Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i distriktsveterinärorganisationen, m.m.
1973 · 62 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 55 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:178, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i distriktsveterinärorganisationen, m.m.
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts
proposition nr 178 år 1973 Prop.
1973:178
Nr 178
Kungl.
Maj:t$ proposition med förslag till ändring i distriktsveterinärorganisationen,
m. m.; given den 2 november 1973.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
CARL GUSTAF
INGEMUND
BENGTSSON
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Den
nuvarande organisationen av velerinärväsendet tillkom år 1934. I propositionen
föreslås en anpassning av organisationen till de förändringar som därefter
skett i djurtUlgången och till de krav som modern djurhållning ställer i fråga
om veterinär service.
1
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 178
Prop. 1973:178
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför
Hans Majrt Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 2 november 1973.
Närvarande: statsministern PALME, statsråden STRÄNG,
ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING,
LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Chefen för jordbraksdepartementet, statsrådet Bengtsson,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
ändring i distriktsveterinärorganisationen, m. m, och anför
Inledning
I samband med anmälan av prop, 1965: 38 angående
upprustning av den veterinärmedicinska forskningen och utbildningen, m, m,
framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet att veterinärväsendels organisation
i vissa avseenden borde bli föremål för översyn av särskilda sakkunniga.
Riksdagen uttalade också (JoU 1965: 6, rskr 1965: 165) att en sådan översyn
borde komma till stånd.
Med stöd av Kungl, Maj:ts bemyndigande den 3 juni 1965
tillkallades sakkunniga med uppdrag att utreda velerinärväsendets uppgifter och
organisation. De sakkunniga antog benämningen veterinärväsendeutred-ningen.
Utredningen avgav i april 1967 belänkandet (Ds Jo 1967: 6) Sluten
djursjukvård, i maj 1968 betänkandet (Ds Jo 1968: 3) Veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet, i mars 1970 rapporten (SOU 1970: 53)
Distriktsveterinäremas tjänstgöringsförhållanden, m. m, samt i januari 1971
betänkandet (SOU 1971: 3) Velerinärdislriklsindd-ningen, m, m.
Den slutna djursjukvården togs upp i tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1967/68 (prop, 1967: 155 bU, 7, JoU 1967:40, rskr
1967: 378), Den veterinärmedicinska rådgivnings- och laboratorieverksamheten
behandlades av 1969 års riksdag (prop, 1969: 43, JoU 1969: 12, rskr 1969: 135),
Efter remiss har yttranden över betänkandet angående veterinärdist-
' Riksdagsledamoten Sven Persson, ordförande,
generaldirektören Gösta Björkman, förbundssekreteraren Arne Nybom,
riksdagsledamoten Harald Pettersson och byrådirektören Curt Werner,
Prop.
1973:178 3
riklsinddningen,
m, m. avgetls av överbefälhavaren, statskontoret, riksrevisionsverket, statens
omplaceringsnämnd, lantbraksstyrdsen, veteri-närslyrdsen, samtiiga
länsstyrelser, lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan, statens
veterinärmedicinska anstalt, utredningen om inrättande av en fältstation i
Skara, organisationskommittén för omlokalisering av veterinärhögskolan och
statens veterinärmedicinska anstalt. Kooperativa förbundet. Lantbrukarnas
riksförbund. Svenska kenndklubben. Svenska kommunförbundet. Svenska
landstingsförbundet. Svenska samernas riksförbund och Sveriges velerinärförbund.
Vissa
remissinstanser har bifogat yttranden från ett stort antal myndigheter,
sammanslutningar och enskilda.
Yttranden
och skrivelser har dessutom inkommit från socialstyrelsen, AB Svensk
laboratorietjänst samt vissa kommuner, sammanslutningar och enskilda.
Nuvarande
ordning
Distriktsveterinärväsendet
förstatligades fr, o, m, den 1 januari 1934, Distriktsveterinärerna, som
dessförinnan var anställda av landstingen, blev alltså statstjänstemän. De
avlönas genom dels fast lön, dels prak-tikinkomsler enligt en av Kungl. Maj:t
fastställd taxa. Distriktsveterinärtjänst hänförs till löneplan D samt inom
denna till någon av lönegrupperna IV,
Antalet veterinärdistrikt
var vid förstatiigandet 257, vartill kom länsveterinärernas praklikområden.
Även om ändringar i distriktsindelningen därefter vidtagits består den dock i
allt väsentligt oförändrad. Antalet distrikt är i dag 285, varav två ingår i
veterinärhögskolans praktikområde. Indelningen av landet i veterinärdislrikt
bestäms av Kungl, Maj:t, I varje distrikt finns en distriktsveterinär, vilken
är skyldig att bo på den av Kungl, Maj:t fastställda slalioneringsorlen.
Antalet tjänster som distriktsveterinär uppgår således till 285, Dessutom
finns tolv s, k, veteri-närstipendialer. Dessa anlitas som vikarier.
Den veterinära
verksamheten regleras främst av allmän veterinärinstruktion (1971: 810), som
bl. a, berör distriktsveterinärs medverkan beträffande livsmedelskontrollen, saml
däratöver av epizoolilagen (1935: 105, ändrad senast 1971: 1109), som
innehåller bestämmelser om vad distriktsveterinär har att iaktta i fråga om
förebyggande åtgärder när epizootisk sjukdom utbrutit, och djurskyddslagen
(1944: 219, ändrad senast 1973: 269), som successivt har skärpts eftersom
djurskyddsfrågorna har kommit att tillmätas allt större betydelse.
Hälsovårdsstadgan (1958: 663, ändrad senast 1972: 675) föreskriver att
veterinär bör om möjligt vara ledamot i hälsovårdsnämnden. Om veterinär inte är
ledamot i nämnden skall tjänsteveterinär eller stadsveterinär närvara vid nämn-
Prop. 1973:178 4
dens
sammanträden i den mån han inte hindras av andra tjänsteåligganden,
Ell
flertal distriktsveterinärer anlitas för veterinärt arbete vid sidan av
tjänsten som distriktsveterinär, i den mån uppgifterna inte ankommer på
särskilt anställda veterinärer. Banveterinär har sålunda till uppgift att
besiktiga djur vid offentlig tävling. Besiktningsveterinär skall se till att lagen
(1959: 99, ändrad senast 1971: 1114) om köttbesiktning eflerlevs. Gränsveterinär
utför besiktning i samband med in- och utförsel av levande djur, Impoitbesiktningsveterinär
kontrollerar införseln till riket av köttvaror och djurfetl. Stadsveterinär är
hälsovårdsnämndens expert och utövar i första hand inseende över
livsmedelshygienen i tätorter.
Distriktsveterinärs
tjänstgöringsskyldighet omfattar i princip det egna distriktet men hinder mot
att utföra arbete inom annat distrikt föreligger inte. Bakom indelningen i
bestämda distrikt ligger bl, a, kravet på att djurhållarna och andra som
anlitar distriktsveterinärernas tjänster alllid skall kunna vända sig till en
veterinär med skyldighet att tillhandagå med sjukvård och andra förrättningar
enligt en bestämd taxa. Dessutom innebär det en fördel att ha tUlgång tUl
veterinärer med den lokal- och personkännedom som följer med en mer eUer mindre
långvarig verksamhet inom visst distrikt.
De
nuvarande distrikten omfattar dels en eller flera hela kommuner, dels delar av
kommuner, i regel socknar. Med hänsyn lill att vissa län innefattar
produktionsområden av olika karaktär och alt jordbruket under de senaste
årtiondena genomgått väsentliga strukturförändringar utan att
veterinärdistrikten anpassats till dessa förändringar föreligger stora
olikheter mellan distrikten i fråga om ytstorlek och antalet husdjur.
För
att få en uppfattning om arbetsmängden i ett veterinärdistrikt har
veterinärstyrelsen och därefter veterinärväsendeulredningen använt sig av etl
särskilt jämförelsetal. Detta utgör för ett visst distrikt summan av antalet
hästar, kor och svin, varvid hästar och kor multipliceras med koefficienten 1
och svin med 0,1,
Med
detta beräkningssält hade år 1966 13 av landets veterinärdistrikt ett
jämförelsetal som låg under 1 000, De flesta av dessa äterflnns i Kopparbergs
och Norrbottens län. Av veterinärdistrikten hade 41 ett jämförelsetal under 2
000. Dessa distrikt förekommer i huvudsak i Kopparbergs län och inom de tre
nordligaste länen. Mer än hälften eller 160 av samtliga veterinärdistrikt hade
ett jämförelsetal under 4 000, I hela landet fanns 72 distrikt som hade ett
jämförelsetal mellan 4 000 och 6 000 och 55 distrikt som hade ett jämförelsetal
högre än 6 000, Distrikten med jämförelsetal mellan 4 000 och 6 000 förekom i
större antal främst inom Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus och Älvsborgs län.
Distrikten med jämförelsetal högre än 6 000 fanns främst inom Kristianstads,
Skaraborgs, Hallands och Kronobergs län.
Prop.
1973:178 5
Inom dislriktsveterinärväsendel förekommer ett omfattande
vikariatssystem. För distriktsveterinär omfattar årssemestern i allmänhet 40
dagar. Med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena och den hela dygnet omfattande
tjänstgöringstiden äger distriktsveterinär därutöver rätt till befrielse från
tjänstgöring under ytterligare högst 15 dagar per år. Även av annan anledning
(vakans, fortbildning, vikariat på länsveterinärljänst, enskild angelägenhet,
sjukdom m, m,) förekommer vikariat på distriktsveterinärtjänst. Som vikarie
förordnas i regel veterinärstipendiat, annan obefordrad veterinär, annan
distriktsveterinär, besiktningsveterinär eller pensionerad distriktsveterinär.
Omfattningen av vikariatsförordnanden på dislriktsveterinärtjänsl
framgår av följande uppgifter avseende budgetåret 1967/68, Det totala antalet
vikariatsförordnanden på dislriktsveterinärtjänster i hela landet var 1 595
omfattande 24 381 dagar eller 67 hdårstjänster. Av vikariaten innehades 69 % av
obefordrad veterinär, 15 % av annan distriktsveterinär vid sidan av egen
tjänst, 9 % av pensionerade distriktsveterinärer m, fl,, 5 % av veterinärstipendiat
och 2 % av besiktningsveterinär. Statens utgifter för ersättning lill vikarier
var 5 milj, kr, för budgetåret 1972/73,
Det nuvarande avlöningssystemet för distriktsveterinärerna
bygger på principen att dessa skall erhålla avlöning enligt en speciell löneplan
jämte ersättning i första hand från djurägare enligt en särskild veterinärtaxa.
Varje distrikt är hänfört till viss lönegrupp. Lägre beräknad praktikinkomst
kompenseras genom placering i högre lönegrapp. Förhållandel mellan fast lön
och praklikinkomsl bygger på principen all i ett normaldistrikt åtminstone
hälften av inkomsten bör utgå i form av fast avlöning, I enlighet med nu
gällande avtal om arbetstid för vissa statstjänstemän är distriktsveterinärerna
undantagna från arbetstidsreglering. De har som förut nämnts rätt till viss
kompensationsledighet samt dessutom jourledighet. Sistnämnda slag av ledighet
innebär att distriktsveterinär under viss tid i regel under
lördagarsöndagar och vissa helgdagar får befrielse från sina tjänstegöromål
genom att veterinär i granndistrikt eller annan veterinär svarar för tjänsten.
Då så är möjligt och lämpligt kan en och samma veterinär på en gång få göra jourtjänsl
i tre distrikt.
Frågan om distriktsveterinärs veckovila har aktualiserats
bl, a, genom att arbetarskyddsstyrdsen ändrat sin tolkning av 21 § arbelarskyddsla-gen
(1949: 1), Enligt denna skall arbetstagare för varje sjudagarsperiod åtnjuta
minst 24 timmars sammanhängande ledighet, veckovila, om inte särskilt
förhållande tUlfälligtvis påkallar undantag. Tidigare ansågs sådan
beredskapstjänstgöring som fullgjordes i hemmet som veckovila i
arbetarskyddslagens mening om den inte avbröts av arbete. Sådan beredskapstjänstgöring
accepteras inte längre som veckovUa, Dispens har dock hittills beviljalSiför
distriktsveterinärerna.
Prop. 1973:178 6
Distriktsveterinärerna
har inte tjänstebostäder i vanlig bemärkelse. Däremot har ett antal kommuner
ställt bostäder till förfogande. Av distriktsveterinärerna har 230 tillgång tUl
särskilda Ijänsldokaler, I 87 distrikt tillhör lokalen vederbörande veterinär,
i 22 är den förhyrd i öppna marknaden och i 121 fall är den ställd till
förfogande av kommun eller annan samfälUghet och förhyrd av vederbörande
distriktsveterinär.
Sedan
början av 1940-talet har vid statens veterinärmedicinska anstalt byggts upp en särskUd
konsulentavdelning. Vid denna har tjänster som konsulenter specialiserade på
särskilda djurslag inrättats. Inriktningen av verksamheten vid avdelningen
fastlades av 1965 års riksdag på grundval av propositionen angående
upprustning av den veterinärmedicinska forskningen och utbildningen, m, m, (prop.
1965: 38, JoU 1965: 6, rskr 1965: 165), Därvid förklarades alt konsulenterna
borde ägna huvuddelen av sin tjänstgöringstid åt rådgivnings- och
upplysningsverksamhet, men utrymme borde även ges för sådant forsknings- och
utredningsarbete som krävs för den nämnda verksamheten. Antalet anstäUda vid
konsulentavdelningen är 20 personer varav 16 utgörs av handläggande personal.
För
budgetåret 1973/74 är anslaget för distriktsveterinärorganisationen 20,7 milj,
kr, varav 400 000 kr, avser kursverksamhet. Anslaget avser att täcka
lönekostnader m. m, samt utgifter för vikariatsersättningar och ersättningar
för jourtjänster med reseersättningar och traktamenten.
Från
anslaget Bidrag lill djursjukvård i vissa fall utgår bidrag till mindre
bemedlade djurägares djursjukvård. Staten svarar för kostnaden utöver visst
belopp för anlitande av distriktsveterinär. Under budgetåret 1972/73 var
kostnaderna för detta ändamål 608 000 kr.
Utredningen
Veterinärväsendeulredningen
erinrar om att distriktsveteri
närernas arbetsuppgifter brukar delas upp på två huvud
områden, hälso- och sjukvård bland husdjur samt livsmedelshygien och
annan om.givningshygien. Av utredningen gjorda undersökningar visar
att hälso- och sjukvården bland husdjur är den helt dominerande akti
viteten och upptar genomsnittligt 99 % av arbetstiden,
Djursjukvården
utövas till största delen i form av ambulant verksamhet, vilken upptar 52 % av
arbetstiden exkl. restid. Djurägares besök hos veterinär uppgår tUl 9 % av
arbetstiden och 16 % ägnas åt telefonkontakt med djurägare. Över 90 % av
arbetstiden ägnas åt nötkreatur (61 %), svin (18 %) och hundar (12 %), Åt
nötkreaturen ägnas i de norra delarna av landet en relativt sett större andel
av arbetstiden jämfört med de södra delarna (71 % mot 44 %), För svinen gäller
närmast omvända förhållandet (5 % i norr mot 44 % i söder). För hundarna är
motsvarande tal 15 % i norr mot 5 % i söder.
Prop. 1973:178 7
I
fråga om behovet i framtiden av veterinärmedicinska insatser inom animalieproduktionen
framhåller utredningen att den hittillsvarande minskningen av mjölkkoantalet
förlöpt parallellt med ökade krav på produktionsförmågan och ökade
sjukdomsrisker för djuren. Minskningen av koantalel innebär därför inte någon
motsvarande minskning av behovet av veterinära insatser. En ökning av
specialiseringsgraden kommer för mjölkproduktionens del alt innebära att den
egna rekryteringen kommer all upphöra i vissa besättningar. En ökad omfattning
av förflyttningar mellan besättningar medför en stegrad risk för uppkomst och
spridning av infektionssjukdomar, vilket är ägnat att öka behovet av både
terapeutiska och profylaktiska åtgärder. Utredningen förväntar att en
specialiserad köttproduktion skaU bli allt vanligare. Eftersom rekrytering
genom inköp kan förväntas bli förhärskande kommer problemen i samband med
förflyttningar av djur att bli påtagliga. Smågrisproduktionen kan förutses
komma alt bedrivas i färre men större besättningar än hittills, vilket i
princip innebär stegrade sjukdomsrisker. Utredningen framhåller att
slaktsvinsuppfödningen redan nu är tämligen starkt industrialiserad och torde
bli så i än högre grad i framtiden. Den individuella djursjukvården kommer i
en sådan produktion att vara av underordnad betydelse medan
besättningssjukdomar av olika slag kommer att utgöra de väsentligaste
veterinärmedicinska problemen.
Utredningen framhåller alt
det med hänsyn lill utvecklingstendenserna inom veterinärmedicinen och animalieproduktionen
under överskådlig tid uppenbarligen kommer att föreligga behov av veterinära
insatser för vilka distriktsveterinärerna i dag främst är ansvariga. Om dessa
insatser i fortsättningen helt skulle baseras på privatpraktiserande veterinärer
kommer det åtminstone i vissa delar av landet alt bli svårt att läcka behovet
av veterinär sakkunskap. Genom sin lokal- och personkännedom har tjänsteveterinärerna
goda möjligheter alt verksamt främja djursjukvården inom resp. distrikt. Den
nuvarande organisationsformen har också inneburit säkra garantier för all
samhället vid epizootier och i fråga om de lill människan överförbara
djursjukdomarna har tillgång till en effektiv organisation för bekämpandet.
Enligt
utredningens mening finns det med hänsyn härtill inte anledning att för
framtiden ändra inriktningen av distriktsveterinärernas arbete. Genom
veterinärmedicinens utveckling och ändrade produktionsförhållanden inom
jordbruket kan förskjutningar i arten och omfattningen av olika veterinära göromål
förekomma. Dessa förskjutningar ligger dock inom ramen för verksamhetens nuvarande
inriktning,
I
fråga om hälso- och sjukvården ansluter sig utredningen till riksdagens
ställningstagande år 1967 i samband med behandlingen av den slutna
djursjukvården, nämligen att distriktsveterinärorganisationen i huvudsak skall
tillgodose animalieproduktionens behov. Utredningen före-
Prop. 1973:178 8
slår
därför att distriktsveterinärs skyldighet att undersöka och behandla
sällskapsdjur begränsas till att avse sådan mottagning som inte utgör hinder
för veterinärens obligatoriska tjänsteåligganden. Förslaget innebär enligt
utredningen knappast någon ändring av vad redan nu tillämpas och inte heller
någon ändring i fråga om distriktsveterinärs skyldighet alt som tjänsleveterinär
beakta t, ex, djurskyddets intressen, I rådgivningsarbetet bör dislriklsveterinärema
i fortsättningen utnyttjas i större utsträckning. Rådgivningen har en väsentiig
betydelse när det gäUer alt förebygga olika sjukdomar. Utredningen anser att
skyldigheten för läkare och veterinär i offentiig tjänst att medverka vid
livsmedelskontrollen bör bibehållas.
Även
övriga uppgifter som distriktsveterinärerna handlägger bör i fortsättningen
ombesörjas av dessa. Detta gäller i första hand djurskyddsfrågorna som
tidsmässigt inte spelar så stor roll men är av väsentlig betydelse,
Veterinärväsendeulredningen
konstaterar alltså att en i allmän tjänst anställd distriklsveterinärkår
alltjämt bör finnas. När det gäller frågan om vem som i fortsättningen bör vara
huvudman för kåren diskuterar utredningen tre alternativ, nämligen staten,
primärkommun eller landsting. Vad gäller primärkommunerna är de enligt
utredningens mening i stor utsträckning olämpliga som enheter för en
distriktsveterinär-organisation. Ett primärkommunalt huvudmannaskap skulle i
många fall kräva samarbete mellan olika kommuner med komplikationer i skilda
avseenden som följd. Distriktsveterinärernas uppgifter beträffande hälso- och
sjukvård bland husdjur kan inte heUer sägas ligga i linje med de uppgifter som primärkommunerna
har. Landstingsområdena utgör enligt utredningens mening i och för sig
lämpliga underlag för att organisera en Ijänsleveterinärkår. De gränser som landslingslagen
drar upp för landstingens verksamhet är mycket vida. Landstingen var huvudmän
för distriktsveterinärerna före förstatligandet och har tidigare lämnat bidrag lill
veterinärmedicinska laboratorier. De är också huvudmän för distriktsläkarna.
Anledningen härtill är alt man ansett all en fördelning av resurser och
uppgifter mellan sjukhusläkare och tjänsteläkare bäst sker om en och samma
huvudman har att fatta beslut. Utredningen framhåller att några sådana skäl i
dag inte kan åberopas beträffande Ijänsteveterinärväsendet, eftersom den slutna
sjukvården inte är utbyggd och inte heller förväntas bli det i den utsträckning
alt några samordningsproblem uppkommer. Ett på de skilda landslingen splittrat
huvudmannaskap kan vidare med hänsyn till distriktsveterinärkårens ringa
storlek komma att försvåra ett effektivt utnyttjande av veterinärerna vid
framför allt epizootibekämpande. Utredningen finner därför inte skäl föreligga
för landstingskommunall huvudmannaskap. Staten bör därför förbli huvudman för dislriktsveterinärväsendel.
Prop. 1973:178 9
Veterinärväsendeulredningen
framhåller beträffande veterinär-distriktsindelningen alt samhället måste ha tUlgång
till veterinärmedicinsk expertis för allmän sjukdomsövervakning och för djurskydds-
och omgivningshygieniska uppgifter. För att denna expertis skall kunna
utnyttjas rationellt bör vederbörande ha den lokal- och personkännedom som fås
genom en mera långvarig tjänstgöring inom visst område. Vissa av fördelarna med
statligt anställda distriktsveterinärer går enligt utredningens mening
förlorade, om man överger ordningen med bestämda tjänstgöringsområden. Behovet
av distriktsveterinärer bör därför även i fortsättningen tillgodoses på
grundval av en uppdelning av landet i distrikt.
Som
allmän norm för distriktsindelningen föreslår utredningen att ett distrikt bör
vara så beskaffat att det ger minst en veterinär rimUg arbetsbörda inom ett
område där avnämarna av dennes tjänster får en rimlig service lill en godtagbar
kostnad. Delta arbete måste i sin lur utgöra grund för en lämplig inkomstbUdning
för tjänstemannen. Enligt utredningens mening bör gräns för veterinärdislrikt
sammanfalla med kommun- och länsgräns. Redan vissa allmänna överväganden om
regional samordning och samverkan talar för att distrikten i princip bara bör
omfatta endast delar av ett och samma län. Det råder sålunda ett samband
mellan den verksamhet en distriktsveterinär utövar och den länsstyrelsen i
vissa hänseenden ansvarar för. Undanlag från huvudregeln bör kunna göras om t.
ex, praktiskt-geografiska synpunkter talar för en annan indelning.
För
beräkning av arbetsmängden inom olika områden har veterinärväsendeulredningen
undersökt olika metoder. Enligt utredningen är jämförelsetalen inte något
säkert mått på arbetsbördan inom visst distrikt, då dessa tal inte ger något
uttryck för sådana faktorer som avståndens betydelse, produktionens fördelning
på stora och små besättningar osv. I brist på en bättre metod bör dock
jämförelsetalen enligt utredningens mening liksom hittiUs kunna vara
användbara särskUt om de utnyttjas i full vetskap om metodens otillräckUghel.
Utredningen
framhåUer att behovet av veterinära insatser per djuren-hel inte är
oföränderligt. Minskningen av antalet kor löper parallellt med ökade krav på
produktionsförmågan, vilket innebär stegrade sjukdomsrisker för djuren.
Arbetsinsatserna per djurenhet ökar därför och kommer att fortsätta att öka
även om andra faktorer, såsom besättningarnas storlek och mer kvalificerade
brukare, i viss mån motverkar en sådan ökning. Del totala behovet av insatser
kommer således inte att reduceras i samma takt som djurantalet. Hur stort
behovet kan bli i förhållande lill dagens läge är enligt utredningen
svårbedömbart. Som underlag för distriktsindelningen föreslår utredningen 5 000
djurenheter per veterinär i en- och tvåmansdistrikt om avståndet till stationeringsorten
inte överstiger 4050 km. Avgörande för dimensioneringen i del särskilda
fallet
Prop. 1973:178 10
måste
dock även bli animalieproduktionens inriktning, vägarnas beskaffenhet och
andra förhållanden som kan tillmätas betydelse. Distriktsindelningen får
vidare ses som en del av den service samhället är berett att ge i olika delar
av vårt land. Särskild uppmärksamhet måste därvid ägnas förhållandena i
glesbygderna. Enligt utredningens mening bör samhället ha ett ansvar för att
även djurägare i glesbygderna får möjUghet till veterinär hjälp.
Utredningens
förslag innebär att enmansdistrikt kommer att finnas i stort antal. Denna typ
av distrikt föreslås bli kompletterat av distrikt av annan karaktär, nämligen tvåmansdistrikt
och veterinärstationsdislrikl. Härigenom erhålls enligt utredningens mening en
flexibel organisation som relativt lätt kan anpassas lill utvecklingens krav,
Veterinärslalioner,
dvs, distrikt med placering av minst tre veterinärer på samma ort, innebär
enligt utredningens mening en organisationsform som är förenad med många
fördelar. Den bör därför bli ett stadigvarande inslag i det framtida
distriktsveterinärväsendet. En fördel med stationsdistrikt är att de enskilda
veterinärernas speciella kunskaper och samlade erfarenheter kommer lill nytta i
etl större område till förmån främst för den enskilde jordbrukaren.
Samverkan
kan vara mycket värdefull även för veterinärerna själva. En annan fördel är att
praktiklokaler kan utrustas bättre och utnyttjas mer ekonomiskt. En
veterinärstation ger även möjlighet till en utvidgad poliklinisk verksamhet,
ulan att djurägarnas krav på ambulant service behöver eftersättas. Genom
inrättandet av bilrädestjänster kan den veterinära arbetskraften utnyttjas på
ett effektivare sätl. En organisationsform med flerveterinärstationer ökar
vidare anpassbarheten till förändrade förhållanden. En fördel är också att jourtjänslen
lättare kan delas upp.
En
förutsättning för alt inrätta veterinärslalioner bör enligt utredningens
mening vara alt minst tre veterinärer kan sysselsättas inom samma distrikt och
med gemensam stationeringsort. På vissa håll är det lämpligt all dimensionera
stationsdistrikten, så alt de bUdar underlag för mer än tre veterinärer, I
några fall bör det komma i fråga alt låta en fjärde veterinär tUls vidare få
annan stationeringsort än övriga veterinärer inom distriktet. Denna
organisationsform bör vara lämplig inom områden med en koncentrerad
djurhållning inom viss mera avlägsen del av ett stationsdistrikt.
Utredningen
anser att ett högsta djurunderlag på omkring 7 000 djurenheter per veterinär
kan läggas till grand för planeringen av stationsdistrikt. Med hänsyn liU
möjligheterna att i ett slalionsdistrikl planera resorna på ett bättre sätt än
i en- och tvåmansdistrikt, bör längsta reseavstånd inom slalionsdistrikl
normall kunna utsträckas lill 5060 km.
Områden
med liten djurtäthet och stora avstånd lämpar sig dock
Prop. 1973:178 H
mindre
väl för slalionsdistrikl. En lämplig organisationsform, särskilt inom
glesbygderna, är distrikt med mer än en veterinär, utan att fråga är om veterinärslalioner.
Kraven på ökade insatser inom en viss del av distriktet kan då lättare mötas
samtidigt som ett starkt vikande djurunderlag inte behöver betyda att
distriktsgränserna måste ändras, I StäUet kan en tjänst vakantsättas eller dras
in, I de fall då tvekan råder om varaktigheten av behovet av en viss tjänst
inom sådant distrikt bör den tas upp som extra, I regel bör veterinärer i tvåmansdistrikt
stationeras på skUda orter, men i särskilda fall kan även stationering på en
och samma plats komma i fråga. Verksamheten inom dessa distrikt bör i princip
bedrivas på samma sätt som inom enmansdistrikt. Veterinärerna bör alltså ha
praktikskyldighet inom hela distriktet.
För
en- och tvåmansdistrikten bedömer utredningen att ett djurunderlag av 5 000
enheter per distrikt och veterinär utgör en godtagbar norm, under förutsättning
att längsta reseavståndet från stationeringsorten inte överstiger 4050 km.
Distrikt som i nuvarande läge har uppemot 6 000 enheter per veterinär kan
undantagsvis accepteras. Även etl djurunderlag som understiger 5 000 enheter
måste godtas för att få nöjaktiga reseavstånd. Frånsett glesbygdsområdena bör
dock distrikt med lägre djurunderlag än 4 000 inte accepteras annat än där det
av praktiska skäl visar sig ofrånkomligt.
Utredningen
föreslår alt landet delas in i 110 distrikt, varav 19 sta-tionsdistrikl, med
sammanlagt 240 veterinärer. Den nya organisationen innebär att ett 100-tal stationeringsorter
dras in och att ett 15-tal kommer till.
I
nuvarande distriktsveterinärorganisation finns en ordinarie distriktsveterinär
i varje distrikt. Utredningen föreslår att i samtliga distrikt skall finnas en
eller flera ordinarie distriktsveterinärer. Dessutom föreslår utredningen att
tjänster som extra distriktsveterinär inrättas, vilket innebär att behovet av
tjänsten tid efter annan bör prövas om.
För
alt täcka behov av ytterligare veterinär arbetskraft som föreligger i vissa
distrikt, föreslår utredningen att särskilda tjänster för vikarier inrättas regionvikarietjänster
och att i stäUel för extra veterinärtjänster inrättas tjänster
rekryteringstjänster avsedda för sådana veterinärer, som önskar skaffa sig
erfarenhet av arbetet under distriktsveterinärs överinseende eller direkt meritera
sig för distriktsveterinärtjänst.
Beträffande
regionvikarier anser utredningen att i avvaktan på närmare erfarenheter 30
tjänster bör inrättas. Regionvikarie bör besitta samma kompetens som
distriktsveterinär och även kallas distriktsveterinär. Det är lämpligt att
innehavet av sådan tjänst i regel innebär den första fasta anställningen inom dislriklsveterinärkåren.
Utredningen föreslår att landet delas in i fem geografiskt sammanhängande
regioner.
Prop. 1973:178 12
omfattande
ett visst antal län, inom vilka skall finnas inrättade tjänster som
regionvikarier. Ca 75 % av antalet vikariat på distriktsveterinär-tjänster
innehas f. n, av veterinär som inte har annan tjänst. Detta innebär att några
svårigheter att bereda innehavarna av de 30 regionvikarie-Ijänslerna
kontinuerlig tjänstgöring inte föreligger. Tillgång kommer alltjämt att finnas
till vikariat för andra än regionvikarier. Detta är nödvändigt för att kunna
bereda blivande distriktsveterinärer nödvändiga praktiska erfarenheter. Enligt bestämmdser
i allmänna veterinärinstruktionen fordras nämligen för behörighet tUl
ordinarie tjänst som distriktsveterinär viss fullgjord tjänstgöring efter
veterinärexamen.
Utredningen
framhåller alt behov av ytterligare veterinär arbetskraft föreligger i vissa
distrikt och att behovet kan tillgodoses på ett sätt som också är av värde för
frågan om vidareutbildningen efter veterinärexa-men. Detta kan ske så att vid
sådana velerinärstalioner där viss arbetskraftsförstärkning erfordras ett
antal tjänster rekryteringstjänster avsedda för sådana veterinärer
inrättas, som önskar skaffa sig erfarenhet av arbetet under
distriktsveterinärs överinseende eller direkt meritera sig för distriktsveterinärljänst.
Dessa veterinärer kan härigenom under erfarna kollegers ledning få en värdefull
vidareutbUdning samtidigt som de i vanlig ordning deltar i verksamheten vid
stationen. Utredningen föreslår att tio rekryteringstjänster inrättas.
Innehavet av sådan tjänst bör vara tidsbegränsat.
Utredningen
har undersökt om möjligheter föreligger alt överföra uppgifter inom velerinärväsendet
till personal med lägre kompetens än veterinärutbildning. Att anlita personal
med annan utbildning än veterinär för rent veterinärmedicinska uppgifter är
enligt utredningens mening knappast realistiskt. Detta utesluter emellertid
inte att distriktsveterinärerna i viss utsträckning kan avlastas från göromål
som nu åligger dem.
I
anslutning till praktiken förekommer en mängd skrivarbete jour-nalföring,
rapportskrivning av olika slag osv. som i regel utförs av distriktsveterinärerna
själva. Vidare förekommer vissa enklare blodanalyser, träckprover o, d,, som i
regel är av den enkla karaktären att de kan utföras av ett biträde med för
ändamålet lämplig utbildning. Hos en ensam distriktsveterinär har dessa göromål
sällan sådan volym att de motiverar anställandet av särskild personal för
ändamålet. Annorlunda ställer det sig på en veterinärstation där ett biträde kan
beredas full sysselsättning. Genom inrättande av biträdestjänster kan den veterinära
arbetskraften utnyttjas på ett effektivare och därmed mera ekonomiskt sätt än
eljest är möjligt. Varje veterinärslalion bör därför tilldelas en biträdesljänst,
Veterinärväsendeulredningens
förslag innebär sammanfattningsvis alt del skall finnas 240 veterinärtjänster,
varav tio rekryteringstjänster. Därtill kommer 30 tjänster för regionvikarier.
Prop.
1973:178 13
Utredningen föreslår också särskilda djurslagsspecialister
som skall vara knutna lill statens veterinärmedicinska anstalts
konsulentavdelning. Erfarenheten visar nämligen att distriktsveterinärerna och
även andra veterinärer som en följd av den höga specialiseringen inom animalieproduktionen
har ett ökat behov av att kunna anlita kvalificerad expertis för såväl
utredningsarbete som rådgivning.
Utredningen föreslår därför att tjänster som
djurslagsspecialist tillförs konsulentavddningen. Innehavarna av dessa
tjänster bör inte stationeras vid anstalten utan ute i landet, där de inom
resp, region skall tjänstgöra som specialister på vissa djurslag. En sådan
specialist bör i första hand tjänstgöra inom den del av landet till vilken
resp. djurslag är koncentrerat. Inom sina resp. ämnesområden bör specialisterna
ha i huvudsak fem arbetsuppgifter, nämligen sjukdomsutredningar, regional
rådgivning, insamling av uppgifter om sjukdomsproblem för central bearbetning,
deltagande i centralt ledda undersökningar och deltagande i centralt ledda bekämpanden.
De bör inte bedriva något egentiigt forskningsarbete. En tjänst som
djurslagsspecialist bör täcka rennäringens behov,
I fråga om genomförandet av den nya veterinärdistriktsindd-ningen
anför utredningen att detta bör ske successivt under en femårsperiod. För att
möjliggöra en smidig övergång bör lantbruksstyrdsen bemyndigas att
övergångsvis besluta om provisoriska stationeringsorter, andra distriktsgränser
än dem som finns angivna i beslutet om njdndel-ningen, tillfällig förstärkning
med förordnad extra distriktsveterinär och de övriga övergångsanordningar som
kan bli nödvändiga.
Utredningens förslag till ny distriktsindelning innebär
att distriktens omfattning förändras men även att omkring 100 stationeringsorter
för distriktsveterinärer dras in och att 15 kommer till. Det åligger enligt
utredningen staten som arbetsgivare att i möjligaste mån underlätta
omställningen för den berörda personalen.
Utredningen anser det mest rationellt att lantbruksstyrdsen
får i uppdrag alt genomföra nyinddningen, TUl styrelsen bör knytas en rådgivande
nämnd med vilken styrelsen skall samråda vid genomförandet av nyinddningen. Med
omorganisationen av dislriktsveterinärväsendel följer inte enbart personella
frågor utan även andra av rent organisatorisk karaktär, såsom uppbyggnaden av
veterinärstationerna. Utredningen föreslår att en särskild nämnd inrättas som
skall ha hand om utrustningsfrågor m, m, för dessa stationer.
I kostnadsfrågan framhåller utredningen att förslaget till
ny veterinärdistriktsinddning innebär att antalet distriktsveterLnärtjänster
minskar från 285 till 270, Vidare uppstår ett minskat behov av vikarier.
Utredningen uppskattar den sammanlagda kostnadsminskningen till 2,3 milj, kr.
Utredningens förslag innebär vidare att varje distrikt med veterinärstation
bör få en biträdesljänst. Utgifterna härför kan beräknas till
Prop. 1973:178 14
500
000 kr. Utredningens förslag innebär således totalt en årlig kostnadsminskning
med ca 1,8 milj, kr. Denna kostnadsminskning uppnäs successivt. Under en
övergångsperiod kan extra utgifter uppkomma för övergångsanordningar av olika
slag. Utgifterna för djurslagsspecialisterna beräknar utredningen lill 500 000
kr.
Bidragen
till mindre bemedlade djurägare är enligt utredningens mening närmast att
betrakta som en social kostnad som bör bibehållas. Bidrag utgår tUl djurägare,
vars till statiig inkomstskatt laxerade inkomst inte överstiger 5 000 kr, och
som inte heller påförts statiig förmögenhetsskatt. Bidrag får utgå tiU
bestridande av den del av veterinärarvodet och resekostnaden som överstiger 17
kr. Utredningen har för sin del inte ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i
dessa bestämmelser.
Utredningen
anser att kostnader för djursjukvård bör förbilligas i stora distrikt med långa
avstånd lill veterinär. Sociala skäl men även t. ex, djurskyddssynpunkter och
rättviseskäl talar för delta. Även om bestämmelsema främst kommer att vinna
tillämpning i Norrlands inland och därmed jämstäUda områden, kan de få
betydelse i vissa andra fall. Bidrag bör utgå då distriktsveterinär har alt
resa mer än fem mil tUl förrättning. Kostnaderna för bidragen beräknar
utredningen tUl 250 000 kr, per år. Detta belopp bör lämpligen belasta anslaget
Bidrag till djursjukvård i vissa fall.
Utredningen
förutsätter att veterinärernas inkomster även i fortsättningen bör utgöras av
en fast lön och av behandlingsarvoden från djurägarna, Avnämiarna av
distriktsveterinärernas tjänster bör i princip bära kostnaderna för distriktsveterinäivirisendet.
Den fasta lönen bör vara en ersättning för de tjänster, som kommer samhället
till godo i anslutning till eller som ett led i betjäningen av djurägare ulan
att vara direkt mätbara,
I
fråga om distriktsveterinärernas anställningsförhållanden anför utredningen
ätt del är i och för sig genomförbart att bygga upp dislriktsvelerinärorganisationen
på sådant sätt att även distriktsveterinärerna kan erhålla en reglerad
arbetstid, Sveriges veterinärförbund har dock för utredningen uttryckligen
förklarat alt man önskar bibe-håUa nuvarande ordning. Med hänsyn härtill har
utredningen vid sina överväganden utgått från den ordning som nu gäller. Denna
kan sägas ligga i linje med den fria ställning och de fria
tjänstgöringsförhållanden som följer med en tjänst av ifrågavarande karaktär.
Enligt utredningens mening är en sådan ordning till fördel för såväl anställningshavarna
själva som avnämarna av deras tjänster. De senare kan genom den stimulans som
anställningssystemet innebär påräkna en fullgod service i princip dygnet runt.
Arbetets karaktär är över huvud taget sådant att det påverkas av en sådan
stimulansfaktor som ell prestationslönesystem innebär. I systemet med en i
princip oreglerad arbetstid finns enligt ut-
Prop.1973:178 15
redningens mening dock en påtaglig nackdel. Arbetstiden
blir både oregelbunden och ofta även långt utsträckt. Det ligger över huvud laget
i detta systems karaktär att arbelstidsförhållandena aldrig kan bli helt
jämförbara med andra statstjänstemäns.
Utredningen anser att även om verksamheten bedrivs ambulant
den dock kräver tillgång till vissa lokaler. Utrymmen behövs för skrivarbeten
samt för tjänstearkiv. Som bas för den ambulanta verksamheten tjänar tdefonmottagningen
för vilken bör finnas tillgång lill ostört utrymme. En distriktsveterinär har
även behov av vissa förrådsutrymmen för instrument, mediciner m, m.
Inom stationsdistrikten aktuaUseras kravet på tillgång
till särskilda tjänsteavdelningar. Redan det förhållandet att minst tre
veterinärer tillsammans kommer alt sköta arbetet inom ett och samma distrikt
ökar behovet av lokaler. Vid velerinärslationerna kan det vidare som regel
komma att anordnas stationär mottagning för hundar och andra smådjur, för
vilken krävs särskUda utrymmen, Veterinärstalionerna förutsattes, för att bli
effektiva, utrustade med särskild biträdeshjälp, som behöver etl eget arbetsram.
Över huvud måste det antas att arbetet vid en veterinärslalion kräver tiUgång
till tjänstelokaler.
När del gäller att tillgodose behovet av tjänstelokaler
diskuterar utredningen tre alternativ. Dessa är att antingen
distriktsveterinärerna själva eller staten eller kommunerna svarar för att Ijänsldokaler
står till förfogande. Det ligger enligt utredningens mening närmast till hands
att kommunerna tar på sig delta ansvar. En primärkommun som får en
veterinärstation får en väsentlig fördel av detta. Kommunen får härigenom till
väsentligt lägre kostnad än vad annars skulle bli fallet tillgång till
kvalificerad expertis på bl, a, livsmeddshygien och annan omgivningshygien. En velerinärstalion
förbättrar även möjligheterna för alt tillgodose det behov av hund- och annan
smådjurssjukvård, för vilket primärkommunerna i första hand är ansvariga. Även
skäl av praktisk natur talar enligt utredningens mening för ett primärkommunalt
åtagande. Kommunen kan t, ex, i många fall relativt enkelt tillgodose behovet
av lokaler för veterinärstationer i samband med att kommunala byggnadsfrågor
får sin lösning. Underhållet av sådana lokaler måste också kunna ske på ett
enklare sätl genom vederbörande kommunala organ än om statliga sådana skall
kopplas in.
Remissyttrandena
Veterinärväsendeulredningens förslag i fråga om
inriktningen av distriktsveterinärernas arbetsuppgifter lämnas utan erinran av
remissinstanserna. Utredningsförslaget rörande den begränsade skyldigheten
att undersöka och behandla säUskapsdjur finner lantbruksstyrdsen
Prop.
1973:178 16
lämpligt. Lantbrukarnas riksförbund anser det självklart
att i första hand behovet av hälso- och sjukvård för animalieproduktionens djur
bör tillgodoses. Svenska kommunförbundet samt länsstyrelserna i Kalmar och
Jämtlands län accepterar förslaget. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Älvsborgs, Värmlands, Örebro och Gävleborgs län framhåller att det bl, a, av
etiska skäl och från djurskyddssynpunkt är motiverat att hundar och andra
sällskapsdjur inte i onödan utsätts för lidande ulan bereds möjligheter till
vård och behandling av veterinär. Flera remissinstanser, däribland Sveriges
veterinärförbund, understryker dessutom att man inte kan göra någon skillnad meUan
olika djurslag utan att varje legitimerad veterinär i sin yrkesetik måste
inlägga skyldigheten att söka motverka alla djurs lidande. Statens
veterinärmedicinska anstalt anför att den biologiska och mentalhygieniska roll
som sällskapsdjuren spelar för människan inte får underskattas. Detta
förhållande gör sig inte minst gällande i glesbygderna, där de s. k.
sällskapsdjuren verkligen gör skäl för benämningen nyttodjur i lika hög grad
som animalieproduktionens djur. Svenska kenndklubben är starkt kritisk mot
utredningens förslag i denna del.
I fråga om distriktsveterinärernas rådgivande funktion
understryker länsstyrelsen i Jämtlands län. Kooperativa förbundet och
Lantbrukarnas riksförbund särskilt betydelsen av att distriktsveterinärerna i
ökande grad engageras i rådgivningsarbete. Detta kommer att få allt stöiTC
betydelse i och med utvecklingen mot större och för sjukdomar mer känsliga djurbesättningar,
Lanbrukarnas riksförbund anför dessutom att staten bör ha ansvaret för den
allmänna rådgivningen och även stå för kostnaderna. Det är vidare angeläget att
en samordning sker med lantbruksnämndernas och branschorganisationernas
information och rådgivning på anima-lieområdel. Kooperativa förbundet anser alt
det är naturligt att man vill utnyttja den sakkunskap som
distriktsveterinärerna besitter i fråga om livsmedels- och omgivningshygien.
Insatserna bör enligt förbundet dock inte övervärderas. Förbundet ifrågasätter
om distriktsveterinären är bäst lämpad att medverka i det allmänna arbetet att
förbättra livsmedelshygienen. Principen bör i stäUet vara att ha
specialutbildat folk som ansvarar för livsmedelshygienen.
Länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län tar upp
djurskyddsfrågorna. Den förstnämnda länsstyrelsen anser all ökad arbetstid
måste ägnas djurskyddsfrågor, särskilt i samband med inrättande av
fabriksdrift för mjölk- och köttproduktion. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser
att djurskyddstiUsynen i lika hög grad måste avse sällskapsdjuren som de animaUeproducerande
djuren. Det är nödvändigt att antalet distriktsveterinärer blir så stort att
de får tid att ägna sig åt denna tillsyn.
Samtliga remissinstanser som yttrat sig om huvudmannaskapet
med undantag av riksrevisionsverket anser att staten bör kvarstå som huvudman
för dislriktsveterinärväsendel. Riksrevisionsverket anser
Prop. 1973:178 17
inte utredningens motiv för att bibehålla staten som
huvudman helt övertygande utan finner ett landstingskommunalt huvudmannaskap
ligga närmast till hands.
Flertalet
remissinstanser ställer sig positiva tUl en omorganisation av
veterinärväsendet för all anpassa dess uppgifter och organisation till
utvecklingens krav. Statskontoret tillstyrker den föreslagna organisationen i
stort då det framlagda förslaget är utarbetat med hänsynstagande både till
regionala önskemål och tUl de speciella krav som verksamhetens art reser samt
då förslaget i förhållande till nuläget visar en viss rationaliseringsvinst.
Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att del är värdefullt att veterinärorganisalionen
mot bakgrund av den fortgående förändringen av djurbeståndet inom landets jordbraksnäring
samt pågående strukturrationaliseringar inom densamma gjorts till föremål för
översyn. Statens veterinärmedicinska anstalt framhåller att den föreslagna
omorganisationen i stort måste innebära en välbehövlig anpassning till nutida
krav på distriktsveterinärernas medverkan i husdjurshållningen och i övriga
dem tillkommande arbetsuppgifter. Även lantbrukshögskolan tillstyrker i princip
utredningens förslag. Överbefälhavaren har inte heller något att erinra mot
förslaget. Överbefälhavaren framhåller särskilt betydelsen från
försvarssynpunkt av förslaget all i rimlig mån stödja jordbruket i
glesbygderna genom alt, så länge detta jordbruk består, bibehålla en något
större organisation än som från strängt rationeUa utgångspunkter är motiverat.
Det är angeläget att avvecklingen av organisationen inte sker i sådan takt att
den påskyndar jordbrukets aweckling.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Kopparbergs län är båda
positiva till en omorganisation av velerinärväsendet, men anför kritiska
synpunkter på del föreslagna sättet för omorganisationen. Länsstyrelsen i
Malmöhus län anser att utredningen har lämnat många frågor obesvarade. Enligt
länsstyrelsen i Kopparbergs län har rationaliseringen drivits alltför långt,
inte minst i Kopparbergs län. Länsstyrelsen ifrågasätter riktigheten av att
grunda en ny veterinärdistriktsinddning enbart på prognoser.
1 stället föreligger del starka skäl all avvakta
resultatet av vissa på se
nare lid tillkomna slalUga insatser till jordbrukets stödjande i form av
prisstimulerande åtgärder, förbättrade möjligheter till bl. a. driflslån och
s. k. begränsat investeringsstöd m. m.
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag
lill grunder för indelningen i veterinärdistrikt och att gräns för distrikt
bör sammanfalla med kommun- och länsgräns.
Enligt statskontorets mening bör man sträva efter alt de
olika verksamhetsgrenarna inom den statliga förvaltningen som bygger på någon
form av distriktsindelning så långt möjligt sammanfaller geografiskt. Undanlag
bör göras bara då starka skäl anförs mot en sådan lösning. Eftersom det
framlagda förslaget är utarbetat med hänsynslagande både
2 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 178
Prop. 1973:178 18
till regionala önskemål och till de speciella krav som
verksamhetens art reser tillstyrker statskontoret förslaget.
Liknande synpunkter framförs av lantbruksstyrdsen och av
länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands samt Jämtlands län. Länsstyrelsen i
Örebro län anser dessutom att totalförsvarsaspekten talar för utredningens
grundprincip att länen bör utgöra grundstenar vid indelningsöverväganden. Även
länsstyrelsen i Älvsborgs län och statens veterinärmedicinska anstalt delar
utredningens mening att veterinärdistriktens gränser i princip bör följa
kommun- och länsgränserna. Principen bör dock inte hårdras så att en splittring
av naturligt sammanhörande områden åstadkoms. Lantbrukarnas riksförbund och
Sveriges veterinärförbund kan däremot inte ansluta sig lill nyssnämnda princip
utan finner det mer rationellt att välja gränser med hänsyn till husdjurens
fördelning inom området, vägnätets beskaffenhet etc.
Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan
erinran förslaget om inrättande av stationsdistrikt med placering av minst tre
veterinärer på en ort inom samma distrikt. Lantbruksstyrelsen anför att jordbrukets
behov av service dygnet runt från distriktsveterinärerna bör lättare kunna
tillgodoses med denna organisationsform, samtidigt som de enskilda
veterinärernas olika bakgrund och kunskaper bättre kan tillvaratas. Därtill
kommer kraven från distriktsveterinärerna själva att få
tjänstgöringsförhållanden som mer än hittills ansluter sig lill vad andra arbetstagargrupper
har. Statens veterinärmedicinska anstalt anför liknande synpunkter. Även
lantbrukshögskolan understryker behovet av all velerinärstalioner inrättas.
Även om delta kan innebära en del nackdelar, exempelvis längre resväg, innebär
förslaget dock övervägande fördelar. AB Svensk laboratorietjänst framhåller
att veterinärstationer på vissa platser kan bli en värdefull del av ett
regionalt veterinärmedicinskt centrum, beslående även av laboratorier,
djursjukhus och slakteri.
Sveriges veterinärförbund framhåller att delade meningar
råder inom distriktsveterinärkåren i fråga om fördelarna med stationsdislrikt.
Orsaken till detta är främst att förutsättningarna för en tillfredsställande
service gentemot djurägarna starkt varierar i olika landsdelar. Fortsatta
försök bör enligt förbundets mening ifrågakomma under den nya organisationens
första tid. Även andra vägar för samarbete mellan veterinärerna bör prövas.
Man bör då först pröva ett system med samarbetsområden. Lantbrukarnas
riksförbund framhåller att man bör vara försiktig när det gäller att dra
generella slutsatser av försöksverksamheten med veterinärstationer. Med hänsyn tiU
de skiftande förhållanden som råder i landet är det omöjligt alt åstadkomma en
allmängiltig modell för distriktsveterinärernas arbete. Länsstyrelserna i
Kristianstads och Malmöhus län anser att förslaget i vissa viktiga hänseenden
innebär en försämring i jämförelse med nuvarande ordning. Detta gäller både i
Prop.
1973:178 19
fråga
om de intressen som djurägarna företräder och veterinärernas tjänstgöringsförhåUanden,
Det föreslagna systemet ger exempelvis inte något utrymme för en husveterinär.
Även länsstyrelsen i Blekinge län har uppfattningen att fördelarna med att ha
två veterinärer stationerade på samma ort inte uppväger de nackdelar som kan
följa därmed. Bestämda fördelar kan däremot följa med att inom samma distrikt
ha två veterinärer stationerade på olika platser.
Det
stora djurantalet per veterinär kan enligt veterinärhögskolan begränsa
fördelarna med en jämnare fördelning av arbetsuppgifterna och därmed ett
lättare organiserande av jourtjänslen. Även möjligheterna till specialisering
är begränsade så länge det inte finns någon ordnad specialistutbildning eller
regler om specialistbehörighet.
Samtliga
remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utredningens förslag om
tjänster.
Veterinärstyrelsen
finner förslaget om regionvikarier särskilt tillfredsställande. Statens
veterinärmedicinska anstalt anser att rekryteringstjänsterna möjliggör en
värdefull fortbildning för distriktsveierinäryr-ket, Sveriges veterinärförbund
tillstyrker också förslaget om regionvikarier. Det föreslagna antalet är dock
för litet. Ytterligare tio sådana tjänster behövs.
Samtliga
remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om inrättande
av tjänster för djurslagsspecialister.
Många
remissinstanser anser alt den av utredningen föreslagna femårsperioden för genomförandet
av den nya distriktsindelningen är för snävt tilltagen, men uttalar sig i sak
positivt till att den centrala verksmyndigheten får relativt stora befogenheter
under en övergångsperiod för möjliggörande av en smidig anpassning lill den
nya organisationen,
Sveriges
veterinärförbund anser att den föreslagna övergångstiden är alltför kort.
Veterinärstyrelsen anser att den nya indelningen bör ske så mjukt som möjligt
och förutsätter att lantbraksstyrdsen får bemyndigande att om särskilda skäl
föreligger uppskjuta verkställigheten av omorganisationen inom visst område.
Statens veterinärmedicinska anstalt förutsätter att det centrala ämbetsverkets
befogenheter tillämpas generöst, eftersom omlokalisering medför personliga
problem av mycket varierande svårighetsgrad.
Länsstyrelsen
i Älvsborgs län ifrågasätter, eftersom distriksveterinä-rerna fått en ny
huvudman, om det inte vore lämpligt alt avvakta resultatet och erfarenheterna
av denna omorganisation och att först senare fastställa en ändrad indelning av
veterinärdistrikten.
Av
de remissinstanser, som yttrat sig om den rådgivande nämnden, är det bara
statens omplaceringsnämnd som finner en sådan nämnd lämplig. Enligt
statskontorets mening bör problem av den typ som kan uppslå vid en
omorganisation lösas i första hand under medverkan av
Prop.
1973:178 20
företagsnämnden
inom resp, myndighet. Den föreslagna nämnden kan dock medföra att
omorganisationen underlättas varför statskontoret inte vill motsätta sig
inrättandet av nämnden. Lantbruksstyrelsen anser att genomförandel av den nya distriklsinddningen
blir en uppgift för lantbruksstyrelsen. Någon särskild rådgivande nämnd behövs
därför inte.
Flertalet
av de remissinstanser som yttrat sig över kostnadsfrågorna tillstyrker
utredningens förslag.
Bland
dessa remissinstanser befinner sig riksrevisionsverket samt länsstyrelserna i
Kalmar, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län. Särskilt sistnämnda
länsstyrelse betonar vikten av att utredningens förslag om bidrag till
avlägset boende djurägare snarast realiseras. Överbefälhavaren framhåller
betydelsen ur försvarssynpunkt av all jordbruket i glesbygderna i rimlig mån
stöds genom att kostnaderna för veterinär service minskas. Veterinärstyrelsen
anser det vara en grundförutsättning att statsbidrag till avlägset boende
djurägare utgår för att den uttunning av veterinärdistrikt som utredningen
föreslår skall kunna ske, I fråga om bidragen tUl mindre bemedlade djurägare
bör inkomslgränsen ökas med hänsyn till penningvärdeförsämringen. Även
länsstyrelsen i Jönköpings län anser alt inkomstgränsen bör ändras.
Lantbruksstyrelsen
anser att möjligheten till kostnadsutjämning genom alt göra prakliktaxan lika
för alla oavsett avståndet till veterinär stationeringsort bör noggrant
prövas. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller dessutom att om en sådan
lösning inte genomförs de avlägset boende djurägarna bör kompenseras på annat
sätt, t. ex. genom att statsbidrag lämnas för resor längre än tvåtre mil.
Även länsstyrelsen i Jönköpings län och Lantbrukarnas riksförbund finner
gränsen på fem mil för hög. Länsstyrelsen föreslår tre mil. Riksförbundet anser
all, i avvaktan på en mer genomgripande reform och översyn av veterinärtaxan, djurägama
inte bör debiteras högre resekostnad än som svarar mot veterinärs resa med
egen bil fyra mil fram och åter.
I
fråga om utredningens förslag att veterinärernas inkomster även i
fortsättningen bör utgöras av fast lön och av behandlingsarvoden från djurägarna
konstaterar lantbruksstyrelsen att nuvarande system fungerar väl.
Riksrevisionsverket anser alt det nuvarande systemet innebär all statsverket
subventionerar djurägarna med viss del av lönekostnaden. En sådan taxekonslruklion
är inte förenlig med självkostnadsbegreppet utan bör bytas ut mot en
kombination av lim- och saktaxor (behandlingsarvoden).
I
fråga om distriktsveterinärernas anställningsförhållanden framhåller
lantbruksstyrelsen all det nuvarande systemet med i princip oreglerad arbetstid
fungerar väl. Skulle en övergång ske tUl reglerade arbelslidförhållanden,
måste organisationen få en delvis annan uppbyggnad än den föreslagna. Bl, a,
blir det nödvändigt att inrätta yt-
Prop.
1973:178 21
lerligare
veterinärslalioner. Länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands och Gävleborgs län
hyser tveksamhet beträffande veterinäremas möjlighet att tillfredsställande
klara jourtjänsten. Lantbrukarnas riksförbund konstaterar att en förkortning
av arbetstiden är nödvändig om allmänna arbetstidslagen skall följas.
Förbundet anser det inte rimligt alt skapa en organisation som förutsätter väsentligt
större arbelslidsinsats än den lagen föreskriver för arbetstagare i allmänhet,
Sveriges veterinärförbund anför i stort sett liknande synpunkter och tillägger
att om rimligare arbetsförhållanden skall ernås och en någorlunda bibehållen
service gentemot djurägama skall vidmakthållas bör lolalanlalet distriktsveterinärer
i dagslägel faststäUas till omkring 270.
Samtliga
de remissinstanser som yttrat sig över utredningens förslag till lösning av
frågan om distriktsveterinärernas Ijänsldokaler är tveksamma.
Veterinärstyrelsen ifrågasätter om veterinärerna i ett stations-distrikt skall
belastas med annan del av hyran för Ijänstdokal än den som berör eventuella
utrymmen för poliklinisk verksamhet. Veterinärerna måste dock kompenseras
genom att taxan för djurägarnas betalning även får inkludera ersättning för
lokalkostnaden. Även Sveriges veterinärförbund anser att statsmakterna bör
svara för kostnadema för tjänstdokalema, altemativt att staten svarar för kostnadema
eller fördelar dem mellan sig och resp. kommun. Liknande synpunkter framförs
av länsstyrelsen i Kronobergs län, medan länsstyrelsen i Hallands län finner
frågan om anordnandet av erforderliga tjänstelokaler otillräckligt utredd.
Länsstyrelsen i Gotlands län tycker att det med staten som huvudman för
distriktsveterinärorganisationen framstår som naturligt att även staten skall
ha huvudansvaret för tillkomsten av ändamålsenliga tjänstelokaler. Svenska
kommunförbundet motsätter sig att vissa kommuner åläggs att anordna och hålla tjänstelokaler
för de föreslagna veterinärslalionema. Denna skyldighet bör närmast åvila
staten.
Departementschefen
Distriktsveterinärväsendet
förstatligades fr. o. m. den 1 januari 1934. Distriktsveterinärerna var
dessförinnan anställda av landstingen, Sverige är f, n. indelat i 285
veterinärdistrikt, av vilka två ingår i veterinärhögskolans praktikområde. Distriktsinddningen
kvarstår i allt väsentligt oförändrad sedan 1930-talet. Sedan dess har
djurhållningen liksom hela jordbruksnäringen genomgått en snabb utveckling.
Vidare har kommunikationerna radikalt förbättrats och även övriga förhållanden
som påverkar distriktsveterinärernas verksamhet förändrats i sådan omfattning
att distriktsindelningen blivit föråldrad. Den har inte heller anpassats till
den nya kommunindelningen.
I
samband med anmälan av prop. 1965: 38 angågende upprustning
3
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 178
Prop. 1973:178 22
av
den veterinärmedicinska forskningen och utbUdningen, m. m. framhöll dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet att veterinärväsendets organisation borde
bli föremål för översyn av särskilda sakkunniga. Riksdagen uttalade också (JoU
1965: 6, rskr 1965: 165) att en sådan översyn borde komma tiU stånd. En särskUd
utredning tillsattes, som antog namnet veterinärväsendeulredningen.
I
direktiven för utredningen framhöll departementschefen att huvudsyftet med
översynen borde vara att anpassa veterinärväsendets uppgifter och organisation
till utvecklingens krav. De sakkunniga borde i första hand söka klarlägga
behovet och arten av de framtida veterinära insatserna inom hälso- och
sjukvården bland husdjuren samt åstadkomma en rationellt utformad veterinär
organisation, som betjänade animalieproduktionen inom jordbruket genom en mot
sjukdomar och andra störningar inriktad förebyggande verksamhet. Utredningen
har år 1971 avgett betänkandet (SOU 1971: 3) Veterinärdistriktsinddningen, m. m.
Jag har tidigare redovisat innehållet i betänkandet och remissyttrandena över
detta.
Jordbruket
har sedan 1930-talet genomgått en snabb utveckling. Den odlade arealen, som vid
lantbruksräkningen år 1971 uppgick till 3 milj, ha, utgjorde år 1934 3,6 milj.
ha. Förändringen sedan 1930-talet av antalet jordbraksföretag har också varit
betydande. Företagen har minskal till hälften och utgjorde 150 000 år 1971.
Djurhållningen har också förändrats avsevärt. Antalet kor, som år 1934 var 1,9
milj,, uppgick vid senaste lantbruksräkningen till 728 000, Minskningen av antalet
jord-braksföretag med kor har varit mycket stark under de senaste årtiondena.
Antalet sådana företag var år 1934 ca 300 000 och hade år 1971 reducerats till
89 000.
Antalet
kor per jordbruksföretag har dock ökat något. År 1932 fanns det sex kor per företag
mot åtta år 1971. Hästama har minskat från ca 600 000 till 54 000. Fåren
uppgick år 1932 tiU 468 000 och år 1971 till 330 000. Antalet svin var år 1932
ca 1,5 mUj. TiU år 1971 har antalet ökat tUl 2 280 000, Antalet fjäderfän har
också vuxit och utgjorde 8,4 milj, år 1971 mot 3,7 milj, år 1932, Parallellt
med minskningen av djurantalet har skett en ökning av djurens
avkastningsförmåga. Reduceringen av kostammen har exempelvis inte åtföljts av
motsvarande minskning av den totala mjölkproduktionen i landet. Produktionen av
mjölk per ko höll sig under hela 1950-talet ganska konstant kring 2 900 kg per
år. Från år 1959 har avkastningen i genomsnitt stigit med 70 kg per år och var
år 1971 3 920 kg per år. Den genomsnittliga mjölkavkastningen per ko väntas
stiga tUl 4 600 resp. 5 050 kg åren 1975 och 1980.
Veterinärväsendeutrednuigen
framhåller i fråga om distriktsveterinärernas arbetsuppgifter att dessa
omfattar två huvudområden, nämligen hälso- och sjukvård bland husdjur samt
livs-
Prop. 1973:178 23
medelshygien
och annan omgivningshygien. Det förstnämnda området är det helt dominerande.
Utredningen
har i sitt arbete noggrant analyserat behovet av veterinära insatser i
framtiden och framhåller att del med hänsyn lill utvecklingstendenserna inom
veterinärmedicinen och animalieproduktionen under överskådlig tid framåt
kommer att föreligga behov av sådana veterinära insatser som
distriktsveterinärerna i dag främst är ansvariga för. Genom sin lokal- och personkännedom
har dessa veterinärer goda möjligheter att verksamt främja djursjukvården inom
sina distrikt. Den nuvarande organisationsformen utgör en garanti för alt
samhället vid epizootier och i fråga om de till människan överförbara djursjukdomarna
har tillgång till en effektiv organisation för bekämpandet. Enligt
utredningens mening finns det med hänsyn tUl dessa omständigheter inte
anledning att för framtiden ändra den nuvarande inriktnmgen av
distriktsveterinärernas arbete. I likhet med remissinstanserna delar jag denna
uppfattning. Genom veterinärmedicinens utveckling och ändrade produktionsförhållanden
kommer naturligtvis förändringar i arten och omfattningen av olika göromål att
förekomma. Dessa förändringar kan dock förutses ligga inom ramen för
verksamhetens nuvarande inriktning.
1
fråga om hälso- och sjukvården bland husdjur ansluter sig utredningen tUl
riksdagens ställningstagande år 1967 som innebär att distriktsveterinärorganisationen
i första hand skall tillgodose det behov av vård som föreligger för animalieproduktionens
djur. Distriktsveterinärernas behandling av sällskapsdjur bör liksom f, n, ske
vid sidan av de nyssnämnda obligatoriska tjänsteåliggandena. Jag delar denna
uppfattning.
Jag
vill framhålla att den nya veterinärdistriktsinddningen, som jag återkommer liU
senare, är utformad på sådant sätl alt utrymme bör finnas för behandling och
vård även av sällskapsdjur. Jag utgår därför från att liksom hittills ingen
distriktsveterinär kommer all vägra att ge erforderlig vård åt sådana
sällskapsdjur som t, ex. blivit utsatta för trafikolyckor och andra olycksfall.
Jag vill också betona att vad jag nu anfört inte innebär någon inskränkning i
skyldigheten för tjänsleveterinär att anmäla fall av sådan husdjurssjukdom som
visar sig mycket smittsam eller på annat sätt kan få stor spridning eller att
eljest vidta åtgärder som faller inom ramen för uppgiften som tjänsteveterinär,
t, ex, i fråga om djurskyddsövervakningen.
Såsom
utredningen framhållit måste djurens vård och behandUng tillmätas en allt
större vikt. Även om djurskyddsfrågorna upptar en liten del av arbetstiden för
distriktsveterinärerna utgör de dock en väsentiig uppgift för dessa. Jag
ansluter mig också lill utredningens förslag alt distriktsveterinärerna även i
fortsättningen bör tas i anspråk för rådgivning. Denna har en väsentUg
betydelse när det gäller att före-
Prop. 1973:178 24
bygga
olika sjukdomar. Distriktsveterinärerna är den kategori veterinärer som oftast
kommer i kontakt med de enskilda djurägarna och har därför särskUt goda
förutsättningar att sprida kunskaper och rön inom det veterinärmedicinska
området. De bör även kunna förmedla impulser tUl forskningen.
För
livsmedelshygienen innebär den nya livsmedelslagen (1971: 511, ändrad 1972:
434) som trädde i kraft den 1 januari 1972 att länsstyrelsen är regionalt och
hälsovårdsnämnden lokalt ansvarig för livsmedelskontrollen. Distriktsveterinär
är skyldig att medverka vid livsmedelskontrollen. Jag anser i likhet med
Kooperativa förbundet all del är naturligt att man liU fullo utnyttjar den
sakkunskap som distriktsveterinärerna besitter i fråga om livsmedels- och
annan omgivningshygien, I fråga om huvudmannaskapet för distriktsveterinärorganisationen
delar jag utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att några
skäl knappast framkommit som talar mot ett fortsatt statiigt huvudmannaskap.
Jag tillstyrker därför utredningens förslag att staten kvarstår som huvudman.
Den
nuvarande indelningen i veterinärdislrikt bygger på grundsatsen att i varje
distrikt skall finnas en distriktsveterinär och alt dennes tjänstgöringsskyldighet
skall i princip omfatta endast det egna distriktet. Bakom detta ligger tanken
att djurägare m. fl. alltid skaU kunna vända sig tiU veterinär med skyldighet
att stå till tjänst med djursjukvård och andra förrättningar. I likhet med
utredningen har jag inte funnit anledning att gå ifrån denna princip. Landet
bör alltså även i fortsättningen vara indelat i veterinärdistrikt. Däremot bör
grunderna för denna indelning i viss mån ändras,
Veterinärväsendeulredningen
framhåller när det gäller veterinär-dislriktsindelningen att det är svårt att
ge något absolut mått på hur stora distrikten bör vara men anger vissa allmänna
normer som bör vara vägledande vid distriktsindelningen. Ett distrikt bör sålunda
vara så beskaffat att det ger minst en veterinär en rimlig arbetsbörda. Vidare
måste distriktet utgöra grund för en lämplig inkomstbildning för veterinären.
Området får inte heller vara större än att lantbrukare och andra avnämare av
veterinärtjänsterna får en rimlig service tUl en godtagbar kostnad. Det längsta
reseavståndet bör därför som regel inte vara mer än 4050'km från veterinärens
stationeringsort. Med hänsyn till de allt bättre kommunikationsförhållandena
bör något längre avstånd kunna accepteras i framtiden.
För
egen del kan jag ansluta mig till utredningens normer för distriktsindelningen.
Jag fäster stort avseende vid att den veterinära servicen till lantbrukare och
andra avnämare vid en samlad bedömning inte försämras vid tillämpning av dessa
normer. Även andra faktorer än djurunderlag och reseavstånd måste beaktas vid
bestämmandel av distriktens omfattnino. Sådana faktorer är produktionens
inriktning och andra
Prop. 1973:178 25
för
det särskilda distriktet utmärkande speciella förhållanden. I många fall
omfattar distrikten glesbygdsområden. De speciella problemen i dessa områden
måste givetvis tillmätas stor betydelse och en tillfredsställande veterinär
servicenivå upprätthållas även där. I dessa områden måste större reseavstånd än
det nyssnämnda ibland accepteras.
Utredningen
föreslår vidare alt gräns för veterinärdislrikt bör sammanfalla med kommun-
och länsgräns. Jag tillstyrker i likhet med flertalet remissinstanser
utredningens förslag i denna del. Härigenom underlättas bl. a,
distriktsveterinärernas medverkan i de lokala hälsovårdsnämndernas arbete. Lantbrakarnas
riksförbund och Sveriges veterinärförbund ställer sig dock tveksamma till
förslaget och anser det vara mer rationeUt att välja gränser med hänsyn tUl bl.
a, husdjurens fördelning och vägnätels beskaffenhet. Med anledning härav vill
jag framhålla att vissa avvikelser bör kunna göras från den indelning som skall
tiUämpas enligt nyssnämnda regel, I likhet med vad som redan nu gäller bör
lantbruksstyrelsen även i fortsättningen kunna förordna distriktsveterinär att
fullgöra tjänsteåligganden även inom visst område i annat distrikt om så är
motiverat av praktiska skäl. Dessutom bör del inte finnas hinder mot att
djurägare även i fortsättningen anlitar veterinär i angränsande distrikt.
Veterinärväsendeutredningen
föreslår alt de nya distrikten skall ge arbete åt minst en veterinär. Många av
distrikten avses ge utrymme ät två eller flera veterinärer. Utredningen tänker
sig också all särskilda s. k. stationsdistrikt skall inrättas. Dessa skall vara
så utformade att minst tre veterinärer kan sysselsättas inom samma distrikt och
ha gemensam stationeringsort. Stalionsdistrikten har erUigt utredningens mening
flera fördelar. Organisationsformen irmebär för de enskilda veterinärerna att
arbetets fördelning mellan olika dagar blir jämnare och att de erbjuds större
möjligheter tiU regelbunden frilid. Vidare beräknas kvaliteten på den veterinära
servicen bli högre i stalionsdistrikten genom alt veterinärerna där får
tillgång till välutrustade prakliklokaler och att speciella kunskaper hos en
enskild veterinär kan utnyttjas i större utsträckning än vad som skuUe ha
blivit fallet om denne varit stationerad i ett enmansdistrikt. Enligt
utredningens undersökningar har djur-ägamas kostnader visat sig vara i stort
sett lika oberoende av organisationsform.
För
egen del finner jag att flerveterinärdistrikt medför fördelar inte minst ur arbetsplaneringssynpunkt,
Enmansdistrikt bör finnas kvar företrädesvis i sådana områden, där
djurtillgången är så begränsad att den inte medger sysselsättning åt mer än en
distriktsveterinär. Inom flerveterinärdistrikt bör veterinärerna som regel
erhålla olika stationeringsorter men ha tjänstgöringsskyldighet inom hela
distriktet. De bör nära samarbeta och vid tjänstgöringsfrihet ersätta varandra.
Utredningens
förslag om distrikt med minst tre veterinärer med ge-
Prop.
1973:178 26
mensam stationeringsort tUlstyrks av flertalet
remissinstanser. Förslaget erbjuder otvivelaktigt flera fördelar. Dessa är för
arbetstagarnas del att större möjlighet till ordnad arbetstid skapas och för
kundemas del att en klinik med god utrustning kan inrättas. Jag vill i delta
sammanhang erinra om riksdagens beslut i anledning av proposition med förslag
om inrättande av en fältstation i Skara (prop, 1973: 107, JoU 1973: 26, rskr
1973: 233), Enligt detta skaU en veterinärstation inrättas i Skara, I den velerinärutbildning
under en termin som skall ske vid veterinärinrättningen i Skara fältslation
för veterinärhögskolan och lanlbrukshög-skolan skall veterinärerna vid
stationen dellaga.
Flera remissinstanser ställer sig dock tveksamma lill
förslaget om velerinärstationer, nämligen Sveriges veterinärförbund.
Lantbrukarnas riksförbund och vissa länsstyrelser. Koncentrationen av flera veterinä-er
till en och samma ort kan enligt deras mening medföra olägenheter för
lantbrukarna. För dessa kan del vara förmånligare om veterinärerna finns
stationerade på olika platser inom distriktet, Veterinärförbun-del framhåller
att även andra vägar för samarbete mellan veterinärerna än vid veterinärstalion
bör prövas. Jag delar den tveksamhet som de sistnämnda remissinstanserna ger
uttryck åt. Koncentrationen i veterinär verksamhet får inte gå så långt att de
enskUda avnämarna blir lidande därav. Jag är därför inte beredd att nu föreslå
att ytterligare velerinärstalioner inrättas, I den plan till
distriktsindelning, som jag senare kommer att närmare beröra, har jag därför
inte tagit upp några sådana stationer utöver den i Skara. När ytterligare
erfarenhet erhållits är jag dock beredd all på nytt ta upp frågan om
upprättandet av veterinärslalioner. Dessa bör komma i fråga endast i distrikt
med stor djurtäthet och där underlag finns för minst tre distriktsveterinärer.
Exempel på sådana distrikt är Hemse, Helsingborg, Eslöv, Laholm, Falköping och
Vara,
Utredningen har utarbetat normer som anger den arbetsbörda
som kan anses rimlig för en distriktsveterinär. Utredningen har därvid använt
sig av ett särskilt jämförelsetal. Delta utgör för ett visst distrikt summan av
antalet hästar, kor och svin, varvid hästar och kor multipliceras med
koefficienten 1 och svin med 0,1. För en- och tvåmansdistrikt anser
utredningen ett djurunderlag på 5 000 djurenheter per veterinär vara lämplig
norm under förutsättning att reseavståndet från stationeringsorten inte
överstiger 50 km. För stalionsdistrikten föreslås 7 000 djurenheter per
veterinär vid ett längsta reseavstånd av 5060 km. Med dessa normer som grund
kommer utredningen fram till alt landet bör delas in i utöver
veterinärhögskolans praktikområde sammanlagt 110 veterinärdistrikt, varav 19
stationsdistrikt. Antalet tjänster som distriktsveterinär föreslås bli 230.
Därjämte föreslås 30 tjänster som regionvikarie, tio rekryteringstjänster saml
biträdes-tjänster.
Prop.
1973:178 27
Den
av utredningen tillämpade metoden med jämförelsetal är enUgt min mening
värdefull eftersom den ger en uppfattning om arbetsbördans omfattning i olika
distrikt. Det föreslagna jämförelsetalet 5 000 djurenheter per
distriktsveterinär bör kunna tjäna som riktlinje vid bestämmandet av dislriktsindelning
men det torde många gånger vara motiverat all gå under, i vissa fall långt
under detta tal med hänsyn till reseavstånd och behovet av att upprätthålla en
tillfredsställande veterinär service framför allt i glesbygdsområdena, I
flertalet fall får också distrikten en naturlig avgränsning på en lägre nivå i
fråga om djurunderlaget genom principen att distrikten bör följa kommungränser.
Jag
har i arbetet med att upprätta ny veterinärdistriktsinddning bl, a, beaktat det
material som kommit fram vid 1971 års lantbruksräkning och de mer begränsade
uppgifter som föreligger från 1972 års företagsräkning. De data som därvid
erhållits ansluter sig i stort sett lUl de prognoser som Svensk husdjursskötsel
gjort upp och som finns redovisade i utredningen.
Vid
min bedömning av behovet av antalet tjänster i dislriktsveteri-närorganisationen
har jag funnit att detta bör vara oförändrat, dvs, 285. Av dessa tjänster bör
255 vara placerade på olika distrikt, 30 tjänster bör avses för region
vikarier.
Inom
distriktsveterinärväsendet förekommer f, n, ett omfattande vikariatssystem för
att läcka behovet av ersättare vid semestrar och andra ledigheter, Vikarialstjänstgöringen
beräknar utredningen motsvara 67 helårstjänster. En stor del av vikariaten
innehas av obefordrade veterinärer utan fast anställning. De föreslagna
regionvikarierna skall fullgöra vikariatsljänslgöring och skall tillgodose del
behov av ytterligare veterinär arbetskraft som föreligger i den nya
organisationen. Genom all särskilda tjänster inrättas ges vikarierna anstäUningstrygghet,
Hela vikariatsbehovet täcks dock inte av regionvikarierna. Framför allt under semesterperioden
måste andra vikarier las i anspråk. Jag tillstyrker även att
rekryteringstjänster inrättas för att bereda yngre veterinärer möjlighet att
skaffa sig Ökad erfarenhet av veterinäryrket under distriktsveterinärs
överinseende. Tio av distriklsvelerinärtjänsterna bör bli rekryteringstjänster.
Landels
indelning i veterinärdistrikt bör som hittills beslutas av Kungl, Maj:t, Det
bör även ankomma på Kungl, Maj:t att besluta om inrättande av
veterinärstationer. Upplysningsvis vill jag meddela alt jag räknar med all
landet skall delas in i 92 veterinärdislrikt inkl, veterinärhögskolans
praktikområde enligt en plan för distriktsindelningen som upprättats i
jordbruksdepartementet. Denna plan torde för riksdagens information få fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga.
Utredningen
föreslår att tjänster som djurslagsspecialist skall tillföras statens
veterinärmedicinska anstalts konsulenlavddning. Innehavarna av tjänsterna bör
placeras på olika platser i landet, där de inom
Prop. 1973:178 28
resp.
regioii skall tjänstgöra som specialister på vissa djurslag. Inrättandet av
dessa tjänster föranleds enligt utredningens mening av att behovet av
kvalificerad utredning och rådgivning har ökat som en följd av animalieproduktionens
allt mer specialiserade inriktning. Jag anser att den rådgivningsverksamhet på
jordbrukets område som bedrivs av statiiga organ är av största betydelse för
att skapa etl rationellt jordbruk i landet. Verksamheten handhas av bl. a.
lantbruksstyrelsen, statens veterinärmedicinska anstalt, lantbrakshögskolan
och veterinärhögskolan. Jag är dock inte beredd att i detta sammanhang la upp
frågan om ytterligare tjänster på området. Jag vill också erinra om all jordbruksnäringen
själv genom de organiserade hälsokontrollerna har anställt regionala
djurslagsspecialister inom svinhälsovården, nölhälso-vården och
juverhälsovården. Dessa specialister sysslar bl, a, med sjukdomsutredningar, sjukdomsbekämpande
och regional rådgivning,
I
fråga om distriktsveterinärernas anställningsförhållanden förutsätter
utredningen att veterinärernas inkomster även i fortsättningen bör utgöras av
fast lön samt av behandlingsarvoden enligt fastställd taxa från djurägarna. Den
fasta lönen anses böra vara en ersättning för de tjänster som direkt eller
indirekt kommer samhället lill godo men som ofta inte är mätbara på sådant sätt
att de kan er-sällas enligt taxa. Även jag ansluter mig i princip till dessa
synpunkter. Veterinärernas inkomster är dock, liksom deras övriga arbets- och anställningsvillkor,
beroende av förhandlingar. Frågan om hur inkomsten skall konstrueras bör
därför lösas i samband med de förhandlingar som jag avser alt ge statens avlalsverk
i uppdrag att föra.
Som
jag tidigare nämnt gäller inte någon fastställd arbetstid för distriktsveterinärerna.
Dessa har som kompensation härför viss annan ledighet. Vidare har de rätt till
viss jourledighet. De är också undantagna från det allmänna arbetstidsavtal
som gäller för statsförvaltningens del. Den nu gällande ordningen har
tillämpats under hela den tid dislriklsveterinärema varit i statstjänst. Den
kan sägas ligga i linje med den fria ställning och de fria
tjänstgöringsförhållanden som följer med en tjänst av ifrågavarande karaktär.
Enligt utredningens mening kan den anses vara till fördel för såväl anställningshavarna
själva som avnämarna av deras.tjänster. Den oreglerade arbetstiden medför dock
nackdelen att arbetstiden blir oregelbunden och ofta lång. De grunder för ny veterinärdistriktsinddning
som jag nu lägger fram bör göra det möjligt att genomföra en förbättring av
distriktsveterinärernas tjänstgöringsförhållanden. Införandet av flerveterinärdistrikt
medför ökad elasticitet i arbetet och reformeringen av distriktsindelningen
leder till en betydande utjämning av arbetsbördan mellan olika distrikt.
Införandet av särskilda regionvikarier bör skapa ordning i det omfattande vi-kariatssyslem
som finns inom förevarande område.
Prop. 1973:178 29
I fråga om genomförandet av den nya distriktsindelningen
föreslår utredningen att det sker under en femårsperiod. Jag är av samma
uppfattning. Av hänsyn tUl den berörda personalen men även av praktiska skäl
bör en så lång övergångstid väljas. Särskilda övergångsanordningar bör vidtas
för alt underlätta reformens genomförande. Distriktsveterinärer som vid
tidpunkten för den nya distriktsindelningens ikraftträdande har högst fem år
kvar till pension bör således kunna påräkna oförändrad stationeringsort. Denna
grupp uppgår till omkring 40 personer. Kungl. Maj:t har tidigare beslutat att
de distriktsveterinärtjänster som ledigförklaras efter den 1 juli 1969 inte
får besättas med ordinarie innehavare. Senare har viss jämkning skett av beslutet.
Det finns anledning att räkna med alt de fall då flyltningsskyldig-heten kan
komma att aktualiseras utan att vederbörande på förhand varit medveten om denna
eventualitet måste bli relativt få. Jag anser alt den nya distriktsindelningen
bör gälla från den 1 juli 1974. Lantbruksstyrdsen bör svara för
verkställigheten av den nya organisationen i enlighet med de av mig föreslagna
riktlinjerna. Någon rådgivande nämnd bör ej knytas till styrelsen. Principiella
problem som kan uppkomma i samband med omorganisationen bör i första hand
lösas under medverkan av den företagsnämnd som inrättats för distriktsveterinärorganisationen
enligt överenskommelser mellan lantbruksstyrdsen och Sveriges akademikers
centralorganisation. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om erforderUga
övergångsanordningar.
Jag vill
understryka vikten av att lantbruksstyrelsen vid genomförande av den nya veterinärdistriktsinddningen
samråder med berörda länsstyrelser, kommuner och organisationer. Delta gäller
särskilt i fråga om placering av distriktsveterinärerna inom distrikten.
Statens kostnader
för distriktsveterinärorganisationen uppgår för budgetåret 1973/74 till 22
milj, kr. På anslaget Veterinärstaten har anvisats 20 728 000 kr. De centrala
förvaltningskostnaderna för di-striktsvelerinärorganisationen beräknas tUl 400
000 kr. Anslaget Bidrag tUl djursjukvård i vissa fall används för bidrag tUl
mindre bemedlade djurägares behov av sjukvård för sina djur. För 1973/74 har på
anslaget anvisats 600 000 kr. De av mig föreslagna organisationsändringarna
innebär ett oförändrat antal velerinärtjänster. Däremot kommer behovet av
vikarier att minska betydligt. Besparingar kommer härigenom att uppstå.
Enligt
nuvarande regler skall avnämarna av distriktsveterinärernas tjänster bära de
resekostnader som åsamkas veterinären vid sjukbesök. Dessa kostnader kan i
vissa fall bli betungande för djurägaren. Detta gäller framför allt i
glesbygderna eftersom distrikten där är stora. I likhet med utredningen och en
majoritet av remissinstanserna anser jag därför att hänsyn bör tas tUl avlägset
boende djurägare. Jag har tidigare angett att i ett normalt veterinärdistrikt reslängden
inte bör över-
4 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 178
Prop.
1973:178 30
stiga
fem mil. Med hänsyn härtill finner jag del rimligt all resekostnadsersältning
och inslälldsearvode inte tas ut av nyssnämnda djurägare för den del av
vägsträckan som överskjuter fem mil enkel resa och att en utjämning sker mellan
djurägarna av kostnaderna för distriktsveterinärernas inställelse. Detta kan
ske genom en kombination av åtgärder innefattande bl. a. utnyttjande av
anslaget lill veterinärstaten för resekostnader över fem mil enkel resa och en
justering av veterinärtaxan. Detta innebär en teknisk omläggning och skall
inte påverka distriktsveterinärernas inkomster.
TUl djurägare, vars tiU
statlig inkomstskatt taxerade inkomst inte överstiger 5 000 kr. och som ej
heller påförts statlig förmögenhetsskatt, utgår statsbidrag till bestridande av
den del av veterinärarvodel och resekostnaden, som överstiger 17 kr. Med hänsyn
till vad jag nyss förordat beträffande resa över fem mil finner jag det inte
motiverat all föreslå någon ändring av sistnämnda bestämmelser.
Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
alt
godkänna de av mig förordade riktlinjerna för ändring i di-slriklsveterinärorganisalionen,
m. m.
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bUaga tUl detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga
Veterinärdistriktsinddningen (enligt kommunindelningen
1974-01-01)
Län,
veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och
kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
komniun för
veterinä-
antal
ve-
per veteri-
per
veteri-
distnktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och
to-
rinarerna
talt för distriktet
talt för distriktet
Stockholms
län
1. Norrtälje distrikt
Norrtälje Norrtälje
Vaxholm
} 4 649 9 299
3 433 6 866
Upplands Väsby
Haninge Södertälje
2. Stockholms distrikt Danderyd Ekerö Järfälla Lidingö Sigtuna
Sollentuna Solna Stockholm Sundbyberg Täby
Upplands Bro Upplands Väsby Vallentuna
3. Södertälje distrikt Botkyrka Haninge Huddinge Nacka
Nynäshamn Södertälje Tyresö Värmdö
Summa för Stockholms län
Uppsala lån
1. Tierps distrikt
Tierp Tierp
Älvkarleby
2, Östhammars distrikt
Östhammar Östhammar
3, Uppsala distrikt
Uppsala Uppsala
1
3 759
\ 4 829
1 VHS'
1 2+VHS' 1
3 759
4 829
3 516
2 210
2 7-hVHSi
2 5
4 421 18 549
7 032
17
657
2
2
3 197
2 422
2
2
6 394
4 845
2 2
2 2
3 457 6 917
2 450 4 900
1
1
VHS' VHS'
12 076 12 076
10 245 10 245
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Veterinärhögskolans praktikområde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och
kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal
ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
Flen
Katrineholm
Vingåker
Finspång
Norrköping
Söderköping
2 2 1 5
2 2
1
1 2
1
1
2
14
Linköping
Valdemarsvik
Åtvidaberg
Enköping
4, Enköpings distrikt Enköping Håbo
Summa för Uppsala län
Södermanlands län
Eskilstuna
Strängnäs
1, Eskilstuna distrikt
Eskilstuna
Strängnäs
2, Katrineholms distrikt
Flen
Katrineholm Vingåker
Nyköping
3, Nyköpings distrikt
Nyköping
Oxelösund
Summa för Södermanlands län
Östergötlands län
Mjölby Motala
Ödeshög
Kinda Ydre
1.
Norrköpings
distrikt Finspång Norrköping Söderköping
2.
Mjölby distrikt
Boxholm Mjölby Motala Ödeshög
3.
Linköpings
distrikt Linköping
4.
Valdemarsviks
distrikt Valdemarsvik Åtvidaberg
5.
Kinda distrikt Kinda
Ydre
Summa för Östergötlands län
Jönköpings län
1. Jönköpings distrikt
Jönköping Jönköping
' Veterinärhögskolans praktikområde
1 1 2
2 2 1 5
3 10
1 2 1 4
1
2 3 1 7
2 2
1
1
2
17
I 4
265 I 4 315
8 631
28 621
2 8 532
6+VHS'
33 919
4 174
\ 3 632
8 348
7 264
4 656
3 783
13 973
11351
5 158
3 279
10 316
6 558
32 637
25
163
3 892 11676
i 2611 13 058
4 582 13 747
i 2 538 12 694
5 007
4 490
10
014
8 980
2 965
1 2 612
5 931
5 225
4 076
1 3 481
8152
6 962
50
538
45
901
4 398
3 876
8 796
7 753
opaginerad Kontrollera mot PDF
Län,
veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och
kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal
ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och
to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
2, Eksjö
distrikt
Aneby Aneby
Eksjö Eksjö
Nässjö Nässjö
Tranås
3, Vetlanda distrikt
Sävsjö Sävsjö
Vetlanda Vetlanda
4, Värnamo distrikt
Gislaved Gislaved
Gnosjö
Vaggeryd Vaggeryd
Värnamo Värnamo
Summa för Jönköpings län
1
1
3
13
1
1
3
12
4 237
16 950
I
4 203 12 609
I
4 974
14 922
53 277
[ 3 869
11609
41753
Kronobergs
lån
1, Växjö distrikt Alvesta Lessebo Tingsryd Uppvidinge
Växjö
Alvesta
Tingsryd
Uppvidinge
Växjö
1
1 1
2
1
1 1 2
4 477
3 759
5
5
22
337
18
795
2, Ljungby distrikt Ljungby Markaryd Älmhult
Ljungby
Markaryd
Älmhult
1
1 1
2 1 1
3 692
3 030
3
4
14
770
12119
Summa
för Kronobergs län
8
9
37107
30
914
Kalmar
län
1. Borgholms distrikt Borgholm Mörbylånga
Borgholm Mörbylånga
2
1
2 1
1 4 890
[ 4 442
3
3
14 670
13
327
2. Västerviks distrikt Västervik
Västervik
2
2
3 933
4 138
2
2
7 867
8 277
3. Vimmerby distrikt Hultsfred Vimmerby
Hultsfred Vimmerby
1 1
1 1
[ 5311
1 3 988
2
2
10 623
7 977
4, Oskarshamns distrikt Högsby Mönsterås Oskarshamn
Högsby Oskarshamn
1 1 1
1 1
i 3 384
2 924
3
2
6 768
5 849
Län,
veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och
kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal
ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och
to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
1 2 1
1 5 15
5, Kalmar distrikt Emmaboda
Kalmar Kalmar
Nybro Nybro
Torsås Torsäs
Summa för Kalmar län
Gotlands län
1, Slite distrikt
Fårö, Fleringe, Rute, Gotiand
Bunge, Lärbro, Hellvi,
Halls, Hangvars, Othems,
Stenkyrka, Tingstäde,
Martebo, Lokrume,
Hejnums, Fole, Bals,
Vallstena, Källunge,
Gothems, Hörsne med
Bara, Norrlanda, Angå
och Boge församlingar i
Gotlands kommun
2, Visby distrikt
Lummelunda, Väskinde, Gotland
Bro, Visby, Hejdeby,
Endre, Ekeby, Follingbo,
Barlingbo, Dalhems,
Ganthems, Sjonhems,
Kalla, Björke, Roma,
Valls, Akebäcks, Trä-
kunila, Stenkurala,
Västerhejde och Tofta
församlingar i Gotlands
kommun
3, Hemse distrikt
Eskelhems, Hogräns, Gotland
Atlingbo, Mästerby, Viklau, Vänge, Ala, Kräk-lingbo, Gammelgarns,
Östergarns, Ardre, Al-skogs, Buttle, Guldrupe, Väte, Västergarns, Sanda, Klinte,
Hejde, Etelhems, Garde, Lau, Närs, Lye, Stånga, Lojsta, Fröjds, Gerums, Levide,
Eksta, Sproge, Silte, Fardhems, Linde, Hemse, Burs, Rone, Alva, Eke, Havdhems, Habliiigbo,
Grötlingbo, Näs, Fide, Öja, Hamra, Vamlingbo och Sundre församlingar i Gotlands
kommun
Summa för Gotlands län
2 1 1 4 13
[ 4 743
18 972 58 900
\ 4 066
16 264 51694
]
4 542
4 656
4 542
4 656
3 541
[ 3 587
1 1 3 541 3 587
3 3
4 815
] 4 658
14
444
22
527
13 974
22 217
opaginerad Kontrollera mot PDF
Län,
veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och
kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal
ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
Blekinge
län
1.
Karlskrona distrikt
Karlskrona
Karlskrona
Ronneby
Ronneby
2.
Karlshamns distrikt
Karlshamn
Karlshamn
Olofström
Sölvesborg
Sölvesborg
Summa
för Blekinge län
Kristianstads
lån
1.
Ängelholms distrikt
Båstad
Båstad
Klippan Åstorp Ängelholm Örkelljunga
Klippan
Ängelholm Örkelljunga
2.
Hässleholms distrikt
Hässleholm
Hässleholm
Osby Perstorp Ö:a Göinge
Ö:a Göinge
3.
Kristianstads distrikt
Bromölla
Kristianstad
Kristianstad
4.
Tomelilla distrikt
Simrishamn
Simrishamn
Tomelilla
Tomelilla
Summa
för Kristianstads län
Malmöhus
län
1.
Helsingborgs distrikt
Bjuv
Helsingborg Höganäs ! Landskrona
Helsingborg Höganäs
Svalöv
Svalöv
2.
Eslövs distrikt
Eslöv
Eslöv
Hörby Höör
Hörby Höör
1
2
2 2
2 1
3
11
5 512
11024
}5512 )
4 594 9189
i 5
359 i
3 997
10
719
21743
7 995 17184
6 023
5 508
30116
27 540
5 836
4 880
1
J
J
4
23 343
19
520
4
} 6 333
1 5 464
4
25 332
21857
1 3
5 529
1 5 551
4
22119
22
206
17
100 910
91123
\ 5 231
4604
20
924
18 417
5 336
26 684
i 5 336 i
4 775 23 877
Län, veterinärdistrikt och kommun
Kommande stationerings-kommun för distriktsveterinärerna
Nuvarande antal veterinärer
Kommande antal veterinärer
Jämförelsetal 1971 per veterinär och totalt för
distriktet
Jämförelsetal 1975 per veterinär och totalt för
distriktet
3, Lunds distrikt Bara Burlöv Kävlinge Lomma Lund Malmö StafFanstorp
Svedala Trelleborg Vellinge
Kävlinge Lund
Trelleborg Vellinge
1
2
1
2 1
1 1
1 1
4 979
4 601
7
4
19
917
18 404
4. Sjöbo distrikt Sjöbo
Sjöbo
2
3
5 109
4 737
2
3
15
327
14 211
5. Ystads distrikt Skurup Ystad
Skurup Ystad
1
2
1 2
5 044
4217
3
3
15
132
12 652
Summa
för Malmöhus län
22
19
97
984
87 561
Hallands
län
1. Kungsbacka distrikt Kungsbacka
Kungsbacka
1
2
3 095
3 175
1
2
6 190
6 350
2. Varbergs distrikt Varberg
Varberg
2
4
5 047
4 756
2
4
20
189
19 027
3. Falkenbergs distrikt Falkenberg
Falkenberg
2
3
5 904
5 755
2
3
17
712
17 266
4. Halmstads distrikt Halmstad Hylte
Halmstad Hylte
2 1 3
2 1 3
1 4 640 13
921
1 4 560 13
682
5. Laholms distrikt Laholm
Laholm
1
3
5 394
5 318
1
3
16182
15 954
Summa
för Hallands län
9
15
74194
72 279
Göteborgs
och Bohus län
1. Tanums distrikt Strömstad Tanum
Strömstad Tanum
1 1
1
1
1 3 893
1
2 826
2
2
7 786
5 652
2. Munkedals distrikt Lysekil Munkedal Sotenäs
Munkedal
1 1
2
3 469
2 613
2
2
6 938
5 226
Län,
veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och
kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal
ve-
per
veteri-
per
veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
Orust Uddevalla
Kungälv
3. Uddevalla distrikt Orust
Stenungsund Tjörn UddevaUa
4. Kungålvs distrikt Göteborg Härryda Kungälv Mölndal Partille
Öckerö
Summa för Göteborgs och Bohus län
5 970
5 970 31092
5 769
5 769 24 932
Ålvsborgs
län
1, Dals-Eds distrikt
Bengtsfors
Dals-Ed
Åmål
2,
Vänersborgs
distrikt Färgelanda Mellerud Vänersborg
3,
Lilla Edets
distrikt Ale
Lerum Lilla Edet Trollhättan
4,
Borås distrikt Alingsås
Borås Herrljunga Vårgårda
5,
Ulricehamns
distrikt Tranemo Ulricehamn
6,
Svenljunga
distrikt Mark Svenljunga
Summa för Älvsborgs län
Skaraborgs län 1, Vara distrikt
Grästorp
Vara
Dals-Ed Åmål
Färgelanda
Mellerud
Vänersborg
Ale Lilla Edet
Alingsås
Borås
Herrljunga
Tranemo Ulricehamn
Mark Svenljunga
Grästorp Vara
1
1
2
2
1
3
19
1
2 3
2
1
3
18
2 154
1397
4 309
2 795
4 116
3 649
16
467
14
599
5 384
3 510
10
769
7 020
3 095
3 644
12
381
14 578
3 947
} 2 814
11841
8 444
3 662
1 2 968
10
987
8 905
68
951
54144
I
4 865 I 5 629
19 460 22 519
opaginerad Kontrollera mot PDF
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och
kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal
ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
2. Skara distrikt
Götene
Lidköping Lidköping
Skara Skara
3. Falköpings distrikt
Falköping Falköping
Habo Habo
Mullsjö
Tidaholm Tidaholm
4. Mariestads distrikt
Gullspång Gullspång
Karlsborg
Mariestad Mariestad
Törebpda Töreboda
5. Skövde distrikt
Hjo Hjo
Sk ö vde Sk ö vde
Tibro
Summa f ö r Skaraborgs
l ä n
1
1
2 17
1
2
3. 19
4
498 17
993
5
166 25
834
3 838 11513
3 839
11518 86 318
4 544 18176
4 593 22 968
3 430 10 292
3 544
10 632
84 587
3 331
6 663
4 048
8100
1908
3 817 30192
Värmlands
län
1, Sunne distrikt Hagfors Munkfors Sunne Torsby
Sunne Torsby
1
1
2
2, Arvika distrikt Arvika Eda Årjäng
Arvika Årjäng
4
1 1 1
3. Säffle distrikt Säffle
Säffle
3
2
4, Kils distrikt Forshaga Grums Hammarö Karistad Kil
Karlstad Kil
2
1 1
5, Kristinehamns distrikt Filipstad Kristinehamn
Storfors
Summa
för Värmlands län
Kristinehamn
2
1
2
3 14
2 724
5 448
3 173
2 502
6 347
5 004
5 265
4 289
5 265
4 289
! 3 597
7194
1 833
3 668 25 603
Län,
veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och
kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
komniun för
veterinä-
antal
ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och
to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
Örebro
län
1.
Lindesbergs
distrikt Hällefors Lindesberg Ljusnarsberg Nora
2.
Örebro distrikt
Degerfors Karlskoga Örebro
3.
Hallsbergs
distrikt Askersund Hallsberg Kumla
Laxå
Summa för Örebro län
Lindesberg
Karlskoga Örebro
Askersund Hallsberg
3 11
2 642
[ 1917
5 285
3 835
2 967
2 686 J
11869
10
745
[ 3 777
7 554 22134
\ 3 940
7 880 25 034
[ 3 195
6 393
23 835
Västmanlands län
1, Sala distrikt
Fagersta
Heby Heby
Norberg
Sala Sala
2, Västerås distrikt
Hallstahammar
Surahammar
Västerås Västerås
3, Köpings distrikt
Arboga Arboga
Kungsör
Köping Köping
Skinnskatteberg
Summa för Västmanlands län
1 1
2 7
2 6
4 107
3 365
12
322
10
096
5 120
4 777
5120
J
4 777
[ 2 954
5 908 20 781
Kopparbergs
län
1. Orsa
distrikt
Malung
Mora
Orsa
yansbro
Älvdalen
Malung
Orsa
Älvdalen
1
1 1
5
3
905
2 717
698
2 094
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och
kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och
to-
när och to-
rinärerna
talt för distriktet
talt för distriktet
2,
Falu distrikt
Borlänge Falun Gagnef Leksand Ludvika Rättvik Smedjebacken
3,
Avesta distrikt
Avesta Hedemora Säter
Summa för Kopparbergs län
Borlänge Falun
Leksand
Smedjebacken
Avesta Hedemora
1 1
1 1 1 1 6
1
2
3 14
1 4
1
2
3 10
2 022
8 090
2 920
8 761 19 568
M511
6 044
2 396
7189
15 327
Gävleborgs
lån
1,
Hudiksvalls distrikt
Hudiksvall
Hudiksvall
2
1
Ljusdal
Ljusdal
2
1
3 064
2 917
Nordanstig
Nordanstig
1
1
5
3
9192
8 751
2,
Bollnäs distrikt
Bollnäs
Bollnäs
1
1
]
Ovanåker
Ovanåker
1
1
2 650
2 388
Söderhamn
Söderhamn
1
1
1
3
3
7 949
7 166
3,
Sandvikens distrikt
Gävle
1
Hofors
2 729
2 278
Ockelbo
Ockelbo
1
1
Sandviken
Sandviken
1
1
3
2
5 459
4 557
Summa
för Gävleborgs län
11
8
22 600
20 474
Västernorrlands län
1, Örnsköldsviks distrikt
Örnsköldsvik
2, Härnösands distrikt
Härnösand
Kramfors
Sollefteå
Timrå
3, Sundsvalls distrikt
Sundsvall
Ange
Summa för Västernorrlands län
Örnsköldsvik
3
3
Härnösand
Kramfors
Sollefteå
1 2 2
5
Sundsvall Ange
2 1 3
11
2 627
2 110
7 881
6 332
2 619
2 529
10
478
10118
3 036
. 2 234
6 072
4 468
24
431
20
918
opaginerad Kontrollera mot PDF
Län, veterinärdistrikt
Kommande
Nuvaran-
Kom-
Jämförelse-
Jämförelse-
och
kommun
stationerings-
de antal
mande
tal 1971
tal 1975
kommun för
veterinä-
antal
ve-
per veteri-
per veteri-
distriktsvete-
rer
terinärer
när och to-
när och to-
rinärerna
talt för
talt för
distriktet
distriktet
Jämtlands
län
\. Strömsunds distrikt
Strömsund Strömsund
2, Östersunds distrikt
Krokom Krokom
Åre Åre
Östersund Östersund
3, Ragunda distrikt
Bräcke Bräcke
Ragunda Ragunda
4, Bergs distrikt
Berg Berg
Härjedalen Härjedalen
Summa för Jämtlands län
3 3
2 2 1 5
1 1 2
1
2
3
13
2 2
1 1 2 4
1 1 2
1
1
2
10
1309
1011
2 618
2 023
3 112
2 669
12 450
10
679
1256
1
975
2 513
1951
2 249
1758
4 499
3 516
22 080
18169
Västerbottens
lån
1, Vilhelmina distrikt Lycksele Sorsele Storuman
Vilhelmina Åsele
Lycksele
Storuman
Vilhelmina
Åsele
1
1 1 2
1
1 1
1
1 315
661
2, Skellefteå distrikt Norsjö Skellefteå
Norsjö Skellefteå
5
1
4
4
1
4
5
263 2 644
2
638 1 2 502
3, Umeå distrikt Nordmaling Robertsfors Umeå Vindeln
Vännäs
Nordmaling
Robertsfors
Umeå
Vindeln
Vännäs
5
1
1 1 1 2
5
1 1
1 1 1
13191
3 692
12
512
3 390
6
5
18
462
16
954
Summa
för Västerbottens län
16
14
36
916
2,1110
Norrbottens
län
1. Gällivare distrikt Gällivare Kiruna
Gällivare
1 1
1
678
1 159
2. Haparanda distrikt Haparanda Kalix Pajala Överkalix Övertorneå
Haparanda
Kalix
Pajala
2
1
1 1 1
1
1 1
1
678
2115
159
1 764
4
3
6 347
5 293
Län, veterinärdistrikt och kommun
Kommande stationerings-kommun för distriktsveterinärerna
Nuvarande antal veterinärer
Kommande
antal veterinärer
Jämförelsetal 1971 per veterinär och totalt för
distriktet
Jämförelsetal 1975 per veterinär och totalt för
distriktet
3, Arvidsjaurs distrikt Arjeplog Arvidsjaur Jokkmokk
Arvidsjaur Jokkmokk
1 1
359
111
2
2
718
222
4, Bodens distrikt Boden Luleå
Boden Luleå
1 1
2 765
2 715
2
2
5 530
5 430
5, Piteå distrikt Piteå Älvsbyn
Piteå Älvsbyn
2
1 1 2
2 106 4 212
1 721 3 442
Summa
för Norrbottens län
12
10
17 485
14 546
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 7305S4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
15 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (15)
15 kopplingar i 9 dokument.
- Bet. 1976/77:JoU13 Med anledning av propositionen 1976/77:100 såvitt avser utgifterna för budgetåret 1977/78 inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde jämte motioner s. 17 i texten
- Bet. 1976/77:JoU1 Med anledning av motioner om finansieringen av djursjukhusen s. 2 · s. 8 i texten
- Bet. 1975/76:JoU33 Med anledning av propositionen 1975/76:100 såvitt avser utgifterna för budgetåret 1976/77 inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde jämte motioner s. 35 i texten
- Bet. 1975:JoU1 Jordbruksutskottets betänkande med anledning av propositionen 1975:1 såvitt avser utgifterna på driftbudgeten för budgetåret 1975/76 inom jordbruksdepartemente… s. 37 i texten
- Bet. 1974:JoU1 Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad avser utgifterna på driftbudgeten för budgetåret 1974/75 inom jordbruksdepartementets… s. 27 i texten