Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till konsumentköplag, m.m.

1973 · 323 sidor, varav 318 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 318 av 323 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1973:138, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till konsumentköplag, m.m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl.
Majrts proposition nr 138 år 1973 Prop. 1973:138

Nr 138

Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till konsumentköplag, m. m.; given Stockholms
slott den 5 juni 1973.

Kungl.
Maj:t vUl härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag om vars avlåtande tUl riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF

CARL
LIDBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Propositionen
innehåller förslag till lag om konsumentköp. Den föreslagna lagen slår fast
vissa grandläggande rättigheter som en konsument alltid skall ha när han från
näringsidkare köper varor som är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk. Lagen
rör i första hand köparens rättigheter mot säljaren. Den behandlar emellertid
också hans ställning i förhållande till varans tillverkare, särskild
kreditgivare och annan med vilken han kan komma i rättslig förbindelse på
grand av köp. Lagen innefattar inte någon fullständig reglering av alla frågor
rörande konsumentköp. I de köprättsliga frågor som lämnas utanför regleringen
skall den allmänna köplagen gälla på samma sätt som hittills.

Lagen
ar tvingande, dvs. den skall inte kunna sättas ur spel genom avtal som berövar
köparen hans rättigheter enligt lagen. Köparen ges härigenom ett grundskydd
mot friskrivningsklausuler och oskäliga villkor i standardiserade köpekontrakt,
garantibevis o. d.

I
Jagen preciseras till en början köparens minimirättigheter när säljaren
underlåter att leverera varan i rätt tid. Köparen får alltid häva köpet om
dröjsmålet inte är av ringa betydelse för honom och säljaren inte levererar
varan inom skälig tid efter det att köparen har uppmanat honom därtill.

Lagen
reglerar vidare köparens rättigheter vid fel i varan. Om säljaren eller annan
för hans räkning t. ex. i form av en garanti har åtagit sig att avhjälpa felet
och detta inte sker inom skälig tid efter det att köparen har framställt
anspråk på grund av felet, skall köparen alltid kunna göra avdrag på
köpeskillingen, kräva skälig ersättning för avhjälpande

1
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 138

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 2

av
felet eller, om felet inte är av ringa betydelse för honom, häva köpet. Skall
felet inte avhjälpas på grand av särskilt åtagande, skall köparen kunna göra
avdrag på köpeskillingen eller vid fel som inte är av ringa betydelse häva
köpet.

Vid
såväl dröjsmål som fel i varan ges köparen rätt att med viss begränsning hålla
betalningen inne tills leverans resp. rättelse sker. Köparen ges dessutom rätt
att under vissa förhållanden få skälig ersättning för utgifter som han ådragit
sig till följd av dröjsmål eller fel.

I
två hänseenden föreslås bestämmelser om vilka minimikrav köparen alltid skall
ha rätt att ställa på varan vid konsumentköp. Säljs vara i strid mot förbud,
meddelat för att varan skall vara tillförlitlig från hälso-eller
säkerhetssynpunkt, skall varan anses behäftad med fel. Detsamma gäller om varan
är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller
annans liv eller hälsa. En särskUd regel föreslås vidare för att hindra att en
säljare enbart genom ett förbehåll att varan säljs i "befintligt
skick" skall undgå allt ansvar för varans beskaffenhet.

Lagen
behandlar också frågan om säljarens ansvar för vilseledande uppgifter om varans
beskaffenhet eller användning. Säljaren föreslås ansvara inte bara för
uppgifter som lämnas vid köptillfället utan också för uppgifter i reklamen
beträffande varan, t. ex. i annons. Kan den vUseledande uppgiften antas ha
inverkat på köpet skall varan anses behäftad med fel. Ansvaret kan under vissa
omständigheter gälla även uppgifter från andra personer, t. ex. tillverkaren.

Köparens
förhållande till varans tillverkare m. fl. behandlas också i lagen. Köparen
tillförsäkras ett minimiskydd mot friskrivningsklausuler, varigenom varans
tUlverkare eller annan som för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa
fel i varan begränsat sitt skadeståndsansvar för den händelse åtagandet inte
fullgörs. Lagen innehåUer vidare en tvingande regel om köparens skadeståndsrätt
mot t. ex. tillverkare som i reklam eller på annat sätt av vårdslöshet lämnat
vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning.

Slutligen
föreslås vissa särskilda bestämmelser om kreditköp, vilka avser att skydda
köparen mot att behöva betala tUl särskild kreditgivare, även om säljaren inte
skulle ha fullgjort sin prestation enligt köpavtalet. Det föreslås att en
klausul, varigenom köparen avsäger sig rätt att fram- ställa
invändningar på grund av köpet mot den som förvärvat säljarens fordran på
köpeskillingen, skall vara ogUtig. Vidare förordas en motsvarande regel för
det fall att köpeskillingen betalats med belopp som köparen genom säljarens
förmedling erhållit som lån av bank eller annan, med vilken säljaren
samarbetar för sådan förmedling av lån. Slutligen föreslås ett
straffsanktionerat förbud för säljare att av köpare ta emot växelförbindelse
eller annan löpande fordringshandling beträffande det som inte erlagts av
köpeskillingen i samband med köpet.

Den
nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 3

1
Förslag till Konsumentköplag

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag äger tillämpning när konsument av näringsidkare köpei

vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljes i

näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet.

Lagen
gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om köp från annan än
näringsidkare, om köpet förmedlas aiv näringsidkare som ombud för säljaren.

2 §
Vid köp som omfattas av denna lag skall köparen alltid ha de be

fogenheter som tillerkännes köpare i lagen. FörbehåU som inskränker

sådan befogenhet är ogiltigt.

Första
stycket utgör ej hinder mot att i stället för bestämmelse i lagen tillämpa vad
som på grund av avtal eller enligt lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös
egendom eller eljest gäller beträffande köparens förhållande till säljaren
eller annan mot vilken han får utöva befogenhet enligt denna lag, under
förutsättning att därigenom längre gående befogenhet än enligt lagen
tillerkännes köparen.

Köparens
förhållande till säljaren

3 §
Har säljaren ej avlämnat varan i rätt tid och beror det ej av kö

paren eller händelse för vilken denne står faran, får köparen häva köpet,

om ej säljaren efter uppmaning av köparen avlämnar varan inom skälig

tid. Detta gäller dock ej om dröjsmålet är av ringa betydelse för köpa

ren. Även utan att sådan uppmaning lämnats har köparen rätt att häva

köpet, om det av annan anledning måste ha stått klart för säljaren att

dröjsmålet är av ej ringa betydelse för köparen. Villkor som inskränker

köparens rätt att häva köpet skall dock gälla vid köp av vara, som till

verkats särskilt efter köparens anvisningar eller önskemål eller som säl

jaren eljest måste antagas sakna möjlighet att på rimliga vUlkor av

yttra till annan än köparen, om det ej är uppenbart att genom dröjs

målet köparens syfte med avtalet skulle väsentligen förfelas.

Dröjer
säljaren att avlämna vara, som skall betalas vid eller efter den tid som bestämts
för avlämnandet, får köparen innehålla köpeskillingen till dess varan hålles
honom tUl hända.

4 §
Är varan behäftad med fel, som säljaren åtagit sig att avhjälpa,

och avhjälpes ej felet inom skälig tid efter det att köparen framställt

anspråk på grund av felet eller avlämnas ej inom samma tid felfri vara

i den felaktigas ställe, får köparen göra avdrag på köpeskillingen, kräva

skälig ersättnmg för avhjälpande av felet eller, om felet är av ej ringa

betydelse för honom, häva köpet. Villkor som inskränker köparens rätt

att häva köpet skall dock gälla, om betydande skada skulle åsamkas

säljaren genom att köpet häves och han erbjuder köparen skälig ersätt

ning för felet samt det ej, är uppenbart att varan icke kan användas för

sitt ändamål.

Avser
felet vara, som skall betalas vid eller efter den tid som bestämts för
avlämnandet, får köparen innehålla köpeskillingen till dess felet avhjälpts
eUer felfri vara hålles honom tUl hända. Är det uppenbart att

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 4

felet
är av endast ringa betydelse för köparen, får han dock ej innehålla mer än vad
som kan antagas motsvara dubbla kostnaden för felets avhjälpande.

Första
och andra styckena gäller även om åtagandet att avhjälpa felet gjorts för
säljarens räkning av varans tillverkare eller annan.

5 §
Är varan behäftad med fel och skall ej detta avhjälpas på grand

av åtagande som avses 14 §, får köparen göra avdrag på köpeskillingen

eller, om felet är av ej ringa betydelse för honom, häva köpet. I fråga

om giltigheten av villkor som inskränker köparens rätt att häva köpet

äger 4 § första stycket andra punkten motsvarande tillämpning.

Har
köparen framställt anspråk på grund av felet och erbjuder sig säljaren därvid
att avhjälpa detta eller att avlämna felfri vara i den felaktigas ställe, får
köparen ej göra gällande befogenhet enligt första stycket, om rättelsen sker
genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för honom. I fråga om rätt
för köparen att innehålla köpeskillingen äger 4 § andra stycket motsvarande
tUlämpning.

6 § I fall som avses i 3 §, 4 § första och tredje
styckena samt 5 § första stycket har köparen rätt till skälig ersättning för
utgift som han ådragit sig till följd av dröjsmål eller fel, om ej säljaren
visar att försummelse icke ligger honom till last. Rätt till ersättning för avhjälpande
av fel tillkommer dock ej köparen i annat fall eller i vidare mån än som föreskrives
i 4 §.

7 § Har säljaren vid köpet eller på varans
förpackning eller i annons eller annat meddelande avsett att komma till
allmänhetens eller köparens kännedom lämnat vUseledande uppgift om varans
beskaffenhet eller användning och kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet,
skall varan anses behäftad med fel. Detta gäller dock ej, om säljaren tydligt
rättat uppgiften.

Har
varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med
varan, fÖr egen eUer säljarens räkning lämnat sådan vilseledande uppgift som
avses i första stycket och kan den antagas ha inverkat på köpet, skall varan
anses behäftad med fel, om säljaren åberopat uppgiften eller, fastän han
insett eller uppenbarligen bort inse att uppgiften var vUseledande, underlåtit
att tydligt rätta den.

8 §
Säljes varan i strid mot förbud att saluhålla vara, vilket medde

lats i författning eller av myndighet väsentligen i syfte att förebygga

att den som använder varan ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycks

fall eller för att eljest hindra användning av vara som ej är tillförlitlig

från säkerhetssynpunkt, skall varan anses behäftad med fel. Detsamma

gäller, om varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar

fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

9 §
Har varan sålts i befintligt skick eller med liknande förbehåll,

skall den även i annat fall än som avses i 7 eller 8 § anses behäftad

med fel, om den ej är sådan som köparen haft anledning räkna med

samt säljaren måste ha insett detta men underlåtit att upplysa köparen

om rätta förhållandet. Detsamma gäller, om varan är i väsentligt sämre

skick än köparen med hänsyn till varans pris och omständigheterna i

övrigt haft skäl att förutsätta.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 5

10 § Har säljaren eller annan för hans räkning genom
garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att svara för varan under viss
angiven tid, skall varan anses behäftad med fel, om den avviker från vad som
följer av utfästelsen och det ej göres sannolikt att avvikelsen beror av olyckshändelse
eller eljest av omständighet som är att hänföra till köparen.

11 § Vill köparen göra gällande befogenhet på grund av
fel i varan, skall han underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det
att han märkt eller bort märka detta, dock ej senare än ett år från det han
mottog varan. Har annan än säljaren för dennes räkning åtagit sig att avhjälpa
fel i varan, får underrättelsen i stället lämnas till den som gjort åtagandet.

Försummar
köparen att lämna underrättelse såsom anges i första stycket, förlorar han
rätten att göra gällande befogenhet på grund av fdet.

Köparens
förhållande till varans tillverkare m. fl.

12 § Har varans tillverkare eller annan för säljarens
räkning åtagit sig att avhjälpa fel i varan och visar han försummelse vid
fullgörande av åtagandet, skall han ersätta köparen dennes skada, om den ej är
ringa.

13 § Köparen har rätt att kräva fullgörande av
åtagande som avses i 12 §, om han lämnat underrättelse såsom anges i 11 §.

14 § Har varans tUlverkare eller annan, som i tidigare
säljled tagit befattning med varan, för egen eller säljarens räkning på varans
förpackning eller i annons eller annat meddelande avsett att komma till
allmänhetens eller köparens kännedom uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat
vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning och kan uppgiften
antagas ha inverkat på köpet, skall han ersätta skada som därigenom tillfogas
köparen.

Särskilda
bestämmelser om kreditköp

15 § Har säljaren lämnat anstånd med erläggande av
köpeskiUingen eller del därav och överlåter eller pantsätter han sin fordran,
är köparen ej bunden av köpevillkor, varigenom han helt eller delvis har
avstått från rätten att framställa invändningar på grund av köpet mot ny
borgenärs krav på betalning.

16 § Erlägges köpeskUUngen eller del därav med belopp,
som köparen i samband med köpet genom säljarens förmedling erhållit som lån av
bank eller annan, med vilken säljaren samarbetar för sådan förmedling av lån,
får köparen mot långivarens krav på betalning framställa samma invändningar på
grand av köpet som han äger göra mot säljaren.

17 § Lämnar säljaren anstånd med erläggande av
köpeskUlingen eller del därav, får han ej mottaga av köparen ingången
växelförbindelse beträffande det som ej erlagts. Han får ej heller tUl bevis
för sin fordran mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan av
denne ingången skuldförbindelse, vars överlåtelse eller pantsättning inskränker
köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet, om ny borgenär i
god tro förvärvar fordringshandlingen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 6

Första
stycket första punkten äger ej tillämpning på egen växel,.som är utställd av
bankaktiebolag, sparbank, postbanken eller kreditkassa inom
jordbrakskasserörelsen.

Den
som uppsåtligen bryter mot första stycket dömes till böter.

Avslutande
bestämmelser

18 § Har meddelande, som köparen vUl lämna säljaren
eller annan enligt 3, 4, 11 eller 13 §, inlämnats för befordran med post eller
telegraf och försenas det eller kommer det ej fram, skaU denna omständighet
icke föranleda att köparen förlorar rätten att göra gällande befogenhet enligt
denna lag.

19 § Lagen äger ej tillämpning på ersättning för
förlust som köparen lider genom personskada eller skada på annan egendom än den
sålda

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor

Härigenom
förordnas, att rubriken tUl lagen (1971: 112) om förbud mot otillbörUga
avtalsvillkor samt 1 och 6 §§ lagen skall ha nedan angivna lydelse.

Lag
om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Är villkor, som näringsidkare Är
villkor, som näringsidkare

använder vid erbjudande av vara använder vid erbjudande av vara

eller tjänst till konsument för en- eller tjänst till konsument för en

skilt brak, med hänsyn tiU veder- skilt bruk, med hänsyn tUl veder

laget och övriga omständigheter att laget och övriga omständigheter

anse som otillbörligt mot konsu- att anse som oskäligt mot konsu

menten, kan marknadsdomstolen, menten, kan marknadsdomstolen,

om det är påkaUat från allmän om det är påkallat från aUmän

synpunkt, meddela näringsidkaren synpunkt, meddela näringsidkaren

förbud att framdeles i liknande förbud att framdeles i liknande

fall använda samma eller väsent- fall använda samma eller väsent

ligen samma villkor. Förbud skall ligen samma vUlkor. Förbud skall

förenas med vite, om ej detta av förenas med vite, om ej detta av

särskilda skäl är obehövligt. särskUda skäl är obehövligt.

Första
stycket äger motsvarande tillämpning, om näringsidkare erbjuder konsument att
mot vederlag förvärva nyttjanderätt till lösöre för enskilt bruk.

Förbud
kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på
näringsidkarens vägnar.

'
Senaste lydelse 1972: 730.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §2

Fråga om förbud får i fall som Fråga
om förbud får i fall som

ej är av större vikt prövas av kon- ej
är av större vikt prövas av kon

sumentombudsmannen genom att sumentombudsmannen
genom att

den som antages ha använt otill- den som
antages ha använt oskä-

börligt avtalsvillkor förelägges för- ligt
avtalsvillkor förelägges för

bud till godkännande omedelbart bud till
godkännande omedelbart

eller inom viss tid (förbudsföre- eller
inom viss tid (förbudsföre

läggande), läggande).

Har förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av
marknadsdomstolen. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta
tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare
bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m.
m.

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1970: 417) om
marknadsdomstol m. m.i

dels att i
1, 13, 15 och 20 §§ orden "lagen (1971: 112) om förbud mot otiUbörliga
avtalsvillkor" skall bytas ut mot "lagen (1971: 112) om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor",

dels att i 3, 4, 9 och 11 §§ samt rubriken närmast före 13
§ orden "otillbörliga avtalsvillkor" skall bytas ut mot
"oskäliga avtalsvillkor".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

2 Senaste lydelse 1972: 730. ' Senaste lydelse av lagens
rubrik 1972: 732

1 § 1972:732

3 §1972: 732

4§ 1971:113

9 §1972: 732 11 §1971:113 13§1971:1]3 15§ 1971: 113 20 §
1972:732 rubriken närmast före 13 § 1971: 113.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138

Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj;t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 23 mars 1973.

Närvarande:
Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG,
BENGTSSON, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Statsrådet
Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
om lagstiftning angående konsumentköp och anför.

1
Inledning

Som
ett led i strävandena att stärka konsumenternas ställning uppdrogs år 1967 åt
köplagsutredningen (Ju 1963: 51) att överväga behovet av särskilda köprättsUga
regler till konsumenternas skydd. Utredningeni avgav i april 1972 delbetänkandet
(SOU 1972: 28) Konsumentköplag. I betänkandet läggs fram förslag tUl tvingande
regler om konsumentens befogenheter mot säljaren och annan med vilken han kan
komma i rättslig förbindelse vid konsumentköp. Det vid betänkandet fogade förslaget
till lag om konsumentköp torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga 1.

Över
betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av hovrätten för Västra Sverige,
kommerskollegium, marknadsdomstolen, konsumentombudsmannen (KO), statens pris-
och kartellnämnd (SPK), statens institut för konsumentfrågor, statens
konsumentråd, kreditköpkommittén. Handelskamrarnas nämnd. Svenska
bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen. Finansieringsföretagens förening.
Svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Föreningen
Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund. Kooperativa förbundet
(KF), Sveriges hantverks- och industriorganisation. Svensk industriförening.
Svenska företagares riksförbund, Motorbranschens riksförbund (MRF),

>
Professor Jan Hellner.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 9

Sveriges
bilindustri- och bUgrossistförening, Kungl. Automobilklubben (KAK),
Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF),
Elektriska hushållsapparatleverantörer. Husmodersförbundet Hem och Samhälle,
Svenska annonsörers förening. Svenska reklambyråförbundet och
reklamutredningen.

LO
har bifogat yttrande från Handelsanställdas förbund.

Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges bilindustri- och
bUgrossistförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Svenska annonsörers förening
och Svenska reklambyråförbundet har avgett gemensamt yttrande i ärendet (i det
följande kallat näringslivets yttrande). Till detta har Elektriska
hushållsapparatieverantörer anslutit sig.

Vid beredningen av ärendet
i justitiedepartementet har överläggningar ägt rum med företrädare för
justitieministeriema i Danmark, Finland och Norge.

2
Nuvarande ordning 2.1 Inledning

De
grundläggande bestämmelserna om köp av lös egendom är meddelade i lagen (1905:
38 s. 1) om köp och byte av lös egendom (köplagen). Denna lag gäller i princip
alla slag av köp och omfattar således både köp som sluts mellan köpmän i och
för deras rörelse (handelsköp) och andra köp (s. k. civila köp). Den innehåller
inte några regler som tar sikte direkt på konsumentköp. Sådana köpavtal hänförs
enligt lagens systematik under den mera vidsträckta kategorin civUa köp.

Bortsett från de speciella
bestämmelserna i lagen (1915: 219) om avbetalningsköp har civilrättsliga
särregler om konsumentköp endast meddelats i lagen (1971: 238) om
hemförsäljning m. m. Självfallet är konsumentköp liksom andra avtal på
förmögenhetsrättens område underkastade reglerna i lagen (1915: 218) om avtal
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen) och
sådana allmänna rättsgrundsatser som inte skrivits in i lag utan utbildats i
rättstillämpningen.

Vid sidan av den
civilrättsliga lagstiftningen regleras konsumentens StäUning vid köp även genom
vissa nyare lagar av näringsrättsUg karaktär. Jag syftar på lagen (1970: 412)
om otillbörlig marknadsföring och lagen (1971: 112) om förbud mot otillbörliga
avtalsvillkor. Tillämpningen av dessa lagar är anförtrodd två särskilda
institutioner, KO och marknadsdomstolen.

Rättsbildningen i fråga om
konsumentköp sker inte bara genom den praxis som utbildats i de allmänna
domstolarna samt KO:s och marknadsdomstolens verksamhet. Också allmänna
reklamationsnämndens verksamhet och den s. k. formulärrätten har betydelse i detta
hänseende.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 10

2.2
Gällande bestämmelser

2.2.1
Köplagens regelsystem

Köplagen
syftar inte tiU att ge en uttömmande reglering av alla spörsmål rörande köp av
lös egendom. Utanför lagen faller t. ex. frågor om ingående av köp och om verkan
av vissa kontraktsbrott. Lagen reglerar vidare endast köparens förhållande till
säljaren. Frågor om köparens förhållande till tillverkaren av den sålda varan
om denne är annan än säljaren och tiU sådan särskild kreditgivare som i sista
hand finansierat köpet är att bedöma enligt andra regler (se 2.2.2 och 2.2.3).

Någon definition av
begreppet "köp" ges inte i lagen. Av 2 § framgår emellertid att även
beställningsavtal är att räkna som köp. För att ett beställningsavtal i lagens
mening skall föreligga föratsätts, att någon av annan betingat sig att han
skall mot vederlag i pengar förfärdiga något och bestå ämnet därtill själv.
Undantag görs dock beträffande uppförande av byggnad. Vad som innefattas i
begreppet "lös egendom" preciseras inte heller i lagen. Allmänt kan
sägas att begreppet täcker allt slags egendom som inte är att räkna som fast
egendom (jfr 1 kap. 1 § och 2 kap. jordabalken). Lagen är således tillämplig på
både köp av lösöre och överlåtelse av värdepapper, rättigheter m. m. Det kan tilläggas
att lagen utöver köp även avser byte av lös egendom.

Köplagen skiljer mellan
köp av bestämt gods (speciesköp) och leveransavtal (genusköp eller generiskt
köp). Till den senare kategorin räknas enligt 3 § första stycket köp som inte
avser bestämt gods utan endast viss myckenhet av angivet slag. För speciesköp
och leveransavtal meddelas i viss utsträckning skilda regler i lagen, t. ex. i
fråga om farans övergång (17 §) och säljarens skadeståndsskyldighet vid
dröjsmål (23 och 24 §§) eller fel i godset (42 och 43 §§). I köplagen görs även
andra distinktioner meUan olika typer av köp. Som tidigare påpekats skUjs bl.
a. mellan handelsköp och s. k. civila köp. Konsumentköp hör till den senare
kategorin. Begreppet "konsumentköp" förekommer dock inte i köplagen.
Lagen gäller såväl kontantköp som kreditköp. Vad gäller de särskilda regler som
finns beträffande avbetalningsköp hänvisas till 2.2.3.

Utöver det inledande
avsnittet om lagens tiUämpningsområde m. m. (14 §§) består köplagen grovt sett
av tre huvuddelar. I en första del ges utfyllande regler om förhållandet meUan
parterna i följande hänseenden, nämligen i fråga om köpeskiUingens bestämmande
i vissa fall (58 §§), platsen för godsets avlämnande (911 §§), tiden för
köpets fuUgörande (1213 §§), rätten att innehåUa godset eUer köpeskillingen
(1416 §§), faran för godset (17 §) och godsets avkastning (1820 §§). I den
andra huvuddelen meddelas främst regler om påföljder av kon-

>
En redovisning av rättspraxis beträffande viktigare frågor som behandlas konsumentköplagen
finns i bilaga 1 till utredningens betänkande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 11

traktsbrott
från endera partens sida. Här regleras sålunda frågor om dröjsmål på säljarens
(2127 §§) eller köparens sida (2837 §§), ränta på köpeskiUingen (38 §), verkan
av köparens obestånd (3941 §§), fel eller brist i godset (4254 §§), avvisande
av gods och hävande av köp (5558 §§) samt säljarens skadeståndsskyldighet mot
köparen när godset vid köpet tillhörde annan än säljaren (59 §). Efter ett par
bestämmelser om öppet köp (60 §) och om ansvaret för vissa meddelanden som befordras
med post eller telegraf (61 §) innehåller lagen i en avslutande del
föreskrifter om betydelsen av vissa vid köp brukliga uttryck (62 71 §§), bl.
a. transportklausuler.

Åtskilliga av köplagens
bestämmelser saknar aktualitet vid konsumentköp. Med hänsyn till att den
konsumentköplag som nu föreslås väsentligen är avsedd att såvitt gäller
förhållandet mellan köpare och säljare reglera köparens befogenheter mot
säljaren vid dröjsmål på dennes sida eller fel i varan bör en översiktlig
redogörelse för köplagen inriktas i första hand på lagens regler i dessa
hänseenden (2127 och 4254 §§).

Köplagen
utgår från principen att avtalsfrihet skall råda vid köp. Enligt 1 § första
stycket skall lagens regler om säljares och köpares rättigheter och
skyldigheter lända till efterrättelse, om annat inte är uttryckligen
överenskommet eller eljest kan anses avtalat eller följer av handelsbruk eller
annan sedvänja. Köplagens regler kan alltså sättas ur spel dels - och framför
allt genom avtal mellan parterna, dels genom sådan praxis som utbildats inom
handeln. Det bör tilläggas att avtalsfriheten vid köp inte är fullständig utan
begränsas av vad som följer av allmänna rättsgrundsatser och tvingande
lagbestämmelser på området, t. ex. lagen om avbetalningsköp.

Köplagen
innehåller endast ett fåtal regler angående kraven på säljarens prestation. Om
tUls vidare bortses från frågan om det sålda godsets kvalitet en fråga som
har nära samband med säljarens ansvar för fel i godset regleras i köplagen
väsentligen frågor om platsen för godsets avlämnande och om tiden för köpets
fullgörande. I det förra hänseendet ges grundläggande regler i 911 §§. Dessa
har betydelse inte bara för bestämningen av frågan om platsen för leveransen
utan också för förståelsen av begreppet "avlämnande". Till detta
begrepp anknyter en rad andra bestämmelser i lagen, t. ex. reglema om farans
övergång (17 §) och om dröjsmål på säljarens sida (21 §). Som huvudregel gäller
att varan skall avlämnas där säljaren vid köpet hade sitt hemvist (9 §). Om
annat inte avtalats, skall alltså köparen i regel hämta varan hos säljaren.
Till denna princip ansluter vissa bestämmelser om fall då säljaren är skyldig
att sända varan till köparen. Lagen skiljer här mellan platsköp (11 §) och
distansköp (10 §). I det förra fallet anses varan inte avlämnad förrän den
kommit i köparens besittning. I det senare fallet skall den anses avlämnad,
när den tagits om hand av någon som åtagit sig att frakta

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 12

den
från den ort varifrån den skall sändas (fraktföraren) eller, om varan skall
avsändas med fartyg, när den bragts innanför dess sida. Avlämnandet
sammanfaller således vid distansköp inte med köparens mottagande av varan.
Utöver de nu nämnda reglerna innehåller köplagen också bestämmelser om
innebörden av olika transportklausuler (6265 §§), t. ex. att godset sålts
fraktfritt med angivande av viss bestämmelseort. Vad angår tiden för köpets
fullgörande uppställs i 12 § den allmänna regeln att fullgörande skall ske vid
anfordran, om inte viss tid är utsatt eller det framgår av omständigheterna
att leverans skall ske utan uppskov. Är viss tidrymd utsatt, inom vilken varan
bör avlämnas, har säljaren i princip rätt att närmare bestämma tiden för
avlämnandet (13 §).

Köparens
och säljarens prestationer är avhängiga av varandra. Principen härom uttalas i
14 §. Säljaren har enligt paragrafen rätt att innehålla godset, tills
köpeskillingen erläggs, och köparen att innehålla köpeskillingen, tills godset
hålls honom till hända. Regeln har betydelse inte bara för kontantköp utan
också för exempelvis kreditköp.

I 17
§ behandlas frågan om faran för godset, dvs. spörsmålet om vem som skall
vidkännas följderna av att godset efter köpet skadas genom olyckshändelse eller
skadegörelse av utomstående. Enligt huvudregeln står säljaren faran för godset
fram till dess avlämnande, medan köparen står faran efter avlämnandet. Från
denna regel gäller visst undantag för köp av bestämt gods som skall avhämtas av
köparen. Skadas godset efter det att faran övergått på köparen, är denne ändå
skyldig att erlägga köpeskiUingen. Läget då köparen utövar sin hävningsrätt vid
kontraktsbrott på säljarens sida behandlas i anslutning till 58 §.

I
2127 §§ ges grundläggande regler om köparens befogenheter vid dröjsmål på
säljarens sida. Med dröjsmål avses inte bara försenad leverans av varan utan
också helt utebliven leverans. Däremot nämns t. ex. inte sådana situationer som
att säljaren före den tidpunkt då avlämnande skall ske förklarar sig inte
komma att leverera i tid eller inte leverera alls (s. k. antecipcrat
dröjsmål). Fall av dessa slag får bedömas med hänsyn till vad partema avtalat
eller, om avtal saknas, enligt allmänna köprättsliga grundsatser.

Vid
dröjsmål på säljarens sida kan köparen i första hand välja mellan att kräva
varans avlämnande eller häva köpet (21 § första stycket). En förutsättning
härför är, att det inte beror av köparen eller av händelse, för vilken han står
faran, att varan inte avlämnats i rätt tid. För att köparen skall få häva
köpet krävs vidare att kontraktsbrottet är väsentiigt. Var dröjsmålet bara av
ringa betydelse för köparen eller hade säljaren grundad anledning att anta det,
får köparen vid civilt köp häva köpet endast om han betmgat sig ett noggrant
iakttagande av leveranstiden (21 § andra stycket). Något krav på att köparen
innan han utnyttjar sin hävningsrätt skall ha särskilt uppmanat säljaren att
leverera uppstäUs inte i lagen. I 22 § meddelas specialregler om successiv
leverans. Skall

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 13

godset
avlämnas efter hand i särskilda poster och fördröjs någon av dem, har köparen
inte på grund av 21 § rätt att häva köpet i vidare mån än såvitt rör denna
post. Kan upprepande av dröjsmålet skäligen befaras, får köparen dock avvisa
även poster som skolat avlämnas senare. Köparen får också häva köpet i dess
helhet, om posterna står i sådant sammanhang att det skuUe lända honom tiU
förfång att delvis vidbli köpet. Frän den nu berörda frågan bör skiljas
spörsmålet om köparens ställning vid s. k. partiellt dröjsmål på säljarens
sida, dvs. det fallet att säljaren vid leveranstidens utgång endast levererat
en del av godset. Det senare spörsmålet är inte närmare reglerat i köplagen.

Utöver rätten att kräva
avlämnande av varan eller att häva köpet ger köplagen köparen befogenhet att
fordra ersättning av säljaren för skada som köparen lider genom dröjsmålet.
Förutsättningarna för säljarens skadeståndsskyldighet är angivna i 23 och 24
§§. Säljarens ansvar är strängare vid leveransavtal än vid speciesköp. I det
förra fallet är skadeståndsansvaret i princip strikt (undantag görs bl. a. för
fall av force majeure, dvs. omständigheter utanför säljarens kontroll), medan
det i det senare faUet förutsätter att dröjsmålet kan tillräknas säljaren som
försummelse. Bevisbördan härvidlag åvilar dock säljaren.

För att köparen skall äga
utöva de befogenheter han enligt det sagda har vid dröjsmål krävs att han
reklamerat i viss ordning. Köplagen skiljer här meUan situationer då leverans
uteblivit och då varan levererats för sent. 1 den förra situationen kan köparen
genom underlåtenhet att fullgöra sin i lagen angivna reklamationsplikt gå miste
om rätten att kräva varans avlämnande (26 §). Han kan däremot inte förlora
rätten att häva köpet eller kräva skadestånd. I den senare situationen riskerar
köparen vid civilt köp att förlora dessa rättigheter, om han inte utan oskäligt
uppehåU meddelar säljaren att han vill "tala å dröjsmålet" (27 §).
För att köparen skall vara berättigad tiU hävning fordras utöver nämnda s. k.
neutrala reklamation att han utan oskäligt uppehåll förklarar sig vilja häva
köpet.

Som tidigare nämnts är
köparens skyldighet att betala köpeskillingen enligt 14 § knuten till säljarens
åtgärd att håUa honom godset tiU hända. Dröjer säljaren härmed, uppskjuts i
princip köparens skyldighet att betala i samma mån.

I 4254 §§ ges
grandläggande regler om påföljderna av att en såld vara är behäftad med fel.
Enligt 50 § gäller reglerna i tillämpliga delar också i fråga om brist i
godset, dvs. när detta inte uppgår till full myckenhet men enligt vad köparen
måste anta är av säljaren avlämnat "såsom fullt". Lagen innehåUer
inte någon närmare bestämning av vad som skaU förstås med "fel".
Denna fråga får i första hand bedömas med utgångspunkt från vad parterna
avtalat om varans egenskaper. Har intet avtalats härom får frågan besvaras
efter en friare bedömning, med hänsyn särskUt tiU vad som enligt allmän
uppfattning är att räkna som fel

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 14

hos
en vara av ifrågavarande slag. De kontraktsbrott som är att hänföra till
kategorin "fel" avser huvudsakligen faktiska fel, dvs. säljarens ansvar
för varans beskaffenhet i fysiskt avseende. Säljaren bär visst ansvar också för
rådighetsfel, dvs. för inskränkning i varans brukbarhet på grund av föreskrift
i författning eller beslut av myndighet. Beträffande säljarens
skadeståndsskyldighet mot köparen när godset vid köpet tillhörde annan än
säljaren ges en särskild regel i 59 §.

Vid
bedömningen av huruvida en vara är behäftad med fel spelar bl. a. säljarens
uppgifter om varan en viktig roll. Uppgifter av allmänt lovprisande natur ådrar
inte säljaren något juridiskt ansvar. Detta ar däremot i stor utsträckning
fallet beträffande uppgifter av mer bestämd eller konkret natur. Det är dock
tveksamt hur långt ansvaret sträcker sig. Rättsläget är också till stor del
ovisst beträffande säljarens ansvar för uppgifter i annonser, reklambroschyrer
o. d. liksom i fråga om hans ansvar för meddelanden som lämnats av annan, t.
ex. varans tillverkare.

Nära
samband med frågan om säljarens ansvar för positiva uppgifter om varan har
spörsmålet om verkan av underlåtenhet av säljaren att upplysa köparen om
förhållande som är av väsentlig betydelse för denne. Spörsmålet regleras inte i
köplagen. I första hand är det att bedöma enligt de allmänna reglerna om
rättshandlings ogUtighet på grund av svek eller handlande i strid mot tro och
heder i 30 och 33 §§ avtalslagen. I andra hand får bedömningen ske enligt
allmänna köp- och avtalsrättsliga grundsatser.

Regleringen
av köparens befogenheter vid fel är delvis olika för köp av bestämt gods (42 §)
och leveransavtal (43 §). I båda fallen äger köparen vid väsentiigt
kontraktsbrott häva köpet. Vid leveransavtal kan köparen i stället kräva att
säljaren levererar felfritt gods. Från kravet på felets väsentlighet som
förutsättning för rätt till hävning eller ersättningsleverans gäller undantag,
dels om säljaren förfarit svikligt, dels vid leveransavtal om säljaren känt
till felet i sådan tid att han utan oskälig kostnad eller svårighet kunnat
skaffa felfri vara till köpets fullgörande. Vid såväl köp av bestämt gods som
leveransavtal kan köparen i stället för att avvisa varan kräva sådant avdrag på
köpeskillingen som svarar mot felet.

Utöver
de nu angivna befogenheterna ger köplagen också köparen rätt till skadestånd av
säljaren. Även på denna punkt görs viss skiUnad meUan köp av bestämt gods och
leveransavtal. I det förra fallet har köparen rätt till ersättning, om godset
vid köpet saknade egenskap som kan anses tiUförsäkrad eller om felet uppkommit
efter köpet till följd av säljarens vanvård eUer försummelse eller om säljaren
förfarit svikUgt (42 § andra stycket). I det senare fallet är säljarens
skadeståndsansvar i princip strikt (43 § andra stycket). Undantag härifrån gäller
i samma mån som i fråga om säljarens skadeståndsskyldighet vid dröjsmål.

Liksom
vid dröjsmål innehåller lagen beträffande fel särskilda regler

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 15

om
successiv leverans (46 §). Skall godset avlämnas efter hand i särskilda poster
och är någon av dem behäftad med fel, är köparen inte på grund av de
förutnämnda reglerna berättigad att häva köpet i vidare mån än såvitt rör denna
post. Kan även senare poster befaras vara felaktiga, får dock också dessa
avvisas. Står posterna i sådant sammanhang att det skulle lända köparen tUl
förfång att delvis vidbli köpet, får han häva det i dess helhet. Från den nu
berörda frågan är att skilja spörsmålet om köparens ställning vid s. k.
partiellt fel, dvs. det fallet att endast en del av godset är behäftad med fel.
Denna fråga är inte särskilt reglerad i köplagen. Köparen anses i sådant fall
inte ha rätt att häva hela köpet, om felet är att betrakta som ringa i
förhållande till godset i dess helhet.

Bedömningen
av om en vara är felaktig skall enligt 44 § köplagen ske med hänsyn till varans
beskaffenhet vid den tid då faran för dess förstörelse övergick på köparen,
såvida inte felet uppkommit genom säljarens vållande. Enligt rådande
uppfattning anses bevisbördan i fråga om varans eventuella felaktighet som huvudregel
böra ankomma på den av parterna som har varan i sin besittning.. Har köparen
mottagit varan, åligger det följaktligen i allmänhet honom att styrka ett
påstående att varan är behäftad med fel. Om annat inte avtalats, har han härvid
att visa att varan var felaktig redan vid den tidpunkt då faran för dess förstörelse
övergick på honom. Det räcker sålunda inte att han kan styrka att varan vid en
senare tidpunkt är behäftad med fel, utan han måste styrka att åtminstone
orsaken till detta kan hänföras tUl den tidigare tidpunkten (felet skall ha
funnits "in nuce" vid farans övergång).

Frågorna
om vilken tidpunkt som skall vara avgörande för felbedömningen och vem som
skall ha bevisbördan för att felet fanns vid den tidpunkten har särskUd
betydelse i sådana fall då säljaren genom garanti eller liknande utfästelse vid
köpet åtagit sig att svara för varans beskaffenhet under viss tid. Enligt
härskande mening innebär en sådan utfästelse oftast inte något avsteg från
regeln i 44 § köplagen om att den relevanta tidpunkten är tiden för farans
övergång. Däremot anses garantin medföra presumtion för att ett fel som visar
sig under garantitiden fanns "in nuce" vid denna tidpunkt.
Bevisbördan för att felet beror på köparens försumlighet eller på
olyckshändelse åvUar alltså säljaren. Det bör i sammanhanget anmärkas att många
modema garantier anses innefatta även ett mer vittgående ansvar för varan.
Huruvida garantin har denna innebörd är att bedöma med hänsyn till innehållet i
varje särskild utfästelse.

Enligt
köplagen har säljaren inte någon skyldighet att avhjälpa fel i varan. Däremot
har säljaren enligt 49 § under vissa förutsättningar rätt att förebygga mer
långtgående anspråk från köparen genom att erbjuda denne rättelse av felet,
dvs. antmgen avhjälpande av detta eUer vid leveransavtal avlämnande av
gillt gods i stället för det felaktiga. För-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 16

utsättningar
härför är att rättelsen kan ske innan köparen enligt 21 § (dvs. på grund av
dröjsmål) skulle varit berättigad att häva köpet och att det är uppenbart att
köparen inte skulle ådra sig någon kostnad eller olägenhet av att låta
rättelsen ske.

Moderna
garantier som lämnas av säljaren vid köpet innefattar ofta en utfästelse av
säljaren att avhjälpa fel som visar sig under garantitiden. Köparen ges
därigenom en rätt att kräva reparation av varan en befogenhet som inte
tillkommer honom enligt köplagen. En garanti av nu åsyftat slag anses i regel
också innefatta en rätt för säljaren att med uteslutande av andra påföljder
avhjälpa felet. Underlåter säljaren att fullgöra sitt åtagande inom rimlig tid,
torde köparen dock ha rätt att utöva de befogenheter som står honom tUl buds
enligt köplagen.

Köparens
möjligheter att utöva sina befogenheter vid fel i varan inskränks i viss mån
genom föreskriften i 47 § köplagen. Har köparen före köpet undersökt godset
eller utan giltig anledning undandragit sig att efterkomma anmodan att
undersöka det, får han enligt denna föreskrift inte åberopa fel som han bort
märka vid undersökningen, om inte säljaren förfarit svikligt. Detsamma gäller
om köparen satts i tillfälle att före köpet undersöka prov på godset.
Föreskriften i 47 § har i vissa hänseenden modifierats i rättspraxis. Vid
bedömningen av om köparen försummat sin undersökningsplikt anses sålunda
hänsyn böra tas tUl att köparen på grund av säljarens uppgifter eller andra
särskilda omständigheter kan ha haft skäl att inskränka undersökningen av
varan. Uttrycket "giltig anledning" som grund för underlåtenhet att
följa uppmaning att undersöka varan har getts en rätt vidsträckt tolkning.
Köparens skyldighet att beakta fel i varuprov som han fått tillfälle att
undersöka anses vidare begränsad till fel som hänför sig till egenskap för vars
bedömning provet skulle tjäna till ledning.

Enligt 48 § köplagen äger
köparen, om gods sålts på auktion, inte göra gällande anspråk på grund av fel i
godset, såvida inte säljaren förfarit svikligt eller godset inte motsvarar den
beteckning under vilken det bjudits ut. Föreskriften anses vara uttryck för en
allmän regel om att säljaren vid försäljning av gods "i befintligt
skick" eller med liknande förbehåll normalt är fri från ansvar för godsets
beskaffenhet. Regeln är emellertid inte utan undantag. Har säljaren förfarit
svikligt (jfr 48 §) eller i strid mot tro och heder (jfr 33 § avtalslagen)
blir säljaren ansvarig, även om varan sålts i befintligt skick. Detsamma anses
i viss utsträckning gälla om säljaren haft vetskap om varans egenskaper. Ett
annat undantag hänför sig till det fallet att säljaren lämnat positivt
oriktiga uppgifter om varan. Köparen anses även i vissa andra situationer
kunna göra säljaren ansvarig för fel, trots att varan sålts i befintiigt skick.

För att köparen skall äga
utöva sina befogenheter vid fel i varan krävs att han iakttagit honom åvUande
reklamationsplikt. Vid civilt köp åligger det enligt 52 § köpare som vill
"tala å fel eller brist i godset" att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 17

utan
oskäligt uppehåll ge säljaren meddelande därom. Reklamationstiden löper från
det att köparen märkt eller bort märka felet. Meddelandet till säljaren
behöver endast ha formen av s. k. neutral reklamation, dvs. köparen behöver
inte precisera vilka anspråk han vill göra gällande mot säljaren. Vill han häva
köpet, krävs dock att han meddelat säljaren detta utan oskäligt uppehåll (s. k.
hävningsförklaring). Försummar köparen sin reklamationsplikt, går han miste om
rätten att göra påföljder gällande. Undantag gäller endast om säljaren förfarit
svikligt eller grovt vårdslöst och felet i det senare fallet länder köparen till
märklig skada (53 §). Utöver den reklamationsplikt som sålunda åvilar köparen
gäller enligt 54 § en preskriptionstid om ett år beträffande hans rätt att
påtala fel i varan. Tiden räknas från varans mottagande. Undantag gäller dock
om säljaren åtagit sig att svara för varan under längre tid, t. ex. genom ett
garantiåtagande, eller om han förfarit svikligt. Även om säljaren förklarat
sig svara för varans beskaffenhet endast under kortare tid än ett år, anses
köplagens preskriptionsregel in dubio gäUa och köparen således vara berättigad
att inom ettårsfristen framställa anspråk på grund av felet.

I 5558 §§ köplagen ges
regler om avvisande av gods och hävande av köp. I 57 och 58 §§ regleras frågan
om återgång av parternas prestationer när köpet hävs. Vardera parten är
skyldig att återbära vad han mottagit. I likhet med vad som är fallet
beträffande köpets fullgörande enligt 14 § råder enligt 57 § ett
avhängighetsförhåUande mellan åter-gångsprestationerna. Hävs köpet äger
säljaren inte återfå godset, om han inte återbär vad han uppburit av
köpeskillingen, men är inte heller skyldig att betala tillbaka denna, om han
inte återfår godset väsentligen oförändrat och oförminskat. Om köparen är
berättigad tiU ersättning av säljaren, har han viss rätt att hålla gödset inne
till säkerhet för ersättningsanspråket. Det i 57 § uppställda kravet på att
varan skall återställas i väsentligen oförändrat och oförminskat skick
modifieras i avsevärd grad genom 58 §. Enligt denna paragraf gäller undantag
från detta krav inte bara om godset skadats genom olyckshändelse utan också om
det undergått förändring endast gériom sin egen beskaffenhet eller till följd'
av åtgärd som köparen vidtagit innan han märkt eller bort märka fel på grand
varav han viU häva köpet.

Enligt
61 § köplagen skall vissa i paragrafen angivna meddelanden i huvudsak
reklamationer (t. ex. enligt 52 §) gå på mottagarens risk. Har meddelandet
lämnats in för befordran med pösf eller telegraf eller eljest avsänts på
ändamålsenligt sätt och' försenas det eller kommer det inte fram, skall denna
omständighet inte medföra att avsändaren förlorar talan eller rättighet.
Sådana meddelanden som inte nämns i 61 § går på avsändarens risk.

2
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 18

2.2.2 Köparens
förhållande till varans tillverkare m. fl.

Köplagen
reglerar inte köparens förhållande till annan än säljaren. Lagbestämmelser
saknas också i övrigt beträffande köparens relationer tiU sådan tredje man som
i något avseende tagit befattning med en vara innan den slutiigen av
återförsäljaren (detaljisten) säljs tiU konsumenten. De kategorier tredje män
som här åsyftas är främst varans tillverkare samt importör av eller
generalagent för varan (grossist). I den mån konsumenten kommer i
rättsförhållande till någon som hör till dessa kategorier, blir detta därför
att bedöma enligt allmänna civilrättsliga regler.

Har varans tUlverkare
(eller annan som hör till nyss nämnda kategorier av tredje män) genom garanti
eller liknande utfästelse åtagit sig att avhjälpa sådant fel i varan som visar
sig inom viss angiven tid, svarar han för utfästelsen i enUghet med dess
innehåll. Har garantin t. ex. begränsats till att gälla vissa typer av fel i
varan, sträcker sig garantigivarens ansvar inte längre än till dessa. Vid
försummelse att fuUgöra utfästelsen ådrar han sig skadeståndsskyldighet enligt
den allmänna culparegeln. Har han friskrivit sig i skadeståndshänseende, torde
friskrivningen inte kunna åberopas, om han själv uppsåtligen vållat skadan.
Sannolikt torde detsamma gälla, om han låtit grov vårdslöshet komma sig tiU
last i fråga om fuUgörande av åtagandet.

Förekomsten av ett
avhjälpningsåtagande från tredje man i samband med köp innebär inte utan vidare
att köparen blir bunden av att begagna sig av åtagandet. Denna fråga får
besvaras med hänsyn till omständigheterna i det särskUda fallet. Främst är
härvid att beakta, om garantin ingår som ett led i köpavtalet och om köparen
accepterat eller åberopat den. Rättsläget på denna punkt är oklart.

Har varans tillverkare
lämnat oriktig uppgift om en vara och lider köpare av varan skada till följd
därav, blir tUlverkarens skadeståndsansvar att bedöma enligt allmänna
rättsgrandsatser. Motsvarande gäUer, om annan som hör tUl förut nämnda
kategorier av tredje män lämnat en sådan uppgift. I den mån skada i faU av nu
berörda slag omfattar ren förmögenhetsskada och någon brottslig handling inte
föreligger, är det osäkert om något skadeståndsansvar kan åläggas
uppgiftslämnaren (jfr 2 kap. 4 § skadeståndslagen [1972: 207]).

2.2.3 Köparens
förhållande till särskild kreditgivare

Köplagen
gäUer såväl kontantköp som kreditköp. För sådana kreditköp som enUgt
avbetalningsköplagen räknas som avbetalningsköp har i denna lag meddelats
särskilda regler om bl. a. hävning på grund av köparens dröjsmål. Reglema är
tvingande och sätter tUl stor del köplagens motsvarande bestämmelser ur spel.
Avbetalningsköplagen rör emellertid förhåUandet mellan säljaren och köparen.
Den rör inte köparens förhållande tiU den som förvärvat säljarens fordran på
köpeskillingen eUer an-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 19

nan
som i sista hand finansierat köpet. Beträffande sådana situationer är
rättsläget i huvudsak följande.

I
fråga om överlåtelse av fordran gäller som huvudregel att den till vilken
fordringen överlåtits inte gentemot gäldenären har bättre rätt an överlåtaren
hade. Alla invändningar som gäldenären kunnat rikta mot överlåtaren kan han
göra gällande även mot den nye borgenären. Beträffande överlåtelse av enkelt
skuldebrev uttalas denna princip i 27 § lagen (1936: 81) om skuldebrev.
Detsamma gäller enligt 10 § samma lag beträffande pantsättnrng av enkelt
skuldebrev. Samma grundsats anses analogt böra tUlämpas även i fråga om
överlåtelse av fordran i ett ömsesidigt fordringsförhållande, t. ex. om
säljare överlåter sin rätt till köpeskillingen enUgt ett avbetalningskontrakt.
Vad angår kreditköp innebär det sagda att köparen, om säljaren överlåtit sin
fordran till finansieringsföretag eller annan, är bibehållen vid sin rätt att
häva köpet m. m., om säljaren gör sig skyldig tUl väsentligt kontraktsbrott
(varan är t. ex. behäftad med fel). Köparens befogenheter härvidlag kan dock
på grand av bestämmelse i köpavtalet vara inskränkta. Det förekommer sålunda
att köparen genom klausul i avtalet frånsäger sig befogenheten att göra gällande
invändningar på grand av köpet i förhållande till den som av säljaren
förvärvat dennes rätt enligt avtalet (s. k. "cut-off"-klausul). Klausuler
av detta slag torde i allmänhet vara bindande för köparen.

Även
bruket av löpande fordringshandlingar jämsides med köpekontrakt medför
begränsningar i köparens möjlighet att vid krav på betalning av den som
innehar handlingen framställa invändningar som hänför sig till
rättsförhållandet mellan köparen och säljaren. EnUgt 17 § växellagen (1932:
130) äger den mot vilken talan på grund av växel görs gällande inte mot
innehavaren framstäUa invändningar, som grandas på den förres särskilda
förhållande tUl utställaren eller till föregående växelinnehavare, om inte
innehavaren vid växelns förvärvande uppsåtligen handlat till gäldenärens
förfång. Motsvarande skydd för växelinnehavare i god tro gäller enligt 19 §
andra stycket, när någon innehar växeln med panträtt på grund av
pantindossament. De inskränkningar i gäldenärens invändningsrätt som följer av
17 och 19 §§ växellagen upprätthålls inte beträffande s. k. rektaväxlar. Har
utställare i växeln insatt orden "icke tUl order" eUer motsvarande
uttryck, får växeln enligt 11 § andra stycket inte överlåtas i annan form eller
med annan verkan än som i allmänhet gäller i fråga om överlåtelse av fordran.

Beträffande
löpande skuldebrev ges i 1518 §§ skuldebrevslagen en utförUg reglering av
vilka invändningar som kan göras gäUande även mot ny borgenär som efter
överlåtelse i god tro kommit i besittning av skuldebrevet. Gäldenären får t.
ex. enligt 15 § första stycket inte mot sådan borgenär göra gäUande att
betingat vederlag inte kommit gäldenären tiU godo eUer att i övrigt det
rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande medför rätt tiU jäv.
För att innehavaren av

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 20

skuldebrevet
skall vara skyddad mot invändning av gäldenären krävs enligt 15 § andra stycket
att han inte kände till omständighet, på vUken invändningen grundas, eller hade
skälig anledning till misstanke därom. Vad som sagts nu gäller enligt 10 §
också för det fallet att skuldebrevet pantsatts.

Trepartsförhållandet
köpare-säljare-kreditgivare tar sig i det moderna samhäUet även flera andra
rättsliga uttryck än dem som nu har berörts. Här kan främst erinras om det s. k.
låneköpssystemet och de former av kontokredit där konsument med ett
finansieringsföretag träffar avtal om viss kredit för köp av varor hos en eller
flera detaljhandlare mot uppvisande av ett särskilt kreditbevis. Köparen ingår
i fall av nu åsyftade slag två transaktioner, ett köp och ett
försträckningsavtal. Det lånade beloppet betalas vanligen av kreditgivaren
direkt till säljaren, som således får kontant likvid. Lånetransaktionen innebär
att köparen i förhållande till kreditgivaren ikläder sig amorteringsskyldighet
för belopp som åtgått till erläggande av köpeskiUingen (låneköp) eller eljest
motsvarar köp inom avtalad gräns för krediten (kontokredit). Eftersom lånet
formeUt sett är ett särskilt avtal mellan köparen och långivaren, torde den
förre enligt nuvarande ordning sakna möjlighet att mot krav på betalning från
den senares sida göra invändningar om fel i varan eller utebliven leverans av
denna.

2.2.4
Hemförsäljningslagen

Lagen
om hemförsäljning ger konsument möjlighet att frånträda vissa köp- och s. k.
abonnemangsavtal, som har ingåtts i hans bostad eUer under andra likartade
förhållanden, genom att inom en vecka skriftiigen meddela säljaren att han
frånträder avtalet (s. k. ångervecka). Lagen syftar till att skydda konsumenten
mot påtryckning och överrumpling vid hemförsäljning och jämförbara
försäljningsformer. Enligt 1 § äger lagen tillämpning vid yrkesmässig
försäljning av lös egendom, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, i
fall då köparen avger anbud eller svar på anbud vid sammanträffande med
säljaren eller ombud för denne i köparens bostad eller eljest på annan plats än
säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. Lagen gäller under
motsvarande förutsättningar även i fråga om vissa avtal varigenom en
näringsidkare åtar sig att fortlöpande tillhandagå en konsument med tjänster.
Om ett köpavtal ingås och fullgörs på ömse sidor vid sammanträffandet, är
lagen inte tiUämpUg. För att köparen skall få kännedom om sin rätt ätt frånträda
avtalet, skall säljaren vid sammanträffandet lämna honom särskUd underrättelse
om hans- rättigheter enligt hemförsäljningslagen (2 §). Iakttas inte detta
blir konsumenten över huvud taget inte bunden av sin be-stäUning. Har köparen
frånträtt avtalet skall i princip vardera parten lämna tillbaka vad han
mottagit (4 och 5 §§). Lagen innehåUer också en bestämmelse om verkan av
utfästelse av säljarens ombud om köpeviUkor

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 21

som
är gynnsammare för köparen än de som är upptagna på den ordersedel eller i det
kontrakt som använts vid försäljningen (3 §). Bestämmelsen syftar till att ge
köparen ett bättre skydd i de faU då en sådan s. k. sidolöpare förekommit.
Lagen är av tvingande natur. ViUkor, varigenom köparens rättigheter enligt
lagen inskränks, är sålunda ogiltigt (6 §).

2.2.5
Marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen

Som
tidigare nämnts har konsumentens ställning på senare tid stärkts också genom
olika lagstiftningsåtgärder på det näringsrättsliga området. Först bör erinras
om lagen om otillbörlig marknadsföring. Syftet med denna lag är att, framför
allt i konsumenternas intresse, skapa effektiva garantier för att reklam och
marknadsföring inte bedrivs med otillbörliga metoder. Lagens centrala
bestämmelse (I §) är en generalklausul, vilken gör det möjligt att meddela
vitessanktionerat förbud mot reklamåtgärd eller annan av näringsidkare vid
marknadsföring av vara eller tjänst företagen handling, som genom att strida
mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare. Vid sidan av generalklausulen ingår i lagen bl. a.
straffbestämmelser rörande vissa speciella marknadsföringsåtgärder, såsom
vilseledande reklam. Lagen föreskriver skadeståndsskyldighet för den som
bryter mot förbud eller gör sig skyldig till brott mot lagen (12 §). Bestämmelsen
avser dock endast skada som uppkommer för konkurrerande näringsidkare. Lagen är
som nämnts till sin karaktär näringsrättslig och hänför sig således inte till
näringsidkarens förhållande till enskilda konsumenter (eller näringsidkare) på
grand av köp eller annat avtal utan till hans verksamhet i stort. Tillämpningen
av lagen är i första hand anförtrodd KO och marknadsdomstolen. KO övervakar
marknaden och för det allmännas talan inför marknadsdomstolen, som är enda
instans i ärenden om förbud enligt generalklausulen.

Till
marknadsföringslagen ansluter sig avtalsvillkorslagen. Det väsentliga syftet
med avtalsviUkorslagen är att ge underlag för en bättre avvägning än hittills
mellan konsument- och företagarintressen vid utformningen av kontraktsformulär
som används på konsumtionsmarknaden i olika branscher. Också denna lags
centrala bestämmelse (1 §) utgörs av en generalklausul, som ger möjlighet att
vid vite förbjuda näringsidkare att vid erbjudande av vara eller tjänst till
konsument för enskilt bruk använda villkor som med hänsyn till vederlaget och
övriga omständigheter måste anses otillbörligt mot konsumenten. En
grundläggande tanke bakom lagen är att KO skall övervaka marknaden och ta upp
förhandlingar med företrädare för näringsidkarna i syfte att få till stånd
ändring i sådana villkor som anses vara otillbörliga. Han skall härvid i första
hand söka uppnå rättelse på frivillig väg. Lagen ger honom emellertid
möjlighet att orti förhandlingarna blir resultatlösa föra talan inför

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 22

marknadsdomstolen
om förbud enligt generalklausulen. Domstolens uppgift är i sådant faU att göra
en bedömning av om ett villkor typiskt sett är otiUbörligt gentemot
konsumenterna sedda som ett kollektiv. Domstolen skall aUtså inte gå in på en
granskning av individuella avtal och ett förbud från domstolens sida mot visst
villkor gäller endast i fråga om villkorets framtida användning. Det kan dock
antas att ett sådant förbud får verkningar också för de enskilda
rättsförhållandena, om den mot vilken förbudet riktas tillämpar villkoret i
strid mot förbudet.

2.3
AUmänna reklamationsnämndens praxis

Hos
allmänna reklamationsnämnden, för vars verksamhet numera konsumentverket svarar
(se SFS 1972: 739), har i flera hänseenden utbildats viss praxis vid prövningen
av klagomål som av konsumenter framställs mot beskaffenheten av inköpta varor.
I detta sammanhang finns anledning erinra om följande.

I fråga om det särskilt
vid försäljning av begagnade bilar ofta förekommande avtalsvillkoret "i
befintiigt skick" har nämnden utbildat en fast praxis. Denna innebär att
säljaren trots förbehållet har att stå risken för att bilen vid köpet är
behäftad med sådana trafiksäkerhetsfel, som hade föranlett anmärkning om bUen i
samband med köpet skulle ha varit föremål för obligatorisk besiktning hos AB
Svensk bilprovning. Avtalsvillkoret torde däremot respekteras beträffande fel
av annat slag än som hänför sig till trafUtsäkerheten, med undantag för sådana
allvarliga fel som legat utanför ramen för vad parterna kan antas ha åsyftat
med klausulens innehåll, t. ex. att bilen inte varit körduglig eller att några
av motorns cylindrar helt saknat kompression.

Beträffande
frågan om köparens rätt att på egen hand låta avhjälpa fel i en vara har
nämnden i plenum antagit den praxis, att köparen i princip har att bereda
säljaren tiUfäUe att avhjälpa felet innan han får utföra reparation hos
utomstående på säljarens bekostnad. Underlåter köparen att efter reklamation
bereda säljaren tillfälle därtUl, lämnas hans talan normalt utan bifall.
Principen tillämpas, oavsett om säljaren vid köpet särskilt åtagit sig att
avhjälpa fel eller inte. Undantag görs dock i särskUda situationer, såsom då
köparen befinner sig på avlägsen ort eller då han från början saknat anledning
räkna med att det fel, för vars skull varan underkastades reparation, förelegat
redan vid köpet.

Nämnden
anser sig böra vara restriktiv när det gäller att pröva frågor om skadestånd
vid följdskador, däri inbegripet skador till följd av en varas skadebringande
egenskaper. Nämnden har i plenum uttalat, att ersättning med beaktande av
omständigheterna dock torde kunna rekommenderas i följande två typer av fall:
1) När fråga är om lätt verifier-

1
Angående nämndens verksamhet, se vidare SOU 1972:28 s. 42 och prop. 1973: 87 s.
23.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 23

bara
direkta utgifter, som anmälaren ådragit sig genom säljarens kontraktsbrott.
Exempel härpå är kostnader för taxi och andra färdmedel, telefon- och
hotellkostnader. Ombudskostnader räknas emellertid inte hit. 2) När fråga är om
sakskador, som till sin natur har ett omedelbart eller närliggande samband med
felet och uppgår till ett i förhållande till köpeskillingen måttligt belopp.
Som hithörande fall kan exempelvis räknas, att en inköpt vara vid tvättning
färgar av sig på andra varor eller att fel i ett tyg föranleder att kostnaden
för sylön och sytillbehör blivit onyttig. Yrkande om ersättning för
personskada, för allmän förmögenhetsskada och för ideeU skada (typen
"förstörd semester") anser sig nämnden inte böra ta upp tUl prövning.

Beträffande fel som består
i att t. ex. ett klädesplagg vid tvätt färgar av sig på eller förstör andra
kläder har nämnden tagit den ståndpunkten, att det åligger säljaren att lämna
köparen tydliga anvisningar om hur klädesplagget skall tvättas. Sker det inte
eller har säljaren lämnat oriktiga uppgifter om plaggets färgbeständighet,
anses säljaren böra stå risken för att köparen i detta avseende misstagit sig
beträffande varans användningssätt, förutsatt att köparen visat skälig
försiktighet. Nämndens praxis torde ha medverkat till att klädesplagg numera i
mycket stor utsträckning är försedda med s. k. tvättråd.

2.4
Standardf ormnlär vid konsumentköp

2.4.1
Inledande anmärkningar

Vid
alla typer av köp, däribland konsumentköp, förekommer en formulärrätt, som tiU
stor del har ersatt köplagens regler. I prop. 1971: 15 med förslag till lag om
förbud mot otillbörliga avtalsvillkor redovisades resultatet av en genomgång av
standardkontrakt m. m. som samlats in av köplagsutredningen under slutet av
1960-talet. I fråga om innehållet i vanligen förekommande klausuler vid
konsumentköp kan till en början hänvisas till den framstäUningen. I
utredningens betänkande presenteras ytterligare material från början av
1970-talet som belyser förekomsten av och innehåUet i formulärrättsUga
bestämmelser (SOU 1972: 28 s. 44 och 169). Utredningens förnyade genomgång har
främst inriktats på formulär som används vid köp av typiska
konsumentkapitalvaror, såsom bilar, båtar, el- och hushållsmaskiner, klockor,
möbler, radio- och TV-apparater samt sportartildar. I det följande redovisas
tUl en början de sammanfattande synpunkter på standardformulärens utformning
som utredningen framför (2.4.2).

De formulär som används
inom konsumtionsvarubranschen är föremål för fortlöpande revision. Inom
näringslivet är en arbetsgrupp verksam med översyn av sådana formulär. Detta
arbete har under år 1972 resulterat i att ett standardiserat
avbetalningskontrakt (K 72) utgetts av Finansieringsföretagens förening,
Sveriges hantverks- och industriorga-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 24

nisation,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Svenska mekanförbundet. Efter tillkomsten av avtalsvillkorslagen har
förhandlingar tagits upp mellan KO och åtskU-liga organisationer inom näringslivet
om innehållet i såväl nu förekommande som nya standardviUkor. Till
komplettering av utredningens synpunkter lämnas en kort redogörelse för den
praktiska tillämpningen av avtalsvillkorslagen (2.4.3).

2.4.2
Utredningen

Utredningen
erinrar först om att formulären är av skiftande beskaffenhet. Allmänna
leveransbeslämmelser innehåller vanligen ganska fullständiga villkor för de
köp på vilka de är tillämpliga. Ordersedlar, ordererkännanden, slutsedlar,
avbetalningskontrakt, särskilda garantisedlar samt fakturor upptar ofta
bestämmelser om begränsade ämnen. Ibland ges i kataloger och folders eller på
förpackningar inte bara uppgifter om varorna och deras användning utan också
bestämmelser om köparens befogenheter, t. ex. om rätt att byta varor. Bestämmelser
av nu nämnda slag härrör vanligen från säljaren men kan också ingå i t. ex. en
av tillverkaren utfärdad garanti som genom säljarens förmedling överlämnas
till köparen.

Den
juridiska giltigheten av innehållet i formulären är inte alltid oomtvistlig,
framhåller utredningen vidare. Det kan ibland vara diskutabelt om köpare är
bundna av exempelvis klausuler i ordersedlar (jfr 3 § hemförsäljningslagen).
GUtigheten av fakturaklausuler begränsas av att de ofta saknar motsvarighet i
vad som överenskommits vid avtalets ingående och därför blir gällande endast
om köparen inte reklamerar mot dem (jfr 6 § köplagen). När köparen inte
uttryckligen godtagit innehållet i en garantiförbindelse som del av avtalet kan
det vara osäkert om det är bindande för honom. Särskilt är detta fallet om
garantin inte härrör från säljaren utan från tillverkaren. Vilken juridisk
relevans som kan tillerkännas innehållet i folders o. d. är ofta mycket
tvivelaktigt. Dessa frågor är emellertid närmast avtalsrättsliga.

Utredningen
betonar att den formulärrättsliga regleringens omfattning vid varje särskilt
köpavtal blir beroende av vilka formulär som har begagnats. Många olika
kombinationer kan härvid förekomma. Det kan också råda osäkerhet om hur långt
formulären avses ersätta de dispositiva lagreglerna. Om exempelvis en garanti
innehåller bestämmelser om avhjälpande av material- och tillverkningsfel och
fritar säljaren från ansvar i övrigt för fel, kan det vara tveksamt i vilken
utsträckning köplagen skall anses tiUämplig på fel som inte berörs av
garantin, t. ex. att viss del av varans standardutrustning saknas vid
leveransen.

AUmänna
leveransvillkor är ofta tiUkomna genom medverkan av en eller flera
branschorganisationer. Detsamma gäller numera även garantiåtagandena.
Finansieringsföretagen har också, eftersom det vid köp av

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 25

kapitalvaror
ofta blir fråga om avbetalningsköp, fått ett inflytande på kontraktens
utformning.

Dessa förhållanden har
lett till att formulären visar en tendens att bli mer enhetliga. Det inträffar
dock fortfarande i inte obetydlig utsträckning att enskilda säljare själva
utformar de formulär som de använder i sin verksamhet. Utredningen pekar vidare
på att KO:s vidsträckta möjligheter att ingripa mot olämpliga bestämmelser i
formulär också lett till ökad enhetlighet.

De beståndsdelar av
formulärrätten som har störst intresse vid lagstiftning om konsumentköp är
enligt utredningen de sorri rör leverans av varan samt, framför allt, de
garantier som blir tillämpliga vid.fel i varan. Ett för formulärrätten typiskt
drag är att köparen enligt detta regelsystem saknar de befogenheter som
köplagens dispositiva regler tillerkänner honom vid försenat avlämnande eller
vid fel i varan. I viss utsträckning erhåller köparen i stället andra
befogenheter enligt formulären.

Vad beträffar reglering av
dröjsmål är den sista tiUåtna dagen för avlämnande ofta inte alls eller blott
obestämt angiven i avtalet. Är bestämd leveransdag antecknad i kontraktet är
det inte ovanligt att villkoren i övrigt innehåller klausuler, varigenom
säljaren ges en vidsträckt rätt att uppskjuta leveransen eller t. o. m., om han
så önskar, annullera avtalet. Köparens möjligheter att häva är ofta starkt
beskurna. Den inskränkning som sker i de befogenheter köparen skulle ha haft
enligt köplagens regler är, när det gäller dröjsmålssituationen, vanligen inte
kompenserad genom några utökade rättigheter i annat avseende.

I
fråga om kraven på den levererade varan innehåller formulären ofta inga
bestämda uppgifter, vilket hänger samman med att dessa krav framgår på andra
sätt, t. ex. genom särskilda beskrivningar och individuella överenskommelser.

Påföljderna av fel är
enligt formulärrättens system ofta helt andra än enligt köplagen. Om en vara är
behäftad med material- eller tUlverk-ningsfel är säljaren skyldig att avhjälpa
felet under viss i utfästelsen angiven garantitid. Köparens rätt att få felet
avhjälpt träder i stället för de påföljder som lagen anvisar. Garantierna
brukar innehålla uttryckliga friskrivningar från påföljder i övrigt.

I garantierna kan man som
särskUda delar utskilja vad som rör dels förutsättningarna för att köparen
skall kunna åberopa garantin och kräva avhjälpande, dels det sätt på vilket
avhjälpande skall ske, dels köparens befogenheter om avhjälpande inte kommer
till stånd. En förutsättning för att köparen skall kunna kräva avhjälpande
brakar vanligen vara att varan är behäftad med material- eller fabrikationsfel.
Från garantier undantas ofta uttryckligen vad som beror på försUtning, vanvård,
olyckshändelser etc. Bestämmelserna om det sätt på vUket avhjälpandet skall
ske rör bl. a. vem av säljare och köpare som har skyldighet att stå för
transportkostnader i samband med avhjälpande. I prin-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 26

cip
åvilar dessa kostnader säljaren, men garantiklausulerna innehåller åtskilliga
modifikationer häri, vilka hänger samman med varans beskaffenhet. Köparen kan
ha viss skyldighet att transportera varan till säljaren eller till affär eller
verkstad. Han kan också vara skyldig att stå för del av transportkostnaderna.
Påföljderna av att avhjälpande inte kommer till stånd regleras ibland inte aUs
i garantierna. Nyare garantier upptar dock ofta en rätt för köparen att i
sådant fall häva köpet, om det kvarstående felet är väsentligt. Det kan likväl
vara oklart, hur många försök att avhjälpa felet som säljaren äger göra innan
köparen kan häva, vilken påföljden blir om felet inte är väsentligt eller om
köparen inte vill begagna sig av hävningsrätten osv.

Bland övriga bestämmelser
som förekommer i formulären nämner utredningen dem som rör köparens
förhållande till en person till vilken säljaren överlåter sin rätt enligt
köpekontraktet. Dessa får aktualitet när vid avbetalningsköp och liknande
transaktioner säljaren finansierar köpet genom att överlåta sin fordran mot
köparen till särskilt finansieringsföretag eller till bank. Dessa bestämmelser
behandlas vidare i andra sammanhang (4.2.9 och specialmotiveringen tiU 1518
§§).

2.4.3
KO:s verksamhet

Sedan
avtalsvillkorslagen trädde i kraft den 1 juli 1971 har mer än 500 ärenden
enligt denna lag registrerats hos KO. Av dessa har hittills omkring 300 ärenden
slutförts. Huvuddelen av dessa ärenden har tagits upp på initiativ av KO. De
allra flesta ärendena slutförs förhandlingsvägen. I ett 30-tal fall har KO funnit
anledning utfärda förbudsföreläggande med stöd av avtalsvillkorslagen. Fem
ärenden har förts tUl marknadsdomstolen för prövning. I två av dessa
föreligger marknadsdomstolens beslut (nr 11/1972 ang. bl. a.
reklamationsklausul och nr 12/1972). Det övervägande motivet för att ärenden
underställts marknadsdomstolen har varit att uttalanden av domstolen i
principfrågor ansetts erforderliga. Under medverkan av statens pris- och
kartelhiämnd har KO haft möjlighet till systematisk insamlmg av kontrakt från
olika branscher. Sådana insamlingar har avsett bl. a. bilföretags och
hemförsäljningsföretags kontraktsformulär. F. n. pågår en undersökning av
vilka garantiformulär som förekommer på marknaden inom vissa branscher.

KO har inlett och i flera
faU slutfört överläggningar med branschorganisationer inom områden som är
viktiga för konsumenterna. Branschöverläggningarna har i åtskilliga fall
resulterat i uppgörelser. Bl. a. har nåtts överenskommelser med Sveriges
möbelhandlares riksförbund angående utformningen av de köpekontraktsformulär
som används av förbundets medlemmar och med Sveriges trähusfabrikers
riksförbund angående förbundets allmänna leveransbestämmelser. Uppgörelser som
medfört att konsumentens ställning i förhållande till säljaren/leverantören
förbättrats har också träffats med Radiobranschens samarbetsråd och

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 27

Elektriska
hushållsapparatieverantörer angående organisationernas garantiformulär,
överläggnmgar med MRF har resulterat bl. a. i nya regler för bilreparationer.
Uppgörelser har också nåtts beträffande andra branscher, vilkas verksamhet
huvudsakligen tar sikte på att tiUhandahåUa tjänster.

Hittills
har efter förhandlingar omkring 200 bUföretag mnt om i landet, vilka inte
använt branschens standardformulär, övergått tUl mera konsumentvänliga
kontraktsformulär. Sanering motsvarande den som skett bland företag inom den
oorganiserade bilhandeln har företagits bl. a. beträffande företag som säljer
hushållsapparater, symaskiner och skrivmaskiner.

I
sitt granskningsarbete har KO särskUt inriktat sig på hemförsäljningsföretagens
kontraktsformulär. Bl. a. har en i det närmaste fullständig genomgång gjorts
av de kontraktsformulär som tiUämpas av företag som säljer persienner genom
hemförsäljning. Drygt ett 50-tal företag har i samband med denna genomgång
förbundit sig att genom ändringar och uteslutande av avtalsvillkor i sina
kontraktsformulär anpassa dessa till hemförsäljningslagen. På motsvarande sätt
har ett 20-tal bokföretag utfäst sig att ändra sina kontraktsformulär.

Den
granskning som skett i samband med tillämpningen av avtalsvillkorslagen har
medfört att ur kontraktsformulär effektivt kunnat rensas ut avtalsvUlkor som
strider mot tvingande lagstiftning.

Genomgången
av avtalsformulären har vidare lett till att bestämmelser, mot vars materiella
innehåll ingen invändning funnits, formulerats om så att bestämmelsernas
innehåll framgått tydligare för köparen. KO har också haft möjlighet att
påverka den redaktionella utformningen av kontraktsformulären.

Bland
mera omfattande överläggningar som pågår f. n. kan nämnas de med bilindustrins
företag angående garantier för nya bilar.

3
Utländsk rätt

Utredningen
lämnar i betänkandet s. 4750 vissa upplysningar om gällande och föreslagen
köprättslig konsumentskyddslagstiftning i USA, Storbritannien, Kanada,
Västtyskland och Österrike.i Beträffande förhållandena i övriga nordiska
länder kan följande nämnas. I Norge har förslag till lagregler om konsumentköp
i slutet av år 1972 lagts fram av den kommitté som har i uppdrag att se över
den norska köplagen. Förslaget har sänts ut på remiss jämte ett inom det norska
justisdepartementet utarbetat alternativt lagförslag. Båda de norska
lagförslagen innefattar ändringar i den gällande köplagen och innebär alltså
inte att frågor om konsumentköp skall regleras i särskUd lag. I sak
överensstämmer försla-

' Se
även bilaga 4 till SOU 1972: 28.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 28

gen
i stora delar med det svenska utredningsförslaget. I Danmark övervägs olika
konsumentskyddsfrågor inom en av handelsministeriet tillsatt
forbrugerkommission. Inom det finska justitieministeriet övervägs f. n. olika
åtgärder på konsumentskyddsområdet, däribland frågor om särskild köprättslig
lagstiftning till konsumenternas skydd.

4
Utredningen

4.1
Allmänna synpunkter

I
fråga om behovet av lagstiftning i syfte att stärka konsumenternas ställning
vid köp framhåller utredningen att den nu gällande köplagen från år 1905 inte
är särskilt inriktad på att tillgodose konsumenternas intressen och behov av
skydd. Vid lagens tillkomst syftade man till att framställa regler som kunde
vara lämpliga för köp av lös egendom i allmänhet, däribland den kommersiella
handeln med råvaror. Köplagens bestämmelser ger delvis uttryck åt allmänna
rättsgrundsatser men är också delvis att betrakta som handelsrättsliga regler.
Behovet av differentiering mellan olika slag av köp tillgodoses i lagen utom
genom särskUda regler för handelsköp och civila köp främst genom att lagen
har dispositiv karaktär, dvs. genom att dess regler kan frångås genom avtal
mellan säljare och köpare. Refererad rättspraxis avser tUl övervägande del
handelsrättsliga frågor. Endast få fall, vilka direkt rör för konsumenterna
viktiga ämnen, har kommit till bedömning i högsta instans.

Köplagens regler kan
emellertid enligt utredningen i stort sett anses tillfredsställande även för
konsumentköp. Avvägningen mellan rättigheter och skyldigheter för köpare och
säljare avser att ge vardera parten tUlräckliga befogenheter i händelse av
kontraktsbrott från den andra partens sida. En konsument som köpare har enligt
lagen goda rättigheter, om säljaren gör sig skyldig till kontraktsbrott.
Orsakerna till att det nuvarande rättsläget likväl medför påtagliga olägenheter
för konsumenten är främst att söka i andra förhållanden. De viktigaste
bristerna i konsumenternas rättsskydd på det köprättsliga området är enligt
utredningen följande.

Genom
att formulärrätten i stor utsträckning har trätt i stället för köplagens regler
har balansen i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter förskjutits.
Säljarna tillgodoser genom standardavtal sina intressen. Särskilt skyddar de
sig mot påföljder av fel i godset med hjälp av garantiklausuler, som vid sidan
av t. ex. ett åtagande att avhjälpa fel inskränker köparnas rättigheter enligt
köplagen. Olägenheterna för köparna består emellertid inte bara i att
klausulerna är förenade med vitt-

Detta
avsnitt motsvarar 5.1, 5.2 och 5.3.1 i utredningens betänkande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 29

gående
friskrivningar. I många fall är villkoren ofullständiga eller otydligt
formulerade. Rättsläget blir härigenom lätt oklart, vilket i första hand länder
köparen till nackdel. I det underläge han förhandlingsmäs-sigt befinner sig,
kan han vara ur stånd att göra gällande rättigheter som inte framgår av villkor
eller lag utan endast med svårighet kan härledas ur en mycket ofullständig
rättspraxis och allmänna överväganden.

Utredningen
framhåller vidare att vissa för konsumentema viktiga frågor över huvud inte
regleras i köplagen. SärskUt gäUer detta köparens förhållande till tredje man.
Köplagen rör uteslutande förhållandet mellan säljare och köpare.
Karakteristiskt för nutida försäljningsverksamhet är bl. a. att utfästelser av
andra än säljaren, t. ex. varans tillverkare, spelar en betydande roll.
Köparen kommer vidare i rättsförhållande till tredje man när säljaren vid
kreditköp anlitar en finansiär som i den ena eller andra formen övertar hans
fordran mot köparen. Även i sådana fall kan för köparna betungande bestämmelser
vara införda i köpavtalen eller oklarhet om köparens rättigheter uppstå.

Också
i ett annat avseende medför nuvarande rättsläge olägenheter för konsumenterna,
påpekar utredningen. Köparen måste ofta förlita sig på uppgifter som han
erhåller från säljaren genom reklam, påskrifter på varuförpackningar osv.
Upplysningarna härrör ofta från annan än säljaren, t. ex. varans tillverkare.
Om uppgifterna är oriktiga och köparen vilseleds, är han uppenbarligen i behov
av rättsligt skydd. Frågan är inte närmare reglerad i köplagen och rättsläget
är i flera hänseenden oklart.

De
påtalade bristerna motiverar enUgt utredningens mening att särskild
köprättslig lagstiftning tillskapas till konsumenternas skydd.

I fråga om lagstiftningens
allmänna inriktning och karaktär framhåller utredningen att ett
tillfredsställande skydd för konsumenterna i nyss berörda hänseenden inte kan
uppnås genom ändring av nuvarande köplag. Den allmänna översyn av köplagen som
ankommer på utredningen bör visserligen bl. a. syfta till att göra lagens
regler bättre lämpade för konsumentköp. Det ligger emellertid i sakens natur
att man inte kan låta köplagen, vilken även i fortsättningen skall reglera rent
kommersiella köp och vilken också skall utöva inflytande på kontraktsrätten i
allmänhet, helt präglas av konsumentskyddets krav. Men också andra och enligt
utredningens mening avgörande skäl talar för att en revision av köplagen är
ett otillräckligt medel för att tillgodose det lagstiftningsbehov, varom nu är
fråga. Utredningen betonar att olägenheterna av nuvarande rättsläge mindre beror
på att köplagens regler är olämpliga för konsumentköp än på att reglerna i stor
utsträckning sätts ur spel genom formulärrättsliga klausuler. Eftersom
köplagens bestämmelser är dispositiva, kan en översyn av dessa inte antas
medföra någon avgörande ändring i rådande tiUstånd. En förstärkning av konsumentskyddet
torde i stället kräva att tvingande regler införs på området.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 30

Införande
av sådana regler i köplagen framstår emellertid som olämpligt redan av den
anledningen att man härigenom skulle nödgas bryta lagens ram i fråga om både
ämneskrets och systematik. Utredningen avser här särskilt spörsmålen om
köparens förhållande till tredje man, vUka inte regleras i köplagen. Från
lagteknisk synpunkt skulle det även vara tUl nackdel att i samma lag behöva
särskUja dels handelsköp och civila köp, dels som en undertyp av de senare
konsumentköp. Utredningen förordar därför att behövliga regler till
konsumentemas skydd tas hl i en fristående lag.

Den sålunda föreslagna
lösningen föregriper enligt utredningens mening inte i störande grad den
översyn av köplagen som utredningen har att företa. Arbetet på denna översyn
har hunnit så långt, att utredningen anser sig kunna överblicka att det förslag
som nu läggs fram står i samklang med de ändringar i köplagen som senare skall
föreslås.

En
lösning med en från köplagen fristående lag är enligt utredningen även att
föredra med tanke på det nordiska lagsamarbetet. Utredningen erinrar om att
förutsättningama för ett sådant samarbete beträffande konsumentskyddslagstiftningen
inte är alldeles desamma som i fråga om revisionen av köplagen, eftersom
arbetet på konsumentskyddslagstiftning inte hunnit lika långt i de olika
nordiska länderna.

Utredningen uppehåller sig
i detta sammanhang ytterligare vid frågan om en lag om konsumentköp bör ha
tvingande karaktär. Ett viktigt syfte med lagen bör vara att motverka
förekomsten av ensidigt utformade standardvillkor, genom vilka säljama till
nackdel för köparna begränsar sina skyldigheter enligt köplagens dispositiva
regelsystem. Motsvarande gäller sådana formulärrättsliga klausuler varigenom
annan än säljaren, t. ex. varans tillverkare, friskriver sig i olika hänseenden
från ansvar för fullgörande av garantiåtaganden m. m. beträffande varan.
Utredningen säger sig vara medveten om att de flesta säljare och tillverkare
strävar efter att behandla köparna på bästa sätt. Många konsumenter är självfallet
också i stånd att vid ingående av köpavtal ta tUl vara sina intressen och att
om den köpta varan skuUe visa sig vara behäftad med fel skaffa sig
rättelse, även om säljaren skulle vara obenägen att medverka härtUl. I
sammanhanget erinras också om de förbättringar av konsumentemas situation som
under senare år kommit till stånd genom ökade insatser av samhälleliga och
enskilda organ.

De nu berörda
omständigheterna kan dock enligt utredningens mening inte åberopas som
argument mot införande av tvingande regler tUl konsumenternas skydd.
Nackdelarna av nuvarande rättsläge visar sig främst i sådana fall då en mindre vederhäftig
säljare söker undandra sig att uppfylla avtalet på det sätt som köparen bort
kimna räkna med. I fall av detta slag är det uppenbarUgen av stor vikt att
köparen för att hävda sina intressen kan stödja sig på tvingande rättsregler
som tydligt

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 31

anger
hans befogenheter mot säljaren. Behov av skydd föreligger också i fall då en
säljare, som eljest är noga med att iaktta en generös attityd tUl sina kunder,
i en särskild situation vill falla tUlbaka på begränsningen i sina juridiska
skyldigheter. Åtskilliga konsumenter kan vidare på grund av okunnighet eller av
oföretagsamhet eller annan anledning ha svårigheter att hävda sina rättigheter
mot yrkesmässiga säljare. Dessa kategorier av köpare bör naturligtvis kunna
påräkna lagstiftarens skydd mot att de missgynnas i jämförelse med köpare som
är bättre lottade.

Vid diskussionen av frågan
om lämpligheten av tvingande regler på det köprättsliga området tar utredningen
också upp en ofta framförd synpunkt, nämligen att ett ökat ansvar för säljare
medför ökade kostnader och att dessa övervältras på köparna i form av höjda
priser på varorna. Argumentet kan dock enligt utredningens mening inte
tillmätas någon avgörande betydelse i förevarande sammanhang. En tvingande
reglering beträffande konsumentköp bör främst avse att stärka köparens
ställning vid kontraktsbrott på säljarens sida. De befogenheter som enligt
utredningens mening härvid bör tilläggas köparen innebär i huvudsak att
köparen inte skall behöva bära den ekonomiska risken av att säljaren inte
fullgör sina förpliktelser. Utredningen finner det förvånande om ett sådant
handlande från säljarens sida skulle förekomma så ofta att den avsedda
förbättringen av köparens ställning skulle medföra ökade kostnader för
säljarna. Någon anledning att ta speciell hänsyn tUl ovederhäftiga eller
bedrägUga säljare finns givetvis inte. Om antalet oberättigade krav från
köparna ökar, kan det visserligen befaras att en icke önskvärd stegring av
kostnaderna för säljama inträder. Risken synes dock inte vara så stor, att på
grand därav den lojale köparen inte bör tUl-erkännas tUlfredsstäUande
rättigheter visavi säljama. I den mån ett skärpt juridiskt ansvar för säljama
faktiskt medför ökade priser något som inte kan antas utan vidare utgör
emeUertid detta inte något bärande skäl mot att ålägga ett sådant ansvar.
Följden blir nämligen att köparna får gemensamt bära kostnaden för fel i varan
e. d., medan eljest det jämförelsevis ringa antal köpare som råkar få en
felaktig vara etc. får vidkännas hela förlusten härav.

Även
andra förhållanden än de som har diskuterats nu talar enligt utredningens
mening för att en särskUd lag om konsumentköp bör ha tvingande karaktär. De
vägar som f. n. står till buds för att komma tUl rätta med de förut påtalade
olägenheterna av nuvarande rättsläge kan inte anses tiUräckliga, Utredningen
åsyftar här främst möjligheten att enligt avtalsviUkorslagen ingripa mot
kontraktsvillkor, som på ett ensidigt sätt gynnar yrkesmässiga säljare, och
allmän domstols rätt att med stöd av 8 § skuldebrevslagen eller motsvarande
bestämmelser åsidosätta eller jämka betungande avtalsvillkor. Ett förbud enligt
avtalsvUlkorsla-gen tar sikte på en typiserad bedömning av om ett visst
avtalsvillkor kan anses vara otUlbörligt mot konsumentema sedda som ett
kollektiv. Le-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 32

der
prövningen till att ett villkor stämplas som otillbörligt mot konsumentema,
får detta inte någon omedelbar effekt beträffande giltigheten av redan ingångna
köpavtal. Det syftar i stället till att för framtiden hindra att villkoret
kommer till användning. En prövning av tUlbörlig-hetsfrågan enligt
avtalsvillkorslagen kan således inte ersätta en tvingande köprättslig
lagstiftning som i vissa bestämda och grundläggande hänseenden anger samhällets
syn på var gränsen bör gå för avtalsfriheten på området. En lag av detta slag
ger också parterna bättre möjlighet att på längre sikt anpassa sitt handlande
efter de värderingar som uppbär lagen. Denna kan vidare ge viss ledning för
bedömningen av tillbör-lighetsfrågan enligt avtalsvillkorslagen. Genom en
kombination av de två metoderna uppnås i själva verket en betydligt mer
effektiv och flexibel lösning än med endera metoden ensam. Några konsekventa
principer rörande konsumentemas ställning på det köprättsliga området torde
inte heller kunna utbildas domstolsvägen med stöd av 8 § skuldebrevslagen
eller en generalklausul i eventuell ny lagstiftning under annan förutsättning
än att tämligen många tvister kommer under domstols prövning. Detta synes
varken vara sannolikt eller ens önskvärt. Metoden får i stället ses som ett
komplement till en tvingande lag om konsumentköp.

Enligt utredningens mening
kan det således inte råda något tvivel om att en särskild lag om konsumentköp
med det innehåll som förut antytts bör ha tvingande karaktär. I fråga om det
allmänna syftet med lagen tillägger utredningen att lagen så klart som möjligt
bör ange de grundläggande befogenheter som köparen under alla förhållanden bör
ha mot säljaren eller annan med vilken han träder i rättslig förbindelse på
gmnd av köpet. Någon fullständig reglering bör dock inte eftersträvas. Inte
heller finns skäl att låta reglerna bilda hinder mot att på konsumentköp
tillämpa vad som avtalats mellan parterna eller vad som eljest gäller
beträffande sådana köp, i den mån detta skulle leda till ett för köparen
förmånligare resultat eller röra fråga som lämnas utanför den tvingande
regleringen. Denna bör med andra ord kunna sägas representera en
minimistandard i fråga om köparens rättigheter.

Av
en tvingande lag om konsumentköp bör naturligen kunna krävas att den utformas
så, att den inte leder till onödiga tvister mellan köpare och säljare. Genom
urvalet av ämnen bör enligt utredningens mening tiUses att konsumenterna får
juridiskt skydd på de punkter där detta framstår som mest betydelsefullt för
dem. Reglerna bör i första hand syfta tUl att stärka köparens
förhandlingsposition visavi säljarsidan i fall då säljaren inte fullgjort sina
förpliktelser. Skyddet bör normalt fungera utan att köparen skall behöva påkalla
domstols prövning av hans mel-lanhavande med säljaren. Skulle detta likväl bli
nödvändigt, bör lagen underlätta bedömningen av tvisten. Detta innebär givetvis
inte att lagen skall ge stöd åt köpare som framställer oberättigade krav. Vid
lagens ut-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 33

formning
bör hänsyn tas till behovet av att förekomma missbruk av de tvingande reglema.
En viktig effekt av den tvingande lagen bör enligt utredningen bli att
nuvarande formulärrättsUga villkor ses över och bringas i samklang med lagens
ändamål. En sådan översyn har f. ö. redan påbörjats i anslutning till
ikraftträdandet av avtalsvillkorslagen. Utredningen anser sig kunna utgå från
att näringslivet såväl dess organisationer som enskilda företagare kommer
att respektera det ytterligare krav på sanering av formulärrätten som en lag
om konsumentköp ställer. De fadl då köpeviUkor enUgt den tvingande lagen blir
ogUtiga med därav följande konsekvenser kan med hänsyn härtiU antas bli sällsynta.

I
anslutning till diskussionen om lagstiftningens tvingande karaktär berör
utredningen också ett från säljar- och tillverkarhåll tidigare uttalat önskemål
om precisering av gränsen för avtalsfriheten på området (se bl. a. prop. 1971:
15 s. 36, 42 och 70). Detta gäller särskilt möjligheten till ingripande mot
otUlbörliga avtalsvillkor enligt avtalsvillkorslagen. Den lag som utredningen
föreslår tillgodoser i viss utsträckning detta önskemål. Lagen bygger på
uppfattningen att vissa befogenheter är så viktiga för köparen att de inte får
berövas honom genom avtal. Villkor som strider mot lagen blir med hänsyn
härtill att anse som otillbörliga. Lagen kan naturligen tjäna till vägledning
också beträffande en del situationer som formellt inte täcks av den.
Utredningen syftar här på exempelvis sådant avtal om köparens ställning vid
försenad leverans som inte träffas av de tvingande reglerna. Eftersom den
föreslagna lagen inte är avsedd att innehålla någon fullständig reglering av
parternas rättigheter och skyldigheter vid konsumentköp och då vissa frågor
som i och för sig kan få aktualitet vid tillämpningen av de regler som föreslås
lämnats utanför den tvingande regleringen, får i sådana fall bedömningen av om
ett avtalsvillkor är otillbörligt eller ej liksom hittills ske med utgångspunkt
från de överväganden som ligger bakom avtalsvillkorslagen.

Vid
urvalet av ämnen för lagstiftningen bör enhgt utredningen två allmänna
synpunkter vara vägledande: lagen bör å ena sidan ange de gmndläggande
befogenheter som skall tUlkomma köparen i förhållande till säljaren eller annan
med vilken han träder i rättslig förbindelse på grand av köpet, men den bör å
andra sidan inte syfta till någon fullständig reglering av alla spörsmål som
kan uppkomma vid konsumentköp. Vad gäller sistnämnda synpunkt understryks att
en lag, som för konsumentköpens del skulle både täcka samma område som
nuvarande köplag och innehålla de ytterligare regler som behövs, skulle bli
vidlyftig och följaktligen kunna motverka sitt eget syfte. Utredningen har
inte funnit belägg för att behovet av tvingande regler till konsumenternas
förmån på köprättens område skulle vara väsentligt större än nu antagits.

Enligt
utredningens mening bör konsumentköplagen i första hand reg-

3
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 34

lera
frågor om verkan av kontraktsbrott på säljarens sida, dvs. de spörsmål som i
den allmänna köplagen behandlas i 2127 §§ (dröjsmål) och 4254 §§ (fel i
godset). Regleringen bör främst precisera påföljderna av kontraktsbrott eller
med andra ord köparens befogenheter när en vara inte levererats i rätt tid
eller är behäftad med fel. Härvid bör också köparens ställning i förhållande
till varans tillverkare m. fl. övervägas. Att konsumentköplagen i främsta
rummet bör ta upp dessa spörsmål beror naturligen på att de formulärrättsliga
klausuler som från konsumentskyddssynpunkt framstår som mest
otillfredsställande till alldeles övervägande del rör frågor av sådant slag.
Vad särskilt angår frågan om köparens ställning vid fel i varan det
ojämförligt viktigaste spörsmålet bör erinras om den rikliga förekomsten av
sådana klausuler i garantier och liknande utfästelser som inskränker köparens
rätt att göra gällande påföljder vUka annars skulle stått honom till buds
enligt köplagens dispositiva regelsystem. Även erfarenheterna från allmänna reklamationsnämndens
verksamhet ger stöd för att konsumentköplagen i första hand bör innehålla
regler i nyss angivna ämnen. De klagomål som konsumenter anför hos nämnden rör
till allra största delen frågor om köparens möjlighet att få rättelse med anledning
av fel i varan.

En reglering av köparens
befogenheter vid dröjsmål på säljarens sida och vid fel i varan har naturligen
nära samband med frågan om vilka krav som i materiellt hänseende skall ställas
på säljarens prestation. Särskilt intresse har enUgt utredningen frågan om
konsumentköplagen vid sidan av regler om köparens befogenheter vid fel i varan
också bör närmare precisera vilka krav köparen äger göra gällande i fråga om
den sålda varans kvalitet och användbarhet eller med andra ord vad som skall
räknas som "fel" i en vara. Utredningen har här intagit den
principiella ståndpunkten att konsumentköplagen inte bör söka lösa denna fråga
genom regler med generell räckvidd och avfattning. Utredningen förordar
emellertid att tvingande bestämmelser i ämnet införs i vissa bestämda och för
konsumenterna särskilt viktiga avseenden (4.2.3 och 4.2.4).

Utöver
de nu berörda frågorna bör konsumentköplagen också i ett betydelsefullt
hänseende reglera de särskilda problem som uppkommer vid kreditköp. Utredningen
syftar här på köparens behov av skydd mot förlust av sin rätt att framställa
invändningar på grund av köpet, t. ex. om fel i varan, mot den som förvärvat
säljarens fordran på köpeskillingen eller eljest i sista hand finansierat
köpet. Denna fråga har uppenbarligen mycket nära samband med spörsmålet om
köparens rätt att framställa sådana invändningar i allmänhet. I övrigt faller
emellertid frågor om konsumentkredit utanför utredningens uppdrag. Frågorna
undersöks f .n. av kreditköpkommittén.

Utredningen
anför att den även har övervägt införande av bestämmelser i en del andra ämnen
rörande konsumentköp, t. ex. om köparens

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 35

rätt
till avbeställning av vara efter avtalets ingående och om verkan av
force-majeure-klausuler i köpekontrakt. I intetdera fallet torde emellertid
enligt utredningens mening tvingande bestämmelser till konsumenternas skydd
vara nödvändiga. Ämnena hör närmast till den grapp där man vid ändring av den
allmänna köplagen också bör ta hänsyn till konsumentintresset. Det påpekas
emellertid att de regler utredningen föreslår beträffande verkan av dröjsmål på
säljarens sida bl. a. begränsar räckvidden av force-majeure-klausuler i ett
för konsumenter viktigt hänseende.

Utredningen
diskuterar också vissa frågor med anknytning till konsumentköp som rör från
konsumentskyddssynpunkt i och för sig viktiga ämnen men som faller utanför
utredningens uppdrag. Dit hör bl. a. vad som rör den allmänna avtalsrätten. Som
exempel nämns frågan om att bereda köpare möjlighet att frånträda köp i större
utsträckning än som följer av hemförsäljningslagen. Utredningen framhåller att
även om ämnet berörs i den i köplagen ingående bestämmelsen om öppet köp (60
§), är det väsentligen avtalsrättsligt och kan knappast behandlas utan att man
går in på reglerna om slutande av avtal i allmänhet. Till spörsmål med sådan
nära anknytning till konsumentköp får enligt utredningen också hänföras frågan
om ökat skydd för konsument som ingår avtal om tjänst, t. ex. avtal om
reparation av en bil, tvättning av ett klädesplagg o. d. Bortsett från att
avtal av sådant slag faller utanför utredningens uppdrag, talar även praktiska
skäl mot att i konsumentköplagen införa regler om sådana avtal. De regler som
utredningen föreslår hänför sig nämligen till köp av fysiska föremål och de
kan inte utan vidare tUlämpas på avtal om tjänster. Om emellertid ett åtagande
att avhjälpa fel i en vara gjorts av tillverkaren eller säljaren i samband med
försäljning av varan, kan det ofta uppfattas som en del av köpavtalet. Frågan om
åtagandets rättsliga konsekvenser faller då under konsumentköplagen (4.2.5).

En
särskild fråga är om konsumentköplagen bör reglera spörsmålet om skyldighet för
säljare, tillverkare eller annan att till köpare utge skadestånd med anledning
av att en såld vara har skadebringande egenskaper eller med andra ord är så
beskaffad att den medför personskada eller skada på annan egendom än den sålda
varan. Utredningen framhåller att detta ämne givetvis har stort intresse från
konsumentsynpunkt. Det ligger på gränsen mellan köprätten och den allmänna
skadeståndsrätten och det är redan därför något tvivelaktigt om det hör under
utredningens uppdrag. Sakligt sett har ämnet nära samband med frågor om
försäkring av säljares eUer tillverkares skadeståndsansvar, vilka frågor
skUjer sig från utrednuigens övriga arbete. Utredningen har med hänsyn till det
anförda inte ansett sig böra i konsumentköplagen lägga fram förslag till
regler om ansvaret för skadebringande egenskaper hos såld vara.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 36

4.2
Huvudgrunderna för lagförslaget

4.2.1
Tillämpningsområdet

Det
skyddsbehov som motiverar införandet av tvingande regler om köparens
minimibefogenheter mot säljaren m. fl. gör sig enligt utredningens mening
främst gällande i fall då konsument för enskilt brak köper vara av
näringsidkare. Lagens tillämpningsområde bör därför i princip begränsas till
fall av detta slag. För en sådan gränsdragning talar också vikten av att lagen
på denna punkt nära anknyter till de lagar som nyligen tillkommit i liknande
syfte, t. ex. avtalsvillkorslagen och hemförsäljningslagen. Det skuUe bereda
både osäkerhet och praktiska svårigheter, om författningar med så likartade
ändamål gavs helt olika tillämpningsområden.

Ett behov av skydd för
köpare i de avseenden som konsumentköplagen avser att reglera kan i och för
sig också framträda i andra fall än när konsument köper vara för enskilt brak.
Utredningen åsyftar här främst sådana situationer då yrkesutövare som driver
sin verksamhet i icke affärsmässiga former, t. ex. lantbrukare, fiskare,
hantverkare, läkare och tandläkare, gör inköp i och för sin yrkesverksamhet.
Det är emellertid ovisst vilket behov av skydd genom tvingande regler som kan
finnas beträffande köp av sådana yrkesutövare. Den möjlighet som kan föreligga
för yrkesutövare att genom organisation som han tillhör få råd och
rekommendationer för sina inköp bör bl. a. beaktas. Man kan inte heller bortse
från att en utvidgning av konsumentköplagens tillämpningsområde till fall av
nu berört slag skulle erbjuda avsevärda gränsdragningsproblem i förhållande
till köp av yrkesutövare i övrigt eller näringsidkare i allmänhet. Utredningen
förordar därför inte någon sådan utvidgning av lagens giltighetsområde.

Utredningen diskuterar
härefter om en tvingande reglering av förevarande slag bör avse köp av både
fabriksnya varor och varor som säljs som begagnade eller eljest inte fullgoda.
Mot att inskränka lagens giltighet till köp av fabriksnya varor talar enligt
utredningens mening bestämt, att köp av begagnade bUar i viss mån även köp
av begagnade båtar hör till den kategori för vUken tvingande skyddsregler
bäst behövs. Begagnade varor säljs inte sällan av näringsidkare, vilka
undersökt och reparerat dem, på villkor som inte mycket skiljer sig från vad
som tillämpas vid försäljning av nytillverkade varor. Flera av de regler utredningen
föreslår, t. ex. bestämmelserna om säljarens ansvar för oriktiga uppgifter om
varan, har i lika mån aktualitet vid köp av en begagnad vara som vid köp av en
ny sådan. I betänkandet pekas vidare på den regel om verkan av klausulen
"i befintligt skick" som avses ingå i lagen och som har särskild
betydelse vid köp av begagnade varor. Utredningen föreslår därför inte något
undantag i fråga om köp av varor som säljs som begagnade eUer eljest inte
fullgoda.

Enligt
utredningens mening bör inte heller från annan synpunkt göras

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 37

någon
skillnad i lagen mellan olika typer av varor, t. ex. i den formen att vissa
regler föreslås gälla enbart för särskilt angivna varor (hushållsapparater,
livsmedel, bilar etc). De allmänna köprättsliga regler som skall ingå i lagen
lämpar sig inte för en differentiering efter varutyp. Behövliga föreskrifter
om exempelvis kraven på viss varas beskaffenhet torde Uksom hittUls få meddelas
i specialförfattning för området i fråga eller av administrativ myndighet med
stöd av sådan författning. En annan sak är att det föreliggande förslaget i
ett speciellt avseende, nämligen såvitt avser köparens befogenheter när en
såld vara inte överensstämmer med föreskrift som meddelats i syfte att tillse
att varan är tillförlitiig från säkerhetssynpunkt, anknyter till föreskrifter
av nu ifrågavarande slag.

Konsumentköplagens
tiUämpningsområde bör enligt utredningen inskränkas till köp som sker från
näringsidkare. Utredningen har övervägt om inte även köp från annan än
näringsidkare, dvs. från privatperson, bör omfattas av lagen. Med en sådan
lösning skulle bl. a. en större sektor av handeln med begagnade bUar faUa
under lagen. Utredningen har dock inte ansett det vara lämpligt att ålägga
privatpersoner som säljare de särskilda skyldigheter som en lagstiftning av
förevarande art medför. Man kan inte räkna med att privatpersoner skall ägna
den uppmärksamhet åt tvingande lagstiftning vid köpavtalets ingående som lagen
kräver av säljarsidan. HärtUl kommer att en principiell skUlnad på denna punkt
i förhållande till den övriga konsumentskyddslagstiftning som nyligen
tillskapats är ägnad att bereda osäkerhet och praktiska svårigheter.

Utredningen
anser emellertid att den nu berörda avgränsningen av lagens tillämpningsområde
inte bör genomföras helt undantagslöst. Utredningen syftar på sådana fall då
formellt säljaren är en privatperson men köpet förmedlas av näringsidkare som
ombud för den förre. Skulle köp av detta slag falla utanför lagen, skulle denna
uppenbarligen lätt kunna kringgås genom att den som säljer t. ex. begagnade
bUar uppträder som ombud för privatperson som säljare. Enligt utredningens
mening bör konsumentköplagen omfatta också köp som förmedlas av näringsidkare
som ombud för privatperson.

4.2.2
Lagstiftningstekniken

Eftersom
konsumentköplagen syftar tUl att åstadkomma ett min i-m i s k y d d mot att
vissa grundläggande befogenheter frånkänns köparen genom standardavtal, måste
enligt utredningen åtskilliga ämnen rörande konsumentköp lämnas utanför den
tvingande regleringen, t. ex. frågan om platsen och tiden för avlämnande av
varan. I alla sådana avseenden blir liksom hittUls den allmänna köplagen i
princip tillämplig. Men också inom det område som regleras av konsumentköplagen
behåller den allmänna köplagen i sin principiella giltighet i två viktiga hänseenden.
Detta gäUer för det första sådana frågor som visserligen har

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 38

samband
med den tvingande regleringen men som inte ansetts behöva uttryckligen
behandlas i denna, t. ex. verkan av att köparen före köpet undersökt varan (47
§). För det andra kommer köplagen att få betydelse också beträffande frågor som
direkt regleras av den tvingande lagen. Eftersom denna representerar en
minimistandard i fråga om köparens rättigheter, bör den givetvis inte få
hindra att köparen på annat sätt kommer i åtnjutande av längre gående
befogenheter. Detta kan exempelvis bli fallet då från köplagen avvikande avtal
inte träffats och köplagen i visst hänseende medger köparen bättre rättigheter
än konsumentköplagen.

Vad
först gäller ämnen som över huvud inte berörs av den tvingande regleringen
framhåUer utredningen att det redan av konsumentköplagens karaktär av
speciallag i förhållande tiU den allmänna köplagen torde följa, att den förra
lagen inte innebär någon ändring av nuvarande rättsläge beträffande sådana
ämnen. Köplagen äger således i princip giltighet härvidlag. Detsamma gäller
allmänna köprättsliga grundsatser som utbildats i rättstillämpningen och inte
skrivits in i lag. Enligt utredningens mening föreligger det beträffande ämnen
som ligger helt utanför den tvingande regleringen knappast något behov av att
närmare ange konsumentköplagens förhållande tUl det dispositiva regelsystemet.

Beträffande
frågor som faller inom det område som direkt regleras av konsumentköplagen
ligger saken enligt utredningen annorlunda till. Ett väsentligt motiv för
införandet av en tvingande reglering beträffande konsumentköp är förekomsten av
sådana formulärrättsliga klausuler vid köpavtal som inskränker köparens
rättigheter eller medför oklarhet beträffande hans juridiska ställning.
Konsumentköplagen bör skapa ett minimiskydd för köparen. Lagen skall således
begränsa avtalsfriheten. Längre än vad lagen utsäger får en säljare inte gå i
syfte att ta till vara sina intressen. I lagen bör därför tas in en uttrycklig
regel om att köparen vid konsumentköp alltid skall åtnjuta de befogenheter som
tillerkännes honom i lagen (2 § första stycket utredningens lagförslag).

Innehåller
ett köpavtal villkor som ger konsumenten längre gående befogenheter än den
tvingande lagen, bör denna enligt utredningen inte lägga hinder i vägen för
tillämpning av avtalsvillkoren. Denna princip överensstämmer med vad som i
allmänhet gäller vid tvingande lagstiftning på det civilrättsliga området (jfr
prop. 1970: 20 B 2 s. 935). I tydlighetens intresse bör principen komma tiU
direkt uttryck i konsumentköplagen (2 § andra stycket).

Utredningen
finner att köparens minimiskydd enligt konsumentköplagen av flera skäl inte
kan sammanfalla med vad som skall gälla när intet avtalats mellan partema.
Läget beträffande denna lag är så till vida särpräglat som den allmänna
köplagen till stor del reglerar samma frågor som den tvingande lagen och
väsentligen ger köparen tillfredsställande

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 39

befogenheter
visavi säljaren. Med hänsyn tUl de mångskiftande förhållanden under vilka
konsumentköplagen skall tillämpas, kan minimiskyd-det enligt denna lag inte på
alla punkter sträcka sig lika långt till köparens förmån som den allmänna
köplagen. Situationen kan nämligen vara sådan att säljaren har ett berättigat
intresse att begränsa köparens befogenheter. Det tvingande skyddet för
konsumenterna bör inte heller utsträckas så långt att köp av varor försvåras.
Vid utformningen av konsumentköplagen måste tas hänsyn härtUl. Detta leder tiU
att reglerna i denna lag i en del avseenden blir mindre förmånliga än köplagens
dispositiva bestämmelser. Har intet avtalats rörande en fråga som regleras i
konsumentköplagen, är det därför ofta mer förmånligt för köparen att kunna
åberopa den allmänna köplagens normalregler än konsumentköplagens
minimiregler. Enligt utredningens mening är det av vikt att köparen har denna
möjlighet. Därigenom förhindras att konsumenter, i fall då avtal inte träffats,
kommer i sämre ställning än sådana köpare på vilkas köp den tvingande lagen
över huvud inte är tUlämplig. Den princip, åt vilken det nu anförda ger
uttryck, bör framgå även av lagtexten.

Det
anförda avser sådana frågor som i avsaknad av avtal mellan parterna bedöms
enligt den allmänna köplagen eUer enligt allmänna grundsatser som ansluter sig
tiU denna lag. Utredningen föreslår också vissa regler beträffande förhållandet
mellan köparen och säljaren när det gäller frågor som inte har denna karaktär.
Hit hör bl. a. reglema om säljarens ansvar för åtagande att avhjälpa fel och
för oriktiga uppgifter om varan. Uttryckliga bestämmelser härom saknas f. n. i
köplagen. Utredningen erinrar också om de bestämmelser som föreslås i fråga om
köparens förhållande till tredje man (varans tillverkare, kreditgivare m. fl.).
Beträffande de nu åsyftade kategorierna av regler kan man inte på samma sätt
som i fråga om de förut behandlade bestämmelsema i konsumentköplagen anknyta
till den allmänna köplagen och till köprättsliga gmndsatser. Samma princip bör
dock gälla också här. Om avtalet ger köparen bättre befogenheter än dem som
han har enUgt den tvingande lagen, skall avtalet gälla. Vidare bör allmänna
rättsgrandsatser tillämpas beträffande t. ex. verkan av oriktig uppgift om en
vara, om dessa leder till ett för köparen förmånligare resultat än som följer
av konsumentköplagen. Konsumenten som köpare skall således inte komma i sämre
ställning än andra köpare. Eftersom man här rör sig på ett rättsområde som inte
är föremål för annan lagstiftning och där stor osäkerhet råder om vad som skall
anses gäUa i allmänhet, kan man anta att det i större utsträckning än inom det
område, för vilket uttryckliga lagbestämmelser gäller, är till köparens fördel
att åberopa konsumentköplagen.

Utredningen
berör i sammanhanget problemet om kringgående av lag. För konsumentköplagens
del behöver enligt utredningen inte råda någon tvekan när det gäller
bedömningen av ett avtal, vars reella

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 40

innebörd
är en annan än den beteckning som parterna åsätt det (jfr 1 § andra stycket
avbetalningsköplagen). Ett till "hyresavtal" maskerat köp faller
således under konsumentköplagens regler. Något annorlunda förhåller det sig med
sådana i ett köpavtal ingående villkor som syftar tUl att helt eller delvis
sätta konsumentköplagens regler ur spel. Utredningen syftar här framför allt
på avtalsvillkor rörande frågor som lämnats utanför den tvingande regleringen,
t. ex. spörsmål om verkan av att köparen undersökt varan före köpet (47 §
köplagen) och om parternas återgångsprestationer vid hävning (57 och 58 §§ köplagen),
och där alltså i princip avtalsfrihet skall råda. Bortsett från den möjlighet
att stävja missbruk av avtalsfriheten som föreligger enligt avtalsvillkorslagen
bör enligt utredningens mening ett ingripande mot otillbörligt villkor också
kunna komma i fråga vid domstolsprövning av tvist rörande konsumentköp,
nämligen om villkoret på ett sådant sätt neutraliserar en tvingande regel att
det utgör ett direkt kringgående av denna. Med hänsyn tUl det skyddssyfte som
uppbär konsumentköplagen bör domstol vara oförhindrad att med stöd av den
allmänna rättsgrundsats som kommit till uttryck i bl. a. 8 § skuldebrevslagen
jämka eller lämna utan avseende ett otillbörligt vUlkor i ett köpavtal. Som
exempel på villkor som i det enskilda fallet kan framstå som otillböriigt
nämns förbehåll som berövar köparen hans hävningsrätt för den händelse han
inte återställer varan i oförändrat skick, t. ex. utan att förpackningen
brutits.

I
fråga om den tekniska utformningen av konsumentköplagen anför utredningen
avslutningsvis vissa allmänna synpunkter på terminologin i lagen. Denna har på
viktiga punkter nära samband med den allmänna köplagen. Enligt utredningens
mening bör därför eftersträvas att terminologin i konsumentköplagen i
görligaste mån ansluter sig till den i köplagen. Sådana termer som
"avlämnande", "dröjsmål", "fel" och
"hävning" bör således begagnas på samma sätt som enligt köplagen. Det
kan visseriigen invändas att många av de personer som har anledning att sätta
sig in i konsumentköplagen inte känner tUl den exakta betydelsen av dessa
termer, vilka enligt köplagen inte betyder alldeles detsamma som enUgt allmänt
språkbrak. Men det skulle säkerligen uppstå stor förvirring om en särskild, ny
terminologi skuUe skapas för konsumentköplagen.

4.2.3
Kraven på säljarens prestation

Vad
gäller frågan om konsumentköplagen bör innehålla några regler om vilka krav som
skall ställas på säljarens prestation erinrar utredningen om att den allmänna
köplagen endast i mycket begränsad omfattning reglerar kraven på säljarens
prestation genom uttryckliga bestämmelser. Regler finns beträffande tiden för
fullgörande av säljarens åUggande och platsen för godsets avlämnande (12, 911
och 6265 §§). Frågan

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 41

om
vilka krav som kan ställas på säljarens prestation beträffande det sålda
godsets kvalitet är att bedöma enligt reglerna om fel i godset. Bortsett från
vad som följer av t. ex. bestämmelsen om köp på auktion (48 §) innehåller
emellertid dessa regler i stort sett ingen bestämning av vilka krav som kan
ställas på en varas beskaffenhet. På denna viktiga punkt råder alltså inte bara
full avtalsfrihet utan det saknas även dispositiva regler om när en vara skaU
anses behäftad med fel.

Att
i konsumentköplagen införa tvingande regler om skyldighet för säljaren att
precisera tiden eller platsen för avlämnande av varan låter sig enligt
utredningens mening knappast göra. Stora svårigheter skulle uppkomma redan med
tanke på den mångfald av varor och situationer som täcks av konsumentköplagens
tillämpningsområde. Den praktiskt mest viktiga frågan torde i stället vara om
lagen bör innehålla regler avseende varans kvalitet, dvs. juridiskt sett
bedömningen av vad som skall räknas som fel i godset.

Utredningen framhåller att
delade meningar i och för sig inte råder om det önskvärda i att konsumenter får
rättsliga garantier för att de varor som de köper motsvarar skäliga anspråk på
kvalitet och användbarhet för sitt ändamål. Därmed är dock inte sagt att det är
lämpligt att införa tvingande civilrättsliga regler för att säkerställa att
varorna motsvarar sådana anspråk. ÅtskilUga omständigheter bör här tas i
betraktande.

Utredningen erinrar först
om att motsvarande reglering i USA och Storbritannien väsentligen är dispositiv
men att vissa förslag att göra lagstiftningen tvingande har lagts fram. Vad
beträffar svenska förhållanden kan enligt utredningen jämföras bl. a. med vad
som gäller inom hyresrätten, vUken i bruket av tvingande regler har vissa beröringspunkter
med det aktuella förslaget. Den allmänna principen om lägenhetens skick i 12
kap. 9 och 15 §§ jordabalken är i huvudsak dispositiv. Blott för det fallet att
bostadslägenhet är så beskaffad att det är förenat med uppenbar våda för
inneboendes hälsa att använda lägenheten åtnjuter hyresgäst ett tvingande
skydd, vilket emellertid är begränsat till en rätt att uppsäga avtalet, om
avhjälpande ej sker genast efter tillsägelse (19 §).

Inte heller inom
köprättens område är det enligt utredningens mening möjligt att med tvingande
regler av generell natur slå fast vilka krav som köparen skall äga ställa på
varan vid konsumentköp. Eftersom en civilrättslig lag om köp skall avse många
olika slag av varor med olika användningssätt, olika krav på kvalitet och olika
priser, är det knappast möjligt att ens i allmänna drag fixera kraven på varan.
Det är tvärtom ett starkt intresse att det finns möjligheter till stor
variation beträffande kraven. Den som vill köpa en vara av lägre kvalitet till
lågt pris bör inte av en konsumentköplag tvingas att köpa en bättre men också
dyrare vara. Att bestämma en minimistandard, vUken alla varor minst skall
motsvara, torde generellt sett vara lika vanskligt. Utredningen finner

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 42

det
knappast lättare att meddela en tydlig och användbar föreskrift om när ett
särskilt exemplar av en vara, vilket i kvalitet understiger varoi av
ifrågavarande tillverkning och märke i allmänhet, skall anses vara så mycket
sämre än övriga exemplar att det därför bör anses behäftat med fel. Även denna
bedömning måste bero bl. a. av varans allmänna egenskaper, dess avsedda
användning, pris m. m.

Enligt utredningen kommer
till de anförda skälen den omständigheten att det inte synes föreligga något
på hitillsvarande erfarenheter styrkt behov av tvingande regler på detta
område. Generella friskrivningar från ansvar för varas allmänna kvalitet och
användbarhet för sitt ändamål, vUka synes förekomma i USA och Storbritannien,
torde inte vara vanliga i Sverige, om man bortser från den slentrianmässiga användning
av klausulen "i befintligt skick" som förekommer i viss utsträckning,
t. ex. inom handeln med begagnade varor. Det finns inte heller anledning anta
att generella friskrivningar i fortsättningen skall bli mer vanliga än nu.
Skulle så bli fallet, finns andra vägar att komma tUl rätta med klausulerna, t.
ex. möjligheten att meddela förbud enligt avtalsvillkorslagen.

Utredningen föreslår
därför inte någon allmän föreskrift om kraven på varans kvalitet och
användbarhet. De dispositiva principer som nu tillämpas i fråga om bedömningen
av vad som skall räknas som fel i sålt gods är enligt utredningens mening
tillräckliga för ändamålet.

Meddelas inte någon allmän
bestämmelse om de krav på varan som köparen kan ställa vinner man också från
rättsteknisk synpunkt den fördelen att de fall där enligt den bedömning som
nu förutsätts varan över huvud inte är behäftad med fel kommer att ligga helt
utanför till-lämpningsområdet för reglerna om påföljder av fel. Köparen kan då
inte göra gällande vare sig de befogenheter på grund av fel som konsumentköplagen
tillerkänner honom eller andra rättigheter som skulle föreligga enligt den
allmänna köplagen. Situationen enligt den tvingande lagen blir alltså densamma
som enligt köplagen. Det blir onödigt att i konsumentköplagen införa särskilda
undantag för varor som säljs såsom de-fekta eller eljest inte fullgoda eller
för annat brak än det normala, eftersom felbedömningen kan anpassa sig efter
att varorna sålts på dessa vill kor.

Utredningen förser detta
resonemang med förbehåll i två viktiga hänseenden. Är situationen sådan att
den sålda varan är farlig för köparens dier annans liv eller hälsa, saknar
resonemanget enligt utredningens mening uppenbarligen bärkraft. Det måste
anses ligga i samhällets intresse att köp av utpräglat farliga varor inte blir
bestående. Oavsett vad som må vara avtalat och oavsett priset bör exempelvis
den som köpt en begagnad bil, vUken är klart trafikfarlig, kunna kräva
antingen att bilen försätts i trafikdugligt skick (om säljaren är skyldig att
avhjälpa felet) dier att köpet återgår. Vad som sagts nu äger också tillämpning
i fall då

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 43

en
såld vara inte överensstämmer med föreskrift som meddelats i författning eller
av myndighet beträffande de krav som varan skall fylla i säkerhetshänseende.
Enligt utredningens mening bör dessa fall uttryckligen regleras i
konsumentköplagen. Också i ett annat avseende bör det föregående resonemanget
enligt utredningens mening förses med en reservation. Utredningen syftar på
den särskilt vid konsumentköp viktiga frågan om vilken verkan som skall
tillmätas ett förbehåll att varan säljs "i befintiigt skick". Denna
fråga, vilken f. n. är oreglerad i köplagen, bör lämpligen tas upp i förevarande
sammanhang. Huvudsyftet härmed bör vara att genom en tvingande regel hindra att
en säljare blott genom att införa nämnda förbehåll i avtalet skall undgå allt
ansvar för varans beskaffenhet.

4.2.4
Säljarens ansvar för uppgifter om varan

Starka
skäl talar enligt utredningens mening för att konsumentköplagen bör innehålla
regler om säljarens ansvar för de uppgifter han lämnar om varan. Det är
självfallet av stor vikt att köparen kan lita på dessa. Enligt allmänna
civilrättsliga regler svarar säljaren för riktigheten av sådana uppgifter om
varan som ingår i avtalet, även om han inte ut-tryckUgen har garanterat dem.
Enligt utredningens mening bör emellertid i konsumentköplagen klargöras att
vid konsumentköp detta säljarens ansvar skall omfatta inte bara vad som direkt
upptagits t. ex. i ett skriftligt kontrakt utan även uppgifter som förekommer
i annonser, reklamfolders, tryckta bruksanvisningar till vara m. m.
Utvecklingen har medfört att köpare i väsentlig utsträckning blir beroende och
påverkade av uppgifter som de erhåUer genom reklam eUer på annat liknande sätt.
Nutida säljmetoder medför att köparen ofta inte träder i personlig kontakt med
säljaren för erhållande av uppgifter om varan utan i väsentlig mån är hänvisad
till sådan information som han får genom reklam eller på annat liknande sätt.
Rättsreglerna måste enligt utredningens mening ansluta sig härtill. Köparen bör
därför åtnjuta skydd när han förlitar sig på sådana uppgifter av nämnda slag
som visar sig vara oriktiga. Detsamma gäller även andra fall då säljaren
lämnat felaktig information om en vara till köparen. Eftersom det primära
ändamålet är att hindra att köparen blir vUseledd, behöver man dock inte gå
längre än tiU att göra säljaren ansvarig för oriktiga uppgifter som inte
sedermera rättas. Säljaren bör därutöver ha möjlighet att frita sig från ansvar
för uppgifter genom att för köparen klargöra att han inte känner till huruvida
viss uppgift är riktig eller ej. Det är av särskild vikt att det för köparen
tydligt framgår när han inte äger lita på uppgifter som säljaren en gång
lämnat.

Uppgifter från annan än
säljaren spelar numera en betydande roll för köparen. Reklam innehållande
uppgifter om vara förekommer i stor ut-

'
Avsnittet motsvarar delar av 5.3.5 och 5.3.9 i betänkandet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 44

sträckning i form av annonser publicerade i tillverkarnas
namn eller med begagnande av tillverkarnas varumärken. Föreskrifter och råd om
varas användning kan förekomma på förpackningar eller i folders, vilka åtföljer
varan från tillverkarna. Ibland är det oklart vem som lämnat en uppgift eller,
när det framgår att det är tillverkaren, om även säljaren avses bära ansvar för
uppgiften. Utredningen anser det viktigt att det meddelas bestämmelser som tar
sikte på sådana situationer. För en konsument måste detaljema i fördelningen
av förpliktelser mellan tillverkare och säljare ofta framstå som en juridisk
fråga som inte kommer honom vid. I förhållande till honom framstår tillverkare
och säljare som en enhet.

Enligt
utredningens mening bör köparen i största möjliga utsträckning ha samma
befogenheter mot säljaren när uppgifter härrör från tUlverkare eUer annan med
denne jämställd som när de härrör från säljaren själv. Delvis beror detta på
att de befogenheter som bör tillkomma köparen vid fel till sin natur är sådana
att de inte gärna kan göras gällande mot annan än säljaren. Hävning av köp, i
viss mån också avdrag på köpeskiUingen och ersättning för särskUd kostnad,
måste göras gällande mot säljaren, vilken är den som enligt avtalet är
berättigad tUl köpeskillingen resp. den som uppburit denna. Redan detta talar
enligt utredningens mening för att köparen bör kunna göra påföljdema gällande
mot säljaren även när uppgiften eller utfästelsen härrör från tillverkaren.
Köparen bör vidare inte behöva ingå på någon bedömning huruvida säljaren eller
tillverkaren i första hand är ansvarig för att en uppgift som avgetts i samband
med köpet och som påverkat köparens handlande är oriktig. Köparen skall inte
riskera att tUl följd av oklarhet i det rättsliga läget bli hänvisad från den
ena parten till den andra på säljarsidan eller att i realiteten stå rättslös
därför att det inte utan process kan fastställas vem som ansvarar och vilket
dennes ansvar är.

Förutsättningarna
för att köparen skall äga göra befogenheter gällande mot säljaren bör enligt
utredningens mening i princip vara desamma som föreslås i fråga om påföljder
vid kontraktsbrott på säljarens sida. Vissa särskilda föratsättningar av hänsyn
tiU säljarpartens berättigade intressen bör emeUertid vara uppfyllda. Hänsyn
måste tas till att säljaren kan vara okunnig eller sakna möjlighet att bedöma
om lämnad uppgift är oriktig. En säljare bör därför bli ansvarig för
oriktigheten av uppgift som lämnats av tillverkare eller annan endast om han
måste ha känt till oriktigheten eller om han åberopat uppgiften.

4.2.5 Säljarens ansvar för garanti rörande varan'

Utredningen framhåller att frågan om säljarens ansvar för
uppgifter om varan har nära samband med spörsmålet om säljarens ansvar för sådan
garanti beträffande varan som ofta ingår i köpavtalet. Denna fråga

' Avsnittet motsvarar 5.3.5, 5.3.6 och 5.3.9 (delvis) i
betänkandet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 45

behandlas
av utredningen i tre olika hänseenden. Först behandlas säljarens ansvar för en
garanti, sedd som en allmän utfästelse om varans kvalitet. Därefter diskuteras
hans ansvar för garanti som innefattar åtagande att avhjälpa fel. Slutligen
tar utredningen upp frågan om säljarens ansvar när garanti har avgetts av
tredje man.

Utredningen
konstaterar till en början att garantier för det mesta innefattar åtaganden
att avhjälpa fel men ofta utgör utfästelser om varans kvalitet, hållbarhet o.
d. En sådan utfästelse kan ha mycket allmän karaktär, t. ex. när säljaren
enbart förklarar, att han garanterar varan. En dylik "blank" garanti
kan uppfattas som liktydig med en allmän försäkran att varan är av god
kvalitet och den får som sådan inverka vid bedömningen av om fel föreligger.
Garantierna kan också mer preciserat hänföra sig till varans egenskaper. Dessa
garantier kan ofta inte skiljas från uppgifter om varan och får tillerkännas
motsvarande rättsverkan. Vanligt är att garantin är förenad med en
tidsbestämning av något slag. En sådan garanti uppfattas gäma av en köpare som
ett åtagande att va- ran skall vara fullt brukbar under den angivna tiden vid
normal användning. En närmare granskning av garantins formulering ger
emellertid ofta vid handen, att säljaren inte åtagit sig något sådant.
Tidsbestämningen har snarare till uppgift att inverka på den tid under vilken
köparen kan framställa anspråk på grund av fel i varan och att underlätta
beviskravet. Garantierna är ofta förenade med vittgående friskrivningar från
påföljder, om varan inte skulle överensstämma med garantin, särskilt från
skadeståndspåföljder.

Utredningen
har övervägt vilka möjligheter det finns att rättsligt normera garantierna i
skilda hänseenden och har funnit anledning att skilja mellan olika frågor. Det
sägs ibland att ordet "garanti" i ett köpavtal ger köparen intrycket
att säljaren har åtagit sig något mer än som följer av allmänna regler om
bedömning av fel, och att rättsreglema bör ge rättslig sanktion åt detta
intryck. Slutsatsen blir då, att närhelst säljaren använt ordet
"garanti" hans ansvar för fel skulle vara strängare än eljest. En
regel med denna innebörd skulle i realiteten innebära att en säljare måste
iaktta särskild försiktighet vid användande av ordet "garanti" när
han säljer en vara, medan han inte skulle ådra sig samma ansvar om han begagnat
ett ord som enligt allmänna språkbruket till sin betydelse inte mycket skiljer
sig från detta, t. ex. "tillförsäkran". Det kan befaras att en sådan
regel skulle bereda fällor för mindre sakkunniga säljare utan att skapa
tillräcklig säkerhet för köparna. Utredningen anser därför att det inte finns
tillräckliga skäl att genom en tvingande regel ålägga säljaren något särskilt
ansvar när han använt ordet "garanti".

Vid
garantier som är förenade med tidsangivelser ligger det enligt utredningen
nära till hands att köparen uppfattar garantin som en tillförsäkran om att
varan skall behålla sin allmänna användbarhet under den angivna tiden, såvitt
beror av dess allmänna kvalitet och inte av inträf-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 46

fade
olyckshändelser, abnormt bruk o. d. En sådan uppfattning har emellertid inte
stöd i härskande mening om innebörden av en garanti enligt svensk rätt. Enligt
denna mening modifierar garantin inte den allmänna principen, att vid
avgörande av om vara är behäftad med fel, den relevanta tidpunkten är tiden för
farans övergång (44 § köplagen). Garantin anses emeUertid skapa en presumtion
för att ett fel, som påvisas under garantitiden, fanns "in nuce" när
faran övergick. Om sådant fel visas, anses det därför ankomma på säljaren att
styrka att fel inte förelåg när faran övergick. Utredningen anser att man i
konsumentköplagen inte bör förbigå de tidsbestämda garantierna. Ett viktigt
skäl härför är att man bör klargöra, att avvikelse från garantin medför de påföljder
av fel varom konsumentköplagen stadgar trots den förändring som garantins
varaktighet medför. Vad beträffar innebörden i övrigt av de åtaganden som
garantin innefattar, kan större tvekan råda. Det synes utredningen uppenbart
att man måste respektera bruket av sådana begränsade garantier som motsvarar
den härskande uppfattningen om garantiers innebörd. Utredningen anser det
därför inte lämpligt att föreslå en tvingande regel eller ens en
tolkningsregel med innehåll att vid en tidsbestämd garanti säljarens ansvar
skall sträcka sig längre än som svarar mot denna uppfattning. Presumtionsverkan
får emellertid anses vara ett minimum för vad som bör gälla till köparens
förmån när säljaren avgett garanti för viss tid. Utredningen menar också, att
lagstiftningen inte bör motverka möjligheten att en garanti för viss tid
innefattar en utfästelse att varan skall vara användbar under denna tid. Detta
kan befaras bli fallet, om en garanti alltid in dubio skulle tolkas som avseende
blott fel som fanns vid farans övergång. Utredningen anser det dock mindre
lämpligt att införa regler i konsumentköplagen rörande frågan huruvida garantin
skulle ha den mer vidsträckta innebörden. Även vid de mer omfattande
garantierna bör dock som minimikrav gälla, att köparen inte genom att en
betungande bevisbörda åläggs honom skall gå miste om det skydd som garantin
enligt sin materiella innebörd avser att bereda honom.

Utredningen
diskuterar härefter garantier som innebär utfästelse att avhjälpa fel i varan.

För
utredningen framstår det som angeläget att konsumentköplagen ger regler om
säljarens ansvar för fullgörande av utfästelse att avhjälpa fel i varan. Härvid
bör utgångspunkten vara, att sådana utfästelser är av stort värde för köparen,
eftersom det för det mesta är mer förenligt med hans intressen att felet
avhjälps på säljarens bekostnad än att han erhåller en felaktig vara mot
avdrag på köpeskillingen. Det måste emellertid tillses att utfästelserna
utformas på ett sätt som tillgodoser konsumenternas berättigade anspråk.
Utredningen påpekar att har tUl en början uppstår en fråga som berörts
beträffande kraven på säljarens prestation i fråga om varans kvalitet, nämligen
spörsmålet om konsumentköplagen

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 47

bör
innehålla bestämmelser om vilka krav som skall ställas på säljarens subsidiära
prestation att i händelse av fel fullgöra ett åtagande att avhjälpa felet. De
utfästelser som förekommer på konsumtionsvarumarknaden är mycket olika till
sitt innehåll. Särskilt gäller detta beträffande säljarens ansvar för kostnad,
som vid reparation uppkommer för transport av varan tUl och från det ställe
där reparationen skall ske m. m. Som huvudregel måste ett åtagande att avhjälpa
fel anses innebära att det är säljaren som skall bära nu åsyftad kostnad.
Eljest blir följden att köparen får stå för en del av den direkta kostnad som
uppkommer för att varan skall bli felfri. Eftersom det är fråga om påföljden av
ett fel, kan det hävdas att säljarens frihet att bestämma sättet för
avhjälpande och placeringen av kostaaderna inte bör respekteras på samma sätt
som när det gäller utfästelser om varans beskaffenhet, garantitidens längd o.
d. Mot införande av tvingande regler om säljarens ansvar för transportkostnad
m. m. talar emellertid främst praktiska skäl. Med hänsyn till de växlande
förhållandena är det knappast möjligt att utforma generella bestämmelser.
Tvingande regler på denna punkt måste vidare befaras leda till olämpliga
konsekvenser för köparna, t. ex. att säljama vägrar att lämna garantier för
vissa varor antingen till köpare i allmänhet eller tUl köpare bosatta i vissa
områden, eller att säljarna begränsar garantierna till att gälla endast vissa
delar av landet. Utredningen anser därför att i konsumentköplagen endast bör
meddelas bestämmelser om påföljderna av att utfästelse att avhjälpa fel inte
fullgörs.

Med
anledning bl. a. av förslag som framställts inom riksdagen (se ILU 1970: 6) har
utredningen också övervägt om möjlighet bör införas för säljare att lämna något
som kunde kallas "full garanti" beträffande en vara under viss
angiven tidrymd. En sådan "full garanti" skulle innefatta bl. a. att
säljaren åtog sig skyldighet att bestrida hela transportkostnaden och all
kostnad i övrigt för avhjälpande av fel i varan. Efter diskussion av olika
problem i samband med en sådan konstruktion kommer utredningen tiU resultatet
att bestämmelser om "full garanti" inte bör införas i
konsumentköplagen.

Samma skäl som utredningen
angett för sin bedömning av frågan om säljarens ansvar för tredje mans
uppgifter anser utredningen föreligga beträffande frågan om säljarens ansvar
för utfästelse från tredje mans sida att avhjälpa fel. Förutsättningarna för
att köparen i enlighet med det anförda skall äga göra befogenheter gällande mot
säljaren bör i princip vara desamma som föreslås i fråga om påföljder vid
kontraktsbrott på säljarens sida. Vid utfästelser att avhjälpa fel bör
säljaren regelbundet ha ett ansvar för att avhjälpandet fullgörs av
tiUverkaren eller den som eljest utpekats i åtagandet, under förutsättning att
utfästelsen avgetts för säljarens räkning. Detta kan inte anses innebära någon
obiUig-het mot säljaren. En sådan utfästelse att avhjälpa fel avges regelbundet
genom medverkan av säljaren vid köpet. Om säljaren inte vill bära något

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 48

ansvar
för tillverkarens handlande, ankommer det på honom att tillse att någon utfästelse
från den senare inte ingår i köpet.

Utredningen anser sig inte
böra föreslå någon regel om innehållet i tillverkares åtagande att avhjälpa
fel. Situationen är likartad med den som redan diskuterats beträffande
innebörden i åtaganden av säljaren att avhjälpa fel.

4.2.6
Köparens befogenheter mot säljaren

Enligt
utredningens mening bör ett huvudsyfte med lagstiftningen vara att ge köparen
rättsligt stöd för att framtvinga riktig prestation från säljarens sida eller,
om detta inte lyckas, att frigöra sig från avtalet genom hävning så att han kan
från annat håll skaffa motsvarande prestation. Detta gäller till en början om
en säljare oskäligt länge dröjer med att leverera varan eller om det finns risk
att varan helt och hållet uteblir. Saknar köparen då hävningsrätt, är han
bunden vid avtalet och kan inte skaffa varan från annat håll. Det gäller vidare
när varan är behäftad med fel och säljaren enligt avtalet skall avhjälpa
felet. Köparen måste då ha möjlighet att framtvinga avhjälpande eller, om detta
inte sker, skaffa fullgod vara från annat håll. Det gäller även när felet är av
beskaffenhet att inte kunna avhjälpas. Är felet väsentligt, bör köparen i denna
situation ha möjlighet att häva köpet omedelbart, om inte säljaren i stället
levererar vara som är fri från fel.

Rätten att vid väsentligt
kontraktsbrott häva köpet bör säljaren inte kunna beta köparen genom
avtalsbestämmelser. Hävningsmöjligheten har således ett dubbelt syfte. Dels
tjänar den som påtryckningmedel för att förmå säljaren att avlämna utan
oskäligt dröjsmål resp. avhjälpa fel, dels möjliggör den för köparen att, om
detta inte lyckas, skaffa sig den vara som han behöver från annat håll. I
stället för att avhjälpa fel bör säljaren givetvis ha möjlighet att avlämna
annan vara som inte är behäftad med fel. I de fall då felet inte är av den
karaktären att hävning bör komma i fråga eller då köparen inte kan eller inte
vill göra hävningspå-följden gäUande måste köparen ha något annat medel till
skydd, om rättelse ej sker.

Utredningen föreslår att
de grandläggande regler om verkan av säljarens kontraktsbrott som skall ingå i
konsumentköplagen utformas med utgångspunkt från det anförda. Huravida dröjsmål
eller fel föreligger får avgöras med ledning av avtalet och den allmänna
köplagens bestämmelser, med de tvingande element vid bedömningen av fel som
tillkommer enligt 69 §§ i förslaget.

Rätten att häva köpet bör
liksom enligt den allmänna köplagen vara knuten till föratsättningen att
kontraktsbrottet är väsentligt. Visserligen kan skäl anföras för att, när
säljaren åtagit sig att avhjälpa fel men underlåtit detta, köparen skaU ha rätt
att häva, även om kon-

»
Avsnittet motsvarar 5.3.7 och 5.3.8 i betänkandet.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 49

traktsbrottet
inte är väsentiigt. Detta gäUer särskUt om säljaren tredskas med att avhjälpa
eller gör upprepade misslyckade försök. Utrednmgen har emellertid uite ansett
sig böra föreslå en mot säljama så sträng, tvingande regel, eftersom denna
skulle kunna missbrakas av en köpare som ångrat köpet eller som vill utnyttja
ett oväsentligt kontraktsbrott av säljaren till att betinga sig obefogade
fördelar.

För
de fall då köparen inte äger eller inte vill häva köpet bör han vid fel i varan
i första hand kunna kräva avdrag på köpeskillingen. Denna påföljd hör till
köprättens allmänna system och bör givetvis stå köparen till förfogande även
vid konsumentköp. Det bör således inte finnas möjlighet för säljaren att genom
avtalsbestämmelse beröva köparen denna rätt. När ett avdrag på köpeskillmgen
inte är tillräckligt, har utredningen övervägt olika möjligheter som kan
motsvara de syften som nyss nämnts. Utredningen har funnit den bästa utvägen
vara att köparen tillerkännes en med hänsyn till kostnaden skälig ersättning
för avhjälpande.

Utredningen
påpekar att den principiella ståndpunkt som utredningen redovisat ger upphov
till vissa problem av både praktisk och lagteknisk natur. I själva verket har
en köpare redan enligt köplagen det aUmänna skydd som utredningen anser lämpUgt
(bortsett från att påföljderna av att en säljare inte fullgör ett åtagande att
avhjälpa fel inte är behandlade i köplagen). Så till vida skulle det vara
möjligt att genomföra ett skydd för köparen blott genom att göra ett antal
regler i köplagen tvingande. Frågan blir emellertid, å ena sidan, om det tvingande
skyddet enligt konsumentköplagen bör sträcka sig lika långt som det
dispositiva skyddet enligt köplagen gör och, å andra sidan, hur det tvingande
skyddet bör ordnas lagtekniskt. Utredningen diskuterar den förra frågan först.

När
säljaren underlåtit att avlämna godset, trots att tiden för avlämnande är
förbi, kan enligt köplagen köparen häva utan att han dessförinnan uppmanat
säljaren att avlämna godset. Utredningen anser emellertid att det är olämpligt
att för det syfte som nyss angetts införa en tvingande regel som går så långt.
Särskilt om anledningen till att säljaren inte avlämnar varan är ett
ursäktligt misstag från hans sida, synes det onödigt strängt att köparen
omedelbart skäll kunna häva köpet. Man kan förmoda att, helt bortsett från vad konsumentköplagen
må innehålla, en köpare som är angelägen om att säljaren skall avlämna godset
inte förhåUer sig helt passiv ända tUl dess han viU häva, utan att han uppmanar
säljaren att leverera. Ett krav på uppmaning avser dessutom att förekomma tvister
om huravida säljaren verkligen förstått att dröjsmålet redan var eller inom en
nära framtid skulle koin-ma att bli väsentligt för köparen. Det tjänar därför
bl. a. också till att ge köparen en befogenhet som han normalt kan begagna utan
att behöva gå tiU domstol.

Även
i ett annat avseende bör det tvingande skyddet vid dröjsmål en-4 Riksdagen
1973. 1 saml. Nr 138

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 50

ligt
utredningens åsikt inte sträckas ut lika långt som köparens befogenheter
enligt köplagens dispositiva regler. Som exempel nämner utredningen att man
måste ta hänsyn till de olägenheter som skulle uppstå om en beställare skulle
kunna vid övergående, om också för honom väsentligt, dröjsmål häva köp av en
specialtillverkad dyrbar båt, vilken tillverkaren inte kan avsätta till annan
än beställaren. Utrednmgen anser därför att det bör finnas möjlighet att avtala
om att hävning utesluts i sådana fall.

Reglerna är avsedda att
vid fel i godset fungera på liknande sätt som vid dröjsmål. I de talrika fall
då säljaren åtagit sig att avhjälpa fel kommer han enligt förslaget att ha
möjlighet att genom avhjälpande i enlighet med åtagandet avvärja hävning från
köparens sida. Även om säljaren inte åtagit sig att avhjälpa fel, bör han ha
viss om också mera begränsad möjlighet att förekomma längre
gående påföljder genom avhjälpande.

Vad gäller den
rättstekniska frågan om hur förutsättningarna för påföljder skall anges i lagen
framhåUer utredningen, att syftet med lagen främst är att köparen skall kunna
framtvinga riktig prestation. Köplagens regler om dröjsmål och fel innefattar
emellertid åtskilliga detaljregler, t. ex. om köparens undersökning av godset
före köpet i 47 §, vUka inte direkt berörs av detta syfte. Det är synnerligen
tvivelaktigt, om avtalsfrihet bör uteslutas beträffande samtliga dessa regler.
Delvis är det också osäkert hur mycket som skulle omfattas av en hänvisning
till köplagens regler. Detta gäller bl. a. sådana principer som visserligen
inte uttryckligen framgår av köplagen men som likväl anses höra till dess
system, t. ex. regler om partiellt dröjsmål och partiellt fel. Vissa situationer,
särskilt att säljaren underlåtit att uppfylla åtagande att avhjälpa, är vidare
inte reglerade i köplagen och metoden att hänvisa till köplagen kan inte
begagnas för dem. I olika avseenden synes det därför leda tUl större klarhet
att ange föratsättningama för påföljdema enligt de tvingande reglerna direkt,
utan att ta omvägen över en hänvisning till köplagen. En sådan lösning medför
också en riktigare avgränsning av den tvingande regleringens omfattning. Den är
även ägnad att skapa bättre förutsättningar för en praxis som tar särskild
hänsyn till konsumenternas situation än en lösning som innebär större
bundenhet vid köplagens nuvarande regelsystem.

Utredningen föreslår
därför, att konsumentköplagen skall utan hänvisning till köplagen ange var
gränsen går för avtalsfriheten beträffande hävning och övriga i lagen reglerade
påföljder. Detta överensstämmer med lagens allmänna syfte att ge minimiregler,
vilka en köpare alltid skall kunna åberopa, oavsett omständigheterna, men vilka
likväl inte utesluter att köparen åberopar andra, för honom förmånligare regler
där detta kan ske enligt avtalet eller köplagen.

I
detta sammanhang framhåUer utredningen att frågor som

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 51

inte
direkt regleras i konsumentköplagen får bedömas enligt avtal, köplagens regler
samt aUmänna rättsgrundsatser. Konsumentköplagens regler om verkan av
säljarens dröjsmål inverkar exempelvis inte på vad som skall gälla om
antedperat dröjsmål, eftersom de endast avser det fallet att varan inte
avlämnats i rätt tid. Vid antedperat dröjsmål får således avtalet eller, om
avtal saknas, allmänna köprättsliga grandsatser tillämpas. På samma sätt
inverkar konsumentköplagens regler inte på tiUämpningen av avtal eUer
köplagsregler om successiv leverans (22 och 46 §§ köplagen) eUer om köparens
imdersökning av godset före köpet (47 §).

Till
detta fogas två reservationer. Den ena är att förbud kan komma att utfärdas enligt
avtalsvillkorslagen, även om ett vUlkor inte direkt strider mot
konsumentköplagen. Möjligheten att införa förbud enligt avtalsvillkorslagen
utgör ett föratsatt komplement till förslaget. Den andra reservationen är att,
även bortsett från möjligheten att meddela ett sådant förbud, ett
avtalsvillkor som visserligen formellt mte strider mot en tvingande bestämmelse
likväl kan böra drabbas av ogUtighet, om det på ett sådant sätt neutraliserar
den tvingande regeln att det utgör ett kringgående av denna.

Utredningen har övervägt
om konsumentköplagen bör innehålla sådana regler om verkan av hävning som
svarar mot 57 och 58 §§ köplagen. I betänkandet erinras om att det inte är
ovanligt att formulär för konsumentköp innehåUer bestämmelser om att köparen går
miste om rätten att häva köpet, om han inte återställer varan i väsentligen
oförändrat skick. Strikt tolkade efter bokstaven skuUe sådana bestämmelser kunna
förstås som självständiga föreskrifter, vUka medför att köparens
häv-ningsbefogenhet kan gå förlorad utan hänsyn tiU sådana omständigheter som
anges i 58 § köplagen. Utredningen anser det emellertid vara mer naturligt att
tolka bestämmelsema som allmänna hänvisningar till 57 och 58 §§ köplagen. Någon
fråga om bestämmelserna skulle träda i stället för dessa regler uppstår då
inte. För utredningen är inte heller känt att konsumenter f. n. skulle berövas
sin hävningsrätt till följd av att säljama hävdar förstaämnda tolkning av
formulärrättsliga bestämmelser. Utredningen finner därför inte tUlräckliga skäl
att föreslå tvingande regler om verkningama av hävnmg.

Utredningen berör också
frågan om köparens rätt att innehålla köpeskillingen, när säljaren är i
dröjsmål eller varan är behäftad med fel (jfr 14 § köplagen). Formulärrättens
bestämmelser om detta ämne synes ibland beröva köparen rätten att umehåUa
köpeskiUmgen vid säljarens kontraktsbrott. Utredningen anser det vara av vikt
att köparen vid säljarens kontraktsbrott har rätt att innehålla köpeskilling
som ännu inte är betald. För att rätten att häva köpet skall vara effektiv som
påtryckningsmedel fordras att den förenas med en rätt att innehålla köpeskUlingen
eUer obetald del därav, Likaså kan en rätt att kräva avhjälpan-

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 52

de
bli i det närmaste värdelös om köparen inte har möjlighet att innehålla minst
så stor del av köpeskillingen som svarar mot kostnaden för avhjälpande. Att
återkräva ett redan erlagt belopp från en säljare som tredskas antingen med
leverans eller med avhjälpande av fel kan vara vanskUgt för köparen. HärtUl kommer
att det torde vara en vanlig reaktion hos en köpare, som finner den inköpta
varan behäftad med fel, att innehålla betalning som eljest skolat ske till dess
felet avhjälpts eller saken eljest klarats upp.

De
påföljder av kontraktsbrott som inte betingas av de syften som ligger till
grund för redan berörda påföljder bör enligt utredningens mening endast i
mindre omfattning bli föremål för tvingande regler. Utredningen syftar främst
på frågan om köparens rätt att erhålla skadestånd. Enligt köplagen har köparen
vid speciesköp i särskilda fall och vid leveransavtal i stor utsträckning rätt
till skadestånd vid såväl dröjsmål på säljarens sida som fel i godset. I
formulärrätten begränsas å andra sidan regelbundet rätten till skadestånd
starkt, särskilt i vad avser s. k. indirekt förlust (följdförlust). Såvitt
framgår av de upplysningar som utredningen erhållit tillämpas prmcipen, att
säljaren inte utger skadestånd, ofta med viss stränghet. Även säljare som är
beredda att utan att strikt hålla på avtalets bokstav avhjälpa fel eller återta
gods behäftat med fel, motsätter sig ofta bestämt att utge ersättning för
köparens följdförlust.

Utredningen
har övervägt huruvida det finns skäl att genom tvingande regler söka
åstadkomma en ändring i denna praxis men kommit till resultatet att detta inte
är lämpligt. Till grand härför ligger inte bara antagandet, att skadestånd för
följdskador ibland kan uppgå till betydande belopp och därför för säljarna
medföra en avsevärd belastning. Utslagsgivande har varit att beräkningen av
skadestånd regelbundet förutsätter utredning om köparens särskilda förhållanden
och att bevisningssvårigheterna kan bli betydande. Även om köparen kan styrka
sina utgifter, kan säljaren invända att dessa inte varit nödvändiga eller
skäliga, och svårbedömda tvister måste därvid uppstå. Utredningen kan inte
heUer finna, att en skadeståndsrätt regelbundet erfordras för att tillgodose köparnas
viktigaste intressen. Vid dröjsmål kan köparen ofta begränsa sin förlust genom
att begagna den rätt att kräva fullgörande och vid underlåtenhet av säljaren
att likväl fullgöra sin prestation den rätt att häva köpet, som han skall ha
enligt förslaget. När säljaren åtagit sig att avhjälpa fel kan köparen på samma
sätt genom att begagna de befogenheter lagen tillerkänner honom hålla sin
förlust så låg som möjligt. Otvivelaktigt kan fall inträffa då en köpare till
följd av säljarens kontraktsbrott råkar ut för förlust, vilken inte kan
förekommas ens genom att köparen med största energi utövar de rättigheter som
de tvingande reglema ger honom enligt utredningens förslag. Detta kan dock
enligt utrednuigens mening inte motivera, att man genom tvingande rätt lämnar
fältet öppet för tvister av det slag som nu antytts och minskar köparens

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 53

allmänna
intresse av att så snart som möjligt förmå säljaren att avlämna gods resp.
avhjälpa fel.

I
vissa bestämda avseenden föreslår emellertid utredningen tvingande bestämmelser
beträffande köparens rätt till ersättning. Detta gäller bl. a. när rätten till
hävning på grand av särskilda omständigheter inte kan komma tiU användning. Om
säljaren inte vUl finna sig i att köparen häver köpet på grand av säljarens
underlåtenhet att avhjälpa fel, bör köparen vara berättigad till skälig
ersättning från säljaren. I det motsatta fallet, nämligen att köparen inte kan
eller inte vUl begagna rätten att häva köpet, när säljaren underlåter att
avhjälpa fel, skall enligt förslaget köparen likaledes ha rätt att erhåUa
skälig ersättnmg. Vad utredningen här föreslår är en begränsad
ersättningsskyldighet som bl.a. inte omfattar följdförlust i dess helhet.

Full
skyldighet att ersätta köparens förlust, omfattande bl. a. följdskador, bör
enligt utredningens mening genom tvingande regel endast åläggas i begränsad
utsträckning. När säljaren gjort sig skyldig till grov försumlighet vid
fullgörande av avtalet, kan sådan skadeståndsskyldighet anses motiverad. Också
enligt formulärrätten görs f. ö. ofta i allmänna ansvarsfriskrivningar undantag
för sådana fall då uppsåt eller grov vårdslöshet ligger säljaren till last. För
att ålägga säljaren skadeståndsskyldighet vid sådan grov försummelse talar
även, att tillverkare enligt utredningens uppfattning (4.2.7) inte bör kunna
undandra sig skadeståndsskyldighet vid grov vårdslöshet Säljarens ansvar bör
inte vara mer begränsat än tillverkarens i de fall då dessa inte är samma
person.

4.2.7
Tredje mans ansvar mot köparen

I
anslutning till diskussionen av frågan om köparens befogenheter mot säljaren,
när tiUverkaren eller annan tredje man lämnat oriktiga uppgifter om varan
eller underlåtit att i enlighet med av honom gjort åtagande avhjälpa fel, tar
utredningen också upp frågan i vilken utsträckning tredje man skall ansvara
själv mot köparen.

Utredningen
framhåller att den civilrättsliga påföljd som här kommer i fråga är
skadeståndsskyldighet. Eftersom tredje man inte står i direkt
kontraktsförhållande tUl köparen, är skadeståndsansvaret närmast att beteckna
som utomobligatoriskt. Tredje man intar emellertid i detta fall, särskilt genom
att han lämnar uppgifter och avger utfästelser som är direkt avsedda för
köparna, en helt annan ställning i förhållande till dem än som förekommer vid
utomobligatoriska relationer i allmänhet. Rättsläget är därför ganska ovisst.
Det kan uppenbarligen ha praktisk betydelse för köparna att kunna rikta
skadeståndstalan mot tillverkare och andra tredje män. Visserligen kan hävdas,
att en tvingande regel om befogenhet för köparen gentemot säljaren att häva
köp och kräva avdrag på köpeskillingen gör det mindre betydelsefullt för
köparen att dessutom ha några rättigheter mot tredje man. Men särskilt när
säljaren är svår-

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.1973:138 54

anträffbar
eUer insolvent eUer eljest oåtkomlig för krav, aktualiseras köparens möjlighet
att vända sig mot tredje man.

Utredningen behandlar tUl
en början frågan om tredje mans ansvar för oriktiga uppgifter. När tillverkare
och andra i reklam, braksanvisningar o. d. lämnar uppgifter om varan, åtföljs
dessa uppgifter sällan av friskrivningar från ansvar. Det kan emellertid inte
uteslutas att i framtiden sådana friskrivningar anknyts tUl uppgifter, t. ex.
på förpackningar. Av större vikt är dock att fastslå, att tredje man verkligen
har ett ansvar för oriktiga uppgifter, även i avsaknad av förbehåll därom i
samband med uppgifterna. Den i 2 kap. 4 § skadeståndslagen angivna principen,
att skadeståndsskyldigheten i fall av förmögenhetsskada i utomobligatoriska
förhållanden föratsätter brottslig handling (se prop. 1972: 5 s. 568 och 654)
är uppenbarligen inte ägnad att tillämpas här. Det rör sig här om ett
kontraktsliknande förhållande och från köparens synpunkt är utmärkande, att
han vanligen förlitar sig på uppgiften på samma sätt som om denna härrört
direkt från säljaren. Tredje man måste inse detta. Hans avsikt är just att
påverka konsumenter att inköpa varor hos säljare som saluför dem. Situationen
kan jämföras med den som avses i 12 § marknadsföringslagen. Enligt denna
föreskrift skall den som bryter mot förbud eller gör sig skyldig till brott mot
lagen, t. ex. mot dess regel om straff för vilseledande framställning vid
marknadsföring av vara (2 §), ersätta skada som därigenom uppkommer för
konkurrerande näringsidkare. Föreskriften rör således inte skada som i sådan
situation uppstår för konsument. Den omständigheten att skadeståndsskyldigheten
visavi konsument inte är reglerad i marknadsföringslagen är ett ytterligare
skäl att ta upp ämnet i konsumentköplagen.

Utredningen
anser att tredje man i nu åsyftade fall bör bli skadeståndsskyldig i första
hand när han handlat uppsåtligen. Men även om tredje man gjort sig skyldig till
grov vårdslöshet vid lämnande av uppgiften, bör han enligt utredningens mening
ansvara. Detta är motiverat bl. a. med hänsyn till de fall då det är svårt för
köparen att styrka uppsåt och omständigheterna är sådana att tredje man lämnat
uppgiften trots att han måste ha känt till dess oriktighet. Härigenom uppnås
också nära överensstämmelse med säljarens skadeståndsskyldighet enligt utredningens
förslag när han är den som lämnat den oriktiga uppgiften. Utredningen anser det
däremot inte nödvändigt att genom tvingande regel ålägga tillverkare och andra
tredje män skadeståndsansvar även vid vårdslöshet som inte är grov. Detta
skulle innebära att tillverkarna blev ansvariga i större utsträckning än säljare
blir när dessa i den utsträckning som sedvanligen godtas friskriver sig från
skadeståndsskyldighet. Ett ansvar för tredje man även vid ringa vårdslöshet
skulle kunna bli mycket betungande i särskilda fall. Utredningen erinrar också
om att 12 § marknadsföringslagen inte medför skadeståndsskyldighet vid
oakt-samt vilseledande. Beträffande förutsättningarna för skadeståndsskyldig-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 55

het
i övrigt anser utredningen att regeln bör ansluta sig till den om säljarens
skadeståndsskyldighet. Utredningen betonar att den i betänkandet föreslagna
regeln även här är att beteckna som en minimiregel, vilken betecknar gränsen
för en eventuell friskrivning. Det utesluts därför inte att enligt allmänna
rättsgrundsatser, möjligen även särskilt åtagande, tillverkaren eller annan
tredje man kan komma att ansvara i större utsträckning än konsumentköplagen
anger.

Utredningen
tar härefter upp frågan om tillverkares och annan tredje mans ansvar för
underlåtenhet att fullgöra utfästelse att avhjälpa fel. I frånvaro av särskild
bestämmelse i utfästelsen torde underlåtenhet att fullgöra denna föranleda
skadeståndsskyldighet för den som avgett den åtminstone när underlåtenheten kan
betecknas såsom försummelse. Utfästelse att avhjälpa fel åtföljs emellertid
regelbundet av friskrivningar från ansvar i övrigt. Friskrivningarna gör ofta
inte undantag ens för grova försummelser. Tillverkarens utfästelse mot köparen
öppnar således för honom en möjlighet till friskrivning från
skadeståndsskyldighet, vUken normalt saknas i förhållandet meUan parter som
inte står i direkt avtalsrelation till varandra. Visserligen kan det ibland
finnas skäl till tvivel, om anvarsfriskrivningen är giltig mot en köpare som
aldrig särskilt godkänt den. Men om köparen vill åberopa det åtagande av
tillverkare som är förbundet med friskrivningen, kan det vara svårt för honom
att göra gällande, att friskrivningen inte alls är gUtig därför att han inte
godkänt tillverkarens erbjudande.

Utredningen
finner det vara av vikt för konsumentema att det genom lagregel fastställs, hur
långt en friskrivning av tillverkaren skall vara giltig. Möjligheten för
köparen att häva köpet, resp. kräva avdrag på köpeskUlingen eller erhålla
skälig ersättning för reparationskostnaden, medför å andra sidan att
tillverkarens skadeståndsskyldighet inte har den primära betydelse som skulle
vara fallet vid ett helt självständigt åtagande, t. ex. vid ett fristående
avtal om reparation. I enlighet med den uppfattning som utredningen redovisat i
annat sammanhang bör skadeståndsskyldighet genom tvingande regel endast åläggas
med försiktighet, främst på grund av de bevissvårigheter som beräkningen av
skadeståndet kan väntas medföra. Denna principinställning påverkas inte av att
i nu avsett fall säljarsidans förpliktelser är fördelade mellan säljaren själv
och tillverkaren eller annan tredje man. Utredningen anser vidare att när det
gäller tiUverkarens ansvar man inte gärna kan låta den tvingande regeln utgå
från om underlåtenheten att uppfylla åtagandet beror av uppsåt eller inte.
Tillverkarens uppfyllelse av sin skyldighet är regelbundet föremål för hans
beslut och avsiktliga handlande och i denna mening är icke-uppfylldsen i de
flesta fall uppsåtlig. Gränsen för den friskrivning som tillåts enligt
tvingande regel far dras på annat sätt. Tillverkaren eller den som eljest
åtagit sig att avhjälpa fel bör en-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 56

ligt
utredningens mening inte kunna undgå skadeståndsskyldighet, när underlåtenheten
beror på grov försumlighet.

Utredningen påpekar, att
det visserligen är sällsynt att en tillverkare så grovt åsidosätter sina
skyldigheter som regeln förutsätter och att den därför kan bli av mindre värde
för köparen. I förhåUande till bedrägliga eller mindre vederhäftiga företag,
vilka söker helt undandra sig sina skyldigheter, synes det dock vara av värde
för köparen att inte kunna mötas med invändningar baserade på lydelsen av de
friskrivningsklausuler som faktiskt förekommer. Även i förhållande till mer
ansvarskän-nande företag synes det vara av viss vikt för köparen att kunna
hänvisa till att det finns en gräns för vad som tolereras av lagstiftaren.

4.2.8
Reklamation m. m.

Utredningen
påpekar att det vid försäljning till konsumenter inte sällan förekommer
formulärrättsliga villkor enligt vilka köparens rätt att göra påföljder
gällande förutsätter att han vidtagit vissa åtgärder. Som exempel nämns krav på
att köparen inom viss tid efter köpet fyllt i och till tillverkaren sänt in
garantisedel, att garantisedeln företes vid reklamation eller att köparen
reklamerar mot fel skriftligen inom kort tid, ibland så kort tid som en vecka
efter köpet. Kritik har ofta riktats mot dessa föreskrifter, som måste anses
över hövan betunga köparen och kunna medföra rättsförluster för honom.

Det
torde visserligen ofta förekomma, att säljare och tillverkare godtar
anmärkningar mot fel, även om sådana villkor som nu nämnts inte har iakttagits,
under föratsättning att annan utredning förebringas om inköpet och om felet.
Detta kan dock enligt utredningens mening inte vara tillräckligt skäl att godta
stränga klausuler. Tvärtom följer av de allmänna skäl som utredningen anfört i
det föregående (4.1) att konsumenterna bör åtnjuta ett skydd genom tvingande
regler mot betungande föreskrifter om vad köparen skall iaktta vid reklamation.

Utredningen
anser det därför lämpligt att i konsumentköplagen införa tvingande regler om
köparens reklamationsskyldighet. Reglerna bör klargöra vad som i detta
hänseende kan krävas av köparen. Den köpare som reklamerat i enlighet med
reglerna skall således inte kunna mötas av invändningen att han inte iakttagit
särskilda föreskrifter i allmänna leveransvillkor eller garantisedlar och
därför mist sin möjlighet att kräva rättelse. Intet hindrar dock att säljare
och tillverkare uttrycker önskemål och ger köpare råd om hur reklamation skall
ske, bara dessa önskemål och råd inte är sanktionerade med rättsförlust för
köpare som inte följer dem. De krav som kan ställas på reklamation vid ett
konsumentköp bör enligt utredningens mening inte blott vara lägre än vad som
krävs av en köpman utan också lägre än som följer av de allmänna regler om
reklamation som 52 § köplagen innehåller för s. k. civUa köp. Härför talar bl.
a. att konsumenter inte bör gå förlustiga sina befogenhe-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 57

ter
på grund av underlåtenhet att handla med den skyndsamhet som i och för sig är
önskvärd, när detta inte är nödvändigt för att tillgodose den andra partens
berättigade intressen. I betraktande av de allvarliga konsekvenser som
förlusten av rätt att göra gällande anspråk på grund av fel utgör för en
köpare, bör man således avstå från att uppställa så stränga regler om
reklamation som skulle komma i fråga om sanktionen vore lindrigare. Lagen bör
endast kräva så mycket av köparna som man kan begära att dessa även utan
kännedom om lagen ändå iakttar. DärtUl kommer att köparen inte alltid själv kan
bedöma, om fel föreligger, och att han kan behöva rådfråga sakkunskap om sina
juridiska befogenheter.

I 52 § köplagen skiljs
mellan köparens skyldighet att underrätta säljaren om huruvida han vill
"tala å fel eller brist i godset", s. k. neutral reklamation, och
köparens plikt att meddela säljaren huravida han vill häva köpet eUer kräva
gUlt gods. Enligt utredningens mening bör för konsumentköpens dd inte göras
någon sådan skillnad mellan olika typer av reklamation. För det stora flertalet
konsumenter torde det te sig främmande att för bibehållande av sin hävningsrätt
vid fel i varan nödgas att inte bara underrätta säljaren om felet inom viss
tid utan också uttryckligen göra en hävningsförklaring inom samma tid. En sådan
ordning är även ägnad att onödigtvis medföra rättsförluster för köparen
särskilt i fall då säljaren lämnats tillfälle att avhjälpa felet och en längre
tid gått utan att detta avhjälpts. Det synes inte heller för säljarsidan vara
förenat med några större nackdelar, om reklamationsplikten vid konsumentköp
begränsas tUl en skyldighet för köparen att för säljaren ge till känna att han
anser varan behäftad med fel och att han inte vill låta sig nöja härmed. Det
skäl som ligger bakom köplagens krav på särskild hävningsförklaring, nämUgen
behovet av slcydd för säljaren mot att köparen spekulerar på hans bekostnad
genom att även efter längre tid låta köpet gå tillbaka, har väsentligen
aktualitet vid handelsköp eller köp av värdepapper och saknar följaktligen
bärkraft för konsumentköpens del. Redan den omständigheten att köparen genom
att dröja för länge med reklamationen kan gå miste om de befogenheter konsumentköplagen
ger honom torde utgöra ett tillräckligt korrektiv mot att han missbrukar sin
hävningsrätt. Utredningen erinrar också om det korrektiv häremot som ligger i
reglerna om verkan av hävning i 57 och 58 §§ köplagen. Utredningen har med
hänsyn tUl vad nu anförts kommit till slutsatsen att köparens reklamationsplikt
i konsumentköplagen bör inskränkas till en skyldighet att göra en s. k.
neutral reklamation.

När
tillverkare eller annan utfäst sig att avhjälpa fel, uppstår en speciell
fråga, nämligen till vem köparen skall vara skyldig att reklamera. Utredningen
anser att denna fråga inte kan förbigås i konsumentköplagen. Dels råder
ovisshet om vad som skall gälla, dels kan avtalen innehålla föreskrifter som
leder tUl rättsförluster. Om avtalet föreskriver att reklamation t. ex. skall
riktas till säljaren, även om tiUverkaren är den

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 58

som
skall avhjälpa fel, finns risk att köparen reklamerar till tillverkaren och
tror att han därmed har uppfyllt sina skyldigheter. Den rimliga lös-nuigen
vilken överensstämmer med vad som föreskrivs i vissa förekommande formulär
är att köparen med giltig verkan kan reklamera hos antingen tillverkaren eller
säljaren. Detta bör gälla oavsett vem köparen i sista hand vill rikta krav
mot. Han kan nämligen inte vid den tidpunkt, när han kräver avhjälpande, väntas
ta ställning till mot vem han skall göra befogenheter gällande, om avhjälpande
inte skulle ske.

Utredningen diskuterar i
detta sammanhang en fråga som har viss anknytning tUl de nu berörda
reklamationsreglerna, nämligen om konsumentköplagen efter mönster av 61 § köplagen
bör klargöra på vems risk meddelanden från köparen till säljaren eller annan
skaU gå, om meddelandet sänds med posten eller på telegrafisk väg. Utredningen
föreslår att en regel med innehåll att meddelandena i dessa fall går på
mottagarens risk och inte på avsändarens tas in i konsumentköplagen.

4.2.9
Köparens förhåUande till kreditgivare

Utredningen
framhåller, att det skydd som den avser att bereda konsumenterna skulle bli
föga värdefullt om även i framtiden skulle tUlämpas vissa tillvägagångssätt
vid kreditköp som nu är vanliga. Genom dem betas köparen möjligheten att i
förhållande till finansiär som innehar säljarens fordran på köpeskUlingen göra
gäUande invändningar, som han ägt göra mot säljaren. Köparen kan visserligen
från säljaren kräva tillbaka vad han trots invändningen nödgats utge till
finansiären men en sådan rätt att återkräva betalning kan uppenbarligen inte
anses tillräck-

lig-

Finansiärens rätt att
under nuvarande förhållanden utkräva köpeskUUngen, även om köparen skulle
kunna göra invändning mot säljaren på grand av fel i godset e. d. bygger bl. a.
på att köparen ofta utställer löpande fordringsbevis, varefter finansiären i
egenskap av godtroende innehavare kräver betalning och då inte kan mötas av
invändning på grund av köpet från köparen (jfr 15 § skuldebrevslagen och 17 §
växel-lageu/. Det förekommer också att i avbetalningskontrakt intas bestämmelser,
enligt vilka köparen avsäger sig rätten att mot förvärvare av kontraktet göra
gällande invändning på grund av köpet (s. k. "cut-off"-klausuler). Om
återigen finansiären lämnat lån direkt tiU köparen men genom förmedling av
säljaren och för att finansiera köpet, kan finansiären enligt gällande rätt
hävda att invändningar mot köpet inte kommer honom vid, därför att han lämnat
lånet direkt till köparen och inte är part i dennes köpavtal med säljaren.
Utredningen påpekar att det berörda problemet har sin motsvarighet i många
andra länder och det har ansetts vara en betydande svaghet i konsumentens
ställning att han är tvungen att betala till finansiären, trots att han kunnat
göra invändning gällande i förhållande till säljaren. Även i dessa andra länder
synes det

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 59

bli
allt vanligare att säljare, som lämnat köparen kredit mot ägareförbehåll, inte
själv finansierar transaktionen utan skaffar sig motsvarande kredit från annan,
oftast från finansieringsföretag, som specialiserar sig på denna form av
finansiering, eller från bank eller tillverkaren av varan (vilken i sin tur
kan vända sig till finansieringsföretag eller bank). I USA har man tUl en
början inskridit i de fall, där säljare och finansiär är nära lierade med
varandra, men senare övergått till att genomföra ett mer allmänt skydd för
konsumenter som köpare, baserat på att en konsument inte kan väntas inse att
han genom att utställa löpande papper avhänder sig möjligheten att göra
invändningar på grund av köpet. Utvecklingen i rättspraxis har fullföljts
genom lagstiftning.

Den rältstekniska metod
som man använt i främmande lagstiftning (USA, Österrike samt i ett nyligen
framlagt engelskt förslag) för att skydda konsumenten är i första hand att
förbjuda löpande papper vid konsumentköp. Utredningen föreslår en sådan regel
för Sverige. Redan nu innehåller formulär tiU avbetalningskontrakt stundom
försäkran, att löpande papper inte utställts för fordran på köpeskillingen,
vilket bestyrker att det är möjligt för yrkesmässiga avbetalningssäljare att
anpassa sig efter den regel som föreslås. Om trots förbudet löpande papper
utfärdas och överlåts till bank, finansieringsinstitut eller tillverkare som är
i god tro i fråga om invändningar, bör förvärvaren enligt utredningens mening
vara skyddad i vanlig ordning. Det fordras därför inte någon ändring i de
bestämmelser i skuldebrevslagen och växellagen, som ger skydd åt godtroende
förvärvare av löpande papper. Den föreslagna regeln innehåller så tUl vida en
lucka i köparens skydd, som det inte finns några garantier för att förbudet
vinner hundraprocentig efterföljd. I undantagsfall kan det inträffa att det
löpande papperet kommer i händerna på förvärvare som är i god tro beträffande
invändningar. Den av utredningen föreslagna metoden har likväl inte ansetts
m.edföra några olägenheter i de länder där den begagnats och i praktiken torde
riskerna för köparna inte vara stora. För att sanktionera förbudet mot löpande
papper vid konsumentköp torde det vara nödvändigt att stipulera straffansvar
för överträdelse av förbudet.

Utredningen föreslår också
att i konsumentköplagen meddelas en bestämmelse om att s. k.
"cut-off"-klausuler skall vara ogiltiga. Motsvarighet härtill finns
likaledes i amerikansk rätt ehuru med vissa modifikationer samt enligt det
nyss åsyftade engelska förslaget. När en klausul av nu nämnd typ förekommer i
ett kontrakt riskerar finansiären att tro, att kontraktet avser ett köp som
inte är konsumentköp ehuru faktiskt så är fallet. I en sådan situation skulle
finansiären kunna göra en förlust genom att han inte kan motsätta sig en
invändning från köparens sida när denne visar att köpet faktiskt var ett konsumentköp.
I den mån finansiären betraktar en sådan risk som ekonomiskt beaktansvärd, får
det ankomma på honom att genom sitt mellanhavande med säljarföretaget

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 60

kontrollera,
att detta inte till honom överlåter avbetalningskontrakt, som härrör från
konsumentköp. Finansiärerna torde inte sakna möjligheter till sådan kontroll.

Vad
slutligen beträffar de fall då köparen genom säljarens förmedling erhåller lån
för bestridande av köpet föreslår utredningen en bestämmelse, enligt vilken
köparen får framställa samma invändningar mot långivaren som mot säljaren. I de
fall som här avses torde det stå klart för långivaren, att köpet avser ett
konsumentköp. Han har i varje fall möjlighet att underrätta sig om huravida så
är fallet.

Om
i de situationer som berörs av lagstiftningen köparen kan mot finansiären
hävda, att det föreligger fel i varan eller att han eljest inte är skyldig att
utge betalning som avkrävs honom, blir det en sak mellan finansiären och
säljaren att dra konsekvenserna därav. Den föreslagna lagstiftningen berör inte
detta ämne.

4.3
Följdändringar i köplagen m. m.

Utredningen
har kommit tUl den slutsatsen att några följdändringar i den allmänna köplagen
inte behöver göras vid införande av en särskild lag om konsumentköp.

I
betänkandet erinras bl. a. om att den översyn av köplagen som det ankommer på
utredningen att göra ännu inte är avslutad. Det är för tidigt att uttala sig
om hur pass omfattande ändringar som bör företas i köplagen och när resultatet
av översynen kan läggas fram'. Detta manar enligt utredningen till viss
försiktighet vid bedömningen av frågan om konsumentköplagen bör följas av
ändringar i köplagen. Det skulle visserligen kunna hävdas att konsumentköplagen
i vissa avseenden ger regler som föregriper resultatet av den pågående
översynen av köplagen. Vissa bestämmelser innebär sakliga ändringar i
förhållande till vad som i motsvarande hänseenden föreskrivs i köplagen.
Ändringarna avser emellertid delvis en kodifiering av regler som erhållit viss
stadga i rättstillämpningen åtminstone såvitt avser civila köp. Till den del
änd-rmgama står i överensstämmelse härmed synes någon olägenhet med tanke på
den kommande revisionen av köplagens bestämmelser inte behöva befaras. På en
punkt, nämligen beträffande regleringen av köparens reklamationsplikt, är
läget dock särpräglat. Vad som härvidlag föreslås för konsumentköpens del går
längre till köparens förmån än vad som f. n. gäller beträffande köp i
allmänhet. Att enbart med tanke härpå ta upp frågan om en revision av köplagens
regler om reklamation redan i detta sammanhang, synes dock utredningen inte
vara oundgängligen nödvändigt.

Eftersom
köplagens dispositiva regelsystem även i fortsättningen kommer att på olika
sätt få tillämpning vid konsumentköp, skulle, när det gäller frågor som faller
inom det område som regleras av konsu-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 61

mentköplagen,
kunna anföras skäl för att man redan vid lagens tillkomst bör företa de
ändringar i köplagen som från konsumentsynpunkt framstår som särskilt
angelägna. Utredningen avser här sådana spörsmål som inte ansetts behöva
uttryckligen behandlas i den tvingande lagen, t. ex. verkan av att köparen före
köpet undersökt varan (47 § köplagen). Något starkt behov av att ändra de
dispositiva reglema i nu åsyftade hänseenden torde emellertid inte föreligga.
I rättspraxis har sålunda exempelvis i fråga om 47 § köplagen utbUdats
grundsatser som i viss mån modifierar lagtextens innehåll. Utredningen erinrar
vidare om den möjlighet till ingripande mot eventuella missbruk av avtalsfriheten
på denna punkt som finns enUgt avtalsvillkorslagen. Detta äger motsvarande
tUlämpning beträffande övriga spörsmål av nu berört slag. Med hänsyn härtill
anser utredningen att någon ändring i köplagen inte behöver göras från nu
diskuterad synpunkt.

Konsumentköplagens
tillkomst kräver enligt utredningens mening inte heller någon ändring i annan
lagstiftning som har aktualitet beträffande ämnen som regleras i den nya lagen,
t. ex, avtalslagen och skuldebrevslagen.

4.4
Information om konsumentköplagen

I
fråga om behovet av information om konsumentköplagens syfte och innehåll pekar
utredningen i första hand på att en viktig effekt av lagen bör bli att
nuvarande formulärrättsliga villkor vid konsumentköp ses över och bringas i
samklang med lagens ändamål. En sådant översyn har redan påbörjats i anslutning
tUl ikraftträdandet av avtalsvillkorslagen. Denna utveckling kan beräknas få
till resultat att avtalsvillkor som strider mot konsumentköplagen blir
förhållandevis ovanliga. Köparen bör således i stor utsträckning kunna utgå
från att köpvillkor om vilka han får kännedom genom t. ex. innehållet i ett
tryckt standardformulär i vart fall inte ger honom sämre befogenheter än den
tvingande lagen.

Även
om den förutsatta anpassningen av standardformulären till konsumentköplagen
delvis fyller behovet av information om lagen kommer dennas effektivitet
givetvis att vara beroende av att upplysning om konsumentemas befogenheter
enligt lagen sprids också på annat sätt. Utredningen syftar här främst på
sådan uiformation som kan lämnas av samhälleliga organ som har till uppgift
att ta till vara konsumenternas intressen, t. ex. KO och statens
konsumentverk. Det är av särskild vikt att konsumenten bibringas kännedom om
vissa grandläggande befogenheter som konsumentköplagen ger honom i förhåUande
till säljaren, varans tUlverkare och särskild kreditgivare. Uppkommer tvist på
grand av köpet, bör köparen i första hand hänvisas att få vidare upplysning om
sina rättigheter genom hänvändelse till lokalt konsumentorgan eller

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 62

t.
ex. allmänna reklamationsnänmden. Kan tvisten inte lösas i sådan ordning, bör
köparen upplysas om sin möjlighet att genom kontakt med jurist erhålla
behövligt bistånd. I sista hand står givetvis möjligheten att vända sig till domstol
köparen tUl buds.

En
information av nu åsyftat slag bör enligt utredningen inte vara begränsad till
att avse bara konsumentköplagens bestämmelser. Med tanke särskilt på s. k. köp
över disk, vilka ofta ingås utan särskilda villkor om köparens befogenheter i
händelse av dröjsmål eller fel, är det angeläget att informationen ges en
vidare inriktning och orienterar om vad som i allmänhet gäller om köparens
rättsliga ställning.

5
Remissyttrandena

5.1
Allmänna synpunkter

Utredningens
förslag har i aUmänhet mottagits positivt av remissinstanserna. Detta gäller
både de instanser som företräder konsumentintressen och representanter för
näringslivet. Den kritik som har framkommit mot förslaget avser framför allt
följande. KO avstyrker att den allmänna köplagens dispositiva regler
kompletteras med tvingande bestämmelser som från konsumentsynpunkt är mindre
förmånliga än köplagens. Enligt hans mening kan den föreslagna
konsumentköplagen i vissa hänseenden försvåra tiUämpningen av
avtalsviUkorslagen. Näringslivet menar att behovet av lagen inte är så
trängande att inte resultatet av den pågående översynen av köplagen kan
avvaktas. Härigenom skulle rättstekniska fördelar vinnas och risken för
nordisk rättsolikhet minska. Åtskilliga remissinstanser, särskilt företrädare
för konsumentintressen, betonar att lagen behöver kompletteras i flera
avseenden för att konsumenten skall få ett fullgott skydd. Från olika håll
anmärks även på att lagen är svårtillgänglig och på grund därav kan minska i
effektivitet. Företrädare för näringslivs- och finansieringsintressen menar
slutligen att lagen kan leda tUl höjda varupriser och minskade
refinansierings-möjligheter för detaljhandeln.

Remissinstansernas
positiva grundinställning till förslaget kommer tUl direkt uttryck i åtskilliga
yttranden. Hovrätten för Västra Sverige anför att införandet av särskilda
köprättsliga regler till konsumenternas skydd framstår som i hög grad påkallat.
KO delar utredningens granduppfattnmg att det läge som nu råder på köp-rättens
område innebär olägenheter för konsumenterna och att det är angeläget att
förstärka konsumentskyddet på detta område genom en översyn av lagstiftningen.
Statens konsumentråd anser att den föreslagna lagen ger ett relativt gott
minimiskydd vid konsumentköp och att lagen kan lämna ett ökat
erfarenhetsunderlag för det fortsatta arbetet på om-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 63

rådet.
Rådet menar dock att det föreslagna minimiskyddet bör utvidgas i flera
avseenden. Statens institut för konsumentfrågor anser att förslaget medför en välkommen
förstärkning av konsumenternas rättsliga ställning. Behovet att klargöra
köparens rättsställning i förhållande till tredje man finner institutet vara
ett väsentligt motiv för införande av en särskUd konsumentköplag, inte minst
med tanke på den utbredning som kreditköpen har fått under senare år. LO finner
den föreslagna lagstiftningen innebära ett välbehövligt gmndskydd. TCO hälsar
förslaget med tillfredställelse. SACO anser att den föreslagna reformen är
synnerligen angelägen. SR tillstyrker att en konsumentköplag i huvudsak enligt
utredningens förslag införs.

Näringslivet ställer sig
positivt till en utveckling som innebär att konsumenternas ställning förstärks
och förklarar sig i huvudsak dela utredningens motiv för en lagstiftning på
konsumentköprättens område. Näringslivet har i sak inte något att erinra mot
att lagstiftningen ges väsentligen det innehåll som utredningen har
föreslagit. KF framhåller att eftersläpningen på det civUrättsliga området
blivit allt större, även om lagstiftaren vidtagit åtgärder särskilt på
marknadsrättens och näringsrättens områden under senare år för att förbättra
konsumenternas ställning. Genom införandet av den i princip fria bytesrätten
som ett led i den s. k. köptryggheten har KF emellertid för sin del sökt att i
praktiken undanröja de nackdelar som från konsumenternas synpunkt vidlåder
gällande rätt. KF förklarar sig tillstyrka syftet med förslaget.

Flera remissinstanser, bl.
a. kommerskollegium, marknadsdomstolen, KO och näringslivet, erinrar om de betydelsefulla
insatser som redan har gjorts för att stärka konsumenternas ställning vid köp
och pekar på avtalsvillkorslagen, marknadsföringslagen och
hemförsäljningslagen. I yttrandena framhålls även att näringslivets
organisationer utarbetat nya standardvillkor för olika konsumentvarabranscher,
t. ex. det standardiserade avbetalningskontraktet K 72, som nyligen utgetts
gemensamt av Finansieringsföretagens förening, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges mekanförbund. Nya garantier har även utarbetats
av bl. a. Elektriska hushållsapparatleverantörer beträffande elektriska
artiklar (EHL 72), Radiobranschens samarbetsråd för radio-och TV-branschen (RR
72) och Sveriges fotoleverantörers förbund för fofobranschen (F 72). MRF och
KAK framhåller att MRF under en lång följd av år genom konkreta åtgärder på
konsumentskyddsområdet har bidragit till sunda marknadsförhållanden inom
motorbranschen. Inte minst inom reklamationsområdet har omfattande åtgärder
vidtagits från förbundets och den reguljära handelns sida. Det har också för
MRF framstått som självklart att aktivt medverka i allmänna reklamationsnämndens
verksamhet, vilket i sin tur utmynnat i införandet av MRF:s kundskydd, som
innebär att förbundet garanterar att kunden om

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 64

han
har anlitat ett MRF-företag alltid erhåller rättelse i enlighet med reklamationsnämndens
rekommendationer.

Åtskilliga
remissinstanser uppehåller sig vid konsumentköplagens förhållande till
avtalsvillkorslagen.

KO
framhåller att han i och för sig delar utredningens mening att det från
konsumentskyddssynpunkt är värdefullt att avtalsvillkorslagen kompletteras med
tvingande civilrättsliga regler som alltid kan åberopas vid enskilda tvister.
Enligt hans mening bör man emellertid inte komplettera de dispositiva reglema
i den allmänna köplagen med tvingande regler, som håller en från
konsumentsynpunkt lägre standard än köplagen. Han kan därför inte tiUstyrka
lagstiftning enligt 3, 5 och 10 §§ i utredningens lagförslag. I fråga om
bestämmelser som saknar direkt motsvarighet i köplagen anser KO däremot att en
tillfredsställande täckning av de luckor som nu finns i köparskyddet inte kan
åstadkommas på annat sätt än genom lagstiftning. Till närmare utveckling av
sin ståndpunkt anför KO väsentiigen följande.

Erfarenheterna
från förhandlingsarbetet enligt avtalsvUlkorslagen ger enligt KO vid handen,
att denna lag inte bör ses uteslutande som ett medel att rensa bort viUkor som
är direkt oförenliga med lagen. Lagen innebär en förhandlingsordning angående
formulärrättens utformning. FÖrhandUngarna har ofta lett till materiella
förbättringar från konsumentsynpunkt i fråga om t. ex. ett standardkontrakt
utan att detta på varje enskild punkt kan stämplas som otillbörligt i lagens
mening. Härtill kommer att man under förhandlingarna ofta har kommit fram till
en tydligare framställning av villkoren. Avtalsvillkorslagens effekt är således
större än vad som framgår av ett studium enbart av lagtexten. Med stöd av denna
lag har KO också kunnat nå förhandlingsresultat på områden som f. n. är
ofeglerade och där någon formulärrätt inte har utvecklats, t. ex. beträffande
körskolor och tvätterier. KO framhåller vidare att tillämpningen av avtalsviUkorslagen
i enlighet med motiven sker med utgångspunkt främst i de dispositiva
rättsregler som gäller. På köpets område finns dessa företrädesvis i köplagen.
De dispositiva reglerna kan sålunda sägas bli normerande för formulärrättens
utformning. Emellertid måste i praktiken beaktas att den rimliga avvägningen
mellan säljar- och köparsidans intressen kan vara olika för olika branscher.
Detta har i ett flertal olUca sammanhang kunnat konstateras i anslutning tUl
avtalsvillkorslagen i praktisk tillämpning. Hittills gjorda erfarenheter visar
att avtalsvillkorslagen kombinerad med dispositiva köplagsregler ger utrymme
för flexibla lösningar, dar kraven från konsumentsynpunkt väl kan anpassas
efter situationen i skilda branscher. AvtalsvUlkorslagen måste i flera
hänseenden anses överlägsen varje annan metod för sanering av kontraktsrätten.
Den är flexibel och kan anpassas efter olika vara- och tjänsteområden på ett
helt annat sätt än tvmgande lagstiftning, som måste vara generellt utformad.
Tvingande regler på detta om-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 65

rade måste innebära ett slags minimistandard, avpassad bl.
a. efter förhållandena i branscher som har specieUa svårigheter att tillgodose
konsumentkrav och i viss utsträckning även efter mera särpräglade undantagssituationer.
Reglerna blir genom sin generella form ofta oförmånligare för köparna än de
regler som kan uppnås vid branschvisa förhandlingar enligt
avtalsvillkorslagen.

Det syfte att motverka missbruk av avtalsfriheten som
utredningen anger för de regler i konsumentköplagen som har direkt motsvarighet
i den aUmänna köplagen kan enligt KO sägas i stort stämma överens med de
överväganden som har föranlett avtalsvillkorslagen. KO delar i och för sig
uppfattningen att det är värdefullt att avtalsvillkorslagen kompletteras med
tvingande civilrättsliga regler som alltid kan åberopas vid enskilda tvister.
Det kan förväntas att sådana regler får betydelse framför allt i fråga om
tvister där standardkontrakt inte har använts och där avtalsviUkorslagen därför
inte haft inflytande. Även om en civilrättslig reglering alltså i princip har
skäl för sig, bör man emellertid inte bortse från att också andra förhållanden
bidrar till att ge konsumenterna ett bättre rättsskydd. Sålunda torde den
praxis som utbUdas enligt avtalsvillkorslagen i avsevärd omfattning tillmätas
betydelse när det gäller att tillämpa avtalsbestämmelser, lösa uppkomna tvister
etc. Tecken på en sådan styrande effekt hos avtalsvillkorslagen har KO redan
kunnat märka. Vidare kan en vidgad användning av de civilrättsliga generalklausulerna
åstadkomma ett gott skydd mot missbruk av avtalsfriheten. Däremot kan KO inte
ansluta sig till den meningen att tvingande regler är ett lämpligt medel för
att motverka ensidigt utformade standardvillkor. Utredningen synes inte ha
varit medveten om att sådana regler tvärtom på ett olyckligt sätt kan komma att
inverka på utformningen av formulärrätten i stort. Införs en tvingande
minimiregel som håller en standard märkbart "under" köplagens, sett
från köparens synpunkt, kan det enligt KO:s mening på goda grunder antas att
tillämpningen av avtalsvillkorslagen försvåras. Vid utformningen av
standardkontrakt torde man nämligen på säljarsidan vara benägen att söka sig
till det minimi-mum som kan ha uppställts. Att risken härför är högst påtaglig
har sedan utredningens förslag publicerats visat sig bl. a. i de förhandlingar
som förts mellan näringslivets centrala organisationer och KO angående
utformningen av ett enhetligt avbetalningskontrakt för standardartiklar. Det
torde i flertalet fall vara utomordentiigt svårt för KO att med framgång hävda
att ett villkor som överensstämmer med en tvingande mini miregel är
OtUlbörligt på den grunden att det fråntar köparen befogenheter som han har
enligt den allmänna köplagens regler. Det kan med andra ord bli praktiskt taget
ogörligt att upprätthålla köplagens relativt högt ställda krav.

Vad gäUer de bestämmelser i förslaget som saknar direkt
motsvarighet i den allmänna köplagen kommer den nya lagstiftningen att bli en

5 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 66

grundval
vid den bearbetning av formulärrätten som sker med stöd av avtalsvillkorslagen,
framhåller KO vidare. I princip synes från konsumentskyddssynpunkt
ändamålsenligt att lagstiftningen i dessa frågor görs tvingande. Man bör dock
samtidigt vara medveten om att en tvingande reglering kan motverka en smidig
tillämpning av avtalsvUlkorslagen. För att motverka en sådan tendens är det
enligt KO nödvändigt att det i konsumentköplagen uttryckligen slås fast att
lagens minimistandard inte skall vara avgörande för om en avtalsklausul skall
bedömas som otillbörlig enligt avtalsvillkorslagen.

Också marknadsdomstolen
uttalar vissa farhågor beträffande konsumentköplagens effekt på arbetet att
öka skyddet för konsumenterna med stöd av avtalsvillkorslagen. Även om seriösa
näringsidkare f. n. tillförsäkrar och i fortsättningen kommer att tillförsäkra
köparna ett i förhållande till konsumentköplagen mer utsträckt skydd, torde en
tvingande reglering av köparens minimibefogenheter innebära en viss risk för
att många näringsidkare anpassar villkoren vid köp till dessa
minimibe-stämmelser. Erfarenheten synes visa att sådana bestämmelser tenderar
att uppfattas som maximibestämmelser och vice versa. En dylik anpassning
skulle således i många fall leda till en standardsänkning för konsumenten vid
köp. DärtUl kommer ttt konsumentköplagen på vissa punkter tillförsäkrar
konsumenten ett i förhållande till köplagens dispositiva regler mindre
långtgående skydd. Detta förhållande kan komma att innebära svårigheter för
marknadsdomstolen och KO vid tUlämpningen av avtalsvUlkorslagen. Såsom
departementschefen uttalat i propositionen med förslag till avtalsvUlkorslag
får ett avtalsvillkor typiskt sett anses som otillbörligt mot konsumenten, om
det med avvikelse från gällande dispositiva rättsregler ger näringsidkaren en
förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom åstadkommer en
sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt
avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan partema inte längre
är för handen. Trots att avtalsvillkorslagen sålunda ger möjlighet att ingripa
mot ett avtalsvillkor som med avvikelse från gällande dispositiva rättsregler
åstadkommer att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte
längre är för handen, torde enligt marknadsdomstolens mening ett sådant villkor
svårligen kunna bedömas såsom otillbörligt mot konsumenten, om det visserligen
ger köparen mindre långt gående befogenheter än köplagen tiUerkänner honom men
ändå ger köparen de rättigheter som enligt konsumentköplagen inte kan fråntas
honom. Marknadsdomstolen och KO kan således f. n. med stöd av avtalsvillkorslagen
i vissa hänseenden nå längre i strävandena mot ökat skydd för konsumenterna än
vad som blir faUet om konsumentköplagen införs i föreliggande utformning. Också
detta förhållande kan alltså leda till en försämring av konsumenternas standard
vid köp. Domstolen måste därför tyvärr se med visst allvar på
konsumentköplagens konsekvenser i

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 67

nu
berört hänseende. Utredningen synes inte tiUräckligt ha beaktat det resultat
som på konsumentköpsområdet kan nås med stöd av avtalsviUkorslagen. Den lagen
ger i själva verket samhället möjlighet att via en total granskning och korrigering
av formulärrättsliga avtalsvillkor åstadkomma en mycket brett verkande
förbättring av konsumentens trygghet i köpsituationen. Beaktas bör också att
avtalsvUlkorslagens mekanismer möjliggör att dessa positiva effekter kommer att
visa sig redan på ett tidigt stadium, dvs. långt innan konsumentköplagen slår
igenom. Det vore enligt marknadsdomstolen beklagligt, om de stora förväntningar
som man på goda grunder kan knyta till avtalsvillkorslagen såsom ett effektivt
och nästan universellt fungerande instrament till konsumenternas tryggande vid
köp, skulle tUl viss del svikas genom att den minimitrygg-het som
konsumentköplagen bereder representerar en genomsnittiigt sett jämförelsevis
blygsam nivå. Liknande synpunkter anläggs av kreditköpkommittén, som bl. a.
påpekar att det förhållandet att reglema i konsumentköplagen i en del fall är
mindre förmånliga för konsumenterna än den aUmänna köplagens kan leda till
missförstånd beträffande avtalsvillkorslagens innebörd. Det kan tänkas
förbryUa den säljare som har anpassat sitt kontrakt efter konsumentköplagens
minimibestämmelser att ett i kontraktet intaget villkor likväl kan komma att
anses som otillbörligt vid en bedömning enligt avtalsvillkorslagen. Kommittén
vill fästa uppmärksamheten på detta motsatsförhållande och på de svårigheter
som till följd därav kan uppstå vid den praktiska tUlämpningen av denna lag.

Hovrätten
för Västra Sverige finner att det kan antas att de standardiserade köpavtalen
regelmässigt kommer att innehålla en hänvisning till konsumentköplagens
bestämmelser. Följden härav torde bli att i den mån en hänvisning till denna
lag berövar köparen befogenheter som tillkommer honom enligt köplagen - vad
som enligt förslaget utgör minimibefogenheter i reaUteten kommer att bli de
normala befogenheter som köparen får åtnjuta.

Näringslivet
understryker att köparens befogenheter enligt förslaget inte bör betecknas som
"minimibefogenheter". De tvingande bestämmelserna kommer snarare att
ge uttryck för en "normal nivå" eller "normalstandard". Det
kan knappast hävdas att t. ex. bevisbörderegeln i 6 § normalt motsvarar en
"miniminivå". Det bör även vid tUlämpningen av avtalsvillkorslagen
observeras att, om köparen medges rätt att t. ex. påfordra avhjälpande av fel
och därigenom erhåller den fördelaktigare bevisbördan enligt 6 §, detta
innebär om säljaren inte kompenseras att balansen har rubbats i jämförelse
med allmänna köplagen.

Flera
remissinstanser berör konsumentköplagens förhållande till den allmänna
köplagen.

Statens
konsumentråd anser fördelarna med att en konsumentköplag

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 68

snarast
träder i kraft överväga nackdelarna med att det fortsatta köplags-arbetet i
Sverige och Norden i övrigt senare kan föranleda ändringar i den föreslagna
lagen. Rådet förutsätter att man i det fortsatta köplagsar-betet beaktar de
konsumentintressen som kan framkomma under arbetets gång samt att de ändringar
i konsumentköplagen, som detta arbete och det nordiska arbetet beträffande köp-
och konsumentköplagar kan ge upphov till, kan genomföras. Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare anser att vissa olägenheter otvivelaktigt uppkommer, om en
särskUd konsumentköplag skapas innan köplagens nuvarande regler hunnit ses
över. Det finns å andra sidan goda skäl att snarast införa regler som stärker konsumentens
ställning i konsumenttvister. Det synes därför föreningen behövligt att låta
en särskild konsumentköplag träda i kraft redan innan översynen av köplagen
har slutförts.

Många
remissinstanser, däribland Handelskamrarnas nämnd, Svenska bankföreningen,
näringslivet och Sveriges advokatsamfund, ifrågasätter dock det lämpliga i att
inte i ett sammanhang lösa aUa köprättsliga frågor och föreslår att den totala
översynen av köplagen avvaktas. I jtran-dena från dessa instanser framhålls att
behovet av köprättsliga regler till konsumentemas skydd inte är så överhängande
att det uppväger de rättstekniska nackdelar som uppkommer genom att översynen
av köplagen inte avvaktas. Man pekar härvid på att konsumenternas intressen numera
i hög grad tillvaratas genom allmänna reklamationsnämndens verksamhet, den
näringsrättsliga lagstiftningen och KO:s verksamhet. Vidare betonas fördelarna
av en mer överskådlig lagstiftning. Risken för splittring av den nordiska
rättslikheten framhålls också som en omständighet av betydelse.
Finansieringsföretagens förening framhåller bl. a. att utredningen genom sitt
förslag synes syfta till att köparen skall av mindre nogräknade företag
behandlas på det sätt som seriösa säljare och tillverkare redan gör i dag.
Föreningen ifrågasätter om genomförandet av en konsumentköplag på ett avgörande
sätt kommer att förbättra konsumentens ställning i förhållande till de företag
som inte arbetar efter god affärssed. Förekomsten av sådana säljare torde vara
så begränsad att man häremot bör väga de nackdelar som uppkommer genom |mindre
nogräknade konsumenters möjlighet till obefogade invändningar med ökade
kreditkostnader och priser som följd. Det är därför lämpligare att den totala
översynen "av köplagen avvaktas med de fördelar som därigenom kan vinnas.
Svensk industriförening hävdar bestämt att revisionen av allmänna köplagen och
utarbetandet av nya regler som endast gäller konsumentköp bör bedrivas i ett
sammanhang och slutföras som en helhet. MRF menar att det från aUmänna
synpunkter torde vara olyckligt att man föregripit den generella
köplagsöversynen. Att detta synes ha skett under icke obetydlig tidspress måste
inge starka betänkligheter. KF framhåUer som sin uppfattning att den från
konsumentsynpunkt mest betydelsefuUa nackdelen med förslaget utgörs av att det
endast till en

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 69

del
löser de köprättsliga problem som dagens konsument har befogade anspråk på att
få undanröjda. KF ifrågasätter om inte arbetet med kvarstående konsumentfrågor
bör så forceras att genomförandet av föreliggande förslag blir onödigt.

Några
remissinstanser menar att förslaget bör genomföras nu men att detta inte får
hindra att lagen kompletteras när det fortsatta arbetet på området slutförts.
Sålunda framhåller t. ex. statens institut för konsumentfrågor, SPK och LO att
lagstiftningen i och med den nu föreslagna konsumentköplagen inte får betraktas
som definitiv. Alla möjligheter att ytterligare förbättra konsumenternas
rättsliga skydd bör övervägas och tillvaratas. Hovrätten för Västra Sverige anser
att, eftersom konsumentköpen regelmässigt saknar internationell anknytning,
behöver den omständigheten att lagstiftningen tills vidare inte torde erhålla
någon motsvarighet i de övriga nordiska länderna inte inge några betänkligheter.

Hovrätten
för Västra Sverige, marknadsdomstolen, kommerskollegium,
Finansieringsföretagens förening, statens konsumentråd, KF, MHF,
reklamutredningen och Husmodersförbundet Hem och Samhälle förklarar sig dela
utredningens uppfattning att köprättsliga bestämmelser till konsumentens skydd
bör införas i en särsldld lag. Hovrätten finner att kritik visserligen kan
riktas mot den lagtekniska utformning som förhållandet mellan
konsumentköplagen, den allmänna köplagen och eventuella avtalsviUkor fått men
att utformningen likväl kan godtas. Statens institut för konsumentfrågor
finner det önskvärt att konsumenten får information om den jämförelse som måste
ske mellan konsumentköplagen och köplagen på ett fyUigare sätt än vad som
framgår av 2 § andra stycket i lagförslaget, så att köparen lättare kan
överblicka sina rättigheter och skyldigheter.

Flera remissinstanser
anmärker att förslaget genom den koppUng som uppkommer mellan konsumentköplagen
och det dispositiva regelsystemet främst på köprättens område är
svåröverskådligt. Statens konsumentråd, näringslivet, KF, Husmodersförbundet
Hem och Samhälle 'och reklamutredningen uttrycker det önskemålet att i
konsumentköplagen införs de av köplagens bestämmelser som gäller konsumentköp.
Arbetet med att lösa dessa frågor bör fortsätta. Näringslivet anser att det för
att man skall uppnå ett överskådUgt regelsystem krävs att en fullständig köplag
utarbetas, i vilken samtliga bestämmelser för konsumentköp även de i
hemförsäljningslagen och en reviderad lag om avbetalningsköp bör ingå.
Köplagsutredningen bör ges i uppdrag att utarbeta en fullständig
konsumentköplag. Detta bör ske även om utredningens nuvarande förslag läggs
tiU gmnd för lagstiftning. MHF, KAK och M anser att det skulle vara
ändamålsenligt om alla lagbestämmelser t. ex. i avtalslagen,
avbetalningsköplagen och hemförsäljningslagen som rör förhåUandet mellan
köpare och säljare samlades på ett överskådligt sätt.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 70

M föreslår som en framkomlig vag att låta de minimikrav
som från konsumentsynpunkt bör ställas upp få en form motsvarande de inom
olika branscher förekommande anbuds- och leveransbestämmelserna och garantivillkoren.
Kreditköpkommittén framhåller att de berörda olägenheterna till betydande del
torde kunna undanröjas antingen genom en särskild konsumentköplag, inriktad på
en fullständigare reglering än vad som nu föreslås av de spörsmål som uppkommer
vid sådana köp, eller genom en allmän, reformerad och kompletterad, normerande
köplag, vars regler görs dispositiva i vissa partsförhållanden och tvingande i
andra. Det första altemativet anser kommittén vara att föredra framför det
andra, huvudsakligen därför att en mera fullständig särskUd konsumentköplag
om än något vidlyftig torde kunna göras klarare och överskådligare för konsumentema
än en allmän köplag. Båda alternativen lider emellertid av den svagheten att
det konsumentskydd som utredningens förslag syftar till kommer att ställas på
framtiden.

Svensk industriföreni/tg och Svenska företagares
riksförbund anser att en konsumentköplag bör utarbetas och presenteras i en
helt ny köplag. Industriföreningen säger sig inte kunna acceptera att de
föreslagna reglema införs i en från den allmänna köplagen separat
konsumentköplag. Om arbetet bedrivs i ett sammanhang, erhålls större garantier
för att resultatet blir enhetiigt och väl genomarbetat. Vidare torde
mångfalden av lagar på det köprättsliga området redan nu vara alltför stor med
hänsyn tiU överskådlighet och samordning. Några principiellt vägande skäl som
talar mot en gemensam lagstiftning på detta område torde inte föreligga. F. ö.
har redan den nuvarande köplagen en viss uppdelning med regler för handelsköp
och andra köp. Denna uppdelning har, såvitt är föreningen bekant, inte
föranlett några problem i den praktiska till-lämpningen. Det bör således gå
mycket bra att i den reviderade allmänna köplagen införa vissa lagbestämmelser
som gäller endast konsumentköp.

Remissinstanserna godtar överlag att en reglering till
konsumenternas skydd ges tvingande karaktär. Hovrätten för Västra Sverige,
kommerskollegium, marknadsdomstolen. Handelskamrarnas nämnd, näringslivet, LO,
Svenska företagares riksförbund och KAK ger direkt uttryck för sin positiva
inställning i denna del. Näringslivet ifrågasätter dock om de tvingande reglema
undantagslöst bör ha företräde. Vid försäljning av dyrare eller unika
kapitalföremål är det ibland särskilt nödvändigt att anpassa avtalsvillkoren
tUl de individuella förhållandena. Det kan också vara fråga om stora och
kostsamma beställningar som skall fullgöras successivt under lång tid och som
kanske trots det privata syftet även på köparsidan har en kommersiell prägel.
Konsumentköplagen bör principiellt sett inte omfatta individuellt utformade
avtal. Svårigheterna att klart skilja mellan sådana avtal och standardavtal är
emellertid avsevärda. Näringslivet vill därför inte motsätta sig att lagen >
princip görs tvingande även för individuellt utarbetade avtalsvUlkor.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 71

I
gengäld bör dock tiUskapas någon form av säkerhetsventU, som medger parterna
att ingå avtal av denna typ.

Flertalet remissinstanser
godtar utredningens urval av ämnen som bör regleras i en konsumentköplag.
Kritik riktas dock mot att flera för konsumenterna viktiga frågor har lämnats
utanför lagregleringen. Kritiken gäller till en början frågor som har direkt
anknytning till de föreslagna reglerna men som utredningen av olika skäl inte
ansett böra omfattas av den tvingande lagstiftningen. De invändningar som framförs
i denna del behandlas ytterligare under 5.2.35.2.6.

Kritiken gäller också
ämnen som i och för sig har samband med den föreslagna lagen men som på bl. a.
formeUa grunder bedömts böra tas upp i annat sammanhang. Till denna kategori
hör främst frågan om s. k. öppet köp. Statens konsumentråd, TCO och
Husmodersförbundet Hem och Samhälle efterlyser en lagstiftning som förbättrar
konsumentens ställning vid vanliga köp över disk genom en lösning som i
princip ger köparen rätt till öppet köp eller rätt att återlämna köpta varor.
Även LO nämner frågan om öppet köp bland de spörsmål som återstår att lösa.
Konsumentrådet anför bl. a. att det förekommer tekniskt komplicerade produkter
som konsumenten inte alls eller inte omedelbart kan bedöma sitt behov av. Det
säljs också varor, som har en för konsumenten inte önskvärd beskaffenhet eUer
utformning. Från säljarens synpunkt effektiva och rationella
marknadsföringsåtgärder lockar konsumenten till köp som ibland kan vara helt
förhastade. Ofta kan ett öppet-köp-stadgande vara ägnat att minska antalet
reklamationer och tvister, huruvida det verkligen föreligger fel i en vara.
Ett sådant stadgande kan också vara till stort gagn, när det gäller köp av
begagnade varor, t. ex. bilar. Rådet anser det därför och även av praktiska
skäl vara motiverat att köparen skall ha en generell rätt att återlämna varan
vid förhastade köp, även om inte något kontraktsbrott från säljaren kan
åberopas. En sådan regel måste givetvis förses med vissa undantag.
Inskränkningar måste exempelvis ske beträffande varor, som undergår snabb
förstörelse, försämring eUer minskning, och varor, som har bearbetats eller
beretts särskilt för köparen. Vidare skall varorna vid återlämnandet inte bära
spår av användning. Rätten att återlämna varan måste också begränsas att gälla
viss tid. Det kan tänkas att erfarenheten kommer att visa att vissa varugrupper
bör undantas från stadgandet om öppet köp. Rådet framhåller i sammanhanget att
International Organization for Consumer Unions (lOCU) vid sin kongress i
Stockholm i augusti 1972 antog en resolution om ett universellt accepterande av
rätten för köparen att återlämna icke ömtåliga varor och erhålla återbetalning
av köpeskillingen, förutsatt att återlämnandet görs inom skälig tid och att
godset är obrukat och oskadat. På grund härav föreslår rådet att man överväger
frågan om införande av ett stadgande om generellt öppet köp, som i första hand
bör

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 72

gälla
alla konsumentvaror. Om man inte anser sig kunna införa ett stadgande av så
vidsträckt innebörd, bör man i andra hand införa bestämmelser om återlämningsrätt
för sådana varor, för vilka den redan nu tiUämpas inom stora delar av
detaljhandeln. Denna fråga bör enligt rådets mening behandlas av
köplagsutredningen under dess fortsatta arbete.

Kommerskollegium,
statens konsumentråd, LO, SR och Husmodersförbundet Hem och Samhälle
understryker behovet av lagstiftning om konsumentens ställning vid förvärv av
tjänster. SR finner det motiverat att konsumentköplagens skyddsregler även
skall vara tillämpliga beträffande avtal om upplåtelse av nyttjanderätt till vara.

Statens
konsumentråd anser att särskilda regler bör utformas beträffande
skadeståndsansvar vid skador till följd av såväl skadebringande egenskaper hos
en köpt vara som bristande produktsäkerhet. Enligt rådets menmg bör man
överväga, huruvida inte vissa bestämmelser i dessa frågor skaU ingå i
konsumentköplagen. LO och TCO anser också att frågan om säljarens ansvar för
skadebringande egenskaper hos en vara bör lösas genom konsumentköplagen.

Näringslivet,
Finansieringsföretagens förening och Handelskamrarnas nämnd föreslår att
regleringen av kreditköpsfrågor får anstå. Näringslivet anser det principieUt
sett inte lämpligt att bryta ut kreditköpsfrågorna ur sitt naturliga sammanhang
och infoga dem i den begränsade konsumentköplagen. Frågor om kreditköp och
dessas reglering borde överlämnas till kreditköpkommittén. Finansieringsföretagens
förening delar denna uppfattning och framhåller att därmed samtliga former av
konsumentkrediter kan få en enhetiig och gemensam lösning på gmndval av de
omfattande undersökningar kommittén avser att utföra. Föreningen finner det
anmärkningsvärt att köplagsutredningen på grundval av
konsumtionskreditutredningens undersökning från år 1961 föreslår så pass
vittgående bestämmelser om kreditköp mot bakgrund av förslagets bestämmelser om
fel och reklamation. Utvecklingen på området för konsumentkrediter har sedan
år 1961 varit betydande. Såväl värdet av kreditförsäljningen som beviljade
krediter har stigit i väsentlig omfattning och förhållandet dem emellan har
undergått avgörande förändringar. Konsumentkrediter från tillverkare och
leverantörer har tillkommit. Föreningen ifrågasätter därför om
konsumtionskreditutredningens undersökning är tillämplig för att konstatera
konsumentkrediternas roU i dag. En mer aktuell undersökning bör utgöra en grund
för nya bestämmelser på kreditköpets område för att få en belysning av vilka
konselcvenser dessa kan leda till i fråga om förskjutningar mellan olika typer
av konsumentkrediter, kostnader, administration m. m.

Kreditköpkommittén,
som ställer sig allmänt positiv till reformer i den riktning som nu
föreslås beträffande kreditköp, framhåller att

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 73

den
med avseende på sitt fortsatta arbete inte uppfattar de föreslagna lösningarna
som slutgiltiga.

Några remissinstanser tar
upp den av utredningen diskuterade frågan huravida risken för ökade priser vid
ett ökat ansvar för säljaren skulle utgöra ett vägande skäl mot tvingande
regler. Handelskamrarnas nämnd framhåller att det kan få kostnads- och
prisstegrande effekt om lagen tUlämpas så att seriösa tillverkare och säljare
utan tvingande skäl påläggs ett större ansvar än de f. n. åtar sig. Det är
viktigt att domstolama beaktar detta vid bedömningen av sådana i lagen förekommande
uttryck som "väsentiig betydelse", "skälig tid", och
"betydande skada". Näringslivet anser det inte kunna fömekas att
ökade förpliktelser som innebär ökade kostnader för säljare i allmänhet i
sista hand måste täckas av priset. Detta är också tillämpligt på garantierna.
Kostnaderna for garantin är givetvis en del av det pris som köparen får betala.
Att garantikostnaderna som sådana är avsevärda framgår av att de redan i dag
för t. ex. disk- och tvättmaskiner genomsnittligt sett uppgår till cirka 70 kr.
av försäljningspriset. Erfarenheterna från vissa branscher visar att ökade
garantiåtaganden kan vara av stort värde för konsumenten och därmed också ett
betydelsefullt konkurrensmedel. Värdet för konsumenten av den förbättrade
garantin kan då också överstiga den ökade kostnaden. För konsumenten kan det
däremot naturligtvis aldrig vara av värde att priset belastas med onödiga administrativa
kostnader. Av kostnaderna för reklamationer utgör de rent administrativa
kostnaderna en anserUig del. Det är därför angeläget från konsumentsynpunkt
att säljarens möjligheter att hålla dessa nere så mycket som möjligt inte
försvåras. Rationella reklamations-rutiner är sålunda av allmänt intresse. Om
antalet oberättigade krav från köparna ökar, kan det enligt utredningen vidare
befaras, att en inte önskvärd stegring av kostnaderna för säljarna inträder.
Näringslivet anser i likhet med utredningen att det är väsentligt att vid
lagens utformning hänsyn tas till behovet av att förekomma missbruk av de
tvingande reglema. Inte minst väsentligt är det att regler undviks som kan
främja uppkomst av onödiga tvister och reklamationer avseende
"finish-anmärkningar" och liknande företeelser som i och för sig inte
är att betrakta som fel i juridisk mening. Näringslivets kritik av enskildheter
i förslaget tar också främst sikte på punkter som kan ge mindre lyckade
konsekvenser i den praktiska tillämpningen och därigenom vålla kostnader utan
motsvarande fördelar för konsumenterna.

I
en del remissyttranden diskuteras särskilt frågan om de föreslagna
kreditköpreglernas inverkan på kredithandeln med konsumtionsvaror. I denna del
hänvisas tiU 5.2.9.

Några
remissinstanser berör sambandet meUan den civilrättsliga regleringen och
domstols handläggning av konsumenttvister. Svenska företagares riksförbund
framhåller att fördelarna

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 74

med
den föreslagna lagstiftningen kan minska, om en snabb handläggning inte kan
ske i de fall då domstolsbehandling krävs vid tvist. LO finner det angeläget
att det föreslagna förenklade rättegångsförfarandet i mindre tvistemål snarast
inrättas. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare menar att förslaget om en
förenklad rättegång i tvistemål har nära samband med köplagsutredningens
förslag. Om en förenklad rättegång i mindre tvistemål skall införas och om en
särskild konsumentköplag skall tillkomma, bör reglema härom träda i kraft
samtidigt. Föreningen anser det dock i och för sig möjligt att låta en
konsumentköplag träda i kraft utan att reglerna om handläggning av de mindre
tvistemålen ändras.

Kontrollen
av efterlevnaden av olika lagregleringar som berör näringslivet är enligt MRF
ojämnt fördelad. De reguljära företagen kan inte undandra sig bestämmelserna
och drabbas härigenom av för lönsamheten helt avgörande kostnadsundersökningar
som en stor del av den oorganiserade näringsutövningen inte fullgör.
Mervärdesskatteredovisning är det mest utpräglade exemplet härpå. Detta
möjliggör för den angivna typen av företag att bedriva illojal priskonkurrens
som hotar att bli förödande, speciellt i nuvarande ekonomiska läge där
konsumentema tvingas att bli alltmer kostnadsmedvetna. Den olikhet och
diskriminering i konkurrensförutsättningarna som f. n. råder är ett av de
allvarligaste inslagen i dagens marknadsbild inom motorbranschen och kan i
längden inte accepteras av dess utövare. Förbundet måste med hänsyn till de
anförda förhåUandena kräva ett generellt verkande kontrollsystem, främst inom
bilverkstadssektorn och handeln med begagnade bilar. Många av de i och för sig
positiva konsumentpolitiska initiativ som har tagits under senare år
exempelvis det nu föreliggande hotar att bli i stor utsträckning
verkningslösa beroende på möjligheterna till irreguljär verksamhet.

5.2
Huvudgrunderna för lagstiftningen

5.2.1
Tillämpningsområdet

Vad
utredningen föreslår i fråga om konsumentköplagens tillämpningsområde godtas
av flertalet remissinstanser. Några instanser menar emellertid att området bör
utvidgas.

Marknadsdomstolen
finner det visserligen i och för sig rimligt att begränsa området för en
tvingande reglering tiU köpförhållanden mellan näringsidkare och konsumenter.
Härigenom har tillämpningsområdet anpassats såväl tUl det mest angelägna
skyddsbehovet som till giltighetsområdet för övrig närmast jämförlig
konsumentskyddslagstiftning, avtalsvillkorslagen och hemförsäljningslagen.
Enligt domstolens uppfattning finns det dock skäl att överväga om inte även
den kategori

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 75

av
köpare som driver verksamhet i andra än affärsmässiga former domstolen avser
härmed lantbrukare, fiskare, hantverkare o. d. vid inköp i och för sin
yrkesverksamhet borde komma i åtnjutande av ett utvidgat skydd. Det synes
angeläget att finna en form för skyddande av nämnda kategori köpare. Ehuru det
är önskvärt med regler av allmängiltig karaktär, anser domstolen att det i
förevarande hänseende finns skäl som talar för att sträcka sig utanför en
allmängiltig reglering. Domstolen har dock förståelse för de
gränsdragningsproblem som en utsträckning av lagens tillämpningsområde skulle
kunna komma att medföra.

Vad
beträffar begränsningen av lagens tillämpningsområde tUl fall då säljaren är
näringsidkare föreslår statens konsumentråd, näringslivet och Svensk
industriförening en utvidgning. Lagen bör enligt dessa remissinstansers mening
vara tUlämplig i alla fall då konsument köper vara som är avsedd huvudsakligen
för enskUt brak. TiU stöd härför framhålls att förslagets konstraktion kan
medföra svåra tolknings-cch bedömningsfrågor när det gäller att avgöra om en
säljare är näringsidkare eller inte. Vidare finns det med den föreslagna
begränsningen möjlighet att kringgå lagen. Konsumentrådet nämner som exempel
att en verkmästare eller t. o. m. en person, som påstås bara ha vistats
tUlfälligt i ett företags försäljningslokal, säljer varor som falske-ligen
uppges inte vara företagets egendom. Liknande gäller beträffande personer, som
uppträder på enskUda home parties. Sådana personer engageras ofta endast ett
fåtal gånger och kan inte betraktas som näringsidkare. Även andra former av
privatförsäljning, som bör falla inom konsumentköplagens område, är tänkbara
och kanske kan utvecklas ytterligare för att kringgå lagen. Näringslivet
framhåller bl. a. att skälen för en begränsning till fall då säljaren är
näringsidkare inte är lika starka här som i den lagstiftning till vilken
utredningen hänvisar. Genom alt såsom följden blir av utredningens förslag
bibehålla två skUda regelsystem skapas lätt en förvirrande situation för köpare
i allmänhet. Köpare i gemen kommer all information till trots
att leva i den falska uppfattningen, att han även vid köp från t. ex. en
privatperson har det speciella skydd som konsumentköplagen ger. Vissa
paralleller kan här dras med köp av fast egendom då köparen har samma skydd,
oavsett vem som är säljare. Görs lagen tilllämplig, oavsett vem som är
säljare, kan vidare den i viss mån juri-diskt-tekniskt diskutabelt utformade
regeln i 1 § andra stycket utgå. Svensk industriförening anför liknande
synpunkter och påpekar bl. a. att lagen är avsedd att skydda konsumenten när
stor risk verkligen föreligger för felaktiga och dåliga köp. Sådana köp torde
säkerligen lättast göras när konsumenten köper frän en privatperson utan några
större ekonomiska resurser.

MRF
finner att förslaget att även inrymma s. k. förmedlingsaffärer

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 76

under
bestämmelserna förefaller välmotiverat inte minst med tanke på den
svårgripbara, icke-reguljära handeln med begagnade bilar. Näringslivet anser
också att konsumentens skydd även bör omfatta de "förmedlingsfall"
som avses i 1 § andra stycket.

Näringslivet
påpekar att utredningen inte har utrett förhåUandet till intemationeUa köp.
Enligt näringslivets mening bör för svensk del göras överväganden motsvarande
dem som förekommer i The Law Com-mission. Report No. 24 "Exemption Clauses
in Contracts", 1970, s. 46 f.

5.2.2
Lagstiftningstekniken

En
del remissinstanser diskuterar den närmare innebörden av förslaget såvitt
avser dess karaktär av minimiskydd för köparen. Näringslivet kritiserar den
föreslagna metoden för jämförelse mellan konsumentköplagen och den aUmänna
köplagen. Näringslivet menar att den begränsning av uppdraget som utredningen
tvingats göra medför att en komplicerad koppling uppkommer mellan konsumentköplagen
och det dispositiva regelsystemet på främst köprättens område och finner det
kunna ifrågasättas, om detta samband inte har gjorts onödigt svårbegripligt. De
i betänkandet angivna exemplen rör renodlade fall, där systemet skenbart synes
enkelt. Att jämföra reklamationsregeln i konsumentköplagen med allmänna
köplagens motsvarighet torde inte innebära några större svårigheter. Detta
gäller när det är fråga om en jämförelse mellan "hela" rättsregler.
Betydligt svårare blir det däremot att utröna huravida konsumentköplagen uttömmande
eller inte tagit ställning till t. ex. förutsättningarna för viss påföljd vid
kontraktsbrott. Detta torde särskilt gälla vid mer rättstekniskt komplicerade
kontraktsbrott, såsom partiellt fel, successiva leveranser och anteciperad
mora. I klarhetens och förutsebarhetens intresse bör enligt näringslivets
mening kopplingen förenklas, även om detta i vissa faU skulle medföra en viss
förändring i riskfördelningen mellan parterna. För de regler i
konsumentköplagen som avser frågor, som traditionellt regleras i aUmänna
köplagen, torde det vara ofrånkomligt att valrätten mellan lagkomplexen behålls.
Målsättningen för dessa fall bör vara att jämförelsen skall avse så stora
"regelblock" som möjligt. Exempelvis bör konsumentköplagens
"totala" reglering av dröjsmål jämföras med motsvarande regelblock i
köplagen resp. det individuellt utarbetade avtalet. När det gäller övriga
regler i konsumentköplagen, t. ex. regeln om ansvar för oriktig uppgift, kan
ifrågasättas, om det är nödvändigt att upprätthålla principen om tillämpning
av den för konsumenten förmånUgaste regeln. Ett väsentiigt motiv till
införande av dessa regler är ju enligt utredningen att skingra ovissheten om
gällande rätt. Det är emellertid inte ägnat att göra rättsläget mer
överblickbart, om konsumenten kan välja mellan att åbe-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 77

ropa
konsumentköplagens regler och ovissa "allmänna rättsregler".

KO
hänvisar till vad han tidigare anfört om de nackdelar från konsumentsynpunkt
som det innebär att införa tvingande regler i frågor, som redan täcks av
köplagen. KO menar också att det i många faU skuUe vara förenat med betydande
svårigheter att med den föreslagna konstruktionen avgöra vilkendera av de båda
lagarna som skall vara tillämplig. Dessa tUlämpningssvårigheter gör sig i
första hand gällande i fråga om säljarens ansvar för dröjsmål och för fel i varan
enligt 3 resp. 5 § i förslaget. Om dessa paragrafer i enlighet med KO:s förslag
undantas från lagstiftning, blir betänkligheterna mot 2 § betydligt mindre.

Föreningen
Sveriges tingsrättsdomare framhåUer att allt som följer av bestämmelsen i 2 §
andra stycket torde komma att gälla även utan särskild föreskrift därom. Det
synes särskilt märkligt att i en lag ta med en bestämmelse av innebörd att det
inte föreligger hinder att till-lämpa avtalsvillkor eller dispositiv regel som
rör fråga som inte regleras i lagen. Att sådant hinder inte föreligger är i
och för sig fullständigt självklart. Orden "fråga som ej regleras i
lagen" kan f. ö. föranleda tveksamhet. Dessa ord skuUe kunna tydas så att
t. ex. frågan om verkan av fel skall helt bedömas enligt konsumentköplagens
regler därom, vUket uppenbarligen inte är meningen. I stället torde menas att
avtal, köplagsregler m. m. skall tiUämpas ända till dess de kommer i konflikt
med regler i konsumentköplagen, som utgör ett ställningstagande tiU
konsumentens förmån. Regeln i 2 § andra stycket är över huvud inte någon lyckad
konstruktion. Det kan emeUertid sägas att bestämmelsen är nödvändig på gnmd av
det i och för sig eftersträvansvärda syftet att i konsumentköplagen ge en
självständig reglering av konsumentköpen. Föreningen motsätter sig därför inte
att en bestämmelse av den innebörd som finns i 2 § andra stycket tas med i
konsumentköplagen. En ändring bör dock ske i fråga om utformningen av
bestämmelsen, så att därmed uttryckligen klargörs vad som menas med fråga som
inte regleras i konsumentköplagen.

Flera
remissinstanser tar upp problemet om kringgående av 1 a g. Hovrätten för Västra
Sverige framhåller att möjlighet kommer att finnas för säljaren att sätta
konsumentköplagen helt eller delvis ur spel genom villkor som är ogynnsamma för
köparen i fråga om t. ex. verkan av att köparen före köpet undersökt varan,
parternas återgångsprestationer och vilka minimikrav som skaU ställas på
säljarens prestation. Utredningen hänvisar vad gäUer detta problem till
möjligheten att ingripa mot dylika avtalsvUlkor med stöd av
avtalsvillkorslagen. Vidare anser utredningen att domstol bör vara oförhindrad
att med stöd av den aUmänna rättsgrandsats som kommit till uttryck i bl. a. 8 §
skuldebrevslagen jämka eller lämna utan avseende ett otUlbörligt villkor i ett
köpavtal. Det senare alternativet kan enligt hovrättens

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 78

mening
komma till användning endast i vissa uppenbara fall och utgör således inte ett
tillräckligt stöd för köpare i allmänhet. Med stöd av avtalsvillkorslagen kan
emellertid köpare tillförsäkras ett visst skydd mot alltför ogynnsamma
avtalsvillkor i nu aktuella avseenden. Hovrätten godtar därför förslaget vad
gäUer omfattningen av den tvingande regleringen. Det kan också förväntas att
generalklausulutredningen kommer att vidga möjligheterna att komma åt
bestämmelser, som på ett otillbörligt sätt neutraliserar regler i den tvingande
lagen. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framhåller att den delar utredningens
uppfattning att domstol med hänsyn till det skyddssyfte, som uppbär
konsumentköplagen, i fall av kringgående av lagen har möjlighet att med stöd
av den allmänna rättsgrundsats som kommit till uttryck i bl. a. 8 §
skuldebrevslagen jämka eller lämna utan avseende ett otillbörligt viUkor i ett
köpavtal. För konsumenten är detta emellertid en osäker utväg, eftersom ett
tillämpande av denna grundsats endast kan förväntas ske i mer uppenbara fall.
Näringslivet finner utredningens uttalanden rörande möjligheterna för domstol
att stödja sig på 8 § skuldebrevslagen gå utöver gängse rättsuppfattning men
avstår från att behandla frågan, med hänsyn till att problemet synes vara
föremål för närmare överväganden i generalklausulutredningen. Några instanser
diskuterar frågan om konsumentköplagens terminologi. Näringslivet menar att
överensstämmelse i väsentliga delar bör råda mellan konsumentköplagen och den
aUmänna köplagen, oavsett om en fuUständig konsumentköplag utarbetas eller
inte. Inte minst bör terminologi och teknik nära överensstämma för att undvika
att helt likartade frågor behandlas olika inom resp. avtalstyp.
Marknadsdomstolen ifrågasätter om den föreslagna lagen blir tillräckligt
effektiv, eftersom förslaget på många punkter innehåller alltför diffusa
bestämningar. Begrepp som "skälig tid", "väsentlig betydelse"
och "skälig ersättning" torde göra konsumenten villrådig om var
gränsen går för hans rätt enligt konsumentköplagen. För att uppnå det lovvärda
syftet att ge köparen möjlighet att utan svårighet kunna åberopa sina
rättigheter enligt den föreslagna lagen hade det varit önskvärt att
utformningen av bestämmelserna getts en mer konkret prägel. Marknadsdomstolen
förklarar sig i och för sig ha förståelse för att utredningen vid utformningen
av bestämmelserna anknutit till begrepp och terminologi i den allmänna
köplagen. Emellertid hade förmånen av att till sitt förfogande ha en särlag
kunnat utnyttjas för att nå en större konkretisering av lagens bestämmelser.
Domstolen uttrycker förhoppningen att den fortsatta departementsbehandlingen av
lagförslaget i berörda hänseenden leder tUl att bestämmelserna ges skarpare
konturer, så att konsumenter och domstolar får fastare hållpunkter för
bedömningen i det enskilda fallet. Liknande synpunkter anförs av
kommerskollegium. Också KF tar upp frågan om lagfor-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 79

slagets
språkliga utformning. KF menar att förslagets svårtillgänglighet förstärks av
att lagtexten inrymmer ett antal innehållsmässigt oklara begrepp, t. ex.
"uppenbar fara" och "väsentlig olägenhet". Osäkerheten om innebörden
av dessa och liknande uttryck förringar utan tvivel värdet av lagens tvingande
minimiregler. Möjligheterna till precisering av sådana ord och uttryck bör noga
övervägas i det fortsatta arbetet med lagförslaget.

5.2.3
Kraven på säljarens prestation

Flertalet
remissinstanser delar utredningens uppfattning att lagen inte genom generella
regler bör söka lösa frågan om vilka krav som skall ställas på säljarens
prestation.

KO
och marknadsdomstolen anser att det inte är möjligt att med tvingande regler av
allmän natur slå fast vilka krav köparen skall äga ställa på varan vid
konsumentköp. Marknadsdomstolen framhåller vikten av att inte sträcka ut det
tvingande skyddet för konsumenten så långt att köp av varor försvåras. Det är
angeläget att lagstiftaren i sin omsorg om den oskyddade konsumenten inte går
så långt att han skadar denne.

Statens
konsumentråd kritiserar emellertid utredningens uppfattning i denna fråga.
Konsumentrådet menar att ett krav i en lagregel att en vara skall vara ägnad
för sitt ändamål inte behöver innebära att konsumenten tvingas köpa en bättre,
men också dyrare, vara. Inte heller synes det i de flesta fall vara nödvändigt
att bestämma en minimistandard, vUken alla varor minst skall motsvara. Man
borde oftast redan av omständigheterna i det särskilda fallet kunna bedöma,
huravida varan är ägnad för sitt ändamål. I den mån en standard i vissa fall
erfordras, skulle ett system med bruksanpassade varudeklarationer kunna
användas. EnUgt utredningen synes det inte föreligga något av hittillsvarande
erfarenheter styrkt behov av tvingande regler på detta område. Rådet är inte
fuUt övertygat härom och nämner som exempel handeln med begagnade bilar, där
säljarens förmåga att under beteckningen bil sälja värdelöst skrot till högt
pris är väl utvecklad. Ett signifikativt exempel på en vara, som inte motsvarar
skäliga krav på balans mellan användbarhet och pris, är den s. k. tvättkulan.
Det kunde kanske ha varit av intresse att veta, vilka erfarenheter som gjorts i
de länder, som använt sig av ett re-kvisit beträffande varans användbarhet för
sitt ändamål. Enligt rådets mening behöver inte en regel att en vara skall vara
ägnad för ett ändamål medföra att konsumenter i större utsträckning skulle
påkalla hävning och liknande påföljder beträffande varor, som inte har något
fel. Det synes inte heller sannolikt att det skulle drabba säljare av mindre
kuranta varor under förutsättning att köparen underrättas om varans
beskaffenhet. I stället skulle kanske en sådan regel medföra, att utbudet av
undermåliga och obrakbara varor i viss omfattning minskade, vilket

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 80

skulle
vara tUl fördel för konsumenterna. Rådet anser därför att man under det
fortsatta arbetet inom köplagsutredningen bör närmare undersöka möjligheten av
att införa en regel av nu angivet slag i konsumentköplagen. Husmodersförbundet
Hem och Samhälle framför liknande synpunkter. M menar att det från
konsumentsynpunkt vore värdefullt, om åtminstone beträffande s. k. kapitalvaror
infördes föreskrifter om sådana varors användbarhet och hållbarhet, även om
vissa praktiska svårigheter föreligger. Bestämmelser av detta slag bör dock
vara utformade så att säljaren/tillverkaren kan undgå påföljd, om konsumenten
förklarat sig införstådd med att varan inte uppfyller föreskrifterna.

5.2.4
Säljarens ansvar för uppgifter om varan

Förslaget
att lagen skall innehåUa regler om säljarens ansvar för oriktiga uppgifter om
varan har överlag godtagits av remissinstanserna.

KO
anser väsentUgt att det som komplement till 1 och 2 §§ marknadsföringslagen
skapas klarhet i fråga om det civilrättsliga ansvaret för oriktig reklamuppgift
m. m. vid köp. Utgångspunkten bör i enlighet härmed vara att säljare liksom
tUlverkare m. fl. är ansvariga för sina uppgifter i reklam. Å andra sidan
måste beaktas risken att ett strängt säljaransvar kan hämma säljarens
benägenhet att lämna för konsumenten nyttig information i reklam. KO anser att
säljarens ansvar för egna uppgifter om varor i stort bör regleras enligt de
föreslagna linjerna.

Handelskamrarnas
nämnd understryker att det med hänsyn till säljarens rättssäkerhet inte går
att göra det civilrättsliga skyddet för konsument lika långtgående som det
näringsrättsliga.

Näringslivet
förklarar sig dela uppfattningen att i konsumentköplagen bör meddelas uttryckliga
regler om säljarens ansvar för sådana uppgifter om varan som lämnats i reklam
eller annan framställning vid marknadsföring men vUl understryka att det
varken ar erforderligt eller lämpligt att söka uppnå paraUellitet mellan, å ena
sidan, de reklametiska kraven på marknadsföringsåtgärder och den
marknadsrättsliga regleringen därav och, å andra sidan, den civilrättsliga
regleringen av säljarens ansvar för uppgifter utöver vad som omedelbart
framgår av köpavtalet. TUlämpningen av marknadsföringslagens generalklausul är
av utpräglat normativ karaktär vilket återspeglar sig i arten av påföljd. En
framställning i marknadsföring kan anses böra förbjudas utan att enskilda
köpares intressen påverkats i konkreta fall. Den civUrättsliga regleringen däremot
kan inte utformas i strid mot utan måste ansluta sig till de grundläggande
avtals- och köprättsliga principerna. Enligt näringslivets uppfattning bör
konsumentköplagens regler om ansvar för uppgifter i reklam m. m. erhåUa
följande principieUa uppläggning. Med hänsyn till nuvarande oklarhet i ämnet
bör en grundläggande regel fastlägga säljarens ansvar för egna uppgifter i den
utsträckning sådant ansvar i överensstämmelse med den förhärskande
uppfattningen föreligger

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 81

enligt gällande rätt. Detta synes innebära att
säljarens uppgifter rörande godsets egenskaper eller användning in dubio, om de
har bestämd och konkret karaktär samt har varit en förutsättning för köparen,
skall anses utgöra avtalsinnehåll. Har säljaren tydligt ändrat sin uppgift
eller klart angett, att han inte kan svara för riktigheten av en uppgift, bör
ansvar inte föreligga. Konsumentköplagen bör ha till syfte att reglera vilka
uppgifter som säljaren ansvarar för. Den juridiska betydelsen härav är att fel
föreligger, om köpobjektet avviker från den uppgift som säljaren sålunda
ansvarar för. Bestämmelsen bör utformas i enlighet härmed och inte som i
utredningens förslag från ett marknadsrättsligt synsätt. Genom att använda en
marknadsrättslig formel samt ett hypotetiskt rekvi-sit har där i stället
angetts de situationer då säljaren skall svara för oriktiga uppgifter.

Handelskamrarnas nämnd framhåller att en positiv effekt av
förslaget kan bli att en viss ordning bringas i den oreda som råder om en uppgift
är att betrakta som avtalsvillkor eller enuntiation. Nämnden kan i princip
godta en presumtion att säljarens uppgifter in dubio skall anses höra till
avtalsinnehåUet, om dessa uppgifter är av bestämd och konkret karaktär. Det är
angeläget att påpeka att det för att säljaren skall stå ansvar för vissa
uppgifter måste krävas att dessa är av konkret och be-. stämd natur.

Remissinstanserna ställer sig allmänt positiva till att
säljarens ansvar även skall omfatta uppgifter som lämnats av tredje man. KO anser
att säljarens ansvar även i detta hänseende i stort bör regleras enligt de
föreslagna Unjerna men finner det betänkligt, att säljaren skaU kunna helt
friskriva sig från ansvar för uppgiftens riktighet. Statens konsumentråd, LO
och Husmodersförbundet Hem och Samhälle framhåller att säljaren bör ha det
direkta ansvaret inför köparen för ovederhäftiga uppgifter som härrör från
tillverkaren eller tidigare säljare av varan. Köparen bör sålunda inte nödgas
undersöka om uppgiften lämnats av detaljisten eller av någon i tidigare
säljled. Näringslivet finner det naturligt att säljaren skall stå ansvar för
oriktig uppgift som lämnats av annan då säljaren använt uppgiften som ett
försäljningsargument. MRF menar att det i och för sig kan vara tveksamt om
säljaren ensam skall bära ansvar även för tillverkarens uppgifter. Ett
rättsligt ansvar för tillverkaren i dessa situationer bör kunna övervägas,
särskilt som man i 1214 §§ särskilt reglerar köparens förhållande till varans
tillverkare m. fl.

KAK, M och MHF understryker vidare behovet av klargörande
bestämmelser beträffande säljarens skyldighet att svara för utfästelser som
gjorts av dennes försäljare. Det förekommer f. n. i stor utsträckning att
säljföretaget vägrat infria försäljarens löften. Detta gäller i särskilt hög
grad muntliga löften och överenskommelser. Det torde också genom rättspraxis
vara klarlagt att en försäljare inte med bindande verkan för

6 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 82

sin huvudman kan träffa avtal med en köpare. Från konsumentsynpunkt
är detta helt otillfredsstäUande. SACO anser att lagen bör kompletteras med en
bestämmelse i frågan.

5.2.5 Säljarens ansvar för garanti rörande varan

Flera remissinstanser berör frågan om säljarens ansvar för
garanti beträffande varan.

KO konstaterar att rättsläget f. n. är oklart i fall då
säljaren i samband med köpet åtagit sig att avhjälpa fel i varan. Det saknas
lagregler på området och inte heller rättspraxis synes ge särskUt god
vägledning. KO tillstyrker därför att lagstiftning i ämnet nu sker. MRF framhåller
i detta sammanhang att man vid en revision av den svenska köprätten bör ha i
minnet att exempelvis garantifrågor inom industri och reguljär handel i allt
väsentligt handlagts på ett grannlaga sätt. Enstaka undantag torde inte rubba
denna bedömning. Förbundet menar att den aUt hårdare konkurrensen på
kapitalvarumarknaden gjort detta till en företagsekonomisk nödvändighet.

Statens konsumentråd, KF och TCO framhåller att uttrycket
garanti i det allmänna språkbruket har den innebörden att säljaren erbjuder förmåner
som ger köparen mer än vad som följer av allmänna regler i lag. Enligt deras
mening föreUgger en diskrepans meUan denna innebörd och den innebörd ordet
garanti har i rättspraxis och i affärsvärlden. Denna brist på överensstämmelse
bör undanröjas genom förbud mot att använda ordet garanti annat än när
garantin ger bättre förmåner än lagen ("gällande rättsregler").

SR ifrågasätter, om inte begreppet garanti skulle
förbehållas skriftlig utfästelse, som ger köparen bättre befogenheter än
konsumentköplagens minimiskydd, köplagens regler och köprättsliga grundsatser.
Motsvarande krav torde dock inte kunna stäUas på muntliga garantiutfästelser.

M och MHF anser att tvingande bestämmelser med minimikrav
pä vad en garanti skall omfatta är på sin plats.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om man inte
genom en tvingande reglering bör hindra villkor som betar garantin dess värde.
Om exempelvis garantin ålägger konsumenten att på egen bekostnad transportera
godset till säljaren för reparation, synes garantin i de fall, där
transportkostnaden överstiger reparationskostnaden, få till resultat att
köparen i realiteten inte kan begagna någon av de i 4 § lagförslaget angivna
befogenhetema mot säljaren.

Statens konsumentråd erinrar om att det finns garantier
som kan anses vilseledande genom sin utformning. Hit hör "in
blanco"-garantier, som endast garanterar "varan". Innehållet i
en sådan garanti kan inte tydas av köparen. Om ordet garanti fick den innebörd,
som rådet föreslagit, kunde man vid tvist presumera att en sådan garanti
skulle sträcka sig längre till köparens förmån än vad köplagen och
konsumentköplagen

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 83

gör.
En säljare skulle kanske under sådana förhållanden undvika vilseledande
garantibeteckningar. Rådet påpekar vidare att det ibland förekommer att
garantier inte kommer till köparens kännedom eller finns intagna i en text på
sådant sätt, att man inte utan noggrant studium av bestämmelserna i köpavtalet
kan upptäcka vad som gäller. Det är därför av betydelse att säljaren inte bara
har skyldighet att informera om garantins innehåll utan också att se till att
alla bestämmelser i samband med köp av varan är enkelt och klart formulerade
och att de överlämnas till köparen. Detsamma bör gälla sådana fabriksgarantier,
som gäller mellan säljare och tillverkare eller generalagent och som köparen
kan komma i åtnjutande av. Informationen bör innehålla uppgifter om vilka
kostnader, exempelvis transportkostnader, som drabbar köparen, om han vill
åberopa garantin för avhjälpande av fel under garantitiden. Dylik information
bör innefattas i köparens befogenheter enligt konsumentköplagen på sådant
sätt, att otillräcklig information kan medföra påföljder enligt lagen, t. ex.
hävning.

Näringslivet
delar utredningens uppfattning att det är vanskligt att generellt reglera
köparens rätt tUl ersättning för särskUda utgifter, framför allt
transportkostnader. Det torde inte heller från konsumentsynpunkt vara lämpligt
att säljaren vid sin priskalkylering skall behöva ta hänsyn till
svåröverskådliga eller svårbestämbara kostnader. Som exempel behöver endast
nämnas det fallet att en radiohandlare på en ort sålt en TV-apparat till en
person, som därefter flyttar till en avlägset belägen ort, som säljaren inte
kan nå med dagliga kommunikationsmedel. Näringslivet anser att säljaren
svårligen kan göra åtaganden som sträcker sig längre än vad som följer av
exempelvis de inom hushållskapitalvarusektorn tillämpade EHL- och
RR-garantierna. Enligt dessa svarar garantigivaren inte för reparatörens resor
och restid till och från orter, som inte utan svårighet kan nås med dagliga,
allmänna kommunikationsmedel, samt fraktkostnader utöver de till och från
närmaste post-eller godsstation. Vid service av lättare varor bör sålunda
transportrisk och transportkostnader fördelas mellan säljare och köpare på
annat sätt än vid service av tunga varor. Garantin och därmed även varan skulle
bli alltför dyr, om säljaren skulle bära hela kostnaden för transport vid
service av lättare apparater. Ett sådant system skulle nämligen innebära
väsentiigen ökade kostnader för säljarna för bl. a. omfattande administration.

För
sådana fall då avhjälpningsåtagande föreligger beträffande fel, som är av
väsentlig betydelse för köparen men som säljaren av särskild anledning saknar
möjlighet att avhjälpa inom skälig tid, förordar näringslivet en begränsning
av garantiansvaret. Som exempel nämns det fallet att en bil visar sig vara
behäftad med fel och att detta uppmärksammas under resa utanför landet. Många
gånger är det helt naturligt för en garantigivare att utsträcka giltigheten av
en garanti utöver landets

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 84

gränser. Detta förutsätter dock vanligtvis att han har
tillgång till en serviceorganisation utanför landet. Näringslivet anser det
emellertid principiellt felaktigt att näringsidkare inte skall kunna friskriva
sig från skyldighet att avhjälpa fel utanför Sverige utan att, som enligt
förslaget, fel-ansvar enligt 5 § inträffar. Man bör beakta att inte minst
hushållsapparater säljs i ett inte obetydligt antal direkt till konsumenter
utanför landets gränser. Kapitalvaror säljs i övrigt i ett beaktansvärt antal
tUl utiändsk konsument. Det torde exempelvis varje år säljas flera tusen bilar
"tax free". Lagen bör ses som ett led i den svenska konsumentpolitiken,
vars uppgift är att värna om den svenska konsumenten. Näringslivet erinrar om
att förbehåll om nationeU begränsning anses tiUbörligt enligt en rekommendation
från de Danske husmodersforeninger, Indust-riraadet og Statens hushåldningsråd
ang. retningslinier for garantibevi-ser for varige forbrugsgoder, daterad den
1.4.1971. I denna anges att det måste anses rimligt, att förbehåU görs att
garanti endast täcker användning i Danmark med undantag av Färöarna och
Grönland. Det har ansetts att konsument får skydda sig för fel som uppstår
utanför området genom t. ex. försäkringar. Näringslivet hemställer att
lagtexten utformas så att begränsning av garantis giltighet till Sverige
tillåts utan att sådant ansvar inträder, som föreslås för fall då
avhjälpningsåtagande inte föreligger. MRF finner det rimligt att säljaren
åtminstone beträffande begagnade varor har rätt att inskränka garantin att
gälla inom landets gränser. Sådant krav framställs också av Svenska företagares
riksförbund.

Den reglering som föresläs beträffande säljarens ansvar
för avhjälpningsåtagande som gjorts av tredje man berörs av bl. a. KO, som
ställer sig bakom utredningens förslagi. De garantier som förekommer på marknaden
är ofta utställda av tillverkaren eller generalagent. KO ser det som väsentligt
att det i lagen slås fast att köparen i dessa situationer har samma rättigheter
som då säljaren själv utfärdat garantin. Det är oacceptabelt att köparen på
grund av oklarhet i rättsläget skall kunna hänvisas från säljaren till
tillverkaren och vice versa. Förslaget får enligt KO:s mening också anses
förbättra förhandlingssituationen enligt avtalsvillkorslagen. Genom att
säljare och tillverkare i detta sammanhang betraktas som en enhet ges större
möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt förhandla om utformningen av såväl
konsumentens avtal med säljaren som tillverkarens garanti (jfr prop. 1971: 15
s. 83 f).

Utredningens förslag att lagen skall innehålla en
bestämmelse om lättnad i bevisbördan för köparen vid tidsbestämd garanti
godtas av KO. KO konstaterar att bestämmelsen enligt motiven endast syftar till
att reglera frågan om bevisbördan när det gäUer uppkomsten av fel som
framträder under garantitiden. Den synes närmast innebära ett lagfästande av
vad som anses gälla i praxis. Statens konsumentråd framhåller

Se även redogörelsen för remissyttrandena i
specialmotiveringen till 4 och 5 §§.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 85

att om rådets förslag till begränsnmg av rätten att
använda uttrycket garanti genomförs detta inte får medföra att den förmån i
bevishänseende som nu är förknippad med garantibestämmelser faller bort.

Näringslivet uttalar kritik mot att den åsyftade
bevisbörderegeln görs tvingande. Vissa företag synes f. n, vara beredda att
utsträcka garantitiden för egentliga tillverknings- och fabrikationsfel. De
vill emellertid inte riskera ansvar för fel orsakade av konsumentens vanvård.
De vill inte heller råka in i onödiga tvister om orsaken till felets uppkomst.
En fömtsättning för förlängning av garantitiden torde i dessa fall vara att
garantin "uppdelas" på sådant sätt att Alméns s. k. omkastade bevisbörda
skulle gälla för den nuvarande garantitiden, medan däremot för "den
förlängda tiden" köplagens bevisregler skulle gälla.

5.2.6 Köparens befogenheter mot säljaren

Den reglering av köparens befogenheter mot säljaren som
utredningen föreslår utsätts för kritik i åtskiUiga avseenden. Som har nämnts
förut ifrågasätter bl. a. KO, om regler med det innehåll som föreslås beträffande
3, 5 och 10 §§ över huvud bör meddelas. Från företrädare för såväl konsument-
som näringslivsintressen framställs vidare en rad invändningar mot
enskildheter i förslaget. De kritiska synpunkterna redovisas i det följande i
den ordning frågorna behandlas av utredningen (4.2.6).

Vad utredningen föreslår om rätt för köparen att häva
köpet vid kontraktsbrott av säljaren godtas i allmänhet av remissinstanserna.
Delade meningar kommer emellertid till synes beträffande de förutsättningar
under vilka köparen skall kunna utöva hävningsrätten enligt 3

5§§.

Enligt KF är det ägnat att medföra onödiga
bevissvårigheter för konsumenten och tolkningssvårigheter för de
rättstiUämpande myndigheterna om dröjsmål och fel i varan måste vara av
väsentlig betydelse för konsumenten för att han skall ha rätt att häva köpet.
Dessa nackdelar motsvaras inte av någon befogad fördel för säljaren. Sett från
dennes synpunkt torde det i det enskilda fallet vara ovidkommande om felet är
av väsentlig betydelse för konsumenten. Han får inte bättre möjligheter att
förebygga en hävningssituation, eftersom han inte kan förutse huruvida ett
dröjsmål eller fel i varan är av väsentlig betydelse för konsumenten. Eftersom
35 §§ förutsätter kontraktsbrott från säljarens sida, saknas det enligt KF:s
mening anledning anta, att någon konsument skulle kunna missbruka reglerna och
betinga sig obefogade fördelar genom frånvaron av kravet på väsentlig
betydelse. Även om detta undantagsvis skulle kunna inträffa, är fördelarna med
en sådan objektivt hållen regel större än nackdelarna med den subjektiva
omständighet som föreslagits. Enligt KF;s mening bör det civUrältsUga
minimikrav som lagen medger konsumenten vara en rätt att häva ett avtal när
säljaren inte

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 86

fullgör
sin avtalsenliga skyldighet. Emellertid kan det måhända anses obilligt mot
säljaren att under alla förhållanden medge konsument hävningsrätt vid dröjsmål
som inte beror av säljaren utan är att betrakta som t. ex. force majeure.
Rättvisehänsyn talar för att regleringen av dröjsmålsfallet delas upp i, å ena
sidan, dröjsmål sora beror på säljaren då dröjsmålet inte behöver vara av
väsentiig betydelse för konsumenten och, å andra sidan, händelse för vUken
säljaren står faran men som inte beror av honom då dröjsmålet kanske bör vara
av väsentlig betydelse för köparen för att han skall medges rätt att häva
köpet. Mot en sådan lösning talar dock att den leder till en ytterligare
lagteknisk komplikation. Även en minoritet i marknadsdomstolen (ledamöterna
Bohm och Thedin) ger uttryck åt meningen att kravet på väsentligt kontraktsbrott
som fömtsättning för hävning är ägnat att medföra onödiga bevissvårigheter och
att nackdelarna inte motsvaras av någon befogad fördel för säljaren när det
gäller handel med standardvaror. För att försäljningen av varor med begränsad
kundkrets inte skall äventyras är det enligt deras mening dock av vikt för både
köpare och säljare att de förbehåll som finns i berörda paragrafer samtidigt
utvidgas något. De understryker vidare att erfarenheten från marknader, där
omfattande hävningsrätt för köpare föreligger, antyder att vad som eventuellt
kan kallas för missbruk av sådan rätt torde ske i mycket ringa utsträckning.

Med
utgångspunkt från sin tidigare redovisade inställning att köparen bör ha
generell återlämningsrätt vid förhastade köp uttalar statens konsumentråd, att
konsumentköplagens regel om hävning endast vid väsentligt fel i sådana fall då
säljaren underlåtit att fullgöra åtagande att avhjälpa felet är alltför sträng
mot köparen. Detta gäller särskilt vid köp av nya varor. En köpare av sådana
varor bör kunna kräva att varorna är i det närmaste perfekta eller åtminstone
inte behäftade med fel som kräver reparation, vilken försämrar godsets värde.
Avhjälpbara fel bör på begäran av köparen rättas av säljaren, även om felen
inte är väsentliga. Underlåter säljaren detta eller misslyckas han därmed, bör
köparen ha rätt att häva köpet. Risken för att köparen härigenom betingar sig
obefogade fördelar bedömer rådet som ringa.

TCO
finner det däremot vara riktigt med tanke på hävningsbefogen-hetens
konsekvenser för säljaren att ett väsentlighetskrav uppställs. Det är enligt
TCO:s mening dock angeläget att man vid lagens tillkomst från lagstiftarens
sida klargör att väsentlighetskravet inte är avsett att upprätthållas så
strängt, att hävningsmöjlighet för köpare endast kommer att föreligga i
undantagsfall. Köparens hävningsrätt torde nämligen vara ett särskilt effektivt
sätt att påverka säljarna till fullgörande av riktiga prestationer. Dessutom är
köparens hävningsmöjlighet en för honom relativt lättförståelig och
lättillämpad sanktion i jämförelse bl. a. med att i stället nedsätta
köpeskUlingen proportioneUt mot ett fel, vars ekonomiska värde det kan vara
svårt för köparen att bestämma. Hävningsrät-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 87

ten
bör således enligt TCO:s mening, trots ett upprätthållande av väsentlighetskravet,
inte få karaktären av "extraordinär" sanktion utan bör stå köparen
till buds som en tämligen normal möjlighet då bristfällighet i fullgörandet av
säljarens åtagande föreligger.

Förslaget
att köparen vid dröjsmål och fel skall äga rätt att inn e-hålla köpeskillingen
i avvaktan på rättelse har inte föranlett någon erinran från remissinstansernas
sida såvitt gäller dröjsmål. Näringslivet och MRF tillstyrker att köparen
erhåller sådan rätt vid dröjsmål i avvaktan på att varan hålls honom tUl
hända. Näringslivet påpekar dock att regeln föratsätter, att det är säljaren
som står faran för godset under den transport som kan vara avtalad mellan
parterna.

I
fråga om motsvarande rättighet vid fel i varan uttalar KO, att det är
värdefullt att denna rätt slås fast i lagen. Den utgör ett viktigt påtryckningsmedel
beträffande åtaganden att avhjälpa fel.

Näringslivet
menar däremot att reglerna i ämnet är ägnade att leda till onödiga tvister. För
att mottagandet av köpeskUlingen inte skall bli onödigt dyrt måste
betalningsratinen vara starkt automatiserad. Den som utför service- och
garantireparationer är ofta annan än den som omhän-derhar betalningsrutinerna.
Sålunda förekommer det att servicen utförs av en för vissa företag gemensam
verkstad och att bank eller finansieringsföretag inkasserar betalningen. Det
föreligger risk för att konsumenten utnyttjar och missbrukar de
kommunikationsproblem som kan uppstå i dessa fall. Reglerna torde också kunna
leda till missförstånd hos köparen i de fall där användningen av en produkt
normalt medför behov av service som inte behöver hänga samman med fel.
Allvarligast är dock att personer med betalningssvårigheter oberättigat kommer
att åberopa fel för att slippa betala. Detta bör särskilt beaktas. Skäl för en
detentionsrätt i normalfallet redan innan säljaren haft tiUfälle att "inom
skälig tid" avhjälpa felet kan inte anses föreligga. Inte heller synes det
vara något särskilt behov av detta påtryckningsmedel då lagen om avbetalningsköp
är tillämplig. Näringslivet avstyrker därför att köparen erhåller den
föreslagna detentionsrätten. Det är enligt näringslivet i vart fall uppenbart
att fördelarna inte kan uppväga nackdelarna vid ringa fel. Härvid har
förutsatts att konsumenten inte skall kunna innehålla betalning när sådana
delposter förfaller tiU betalning som samtidigt inte utgör restposter
motsvarande vad som kan antas vara dubbla kostnaden för felets avhjälpande.
Skulle reglerna tolkas så att konsument kunde innehålla även tidigare
delbetalningar, kunde regeln leda till mycket kostsamma missbruk från
konsumentens sida. Lagfästs den föreslagna detentionsrätten, bör frågan
uppmärksammas vid utformningen av den nya summariska betalningsprocessen. Nyss
angivna skäl torde visa att det är angeläget, att den exekutiva myndigheten
underkastar gäldenärens invändningar en materiell prövning.

Också
Svenska företagares riksförbund. Finansieringsföretagens för-

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 88

ening
och MRF uttrycker farhågor för att bestämmelserna kan komma att missbrukas. MRF
framhåller att stadgandet om möjligheten för köparen att innehålla
köpeskillingen i avvaktan på garantireglering vid fel är teoretiskt riktigt, så
länge man entydigt och objektivt kan fastställa vad som är fel. Felbegreppet
har emeUertid i svensk rätt länge varit oklart. Det är en förutsättning att
säljaren beträffande tekniskt komplicerade maskiner och aggregat ges
betryggande möjligheter att söka avhjälpa felet utan att i varje läge ha faran
av inställd betalning eller ett hävningshot hängande över sig. En ytterligt
snabb, objektiv och fack-mannamässig reklamationsbedömning blir oundgängligen
nödvändig. Det föreslagna förenklade rättegångsförfarandet är härvid icke till
fyllest. Domare kommer även i ett dylikt system att - åtminstone beträffande
motorärenden i stor utsträckning vara hänvisade till hörande av sakkunniga
innan avgörandet kan fällas. Den enda helt tillfredsställande lösningen på
problemet är en utbyggd, regionalt anknuten re-klamationsnämndsverksamhet, som
dessutom bör ges större stadga, bl. a. genom att dess myndighetskaraktär slås
fast. Någon form av rättskraft för utslagen från allmänna reklamationsnämnden
bör också övervägas. På detta sätt kan en rimlig balans i regelsystemet uppnås
som bör kunna accepteras av såväl köpare som säljare. Härvid är naturligtvis
starkt önskvärt och fullt logiskt att även säljarsidan ges möjlighet att
anhängiggöra ärenden hos aUmänna reklamationsnämnden. Ett realistiskt sätt att
lösa dilemmat med möjligheten tUl innehåUen köpeskilling vid kreditaffärer
vore att detta påtryckningsmedel bara finge komma till användning, om säljaren
beretts tillfälle att iordningställa det köpta godset i felfritt skick. Av
praktiska skäl bör särskilt när det gäller begagnade varor säljaren ha
möjlighet att få återgång av köpet även om köparen hellre skulle önska en annan
avveckling. MeUanha-vandet skulle då ofta på ett för bägge parter rättvist sätt
regleras utan att svåra eller rent av olösliga bevisproblem behöver ställas på
sin spets.

Delade
meningar kommer också till uttryck i remissyttrandena beträffande övriga
befogenheter som föreslås tillkomma köparen vid fel i varan, nämligen rätt att
kräva avdrag på köpeskillingen och att fordra skälig ersättning för
avhjälpande av fel.

KO,
som redovisar en positiv inställning tUl förslaget i dessa delar, jämför med
den reglering av frågorna som finns i de inom näringslivet utarbetade
garantierna. I garantier för handeln med hushållsapparater och för
radiobranschens varor EHL 72 och RR 72 återfinns en förhållandevis
nyanserad reglering av köparens befogenheter vid fel i varan. Enligt dessa
garantier tillerkänns köparen i viss utsträckning hävningsrätt vid fel.
Utrymme för att kräva prisnedsättning eller särskild ersättning för avhjälpande
av fel saknas emellertid i garantierna. KO förmodar att hävningsanspråk normalt
inte är den bästa vägen för den köpare som funnit att hans vara är felaktig,
inte ens i fall där hävnings-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 89

rätt
är klart befogad. Skälet härför kan vara att säljare i allmänhet motsätter sig
hävning under hänvisning till formuleringen i garantiåtagandet, praxis i
branschen etc. Detta gör förhandlingsläget besvärligt för köparen. Men
hävningsmöjligheten kan också om den alls står klar för köparen framstå som
väl drastisk för denne. Köparen torde vara mer intresserad av att få behålla
varan i fungerande skick än att få pengarna tillbaka. Den nyansering som ligger
i att nu ytterligare två befogenheter föreslås införda, nämligen möjligheten
att göra avdrag pä köpeskUlingen och att kräva ersättning för
reparationskostnaden, innebär därför enligt KO:s uppfattning en klar
förbättring av köparskyddet.

Näringslivet understryker
till en början vad utredningen anfört om att utfästelser av säljaren att
avhjälpa fel i vara är av stort värde för köparen. De kommersieUa
konsumentgarantierna, som nära ansluter sig till de på internationella
förebilder uppbyggda leveransbestämmelser som allmänt används inom industrin,
har ett helt annat ansvarssystem än köplagen. Utgångspunkten för dessa
garantier är att säljaren och köparen har det gemensamma intresset, att den
försålda varan skall fungera tillfredsställande, varför det är naturligt att
avhjälpande av felet är den primära påföljden för säljaren. Ett åtagande av
säljaren att avhjälpa felet är en betydligt enklare och effektivare lösning
för köparen än att ha tillgång tUl sådana sanktioner som krav på skadestånd,
avdrag på köpeskillingen och hävning av köpet. Det är emellertid inte därför
givet att ett sådant åtagande skulle vara billigare eller mindre vittgående än
ett felansvar enligt köplagen. I många branscher förutsätts att säljaren bygger
upp en omfattande serviceorganisation för att utföra service och reparationer.
Detta är naturUgtvis till fördel för konsumenten inte endast under garantitiden
utan under hela den tid som varan kan användas. Härtill kommer att köparen även
i andra avseenden är bättre ställd än enligt köplagen, t. ex. genom fördelen av
den omkastade bevisbördan vid tvist om fel förelåg eller inte vid tidpunkten
för farans övergång. Konsumenten har å andra sidan naturligtvis rätt att kräva
att utfästelserna utformas på ett sådant sätt, att de inte endast är att
betrakta som till intet förpliktande. Konsumenten bör sålunda ges rättsligt
stöd för att kunna framtvinga en riktig prestation från en försumlig säljares
sida eller, om detta inte lyckas inom skälig tid, frigöra sig från avtalet om
felet är väsentligt. Sådana befogenheter tillkommer också konsumenten enligt de
av näringslivsorganisationerna utarbetade garantierna avseende de för
konsumenten viktiga branscherna: bilar, elektriska hushållsapparater, TV och
radio etc. Den föreslagna regeln att säljaren skall kunna avvärja felpåföljder
genom att avhjälpa felet är i överensstämmelse med den praxis som utbUdats inom
aUmänna reklamationsnämnden. Denna bör självfallet inte rubbas. Lika med
avhjälpande upptar regeln att säljaren levererar gillt gods. Även detta
tillstyrks av näringslivet.

Näringslivet
anser däremot regeln om avdrag på köpeskiUingen vara

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 90

olämplig.
Påföljden passar bäst på kvantitativa avvikelser och därmed likställda
situationer. Det är ofta vanskligt att avgöra vad som är att anse som fel och
svårt att mäta felet i pengar. Därav följer att regeln inbjuder till tvist som
i sin tur medför kostnader och besvär för båda parter. Regeln kan lätt bli
särskilt störande för relationerna mellan parterna genom sammankopplingar med
detentionsrätten.

Också den föreslagna
rätten till skälig ersättning för fels avhjälpande anser näringslivet böra utgå
ur förslaget. Även om produktionen av en serietillverkad vara underkastas den
mest noggranna kontroll, är det ofrånkomligt att vissa små fel kan uppstå. Det
torde också vara allmänt accepterat att smärre skönhetsfel i en vara inte
behöver avhjälpas. Motsatsen skulle sannolikt innebära orimliga kostnader. Den
föreslagna ska-deståndsliknande rätten tiU ersättning kan vid småfel leda tUl
onödiga tvister dels om fel i varan över huvud föreligger, dels om reparationskostnadens
storlek. I dessa fall torde f. ö. rättelsekostnaderna ofta stå i uppenbar
disproportion till felet. Skulle förslaget trots de skäl som talar häremot
godtas och konsumenten erhålla rätt till "skälig ersättning", bör i
vart fall "skälig" tolkas som att ersättningen inte får stå i
uppenbart missförhållande till felet. I näringslivets yttrande erinras också om
att den föreslagna rätten till ersättning innebär en avvikelse från den i 42 §
andra stycket köplagen vedertagna principen för skadestånd vid speciesköp.
Skulle köparen tillerkännas möjlighet att erhålla avdrag på köpeskUlingen
eller viss rätt till ersättning, hemställer näringslivet, att detta endast
skall gälla under förutsättning att säljaren inte begärt att köpet skall
återgå.

Utredningens
förslag i fråga om köparens rätt till skadestånd av säljaren (10 §) kritiseras
av flera remissinstanser.

KO avstyrker att en regel
av det innehåll som föreslås i 10 § införs i en lag som avser att stärka
konsumenternas rättsskydd. Lagregeln är enligt KO:s mening helt främmande i
detta sammanhang. Till en början hänvisar KO till sin förut redovisade
inställning i fråga om den troliga verkan som införande av tvingande
minimiregler över huvud har. En tvingande regel som föreskriver
skadeståndsskyldighet för säljaren endast vid grov vårdslöshet skulle med
säkerhet komma att bli normerande för formulärrätten. Det förekommer
visserligen i avsevärd utsträckning att standardkontrakten innehåller längre
gående friskrivningar. Sålunda förekommer att säljaren friskriver sig från
allt skadeståndsansvar. Avtalsbestämmelser av denna typ kan emellertid
effektivt motverkas med stöd av avtalsvUlkorslagen. Det får vidare anses tvivelaktigt
om de har civilrättslig verkan. En lagstiftning för att skydda konsumenterna
mot missförhållandena inom formulärrätten på denna punkt synes därför
opåkallad. KO framhåller vidare att det på åtskilliga håll förekommer
bestämmelser som ger köparen rätt till skadestånd även vid sådan vårdslöshet
från säljarens sida som inte är grov. Jämfört härmed

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 91

innebär
den föreslagna regeln en försämring för köparen. Skadestånd bör kunna utgå då
säljaren visat vårdslöshet.

Också från andra håll
riktas kritik mot utredningens förslag att säljarens skadeståndsskyldighet
skall vara beroende av grov försummelse. Statens konsumentråd anser att
reglerna om att försummelse och vårdslöshet skall vara grov för att skadestånd
skall utgå inte får ha till följd att reglerna endast kommer att tillämpas i
mycket sällsynta och graverande fall. Enligt rådets mening finns därför skäl
att överväga att även vanlig försummelse och oaktsamhet skall kunna medföra
skadeståndsansvar i vissa fall, exempelvis då köparen lidit icke obetydlig
skada. Hovrätten för Västra Sverige finner bestämmelsen mindre tillfredsställande
mot bakgrund av köplagens för köparen gynnsamma skadeståndsregler och finner
frågan om en utvidgning av säljarens skadeståndsansvar enligt
konsumentköplagen böra övervägas ytterligare. Också M ifrågasätter huruvida
säljarens försummelse nödvändigtvis måste vara grov. Från konsumentens
synpunkt torde effekten av säljarens försummelse bortsett frän om den är
grov eller "normal" vara densamma. Möjligen kan bestämmelsen
utformas så, att försummelse från säljarens sida skall grunda skadeståndsskyldighet,
såvida försummelsen inte leder till enbart ringa skada för köparen. Även
Husmodersförbun det Hem och Samhälle föreslår att frågan om säljarens
skadeståndsansvar utreds ytterUgare.

Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare utgår med ledning av de av utredningen angivna exemplen från
att begreppet grov försummelse i 10 § (köparens rätt till skadestånd av
säljaren) liksom i 12§ (köparens rätt till skadestånd av tredje man vid
avhjälpningsåtagande) är avsett att ges en tämligen vidsträckt innebörd och att
således inte bara de allra mest flagranta fallen av försummelser bedöms som
grova. Näringslivet föratsätter att "grovt vårdslöst" inte ges en
annan innebörd än som motsvarar förhärskande uppfattning. Det är enligt
näringslivets mening principiellt riktigt att säljaren, då han förfarit grovt
vårdslöst, utan hänsyn till vad avtalet i denna del kan innehålla, skall
ersätta skada som enligt allmänna köplagen är ersättningsgiU. Den föreslagna
bestämmelsen grundar emellertid även skadeståndsansvar i en situation, då
säljaren inte är skadeståndssskyldig enligt allmänna köplagen (42 § andra stycket).
Härigenom överskrider man lagstiftningens syfte, nämligen att hindra att
säljaren undandrar sig sitt ansvar enligt allmänna köplagen. Genom detta förfarande
föregrips vidare resultatet av revisionen av köplagen på en viktig punkt. Samma
anmärkning kan f. ö. göras beträffande förslaget om ersättning för kostnader
som köparen fått vidkännas för avhjälpande av fel.

Några remissinstanser
diskuterar fall då köparen tUl följd av dröjsmål eller fel ådrar sig särskilda
utgifter eller kostnader, vUka han inte skulle drabbats av om köpet fuUgjorts
kontraktsenligt. KO framhåller att de

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 92

ordinära följdskadorna torde ha den största faktiska
betydelsen i fråga om konsumentens rätt till skadestånd vid säljarens
kontraktsbrott. Om exempelvis en frysbox, som bestäUts i tid för fiske, slakt,
julbak e. d., inte levereras på den utsatta tiden, kan köparen vara tvungen att
hyra ett frysskåp för att kunna ta vara på matvarorna. Om en tvättmaskin blir
obrukbar och får repareras under några veckor, får konsumenten kanske bära
kostnader för tvätt på annat håll. I fall av denna typ anser KO orimligt att
tillerkänna köparen skadestånd i endast den begränsade utsträckning som
utredningen föreslår. Statens konsumentråd säger sig förstå, att vissa
svårigheter är förenade med frågan om att reglera följdskador. Om säljaren kan
åsamkas betydande förluster, synes emeUertid skadan för den enskilde
konsumenten kunna vara än mer kännbar. Frågan är därför från konsumentsynpunkt
viktig. Allmänna reklamationsnämnden, som varit restriktiv vid bedömningen av
följdskador, har utbildat en praxis som för dess verksamhet visat sig
användbar. När det varit fråga om lätt verifierbara direkta utgifter, som
köparen ådragit sig genom säljarens kontraktsbrott, har nämnden rekommenderat
ersättning. Exempel härpå är kostnader för taxi och andra färdmedel, telefon-
och hotellkostnader m. m. Sådana kostnader kan styrkas genom kvitto och bör
sålunda inte medföra bevissvårigheter eller mera betydande kostnader för
säljaren. Beträffande sakskador, som till sin natur har ett omedelbart eller
närliggande samband med felet och uppgår till ett i förhållande till
köpeskillingen måttiigt belopp, har också ersättning rekommenderats. Hit hör
exempelvis kostnader för omtvättning, då en inköpt vara färgar av sig på andra
varor, eller för sylön, då fel i tyg gör kostnaden för sylön och sytUlbehör
onyttig. Området där ersättning för sakskador skall utgå skulle säkerligen
ytterligare kunna utökas, om man håller sig till lätt verifierbara kostnader,
som uppstår till följd av skadan. Bevissvårigheter eller svårbedömbara tvister
borde härvid i viss mån kunna undvikas. Hit hör exempelvis skador på tvätt till
följd av fel som uppstått på vanlig tvätt vid normalt brak av tvättmaskin,
stUleståndsersätt-ning på grund av avsaknad av bil under reparationstiden och
ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Enligt rådets uppfattning borde det
alltså finnas möjlighet att i viss omfattning reglera frågan om följdskador.
Rådet föreslår därför att man närmare överväger frågan om införande av regler
om ersättning för följdskador. Liknande synpunkter anförs av Husmodersförbundet
Hem och Samhälle.

Näringslivet påpekar att skadestånd kan avse till sin typ
sinsemellan olika poster. Posten "aUmän förmögenhetsskada" intar här
en särstäUning, därigenom att den innefattar sådana mer eller mindre
svårbestämbara moment som ersättning för förlorad arbetsförtjänst, utebliven
vinst m.m. Detta förhållande syns böra uppmärksammas även i detta sammanhang.
Eventuell ersättning för denna typ av skada bör över huvud inte regleras akonsumentköplagen. I andra hand bör begränsningar av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 91

ansvaret
tillåtas, t. ex. till ett belopp motsvarande köpeskillingen. Ett ytterligare
skäl härför är att den grova vårdslösheten enligt 10 § i lagförslaget inte
behöver ligga säljaren själv till last.

Den
av utredningen intagna ståndpunkten att köparens befogenheter enligt
konsumentköplagen inte på aUa punkter bör sträckas lika långt som enligt den
allmänna köplagen diskuteras av åtskilliga remissinstanser såvitt avser
förutsättningarna för köparens rätt att häva köpet vid dröjsmål och fel.

Som tidigare redovisats
(5.1) anser KO att tvingande regler om köparens hävningsrätt vid dröjsmål inte
bör införas. Till närmare utveckling härav anför KO. Köparen har enligt 21 §
köplagen vid leveransförsening i princip en ovillkorlig rätt att häva köpet
under förutsättning att dröjsmålet är väsentligt, medan det inom
formulärrätten förekommer friskrivningar av skiftande art från denna
bestämmelse. Friskrivningsklausulerna är ofta otydligt utformade. I det f. n.
mest spridda formuläret till avbetalningskontrakt för standardvaror, vilket
utarbetats av Finansieringsföretagens förening och Köpmannaförbundet, regleras
dröjsmålssituationen på det sättet att säljaren friskriver sig från ansvar för
leveransförsening, som beror på vissa angivna omständigheter utanför säljarens
kontroll (force majeure). I denna situation har köparen emeUertid rätt att häva
när dröjsmålet överstiger en månad. Leveransdröjsmål i andra situationer än de
nu angivna regleras inte särskilt i kontraktet. För dessa övriga fall gäller
följaktligen köplagens regler om ovillkorlig hävningsrätt vid väsentUgt
dröjsmål. KO anser denna inom näringslivet utvecklade lösning godtagbar också
från konsumentsynpunkt. Den har därför i stor utsträckning använts som modell
vid förhandlingarna enligt avtalsvillkorslagen. En regel av samma eller likartad
innebörd har i avsevärd omfattning genomförts när det gäller försäljning av
hushållskapitalvaror, böcker m. m. Längden av den försening som köparen måste
tåla i force majeure-fallet har kommit att variera något med olika branscher.
Den av utredningen föreslagna regeln angående säljarens ansvar för
leveransförsening skiljer sig både från köplagens bestämmelse och från den som
framvuxit i formulärrätten. Huvudregeln i 3 § synes medföra en klar försämring
för köparen i jämförelse med såväl köplagens regel som den nu beskrivna - ofta
använda lösningen i formulärrätten.

Från
näringslivets sida finner man utformningen av konsumenternas hävningsrätt
förenlig med sin uppfattning att man om möjligt bör undvika kapitalförstöring
och improduktiva kostnader för samhäUet. Detta gäUer inte minst i de fall då
säljaren underlåtit att avlämna varan på grund av ursäktligt misstag. Inom
formulärrätten har det ansetts utgöra en ändamålsenlig riskfördelning att
säljaren skyddas mot köparens hävning då dröjsmål med leverans föranletts av
någon extraordinär händelse force majeure. Detta har inte minst motiverats
av att försening

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 94

i
sådana situationer vanUgtvis inträffar samtidigt för ett flertal leveranser.
Säljaren skulle då kunna träffas av "masshävning" ledande till allvarliga
följder för både säljaren och samhället. I de leveransbestämmelser som
utarbetats för försäljning till enskild konsument har
näringslivs-organisationerna efter överläggningar med KO sökt göra en rimlig avvägning
mellan säljares och köpares intressen från bransch till bransch och införa
bestämmelser om förlängning av leveranstiden, varvid maximitiden kommit att
variera. Denna metod är emellertid förenad med vissa nackdelar. Bl. a. är det
vid tillämpningen svårt att bestämma vilka omständigheter, som skall medge
förlängning, vilket kan innebära risk för onödiga tvister. Den i förslaget
angivna konstruktionen synes däremot i hög grad ägnad att motverka onödiga
tvister. Näringslivet vill dock understryka att förutsättningen för att man
skall kunna tiUstyrka förslaget är, att konstruktionen inrymmer möjlighet att
ta hänsyn till förekommande force majeure-omständigheter. Kan uttrycket i utredningsförslaget
"skälig tid" inte ges sådan innebörd, förordas i stället ett system,
som medger förlängning av leveranstider vid force-majeure-lik-nande händelser.

MRF
framhåller att det för den praktiska bedömningen av förslaget rörande köparens
rätt att häva köpet vid dröjsmål är helt avgörande hur begreppet skälig tid
avgränsas. Av skäl som förbundet tidigare utvecklat bl. a. i remissvar över
förslaget till avtalsvillkorslag är måttliga leveransförseningar inom
bilhandeln tyvärr i vissa situationer oundvikliga, bl. a. till följd av
bUdistributionens internationella karaktär, bilindustrins produktionskänslighet
och den konjunkturmässigt betingade ryckigheten i avsättningsmöjligheterna.
Till detta kommer att den helt övervägande delen av nybilsköparna redan är
bilägare och därför i normalfallet har tiUgång till motorfordon. Omständigheter
av denna art motiverar enligt förbundets mening att lagstiftningen utformas på
ett sådant sätt att handeln inte blir ensidigt drabbad. Om lagen blir alltför
rigoröst utformad, kan effekten bli ekonomiska kompensationsåtgärder eller
motvilja att fixera en leveransdag, som vid avtalsslutandet förefaller
realistisk. Man garderar sig med andra ord med en säkerhetsmarginal.

Marknadsdomstolen
tar också upp det förhållandet att enligt förslaget säljaren utom i
undantagsfall skall stå hela ansvaret för force majeure. Man torde enUgt
domstolens uppfattning kunna utgå ifrån att de olägenheter som därigenom kan
drabba säljaren i flertalet fall blir mindre än de olägenheter som uppstår för
en konsument som tvingas vidbli ett köp, trots att varan på gmnd av force
majeure inte kan avlämnas i rätt tid, och som således saknar möjlighet att
frigöra sig ifrån köpet och skaffa sig motsvarande prestation från annat håll.
Domstolens uppfattning är därför att det är rimligt att i förevarande
hänseende såsom skett lägga hela ansvaret på säljaren.

Utredningens
förslag om införande av krav på 1 e v e r a n s u p p-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 95

maning
vid dröjsmål kritiseras bl. a. av företrädarna för konsumentintressen. KO
anser att detta krav innebär en nyhet som knappast kan sägas gagna
konsumentskyddets sak. För att uppfylla kravet torde köparen praktiskt sett
vara tvungen att tillskriva säljaren i rekommenderat brev. Det skall därvid
göras klart att fråga är om leveransuppmaning. Det kan visserligen inte
uteslutas att åtskilliga köpare utan svårighet klarar av detta krav på eget
initiativ. KO framhåller dock att grupper av köpare, för vilka en lagstiftning
av nu förevarande typ är mest angelägen, inte så lätt kan antas iaktta den
föreskrivna proceduren. Härtill kommer att det nya ovillkorliga kravet på
leveransuppmaning före hävning får antas sakna förankring hos allmänheten. Man
kan inte räkna med att aUa de konsumenter, som konsumentköplagen avser att
skydda, känner till vad lagen innehåller. Denna bör därför endast kräva så
mycket av köparen som man kan begära att denne utan kännedom om lagen ändå
iakttar. Utredningen anger som motivering för förslaget i denna del bl. a. att
leveranstiden ofta är diffust angiven och att detta kan botas genom att en
utgångspunkt nu införs (uppmaningen att leverera). KO vill beträffande
leveranstidens angivande peka på att avtalsvUlkorslagen och
marknadsföringslagen ger möjlighet att verka för att leveranstiden blir angiven
på klarast möjliga sätt i standardkontrakt. I åtskilliga fall har redan sådana
förbättringar uppnåtts. Statens konsumentråd ställer sig också kritiskt till
regeln om leveransuppmaning, då det synes som om man genom bestämmelsens
konstraktion utgår från att säljaren alltid skall kunna få leveransfrist, trots
att han dessförinnan avtalat om viss leveranstid. Rådet anser att en köpare
skall kunna lita på att en avtalad leveranstid håUs. Säljaren skall inte i hopp
om att en köpare är beredd att godta en försenad leverans kunna utiova en leveranstid
som han redan från början vet att han inte kan hålla. I sådana avtal ingår ett
mått av vilseledande, som har till syfte att påverka konsumenten i
köpsituationen. Rådet anser därför att köparen bör ha rätt att häva köpet, om
säljaren inte kan iaktta leveranstiden, oavsett om dröjsmålet är väsentligt för
köparen eller inte. Konsumentköplagens stadgande om dröjsmål föreslås därför
innehålla en absolut rätt för köparen att häva köpet vid försenad leverans.
Undantag härifrån bör endast kunna göras beträffande varor som särskilt tillverkats
för köparen eller som säljaren eljest måste sakna möjlighet att avyttra till
annan än köparen, om det inte är uppenbart att genom dröjsmålet köparens
ändamål med avtalet skulle väsentligen förfelas.

TCO
ifrågasätter om det inte vore mer följdriktigt bl. a. med hänsyn till att
det normalt är säljaren som först vet om leverans kan ske i rätt tid att låta
det ankomma på säljaren att underrätta köparen om förseningen och av köparen
begära uppskov med leveransen. EnUgt TCO:s mening är det otillfredsställande
att säljaren enligt förslagets regler om hävningsrätt alltid får möjlighet tUl
ett visst anstånd innan

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.1973:138 96

han
blir leveransskyldig. Liknande synpunkter anförs av Husmodersförbundet Hem och
Samhälle.

Den av utredningen
föreslagna regleringen av säljarens ansvar för fel när något
avhjälpningsåtagande inte föreligger (5 §) kritiseras som förat nämnts (5.1) av
KO. Till närmare utveckling av sin syn på lämpligheten av att konsumentköplagen
innehåller regler i denna del anför KO, att friskrivning från ansvar för fel
enligt KO:s erfarenhet i flertalet fall sker i samband med att garanti lämnas
beträffande varor. I fråga om sådana friskrivningar skall enligt förslaget 4 §
träda i tillämpning till köparens skydd. De fall då friskrivning sker annat än
i samband med garanti torde vara relativt fåtaliga. Praktiska exempel kan vara
villkor vid olika slags utförsäljningar av innebörd att köpt vara inte byts,
att säljaren inte svarar för viss del av produkten e. d. Inskränkningar i sälj
ärans varet av detta slag kan i åtskilliga fall vara oacceptabla. Med hjälp av
avtalsvillkorslagen i kombination med allmänna köplagens felregler kan dock en
tillfredsställande lösning uppnås. Något påtagligt behov av skyddsregler på
detta område anser KO inte föreligga. Om en minimiregel av föreslaget innehåll
införs i konsumentköplagen, finns dessutom betydande risk för att näringslivet
i standardiserade köpekontrakt m. m. intar hänvisning till konsumentköplagen.
Resultatet härav är att minimilagstift-ningen blir normerande för
formulärrätten med den försämring av rättsläget för köparsidan som detta
medför.

De av utredningen
föreslagna inskränkningarna i hävningsrätten vid dröjsmål och fel med tanke på
förbehåll som avser specialtillverkade varor o. d. lämnas i allmänhet utan
erinran i remissyttrandena.

KO ställer sig dock
tveksam till de föreslagna undantagsfallen. KO nämner i detta sammanhang andra
mera frekventa exempel på särskilt tillverkade varor än utredningen angett, t.
ex. persienner och heltäckningsmattor. KO konstaterar att undantaget kommer
att vara tillämpligt eller åtminstone komma i fråga i avsevärd utsträckning.
Det kan fömt-ses att försäljare av dessa specialbeställda varor kommer att
regelmässigt utnyttja möjligheten att genom förbehåll skriva bort köparens hävningsrätt.
Sådana förbehåll skulle såvitt nu kan bedömas knappast kunna motverkas med stöd
av avtalsviUkorslagen. En prövning av förbehållets giltighet skulle normalt
inte kunna göras förrän efter det förseningen inträffat, då det skulle gälla
att pröva om köparens ändamål med avtalet varit väsentligt förfelat. Från KO:s
utgångspunkter måste det anses olämpligt med en sådan utveckling mot flera
förbehåll av denna typ vars gUtighet det ankommer på köparen att vederlägga.
Redan av dessa skäl ställer sig KO starkt tveksam till de uppställda
undantagen. Härat-över innebär dock undantagen i sig en påtaglig försämring av
köparens ställning.

Näringslivet
framhåller däremot att den föreslagna inskränkningen i

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 97

hävningsrätten
är nödvändig för att man skall kunna tillstyrka den föreslagna regleringen av
dröjsmål.

Utredningens
ståndpunkt att inte i konsumentköplagen föreslå regler i vissa ämnen som är
reglerade i den allmänna k ö p 1 a g e n kritiseras av flera remissinstanser.

Statens konsumentråd, TCO
och Husmodersförbundet Hem och Samhälle tar upp frågan om köparens
undersökning av varan före köpet. Konsumentrådet anför bl. a. att köparen på
grund av bristande tid, kunskaper, utbUdning och erfarenhet är i ett underläge
gentemot säljaren, då det gäller förmågan att bedöma felaktigheter hos varan
eller varaprovet, demonstrationsexemplaret eller liknande. Han har i de flesta
fall inte heller den varakännedom som erfordras. Köparen kan på grand härav
undgå att upptäcka t. o. m. relativt grava fel och förlora möjligheten att bl.
a. häva köpet. Enligt rådets mening finns inga skäl för att köpare av
konsumtionsvaror skaU kunna lastas för att han vid undersökning att vara eller
varaprov inte kunnat upptäcka fel. Även om det skulle vara mindre sannolikt att
47 § köplagen skulle komma att tiU-lämpas på konsumentköp vid avgörande inför
domstol, kan köplagens regler om undersökningsplikt dock intas i ett avtal och
sålunda avsevärt försämra köparens situation. Konsumentköplagens främsta uppgift
är att den förebygger tillkomsten av otUlbörliga och för köparen eljest
ogynnsamma avtal. Köplagens bestämmelser om köparens undersökningsplikt bör
därför inte vara tillämpliga på konsumentköp. En regel som undanröjer den
negativa effekten av köplagens regel för köparen bör införas i
konsumentköplagen. Köplagsutredningen bör utreda detta närmare. TCO menar att
det med fog kan ifrågasättas om undersökningsplikten inte borde utbytas mot en
för säljaren motsvarande upplysningsplikt. Husmodersförbundet påpekar bl. a.
att det i många fall är omöjligt på gmnd av modern förpacknings- och
försäljningsteknik att undersöka varan.

Hovrätten
för Västra Sverige och statens konsumentråd påpekar att i konsumentköplagen
inte heller finns regler om verkan av att köpet hävs. Konsumentrådet framhåUer
att det i kontrakt kan förekomma bestäm melser, som reglerar
återgångsprestationer på ett sätt som onödigt hårt binder köparen vid köpet.
Rådet anser därför att man bör införa regler även beträffande verkan av köps
hävning. Elärvid skulle man även kunna kodifiera den praxis som utbildats vid
värdering av den nytta köparen haft av varan före hävningen. Vid denna
värdering bör under alla förhållanden hänsyn tas till extra besvär och
särskilda kostnader, som åsamkats köparen och har ett direkt samband med
dröjsmålet eller felet. Detta bör normalt sett leda till att avdrag inte görs
på den köpeskilling som erlagts tUl säljaren. Rådet tar också upp frågan om
höga annulleringskostnader. Rådet anser det vara av stor vikt att konsument-

7
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 98

intresset
härvid noga beaktas av köplagsutredningen i det fortsatta arbetet, så att höga
och omotiverade annulleringskostnader omöjliggörs. Statens konsumentråd
framhåller vidare som en brist att konsumentköplagen inte innehåller regler om
antedperat dröjsmål och successiv leverans. Säljaren kan alltså friskriva sig
från ansvar i sådana fall. Vid de flesta konsumentköp kan varan anskaffas från
annat håll om köparen innan tiden for varans avlämnande är inne får
underrättelse om att leverans inte kan ske i tid eller inte aUs. Det är enligt
rådets mening därför av vikt att åstadkomma regler som ger köparen rätt att
omedelbart häva köpet även vid antedperat dröjsmål. Beträffande successiv
leverans borde regler finnas i denna lag för de fall, då varje leverans är
knuten till en tidsplan, exempelvis leverans av brev i en brevkurs som skall avslutas
vid bestämd tidpunkt, eller en bok i ett bokverk av flera delar, som skall
analyseras eller studeras inom viss tid. I vissa fall kan de olika posterna stå
i ett sådant sammanhang till varandra att det skulle vara till nackdel för
köparen att stå fast vid köpet om någon post uteblir. Som konsumentköplagen är
utformad är det möjligt att häva köpet beträffande den fördröjda posten men
inte att häva köpet i dess helhet. Rådet föreslår att regler införs i
konsumentköplagen om att köparen skall ha rätt dels att häva köpet vid
antedperat dröjsmål, dels att häva köpet beträffande samtliga poster vid fördröjning
av en post i en successiv leverans.

5.2.7
Tredje mans ansvar mot köparen

Utredningens
förslag att konsumentköplagen skaU reglera även tredje mans ansvar mot köparen
har i allmänhet tillstyrkts eUer lämnats utan erinran av remissinstanserna. Någon
invändning riktas inte heUer mot att regleringen inskränks att gälla de två
fall som behandlas i förslaget (verkan av oriktiga uppgifter och underlåtenhet
att fullgöra utfästelse att avhjälpa fel).

Det
senare fallet berörs bara av ett fåtal instanser. KO framhåller att det är ett
angeläget intresse för konsumenten att ha kvar en skadeståndsrätt gentemot
tillverkare m. fl. som gjort ett garantiåtagande beträffande varan.
Skadeståndssanktionen har en viktig funktion som påtryckningsmedel för att
åtagandet skall fullgöras. Som utredningen anmärker förekommer i garantierna
klausuler som syftar till friskrivning från detta skadeståndsansvar. Enligt
förslaget krävs . i överensstämmelse med vad som föreslås beträffande
säljarens skadeståndsansvar att grov vårdslöshet visats av den som gjort
åtagandet att reparera vara för att skadeståndsskyldighet skall föreligga. KO
anser också här att en rimlig lösning bör vara att tredje man är
skadeståndsskyldig redan om han vid fullgörandet av åtagandet visat vårdslöshet.
Också hovrätten för Västra Sverige anser frågan om en utvidgning av tredje

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 99

mans
skadeståndsansvar böra övervägas ytterligare. Bestämmelserna som reglerar
köparens förhållande tUl varans tillverkare m. fl. är enligt KF:s mening ett
välkommet försök att lösa det osäkra rättsläge som f. n. gäller i de fall då
fabrikant gjort ett åtagande beträffande vara som säljs av detaljhandlare till
konsument. Inte minst de bestämmelser som ger konsument rätt att underrätta
endera av avtalsparterna är ett befogat komplement till avtalsvillkorslagens
möjligheter att förbjuda fabrikant eller säljare att friskriva sig från sina
skyldigheter genom att ålägga konsument plikt att framställa en underrättelse
om fel eller anspråk i viss ordning.

Att
lagen bör reglera konsumentens befogenheter mot varans tillverkare m. fl. i
fråga om oriktig uppgift om varan i reklam bedömer KO som väsentligt. Enligt
KO:s mening bör utgångspunkten vara att man av tillverkaren skall kräva att han
inte lämnar oriktiga uppgifter om sina produkter och att han undersöker hur det
förhåller sig med riktigheten av en viss ifrågasatt uppgift. Med detta synsätt
närmar man sig också det stränga ansvaret för näringsidkares uppgifter i reklam
enligt 1 § marknadsföringslagen. Utredningen anger som förutsättning för
tillverkarens ansvar att den oriktiga uppgiften lämnats uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet. KO anser det inte rimligt att ansvaret för tillverkaren skall
vara så begränsat som utredningen föreslår. KO vill betona att det är
tUlverkaren som i regel bäst känner varan och har möjlighet att kontrollera
utformningen av förpackningstext, bruksanvisningar, annonsering om viss
produkt m. m. samt att det därför är sakligt motiverat att ålägga honom ett
tämligen vidsträckt ansvar för uppgifterna. De skäl utredningen anför mot ett
mera skärpt ansvar kan enligt KO:s mening inte godtas från konsumentsynpunkt.
KO förordar därför att tillverkaren åläggs skadeståndsansvar redan då han av
vårdslöshet lämnat sådan oriktig uppgift som avses i 14 § lagförslaget. Under
erinran om att köparen enligt förslaget i vissa fall inte kan utkräva ansvar
av säljaren för missvisande uppgift som lämnats av tredje man framhåller TCO
att köparen kommer att sakna erforderligt skydd när utlämnandet av den
felaktiga uppgiften är resultatet av sådan vårdslöshet på tillverkarens sida
som inte är att betrakta som grov. TCO menar att detta är en brist som måste
rättas till.

Näringslivet
anser att tiUverkare eller "annan" bör ansvara för uppsåtligen eUer av
grov vårdslöshet lämnad oriktig uppgift i de fall, då säljaren enligt förslaget
svarar för oriktig uppgift. Näringslivet hänvisar därför i tiUämpliga delar
tiU vad som anförts från dess sida beträffande regleringen av säljarens
ansvar. Konsekvenserna av regleringen torde vara lUia svåröverskådliga i båda
fallen. Det hade med hänsyn härtill varit önskvärt att utredningen grandligare
hade kartlagt vilka olika slags uppgifter, som tredje man kan komma att svara
för, och även närmare analyserat de faktiska konsekvenserna av den

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 100

föreslagna
regleringen. Näringslivet erinrar vidare om att tredje man inte ges någon
rättelsemöjlighet motsvarande den som tillerkänns säljaren i förslaget. Detta
är synnerligen otillfredsställande. Ett oeftergivligt krav är, att en
tUlverkare kan befrias från sitt ansvar för en felaktig uppgift i ett
reklambudskap genom att tillrättalägga denna i ett senare reklammeddelande.

5.2.8
Reklamation m. m.

Den
av utredningen föreslagna regleringen av köparens reklamationsskyldighet
godtas i allmänhet av remissinstanserna. Vissa anmärkningar riktas dock mot
förslaget.

Det
krav på reklamation som gäller enligt 52 § köplagen måste enligt KO:s mening
anses vara aUtför strängt när det gäller konsumentköp. Det kan knappast antas
att konsumenter i allmänhet har reklamationskravet klart för sig. Betydande
risk föreligger för rättsförlust tUl följd av att reklamationsfristen försitts.
Talrika exempel härpå kan hämtas från det praktiska rättslivet. Det är enligt
KO:s mening helt otillfredsställande att en kanske fullt befogad talan inte
under några förhållanden skall kunna bli föremål för saklig prövning endast
därför att reklamation inte skett inom viss tid. KO anser mot bakgrund härav
att det finns goda skäl för en uppmjukning av reklamationskravet såvitt gäUer
konsumentköp. Man bör dock enligt KO:s mening kunna gå ett steg längre än vad
utredningen föreslagit. Detta synes kunna ske genom att domstol ges frihet att,
om särskilda skäl i det enskilda fallet talar för det, ta upp ett anspråk till
prövning i sak trots att en reklamationsfrist försuttits.

Näringslivet
framhåUer att det från såväl näringsidkarens som konsumentens synpunkt är
angeläget att reklamationsförfarandet erhåller en sådan utformning att det blir
så biUigt, tydligt och snabbt som möjligt. Kravet på snabbhet och tydlighet är
ägnat att begränsa omfattningen av följdskador. Köparen har också intresse av
att garantireparationer kan utföras så snabbt som möjligt efter det att ett
fel upptäckts, vilket naturligtvis även underlättar garantigivarens
möjligheter att infria sina garantiåtaganden. Även önskemålet att undvika
onödig värdeförstöring av köpeobjektet en konsekvens som för övrigt även kan
drabba köparen talar för snabba reklamationer.

Handelskamrarnas
nämnd, näringslivet och M anser att säljaren efter s. k. neutral reklamation
bör ha rätt att avkräva köparen besked om denne tänker häva köpet eller inte.
En dylik rätt bör klart framgå av lagen. Näringslivet föreslår att
interpellationsrätten utformas enligt samma principer som 26 § köplagen. M
anser dock att underlåtenhet att meddela säljaren yrkandena inte bör medföra
förlust av rätt att göra gäUande befogenheter enligt lagen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 101

Statens konsumentråd framhåller att köparen genom avtal om
begränsad reklamationstid kan väsentligen fråntas de förmåner, som eljest
gäller enligt allmänna köplagen. Kravet på begränsad reklamationstid kan från
säljarens sida anses motiverat med hänsyn till kravet på trygghet i
omsättningen, men från köparens synpunkt är det av vikt att varor med lång
varaktighet och där fel uppträder efter relativt långt begagnande skall kunna
reklameras. Enligt rådets mening får därför de föreslagna reklamationsreglerna
inte tolkas så, att köparen inte åtminstone skall ha den tidsfrist om ett år,
som anges i 54 § köplagen. Denna bör i stället kunna överskridas med hänsyn
tUl varans och felets beskaffenhet. Också SACO förutsätter alt tidsfristen i
köplagen skall gälla vid konsumentköp. Enligt SACO finns det anledning att
överväga en bättre samordning meUan den föreslagna reklamations-regeln och
köplagens preskriptionsregel, exempelvis så att den senare obligatoriskt skall
gäUa vid konsumentköp.

Svensk
industriförening anser det riktigt att en yttersta gräns på ett år sätts för
reklamation. Köparens undersökningsskyldighet med avseende på den levererade
varan måste också anges i lagen. Om inte dessa krav upprätthålls uppkommer
lätt missbruk och säljaren blir nödsakad att gardera sig häremot genom höjda
priser, som då även drabbar de konsumenter som inte missbrakar det givna
förtroendet. Beträffande undersökningsskyldighetens omfattning bör det i detta
saui-manhang vara tUlräckligt om ett krav på okulär besiktning och funktionsprov
upprätthålls.

5.2.9 Köparens förhållande till kreditgivare

De föreslagna bestämmelserna om kreditköp har i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. En del instanser
befarar dock att förslaget kan medföra ogynnsamma konsekvenser för
detaljhandelns refinansieringsmöjligheter. En instans anser att de föreslagna
bestämmelsernas räckvidd bör begränsas. Från några håll uttalas önskemål om
att lagen skall reglera också frågan om köparens ställning i förhållande till
s. k. externa kreditkortsföretag.

Förslagets effekt på kreditinstitutens medverkan vid
finansiering av kreditköp diskuteras i flera yttranden. Statens konsunientråd
ser med tillfredsställelse att bestämmelser om kreditköp införs i konsumentköplagen.
Mot bestämmelsema kan dock komma att invändas att finansiering genom särskilda
kreditinstitut i framtiden kommer att avsevärt försvåras. Enligt rådets mening
kan bestämmelserna få den effekten att kreditinstituten mer noggrant än f. n.
prövar säljarens vederhäftighet och skötsel av företaget. De säljare som inte
kan anförtros kreditinstitutens service kommer därvid att få avstå härifrån.
Dessa säljare torde tillhöra den kategori, som förorsakar extra kostnader,
besvär och reklamationer för konsumenterna. En sådan utveckling torde snarare

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 102

vara
tUl fördel än nackdel för konsumenten och verka självsanerande inom
affärslivet. Svenska bankföreningen framhåller att bankernas medverkan vid
finansiering av kreditköp f. n. i allmänhet går till så att säljaren till bank
överlåter eller pantsätter av köparen utfärdade växlar eller andra löpande
skuldförbindelser antingen separat eller tillsammans med säljarens rätt enligt
köpekontraktet. Vid pantsättning av kontraktsfordringar utan samband med
löpande skuldförbindelser förekommer stundom i köpekontrakten klausuler s.
k. cut-off-klausuler enligt vilka köparen frånsäger sig rätten att göra
gällande invändningar på grand av köpet gentemot annan än säljaren. Dylika
invändningar skall således i dessa fall inte kunna göras exempelvis mot bank,
som övertagit köpeskillingsfordringen som säkerhet. Om de av utredningen
föreslagna bestämmelserna blir lag, kommer systemet med konsumentväxlar och
motsvarande förbindelser att försvinna och cut-off-klausuler i
kreditköpskontrakten att i vart fall bli ogUtiga. Detta innebär för bankernas
del att man vid finansiering av kreditköp i fortsättningen står risken inte
bara som nu, att köparen inte kan betala, utan också att köparen inte är
skyldig att betala till banken om säljaren inte rätt fullgjort sina förpliktelser
enligt köpekontraktet. För bankerna innebär detta en ökning av förlustrisken
vid kreditgivning av detta slag. SkaU bankerna gardera sig mot dessa ökade
risker kan detta ske bl. a. genom att begränsa kreditens storlek i förhåUande
till pantens nominella belopp. Svenska sparbanksföreningen pekar på att
förbudet mot löpande reverser vid konsumentköp åtminstone övergångsvis kan
medföra viss olägenhet för bedömningen av värdet av de säkerheter som
köpekontrakten framdeles kan utgöra vid belåning i bank. F. n. utgör inom de
mindre företagen köpekontrakten i förening med revers en betydande del av de
säkerheter som presteras för erhållande av företagskredit. De affärsmän som i
ett förändrat läge inte kan prestera annan säkerhet kommer under sådana förhållanden
att nödgas inskränka sin kredithandel. Detta torde främst gälla de mindre
företagen som utom försäljning ofta tillhandahåUer service för sitt
vam-sortiment. På sikt torde detta medföra att sådana företag försvinner eller
går samman till större enheter. Ofta försvinner vid sådana sammanslagningar
också företagens servicefunktion, vilket kan bli till men för konsumenten.
Finansieringsföretagens förening ger uttryck åt en pessimistisk syn på
konsekvenserna av reglerna i 15 och 16 §§ lagförslaget. Föreningen framhåller
bl. a. att finansieringsföretagen i förhållande tUl säljaren och köparen i
regel förbehåUer sig rätt att på säljaren regressvis återföra kontraktet vid
t. ex. invändning av köparen. Möjlighet till återföring föreligger dock praktiskt
sett inte då säljaren har betalnings-svårigheter eller är i konkurs.
Traditionellt har finansieringsföretagen i dessa fall skyddats genom att i
avbetalningskontraktet tagits in bl. a. en cut-off-klausul.
Finansieringsföretagen kommer härigenom att få svara

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 103

mot
köparen endast i de fall då finansiären inte har möjligheter att återföra
avbetalningskontraktet samtidigt som konsumenten har invändningar i anledning
av köpet. Därutöver begränsas finansieringsföretagens ekonomiska ansvar tiU vad
som återstår obetalt och tidsmässigt tUl avbetalningstiden. Det kan
visserligen synas som om de föreslagna bestämmelserna om kreditköp inte skuUe
innebära några större olägenheter för finansieringsföretagen. Om en säljare går
i konkurs kan dock konsekvenserna bli betydande. Erfarenhetsmässigt ökar
antalet anmärkningar och invändningar från konsumenten i de fall säljaren har
betalningssvårigheter eller har gått i konkurs. Finansieringsföretagen måste i
sin kreditgivning täcka sig för risken i större utsträckning än nu, vilket
kommer att innebära en generell kreditkostnadsökning. Finansieringsföretagens
återföringar av diskonterade kontrakt kommer, om den föreslagna regeln i 15 §
införs, att öka i betydande omfattning, eftersom finansieringsföretaget från
konsumenten kommer att få möta invändningar hänförande sig till produkter, om
vilka finansiären inte har några detaljkunskaper eller kan bedöma om köparens
invändningar är berättigade. Den ökade återföringen av kontrakt medför
administrativa olägenheter och därmed högre kostnader. Problemen blir särskilt
påtagliga vid "okynnesinvändningar" från köparen. Regleringen i 16 §
kommer enligt föreningen att få konsekvenser av motsvarande slag. Svensk
industriförening menar att regleringen av köparens ställning vid låneköp o. d.
säkerligen kommer att medföra begränsningar i konsumentens möjligheter till
krediter, eftersom knappast någon kreditinrättning på
"konsumentköplagens" villkor kan vara beredd att lämna krediter för
"konsumentköp". Detta är enligt föreningens mening inte tillfredsställande.

Kreditköpkommittén delar
utredningens bedömning att finansiär som övertar säljarens fordran på
köpeskillingen alltid skall kunna åläggas visst ansvar för säljarens
kontraktsbrott men ifrågasätter om inte ansvaret bör sträcka sig längre än
enligt förslaget. Kommittén anser följande alternativ tänkbara. 1) Den till
säljaren med avseende på köpet anknutne finansiären har samma ansvar som
säljaren beträffande invändningar på grund av köpet. 2) Finansiären inträder
som ansvarig i säljarens ställe när denne inte kan nås eller är oförmögen att
ansvara för sitt kontraktsbrott. 3) Finansiären ansvarar såsom säljaren men
hans ansvar begränsas till kreditbeloppet. 4) Finansiären ansvarar endast med
den del av kreditbeloppet som fortfarande är obetald. Det sista alternativet
motsvarar utredningens förslag och innebär att köparen kan avbryta en pågående
delbetalning. Kommittén anser sig inte vUja diskutera de motiv som ligger bakom
förslaget men anser det stå klart att den föreslagna lösningen inte är
tUlfredsstäUande ur den enskilde konsumentens synvinkel. Kommittén
ifrågasätter därför om man inte bör närmare överväga att höja minimiskyddet
till den nivå som

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 104

avses
med alternativ 3. Också statens konsumentråd vUl utvidga köparens skydd. Rådet
framhåller att köparen inte med stöd av de föreslagna bestämmelserna kan av
kreditgivaren återkräva till denne er-lagd betalning, utan att han i så fall
måste vända sig till säljaren. När säljaren inte har fullgjort sin prestation,
bör köparen enligt rådets mening kunna bli helt fri från betalningsansvar även
beträffande den del av köpeskUlingen, som han erlagt till kreditgivaren.
Husmodersförbundet Hem och Samhälle anser det vara av vikt att köparen inte kommer
i en sämre situation om vid kreditköp säljaren överlåter sin fordran till ett
kreditinstitut.

Enligt
Sveriges advokatsamfund går regleringen av köparens ställning vid låneköp o. d.
mycket för långt. Vad saken gäller är att köparen er-lägger köpeskUlingen
kontant med pengar, som han lånar. Köpet är alltså ett kontantköp. De
invändningar som köparen vUl göra kan framställas mot säljaren men enligt
gällande rätt inte mot den av vilken köparen lånat köpeskUlingen.
Privatekonomiskt och rättsligt blir situationen inte annorlunda om köparen
lånar i bank, som anvisats av säljaren, eller får ett s. k. privatlån i sin
egen bank. Samfundet ifrågasätter om en köpare, som lånar pengar till att
betala varan, i allmänhet föreställer sig att han kan reklamera varan hos resp.
göra invändningar mot kreditgivaren. Det synes vidare omotiverat att låta
köparens rättsställning vara beroende av finansieringsformen. Det är också
väsentligt för en kreditgivare att veta att han har en klar och bestämd
fordran. Möjligheten att låna till köpeskillingen är i flertalet fall en förmån
för köparen, och det kan ifrågasättas om man genom lagstiftning bör bidra till
att dessa lånemöjligheter sannolikt begränsas. Från konsumentsynpunkt är detta
i vart fall inte önskvärt. Samfundet tillägger att i vart fall kreditinstituten
endast torde medverka till låneköp beträffande välrenommerade och ekonomiskt
stabila företag, varför behovet av konsumentskydd i ett stort antal fall torde
vara ganska begränsat. Ett annat argument är att det saknas anledning att gynna
en köpare som lånat medel till köpeskillingen framför den som köper kontant.
Båda köparna har samma rättigheter mot säljaren, men kontantköparen har ingen
möjlighet att t. ex. vägra infria länet till köpeskillingen, då han redan har betalat
den. Samfundet avstyrker därför den föreslagna regeln i 16 §.

En
del remissinstanser diskuterar hur långt konsumentköplagen bör reglera köparens
ställning vid kontokredit. Kreditköpkommittén kan inte utan vidare ansluta sig
till utredningens förslag i vad det innebär en skillnad mellan interna och
externa kreditkortsföretag. Kommittén anför att kontokortsföretag genom det
avtal som reglerar förhållandet mellan parterna har en anknytning till det
eller de säljföretag där köp med respektive kortföretags kontobevis sker.
Detta gäller vare sig kortföretaget med hänsyn tiU ägareförhållanden är
fristående gentemot säljföretaget eller inte. Genom denna anknytning skiljer
sig den kredit som lämnas av

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 105

kortföretagen
från exempelvis den kredit som bankerna lämnar personer med bank- eller
checklönekonto. Anknytningen mellan kortföretag och säljföretag kan till följd
av namnlikheter, ägareförhållanden, antalet anslutna säljföretag och andra
faktorer framstå som starkare eller svagare. Det förefaller dock kommittén
mindre lämpligt att lägga sådana formella faktorer till grund för en skillnad
i ansvarshänseende mellan finansiärer på en anpassningsbar kreditmarknad. Inte
heller i fråga om krediternas ändamål eller sättet för kontoskuldernas reglering
torde del föreligga några olikheter som lämpligen kan läggas till grund för en
skillnad meUan "interna" och "extema" kontokort. Detsamma
gäUer beträffande säljarens medverkan till kreditförhållandets uppkomst vid
det aktuella köpetillfället eller vid kontots öppnande liksom vissa omstän
digheter som kan bero av gällande avtal mellan kortföretaget och säljföretaget,
t. ex. begränsningar i det förra företagets regressrätt mot det senare. För
kommittén framstår det därför som otillräckligt motiverat att göra skillnad
mellan de av utredningen åsyftade kortföretagen. I vart fall saknar de i
lagtexten angivna rekvisiten "genom säljarens förmedling" och
"nära ekonomisk förbindelse" den stringens som fordras på en flexibel
kreditmarknad. Inte heller motiven är tillräckligt klarläggande på denna punkt
annat än då det gäller vissa namngivna kortföretag, av vilka det ena åläggs
ansvar och det andra inte. Härtill kommer en i detta sammanhang betydelsefull
fråga som närmast rör rekvisitét "lån". Vissa kontokort avser
nämligen endast att fylla en betalningsfunktion. "Kredittiden" är
inte längre än vad som fordras för att systemet skall fungera, i allmänhet
någon månad. Det kan vara en besvärlig definitionsfråga huruvida användandet
av ett sådant betalkort innebär kontantköp eller kreditköp. Andra kort,
exempelvis de som ställs ut av Köpkort AB, fungerar dels som betalkort och
dels med en viss kostnad för köparen som kreditkort. Det kan vara svårt för
alla parter att skilja dessa funktioner åt. Kommittén anser i princip att det
såväl beträffande "interna" som "extema" kreditkort
föreligger en särskild anknytning mellan säljare och finansiär beträffande
kreditköp som företas med sådana kort, vilken anknytning skulle kunna motivera
ett visst ansvar för finansiären. Det torde emellertid f. n., såvitt avser
köparens invändningsrätt, inte förekomma påtagliga olägenheter för konsumenterna.
Med hänsyn härtill och till de oklarheter som har berörts ifrågasätter
kommittén om inte frågan om ansvar i förevarande hänseende för de båda typerna
av kreditkortsföretag bör anstå .ör att tas upp till bedömning tillsammans med
andra frågor om kreditkort som ur konsu-mentskyddssynvinkel kan vara av större
intresse. Även KO anser att man bör utsträcka ansvaret för varan också till
"extema" kreditkortsföretag. Enligt KO;s mening är ett ytterligare
skäl mot utredningens förslag att det öppnar möjlighet att kringgå det
konsumentskydd som lagen avser att skapa genom att "interna"
kreditkortsystem ändras till "ex-

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 106

terna". Också Föreningen Sveriges tingsrättsdomare
finner det vara angeläget att konsumentens intresse skyddas mer än f. n. även
när han använt ett s. k. externt kreditkort. Föreningen utgår emellertid ifrån
att behovet av lagstiftning härom undersöks av kreditköpkommittén.

En motsatt
uppfattning företräds av Finansieringsföretagens förening som i huvudsak
anlägger följande synpunkter på frågan. Den egentliga kreditkortsmarknaden
uppdelas traditionellt i allmängiltiga kreditkort resp. företagsbundna
kontosystem. Köpkort AB är exempel på den förstnämnda verksamheten.
Allmängiltiga kreditkort anses från bankpoli-tisk synpunkt ha två
huvuduppgifter. Den ena berör på längre sikt de framtida, tekniskt avancerade
betalningssystem som diskuteras över hela världen. De nuvarande kreditkorten
bedöms idag ha den rollen, att de vänjer allmänheten vid att man allt mindre
kommer att utnyttja sedlar och att i stället olika alldagliga transaktioner
utförs med hjälp av elektroniska impulser, genererade av bankkort. Den andra
uppgiften för denna typ av kreditkort anses vara att utgöra ett rationeUt
instrument för administration av ojämnt utnyttjade konsumentkrediter av mindre
storleksordning. Kreditkortsverksamheten har i andra länder än Sverige oftast
startats av banker, som också administrerar den som en del av bankrörelsen.
Därigenom understryks den likhet som föreligger mellan vanUg bankkredit resp.
vanlig bankbetalningsfunktion (check) och kreditkortssystemet. Det förhåller
sig inte på det sättet att köpkortssystemet organiserats för att bidra tiU en
lösning av detaljhandelns kreditproblem. Vad köpkort har åstadkommit är att
flera personer kan erhålla kredit och att krediten bUvit generellt användbar.
Stora samhällsekonomiska besparingar har möjliggjorts genom ett centraliserat
system. Köpkort har inte tiUkommit för att hjälpa detaljhandelsföretag med
finansieringen och är inte heller äganderättsmässigt eller på annat sätt
knutet till detaljhandeln eller till något särskilt företag inom detaljhandeln.
Den omständigheten att ansökningsblanketter för köpkort tillhandahålls i
anslutna affärer innebär inte något avsteg från detta utan är bara uttryck för
service. Sammanfattningsvis är köpkortssystemet en metod att ordna
betalningsfunktionen och kreditfunktionen för den genomsnittlige konsumenten
och ett system som arbetar i konkurrens med banksystemet. Varje lagstiftning,
som försvårar arbetet för detta generella system eUer fördyrar det, drabbar
till sist på ett eller annat sätt konsumenterna. Det kan visserligen inte tas
för givet, att en ändring av förslaget till konsumentköplag i den riktningen
att även allmängiltiga kreditkort såsom köpkort skulle omfattas av 16 §
omedelbart skulle leda till en fördyring av kreditkortstjänsterna för
konsumenterna. Men det är däremot tydligt, att om en lagstiftning på sätt här
antytts skulle komma att åsamka finansieringsföretaget kostnader av icke
obetydlig storlek, företaget på ett eller annat sätt måste vinna täckning för
dessa kostnader.

Det av utredningen föreslagna förbudet mot löpande papper
vid kon-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 107

sumentköp
kommer enligt kreditköpkommitténs mening till stor del att få åsyftad verkan.
Den säljare som medvetet undandrar sig ansvaret för ett kontraktsbrott, t. ex.
genom att göra sig oåtkomlig, får emellertid antas vara mindre benägen än
andra att rätta sig efter ett förbud av det här slaget eUer mera benägen att
söka kringgå detsamma genom att framställa sig själv inte som näringsidkare
utan som privatperson. Statens pris- och kartellnämnd frågar sig om förbudet
kan komma att ingripa i säljarens affärsverksamhet och
finansieringsförhållanden på sådant sätt att vedertagen affärspraxis rubbas
och eventuellt leder till ett försvårande och fördyrande av
avbetalningshandeln som på sikt kan bli tUl skada för köparna. Med hänsyn till
att bruket av växlar i bilhandeln under senare är varit i klart avtagande och
att man på branschhåll inte anser att en avveckling av denna kreditform skulle
behöva medföra allvarligare konsekvenser för företagens finansiering och då
bruket att kräva avbetalningsväxlar inom andra varuområden är mycket begränsat,
förefaller någon invändning mot det föreslagna förbudet inte kunna grundas på
påståendet att avbetalningshandeln skulle försvåras därigenom. Om spörsmålet betraktas
från köparens synpunkt innebär givetvis användandet av växlar och andra
löpande skuldförbindelser en försämring av hans rättsställning jämfört med
situationen vid vanlig avbetalning, som ger honom möjlighet att innehåUa delar
av köpeskillingen, om han upptäcker fel i varan. SPK ställer sig för sin del
positiv tiU ett ökat konsumentskydd genom att köparens rätt till invändningar
under aUa förhållanden bevaras gentemot tredje man när denne övertar säljarens
fordran med anledning av avbetalningskontraktet. Det är möjligt att man är
tvungen att gå så långt som tiU ett förbud för säljaren att motta av köparen
ingången växelförbindelse eller annan löpande skuldförbindelse. Emellertid
förefaller det nämnden som om även andra utvägar borde prövas. I första hand
kommer det kanadensiska systemet i fråga, som innebär att växlar inte förbjuds
men att vederbörande åläggs att märka dem med ordet "konsumentköp"
eller liknande, medförande att rätten tiU invändningar inte begränsas genom
betalningsformen. Huruvida en sådan anordning skuUe gå att införa i svensk
växeUagstiftning torde eventuellt böra närmare undersökas.

Sveriges advokatsamfund
menar att förbudet är för vittgående. De ölägenheter som är mest framträdande i
den nuvarande ordningen torde vara koncentrerade tUl avbetalningshandeln och
tUl den situationen att avbetalningskontrakt och växel kommer att innehas av
olika personer. Samfundet har inte någon invändning mot att åtgärder för
undvikande av sådana situationer vidtas. Däremot ar skälen för att utsträcka
förbudet mot växel m. m. utöver avbetalningshandeln inte av samma tyngd.
Förbudet kommer bl. a. att avse det faU att växel begärs långt efter det att
krediten lämnats. Ett behov av att kunna diskontera växlar, som inte är
kombinerade med avbetalningskontrakt, finns otvivelaktigt. Det kan

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 108

heller
inte bortses från att växel kan bidra till punktligare betalningar. Samfundet
anser följaktligen att 17 § bör begränsas till att avse avbetalningsköp.

Svenska
bankföreningen konstaterar med tillfredsställelse att utredningen inte knutit
någon ogUtighetsverkan till det i och för sig motiverade förbudet mot växlar
m. m. Bank eller annan tredje man såsom innehavare av fordringshandlingar av
detta slag skall sålunda alltjämt ha möjlighet att åberopa sådana handlingar.
Med hänsyn till omsättningen är det ett absolut krav att innehavare av växlar
och löpande skuldebrev inte skall behöva riskera invändningar från en gäldenär
i vidare mån än som gäller enUgt växeUagen och lagen om skuldebrev. Föreningen
framhåller att bank givetvis inte kommer att som säkerhet godta fordringsbevis
av nu ifrågavarande slag om banken har grandad anledning att misstänka att de
tillkommit i samband med konsumentköp. Kreditköpkom-mittcn framhåller att
möjUgheterna att införa ett tillfredsställande civil-rättsligt skydd
beträffande växlar och andra negotiabla papper utan betydande olägenheter i
andra avseenden torde vara rätt små. Kommittén påpekar emeUertid att man
utomlands sökt komma till rätta med problemet genom att föreskriva att
innehavaren av ett negotiabelt papper inte skall anses vara i god tro om han
tagit emot papperet med vetskap om att det tillkommit i strid med ett förbud av
det slag som nu föreslås. En sådan regel har naturligtvis begränsad verkan då
papperet kommit att passera genom flera händer. Statens konsumentråd menar att
man borde försöka skapa regler som håller köparen skadeslös i sådana
situationer då han kan tvingas betala och inte kan göra invändningar mot innehavare
i god tro. Frågan är av stor betydelse för konsumenterna och bör enligt rådets
mening särskilt utredas.

SACO
framhåller att det av motivtexten framgår att den goda tron endast behöver
omfatta köparens invändningar, och sålunda exempelvis inte det förhållandet att
fordringshandlingen härrör från ett konsumentköp. Det senare ter sig inte helt
övertygande. Redan vetskapen hos förvärvaren av fordringshandUngen, att denna
handling härrör från ett konsumentköp, borde möjligen för förvärvaren medföra
ansvar med avseende på köparens invändningar rörande fel i varan. Man fäster
sig här vid två omständigheter, dels att förvärvaren måste inse att redan säljarens
förvärv av handlingen utgjorde en brottslig gärning, dels att förvärvaren har
anledning räkna med att anmärkningar rörande fel i godset kan komma att
framställas av säljaren. Vad som i motivuttalandena anförs om att en
utsträckning av godtroskravet till att omfatta även det förhåUandet att
fordringshandlingen härrör från ett konsumentköp skulle kompUcera tUlämpningen
av 17 § växellagen verkar inte övertygande. Det finns enligt SACO:s mening
anledning att överväga införandet av ett strängare ansvar för förvärvande av
fordringshandlingar i hithörande fall, än det som följer av 17 § växellagen.
En sådan ordning bör

s. 109 Kontrollera mot PDF

Frop.
1973:138 109

inte
hindras av att den möjligen också kräver en viss översyn av de för växel
gällande bestämmelserna.

Hovrätten
för Västra Sverige ifrågasätter om inte förbudet mot att ta emot växel bör
utvidgas till att omfatta även sådan kreditgivare som avses i 16 §.

5.3
Följdändringar i köplagen m. m.

Vad
utredningen anför i denna del diskuteras inte närmare av remissinstanserna.

5.4 Information
om konsumentköplagen

Behovet
av en lätt tillgänglig information om den föreslagna lagstiftningen
understryks av KO, statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor,
kommerskollegium och SPK. KO betonar behovet av en massiv informationsinsats.
Konsumentinstitutet anser att upplysningsverksamheten skulle underlättas om
konsumentköplagen innehöll någon form av hänvisning till tillämpbara paragrafer
i den allmänna köplagen. Konsumenträdet framhåller att det är av vikt, att
kurser anordnas för utbildning av personal vid konsumentorgan för att dessa
skall kunna ge konsumenterna service i reklamations- och andra konsumentärenden,
där innehållet i lagen skall tiUämpas eller tjäna som riktlinjer för förlikning
eller liknande uppgörelser mellan konsumenter och näringsidkare.
Konsumentrådet och kommcrskollegium föreslår att frågan om information och
kurser överlämnas tUl konsumentverket.

Fiiiansieringsföretagens
förening föreslår om lagen trots de av föreningen anförda invändningarna
genomförs att lagbestämmelserna blir offentliggjorda minst fyra månader innan
lagen träder i kraft. Berörda branschorganisationer och företag får då
möjlighet att sprida in-form.ation till anställda och kunder och utarbeta nya
formulär,

5.5 Lagens
ikraftträdande

I
särskild skrivelse hemställer Sveriges grossistförbund, Sveriges hant verks-
och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund.
Motorbranschens riksförbund, Sveriges Bilindustri- och bUgrossistförening,
Finansieringsföretagens förening och Svenska sparbanksföreningen att en
eventuell lagstiftning på konsumentköpets område inte skall träda i kraft
förrän den 1 januari 1974. Organisationerna framhåller att, om en så
genomgripande lagstiftning som konsumentköplagen genomförs, nuvarande
standardvillkor måste ses över och vid behov anpassas till de krav lagen
ställer. Detta gäller formulär till kontrakt, leveransbestämmelser,
ordersedlar, slutsedlar, orderbekräftelser.

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 110

garantibevis,
folders etc. Vidare blir en omfattande information om den nya lagstiftningen
och de närmare krav den ställer på näringslivet erforderlig. I den mån för
flera varugrupper gemensamma standardvillkor kan utarbetas, vilket för såväl
konsumenterna som näringslivet synes önskvärt, förutsätts vidare ett närmare
samarbete mellan näringslivets centrala organisationer, som därefter har att
gemensamt besluta om rekommendationer i frågan. Infomiationsverksamheten och
kanske främst utformningen av nya standardviUkor kräver tid, även om visst
förberedelsearbete kan göras. Skälig tid erfordras också för att informera konsumenterna
om lagstiftningen. I sammanhanget måste dessutom beaktas den tid som åtgår för
tryckning och distribution. Erfarenheterna från det relativt begränsade arbetet
med det standardiserade avbetalningskontraktet K 72 visar att denna del av
arbetet tar cirka två månader i anspråk. Det förhållandet att tryckerierna har
stängt för semester under sommarperioden kan också inverka. De negativa
erfarenheterna från den korta tid som stod näringslivet till buds mellan
tidpunkten för offentliggörandet av hemförsäljningslagen och dess
ikraftträdande understryker angelägenheten av att näringslivet ges skälig tid
för de åtgärder som erfordras.

6
Föredraganden

6.1
Allmänna synpunkter

Under
de senaste åren har en rad lagstiftningsåtgärder vidtagits för att stärka
konsumenternas ställning vid förvärv av varor och tjänster irån näringsidkare.
Genom lagen om otiUbörlig marknadsföring har öppnats möjlighet att ingripa med
vitesförbud mot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i reklam och
annan marknadsföring. Lagen om förbud mot otUlbörliga avtalsvUlkor ger liknande
möjlighet att inskrida mot obilliga villkor i kontraktsformulär. Lagen om
hemförsäljning m. m. ger konsumenten rätt att under vissa förutsättningar frånträda
köpavtal som har ingåtts bl. a. vid försäljarens besök i hans bostad. För
riksdagen har genom proposition (prop. 1973: 87) lagts fram förslag om ett
förenklat förfarande i mindre tvistemål, som bl. a. tar sikte på
konsumenttvister. Andra frågor är eller kommer att bli föremål för utredning.
Frågan om generalklausulerna i den civilrättsliga lagstiftningen, som ger
möjlighet att jämka eller lämna utan avseende otillbörliga avtalsvillkor,
utreds av generalklausulutredningen. Frågor om avbetalningsköp och andra former
av konsumtionskredit samt om konsumentskydd vid privat serviceverksamhet är
föremål för särskilda utredningar. Detsamma gäUer frågan om ersättning för
skador på person eller egendom som orsakas av produkter vilka på grund av sin
beskaffenhet typiskt sett erbjuder skaderisker. Senare detma dag kom-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 111

mer
jag att ta upp frågan om utredning angående vissa ändringar i
hemförsäljningslagen och möjligheterna att lagstifta om öppet köp vid
konsumentköp.

Av de
lagstiftningsåtgärder som sålunda genomförts eller övervägs är
marknadsföringslagen och avtalsvUlkorslagen av särskild betydelse för
konsumenterna. De ger möjlighet tiU åtgärder som för framtiden kan skydda
större eller mindre del av konsumentkollektivet som sådant mot olämpliga
försäljningsmetoder och avtalsviUkor. Erfarenheterna från tUlämpningen av
marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen visar att dessa lagar är effektiva
instrument för att motverka att näringsidkarna utnyttjar rådande system med
vidsträckt närings- och avtalsfrihet på ett sätt som är till skada för
konsumentema. Detta hänger naturligtvis nära samman med de väsentligt ökade
möjligheter till övervakning av marknaden som har skapats genom inrättandet av
de nya myndigheter, KO och marknadsdomstolen, åt vilka tillämpningen av lagama
har anför-trotts. Hos KO anhängiggjordes under det första verksamhetsåret,
1971, sammanlagt 2 949 ärenden. Av dem fördes 18 vidare tUl marknadsdomstolen.
Motsvarande siffror för år 1972 utgjorde 4 486 och 35. I de allra flesta fall
kunde de hos KO aktualiserade ärendena, såsom föratsätts vid lagarnas
tiUkomst, lösas genom förhandlingar med enskilda näringsidkare eller
branschorganisationer. Bara i ett mindre antal fall behövde vitesförbud
tiUgripas mot viss marknadsföringsåtgärd eUer visst avtalsviUkor för att uppnå
rättelse.

Det förhållandet att marknadsföringslagen
och avtalsvillkorslagen har medfört betydande förbättringar av konsumenternas
rättsskydd i stort får givetvis inte hindra att också andra möjligheter att
stärka konsumenternas ställning prövas. Jag syftar särskilt på behovet att öka
det civilrättsliga skyddet för konsumenterna som avtalsparter i olika sammanhang.
Medan den näringsrättsliga lagstiftningen mot otUlbörlig marknadsföring och
otillbörliga avtalsvUlkor som jag nämnde är inriktad på att för framtiden
stärka skyddet för konsumentema i allmänhet på marknaden kan civUrättsUg
lagstiftning ge den enskUde konsumenten ett skydd när ett avtal redan
föreligger. Hemförsäljningslagen är av denna typ. Också det civilrättsliga
skydd som hemförsäljningslagen ger konsumenterna har efter lagens
ikraftträdande den 1 juli 1971 tagits i anspråk i avsevärd utsträckning. Enligt
en av statens pris- och kartellnämnd utförd undersökning utnyttjades rätten
att frånträda avtalet under perioden julioktober 1971 i närmare 4 500 fall,
vilket motsvarar 4,6 procent av de totalt drygt 97 000 köpavtal där
avbeställningssedel överlämnats tiU köparen enligt lagen. Vissa av de
lagstiftningsåtgärder som de nyss nämnda utredningarna syftar till har samma
inriktning på det enskilda avtalet.

Vad gäller köp framförde
Nordiska kommittén för konsumentfrågor redan år 1964 i en skrivelse till de
nordiska ländernas justitieministrar

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 112

önskemål
om att nuvarande regler på området skulle ses över, så att de blev bättre
anpassade till de situationer som möter konsumenter vid köp av varor från
näringsidkare. Denna framställning var en av anledningarna till att
köplagsutredningen år 1967 fick i uppdrag att överväga behovet av särskilda
köprättsliga regler till konsumenternas skydd. Utredningens överväganden har
resulterat i det nu framlagda förslaget till konsumentköplag.

Köplagsutredningens
förslag syftar till att slå fast vissa gmndläggande rättigheter som en
konsument alltid skall ha vid köp av varor från näringsidkare. Förslaget rör i
första hand köparens befogenheter mot säljaren. Enligt utredningen bör framför
allt frågor om verkan av kontraktsbrott på säljarens sida regleras, dvs.
spörsmål om försenad leverans och fel i varan. Lagen bör däremot inte genom
generella regler försöka lösa frågan om vilka krav som i materiellt hänseende
skall ställas på säljarens prestation. Förslaget behandlar också köparens
ställning i förhållande till varans tUlverkare, särskild kreditgivare och annan
med vilken han kan komma i rättslig förbindelse på grund av köp. Lagens
bestämmelser är tvingande tUl köparens förmån. Någon fullständig reglering av
alla frågor rörande konsumentköp åsyftas inte. I de köprättsliga frågor som
lämnas utanför regleringen skall den allmänna köplagen gälla på samma sätt som
hittiUs. Inom det område som den föreslagna lagen behandlar skall denna ge
köparen ett minimiskydd. Den skall emellertid inte lägga hinder i vägen för
tillämpning av vad som har avtalats mellan konsumenten och hans motpart eller
när något avtal inte träffats vad som följer av dispositiva rättsregler,
under förutsättning att köparen därigenom tillerkänns bättre befogenheter än
enligt den tvingande lagen.

Förslaget
till konsumentköplag måste ses mot bakgrund av de köprättsliga regler som f.
n. gäller. Det finns därför anledning att i korthet erinra om hu\Taddragen av
dessa regler.

För
konsumentköp gäller liksom för andra köp av lös egendom de bestämmelser om
parternas inbördes rättigheter och skyldigheter som är meddelade i köplagen.
Denna lag, som infördes år 1905, har till-koinmit i skandinaviskt samarbete.
Den har stått kvar i det närmaste oförändrad sedan sin tiUkomst. Lagen reglerar
både köp som ingås mellan köpmän i och för deras rörelse (handelsköp) och
andra köp (s. k. civila köp). De flesta av lagens bestämmelser gäller alla slag
av köp, men vissa regler avser enbart handelsköp. Lagen innehåller inga särskilda
regler om köp där säljaren är näringsidkare och köparen konsument. Behovet av
differentiering mellan olika typer av köp tiUgodoses framför allt genom att
lagen är dispositiv, dvs. den kan frångås genom avtal mellan säljare och
köpare.

Köplagens
centrala delar innehåller bestämmelser om påföljder av kontraktsbrott. Här
regleras bl. a. frågor om dröjsmål på säljarens eller

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 113

köparens
sida, om fel eller brist i godset samt om avvisande av gods och hävande av köp.
Vid sidan härav ges utfyllande bestämmelser om förhållandet mellan parterna
beträffande t. ex. prisets bestämmande i vissa fall, platsen för godsets
avlämnande och tiden för köpets fullgörande. Bortsett från reglerna i
sistnämnda båda hänseenden reglerar lagen inte närmare kraven på säljarens
prestation. Vilka krav som kan ställas på det sålda godsets kvalitet preciseras
alltså inte i lagen.

Köplagen innehåUer inte
någon uttömmande reglering av alla frågor som rör köp av lös egendom. Spörsmål
om ingående av köp faller utanför lagen. Vidare rör lagen endast köparens
förhållande tiU säljaren. Lagbestämmelser saknas alltså bl. a. för det fallet
att konsument som köpare kommer i förbindelse med exempelvis varans
tillverkare, därför att denne utfärdat garanti för viss tid beträffande varan.
Även frågor om köparens ställning i förhållande tiU den som vid kreditköp har
övertagit säljarens fordran på köpeskillingen eller eljest i sista hand finansierat
köpet faller utanför köplagens område. Spörsmål av sådant slag regleras inte
heller i 1915 års lag om avbetalningsköp.

Vid vissa kategorier av
konsumentköp, framför allt vid köp av varaktiga konsumtionsvaror, används i
stor omfattning standardiserade köpvillkor, som tas in i kontrakt, ordersedlar,
garantibevis etc. Denna s. k. formulärrätt har till stor del ersatt köplagens
regler. Innehållet i de vanligen tillämpade formulärrättsliga reglerna berördes
när förslaget tiU avtalsvUlkorslag lades fram (prop. 1971: 15 s. 13 och 57).
Jag inskränker mig här till att erinra om följande. Ett för formulärrätten
typiskt drag är att köparen helt eller delvis saknar de befogenheter som
köplagens dispositiva regler tUlerkänner honom vid försenad leverans av varan
eller vid fel i denna. I garantibevis som lämnas vid konsumentköp brukar de
påföljder lagen anvisar vid fel i varan ersättas av främst en ratt för köparen
att få felet avhjälpt. Ofta friskriver sig säljaren uttryckligen från påföljder
i övrigt. Vilken omfattning den formulärrättsliga regleringen har vid varje
särskilt köpavtal är beroende av vilka handlingar som begagnats i det enskilda
fallet, t. ex. om köpehandlingen innehåller allmänna leveransbestämmelser eller
endast klausuler i vissa begränsade hänseenden. De formulär som används vid
konsumentköp visar numera - bl. a. under inflytande av KO:s verksamhet
- en tendens till ökad enhetlighet. Allmänna leveransvillkor m. m
faststäUs ofta efter samråd mellan olika branschorganisationer.

Enligt köplagsutredningen
behöver konsumenternas ställning på det köprättsliga området stärkas framför
allt i tre hänseenden. För det första bör ölägenheterna av formulärrätten
motverkas. StandardvUl-koren innebär oftast en försämring av köparens rättigheter
enligt köplagen och är i många fall ofullständiga eller otydligt formulerade,
varigenom rättsläget lätt blir oklart. För det andra är vissa för konsumenterna
viktiga frågor över huvud taget inte reglerade i lag. Utred-

8
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 114

ningen
pekar särskUt på de fall då konsumenterna i samband med köp kommer i
förbindelse med tredje man, t. ex. tUlverkare som har avgett garanti
beträffande varan eller kreditgivare som vid kreditköp i den ena eller andra
formen har övertagit säljarens fordran på köpeskillingen. Också i sådana faU
kan det förekomma oklara eller för köparen betungande formulärrättsliga
bestämmelser. För det tredje fäster utredningen uppmärksamheten vid att tydliga
regler saknas för det fallet att köparen förmåtts köpa varan genom vilseledande
uppgifter i reklam eller på annat sätt.

Vid
remissbehandlingen av utredningens förslag har det rått allmän enighet om att
konsumenternas ställning på det köprättsliga området behöver stärkas. En positiv
grundinställning till förslaget kommer till synes både hos dem som företräder
konsumentintressen och hos representanter för näringslivet. Att en
civilrättslig skyddslagstiftning om konsumentköp bör ha tvingande karaktär
godtas också överlag.

För
egen del vill jag i fråga om behovet av civilrättsliga skyddsregler om
konsumentköp först framhålla att dagens situation i viss mån skiljer sig från
den som rådde när köplagsutredningen fick i uppdrag att undersöka frågan. Sedan
dess har nämligen den i det föregående berörda, generellt verkande
lagstiftningen av näringsrättslig karaktär kommit till stånd. Vid bedömningen
av de olägenheter med formulärrätten som utredningen har påtalat måste således
hållas i minnet att avtalsvillkorslagen erbjuder betydande möjligheter att
ingripa mot otiUbörliga standardvillkor som används vid konsumentköp. På
motsvarande sätt kan genom marknadsföringslagen effektivt motverkas att vilseledande
uppgifter lämnas i reklam o. d. i samband med konsumentköp.

Det
förhållandet att den berörda näringsrättsliga lagstiftningen ger möjlighet att
ingripa mot otillbörliga affärsmetoder innebär emellertid inte att behovet av
civilrättsUga regler som klargör den enskilde konsumentens rättsstäUning
bortfaller. Ett förbud som meddelas enligt avtalsvillkorslagen får inte någon
omedelbar verkan beträffande giltigheten av redan ingångna köpavtal. Även i
fall då ett sådant förbud har meddelats är det därför av värde för konsumenten
att kunna stödja sig på civilrättsliga regler som anger hans befogenheter vid
kontraktsbrott på säljarens sida. Behovet av sådana regler blir naturligen än
större i situationer där något ingripande enligt avtalsviUkorslagen inte har
ägt rum. Särskilt gäller detta fall då en otUlbörlig begränsning av köparens
befogeriheter vid kontraktsbrott från motpartens sida har skett i ett avtal som
har utformats utan användning av standardformulär. Sådana fall kan inte väntas
komma tiU KO:s kännedom annat än i begränsad utsträckning. KO:s verksamhet
måste över huvud taget av rent praktiska skäl koncentreras på områden med
standardavtal. Det nu sagda har väsentligen motsvarande tiUämpning på
relationen mellan marknadsföringslagen och en civilrättslig reglering.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 115

Sammanfattningsvis
kan konstateras att de två olika typerna av lagstiftning tillgodoser delvis
olika syften. Medan den näringsrättsliga lagstiftningen främst skyddar
konsumentkollektivet som sådant och möjliggör en sanering av marknaden för
framtiden tar en civilrättslig reglering i första hand sikte på enskUda fall
och ger anvisningar för lösningen av konkreta tvister. Genom tvingande
civilrättslig lagstiftning kan man åstadkomma ett grundskydd, vilket gäller vid
alla konsumentköp. En sådan lagstiftning fungerar sålunda som ett
betydelsefullt komplement till den reglering av avtalsvillkoren som kan komma
tiU stånd med stöd av den näringsrättsliga lagstiftningen.

Det nu anförda talar
enligt min mening med styrka för att det vid sidan av den näringsrättsliga
regleringen finns behov även av särskUd köprättslig lagstiftning till
konsumenternas skydd. Härtill kommer att åtskilliga av de bestämmelser som
ingår i köplagsutredningens lagförslag rör frågor som f. n. inte är direkt
reglerade i lag. På sådana punkter är det uppenbarligen av särskilt värde för
konsumenternas rättsskydd att en lagstiftning nu kommer till stånd.

När det gäller de ämnen
som skall regleras genom den nya lagstiftningen har från en del håll framförts
önskemål om en utvidgning av den föreslagna lagens omfattning. Önskemålen avser
t. ex. kraven på säljarens prestation, verkan av att köparen undersökt varan
före köpet, lagfästande av principen om s. k. öppet köp och reglering av konsumentens
ställning vid serviceavtal.

Vissa av de önskemål om
utvidgning av lagens omfattning som har förts fram rör frågor som har direkt
anknytning tUl de föreslagna reglerna. Jag återkommer tUl dessa frågor vid
behandlingen av lagstiftningens materiella innehåll. I detta sammanhang vill
jag emellertid rent aUmänt framhålla att tvingande regler bör införas bara när
erfarenheten visar att det finns ett klart behov av sådana regler. Om några
olägenheter av rådande avtalsfrihet inte har kunnat påvisas, kan det inte vara
i konsumenternas intresse att införa en tvingande reglering, särskilt som en
sådan reglering av hänsyn till speciella fall ofta måste ges ett för köparen
mindre gynnsamt innehåll än den dispositiva rätten. Oförmånliga avtalsvillkor i
sådana hänseenden som inte omfattas av den tvingande regleringen kan motverkas
med stöd av avtalsvillkorslagen.

Andra frågor som tagits
upp i remissyttrandena behandlas av särskUda utredningar. Jag har redan
inledningsvis nämnt flera sådana. Härutöver kan erinras om att vissa
principfrågor i samband med varudeklarationer behandlas av
varudeklarationsutredningen (H 1972: 01). Självfallet måste vi avvakta
resultatet av det utredningsarbete som sålunda pågår på en rad för
konsumenterna viktiga områden, innan slutlig ställning tas tUl formerna
för eventuell lagstiftning i dessa

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 116

ämnen.
Om det visar sig lämpligt, kan konsumentköplagen i framtiden kompletteras i
berörda hänseenden.

Vad
slutiigen angår det av en del remissinstanser uttalade önskemålet om
lagfästande av principen om öppet köp vill jag erinra om att efter
hemförsäljningslagens tillkomst frågor om utvidgning av lagen att omfatta också
försäljning som sker per telefon samt kontantköp som sker i köparens bostad
eller under jämförbara förhållanden har behandlats i riksdagen med anledning av
motioner (mot. 1972: 163 och 1972: 318, LU 1972: 5, mot. 1973: 274, LU 1973:
4). KO har i en skrivelse till justitiedepartementet i december 1972 tagit upp
vissa problem som sammanhänger med hemförsäljning och telefonförsäljning samt
förordat dels viss ändring i hemförsäljningslagen och dels en utredning
rörande frågan om förbättrat konsumentskydd vid telefonförsäljning.

Den
vid remissbehandlingen väckta frågan om generella och tvingande regler
beträffande öppet köp rymmer invecklade problem av stor praktisk betydelse både
för företagen och för konsumenterna. De kräver ytterligare utredning och kan
därför inte tas upp i samband med prövningen av förslaget tiU konsumentköplag.
Jag avser att senare i dag föreslå att frågan om lagstiftning angående öppet
köp görs till föremål för särskild utredning och att i det sammanhanget också
de av KO aktualiserade frågorna om hemförsäljning och telefonförsäljning tas
upp till övervägande.

Med
anledning av att den föreslagna lagen innehåller vissa regler om kreditköp har
några remissinstanser ifrågasatt om inte dessa frågor borde överlämnas till
kreditköpkommittén (Ju 1971: 5) i stället för att regleras i konsumentköplagen.
Kreditköpkommittén själv har emellertid i sitt yttrande över
köplagsutredningens förslag ställt sig i princip positiv tiU reformer beträffande
den rättsliga regleringen i fråga om kreditköp. Kommittén framhåUer dock med
tanke på sitt eget arbete att lösningama inte får betraktas som slutgiltiga.
För egen del anser jag inte att det finns skäl att lämna de kreditköpfrågor som
köplagsutredningen har behandlat åt sidan vid prövningen av förslaget till
konsumentköplag. Kreditköpkommitténs fortsatta arbete, vilket rör ett vidare
område än konsumentköp, kan emellertid ge ytterligare belysning åt dessa frågor
och det kan därför inte uteslutas att de lösningar som nu väljs i dessa
hänseenden kan behöva omprövas, när kommittén har slutfört sitt arbete.

Sammanfattningsvis
finner jag utredningens urval av ämnen som nu bör regleras i en konsumentköplag
vara lämpligt som en etapp på vägen mot en mera fullständig civilrättslig
reglering av konsumentskyddet. Detta innebär att regleringen t. v. begränsas
tUl att avse de grundläggande befogenheter som konsumenten skall ha mot
säljaren

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 117

eller
annan med vilken han träder i rättslig förbindelse på grund av köpet.

Under
remissbehandlingen har också ifrågasatts om det inte skuUe vara lämpligare att
avvakta den pågående översynen av köplagen och det därtill anknutna nordiska
lagstiftningssamarbetet. Jag kan emellertid inte finna att den föreslagna
konsumentköplagen föregriper den pågående översynen av köplagen på sådant sätt
att det finns skäl för uppskov. Leder denna översyn till en revision av
köplagen, torde det inte möta några svårigheter att göra de ändringar i
konsumentköplag-stiftningen som kan föranledas därav. A andra sidan behöver de
lösningar som väljs i en särskild lag om konsumentköp inte betraktas som
bindande för det fortsatta arbetet med översyn av köplagen.

I
rättstekniskt hänseende har den av utredningen valda lösningen med en särskUd
lag om konsumentköp, som också diskuterats under remissbehandlingen, vissa
klara fördelar. I lagen har sandats de regler som typiskt sett är av större
praktisk betydelse för köparen. I många fall torde det därför i och för sig
vara tillräckligt att hänföra sig tiU dessa regler i händelse av en uppkommen
tvist. Vidare är det lätt att i en framtid komplettera lagen med ytterligare
civilrättsliga regler tiU konsumenternas skydd på detta och närliggande
rättsområden.

Som
jag tidigare har berört har nordiska överläggningar rörande köprättsliga regler
till konsumenternas skydd ägt ram såväl på utredningsstadiet som under
departementsbehandlingen. I Norge har förslag till lagregler om konsumentköp
nyUgen lagts fram av den kommitté som handhar revisionen av den norska
köplagen. Förslaget har remiss-behandlats och väntas föranleda proposition
senare i år. I Danmark undersöks f. n. behovet av konsumentskyddande åtgärder
av en särskUd forbrugerkommission. Även i Finland övervägs olika åtgärder på
konsumentskyddsområdet, däribland frågor om särskild köprättslig konsumentlagstiftning.
Det är emellertid ovisst när förslag härom kan väntas bli framlagt. I detta
läge kan det pågående nordiska lagstiftningssamarbetet inte anses utgöra något
hinder mot att genomföra utredningens förslag.

Några
remissinstanser diskuterar vilken effekt en konsumentköplag kan få på
tillämpningen av avtalsvillkorslagen. Sålunda anför KO att, eftersom
lagförslaget syftar till att ge konsumenterna ett minimiskydd mot friskrivningsklausuler
i kontrakt o. d., det kan bli svårt att ingripa mot avtalsvillkor som
visserligen formellt uppfyller minimikraven i konsumentköplagen men vid en
bedömning enligt avtalsvillkorslagens generalklausul ändå är att betrakta som
otillbörliga i ett köpavtal av viss typ. KO avstyrker med hänsyn härtill att
den allmänna köplagen kompletteras med tvingande bestämmelser som från
konsumentsynpunkt är mindre förmånliga än köplagens dispositiva regler. KO förordar
vidare att i konsumentköplagen tas in en uttrycklig regel om att

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 118

lagens
minimistandard inte skall vara avgörande för om en avtalsklausul skall
bedömas som otillbörlig enligt avtalsvillkorslagen.

Självfallet
får inte de tvingande civilrättsliga reglerna lägga hinder i vägen när det
gäller att med stöd av avtalsvillkorslagen genomdriva kontraktsvillkor som ger
konsumentema en starkare stäUning än dessa regler innebär. Som jag förut
framhållit är de möjligheter avtalsvillkorslagen ger av den största betydelse
när det gäller att skydda konsumentkollektivet. Av de tvingande reglernas
utformning kan emellertid inte dras annan slutsats än att konsumenten vid alla
typer av avtal som regleringen omfattar skall ha åtminstone de befogenheter
lagreglerna tUlförsäkrar honom. Detta hindrar självfallet inte att ett
avtalsvUlkor, som uppfyller de minimikrav den tvingande civilrättsliga
lagstiftningen uppställer, ändå kan vara att betrakta som otillbörligt i
avtalsvillkorslagens mening med hänsyn tUl exempelvis den särskilda branschens
förhåUanden, den sålda varans art eller den begagnade försäljningsmetoden.

För
att förhindra varje möjlighet till missförstånd på denna punkt vill jag
emellertid förorda en ändring i avtalsvillkorslagen. Enligt 1 § i lagen kan
marknadsdomstolen förbjuda användning av avtalsvillkor som med hänsyn till
vederlaget och övriga omständigheter är att anse som OtiUbörligt mot
konsumenten. Språkligt sett är "otillbörligt" ett förhållandevis
starkt uttryck. Det kan diskuteras om inte lagtexten liksom motsvarande paragraf
i marknadsföringslagen har fått en utformning som ger intryck av att
tillämpningen skall vara mera restriktiv än vad som har varit avsikten. Den
hittiUsvarande tillämpningen av lagen har emeUertid inte gett belägg för att
den språkliga utformningen har lagt hinder i vägen för en tillämpning som står
i god överensstämmelse med lagens i förarbetena angivna syfte. För att
förebygga att tillkomsten av en konsumentköplag leder till att
näringsidkarsidan reser starkare motstånd än hittills mot förändringar av
avtalsvillkor som i och för sig är förenliga med konsumentköplagens
minimiregler vill jag förorda att lagtexten justeras, så att den bättre
överensstämmer med lagens syfte och ger ett mer rättvisande uttryck åt den
innebörd som lagen skall ha enligt förarbetena och som också synes ha varit
vägledande för hittiUsvarande praxis. Jag föreslår att lagens 1 § utformas så,
att marknadsdomstolen kan förbjuda användning av villkor som med hänsyn till
vederlaget och övriga omständigheter är att anse som oskäligt mot konsumenten.
Det framgår av vad jag nyss har anfört att den föreslagna lagändringen inte är
avsedd att medföra någon egentlig ändring i nuvarande praxis och de allmänna
bedömningsprinciper som har angetts i lagens förarbeten. Däremot räknar jag
med att den föreslagna formuleringen skall göra det klart att förbud, när det
inom någon bransch eller vid någon typ av avtal är påkallat, skall kunna
riktas även mot avtalsvillkor som i och för sig uppfyller konsumentköplagens
minimikrav.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 119

Med
denna ändring i avtalsvillkorslagen finner jag inget hinder mot att i
konsumentköplagen ta med tvingande bestämmelser som avviker från köplagens
dispositiva regler. Innan jag lämnar frågan om relationerna melan
avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen viU jag framhålla att en viktig
uppgift för den näringsrättsliga regleringen i framtiden blir att ingripa på
de punkter där den tvingande civilrättsliga lagstiftningen inte upptar några
regler. Jag får arUedning att återkomma till detta flera gånger vid
behandlingen av frågan om konsumentköplagens närmare innehåll. Inte minst kan
avtalsviUkorslagen visa sig vara ett gott hjälpmedel när det gäller att
förhindra att den tvingande regleringen kringgås eller dess syfte motverkas
genom att näringsidkare betingar sig oskäliga förmåner med stöd av
avtalsklausuler som inte direkt strider mot konsumentköplagens bestämmelser.

I en del remissyttranden
påpekas att en tvingande lagstiftning som pålägger säljarsidan ett strängare
ansvar kan leda till kostnadsökningar och höjda varupriser. Från bankhåll
erinras även om att lagen kan leda till försämrade refinansieringsmöjUgheter
för bl. a. mindre företag inom detaljhandeln. Med anledning härav vill jag
framhålla att den tvingande lagstiftning som utredningen föreslår väsentligen
syftar till att stärka köparens ställning i händelse av kontraktsbrott på säljarens
sida. Förslaget innebär med andra ord att den enskilde köparen inte skall
behöva bära den ekonomiska risken av att säljaren inte fullgör sina förpliktelser.
Jag har svårt att tro att en sådan lagstiftning skall behöva medföra någon
mera väsentlig ökning av säljarnas kostnader. Det kan visserligen som har
anförts under remissbehandlingen finnas en viss risk för att lagen leder tUl
ett ökat antal oberättigade krav från köpare och därigenom påverkar säljarnas
kostnader. Denna fara för kostnadsökningar bör dock enligt min mening inte föranleda
att man avstår från att ge köpare i allmänhet tUlfredsstäUande rättsskydd i
händelse av kontraktsbrott på säljarens sida. I likhet med köplagsutredningen
kan jag därför inte finna att risker av berört slag kan anföras som något
bärande skäl mot en förstärkning av köparens rättigheter. Jag bedömer inte
heller risken för försämrade refinansieringsmöjligheter som särskUt oroande
vare sig från näringslivets eller från konsumenternas synpunkt.

Mot bakgrund av det nu
anförda förordar jag att köplagsutredningens förslag läggs till grund för
lagstiftning om konsumentköp.

6.2
Huvudgrunderna för lagstiftningen

6.2.1
Tillämpningsområdet

Det
skyddsbehov som motiverar införandet av tvingande regler om köparens
befogenheter mot säljaren m. 11. gör sig enligt köplagsutredningens mening
främst gäUande i fall då konsument för enskilt bruk kö-

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 120

per
vara av näringsidkare. Enligt utredningen bör lagens tillämpningsområde i
princip begränsas till dessa faU. För att täcka bl. a. så stor del som möjligt
av handeln med begagnade bilar föreslår utredningen emellertid att lagen skaU
omfatta också köp från annan än näringsidkare, om köpet förmedlas av
näringsidkare som ombud för säljaren.

Under
remissbehandUngen har den förordade avgränsningen av lagens giltighetsområde i
allmänhet inte föranlett någon erinran. I några yttranden diskuteras emellertid
möjligheterna att ge lagen en vidare inriktning. Sålunda bör enligt
marknadsdomstolens mening övervägas om inte kretsen av köpare som skyddas av de
tvingande reglema bör vidgas att omfatta även sådana kategorier av yrkesutövare
som driver verksamhet i andra än affärsmässiga former, t. ex. lantbrukare,
fiskare och hantverkare. Vidare förordas både av statens konsumentråd och av näringslivet
att lagen generellt utsträcks att gälla även köpavtal där säljaren är
privatperson. Man pekar på att utredningens förslag kan leda till
tolkningssvårigheter beträffande innebörden av begreppet näringsidkare och på
att risk kan uppstå för att lagen kringgås.

För egen del viU jag
framhåUa att den lagstiftning det nu är fråga om motiveras av sociala
skyddssynpunkter liknande dem som ligger till grand för exempelvis
avtalsviUkorslagen och hemförsäljningslagen. Den är i likhet med dessa lagar
att betrakta som ett led i samhällets strävan att stärka konsumenternas
ställning. Det synes därför naturligt att lagen ges i huvudsak samma tillämpningsområde
som nyssnämnda lagar, dvs. att den begränsas till avtal mellan näringsidkare
och konsument. Starka praktiska skäl talar också för en sådan ordning. Jag
medger visserligen att ett visst skyddsbehov kan framträda också i fall där
både säljare och köpare är näringsidkare. Som föredragande departementschefen
påpekade när förslaget till avtalsvUlkorslag lades fram (prop. 1971: 15 s. 68)
finns dock avsevärda skillnader mellan dessa fall och de situationer då
enskilda konsumenter ingår köpavtal med näringsidkare. De flesta näringsidkare
är eller kan bli anslutna till organisationer som har till uppgift att bevaka
medlemmarnas intressen i bl. a. nu aktuella hänseenden. En näringsidkare som
skaU göra inköp för den egna rörelsen har därför ofta större möjUgheter än den
enskUde konsumenten att göra sina intressen gällande vid utformningen av
avtalsvillkoren. Vad gäller köp där ingendera parten är näringsidkare torde
normalt sett inte föreligga något påtagUgt behov av sådana skyddsregler som
utredningen föreslår. Dessa regler tar framför allt sikte på områden där
formulärrätten har vunnit stor utbredning och syftar över huvud taget till att
motverka att säljaren genom att utnyttja sin ekonomiska överlägsenhet betingar
sig särskilt förmånliga vUlkor på köparens bekostnad. Sådana situationer torde
vara mindre vanliga då köpavtal ingås mellan privatpersoner.

På
grund av det nu anförda ansluter jag mig till utredningens förslag att lagen
görs tillämplig på köp där säljaren är näringsidkare och köpa-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 121

ren
konsument som förvärvar varan huvudsakligen för enskilt bruk. För att motverka
kringgående av lagen och fånga in vissa situationer som i fråga om
skyddsbehovet typiskt sett nära överensstämmer med huvudfallen förordar jag
vidare, i likhet med utredningen, att lagen får omfatta också köp som
förmedlas av näringsidkare som ombud för privatperson. Jag vill tiU undvikande
av missförstånd framhålla att jag inte med det nu sagda har tagit avstånd från
tanken på särskilda skyddsregler för andra tjfper av köp än de nu nämnda.
Skulle det under köplagsutredningens fortsatta arbete eller i annat sammanhang
visa sig föreligga behov av sådana regler är jag givetvis beredd att ta upp
den frågan tiU övervägande.

Vad angår föremålet för
köpet innebär utredningens förslag att lagen skall gäUa köp av vara. Någon
kritik mot förslaget i denna del har inte framförts under remissbehandlingen.
Jag har inte heller någon erinran mot den föreslagna avgränsningen.

I näringslivets
remissyttrande uppmärksammas den internationellt privaträttsliga frågan om
vilket lands lag som skall tUlämpas på konsumentköp nied internationell
karaktär. Denna fråga regleras i lagen (1964: 528) om tillämplig lag
beträffande intemationeUa köp av lösa saker. Huvudregeln är enligt denna lag
(3 §) att parterna själva får bestämma vilket lands lag som skall reglera
köpet. Principen om parternas avtalsfrihet vid val av tillämplig lag innebär
enligt förarbetena tUl lagen (prop. 1964: 149 s. 19) att en överenskommelse i
frågan är giltig, även om avtalet hänvisar tUl en lag som väsentligen avviker
från den lag som eljest skulle vara tiUämplig och även i vad avtalet kan
medföra att tvingande regler i sistnämnda lag sätts ur kraft. I
ytterlighetsfaU skall svensk domstol dock kunna ingripa med stöd av lagens
bestämmelse om ordre public (6 §), vilken utsäger att bestämmelse i utländsk
lag som är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i landet
inte får vinna tillämpning här. Av förarbetena till lagen (prop. s. 26) framgår
att domstol endast i mycket begränsad utsträckning kan tillgripa ordre
public-bestämmelsen för att upprätthåUa en betydelsefull tvingande svensk
rättsregel, t. ex. en tvingande regel som syftar till att skydda avbetalningsköpare
mot obilliga avtalsvillkor. Har parterna inte träffat någon överenskommelse om
vilket lands lag som skall reglera köpet, gäller enligt 1964 års lag som
huvudregel att "säljarens lag" skall tillämpas (4 §). Om säljaren
eller hans representant tar emot beställningen i köparens land, skall dock det
landets lag gälla.

Den reglering för vUken
jag nu har redogjort tiUkom i anslutning tUl att Sverige ratificerade en av
Haagkonferensen för internationell privaträtt år 1955 utarbetad konvention i
ämnet. Konventionen har tillträtts av ytterligare ett antal europeiska stater,
däribland Danmark, Finland och Norge. Den har trätt i kraft. Bestämmelserna i
1964 års lag är i enlighet med en särskUd regel i konventionen (art. 7)
tiUämpliga på samt-

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 122

liga
internationella köp, dvs. oavsett om de har anknytning till annan
konventionsstat eller till stater utanför konventionen.

Det skall inte bestridas
att den avtalsfrihet i fråga om val av tiUämplig lag som 1964 års lag utgår
från rymmer vissa problem från konsumentskyddssynpunkt. Jag tänker främst på
den möjlighet lagen ger parterna vid ett här i landet ingånget konsumentköp,
som har internationell karaktär exempelvis därigenom att säljaren är ett
utiändskt företag, att välja ett annat lands lag för lösning av tvister på
grund av köpet. Risken för missbruk av avtalsfriheten på denna punkt är inte
stor. Som redan har påpekats ger 1964 års lag svensk domstol viss låt vara
begränsad möjlighet att med tUlämpning av ordre publicsynpunkter undanröja
verkningarna av en överenskommelse om lagval som syftar till att direkt kringgå
konsumentköplagen. Med stöd av avtalsvUlkorslagen kan vidare KO och
marknadsdomstolen ingripa mot oskäliga lagvalsklausuler vid konsumentköp. Med
hänsyn härtill anser jag några särskilda lagstiftningsåtgärder i syfte att
hindra kringgående av den tvingande regleringen på detta sätt inte vara
nödvändiga. Lagstiftning av sådan innebörd torde f.ö. förutsätta att vi säger
upp 1955 års Haagkon-vendon.

Utredningen har inte
närmare cUskuterat frågan om konsumentköplagens inverkan på säljarens
relationer till annan i tidigare säljled, t. ex tUlverkaren och grossisten.
Frågan har emellertid uppmärksammats i vissa remissyttranden. Sålunda
förklarar sig näringslivet förutsätta att lagförslaget inte syftar till att ändra
den ansvarsstruktur som har utvecklats på säljarsidan. EnUgt näringslivets
mening är förslaget utformat så, att frivUliga överenskommelser mellan berörda
parter kan reglera ansvarsförhållandena på säljarsidan på ett ändamålsenligt
sätt. Frågan om säljarens ställning i förhåUande tUl exempelvis varans
tUlverkare, när säljaren enligt lagen ådrar sig köprättsligt ansvar för en av
tillverkaren lämnad, felaktig uppgift om varan, berörs av bl. a. KO och statens
konsumentråd, vilka ifrågasätter införande av bestämmelser om regressrätt för
säljaren mot den som har lämnat oriktiga informationer om varan. För egen del
ser jag saken på följande sätt. Konsumentköplagen avses innehålla tvingande
regler tiU skydd för konsumenten, när han köper vara av näringsidkare. Det ligger
klart utanför lagens syfte att ta ställning till hur lagen i visst eller vissa
hänseenden åter\'erkar på ansvarsförhållandena inom näringslivet. På detta
område råder i dag avtalsfrihet. Som understryks av näringslivet lämnar
utredningens förslag utrymme för friviUiga överenskommelser om relationerna
meUan olika säljled. Några missförhållanden som motiverar ingripande genom
lagstiftning i detta hänseende har inte påvisats. Jag ansluter mig därför till
näringslivets uppfattning i frågan. TUl spörsmålet om säljarens
förhållande till kreditgivare

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 123

som
övertagit säljarens fordran mot köparen återkommer jag i det följande.

I
specialmotiveringen till 1 § återkommer jag till den närmare utformningen av
reglerna om lagens tiUämpningsområde.

6.2.2
Lagstiftningstekniken

Utredningen
anser att den föreslagna konsumentköplagens karaktär av minimiskydd för köparen
bör komma till uttryck på två sätt i lagtexten. Dels bör slås fast att köparen
vid konsumentköp aUtid skall ha de befogenheter som tiUerkänns honom i lagen. I
anslutning härtill bör utsägas att förbehåll som inskränker sådan befogenhet
är ogiltigt. Dels bör genom en särskild regel klargöras att lagen inte hindrar
tUlämpning av sådana avtalsviUkor och dispositiva rättsregler som ger köparen
bättre rättigheter än den tvingande lagstiftningen eller rör frågor som inte
regleras i lagen. Det minimiskydd som köparen fär enligt konsumentköplagen
kan nämligen av olika skäl inte på alla punkter sträcka sig lika långt till
köparens förmån som den aUmänna köplagens dispositiva regler. Har intet
avtalats mellan köparen och säljaren rörande en fräga som regleras i den
tvingande lagen, kan det därför ofta vara mer förmånligt för köparen att
åberopa köplagens normalregler än konsumentköplagens minimiregler. Man bör
enligt utredningen se till att konsumenterna i sådana fall inte kommer i sämre
ställning än köpare på vilkas köp konsumentköplagen över huvud taget inte är
tillämplig. Detsamma gäller beträffande frågor som i avsaknad av avtal mellan
parterna är att bedöma enligt andra dispositiva rättsregler än den allmänna
köplagens. Hit hör exempelvis frågor om köparens förhållande till tredje man
(varans tUlverkare, kreditgivare m. fl.)

Under
remissbehandlingen har utredningens förslag i allmänhet lämnats utan erinran.
Från någia håll framförs dock betänkligheter mot förslaget. KO menar att det i
många fall kommer att bli svårt att avgöra om konsumentköplagen eUer den
allmänna köplagen är tillämplig i frågor som regleras i båda lagarna.
Näringslivet ifrågasätter om inte förhållandet mellan den tvingande lagen och
det dispositiva regelsystemet på främst köprättens område blivit onödigt
komplicerat. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare anser att lagförslaget bör
ges en tydligare utformning såvitt avser lagens förhållande till sådana avtal
och dispositiva regler vilka rör frågor som inte regleras i lagen.

Av
vad jag tidigare har anfört (6.1) framgår att jag ansluter mig till
utredningens förslag att de köprättsliga reglerna till konsumenternas skydd
skall meddelas i en från den allmänna köplagen fristående lag. Jag delar också
uppfattningen att konsumentköplagen främst bör garantera köparen ett
grundskydd i händelse av kontraktsbrott på säljarens sida och att den inte bör
syfta till någon fullständig reglering av alla frågor rörande konsumentköp.
Med en sådan lösning måste man klargöra

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 124

hur'de
tvingande reglerna förhåller sig till framför allt sådana dispositiva
normalregler som i allmänhet gäller beträffande köparens ställning i
förhållande till säljaren och andra personer som han kan komma i rättslig
förbindelse med på grund av köp. Problemet är i och för sig inte nytt. Liknande
problem uppstår så snart man inför en tvingande civilrättslig reglering vilken
skall gälla vid sidan av dispositiva rättsregler. Som exempel kan nämnas
förhållandet mellan tvingande och dispositiva regler i lagen (1927: 77) om
försäkringsavtal. Den föreslagna konsumentköplagen skiljer sig framför aUt i
ett hänseende från tidigare motsvarigheter, nämligen genom att de tvingande
reglema inte avses ingå i samma lag som innehåUer de dispositiva normalreglema.
Detta förhållande ger anledning att i fråga om konsumentköplagen särskilt
överväga behovet att klargöra lagens förhållande till dispositiva rättsregler.

Eftersom
det tvingande skyddet i konsumentköplagen skaU representera en minimistandard
i fråga om köparens rättigheter, kan man knappast undvika att dess regler i
vissa fall blir mindre förmånliga än de dispositiva regler som den allmänna
köplagen innehåUer. Ett mycket stort antal köp sker emellertid utan att
parterna träffar något särskUt avtal som innebär avvikelse från den allmänna
köplagen. Hit hör exempelvis det stora flertalet köp av dagligvaror.
Konsumentköplagens tillkomst bör givetvis inte medföra att konsumenten vid
sådana köp i fortsättningen får sämre rättigheter än han har f. n. Köparen
skaU med andra ord alltid kunna åberopa reglema i den allmänna köplagen om
dessa är förmånligare för honom än konsumentköplagens bestämmelser och något
avtal om avvikelse från den allmänna köplagen inte föreligger. Det är angeläget
att något missförstånd inte uppstår beträffande de rättigheter konsumenten har
i olika situationer.

Vad
jag nu har anfört avser i första hand förhållandet mellan konsumentköplagen
och den allmänna köplagen. Resonemanget har emellertid aktualitet även
beträffande den tvingande lagens relation till andra dispositiva rättsregler
än köplagens, t. ex. när det gäller köparens befogenheter mot kreditgivare som
övertagit säljarens fordran på köpeskillingen. I sådana fall bör det också stå
köparen fritt att i stället för den tvingande minkniregleringen åberopa
allmänna civUrättsliga regler.

Beträffande
tvingande lagstiftning på det civilrättsliga området gäller som allmän princip
att sådan lag inte lägger hinder i vägen för tUlämpning av avtalsvUlkor som är
förmånligare för den skyddade parten än de tvingande reglema. Detta bör
naturligen också gälla i fråga om konsumentköplagen. Det kan antas att konsumentköp
inte sällan kommer att vara slutna på vUlkor som i det ena eller andra
avseendet medger köparen bättre rättigheter än konsumentköplagen. Bl. a. kan
det, som jag tidigare har framhållit, förväntas att sådana avtalsvillkor skall
komma till under inflytande av avtalsvillkorslagen.

Mot
bakgrund av det nu anförda anser jag att konsumentköplagen

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 125

bör
innehålla bestämmelser som klargör hur lagens regler förhåller sig till avtal
mellan parterna och när något avtal inte träffats till dispositiva
rättsregler på främst köprättens område. Jag delar inte de av några
remissinstanser uttalade farhågorna för att sådana bestämmelser skulle leda
till betydande tillämpningssvårigheter. På denna punkt får liksom beträffande
övriga regler i lagen förutsättas att behövlig information lämnas till
näringsidkare, konsumenter och berörda offentliga organ. Ofta torde f. ö. de
diskuterade problemen vara av huvudsakligen teoretiskt intresse. Det bör alltid
stå konsumenten fritt att hänföra sig till den tvingande lagen. Härigenom kan
han undgå de svårigheter som kan vara förenade med att fastställa innebörden av
ett avtalsvillkor eller en dispositiv lagregel och avgöra om villkoret
eller lagregeln är förmånligare än den tvingande bestämmelsen.

Jag
anser följaktligen att utredningens förslag i nu berörda hänseenden bör kunna
godtas. Till den närmare innebörden av reglerna återkommer jag i
specialmotiveringen till 2 §.

Som
redan nämnts syftar utredningens förslag även tiU att klargöra
konsumentköplagens förhållande till avtalsvillkor och dispositiva regler vUka
rör frågor som inte regleras i lagen. Detta motiveras av att lagen inte avser att
ge någon fullständig reglering av alla frågor som har samtand med den
tvingande regleringen. Som exempel på en fråga som har lämnats utanför
regleringen kan nämnas verkan av att köparen före köpet har undersökt varan
(47 § köplagen). Enligt utredningen bör det uttryckligen klargöras att
konsumentköplagen inte lägger hinder i vägen för att i sådana frågor tillämpa
vad som kan ha avtalats mellan parterna eller som följer av köplagens
dispositiva regler.

Att
räckvidden av den tvingande regleringen måste vara den som utredningen har
angett synes mig ligga i sakens natur. Det kan givetvis ha sitt värde att genom
en uttrycklig bestämmelse klargöra konsumentköplagens räckvidd också i nu
nämnda hänseende, även om det i och för sig inte är strikt nödvändigt. Det är
emellertid också angeläget att inte onödigtvis komplicera lagtexten. Med
hänsyn härtill har jag stannat för att någon motsvarighet till utredningens
förslag i denna del inte bör tas med i lagen.

Utredningen
tar i samband med de nu diskuterade problemen också upp frågan om giltigheten
av avtalsvillkor som syftar till att helt eller delvis sätta konsumentköplagens
regler ur spel, dvs. problemet om kringgående av lag. Utredningen berör härvid
bl. a. frågan om domstols möjlighet att med stöd av den allmänna rättsgrundsats
som har kommit till uttryck i 8 § skuldebrevslagen jämka eller lämna utan
avseende avtalsviUkor som på ett sådant sätt neutraliserar en tvingande regel
att det utgör ett direkt kringgående av denna. Vad utredningen anför ger mig
anledning erinra om att hithörande frågor f. n. utreds av generalklausulutredningen.
Något önskemål om att konsumentköplagen skall komplet-

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 126

teras
med en regel om möjlighet för domstol att åsidosätta otillbörUga avtalsvillkor
har inte framförts vid remissbehandlingen av köplagsutredningens förslag. Med
hänsyn till det anförda anser jag mig inte nu böra gå närmare in på frågan i
vUken utsträckning domstol med stöd av nuvarande förmögenhetsrättsliga
generalklausuler kan åsidosätta avtalsvillkor av det slag utredningen syftar
på (jfr prop. 1971: 15 s. 62).

Utredningen
anser det eftersträvansvärt att konsumentköplagens terminologi i görligaste
mån ansluter sig till den allmänna köplagens. Denna ståndpunkt har inte
föranlett några kritiska kommentarer i remissyttrandena. Inte heller för egen
del finner jag anledning till någon erinran mot vad utredningen har anfört
härom. I några remissyttranden hävdas emellertid att den föreslagna lagen inte
blir effektiv, eftersom den på flera punkter innehåller alltför diffusa
bestämningar, t. ex. uttryck av typen "skäUg tid", "väsentiig
betydelse" och "skälig ersättning". Med anledning av denna
kritik viU jag betona att det knappast torde vara möjligt att i en civilrättsUg
lagstiftning av förevarande slag helt undvika allmänt hållna formuleringar av
nämnda typ. En nackdel med sådana uttryck är visserligen att de försvårar för
parterna att anpassa sitt handlande efter lagens bestämmelser. De fyller
emeUertid den viktiga funktionen att de skapar förutsättningar för ett
hänsynstagande till omständigheterna i det enskilda fallet. Det är svårt att
göra en riktig avvägning vid utformningen av mera preciserade föreskrifter och
sådana föreskrifter kan lätt leda till resultat som i det enskilda fallet ter
sig godtyckliga.

6.2.3
Kraven på säljarens prestation

Konsumentköplagen
skall enligt utredningens förslag i första hand reglera frågor om påföljdema av
kontraktsbrott på säljarens sida, dvs. de spörsmål som i den allmänna köplagen
behandlas i 21-27 §§ (dröjsmål) och 4254 §§ (fel i godset). Innan
utredningen går närmare in på köparens befogenheter mot säljaren, diskuterar
den emellertid utförligt vissa allmänna spörsmål om de krav som kan ställas på
säljarens prestation m. m. I likhet med utredningen skall jag i det följande
först ta upp dessa problem (6.2.36.2.5).

V&å gäller de krav som
skall ställas på säljarens prestation intar utredningen den ståndpunkten att
konsumentköplagen inte bör försöka lösa hithörande frågor genom regler med
generell räckvidd och avfattning (se 4.2.3). Detta har främst betydelse
beträffande kraven på den sålda varans kvalitet och användbarhet eller med
andra ord vad som skall räknas som "fel" i en vara. Enligt
utredningens mening bör denna fråga bedömas enligt samma principer som anses
gäUa vid tillämpning av den allmänna köplagen.

Flertalet
remissinstanser har godtagit eller lämnat utan erinran utredningens bedömning
av lagstiftningsbehovet i denna del. Statens konsu-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 127

mentråd
kritiserar dock utredningens uppfattning och hävdar att man vid den fortsatta
översynen av köplagen bör undersöka möjligheten att i konsumentköplagen införa
en regel om att en vara skall vara ägnad för sitt ändamål. En sådan regel
skulle enligt rådets mening bl. a. kunna minska utbudet av undermåliga och
obrukbara varor. Liknande önskemål uttalas även från vissa andra företrädare
för konsumentintressen.

Enligt min mening talar
goda skäl för att man inte bör inskränka rådande avtalsfrihet beträffande
kraven på varans beskaffenhet genom tvingande regler av generell natur i
konsumentköplagen. Det är mycket svårt att utforma en sådan reglering på ett
sätt som innebär en reell förbättring av konsumenternas ställning. Eftersom
konsumentköplagen skall gälla en mångfald olika varor och köpsituationer torde
det nämUgen knappast vara möjligt att ange kraven på en varas beskaffenhet på
annat sätt än genom en mycket allmänt hållen formulering. En tvingande
bestämmelse av sådant slag skulle i realiteten knappast innebära att
bedömningen av vad som skall räknas som fel i varan tillfördes något
väsentligt nytt i jämförelse med de principer som redan nu gäller. Jag har inte
fått intrycket att det om man bortser från användningen av klausulen "i
befintiigt skick" till vilken jag strax återkommer i någon nämnvärd
utsträckning förekommer att säljare i sina avtalsformulär friskriver sig från
ansvar för en såld varas allmänna kvalitet och användbarhet. Skulle
oacceptabla sådana friskrivningar förekomma ger avtalsviUkorslagen goda
möjligheter tiU ingripande. Med hänsyn till det nu anförda anser jag inte att
några tvingande lagregler av allmän räckvidd rörande kraven på sålda varors
beskaffenhet bör införas i konsumentköplagen.

Med
den nu intagna ståndpunkten behöver konsumentköplagen inte belastas med speciella
undantagsregler för situationer då en vara säljs som defekt eller eljest inte
fullgod eller för annat bruk än det normala. I sådana fall ingår det i
parternas avtal att varan skall avvika från normal standard, och denna
avvikelse kan då inte anses innebära att varan är behäftad med fel. Tillämpning
av konsumentköplagens regler cm köparens befogenheter vid fel kommer med andra
ord i fräga endast om varan i annat avseende inte motsvarar de krav som
köparen bör kunna stäUa på den.

Enligt
utredningens mening bör det nu förda resonemanget förses med förbehåll i två
avseenden. Är situationen sådan att den sålda varan är farlig för köparens
eller annans liv eller hälsa, gör sig svårigheterna att i lag bestämma kraven
på varans beskaffenhet inte gällande med samma styrka som beträffande varor i
allmänhet. Vare sig varan har sålts i strid mot sådant förbud att saluhålla
varan som från säkerhetssynpunkt meddelats i författning eller av myndighet
eller varan eljest är hälsovådlig, bör köparen enligt utredningen kunna utöva
de befogenheter som tillkommer honom vid fel i varan. Förslaget innehåller
därför

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 128

uttryckliga
bestämmelser av sådan innebörd. Utredningen föreslår vidare att lagen skall
innehålla regler om vilken verkan som skall tillmätas ett förbehåll om att
varan säljs "i befintiigt skick". Syftet med denna regel är att
säljaren inte skall kunna undandra sig allt ansvar för varans beskaffenhet bara
genom att införa ett sådant förbehåll i avtalet.

Vid
remissbehandlingen har utredningens förslag till lagreglering i nu berörda
hänseenden genomgående väckt positivt gensvar. De anmärkningar som riktas mot
förslaget gäUer enskildheter i bestämmelsernas utformning. De föreslagna
reglerna rör frågor av uppenbar praktisk betydelse, där uttryckliga
bestämmelser saknas f. n. De utgör därför enligt min mening en värdefull
förstärkning av konsumenternas rättsskydd och jag delar utredningens
uppfattning att säljarens ansvar för fel i varan bör preciseras på de punkter
det nu är fråga om. Den närmare utformningen av bestämmelsema behandlas i
specialmotiveringen till 8 och 9§§.

6.2.4
Säljarens ansvar för uppgifter om varan

Utredningens
lagförslag upptar flera regler som syftar till att stärka köparens ställning
för den händelse han förletts att köpa varan genom oriktiga uppgifter om denna.
Enligt utredningens mening bör i lagen klargöras att säljarens ansvar för
riktigheten av uppgifter som lämnas om varan omfattar inte bara vad som direkt
influtit i t. ex. ett slcriftligt kontrakt utan också uppgifter som förekommer
i annonser, reklambroschyrer, braksanvisningar till varan m. m. I lagförslaget
regleras först säljarens ansvar för sådana uppgifter som han själv har lämnat
om varan. Förslaget innebär i huvudsak att köparen skall ha rätt att göra gällande
befogenhet som enligt lagen tillkommer honom vid fel i varan, om säljaren har
lämnat oriktig uppgift om varan och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet.
Säljaren medges dock viss rättelsemöjlighet. Utredningen föreslår vidare att
säljaren skall ha visst ansvar också när den oriktiga uppgiften härrör från
annan än honom själv, t. ex. varans tillverkare. Som förutsättning härför
skall enligt förslaget bl. a. gälla att säljaren antingen har åberopat
uppgiften eller måste ha insett att den var oriktig.

Förslaget
att konsumentköplagen skall innehålla regler om säljarens ansvar för oriktiga
uppgifter om varan har överlag godtagits av remissinstanserna. Vad beträffar
reglernas utformning har bl. a. från. konsumenthåll uttalats önskemål om att
skyddet för konsumenten vidgas i vissa hänseenden. Näringslivet å sin sida
hävdar att den föreslagna regleringen präglas av ett marknadsrättsligt synsätt
och bör ändras så att den bättre ansluter tUl nuvarande avtals- och
köprättsliga principer. Reglerna bör i enlighet härmed precisera vilka
uppgifter säljaren ansvarar för, dvs. vad som omfattas av köpavtalet, i
stället för att ange i vilka situationer säljaren skall svara för oriktiga
uppgifter.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 129

För
egen del vUl jag först erinra om att marknadsföringslagen har medfört en
väsentiig förbättring av konsumenternas allmänna skydd mot ovederhäftiga
metoder i reklam och annan marknadsföring. Konsumenternas ställning har också
stärkts genom lagstiftning på specieUa områden. Sålunda har i livsmedelslagen
(1971:511) tagits upp straff-sanktionerade regler om märkning av livsmedel, t.
ex. med uppgifter om hållbarhetstid. Genom lagen (1971: 1081) om bestämning av
volym och vikt, vilken träder i kraft den 1 juli 1973, straffbeläggs
saluförande av färdigförpackad vara med oriktig volym- eller viktuppgift. Som
jag har påpekat tidigare (6.1) innebär dock den omständigheten att man kan ingripa
mot ovederhäftiga affärsmetoder på näringsrättslig väg inte i och för sig att
det saknas behov av civilrättsliga regler som klargör den enskilde
konsumentens rättigheter för den händelse han förmåtts att köpa en vara genom t
ex. felaktiga upplysningar i reklamen. Jag delar utredningens uppfattning att
tvingande regler i detta ämne bör meddelas i konsumentköplagen.

Vad
gäller den närmare utformningen av regleringen viU jag med anledning av
näringslivets kritik mot utredningens förslag framhålla följande. Det kan i
och för sig synas ligga nära till hands att anknyta till den i den juridiska
doktrinen gjorda distinktionen mellan uppgifter som anses omfattade av
köpavtalet ("utgör avtalsinnehåll") och uppgifter som ligger utanför
avtalet. Distinktionen är emeUertid inte oomtvistad (jfr SOU 1972: 28 s. 148).
Den har inte heller vunnit något klart stöd i rättspraxis. Med hänsyn härtUl
och till svårigheten att i praktiken dra en skarp gräns mellan uppgifter av det
ena och det andra slaget kan jag inte ansluta mig tUl näringslivets ståndpunkt.
Jag anser i stället den av utredningen förordade metoden för angivande av
säljarens ansvar vara att föredra. Enligt min mening kan det f. ö. snarast ses
som en fördel att den civilrättsliga regleringen utformas med anknytning till
de närings-rättsliga bestämmelserna, eftersom de båda lagarna med olika metoder
skall tillgodose samma syfte, nämligen att skydda konsumenterna mot vUseledande
framställningar i reklam o. d., och därmed är att betrakta som komplement till
varandra.

Förslaget
att regleringen skall omfatta säljarens ansvar för inte bara egna uppgifter
utan också uppgifter som härrör från tredje man har inte föranlett någon
gensaga vid remissbehandlingen. Förslaget utgör enligt min mening ett
värdefullt led i strävandena att ge konsumenterna ett fullgott skydd mot
ovederhäftiga uppgifter i reklam o. d. För köparen är det uppenbarligen en
fördel att han inte behöver undersöka om det är säljaren eller någon annan, t.
ex. varans tillverkare, som står för en oriktig uppgift som lämnats i samband
med köpet. I förhållande till köparen framstår säljare och tillverkare
vanligen som en enhet. Det synes därför naturligt att en köpare som genom
oriktiga uppgifter om varan förmåtts att köpa denna kan göra gällande samma
befogenheter mot

9
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 130

säljaren
vare sig det är säljaren själv eller tillverkaren som har lämnat de oriktiga
uppgifterna. Jag ansluter mig alltså i princip till utredningens förslag i
denna del.

Till
de anmärkningar beträffande förslagets enskildheter som har framförts vid
remissbehandlingen återkommer jag vid behandlingen av den närmare utformningen
av reglerna i specialmotiveringen till 7 §.

Några remissinstanser har
tagit upp frågan om säljarens ansvar för sidoutfästelser, som har lämnats av
företrädare för denne. Denna fråga, som har speciell betydelse vid
hemförsäljning, har föranlett en särskUd regel i 3 § hemförsäljningslagen. Jag
finner inte tillräcklig anledning att ta upp den i detta sammanhang.

6.2.5
Säljarens ansvar för garanti rörande varan

Nära
samband med frågan om säljarens ansvar för uppgifter om varan har spörsmålet
om hans ansvar för sådan garanti beträffande varan som ofta ingår i avtalet.
Ordet garanti används i mycket skiftande sammanhang. I aUmänhet innefattar en
garanti vissa utfästelser om varans beskaffenhet. Utfästelserna kan ha mycket
allmän karaktär, t. ex. avse att varan är av god kvalitet. De kan emeUertid
också hänföra sig tiU bestämda egenskaper hos varan, exempelvis dess håUbarhet
eller prestanda. Vanligt är att en garanti reglerar köparens rättsstäUning i
händelse av fel i varan. Normalt lämnas här\'id ett åtagande från säljaren
eller annan, t. ex. varans tiUverkare att avhjälpa sådana fel. Åtaganden av
detta slag är i regel tidsbegränsade.

Utredningen har tagit upp
frågan om det finns anledning att genom särskild föreskrift i lagen ålägga säljare
som har länmat en "garanti" ett strängare ansvar för fel i varan än
vad som annars gäller. Utredningen anser emellertid inte att det finns
tillräckliga skäl för att införa en sådan regel. Däremot förordar utredningen
en lagregel om bevisbördan när varan avviker från vad som följer av en
tidsbestämd garanti. Regeln slår fast att säljaren i ett sådant fall har
bevisbördan för att avvikelsen beror på omständighet som köparen svarar för.
Den torde överensstämma med gällande rätt såvitt avser garantier som hänför sig
till varans skick vid den tidpunkt då faran övergick på köparen. Den blir
emellertid också tillämplig beträffande de modema garantier som innebär en
till-försäkran att varan skall vara funktionsduglig under hela garantitiden.

Inte heller beträffande
garantier som innefattar åtagande att avhjälpa fel i varan anser utredningen
det vara möjligt att meddela tvingande regler om åtagandenas materiella
innehåll, exempelvis föreskrifter om vem som skall bekosta transport av varan
till och från det ställe där reparation skall ske. Konsumentköplagen föreslås
endast uppta regler om påföljderna av att utfästelse att avhjälpa fel inte
fullgörs. Eftersom utfästelser av detta slag ofta avges av annan än säljaren,
t. ex. varans tiUverkare, bör lagen även reglera säljarens ansvar för bristande
upp-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 131

fyllelse
av sådant avhjälpningsåtagande från tredje mans sida som gjorts för säljarens
räkning.

Under
remissbehandlingen har i allmänhet inte riktats någon erinran mot den
avgränsning av lagregleringen beträffande garantier som utredningen föreslår.
Några remissinstanser däribland statens konsumentråd och KF
föreslår emellertid att förbud införs mot användning av ordet
"garanti" i andra fall än när köparen tillförsäkras bättre förmåner
än lagen ("gällande rättsregler") innebär. Konsumentrådet anser
vidare att säljaren bör vara skyldig att se till att köparen informeras om innehållet
i garantin, att köpevillkoren är enkelt och klart formulerade och att de
överlämnas tUl köparen. Brister säljaren i denna skyldighet bör köparen ha
möjlighet att t. ex. häva köpet. Ett par remissinstanser efterlyser tvingande
regler om de minimikrav som bör sfäUas på vad en garanti skaU omfatta. Härvid
erinras bl. a. om risken för att garantier eljest förknippas med vUlkor som i
realiteten betager garantierna deras värde.

För
egen del kan jag instämma i att den nuvarande användningen av uttrycket garanti
kan kritiseras. Många konsumenter uppfattar detta uttryck som innebärande att
de tUlförsäkras en speciell förmån. Det är emellertid inte ovanligt att en
"garanti" i realiteten bara utgörs av en försäkran att varan har
vissa angivna egenskaper, vilkas frånvaro skulle innebära att varan är behäftad
med fel. Det är också mycket vanligt att en garanti faktiskt innebär en
inskränkning av de rättigheter köparen annars skuUe ha haft i händelse av fel i
varan. Jag delar uppfattningen att det i och för sig är önskvärt att uttrycket
garanti inte används i sådana faU. Jag vill emellertid samtidigt erinra om att
det ofta kan vara svårt att avgöra om köparen genom en garanti försätts i
bättre eller sämre läge än vad som annars skuUe ha varit fallet. Vad beträffar
sådana garantier som innefattar åtagande att avhjälpa fel i varan bör särskilt
uppmärksammas att den häremot svarande rätten att kräva avhjälpande ofta är
till fördel för köparen. Någon rätt av sådant slag tillkommer inte köparen
enligt den aUmänna köplagen. Framför allt när det gäller mindre fel i varor som
är avsedda för användning under längre tid, t. ex. hushållsmaskiner och
TV-apparater, kan det vara bättre för köparen att få felet avhjälpt genom
säljarens försorg och på dennes bekostnad än att fä behälla varan i
föreliggande skick mot avdrag pä köpeskillingen. Nackdelen från köparens
synpunkt med denna typ av garantier ligger i att de ofta är förenade med
friskrivningsklausuler som begränsar köparens tiUgång tiU andra befogenheter än
en rätt att påfordra reparation av varan. Den naturliga vägen att stärka
köparens StäUning i detta sammanhang är inte i första hand att reglera användningen
av uttrycket "garanti" utan att genom tvingande regler tillförsäkra
honom ett rättsligt skydd mot sådana friskrivningsklausuler.

Ett
ytterligare skäl som talar mot att man nu inför lagregler om an-

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 132

vändningen
av uttrycket garanti är att denna fråga inte lämpar sig för en civilrättslig
reglering. Det ligger närmare tUl hands att ingripa på näringsrättslig väg. I
många fall torde missvisande användning av uttrycket kunna beivras med stöd av
marknadsföringslagen. Stundom kan till-lämpning av avtalsvillkorslagen ligga
närmare till hands. Jag kan erinra om att föredragande departementschefen när
förslaget till sistnämnda lag remitterades tUl lagrådet berörde bl. a.
möjligheterna att ingripa mot den typ av avtalsvillkor som visserligen inte kan
sägas vara otillbörliga på grand av sitt innehåll eller på gmnd av att de
utformats på ett sätt som vilseleder konsumenten i fråga om den sakliga
innebörden men som genom det satt på vilket de presenteras för konsumenten är
ägnade att ge honom en felaktig föreställning om ett särskUt fördelaktigt erbjudande
och av den anledningen framstår som otillbörliga (prop. 1971: 15 s. 73). Som
exempel härpå nämndes särskilt garantierbjudanden. Departementschefen framhöll
att det fick ankomma på de tiUämpande myndigheterna KO och marknadsdomstolen
att i det särskilda fallet avgöra om ingripande skulle ske med stöd av
marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen. Genom KO:s försorg har en
omfattande genomgång av garantiformulär inletts. Undersökningen har redan
resulterat i uppgörelser med vissa branschorganisationer om innehållet i
organisationernas garantiformulär. Jag syftar här på de garantier som
utarbetats av Elektriska hushållsapparatleverantörer och Radiobranschens samarbetsråd.
Överläggningar om garantierbjudandenas utformning pågår på ytterligare ett
antal områden, däribland handeln med nytillverkade bUar, Med hänsyn härtill kan
man räkna med att en sanering kommer till stånd i fråga om både användningen av
uttrycket garanti och garantiåtagandenas innehåll, och jag anser inte att det
nu finns anledning att införa ett särskilt förbud mot otUlbörlig användning av
uttrycket garanti vid konsumentköp.

Det
sist anförda talar också för att man kan underlåta att i lag närmare reglera
garantiåtagandenas innehåll. Mot en sådan reglering kan dessutom anföras skäl
liknande dem som har anförts beträffande möjligheterna att genom
konsumentköplagen reglera de krav som skall ställas på säljarens prestation
(6.2.3). Den av några remissinstanser anvisade utvägen att i lagen ställa upp
vissa minimikrav i fråga om garantiernas innehåll erbjuder enligt min mening
inte någon tillfredsställande lösning. Med tanke särskUt på garantiernas
mångskiftande beskaffenhet skulle det vara mycket svårt att utforma regler som
lämpar sig för alla typer av varor och köpsituationer m. m. En reglering av
sådant slag skulle vidare kunna leda tiU att säljarna begränsar
garantierbjudandenas räckvidd på ett sätt som är till nackdel för olika
köparkategorier. Sålunda skulle exempelvis en tvingande reglering i lag av
ansvaret för transportkostnad vid ianspråktagande av reparationsgaranti kunna
medföra att sådana garantiers giltighet inskränks tUl vissa delar av landet.
Enligt min

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 133

mening
är den lämpligaste utvägen att uppnå tUlfredsstäUande utformning av
garantierna att KO tar upp frågorna för olika branscher för att, i första hand
genom förhandlingar, få till stånd regler som innefattar en skälig avvägning
mellan parternas intressen.

Mot
bakgrand av det nu anförda ansluter jag mig till utredningens uppfattning att
konsumentköplagen främst bör reglera köparens befogenheter, när garanti
innefattande utfästelse att avhjälpa fel inte fullgörs på tUlfredsstäUande
sätt. Vidare bör det i lagen klargöras att köparen kan utöva sina befogenheter
mot säljaren också när annan än denne, exempelvis tiUverkaren, har åtagit sig
att avhjälpa fel men inte fullgör detta åtagande. Häratöver bör i enlighet med
utredningens förslag meddelas en bestämmelse om lättnad i bevisbördan för
köparen vid tidsbestämd garanti. Den närmare utformningen av bestämmelserna
behandlas i specialmotiveringen till 4 och 10 §§.

En
särskild fråga är om lagen som statens konsumentråd har förordat bör innehålla
regler om skyldighet för säljaren att lämna köparen viss information om
förekomsten av garanti och om köpevillkoren i allmänhet. Förslaget sammanhänger
bl. a. med att garantiåtagande rörande en såld vara inte sällan kommer till
köparens kännedom först efter köpet, t. ex. därför att garantin har avgetts av
varans tillverkare och garantibeviset förvaras i den tillslutna förpackning i
vilken varan överlämnas. De rättsliga problem som kan uppstå i sådana fall rör
i första hand frågan om garantin kan anses omfattad av köpavtalet. Spörsmålet,
vilket inte behandlas av utredningen, är av allmänt avtalsrättslig karaktär
och torde knappast kunna lösas utan närmare undersökning av olika tänkbara
situationer. Jag anser inte att det finns anledning att ta upp denna fråga nu.
Jag anser inte heller att det bör införas särskilda regler om informationsplikt
för säljaren i konsumentköplagen. Konsumentens behov av information om sina
rättigheter och skyldigheter vid köp bör lämpligen tillgodoses i annan
ordning. Jag återkommer till denna fråga längre fram.

Utredningens
lagförslag syftar som förut nämnts bl. a. till att motverka de olägenheter som
formulärrätten medför för konsumenterna. Eftersom standardvillkoren oftast
innebär att köparens rättigheter enUgt den allmänna köplagen inskränks, bör
enligt utredningen den tvingande skyddslagstiftningen utformas så, att
konsumenten tillförsäkras vissa grandläggande befogenheter som han alltid skall
ha i händelse av kontraktsbrott på säljarens sida. Lagstiftningen bör ge
köparen rättsligt stöd för att framtvinga rUctig prestation eller, om detta mte
lyckas, att frigöra sig från köpet genom hävning så att han kan skaffa
motsvarande prestation från annat håU. Den av utredningen föreslagna
regleringen av kö-

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 134

parens
befogenheter avser två huvudtyper av kontraktsbrott på säljarens sida, dröjsmål
och fel, varvid den senare kategorin i sin tur spaltas upp i två typfall,
nämligen bristande fullgörelse av åtagande att avhjälpa fel i varan och fall då
varan eljest är behäftad med fel. Frågan om dröjsmål eUer fel föreligger får
enligt utredningen avgöras med ledning av köpavtalet och den allmänna
köplagens bestämmelser, med de tvingande element vid bedömningen av fel som
har berörts i det föregående (6.2.3 6.2.5).

Vad gäller köparens
rättigheter vid säljarens kontraktsbrott innebär utredningens förslag i
huvudsak följande. Vid väsentligt kontraktsbrott kan köparen häva köpet. I
avvaktan på att säljaren fullgör sin prestation får han innehålla
köpeskillmgen. Om köparen inte kan eller vill häva köpet skall han vid fel i
varan ha vissa andra befogenheter, nämligen dels rätt att kräva avdrag på
köpeskiUingen, dels om det rör sig om fall av bristande fullgörelse av
åtagande att avhjälpa felet att få skälig ersättning för kostnader som han
ådragit sig för att själv avhjälpa detta. Slutligen ges köparen viss rätt tUl
skadestånd.

Det
tvingande skyddet enligt konsumentköplagen bör enligt utredningen i vissa
avseenden inte sträcka sig lika långt som det dispositiva skyddet enligt
köplagen. Vid dröjsmål skall sålunda enligt förslaget hävningsrätt föreligga
endast om köparen efter dröjsmålets inträde har uppmanat säljaren att leverera
varan men leverans likväl inte kommer till stånd inom skälig tid. Beträffande
såväl dröjsmål som fel bör vidare vissa inskränkningar i hävningsrätten kunna
godtas när det gäller specialtillverkade varor o. d. För faU då något åtagande
att avhjälpa fel inte har lämnats av säljaren innebär förslaget dessutom en
viss utvidgning av säljarens möjlighet att avvärja hävning eUer annan påföljd
genom rättelse av felet. I fråga om köparens rätt till skadestånd förordar
utredningen att den tvingande lagen begränsas till att ge köparen visst
minimiskydd. Skadeståndsskyldighet föreskrivs sålunda bara för fall då säljaren
har gjort sig skyldig till grov försummelse vid fullgörande av avtalet.

Utgångspunkten
för ett resonemang om utformningen av köparens befogenheter mot säljaren bör
vara att den civilrättsliga skyddslagstiftningen skaU garantera konsumenten
som köpare ett grundskydd i händelse av kontraktsbrott på säljarens sida.
Lagstiftningen bör som utredningen har påpekat ge köparen rättsligt stöd för
att framtvinga riktig prestation från säljarens sida samt, om detta misslyckas,
möjliggöra för köparen att frigöra sig från köpet så att han kan skaffa
motsvarande prestation från annat håll. Köparen bor med hänsyn härtiU i första
hand tillförsäkras effektiva påtryckningsmedel för att förmå säljaren att leverera
varan utan oskäligt dröjsmål eUer att fullgöra åtagande att avhjälpa fel i
varan. Det medel som härvid främst kommer i fråga är givetvis rätten att häva
köpet. Att denna rätt skall tillkomma köparen vid konsu-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 135

mentköp
ifrågasätts inte av någon remissinstans. Delade meningar har emellertid
framförts beträffande de förutsättningar under vUka köparen skall kunna utöva
hävningsrätten enligt de tvingande reglerna.

Några
remissinstanser - däribland KF och statens konsumentråd menar att köparens
hävningsrätt inte bör vara betingad av att säljarens kontraktsbrott är
väsentiigt. Ett sådant kriterium är enligt KF ägnat att medföra
bevissvårigheter för konsumenten och tolkningsproblem för de rättstiUämpande
myndigheterna.

För
egen dd bedömer jag hävningsrätten som en mycket viktig befogenhet för
konsumenten. Den bör självfallet inte vara begränsad till fall av mera extrem
karaktär utan snarare ses som ett normalt led i det system av påföljder vid
kontraktsbrott som den tvingande regleringen ställer till köparens förfogande.
Det är emellertid inte rimligt att konsumenten skall ha rätt att häva köpet så
snart ett kontraktsbrott frän säljarens sida föreligger, oberoende av vilken
betydelse detta har för köparen i det enskUda fallet. En hävning medför alltid
vissa kostnader och det synes därför knappast samhällsekonomiskt försvarligt
eller över huvud taget förenligt med konsumenternas intressen i stort att även
helt obetydUga dröjsmål och fel skall få leda till sådana konsekvenser. En
genereU hävningsrätt skulle lätt kunna missbrukas och medföra stor risk för
tvister.

Mot
bakgrund av det nu anförda förordar jag att konsumenten i princip ges rätt att
häva köpet vid kontraktsbrott från säljarens sida men att denna rätt inte skall
föreligga om kontraktsbrottet är av ringa betydelse för köparen. I sak torde
detta överensstämma med vad utredningen har åsyftat.

Frågan
om ett kontraktsbrott är ringa får givetvis bedömas med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. Bedömningen skall ske från köparens
synpunkt, och hänsyn skall alltså tas till hans särskUda förhållanden.
Bedömningen måste naturligtvis också påverkas av vilken typ av vara det gäller.
Beträffande fabriksnya varor av standardkaraktär torde även relativt små
brister i fråga om varans funktionsduglighet få anses ge konsumenten rätt att
häva köpet.

Förslaget
att köparen vid dröjsmål och fel skall ha rätt att innehålla köpeskillingen i
avvaktan på riktig prestation av säljaren har inte föranlett någon erinran
såvitt gäller dröjsmål. Däremot har bl. a. frän näringslivets sida riktats
kritik mot att köparen skaU tUlerkännas motsvarande befogenhet vid fel i
varan. De föreslagna reglerna härom anses ägnade att leda till onödiga tvister
och kunna missbrukas av t. ex. köpare med betalningssvårigheter.

Enligt
min mening fyller rätten att innehålla köpeskUlingen en viktig funktion i
konsumentköplagens påföljdssystem. Hävningsrätten skulle i många fall bU föga
effektiv som påtryckningsmedel, om den inte kunde kombineras med en sådan rätt.
Även en befogenhet att påfordra avhjäl-

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 136

pande
blir av mindre värde, om köparen inte kan innehålla åtminstone så stor del av
köpeskillingen som svarar mot kostaaden för avhjälpandet. De vid
remissbehandlingen påtalade olägenheterna kan knappast anföras som avgörande
argument mot den av utredningen föreslagna regeln. För att köpeskillingen
skall få innehållas krävs att det objektivt sett föreligger ett fel i varan.
Köparens rent subjektiva uppfattning saknar i princip betydelse. Jag vill
erinra om att ett obefogat innehållande av köpeskillingen kan innebära
kontraktsbrott på köparens sida. Med hänsyn tUl det anförda ansluter jag mig
tUl utredningens förslag att konsumentköplagen skall uppta regler om rätt för
köparen att vid kontraktsbrott på säljarens sida innehålla obetald del av
köpeskillingen i avvaktan på att säljaren fullgör sin prestation.

Även
mot förslagets regler om rätt för köparen att vid fel i varan kräva avdrag på
köpeskillingen eller ersättning för kostnader för att avhjälpa felet har
anförts betänkligheter från näringslivets sida. Framför allt pekas på att dessa
befogenheter kan ge upphov till onödiga tvister mellan parterna om förekomsten
av fel och om storleken av prisavdraget eller kostnadsersättningen. Enligt
näringslivets mening bör befogenheterna i vart fall tillkomma köparen endast
om säljaren inte har begärt att köpet skall gå tillbaka.

En
rätt till avdrag på köpeskiUingen står redan f. n. konsumenten tiU buds enligt
köplagens dispositiva regler. Denna rätt, vilken således hör till köprättens
allmänna system, ersätter hävningsrätten i sådana fall då köparen inte kan
eller viU häva köpet. Utredningens förslag innebär att rätten till
prisnedsättning skall tillkomma köparen även om den har fråntagits honom genom
bestämmelse i köpavtalet. Att köparen genom tvingande regler garanteras en
sådan rätt synes mig motiverat redan av den anledningen att han annars inte
skulle ha tiUgång till någon effektiv sanktion för den händelse hävningsrätten
inte kan utnyttjas, exempelvis därför att köparen inte längre har möjlighet att
återställa varan. Det förhållandet att prisnedsättning företrädesvis blir
aktuell vid ringa fel och att tvist om prisavdragets storlek o. d. någon gång
kan sägas vara "onödig" i den meningen att de kostnader och besvär
tvisten medför inte står i rimlig proportion till tvisteföremålets värde utgör
enligt min mening inte något bärande skäl mot en tvingande regel som ger
köparen rätt till avdrag på köpeskillingen. Det ligger uppenbarligen i båda parters
intresse att se tUl att uppkommande tvister inte föranleder onödig omgång och
oskäliga kostnader. I den mån felet inte rättas genom säljarens försorg torde
ett prisavdrag ofta kunna bestämmas genom en schablonmässig beräkning. Jag
biträder därför utredningens förslag att konsumentköplagen skall tillerkänna
köparen rätt till avdrag på köpeskillingen vid fel. Det står givetvis säljaren
fritt att i fall av nu åsyftat slag begära att köpet skall återgå i stäUet för
att inlåta sig på Jiskussion om det berättigade i ett anspråk på prisavdrag
eller om

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 137

avdragets
storlek. För köparen kan detta inte sällan vara en bättre utväg än att behålla
varan i dess felaktiga skick mot ett mindre avdrag på köpeskiUingen. Något
behov av att i lagen reglera denna situation torde dock inte föreligga utan den
bör lösas på frivillighetens väg.

Den av utredningen
föreslagna regeln om rätt för köparen att kräva ersättning för avhjälpande av
fel i varan hänger nära samman med den större frågan om i vilken utsträckning
konsumenten genom tvingande regler bör tillförsäkras skadeståndsrätt mot
säljaren. Som redan nämnts intar utredningen en restriktiv hållning härvidlag.
Som ett minimiskydd mot friskrivningsklausuler föreslås att köparen skall ha
rätt att kräva full ersättning för eventuell förlust, om säljaren har visat
grov försummelse vid fullgörande av avtalet. Den återhåUsamma attityden
förestavas väsentligen av två skäl. För det första kan en längre gående skadeståndsrätt
ge upphov tiU svårbedömda tvister om köparens rätt till ersättning för
följdskador av olika slag. För det andra behövs enligt utredningens mening
inte en sådan skadeståndsrätt vid sidan av övriga befogenheter för att
säkerställa köparens viktigaste intressen, nämligen att kunna tvinga fram
riktig prestation eller om detta inte går frigöra sig från köpet.

Utredningens förslag i
denna del har som förut nämnts kritiserats från flera håll under
remissbehandlingen. Åtskilliga remissinstanser däribland KO, statens
konsumentråd och hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om inte köparen
genom konsumentköplagen bör tillerkännas rätt till skadestånd i vidare
utsträckning än utredningen föreslår. Det görs gäUande att säljaren vid
konsumentköp bör vara skadeståndsskyldig även när hans försummelse inte är
grov. Som exempel på praktiska situationer där köparen enligt utredningens
förslag skulle vara väsentligen utan skydd i skadeståndshänseende nämner KO
bl. a. det faUet att en konsument på grund av fel i en tvättmaskin får
kostnader för tvätt på annat håll medan maskinen repareras. Konsumentrådet
erinrar om att aUmänna reklamationsnämnden (se SOU 1972: 28 s. 168) har ansett
sig kunna rekommendera ersättning för följdskador i två typer av fall, nämligen
dels beträffande lätt verifierbara, direkta utgifter, som köparen har ådragit
sig genom säljarens kontraktsbrott, t. ex. kostnader för taxi och andra
färdmedel samt telefon- och hotellkostnader, dels beträffande sakskador, som
till sin natur har ett omedelbart eller näraliggande samband med felet och
uppgår till ett i förhållande till köpeskillingen måttiigt belopp, t. ex.
kostnad för omtvättning, då en vara vid tvättning färgat av sig på andra
klädesplagg. Enligt konsumentrådets mening bör frågan om köparens rätt till
ersättning för följdskador övervägas närmare under köplagsutredningens
fortsatta arbete.

Innan
jag går närmare in på frågan om skadeståndsreglernas utformning vill jag
erinra om att utredningen genom en uttrycklig bestämmelse (19 §) har undantagit
en praktiskt mycket viktig typ av skadeståndsfrågor från konsumentköplagens
tiUämpningsområde, nämligen de problem

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 138

som hänger samman med att en såld vara har skadebringande
egenskaper eller med andra ord är så beskaffad att den medför personskada eller
skada på annan egendom än den sålda varan. Utredningen har som skäl för att
inte föreslå några regler härom i konsumentköplagen anfört dels att ämnet
ligger på gränsen mellan köprätten och den allmänna skadeståndsrätten och dels
att det har nära samband med frågor om försäkring av säljares och tillverkares
skadeståndsanvar. Sedan utredningen avlämnade sitt betänkande har särskilda
sakkunniga tillkallats för att utreda frågan om ersättning för s. k.
produktskador. De sakkunniga har i uppdrag att föreslå ersättningsregler som
ger ett förbättrat ekonomiskt skydd för den som drabbas av produktskada.
Ersättningsreglerna skall emellertid inte omfatta alla typer av produktskador
utan bara sådana som orsakas av produkter vilka genom sin beskaffenhet erbjuder
specifika skaderisker. Jag räknar med att det sålunda inledda utredningsarbetet
skall leda till en tillfredsställande lösning av de produktskadeproblem som
har särskild praktisk betydelse. Frågan om införande av tvingande regler med en
vidare tillämpning bör anstå till dess resultat av utredningsarbetet på
produktskadeområdet föreligger. På nuvarande stadium ansluter jag mig därför
till köplagsutredningens förslag att konsumentköplagen inte skall reglera
detta ämne.

Vad gäller
frågan om en lagreglering rörande följdskador av andra slag synes det mig
tveksamt om den av utredningen föreslagna regeln om skadestånd vid grov
försummelse på säljarens sida över hu\'ud taget innebär någon förstärkning av
köparens rättsställning. Den princip åt vilken regeln ger uttryck, nämligen att
en friskrivning från skadeståndsansvar inte kan åberopas när uppsåt eller grov
vårdslöshet ligger den skadevållande parten tUl last, torde få anses gälla
redan nu. Den av utredningen föreslagna lagregeln kan därför sägas väsentligen
innebära ett klargörande av nuvarande rättsläge. Ett sådant klargörande kan
otvivelaktigt ha sitt värde. Något mer påtagligt behov därav har emellertid
inte kunnat påvisas. Om man inte är beredd att utsträcka säljarens skadeståndsansvar
längre än utredningen föreslår, är det enligt min mening lämpligast att helt
avstå från att reglera frågan i lagen.

Frågan hur
långt man bör gå när det gäller att genom tvingande bestämmelser i
konsumentköplagen ålägga säljaren skadeståndsansvar mot köparen vid dröjsmål
och fel kan inte ses isolerad från lagens påföljd-system i övrigt. Som framgår
av vad jag tidigare har anfört delar jag utredningens uppfattning att lagen
främst bör syfta till att ge köparen rättsligt stöd för att framtvinga riktig
prestation från säljarens sida eller - om detta misslyckas att frigöra sig
från avtalet så att han kan skaffa sig motsvarande prestation från annat håll.
Med denna utgångspunkt framstår det otvivelaktigt som mindre angeläget att
genom tvingande regler söka lösa alla de komplicerade problem som är
förknippade m.ed skadeståndspåföljdens användning vid köp. Jag viU även erinra
om att köplagsutredningen enligt sina direktiv har att undersöka bl. a. vissa

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:138 139

frågor
rörande skadeståndssanktionens roll inom köprätten. Också med tanke härpå kan
det finnas skäl att iaktta försiktighet vid bedömningen av i vad mån tvingande
lagregler skall införas beträffande köparens rätt till skadestånd vid
konsumentköp.

Ett vidsträckt
skadeståndsansvar för säljaren skulle som utredningen framhåller kunna ge
upphov till en mångfald svårbedömda tvister. Skadorna kan i enskUda fall bli
mycket betydande och därigenom medföra stora kostnader som är svåra att beräkna
på förhand men som säljaren måste se till att han har täckning för. En
långtgående skadeståndsbefogenhet torde inte vara nödvändig för att tillgodose
konsumentens primära intressen vid köp. Mot bakgrund av det nu anförda har jag
kommit till den uppfattningen att det inte är motiverat att införa tvingande
regler som ålägger säljaren att utge ersättning för alla skador som orsakas
köparen genom dröjsmål eller fel så snart säljaren har gjort sig skyldig tiU
någon grad av vårdslöshet. Däremot finns det anledning att överväga regler som
stärker köparens ställning i vissa begränsade hänseenden av påtagligt praktisk
betydelse.

Som jag förut har nämnt
föreslår utredningen en särskild ersättningsregel med tanke på fall då
säljaren eller annan för hans räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i varan
men något avhjälpande inte kommer till stånd. Regeln avses främst bli
tillämplig i situationer då det saknas förutsättningar för att häva köpet och
möjligheten att kräva avdrag på köpeskiUingen inte erbjuder köparen
tillfredsstäUande kompensation för utgifter som han måste ådra sig för att
sätta varan i användbart skick. Ds motiv utredningen har anfört för en
ersättningsregel av detta slag (se 4.2.6 samt specialmotiveringen till 4 och 5
§§) kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. I fråga om de invändningar mot
förslaget som har framförts från näringslivets sida vUl jag hänvisa tUl det
resonemang som förts beträffande motsvarande kritik mot den föreslagna regeln
om rätt för köparen att kräva prisavdrag vid fel. Jag biträder därför utredningens
förslag om införande av en bestämmelse som ger köparen rätt till skiUig
ersättning för avhjälpande av fel i fall då utiovad reparation inte kommer tUl
stånd.

Man
bör emellertid enligt min mening kunna gå ett steg längre och genom en
tvingande regel tillförsäkra konsumenten rätt till ersättning även för vissa
andra typer av ekonomisk skada som tillfogas honom genom kontraktsbrott av
säljaren. Jag tänker på de i vissa remissyttranden påtalade faUen, då köparen
till följd av dröjsmål eller fel ådrar sig särskilda utgifter, vilka han inte
skulle ha drabbats av om köpet hade fullgjorts kontraktsenligt. De av KO och
konsumentrådet anförda exemplen åskådliggör vanligen förekommande situationer
där köparen med nuvarande formulärrättsliga regelsystem inte sällan står utan
möjlighet att kräva ersättning för uppkomna utgifter därför att köpet förenats
med villkor varigenom säljaren helt eller delvis friskrivit sig frän skade-

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 140

ståndsansvar.
Mot införande av en tvingande bestämmelse om säljarens skadeståndsansvar i nu
berörda hänseende kan visserligen riktas invändningar av väsentligen samma
slag som anförts mot nyss behandlade regel om ersättning för
reparationskostnad vid bristande fullgörelse av avhjälpningsåtagande. Inte
heller i fråga om andra direkta utgifter som orsakas köparen till följd av
dröjsmål eller fel kan jag emellertid finna dessa invändningar så bärkraftiga
att de bör föranleda att man avstår från en reglering i konsumentköplagen. De
utgifter jag syftar på är för det mesta lätta att verifiera eller beräkna.
Risken för tvister rörande skadeståndets beräkning torde därför inte vara
alltför stor. Beloppen torde i regel komma att bli ganska måttliga. Av hänsyn
till säljaren bör dock finnas en möjlighet att avvisa ersättningsanspråk som
inte ter sig skäliga med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter.
Detta kan uppnås genom att ersättningsrätten begränsas tiU vad som utgör
skälig ersättning. En sådan begränsning synes mig också godtagbar från konsumentens
synpunkt. Jag vill erinra om att det här inte är fråga om mer än att
tillförsäkra konsumenten ett grundskydd som inte skall kunna fråntas honom
genom friskrivning i kontraktet.

Jag
föreslår med hänsyn till det anförda att konsumentköplagens reglering av
köparens rätt till skadestånd mot säljaren inskränks tiU de två särskilda
skadetyper jag nu har diskuterat. Jag återkommer i specialmotiveringen till 4
och 6 §§ till den närmare utformningen av reglerna. Till frågan om köparens
skadeståndsbefogenhet mot tredje man återkommer jag i nästa avsnitt.

Som
jag förut har nämnt intar utredningen den ståndpunkten att konsumentköplagens
grandskydd för köparen inte på alla punkter bör sträckas lika långt som hans
befogenheter enligt köplagens dispositiva regler. Sålunda förordar utredningen
att i konsumentköplagen skall ställas upp krav på leveransuppmaning för att
hävningsrätt skall tillkomma köparen vid dröjsmål. Vidare innebär förslaget i
fråga om såväl dröjsmål som fel att förbehåU som inskränker hävningsrätten
under vissa förhållanden skall tillerkännas giltighet.

Under
remissbehandlingen har utredningens förslag om införande av krav på
leveransuppmaning vid dröjsmål utsatts för viss kritik. KO anför bl. a. att
ett ovillkorligt sådant krav saknar förankring hos aUmän-heten och därför inte
kan antas bli iakttaget av alla köpargrupper. Statens konsumentråd finner det
otillfredsstäUande att säljaren alltid skall kunna erhålla viss leveransfrist,
även om parterna avtalat en bestämd leveransdag. Rådet förordar att kravet på
leveransuppmaning skall utgå ur lagen. Näringslivet anser däremot att utredningens
förslag i denna del är i hög grad ägnat att motverka onödiga tvister men
understryker att konstruktionen kan tillstyrkas endast om den inrymmer
möjlighet att ta hänsyn till force majeure.

De
olika uppfattningar som uttalats i remissyttrandena beträffande

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 141

utformningen
av en tvingande reglering av köparens hävningsbefogenhet vid dröjsmål speglar
den intressekonflikt som föreligger på denna punkt. Som framgår av den tidigare
redogörelsen (5.2.6) har inom formulärrätten utbildats en lösning av problemet
vilken avviker från såväl köplagens dispositiva reglering med omedelbar och
ovUlkorlig hävningsrätt för köparen vid väsentligt dröjsmål som den av
utredningen föreslagna modellen. I åtskilliga standardformulär förekommer
bestämmelser varigenom säljaren friskriver sig från ansvar för
leveransförsening som beror på omständigheter utanför hans kontroll (force
majeure). Köparen medges emellertid i sådana fall hävningsrätt, om dröjsmålet
överstiger viss tid, t. ex. en månad. I andra situationer har köparen
oviUkorlig hävningsrätt vid väsentiigt dröjsmål. Den formulärrättsliga
reglering Som sålunda utbildats har otvivelaktigt den fördelen att den medger
en smidig anpassning tUl förhåUandena inom olika branscher. Vid remissbehandlingen
av utredningens förslag har KO förklarat sig anse denna lösning godtagbar även
från konsumentsynpunkt.

För
egen del vill jag först betona vikten av att en tvingande civilrättslig
reglering på denna punkt utformas på sådant sätt att den inte leder till onödiga
tvister mellan säljare och köpare. Det skydd konsumentköplagen avser att ge
köparen bör normalt fungera utan att denne skall behöva ta i anspråk någon
juridisk instans för att lösa eventuella menings-skiljaktigheter mellan honom
och säljaren. Av regleringen bör vidare krävas att den ger köparen ett
effektivt medel att framtvinga kontrakts-enlig leverans och om detta inte
lyckas att frigöra sig från köpet. Från nu angivna synpunkter kan det
ifrågasättas om ett ovUlkorligt krav på leveransuppmaning som förutsättning för
hävningsrätt ger köparen ett tUlfredsstäUande grundskydd vid dröjsmål. I vissa
situationer kan en sådan regel onekligen te sig mindre lämplig. Som exempel kan
nämnas det fallet att köparen redan vid köpets ingående för säljaren har klargjort
att det är av särskild betydelse för honom att den avtalade leveranstiden
noggrant iakttas. Det kan även tänkas andra situationer då säljaren måste ha
haft klart för sig att en försening av leveransen innebär betydande olägenheter
för köparen. Ett ovillkorligt krav på leveransuppmaning kan också leda tUl
stötande konsekvenser om säljaren efter ett mycket långt dröjsmål påfordrar att
få leverera till en köpare som har utgått från att han inte längre kan räkna
med att få någon leverans men kanske på grund av okunnighet om lagens
innehåll underlåtit att framställa leveransuppmaning. Det kan i en sådan
situation också uppstå tvister mellan parterna i frågan om någon
leveransuppmaning över huvud taget har skett.

De
nackdelar med ett ovillkorligt krav på leveransuppmaning som jag nu har nämnt
bör emeUertid enUgt min mening inte föranleda att detta krav helt slopas. Den
av utredningen föreslagna regeln har den klara fördelen att den är ägnad att
förekomma tvister i frågan om ett visst dröjsmål är ringa eller inte, eftersom
man normalt bör kunna räkna

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop.1973:138 142

med
att dröjsmålet är väsentligt om leverans ännu inte har skett vid den i samband
med uppmaningen angivna fristens utgång. I flertalet fall torde det också
framstå som en helt naturlig åtgärd för köparen att när varan inte levereras på
den utlovade dagen ta kontakt med säljaren för att påminna honom om hans
skyldigheter. De påtalade ölägenheterna med utredningens förslag synes mig
kunna undvikas om man uppmjukar detta genom en regel att hävningsrätt
föreligger vid dröjsmål även om någon leveransuppmaning inte har skett, såvida
det på annat sätt måste ha stått klart för säljaren att det inträffade
dröjsmålet inte är av ringa betydelse för köparen. En sådan lösning synes från
konsumentskyddssynpunkt vara likvärdig med den formulärrättsliga reglering av
dröjsmålssituationen som jag tidigare har redogjort för. Den torde inte heUer
medföra några oskäliga konsekvenser för säljarsidan. Vad särskilt gäller
frågan om force majeure innebär förslaget visserligen att detta inte får någon
betydelse för bedömningen av om ett väsentligt dröjsmål föreligger, eftersom
denna fråga enligt min mening helt naturligt skall avgöras frän köparens
utgångspunkt. Detsamma gäller i princip frågan hur lång tid köparen skäligen
bör vara skyldig att avvakta leverans när dröjsmål har inträtt och
leveransuppmaning ägt rum. Vid denna bedömning bör dock viss hänsyn kunna tas
också till anledningen tUl att säljaren inte har kunnat iaktta leveranstiden.
Jag vUl tillfoga att det i och för sig bör vara möjligt att genom förhandlingar
mellan KO och näringslivets organisationer komma fram tUl en viss precisering
av vad som är skälig tid i olika situationer.

På
grund av det nu anförda förordar jag att kravet på leveransuppmaning som
förutsättning för hävningsrätt vid dröjsmål bibehålls med den reservation jag
här har angett.

Enligt
utredningens förslag skall förbehåll som inskränker hävningsrätten vid
dröjsmål och fel i princip vara tillåtna vid försäljning av specialtillverkade
varor o. d. Köparen skall dock ha rätt att häva köpet även i sådant fall, om
säljarens kontraktsbrott innebär att köpet blir praktiskt taget utan värde för
honom. Förslaget i denna del har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
KO ställer sig dock tveksam till förslaget såvitt rör köparens hävningsrätt vid
dröjsmål och vid fel då något avhjälpningsåtagande inte föreligger. För egen
del anser jag utredningens förslag utgöra en lämplig avvägning mellan
säljarens och köparens intressen i de åsyftade undantagssituationerna. Jag
ansluter mig således i huvudsak till förslaget i denna del.

I
anslutning till sina överväganden om köparens befogenheter mot säljaren
diskuterar utredningen också hur förutsättningarna för påföljder rättstekniskt
skaU anges i konsumentköplagen. Utredningen föreslår att den tvingande lagen
skaU utan hänvisning till den allmänna köplagen ange var gränsen går för
avtalsfriheten beträffande hävning och övriga påföljder. Frågor som inte direkt
regleras i konsumentköplagen får bedömas enligt avtal, köplagens regler och
allmänna rättsgrundsatser. Ut-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Frop.
1973:138 143

redningen framhåller i detta sammanhang att den inte har
ansett det nödvändigt att utesluta avtalsfrihet beträffande vissa detaljfrågor
som är reglerade i köplagen. Som exempel härpå nämner utredningen bl. a. frågor
om köparens undersökning av varan före köpet (47 § köplagen) och om
verkningarna av hävning (57 och 58 §§ köplagen).

För egen
del anser jag den av utredningen valda rättstekniska metoden kunna godtas. Jag
biträder således utredningens uppfattning att konsumentköplagen utan hänvisning
till köplagen bör precisera gränsen för avtalsfriheten beträffande köparens
befogenheter mot säljaren.

Några
remissinstanser har uttalat önskemål om att konsumentköplagen skall reglera
också vissa frågor som av utredningen har lämnats utanför den tvingande
regleringen. Detta gäller särskilt spörsmålen om köparens undersökning av varan
före köpet och om parternas återgångsprestationer vid hävning. Vid bedömningen
av de sålunda framförda önskemålen bör som jag tidigare (6.1) har påpekat
fästas betydande vikt vid om det finns något på hittillsvarande erfarenheter
grundat behov av tvingande regler i berörda hänseenden. I likhet med utredningen
kan jag inte finna tillräckliga skäl för att nu införa sådana bestämmelser.

Beträffande den närmare utformningen av reglerna om
köparens befogenheter mot säljaren hänvisas tUl specialmotiveringen till 36
§§.

6.2.7 Tredje mans ansvar mot köparen

Enligt utredningens mening bör konsumentens ställning vid
köp stärkas också såvitt avser hans relationer till varans tillverkare,
generalagent för varan m. fl. Utredningen föreslår i detta hänseende vissa
skadeståndsregler. Skadeståndsrätt skall föreligga dels när köparen har förmåtts
att köpa varan genom oriktiga uppgifter av tUlverkaren eller annan som i
tidigare säljled har tagit befattning med varan, dels när tillverkaren eller
annan som för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i varan
försummat att fullgöra detta åtagande. Skadeståndsskyldighet föreslås inträda
bara vid grov vårdslöshet från tredje mans sida. Denna begränsning hänger nära
samman med utredningens restriktiva hållning i fråga om säljarens
skadeståndsansvar. Utredningen betonar att de föreslagna reglerna om köparens
rätt till skadestånd av tredje man är ett minimiskydd och betecknar gränsen för
hur långt ansvarsfriskrivning skall tillåtas. Har någon frislci-ivning inte
gjorts, står det köparen fritt att med stöd av allmänna rättsgrundsatser hävda
ett strängare ansvar för tredje man, dvs. i första hand skadeståndsskyldighet
på grund av vårdslöshet som inte är att anse som grov.

Utredningens
förslag att konsumentköplagen skall reglera även tredje mans ansvar mot köparen
har allmänt tUlstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Någon invändning riktas inte heller mot att regleringen begränsas till de två
frågor som utredningen har tagit upp,

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 144

nämligen
fall av oriktiga uppgifter och underlåtenhet att fullgöra utfästelse att
avhjälpa fel.

För
egen del anser jag att redan den ovisshet som råder om innebörden av gällande
rätt på området är ett starkt motiv för den av utredningen föreslagna
regleringen. Vad gäller det fall att tredje man försummar att fullgöra ett
åtagande att avhjälpa fel har köparen visserligen enligt förslaget möjlighet
att göra påföljder gällande mot säljaren. Denna möjUghet kan emeUertid i vissa
fall sakna reellt värde, exempelvis när säljaren inte är fullt solvent och
köparen har fuUgjort avtalet helt eller delvis. Detsamma gäller i fråga om
ansvaret för oriktiga uppgifter. Här tUlkommer dessutom att säljaren enligt den
av utredningen föreslagna regleringen i en del situationer över huvud taget
inte kan göras ansvarig för uppgifter som tillverkare eller annan i säljkedjan
har lämnat om varan. Mot bakgrund av det nu anförda delar jag utredningens
uppfattning att köparens skydd vid konsumentköp bör förstärkas genom tvingande
regler om skadeståndsrätt mot tredje man i angivna hänseenden.

Vid
remissbehandlingen har förslaget föranlett kritik främst när det gäller frågan
hur långt tredje mans skadeståndsskyldighet skall sträcka sig i de aktuella
situationerna. Liksom beträffande säljarens skadeståndsansvar hävdas att det
tvingande skyddet för köparen inte går tUlräckligt långt enligt förslaget.
Från bl. a. KO:s sida förordas att tredje man skall åläggas ansvar även i fall
då hans vårdslöshet inte är att anse som grov.

Utredningens
restriktiva attityd till åläggande av skadeståndsskyldighet för tredje man är
delvis betingad av önskemålet att uppnå paraUellitet i fråga om säljarens och
tredje mans ansvar enligt lagen. Med den ståndpunkt jag har intagit till
spörsmålet om säljarens skadeståndsansvar (6.2.6) finns inte längre samma
förutsättningar för en sådan väsent-Ugen ensartad reglering av köparens
skadeståndsbefogenhet mot säljaren och mot tredje man som utredningen har
eftersträvat. Det kan dessutom ifrågasättas om en sådan ordning är motiverad.
De båda situationema företer nämligen väsentliga olikheter, och de skäl som kan
anföras till stöd för en återhållsam attityd till tvingande regler om köparens
rätt till skadestånd av säljaren saknar i flera avseenden relevans när det
gäller hans förhållande till tredje man. Särskilt bör framhållas att köparen
gentemot säljaren har en rad andra befogenheter, vilka minskar betydelsen av
rätten till skadestånd. I förhållande till tredje man är däremot möjligheten
att kräva skadestånd den enda befogenhet som i realiteten står köparen till
buds. Med hänsyn härtill synes en återhållsam attityd i fråga om säljarens
skadeståndsansvar inte med nödvändighet behöva följas av motsvarande
restriktivitet beträffande tredje mans skadeståndsskyldighet. Ett alltför
begränsat ansvar för tredje man kan f. ö. få till följd att köparen emellanåt
står utan reaktionsmöjlighet i fall då skadeståndsbefogenheten skulle vara av
särskilt värde, nämligen när säljaren är svåranträffbar eller insolvent eller
eljest oåtkomlig för krav.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:138 145

Det nu anförda ger mig anledning att överväga om inte
tredje mans skadeståndsansvar bör sträckas längre än utredningen har förordat.
Eftersom förhållandena är något olikartade i fråga om de två situationer som
föreslås reglerade, torde det vara lämpligt att behandla dem var för sig.

Vad först angår det fallet att tredje man har underlåtit
att fullgöra ett åtagande att avhjälpa fel torde i avsaknad av bestämmelse i
utfästelsen gälla att han blir skadeståndsskyldig åtminstone om underlåtenheten
är att betrakta som försummelse. Har utfästelsen förenats med en friskrivning
från skadeståndsskyldighet uppkommer frågan hur långt friskrivningens räckvidd
sträcker sig. Enligt utredningens förslag skall friskrivningen inte gälla om
den som gjort utfästelsen har visat grov försummelse. Mot den sålunda
föreslagna regeln kan riktas i huvudsak samma invändningar som jag har anfört
beträffande motsvarande regel när det gäller säljarens skadeståndsansvar. Det
kan sålunda ifrågasättas om regeln innebär mer än ett lagfästande av vad som
redan är gällande rätt, och det är ytterst tveksamt om intresset av en
uttrycklig lagbestämmelse i ämnet väger tillräckligt tungt för att motivera
införande av en bestämmelse som genom sin mycket restriktiva utformning skulle
kunna verka som ett hinder i strävandena att uppnå för konsumentema
förmånligare garantiregler. Det nu anförda talar med viss styrka för att en
tvingande regel om tredje mans skadeståndsskyldighet vid bristande uppfyllelse
av avhjälpningsåtagande bör införas endast om den föreskriver längre gående
ansvar än utredningen har föreslagit.

Om
skadeståndsansvaret skall utvidgas ligger det nära till hands att låta det
omfatta också fall då tredje man har gjort sig skyldig till försummelse som
inte är att anse som grov. En sådan utvidgning skulle innebära en förstärkning
av konsumentens skydd i det enskilda fallet utan att behöva medföra några
oskäliga konsekvenser för företagarsidan. Skadeståndsansvaret är ju beroende av
att ett åtagande att avhjälpa fel inte fullgörs. Beträffande åtagandenas räckvidd
och utformning i övrigt föreslås inte några lagregler utan här råder i princip
fullständig avtalsfrihet, med reservation för de möjligheter att ingripa som
den näringsrättsliga lagstiftningen erbjuder. Det förefaller osannolikt att
företagarna skulle åta sig ett garantiansvar som de inte är beredda att
iaktta, och antalet fall där en skadeståndsregel över huvud taget skulle bli aktuell
torde därför vara ganska ringa.

Utredningens
återhållsamhet i fråga om skadeståndsansvarets omfattning beror framfor allt
på de bevissvårigheter som beräkningen av skadeståndet antas medföra. Med
anledning härav vUl jag tiU en början påpeka att dessa bevissvårigheter i
princip är desamma vare sig skadan har orsakats genom grov försummelse eller
inte. I flertalet fall torde emellertid beräkningen av ett eventuellt
skadestånd inte innebära några större problem. Ofta består skadan inte i annat
än att köparen har fått en sämre vara än den avtalet avsåg eller nödgats
bekosta reparation av

10 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 146

varan.
Skadeståndsberäkningen kan då ske enligt samma principer som beräkningen av
prisavdrag eller särskild ersättning för avhjälpande av fel i förhållandet
mellan köparen och säljaren. Har köparen haft skada därutöver torde det vanligen
vara fråga om sådana särskilda utgifter som enligt mitt förslag skall omfattas
av säljarens skadeståndsskyldighet. Inte heller här torde
skadeståndsberäkningen föranleda några större svårigheter. Risken för
svårbedömda tvister i skadeståndsfrågor kan därför enligt min mening inte
anföras som något avgörande argument mot en viss skärpning av tredje mans
skadeståndsansvar. Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört om att det
finns mindre skäl för en återhållsam attityd till skadeståndssanktioner när det
gäller förhållandet till tredje man än när det gäUer förhållandet till
säljaren.

Mot bakgrund av det
anförda anser jag att en viss utvidgning av tredje mans skadeståndsansvar i nu
aktueUt hänseende skulle vara skälig. Jag förordar därför att den av
utredningen föreslagna regeln utvidgas att gäUa även när det föreligger sådan
försummelse från tredje mans sida att fullgöra åtagande att avhjälpa fel som
inte är grov. För att inte kostnaderna för skaderegleringen skall stå i
missförhållande tUl skadans värde bör dock skadeståndsskyldighet inte inträda i
bagatellartade fall.

Vad
härefter angår det fallet att köparen har lidit skada tUl följd av sådan
oriktig uppgift om varan som lämnats av tredje man ligger saken delvis
annorlunda tUl. Här utgör ansvarsfriskrivningar inte något problem. Det torde
nämligen i praktiken knappast förekomma att tillverkare och andra företag i
tidigare säljled friskriver sig från ansvar för eventuella skador som
felaktigheter i deras reklam kan medföra för konsumenterna. Det är inte heller
troligt att sådana friskrivningar skulle bli vanliga i framtiden. Hur långt
tredje mans ansvar enligt gällande rätt sträcker sig i fråga om skada som genom
oriktig uppgift om varan har tillfogats den slutlige konsumenten är mycket ovisst.
Detta talar i och för sig för att frågan bör regleras i lag.

När
det gäller att utforma regler om tillverkares och andras skadeståndsansvar för
oriktiga uppgifter om varan har det givetvis sitt intresse vilka principer som
skall gälla i fråga om säljarens ansvar för sådana uppgifter. Jag har tidigare
uttalat min anslutning till utredningens förslag att den som har förmåtts att
köpa en vara genom oriktiga uppgifter om denna i reklam e. d. skall ha rätt att
göra gällande påföljd med anledning av fel i varan. Jag har också instämt med
utredningen i att detta bör gälla även om den oriktiga uppgiften härrör från
annan än säljaren själv, t. ex. varans tillverkare. Utredningsförslaget innebär
emellertid att säljaren inte är ansvarig för aUa oriktiga uppgifter som härrör
från tillverkare och andra företagare i tidigare säljled utan bara för sådana
uppgifter som han själv har åberopat eller vilka han måste ha insett vara
oriktiga. En sådan begränsning av säljarens ansvar för annans uppgifter
förefaller i och för sig rimlig, och jag ansluter mig därför i princip tUl

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 147

utredningens
förslag i denna del. Den föreslagna regleringen innebär emellertid att en
konsument som har förletts att köpa en vara genom oriktiga uppgifter i reklam
e. d. i vissa situationer inte har några rättsliga möjligheter att framtvinga
köpets återgång eller få kompensation i annan form från säljaren. För sådana
situationer föreligger ett klart behov för köparen att kunna vända sig med ett
skadeståndskrav direkt mot den som står för den oriktiga uppgiften. Även i
andra fall kan en sådan möjlighet vara av intresse, exempelvis om säljaren är
oanträffbar eller insolvent. En skadeståndsrätt av så begränsad räckvidd som
den utredningen föreslår torde bli av mycket ringa värde för köparen och i
praktiken innebära att denne i de nu nämnda fallen vanligen står helt utan
möjlighet att få någon ersättning.

Det
nu anförda talar för att tredje mans skadeståndsansvar även här bör vidgas
utöver vad utredningen har föreslagit. Till stöd för att ålägga tillverkaren
ett ganska strängt ansvar för de uppgifter han lämnar kan, som KO har påpekat,
ytterligare anföras att det i regel är tillverkaren som har den bästa
kännedomen om varan. Denne har vanligen också de största möjligheterna att kontrollera
riktigheten av sådana uppgifter om varan som lämnas i broschyrer och annonser
eller på förpackningar.

En
omständighet som kan synas tala för en restriktiv utformning av
skadeståndsansvaret är att de uppgifter det här gäller i aUmänhet är riktade
till en stor krets av konsumenter. Om en sådan uppgift är oriktig kan det
därför tänkas att ett stort antal personer gör gäUande skadeståndsanspråk
under påstående att de förmåtts att köpa varan genom den oriktiga uppgiften.
Man skulle alltså kunna riskera att en i och för sig relativt ursäktUg
felaktighet i reklamen leder tiU ersättningsanspråk som genom sin mängd blir
både ekonomiskt och administrativt mycket betungande. Enligt min mening torde
dock risken härför inte vara så stor att den kan ses som något avgörande hinder
mot en utvidgning av skadeståndsansvaret Jag vill erinra om att en
förutsättning för skadeståndsrätt givetvis måste vara att en skada verkligen
har uppkommit och att den har orsakats av den oriktiga uppgiften.

Inte
heller hänsyn tUl bevissvårigheter i fråga om beräkningen av skadeståndets
storlek synes mig kunna anföras som ett bärande argument mot en utvidgning av
tredje mans skadeståndsskyldighet beträffande oriktiga uppgifter om varan. Jag
kan på denna punkt hänvisa till vad jag har anfört beträffande motsvarande
problem i fråga om tredje mans ansvar för underlåtenhet att fullgöra
utfästelse att avhjälpa fel.

Jag
föreslår därför att tredje mans skadeståndsansvar för oriktig uppgift om varan
skall utvidgas att gäUa även fåll då uppgiften lämnats av oaktsamhet som inte
är att beteckna som grov.

Den
närmare regleringen av tredje mans skadeståndsskyldighet behandlas i
specialmotiveringen till 12 och 14 §§. Där kommer även att beröras frågan om
ansvaret bör omfatta inte bara oriktiga utan också

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 148

vilseledande
uppgifter liksom frågan i vad mån rättelsemöjlighet bör stå tredje man till
buds.

6.2.8
Reklamation m. m.

Enligt
utredningens mening är det av vikt att konsumenterna genom tvingande regler ges
skydd mot betungande formulärrättsliga föreskrifter om vad köparen skall
iaktta vid reklamation. Regleringen bör enligt förslaget inskränkas till frågan
om köparens reklamationsplikt vid fel i varan. Något behov av motsvarande
regler beträffande dröjsmål anser utredningen inte föreligga. Vad gäller de
krav som skall ställas på reklamation med anledning av fel gör utredningen den
bedömningen att kraven bör sättas lägre än som följer av köplagens regler om
reklamation vid civila köp. I enlighet härmed förordar utredningen att reklamationsplikten
i konsumentköplagen inskränks till en skyldighet för köparen att påtala felet
genom en s. k. neutral reklamation inom skälig tid efter det att han märkt
eller bort märka felet. Den i 52 § andra stycket köplagen föreskrivna
skyldigheten för köpare att avge särskild hävningsförklaring om han vill häva
köpet föreslås alltså inte gälla vid konsumentköp. När tiUverkare eller annan
har utfäst sig att avhjälpa fel, skall köparen enligt förslaget med giltig
verkan kunna reklamera antingen hos den som har gjort åtagandet eller hos
säljaren. Detta föreslås gälla oavsett vem köparen i sista hand vill
framställa anspråk mot. Utredningen har inte ansett det nödvändigt att i
konsumentköplagen ta med motsvarigheter till bestämmelserna i 53 § köplagen om
undantag från reklamationsplikten vid svikligt förfarande eller grov
vårdslöshet på säljarens sida eUer i 54 § samma lag om att köparens rätt att
göra gällande fel preskriberas om denne inte inom ett år från köpet har
framställt anmärkning mot varan. Utredningsförslaget innebär att dessa
bestämmelser skall gälla vid konsumentköp på samma sätt som hittills.

Den
av utredningen föreslagna regleringen av köparens reklamationsskyldighet har i
allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Även jag anser förslaget lämpUgt. I
likhet med utredningen anser jag att regler om reklamationsplikt vid dröjsmål
kan undvaras. Vad gäller reklamation med anledning av fel i varan ansluter jag
mig till den föreslagna ordningen att en neutral reklamation, som avges inom
skälig tid efter det att köparen märkt eller bort märka felet, skall vara
tillräcklig för att köparen skall få göra gäUande påföljder på grund av felet.
Detta gäller i första hand reklamation hos säljaren. Det har emellertid också
tUlämpning för den händelse köparen vill rikta anspråk mot den som för
säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i varan. I båda situationerna
bör köparen fritt få välja vem han skall rikta reklamationen mot.

Några
remissinstanser däribland näringslivet anser att lagen bör innehålla regler
om rätt för säljaren att efter neutral reklamation av-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 149

kräva
köparen besked om denne avser att häva köpet eller inte. Med anledning härav
vill jag anföra följande. Ett viktigt skäl för att det i köplagen uppställda
kravet på särskild hävningsförklaring inte bör gäUa vid konsumentköp är att ett
sådant krav skulle kunna medföra risk för rättsförlust i fall då köparen inte
känner till lagens innehåll. Liknande skäl kan anföras mot en regel av innebörd
att en köpare som inte inom skälig tid besvarar säljarens fråga om han vill
häva köpet går miste om hävningsrätten. Jag vill därför inte förorda att en
sådan regel införs i lagen. Å andra sidan finns det ingen anledning att genom
föreskrift i lagen ge säljaren en interpeUationsrätt av ifrågasatt slag, om
man inte är beredd att knyta några rättsverkningar till att köparen försummar
att lämna ett svar på hans förfrågan. Det står givetvis även utan någon lagreglerad
interpeUationsrätt säljaren fritt att begära besked från köparen, om denne
dröjer med att meddela sin eventuella avsikt att häva köpet. Man bör enligt
min mening kunna räkna med att köparen i en sådan situation själv har intresse
av att besvara säljarens förfrågan utan onödigt dröjsmål.

Några
remissinstanser tar upp frågan om de föreslagna reklamations-reglernas
förhållande till den i 54 § köplagen föreskrivna preskriptionstiden. Statens
konsumentråd anser att ettårsfristen bör kunna överskridas vid konsumentköp med
hänsyn till varans och felets beskaffenhet. Enligt SACO bör en bättre
samordning mellan reklamationsreglerna och preskriptionsbestämmelsen
övervägas, t. ex. sä att den senare bestämmelsen görs tvingande vid
konsumentköp.

Den
i remissyttrandena berörda frågan gäller ytterst spörsmålet om konsumentköplagen
skall uppta någon motsvarighet till 54 § köplagen. För egen del vill jag tUl en
början erinra om att den omständigheten att garanti har utställts för kortare
tid än ett år i praxis inte har ansetts innebära att köparen är betagen
möjligheten att efter garantitidens utgång men inom ettärstiden påtala fel som
har visat sig medan garantin gällde. Vad beträffar frågan om det finns
anledning att i konsumentköplagen införa regler som generellt eller för vissa
situationer utsträcker preskriptionstiden utöver ett år anser jag det inte
lämpligt att ta upp detta spörsmål nu. Köplagsutredningen kommer vid sin
översyn av köplagen att få ta ställning till den där föreskrivna
preskriptionstidens längd. Det synes mig inte lämpligt att föregripa köplagsutredningens
fortsatta arbete genom att nu införa en särreglering av denna fråga för
konsumentköpens del. Vid den fortsatta köplagsöversynen får givetvis här
liksom eljest övervägas vilka regler som behövs för att åstadkomma ett
tillfredsställande konsumentskydd. Nuvarande rättsläge är emellertid såtUlvida
otillfredsställande som den i 54 § köplagen upptagna preskriptionsregeln är
dispositiv. Det synes mig knappast finnas skäl för att tillåta inskränkning av
den i paragrafen föreskrivna ettårstiden. Med hänsyn härtUl och för att
undanröja missförstånd om räck-

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 150

vidden
av den tvingande reklamationsregeln bör den utformas så att den aUtid är
tiUämplig inom ramen för en ettårig preskriptionstid.

Sammanfattningsvis
anser jag mig alltså kunna godta de av utredningen föreslagna reglerna om
köparens reklamationsplikt med det nu angivna tiUägget. TiU den närmare
utformningen av reglerna återkommer jag i specialmotiveringen tiU 11 och 13
§§.

Utredningen
har i anslutning tUl behandlingen av frågan om köparens reklamationsplikt också
föreslagit att konsumentköplagen efter mönster av 61 § köplagen skall klargöra
på vems risk vissa meddelanden från köparen till säljaren eller annan skall
gå, om meddelandet sänds med posten eller på telegrafisk väg. Förslaget
innebär att meddelandena går på mottagarens risk. Någon erinran mot förslaget
har inte gjorts vid remissbehandlingen. Även jag ansluter mig tUl det (se
vidare specialmotiveringen till 18 §).

6.2.9
Köparens förhållande till kreditgivare

Som
tidigare berörts upptar utredningens förslag även vissa regler om köparens
ställning vid kreditköp. Reglema syftar tUl att skydda köparen mot att behöva
betala tiU kreditgivare som i sista hand har finansierat köpet i sådana fall då
säljaren inte har fullgjort sin prestation enligt köpavtalet och köparen därför
skulle ha varit fri från betalningsskyldighet mot denne om fordringen hade
tUlkommit honom. Skyddet kommer i förslaget till uttryck på tre sätt. För det
första föreslår utredningen att en avtalsklausul, varigenom köparen avsäger sig
rätten att framställa invändningar på grund av köpet mot den som förvärvat
säljarens fordran på köpeskillingen (s. k. "cut-off"-klausul), skall
vara ogiltig. Utan hinder av en sådan klausul kan alltså konsumenten göra gällande
invändningar på grund av köpet mot den nye borgenärens krav på betalning.
Däremot ger lagregeln honom inte någon möjlighet att från den nye borgenären
återkräva betalning som redan har erlagts. För det andra förordas en
motsvarande bestämmelse om invändningsrätt för köparen mot långivare i fall då
köpeskUlingen har erlagts med belopp som köparen genom säljarens förmedling
har fått som lån av bank eller annan, med vilken säljaren har nära ekonomisk
förbindelse. Bestämmelsen tar främst sikte på förhållandena vid s. k. låneköp.
Den avser däremot inte fall då konsument genom avtal med ett
finansieringsföretag har bevU-jats kontokredit för att köpa varor hos olika
säljföretag mot uppvisande av särskUt kreditbevis (s. k. externt kreditkort).
För det tredje föreslår utredningen ett straffsanktionerat förbud för säljare
att av köparen ta emot växelförbindelse eller annan löpande fordringshandling
beträffande det som inte erlagts av köpeskiUingen i samband med köpet. Skulle
en sådan handling trots förbudet ha utfärdats skall dock den som i god tro
förvärvar handlingen åtnjuta skydd enligt de civUrättsliga regler som nu
gäller. Utredningen anser det inte nödvändigt att göra någon ändring i dessa
regler.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 151

Jag har redan i det föregående (6.1) förklarat mig anse
att genomförandet av utredningens förslag till särskilda bestämmelser om
kreditköp inte bör skjutas upp i avbidan på kreditköpkommitténs utredning rörande
den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit.
Jag vill i denna fråga ytterligare framhålla följande. Det är numera mycket
vanligt att kredit tiU köpare i praktiken finansieras av annan än säljaren, t.
ex. på det viset att denne överlåter sin fordran på resterande köpeskilling
till ett fristående finansieringsföretag eller så att han medverkar tiU att
köparen får ett lån från annan än honom själv för att finansiera köpet. Det
skulle innebära en allvarlig lucka i konsumentskyddet om köparen inte
tillförsäkrades möjlighet att mot betalningskrav frän finansiären göra gällande
de invändningar som han hade kunnat framstäUa mot säljaren. Utan regler av
denna innebörd skulle den förstärkning av köparens rättsskydd som
konsumentköplagen syftar till att åstadkomma bli av mycket ringa värde vid stora
grupper av kreditköp. Köparen skulle visserligen i fall av denna typ kunna
kräva tillbaka från säljaren vad han trots invändningen måste utge till kreditgivaren,
men en sådan rätt att återkräva betalning är uppenbarligen inte likvärdig med
en möjlighet att motsätta sig krav på betalning. I situationer då säljaren
exerripelvis till följd av betalningssvårigheter är oförmögen att ansvara för
sitt kontraktsbrott eller undandrar sig ansvaret kan köparens rätt vara ganska
värdelös. De av utredningen föreslagna bestämmelsema om kreditköp kompletterar
alltså reglerna om köparens befogenheter mot säljaren och utgör därigenom ett
mycket viktigt led i konsumentköplagens sysfem av regler till köparens skydd.

Som framgår av det anförda rör utredningens förslag endast
förhållandet mellan köparen och kreditgivaren. Förslaget innehåller däremot
inte några regler om relationerna meUan säljaren och kreditgivaren. Det ligger
emellertid i sakens natur att dessa relationer måste påverkas av att köparens
stäUning mot kreditgivaren förstärks. I likhet med utredningen anser jag att
det får ankomma på säljare och kreditgivare att själva genom överenskommelse
lösa de problem som lagstiftningen kan föranleda i deras inbördes relationer.
Vid remissbehandlingen har från olika kreditgivarorganisationer gjorts
gällande att förslaget kan få vissa negativa konsekvenser för kredithandeln med
konsumtionsvaror, t. ex. i form av ökade kreditkostnader och minskade
refinansieringsmöjligheter för mindre företag. Som framgår av vad jag tidigare
har anfört (6.1) bedömer jag för min del inte dessa farhågor som särskilt
oroande vare sig från näringslivets eller från konsumenternas synpunkt.

Den föreslagna bestämmelsen om s. k. cut-off-klausuler har
i huvudsak godtagits av remissinstanserna bortsett från påpekanden om negativa
följder av nyss berörda slag. Några remissinstanser, däribland
kreditköpkommittén, ifrågasätter dock om inte finansiärens ansvar bör sträcka
sig längre än enligt förslaget. Kommittén diskuterar olika tänk-

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 152

bara
alternativ för en utvidgning av ansvaret och anser det böra övervägas att ge
köparen rätt inte bara att avbryta pågående avbetalningar till kreditgivaren
utan också att kräva tillbaka vad han redan har erlagt till denne av
kreditbeloppet. För egen del anser jag mig böra godta utredningens förslag på
denna punkt. Det ger konsumenten ett gott grundskydd och kan sägas
representera en skälig avvägning mellan dennes och kreditgivarens intressen. I
den mån köpavtalet inte innehåUer någon cut-off-klausul står det givetvis
köparen fritt att med stöd av allmänna rättsgrundsatser hävda längre gående
befogenheter mot kreditgivaren. Jag vill tillägga att resultatet av
kreditköpkommitténs arbete som förut nämnts kan föranleda att den nu förordade
lösningen behöver omprövas.

Förslaget
att konsumentköplagen skall reglera även köparens invändningsrätt i förhåUande
till finansiär som genom säljarens förmedling har lånat köparen pengar till
köpeskiUingen har kritiserats av Sveriges advokatsamfund. Samfundet anser inte
att det finns anledning att ha olika regler beroende på om långivaren har
anvisats av säljaren eller inte. Samfundet menar också att den föreslagna
lagregleringen skuUe leda till att lånemöjligheterna begränsas, vilket inte
synes önskvärt från konsumentsynpunkt. För egen del kan jag inte finna
samfundets kritik bärande. Från konsumentens synpunkt föreligger en avgörande
skUlnad mellan den här åsyftade sUuationen och det fallet att konsumenten själv
lånar pengar exempelvis i en bank för att finansiera köpet. I de fall den
föreslagna bestämmelsen avser är den yttre situationen mycket lik ett vanligt
avbetalningsköp. Köparen har inte direkt kontakt med någon annan än säljaren
eller dennes representant. Ofta torde han över huvud taget inte uppfatta att
det är en fristående finansiär som tillhandahåller krediten och att säljaren
endast förmedlar denna. Med hänsyn härtUl skulle det te sig stötande och
svårbegripligt för konsumenten om hans möjligheter att göra invändningar mot
betalningskrav var väsentligt olika i de bägge situationerna. De
hittillsvarande erfarenheterna av det inom konsumentkooperationen tillämpade
låneköpssystemet ger visserligen inte i och för sig vid handen att det skulle
föreligga något starkare behov av tvingande lagregler till konsumenternas skydd
på detta område. Saken kan emellertid lätt komma i ett annat läge. Om man
genom tvingande regler i lag begränsar giltigheten av cut-off-klausuler kan det
nämligen ligga nära till hands för säljare och kreditgivare att försöka kringgå
denna reglering genom att gå över till ett system av låneköpets typ. Detta
utgör enligt min mening ett starkt skäl för den av utredningen föreslagna
regleringen. Jag ansluter mig tUl förslaget.

Under
remissbehandlingen har olika meningar framförts i frågan om den tvingande
regleringen av köparens invändningsrätt mot kreditgivare skall omfatta även
oUka former av kontokredit. Diskussionen har främst gällt riktigheten av
utredningens bedömning att system med s. k. externa

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 153

kreditkort
bör faUa utanför konsumentköplagens reglering. Kreditköpkommittén har i denna
del anfört att frågan om kreditgivarens ansvar mot köparen/låntagaren vid olika
former av kontokredit bör prövas i ett vidare sammanhang, där även andra
konsumentskyddsaspekter pä kontokrediterna tas upp tUl bedömning. Detta synes
mig. vara en riktig ståndpunkt. Jag förordar därför att hela frågan om köparens
relationer till kreditkortsföretag får anstå till dess resultat av
kreditköpkonimitténs arbete i denna del föreligger

Det
av utredningen föreslagna förbudet mot användning av växlar och andra löpande
fordringshandUngar vid konsumentköp har i princip godtagits av aUa
remissinstanser. Förbudet grundas på att konsumenten inte kan antas inse att
han genom att utfärda en löpande fordringshand-Ung avhänder sig möjligheten att
göra gällande invändningar på grund av köpet mot ny godtroende innehavare av
handlingen. Bestämmelser motsvarande de av utredningen föreslagna har införts i
flera andra länder. För egen del finner jag förslaget väl motiverat från
konsumentskyddssynpunkt och jag ansluter mig till det. Jag anser inte att det
finns tUlräcklig anledning att som en remissinstans förordat
begränsa förbudet till avbetalningsköp.

Ett
straffsanktionerat förbud för säljare att ta emot löpande fordringshandlingar
innebär naturligtvis inte någon absolut garanti mot att sådana handlingar
likväl utstäUs och eventueUt förvärvas av någon som är i god tro beträffande
omständigheter som berättigar köparen att göra invändningar på grund av köpet.
Detta kan synas vara en brist i det skydd regeln är avsedd att bereda
konsumentema. Det möter emellertid svårigheter att komplettera förbudet med
civilrättsliga föreskrifter som begränsar godtroende förvärvares skydd mot
invändningar av sådant slag. Vad gäller växlar vill jag särskUt framhålla att
en föreskrift av denna typ torde strida mot Sveriges åtaganden på grund av
anslutningen till 1930 års Genévekonvention om gemensam växellag (art. 17). I
likhet med utredningen anser jag emeUertid inte att riskerna för köparna i nu
berörda hänseenden är stora. Genom lämplig information om lagens innehåll kan i
stor utsträckning förebyggas att köpare avkrävs löpande fordringshandling vid
konsumentköp.

Jag
kan med hänsyn till det anförda i aUt väsentligt ansluta mig till utredningens
förslag i nu behandlade delar. Den närmare utformningen av bestämmelserna
behandlas i specialmotiveringen tUl 1517 §§.

6.3
Följdändringar i annan lagstiftning

Utredningen
diskuterar frågan om konsumentköplagen kräver några ändringar i den aUmänna
köplagen. Det anses inte påkallat att genom en särskild paragraf i denna lag
erinra om att vissa regler om konsumentköp finns i konsumentköplagen.
Utredningen påpekar att hänvisning till

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 154

speciallagstiftning
med köprättsligt innehåll inte har ansetts behövlig i andra sammanhang, t. ex.
vid tillkomsten av lagen om avbetalningsköp. Inte heller i övrigt bör enligt
utredningens mening konsumentköplagen föranleda några ändringar i köplagen
eller annan lagstiftning som har aktualitet beträffande ämnen som regleras i
konsumentköplagen.

Utredningens bedömning har
inte mött någon kritik vid remissbehandUngen. Även jag godtar den av utredningen
redovisade ståndpunkten. Jag anser sålunda inte att konsumentköplagens
tillkomst behöver föranleda någon ändring i annan lagstiftning, bortsett från
den ändring i avtalsvillkorslagen som jag tidigare har berört (6.1).

6.4
Information, ikraftträdande ni. m.

För
att konsumentköplagen skall kunna ge konsumentema ett gott skydd är det viktigt
att den blir allmänt känd. Det bör därför ses som en väsentlig samhällelig
uppgift att tillhandahålla information om lagens innehåll. Starka önskemål om
sådan information har också förts fram såväl från näringslivets sida som från
KO och andra företrädare för konsumentintressen.

Informationsverksamheten
bör bedrivas i olika former. En viktig uppgift är att bland allmänheten sprida
upplysning om de grundläggande befogenheter lagen ger konsumenten vid köp.
Detta kan lämpligen ske genom en allmänt utformad information i form av
broschyrer, annonser etc. Denna information bör spridas både i anslutning till
lagens antagande och ikraftträdande och därefter. Det synes mig vara en
naturlig uppgift för konsumentverket att svara för att sådan information kommer
tiU stånd. Enligt verkets instruktion (SFS 1972: 739) åligger det verket att
informera bl. a. om lagstiftning av intresse för konsumenterna. I sammanhanget
bör också undersökas vilka möjligheter som finns att samarbeta med
näringslivets organisationer i fråga om utformningen och spridningen av
informationen.

Vid
sidan av den allmänna information som jag nu har berört finns det också ett
klart behov av möjUgheter för konsumenterna att få mera direkt information samt
råd och hjälp i konkreta situationer. Här får lokala och regionala organ
särskild betydelse. På det lokala planet har i några kommuner bedrivits
försöksverksamhet med lokala konsument-kommUtéer, dit konsumenterna kunnat
vända sig för att få hjälp exempelvis med reklamationer av varor och tjänster
och få informationsmaterial som produceras av de olika samhälleliga
konsumentorganen. Försöksverksamheten har nu slutförts och ansvaret för den
lokala verksamheten har efter 1972 års utgång övertagits av de berörda
kommunerna. I flera andra kommuner pågår utredningar om inrättande av kommunala
konsumentorgan. Den fortsatta lokala verksamheten kommer att få service från
en särskUd enhet vid konsumentverket. Den regionala organisa-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 155

tionen
utgörs av de till länsstyrelserna knutna hemkonsulenterna. Bland deras
uppgifter ingår att tillhandahålla upplysningar i frågor av betydelse för de
enskilda konsumenterna.

För
att de lokala och regionala konsumentorganen skall kunna fylla den uppgift jag
nu har berört torde det behövas viss utbUdning och vägledning till dem som
skall svara för denna verksamhet. Jag utgår från att konsumentverket kommer att
ha sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.

Som
en ytterligare möjlighet för konsumenterna att få information och bistånd i
frågor om tiUämpning av konsumentköplagen vill jag peka på den verksamhet som
aUmänna reklamationsnämnden bedriver. Genom dess kansli kan konsumenterna få
upplysning och råd om hur de skall förfara i en aktuell situation.

För att konsumentköplagen
skall bli ett effektivt skydd för konsumenterna fordras inte bara att dessa
får information om sina rättigheter. Det är också viktigt att tvister mellan
konsumenter och näringsidkare kan lösas på ett smidigt sätt. Även här är
aUmänna reklamationsnämnden av stor betydelse. Nämndens organisation och
verksamhetsformer gör den väl lämpad för handläggningen av många av de tvister
det kan bli fråga om. Förfarandet är kostnadsfritt för parterna. Verksamheten
bedrivs i obundna former och nämnden har i regel tUlgång till experter som
möjliggör en sakkunnig prövning av frågor om fel i varan. Nämnden lämpar sig
emellertid inte för aUa typer av tvister. I fall där svåra bevisfrågor eller
komplicerade rättsliga bedömningar aktualiseras är en domstolsprövning
lämpUgare. Vidare har nämndens avgöranden enbart karaktären av
rekommendationer, och de kan därför inte verkställas tvångsvis. För de fall där
reklamationsnämndsförfarandet inte utgör en lämplig ordning att lösa en
uppkommen tvist blir konsumenten hänvisad att vända sig till domstol. Tidigare
i dag har beslutats proposition med förslag till lag om rättegången i tvistemål
som rör mindre värden. Den sålunda föreslagna lagen, som avses träda i kraft
den 1 januari 1974, tUl-handahåller ett förenklat rättegångsförfarande, som är
väl avpassat för tvister i frågor om tiUämpning av konsumentköplagen.
Domstolarna skall enligt förslaget också lämna allmän information angående den
rättsliga prövningen av konsumenttvister. Förslaget utgör därigenom ett värde-fuUt
komplement till det civilrättsliga skydd som konsumentköplagen skall bereda
konsumenterna.

Från
näringslivets sida har betonats att man vid bestämmande av tidpunkten för
lagens ikraftträdande måste ta hänsyn till att ett omfattande arbete med
framför allt information och utformning av nya standardvillkor kommer att
krävas och ta avsevärd tid i anspråk. Detta arbete bör enligt min mening kunna
inledas redan på grundval av det förslag jag nu lägger fram. Jag föreslår att konsumentköplagen
får träda i kraft den 1 januari 1974.

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 156

7
Upprättade lagförslag

I enUghet
med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. konsumentköplag,

2. lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot otUlbörliga
avtalsvillkor.

Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Rörande
lagförslagens närmare innehåll vill jag ytterligare anföra följande.

8
Spedalmotivcring

8.1
Förslaget till konsumentköplag

Utredningen
har valt benämningen "lag om konsumentköp" som rubrik på den nya
lagen. Enligt utredningen markerar namnet visserligen inte klart, att lagen
inte innehåller nägon fullständig reglering av parternas rättigheter och
skyldigheter vid konsumentköp utan har en mer begränsad räckvidd. Eftersom den
föreslagna benämningen ger en riktig föreställning om lagens syfte och
väsentliga innehåU, har utredningen dock inte ansett denna invändning böra tUlmätas
avgörande betydelse. HärtUl kommer att lagen oavsett hur den rubriceras
sannolikt kommer att i dagligt tal kaUas för "konsumentköplagen". Jag
delar utredningens uppfattning i sak men har föredragit att ge lagen sistnämnda
benämning.

I
överensstämmelse med utredningens förslag har innehållet i lagen disponerats på
följande sätt. I ett första avsnitt under rubriken Inledande bestämmelser ges
föreskrifter om lagens tillämpningsområde och karaktär av minimiskydd (1 och 2 §§).
Under rubriken Köparens förhållande till säljaren följer härefter regler om
köparens befogenheter vid kontraktsbrott av säljaren (311 §§). 1 ett följande
avsnitt. Köparens förhållande till varans tillverkare m. fl., återfinns vissa
regler om köparens rättigheter i skadeståndshänseende mot bl. a. tillverkare
av varan (1214 §§). I ett fjärde avsnitt. Särskilda bestämmelser om kreditköp,
upptas regler om köparens förhåUande till särskUd kreditgivare och om förbud
mot användning av löpande fordringshandlingar vid konsumentköp (1517 §§).
Under rubriken Avslutande bestämmelser följer slutiigen dels en bestämmelse om
att vissa underrättelser går på mottagarens risk (18 §), dels en regel som från
lagens tUlämpningsområde undantar ersättning på grund av skadebringande
egenskaper i såld vara (19 §).

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 157

Inledande
bestämmelser

1 §

Paragrafen
anger lagens tillämpningsområde. Den överensstämmer med 1 § i utredningens
förslag.

Utredningen.
I 1 § första stycket upptas huvudregeln om lagens till-lämpningsområde. Regeln
utsäger att lagen äger tUlämpning när konsument av näringsidkare köper vara,
som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs i näringsidkarens
yrkesmässiga verksamhet. Lagens giltighet betingas således av tre
förutsättningar. 1. Det skall röra sig om köp som ingås av konsument. Till
förtydligande härav föreslås att det skall vara fråga om vara som är avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk. 2. Endast köp av näringsidkare avses. Utanför
lagen faller alltså i princip förvärv från privatperson. Försäljningen skall
äga rum i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. 3. Köpet skall avse
"vara", dvs. vad som enligt juridiskt språkbruk vanligen betecknas
som lösöre. Lagens giltighetsområde blir i enlighet härmed något snävare än
köplagens, vilken omfattar köp av allt slags lös egendom.

I
paragrafens andra stycke finns ett undantag från det i första stycket
uppställda kravet på att köpet skall ske från näringsidkare som säljare.
Enligt undantagsbestämmelsen skall lagen under förutsättningar motsvarande dem
som i övrigt anges i huvudregeln gälla även i fråga om köp från annan än
näringsidkare, om köpet förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren.
Undantaget åsyftar främst sådana situationer dä säljaren är privatperson, t.
ex. när en privatperson säljer en honom tillhörig personbU genom förmedling av
ett företag som handlar med begagnade bUar.

Remissyttrandena.
MRF anser att kriteriet "huvudsakligen för enskilt bruk" skapar en
del problem. Som regeln nu är utformad innebär den att säljaren i många fall
kommer att vara okunnig huravida konsumentköplagen blir tUlämplig eller inte.
Detta problem blir särskUt akut eftersom lagen avses bli indispositiv.
Särskilt många gränsfall blir aktuella för bUhandelns del, eftersom ett mycket
stort antal bilar anskaffas för att användas både privat och i näringsutövning
etc. Liknande synpunkter anförs av Svenska sparbanksföreningen.

KF
påpekar att tillämpningsområdet språkligt sett bestämts med hänsyn till hur
varan typiskt är beskaffad. Enligt KF:s mening är inte det väsentiiga hur varan
är beskaffad, utan vad som bör omfattas av lagen är de köp som sker
huvudsakligen för konsuments enskUda bruk, oavsett om varan i allmänhet är
avsedd att användas i näringsverksamhet eller för enskilt brak. KF förordar att
1 § ändras så, att lagen ges till-lämpning när konsument köper vara
huvudsakligen för sitt enskilda bmk.

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 158

Enligt
KO:s uppfattning är det i och för sig önskvärt att lagen nära anknyter till
näraliggande författningar som avtalsvillkorslagen och hemförsäljningslagen. I
likhet med utredningen anser KO emellertid ändamålsenligt att låta det
praktiska behovet av konsumentskydd vara avgörande. Det står klart att
konsumenternas behov av skydd i övervägande grad gör sig gällande vid köp av hushåUskapitalvaror,
såsom kylskåp och tvättmaskiner, men också i fråga om varor för den dagliga
konsumtionen. Med hänsyn härtill framstår begränsningen till "vara"
som befogad, trots att den innebär en avvikelse från vad som gäUer enligt de
övriga nämnda lagarna. Enligt utredningens mening kan konsumentköplagen bli tiUämplig
också då säljaren i samband med ett köpavtal åtagit sig att utföra en viss
tjänst, t. ex. att inmontera en tvättmaskin. I ett sådant fall avses lagens
bestämmelser exempelvis om dröjsmål på säljarens sida bli tUlämpliga också på
monteringen. KO förutsätter att köparen skaU kunna göra gällande befogenheter
enligt lagen också vid felaktigheter i monteringen. Lämpligt synes vara att ett
tillägg intas i lagtexten som klargör att lagen är tUlämplig också när
näringsidkare i samband med köpet gjort ett åtagande att utföra viss tjänst.
Oklarhet på denna punkt kan nämligen få vittgående konsekvenser, eftersom
åtskilliga kontroverser mellan köpare och säljare i fråga om hushållsmaskiner
och liknande torde ha sin upprinnelse i felaktigheter begångna vid inmontering
eller motsvarande tjänster.

Näringslivet
tillstyrker att lagen skall omfatta "konsument" enligt lagförslagets
definition. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare påpekar att termen konsument endast
används i 1 §. Utredningen betecknar själv termen som vag. Visserligen kan det
sägas att den brukas i annan konsumentlagstiftning, t. ex. i
marknadsföringslagen och avtalsvUlkorslagen. Den används emellertid inte i den
senare tUlkomna hemförsäljningslagen. Det synes föreningen ligga nära till
hands att i 1 § konsumentköplagen begagna en motsvarande skrivning som i 1 § hemförsäljningslagen,
dvs. "Denna lag äger tUlämpning vid yrkesmässig försäljning av vara, som
är avsedd huvudsakligen för enskilt bmk." Däremot har föreningen inte
någon erinran mot att ordet konsument ingår i lagens rubrik. Eftersom lagen
enligt 1 § endast är tillämplig på köp som ingås av konsument, synes det KF
från språklig synpunkt diskutabelt att i fortsättningen av lagtexten använda
termen köpare. Den senare termen är mer vidsträckt än begreppet konsument och
kan ge upphov till svårigheter vid tUlämpning av lagen.

KO
anser att ett klargörande tUlägg bör göras i andra stycket. Som exempel anförs
att en yrkesförsäljare förmedlat en bilförsäljning på det aktiva sätt som
utredningen beskriver, t. ex. genom att ställa sitt eget köpekontrakt med
firmatryck till förfogande. Uppger försäljaren att bilen inte har krockat och
visar det sig sedan att krockskador finns på bilen, kan köparen vilja häva
köpet enligt 7 §. Det är i detta läge inte

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 159

mot
bilfirman utan mot säljaren som hävningsanspråk skall riktas. Detta framgår
dock inte tydligt av lagtexten.

Sveriges
advokatsamfund finner det varken erforderligt eller lämpligt att utsträcka
lagens tillämplighet till försäljning på auktion.

M ifrågasätter, om inte
lagen borde gälla för det fall att en näringsidkare i egenskap av mäklare ger
säljaren anvisning på en spekulant. Detta system är f. n. vanligt inom
båtbranschen, och om sådana köp skulle falla utanför lagens tiUämpningsområde,
kan man förvänta sig motsvarande system inom bilbranschen med ett minskat
konsumentskydd som följd.

Föredraganden.
Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen syftar konsumentköplagen
främst till att stärka konsumentens ställning som avtalskontrahent vid köp av
varor från näringsidkare. Lagen skall härvid ge konsumenten ett ökat rättsskydd
inte bara i förhållande tUl säljaren utan också till varans tillverkare m. fl.
och särskUd kreditgivare vid kreditköp. Lagen uppbärs av väsentiigen samma
sociala skyddsintresse som t. ex. avtalsvUlkorslagen. Den kan allmänt sett
sägas utgöra ett civUrättsligt komplement tUl den näringsrättsliga lagstiftning
som under de senaste åren genomförts tUl konsumenternas skydd.

Lagens
tillämpningsområde bör bestämmas med utgångspunkt i det nu anförda. Eftersom
den krets av köpare som lagen avser att skydda utgörs av konsumenter, dvs.
enskilda medborgare i deras egenskap av privatpersoner, bör tillämpningsområdet
lämpligen avgränsas genom användning av termen konsument. Det är visserligen
riktigt som Föreningen Sveriges tingsrättsdomare påpekar att denna term inte
används i lagen i övrigt. Detta utgör dock enligt min mening inte något avgörande
skäl mot att begagna den här. Att som föreningen antyder utforma huvudregeln
om lagens tillämpningsområde efter mönster av 1 § hemförsäljningslagen synes
mindre lämpligt med hänsyn till att lagen behandlar såväl köparens förhållande
till säljaren som hans relationer till tredje man.

Eftersom
uttrycket konsument kan ges en något vidare innebörd än jag nyss har nämnt bör
i enlighet med utredningens förslag lagens till- lämpningsområde ytterligare
avgränsas på det viset att det anges att varan skaU vara avsedd för enskilt
bruk. Denna bestämning har samma innebörd som motsvarande uttryck i hemförsäljningslagen
och avtalsviUkorslagen. Som utredningen framhåller kan tvekan beträffande innebörden
av uttrycket "avsedd för enskilt brak" knappast uppkomma i mer än två
fall, nämligen dels då varan är sådan att den kan användas såväl för
förvärvarens enskilda bruk som i hans yrkesutövning, t. ex. vid en läkares köp
av en bil eUer en lantbrukares köp av verktyg, dels då varan är avsedd att
säljas vidare till annan person. För att undgå den första svårigheten bör
liksom i hemförsäljningslagen

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 160

ställas upp krav på att varan skall vara avsedd huvudsakligen för enskUt bruk.
Lagen skall alltså tillämpas också när varan är avsedd att användas i köparens
yrkesverksamhet, under förutsättning att denna användning i jämförelse med
dess övriga bruk framstår som mindre väsentiig. Vad angår köp med tanke på
vidareförsäljning bör enligt utredningens mening av ordalagen i det diskuterade
kriteriet för lagens tillämplighet med tillräcklig tydUghet framgå att lagen
inte omfattar detta faU. Jag delar denna uppfattning. Någon särskild regel som
klargör detta torde inte behövas.

Lagen bör i princip
begränsas att gälla köp från näringsidkare. Termen näringsidkare bör i
överensstämmelse med vad som är fallet i marknadsföringslagen och avtalsviUkorslagen
fattas i vidsträckt mening, dvs. såsom omfattande varje fysisk eller juridisk
person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Alla köp från näringsidkare
bör emellertid inte träffas av lagen. Om en näringsidkare säljer en vara
utanför sin yrkesmässiga verksamhet, skiljer sig transaktionen inte nämnvärt
från en försäljning som sker från en privatperson. Som exempel nämner
utredningen det fallet att en näringsidkare, vars yrkesverksamhet avser
försäljning av hushållsmaskiner, säljer en honom tiUhörig bil till en
privatperson. I fall av detta slag finns det typiskt sett inte något behov av
att skydda köparen genom tvingande regler. Som förutsättning för att lagen
skall bli tillämplig bör därför gälla inte bara att köpet sker från
näringsidkare utan också att varan säljs i dennes yrkesmässiga verksamhet.

Att lagen såvitt avser
föremålet för köpet bör inskränkas till att avse köp av vara har jag berört
redan i den allmänna motiveringen (6.2.1). Med uttrycket vara avses fysiska
föremål eller saker, inbegripet levande djur. Däremot omfattar det inte
exempelvis byggnad på annans mark, rättigheter av olika slag samt aktier och
andra värdepapper. Den skiUnad som på denna punkt kommer att föreligga i förhåUande
till den allm.änna köplagen, vilken gäller köp av alla slag av lös egendom,
torde inte vålla några olägenheter vid tillämpningen av konsumentköplagen. Såväl
nytillverkade som begagnade varor åsyftas.

Mot bakgrund av vad nu
anförts förordar jag att i paragrafens första stycke som huvudregel föreskrivs
att lagen äger tiUämpning när konsument av näringsidkare köper vara, som är
avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs i näringsidkarens
yrkesmässiga verksamhet. I fråga om bestämmelsens innebörd vill jag ytterUgare
framhålla följande.

Lagen omfattar endast
köpavtal. 1 motsats till den allmänna köplagen blir konsumentköplagen inte
direkt tiUämplig på bytesavtal. Som utredningen påpekar är emellertid renodlade
bjlesavtal meUan näringsidkare och privatpersoner säUsynta och i varje fall så
särpräglade att de inte bör falla in under lagen. Den omständigheten att en
per-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 161

son
vid köp av t. ex. en ny bil lämnar sin gamla bil som dellikvid hindrar dock
inte att köparens förvärv från bilhandlaren omfattas av lagen.

Det
förekommer ofta att köpavtal förenas med åtagande att utföra viss tjänst, t.
ex. att reparera fel som visar sig i varan. Om säljaren eller annan för
säljarens räkning genom exempelvis särskild garanti har utfäst sig att avhjälpa
fel i varan, regleras situationen i den nya lagen (se 4 och 1013 §§). I övrigt
får efter omständigheterna avgöras i vad mån lagen skall tiUämpas på sådant
åtagande att utföra viss tjänst som gjorts i samband med köpet. Har t. ex. en
säljare av en tvättmaskin åtagit sig att också montera maskinen i köparens
bostad, kan som dröjsmål på säljarens sida vara att räkna inte bara försening
av leveransen utan också fördröjning av monteringen. KO har under
remissbehandlingen framfört önskemål om att i lagtexten skaU tas in ett tillägg
som klargör att lagen är tiUämplig också när näringsidkare i samband med köpet
gjort ett åtagande att utföra viss tjänst. Jag är medveten om att det emellanåt
kan vara svårt att avgöra vilka civilrättsliga regler som skall tillämpas på
kombinerade avtal av denna typ. Problemet är i och för sig inte nytt.
Motsvarande fråga aktualiseras även vid tiUämpningen av den aUmänna köplagen.
Enligt min mening är det knappast möjligt att utan närmare undersökning av
olika tänkbara fall införa en tvingande regel av det slag KO förordar. Jag vill
erinra om att frågor om konsumentskydd vid privat serviceverksamhet f. n. utreds
av konsumenttjänstutredningen. I dess uppdrag ingår bl. a. att undersöka frågor
om kombinerade avtal av nu diskuterat slag. För egen del anser jag att
resultatet av denna utredning bör avvaktas, innan ställning tas till den av KO
väckta frågan.

I
2 § köplagen föreskrivs att denna lag är tillämplig på sådana s. k.
beställningsköp, där säljaren åtar sig att tillverka något tiU vilket han själv
skall stå för materialet. Konsumentköplagen skall i detta hänseende ha samma tUlämpningsområde
som den allmänna köplagen. Någon särskild föreskrift härom har inte ansetts
nödvändig.

Enligt
1 § andra stycket lagen om avbetalningsköp skall denna lag tillämpas även på
sådana som hyresavtal betecknade avtal vilka till sin reella innebörd är att
anse som avbetalningsköp. Motsvarande princip bör gälla för konsumentköplagens
del. Jag har inte ansett någon uttrycklig bestämmelse härom behövlig.

Vad
gäller kravet att det skall vara fråga om "vara, som är avsedd
huvudsakligen för enskUt bruk" vill jag framhålla att det vanligen framgår
av varans beskaffenhet hur den är avsedd att användas. Det förhållandet att
varan har inköpts för att användas av någon annan än förvärvaren själv, t. ex.
medlem av hans familj, hindrar inte att varan skall anses avsedd för enskilt
bruk. Detsamma gäller om köparen förvärvat varan för att ge den som present åt
en annan person. Vid tve-

11
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 162

kan
om vilket ändamål varan är avsedd för bör i sista hand köparens syfte med
förvärvet vara avgörande. Någon skyldighet för honom att självmant upplysa
säljaren härom bör inte föreligga. Köparens syfte med förvärvet måste
emellertid på något för säljaren uppfattbart sätt framgå av omständighetema vid
köpet. I händelse av tvist i detta hänseende torde det få ankomma på köparen
att styrka att den nu berörda förutsättningen för lagens tiUämplighet är för
handen.

Beträffande
innebörden av kravet att säljaren skall vara näringsidkare vill jag framhålla
att detta krav givetvis är uppfyllt också om näringsidkaren anlitar en
privatperson som ombud. Statens konsumentråd har i sitt remissyttrande särskUt
berört s. k. home-party-försäljning. Den som uppträder som säljare i sådant
sammanhang torde enligt min mening antingen vara ombud för näringsidkare eller
själv vara att betrakta som näringsidkare.

Jag
har tidigare (6.2.1) framhåUit att lagen bör gälla köp av såväl nytillverkade
som begagnade varor. Vad särskilt gäller varor av den senare typen förekommer
inte sällan att de säljs av privatperson genom förmedling av näringsidkare. Om
alla köp av detta slag föll utanför lagen, skulle denna lätt kunna kringgås
genom att den som säljer t. ex. begagnade bilar eller båtar uppträder som ombud
för privatperson som säljare. I fall då en näringsidkare aktivt handhar
försäljningen av en vara torde köparen sällan uppmärksamma, att näringsidkaren
kanske uppträder inte i eget namn utan bara som ombud för en privatperson.
Detta behöver inte framgå förrän köpekontraktet undertecknas eller avtalet
eljest blir definitivt. I Ukhet med utredningen anser jag att konsumentköplagen
bör omfatta också situationer av nu avsett slag. En regel härom bör lämpligen
tas in som ett andra stycke i 1 §.

Liksom
beträffande konsumentköp i allmänhet bör även enligt undantagsregeln krävas
att köpet rör vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs
i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Lagen bör alltså inte vara
tillämplig om en näringsidkare som privatperson i ett enskilt fall ombesörjer
försäljning av en vara som tillhör annan privatperson.

Huvudkriteriet
för undantagsbestämmelsens giltighet bör vara att näringsidkaren förmedlat
köpet i egenskap av ombud för säljaren. Lagens skyddsregler bör med andra ord
gälla också när näringsidkaren handlar som fullmäktig för säljaren, dvs. i
dennes namn och för dennes räkning. Handlar näringsidkaren som kommissionär
torde lagen bli tillämplig redan på grund av huvudregeln i första stycket.

Jag
förordar med hänsyn till det anförda att i 1 § andra stycket tas in en föreskrift
av innebörd att lagen under föratsättningar motsvarande dem som anges i första
stycket gäller även i fråga om köp från annan än näringsidkare, om köpet
förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren. Beträffande regelns innebörd
vill jag tillägga följande.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 163

Kravet
att köpet skall ha förmedlats av näringsidkare som ombud för säljaren innebär
inte att köpavtalet måste ha slutits av näringsidkaren. Regeln omfattar också
fall då en säljare själv formellt uppträder som part, t. ex. genom att
underteckna avtalet, men en förmedlande näringsidkare aktivt medverkar vid
köpet och exempelvis ställer sitt kontraktsformulär tUl förfogande. Däremot
blir regeln inte tillämplig, om näringsidkaren enbart har lämnat säljaren
anvisning på en lämpUg köpare. Att en näringsidkare i egenskap av mäklare gett
säljaren upplysning om en spekulant på varan kan i och för sig inte anses innebära
att han som ombud förmedlat köpet.

Också
köp på auktion kan på grund av andra stycket falla in under lagen. En föratsättning
härför är att auktionen ombesörjs av näringsidkare. Någon olägenhet av att
lagen träffar också sådana köp behöver inte befaras. Från konsumentsynpunkt
synes det snarast vara en fördel att t. ex. 7 och 9 §§ blir tiUämpliga i dessa
fall.

I de
fall som avses i andra stycket har köparen givetvis att rikta sina eventuella
anspråk mot säljaren och inte mot den näringsidkare som förmedlat köpet. Att
lagen har denna innebörd torde med tillräcklig tydlighet framgå utan att
såsom föreslagits av KO någon uttrycklig bestämmelse meddelas härom.

2
§

Paragrafen
anger lagens tvingande natur och dess karaktär av minimiskydd för köparen. Den
motsvarar 2 § i utredningens lagförslag.

I
enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (6.2.2) bör lagens
karaktär av minimiskydd för köparen komma tUl uttryck på två sätt i lagtexten.
Till en början bör slås fast att köparen vid konsumentköp alltid skall ha de
befogenheter som tillerkänns honom i lagen. I anslutning härtill bör utsägas
att förbehåll som inskränker sådan befogenhet är ogiltigt. I likhet med
utredningen anser jag att dessa regler bör tas upp i ett första stycke i 2 §.
De föreslagna reglerna överensstämmer i sak med utredningens lagförslag. De
innebär bl. a. att köparen alltid kan stödja sig på konsumentköplagens bestämmelser,
oavsett vad som kan ha avtalats mellan parterna eller vad som gäller enligt
andra tillämpliga rättsregler.

Lagens
karaktär av grundskydd för köparen bör också komma till uttryck på ett annat sätt.
Genom en särskild bestämmelse bör klargöras att lagen inte hindrar tillämpning
av sådana avtalsvillkor och dispositiva rättsregler som ger köparen bättre
befogenheter än den tvingande lagstiftningen. I fråga om motiven för införande
av en sådan bestämmelse kan jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen. Bestämmelsen bör i enlighet med utredningens förslag tas upp i
ett andra stycke i paragrafen.

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 164

Som
jag tidigare har framhållit bör i paragrafen inte tas med någon motsvarighet
till den av utredningen föreslagna regeln om konsumentköplagens förhåUande tiU
bl. a. dispositiva bestämmelser angående frågor som inte regleras i denna lag,
t. ex. bestämmelsen i 47 § köplagen om verkan av att köparen före köpet
undersökt varan. Någon saklig skillnad på denna punkt är dock inte åsyftad.
Även mitt förslag innebär att den tvingande lagen inte hindrar tillämpning av avtals-vilUcor
eller dispositiva regler i frågor som har lämnats utanför konsumentköplagens reglering.

Beträffande
den närmare innebörden av paragrafens andra stycke viU jag i likhet med
utredningen framhålla att frågan om ett avtal eller en dispositiv rättsregel,
t. ex. en bestämmelse i den allmänna köplagen, skaU vinna tillämpning i stället
för den tvingande lagen självfallet måste avgöras på grundval av en jämförelse
mellan de tvingande reglema och vad avtalet resp. den dispositiva regleringen
innehåller i motsvarande hänseenden. Jämförelsen skall göras beträffande varje
regel för sig och inte avse någon totalvärdering av köparens rättigheter enligt
konsumentköplagen sammanställda med de förmåner exempelvis avtalet i dess
helhet erbjuder. Exempel på hur jämförelsen bör gå till lämnas i utredningens
betänkande (SOU 1972: 28 s. 91). Av det anförda följer att vid jämförelse
mellan köpavtalet och lagen hänsyn inte skall tas tUl avtalsvillkor rörande
frågor som inte regleras i lagen. Att dessa villkor är särskilt förmänliga för
köparen han har t. ex. fått varan till extra lågt pris skall således inte
medföra att han går miste om de befogenheter lagen tillerkänner honom.

En
konsekvens av den valda lagstiftningsmetoden är att tiUämpning av konsumentköplagen
främst kommer i fråga när ett avtal förenats med viUkor som inskränker de
rättigheter köparen enligt lagen skall ha. Många köp ingås emellertid utan att
parterna närmare kommer överens om vad som skall gälla om deras inbördes
rättigheter och skyldigheter i sådana hänseenden som regleras i konsumentköplagen.
Hit hör flertalet vanliga köp av dagligvaror. I sådana fall behöver lagens
grundskydd ofta inte tas i anspråk av köparen. Det kan nämligen då vara
förmånligare för honom att i stället åberopa den allmänna köplagens
bestämmelser. Även vid köp av nu åsyftat slag kan dock flera av de tvingande bestämmelsema
få viss betydelse. Som exempel kan nämnas 7 § (vilseledande uppgift har
lämnats om varan), 8 § (varan har sålts i strid mot säkerhetsföreskrift eller
trots uppenbart fariiga egenskaper), 9 § (varan har sålts i befintligt skick)
och 11 § (köparens reklamationsplikt). Vidare kan erinras om att köparen enligt
2 § första stycket aUtid har möjlighet att åberopa konsumentköplagens
bestämmelser, oavsett om andra tillämpliga regler eventuellt skulle vara
gynnsammare för honom.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 165

Köparens
förhållande till säljaren

3
§

Paragrafen
innehåller bestämmelser om köparens befogenheter vid dröjsmål på säljarens
sida. Den motsvarar 3 § i utredningens lagförslag.

Utredningen.
Den reglering av köparens befogenheter vid dröjsmål som utredningen föreslår
avser dels köparens rätt att häva köpet (första stycket), dels hans rätt att
innehålla köpeskillingen i avvaktan på att varan levereras (andra stycket).
Utredningen betonar att reglerna är ett uttryck för det minimiskydd som lagen
bör tillerkänna köparen. De riktar sig således främst mot sådana klausuler i
standardformulär som helt eller delvis berövar köparen nämnda rättigheter (jfr
2 § andra stycket).

I
första stycket första punkten ges huvudregeln om köparens hävningsrätt vid
dröjsmål. Om säljaren inte har avlämnat varan i rätt tid och detta inte beror
av köparen eller händelse för vilken han står faran, får köparen häva köpet, om
dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren trots uppmaning
inte avlämnar varan inom skälig tid. Beträffande den grundläggande
förutsättningen att säljaren inte avlämnat varan i rätt tid och att detta inte
beror av köparen eller händelse för vUken han står faran anknyter den
föreslagna regeln nära till motsvarande ordalag i 21 § första stycket köplagen.
Härmed avses att markera att den tvingande bestämmelsen på denna punkt skall ha
samma innebörd som motsvarande uttryck i det dispositiva regelsystemet. I
motsats till köplagen tillägger dock konsumentköplagen inte varje slag av
dröjsmål på säljarens sida betydelse som hävningsanledning. Enligt utredningens
mening bör en tvingande regel i första hand ta sikte på sådana fall då leverans
helt har uteblivit. Begränsningen till fall av utebliven leverans följer av det
krav på uppmaning att leverera som ställs upp i den tvingande regeln. Detta
krav har emellertid formulerats så, att det inte helt utesluter hävningsrätt i
fall av försenad leverans. Har köparen uppmanat säljaren att avlämna varan och
levereras denna inte inom skälig tid därefter, har köparen kvar sin hävningsrätt,
även om leverans skulle äga rum vid en senare tidpunkt. För att köparen skall
få häva köpet vid dröjsmål krävs vidare att dröjsmålet är av väsentUg betydelse
för honom. Bedömningen härav skall ske ur köparens synvinkel. Det i köplagen
(21 § andra stycket) uppställda kravet på att dröjsmålets väsentiighet skall ha
varit synbar för säljaren bör enligt utredningen inte gälla enligt den
tvingande regeln. Genom att köparen skall ha riktat en leverahsupp-maning till
säljaren undanröjs oftast den tvekan som denne eventuellt skulle kunna hysa i
frågan om dröjsmålet är väsentUgt eller inte. Enligt utredningen låter det sig
av naturliga skäl inte göra att i lagen

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 166

fixera
vad som skall räknas som "skälig tid" vid bestämmande av säljarens
tilläggsfrist för fullgörande av leveransen. Denna måste nämligen bestämmas
med hänsyn tUl omständigheterna i det enskilda fallet, varvid såväl köparens
behov av varan som säljarens möjlighet att fullgöra leveransen måste beaktas. Anmaningen
till säljaren att leverera föratsätts ske först efter det att leveranstiden är
inne. Den behöver inte göras i någon viss form.

Utredningen
anser det inte nödvändigt att i lagen uttryckligen reglera vissa fall då
köparen bör vara hävningsberättigad utan att ha iakttagit det krav på uppmaning
att leverera varan som ställs upp i 3 §. Här åsyftas sådana situationer då hävningsrätten
inte tjänar det syfte som uppbär den tvingande regleringen, dvs. att framtvinga
prestation från säljarens sida. Om leverans är omöjlig, t. ex. därför att vid speciesköp
varan gått helt och hållet förlorad, behöver köparen givetvis inte uppmana
säljaren att leverera för att vara bibehållen vid sin hävningsrätt. I en sådan
situation kan han häva köpet omedelbart eller får köpet anses hävt utan
särskild åtgärd. Har på grund av dröjsmål varan blivit helt eller i det
närmaste helt utan värde för köparen, bör denne vidare vare sig han
framställt uppmaning eller inte och oavsett om varan avlämnats för sent eller
inte alls kunna frigöra sig från köpet.

Eftersom
regeln om köparens hävningsrätt förutsätter att tiden för varans avlämnande är
inne, inverkar den enligt utredningen inte på vad som skall gälla om s. k. antedperat
dröjsmål. Beträffande frågor av detta slag får allmänna köprättsliga
grundsatser eller avtal, om sådant skulle finnas, tillämpas. Även spörsmålet om
köparens ställning vid successiv leverans (22 § köplagen) har i princip lämnats
utanför den tvingande regleringen (jfr SOU 1972: 28 s. 96 not 1). Utredningen
erinrar också om att de rättsliga verkningarna av att köpet hävs inte regleras
i konsumentköplagen. Frågor om parternas återgångsprestationer vid hävning får
därför bedömas enligt avtalet eller, om avtal saknas, enligt 57 och 58 §§
köplagen.

Enligt
förslaget kan avtal som inskränker köparens hävningsrätt vid dröjsmål
undantagsvis tillmätas giltighet. I första stycket andra punkten ges en regel
om att förbehåll som inskränker köparens rätt att häva köpet skall gälla, om
köpet avser vara som tillverkats särskilt efter köparens anvisningar eller
önskemål eller som säljaren eljest måste antas sakna möjUghet att avyttra till
annan än köparen. Som exempel på fall av det förra slaget nämner utredningen
köp av en specialbyggd båt eller ett särskilt för köparen förfärdigat
klädesplagg. Fall som avses med det senare ledet i undantagsregeln kan uppkomma
t. ex. vid köp av en vara av ovanligt slag, som på köparens begäran skall importeras
från utlandet. I fall av detta slag bör enligt utredningen i viss mån kunna tas
hänsyn också till särskilda hinder för köpets fullgörande

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 167

från säljarens sida, t. ex. force majeure. Med uttrycket
"sakna möjlighet att avyttra till annan än köparen" avses att försäljning
på rimliga villkor är utesluten. Förbehåll beträffande köparens hävningsrätt i
de åsyftade situationerna bör enligt utredningen dock inte obetingat tillerkännas
giltighet. Till undantagsregeln har därför knutits den särskilda
förutsättningen att det inte är uppenbart att genom dröjsmålet köparens ändamål
med köpet skulle väsentligen förfelas.

Utöver reglerna om köparens hävningsrätt vid dröjsmål
innehåller förslaget som förat nämnts också en bestämmelse om rätt för köparen
att innehålla köpeskillingen i avvaktan på att varan håUs honom till hända
(andra stycket). Bestämmelsen syftar till att förebygga att köparen genom
villkor i standardformulär betas den rätt att innehålla köpeskillingen som
följer av 14 § köplagen. Den avser sådana fall då varan enligt avtalet skall
betalas vid eller efter den tid som bestämts för avlämnandet. Köp som slutits
på villkor att köpeskillingen skall betalas i förskott täcks således inte av
bestämmelsen. I motsats till vad som föreslås gälla beträffande köparens hävningsrätt
enligt första stycket kan han enligt andra stycket innehåUa köpeskillingen
oavsett om dröjsmålet är av väsentlig betydelse eUer inte.

Remissyttrandena. Beträffande kravet på väsentligt
kontraktsbrott som förutsättning för hävning påpekar näringslivet att begreppet
"väsentligt" i 3 § liksom i fråga om fel i 4 § getts ett annat
innehåll än i den allmänna köplagen. Enligt båda lagarna skall man visserligen
vid avgörande om ett kontraktsbrott av säljaren är väsentligt i första hand se
saken från köparens synpunkt. I konsumentköplagen har emellertid inte ställts
upp något krav på att förhållandena på köparens sida skall vara iakttagbara för
säljaren. Detta är enligt näringslivets mening inte acceptabelt. Reglerna bör
uttryckligen ange att kontraktsbrottet inte är att anse som väsentligt, om
säljaren vid köpavtalets ingående inte hade anledning att anta det. Frångåendet
av köplagen är inte sakligt motiverat utan i stället ägnat att medföra onödiga
tvister. Näringslivet avstyrker därför förslaget i denna del. MRF framför
liknande synpunkter.

I fråga om
kravet på leveransuppmaning pekar KO på risken för tvister huruvida anmaning
har skett eller om "skälig" tid har förlupit från en anmaning.
Näringslivet anser att lagtexten uttryckligen bör ange att tilläggsfristen
skall börja löpa först sedan köparen uppmanat säljaren att avlämna varan.
Utredningens syfte med att kräva "uppmaning", nämligen att säljaren skaU
erhålla en fördelaktigare behandling än enligt den allmänna köplagen, blir annars
inte tiUgodosett.

Med hänsyn
till att säljarens underlåtenhet att trots uppmaning avlämna varan inom
skälig tid regelmässigt föranleder att dröjsmålet

' Se även 5.2.6.

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 168

anses
väsentligt, ifrågasätter hovrätten för Västra Sverige om inte uttrycket
"av väsentlig betydelse för honom" kan tas bort. Hovrätten anmärker
vidare att den tidsfrist som avses med uttrycket "inom skälig tid"
enligt motiven synes kunna göras till föremål för avtal mellan köparen och
säljaren. Avtalsfrihet på denna punkt bör enligt hovrätten inte få förekomma.

M
fäster uppmärksamheten på ett särskUt problem. Ett konsumentköp av en
kapitalvara inleds ofta med att köparen beställer varan på ett av säljaren tillhandahåUet
formulär, "ordersedd" eller "beställning". I många fall
anges häri inte någon exakt leveransdag utan i stället "snarast" eUer
liknande. Det vore därför önskvärt att det i lagen utsädes att leverans, i fall
då exakt leveransdag inte angetts i beställning eUer på annat sätt, skall äga
rum ett visst antal dagar efter det att beställningen gjorts. Vidare vore det
av intresse att i lagen trots att frågan rätteligen faller under avtalsrätten
angavs viss längsta tid, under vilken konsumenten är bunden av sin
beställning gentemot säljaren.

Utformningen
av undantagsregeln beträffande särskilt tillverkade varor o. d. diskuteras av
bl. a. näringslivet, som framhåller att lagtextens krav att säljaren
"måste antagas sakna möjlighet att avyttra" saken är alltför hårt och
inte heller uttrycker vad motiven innehåller på denna punkt. Det avgörande
måste vara, att säljaren inte skulle kunna avyttra saken mot väsentligen samma
vederlag. Näringslivet hemstäUer att lagtexten jämkas i enlighet med det
anförda. MRF anför liknande synpunkter och erinrar om de omfattande kostnader
som är förenade med hanteringen av t. ex. ett speciaUmporterat fordon av
ovanlig modell, såsom kostnad för betryggande förvaring och försäkring samt
försäljningskostnader. Sveriges advokatsamfund menar att det bör vara tiUfyUest
om säljaren måste antas få betydande svårigheter att sälja varan till annan.

Föredraganden.
I likhet med utredningen anser jag att konsumentköplagen bör innehålla
tvingande regler om verkan av dröjsmål på säljarens sida. Regleringen bör inskränkas
till att ange de befogenheter som köparen skaU ha när säljaren inte levererar
varan i rätt tid. Lagen bör aUtså inte innehålla några bestämmelser om när
leverans skall ske i fall då bestämt avtal härom inte har träffats. Det är
visserligen i och för sig önskvärt att leveranstidpunkten preciseras i samband
med köpet. Tvingande civilrättsliga regler är emellertid inte något lämpligt
medel för att främja en sådan ordning. Här bör man i stället utnyttja de
möjligheter avtalsvillkorslagen ger att påverka avtalens utformning. Flera
standardkontrakt som har tillkommit på senare tid är f. ö. utformade på ett
sätt som förutsätter att leveranstidpunkten flxeras.

Konsumentköplagens
reglering av dröjsmålssituationen bör syfta till

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 169

att
ge konsumenten ett grundskydd mot sådana formulärrättsliga klausuler som helt
eller delvis berövar honom de rättigheter han har enligt köplagens dispositiva
regler, nämUgen rätten att häva köpet och rätten att innehålla köpeskillingen i
avvaktan på leverans. Dessa rättigheter bör i princip alltid stå köparen tUl
buds vid konsumentköp. Av skäl som jag tidigare (6.2.6) har redovisat kan dock
den tvingande regleringen inte i aUa avseenden sträcka sig lika långt som
köplagens dispositiva regler. För att köparen skall ha rätt att häva köpet bör
i likhet med vad som gäller enligt köplagen krävas att dröjsmålet inte är
av ringa betydelse för honom. Viss inskränkning av hävningsrätten bör godtas
vid köp av specialtiUverkade varor o. d. Som förutsättning för hävningsrätt bör
vidare i allmänhet gälla att köparen har uppmanat säljaren att leverera varan
men att denne inte inom skälig tid efterkommit uppmaningen. Avsteg från kravet
på leveransuppmaning bör dock kunna göras, när det på annat sätt måste ha stått
klart för säljaren att dröjsmålet inte är av ringa betydelse för köparen.

De
tvingande reglerna om köparens befogenheter vid dröjsmål bör utformas med
utgångspunkt från vad jag nu har anfört. Detta innebär att regleringen bör nära
ansluta sig tUl utredningens förslag. I fråga om reglernas närmare utformning
vill jag anföra följande.

Huvudregeln
om köparens hävningsrätt vid dröjsmål bör som utredningen framhåller i första
hand ta sikte på fall då leverans helt uteblivit. Det är i sådana situationer
av särskild betydelse för köparen att kunna stödja sig på en lagregel för att
framtvinga leverans inom skälig tid. Regeln bör emellertid kunna vinna
tillämpning även då varan levereras för sent. Detta blir resultatet av det krav
på leveransuppmaning som i princip bör gälla som förutsättning för köparens
rätt att häva köpet. Har köparen uppmanat säljaren att leverera varan och
avlämnas denna inte inom skälig tid, har köparen kvar sin hävningsrätt, även
om leverans skulle ske vid en senare tidpunkt. Också när någon
leveransuppmaning inte lämnats av köparen bör han vid försenad leverans vara
bibehållen vid sin hävningsrätt under samma förutsättning som ställs upp för hävningsrätt
vid utebliven leverans, nämligen att det på annat sätt måste ha stått klart för
säljaren att dröjsmålet inte är av ringa betydelse för köparen. Som exempel på
sådana situationer kan nämnas dels att köparen redan vid köpet har gjort klart
för säljaren att det är av stor vikt för honom att leverans äger rum på utsatt
dag, dels att dröjsmålet är sä långvarigt att säljaren måste inse att köparen
inte längre räknar med någon leverans och har inrättat sig därefter.

Liksom
enligt köplagens dispositiva regler bör bedömningen av dröjsmålets väsentiighet
ske ur köparens synvinkel. Vid prövningen skall således beaktas vilken
olägenhet dröjsmålet medfört för den enskilde köparen med hänsyn till hans
förhållanden. Enligt näringslivet

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 170

bör
som förutsättning för hävningsrätt gälla att de förhållanden på köparens sida som
föranleder att dröjsmålet är väsentligt har varit iakttagbara för säljaren. Jag
är medveten om att utredningens förslag i nu berörda hänseende formellt innebär
ett avsteg från motsvarande regler i köplagen. Den reella skillnaden är
emellertid obetydlig. Kravet på leveransuppmaning torde i de flesta fall
undanröja den tvekan säljaren skulle kunna hysa om ett dröjsmål av viss längd
är väsentligt eller inte. Det av mig förordade undantaget från kravet på leveransuppmaning
förutsätter att säljaren måste ha insett att dröjsmålet inte är av ringa
betydelse för köparen. Med hänsyn till det nu anförda anser jag inte att
näringslivets kritik bör föranleda någon ändrad utformning av väsentiighetsrekvisitet.
Jag vill tillägga att bevisbördan för att dröjsmålet inte är av ringa betydelse
i händelse av tvist mellan parterna torde få anses ligga på köparen. Detta
synes innebära att denne åtminstone vid kortvarigt dröjsmål måste förebringa
särskilda omständigheter som ger vid handen att dröjsmålet trots sin kortvarighet
inte var av ringa betydelse för honom.

Liksom utredningen anser
jag det knappast möjligt att i lagen precisera vad som skall räknas som
"skälig lid" när det gäller att bestämma säljarens tilläggsfrist för
fullgörande av leveransen efter särskild uppmaning. Fristen bör givetvis börja
löpa först från det uppmaning har skett. Som näringslivet har påpekat bör
lagförslaget förtydligas på denna punkt. Den av KO påtalade risken för tvister huravida
"skälig tid" förflutit efter anmaningen minskas i någon mån om kravet
på leveransuppmaning mjukas upp i enUghet med vad jag har förordat. För de fall
då sådan uppmaning är nödvändig kan de klausuler om leveransförsening som
influtit i vissa nyare standardkontrakt (jfr KO:s under 5.2.6 redovisade
yttrande) tjäna tiU viss ledning vid bedömning av fristens längd. Även om det i
sista hand i princip måste ankomma på domstol att avgöra vad som i det enskilda
fallet skall räknas som "skälig tid" bör givetvis vid bedömningen av
denna fråga stor betydelse tillmätas innehållet i standardkontrakt som har
tillkommit i samarbete med KO. Om ett sådant kontrakt ålägger köparen att i en
viss situation avvakta leverans under exempelvis en månad efter leveransuppmaning
är detta en omständighet som med viss styrka talar för att denne i normala fall
inte skall kunna berättigas att häva köpet tidigare.

En särskild fråga är om
bedömningen av tilläggsfristens längd skall påverkas av anledningen till att
säljaren inte kunnat fullgöra avtalet i rätt tid, t. ex. förekomsten av force majeure.
Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör viss hänsyn kunna tas
även tUl omständigheter av sådant slag. Jag viU emeUertid understryka att
frågan vad som är "skälig tid" för fullgörande av leveransen i första
hand bör ses ur köparens synvinkel. Har denne köpt en vara som skall importeras
från annat land, bor t. ex. den omständigheten att varor av detia slag beläggs

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 171

med
export- eller importförbud för obestämd tid framåt inte föranleda att
tilläggsfristen skall löpa fram tUl dess förbudet hävs. Rör det sig om en
tidsförskjutning av mycket begränsad räckvidd, t. ex. till följd av en
kortvarig strejk vid den fabrik där varan tillverkas, bör tilläggsfristen
däremot kunna bestämmas så att den motsvarar den av produktionsavbrottet
orsakade förseningen.

Mot
bakgrund av vad nu anförts förordar jag att huvudregeln om köparens hävningsrätt
vid dröjsmål {första stycket förstatredje punkterna) ges följande innehåll.
Har säljaren inte avlämnat varan i rätt tid och beror inte detta av köparen
eller händelse för vilken han står faran, får köparen häva köpet, om säljaren
inte avlämnar varan inom skälig tid sedan köparen uppmanat honom därtUl. Detta
gäller dock inte om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen. Även om
köparen inte har lämnat sådan uppmaning har han rätt att häva köpet, om det på
annat sätt måste ha stått klart för säljaren att dröjsmålet inte är av ringa betydelse
för köparen. I fråga om huvudregelns innebörd vill jag ytterligare anföra
följande.

Regeln
är ett uttryck för det grundskydd lagen tillerkänner köparen. Den riktar sig
främst mot sådana klausuler i standardformulär som inskränker köparens hävningsrätt
vid dröjsmål. Har köpet ingåtts utan särskilda villkor i sådant hänseende,
torde regeln ha mindre betydelse. I sådana faU är köparen tillräckligt skyddad
genom 21 § köplagen. Det sagda har aktualitet särskilt beträffande de vanliga
köp av icke varaktiga konsumtionsvaror som ingås helt formlöst.

Som
utredningen framhåller får köplagens regler betydelse i flera hänseenden för tUlämpningen
av den tvingande bestämmelsen. Detta gäller exempelvis tolkningen av uttrycket
"beror ej detta av köparen eller händelse för vUken han står faran".
Det gäller vidare sådana frågor som inte direkt regleras i konsumentköplagen,
t. ex. spörsmål om successiv leverans och om verkningarna av att köpet hävs.
Som jag nämnt tidigare (6.2.6) godtar jag den av utredningen förordade rättstekniska
metoden. Denna innebär att parterna beträffande frågor av åsyftade slag har att
på samma sätt som hittills lösa uppkommande meningsskiljaktigheter på grundval
av vad avtalet innehåller eller om detta inte ger någon ledning på grundval
av köplagens dispositiva regler.

I
fråga om köparens rätt till skadestånd vid dröjsmål hänvisas till 6 §.

Den
av utredningen förordade undantagsregeln beträffande giltigheten i vissa fall
av förbehåll som inskränker köparens hävningsrätt (första stycket fjärde
punkten) har i huvudsak godtagits vid remissbehandlingen. I några yttranden görs
dock gällande att kriteriet att säljaren "måste antagas sakna möjlighet
att avyttra varan till annan än köparen" är alltför strängt mot säljaren.
Enligt näringslivets uppfattning bör det avgörande vara att säljaren inte kan
avyttra saken mot

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 172

väsentligen samma vederlag. För egen del finner jag ett
förtydligande på denna punkt önskvärt. Som utredningen framhåller i motiven
till bestämmelsen bör med det åsyftade uttrycket avses att försäljning på
rimliga vUlkor är utesluten. Lagtexten bör jämkas i överensstämmelse härmed.
Jag bUräder således utredningens förslag med nu förordad jämkning.

Vad gäller den närmare innebörden av undantagsregeln vill
jag i första hand hänvisa till vad utredningen har anfört härom. Som framgår
av lagtexten avses med uttrycket "vara, som tUlverkats särskilt efter
köparens anvisningar eller önskemål" exempelvis en båt som tillverkats
speciellt för köparens räkning. Det förutsätts att den specialtillverkade
varan är "unik" i den meningen att den i ett eller flera hänseenden
avviker från standardvaror av samma kategori. Att den "tillverkats
särskilt" innebär vidare att varans speciella beskaffenhet rör dess konstraktion
eller väsentliga egenskaper i övrigt. Enbart den omständigheten att köparen bestäUt
t. ex. en bil i en viss färg, som ingår i fabrikantens sortiment men inte
tillhandahälls av säljaren annat än på särskild beställning, bör således i
regel inte föranleda att undantagsbestämmelsen blir tiUämplig. Inte heller den
omständigheten att en standardvara skall färdigställas efter köparens
beställning bör tUlmätas sådan betydelse. Sålunda bör inte köp av persienner,
som beställts för att passa till visst standardfönster, eller köp av
heltäckande matta, som skall tUlskäras efter köparens önskemål, omfattas av
undantagsregeln.

Beträffande fall som avses med det senare ledet av
undantagsbestämmelsen ("vara som säljaren eljest måste antas sakna
möjlighet att på rimliga viUkor avyttra till annan än köparen") vill jag i
likhet med utredningen peka på att detta rymmer möjlighet att ta hänsyn tUl särskilda
hinder för köpets fullgörande från säljarens sida, t. ex. force majeure. I rekvisitét
"rimliga villkor" bör inte inläggas att regeln blir tillämplig så
snart säljaren saknar möjlighet att avyttra varan till annan för det avtalade
priset utan endast att en inskränkning i hävningsrätten kan åberopas om
säljaren annars skulle nödgas sälja varan till "skrotpris" eUer
eljest med stor förlust.

Jag viU i anslutning till den nu behandlade regeln ytterligare
framhålla att den inte i och för sig kan anses innebära ett godkännande av förbehåU
som innebär att köparen inte har hävningsrätt ens vid mycket långa dröjsmål. En
begränsning av förbehäUets räckvidd ligger i reservationen för fall då det är
"uppenbart att genom dröjsmålet köparens ändamål med avtalet skulle
väsentligen förfelas". Vidare kan det tänkas att förbehållet i vissa
situationer skulle kunna frånkännas giltighet med stöd av principen i 8 §
skuldebrevslagen. Jag utgår från att KO ägnar uppmärksamhet åt det sätt på
vilket den föreslagna undantagsregeln kan komma att utnyttjas i
standardavtalen.

I paragrafens andra stycke har utredningen upptagit en
regel om

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 173

rätt
för köparen att vid dröjsmål innehålla köpeskillingen, till dess varan hålls
honom tiU hända. Bestämmelsen, vilken motsvarar 14 § köplagen, har allmänt
tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Som jag har framhåUit
i den aUmänna motiveringen (6.2.6) fyller befogenheten att innehåUa
köpeskillingen en viktig funktion i konsumentköplagens påföljdssystem. Hävningsrätten
skulle nämligen i många fall bli föga effektiv, om den inte förenades med en
sådan befogenhet. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag i denna
del. Av lagtextens formulering framgår att bestämmelsen inte täcker köp som
slutits på viUkor att köpeskillingen skall betalas i förskott.

4
och 5 §§

Paragraferna
reglerar köparens befogenheter vid fel i varan. Reglerna överensstämmer i sak
med 4 och 5 §§ utredningens lagförslag.

Utredningen.
Köparens minimiskydd vid fel i varan kommer i utredningens lagförslag till
uttryck på följande sätt. I 4 § regleras det fallet att säljaren eller annan
som för hans räkning har åtagit sig att avhjälpa fel inte fuUgör detta åtagande
inom skälig tid. I 5 § ges föreskrifter om säljarens "aUmänna"
felansvar, dvs. hans ansvar för fel då något avhjälpningsåtagande inte
föreligger. Den inbördes ordningsföljden meUan 4 och 5 §§ har valts med hänsyn
till att bestämmelserna främst är avsedda att ge ledning vid bedömningen av vUka
vUlkor som är otiUåtna i händelse av fel i varan. Eftersom villkor som
påverkar köparens rättigheter oftast förekommer i samband med garanti eller
annan utfästelse, varigenom säljaren eller annan åtagit sig att avhjälpa fel,
har köparens ställning i situationer av detta slag ansetts böra behandlas före
frågan om köparens befogenheter vid fel i andra fall. Till 4 och 5 §§ ansluter
sig vissa bestämmelser där säljarens ansvar vid fel ytterligare preciseras i särskUda
hänseenden (69 §§). De senare bestämmelsema innehåller inte någon självständig
reglering av köparens befogenheter utan hänvisar på denna punkt till 4 och 5 §§.

Huvudregeln
om köparens befogenheter vid bristande uppfyllelse av åtagande att avhjälpa fel
upptas i 4 § första stycket första punkten. Enligt huvudregeln skall två
förutsättningar vara uppfyllda för att köparen skall få utöva de befogenheter
som lagen tiUerkänner honom. För det första skall varan vara behäftad med fel, som
säljaren har åtagit sig att avhjälpa. För det andra skall felet inte ha
avhjälpts inom skälig tid efter det att köparen framställt anspråk på grand av
felet och inte heller felfri vara inom samma tid ha avlämnats i den felaktigas
ställe.

Den
första av de två förutsättningarna innefattar tiU en början krav på att varan
skall vara behäftad med fel. Något försök att i lagtexten generellt bestämma
vad som skall räknas som fel har utredningen inte

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 174

ansett
böra göras (se 4.2.3). De principer som härvidlag utbildats vid tillämpningen
av den allmänna köplagen bör vara vägledande också vid konsumentköp. För att
paragrafen skaU bli tillämplig krävs vidare att det rör sig om ett fel som
säljaren har åtagit sig att avhjälpa. Detta innebär att paragrafen väsentligen
får betydelse i sådana fall då säljaren genom garanti eller liknande
utfästelse i samband med köpet förbundit sig att svara för att eventuella fel i
varan repareras eller eljest rättas (exempel på sådana utfästelser lämnas i SOU
1972: 28 bilaga 3). Säljargaran-tier som innefattar åtagande att avhjälpa fel
lämnas vanligen vid själva köpetillfället som ett led i avtalet meUan säljaren
och köparen. Reglerna i 4 § är emellertid avsedda att tiUämpas också om
åtagandet gjorts vid en senare tidpunkt än avtalets ingående. Kommer parterna
efter köpet överens om att säljaren skall svara för reparation av varan, kan
nämligen förhållandena vara sådana att överenskommelsen är att betrakta som
ett tiUägg till köpavtalet. Ett fristående serviceåtagande beträffande varan,
av innebörd t. ex. att säljaren mot särskild ersättning skall ombesörja årlig
översyn och därvid avhjälpa smärre defekter, omfattas däremot inte av 4 §.

Enligt
utredningen bör i lagtexten inte ställas upp krav på att avhjälpandet skall
ske utan kostnad för köparen. De garantier som förekommer på
konsumtionsvarumarknaden är mycket olika tiU sitt innehåll. Med hänsyn tUl de
växlande förhåUandena har utredningen inte ansett det möjligt att föreslå
tvingande regler om exempelvis ansvaret för sådan kostnad som kan uppkomma för
transport av varan till och från det ställe där reparationen skaU ske (se
4.2.5). Har något avtal om kostnaden för avhjälpande inte träffats, anses
säljarens åtagande in dubio innebära att han skall stå för kostnaden.
Innefattar garantin förbehåll om att köparen skall stå för viss del av
kostnaden, blir förbehåUet med den valda lösningen i princip gällande mot
köparen. Villkor, som pålägger köparen en oskäligt stor del av
reparationskostnaden, kan dock efter omständigheterna bli att anse som otUlbörliga
enligt avtalsvUlkorslagen. Eftersom utredningen inte har ansett sig böra
föreslå några regler om de krav som skall ställas på innehållet i garantier och
liknande utfästelser, kan även annan begränsning av åtagandets räckvidd än som
avser kostnaden för avhjälpande bli bindande för köparen. Utredningen syftar
här på t. ex. begränsningar i geografiskt hänseende av garantins giltighet och
inskränkningar tUl vissa typer av fel. Det förhållandet att garantin på grund
av någon sådan inskränkning inte kan åberopas av köparen innebär emellertid
inte att han skulle stå utan rättsliga möjligheter att påtala felet, I den mån
4 § av sådan orsak inte blir tillämplig, träder i stället 5 § i funktion.
Enligt denna paragraf är säljarens möjligheter att avvärja hävning eller annan
påföljd genom rättelse betydligt snävare än i det fall som regleras i 4 §.

Den
andra grundläggande förutsättningen för att köparen skall få ut-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 175

öva
sina befogenheter enligt 4 § är att felet inte avhjälpts eller felfri vara
avlämnats i den felaktigas ställe inom skälig tid efter det att köparen
framställt anspråk på grund av felet. Att köparen inte skall kunna göra
gällande någon befogenhet mot säljaren förrän han på något sätt påtalat felet
för denne anser utredningen vara tämligen självklart. En underrättelse härom
från köparen krävs för att säljaren skall bli i tillfälle att uppfylla sitt
åtagande. Ett meddelande av sådant slag bör hållas isär från reklamation enligt
11 §. För att en sådan reklamation skall få verkan enligt 4 § krävs att
köparen har framställt något anspråk på grund av felet. Med hänsyn till de
skiftande förhållandena i olika fall är det enligt utredningen inte möjligt att
i lagtexten precisera vad som skall räknas som "skäUg tid". Vid
bedömningen av tidsfristens längd bör hänsyn tas bl. a. tUl sådana faktorer
som att det kan röra sig om en vara med komplicerad, teknisk utrustning eller
av så sällsynt slag att det är svårt att anskaffa erforderliga reservdelar. Det
meddelande från köparen som skall lämnas enligt 4 § behöver inte överbringas i
någon viss form. Det kan således lämnas såväl muntiigen som skriftligen.

Föreligger
de angivna förutsättningarna för tillämpning av huvudregeln i 4 §, står enligt
förslaget tre befogenheter till köparens förfogande: rätt att göra avdrag på
köpeskillingen, rätt att kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet och
rätt att häva köpet. Påföljderna anges i lagen utan inbördes rangordning. Det
ankommer på köparen att avgöra vilken av befogenhetema som han i det enskilda
fallet vill använda.

Rätten
till avdrag på köpeskillingen tillkommer köparen oavsett om felet är väsentligt
eller inte. Utredningen påpekar att denna befogenhet kan vara av särskild betydelse
vid ringa fel, när felet bara kan avhjälpas genom säljarens försorg men denne
underlåter att inom skälig tid göra detta. Avdraget innebär att köpeskillingen
minskas i förhållande till felet. Storleken av avdraget skall beräknas på
samma sätt som enligt motsvarande regler i 42 och 43 §§ köplagen.

Enligt
utredningen kan ett avdrag på köpeskillingen framför allt i två situationer
vara otillräckligt som kompensation för underlåten uppfyllelse av ett åtagande
av säljaren att avhjälpa fel. Den ena avser fel som inte är av väsentlig
betydelse för köparen och som således inte berättigar honom att häva köpet. Är
reparationskostnaden i ett sådant fall större än den värdeminskning av varan
för vUken han kan göra avdrag på köpeskillingen och vägrar säljaren att
ombesörja reparationen, skulle köparen sakna effektiv möjlighet att få
kompensation för utgifter som han nödgas ådra sig för att försätta varan i
dugligt skick. Den andra situationen avser fel av väsentUg betydelse som
säljaren av särskild anledning saknar möjlighet att avhjälpa inom skälig tid.
Som typexempel nämner utredningen det fallet att en bil visar sig vara behäftad
med fel och att detta uppmärksammas under en resa utanför landet. Om köparen i
ett sådant läge inte hade tUlgång tiU någon annan påföljd än prisnedsätt-

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 176

ning
eller hävning, skulle han åtminstone om felet är sådant att bilen eljest inte
skulle kunna brukas i trafik komma att i praktiken sakna möjlighet att
reagera mot felet, eftersom han inte kan utnyttja rätten till hävning och prisnedsättning
är uppenbart otillräckUg som påföljd. Utredningen har med tanke på situationer
av nu nämnda slag övervägt att införa en regel om rätt för köparen att avhjälpa
felet på säljarens bekostnad. Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna av
en obegränsad avhjälpningsrätt för köparen vid konsumentköp har utredningen
dock inte ansett sig böra föreslå en sådan regel utan stannat för att som ett
alternativ till köparens rätt att göra avdrag på köpeskillingen förorda en
regel om rätt för honom att kräva skälig ersättning för avhjälpande av felet.
Regeln avser endast den direkta kostnad som uppstått genom säljarens
underlåtenhet att avhjälpa felet, inte köparens förlust i övrigt.

Den
tredje av de befogenheter som enligt huvudregeln i 4 § står köparen till buds
vid säljarens underlåtenhet att fullgöra avhjälpningsåtagande är rätten att
häva köpet. Som förutsättning härför gäller att felet är av väsentlig betydelse
för köparen. Utredningen framhåUer att bedömningen av huruvida felet är
väsentligt skall ske ur köparens synvinkel.

Utredningen
har inte ansett sig böra föreslå några tvingande regler om de rättsliga
verkningarna av att köpet hävs (se 4.2.6). Frågor om parternas
återgångsprestationer får bedömas med ledning av de gmndsatser som har kommit
till uttryck i 57 och 58 §§ köplagen eller, om avtal skulle finnas, enligt
detta. Utredningen anser det dock böra uppmärksammas att köplagens regler inte
avfattats med tanke pä kontraktsbrott av det slag som avses i 4 § förevarande
lag. Vid bedömningen av vilken verkan som skall tiUmätas t. ex. den
omständigheten att köparen begagnat varan bör således hänsyn tas till de
speciella förhållandena vid förekomsten av ett avhjälpningsåtagande från
säljarens sida. Konsumentköplagen reglerar inte heller frågan om verkan av att
köparen före köpet undersökt varan eller satts i tillfälle att göra detta. Har
något avtal inte träffats rörande denna fråga, blir reglerna i 47 § köplagen
tilllämpliga härvidlag. Utredningen påpekar att någon plikt att företa en fackmannamässig
granskning av varan vid konsumentköp normalt sett inte kan anses åvila köparen,
även om denne undersöker varan på det sätt som paragrafen åsyftar.

I
4 § första stycket andra punkten ingår en undantagsregel av i princip samma
slag som i 3 § första stycket andra punkten utredningsförslaget. Enligt
undantagsregeln skall förbehåll som inskränker köparens rätt att häva köpet
gälla, om betydande skada skulle åsamkas säljaren genom att köpet hävs och
denne erbjuder köparen skälig ersättning för felet samt det inte är uppenbart
att varan inte kan användas för sitt ändamål. De fall som åsyftas är i huvudsak
desamma som angetts beträffande motsvarande bestämmelse i 3 §.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 177

Andra stycket i 4 § reglerar köparens rätt att innehålla
köpeskillingen, till dess felet avhjälpts eller felfri vara hålls honom till
hända. Bestämmelsen stämmer nära överens med motsvarande regel beträffande
dröjsmål i 3 § andra stycket. Väljer säljaren att avhjälpa felet, kan han i
somliga fall behöva göra flera reparationsförsök. Köparen har då rätt att innehålla
köpeskiUingen så länge felet inte är avhjälpt. Medan bestämmelsen i 3 § ger
köparen rätt att innehålla hela köpeskiUingen, oavsett om säljarens kontraktsbrott
är väsentligt eller inte, har bestämmelsen i 4 § försetts med viss begränsning
av köparens rätt att innehålla betalning i de fall då felet är ringa. För att
tillgodose köparens behov av påtryckningmedel på säljaren i sådana fall är det
enligt utredningen inte erforderligt att köparen ges rätt att innehåUa hela köpeskUlingen.
Hans rätt härtill begränsas därför till vad som kan antas motsvara dubbla
kostnaden för felets avhjälpande.

I 4 §
tredje stycket ges en bestämmelse om säljarens ansvar dä åtagande att avhjälpa
fel gjorts av annan än säljaren men för dennes räkning (jfr 4.2.5). Enligt
utredningens mening är det angeläget att konsumentköplagen slår fast att
säljaren inte genom en friskrivningsklausul avseende verkan av en garanti från
t. ex. tiUverkaren kan beröva köparen dennes befogenheter mot säljaren enligt
lagen. I tredje stycket utsägs därför att första och andra styckena gäller även
om åtagandet att avhjälpa felet gjorts av varans tillverkare eller eljest av
annan än säljaren men för dennes räkning. De fall som åsyftas är i främsta
rummet situationer där avhjälpningsåtagandet av tredje man ingår som ett led i
köpavtalet och inskränker säljarens ansvar för fel i varan. Bestämmelsen bör
emellertid enligt utredningens mening också ha ett vidare syfte. I många fall
är det oklart på vilket sätt en garanti av tredje man påverkar säljarens ansvar
och i vad mån köparen är bunden av att använda garantin. Bestämmelsen bör
täcka även sädana fall. För köparen kan det nämligen framstå som värdefullare
att kunna åberopa de tvingande reglerna i 4 § i stället för att i ett tveksamt
faU hävda att han inte är bunden av garantin och att säljaren därför står
ordinärt felansvar. Utanför 4 § bör endast falla de situationer då säljaren i
samband med köpet förmedlar ett helt fristående åtagande av tredje man
beträffande varan, t. ex. om en näringsidkare vid försäljning av en bil
förmedlar en vagn-skadeförsäkring hos ett försäkringsbolag eller en försäljare
av TV-apparater medverkar till att köparen ingår ett särskilt serviceavtal
beträffande apparaten med ett självständigt serviceföretag. För att uttrycka
den sålunda gjorda distinktionen mellan avhjälpningsåtaganden för vilka
säljaren bör svara och sådana fristående åtaganden för vilka endast den som
gjort utfästelsen bör svara har i lagtexten uppställts krav på att åtagandet
skall ha gjorts "för säljarens räkning". Detta uttryck används i
vidsträckt bemärkelse. Det innebär således inte något krav på att det skall
föreligga ett fullmakts- eller uppdragsförhållande mellan

12 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 178

säljaren
och garantigivaren. FörhåUandet dem emellan måste emellertid vara sådant att de
i förevarande hänseende för köparen framstår som en enhet. ViU säljaren inte bära
något ansvar för tUlverlcarens utfästelser får han enligt utredningen se till
att någon utfästelse från denne inte ingår i köpet.

I
5 § utredningens lagförslag regleras säljarens ordinära felansvar, dvs.
situationer då något avhjälpningsåtagande inte gjorts av säljaren eller annan
för hans räkning. Den i första stycket första punkten upptagna huvudregeln om
säljarens ansvar för fel i varan skiljer sig i vissa hänseenden från
motsvarande dispositiva reglering i köplagen. Den tvingande regeln gör bl. a.
inte någon skillnad mellan köp av bestämt gods och leveransavtal. De
befogenheter som enligt regeln tilläggs köparen behöver nämligen enligt
utredningen inte differentieras efter en sådan grund. Liksom i fråga om de
kontraktsbrott som regleras i 3 och 4 §§ är vidare köparens hävningsrätt enligt
5 § knuten till förutsättningen att kontraktsbrottet är väsentligt.
Huvudregeln har i överensstämmelse härmed getts det innehållet att om varan är
behäftad med fel och säljaren eller annan för hans räkning inte åtagit sig att
avhjälpa detta, köparen får göra avdrag på köpeskillingen eller, om felet är av
väsentlig betydelse för honom, häva köpet.

I
fräga om räckvidden av huvudregeln i första stycket erinrar utredningen om att
5 § ger uttryck åt det minimiskydd som bör tillkomma köparen vid fel i varan.
Den riktar sig således i första hand mot sådana avtalsviUkor som begränsar
köparens befogenheter i förhållande till vad som gäller enligt den allmänna
köplagens dispositiva regelsystem. Vid åtskilliga konsumentköp framför allt
köp över disk förekommer inte några sådana inskränkande viUkor. Detta innebär
att 5 § i många situationer kommer att få bara begränsad tillämpning i fråga
om köp av sådant slag (se 2 § andra stycket). Konsumentköplagen innehåller emellertid
vissa bestämmelser av stor praktisk betydelse som på olika sätt rör säljarens
ansvar för en såld varas beskaffenhet. Utredningen syftar här på 69 §§ i
förslaget, vilka behandlar fall när garanti lämnats beträffande varan, när
oriktig uppgift om denna lämnats av säljaren eller någon för vilken han
svarar, när varan sålts i strid mot meddelad säkerhetsföreskrift eller trots
uppenbart farliga egenskaper och när varan sålts i befintligt skick eller med
liknande förbehåll. Dessa bestämmelser reglerar inte självständigt vilka
befogenheter som i nämnda situationer skall tillkomma köparen utan hänvisar
härvidlag tUl bl. a. 5 §. Denna paragraf kommer därför att i alla sådana fall
få betydelse vid konsumentköp.

Utredningen
har - bortsett frän bestämmelserna i 69 §§ inte ansett sig böra föreslå
några tvingande civUrättsliga regler av generell karaktär beträffande kraven pä
en såld varas kvalitet och användbarhet (se 4.2.3). Vid konsumrntköp får alltså
med reservation för nämnda be-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 179

stämmelser
frågan om vad som skall räknas som fel i varan bedömas enligt samma principer
som anses gäUa vid tillämpning av köplagens dispositiva regelsystem. Skulle
denna bedömning utfalla så, att något fel inte anses föreligga, uppkommer inte
något spörsmål om tillämpning av 5 §. I motsatt fall blir läget annorlunda. Är
köpet förenat med vUlkor som inskränker köparens befogenheter vid fel, träder 5
§ i tiUämpning. Är köpet inte förenat med sådana villkor men föreUgger något av
de fall som sägs i 69 §§ i förslaget, kan likaså uppkomma fråga om tillämpning
av 5 §. Är inte någon av de nu nämnda situationerna för handen, torde endast
undantagsvis finnas behov av att tillämpa denna paragraf (jfr de i betänkandet
anförda exemplen, SOU 1972: 28 s. 105).

Utredningen
har inte ansett det vara nödvändigt att föreslå nägon särskild regel om det
fallet att säljaren inte levererat avtalad kvantitet av viss vara eller med
andra ord att säljarens kontraktsbrott inte består i "fel" utan i
"brist" i varan (jfr 50 § köplagen). Formulärrättsliga eller andra vUlkor
rörande köparens befogenheter i denna situation är enligt utredningens mening
sällsynta. Skulle frågan aktualiseras bör i analogi med 50 § köplagen reglerna
i 5 § konsumentköplagen äga motsvarande tiUämpning.

Som
en ytterligare förutsättning för att 5 § skall bli tillämplig krävs att det rör
sig om ett fel som varken säljaren eller annan för hans räkning åtagit sig att
avhjälpa. Föreligger ett avhjälpningsåtagande blir i stället 4 § tillämplig.
Från avhjälpningsåtaganden av nu berört slag bör enUgt utredningen skiljas det
fallet att säljaren i samband med att köparen anmärker på varan erbjuder sig
att rätta felet. Säljarens möjlighet att på sådant sätt avvärja hävning eller
annan påföljd behandlas i 5 § andra stycket.

Föreligger
de angivna förutsättningarna för tiUämpning av huvudregeln i 5 §, får köparen
göra avdrag på köpeskillingen eller, om felet är av väsentlig betydelse för
honom, häva köpet. Beträffande innebörden av köparens befogenheter hänvisar
utredningen till specialmotiveringen tiU 4 §. Detsamma gäUer spörsmål om
köparens undersökning av varan före köpet (47 § köplagen) och om verkningarna
av hävning (57 och 58 §§). Någon motsvarighet till den rätt att kräva gillt
gods som enUgt 43 § första stycket köplagen tillkommer köparen vid
leveransavtal har inte tagits upp i 5 §. Någon tvingande regel härom är enligt
utredningen inte erforderlig. Ett förbehåll om att säljaren inte är skyldig att
avlämna felfri vara kan nämligen bero på att sådan vara i praktiken inte kan anskaffas,
om den först levererade skulle vara felaktig. I 5 § ingår av naturliga skäl
inte heller någon m.otsvarighet till den i 4 § stipulerade rätten att kräva
skälig ersättning för avhjälpande av fel. Om säljaren inte åtagit sig att
avhjälpa fel, t. ex. därför att detta skulle vara aUtför kostsamt, bör inte
heller köparen ha rätt att avhjälpa felet på säljarens bekostnad.

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 180

EnUgt
andra punkten i 5 § första stycket äger 4 § första stycket andra punkten
tillämpning i fråga om giltigheten av förbehåll som inskränker köparens rätt
att häva köpet. Skulle betydande skada åsamkas säljaren genom att köpet hävs
och erbjuder han köparen skälig ersättning för felet, skall i enlighet härmed
sådant förbehåll gälla, såvida det inte är uppenbart att varan inte kan
användas för sitt ändamål.

I
5 § andra stycket första punkten regleras frågan om säljarens rätt att avvärja hävning
eller annan påföljd genom rättelse av felet, dvs. genom avhjälpande av detta
eller avlämnande av gillt gods. Den möjlighet till sådan rättelse som står
säljaren till buds enligt den dispositiva regeln i 49 § köplagen är mycket
begränsad. Nämnda regel passar enligt utredningen även från formell synpunkt
mindre väl i konsumentköplagens tvingande reglering. Den beaktar inte heller
den situationen att felet upptäcks först efter det att varan kommit köparen
till hända och använts viss tid. Utredningen anser därför att frågan bör
direkt regleras i konsumentköplagen. Regleringen i denna del bör ges formen av
en inskränkning i köparens rättigheter enligt 5 § första stycket. Utredningen
föreslår därför att, om köparen framställt anspråk på grund av felet och
säljaren erbjuder sig att avhjälpa felet eller att avlämna felfri vara i den
felaktigas ställe, köparen inte skall få göra gällande befogenhet enligt 5 §
första stycket, om rättelsen sker genast och utan kostnad eller väsentlig
olägenhet för honom.

Eftersom
regeln är placerad i 5 § är den tillämplig endast när inte säljaren eUer annan
för hans räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i varan. Med tanke på den
stora frekvensen av sådana åtaganden i garantier och liknande utfästelser i
samband med konsumentköp får regeln endast begränsad räckvidd. Eftersom regeln
anknyter till paragrafens första stycke krävs också att den där angivna
huvudregeln över huvud taget är tiUämplig. Har något avtal som inskränker
köparens befogenheter enligt huvudregeln inte träffats, möter alltså inte något
hinder att tillämpa reglema om fel i den allmänna köplagen 49 § inbegripen
(se 2 § andra stycket). Uttrycket "framställt anspråk på grund av
felet" används i stället för det i 11 § begagnade uttrycket
"underrättat säljaren om felet", vilket avser köparens reklamationsskyldighet.
Härigenom markeras att utgångspunkten för beräkningen av den korta tidsfrist
som står säljaren tUl buds för rättelse enligt 5 § inte med nödvändighet måste
vara en av köparen gjord reklamation utan kan vara en senare gjord precisering
av köparens anspråk på grand av felet. För att säljaren skall vara berättigad
att avhjälpa felet eller lämna gillt gods förutsätts att han "erbjuder
sig" att göra detta. Han måste således på något sätt för köparen ge till
känna att han önskar rätta till felet. Ett ytterligare krav är att rättelsen
sker "genast". I motsats till den situation som föreligger i 4 §
behöver köparen vid tillämpning av 5 § inte avvakta utgången av någon tidsfrist
av "skälig" längd för att få utöva de befogenheter som tillkommer ho-

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 181

nom.
Tidsbestämningen "genast" utesluter dock inte att säljaren får en
kort frist för att uppfylla sitt erbjudande om rättelse. Nära samband med
kravet att rättelsen skall ske genast har det i paragrafen uppställda villkoret
att den sker utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. I förhållande tiU
49 § köplagen innefattar sistnämnda villkor i huvudsak den ändringen att
säljarens rättelsemöjlighet inte utesluts av varje således även ringa
olägenhet för köparen av en rättelse.

Till
regeln om säljarens möjlighet att erbjuda rättelse har i förslaget fogats en
bestämmelse om rätt för köparen att i sådant fall innehålla köpeskillingen
tills rättelse skett (andra stycket andra punkten). Förutsättningarna härför
är desamma som för motsvarande rätt enligt 4 § andra stycket. Utredningen
påpekar att den rätt som enligt 5 § andra stycket tillkommer köparen att
innehålla köpeskillingen endast föreligger när säljaren har erbjudit sig att
rätta felet. Lagen behandlar inte frågan om köparen i andra fall har sådan
rätt.

Remissyttrandena.
Den av utredningen föreslagna regleringen av köparens befogenheter mot
säljaren vid fel i varan har diskuterats utförligt av flertalet
remissinstanser. Vad gäller de allmänna synpunkter som anlagts beträffande
kraven på säljarens prestation, säljarens ansvar för garanti rörande varan och
köparens befogenheter mot säljaren får hänvisas tiU den tidigare redogörelsen
(5.2.3, 5.2.5 och 5.2.6). I fråga om den närmare utformningen av de tvingande
reglerna om påföljderna av fel i varan anförs i huvudsak följande.

Den
i 4 § första stycket upptagna huvudregeln om säljarens felansvar när köpet
förenats med ett åtagande att avhjälpa fel är enligt KO:s mening i huvudsak
väl avvägd. Hovrätten för Västra Sverige framhåller att den skillnad som
utredningen gör mellan å ena sidan det fallet att säljaren åtagit sig att
avhjälpa fel i varan och å andra sidan den situationen att något sådant avhjälpningsåtagande
inte föreligger i vissa fall synes föranleda oklarhet om vilken av paragraferna
som är tillämplig. Som exempel nämner hovrätten den typ av garanti i vilken
säljaren åtar sig att avhjälpa fel mot att köparen erlägger en
"självrisk" på visst belopp (se bilaga 3: 5 till betänkandet). Om
kostnaden för att reparera ett sådant fel understiger självrisken, kan
ifrågasättas om säljaren har åtagit sig att avhjälpa detta fel. Även i andra
fall kan enligt hovrättens mening Uknande problem uppstå när avhjälpningsåtagandet
är förenat med villkor. Näringslivet säger sig förutsätta att lagtexten är att
förstå så att i 4 § angiven begränsning av köparens befogenheter är tillåten
även när säljaren endast utfäst sig att rätta felet i betydelsen lämna gillt
gods och inte att avhjälpa felet.

Näringslivet
anser att tolkningen av uttrycket "skälig tid" i 4 § första stycket
måste ske med hänsyn till samtUga omständigheter i det särskilda fallet och
med beaktande av förhållandena på både köparens och

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 182

säljarens
sida. Härvid bör sädana omständigheter på köparens sida beaktas som var
iakttagbara för säljaren då felet skolat avhjälpas. Till de faktorer som skall
beaktas hör att det rör sig om en vara med komplicerad teknisk utrustning
eller en vara av sådant slag att svårigheter föreligger att anskaffa erforderiiga
reservdelar. Det kan vidare under vissa tider av året i samband med helger och
semestrar vara svårt att utföra reparationer lika snabbt som annars. När
köparen kan få garantireparation utförd hos vilken auktoriserad verkstad som
helst, måste hänsyn tas till att verkstädernas kapacitet är dimensionerad efter
ortens normala reparationsbehov. Det kan inte heller vara till
konsumentkollektivets fördel att garantireparationer skulle utföras framför
andra reparationer. Tidsfristen bör inte börja löpa förrän från den tidpunkt då
varan hålls tillgänglig för säljaren. Tidsfristen bör vidare kunna utsträckas
genom att säljaren ställer en lånevara till köparens förfogande. Liknande synpunkter
framförs av Svenska företagares riksförbund.

Vid
bestämning av den frist som enligt 4 § skall stå till förfogande för
fullgörande av ett avhjälpningsåtagande bör enligt näringslivets mening av
samma skäl som vid leveransförsening enligt 3 § hänsyn tas till force majeure-liknande
omständigheter. Det föreligger t. o. m. starkare skäl i detta fall, eftersom
en hävning som sker efter fullgjord leverans är betydligt allvarligare för
både säljare och samhälle. Näringslivet pekar vidare på att det trots de
noggrannaste tiUverkningskontrol-ler inte kan undvikas, att en hel serie
produkter kan drabbas av fel. Det bör i en sådan situation ligga i samhällets
intresse att motverka därav föranledda masshävningar. Detta intresse vägt mot
den enskilde konsumentens gör sig särskilt gällande då felen är av ringa
natur. Det kan t. ex. förekomma att smärre seriefel uppstår på komponenter, som
inte är väsentliga för varans funktion. Det har därvid hänt att man trots mycket
omfattande ansträngningar inte förrän efter längre tid lyckats utröna vilken
komponent som felat. För konsumenterna som kollektiv är det i sådant fall mer
angeläget att säljaren kan inrikta sig på att i första hand avhjälpa för konsumentema
väsentiiga fel. Seriefelsproblernati-ken bör alltså särskilt beaktas vid
bedömningen av "skälig tid". Likaså bör i enlighet med utredningens
resonemang hänsyn givetvis tas till om felet är ringa eller inte.

Vad
gäller de av utredningen anvisade påföljderna vid kontraktsbrott som avses i 4
§ framhåller hovrätten för Västra Sverige, att det varken av lagtexten eller
motiveringen framgår om köparen samtidigt skall kunna göra avdrag på
köpeskillingen och kräva ersättning för felets avhjälpande. Hovrätten anser att
detta i vissa fall kan vara önskvärt. Det torde sålunda inte vara ovanligt att
en vara, även om den reparerats på ett fackmässigt sätt, förlorar i värde
enbart därför att den har varit föremål för reparation. Näringslivet
understryker vad som anförs i betänkandet om att det åUgger köparen att på
begäran av säljaren ge

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 183

till känna om han viU göra gäUande befogenhet enligt 4 §
första stycket. Garantigivaren bör genom en lagregel uttryckligen tillerkännas
en interpeUationsrätt. I fråga om den föreslagna rätten till ersättning för
avhjälpande av fel påpekar näringslivet vidare att begreppet "skälig
ersättning" måste uttydas som "motsvarande skäliga kostnader vid säljarens
verkstad i Sverige". Det kan t. ex. inte vara rimligt att, då ett fel
uppstår på en svensk bil eUer annan mobilvara t. ex. i öststaterna,
säljaren skall utge ersättning för de direkta kostnader som uppstår vid felets
avhjälpande där.

Svenska företagares riksförbund framhåller att man torde
få förutse att problem uppstår med avräkningsregler vid hävning av köp. Den uppkomna
värdeminskningen måste bestämmas av någon. Säljaren kan åsamkas stora
kostnader för exempelvis transport av gods som uppges vara behäftat med fel.
Skall säljaren stå risken för sådana händelser måste han göra rimliga påslag på
varans försäljningspris, vilket knappast kan ligga i konsumenternas intresse.

Vad gäller
undantagsregeln i 4 § första stycket andra punkten uttalar KO att han inte
anser det orimligt att i vissa undantagsfall hävningsrätt skall kunna
uteslutas på det sätt utredningen har föreslagit.. Om förslaget genomförs i
denna del skulle detta visserligen sannolikt medföra en ökad benägenhet hos
näringsidkarna att i sina garantier införa förbehåll som inskränker köparens hävningsrätt.
Det får em.eUertid bli en uppgift för KO enligt avtalsvillkorslagen att se till
att förbehållen inte ges en utformning som tUlåter säljaren att utan skäl
vägra köparen att häva köpet. Praktiskt sett torde hela andra punktens lydelse
få intas i förbehållet för att detta krav skall vara uppfyllt.

KO anser det rimligt att den i 4 § andra stycket föreslagna
rätten att innehålla köpeskillingen är begränsad i fall då felet är
oväsentligt. Begränsningen kan dock medföra tiUämpningssvärigheter, inte minst
för köparen. Denne skall bedöma bl. a storleken av reparationskostnaden. Risk
föreligger att han genom att innehålla ett alltför stort belopp gör sig skyldig
till kontraktsbrott. Enligt KO:s mening bör därför lämnas ut-r3'mme för en
friare bedömning än vad som följer av förslaget.

Vad angår 4 § tredje stycket framhåller näringslivet att
bestämmelsen innebär ett förbud för säljare att friskriva sig från konsumentköplagens
regler mot att tillverkare eller annan påtar sig felansvar. Det är ett aUmänt
intresse att den som åtar sig en garanti kan fullgöra sitt ansvar. Vem som
skall fullgöra detta ansvar är en praktisk/ekonomisk fråga som kan och bör
lösas på olika sätt för olika varor. Säljaren representerar ibland ett stort
antal varumärken. Det kan då vara mest ändamålsenUgt att tillverkaren eller
grossisten lägger upp en särskild reparationsservice för sina märken. I andra
fall kan det vara mest rationellt att återförsäljaren ensam svarar för
tillverkarens garantiåtagande eUer att flera återförsäljare överlämnar
reparationsverksamheten till ett gemensamt fristående bolag. I vissa fall kan
konsumenten även vända sig tUl annan

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 I84

återförsäljare
av samma märkesvara. Näringslivet förutsätter att avsikten med den föreslagna
bestämmelsen inte är att ändra eller hindra den struktur som utvecklats på garantiserviceomrädet.
Om friskrivningsförbudet över huvud taget skall införas, finns skäl att
understryka att säljarens ansvar verkligen bör vara subsidiärt och inte
solidariskt i förhåUande till garantigivaren. Ansvarsfrågan mellan olika säljled
bör liksom tidigare lösas på det sätt som framstår som mest ändamålsenligt för
respektive bransch. Detta kan lämpligen ske genom medverkan från
branschorganisationerna, bl. a. genom en i samband med lagens införande
genomförd översyn av leverantörsavtal och garantibestämmelser. Näringslivet
betonar att det mot denna bakgrund är av väsentlig betydelse att lagen
utformas så att köparens befogenheter inte kan göras gällande mot en subsidiärt
ansvarig säljare förrän denne fått möjlighet att t. ex. avhjälpa felet efter
det att han har fått reklamation. MRF påpekar att säljaren enligt lagförslaget
blir solidariskt ansvarig för garantigivarens underlåtenheter. För
bilbranschens del synes sålunda den situationen uppkomma att försummelse att
avhjälpa exempelvis ett fel inom skälig tid kan ligga hos en annan detaljist än
den som får svara för påföljden, dvs. säljaren. Inom nybUshandeln kan köparen
i princip vända sig till vilken återförsäljare som helst med krav på
avhjälpande av fel enligt garantin. Det bör enligt MRF vara en förutsättning att
den detaljist som sålt varan får möjlighet att avhjälpa garantifelet innan hävningsrätten
kan göras gällande mot honom. Som ytterligare skäl härför anförs att det
knappast framstår som logiskt att den försäljningsorganisation som bemödar sig
om ett omfattande servicenät skall komma i sämre läge än en säljare som inte
bereder sin köpare motsvarande möjlighet.

Beträffande
5 § uttalar näringslivet att regleringen i och för sig kan godtas, om rimliga
begränsningar av ett avhjälpningsåtagande enligt 4 § tillåts. Skulle alla
begränsningar av åtaganden enligt 4 § och förkortningar av preskriptionstiden
enligt 54 § köplagen medföra att säljarens ansvar för fel i stället regleras av
5 §, kan begränsningen av säljarens avhjälpningsrätt enligt andra stycket inte
godtas. I så fall bör reglerna härom ansluta sig tUl 4 §. MRF menar att regeln
i 5 § andra stycket visserUgen utgör en utvidgning av säljarens rättigheter
enligt den dispositiva köplagen men att rekvisitét "genast" i en
tvingande lagbestämmelse kan bli tämligen hårt för säljaren och bör kunna
ersättas med ett uttryck som anger att avhjälpandet skall ske utan dröjsmål.

Enligt
hovrätten för Västra Sverige krävs en särskild bestämmelse i konsumentköplagen
för att dess regler om fel i 5 § skaU bli tillämpUga även vid brist i varan.

Föredraganden.
Konsumentens underlägsna ställning i förhållande tUl näringsidkaren ger sig tiU
känna med särskild styrka när en köpt vara visar sig vara behäftad med fel.
Detta gäller inte minst i fräga om köp

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 185

av
varaktiga konsumtionsvaror, dvs. bilar, båtar, kylskåp, tvätt- och
diskmaskiner, dammsugare, TV- och radioapparater m. m. De standardiserade köpevUlkor
som tillämpas vid sådana köp innebär som tidigare nämnts för det mesta att de
befogenheter som köparen har vid fel i varan enligt den allmänna köplagens
dispositiva regler kraftigt beskärs. Genom systemet med garantiutfästelser som
i samband med köpet lämnas köparen av säljaren eller tillverkaren ersätts
oftast köparens rättigheter enligt köplagen med en rätt att få felet avhjälpt.
Garantierna innehåUer i stor utsträckning uttryckliga friskrivningar från
påföljder i övrigt av fel i varan.

Det
är mot denna bakgrund naturligt att strävandena att stärka konsumenternas
ställning vid köp särskilt kommit att inriktas på möjligheterna att förbättra
köparens rättigheter när ett garantiåtagande inte fullgörs på
tillfredsställande sätt och när varan eljest avviker från vad parterna
överenskommit eller från vad som rimligen kan krävas i fråga om varans
användbarhet och egenskaper i övrigt. Som framgår av vad jag har anfört i den
allmänna motiveringen (6.2.3 och 6.2.5) föreligger emellertid avsevärda
svårigheter att med tvingande civilrättsliga regler komma till rätta med aUa de
problem som är förknippade med de påtalade ölägenheterna av nuvarande
rättsläge. Redan de starkt växlande förhåUandena beträffande olika branscher
och typer av varor gör det svårt och föga meningsfyllt att med generella
bestämmelser av tvingande natur försöka slå fast vilka krav konsumenten skall
kunna stäUa på en varas kvalitet och beskaffenhet i övrigt. Inte heller synes
det vara en framkomlig väg att genom sädana bestämmelser närmare ange motsvarande
krav i fräga om innehållet i garantiutfästelser. Bortsett från möjligheten att
stärka konsumenternas rättsskydd i specieUa hänseenden genom sädana regler som
föresläs i 710 §§ bör man därför utnyttja andra metoder än civilrättslig
lagstiftning för att motverka missbruk av rådande avtalsfrihet i de avseenden
jag nu har berört. Vad särskUt gäller innehållet i garantier bör en lämplig
utväg vara att KO genom förhandlingar med näringslivets organisationer och, om
så behövs, genom förbudstalan vid marknadsdomstolen försöker uppnå villkor som
innefattar en skälig avvägning mellan konsumenternas och näringsid-karnas
intressen i fråga om olika branscher och typer av varor. Konsumentköplagen
bör, som utredningen har föreslagit, främst ha till uppgift att ge köparen ett
civUrättsligt grundskydd i händelse av fel i varan. Dess regler bör utformas
så, att köparen aUtid har tillfredsstäUande möjligheter att uppnå rättelse vid
fel i varan eller, i sista hand, att frigöra sig från köpet genom hävning.

När
det gäller att närmare utforma den tvingande regleringen av köparens
befogenheter vid fel inställer sig till en början frågan om man bör skilja meUan
å ena sidan det fallet att köpet förenats med ett åtagande av säljaren eller
annan att avhjälpa fel ("garantifall") och å and-

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 186

ra sidan den situationen att något sådant åtagande inte
gjorts. Utredningen anser att regleringen bör utformas så att en klar skillnad
görs mellan dessa fall. Denna instäUning grundas ytterst på bedömningen att
garantiutfästelser är av stort värde för köparen, eftersom det för det mesta är
mer förenligt med hans intresse att felet avhjälps på säljarens bekostnad än
att han fär behålla en felaktig vara mot t. ex. avdrag på köpeskiUingen.
Härtill kommer enligt utredningen att villkor som påverkar köparens rättigheter
vid fel oftast förekommer i samband med garanti eller annan utfästelse,
varigenom säljaren eUer annan åtagit sig att avhjälpa fel. Vid
remissbehandlingen har förslaget att lagen skall skilja mellan de två nyss
nämnda typsituationerna genomgående godtagits, om man bortser från KO:s i den
allmänna motiveringen behandlade invändning att säljarens ordinära felansvar
över huvud taget inte bör regleras i lagen. En remissinstans påpekar dock att
den föreslagna uppdelningen av säljarens felansvar kan vålla vissa gränsdragningsproblem.

För egen del finner jag det naturligt att man i enlighet
med förslaget drar en gräns mellan garantifallen och övriga felsituationer. De friskrivningsklausuler
lagen avser att motverka förekommer betydligt oftare i garantifallen än i
övriga fall. Garantifallen är därför av särskilt intresse i detta sammanhang.
Härtill bidrar givetvis också det förhållandet att den aUmänna köplagen saknar
direkta motsvarigheter till de nya regler som föreslås i denna del.

Mot en uppdelning av felansvaret i garantifall och andra
fall kan som nyss nämnts invändas att gränsen mellan de två typsituationerna
inte alltid är helt klar. Hovrätten för Västra Sverige nämner som exempel att
en garanti visserligen innefattar åtagande att avhjälpa fel men dessutom
stipulerar skyldighet för köparen att stå för en självrisk till visst belopp.
Även andra begränsningar i fråga om åtagandets räckvidd förekommer. Vanligt är
exempelvis att ett reparationsåtagande förenas med förbehåll att köparen helt
eller delvis skall svara för den kostnad som kan uppkomma för transport av
varan till och från det ställe där reparation skall ske. Vidare förekommer att
garantin begränsas att gälla vissa typer av fel, t. ex. fabrikations- och
materialfel, eller inom visst geografiskt avgränsat område, t. ex inom
Sverige.

EnUgt min mening bör det inte möta några större
svårigheter att klargöra hur lagens felregler skall tillämpas i de angivna
fallen. Som utredningen föreslår bör det avgörande för gränsdragningen mellan
garantifallen och övriga fall vara om säljaren eller annan har åtagit sig att
avhjälpa det fel varan är behäftad med eller inte. Däremot bör det inte som
villkor för att reglerna om garantifall skall vara tiUämpliga kr'ävas att
avhjälpandet skall ske utan kostnad för köparen. I enlighet härmed bör till
garantifallen hänföras såväl det av hovrätten nämnda exemplet, där köparen får
stå viss självrisk, som det fall att garantin

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 187

ålägger köparen visst ansvar för transportkostnad. I båda
fallen innefattar nämligen garantin ett åtagande att avhjälpa det fel som det
är fråga om, låt vara att avhjälpandet inte sker helt utan kostnad för köparen.
Det nu sagda belyser att en garanti i en viss konkret situation kan visa sig
vara helt utan ekonomiskt värde för köparen, eftersom hans kostnader för att
utnyttja garantin skuUe vara minst lika stora som kostnaden för att avhjälpa
felet på annat sätt. Detta beror på garantins materiella innehåll, ett ämne som
enligt vad jag nyss anförde inte nu bör göras till föremål för tvingande
civilrättslig reglering. Jag utgår emellertid från att KO kommer att ägna
uppmärksamhet åt dessa frågor.

Vad gäller de garantier vilkas giltighet begränsats till
vissa typer av fel eller till visst geografiskt område ligger saken annorlunda
till. I dessa fall torde avsikten med förbehåUen bl. a vara att begränsa åtagandets
räckvidd till sädana fel som normalt kan förutses av garantigivaren och som
till rimlig kostnad kan avhjälpas med anlitande av den reparationsservice som
står till hans förfogande. I enlighet med vad jag tidigare har anfört bör konsumentköplagen
inte lägga hinder i vägen för villkor av sådant slag. Den omständigheten att
garantigivaren har begränsat räckvidden av sitt åtagande bör emellertid inte
leda till att konsumenten står utan möjlighet att reagera mot fel som ligger
utanför garantins område. Beträffande sådana fel bör han kunna åberopa lagens
regler om säljarens ordinära felansvar. Det nu sagda innebär att frågan vilka
lagregler som är tillämpliga i en konkret situation kan bli beroende på
garantins tolkning. Det är därför av stor vikt att garantivillkoren utformas på
ett sätt som ger klart besked i detta hänseende. Även denna synpunkt bör
beaktas vid den översyn av näringslivets garantier som kan komma till stånd
genom KO:s försorg.

I tydlighetens intresse vill jag erinra om att den av mig
nu förordade uppdelningen av konsumentköplagens felregler på garantifall och
andra felsituationer inte innefattar något ställningstagande tiU frågan om
köparen i det enskUda faUet är bunden av en garanti som vid köpet lämnats av
säljaren eller annan. Som jag har framhållit tidigare (6.2.5) är detta ett
spörsmål av allmänt avtalsrättslig karaktär som inte bör lösas i detta
lagstiftningsärende. Köparen kan gis'etvis i det enskilda fallet hävda att
garantin inte ingår i köpavtalet och i händelse av fel i varan åberopa reglerna
i den allmänna köplagen. Konsumentköplagen ger honom emellertid ett grundskydd
som han kan falla tillbaka på oavsett hur denna avtalsrättsliga fråga skall
bedömas. Detta innebär att köparen, om han anser det vara förenligt med sina
intressen, alltid har möjlighet att godta garantin som en dd av köpavtalet och
stödja sig på den tvingande lagens regler om garantisituationen.

I enlighet med det anförda förordar jag att konsumentköplagen
skall innehåUa regler om säljarens ansvar för fel i varan dels beträffande garantifallen,
dels beträffande övriga felsituationer. Som utredningen föreslår bör i 4 § tas
upp bestämmelser om påföljder av att ett åtagande att

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 188

avhjälpa
fel inte fullgörs inom skälig tid och i 5 § regler om påföljder av fel i andra
fall. Vad angår bestämmelsernas närmare innehåll vill jag framhålla följande.

Den
av utredningen föreslagna huvudregeln om köparens befogenheter i garantifallen
(4 § första stycket första punkten) har under remissbehandlingen kritiserats i
framför allt tre hänseenden. Från konsumenthåll har ifrågasatts om köparens hävningsrätt
bör vara betingad av att säljarens kontraktsbrott är väsentiigt. Från
näringslivets sida har framförts betänkligheter dels mot att köparen ges rätt
att kräva avdrag på köpeskillingen, dels mot att han kan fordra ersättning för
kostnader för avhjälpande av fel. Som jag har anfört i den allmänna
motiveringen (6.2.6) biträder jag utredningens förslag i dessa avseenden,
bortsett från att regeln om hävningsrätt bör utformas så att den gäUer i aUa faU
då dröjsmålet inte är av ringa betydelse för köparen. Jag anser således att
huvudregeln om köparens rättigheter när ett avhjälpningsåtagande inte fullgörs
inom skälig tid bör utformas enligt utredningsförslaget med nu angiven
jämkning.

För
att köparen skall få utöva de befogenheter huvudregeln tUlerkänner honom bör
således krävas att två föratsättningar är uppfyllda. Dels skall det röra sig om
ett fel som säljaren har åtagit sig att avhjälpa. Dels skaU felet inte ha
rättats genom avhjälpande eUer genom leverans av gillt gods inom skälig
tid efter det att köparen framställt anspråk på grund av felet.

Beträffande
den första av de angivna förutsättningarna vill jag till en början hänvisa till
vad jag har anfört i det föregående. Huvudregeln avses främst bli tillämplig i
fall då säljaren genom garanti har utfäst sig att reparera fel som uppstår i
varan. Har garanti lämnats beträffande varan men innefattar garantin inte
något åtagande att avhjälpa fel - den avser t.ex. uteslutande tUlförsäkran om
viss egenskap hos varan blir frågan om köparens befogenheter i händelse av fel
att bedöma enligt 5 §. Med anlednina av ett påpekande av näringslivet vill jag
i sammanhanget anmärka att 4 § inte uttryckligen reglerar det fallet att en
garanti innefattar ett åtagande att rätta felet uteslutande i den meningen att
säljaren är beredd att lämna felfri vara i den felaktigas ställe. Det torde
emellertid ligga i sakens natur att 4 § skall vara tiUämplig även i sådant faU.
Någon uttryckUg regel härom synes inte behövlig.

En
särskild fräga är vad som skall räknas som "fel" enligt konsumentköplagen.
Som utredningen framhåller bör de normer som har utbildats vid tillämpning av
den allmänna köplagen vara vägledande på denna punkt. Det ligger i sakens natur
att det vid konsumentköp främst blir fråga om s. k. faktiska fel. För konsumentköpens
del bör vidare uppmärksammas att 710 §§ i speciella hänseenden preciserar när
en vara skall anses som felaktig vid tiUämpning av de tvingande reglerna.

Den
andra av de nyss berörda förutsättningama för huvudregelns

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 189

tillämpning
har i remissyttrandena diskuterats främst såvitt avser innebörden av uttrycket
"skälig tid". För egen del vill jag på denna punkt anföra följande.
Längden av tidsfristen bör bestämmas med hänsyn i första hand tiU förhåUandena
på köparens sida. Härvid är främst att beakta dennes behov av varan. Genom
regeln inskärps att han inte skall vara utlämnad åt säljarens godtycke i fråga
om hur lång tid han skall behöva vänta på att säljaren skall uppfylla sitt
åtagande. Även säljarens möjlighet att avhjälpa felet bör beaktas. Som
utredningen påpekar bör hänsyn exempelvis tas till att varan är av komplicerad
beskaffenhet och att det därför kan krävas mer än ett reparationsförsök. Jag
vill dock framhålla att köparen normalt inte skall behöva finna sig i att
säljaren upprepade gånger tar in varan på sin verkstad för reparation av samma
fel. Om felet finns kvar efter flera reparationsförsök bör alltså köparen som
regel ha rätt att göra de i paragrafen föreskrivna påföljderna gällande.
Tillfällig arbetsanhopning på den av säljaren anvisade verkstaden bör kunna
beaktas när det gäller att avgöra vad som är skälig tid. Som näringslivet har
påpekat bör ett längre dröjsmål än annars kunna godtas om säljaren ställer en
ersättningsvara tUl köparens disposition under väntetiden. Detta kan bli
aktuellt exempelvis om reparation inte kan utföras på grund av att verkstaden
är stängd för semester. En annan omständighet som givetvis också är av betydelse
är felets art. Om detta är jämförelsevis ringa och inte i märkbar mån inverkar
pä varans användbarhet bör ett längre dröjsmål kunna accepteras än om felet är
så allvarligt att varan är helt obrukbar. En fömtsättning för att tidsfristen
över huvud taget skall börja löpa bör givetvis vara att köparen ställer varan
till säljarens förfogande för undersökning och reparation.

Liksom
beträffande den tilläggsfrist som förutsätts vid leveransuppmaning enligt 3 §
finns beträffande motsvarande tidsfrist i 4 § anled-,ning överväga om
bedömningen av vad som skaU räknas som "skälig tid" skall påverkas av
omständigheter som är att hänföra till force majeure. Enligt min mening bör det
inte heller i gafantifallen vara uteslutet att ta viss hänsyn till förhåUanden
av sådant slag. Den omständigheten att ett mycket stort antal varor av samma
typ visar sig vara behäftade med viss defekt och att det därför kan ta
jämförelsevis lång tid att avhjälpa felen i alla sålda varor kan också i och
för sig föranleda att något längre väntetider kan få accepteras. Jag vill dock
understryka att även i dessa fall vederbörlig hänsyn måste tas till köparens
intresse av att inte behöva vänta på rättelse under oskäligt lång tid.

Som
framgår av huvudregeln är de tre påföljder som anvisas köparen i 4 § första
stycket (prisavdrag, ersättning för avhjälpande av fel samt hävning) att
uppfatta som alternativa. Köparen får således välja vilken av befogenheterna
han önskar använda. Väljer han att kräva prisavdrag eller ersättning för att
avhjälpa felet kan han inte samtidigt göra

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 190

den
andra av dessa båda påföljder gällande. Däremot har han enligt 6 § rätt att
under där angivna förutsättningar kräva ersättning för sådan utgift som han har
ådragit sig tUl följd av felet.

Som
har berörts i det föregående blir det i fråga om garantier som begränsats i
geografiskt hänseende emellanåt beroende av en tolkning av villkoren för
garantin vilka påföljder köparen äger göra gällande mot säljaren vid fel i
varan. Ett praktiskt faU är att felet visar sig vid användning utomlands av
varan men garantiåtagandet endast innefattar utfästelse att avhjälpa fel på
verkstad inom Sverige. Omfattas felet i och för sig av garantin, står det naturligen
köparen fritt att på egen bekostnad ombesörja transport av varan till Sverige
och påkalla felets avhjälpande här. Detta kan emellertid stundom vara olämpligt
från köparens synpunkt, eftersom transportkostnaden skulle överstiga reparationskostnaden.
Jag tänker exempelvis på det fallet att en bU visar sig vara behäftad med fel
som omöjliggör vidare färd med fordonet. Frågan om köparen då kan avhjälpa
felet utomlands och erhålla ersättning för denna kostnad av garantigivaren
regleras inte i 4 §. Skulle garantin vara att tolka så, att felet inte omfattas
av åtagandet, träder 5 § i funktion. Köparen kan då med stöd av denna paragraf
kräva prisavdrag eller om felet inte är av ringa betydelse häva köpet. Som
framgår av 6 § andra punkten kan köparen dock inte i denna situation kräva
ersättning för avhjälpande av felet men väl fordra kompensation för annan utgift
som han har ådragit sig till följd av detta.

Innebörden
av de påföljder som står köparen tiU buds har berörts i den allmänna
motiveringen (6.2.6). Rätten att göra avdrag på köpeskillingen tillkommer
köparen oavsett om felet är väsentligt eller inte. Detsamma gäUer möjligheten
att fordra ersättning för avhjälpande av felet. Sistnämnda rätt begränsas genom
föreskriften att ersättningen skall vara "skälig". Vid bedömningen
av vad som skaU räknas som skälig ersättning bör bl. a. tas hänsyn till om reparation
skett genom anUtande av fackman. Med anledning av ett påpekande från
näringslivet viU jag framhålla att bestämmelsen inte utesluter att köparen kan
kräva ersättning för kostnad som har uppstått för avhjälpande av fel
utomlands. En första förutsättning för att sådan ersättning skall kunna utgå är
givetvis att rekvisiten i 4 § är uppfyllda, dvs. att köparen har framställt
anspråk hos säljaren på grand av felet och att detta inte har avhjälpts inom
skälig tid. Om köparen i en sådan situation låter avhjälpa felet utomlands bör
han i och för sig kunna få ersättning härför. Åtminstone i faU då
garantiåtagandet är begränsat i geograflskt hänseende, exempelvis så att det
bara gäUer reparation inom Sverige, bör emellertid ersättning inte kunna utgå
med högre belopp än vad som motsvarar kostnaden för avhjälpande av fdet inom
garantins gUtighetsområde.

Den
tredje av de befogenheter som står köparen till buds vid säljarens bristande
uppfyllelse av ett avhjälpningsåtagande är rätten att häva kö-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 191

pet. Som jag har nämnt tidigare krävs i detta fall
liksom enligt 5 § att felet inte är av ringa betydelse för köparen.
Bedömningen av felets väsentlighet skall ske från köparens synpunkt. Jag kan i
denna del hänvisa till vad jag har anfört beträffande dröjsmål vid 3 §. NäringsUvet
har i sitt yttrande förordat att säljaren tillerkänns en interpeUationsrätt i
detta sammanhang. Jag återkommer till denna fråga vid behandlingen avll §.

Som har nämnts i den allmänna motiveringen (6.2.6) anser
jag det inte vara nödvändigt att i lagen ta med någon regel motsvarande 47 §
köplagen. Frågan om vilken verkan som bör tillmätas den omständigheten att
köparen undersökt varan före köpet får således avgöras enligt allmänna
köprättsliga regler. I likhet med utredningen vUl jag understryka att någon
plikt att företa en fackmannamässig granskning av varan normalt sett inte kan
anses åvila konsumenten, även om han undersöker varan på det sätt som avses i
paragrafen. Vid bedömningen av vad konsumenten "bort märka" vid en
undersökning av varan bör således tas stor hänsyn till att han på grund av
bristande kunskaper o. d. ofta saknar möjlighet att konstatera eventuella
felaktigheter hos t. ex. varor med maskinella beståndsdelar.

Lagen reglerar inte heUer frågor om parternas återgängsprestationer
vid hävning. Härvidlag torde emellertid de principer som har kommit till
uttryck i 57 och 58 §§ köplagen kunna tjäna till viss ledning. I regel är
köparen inte skyldig att kompensera säljaren för värdeminskning som varan har
undergått. En annan sak är alt köparen med hänsyn till omständigheterna kan
vara skyldig att vidkännas viss kostnad för den nytta han har haft av varan
under tiden efter köpet.

1 4 § första stycket andra punkten utredningens lagförslag
ingår en undantagsregel om giltigheten i vissa fall av förbehåll som inskränker
köparens hävningsrätt. Regeln har allmänt godtagits av remissinstanserna.
Också jag biträder utredningens förslag i denna del. I lagen bör alltså utsägas
att förbehåll som inskränker köparens rätt att häva köpet skall gälla, om
betydande skada skulle åsamkas säljaren genom att köpet hävs och han erbjuder
köparen skälig ersättning för felet samt det inte är uppenbart att varan inte
kan användas för sitt ändamål.

Den föreslagna undantagsregeln tar i första hand sikte på
fall liknande dem som avses med dess motsvarighet i 3 §, dvs. köp av varor som
säljaren, exempelvis på grund av att de är specialtillverkade för köparen, har
svårt att avyttra till annan än denne. Det i regeln uppställda skaderekvisitet
avser den risk för skada som föreligger i det enskilda fallet. Den
omständigheten att ett stort antal köpare samtidigt gör gäUande anspråk på
grund av en garanti som har utfärdats av säljaren beträffande visst slag av
vara skall således inte i och för sig inverka på bedömningen av om skadan är
att räkna som "betydande" eller inte. Säljarens erbjudande om
ersättning till köparen kan antingen framgå av avtalsvill-

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 192

koren eller lämnas i samband med att köparen förklarar sig
vilja häva köpet. Ersättningen bör ge köparen skälig kompensation för den
förlust han lider genom varans minskade användbarhet. Den bör därför avse inte
bara sådana direkta kostnader som han har haft för att avhjälpa felet utan även
hans förlust i övrigt. Den friskrivningsmöjlighet som regeln ger säljaren
begränsas på väsentligen samma sätt som dess motsvarighet i 3 § genom kravet
att det inte får vara uppenbart att varan inte kan användas för sitt ändamål.
Är felet så allvarligt att varan är oanvändbar, bör köparen alltid ha hävningsrätt.

I 4 § andra stycket utredningens förslag regleras köparens
rätt att innehålla köpeskiUingen i avvaktan på att felet rättas. Som framgår
av den allmänna motiveringen (6.2.6) delar jag inte de farhågor som under remissbehandlingen
har uttalats av bl. a. näringslivet i fråga om de negativa följder som en
sådan ratt för köparen kan ha. Jag anser följaktligen att köparen genom
föreskrift i lagen bör ges sådan befogenhet att innehålla köpeskUlingen som
utredningen föreslår. De av utredningen föreslagna reglerna om
förutsättningarna för utövande av denna rätt har i allmänhet inte föranlett
någon erinran i remissyttrandena. Enligt KO;s mening bör dock regeln om
köparens rätt att innehålla köpeskillingen vid ringa fel utformas så, att den
lämnar utrymme för en friare bedömning än vad som följer av förslaget. För
egen del vill jag med anledning härav anföra följande. Enligt förslaget får
köparen vid ringa fel inte innehålla mer av köpeskUlingen än vad som kan antas
motsvara dubbla kostnaden för felets avhjälpande. Med den sålunda föreslagna
formuleringen motverkas på två sätt risken för att köparen innehåller ett
belopp som överstiger vad han har rätt att innehålla. Dels ges köparen rätt att
innehålla inte endast själva reparationskostnaden utan dubbla kostnaden för
avhjälpande av felet. Dels har kravet på bevisning i fråga om kostnadens
storlek satts lågt. Det räcker att köparen gör antagligt att
reparationskostnaden uppgår till visst belopp. Med hänsyn härtill anser jag
inte att det finns skäl att mjuka upp regeln ytterligare till köparens förmån.
Beträffande den närmare innebörden av andra stycket kan jag i övrigt hänvisa
till dess motsvarighet i 3 § andra stycket.

Med anledning av ett påpekande av näringslivet (se 5.2.6)
vill jag med tanke på situationer då varan är behäftad med ringa fel tillägga,
att köparen vid avbetalningsköp bör kunna innehålla de närmast förfallande
poster som tUlhopa motsvarar högst dubbla avhjälpningskost-naden. Köparen
behöver således inte avvakta tUls endast de restposter återstår av
kreditbeloppet som motsvarar den dubbla kostnaden för avhjälpande.

Tredje stycket i 4 § upptar den viktiga regeln att
paragrafen skall gälla även om åtagandet att avhjälpa felet har gjorts av
varans tillverkare eller eljest av annan än säljaren men för dennes räkning.
Att köparen bör ha möjlighet att vanda sig mot säljaren också när ett av
tredje

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 193

man
gjort garantiåtagande inte uppfylls anser jag vara uppenbart. För köparen är
det naturligt att i dessa fall uppfatta säljaren och garantigivaren som en
enhet. De primära befogenheter som står köparen till buds vid fel i varan,
nämligen rätten att kräva prisavdrag och att häva köpet, kan knappast göras
gällande mot annan än säljaren. Detsamma gäller möjligheten för köparen att
innehålla köpeskillingen. Härtill kommer att det, som utredningen understryker,
emellanåt är oklart på vilket sätt en garanti påverkar säljarens ansvar och i
vad mån köparen är bunden att använda garantin. Konsumentköplagen bör även med
tanke på sådana fall klargöra att köparen vid tredjemansåtagande kan vända sig
direkt mot säljaren. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till
förslaget.

Med
anledning av vad näringslivet har anfört beträffande den nu berörda regeln
vill jag framhålla att bestämmelsen inte syftar till att ändra den struktur som
har utvecklats på garantiserviceområdet eller hindra en fortsatt utveckling på
detta område. Som tidigare nämnts (6.2.1) bör lagen inte heller lägga hinder i
vägen för interna överenskommelser om fördelningen av garantiansvaret mellan
olika led på säljarsidan. I förhållande till den slutiige konsumenten av varan
bör emellertid ansvarsfriskrivning från säljarens sida inte medges i vidare
mån än som följer av 4 §. Beträffande frågan om reklamation hänvisar jag till
vad som anförs vid 11 §. Garantigivarens eget ansvar behandlas vid 12 och 13 §§.

De
avhjälpningsåtaganden av tredje man som avses i 4 § tredje stycket skall i
enlighet med förslaget vara avgivna "för säljarens räkning". Detta
innebär att helt fristående reparationsåtaganden från tredje mans sida faller
utanför paragrafen, även om de har förmedlats av säljaren i samband med köpet.
Den koppling mellan köpavtalet och tredje mans åtagande som förutsätts i tredje
stycket framgår beträffande moderna garantier vanligen av köpavtalets innehåll.
Bestämmelsen bör emellertid givetvis vinna tillämpning även när ett åtagande
eljest är att anse som avgivet för säljarens räkning.

Vid
sidan av reglerna om säljarens ansvar i garantifall bör som tidigare
framhållits lagen innehålla regler även om säljarens ordinära felansvar.
Sådana bestämmelser har i överensstämmelse med utredningens förslag tagits upp
i 5 §. De anger i första hand vilka befogenheter köparen har mot säljaren
(första stycket). Därutöver behandlas frågan om säljarens rätt att avvärja hävning
eller annan påföljd genom rättelse av felet (andra stycket).

Vad
utredningen har föreslagit i fråga om köparens befogenheter vid fel i varan (5
§ första stycket) har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Också jag
biträder förslaget med en formell jämkning. TUl-lämpning av de föreslagna
reglerna blir aktuell i första hand i fall då köpavtalet har förenats med
villkor som inskränker köparens befogen-

13
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 194

heter.
Exempel på fall av detta slag har lämnats i utredningens betänkande (SOU 1972:
28 s. 106). Det bör emellertid påpekas att sådana villkor förekommer endast i
begränsad utsträckning vid konsumentköp utanför tillämpningsområdet för 4 §.
Vid flertalet sedvanliga butiksköp träffas inte någon särskild överenskommelse
om köparens rättigheter i händelse av fel i varan. För denne kan det då synas
naturligt att i första hand åberopa köplagens dispositiva felregler, eftersom
den tvingande regleringen i konsumentköplagen representerar ett grundskydd som
inte i alla avseenden sträcker sig lika långt till köparens förmån som de dispositiva
normalreglerna. A andra sidan är detta grundskydd i många situationer fullt
tillräckligt och det kan ofta te sig enklare att direkt hänföra sig till den
tvingande bestämmelsen än att åberopa allmänna köprättsliga regler. Som framgår
av 2 § står det alltid köparen fritt att åberopa konsumentköplagens regler,
även om han i och för sig också skulle ha möjlighet att grunda sitt anspråk på
den allmänna köplagen.

I
fråga om den närmare innebörden av 5 § första stycket vill jag i töi-sta hand
hänvisa till vad jag har anfört beträffande motsvarande regler i 4 §. Den
tvingande regleringen upptar inte nägon motsvarighet till bestämmelsen i 43 §
köplagen om rätt för köparen att vid leveransavtal kräva gillt gods. Som
utredningen påpekar synes dock någon bestämmelse härom inte behövlig. Av
naturliga skäl ingår i 5 § inte heller någon regel om rätt för köparen att
kräva skälig ersättning för avhjälpande av fel (jfr 4 §). Har säljaren inte
gjort något åtagande att reparera uppkommande fel, bör köparen inte heller
kunna framtvinga ett sådant åtagande genom att hota med att annars låta
avhjälpa felet på säljarens bekostnad.

Hovrätten
för Västra Sverige vänder sig mot vad utredningen anför om att 5 § kan ges motsvarande
tiUämpning vid brist i varan (jfr 50 § köplagen). Enligt hovrätten torde sådan
tillämpning av de tvingande reglerna inte kunna komma i fråga utan att en
uttrycklig bestämmelse härom meddelas i lagen. Spörsmålet rör ytterst vad som
skall räknas som "fel" vid tUlämpning av konsumentköplagen. Enligt
min mening bör det inte vara uteslutet att härvid beakta även förhållanden som
med den allmänna köplagens terminologi är att klassificera som
"brist". Med hänsyn till spörsmålets ringa praktiska betydelse anser
jag inte att någon uttrycklig bestämmelse i ämnet behöver tas upp i konsumentköplagen.

I
5 § andra stycket första punkten utredningens lagförslag regleras frågan om
säljarens rätt att avvärja hävning eller annan påföljd genom rättelse av felet,
dvs. genom att avhjälpa detta eller leverera gillt gods. Bestämmelsen innebär
en viss utvidgning av den möjlighet till sådant avhjälpande som tilUcommer
säljaren enligt motsvarande regel i 49 § köplagen. De skäl utredningen har
anfört tUl stöd för den föreslagna regeln finner jag övertygande. Någon
principiell erinran häremot har inte heller gjorts i remissyttrandena. Jag
biträder därför utredningens förslag.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 195

Vad
gäller den närmare utformningen av den nu berörda regeln har en remissinstans
uttryckt önskemål om att kravet på att rättelsen skall ske "genast"
ersätts med ett uttryck som anger att rättelsen skall ske "utan
dröjsmål". Någon egentlig saklig skillnad mellan dessa två tidsuttryck
synes dock inte föreligga. Som utredningen påpekar bör det föreslagna
uttrycket inte utesluta att säljaren får en kort frist för att vidta erbjuden
rättelse. Jag anser mig därför inte böra frångå förslaget på denna punkt. Med
anledning av vad näringslivet har anfört om sambandet mellan 4 och 5 §§ vill
jag tUlägga att jag inte heller av annat skäl anser det lämpligt att vidga den
rätt att förebygga hävning som säljaren får enligt 5 § andra stycket.

Eftersom
regeln i 5 § andra stycket första punkten anknyter till huvudregeln i första
stycket får den betydelse bara i situationer då huvudregeln är tillämplig. Har
något avtal som inskränker köparens befogenheter vid fel inte träffats, möter
som förut nämnts inte något hinder att tillämpa reglerna om fel i den allmänna
köplagen 49 § inbegripen.

Till
regeln om säljarens möjlighet att erbjuda rättelse har fogats en bestämmelse om
rätt för köparen att i sådant fall innehålla köpeskillingen tiUs rättelse sker
(5 § andra stycket andra punkten). Även denna bestämmelse överensstämmer med
utredningens förslag.

6
§

I
paragrafen regleras köparens rätt till ersättning för sådan utgift som han
ådragit sig till följd av dröjsmål eller fel. Paragrafen saknar direkt
motsvarighet i utredningens lagförslag (jfr 10 § detta förslag).

I
den aUmänna motiveringen (6.2.6) har jag utvecklat min syn på frågan i vilken
utsträckning konsumenten bör tillförsäkras rätt till skadestånd mot säljaren
genom tvingande regler i konsumentköplagen. Som framgår av vad jag därvid
anfört har jag kommit till den uppfattningen att det inte är motiverat att
införa tvingande bestämmelser som ålägger säljaren en vidsträckt
skadeståndsskyldighet. Däremot finns det anledning att överväga regler som
stärker köparens ställning i vissa speciella hänseenden av särskilt praktisk
betydelse. I 4 § har sålunda i enlighet med utredningens förslag tagits upp en
bestämmelse om rätt för köparen att kräva ersättning för avhjälpande av fel,
när ett åtagande av säljaren eller annan att avhjälpa felet inte fullgörs inom skäUg
tid. I förevarande paragraf har införts en regel om köparens rätt till
ersättning för andra utgifter som han har ådragit sig till följd av säljarens
kontraktsbrott. Denna regel avviker från utredningens förslag, vilket
beträffande köparens allmänna skadeståndsrätt mot säljaren endast upptar en
bestäm melse om ersättning för skada som tillfogats köparen genom grov för
summelse av säljaren. I fråga om skälen till att utredningens förslag har

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 196

frångåtts
härvidlag vill jag hänvisa till de allmänna övervägandena. Slopandet av den
regel utredningen har förordat är inte avsett att innebära någon saklig ändring
av konsumentens ställning i detta hänseende. Som jag tidigare har framhållit
talar starka skäl för att den princip åt vilken regeln ger uttryck, nämligen
att en friskrivning från skadeståndsansvar inte kan åberopas när uppsåt eller
grov vårdslöshet ligger den skadevållande parten till last, gäller redan
enligt nuvarande ordning.

De kostnader som kan
tillfogas köparen genom kontraktsbrott pä säljarens sida är av många oUka
typer. Vissa exempel har berörts i de allmänna övervägandena. Hit hör det av
KO nämnda fallet att en konsument på grund av fel i en tvättmaskin får
utgifter för tvätt på annat håll medan maskinen repareras. Ett liknande fall är
att konsumenten på grund av fel i en nyköpt bil måste avbryta en inledd resa
eller fortsätta den med annat färdmedel och därigenom får extra utgifter för
transporter, inkvartering m. m. Som ytterligare exempel på kostnader som kan
uppkomma för konsumenten genom dröjsmål eUer fel i varan kan nämnas utlägg för
hyra av ersättningsvara, om en beställd vara inte levereras i tid, stUleståndsersättning
på grund av avsaknad av bil under den tid denna repareras samt ersättning för
förlorad arbetsförtjänst. Ännu en typsituation är att köparen till följd av
utebliven leverans av en vara nödgas köpa en likvärdig vara från annat håll
till högre pris än det som avtalats beträffande den ursprungUgen köpta varan.

Det
framgår av den allmänna motiveringen att en tvingande regel om säljarens
skadeståndsansvar enligt min mening inte bör omfatta alla de typer av kostnader
som jag här har exemplifierat. Det grundskydd i skadeståndshänseende som lagen
skall ge konsumenten bör begränsas tiU vissa sådana typer. Vid avgränsningen
bör stor betydelse tillmätas intresset av att i möjligaste mån undvika tvister
om skadeståndets beräkning. Det ligger varken i samhällets eller i parternas
intresse att man inför tvingande lagregler vilka är så konstruerade att de
leder till ett stort antal tvister.

Innan jag går nännare in
på frågan hur gränsdragningen bör ske vill jag erinra om den allmänna
förutsättning för rätt tUl skadestånd som ligger i kravet på adekvat
kausalitet. Detta krav föranleder att säljaren inte kan göras ansvarig för
skada som köparen har lidit genom hans kontraktsbrott, om skadan framstår som
en så osedvanlig och osannolik följd av kontraktsbrottet att den inte skäligen
bort tas i beräkning av säljaren. Genom denna allmänna skadeståndsrättsliga
princip utesluts alltså vissa mera säregna och svårförutsebara typer av skador
från ersättningsrätt. Som exempel kan nämnas det fallet att en köpare nödgas
inställa en redan betald resa för att vidta omedelbara åtgärder på grund av ett
plötsligt uppkommet fel på en hushållsmaskin. Jag vill vidare erinra om att
frågor om ersättning för skada på person eller annan egendom än den sålda
varan enligt 19 § föreslås bli lämnade helt utanför la-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 197

gens
reglering. De skador det kan bli fråga om är alltså s. k. rena förmögenhetsskador
(jfr 1 kap. 2 § skadeståndslagen).

För
den enskilde konsumenten torde det ofta framstå som ett särskilt angeläget
önskemål att få ersättning för sådana direkta utlägg som blivit en omedelbar
följd av säljarens kontraktsbrott och som han annars inte skulle ha behövt
göra. Denna typ av kostnader är normalt lätta att verifiera eller uppskatta.
En ersättningsrätt i detta hänseende skulle därför inte behöva leda till något
stort antal besvärliga tvister om skadeståndets beräkning.

Enligt min mening synes
det lämpUgt att begränsa lagens tvingande reglering till att tillförsäkra
köparen en rätt till ersättning för sådan utgift som han ådragit sig till
följd av dröjsmål eUer fel. Genom termen "utgift" markeras att regeln
syftar på direkta utlägg som köparen nödgats göra pä grund av säljarens
kontraktsbrott. Hit hör sådana utiägg för resor, porto etc. som direkt
föranleds av felet, exempelvis utgift för telefonsamtal i syfte att påminna
säljaren om en utebliven leverans. I övrigt blir det i stor utsträckning fråga
om utgifter som beror på att köparen tvingas vara utan varan under längre
eller kortare tid antingen på grund av dröjsmål med leveransen eller på grund
av att varan är behäftad med fel och därför inte kan användas. Exempel på ersättningsgilla
utgifter vid fel erbjuder det av KO nämnda fallet avseende kostnad för tvätt på
annat håll under tid då tvättmaskin repareras. Däremot kan regeln inte grunda
rätt till ersättning för extra arbete, om konsumenten väljer att i stället
utföra tvätten själv för hand. Några utgifter för konsumenten uppkommer
nämligen inte i detta fall. Som ett annat exempel på utgifter som kan ersättas
enligt paragrafen kan nämnas utlägg för resor med annat trafikmedel vUka
föranleds av att den bil som konsumenten egentiigen skulle ha använt inte
levereras i tid. Utlägg för hyra av nödvändig ersättningsvara, när en beställd
vara inte levereras i tid, täcks också av regeln. Som exempel kan nämnas att
köpare av ett monterings-färdigt hus, vUket inte levereras på avtalad tid,
nödgas hyra särskild bostad därför att han i förlitan på rättidig leverans
redan överlåtit eller sagt upp rätten till sin tidigare bostad. Om en TV-apparat
inte levereras på utiovad tid ger regeln konsumenten rätt till ersättning för
hyra av en annan TV-apparat under väntetiden. Motsvarande gäller om ett fel i
apparaten som omfattas av garanti inte avhjälps inom skälig tid. Sammanfattningsvis
vUl jag understryka att den förordade ersättningsregeln endast avser att ge
köparen kompensation för faktiska utgifter som omedelbart föranletts av
säljarens kontraktsbrott.

Avgränsas
paragrafens tUlämpningsområde i enlighet med det anförda kommer vissa
kostnader att falla utanför regeln. Jag syftar bl. a. på StUleståndsersättning
på grund av avsaknad av bil under tid då denna repareras. Denna typ av
ersättning brukar ses som gottgörelse för kostnader som har blivit onyttiga
till följd av ett skadefall (se prop. 1972; 5

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 198

s.
580). Ersättningen kan inte hänföras till kategorin "utgift". Däremot
kan ökade utgifter för resor och transporter med andra trafikmedel ersättas.
Motsvarande bedömning får göras i fråga om förlust föranledd av tidsspillan i
samband med en reklamation. Detta innebär bl. a. att förlorad arbetsförtjänst
inte blir ersättningsgiU. Inte heller det i det föregående berörda faUet att
köparen till följd av utebliven leverans av en vara nödgats köpa en annan
likvärdig vara tiU högre pris än som avtalats för den första varan omfattas av
ersättningsregeln. Den förlust köparen lider i sådant fall kan inte
karakteriseras som en direkt utgift tUl följd av dröjsmålet. Huruvida köparen
på annan grund har rätt till ersättning för sin förlust får avgöras enligt den
allmänna köplagens regler i ämnet, i den mån de inte har satts ur spel genom
avtal.

De typer av kontraktsbrott
som bör medföra ersättningsansvar för säljaren utgörs naturligen av de faU som
anges i 35 §§. I fråga om 3 § skall således konstateras att dröjsmål i lagens
mening föreligger. Beträffande 4 § får på motsvarande sätt undersökas om ett
av paragrafen omfattat åtagande att avhjälpa fel fullgjorts inom skälig tid
eller inte. Det bör således krävas att säljaren gjort sig skyldig tiU sådant
kontraktsbrott som avses i denna paragraf. Vad angår 5 § skall konstateras att
varan ar behäftad med fel. Beträffande såväl 4 som 5 § gäller att begreppet fel
även täcker de situationer som avses i 710 §§.

Som jag har påpekat i den
allmänna motiveringen bör lagen öppna möjlighet att avvisa kostnadsanspråk som
inte ter sig skäliga med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter.
Detta syfte kan enklast uppnås genom att skadeståndsrätten begränsas till
"skälig ersättning" för den utgift köparen har haft. Vid bedömningen
av vad som är skälig ersättning får givetvis köpeskillingens storlek tillmätas
avsevärd betydelse. Att i lagen ange en högsta gräns för ersättningsbeloppets
storlek synes mig emeUertid varken behövligt eller lämpligt. En annan omständighet
som bör beaktas är om säljarens kontraktsbrott är väsentligt eller endast av
ringa karaktär. 1 regeln om skälig ersättning ligger vidare att köparen inte
kan få ersättning för utgifter som överstiger vad som har varit påkallat för
att kompensera skadan. Han bör exempelvis inte ha rätt att få kostnaden för
hyra av en viss bil ersatt till fullo, om han haft möjlighet att tillgodose
sitt behov genom att hyra en annan bU till lägre kostnad.

För att befordra en smidig
skadereglering kan det i många fall vara lämpligt att genomföra en långt gående
schablonisering av ersättningsberäkningen. Jag förutsätter att KO vid
överläggningar med representanter för näringslivets organisationer
uppmärksammar möjligheterna att genom standardklausuler åstadkomma en lämplig
lösning för vissa vanligen förekommande ersättningsanspråk. Det kan exempelvis
visa sig praktiskt att fixera en viss ersättning per dag, eventuellt bestämd i
relation till köpeskillingen, för fall av leveransförsening. En avtalsklausul

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 199

av
denna innebörd utgör dock i och för sig inte något hinder mot att köparen tillerkänns
högre ersättning, om han visar att han har haft utgifter tiU högre belopp.

Ersättningsregeln bör
enligt min mening inte göras så rigorös att varje möjlighet saknas att ta
hänsyn till förhållandena på säljarens sida såvitt avser orsaken till att
prestationen inte fullgjorts på avtalsenligt sätt. Säljarens intressen torde
emellertid bli vederbörligen tillgodosedda om det i lagen föreskrivs att
ersättningsskyldighet inte föreligger, om säljaren visar att dröjsmålet eller
felet inte beror på hans försummelse. Bevisbördan kommer härigenom att ligga
på säljaren. Den sålunda föreslagna regeln medför att säljaren kan gå fri från
ersättningsansvar t. ex. om han visar att leverans från hans leverantör har
uteblivit på grund av försummelse hos leverantören eller fraktföraren eller
att det beror på försumlighet hos tillverkare som åtagit sig att avhjälpa fel
i varan att avhjälpandet inte har skett inom skälig tid. Det föreslagna
subjektiva rekvisitét för skadeståndsskyldighetens inträde innebär att en skiUnad
görs meUan denna ersättningsrätt för köparen och övriga befogenheter som står
honom tiU buds enligt lagen.

Mot bakgrund av det
anförda föreslår jag att i 6 § tas in en bestämmelse om att köparen i fall som
avses i 3 §, 4 § första och tredje styckena samt 5 § första stycket har rätt tiU
skälig ersättning för sådan utgift som han ådragit sig till följd av dröjsmål
eller fel, om säljaren inte visar att dröjsmålet eller felet inte beror på hans
försummelse (första punkten). Beträffande räckvidden av regeln vill jag erinra
om att den inte uppställer som förutsättning att säljarens kontraktsbrott är
väsentligt. Regeln bör således kunna åberopas även vid ringa dröjsmål eller
fel. Som jag förat antytt kan emellertid kontraktsbrottets mer eller mindre
väsentliga karaktär inverka på ersättningsberäkningen. Vad beträffar
situationer då varan är behäftad med fel som säljaren eller tredje man har
åtagit sig att avhjälpa följer av hänvisningen till 4 § första och tredje
styckena att ersättning enligt 6 § kan komma i fråga bara om felet inte blir
avhjälpt inom skälig tid efter det att köparen har framställt anspråk på grund
av detta. Om denna förutsättning för ersättningsrätt är uppfylld kan emellertid
ersättning utgå även för utgifter som hänför sig till tid innan fristen för
avhjälpande av felet gått tUl ända, nämligen om det är fråga om utgifter som
köparen har ådragit sig på grund av felet. Vid fel som inte omfattas av något avhjälpningsåtagande
har köparen i princip alltid rätt till ersättning för utgifter enligt 6 §.
Undantag görs dock för den situation som regleras i 5 § andra stycket, nämligen
att säljaren erbjuder sig att avhjälpa felet samt rättelsen sker genast och
utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. Av denna bestämmelses
formulering torde f. ö. framgå att den inte blir tUlämplig när köparen har
drabbats av utgifter på grand av felet. Att 6 § inte omfattar ersättning för
förlust som köparen lider genom personskada eller skada på annan egendom än den
sålda varan följer av 19 §.

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 200

Ersättningsregeln
i 6 § ger konsumenten rätt till kompensation för utgift som han ådragit sig
"till följd av dröjsmål eller fel". Av de valda ordalagen följer att
utgiften för att bli ersättningsgiU skall vara föranledd av säljarens
kontraktsbrott. Detta innebär att bestämmelsen inte ger konsumenten möjUghet
att kräva ersättning för sådan kostnad i samband med köpets ingående som blivit
onyttig på gnmd av att köpet hävs. Har konsumenten t. ex. haft utgift för
installation av en hushållsmaskin, som sedermera visar sig vara behäftad med väsentiigt
fel, kan köparen inte med stöd av 6 § konsumentköplagen framställa anspråk på
ersättning för denna kostnad. Däremot kan han enligt paragrafen begära
ersättning för den förnyade installationskostnad som han kan nödgas ådra sig
till följd av att den felaktiga varan skall avlägsnas och ersättas med en
felfri sådan.

Jag vUl
understryka att den föreslagna skadeståndsbestämmelsen främst riktar sig mot friskrivningsklausuler
i kontrakt o. d. Är säljarens ansvar inte inskränkt genom något sådant villkor,
möter självfaUet inte något hinder att tillämpa de befogenheter köparen i
skadeståndshänseende har enUgt köplagen. Vill köparen göra gällande befogenhet
som uteslutande följer av köplagen, måste dock föratsättningama härför enligt
köplagens principer föreligga.

Till
regeln i 6 § första punkten har fogats en bestämmelse om att köparen inte har
rätt till ersättning för avhjälpande av fel i vidare mån än som föreskrivs i 4 §.
Som har påpekats under 5 § upptar denna paragraf av naturliga skäl inte någon
regel om rätt för köparen att kräva ersättning för avhjälpande av fel. Till
förebyggande av missförstånd bör i

6 §
tas in en uttrycklig regel om att inte heller denna paragraf kan åbe

ropas till stöd för utkrävande av sådan ersättning, när något avhjälp

ningsåtagande inte gjorts från säljarens sida. I detta sammanhang vill

jag också påpeka att 6 § inte ger köparen rätt att när avhjälpande har

skett enligt 4 § kräva ersättning för sådana utgifter för exempelvis trans

port av varan till och från verkstad som det enligt garantivillkoren ålig

ger honom att svara för. I detta fall föreligger nämligen över huvud ta

get inte något kontraktsbrott. Om felet däremot inte avhjälps inom skä

lig tid har köparen i princip rätt till ersättning för utgifter av nämnda

typ.

7 §

Paragrafen
reglerar säljarens ansvar för vUseledande uppgift om varan. Den motsvarar 7 §
utredningens lagförslag.

Utredningen.
Den reglering av säljarens ansvar för oriktiga uppgifter om varan som
utredningen föreslår är uppdelad på två huvudfall. I 7 § första stycket ingår
bestämmelser om säljarens ansvar för uppgift som han själv lämnat om varan. I
paragrafens andra stycke behandlas den situationen att uppgiften lämnats av
annan än säljaren.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 201

I
fråga om säljarens ansvar för egna uppgifter om varan tar utredningen först
upp frågan om ansvaret skall avse aUa uppgifter om varan eller om viss
begränsning skall göras med hänsyn till uppgiftens art. Utredningen anser det
i och för sig obestridligt att säljaren inte bör ådra sig ansvar för varje
uttalande om varan oavsett hur allmänt det är formulerat eller vUken
anknytning det har till varan. Ett särskilt ansvar för uppgifter måste föratsätta
att dessa är av jämförelsevis konkret eller bestämd natur.

Enligt utredningens mening
råder det inte någon tvekan om att uppgifter som direkt rör en varas
beskaffenhet, dvs. främst dess kvalitet och egenskaper i övrigt, i princip bör
omfattas av konsumentköplagens regler i ämnet. Detsamma gäller uppgifter
rörande varans användning, t. ex. anvisning om dess bruk eller skötsel. Det
skulle emellertid föra för långt att ålägga säljaren ett motsvarande ansvar vid
alla eventuella felaktigheter i uppgifter om varans pris, t. ex. påståenden om
att säljaren tUlhandahåller varan till lägre pris än sina konkurrenter.
Detsamma gäller s. k. kringuppgifter. Med sådana uppgifter avser utredningen
uttalanden som visserligen rör varan men är av allmänt säljfrämjande natur, t.
ex. uttalanden om att viss vara sålts i ett stort antal exemplar eUer att den
köpts av en känd idrotts- eller fUmstjärna. I fråga om kringuppgifter tillfogar
utredningen den reservationen att en uppgift av detta slag ibland kan vara
liktydig med en uppgift om varans beskaffenhet eller med en garanti för varans
kvalitet, såsom då ett armbandsur av visst märke uppges ha använts av
amerikanska flottans djupdykare. Har kringuppgiften denna karaktär och visar
sig varan inte ha den beskaffenhet eller kvalitet som kunnat förväntas med
hänsyn tiU uppgiften, bör dess oriktighet kunna åberopas av köparen.

Som ytterligare
förutsättning för att säljaren skall bli ansvarig krävs enligt förslaget att
det rör sig om positivt oriktiga uppgifter. Den främsta orsaken härtUl är att
en tvingande bestämmelse i ämnet för att ge ett effektivt skydd ät köparen bör
gälla oa\sett om uppsåt eller oaktsamhet kan läggas säljaren till last i fråga
om uppgiftens lämnande. Skäl kan visserligen anföras för att stipulera ansvar
även för underlåtenhet av säljaren att lämna upplysning i visst hänseende, t.
ex. om varans bruk eller skötsel. För utredningen har det emellertid framstått
som mindre lämpligt att härvidlag genom en tvingande regel, som tar sikte på
köparens minimiskydd, införa ett lika långt gående ansvar för säljaren som
beträffade positiva uppgifter. Omfattningen av den upplysningsplikt som bör
åvila en säljare måste bero av en mångfald omständigheter, vilka svårligen kan
preciseras i lag. Allmänt sett kan också ifrågasättas om inte önskemålet om
förbättrad varuupplysning tUl konsumenterna bör tillgodoses med andra medel än
genom en bestämmelse i konsumentköplagen.

Ett
vUlkor för att köparen skall skyddas enligt 7 § bör enligt utred-

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 202

ningen
vidare vara att uppgiften kan karakteriseras som "oriktig" (felaktig).
Med hänsyn till de avgränsningar som gjorts beträffande uppgiftens art skulle
det i och för sig kunna ifrågasättas om inte köparen bör ges rätt att göra
gällande påföljder mot säljaren i alla de fall då en uppgift är att beteckna
som "vilseledande". Sistnämnda uttryck inkluderar även uppgifter som
är korrekta men som på grund av det sätt pä vilket de lämnats är ägnade att
vilseleda köparen. Genom en utvidgning av säljarens ansvar tUl vilseledande
uppgifter skulle också vinnas större överensstämmelse på denna punkt med
straffbestämmelsen i 2 § marknadsföringslagen. Utredningen erinrar emellertid
om att sistnämnda bestämmelse bara gäller vid uppsåtligt handlande. Eftersom
säljarens civilrättsliga ansvar för oriktig uppgift bör inträda oavsett uppsåt
eller oaktsamhet och inte omfatta underlåtenhet att lämna viss uppgift, har
utredningen ansett det befogat att begränsa ansvaret enligt konsumentköplagen
till sådana fall då uppgiften är objektivt sett oriktig. Anknyts ansvaret tUl
uppgiftens oriktighet ökar även säljarens möjligheter att kontrollera
riktigheten av de uppgifter han lämnar. I allmänhet ställer det sig svårare
att bedöma om viss uppgift objektivt sett är vUseledande. Härtill kommer att
det vid anvisningar för varans bruk eller skötsel vanligen inte blir fråga om vUseledande.
Utredningen understryker att skillnaden i fråga om de olika reglernas till-lämpningsomräde
i praktiken inte bUr särskilt framträdande. En uppgift som är vilseledande är
nämligen i de flesta fall oriktig och vice versa.

Skyddet mot ovederhäftiga
upplysningar av säljaren bör enligt utredningens mening tillkomma köparen
oavsett på vilket sätt upplysningen lämnats. Det bör inte spela nägon roll om
den lämnats muntligen eller skriftiigen. I det senare hänseendet kommer
särskilt i fråga sådana uppgifter om en vara som har tagits in i
tidningsannonser, reklambroschyrer och Uknande meddelanden från säljaren till
en presumtiv krets av köpare. Inte bara uppgifter i reklamen utan också
oriktiga uppgifter i annonser eller pä skyltar om en individuell vara, t. ex.
om en begagnad bil eller båt, bör omfattas av 7 §. Varken i fråga om annonser
eller andra meddelanden bör krävas att den handUng vari uppgiften ingår överlämnats
av säljaren till köparen i omedelbart samband med köpet. Det bör vara
tillräckligt att uppgiften influtit t. ex. i en annons i en dagstidning, i ett
reklamblad som sänds ut till säljarens kunder eller i en folder som lagts ned i
brevlådan tiU köparens bostad.

Som förutsättning för
köparens rätt att på grund av en oriktig uppgift av säljaren göra gällande
påföljder mot denne bör enligt förslaget också krävas att uppgiften inverkat på
köparens beslut att ingå köpet eUer eljest påverkat köpavtalet (jfr 30 § andra
stycket avtalslagen). Det bör således inte vara möjligt för köparen att
åberopa en oriktig uppgift som han inte fäst någon vikt vid eller ens haft
kännedom om före köpet. Ut-

s. 203 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973: 138 203

redningen
påpekar att det i tveksamma fall fär ankomma på köparen att göra antagligt att
uppgiften haft inflytande på hans beslut att köpa varan. Beträffande uppgifter
om hur en vara skall skötas eller användas bör det krävas att uppgiften lämnats
köparen i samband med köpet på sådant sätt att den måste inverka på
användningen eller skötseln.

Utredningen föreslår att
huvudregeln om säljarens ansvar för oriktig uppgift ges det innehållet att, om
säljaren vid köpet eller på varans förpackning eller i annons eller annat
meddelande, som är avsett att komma till allmänhetens eUer köparens kännedom,
lämnat oriktig uppgift om varans beskaffenhet eller användning och uppgiften
kan antas ha inverkat på köpet, köparen skall äga göra gällande befogenhet
enligt 4 eller 5 § (7 § första stycket första punkten). Det ligger i sakens
natur att köparen i händelse av oriktig uppgift om varan främst har anledning
åberopa reglerna om säljarens "allmänna" felansvar i 5 §. Fall kan
dock förekomma där det i stället blir aktuellt att tillämpa reglerna om avhjälpande
av fel i 4 §. Av det förhållandet att 7 § hänvisar till 4 och 5 §§ såvitt avser
de påföljder köparen äger göra gällande får enligt utredningen inte dras den
slutsatsen att 7 § blir av betydelse endast i sådana faU då köparens
befogenheter vid fel har inskränkts genom viUkor i köpavtalet. Som följer av 2
§ andra stycket kan köparen också i övrigt åberopa 7 § beträffande de
befogenheter varom föreskrivs i 4 och 5 §§ (samt 10 §). Vill däremot köparen
göra gäUande befogenhet som uteslutande följer av den allmänna köplagen, t.
ex. rätt till skadestånd oberoende av culpa enligt 43 § andra stycket, måste
också förutsättningarna för denna befogenhet enligt köplagens principer (eller
allmänna avtalsrättsliga grundsatser) föreligga.

Till ytterligare belysning
av räckvidden av huvudregeln i 7 § påpekar utredningen bl. a. följande. Har
köparen erhållit en oriktig uppgift vid preliminära överläggningar om köpet,
får det ankomma på honom att göra antagligt att uppgiften haft betydelse för
hans slutliga ställningstagande. En oriktig uppgift måste härröra från
säljaren för att den föreslagna regeln skall träda i funktion. Härrör den från
tredje man, kan tillämpning av andra stycket bli aktuell. I fråga om säljarens
ansvar för uppgifter som lämnas av ställföreträdare för säljaren, t. ex. den
som har ställningsfullmakt att handla på dennes vägnar (biträde i butik m. fl.)
påpekar utredningen att det i princip inte bör spela någon roll vem som på
säljarens vägnar har lämnat den oriktiga uppgiften. Det måste emellertid föratsättas
att den som lämnat uppgiften har en sådan stäUning som företrädare för säljaren
att han haft behörighet att lämna uppgiften om varan (jfr 2 § andra stycket
marknadsföringslagen).

Huvudregeln om säljarens
ansvar för oriktig uppgift bör enligt utredningen inte göras så rigorös, att
säljaren saknar varje möjlighet att rätta en felaktig uppgift som han lämnat
köparen. Om säljaren begått ett misstag, bör han kunna korrigera detta. Sker
rättelsen i tid, torde köpa-

s. 204 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 204

ren
oftast sakna behov av särskilt skydd mot den oriktiga uppgiften. För att en
rättelse skall tUlmätas betydelse måste fordras att den skett på ett tydligt
sätt. Utredningen föreslår i enlighet härmed att till huvudregeln fogas en
undantagsbestämmelse om att första stycket inte skall gälla, om säljaren
tydligt rättat uppgiften (7 § första stycket andra punkten). I kravet på att
rättelsen sker tydligt ligger en anvisning om att det inte är likgiltigt vilken
form korrigeringen ges. Har t. ex. ett biträde i en butik muntUgen lämnat en
oriktig uppgift om en vara till en köpare, kan kravet på tydlighet i fråga om
rättelse av uppgiften inte anses uppfyllt, om en vid köpet överlämnad
bruksanvisning innehåUer en beskrivning av varan varav kan slutas att biträdets
uppgift varit felaktig. Tydlighetskravet kan inte heUer anses uppfyUt om en
säljare, som i en tidningsannons lämnat en felaktig uppgift om en begagnad bils
egenskaper, vid invändning om fel i varan hänvisar till att han i sina
allmänna leveransvillkor beträffande bUen tagit in en bestämmelse varigenom han
fritar sig från ansvar för uppgifter som inte ingår i köpekontraktet. För att
säljaren i sistnämnda fall skall undgå ansvar enligt 7 § torde böra krävas att
han för köparen av bilen särskilt påpekat att han inte åtar sig något ansvar
för uppgiftens riktighet (jfr NJA 1964 s. 239). Det bör enligt utredningen
inte krävas att rättelsen i det enskilda fallet faktiskt undanröjt varje inverkan
av den oriktiga uppgiften. Det räcker att den typiskt sett är ägnad att medföra
sådan effekt.

Även en annan inskränkning
i säljarens ansvar för oriktig uppgift görs i första stycket andra punkten. I
fall då säljaren har saknat kännedom hurvida en uppgift är riktig eller inte
kan det för köparen genom säljarens uttalanden eller uppträdande eller på
annat sätt. klart ha framgått att säljaren inte åtagit sig något ansvar för
uppgiftens riktighet. Främst kommer här i fråga fall då säljaren uttryckligen
och klart friskrivit sig från ansvar, t. ex. för äktheten hos ett konstverk.
Vidare åsyftas situationer då säljaren t. ex. till en köpare, som beretts
tillfälle att granska ett färgprov beträffande en möbel, meddelar att det inte
är möjligt att garantera att den möbel som skall levereras till färgen överensstämmer
med provet. Även i fall av nu nämnda slag bör enligt utredningen undantag frän
första stycket gälla.

I 7
§ andra stycket behandlar utredningen frågan om säljarens ansvar för sådana
oriktiga uppgifter om varan som lämnats av tredje man. Även om
förutsättningarna för säljarens ansvar för uppgift av tredje man tUl stor del
bör vara desamma som enligt första stycket, finns dock enligt utredningen
viktiga skillnader mellan de två fallen.

Vad
angår kretsen av personer för vUkas uppgifter säljaren bör svara kommer enligt
utredningen främst i fråga sådana personer i tidigare distributionsled som har
intresse av att varan säljs, dvs. varans tillverkare samt generalagent och
grossist. Den personkrets för vars uppgifter säljaren bör svara bör därför
bestämmas till "varans tillverkare eller annan.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 205

som
i tidigare säljled tagit befattning med varan". Med den valda formuleringen
utesluts bl. a. uppgift som lämnats av någon av säljarens konkurrenter eller av
myndighet som t. ex. avgett utlåtande om viss egenskap hos varan.

Som
en ytterligare förutsättning för att säljaren skall bli ansvarig för uppgift av
tredje man bör enligt utredningen krävas att uppgiften lämnats av denne för
egen eller säljarens räkning. Genom uttrycket "för säljarens
räkning" utesluts bl. a. att säljaren blir ansvarig för uppgift som
tillverkaren (eller annan med honom jämställd) lämnat för tredje mans räkning,
t. ex. för säljarens konkurrents räkning. Något särskilt uppdrags- eller
fullmaktsförhållande mellan uppgiftslämnaren och säljaren behöver inte finnas.

Vad
gäller arten av de uppgifter från tredje man för vilka säljaren bör svara torde
enligt utredningen någon skillnad inte böra göras i förhållande till vad som
stipuleras i första stycket. Det skall alltså röra sig om uppgift som lämnats
vid köpet eller på varans förpackning eller i annons eller annat meddelande,
som är avsett att komma till allmänhetens eller köparens kännedom. Uppgiften
skall avse varans beskaffenhet eller användning och vara att karakterisera som
oriktig.

Säljaren
bör enligt förslaget inte bli ansvarig för varje oriktig uppgift som lämnas av
någon som hör tiU den nyss angivna personkretsen. De fall där ett sådant ansvar
bör inträda är framför allt de situationer där säljaren använt sig av uppgiften
som ett försäljningsargument. Det bör med andra ord krävas att säljaren
"åberopat" uppgiften. Ett åberopande bör anses föreligga inte bara
när säljaren uttryckligen har hänvisat till viss uppgift om varan av tredje man
utan också om han i samband med köpet överlämnat en av t. ex. varans tUlverkare
utgiven broschyr angående varan. Har säljaren förklarat sig inte stå för
riktigheten av viss uppgift av tredje man, kan han däremot inte anses ha
"åberopat" uppgiften.

För
att köparens skydd mot oriktiga uppgifter skaU bli effektivt bör säljarens
ansvar för uppgifter av tredje man enligt utredningen utsträckas att gälla
även andra fall än då han åberopat sådan uppgift. Har säljaren sålt varan med
kännedom om uppgiftens oriktighet bör han ådra sig samma ansvar som om han
uttryckligen åberopat den. Däremot bör säljaren inte göras ansvarig enbart på
den grunden att han bort inse uppgiftens oriktighet. Ett så långt gående ansvar
skulle uppenbarligen aktualisera en skyldighet för säljaren att undersöka
riktigheten av varje uppgift som lämnas exempelvis på varuförpackningar. Med
tanke på de bevissvårigheter som kan uppstå, om säljarens ansvar begränsas till
fall då han känt till uppgiftens oriktighet, föreslär utredningen att ansvar
skall inträda, när säljaren måste ha insett uppgiftens oriktighet. Något ansvar
för säljaren bör inte föreligga när han över huvud inte känt till att
tillverkaren lämnat någon uppgift om varan och alltså inte heller hur det
förhåller sig med uppgiftens riktighet.

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 206

I
enlighet med det anförda har i 7 § andra stycket utredningens förslag tagits
in en bestämmelse av innehåU att, om varans tillverkare eller annan, som i
tidigare säljled tagit befattning med varan, för egen eller säljarens räkning
lämnat sådan oriktig uppgift som avses i första stycket och den kan antas ha
inverkat på köpet, köparen äger göra gällande befogenhet enligt 4 eller 5 §,
om säljaren åberopat uppgiften eller måste ha insett dess oriktighet.

Remissyttrandena.
Förslaget att säljarens ansvar för oriktiga uppgifter om varan skall begränsas
till uppgifter som rör varans beskaffenhet eller användning godtas i allmänhet
av remissinstanserna. Från några håll uttalas dock önskemål om att ansvaret
skall utsträckas även till uppgifter om varans pris. Uttalanden i sådan
riktning görs av statens konsumentråd, TCO och reklamutredningen
(majoriteten). Reklamutredningen framhåller bl. a. att uppgifter om varans pris
allmänt sett är av lika stor betydelse från konsumentsynpunkt som uppgifter om
varans beskaffenhet och användning. Erfarenheterna från Näringslivets
opinionsnämnd och KO:s verksamhet visar, att ofullständiga och eljest
missvisande uppgifter om själva priset på en vara eller om förmånligheten av
ett pris inte säUan förekommer i reklamen. En missvisande prisuppgift måste
också anses ägnad att påverka efterfrågan på den aktueUa varan. Det kan
visserligen hävdas, att köparen i många fall får kännedom om varans rätta pris
senast omedelbart före själva köpslutet och att han då har möjlighet att avstå
från köp om priset är högre än vad som uppgetts i annons, på varans förpackning
etc. Därvid bortser man emellertid från att köparen kan finna det svårt att dra
sig tillbaka från köpet trots det högre priset därför att han kommit i tidsnöd e.
d. Dessutom förekommer det situationer i vilka köparen först efter förvärvet
av varan får kännedom om att en prisuppgift, som han förlitat sig på vid
köpslutet, varit felaktig. Detta gäUer framför allt vid beställnings- och
kreditköp men även då köpet avser en vara, som skall infogas i något sammanhang
i anslutning till köpet, t. ex. en bildel som köps i samband med reparation av
fordonet. Om köparen i dylika fall förlitat sig på en felaktig eller vUseledande
prisuppgift har han ingått köpavtalet under felaktiga förutsättningar. Han har
då i vissa fall rätt att häva avtalet enligt gällande avtalsrättsliga regler.
Då det gäller huvuddelen av konsumentköpen torde denna möjlighet vara enbart
teoretisk. Från de utgångspunkter som ligger tUl grund för 7 och 14 §§ i
förslaget kan det enligt reklamutredningens mening finnas anledning överväga
att i konsumentköplagen meddela uttryckliga bestämmelser också om säljarens
ansvar för oriktiga uppgifter om varans pris. Detsamma gäller i hög grad oriktiga
uppgifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

KO
finner det realistiskt att som utredningen föreslår begränsa paragrafens
tillämplighet till positivt oriktiga uppgifter om en varas beskaf-

1
Se även 5.2.4.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 207

fenhet
eller användning. Också Handelskamrarnas nämnd uttalar att ansvar inte bör
stipuleras för underlåtenhet av säljaren att lämna viss upplysning. Samma
inställning redovisar näringslivet, som anser att det bör överlämnas åt
rättsutvecklingen att avgöra, om och i vad mån en säljare bör vara skyldig att
lämna upplysningar om varan och dess användning. Näringslivet anmärker vidare
bl. a. att det inom allmänna reklamationsnämnden har utbildats en praxis, som
innebär att en säljare av textilvaror är skyldig att lämna anvisningar om hur
ett klädesplagg skall tvättas. En sådan utveckling, som sker i samverkan med
berörda branschorganisationer, ger praktiska och lämpliga lösningar som är
avpassade till skiftande förhållanden för olika varugrapper. Det torde vara
att föredra framför en reglering i lag. En ledamot av marknadsdomstolen
ansluter sig också till utredningens uppfattning. Han erinrar bl. a. om att 33
§ avtalslagen erbjuder ett remedium vid grava fall av inte bara positivt
oriktiga uppgifter utan också underlåtenhet frän säljarens sida att lämna
väsentliga upplysningar om den sålda varan. Oberoende av denna möjlighet är
det i vissa fall motiverat att ålägga säljaren en plikt att informera om en
varas egenskaper, t. ex. i fråga om farliga eller vådliga pro dukter
(läkemedel, bekämpningsmedel o. d.). Förhållandena är emellertid så skiftande
från varagrapp tUl vamgrupp att informationsplikten i varje särskUt fall bör
anpassas efter det enskUda varuslagets speciella beskaffenhet och tänkbara
användningsområden. Problemet bör därför lösas genom särskUd lagstiftning för
olika produkter om innehålls- och egenskapsdeklaration, varnings- och
skyddsföreskrifter etc. Konsekvensen av en abstrakt schablonregel inom konsumentköplagens
ram kan lätt bli svårlösta tvister tiU nackdel för både konsumenter och
företagare.

En motsatt uppfattning
kommer tiU synes i de yttranden som avgetts av kommerskollegium och
marknadsdomstolen (majoriteten). Dessa instanser anser att med positivt
oriktiga uppgifter bör jämställas underlåtenhet att lämna upplysning om sådana
egenskaper hos varan som köparen ägt räkna med och säljaren måste ha känt
till. Kommerskollegium framhåller att säljaren enligt 9 § lagförslaget vid försäljning
av vara i befintligt skick är ansvarig även för underlåtenhet att lämna sådan
upplysning. Kollegiet har svårt att se någon anledning till att detta inte
skall gälla även vid försäljning av ny vara. Husmodersförbundet Hem och
Samhälle förklarar att förbundet gärna sett att man kunde ålägga säljaren en
uppgiftsskyldighet beträffande väsentliga egenskaper hos varan, särskilt i de
fall då varans användningsområde är begränsat till endast exempelvis ett moment
i en arbetsprocess. M framhåUer att det i och för sig hade varit önskvärt med
bestämmelser om säljarens/tillverkarens ansvar för skadebringande egenskaper
hos såld vara. I vart fall torde dock krav på att utförliga instruktioner
angående handhavandet av varan skall medfölja varan kunna ställas.

Näringslivet
avvisar med hänsyn till sin inställning till frågan om säl-

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 208

jarens upplysningsplikt tanken på en utvidgning av
säljarens ansvar tiU att avse vilseledande uppgifter. Sådana uppgifter behöver
inte i sig vara osanna. Ett ansvar för vilseledande uppgifter skulle innebära
att det läggs säljaren till last, att han underlåtit att lämna viss uppgift,
med påföljd att övriga uppgifter kommer att framstå som missvisande. Förutom
att säljaren härigenom blir ålagd en sådan upplysningsplikt som utredningen
principiellt avvisat, tillkommer svårigheten att avgöra_ vad som skall vara
"vilseledande". Frågan gäller t. ex. huravida ett sådant kriterium
skall bedömas från den individuelle köparens uppfattning eller från en mer
objektiv synpunkt. Även Handelskamrarnas nämnd framhåller att det för att
regeln inte indirekt skall medföra upplysningsplikt bör krävas att uppgiften
kan karakteriseras som objektivt sett felaktig.

Statens konsunientråd,
Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, TCO, M och reklamutredningen
(majoriteten) ifrågasätter däremot om inte ansvaret bör utsträckas att gälla
även uppgift som är vilseledande. Konsumentrådet anför som exempel att en
annons, som innehåller i och för sig riktiga uppgifter om en vara, kan bli att
betrakta som vilseledande därför att relevanta uppgifter har utelämnats eller
därför att den getts en layout, som gör att den till en mindre uppmärksam
läsare förmedlar ett annat intryck än den gör tUl personer, som studerar annonsen
noggrant. I regel torde direkt oriktiga uppgifter i reklam och liknande mera
sällan förekomma medan underlåtenhet att lämna relevanta uppgifter förekommer
i större utsträckning. På grund härav är risken för vilseledande effekter
relativt stor. Man skulle nå större överensstämmelse med marknadsföringslagen
om man lät säljarens ansvar för uppgifter enligt konsumentköplagen gälla även vUseledande
sådana. Reklamutredningen anför liknande synpunkter och hävdar att säljaren
(liksom tillverkaren m. fl.) i allt fall bör ansvara, om han utformar sin
reklam på ett uppenbart vilseledande sätt. Reklamutredningen förklarar sig
medveten om att en sådan lösning skulle medföra svårigheter bl. a. i vad gäller
den processuella samordningen mellan marknadsföringslagen och konsumentköplagen.
Frågan är dock av sådan vikt att den bör utredas närmare. Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare framhåller att en positivt oriktig uppgift och en
vilseledande uppgift, som lett köparen till ett visst stäUningstagande, torde
ha samma karaktär för honom. Om ett civUrättsligt ansvar åläggs säljaren enligt
konsumentköplagen både för vilseledande uppgift och för positi\'t oriktig
uppgift kan man förvänta sig större försiktighet än f. n. i fräga om utformning
av annonser och liknande meddelanden, vilket i en dd fall får anses vara mycket
önskvärt.

1 fräga om
kravet på orsakssammanhang mellan den oriktiga uppgiften och köpet betonar
näringslivet att bevisbördan härför bör klart anges åvila köparen. Kravet på
bevisning bör inte vara så uttunnat som anges genom utredningens uttalande att
det "i tveksamma fall får an-

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 209

komma
på köparen att göra antagUgt att uppgiften haft inflytande på hans beslut att
köpa varan". Ett så uttunnat orsakssammanhang och beviskrav inbjuder tUl
missbrak i fall då köparen inte känt tUl uppgiften eller väl känt till dess
existens men inte fäst närmare vikt därvid och han av andra kanske
irrelevanta skäl önskar dra sig ur köpet. Det bör också av lagregeln eller
motiven framgå att styrkan av presumtionen för att säljaren "avsett
åberopa uppgiften" är väsentligt mindre vid vissa typer av meddelanden,
som inte lämnats i direkt säljfrämjande syfte, exempelvis information av PR-karaktär
och instruktionsböcker. Beträffande fall då den oriktiga uppgiften lämnats vid
preliminära överläggningar rörande köpet men däremot inte ingått bland de
slutliga köpevillkoren påpekar näringslivet vidare att lagförslaget synes
innebära att särskild rättelse behövs även om det efter uppgiftens lämnande
upprättats skriftligt kontrakt, vars innehåll avviker från den tidigare uppgiften.
Det skriftliga kontraktsvillkoret bör dock enligt näringslivets mening kunna
neutralisera den tidigare lämnade uppgiften, om underskrivandet av kontraktet
framstår som den avtalsstiftande faktorn och de föregående diskussionerna
endast är av förberedande natur i jämförelse härmed.

Med
anledning av utredningens uttalande att det i fråga om uppgifter hur en vara
skall skötas eller användas bör krävas att uppgiften lämnats köparen i samband
med köpet på sådant sätt att den måste inverka på användningen eller skötseln framhåUer
KO att han inte kan se något skäl att här frångå det i 7 § första stycket
uppställda kravet på att det är köpbeslutet som skall ha påverkats genom den
lämnade uppgiften.

De
i 7 § första stycket andra punkten föreslagna undantagen från säljarens ansvar
kritiseras av flera remissinstanser. Vad gäller det första undantaget
("rättelsefallet") understryker KO att kraven på rättelses tydlighet
bör ställas höga. Han erinrar om att rättelse av reklamuppgift inte friar från
ansvar enligt marknadsföringslagen. Beträffande det andra undantaget ("friskrivningsfaUet")
kan enligt KO fömtses att, om det införs, säljare blir benägna att tillgripa
friskrivningar från ansvar för reklamuppgifter i allt högre grad. Som exempel
nämner KO att en bilförsäljare annonserar om en personbil och i annonsen uppger
att den gått 9 000 mil. Vid sammanträffandet med spekulanten förklarar säljaren
antingen att det inte går att garantera att uppgifter av detta slag är riktiga
eller att han inte kan svara för riktigheten i fräga om den aktuella bUen. När
det sedan visar sig att bilen har gått 19 000 mil, åberopar säljaren sin
friskrivning och uppger att han saknat kännedom om att uppgiften om körsträckan
var oriktig. Det torde visserligen få anses åligga säljaren att visa att han
saknade sådan kännedom, men denna fråga är av naturliga skäl svårbedömbar och
kan inbjuda tiU onödiga diskussioner, vilket i sin tur försvagar köparens förhandlingsposition.

14
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 210

Den
regel om säljarens ansvar för sina reklamuppgifter som 7 § avser att skapa kan
enligt KO bli alltför urvattnad genom det nu berörda undantaget. KO avstyrker
därför att undantaget ges den vidsträckta form som utredningen har föreslagit.
LO uppger att den allvarligaste invändning LO har att göra mot förslaget till konsumentköplag
gäller inskränkningarna i säljarens ansvar för lämnade uppgifter. De inskränkningar
i ansvaret som 7 § innebär, är alltför långtgående med hänsyn till vikten av
att lämnade uppgifter är riktiga. För att bestämmelsen skall få avsedd,
konsumentskyddande verkan bör därför inskränkningarna begränsas. LO föreslår
att det senare av de två undantagen i 7 § första stycket utgår ur lagtexten.

Också de inskränkningar
som föreslås beträffande säljarens ansvar för tredje mans uppgifter (7 § andra
stycket) utsätts för kritik i åtskilliga remissyttranden. KO finner det
betänkligt att säljaren också här skall kunna friskriva sig från ansvar för
uppgiftens riktighet. Han framhåller vidare att utredningen inte gjort
tillräckligt klart vad som skall ligga i att säljaren har "åberopat"
en uppgift. Det kan tänkas en rad olika situationer där, enligt utredningens uttalande,
säljaren kan sägas ha "åberopat" en reklamuppgift. Sakligt sett är
det svårt att se någon skillnad mellan den i betänkandet nämnda situationen
att tUlverkarens broschyr överlämnas med varan och t. ex. den situationen att
en varudeklaration eller bruksanvisning eller ett annat meddelande står att
läsa pä en burk eller annan förpackning i en snabbköpsbutik. Det kan emellertid
enligt KO inte vara rimligt att uppgiften i deklarationen etc. skall anses
"åberopad" enbart genom att varan exponeras i hyUan. KO:s erfarenhet
visar att "åberopande" kan avse en rad skiftande situationer som
utredningen inte berört. Med hänsyn härtill måste krävas att innebörden av
begreppet "åberopa" och av säljarens ansvar vid "åberopandet"
klargörs på ett helt annat sätt än som skett i betänkandet. Enligt statens
konsumentråd bör säljaren inte kunna frita sig från ansvar, exempelvis
beträffande en oriktig skötselanvisning, genom att säga att han inte åberopat
uppgiften, då varan exponerats för köparen i affär eller liknande. Rådet anser
vidare att man inte kan lägga på köparen att visa att säljaren måste ha insett
uppgiftens oriktighet. I en sådan situation kommer köparen i ett markant
underläge gentemot säljaren, som kan bygga på fackkunskap och erfarenhet på
området. I relationen mellan säljare och tillverkare eUer annan i tidigare säljled
kan däremot en bättre balans mellan parterna upprätthällas. Inser säljaren att
uppgiften är oriktig eller vilseledande bör han givetvis inte få lämna uppgiften
för att påverka köparen vid köpet. Endast sådana uppgifter som säljaren med
utgångspunkt i normal fackkunskap och erfarenhet på området kan ansvara för
bör enligt rådet få vidarebefordras till köparen. Om säljaren ändå råkar
vidarebefordra oriktiga eller vilseledande uppgifter, kan det bero på att han
trots sina kunskaper och erfarenheter miss-

s. 211 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 211

tagit
sig. I sädana fall bör säljaren få stå ansvaret för den oriktiga eller
vilseledande uppgiften och ha regressrätt mot tillverkaren eller annan, som i tidigare
säljled tagit befattning med varan. Rådet anser därför att bestämmelserna i konsumentköplagen
bör ändras så att säljaren står ansvaret för såväl oriktiga som vilseledande
uppgifter, även om han inte åberopat dem eller insett deras oriktighet. LO redovisar
samma inställning. Enligt LO bör den sista delen av andra stycket ("om
säljaren åberopat uppgiften eUer måste ha insett dess oriktighet") utgå.
Om 7 § utformas i enlighet med LO:s förslag kan man förvänta sig att
kontrollen av egna uppgifter ökar hos den enskilde säljaren, samtidigt som man
måste förmoda att säljarnas branschorganisationer kommer att ställa ökade krav
på vederhäftigheten hos uppgifter som lämnas av exempelvis varans tillverkare.
Detta bör leda till färre oriktiga uppgifter, vilket är till gagn för
konsumenterna. En skärpning av 7 § ger också köparen större möjligheter och
rättigheter i de fall oriktiga uppgifter, trots skärpt kontroll, lämnas. I
denna del innebär 7 § ett viktigt komplement tUl marknadsföringslagen. LO
förklarar sig medveten om att svårigheter kan uppstå för säljare att exempelvis
kontrollera riktigheten hos uppgifter som lämnas direkt på vissa importerade
varor. I de flesta fall bör problemen kunna klaras via generalagenter, men
erfarenheterna får ge vid handen om några speciella regler behövs vid import av
vissa varor.

En motsatt inställning i
den berörda frågan redovisas från näringslivshåll. Handelskamrarnas nämnd,
näringslivet och Svenska företagares riksförbund understryker att ansvar bör
inträda endast om säljaren för den händelse han inte åberopat
uppgiften känt till den oriktiga uppgiften och måste ha insett dess
oriktighet. Återförsäljaren kan inte åläggas att hålla reda på alla uppgifter
som lämnats i tidigare led och kontrollera varje uppgift t. ex. på varuförpackningar
och i broschyrer. Svenska företagares riksförbund tiUägger att säljaren när
han inser oriktigheten bör för egen del uppmärksamma köparen på sakförhållandet
genom tryckt eller stencilerat tiUrättaläggande. Näringslivet förklarar sig
inte ha något att invända mot utredningens uttalande att "ett åberopande
bör anses föreligga inte bara när säljaren uttryckligen hänvisar till viss
uppgift om vara av tredje man utan också om han (säljaren) i samband med köpet
överlämnat en av t. ex. varans tillverkare utgiven broschyr angående
varan". I sistnämnda faU bör enligt näringslivet dock krävas att säljaren
överlämnat broschyren utan att göra något förbehåll för dess riktighet.

KO
förklarar sig förutsätta att säljaren normalt skall kunna hållas skadeslös av
tillverkaren för de kostnader han fått ikläda sig genom att han enligt 7 §
andra stycket t. ex. tvingas återta den sålda varan eller medge prisnedsättning.
I annat fall finns risk att det ansvar som konsumentköplagen här ålägger
säljaren av denne uppfattas som oskäligt hårt, vilket i sin tur kan leda tUl
friskrivningar i en utsträckning som

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 212

gör
köparskyddet bristfälligt. KO ifrågasätter med hänsyn härtill om inte en
lagbestämmelse om säljarens regressrätt mot tillverkaren bör övervägas.

Föredraganden.
För konsumenten är det uppenbarligen av stor vikt att han kan lita på
riktigheten av den information som säljaren lämnar om varan. Med nutida säljmetoder
gäller detta inte minst sådana uppgifter som konsumenten får genom reklam eller
på liknande sätt. I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen (6.2.4) bör i 7 § tas in regler om köparens ställning för den
händelse han förmåtts att köpa varan genom ovederhäftiga uppgifter från säljarens
sida. Regleringen bör utformas med utgångspunkt från utredningens förslag. Som
utredningen förordar bör härvid skiljas mellan den situationen att den
ovederhäftiga informationen lämnats av säljaren själv och det fallet att
informationen härrör från annan än säljaren.

I fräga
om den närmare utformningen av huvudregeln om säljarens ansvar för egna
uppgifter {första stycket första punkten) uppehåller sig utredningen tiU en
början vid frågan om ansvaret skall avse aUa uppgifter om varan eller om viss
begränsning skall göras med hänsyn till uppgifternas art. Utredningen intar den
ståndpunkten att säljarens ansvar enligt konsumentköplagen bör begränsas till
uppgifter om varans beskaffenhet eller användning. Otillförlitliga uppgifter om
varans pris samt s. k. kringuppgifter bör däremot påtalas enligt
marknadsföringslagen. Den förordade avgränsningen av tillämpningsområdet för 7
§ har i allmänhet godtagits av remissinstansema. Från några håll ifrågasätts
emellertid om inte paragrafen bör gälla också uppgifter om varans pris.

För
egen del anser jag i likhet med utredningen någon tvekan uite kunna råda om att
7 § bör omfatta uppgifter om varans beskaffenhet och användning. Det får anses
vara ett minimikrav att köparen inte förleds att köpa en vara genom
ovederhäftig information om varans egenskaper och skick samt det sätt på
vilket den kan brakas. Från konsumentskyddssynpunkt synes också behovet av
tvingande regler vara störst beträffande missvisande information i dessa
hänseenden. Detta bestyrks bl. a. av erfarenheterna från marknadsföringslagens
tillämpning.

Som
utredningen framhåUer ligger saken annorlunda till när det gäller uppgifter om
varans pris. De uppgifter det här är fråga om avser framför allt sådant som det
begärda prisets förmånlighet vid jämförelse med priser som tas ut av andra
säljare eller med det pris som säljaren själv normalt tillämpar. Oriktiga
uppgifter av denna typ kan givetvis i det enskilda fallet spela stor roll för
konsumentens beslut att köpa varan. Det är därför angeläget att konsumenten
skyddas mot sådana säljmetoder. Detta kan och bör ske med stöd av
marknadsföringslagen. Däremot synes det mig mycket tveksamt om den som
föranletts att köpa en vara genom oriktiga prisuppgifter av detta slag också
bör kunna göra

s. 213 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 213

gällande anspråk på grund av fel i varan. Köparen har ju
haft korrekt vetskap om det pris varan faktiskt betingar, låt vara att han haft
en oriktig föreställning om prisets förmånlighet. Härtill kommer att de befogenheter
den tvingande lagen stäUer till köparens förfogande vid fel i varan lämpar sig
mindre väl vid en missvisande prisuppgift av nu berörd typ. I motsats till vad
som är fallet beträffande ovederhäftiga upplysningar om varans beskaffenhet
eller användning torde det nämligen vålla avsevärda svårigheter att i dessa
situationer avgöra vad som skall räknas som väsentiigt fel och sålunda medge
rätt att häva köpet. Motsvarande gäller möjUgheten att beräkna ett avdrag på köpeskUlingen
vid ringa fel. I undantagssituationer kan det tänkas att en köpare har handlat
under inflytande av en felaktig föreställning om vad den köpta varan faktiskt
kostar, t. ex. om avtal har träffats utan att priset har preciserats i
avtalet. I fall av denna specieUa typ torde köparen i och för sig ha möjlighet
att med stöd av allmänna avtalsrättsUga regler göra gällande att avtalet är
ogiltigt eUer skall tolkas i enlighet med hans förutsättning. Denna fråga
lämpar sig inte för reglering i konsumentköplagen. Mot bakgrund av det nu
anförda har jag kommit tiU den uppfattningen att 7 § inte bör omfatta
missvisande uppgifter om varans pris.

Vad jag har anfört beträffande missvisande prisuppgifter
har till stor del aktualitet även i fråga om sådana uppgifter om varan som av
utredningen benämns "kringuppgifter". Utredningens bedömning att
sädana uppgifter bör falla utanför tillämpningsområdet för 7 § har allmänt godtagits
vid remissbehandlingen. Med hänsyn härtill och då marknadsföringslagen
erbjuder tillfredsställande möjligheter att komma till rätta med otillbörliga säljmetoder
i detta hänseende finner jag inte skäl att frångå utredningens förslag på denna
punkt. Liksom utredningen vill jag erinra om att en kringuppgift någon gång kan
vara att uppfatta som t. ex. en garanti för viss kvalitet hos varan. Har
uppgiften denna innebörd, bör köparen, om uppgiften är missvisande, kunna
åberopa detta enligt 7 §.

Som ytterligare förutsättning för att säljaren skall bli
ansvarig bör enligt utredningen krävas att det rör sig om en positivt oriktig
uppgift om varan. Också på denna punkt har förslaget i allmänhet tillstyrkts
vid remissbehandlingen. Ett par instanser däribland marknadsdomstolens
majoritet anser emellertid att med positivt oriktiga uppgifter bör
jämställas underlåtenhet att lämna upplysning om sådana egenskaper hos varan
som köparen ägt räkna med och säljaren måste ha känt till (jfr 9 §
lagförslaget).

Enligt min mening har utredningen anfört goda skäl för att
i princip begränsa paragrafens tillämpningsområde till fall av positiva uppgifter.
Jag vUl erinra om att lagen också i fråga om 7 § avser att bereda köparen ett
grandskydd. Det står givetvis denne fritt att med stöd av de

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 214

allmänna
reglerna om rättshandlings ogiltighet på grund av svek eller handlande i strid
mot tro och heder i 30 och 33 §§ avtalslagen påtala underlåtenhet av säljaren
att upplysa om förhåUande som är av väsentlig betydelse för honom. Den
omständigheten att 9 § konsumentköplagen behandlar även underlåtenhet av
säljaren att lämna upplysning hänger samman med den speciella situation som
regleras i denna paragraf, nämligen att varan sålts i beflntiigt skick. Jag
vill i denna del hänvisa till framställningen under 9 §. Jag vill vidare
understryka att säljaren givetvis inte kan undgå påföljder på grand av vad som
objektivt sett är ett fel i varan enbart med hänvisning till att det inte ålegat
honom att upplysa köparen om förekomsten av felet.

De problem som är
förknippade med önskemålet om en förbättrad varuupplysning kan enligt min mening
knappast lösas genom en aUmänt hållen regel i konsumentköplagen. Som påpekas
av flera remissinstanser växlar förhållandena starkt mellan olika branscher
och varugrupper. Frågan om en utökad informationsplikt för tUlverkare och säljare
beträffande varornas egenskaper och användning, t. ex. genom ett utbyggt
varudeklarationssystem, undersöks f. n. av varudeklarationsutredningen (H
1972: 01). Frågan har också visst samband med det arbete som bedrivs av
reklamutredningen.

Med hänsyn tiU det anförda
anser jag att 7 § åtminstone f. n. i princip bör begränsas tUl fall av
positiva uppgifter. Det är möjligt att denna ståndpunkt kan behöva omprövas om
det genom författningsbestämmelser eller branschpraxis kommer till stånd
normer av innebörd att vissa upplysningar alltid skall lämnas konsumenten vid
saluförande av viss typ av vara, exempelvis uppgifter om förhållanden som
köparen bör känna till för att kunna använda varan utan risk för att denna
förstörs eller annan skada uppstår.

En närbesläktad fråga är
om den tvingande regleringen bör, som utredningen föreslär, avse enbart fall
av oriktiga uppgifter eller om den bör utsträckas också till vilseledande
sådana. Bland remissinstansema råder delade meningar på denna punkt. Flertalet
instanser däribland KO och näringslivet godtar utredningens förslag men
förslaget kritiseras av bl. a statens konsumentråd, TCO och reklamutredningens
majoritet.

TiU förmån för att
begränsa konsumentköplagens reglering till oriktiga uppgifter talar framför allt
att säljarens ansvar enligt 7 § bör inträda oavsett uppsåt eller oaktsamhet
och som jag nyss har framhållit i princip inte omfatta underlåtenhet att
lämna viss uppgift. Dessa synpunkter innefattar emellertid inte något avgörande
hinder mot att paragrafen utsträcks att gälla också fall av vilseledande
uppgifter. En förutsättning för en sådan utvidgning bör dock vara att
regleringen annars skulle bli ineffektiv eller i vart fall av mindre värde för
konsumenten.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 215

De
remissinstanser som kritiserar utredningens förslag framhåller bl. a. att det
är betydligt vanligare att uppgifter i reklam o. d. är vilseledande än att de
är direkt felaktiga. Denna synpunkt förtjänar enligt min mening att starkt
understrykas. Ett viktigt skäl för att i straffbestämmelsen i 2 §
marknadsföringslagen har valts uttrycket "vilseledande
framställning" är att det i äldre lags förbud mot illojal reklam upptagna
uttrycket "oriktig uppgift" enligt vad erfarenheten visat var för
snävt utformat för att ge tillräckliga möjligheter att ingripa mot klart
missvisande framställningar i reklam. Det finns enUgt min mening anledning att
befara att en begränsning av säljarens civilrättsliga ansvar tUl oriktiga
uppgifter skulle leda till liknande resultat. Detta måste ses som ett starkt
argument för en närmare anpassning av konsumentköplagens regler på denna punkt
till bestämmelsen om straff för vilseledande framställning i 2 §
marknadsföringslagen.

Mot en sådan anpassning
kan visserligen invändas att man härigenom i viss män skulle göra avsteg från
principen att 7 § skall vara tillämplig bara i fråga om positiva uppgifter. En
utvidgning av paragrafen tUl att omfatta även vilseledande uppgifter skulle
emellertid enligt min mening inte på något avgörande sätt rubba denna princip.
En så utformad regel kan nämUgen inte anses innebära att man inför någon
upplysningsplikt för säljaren. Det står alltjämt denne fritt att avstå från att
lämna några upplysningar om varan i det ena eller andra hänseendet. Om han
väljer att lämna upplysningar ålägger emeUertid regeln honom att undvika att
göra detta pä sådant sätt att köparen blir vilseledd. En regel som gör säljaren
ansvarig för vilseledande uppgifter skulle sålunda täcka bl. a fall av det slag
som nämns i förarbetena till marknadsföringslagen (prop. 1970: 57 s. 68),
nämligen att en annons som bara innehåller korrekta uppgifter ändå blir att
anse som vilseledande, därför att viktiga upplysningar har utelämnats eller
därför att annonsen fått en layout som gör att den till en mindre uppmärksam
läsare förmedlar ett annat intryck än den gör till den som studerar annonsen
noggrant.

Den
ifrågasatta utvidgningen av 7 §:s räckvidd synes mig inte heller från andra
synpunkter innebära några nämnvärda nackdelar. Jag vill betona att ett viktigt
korrektiv mot missbrak av bestämmelsen från köparens sida ligger i det krav på
orsakssamband mellan uppgiften och köpet som jag strax skall beröra. Jag vill
även framhålla att en ändring av nu åsyftat slag har flera fördelar. Till en början
vinns större överensstämmelse med marknadsföringslagen. För köparen skulle det
vidare sannolikt vara svårt att förstå att en uppgift som är vUseledande men
inte oriktig kan föranleda vitesförbud eUer eventuellt straff enligt den
näringsrättsliga lagen men ingen civilrättsUg påföljd enligt konsumentköplagen.
Ytterligare bör poängteras att ett ansvar också för vilseledande uppgifter kan
antas medföra större försiktighet vid utformningen av reklam och andra
meddelanden som är riktade till allmänheten. Här-

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 216

till
kommer att risken för kringgående av lagen minskas betydligt.

Vid övervägande av det nu
anförda har jag kommit till den uppfattningen att 7 § bör utsträckas att gälla
inte bara oriktiga utan också vilseledande uppgifter. Av skäl motsvarande dem
som har anförts vid tillkomsten av 2 § marknadsföringslagen (prop. 1970: 57 s.
94) anser jag det dock tiUräckligt att i lagtexten endast nämna
"vilseledande" uppgifter.

Vad härefter angår den av
utredningen uppställda förutsättningen att uppgifterna skall ha inverkat på
köpet finner jag det naturligt att lagen innehåller krav härpå. Någon annan
uppfattning har inte heller kommit till uttryck i remissyttrandena. Jag
biträder utredningens förslag i denna del.

Med anledning av vissa
påpekanden om den närmare utformningen av kausalitetskravet vill jag i likhet
med utredningen anföra att det bör ankomma på köparen att göra antagligt att
uppgiften har haft inflytan de på köpet. Det synes mig inte skäligt att, som
näringslivet förordar, ställa upp ett strängare beviskrav. Ett sådant krav
skulle uppenbarligen skapa risk för att köparen i mänga fall inte får något
skydd genom bestämmelsen, eftersom det ofta skulle vara svårt att prestera fuU
bevisning om i vad mån en viss uppgift har påverkat köparens handlande. Som
utredningen framhåller bör köparen givetvis inte kunna åberopa en uppgift som
han inte har fäst någon vikt vid eUer ens haft kännedom om före köpet. I
konsekvens härmed bör det inte heller vara möjligt för köparen att enligt 7 §
åberopa t. ex. en felaktig bruksanvisning som han fått kännedom om först efter
köpet. Jag delar således KO:s uppfattning att kausalitet mellan den
vilseledande uppgiften och köpet måste föreligga också i ett sådant fall.

Det sist sagda innebär att
köparen inte kan på 7 § konsumentköplagen grunda några anspråk mot säljaren om
varan efter köpet skadas på gmnd av att köparen behandlat den enligt en
braksanvisning, vilken tUlhandahållits av säljaren men vars innehåll i och för
sig inte haft någon inverkan på köpet. Härmed är emellertid inte sagt att
köparen skulle stå helt utan möjlighet att göra gällande några befogenheter mot
säljaren i en sådan situation. Om denne kan anses ha handlat vårdslöst genom
att tillhandahålla den felaktiga bruksanvisningen torde sålunda köparen ofta
kunna fordra skadestånd av honom med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga
regler. I vissa fall torde köparen också kunna göra gällande att det har
inneburit fel i varan att denna sålts tillsammans med en felaktig bruksanvisning,
liksom att den sålts utan någon bruksanvisning alls.

Mot
bakgrund av det anförda föreslår jag att huvudregeln om säljarens ansvar för
uppgifter om varan ges följande innehåll. Har säljaren vid köpet eller på
varans förpackning eller i annons eller annat meddelande, som är avsett att
komma till allmänhetens eller köparens kän-

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 217

nedom,
lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning och kan
uppgiften antas ha inverkat på köpet, skall varan anses behäftad med fel. I
fråga om regelns närmare innebörd vill jag i första hand hänvisa till vad
utredningen har anfört. Härutöver vill jag framhålla följande.

Bestämmelsen
bygger på begreppet "uppgift". Att härmed inte avses uppgifter av
allmänt lovprisande natur torde vara uppenbart utan särskilt förtydligande i
lagtexten. Även med detta förbehåll täcker emellertid begreppet uppgift en
mycket vid skala av meddelanden och uttalanden av olika slag. Bestämmelsen
omfattar inte bara framstäUningar som är riktade till allmänheten utan även
sådana uppgifter som lämnas till den enskilde köparen vid köpet.

Frågan
om en uppgift är vilseledande skall bedömas från objektiv synpunkt. Den
enskilde köparens uppfattning om uppgiftens vilseledande karaktär skall alltså
inte vara avgörande för bestämmelsens till-lämpning.

I
utredningens förslag anges rättsföljden vid oriktig uppgift om varan med
uttrycket "äger köparen göra gällande befogenhet enligt 4 eller 5 §".
För egen del har jag funnit uttrycket "skall varan anses behäftad med
fel" vara bättre ägnat att ange syftet med regeln. Härigenom markeras att
köparen i situationer av det slag regeln avser också har möjlighet att göra
gällande felansvar enligt den allmänna köplagen. Detta innebär bl. a. att
köparen, om varan på grund av 7 § konsumentköplagen skall anses felaktig och
någon friskrivningsklausul inte förekommer, hat möjlighet att fordra skadestånd
av säljaren enligt köplagens regler.

De
av utredningen föreslagna undantagen från huvudregeln om säljarens ansvar för
egna uppgifter (första stycket andra punkten) har kritiserats av KO och LO.
Kritiken riktar sig väsentligen mot det senare av undantagen ("friskrivningsfaUet").
Detta bör enligt KO modifieras och enligt LO helt utgå.

Delade
meningar råder inte om att viss rättelsemöjlighet bör stå säljaren till buds
så att han t. ex. kan korrigera ett i och för sig ursäktligt misstag vid
lämnande av uppgift om varan. För att hindra att en undantagsregel med detta
syfte gör huvudregeln illusorisk uppställer utredningen krav på att rättelsen
sker "tydligt". Jag finner denna regel innefatta en lämplig
avvägning mellan säljarens och köparens intressen. Jag biträder alltså
förslaget i denna del. De av utredningen anförda exemplen åskådliggör enligt
min mening väl tydlighetskravets innebörd. Rättelsen måste givetvis för att få
någon verkan ha skett vid sådan tidpunkt att den kunnat påverka köparens
beslut. Med anledning av vissa uttalanden i näringslivets remissyttrande vill
jag framhålla att en vid förberedande överläggningar om köpet lämnad
vilseledande uppgift inte kan anses ha blivit tydligt rättad enbart därigenom
att det slutligen upprättade kontraktet fått ett innehåll som avviker från
uppgiften.

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 218

Det
andra av de undantag utredningen förordar avser det fallet att säljaren har
saknat kännedom om uppgiftens oriktighet och det för köparen klart framgått
att säljaren inte åtagit sig något ansvar för att den är riktig.
Undantagsbestämmelsen har i denna del kritiserats framför allt från den synpunkten
att regeln ökar säljarens möjligheter att friskriva sig från ansvar för
riktigheten av t. ex. uppgifter i reklamen för varan. Det skall inte bestridas
att det föreslagna undantaget kan innebära viss risk beträffande huvudregelns
effektivitet. För min del är jag inte övertygad om att undantagsregeln behövs
för att tillgodose säljarens berättigade intresse. Om säljaren, samtidigt som
han lämnar viss uppgift, tydligt förklarar att han inte vågar ta något ansvar
för att uppgiften är korrekt är det svårt att inse att uppgiften skulle kunna
inverka på köpet. Har säljaren friskrivit sig på ett så oklart sätt att köparen
ändå blir vUseledd synes det mig rimligt att säljaren också får stå för
konsekvenserna därav. Jag har av nu angivna skäl inte tagit upp nägon motsvarighet
till den av utredningen föreslagna friskrivningsmöjligheten i 7 § första
stycket. Jag vill emellertid understryka att det knappast torde föreligga nägon
större skillnad i sak mellan utredningsförslaget och mitt förslag.

I
enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (6.2.4) bör i 7 §
andra stycket meddelas en bestämmelse om säljarens ansvar för uppgift som
härrör frän annan än säljaren själv. Ansvaret bör i enlighet med utredningens
förslag avse uppgifter som tillverkare eller annan som har tagit befattning med
varan i tidigare säljled har lämnat för egen eUer säljarens räkning. Liksom
enligt första stycket bör ansvaret täcka inte bara oriktiga utan också
vilseledande uppgifter vUka kan antas ha inverkat på köpet.

För att en uppgift av
annan än säljaren skall kunna åberopas mot denne krävs enligt
utredningsförslaget att säljaren har åberopat uppgiften eller måste ha insett
dess oriktighet. I detta avseende har förslaget utsatts för viss kritik under
remissbehandlingen. Den mest långtgående kritiken anförs av statens
konsumentråd och LO, vilka föreslår att dessa villkor helt slopas. Som skäl
härför anförs bl. a. att säljaren inte bör få vidarebefordra sådana uppgifter
från tredje man som han inte med utgångspunkt i normal fackkännedom och
erfarenhet på området kan svara för. Om säljaren ändå av misstag
vidarebefordrar en uppgift, bör han ansvara härför och ha regressrätt mot den
ursprunglige uppgiftslämnaren.

För
den enskilde konsumenten är det otvivelaktigt ett starkt önskemål att han skall
kunna lita på de uppgifter han får om saluförda varor, vare sig de lämnas i
annonser, på skyltar eller varuförpackningar eller på annat sätt och oavsett
om det är säljaren själv eller tUlverkaren eller någon annan i säljkedjan som
står för uppgiften. Jag delar därför det synsätt som ligger bakom konsumenträdets
och LO:s kritik och jag anser att

s. 219 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 219

man
bör verka för en utveckling i denna riktning. Det synes mig emellertid mycket
tveksamt om det är rimligt att nu lägga på säljaren ett i princip strikt ansvar
för alla uppgifter som har lämnats om varan av tillverkaren eller annan i
tidigare säljled. En sådan ordning skulle innebära att säljaren blev ansvarig
för innehållet i reklam vars förekomst han kanske över huvud taget inte har
känt till och för riktigheten av uppgifter, som han i praktiken saknar
möjlighet att kontrollera, exempelvis därför att de är avfattade på främmande
språk eller avser förhållanden av teknisk eller liknande karaktär, vUka uppenbarligen
ligger utom ramen för hans fackkunskap. Inför man ett sådant ansvar för säljaren
aktualiseras frågan om rättelse- och friskrivningsmöjligheter motsvarande dem
som utredningen har föreslagit i fråga om säljarens egna uppgifter. Det kan
finnas risk för att säljama i stor utsträckning skulle utnyttja sådana
möjligheter, vUket skulle leda till att konsumenterna får sämre information om varoma
än f. n. Det synes vidare inte kunna komma i fråga att lägga på säljare i
detaljhandelsledet ett så strängt ansvar som här har ifrågasatts utan att det
finns garantier för att de i sin tur kan vända sig med ersättningsanspråk mot
dem som är ansvariga för de oriktiga uppgifterna. Jag är emellertid inte beredd
att nu förorda några lagregler om förhållandet mellan olika led på säljarsidan.
Med hänsyn till det nu anförda kan jag inte biträda uppfattningen att de av
utredningen uppställda förutsättningama för säljarens ansvar skaU utgå ur andra
stycket. Som framgår av den allmänna motiveringen (6.2.7) anser jag emellertid
att köparens möjlighet att få ersättning från tredje man som har lämnat en
oriktig uppgift bör utvidgas i förhållande till vad utredningen föreslår. Jag
återkommer tUl denna fråga vid 14 §.

Enligt
utredningens förslag skall säljaren svara för uppgift som härrör från
tillverkaren eUer annan tredje man, om han har "åberopat uppgiften".
KO har kritiserat detta uttryck och gjort gällande att dess innebörd inte är
helt klar. För egen del vill jag anföra följande. Säljaren bör vara ansvarig för
uppgift som lämnats av tillverkare eller annan tredje man, oavsett om han varit
medveten om att uppgiften är vilseledande, i sådana fall då han aktivt
medverkat för att vidarebefordra uppgiften till köparen. Som exempel på en
sådan situation kan nämnas att han har överlämnat en av tillverkaren utgiven
broschyr rörande varan. Även det fallet att säljaren tillhandahållit
informationsmaterial från tillverkaren genom att lägga fram det i sin butik så
att det framgår att han avser att kundema skall ta del av informationen bör
omfattas av ansvaret. Däremot bör säljaren inte utan vidare vara ansvarig för
sådana uppgifter som finns att läsa på förpackningar som är uppställda i en
självbetjäningsbutik. Enligt min mening torde uttrycket "åberopa" ge
en i huvudsak riktig bild av hur långt säljarens ansvar bör sträcka sig. Jag
har därför ansett mig kunna godta detta uttryckssätt. De av KO påtalade
tolkningsproblemen synes mig inte behöva bli alltför besvärande.

s. 220 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 220

Det
kan i vissa situationer vara tveksamt om en uppgift, som ursprangligen härrör
från tUlverkaren, har lämnats av säljaren själv tUl köparen på sådant sätt att
hans ansvar skall bedömas enligt första stycket eller om uppgiften enbart har
åberopats av säljaren och alltså andra stycket är tillämpligt. Detta
gränsdragningsproblem torde emellertid sakna praktisk betydelse såvitt gäller
säljarens ansvar, eftersom detta i sak blir detsamma i bägge fallen. För det
fall att en uppgift om varan härrör från tredje man som inte är att hänföra tUl
tidigare säljled blir andra stycket uite tillämpligt. Det kan vara fråga om
exempelvis uttalanden av en privatperson eller av en officiell institution som
har provat varan. Om säljaren i sin argumentering använder sig av en sådan
uppgift får han dock i regel anses ha lämnat uppgiften och han blir då ansvarig
enligt reglerna i första stycket om uppgiften är vilseledande.

Även
om säljaren inte har åberopat tredje mans uppgift bör han enligt utredningen
svara för denna om han måste ha insett dess oriktighet. Jag ansluter mig i
princip till utredningens förslag även i denna del. Kravet på bevisning
beträffande säljarens insikt om uppgiftemas vilseledande karaktär bör
emellertid ställas lägre än utredningen föreslår. Jag förordar därför att orden
"måste ha insett" byts ut mot "uppenbarligen borde ha
insett". Härigenom markeras att säljaren blir ansvarig för uppgiften även
om han faktiskt inte insett att den var vilseledande, nämligen om man med fog
kan utgå från att en person med den fackkunskap som säljaren har eller ger sig
ut för att ha med iakttagande av skälig aktsamhet måste ha fått klart för sig
att uppgiften var vilseledande.

Med
den nu förordade lösningen behöver inte i andra stycket tas upp någon
motsvarighet till den regel om rättelse som ingår i första stycket andra
punkten. Har säljaren tydligt förklarat sig inte stå för riktigheten i viss
uppgift som lämnats av tredje man, t. ex. i en vid köptillfället överlämnad
broschyr, kan han nämligen inte sägas ha "åberopat" uppgiften. Att
säljaren inte blir ansvarig om han över huvud taget inte känt till uppgiftens
existens torde utan särskilt förtydligande i lagtexten vara uppenbart.

8
§

Paragrafen
preciserar säljarens ansvar för fel i varan i fall då denna är att anse som
farlig från hälso- eller säkerhetssynpunkt. Paragrafen motsvarar 8 §
utredningens lagförslag.

Utredningen.
Mot bakgrund av sina allmänna överväganden beträffande frågan huruvida i konsumentköplagen
bör meddelas regler om de krav som en köpare bör kunna ställa på en varas användbarhet
för sitt ändamål (4.2.3) konstaterar utredningen att de skäl som talar för att
avtalsfrihet principiellt bör finnas i fråga om en varas egenskaper och beskaffenhet
i övrigt väsentiigen saknar bärkraft, om situationen är sådan

s. 221 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 221

att
den sålda varan är farlig för köparens eller annans liv eller hälsa. Enligt
utredningens mening kan det med fog krävas att en vara uppfyller åtminstone
viss minimistandard i fråga om oskadUghet eller ofarlighet. Uppfylls inte
detta krav, bör köparen oavsett vad som avtalats kunna göra gällande de
påföljder på grand av fel i varan som står honom till buds enligt konsumentköplagen.
Att i lagen närmare ange hur en vara skall vara beskaffad för att överensstämma
med en sådan minimistandard låter sig dock av naturliga skäl inte göra. En
tvingande bestämmelse i ämnet bör i stället lämpligen anknyta till de
huvudtyper av fall där konsumenlskyddsintresset framträder med särskUd styrka.

En första kategori utgörs
enligt utredningen av sådana fall då varan säljs i strid mot förbud att saluhålla
vara som meddelats i författning för att förebygga ohälsa eller olycksfall till
följd av varans användning eller för att tillse att varan eljest är
tillförlitlig från säkerhetssynpunkt. Föreskrifter av sådant slag har
meddelats i åtskilliga författningar på olika områden och beträffande skilda
typer av varor. Som exempel nämner utredningen reglerna i 16 § första stycket 1
och 18 § livsmedelslagen (1971: 511) samt bestämmelserna i 45 § första stycket
och 56 § arbetarskyddslagen (1949: 1). Till samma kategori kan även räknas
fall då myndighet i säkerhetssyfte utfärdat förbud att saluhålla varan. Utredningen
framhåller att detta torde vara den vanligaste av de situationer som påkallar
intresse i sammanhanget. Utöver de områden som regleras av livsmedelslagen och
arbetarskyddslagen erinras i betänkandet om föreskrifterna i kungörelsen (1935:
138) angående kontroll av viss elektrisk materiel.

Utredningen
anmärker att de föreskrifter av nu nämnda slag som har meddelats i författning
eller av myndighet regelmässigt är straffsanktio-nerade. Detta är givetvis
ägnat att avhålla säljare från att avyttra varor som inte uppfyller de krav som
uppställs i föreskrifterna. Flera skäl talar emellertid för att det vid sidan
av straffsanktionen finns behov av ett civUrättsligt komplement till sådana
föreskrifter. För köparen är det uppenbarligen av värde att kunna göra gällande
påföljder på grund av fel i varan utan att behöva avvakta huruvida överträdelse
av viss föreskrift beivras i vederbörlig ordning. Den omständigheten att
säljaren fälls till ansvar för en sådan överträdelse innebär vidare inte något
ställningstagande till frågan om köparen av varan får häva köpet eller göra
gällande annan påföljd på grund av fel i varan. Varan kan t. ex. ha sålts i befintiigt
skick eller till starkt nedsatt pris. För köparen kan det i sådana fall
framstå som osäkert, om han trots villkoren för köpet kan åberopa att varan
inte överensstämmer med viss säkerhetsföreskrift. Enligt utredningens mening
bör med hänsyn tUl det anförda i konsumentköplagen uttryckligen slås fast att
köparen får göra gällande de befogenheter lagen ger honom vid fel i varan, om
denna har sålts i strid mot sådant förbud att saluhålla varan som meddelats i författaing
eller av myndig-

s. 222 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 222

het
för att förebygga att den som använder den ådrar sig ohälsa eller drabbas av
olycksfall eller för att varan eljest skall vara tillförlitlig från
säkerhetssynpunkt (8 § första punkten).

Beträffande
den närmare innebörden av den föreslagna bestämmelsen framhåller utredningen
bl. a. följande. För att bestämmelsen skall bli tillämplig måste till en början
konstateras att i författning eUer av myndighet meddelats förbud mot
saluhållande av varan. Detta torde i allmänhet inte behöva våUa några
svårigheter. Är förbudet intaget i en författning framgår syftet med
föreskriften ofta direkt av författningens ordalydelse. Föreskriften måste
rikta sig tUl säljaren. Det är således inte tillräckligt att en säkerhetsföreskrift
avser den som vill begagna varan i egenskap av köpare. Motsvarande gäller
sådana förbudsföreskrifter som meddelats av myndighet. Som ett ytterligare
villkor för bestämmelsens tillämpning krävs att varan sålts i strid mot förbud
att saluhålla den. Något krav på att köparen vid köpet skall ha saknat kännedom
om att varan såldes i strid mot förbudsföreskriften ställs inte upp i
lagtexten. Bestämmelsen ar således tiUämplig även om köparen genom upplysning
av säljaren eller på annat sätt vid köpet fick klart för sig att varan inte
uppfyllde kraven enligt viss säkerhetsföreskrift.

Föreligger
de angivna förutsättningarna för bestämmelsens tiUämpning, får köparen göra
gällande de påföljder på grund av fel i varan som står honom till buds enligt 4
eller 5 §. Av naturliga skäl torde köparen oftast ha anledning att göra brak av
sin befogenhet att häva köpet. En förutsättning härför är dock att felet är av
väsentlig betydelse för köparen. Varje avvikelse från en säkerhetsföreskrift
behöver således inte resultera i att köpet skall gå åter. Köparen bör också
kunna påkalla tUlämpning av reglerna om verkan av underlåtenhet av säljaren att
uppfylla avhjälpningsåtagande. Att köparen behåller varan men kräver avdrag på
köpeskillingen kan vara motiverat om felet är ringa och köparen genom avdraget
blir i stånd att försätta varan i det skick som den bör ha för att motsvara
säkerhetsföreskriften. Av det förhållandet att 8 § hänvisar till 4 och 5 §§
såvitt avser de påföljder köparen kan göra gällande får enligt utredningen inte
dras den slutsatsen att 8 § blir av betydelse endast i sådana fall då köparens
befogenheter vid fel har inskränkts genom villkor i köpavtalet. Som följer av
2 § andra stycket kan köparen också i övrigt åberopa 8 § beträffande de befogenheter
varom föreskrivs i 4 och 5 §§ (se även 10 §). Vill däremot köparen göra gällande
befogenhet som uteslutande följer av den allmänna köplagen, t. ex. rätt till
skadestånd oberoende av culpa enligt 43 § andra stycket, måste föratsättningama
för denna befogenhet enligt köplagens principer (eller allmänna avtalsrättsliga
grandsatser) föreligga.

De
skäl som talar för att i konsumentköplagen ta in en uttrycklig regel
beträffande fall då en vara sålts i strid mot förbud att saluhålla varan gör
sig enligt utredningens uppfattning gällande med samma styrka

s. 223 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 223

även
i åtskilliga situationer då något sådant förbud visserligen inte meddelats men
varan på grund av sin beskaffenhet är att anse som farlig för köparens eller
annans liv eller hälsa. Det skydd för köparen som 8 § avser att ge skulle med
andra ord bli ofullständigt, om denna för sin till-lämpning vore helt beroende
av om en säkerhetsföreskrift av berörda slag utfärdats eller inte. I fråga om
åtskilliga typer av konsumentvaror saknas sådana föreskrifter eller innefattar
föreskrifterna inte något förbud mot saluhållande av varan. För köparen kan
det emellertid vara av värde att också beträffande sådana varukategorier ha
tillgång till en tvingande lagbestämmelse, som ger honom möjlighet att oavsett
parternas avtal häva köpet på grund av de risker som är förenade med varans
användning. Utredningen föreslår därför att i paragrafen tas in en föreskrift
om att köparen skall äga göra gällande befogenhet enligt 4 eller 5 §, om varan
är så bristfällig att den inte kan användas utan uppenbar fara för köparens
eller annans liv eller hälsa (8 § andra punkten).

Bestämmelsen
i andra punkten tar bl. a. sikte på försäljning av motorfordon som inte är i trafiksäkert
skick. Nuvarande regler i trafikför-fattningama innefattar inte något sådant
förbud mot saluhållande av vara som avses i den föreslagna första punkten av 8 §.
Enligt utredningens mening bör köparens skydd vid förvärv av ett begagnat
fordon kunna i avsevärd mån stärkas, om han får möjlighet att göra gällande
befogenhet enligt 4 eller 5 § konsumentköplagen i situationer då fordonet är
så bristfälUgt att det är förenat med uppenbar fara för köparens eUer annans
liv eller hälsa att använda fordonet. Det sagda bör gälla även då fordonet
köpts "i befintiigt skick" (se 9 §). En sådan förstärkning av
köparens ställning vid köp av begagnade bilar står även i överensstämmelse med
den sedvänja som under senare år utbildats inom den reguljära bilhandeln.
Utredningen är inte främmande för att konsumentens ställning vid köp av
begagnade bilar kan behöva stärkas ytterligare för att skyddet skall bli
effektivt. Den förordade lösningen innebär att det i varje särskilt fall måste
prövas huruvida de i 8 § andra punkten angivna förutsättningama föreligger,
dvs. om fordonet är så bristfälligt att det inte kan användas utan uppenbar
fara för köparens eller annans liv eller hälsa. Frågan kommer i ett annat läge,
om det av konsumentutredningen framförda förslaget om obligatorisk kontrollbesiktning
i samband med överlåtelse av begagnad bil genomförs (SOU 1971: 86 s. 79). Köplagsutredningen
har inte ansett sig böra gå närmare in på konsekvenserna av detta förslag.

Utredningen
påpekar att bestämmelsen i andra punkten också bör kunna få betydelse i fräga
om köp av andra varor än bilar, t. ex. barnsängar som inte fyller skäliga
anspråk på säkerhet mot olycksfall, leksaker som har giftiga, brandfarliga
eller eljest riskabla egenskaper samt bäddsoffor vilka på grund av sin
konstruktion innebär allvarlig risk för olycksfall.

s. 224 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 224

För
att en köpare enligt den föreslagna bestämmelsen skall få utöva befogenhet att
häva köpet etc. krävs till en början att varan är att beteckna som
"bristfällig". Därmed avser utredningen att markera att regeln
främst avser defekta varor. I princip bör dock inte göras någon skillnad mellan
begagnade och nytUlverkade varor. Även varor av det senare slaget kan ibland
vara att bedöma som "bristfäUiga" från säkerhetssynpunkt. En ny
hushållsmaskin kan t. ex. ha sådana egenskaper att den inte kan användas utan
allvarlig risk för att den som begagnar den kommer till skada. Vid bedömningen
av varans bristfällighet bör hänsyn främst tas till det sätt att använda varan
som framstår som det normala. Även användningssätt som inte är att hänföra till
normalt begagnande men ligger nära till hands eller så att säga "i farans
riktning" bör emellertid kunna tillmätas betydelse. Man bör kunna ta
hänsyn tUl risker genom brandfarlighet, även om dessa inte har något samband
med användningen, och till risker som aktualiseras om exempelvis barn plockar
sönder leksaker. Kravet på bristfällighet hos varan kvalificeras i lagtexten
på det sättet att varan skall vara "så bristfäUig att den inte kan användas
utan uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa". Utredningen
framhåller att det i och för sig inte krävs att köparen eller annan kommit tUl
skada för att bestämmelsen skall bli tUlämplig. Det är tillräckligt att varan
vid en aUmän bedömning är att räkna som farlig för någons liv eller hälsa.
Bestämmelsen är givetvis inte avsedd att tUl-lämpas så snart en vara teoretiskt
sett innebär någon grad av fara för användaren eller annan, oavsett hur
obetydlig eller avlägsen denna risk kan vara. För att markera att bestämmelsen
endast träffar fall då det av omständighetema framgår att varan medför en
påtaglig risk har i lagtexten angetts att det skall vara förenat med
"uppenbar" fara att använda varan (jfr 12 kap. 19 § jordabalken).
Härigenom kan man enligt utredningens mening undgå den felaktiga tolkningen av
bestämmelsen att den skulle kunna åberopas beträffande varje köp av vara, vars
användning abstrakt sett är förenad med viss risk för någons liv eller hälsa,
t. ex. köp av kökskniv för hushållsändamål.

Utredningen
har inte ansett det nödvändigt att i bestämmelsen uttryckligen undanta fall då
varan visserligen normalt sett inte kan räknas som farlig för någons liv eller
hälsa men med hänsyn tiU den individuelle köparens särskilda förhållanden kan
vara att betrakta som riskabel, t. ex. om ett klädesplagg på grund av viss
egenskap hos tyget framkallar hudutslag hos en person som lider av allergi.
Frågan om vilken betydelse som kan tillmätas den individueUe köparens speciella
förhållanden får bedömas efter de allmänna kriterier som är avgörande för vad
som skall räknas som "fel", dvs. främst med hänsyn till vad parterna
har avtalat om varans egenskaper.

Beträffande
bestämmelsens innebörd i övrigt hänvisar utredningen till vad som anförts beträffande
första punkten i paragrafen. Bestämmelsen

s. 225 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 225

bör
i enlighet härmed kunna tillämpas, även om köparen kände till varans
bristfällighet, t. ex. om han köpt en trafikfarlig begagnad bil utan att sätta
sig in i de risker bilens egenskaper medför. Köparen bör vidare kunna åberopa
bestämmelsen, även om varans farliga egenskaper kommit till synes först efter
köpet. Utredningen erinrar också om att andra punkten inte ställer upp krav på
att säljaren insett varans farlighet.

Remissyttrandena.
Den föreslagna första punkten i 8 § godtas i allmänhet av remissinstanserna.
KO anser att utredningen övertygande motiverat den precisering av felreglernas
räckvidd som görs i denna bestämmelse. Enligt hans mening är det dock inte
berättigat med ett särskUt väsentlighetsrekvisit beträffande varor sorti säljs
i strid mot försäljningsförbud som har tillkommit av säkerhetsskäl. I lagen
bör göras klart att hävningsrätt alltid skall föreligga för köparen i de fall
som avses med bestämmelsen.

Näringslivet framhåller
att felbegreppet genom bestämmelsen kommer att i vissa avseenden bestämmas med
utgångspunkt i näringsrättsliga straffstadganden, vilka inte utformats under
hänsyn tiU att de skall få civilrättslig verkan. Detta är principiellt diskutabelt.
Eftersom förbuden ofta tillkommit med hänsyn till såväl köparens som tredje
mans intresse, får dock bestämmelsen i denna del godtas. Regeln bör enligt näringslivets
mening dock inte få åberopas av köpare som haft full insikt om varans farlighet
men som likväl velat förvärva varan. Enligt sedvanliga köprättsliga
grundsatser föreligger då inte fel i köplagens mening. Liknande synpunkter
anförs av MRF, som anser att 8 § bör bli föremål för översyn.

SPK
erinrar om att en central ramförfattning rörande främst kemiska varor är under
utarbetande på grandval av miljökontrollutredningens förslag till lag om hälso-
och miljöfarliga varor. Denna produktkontroll kommer givetvis att få stor
betydelse och medföra att tillämpningsområdet för 8 § vidgas.

I fråga om paragrafens
andra punkt uttalar Svenska företagares riksförbund och M att bestämmelsen
skulle försvåra köp av exempelvis begagnade delar av en trafikoduglig bil. Här
blir förslagets påbud alltför långtgående i de fall där köpare och säljare är
överens om förutsättningama för köpet. Svenska företagares riksförbund
tillägger att en bil av nämnda slag kan vara en veteranbU avsedd för museum
eller en sällsynt sportbil som kanske köparen själv avser att låta renovera.
Det är givetvis svårt att lagtekniskt finna en lösning utan att paragrafens
anda och mening går förlorad men det förefaller förbundet nödvändigt att en
ändring görs. Hovrätten för Västra Sverige menar däremot att intresset av att
endast trafikdugliga fordon säljs är så stort, att den föreslagna bestämmelsen
likväl får anses motiverad.

KO
anser inte att ett särskilt väsentlighetsrekvisit för hävningsrätt är

15
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 226 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 226

berättigat
utöver kravet på att risken med varan skall vara "uppenbar". Samma
synsätt bör anläggas som i fråga om varor som säljs i strid mot
försäljningsförbud vilket tillkommit av säkerhetsskäl.

Näringslivet
förklarar sig ha förståelse för den principiella ståndpunkt som uppbär regeln
i andra punkten men avstyrker bestämmelsen i dess föreslagna utformning.
Näringslivet pekar på svårighetema att precisera vad som skall krävas för att
säljaren skall anses ha kunnat fömtse "farlig användning". Enligt
förslaget skall säljaren beakta inte enbart köparens utan även tredje mans liv
och hälsa. Har säljaren sålt t. ex. en fyrverkeripjäs till en vuxen person är
pjäsen inte farlig i dermes hand. Överlämnar köparen pjäsen till ett barn, bör
säljaren inte stå risken härför. Säljaren bör inte heller stå risken för det
fallet att köparen uppger sig skola använda saken för ett speciellt ändamål,
där farligheten inte framträder, men sedermera förfar i strid härmed.
Bestämmelsen och dess motiv bör utformas så att det klart framgår att de
angivna exemplen inte är täckta. Härtill kommer att bestämmelsen som i
hithörande avseende inte har sin grund i meddelat förbud - inte rimligen bör
vara tillämplig då köparen haft insikt om farligheten men sedermera ångrat sitt
köp. Enligt näringslivets mening blir konsekvensen särskilt orunlig, om
säljaren inte skulle vara medveten om farligheten i fråga. Mot bestämmelsen
kan ytterligare invändas att rekvisitét "bristfällig" inte är
entydigt. Det kan sålunda ifrågasättas om härmed avses något utöver att varan
skall vara behäftad med abstrakt eller konkret fel.

Föreningen
Sveriges tingsrättsdomare påpekar att utredningen inte har ansett det
nödvändigt att i bestämmelsen undanta fall då varan visserligen normalt sett
inte kan räknas som farlig för någons liv eller hälsa men med hänsyn till den individuelle
köparens särskilda förhållanden kan vara att betrakta som farlig, t. ex. för en
person som lider av allergi. Föreningen delar utredningens uppfattning att i
princip allmänna kriterier bör vara avgörande för vad som skall betecknas som
fel i varan men anser i motsats tUl utredningen att detta i tydlighetens
intresse uttryckligen bör framgå av lagtexten.

Näringslivet
finner det självklart att köpare, som redan vid köpetillfället erhållit visst
avdrag på köpeskillingen för varans skick inte skall kunna kräva ytterUgare
avdrag för att försätta varan i det skick som krävs för att uppfylla exempelvis
viss säkerhetsföreskrift. En bUköpare har t. ex. nya däck hemma och köper
därför bilen med slitna däck med avdrag på priset om 500 kr. Det vore då orimligt,
om han efter köpet kunde erhålla ytterligare ett avdrag. Detta bör enligt
näringslivets mening komma till klart uttryck. Liknande synpunkter framförs av
Handelskamrarnas nämnd och MRF.

Föredraganden.
Jag har i den allmänna motiveringen (6.2.3) förklarat mig dela utredningens
uppfattning att konsumentköplagen inte bör ge-

s. 227 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 227

nom
generella regler inskränka rådande avtalsfrihet beträffande kraven på varans
beskaffenhet. Frågan om vad som skaU räknas som fel i en köpt vara bör således
bedömas enligt samma kriterier som anses gälla vid tillämpning av den aUmänna
köplagen. Som jag har framhållit tidigare bör detta dock inte leda till att
man helt avstår från att i konsumentköplagen reglera vad som i materiellt
hänseende skall räknas som fel. I likhet med utredningen anser jag det vara av
värde från konsumentskyddssynpunkt att lagen bl. a. slår fast att varan skaU
uppfylla åtminstone viss minimistandard i fråga om oskadUghet och ofarlighet.
Bestämmelser härom bör tas upp i 8 §.

I
fråga om den närmare utformningen av reglema skiljer utredningen mellan två
huvudtyper av faU. Till en första kategori hänförs situationer då varan säljs i
strid mot sådant förbud att saluhålla vara som meddelats i författning eller
av myndighet för att förebygga ohälsa eller olycksfall till följd av varans
användning eller för att tillse att varan eljest är tillförlitlig från
säkerhetssynpunkt (första punkten). En andra kategori utgörs av fall då något
sådant förbud visserligen inte har meddelats men varan är så bristfällig att
den inte kan användas utan uppenbar fara för köparens eller annans liv eller
hälsa (andra punkten). I fråga om båda situationerna anges i förslaget som rättsföljd
att köparen får utöva de befogenheter som tillkommer honom enligt 4 eller 5 §.

Från
remissinstansemas sida har inte riktats någon erinran mot att konsumentköplagens
reglering inriktas på de två typsituationer som behandlas av utredningen.
Också jag finner det naturligt att tvingande regler meddelas i dessa
hänseenden. Jag vill erinra om att samhället under senare år i växande grad
uppmärksammat behovet av att kontrollera hanteringen av varor som kan befaras
medföra hälso- eller olycksfallsrisker. Som exempel härpå kan nämnas det till
årets riksdag framlagda förslaget till lag om hälso- och mUjöfarliga varor (prop.
1973: 17). Med hänsyn härtill framstår det som följdriktigt att konsumentköplagen
i första hand behandlar fall då en vara sålts i strid mot näringsrättslig föreskrift
som meddelats i säkerhetssyfte. Häratöver bör emellertid också regleras
situationer då en såld vara eljest uppvisar påtagligt farliga egenskaper.

Som
utredningen påpekar rör den föreslagna första punkten väsentligen fall då
säljaren har överträtt ett straffsanktionerat förbud att saluhålla varan. Vid
sidan härav kan också förekomma situationer då ett vitessanktionerat förbud
åsidosatts. Beträffande båda fallen gäller att inskränkningen i rätten att
saluföra varan ytterst motiveras av samhällets önskan att bereda den som köper
eller använder varan ett effektivt skydd mot skaderisker. Det har med tanke
härpå framstått som mest ändamålsenligt att förbuden förenats med en
straffrättslig sanktion. Detta innebär emellertid inte att det skuUe saknas
behov av ett civUrättsligt skydd för köparen i sådana fall. Den omständigheten
att sälja-

s. 228 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 228

ren
fälls till ansvar eUer att vite utdöms för överträdelse av förbud att sälja
varan innefattar inte i och för sig något ställningstagande till frågan om
köparen kan frånträda avtalet eller eljest göra gällande civilrättslig påföljd
på grund av fel i varan. Situationen är härvidlag i princip densamma som då
ingripande har skett enligt t. ex. marknadsföringslagen beträffande
vilseledande framställning om varan. Det kan, exempelvis om varan har sålts tUl
nedsatt pris, vara osäkert för köparen om han trots detta kan åberopa som fel i
varan att denna inte uppfyller viss säkerhetsföreskrift. Jag finner därför goda
skäl tala för att det i konsumentköplagen uttryckligen slås fast att varan i sådana
situationer skall anses behäftad med fel.

Näringslivet
har beträffande utredningens förslag i denna del framhållit att regehi inte
bör få åberopas av köpare som haft full insikt om varans farlighet men likväl
velat köpa den. Jag delar inte denna uppfattning. Som nyss påpekats rör det
sig här så gott som uteslutande om fall där säljaren har handlat i strid mot
ett straff- eller vitessanktionerat förbud att saluhålla varan, vilket har
till ändamål att förebygga skador för den som använder denna. Det är ett starkt
allmänt intresse att sådana förbud respekteras. Ett förbud bör därför inte
kunna göras verkningslöst i civUrättsligt hänseende genom att säljaren upplyser
köparen om förbudets existens eller genom att denne på annat sätt får
förhållandet klart för sig.

Med
hänsyn till det anförda ansluter jag mig till utredningens förslag såvitt avser
första punkten i 8 §. I överensstämmelse med vad som har förordats beträffande
7 § bör dock rättsföljden anges genom att i bestämmelsen utsägs att varan
under angivna föratsättningar skall anses behäftad med fel. Bestämmelsen bör
dessutom jämkas redaktionellt.

I fråga om den närmare
innebörden av bestämmelsen kan jag i huvudsak hänvisa tiU vad utredningen har
anfört. Av regelns formulering framgår att förbudet mot saluförande av varan
skall ha meddelats i ett syfte av visst slag, nämligen att förebygga ohälsa
eller olycksfall hos den som använder varan eUer att sörja för att varan är
tillförlitlig från säkerhetssynpunkt. Utrednmgen har i betänkandet (SOU 1972:
28 s. 116) gett exempel på sådana förbud som avses med bestämmelsen. Vissa slag
av försäljningsförbud uppbärs i första hand av andra intressen än de nu
angivna, exempelvis intresset av att upprätthålla allmän ordning och förebygga
brott. Den omständigheten att ett på sådana grunder meddelat förbud i någon
mån också kan anses tillgodose ett intresse av den typ som avses i den nu
föreslagna bestämmelsen bör inte vara tUlräckligt för att denna skaU bli
tillämplig. Bestämmelsen kan sålunda inte anses omfatta exempelvis försäljning
av vapen till den som saknar rätt att in-, neha vapnet. Vad gäller förbud med
stöd av den föreslagna lagen om hälso- och miljöfarliga varor blir regeln
tillämplig om förbudet föranleds av att varan innebär hälsorisker för den som
använder den. Grundas för-

s. 229 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 229

budet
däremot på att varan kan medföra skadlig inverkan på mUjön utan att vara
förenad med några särskUda skaderisker för användaren, blir den inte tUlämplig.
Som utredningen påpekar torde regeln främst få aktualitet i fall då säljaren
handlat i strid mot sådant förbud att saluhålla vara som har meddelats av
myndighet.

Den civUrättsliga påföljd
som kommer i fråga är naturligen i första hand hävning av köpet. Liksom
utredningen anser jag det dock inte helt uteslutet att också annan påföljd kan
bli aktuell. Rör det sig om en ba-gatellartad överträdelse av viss
säkerhetsföreskrift, där köparen relativt lätt själv kan se till att varan
försätts i föreskrivet skick, bör sålunda exempelvis prisavdrag kunna komma i
fråga. Jag biträder därför inte KO:s förslag att hävningsrätt alltid skall
föreligga för köparen i de fall som avses i bestämmelsen.

Mot
andra punkten i 8 § har från remissinstansernas sida riktats invändningar av
väsentligen samma slag som beträffande första punkten. Näringslivet har
härutöver särskilt framhåUit att bestämmelsen inte bör täcka fall där säljaren
saknat möjlighet att förutse "farlig användning" av varan. Från flera
håll uttalas önskemål om att regeln ses över.

I
likhet med utredningen anser jag det vara av värde att första punkten i 8 §
kompletteras med en bestämmelse som tar sikte på fall då något uttryckligt
förbud att saluhålla varan visserligen inte har meddelats men varan på grund av
sin beskaffenhet är att anse som farlig för köparens eller annans liv eller
hälsa. För många typer av konsumentvaror saknas näringsrättsliga
skyddsföreskrifter av det slag som åsyftas i första punkten. För köparen kan
det då vara av betydelse att konsumentköplagen ger honom möjlighet att oavsett
parternas avtal utöva de befogenheter som lagen ställer till hans förfogande.
En sådan regel kan också vara av värde från allmän synpunkt genom att den
lägger hinder i vägen för handel med farliga varor. Jag instämmer sålunda med
utredningen i att lagen bör innehålla en bestämmelse som preciserar säljarens
ansvar för fel i det hänseende varom nu är fråga.

Vad beträffar
bestämmelsens närmare utformning har under renaiss-behandlingen gjorts gällande
att den inte bör omfatta fall då köparen har köpt varan med insikt om dess
farlighet. Med anledning härav vill jag erinra om att situationen till sin reeUa
karaktär inte skiljer sig nämnvärt från det fall som regleras i första punkten
av 8 §. Den omständigheten att i det ena fallet säljaren har överträtt ett i
författning eller av myndighet från hälso- eller säkerhetssynpunkt meddelat
förbud att saluhålla varan, medan man i det andra fallet får göra en friare
bedömning av varans farlighet, kan enligt min mening inte tillmätas någon avgörande
betydelse i sammanhanget. Önskemålet att motverka försäljning av varor med
klart farliga egenskaper är lika starkt i båda fallen. Det skulle därför vara inkonsekvent
att i nu: förevarande hänseende inta en annan position beträffande andra
punkten än den som förut har redovi-

s. 230 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 230

sats
beträffande första punkten. Jag anser alltså inte att köparens vetskap om
varans farlighet bör ha någon betydelse för regelris tillämplighet.

Det
sagda behöver inte innebära att det under alla omständigheter skall betraktas
som fel i varan att denna inte kan användas utan fara för köparens eller annans
person. I speciella situationer kan det vara helt klart mellan parterna att
varan inte i föreliggande skick skall användas på något sådant sätt. Jag tänker
exempelvis på det fallet att konsumenten vill köpa en bil, som han inte avser
att använda i trafik som den är, därför att den är trafikfarlig. Han kanske
avser att låta transportera bort den för att sedermera själv renovera den eller
utnyttja vissa användbara delar för renovering av en annan bil. Jag vill
emellertid understryka att säljaren för att kunna undgå påföljder för fel i
varan måste ha grundad anledning att räkna med att den inte skall komma till
användning i föreliggande skick. Det bör inte räcka med att han uppmanar
köparen att inte använda bilen förrän den har försatts i trafiksäkert skick och
att köparen förklarar sig skola följa denna uppmaning.

Näringslivet
har kritiserat vissa uttalanden av utredningen om innebörden av den föreslagna
bestämmelsen. Särskilt har betonats att det är svårt för säljaren att förutse
att varan kan komma till "farlig användning". Enligt min mening bör
dessa svårigheter delvis kunna elimineras genom kravet att det skall vara förenat
med "uppenbar" fara att använda varan. Häri får anses ligga att det
skall vara fråga om sådana risker som kan uppstå vid vad som ligger inom ramen
för ett normalt begagnande av varan. Detta uttryck får ges en ganska
vidsträckt innebörd. När det gäller leksaker får det t. ex. anses ingå i ett
normalt begagnande att barnet plockar sönder leksaken. Det är emellertid inte
meningen att säljaren skall behöva stå risken exempelvis för att en vara, som
normalt skall användas av vuxna personer, kommer i händerna på ett barn som
använder den felaktigt och därigenom utsätter sig själv eller andra för fara.

För
att bestämmelsen skall bli tillämplig bör, som utredningen föreslår, krävas
att varan är bristfällig. Bristfälligheten skaU bestå i att varan inte fyller
skäliga anspråk från säkerhetssynpunkt. Däremot erfordras inte i och för sig
att den avviker från den standard som är normal för varor av motsvarande slag.
Den behöver med andra ord inte vara behäftad med fabrikationsfel eller
liknande. Av det sagda följer också att regeln omfattar inte bara begagnade
eller defekta varor utan också fabriksnya sådana.

Varans
farlighet bör bedömas efter vilka risker som typiskt sett kan vara förenade med
dess användning. Risker som hänför sig till den individuelle köparens
särskilda förhållanden kan därför i princip inte medföra att bestämmelsen blir
tillämplig. Frågan om vilken betydelse som kan tillmätas sådana omständigheter
får som utredningen framhåller

s. 231 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 231

bedömas
främst med ledning av vad parterna kan anses ha avtalat om varans egenskaper.
Jag anser det inte behövligt att, som Föreningen Sveriges tingsrättsdomare har
ifrågasatt, förtydUga lagens innebörd på denna punkt.

Mot bakgrand av det
anförda förordar jag att 8 § andra punkten utformas i överensstämmelse med
utredningens förslag. I fråga om bestämmelsens närmare innebörd viU jag i
första hand hänvisa tiU vad utredningen har anfört. Vad gäller förvärv av
begagnade bUar vUl jag särskilt framhålla att en bil som är i sådant skick att
den inte skulle godkännas vid obligatorisk kontrollbesiktning i regel torde få
anses bristfällig på det sätt som avses i 8 § andra pimkten.

Den påföljd som kommer i fräga
vid fel som avses i andra punkten är normalt hävning. Bestämmelsen har emeUertid
inte inskränkts att avse enbart denna påföljd. I vissa situationer kan t. ex.
ett prisavdrag framstå som en lämpligare påföljd än hävning. Jag tänker
exempelvis på det fallet att farligheten beror på avsaknaden av en mindre
detalj, som köparen lätt kan avhjälpa. I ett fall av denna typ kan det stundom
vara lämpligt att låta köparen behålla varan mot ett prisavdrag som sätter
honom i stånd att rätta till felet. Med anledning av ett påpekande av näringslivet
vill jag framhålla att köparen inte bör kunna göra gällande rätt till
prisavdrag enligt 4 eller 5 §, om parterna redan i samband med köpet kommit
överens om visst avdrag på priset med hänsyn till felet. Det måste emellertid
vara fråga om ett preciserat avdrag som uttryckligen hänförs till visst fel.
Däremot är det uppenbarligen inte tiUräckligt för att köparen skall vara
betagen sin rätt att göra felpåföljder gällande att han har fått varan tiU
nedsatt pris på grand av dess aUmänt dåliga skick. Någon uttrycklig
bestämmelse som tar sikte pä den nu berörda situationen anser jag inte
behövlig.

Avslutningsvis
viU jag erinra om undantagsregeln i 19 §, som innebär att den som köper en
farlig vara inte på konsumentköplagen kan grunda rätt till ersättning för skada
på person eller annan egendom än den sålda varan.

9
§

Paragrafen
reglerar köparens ställning när varan sålts i befintligt skick. Den motsvarar 9
§ utredningens lagförslag.

Utredningen.
Utgångspunkten för en reglering av frågan om vilken verkan som skall tiUmätas
klausulen "i befintligt skick" bör enligt utredningens mening vara
att förbehåll av sådant slag även i fortsättningen i princip bör tillerkännas
giltighet mellan parterna. Det är emeUertid angeläget att motverka
uppfattningen att en säljare genom denna klausul undgår allt ansvar för varan
oavsett omständigheterna. SärskUt gäller detta när som vid konsumentköp
säljaren är näringsidkare men köparen

s. 232 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 232

privatperson.
Eftersom en befintiigt-skick-klausul i och för sig inte avser att inskränka
köparens befogenheter utan säljarens ansvar för varans beskaffenhet och därför
inte träffas av 2 § konsumentköplagen, är det också av vikt att lagen ger
besked om klausulens verkan såvitt avser köparens befogenheter enligt 48 §§.

Utredningen framhåller att
klausulen "i befintligt skick" vid konsumentköp påkallar
uppmärksamhet främst i tre typer av fall, nämligen 1) när säljaren lämnat
positivt oriktiga uppgifter om varan, 2) när säljaren underlåtit att upplysa
köparen om sådan egenskap hos varan som denne ägt räkna med och 3) när varan är
i väsentligt sämre skick än köparen haft skäl att förutsätta. Enligt
utredningens mening bör en tvingande reglering av frågan avse dessa fall. Det
är givetvis i och för sig tänkbart att befintligt-skick-klausulens betydelse
kan aktualiseras även i andra situationer. Dessa torde emellertid väsentiigen
avse fall då säljaren förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder utan
att situationen är att hänföra till någon av nyssnämnda tre kategorier. Det
står köparen fritt att i sådana fall åberopa allmänna avtalsrättsliga regler
(jfr 2 § andra stycket).

I fråga om faU 1, dvs. att
säljaren lämnat positivt oriktiga uppgifter om varan, påpekar utredningen att
det har viss motsvarighet i 48 § köplagen, som i fråga om köp på auktion medger
köparen rätt att påtala fel i varan, om denna inte motsvarar den beteckning
under vilken den bjudits ut. Denna situation kan sägas vara ett specialfall av
de situationer där säljarens ansvar för oriktiga uppgifter aktualiseras. Det
ansvar säljaren skall bära för sina uppgifter om varans beskaffenhet eller
användning enligt 7 § utredningens förslag bör kunna utkrävas också om varan
sålts i befintligt skick. En allmän friskrivning av detta slag bör inte få
någon verkan gentemot en speciell uppgift som köparen har förlitat sig på. Ett
motsatt betraktelsesätt skulle innebära att säljaren kunde lämna uppgifter om
varan på köparens risk. Att verkan av klausulen "i befintUgt skick" fär
vidkännas denna begränsning torde i huvudsak stämma överens med den ståndpunkt
som har intagits i rättspraxis (se SOU 1972: 28 s. 155).

Den
sålunda förordade inskränkningen av befintligt-skick-klausulens räckvidd har
enligt utredningen nära samband med fall 2, dvs. att säljaren underlåtit att
upplysa köparen om sådana egenskap hos varan som denne ägt räkna med. I konsumentköplagen
föreslås visserligen inte någon allmän regel om säljarens ansvar för
underlåtenhet att lämna upplysning i visst hänseende. Det är emellertid av
vikt att klargöra, att den friskrivning som befintligt-skick-klausulen innebär
inte utgör skydd mot underlåtenhet att lämna upplysning i de faU som här avses.
Risken för missbruk av en generell friskrivning av detta slag är lika påtaglig
i faU 2 som i fall 1. Utredningen syftar framför allt på fall där säljaren svikligen
eller i strid mot tro och heder förtigit omständighet söm.är av vä-

s. 233 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 233

sentiig betydelse för köparen. En säljare kan exempelvis
ha känt till att varan på grund av sina egenskaper inte kan användas för det
ändamål för vilket köparen avser att begagna den. Även om omständigheterna inte
är så flagranta att avtalet enligt 33 § avtalslagen är att anse som ogUtigt,
bör köparen i situationer av liknande typ ha möjlighet att göra gällande
påföljd av fel i varan (jfr NJA 1964 s. 239).

För att
säljaren trots förekomsten av en befintligt-skick-klausul skall kunna göras
ansvarig för fel i åsyftade fall bör enligt utredningen krävas dels att hans
underlåtenhet att lämna upplysning gäller sådan egenskap hos varan som köparen
ägt räkna med, dels att säljaren haft vetskap om denna egenskap. I det förra
hänseendet bör således göras skillnad mellan sådana egenskaper som säljaren
svarar för och sådana som faller inom köparens risk. Om köparen t. ex. trott
att varan kunde användas för ett mycket speciellt ändamål, bör säljaren inte
kunna göras ansvarig för fel i varan, om det visar sig att köparens förmodan
var oriktig. Kravet på vetskap hos säljaren innebär att det inte är tillräddigt
att han bort känna till egenskapen i fråga. Någon undersökningsplikt för
säljaren bör med andra ord inte stipuleras i den tvingande regeln. Däremot bör
hänsyn tas till hans fackkännedom vid bedömningen av huravida han måste ha
insett betydelsen av den egenskap hos varan som han underlåtit att lämna
upplysning om.

Verkan av
att säljaren lämnat oriktig uppgift om varan (fall 1) eller underlåtit att
lämna upplysning i visst hänseende (fall 2) bör enligt utredningen vara att
köparen får göra gällande befogenhet enligt 4 eller 5 § konsumentköplagen.
Köparen bör exempelvis kunna göra avdrag på köpeskillingen eUer, om felet är av
väsentlig betydelse för honom, häva köpet.

Mot
bakgrund av det anförda föreslår utredningen att i lagen tas in en bestämmelse
av innehåll att, om varan sålts i befintligt skick eller med liknande
förbehåll, köparen äger göra gällande befogenhet enligt 4 eller 5 §, om varan
inte motsvarar säljarens uppgifter eller om säljaren underlåtit att lämna
upplysning om sådan egenskap hos varan som köparen ägt räkna med och säljaren
måste ha känt till (9 § första punkten). Beträffande innebörden av bestämmelsen
framhåller utredningen att det inte krävs att vid köpet uttryckligen uppställs
villkoret att varan säljs "i befintligt skick". Även viUkor med annan
ordalydelse men med samma innebörd täcks av bestämmelsen. Kravet på att varan
inte motsvarar säljarens uppgifter syftar på de situationer som behandlas i 7 §
första stycket. Detta innebär bl. a. att köparen inte kan göra säljaren
ansvarig för den felaktiga uppgiften, om säljaren rättat den eller friskrivit
sig från ansvar för dess riktighet i enlighet med vad som sägs i nämnda
bestämmelse. Regelns tvingande karaktär utesluter således inte ätt säljaren
friskriver sig från ansvar för uppgifternas riktighet. Däremot utesluter den att
säljaren fråUskri-

s. 234 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 234

ver
köparen rätt att häva köpet m. m. när varan anses behäftad med fel. Med hänsyn tUl
att 9 § så gott som uteslutande får betydelse vid köp av begagnade varor har
det inte ansetts erforderligt att låta paragrafen formellt omfatta också den
situation som regleras i 7 § andra stycket, dvs. att den felaktiga uppgiften
lämnats av varans tUlverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit
befattning med varan. Vilka egenskaper köparen äger räkna med hos varan får
bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, t. ex. varans
pris och ändamålet med köpet.

Utredningen har inte
ansett att säljarens ansvar bör vara begränsat till de nu behandlade två
fallen. Också i det förut berörda fallet 3, dvs. att varan är i väsentligt
sämre skick än köparen haft skäl att förutsätta, bör köparen trots förekomsten
av en befintligt-skick-klausul kunna påtala fel i varan. Även om säljaren inte
lämnat några närmare uppgifter om varan eller om han saknat kännedom om viss
egenskap hos denna, bör han kunna göras ansvarig för fel i varan, om denna
uppenbarligen inte motsvarar vad köparen skäligen kan fordra. Har exempelvis en
begagnad bil sålts till ett pris som överensstämmer med vad som är gängse för
en bil av samma modell, ålder och skick, bör säljaren inte kunna undgå ansvar
för bilens beskaffenhet med hänvisning till en befintligt-skick-klausul, om bUen
på grund av svåra rostskador inte aUs motsvarar priset (jfr NJA 1971 s. 51). I
fall av nämnda slag torde visserligen köparen inte säUan vara skyddad enligt 8
§ andra punkten. Även om omständighetema inte är så flagranta som föratsätts i
denna bestämmelse, bör emellertid köparen kunna åberopa att varans beskaffenhet
står i uppenbar disproportion tUl priset. I enlighet härmed har utredningen
till första punkten i 9 § fogat en bestämmelse av innebörd att köparen även i
andra fall än dem som behandlats i det föregående äger trots förekomsten av en befintligt-skick-klausiU
göra gäUande befogenhet enligt 4 eller 5 §, under förutsättning att varan är i
väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och omständighetema
i övrigt haft skäl att förutsätta.

Remissyttrandena.
I några remissyttranden görs allmänna uttalanden om den föreslagna regleringen
av klausulen "i befintligt skick". KO framhåller att han delar
utredningens mening att en sådan reglering är påkallad och förklarar sig
biträda förslaget. Näringslivet understryker utredningens principuttalande om
att klausulen "i befintligt skick" har berättigande i åtskilliga fall
då en vara säljs som begagnad, skadad eller eljest i icke fullgott skick. Får
klausulen inte användas, kan detta även antas vara till konsumentemas nackdel
genom att bl. a. prisnivån för begagnade produkter sannolikt skulle stiga. Även
vid försäljning av nya varor kan det ibland finnas fog för att tUlämpa klausulen.
Så kan t. ex. vara fallet vid viss försäljning från konkurslager

s. 235 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 235

eller
då företag, som skall fusioneras med annat, säljer hela sitt varulager till
starkt nedsatt pris för att undgå kvarstående förpliktelser gentemot köparna.
KAK påpekar behovet av klara regler som hindrar t. ex. säljare av begagnade bUar
att under falska förespeglingar avyttra en vagn, vars motor och transmission
är i dåligt skick, även om den från ren trafiksäkerhetssynpunkt skulle hålla
måttet. Förbehållet "i befintUgt skick" har ofta missbrukats av
mindre nogräknade säljare. Det är tänkbart att en strikt tUlämpnmg av 9 § i
lagförslaget ger konsumenten erforderligt skydd. Liknande synpunkter anläggs av
MHF. Beträffande de fall som utredningen behandlar i första punkten av 9 §
uttalar näringslivet att när förutsättningarna för tillämpning av 9 § och 7 §
lagförslaget samtidigt är uppfyUda (fall 1) 9 § medför att "felpåföljderna"
på grand av "fel" inträffar även då friskrivning från
"felpåföljderna" vid oriktig uppgift enligt 7 § är tUlåten. Detta
hänger samman med att vUlkor med annan ordalydelse än "i befintligt
skick" och av generell friskrivningsnatur täcks av bestämmelsen i 9 §. En
friskrivning från ansvaret för viss oriktig uppgift enligt 9 § föratsätter
vidare enligt betänkandet att friskrivning avser viss enskUd eller vissa
enskilda uppgifter. Friskrivning från ansvar för uppgifters allmänna oriktighet
i t. ex. vissa broschyrer kan sålunda inte godtas. Bestämmelsen bör justeras,
så att sådan friskrivning tillåts. Näringslivet förklarar sig inte ha någon
erinran mot att köparen i fall, där omständigheterna inte är så flagranta att
avtalet är att anse som ogUtigt enligt 33 § avtalslagen men situationen är av
liknande typ, har möjlighet att göra gällande samma påföljder som vid fel i
varan (fall 2). Som bestämmelsen är utformad underkänner den dock verkan av
klausulen "i befintiigt skick" i fler fall än de nu åsyftade.
Lagregel och motiv bör justeras så att de överensstämmer med det av utredningen
angivna syftet. Uttrycket "ägt räkna med" är enligt näringslivet
ägnat att inbjuda till tvist. Härmed avses köparens fömtsättaingar, och
säljaren kan i enlighet med vad eljest gäller inte stå risken för att dessa
slagit slint, om inte säljaren varit medveten om förutsättningamas existens.
Teoretiskt sett kan man också fråga sig, vad köparen kan "äga räkna
med", då han genom klausulen förklarat sig ha mottagit felfritt gods. I
anslutning härtUl kan anföras den risk för tvister som torde uppkomma vid den
inom bUbranschen inte ovanliga situationen att köparen före köpet provkört bUen
eUer låtit besiktiga den på annat håll. Bestämmelsen bör i denna del objektiviseras.
Den skapar i ifrågavarande avseende en upplysningsplikt för säljaren och
ålägger honom ett ansvar i vidare omfattning än vad som innefattas i 7 §.
Nämnda paragraf bygger på ståndpunkten att säljaren, på anförda skäl, inte
skall vara skyldig att lämna upplysningar eller meddela undervisning om varan.
Denna motsägelse bör enligt näringslivets mening föranleda en jämkning av 9 §.

s. 236 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 236

MRF påpekar att påföljden förefaller kunna utövas av
köparen även om han är fullt införstådd med det aktuella felet hos varan. MRF
anser att regeln bör bli föremål för översyn.

Några remissinstanser föreslår formella jämkningar i
första punkten. Hovrätten för Västra Sverige framhåller att uttrycket
"liknande förbehåll" är vagt och eventuellt skulle kunna bytas ut
mot "eller annat villkor med samma innebörd". Från redaktionell
synpunkt föreslår hovrätten vidare den ändringen att uttrycket "om
säljaren underlåtit att lämna upplysnmg om sådan egenskap hos varan som köparen
ägt räkna med och säljaren måste ha känt till" ersätts med "om
säljaren förtigit omständighet som är av väsentUg betydelse för köparen och
säljaren måste ha känt till". Föreningen Sveriges tingsrättsdomare
framhåller att vad som föreskrivs i 9 § om att köparen äger göra gällande befogenhet
enligt 4 eller 5 §, om varan inte motsvarar säljarens uppgifter, redan följer
av 7 § första stycket och inte torde behöva särskilt anges även i 9 §. I andra
ledet av första meningen sägs att befogenhet enligt 4 eller 5 § skaU kunna
göras gällande, om säljaren underlåtit att lämna upplysning om sådan egenskap
hos varan som köparen ägt räkna med och säljaren måste ha känt till. Det som
här sägs är avsett att täcka såväl förekomsten av som bristen på viss egenskap.
Detta framgår inte tydligt av ordalydelsen. Om det trots denna otydlighet inte
skulle anses lämpligt att helt konstruera om stadgandet, bör dock i allt fall
ett "som" läggas till före orden "säljaren måste ha känt tUl".

Den föreslagna andra punkten i 9 § har föranlett kritiska
anmärkningar från flera remissinstanser. Sveriges advokatsamfund anser att
större varsamhet bör iakttas när det gäller att inskränka effekten av klausuler
om befintUgt skick och liknande förbehåll. Handeln med begagnade varor av typ
bilar, radioapparater, tvättmaskiner och cyklar fyller en inte oviktig funktion
och bör inte onödigtvis försvåras genom att ansvaret för godsets skick i
tvingande lagstiftning ges en utsträckt och svåröverblickbar omfatming. Enligt
samfundets bedömning skulle detta bli fallet med den föreslagna lydelsen av 9 §
sista punkten. Denna bör därför lämpligen helt utgä. Näringslivet ställer sig
positivt tUl förslaget i den del det avser en utvidgning av den civilrättsliga
ockerregeln (31 § avtalslagen) till det extrema fallet att varans beskaffenhet
står i uppenbar disproportion till priset. Näringslivet kan dock inte tUlstyrka
de betydligt mer vittgående verkningar, som de föreslagna restriktio-nerna för
giltigheten av klausulen "i befintligt skick" skulle medföra. En reglering
borde ges ungefär följande materiella innehåll: "Om varan uppenbarligen
saknar den användbarhet och väsentliga egenskaper i övrigt, som normalt kan
förväntas vid köp av vara av förevarande slag, samt storleken av det vederlag
köparen har att erlägga står i uppenbart missförhållande tUl värdet av varan i
det felaktiga skicket, kan avtalsvillkor, varigenom säljaren, på annat sätt än
förut i denna lag an-

s. 237 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 237

givits,
fritagit sig från eller inskränkt sitt ansvar för fel i varan, lämnas utan
avseende, såvida ej vid avtalsslutet köparen uttryckligen uppmärksammats på
felet eller risken för fel". Lokutionen "skäl att föratsätta"
anser näringslivet lämpligare böra uttryckas på ett sådant sätt, att det klart
framgår, att vad som avses är att varan inte skall vara i väsentiigt sämre
skick än vad som normalt sett motsvarar standarden för en vara av jämförligt
slag med hänsyn till om det exempelvis är en bil ålder, tillryggalagd körsträcka
och köpeskillingens storlek. En objektiv utformning ger större stadga och
likformighet. SPK understryker prisets roll i sammanhanget och anser att
priset uppenbarligen måste vara helt avgörande vid bedömningen av frågan om
varan är i väsentligt sämre skick än köparen haft skäl att förutsätta.

MRF framhåUer att handeln
med begagnade bilar utgör ett rättsligt svårreglerat område. Man bör ha i
minnet att bilhandlaren vid inköp av en bil trots noggrann teknisk kontroll
löper risker beträffande sådana faktorer som tillryggalagd körsträcka etc.
Enligt förbundets mening skulle handeln bli alltför låst till förfång för både
köpare och säljare om begagnade fordon inte fick säljas med vissa
"toleransramar", så länge köparna effektivt informeras om förutsättningama.
Har å andra sidan ett fordon exempelvis tillryggalagt 10 000 mU mer än mätarställningen
utvisar, bör köparen ha möjlighet att få köpet hävt. I motiven till
lagförslaget uttalas att viUkoret "i befintligt skick" även i
fortsättningen "i princip" bör tUlerkännas giltighet mellan parterna.
Det är dock att notera att klausulen i väsentliga delar undanröjs genom den
sista meningen i 9 §, något som förbundet i och för sig för bUhandelns del
inte har något att erinra mot om regeln genom realistiska vägledande normer i
förarbetena får en marknadsanpassad till-lämpning.

M föreslår att 9 §
kompletteras med en bestämmelse motsvarande 8 § sista punkten. M framhåller tUl
stöd härför att det av domstolspraxis och utslag från allmänna
reklamationsnämnden framgår att en köpare av en begagnad bil normalt har att
räkna med att bilen är trafikduglig. Vidare svarar MRF-anslutna bilhandlare för
att försåld begagnad bil är trafiksäker vid leveransen. Helt bortsett, från
säljarens vetskap om bilens skick, dennes underlåtenhet att upplysa om bUens trafiksäkerhelsdefekter,
bilens pris och övriga omständigheter anser M att en specialbestämmelse, som
medger köparen befogenheter enUgt 4 eller 5 § är pä sin plats när begagnat
motorfordon säljs i befintligt icke trafiksäkert skick. Den föreslagna
lagtexten innebär enligt M:s mening viss risk för att det nämnda inom den
reguljära bilhandeln gjorda åtagandet inskränks med ty åtföljande försämrat
läge för konsumenten. M tillägger att försäljning av s. k. skrotbilar avsedda
att användas av privatpersoner som bl. a. "reservdelslager" givetvis
bör få ske. Härvid bör köparen på lämpligt sätt förklara sig införstådd med att
fordonet inte kan användas i trafik.

s. 238 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 238

Föredraganden.
I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (6.2.3) bör i konsumentköplagen
även behandlas frågan om vilken verkan som skaU tillmätas ett förbehåll att
varan säljs "i befintligt skick". Ett sådant förbehåll är enligt
nuvarande ordning i princip bindande för parterna. Säljaren avsäger sig sitt
ansvar för varans beskaffenhet och köparen förklarar sig nöjd med varan sådan
den är. I rättspraxis har dock villkor av detta slag inte uppfattats som
undantagslöst bindande för partema (jfr SOU 1972: 28 s. 155). Klausulen
"i befintligt skick" har sålunda bl. a. ansetts vara underkastad de
begränsningar som följer av den grundsats som har kommit till uttryck i 48 §
köplagen i fråga om köp på auktion.

Som
utredningen påpekar har klausulen "i befintiigt skick" onekligen
berättigande i åtskilliga fall då en vara säljs som begagnad, skadad eller
eljest i icke fullgott skick. Det ligger i sakens natur att den som köper en
sådan vara i viss mån måste stå risken för att varan inte uppfyller hans
förväntningar. Vid försäljning av fabriksnya varor torde det däremot knappast
finnas fog för att tUlämpa klausulen annat än under mycket speciella
omständigheter, t. ex. om ett företag i samband med avveckling av rörelsen
säljer ut sitt varulager till starkt nedsatt pris.

Om
det således i och för sig står klart att befintligt-skick-klausulen även i
fortsättningen bör godtas beträffande framför allt köp av begagnat gods, är
det å andra sidan angeläget att klargöra att konsumenten inte står utan alla
rättigheter i fall då denna klausul har kommit till användning. Som
departementschefen påpekade i samband med tillkomsten av avtalsvillkorslagen (prop.
1971: 15 s. 73) är det inte ovanligt att den som inte är juridiskt kunnig
uppfattar klausulen som en praktiskt taget total friskrivning från säljarens sida,
om inte innebörden av klausulen preciseras i avtalet. Ett viktigt syfte med konsumentköplagen
bör vara att undanröja missförstånd av sådant slag. Det bör vidare erinras om
att 2 § konsumentköplagen inte träffar ett be-fintligt-skick-villkor. Detta
följer av att nämnda paragraf endast rör villkor som inskränker köparens
befogenheter enligt lagen, dvs. hans rätt att häva köpet eller göra annan
påföljd gällande vid fel i varan. Paragrafen gäller däremot inte villkor som
inskränker säljarens ansvar för varans beskaffenhet eller med andra ord avser
frågan om vad som är att betrakta som fel. Eftersom en befintligt-skick-klausul
hör till den senare kategorin, finns det enligt min mening särskild anledning
att i lagen ange hur klausulen förhåller sig till de tvingande reglerna om
säljarens felansvar.

Under
remissbehandlingen har motororganisationerna särskUt uppmärksammat
förhållanden vid försäljning av begagnade motorfordon. Jag är medveten om att
köparens ställning vid köp inom den reguljära bilhandeln under senare år har
förbättrats i det hänseende det nu

s. 239 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 239

gäller.
Sålunda har uttrycket "i befintligt skick" häromåret utmönstrats ur MRF:s
allmänna anbuds- och leveransbestämmelser för personbilar. I fräga om köp av
begagnat fordon föreskrivs i de nya bestämmelserna som huvudregel att säljaren
svarar för att fordonet vid leveransen är trafikdugligt, dvs. i sådant skick
som krävs för godkännande vid obligatorisk kontrollbesiktning. Denna i och för
sig positiva utveckling utesluter emellertid inte att en reglering av klausulen
"i befintligt skick" också i fortsättningen får reell betydelse även
för bilhandelns del. Jag vill särskilt framhålla att klausulen alltjämt är
mycket vanlig vid försäljning av begagnade fordon utanför den organiserade
handeln.

Utredningens förslag
syftar till att i vissa för konsumenten särskilt betydelsefulla hänseenden
klargöra räckvidden av klausulen "i befintligt skick". Förslaget
innefattar således inte någon fullständig reglering av frågan om klausulens
innebörd. Den föreslagna regleringen utgör emellertid inte enbart en kodifiering
av principer som har kommit till uttryck i rättspraxis utan går något längre.
Detta gäller särskilt reglema om betydelsen av att säljaren har undanhållit
köparen väsentlig upplysning om varan (fall 2) och att varans beskaffenhet
står i uppenbar disproportion tiU priset och övriga omständigheter (fall 3).

Enligt min mening talar
starka skäl för att man vid införande av en tvingande reglering beträffande befintligt-skick-klausulens
innebörd vid konsumentköp följer den av utredningen anvisade metoden. Den
föreslagna regeln överensstämmer med lagens allmänna syfte att bereda
konsumenten ett grandskydd i sådana avseenden som är av särskUd betydelse för
honom. Den utgör också ett viktigt komplement tUl de regler som tidigare har
föreslagits beträffande säljarens ansvar för oriktig uppgift om varan och för
farliga egenskaper hos denna. Under remissbehandlingen har inte heller riktats
någon allmän invändning mot att regleringen ges den inriktning som utredningen
har förordat. Jag anser därför att de tvingande reglerna om befintligt-skick-klausulens
verkan bör utformas med utgångspunkt från utredningens förslag.

Fall 1 i förslaget gäller
betydelsen, av att säljaren har lämnat positivt oriktiga uppgifter om varan.
Enligt utredningens mening bör en allmän friskrivning av den typ som en befintligt-skick-klausul
representerar inte tillåtas inverka på säljarens ansvar för sina uppgifter om
varan enligt 7 § första stycket. Med hänsyn tUl att 9 § så gott som uteslutande
får betydelse vid köp av begagnade varor anser utredningen det onödigt att låta
paragrafen formellt omfatta också den situation som regleras i 7 § andra
stycket, nämligen att den felaktiga uppgiften härrör från varans tillverkare
eller annan som i tidigare säljled har tagit befattning med varan.

Remissinstanserna
har i allmänhet godtagit utredningens förslag såvitt avser fall 1. Några
instanser berör dock förhållandet mellan 7 och

s. 240 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 240

9
§§. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare menar att säljarens ansvar för
oriktiga uppgifter inte behöver uttryckligen nämnas i 9 §, eftersom denna fråga
är reglerad redan i 7 §. Näringslivet anser att 9 § inskränker den möjlighet
att friskriva sig från ansvar för riktigheten av en uppgift som tillkommer
säljaren enligt 7 § första stycket utredningens lagförslag.

För egen del finner jag i
likhet med utredningen naturligt att det ansvar som säljaren har för
vilseledande uppgifter enligt 7 § första stycket skall kunna göras gällande mot
honom, även om varan har sålts "i befintiigt skick". Säljaren bör med
andra ord inte få åberopa en sådan klausul för att komma ifrån sitt ansvar för
riktigheten av uppgifter han har lämnat om varan. Däremot bör han även vid försäljning
av vara i befintligt skick kunna utnyttja den rättelsemöjlighet som står honom tUl
buds enligt 7 § första stycket andra punkten. Vidare bör han givetvis kunna
framhålla att han inte kan svara för att en lämnad uppgift är riktig och
därigenom motverka att köparen vilseleds. Detta bör emellertid inte kunna ske
genom en rent allmän formulering utan han måste hänföra sig till en viss
konkret uppgift. Enligt min mening får det anses följa redan av 7 § jämförd med
2 § första stycket att säljaren inte kan friskriva sig från sitt ansvar för
uppgifter om varan genom att sälja denna i befintligt skick. Detta gäller både
uppgifter som härrör från honom själv och sådana uppgifter från tredje man som
han svarar för enligt 7 § andra stycket. Någon lagregel om att säljarens ansvar
enligt 7 § består även vid försäljning i befintligt skick behövs enligt min
mening inte. I tydlighetens intresse bör dock i regeln om säljarens ansvar vid
försäljning på sådana villkor tas upp en erinran om innehållet i 7 §.

I 9 § första punkten
utredningens lagförslag behandlas vidare det fallet att säljaren har underlåtit
att lämna en för köparen väsentlig upplysning om varan (fall 2). Om säljaren
har underlåtit att lämna upplysning om sådan egenskap hos varan som köparen ägt
räkna med och säljaren måste ha känt tUl, har köparen enligt den föreslagna
regeln trots förekomsten av en befintligt-skick-klausul .rätt att utöva sina
befogenheter vid fel i varan. Förslaget i denna del har i huvudsak godtagits
vid remissbehandlingen frånsett ett par anmärkningar av formell natur.
Näringslivet har emeUertid invänt att bestämmelsen fått en sådan utformnmg att
den täcker flera fall än utredningen avsett. Särskilt har påpekats att
uttrycket "ägt räkna med" kan ge upphov till tvister mellan partema.

Som
jag har anfört vid 7 § bör någon allmän regel om verkan av säljarens
underlåtenhet att lämna upplysning om varan inte tas upp i lagen. Däremot anser
jag i likhet med utredningen starka skäl tala för att denna fråga regleras när
det gäller att precisera räckvidden av en befintligt-skick-klausul. Det missbmk
av sådana klausuler som ofta på-

s. 241 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 241

talats
gäller särskilt sådana fall då säljaren förtigit för köparen väsentliga
upplysningar om varans beskaffenhet och därefter till sitt fredande åberopat
att han genom den berörda klausulen generellt friskrivit sig i detta hänseende.

Som
utredningen framhåller bör regeln främst täcka fall då säljaren svikligen eller
i strid mot tro och heder förtigit omständighet som är väsentiig för köparen
(jfr 48 § köplagen). Till denna del utgör regeln närmast en kodifiermg av
gällande rätt. Förslaget syftar emellertid även till att täcka fall där
säljaren inte har handlat på ett sådant ohederligt sätt att köpet kan
förklaras ogiltigt enligt 33 § avtalslagen. Detta synes mig lämpligt. En
säljare som vill åberopa en befintligt-skick-klausul bör enligt min mening få
finna sig i en viss upplysningsplikt mot köparen. Upplysningsplikten bör dock
inte avse andra egenskaper hos varan än sådana sohi köparen med hänsyn tUl
omständigheterna haft grandad anledning att räkna med och som säljaren
faktiskt har haft vetskap om. Det bör alltså inte vara tiUräckligt att säljaren
bort ha sådan vetskap.

Mot
bakgrand av det nu anförda föreslår jag att det som ett fall där köparen vid
försäljning i befintiigt skick skall kunna göra gällande felpåföljder anges,
att varan inte är sådan som köparen haft anledning att räkna med samt säljaren
måste ha känt tUl detta men underlåtit att upplysa köparen därom. Frågan vad
köparen haft anledning att räkna med skall bedömas objektivt och med hänsyn
till samtiiga om-, ständigheter vid köpet. Härvid får exempelvis en sådan
omständighet som priset stor betydelse. Även vid köp tUl lågt pris av en
begagnad vara i befintUgt skick bör dock köparen kunna utgå från att varan kan
användas för sitt ändamål, om inte annat framgår av omständigheterna vid köpet.
Om säljaren underlåter att upplysa om ett för honom känt grundläggande
funktionsfel, exempelvis att en tvättmaskin inte värmer vattnet, kan alltså
regeln bli tillämplig. Säljarens kännedom skall ha omfattat dels varans
beskaffenhet i åsyftat hänseende, dels de faktiska omständigheter som har gett
köparen anledning att räkna med att varans beskaffenhet var en annan.

Det
av utredningen uppställda fallet 3, dvs. att varan är i väsentligt sämre skick
än köparen haft skäl att förutsätta (9 § andra punkten), har vid
remissbehandlingen kritiserats från flera håll. Sveriges advokatsamfund anser
regeln kunna försvåra handeln med begagnade varor och förordar att den utgår.
Näringslivet menar att bestämmelsen sträcker sig för långt och att den bör ges
en mer objektiv utformning. M föreslår å andra sidan att 9 § kompletteras med
en regel motsvarande 8 § sista punkten för att hindra att det inom den
reguljära bilhandeln gjorda åtagandet att en begagnad bil vid försäljningen
skall vara i trafiksäkert skick inskränks tUl nackdel för konsumenten.

Som
framgår av vad utredningen anfört till stöd för bestämmelsen

16
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 242 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 242

syftar
denna inte minst på förhållandena inom handeln med begagnade bilar. Den utgör
en försiktig vidareutveckling av en princip i fråga om betydelsen av befintligt-skick-klausuler
som har kommit till uttryck i nyare rättspraxis. Jag har för egen del svårt att
inse att bestämmelsen i dess föreslagna utformning skulle i nämnvärd grad
försvåra handeln med begagnade varor. De farhågor härför som har uttryckts av
advokatsamfundet synes mig överdrivna. Jag vill understryka att bestämmelsen
bara är avsedd att tillämpas när köparen med fog kan hävda att varans
beskaffenhet står i uppenbart rnissförhållande till priset och övriga
omständigheter. Denna fråga skall givetvis bedömas objektivt. Det av
utredningen anförda exemplet ur rättspraxis (NJA 1971 s. 51) torde rätt väl
belysa de fall där tillämpning av regeln kan komma i fråga. Med hänsyn till det
anförda anser jag att utredningens förslag i denna del kan godtas. Någon
jämkning av regelns lydelse för att ge den en mer "objektiv
utformning" synes mig inte vara behövlig. Inte heller behöver någon
motsvarighet till 8 § sista punkten tas in här. Däremot bör i tydlighetens
intresse hänvisas till 8 § så att det klart framgår att denna paragraf i och
för sig är tillämplig även vid försäljning i befintUgt skick.

I
specialmotiveringen till 1 § har jag framhållit att lagen bör vara tillämplig
även vid försäljning på auktion. Är de allmänna förutsättningarna för lagens
tillämpning uppfyllda, kan alltså köparen exempelvis åberopa 9 § för den
händelse säljaren vid försäljning i befintligt skick underlåtit att lämna sådan
upplysning om varan som enUgt denna bestämmelse konstituerar felansvar.
Oavsett auktionsvillkoren bör köparen vidare kunna åberopa 9 § andra punkten,
om varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn tUl förhållandena
vid försäljningen haft skäl att förutsätta. Av naturliga skäl kan dock
beträffande köp på auktion inte fästas samma avseende vid att varan förvärvats
till överpris som i fråga om köp i allmänhet då klausulen "i befintligt
skick" kommit till användning. Det anförda innebär att det i en del
situationer ställer sig fördelaktigare för en köpare att stödja sig på konsumentköplagens
regler om försäljning i befintligt skick än att falla tillbaka på köplagens
dispositiva regler om köp på auktion (48 §).

10
§

I
paragrafen ges en bestämmelse om bevisbördan för uppkomsten av fel i varan, när
säljaren eller annan för hans räkning lämnat garanti för viss tid beträffande
denna. Paragrafen motsvarar 6 § utredningens lagförslag.

Utredningen.
Efter diskussion av möjligheterna att rättsligt normera innehållet i garantier
beträffande konsumtionsvaror (4.2.5) föreslår utredningen att lagen bortsett
från regler om köparens befogenheter

s. 243 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 243

mot
säljaren vid bristande fullgörelse av åtaganden att avhjälpa fel (4 §) endast
skall innehålla en bestämmelse om bevisbördan, när varan avviker från garanti
som har avgetts för viss tid beträffande varan. Bestämmelsen föreslås få det
innehållet att, om säljaren eller annan för hans räkning genom utfästelse att
avhjälpa fel eller annan garanti åtagit sig att svara för varan under viss
angiven tid och varan inte överensstämmer med vad som följer av garantin,
köparen skall få göra gällande befogenhet enligt 4 eller 5 §, om det inte
måste antas att avvikelsen beror av olyckshändelse eller omständighet som är
att hänföra tiU köparen.

Den
föreslagna bestämmelsen skall enligt utredningen täcka två fall. Den bör till
en början vara tiUämplig då säljaren (eller tredje man) visserligen inte
åtagit sig något ansvar för varans funktionsduglighet under garantitiden men
ett ansvar för att varan var utan fel vid tidpunkten för farans övergång (44 §
köplagen). Garantier av sådant slag medför enligt rådande uppfattning en presumtion
för att ett fel som visar sig under garantitiden fanns "in nuce" vid
farans övergång. Säljaren måste således visa att varan vid denna tidpunkt var
fri från fel. Till denna del åsyftar bestämmelsen närmast att kodifiera den
princip som i berörda hänseende ansetts gälla sedan länge. Bestämmelsen bör
emellertid också gälla i sådana fall då säljaren (eller tredje man) åtagit sig
att svara för varans funktionsduglighet under den angivna garantitiden eller
med andra ord för att varan har sådan kvalitet att den fortsätter att vara användbar
under hela denna tid (s. k. funktionsgarantier). En stor del av de garantier
som numera lämnas vid köp av varaktiga konsumtionsvaror har denna mer
vidsträckta innebörd. Gränsen mellan de två huvudtyperna av garantier är inte säUan
oklar. Enligt utredningens mening är det dock varken nödvändigt eller lämpligt
att i lagen göra en skarp skillnad mellan de två olika kategorierna, eftersom
bestämmelsen bara syftar till att reglera frågan om bevisbördan beträffande
uppkomsten av fel som framträder under garantitiden. Utanför
tillämpningsområdet för 6 § faller sådana situationer då säljaren (eller tredje
man) enbart förklarat sig "garantera" varan utan att närmare ange i
vilket avseende och för vilken tid "garantin" är avsedd att gälla.
Att sådana "blanka" garantier inte täcks av 6 § framgår av att det
enligt lydelsen föratsätts att utfästelsen är försedd med uttrycklig
tidsbestämning i fråga om garantins giltighet. Utredningen påpekar också att 6
§ har ett något mer inskränkt till-lämpningsområde än 4 § eftersom den i
motsats till sistnämnda paragraf bara avser att reglera de fall där den som har
gjort ett avhjälpningsåtagande samtidigt utfäst sig att svara för varan under
viss tid. I praktiken torde emellertid de flesta avhjälpningsåtaganden vara
förenade med tidsbestämda garantier av nu avsedd typ.

För
att 6 § skall träda i funktion förutsätts att varan inte överensstämmer med
vad som följer av garantin. Huruvida en sådan avvikelse föreligger får enligt
utredningen på vanligt sätt avgöras efter om-

s. 244 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 244

ständigheterna.
En tvättmaskin värmer inte upp vattnet till erforderlig temperatur, en TV-apparat
visar ingen eller dålig bild etc. Det ankommer på köparen att lägga fram bevis
för att varan inte fungerar tillfredsstäUande eller eljest avviker från
garantigivarens utfästelse. Utredningen understryker att paragrafen inte syftar
till att precisera vilka krav köparen kan ställa på varan.

Är
de berörda förutsättningarna för tillämpning av 6 § uppfyllda, får köparen enUgt
förslaget göra gällande befogenhet enligt 4 eller 5 §. Innefattar garantin
exempelvis ett åtagande att avhjälpa fel och avhjälps inte detta inom skälig
tid efter det att köparen framställt anspråk på grund av felet eller avlämnas
inte inom samma tid felfri vara i den felaktigas ställe, kan köparen göra
gällande befogenhet som sägs i 4 §, t. ex. häva köpet, om felet är av väsentlig
betydelse för honom. Innefattar garantin inte något avhjälpningsåtagande, kan
han utöva befogenhet enligt 5 § under de föratsättningar som anges där.

Den
lättnad i bevisbördan som 6 § avser att bereda köparen kommer till uttryck i
sista ledet av paragrafen ("om det ej måste antagas att avvikelsen beror
av olyckshändelse eller omständighet som är att hänföra till köparen").
Utredningen framhåller att det bör ankomma på säljaren att visa att felet beror
på något förhållande för vilket köparen svarar, dvs. olyckshändelse eller annan
omständighet som är att hänföra tUl denne, t. ex. van vård eller alltför
intensivt utnsttjande av varan. I fråga om annan garanti än funktionsgaranti
ankommer det på säljaren att visa att felet inte fanns ens "in nuce"
vid farans övergång. Med tanke på att det ofta kan vara svårt för säljaren att
förebringa utredning om vad som inträffat under tid då köparen haft varan i
sin besittnmg krävs inte att säljaren presterar full bevisning beträffande
felets uppkomst. Han måste emellertid göra sannolikt att felet beror på
omständighet för vilken köparen svarar.

Från
uttrycket "avvikelsen beror av olyckshändelse eller omständighet som är
att hänföra tiU köparen" bör enligt utredningen skiljas det i 3 § första
stycket förekommande uttrycket "beror ej detta av köparen eller händelse
för vilken han står faran". Det senare uttrycket åsyftar i motsats tiU det
förra de problem som är förknippade med frågan om farans övergång (17 §
köplagen), dvs. särskilt spörsmålet om skyldighet att erlägga köpeskillingen
trots att varan skadats före avlämnandet.

Remissyttrandena.''-
Sveriges advokatsamfund anser att utformningen av 6 § inte är
tillfredsställande. Enligt paragrafen tilläggs köparen rätt att i garantifaUen
utöva sina befogenheter enligt 4 och 5 §§, om inte avvikelsen från felfri
leverans beror av olyckshändelse eller omständighet som är att hänföra till
köparen. Detta måste anses vara alltför vittgående. Säljaren får inte ens det
skydd som allmänt anses böra föranle-

'
Se även 5.2.5.

s. 245 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 245

das
av force majeure. Särskilt i betraktande av att en hävning i senare delen av
garantitiden måste lända säljaren till betydande skada och olägenhet måste det
anses vara mycket rimligt att åtminstone det force ma-jeure-skydd som
regelmässigt tillkommer säljaren också finns i en konsumentköplag. Det torde
inte finnas något bärande skäl för att ge säljaren en så ogynnsam ställning
som enligt förslaget.

Handelskamrarnas
nämnd och näringslivet understryker vad som anförts i betänkandet om att en
varas skick efter avlämnandet i stor utsträckning är beroende av hur brukaren
handhar denna. Det kan ofta vara svårt för säljaren att förebringa utredning om
vad som inträffat under tid då köparen haft varan i sin besittning. Den
normala bevisregdn är ju för övrigt att den som har besittningen till saken har
bevisbördan för att saken inte skadats genom casus. Med hänsyn härtill bör det
inte heller krävas att säljaren presterar full bevisning beträffande felets uppkomst.
Han bör endast behöva göra sannolikt, att felet beror på omständighet för vUken
köparen svarar.

KO
framhåller att bestämmelsens karaktär av bevisbörderegel bör anges klarare.

Föredraganden.
Enligt rådande uppfattning anses bevisbördan i fråga om en varas eventuella
felaktighet som huvudregel ankommer på den av parterna som har varan i sin
besittning. Har köparen mottagit varan, åligger det följaktiigen honom att
styrka ett påstående att varan är behäftad med fel. Om annat inte avtalats,
har han härvid att visa att varan var felaktig redan vid den tidpunkt då faran
för dess förstörelse övergick på honom, dvs. i regel vid den tid då varan
levererades tUl honom. Detta följer av den i 44 § köplagen uttalade regeln att
bedömningen av om en vara är felaktig i princip skall ske med hänsyn till
varans beskaffenhet vid den tid då faran övergick på köparen (se 2.2.1).

En
garanti varigenom säljaren åtar sig att svara för varan under viss tid anses i
regel inte innebära något avsteg från principen i 44 § köplagen. Den tidpunkt
som skall vara avgörande för felbedömningen är alltså även i dessa fall tiden
för farans övergång på köparen. Som förut nämnts anses däremot garantin medföra
en presumtion för att ett fel som uppträder under garantitiden fanns "in nuce"
vid denna tidpunkt. Bevisbördan för att felet har uppkommit senare och beror på
köparen eller på olyckshändelse åvilar i enlighet härmed säljaren. På köparen
ankommer endast att visa att varan är felaktig i den meningen att den avviker
från vad som följer av garantin.

Det
kan i och för sig ifrågasättas om det frän konsumentskyddssynpunkt finns
tillräcklig anledning att som utredningen föreslår genom en tvingande
regel lagfästa den princip som sedan länge ansetts gälla i fråga om en
tidsbestämd garantis inverkan i bevisbördehänseende. Som utredningen
understryker bör emellertid dess förslag inte

s. 246 Kontrollera mot PDF

Prop.1973:138 246

ses
enbart som en bekräftelse av rådande praxis. Den föreslagna bevisbörderegeln
syftar till att täcka också sådana moderna garantier där säljaren (eller tredje
man) har åtagit sig att svara för varans funktionsduglighet under den angivna
garantitiden (s. k. funktionsgarantier) och där alltså säljarens ansvar för fel
inte är beroende av att detta i någon form förelåg redan vid tiden för farans
övergång. Med en sådan vidare syftning skapar bestämmelsen otvivelaktigt en
värdefull möjlighet att motverka friskrivningsklausuler som ålägger köparen en
betungande bevisbörda och därigenom avsevärt minskar värdet av det skydd som
garantin enligt sitt materiella innehåU avser att bereda köparen.

Utredningens
förslag har i allmänhet inte föranlett någon erinran från remissinstansernas
sida. Sveriges advokatsamfund anser dock utformningen av paragrafen vara
mindre tillfredsställande, eftersom regeln inte bereder säljaren det skydd som
anses böra tillkomma denne vid force majeure.

För
egen del anser jag starka skäl tala för att en regel med det innehåll
utredningen har föreslagit tas in i konsumentköplagen. Den invändning som
advokatsamfundet har riktat mot bestämmelsen synes mig inte vara bärkraftig.
Problemet i vad mån omständigheter som kan karakteriseras som force majeure
skall tiUätas inverka på köparens möjligheter att utöva sina befogenheter mot
säljaren enligt 4 och 5 §§ har berörts i olika sammanhang i det föregående.
Problemet synes knappast ha någon aktualitet såvitt gäUer den bevisbörderegel
som föreslås i 10§. Eftersom lagen inte syftar till att normera innehållet i
garanti som avges beträffande varan, möter det i och för sig inte något hinder
att vid utformningen av en garanti inskränka dess gUtighet med hänsyn till force
majeure. Vilken verkan en sådan begränsning får är att bedöma enligt 4 och 5 §§.
Av 10 § följer endast att en ansvarsfriskrivning som pålägger köparen en tyngre
bevisbörda beträffande uppkomsten av fel i varan än som sägs i paragrafen blir
utan verkan.

Med
hänsyn till det anförda föreslår jag att den nu berörda bevisfrågan regleras i
huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Som påpekas av KO bör dock
bestämmelsens karaktär av bevisbörderegel fram-hJivas tydligare. Också i övrigt
bör dess lydelse jämkas i formeUt av-Lyende. Regeln bör i enlighet härmed ges
det innehållet, att, om säljaren eller annan för hans räkning genom garanti eller
liknande utfästelse åtagit sig att svara för varan under viss angiven tid,
varan skall anses behäftad med fel, om den inte överensstämmer med vad som följer
av utfästelsen och det inte måste antas att avvikelsen beror på olyckshändelse
eller annan omständighet som är att hänföra till köparen.

I
fråga om bestämmelsens innebörd vill jag tillägga följande. Med orden
"eller liknande utfästelse" avses att markera att det för bestämmelsens
giltighet saknar betydelse om åtagandet har betecknats som "ga-

s. 247 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 247

ranti"
eller på annat sätt. I praktiken torde regeln väsentligen bli tilllämplig på
tidsbestämda garantier varigenom säljaren eller annan för hans räkning har
åtagit sig att avhjälpa fel i varan. Beträffande de krav som bör ställas på
säljarens bevisskyldighet i fråga om uppkomsten av fel som omfattas av
utfästelsen vill jag hänvisa till vad utredningen har anfört.

11
§

I
paragrafen regleras frågan om köparens reklamationsplikt vid fel i varan.
Paragrafen motsvarar 11 § utredningens lagförslag.

Utredningen.
I enlighet med vad utredningen har anfört i sina allmänna överväganden (4.2.8)
har i 11 § tagits in regler om vilka krav som bör stäUas på köparen i fråga om
hans skyldighet att reklamera med anledning av fel i varan. Reglema rör dels
frågorna när, hur och var reklamation skall ske (första stycket), dels
påföljden av att reklamationsplikten inte iakttagits (andra stycket). Några
motsvarande regler om köparens reklamationsplikt vid dröjsmål ingår inte i
förslaget (jfr SOU 1972: 28 s. 126).

Vad gäller
reklamationstidens längd framhåller utredningen att 52 § köplagen vid civilt
köp kräver att köparen reklamerar "utan oskäligt uppehåU" efter det
att han märkt eUer bort märka felet. Att köparen också vid konsumentköp bör
tillerkännas skälig tid för fullgörande av underrättelsepUkten är enligt
utredningen uppenbart. Vid bedömningen av vad som skall räknas som "skälig
tid" gör sig huvudsakligen två synpunkter gällande. Å ena sidan bör
köparen inte helt kunna undandra sig att vidta någon åtgärd för att konstatera
om varan är i avtalat skick. A andra sidan bör han kunna åberopa även t. ex. tUlfäUiga
hinder, såsom sjukdom, som giltig ursäkt för att han inte märkt ett fel i varan
och påtalat detta hos säljaren. För köparen kan det även framstå som tveksamt,
om felet är sådant att han kan åberopa det mot säljaren. Det kan därför ofta
vara nödvändigt för honom att rådgöra med någon som är insatt i
reklamationsfrågor för att avgöra, om han skall påtala felet hos säljaren. Att
i konsumentköplagen närmare precisera i vad mån de angivna synpunkterna skall
tillmätas betydelse för avgörande av hur lång tid en köpare i det särskilda
fallet skall ha till sitt förfogande för att inte gå miste om sina befogenheter
enligt lagen, låter sig av naturliga skäl inte göra. Liksom vid tillämpning av
52 § köplagen får allt efter omständigheterna avgöras, huruvida felet är
sådant att det bort märkas tidigare än köparen enligt egen uppgift
uppmärksammat det och i vad män köparens personliga förhållanden bör inverka
på bedömningen av om ett dröjsmål med framställande av anmärkning mot varan kan
anses ligga inom den tid som skäligen bör stå honom till buds. Enligt
utredningens mening bör omständigheter av sist nämnda slag tillmätas
förhållandevis

s. 248 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 248

stor
betydelse vid konsumentköp. Kraven på köparens skyldighet att undersöka varan
måste åtminstone beträffande varaktiga konsumtionsvaror genomsnittiigt sättas
ganska lågt. Utredningen föreslår med hänsyn till det anförda att reklamationstidens
längd i konsumentköplagen anges på det sättet, att köparen för fullgörande av
reklamationsplikten medges skälig tid efter det att han märkt eller bort märka
felet.

Beträffande
reklamationens innehåll har utredningen i sina allmänna överväganden intagit
den ståndpunkten att köparens reklamationsplikt vid konsumentköp bör inskränkas
till en skyldighet att göra s. k. neutral reklamation. I förhållande tiU vad
som f. n. gäller vid civila köp innebär förslaget den skUlnaden att konsumentköplagen
inte som villkor för köparens rätt att häva köpet ställer upp krav på sådan
särskild hävningsförklaring som avses i 52 § andra stycket köplagen. Den
tvingande bestämmelsen lämnar således öppet inom vilken tid köparen behöver ge
till känna om han önskar häva köpet. Ett villkor som inskränker köparens
befogenhet härvidlag är enligt 2 § ogiltigt. SkuUe köparen dröja oskäligt länge
med att meddela sin eventuella avsikt att häva köpet, bör det enligt
utredningen stå säljaren fritt att avkräva köparen besked härom. Denne bör i så
fall vara skyldig att ge tiU känna sin inställning i hävningsfrågan. Även om en
interpeUationsrätt av nämnda slag undantagsvis kan bli aktuell, anser
utredningen inte någon lagbestämmelse i ämnet vara behövlig.

Utredningen
framhåller att kravet på s. k. neutral reklamation innebär att köparen i
meddelandet tiU säljaren inte behöver klargöra vUket anspråk han ämnar rikta
mot denne på grand av felet. Det bör emeUertid inte vara tillräckligt att
köparen i allmänna ordalag säger sig vara missnöjd med köpet. Av underrättelsen
bör framgå att han inte är beredd att nöja sig med den levererade varan och i
vilket hänseende denna enligt hans mening är felaktig. För flertalet köpare
torde ett så beskaffat reklamationskrav enligt utredningen framstå som
naturligt och kunna fullgöras utan nämnvärda svårigheter. I lagtexten bör det
sagda lämpligen komma tUl uttryck på det viset att köparen åläggs att
"underrätta säljaren om felet" inom den tid som angetts i det
föregående. Någon viss form för reklamationen bör inte krävas. Den bör
följaktligen kunna ske såväl muntligen som skriftligen.

Utredningen
föreslår med hänsyn till det anförda att som huvudregel i fråga om köparens
reklamationsplikt föreskrivs att, om köparen på grund av fel i varan vill göra
gällande befogenhet som sägs i 4, 5 eller 10 §, han skaU underrätta säljaren om
felet mom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka detta (11 §
första punkten). Beträffande den närmare innebörden härav anför utredningen följande.
Eftersom bestämmelsen sträcker sig längre till köparens förmån än motsvarande
regel i köplagen, kommer den att bli tiUämplig oavsett om köpavtalet innehåller
villkor som ställer högre krav på reklamationsplikten eller inte

s. 249 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 249

(jfr
2 §). Av den föreslagna formuleringen följer vidare motsatsvis att
underlåtenhet av köparen att iaktta sådan särskild ordning för reklamationsskyldighetens
fuUgörande som kan ha föreskrivits i köpavtalet, t. ex. att reklamation skall
ske skriftligen eller inom viss fixerad, kortare tid, inte är av beskaffenhet
att beröva köparen hans rättigheter, om han fullgjort sin i konsumentköplagen
föreskrivna reklamationsskyldighet. Med uttrycket "befogenhet som sägs i
4, 5 eller 10 §" åsyftas inte bara sådan i någon av dessa paragrafer nämnd
rättighet som tillkommer köparen enligt den tvingande lagen utan också
motsvarande rättighet enligt köplagen. Har köparen uppfyllt konsumentköplagens
krav på reklamation bör han således vara bibehållen också vid sådan befogenhet
enligt köplagen som han i enlighet med 2 § andra stycket äger utöva i stället
för motsvarande befogenhet i konsumentköplagen.

Beträffande
frågan vem reklamationen skall riktas till framhåller utredningen att köparen
i första hand skall vända sig till säljaren eUer någon som är behörig att
företräda honom (jfr även 1 § andra stycket). Av skäl som anförts i
utredningens allmänna överväganden bör emellertid underrättelsen i stället
kunna lämnas till den som för säljarens räkning åtagit sig att avhjälpa fel i
varan. En bestämmelse härom har tagits in i andra punkten av 11 § första
stycket. Bestämmelsen är tillämplig såväl när avhjälpningsåtagandet gjorts av
varans tillverkare (inom eller utom landet) som när det gjorts av annan, t. ex.
generalagenten för utländsk tillverkare. Det krävs emellertid att åtagandet
gjorts "för säljarens räkning". I fråga om detta uttryck hänvisas tUl
vad som anförts under 4 § tredje stycket. Liksom i fråga om reklamation till
säljaren bör beträffande reklamation som riktas till exempelvis varans tiUverkare
kunna krävas att köparen lämnar nödvändiga uppgifter om när och var köpet
skedde.

Den
av utredningen föreslagna regeln om påföljden av att köparen inte iakttar sin
reklamationsplikt (andra stycket) har getts det innehållet att, om köparen
försummar att lämna underrättelse som sägs i första stycket, han förlorar
rätten att göra gällande befogenhet som avses där. Kravet på att köparen
"försummat" sin reklamationsplikt innebär att oaktsamhet skall ligga
honom till last i detta hänseende.

Det
synes utredningen knappast erforderligt att i konsumentköplagen meddela några
föreskrifter om de fall som behandlas i 53 § köplagen, dvs. att säljaren
förfarit svikligt eller visat grov vårdslöshet. Att denna paragraf skall vinna
tillämpning även vid konsumentköp torde utan vidare stå klart. Några mot
paragrafen stridande avtal torde i praktiken inte förekomma. Däremot kan
möjligen uppkomma tvekan huruvida den i 54 § föreskrivna preskriptionstiden om
ett är för framställande av anmärkning mot en vara skall äga tillämpning också
vid konsumentköp. En del garantier och liknande utfästelser beträffande
konsumtionsvaror avges för kortare tid än ett år. Den omständigheten att
garantitiden är

s. 250 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 250

kortare än den i köplagen föreskrivna preskriptionstiden
har emellertid i praxis inte ansetts beta köparen rätt att reklamera även efter
garantitidens utgång men inom preskriptionstiden, såvida annat inte framgår av
garantin eller följer av omständighetema. Detsamma bör enligt utredningens
uppfattning gäUa vid konsumentköp. Någon uttrycklig bestämmelse härom synes
dock knappast behövas. En särskild fråga är om köparen vid tidsbestämd garanti
äger åberopa även fel som visar sig efter garantitidens men före preskriptionstidens
utgång. Huravida så är möjligt får avgöras med hänsyn till garantins innehåll
och omständigheterna i övrigt.

Remissyttrandena. Som framgår av den tidigare redogörelsen
(5.2.8) har den av utredningen föreslagna regleringen av köparens reklamationsskyldighet
vid fel i varan i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Beträffande de
anmärkningar av allmän natur som riktats mot förslaget får likaledes hänvisas tUl
den förut lämnade redogörelsen. I övrigt har förslaget endast föranlett kommentarer
rörande den formella avfattningen av reglerna. Näringslivet betonar det
önskvärda i att fel reklameras så fort som möjligt och anser att 10 § bör
justeras så att tidsfristen anges med uttrycket "utan oskäligt uppehåU".
Hovrätten för Västra Sverige menar att det bör framgå av lagtexten att köparen
inte enbart skall underrätta säljaren om att varan är behäftad med fel utan
även vara skyldig att klart ange, att han inte är beredd att nöja sig med
varan. Hovrätten påpekar även att med uttrycket "befogenhet som sägs i 4,
5 eller 10 §" åsyftas inte bara sådan i någon av dessa paragrafer nämnd
rättighet som tillkommer köparen enligt den tvingande lagen utan också
motsvarande rättighet enligt köplagen. Detta bör enligt hovrätten framgå av
lagtexten. Ett liknande påpekande görs av Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.

Näringslivet
betonar att det är angeläget att paragrafen inte försvårar rationalisering av reklamationsmtinerna.
Regeln får sålunda inte medföra att reklamation normalt inte skall kunna begäras
på särskilda blanketter, användbara för optisk läsning eller för behandling på
annan rationell väg. Utredningen har sökt ta hänsyn till sådana önskemål genom
att i motiven uttala, att lagregeln inte skall omöjliggöra att önskemål om
visst förfarande framställs. Däremot får inte "önskemålen" enligt
utredningen utformas så att köparen lider rättsförlust därest anvisningarna
inte följs. Detta motivuttalande tillgodoser inte tillräckligt garantigivarens
berättigade önskemål om att normalt få detaljerade skriftliga reklamationer.
Härtill kommer att det ligger i den enskilde konsumentens intresse att
reklamation görs skriftligt, eftersom det är konsumenten som har bevisbördan
för att reklamation verkligen skett. Skulle inte lagregeln anpassas sä att det
blir lättare att standardisera reklamationsmtinerna i angivet avseende, måste
problemet i vart faU uppmärksammas vid den

s. 251 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 251

information
som kommer att lämnas beträffande konsumentköplagen. Denna information till
allmänheten bör under angivna förutsättningar klargöra, att det är i båda
parters intresse att konsumentema i normalfallet verkligen följer
garantigivarens önskemål. Samma synpunkter pä informationen gör sig gällande
beträffande kravet att reklamation skall ske snabbt.

Föredraganden.
Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (6.2.8) bör konsumentköplagen
uppta vissa regler om köparens reklamationsplikt vid kontraktsbrott av
säljaren. Regleringen bör begränsas till att avse reklamationsskyldigheten vid
fel i varan. Härvidlag bör, som tidigare anförts, göras det avsteget från
nuvarande dispositiva regler i ämnet att det i 52 § andra stycket köplagen
uppställda kravet på särskild hävningsförklaring inte upprätthåUs vid
konsumentköp. Reklamationsplikten inskränks således tUl ett krav på s. k.
neutral reklamation. Vad gäUer den närmare utformningen av konsumentköplagens
regler om reklamation viU jag anföra följande.

I
fråga om reklamationstidens längd delar jag de synpunkter som utredningen har
anfört. Att i lagen fixera längden av denna tid anser jag inte vara lämpUgt.
Även om det beträffande vissa typer av köp skulle kunna bestämmas en
"normal" frist för reklamationspliktens fullgörande, är
förhållandena uppenbarligen så växlande att en regel med sådant innehåll måste
förses med förbehåll beträffande omständigheterna i det enskilda fallet. Jag
förutsätter emellertid att KO och näringslivets organisationer vid
förhandlingar om utformningen av standardformulär för särskilda branscher
överväger i vilken mån det är möjligt och lämpligt att ange reklamationstidens
längd i olika typsituationer. I lagtexten bör med hänsyn tiU det anförda endast
utsägas att reklamation skall ske inom skäUg tid. Någon anledning att, som
näringslivet förordar, ersätta detta uttryck med orden "utan oskäUgt uppehåU"
anser jag inte föreligga.

Utgångspimkten
för reklamationstiden bör i enlighet med förslaget vara den tidpunkt då
köparen märkt eller bort märka felet. Frågan vid vilken tidpunkt köparen bort
märka ett fel sammanhänger med vilka krav man bör stäUa på dennes undersökning
av varan. Som utrednmgen har anfört bör åtminstone beträffande serietillverkade
varaktiga konsumtionsvaror dessa krav sättas ganska lågt. Den omständigheten
att en konsument först efter viss tids användning av exempelvis en symaskin
får anledning att pröva en viss fimktion hos maskinen och därvid konstaterar
att denna inte är tiUfredsställande bör sålunda inte anses innebära att
konsumenten har försummat sin skyldighet att undersöka varan.

Vad
gäller reklamationens innehåll har redan påpekats att konsu-

s. 252 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 252

mentköplagen
endast bör ställa upp krav på s. k neutral reklamation. I den av utredningen
föreslagna lagtexten anges detta med att köparen .skall "underrätta"
säljaren om felet. Jag godtar utredningens förslag t>ckså på denna punkt.
Någon ytterligare precisering av reklamationskravet i lagtexten synes mig inte
vara nödvändig. Som utredningen framhåller bör av underrättelsen framgå dels
att köparen inte godtar den levererade varan, dels i vilket avseende han anser
att den är felaktig. Det bör således inte räcka att köparen i största
allmänhet säger sig vara missnöjd med varan. Ä andra sidan behöver köparen inte
i reklamationen precisera vilka anspråk han ämnar rikta mot säljaren på grand
av felet.

Som
har utvecklats i den allmänna motiveringen bör av konsumentköplagen framgå att
den i 54 § köplagen föreskrivna ettåriga preskriptionstiden inte får
underskridas genom avtal. Detta föranleder ett tillägg tUl den av utredningen
föreslagna reklamationsregeln.

Mot
bakgmnd av det anförda förordar jag att som huvudregel föreskrivs att, om
köparen vill göra gällande befogenhet på grund av fel i varan, han skaU
underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller bort
märka detta, dock ej senare än ett år från det han mottog varan {första stycket
första punkten). Som utredningen påpekar är denna regel förmånligare för
köparen än 52 § köplagen. Detta innebär att det för konsumenten kommer att
saknas anledning att åberopa köplagen på denna punkt (jfr 2 § konsumentköplagen).
Konsumentköplagens reklamationsregel bör vara tillämplig både när köparen vill
göra gäUande befogenhet enligt denna lag och när han önskar hänföra sig tiU
motsvarande regler i köplagen. För att klargöra detta har i förhållande till
utredningens förslag gjorts den formella ändringen att orden "befogenhet
som sägs i 4, 5 eller 10 §" bytts ut mot uttrycket "befogenhet på
grund av fel i varan".

Bestämmelsen
riktar sig i första hand mot sådana klausuler i köpekontrakt och garantibevis m.
m. som stipulerar viss kortare reklamationsfrist för att köparen skaU få utöva
befogenhet på grund av fel. Av första stycket första punkten jämförd med andra
stycket framgår emellertid att regeln har en vidare innebörd. Den tar sålunda
även sikte på sådana formföreskrifter som i övrigt kan ha förknippats med viss
reklamationsklausul i standardformulär, t. ex att reklamation skall ske skriftiigen,
att garantisedel skall företes vid reklamation osv. Lagen lägger visserligen
inte hinder i vägen för att säljaren rekommenderar visst förfaringssätt från
köparens sida vid reklamation. Det kan ofta ligga i köparens intresse att
följa en sådan rekommendation. Sålunda kan köparen exempelvis genom att förete
garantisedel undvika invändningar från säljarens sida som går ut på att varan
över huvud taget inte härrör från denne. En klausul som till en rekommendation
av nämnda slag

s. 253 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 253

knyter
den rättsföljden att köparen vid underlåtenhet att iaktta vad säljaren
rekommenderar går miste om sina rättigheter blir emellertid ogiltig enligt konsumentköplagen.

Den till
reklamationsregeln fogade preskriptionsföreskriften har som förut nämnts till
syfte att hindra att den i 54 § köplagen angivna ettårsfristen underskrids i
avtalsvillkor. Föreskriften har samma innebörd som dess motsvarighet i
köplagen. Jag anser det inte nödvändigt att i den tvingande bestämmelsen göra
uttryckligt undantag för det fallet att säljaren har gjort sig skyldig tUl svikligt
förfarande.

Väljer köparen att
reklamera skriftiigen, följer av 18 § att meddelande som sänds med posten går
på mottagarens risk. Uppenbarligen kan det från bevissynpunkt vara till fördel
för köparen att reklamera skriftligen och sörja för bevisning om att
meddelandet har avsänts.

Till huvudregeln om
köparens skyldighet att reklamera hos säljaren har i första stycket andra
punkten utredningens lagförslag fogats en be-stäm.melse om rätt för köparen att
i stället lämna underrättelsen om felet till den som för säljarens räkning har
åtagit sig att avhjälpa fel i varan, t. ex tillverkare som lämnat garanti
beträffande varan för viss tid. Regeln har nära samband med den av utredningen
föreslagna bestämmelsen i 4 § tredje stycket, enligt vilken säljaren ansvarar
för bristande fullgörelse av sådant åtagande att avhjälpa fel som gjorts av
tredje man för säljarens räkning. Ett väsentligt motiv för förslaget att ge
köparen valfrihet i fråga om vem reklamationen skall riktas till är att köparen
i fall av berörda slag annars lätt riskerar att till följd av särskild klausul
om reklamation i köpekontrakt e. d. gå miste om sina rättigheter enligt lagen,
därför att han reklamerat hos fel adressat.

Som
jag har anfört i den allmänna motiveringen är utredningens förslag i denna del
ett viktigt komplement till huvudregeln om köparens skyldighet att reklamera
hos säljaren. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissinstansema. Även för egen del anser jag den föreslagna regeln vara
värdefull från konsumentskyddsynpunkt. Jag biträder därför förslaget.

I
de flesta fall torde det ligga närmast till hands för köparen att vända sig
till säljaren med en reklamation. Föredrar han att rikta underrättelsen direkt
till exempelvis tillverkaren, när denne har avgett särskild garanti beträffande
varan, bör tillverkaren givetvis kunna begära upplysning av köparen om när och
var köpet skett. Utan sådan upplysning kan tillverkaren nämligen i regel inte
bedöma om reklamationen har skett i rätt tid och om garantin gäller. I fråga om
de krav som skall ställas på reklamationen bör samma principer gäUa som vid
reklamation hos säljaren.

Har
köparen reklamerat hos tillverkaren enligt den nu föreslagna bestämmelsen,
uppkommer fråga om säljaren vid tillämpning av 4 § första stycket skall kunna
begära att få tillfälle att själv avhjälpa felet, innan

s. 254 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 254

köparen får göra gäUande befogenhet som föreskrivs där.
Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen till 13 §.

I 11 § andra stycket anges påföljden av att köparen inte
iakttar sin reklamationsskyldighet. Bestämmelsen överensstämmer, bortsett från
en redaktionell ändring, med utredningens förslag.

Köparens förhållande till varans tillverkare m. fl.

12 §

Paragrafen behandlar köparens skadeståndsrätt mot varans
tillverkare eller annan, som för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa
fel i varan, i fall då åtagandet inte fullgörs. Paragrafen motsvarar 12 §
utredningens lagförslag.

Som tidigare berörts intar utredningen en restriktiv
hållning till att ålägga säljaren eller tredje man skadeståndsskyldighet vid
konsumentköp genom tvingande regler. Vid behandlingen av frågan om säljarens
skadeståndsansvar har jag förklarat mig i princip dela utredningens ståndpunkt
såvitt avser köparens befogenheter mot säljaren (6.2.6). Den tvingande regel om
köparens rätt till ersättning för utgift till följd av dröjsmål eller fel som
föresläs i 6 § innefattar dock viss utvidgning av köparens skadeståndsrätt mot
säljaren i förhållande till vad utredningen har föreslagit. Av skäl som har
redovisats i det föregående (6.2.7) anser jag motsvarande återhållsamhet i
fråga om åläggande av skadeståndsansvar inte vara lika påkallad såvitt avser
köparens befogenheter mot tredje man (varans tillverkare m. fl.). Jag delar
således inte utredningens uppfattning att skadeståndsskyldighet för tredje man
enligt lagen skall inträda bara vid grov vårdslöshet från dennes sida. Enligt
min mening bör tredje mans ansvar i de två fall som föreslås reglerade i lagen,
dvs. underlåtenhet att fullgöra ett åtagande att avhjälpa fel och lämnande av
vilseledande uppgift om varan, sträckas ut att gälla även vid försummelse som
inte är att anse som grov. De berörda bestämmelserna (12 och 14 §§) bör
avfattas med utgångspunkt härifrån.

I
utredningens förslag anges som en grandläggande föratsättning för inträde av
skadeståndsskyldighet enligt 12 § att varans tillverkare eller annan för
säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel i varan. Denna förutsättning
stämmer i sak överens med motsvarande rekvisit i 4 § tredje stycket. Också jag
finner det naturligt att skadeståndsansvaret i denna del inriktas på åtaganden
av berörda slag. I praktiken kommer regeln väsentiigen att få betydelse i fall
då tillverkaren eller annan gjort ett garantiåtagande för viss tid beträffande
varan, vilket vidarebefordrats till köparen i samband med köpet. Alla
garantier bör emellertid inte träffas av regeln. Utfästelser som inte
innefattar ett åtagande att avhjälpa fel utan endast en tillförsäkran angående
exempelvis varans kvalitet bör falla utanför 12 §. Detsamma gäller sådana
service- eller re-

s. 255 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 255

parationsåtaganden
av tredje man som är helt fristående från köpavtalet.

Ett
väsentiigt syfte med den av utredningen föreslagna regeln är att bereda köparen
ett minimiskydd mot sådana klausuler varigenom tredje man har friskrivit sig
från skadeståndsansvar i samband med ett åtagande att avhjälpa fel. I enUghet
med sin restriktiva attityd tiU att ålägga tredje man skadeståndsansvar genom
tvingande regler förordar utredningen att 12 § skall uttryckligen begränsas
till fall då den som gjort åtagandet förklarat att han helt eller delvis fritar
sig från skadeståndsskyldighet. Föreligger ingen friskrivning, får
skadeståndsansvaret bedömas enligt allmänna rättsgrandsatser, dvs. enligt den
allmänna culparegeln (jfr 2 §).

Den
syn på paragrafens funktion som utredningen redovisar hänger naturligen nära
samman med förslaget att skadeståndsansvaret för tredje man skall inträda bara
vid grov vårdslöshet från dennes sida. Utvidgas ansvaret tUl fall av
försummelse som inte är att anse som grov, minskar behovet av att markera
regelns karaktär av minimiskydd. Enligt min mening finns det inte anledning att
uttryckligen begränsa paragrafens tillämplighet till fall då avhjälpningsåtagandet
förenats med en friskrivningsklausul. I praktiken torde den dock få störst
betydelse i sådana fall. Att det aUtid står köparen fritt att åberopa avtal
eller andra rättsregler som är förmånligare för honom framgår av 2 §.

En
tredje förutsättning för att 12 § skall bli tillämplig är enligt utredningens
förslag att tredje man har visat grov försummelse vid fullgörande av vad han
har åtagit sig. Som redan nämnts anser jag att lagen inte bör StäUa upp krav på
att försummelsen är grov. Även försummelse av mindre allvarligt slag bör
omfattas av regeln.

Skadeståndsskyldighet bör
enligt utredningen inträda oavsett skadans omfattning. Köparen kan med andra
ord kräva ersättning för sin förlust tUl följd av garantigivarens försummelse
även om förlusten enbart rör bagatellartade utgifter eller kostnader. Med den
utvidgning av garantigivarens ansvar som jag förordar bör i enlighet med vad
jag har anfört i den allmänna motiveringen ansvaret begränsas till sådana fall
då köparen lidit skada som inte är att anse som ringa. Härigenom undviks
tvister om småbelopp där det för köparen är av underordnat intresse att erhålla
ekonomisk kompensation från tredje mans sida. Vidare minskas risken för att en
skadeståndsbestämmelse av förevarande slag leder tUl betydande administrativa
kostnader för skadereglering utan motsvarande fördel för köparkollektivet. Som
jag påpekat vid behandlingen av frågan om säljarens ersättningsskyldighet (6 §)
bör dock någon nedre beloppsgräns inte sättas ut i lagen. I vilken
utsträckning det för olika branscher kan visa sig lämpligt att i fråga om olika
typer av förlust närmare precisera skadeståndsansvarets omfattning får avgöras
genom överläggningar mellan KO och näringslivets organisationer.

s. 256 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 256

Jag
förordar mot bakgrund av vad nu anförts att 12 § ges det innehållet att, om
varans tillverkare eller annan för säljarens räkning åtagit sig att avhjälpa
fel i varan och visar försummelse vid fullgörande av åtagandet, han skaU
ersätta köparen dennes skada, om den inte är ringa. Beträffande bestämmelsens
närmare innebörd vill jag framhålla följande.

En
första föratsättning för att bestämmelsen skall bli tillämplig är som nyss
nämnts att ett åtagande att avhjälpa fel gjorts för säljarens räkning av
antingen tillverkaren eller annan. I fråga om innebörden av uttrycket
"för säljarens räkning" hänvisas till vad som har anförts under 4 §.
Frågan hur långt ansvaret för den som gjort åtagandet sträcker sig, dvs. vilka
felsituationer som omfattas av utfästelsen (material- och fabrikationsfel
etc.) och vilka begränsningar som i övrigt gäller i fråga om åtagandets
räckvidd (giltighetstid, viss del av varan ej omfattad av åtagandet etc.)
regleras inte i lagen. Det står alltså i princip tredje man fritt att avgöra
vilket ansvar han skall ta på sig, och paragrafen ger bara köparen ett skydd
för det fall att åtagandet inte har fullgjorts.

Vad
som skall räknas som "försummelse" vid fullgörande av ett avhjälpningsåtagande
får avgöras enligt sedvanliga kriterier. I händelse av tvist torde det få
ankomma på köparen att visa att den som gjort åtagandet visat försumlighet.

Som
exempel på situationer då 12 § kan bli tillämplig kan nämnas fall då
reparationen av varan tar oskäligt lång tid i anspråk. Detsamma gäller
situationer då reparationen utförts på ett så otillfredsställande sätt att
felet inte blivit avhjälpt eUer t. o. m. förvärrats. Även ren passivitet från
tredje mans sida, t. ex. imderlåtenhet att över huvud taget vidta någon åtgärd
för att avhjälpa felet, kan naturligen aktualisera till-lämpning av 12 §.

Skadeståndsansvaret
omfattar, till skillnad från vad som gäller enligt 6 §, även annat än direkta
utgifter. Skadestånd kan alltså ifrågakomma t. ex. för värdeminskning som
föranleds av att felet inte blir vederbörligen avhjälpt. Vidare kan ersättning
krävas för följdskador av olika slag, under förutsättning att kravet på adekvat
kausalitet är uppfyllt. Som exempel kan nämnas stUleståndsersättning när reparation
av en bU har tagit längre tid i anspråk än köparen skäligen bör godta. Att
regeln inte gäUer personskada eller skada på annan egendom an den sålda varan
framgår av 19 §.

Begränsningen
till fall av skada som är ringa medför bl. a. att vissa i och för sig ersättningsgUla
kostnader inte kan utkrävas med stöd av 12 §. Frågan vilka kostnader som skall
anses som ringa får avgöras med hänsyn tUl omständighetema i det enskUda
fallet. Bl. a. bör förhållandet mellan skadan och köpeskUlingens storlek
beaktas. Uppenbart är att kostnader som tillhopa understiger något tiotal
kronor oftast blir att betrakta som ringa oavsett köpeskillingens storlek.

s. 257 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 257

Köparens
rätt till skadestånd enligt denna paragraf är inte beroende av att han förgäves
försökt göra påföljder gällande mot säljaren. Om tredje man försummar att
fullgöra ett åtagande att avhjälpa fel, kan köparen alltså fritt välja om han
skall yrka hävning, prisavdrag e. d. enligt 4 § eller fordra skadestånd enligt
förevarande paragraf. Han kan givetvis vända sig både. mot säljaren och mot
tredje man och exempelvis yrka hävning i förhållande tUl den förre samt
ersättning för följdskada av den andre. Han kan dock naturligtvis inte få
ersättning i form av skadestånd för ett fel som redan kompenserats genom
exempelvis prisavdrag.

Det
bör påpekas att 12 § är avsedd att vinna tUlämpning oavsett hur rättsförhåUandet
mellan säljaren och den som har gjort utfästelsen är närmare beskaffat. Stundom
förekommer exempelvis att en tiUverkare i förhållande tiU återförsäljaren har
förbehållit sig att tillverkarens garanti beträffande varan får utiämnas
endast till köpare som förvärvar varan inom viss tid efter det att den har
lämnat tUlverkarens fabrik. Säljs varan med tillverkargarantin i strid mot ett
sådant förbehåll från tillverkarens sida, kan denne stäUa återförsäljaren tiU
ansvar för att han har handlat i strid mot avtalet. Däremot bör förhållandet i
princip inte kunna inverka på köparens möjlighet att kräva skadestånd av tillverkaren
enligt denna paragraf, om köparen var i god tro när han tog emot garantin.

13
§

I
paragrafen behandlas köparens reklamationsplikt i förhållande till tredje man
som gjort sådant åtagande som sägs i 12 §. Bestämmelsen motsvarar 13 §
utredningens lagförslag.

Utredningen.
Vad gäller köparens situation då utfästelse av tredje man att avhjälpa fel i
varan innehåller föreskrift om köparens reklamationsskyldighet framhåller
utredningen att något behov knappast föreligger av att införa en allmän
föreskrift om köparens reklamationsplikt av det slag som 11 § representerar.
Det primära syftet med en tvingande regel i ämnet bör i stället vara att skapa
ett minimiskydd mot alltför rigorösa föreskrifter om reklamationsplikt i
garantiformulär. Som en grundläggande förutsättning för tiUämpningen av den
indispositiva regeln bör således gälla att ett åtagande är förenat med vUlkor
om att underrättelse om fel eller anspråk på fullgörande av åtagandet skall
framställas inom viss tid eller eljest i viss ordning. Är åtagandet inte
förknippat med något sådant viUkor, fär reklamationsfrågan bedömas enligt
allmänna civilrättsliga principer. Självfallet bör det dock liksom i fråga
om övriga regler i konsumentköplagen stå köparen fritt att åberopa sig på
den tvingande regeln även i detta fall (se 2 §).

Av
en köpare som vUl framställa anspråk på fullgörande av avhjälpningsåtagande
bör enligt utredningens åsikt inte kunna krävas annat än

17
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 13S

s. 258 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 258

att
han har underrättat antingen den som gjort åtagandet eller säljaren om felet
inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka detta. Här\'idlag bör
alltså gälla detsamma som i fråga om köparens reklamationsplikt i förhåUande
till säljaren enligt 11 §. Vad som har anförts under sistnämnda paragraf
beträffande de krav som bör ställas pä köparen såvitt avser den tid inom vilken
reklamation skall ske, reklamationens form och innehåll samt hos vem
reklamation skall ske äger motsvarande tUlämpning på underrättelse som köparen
lämnar enligt 13 §.

Med
hänsyn till det anförda föreslår utredningen att i 13 § föreskrivs att, om
åtagande som sägs i 12 § är förenat med villkor om att underrättelse om fel
eller anspråk på fullgörande av åtagandet skall framställas i viss ordning,
köparen utan hinder av att denna inte iakttagits äger kräva att åtagandet
fullgörs, om han lämnat underrättelse enligt 11 § till antingen den som gjort
åtagandet eller säljaren. Vad gäUer den närmare innebörden av regeln hänvisar
utredningen i första hand till vad som anförts beträffande reklamationsregeln
i 11 §. Häratöver framhålls följande.

Syftet
med bestämmelsen är att köparen skall vara bibehållen vid sin rätt att kräva
fullgörande av ett avhjälpningsåtagande, även om han inte uppfyllt de speciella
krav på reklamation som är föreskrivna i t. ex. ett garantibevis. Han skall
således inte göra någon rättsförlust, om han exempelvis underlåter att följa
en föreskrift i ett sådant bevis om att detta skall fyllas i och sändas in till
tillverkaren. En annan sak är att tillverkaren givetvis kan kräva att köparen
på något sätt gör antagligt när och var han köpt varan. Härvidlag kan liksom i
det fall som avses i 11 § självfallet företeende av en garantisedel vara av
stor betydelse i bevishänseende.

Utredningen
påpekar att den tid för vilken ett avhjälpningsåtagande gäller ibland kan vara
mycket kort. Tvekan kan därför någon gång uppkomma huravida en i t. ex. ett
garantibevis angiven tidrymd för framställande av anspråk på grund av fel är
att uppfatta som en garantitid eUer en reklamationsfrist. Understiger tidrymden
en månad torde "garantitiden" i själva verket ofta vara liktydig med
en reklamationsfrist. Är den angivna tidsperioden längre, t. ex. tre månader,
torde det däremot regelmässigt vara fråga om en garantitid och inte om en
reklamationsfrist. Utredningen anmärker att 13 § inte innefattar något ställningstagande
till frågan om vad som skall gälla, om köparen framställer anmärkning mot varan
efter utgången av den tid för vilken ett avhjälpningsåtagande gäller.

Remissyttrandena.
Utredningens förslag kommenteras bara av ett fåtal instanser. KO ställer sig i
sak bakom förslaget. Han påpekar att utredningens uttalande att köparen enligt
13 § inte skall göra någon rättsförlust därför att han underlåtit att följa en
föreskrift i ett garantibevis

s. 259 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 259

om
att detta skall fyllas i och sändas tUl tUlverkaren berör den praktiskt viktiga
frågan om hur en garanti träder i kraft. Enligt KO:s mening bör man överväga
att låta detta komma till mer konkret uttryck i lagen. Hovrätten för Västra
Sverige anser att paragrafen bör formuleras om så att den gäller både fall där
villkor finns om att underrättelse skall framställas i viss ordning och fall
där sådant villkor inte uppställts. Näringslivet framhåUer att det i många
fall är nödvändigt att reklamation sker direkt till säljaren. I andra fall då
tredje man utfärdat garanti och även övertagit ansvaret för misslyckade
reparationer torde det för vissa system vara nödvändigt att garantigivaren kan
räkna med att alla reklamationer går direkt till honom. Näringslivet
tillstyrker att köparen för att vara bevarad vid sin rätt skall kunna reklamera
endera till säljaren eller garantigivaren. Om köparen vänt sig till garantigivaren
med sin reklamation men vill rikta anspråk också mot säljaren, måste emellertid
denne kunna begära att få tillfälle att själv avhjälpa felet sedan han blivit
underrättad av köparen om dennes anspråk. Detta är viktigt då köparen såsom
inom bilbranschen kan vända sig till vilken auktoriserad verkstad som helst i
landet för en garantireparation. Denna fördel för köparen med nuvarande system
måste anses vara av stor praktisk betydelse för konsumenterna och det kan inte
vara i dessas intresse att försvåra ett bibehållande av systemet. Motsvarande
bör i andra fall gälla när köparen har vänt sig till säljaren med sin
reklamation men senare vill rikta anspråk direkt mot garantigivaren.

Föredraganden.
Den regel om köparens reklamationsplikt i förhållande till tredje man som
utredningen föreslår utgör ett värdefullt komplement till reklamationsbestämmelsema
i 11 §. Regeln är av betydelse främst när åtagandet förenats med vissa villkor
om ordningen för reklamation. Det finns emellertid enligt min mening inte
tillräckliga skäl att begränsa regelns räckvidd till sådana situationer. Som
utredningen har anfört bör det stå köparen fritt att åberopa den tvingande
regeln även i fall då viUkor av nyssnämnda typ saknas. På gmnd av det nu anförda
förordar jag att det i 13 § föreskrivs, att köparen har rätt att kräva
fullgörande av åtagande som avses i 12 §, om han har lämnat underrättelse
enligt 11 § till den som har gjort åtagandet eller till säljaren.

Med
anledning av KO:s påpekande om önskvärdheten av att lagen behandlar frågan hur
en garanti träder i kraft vill jag erinra om att jag i det föregående (6.2.5)
har avvisat tanken på en reglering av de allmänt avtalsrättsliga spörsmål som
KO syftar på. Som vidare framhålUts under 4 § innebär konsumentköplagens regler
inte nägon inskränkning av köparens rätt att hävda att en garanti inte
omfattas av köpavtalet. I konsekvens härmed står det honom givetvis fritt att
i fråga om en av tredje man avgiven garanti inta den ståndpunkten att han inte
är bunden av garantin. Skulle köparen vilja utnyttja det erbjudande som
innefattas i

s. 260 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 260

garantin, synes han emellertid knappast sam.tidigt kunna
hävda att han inte är bunden av de villkor i fråga om t. ex. ordningen för
framställande av anspråk med vilka garantigivaren förknippat erbjudandet. Genom
13 § ges köparen ett gmndskydd i nämnda avseende, vilket han kan åberopa om
garantin i och för sig anses gälla för honom.

Beträffande den närmare innebörden av paragrafen vill jag
i första hand hänvisa till vad som har anförts i fråga om 11 § och till vad
utredningen har uttalat i fråga om förevarande bestämmelse. Vad särskilt angår
tillämpningen av den princip om köparens valfrihet i fråga om reklamation hos
säljaren eller garantigivaren som kommer tiU uttryck i 11 och 13 §§ viU jag
ytterligare påpeka följande.

Har tredje man gjort ett garantiåtagande för säljarens
räkning och uppkommer fel som täcks av garantin, kan köparen enligt lagen
förfara på olika sätt för att påtala felet (här bortses från möjligheten att
han förklarar sig inte vara bunden av garantin). Vill köparen rikta anspråk mot
säljaren, har han att iaktta vad som föreskrivs i 11 §. Han kan då välja mellan
att underrätta säljaren eller garantigivaren om felet. Vänder han sig direkt
till säljaren med sin anmärkning mot varan, torde reklamationen ofta få tolkas
antingen som en begäran om avhjälpande av felet eller som en önskan att utöva
någon av de befogenheter som anges i 4 § första stycket. Eftersom köparen i
sådant fall fär anses ha "framställt anspråk på grand av felet",
börjar den tid att löpa som enligt denna paragraf står säljaren till buds för
att rätta felet. Sker inte rättelse inom den föreskrivna tiden, kan köparen
utöva de befogenheter som står honom till buds enligt 4 §. Reklamerar köparen i
stäUet direkt hos garantigivaren blir läget att bedöma på motsvarande sätt.
Reklamationen torde i regel få uppfattas som en begäran av köparen att felet
skall rättas. En sådan begäran är i sin tur liktydig med att köparen "framstäUt
anspråk på grund av felet". Också i detta fall börjar följaktligen den tid
som enligt 4 § står säljaren till buds för att avvärja hävning eller annan
påföljd att löpa. Det får förutsättas att garantigivaren underrättar säljaren
om reklamationen i sådan tid att denne inte saknar aU möjlighet att själv
ombesörja rättelse, t. ex. genom leverans av giUt gods. Några lagregler synes
inte behövliga för att tUlgodose säljarens intresse i detta hänseende, utan
frågan bör lämpUgen regleras genom överenskommelse mellan säljaren och
garantigivaren.

Vill köparen i den beskrivna situationen ä andra sidan
rikta sitt anspråk mot garantigivaren, har han att iaktta vad som sägs i 13 §.
Även i detta fall kan han vända sig till antingen garantigivaren eller säljaren
med sin reklamation. Eftersom konsumentköplagen bortsett frän skadeståndsregeln
i 12 § inte reglerar köparens förhållande till garantigivaren, uppkommer
inte några problem motsvarande dem som aktualiseras av det i 4 § uppställda
kravet på att säljaren skall ha beretts skälig tid för rättelse från det att
köparen "framställt anspråk på grund av fe-

s. 261 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 261

let".
Det bör tilläggas att 13 § bara rör reklamation som är nödvändig för att kräva
fullgörande av garantigivarens åtagande. Någon motsvarande regel med tanke på
köparens skadeståndsrätt enligt 12 § har inte ansetts erforderlig.

14
§

Paragrafen
innehåller en regel om köparens skadeståndsrätt mot tredje man som lämnat
vilseledande uppgift om varan. Den motsvarar 14 § utredningens lagförslag.

Utredningen.
Som tidigare nämnts (4.2.7) anser utredningen att köparen genom en tvingande
regel bör ges rätt att kräva skadestånd av tillverkare eUer annan tredje man,
som genom oriktig uppgift om varan föranlett köparen att förvärva denna, trots
att den inte svarar mot uppgiften. Regeln är att se som ett komplement till
köparens möjlighet att i denna situation göra gäUande påföljd mot säljaren
enligt 7 och 10 §§ i utredningens förslag. Enligt utredningens mening bör
förutsättningarna för tredje mans skadeståndsansvar i stort sett överensstämma
med dem som i motsvarande situation gäller i fråga om säljarens skadeståndsskyldighet.
Liksom beträffande säljarens ansvar enligt 7 § andra stycket bör ansvar enligt
14 § komma i fråga endast såvitt avser uppgift som lämnats av varans tUlverkare
eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan. Vidare bör
krävas att uppgiften lämnats av tredje man för egen eller säljarens räkning och
att det är fräga om sådan uppgift o.m varans beskaffenhet eller användning som
lämnats på varans förpackning eller i annons eller annat meddelande, som är
avsett att komma till allmänhetens eller köparens kännedom. Eftersom det knappast
förekommer att tredje man lämnar uppgift om varan vid köpets ingående, behöver
denna form av uppgiftslämnande inte nämnas i 14 §. Även i fråga om kraven på
uppgiftens oriktighet samt på orsakssambandet nieUan uppgiften och köpet bör
enligt utredningen råda överensstämmelse mellan säljarens ansvar enligt 7 §
och tredje mans ansvar enligt 14 §. I subjektivt hänseende bör tredje mans
ansvar inte sträcka sig längre än till fall av uppsåt eUer grov vårdslöshet
från uppgiftsläm-narens sida. Härigenom vinns överensstämmelse med vad som i
detta hänseende krävs enligt regeln om säljarens skadeståndsansvar i 10 § utredningens
lagförslag.

EnUgt
utredningens mening bör någon motsvarighet till den rättelse-och friskrivningsmöjlighet
som tillkommer säljaren enligt 7 § inte tas upp i 14 §. Utredningen framhåller
att det i 7 § första stycket uppställda kravet på att rättelsen skall vara
tydlig endast sällan torde kunna uppfyllas i fräga om felaktig uppgift från
tredje mans sida. Skulle undantagsvis rättelse ske tillverkaren har
exempelvis i en senare annons rättat felaktig uppgift som förekommit i en
tidigare annons får till-

s. 262 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 262

verkarens
ansvar bli beroende av huravida, trots rättelsen, köparen kan göra antagligt
att den tidigare, oriktiga uppgiften inverkat på köpet. Inte heUer i övrigt bör
öppnas möjlighet för varans tillverkare eller annan tredje man att i samband
med lämnande av en uppgift uttryckligen friskriva sig från ansvar för dess
riktighet. Skälen till att en sådan friskrivning under vissa föratsättningar tillerkänns
giltighet, om den görs av säljaren beträffande uppgift som lämnas av honom,
äger inte utan vidare tillämpning på det fallet att uppgiften lämnas av tredje
man. Av varans tillverkare bör uppenbarligen kunna krävas att han inte lämnar
oriktiga uppgifter om sina produkter och att han vid behov undersöker hur det
förhåller sig med riktigheten av viss ifrågasatt uppgift, innan den sprids
genom reklam o. d. Detsamma gäller den som i egenskap av generalagent för en
tillverkare lämnar uppgifter om dennes produkter. Enligt utredningen kan den
ståndpunkt som sålunda intagits inte anses innebära någon oskälig hårdhet mot
varans tiUverkare eller annan nu åsyftad tredje man i jämförelse med vad som
föreslås gälla för varans återförsäljare. TUl inte ringa del torde avsaknaden
av en rättelse- eller friskrivningsmöjlighet för den som hör till den förra
kategorin uppvägas av kravet på kausalitet mellan den oriktiga uppgiften och
köparens inköp. Utrednmgen erinrar vidare om att 14 § endast behandlar
skadeståndspåföljden i händelse av en felaktig uppgift från tredje mans sida
och att denna påföljd föratsätter uppsåt eller grov vårdslöshet, medan 7 § i
första hand reglerar köparens möjlighet att häva köpet etc. I sammanhanget
anmärks att den omständigheten att 14 § inte upptar någon motsvarighet tUl den
rättelse- och friskrivningsmöjlighet som ges säljaren i 7 § första stycket inte
innebär att tredje man utsätter sig för risk att bli skadeståndsskyldig så
snart en uppgift som härrör från honom inte är helt korrekt. Lämnas uppgiften
på sådant sätt att därav framgår att tredje man inte påtar sig något ansvar för
uppgiftens riktighet, blir någon tUlämpning av 14 § inte aktuell, eftersom
denne i nämnda fall inte kan sägas ha "lämnat oriktig uppgift" om
varan.

Remissyttrandena.
Som framgår av den tidigare redogörelsen (5.2.7) har utredningens förslag i
allmänhet godtagits av remissinstanserna. I tre hänseenden riktas dock
anmärkningar mot förslaget. Reklamutredningen (majoriteten) anser att tredje
mans ansvar bör sträckas ut att gälla även uppgift som är uppenbart
vilseledande (jfr även de under 7 § redovisade remissuttalandena i denna del).
KO och TCO framhåller att ansvar bör inträda även vid vårdslöshet som inte är
att bedöma som grov. Enligt näringslivets mening är det otillfredsställande att
någon rättelsemöjlighet av det slag som tiUkommer säljaren enligt 7 § första
stycket inte står tredje man till buds.

Föredraganden.
Jag har i den allmänna motiveringen (6.2.7) förklarat mig dela utredningens
uppfattning att köparens skydd vid konsument-

s. 263 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 263

köp
bör stärkas bl. a. genom en tvingande regel om skadeståndsrätt mot tredje man
som har lämnat ovederhäftiga uppgifter om varan. Av skäl som närmare utvecklats
i det sammanhanget anser jag att tredje mans skadeståndsansvar såtillvida bör
utvidgas i förhållande till vad utredningen har föreslagit att ansvar bör
inträda även när uppgiften lämnats av vårdslöshet som inte är att anse som
grov. I fråga om bestämmelsens utformning i övrigt vill jag framhålla följande.

Förutsättningarna
för tredje mans skadeståndsansvar beträffande ovederhäftiga uppgifter om varan
bör som utredningen påpekar vara väsentligen desamma som beträffande säljarens
ansvar i motsvarande situation. Detta gäller såväl avgränsningen av ansvaret
med hänsyn till uppgiftens karaktär som andra spörsmål rörande omfattningen av
ansvaret. Som framgår av vad som har anförts beträffande 7 § förordar jag att
säljarens ansvar skall omfatta inte bara uppgifter som är att beteckna som
oriktiga utan också uppgifter som är vilseledande utan att i och för sig vara
direkt felaktiga. Denna utvidgning av säljarens ansvar i jämförelse med
utredningens förslag gäller både uppgifter som han själv lämnar och uppgifter
som härrör från tredje man. De skäl som har åberopats för utvidgningen av
säljarens ansvar på denna punkt äger enligt min mening giltighet också i fråga
om tredje mans ansvar. Jag föreslår därför att motsvarande ändring görs i 14 §.

Med
anledning av näringslivets påpekande om frånvaron av rättelse-och friskrivningsmöjlighet
för tredje man enligt 14 § (jfr 7 § första stycket andra punkten) vill jag tUl
en början erinra om att jag inte har funnit anledning att ta upp den av
utredningen föreslagna friskrivningsre-geln i 7 §. Vidare må framhållas att det
föreligger en avsevärd praktisk skillnad mellan det fallet att uppgiften lämnas
av säljaren och att den lämnas av exempelvis varans tillverkare. Säljaren står
i direkt kontakt med köparen och har därigenom möjlighet att på ett tydligt
sätt rätta till ett eventuellt misstag utan nämnvärd olägenhet för denne.
Varans tillverkare vänder sig däremot uteslutande till konsumentkollektivet
som sådant genom bl. a. reklam i olika former. Tillverkaren har därför betydligt
mindre möjligheter än säljaren att på ett för den enskilde köparen tydligt
sätt korrigera en missvisande uppgift. Med hänsyn härtill och till vad
utredningen i övrigt har anfört ansluter jag mig till den uppfattning som har
kommit till uttryck i utredningens förslag i nu förevarande hänseende. Detta
innebär att någon motsvarighet till 7 § första stycket andra punkten inte bör
tas in i 14 §. I likhet med utredningen vill jag betona att det sagda inte
innebär att tillverkaren saknar varje möjlighet att förebygga
skadeståndsskyldighet med anledning av en felaktig uppgift som har kommit tiU
konsumenternas kännedom. Det är givetvis önskvärt att en sådan uppgift så tydUgt
och snabbt som möjligt läggs till rätta så att inte konsumenterna förleds att
köpa varor under påverkan av felaktiga förestäUningar. Har uppgiften
korrigerats, t. ex. genom tyd-

s. 264 Kontrollera mot PDF

Prop.1973:138 264

liga
dementier i senare annonser, bör det ankomma på köparen att göra antagligt att
uppgiften trots detta inverkat på hans köp.

Med
hänsyn till det anförda föreslår jag att i 14 § föreskrivs att, om varans
tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan, för
egen eller säljarens räkning på varans förpackning eller i annons eller annat
meddelande, som är avsett att komma till aUmänhetens eller köparens kännedom, uppsåtligen
eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller
användning och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet, han skall ersätta
skada som därigenom tillfogas köparen. Beträffande den närmare innebörden av
paragrafen får i första hand hänvisas till 7 §. Härutöver finns anledning
påpeka följande.

Bestämmelsen
har avfattats med tanke på den situationen att uppgiften härrör från en viss
person. En information av identiskt slag kan emellertid ha lämnats av flera
personer vilka hör till den krets av ansvariga som anges i paragrafen. I så
fall kan solidarisk skadeståndsskyldighet bli aktueU (jfr 5 kap. 6 §
skadeståndslagen). Har olika uppgifter av vilseledande natur lämnats från
skilda håll, får för varje särskUd uppgift prövas om den kan antas ha inverkat
på konsumentens köp av varan.

Den
krets av ansvariga som åsyftas i 14 § är densamma som anges i 7 § andra
stycket. Den inkluderar även utiändsk tillverkare, vilket kan få betydelse i
fråga om t. ex. felaktig uppgift på varans förpackning eller i sådan broschyr
angående varan som medföljer denna vid köpet.

Som
utredningen har påpekat lämnas inte några uppgifter av t. ex. varans
tillverkare direkt tiU köparen vid köpets ingående (jfr 7 § första stycket). I 14§
saknas därför motsvarighet till de i 7 § intagna orden "vid köpet"
vid beskrivningen av de olika sätt på vilka en upplysning kan ha bringats tUl
konsumentens kännedom. För tredje mans del förutsätts således att köparen fått
informationen antingen genom påskrift på varans förpackning eller i annons
eller annat meddelande som är avsett att komma till allmänhetens eller köparens
kännedom, t. ex. reklambroschyr angående varan.

Vad
som skall räknas som vårdslöshet från tredje mans sida får avgöras enligt
vanliga kriterier. Något krav på att vårdslösheten skall vara särskilt svår stäUs
inte upp. Vid bedömningen av om vårdslöshet föreligger kan varans typ och
uppgiftens betydelse för dess användning vara av betydelse. Särskilt stora krav
pä kontroll av upplysningens riktighet bör ställas när det gäller varor av
skyddskaraktär, t. ex. flytvästar och skyddshjälmar. Detsamma gäller
information om varor som skall användas av barn. Uppgifter som lämnas i form
av en varudeklaration tillmäts ofta särskild betydelse av konsumenten och i
fråga om dem bör därför också fordras speciell noggrannhet från uppgiftslämnarens
sida. Om uppgiftslämnaren har fått motta flera klagomål på att en vara inte motsvarar
viss uppgift som har lämnats om den, bör det i regel kunna anses

s. 265 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 265

vårdslöst om han fortsätter att lämna uppgiften utan att
kontrollera dess vederhäftighet.

Kravet på kausalitet mellan den vilseledande uppgiften och
köpet har samma innebörd som i 7 §. Köparen kan således inte granda ett skadeståndsyrkande
mot exempelvis varans tiUverkare på en vUseledande uppgift som han inte fäst
någon vikt vid eller inte ens haft kännedom om före köpet.

Liksom 12 § är 14 § inte förenad med någon begränsning såvUt
avser skadans art (jfr dock 19 §). Föreligger de förutsättningar som anges i
paragrafen, är tredje man skyldig att ersätta även följdförlust. Tredje mans
ansvar för förlust till följd av en vUseledande uppgift sträcker sig således
längre än säljarens skadeståndsansvar i motsvarande situation (6 §). Någon
begränsning för fall av ringa skada uppställs inte i 14 §.

I fall då både 7 och 14 §§ är tUlämpliga, exempelvis
därför att säljaren har åberopat en vilseledande uppgift av tillverkaren, har
köparen möjUghet att vända sig mot dem bägge. Har han fått viss kompensation av
säljaren, t. ex. i form av prisavdrag, kan han dock givetvis inte få ersättning
i motsvarande hänseende i form av skadestånd från tillverkaren. Däremot kan
han exempelvis, sedan köpet hävts, kräva ersättning av tiUverkaren för följdförlust
i samband därmed.

Någon motsvarighet till den i 13 § upptagna regeln om
reklamation har inte ansetts behövlig med tanke på den situation som regleras i
14 §.

Särskilda bestämmelser om kreditköp 15 §

Paragrafen reglerar verkan av klausul varigenom köparen
vid kreditköp frånsäger sig rätt att framställa invändningar pä grund av köpet
mot krav på betalning av ny borgsnär, som förvärvar säljarens fordran på
köpeskillingen. Regeln motsvarar 15 § utredningens lagförslag.

Utredningen. Utredningen framhåller att
tillämpningsområdet för en sk}'ddsregel beträffande "cut-off-klausuler,
dvs. vUlkor varigenom köparen avsäger sig rätt att framstäUa invändning mot
den som förvärvar säljarens fordran på köpeskiUingen, av naturliga skäl bör
vara avgränsat till kreditköp. Någon definition av "kreditköp" torde
inte behövas i lagen. Den avgränsning som åsyftas kan enklast uttryckas på det
viset att i lagtexten ställs upp krav på att säljaren lämnat köparen anstånd
med erläggande av köpeskillingen eller del därav. För regelns giltighet bör
således inte krävas att det formeUt rör sig om ett avbetalningsköp i den mening
som detta begrepp har i avbetalningsköplagen.

Huvudsyftet med en skyddsregel i fråga om "cut-off"-klausuler
bör enligt utredningen vara att tiUförsäkra köparen rätt att mot finansiären
göra gällande samma invändningar på grund av köpet som han äger göra mot
säljaren. Mot den nye borgenären bör köparen sålunda oav-

s. 266 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 266

sett
förekomsten av en sådan klausul kunna åberopa att säljaren har gjort sig
skyldig till dröjsmål med leverans av varan eller att denna är behäftad med fel
samt att köparen på grund härav önskar innehålla köpeskillingen, göra avdrag
på denna eller eventuellt häva köpet. Det sagda får betydelse inte bara i fråga
om invändningar av nyssnämnda slag (s. k. causainvändningar) utan också
beträffande köparens rätt att i övrigt hävda att han av särskild anledning inte
är skyldig att stå fast vid köpet, t. ex. därför att detta är ogUtigt enligt aUmänna
avtalsrättsliga regler (2834 §§ avtalslagen).

Enligt
utredningens mening bör regeln om verkan av cut-off-klausuler inte göras
beroende av att köparen inom viss särskild tid meddelar den nye borgenären att
han vUl framställa invändning på grund av köpet. Det saknas visserligen inte
exempel på att man i utlandet vid reglering av problemet har infört en
bestämmelse om att köpare, som inte lämnar ny borgenär något meddelande inom
viss kortare tidsfrist, går miste om invändningsrätten mot borgenär som i god
tro förvärvat fordringen (jfr SOU 1972: 28 s. 134 och 205). För utredningen
framstår dock ett sådant system inte som en från konsumentskyddssynpunkt tUlfredsstäUande
lösning.

Utredningen
anför vidare att en tvingande regel om verkan av cut-off-klausuler inte bör
vara så rigorös att den allvarligt minskar säljarens möjligheter att finansiera
kreditköp genom överlåtelse eller pantsättning av sin fordran mot köparen.
Detta skulle kunna bli följden, om regeln utformades så att den nödgade finansiären
att i händelse av invändning från köparens sida inte bara avstå från vidare
krav på köpeskillingen utan också betala tillbaka vad han redan uppburit därav.
En tUlfredsstäUande avvägning mellan köparens och säljarsidans intressen kan
enligt utredningen göras på det viset att regeln frånkänner cut-off-klausuler
verkan såvitt avser krav på betalning av ny borgenär. Köparen bör således inte
kunna åberopa den tvingande regeln till stöd för att från finansiären
återkräva redan erlagd betalning, t. ex. om han gjort några avbetalningar och
därefter befinnes ha rätt att häva köpet.

Utredningen
föreslår med hänsyn till det anförda att i 15 § tas in en bestämmelse av innehåU
att, om säljaren lämnar köparen anstånd med erläggande av köpeskillingen eller
del därav, köpet inte fär förenas med villkor varigenom köparen helt eller
delvis avstår från rätten att framställa invändningar på grund av köpet mot
krav på betalning av ny borgenär, tiU vilken säljaren överlåter sin fordran
hos köparen eller hos vilken säljaren pantsätter fordringen. I fråga om
bestämmelsens närmare innebörd framhåUer utredningen bl. a. följande.

Med
uttrycket "invändningar på grand av köpet" åsyftas även invändning
om kvittning, när motfordringen hänför sig tUl samma rättsförhållande som
huvudfordringen, dvs. köpet (jfr 18 § skuldebrevslagen).

s. 267 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 267

Bestämmelsen
är tUlämplig vare sig den nye innehavaren av säljarens fordran är i god tro vid
sitt förvärv eller inte. Det får ankomma på den nye borgenären att vid sitt mellanhavande
med säljaren kontrollera, huruvida exempelvis ett diskonterat köpekontrakt
avser ett konsumentköp.

Paragrafen avser enligt
sin lydelse endast det fallet att säljaren överlåter (eller pantsätter)
"sin fordran" till annan. Den är naturligtvis också tillämplig om
överlåtelsen formulerats på ett mer vidsträckt sätt, t. ex. att säljaren
överlåter sina rättigheter enligt ett avbetalningskontrakt eller till äventyrs
såväl sina rättigheter som skyldigheter enligt kontraktet. -

För
köparens del innebär bestämmelsen att han ges rättsligt stöd för att t. ex. vid
dröjsmål på säljarens sida innehåUa köpeskUlingen enligt 3 § andra stycket, om
den till vilken säljaren överlåtit sin fordran på köpeskillingen riktar krav
på betalning mot köparen. Detsamma gäller t. ex. det fallet att säljaren inte
fullgör ett i en garanti gjort åtagande att avhjälpa fel i varan.

Remissyttrandena.'
Hovrätten för Västra Sverige anser att det i lagtex ten bör utsägas att viUkor,
varom i paragrafen är fråga, är ogiltigt (jfr betänkandet s. 83).
Kreditköpkommittén påpekar att vissa formuleringar i betänkandet (s. 40 och
163) möjligen skuUe kunna inge finansiären en oriktig uppfattning om räckvidden
av de särskilda skyddsregler som enligt lagen om avbetalningsköp gäller till
köparens förmån. En cut-off-klausul av den innebörden att köparen i ett
avbetalningskontrakt avstår från någon rätt eller förmån som tillkommer honom
enligt lagen om avbetalningsköp saknar verkan inte bara i förhållandet mellan
köparen och säljaren utan även i förhållandet mellan köparen och den finansiär
som övertar säljarens fordran enligt kontraktet.

Föredraganden.
Konsumentens svårigheter att hävda sina intressen i fall då en vara inte
levereras i tid eller är felaktig kommer till synes inte minst vid kreditköp.
Vid sådana köp brukar säljaren ofta finansiera den kredit han lämnar köparen
genom att han överlåter (eller pantsätter) sin fordran mot köparen tUl bank
eller annat kreditinstitut. Avbetalningskontrakt som på sådant sätt
diskonteras hos särskild kreditgivare innehåller ofta villkor, varigenom
köparen frånsäger sig rätt att mot finansiären framställa invändningar på
grund av köpet, t. ex. att varan inte har levererats i rätt tid eUer att den är
behäftad med fel. Det ligger i öppen dag att förekomsten av en sådan s. k. cut-off-klausul
många gånger är ägnad att försämra köparens möjligheter att få rättelse med
anledning av säljarens kontraktsbrott. Har t. ex. säljaren råkat i
betalnings-svårigheter eller är han eljest inte i stånd att fullgöra sin
prestation på avtalsenligt sätt, kan köparen trots detta nödgas att till
finansiären fullfölja betalningen av varan. Från kreditgivarens sida kan
nämligen häv-

'
Jfr 5.2.9.

s. 268 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 268

das att köparens förhållande till säljaren till följd av cut-off-klausulen
inte kommer honom vid.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen (6.2.9) bör i 15 § tas in en bestämmelse som ger köparen ett
grundskydd i den situation som det nu är fråga om. Huvudsyftet med bestämmelsen
bör vara att ge köparen möjlighet att avbryta pågående avbetalningar till
kreditgivaren för den händelse säljaren gör sig skyldig tUl kontraktsbrott. En cut-off-klausul
bör med andra ord inte kunna beröva köparen rätt att mot krav på betalning från
kreditgivarens sida framställa sådana invändningar på grund av köpet som han
äger göra mot säljaren. Ett villkor som inskränker denna rätt för köparen skall
vara ogiltigt.

I fråga om de förutsättningar som i övrigt bör ställas upp
för paragrafens tillämpning vUl jag hänvisa till vad utredningen har anfört.
Jag delar uppfattningen att regeln inte bör göras beroende av att köparen inom
viss tid meddelar den nye borgenären huravida han vill göra någon invändning
på grund av köpet. Det synes mig även naturligt att regeln görs tiUämplig
också på kreditköp som inte formellt är att räkna till avbetalningsköp.

Jag förordar därför att 15 § ges det innehåll som
utredningen har föreslagit. Paragrafen bör dock överarbetas redaktionellt. Den
bör föreskriva att, om säljaren har lämnat anstånd med erläggande av köpeskillingen
eller del därav och överlåter eller pantsätter sm fordran till annan, köparen
inte är bunden av vUlkor varigenom han helt eller delvis avstår från rätten att
framställa invändningar på grund av köpet mot krav på betalning av ny borgenär.
I fråga om bestämmelsens närmare innebörd vill jag tillägga följande.

Av paragrafens lydelse framgår att den blir tUlämplig bara
när säljaren har lämnat köparen anstånd med erläggande av köpeskillingen. Den
äger inte tillämpning då köpeskillingen erläggs kontant med medel som köparen
har lånat hos särskild kreditgivare, såsom är fallet vid låneköp och därmed
jämförliga transaktioner. Sådana fall omfattas av 16 §.

Bestämmelsen reglerar bara verkan av cut-off-klausulen.
Den syftar således inte till att ge en anvisning om hur rättsförhållandet
mellan köparen och kreditgivaren i allmänhet skall gestalta sig. Har någon inskränkande
klausul av nu berört slag inte förekommit, står det givetvis köparen fritt att
med stöd av aUmänna civilrättsliga principer hävda längre gående befogenheter
mot finansiären än som följer av 15 §.

Med uttrycket "invändningar pä grund av köpet"
åsyftas i första hand påståenden om kontraktsbrott av säljaren (dröjsmål eller
fel), s. k. causainvändningar. Detta innebär att köparen mot krav på betalning
av kreditgivaren kan åberopa exempelvis att säljaren inte har levererat varan
pä avtalad tid och att köparen därför har rätt att innehålla köpeskillingen
tills leverans sker (3 § andra stycket). På motsvarande sätt kan

s. 269 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 269

köparen
vid väsentligt fel i varan t. ex. hävda att ett åtagande att avhjälpa felet
inte har fuUgjorts inom skälig tid och att han därför äger häva köpet (4 §
första stycket). Som utredningen påpekar bör emellertid inte bara invändningar
av nu avsedd typ kunna göras av köparen. Han bör även kunna hävda att han av
annan anledning inte är skyldig att stå fast vid köpet, t. ex. därför att detta
är ogiltigt enligt allmänna avtalsrättsliga regler.

Som
har påpekats tidigare reglerar lagen inte förhållandet mellan säljaren och
finansiären. Det är givetvis den senare obetaget att på samma sätt som hittiUs
betinga sig regressrätt mot säljaren för den händelse köparen gör gällande
invändning mot krav på betalning av köpesumman.

16
§

Paragrafen,
vilken motsvarar 16 § utredningens lagförslag, innehåller en bestämmelse om
köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet mot bank eller
annan, som genom säljarens förmedling har lånat köparen pengar tUl erläggande
av köpeskillingen.

Utredningen.
Utredningen erinrar om att trepartsförhållandet köparesäljare-kreditgivare i
det nutida samhället tar sig flera andra rättsliga uttryck än det som har
behandlats i 15 §. I betänkandet nämns särskilt det s. k. låneköpssystemet,
dvs. den form av kreditköp med detta namn som har lanserats av Kooperativa
förbundet. Vidare pekas på liknande typer av kreditköp, t. ex. sparbankernas s.
k. köplän. Besläktad med de nämnda formerna av kredUköp är sådan kontokredit
där konsument med ett finansieringsföretag träffar avtal om viss kredit för köp
av varor hos en eller flera detaljhandlare mot uppvisande av ett särskilt
kreditbevis. Enligt utredningen kan man däremot i sammanhanget bortse från det
fallet att köparen av säljaren själv lånar pengar till erläggande av
köpeskillingen, eftersom köparen dä är bibehållen vid sin rätt att framställa
invändningar på grund av köpet enligt de tvingande reglerna i 3 11 §§ i
lagen. Skulle säljaren i sådant faU överlåta sin fordran tiU annan, åtnjuter
köparen den rätt till invändningar mot krav på betalning från den nye
borgenärens sida som framgår av 15 §.

I
betänkandet diskuteras först konsumentens situation vid låneköp. Sådana köp
utmärks i första hand av att köparen hos bank lånar det belopp som behövs för
att erlägga köpeskUlingen för viss vara. Köparen ingår alltså två
transaktioner, ett köp och ett försträckningsavtal. Det lånade beloppet
betalas vanligen av kreditgivaren direkt till säljaren, som således fär kontant
likvid. I motsats till den form av kreditköp som behandlas i 15 § lämnar med
andra ord säljaren inte någon kredit till köparen vid låneköp.
Lånetransaktionen innebär att köparen i förhållande till kreditgivaren ikläder
sig amorteringsskyldighet för det belopp som

s. 270 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 270

föratom
lånekostnad och kontantbelopp åtgått till erläggande av köpeskiUingen.
Eftersom lånet formeUt sett är ett särskilt avtal mellan köparen och
långivaren, torde den förre enligt nuvarande ordning sakna möjlighet att mot
krav på betalning från den senares sida göra invändningar om fel i varan eller
utebliven leverans av denna. Ett annat karakteristiskt drag i fråga om låneköp
är att köparen genom säljarens förmedling erhåller det lån som behövs för att
erlägga köpeskillingen. Säljaren tillhandahåller bl. a. formulär till revers i
samband med köpets avslutande och gör en preliminär bedömning av köparens
kreditvärdighet. Den slutliga bedömningen härav görs dock av långivaren. Något
äganderättsförbehåll förekommer inte.

Av
det anförda framgår enligt utredningen att låneköp till sin rättsliga
konstruktion skiljer sig från avbetalningsköp bl. a. i det viktiga hänseendet
att krediten vid låneköp beviljas utan den säkerhet i den köpta varan som är viUkor
för avbetalningsköp. Varken denna skiUnad eller övriga olikheter mellan de två
formerna av kreditköp har dock avgörande betydelse från den synpunkt varom är
fråga i förevarande paragraf, dvs. såvitt avser köparens möjlighet att framstäUa
invändningar på grund av köpet mot kreditgivaren. Genom att lånet förmedlas av
säljaren och genom att köparen uite får det lånade beloppet i sin hand, blir
köparen benägen att uppfatta säljaren och kreditgivaren som en enhet. Det
skulle för köparen säkerligen vara svårt att förstå att han vid avbetalningsköp
men inte vid låneköp är berättigad att mot krav på betalning av den som har
finansierat köpet göra invändningar om att varan t. ex. är behäftad med fel.
Det anförda talar enligt utredningens mening med styrka för att köparen också
vid låneköp bör ges skydd mot förlust av rätten att vid krav på betalning
framställa invändningar på grund av köpet. Utredningen föreslår att i 16 § tas
in en mot 15 § svarande regel om köparens invändningsrätt mot långivaren vid
låneköp och liknande former av kreditköp, t. ex. köplån.

Utredningen
diskuterar i det följande om inte en regel av detta slag bör omfatta också
vissa typer av kontokredit. Härvidlag finns enUgt utredningen anledning att
skilja mellan två olika huvudformer av köp, där särskUda kreditbevis kommer
till användning. Till en grapp kan hänföras sådana fall då krediten beviljas
köparen av säljaren eller av företag som står säljaren mycket nära och avser
köp av varor endast i butiker som hör till säljarföretaget. Kreditbevis som
utfärdas i sädana fall kaUas ibland "interna kreditkort". Som exempel
på fall som hör till denna grupp nämns i betänkandet det s. k. NK-kontot.
Konsumenten ingår här ett kreditavtal med en särskild juridisk person (AB NK-Konto)
avsett att gälla vid köp av varor i NK-butiker. Vid köpet uppvisar köparen ett
särskilt kontobevis. Säljarens fordran på köpeskillingen överlåts till AB NK-Konto,
till vilket kontoinnehavaren har att erlägga betalning för inköpet. Situationen
är här mycket lik den då säljaren själv beviljat

s. 271 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 271

köparen
kredit för köp av varor hos säljaren. Det förhållandet att ett formellt
fristående företag med vilket säljaren är mycket nära lierad i det åsyftade
fallet ett dotterbolag till säljaren beviljat köparen fortiö-pande kredit för
köp av varor hos säljaren bör enligt utredningens mening inte föranleda att
köparen kommer i en annan ställning beträffande rätten att framställa
invändningar på grand av köpet än om säljaren själv beviljat krediten. Eftersom
det i det nämnda fallet tillgår så, att säljaren överlåter sin fordran på
köpeskillingen till kontokortsföretaget, omfattas emeUertid fallet redan av
skyddsbestämmelsen i 15 §.

Från denna typ av
kontokredit bör enligt utredningen noga skiljas den situationen att konsument
genom avtal med ett särskilt finansieringsföretag beviljats kontokredit för
köp av varor hos ett stort antal olika säljare. De kreditbevis som används i
sädana fall kaUas emellanåt för "externa kreditkort". Exempel härpå
erbjuder framför allt den verksamhet som bedrivs av Köpkort AB. Kreditgivarens
förbindelse med säljama regleras här av de anslutningsavtal som träffas med
dessa. Säljare som ansluter sig till kontosystemet förbinder sig bl. a. att låta
kund göra inköp mot företeende av gällande köpkort och att erlägga vissa
anslutnings- och serviceavgifter. Kreditkortsföretaget å sin sida
tillhandahäller säljaren blanketter till försäljningsnotor och förbinder sig
att lösa in dessa. Inlösen förmedlas omgående av affärsbank som samarbetar med
Köpkort AB. Från säljarens synpunkt rör det sig således om kontantköp.
Kreditgivaren saknar utom i fall som här inte är av intresse regressrätt
mot den enskilde säljaren och berörs inte heller i övrigt av rättsförhållandet
mellan köparen och säljaren. Den nära ekonomiska förbindelse som existerar
mellan banken och säljaren i låneköpsfallet och mellan kontokortsföretaget och
säljaren vid den tidigare berörda typen av "intern" kontokredit
finns inte beträffande den nu diskuterade typen av kontokredit. I stället
föreligger en närmare förbindelse mellan köparen och kontokortsföretaget.
Köparen kan därför inte heller sägas ha fått krediten genom säljarens
förmedling låt vara att säljaren kan ha medverkat till kreditavtalets
slutande pä det viset att han lämnat ut blankett tUl kontoansökan och sänt in
ifylld ansökningsblankett tUl kreditkortsföretaget. Krediten beviljas inte
heller för köp av viss vara utan för köp av varor intill visst maximibelopp hos
säljare som är anslutna till kreditkortsföretaget. Köparens kontoskuld regleras
självständigt och utan att likviden specificeras i förhällande tiU visst inköp.
Det rör sig således om ett fristående kreditavtal av i princip samma slag som
exempelvis kredit i checkräkning hos bank. Enligt utredningens mening bör
därför den nu avsedda formen av kontokredit falla utanför den tvingande
bestämmelsen om köparens invändningsrätt mot kreditgivaren.

Utredningen
framhåller att huvudsyftet med 16 § bör vara att tiUförsäkra köparen rätt att
framställa de invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren.
Mot krav på betalning från kreditgivarens

s. 272 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 272

sida bör köparen sålunda oavsett kreditavtalets formellt
självständiga natur kunna åberopa att säljaren gjort sig skyldig till dröjsmål
med leverans av varan eller att denna är behäftad med fel samt att köparen på
grand härav önskar t. ex. innehålla köpeskillingen, tills varan hålls honom
till hända eller felet avhjälps. Köparen bör med andra ord ha samma ställning i
invändningshänseende som om han från början ingått endast ett avtal, köpet, och
säljarens fordran därefter överlåtits på kreditföretaget.

Mot bakgrand av det anförda föreslår utredningen att i 16
§ meddelas en regel av innehåll att, om köpeskillingen eller del därav erlagts
med belopp, som köparen genom säljarens förmedling erhäUit som län av bank
eller annan med vilken säljaren har nära ekonomisk förbindelse, köparen mot
krav på betalning av långivaren fär framställa samma invändningar på grund av
köpet som han äger göra mot säljaren. Beträffande den närmare innebörden av
regeln hänvisas i tillämpUga delar till vad som har anförts ifråga om 15 §.
Utredningen påpekar att konsumentköplagen inte reglerar förhållandet mellan
säljaren och finansiären. Det fär ankomma på dessa att träffa de
överenskommelser som kan behövas med tanke på köparens invändningsrätt mot den
senare.

Vad angår kravet på att lånet getts köparen "genom
förmedling av säljaren" understryker utredningen att detta uttryck avser
att markera att säljaren på ett aktivt sätt skaU ha medverkat till
kredittransaktionen. Det är inte tiUräckligt att säljaren gett anvisning på
visst finansieringsföretag, som senare beviljar köparen lån för inköp av
varor. Säljaren skall ha medverkat till att köparen beviljats kredit för erläggande
av köpeskillingen vid det aktuella köpetillfället.

Utredningen betonar att bestämmelsen inte avser bara
sådana fall då köparen har beviljats lån av bank till erläggande av köpeskillingen
utan också situationer då annan står som kreditgivare, t. ex. ett särskilt finansieringsföretag.
En förutsättning är dock i båda fallen att säljaren har nära ekonomisk
förbindelse med långivaren. Vad som skall räknas som "nära ekonomisk förbindelse"
belyses enligt utredningen av vad som anförts om förhällandet meUan å ena
sidan AB NK-Konto och NK, å andra sidan Köpkort AB och säljare som är anslutna
till dess kontosystem.

Remissyttrandena. Med anledning av vad som nämns i
betänkandet om sparbankernas köplån påpekar Svenska sparbanksföreningen att
denna kreditform har avförts ut sparbankernas konsumtionskreditsorti-ment på
grund av låg utnyttjandegrad. Den läneform som är mera fre-kvent inom den
privata handeln är kapitalvarulånet, där bestämmelserna har stora likheter med
läneköpet i fräga om krav på kontantinsats, amorteringstid och kredUkostnad men
där varan utgör säkerhet för lå-

Jfr 5.2.9.

s. 273 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 273

net. Bestämmelser motsvarande 15 § i lagförslaget tiUämpas
redan för denna låneform.

I fråga om
den närmare utformningen av 16 § framhåUer statens konsumentråd att långivaren
inte bör kunna frita sig från invändningar genom att hänvisa till att säljaren
inte på ett aktivt sätt har medverkat till transaktionen. Vad som i stället bör
ha betydelse är att säljaren har nära ekonomisk förbindelse med långivaren. Det
bör enligt rådets mening räcka med en formlös anvisning för att binda längivare
som uppenbart är medveten om vad köpet avser och vem säljaren är. Svensk
industriförening menar att paragrafen kan ge upphov till tolkningsproblem.
Normala län i affärsbank för köp av t. ex. kapitalvaror bör givetvis inte
omfattas av bestämmelsen, även om säljaren är kund i samma bank. Däremot kan
bestämmelsen vara berättigad i de fall då säljaren regelmässigt anUtar ett
särskilt finansieringsinstitut för sina kunder och kreditförmedlingen sker
direkt meUan detta institut och säljaren.

Finansieringsföretagens
förening framhåller att utredningen antyder tre tänkbara rekvisit för att
skilja ut "interna" kreditkortsföretag frän "externa"
sådana. Dessa rekvisit kan kallas detaljhandelns aktiva förmedling av den aktueUa
krediten, den nära ekonomiska förbindelsen mellan kreditgivaren och
detaljhandelsföretaget samt kreditens mer eller mindre generella användbarhet.
Utredningen använder dock i lagtexten bara de två första av rekvisiten. Enligt
föreningens mening finns det inte något hinder mot att 16 § ändras så, att alla
tre förutsättningarna tas med. Vad beträffar uttrycket "nära ekonomisk
förbindelse" ifrågasätter föreningen om inte
"intressegemenskap" bättre klargör vad man åsyftar. En förutsättning
för paragrafens tillämplighet bör vara att den genom kreditkortet åvägabragta
krediten är avsedd att användas inom en liten eller i varje fall begränsad
krets av affärer. En rent lokal begränsning bör inte i och för sig anses som
en sådan begränsning av kreditens användbarhet att kreditkortsföretaget i
fråga faller under 16 §. Så snart t. ex. alla detaljister på en ort som fyller
rimliga anspråk kan vinna anslutning till ett kreditkortssystem, fullgör detta
för den orten samma funktion som en checkräkning och bör därför undantas från
lagbestämmelsens tillämpningsområde. Är det emellertid så, att en begränsad
grupp köpmän inom en ort bildar eller stödjer ett kreditkortsföretag, vilket
har förekommit och alltjämt förekommer, borde detta likställas med säljaren
själv enligt 16 §.

Föredraganden. Som jag har framhållit i de allmänna
övervägandena (6.2.9) bör till regeln om verkan av cut-off-klausuler i 15 §
fogas en bestämmelse som på motsvarande sätt skyddar köparen mot förlust av
rätten att framställa invändningar på grund av köpet vid låneköp och liknande
former av kreditköp. En sådan bestämmelse fyller bl. a. den funktionen att den
hindrar försök att kringgå regleringen i 15 § genom till-

18 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 274 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 274

skapande av finansieringsformer som visserligen faller
utanför denna paragraf men som tiU sin reella innebörd närmar sig de typer av
kreditköp som avses där.

I fråga om den närmare utformningen av 16 § viU jag först
erinra om att bestämmeisen inte bör omfatta sådan kontokredit där s. k. extema
kreditkort används. Beträffande skälen härför kan jag hänvisa tUl den allmänna
motiveringen. Som har påpekats där bör frågan om köparens relationer till
kreditkortsföretag av denna typ inte tas upp till bedömning förrän resultatet
av kreditköpkommitténs arbete föreligger. I konsekvens härmed bör 16 §
utformas så att system med s. k. externa kreditkort inte faller under
bestämmelsen.

Beträffande kreditköp där s. k. interna kreditkort har
använts ligger saken annorlunda tiU. Rör det sig om kontokredit som beviljas av
säljaren själv, medför kreditens beviljande inte någon ändring i fråga om köparens
rätt att framstäUa invändningar mot säljaren på grund av köpet. Är krediten
beviljad av ett i förhållande till säljaren formellt fristående företag, med
vilket denne är nära lierad (kreditkortsföretaget är t. ex. dotterföretag till
säljaren), bör enligt utredningens mening köparens StäUning vara densamma. Jag
delar i och för sig denna uppfattning. Det synes mig emeUertid inte finnas
tillräcklig anledning att nu reglera detta speciella fall i 16 §. Frågan om
behovet av lagregler för interna kreditkort bör lämpligen tas upp i samband
med prövningen av köparens relationer tiU de externa kreditkortsföretagen. Som
utredningen påpekar torde det i betänkandet redovisade exemplet på intern
kontokredit (NK-konto) vara konstruerat på sådant sätt att det faller in redan
under 15 §, eftersom det innebär att säljaren överlåter en köpeskillingsfordran
till kontoföretaget.

Mot bakgrund av det nu anförda anser jag att 16 § bör
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit.
För att paragrafen skaU vara tUlämplig bör sålunda tUl en början krävas att köpeskillingen
eller del därav erläggs micd belopp som köparen har fått som lån av särskild
kreditgivare. Det skall aUtså formellt röra sig om två avtal, ett köp och ett försträckningsavtal.
Som ytterligare kriterium bör .ställas upp att köparen har fatt länet genom
säljarens förmedling. Härvid bör det inte vara tiUräckUgt att säljaren enbart
har lämnat köparen anvisning på viss kreditgivare. Säljaren skall pä ett mer
aktivt sätt ha medverkat till att köparen beviljas kredit för erläggande av
köpeskillingen. Förhållandena skall med andra ord väsentligen vara sådana som
utmärker det av utredningen beskrivna låneköpsfallet. För att ytterUgare
klarlägga detta bör det föreskrivas att köparen skall ha erhållit lånet i
samband med köpet. Som en tredje förutsättning för tUlämpning av regeln bör
gälla att det rör sig om en kreditgivare -- bank eller annan med vilken
säljaren har nära ekonomisk förbindelse. Det behöver inte föreligga någon ägargemenskap
meUan säljaren och kreditgivaren. Den

s. 275 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 275

nära
ekonomiska förbindelsen kommer typiskt sett till uttryck i att det föreligger
ett fast avtal om att kreditgivaren finansierar kreditaffärer av aktueUt slag.

Jag föreslår därför att 16
§ ges det innehållet att, om köpeskillingen eller del därav erläggs med belopp,
som köparen i samband med köpet genom säljarens förmedling har erhållit som lån
av bank eller annan, med vilken säljaren har nära ekonomisk förbindelse,
köparen får mot krav på betalning av längivaren framställa samma invändningar
på gmnd av köpet som han äger göra mot säljaren. Beträffande innebörden av
bestämmelsen kan i tillämpliga delar hänvisas till vad som har anförts beträffande
15 §. Jag vill dock peka på den olikhet mellan de bägge paragraferna som ligger
i att 15 § är ett skydd endast mot en avtalsklausul av visst innehåll, medan
16 § är en regel av mer allmän karaktär, vUken ålägger en avtalspart visst
ansvar för hur en part i ett annat avtal fuUgör sina förpliktelser.

Som
utredningen påpekar medför 16 § att köparen får samma ställning i
invändningshänseende mot kreditgivaren som i det fall som regleras i 15 §.
Trots kreditavtalets formeUt självständiga natur i "låneköpssi-tuationen"
ges köparen således möjlighet att i förhållande till kreditgivaren åberopa bl.
a. fel i varan och på gmnd härav t. ex. innehålla köpeskiUingen i avbidan på
att felet avhjälps.

Eftersom
lagen inte reglerar förhåUandet mellan säljaren och finansiären, får det
ankomma på dessa att träffa de inbördes överenskommelser som kan behövas med
hänsyn tiU köparens rätt att framställa invändningar mot finansiären.

17
§

I
paragrafen meddelas ett straffsanktionerat förbud för säljaren att av köparen
ta emot växel eller annan löpande fordringshandling beträffande det som inte
har erlagts av köpeskillingen. Paragrafen motsvarar 17 § utredningens
lagförslag.

Utredningen.
Utredningen påpekar att bruket av löpande fordringshandlingar jämsides med
avbetalningskontrakt medför viktiga begränsningar i köparens möjlighet att vid
krav på betalning av bank- eller finansieringsföretag som innehar handlingen
framställa invändningar som hänför sig tiU rättsförhållandet mellan köparen och
säljaren, t. ex. att varan är behäftad med fel. För att undanröja de nackdelar
som bruket av löpands fordringshandlingar vid kreditköp medför för köparen bör
säljaren i enlighet med vad utredningen har förordat i den aUmänna motiveringen
(4.2.9) inte vara berättigad att kräva att köparen utfärdar sådan handling
beträffande den del av köpeskiUingen som inte erlagts i samband med köpet. Vad
gäller den närmare utformningen av ett förbud mot löpande fordringshandUngar
framhåller utredningen följande.

s. 276 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 276

Förbudet
bör i första hand avse växlar. Det bör innefatta hinder för säljaren att ta
emot växel beträffande ogulden del av köpeskillingen. Det bör dock inte träffa
alla slag av växlar utan avse av köparen ingångna växelförbindelser eller med
andra ord sådana fall då köparen är växel-gäldenär enligt växellagen (acceptant,
trassent eller endossent). Hinder bör inte förligga att köparen likviderar sitt
mellanhavande med säljaren genom en s. k. postremissväxd stäUd till säljaren
eller genom överlåtelse utan påteckning av en växel som köparen erhållit genom indossament
in blanco. En särskild fråga är om bestämmelsen bör omfatta även s. k. rektaväxlar,
dvs. växlar i vUka utställaren insatt orden "icke till order" eller
motsvarande uttryck (jfr 11 § andra stycket växellagen). I och för sig finns
inte något större behov av att från de synpunkter varom nu är tal inskrida med
förbud mot bruket av sådana växlar. Å andra sidan är det tänkbart att säljaren
kan vilja begagna även en rektaväxel som påtryckningsmedel mot köparen. För
att undvika att lagtexten onödigtvis kompliceras bör förbudet enligt
utredningen därför formellt omfatta också dessa fall. Något skäl att vid
konsumentköp lämna möjligheten öppen att köparen utställer en rektaväxel torde
inte finnas. I enlighet med det anförda har i 17 § tagits in en bestämmelse
att, om säljaren lämnar köparen anstånd med erläggande av köpeskillingen eller
del därav, säljaren inte får av köparen motta av denne ingången växelförbindelse
beträffande det som inte erlagts (17 § första stycket första punkten).

Enligt
utredningens mening bör även andra löpande fordringshandlingar omfattas av
förbudet. Utredningen syftar främst på reverser som har getts formen av löpande
skuldebrev. Vid sidan härav kan vid konsumentköp tänkas förekomma också andra
typer av värdepapper vars överlåtelse till förvärvare i god tro försätter
köparen i den situationen att han inte kan göra gällande invändningar på grand
av köpet mot den nye borgenären. Utredningen avser t. ex. det fallet att
säljaren begär att köparen till bevis om säljarens fordran på köpeskillingen
utställer en s. k. postdaterad check, dvs. en check på vilken han har angett en
utställningsdag som infaller först viss tid efter checkens utgivande (jfr 28 §
andra stycket checklagen). Även om checken tiU sin natur är ett betalningsmedel
och inte ett kreditmedel, torde den i sådant fall fungera som en löpande
skuldförbindelse utan att dock formellt vara att hänföra till kategorin löpande
skuldebrev i den betydelse som läggs in i detta begrepp i skuldebrevslagen.
Som ytterligare exempel nämns i betänkandet det fallet att ett enkelt
skuldebrev på begäran av säljaren förses med villkor, varigenom köparen avsäger
sig rätten att i förhållande till ny borgenär framställa invändningar på grand
av köpet. För att förebygga att förbudsbestämmelsen kringgås genom användande
av annan typ av fordringsbevis än löpande skuldebrev och för att tydligare
åskådliggöra bestämmelsens syfte föreslår utredningen att i paragrafen tas in
en be-

s. 277 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 277

stämmelse
om att säljaren inte till bevis för sin fordran får motta av köparen utfärdat
löpande skuldebrev eller annan av denne utställd skuldförbindelse, vars
överlåtelse eller pantsättning inskränker köparens rätt att framställa
invändningar på grund av köpet mot ny borgenär som i god tro förvärvat
fordringshandlingen (17 § första stycket andra punkten).

Av
beskrivningen av den kreditsituation som enligt första stycket skall föreligga
för att 17 § skall bli tillämplig följer enligt utredningen att paragrafen
väsentligen får betydelse i fråga om avbetalningsköp samt delbetalningsköp
utan äganderättsförbehåll. Utanför paragrafens tillämpningsområde faUer
således situationer där köpeskillingen erläggs kontant. Härunder får även
innefattas sådana fall då köparen av utomstående kreditgivare erhåller lån,
som används för betalning av köpeskiUingen. Med kontant betalning bör
jämställas överlämnande av check (jfr dock vad som sagts i det föregående om s.
k. postdaterad check).

Utredningen
framhåller att om säljaren i strid mot det föreslagna förbudet skulle förmå
köparen att utfärda en löpande fordringshandling denna inte blir ogiltig,
överlåts den till tredje man som är i god tro beträffande köparens invändningar,
åtnjuter innehavaren skydd i vanlig ordning mot invändningarna. Det sagda
gäller oavsett om förvärvaren av handlingen kände till att den härrörde från
ett konsumentköp eller inte. Utredningen har med hänsyn till straffsanktionen i
paragrafen inte ansett det erforderligt att ställa upp krav pä god tro hos
förvärvaren i sistnämnda hänseende. Ett sådant krav skuUe bl. a. komplicera
tillämpningen av 17 § växeUagen.

Till
förbudet mot löpande handlingar i första stycket knyts i utredningens förslag
en regel om straffansvar vid överträdelse av förbudet. Det ligger enligt
utredningen i sakens natur att endast uppsätiig överträdelse av säljaren bör
omfattas av regeln. Påföljden bör utgöras av böter. I enlighet härmed har i
andra stycket tagits upp en bestämmelse om att den som bryter mot första
stycket skall dömas till böter.

Remissyttrandena.
Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om inte förbudet i 17 § bör utvidgas
till att omfatta även sådan kreditgivare som avses i 16 §.

Svenska
bankföreningen framhåller att - såsom föreningen tolkar utredningens förslag
det inte kommer att föreligga skäl till invändning mot att bankema under ett
övergångsskede som säkerhet godtar omsättningsväxlar, hänförliga till köp som ingåtts
före lagens ikraftträdande.

Föredraganden.
Vid avbetalningsköp har sedan länge förekommit att säljaren av köparen betingar
sig åtagande av växelförbindelse eller ut-

'
Jfr 5.2.9.

s. 278 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 278

färdande
av löpande revers beträffande den del av köpeskillingen som inte erläggs
kontant eller i form av bytesvaluta. I den mån säljaren begär att växel eller
annan löpande handling skall utfärdas till bevis om hans fordran på
köpeskillingen sker det naturligen för det mesta därför att han skall kunna
skaffa sig täckning för den utestående krediten genom överlåtelse (eller
pantsättning) av handlingen till bank eller annat kreditinstitut. Transaktionen
kan därvid ta sig olika uttryck (jfr de under 5.2.9 redovisade
remissyttrandena). Ett gemensamt drag för transaktionerna är att de medför
väsentliga inskränkningar i köparens möjligheter att mot krav på betalning av
den som innehar den löpande fordringshandlingen framställa invändningar som
grundar sig på hans mellanhavande med säljaren, t. ex. att leverans inte har
skett eller att varan är behäftad med fel. För att minska de olägenheter som
från konsumentens synpunkt är förenade med braket av löpande handlingar
jämsides med avbetalningskontrakt har i enlighet m.ed vad jag har anJört i den aUmänna
motiveringen (6.2.9) i 17 § tagits upp ett straffsanktionerat förbud för
säljaren att av köparen ta emot växel eller annan löpande fordringshandling
beträffande det som inte har erlagts av köpeskillingen vid kreditköp. Förbudet
har utformats i nära överensstämmelse med utredningens förslag.

Vad gäller den närmare
innebörden av 17 § vill jag framhålla att förbudet mot växlar i första stycket
endast gäller fall då köparen är växel-gäldenär (acceptant, trassent eUer endossent).
Detta följer av det i lagtexten använda uttrycket "av köparen ingången
växelförbindelse". Som utredningen anför torde något undantag beträffande s.
k. rektaväxlar inte böra göras. Däremot kan ifrågasättas om 17 § formeUt bör
gälla postväxel som utställts av bankinstitut och upptar köparen som betalningsmottagare
samt av honom överlåts till säljaren för att likvidera mellanhavandet med
denne. Eftersom en sådan växel har karaktären av egen växel och banken i
egenskap av utställare är skyldig att betala hela växelsumman (jfr 78 § första
stycket växellagen) föreligger inte något skyddsbehov för köparen i detta fall.
Med hänsyn härtill och till att det kan ligga i köparens intresse att få betala
med postväxel av nu berört slag anser jag det befogat att från paragrafens
tillämpning undanta sådan postväxel. En regel härom har upptagits i ett nytt
andra stycke i paragrafen.

Förbudet mot växlar i
första stycket syftar till att hindra att säljaren betingar sig sådan handling
beträffande kreditbeloppet. Som har framhållits i den aUmänna motiveringen skapas
härigenom ett effektivt skydd för köparen mot förlust av rätten att framställa
invändningar pä grund av köpet mot den som förvärvar säljarens fordran på
resterande köpeskilling. Den risk som köparen löper i detta hänseende får
nämligen väsentligen betydelse i den situationen att en löpande handling tas
emot av säljaren, som sedan överlåter den till tredje man som är i god tro beträf-

s. 279 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 279

fande
köparens invändningar. Det kan visserligen hävdas att en motsvarande risk för
köparen kan uppstå, om t. ex. kreditgivaren i det fall som avses i 16 §
betingar sig att köparen godkänner en växel eller utfärdar annan löpande
fordringshandling och handlingen därefter av kreditgivaren diskonteras hos
annat kreditinstitut i refinansieringssyfte. Enligt min mening är köparens stäUning
i detta fall dock inte tillnärmelsevis så utsatt som när den löpande
handlingen mottas av säljaren och sedan överlåts eller pantsätts av denne.
Något reellt skyddsbehov har inte heller framträtt i den nu åsyftade
situationen. Jag biträder därför inte det av en remissinstans väckta förslaget
att det i 17 § uppställda förbudet att motta löpande fordringshandling skall
utvidgas att avse också kreditgivare.

Som
framgår av första stycket är 17 § tillämplig bara vid kreditköp. Utanför dess
giltighetsområde faller med andra ord situationer då köpeskiUingen betalas
kontant. Härmed bör jämställas överlämnande av check. Förbudet avser inte bara
avbetalningsköp utan också s. k. delbe-lalningsköp, dvs. köp där köpeskillingen
skall erläggas i flera poster efter det att köparen har fått varan i sin
besittning men utan att reglerna om avbetalningsköp är tUlämpUga.

Vad
gäller de kategorier av löpande fordringshandlingar som vid sidan av växlar
bör omfattas av förbudet i 17 § viU jag i första hand hänvisa till vad
utredningen har anfört. Vad som avses med "löpande skuldebrev"
framgår av skuldebrevslagen. Beträffande andra kategorier av fordringshandUngar
utsägs i lagtexten att det skall röra sig om en av köparen utställd
skuldförbindelse, vars överlåtelse eller pantsättning inskränker köparens rätt
att framställa invändningar på grund av köpet mot ny borgenär, som i god tro
har förvärvat fordringshandlingen. Utredningens exemplifiering av fall som kan
bli hänförliga till sistnämnda kategori visar att bestämmelsen i denna del
endast avser undantagssituationer. Bestämmelsen är emellertid nödvändig för
att hindra att förbudet kringgås.

Som
har påpekats i den aUmänna motiveringen innefattar förbudet mot löpande papper m.
m. inte någon absolut garanti mot att sådan handling likväl avkrävs konsumenten
vid kreditköp. Någon ändring av nuvarande regler om skydd för tredje man, som i
god tro förvärvar t, ex. en växel som har utställts av konsument, föreslås
emellertid inte. Frågan om tredje man kan freda sig mot invändningar frän
köparens sida för det fall att löpande handling utställts i strid mot 17 § får
därför avgöras på vanligt sätt enligt reglerna i växellagen och
skuldebrevslagen.

Paragrafens
andra stycke, vilket saknar motsvarighet i utredningens förslag, innehåller det
förut berörda undantaget beträffande postväxlar. Enligt denna bestämmelse äger
första stycket första punkten inte tiU-lampning på egen växel som är utstäUd av
bankaktiebolag, sparbank, postbanken eller kreditkassa inom
jordbrukskasserörelsen.

s. 280 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 280

I
tredje stycket upptas den av utredningen föreslagna regeln om straff för
överträdelse av förbudet att motta löpande handlingar vid konsumentköp. I
lagtexten har emellertid uttryckligen angetts att bara uppsåtlig överträdelse
straffas. Straffbestämmelsen riktar sig mot säljaren. Av allmänna
straffrättsliga principer följer att varken köparen själv eller kreditgivare,
hos vilken säljaren diskonterar exempelvis en växel som han har tagit emot i
strid mot förbudet, kan straffas för medverkan till säljarens brott.

Avslutande
bestämmelser

18 §

I
paragrafen föreskrivs i överensstämmelse med utredningens förslag att, om
meddelande, som köparen har att lämna säljaren eller annan enUgt 3, 4, 11
eller 13 §, inlämnats för befordran med post eller telegraf och det försenas
eller inte kommer fram, denna omständighet inte skall föranleda att köparen
förlorar rätten att göra gällande befogenhet enligt lagen. Mot bestämmelsen har
vid remissbehandlingen riktats den anmärkningen från KO:s sida att lagtexten
bör uttryckligen ange att meddelandet i de berörda fallen går på mottagarens
risk. För egen del anser jag inte detta behövligt. Jag vill erinra om att
bestämmelsen nära ansluter till motsvarande regler i 61 § köplagen och 40 §
avtalslagen.

Som
påpekas av utredningen innefattar 18 § den skillnaden i förhållande till 61 §
köplagen att bestämmelsen inte nämner den situationen att meddelandet i stället
för att inlämnas för befordran med post eller telegraf avsänds "på annat
ändamålsenligt sätt". Sistnämnda uttryck anses emellertid ha en mycket
snäv innebörd och torde därför kunna undvaras i konsumentköplagen. Jag delar
utredningens uppfattning att uttrycket inte bör tas med i 18 §.

Jag
vill understryka att 18 § endast avser att klargöra att meddelanden som sänds
med post eller telegraf går på mottagarens risk. Det ankommer på köparen att
bedöma om ett meddelande skall lämnas muntligen eller skriftiigen. Något krav
på att meddelandet lämnas i viss form gäller inte. Ofta kan det vara
tillräckligt att exempelvis en reklamation framförs muntligen till säljaren.
Köparen måste emellertid kunna styrka att han avgett reklamation, om detta
bestrids av säljaren.

19 §

Paragrafen
innehåUer ett undantag från lagens tiUämpningsområde såvitt avser ersättning
för förlust som köparen lider genom personskada eller skada på annan egendom än
den sålda varan. Bestämmelsen stämmer överens med 19 § utredningens
lagförslag. I fråga om skälen för undantaget viU jag hänvisa tiU vad som har
anförts i de aUmänna övervägandena (6.1 och 6.2.6).

s. 281 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 281

Lagens
ikraftträdande

Som
har anförts i den aUmänna motiveringen (6.4) bör lagen träda i kraft den 1
januari 1974.

Av
allmänna grundsatser följer att lagen inte är tillämplig på köp som ingås före
ikraftträdandet. Med anledning av ett påpekande av Svenska bankföreningen vill
jag framhålla att lagen inte lägger hinder i vägen för mottagande av
omsättningsväxel som hänför sig tUl ett köp ingånget före den 1 januari 1974
(jfr 17 §).

8.2
Förslaget till lag om ändring i avtalsviUkorslagen

I
överensstämmelse med vad som har anförts i den aUmänna motiveringen (6.1) har
generalklausulen i lagens 1 § ändrats så, att marknadsdomstolen kan förbjuda
användning av villkor som är att anse som "oskäligt" i stället för
som nu föreskrivs "otillbörligt" mot konsumenten. Ändringen har
föranlett motsvarande justeringar av lagens rubrik och 6 §.

9
Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till

1. konsumentköplag,

2. lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot
otillbörliga avtalsvillkor

inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemstäUt
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur
protokollet: Britta Gyllensten

s. 282 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 282

Bilaga 1

Köplagsutredningens förslag till Lag om konsumentköp

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag äger tillämpning när konsument av
näringsidkare köper

vara, som är avsedd huvudsakUgen för enskUt bruk och som säljes i

näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fräga
om köp från annan än näringsidkare, om köpet förmedlas av näringsidkare som
ombud för säljaren.

2 § Vid köp som omfattas av denna lag skaU köparen alltid
åtnjuta

de befogenheter som tiUerkännes honom i 316 och 18 §§. Förbehåll

som inskränker sådan befogenhet är ogUtigt.

Första stycket utgör ej hinder mot att i stället för
bestämmelse i lagen tillämpa vad som på grund av avtal eller enligt lagen
(1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom eller eljest gäUer beträffande
köparens förhåUande till säljaren eller annan mot vilken han äger utöva
befogenhet enligt förevarande lag, under förutsättning att därigenom längre
gående befogenheter än enligt denna lag tillerkännes köparen eller det rör fräga
som ej regleras i lagen.

Köparens förhållande till säljaren

3 § Har säljaren ej avlämnat varan i rätt tid och beror ej
detta av

köparen eller händelse för vilken han står faran, får köparen häva köpet,

orn dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren trots

uppmaning ej avlämnar varan inom skälig tid. Förbehåll som inskrän

ker köparens rätt att häva köpet skall dock gälla, om köpet avser vara,

som tillverkats särskilt efter köparens anvisningar eUer önskemål eller

som säljaren eljest måste antagas sakna möjlighet att avyttra tiU annan

än köparen, samt det ej är uppenbart att genom dröjsmålet köparens

ändamål med avtalet skuUe väsentiigen förfelas.

Dröjer säljaren att avlämna vara som skall betalas vid
eller efter den tid som bestämts för avlämnandet, får köparen innehålla
köpeskillingen, till dess varan hålles honom till banda.

4 § Är varan behäftad med fel, som säljaren åtagit sig att
avhjälpa,

och avhjälpes ej felet inom skälig tid efter det att köparen framställt

anspråk på grund av felet eller avlämnas ej inom samma tid felfri vara

i den felaktigas stäUe, får köparen göra avdrag på köpeskillingen, kräva

skälig ersättning för avhjälpande av felet eller, om felet är av väsentlig

betydelse för honom, häva köpet. Förbehåll som inskränker köparens

rätt att häva köpet skall dock gälla, om betydande skada skulle åsam

kas säljaren genom att köpet häves och han erbjuder köparen skälig

ersättning för felet samt det ej är uppenbart att varan icke kan användas

för sitt ändamål.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 283

Avser
felet vara som skall betalas vid eller efter den tid som bestämts för
avlämnandet, får köparen innehålla köpeskillingen, tUl dess felet avhjälpts
eller felfri vara hålles honom till hända. Är det uppenbart att felet ej är av
väsentlig betydelse för köparen, får han dock ej innehålla mer än vad som kan
antagas motsvara dubbla kostnaden för felets avhjälpande.

Första
och andra styckena gäller även om åtagandet att avhjälpa felet gjorts av varans
tillverkare eller eljest av annan än säljaren men för dennes räkning.

5 §
Är varan behäftad med fel och har ej säljaren eller annan för

hans räkning åtagit sig att avhjälpa detta, får köparen göra avdrag på

köpeskUlingen eller, om felet är av väsentiig betydelse för honom, häva

köpet. I fråga om giltigheten av förbehåU som inskränker köparens rätt

att häva köpet äger 4 § första stycket andra punkten tUlämpning.

Har
köparen framställt anspråk på grund av felet och erbjuder sig säljaren att
avhjälpa felet eller att avlämna felfri vara i den felaktigas ställe, äger
köparen ej göra gällande befogenhet enligt första stycket, om rättelsen sker
genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för honom. Köparen äger dock
sådan rätt att innehålla köpeskillingen som anges i 4 § andra stycket.

6
§ Har säljaren eller annan för hans
räkning genom utfästelse att avhjälpa fel eller annan garanti åtagit sig att
svara för varan under viss angiven tid och överensstämmer varan ej med vad som
följer av garantin, äger köparen göra gällande befogenhet enligt 4 eUer 5 §,
om det ej måste antagas att avvikelsen beror av olyckshändelse eller omständighet
som är att hänföra till köparen.

7
§ Har säljaren vid köpet eUer på
varans förpackning eUer i annons eller annat meddelande, som är avsett att
komma till allmänhetens eller köparens kännedom, lämnat oriktig uppgift om
varans beskaffenhet eUer användning och kan uppgiften antagas ha inverkat på
köpet, äger köparen göra gällande befogenhet enligt 4 eller 5 §. Detta gäUer
dock icke om säljaren tydligt rättat uppgiften eller, i fall då denne saknat
kännedom om att uppgiften var oriktig, det för köparen klart framgått att
säljaren icke åtagit sig ansvar för dess riktighet.

Har
varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med
varan, för egen eller säljarens räkning lämnat sådan oriktig uppgift som avses
i första stycket och kan den antagas ha inverkat på köpet, äger köparen göra
gällande befogenhet enligt 4 eUer 5 §, om säljaren åberopat uppgiften eller
måste ha insett dess oriktighet.

8
§ Säljes varan i strid mot sådant
förbud att saluhålla vara som meddelats i författning eller av myndighet för
att förebygga att den som använder varan ådrager sig ohälsa eller drabbas av
olycksfall eller för att varan eljest skall vara tillförlitiig från
säkerhetssynpunkt, äger köparen göra gäUande befogenhet enligt 4 eller 5 §.
Detsamma gäller om varan är så bristfäUig att den ej kan användas utan uppenbar
fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

9
§ Har varan sålts i befintUgt skick eUer
med liknande förbehåll, äger köparen likväl göra gällande befogenhet enligt 4
eller 5 §, om varan ej motsvarar säljarens uppgifter eller om säljaren
underlåtit att

s. 284 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 284

lämna
upplysning om sådan egenskap hos varan som köparen ägt räkna med och säljaren
måste ha känt till. Detsamma gäller om varan är i väsentligt sämre skick än
köparen med hänsyn till varans pris och omständighetema i övrigt haft skäl att
förutsätta.

10
§ Har säljaren i faU som avses i 39 §§ gjort sig skyldig till grov
försummelse, skall han ersätta skada som därigenom tillfogas köpa-

ll
§ Vill köparen på grund av fel i varan göra gällande befogenhet som sägs i 4, 5
eller 10 §, skaU han underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att
han märkt eller bort märka detta. Har annan än säljaren för dennes räkning
åtagit sig att avhjälpa fel i varan, får underrättelsen i stället lämnas till
den som gjort åtagandet.

Försummar
köparen att lämna underrättelse enligt första stycket, förlorar han rätten att
göra gällande befogenhet som avses där.

Köparens
förhållande till varans tillverkare m. fl.

12 § Har varans tillverkare eller annan, som för
säljarens räkning åtagit sig att avhjälpa fel i varan, helt eller delvis
friskrivit sig från skyldighet att ersätta skada om åtagandet ej fullgöres,
skall han likväl ersätta köparen dennes skada, om han visar grov försummelse
vid fuUgörande av åtagandet.

13 § Är åtagande som sägs i 12 § förenat med villkor
om att underrättelse om fel eller anspråk på fullgörande av åtagandet skall
framställas i viss ordning, äger köparen utan hmder av att denna icke iakttagits
kräva att åtagandet fullgöres, om han lämnat underrättelse enligt 11 § till
antingen den som gjort åtagandet eller säljaren.

14 § Har varans tillverkare eller annan, som i
tidigare säljled tagit befattning med varan, för egen eller säljarens räkning
på varans förpackning eller i annons eller annat meddelande, som är avsett att
komma till allmänhetens eller köparens kännedom, uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet lämnat oriktig uppgift om varans beskaffenhet eller användning och
kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet, skall han ersätta skada som
därigenom tillfogas köparen.

Särskilda
bestämmelser om kreditköp

15 § Lämnar säljaren anstånd med erläggande av köpeskiUingen
eller del därav, får köpet ej förenas med vUlkor varigenom köparen helt eller
delvis avstår från rätten att framställa invändningar på grund av köpet mot
krav på betalning av ny borgenär, till vilken säljaren överlåter sin fordran
eller hos vUken säljaren pantsätter fordringen,

16 § Erlägges köpeskillingen eller del därav med
belopp, som köparen genom säljarens förmedling erhållit som lån av bank eller
annan, med vilken säljaren har nära ekonomisk förbindelse, får köparen mot krav
på betalning av långivaren framställa samma invändningar på grund av köpet som
han äger göra mot säljaren.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 285

17
§ Lämnar säljaren anstånd med erläggande av köpeskillingen eller del därav, får
han ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse beträffande det som ej erlagts.
Han får ej heller till bevis för sin fordran mottaga av köparen utfärdat
löpande skuldebrev eller annan av denne utställd skuldförbindelse, vars
överlåtelse eller pantsättning inskränker köparens rätt att framställa
invändningar pä grund av köpet mot ny borgenär, som i god tro förvärvat
fordringshandlingen. Den som bryter mot första stycket dömes till böter.

Avslutande
bestämmelser

18 § Har meddelande, som köparen har att lämna
säljaren eller annan enligt 3, 4, 11 eller 13 §, inlämnats för befordran med
post eller telegraf och försenas det eller kommer det ej fram, skall denna omständighet
icke föranleda att köparen förlorar rätten att göra gällande befogenhet enligt
denna lag.

19 § Lagen äger icke tUlämpnmg på ersättnmg för
förlust som köparen lider genom personskada eller skada på annan egendom än den
sålda varan.

Denna
lag träder i kraft den 1 juU 1973.

s. 286 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 286

Bilaga
2 De remitterade förslagen

1
Förslag till Konsumentköplag

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag äger tiUämpning när konsument av näringsidkare kö

per vara, som är avsedd huvudsakligen för enskUt bruk och som säljes

i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet.

Lagen
gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om köp från annan än
näringsidkare, om köpet förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren.

2 §
Vid köp som omfattas av denna lag skall köparen aUtid ha de

befogenheter som tillerkännes honom i lagen. Förbehåll som inskränker

sådan befogenhet är ogiltigt.

Första
stycket utgör ej hinder mot att i stället för bestämmelse i lagen tillämpa vad
som på gmnd av avtal eUer enligt lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös
egendom eller eljest gäller beträffande köparens förhållande till säljaren eUer
annan mot vUken han får utöva befogenhet enligt denna lag, under förutsättning
att därigenom längre gående befogenheter än enligt lagen tillerkännes köparen.

Köparens
förhållande till säljaren

3 §
Har säljaren ej avlämnat varan i rätt tid och beror ej detta av

köparen eller händelse för vilken han står faran, får köparen häva kö

pet, om säljaren ej avlämnar varan inom skälig tid sedan köparen upp

manat honom därtill. Detta gäller dock ej om dröjsmålet är av ringa

betydelse för köparen. Även om köparen ej lämnat sådan uppmaning

som nyss sagts, har han rätt att häva köpet, om det på annat sätt måste

ha stått klart för säljaren att dröjsmålet ej är av ringa betydelse för kö

paren. Förbehåll som inskränker köparens rätt att häva köpet skall dock

gälla, om köpet avser vara, som tillverkats särskilt efter köparens an

visningar eller önskemål eller som säljaren eljest måste antagas sakna

möjlighet att på rimliga villkor avyttra tiU annan än köparen, samt det

ej är uppenbart att genom dröjsmålet köparens ändamål med avtalet

skulle väsentiigen förfelas.

Dröjer
säljaren att avlämna vara som skall betalas vid eller efter den tid som
bestämts för avlämnandet, får köparen innehåUa köpeskiUingen, tiU dess varan håUes
honom till hända.

4 §
Är varan behäftad med fel, som säljaren åtagit sig att avhjälpa,

och avhjälpes ej felet inom skälig tid efter det att köparen framställt

anspråk på grund av felet eller avlämnas ej inom samma tid felfri vara

i den felaktigas stäUe, får köparen göra avdrag på köpeskillingen, kräva

skälig ersättning för avhjälpande av felet eller, om felet ej är av ringa

betydelse för honom, häva köpet. Förbehåll som inskränker köparens

s. 287 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 287

rätt
att häva köpet skall dock gäUa, om betydande skada skulle åsamkas säljaren
genom att köpet häves och han erbjuder köparen skälig ersättning för felet samt
det ej är uppenbart att varan icke kan användas för sitt ändamål.

Avser
felet vara som skall betalas vid eller efter den tid som bestämts för
avlämnandet, får köparen innehålla köpeskillingen till dess felet avhjälpts
eller felfri vara hålles honom till hända. Är det uppenbart att felet är av
ringa betydelse för köparen, får han dock ej innehålla mer än vad som kan
antagas motsvara dubbla kostnaden för felets avhjälpande.

Första
och andra styckena gäller även om åtagandet att avhjälpa felet gjorts av varans
tillverkare eller eljest av annan än säljaren men för dennes räkning.

5 §
Är varan behäftad med fel och har ej säljaren eller annan för

hans räkning åtagit sig att avhjälpa detta, får köparen göra avdrag på

köpeskillingen eller, om felet ej är av ringa betydelse för honom, häva

köpet. I fräga om giltigheten av förbehåll som inskränker köparens rätt

att häva köpet äger 4 § första stycket andra punkten rnotsvarande till-

lämpning.

Har
köparen framställt anspråk på grund av felet och erbjuder sig säljaren att
avhjälpa detta eller att avlämna felfri vara i den felaktigas ställe, får
köparen ej göra gällande befogenhet enligt första stycket, om rättelsen sker
genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för honom. Köparen har sådan
rätt att innehålla köpeskUlingen som anges i 4 § andra stycket.

6 § I fall som avses i 3 §, 4 § första och tredje
styckena samt 5 § första stycket har köparen rätt till skälig ersättning för
utgift som han ådragit sig till följd av dröjsmål eller fel, om ej säljaren
visar att dröjsmålet eller felet icke beror på hans försummelse. Köparen har
dock ej rätt till ersättning för avhjälpande av fel i vidare mån än som föreskrives
i 4 §.

7 § Har säljaren vid köpet eller på varans
förpackning eller i annons eller annat meddelande, som är avsett att komma till
allmänhetens eller köparens kännedom, lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet
eller användning och kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet, skaU varan
anses behäftad med fel. Detta gäller dock ej, om säljaren tydligt rättat
uppgiften.

Har
varans tillverkare eUer annan, som i tidigare säljled tagit befattning med
varan, för egen eller säljarens räkning lämnat sådan vUseledande uppgift som
avses i första stycket och kan den antagas ha inverkat på köpet, skall varan
anses behäftad med fel, om säljaren åberopat uppgiften eller uppenbarligen bort
inse att den var vilseledande.

8 § Säljes
varan i strid mot förbud att saluhålla vara, vilket meddelats

i författning eller av myndighet för att förebygga att den som använder

varan ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för att eljest

hindra användning av vara som ej är tillförlitUg från säkerhetssynpunkt,

skall varan anses behäftad med fel. Detsamma gäller, om varan är så

bristfällig att den ej kan användas utan uppenbar fara för köparens eller

annans liv eller hälsa.

s. 288 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 288

9 §
Har varan sålts i befintiigt skick eller med Uknande förbehåll, skall

den även i annat fall än som avses i 7 eller 8 § anses behäftad med fel,

om den ej är sådan som köparen haft anledning räkna med samt säl

jaren måste ha känt tUl detta men underlåtit att upplysa köparen därom.

Detsamma gäller, om varan är i väsentligt sämre skick än köparen med

hänsyn till varans pris och omständighetema i övrigt haft skäl att förut

sätta.

10 § Har säljaren eller annan för hans räkning genom
garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att svara för varan under viss
angiven tid, skall varan anses behäftad med fel, om den avviker från vad som
följer av utfästelsen och det ej måste antagas att avvikelsen beror av olyckshändelse
eller annan omständighet som är att hänföra till köparen.

11 § Vill köparen göra gällande befogenhet på grund av
fel i varan, skall han underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det
att han märkt eller bort märka detta, dock ej senare än ett år från det han mottog
varan. Har annan än säljaren för dennes räkning åtagit sig att avhjälpa fel i
varan, får underrättelsen i stället lämnas till den som gjort åtagandet.

Försummar köparen att
lämna underrättelse enligt första stycket, förlorar han rätten att göra
gällande befogenhet på grund av felet.

Köparens
förhållande till varans tillverkare m. fl.

12 § Har varans tillverkare eller annan för säljarens
räkning åtagit sig att avhjälpa fel i varan och visar han försummelse vid
fullgörande av åtagandet, skall han ersätta köparen dennes skada, om den ej är
ringa.

13 § Köparen har rätt att kräva fullgörande av
åtagande som avses i 12 §, om han lämnat underrättelse enligt 11 § tUl den som
gjort åtagandet eller till säljaren.

14 § Har varans tillverkare eller annan, som i
tidigare säljled tagit befattning med varan, för egen eller säljarens räkning
på varans förpackning eller i annons eller annat meddelande, som är avsett att
komma till allmänhetens eller köparens kännedom, uppsåtligen eller av
vårdslöshet lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning
och kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet, skall han ersätta skada som
därigenom tUlfogas köparen.

Särskilda
bestämmelser om kreditköp

15 § Har säljaren lämnat anstånd med erläggande av köpeskillLngen
eller del därav och överlåter eller pantsätter han sin fordran till annan, är
köparen ej bunden av vUlkor, varigenom han helt eller delvis har avstått från
rätten att framställa invändningar på grand av köpet mot krav på betalning av
ny borgenär.

16 § Erlägges köpeskillingen eller del därav med
belopp, som köparen i samband med köpet genom säljarens förmedling erhållit
som lån av bank eller annan, med vilken säljaren har nära ekonomisk för-

s. 289 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 289

bindelse,
får köparen mot krav på betalning av långivaren framställa samma invändningar
på grand av köpet som han äger göra mot sälja-

17
§ Lämnar säljaren anstånd med erläggande av köpeskillingen eller del därav, får
han ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse beträffande det som ej erlagts.
Han får ej heller till bevis för sin fordran mottaga av köparen utfärdat
löpande skuldebrev eller annan av denne utställd skuldförbindelse, vars
överlåtelse eller pantsättning inskränker köparens rätt att framställa
invändningar på grund av köpet mot ny borgenär, som i god tro förvärvat
fordringshandlingen.

Första stycket första
punkten äger ej tillämpning på egen växel, som är utställd av bankaktiebolag,
sparbank, postbanken eller kreditkassa inom jordbrakskasserörelsen.

Den
som uppsåtligen bryter mot första stycket dömes till böter.

Avslutande
bestämmelser

18 § Har meddelande, som köparen har att lämna
säljaren eller annan enligt 3, 4, 11 eller 13 §, inlämnats för befordran med
post eller telegraf och försenas det eller kommer det ej fram, skall denna omständighet
icke föranleda att köparen förlorar rätten att göra gällande befogenhet enligt
denna lag.

19 § Lagen äger ej tUlämpning på ersättning för
förlust som köparen lider genom personskada eller skada på annan egendom än den
sålda varan.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.

19
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot
otillbörliga avtalsviUkor

Härigenom förordnas, att rubriken till lagen (1971: 112)
om förbud mot otillbörliga avtalsvUlkor samt 1 och 6 §§ lagen skall ha nedan angivna
lydelse.

Lag om förbud mot oskäliga avtalsviUkor

opaginerad Kontrollera mot PDF

Föreslagen
lydelse

Är villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av
vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget
och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan
marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela
näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eUer väsentligen
samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl
är obehövligt.

1 §1

Nuvarande lydelse

Är villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av
vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget
och övriga omständigheter att anse som otillbörligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen,
om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att
framdeles i liknande faU använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud
skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om
näringsidkare erbjuder konsument att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till
lösöre för enskUt bruk.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och
annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

6 §2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Fråga om
förbud får i fall som ej är av större vikt prövas av konsumentombudsmannen
genom att den som antages ha använt otillbörligt avtalsvUlkor förelägges
förbud tUl godkännande omedelbart eller inom viss tid (förbuds-föreläggande).

Fråga om
förbud får i fall som ej är av större vikt prövas av konsumentombudsmannen
genom att den som antages ha använt oskäligt avtalsvillkor förelägges förbud
till godkännande omedelbart eller inom viss tid (förbudsföreläggande.)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av
marknadsdomstolen. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta
tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

> Senaste lydelse 1972:730. 2 Senaste lydelse 1972:730.

s. 291 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 291

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 4 juni 1973.

Närvarande: justitierådet Alexanderson, regeringsrådet
Klackenberg, f. d. regeringsrådet Öhman, justitierådet Walberg.

Enligt lagrådet den 3 maj 1973 tillhandakommet utdrag av
protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 23 mars 1973, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
inhämtas över upprättade förslag tUl

1.
konsumentköplag,

2.
lag om ändring
i lagen (1971: 112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor.

Förslagen, som finns bUagda detta protokoll, hade inför
lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Trygve Hellners.

Lagförslagen föranledde följande yttranden inom lagrådet.

Förslaget till konsumentköplag

Lagrådet:

Enligt definhionen på konsumentköp skall varan vara
"avsedd huvudsakligen för enskilt brak". Motsvarande bestämning återfinries
i 1 § hemförsäljningslagen. När det gäller tolkningen av det angivna rekvisitét
i konsumentköplagen uttalas i remissprotokollet, att det vanligen framgår av
varans beskaffenhet, hur den är avsedd att användas, och att vid tvekan om
vilket ändamål varan är avsedd för, köparens syfte med förvärvet i sista hand bör,
vara avgörande. Enligt remissprotokollet bör någon skyldighet för köparen att
självmant upplysa säljaren om sitt syfte med förvärvet inte föreligga men måste
köparens syfte på något för säljaren uppfattbart sätt framgå av
omständigheterna vid köpet.

De angivna uttalandena kan ge anledning till tveksamhet i
två hänseenden. Å ena sidan förefaller det som om objektiva yttre omständigheter,
t. ex. varans beskaffenhet, avses få självständig betydelse för frågan om
köpet skall behandlas som konsumentköp. Å andra sidan ger uttalandena intryck
av att säljarens subjektiva uppfattning om köparens syfte skulle ha relevans. I
själva verket torde emellertid förslagets utgångspunkt vara den att, i
händelse av tvist, vad som utredes om köparens syfte med förvärvet bUr
avgörande för om köpet skall behandlas som konsumentköp. SkuUe det visa sig att
köparen lämnat oriktig uppgift om syftet, bör detta förhåUande i princip inte
påverka frågan om konsumentköplagens tillämplighet. En ordning som innebär att
säljaren alltid skall kunna förlita sig på ett uttalande av köparen. om syftet
rned

s. 292 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 292

förvärvet
skulle ge kontrahenterna möjlighet att genom överenskommelse sätta den
tvingande regleringen ur spel. Givetvis saknar det betydelse, om köparen efter
köpet har ändrat mening om varans användning.

Den
i lagtexten använda formuleringen "vara som är avsedd huvudsakligen för
enskilt brak" gör det inte fullt klart att det är konsumentköparens
avsikt som skall vara avgörande. Den utesluter inte läsningen, att köpet skall
gälla en vara, som typiskt sett har karaktären av konsumentvara, och att den
enskilde köparens avsikt med förvärvet således inte spelar någon roll. En
tydligare formulering torde vara önskvärd och kan vinnas genom en jämkning av
ordalagen och tillika en förenkling, förslagsvis genom att i första stycket
anges att lagen "äger tUlämpning när konsument huvudsakligen för enskilt
bruk köper vara av näringsidkare och försäljningen sker i dennes yrkesmässiga
verksamhet".

I
anslutning till påpekanden av näringslivet i remissförfarandet tar föredragande
statsrådet upp frågan om vUket lands lag som skall tillämpas på konsumentköp
med internationell karaktär (avsnitt 6.2.1. i det remitterade protokollet) och
berör därvid vissa av bestämmelserna i lagen (1964: 528) om tUlämplig lag
beträffande internationella köp av lösa saker. I det sammanhanget uttalas att
KO och marknadsdomstolen med stöd av avtalsvillkorslagen kan ingripa mot
oskäliga lagvalsklausuler vid konsumentköp. Uttalandet synes ha fått en något
sammanträngd avfattning och är därför inte fullt klart till sin innebörd.
Emellertid avser det tillämpningen av avtalsvillkorslagen, som inte i
förevarande hänseende är föremål för lagrådets granskning. Härtill kommer att
den slutsats som följer efter uttalandet nämligen att några särskilda
lagstiftningsåtgärder i syfte att hindra kringgående av den tvingande
regleringen i den nu föreslagna konsumentköplagen med utnyttjande av bestämmelserna
i 1964 års lag inte anses nödvändiga inte föranleder någon erinran från
lagrådets sida. Lagrådet anser sig därför inte i detta sammanhang böra gå
närmare in på den i uttalandet berörda frågan.

Klackenberg:

Andra
stycket i förevarande paragraf har motiverats av intresset att konsumentköplagen
inte skall kunna kringgås genom att försäljningar, som sker i näringsidkares
yrkesmässiga försäljningsverksamhet, ges formen av försäljningar från
privatpersoner, för vilka näringsidkaren uppträder enbart som ombud. Det
skulle också ur konsumentköpsynpunkt vara en ganska bekymmersam lucka om
exempelvis den handel med begagnade bilar, som under medverkan av bUfirmorna
drivs i samband med nybilsförsäljningen eller vid omsättning i andra hand av
begagnade bilar, skulle falla utanför lagen. Försäljningsarbetet ombesörjes
ofta helt av bilfirman men vid kontraktsskrivandet blir det ej sällan den gamle
ägaren som undertecknar eller också bilhandlaren som undertecknar med fullmakt
från honom. Av samma skäl har det ansetts av värde att

s. 293 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 293

även
antikvitets- och konsthandlare, som i sina butiker förmedlar försäljningar
från enskilda, skall komma in under lagen jämväl med avseende å denna
supplementära verksamhet.

Andra
stycket torde emellertid genom de generella formuleringarna gå betydligt utöver
det angivna motivet. Under lagens ordalag faller inte bara den förmedling av
enskilda personers varuförsäljningar, som avser samma slags varor som
näringsidkaren yrkesmässigt försäljer, utan även förmedlingen av andra slag av
varor än sådana som hör till näringsidkarens bransch. Genom andra stycket
skulle konsumentköplagen sålunda utsträckas till att exempelvis omfatta sädana
fall som när en lantbrukare hjälper en sommargäst att sälja en cykel eller när
en damfrisörska i sin salong förmedlar försäljningen tUl en kund av en väninnas
kappa eller när en restauranginnehavare medverkar vid försäljningen av en
privat konstsamlares tavla genom att låta den hänga i restaurangens entré. I dylika
fall föreligger ju inte några praktiska kringgåenderisker eller överhuvud
något sådant behov att skydda konsumentköpare mot säljare i överlägsen
ställning, som motiverat tillkomsten av konsumentköplagen. Vid förmedlingar
utanför näringsidkarens varumässiga försäljningsområde uppkommer ju normalt inte
risken för att ett vid den yrkesmässiga försäljningen i branschen tillämpat
missbrak av den s. k. formulärrätten utsträcks till förmedlingsköpen.

Det
är oklart om den här påtalade utvidgningen av andra styckets till-lämpningsområde
utöver vad motiven anger har skett avsiktligt eller ej. Föredragande
statsrådets argumentation synes snarast peka hänemot att en begränsning till
sådana varor, som säljs i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet, egentligen
varit avsedd. I vart fall synes det lämpligt att stadgandet kompletteras så att
därav klart framgår att det endast avser förmedling av köp från enskild utav
varor av sådant slag, som näringsidkaren tillhandahåller i sin yrkesmässiga
verksamhet. Vid en sådan komplettering torde man också vinna fördelen att kunna
undvika det något tvetydiga uttrycket köp som "förmedlas av näringsidkare
som ombud för säljaren". Att näringsidkaren är ombud för säljaren avser
att täcka två ganska olikartade förfaranden, nämligen dels att han fungerar som
fullmäktig för säljaren och dels att han på annat sätt medverkar å säljarens
vägnar vid tillkomsten av ett köp (utan att underteckna kontraktet i eget
eller annans namn). Att näringsidkaren enligt lagtexten skall vara "ombud
för säljaren" har även ansetts tjäna syftet att från tUlämpningsområdet
utesluta ren mäklarverksamhet. Genom ett tillägg som begränsar stadgandet till
supplementär förmedling av varor, som tillhandahålls inom näringsidkarens
yrkesmässiga verksamhet, synes det vara obehövligt att använda rekvisitét att
näringsidkaren skall förmedla köpet "som ombud för säljaren".

I
remissprotokollet har framhållits att också köp på auktioner på grund av andra
stycket faller in under lagen, om auktionen ombesörjs

s. 294 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 294

av näringsidkare. Det är att märka att i detta hänseende
en viss ändring skulle ske beträffande köp vid auktioner, om här förordat
tillägg till andra stycket göres. Enligt remissförslaget räcker det med att
auktionen ombesörjes av en yrkesmässigt verksam aidctionsutropare eller annan
näringsidkare. Genom det föreslagna tUlägget skulle under lagen falla endast
sådana auktioner, som anordnas av eller för näringsidkare, vilka i sin
yrkesmässiga verksamhet tillhandahåller sådana varuslag som auktionen gäller,
t. ex. konst- eller antikvitetshandlare. En sådan begränsning torde med hänsyn
tUl de vanskligheter, som köpen på auktion innebär ur konsumentköplagens
synpunkt, vara en fördel. Om några otillbörliga standardiserade
försäljningsvillkor skulle förekomma vid de kommunala auktionskamrarna torde
man lättare kunna komma tillrätta med dem genom KO:s inskridande än genom att
göra konsumentköplagen tillämplig å inköp därstädes.

Jag föreslår på grund av det anförda att andra stycket ges
innehållet: "Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga
om köp frän annan än näringsidkare, om köpet förmedlas av näringsidkare och
avser vara av sådant slag som denne tillhandahåller i sin yrkesmässiga
verksamhet."

3 §

Lagrådet:

En förutsättning för att köparen vid säljarens dröjsmål
skall få häva köpet är att dröjsmålet inte är av endast ringa betydelse för
köparen. Härutöver förutsattes som regel, att säljaren inte levererar inom
skälig tid efter det att han av köparen uppmanats att leverera. Undantag från
kravet på leveransuppmaning gäller emellertid enligt första stycket tredje
punkten i sådana fall när det "på annat sätt" måste ha stått klart
för säljaren, att dröjsmålet inte är av endast ringa betydelse för köparen. Är
detta fallet får hävning ske omedelbart. De citerade orden förutsätter det
underförstådda tUlägget "än genom .köparens uppmaning att leverera".
Förevarande punkt kan därför läsas som ett uttryck för att, om
leveransuppmaning skett, dröjsmålet inte kan anses vara av ringa betydelse.
Att detta inte är meningen framgår emellertid av den närmast föregående
punkten som för normalfallet, utöver leveransuppmaning, anger som föratsättning
för hävning att dröjsmålet inte är av ringa betydelse. Även om något
missförstånd kanske inte behöver uppstå, synes dock bestämmelsen vinna på att
orden "på annat sätt" utgår ur lagtexten. Lagrådet föreslår att så
sker.

4 §

Lagrådet:

Vid behandlingen av frågan om innebörden av de påföljder,
som står köparen tiU buds om ett av säljaren gjort åtagande att avhjälpa fel i

s. 295 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 295

varan inte fullgörs inom skälig tid, konstateras i
'specialmotiveringen till förevarande paragraf att bestämmelsen om köparens
rätt att kräva ersättning för avhjälpande av fel inte utesluter att köparen
kan begära kompensation för kostnad som har uppstått för avhjälpande av fel
utomlands. Detta uttalande får givetvis inte tolkas så, att köparen i något
fall, när ett avhjälpningsåtagande är begränsat till Sverige, skulle kunna
direkt vända sig till en verkstad utomlands för att få felet avhjälpt. För att
kunna utöva befogenhet enligt förevarande paragraf måste han i sådant fall
först lämna säljaren eller tillverkaren tillfälle att avhjälpa felet i Sverige.
Uttalandet avser däremot, enligt vad som upplysts vid föredragningen, bland
annat den situationen att köparen med stöd av en garantiutfästelse från
säljaren begärt avhjälpande av ett fel på en. bil hos en av denne anvisad
verkstad i Sverige och något avhjälpande inte kommit tUl stånd inom skälig tid.
L en sådan situation är det enligt.förevarande paragraf köparen obetaget att
låta reparera bUen utomlands eller i Sverige och kräva skälig ersättning
för reparationen. Köparen kan ha haft särskUd anledning att låta verkställa
reparationen utomlands. Han stod kanske i begrepp att företa en utiandsresa
under vilken han hade behov av att använda bilen. Är garantiåtagandet begränsat
i geografiskt hänseende på sätt anmärks i remissprotokollet, bör dock beaktas
alt ersättning ofta inte torde kunna fordrås med högre belopp än vad som svarar
mot kostnaden för avhjälpande inom garantins giltighetsområde.

5 § Lagrådet:

I 4 § och förevarande paragraf regleras köparens
befogenheter mot säljaren vid fel i varan. Den förstnämnda paragrafen täcker de
fall då åtagande att avhjälpa fel i varan lämnats av säljaren eller för dennes
räkning av tillverkaren eller annan men åtagandet inte fullgöres inom skälig
tid. I 5 § ges bestämmelser för felsituationer då reparationsåtagande inte
föreligger. Såsom i motiveringen framhålles blir emellertid tillämpning av
sistnämnda bestämmelser aktuell i främsta rummet då köpeavtalet förenats med vUlkor
som inskränker köparens befogenheter. Finns inte sådana viUkor, såsom
exempelvis i aUmänhet vid köp av dagligvaror, kan det bli anledning att
åberopa dén allmänna köplagens disposUiva felregler, eftersom den tvingande
regleringen av grundskyddet i konsumentköplagen inte i alla avseenden sträcker
sig lika långt till köparens förmån som dessa.

Av motiveringen framgår att bestämmelserna i 4 § är
avsedda att bli tillämpliga inte bara i sådana fall då åtagandet att avhjälpa
felet ingår i själva köpeavtalet. Meningen synes sålunda vara att orh åtagandet
lämnats exempelvis av tUlverkaren, utan att det kan anses därmed ha blivit ett
led i köpet, köparen skall ha valrätt mellan att åbe-

s. 296 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 296

ropa
åtagandet, varigenom reglerna i 4 § blir tillämpliga, eller att åberopa 5 §,
eventuellt bestämmelsema i den allmänna köplagen. Om åtagandet inte ingår i
köpeavtalet, skall köparen sålunda inte av säljarsidan kunna påtvingas en
reparationsutfästelse med därtill knutna villkor.

Ordalagen
i 4 § torde täcka denna innebörd av gränsdragningen mellan 4 och 5 §§. Däremot
synes avfattningen av 5 § som formellt utesluter tillämpningen av paragrafen
så snart ett åtagande föreligger -kunna ge anledning tUl tvekan för sådana
fall då väl ett åtagande föreligger men köparen inte kan anses bunden att
godta det. Den avsedda innebörden av stadgandet skulle framgå något tydligare
om inledningen av 5 § jämkas till att lyda "Är varan behäftad med fel och
skall ej detta avhjälpas på grund av åtagande som avses i 4 §".

I
andra stycket första punkten av 5 § har efter mönster av 49 § köplagen
upptagits ett stadgande som ger säljaren möjlighet att avvärja hävning eller
annan påföljd enligt första stycket genom rättelse av felet. Förutsättning är
bl. a. att säljaren "erbjuder sig" att rätta felet och att
"rättelsen sker genast". Om sistnämnda bestämning sägs i motiveringen
att den inte utesluter att säljaren får en kort frist för att vidta erbjuden
rättelse. I lagtexten anges inte uttryckligen när erbjudandet om rättelse
skall lämnas för att det skall anses godtagbart. Meningen är självfallet att
det skall ske i nära anslutning till att köparen framställer sitt anspråk.
Lämpligen synes detta kunna något tydligare betonas i stadgandet genom att det
får lydelsen "och erbjuder sig säljaren därvid att avhjälpa detta".

Som
ytterligare förutsättning för den rätt som i andra stycket första punkten av
förevarande paragraf givits säljaren att avvärja påföljd som avses i första
stycket gäller enligt det remitterade förslaget att rättelsen sker "utan
kostnad eller väsentlig olägenhet" för köparen. Motsvarande uttryck i
förebilden i 49 § köplagen är att köparen ej har "kostnad ellei
olägenhet" av att låta rättelsen ske. Utredningen har om villkoret i det
remitterade förslaget uttalat att det i förhållande till 49 § köplagen innefattar
i huvudsak den olikheten att säljarens rättelsemöjlighet inte utesluts av varje
således även ringa olägenhet för köparen av en rättelse. Den sakliga
innebörd som sålunda är åsyftad skulle bättre framgå om uttrycket jämkas till
"utan kostnad samt i övrigt utan olägenhet av någon betydelse".

I
5 § andra stycket andra punkten ges en bestämmelse om rätt för köparen att
innehålla köpeskiUingen. Meningen är att föratsättningama härför skall vara
desamma som för motsvarande rätt enligt 4 § andra stycket. Den avsedda
innebörden skulle bli tydligare om stadgandet får förslagsvis följande avfattning:
"I fråga om rätt för köparen att innehålla köpeskUlingen äger 4 § andra
stycket motsvarande tillämpning."

s. 297 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 297

6§
Lagrådet:

Ersättningsansvar
för säljaren enligt förevarande paragraf inträder i fall som avses bl. a. i 4 §
första och tredje styckena samt 5 § första stycket. Genom hänvisningen till
"fall som avses i 4 § första och tredje styckena" anges att
förutsättning för ersättningsansvar är att ett åtagande att avhjälpa fel i
varan inte fullgjorts inom skälig tid. Vad angår fall enligt 5 § räcker det med
att varan är behäftad med fel. Om förutsättning för ersättningsansvar i fall
som avses i 4 § är uppfylld, skall enligt vad som uttalas i motiveringen
ersättning kunna utgå också för utgifter som hänför sig till tid innan fristen
för avhjälpande av felet gått till ända, nämligen om det är fråga om utgifter
som köparen har ådragit sig på grund av felet. Som exempel kan nämnas kostnad
för transport av varan till säljarens reparationsverkstad. Enligt den föreslagna
lydelsen är en ytterligare förutsättning för ersättningsansvar att säljaren
inte visar att "felet" inte beror på hans försummelse. Såvitt gäller
de fall som avses i 4 § innebär detta enligt motiveringen att säljaren kan
undgå ersättningsansvar genom att visa att orsaken till att avhjälpningsåtagandet
inte fullgjorts på avtalsenligt sätt inte är att hänföra till försummelse från
hans sida.

Av
det anförda torde framgå att ordet "fel" förekommer i första punkten
av förevarande paragraf på två ställen med sinsemellan olika mening. På det
första stället användes ordet "fel" i sin vanliga betydelse. I
satsen "om ej säljaren visar att dröjsmålet eller felet icke beror på
hans försummelse" avses med "felet", såvitt gäller fall enligt 4
§, bristande fullgörelse av åtagande att avhjälpa fel inom skälig tid. Det är
givetvis önskvärt att ordet "fel" användes endast i sin vanliga
betydelse. Det föreslås därför att den nyss återgivna satsen ändras till
"om ej säljaren visar att försummelse icke ligger honom till last".

Alexanderson,
Klackenberg, Walberg:

Utredningen
föreslog, i 10 §, en regel av innebörd att om säljaren i fall som avsågs i de
föregående paragraferna (närmast 35 §§) gjort sig skyldig till grov
försummelse, han skulle ersätta skada som därigenom tillfogades köparen. I det
remitterade förslaget har säljarens skadeståndsplikt utsträckts att omfatta
också skada vid försummelse som inte är grov. Skadeståndsskyldigheten har å
andra sidan begränsats till att avse skälig ersättning för utgifter i anledning
av dröjsmål eller fel. Någon regel om en vidsträcktare skadeståndsskyldighet
vid svek eller grov vårdslöshet upptas inte i det remitterade förslaget. Härom
sägs i den aUmänna motiveringen att den princip åt vilken den av utredningen
föreslagna lagregeln ger uttryck, nämligen att en friskrivning från
skadeståndsansvar inte kan åberopas när uppsåt eller grov

s. 298 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 298

vårdslöshet ligger den skadevållande parten till last,
torde få anses gälla redan nu. Utredningens lagregel kunde därför sägas väsentiigen
innebära ett klarläggande av nuvarande rättsläge. 1 specialmotiveringen uttalas
ytterligare att starka skäl talar för att principen gäller redan enligt
nuvarande ordning. Slopandet av den regel utredningen har förordat är inte,
framhålls det, avsett att innebära någon saklig ändring av konsumentens
ställning i detta hänseende. Tydligen avses att i dessa fall skadestånd skall
utgå utan begränsning till utgifter.

I sak har vi intet att erinra mot att den angivna
principen får gälla på konsumentköplagens område. Den bör emellertid enligt vår
mening tiU förekommande av rättsovisshet lagfästas. I detta ämne må anföras
följande.

Konsumentköprätten kommer att kännetecknas av ett
växelspel mellan konsumentköplag och allmän köplag. Kan principen inte beläggas
inom den allmänna köprätten är detta ett starkt skäl för att den bör lagfästas
i konsumentköplagen. I Alméns kommentar till köplagen (4 uppl., tillägg till §
1 vid not 2 med nothänvisningar) uttalas i texten följande: "Av aUmanna
rättsgrundsatser anses (ock) följa, att förbehåll, varigenom någon fritager sig
från ersättningsskyldighet eller andra påföljder av kontraktsbrott, icke kunna
av honom åberopas, därest han handlat dolöst. Så till vida torde detta vara
obestridligt, att om brottsligt förfarande föreligger, förbehållet icke kan
fritaga vederbörande från skyldigheten att ersätta medkontrahenten den honom
genom brottet tUlskyndade skadan. I vad påståendet sträcker sig härutöver,
synes däremot dess riktighet ingalunda höjt över alla tvivel."

I doktrinen förekommer uttalanden av innebörd att den i
remissprotokollet angivna principen möjligen gäller eller att den borde gälla
(se t. ex. Rodhe: ObUgationsrätt § 48 vid not 14, s. 531, Grönfors i SvJT 1958 s.
518, Karlgren: Produktansvaret s. 144 ff). Veterligen finns i rättspraxis inte
något enda belägg för att principen verkligen gäller.

Med hänsyn till det anförda måste enligt vår mening
rättsläget betecknas som så oklart att ett lagfästande av den ifrågavarande
principen framstår som önskvärt. Innebörden av principen blir alltså för konsumentköplagens
del att i fall av grov försummelse skadestånds-skyldighet föreligger utan någon
begränsning tUl utgifter, även om friskrivningsklausul skulle finnas. Vi
hemställer därför att, under beaktande av vad i övrigt vid förevarande
paragraf anförts, denna med viss ytterligare redaktioneU jämkning avfattas
förslagsvis på följande sätt:

"Om i fall som avses i 3 §, 4 § första och tredje
styckena samt 5 § första stycket säljaren gjort sig skyldig till grov
försummelse, skall han ersätta skada som därigenom tillfogas köparen.

Föreligger ej ersättningsskyldighet enligt första stycket,
har köparen likväl i fall som avses i där angivna lagrum rätt till skälig
ersättning för

s. 299 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 299

utgift
som han ådragit sig tUl följd av dröjsmål eller fel, om ej säljaren visar att
försummelse icke ligger honom tiU last. Rätt till ersättning för avhjälpande av
fel tillkommer dock ej köparen i annat fall eller i vidare mån än som föreskrives
i 4 §."

7
§

Lagrådet: . ;

Vilseledande
uppgift härrörande frän varans tillverkare eller annan i tidigare säljled kan
under förutsättningar som anges i andra stycket av förevarande paragraf leda tUl
att varan anses behäftad med fel. Vad angår säljaren förutsattes enligt det
remitterade förslaget att han "åberopat uppgiften eller uppenbarligen
bort inse att den var vilseledande".

Enligt
utredningen skulle i sistnämnda fall krävas att säljaren "måste ha
insett" uppgiftens oriktighet, och i detta sammanhang framhålles att något
ansvar för säljaren inte bör inträda, när han över huvud inte känt till att tUlverkaren
lämnat någon uppgift om varan och alltså inte heller känt till hur det
förhäller sig med uppgiftens riktighet. I denna del lär det remitterade förslaget,
oaktat däri kravet på bevisning beträffande säljarens insikt om uppgiftens vUseledande
karaktär ställts lägre än utredningen föreslog, inte innebära nägon ändring i
förhållande till' utredningsförslaget.

Med
förändringen i fråga om kravet på insikt ter det sig emellertid som en
ofullständighet i det remitterade förslaget att däri endast underförstås men
inte direkt omnämnes det primära fallet att säljaren faktiskt insett att
uppgiften var vilseledande. Detta fall bör enligt lagrådets mening uttrycklingen
anges i lagtexten. Sker det, synes det vara påkallat att i andra stycket uppta
en motsvarighet tUl andra punkten i första stycket.

På
grand av det anförda föreslår lagrådet att andra stycket avslutas

så: "-- om säljaren åberopat uppgiften eUer, fastän han insett el

ler uppenbarUgen bort inse att uppgiften var vUseledande, underlåtit att

tj'dligt rätta den."

I
förevarande paragraf anges rättsföljden vid vilseledande uppgift om varan med
uttrycket "skall varan anses behäftad med fel". Detta avviker från
vad som föreslagits i utredningens betänkande, där i stället uttrycket
"äger köparen göra gällande befogenhet enligt 4 eller 5 §" har
begagnats. Föredragande statsrådet motiverar det ändrade uttryckssättet med
att detta markerar att köparen i situationer av det slag regeln avser också har
möjlighet att göra gällande felansvar enligt den allmänna köplagen. Det
remitterade förslaget säges innebära bl. a. att, om varan på grand av 7 § konsumentköplagen
skall anses felaktig och någon friskrivningsklausul inte förekommer, köparen
har möjlighet att fordra skadestånd av säljaren enligt köplagens regler. Ett
motsvarande uttalande görs vid behandlingen av 8 §.

Någon
invändning mot de nyss berörda uttalandena i rerriissprotokol-

s. 300 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 300

let
kan inte göras i den mån de endast skall uppfattas som en erinran om den
möjlighet som även i fall enligt 7 eller 8 § kan stå köparen till buds att i
stället för konsumentköplagens bestämmelser åberopa dispositiva regler som ger
honom längre gående befogenheter än den tvingande lagen gör. Om det emellertid
är avsett att den utvidgning av felbegreppet, som 7 och 8 §§ otvivelaktigt
innebär, skall bli direkt normerande även när det gäller påföljder av fel
enligt allmänna köplagen, synes detta föratsätta regler härom i nämnda lag.
Utan sådana regler torde sålunda köparen i faU som avses i 7 eller 8 § kunna
göra gällande t. ex. skadeståndspåföljd enligt 43 § köplagen endast om varan är
behäftad med fel också enligt köplagen. En annan sak är att bestämmelserna i
7 och 8 §§ kan tänkas få betydelse för tolkningen av felbegreppet i köplagen,
som ju inte innehåller någon allmän definition av detta begrepp.

8
§

Alexanderson,
Öhman, Walberg:

I
specialmotiveringen till förevarande paragraf utsägs inledningsvis
sammanfattande, att paragrafen preciserar säljarens ansvar för "fel i
varan i fall då denna är att anse som farlig från hälso- eller säkerhetssynpunkt".
Vad som sägs i det följande och de exempel som ges samt inte minst sam.mankopplingen
med felbegreppet synes också ge vid handen att vad man närmast haft i åtanke
är fall då varan i och för sig inte är sådan som den bör vara och därför inte
utan risk för liv eller hälsa kan användas för sitt ändamål. Andra punkten i
paragrafen synes klart ha denna syftning.

Såsom
första punkten i lagrammet är avfattad synes emellertid därunder, utan att man
på något sätt gör våld på ordalagen, kunna inrymmas en rad fall där varan i
och för sig är just sådan som den bör vara eller normalt brukar vara men där
ändå dess saluhållande reglerats till förebyggande av att den som använder
varan ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall. Såsom exempel på
regleringar av nu åsyftat slag må, utan anspråk på fullständighet, nämnas
föreskrifter avseende försäljning av apoteksvaror, giftiga varor, explosiva
varor, vapen och ammunition, eldfarliga oljor, stiletter, alkoholhaltiga
drycker. I vad mån det remitterade förslaget skall omfatta sådana fall som nu
nämnts och fall av liknande art är delvis oklart.

Utredningen
hämtar exempel från livsmedelslagen, arbetarskyddslagen och kungörelsen
angående kontroll av viss elektrisk materiel, alla väl ägnade att betraktas som
"fel i vara". Utredningen nämner emellertid också fall då myndighet i
säkerhetssyfte utfärdat förbud att saluhålla varan utan att därvid skilja
mellan fall då varan inte är sådan den ur säkerhetssynpunkt borde vara och fall
då användningen av en riktigt beskaffad vara är förenad med risk för liv eller
hälsa. Sannolikt avses

s. 301 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 301

dock
endast fall av förstnämnda art, ty i sammanhanget förekommer uttrycket
"varor som inte uppfyller de krav som uppställs i föreskrifterna".

I
remissprotokollet förekommer uttalanden som bestämt tyder på att endast i och
för sig bristfälliga varor avses. Sålunda sägs att man inte bör helt avstå från
att i konsumentköplagen reglera vad som i materiellt hänseende skall räknas som
fel och att lagen bör slå fast att varan skall uppfylla åtminstone viss
minimistandard i fråga om oskadUghet och ofarlighet. Vidare nämns särskilt
förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor. Ett uttalande, att
bestämmelsen i första punkten inte kan anses omfatta exempelvis försäljning av
vapen till den som saknar rätt att inneha vapnet, skulle i och för sig väl
kunna åberopas såsom stöd för meningen, att endast i och för sig bristfälliga
varor avses, men motiveringen tUl uttalandet synes vara en annan.

Det
anförda synes ge stöd för att avsikten varit att också första punkten skall handla
om varor som är i och för sig bristfälliga och vilkas användning med hänsyn
därtill är förenad med risker för människors liv och hälsa. Enligt vår mening
bör lagstiftaren inte heller inom konsumentköplagens ram gå längre. En annan
sak är att det kan förtjäna övervägas att i olika specialförfattningar, som av
sociala eller andra skäl reglerar försäljningen av varor, vars normala
användning kan innebära risker ur olika synpunkter men som inte i och för sig
är bristfälliga, ta in bestämmelser om ogiltighet av köpet eller liknande
påföljd, då vara sålts i strid mot bestämmelsema.

Den
nyss angivna begränsningen av förevarande stadgande bör komma till klart
uttryck i lagtexten, förslagsvis genom att man uppställer ett bristfällighetsrekvisit
också i första punkten.

I
remissprotokollet erinras om att vissa slag av försäljningsförbud uppbärs i
första hand av andra intressen än dem som anges i första punkten. Med tanke på
sådana fall av blandade syften synes en jämkning av lagtexten vara lämplig,
förslagsvis så att "för att förebygga" utbytes mot "väsentligen
i syfte att förebygga".

På
grund av det anförda hemställer vi att första punkten i förevarande lagram
erhåller följande lydelse: "Säljes varan i strid mot förbud att saluhålla
vara, vilket meddelats i författning eller av myndighet väsentligen i syfte
att förebygga, att den som använder varan till följd av dess bristfällighet
ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, eller eljest hindra användning
av vara som ej är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, skall varan anses
behäftad med fel."

Klackenberg:

Första
punkten av förevarande paragraf åsyftar att ge köparen befogenheter såsom vid
fel i vara, i första hand rätten att häva, när vara sålts i strid mot
försäljningsförbud, som meddelats i författning eller

s. 302 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 302

av
myndighet till förebyggande av ohälsa eller olycksfall hos den som använder
varan eller för att eljest hindra användning av vara som inte är tillförlitlig
ur säkerhetssynpunkt. I vårt samhälle förekommer ett rikt förgrenat och
nyanserat system av dylika försäljningsförbud till skydd för människors liv och
hälsa. Vissa försäljningsförbud uppbärs dock inte i första hand av detta
intresse. Med tanke på sådana faU av blandade syften anser jag, i likhet med
övriga lagrådsledamöter, en jämkning av lagtexten lämplig, förslagsvis så att
"för att förebygga" utbytes mot "väsentiigen i syfte att
förebygga".

I
remissprotokollet har inte närmare analyserats de olika former, i vilka sådana
försäljningsförbud kan förekomma, utan endast som exempel nämnts förbud enligt
livsmedelslagen, arbetarskyddslagen och i förslaget till lag om hälso- och
miljöfarliga varor samt föreskrifterna i kungörelsen angående kontroll av viss
elektrisk materiel. Jag har svårt att av de anförda exemplen och vad i övrigt anföres
i remissprotokollet dra slutsatsen att det föreslagna stadgandet i sak skuUe
avse endast varor, som är bristfälliga och tUlika belagda med generella
försäljningsförbud. Införande av ett rekvisit om bristfällighet hos varan
skulle i hög grad urholka det föreslagna stadgandet. Någon egentiig bristfällighet
är inte alltid anledningen till dylika försäljningsförbud. De kan tvärtom ofta
vara betingade av att varan är så exceptionellt effektiv för sitt syfte att den
medför särskilda säkerhetsrisker. I allmänhet torde köparens hävningsrätt
framstå såsom en önskvärd civilrättslig komplettering av förbudssanktionen.

Ganska
olikartade försäljningsförbud förekommer. De kan innebära inskränkningar av
generell art beträffande saluhållandet av viss vara eller inskränkningar av
försäljningsrätten beträffande en vara till särskilda tUlståndshavare eller
inskränkningar med avseende å vilka som är berättigade respektive förbjudna att
köpa varan. Sådana förbud förekommer i olika kombinationer med varandra. Till
belysande av några vanliga typer må anföras följande.

Generella
försäljningsförbud beträffande viss vara kan vara utformade med angivande
enbart av varans beskaffenhet, t. ex. dess fysiskkemiska sammansättning, eller
med angivande av dess beskaffenhet kompletterat med ett skadlighets- eUer farlighetsrekvisit,
som säljaren har att bedöma. 22 § 2 mom. giftförordningen innehåller exempel på
båda typerna, dels ett förbud att saluhåUa eller överlåta tändstickor, i vilkas
tändmassa ingår vit eller gul fosfor, dels ett förbud att saluhålla eller
överlåta sjukvårds- och sanitetsartiklar, klädespersedlar och material tUl
sådana samt barnleksaker, om de innehåller eller behandlats med gift eUer
vådligt ämne och därigenom kan medföra hälsofara. Förbuden att saluhälla vissa
livsmedel i 16 § livsmedelslagen är delvis av sistnämnda slag med angivna farlighetsrekvisit
(livsmedel som kan antagas vara otjänligt till människoföda eller Som tillförts
icke godkänd

s. 303 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 303

livsmedelstillsats),
delvis avses andra brister vid saluförandet (livsmedel som uppges hålla av
myndighet föreskriven livsmedelsstandard utan att göra detta samt färdigförpackade
livsmedel, som ej är märkta med i lagen föreskrivna uppgifter om livsmedlets
slag, sammansättning, nettovikt, förvaring, beräknad hållbarhetstid etc).
Förbudet i 45 § arbetarskyddslagen är också baserat på ett allmänt farlighetsrekvisit.
I första stycket ålägges bl. a. försäljare av maskin, redskap eller annan
teknisk anordning att tillse att anordningen, då den avlämnas för att tagas i
bruk inom riket, är försedd med nödiga skyddsanordningar ävensom i övrigt
erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. I tredje stycket
skärps skyddet och förbudet genom att arbetarskyddsstyrelsen ges bemyndigande
att, när särskilda skäl föreligger, föreskriva att anordningen skall vara
godkänd, innan den avlämnas för att tagas i bruk. TiU sin typ likartade
generella försäljningsförbud, grundade på myndighets godkännande i form av registreringsförfarande,
finns i 2 § bekämpningsmedelsförordningen och 15 § läkemedelsförordningen.
Enligt förstnämnda stadgande må bekämpningsmedel, såvida annat ej särskilt
stadgas, icke saluhällas, överlåtas eller användas utan att vara registrerat hos
registreringsmyndigheten. Enligt det senare stadgandet må farmaceutisk speciaUtet,
om ej annat särskUt stadgas, icke försäljas utan att vara registrerad hos
socialstyrelsen.

Försäljningen
av särskUt farliga eller skadliga varor är ofta begränsad till vissa
auktoriserade försäljare. Försäljningsförbud råder sålunda för alla som saknar
försäljningsrättigheter. Jämför t. ex. 2 § lagen om detaljhandel med läkemedel,
enligt vilken sådan handel får bedrivas endast av staten eller av juridisk
person i vilken staten äger ett bestämmande inflytande, och 14 §
giftförordningen, enligt vilken handel med gift får bedrivas, förutom av den
som behörigen tillverkat varan eller är berättigad driva handel med läkemedel,
endast av person som innehar tillstånd att driva handel med den giftiga varan.
9 § bekämpningsmedelsförordningen innehåller en likartad bestämmelse i fråga
om handel med bekämpningsmedel av klass 1 (synnerligen stor förgiftningsrisk
för människor eller husdjur). Enligt 21 § förordningen om explosiva varor får
vidare handel med sådana varor icke bedrivas av annan än den som erhållit tUlstånd
därtill. Behörig att sälja är dock även den som har vederbörligt tillstånd att tUlverka
explosiv vara.

För
nyssnämnda grupp av rättighetsinnehavare är försäljningen av den särskilt
skadliga eller farliga varan ofta begränsad även med avseende å köparna. För
dessa kan mer eller mindre stränga restriktioner råda, ibland med krav på
individuella tiUstånd. Stundom gäUer allenast förbehåU för att försäljning inte
må ske till vissa särskUt känsliga grupper. Som exempel på stränga
begränsningar i fråga om köpare må nämnas föreskriften i 6 § 2 mom.
narkotikaförordningen att den som driver handel med läkemedel endast må utlämna
narkotiskt

s. 304 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 304

läkemedel efter förordnande av läkare, tandläkare och
veterinär och vidare 10 § bekämpningsmedelsförordningen, enhgt vilken bekämpningsmedel
tillhörande klass 1 må överlåtas, förutom till den som äger idka handel med
varan, endast till personer som innehar tillstånd att använda sådant medel; tiU
näringsidkare, som i sin rörelse anställt person behörig att använda sådant
bekämpningsmedel, må dock utan hinder härav överlåtas dylikt medel. Enligt 15 §
första stycket giftförordningen må gift överlåtas, förutom till personer som
är behöriga att införa giftet tUl riket (tUlverkare, handlare, vissa
institutioner), endast till den som skall använda giftet i yrkesutövning (härom
krävs anmälan tiU yrkesinspektören). Enligt andra stycket må däratöver från apotek
överlåtas gift till envar som fyllt 18 år och som visar sig vara i behov av
giftet för konstnärligt, tekniskt, vetenskapligt eller annat jämförligt
ändamål. Enligt 24 § förordningen om explosiva varor får explosiv vara
överlåtas allenast till den, som äger inneha densamma enligt i förordningen
meddelade tUlståndsbestämmelser. Tillstånd att inneha sprängämnen, annat krat
än jaktkrut eller sprängkraftiga tänd-medel får meddelas allenast i fall där
behov av varan i sökandens rörelse eller verksamhet föreUgger.

Som
exempel på försäljningsförbud avseende förbehåll för allenast vissa grupper av
människor kan nämnas rusdrycksförsäljningsförord-ningens föreskrifter för
detaljhandelsbolaget att utminutering av rusdrycker ej må ske till personer
under 20 år eller vissa alkoholmissbrukare samt motsvarande förbud för
innehavare av utskänkningsrättig-heter att utskänka rasdrycker (åldersgränsen
18 år). En likartad begränsning i fråga om köparna är föreskriven i 22 § ölförsäljningsförord-ningen,
enligt vilket stadgande öl ej må utskänkas eller utminuteras till den som kan
antagas ej ha fyllt 18 år, öl må ej heller utiämnas tiU den som är synbarligen
berörd av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel eller där eljest särskUd
anledning till misstanke föreligger att vara är avsedd att användas i
berusningssyfte eller för olovlig försäljning.

Det är
klart att vid sociala förbud av sistnämnda slag uppkommer fråga i vad mån
förbudet har grundats på det i förevarande paragraf angivna skadlighetsrekvisitet
eller om t. ex. allmänna ordningssynpunkter varit avgörande. Det är en fråga
som i varje särskilt fall får avgöras i praxis. Om mellanölet skulle anses
utgöra ett gränsfall, så ligger det dock inget orimligt i att föräldrarna till
en mellanölsmissbru-kande skolpojke skulle gentemot snabbköpsinnehavaren vara
berättigade att häva köpet. I de många fall där försäljningsförbud av
skyddskaraktär är baserade på en åldersgräns för köparna synes, oavsett om säljarna
är rättighetsinnehavare eller inte, en dylik hävningsrätt vara en ändamålsenlig
och ingalunda oskälig påföljd gentemot säljare som överträtt sådant
försäljningsförbud. Att rättelse av felet eller prisav-

s. 305 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 305

drag
på grund av detta endast kan förekomma i mera sällsynta undantagsfall betonas
i remissprotokollet.

För att tillgodose det
allmänna syftet med det föreslagna stadgandet bör köparens rätt att häva köpet
enligt min mening gäUa i alla de fall, där försäljningsförbud med angivet syfte
överträtts, sålunda oavsett om förbudet gällt en vara, som ej alls må
saluföras, eller betingas av att säljaren ej varit behörig i fall, där särskilt
tillstånd krävs för försäljning av varan, eller om sådan försäljare har sålt
varan till en icke berättigad köpare.

Lagrådet:

Den
i andra punkten av förevarande paragraf åsyftade minimistandarden i fråga om
försåld varas oskadUghet och ofarlighet har angetts så, att varan anses
behäftad med fel, om den är så bristfällig att den inte kan användas utan
uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa. Vissa remissinstanser
har vänt sig emot att stadgandet, åtminstone formellt, skulle komma att omfatta
köp, där både säljare och köpare vetat om varans farliga egenskaper men utgått
ifrån att den inte skall användas på farligt sätt eller för farligt ändamål
(t. ex. inköp av skrotbil för tillvaratagande av reservdelar eller inköp av
veteranbil för musei-ändamål). I sådana fall har hävningsrätt för en köpare som
eventuellt ångrar sig ansetts inte vara rimlig. Föredragande statsrådet har med
fog avvisat tanken, att köparens vetskap om varans farlighet skulle tillmätas
betydelse för regelns tillämplighet, men å andra sidan medgivit att det i
speciella situationer kan vara helt klart mellan parterna, att varan i
föreliggande skick inte skall användas på sätt som är farligt för köparen eller
annan person, och att köparen då ej skall ha befogenheter såsom vid fel i
varan. Som exempel nämns att konsumenten vUl köpa en bil som i befintligt skick
är trafikfarlig och avser att transportera bort den för att själv renovera
bilen eller utnyttja vissa användbara delar, varvid dock betonas att säljaren
måste ha haft grundad anledning räkna med att bilen inte skulle komma till
användning i föreliggande skick. Det skulle enligt lagrådets mening vara en
fördel om lagtexten inrymde en antydan om förbehåll för dylika fall. Detta kan
ske utan att stadgandets effektivitet går förlorad. Förslagsvis kunde väljas en
formulering som, i viss anslutning till föredragande statsrådets nyssnämnda
uttalande, anger att varan anses behäftad med fel om den är så bristfällig att
den "vid förutsatt användning medför" uppenbar fara för köparens
eller annans liv eller hälsa. Det bör understrykas att säljaren måste ha haft
grundad anledning att antaga att vad som sålunda vid köpet föratsätts om
varans framtida användning blir verklighet.

Förevarande punkt torde
särskilt få praktisk och gynnsam effekt vid försäljningen av begagnade
bilar. Möjligen kan remissprotokollet dock inge alltför långtgående
förväntningar i detta hänseende.

20
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 138

s. 306 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 306

Det framhålles där att en bil som är i sådant skick att
den inte skulle godkännas vid obligatorisk kontrollbesiktning i regel torde få
anses bristfällig på sådant sätt som avses i.förevarande punkt. Effekten av
förevarande stadgande, som ju enligt ordalagen avser vara vilken inte kan användas
utan uppenbar fara för människors liv eller hälsa, torde såvitt gäller
bilhandeln dock vara begränsad väsentiigen tUl fordon av beskaffenhet att böra
beläggas med omedelbart körförbud. Enligt 83 och 92 §§ fordonskungörelsen (SFS
1972: 595) skall vid kontrollbesiktning resp. flygande inspektion körförbud
meddelas för fordon, som är "så bristfälligt att det ej vidare kan
användas utan uppenbar fara för trafiksäkerheten". I fråga om bilar med
brister av lägre valör torde det föreslagna stadgandet ej bli tillämpligt,
även om bristen skulle föranleda att bilen inte godkännes vid
kontrollbesiktningen.

10 §

Lagrådet:

I denna paragraf ges en bestämmelse om bevisbördan för fel
i varan, när säljaren eller annan för hans räkning lämnat garanti för viss tid
beträffande denna. Enligt bestämmelsen skall, i det fall varan avviker från
vad som följer av garantiutfästelsen, varan anses behäftad med fel om det inte
måste antagas att avvikelsen beror av olyckshändelse eller annan omständighet
som är att hänföra till köparen. Bevisbördan i fråga om orsaken till avvikelsen
åvilar alltså säljaren. I utredningens motiv uttalas beträffande innebörden av
bevisbörderegeln att det ofta kan vara svårt för säljaren att förebringa
utredning om vad som inträffat under tid då köparen haft varan i sin besittning
och att det med tanke härpå inte krävs att säljaren presterar full bevisning
beträffande felets uppkomst. Han måste emellertid göra sannolikt att felet
beror på omständighet för vilken köparen svarar. Föredragande statsrådet har
beträffande de krav som bör ställas på säljarens bevisskyldighet förklarat sig
hänvisa till vad utredningen anfört.

Lagrådet har i och för sig inte något att erinra mot vad
sålunda anförts beträffande kiaven på säljarens bevisskyldighet. De i
lagtexten använda ordalagen "måste antagas" torde emellertid närmast
ge uttryck för krav på full bevisning. För att den avsedda lättnaden i bevisskyldigheten
skall komma till uttryck bör de citerade orden utbytas mot "göres sannolikt".

11 §

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall köparen "underrätta
säljaren om felet". Detta innebär enligt motiven att av reklamationen
skall framgå i vilket avseende fel anses föreligga och att köparen inte godtar
varan. Däremot behöver anspråken på grund av felet inte preciseras. Köparens

s. 307 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 307

reklamationsplikt
vid fel i varan är alltså inskränkt till ett krav på s. k. neutral reklamation.
I fråga om tidpunkten för reklamationen är den primära regeln att reklamationen
skall ske "inom skälig tid" efter det köparen märkt eller bort märka
felet. Av vad som anföres i remissprotokollet framgår att innebörden av detta
tidsbegrepp torde växla från bransch till bransch och även med hänsyn till
omständigheterna i det särskUda fallet. Till nämnda tidsföreskrift anknyter
sedan remissförslaget en preskriptionsregel som innebär att underrättelsen tUl
säljaren dock ej får ha lämnats senare än ett år från det köparen mottog varan.
Härmed åsyftas tydligen att, även om reklamationen göres inom den tidsfrist,
som kan betecknas som "skälig tid" efter det att ett fel upptäckts,
den likväl inte får laga verkan om den skett senare än ett år från det köparen
mottog godset. Det må tilläggas att innebörden uppenbarligen inte är den att
en reklamation alltid skall beaktas, blott den sker inom nämnda ettårstid.

Förevarande
paragraf innefattar i förhållande tUl allmänna köplagens dispositiva
reklamationsbestämmelser väsentUgen den fördelen för köparen att någon särskUd
hävningsförklaring inte erfordras inom re-klamationsfristen, om köparen vill
häva köpet. Bestämmelserna i paragrafen tar emeUertid framförallt sikte på
reklamationsklausuler i köpekontrakt, garantibevis m. m. som ger kortare
reklamationsfrister. Bestämmelsen om "skälig tid" efter det ett fel
märkts eller bort märkas och den ettåriga preskriptionsregeln får alltså inte
inskränkas genom sädana klausuler. Däremot möter självfallet intet hinder mot
att till-lämpa längre garantitider än ett år eller att eljest avtala om för
köparen fördelaktigare reklamationsklausuler (jfr 2 § andra stycket i remitterade
lagförslaget).

I
fråga om innebörden av dylika längre garantitider i kontrakt m. m. är olika
möjligheter tänkbara. Om i garantin skulle anges att säljaren svarar för fel
som visar sig inom garantitiden, exempelvis två år, torde köparen alltid ha en
skälig tidsfrist för reklamation. Han bör sålunda i fall, när felet upptäckts
eller bort upptäckas först mot slutet av garantitiden, kunna med giltig verkan
reklamera också efter garantitidens utgång. Om däremot i garantiutfästelsen
angivits att säljaren skall låta avhjälpa fel, som reklamerats inom
garantitiden, i exemplet två år, är en sådan tidsfrist efter garantitiden
utesluten.

För
att förebygga missförstånd i fråga om innebörden av bestämmelserna i
förevarande paragraf synes lämpligen en mindre jämkning av ordalagen i andra
stycket böra ske. Då i detta stycke såsom grund för påföljdens inträde
förutsattes försummelse från köparens sida att lämna "underrättelse enligt
första stycket", avses att i det citerade uttrycket inbegripa både sättet
och tiden för underrättelsen liksom adressaten för denna. Denna innebörd
skulle framgå tydligare om ordet "enligt" utbytes mot "såsom
anges i".

s. 308 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 308

Klackenberg:

Utöver
vad i sak anförts i lagrådets gemensamma yttrande känner jag behov att
ifrågasätta, om inte paragrafen på en punkt kunde få en redaktionell
utformning, som vore något mera konsumentvänlig mot lagens läsare.
Sammanförandet i en mening av stadgandet om reklamationsfristen skälig tid med
stadgandet om den ettåriga preskriptionstiden kan lätt leda till missförstånd.
Skyldigheten för köparen att "underrätta säljaren om felet inom skälig
tid efter det att han märkt eller bort märka detta, dock ej senare än ett år
från det han mottog varan" kan vid hastig läsning, då man inte lägger
märke tUl ordet "bort", ge intrycket, att köparen alltid skuUe ha ett
år på sig (jämför f. ö. de tankar på en sådan ettårsfrist för reklamation, som
vid remissen framfördes från konsumenthåll). Genom att i ett senare särskilt
stycke upptaga preskriptionstiden om ett år försvårar man åtminstone en sådan
felläsning.

Viktigare
är måhända den logiska svårigheten att i en tvingande lag som konsumentköplagen
införa den negativt bestämda tidsgränsen "ej senare än ett år". Trots
remissprotokollets många hänvisningar till förbehållet i 2 § andra stycket
blir det ganska svårfattbart att en dylik tvingande bestämmelse likväl inte
skall gäUa i en del fall. Om nu ettårsgränsen i eiUighet med
departementsförslaget skall införas i denna lag, framstår det i vart fall
pedagogiskt som en betydande fördel, ifall det i lagtexten direkt utsäges att
säljarens åtagande att svara för varan kan föranleda annan tidsgräns.

Jag tUlåter
mig därför hemställa att en redaktionell jämkning av paragrafen överväges.
Förslagsvis kunde 11 § få följande lydelse:

"VUl
köparen göra gällande befogenhet på grand av fel i varan, skall han underrätta
säljaren om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka
felet. Försummar köparen detta, förlorar han rätten att göra gällande
befogenhet på grand av felet.

Underrättelse
som förut sagts får ej lämnas senare än ett år från det köparen mottog varan,
såvida icke åtagande av säljaren att svara för varan föranleder längre tid.

Har
annan än säljaren för dennes räkning åtagit sig att avhjälpa fel i varan, får
underrättelsen i stället lämnas till den som gjort åtagandet."

12
§

Klackenberg,
Walberg:

En
jämförelse mellan det för säljaren och det för tillverkaren eller annan tredje
man föreslagna skadeståndsansvaret i fall, när ett avhjälpningsåtagande inte
blivit fullgjort på ett tillfredsställande sätt, visar att säljarens ansvar
såtillvida är strängare att han, för att undgå sådant ansvar, måste visa att
det bristande avhjälpandet inte beror på hans

s. 309 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 309

försummelse
(6 §), medan någon omkastad bevisbörda inte gäller i förhållandet meUan köparen
och tredje man (12 §). Skadeståndsskyldighet för tredje man föreligger vidare
till skiUnad från vad som gäller i fråga om säljaren endast när skadan inte
är ringa. Vad beträffar omfattningen av skadeståndsansvaret intar däremot det
remitterade förslaget en strängare hållning mot tredje man än mot säljaren.
Medan den senare enligt 6 § endast svarar för utgifter som åsamkats köparen
genom att avhjälpningsåtagandet inte blivit vederbörligen fullgjort, har
sålunda tredje man enligt nu förevarande paragraf bortsett från fallen av
ringa skada fullt skadeståndsansvar. Denna skillnad beröres inte mera
ingående i motiven.

Vad
beträffar säljarens ansvar framgår av remissprotokollet, att begränsningen
till utgifter främst avser att förebygga tvister om skadeståndets beräkning.
Detta förefaller vara en beaktansvärd synpunkt vid regleringen i en konsumentköplag.
Samma skäl kan emeUertid åberopas för en motsvarande begränsning i fråga om
tredje mans skadeståndsansvar. I annat sammanhang har i remissprotokollet
framhållits, att en återhållsam attityd i fråga om säljarens skadeståndsansvar
inte med nödvändighet rnåste följas av motsvarande restriktivitet beträffande
tredje mans skadeståndsskyldighet. I anslutning därtUl påpekas särskilt, att
köparen gentemot säljaren har en rad befogenheter, medan däremot i förhållande
till tredje man möjligheten att kräva skadestånd är den enda befogenhet som i
realiteten står köparen till buds. Häremot kan enligt vår mening invändas, att
den anförda synpunkten väl synes motivera att tredje mans skadeståndsansvar
inte inskränkes till fall av grov vårdslöshet, men att den principiellt inte
utgör något bärande skäl för en strängare behandling av tredje man när det
gäller skadeståndsansvarets omfattning.

Det
ligger nära till hands att se tredje mans skadeståndsskyldighet i fall, när ett
avhjälpningsåtagande inte fullgöres riktigt, som ett slags borgensansvar för
säljaren. Det ter sig från en sådan synpunkt naturligt att säljarens och tredje
mans skadeståndsansvar har samma principiella omfattning. FÖr allmänheten kan
det vara svårt att förstå, varför köparen i fall när köpet häves på den grand,
att ett avhjälpningsåtagande inte fullgjorts inom skälig tid, skall kunna få
ersättning för prisskUlnad (jfr 45 § köplagen), om åtagandet gjorts av tredje
man för säljarens räkning men inte om det gjorts av säljaren själv. I vad mån
den längre gående skadeståndsskyldigheten för tillverkaren kan få negativa
konsekvenser i fråga om tillverkarnas benägenhet att göra avhjälpningsåtaganden
undandrar sig vårt bedömande.

Vid
6 § har vi framlagt ett förslag, enligt vilket det i sagda paragraf skall
uttryckligen anges, att säljaren har full och alltså inte en till utgifter
begränsad skadeståndsskyldighet, när han visat grov för-iummelse. Också i
detta hänseende synes likformighet böra råda meUan

s. 310 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 310

säljaren
och tredje mannen beträffande utformningen av skadeståndsregeln.

Genomföres
likformighet i förut berörda hänseenden saknas anledning att göra något förbehåll
för fall, när skadan är ringa.

Under
hänvisning till det anförda föreslås att 12 § ges följande lydelse:

"Har
varans tillverkare eller annan för säljarens räkning åtagit sig att avhjälpa
fel i varan och visar han grov försummelse vid fullgörande av åtagandet, skall
han ersätta skada som därigenom tUlfogas köparen.

Föreligger
ej ersättningsskyldighet enligt första stycket men har den som gjort åtagandet
eljest visat försummelse vid fullgörande av detta, har köparen rätt till skälig
ersättning för utgift som han ådragit sig tUl följd av försummelsen."

13
§ Lagrådet:

Enligt
förevarande paragraf har köparen rätt att kräva fullgörande av åtagande som
avses i 12 §, om han lämnat underrättelse enligt 11 § tUl den som gjort
åtagandet eller till säljaren. Av motsvarande skäl som lagrådet angivit vid 11
§ synes uttrycket "underrättelse enligt 11 §" böra ersättas med
"underrättelse såsom anges i 11 §". Eftersom uttrycket i sistnämnda avfattning
inbegriper adressaten för underrättelsen torde, om ändringen vidtages, de
efterföljande orden "till den som gjort åtagandet eUer tiU säljaren"
såsom onödiga kunna utgå ur lagtexten.

16
§ Lagrådet:

I
lagtextens beskrivning av låneköpsfallet anges att köparen skall ha erhåUit
lånet från en kreditgivare bank eller annan med vUken säljaren har
"nära ekonomisk förbindelse". Innebörden av detta uttryck torde inte
vara helt klar och tanken kan ledas mot någon form av ekonomisk
intressegemenskap. Föredragande statsrådet har till klarläggande av innebörden
anfört, att det inte behöver föreligga någon ägargemenskap mellan säljaren och
kreditgivaren och att den nära ekonor miska förbindelsen typiskt sett kommer
till uttryck i att det föreligger ett fast avtal om att kreditgivaren
finansierar kreditaffärer av aktuellt slag. För att förebygga att lagtextens
ordalag ges en icke åsyftad innebörd vUl lagrådet i anslutning till det nyss
anförda uttalandet förorda att i lagtexten anges, att det skall vara fråga om
lån av bank eller annan, med vilken säljaren "samarbetar för sådan
förmedling av lån".

s. 311 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 311

17
§ Lagrådet:

Som
exempel på sådan annan skuldförbindelse än löpande skuldebrev som avses skola
omfattas av det i paragrafen straffsanktionerade förbudet nämner utredningen postdaterad
check. Denna jämställdhet med löpande skuldebrev kan vara motiverad i fall när
vid ett avbetalningsköp utställes ett antal postdaterade checker, méd utställningsdagama
motsvarande de överenskomna avbetalningarna. Det bör emellertid framhållas att
utställande av en postdaterad check i samband med ett konsumentköp kan vara invändningsfritt
ur den synpunkt som föranlett förbudet i denna paragraf för säljare att motta
skuldförbindelse. Köparen lämnar t. ex. en check på köpeskUlingen som han i
samförstånd med säljaren postdaterar en eller annan dag för att vara helt säker
på att täckning finns den angivna dagen. I ett sådant fall är det i realiteten
inte fråga om ett kreditköp.

I
paragrafen användes uttrycket "utställd skuldförbindelse". För att
klarare ange vad som åsyftas synes i analogi med "ingången växelförbindelse"
böra användas uttrycket "ingången skuldförbindelse".

Lagens
ikraftträdande Lagrådet:

Lagen
avses skola träda i kraft den 1 januari 1974. Såsom i specialmotiveringen
uttalas följer av allmänna grundsatser att lagen inte är tillämplig på köp som
ingås före ikraftträdandet. Lagen skall sålunda i princip tiUämpas i fråga om
köp som sker därefter. Innebörden härav, såvitt gäller sådana åtaganden att
avhjälpa fel (jfr 4, 6 och 12 §§) som härrör från tiden före ikraftträdandet
och vilseledande uppgifter (jfr 7 och 14 §§) som lämnats före nämnda tidpunkt,
synes behöva utvecklas något närmare.

Avgörande
blir tydligen om utfästelsen eller uppgiften kan anses lämnad även efter den 1
januari 1974.

Vad
angår ett åtagande att avhjälpa fel torde åtagandet få anses fortlöpande
lämnat så länge det inte återkallats. Om sålunda t. ex. en tillverkare före
lagens ikraftträdande till en återförsäljare distribuerat en folder med ett
åtagande att avhjälpa fel och foldern efter ikraftträdandet ligger kvar hos
återförsäljaren, torde det regelmässigt få anses föreligga ett även efter
ikraftträdandet gjort avhjälpningsåtagande från tillverkarens sida. Givetvis
kan i särskUda fall svårigheter uppstå att avgöra huruvida ett garantiåtagande
kan anses återkallat eller inte. Någon teknisk omöjlighet torde inte föreligga
för en tillverkare att hos sina återförsäljare återkalla en garanti, om han skuUe
finna den nya lagen betungande.

s. 312 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 312

Liknande
synpunkter torde vara att anlägga när det gäller säljarens eller tredje mans
ansvar för vUseledande uppgift. Om t. ex. en tillverkare lämnat vilseledande
uppgifter i en folder, som sänts ut tiU återförsäljarna, torde tillverkaren få
anses fortlöpande lämna uppgifterna, så länge foldrarna hålls tUlgängliga hos
återförsäljarna. Om däremot den vUseledande uppgiften lämnats i en enstaka
annons avsevärd tid före ikraftträdandet, torde det knappast kunna göras
gällande, att uppgiften lämnats även efter ikraftträdandet. Det må här erinras
om att en förutsättning för att uppgiften skall få betydelse är att den kan
anses ha inverkat på köpet.

Vad
i det föregående anförts innebär sålunda att några särskilda
övergångsbestämmelser inte torde erfordras.

Förslaget
till lag om ändring i avtalsviUkorslagen

Lagrådet:

Förslaget
lämnas utan erinran.

Ur
protokollet: Ingrid Hellström

s. 313 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 313

Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 5 juni 1973.

Närvarande:
Statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON,
LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM,
CARLSSON, FELDT.

Statsrådet
Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter
lagrådets yttrande över förslag till

1. konsumentköplag,

2. lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot
otillbörliga avtalsvillkor.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Enligt
lagrådet bör huvudregeln om konsumentköplagens tillämpningsområde (i § första
stycket) förtydligas i syfte att markera att köparens syfte med förvärvet
skall vara avgörande för om köpet skall behandlas som konsumentköp. Vad
lagrådet har anfört rörande innebörden av det i lagtexten använda uttrycket
"avsedd huvudsakligen för enskilt brak" föranleder i och för sig
inte någon erinran från min sida. Enligt min mening föreligger dock inte
tillräckliga skäl att frångå den formulering som har valts i det remitterade
förslaget. Som lagrådet påpekar återfinns formuleringen även i hemförsäljningslagen
och begagnas där med samma innebörd som i konsumentköplagen. Eftersom reglerna
om lagamas tillämpningsområde härvidlag avses ha samma sakliga innehåll, bör
viss försiktighet iakttas vid ändring av formuleringen i den nu föreslagna
lagen. Den i hemförsäljningslagen använda formuleringen torde inte ha gett
upphov till tvekan vid lagens tillämpning. Det finns knappast anledning att
befara att så skulle bli fallet, om samma formulering begagnas i konsumentköplagen.
Jag ansluter mig därför inte tUl lagrådets förslag om ändring av huvudregelns
ordalydelse i 1 § första stycket.

En
ledamot av lagrådet föreslår att andra stycket i 1 § ändras så, att det avser
endast köp av varor av sådant slag som näringsidkaren tillhandahåller i sin
yrkesmässiga verksamhet. Detta ger mig anledning att framhålla följande. I
enlighet med vad jag har anfört i remissprotokollet föratsätts i andra stycket
att köpet förmedlas som ett led i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet.
Härigenom utesluts faU, då.en

s. 314 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 314

näringsidkare
i egenskap av privatperson i ett enskilt fall ombesörjer försäljning av en
vara som tillhör annan privatperson. Huruvida köpet är att hänföra tUl
näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet får givetvis bedömas efter
omständigheterna i det särskilda fallet. I vissa situationer torde även
förmedling av köp av sådana varor som näringsidkaren inte själv normalt saluför
få anses ligga inom ramen för dennes yrkesmässiga verksamhet. Så kan t. ex.
vara faUet om en bensinstationsinnehavare förmedlar köp av en begagnad
motorcykel. Enligt min mening klargör den föreslagna regeln tUlräckligt tydligt
vilka fall som åsyftas. Någon anledning att inskränka regelns räckvidd på sätt
lagrådsledamoten har föreslagit synes inte föreligga.

Med anledning av vad
lagrådet har anfört rörande frågan om möjligheterna för KO och
marknadsdomstolen att med stöd av avtalsvillkorslagen ingripa mot oskäliga lagvalsklausuler
vid konsumentköp med intemationeU karaktär (avsnitt 6.2.1 i remissprotokollet)
vill jag framhålla följande. Enligt 3 § första stycket lagen (1964: 528) om
tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker äger parterna vid
sådant köp själva bestämma vilket lands lag som skaU reglera köpet. Detta
gäller även vid konsumentköp. Frågan huruvida giltig överenskommelse om tUlämpning
av visst lands lag har kommit till stånd skall bedömas enligt lagen i det
landet (3 § andra stycket). Dessa bestämmelser bygger på en av Sverige tUlträdd
Haagkonvention i ämnet. Bestämmelserna innebär att allmän domstol här i landet
inte i vidare mån än som följer av allmänna internationellt privaträttsliga
grundsatser kan gå in i prövning av en lagvalsklausuls giltighet i en tvist
mellan enskilda parter. KO:s och marknadsdomstolens ingripanden enligt
avtalsvillkorslagen rör emellertid inte i och för sig enskilda avtal mellan
säljare och köpare utan syftar tUl att för framtiden hindra användningen av
villkor som vid en typiserad bedömning framstår som oskäliga mot
konsumentkollektivet. En konvention av den typ som nyssnämnda lag om
internationella köp bygger på kan inte anses utgöra hinder för till-lämpning av
den näringsrättsliga regleringen i avtalsvillkorslagen. Det bör därför i och
för sig vara möjligt för nämnda myndigheter att pröva skäligheten av att tUlämpa
utiändsk lag, tiU vilken en lagvalsklausul i köpavtalet hänvisar. Sådan
tillämpning bör kunna förbjudas t. ex. om en utiändsk säljare i syfte att
kringgå tvingande svenska lagregler låter representant i något av Sveriges
grannländer ta upp beställningar från svenska köpare och i standardvillkoren
för köpet tar in en lagvalsklausul, som medför att köparna berövas möjligheten
att reagera mot kontraktsbrott av säljaren.

I
fråga om det i 5 första stycket tredje punkten upptagna undantaget från
kravet på leveransuppmaning vid dröjsmål på säljarens sida förordar lagrådet
att orden "på annat sätt" skall utgå för att förebygga missförstånd
beträffande den i första och andra punktema angivna

s. 315 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:138 315

huvudregeln
om köparens hävningsrätt vid dröjsmål. Jag delar inte denna uppfattning. Det
synes tvärom utgöra en fördel att lagtexten ger en antydan om att en
leveransuppmaning i förening med en frist av skälig längd skapar en presumtion
för att dröjsmålet när fristen har gått till ända är av sådan betydelse för
köparen att han har rätt att häva köpet. Orden "på annat sätt" torde
dock böra ersättas med "av annan anledning".

Jag
ansluter mig till vad lagrådet har anfört under 4 § beträffande köparens rätt tUl
skälig ersättning för avhjälpande av fel utomlands i vissa undantagsfall.

Det
av lagrådet föreslagna förtydligandet av 5 § första stycket första punkten
finner jag befogat. Lagtexten bör således jämkas i enlighet med vad lagrådet
har förordat. Jag godtar också lagrådets förslag att ordet "därvid" tUläggs
i satsen "och erbjuder sig säljaren att avhjälpa detta". Däremot
finner jag inte tillräckliga skäl föreligga att frångå det i samma bestämmelse
använda uttrycket "väsentlig olägenhet". Andra stycket andra punkten
bör ges den avfattning som lagrådet har förordat.

I
den allmänna motiveringen till det remitterade lagförslaget uppehöll jag mig
utförligt vid frågan i vilken utsträckning konsumenten genom tvingande regler
bör tillförsäkras skadeständsrätt mot säljaren (avsnitt 6.2.6). I fråga om
skälen till att jag på denna punkt ansåg mig böra frångå köplagsutredningens
förslag vUl jag hänvisa till remissprotokollet. Att - som tre ledamöter av
lagrådet föreslär komplettera 6 § med en regel av det slag som ingår i
utredningens lagförslag finner jag mindre lämpligt. Jag viU erinra om det
angelägna i att den tvingande civilrättsliga regleringen i konsumentköplagen
inte lägger hinder i vägen för att med stöd av avtalsvillkorslagen genomdriva
kontraktsvillkor som ger konsumentema förmånligare ställning än de tvingande reglema
innebär. En tvingande skadeståndsregel av det slag som utredningen har
föreslagit, nämligen att köparen ges rätt att kräva full ersättning för
eventuell förlust, om säljaren visat grov försummelse vid fullgörande av
avtalet, skulle sannolikt minska KO:s möjligheter att genom tillämpning av avtalsvUlkorslagen
uppnå för konsumenterna bättre villkor i skadeståndshänseende. Som påpekats i
remissprotokollet synes något mer påtagligt behov av att klargöra nuvarande
rättsläge inte ha gjort sig gällande för konsumentköpens del. Med hänsyn till
det anförda kan jag inte biträda förslaget att 6 § skall kompletteras med en
skadeståndsregel av det slag som ingår i utredningens betänkande. Emellertid
bygger det här framlagda förslaget på att den angivna principen ändå får anses
gälla på konsumentköprättens område. Självfallet ankommer det på domstolarna
och i sista hand högsta domstolen att avgöra om den kan godtas utan att ha
kommit till direkt uttryck i lagtext. Det är dock uppenbart att uttalanden som
har gjorts av statsmakterna vid lagens tUlkomst

s. 316 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 316

särskilt
om de har principiell räckvidd måste tUlmätas stor betydelse i rättstillämpningen.

Vad
lagrådet har påpekat beträffande användningen av ordet "fel" i 6 §
första punkten bör föranleda att lagtexten jämkas på sätt lagrådet har
föreslagit.

Jag
biträder den av lagrådet föreslagna ändringen i 7 § andra stycket.

Med
anledning av vad lagrådet har anfört angående den i 7 § angivna rättsföljden
vid vilseledande uppgift om varan ("skall varan anses behäftad med
fel") vill jag till vidare utveckling av de uttalanden som härvidlag
gjorts i remissprotokollet framhålla följande.

Ett
viktigt syfte med konsumentköplagen är att ge konsumenten som köpare ett
grundskydd som inte skall kunna berövas honom genom friskrivningsklausuler i
standardkontrakt o. d. Enligt 2 § första stycket i det remitterade lagförslaget
skall köparen vid konsumentköp alltid ha de befogenheter som tillerkänns köpare
i lagen. Förbehåll som inskränker sådan befogenhet är ogUtigt. I fall då en
vara enligt lagen skall anses behäftad med fel, t. ex. i den situation som
beskrivs i 7 §, garanteras köparen således alltid de befogenheter mot bl. a.
säljaren som närmare anges i de tvingande reglerna. Under förutsättningar som
sägs i 5 och 6 §§ kan köparen i sådant fall exempelvis häva köpet och fordra
ersättning för utgift som han ådragit sig till följd av felet.

Av 2
§ andra stycket i det remitterade lagförslaget följer emellertid att köparen i
den åsyftade situationen inte är hänvisad uteslutande till att göra gällande de
tvingande reglerna. Huvudregeln om konsumentköplagens karaktär av grundskydd
(2 § första stycket) skall nämligen inte utgöra hinder mot att i stället för
bestämmelse i lagen tillämpa vad som på grund av avtal eller enligt köplagen
eller eljest gäller beträffande köparens förhållande till säljaren, under
förutsättning att därigenom längre gående befogenhet än enligt konsumentköplagen
tillerkänns köparen. Bestämmelsen i 2 § andra stycket innefattar en anvisning
om att köparen har rätt att välja mellan att åberopa den tvingande lagen och
dispositiva regler, t. ex. bestämmelserna i köplagen. Motivet härför är att det
ibland kan vara mer förmånligt för köparen att åberopa den allmänna köplagens
normalregler än konsumentköplagens minimiregler. Köparen skall enligt
förslaget i sådana fall inte komma i sämre ställning än köpare på vars köp den
tvingande lagen över huvud taget inte är tillämplig.

De
av lagrådet åsyftade uttalandena i remissprotokollet innefattar i första hand
en erinran om den möjlighet som i t. ex. 7 §:ns fall står köparen till buds att
i stället för konsumentköplagens bestämmelser åberopa dispositiva regler som
ger honom längre gående befogenheter än den tvingande lagen gör. Saknas avtal
mellan parterna i förevarande hänseende något som i regel torde vara fallet
kan köparen således, i stället för att exempelvis med stöd av 6 § konsumentköplagen
kräva

s. 317 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 317

ersättning
för utgift tiU följd av felet, åberopa antingen 42 § andra stycket köplagen (speciesköp)
eller 43 § andra stycket samma lag (genusköp) för att av säljaren begära fuU
ersättning för skada. De i köplagen angivna förutsättningarna för tUlämpning av
reglerna i denna lag måste då vara uppfyllda. Vad gäller speciesköp innebär
detta att köparens skadeståndsrätt betingas av att det konstateras att varan
vid köpet saknade egenskap, som kan anses tillförsäkrad, eller att annat i 42
§ andra stycket angivet faU föreligger.

Uttalandena
i remissprotokoUet har också en vidare syftning. Den precisering av
felbegreppet som avses komma till stånd genom bl. a. 7 § konsumentköplagen bör
enligt min mening få avgörande betydelse även vid tillämpning av den allmänna
köplagens regler på konsumentköp. Frågan huruvida varan är behäftad med fel
skall sålunda kunna bedömas med stöd av denna paragraf också när köparen gör
gällande påföljd enligt den allmänna köplagen. Något hinder mot att ge 7 § i
den tvingande lagen denna mer vidsträckta tillämpning synes inte vara för
handen. Jag vill framhålla att den praxis som har utbildats vid tillämpning av
köplagen såvitt rör den situation som avses i 7 § konsumentköplagen i
väsentliga hänseenden stämmer överens med de principer som den tvingande
regleringen ger uttryck åt (jfr SOU 1972: 28 s. 148).

Den
i 8 § första punkten upptagna bestämmelsen om säljarens felansvar när en vara
har sålts i strid mot näringsrättslig föreskrift som meddelats i
säkerhetssyfte har föranlett vissa erinringar från lagrådets sida. Tre
ledamöter menar att bestämmelsen bör uttryckligen begränsas till att avse varor
som är i och för sig bristfälliga och vilkas användning med hänsyn härtill är
förenad med hälso- eller säkerhetsrisker. En ledamot hävdar å andra sidan att
regeln bör ges en vidsträckt tillämpning och gälla i alla de fall där ett
försäljningsförbud med angivet syfte överträtts, sålunda oavsett om förbudet
gällt en vara, som inte alls får saluföras, eller betingas av att säljaren
inte varit behörig i fall, där särskilt tillstånd krävs för försäljning av
varan, eUer om sådan försäljare har sålt varan till en icke berättigad köpare.
För egen del anser jag det mindre lämpligt att föra in ett särskilt bristfällighetsrekvisit
i 8 § första punkten. Ett sådant rekvisit kan ge upphov till missförstånd vid
jämförelse med motsvarande rekvisit i andra punkten. Medan det beträffande
första punkten rör sig om fall där en vara på grund av särskild föreskrift presumeras
ha farliga egenskaper, dvs. oavsett hur det förhåller sig med varans
"bristfällighet" i det enskUda fallet, krävs i fråga om andra punkten
att det beträffande den sålda varan konstateras att den är så bristfällig som
sägs där. HärtiU kommer att första punkten uppenbarligen bör träffa även
situationer där varan i och för sig är "utan brist" men t. ex. inte
underkastats föreskriven kontroll och godkänts för försäljning. Avgörande för
bestämmelsens tillämplighet bör vara om ett försäljningsförbud med angivet
syfte överträtts. Med tanke på

s. 318 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 318

fall
då ett försäljningsförbud uppbärs av i första hand andra syften än dem som
anges i första punkten bör i tydlighetens intresse lagtexten jämkas så att
orden "för att förebygga" byts ut mot "väsentiigen i syfte att
förebygga".

Vad
gäller 8 § andra punkten delar jag i och för sig lagrådets synpunkter
beträffande sådana speciella situationer då det är helt klart mellan parterna,
att varan i föreliggande skick inte skall användas på sätt som är farligt för
köparen eller annan person. Jag anser det emellertid inte påkallat att ändra
lagtexten med tanke härpå. Däremot förordar jag i anslutning till vad lagrådet
har anfört att orden "den ej kan användas utan uppenbar fara" ersätts
med uttrycket "dess användning medför uppenbar fara".

Den
bevisskyldighet som enligt 10 § åvilar säljaren beträffande uppkomsten av fel
i varan innefattar enligt det remitterade förslaget krav på att säljaren visar
sannolika skäl för att felet beror av omständighet som är att hänföra till
köparen. Jag kan ansluta mig till den av lagrådet föreslagna jämkningen av
paragrafens ordalydelse.

Vad
lagrådet har anfört i anslutning till 11 § föranleder ingen erinran från min
sida. Jag godtar den av lagrådet föreslagna jämkningen i andra stycket.

Jag
anser mig inte kunna tillstyrka de av två av lagrådets ledamöter föreslagna
ändringarna i 12 §.

De
jämkningar av ordalydelsen i 13, 16 och 17 §§ som lagrådet föreslår torde böra
vidtas.

Vad
lagrådet har anfört angående lagens ikraftträdande kan jag i allt väsentligt
ansluta mig till.

Utöver
de ändringar som jag har förordat i det föregående bör vissa redaktionella
jämkningar göras i det remitterade förslaget tUl konsumentköplag. Dessutom
förordar jag, efter samråd med chefen för handelsdepartementet, att vissa
formella ändringar görs i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m.

Jag
hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga

dels
de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar, dels förslag till
lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m.

Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur
protokollet: Britta Gyllensten

s. 319 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 319

Innehåll

Propositionen.....................................................
1

Propositionens
huvudsakliga innehåll....................... 1

Lagförslag......................................................... 3

1 Förslag tUl konsumentköplag.......................... 3

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1971: 112) om
förbud

mot
otillbörliga avtalsvillkor............................. 6

3............................................................... Förslag
tiU lag om ändring i lagen (1970:417) om mark

nadsdomstol m. m........................................ 7

Utdrag
av statsrådsprotokoUet över justitieärenden den 23 mars

1973 ............................................................ 8

1 Inledning ................................................. 8

2 Nuvarande ordnmg.......................................
9

2.1 Inledning................................................
9

2.2 GäUande bestämmelser ......................... 10

2.2.1 Köplagens regelsystem ..................... ... 10

2.2.2 Köparens förhållande tUI varans tUlverkare m. fl. 18

2.2.3 Köparens förhållande till särskild kreditgivare .. 18

2.2.4 Hemförsäljningslagen.......................... ... 20

2.2.5 Marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen 21

2.3 Allmänna reklamationsnämndens praxis......... 22

2.4 Standardformulär vid konsumentköp............. 23

2.4.1 Inledande anmärkningar .................. ... 23

2.4.2 Utredningen ................................ 24

2.4.3 KO:s verksamhet............................... 26

3 Utländsk rätt...................................... ___ ... 27

4 Utredningen................................................. 28

4.1 Allmänna synpunkter................................. 28

4.2 Huvudgrunderna för lagförslaget ................ 36

4.2.1 Tillämpningsområdet......................... . 36

4.2.2 Lagstiftningstekniken------------------ ... 37

4.2.3 Kraven pä säljarens prestation............. 40

4.2.4 Säljarens ansvar för uppgifter om varan ...... 43

4.2.5 Säljarens ansvar för garanti rörande varan 44

4.2.6 Köparens befogenheter mot säljaren .... 48

4.2.7 Tredje mans ansvar mot köparen.......... 53

4.2.8 Reklamation m. m........................ 56

4.2.9 Köparens förhåUande till kreditgivare..... .. 58

4.3 Följdändringar i köplagen m. m.................... .. 60

4.4 Information om konsumentköplagen.............. 61

5 Remissyttrandena
.................................... 62

5.1 Allmänna synpunkter .............................. 62

5.2 Huvudgrunderna för lagstiftningen ............ 74

5.2.1 Tillämpningsområdet- ......................... 74

5.2.2 Lagstiftningstekniken......................... 76

5.2.3 Kraven på säljarens prestation............. .. 79

5.2.4 Säljarens ansvar för uppgifter om varan. .. 80

5.2.5 Säljarens ansvar för garanti rörande varan 82

5.2.6 Köparens befogenheter mot säljaren .... 85

s. 320 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:138 320

5.2.7 Tredje mans ansvar mot köparen.......... .. 98

5.2.8 Reklamation m. m.............................. 100

5.2.9 Köparens förhållande tUl kreditgivare..... 101

5.3 Följdändringar i köplagen m. m.................... 109

5.4 Information om konsumentköplagen............. 109

5.5 Lagens ikraftträdande .............................. 109

6 Föredraganden
........................................... 110

6.1 Allmänna synpunkter................................. .. 110

6.2 Huvudgmnderna för lagstiftningen ............. .. 119

6.2.1 Tillämpningsområdet........................... .. 119

6.2.2 Lagstiftningstekniken......................... .. 123

6.2.3 Kraven på säljarens prestation............. .. 126

6.2.4 Säljarens ansvar för uppgifter om varan. .. 128

6.2.5 Säljarens ansvar för garanti rörande varan 130

6.2.6 Köparens befogenheter mot säljaren ..... .. 133

6.2.7 Tredje mans ansvar mot köparen ......... .. 143

6.2.8 Reklamation m. m.............................. 148

6.2.9 Köparens förhållande tiU kreditgivare..... 150

6.3 Följdändringar i annan lagstiftning .............. .. 153

6.4 Information, ikraftträdande m. m................. .. 154

7 Upprättade lagförslag.................................... .. 156

8 Specialmotivermg ..................................... 156

8.1
Förslaget till konsumentköplag .................. 156

1
§ ................................................................... 157

2
§ ................................................................... .. 163

3
§ .................................................................... 165

4 och 5 §§ ........................................................ 173

6
§ ................................................................... 195

7
§ ................................................................... 200

8
§ ................................................................... 220

9
§ ................................................................... 231

10
§ ..................................................... :............ .. 242

11
§ .................................................................... .. 247

12
§ ................................................................... 254

13
§ .................................................................... 257

14
§ ................................................................... 261

15
§ .................................................................... .. 265

16
§ .................................................................... .. 269

17
§ ................................................................... .. 275

18
§ ................................................................... .. 280

19
§ .................................................................... . 280

Ikraftträdande
..................................... 281

8.2
Förslaget till lag om ändring i avtalsvillkorslagen 281

9
HemstäUan ............................................. . 281

BUagor

Köplagsutredningens
förslag tiU lag om konsumentköp 282

De
remitterade förslagen................................... . 286

1 Förslag till konsumentköplag........................ . 286

2 Förslag tiU lag om ändring i lagen (1971: 112) om
förbud mot otillbörliga avtalsvillkor 290

Utdrag
av lagrådets protokoll den 4 juni 1973........... 291

Utdrag
av statsrådsprotokollet över justitieärenden den 5 juni 1973 313

MA.RCUS BOtiTR.STOCKHOLM 1 973 730100

Doktrin (12)

  1. Jacob Frank, Fel under garantitid i ABT 06 och bevisbörda, SvJT 2026 s. 442, på s. 450 · Fritt tillgänglig
  2. Jacob Frank, Fel under garantitid i AB 04 och bevisbörda, SvJT 2026 s. 36, på s. 46, 49 · Fritt tillgänglig
  3. Johnny Herre, Svante O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 934 · Fritt tillgänglig
  4. Anders Agell, Felbegreppet, funktionsgarantier och försäkring, SvJT 1991 s. 404, på s. 420 · Fritt tillgänglig
  5. Jan Hellner, Skadestånd för avsaknad av kärnegenskap, JT 1989/90 nr 1 s. 98, på s. 100
  6. Jan Hellner, Avtals- och köprätt under 1900-talet, SvJT 1984 s. 755, på s. 769 · Fritt tillgänglig
  7. Fel i godset, SvJT 1981 s. 624, på s. 625, 626 · Fritt tillgänglig
  8. Lennart Grobgeld, Olov Hertzman, Fel, hållbarhet och garanti, SvJT 1981 s. 241, på s. 255, 261, 262, 263 · Fritt tillgänglig
  9. Knut Rodhe, Förmögenhetsrätt, SvJT 1979 s. 577, på s. 614 · Fritt tillgänglig
  10. Jan Hellner, Argumentation de lege ferenda, SvJT 1975 s. 401, på s. 406 · Fritt tillgänglig
  11. Anna Christensen, Säljföretagets ansvar för försäljarens culpa in contrahendo vid hemförsäljning och andra konsumentköp, SvJT 1974 s. 737, på s. 754, 757 · Fritt tillgänglig
  12. Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen, SvJT 1974 s. 81, på s. 82, 83, 84, 95, 98, 99, 100, 101, 106, 109, 113, 115, 116, 117, 118, 121, 122, 123 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

306 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (81)

81 kopplingar i 34 dokument.

  1. Prop. 2015/16:128 Ett särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden s. 84 om s. 281 i texten
  2. SOU 2014:31 Visselblåsare - Stärkt skydd för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden om s. 281 i texten
  3. Prop. 2012/13:36 Snabbare betalningar s. 44 om s. 281 · s. 49 om s. 281 i texten
  4. SOU 2012:11 Snabbare betalningar s. 164 om s. 281 · s. 194 om s. 281 · s. 197 om s. 281 · s. 206 om s. 281 i texten
  5. SOU 2000:110 Konsumentskyddet vid småhusbyggande s. 46 om s. 110 i texten

Visa alla 34

Rättsfall (8)

8 kopplingar i 7 dokument.

  1. NJA 2020 s. 951 »Badrummet i radhuset« om s. 241 i texten
  2. NJA 2018 s. 127 »Flyget till Antalya« om s. 148 i texten
  3. NJA 2017 s. 113 »Den övertagna överlåtelsebesiktningen« om s. 138 i texten
  4. NJA 2001 s. 138 om s. 161 i texten
  5. NJA 1988 s. 503 om s. 160 i texten

Visa alla 7

Doktrin (217)

217 kopplingar i 35 dokument.

  1. Wetterstein, Säljarens garantiutfästelser vid lösöreköp, 1982 s. 25 om s. 10 · s. 26 · s. 42 om s. 41 · s. 42 om s. 200 · och 55 till i texten
  2. André, Marknadsföringsansvar, 1984 s. 29 om s. 129 · s. 248 om s. 217 · s. 295 om s. 126 · s. 303 om s. 213 · och 34 till i texten
  3. Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 84 om s. 196 · s. 85 om s. 200 · s. 87 om s. 197 · s. 88 om s. 196 · och 24 till i texten
  4. SvJT 1974 s. 81 Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt II. Avtalsvillkorslagen s. 82 · s. 83 · s. 84 · s. 95 · och 14 till i texten
  5. Halje, Rättslig operationalisering av företags samhällsansvar, 2022 s. 194 om s. 28 · s. 303 · s. 311 om s. 212 · s. 312 om s. 212 · och 12 till i texten

Visa alla 35