan riskera alt fjärma sig från den praktiska
verkligheten.
Den
horisontella strukturen innebär i sin tur all alla uppgiftsinnehavare börjar
på den minst komplicerade nivån och alt alla efter alt successivt ha inhämtat
utbildning och praktisk erfarenhet stegvis flyttas till en mer komplicerad
nivå, I offentlig verksamhet är del svårt alt finna renodlade exempel pä denna
struktur. Strukturen kan teoretiskt sett innebära fördelar. Den skapar framför
allt garanti för att en gedigen erfarenhet från varje nivå utgör grund för verksamheten
på högre nivå. Dess nackdel är dock att den inle blir ekonomisk efiersom graden
för alt utnyttja individuell kapacitet ofta är låg. Förhållandel mellan utbUdningsinvestering
och nyttjandetid blir ogynnsamt från ekonomisk synpunkt. Strukturen ger
därutöver en ogynnsam åldersfördelning, vilket är lill hinder i de fall när del
för vissa uppgifter krävs både kvalificerad utbildning och tillräcklig
erfarenhet vid relativt ung ålder.
Vid jämförelse mellan dessa principiella strukturer och
befälsuppgifternas praktiska innehåll visar det sig enligt arbetsgruppens
mening att ingen av strukturerna är renodlat lämpad som utgångspunkt för en
ändamålsenlig strukturering av befälsuppgifterna i ett antal kompetensnivåer
och rekryteringen till dessa nivåer.
Arbetsgruppen har i stället sökt sig fram till en annan
struktur, syntesslrukturen, som är en horisontell grundstruktur med successivt
urval. Denna innefattar de vertikala och horisontella strukturernas positiva
drag. Syntesslrukturen skapar enligt arbetsgruppen garantier för en tillräcklig
erfarenhetsgrund genom att varje högre nivå bygger på erfarenhet från en
lägre. Systemet präglas av en successiv urvalsprocess, som vid sidan av
resultaten från en kompelensgivande utbildning lar till vara den enskildes
förmåga att på rätt säll utnyttja inhämtade kunskaper i praktisk verksamhet. Om
syntesstrukturen används på ell formalistiskt sätt, kan den emellertid bli
ogynnsam med hänsyn lill utbildningskostnaderna. Man kan också få en ogynnsam
åldersfördelning, 1 modellen ligger dock möjlighet att förhindra dessa
nackdelar genom alt styra ui-valstidpunkterna så alt bästa möjliga resultat
nås.
Vid sina fortsatta överväganden finner gruppen all syntesslrukturen
är den idémässigt lämpligaste strukturen. Endast om särskilda omständigheter
föreligger, bör avvikelser från strukturen accepteras. I det militära systemet
bedöms sådana omständigheter föreligga när vissa uppgifter samtidigt släUer
krav på både kvalificerad utbildning och låg fysisk ålder.
Prop. 1973:128 9
Syntesslrukturen bör därför anpassas till ett syslem som
för huvuddelen av uppgifterna erbjuder gemensam rekrytering och därefter
fortsalt kompelensbildning genom utbildning och erfarenhet. För vissa uppgifter
krävs dock en särskild rekrytering och utbildningsgång med hänsyn till kraven
på kvalificerad kompelens i förening med relativt sell låg fysisk ålder.
Den ideala
befälsstrukturen måsle enligt arbetsgruppens mening också göra del möjligt för
organisationen att på bästa sätt ta lill vara den enskildes kapacitet och
praktiska erfarenhet. Den måste vidare skapa förulsäliningar för alla enskilda
all i kraft av sina inneboende förutsättningar och personliga kvaliteter och
sin individuella niognadslakl nåen position inom verksamheten som svarar mol
dessa egenskaper. En modifierad synlesslruklur tillgodoser i princip dessa
krav, 1 den mån särskilda omständigheter kräver en särskild rekrytering för
vissa uppgifter måsle man i idealslrukluren föra in krafter i form av sneddning,
övergångsmöj-ligheler m, m. som eliminerar begränsningarna.
Den av
gruppen beskrivna idealstrukturen anger inle vilka befälsgrupper i
konventionell mening kompetensgrupper - som bör finnas inom den gemensamma
identiteten, yrkesofficersbegreppel. Med utgångspunkt i att en individ inom en
kompetensgrupp kan ha uppgifter på olika kompetensnivåer har arbetsgruppen
definierat begreppet kompelens-grupp så att därmed avses en befälsgrupp där var
och en i gruppen infriar gemensamma rekryteringsförutsätlningar och har
gemensam grundutbildning och vidareutbUdning, Inom kompetensgruppen skall
dessutom de uppgifter som kompetensen svarar mol ha en principieUt enhetlig
innebörd.
Inom den gemensamma identiteten måste enligt
arbetsgruppens mening en indelning ske i kompetensgrupper med hänsyn till de
faktiska behoven inom organisationen. Särdragen för olika delar av en organisation
kan i sin tur också leda fram lill behov av olika och om möjligt enhetliga
understrukturer.
Arbetsgruppen finner del vidare vara nödvändigt att
innebörden av olika kompetensgrupper definieras med avseende på rekrytering,
grundutbildning, vidareutbUdning och uppgiftsinriklning, Detla gäller med hänsyn
till säväl myndigheternas planering som de enskilda individernas möjligheter
att i samband med yrkesval och tiden därefter få en fullständig information om
sina möjligheter i yrket. Gruppen anser dock all betydelsen av denna
gruppindelning kan bli mindre i den mån som den övergripande idenlilelen efter
hand upplevs som en praktisk verklig-hel både av den enskUde och av
myndigheten.
Särskilda förhållanden som påverkar befälsordningen
Arbetsgruppen tar också upp vissa särskilda förhållanden -
framförallt utanför försvaret - som anses ha särskild betydelse för den
framlida befälsslrukturen, nämligen skolsystemet, arbetslivet och
värnpliktssystemet.
Prop, 1973:128 10
Skolsystemet
Arbetsgruppen belyser inledningsvis den kvantitativa
omfattningen av UtbUdningsväsendet, de nya organisatoriska och pedagogiska
formerna och idéerna, den förändrade attityden gentemot eleven och elevens
möjligheter till utveckling samt relationerna mellan lärare och elever. Gruppen
konstaterar alt det svenska skolväsendel under senare tid har genomgått stora
förändringar.
Gruppen redogör i korthet för grunddragen i de stora och
vikliga skolformerna, nämligen grundskolan, gymnasieskolan och utbildningen på
högskolenivå.
Arbetsgruppen
redogör vidare för olika utredningar som under de senaste åren har behandlat
och belyst en rad frågor av vilal betydelse för UtbUdningsväsendet, bl, a,
frågor om kompetens och kompetensvärde, urval och rekrytering, arbetsformer och
sludiemeloder. Gruppen erinrar här bl, a, om 1968 års ulbildningsulrednings (U
68) överväganden rörande den högre utbildningens dimensionering och
organisation m, m. Gruppen anför i delta sammanhang alt resultaten av dessa
utredningar och de beslut de kan föranleda i tillämpliga delar måste få
betydelse även för verksamheten inom försvaret, efiersom denna måsle ta intryck
av och anpassas lill utvecklingen inom det civUa utbildningsväsendet.
Efter redovisning av bl, a, utvecklingstendenserna inom
skolans område och den allmänna attityden hos dem som kommer lill försvaret
för värnpliktstjänstgöring eller yrkeskarriär konstaterar arbetsgruppen att de
redovisade förhållandena är betydelsefulla när det gäller skolsystemets
inverkan på befälssyslemet. Del militära yrkesbefälel skall rekryteras från
dagens och morgondagens skolelever. De redovisade förhållandena ulgör således
förutsättningar och utgångsvärden för rekrytering av yrkesbefälel och för
krigsmaklens inomverksutbildning.
Arbetsgruppen anför alt basen för rekrytering av yrkesbefäl
med lämpliga förutsättningar måste göras så bred som möjligt och i princip
täcka grund- och gymnasieskolans olika linjer. Detta kräver i sin tur all
försvarets inomverksutbildning utformas med hänsyn lill elevernas varierande
förkunskaper.
Skolans fostran av eleverna präglas enligt arbetsgruppen
av en strävan all skapa självständiga och kritiskt länkande individer. Skolan
strävar också alt framhåUa varje individs likaberättigande oavsett individuella
förutsättningar. Härigenom undviker man ell hierarkiskt inordnande av
individerna. Som värnpliktiga finner de tidigare skoleleverna sig plötsligt
sorterade i olika värnpliktskalegorier efler vars och ens personliga
förutsättningar. En sådan ordning är nödvändig av tids- och effektivitetsskäl
för att inle få för höga kostnader för värnpliktsulbildningen. För att
yrkesbefälet under sådana förutsättningar skall kunna handleda de värnpliktiga
pä ett riktigt sätt måsle befälets egen kunskapsnivå inom allmänna ämnen vara
god. Också detta förhållande påverkar givetvis inomverksutbildningen.
Vad gäUer utbUdningen för uppgifter i fackrollen anser
arbetsgruppen alt skolsystemet och utveckUngen av reglerna för kompetens och
Prop, 1973:128 11
behörighet bör ge möjligheter all ange de allmänna
behörighetskrav och särskilda krav på förkunskaper som fordras för alt oplimera
personalens UtbUdning tUl olika uppgifter. De fysiska åldersgränserna, som
arbetsgruppen har berört i annat sammanhang, gör det nödvändigt all utbUdningen
för delar av yrkesbefälel påskyndas sä att erforderlig kompetens för att lösa
primära krigsuppgifter uppnås vid relativt ung ålder. Samtidigt som reglerna
för behörighet i ökad omfattning kommer att präglas av en strävan all beakta
den praktiska kompetensen, bör enligt arbetsgruppen verksmyndigheten få ökade
möjligheter att utforma intern utbildning och precisera de krav på särskilda
förkunskaper som behövs.
Arbetslivet
Arbetsgruppen konstaterar all del inom arbetslivet jämsides
med utvecklingen mot större trygghet finns en strävan att ge den enskilde ökal medinflytande
i olika former, I här aktuella sammanhang är också arbelskraftberäkningar,
villkoren för medinflytande m. m. av betydelse för förhållandena inom försvaret.
Arbetsgruppen anför vidare all den militära verksamheten
måste göras så lik annan verksamhet i samhället som möjligt t. ex. i fråga om
arbetsmiljö, arbetstid och medinflytande. Detla mål måsle dock vägas mol
möjligheterna att utbilda värnpliktiga inom ramen för kortare utbildningslider
och under förhållanden som på ell realistiskt sätt skaU svara mot de krav som
ställs bl. a. på långsiktig beredskap samt mobiliserings- och
incidentberedskap,
VärnpUktssystemet
Förutom att den svenska försvarspolitiken präglas av ett
starkt beroende av värnpHkten är enligt arbetsgruppen värnpliklssyslemel
dessutom av betydelse för yrkesbefälet frän framför allt utbildnings-,
rekryterings- och idéaspekter,
I fråga om utbildning av blivande yrkespersonal anser gruppen,
att en sammanläggning med utbUdningen av värnpliktiga ger klara fördelar inle
minst från utbildningsekonomiska synpunkter. Utbildningen av del aktiva
befälet får med rekrytering genom värnpliktsutbildningen även en pedagogisk
betydelse. Den grundläggande utbildningen tillsammans med övriga värnpliktiga
ger den blivande yrkesmannen värdefulla sociala miljöerfarenheter för den
framtida yrkesutövningen.
Även från rekryteringsmässiga synpunkter är enligt gruppen
vägen genom värnplikten av stor betydelse. Eftersom huvuddelen av en åldersklass
av den manliga befolkningen varje år passerar genom grundutbildningen, är
möjligheterna för en ökad rekrytering goda. Genom inskrivningssyslemet får man
dessutom vikliga dala om de enskildas fysiska, intellektuella och övriga
personliga förutsättningar. Fullgörande av grundutbildningen ger i sin tur
goda möjligheter Ull iakttagelser för de enskilda och för myndigheten.
Möjligheter att kontrollera prognoskraflen i det
Prop. 1973:128 12
urval, som sker vid inskrivningen, kommer också att
föreligga.
Som den tredje aspekten noteras idéaspeklen. Denna aspekt
anser arbetsgruppen vara den väsentligaste. Enligt arbetsgruppens mening är det
av största vikt alt också den aktiva personalen är ett med värnplikten, i den
meningen alt den är rekryterad ur de värnpliktigas led, utbildad gemensamt med
de värnpliktiga och har sina grundläggande och för livet bestående
erfarenheter från värnpliktsulbildningen. En
särskild innebörd får idéaspeklen om man jämför
förhållanden som avser rekryteringen lill eftergymnasial utbildning. En
snedrekrytering föreligger därvid alltjämt, 1 och för sig lämpade individer,
inte minst ur de delar av befolkningen som konventionellt benämns socialgrupp
3, avslår eller tvingas avstå från att söka sig till yrken och
verksamhetsområden, där de skulle kunna göra viktiga insatser. Det är därför
viktigt att försvaret som samhällsfunktion ges möjlighet att utan förutfattade
meningar och konventioner rekrytera ur hela folket och därvid också i
fortsättningen medverka till att avlägsna snedrekryteringen.
Enligt arbetsgruppen kan dock rekrytering genom
värnplikten också skapa vissa komplikationer. Dessa hänger samman med de
förändringar av värnpliktsulbildningssyslemet som efter hand genomförts med
hänsyn rill de allmänt sett begränsade resurserna. Genom en förfinad
urvalsprocess görs vid inskrivningen en vertikal uppdelning av de värnpliktiga
från kompanibefälslämpade lill meniga värnpliktiga. Delta skapar en motsägelsefuU
situation som måste beaktas för all säkerställa rekryteringsbredden.
Rekryterings- och utbildningsfrågor
Normerna för att rekrytera och utbilda yrkesofficeren bör
enligt arbetsgruppens åsikt präglas dels av de regler och normer som finns inom
del civila utbildningssystemet, dels av de förutsättningar som värnpliktssystemet
ger beträffande rekryteringsbredd och urvalsmöjligheter, I fräga om del civUa
utbildningssystemet är 1972 års riksdagsbeslut om gymnasieskolans
kompetensvärde m, m. (prop. 1972:84, UbU 1972:31, rskr 1972:240) av principiell
betydelse, framför allt i fråga om principerna om allmän behörighet och
särskilda behörighetskrav samt om urval lill högre utbildning. Normerna för
kvotering är också av särskilt intresse liksom reglerna för studielämplighetsprov
och arbelslivsvärdering, 1 fråga om värnpliklssystemets speciella möjligheter
med hänsyn till frågor om studie- och yrkeslämplighel anser arbetsgruppen att värnpliklssystemels
inskrivnings- och urvalsverksamhel erbjuder unika möjligheter all förutsäga
den enskUdes förutsättningar. Inte minst befälsskattningen är härvid av
betydelse.
Vid den fortsatta utvecklingen av den interna
rekryteringen inom krigsmakten är det vidare angeläget all konstruktivt
utnyttja de bärande idéerna i nyss nämnda beslut om gymnasieskolans
kompetensvärde och utforma de praktiska bestämmelserna så all utbildningen och
meritvärderingen ger den nödvändiga kvalificerande kompetensen. Del är också
angelägel alt den interna utbildningen beskrivs i termer, som ansluter till det
allmänna utbildningsväsendets.
Prop. 1973:128 13
Arbetsgruppen anser det vidare väsentligt att man vid
rekrytering och urval av yrkesbefäl anger de särskilda krav som ställs på
prognos om lämplighet för yrke och studier. Krav på positiv befälsskattning
måste därvid ställas för rekrytering till yrkesofficer. Del är också angelägel
att inom försvaret ytterligare utveckla den prognosverksamhet som den militära
verksamheten i många avseenden har initierat och vidareutvecklat. Värderingen
av praktisk tjänst och praktisk erfarenhet blir härvid av särskilt intresse.
Rekryteringen genom värnplikten och principen om successivt urval inom en
horisontell struktur ger här speciella möjligheter att beakta och värdera
praktisk tjänst och praktisk livserfarenhet.
Med beaktande av nämnda synpunkter anser arbetsgruppen att
rekryteringen rill yrkesbefäl i princip bör baseras på genomgången gymnasieskola.
Därutöver bör som särskilda förkunskapskrav anges vissa linjer inom
gymnasieskolan. I vissa fall anses kraven behöva anges som en kombination av
delar av innehållet i två linjer. De särskilda förkunskapskraven skall ge
garanti för förutsättningar i övrigt för verksulbildningen för de olika
rollerna i yrket. Med hänsyn till all kraven inom fackrollen varierar kan olika
linjer i gymnasieskolan komma i fråga alltefter behoven. Detta bedöms i
flertalet fall innebära att de särskilda förkunskapskraven kan infrias inom
ramen för de tvååriga linjerna. Det kan också vara nödvändigt att ställa
förkunskapskrav motsvarande treårig gymnasielinje för en kompetensgrupp som
kräver en särskilt kvalificerad och sammansatt militär kompelens vid låg ålder.
Dessa krav bör vara infriade innan den grundläggande militära yrkesutbildningen
är avslutad.
Behörighetskraven i fråga om skolutbildning bör enligt
arbetsgruppen betraktas närmast som en rekommendation och ett råd till den
enskilde inför yrkesvalet. Systemet måste ge möjligheter och förutsättningar lill
yrkeskarriär även för dem som inte formellt fyller behörighetskraven. Med
hänsyn tiil det militära systemets speciella förhållanden bör kvole-ringsregler
utformas, 1 dessa bör också begreppet fri kvol ingå. Även vid konjunkturlägen
där behoven kan tillgodoses med sökande som har fullständig behörighet är det
angeläget att avsätta en fri kvot för att garantera bredden i rekryteringen. Om
systemet skall ge praktiska möjligheter till "strömning" och "sneddning"
måste det inom ramen för-normal rekrytering skapas utrymme för någon form av
kvotering.
För alt skapa bredd i rekryteringen enligt de angivna
linjerna måsle enligt arbetsgruppen kompletterande utbildning anordnas. Redan
inom ramen för kompetensregler om allmän behörighet uppstår behov av
komplettering för vissa gymnasielinjer, I övrigt uppstår kompletteringsbehov
för bl, a, dem som inte har gymnasieskola. Behov av komplettering uppstår
vidare för att i vissa fall ge möjligheter att förvärva de erforderliga
förkunskapskraven. Delta kan gälla i samband med grundrekryle-ringen till en
kompetensgrupp men också för det tillskott, som behövs i samband med sneddning.
I vissa fall kan ytterligare tillskott av kunskaper i civila ämnen behövas inom
den rent militära yrkesutbildningen.
Arbetsgruppen anser att kompletterande utbildning bör
organiseras så
Prop. 1973:128 14
att den bäst tjänar krigsmakten med hänsyn till kostnader
och önskvärd integration med annan utbUdning och verksamhet.
Rekryteringsaspekten är också av betydelse i fråga om möjligheten att på
okonventionella vägar nå dem som kan bli goda yrkesofficerare utan avseende på
social eller ekonomisk bakgrund. Sedan lång lid finns inom försvaret resurser
för sådan kompletteringsutbildning, t, ex. kompletterings- och påbyggnadsutbildningen
vid de hittillsvarande instruktörsskolorna, verksamheten vid försvarets gymnasieskola
och utbildningen vid marinens och flygvapnets tekniska skolor. Arbetsgruppen
anser det angelägel att det även i fortsättningen finns resurser av denna art
inom det militära systemet. Detta utesluter givetvis inte att
kompletteringsutbildning i vissa fall med fördel kan och bör ges också inom det
allmänna utbildningsväsendet. Arbetsgruppen tillägger att förhållandena inom
den militära verksamheten, bl. a, övningsverksamheten vid
värnpliktsutbildningen och dennas inpassning under kalenderåret, ställer
särskilda krav på tillgång och närhet lill civil utbildning.
Befälssystem i andra länder
Arbetsgruppen har översiktligt belyst befälsstrukturer i
andra länder främst i fräga om allmän struktur, uppgiftsfördelning, utbildning
och sociala villkor. Ett gemensamt drag inom alla strukturer är en klar
differentiering av uppgifter på olika nivåer och en intern uppdelning i skilda
kompetensgrupper av skiftande antal. Vidare konstaterar arbetsgruppen att den
militära yrkesutbildningen i allmänhet i Sverige ligger pä ett relativt högt
plan vid jämförelse med förhållandena i andra länder, 1 fråga om
uppgiftsfördelning och uppgiftsinriktning finner arbetsgruppen att andra
länders yrkespersonal i allmänhet ges betydligt mindre kvalificerade uppgifter
än motsvarande grupper inom den svenska krigsmakten. Arbetsgruppen varnar
allmänt sett för att man okritiskt efterliknar andra länders befälsstrukturer
utan att ta hänsyn lill våra särskilda förhållanden.
Synpunkter på den framtida befälsstrukturen
Arbetsgruppen har jämfört nuvarande förhållanden inom
krigsmakten med den angivna ideala befälsstrukturens krav på all militär och civilmilitär
personal att fullgöra uppgifter i de tre rollerna som chef och ledare, som
fackman samt som lärare och instruktör.
Nu gällande befälsordning inom armén och övriga punktvisa
åtgärder inom krigsmakten skapar enligt arbetsgruppen förutsättningar för en
förändring och utveckling mot idealslrukluren. Gruppen finner dock att mycket
återstår redan innan befälsordningen vid armén är genomförd som idé och
realitet och att än mer krävs för att förverkliga de grundtankar om en gemensam
befälsordning som har utvecklats i promemorian.
Vid jämförelse av nuvarande förhållande med den ideala befälsstruk-
Prop. 1973:128 15
turen konstaterar arbetsgruppen bl, a, att dagens
yrkesbefäl inte har sådan utbUdning alt de fyller kraven för att kimna verka i
de tre rollerna,
I fråga om
chefsrollen finns kvalitativa skillnader i utbildningen mellan och inom skUda
uppgiftsgrupper. Fackrollen är sedan gammalt väl tillgodosedd inom krigsmakten,
I vissa fall kan dock konstateras att utbildningen har blivit väl ensidigt
tekniskt och funktionellt inriktad samtidigt som väsentliga delar av det speciellt
mUitära yrkeskunnandet undanskymts. En mer balanserad inriktning av
utbildningen och en mer målmedveten växling mellan utbildning och praktisk
tjänstgöring bör enligt arbetsgruppens niening skapa förutsättningar för all
kunnande och förmåga i fackrollen lill alla delar skall kunna svara mol
kraven. Inte heller ulbildarrollen har tillgodosetls så att den svarar mot de
krav som uppgifterna inom freds- och krigsorganisationen ställer. Även på delta
område finns således behov av förändringar. Arbetsgruppen konstaterar i detta
sammanhang också bl, a, att många yrkesmän endast i blygsam omfattning och i
många fall inle alls fått uppgifter som chef eller utbildare.
Beträffande möjligheterna att uppnå en socialt sett
balanserad rekrytering till befälsyrket anför arbetsgruppen att gjorda
undersökningar visar all exempelvis rekryteringen till aktiv officer inom armén
under vissa perioder i senare tid har kännetecknats av relativt sett större
inslag från socialgrupperna 2 och 3 än från gruppen I. Rekryteringen inom alla delar av organisationen bör inle
bara spegla den aktuella socialgrupperingen inom samhället utan också utvecklas
i en riktning, där social och ekonomisk bakgrund spelar allt mindre roll, 1
stället bör individens inneboende förutsättningar och kapacitet ges en större
roll vid yrkesval, rekrytering och vidareutbildning. Som framgår av
arbetsgruppens beskrivning av den ideala befälsstrukturen anser gruppen att
det måsle finnas möjlighet till strömning mellan olika nivåer och uppgiftsgrupper,
1 dagens yrkesbefälsstruktur finns sådana möjligheter i huvudsak endast inom
armén. Även där har dock enligt gruppens mening de formella möjligheterna bara
i begränsad utsträckning utnyttjats i praktiken.
Arbetsgruppen
konstaterar att nuvarande utbildning av yrkesbefäl redan i viss mån har
föregripit det idealmönster som anges som eftersträvansvärt inom det civila
utbildningsväsendet. Således finns sedan länge inom krigsmakten exempel på en
konsekvent driven s, k. varvad utbildning där fortsatt teoretisk skolning
baseras på tidigare formell skolning och långvarig praktisk verksamhet. Också
begreppen när- och fjärrförbe-redelse har redan sin plats inom det militära
utbildningssystemet. Arbetsgruppen finner det angeläget att notera detta,
eftersom det militära systemet ibland med viss orätt har anklagats för
bristande anpassning till moderna idéer. Mycket återstår emellertid att göra
för att det militära utbildningssystemet i praktiken skall motsvara moderna
ideal. Det är bi, a, viktigt att mol bakgrund av behörighetskrav som i princip
stämmer överens med annan samhällsverksamhet se till all kompetensulbildning
för all personal präglas av systematisk uppbyggnad av teoretisk utbildning och
praktik i en återkommande logisk följd och alltså sker i form av en s, k,
varvad utbildning.
Prop, 1973:128 16
När det gäller uppgiftsinriktningen i rollerna som chef,
fackman och utbildare konstaterar arbetsgruppen att en sådan redan finns för regemenlsofficerare
och för vissa kompaniofficerare. Inom andra delar av organisationen inriktas
däremot det aktiva befälet i huvudsak på uppgifter som fackmän. Uppgifterna
som chef och ledare resp, lärare och instruktör med hänsyn till krigets krav
och värnpliktsorganisationens speciella villkor har inte konsekvent ålagts
stora delar av den aktiva yrkespersonalen,
Mol
bakgrund av yrkesbefälets .uppgifter finner arbetsgruppen det vidare angeläget
att innehållet i utbildningen präglas av samhällsinrikt-ningen i slort. För att
den aktive yrkesmannen skall kunna fylla sin uppgift i olika avseenden krävs
också att han är väl införstådd med de värnpliktigas och den övriga personalens
attityder. Anpassning till ändrade förutsättningar i fråga om skol- och samhällsutveckling
har redan delvis skett, men brister finns såväl i den grundläggande
utbildningen av yrkesbefälet som i dess vidareutbildning.
Av stor
betydelse när det gäller det militära yrkesbefälets uppgifter och arbetsvillkor
är enligt arbetsgruppen också möjligheterna att låta uppgifterna och villkoren
präglas av värderingar och ideal som finns inom samhällslivet i övrigt. Begrepp
som arbetsplatsdemokrati, medbestämmande och medinflytande måste fä en
praktisk innebörd och en konkret utformning inom den interna militära
verksamheten. Den verksamhet som bl, a, bedrivs inom företagsnämnderna bör
intensifieras och utvecklas. Ett ytterligare led i denna utveckling är den
nyligen påbörjade försöksverksamheten med fördjupad företagsdemokrati.
Efter alt ha sammanfattat de principer som bör ligga lill
grund för en enhetlig befälsordning inom krigsmakten med termen yrkesofficer
som ett gemensamt begrepp lämnar arbetsgruppen slutligen detaljerade förslag
till ett flertal konkreta åtgärder som enligt gruppen bör vidtas för att den
ideala befälsstrukturen skall kunna förverkligas.
Remissyttrandena
ÖB biträder i huvudsak de tankar och idéer som i
promemorian förs fram om utformningen av den framtida befälsstrukturen. Enligt
ÖB bör den bearbetning som skall följa sedan riktlinjerna för arbetet har
godkänts av stalsmakterna utgå från det kvantitativa och kvalitativa behovet av
yrkesbefäl i krigs- och fredsorganisationen. De militära myndigheterna bör
också enligt ÖB:s mening ges möjlighet all genom förslag och underlag medverka
till att utforma befälsstrukturen och även ges ansvar för att i praktiken
omsätta riktlinjerna i en ny befälsstruklur, ÖB anser vidare att reformarbetet
bör ske successivt och att de positiva dragen i nuvarande ordning bör tas till
vara. Mot bakgrund av att värnpliktskontingenten normalt bör utgöra rekryteringsgrund
för det yrkesanställda befälet understryker ÖB nödvändigheten av att åtgärder
Prop.
1973:128 17
vidtas för all säkra tillgången pä personal som vid
tillräckligt låg ålder kan ges kvalificerade uppgifter. Slutligen erinrar ÖB om
reserv- och värnpliktsbefälets avgörande betydelse för krigsorganisationens
funktionsduglighet,
SOF, KOF
och POF har i ett gemensamt yttrande anslutit sig till arbetsgruppens allmänna
synpunkter. Detsamma gör FCTF och SF. Samtidigt framför SOF, KOF och POF sin
gemensamma syn på vissa enligt deras uppfattning väsentliga förhållanden som
bör läggas till grund för ett nytt befälsutbildningssystem. I del följande
lämnas en sammanfattning av befälsförbundens synpunkter.
Befälsförbunden godtar begreppet yrkesofficer med chefs-,
fack- och utbildarroller inom ramen för en yrkesUvskarriär liksom det naturliga
sambandet mellan krigs- och fredsorganisalion. För att kunna bevara dagens
breda rekryteringsbas bör rekryteringen även framdeles ske på värnpliktens grund.
Principen bör enligt förbundens mening vara att blivande yrkesofficerare skall
genomgå samma grundutbildning som övriga värnpliktiga, där detta .samtidigt är ell
klart led i yrkesutbildningen.
Befälsförbunden betonar kraven på en högre
allmänbildningsnivå, särskilt inom de lägsta nivåerna. Utbildningen lill
yrkesofficer bör betraktas som s. k, högre utbildning. Vid sidan av genomgången
gymnasieskola eller fem års praktisk yrkesverksamhet som grund för allmän
behörighet bör dessutom enligt organisationernas mening ställas särskilda
behörighetskrav. Ulan all gå närmare in på frågan anser organisationerna att
tvåårig teoretisk gymnasielinje i princip skall krävas för tillträde till
yrkesofficersutbildning. Den alhnänna och särskilda behörigheten bör vara
inhämtad innan yrkesutbildningen påbörjas. För utbildning till högre
kompetensnivå bör ytterligare krav ställas på kunskaper i vissa ämnen, vilket i
princip skulle innebära att de ifrågavarande yrkesofficerarna skulle ha minst
de aUmänna kunskaper som f. n. krävs för utbildning till regementsofficer.
Befälsförbunden anser vidare att endast den som vid
inskrivningen eller under värnpliktstjänstgöringen förklaras lämplig för utbildning
lill plutonsbefäl bör antas till utbildning lill yrkesofficer. Med
utgångspunkt i att alla skall ha lika möjlighet till utbildning, befordran och
kvalificerat nyttjande och därmed till personlig utveckling bör den framtida
strukturen formas så all den som antas tiil utbildning till yrkesofficer också
har möjlighet att nå de högsta befattningarna inom organisationen. Vidare anges
att utbildningen för alla yrkesofficerare bör föras upp till nivån plutonchef i
fred.
Befälsförbunden anser att utbildningen till yrkesofficer
bör ha i huvudsak den längd som utbildningen till regementsofficer har i dag.
Det anses emellertid sannolikt att denna tid inte alltid kan inrymma
fullständig basutbildning.
Befälsförbunden är eniga om att sådana utbildnings- och
befordringsvägar måste skapas som medger att yrkesofficerare kan få de högre
och högsta chefsbefattningarna vid relativt ung ålder, Uttagning för
sådan
Prop, 1973:128 18
utbildning bör dock enligt befälsförbundens uppfattning inle
ske förrän fast grund för urval finns, I princip bör tidpunkten för detta urval
inträffa efter ett par års tjänst som yrkesofficer. Vidare påpekas behovet av uttagningsmetoder
som garanterar att de lämpligaste får erforderlig utbildning.
Befälsförbunden konstaterar att sambandet mellan krigs-
och fredsorganisation påverkar utbildningssystemets utformning och att
sambandet mellan arbetsuppgifterna i fred och krig kan variera i styrka. Uppflyttning
från en lägre kompetensnivå till befattningar som inte har utpräglat samband
mellan krigs- och fredsuppgifterna bör därför kunna ske med värdering av
fredsuppgifternas krav som grund. Härigenom kan ett smidigare system än dagens
skapas för att utnyttja befälet efter dess reella förutsättningar.
Behovet av en storleksmässig balans mellan nivåerna
understryks särskilt av befälsförbunden liksom behovet av ingående studium av
kompetensnivåernas definition och antal. Förbunden föreslår en förutsättningslös
analys av hur befaltningsstrukturen samt urval och utbildning till högre
kompetensgrupp bör utformas inom olika tjänsteområden.
Slutligen framhåller befälsförbunden nödvändigheten av
snabbhet i reformarbetet och önskvärdheten av att anpassningen till en ny
befäls-struktur sker samtidigt inom försvarsgrenarna. Förbunden utgår från att
de bereds tillfälle att aktivt medverka i utformningen av en ny befälsordning
och därmed sammanhängande frågor.
Departementschefen
Frågan om befälsordningen inom försvaret har varit aktuell
under lång tid. Den för armén gällande befälsordningen beslöts av 1960 års
riksdag (prop. 1960:109, SU 1960:1 13,rskr 1960:290). Beslutet var grundat på
förslag av 1954 års befälsutredning och innebar att statsmakterna tog
ställning till de tre befälskårernas principiella uppbyggnad och kårernas
uppgifter, rekrytering och utbildning. Befälsstrukturerna inom marinen och
flygvapnet är f. n, uppbyggda efter ett mönster som har gemensamma drag med
befälsordningen inom armén. Inom ramen för det syslem med i princip tre
befälskårer, som sålunda tUlämpas inom krigsmakten, har behovet av personal i
stort sett kunnat tillgodoses. Personalen har även gjort värdefulla insatser
inom ramen för det nuvarande systemet. Befälsordningarna för marinen och
flygvapnet utreds f. n. 1 viss utsträckning bygger de pågående utredningarna,
som inledde sitt arbete i början resp, mitten av 1960-talet, på de principer
som för mer än tio år sedan fastställdes för armén.
Med hänsyn till utvecklingen inom försvaret och inom
samhället i övrigt har det emellertid visat sig att 1960 ärs principer måste
förnyas och vidareutvecklas för all motsvara dagens förutsättningar och inte
minst morgondagens krav. Utvecklingen inom det allmänna utbildningsväsendet,
risken för en bestående obalans mellan försvars-
Prop.
1973:128 19
grenarnas befälsstrukturer och svårigheten att behålla
militär personal inom försvaret talar starkt för alt det behövs en gemensam och
modern befälsordning för hela krigsmakten.
Principerna för en sådan befälsordning bör nu fastställas
av stalsmakterna så att arbelet med att i detalj utforma ett nytt system för
utbildning och rekrytering av försvarets yrkesbefäl kan påbörjas utan dröjsmål.
Jag vill dock i detta sammanhang betona all den
hittillsvarande verksamheten i fråga om utbildning och rekrytering av befäl
inom försvaret naturligtvis inte har varit utan betydelse. Både de militära
myndigheterna och personalorganisationerna har tagit en rad initiativ i
reformerande och utvecklande syfte. Inom försvaret har egna uppslag och moderna
idéer från skola och samhällsliv utvecklats och praktiserats med framgång. En
fortsatt reformverksamhet innebär således i många viktiga hänseenden att man
successivt fullföljer vad som redan är underutveckling. Det är likväl
uppenbart alt det som hittills har åstadkommits inte är tillräckligt för att
kunna genomföra en gemensam befälsordning.
Inom försvarsdepartementet bildades i början av år 1971 en
särskild arbetsgrupp som skulle skapa underlag för Kungl. Maj:ts ledning och
samordning av utbildningsverksamheten inom försvaret. En huvuduppgift för
arbetsgruppen blev att ta fram det principiella underlaget för beslut om en ny
befälsordning. Gruppen har utarbetat en promemoria om principiella
utgångsvärden för befälsstrukturer inom det svenska försvaret. Jag har i del
föregående redogjort för det huvudsakliga innehållet i promemorian. Under
remissbehandlingen har arbetsgruppens förslag fått ett övervägande positivt
mottagande. Remissinstanserna har sålunda anslutit sig till de tankar om befälsslruklurens
framtida utformning som förts fram i promemorian. De har dock bl. a. framhållit
viklen av att de militära myndigheterna och personalorganisationerna får
medverka aktivt i det fortsatta arbetet med att konkret utforma en ny
befälsordning.
Frågan om en ny befälsordning behandlades av riksdagen
under är 1971 (mol. 1971:695, FöU 1971:18, rskr 1971:267), Riksdagen uttalade
därvid bl. a, att målet borde vara att få en för försvarsgrenarna enhetlig
befälsordning. Riksdagen förutsatte samtidigt att arbetet med en sådan ny
befälsordning skulle bedrivas med kraft.
Jag lar i det följande upp vissa principiella frågor som
har avgörande betydelse för utformningen av en ny befälsordning för
krigsmakten. I anslutning därtill behandlas ocksä vissa särskilda frågor som
har tagits upp i promemorian och remissyttrandena. Dessutom lämnas förslag till
organisatoriska riktlinjer för det fortsatta arbetet med att omsätta de
principiella utgångsvärdena i nya system för utbildning, rekrytering m. m.
Allt yrkesbefäl inom krigsmakten tjänstgör i såväl krigs-
som fredsorganisationen. Inom båda dessa huvuduppgifter skall befälet uppfyUa
tre väsentliga krav, nämligen att vara chef, fackman och utbildare. Sambandet
mellan uppgifterna i krigsorganisationen och i fredsorganisationen är av såväl
funktionell som ekonomisk och organisatorisk art. Krigets krav styr befälets
insatser och därmed också kraven på yrkesbefälet, I krig
Prop.
1973:128 20
skall yrkesbefälet verka i kraft av den utbildning och den
verksamhet som har genomförts i fred. Detta speglar som jag ser det dagens
krav. Kommande förändringar i den teknologiska och materiella miljön visar dock
att man även inom en framtida krigsorganisation måste ställa stora krav på
personalens kvalitet. Detta gäller alla uppgiftsnivåer. Vidare blir kraven på
förmåga att handla självständigt framträdande liksom kraven på förmåga att
instruera, leda och ha kontakt med människor.
De tre
huvuduppgifterna som yrkesbefälet har i krig och fred - att vara chef, fackman
och utbildare förenar dem som utövar dessa uppgifter i sådan grad att en ny
grundsyn på befälsstrukturen är motiverad. Yrkesbefälet bör i fortsättningen
ses som en enda grupp med gemensam identitet.
Den totala mängden uppgifter för yrkesofficerare måste
naturligtvis med hänsyn till krigsmaktens mångskiftande karaktär fördelas på
personal som utbildas för att verka inom olika områden och på skilda
kompetensnivåer. Inom ramen för den helhet som yrkesofficerarna bildar måste
därför finnas en indelning i kompetensgrupper, som grundas på de faktiska
behoven inom krigs- och fredsorganisationen. Att bestämma antalet
kompetensgrupper och de olika gruppernas uppgifter och utbildning samt hur
urvalet till dem skall ske bör bli en väsentlig uppgift vid detaljutformningen
av en ny befälsordning.
Vad jag nu har anfört gäller förhållanden inom den
militära organisationen i krig och fred. Det är emellertid enligt min mening
självklart att även förhållandena inom samhället i övrigt nu och i framtiden
- på ett avgörande sätt måste påverka befälssystemet i olika avseenden, t, ex,
i fråga om rekrytering, utbildning och arbetsmiljö. Jag vill i del följande
beröra några sådana förhållanden som jag finner särskilt betydelsefulla.
Den politiska och sociala utvecklingen i vårt land präglas
i ökad omfattning av strävanden all praktiskt förverkliga gemensamma demokratiska
ideal. Därvid står individen och individens rätt och möjligheter till
självförverkligande och utveckling i förgrunden. Förändringarna inom bl. a.
undervisningsväsende och arbetsliv visar detta.
Inom skolans område är det inte endast den kvantitativa
utvecklingen som har betydelse. Av stor vikt är också nya begrepp och idéer
inom organisation och pedagogik samt ändrade relationer mellan lärare och
elever.
Inom arbetslivet finns parallellt med förstärkningen av
tryggheten för de anställda en ökad strävan att vidga den enskildes medinflytande.
Dessa strävanden måste också prägla utvecklingen inom försvaret.
Vid det fortlöpande arbetet med att modernisera och
vidareutveckla befälsstruktur och befälsutbildning inom krigsmakten måste
samhällsutvecklingen få utöva ett avgörande inflytande på förändringarna.
Försvarets integrerade ställning i samhället måste befästas och fördjupas även
om den militäre yrkesutövarens uppgifter i många avseenden är speciella.
En modern befälsstruktur för det svenska försvaret måste
ge möjlighet för organisationen all på bästa sätt ta till vara varje enskild
individs kapacitet och förmåga. Förutsättningar bör finnas för alla
att med
Prop. 1973:128 21
beaktande av den individuella mognadslakten nå de
positioner i verksamheten som svarar mot deras inneboende förutsättningar och
personliga kvaliteter. Jag vill också understryka vikten av att praktisk
erfarenhet tas till vara och utnyttjas på ett konstruktivt sätt.
Värnplikten
och värnpliktssystemet är ocksä av största vikt när det gäller den principieUa
inriktningen av yrkesofficerens uppgifter, rekrytering och utbildning.
Värnpliktstjänstgöringen är den avgörande förutsättningen för alt vi
organisatoriskt skall kunna förverkliga de försvarsresurser som vår
säkerhetspolitik i så stor utsträckning vilar på. Det är därför ett oavvisligt
krav på yrkesofficeren all han har god kännedom om värnplikten och dess ideella
och praktiska förutsättningar liksom också praktisk insikt i och erfarenhet av värnpliktsulbildningen
och dess vUlkor, Huvuddelen av de manliga medborgarna genomgår
värnpliktsutbildning. Denna utbildning är kvantitativt en utomordentlig rekryleringslUlgång,
Med rekrytering genom värnplikten finns goda möjligheter alt få en önskvärd
bredd i urvalet av yrkesofficerare.
Förutom på de nu angivna allmänna förutsättningarna för
alt förverkliga en befälsstruktur med en gemensam identitet, yrkesofficeren,
vill jag peka på vissa mera speciella åtgärder som det enligt min mening är
angeläget alt beakta vid utformningen av ett nytt system.
Fördelningen av krigs- och fredsorganisationens
befälsuppgifter mellan olika kompetensgrupper av yrkesofficerare,
reservofficerare och värnpliktsbefäl måsle ske efler en realistisk analys av
befälets uppgifter i organisationen.
Principen om rekrytering genom värnplikten måste ges
större praktisk betydelse än som nu är fallet. Behörighetsreglerna måste
anpassas tUl utvecklingen inom det civila utbUdningsväsendet och enligt de
normer som kan komma alt bestämmas där. För vissl yrkesbefäl kan liksom hittills
behövas särskilda rekryterings- och utbildningsvägar samt särskilda
urvalskriterier. Krigsmaktens behov av personal som vid lillräckligt låg ålder
kan ges kvalificerade uppgifter måste särskilt beaktas.
På grundval av de metoder som redan finns inom försvaret
måste utbildningen av yrkesofficerare vidareutvecklas och reformeras med
särskild hänsyn till utvecklingen inom det allmänna utbildningsväsendet i fråga
om s, k. varvad utbildning, återkommande utbildning m, m. Den praktiska
erfarenheten måste ges större vikt än nu vid utbildning och urval. Särskilt bör
möjligheterna att ge del redan utbildade yrkesbefälet erforderlig och
ändamålsenlig vidareutbildning uppmärksammas.
Försvarels inomverksulbUdning och det civila samhällets
olika utbildningsåtgärder måste samordnas för alt bl, a, ge möjlighet lill sneddning
mellan olika kompetensgrupper vid olika ålderslägen. Systemet bör göras mer
flexibelt än hittills med större möjligheter för den enskilde att av egen kraft
och förmåga gå vidare till allt mer kvalificerade uppgifter. Dessa möjligheter
bör kompletteras med att man överväger förutsätlningarna att i viss
utsträckning anställa sådan personal utanför krigsmakten som har lämplig utbUdning
för de militära uppgifterna.
Prop.
1973:128 22
Vid utformningen av befälsslrukturen måste
tillfredsställande beford-ringsmöjligheter bibehållas. Kompetensgruppernas
antal och definition måste studeras noga. Målet måsle vara att alla
yrkesofficerare under hela den yrkesverksamma liden skall kunna få
arbetsuppgifter som motsvarar deras utbUdning och erfarenhet. Hänsyn måsle
också tas lill behovet av samordning inom och mellan försvarsgrenarna,
Yrkesbefälels medinflytande inte bara på utformningen av
de värnpliktigas utbildning och tjänstgöring utan ocksä på den egna
arbetssituationen och miljön måste utvecklas i takt med den allmänna
samhällsutvecklingen.
Förhållandena för reservofficerare och värnpliktsbefäl i
fråga om uppgiftsinriklning och urval, rekrytering, utbUdning och medinflytande
måsle i tUlämpliga delar präglas av de vägledande idéer, som jag har angett för
yrkesofficerarna. Reserv- och värnpliklsbefälet kommer även i framtiden att ha
avgörande betydelse för krigsorganisationens funktionsduglighet. Det är därför
betydelsefullt att bl, a, rekryterings- och utbildningssystem utformas så att
behovet av välutbildad personal inom dessa befälsgrupper kan tUlgodoses,
Behovet av modernt utformad information är här av stor betydelse.
Som jag
redan inledningsvis konstaterat har krigsmaktens ledning och berörda
personalorganisationer i princip anslutit sig lill de av mig redovisade
tankegångarna för utformning av en framlida befälsstruktur. Befälsförbunden har
i anslutning härtill framhållit att fortsatta överväganden enligt deras mening
måste beröra principiella frågor om bl, a, innebörden av en gemensam,
grundläggande kompetensnivå och uppgifter inom denna, tidpunkter för urval i
utbildningsgången, krav på teoretisk kompetens och lidpunkt för dess inhämtande
saml underlag för bedömning av befälslämplighet.
Jag finner all de av förbunden redovisade synpunkterna på
dessa och andra liknande frågor är av stort intresse. De bör enligt min
uppfattning ingå som en del av det bedömningsunderlag som man har all arbeta
med när reformerna skall förverkligas. Min uppfattning är att möjligheterna att
finna lösningar som tillgodoser både individens ambitioner och de generella
ekonomiska - organisatoriska kraven måste bedömas som goda, eftersom alla
berörda parter är eniga om att gemensamt nå fram lill positiva lösningar inom
ramen för begreppet yrkesofficer.
Under förutsättning att riksdagen inte har något att
erinra mot vad jag anfört om utgångsvärden för en reformering av krigsmaklens befälsstruklur
avser jag att inom försvarsdepartementet fortsätta arbetet med att la fram
underlag rill de reformer som behövs inom befälsområdet, TUl departementet bör
därvid knytas en särskUd delegation för samråd i dessa frågor, 1 delegationen
bör ingå representanter för krigsmaklen och personalorganisationerna. Till
delegationen bör också knytas ledamöter av riksdagen. Tyngdpunkten i det
fortsatta arbetet måste naturligen ligga vid frågor om avvägning av
befälsgruppernas uppgifter inom krigs- och fredsorganisationen samt om
yrkesbefälets rekrytering, urval och utbildning. För att den nu angivna
handläggningsgången skall vara möjlig har
Prop,
1973:128 23
jag av pågående utredningar om befälsordningen inom
marinen och flygvapnet marinens befälsutredning och militära tjänstgöringsåldersutredningen
inhämtat alt utredningsarbetet nått så långt all resultatet av delta arbete
kan ingå i underlaget för de fortsatta övervägandena,
I det föregående har jag redogjort för de principer som
bör ligga till grund för en ny befälsordning inom krigsmakten och för några av
de särskUda åtgärder som måste vidtas för att principerna skaU kunna
förverkligas. Jag vUl i detta sammanhang framhålla den avgörande betydelse som
försvarets myndigheter och organisationer har för all praktiskt genomföra
systemet.
Under åberopande av del anförda hemställer jag att Kungl, Maj:l
bereder riksdagen tillfälle
att avge yttrande med anledning av vad jag har anfört i
det föregående.
Med bifall lill vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl, Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga lill detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet: Margit Edström
opaginerad Kontrollera mot PDF
;orc()()ry>.
Oil-cnrycken \lt, Slhliii 7.1 : 785 S
Doktrin (1)
- Arrendators ersättningsrätt vid uppsägning av anläggningsarrende., SvJT 1988 s. 622, på s. 625 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
25 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (23)
23 kopplingar i 14 dokument.
- Bet. 1988/89:FöU10 Vissa personalfrågor s. 2 i texten
- Prop. 1982/83:143 om ändrad indelning av försvarsmaktens personal, m.m. s. 20 i texten
- Prop. 1982/83:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1983/84 i texten
- Prop. 1981/82:102 om säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling i texten
- Bet. 1977/78:FöU10 Med anledning av propositionen 1977/78:24 om ny befälsordning för det militära försvaret jämte motioner s. 1 · s. 4 · s. 14 i texten
Rättsfall (1)
1 koppling.
- AD 2016 nr 65 i texten · dokumentnivå
Doktrin (1)
1 koppling.
- SvJT 1988 s. 622 Arrendators ersättningsrätt vid uppsägning av anläggningsarrende. s. 625 i texten