Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till brandlag m.m.

1973 · 253 sidor, varav 213 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 213 av 253 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1973:185, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till brandlag m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1973 Prop. 1973:185

Nr 185

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till brandlag m. m.;
given den 26 oktober 1973.

Kungl. Maj:l vill härmed, under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt,

dels inhämta riksdagens yttrande över vad föredragande
departementschefen förordat.

CARL GUSTAF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslagen i propositionen innebär främst att samhällets
ansvar för räddningstjänsten läggs fast samt att bestämmelser ges om hur
verksamheten skall organiseras och bedrivas. Räddningstjänsten definieras som
en verksamhet som syftar lill att vid brand, ras, översvämning, oljeutflöde
etc. avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.
Bestämmelserna om räddningstjänsten tas in i en ny brandlag.

Räddningstjänsten skall enligt propositionen i första hand
ankomma på det kommunala brandförsvaret. Kommunernas ansvar vidgas alltså tUl
alt omfatta också annan räddningstjänst än släckning av brand. Bestämmelser
föreslås om den kommunala organisationen, om ledningen av räddningstjänsten och
om befogenhet att vid räddningstjänst företa ingrepp i annans rätt.

Det förutsätts i propositionen att ansvaret för
oljebekämpningen tUl havs och i kustvattnen liksom hittills skall ankomma på
tullverkets kustbevakning. Enligt vad som redovisas i propositionen skall tullverkets
ansvar vidgas dels tiU alt omfatta också Vänern och Mälaren, dels till att
omfatta inte bara oljebekämpning utan också åtgärder i nämnda vattenområden
mot löskomna kemikalier m, m.

Tillsyn över kommunernas räddningstjänst skall enligt vad
som föreslås i propositionen utövas dels av länsstyrelserna, dels av en central
myndighet, statens brandnämnd. Brandnämnden bildas genom att statens brandinspektion
och statens brandskola läggs samman, Länsbrandinspektörs-

1 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 2

organisationen avskaffas. Särskilda tjänstemän hos
brandnämnden avses biträda länsstyrelserna med teknisk sakkunskap.

Länsstyrelserna får enligt vad som föreslås i
propositionen ansvaret för katastrofberedskapsplanläggningen och för räddningstjänsten
vid katastrofer. Vid katastrof skall länsstyrelsen kunna förordna om
tjänsteplikt, om behovet av arbetskraft för räddningstjänst inte kan
tillgodoses på annat sätt. Länsstyrelsen föreslås vidare få befogenhet att
förelägga ägare eUer innehavare av viss anläggning att hålla beredskap med
personal och utrustning. En förutsättning för sådant föreläggande skall vara
att det i samband med verksamheten vid anläggningen föreligger särskild fara
för att utflöde av hälso- och miljöfarlig vara orsakar avsevärd skada på
människor eller i miljön,

I propositionen föreslås också bestämmelser om rätt för
kommunema lill ersättning från staten för kostnader för räddningstjänst och för
sanering av oljeskada.

Med hänsyn till bl, a. det behov av utbildning i räddningstjänst
som förslagen i propositionen medför aviseras en allmän översyn av
brandför-svarsulbildningen, I avvaktan på resultatet av en sådan utredning
föreslås en provisorisk lösning av utbildningsfrågorna.

Den nya brandlagen avses träda i kraft den 1 juU 1974,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185

1 Förslag tiU Brandlag

Härigenom förordnas följande.

Inledande bestämmelser

1 § Med räddningstjänst förstås i denna lag verksamhet som
syftar liU att

vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge avvärja eller

begränsa skada på människor eUer egendom eller i miljön, under förut

sättning att det med hänsyn tUl behovet av ett snabbt ingripande, del

hotade intressets vikt, kostnaderna för räddningsåtgärderna och omstän

digheterna i övrigt kan anses påkallat att staten eller kommun svarar för

att sådana åtgärder vidtages,

Lagen är
ej tillämplig på åtgärder som avses i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid
olyckor i atomanläggning m, m, eller på sjöräddning eller fjällräddning,

I den mån
annat ej sägs är lagen ej heller tillämplig på åtgärder som vidtages tUl havs
eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren för alt avvärja eller begränsa skada
tUl följd av utflöde av olja eUer annat som är skadligt, Lagen är dock
tillämplig på sådana åtgärder i hamn.

2 § Varje kommun skall svara för räddningstjänst och för
förebyggande

åtgärder mot brand i kommunen. För dessa uppgifter skall kommunen i

enlighet med denna lag hålla ett brandförsvar, som tUlfredsställer skäliga

anspråk på effektivitet.

Bestämmelser om kommunernas brandförsvar

3
§ Förvaltningen
av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den kommunala nämnd som
kommunfullmäktige bestämmer (brand-styrelse).

4
§ I kommuns
brandförsvar skall ingå brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning.
Brandstyrkan skall beslå av en brandchef, en eller flera vice brandchefer,
brandkär samt, om det behövs, brandvärn, grundat på tjänsteplikt.

Brandchef, vice brandchef och personal i kommunal brandkår
skall vara heltidsanställd eller ha förbundit sig att fullgöra brandljänst och
annan räddningstjänst som deltidsanställd vid sidan av annan sysselsättning.

För kommun skall finnas en eller flera
skorstensfejarmästare,

5 § Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla
materiel, byggnader

och andra anordningar som behövs för brandförsvaret samt all sörja för

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 4

tillgång till vatten för släckning av brand, allt dock
endast i den mån oskälig kostnad icke åsamkas kommunen,

6 § Länsstyrelsen får helt eller delvis befria kommun från
skyldighet att

hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar,

om kommunen har träffat avtal om betryggande hjälp för räddningstjänst

från kommunal brandkår i annan kommun. Om kommunen har träffat

avtal om sådan hjälp från annan brandkår än som sagts nu eller från annat

räddningsorgan än brandkår eller beslutat att annat kommunalt verk än

brandförsvaret skall lämna sådan hjälp, får länsstyrelsen delvis befria

kommunen från skyldigheten att hålla brandkår.

Vad i
denna lag föreskrives om kommunal brandkår äger motsvarande tillämpning på
brandkår, annat räddningsorgan och kommunalt verk som avses i första stycket,

7
§ 1 kommun
skall hållas brandsyn och verkställas sotning,

8
§ När
omfattande eller särskilda räddningsåtgärder är nödvändiga eller den kommunala
brandkåren tillfälligt icke kan ingripa, får brandchefen eller, om hans beslut
ej kan avvaktas, den som är i hans ställe bestämma att brandkår, annat
räddningsorgan eller kommunall verk som avses i 6 § första stycket skall lämna
hjälp, även om skyldighet att lämna hjälp ej följer av avtalet eller kommunens
beslut,

I fall som
avses i första stycket är annan kommun, även om den ej har träffat avtal som
avses i 6 § första stycket, skyldig alt lämna hjälp i den utsträckning som
brandchefen i den kommunen bedömer möjlig. Framställning om hjälp göres av
brandchefen i den hjälpsökande kommunen eller, om hans beslut ej kan avvaktas,
av den som är i hans ställe. För kostnad, som åsamkas kommun med anledning av
framställning om hjälp, är kommunen berättigad till skälig ersättning. Om kommunerna
ej kan enas om ersättningen, faststäUes denna av länsstyrelsen i det län där
hjälpen lämnats.

Utan
hinder av 3 § första stycket förvaltningslagen (1971:290) äger 1420 §§ nämnda
lag tillämpning i ärende hos länsstyrelse som avses i andra stycket.

Allmänna bestämmelser

9 § När jämte kommunens brandstyrka annat räddningsorgan
dellager i

räddningstjänst, utövar brandchefen eller den som är i hans stäUe befälet,

om ej annat överenskommits,

10 § När det behövs för släckning av brand, är den som
under kalender

året fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som vistas i orten

skyldig att deltaga i släckningen i den mån hans kroppskrafter och

hälsotillstånd tillåter det.

Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och
bosatta i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 5

kommunen får brandstyrelsen taga i anspråk lämpliga
personer för tjänst i brandvärnet. För sådan tjänst skall i första hand
frivilliga tagas ut. Den som har tagits ut är skyldig all deltaga i övning med
brandvärnet under högst tjugo timmar årligen samt att deltaga även i annan
räddningstjänst än brandsläckning. För deltagande i övning och i
räddningstjänst är han berättigad till skälig ersättning av kommunen.

11 § Den som utövar befälet vid räddningstjänst får, om
fara för liv,

hälsa eller egendom eUer för skada i miljön icke lämpligen kan avvärjas på

annat sätt, företaga sådant ingrepp i annans rätt som måste anses

försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas

annan och omständigheterna i övrigt. Han får sålunda bland annat bereda

medverkande personal tillträde till fastighet, avspärra olycksplats, nyttja

brunn, vattenledning, telefon, redskap, arbetsmaskiner, hästar, fordon

och fartyg, fälla träd, anlägga moteld, bortforsja grus, sand eller jord saml

riva eller undanskaffa byggnad, upplag eller annan egendom.

Denna paragraf är tillämplig också vid räddningstjänst som
avses i 1 § tredje stycket första punkten.

Förbud eller föreläggande som avses i 11 § lagen
(1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg får ej meddelas med
stöd av denna paragraf.

12 § Vid nödläge, som kräver så omfattande
räddningsålgärder alt etl

särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten eller

för samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet, skall läns

styrelsen övertaga ledningen och förordna särskUd befälhavare för rädd

ningstjänsten på olycksplatsen. Vid sådant nödläge får länsstyrelsen

förordna att också kommunal brandstyrka i kommun inom länet där

räddningsåtgärder ej behöver vidtagas skall deltaga i räddningstjänsten.

Om behovet av arbetskraft för räddningstjänst vid nödläge
som avses i första stycket ej kan tillgodoses tillräckligt skyndsamt på annat
sätt, får länsstyrelsen förordna alt var och en, som under kalenderåret fyller
lägst sexton och högst sexliofem år och som vistas i länet, skall vara skyldig
alt pä anmodan av brandbefäl eUer polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer
dellaga i räddningstjänsten i den mån hans kroppskrafter och hälsotUl-stånd
tUlåter det.

Om behovet av arbetskraft för räddningstjänst som avses i
1 § tredje stycket första punkten ej kan tillgodoses tillräckligt skyndsamt på
annat sätt, får länsstyrelsen förordna enUgt andra stycket på framställning av
generaltullstyrelsen, 1 sådant fall inträder skyldighet att deltaga i räddningstjänsten
på anmodan av brandbefäl, polisbefäl eller tulltjänsteman som länsstyrelsen
bestämmer,

13 § När länsstyrelsen har övertagit ledningen av
räddningstjänsten, får

ingrepp som avses i 11 § första stycket företagas av den som enligt

länsstyrelsens förordnande för befälet pä olycksplatsen och av länssty

relsen. Länsstyrelsen får föreskriva all ingrepp av visst slag ej får företagas

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 6

utan länsstyrelsens medgivande samt upphäva eller ändra
befälhavarens beslut i fråga om visst ingrepp,

14 § Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan
anläggning är

skyldig att anskaffa och underhålla nödvändiga redskap för släckning och

livräddning vid brand samt att i övrigt vidtaga de åtgärder som behövs för

att förebygga och bekämpa brand, i den mån de ej medför oskälig

kostnad. Ägare eller innehavare av fastighet, byggnad, upplag eller annan

anläggning skall svara för tillsyn efter brand eller annat nödläge.

Sker
skogsavverkning invid järnväg på kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än
trettio meter och vidtages ej tillräckliga åtgärder för att hindra att ökad
fara för skogsbrand uppkommer genom avverkningen, får åtgärderna vidtagas av
länsstyrelsen eller järnvägsförvaltningen. Järnvägsförvaltningen svarar för
kostnaderna för åtgärderna,

15
§ Föreligger i
samband med verksamhet vid viss anläggning särskUd fara för att utflöde av
vara, på vilken lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor äger
tUlämpning, orsakar avsevärd skada på människor eller i miljön, får
länsstyrelsen efter samråd med produktkontrollnämnden ålägga anläggningens
ägare eller innehavare att hålla den beredskap med personal och utrustning som
behövs för att avvärja eller begränsa sådan skada. Åläggande får dock ej avse
beredskap som skulle medföra oskälig kostnad, I fråga om anläggningar, som
krigsmaklen förfogar över, meddelar Kungl, Maj:t särskilda bestämmelser,

16
§ Anordning som
behövs för brandförsvaret får anbringas på annans mark eller byggnad, om del ej
medför oskäligt intrång. Beslut om sådan åtgärd meddelas av brandslyrelsen.

Kommunen svarar för kostnad och skada, som åsamkas genom
åtgärd som avses i första stycket. Vid bestämmande av ersättning härför skall
hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra för den ersättningsberättigade.
Är kostnaden eller skadan ringa, utgår ej ersättning. Kan enighet ej nås om
ersättningen, faststäUes denna av länsstyrelsen,

17
§ Eld eller
brandfarligt föremål får ej handhavas så att brand lätt kan uppstå,

18
§ Den som
upptäcker eller på annat sätt får kännedom om brand eller överhängande fara för
brand och ej genast släcker branden eller undanröjer faran skall underrätta
dem, vilkas liv eller egendom är i fara, samt tillkalla hjälp.

Ersättningsbestämmelser

19 § Den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning
med brand

styrka är berättigad till ersättning av statsmedel för kroppsskada som han

därvid har ådragit sig, I fråga om sådan ersättning skaU vad som föreskrives

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 7

i förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret äga motsvarande
tillämpning. För skada på kläder eller andra personliga tillhörigheler är han
berättigad tiU ersättning av kommunen. Den som frivilligt eller på anmodan med
stöd av 10 § första stycket har deltagit i räddningstjänst och ej tiUhör brandvärn
är berättigad till ersättning av kommunen för arbete och tidspillan samt för
kostnad för resa och uppehälle.

När transportmedel, redskap eller annan utrustning för
räddningstjänst har tillhandahållits frivilligt eller tagits i anspråk med stöd
av 11 §, är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning av kommunen för
skada på utrustningen, förlorad avkastning eller nytta och kostnad med anledning
av att utrustningen har tillhandahållits,

20 § Har länsstyrelsen med stöd av 12 § första stycket övertagit
led

ningen av räddningstjänsten, utgår även annan ersättning som avses i 19 §

än ersättning för kroppsskada av statsmedel. Detsamma gäller i fråga om

ersättning till kommun för hjälp som avses i 8 § andra stycket. Vad som

sagts nu gäller även om rätt tiU ersättning har uppkommit innan

länsstyrelsen övertog ledningen. Vad som sägs i 19 § första stycket om

den som frivilligt eller på anmodan har deltagit i räddningstjänst gäller

också i fråga om den som deltagit på anmodan som avses i 12 § andra

stycket. Ersättningen utgår dock av statsmedel.

Kommun är berättigad till ersättning av statsmedel för
kostnad som har åsamkats kommunen med anledning av att kommunens brandstyrka
har deltagit i räddningstjänst enligt förordnande av länsstyrelsen med stöd av
12 § första stycket.

Vad som sägs i 19 § gäller också i fråga om
räddningstjänst som avsesi 1 § tredje stycket första punkten. Därvid gäller vad
som sägs om den som frivilligt eller på anmodan har deltagit i räddningstjänst
också i fråga om den som har deltagit på anmodan som avses i 12 § tredje
stycket. När fräga är om räddningstjänst som avses i 1 § tredje stycket första
punkten, utgår även annan ersättning än ersättning för kroppsskada av
statsmedel,

21 § Kommun är berättigad till ersättning av statsmedel
för kostnad för

1.
räddningstjänst
med anledning av skogsbrand, om räddningstjänsten ej avsett att avvärja eller
begränsa skada på egendom som kommunen äger eller innehar,

2.
räddningstjänst
med anledning av oljeutflöde tUl havs eller i kustvattnen, Vänern, Mälaren,
Göta Älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal,

3.
sanering av
oljeskada som har uppstått till följd av utflöde som avses under 2,

Ersättning enligt första stycket utgår endast för den del
av kostnaden som överstiger ett av Kungl, Maj:t fastställt belopp.

Kommun är vidare berättigad lill ersättning av statsmedel
för kostnad för räddningstjänst vid annat nödläge efter vad Kungl, Maj:l i
varje särskilt fall bestämmer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 8

22 § Ersättning enligt 19 eller 20 § utgår ej liU

1,
den som har deltagit
i räddningstjänst eller tillhandahållit utrustning utan begäran av den som
förde befälet eller av brandbefäl, om det är uppenbart att hans medverkan ej
var påkallad och ersättningen ej avser kroppsskada,

2,
den som har
deltagit i räddningstjänst eller tiUhandahållit utrustning, när
räddningstjänsten avsett alt avvärja eller begränsa skada på honom själv eUer
hans make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående eller på
egendom som han själv eller någon honom närstående äger eller innehar och
ersättningen ej avser kroppsskada,

3,
juridisk person
som har tUlhandahållit utrustning för räddningstjänst som avsett att avvärja
eller begränsa skada på egendom som den juridiska personen äger eller innehar,

4,
den som har
deltagit i räddningstjänst eller tillhandahållit utrustning enligt föreskrift
i annan författning än denna lag eller enligt beslut som har meddelats med stöd
av sådan författning eller till den som enligt vad därom är föreskrivet är
berättigad tUl ersättning för medverkan i flygräddningstjänst.

Den som har erhållit ersättning av annan eller som på
grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt tiU ersättning för
deltagande i räddningstjänst eller för tillhandahållande av utmstning för
räddningstjänst är ej berättigad tUl ytterligare ersättning enligt 19 eller 20
§ för annat än kroppsskada.

Ersättning enligt 1921 §§ utgår enligt de närmare
föreskrifter som meddelas av Kungl, Maj:t eller myndighet som Kungl, Maj:t
bestämmer.

Bestämmelser om vite, ansvar, besvär m, m,

23 § Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom
enligt 14 §

forsla stycket första punkten, får länsstyrelsen förelägga vite. Föreläggan

det riktas allt efter omständigheterna mot ägaren eller innehavaren eller

mot dem båda. Om tillsyn ej anordnas enligt 14 § första stycket andra

punkten, utföres tUlsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad genom

brandchefens försorg. Länsstyrelsen får vidare meddela vitesföreläggande

mot den som underlåter att hålla beredskap som har ålagts honom med

stöd av 15 §,

Vitesföreläggande mot ägare får förbindas med åläggande
för honom att vid överlåtelse omedelbart lämna länsstyrelsen uppgift om den nye
ägaren,

24 § TUl böter dömes den som

1, kallats att deltaga i övning med brandstyrka eller
i räddningstjänst

och som uteblir utan giltigt skäl,

2. vid räddningstjänst uppsåtligen bryter mot vad
brandchefen, annat

brandbefäl eller befälhavare som avses i 9 § eller 12 § första stycket i och

för tjänsten befallt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 9

3,
uppsåtligen
hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i II § eller uppsåtligen
åsidosätter beslut om avspärrning som har meddelats med stöd av 11 §,

4,
uppsåtUgen
eller av oaktsamhet bryter mot 17 eller 18 §,

5,
vägrar anställd
som har kallats att deltaga i övning med brandstyrka eller i räddningstjänst
ledighet för deltagandel, om ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig
olägenhet.

Den som
genom brandlarm eller på annat sätt uppsåtligen och utan giltigt skäl
åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling dömes till böter eller
fängelse i högst sex månader och är skyldig att ersätta därav föranledd
kostnad.

Vad som
sägs i första stycket 1 och 5 äger tillämpning också i fråga om den som enligt
12 § tredje stycket har anmodats alt dellaga i räddningstjänst som avses i 1 §
tredje stycket första punkten. Den som vid sådan räddningstjänst uppsåtligen
hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 11 § eller uppsåtligen
åsidosätter beslut om avspärrning som har meddelats med stöd av 11 § dömes till
böter.

25
§ Polisstyrelse
får vidtaga de åtgärder som behövs för att genomföra beslut som avses i 11 §,
Vad som sagts nu gäller också vid räddningstjänst som avses i 1 § tredje
stycket första punkten.

26
§ Talan mot
brandstyrelses beslut enligt 10 § och 16 § första stycket föres hos
länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 8 §
andra stycket, 10, 16 eller 23 § föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres
talan hos Kungl. Maj :l genom besvär,

27 § Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna
lag meddelas

av Kungl, Maj:t,

Denna lag träder i kraft den I juli 1974, då brandlagen
(1962:90) skall upphöra att gälla. Brandlagen (1962:90) gäller fortfarande i
fråga om ersättning och belöning som hänför sig lill verksamhet före den I juli
1974 och i fråga om talan mot beslut som har meddelats före den 1 juli 1974,

Förekommer
i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom
bestämmelse i denna lag, tUlämpas i stället den nya bestämmelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Förslag tUl

Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91)

Härigenom förordnas i fråga om brandstadgan (1962:91),

dels att 9 § I och 2 mom., 10 §, 12 § 4 mom. och 23 §
skall upphöra att gälla,

dels att 2, 4 och 5 §§, 7 § 1,2 och 4 mom., 8 § 2-4 mom.,
9 § 3 och 4 mom.. Il §, 13 § 1 mom., 16 och 18 §§, 19 § I mom. saml 21, 24-26
och 29 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels
att i stadgan skall införas en ny paragraf, 4 a §, av nedan angivna lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Brandordning
antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av brandordning skall underställas
länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse, skola skälen därtill angivas.
Underlåta fullmäktige att antaga brandordning av innehåll, som länsstyrelsen
finner erforderligt, har länsstyrelsen att förordna i ämnet men skall i så
fall underställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning.

Då
brandordning fastställts, skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad
ofördröjligen införa beslutet och brandordningen i länskungörelserna. Etl
exemplar av brandordningen skall insändas till statens brandnämnd. Del
åligger kommunstyrelsen att ombesörja, att kungörelse om fastställdsen anslås
samt införes i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden inlagas,
och att tryckta exemplar av brandordningen finnas att tUlgå för allmänheten.

Brandordning antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande
av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning. Vägras
fastställelse, skola skälen därtiU angivas. Underlåta fullmäktige att antaga
brandordning av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt, har
länsstyrelsen att förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut
Konungens prövning.

Då brandordning fastställts, skall länsstyrelsen på
kommunens bekostnad ofördröjligen införa meddelande om fastställdsen i
länskungörelserna. Ett exemplar av brandordningen skall insändas till statens
brandinspektion. Det åligger kommunstyrelsen att ombesörja, alt kungörelse om
fastställdsen anslås samt införes i den eller de tidningar, där kommunala
meddelanden intagas, och att tryckta exemplar av brandordningen finnas att
tiUgå för allmänheten.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga
om ändring i eller tillägg till brandordning, ' Senaste lydelse 1971:676,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

II

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 §

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående

1)
den kommunala
brandstyrkans organisation;

2)
det lägsta
antal befattningshavare som skall finnas med angivande om de skola vara
heltidsanställda eller deltidsanställda;

3)
det lägsta
antalet frivilliga eller tjänsteplikliga i brandvärn; samt

4)
det lägsta
antal övningar som skall hållas med brandstyrkan.

Om
kommun skall hava brandchef eller vice brandchef gemensamt med annan kommun,
skall detta framgå av brandordningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har
kommun jämlikt 4 § brandlagen helt eller delvis befriats från skyldigheten att
hålla brandkår, skall av brandordningen framgå i vilken utsträckning och inom
vilka områden brandsläckningen i kommunen skall ombesörjas enligt
släckningsavtal.

Har kommun jämlikt 6 § brandlagen (1974:000) helt eller
delvis befriats från skyldigheten att hålla brandkår, skall av brandordningen
framgå i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i
kommunen skaU ombesörjas enligt avtal eller beslut som avses i nämnda
paragraf.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4a§

I fråga om hamn som avses i 1 § tredje stycket brandlagen
(1974: 000) skall i brandordningen angivas det område i vattnet inom vilket
kommunen svarar för åtgärder för att avvärja eller begränsa skada till följd
av utflöde av olja eller annat som är skadligt.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kommun
skall hålla sådan brandberedskap, att första utryckning för brandsläckning
ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållanden godtagbar tid. I
brandordningen skall denna tid angivas samt bestämmel.ser intagas om det lägsta
antal brandbefäl och brandmän, som erfordras för beredskapen.

Kommun
skall hålla sådan beredskap, att första utryckning för räddningstjänst
ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållanden godtagbar tid. I
brandordningen skall denna tid angivas samt bestämmelser intagas om det lägsta
antal brandbefäl och brandmän, som erfordras för beredskapen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12

opaginerad Kontrollera mot PDF

7 §

1
mom. För heltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter
gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Brandchef
och sådan vice brandchef, som ej tillika är brandmästare, ävensom andra därmed
jämförliga befattningshavare skola hava avlagt brandingenjörsexamen vid statens
brandskola. Länsstyrelsen äger dock, när särskilda skäl äro därtill, för viss
kommun medgiva, att till dylik befattning må utses jämväl den som avlagt
brand-mästarexamen vid skolan.

Brandmästare skall hava avlagt lägst brandmästarexamen vid
statens brandskola.

Brandförman skall hava avlagt lägst brandförmansexamen vid
statens brandskola.

Brandchef
och sådan vice brandchef, som ej tillika är brandmästare, ävensom andra därmed
jämförliga befattningshavare skola hava avlagt brandingenjörsexamen.
Länsstyrelsen äger dock, när särskilda skäl äro därtiU, för viss kommun
medgiva, att till dylik befattning må utses jämväl den som avlagt brandmästarexamen.

Brandmästare skall hava avlagt lägst brandmästarexamen.

Brandförman skall hava avlagt lägst brandförmansexamen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2
mom. För deltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter
gälla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fyllest.

Ulan
hinder av vad nu sagts må kommun med länsstyrelsens medgivande förordna
lämplig person att uppehålla brandchefstjänsl för tid, intill dess tjänsten
kan besättas med behörig person.

Brandchef
och vice brandchef skola hava avlagt brandingenjörs-eller brandmästarexamen
eller hava genomgått brandbefälskurs A vid statens brandskola. Övrigt deltidsanställt
befäl vid kommunal brandkår skall hava genomgått lägst brandbefälskurs C vid
statens brandskola.

Länsstyrelsen
må dock för viss kommun medgiva, att krav på utbildning vid statens brandskola
uppställas endast för brandchefen och en vice brandchef samt att därvid
brandbefälskurs B är till-

Brandchef
och vice brandchef skola hava avlagt brandingenjörs-dier brandmästarexamen
eller hava genomgått brandbefälskurs A, Övrigt deltidsanställt befäl vid
kommunal brandkår skall hava genomgått lägst brandbefälskurs C,

Länsstyrelsen må dock för viss kommun medgiva, att krav på
utbildning som nu sagts uppställas endast för brandchefen och en vice
brandchef samt att därvid brandbefälskurs B är tillfyllest.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse 4 mom. Om utbUdningen vid statens brandskola meddelas föreskrifter
i stadgan för skolan.

Föreslagen
lydelse 4 mom. Kungl. Maj:t meddelar föreskrifter om utbildning för personal
i kommunal brandstyrka.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 mom. Det ankommer på brandchefen

1)
att
biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och anvisningar rörande
brandförsvaret;

2)
att föra befäl
över kommunens brandstyrka samt tillse att den erhåller erforderlig övning;

3)
alt tillse att
föreskriven brandberedskap upprätthålles;

4)
att
tillse att kommunens brandalarmeringsanordningar fungera samt att dess brand-
och livräddningsredskap och övrig utrustning städse äro i gott skick och
förvaras på därför bestämda platser; samt

5)
att
skaffa sig god kännedom om skogarna i kommunen jämte i dem befintliga
vattentillgångar.

2 mom. Det ankommer på brandchefen

1)
att
biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och anvisningar rörande
räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand;

2)
att föra befäl
över kommunens brandstyrka samt tillse att den erhåller erforderlig övning;

3)
att
tiUse att föreskriven beredskap med personal och utrustning upprätthålles;
samt

4)
att
svara för den planläggning som behövs för effektiv räddningstjänst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 mom.
Brandchefen skall i övrigt övervaka efterlevnaden av brandlagen, denna stadga,
brandordningen samt andra föreskrifter, som röra brandförsvaret. Finner
brandchefen för särskilt fall omedelbar åtgärd nödvändig för att förhindra
brand, åligger det honom att meddela föreskrift därom.

3 mom.
Brandchefen skall i övrigt övervaka efterlevnaden av brandlagen (1974:000),
denna stadga, brandordningen, åläggande som avses i 15 § brandlagen samt andra
föreskrifter, som röra räddningstjänst eller förebyggande åtgärder mot brand.
Finner brandchefen för särskilt fall omedelbar åtgärd nödvändig för att
förhindra brand, åligger det honom att meddela föreskrift därom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 mom.
Vice brandchef skall biträda brandchefen och vid förfall träda i hans ställe.

4 mom.
Vice brandchef skall vid förfall träda i brandchefens ställe.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185

Nuvarande lydelse

3 mom. I fråga om militär medverkan vid släckning av
brand gäller kungörelsen den 21 mars 1969 (nr 85) om militär räddningstjänst
m. m.

9§

14

Föreslagen lydelse

3 mom. I fråga om militär medverkan vid räddningstjänst
gäller kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst m, m.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 mom.
Brandchefen eller den som är i hans ställe skall underrätta polischefen om
brand eller överhängande fara därför samt vid polisutredning i samband med
brand lämna den hjälp, som är möjlig.

4 mom.
Brandchefen eller den som är i hans ställe skall underrätta polisstyrelsen om
brand eller annat nödläge eller överhängande fara därför samt vid polisutredning
i samband med nödläge lämna den hjälp, som är möjlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Det åligger kommun bland annat

1)
att, där
till följd av bebyggelsens art och omfattning eller eljest möjligheterna för allmänheten
att genom telefon alarmera brandstyrkan icke äro tillfyllest, träffa särskilda
anordningar för alarmeringen; samt

2)
att
träffa särskild anordning för inkallande av brandkårspersonalen.

Närmare bestämmelser härom saml om de övriga anordningar,
som äro erforderliga för brandförsvaret i kommunen, skola införas i
brandordningen.

För
kommuns brandförsvar skall finnas en ständigt bemannad alarmeringscentral. Vid
centralen skall larm kunna mottagas och från centralen skall den kommunala
brandkåren kunna inkallas. Om möjligheterna för allmänheten att genom telefon
alarmera brandstyrkan ej äro tillfyllest till följd av bebyggelsens art eller
omfattning eller av annan anledning, skall kommunen träffa särskilda
anordningar för alarmeringen.

Närmare bestämmelser om alarmeringscentral och andra
anordningar för alarmering samt om de övriga anordningar som äro erforderliga
för brandförsvaret i kommunen, skola införas i brandordningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 mom.
Befinnes vid brandsyn,

att ägare eller innehavare av bygg

nad, upplag eller annan anläggning

icke iakttagit vad som jämlikt lag

2 Senaste lydelse 1969:86.

/ mom.
Befinnes vid brandsyn, att ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller
annan anläggning icke iakttagit vad som jämlikt lag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse eller författning åligger honom med avseende å brandförsvaret, skall
föreläggande meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidtaga rättelse.
Föreläggande mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid överlåtelse
meddela brandsyneförrättaren uppgift om nye ägaren.

Föreslagen
lydelse eller författning åligger honom med avseende på förebyggande åtgärder
mot brand, skall föreläggande meddelas en av dem eller båda att inom viss tid
vidtaga rättelse. Föreläggande mot ägare må förbindas med åläggande för honom
att vid överlåtelse meddela brandsyneförrättaren uppgift om nye ägaren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innan
brandsyneföreläggande meddelas angående åtgärd av byggnads-teknisk art, skall
samråd med byggnadsnämnden äga rum, försåvitt icke samråd är utan betydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har
föreläggande givils, skall å förut angiven tid efterbesiktning förrättas på
föranstaltande av den, som givit föreläggandel, Befinnes därvid föreläggandet
icke hava efterkommits, skall anmälan göras hos länsstyrelsen för den åtgärd,
som kan påkallas av förhållandena.

Har
föreläggande givits, skall efter utgången -av den tid som bestämts enligt
första stycket efterbesiktning förrättas på föranstaltande av den, som givit
föreläggandet, Befinnes därvid föreläggandet icke hava efterkommits, skall
anmälan göras hos länsstyrelsen för den åtgärd, som kan påkallas av
förhållandena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16 §

I
brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida kommunen skall utgöra etl
eller flera sotningsdislrikt eller jämte annan kommun ingå i sådant distrikt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

För
varje sotningsdislrikt skall finnas en skorstensfejare, som avlagt
mästarexamen för skorstensfejare vid statens brandskola.

För
varje sotningsdislrikt skall finnas en skorstensfejare, som avlagt
mästarexamen för skorstensfejare. Kungl. Maj:t meddelar föreskrifter om
utbildning för skorstensfejare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

När skorstensfejarmästare för sotningsdislrikt skall
utses, skall kungörelse därom införas i allmänna tidningarna med angivande av
den tid, inom vilken ansökan skall ingivas. Inkommer ej ansökan från skorstensfejare
med mästarexamen, äger länsstyrelsen medgiva att sökande med annan utbildning
utses.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vid
föreskriven sotning skall undersökas, huruvida å byggnadsdelar, som enligt 12
§ skola bliva föremål för eldstadsbrandsyn, finnes felaktighet, som kan utgöra
brandfara, vagämte uppmärksamhet skall ägnas åt annat, som kan utgöra föremål
för undersökning vid brandsyn. Upptäckes felaktighet eller iakttages annat
missförhållande och äger skorstensfejar-mästaren ej själv meddela föreläggande
om rättelse, skall brandchefen ofördröjUgen underrättas.

Vid
föreskriven sotning skall undersökas, huruvida å byggnadsdelar, som enligt 12
§ skola bliva föremål för eldstadsbrandsyn, finnes felaktighet, som kan utgöra
brandfara, varjämte uppmärksamhet skall ägnas åt annat, som kan utgöra föremål
för undersökning vid brandsyn. Upptäckes felaktighet eller iakttages annat
missförhållande och äger skorstensfejar-mästaren ej själv meddela föreläggande
om rättelse, skall skriftlig underrättelse ofördröjligen lämnas till
brandchefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 mom.
Skorstensfejarmästare för sotningsdistrikt åligger bland annat

1)
att på anmodan
av brandchefen eller ägare eller innehavare av byggnad och annan anläggning
göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder, förbränningsanordningar,
rökkanaler och imkanaler, som erfordras för att utröna brandfara;

2)
att föra
förteckning över de byggnader och andra anläggningar i sotningsdislriktet, inom
vilka sotning skall ske, samt att där anteckna verkställda förrättningar,
iakttagna felaktigheter och missförhållanden samt vidtagna åtgärder ävensom
att på anfordran uppvisa förteckningen för brandchefen;

1 mom. Skorstensfejarmästare för sotningsdistrikt åligger
bland annat

1)
att
biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och anvisningar rörande
förhåUanden som kan bliva föremål för eldstadsbrandsyn;

2)
alt på anmodan
av brand-chefen eller ägare eller innehavare av byggnad och annan anläggning
göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder, förbränningsanordningar,
rökkanaler och imkanaler, som erfordras för all utröna brandfara;

3)
att föra
förteckning över de byggnader och andra anläggningar i sotningsdislriktet, inom
vilka sotning skall ske, samt att där anteckna verkställda förrättningar,
iakttagna felaktigheter och missförhållanden samt vidtagna åtgärder ävensom
att på anfordran uppvisa förteckningen för brandchefen;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

3)
att tillse alt
arbete, som han eller hans biträden utför, verkställes med varsamhet och
omtanke så att skada eller onödig olägenhet ej uppstår;

4)
att på anmodan
biträda vid släckning av soteld; samt

5)
att på kallelse
av brandchefen eller den som för befälet vid brand biträda vid annan brandsläckning.

Föreslagen
lydelse

4)
att tillse att
arbete, som han eUer hans biträden utför, verkställes med varsamhet och
omtanke så att skada eller onödig olägenhet ej uppstår;

5)
att på anmodan
biträda vid släckning av soteld; samt

6)
att på kallelse
av brandchefen eller den som för befälet vid brand biträda vid annan brandsläckning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Arbetsgivare
och arbetstagare böra samverka i syfte att främja brandförsvaret på
arbetsplatsen.

Arbetsgivare
och arbetstagare böra samverka i syfte att främja skyddet mot skada av brand på
arbetsplatsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen
skall tillse att brandförsvaret inom länet är tUlfredsstäUande ordnat.

Vid sin tillsyn över att kommuner, brandsyneförrättare
och särskilda befattningshavare fullgöra sina åligganden med avseende å brandförsvaret
äger länsstyrelsen förelägga vite. Utan hinder av 3 § första stycket
förvaltningslagen (1971:290) äga 14-20 §§ nämnda lag tillämpning i ärende hos
länsstyrelsen om föreläggande av sådant vite.

Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens
brandinspektion.

3 Senaste lydelse 1971:1176.

Länsstyrelsen
skall tillse att brandförsvaret inom länet är tUlfredsstäUande ordnat.
Länsstyrelsen skall vidare svara för den särskilda planläggning som behövs
för räddningstjänsten vid nödlägen som avses i 12 § första stycket brandlagen
(1974:000).

Vid sin
tillsyn över alt kommuner, brandsyneförrättare och särskUda befattningshavare
fullgöra sina åligganden med avseende pä räddningstjänst och förebyggande
åtgärder mot brand 'äger länsstyrelsen förelägga vite. Utan hinder av 3 §
första stycket förvaltningslagen (1971:290) äga 14-20 §§ nämnda lag
tillämpning i ärende hos länsstyrelsen om föreläggande av sådant vite.

Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens
brandnämnd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

Brandchef, brandsyneförrättare, skorstensfejare och
annan som har att utöva tillsyn över brandförsvaret skall för fullgörande av
tUlsynen äga tillträde till byggnad och lägenhet samt upplag och annan
anläggning ävensom rätt att där företaga undersökning eller utföra arbete,
vartill hans åligganden giva anledning. Vägras tillträde utan godtagbart
skäl, skall handräckning lämnas av polismyndigheten. Tillsyn och arbete
skola utföras på sådant sätl att minsta möjliga olägenhet vållas allmänheten.

Föreslagen lydelse

25

§

Brandchef, brandsyneförrättare, skorstensfejare och annan
som har att utöva tillsyn enligt brandlagen (1974:000), denna stadga,
brandordning eller andra föreskrifter som röra räddningstjänst eller
förebyggande åtgärder mot brand skall för fullgörande av tillsynen äga
tillträde till byggnad och lägenhet samt upplag och annan anläggning ävensom
rätt att där företaga undersökning eller utföra arbete, vartill hans åligganden
giva anledning. Vägras tUlträde utan godtagbart skäl, skall handräckning
lämnas av polisstyrelsen. Tillsyn och arbete skola utföras på sådant sätl att
minsta möjliga olägenhet vållas allmänheten.

Den som har eller haft att utöva tillsyn eller anlitats
som biträde i tillsynsverksamheten må ej obehörigen röja eller utnyttja
yrkeshemlighet eller annat förhållande, varom han fått kännedom i denna
verksamhet.

26 §

opaginerad Kontrollera mot PDF

TUl
böter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, den
som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt 17 § andra
punkten fått medgivande alt själv ombesörja sådan sotning, samt den som bryter
mot bestämmelse i 23 §.

Till böter
dömes den som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt 17 §
andra punkten fåll medgivande alt själv ombesörja sådan sotning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

29 § =

Över beslut vid brandsyn samt över brandchefs beslut
jämlikt 15 § andra stycket sista punkten och 17 § andra punkten må besvär
anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i första
stycket eller rörande vitesföreläggande enligt 24 § mot annan än kommun föres
hos kammarrätten genom besvär,

t Senaste lydelse 1971:676, 5 Senaste lydelse 1971:676,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse

Mot
beslut, som länsstyrelse på grund av brandordning meddelat i särskilt fall
angående tUlstånd, förbud eller föreläggande, föres Ukaledes talan hos
kammarrätten genom besvär, om ej fråga är om åliggande för kommunen på grund
av dennas ansvar för brandförsvaret.

I övrigt föres talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat
på grund av denna stadga eller brandordning, hos Konungen genom besvär.

Föreslagen lydelse

Mot beslut, som länsstyrelse på grund av brandordning
meddelat i särskilt fall angående tillstånd, förbud eller föreläggande, föres
Ukaledes talan hos kammarrätten genom besvär, om ej fråga är om åliggande för
kommunen pä grund av dennas ansvar för räddningstjänsten eller för
förebyggande åtgärder mot brand.

I övrigt föres talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat
på grund av denna stadga eller brandordning, hos Kungl Maj:t genom besvär.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Denna kungörelse träder i kraft den I juli 1974,

Förslag tiU brandordning med innehåU som föranleds av
brandlagen (1974:000) och av denna kungörelse skall ha upprättats och
underställts länsstyrelsens prövning före den 1 januari 1976,

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 20

Utdrag av protokollet över civUärenden, hållet inför Hans
Mai:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 5 oktober 1973,

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena WICKMAN,
statsråden STRÄNG,- JOHANSSON, HOLMQVIST, LUNDKVIST, ODHNOFF, MOBERG,
BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om samhällets
räddningstjänst och anför.

Inledning

Räddningstjänstutredningen,' som tillsattes år 1965 för
att utreda frågan om åtgärder till främjande av räddningsberedskapen vid
olyckstillfällen, har i maj 1971 avlämnat betänkandet (SOU 1971:50) Räddningstjänst.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
rikspoUsslyrel-sen, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen,
statens strål-skyddsinstitut, giftnämnden, arbetarskyddsstyrelsen, televerket,
statens järnvägar, sjöfartsverket, luftfartsverket, statskontoret,
generaltullstyrelsen, riksrevisionsverkel, statens naturvårdsverk,
kommerskollegium, statens planverk, styrelsen för statens brandskola, samtliga
länsstyrelser, utredningen angående åtgärder mot övergivna fartyg m. m., delegationen
för lokalisering av statlig verksamhet, kommerskollegieutredningen, Svenska
kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska hamnförbundel, Sveriges
industriförbund. Svenska petroleum institutet. Svenska brandförsvarsföreningen.
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges redareförening, Svenska
teknologföreningen. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska
kommunalarbetarförbundet. Svenska brandbe-fälels riksförbund, Brandmännens
riksförbund, Larmtjänsl AB, Svenska naturskyddsföreningen. Svenska sällskapet
för räddning af skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet), Nordiska
oljeskyddsunionen, Frivilliga oljeskyddskårernas förening och Vattenvärnet.

Länsstyrelserna har bifogat yttranden från ett antal
kommuner, landstingskommuner, länsavdelningar av Svenska kommunförbundet, länspolischefer
och länsbrandinspektörer samt Sveriges industriförbund yttrande från Sveriges
kemiska industrikontor (Kemikontoret).

Statens brandinspektion har i en promemoria den 8 maj 1972
lagt fram förslag tUl vissa ändringar i brandlagen (1962:90) och brandstadgan
(1962:91). Förslagen avser i allt väsentligt frågor som inte omfattades av
räddningstjänstulredningens uppdrag.

' Sakkunnig f. d, landshövdingen Karl G, Samuelson;
direktiv se 1966 års riksdagsberättelse s, 391; tilläggsdirektiv se 1969 års
riksdagsberättelse s, 170,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 21

Promemorian har remissbehandlats. Remissyttranden har
avgetts av riksåklagaren, socialstyrelsen, statens järnvägar, sjöfartsverket,
statens planverk, skogsstyrelsen, domänverket, länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs,
Kopparbergs och Västerbottens län, Svenska kommunförbundet. Svenska
brandförsvarsföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska
skorstensfejeriarbetareförbundet och Sveriges skorslensfejare-mästares
riksförbund. Riksåklagaren har bifogat yttranden frän överåklagarna i
Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt från cheferna för fyra
länsåklagarmyndigheter. Länsstyrelserna har överlämnat yttranden från två
länsbrandinspektörer och ett antal kommuner.

Nuvarande resurser för räddningstjänst m, m.

Skilda samhällsorgan har i stor utsträckning ålagts att
ingripa för att avvärja eller begränsa person- och egendomsskador, när en
olycka har inträffat. Också utan åläggande gör samhällsorgan och enskUda i viss
utsträckning organiserade ingripanden av sådant slag.

Enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:242) åligger det
landstingskommun och kommun, som inte hör till landstingskommun, all ombesöria
såväl öppen som sluten vård för sjukdom och skada för dem som är bosatta inom
sjukvårdsområdet samt, vid behov av omedelbar vård, även för dem som vistas
inom sjukvårdsområdet ulan alt vara bosatta där. Sluten vård bereds på sjukhus,
öppen vård på sjukhus eller av distriktsläkare. Landstingskommun och kommun, som
inte hör liU landstingskommun, svarar vidare för att inom sjukvårdsområdet
finns ändamålsenlig organisation för transport till och från sjukhus eller
läkare av personer, vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med fordon
som är inrättat för ändamålet. Skyldigheten omfattar endast vägbunden
sjuktransport. Sjukvårdshuvudmännen är således skyldiga att sörja för
ambulanstransport bl. a. vid olyckshändelser där någon skadats. Ansvaret för
ambulansflyg-tjänsten vilar sedan den I juli 1969 pä rikspolisstyrelsen.

Medicinska katastrofkommissionen har enligt sin
instruktion den 31 januari 1969 till uppgift att fungera som ett på riksnivå
planerande, samordnande och rådgivande organ inom deri medicinska katastrofberedskapen.
En medicinsk katastrof definieras i instruktionen som en akut situation där de
lokala sjukvårdsresurserna är otillräckliga för alt hindra eller begränsa
uppkomna följder med hänsyn till liv och hälsa eller där tillgängliga resurser
inte kan utnyttjas tillräckligt snabbt och effektivt. I kommissionen ingår
representanter för bl. a. civilförsvarsstyrelsen, försvarets
sjukvårdsstyrelse, socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen. Röda korset.
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Kommissionen har utarbetat Råd
och anvisningar tUl sjukvårdshuvudmännen för planering av medicinsk
katastrofberedskap i fredslid (meddelande från Kungl. medicinalstyrelsen 116
år 1966). Katastrofplaneringen inom sjukvårdsområdet sker i samverkan med bl.
a. länsstyrelsen, polisen, statens järnvägar, större industrier, civUförsvaret
och Röda korset.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 22

Kommunerna har genom brandlagen och brandsladgan ålagts
att svara för brandförsvaret, dvs. att förebygga brand och att släcka brand och
i samband därmed rädda liv och egendom. Del kommunala brandförsvarels
organisation och reglerna för dess verksamhet redovisas närmare i del följande.
Statens brandinspektion har i meddelande 1959:5 sammanstäUt anvisningar för
organisationen av släckningsarbetet vid kataslrofbrand. Brandcheferna
rekommenderas att upprätta detaljerade släckningsplaner i samråd med berörda
myndigheter och organisationer. I anvisningarna redogörs för möjligheterna till
förstärkning av personal och utrustning samt för hur verk.samheten bör
organiseras. Kommunerna ombesörjer sedan gammalt och under senare år i ökad
utsträckning vissa uppgifter som inte åligger dem enligt brandlagstiftningen.
Det är här fråga om ingripanden för all rädda liv och egendom i nödlägen som
inte har samband med brandfara eller brand. Inom åtskilliga kommuner, där det
har uppdragits åt brandförsvaret att ombesörja räddningstjänst i allmänhet, har
särskilda katastrofplaner för kommunen eller för vissa riskobjekt upprättals.
Ett exempel pä verksamhet av det slag som nyss nämnts är ingripande när olja
har kommit lös till lands. Någon författningsreglerad beredskapsorganisation
för ingripande i sådana situationer finns inte. I det följande redogörs för det
förslag i ämnet som oljeskyddsulredningen lade fram i betänkandet (SOU 1965:45)
Beredskap mot oljeskador. Ansvaret för bekämpning av tiU sjöss eller i
kustvattnen löskommen olja åligger sedan år 1970 tullverkets kustbevakning.

Ätskilliga
länsstyrelser har utarbetat beredskapsplaner för katastrofer i allmänhet inom
länet. Särskilda planer för bekämpning av olja som har kommit lös har
utarbetats av flertalet länsstyrelser. Enligt dessa planer ankommer
oljebekämpningen lill lands huvudsakligen på brandförsvaret. Ledningen av
verksamheten vid omfattande oljeutflöden skall i allmänhet utövas av
länsstyrelsen eller en ledningsgrupp som har utsetts av länsstyrelsen.

Enligt 2 §
lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor iatoman-läggningar m. m.
(atomskyddslagen) ankommer del på länsstyrelserna i de län som Kungl. Maj:t
bestämmer alt upprätta en organisationsplan avseende de åtgärder som behövs för
alt skydda allmänheten mot radioakliva ämnen som vid en olycka kan spridas från
en atomanläggning. Planläggningen skall ske i intimt samarbete mellan
länsstyrelsen, andra berörda myndigheter och anläggningsinnehavaren.
Länsstyrelsen skall vidare göra en översyn över de resurser i fråga om personal
och materiel som i händelse av en olycka kan väntas stå till dess förfogande
för olika uppgifter. Lagen ger länsstyrelsen långtgående befogenheter vid räddningsarbetet
efter en olycka i en alomanläggning. Länsstyrelsen kan förbjuda vistelse
utomhus eller tUlträde tUl visst område samt förordna om avspärrning,
bortförande av livsmedel och inskränkning i rätten att nyttja mark, vatten,
naturprodukter eUer egendom. Kan behovet av arbetskraft för genomförande av
skyddsåtgärder inte tillgodoses på annat sätt, får länsstyrelsen förordna om
tjänsteplikt för alla som är mellan 18 och 65 år. Under motsvarande
förutsättningar kan länsstyrelsen förordna

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 23

att transportmedel, mätinstrument m. m. får las i anspråk.
Kommunal myndighet är skyldig att på begäran lämna länsstyrelsen bistånd för
genomförande av skyddsåtgärd enligt lagen.

Enligt 2 § polisinstruktionen (1972:511) åligger det
polisen bl. a. att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att därvid
lämna allmänheten skydd och annan hjälp. Länsstyrelsen har enligt 6 §
länsstyrelse-instruktionen (1971:460) som länets högsta polismyndighet ansvaret
för och ledningen av polisväsendet i länet enligt bestämmelserna i polisinstruktionen.
Där sägs i 32 § alt länsstyrelsen kan överta ledningen av länets polisstyrkor,
när särskilda förhållanden föranleder det eller kravet på enhetlig ledning inom
länet eljest är särskilt framträdande, t. ex. i fråga om ordningshållning vid
större tillställningar och hjälpverksamhet vid naturkatastrofer eUer andra
omfattande olyckor. Enligt 10 § länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelsen
befogenhet att förelägga vite för upprätthållande av allmän ordning och
säkerhet, när straffansvar inte är föreskrivet.

Fjällräddningen handhas av polisen. Denna verksamhet avser
efterspaning och omhändertagande av personer som har gått vilse i fjälltrakter
eller ödemarker eller där drabbats av olyckshändelse eller överraskats av
oväder under sådana förhållanden att överhängande fara för deras liv eller
hälsa föreligger. Räddningsflygning - dvs. flygning, när annat hjälpmedel
bedöms otillräckligt, för att undsätta den som är eller befaras vara i
nödsituation - ombesörjs också av polisen. Rikspolisstyrelsen har meddelat särskilda
föreskrifter om fiällräddning och räddningsflygning.

Genom att Sverige har anslutit sig till 1960 års
internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss är landet
skyldigt att upprätthålla en sjöräddningstjänst {prop. 1965:133). Staten bär
huvudansvaret för sjöräddningen med sjöfartsverket som ansvarigt centralt
organ. Verket har enligt sin instruktion (1969:320) att samordna verksamheten.
Utöver sjöfartsverket medverkar tullverkets kustbevakning, marinen, flygvapnet,
luftfartsverket, televerket, polisen och Sjöräddningssällskapet i
sjöräddningsverksamheten. Sjöräddningssällskapet har för sjöräddning särskilt
byggda och utrustade båtar placerade på räddningsstationer utefter kusten.
Televerkets och försvarets kustradiostationer är centraler för alarmering av
och information till sjöräddningsorganen. Frågan om sjöräddningens och
kustövervakningens framtida verksamhetsformer övervägs av
sjöräddningsutredningen (K 1970:42).

Enligt 62 § andra stycket sjölagen (1891:35 s. 1) är
fartygsbefälhavare som anträffar någon som är i sjönöd skyldig att, om det kan
ske utan allvarlig fara för eget fartyg eller de ombordvarande, lämna all hjälp
som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde. Skyldighet att vidta
räddningsålgärder eller åtgärder för att avvärja fara föreligger också, när en
fartygsbefälhavare i annat fall får kännedom om att någon är i sjönöd eller om
fara som hotar sjötrafiken. För det fallet att sammanstötning mellan fartyg har
ägt rum gäller enligt 223 § motsvarande bestämmelser.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 24

Om befälhavarens fartyg råkar i sjönöd, är han skyldig att
göra allt som står i hans makt för att rädda de ombordvarande samt bevara
fartyg och last (62 § första stycket).

Med flygräddningstjänst avses enligt 11 kap. 1 § luftfartslagen
(1957: 297) åtgärder när luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt eller
fara hotar lufttrafiken. Kungl. Maj:t får ålägga ägare eller innehavare av
luftfartyg samt dem som tjänstgör på sådant fartyg eller vid flygplats att
medverka i flygräddningstjänsten. Närmare bestämmelser i ämnet finns i 114-121
§§ luftfartskungörelsen (1961:558). Ytterligare föreskrifter meddelas av
luftfartsverket. EnUgt 115 § leds flygräddningstjänsten av luftfartsverket
eller den som har fått verkets uppdrag att utöva ledningen. Hela landet utgör
enligt luftfartsverkets föreskrifter ett flygräddningsom-råde med en gemensam
räddningscentral, som leder och samordnar flygräddningstjänsten. Som
räddningscentral fungerar centrala flygtrafikledningen (Cefyl). De lokala
flygtrafikledningarna kan överta ledningen av visst flygräddningsföretag. För
räddningstjänsten vid flygplats och i dess omedelbara närhet ansvarar i första
hand den lokala flygplalsförvalt-ningen. Vid varie flygplats skall organiseras
en räddnings- och brandtjänst, som leds av flygplatsförvaltningen. Vid de
större flygplatserna finns särskilda brand- och räddningsstyrkor. För
räddningsinsatser vid de Största trafikflygplatserna finns räddningsplaner, som
bygger på en nära samverkan mellan flygplatsernas räddningsorgan samt poUsen
och det lokala brandförsvaret.

Statens järnvägar har organiserat en hjälpberedskap med
uppgift all vid järnvägsolyckor hjälpa skadade personer, röja undan och la
tillvara skadad materiel saml återställa banan i trafikdugligt skick. Vid de
större Stationerna finns hjälpvagnar, som är försedda med särskild räddningsutrustning.
Vid utryckning står SJ-personalen under befäl av en röjningschef, vilken
samordnar och leder arbetet på olycksplatsen. Enligt bestämmelser i SJ:s
författningssamling skall detaljerade alarmeringsplaner och åtgärdskalendrar
upprättas för SJ:s hjälpberedskap (SJF 016 och 320). I planerna redovisas bl.
a. hur SJ:s personal och materiel skall sättas in vid tågolyckor och
Irafikavbrott. Ledningsfunktionerna på olycksplatsen och alarmeringsvägarna
anges. När åtgärdskalendrar görs upp, skall samråd ske med bl. a. brandchefen,
polisen och sjukvårdshuvudmannen. SärskUd beredskapsplanläggning finns för
olyckor i samband med transport av klor.

Enligt kungörelsen (1969:85) om mUitär räddningstjänst
m.m. skall militär hjälp lämnas, om sådan hjälp är nödvändig för alt avvärja
överhängande fara för liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av egendom
och särskUda militära förhållanden inte hindrar det. MUitär hjälp kan påkallas
av länsstyrelse, polischef och kommunal brandchef. Beslut om hjälp meddelas av
överbefälhavaren eller, enligt dennes bestämmande, av militärbefälhavare,
garnisonschef, förbandschef, far-tygsförbandschef eller fartygschef.
Kungörelsen innehåller inga bestämmelser om del inbördes förhåUandet mellan
den rekvirerade miUtära

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 25

styrkan och övriga räddningsorgan. Det måste emellertid
antas att den civila myndighet som har rekvirerat den mUitära styrkan kan
bestämma var denna skaU sättas in i räddningsarbetet. Utöver brandbefäls
befälsrätt enligt brandlagen torde däremot någon straffsanktionerad befälsrätt
över den militära styrkans chef eller personal inte tillkomma civil myndighet.
SärskUda bestämmelser gäller om militär medverkan vid sjöräddning,
flygräddning, fjällräddning och sjuktransport.

Bestämmelser om hemvärnsmans medverkan i efterspanings-
och bevakningstjänst m. m. finns i kungl. brev den 27 maj 1970. Enligt dessa
bestämmelser får hemvärnsman efter eget åtagande tas i anspråk för bevakning
och biträde vid inträffade eller befarade större olyckshändelser, under
förutsättning att tillgängliga militär- eller polisstyrkor bedöms otUlräckliga
eller deras medverkan inte utan fara eller större olägenhef kan avvaktas.
Behöriga att påkalla hjälp av hemvärn är bl. a. chef för mUitärt förband,
länsstyrelse, polischef och kommunal brandchef.

Kungl.
Maj:l eller, vid trängande behov av omedelbara åtgärder, länsstyrelsen kan,
även om högsta civilförsvarsberedskap inte råder, förordna att civilförsvaret
skall ingripa mot annan brand eller skada än sådan som har förorsakats av
fientlig verksamhet (1 § d civilförsvarskungörelsen, 1960:377). Vid sådant
ingripande måste man emellertid, vad gäller de personella resurserna, bygga på
frivilliga insatser. Den civilförsvarsplikt som föreligger enligt
civilförsvarslagen (1960:74) får nämligen i fredstid inte utnyttjas för annat
ändamål än utbildning och övning (12 §). Civilförsvarsstyrelsen har meddelat
bestämmelser som innebär bl. a. all sådan civilförsvarets materiel som inte är
långlidsför-packad eller långtidskonserverad får disponeras vid "större
katastrofbränder eUer naturkatastrofer" i fred. TUlstånd lämnas av
länsstyrelsen.

Enligt 7 § arbetarskyddslagen (1949:1) är arbetsgivare
skyldig att iaktta allt som med hänsyn lill arbetets natur och de förhållanden
under vUka arbetet bedrivs skäligen kan erfordras för att förebygga att arbetstagare
drabbas av olycksfall i arbetet. För lämnande av den första hjälpen vid
olycksfall skall finnas sådana anordningar som behövs med hänsyn lill
arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetets beskaffenhet och de
förhållanden under vilka det bedrivs (13 §), Några särskilda bestämmelser om
arbetsgivares skyldighet att ingripa när en olyckshändelse har inträffat finns
inte. Arbelarskyddslagstiftningen får emellertid anses grunda en sådan
skyldighet. I sådana situationer får arbetstagarna i princip anses skyldiga att
utföra också annat arbete än sådant som ingår i de normala arbetsuppgifterna.

Inom flera större företag har viss personal utbildats för
räddningsuppgifter vid olyckor. Räddningsmateriel har anskaffats och en intern
ledningsorganisation för ingripanden vid olyckor har inrättats. Vissa företag
som bedriver särskilt farlig verksamhet har upprättat katastrofplaner. Sådana
planer finns för t. ex. industrier där explosiva varor eller klor tillverkas,
större järn- och stålindustrier, gruvor och större eldistribu-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 26

tionsföretag. Katastrofberedskapen baseras i regel på del
kommunala brandförsvaret och företagels egen räddningsorganisation.

Bärgningsföretagen
och oljesaneringsförelagen utför betydelsefulla uppgifter inom
räddningstjänsten, särskilt oljebekämpningen. I detta sammanhang bör också
erinras om den utbildnings- och upplysningsverksamhet m. m. som bedrivs av
enskilda organisationer, bl. a. Röda korset, Svenska livräddningssällskapet,
Svenska brandförsvarsföreningen och Sveriges civilförsvarsförbund.

Någon allmän skyldighet för var och en att ingripa och
hjälpa tUl med räddningsarbete finns inte. I vissa situationer kan dock sådan
skyldighet föreligga (se 11 § brandlagen och 14 § vägtrafikkungörelsen,
1972:603). Försäkringshavare är vidare enligt 52 § lagen (1927:77) om
försäkringsavtal skyldig att söka awäria eller minska skada, när
försäkringsfall har inträffat eller är omedelbart förestående.

Tidigare förslag om organiserad räddningstjänst,
räddningstjänstutredningens uppdrag

Författningsbestämmelserna om beredskap mot olyckor avser
utan undantag en viss typ av olyckor eller olyckor som har inträffat av viss
anledning. Detsamma är faUet med den beredskap som har organiserats på
initiativ av myndighet eller enskilda företag. Frågan om en
beredskaps-organisation för olyckor eller katastrofer i allmänhet har
emellertid vid några tUlfällen berörts i samband med att förslag om en
beredskapsorganisation för viss räddningstjänst lagts fram.

Vid remissbehandlingen av betänkandet (SOU 1959:38)
Beredskap mot atomenergiolyckor diskuterades sålunda om inte den lagstiftning
som föreslogs i betänkandet borde utvidgas till att omfatta också andra olyckor
än alomolyckor. Hovrätten för Nedre Norrland ansåg alt en kataslroflag, som
förutom olyckor i industrier avsåg också naturkatastrofer och liknande
händelser av större räckvidd, var önskvärd. Hovrätten anförde i detta
sammanhang bl. a. följande.

Nuvarande lagstiftning erbjuder - såsom i betänkandet
redovisats -icke tillfredsställande möjligheter för myndigheterna att snabbi
och kraftfullt ingripa vid olyckor av dyUk katastrofkaraktär. Som stöd för
åtskilliga angelägna åtgärder, innebärande ingrepp mot enskilda personer och
enskild egendom, kan endast åberopas den i lag ej utformade nödrätten. Detta
förhållande måste givetvis verka hämmande på effektivitet och snabbhet, enär
de ansvariga myndigheterna ofta måste känna tvekan om tillåtligheten och
tillrådligheten av i och för sig synnerligen ändamålsenliga förfaranden. Ur
dessa och andra synpunkter framstår det som önskvärt att vid en lagstiftning om
samhällelig katastrofberedskap sikte ej tages enbart på atomenergiolyckor. De
av utredningsmannen föreslagna befogenheterna att dels utrymma och avspärra
vissa områden, dels rekvirera arbetskraft och materiel, kunna behöva användas
även vid katastrofer av andra slag. Några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt
för en dylik utvidgning av lagstiftningen kunna knappast möta.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 27

Liknande synpunkter anfördes av bl. a.
arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen lade tonvikten pä den organisatoriska
beredskapen och erinrade om att det redan förekom att myndigheterna gjorde
vissa administrativa förberedelser i syfte att skydda allmänheten vid en
eventuell katastrof i en anläggning, där farliga ämnen används i produktionen.
Styrelsen ansåg liknande förberedelser behövliga i många andra fall och menade
att en allmän katastroflagstiflning skulle ge den organisatoriska
planläggningen på området erforderlig stadga.

Föredragande departementschefen (prop. 1960:139 s. 53)
anförde all atomolyckorna intog en särställning, framför allt därför att den
utspridda radioaktiviteten utgjorde en fara som allmänheten inte på egen hand
kunde konstatera och som kunde kvarstå under lång tid. En på förhand
organiserad samhällelig beredskap ansågs därför nödvändig i fråga om
atomolyckorna. Något överhängande behov av en motsvarande beredskapslagstiftning
för andra katastrofer kunde däremot enligt departementschefen knappast anses
föreligga. Erfarenheten hade visat alt myndigheterna dittills även vid svåra
olyckor hade kunnat möta situationens krav genom att utnyttja tillgängliga
resurser. Departementschefen var bl, a. av denna anledning inte beredd att
förorda någon motsvarande reglering beträffande andra kalastrofer.

Vid remissbehandlingen av brandlagsrevisionens betänkande
(SOU 1960:34) Reviderad brandlagstiflning föreslog riksbrandinspektören och en
länsstyrelse under hänvisning till rådande oklarhet en utredning om samhällets
olycksberedskap. Svenska kommunalarbetareförbundet ansåg att räddningstjänsten
borde regleras i brandlagstiftningen som en av det kommunala brandförsvarets
uppgifter. Föredragande departementschefen ansåg emellertid att
räddningstjänsten inte borde regleras i brandlagstiftningen (prop. 1962:12 s.
36).

Oljeskyddsulredningen konstaterar i betänkandet (SOU
1965:45) Beredskap mot oljeskador att de skador och olägenheter som uppslår
vid utflöden av olja innebär betydande problem. Utredningen föreslår att
uppgiften att ingripa med åtgärder mot oljeutflöden och att svara för den
beredskap som behövs skall läggas på kommunerna. Förutsättningen för kommunens
skyldighet att ingripa skall vara att fara föreligger för alt oljan kommer alt
förorsaka skada som inte är obetydlig. Ingripandel skall avse åtgärder för att
förebygga eller begränsa sådan skada. Skyldigheten bör däremot enligt
utredningens mening inte omfatta åtgärder som endast avser att avhjälpa en
redan uppkommen skada. Utredningen föreslår att kommunerna åläggs alt hålla
sådan materiell och personell beredskap som tillfredsställer skäliga anspråk på
trygghet mot skada av löskommen olja. I katastrofsituationer skall
länsstyrelsen kunna överta ledningen av verksamheten. Utredningsförslaget
redovisas närmare i samband med behandlingen av de särskilda frågor som tas upp
med anledning av räddningstjänstulredningens förslag.

Enligt de ursprungliga direktiven för
räddningstjänstulredningen (stats-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 28

rådsprotokollet över inrikesärenden den 3 december 1965)
skulle utredningsarbetet främst syfta till att klarlägga hur samordning och
komplettering av räddningsverksamheten bör ske, hur ansvaret för verksamheten
bör fördelas mellan olika organ och hur räddningsarbetet bör ledas vid olyckor
av större omfattning där insatser av olika räddningsorgan behövs, Lltredningen
borde i första hand ta sikte på verksamhet som avser räddning av människoliv.

Sedan remissyttranden inhämtats över
oljeskyddsutredningens betänkande, överlämnade Kungl. Maj:l betänkandet och
remissyttrandena till räddningstjänstulredningen. 1 samband därmed anförde
föredragande departementschefen i tilläggsdirektiv tUl räddningstjänstutredningen
(statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 15 december 1967) att
frågorna om beredskap mot oljeskador och räddningstjänsten i övrigt borde
prövas i etl sammanhang. Prövningen borde enligt departementschefen avse
organisation och huvudmannaskap för den lokala och regionala verksamheten, den
centrala organisationen samt frågan om den lagstiftning som behövs bör vara
gemensam för oljeskyddsberedskapen och övrig räddningstjänst.
Räddningstjänstutredningen borde vidare undersöka vilka konsekvenser
möjligheterna att bekämpa till havs löskommen olja kunde få för organisationen
av oljeskyddsberedskapen och därvid särskilt beakta förhåUandet mellan
tullverkels kustbevakning samt de statliga och kommunala organ som ombesörjer
katastrofberedskapen tUl lands och vid stränderna.

I juni 1968 avlämnade riksrevisionsverket en utredning med
förslag i anledning av att verket hade fått i uppdrag att komplettera
oljeskyddsutredningens undersökningar av kostnaderna för ingripanden mot
oljeskador och att utreda vissa frågor om finansieringen av oljeskyddsberedskapen.
Verkets utredning överlämnades till räddningstjänstutredningen för att
övervägas vid utredningsuppdragets fullgörande.

Allmänna synpunkter på räddningstjänsten

Räddningstjänstutredningen

Utredningen konstaterar att i författning eller på annat
sätt reglerad beredskap finns för insatser vid brand, atomolycka, flygolycka,
sjöolycka, oljeulflöde lill sjöss och nödläge i fjälltrakterna. TUI den
reglerade beredskapen mot olyckor hänför utredningen också sjuk- och
olycksfallsvärden, sjuktransporterna, ambulansflygel, räddningsflyget och den
skyldighet alt lämna allmänheten skydd och hjälp som åligger polisen.
Olycksfallsberedskapen upprätthålls därutöver utan stöd av lag eller annan
författning huvudsakligen av brandförsvaret på uppdrag av kommunerna.
Utredningen framhåller all uttryckliga förfatlningsbestämmel-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 29

ser om beredskap mot svårare olyckshändelser finns endast
i atomskyddslagen. Den katastrofplanläggning i övrigt hos olika myndigheter
som har tUlkommit för att säkerställa den beredskap som har visat sig nödvändig
har upprättats efter anvisningar och rekommendationer av högre myndigheter
eller pä initiativ av den planläggande myndigheten.

Att samhället behöver en beredskapsorganisation för mer
eller mindre svårartade olyckshändelser behöver enligt utredningen inte
motiveras närmare. SamhäUet har betydande resurser för räddningsverksamhet.
Bestämmelser saknas emellertid, med vissa undanlag, om vilka räddningsuppgifter
som åvilar samhället, vUka krav en räddningsorganisalion bör uppfylla för att
kunna fullgöra dessa uppgifter, hur räddningsorganisationen skall vara
uppbyggd, vem som skall vara dess huvudman och vilka befogenheter den skall ha.
Inte heller är det reglerat hur tillgängliga resurser skall utnyttjas eller
samordnas. Utredningen föreslår att bestämmelser i nu angivna hänseenden tas
upp i lag. Vad beträffar innehållet i en sådan reglering anför utredningen
följande.

Den primära uppgiften för samhällets räddningstjänst bör
vara räddning av människoliv. Om en persons liv eller hälsa är i fara vid en
olyckshändelse, är det självklart att räddningstjänsten skall ha skyldighet att
ingripa. Det står också utom diskussion att det bör åligga räddningstjänsten
att ingripa när mycket stora materiella värden hotas eUer viktiga
samhällsfunktioner äventyras. Även i övrigt torde del numera betraktas som
naturligt all samhällets bistånd skaU kunna påkallas för räddning av egendom,
som genom en olyckshändelse riskerar att förstöras eller skadas. Skyldighet för
samhällets räddningstjänst alt ingripa bör därför enligt utredningens mening i
princip föreligga också när endast materiella värden slår på spel.

Samhällets skyldighet att ingripa för att släcka brand är
enligt brandlagstiftningen oinskränkt, anför utredningen. Skälet härtill är att
med brand förstås eld som har kommit lös och att faran i en sådan situation
alltid är sådan att brandkårens ingripande är påkallat. Utredningen anger att
oljeskyddsutredningens förslag innebär att skyldigheten att ingripa mot olja
som har kommit lös begränsas till att avse situationer där fara föreligger för
att oljan kommer alt orsaka skada som inte är obetydlig. Karaktären och viklen
av det intresse som hotas skall därvid vara avgörande för om den befarade
skadan kan anses vara så betydande att samhäUet bör ingripa.

För att räddningstjänsten inte skall förlora i
effektivitet på grund av alt räddningsorganen överhopas med framställningar om
hjälp i förhållandevis bagatellartade situationer eller vid smärre
olyckstillbud är enligt räddningstjänstutredningen en begränsning i
skyldigheten att ingripa nödvändig. Skyldighet att ingripa bör därför begränsas
till situationer där det föreligger en rimlig relation mellan kostnaden för
räddningsinsatsen och det värde som står på spel och därjämte snabbhet krävs
för att avvärja skada eller risk för ytterligare skada. Utredningen upplyser
alt sådan hjälp till allmänheten som avser t. ex. länspumpning, tillhandahållande
av maskinstege för skilda uppgifter och utnyttjande av grodmän för

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 30

smärre arbeten under vatten ofta lämnas av brandkårerna.
Den föreslagna begränsningen av samhällets skyldighet att ingripa medför att
sådan s. k. teknisk service inte kommer alt omfattas av skyldigheten. Gränsdragningen
är många gånger svår men eftersom erfarenheten visar att brandkårerna inte har
brukat underlåta att ingripa i gränsfallen, torde gränsdragningsproblemen inte
ha nägon större praktisk betydelse.

Inom
brandförsvaret används enligt utredningen regelmässigt uttrycket nödläge för
att beteckna en situation i vilken ett ingripande är påkallat med hänsyn till
det hotade intressets vikt och kravet på snabb insats för ' alt avvärja eller
begränsa skada. Utredningen erinrar om att den som för att avvärja fara för liv
eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd
enligt den allmänna nödrättsbestämmelsen i 24 kap. 4 § brottsbalken är fri från
ansvar, om gärningen med hänsyn lUl omständigheterna måste anses försvarlig. Av
förarbetena (prop. 1962:10 s. B 332, 481 och C 220) framgår att särskUt kravet
att gärningen skaU ha företagits i nöd är avsett att utgöra en anvisning om att
bestämmelsen skall tillämpas restriktivt. Det måste därför enligt utredningen
antas att förutsättningar för tUlämpning av denna straffrihetsbestämmelse inte
alltid kommer att föreligga, när samhällets räddningstjänst enligt utredningens
förslag skall ha att ingripa. För att oklarhet och mångordiga omskrivningar
skall kunna undvikas är det önskvärt att en kort och uttrycksfull beteckning
används för dessa situationer. Utredningen anser all vad som anförts om den
allmänna nödrättsbestämmelsen inte utgör hinder mot att dessa situationer
betecknas som nödlägen.

Utredningen framhåller att frågan om hur länge
räddningsorganen skall vara skyldiga att verka har stor praktisk och ekonomisk
betydelse. Oljeskyddsulredningen hävdade att anledning för samhället att svara
för ingripanden mot löskommen olja föreligger endast så länge fara är för
handen att oljan kommer att orsaka skada som inte är obetydlig. Åtgärder som
bara har till syfte att bota en inträffad skada har samhället inte anledning
att vidta. Oljeskyddsulredningen intog därmed i princip samma ståndpunkt som
har kommit till uttryck i brandlagen. När det gäller åtgärder efter brand
reglerar brandlagen endast tillsyn och bevakning, när risken för ny brand
efter släckningen inte kan uteslutas.

Enligt räddningstjänstulredningens mening bör huvudregeln
vara att räddningsinsatsen skall pågå till dess alt fara för ytterligare skada
eller fara alt inträffad skada förvärras är avvärjd. Utredningen förutsätter
att hittUlsvarande praxis vid brandsläckning - dvs. att skälig hänsyn tas
exempelvis till restvärdesskydd under pågående släckningsarbete blir normerande
för aUa ingripanden i samband med räddningstjänst. Det bör enligt utredningen
alltså inte åligga räddningsorganen att utföra eller övervaka återställnings-
eller saneringsarbeten. SkuUe räddningsorganens insatser utsträckas lill att
omfatta sådana uppgifter, skulle deras beredskap komma att allvarligt
äventyras genom att personal och materiel binds under längre tid på samma
skadeplats.

Beträffande oljeolyckorna föreligger emellertid speciella
förhållanden, anför utredningen. Som exempel nämns oljeutflöde inom ett område

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 31

med sädana markförhållanden alt fara föreligger för att
olja, som har trängt ned i marken, kan skada grundvatlentäkl. Faran för
ytterligare skada är då inte avvärjd förrän de oljeinfeklerade marklagren har
förts bort. Detta arbete kan vara mycket tidsödande och kan ibland kräva större
personal- och materielinsats än akutinsatsen. Om grundvattnet redan har
förorenats och ytterligare skador kan beräknas uppkomma genom vattnets
spridning, behövs komplicerade och arbetskrävande åtgärder av helt annan
teknisk karaktär än akutåtgärderna.

Utredningen
anser att det, om den föreslagna huvudregeln inte skulle gälla i fråga om
oljebekämpningen, skulle bli svårt att avgöra när räddningsorganen har
fullgjort sin uppgift och räddningsarbetet sålunda är avslutat. Tveksamhet om
när ansvaret upphör kan innebära avsevärda risker för onödiga skadeökningar.
Därjämte kan enligt utredningen hävdas att samhället bör bära ansvaret för
bekämpningen så länge fara för ytterligare skada ännu föreligger. Utredningen
föreslår därför att räddningsinsatsen också vid oljeolyckor skall pågå till
dess att fara inte föreligger för ytterligare skada eller för alt skedd skada
förvärras.

Remissyttrandena

Bland remissinstanserna råder enighet om att samhället
behöver en organisation för sådan räddningstjänst som inte har ålagts något nu
befintligt räddningsorgan.

Även om
samhället har betydande resurser som kan användas vid räddningstjänst, framstår
enligt länsstyrelserna i Södermanlands och Kopparbergs län avsaknaden av en
beredskapsorganisation med uppgift att ingripa vid olyckshändelser av skilda
slag som en allvarlig brist. Stockholms och Ludvika kommuner anför att det är
nödvändigt att samhällets beredskap mot katastrofer och andra olyckor regleras
så att tvekan inte råder om vilket organ som i en viss situation skall svara
för räddningstjänsten och vilka befogenheter som tillkommer detta organ.
Helsingborgs kommun anför liknande synpunkter och tillägger alt behovet av en
allmän räddningstjänstorganisation är påtagligt, särskilt med hänsyn till
kravet på samordning av resurserna vid omfattande olyckor. En lagstiftning som
reglerar de frågor som berörs i yttrandena från nyssnämnda tre kommuner och
frågan om vem som skall stå för kostnaderna för ett räddningsingripande är
enligt Uddevalla kommun i högsta grad påkallad.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands län anser att utredningens förslag om en allmän
räddningstjänslorganisalion baserad på lokala organ tUlgodoser behovet av
samordning av samhällets resurser för räddningstjänst och gör ett snabbt
beslutsfattande möjligt också i frågor som berör enskildas rätt eller har stor
ekonomisk betydelse. Planläggning och övriga förberedelser för
räddningsingripande har enligt länsstyrelsen i Jämtlands län hittills ägt rum endast
i begränsad omfattning. Detta har tUlsammans med den osäkerhet som har rått i
fråga om vem som skall utöva ledningen vid ett räddningsingripande medfört att
verksamheten inte har kunnat bedrivas

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 32

med önskvärd effektivitet, även om myndigheter och enskUda
regelmässigt har ställt nödvändiga resurser till förfogande.

Synpunkter av del slag som nu har redovisats anförs också
i yttrandena från överbefälhavaren, arbetarskyddsstyrelsen, kommerskollegium,
länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och
Norrbottens län, Göteborgs och Bohus läns landstingskommun, Gävleborgs läns
landstingskommun samt ett tiotal kommuner. Borås kommun anser däremot att det,
med hänsyn till att det ekonomiska lägel är och under överblickbar framtid
kommer att vara mycket kärvt för kommunerna, kan ifrågasättas om utredningens
förslag bör genomföras f. n.

Svenska teknologföreningen anför att det är värdefullt att
möjligheterna tUl fördelning av ansvaret för räddningsverksamhet, samordning
av resurser och enhetlig ledning har utretts i syfte alt ge samhället en
effektiv beredskapsorganisation som kan ingripa vid olyckshändelser. Föreningen
framhåller att en förstärkning av de olycksförebyggande åtgärderna är
samhällsekonomiskt lönsam och bör stimuleras bl. a. på områden för
energiförsörjning, industriell verksamhet och Iransportverk-samhet.

Remissinstanserna har inte något att erinra mot vad
utredningen anför om alt samhällets räddningstjänst bör ha att ingripa vid
olyckshändelser när människors liv eller hälsa är i fara, materiella värden
hotas eller viktiga samhällsfunktioner äventyras.

Enligt giftnämnden är det angeläget alt räddningsorganen,
också vid andra nödlägen än brand och oljeutflöde, ingriper när hälso- eller
miljöfara har uppkommit på grund av kemiska produkter. I uppgiften att ingripa
för att rädda människoliv eller stora materiella värden bör innefattas också
det fallet att fara för miljöskada föreligger, även om det inte är någon direkt
fara för människoliv eller den befarade miljöskadan inte kan uppskattas i
pengar. Svenska brandförsvarsföreningen anför all räddningsorganen bör vara
skyldiga att ingripa när en olyckshändelse får till följd att viktiga
miljövärden står på spel, t. ex. när risk för skadlig verkan på vatten eller
luft föreligger pä grund av vätske- eUer gasutflöde. En sådan utvidgning av
räddningsorganens uppgifter är befogad bl. a. med hänsyn till alt skador på
mUjön ofta kan leda till personskador. Liknande synpunkter anförs av
länsstyrelsen i Hallands län, medan naturvårdsverket anför att det är
angeläget att planering och genomförande av räddningsingripanden i samband med
utsläpp avför miljön farliga ämnen eller ämnesgrupper sker i samråd med de
naturvårdande myndigheterna.

Räddningsorganen bör enligt länsbrandinspektören i
Skaraborgs län ingripa i förebyggande syfte inte bara vid brandfara ulan även
annars när uppenbar fara föreligger för personskada eller större sakskada.
Värdefulla förebyggande åtgärder skulle kunna vidtagas t. ex, före eller i
begynnelseskedet av en storm, en vårflod, etl skyfall eller etl ras.

Remissinstanserna godtar den av utredningen föreslagna
principen att räddningsorganen, när endast materiella värden är hotade, bör
vara skyldiga att ingripa bara när det föreligger en rimlig relation mellan
kostnaderna för insatsen och del värde som står på spel samt ett snabbi

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 33

ingripande behövs för att avvärja skada eller ytterligare
skada.

Flera remissinstanser länsstyrelsen i Värmlands län,
länspolischefen i Örebro län, Göteborgs, Borås och Karlstads kommuner,
Larmtjänst AB och Svenska brandförsvarsföreningen framhåller emellertid att
gränsdragningen mellan nödläge, då räddningsorganen skall vara skyldiga all
ingripa, och s. k. teknisk service är svår. Osäkerhet om var gränsen skall dras
och tidsnöd får, anför länsstyrelsen, inte leda tUl alt ett önskvärt ingripande
inte sker. Karlstads kommun anför liknande synpunkter.

Larmtjänst AB anser att det i första hand är det
samhällsekonomiska intresset som kan motivera alt samhäUets organ åläggs
skyldighet att ingripa när endast materiella värden är hotade.
Följdverkningarna av alt viss egendom skadas, dvs. den indirekta skadan, är
enligt bolaget ofta viktigare än den direkt hotade egendomens värde.
Avvägningen mellan kostnaden för räddningsinsatsen och den hotade egendomens
värde blir i många fall omöjlig, om ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt
skall anläggas. Bolaget hävdar alt en klarare gränsdragning än den som
utredningen har gjort är angelägen. Många olyckshändelser kan få betydande
ekonomiska konsekvenser, även om det är osäkert om de med utredningens synsätt
bör betraktas som nödlägen. Det kan vara fallet t. ex. när en källare, i vUken
värdefull egendom förvaras, blir vattenfylld, när en lastbil med färska eller
djupfrysta livsmedel blir skadad vid en trafikolycka så att transporten inte
kan fortsätta eller när en värmeanläggning vinlertid slutar att fungera.

Remissinstanserna accepterar principen alt
räddningsinsatsen skall pågå till dess att fara för ytterligare skada eUer fara
att inträffad skada förvärras är avvärid. Länsstyrelserna i Hallarids samt
Göteborgs och Bohus län framhåller att det ofta kan vara svårt att fastställa
när ett nödläge har avhjälpts och endast återstäUnings- eller saneringsåtgärder
återstår. Alltför skarpa gränser bör enligt Göteborgs kommun inte dras mellan
räddningsålgärder och sanering.

Enligt Svenska brandförsvarsföreningen bör det vidare
övervägas om och i så fall i vilken omfattning räddningsorganen skall vara
skyldiga att skydda värdefull egendom mot nederbörd eller andra skadeökande omständigheter
i avvaktan på ägarens åtgärder. Såvitt avser reslvärdesskyddet skulle,
konstaterar Larmtjänst AB, räddningsorganen enligt utredningens förslag inte
vara skyldiga att medverka ens om kostnaden för insatsen är förhållandevis
ringa och snabbhet krävs i återställningsarbetet. Bolaget erinrar om att mycket
betydande skaderisker, t. ex. risk för vattenskador eller skador till följd av
ras efter brandsläckning, kan kvarstå när den första hjälpinsatsen har
avslutats. Det är angeläget att räddningsorganens insatser inte avslutas, innan
ägare eller försäkringsgivare har beretts tillfälle att vidta nödvändiga
åtgärder.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län kan man i praktiken
inte göra någon åtskillnad mellan bekämpning av Uandfluten olja och saneringsåtgärder.
Dessa verksamheter pågår paraUellt och griper in i varandra. Länsstyrelsen
anser därför att samma skyldigheter och samma regler

3 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 34

om ersättning tUl kommunerna bör gälla i fråga om
bekämpning av Uandfluten olja och sanering. Det ligger enligt länsstyrelsen
närmast liU hands att kommunerna åläggs skyldighet att vidta alla motåtgärder
när olja har flutit iland.

Oskarshamns
kommun. Svenska brandförsvarsföreningen. Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Svenska hamnförbundet. Svenska petroleum institutet och Sveriges
industriförbund anser också att gränsen mellan oljebekämpning och sanering är
oklar. I de flesta fall innebär den löskomna oljan hot om ytterligare skador
främst på vattentäkter, anför Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Saneringsarbetel blir därför endast ett led i det skadebegränsande arbetet.
EnUgt riksförbundet är det viktigt att tvekan inte föreligger i fråga om
räddningsorganens skyldighet att vidta saneringsåtgärder i syfte att begränsa
skadorna. Trycket på räddningsorganen att av kostnadsskäl avbryta insatsen för
tidigt kan bli starkt.

Huvudmannaskapet för räddningstjänsten

R äddn ings tjänstu tredn inge n

För en framgångsrik räddningsinsats är ett snabbt
ingripande av största betydelse, anför utredningen. Ett väsentligt krav är
därför att räddnings-tjänslorganisalionen vid varje tidpunkt på dygnet kan
ingripa med kort varsel. Man måste räkna med att ett nödläge, som till en början
inte förefaller vara så omfattande, snabbt kan utveckla sig lill en katastrof.
Bl. a. av denna anledning kommer del organ som har att ingripa i normalfallet
också att få en viktig funktion i katastroffallel, särskilt i första skedet
innan mera omfattande och tidskrävande katastrofbekämp-ningsåtgärder har kommit
igång. Insatsen måste därför kunna anpassas efter nödlägets natur och
omfattning.

Med hänsyn till dessa krav måste räddningsorganen enligt
utredningen ha hög beredskap samt tillgång till utbildad personal,
sambandsmedel och allsidig teknisk utrustning. För att räddningsinsatsen skall
kunna utföras inom rimlig tid krävs också att verksamhetsområdet inte är
alltför stort. I första hand bör undersökas om de angivna kraven kan uppfyllas
av något redan befintligt samhällsorgan. Utredningen förklarar att det är helt
uteslutet all ge civilförsvaret huvudansvaret för räddningstjänsten i fredstid.
Civilförsvarsstyrelsen har enligt utredningen framhållit alt civilförsvaret
saknar personella resurser för att i fredstid upprätthälla olycks-eller
katastrofberedskap och att det inte är lämpligt att speciella civilförsvarsstyrkor
organiseras för en sådan uppgift. De organ som det återstår alt välja mellan är
enligt utredningen brandförsvaret och polisen.

Polisen har hög beredskap och tillgång lill effektiva
sambandsmedel. Utredningen anser emellertid att polisens insatsmöjligheter i
fråga om

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 35

räddningstjänst är begränsade. Polisdistrikten omfattar
ofta stora geografiska områden och dygnetruntbevakning förekommer i allmänhet
endast i distriktets centralort. Bemanningen på centralortens polisstation
under annan tid an dagtid är begränsad och den tjänstgörande jourpersonalen har
sina särskilda arbetsuppgifter inom den polisiära verksamheten. Utredningen
anför att polisen med hänsyn till sina omfattande arbetsuppgifter och sina
begränsade personella resurser inte ens under daglid torde kunna avdela någon
större personalstyrka med uppgift att svara för en omedelbar räddningsinsats.
Polispersonalen har i regel ingen utbildning i räddningstjänst och polismännens
erfarenhet av räddningsinsatser av skilda slag är helt naturligt inte
omfattande. Polisens fordon och annan materiel är endast i mindre utsträckning
direkt lämpade för räddningsinsatser.

Brandförsvaret håller enligt utredningen en hög beredskap
dygnet runt. Organisationen är uppbyggd på ett sätt som medger omedelbara
effektiva insatser också utanför området för den nuvarande lagstadgade verksamheten.
Personalen har redan förvärvat stor erfarenhet av räddningsarbete. Den har
utbildning för räddning av människor och djur i samband med brand och kan lätt
vidareutbildas. För räddningstjänst specialutbildad personal finns dessutom hos
åtskiUiga brandkårer, anför utredningen vidare. Brandkårerna har sambandsmedel
och annan utrustning, som kan användas for skUda räddningsuppgifter och som kan
kompletteras utan alltför stora kostnader. I relativt stor utsträckning har
brandkårerna också skaffat särskild utrustning för räddningsändamål.
FörhåUandena är ofta sådana att brandkåren under aUa förhållanden måste
inställa sig på olycksplatsen, eftersom risk för brand kan föreligga.
Brandkåren har hos allmänheten kommit att betraktas som en allmän räddningskår
för ingripanden i nödlägen av de mest skilda slag. Omfattningen av denna
verksamhet är redan betydande. Åtskilliga kommuner har frivilligt beslutat alt
genom sina brandkårer handha räddningstjänst. Utredningen anser därför att
huvudansvaret för räddningstjänsten också vid annat nödläge än brand bÖr läggas
på brandkårerna. Både räddningstekniska, organisatoriska och ekonomiska skäl
talar för en sådan lösning. Utredningen framhåller all, eftersom brandkårerna
är kommunala, den lösning som föreslås förutsätter att också räddningstjänsten
i övrigt åläggs kommunerna.

Utredningen anmärker att en sådan kommunal skyldighet
ligger i linje med oljeskyddsutredningens förslag. Oljeskyddsulredningen
föreslog att kommun, för att förebygga eller begränsa skada av löskommen olja,
skulle åläggas att hålla en personell och materiell beredskap som tillfredsställer
skäliga anspråk på trygghet. Så gott som alla remissinstanserna anslöt sig tUl
detta förslag. För tanken all kommunernas skyldighet att svara för
räddningstjänst i allmänhet bör omfatta också oljebekämpningen talar enligt
räddningstjänstulredningens mening främst ekonomiska faktorer, dvs. intresset
av all den räddningsorganisalion som skall finnas inom kommunen utnyttjas sä
allsidigt som möjligt. De krav som bör

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 36

ställas på en beredskapsorganisation för oljeolyckor är i
väsentliga avseenden desamma som gäller för räddningstjänsten i övrigt. Den
speciella utrustning som behövs kan till stora delar vara gemensam för flera
kommuner. Bekämpning av till sjöss löskommen olja erbjuder särskilda problem.
Utredningen anser därför att en särskild organisation behövs för denna uppgift.
Utredningens överväganden i denna fråga redovisas i ett särskUt avsnitt. Med
uttrycket katastrof avses enligt utredningen i allmänhet en olyckshändelse som
har medfört eller hotat att medföra mera betydande skador på person eller
egendom. Vid sådana olyckshändelser fordras omfattande räddningsinsatser men
oftast är de samlade lokala räddningsresurserna, kompletterade med enheter från
närliggande orter, tillfyllest. Undantagsvis krävs emellertid, framhåller
utredningen, så omfattande räddningsinsatser att lokala och närbelägna
räddningsresurser inte är tUlräckliga. Räddningsarbetet kan vid dessa tUlfällen
kräva omfattande ingrepp i annans rätt eller beslut av stor ekonomisk betydelse
för såväl den enskilde som samhället. Behovet av samordning ovanför det lokala
planet av tillgängliga resurser blir påtagligt och en gemensam ledning för
räddningsarbetet nödvändig. Utredningen vill för sin del reservera uttrycket
katastrof fpr sådana undantagsvis förekommande svårare nödlägen som kräver så
omfattande insatser att en ledningsorganisation ovanför det lokala planet är
nödvändig för bl. a. samordning av resurserna och fallande av sådana beslut som
innebär vittgående ingrepp i enskilds rätt eller får stor ekonomisk räckvidd.
Som exempel på katastrofer i denna bemärkelse nämner utredningen sådana
storbränder, trafikolyckor, rasolyckor, översvämningar, stormar, elolyc-kor,
oljeutflöden, explosioner, gasutsläpp och gruvolyckor, vid vilka ett myckel
stort antal människors liv är i fara, mycket omfattande eller tekniskt och
ekonomiskt krävande räddningsinsatser fordras eller verkningarna sträcker sig
över mycket stora områden eller drabbar särskilt viktiga samhällsfunktioner.

Utredningen framhåller all räddningstjänsten vid
katastrofer av såväl samhällsekonomiska som praktiska skäl främst måste bygga
på de lokala räddningsorganens resurser. Inventering och planläggning krävs för
att det skall bli möjligt att snabbt ta tillvara de resurser i övrigt som finns
hos statliga, kommunala och enskilda organ och som behöver utnyttjas vid en
katastrof. Ansvaret för katastrofberedskapsplanläggningen och ledningen av
räddningstjänsten vid katastrofer bör enligt utredningen ankomma på en statlig
myndighet, som har överblick över samhällsresurserna och som inom sig kan
organisera en katastrofledning. I fråga om valet mellan en central och en
regional myndighet anför utredningen att samarbetet med kommunerna vid
planläggningsarbetet fordrar en kännedom om de lokala förhåUandena som inte kan
samlas hos en central myndighet, att en regional myndighet har bättre
möjligheter att utnyttja den lokala planläggningen, att en central myndighet
inte kan utöva ledningen vid en katastrof tillräckligt snabbt och att den lokalkännedom
som finns hos etl regionalt ledningsorgan kan vara av stor betydelse för en
framgångsrik kalastrofbekämpning. Utredningen föreslår således att
ifrågavarande upp-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 37

gifter skall ankomma på en regional statlig myndighet. I
detta sammanhang kan anmärkas att utredningen föreslår att den kommunala räddningstjänsten
skall, liksom del nuvarande brandförsvaret, slå under statlig tillsyn. Jag
återkommer i del följande till utredningens förslag i fråga om den statliga
tUlsynen och i fråga om räddningstjänsten vid katastrofer.

Remissyttrandena

Vad utredningen anför om att räddningsorganen måste ha hög
beredskap, utbildad personal, sambandsmedel och allsidig teknisk utrustning
samt ett inte alltför stort verksamhetsområde har inte mött några invändningar
frän remissinstansernas sida.

En stor
majoritet av remissinstanserna ansluter sig tUl förslaget att räddningstjänsten
skall vara en kommunal uppgift som i första hand skall ankomma på det kommunala
brandförsvaret. Förslaget tUlstyrks uttryckligen av överbefälhavaren,
socialstyrelsen, statens järnvägar, statskontoret, riksrevisionsverket,
kommerskollegium, naturvårdsverket, 16 länsstyrelser, Jönköpings läns
landstingskommun, 45 kommuner, Storstockholms planeringsnämnd, Kristianstads
länsavdelning av Svenska kommunförbundet, Södra Hallands kommunalförbund, AB
Bofors, Brandmännens riksförbund. Svenska brandbefälets riksförbund. Svenska
brandförsvarsföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska hamnförbundet.
Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska petroleum institutet och
Sveriges industriförbund.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför att utredningens
förslag om en räddningsorganisalion baserad pä lokala organ tillgodoser behovet
av resurser för räddningstjänst, samordning och enhetlig ledning. Utredningen
har enligt länsstyrelsen på ett tillfredsställande sätt motiverat sin
uppfattning att civilförsvaret inte bör få ansvaret för räddningstjänsten i
fredstid. Samma uppfattning har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som
emellertid anser att det inte är ändamålsenligt att samhället bygger upp en
räddningstjänslorganisalion för fredstid och en motsvarande organisation för
beredskaps- och krigstillstånd. Enligt denna länsstyrelse är det angeläget att
civUförsvarsstyrelsen inom ramen för sin perspektivplanering undersöker
möjligheterna lUl en bättre samordning mellan räddningstjänst i fredslid och
civilförsvar. Genom en sådan samordning skulle samhällets resurser för
räddningstjänst kunna utnyttjas bättre. Liknande synpunkter anförs av
länsstyrelsen i Hallands län, som erinrar om att enligt utredningens förslag
räddningsinsatser i betydande omfattning skall ankomma på andra organ än
kommunerna. Om brandförsvaret förstatligades, skulle det bli lättare alt samordna
polisens och brandkårens verksamhet och därigenom skulle man få en effektivare
organisation. Länsstyrelsen är dock inte beredd att föreslå en sådan lösning
ulan ansluter sig till utredningens förslag. Svenska brandförsvarsföreningen,
som också tUlstyrker utredningsförslaget, anmärker alt ett huvudmannaskap
grundat på en större enhet än kommunen, närmast landstingskommunen, skulle
ge vissa fördelar i fråga om t. ex, räddningstjänst vid

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 38

katastrofer och materielanskaffning. Fördelarna med en
sådan ordning är emellertid begränsade och de kan vinnas också genom samverkan
i kommunalförbund. Enligt Svenska kommunalarbetareförbundet borde utredningen
ha övervägt om inte ett större regionalt område som landstingskommunen är
lämpligare än kommunen som bas för räddnings-Ijänstorganisationen, Med hänsyn
tUl att några sådana alternativa lösningar inte har prövats anser
kommunalarbetareförbundet att det är lämpligast att det kommunala
brandförsvaret får ansvaret för räddningstjänsten, Halmstads kommun tiUstyrker
utredningens förslag med hänsyn lill att kommunerna i viss utsträckning skall
få ersättning av statsmedel för sina kostnader men ifrågasätter om det inte
skulle vara mera naturligt att låta räddningstjänsten bli en statlig uppgift
samordnad med polisverksamheten.

Etl inte obetydligt antal remissinstanser förordar mer
eller mindre bestämt ett statligt eller landstingskommunalt huvudmannaskap.
Karlskrona och Karlshamns kommuner anser sålunda att det finns anledning att
överväga om inte räddningstjänsten bör vara en statlig uppgift, medan
Vänersborgs kommun menar att det bör övervägas om inte en huvudman, t. ex.
staten eller landstingskommunen, bör svara för all räddningstjänst.

Frågan om huvudmannaskapet bör enligt Norrköpings kommun
utredas närmare. Räddningstjänstulredningen konstaterar att brandkårerna är
kommunala och drar slutsatsen att räddningstjänsten bör vara en kommunal
uppgift utan att diskutera vad ett statligt eller landstingskommunalt
huvudmannaskap skulle innebära i fråga om effektivitet och möjlighet lUl
samordning. Kommunen anser att etl statligt huvudmannaskap skulle medföra
betydande effektivitets- och rationaUseringsvinster. Länsbrandinspektören i
Västernorrlands län anför liknande synpunkter men anser att det är nödvändigt
att brandförsvaret förstatligas. Om så sker, blir alla de organ som handhar
räddningstjänst till lands, till sjöss eller i luften statliga, vilket skulle
underlätta en samordning av verksamheten. Ett förstatligat brandförsvar med
uppgift alt svara för räddningstjänsten skulle enligt Uddevalla kommun ge ökade
möjligheter tiU en smidig och enhetlig organisation samt till ett effektivt
utnyttjande av tillgängliga resurser. Liknande synpunkter anförs av Sala och
Mora kommuner. Länsbrandinspektören i Hallands län anför att en effektiv och
enhetlig uppbyggd organisation förutsätter alt polisen, brandförsvaret och
ambu-lansverksamhelen får en gemensam huvudman. Räddningstjänsten bör därför
bli en statlig uppgift.

Remissinstanserna har inte något att invända mot förslaget
att oljebekämpning tiU sjöss inte skall ankomma på de kommunala räddningsorganen
eUer mot förslaget att katastrofberedskapsplanläggningen och ledningen av
räddningstjänsten vid katastrofer skall ankomma på en regional statlig myndighet.

Utredningens definition av begreppet katastrof passar
enligt Göteborgs kommun inte för storstadsregioner. Den storm som hösten 1969
drabbade bl. a. Göteborg betecknar utredningen som en katastrof men enligt
utredningens definition var det inte fråga om någon kalastrof, eftersom

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 39

endast lokala räddningsresurser deltog i
räddningsverksamheten. Katastrof bör enligt kommunen definieras som ett
olyckstUlfälle när stora personella och/eller materiella skadeverkningar har
uppstått eller kan riskeras i sådan omfattning att normalt tillgängliga
resurser måste förstärkas vad gäller ledning, materiel och medelstillgångar.

Den lokala räddrungstjänstorganisationen

Gällande bestämmelser

Varje kommun skall enligt 1 § brandlagen hålla etl
brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada av
brand. Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhas av den
kommunala nämnd som fullmäktige bestämmer, brandstyrelsen. Brandförsvaret kan
också handhas av ett kommunalförbund. Enligt 2 § lagen (1957:281) om
kommunalförbund skall, om kommunalförbund handhar angelägenhet som det enligt
särskild författning åligger kommun att vårda, författningens bestämmelser om
kommun gälla förbundet. I kommuns brandförsvar skall enligt 2 § brandlagen ingå
brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. Brandstyrkan skall bestå
av en brandchef, en eller flera vice brandchefer, brandkår samt, där del
behövs, brandvärn grundat på tjänsteplikt. Ledningen av kommuns brandförsvar
skall, närmast under brandstyrelsen, utövas av brandchefen (8 § 1 mom,
brandstadgan). Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel,
byggnader och andra anordningar som behövs för brandförsvaret (3 § brandlagen).

Länsstyrelsen
skall enligt 24 § brandsladgan se till att brandförsvaret inom länet är
tillfredsställande ordnat. I tUlsynsverksamheten har länsstyrelsen befogenhet
att förelägga kommun m. fl. vite. Den centrala tillsynen över brandförsvaret
utövas av statens brandinspektion. För varje kommun skall finnas en
brandordning, som upptar de bestämmelser som behövs för ordnande av
brandförsvaret i kommunen och som inte finns i brandlagen eller brandsladgan (1
§ brandstadgan). Brandordningen antas enligt 2 § av kommunfullmäktige, vars
beslut skall underställas länsstyrelsens prövning. Om fullmäktige inte antar
brandordning med godtagbart innehåll, skall länsstyrelsen själv förordna om
brandordning för kommunen. I sådant fall skall emellertid länsstyrelsens
beslut underställas Kungl, Maj:ls prövning, I länsstyrelsens tillsynsuppgifl
ingår också att kontrollera att kommunerna efterlever brandordningarna.

Länsstyrelsen
kan helt eller delvis befria en kommun från skyldigheten att hålla brandkår med
därtill hörande materiel, byggnader och anordningar, om kommunen har träffat
avtal om betryggande släckningshjälp från den kommunala brandkåren i en annan
kommun eller från en annan brandkår (4 § brandlagen). Varje kommun måste
däremot, om brandförsvaret inte handhas av ett kommunalförbund, ha en
brandstyrelse saml utse brandchef och vice brandchef. Med "annan
brandkår" avses i 4 § brandlagen brandkär vars huvudman är staten, enskilt
eller statligt företag, som har egen brandkår (industribrandkår), eller
brandkårsför-

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 40

ening bildad i syfte att sätta upp en s. k, friviUig
brandkår. Enligt 4 § brandstadgan skall det framgå av brandordningen i vilken
utsträckning och inom vUka områden brandsläckningen i kommunen skall ombesörjas
enligt släckningsavlal. Länsstyrelsens prövning sker i samband med fastställelse
av brandordningen.

Om en brand har tagit eller hotar att ta större omfattning
eller den kommunala brandkåren tillfälligt inte kan ingripa mot brand, är annan
kommun skyldig att lämna släckningshjälp i den utsträckning som brandchefen i
den kommunen anser möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet
åsidosätts (6 § brandlagen).

Inom åtskilliga kommuner ingår brandvärn i brandslyrkan.
Brandvärn finns organiserat dels för släckning av skogsbrand, skogsbrandvärn,
dels för släckning av annan brand, bygdebrandvärn. Det sistnämnda är avsett för
bebyggelse på öar eller inom delar av kommunen som är belägna så långt från
stationeringsorten för brandkåren att denna inte inom rimlig tid kan ingripa
för släckning av brand. Brandvärn kan emellertid också sättas upp som
släckningsreserv för område där brandkår finns. Brandvärnet grundas på den
tjänsteplikt som gäller för dem som är bosatta i kommunen och som under
kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 år. I första hand anlitas dock
frivilliga (7 § brandlagen).

Räddningstjänstutredningen

Utredningen erinrar om att statlig tillsyn regelmässigt
utövas över förvaltning som kommunerna har ålagts genom särskild lagstiftning.
Den regionala tillsynen över det kommunala brandförsvaret ankommer på
länsstyrelserna och den centrala på statens brandinspeklion. Med hänsyn till
viklen av att räddningstjänsten organiseras och vidmakthålls på ett sådant sätt
att rimliga anspråk på effektivitet tillgodoses anser utredningen att den
räddningstjänst som enligt utredningens förslag åläggs kommunerna bör ingå i
samma tillsynssystem som nu gäUer för brandförsvaret. Beslut om anlagande av
brandordning vilken enligt utredningens förslag också skall reglera kommunens
skyldigheter i fråga om räddningstjänsten - bör alltså även i fortsättningen
underställas regional statlig myndighets prövning, Samma myndighet bör ha att
övervaka att fastställd brandordning efterlevs.

De bestämmelser som skall reglera samhällets
räddningstjänst på det lokala planet bör enligt utredningen utformas så att
varje kommun kan anpassa sin organisation efter behovet inom kommunen och ta
till vara de resurser som redan finns. Verksamheten bör kunna organiseras så
att kravet på efffektivitet tillgodoses lill lägsta möjliga kostnad. Räddningstjänsten
bör därför i viss utsträckning kunna organiseras på olika sätt beroende på
arten av de räddningsuppgifter som kan väntas bli aktuella och på förhållandena
i övrigt inom kommunen.

Inom många av de kommuner som har ålagt brandförsvaret att
utföra räddningstjänst har komplettering av utrustning och utbildning av personal
enligt utredningen ägt rum i sådan omfattning att brandkåren redan

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 41

nu är väl skickad att svara för räddningstjänsten. Också i
kommuner där brandkåren har små resurser för räddningstjänst finns tillgång liU
ständigt utryckningsberedd vaktstyrka, sambandsmedel och fordon. Brandkåren är
därför enligt utredningens bedömning i regel väl lämpad att utgöra basen i en
lokal räddningsorganisation. Kompletteringar kan bli nödvändiga i fråga om
personal, utbildning och materiel, men de torde i regel inte behöva bli
särskilt omfattande. Eftersom räddningstjänstorganisationen bör kunna anpassas
efter behov och förhållanden i varje särskUd kommun, bör det enligt utredningen
övervägas om och i vUken omfattning räddningstjänsten kan anförtros åt annat
organ än kommunens brandkår och om nuvarande bestämmelser i 4 § brandlagen om
rätt för kommun att helt eller delvis vinna befrielse från skyldigheten att
hålla brandkår med därtill hörande materiel etc. bör behållas. Oavsett hur
räddningstjänsten organiseras bör emellertid varje kommun som inte har
överlåtit ansvaret för räddningstjänsten i dess helhet på ett kommunalförbund
liksom hittills vara skyldig att ha brandstyrelse, brandchef och vice
brandchef.

Brandkårens verksamhetsområde utgörs i regel av kommunen,
konstaterar utredningen. När två eller flera kommuner har ingått kommunalförbund
för handhavande av brandförsvaret eller träffat släckningsavtal, kan
verksamhetsområdet variera mellan flera kommuner och en del av en kommun. De
faktorer som är av betydelse för bedömningen av hur en brandkårs
verksamhetsområde f. n. bör utformas torde enligt vad utredningen anför ha
samma betydelse när det gäller att bestämma ett räddningsorgans verksamhetsområde.
Sådana faktorer är bebyggelsekoncentration, bebyggelsestruktur,
befolkningstäthet, kommunikationsleder saml särskilt farliga verksamheter eller
anläggningar, såsom större industrier och hamnar.

Utredningen anser emellertid att förhållandena kan vara
sådana att ett räddningsorgans verksamhetsområde inte bör vara detsamma i fråga
om alla former av räddningstjänst. Om en i förhållande till brandkårens
stationeringsort avlägsen plats eller byggnad inte utgör särskUd brandrisk men
med hänsyn till viss annan olycksrisk måste ligga inom räckhåll för ett snabbt
ingripande, kan det vara lämpligt att avtal träffas med annan kommun om alt
dess brandkår skall ombesörja räddningsberedskapen.

1 fråga om oljeskadeskyddel anser utredningen alt
förhållandena i större utsträckning än när del gäller räddningstjänsten i
övrigt medger stora verksamhetsområden. Insatstiderna kan i allmänhet vara
längre utan att inträffad skada nämnvärt förvärras. I likhet med
oljeskyddsulredningen anser räddningstjänstutredningen därför att kommunerna i
mycket stor utsträckning bör kunna samverka inom den del av räddningstjänsten
som oljeskadeskyddet utgör utan alt beredskapen eftersatts. Genom sådan
samverkan i olika former bör oljeskyddsberedskapen utan större olägenhet kunna
koncentreras till några få platser inom varje län. En sådan samverkan kan
medföra inte bara ekonomiska fördelar utan också en förstärkning av
oljeskadeskyddet för hela samverkansområdet. Det blir lättare att anskaffa den
särskilda utrustning som krävs för ett

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 42

effektivt ingripande mot oljeskador.

Utredningen framhåller att också andra organ än
brandkårerna kan vara väl lämpade att ombesörja räddningstjänst. Möjligheterna
att anlita sådana organ är dock begränsade, eftersom få organ eller företag kan
erbjuda dygnetruntberedskap utan stora extra kostnader. När det gäller räddning
av liv krävs en mycket god beredskap under alla tider på dygnet. Vidare fordras
alt räddningspersonalen har god teoretisk och praktisk räddningsutbildning inom
flera områden samt praktisk erfarenhet av räddningsarbete.

När liv inte är i fara, torde räddningstjänsten ofta kunna
ombesörjas av annat kommunalt organ än brandkåren eller av enskilt företag. Det
kan därför vara lämpligt att viss räddningsverksamhet för en särskild anläggning
inom kommunen eller för kommunen i dess helhet överlåts på annan, t. ex. på
hamnförvaltningen i fråga om oljeutflöden inom hamnområden eller på
gatukontoret när del gäller översvämningar inom kommunen. Kommunen bör vidare
kunna uppdra åt ett kommunalt organ eller ett enskilt företag att tillsammans
med brandkåren svara för ingripanden vid särskilt angivna slag av olyckor.
Sålunda kan lämpligen byggnadskontorel med sina resurser bistå vid större
rasolyckor och ett enskilt entreprenadföretag vid oljeolyckor.

I och för sig skulle man enligt utredningen kunna tänka
sig all, när personalen vid ett visst kommunalt organ utnyttjas för särskild
räddningsverksamhet, t. ex. oljebekämpning, helt överlåta ansvaret för den
verksamheten på detta organ. Som skäl härför skulle kunna anföras att det är
mest rationellt att det kommunala organ som förfogar över insatta personella
och materiella resurser också bestämmer hur dessa skall utnyttjas i
räddningsarbetet. Härigenom kan teknisk och annan sakkunskap som finns
representerad hos organet bäst tas tillvara.

Varken
oljebekämpningen eller annan del av räddningstjänsten kan emellertid annat än i
undantagsfall organiseras utan att brandkårens dygnetruntberedskap utnyttjas
för förstahandsinsatsen på olycksplatsen. Utredningen framhåller vidare att en
uppdelning av räddningstjänsten på flera ansvariga organ kan medföra
svårigheter vid beredskapsplanläggningen för olyckor av större omfattning
eller för särskilda riskobjekt. Vid olyckor av större omfattning kan resurserna
hos det organ som har att i första hand ombesörja räddningstjänsten visa sig
otillräckliga. Hjälp kan således behövas från brandkåren eller från annat
kommunalt organ. Med hänsyn till det anförda bör enligt utredningen den lokala
förvaltningen och ledningen vara gemensam för all räddningstjänst i kommunen.
Brandstyrelsen skall alltså alltid handha förvaltningen i fråga om all
räddningstjänst samt ledningen närmast under brandstyrelsen utövas av
brandchefen också i fråga om sådan räddningstjänst för vilken anlitas annat
kommunalt organ än brandkåren eller statligt eller enskilt företag.

På grundval av de nu redovisade övervägandena föreslår
utredningen att en kommun som har träffat avtal om betryggande hjälp från
kommunal brandkår i annan kommun eller från annan brandkår eller från

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 43

godtagbart statligt organ eller enskilt företag skall
kunna helt eller delvis befrias från skyldigheten att hålla brandkår med
därtill hörande materiel etc. Befrielsen skall kunna avse hela kommunen eller
en del av denna. Enligt förslaget skall befrielsen också kunna innebära att
kommunens egen brandkär inte behöver vara avpassad för viss eller vissa former
av räddningstjänst. Kommunen skall vidare kunna bestämma att viss räddningstjänst
skall ankomma på annat kommunalt organ än kommunens brandkår.

Utredningen
föreslår att samma princip som f. n. gäller i fråga om släckningsavtal skall
gälla för avtal om annan räddningstjänst än brandsläckning. Avtal, varigenom
en kommun helt eller för visst område befrias från skyldigheten att hålla egen
brandkår med vad därtill hör, skall alltså tas in i brandordningen och därmed
underställas den regionala tillsynsmyndigheten. Detsamma bör gälla avtal eller
kommunalt beslut, varigenom viss del av räddningstjänsten organiseras på annat
sätt än räddningstjänsten i övrigt. Även om en kommun helt befriats från
skyldighet att hålla brandkår, bör kommunen med de resurser som kommunen
disponerar bistå vid nödläge i kommunen. Motsvarande bör gälla, om befrielse
från skyldighet att hålla brandkår bara avser viss del av kommunen eller visst
slag av räddningstjänst.

Även om
ett kommunalt räddningsorgans kapacitet i princip skall vara avpassad efter
förhållandena inom dess verksamhetsområde kan, framhåller utredningen, oförutsedda
situationer inträffa som inte kan bemästras. Sådana situationer kan med hänsyn
tUl räddningsorganens skiftande uppgifter bli vanligare än de fall då
tillfällig släckningshjälp enligt 6 § brandlagen f. n. begärs. Utredningen
föreslår därför att rätt all påkalla tUlfällig hjälp skall föreligga bortsett
från del fall alt den kommunala brandkåren tillfälligt inte kan ingripa - i
alla situationer när omfattande eller särskilda räddningsåtgärder är
nödvändiga. Hjälpskyldigheten skall enligt förslaget omfatta den hjälpande
kommunens hela organisation för räddningstjänst.

Enligt
utredningen är erfarenheterna av kommunalförbundet som samverkansform inom
brandförsvaret goda, särskilt när samverkan avser ell flertal kommuner. Genom
kommunalförbundet vinns en organisatorisk enhetlighet som annars kan vara svår
alt uppnå och som främjar ett ändamålsenligt utnyttjande av kommunernas samlade
resurser. Den vanligaste formen för samverkan inom brandförsvaret är
emellertid det interkommunala avtalet, anför utredningen. Denna samverkansform
är smidig och lätt att anpassa till ändrade förhållanden. De interkommunala
avtalen kan också när det gäller räddningstjänsten väntas bli av stor betydelse
för samverkan över kommungränserna. Utredningen förutsätter att Svenska kommunförbundet
i samråd med den centrala statliga tillsynsmyndigheten kommer att utarbeta
normalavtal för de typer av avtal som kan förmodas bli vanligast. Genom avtal
kan inte bara organiseras verksamhetsområden som berör mer än en kommun och
samverkan avseende en viss del av räddningstjänsten ulan också komma lill stånd
samarbete i fråga om utnyttjande av specialutrustning eller specialutbildad
personal.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 44

Remissyttrandena

Som framgår av vad som anförts förut ansluter sig de allra
flesta remissinstanserna tUl utredningens uppfattning att tyngdpunkten i den
lokala räddningstjänstorganisationen bör ligga i det kommunala brandförsvaret.
Samtliga remissinstanser som yttrar sig på denna punkt tillstyrker förslaget
att den kommunala räddningstjänsten skall stå under statlig tillsyn.
Remissinstanserna har inte något all erinra mot förslaget att
underställningsskyldigheten i fråga om brandordningarna skall behåUas.

Naturvårdsverket
anför att det är lämpligt att brandkårerna får huvudansvaret för
räddningstjänsten. Det bör emellertid stå kommunerna fritt att organisera
verksamheten på annat sätt, när det är ändamålsenligt. Utredningens förslag
medger enligt kommerskollegium att kommunerna bygger upp den lokala
räddningstjänstorganisationen med hänsyn lill vad som är mest ändamålsenligt i
det enskUda fallet.

Helsingborgs
kommun finner det uppenbart alt brandkårerna är mest lämpade att svara för
räddningstjänsten. Kommunen vill inte ansluta sig tUl utredningens uppfattning
att det kan vara lämpligt att ansvaret för räddningstjänsten i viss del av en
kommun eUer för räddningstjänst av visst slag läggs på ett annat kommunalt
organ, t. ex. hamnförvaltningen i fråga om oljebekämpning inom hamnområdet.
Självfallet bör hamnförvaltningen bidra med sina resurser men ledningen vid
större olyckor måste handhas av den organisation som har ansvaret för räddningstjänsten
i övrigt. Andra kommunala organ kan inte upprätthålla en beredskap som är
likvärdig med brandkårens. Med hänsyn till brandkårernas höga beredskap och
tillgång lill teknisk utrustning anser Örebro och Karlskoga kommuner att
brandkårerna bör ha huvudansvaret för räddningstjänsten. Det är emellertid
angeläget att ett nära samarbete kommer tUl stånd både med kommunala
förvaltningar eller andra organ inom kommunen som har resurser för
räddningstjänst och med andra kommuner. Om tillräcklig effektivitet skall
kunna nås till rimlig kostnad, blir det nödvändigt att samarbetet, särskilt i
fråga om planläggningen, omfattar en större region.

Behovet
av samverkan mellan kommunerna särskUt i fråga om oljeskyddsberedskapen
understryks av flera remissinstanser. Eftersom oljeskadorna drabbar kommunerna
mycket ojämnt, är det sålunda enligt Svenska petroleum institutet angeläget att
kommunerna samverkar på detta område. Genom sådan samverkan kan dubbleringar i
fråga om beredskapsorganisation och förråd av bekämpningsmedel undvikas. Liknande
synpunkter anförs av länsstyrelsen i Västernorrlands län och Göteborgs kommun,
vilka anser att oljeskyddsberedskapen utan olägenhet bör kunna koncentreras
till ett fåtal platser inom varie län, samt av Uddevalla och Hagfors kommuner.

Inte bara
kommunala och statliga organ ulan också enskilda företag kan, anför Svenska
kommunalarbetareförbundet, göra värdefulla insatser inom vissa delar av
räddningstjänsten t. ex. oljebekämpningen. Däremot bör ansvaret för
räddningstjänsten i dess helhet inom en viss kommun inte få överlåtas
på ett enskilt förelag. Göteborgs kommun anför

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 45

Uknande synpunkter och tUlägger alt brandkåren bör vara
kommunal och drivas utan vinstintressen.

Enligt Svenska brandförsvarsföreningen kan ett
auktorisationsförfaran-de vara lämpligt i fråga om sådana företag som skall
utföra oljebekämpning. Denna uppgift bör ankomma på en särskild nämnd i vilken
den centrala tUlsynsmyndigheten, kommunerna och näringslivet bör vara
representerade, Sveriges industriförbund anser däremot att, om ett
auklorisationsförfarande införs, prövningen bör ankomma på den centrala
tillsynsmyndigheten och länsstyrelsen,

I områden med tät befolkning och med relativt korta
avstånd mellan de olika kommunernas tätorter och hamnar skulle enligt
Helsingborgs kommun ett samarbete mellan kommunerna i form av ett kommunalförbund
för räddningstjänst kraftigt öka resurserna. Inom nordvästra Skåne skulle
räddningstjänsten kunna skötas effektivare, om den ankom på en gemensam
organisation. Härigenom skulle exempelvis alla bogserbåtar, flodsprutor osv.
kunna disponeras för en planlagd insats vid en större olycka i en hamn.

Planläggning och ledning av räddningsarbete

Nuvarande förhållanden och tidigare förslag

I detta avsnitt behandlas endast planläggningsarbetet hos
de lokala räddningsorganen och ledningen av räddningsarbetet vid ett nödläge av
"normal" omfattning. Katastrofberedskapsplanläggningen och ledningen
av arbetet vid en olycka av katastrofkaraktär behandlas i ett särskilt avsnitt.

Varken brandlagen eller brandstadgan innehåller några
bestämmelser som uttryckligen ålägger brandchefen eller annan att upprätta
planer för släckningsarbetet vid brand. En viss planläggningsskyldighel kan
dock sägas följa av föreskrifterna i 8 § 1 och 2 mom. brandstadgan om att
brandchefen skall vårda sig om att kommunens brandförsvar är ändamålsenligt
ordnat och se till att föreskriven brandberedskap upprätthålls. Statens
brandinspektion har i sitt meddelande 1959:5 rekommenderat brandcheferna alt
upprätta detaljerade släckningsplaner för katastrof-bränder. Såväl
länsstyrelserna som kommunerna har vidare i stor utsträckning låtit upprätta
planer för ingripanden vid katastrofer i allmänhet. Enligt atomskyddslagen kan
Kungl. Maj:t ålägga länsstyrelserna att upprätta organisationsplaner avseende
de åtgärder som behövs för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen som vid
en atomolycka kan spridas från en atomanläggning. SärskUd planläggning har ägt
rum för räddningsinsatser vid de största trafikflygplatserna och vid järnvägsolyckor.
Vissa företag som bedriver särskilt farlig verksamhet, t. ex. tillverkning av
explosiva varor eller klor, har också upprättat katastrofplaner för
ingripanden vid olyckor i förelagens anläggningar.

Som förut nämnts utövar brandchefen enligt 8 § 1 mom.
brandstadgan närmast under brandstyrelsen ledningen av kommunens brandförsvar.
På

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 46

brandchefen ankommer bl, a, att föra befäl över kommunens
brandstyrka (8 § 2 mom,). Brandkår som på grund av släckningsavtal deltar i
brandsläckning ingår i kommunens brandstyrka (4 § brandlagen). När sådan
tUlfällig släckningshjälp som avses i 6 § brandlagen har lämnats av annan
kommun, skall enligt 9 § 1 mom. brandstadgan befälet utövas av den befälhavare
som har fått hjälpen. I samma moment föreskrivs all brandchefen har befälsrält
över brandkår, t. ex. industribrandkår, som tUlsammans med kommunens brandstyrka
deltar i brandsläckning inom anläggning för vars skydd kåren är uppsatt.
Bestämmelserna i 9 § 1 mom. hindrar inte alt överenskommelse träffas om att
annan än den som anges där skall utöva befälet. Den som inte åtlyder vad
brandbefäl i och för tjänsten befallt kan enligt 16 § brandlagen dömas till
böter.

I fråga om bestämmelserna i 9 § 1 mom. brandstadgan
anförde föredragande departementschefen i prop. 1962:12 bl.a. att det är
uppenbart att släckningsarbetet på en brandplats inte kan ledas effektivt av
två av varandra oberoende chefer. De olägenheter som kan uppkomma, om enighet
inte kan nås om att en av cheferna skall utöva befälet över all deltagande
personal, är enligt vad departementschefen anförde allvarligare än det ingrepp
som förorsakas huvudmannen för en industri-brandkär genom alt denna ställs
under brandchefens befäl.

I fråga om ledningen av räddningsarbetet vid en
luftfartsolycka eller järnvägsolycka eller när militär personal deltar hänvisas
till den redogörelse som lämnas i avsnittet om nuvarande resurser för
räddningstjänst m. m. 1 de planer som enskilda företag har utarbetat för
beredskapen i företagens anläggningar anges ofta att ledningen på olycksplatsen
utövas av brandchefen ensam eller tillsammans med en arbetsledare vid
företaget. Polisinstruktionen innehåller bl. a. bestämmelserom
befälsför-håUanden inom de olika polisorganen. I 39 § föreskrivs att
polischefen ensam utövar polisledningen i polisdistriktet. För fredstid saknas
bestämmelser om befälsförhållandena när polispersonal tillsammans med annan
personal deltar i viss verksamhet.

Förvaltningen av de angelägenheter som enligt
oljeskyddsutredningens förslag skall ankomma på kommun skall enligt förslaget
handhas av den kommunala nämnd som kommunfullmäktige bestämmer. Nämnden skall
bestämma vem som skall utöva ledningen vid ingripande med anledning av att olja
har kommit lös. Till ledare kan enligt vad utredningen anför utses t, ex,
brandchefen, chefen för byggnads- eUer gatukontoret, vattenverkschefen,
hamnchefen eller kommunalingenjören,

Räddningstiänstutredningen

För en effektiv räddningstjänst krävs enligt utredningen
att olycksrisker inventeras samt att räddningsplaner upprättas och ständigt
hålls aktuella. Planläggningen bör främst ta sikte på de särskilda riskobjekten
men den bör också omfatta andra förutsebara olyckor av större omfattning eller
speciell art. Planerna bör innefatta inventering av alla tänkbara personella
och materiella resurser - kommunala, statliga (civila

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 47

och militära) samt enskilda. Vid upprättande av planerna
bör samråd ske med bl. a. polismyndigheten, kommunala och landstingskommunala
myndigheter samt företrädare för större företag eller anläggningar som berörs
av viss planläggning. Brandchefen bör ha ansvaret för planläggningen också i fråga
om sådan räddningstjänst som ankommer på ett annat organ än brandkåren.

Räddningstjänstutredningen delar in ledningen av
räddningsarbetet i två moment, ett tekniskt-taktiskt och ett organisatoriskt.
Enligt utredningen är det självklart att den teknisk-taktiska ledningen i
princip utövas bäst av den som har utbildning i bekämpning av skador av det
slag som hotar, på det verksamhetsområde som berörs av olyckan eller inom den
verksamhet som har orsakat olyckan. Vid brand är således den som har brandteknisk
utbildning bäst ägnad att leda släckningsarbetet. Vid en gruvolycka kan det
vara bäst att anförtro ledningen åt en arbetsledare inom gruvföretaget, som
känner väl tUl gruvan och som kan bedöma rasrisker m. m. 1 fråga om den
teknisk-taktiska ledningen är således de tekniska kunskaperna avgörande.

Ju mer omfattande olyckan är och ju flera olika organ som
deltar i räddningsarbetet desto större betydelse får enligt utredningens mening
det organisatoriska momentet i ledningen av arbetet. För den organisatoriska
ledningen behövs organisationsförmåga, överblick och tillgång till
sambandsmedel liksom vissa maktbefogenheter, t. ex. befälsrätt över organ och
personer som deltar i räddningsarbetet samt rätt att göra avspärrningar,
besluta om utrymningar och rekvirera hjälp och materiel.

Utredningen anför att det inte är givet att de skilda krav
som bör ställas på ledningen alltid kan uppfyllas av en enda person.
Erfarenheterna från en del större olyckshändelser visar enligt utredningen alt
räddningsarbetet ofta kan ledas effektivt av flera personer gemensamt utan att
det behöver stå klart vem som har den högsta ledningen. Var och en utövar då de
befogenheter som tillkommer honom och ingen har befälsrätt gentemot de andra.
Med en sådan ordning finns goda möjligheter att låta sakkunskapen i varje
särskilt avseende komma till sin rätt.

Man får
emellertid, anför utredningen, inte bortse från att vilja till .samarbete och
ansvarstagande undantagsvis kan saknas eller från att ovisshet kan råda om
befogenheter och skyldigheter. Ingripanden med riktiga åtgärder kan då
fördröjas eller felaktiga åtgärder vidtas. Det kan inte uteslutas att
motsättningar uppkommer rörande räddningsarbetets organisation och utförande.
Även om de berörda cheferna är ense, kan arbetets omfattning medföra att en
enhetlig ledning behövs. Vissa åtgärder, framför allt ingripanden i tredje mans
rätt, är f. ö. av den naturen att de bör ankomma på en offentlig myndighet, som
är angiven på förhand och vars befogenheter och ansvar är klart bestämda.
Utredningen anser därför att det måste kunna bestämmas vem som i ett visst fall
har ledningen och ansvaret. Maktbefogenheterna och ansvaret måste kunna förenas
hos en person.

De skäl som ligger tiU grund för förslaget att
räddningstjänsten skall

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 48

åläggas kommunerna, främst brandkårerna, talar enligt
utredningen också för att brandchefen bhr räddningsledare. Om det kommunala
huvudmannaskapet och ansvaret godtas, ligger det vidare i sakens natur att en
kommunal tjänsteman i princip bör ha ledningsansvaret.

Utredningen föreslår att ledningen och ansvaret vid
räddningsingripande skall tUlkomma brandchefen i den kommun där olyckan har
inträffat. En regel härom innebär inte i första hand att brandchefen skall
överta de uppgifter som åligger cheferna för övriga deltagande organ. För de
undantagsfall där regeln behövs gÖr den emellertid klart var ledningen och
ansvaret Ugger. En bestämmelse om ledningen vid räddningsingripande bör därför
utformas så att brandchefen skall utöva befälet, om inte annat överenskommits.

Den föreslagna bestämmelsen innebär att brandchefen vid
räddningsarbete, liksom f. n. vid brand, får befälsrätt över personal från
olika organ. Som exempel nämner utredningen personal hos gatukontor, hälsovårdsförvaltning
och hamnförvallning, läkare, sjuksköterskor och ambulanspersonal, personal vid
en olycksdrabbad anläggning där räddningsarbete pågår samt personal vid privata
företag som biträder i arbetet.

Utredningen anför vidare följande.

Slutligen kan brandchefens ledningsansvar omfatta statliga
organ, t. ex. militär personal, civilförsvarspersonal, luftfartsverkels
brandkårer och SJ:s röjningsmanskap. En särställning i förhällande till
brandchefen intar polischefen. Polisen skall nämligen enligt 2 §
polisinstruktionen lämna aUmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp.
Polisen är till följd härav skyldig att ingripa och delta vid varje slag av
olyckshändelse. Det åligger därför polismyndigheten alt vid aUa typer av
olyckor samverka med brandchefen.

Rem issy 11 ran de na

Vad utredningen anför om planläggningen på lokal nivå har
inte föranlett några egentliga erinringar vid remissbehandlingen. Remissinstanserna
ansluter sig sålunda i huvudsak till utredningens förslag men anför också några
kompletterande synpunkter.

Örebro
kommun anser att samarbete vid planläggningen bör ske inom större områden än
kommunerna. Statens järnvägar framhåller att del är angelägel att samråd vid
planläggningsarbetet äger rum med de regionala järnvägsmyndigheterna.
Räddningsplaner måste enligt Bofors AB finnas vid större industrier och vid
industrier med tillverkning som kan innebära risk för större olyckor. Planerna
bör göras upp i samarbete med kommunerna. Landstingsförbundet anser att det är
lämpligast att katastrofplan för sjukvårdsenhet upprättas inom enheten och
därefter läggs tUl grund för brandchefens planläggningsarbete. Katastrofplanens
redovisning av de sjukvårdsresurser som kan disponeras är av grundläggande
betydelse vid planläggning för en effektiv räddningstjänst.

Detaljerade anvisningar till ledning för
planläggningsarbetet bör enligt länsstyrelserna i Kristianstads, Örebro,
Kopparbergs och Gävleborgs län.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 49

länsbrandinspektören i Hallands län och Kramfors kommun
utarbetas centralt.

Flera remissinstanser framhåller alt det för de
undantagsfall där en effektiv samverkan mellan olika medverkande räddningsorgan
inte ändå kan komma till stånd är angeläget att det klart kan bestämmas på vem
ledningsansvaret ytterst ankommer. Tveksamhet i delta hänseende kan, anför
länsstyrelsen i Kalmar län, leda tiU att insatsen blir mindre effektiv.
Länsstyrelsen i Stockholms län stryker under betydelsen av att det finns en
ansvarig räddningsledare som svarar för bl. a. samordning av tillgängliga
resurser, samråd med berörda myndigheter och beslut om ingrepp i annans rätt.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län,
Jönköpings läns landstingskommun, Uppsala och Örebro kommuner,
länsbrandinspektören i Kopparbergs län och polischefen i Visby poUsdistrikt.

Remissinstanserna anser genomgående all brandchefen i
regel bör utöva den organisatoriska ledningen och oftast också den
teknisk-taktiska ledningen, eftersom han har den största erfarenheten av
räddningsverksamhet. Länspolischefen i Kronobergs län och polischefen i Växjö
polisdistrikt anser dock - med hänsyn liU polisens uppgifter enligt 2 §
polisinstruktionen och polisens centrala stäUning i samhällets räddningstjänst
- att den organisatoriska ledningen bör ankomma på polischefen. Vid brand på
fartyg som ligger vid kaj kan enligt Svenska brandförsvarsföreningen
komplikationer inträffa, om det inte kan entydigt fastställas vem som skaU
utöva befälet, brandchefen eller på grund av sjölagens bestämmelser -
fartygets befälhavare.

Länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län samt
Göteborgs kommun framhåller att brandchefen bör utöva befälet också när andra
kommunala organ än brandkåren, statliga organ eller enskilda företag deltar i
räddningsarbetet. Statens järnvägar, som inte har några erinringar mot förslaget
att brandchefen skaU utöva den organisatoriska ledningen, anför att nägon
särskild reglering av ledningsansvaret inte behövs för samordning och insats av
järnvägens personal och hjälpmateriel. Det förutsätts dock att avsteg från
föreskrifterna om trafiksäkerhet och elsäkerhet inte görs ulan samråd med
behörig järnvägsmyndighet. Brandchefen bör enligt luftfartsverket också vid
flygolycka ha huvudansvaret för räddningsarbetet på haveriplatsen.

1 fråga om förhållandet mellan brandchefen och
sjukvårdspersonalen förutsätter Landstingsförbundet att brandchefens befälsrätt
inte skall avse de egentliga vårdinsatserna och att den inte skall omfatta
annan sjukvårdspersonal än den som deltar i arbetet på olycksplatsen. Brandchefen
bör enligt överbefälhavaren endast ha en "anvisningsrätl" gentemot
militär personal som deltar i räddningsarbetet, medan befälsrätten över denna
personal bör ligga hos den mUitäre chefen.

Frågan om förhåUandet mellan brandchefen och den
polispersonal som deltar i räddningsarbetet berörs av åtskUliga
remissinstanser. Polischefen i Östersunds polisdistrikt anför alt
erfarenheterna av samverkan mellan polisen och brandförsvaret är goda och att
frågan om vem som skall

4 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 50

utöva den organisatoriska ledningen därför inte kommer att
medföra några större problem. Länspolischefen i Örebro län ger uttryck för
samma mening. Svårigheten från juridisk synpunkt att ställa polispersonal under
befäl av annan än polisbefäl kommer enligt länsstyrelsen i Östergötlands län
inte att få någon betydelse i praktiken. Brandchefen bör ha befälsrätt över all
personal, även polispersonal, som deltar i räddningsarbetet, anför
länsstyrelsen i Kalmar län. Däremot skall polischefen givetvis inte vara
underställd brandchefen. Länsstyrelsen i Malmöhus län ullalar att brandchefen
bör ha högsta befälet på olycksplatsen och bestämma i alla icke polisiära
frågor.

Flertalet
av de remissinstanser som berör frågan om förhållandet mellan räddningsledaren
och polispersonalen anser att det är helt klart att polispersonal som deltar i
räddningsarbetet inte kan ställas under befäl av annan än polisbefäl och att
detta bör framgå av bestämmelserna om ledningen vid räddningsarbete. Synpunkter
av detta slag anförs i yttrandena från rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i
Södermanlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län samt
länspolischeferna i Östergötlands, Kalmar, Örebro och Västernorrlands län. En
lösning som innebär att polispersonalen ställs under brandchefens befäl skulle
enligt rikspolisstyrelsen och länspolischefen i Östergötlands län vara felaktig
från principiell synpunkt och medföra en ohållbar situation med hänsyn till
polisens ställning i samhället och till de bestämmelser om befälsrätt som
gäller inom polisväsendet. Länspolischefen i Kalmar län anför att
polisinstruktionens bestämmelser om polisens uppgift att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet medför att polispersonal inte kan ställas under
brandchefens befäl. Som nyss nämnts motsätter sig också länsstyrelserna i
Örebro och Kopparbergs län att polispersonalen ställs under brandchefens befäl.
Dessa remissinstanser anser emeUertid att brandchefen bör ha en rätt att ge
polisbefäl som deltar i arbetet på olycksplatsen direktiv om verksamhetens
inriktning. Brandchefen bör enligt sistnämnda länsstyrelse också ha rätt all
påkalla vissa polisiära åtgärder. Länsstyrelsen i Stockholms län anför att
brandchefens befälsrätt inte bör omfatta de rent polisiära uppgifterna eller
ge honom rätt att förfog-a över polispersonalen eller dess materiel.

Av vad
utredningen anför framgår enligt rikspolisstyrelsen, länspolischefen i
Östergötlands län och polischefen i Visby polisdistrikt inte klart vilken
omfattning brandchefens befälsrätt avses få. Rikspolisstyrelsen anser att ledningsuppgifterna
bör fördelas mellan brandchefen och polischefen enligt följande.

Brandchef (räddningsledare) åläggs ansvar för taktisk och
organisatorisk ledning av direkta räddningsåtgärder på skadeplats, där den
primära uppgiften är att rädda människoliv och den sekundära att rädda
materiella värden. Polischef åläggs ansvar för övriga på grund av
räddningsverksamheten erforderliga åtgärder. Bland här avsedda åtgärder må
nämnas avspärrning och trafikreglering, utrymning och bevakning, transport av
läkare i ett inledningsskede, identifiering av döda, uppsamling och
registrering av gods, teknisk undersökning och utredning,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 51

information tUl allmänheten om polisiära åtgärder och
upprätthållande av erforderligt samband.

Genom en sådan ansvarsfördelning skulle räddningsarbetet
fungera smidigare och effektivare, anser rikspoUsstyrelsen. Länspolischeferna i
Östergötlands och Kalmar län anför liknande synpunkter på uppgiftsfördelningen
mellan brandchefen och poUschefen,

Regional verksamhet för räddningstjänst

Nuvarande förhållanden m. m.

Som förut nämnts skall länsstyrelsen enligt 24 §
brandsladgan se till att brandförsvaret inom länet är tiUfredsställande ordnat.
Kommunfullmäktiges beslut att anta brandordning skall enligt 2 § understäUas
länsstyrelsens prövning, I samband med fastställelseprövningen bedömer
länsstyrelsen om en kommun, som har träffat släckningsavtal enligt 4 §
brandlagen, kan befrias från skyldighet att håUa brandkår, I länsstyrelsens
liUsynsuppgift ingår också alt kontrollera att kommunerna efterlever
brandordningarna. I tUlsynsverksamheten har länsstyrelsen befogenhet att
förelägga kommun, brandsyneförrättare m. fl. vite (24 § brandstadgan).

Länsstyrelsen har inte några ledningsuppgifter vid
släckning av brand. Enligt 9 § 2 mom. brandsladgan kan länsstyrelsen dock
förordna särskUd befälhavare, när brand har tagit eller hotar att ta större
omfattning. Brandlagstiftningen ålägger inte länsstyrelserna några
planläggningsupp-gifler med sikte på större bränder. Förut har nämnts att
statens brandinspeklion har rekommenderat brandcheferna att upprätta planer för
släckningsarbetet vid kataslrofbränder. Av vad som anförs i avsnillet om
nuvarande resurser för räddningstjänst m, m, framgår att ansvaret för ledningen
av räddningsarbetet vid en olycka i en atom an läggning och för viss
planläggning ankommer pä de länsstyrelser som Kungl. Maj:t bestämmer, 1 nämnda
avsnitt redovisas också att flera länsstyrelser har upprättat beredskapsplaner
för katastrofer i aUmänhet eller katastrofer av visst slag, t, ex,
oljekatastrofer. Enligt dessa katastrofplaner skaU i aUmänhet ledningen av
räddningsarbetet utövas av länsstyrelsen eUer av en särskilt organiserad
ledningsgrupp inom länsstyrelsen. Vid flera katastrofer, t, ex, stormkatastrofen
i Göteborg hösten 1969, har länsstyrelsen också tagit ledningen och ansvaret
för räddningsarbetet.

Enligt oljeskyddsutredningens förslag skaU länsstyrelsen,
i fråga om beredskapen mot skada av olja som har kommit lös, ha
tiUsynsuppgifter motsvarande dem som åligger länsstyrelsen enligt
brandlagstiftningen. När synnerliga skäl föreligger, skall länsstyrelsen vidare
kunna överta ledningen av bekämpningsarbetel, TiU stöd för detta förslag anför
utredningen bl. a. alt del i katastrofsituationer kan vara nödvändigt alt samla
och samordna de resurser som finns inom ett större område och att ingripa med
extraordinära åtgärder. Behovet av samordning och enhetlig ledning medför då
att beslutanderätten inte bör ligga på ett kommunalt organ.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 52

För sina regionala tillsynsuppgifter inom brandförsvaret
biträds länsstyrelserna utom länsstyrelsen i Gotlands län av särskUda
experter, länsbrandinspektörer. Enligt instruktionen (1965:685) för
länsbrandin-speklörerna skall länsbrandinspektör efter länsstyrelsens
bestämmande avge yttranden och verkställa besUctningar saml delta i
handläggningen av vissa brandförsvarsärenden, Länsbrandinspektören skall vidare
skaffa sig en såvitt möjligt fullständig och allsidig kännedom om länets
brandförsvar samt till länsstyrelsen anmäla brister och föreslå åtgärder för
deras avhjälpande, I förhållande till kommunerna intar länsbrandinspektören en
rådgivande ställning, Länsbrandinspektören är i regel brandchef i någon av de
större kommunerna i länet.

Enligt 4 § förvaltningslagen (1971:290) är den som har att
handlägga ärende hos förvaltningsmyndighet jävig om ärendet har blivit
anhängigt hos myndigheten efter överklagande eller underställning eUer på grund
av tillsyn över annan myndighet och han tidigare hos den underordnade
myndigheten har deltagit i den slutliga handläggningen av ärende som rör saken
(tvåinstansjäv), I paragrafen finns också bestämmelser om bl, a, sakägarjäv,
ställförelrädarjäv, intressejäv och delikatessjäv. Tvåinstansjäv för
länsbrandinspektören föreligger bl. a. när besvär anförs hos länsstyrelsen
över ett brandsyneföreläggande som länsbrandinspektören har meddelat i
egenskap av brandchef eller över ett beslut av brandstyrelsen i ett ärende där
han har varit föredragande. Jäv torde också föreligga vid länsstyrelsens
prövning av en brandordning som grundas på ett förslag som han har utarbetat i
egenskap av brandchef. Den som är jävig får i princip inte handlägga ärendet (5
§ förvaltningslagen).

Frågan om länsbrandinspektörernas stäUning har behandlats
i bl, a, brandförsvarsutredningens betänkande (StencU C 1969:12) Statlig tUlsyn
över brandförsvaret. Brandförsvarsutredningen anförde bl. a. följande.

En genomgång av de olika ärendetyper som länsstyrelsen
handlägger inom brandförsvarsomrädet brandordningar, avtal och andra organisatoriska
ärenden, sotningstaxor, skogsbrandförsvar, behörighetsfrågor, förelägganden och
besvär, allmän tillsyn, civUförsvar och konsultativ verksamhet visar att
flertalet av ärendena inte kan handläggas utan biträde av brandsakkunnig.
Brandförsvarsutredningen har funnit alt av de alternativ som finns för att
tUlgodose delta behov bör en organisation med centralt placerad expertis bäst
fyUa de uppställda kraven. Härigenom undviks jävssitualioner och vinns
enhetlighet i handläggningen av brandfrågorna, AUteftersom en utveckhng sker
mot ell från brandförsvarssynpunkt alltmera komplicerat samhäUe, blir kraven
på överblick över stora regioner alltmer påfallande. En rad av de problem som
uppstår är sådana alt kännedom om likartade fall förenklar lösningen.

Brandförsvarsutredningen föreslog att
länsbrandinspektörsorganisatio-nen skulle upphöra och att fyra nya tjänster
skulle inrättas vid statens brandinspektion. De nya tjänstemännen skulle ha
till huvudsaklig uppgift att i olika former biträda i den regionala
tUlsynsverksamheten.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes
brandförsvarsutredningens förslag av civUförsvarsstyrelsen, statskontoret,
statens planverk, länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Västernorrlands
län. Svenska kommunförbun-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 53

det och Svenska brandförsvarsföreningen. Flertalet
länsstyrelser avstyrkte förslaget liksom Svenska brandbefälels riksförbund och
föreningen Sveriges länsbrandinspektörer,

1 1970 års statsverksproposition (Bil, 14, F 1) föreslog
Kungl. Maj:t i enlighet med brandförsvarsutredningens förslag att
länsbrandinspektörs-organisationen skuUe ersättas av fyra nya tjänster vid
statens brandinspektion. I två likalydande motioner, 1:673 och 11:785,
hemställdes att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag. Statsutskottet (SU
1970:12) tillstyrkte motionärernas hemställan. Utskottet anförde bl. a.

Utskottet delar den i statsrådsprotokoUet och motionerna
anförda meningen att skäl föreligger för att pröva frågan om hur
länsstyrelsernas behov av sakkunskap i fortsättningen skaU tillgodoses.
Lämpligheten av att skapa en centralt placerad enhet för regionala uppgifter
bör emellertid, som även berörs i statsrådsprotokollet, prövas mot bakgrund
inte minst av det kommunala brandförsvarets anpassning till de fortgående
kommunsammanläggningarna. Med hänsyn tUl de skUda lokala betingelser som
fortfarande kvarstår bör emeUertid en omorganisation av länsstyrelsernas
sakkunniga anstå tUls ytterligare klarhet vunnits om utvecklingen i detta
hänseende. Jävssituationer torde under en sådan övergångstid kunna lösas på
hittiUsvarande sätt. Kravet på enhetlighet och samverkan bör, om så bedöms
erforderligt, kunna temporärt tUlgodoses genom att statens brandinspeklion
tillförs ytterligare expertis. Även om räddningstjänstutredningen funnit att
dess kommande förslag, såvitt nu kan bedömas, inte utgör hinder mot en
omorganisation av brandförsvarstiUsynen, kommer ett uppskov med avgörandet dock
att hålla öppen möjligheten tUl ett samlat övervägande.

Riksdagen följde utskottels hemställan (rskr 1970:12).

Räddn ings tians tu tredn inge n

1 det föregående har redovisats utredningens förslag att
tillsyn över kommunernas räddningstjänst skall utövas av en regional statlig
myndighet som bl. a. skaU ha att pröva de kommunala brandordningarna och
därvid ta ställning tUl i vilken utsträckning en kommun kan befrias från
skyldigheten all ha egen brandkår. Utredningens förslag att ansvaret för
katastrofberedskapsplanläggningen och ledningen av räddningsarbetet vid kalastrofer
skall ankomma på en sådan myndighet har också redovisats.

Med katastrof avser utredningen ett nödläge som kräver så
omfattande räddningsåtgärder att en ledningsorganisation ovanför det lokala
planet behövs för bl, a, samordning av resurserna och fattande av beslut som
innebär vittgående ingrepp i annans rätt eller får stor ekonomisk betydelse. De
omfattande insatser som krävs vid en katastrof fordrar enligt utredningen ofta
en koncentration av resurser för räddningstjänst som del inte är rimligt eller ekonomiskt
försvarbart att kräva att en enskild kommun eUer några kommuner i samverkan
skall kunna svara för. Också för samordning av kommunernas verksamhet och för
tillsynen i övrigt behövs, framhåller utredningen, ett regionalt organ som har
överblick över och kännedom om räddningstjänstens organisation inom ett större
område.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 54

De verkliga katastroffaUen får antas bli fåtaliga, anför
utredningen. Det är emeUertid av utomordentlig vikt att beredskapen är sä god,
när en katastrof inträffar, att onödig tidsutdräkt inte uppstår på grund av
exempelvis bristande kännedom om tUlgängliga resurser eUer möjligheterna att
få dessa kompletterade. Katastrofplanläggningen bör dock inte vara mera
ingående eller omfattande än som behövs för att den regionala myndigheten utan
dröjsmål skall kunna organisera och leda räddningsarbetet. Planläggningen bör
vara allmänt utformad så att den kan anpassas tUl de flesta
katastrofsituationer. Den bör bygga främst på de lokala räddningsresurserna och
på de lokala räddningsorganens planläggning. Syftet med den regionala
katastrofplanläggningen bör således kunna uppnås med förhållandevis enkla
åtgärder.

Den
resursinventering som ingår i den lokala planläggningen bör enligt utredningen
ligga tiU grund för den regionala inventeringen. Denna inventering bör vidare
avse den personal och den materiel som vid katastroffall kan ställas tUl
förfogande av polisen, civilförsvaret, mUitära myndigheter, kustbevakningen
osv. Utredningen anser att det knappast är nödvändigt att den regionala
inventeringen omfattar materiel som enskilda företag kan ställa tUl förfogande.
Brandcheferna har goda möjligheter all utan alltför omfattande arbete skaffa
uppgifter om tillgången på för räddningstjänst lämplig tyngre materiel och en
sådan inventering bör ingå i den lokala planläggningen.

En
inventering av katastrofriskerna och en planläggning av räddningsinsatserna är
ett viktigt led i en fuUständig katastrofberedskap, anför utredningen. En
översikt av katastrofriskerna i anslutning till de särskUda riskobjekten inom
kommunerna kan erhållas genom en sammanställning av brandchefernas
inventeringar. Brandchefernas räddningsplaner för eventuella katastrofer bör
också samlas regionalt så att de, när en katastrof inträffar, omedelbart kan
utnyttjas av katastrofledningen. Råd och anvisningar beträffande
planläggningens omfattning och innehåll bör utarbetas centralt. Den medicinska
katastrofberedskapen inklusive sjuktransporterna bör med hänsyn till denna
beredskapsplanläggnings starka anknytning till sjukvården i övrigt inte
inordnas i den regionala katastrofplanläggningen.

I fråga om
ledningen av räddningstjänsten vid kalastrofer skiljer utredningen meUan två
delvis olika ledningsuppgifter. Den ena är den direkta ledningen av
räddningsarbetet på olycksplatsen. Den andra är den ledningsverksamhet som går
ut på att lösa samordningsfrågor, se till att tUlgängliga resurser utnyttjas
effektivt, ge direktiv för räddningsarbetets huvudsakliga inriktning samt fatta
sådana beslut i övrigt som krävs för att begränsa skadeverkningarna och som är
av så allmän karaktär att de inte bör eller kan fattas av räddningsledaren på
olycksplatsen. Den förstnämnda uppgiften bör fullgöras av en särskUd
räddningsledare. Den sistnämnda bör ankomma pä en myndighet som har tUlräcklig
överblick, tiUgång till sakkunskap och befogenhet att snabbt vidta de åtgärder
som behövs.

Utredningen
konstaterar att de uppgifter inom räddningstjänsten som bör fullgöras på
regional nivå omfattar samordning av kommunal

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 55

verksamhet, tUlsyn över alt kommunerna organiserar sin
räddningstjänst så alt effektiviteten inte eftersatts, planläggning över
områden som är större än kommunerna och som kan antas bli berörda av en
katastrof samt ledning av räddningstjänsten vid katastrofer.

Om länsstyrelsen åläggs ansvaret för de uppgifter som det
här är fråga om, innebär det enligt utredningen inget annat än en påbyggnad på
eller utveckling av de uppgifter inom samhällets räddningstjänst som länsstyrelsen
i praktiken redan fullgör. Någon annan regional statlig myndighet som kan komma
i fråga finns inte. Verksamheten är inte av den omfattningen att en särskild
myndighet bör skapas för ändamålet. Utredningen föreslår därför att uppgifterna
skall ankomma på länsstyrelsen.

Utredningen anför att en ledningsgrupp bör organiseras
inom länsstyrelsen så att denna snabbt kan börja sin verksamhet som
ledningsorgan, när en katastrof har inträffat. Ledningsgruppen skall tUlföra
länsstyrelsen den sakkunskap som är nödvändig för att länsstyrelsen skall kunna
utan dröjsmål fatta de beslut som behövs. Länsstyrelsen bör kunna delegera viss
beslutanderätt till en eller flera tjänstemän som tillhör länsstyrelsen och
ingår i ledningsgruppen.

Med hänsyn till att effektiva räddningsinsatser ofta kräver
att beslut av ingripande natur fattas snabbt anser utredningen att
landshövdingen eUer dennes ställföreträdare bör leda ledningsgruppens arbete.
Enligt utredningens uppfattning bör i ledningsgmppen ingå en brandsakkunnig
med god kännedom om den lokala räddningstjänstorganisationen i länet,
länspolischefen, naturvårdsdirektören, sjukvårdsdirektören eUer motsvarande
chefstjänsteman hos landstingskommunen jämte den medicinska sakkunskap som kan
anses nödvändig saml i förekommande fall kusldistriktschefen eller en
representant för denne. I övrigt kan sammansättningen av ledningsgruppen
varieras efter vad som bedöms lämpligt med hänsyn tUl länets förhållanden och
länsstyrelsens katastrofplanläggning. Det kan sålunda övervägas att låta
militärassistenten och försvarsdirektören tUlhöra ledningsgruppen. TiU gmppen
bör vid aktuella katastroffall kunna knytas sakkunniga på skUda områden.

Med hänsyn till länsstyrelsernas nuvarande
tiUsynsuppgifter på brandförsvarets område och till de ytterligare uppgifter
som enligt utredningens förslag skall ankomma på länsstyrelserna anser
utredningen att länsstyrelserna kommer att behöva expertis inom
räddningstjänstområdet också efter den 1 januari 1974, då den pågående
kommunindelningsre-formen är i huvudsak genomförd.

Utredningen
räknar med att kommunindelningsreformen och en ökad kommunal samverkan kommer
alt medföra att flertalet kommuner inom några år har tillgång lUl en teknisk
sakkunskap som många kommuner med deltidsanställda brandchefer nu saknar. Den
rådgivande verksamhet-som länsbrandinspektörerna nu utövar i dessa kommuner
kommer därför att förändras.

Länsstyrelsernas tillsynsuppgift bör enligt utredningens
mening främst vara av samordnande karaktär. Regelbundna överläggningar med
kommu-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 56

nernas brandchefer och Svenska kommunförbundets
länsavdelning bör vara ett lämpligt instrument för denna verksamhet. Ett
informellt samråd mellan de branddelegationer inom Svenska kommunförbundets
länsavdelningar som finns eUer är under uppbyggnad i varje län och
länsstyrelsen bör vara av stort värde för samordning av räddningstjänsten.

Enligt utredningen kommer länsstyrelsernas behov av
särskild teknisk sakkunskap huvudsakligen alt avse biträde vid prövningen av
kommunala brandordningar, vid handläggningen av vissa besvärsärenden m, m, och
vid katastrofberedskapsplanläggningen. Länsstyrelsernas kontinuerUga sysslande
med planläggningen blir enligt utredningens förslag av förhållandevis
begränsad omfattning. Utförliga centrala anvisningar medför att arbetet efter
uppbyggnadsskedet - normalt kan utföras ulan särskUd teknisk sakkunskap.
Utredningen bedömer att inte ens arbetsuppgifterna i två eUer i flera fall tre
eUer fyra län sammanlagt kommer alt motivera särskUda experttjänster vid
länsstyrelserna, när kommunindelningsreformen genomförts och
brandchefstjänsterna i flertalet kommuner besatts med brandingenjörer.

Om länsbrandinspektörsorganisationen behålls i sin
nuvarande form, kommer jävsproblemen att bli alltmer påtagliga på grund av den
omfattande kommunala samverkan som förutsätts inom samhällets räddningstjänst,
framhåUer utredningen. Del kan vidare antas att brandcheferna i de största
kommunerna knappast kommer att kunna fullgöra både tjänsten som brandchef och
uppdraget som sakkunnig åt länsstyrelsen. Utredningen anser att en lösning som
innebär att landet delas in i förslagsvis fyra eller fem regioner med brand-
och räddningsteknisk expertis avsedd att bistå länsstyrelserna inom varje
region inte skulle medföra några särskilda fördelar. Möjligheten att få lokal-
och personkännedom inom en sådan större region torde inte vara mycket större,
om tjänstemannen är stationerad inom regionen än om han är placerad centralt
och primärt lUldelas ett visst verksamhetsområde. En placering vid den centrala
tiUsynsmyndigheten medför däremot den betydelsefulla fördelen att tjänstemännen
fortlöpande kan samråda, varigenom enhetligheten i utformningen av samhällets
räddningstjänst skuUe främjas. En centralt placerad expert skulle också få en
vidare överblick över räddningstjänsten i allmänhet och de tekniska resursernas
utveckling.

Utredningen föreslår därför att
länsbrandinspektörsorganisationen ersätts av ett antal tjänster vid den
centrala tUlsynsmyndigheten, 1 vart faU lUl dess erfarerUiel av organisationen
har vunnits bör antalet sådana tjänster i enlighet med
brandförsvarsulredningens förslag bli fyra. Det förutsätts att var och en av
ifrågavarande tjänstemän i huvudsak tjänstgör som sakkunnig ål i förväg
bestämda länsstyrelser.

Utredningen föreslår, som förut sagts, al!: ledningen av
räddningstjänsten, när en katastrof har inträffat, skall ankomma på
länsstyrelsen. Innan länsstyrelsen har övertagit ledningen, vilar ansvaret
självfallet på den lokala räddningsledaren, brandchefen. I regel torde det
också bli brandchefen som bedömer om en katastrofsituation föreligger eUer
hotar att inträffa. Han bör i sådant fall vända sig tUl länsstyrelsen och
begära

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 57

alt denna övertar ledningen.

Länsstyrelsen kan naturligtvis inte utöva den omedelbara
ledningen av verksamheten på olycksplatsen, anför utredningen. Det bör därför
föreskrivas att länsstyrelsen skall utse en särskild befälhavare i samband med
att den övertar ledningsansvaret. Att på förhand utse nägon som skall leda
arbetet på olycksplatsen är inte lämpligt eUer ens praktiskt möjligt. Ofta kan
det naturligtvis vara lämpligt att brandchefen utses till befälhavare.

För att
länsstyrelsen skall kunna leda och samordna räddningstjänsten vid en katastrof
måste länsstyrelsen ha rätt att förfoga över personella och materiella resurser
i tillräcklig utsträckning, framhåller utredningen. Viss personal och materiel
kan redan enligt nuvarande bestämmelser ställas tUl förfogande vid katastrofer.
Med stöd av kungörelsen om mUitär räddningstjänst kan militärt bistånd erhållas
och under vissa förutsättningar kan hemvärnet tas i anspråk. Viss
civUförsvarsmateriel får ställas till länsstyrelsens förfogande vid katastrofer
liksom, under vissa mycket begränsade förutsättningar, frivillig
civilförsvarspersonal. På grund av att länsstyrelsen är regional polismyndighet
har länsstyrelsen enligt utredningen möjlighet att vidta de dispositioner av
polisens resurser som katastrofläget kräver. Länsstyrelsen måste också kunna
disponera de kommunala räddningsorganens personal och materiel.

Utredningen föreslår därför att länsstyrelsen ges rätt
att, när en katastrof har inträffat, ta i anspråk samtliga kommunala
räddningsorgan inom länet. Denna befogenhet bör omfatta alla kommunala
brandchefer och vice brandchefer, samtliga kommuners egna brandkårer, alla
andra brandkårer t. ex. industribrandkårer och räddningsorgan som enligt
avtal har att fullgöra räddningstjänst inom någon av kommunerna i länet, alla
andra kommunala organ än brandkårer som enligt vad resp. kommun har bestämt skall
svara för viss räddningstjänst samt allt brandvärn. Något behov av att i vidare
mån än nu sagts ge länsstyrelsen rätt att ta i anspråk personal och materiel
hos t. ex. kommunala organ kan inte anses föreligga. Vid prövningen av i vilken
utsträckning personal och materiel inom en viss kommun skall tas i anspråk
måste länsstyrelsen självfallet ta skälig hänsyn tiU denna kommuns säkerhet, I
detta sammanhang kan nämnas att utredningen också föreslår att länsstyrelsen
skall ges befogenhet att förordna om tjänsteplikt, när behovet av arbetskraft
för räddningstjänst inte kan med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses på annat
sätt. Detta förslag redovisas närmare i ett följande avsnitt.

Den befälhavare som länsstyrelsen har utsett bör enligt
utredningen ha att i fråga om verksamhetens huvudsakliga inriktning följa
länsstyrelsens direktiv. I övrigt bör han i princip ensam ha ansvaret för och
utöva ledningen av arbetet på olycksplatsen. AU personal som deltar i detta
arbete bör alltså vara underställd honom. I vilken utsträckning en brandchef
har befogenhet alt ingå avtal om utnyttjande av teknisk utrustning eller om
anlitande av enskilt förelag för visst räddningsarbete beror enligt utredningen
av vad kommunen har föreskrivit. Några uttryckliga föreskrifter om i
vUken utsträckning en särskilt utsedd

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 58

befälhavare skall ha rätt att ingå avtal av detta slag
anser utredningen inte nödvändiga. Det får anses ligga i sakens natur att avtal
som medför exceptionellt höga kostnader bör träffas av länsstyrelsen eller
efter länsstyrelsens godkännande. Utredningens synpunkter på frågan huruvida
beslut om särskUt omfattande ingrepp i tredje mans rätt bör förbehållas
länsstyrelsen redovisas i det följande i samband med behandlingen av
utredningens förslag till regler om befogenhet att vid nödläge företa sådant
ingrepp.

Utredningen
anser att man kan utgå från att de kommunala brandcheferna, sedan
kommunindelningsreformen genomförts, kommer att ha sådana kvalifikationer att
de kan ansvara för ledningen av räddningstjänsten också när mera omfattande
räddningsåtgärder behövs. Att särskild sakkunskap kan behövas för den
teknisk-taktiska ledningen vid visst nödläge innebär inte att också den
organisatoriska ledningen måste ligga hos någon som har sådan sakkunskap.
Utredningen anser därför att det, utöver en föreskrift om skyldighet för
länsstyrelsen att vid katastrof förordna särskild befälhavare, inte behövs
någon bestämmelse - motsvarande 9 § 2 mom, brandstadgan - som ger
länsstyrelsen rätt att förordna särskUd befälhavare vid större bränder eller
andra nödlägen som kräver omfattande räddningsåtgärder.

De uppgifter som enligt förslaget läggs pä länsstyrelserna
bhr enligt utredningens uppfattning inte mer omfattande än att de kan skötas av
den nuvarande personalen. Det förutsätts därvid att brandinspektionen genom råd
och anvisningar och på annat sätt lämnar sitt bistånd. För att inte
uppbyggnaden av katastrofberedskapen skall bli för betungande och ta för lång
tid föreslår utredningen att länsstyrelserna vid behov skall få anslag för att
tillfälligt anlita expertis, i den mån det inte kan ske inom ramen för
befintliga anslag. Denna möjlighet anser utredningen bör stå länsstyrelserna
till buds under tvä år frän organisationens ikraftträdande. Anslaget bör avse
ett belopp av högst 10 000 kr. för varje länsstyrelse. Medel härför bör i
relation till länens behov ställas till brandinspektionens förfogande.

Några särskilda kostnader härutöver för den regionala
katastrofberedskapen synes enligt utredningen ej behöva uppkomma. De katastrofövningar,
som med några års mellanrum bör hållas i varje län, kommer dock att medföra
vissa kostnader. Dessa torde emellertid inte bli högre än att man i en
överslagsmässig kostnadsberäkning kan bortse ifrån dem. Eftersom beredskapsövningarna
föreslås ske i nära samarbete med brandinspektionen bör kostnaderna utgå av
medel som står till inspektionens förfogande.

Utredningen konstaterar att statsverkets kostnader vid
katastrofer av naturliga skäl inte kan beräknas i förväg. Utredningen menar att
länsstyrelserna så sällan kommer att behöva ingripa, alt särskilda årliga
anslag till länsstyrelserna för att täcka kostnaderna ej är nödvändiga. Först
vid inträffad katastrof bör medel ställas tUl länsstyrelsens förfogande. Utredningen
föreslår därför ett årligt förslagsanslag för ändamålet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 59

Remissyttrandena

Utredningens förslag att länsstyrelserna skall svara för
samordning av den kommunala räddningstjänsten, för tillsyn över denna
verksamhet och för kalastrofplanläggningen tillstyrks av samtliga
remissinstanser bl. a. åtskilliga länsstyrelser och kommuner - som yttrar sig
i dessa avseenden. Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag
att ledningen av räddningstjänsten vid katastrofer skall ankomma på
länsstyrelsen och att länsstyrelsen skall utse en särskild befälhavare att leda
verksamheten på olycksplatsen. Avvikande mening anförs endast av Uppsala
kommun, som anser att den operativa ledningen bör ligga i samma hand oavsett
olyckans omfattning och att brandchefen därför bör ha ledningsansvaret också
vid katastrofer. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser emellertid att
del bör övervägas om inte Kungl. Maj:t bör kunna överta ledningen vid
utomordentligt svåra nödlägen.

Länsstyrelsens planläggningsarbete och åtgärder för
samordning av resurserna blir enligt länsstyrelsen i Hallands län säkerligen
mera omfattande än vad utredningen har förutsett. Länsstyrelsen i Malmöhus län
bedömer också att planläggningsarbetet kommer att bli omfattande, medan
länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att olyckor som kräver samordning av
insatser ovanför det lokala planet kan komma att inträffa tämUgen ofta.
Länsstyrelsen i Malmöhus län och Gävleborgs läns landstingskommun förutsätter
att länsstyrelserna också kommer att få svara för framtida kataslrofövningar.
Landstingskommunen ansluter sig vidare till utredningens förslag alt
sjukvårdshuvudmännen och inte länssstyrel-serna skall svara för den medicinska
katastrofplanläggningen.

Flera remissinstanser går in på frågan om samordningen
mellan den katastrofplanläggning som enligt utredningens förslag skall äga rum
vid länsstyrelserna och den planeringsverksamhet som bedrivs av de medicinska
katastrofkommittéerna. Socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Malmöhus och
Örebro län stryker sålunda under att det är angeläget att en sådan samordning
kommer till stånd. Strålskyddsinstitutet påpekar att erfarenheterna av
beredskapsplaneringen enligt atomskyddslagen visar att samordningen mellan
länsstyrelsernas åtgärder för katastrofberedskap och sådana beredskapsålgärder
som avser vårdresurser för skadade kan innebära praktiska problem.
Länsstyrelsernas planläggning bör enligt statskontoret omfatta samtliga de
väsentliga funktioner som kan ingå i en katastrofinsats. Katastrofplaneringen
på sjukvårdsområdet bör alltså ingå i den samlade räddningsplaneringen.
Liknande synpunkter anförs av luftfartsverket, medan Landstingsförbundet delar
utredningens uppfattning att den medicinska katastrofberedskapen med dess
starka anknytning till sjukvården i övrigt inte bör planeringstekniskt
inordnas i den katastrofberedskap som länsstyrelserna skall svara för.
Förbundet anser dock att de medicinska katastrofplanerna bör ligga till grund
för länsstyrelsernas planläggning. Länsstyrelsen i Örebro län anför all det är
angelägel att detaljerade

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 60

anvisningar utarbetas centralt till ledning för
planläggningen på såväl regional som lokal nivå. Samma mening kommer till
ullryck i yttrandena från länsstyrelserna i Kristianstads, Kopparbergs och
Gävleborgs län.

Samtliga remissinstanser som uttalar sig därom delar
utredningens uppfattning att en ledningsgrupp bör organiseras inom
länsstyrelsen och att gruppen bör ledas av landshövdingen eller dennes
ställföreträdare. Ledningsgruppen bör vara utsedd i förväg och kunna träda i
funktion med kort varsel, anför länsstyrelsen i Hallands län. Medlemskap i
gruppen bör vara knutet till vissa tjänster och inte till namngivna personer.
Länspolischefen i Kristianstads län anför att en mindre grupp, beredd att
omedelbart träda i verksamhet vid en kalastrof, bör utses redan i samband med
katastrofplanläggningen.

Ganska många remissinstanser berör frågan om
ledningsgruppens sammansättning. Några generella riktlinjer för
ledningsgruppens sammansättning kan enligt länsstyrelsen i Stockholms län inte
anges. Den frågan måste varje länsstyrelse avgöra med hänsyn till vilket urval
av lämpliga personer som finns att tillgå inom länet. Sammansättningen måste
kunna varieras från fall till fall med hänsyn till omständigheterna. För att
ledningsgruppen skall kunna fungera effektivt är det emellertid nödvändigt att
den innehåller en tjänsteman vid länsstyrelsen ål vUken viss beslutanderätt har
delegerats.

Vad
utredningen anför om vilka tjänstemän som i första hand bör ingå i
ledningsgruppen har inte föranlett mer än ett fåtal erinringar. Landstingsförbundet,
länsstyrelsen i Västerbottens län och Göteborgs kommun anser att det är
lämpligt att företrädare för landstingskommunen eller för den medicinska
kalastrofkommittén ingår i gruppen. Enligt länsstyrelserna i Kopparbergs och
Norrbottens län samt länsbrandinspektören i Västernorrlands län bör
försvarsdirektören och mUitärassistenten regelmässigt ingå i ledningsgruppen.
Överbefälhavaren tillstyrker också att militärassistenten skall ingå i
ledningsgruppen. En sådan ordning är lämplig, eftersom den innebär att
mUitärassistenten kommer att delta i både planläggningsarbetet och
kalaslrofledningen. Ledningsgruppen bör, anser länsstyrelsen i Hallands län,
bestå av landshövdingen, chefen för länsstyrelsens planeringsavdelning,
länspolischefen, försvarsdireklören, militärassistenten, länsbrandinspektören,
länsläkaren och länshälsovårds-konsulenten. Om det behövs med hänsyn till
katastrofens art och omfattning, bör vidare naturvårdsdirektören,
landstingskommunens sjukvårdsdirektör, en strälskyddsexpert och en jurist
snabbt kunna knytas till gruppen.

Sjöfartsverket, som svarar för samordningen av
sjöräddningsverksamheten, anför att verket bör vara representerat i ledningsgruppen
vid större olyckor eller oljeutsläpp till sjöss. I förekommande fall bör
ledningsgruppen enligt länsstyrelsen i Västerbottens län förstärkas med
företrädare för kustbevakningen, sjöfartsverket, statens järnvägar,
luftfartsverket och vattenfallsverkets distriktsorgan.

GeneraltuUstyrelsen anför att kusldistriktschefen eller
hans ställföreträdare lill följd av kustbevakningens begränsade stabsresurser
knappast

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 61

har möjlighet att ingå i ledningsgruppen vid
tankfartygsolyckor av katastrofkaraktär. För att tillgodose behovet av
samverkan med de regionala och lokala oljebekämpningsorganen bör vid större
oljebekämp-ningsinsatser till sjöss inrättas en samverkansgrupp hos den som
leder verksamheten. Samverkansgruppen bör ha till uppgift alt svara för de
nödvändiga kontakterna mellan de organ som skall svara för ledningen av
verksamheten till sjöss resp, på land och i hamn.

Det övervägande antalet remissinstanser är kritiska mot
utredningens förslag att länsbrandinspektörerna skall ersättas av fyra centralt
placerade tjänstemän. Förslaget tillstyrks emellertid av statskontoret,
länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Västernorrlands län, Uddevalla,
Nödinge, Karlstads, Västerås och Gävle kommuner. Brandmännens riksförbund.
Svenska kommunförbundet samt Svenska teknologföreningen. Länsstyrelsen i
Norrbottens län, som inte vUl motsätta sig utredningens förslag, anför att
experttjänster bör tillsättas vid länsstyrelserna, om systemet med centralt
placerade experter visar sig vara otillfredsställande. Socialstyrelsen,
kommerskollegium, 19 länsstyrelser, 19 kommuner, nio länsbrandinspektörer,
Jönköpings läns landstingskommun, Bofors AB, Svenska brandbefälets
riksförbund, Sveriges industriförbund och Kristianstads länsavdelning av
Svenska kommunförbundet avstyrker utredningens förslag.

Av dessa remissinstanser anser länsstyrelsen i Skaraborgs
län, Norrköpings, Karlshamns, Göteborgs, Falköpings och Umeå kommuner,
länsbrandinspektörerna i Kronobergs, Hallands och Kopparbergs län samt Svenska
brandbefälets riksförbund det lämpligare att länsbrandinspektörerna ersätts av
ett antal regionalt placerade experter. Några av dessa remissinstanser föreslår
att en experttjänst inrättas inom varje civilområde.

Enhgt en annan grupp remissinstanser kommer
länsstyrelsernas uppgifter på räddningstjänslområdet att bli så omfattande att
det är motiverat att inrätta en särskild experttjänst vid varje länsstyrelse
eller i vart fall en sådan tjänst gemensamt för två eller tre länsstyrelser. En
sådan uppfattning redovisas av socialstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och
Gävleborgs län, länsbrandinspektörerna i Västernorrlands och Västerbottens län
samt Bofors AB.

Kommerskollegium,
länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge,
Kristianstads, Älvsborgs, Jämtlands och Västerbottens län,
länsbrandinspektörerna i Östergötlands, Kristianstads, Skaraborgs och Örebro
län, Jönköpings läns landstingskommun, 14 kommuner, Sveriges industriförbund
och Kristianstads länsavdelning av Svenska kommunförbundet avstyrker också
utredningens förslag. Flertalet av dessa remissinstanser anser att
länsbrandinspektörsorganisationen bör behållas men i några yttranden redovisas
endast ett blankt avstyrkande av utredningsförslaget. Ställning tUl frågan om
länsbrandinspektörerna kan avskaffas bör enligt länsstyrelsen i Västerbottens
län samt Enköpings

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 62

och Karlskrona kommuner inte tas förrän kommunindelningsreformen
har genomförts och räddningstjänstorganisationen i de nybildade kommunerna har
byggts upp.

Behovet av
enhetlighet och sammanhållande ledning av regional verksamhet bör enligt
länsstyrelsen i Örebro län tillgodoses genom centrala anvisningar och inte
genom att länsstyrelsernas experter placeras centralt.

Ett
betydande antal remissinstanser anser att det är orealistiskt att anta att fyra
centralt placerade tjänstemän skulle kunna ersätta länsbrandinspektörerna samt
att ett genomförande av utredningens förslag därför skulle försämra
länsstyrelsernas möjligheter att fullgöra sina omfattande uppgifter som
regionala organ på området. Synpunkter av detta slag anförs av socialstyrelsen,
kommerskollegium, tio länsstyrelser, länsbrandinspektörerna i Kronobergs,
Kristianstads och Kopparbergs län, Södertälje, Norrköpings, Göteborgs,
Melleruds, Sala och Mora kommuner, Bofors AB samt Sveriges industriförbund.

Räddningstjänsten
kommer enligt länsstyrelsen i Kronobergs län att kräva mera omfattande insatser
än vad utredningen anger för lUlsyn, planering och katastrofledning. Om
utredningens förslag i övrigt genomförs, blir således de skäl som talar för
alt länsbrandinspektörerna behålls starkare. Liknande synpunkter anförs av
länsstyrelserna i Kalmar och Örebro län. Antalet ärenden av teknisk och taktisk
karaktär kommer, anför länsstyrelserna i Hallands samt Göteborgs och Bohus län,
att öka i sådan utsträckning alt länsstyrelsen inte kan undvara en tjänsteman
som har både teknisk kompelens och ingående kännedom om lokala förhållanden.
Näringslivet behöver enligt Sveriges industriförbund ha tillgång till expertis
på räddningstjänstområdet bl. a. i samband med planering av anläggningar och
byggnader. Fyra centralt placerade experter räcker inte till för de uppgifter
som föreligger regionalt och lokalt. Länsbrandinspektören i Kristianstads län
anför att länsstyrelsen, bl. a. med hänsyn lill sina tillsynsuppgifter inom det
förebyggande brandförsvaret, måste ha tillgång till en sakkunnig som är
praktiskt verksam inom räddningstjänsten i länet. Alt helt avhända
länsstyrelserna regionalt placerad expertis skulle enligt Mora kommun inverka
menligt såväl på det regionala och lokala planläggningsarbetet söm på
ledningsverksamheten vid katastrofer. Länsstyrelsen i Södermanlands län samt
Södertälje och Enköpings kommuner framhåUer att länsstyrelsernas behov av
expertis för ledningen av räddningstjänsten vid katastrofer talar för att
länsbrandinspektörerna behålls.

För att
länsstyrelsen skall kunna fullgöra sina uppgifter inom räddningstjänsten och
det förebyggande brandförsvaret är det enligt länsstyrelsen i Kalmar län
nödvändigt att den expert som skall biträda länsstyrelsen är lätt tUlgänglig
och har god kännedom om de lokala förhållandena. Vid katastrofer bör han ingå i
länsstyrelsens ledningsgrupp. Han måste därför kunna inställa sig snabbt. En
expert som är placerad i Stockholm kan inte uppfylla dessa krav. Karlskrona och
Ronneby kommuner anför liknande synpunkter. Att länsstyrelsernas experter måste
vara lätt tUlgängliga och ha god lokalkännedom betonas

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 63

också av socialstyrelsen, ytterligare åtta länsstyrelser,
länsbrandinspektörerna i Östergötlands och Västernorrlands län, Jönköpings
läns landstingskommun saml Norrköpings, Lysekils och Umeå kommuner. De
centralt placerade experterna kan enligt länsstyrelsen i Uppsala län inte få
den förtrogenhet med de lokala förhållandena som behövs vid
planlägg-ningsarbetel och när en olycka har inträffat. Länsstyrelsen i Kalmar
län erinrar om utredningens förslag att i den ledningsgrupp som föreslås skall
ingå en brandsakkunnig inom länet med god kännedom om den lokala
räddningstjänstorganisationen. Del är nödvändigt att den brandsakkunnige
kontinuerligt följer räddningstjänstorganisalionens uppbyggnad och utveckling
inom länet. Även om länsbrandinspektörerna avskaffas, måste han därför i viss
utsträckning tas i anspråk för regionala uppgifter inom räddningstjänsten.

Länsstyrelserna
i Östergötlands, Kronobergs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län, länsbrandinspektörerna
i Östergötlands, Kopparbergs och Västernorrlands län samt Norrköpings och Mora
kommuner framhåller att många kommunala brandchefer, även när
kommunindelningsreformen har genomförts, kommer att sakna
brandingenjörsutbildning och att behovet av regional expertis därför blir
stort.

Utredningens
förslag innebär, konstaterar länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län,
en centralisering av den statliga tiUsynen. EnUgt Ronneby kommun och
länsbrandinspektören i Västernorrlands län är en sådan centralisering olämplig
särskilt med hänsyn till den utveckling mot ökad regional beslutanderätt som
pågår på många områden. Kristianstads och Osby kommuner anser att förslaget kan
leda tUl minskat inflytande för länsstyrelserna och kommunerna, medan Melleruds
kommun menar att förslaget kommer att medföra sämre service för kommunerna.

Med hänsyn
till de jävsproblem som kan uppkomma genom att länsbrandinspektörerna samtidigt
är kommunala brandchefer anser länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,
Västmanlands och Gävleborgs län att länsstyrelsernas behov av brand- och
räddningsleknisk expertis bör tillgodoses på annat sätt än f. n. En annan
uppfattning redovisas av länsstyrelserna i Kalmar och Kristianstads län,
länsbrandinspektörerna i Östergötlands, Kopparbergs och Västernorrlands län
samt Norrköpings, Karlskrona och Ronneby kommuner, vilka anför all sådana
problem inte har förekommit i nämnvärd omfattning.

Södertälje
kommun framhåller att de jävsproblem som kan uppkomma på grund av att
länsbrandinspektören är brandchef i en av kommunerna i länet kan lösas genom
att brandchefen i en annan kommun träder in som vikarie.

Några
remissinstanser befarar alt utredningens förslag kommer alt medföra nya
jävsproblem. Vid handläggningen hos den centrala myndigheten kan enligt
länsstyrelsen i Värmlands län jävsproblem uppkomma, om tjänstemän hos
myndigheten har biträtt länsstyrelse eller kommun i ärendet.
Länsbrandinspektören i Skaraborgs län samt Södertälje och Skövde kommuner anser
att det är otUlfredsställande att Kungl. Maj:t och länsstyrelserna skall anlita
samma experter. Också länsstyrelsen i

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 64

Kopparbergs län och länsbrandinspektören i Östergötlands
län befarar att jävssituationer kommer att uppstå, även om
länsbrandinspektörerna avskaffas.

Länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län ansluter
sig uttryckligen till vad utredningen anför om att det ofta kan vara lämpligt
att länsstyrelsen utser brandchefen lill befälhavare. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län anför att utredningens förslag gör det möjligt att anpassa valet av
särskild befälhavare efter kalastrofens art. Enligt Norrköpings kommun kan det
ifrågasättas om alla kommunala brandchefer kommer att ha sådana kvalifikationer
att de kan ansvara för ledningen, när mera omfattande åtgärder behövs. Vad
gäller förhållandet mellan länsstyrelsen och den särskilt utsedde befälhavaren
förutsätter länsstyrelsen i Malmöhus län att länsstyrelsens ledningsansvar
skall innefatta rätt att, när det visar sig nödvändigt, ge befälhavaren
direktiv om direkta åtgärder på olycksplatsen och att själv överta befälet där.

Utredningens förslag om rätt för länsstyrelsen att vid
katastrof ta i anspråk samtliga kommunala räddningsorgan inom länet tillstyrks
av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser emellertid
att länsstyrelsen vid en katastrof bör ha rätt att ta i anspråk samtliga
kommunala resurser inom länet, oavsett om resp. kommun har beslutat att de
skall användas för räddningstjänst eller ej.

Överbefälhavaren förutsätter att länsstyrelsen och den
särskilt utsedde befälhavaren, liksom brandchefen vid ordinärt nödläge, endast
får en "anvisningsrätt" gentemot militära enheter som deltar i
räddningsarbetet, medan befälsrätlen ligger kvar hos den militäre chefen.

Länsstyrelsen
i Kalmar län påpekar alt landshövdingen enligt länsstyrelseinstruktionen
endast på föredragning av länspolischefen kan besluta i ärenden som rör
polisens verksamhet samt att landshövdingens befogenhet inte kan delegeras
till dennes ställföreträdare. Detta medför att beslut om att polispersonal
skall sättas in inte kan fattas och att ledningsgruppens samordnande
verksamhet inte kan omfatta polisen, om landshövdingen eller länspolischefen
är frånvarande. Länsstyrelsen anser att detta måste vara till förfång för
räddningsverksamheten, eftersom det kan äventyra en effektiv samordning av
räddningsinsatserna. Sakligt grundade skäl att behålla en sådan ordning finns
inte. Genom de bestämmelser som finns om ställföreträdare för länspolischef och
om jourhavande polischef är det enligt länspolischefen i Kalmar län väl sörjt
för att polisiär expertis finns tillgänglig för beslut om alt polispersonal
skall tas i anspråk. Det finns därför inte anledning alt i detta sammanhang
ompröva principerna för den regionala ledningen av polisväsendet. Om den
särskilt utsedde befälhavaren inte är polisbefäl, kan han inte få befälsrält
över medverkande polispersonal, framhåller länsstyrelsen i Värmlands län samt
länspolischeferna i Örebro och Västernorrlands län.

Remissinstanserna ullalar sig inte om vad utredningen
anför om att det inte behövs några särskilda bestämmelser, motsvarande
nuvarande 9 § 2 mom. brandstadgan, som ger länsstyrelsen rätt att förordna
särskild

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 65

befälhavare vid större bränder eller andra nödlägen som kräver
omfattande räddningsåtgärder men som inte kan betecknas som katastrofer.

Bekämpning av löskommen olja tUl sjöss samt i kustvattnen,
Mälaren och Vänern.

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande bestämmelser om oljeskydd avser så gott som
uteslutande åtgärder för att förebygga oljeskador. Endast i obetydlig
utsträckning tar bestämmelserna sikte på förhållandena då oljeutsläpp skett
eller på beredskapen härför. Bestämmelserna redovisas här mycket kortfattat.

Vissa frågor avseende oljeutsläpp till sjöss regleras i
lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och
tillämpningskungörelsen (1972:278) tiU denna lag. Dessa författningar har
ersatt tidigare gäUande från år 1956 resp,- 1958, Lagsriftningen bygger i det
väsentliga på 1954 års internationella konvention angående förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja m. m. Sverige lUlträdde konventionen år 1956.
Konventionen har genom ändringar åren 1962, 1969 och 1971 skärpts i olika
hänseenden. Det bör även nämnas att inom den rådgivande mellanstatliga
sjöfartsorganisationen IMCO har utarbetats förslag tUl ny konvention som
reglerar utsläpp av olja och andra farUga ämnen som transporteras med fartyg.
När det gäller oljeutsläpp är konventionsförslaget strängare än 1954 års
konvention. Förslaget skall behandlas vid en diplomatisk konferens i London
hösten 1973.

Syftet med nämnda konvention och lag är att förhindra
skadUga oljeutsläpp från fartyg. Lagen innehåller förbud mot uttömning av olja
från fartyg inom Sveriges sjöterritorium. På det fria havet får olja tömmas ut
endast under vissa förutsättningar. Vidare kan föreskrifter meddelas om fartygs
konstruktion och utrustning samt mottagningsstationer i allmän hamn för
oljerester och oljehaltiga blandningar. Lagen ger även befogenhet för sjöfartsverket
eller annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att meddela de förbud eller
förelägganden som är påkallade för att hindra eller begränsa ett utsläpp.

Enligt lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall
i vatten råder vidare förbud att inom Sveriges sjöterritorium släppa ut avfall
från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel eller att i det fria havet
släppa ut avfall från svenskt fartyg eller luftfartyg. Lagen är inte tillämplig
på sådant utsläppande av olja eller oljehaltig blandning som avses i lagen om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg eller på avfall som härrör från
fartygs drift. Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl, Maj:t bestämmer kan dock
medge undantag från förbudet.

Vid en diplomatisk konferens i Bryssel i november 1969
antogs bl. a. en konvention om ingripande på det fria havet vid olyckor, som är
ägnade att leda till förorening genom olja, den s. k. ingreppskonventionen.
Denna konvention, som ännu ej trätt i kraft, reglerar rätten för en

5 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 66

stat att vidta åtgärder för att skydda sina kuster och
närliggande intressen, om en olycka som inträffar på det fria havet är ägnad
all leda liU allvarlig och överhängande fara för förorening genom olja. Sedan
riksdagen godkänt konventionen (prop. 1972:106, JoU 1972:62, rskr 1972:272),
har Sverige den 8 februari 1973 deponerat sitt ratifikationsinstrument.

Med stöd av förordningen (1961:568) om brandfarliga varor
har kommerskollegium meddelat bestämmelser om särskilda anordningar i oljehamn
tUl förhindrande av oljeskador. Sålunda är föreskrivet att i hamn, som
regelbundet utnyttjas av tankfartyg för lastning och lossning, skall finnas
tillgång till bom- eller slanglänsor eller annan dylik anordning som kan hindra
att på vattnet utrunnen olja sprider sig ävensom möjlighet att undanskaffa
eller oskadliggöra utrunnen olja.

Sjöfartsverket har enligt sin instruktion alt handlägga
ärenden om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Verket utövar tillsyn
över efterlevnaden av lagen om åtgärder mot vallenförorening från fartyg samt
meddelar i vissa hänseenden tillämpningsföreskrifter till lagen. Verket är
representerat i IMCO:s oljeskadekommitté och följer därigenom utvecklingen på
det intemationeUa området. Beträffande sjöfartsverkets medverkan i den direkta
oljeskyddsberedskapen bör nämnas att verket har anmodat lotspersonalen att
medverka vid bevakning och rapportering av oljeutsläpp eller oljefläckar till
sjöss och invid kusten. Lotsdistriktens fartyg kan på begäran av för bekämpning
ansvarig myndighet bistå vid oljebekämpning.

För att uppnå enhetlighet i fråga om rapportering av
iakttagelser om oljeförekomster ute på havet har Kungl. Maj:t genom beslut den
28 februari 1969 föreskrivit, att iakttagelser av oljefläckar eller oljeutsläpp
till sjöss samt inkomna meddelanden om sådana iakttagelser inom polisen,
krigsmakten, televerket, sjöfartsverket, luftfartsverket eller tullverket utan
dröjsmål skall befordras till den närmaste av tullverkets sambandscentraler.
Sambandscentralen skall underrätta länsstyrelsen och, om meddelandet inte har
kommit från polisen, polismyndigheten. 1 anslutning härtill har
generaltullstyrelsen efter samråd med sjöfartsverket utfärdat anvisningar om
anknytning från svensk sida till den internordiska rapporteringen av
oljeutsläpp tUl sjöss.

Enligt en överenskommelse den 9 juni 1969 mellan
nordsjöstaterna (del s. k. Nordsjöavtalet) och en annan överenskommelse den 16
september 1971 mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge (den s.k.
Köpenhamnsöverenskommelsen) förbinder sig de avtalsslutande staterna bl. a. att
lämna varandra den hjälp som är möjlig för att bekämpa olja. Överenskommelserna
innehåller vidare föreskrifter om underrättelseskyldighet, utbyte av
erfarenheter i fräga om medel och metoder för oljebekämpning m. m. Mot bakgrund
av Köpenhamnsöverenskommelsen har åren 1971 och 1972 hållits överläggningar
mellan de nordiska ländema för samordning av oljebekämpningen till sjöss.
Avsikten är att sådana överläggningar skall hållas vage år.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 67

Ansvaret för oljebekämpning till sjöss och i kustvattnen
åvilar sedan februari 1970 tullverket. Inom generaltullstyrelsen handläggs
frågor om oljebekämpning på bevakningsbyrån, vars chef är gränschefen. Bekämpningsuppgifterna
fullgörs av kustbevakningen, inom vilken uppbyggnaden av en omfattande
beredskapsorganisation har påbörjats och alltjämt fortgår. För direkt
materielanskaffning har t. o. m. innevarande budgetår på tolfte huvudtitelns
anslag och av arbetsmarknadsmedel anvisats 14 milj. kr. Under samma huvudtitel
anvisas även medel för visst tekniskt utveckUngsarbete och forskning, drift och
underhåll av teknisk materiel för oljebekämpning m. m., medan
personalkostnaderna belastar sjunde huvudtiteln.

Länsstyrelserna i kustlänen och länen runt Mälaren och
Vänern har upprättat planer för bekämpning av löskommen olja. Flertalet av
dessa planer omfattar även bekämpning av löskommen olja till lands. Även inlandslänen
har - med få undantag upprättat oljeskadebekämpnings-planer. Enligt
föreskrifter i regleringsbreven för budgetåren 1970/71 1973/74 handhar
generaltullstyrelsen planläggningen av beredskapen för oljebekämpning till
sjöss och i kustvattnen. Verket skaU därvid samråda med dels berörda centrala
verk och myndigheter m. fl., dels länsstyrelserna i kustlänen och länen runt
Mälaren och Vänern. Dessa länsstyrelser skall i sin planläggning för ingripande
vid oljekatastrofer samråda med generaltullstyrelsen. Sedan kustbevakningen
numera anförtrotts ansvaret för bekämpning av lill sjöss och i kustvattnen
löskommen olja torde länsstyrelsernas planer ha betydelse främst för
bekämpning av oljan från land.

Tidigare utredningsförslag

Oljeskyddsulredningen fann att endast begränsade
möjligheter förelåg att avvärja skador från på öppna havet löskommen olja och
att därför behovet av särskilda beredskapsåtgärder i syfte att hindra skada
eller minska skadeverkningarna av sådan olja var relativt litet. Ingripande
kunde, ansåg utredningen, i regel ske först när oljan närmade sig land och då
för övrigt blott i vissa fall. Oljeskyddsutrednirigen fann därför ej skäl
föreslå någon organisation för bekämpning av oljeutflöden till sjöss.

Räddningstjänstutredningen

Allmänna synpunkter

Utredningen konstaterar inledningsvis att
oljeskyddsulredningen utgick från att tekniska möjligheter i stort sett
saknades för effektiv bekämpning av olja till sjöss. Under senare år har
emellertid både i Sverige och utomlands framkommit medel och metoder, som
ehuru de i många fall ännu inte är fullt utvecklade ändå visat att det är fullt

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 68

möjligt att effektivt oskadliggöra löskommen olja lUl
sjöss innan den når kuster och stränder. Man har vidare funnit att det från
ekonomisk synpunkt är betydligt fördelaktigare att bekämpa olja på vattnet än
all låta den driva mot land på grund av att även relativt små mängder
Uandfluten olja åstadkommer stora miljöskador med kostsamma saneringsåtgärder
som följd.

Utredningen konstaterar vidare, att som en följd av den
vitt skiftande karaktären på oljeutsläpp lUl sjöss förutsättningarna för en
effektiv bekämpning av uppkomna eller hotande skador varierar. Det mest
svårbemästrade fallet är helt naturligt katastrofen. Emellertid kan
kala-stroffrekvensen även med ökad tankfartygstrafik antas bli mycket låg,
särskUt som speciella åtgärder torde vara att förvänta för att säkra de stora
tankfartygens framförande i trånga, grunda eller starkt trafikerade farvatten.
Om en katastrof trots allt inträffar, blir omfattningen och karaktären av
oljeutsläppet i allmänhet omedelbart inrapporterade via radio, varför lämpliga
bekämpningsinsatser omgående kan beslutas. Möjligheterna att förhindra eller
begränsa en katastrof är därför enligt utredningens mening väsentligen beroende
av att lämpliga bekämpningsmedel finns omedelbart tillgängliga och att de
snabbi kan sättas in inom skadeområdel.

Vid det alltjämt mycket stora antalet anonyma oljeutsläpp
tUl sjöss försvåras bekämpningsinsatserna av att utsläppen ofta upptäcks först
i efterhand och ibland så sent att den löskomna oljan redan är inpå stranden.
Motåtgärderna försvåras även av att oljan kan ha spritts över stora områden,
vilket kräver helt andra bekämpningsmetoder än då utsläppet kan angripas i etl
tidigt skede. Mot denna typ av oljeutsläpp krävs därför enligt utredningen
framför aUt en effektiv övervakning men även hög beredskap och möjlighet att
snabbt dra samman erforderliga bekämpningsresurser.

Organisation för oljebekämpning till sjöss och i
kustvatlnen

Utvecklingen pekar enligt utredningen mot att tyngdpunkten
i samhällets beredskap mot skador från oljeutsläpp tiU sjöss och i kustvattnen
bör bygga på snabbaste möjliga ingripande för bekämpning av oljan innan den får
vidare spridning och eventuellt når land, där även relativt små kvantiteter
olja åstadkommer besvärliga och kostsamma saneringsproblem. Även om man i dag
inte kan säga att man har ett fullständigt program för att effektivt bekämpa
oljan redan innan den når land, anser utredningen bekämpningsmöjligheterna nu
vara sådana, alt samhället bör äga en organisation för oljebekämpningen till
sjöss och i kustvattnen. En sådan organisation får anses som ett nödvändigt
komplement till räddningstjänsten i land och bör innefatta ett verkställande
organ för övervakning till sjöss, rapportering, rekognosering, alarmering saml
för bedömning, initiering och samordning av erforderliga bekämpningsin-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 69

satser, I princip torde samma krav kunna stäUas på den
organisation som skall bekämpa oljeutflöden till sjöss och i kuslvattnen som på
räddnings-tjänstorganisalionen till lands, nämligen hög beredskap dygnet om
samt tiUgång lill sambandsmedel, lämpligt utbildad personal, materiella resurser
lämpliga för den insats varom är fråga och ledningsorganisation.

Enligt utredningen är del väsentligt att den organisation
som skall svara för oljebekämpningen lill sjöss och i kustvatlnen har en
kusttäckande verksamhet. Därmed avses inte endast att organisationens verksamhetsområde
omfattar hela kustområdet ulan även all organisationen har-sådan lokalisering
att varje del av kusten och havet närmast därutanför kan nås inom rimlig tid.
Därmed uppnås även den fördelen från bekämpningssynpunkl att de
bekämpningsresurser utanför organisationen, som finns vid kusten, lättare kan
tas till vara och utnyttjas när behov föreligger. Kontakten med räddningsorganen
i land torde också vinna på en sådan spridning.

Att skapa ett nytt särskilt organ för all leda
oljebekämpningen till sjöss och i kustvattnen finner utredningen av flera skäl
icke försvarligt. Utredningen har därför undersökt om inte ett inom kust- och
havsövervakning redan verksamt organ kan anförtros ansvaret för oljebekämpningen.

Efter överväganden av olika alternativ kommer utredningen
fram till att tullverkets kustbevakning är det lämpligaste organet.
Utredningen, som erinrar om att det nuvarande uppdraget ål kustbevakningen
tillkommit på förslag av utredningen, föreslår därför att ansvaret för
bekämpning av till sjöss och i kustvatlnen löskommen olja slutgiltigt åläggs
kustbevakningen.

Utredningen anser att kusldistriktschefen bör ha del
regionala ansvaret för oljebekämpningen. Detta innebär enligt utredningen dels
att han skall avgöra om och i vilken omfattning ingripanden för bekämpning av
visst oljeulflöde skall ske, dels att den operativa ledningen normalt ankommer
pä honom. Kusldistriktschefen bör emellertid medges stora möjligheter att
delegera vissa ledningsfunktioner. Detta gäller framför allt den direkta
ledningen på platsen, för vilken i allmänhet bör utses särskilt befälhavare, t,
ex, tjänsteman ur kustdistriktschefens stab, områdeskusttullmästare eller chef
på distriktsbåt. Eftersom även mindre oljeulflöden under ogynnsamma
förhållanden kan orsaka besvärliga skador, bör dock den operativa chefen
fortlöpande hållas underrättad om händelseutvecklingen för att kunna vara
beredd att sälla in ytterligare resurser om så skulle behövas. Vid större
bekämpningsaktioner där insatser krävs av flera organ och myndigheter bör den
operativa ledningen alltid handhas av kusldistriktschefen, I de fall då två
kusldistrikt berörs och en enhetlig operativ ledning erfordras för
bekämpningsaktionen, bör det ankomma på gränschefen eller dennes ersättare att
vid behov reglera ledningsförhållandena. Eftersom gränschefen har den högsta
operativa ledningen över kustbevakningen, kan han givelvis i en sådan situation
eller eljest vid större eller mera komplicerade oljebekämpningsaklioner själv
överta ledningen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 70

Vid oljeutsläpp av katastrofkaraktär t, ex. till följd
av tankfartygs-haveri - som kan orsaka ödesdigra skador och som kräver alldeles
särskilt omfattande insatser av olika myndigheter och organ, anser utredningen
att det bör ankomma på generaltullstyrelsen att samordna verksamheten och
besluta om vem som skall ha den operativa ledningen och ansvaret för de samlade
oljebekämpningsinsatserna. Detsamma gäller svenskt bistånd vid oljebekämpning
enligt internationella avtal och andra överenskommelser.

Sammanfattningsvis finner utredningen att kustbevakningens
nuvarande organisation är väl lämpad att utan några väsentliga förändringar
utnyttjas för oljebekämpningsverksamhet till sjöss och i kustvattnen. De
förändringar som kan visa sig nödvändiga torde i stort sett vara av sådan
detaljbeskaffenhet att de kan beslutas av generaltullstyrelsen.

När det gäller förstärkning av kustbevakningens resurser
anser utredningen alt det bör ankomma på generaltullstyrelsen att i samråd med
berörda myndigheter och organ t. ex. marinen, sjöfartsverket och kommunala
hamnar undersöka vUken hjälp som kan påräknas och i förekommande fall träffa
avtal om resursernas utnyttjande.

Utredningen finner den gällande ordningen för rapportering
i allt väsentligt lämplig. I fråga om sambandscentralernas vidarerapportering
torde dock underrättelse i första hand böra ske till vederbörande lokala
räddningsorgan eller, där länsalarmeringscentral byggts upp, tUl denna. Det bör
därefter ankomma på chefen för det lokala räddningsorganet att, om
katastrofsituation föreligger eUer kan befaras, omgående underrätta
länsstyrelsen.

Så snart det finns anledning anta att löskommen olja kan
komma att nä land bör enligt utredningens uppfattning samverkan mellan
kustbevakningen och de berörda lokala räddningsorganen etableras. Så länge
oljan befinner sig på vattnet har kustbevakningen principiellt ansvaret för
bekämpningen, medan olja som nått land skall bekämpas av del lokala
räddningsorganet så länge fara föreligger för att oljan kan orsaka skada eller
att uppkommen skada förvärras. 1 det praktiska handlandet torde denna
ansvarsfördelning inte alltid komma att renodlas. Utredningen anser därför att
en samordning av insatserna nästan undantagslöst torde bli nödvändig för en
effektiv bekämpning.

Bekämpning av löskommen olja i Mälaren och Vänern saml i
hamn

Utredningen anser, efter att ha konstaterat att Mälaren
och Vänern ingår i östra resp. västra kustdistrikten samt omfattas av berörda
länsstyrelsers planer för oljebekämpning, att det skulle vara en avgjord fördel
om organisationen för bekämpning av olja tiU sjöss och i dessa insjöar kunde
samordnas. Trots kustbevakningens begränsade egna resurser för oljebekämpning
inom dessa farvatten anser därför utredningen att ansvaret för oljebekämpningen
på Mälaren .och Vänern i princip bör ankomma på kustbevakningen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 71

1 fråga om Mälaren konstaterar utredningen att kustbevakningens
egna resurser för bekämpningsinsatser är begränsade till de enheter östra
kustdistriktet har inom området. Dessa enheter torde ge godtagbara möjligheter
att inom rimlig tid nå i varje fall östra delen av Mälaren. Erforderliga
bekämpningsresurser bör därför stationeras på lämplig plats i östra
mälarområdet. För en effektiv och snabb insats inom den västligaste delen av
Mälaren måste personal och materiel finnas att tillgå på närmare håll än
Stockholm. Västerås brandkåt torde enligt utredningens uppfattning ha goda
förutsättningar att svara för.den direkta oljebekämpningen till sjöss inom
detta område. Utredningen föreslår därför att kustbevakningen söker träffa
avtal härom med kommunen. I den mån så behövs bör genom kustbevakningens
försorg lämpliga bekämpningsanordningar m. m. ställas till brandkårens förfogande
samt förråd av bekämpningsmedel läggas upp.

Eftersom kustbevakningen inte har några egna enheter fast
stationerade i Vänern, föreslår utredningen att kustbevakningen i stället anlitar
större kommunala brandkårer för oljebekämpningen där och träffar avtal härom
med berörda kommuner. För att uppgiften inte skall bli alltför betungande för
dessa synes det utredningen lämpligt att Vänern uppdelas på ett antal
bekämpningsområden. Ansvaret för bekämpningsinsatserna inom områdena bör för
vart och ett av dessa ligga på kommunal brandkår i kommun med vänerhamn,
exempelvis på brandkårerna i Karlstad, Vänersborg och Mariestad.
Områdesgränserna bör givetvis inte' få hindra att kårerna om så erfordras i
aktuella bekämpningsaktioner överskrider dessa gränser och givetvis ej heller
att samtliga kårer samverkar vid större aktioner. Vidare bör förråd av
bekämpningsmedel läggas upp och en för oljebekämpning lämplig förrådsbät
stationeras vid någon av brandkårerna.

När det gäller oljeutsläpp i hamnar finner utredningen att
sådana utsläpp är relativt talrika men oftast av ringa omfattning. Att ålägga
kustbevakningen skyldighet att ansvara för beredskapen mot löskommen olja i
hamn skulle därför innebära en stor belastning på dess övriga verksamhet.
Utredningen vill i stället föreslå, att ansvaret för oljeskyddsberedskapen i
hamnarna skall ankomma på kommunerna. Förvaltningen bör därvid, liksom i fräga
om annan räddningstjänst, ankomma på brandstyrelsen. Närmast under
brandstyrelsen bör ledningen handhas av brandchefen. Kommunen bör emellertid fä
anförtro oljebekämpningen i hamnarna åt annat organ än det kommunala
brandförsvaret, t. ex. åt hamnförvaltningen eller ät enskilt företag.
Prövningen av om beredskapen tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot
skada bör göras av länsstyrelsen vid fastställelseprövningen av kommunens
brandordning.

Utredningen anser att det område i vattnet, inom vilket
oljeskyddsberedskapen skall ankomma på kommunen, bör anges i brandordningen.
Normalt bör området sammanfalla med det område för vilket hamnordning eller
andra ordningsföreskrifter för allmän hamn skall tillämpas. Vid
fastställelseprövningen bör länsstyrelsen dock tillse att området får en

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 72

omfattning, som stämmer överens med principen alt kommunen
skall ansvara för oljeskyddsberedskapen i hamn.

Bekämpning av till sjöss löskomna kemikalier

När det slutligen gäller transport till sjöss av farliga
kemikalier eller andra ämnen, konstaterar utredningen att de faror som är
förbundna med olyckor vid sådana transporter har uppmärksammats alltmer under
senare år. Eftersom möjligheterna att vidta åtgärder för alt hindra eller
begränsa skadorna i allmänhet är ytterligt små eller helt obefintliga dä en olycka
har skett, har helt naturligt ansträngningarna inriktats på att vidta
förebyggande åtgärder. Som exempel härpå nämner utredningen de bestämmelser som
sjöfartsverket har utarbetat om lotslvång i vissa trängre farvatten och
farleder för fartyg med last av brandfarlig eller giftig komprimerad (flytande)
gas, giftiga kemikalier, som löser sig i eller blandas med vatten, eller
kemikalier som vid kontakt med vatten eller luft avger giftiga eller
brandfarliga gaser.

Lltredningen anser det erforderligt att någon myndighet
följer utvecklingen av bekämpningsmöjligheterna när det gäller tUl sjöss
löskomna kemikalier o. d. Myndigheten bör enligt utredningen särskilt följa den
internationella utvecklingen då det gäller medel och metoder att angripa
utsläpp av sådana farliga kemikalier och ämnen som transporteras i större mängd
på våra farvatten. Uppgifterna i fråga bör fullgöras av tullverket, som också
bör ha alt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag som kan föranledas av etl
sådant uppdrag.

Remissyttrandena

Organisation för oljebekämpning tiU sjöss och i
kustvatlnen

Utredningens förstag all ansvaret för bekämpning av
löskommen olja till sjöss och i kustvattnen slutgiltigt skall åläggas
tullverkets kustbevakning tillstyrks av generaltullstyrelsen, länsstyrelserna i
Stockholms, Kalmar, Kristianstads, Värmlands och Västmanlands län. Svenska
hamnförbundet, Sveriges industriförbund. Svenska petroleum institutet. Svenska
brandförsvarsföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges
redareförening. Kramfors kommun förutsätter att kustbevakningens ansvarsområde
kommer att innefatta även kustområdet i Ängermanviken upp tiU Nyland. En helt
annan uppfattning i fråga om ansvaret redovisas av sjöfartsverket, som menar
att ansvaret och beredskapen för bekämpande av löskommen olja ytterst bör
tillkomma centralorganet för samhällets räddningstjänst i allmänhet, eftersom
många frågor rörande beredskap är desamma vare sig de avser olja eller andra
farliga eller giftiga ämnen. Det kan inte vara rationellt att uppföljandet och
nyttiggörandet i praktiken av sådana erfarenheter och forskningsresultat skall
delas upp på två skilda myndigheter. Även ansvaret för de direkta åtgärderna
vid bekämpning av

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 73

olja eller andra farliga eller giftiga ämnen som har
kommit lös på fria vattenytor vare sig i havsbandet eller i kustfarvatlnen
eller inre vatten bör ytterst ankomma på det nya centralorganet. Frivilliga
oljeskyddskårernas förening anser att statens brandinspektion bör bli
centralmyndighet för oljebekämpningen. Enligt Karlshamns kommun synes det mera
riktigt att ansvaret för oljebekämpningen helt åvilar länsstyrelserna i de
kustlän som kan träffas av oljeutsläpp.

Mot utredningens förslag rörande den operativa ledningen
och ansvaret för bekämpningsinsatserna riktas invändningar av några
remissinstanser. Sålunda finner länsstyrelsen i Blekinge län det inkonsekvent
att utredningen när det gäller räddningstjänst vid oljekataslrofer till sjöss
frångår principen att länsstyrelsen skall leda och samordna räddningstjänsten.
Länsstyrelsen i Kristianstads län menar att vid en oljekatastrof lill sjöss bör
länsstyrelsen i ett län som berörs av ett utsläpp ha möjlighet att påverka den
operativa ledningen av bekämpningen. Utredningen angående åtgärder mot
övergivna fartyg m. m. förklarar att utredningen kan komma att föreslå att
länsstyrelsen får ansvaret för åtgärder till undanskaffande av övergivna
fartyg. Om en sådan ordning genomförs, torde det när risk för oljeutflöde
föreligger i samband med en sådan åtgärd böra ankomma på länsstyrelsen att
organisera aktionen i dess helhet, också i vad den innefattar insatser till
bekämpning av löskommen olja.

Överbefälhavaren framhåller att befälsrätten över
deltagande militär personal eller förband ej bör tillkomma civil myndighet.
Enligt sjöfartsverkets mening förefaller det långsökt att, om vid en aktion
huvuddelen av de flytande enheterna ställs, till förfogande av sjöfartsverket
eller marinen, dessa skulle ställas under befäl av en tjänsteman i tullverket.
Befälet över de enheter varje myndighet ställer till förfogande måste utövas av
en tjänsteman inom denna myndighet. Samverkar flera enheter bör den operativa
ledningen i första hand utövas i samråd. Vid behov bör den centrala
räddningstjänstmyndigheten ta ledningen i samråd med övriga medverkande
myndigheter och utse lämplig aktionsledare. Sjöräddningssällskapet motsätter
sig att tullverket skall utöva befäl över andra deltagande organ. Enligt
länsstyrelsen i Blekinge län undviks konfliktsituationer om länsstyrelsen vid
alla katastroftillfällen leder och samordnar räddningstjänsten. Inte heller
behöver några kompetenstvister uppstå mellan olika lokalt verksamma
räddningsenheter. Liknande synpunkter anförs av Karlskrona och Ronneby
kommuner.

Överbefälhavaren har inget att invända mot alt marinen
liksom hittUls skall medverka i övervakning och rapportering av oljeutsläpp.

Kommerskollegium viU understryka vikten av att en effektiv
samordning verkligen kommer till stånd i de fall när från fartyg löskommen
olja måste bekämpas både till sjöss och från landsidan. Behovet av samråd
mellan kustbevakning och länsstyrelse betonas av länsstyrelserna i Uppsala,
Södermanlands och Gävleborgs län. Generaltullstyrelsen delar utredningens
uppfattning att vid oljebekämpning intill stränder, vikar m.m. där
kustbevakningens fartyg inte kan sättas in effektivt de lokala
räddningstjänstorganen utan särskild föreskrift härom skall kunna svara

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 74

för de praktiska bekämpningsinsatserna. När en sådan, från
den generella gränsdragningen avvikande uppgiftsfördelning kan förutsättas bli
regelmässig, bör detta efter överenskommelse mellan berörda parter anges i
beredskapsplanerna.

Länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges industriförbund
och Svenska petroleum institutet anser liksom utredningen att kommunerna skall
svara för bekämpningen av ilandfluten olja, men hävdar som förut nämnts att
gränsen mellan bekämpning och sanering av olja är oklar. Även Svenska
brandförsvarsföreningen och Svenska hamnförbundet anför liknande synpunkter.
Enligt hamnförbundet bör det vidare beaktas att åtgärder mot oljeutsläpp i
många fall kräver samverkan mellan närbelägna kommuner och mellan enskilda
intressen inom dessa, dvs. enskilda olje- och industrihamnar.

Uddevalla kommun finner den föreslagna uppgiftsfördelningen
mellan kustbevakningen och kommunerna realistisk, även om det vore önskvärt att
kommunerna befriades från uppgiften.

Länsbrandinspektören i Hallands län menar däremot alt ett
statligt organ bör svara också för bekämpningen av ilandfluten olja, och Öckerö
kommun anser det orimligt att kommunerna skall svara för sådan bekämpning.

Bekämpning av löskommen olja i Mälaren och Vänern samt i
hamn

Utredningens förslag om ansvaret för oljebekämpningen på
Mälaren och Vänern tillstyrks eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna i
Värmlands och Västmanlands län, Lidköpings och Karlstads kommuner samt Svenska
brandförsvarsföreningen. Förslaget lämnas utan erinran även av länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, liksom Göteborgs och Lilla Edets
kommuner. Dessa remissinstanser föreslår dock att även Göta Älv och Trollhätte
kanal skall ingå i kustbevakningens ansvarsområde.

GeneraltuUstyrelsen finner att den föreslagna ordningen
inte innebär några specieUa problem för Mälarens del. I fråga om Vänern menar
styrelsen däremot, att behovet av sjöutbildad och i oljebekämpning tränad
personal kan tillgodoses endast genom inrättande av en kustposle-ring i Vänern,
som bör utgöra ett kusttullmästarområde. Om det inte blir möjligt att i Vänern
tillämpa samma principiella system för oljebekämpningen som i kustvattnen och
Mälaren, bör enligt styrelsens mening ansvaret för såväl planläggningen som den
operativa verksamheten i sin helhet läggas på länsstyrelserna och vederbörande
kommunala organ inom området. Även chefen för västra kustdistriktet förordar
att en kustpostering inrättas. Sveriges industriförbund menar att det bör
prövas ytterligare hur oljeskyddsberedskapen i Vänern skall byggas ut men att
det, om beredskapen skall ankomma på kustbevakningen, förefaller mest
ändamålsenligt att en kustpostering inrättas. Enligt Svenska petroleum
institutet och Sveriges redareförening bör länsstyrelserna runt Mälaren och
Vänern ha ansvaret för beredskap och bekämpning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, kan inte finna att
oljeberedskapen vad det gäller Vättern bör vara ordnad på annat sätt än som
föreslagits för

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 75

kustvattnen, Mälaren och Vänern.

Generaltullstyrelsen har ingen erinran mot den föreslagna
gränsdragningen i fråga om ansvaret för oljebekämpning i hamn men påpekar, att
hamngränserna i gällande hamnordningar är uppdragna med hänsyn lill andra
synpunkter än de som är av betydelse för oljebekämpning. Styrelsen förutsätter
därför att det skall få ankomma på den att i samråd med statens brandinspektion
och berörd hamnmyndighet överenskomma om särskild, för oljeskyddsberedskapen
lämpUg gränsdragning. Svenska hamnförbundet menar däremot att del för en
effektiv oljebekämpning erfordras att det ansvariga kommunala organet har
möjlighet att utfärda bl. a. föreskrifter för sjötrafiken med omedelbar verkan,
och eftersom så kan ske endast inom hamnordningens tUlämpningsområde, bör detta
utgöra det kommunala ansvarsområdet. Enligt Stockholms kommun får del ankomma
på det organ statUgt eller kommunall - som vid tillfället har de bästa
förutsättningarna att ingripa och ulföra åtgärderna. Malmö kommun anser liksom
Svenska hamnförbundet att utredningen inte tillräckligt har beaktat de
speciella förhållanden som råder i fråga om hamnar i privat ägo.

Bekämpning av till sjöss löskomna kemikalier

Någon invändning mot utredningens förslag i denna del har
inte gjorts under remissbehandlingen.

Göteborgs kommun instämmer i utredningens förslag att
någon myndighet skall följa utvecklingen av bekämpningsmöjligheterna när det
gäller till sjöss löskomna kemikaUer och att del främst gäller att vidta
förebyggande åtgärder. Svenska hamnförbundet föreslår att tullverket skall
handha bekämpningen av kemikalier även i inlandsfarvatten och i hamnar.

Kommunernas behov av personal och utrustning

Räddningstjänstutredningen

För alt ge en uppfattning om hur uppgiften att svara också
för annan räddningstjänst än brandsläckning kan komma att påverka brandkårernas
personalbehov redovisar utredningen resultatet av en undersökning är 1966 av
räddningstjänstverksamheten vid brandkårerna. Räddningstjänst-organisationen
var vid denna tid utbyggd i mycket varierande utsträckning i de olika
kommunerna. Medan Stockholm, Göteborg och Malmö hade en fuUt utbyggd
organisation, hade bara ett fåtal kommuner med färre än 10 000 invånare
anskaffat särskild utrustning för räddningstjänst. Enligt undersökningen
varierade antalet utryckningar för annan räddningstjänst än brandsläckning
starkt mellan kommuner av olika storlek. Antalet sådana utryckningar utgjorde i
de minsta kommunerna 7 %, i de tre största städerna omkring 20 % och i övriga
kommuner med mer än 50 000 invånare 28 % av det totala antalet utryckningar. I
genomsnitt för hela landet hänförde sig 84 % av den totala ulryckningsliden uttryckt
i persontimmar till brandsläckning, 8 % till annan räddningstjänst och 8 %

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 76

lUl s, k, teknisk service. SkUlnaden mellan kommuner av
olika storlek var inte sä markant som i fråga om antalet utryckningar. Vid
brandsläckning var den genomsnittliga utryckningsstyrkan nio man och vid annan
räddningstjänst 3,8 man.

Med stöd
av undersökningen och på erfarenhetsmässig grund anser sig utredningen kunna
konstatera att räddningsingripanden i regel är mindre personalkrävande än
släckning av brand. De räddningsuppgifter som kan medföra särskUt
personalkrävande åtgärder, t. ex. vid ras eller oljeutflöden då stora
jordmassor snabbt måste undanskaffas, blir förmodligen så ovanliga att den
personalförstärkning som tillfälligt krävs lämpligen sker på annat sätt än
genom en ökning av brandkårens personal. Arbetsuppgifterna i dessa fall, t.ex.
grävning, schaktning,och lyftning, fordrar stor arbetsstyrka och ofta kanske
också tillgång tUl maskiner av olika slag men inte särskUd utbildning i
räddningstjänst. Den tillfälliga personalförstärkning som behövs kan erhåUas
genom överenskommelse med företag eller kommunala organ som byggnads- och
gatukontor. Utredningen kommer därför lill slutsatsen all de nuvarande
personalstyrkorna inom brandförsvaret i regel inte behöver förstärkas om
utredningens förslag genomförs. Vissa uppgifter i samband med planläggning,
övning, utbildning etc. kan emellertid enligt utredningen medföra behov av
sammanlagt ytterligare ett tjugotal brandbefäl i de större kommunerna.

Flertalet kommuner har enhgt utredningen endast obetydlig
utrustning för oljebekämpning. Kravet på sådan utrustning är betydligt större i
kustkommunerna samt i de kommuner som har strand mot Mälaren, Vänern eUer annat
inlandsfarvatten med tankfartygstrafik än i inlandskommunerna i allmänhet. När
kommunindelningsreformen har genomförts, torde dock en viss
oljebekämpningsberedskap behövas i samtliga kommuner.

Utredningen anser att det inte är rimligt att kräva att
kommunerna anskaffar all den specialutrustning som kan behövas för ingripande
vid varje tänkbar oljeolycka. Det måste vara tillfyllest att hos det lokala
räddningsorganel finns en utrustning för primärinsatser som är sä avpassad i
förhållande liU riskläget i kommunen att räddningsorganet kan göra en första
insats för att bekämpa vanligen förekommande oljeskador. Denna utrustning,
kompletterad med de resurser som kan finnas hos andra organ inom kommunen,
torde vara tUlräcklig för bekämpning vid oljeolyckor som inte är av större
omfattning. I övrigt bör beredskapen bygga på en planläggning i samverkan
mellan kommunerna. 1 fråga om kustkommunerna och kommuner med strand mot
Mälaren och Vänern bör en nära samverkan i utrustningsfrågan ske med
kustbevakningen.

Utredningen anser att det inte är möjligt eller behövligt
att för olika typer av kommuner föreslå krav på någon viss lämplig
minimiutrustning. Utredningen bedömer dock att omkring 50 av landets efter
kommunin-delningsreformens genomförande ca 250 kommuner behöver en mera
omfattande utrustning, som innefattar bl. a. kemiska bekämpningsmedel, länsor
av olika typer, oljepumpar och båtar för utläggande av länsor

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 77

m. m. Övriga kommuner behöver en mindre omfattande
utrustning för oljebekämpning.

Utrustning
för annan räddningstjänst än oljebekämpning finns enligt utredningen i icke
obetydlig omfattning hos flertalet kommuner. Många kommuner har sålunda
anskaffat släpkärror med olika slag av räddningsutrustning såsom
lyftanordningar, båtar etc. Hur omfattande utrustning för räddningstjänst varje
lokalt räddningsorgan bör ha är beroende av förhållandena i kommunen.
Variationerna kan bli betydande. Utrustning för räddning av liv måste dock
omedelbart finnas att tillgå hos varje räddningsorgan. Exempel på sådan
utrustning är skärapparat, uppbrytningsverktyg samt domkrafler och andra
lyflanordningar.

Utrustningen för annan räddningstjänst kan i högre grad än
utrustningen för oljebekämpning bygga på resurser som finns hos andra
kommunala organ saml hos enskilda företag. Det är inte realistiskt att fordra
att en kommun skall skaffa särskild räddningsutrustning för andra
räddningsingripanden än sådana som kan förutses bli någorlunda vanliga och
fordra särskilt snabb insats. I övrigt bör: utrustningen kunna lånas eller
förhyras. I fråga om anskaffande av specialutrustning bör samverkan ske mellan
kommunerna.

Utredningen erinrar om att civilförsvarsstyrelsen har
meddelat bestämmelser för utlåning av civilförsvarsmaterid i fredstid. Enligt
bestämmelsema får sådan materiel efter beslut av länsstyrelsen lånas ut till
bl. a. statlig eller kommunal myndighet i högst sex månader (undantagsvis högst
ett år). En förutsättning är att utlåningen tjänar etl civilförsvarsfrämjande
syfte eUer att särskilda skäl föreligger, exempelvis att en katastrof har
inträffat. Utlåning får ske endast i den omfattning som mobiliseringsberedskap
och utbildning medger. Fordon av standardtyp samt långtidsförpackad och
långtidskonserverad materiel får lånas ut först efter civilförsvarsstyrelsens
medgivande. Vid katastroftillfällen får länsstyrelsen dock besluta om utlåning
av all civUförsvarsmateriel som behövs.

Det kan,
framhåller utredningen, självfallet inte vara lämphgt all ett lokalt
räddningsorgan baserar sin verksamhet pä civilförsvarets utrustning. Däremot
kan det övervägas om inte sådan utrustning bör stå till förfogande även vid
nödlägen som inte utgör katastrofer. Det förhållandel att civilförsvaret
förfogar över utrustning speciellt avsedd för räddningstjänst gör möjligheten
att vid behov repliera på denna utrustning särskUt värdefull. De fall då
reservutrustningen behöver tillgripas torde bli relativt få. Någon menlig
inverkan på civilförsvarets mobiliseringsberedskap behöver därför inte
befaras. För att lämplig civilförsvarsutmstning tillräckligt snabbt skall kunna
stå tUl de lokala räddningsorganens förfogande krävs att materielen placeras
hos räddningsorganet eller på plats som detta lätt kan nå. På vissa orter kan
del eventuellt vara lämpligt att materielen ligger kvar i civilförsvarels
förråd men läggs upp särskilt så att den blir lätt åtkomlig saml att
räddningsorganet får direkt tillgång till förrådet.

Beträffande materiel som är långtidskonserverad
eller långtidsför-

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 78

packad kan, med hänsyn till mobUiseringsberedskapen eller
av annan anledning, en sådan ordning som utredningen föreslår i fråga om
utlåning av civUförsvarsmaterielen i övrigt vara olämplig. Också sådan materiel
kan emellertid vara av ston värde vid räddningsingripanden. Det bör vara
möjligt att särskUt avdela viss sådan materiel i civilförsvarets förråd så att
den blir lätt åtkomlig vid katastrofer i fredstid.

Utredningen föreslår att bestämmelserna om utlåning av
civUförsvarsmateriel ändras i enUghet med del anförda.

I fråga om kommunernas personalkostnader anför utredningen
alt del, om skyldighet införs för kommunema att svara för annan räddningstjänst
än brandsläckning, är realistiskt att räkna med ökad verksamhet främst i de
mindre kommunerna. Ett befogat antagande är att en viss förskjutning från
brandsläckning till annan räddningstjänst kommer att ske.

Utredningen beräknar kommunernas årUga personalkostnad för
utryckning för annan räddningstjänst än brandsläckning tUl 1 040 000 kr.
Utredningen menar emellertid att denna kostnad inte är liktydig med den
kostnadsökning för kommunerna som blir en följd av utredningens förslag,
eftersom många kommuner redan utför annan räddningstjänst än brandsläckning.
Enligt utredningen blir därför kostnadsökningen lägre. Kostnaderna för de
ytterligare brandbefäl som i de större kommunerna behövs för
planläggningsuppgifter m. m. uppskattas till omkring 1 milj. kr. årUgen.

Som
redovisas i del följande föreslår utredningen alt
skogsbrandsläck-ningskostnaderna, som f. n. i huvudsak betalas av statsmedel, i
princip skaU bäras av kommunerna. Förslaget kan sålunda beräknas medföra en
primär kostnadsökning för kommunerna med del belopp som hittUls har ersatts av
statsmedel, vilket under budgetåren 1 964/65-1968/69 uppgått tUl i medeltal 1,3
milj. kr. per år.

Utredningen
påpekar alt någon säker beräkning av utmstningskoslna-derna inte kan göras. För
den kommunala oljeskyddsberedskapen beräknar utredningen dock
uirustningskoslnaden till 4 010 000 kr. Kostnaden för utrustning för
räddningstjänst i övrigt uppskattar utredningen lill 1,4 milj. kr. Den årUga
kostnaden för ersättningsanskaffning av utrustning beräknar utredningen till
540 000 kr.

Utredningen
beräknar sålunda kommunernas engångskostnader för anskaffning av utrustning tiU
(4 010 000 + I 400 000 =) 5 410 000 kr. och de årliga merkostnaderna för
personal och utrustning lill (1 040 000 -l- 1 000 000 -I- 1 300 000 + 540 000
=) 3 880 000 kr. Utredningen har därvid inte kunnat beräkna några kostnader för
övning och utbildning vid brandkårerna och ej heller kostnad för hyra eller
rekvisition av utrustning för tiUfälliga behov.

Remissyttrandena

Ganska få remissinstanser uttalar sig om vilka
konsekvenser utredningens förslag alt det kommunala brandförsvaret skall få
huvudansvaret för räddningstjänsten kan väntas få i fråga om brandkårernas
personalbehov:

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 79

Svenska kommunförbundet samt Uddevalla och Gävle kommuner
anser att endast obetydliga personalförstärkningar kommer att behövas på de
flesta håll, medan tio kommuner samt Brandmännens riksförbund och Svenska
brandbefälets riksförbund anser att en utbyggd räddningstjänstorganisation
kräver större personalökningar än vad utredningen har räknat med. Särskilt i
fråga om befälstjänsterna ligger enligt flera av dessa remissinstanser
utredningens beräkningar i underkant. Norrköpings kommun anför i detta
sammanhang att antalet utryckningar för räddningstjänst är starkt stigande. De
under senare år genomförda nedskärningarna av vakt- och beredskapsstyrkornas
storlek medför enligt Brandmännens riksförbund att personalen måste utökas väsentligt,
om man skall kunna få arbetsdugliga vakt- och beredskapsstyrkor.

Flera
remissinstanser stryker under vikten av att kommunerna samverkar i fråga om
anskaffande av räddningsutrustning för särskilda ändamål och av att kommunerna
tar tUlvara möjligheterna att utnyttja sådan utrustning som finns hos olika
kommunala förvaltningar eller enskilda företag. Möjligheten till interkommunal
samverkan bör enligt Malmöhus länsavdelning av Svenska kommunförbundet
undersökas genom överläggningar meUan kommunerna i varje län. En sådan
samverkan är särskilt angelägen i fråga om utrustning för oljebekämpning, anför
länsstyrelsen i Malmöhus län. Helsingborgs kommun anser att det är självfallet
att t. ex. hamnförvaltningens resurser skall kunna användas för räddningstjänst
utanför hamnområdet. Anskaffning av materiel för annan räddningstjänst än
oljebekämpning bör enligt länsstyrelsen i Kristianstads län undvikas. Någon
sådan anskaffning synes inte nödvändig med hänsyn till de resurser som normalt
finns hos kommunernas gatu- och byggnadsavdelningar, vägförvaltningen,
entreprenadföretag osv.

Svenska hamnförbundet ifrågasätter om utredningen har
tillräckligt beaktat de resurser för oljebekämpning som kan finnas hos
bärgnings-och bogseringsföretag och andra enskUda förelag inom kommunen.
Kommunerna bör enligt Öckerö kommun inte vara skyldiga att anskaffa utrustning
för bekämpning av olja som har flutit iland frän havet.

Länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus samt Örebro län, åtta kommuner, länsbrandinspektörerna i
Kopparbergs och Västernorrlands län, Brandmännens riksförbund och Svenska
brandförsvarsföreningen anser alt kommunerna kommer att behöva anskaffa
utrustning i större utsträckning än vad utredningen räknat med. Motsatt
uppfattning redovisas av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser att
utredningens förslag tillgodoser kravet på effektivitet. Några kommuner anför
att de för egen del inte kommer att behöva anskaffa ytterligare utrustning i
någon större utsträckning.

Uppbyggnaden
av kommunernas utrustning för räddningstjänst bör enUgt länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län följa centrala riktlinjer. Liknande synpunkter anförs
av länsbrandinspektörerna i Kronobergs och Hallands län, medan Larmtjänst AB
föreslår att den centrala tillsynsmyndigheten får befogenhet att meddela
föreskrifter om del minsta mått av utrustning som de lokala räddningsorganen
skall ha; Samverkan över

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 80

kommungränserna kan underlättas genom standardisering av
utrustningen, anför Brandmännens riksförbund. Svenska brandbefälets riksförbund
och länspolischefen i Örebro län anser att en samordning är nödvändig i fråga
om utrustningen. Lämplig standardiserad utrustning för räddningstjänst bör
enligt länsstyrelsen i Norrbottens län och Luleå kommun fastställas av centralmyndigheten.
Dessa remissinstanser anser vidare att sådan standardiserad utrustning bör
tilldelas kommunerna kostnadsfritt och i en utsträckning som är anpassad efter
varje kommuns behov.

Arbetarskyddsstyrelsen anför alt arbetarskyddslagen får
anses tillämplig på arbete i samband med räddningstjänst liksom på sådant
arbete som ingår i brandkårernas nuvarande uppgifter. Samarbetet mellan statens
brandinspektion och arbetarskyddsstyrelsen i fråga om brandkårernas utrustning
bör därför utvidgas lill att omfatta utrustning för räddningstjänst.

Remissinstanserna är överlag positiva till utredningens
förslag all bestämmelserna om utlåning av civilförsvarets utrustning skall
mjukas upp. Lilla Edets kommun anser att det är angeläget alt bestämmelserna
ändras så alt det blir möjligt all i större utsträckning än f. n. utnyttja
civilförsvarets utrustning för räddningstjänst. Liknande synpunkter anförs av
länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, Ystads, Västerås och Malungs
kommuner, länsbrandinspektörerna i Kronobergs och Västernorrlands län saml
Landstingsförbundet. Civilförsvarsstyrelsen anför att de ändringar av
bestämmelserna som styrelsen planerar i princip stämmer överens med
utredningens förslag. Civilförsvarets utrustning bör enUgt länsstyrelsen i Västernorrlands
län utnyttjas endast vid katastrofer.

Eftersom brandkårerna kommer att vara kärnan i de
beredskapsstyrkor som föreslås i civilförsvarsstyrelsens programplan, är det
enligt länsstyrelsen i Jönköpings län fördelaktigt från beredskapssynpunkt all
civilförsvarets räddningsutrustning finns tillgänglig hos brandkårerna. Falu
kommun framhåller att det är angeläget alt sådan utrustning förvaras på
lämpliga brandstationer och därigenom blir lätt tillgänglig för brandkårerna.
Landstingsförbundet anför liknande synpunkter, medan länsstyrelsen i
Västernorrlands län anser att räddningsorganen inte behöver ha direkt tillgång
till civilförsvarets förråd. 1 förråden bör, framhåller Helsingborgs kommun,
utrustning som är lämpad för räddningstjänst förvaras särskilt.

Flertalet remissinstanser lämnar utredningens beräkningar
av kommunernas kostnader för personal och utrustning utan erinringar. Svenska
kommunförbundet delar utredningens uppfattning att merkostnaderna för
kommunerna bör bli relativt måttliga och anser att kommunerna själva skall
kunna svara för dessa, särskilt sohi utredningen förutsätter att viss
civUförsvarsmateriel skall kunna disponeras vid katastrofer. Liknande
synpunkter anförs av Trelleborgs och Uddevalla kommuner. Tillförlitligheten av
utredningens beräkningar ifrågasätts däremot av Linköpings och Ludvika
kommuner. Länsbrandinspektörerna i Kopparbergs och Västernorrlands län, nio
kommuner. Svenska brandförsvarsföreningen. Brandmännens riksförbund och
Vattenvärnet anser alt kostnaderna i olika avseenden är för lågt beräknade.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 81

Kustbevakningens behov av utrustning

Nuvarande förhållanden

Den beredskapsorganisation för oljebekämpning tiU sjöss
och i kustvattnen som finns i dag bygger, som förut nämnts, pä tullverkets
kustbevakningsorganisation. De enheter som kustbevakningen förfogar över inom
varje kustdistrikt kan i allmänhet tUlgodose behovet av båtar både i fråga om
antal och kapacitet för bekämpning av de vanligast förekommande oljeutsläppen.
Genom den rörUghet som karaktäriserar de olika enheterna inom kustdistrikten är
det möjligt att relativt snabbt samla dem till visst kustavsnitt. Det bör
framhållas att organisationen i dag är väsentligt utbyggd i förhållande till
den organisation som fanns när räddningstjänstutredningens förslag lämnades.

Beredskapsorganisationen omfattar vissa basresurser,
nämligen kustbevakningens ordinarie båtar, sambandsmedel och ledningsorgan,
specialfartyg och bekämpningsmedel samt vissa kommunala resurser i hamnar m.
m. Bekämpningsinsatserna kan ökas genom bl. a. förberedda snabbleveranser av
oljebekämpningsmedel, insats av fartyg ur marinen och sjöfartsverket, inhyrda
fartyg och flygplan, anlitande av oljesaneringsföretag och bärgningsbolag samt
slutligen bistånd från de övriga fördragsslutande staterna enligt
Nordsjöavtalet och Köpenhamnsöverenskommelsen.

Räddningstjänstu tredn ingen

För att en tillräcklig beredskapsorganisation skall
erhållas bör enligt utredningen varje kusldistrikt tUlföras en eller ett par
båtar, som särskilt utrustats för oljebekämpning till sjöss.

Erfarenheterna från olika bekämpningsaktioner visar enligt
utredningen betydelsen av att förrådsbåtar, som kan förse de fartyg som deltar
i bekämpningen med bekämpningsmateriel, drivmedel m. m., finns alt tillgå. Med
hänsyn till den beredskap som behövs anser utredningen att kustbevakningen bör
förfoga över ett antal egna förrådsbåtar utöver dem som kan förhyras eller
ställas till förfogande av andra statliga organ. En eller två sådana
förrådsbåtar bör därför finnas inom varje kustdistrikt. Med hänsyn till det
utsatta läge Gotland har bör en båt vara placerad där, liksom en i Mälaren och
en i Vänern. För bunkring till sjöss bör finnas ett antal portabla
bunkringsanordningar.

Utredningen anser vidare att spridningsaggregat för
dispergeringsmedel i princip bör finnas tillgängliga för alla båtar inom
kustbevakningen som är lämpade för spridning av sådana bekämpningsmedel.
Anordningar för anbringande av aggregaten bör också finnas på alla sådana
båtar. Därjämte bör flyttbara spridningsanordningar finnas för inlejda båtar.
Spridningsaggregat för absorptionsmedel bör finnas i så stort antal att en
bekämpningsaktion, där absorptionsmetoden är lämpligast, inte fördröjs av brist
på anordningar för spridning, särskilt som kostnaden för sådana anordningar är
blygsam.

6 Riksdagen 1973. I samt. Nr 185

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 82

Även särskUda anordningar för läktring från skadade
tankfartyg bör enligt utredningen finnas för det fall att det på grund av
sjöhävning, närUggande grund etc. inte är möjligt att gå intill en haverist för
läktring av olja till annan tankbåt. Inom varje kustdistrikt bör för delta
ändamål finnas transportabla containers med flylbara slangar och tillhörande
oljepumpar.

Den omedelbara tillgången på bekämpningsmedel inom varje
kust-distrikt bör enligt utredningens uppfattning vara avpassad så att omkring
5 000 m olja som spritts ut över en större yta kan bekämpas framgångsrikt.
Vidare anser utredningen det vara en lämplig avvägning att varje kusldistrikt
disponerar omkring 10 000 m länsor av olika slag jämte förankringsanordningar.

Utredningen
föreslår att denna bekämpningsmateriel fördelas pä ett begränsat antal platser.
Eftersom varje kustdistrikt är indelat i 4-6 kusttullmästarområden, synes det
utredningen lämpligt att förrådsmate-rielen i regel fördelas med ett förråd
inom vart och ett av dessa områden. Hänsyn kan därvid tas till de olika behov
av bekämpningsmedel som kan visa sig föreligga inom områdena. Genom den
föreslagna fördelningen kan enhgt utredningen också de lokala räddningsorganens
intressen bli tiUgodosedda, särskUt som utredningen förutsätter ett nära
samarbete meUan kustbevakningen och de lokala räddningsorganen.

Utredningen
beräknar kustbevakningens kostnader för oljebekämpning enhgt utredningens
förslag till 10,1 milj. kr. i engångskostnader för anskaffning av utrustning
och bekämpningsmedel och till 3 550 000 kr. i årliga kostnader för drift och
underhåll m. m. sedan beredskapsorganisa-lionen byggts upp. Extraordinära
bekämpningsinsatser har därvid undantagits.

Remissyttrandena

Generaltullstyrelsen kan i allt väsentligt biträda
utredningens riktlinjer för tillgodoseende av behovet av utrustning för
oljeberedskapen till sjöss. Styrelsen vill dock framhålla att det sedan
tidpunkten för utredningens beräkningar inträtt betydande kostnadsökningar
beträffande den materiel som det här är fråga om. Förslaget tillgodoser enligt
länsstyrelsen i Västernorrlands län både effektivitetskrav och ekonomiska synpunkter.
Länsstyrelsen i Kristianstads län. som biträder de principer som utredningen
angett för förrådshållningen, anser att kustdistriktens förråd bör kunna
utnyttjas även vid ingripanden mot större oljeutsläpp till lands.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län är tveksam om den föreslagna dimensioneringen av utrustning är
tillräcklig, i varie fall för Malmöhus län. För länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län framstår det som uppenbart att kustbevakningen måste tillföras
betydligt större resurser än vad utredningen föreslagit. Det synes sålunda
väsentligt att kustbevakningen ges materieUa resurser av sådan storleksordning
att en effektiv bekämpning omedelbart kan tas upp och att den primära insatsen
kan ges en uthåUighet räknad i dygn.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 83

Forskning, försök och utveckling

Nuvarande förhållanden

Beträffande brandförsvaret åligger det f. n. statens
brandinspektion att med uppmärksamhet följa förhållandena i Sverige och, såvitt
möjligt, i utlandet samt att verka för standardisering av brandma teriel.

Generaltullstyrelsen har alltsedan uppgiften att handha oljebekämpningen
tUl sjöss och i kustvatlnen ålades styrelsen bedrivit tekniskt UtveckUngsarbete
och forskning beträffande medel och metoder för oljebekämpning till sjöss.
Medel för denna verksamhet har anvisats över tolfte huvudtiteln.

Räddningstjänstutredningen

De nuvarande uppgifterna för statens brandinspektion bör
enligt utredningens uppfattning utvidgas till att avse även annan
räddningstjänst än brandsläckning och vad därmed hör samman. Den centrala
räddningstjänstmyndigheten bör få erforderliga resurser för ändamålet. För de
första åren beräknar utredningen medelsbehovet till 150 000 kr. per år.

Beträffande oljebekämpningen till sjöss och i kustvattnen
finner utredningen det angeläget att den påbörjade försöks- och utvecklingsverksamheten
fullföljs. Huvuduppgiften inom denna verksamhet bör vara en uppföljning och
dokumentation av in- och utländska erfarenheter om medel och metoder för
oljebekämpning, dels såsom underlag för försöks-och utveckUngsverksamhel, dels
för att på längre sikt underlätta inriktningen av en mera omfattande svensk
forskning på detta område. Verksamheten bör emeUertid också omfatta försök
avseende tillgängliga och nytillkommande bekämpningsmedels praktiska hanterande
till sjöss. Med ledning av erfarenheterna från försöksverksamheten bör lämpliga
modeller för bekämpningsmetodik och enhetliga normer för anskaffning och
förrådshällning utformas.

Utredningen föreslår att del skall ankomma pä
generaltullstyrelsen som ansvarig central myndighet för oljebekämpning till
sjöss och i kustvattnen att leda och samordna den försöks- och
utvecklingsverksamhet det här gäller. Styrelsens uppgifter beträffande sådan
verksamhet bör emellertid också ta sikte på bekämpning av i vattnet löskommen
olja även i sådana fall då kustbevakningen ej är primärt ansvarig för
bekämpningen, t. ex. i hamnar och vid stränderna.

1 fråga om oljebekämpning till lands och i inlandsvatlen
(utom Mälaren och Vänern), där bekämpningsmetoder, utrustning m. m. i stor utsträckning
är andra än vid oljebekämpning till sjöss, anser utredningen att försöks- och
utvecklingsverksamheten bör åvila den centrala myndigheten för
räddningstjänsten. Visst grundmaterial för verksamheten samt åtskilliga frågor
torde emellertid bli gemensamma.

För att delge varandra erfarenheter och resultat och för
att undvika dubbelarbete i insamlandet av uppgifter m. m. måste
generaltullstyrelsen och den centrala myndigheten för räddningstjänsten nära
samarbeta i

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 84

dessa frågor, I icke obetydlig omfattning bör gemensamma
försök i större skala kunna göras. Det förutsätts att utländska erfarenheter
beaktas och att samarbete med andra länder eftersträvas.

Formerna för samarbetet mellan myndigheterna bör enligt
utredningen bestämmas av myndigheterna gemensamt. Som lämpligt forum härför
anges det samrådsorgan som enligt vad utredningen i annat sammanhang föreslär
skall knytas tUl den centrala räddningsljänslmyndigheten.

Den samordnande funktionen för forskning beträffande olika
råoljors och oljeprodukters liksom oUka bekämpningsmedels beteende och effekter
i den marina miljön anser utredningen böra åläggas statens naturvårdsverk.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om fördelning av ansvaret för
forskning, försök och utveckling beträffande oljebekämpning tillstyrks i
princip av naturvårdsverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och
Svenska hamnförbundet. Naturvårdsverket förutsätter all ansvaret för
miljöaspekterna hänförs till verket. Enligt länsstyrelsens mening bör den
centrala myndigheten inte tilläggas andra uppgifter än medverkan vid
metodutveckling i samband med praktiska försök och all egentlig forskning
beträffande oljeskyddet till lands ledas av naturvårdsverket. För hamnförbundet
synes det naturligt att utveckUngen av bekämpningsmetoder avseende olja som
kommit lös på allt vatten överlåts tUl generaltuUstyrelsen. En annan
uppfattning redovisas av Svenska petroleum institutet och Svenska
brandförsvarsföreningen, som föreslår att all försöks-, utvecklings- och
forskningsverksamhet avseende oljeskadebekämpning samordnas och att frågan om
vUken myndighet eller vilket organ som bäst lämpar sig för detta utreds
ytterligare.

När del gäller forskningen om oljans och
bekämpningsmedlens inverkan på den marina miljön erinrar generaltullstyrelsen
och Sveriges industriförbund om att en speciell forskningskommitté upprättats
och anknutits till Institutet för vatten- och luflvårdsforskning (IVL) och all
verksamheten finansieras av generaltullstyrelsen, naturvårdsverket och Svenska
petroleum institutet. Det synes därför industriförbundet lämpligast att den
ekologiska delen av sådan forskning får fortsätta inom ramen för lVL:s
verksamhet, medan den rent tekniska delen bör ankomma på generaltuUstyrelsen.

Socialstyrelsen framhåller vikten av att den påbörjade
forsknings- och försöksverksamheten beträffande skydd mot oljeskador
intensifieras. Enligt Svenska teknologföreningen bör den centrala myndigheten
för räddningstjänsten fungera som programorgan för forskning och utveckling
och ges resurser med vilka dessa verksamheter kan finansieras.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 85

Utbildningsfrågor

Nuvarande
förhållanden

Utbildning av brandpersonal

Utbildningen av den heltidsanstäUda personalen,
brandchefer, annat brandbefäl och brandmän, sker vid statens brandskola. Den
ges i brandingenjörs-, brandmästar-, brandförmans- och brandmannaklasser. Vid
skolan utbildas också deltidsanställt brandbefäl, huvudsakligen brandchefer och
vice brandchefer, vilka måste ha särskUd utbUdning, brandbefälskurs A. Andra
deltidsanställda brandbefäl utbildas genom regionala kurser anordnade av
brandskolan, brandbefälskurs B och C, Deltidsanställda brandmän utbildas vid
resp, brandkår. För brandpersonal av olika kategorier anordnar brandskolan
vidare specialkurser och fortbildningskurser. Särskilda kurser ordnas också av
länsavdelningarna av Svenska kommunförbundet och av Svenska brandförsvarsföreningen.

Statens brandskola har enligt sin stadga (1965:854) till
uppgift att i anslutning till kompetensföreskrifterna i brandstadgan meddela
utbildning av brandpersonal och skorstensfejare samt att genom annan utbildningsverksamhet
och brandteknisk forskning främja brandförsvarets utveckhng. Verksamheten är
starkt inriktad på behovet av teoretisk utbildning, och brandskolan kan
karaktäriseras som ett statligt, teoretiskt utbUdningsinstitut för det
kommunala brandförsvaret.

Någon särskild utbildning i annan räddningstjänst än
brandsläckning förekommer ej vid brandskolan, EmeUertid berör arbetsuppgifterna
i samband med sådan räddningstjänst flera områden, av vUka endast en del är
specifika för räddningstjänsten. Sådana arbetsuppgifter som är identiska eUer
Ukartade med uppgifterna i samband med brandsläckning behandlas vid brandskolan
på alla undervisningsnivåer i större eller mindre utsträckning.

De
organisatoriska uppgifterna med personalledning, underhällstjänst och
sambandstjänst är vid större räddningsaktioner av ungefär samma art och
omfattning som vid "större bränder. Utbildningen vid brandskolan i
brandsläckningsleknikens metoder avser användningen av åtskilliga redskap som
även kan nyttjas i räddningstjänsten samt behandlar förfaranden som också kan
förekomma vid räddningsingripande av annan anledning än brand.

De direkta utbildningskostnaderna (lönekostnader för
lärare och kostnader för läromedel) kan för budgetåret I 973/74 beräknas till
drygt 1,1 milj. kr.

UtbUdning av kustbevakningens personal

Någon systematisk utbildning för kustbevakningens personal
i oljebekämpning har tidigare inte förekommit. GeneraltuUstyrelsen har dock
anordnat genomgångar och övningar i operativ och taktisk ledning vid bekämpning
av löskommen olja tUl sjöss för såväl befälspersonal som

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 86

annan personal inom kustbevakningen. Viss utbildning i
bekämpnings-metoder bedrivs regionalt i kustdistriktschefernas regi.

Vidare har en del av kustbevakningens befäl deltagit i
inom brandförsvaret ordnad kurs- och konferensverksamhet rörande begränsning
och bekämpning av oljeskador. Genom att de flesta kustposteringarna kommit i
praktisk kontakt med oljebekämpning har de fått erfarenhet av åtskilliga av de
problem som kan uppkomma. Enligt den utbildningsplan som tillämpas fr. o. m. år
1970 inom tullverket får all nyanställd kustbevakningspersonal under tredje
eller fjärde anställningsåret genomgå en kustbevakningskurs, i vilken teoretisk
och praktisk utbildning i oljebekämpning ingår.

Räddn ingstjänstutredn ingen

Utbildning av de lokala räddningsorganens personal

Endast i undanlagsfall torde enligt utredningen viss del
av räddningstjänsten komma att uppdras åt annat organ än brandkåren. Utbildningen
i räddningstjänst bör därför inriktas på brandkårens personal.

Utredningen bedömer det som angeläget att all utbildning i
statlig regi av räddningstjänstpersonal i brandkårerna samordnas. En sådan
samordning kan tiU stor del uppnås genom att man utvidgar vissa av de ämnen
som nu ingår i brandtjänstutbildningen. Härigenom vinns fördelar från
administrativa och ekonomiska synpunkter.

Utredningen
finner att utbildning i räddningstjänst bör omfatta inte bara teoretisk utan
också viss praktisk utbUdning. Utredningen föreslår att brandpersonal, som nu
får sin utbildning vid statens brandskola, även får sin utbildning i annan
räddningstjänst än brandsläckning i brandskolans regi. Den praktiska delen av
utbildningen kan förläggas till civilförsvarsskolan i Rosersberg. De
deltidsanställda brandbefäl, som nu utbildas i brandtjänst genom statens
brandskolas regionala kurser, bör få utbildning i annan räddningstjänst på
samma sätt. Särskilda kursplaner för denna utbildning bör utarbetas av
brandskolan, som även bör tiUhandahåUa kursmateriel och lärare i viss
utsträckning. I viss omfattning torde det enligt utredningen bli nödvändigt att
sådan praktisk utbildning, som bedöms erforderlig och för vilken särskilda
utbildningsanordningar ej finns där utbildningen sker, förläggs till
civilförsvarsskolan i Rosersberg, någon av civilförsvarets fältskolor eller
någon större brandkår som har nödvändiga utbildningsanordningar.

Utbildningen i annan räddningstjänst än brandsläckning av
övrig deltidsanställd brandpersonal kan enligt utredningens uppfattning ske
lokalt vid brandkårerna och vid särskilda regionala kurser. Sådana bör anordnas
genom brandskolans försorg och i samarbete med resp. länsavdelning av Svenska
kommunförbundet.

Utredningen bedömer det som angeläget att den nuvarande
brandkårspersonalen får tillfälle att erhålla kompletterande utbildning i
räddningstjänst. Utredningen anser att särskilda fortbildningskurser bör
anordnas

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 87

härför, även utanför brandskolan.

Utredningen beräknar statsverkets totala årliga kostnad
för den utbildning i räddningstjänst som enligt utredningens uppfattning bör
anordnas till 165 000 kr., vartill kommer kostnader för fortbildning, 100 000
kr. årligen under tre till fyra år.

Utbildning av kustbevakningens personal

Enligt utredningens uppfattning bör all
kustbevakningspersonal ha både praktisk och teoretisk utbUdning i
oljebekämpning. Den teoretiska och praktiska utbildning som numera igångsatts i
tullverkets regi, torde - om den på lämpligt sätt delges också tidigare
anställd personal - jämte den praktiska utbildning som kan meddelas under
tjänstgöringen, vara fuUt tillräckUg för bevakningspersonalen i allmänhet. De
befäl som skall ha den operativa ledningen vid oljebekämpning och som dessutom
skall svara för organisation och planläggning, dvs. huvudsakligen
kustdistrikts-cheferna, deras ställföreträdare, kusttullmästarna och vissa
befäl vid kustdistriktsslaberna, bör emellertid enligt utredningen ha en
fördjupad utbildning i oljebekämpning. Denna utbildning anser utredningen böra
meddelas genom särskilda kurser anordnade av tullverket. Kostnaderna för sådan
utbildning beräknar utredningen tUl 150 000 kr. årligen under tre eUer fyra år.

Remissy ttrandena

Utbildning av de lokala räddningsorganens personal

Utredningens förslag till utbUdningsorganisation lämnas
utan erinran av flertalet remissinstanser. Styrelsen för statens brandskola
avstyrker dock bestämt att den praktiska utbildningen för heltidsanställd
brandpersonal i annan räddningstjänst än brandsläckning förläggs till
civilförsvarsskolan i Rosersberg. Styrelsen vill i stället föreslå att
lokalfrågan för brandskolan innefattande även möjlighet till
internatförläggning av skolans elever - och brandinspektionen tas upp till
behandling och bringas till en snar lösning. Däremot tillstyrker styrelsen
förslaget att utbildningen för deltidsanställt brandbefäl förläggs till
regionala kurser. Vikten av utbildning betonas starkt av luftfartsverket, som
även vill visa på möjligheten att förlägga kurser för brandbefäl från kommuner
med större flygplats till verkets brandskola vid Arlanda flygplats i regi av
statens brandskola. Statens järnvägar pekar på utbildningsmöjligheterna vid
SJ-skolan i Ängelholm.

Önskemål om en decentraliserad utbildning framförs av
Helsingborgs, Malmö och Ystads kommuner. Enligt Brandmännens riksförbund måste
statens brandskola ges resurser att svara för utbUdning av deltidsanställda
brandmän både i deras nuvarande och kommande uppgifter inom brandförsvaret och
räddningstjänsten. Svenska kommunförbundet menar

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 88

att frågan om utbildning av deltidsanställd brandpersonal
bör ägnas större uppmärksamhet och att det kan ifrågasättas om inte staten, i
likhet med vad som gäUer för övrig personal inom brandförsvaret, även bör svara
för grundutbildningen av deltidsanställda brandmän. Frågan kan emellertid
enligt förbundets mening behandlas i en utredning om brandskolans verksamhet.
Svenska brandbefälets riksförbund vUl understryka behovet av en fullständig
översyn av brandförsvarets utbildningsfrågor.

När del gäller utbildningens innehåll vUl styrelsen för
statens brandskola starkt understryka behovet av praktisk utbildning för
personal som är verksam inom samhällets räddningstjänst. Enligt styrelsens
mening bör brandskolan ges möjligheter att meddela praktisk utbildning i aU
räddningstjänst, även brandtjänst. Styrelsen vill dock föreslå den ändringen,
att den grundläggande praktiska utbildning för heltidsanstäUda brandmän som
avser handhavande av olika slags utrustning, i varje fall på sikt förläggs till
brandkårerna. Statens järnvägar vill understryka nödvändigheten av att
brandkårernas personal informeras om de särskilda risker och problem vid
räddningsinsats som kan föreligga vid järnvägsolyckor. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län finner förslaget till utbildning ändamålsenligt.
Länsbrandinspektören i Kopparbergs län, Örebro och Karlskoga kommuner samt
Svenska kommunalarbetareförbundet ifrågasätter om utbildningsbehovet inte
kommer att bli större än vad utredningen räknat med. Karlskrona kommun menar
att all brandpersonal, som genomgår utbildning vid brandskolan, måste erhålla
praktisk utbildning i lika grad och att den teoretiska utbildningen kan
differentieras.

Styrelsen för statens brandskola tillstyrker förslaget att
fortbildningskurser anordnas för den nuvarande brandpersonalen, och behovet
härav understryks av länsstyrelsen i Värmlands län och Luleå kommun. Enligt
länsstyrelsens i Norrbottens län mening kommer kompletteringsutbildningen att
bli så omfattande, att den bör anordnas centralt och ledas av statens
brandskola. Svenska brandförsvarsföreningen förklarar sig beredd att även i
fortsättningen bedriva fortbildningsverksamhet genom kurser och konferenser
inom räddningstjänstområdet och härvid samverka med statens brandskola och
Uksom hittills med Svenska kommunförbundet och dess länsavdelningar.

Utbildning av kustbevakningens personal

När det gäUer utbUdningen i oljebekämpning anser Svenska
petroleum institutet att bekämpningen, även om den sker på olika sätt till
lands och till sjöss, innehåUer så mycket gemensamt att en samordning bör ske.
Institutet framhåller att den kursverksamhet som bedrivits av Svenska
brandförsvarsföreningen kan utgöra en bas för denna samordning.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 89

Central myndighet för räddningstjänst i allmänhet

Statens brandinspektions och statens brandskolas nuvarande
uppgifter och organisation

Brandinspektionen utövar enligt 24 § brandstadgan tillsyn
över brandförsvaret i landet. Brandinspektionen har enligt sin instruktion
(1965: 677) att ge råd och anvisningar till kommuner och enskilda i frågor av
aUmän betydelse för brandförsvaret, att verka för att brandförsvaret i ohka
delar av landet ordnas ändamålsenligt, att verka för standardisering av
brandmateriel och att göra framställning hos länsstyrelsen i den mån åtgärder
behövs för att stärka brandförsvaret i ett visst län. Inspektionen är ett
rådgivande organ utan direktiv- eller förelägganderätt. Chef för
brandinspektionen är riksbrandinspektören. Inspektionen arbetar på tre enheter.

Statens brandskola är ett av staten till kommunernas
tjänst inrättat brandtekniskt utbildningsinstitut. Skolan har en styrelse som
är utsedd av Kungl. Maj:t och består av representanter för statsförvaltningen,
kommunerna och brandförsvarets personalorganisationer. Riksbrandinspektören
och skolans rektor är självskrivna ledamöter.

Brandskolan är en självständig myndighet under Kungl.
Maj:t. I prop. 1963:144 angående riktlinjer för utformningen av skolväsendets
centrala ledning anförde föredragande departementschefen att han med hänsyn
till skolans nära anknytning till brandförsvarets ledning och verksamhet i
övrigt inte ansåg sig böra föreslå någon ändring av skolans ställning i
tillsynshänseende. Väsentligt för detta ställningstagande var att skolan är ett
utbildningsinstitut för det kommunala brandförsvaret, dvs. i princip för
inomverksutbildning: Riksdagen fann inte anledning till erinran mot vad
departementschefen hade anfört (SU 1963 :146, rskr 1963 :334).

Räddningstjänstutredningen

Utredningen föreslår, som förut sagts, att den statliga
tillsynen över den kommunala räddningstjänstverksamheten skall utövas regionalt
av länsstyrelsen och centralt under Kungl. Maj:t av en central myndighet.
Eftersom den räddningstjänst som kommunerna skall svara för huvudsakligen avses
ankomma på den kommunala brandförsvarsorganisationen, bör räddningstjänsten i
allmänhet och brandförsvaret hänföras till samma centrala myndighet. Det är
enligt utredningen naturligt att brandinspektionen som central myndighet för
brandförsvaret också får de centrala myndighetsuppgifterna för den del av
samhällets räddningstjänst i övrigt som inte ankommer på annan central
myndighet.

Tullverkets kustbevakning, som lyder under
generaltullstyrelsen, svarar redan nu för oljebekämpningen till sjöss och i kustvattnen.
Denna uppgift skall enligt utredningens förslag, liksom oljebekämpningen i
Mälaren och Vänern, även i framtiden ankomma på kustbevakningen. Denna verksam-

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 90

het bör inte brytas ut och ställas under annan central
myndigliets tillsyn. Detsamma gäller sådan redan reglerad verksamhet för
räddningstjänst som f. n. ankommer på eller står under tillsyn av viss central
myndighet. Som exempel på sådan verksamhet nämner utredningen fjällräddningen,
räddningsflyget, sjöräddningen, sjukvården och sjuktransporterna.

Enligt utredningens förslag skall brandinspektionens
uppgift som central myndighet för räddningstjänsten i allmänhet främst vara av
samordnande och rådgivande karaktär. Utöver de uppgifter som inspektionen f, n.
har i fråga om brandförsvaret bör inspektionen få motsvarande uppgifter i fråga
om räddningstjänst som inte har samband med brand.

Enligt utredningens förslag skall det ankomma på
brandinspektionen att meddela råd och anvisningar i fråga om räddningstjänstens
organisation och verksamhet, att utarbeta exempel på brandordningar, som avser
också annan räddningstjänst än brandsläckning, samt att biträda länsstyrelserna
med råd och anvisningar för katastrofberedskapen. En ytterligare uppgift för
inspektionen skall enligt utredningens förslag vara att följa och söka
utveckla räddningstekniken. Som framgår av vad som anförs i det följande
föreslår utredningen också att inspektionen skall pröva frågor om ersättning
till kommunerna för vissa räddnings-och saneringskostnader och frågor om
föreläggande för vissa företag att hålla personell och materiell beredskap.

Statens brandskola skall enligt utredningens förslag vara
den utbildningsanstalt till vilken kommunerna hänvisas när del gäller att
fylla behovet av utbildning för personalen vid de lokala räddningsorganen.
Utbildningen kommer alltså även i fortsättningen att ha karaktär av
inomverksutbildning. Utbildningen kan i det avseendet jämställas med
utbildningen vid polisskolan inom rikspolisstyrelsen eller vid civilförsvars-skolorna
inom civilförsvarsstyrelsen. Utredningen anför att en påtaglig fördel med att
brandskolan inordnas i den centrala myndigheten är att det blir möjligt för
brandinspektionen att följa verksamheten vid skolan och anpassa den till
utbildningsbehovet. Några vägande skäl som talar mot att skolan inordnas i
inspektionen har utredningen inte kunnat finna. Utredningen föreslår därför att
brandskolan omorganiseras från att vara en särskild myndighet till en enhet
inom brandinspektionen.

Brandinspektionen måste i sin nuvarande verksamhet i
åtskilliga fall ta ställning till frågor av stor principiell eller ekonomisk
betydelse, anför utredningen. Inspektionens arbetsuppgifter skulle därför redan
nu i och för sig motivera att inspektionens chef vid sin sida hade en styrelse
med förankring hos dem som berörs av besluten. Flera av brandinspektionens nya
uppgifter är av sådan beskaffenhet att den myndighet som svarar för dem bör ha
en sådan förankring. Utredningen syftar främst på inspektionens uppgifter att
besluta om ersättning till kommunerna för vissa räddnings- och
saneringskostnader samt att pröva frågor om föreläggande för vissa företag att
hålla personell och materiell beredskap. Brandskolans inordnande i inspektionen
utgör ett ytterligare skäl för en sådan ordning. Utredningen föreslår därför
att brandinspektionen skall

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 91

ledas av en styrelse. Styrelsen bör bestå av inspektionens
chef som självskriven ledamot samt förslagsvis fyra av Kungl. Maj:t utsedda
ledamöter. För ledamöterna bör utses lika antal suppleanter. I styrelsen bör
kommunerna och näringslivet vara företrädda.

Brandinspektionen bör enligt utredningen organiseras på
fyra enheter: en enhet för i huvudsak juridiska och administrativa frågor
(Ä-enheten), en enhet för räddningstjänsten i allmänhet (R-enheten), en enhet
för den förebyggande verksamheten (F-enheten) samt en enhet för utbildning
(U-enheten). Varje enhet bör ha en chef.

De uppgifter som brandskolans styrelse nu har kommer, om
utredningens förslag genomförs, att föras över till styrelsen för brandinspektionen.
Utredningen betraktar det som angeläget att företrädare för de
personalorganisationer vilkas medlemmar fär sin utbildning vid eller genom
skolan fortfarande fär möjlighet att delta i utformningen av utbildningen och göra
sina synpunkter gällande i frågor som har samband med intagning av elever vid
skolan. Det är också önskvärt att brand-inspektionens styrelse inte belastas
med alla utbildningsärendena. Utredningen föreslår därför att ett
utbildningsråd knyts till U-enheten. Brandinspektionens chef bör vara
ordförande i utbildningsrådet. U-enhetens chef samt representanter för
personalorganisationerna, kommunerna och lärarna bör också ingå i rådet.
Ledamöterna bör utses av Kungl. Maj:t Beslutanderätten i utbildningsfrågor bör
kunna delegeras till rådet.

Utredningen anser att det är angeläget att olika grenar av
samhällets räddningstjänst i görligaste mån samordnas och föreslår att ett
forum för samråd mellan de berörda centrala myndigheterna inrättas. Samrådsorganet
skall enligt förslaget knytas tUl brandinspektionen, vars chef avses fungera
som ordförande. I samrådsorganet skall, föreslår utredningen,
generaltullstyrelsen, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, luftfartsverket,
järnvägsstyrelsen, sjöfartsverket, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen.
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet vara representerade.

Den organisation av brandinspektionen som utredningen
föreslår innebär att kostnaderna för handläggande personal ökar med
lönekostnader inklusive lönekostnadspålägg för tretton tjänster. Dessa
kostnader beräknar utredningen till omkring 920 000 kr. årligen. Vid beräkning
av denna kostnadsökning har hänsyn tagits till att
länsbrandinspektörsorganisa-tionen föreslås upphöra. Någon ökning av kostnaderna
för biträdespersonal uppkommer enligt utredningen ej.

Utredningen beräknar att omkostnaderna kommer att öka med
150 000 kr., varvid hänsyn tagits till att länsbrandinspektörernas resekostnader
bortfaller.

Den sammanlagda kostnadsökningen för den centrala organisationen
enligt förslaget beräknar utredningen sålunda till (920 000 + 150 000 =) I 070
000 kr.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 92

Remissyttrandena

Förslaget att statens brandinspektion skall vara central
myndighet för räddningstjänst i allmänhet tillstyrks av socialstyrelsen,
sjöfartsverket, statskontoret, riksrevisionsverket, kommerskollegium,
naturvårdsverket, länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens län, Malmö,
Göteborgs och Uddevalla kommuner samt Brandmännens riksförbund. Svenska
petroleum institutet och Sveriges industriförbund. Länsstyrelsen i Uppsala län
erinrar om att brandkårerna vid beredskapstillstånd ingår i civilförsvaret och
anser att mycket talar för en samordning av den centrala ledningen också i
fredstid. Lämpliglieten av att civilförsvarsstyrelsen och brandinspektionen
läggs samman bör därför övervägas. Länsstyrelsen i Värmland län, som också
anser att en sådan samordning är önskvärd, föreslår att brandinspektionen
inordnas i civilförsvarsstyrelsen.

I samband med att brandinspektionens verksamhetsområde
utvidgas bör enligt socialstyrelsen och Svenska teknologföreningen myndighetens
benämning ändras till statens brand- och räddningsinspektion. Länsstyrelsen i
Örebro län förutsätter att frågan om till vilken ort brandinspektionen bör
lokaliseras utreds, innan myndigheten böar sin nya verksamhet. Enligt
delegationen för lokalisering av statlig verksamhet bör brandinspektionen
förläggas utanför Storstockholmsområdet, om den föreslagna omorganisationen
genomförs.

Endast ett fåtal remissinstanser går in på frågan om
brandinspektionens uppgifter som central myndighet för räddningstjänst i
allmänhet. Huvudvikten bör, anför Svenska teknologföreningen, läggas vid
rådgivnings- och samordningsuppgifter samt insamling och bearbetning av
katastrof- och olycksfallsstatistik.

Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig om
förslaget att statens brandskola skall inordnas i brandinspektionen lämnar
förslaget utan erinran. Förslaget tillstyrks sålunda av statskontoret,
styrelsen för statens brandskola, Västerås och Fagersta kommuner,
länsbrandinspektörerna i Skaraborgs och Västernorrlands län samt Svenska
brandbefälets riksförbund. Påtagliga rationaliseringsvinster och andra fördelar
bör enligt länsstyrelsen i Värmlands län kunna uppnås genom att brandskolan
inordnas i statens civilförsvarsskolor. Länsstyrelsen anser att en sådan
lösning bör övervägas samt avstyrker utredningens förslag. Svenska
brandförsvarsföreningen anser att den sammanslagning som utredningen har
föreslagit bör anstå, om den begärda särskilda utredningen om utbildningen inom
brandförsvaret tillsätts.

Oberoende av hur frågan om länsstyrelsernas behov av
räddningsteknisk expertis löses understryker länsstyrelsen i Kronobergs län
nödvändigheten av att brandinspektionen förstärks organisatoriskt. Ängelholms
kommun, länsbrandinspektören i Hallands län. Brandmännens riksförbund och
Svenska kommunalarbetareförbundet tillstyrker i princip förslaget till
omorganisation av brandinspektionen. Mot bakgrunden av önskemålet om en
återhållsamhet med utbyggnaden av den offentliga administrationen anser
däremot länsstyrelsen i Örebro län att det är

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 93

tveksamt om den föreslagna omorganisationen bör
genomföras. Samma uppfattning redovisas av Svenska kommunförbundet, som anser
att det minskande antalet kommuner bör medföra att brandinspektionens
arbetsbelastning inte ökar i den omfattning som utvidgningen av verksamhetsområdet
annars skulle föranleda. Länsbrandinspektörerna i Kristianstads och Malmöhus
län hävdar att förslaget innebär en alltför dyrbar utökning av organisationen.

Förslaget
att brandinspektionen skall ledas av en styrelse tillstyrks av de
remissinstanser som berör förslaget, nämligen länsstyrelsen i Värmlands län.
Svenska brandförsvarsföreningen. Svenska kommunalarbetareförbundet och
Sveriges industriförbund.

Länsbrandinspektören i Skaraborgs län anser att
brandskolan bör ges en mera självständig ställning inom brandinspektionen än
vad utredningen föreslår. Enligt styrelsen för statens brandskola 'ar det
önskvärt att skolans resurser förstärks genom att som utredningen föreslår
en pedagogisk sektion inrättas vid brandinspektionen.

Styrelsen anser emellertid att forskningssektionens
uppgifter bör begränsas till den i och för sig angelägna uppgiften att genom
litteraturstudier och studieresor följa sådan för brandinspektionen och brandskolan
betydelsefull forskning som bedrivs inom och utom landet. Utredningens förslag
om sektionens inriktning och omfattning kan leda tiU att de knappa resurserna
splittras. Liksom Brandmännens riksförbund förutsätter styrelsen att
utbildningsrådet får en vidsträckt och i författning angiven beslutanderätt i
utbildningsfrågor. Näringslivet bör enligt styrelsen vara företrätt i
utbildningsrådet, t. ex. genom Svenska brandförsvarsföreningen.

Förslaget om ett särskUt samrådsorgan tillstyrks av de
remissinstanser som yttrar sig på denna punkt. Naturvårdsverket och
länsstyrelsen i Uppsala län anser att naturvärdsverket bör vara företrätt i
samråds-organet, medan socialstyrelsen föreslår att också trafiksäkerhetsverket
skall vara representerat.

Ingrepp i annans rätt

Gällande bestämmelser och tidigare förslag

1 situationer där fara hotar människor eller egendom
föreligger enligt flera författningar rätt för myndighet eller enskild person
att företa åtgärder som annars inte är tillåtna. Den allmänna
nödrättsbestämmelsen i 24 kap, 4 § brottsbalken föreskriver, under vissa
förutsättningar, straffrihet för var och en som handlar i nöd, medan de
bestämmelser som avser myndighets befogenheter regelmässigt anger att ett visst
förfarande är tillåtet, 1 det följande redovisas några bestämmelser som är av
särskilt intresse i detta sammanhang.

Enligt 24 kap. 4 § brottsbalken skall den som för att
avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan
orsak handlar i nöd vara fri från ansvar, om gärningen med
hänsyn till farans

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 94

beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och
omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. Av förarbetena (prop. 1962:10
s. B 332, B 481 och C 220) framgår bl.a. följande. Ansvarsfriheten beror av en
avvägning mellan det intresse som kränks genom gärningen och det intresse för
vars tUlgodoseende gärningen behövs. För att gärningen skall anses försvarlig
krävs i allmänhet att den skall vara påkallad av ett intresse av betydligt
större vikt än det som uppoffras samt att den behövs för att tUlgodose
förstnämnda intresse. Det är inte nödvändigt att nödhandlingen motsvarar det
aUra bästa alternativet bland de olika möjligheter att avväga faran som
eventuellt står till buds. Det är tillräckligt att situationen rimligen kan
anses motivera handlingssättet. Eftersom situationen måste kunna betecknas som
en nödsituation, torde bestämmelsen få tillämpas restriktivt. Detta gäller särskUt
när endast ekonomiska värden hotas.

Enligt 2 §
polisinstruktionen skall polisen upprätthålla allmän ordning och säkerhet. För
denna uppgift anses polisen under vissa förutsättningar ha rätt att anlita
tvång även utan uttryckligt stöd i lag. Det allmänna lagstödet för polisens
befogenhet att bruka våld finns i 24 kap, 2 § brottsbalken. Om en polisman, som
skall verkställa en tjänsteåtgärd, möts eller angrips med våld eller hot om
våld, får han enligt denna bestämmelse för att genomföra åtgärden bruka det
våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Länsstyrelsen
har enligt 31 § polisinstruktionen ansvaret för och ledningen av
polisverksamheten i länet. Det åligger länsstyrelsen bl. a. att övervaka att
allmän ordning och säkerhet upprätthålls och att erforderliga åtgärder vidtas,
när den allmänna ordningen och säkerheten hotas eller störs. För att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet får länsstyrelsen förelägga vite, när
påföljd inte är bestämd i lag eller annan författning (10 § länsstyrelseinstruktionen).
Med stöd av denna bestämmelse har länsstyrelserna i flera fall beslutat om
förbud vid vite mot tillträde till visst område där en allvarlig olycka
inträffat.

Den som för befälet vid brand får för släckning eller
räddning företa sådant ingrepp i annans rätt som bedöms nödvändigt (12 §
brandlagen). Om befälhavarens föreskrift inte kan inhämtas, får ingrepp av
ringa omfattning göras också av annan som deltar i arbetet. Även om det inte
framgår klart av bestämmelsen, måste det antas att ett ingrepp - i enlighet med
den princip som har kommit till uttryck i 24 kap. 4 § brottsbalken - får göras
endast om det intresse som hotas av branden är av betydligt större vikt än det
intresse som uppoffras genom ingreppet. Som exempel på åtgärder som kan komma i
fråga nämns i 12 § brandlagen att bereda brandstyrka tillträde till fastighet,
att avspärra brandplatsen, att nyttja redskap och fordon, att riva eller
undanskaffa byggnad osv. Den som hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses
i 12 § kan enligt 16 § dömas till böter.

Om olja eller annat som är skadligt kommer ut från fartyg
eller det skäligen kan befaras alt så sker, får sjöfartsverket enligt 1 1 §
lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg meddela de
förbud eller

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 95

förelägganden som är påkallade för att hindra eller
begränsa utsläppet. Sådant beslut får avse bl. a. förbud mot fartygs avgång
eller vidare resa, föreläggande att fartyg skall anlöpa eller avgå från viss
hamn, föreläggande i fråga om fartygs framförande eller drift, föreläggande
att läktra olja eller annat som är skadligt, föreläggande om att lastning,
lossning, läktring eller bunkring skall avbrytas, föreläggande om annan åtgärd
för att hindra eUer begränsa utsläpp av olja eller annat som är skadligt.
Verket får låta verkställa åtgärden på bekostnad av fartygets ägare eller
redare bl. a. om åtgärden inte vidtas inom förelagd tid. Beslut som avses i 11
§ lagen får enligt 11 § kungörelsen om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg meddelas av tullverket, om sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas med
hänsyn tiU behovet av snara åtgärder för att förebygga, begränsa eller bekämpa
förorening.

I den mån
det är påkallat från strålskyddssynpunkt får länsstyrelsen enligt 5 §
atomskyddslagen i fråga om område som kan antas vara eller bli berört av
utspridningen av radioaktiva ämnen förelägga dem som uppehåller sig inom
området alt inte vistas utomhus eller att lämna området, förbjuda tillträde tUl
området, påbjuda bortförande av levande djur eller livsmedel samt förordna om
inskränkning i bl. a. rätten att använda markområde, vattenområde eller
naturprodukter. Enligt 6 § kan länsstyrelsen förordna att var och en som
innehar egendom av visst slag, bl. a. mätinstrument eller transportmedel, skall
vara skyldig att tillhandahålla egendomen på anfordran av polisbefäl som
länsstyrelsen bestämmer. Förutsättning för länsstyrelsens förordnande är att
behovet av förnödenheterna inte kan tUlgodoses på annat sätt med tillräcklig
skyndsamhet. Tvångsuttagningen skall alltså användas endast som en
nödfallsutväg (prop, 1960:139 s. 56).

Oljeskyddsulredningen
föreslär för det fallet att olja har kommit lös en motsvarighet till 12 §
brandlagen. Enligt förslaget skall den som leder ingripandet, för att förebygga
eller begränsa skada, få företa sådant ingrepp i annans rätt som bedöms
nödvändigt och i betraktande av det hotade intressets vikt försvarligt. För
ingrepp av ringa omfattning föreslås en regel av samma innebörd som motsvarande
bestämmelse i brandlagen. Vidare föreslås att endast länsstyrelsen skall fä
besluta om ingrepp som kan antas medföra avsevärd olägenhet eller betydande
skada. När fråga uppstår om att företa ingrepp av så allvarlig natur, har
länsstyrelsen i regel övertagit ledningen, anför oljeskyddsulredningen. Den
lokale ledaren bör emellertid enligt oljeskyddsulredningen aldrig kunna besluta
om ingrepp av sådant slag.

Räddningstjänstutredningen

Syftet med 12 § brandlagen är enligt
räddningstjänstutredningen främst att säkerställa ett snabbt ingripande.
Befälhavaren skall inte behöva tveka om sina befogenheter med därav följande
tidsutdräkt. Det är självfallet också ägnat att öka
rättssäkerheten att såvitt möjligt

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 96

klarläggande bestämmelser finns om befogenheten att göra
ingrepp i annans rätt.

Utredningen anmärker att omständigheterna vid ett nödläge
dvs. en situation i vilken samhällets räddningsorgan enligt utredningens
förslag skall ingripa för att hindra att skada uppslår eller förvärras - kan
vara sådana alt nödrättsbestämmelsen i 24 kap. 4 § brottsbalken inte är
tillämplig eller att det åtminstone är osäkert om den är tillämplig eller ej.
Detta torde vara fallet särskilt när fara för liv eller hälsa inte föreligger.
Också i sådana situationer kan starka skäl tala för att ingrepp i annans rätt
görs. Ofta är det ingrepp som behövs av tämligen lindrig beskaffenhet.

Utredningen anser därför att det utöver den allmänna
nödrättsbestämmelsen behövs en motsvarighet till 12 § brandlagen, dvs. en
bestämmelse som ger befogenhet att vid nödläge företa ingrepp i annans rätt. I
24 kap. 4 § brottsbalken förutsätts, anför utredningen, att handligen skall
vara begången i nöd och vid bestämmelsens tillkomst ansågs det obehövligt att
ytterligare framhäva att handligen måste vara framtvungen av situationen. Det
får enligt utredningen anses ligga i sakens natur att en förutsättning av detta
slag måste gälla för utövning av all nödrätt. Vid ett nödläge kan det vara
möjligt att välja mellan flera olika slag av ingrepp i annans rätt och ibland
kan ett sådant ingrepp undvikas genom andra mer eller mindre omfattande
åtgärder. Effektiviteten i räddningsarbetet kan många gånger gagnas av att
avtal träffas med eller samtycke inhämtas från t. ex. ägaren av en förnödenhet
som behövs. I andra fall är något sådant inte möjligt med hänsyn till kravet på
snabbhet. För att ett ingrepp skall få göras kan det inte krävas att det
framstår som omöjligt att avvärja faran på annat sätt. Enligt utredningen bör
ingreppet få göras, om det annars skulle kräva oproportionerliga ansträngningar
eller uppoffringar att avvärja faran. Denna förutsättning kan, anför
utredningen, komma till uttryck genom en föreskrift om att fara för liv, hälsa
eller egendom inte skäligen skall kunna avvärias på annat sätt.

Det måste emellertid, fortsätter utredningen, också
fordras att ingreppet framstår som försvarligt vid en intresseavvägning av det
slag som skall göras när fråga är om utövande av den allmänna nödrätten. Därvid
bör beaktas, å ena sidan, farans beskaffenhet - dvs. värdet av vad som hotas
genom den händelse som har föranlett räddningsingripandet och risken för att
detta värde helt eller delvis går till spillo om ingreppet inte görs - samt, å
andra sidan, den skada som åsamkas annan genom ingreppet. Utredningen erinrar
om att utrymmet för en tillämpning av den allmänna nödrättsbestämmelsen i 24
kap. 4 § brottsbalken är begränsat särskilt när endast ekonomiska värden är
hotade. Vid ingripande av samhällets räddningsorgan bör ett ingrepp i annans
rätt också till skydd för ett rent ekonomiskt intresse oftare kunna anses
försvarligt. Det måste emellertid alltid krävas att det intresse som är hotat
och till vars skydd ingreppet företas är av avsevärt större betydelse än det
intresse som uppoffras genom ingreppet. Också vid räddningstjänst bör mera
väsentliga ingrepp i annans rätt höra till undantagen.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 97

Att en befogenhet att företa ingrepp föreligger på grund
av bestämmelse i lag medför enligt utredningen att handräckning kan lämnas av
polisen. I likhet med vad som f. n. gäller enligt brandlagen bör den som
hindrar eller försöker hindra ett ingrepp kunna straffas. Utredningen anser att
bl. a. dessa förhållanden talar för att enskilda personer inte bör ges
befogenhet att företa ingrepp i annans rätt. Tvekan kan råda endast i fråga om
arbetsledare vid företag eller arbetsplats där en olycka har inträffat och där
mera omfattande räddningsåtgärder är nödvändiga. Om olyckan är av sådan
omfattning att det är nödvändigt att rekvirera förnödenheter utifrån eller att
företa annat ingrepp i tredje mans rätt, torde något samhällsorgan alltid
medverka i räddningstjänsten. Ingreppet kan då beslutas av detta organs
befälhavare. Utredningen erinrar om att ambetsansvarskommittén har föreslagit
att det nuvarande ämbetsansvaret och därmed gränsdragningen kring personkretsen
för ämbetsansvar skall upplösas (betänkandet, SOU 1969:20, Ämbetsansvaret).
Även om förslaget ännu inte har föranlett lagstiftning, anser utredningen att
det inte är lämpligt att knyta befogenheten att vid nödläge företa ingrepp i
annans rätt till innehavet av tjänst med ämbetsansvar. Utredningen anser
emellertid att sådan befogenhet i princip bör tillkomma endast offentliga
tjänstemän, dvs. tjänstemän hos staten, kommun, landstingskommun eller
kommunalförbund.

Eftersom
också annat brandbefäl än brandchef kan utöva befälet vid brandsläckning,
innebär 12 § brandlagen enligt utredningen att rätt att besluta om ingrepp kan
tillkomma en ganska vid krets av tjänstemän. Starka praktiska skäl talar för
att brandbefäl bör ha motsvarande befogenhet när det är fråga om annat nödläge
än brand. I aUmänhet kommer befälet vid ett nödläge som kräver omfattande
räddningsåtgärder all utövas av kvalificerad personal. TUl följd av den
intresseawägning som skall göras blir det bara vid sådana nödlägen aktuellt att
företa ingrepp av större betydelse. Det är angeläget att chefen för det
räddningsorgan som först kommer till platsen har rätt att omedelbart vidta de
åtgärder som behövs. Därför bör rätt att besluta om ingrepp tillkomma också
annan offentlig tjänsteman som utövar befälet vid räddningstjänst, t. ex.
polisbefäl, militär chef, röjnings- eller stationschef vid SJ och chef för
kommunalt organ med uppgifter inom räddningstjänsten. Utredningen föreslår
således att befogenhet att företa ingrepp i annans rätt skall liUkomma
offentlig tjänsteman, som utövar befälet vid räddningstjänst. En förutsättning
för alt någon skall kunna sägas utöva befälet vid räddningstjänst är enligt
utredningens mening att åtminstone viss personal från något organ som har
uppgifter inom samhällets räddningstjänst deltar i arbetet. Liksom enligt de
nuvarande bestämmelserna i 12 § brandlagen bör ingrepp av ringa omfattning få
företas av var och en som deltar i räddningsarbetet, om befälhavarens
föreskrift inte lämpligen kan inhämtas.

En ordning som innebär att beslutanderätten förbehålls
länsstyrelsen, när länsstyrelsen har övertagit ledningen och fråga är om
ingrepp som kan antas medföra särskUt stora olägenheter eller
skador, skulle enligt

7 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 98

utredningen leda tUl att avgörandet fördröjs och att det
ofta blir svårt att åstadkomma ett tiUfredsställande underlag för beslutet.
Även om beslutanderätten inte förbehålls länsstyrelsen, kan man förutsätta att
befälhavaren i den mån det är möjligt samråder med länsstyrelsen, innan han
beslutar om ingrepp av särskilt aUvarligt slag. Utredningen anser därför att
det inte är lämpligt att förbehålla länsstyrelsen beslutanderätten i fräga om
sådana ingrepp.

Remissyttrandena

Ganska få remissinstanser uttalar sig om utredningens
förslag om befogenhet för räddningsledaren att vid nödläge företa ingrepp i
annans rätt. Länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Gävleborgs län,
länspoUs-chefen i Örebro län och Karlskrona kommun tillstyrker förslaget. Med
hänsyn tUl att det ofta kan vara svårt att avgöra om ett ingrepp är motiverat
anser länsstyrelserna i Örebro och Gävleborgs län samt länspolischefen i Örebro
län dock alt det bör övervägas om inte frågan bör hänskjutas lUl länsstyrelsen,
när den skada som åsamkas annan genom ingreppet är betydande och någon
överhängande brådska inte råder.

Länspolischefen i Östergötlands län anser att det bör
ankomma på länsstyrelsen att fatta beslut om ingrepp i annans rätt. När länsstyrelsens
beslut inte kan avvaktas eUer det är fråga om ett ingrepp av mindre allvarlig
karaktär, bör beslutanderätten ligga hos polischefen vilken ju är förtrogen med
användningen av tvångsmedel. Den som leder det tekniska räddningsarbetet bör
inte betungas med dessa ofta svåra avgöranden.

Tjänsteplikt

Gällande bestämmelser och tidigare förslag

I fredstid föreligger tjänsteplikt för allmänheten endast
vid brand och olycka i alomanläggning. Civilförsvarsplikten avser i fredstid
bara UtbUdning och övning (12 § civUförsvarslagen).

När det behövs för släckning av brand, föreligger enligt 7
§ brandlagen skyldighet att medverka vid släckningen. Vid skogsbrand är den som
befinner sig i närheten av brandstället och får kännedom om branden skyldig att
utan kallelse bege sig dit och delta i arbetet (23 § brandstadgan).

Tjänsteplikt vid atomolycka inträder enligt 6 §
atomskyddslagen i och med att länsstyrelsen efter en olycka generellt förordnar
därom. Förutsättning för sådant förordnande är att behovet av arbetskraft för
genomförande av skyddsåtgärder inte kan tillräckligt snabbt tUlgodoses på annat
sätt. Möjligheten att ta ut arbetskraft tvångsvis skall användas endast som en
nödfallsutväg (prop. 1960:139 s. 56). I det enskilda fallet är det avsett att
uttagningen skall gå tUl så att polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer beordrar
deltagandet.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 99

Tjänsteplikten är enligt båda lagarna begränsad till sådan
medverkan som kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Vid brand omfattar
tjänsteplikten var och en som under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65
år och som vistas i orten. Vid atomolycka kan bara den som har fyllt 18 men ej
65 är tas i anspråk. Tvångsuttagning kan ske även i andra orter än de som
berörs av olyckan (prop. 1960:139 s. 56).

I samband med tUlkomsten av luftfartslagen (1957:297)
föreslog chefen för flygvapnet att en aUmän skyldighet alt medverka i flygräddningstjänst
skulle införas. Föredragande departementschefen ansåg emellertid att en sådan
skyldighet skulle vara alltför ingripande (prop. 1957:69 s. 146).

Under
förarbetena till civUförsvarslagen ansåg några länsstyrelser att det borde
övervägas i vad mån civilförsvaret borde få ingripa i katastrofsituationer utan
samband med krig. Föredragande departementschefen framhöll att civilförsvarsplikten
under fred inte borde få utnyttjas för annat ändamål än utbUdning och övning
(prop. 1960:5 s. 75). Han anförde vidare följande.

Möjlighet bör finnas att ställa civilförsvarels resurser
lill förfogande för uppgifter, som icke har samband med rikets försvar,
exempelvis för räddning och hjälp vid naturkatastrofer. CivUförsvarets insats
torde härvid först och främst kunna omfatta den materiella och organisatoriska
sidan av hjälpverksamheten. I personeUt hänseende torde man däremot inom civilförsvaret
vara hänvisad till friviUiga insatser, varvid dessa väl kan tänkas bli
samordnade såväl sinsemellan som med de ordinarie samhällsorganens resurser.
Jag är sålunda f. n. icke beredd alt förordna någon utsträckning av
civUförsvarsplikten till att även innebära en skyldighet att under
fredsförhållanden ställa sig lill förfogande för dylik verksamhet.

I samband med tUlkomsten av atomskyddslagen anförde
hovrätten för Nedre Norrland att befogenheten all rekvirera arbetskraft och
materiel borde utsträckas tUl att gäUa vid katastrofer i allmänhet.
Föredragande departementschefen anförde att erfarenheten hade visat att myndigheterna
även vid svåra olyckor hade kunnat bemästra läget genom att utnyttja
tillgängliga resurser hos myndigheterna och genom frivilliga insatser. Bl, a.
av delta skäl var han inte beredd att förorda någon reglering beträffande andra
olyckor än atomolyckor (prop, 1960:139 s. 53).

Räddningstiänstutredningen

Tjänsteplikten vid brand aktualiseras enligt vad
utredningen anför numera nästan uteslutande vid skogsbrand. Där har den sin
betydelse, eftersom skogsbränder ofta inträffar långt från brandslyrkornas
stationeringsorter. Atomolyckorna kan beröra stora områden och detta motiverar
möjligheten att förordna om tjänsteplikt. Frånsett den svåra stormolyckan i
Göteborg år 1969 säger sig utredningen inte känna lill något fall där behovet
av IjänstepUkt vid katastrofer har aktualiserats. Behovet

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 100

av arbetskraft kunde tillgodoses också vid denna olycka
men svårigheter uppkom när det gällde att förmå viss personal all tjänstgöra
efter den ordinarie arbetstidens slut. Det visade sig också att konkurrensen om
de resurser som normalt står tUl förfogande blir påtaglig vid en storm, som
drabbar större områden. Personal behövs inte bara för direkta räddningsåtgärder
utan också för omedelbara reparationer av elledningar, undanröjande av
kommunikationshinder etc.

Utredningen framhåller att tillgång till specialister som
inte finns hos räddningsorganen, t, ex. grävmaskinsförare, kranskötare och
personal som behärskar tryckluftsapparater, kan behövas både vid olyckor som
berör stora områden och vid olyckor vUkas verkningar är mera begränsade i
geografiskt hänseende. Oftast behövs samtidigt tUlgång tUl särskilda fordon
eller redskap. Det normala bör vara att befälhavaren kommer överens med ägaren
att denne skall ställa fordonet eller redskapet tiU förfogande med förare eller
maskinist. När en olycka inträffat, är del enligt utredningens bedömning i
allmänhet inte svårt alt få tUl stånd en sådan överenskommelse. 1 den mån
räddningsorganens resurser behöver kompletteras för ingripanden vid vissa typer
av olyckor bör kommunen f. ö. i förväg försäkra sig om att få hyra tjänster.

Vid en
katastrof, som kräver att betydande resurser för räddningstjänst sätts in, bör
samhället emellertid enligt utredningens mening i princip kunna begära att var
och en ställer sig till förfogande för alt delta i räddningsarbetet.
Tjänsteplikt bör inte föreligga enbart av den anledningen att omfattande
räddningsåtgärder behövs. Inte heller bör tjänste-plUct komma i fråga vid alla
nödlägen som utredningen definierar som katastrofer. Förordnande om
tjänsteplikt bör kunna meddelas endast när läget oundgängligen kräver det.
Liksom vid atomolyckor bör tjänsteplikt vid katastrofer få tUlgripas endast som
en nödfallsutväg när personalbehovet i ett prekärt läge inte kan tillgodoses
på annat sätt. Vid en väl organiserad och planlagd räddningstjänst för
katastroffall bör de tillfäUen då tjänsteplikten behöver tillgripas bli undantagsfall.

Enligt utredningens förslag skall det ankomma på
länsstyrelsen att pröva om situationen kräver alt tjänsteplikt tillgrips och
all i förekommande faU förordna därom, 1 förordnandet skall anges vem som har
rätt att beordra tjänstgöring under åberopande av tjänsteplikten. Sådan
befogenhet kan enligt förslaget ges endast ål brandbefäl och polisbefäl. Liksom
enligt 7 § brandlagen omfattar den föreslagna tjänsteplikten den som under
kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 år. För att länsstyrelsen skall få
vidgad möjlighet att anskaffa specialutbildad personal för särskUda
räddningsuppgifter föreslår utredningen att förordnande om tjänsteplikt skall
kunna avse inte bara den som vistas i orten utan den som vistas i länet.

Det kan, medger utredningen, hävdas alt för tjänsteplikt
vid bränd bör krävas samma förutsättningar som för tjänsteplikt vid andra
nödlägen. Ett särskilt skäl för att behålla den nuvarande tjänsteplikten för
släckning av brand är emellertid att den inte kan undvaras i de fall då behovet
av släckningsmanskap vid skogsbränder inte kan täckas med hjälp
av

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 101

frivUliga. Utredningen anser därför alt de nuvarande
bestämmelsema om tjänsteplikt vid brand bör behåUas,

Utredningen går slutligen in på frågan om skyldighet bör
införas för viss personal inom civUförsvaret att medverka i räddningstjänst vid
katastrofer i fredstid. Vid nuvarande organisation inom civilförsvaret blir
inställelsetiden efter larm i regel lång, något som väsentligt minskar värdet
av hjälpen. Särskilda lätt gripbara beredskapsstyrkor, som kan utrustas och
inställa sig till tjänstgöring med relativt kort varsel, skulle därför få
inrättas. Eftersom de katastrofer då dessa beredskapsstyrkor skulle behövas
måste antas bli sällsynta, skuUe kostnaderna enligt utredningen inte komma att
stå i rimlig proportion till nyttan. Att införa en möjlighet att göra
civilförsvarsplikten gällande i fredstid skulle vidare innebära ett väsentligt
avsteg från de principer som civUförsvaret vilar på. Äv dessa skäl anser
utredningen att några speciella civUförsvarsstyrkor avsedda att sättas in vid
katastrofer och andra olyckor i fred inte bör organiseras.

Remissyttrandena

Remissinstanserna är i huvudsak positiva tUl utredningens
förslag om en tiU utomordentliga katastroflägen begränsad tjänsteplikt.
Förslaget tUlstyrks sålunda i princip av länsstyrelserna i Stockholms,
Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län,
Jönköpings läns landstingskommun, Helsingborgs kommun, chefen för västra
kustdistriktet och länspolischefen i Örebro län. Rätten all ta t. ex. båtar i
anspråk kan, anför chefen för västra kustdistriktet, bli illusorisk om
motsvarande rätt inte föreligger i fråga om besättningen. Han anser dock,
liksom länsstyrelserna i Kristianstads och Kopparbergs län, att tjänsteplikten
bör tillgripas bara i yttersta nödfall.

Ett alternativ tiU den särskUda tjänsteplikten vid
katastrofer är enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län att utvidga
civUförsvarsplikten så att den kommer att avse också katastrofer i fredslid.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser däremot att det kan antas att
civilförsvarspersonal med utbildning i räddningstjänst kommer att ställa sig
till förfogande, även om något förordnande om tjänsteplikt inte meddelas.

Med hänsyn lill behovet av att åtgärder snabbt sätts in
vid katastrofer anser Karlskrona, Ronneby och Karlshamns kommuner att
befälhavaren på olycksplatsen bör få förordna om tjänsteplikt. I annat fall kan
det enligt dessa remissinstanser inträffa att befälhavaren tar t. ex. fordon
eller redskap i anspråk med stöd av förfoganderätten men inte kan få tillgång
lUl personal som kan använda fordonen eller redskapen. Falu kommun och
länsbrandinspektören i Skaraborgs län anser att den nuvarande tjänsteplikten
vid brand bör utvidgas tUl att gälla också vid andra nödlägen.

Generaltullstyrelsen anför att oljeutflöden i samband med
tankfartygs-olyckor i vissa fall kan innebära risk för så allvarliga
följdverkningar att tjänsteplikt måste kunna tUlgripas. 1 sådana utomordentliga
katastrof-

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 102

lägen kräver säkerheten att möjlighet finns att tvångsvis
ta ut specialut-bUdad personal för att handha rekvirerade arbetsmaskiner, båtar
m. m. Förordnande om tjänsteplUct bör därför kunna, meddelas också vid
oljeutflöde tiU sjöss eller i kustvattnen, Mälaren eller Vänern,

Med hänsyn tiU de kvalificerade risktagningar som kan
krävas i räddningsarbetet anser arbetarskyddsstyrelsen att den nedre åldersgränsen
för IjänsteplUct bör vara 18 år.

Skyldighet för företag att vidta åtgärder för
räddningstjänst Gällande bestämmelser m. m.

Skyldighet att vidta årgärder för att förebygga olycksfaU
på arbetsplatser följer av arbetarskyddslagstiftningen. Bestämmelserna avser
alla typer av olycksfall och alla olycksorsaker. Skyldighet all vidta åtgärder
för att förebygga brand åligger enligt brandlagen ägare eller innehavare av
byggnader och anläggningar. Bestämmelser som har tUl ändamål att förebygga
olyckor inom särskilda verksamheter finns t. ex. i förordningarna om explosiva
och brandfarliga varor.

Bestämmelser som tar sikte på arbetsgivares och företags
skyldigheter vid en olycka finns i bl, a. arbetarskyddslagen,
arbetarskyddskungörelsen, brandlagen, atomenergilagen (1956:306), förordningen
om brandfarliga varor, förordningen om explosiva varor, lagen (1973:329) om
hälso- och mUjöfariiga varor och miljöskyddslagen (1969:387),

Enligt 13 § arbetarskyddslagen skaU för lämnande av första
hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfaU sådana anordningar finnas som kan anses
erforderliga med hänsyn tiU arbetsställels storlek och belägenhet samt arbetets
beskaffenhet och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs. Närmare
bestämmelser härom finns i 47 § arbetarskyddskungörelsen. Vid vissa
arbetsplatser skaU sålunda finnas sjukvårdskunnig personal saml förbands- eller
sjukrum med erforderiig utmstning, 41-43 §§ innehåller föreskrifter som avser
åtgärder vid olycksfaU av speciell art.

Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan
anläggning är enligt 8 § brandlagen skyldig att anskaffa och underhålla
erforderliga brand- och livräddningsredskap saml att i övrigt vidta nödiga
åtgärder för att förebygga och bekämpa brand, i den mån de ej. medför oskälig
kostnad. Om någon underiåter att fullgöra vad som sålunda åligger honom, kan
länsstyrelsen enligt 14 § förelägga vite. SärskUt för industrier innebär dessa
bestämmelser långt gående skyldigheter att anskaffa släckningsanordningar och
annan utrustning som behövs för anläggningens speciella förhållanden. Sådan
utrustning kan självfallet i stor utsträckning användas även vid annan
olyckshändelse än brand. EnskUda företag kan däremot inte åläggas att hålla
egen brandkår.

Enligt 2 § atomenergilagen fordras tillstånd för att
uppföra och driva alomenergianläggning. Vid meddelande av tillstånd får
uppställas de vUlkor som är påkaUade av säkerhetsskäl eller eljest från allmän
synpunkt (4 §), Med stöd härav kan anläggningsinnehavaren åläggas att håUa en
viss

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 103

personell och materiell beredskap samt att utarbeta
katastrofplan som skall godkännas av tillsynsmyndighet.

Enligt 4 § förordningen om brandfarliga varor skall den
som tar befattning med brandfarlig vara iaktta den försiktighet som till
förebyggande av skada genom brand och annorledes betingas av omständigheterna.
Uttrycket "och annorledes" syftar enligt förarbetena (prop, 1961:173
s, 24 och 32) främst på risken att löskommen olja skall orsaka
vattenförorening. För bl. a. förvaring av brandfarlig gas eller brandfarlig
vätska i underjordisk cistern krävs särskUt tillstånd av byggnadsnämnden (25 §
I mom.). I tillståndsbeslut skall byggnadsnämnden meddela de särskUda
föreskrifter som behövs för att förebygga skada genom brand och annorledes (16
§ 2 mom.).

Med stöd
av förordningen har kommerskollegium (kungörelse 1963:6) föreskrivit att det i
oljehamn vid lastning och lossning av tankfartyg skall finnas tillgång till
anordning, varigenom kan förhindras att brandfarlig vätska som rinner ut på
vattnet sprider sig. Det skall vidare finnas möjlighet att undanskaffa eller
oskadliggöra utrunnen vätska. Åtgärderna ankommer på den som innehar
oljehamnen, dvs. i regel kommun eller enskUt förelag. Tankfartygets lastning
och lossning av brandfarlig vara skall övervakas av säkerhetsvakt.
Kommerskollegium' har vidare (kungörelse 1970:1) föreskrivit att den som är
ansvarig för förvaring eUer hantering av brandfarlig vätska inom med stöd av
vattenlagen fastställt skyddsområde skall, när sådan vätska kommit lös, samla
upp och omhänderta vätskan.

Enligt förordningen om explosiva varor fordras tillstånd
för bl. a. tillverkning av explosiva varor. TiUstånd meddelas enligt 10 § av
länsstyrelsen och skall förbindas med de villkor och föreskrifter som i varje
särskilt fall anses nödvändiga. Det ankommer på kommerskollegium (numera industriverket)
att meddela ordningsföreskrifter för tillverkningsställen och
förvaringslokaler. Även i övrigt skall kommerskollegium (industriverket)
meddela tillämpningsföreskrifter till förordningen.

Varken förordningen om explosiva varor eller
kommerskollegiets föreskrifter innehåUer bestämmelser om räddningsåtgärder vid
explosion. Vid åtminstone de större anläggningarna finns beredskapsorganisation
för explosionsolyckor.

Bestämmelser med samma syfte som de nu redovisade ges vad
beträffar mUitär verksamhet i kungörelsen (1962:500) om brandfarliga varor, som
omhänderhavas av krigsmakten, m. m. samt i instruktionen för förvaring och
transport av försvarets explosiva varor (IFTEX), som utfärdals med stöd av
kungörelsen (1957:232) med vissa bestämmelser rörande explosiva varor för
försvarets behov m. m.

Genom lagen om hälso- och miUöfarliga varor, som har trätt
i kraft den I juh 1973, har tillskapats en skärpt produktkontroll över varor
som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och
hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Med hantering
avses enligt 2 § lagen strängt taget alla förfaranden med hälso- och
miljöfarlig vara, bl. a tillverkning, bearbetning, behandling, förvaring och

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 104

användning, I fråga om brandfarlig eller explosiv vara
äger lagen tillämpning endast i den mån varan är hälso- eller miljöfarlig av
annat skäl än som föranlett att den har hänförts till dessa varukategorier (3
§). Om det är påkallat från hälso- och miljöskyddssynpunkt, kan Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer föreskriva att hälso- och miljöfarlig
vara av visst slag får hanteras eller importeras endast efter särskilt tillstånd
elieratt för hantering eller import av sådan vara skall gälla annat särskilt
villkor (6 §). Föreskrifter som innebär att särskilt tillstånd krävs för viss
hantering eller för import av hälso- och miljöfarlig vara finns i kungörelsen
(1973:334) om hälso- och mUjöfariiga varor. Fråga om tillstånd prövas i
flertalet fall av länsstyrelsen. Enligt 5 § lagen skall den som hanterar eller
importerar hälso- och miljöfarlig vara vidta de åtgärder och iaktta de
försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på
människor eller i miljön.

Ett särskilt produktkontrollorgan, produktkontroUnämnden,
har inrättats för att - i den män prövningen inte ankommer på annan myndighet
- pröva frågor som avses i lagen om hälso- och mUjöfarliga varor. Nämnden är
knuten till naturvårdsverket. Nämndens främsta uppgift är enligt
departementschefens uttalande i prop. 1973:17 s. 103 att meddela generella
föreskrifter om import och hantering av hälso- och miljöfarliga varor, att
leda, samordna och i stort övervaka produktkontrollen samt att med den
begränsning som följer av organisationen för löpande tillsyn över
lagstiftningens efterlevnad i övrigt fungera som centralt organ för ärenden
som kan aktualiseras genom lagstiftningen om hälso- och mUjöfariiga varor.
Tillsyn enligt lagen utövas enligt kungörelsen om hälso- och miljöfarliga
varor centralt av naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen, styrelsen inom
sitt område och naturvårdsverket i övrigt. Under arbetarskyddsstyrelsen utövas
den närmare tillsynen av yrkesinspektionen. I övrigt utövar länsstyrelsen den
närmare tillsynen inom länet och hälsovårdsnämnden den omedelbara tillsynen
inom kommunen.

Enligt 5 § miljöskyddslagen är den som utövar eller ämnar
utöva miljöfarlig verksamhet, dit bl. a, kan räknas oljehantering och annan
verksamhet som innebär risk för miljöförstöring till följd av utnyttjande av
olja, skyldig att vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten
och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att
förebygga eller avhjälpa olägenhet tiU följd av verksamheten, I beslut om
tillstånd till miljöfarlig verksamhet skall enhgt 18 § anges bl, a. de villkor
som skall gälla. I praxis har i tillståndsbeslut meddelats bestämmelser om bl.
a. oljeskyddsberedskap.

EnUgt 1 § är miljöskyddslagen tillämplig på dels
utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas frän mark, byggnad eller
anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, dels användning av mark,
byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan medföra förorening av
vattendrag, sjö eller annat vattenområde, dock endast om användningen inte utgör
byggande i vatten, dels användning av mark, byggnad eller

s. 105 Kontrollera mot PDF

Frop. 1973:185 105

anläggning på sätt som kan medföra störning för
omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus e.d., om störningen
inte är helt tillfällig. Lagen är alltså inte tillämplig på användning av mark,
byggnad eUer anläggning på sätt som endast kan medföra förorening av grundvattnet.
Föreläggande om skyddsåtgärd eller annat försiktighetsmått med stöd av lagen
kan således inte meddelas med anledning av att viss verksamhet kan medföra
förorening av grundvattnet. Sådant föreläggande kan inte heller meddelas på
grund av att verksamheten kan medföra t. ex. helt tillfälliga luftföroreningar.

Den som vUl utföra grävning eller sprängning, anordna
upplag eller vidta annan åtgärd som kan befaras medföra menlig inverkan på
grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antas bli utnyttjad är enligt 2
kap. 63 § vattenlagen skyldig att till skydd för grundvattnet vidta de
anordningar, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått
i övrigt som skäligen föranleds av omständigheterna. För att bereda skydd för
sådan grundvattentillgång kan länsstyrelsen enligt 64 § fastställa skyddsområde
för grundvattentillgången och meddela allmänna föreskrifter om vad som enligt
63 § skall iakttas inom området. Vattendomstol kan enligt 62 § meddela
skyddsbestämmelser som går utöver vad som gäller enligt 63 §. Länsstyrelsen kan
också, enligt 65 §, vid vite förelägga den som ämnar vidta åtgärd som avses i
63 § att iaktta vad som åUgger honom enligt enligt denna paragraf eller enligt
föreskrift som meddelats med stöd av 64 §.

Hantering av klor förekommer inom flera företag och
verksamheter. Lager av klor i större mängder finns hos tillverkarna men även
hös de stora avnämarna. Lager av klor i varierande mängder finns också hos de
kommunala vattenverken,

Klortillverkarna och vissa industrier där klorhanteringen
är omfattande har upprättat beredskapsplaner för klorolyckor.
Beredskapsplanerna har uppgjorts i samråd med länsstyrelsen och de lokala
polis- och brandmyndigheterna. Någon skyldighet att hälla särskild beredskap
utöver vad arbetarskyddsintresset kräver föreligger dock inte. För transport av
klor pä järnväg har SJ i samråd med klortillverkarna organiserat särskilda
klorskadebekämpningsgrupper som larmas vid inträffade olyckor vid
klorlransporter. Även i övrigt är vid SJ vissa beredskapsåtgärder för sådana
olyckor vidtagna, såsom upprättande av åtgärdskalendrar och kartläggande av
transportvägarna.

Tidigare utredningsförslag

Oljeskyddsulredningen föreslog en särskild bestämmelse
enligt vilken skyldighet skulle kunna åläggas företag, vilka bedrev verksamhet
som innebar särskild fara för oljeutflöde, att hälla viss personell och
materiell beredskap. Skyldighet skulle också kunna åläggas sådant företag att
ingripa med erforderliga åtgärder när olja har kommit lös i verksamhet som
bedrevs av företaget. De företag som oljeskyddsulredningen främst avsåg var
oljeraffinaderier och företag som höll stora lager av olja. Utredningen

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 106

motiverade förslaget med att vid sådana företag risker
förelåg för mer eller mindre katastrofbetonade oljeutflöden, för vilka den
kommunala oljeskyddsberedskapen normalt ej kunde avpassas. Beträffande sådana
företag ansåg utredningen det naturligt att den för verksamheten ansvarige
skuUe kunna förpliktas att själv vara verksam för att förhindra skada. Det
skulle ankomma på länsstyrelsen att efter förslag från det kommunala
beredskapsorganet besluta om erforderliga ålägganden, som dock inte fick vara
mer betungande än som var skäligt med hänsyn till det avsedda syftet. Åläggande
skulle kunna riktas även mot statliga företag.

Oljeskyddsutredningens förslag har inte föranlett några
principieUa invändningar från remissinstanserna.

Räddningstjänstutredningen

Utredningen tar upp frågan om det vid sidan av de förut
redovisade bestämmelserna behövs en aUmän lagbestämmelse som gör det möjligt
för myndighet att ålägga företag och andra ägare av anläggningar alt anordna
beredskap mot olyckor i eller till följd av deras verksamhet. Utredningen
konstaterar att de åtgärder som kan åläggas företag med stöd av
arbetarskyddslagen endast avser arbetstagarnas skydd. Brandlagens bestämmelser
omfattar företag och anläggningar av alla slag samt avser att skydda både
arbetstagare, andra personer och egendom. Lagen ger dock inte stöd för
ålägganden som innebär att förelag skall hålla en personell beredskap.
AtomenergUagen och, i begränsad omfattning, arbetarskyddslagen möjliggör
däremot sådana ålägganden. Detsamma gäller enligt utredningens mening
miljöskyddslagen, vars tillämpningsområde är vidsträckt men inte omfattar
verksamhet som kan befaras medföra endast förorening av grundvattnet eller helt
tillfäUiga luftföroreningar eller andra störningar. Med stöd av förordningen om
brandfarliga varor har vidare meddelats allmänna föreskrifter som innebär
skyldighet att anordna viss personell beredskap.

Som redovisats närmare i det föregående föreslår
utredningen att de lokala räddningsorganen skall avpassas efter förhållandena
inom sina verksamhetsområden. Detta innebär att organen byggs upp med hänsynslagande
bl. a. till de särskilda olycksrisker som föreligger vid anläggningar inom
verksamhetsområdena. De anläggningar som oljeskyddsutredningens förslag
närmast tar sikte på, nämhgen oljeraffinaderier och anläggningar med mycket
omfattande lagerhållning av olja, måste anses speciellt fariiga på grund av de
mycket allvarliga konsekvenser för samhället som en mera omfattande oljeolycka
kan få, om ej omedelbara åtgärder för att begränsa oljans spridning sätts in,
Samma synpunkt kan också läggas på verksamheten i de större oljehamnarna. Det
är enligt räddningstjänstutredningens mening av största betydelse att det inom
oljeraffinaderier och anläggningar med mycket omfattande lagerhållning av olja
finns en beredskapsorganisation, som har materiella och personella resurser att
omgående vidta åtgärder för att begränsa och i görligaste mån

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 107

förhindra spridning av löskommen olja, eftersom de lokala
räddningsorganen ej ensamma torde kunna svara härför.

Utredningen anser vidare att, med hänsyn till den
omedelbara fara för människoliv som föreligger när klorgas har kommit lös, en
hög beredskap vid klorolyckor är ett oundgängligt krav. En sådan beredskap
måste vara organiserad på de platser där risken för klorutsläpp kan bedömas som
störst, dvs. hos klortillverkarna och större kloravnämare.

Mot denna bakgrund och med hänsyn tUl begränsningarna i
miljöskyddslagens tillämpningsområde och till att allmänna föreskrifter som
har meddelats med stöd av förordningen om brandfarliga varor kan behöva
kompletteras med föreskrifter avpassade för ett visst företags verksamhet anser
utredningen att det behövs en särskild bestämmelse som gör det möjligt att
ålägga företag, vUka bedriver verksamhet med särskUd fara för klorgas- eller
oljeulflöde, som kan orsaka avsevärd skada, att hålla särskild beredskap.

Utredningen avvisar tanken på en lagbestämmelse som ger
möjlighet att ålägga företag att anordna beredskap för alla typer av olyckor
som kan tänkas inträffa i anläggningar av skiftande slag. En sådan bestämmelse
skulle behöva bli myckel allmänt hållen och därför ge föga ledning framför allt
för den nödvändiga avvägningen mellan trygghet och skälig kostnad.
Bestämmelsens tUlämpning skulle vidare kräva teknisk sakkunskap på många olika
områden. De olägenheter som är förenade med en generell lagregel kan enligt
utredningen undvikas genom att man reglerar skyldigheten att håUa beredskap i
en säkerhetslagstiftning som tar sikte på farlig verksamhet av visst slag. I en
lagstiftning om räddningstjänst i allmänhet bör skyldigheten att anordna
beredskap enligt utredningens uppfattning regleras endast i fråga om farlig
verksamhet beträffande vilken sådan skyldighet framstår som särskUt angelägen.
Utredningen föreslår därför att i en lagstiftning om räddningstjänst tas in
endast en bestämmelse om beredskap för klorgas- eller oljeutflöde. Utredningen
påpekar att det naturligtvis kan ifrågasättas om en sådan bestämmelse bör
begränsas till klorgas och olja, EnUgl utredningens mening är emellertid denna
begränsning motiverad f, n. Det bör enligt utredningens förslag ankomma på
brandinspektionen att följa utveckUngen och vid behov göra framställning om
författningsändringar som ger möjlighet att ålägga företag beredskap i fråga om
andra ämnen somvisar sig vara Uka farliga.

De frågor
som uppkommer vid bedömningen av om beredskap bör åläggas kan enligt
utredningen antas bli likartade och med hänsyn till företagens omfattning och
art kräva särskild sakkunskap. Utredningen anser att länsstyrelsen inte inom
sig har tillgång till sådan sakkunskap och att länsstyrelsen inte heller kan
skaffa sig den överblick som är önskvärd för en likformighet i åläggandena.
Ärendena skulle därför behöva underställas brandinspektionen. Utredningen
anser det vara lämpligare alt beslut om åläggande att håUa särskild beredskap
meddelas av inspektionen. För att eventueUa regionala och lokala synpunkter
skall tillgodoses bör dock länsstyrelsen beredas tillfälle att yttra sig.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 109

allmänt hållen bestämmelse kan innebära svårigheter men
anser att det bör övervägas om inte skyldigheten att hålla beredskap bör kunna
avse ytterligare ämnen som är lika skadliga som olja och klor, Göteborgs kommun
menar att även varv bör kunna åläggas att hålla särskild beredskap.

Svenska brandförsvarsföreningen föreslår, med hänsyn till
den oklarhet som enhgt utredningens uppfattning råder i frågan om när räddningsorganen
skall avbryta sitt arbete, att bestämmelsen om skyldighet att hålla beredskap
utformas så att det framgår att skyldigheten avser endast en rimligt avpassad
beredskap för katastrofsituationer och alt den inte avser beredskap för
saneringsåtgärder. Svenska petroleum institutet framhåller att det är
väsentligt att företagen inte åläggs skyldigheter som medför oskäliga
kostnader.

Flertalet remissinstanser har inte något att erinra mot
utredningens förslag att det skall ankomma på brandinspektionen att - efter
hörande av länsstyrelse besluta om åläggande. En del remissinstanser kan
emellertid inte ansluta sig till förslaget. Sålunda menar länsstyrelserna i
Kronobergs, Malmöhus, Hallands och Västernorrlands län att befogenheten bör
tillkomma länsstyrelsen, varvid brandinspektionen förutsätts utfärda
anvisningar till ledning för länsstyrelserna och även yttra sig i ärendena.
Länsstyrelsen i Malmöhus län menar vidare att förordnanden om åläggande kan
behöva samordnas med särskilda regionala åtgärder, t. ex. beredskapshåUande av
skyddsmasker, varningar via regionalradio och andra åtgärder, där länsstyrelsen
bör vara ansvarsmyndighet, Karlshamns och Ronneby kommuner anser också att
befogenheten bör tillkomma länsstyrelsen, medan Karlskrona kommun anser att
länsstyrelsen bör ha samma befogenhet som brandinspektionen. Enligt naturvårdsverket
är det mest ändamålsenligt att verket som tillsynsmyndighet på
miljöskyddsområdet får befogenhet att ålägga beredskap. Falu kommun anser att
befogenheten bör överföras till brandsyneförrättare, och Växjö kommun menar
att brandchefen hos brandinspektionen skall göra framställning om åläggande.
Några av de remissinstanser som i och för sig inte har något att invända mot
förslaget att del skall ankomma på brandinspektionen att besluta om åläggande
att hålla beredskap med personal och utrustning framhåller att det är angeläget
att brandinspektionen samråder med andra berörda myndigheter, t. ex.
generaltuUstyrelsen, naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrdsen.

Finansiering av kommunernas räddningstjänst samt
ersättning i vissa faU för saneringskostnader

Nuvarande förhållanden m. m.

Totalkostnaden för brandförsvaret är i dag omkring 3 50
milj. kr. per år. Till huvudman för brandkår eller brandvärn, som utövat
verksamhet för släckning av skogsbrand, utgår ersättning av statsmedel enligt
kungörelsen (1962:607) om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning
m, m, för huvudmannens kostnader, om kostnaderna inte är av

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 108

Alägganden bör, anser utredningen, kunna avse såväl
personell som materiell beredskap. Detta överensstämmer med oljeskyddsutredningens
förslag. Företagens beredskap bör byggas upp som en komplettering av de lokala
räddningsorganens resurser. En avvägning bör givetvis ske med hänsyn till
syftet med de avsedda åtgärderna och till att företaget ej åläggs åtgärder som
medför oskälig kostnad. Om ett företag underlåter att hålla beredskap som
ålagts företaget, bör enligt utredningens mening vite kunna föreläggas.

Utredningen finner inte skäl föreligga att undanta
statliga företag eller organ från skyldigheten att hålla särskild beredskap.
Med hänsyn till de speciella förhållandena inom försvaret bör emellertid enligt
utredningens uppfattning särskilda bestämmelser i fråga om försvarets
anläggningar meddelas av Kungl. Maj :t.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att möjlighet bör finnas att ålägga
företag m. fl. skyldighet att vidta åtgärder för räddningstjänst lämnas i
princip utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Hallands län påpekar
dock att bl. a. arbetarskyddslagen och miljöskyddslagen ger vissa möjligheter
att ålägga anläggningsägare att hålla personell och materiell beredskap och att
det redan från produktionssynpunkt måste hållas en hög beredskap vid sådana
anläggningar som innebär särskilda risker. Det kan därför ifrågasättas om
ytterligare möjligheter att ålägga företag att hålla beredskap behövs.
Naturvårdsverket upplyser att verket bl. a. i samband med tillståndsprövning
enligt miljöskyddslagen i vissa fall har begärt att särskilda
beredskapsåtgärder skall vidtas och att det också har förekommit att vattendomstol
har meddelat föreskrifter om beredskapsåtgärder. Vid tillståndsprövning enligt
förordningen om brandfarliga varor kan byggnadsnämnd föreskriva beredskap till
skydd mot oljeskador, framhåller Svenska petroleum institutet. Sådana villkor
kan också ställas upp av vattendomstol och av koncessionsnämnden för
miljöskydd. Oljeföretagen har också i stor utsträckning frivilligt vidtagit
grundläggande säkerhetsåtgärder.

Flera
remissinstanser ifrågasätter om det som utredningen föreslår finns anledning att
begränsa bestämmelsen till att avse beredskap endast mot klorgas- och
oljeutflöde. Till dessa remissinstanser hör naturvårdsverket, giftnämnden,
arbetarskyddsstyrelsen, länsstyrelserna i Hallands, Västmanlands, Jämtlands och
Västerbottens län, ett tiotal kommuner, några länsbrandinspektörer samt Svenska
brandbefälets riksförbund. Länsstyrelsen i Hallands län anser att en eventuell
bestämmelse om skyldighet att hålla beredskap bör avse varje anläggning där
särskilt farlig verksamhet bedrivs, medan giftnämnden föreslår en mera allmän
befogenhet att meddela åläggande att hålla beredskap i fråga om ämnen och
andra produkter som på grund av sin kemiska sammansättning kan orsaka avsevärd
skada vid utflöde. Arbetarskyddsstyrelsen medger att en mera

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 110

endast ringa omfattning. Denna gräns fastställs av
brandinspektionen och är f. n. 500 kr. Någon annan form för ersättning till
kommunerna för brandsläckning finns inte f, n,

1 prop, 1970:1 bU, 14 s, 104 har redovisats den praxis som
f, n, gäUer för ersättning till kommuner för kostnader för åtgärder mot olja
som flutit i land från havet. Denna praxis innebär att genom beslut av Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall kostnader för ingripanden för att hindra oljans
vidare spridning och därav föranledda ytterligare skador regelmässigt ersätts
med statsmedel, medan utgifter för sanering betalats av staten endast
undantagsvis, nämligen när de åsamkats kustkommuner med små ekonomiska
resurser. Utgifter av det förstnämnda slaget har betalats från tolfte huvudtitelns
anslag Beredskap för oljebekämpning till sjöss och utgifter för sanering från
fjortonde huvudtitelns anslag Oförutsedda utgifter.

Ersättning
tUl kommuner och i några fall lUl länsstyrelser för bekämpningsåtgärder har
under budgetåren 1970/71 1972/73 utgått med sammanlagt ca 310 000 kr. För
saneringsåtgärder har under samma tid utbetalats ca 2 760 000 kr.

I prop.
1973:140 föreslås en lag om ansvarighet för oljeskada till sjöss. Lagen är i
huvudsak byggd på 1969 års konvention om ansvarighet för oljeskada till sjöss.
Enligt förslaget skall ägare av fartyg som för beständig olja som last i lös
vikt (bulklast) vara skyldig att ersätta skada, som orsakas av utsläpp av olja
från fartyget, oberoende av om det från fartygets sida har begåtts något fel eller
någon försummelse (objektivt ansvar). Med fartyg jämställs varje annan flytande
anordning som används till sjöss. Till skada räknas också kostnad för åtgärd
som varit skäligen påkallad för att hindra eller begränsa oljeskada och som
vidtagits efter det en olycka inträffat. Enligt en uttrycklig bestämmelse utgår
ersättning för åtgärder med anledning av oljeskada också när skyldighet att
vidta åtgärderna förelegat enligt lag eller annan författning. Fartygsägaren
har rätt att begränsa sin ansvarighet till ett belopp motsvarande 2 000 s. k.
Poincaréfrancs (drygt 700 kr.) per ton av fartygets dräktighet, dock högst 210
milj. francs (drygt 70 milj. kr.) per händelse. Rätt till sådan
ansvarsbegränsning föreligger endast om ägaren, dennes försäkringsgivare eller
annan på ägarens vägnar enligt lagen eller motsvarande bestämmelser i annan
konventionsstats lag upprättar en begränsningsfond uppgående till det
ansvarighetsbelopp som gäller för ägaren. Den som före begränsningsfondens
fördelning har utgett ersättning för oljeskada inträder intill det belopp som
han har betalat i den skadelidandes rätt enligt lagen eller motsvarande
lagstiftning i annan kon-ventionsstal. Har fartygsägaren själv gjort sig
skyldig till fel eller försummelse blir han ansvarig utan begränsning. I fråga
om fartyg som befordrar mer än 2 000 ton olja som bulklast är ägaren skyldig
att ha försäkring eller ställa säkerhet för sin ansvarighet upp till det för
fartyget gällande begränsningsbeloppet.

Vissa av bestämmelserna i den föreslagna lagen är i
motsats till ansvarighetskonventionen tillämpliga också på fartyg som inte för
olja som last i bulk. Ansvarsreglerna i lagen gäller sålunda också sådana
fartyg, om olje-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 111

skadan har uppkommit i Sverige eller åtgärder har vidtagits
för att hindra skada på svenskt område. I fråga om fartygsägarens rätt att
begränsa sin ansvarighet gäller bestämmelserna i sjölagen.

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1969 års
ansvarighetskonvention. Vidare föresläs att riksdagen godkänner 1971 års
konvention om upprättandet av en internationell fond för ersättning av
oljeskador till sjöss. Fonden skall bereda ersättning i vissa fall då 1969 års
konvention inte är tUlämplig eller bereder de skadelidande ett otUlräckUgt
skydd. Fonden ersätter skador upp till 450 milj. Poincaréfrancs, vilket
motsvarar drygt 150 milj. kr. Vidare skall fonden stå som garant för
fartygsägarens och försäkringsgivarens solvens. Fonden är inte ansvarig för
skada som orsakats av fartyg som inte kunnat identifieras. De medel som behövs
för att fonden skall kunna fullgöra sin uppgift skall tUlföras fonden genom att
en avgift tas ut på den råolja och tjocka eldningsolja som efter sjötransport
mottas i stal som har tillträtt fondkonventionen. Enligt ett särskilt lagförslag
i propositionen skall fondkonventionen med vissa undantag gälla som svensk lag.

Tidigare utredningsförslag

Oljeskyddsulredningen fann det motiverat att staten
svarade för vissa kostnader i fall då löskommen olja orsakat-skador av
synnerligen stor omfattning. Ersättning av statsmedel borde därvid även kunna
lämnas till kommun för de särskilda kostnader kommunen haft i anledning av
ingripandet mot oljan. Oljeskyddsulredningen föreslog att statsmakterna Uksom
eljest vid större katastrofer i varje särskilt fall skulle ta ställning lill
ersättningsfrågan. I åtskilliga av remissyttrandena över oljeskyddsutredningens
förslag behandlades frågan om statens medverkan vid finansieringen av
oljebekämpning. Det stora flertalet av dessa yttranden var kritiska mot
utredningens förslag. Flera remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet,
ansåg att ersättning av statsmedel borde utgå för kommunens alla kostnader i
anledning av beredskap och ingripande.

Vad som kom fram vid remissbehandlingen föranledde Kungl.
Maj:t att den 18 maj 1967 uppdra åt riksrevisionsverket att utreda kostnaderna
för och finansieringen av den kommunala oljeskyddsberedskapen.

Riksrevisionsverket föreslog i sin utredning att
ersättning i princip skulle kunna utbetalas för kommunens kostnader för
sanering av oljeskador med en prioritering dock för kostnader för förebyggande
och begränsande åtgärder. En prövning skulle ske från fall till fall av
styrelsen för en av verket föreslagen oljeskadefond, vars konstruktion närmare
redovisas i ett följande avsnitt om särskild finansiering av oljebekämpning.
Riksrevisionsverket motiverade sitt ställningstagande med att det i praktiken
kunde vara utomordentligt svårt att dra en klar gräns mellan åtgärder i syfte
att förebygga och begränsa oljeskador samt saneringsarbeten. En alltför
restriktiv prövning av anspråk på ersättning för saneringskostnader kunde,
ansåg verket, komma att fä den effekten att ingripandel avbröts på ett alltför
tidigt och ej önskvärt stadium. Vid

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 112

remissbehandlingen av riksrevisionsverkets förslag
betonade ett stort antal remissinstanser att ersättning ur fonden borde utgä
också för saneringskostnader.

Rädd n ing stjän s tu tredn inge n

Räddningstjänst utom bekämpning av ilandfluten olja

Utredningen finner att kostnaderna för kommunen i de
vanligast förekommande fallen av utryckning för räddningstjänst torde komma att
stanna vid kostnaden för den egna personalens löner samt relativt små
omkostnader för använd materiel. De flesta av de nödlägen dä det lokala räddningsorganet
har att ingripa kommer därför enligt utredningens uppfattning inte att medföra
några större kostnader för kommunen. Avsevärda kostnader kan däremot uppkomma
för räddningstjänst vid t. ex. komplicerade tågolyckor, stora ras,
översvämningar eller oljeolyckor som hotar att skada grundvattnet. Det kan
emellertid enligt utredningens mening förmodas att antalet årliga nödlägen, som
kräver räddningsinsatser av större omfattning, kommer att bli relativt litet.
Även om så skulle bli fallet, finner utredningen att kostnaderna i vissa fall
kan komma att gå långt utöver vad kommunen haft anledning att förutse med
hänsyn till förhållandena inom kommunen. Sådana opåräknade kostnader drabbar
kommunerna mycket ojämnt. Utredningen anser det därför skäUgt att staten står
för viss del av kommunernas räddningsinsatser av större omfattning.

Utredningen anser att statens medverkan i finansieringen
av kommunernas räddningstjänst bör vara beroende av om kostnaderna är sä stora
att det måste anses oskäligt att de i sin helhet drabbar kommunen. Kommunen bör
emellertid enligt utredningens mening i förväg kunna beräkna vilken medverkan
frän staten den kan påräkna, vilket skulle bli faUet om staten ersätter
kommunen för de kostnader avseende ett visst räddningsingripande som överstiger
ett visst bestämt belopp (tröskelbelopp). Utredningen påpekar att variationen
i kommunernas betalningsförmåga minskas genom den pågående
kommunindelningsreformen och genom skatteutjämningsbidragen. Utredningen anser
därför att samma tröskelbelopp bör gälla för alla kommuner. Möjlighet bör dock
finnas för kommunerna att i vissa undantagsfall efter prövning av Kungl. Maj:t
fä en större del av kostnaderna ersatta av statsmedel. Så bör enligt utredningens
mening vara fallet när en mindre betalningskraftig kommun under visst år haft
så stort antal räddningsingripanden att kommunens andel av kostnaden härför
blivit en betydande belastning på kommunens ekonomi.

Enligt utredningen bör som nämnts tidigare tröskelbeloppet
bestämmas så att staten träder in endast vid sådant nödläge som kräver så
kostsamma insatser, att det fär anses oskäligt att kommunen ensam får stå för
kostnaden. Av praktiska skäl bör ä andra sidan tröskelbeloppet inte sättas sä
lågt, att kostnaden för t. ex. släckning av visserligen ej

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 113

vanligt förekommande men ändock inte ovanligt omfattande
bränder i stadsbebyggelse eller industrier eller för bekämpning av olja i
anledning av tankbUshaverier mera regelmässigt till nägon del skulle bekostas
av statsmedel. Utredningen, som mot denna bakgrund finner att ett tröskelbelopp
om 5 000 kr, är väl lågt, föreslår att beloppet sätts tiU 10 000 kr. Enligt
utredningens förslag skall det ankomma på brandinspektionen att pröva fråga om
ersättning till kommun.

EnUgt utredningens uppfattning kan det ej anses vara
samhällets uppgift att, sedan ett nödläge avhjälpts, svara för
återställningsarbeten av skilda slag. Denna princip anser utredningen böra vara
vägledande också vid bedömning av statens medverkan till betalning av räddningskostnaderna.
Skulle emellertid vid beräkning av dessa kostnader tveksamhet råda huruvida
viss åtgärd eller viss verksamhet skall hänföras till räddningstjänst eller ej
föreslär utredningen att, för undvikande av bl. a. olyckliga följder av ett för
tidigt avbrutet räddningsarbete, åtgärden eller verksamheten skall anses ingå
i räddningstjänsten om ej särskilda skäl talar häremot. Kommun bör enhgt
utredningen ha möjlighet att vid tveksamhet erhålla ett förhandsbesked frän
brandinspektionen.

Utredningen påpekar att brandkårens arbete i ätskilliga
fall består i både brandsläckning och annan räddningstjänst. Det finns därför
inte någon annan praktisk lösning av frågan om i vilka fall ersättning skall
utgå än att bidrag från staten utgår för såväl brandsläckning som annan
räddningstjänst. Utredningen föreslär bl. a, av delta skäl den ändringen av nu
gällande ordning att kommuns kostnader för brandsläckning skall bestridas av
staten till den del kostnaderna överskrider tröskelbeloppet. Förslaget innebär
att också skogsbrandsläckningskostnaderna fördelas mellan kommunen och staten
på samma sätt som andra räddningskostnader.

Bekämpning av ilandfluten olja

Utredningen konstaterar inledningsvis att de oljeutsläpp
som kräver ingripanden ofta sker ute till havs och i verksamhet som helt saknar
anknytning till den kommun som drabbas. De kommuner det här gäller har ingen
möjlighet att genom aktiva åtgärder hindra att oljeutsläpp sker. De sammanlagda
årliga kostnaderna för de lokala räddningsorganens oljebekämpning utefter
kusten kan i vissa kommuner med ofta drabbade kustavsnitt bli avsevärda.

Utredningen erinrar om att den funnit att bekämpning av
till sjöss samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern löskommen olja bör vara en
verksamhet för staten. Utredningen anser därför att, när oljan flutit i land
och bekämpning till sjöss sålunda helt eller delvis inte kunnat ske eller har
misslyckats, statens ansvar för bekämpningen inte bör upphöra helt. En strikt
gränsdragning mellan det lokala räddningsorganets och kustbevakningens
verksamhetsområden är enligt utredningens uppfattning ägnad att motverka
intresset av att bekämpningsarbetet skall bedrivas effektivt. På grund härav
föreslär utredningen att kommunens kostnader

8 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 114

för bekämpning av löskommen olja som flutit i land från
havet, kustvattnen, Mälaren eller Vänern helt ersätts av statsmedel.
Utredningen förutsätter att, om det lokala räddningsorganets kostnader är
obetydliga, kommunen av praktiska skäl avstår från att begära ersättning av
staten för sådana kostnader. Handläggningen av ersättningsärendena föreslås ankomma
pä brandinspektionen.

Ersättning i vissa fall för saneringskostnader

Utredningen anser att det ofta är ett direkt
samhällsintresse att sanering av ett skadat område sker. Sä är exempelvis
fallet när olja skadat strandområden som används till bad och annan
frUuftsverksamhet eller orsakat skador pä andra fritidsområden eller på områden
som i allmänna hälsovårdens eUer naturvårdens intresse bör vara fria från
oljeskador.

Enligt utredningens mening skulle det emellertid föra för
långt om ansvaret och därmed kostnaderna för all sanering då olja kommit lös
primärt skulle bäras av det allmänna.

Utredningen menar att det vid oljeutflöde till lands i
regel kan utrönas varifrån oljan härrör. Detsamma är enligt utredningen fallet
när olja kommit lös från fartyg i hamn eller från industrianläggning eller
dyUkl vid kusten. Kostnaderna för saneringen torde därför i allmänhet enhgt
skadeståndsrättsliga regler kunna återkrävas av skadevållaren.

Enligt utredningens uppfattning är förhållandet ett annat
i fräga om till sjöss eller i kustvattnen löskommen olja som kustbevakningen
eUer kommunen inte kan eller hinner bekämpa och som orsakar skador till lands,
i hamnar etc. Oftast kan ej fastställas varifrån ett oljebälte som drivit in
mot land kommer. Även om man lyckas klarlägga frän vilket fartyg oljan härrör,
har det visat sig svårt att från fartygets ägare få ut ersättning för skadorna.

Utredningen anser det inte vara tillfredsställande att
kustkommunerna i huvudsak ensamma skall bekosta erforderliga saneringsåtgärder
i de fall oljeskador orsakals av ilandfluten löskommen olja som ej kunnat framgångsrikt
bekämpas eller som ej upptäckts i så god tid all den kunnat bekämpas.
Kustkommunernas kostnader för saneringsåtgärder kan i allmänhet inte motiveras
med att skadorna är hänförliga tUl verksamhet inom kommunen. Utredningen
föreslår därför att ersättning av statsmedel i princip skall utgå till kommun
för saneringskostnader vid oljeskador orsakade av till sjöss eller i
kustvattnen, Mälaren eller Vänern löskommen olja. Bortsett från i sammanhanget
helt obetydliga kostnader bör enligt förslaget ersättning från staten utgå för
alla nödvändiga saneringskostnader. Det förutsätts sålunda att endast sådana
saneringskostnader skall ersättas av statsmedel som uppenbarligen varit
erforderliga för att syftet med saneringen skall uppnås. Brandinspektionen
föresläs handlägga dessa ersättningsärenden.

I vissa fall kan, påpekar utredningen givetvis också
oljeutflöde som inte ägt rum till sjöss eller i kustvattnen, Mälaren eUer
Vänern föranleda

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 115

betydande saneringskostnader som inte kan krävas ut av
skadevållaren. Möjlighet bör därför enligt utredningen finnas att få även
sådana kostnader helt eller delvis ersatta av statsmedel. Prövningen föresläs i
sädana fall ankomma pä Kungl, Maj:t,

Remissyttrandena

På grund av de ökade kostnader för kommunerna som
utredningens förslag innebär aktualiseras frågan om statsbidrag av flera
remissinstanser. Alt bidrag skall utgä för samtliga tillkommande kostnader för
kommunerna anser sålunda tolv kommuner. Två av dessa anser att bidrag dessutom
skaU utgå till kommunernas driftutgifter.

En mera begränsad statsbidragsgivning framför aUt
avseende materielanskaffning aktualiseras av naturvårdsverket, länsstyrelsen
i Gotlands län samt nio kommuner. Länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs
och Bohus län. Holmsunds kommun och Kristianstads länsavdelning av Svenska
kommunförbundet anser att statsbidrag bör utgå till kommunernas anskaffning av
utrustning för oljebekämpning tUl sjöss. Enligt Gävleborgs läns
landstingskommun bör eventueUa merkostnader som den föreslagna ordningen kan
medföra för sjukvårdshuvudmannen täckas av statsmedel. Svenska
försäkringsbolags riksförbund hävdar att del är ett oeftergivligt krav att det
allmänna oförbehållsamt är berett att ta de ekonomiska konsekvenserna av den
osäkerhet som vidlåder kostnadsberäkningarna och finansieringsfrågorna, sä att
inte brandkårernas resurser för ett effektivt brandförsvar i egentlig mening
minskar om utredningens förslag genomförs.

Riksrevisionsverket ifrågasätter om del finns anledning
att i den utsträckning utredningen föreslär överföra kostnaderna för
kommunernas räddningsingripanden på statsverket, och länsstyrelsen i Hallands
län är tveksam om tröskelbeloppet även bör gälla kommuner där räddningsinsatserna
pä grund av större riskobjekt kan väntas bli betydande. Sädana kommuner har
enligt länsstyrelsens mening nämligen i regel avsevärda inkomster av dessa
objekts verksamhet. Utan att ta ställning i fräga om ersättningens storlek vill
däremot länsstyrelsen i Kronobergs län understryka att för vissa kommuner med
flera riskobjekt betydande kostnader kan uppstå både för anskaffning av
utrustning och för räddningsinsatser. Kommerskollegium finner den
omständigheten att ansvaret för oljebekämpningen till lands uttryckligen
åläggs kommunerna inte vara tillräckligt skäl för en ändring av gällande
grunder för kostnadsfördelningen mellan stat och kommun när det gäller
släckning av brand. Eftersom nuvarande regler synes vara väl avvägda avstyrker
kollegiet utredningens förslag i detta hänseende.

Att staten skall svara för samtliga kostnader för
oljebekämpning även inom hamnområden hävdas av Stor-Stockholms planeringsnämnd,
som menar att en samordning av bekämpningsarbetet skulle underlättas härigenom.
Nämnden menar vidare att staten bör svara även för alla kostnader för
bekämpning av olja till lands. Stockholms, Karlskoga och

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 116

Kalix kommuner hyser samma uppfattning. Eda kommun anser
att kostnader för exempelvis oljeskador i vatten, förorsakade på andra sidan av
riksgräns, helt bör bestridas av staten.

Utredningens förslag att bidrag av statsmedel skall utgä
för kommunernas kostnader för alla slags räddningsingripanden, med undantag av
bekämpning av ilandfluten olja, i den mån kostnaderna vid varje ingripande
överstiger 10 000 kr, tillstyrks eller lämnas uttryckUgen utan erinran av
länsbrandinspektören i Hallands län, ett tiotal kommuner och Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det
föreslagna tröskelbeloppet är lämpligt vid vanliga bränder och
räddnings-ingripanden men att, när det gäller skogsbränder, den nuvarande
gränsen i stort sett bör behållas. Även länsstyrelserna i Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län samt nio kommuner uttalar
sig för att nuvarande ersättningsgräns behålls beträffande skogsbränder.

Mot det föreslagna tröskelbeloppets storlek riktas stark
kritik frän framför allt kommunalt häll. Sålunda anser länsstyrelserna i
Kalmar, Blekinge, Västmanlands och Västernorrlands län samt femton kommuner att
tröskelbeloppet bör vara 5 000 kr. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att
redan vid detta belopp bidrag från staten skulle komma att bli aktuella vid ett
förhållandevis ringa antal räddningsingripanden och att bl. a. därför
tiöskelbeloppet bör sänkas till 5 000 kr. Åtskilliga remissinstanser anser
emellertid att även detta tröskelbelopp är för högt och föreslår i stället
olika belopp mellan 500 och 5 000 kr. Uttalanden av denna innebörd görs av bl,
a, länsstyrelserna i Södermanlands och Norrbottens län samt ett tjugotal
kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar dock i första hand, som framgår
av vad som redovisats tidigare, att den nuvarande ersättningsgränsen vid
skogsbrandsläckning bör behållas. Inte heller länsstyrelsen i Värmlands län
kan biträda förslaget till kostnadsfördelning utan anser att skUda principer
för kostnadstäckning bör tillämpas vid å ena sidan skogsbränder och å den andra
större räddningsinsatser i övrigt. Länsstyrelsen anser vidare att
tröskelbeloppet bör göras proportionellt mot ifrågavarande kommuns skattekraft
men all, om man för enkelhetens skull vill fastställa ett tröskelbelopp, detta
ej bör sättas högre än 3 000 kr. Enligt Mora kommun skulle ett tröskelbelopp om
2 000 kr. vara tillräckligt för att sortera bort ersättningsanspråk för i och
för sig skäliga kostnader. Svenska kommunförbundet anser, speciellt mot
bakgrunden av den pågående kostnadsöver-flyttningtn frän stat till kommun inom
andra förvaltningsområden, att tröskelbeloppet tills vidare bör fastställas
lill 3 000 kr. Vidare förutsätter förbundet att förslaget att kommuner som
belastas särskilt hårt skall kunna fä särskild ersättning av statsmedel för
sina kostnader, även om dessa inte uppgått lill tröskelbeloppet, genomförs.
Även länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län stryker under vikten av att
sådana kommuner fär särskild ersättning om utredningens förslag genomförs.
Fagersta kommun anser att förslaget är så vagt formulerat att det inte kan
accepteras. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att systemet med särskilda
ersättningar blir administrativt tungrott. Länsstyrelsen i Väster-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 117

bottens län föreslår att man beaktar möjligheterna till
differentierad ersättning t. ex. med kommunernas yta, antal hektar produktiv
skogsmark och skattekraft som bakgrund. Förslag om att beloppets storlek på
olika sätt skall ställas i relation till kommunernas skattekraft framförs även
av länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, länsbrandinspektören i
Skaraborgs län samt Norrköpings och Mariestads kommuner.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det är
mindre lämpligt att statens brandinspektion skall kunna lämna förhandsbesked i
frågan om en viss åtgärd skall anses hänförlig till räddningstjänst eller ej.
TUlsynsmyndighetens syn på gränsdragningsproblemen bör i stället komma till
uttryck i generella anvisningar från myndigheten.

Utredningens
förslag att kommunernas kostnader för bekämpning av löskommen olja som flutit i
land från havet, kustvattnen, Mälaren eller Vänern helt skall ersättas av
statsmedel tillstyrks eller lämnas utan erinran av det övervägande flertalet
remissinstanser. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter emellertid om
inte ett tröskelbelopp bör gälla för statens skyldighet att ersätta kommunerna
för kostnader även i fräga om oljebekämpning. Det är enhgt länsstyrelsens
mening sålunda viktigt att kommunerna får ett medansvar också i fräga om
kostnaderna för denna verksamhet för att man skall kunna få en effektiv
kontroll av dessa. Enligt Svenska kommunförbundet skulle, om det av förbundet
föreslagna tröskelbeloppel 3 000 kr. fastställs, samma regler som skall gälla
för andra räddningsingripanden kunna tillämpas varvid dock ersättning bör
beräknas efter kommunens sammanlagda kostnader för bekämpning och sanering.
Riksrevisionsverket föreslår att en föreskrift meddelas om att obetydliga
kostnader, förslagsvis kostnader pä högst 1 000 kr., inte ersätts av
statsmedel.

Några remissinstanser för fram förslag om ersättning till
kommunerna för oljebekämpning i vidare män än vad utredningen föreslår. Sålunda
uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att enligt utredningens förslag
de kommuner som passeras av oljetrafik på tillfarlslederna till Mälaren och
Vänern kommer i ett sämre ersättningsläge än kustkommuner och kommuner med
stränder mot Mälaren eller Vänern. Eftersom detta - särskilt som
oljeskyddsberedskapen i dessa och sannolikt flera andra trånga farvatten måste
hållas hög ej synes tillfredsställande, föreslår länsstyrelsen att bl. a.
Göta Älv likställs med Mälaren och Vänern. Samma synpunkter framförs även av
chefen för västra kustdistriktet samt Göteborgs, Lilla Edets, Trollhättans och
Vänersborgs kommuner. Länsstyrelsen i Älvsborgs län och Svenska brandbefälets
riksförbund anser dessutom att även Trollhätte kanal bör hänföras till denna
kategori farvatten. Motala kommun hävdar att Vätternkommunerna bör fä särskilt
stöd för oljebekämpning i Vättern

Utredningens förslag att ersättning av statsmedel i
princip skall utgä till kommun för saneringskostnader vid oljeskador orsakade
av till sjöss eller i kustvattnen, Mälaren eller Vänern löskommen olja hälsas
genomgående med tillfredsställelse av remissinstanserna. Göteborgs kommun, som
hävdar att utredningens antagande att man i regel kan utreda varifrån ett

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 118

oljeutsläpp i hamn härrör inte är riktigt, anser dock att
det saknas anledning att från statsbidragssynpunkt skilja mellan kostnader för
ingripanden mot å ena sidan oljeutsläpp som inträffar till havs och ä andra
sidan sädana som sker i hamnar eUer andra inre vattenvägar. Vid oljeskador tUl
lands kan det enligt Stor-Stockholms planeringsnämnd vara svårt att utröna
varifrån oljan härrör. Även om skadevåUaren är känd kan det ofta vara svårt att
få ut ersättning av denne. Av dessa skäl anser nämnden att staten bör svara för
samtliga kostnader för sanering till lands. Stockholms, Karlskoga och Kalix
kommuner har samma uppfattning.

SärskUd finansiering av oljebekämpningen

Nuvarande förhållanden

Statens utgifter i dag för oljebekämpning betalas helt
över driftbudgeten. Det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget Beredskap
för oljebekämpning tiU sjöss uppgår för budgetåret 1973/74 till 5 mUj, kr.

Tidigare utredningsförslag

I den tidigare nämnda utredningen av riksrevisionsverket
om kostnaderna för och finansieringen av den kommunala oljeskyddsberedskapen
uttalade verket bl. a. att nägon form av fondbUdning i kombination med en
rörlig kredit hos riksgäldskontoret genom tillskott av avgifter pä
oljeprodukter var en med hänsyn till omständigheterna väl lämpad
finansieringsform. En fondstorlek av omkring 8 milj..kr., vilket motsvarade ett
uttag av 0:50 kr./m under ett är pä eldnings- och motorbrännol-jor, bedömdes
vara lämplig i ett utgångsläge. Vid beräkningen förutsatte verket att sådan
förbrukare som inte nu erlägger energiskatt av redovisningstekniska skäl inte
heller skulle åläggas betala den föreslagna avgiften, eftersom denna borde
samordnas med energiskattens uttagande.

Riksrevisionsverkel räknade med att olyckor av mera
katastrofbetonad karaktär kunde komma att inträffa och medföra så stora
kostnader att de inte kunde täckas med de angivna fondmedlen. Verket föreslog
därför att fonden skulle kombineras med en rörlig kredit hos riksgäldskontoret
på förslagsvis 10 milj, kr. Den föreslagna finansieringsformen - fond och
rörlig kredit ansågs ha den fördelen att oljebranschen och konsumtionen inte
belastades med onödiga kostnader för en större finansieU beredskap än
nödvändigt.

Önskemålet om ett enkelt administrativt förfarande vid
avgiftens uttagande syntes enligt verket bäst kunna tillgodoses genom att
avgiften fick erläggas av importörer, tillverkare eller andra som har att
redovisa energiskatt på sin försäljning. Härvid skulle endast ett fåtal företag
beröras. Det förutsattes att det tills vidare skulle bh fråga om endast ett
ärsuttag. Om fonden skulle avtappas i en oväntat stor omfattning, borde
avgifter ånyo tas ut tills fonden åter erhållit betryggande
storlek.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 119

Bestämmelser i ämnet borde därför inrymma möjligheter till
avgiftsbeläggning under skiftande perioder.

Vid remissbehandlingen av riksrevisionsverkets förslag var
sä gott som samtliga remissinstanser positiva till avgiftsfinansiering.

Räddningstjänstutredningen

Mot bakgrund av att uppfattningen att verksamheter som kan
vara miljöförstörande bör bära kostnaderna för skydd mot förstörelsen blivit
alltmer utbredd anser utredningen det vara skäligt att samhäUets kostnader för
oljebekämpningen i första hand bärs av oljebranschen.

Med hänsyn till sina överväganden i fräga om kostnaderna
för oljebe-kämpningsberedskapen och med beaktande av sitt förslag att
ersättning för bekämpningskostnader i vissa fall skall kunna tas ut av
skadevållaren utgår utredningen frän att den årliga kostnad för statsverket som
behöver tas ut från oljebranschen rör sig om ca 10 milj, kr. Utredningen
understryker att beloppet är högst ungefäriigt och självfallet kan påverkas av
en enstaka allvarlig oljeolycka.

Utredningen anser att av administrativa skäl en speciell
oljeskyddsavgift inte bör införas. Utredningen pekar i stället på att det inom
ramen för den aUmänna energiskatten finns ett system för uppbörd av skatt på de
oljor som bör belastas med oljebekämpningskostnaderna.

Utredningen föreslår därför, med utgångspunkt i ett
medelsbehov av 10 milj. kr. och en beräknad oljeförbrukning av 20 milj.
m"'/år, att den skatt som enligt förordningen (1957:262) om allmän
energiskatt utgår för vissa flytande bränslen höjs med 0:50 kr per m .

Enligt utredningen synes inte tillräckliga skäl föreligga
att bilda en särskild fond för förvaltning av de influtna medlen. Dessa bör i
stället enligt utredningens förslag föras upp som övriga skatter på
driftbudgetens inkomstsida och enligt anslagsbestämmelser i huvudsak disponeras
av brandinspektionen och generaltullstyrelsen.

Remissyttrandena

Utredningens uppfattning att samhällets kostnader för
oljebekämpningen i första hand skall bäras av oljebranschen delas av praktiskt
taget alla remissinstanser. Kemikontoret och Sveriges industriförbund anser
dock att oljebekämpning i likhet med annan samhällets räddningstjänst är ett
samhälleligt intresse av sädan art, att finansieringen i första hand bör ske
med allmänna medel.

Förslaget all oljebekämpningen skall finansieras genom en
höjning av energiskatten på vissa oljor tillstyrks eller lämnas uttryckligen
utan erinran av statens järnvägar, länsstyrelserna i Kalmar och Göteborgs och
Bohus län samt Svenska försäkringsbolags riksförbund. Generaltullstyrelsen,
som finner förslaget vara administrativt enkelt, anser att det inte finns
tillräckliga skäl för att bUda en fond för förvaltning av de influtna

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 120

medlen eller tillämpa någon form av specialdestination för
dem. Riksrevisionsverket anser sig, bl, a. med hänvisning till alt sedan
verket avgav sitt förslag om finansieringen av den kommunala
oljeskyddsberedskapen tullverket ålagts att handha oljebekämpningen tiU sjöss
och i kustvatlnen och särskilda medel ställts tUl generaltullstyrelsens
förfogande under tolfte huvudtiteln, i princip kunna ansluta sig till
utredningens förslag om finansieringen av oljebekämpningen.

För nägon form av fondbildning i stort sett enligt
riksrevisionsverkets förslag uttalar sig sjöfartsverket, naturvårdsverket,
kommerskollegium, länsstyrelsen i Uppsala län. Svenska hamnförbundet, Sveriges
industriförbund, Svenska petroleum institutet, Sveriges redareförening, TCO
och Nordiska oljeskyddsunionen. Etl genomförande av riksrevisionsverkels
förslag skulle enligt sjöfartsverket och Nordiska oljeskyddsunionen möj-Uggöra
en friare prövning av ersättningsanspråk frän såväl kommuner som enskilda
skadelidande. Enligt Sveriges industriförbund - som bestämt hävdar att vid
övergång tUl en generell indirekt beskattning de s. k. punktskatterna
successivt skall avvecklas synes det, om energiskatten behålls, lämpligt att
inom ramen för nuvarande uttagna belopp för energiskatt på diesdbrännolja och
eldningsolja avsätta visst belopp till en oljeskadefond.

Om kostnaderna för oljebekämpning inte anses böra täckas
av allmänna medel, vUl Kemikontoret starkt understryka önskvärdheten av att
finansieringen utformas så att ytterligare säkerhetsåtgärder, främst vid
oljelransporter till sjöss, stimuleras. Liknande synpunkter anförs av
länsstyrelsen i Jönköpings län och Svenska teknologföreningen.

Ersättning för räddningskostnader

Nuvarande förhållanden m. m.

En brand, ett oljeutflöde eller en annan olyckshändelse
medför i allmänhet att en fysisk skada på person eder egendom uppkommer eller
hotar att inträffa. Skadeståndsreglerna innebär att den som uppsåtligen eller
av vårdslöshet har vållat person- eller sakskada i princip är skyldig att
ersätta skadan (2 kap. 1 § skadeståndslagen, 1972:207). Pä vissa områden
föreligger strängare skadeständsskyldighet på så sätt att man antingen svarar
för annans vällande (t. ex. enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen) eUer oberoende
av om vällande alls förekommit (t. ex. enligt lagen, 1922:382, ang. ansvarighet
för skada i följd av luftfart). Ansvar oberoende av eget vållande brukar
kallas objektivt ansvar.

Vid sakskada kan ersättning utgä för bl. a. utgifter eller
andra uppoffringar som den skadade eller hotade egendomens ägare har
underkastat sig för att avvärja eller begränsa skadeverkningarna (jfr 5 kap. 4
§ skadeståndslagen, prop. 1972:5 s. 580 samt Nytt Juridiskt Arkiv avd. I 1970
s. 227). Sådana utgifter eller andra uppoffringar kan bestå av t. ex.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 121

eget arbete, arbetslöner till anställda, driftskostnader
för fordon eller maskiner, skador på materiel eller ersättning till företag
eller organisation som den skadeUdande har anlitat för ändamålet. Om
personskada uppkommer torde ersättningsskyldigheten under vissa omständigheter
kunna omfatta också denna.

Den som på den skadelidandes uppdrag eller med hans
samtycke har ingripit för att avväga eller begränsa skada kan ha rätt till
ersättning. Någon gång kan en sådan rätt möjligen föreligga, även om
ingripandet gjorts utan uppdrag eller samtycke. Den som har ingripit för att
avvärja eller begränsa skada torde också kunna göra sitt anspråk på ersättning
gällande mot den som har vållat skadan.

Den allmänna regeln att den som har ingripit för att
avvärja eller begränsa skada har rätt till ersättning gäller emellertid inte
undantagslöst. Brandsläckning är en kommunal uppgift och kostnaderna för denna
verksamhet vUar på kommunerna. I en dom är 1950 (se Nytt Juridiskt Arkiv avd. I
1950 s. 610) uttalade högsta domstolen att statens (i fråga om
skogsbrandsläckning) och kommunernas skyldighet att svara för brandsläckning
måste anses vara av sådan natur att kostnaden för dess fullgörande inte utan
stöd i lag kan återkrävas av den som har vållat branden. 1 prop. 1962:12 med
förslag till brandlag m.m. anförde föredragande departementschefen att
ersättning för släckningskostnaderna inte kan tas ut av den som har vållat en
brand eller av den bmnna egendomens ägare (s. 114).

Som förut nämnts har ätskilliga kommuner beslutat att de
kommunala brandstyrkorna skall ingripa också vid andra nödlägen än bränder. I
regel kräver kommunerna inte ersättning för sådana ingripanden. För s. k.
teknisk service lär kommunerna däremot regelmässigt kräva ersättning. Brandlagsrevisionen
framhöll att, eftersom sädan räddningstjänst som inte utgör brandsläckning är
ett frivilligt kommunalt åtagande, kommunerna torde vara berättigade att ta ut
ersättning av den som har fått hjälp i ett nödläge (SOU 1960:34 s, 124),

Anledningen till att kommunerna inte anses vara
berättigade till ersättning för släckningskostnader av en bmnnen eller
brandskadad byggnads ägare eller av den som har vållat branden kan sägas vara
att uppgiften att svara för brandsläckning har lagts pä kommunerna genom
statsmakternas beslut och att det varit avsett att finansieringen skall ske
genom kommunala skatter. Denna princip torde ha generell giltighet för fall där
kommunerna genom särskild lagstiftning har ålagts att svara för en viss
uppgift, Pä exempelvis barnavårdens, nykterhetsvärdens och sjukvårdens områden
är kommunerna resp, landstingskommunerna inte berättigade att ta ut ersättning
i vidare män än som är medgivet i lag eUer annan författning.

Det torde vara svårt att utan vidlyftiga undersökningar mera
bestämt ange det område inom vilket motsvarande princip gäller i fråga om
statlig verksamhet. Att principen gäller i fråga om vissa statliga verksamheter
är dock klart. Av det förut nämnda rättsfallet från är 1950 och uttalandena i
prop, 1962:12 framgår att sä är fallet i fräga om statens medverkan i

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 122

skogsbrandsläckningen. Detsamma gäller otvivelaktigt i
fråga om statens medverkan i sjöräddningen och flygräddningstjänsten liksom i
fråga om t. ex. polisens verksamhet,

1 betänkandet (SOU 1960:34) Reviderad brandlagstiftning
tog brandlagsrevisionen upp frågan om bestämmelser borde meddelas om skyldighet
för den som uppsåtligen eller av vårdslöshet hade vållat brand att ersätta
släckningskostnaderna (s, 288), Med hänsyn till att ersättningsskyldighet
skulle kunna göra den som har vållat en brand benägen att själv försöka släcka
branden i stället för att genast tillkalla brandkåren och till att den som har
vållat en brand oftast saknar ekonomiska möjligheter att svara för
släckningskostnaderna avstod brandlagsrevisionen från att föreslå en sådan
skyldighet. En likartad fräga berördes i prop, 1960:139 med förslag tiU lag om
skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m, m, I några remissyttranden
över det betänkande som låg till grund för propositionen hade diskuterats om
staten borde ha rätt till ersättning av atomanläggningens innehavare för
kostnader för skydds- och räddningsarbetet vid en atomolycka.
Departementschefen avvisade tanken på en sådan ersättningsrält med hänvisning
till bl, a. att nägon allmän regel av motsvarande innebörd inte kunde ställas
upp med utgångspunkt i gällande rätt och att brandlagen inte innehöll nägon
sädan regel (s, 75),

Oljeskyddsulredningen föreslär att kostnad som en kommun
har fått vidkännas i anledning av ett ingripande för oljebekämpning skall kunna
återkrävas av den som enligt vad som eljest gäller har att svara för kostnaden.
Anledning synes enligt oljeskyddsulredningen inte finnas att låta den
omständigheten att kommunerna åläggs att svara för oljebekämpningen medföra
att den som enligt civilrättsliga regler har att svara för följderna av ett
oljeutflöde befrias frän det ekonomiska ansvaret. Regressrätt mot den
skadelidande bör dock inte föreligga, om inte denne till följd av eget vållande
eller på annan allmän civUrättslig grund har att bära det slutliga ansvaret.
Enbart det förhållandet att en person hotas av skada och därför behöver hjälp
samt fär sådan av kommunen skall alltså inte medföra att kommunen blir
berättigad till ersättning av honom för sitt ingripande.

Jag vUl i detta sammanhang erinra om det förslag till lag
om ansvarighet för oljeskada till sjöss, m. m. (prop. 1973:140) för vilket jag
har redogjort i avsnittet om finansiering av kommunernas räddningstjänst. Det
bör särskilt påpekas att förslaget innehåller en uttrycklig föreskrift om att
ersättning för åtgärder i anledning av oljeskada skall utgä enligt lagen även
när skyldighet att vidta åtgärderna har förelegat enligt lag eller annan
författning.

Räddningstiänstutredningen

Avgörande för om skyldighet föreligger att ersätta ett
samhällsorgans kostnader för ett räddningsingripande är enligt utredningen om
ingripandet åligger samhällsorganet på grund av lag eller annan författning
eller

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 123

om det görs på grund av ett frivilligt åtagande.
Utredningen konstaterar att en uttrycklig föreskrift därom kommer att behövas
för att kostnaderna för etl räddningsingripande av kommunala räddningsorgan
eller av tullverkets kustbevakning skall kunna tas ut av den i vars intresse ingripandet
görs eller av annan som enligt allmänna civUrättsliga regler är ansvarig för
kostnaderna.

Vid övervägande av frågan om en sädan föreskrift bör
införas finns det enhgt utredningen i princip inte anledning att göra skillnad
mellan brandsläckning och annan räddningstjänst. När fräga är om räddning av
person skulle utkrävande av ersättning för räddningskostnaderna vara stötande
och strida mot den allmänna uppfattningen om samhällets skyldighet att bistå
medborgarna. Inte heller i fräga om räddningsingripanden som avser endast
materiella värden finns enligt utredningen tillräckliga skäl för en generell
regel om att samhället skall kunna återkräva kostnaderna. Stundom kan sädana
ingripanden svara mot ett samhällsintresse. Främst talar dock för denna ståndpunkt
att räddningstjänsten bör ses som en social service som samhället
tillhandahäller medborgarna. Beträffande oljebekämpningen föreligger speciella
förhållanden, anför utredningen. Kostnaderna för bekämpning av löskommen olja
blir inte sällan avsevärda. Vid ogynnsamma förhållanden kan även små
kvantiteter löskommen olja föranleda kostsamma bekämpningsätgär-der. Risken för
olyckor av katastrofnatur är stor.

En bestämmelse om rätt för stat och kommun till ersättning
för kostnader för oljebekämpning kan, anför utredningen, motiveras från främst
två synpunkter. Genom en sådan rätt kan kostnaderna tas ut av dem som driver
verksamhet med risk för skada till följd av oljeutflöde och som alltså kan
sägas böra svara för kostnaderna. Rätten till ersättning kan vidare vara av
betydelse frän preventiv synpunkt genom att risken för betalningsskyldighet
föranleder ökad aktsamhet vid hantering av olja.

Utredningen erinrar om möjligheten att genom energiskatten
ta ut vad som motsvarar statens beräknade kostnader för bl, a, oljebekämpning.
Eftersom kommunerna enligt utredningens förslag skall fä ersättning av staten
för sina kostnader för bekämpning av olja som har kommit lös till sjöss, i
kustvattnen och i vissa inlandsfarvatten samt för den del av kostnaderna för annat
räddningsingripande som överstiger 10 000 kr., fär det enligt utredningen antas
att en föreskrift om rätt tUl ersättning för bekämpningskostnader kan få
betydelse främst i preventivt avseende. Möjligheten att utan stöd av särskild
lagbestämmelse återkräva saneringskostnaden av den som är ansvarig enligt
civilrättsliga regler har emellertid sannolikt större betydelse i både
ekonomiskt och preventivt hänseende.

Utredningen finner det inte motiverat att i fråga om
oljebekämpningen föreslå ett generellt undantag från regeln att samhället skall
stå för räddningskostnaderna. Ett sådant undantag skulle få till följd att
varje ägare av en fastighet med oljeeldning skulle riskera att bli ansvarig för
kostnaderna för bekämpning av olja till följd av tankläckage e. d. Med de
skärpta bestämmelser som numera gäller för förvaring av olja torde antalet fall
av oljeutflöden från villatankar och andra mindre förvarings-

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 124

anordningar bli relativt litet. Ett ytterligare skäl mot
en generell regel om rätt till ersättning för kostnader för oljebekämpning är
att villaägare och andra som inte yrkesmässigt bedriver oljehantering i regel
inte har ekonomiska möjUgheter att själva svara för kostnaderna och att det är
osäkert om det f. n, är möjligt att erhålla ett tillfredsställande försäkringsskydd,

1 fräga om
den yrkesmässiga oljehanteringen föreligger, framhåller utredningen, ofta stora
risker för omfattande oljeutflöden, som kan kräva kostsamma
bekämpningsåtgärder. Sådana oljeutflöden kan inträffa exempelvis vid
överfyllning eller sprängning av cisterner, tankbUsolyckor, fartygshaverier,
slangbrott vid lastning, lossning eller bunkring av fartyg eller genom att olja
släpps ut frän fartyg till sjöss. Också oljeutflöden frän misskötta
oljeavskiljare hos industrier, verkstäder, större garage, bensinstationer etc.
föranleder talrika bekämpningsingripanden. En närmare avgränsning av det område
inom vilket en rätt till ersättning för bekämpningskostnader bör få göras
gällande innebär enligt utredningen stora svårigheter, Avgränsningen måste bli
klar och den fär inte framstå som godtycklig. Det är inte möjligt att med någon
större säkerhet gradera de risker för skadliga oljeutflöden som kan föreligga
inom ohka former av oljehantering. Det är därför nödvändigt att ganska snävt
avgränsa det område inom vilket en rätt till ersättning skall fä göras
gällande. Sådan rätt bör därför föreligga bara i fråga om yrkesmässig
verksamhet som med säkerhet kan sägas innebära påtagliga risker för
oljeutflöden, som kan föranleda kostsamma bekämpningsåtgärder. Sådana risker
föreligger särskUt i samband med dels fartygstrafik, dels transport, lastning
och lossning av olja i övrigt.

Utredningen föreslär därför en föreskrift om att den som
bedriver trafik med fartyg eller yrkesmässig verksamhet avseende transport av
olja skall kunna förpliktas att ersätta statens och kommuns kostnader för
bekämpningsåtgärder med anledning av att olja har kommit lös från fartyg eller
i samband med transport, lastning eller lossning av olja. En förutsättning för
ersättningsskyldighet skall dock vara att han enhgt allmänna skadeståndsregler
är ansvarig för skada till följd av oljeutflödet.

Remissyttrandena

Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig därom
anser liksom utredningen att det åtminstone i vissa fall bör vara möjligt för
staten resp. kommun att av den vars verksamhet har gett anledning till ett
räddningsingripande kräva ersättning för kostnaderna. Några remissinstanser är
emellertid av annan uppfattning. Delade meningar bland remissinstanserna
föreligger vidare i fråga om bl. a. huruvida särskild föreskrift därom behövs
för att en sådan återkravsrätt skall kunna göras gällande och i vilka
situationer återkravsrätt bör föreligga.

GeneraltuUstyrelsen och Svenska hamnförbundet ifrågasätter
riktigheten av utredningens uppfattning att den omständigheten att ett
samhälls-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 125

organ genom bestämmelser i lag eller annan författning
ålagts att svara för viss räddningstjänst medför att räddningskostnaderna om
annat inte är föreskrivet ej kan krävas åter. Enligt styrelsen är det
naturligt att kostnaderna för ett brandkärs- eller polisingripande för att
avvärja skada inte kan tas ut av den som vållat en olycka eller av den i vars
intresse ingripandet görs. Det är här fräga om olyckor som kan vållas av eller
drabba vilken enskild medborgare som helst. Skador på grund av oljeutflöde från
fartyg är däremot en följd av en riskskapande verksamhet som bedrivs av ett
begränsat' antal ekonomiskt starka företag. Dessa företag har anledning att
räkna med att skador kan uppstå till följd av verksamheten samt att vidta
åtgärder för att förebygga att sä sker. Styrelsen anser därför alt de skäl som
talar för att kostnaderna för oljebekämpningen bör bäras av ett sådant företag,
när ett oljeutflöde inträffat i dess verksamhet, måste anses väga tyngre än den
omständigheten att tullverket i sin instruktion har ålagts att svara för
oljebekämpning till sjöss.

Statens
järnvägar, länsstyrelsen i Gotlands län, Enköpings kommun och Sveriges
industriförbund har inte något att erinra mot utredningens förslag. Förslaget
avstyrks däremot av Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska petroleum
institutet och Sveriges redareförening.

Från
synpunkten att kostnaderna för räddningsingripandet bör bäras av den som driver
verksamhet med risk för oljeutflöde kan enligt Svenska petroleum institutet och
Sveriges redareförening återkravsrätt vara motiverad i fråga om all riskfylld
verksamhet. Gentemot utredningens argument att en sädan rätt skulle föranleda
ökad aktsamhet anför de att förordningen om brandfarliga varor föreskriver
aktsamhet vid all hantering av brandfarliga varor och att oljeföretagen är väl
medvetna om riskerna. Frän principiell synpunkt anser dessa remissinstanser att
det är tveksamt om man på ett visst område bör föreskriva skyldighet för
enskild att stå för en del av samhällets kostnader. En sådan regel skulle få
oöverskådliga konsekvenser, om dess tillämplighet vidgades till andra områden.
Utredningen har vidare inte beaktat att oljeföretagen, om förslaget om en
höjning av energiskatten genomförs, kommer att ha ersatt bekämpningskostnaderna
redan genom inbetalning av den höjda energiskatten. Svenska försäkringsbolags
riksförbund anför liknande synpunkter och framhåller särskilt att en
återkravsrätt pä de områden utredningen föreslär inte behövs för att
bekämpningskostnaderna skall täckas vid en riktigt avvägd avgiftsfinansiering,
att den preventiva effekten uttunnas pä grund av att de verksamheter som den
föreslagna återkravsrätten avser behöver och i regel har någon form av
ansvarsförsäkring och att det framstår som sannolikt att effektivt övervakade
statliga föreskrifter är det bästa medlet att uppnå de preventiva effekter som
är önskvärda från social synpunkt.

Flera
remissinstanser som i princip ansluter sig till utredningens förslag är
kritiska mot den föreslagna avgränsningen av det område inom vilket
återkravsrätten skall kunna göras gällande. Kommerskollegium anser sålunda att
återkravsrätten bör vara generell såvitt gäller kostnader för

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 126

oljebekämpning. De begränsningar som utredningen föreslår
är i hög grad ägnade att avtrubba den enskildes ansvarskänsla och därmed
påtagligt öka riskerna för de frän många synpunkter farliga oljeutsläppen.
Liknande synpunkter anförs av Svenska brandförsvarsföreningen, medan Svenska
hamnförbundet anser att en regel som innebär att den återkravsrätt som nu finns
vid oljeutflöden i vissa fall upphävs inte stämmer överens med principerna för
naturvärds- och miljöskyddslagstiftningen. Hamnförbundet anser -.att en sådan
regel inte kan godtas och påpekar vidare att utredningens förslag innebär att
inte ens den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet vållat ett oljeutflöde
alltid kommer att bli skyldig att ersätta bekämpningskostnaderna. Den skillnad
i kravet på yrkesmässigt bedriven verksamhet som utredningen gör är
svårförståelig, anför sjöfartsverket. Eftersom oljan har samma skadliga effekt
oavsett om den befordras yrkesmässigt eller ej, föreslär verket att
begränsningen till yrkesmässig verksamhet slopas också i fråga om transport av
olja på annat sätt än med fartyg. Malmö och Göteborgs kommuner anser att
återkravsrätt bör kunna göras gällande mot var och en som bedriver verksamhet
som avser hantering av olja, t. ex. varv, bensinstationer och andra större
lagerhällare. Enligt chefen för västra kustdistriktet bör återkravsrätten gälla
mot oljeraffinaderier och stora lagerhällare. Länsstyrelsen i Kristianstads
län föreslår att återkravsrätten utsträcks till att gälla också vid utsläpp av
klor, fenol, formalin m. m. i samband med transport.

Utredningens förslag att återkravsrätt skall kunna göras
gällande endast mot den som enligt allmänna skadeståndsregler är ansvarig för
skada till följd av ett oljeutflöde föranleder erinringar frän en del remissinstanser.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser dock att det är självklart att den angivna
pricipen bör gälla. Sjöfartsverket och generaltullstyrelsen anför att
hänvisningen till allmänna skadeståndsregler kan uppfattas som en begränsning
till fall då skada på stränder eller annat har uppkommit till följd av
oljeutflodet. Om regeln har en sådan innebörd, har dess syfte förfelats. Samma
mening redovisas av utredningen angående åtgärder mot övergivna fartyg m. m.
Utredningen anser emellertid att syftet med hänvisningen kan vara att
skuldfrågan skall bedömas som om skada hade uppkommit. En sädan konstruktion
kan leda till tiUämpningssvärigheter, eftersom ersättningsskyldigheten i så
fall knappast bör få avse högre belopp än som motsvaras av den skada som bevisligen
avvärjts. Eftersom det måste vara svårt att uppskatta en hypotetisk skadeeffekt
till visst belopp, kan det enligt utredningen vara lämpligare att utan
hänvisning till allmänna skadeståndsregler föreskriva ersättningsskyldighet i
fräga om räddningsåtgärder som inte visas ha varit omotiverade.

Departementschefen

Allmänna synpunkter på räddningstjänsten Reformbehov

Det finns i vårt land betydande resurser för
räddningstjänst, dvs. ingripanden för att vid olyckor av skilda slag rädda liv
och egendom. Äv den redogörelse som jag har lämnat inledningsvis framgår
sålunda att

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 127

beredskapsorganisationer finns för ingripande vid etl
flertal olika typer av olyckor. De har inrättats i vissa fall på grund av
bestämmelser i lag eller annan författning och i vissa fall pä initiativ av
myndighet eller enskilt företag.

Sålunda
ankommer det enligt brandlagstiftningen på det kommunala brandförsvaret att
släcka brand och i samband därmed rädda liv och egendom. Tullverkets
kustbevakning svarar sedan år 1970 för bekämp-ningsälgärder vid oljeutsläpp
till sjöss och i kustvattnen. Räddningsarbetet vid olycka i atomanläggning
planläggs och leds enligt särskUd lagstiftning av länsstyrelsen. Ät polisen har
uppdragits bl. a. att svara för fjällräddningen, dvs. efterspaning och
omhändertagande av personer som har gått vilse eller drabbats av olyckshändelse
i fjälltrakter eller ödemarker. För ingripande vid sjöolycka har organiserats
en sjöräddningstjänst, i vUken ett flertal myndigheter saml Sjöräddningssällskapet
deltar. Flygräddningstjänsten, dvs. åtgärder när ett luftfartyg är saknat,
förolyckat eUer nödställt pä annat sätt eUer när fara hotar lufttrafiken,
ankommer enhgt luftfartslagstiftningen på luftfartsverket. För
räddningsåtgärder vid järnvägsolycka har statens järnvägar organiserat en
hjälpberedskap. Vissa större företag'eller företag som bedriver särskilt farlig
verksamhet, t. ex. tillverkning av explosiva varor eller klor, har upprättat
planer, utbildat personal och inrättat ledningsorganisationer för ingripanden
vid olyckor i företagens verksamhet.

Utöver beredskapsorganisationer för ingripande vid vissa
bestämda slag av olyckor finns som jag redovisat inledningsvis resurser för
vad som kan betecknas som allmän räddningstjänst. Härmed avser jag dels kompletterande
insatser vid sådana olyckor mot vilka särskild beredskap finns organiserad, t.
ex. järnvägs- och flygolyckor, dels ingripanden för att rädda liv och egendom
oavsett olyckans art och alltså vid t. ex. stormar, översvämningar, rasolyckor,
gruvolyckor, trafikolyckor, oljeulflöden till lands, gasutsläpp och
explosioner.

När det
gäller sådan allmän räddningstjänst kan man till en början peka på att
kommunerna sedan gammalt och på senare tid i ökad utsträckning uppdragit åt
brandförsvaret att ingripa för att rädda liv och egendom också vid olyckor som
inte har samband med brand eller fara för brand. Inom åtskilliga kommuner har
särskilda katastrofplaner upprättats. Sädana planer har också upprättats av
länsstyrelserna och flera länsstyrelser har utsett ledningsgrupper med uppgift
att leda och samordna verksamheten vid större olyckor. Det kan i sammanhanget
också erinras om att militär hjälp författningsenligt skall lämnas, om sådan
hjälp är nödvändig för att avvärja överhängande fara för liv eller hälsa eller
för omfattande förstörelse av egendom och särskilda militära förhållanden inte
hindrar det. Under vissa förutsättningar kan också bistånd från civilförsvaret
erhållas. Utrustning som kan användas vid räddningsarbete finns vidare hos bl.
a. vägförvaltningarna, de kommunala gatu- och byggnadskontoren samt enskilda
entreprenadföretag.

Karakteristiskt
för denna allmänna räddningstjänst är att den i allt väsentligt är oreglerad,
vilket såvitt avser de kommunala insatserna innebär bl. a, att den vilar på
frivilliga åtaganden. Detta betyder visser-

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 128

ligen inte att denna typ av räddningstjänst skulle vara
allvarligt eftersatt. Insatser görs tvärtom fortlöpande med gott resultat.
Ätskilliga exempel härpå skulle kunna lämnas. Ett i liden närliggande är den
allvarliga översvämningsolyckan i Sysslebäck för några månader sedan då
samhällsorganen bl. a. kommunen, vägförvaltningen och ett militärt förband
med länsstyrelsen som samordnande organ - snabbt och effektivt satte in hjälpåtgärder
av skilda slag.

Det måste emellertid ändå anses vara otillfredsställande
att denna vikliga samhällsverksamhet inte getts den fasthet som närmare författningsbestämmelser
om verksamheten skulle innebära. Jag syftar här främst pä avsaknaden av bestämmelser
som anger samhällsorganens skyldighet alt ingripa och huvuddragen i deras
organisation och som lägger fast inriktningen för verksamheten.

Del var dessa förhållanden som utgjorde bakgrunden till
del utredningsuppdrag som år 1965 lämnades ät räddningstjänstutredningen.
Samma är hade oljeskyddsulredningen i betänkandet (SOU 1965:45) Beredskap mot
oljeskador föreslagit all uppgiften all ingripa med åtgärder mot oljeulflöden
skulle läggas på kommunerna. Betänkandet och remissyttrandena över det överlämnades
år 1967 till räddningstjänst-utredningen.

Utredningen erinrar om att bestämmelser, med vissa
undantag, saknas om vilka räddningsuppgifter som åvilar samhället, vilka krav
en räddningsorganisation bör uppfylla för att kunna fullgöra dessa uppgifter,
hur organisationen skall vara uppbyggd, vem som skall vara dess huvudman, vilka
befogenheter den skall ha och hur tillgängliga resurser skall utnyttjas eller
samordnas. Utredningen finner att samhället behöver en beredskapsorganisation
för ingripanden vid olyckshändelser i allmänhet och föreslår att bestämmelser
som reglerar de nyss nämnda frågorna ges i lag. Remissinstanserna delar
utredningens uppfattning att en organisation behövs för sådan räddningstjänst
som inte redan har ålagts något räddningsorgan. Enligt utredningens förslag
skaU ansvaret för verksamheten ankomma på kommunerna.

Det förhållandet att bestämmelser saknas om sådan
räddningstjänst innebär, som flera remissinstanser framhåller, att
räddningsarbetet inte alltid kan bedrivas tillräckligt effektivt. Om inget
samhällsorgan har skyldighet att ingripa och osäkerhet råder om vem som skall
stå för kostnaderna för ett ingripande, kan det inträffa att ingripandet
fördröjs eller, i sämsta fall, uteblir. Effektiviteten i räddningsarbetet kan
vidare bli lidande på grund av den osäkerhet i fråga om räddningsorganens
befogenheter att göra avspärrningar, bereda sig tillträde till fasligheter, ta
utrustning i anspråk för räddningsarbetet och företa andra ingrepp mot tredje
man som följer av att bestämmelser härom saknas. När flera samhällsorgan
medverkar, kan samverkanssvårigheter uppkomma, t. ex. i fräga om vem som bör
leda arbetet eller hur tillgängliga resurser bör utnyttjas. Även om
planläggning för ingripanden vid olyckshändelser av skilda slag i stor utsträckning
har ägt rum, bl. a. inom det kommunala brandförsvaret och vid länsstyrelserna,
är det uppenbart att förutsättningarna för ett effektivt förberedelsearbete
blir gynnsammare, om det

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 129

klarläggs vilka samhällsorgan som räddningsinsatsen i
första hand ankommer på och om bestämmelser ges om dessa samhällsorgans
organisation och verksamhet.

Jag förordar därför, i enlighet med
räddningstjänstutredningens förslag, att författningsbestämmelser ges om
skyldighet att svara för sådan räddningstjänst som inte redan är reglerad i
författning eller på annat sätt samt om bl. a. räddningsorganens organisation
och verksamhet. Jag vill här nämna att jag i det följande kommer att behandla
också frågan om organisationen för oljebekämpning till sjöss och i kustvattnen,
vilken verksamhet sedan är 1970 ankommer på tullverkets kustbevakning. Innan
jag går närmare in på frågan om räddningsorganens uppgifter, vill jag nämna att
jag i specialmotiveringen återkommer till frågan om avgränsningen mellan räddningstjänsten
i aUmänhet och sådan räddningstjänst som redan nu har ålagts visst
samhällsorgan, dvs. sjöräddningen, flygräddningstjänsten, fjäUräddningen,
ingripanden vid atomolycka osv.

En typ av skador pä människor eller i naturen är sådana
som orsakas av skadliga ämnen. Sädana ämnen produceras, transporteras och
används numera i ökad omfattning. Ett omfattande lagstiftningsarbete i syfte
att förebygga sådana skador har ägt rum under senare år. Miljöskyddslagen
(1969:387) tillkom är 1969, lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall
i vatten är 1971 och lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening frän
fartyg är 1972. Den 1 juh 1973 trädde lagen (1973: 329)om hälso-och mUjöfariiga
varor i kraft. 1 prop. 1973:143 föresläs att riksdagen godkänner den europeiska
överenskommelsen om internationell transport av farligt gods pä väg samt att
regleringen av de nationella vägtransporterna av farligt gods också
fortsättningsvis sker inom ramen för vederbörande produktkonlroUagstiftning.
Genom lagstiftning och andra åtgärder av detta slag bör det vara möjligt att
minska olycksriskerna, när det gäller vissa verksamheter. Förebyggande
åtgärder blir i regel av helt annan teknisk och organisatorisk natur än
åtgärder som avser ingripanden när olyckan väl är skedd och de kan aldrig helt
eliminera olycksriskerna. Bl. a. av dessa skäl är den förebyggande
lagstiftningen av begränsad betydelse när det gäller alt bedöma behovet av en
organisation för allmän räddningstjänst och vilken inriktning en sädan organisations
verksamhet bör ha.

Räddningsorganens uppgifter

Räddningsorganens främsta uppgift bör enligt
räddningstjänstutredningen vara att rädda människoliv. Skyldighet att ingripa
skall enligt utredningens förslag också föreligga när en olyckshändelse medför att
människors hälsa är i fara, viktiga samhällsfunktioner äventyras eller enbart
materiella värden hotas. Remissinstanserna godtar i princip förslaget. Några
remissinstanser anför att räddningsorganen bör vara skyldiga att ingripa också
när en olyckshändelse fär till följd att viktiga miljövärden hotas men någon
direkt fara för människoliv inte föreligger eller den befarade miljöskadan inte
kan uppskattas i pengar. Som exempel på sådana situationer nämns det fallet att
ett vätske- eller gasutflöde medför risk för skadlig verkan pä vattnet eller
luften. 9 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 130

En väsentlig uppgift för räddningsorganen bör självfallet
vara att vid olyckshändelse avvärja eller begränsa skada pä människor och
egendom. TUI frågan om gränsdragningen mellan förebyggande åtgärder, åtgärder
för att avvärja eller begränsa skada samt åtgärder för att avhjälpa skada
återkommer jag i det följande. Med olyckshändelse ett begrepp som måste
såvitt möjligt definieras, eftersom det blir grundläggande för
räddningsorganens skyldighet att ingripa - avser jag en plötsligt inträffad
händelse som har medfört eller kan befaras medföra skada. Som exempel kan,
förutom brand, nämnas storm, skyfall, översvämning, ras, gruvolycka,
trafikolycka, oljeutflöde, gasutflöde och explosion. I uttrycket inbegriper jag
inte bara naturhändelser och andra händelser, som inträffar utan människors
medverkan, utan också händelser som beror av människors handlande eller
underlåtenhet att handla och detta även om handlingen eller underlåtenheten är
uppsätiig. Även händelser som framkallats genom t.ex. mordbrand eller sabotage
betecknar jag alltså som olyckshändelser. Också driftstörningar i industrier m.
m. kan vara att anse som olyckshändelser i den bemärkelse som jag här avser.
Med hänsyn till att de situationer i vilka räddningsorganen bör vara skyldiga
att ingripa är av så vitt skilda slag synes det svårt att ge en mera exakt
definition. Den närmare bestämningen fär därför göras genom alt
räddningsorganens uppgifter, räddningstjänsten, beskrivs med utgångspunkt i
syftet med verksamheten.

Vid driftstörningar, explosioner eller andra olyckor i
industrier eller lagerlokaler samt vid järnvägs- och trafikolyckor inträffar
inte sällan att skadliga vätskor eller gaser flödar ut. Ibland, t. ex. när
fråga är om ett klorgasulflöde, föreligger därvid fara för människors liv eller
hälsa. I andra fall föranleder händelsen i första hand mark- eller vattenföroreningar
som i sin tur kanske kan medföra att vattentäkter skadas eller att fisken i etl
vattendrag dör eller kommer att innehålla för människor skadliga halter av
ämnen som t. ex. kvicksilver. Det är enligt min mening uppenbart att
räddningsorganen bör vara skyldiga att ingripa också i sädana situationer. TUl
räddningstjänsten bör alltså höra att vid olyckshändelse avvärja eller
begränsa inte bara skada pä människor och egendom utan också skada i miljön. I
praktiken torde det i första hand vara sädana skadeverkningar som beror av
vissa ämnens kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper som föranleder
ingripande av räddningsorganen (jfr 1 § lagen om hälso- och miljöfarliga
varor). Till de skadeverkningar som bör föranleda ingripande av
räddningsorganen synes också böra hänföras exempelvis sådana skador pä mark och
växter som uppkommer genom mekanisk inverkan men som det ler sig främmande att
beteckna som egendomsskador, eftersom skadorna är av betydelse uteslutande
eller i helt övervägande grad från naturskyddssynpunkt. Det kan naturUgtvis
hävdas att miljöskadorna i stor utsträckning skulle kunna hänföras UU skador på
egendom. För att osäkerhet skall undvikas bör det emellertid sägas uttryckhgt
att tUl räddningstjänsten hör att awäria inte bara skador på människor och
egendom utan också skador i miljön.

Utredningen föreslär vidare att till
räddningsorganens skyldigheter

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 131

skall höra alt ingripa när viktiga samhällsfunktioner
äventyras. Remissinstanserna har inte något att erinra mot förslaget men går,
liksom utredningen, inte närmare in på innebörden av eller motiven för
förslaget. Det kan naturligtvis inträffa att en olyckshändelse medför risker
för sådana störningar i viktiga samhällsfunktioner som det lämpligen bör åligga
räddningsorganen att avväga eUer begränsa. Uttrycket viktiga samhällsfunktioner
är emellertid både vidsträckt och obestämt. När ett ingripande av
räddningsorganen påkallas av en händelse som kan medföra alt viktiga
samhällsfunktioner störs, torde ett ingripande regelmässigt vara påkallat redan
med hänsyn till räddningsorganens uppgift att vid olyckshändelser avvärja eller
begränsa skador på människor eller egendom. Med hänsyn till det anförda anser
jag att det varken är nödvändigt eUer lämpligt alt föreskriva skyldighet för
räddningsorganen att avvärja eller begränsa störningar i samhällsfunktionerna.

Den omständigheten att en olyckshändelse medför fara för
skador pä människor eller egendom eller i miljön behöver inte alltid innebära
att räddningsorganen bör vara skyldiga att ingripa. En begränsning i skyldigheten
att ingripa är enligt räddningstjänstulredningen nödvändig, om
räddningstjänsten inte skall förlora i effektivitet på grund av att räddningsorganen
överhopas med framställningar om hjälp i förhållandevis bagatellartade
situationer. Utredningen anser därför att skyldigheten att ingripa bör
begränsas till situationer där det föreligger en rimlig relation mellan
kostnaden för räddningsinsatsen och det intresse som hotas samt ett snabbt
ingripande behövs för all avvärja eller begränsa skada. En Uknande inskränkning
föresläs av oljeskyddsulredningen. Liksom remissinstanserna kan jag i princip
ansluta mig tUl räddningstjänstulredningens förslag.

Som några remissinstanser påpekar kan det ibland vara
svårt att dra gränsen mellan räddningstjänst och sädan s. k. teknisk service
som räddningsorganen inte bör vara skyldiga alt åta sig. När människoliv inte
är i fara, kan avvägningen mellan vikten av det intresse som hotas och
kostnaderna för räddningsinsatsen medföra svårigheter. Det är naturligtvis
ofta svårt både att beräkna kostnaderna och avgöra vilka skador som kan befaras
och att väga kostnaderna mot skadorna. Särskilda svårigheter uppkommer när
skadorna, som vissa miljöskador, inte låter sig värderas i pengar. När fråga är
om skador som kan uppskattas i pengar, bör räddningsorganen vara skyldiga att
ingripa, bara om det framstår som sannolikt att kostnaderna för
räddningsinsatsen kommer att understiga det belopp som skadeverkningarna kan
uppskattas till. Vid osäkerhet om ett ingripande är motiverat eller ej bör
särskilt beaktas att ett snabbt ingripande i regel är både billigare och
effektivare än ett ingripande som på ett senare stadium visar sig ofrånkomligt,
att ett ingripande som kanske inte var alldeles nödvändigt ofta inte blir
särskilt dyrbart och alt det, när ett ingripande underlåts eller skjuts upp,
kan inträffa skador som inte kunnat förutses. Vid risk för egendomsskador är
det naturligtvis i första hand den hotade egendomens värde och eventuella
reparations-

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 132

kostnader som är av intresse. Ytterligare
förmögenhetsförluster som kan följa av att viss egendom skadas, t. ex. hinder
eller förlust i en skadelidande rörelseidkares näring, bör också beaktas i den
mån det är möjligt och har praktisk betydelse.

1 detta
sammanhang finns det anledning att uppmärksamma några synpunkter som Larmtjänst
AB anför i sitt remissyttrande. Enligt bolaget kan många olyckshändelser få
betydande ekonomiska konsekvenser, även om det är osäkert om de med
utredningens synsätt bör föranleda ingripande av räddningsorganen. Sädan
osäkerhet kan, anför bolaget, råda t. ex. när en källare i vilken värdefull
egendom förvaras blir vattenfylld, när en lastbil med färska eller djupfrysta
livsmedel blir skadad vid en trafikolycka sä att transporten inte kan fortsätta
eller när en värmeanläggning vintertid slutar att fungera. Som jag förut sagt
förordar jag, Uksom utredningen, att det för att fråga skall anses vara om
räddningstjänst skall krävas att etl snabbt ingripande behövs för att den
hotande skadan skall kunna avvärjas eller begränsas. I vissa av de nyss nämnda
situationerna behöver skaderiskerna inte alllid vara överhängande. Den
värdefulla egendomen i källaren är kanske väl emballerad eller inte särskilt
känsUg för vattenskador. Ibland kan skaderiskerna undanröjas genom åtgärder som
den skadelidande själv kan ombesörja. Lastbilens ägare kan t. ex. låta en
annan bil fortsätta livsmedelstransporten och en reparatör kan tillkallas för
att reparera värmeanläggningen. Inte sällan, t. ex. vid driftstörningar i
industrier, kräver åtmmslone vissa av de åtgärder som bör vidtas för alt
avvärja skada sädan specialkunskap eller sädan utrustning som det inte är
rimligt att kräva att räddningsorganen skall disponera. När skaderiskerna inte
kan tillräckligt snabbt avvärjas av den hotade egendomens ägare eller av någon
som han kan anlita för uppgiften, t. ex. ett entreprenad- eller
reparationsförelag, bör räddningsorganen i princip vara skyldiga att ingripa.
Den omständigheten i och för sig att det kan medföra avsevärda kostnader för
honom att anlita annan för uppgiften bör naturligtvis inte innebära att han är
berättigad att kräva att räddningsorganet ingriper.

Sammanfattningsvis innebär alltså mitt förslag alt
räddningsorganens uppgift, räddningstjänsten, definieras som en verksamhet som
syftar till att vid en olyckshändelse avvärja eller begränsa skada på människor
eller egendom eller i miljön, allt under förutsättning att det med hänsyn till
behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, de beräknade
kostnaderna för räddningsinsatsen och omständigheterna i övrigt framstår som
påkallat att räddningsorganen ingriper. Med omständigheterna i övrigt avser jag
främst de möjligheter den hotade egendomens ägare kan ha att själv eller genom
någon som han anlitar avvärja eller begränsa skadorna.

Räddningsorganens uppgift skall alltså vara att avvärja
eller begränsa .skada, dvs. att hindra att skada uppstår eller att redan
inträffade skador förvärras. Rent förebyggande åtgärder, dvs. åtgärder som
vidtas pä förhand för alt förebygga att en händelse som kan leda till skador
inträffar eller föranleder skador, hör alltså inte hit. Bestämmelser om

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 133

skyldighet för enskilda och myndigheter att vidta sädana
åtgärder eller att tillse att de vidtas finns i bl, a. arbetarskyddslagen (1949:1),
byggnadslagen (1947:385), byggnadsstadgan (1959:612), brandlagen (1962: 90),
brandstadgan (1962:91), miljöskyddslagen (1969:387), lagen (1972: 275) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg, lagen (1973:329) om hälso- och
miljöfarliga varor, atomenergilagen (1956:306), förordningen (1949:341) om
explosiva varor och förordningen (1961:568) om brandfarliga varor,
Länsbrandinspektören i Skaraborgs län anser emellertid att räddningsorganen bör
ingripa i förebyggande syfte, när uppenbar fara föreligger för personskada
eller större sakskada, t. ex. före eller i begynnelseskedet av en storm, en
vårflod, ett skyfall eller ett ras. Uppenbarligen är det från både
effektivitetssynpunkt och kostnadssynpunkt angelägel alt räddningsorganen
ingriper sä snabbt som möjligt. Till åtgärder för att avvärja eller begränsa
skada bör därför hänföras också åtgärder som vidtas innan en händelse som kan
föranleda skada har inträffat, under förutsättning att en sådan händelse kan
befaras vara omedelbart förestående.

Utredningen
föreslår att räddningsinsatsen skall pågå till dess att fara för skada eller
ytterligare skada är avvärjd. Enligt förslaget skall del alltså inte åligga
räddningsorganen att utföra eller övervaka återställnings- eller
saneringsarbeten. Sädana uppgifter skulle, framhåller utredningen, under längre
tid binda personal och materiel pä samma skadeplats och därigenom allvarligt
äventyra beredskapen. Vid oljeutflöden kan ibland lids-och arbetskrävande
åtgärder av helt annan teknisk karaktär än akutätgär-derna behövas för att
hindra att grundvattentäkter skadas eller att ytterligare skador uppkommer
genom att förorenat grundvatten sprids. Utredningen anser emellertid att sådana
omständigheter inte motiverar något avsteg från principen att räddningsorganen skall
vara verksamma så länge fara för ytterligare skada föreligger. Ett avsteg frän
denna princip skulle enligt utredningen leda till ovisshet om när
räddningsorganen har fullgjort sin uppgift och därmed innebära avsevärda risker
för onödiga skadeökningar. Räddningstjänstulredningens förslag stämmer i
princip överens med både oljeskyddsutredningens förslag och vad som gäller i
fräga om släckning av brand. Frän remissinstansernas sida har räddningstjänstutredningens
förslag inte föranlett andra erinringar än påpekanden om att det ofta, särskilt
vid oljeutflöden, kan vara svart att avgöra när det egentliga räddningsarbetet
är avslutat och endast återställnings- eller saneringsåtgärder återstår. Som
jag redan förut har antytt förordar jag att förslaget genomförs. Enligt min
mening är det knappast möjligt att genom allmänna uttalanden ytterligare belysa
var gränsen bör dras mellan räddningstjänst samt återställnings- och
saneringsåtgärder. Försiktighetsskäl kan ofta tala för att räddningsinsatsen
fortsätts nägon tid efter det att risken för ytterligare skador sannolikt är
avvärjd. En alltför strikt gränsdragning bör alltså undvikas. Ä andra sidan
innebär vad jag förut har anfört om den avvägning som skall göras mellan del
hotade intressets vikt och kostnaderna för räddningsinsatsen samt om alt hänsyn
bör tas till om den hotade egendomens ägare själv kan ombesörja de åtgärder som
behövs att räddningsorganen, när risken för skador i huvudsak är avvärjd,

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 134

inte bör under längre tid och till avsevärda kostnader tas
i anspråk för att undanröja eventuella och kanske helt obetydliga skaderisker.

Några remissinstanser lar upp frågan om och i så fall i
vUken utsträckning räddningsorganen bör vara skyldiga att skydda värdefull
egendom mot nederbörd och andra skadeökande omständigheter i avvaktan på
ägarens åtgärder, I det sammanhanget påpekas att betydande skaderisker, t. ex.
risk för vattenskador eller skador till följd av ras efter brandsläckning, kan
kvarstå, när den första insatsen har avslutats. De förslag i fråga om
avgränsningen av räddningsorganens uppgifter som jag har lagt fram i det
föregående är självfallet tillämpliga också pä sädana skaderisker som de nyss
nämnda. Den omständigheten att den primära faran är avvärjd behöver
naturligtvis inte innebära att räddningsorganet har slutfört sin uppgift. De
sekundära skaderiskerna är ä andra sidan ofta mindre överhängande eller av
sädan karaktär att de kan avvärjas av den hotade egendomens ägare, medan
räddningsorganens resurser kanske inte medger att långtgående åtgärder vidtas
för alt skydda egendom mot nederbörd e. d.

Som en sammanfattande beteckning på de olyckshändelser vid
vilka räddningsorganen skall vara skyldiga att ingripa använder utredningen
uttrycket nödläge. Detta uttryck brukar också användas inom brandförsvaret. I
likhet med utredningen anser jag att det finns ett klart behov av en kort och
uttrycksfull beteckning för dessa situationer samt att hinder inte möter mot
att i detta sammanhang använda uttrycket nödläge.

Huvudmannaskapet för räddningstjänsten

Räddningstjänstutredningen konstaterar att
räddningsorganen måste ha hög beredskap samt tUlgång till utbildad personal,
sambandsmedel och allsidig teknisk utrustning. Verksamhetsområdet bör vidare
inte vara alltför stort. Vid övervägande av om dessa krav kan uppfyllas av
något befintligt samhällsorgan finner utredningen att det av flera skäl inte är
lämpligt att ge civilförsvaret eller polisen ansvaret för räddningstjänsten.

Utredningen framhåller att brandförsvaret har hög
beredskap dygnet runt, personal med sådana erfarenheter och kunskaper att den
lätt kan vidareutbildas för räddningstjänst samt sambandsmedel och annan utrustning,
som kan användas för skilda räddningsuppgifter och som kan kompletteras utan
alltför stora kostnader. Kommunerna har vidare i stor utsträckning frivilligt
uppdragit åt brandförsvaret att svara för annan räddningstjänst än
brandsläckning. Både räddningstekniska, organisatoriska och ekonomiska skäl
talar enligt utredningen för att huvudansvaret för räddningstjänsten också vid
annat nödläge än brand läggs på brandförsvaret. Utredningen föreslär en sädan
lösning och konstaterar alt förslaget, eftersom brandförsvaret är kommunalt,
innebär att det blir en kommunal uppgift att svara för räddningstjänsten.
Utredningens förslag avser också oljebekämpningen till lands. De krav som bör
ställas pä en beredskapsorganisation för oljeolyckor är enligt utredningen i
huvudsak desamma som gäller för räddningstjänsten i övrigt. Eftersom bekämpning
av tUl sjöss

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 135

löskommen olja erbjuder särskilda problem, anser
utredningen dock alt en särskild organisation behövs för denna uppgift.

En klar majoritet bland remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag att räddningstjänsten skall vara en kommunal uppgift som i
första hand skall ankomma pä del kommunala brandförsvaret. Några remissinstanser
beklagar att utredningen inte har övervägt frågan om ett statligt eller
landstingskommunalt huvudmannaskap för räddningstjänsten. Dessa remissinstanser
har inte något att invända mot förslaget att räddningstjänsten i första hand
skall ankomma pä brandförsvaret men en del av dem anser att etl statligt
huvudmannaskap skulle innebära så påtagliga fördelar att brandförsvaret bör
förstatligas. I detta sammanhang åberopas bl. a. att större verksamhetsområden
än en kommun kan vara fördelaktiga när det gäller räddningstjänst vid
omfattande olyckor och anskaffning av materiel samt alt etl statligt
huvudmannaskap skulle ge en smidigare och mera enhetlig organisation, bättre
möjligheter att effektivt utnyttja tillgängliga resurser och bättre
förutsättningar för samordning mellan räddningsorganens och polisens
verksamhet.

1 likhet med räddningstjänstutredningen och det
övervägande antalet remissinstanser anser jag att det från många synpunkter är
en fördel om ansvaret för räddningstjänsten kan läggas pä en redan befintlig
organisation. Del kommunala brandförsvaret fullgör redan nu, på grund av
frivilliga kommunala åtaganden, i stor utsträckning uppgiften som allmänt
räddningsorgan. Brandförsvaret måste också anses ha mycket goda förutsättningar
att, med viss komplettering av personal och utrustning, svara för
räddningstjänsten även vid andra nödlägen än bränder. Det är alltså inte fråga
om att ge kommunerna en ny uppgit som de står främmande för. Det nuvarande
brandförsvaret har en stark anknytning till annan kommunal verksamhet, särskilt
gäller delta i fråga om förhållandet mellan del förebyggande brandförsvaret
och byggnadsnämndernas verksamhet. PåtagUga beröringspunkter finns också mellan
räddningstjänsten och bl. a. hälsovårdsnämndernas verksamhet. Vid
räddning.singri-panden kan vidare medverkan frän andra kommunala organ, t. ex.
gatu-och byggnadskontoren samt hamnförvaltningarna, behövas.

Vad jag nu har anfört innebär att jag i likhet med
räddningstjänstutredningen förordar att ansvaret för räddningstjänsten i
första hand skall ankomma pä brandförsvaret. Mitt förslag omfattar inte
oljebekämpningen till sjöss. Jag återkommer i ett särskilt avsnitt till frågan
om lämplig organisation för denna verksamhet.

Frågan om ändrat huvudmannaskap för brandförsvaret togs
upp under förarbetena till 1962 års brandlagstiftning. Därvid avvisades tanken
att föra över brandförsvaret på staten eller landstingskommunema (prop. 1962:12
s. 36). De fördelar som enligt några av remissyttrandena över
räddningstjänstutredningens förslag skulle kunna vinnas genom ett ändrat
huvudmannaskap för räddningstjänsten kan i viss utsträckning, t. ex. när det
gäller materielanskaffning och räddningstjänst vid omfattande olyckor, nås
genom ökad samverkan mellan kommunema. I detta sammanhang vill jag erinra om
att antalet kommuner år 1963 var I 006, medan

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 136

antalet den 1 januari 1974, då den är 1962 beslutade
kommunindelningsreformen är i huvudsak genomförd, kommer att ha gått ner till
278. Kommunerna har en betydande frihet att utforma organisationen för
brandförsvaret på det sätt som är lämpligt med hänsyn till förhållandena inom
de enskilda kommunerna. Intresset av enhetlighet tillgodoses genom statliga
insatser i skilda former, främst central rådgivning och utbildning.

Pä. grund av det anförda finner jag att de nya uppgifter
som brandförsvaret får enligt mitt förslag inte utgör anledning att ändra
huvudmannaskapet för brandförsvaret. Jag förordar således i enlighet med utredningens
förslag att kommunerna åläggs att svara för också annan räddningstjänst än
brandsläckning och att uppgiften främst skall ankomma på brandförsvaret.

Utredningen
framhåller att de samlade lokala räddningsresurserna, eventuellt kompletterade
med enheter från närbelägna orter, oftast är tillräckliga också vid omfattande
olyckor. Undantagsvis kan emellertid större resurser behövas. Vid dessa
tillfällen kan en samordning av resurserna och en gemensam ledning av räddningsarbetet
ovanför det lokala planet behövas. Utredningen reserverar uttrycket katastrof
för sädana undantagsvis förekommande svårare nödlägen som kräver så omfattande
insatser att en ledningsorganisation ovanför det lokala planet är nödvändig bl.
a. för samordning av resurserna och för sådana beslut som innebär vittgående
ingrepp i enskilds rätt eller får stor ekonomisk betydelse. Räddningstjänsten
vid katastrofer måste enligt utredningen av både samhällsekonomiska och
praktiska skäl främst bygga pä de lokala räddningsorganens resurser.
Utredningen anser emellertid att ansvaret för katastrofberedskapsplanläggningen
och ledningen av räddningstjänsten vid katastrofer bör ankomma pä en regional
myndighet, som har överblick över samhällets resurser och som inom sig kan
organisera en katastrofledning.

I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till
förslaget att ledningen av räddningstjänsten vid katastrofer skall ankomma på
en regional myndighet. Denna myndighet.bör också svara för planläggningen av
räddningstjänsten vid katastrofer. Jag återkommer i ett följande avsnitt till
valet av myndighet för dessa uppgifter. Det avgörande för om en olycka bör
rubriceras som en katastrof eller ej måste enligt min mening vara om en
enhetlig ledning ovanför det lokala planet behövs för samordning av
verksamheten. Det är ju just behovet av en sådan enhetlig ledning som motiverar
att det yttersta ledningsansvaret inte längre bör ankomma på det lokala
räddningsorganets befälhavare. Vad jag nu har sagt innebär att till katastrofer
kommer att hänföras främst olyckor som inte kan bemästras utan avsevärda
kompletteringar av kommunens resurser. Undantagsvis kan det emellertid tänkas
att ett ledningsorgan ovanför det lokala planet behövs, även om någon betydande
komplettering av de lokala resurserna för räddningstjänst inte är nödvändig.
Jag avser härvid sådana olyckor där mycket allvarliga skadeverkningar hotar och
där räddningsinsatserna måste kompletteras med åtgärder av annat

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 137

slag t. ex. omfattande åtgärder för att avhjälpa redan
uppkomna skador. Under förutsättning att ett ledningsorgan ovanför det lokala
planet behövs för samordning av räddningsinsatserna med andra åtgärder bör
alltså en katastrofsituation anses föreligga.

Den lokala räddningstjänstorganisationen

1 del föregående har jag i enlighet med
räddningstjänstutredningens förslag förordat att räddningstjänsten i första
hand skall ankomma pä det kommunala brandförsvaret. Motiven för förslaget är i
huvudsak att brandkårerna, med hänsyn till att de håller en hög beredskap saml
disponerar personal med erfarenhet av räddningstjänst och utrustning som är
lämpad för skilda räddningsingripanden, är väl ägnade att utgöra basen i en
lokal räddningstjänstorganisation.

Med hänsyn
till vikten av att räddningstjänsten organiseras och vidmakthålls så all
rimliga anspråk på effektivitet tillgodoses föreslår utredningen alt
räddningstjänsten skall ingå i samma tillsynssystem som det nuvarande
brandförsvaret. Jag biträder förslaget och förordar alltså att statlig tillsyn
över den kommunala verksamheten skall utövas dels av länsstyrelserna, dels av
en central myndighet. De föreskrifter som utöver bestämmelser i författning
behövs för räddningstjänsten i varje kommun bör i enlighet med vad som f. n.
gäller i fräga om brandförsvaret tas in i en kommunal brandordning. Som
utredningen föreslår bör brandordningen underställas länsstyrelsen.

Förvaltningen
av brandförsvarets angelägenheter handhas enligt 1 § brandlagen av
brandstyrelsen. Ledningen av brandförsvaret utövas, närmast under
brandstyrelsen, av brandchefen (8 § 1 mom. brandstadgan). I likhet med
utredningen anser jag att motsvarande ordning bör gälla också i fräga om annan
räddningstjänst än brandsläckning samt att som huvudregel bör gälla att all
räddningstjänst skall ankomma på kommunens brandkår. En kommun kan självfallet
överlåta ansvaret för räddningstjänsten pä ett kommunalförbund och därmed
under förutsättning att också ansvaret för det förebyggande brandförsvaret
överläts på kommunalförbundet undgå skyldighet att ha brandstyrelse, brandchef
och brandkår.

Även om
enhetlighet är en fördel från organisatorisk synpunkt, är det, som utredningen
framhåller, angeläget att varje kommun kan anpassa sin organisation efter
behovet och förhållandena i övrigt inom kommunen och sä att de resurser för
räddningstjänst som redan finns inom kommunen kan tas till vara. Jag vill i
det följande uppehålla mig vid frågan i vilken utsträckning det är motiverat
att göra undantag frän den förordade huvudregeln att all räddningstjänst skall
ankomma pä kommunens brandkår. Jag tar också upp frågan om det bör vara
möjligt att överlåta ledningen av visst slag av räddningstjänst pä annat
kommunalt organ än brandstyrelsen och brandchefen.

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 138

Utredningen påpekar tUl en början att förhållandena kan
vara sådana att ett räddningsorgans verksamhetsområde inte bör vara detsamma i
fråga om all räddningstjänst. 1 fråga om beredskapen mot oljeskador till lands
anser utredningen att förhållandena i större utsträckning än när det gäller
räddningstjänsten i övrigt medger stora verksamhetsområden. Kommunerna bör
därför enligt utredningen i mycket stor utsträckning kunna samverka inom denna
del av räddningstjänsten. En sådan samverkan kan medföra inte bara ekonomiska
fördelar utan också en förstärkning av beredskapen inom hela
samverkansområdet, bl. a. genom att det blir lättare att anskaffa den särskilda
utrustning som krävs för ett effektivt ingripande mot oljeskador.

I likhet med flera remissinstanser vill jag betona att det
är angeläget att kommunerna samverkar i fräga om beredskapen mot oljeskador. En
sådan samverkan kan komma till stånd genom att några kommuner träffar avtal om
att brandkåren i en av kommunerna skall svara för oljebekämpningen också i de
övriga kommunerna eller genom att avtal ingås om att de övriga kommunerna vid
oljeolycka inom deras områden skall fä disponera viss specialutrustning som har
anskaffats av en kommun. Särskilt sistnämnda form av samverkan torde också i
fråga om andra former av räddningstjänst ofta vara ägnad att höja räddningsorganens
effektivitet, eftersom den kan ge flera kommuner tillgäng till
specialutrustning som är så dyrbar eller behövs så sällan att det inte kan
krävas att den anskaffas av alla kommunerna. När det på en avsides belägen
plats inom en kommun bedrivs en verksamhet som innebär särskilda risker, kan
det vidare vara lämpligt att avtal träffas om att räddningstjänsten där skall
ankomma på en grannkommun, vars brandkär är stationerad så att den kan nå
platsen väsentligt snabbare än den egna kommunens brandkår.

Utredningen
anser att räddningstjänsten i stor utsträckning bör kunna fullgöras av annat
kommunalt organ än brandkåren eller av enskilt företag, när fräga inte är om
räddning av liv och kravet på hög beredskap därför inte är sä uttalat. Det kan
enligt utredningen vara lämpligt att viss räddningsverksamhet för en särskild
anläggning inom kommunen eller för kommunen i dess helhet överlåts på annan, t.
ex. på hamnförvaltningen i fräga om oljeutflöden inom hamnområdet eller på gatukontoret
när det gäller ras eller översvämningar inom kommunen. Kommunen bör också,
anför utredningen, kunna uppdra åt ett kommunalt organ eller ett enskilt
företag att tillsammans med brandkåren svara för ingripanden vid särskilt
angivna slag av olyckor. Utredningen anser att vissa skäl talar för att, när
personalen vid ett visst kommunalt organ utnyttjas för särskild räddningsverksamhet,
t. ex. oljebekämpning, ansvaret för verksamheten helt överlåts på detta organ.
Mot en sådan ordning talar dock att brandkårens dygnetruntberedskap i regel
behövs för förstahandsinsatsen på olycksplatsen, att en uppdelning av
räddningstjänsten pä flera ansvariga organ kan medföra svårigheter vid
planläggningsarbetet och att resurserna hos det organ som har att i första hand
svara för räddningsinsatsen kan visa sig

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 139

otillräckliga. Utredningen anser därför att den lokala
förvaltningen och ledningen bör vara gemensam för all räddningstjänst och att
avsteg alltså inte bör göras frän principen att brandstyrelsen handhar
förvaltningen i fråga om räddningstjänsten i dess helhet och att ledningen
närmast under brandstyrelsen utövas av brandchefen.

Utredningen
föreslår att en kommun som har träffat avtal om betryggande hjälp frän kommunal
brandkår i en annan kommun eller från annan brandkår eller från godtagbart
statligt organ eller enskilt företag skall kunna av länsstyrelsen helt eller
delvis befrias från skyldigheten att hälla brandkär. Befrielsen skall kunna
avse hela kommunen eller en del av denna. Enligt förslaget skall befrielsen
också kunna innebära att kommunens egen brandkår inte behöver vara avpassad för
viss eller vissa former av räddningstjänst. Bortsett från att det f. n.
självfallet inte finns något utrymme för en motsvarighet till den föreslagna
regeln om att kommunens egen brandkär under vissa förutsättningar inte behöver
vara avpassad för viss eller vissa former av räddningstjänst och från att
befrielse enligt utredningens förslag skall kunna medges också på grund av
avtal om hjälp frän annat organ än brandkär stämmer förslaget överens med vad
som f. n. gäller enligt 4 § brandlagen. Utredningen föreslär vidare att
kommunen skall kunna bestämma att viss räddningstjänst skall ankomma på annat
kommunalt organ än kommunens brandkår.

Bara ett fåtal remissinstanser går närmare in pä vad
utredningen sålunda har föreslagit, Helsingborgs kommun, som anser det
uppenbart att brandkårerna är mest lämpade att svara för räddningstjänsten,
vill inte ansluta sig till utredningens uppfattning att det kan vara lämpligt
att ansvaret för räddningstjänsten i viss del av en kommun eller för
räddningstjänst av visst slag läggs pä ett annat kommunalt organ, t, ex.
hamnförvaltningen i fråga om oljebekämpning inom hamnområdet. Självfallet bör
hamnförvaltningen bidra med sina resurser, fortsätter kommunen, men ledningen
vid större olyckor måste handhas av den organisation som har ansvaret för
räddningstjänsten i övrigt. Tvä remissinstanser vitsordar att enskUda företag
kan göra värdefulla insatser inom vissa delar av räddningstjänsten men anser
att ansvaret för räddningstjänsten i dess helhet inom en viss kommun inte bör
få överlåtas pä ett enskilt företag.

Jag godtar i huvudsak utredningens förslag om
förutsättningarna för att en kommun skall kunna befrias frän skyldigheten att
hälla brandkär. Befrielsen bör kunna vara total och alltså innebära att
kommunen inte behöver ha någon egen brandkär. Befrielsen bör också kunna
innebära att brandkåren inte behöver vara avpassad för viss räddningstjänst
eller att brandkårens verksamhetsområde, beträffande all räddningstjänst eller
viss eller vissa former av räddningstjänst, inskränks till en del av kommunen.
Vidare bör t. ex. avtal om hjälp i form av en första utryckning av en på
förhand till sin storlek bestämd styrka inom en viss del av kommunen eller om
tillhandahällande av reservstyrka kunna utgöra grund för motsvarande befrielse
från skyldigheten att hälla brandkär.

Befrielse bör kunna medges bl. a. om kommunen har ingått
avtal om

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 140

betryggande hjälp från kommunal brandkår i annan kommun.
Liksom hittills bör, som utredningen föreslär, avtalet redovisas i
brandordningen och prövningen av om avtalet innebär tillräcklig säkerhet
fullgöras av länsstyrelsen vid prövningen av om brandordningen kan fastställas.
Förutsättningar eller behov att helt överlåta räddningstjänsten i en kommun pä
annan brandkår än kommunal brandkär i annan kommun, dvs. industribrandkär,
statlig brandkär (t. ex. brandkår vid större trafikflygplats) eller s. k.
frivillig brandkår, eller på annat organ än brandkår, t. ex. enskilt
oljesanerings- eller entreprenadföretag, torde aldrig föreligga. Vid denna
bedömning beaktar jag i första hand de krav på hög beredskap, kvalificerad
personal och allsidig utrustning som de skiftande räddningsuppgifterna kommer
att medföra samt resultatet av den kom-munindelningsreform som kommer att vara
i huvudsak genomförd den 1 januari 1974. Däremot bör en kommun för en del av
kommunens område kunna genom avtal överlåta räddningstjänsten i dess helhet på
sådan brandkår eller annat räddningsorgan. Ansvaret för viss eller vissa
former av räddningstjänst bör också, i fräga om hela eller en del av kommunen,
kunna överlåtas pä motsvarande sätt. Detsamma gäller i fräga om t. ex. ansvaret
för förstahandsinsatsen inom en del av kommunen eller för tillhandahållande av
reservstyrka. På grund av avtal av det slag som jag nu har nämnt bör
länsstyrelsen kunna medge kommunen motsvarande befrielse med avseende pä den
egna brandkårens dimensionering.

Svenska kommunförbundet har utarbetat olika typer av
normalavtal för samverkan mellan kommunerna i fråga om brandförsvaret.
Härigenom har en betydande enhetlighet i avtalens innehåll uppnåtts. Jag
förutsätter att Svenska kommunförbundet kommer att medverka till att sådana
normalavtal upprättas också för kommunal samverkan i fräga om räddningstjänst.

Jag anser det uppenbart att även andra kommunala organ än
den kommunala brandkåren kan göra värdefulla insatser inom räddningstjänsten.
Sålunda kan t. ex. hamnförvallningen biträda vid oljeutflöden inom hamnområdet
och gatukontoret biträda vid översvämningar och rasolyckor. Sädana organ kan
alltså tänkas svara för förstahandsinsatsen vid en olycka eller utgöra
reservstyrka. Enligt min mening är det emellertid inte realistiskt att räkna med
att ett visst slag av räddningstjänst inom en del av kommunen skall kunna helt
överlåtas pä ett annat kommunaU organ än brandkåren. Ett kommunalt beslut om
att ett kommunalt organ skall biträda i fråga om viss räddningstjänst synes
därför endast i begränsad utsträckning böra få den konsekvensen att kommunen
medges befrielse med avseende på brandkårens dimensionering. Enligt min mening
är det uppenbart att ett sådant beslut inte bör kunna föranleda avsteg frän
principen att brandstyrelsen handhar förvaltningen i fråga om räddningstjänsten
i dess helhet och all ledningen närmast under brandstyrelsen utövas av
brandchefen.

Några remissinstanser tar upp frågan om ett
auklorisationsförfarande med prövning av en särskild nämnd eller av
tillsynsmyndighet bör införas i fräga om företag som enligt avtal skall svara
för viss räddningstjänst, t. ex. oljebekämpning. Ett sådant förfarande kan
självfallet inte ersätta

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 141

den prövning som, enligt vad jag nyss har föreslagit,
skall ske i samband med att brandordningen underställs för fastställelse.
Enligt min mening kan man knappast räkna med att mycket skulle vara att vinna
med en sådan preliminär prövning av ett förelags lämplighet för uppgifter inom
räddningstjänsten som kan ske i ett auklorisationsförfarande. Jag vill därför
inte förorda att etl sådant förfarande införs nu. Skulle erfarenheten visa att
kommunerna i större utsträckning kommer att uppdra räddningstjänstuppgifler ät
andra organ än kommunala brandkårer och alt den prövning som sker när brandordningarna
skall fastställas inte ger tillräcklig säkerhet och enhetlighet, bör frågan om
ett auklorisationsförfarande tas upp pä nytt.

Även om en kommun har helt befriats från skyldighet att
hälla brandkär, bör kommunen enligt utredningen vara skyldig att med de
resurser som kommunen disponerar bistå vid nödläge i kommunen. Utredningen
anser att motsvarande bör gälla, om befrielsen bara avser viss del av kommunen
eller visst slag av räddningstjänst.

Vid större
olyckor kan det inträffa att brandkårens resurser tillsammans med vad som
enligt avtal eller kommunalt beslut ingår i kommunens organisation för
räddningstjänst inom den del av kommunen där olyckan har inträffat eller för
räddningstjänst vid den typ av olyckor det är fråga om inte är tillräckliga.
Enligt min mening kan det inte vara rationellt att hjälp i sådana situationer
inte skall kunna påkallas också utanför det område som anges i avtalet eller
beslutet eller i fråga om annan räddningstjänst än sådan som avtalet eller
beslutet avser. Brandchefen bör därför ges befogenhet att, när omfattande
eller särskilda räddningsålgärder är nödvändiga eller sådan brandkår eller
annat räddningsorgan som har att svara för räddningstjänsten tillfälligt inte
kan ingripa, besluta att hjälp skall lämnas oavsett de inskränkningar i
geografiskt hänseende, till viss typ av räddningstjänst eller av annat slag som
avtalet eller beslutet innehåller. Däremot saknas enligt min mening anledning
att gä ytterligare ett steg och ge brandchefen en ovillkorlig befogenhet att
påkalla hjälp också från t. ex. ett kommunalt organ som inte omfattas av något
beslut om åliggande att medverka vid räddningstjänst. Det behöver knappast
befaras att ett sådant kommunalt organ skulle vägra att medverka, om dess
bistånd verkligen behövs.

Om brand har tagit eller hotar att ta större omfattning
eller den kommunala brandkåren tillfälligt inte kan ingripa mot brand, är
enligt 6 § brandlagen annan kommun skyldig att lämna släckningshjälp. Utredningen
föreslär att motsvarande skyldighet skall föreligga dels i alla situationer när
omfattande eller särskilda räddningsåtgärder är nödvändiga, dels när den
kommunala brandkåren tillfälligt inte kan ingripa. Hjälpskyldigheten skall
enligt förslaget omfatta hela den hjälpande kommunens organisation för
räddningstjänst.

Det kan naturligtvis hävdas alt, för att annan kommun
skall vara skyldig att lämna hjälp, bör krävas inte bara att omfattande eller
särskilda räddningsåtgärder är nödvändiga eller att sädan brandkår eller annat
räddningsorgan som har att i första hand svara för räddningstjänsten

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 142

tillfälligt inte kan ingripa utan också att situationen
till följd av någon av dessa omständigheter inte kan bemästras med de resurser
som brandchefen, enligt vad jag nyss har föreslagit, i vissa fall skall kunna
disponera över. EnUgt min mening är det emellertid varken nödvändigt eller
lämpligt att ställa upp en sådan uttrycklig förutsättning. Man bör kunna utgä
från att en brandchef inte begär hjälp från en annan kommun, om han pä ett
tUlfredsstäUande sätt kan bemästra situationen utan sädan hjälp. Även om den
kommun hos vilken hjälp begärs liksom hittills bör kunna vägra att lämna hjälp
bara i den män sådan hjälp skulle medföra att skälig hänsyn lill dess egen
säkerhet åsidosätts, skulle ett sådant ytterligare villkor som nu diskuteras
kunna föranleda tveksamhet hos de båda kommunernas brandchefer om skyldighet
att lämna hjälp föreligger. En sådan tveksamhet skulle i sin tur kunna leda
till att hjälp begärs eller lämnas pä ett för sent stadium. Jag förordar därför
att utredningens förslag genomförs. Skyldigheten att lämna hjälp bör omfatta
den hjälpande kommunens hela organisation för räddningstjänst, alltså också
sådana organ som enligt avtal eller kommunalt beslut bara svarar för eller
biträder vid räddningstjänst av visst slag.

Planläggning och ledning av räddningsarbete

För en effektiv räddningstjänst krävs att
räddningsinsatserna förbereds genom noggrann planläggning. 1
planläggningsarbetet bör ingå bl. a. en uppskattning av platsen för samt arten
och omfattningen av de olyckor som i första hand kan tänkas påkalla ingripande
av räddningsorganen eller som kan befaras kräva omfattande eller speciella
räddningsålgärder. De personella och materiella resurser som kan finnas att tillgå
måste inventeras. Hit hör främst kommunens egen brandkär, sådana brandkårer
eller andra räddningsorgan som enligt avtal svarar för viss del av
räddningstjänsten i kommunen och kommunala organ som enhgt kommunens beslut
skall biträda i nödlägen. Möjligheterna att få hjälp frän t. ex. andra
kommunala organ, grannkommuner, vägförvaltning, flygplatsbrandkår, företag som
disponerar lämplig utrustning, civilförsvaret och militära organ måste också
beaktas liksom resurserna för sjuk- och olycksfallsvärd. En annan viktig del av
planläggningsarbetet är upprättandet av åtgärdskalendrar, dvs. planeringen av
räddningsarbetets utförande.

Ansvaret för planläggningen av den verksamhet som ankommer
på kommunens organisation för räddningstjänst bör som utredningen föreslår
åligga brandchefen. Som framgår av vad både utredningen och remissinstanserna
anför fordrar planiäggningsarbetet samråd med ett stort antal statliga,
landstingskommunala och kommunala myndigheter samt med enskilda företag m. fl.,
vars anläggningar kan beröras av en olycka. Därvid bör särskilt tillses att
planerna samordnas med de planer som upprättas för särskilda räddningsorgans
insatser vid t. ex. järnvägsolyckor, flygplanshaverier och olyckor inom
industrier, med sjukvårdens katastrofberedskapsplanläggning och med planerna
för polisens verksamhet vid olyckor.

1 arbetet på en olycksplats kan delta t. ex. kommunens
räddnings-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 143

tjänstorganisation, personal från andra kommunala
förvaltningar, en grannkommuns räddningstjänstorganisation, tlygplatsbrandkår,
personal frän ett företag, vars anläggningar berörs av olyckan, personal frän
SJ:s hjälpberedskap, sjukvårdspersonal, militär personal och polispersonal. Den
kommunala räddningstjänstorganisationen skall enligt vad jag har förordat i del
föregående ledas av brandchefen. Det kan anmärkas att brandstyrelsens ansvar
för förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter varken enligt nuvarande
brandlagstiftning eller enligt mitt förslag innefattar nägon befogenhet att
ingripa i räddningsarbetet. Inom var och en av de ohka enheter som deltar i
arbetet pä olycksplatsen finns i regel en tjänsteman med skyldighet och
befogenhet att leda enhetens arbete. Jag ämnar nu ta upp frågan om det behövs
en enhetlig ledning för räddningsarbetet i dess helhet och frågan om vem som i
sä fall bör ha ledningsansvaret.

Av den som skall utöva ledningen av räddningsarbetet vid
en olycka krävs kunskaper om hur räddningsarbetet rent tekniskt bör bedrivas,
organisationsförmåga och förmåga att samverka med myndigheter och andra organ
vilkas verksamhet berörs av olyckan eller räddningsarbetet. Räddningsledaren
måste också ha vissa maktbefogenheter, t. ex. befälsrätt över dem som deltar i
arbetet, rätt att rekvirera hjälp och materiel samt rätt att företa nödvändiga
ingrepp i annans rätt.

Som utredningen framhåller kan man inte utgä från att en
enda person alltid skaU kunna uppfylla de skUda krav som bör ställas på en
räddningsledare. Erfarenheten visar enligt utredningen som ingående har
undersökt hur det faktiskt har förhållit sig vid en rad stora olyckshändelser
i Sverige att räddningsarbetet ofta kan ledas effektivt av flera personer
gemensamt utan att det behöver stå klart vem som har den högsta ledningen. Man
kan emellertid, som utredningen framhåller, inte bortse frän att
samarbetsviljan kan brista eller frän att motsättningar av annan anledning kan
uppkomma i fråga om arbetets organisation och ledning. Ibland kan arbetets
omfattning eller komplicerade natur göra en enhetlig ledning nödvändig.
Ovisshet om vem av flera medverkande som har befogenhet eller skyldighet att
vidta en viss åtgärd kan vidare minska effektiviteten i arbetet. Jag förordar
därför i enlighet med utredningens förslag, som tillstyrks av
remissinstanserna, en ordning som innebär att det alltid skall kunna stå klart
vem som utövar ledningen av räddningsarbetet i dess helhet.

En sädan regel innebär inte att räddningsledaren skall
överta de uppgifter som ankommer på cheferna för de olika räddningsorgan som
deltar i arbetet. Räddningsledarens uppgift bljr i första hand att bestämma
arbetets inriktning i stort och att svara för samordningsuppgifterna. Cheferna
för de olika medverkande räddningsorganen bör i stor utsträckning utöva den
direkta ledningen, var och en över sin personal. Räddningsledaren behöver
emellertid vissa maktbefogenheter. I det föregående har jag föreslagit att
brandchefen skall ha rätt att påkalla hjälp frän annan kommuns organisation för
räddningstjänst och enligt kungörelsen (1969:85) om militär räddningstjänst har
både polischef och brandchef befogenhet att under vissa förutsättningar begära
militär hjälp.

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 144

Jag kommer att i ett följande avsnitt ta upp frågan om en
motsvarighet till bestämmelsen i 12 § brandlagen om rätt för den som för
befälet vid brand att företa ingrepp i annans rätt.

Utredningen föreslår som huvudregel att ledningen skall
ankomma på brandchefen eller pä den som i hans ställe för befälet över
kommunens räddningstjänstorganisation. Med något undantag tillstyrker
remissinstanserna förslaget. Eftersom räddningstjänsten enligt mitt förslag
skall vara en kommunal uppgift och brandchefen skall ha befälet över den
kommunala räddningstjänstorganisationen, anser jag att någon annan lösning inte
är tänkbar. Jag förordar därför att förslaget genomförs,

I vissa
fall kan emeUertid undantag behöva göras från huvudregeln. Utredningen föreslår
också att överenskommelse skall kunna träffas om att annan än brandchefen skall
utöva befälet. Vid t. ex. vissa industriolyckor kan särskilda tekniska kunskaper
behövas för ledningen av räddningsarbetet. Ibland kan det dä vara lämpligt att
en tjänsteman vid företaget, t. ex. chefen för industribrandkären, övertar
ledningen. När hjälp har begärts frän en annan kommun, kan det vara lämpligt
att brandchefen där övertar befälet, om han har särskilda kunskaper om och
erfarenheter av räddningstjänsten vid den typ av olycka som har inträffat. Äv
SJ:s och luftfartsverkets remissyttranden framgår att något generellt undantag
från huvudregeln inte behövs i fråga om räddningsarbetet vid järnvägsolyckor
eller pä platsen för etl flygplanshaveri. Enligt min mening kan
omständigheterna emellertid vara sådana att det är lämpligast att ledningen
utövas av t. ex. chefen för den avdelning av SJ:s hjälpberedskap eller den
flygplatsbrandkår som deltar i räddningsarbetet. Med stöd av vad jag nu har
anfört föreslår jag att överenskommelse skall kunna träffas om att annan än
brandchefen skall utöva ledningen.

Beträffande vissa personalkategorier uppkommer frågan om
de bör eller ens kan ställas under befäl av brandchefen eller annan räddningsledare.
Överbefälhavaren anser sålunda att brandchefen endast bör ha en
"anvisningsrätt" gentemot militär personal som deltar i
räddningsarbetet, medan befälsrätten över denna personal bör ligga kvar hos den
militäre chefen. Som jag ser det måste man här skilja mellan två olika saker.
Under den tid som en militär styrka är avdelad för att delta i räddningsarbetet
bör den stå under räddningsledarens befäl på det sättet att räddningsledaren
leder styrkans verksamhet genom direktiv till chefen för styrkan. Med hänsyn
till de särskilda föreskrifter som finns om lydnads-förhållanden inom
krigsmakten bör det däremot inte förekomma att räddningsledaren utövar
befälsrätt gentemot personalen inom den militära styrkan.

1 fråga om sjukvårdspersonal som är verksam på
olycksplatsen blir räddningsledarens befälsrätt av naturliga skäl ganska
uttunnad. Sjukvårdspersonalen måste självfallet finna sig i att arbeta under
de förutsättningar som betingas av den uppläggning i stort som räddningsledaren
ger räddningsarbetet. På samma sätt som räddningsledaren måste sträva efter att
underlätta sjukvårdspersonalens arbete måste denna söka bedriva sitt

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 145

arbete sä att räddningsarbetet i övrigt inte hindras
onödigtvis. Jag delar helt Landstingsförbundets uppfattning att
räddningsledaren inte kan ha nägon befälsrätt över sjukvårdspersonalen när det
gäller de egentliga vårdinsatserna.

Flera remissinstanser tar upp frågan om förhållandet
mellan räddningsledaren och den polispersonal som är verksam pä olycksplatsen.
En del menar att några samverkanssvärigheter inte behöver uppstå. En större
grupp framhåller att polispersonalen av flera skäl inte kan ställas under befäl
av annan än polisbefäl. Dessa remissinstanser hänvisar till bl. a.
bestämmelserna i polisinstruktionen (1972:511) om polisens uppgift att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet och om befälsrätlen inom
polisväsendet.

Rikspolisstyrelsen föreslår att ledningsansvaret skall
fördelas mellan brandchefen och poUschefen så, att brandchefen får ansvaret för
ledningen av de direkta räddningsätgärderna och polischefen ansvaret för
sådana åtgärder som avspärrningar, trafikreglering, utrymning, bevakning,
transport av läkare, identifiering av döda, uppsamling och registrering av
gods, teknisk undersökning och utredning samt information till allmänheten om
polisiära åtgärder. Även om jag utgår från att polisen, liksom annan deltagande
personal, måste finna sig i att arbeta under de förutsättningar som betingas av
räddningsledarens uppläggning av arbetet, kan jag ansluta mig till vad som kan
sägas vara grundtanken bakom rikspolisstyrelsens förslag, nämligen att
räddningsledaren inte bör ha nägon befälsrätt gentemot polispersonalen i fräga
om de uppgifter av polisiär art som regelmässigt måste fullgöras vid en
någorlunda omfattande olycka. Därmed är inte sagt att alla de uppgifter som
rikspolisstyrelsen synes vilja hänföra till denna kategori verkligen bör räknas
dit. Till denna fräga återkommer jag i samband med behandlingen av frågan om
rätt att företa ingrepp i annans rätt.

1 fräga om de uppgifter för polisen som följer av
polisinstruktionen eller andra särskilda författningar bör räddningsledaren
naturligtvis inte ha nägon befälsrätt gentemot polispersonalen och som jag ser
det kan en sädan befälsrätt inte heller tolkas in i en bestämmelse, som anger
att ledningen av räddningsarbetet tillkommer brandchefen. Enligt min mening
bör polisens verksamhet pä olycksplatsen i princip ses som en verksamhet som
bedrivs jämsides med det egentliga räddningsarbetet och som leds av ett
polisbefäl och inte av räddningsledaren.

En nära samverkan mellan de två cheferna är nödvändig.
Även om räddningsarbetets inriktning, som räddningsledaren ensam bestämmer,
blir av avgörande betydelse, måste räddningsledaren se till att polisen får
tillfredsställande möjligheter att fullgöra sina uppgifter liksom det måste
åligga polisstyrkans chef att genom sina åtgärder främja det egentliga
räddningsarbetet.

Äv vad jag nu har sagt torde framgå att några särskilda
bestämmelser enligt min mening inte behövs för att klargöra räddningsledarens
befogenheter i förhållande till militär personal, sjukvårdspersonal eller
polispersonal som är verksam på olycksplatsen.

10 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 146

Enligt Svenska brandförsvarsföreningen kan komplikationer
inträffa, om det inte kan entydigt fastställas om brandchefen eller på grund
av sjölagens bestämmelser fartygets befälhavare skall utöva befälet vid brand
pä ett fartyg som ligger vid kaj. Befälhavaren skall enligt 59 § sjölagen (189
1:35 s. 1) sörja för att fartyget framförs och handhas på ett sätt som är
förenligt med gott sjömanskap. Om fartyget råkar i sjönöd, är han skyldig att
göra aUt som står i hans makt för att rädda de ombordvarande samt bevara fartyg
och last (62 §). Enligt 67 § är han skyldig att ersätta skada, som han genom
fel eller försummelse i tjänsten tUlskyndar redaren, lastägaren eller annan
vars rätt och bästa han har att bevaka.

Situationer kan naturligtvis tänkas där en
fartygsbefälhavare, liksom var och en som har ansvaret för viss egendom, måste
kunna motsätta sig att några räddningsålgärder vidtas i fråga om fartyget eller
egendomen. Omständigheterna kan vara sädana att det inte föreligger nägon som
helst fara för människor, för egendom utanför fartyget eller för miljöskador.
Från sådana undantagsfall bortser jag i det följande. När räddningsorganen
ingriper i enlighet med sina skyldigheter, skall enligt vad jag har föreslagit
i det föregående ledningen normalt utövas av brandchefen. Det bUr alltså
brandchefen som kommer att bestämma hur räddningsarbetet skall bedrivas.
Befälhavaren får anses ha fullgjort sina skyldigheter enligt sjölagen, om han
har för brandchefen klargjort sin uppfattning om vilka åtgärder som bör vidtas.
Med hänsyn till fartygsbefälhavarens ställning, kunskaper och erfarenheter
måste naturligtvis mycket starka skäl föreUgga för att ett handlingssätt som
strider mot fartygsbefälhavarens mening skall kunna sägas vara befogat. Vad jag
nu har sagt gäller naturligtvis också om fartyget inte ligger vid kaj men på
sådant avstånd frän land att de kommunala räddningsorganen ändå har möjlighet
att ingripa.

Regional verksamhet för räddningstiänst

1 det föregående har jag förordat statlig tillsyn över
kommunernas räddningstjänstverksamhet i överensstämmelse med den ordning som nu
gäller i fråga om tillsynen över det kommunala brandförsvaret. Den regionala
tillsynen ankommer i enlighet härmed på länsstyrelserna.

Jag har vidare föreslagit att en regional myndighet skall
svara för katastrofberedskapsplanläggningen och för ledningen av räddningstjänsten
vid katastrofer. Länsstyrelserna fullgör redan nu i stor utsträckning sådana
uppgifter. Skyldighet för dem att svara för uppgifter av detta slag har dock
föreskrivits bara i fråga om atomolyckor. Liksom utredningen och
remissinstanserna anser jag att de regionala myndighetsuppgifterna inom
räddningstjänsten bör läggas pä länsstyrelserna.

Vad beträffar de uppgifter som sålunda läggs pä länsstyrelserna
har jag i det föregående redogjort för vad utredningen och remissinstanserna
anför om planläggningsarbetet. För egen del vill jag i fråga om detta arbete
inskränka mig till att anlägga några allmänna synpunkter. Syftet

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 147

med planläggningen bör vara att göra det möjligt för
länsstyrelsen att ingripa snabbt med effektiva åtgärder, när en katastrof
inträffar. För att detta skall vara möjligt krävs en inventering av
katastrofriskerna och de resurser i fråga om personal och utrustning som finns
att tillgå samt en översiktlig planering av räddningsarbetetes gäng vid olika
typer av katastrofer.

Den lokala
planläggningen, som enligt mitt förslag skall ankomma på brandcheferna, bör
läggas till grund för länsstyrelsernas arbete. Arbetet kommer dock att kräva
ett omfattande samråd med kommunerna, sjukvårdshuvudmännen och skUda statliga
myndigheter samt företag vilkas anläggningar kan tänkas bU berörda av en
katastrof. Det bör ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten att meddela närmare
anvisningar för både länsstyrelsernas och brandchefernas planläggningsarbete.
Samråd mellan länsstyrelsen och kommunerna är av vikt inte bara för
katastrofberedskapen utan också för länsstyrelsens tillsynsverksamhet, 1 detta
sammanhang vUl jag också framhålla att etl samråd mellan länsstyrelserna och de
branddelegationer som är knutna till Svenska kommunförbundets länsavdelningar
torde kunna i hög grad främja samordningen av räddningstjänsten i länet.

Som
utredningen anför bör det i princip inte vara en uppgift för länsstyrelsen att
utöva den direkta ledningen av arbetet på olycksplatsen. För denna uppgift bör
länsstyrelsen utse en särskild befälhavare. Det bör ske i samband med att
länsstyrelsen själv övertar ledningen av räddningsarbetet i stort. Innan
länsstyrelsen har övertagit ledningen ankommer ledningsansvaret på brandchefen.
Som utredningen anför torde del ofta vara lämpligt att brandchefen utses till
särskild befälhavare.

På
länsstyrelsen bör ankomma bl. a. att ge direktiv om räddningsarbetets huvudsakliga
inriktning, att samordna tillgängliga resurser för räddningstjänst och annan
verksamhet pä olycksplatsen saml att besluta i fräga om åtgärder som kan kräva
särskilt höga kostnader, få andra betydande ekonomiska konsekvenser eller
innebära att viktiga samhällsfunktioner störs, väsentliga miljövärden förstörs
eller betydande enskilda intressen skadas. I övrigt bör befälhavaren i princip
ensam ha ansvaret för och utöva ledningen av arbetet. I fräga om hans
befälsrält gentemot den personal som deltar i arbetet vill jag hänvisa till vad
jag i det föregående har anfört om den lokala räddningsledarens befälsrätt.
Visar det sig att befälhavaren inte följer länsstyrelsens direktiv, kan
länsstyrelsen nalur-hgtvis, även om någon uttrycklig bestämmelse därom inte
meddelas, entlediga befälhavaren och utse en ny.

Huvuddelen av räddningsarbetet vid en katastrof torde
normalt komma att utföras av de kommunala räddningsorganen i den kommun där
katastrofen har inträffat. Med stöd av kungörelsen om militär räddningstjänst
kan länsstyrelsen begära militär hjälp. I viss utsträckning kan också bistånd
erhållas frän hemvärnet och civilförsvaret. Utredningen föreslär att
länsstyrelsen skall ges befogenhet att ta i anspråk samtliga kommunala
räddningsorgan i länet. Jag ansluter mig till förslaget och förordar alltså att
länsstyrelsen fär befogenhet att ta i anspråk alla kommunala brandchefer och
vice brandchefer, samtliga kommuners egna brandkårer, alla

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 148

andra brandkårer t, ex, industribrandkårer och
räddningsorgan i övrigt som enhgt avtal har att fullgöra räddningstjänst inom
någon av kommunerna i länet, alla andra kommunala organ än brandkårer som
enligt vad resp, kommun har bestämt skall biträda vid räddningsingripanden i
kommunen samt allt brandvärn. Vid prövningen av i vilken utsträckning personal
och materiel i en viss kommun skall tas i anspråk måste länsstyrelsen
självfallet ta hänsyn till denna kommuns säkerhet.

Det kan inte anses lämpligt att länsstyrelsen, som en
remissinstans föreslår, får befogenhet att ta i anspråk sådana kommunala
resurser som inte omfattas av kommuns beslut om vilka kommunala organ som skall
biträda de egentliga räddningsorganen. Däremot skulle det kunna övervägas om
länsstyrelsen i särskilt allvarliga lägen bör ha möjlighet att hos
länsstyrelsen i ett annat län utverka tillstånd att ta i anspråk också de
kommunala räddningsorganen i detta län. Jag anser emellertid att det knappast
är nödvändigt att införa en sådan möjlighet.

I det följande kommer jag att ta upp såväl frågan om
befogenhet för länsstyrelsen att förordna om tjänsteplikt vid katastrofer som
frågan om befogenhet för den som för befälet vid räddningstjänst att företa
ingrepp i annans rätt. Jag kommer därvid också att behandla frågan om särskilt
allvarliga ingrepp bör fä beslutas endast av länsstyrelsen.

Utredningen framhåller att det beror av vad kommunen har
föreskrivit om och i vUken utsträckning en brandchef har befogenhet att ingå
avtal om utnyttjande av viss teknisk utrustning eller om anlitande av enskilt
förelag för visst räddningsarbete. 1 likhet med utredningen anser jag att några
bestämmelser inte behövs om i vilken utsträckning den som länsstyrelsen har
utsett att leda arbetet på olycksplatsen skall ha rätt att ingå avtal av detta
slag. Det får anses ligga i sakens natur att avtal som medför särskilt höga
kostnader bör träffas av länsstyrelsen eller efter länsstyrelsens godkännande.

Jag ansluter mig till utredningens uppfattning att det,
utöver en föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen att vid katastrof förordna
särskUd befälhavare, inte behövs nägon bestämmelse som ger länsstyrelsen rätt
att utse särskild befälhavare vid större bränder eller andra nödlägen som
kräver omfattande räddningsåtgärder. Jag förordar aUtså att bestämmelsen i 9 §
2 mom. brandstadgan upphävs.

En länsstyrelses behörighet är i princip begränsad till
frågor som avser det egna länet. En katastrof kan emellertid beröra flera län,
antingen så att räddningsåtgärder behöver vidtas i flera län eller så att
åtgärder som vidtas i ett län får verkningar i etl annat. Varken utredningen
eller remissinstanserna går in på frågan om särskilda regler om
ledningsansvaret bör gälla i sädana situationer. När det gäller att utse
befälhavare på olycksplatsen behövs enligt min mening inga särskilda regler,
eftersom det får anses uteslutet att det i en sådan situation inte skulle gå
att uppnå enighet mellan de berörda länsstyrelserna. När det gäller ledningen i
övrigt kan det däremot inte uteslutas att svårigheter någon gäng kan uppstå. En
utväg är att Kungl. Maj:t då bestämmer vilken av länsstyrelserna som skall
utöva ledningen. Enligt min mening skulle en

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 149

sädan lösning knappast innebära några påtagliga fördelar
framför den lösning som blir en naturlig följd av att inga särskilda regler ges
för ifrågavarande situationer, nämligen att varje länsstyrelse, efter samråd
med övriga berörda länsstyrelser, beslutar i fräga om sådana åtgärder som
vidtas inom det egna länet. Jag anser också att man bör kunna utgå från att de
berörda länsstyrelserna skall kunna enas om inriktningen av räddningsarbetet.
Jag anser därför att några särskilda regler inte behövs om fördelningen av
ledningsansvaret mellan länsstyrelserna vid katastrofer som berör flera län,

1 likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag
att en ledningsgrupp bör organiseras vid varje länsstyrelse. Ledningsgruppen
bör, som utredningen anför, ha till uppgift att tUlföra länsstyrelsen den
sakkunskap som behövs för ledningsuppgiften. Gruppens sammansättning bör vara bestämd
på förhand sä att gruppen snabbt kan träda i verksamhet. De beslut som kan
ankomma pä länsstyrelsen torde i allmänhet bli av sädan karaktär att
avgörandena bör träffas av landshövdingen eller dennes ställföreträdare. Det
synes därför vara lämpligt att dessa tjänstemän ingår i ledningsgruppen, I
fräga om gruppens sammansättning i övrigt vill jag inskränka mig till att
framhålla att i gruppen kan böra ingå inte bara tjänstemän vid länsstyrelsen
utan också t. ex, företrädare för landstingskommunen. Vid särskilda typer av
katastrofer kan ledningsgruppen böra förstärkas med länsläkaren, med
företrädare för SJ, vattenfallsverket, vägförvaltningen eUer tullverkets
kustbevakning - som enligt vad jag föreslär i det följande liksom f. n. skall
svara för oljebekämpningen till sjöss - eller med annan särskild sakkunskap.
Frågor som avser ledningsgruppen behöver enligt min mening inte regleras i
författning.

För sina regionala tillsynsuppgifter inom brandförsvaret
biträds länsstyrelserna utom länsstyrelsen i Gotlands län av särskilda
experter, länsbrandinspektörer. Länsbrandinspektören är i regel brandchef i
nägon av de större kommunerna i länet.

I 1970 ärs
statsverksproposition (Bil. 14, F I) föreslog Kungl. Maj:t i enlighet med ett förslag av brandförsvarsulredningen
i betänkandet (Ds C 1969:12) Statlig tillsyn över brandförsvaret att
länsbrand-- inspektörsorganisationen skulle ersättas av fyra nya tjänster vid
statens brandinspektion. De huvudsakliga motiven för förslaget var önskemålet
att undvika jävssituationer och intresset av större enhetlighet i handläggning
av brandfrågorna. Riksdagen avslog på hemstäUan av statsutskottet Kungl. Maj:ts
förslag (SU 1970:12, rskr 1970:12). Utskottet anförde bl. a. att lämpligheten
av att skapa en centralt placerad enhet för regionala uppgifter borde prövas
mot bakgrund av det kommunala brandförsvarets anpassning till de fortgående
kommunsammanläggningarna och att en omorganisation borde anstå tills
ytterligare klarhet vunnits om utvecklingen i detta hänseende.

Räddningstjänstutredningen anför att länsstyrelserna
kommer att behöva tillgäng till brand- och räddningsteknisk sakkunskap främst
vid prövningen av kommunala brandordningar, vid handläggningen av vissa

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 150

besvärsärenden och vid katastrofberedskapsplanläggningen.
Utredningen föreslår att länsbrandinspektörsorganisationen tas bort och att
fyra nya tjänster inrättas vid den centrala tillsynsmyndigheten. Var och en av
de nya tjänstemännen avses fä tUl uppgift att tjänstgöra som sakkunnig ät vissa
bestämda länsstyrelser.

Förslaget tillstyrks av bl. a, några länsstyrelser och
kommuner samt av Svenska kommunförbundet. Det vida övervägande antalet
remissinstanser bl, a, 19 länsstyrelser,'Svenska brandbefälets riksförbund
och Sveriges industriförbund avstyrker förslaget. Några av dessa
remissinstanser anser att nuvarande ordning bör behållas, andra att det är
lämpligare att länsbrandinspektörerna ersätts av regionalt placerade experter
än av tjänstemän vid den centrala myndigheten och en tredje grupp att en
särskild experttjänst bör tillföras varje länsstyrelse eller tvä eller tre
länsstyrelser gemensamt.

De skäl
som utredningen främst åberopar till stöd för sitt förslag är att jävsproblemen
om länsbrandinspektörsorganisationen behålls - kommer all bh aUtmer
påtagliga pä grund av den omfattande kommunala samverkan som krävs inom
räddningstjänsten. Ett par länsstyrelser instämmer i vad utredningen anför,
medan några länsstyrelser, länsbrandinspektörer och kommuner hävdar att några
sådana problem inte har förekommit i nämnvärd omfattning.

En avgörande olägenhet med den nuvarande ordningen är
enligt min uppfattning att länsbrandinspektören - som i regel är brandchef i en
av länets större kommuner - ofta kan råka i jävssitualioner, Länsbrandinspektören
är sålunda jävig och därför förhindrad att delta i handläggningen hos
länsstyrelsen, när besvär anförs över ett brandsyneföreläggande som han har
meddelat i egenskap av brandchef eller över etl beslut av brandstyrelsen i ett
ärende där han har varit föredragande. Jäv torde också föreligga exempelvis vid
länsstyrelsens prövning av en brandordning som grundas pä ett förslag som han
har utarbetat i egenskap av brandchef. Risken för jävssituationer ökar givetvis
både på grund av kommunindelningsreformen, som kommer att vara i huvudsak genomförd
den I januari 1974, och på grund av att länsstyrelsernas och kommunernas ansvar
för räddningstjänsten vidgas, om mina i det föregående redovisade förslag
genomförs. Som utredningen framhåller är den ökade kommunala samverkan som
krävs inom räddningstjänsten av särskUd betydelse i detta sammanhang. Jag
anser att jävsproblemen inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt genom att
brandchefen i en annan kommun vikarierar för en jävig länsbrandinspektör.

Med hänsyn till det anförda och till att det med fog kan
befaras att brandcheferna i de större kommunerna kommer att sakna möjlighet att
ägna tillräcklig tid ät uppdraget som länsbrandinspektör anser jag att man bör
åstadkomma en annan organisatorisk lösning än den nuvarande.

Enligt utredningens bedömning kommer länsstyrelsernas
uppgifter inom räddningstjänsten och det förebyggande brandförsvaret, när kommunindelningsreformen
är genomförd och brandchefstjänsterna i flertalet kommuner besatts med
brandingenjörer, inte att bli sä omfattande att de

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 151

motiverar särskilda experttjänster ens för tvä eller flera
länsstyrelser gemensamt. De remissinstanser som avstyrker utredningens förslag
anför bl. a. att räddningstjänsten kommer att kräva mera omfattande insatser
frän länsstyrelsernas sida än vad utredningen räknar med, att många kommunala
brandchefer också efter det att kommunindelningsreformen har genomförts kommer
att sakna brandingenjörsutbildning samt att det är orealistiskt att anta att
fyra centralt placerade tjänstemän skall kunna ersätta länsbrandinspektörerna.
Dessa remissinstanser betonar också att den tjänsteman som skall bistå
länsstyrelsen med teknisk sakkunskap måste ha god kännedom om länets
förhållanden och vara lätt tillgänglig så att han kan biträda länsstyrelsen i
ledningen av räddningsarbetet vid katastrofer.

Jag
biträder utredningensuppfattningrörande omfattningen av länsstyrelsernas
arbetsuppgifter inom räddningstjänsten och det förebyggande brandförsvaret. Jag
är för min del inte beredd att förorda en ordning som innebär att särskUda
experttjänster inrättas för ett växlande antal länsstyrelser gemensamt. Inte
heller vill jag förorda att en från länsstyrelserna och den centrala
myndigheten fristående regional organisation skapas för uppgiften att biträda
länsstyrelserna. Jag beaktar därvid, förutom de praktiska skäl som kan anföras
mot sädana lösningar, alt uppbyggandet av nya organisatoriska strukturer på den
regionala nivån bör så långt möjligt undvikas i avbidan på resultatet av det
arbete som bedrivs av länsberedningen (C 1970:28).

Den lösning som utredningen föreslär har däremot påtagliga
fördelar. Den gör det möjligt att bygga upp en slagkraftig expertorganisation
som smidigt och fortlöpande kan anpassas till det föreliggande behovet.
Självklart är det också en styrka att en organisation av denna förhållandevis
ringa storlek kan hållas samman till en enhet inom vilken erfarenhetsutbyte
kan ske och en ensartad praxis kan byggas upp. Enligt min mening är det inte
nödvändigt att den tjänsteman som skall biträda länsstyrelsen med teknisk
sakkunskap själv har ingående kännedom om förhållandena i länet. Han bör i stor
utsträckning kunna utnyttja den lokalkännedom som finns hos de tjänstemän inom
länsstyrelsen som handlägger ärenden om räddningstjänst och förebyggande
brandförsvar, I länsstyrelsens ledningsgrupp bör naturligtvis ingå en
tjänsteman med teknisk sakkunskap och praktisk erfarenhet av räddningstjänst,
t, ex, en av brandcheferna i länet.

Några remissinstanser hävdar att den ordning som
utredningen föreslår medför nya jävsproblem, Kungl, Maj:t eller en
förvaltningsdomstol har inte sällan anledning att, när besvär har anförts över
länsstyrelsens beslut, inhämta yttrande frän den centrala myndigheten. Den
omständigheten att en tjänsteman hos den centrala myndigheten har deltagit i
handläggningen hos länsstyrelsen kan naturligtvis vara ägnad att rubba
förtroendet till hans opartiskhet i ärendet och alltså innebära att han enligt
4 § första stycket 5 förvaltningslagen är av jäv förhindrad att delta i den
centrala myndighetens yttrande. Det är fräga om en situation som omfattas av
rättegångsbalkens men inte av förvaltningslagens bestämmelser om tvä-

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 152

inslansjäv. Av vad som förekom vid förvaltningslagens
tillkomst (se prop, 1971:30 del 2 s, 342, 348 och 356) framgår emdleriid att
viss återhållsamhet bör iakttagas med att i sådana fall tillämpa reglerna om
delikatessjäv. En annan sak är att det sakliga värdet av ett yttrande från den
centrala myndigheten kan i någon mån förringas, om den tjänsteman som har
deltagit i handläggningen hos länsstyrelsen också deltar i den centrala
myndighetens yttrande. Det bör emellertid inte möta några svårigheter för
myndigheten att undvika ett sådant förfarande.

Pä grund av det anförda förordar jag att utredningens
förslag genomförs.

Jag räknar med - och har därvid stöd av
räddningstjänstutredningen och remissinstanserna att kostnaderna för
länsstyrelsernas arbetsuppgifter inom räddningstjänsten och det förebyggande
brandförsvaret kommer att öka med bara mycket begränsade belopp med anledning
av de reformer som jag nu har förordat. Statsverkets kostnader vid katastrofer
kan, som utredningen konstaterar, av naturliga skäl inte beräknas i förväg.
Medelsbehoven för den regionala verksamheten får anmälas i vanlig ordning vid
den ärliga budgetbehandlingen. Till frågan om ökade medelsbehov för den
centrala myndigheten tUl följd av myndighetens uppgift att svara för
länsstyrelsernas behov av teknisk sakkunskap återkommer jag i del följande.

Bekämpning av löskommen olja tiU sjöss samt i kustvattnen,
Mälaren och Vänern

Allmänna synpunkter

I takt med den särskilt under de senaste årtiondena starkt
ökande konsumtionen av oljeprodukter i bl. a. vår del av världen har de
betydande mUjöfaror som är förknippade med oljehanteringen blivit allt
påtagligare. Åtgärder har också efter hand på bred front vidtagits för alt
minska eller eliminera dessa faror.

Grundläggande är härvid självfallet åtgärder för att
hindra att olja kommer lös. Det ligger i sakens natur att sädana åtgärder, när
det gäller oljetransporter tUl sjöss, i stor utsträckning måste vidtas i
internationellt samarbete. Jag har i det föregående redovisat de åtgärder som
har genomförts och det arbete som pågår i syfte att öka säkerheten mot
oljeutsläpp till sjöss, ett arbete som Sverige på det internationella planet
lar mycket aktiv del i.

Verksamhet för att avvärja eller begränsa skada när olja
kommit lös till sjöss måste ges en bred inriktning. Utvecklingen pä detta
område har gått snabbt. När oljeskyddsulredningen i mitten av 1960-talet
lämnade sitt betänkande var utgångspunkten att bara begränsade möjligheter
fanns att bekämpa löskommen olja till sjöss. Ingripanden ansågs i regel möjliga
först när oljan närmade sig land och då f. ö. blott i vissa fall.

Under den lid som förflutit sedan oljeskyddsulredningen
lämnade sitt betänkande har emellertid läget radikalt förändrats. Nya
forskningsrön

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 153

och ny teknik har gjort det möjligt att i stor
utsträckning framgångsrikt bekämpa löskommen olja redan ute till sjöss. En
vetenskaplig och teknisk utveckling där rön och erfarenheter görs världen över
skapar förutsättningar att fortlöpande öka dessa möjligheter,

Oljeskyddsulredningen fann i det läge som förelåg när dess
betänkande lämnades inte skäl att föreslå nägon organisation för bekämpning av
oljeutflöden till sjöss. Redan några är senare kunde man emellertid börja
bygga upp en sådan organisation. Sedan februari 1970 har sålunda tullverket
ansvaret för oljebekämpning lUl sjöss och i kustvatlnen. Bekämpningsuppgifterna
fullgörs av kustbevakningen inom vilken fortlöpande sker en omfattande
utbyggnad av beredskapsorganisationen. Riktpunkten för uppbyggnaden är att
åstadkomma snabbast möjliga ingripande med utnyttjande av den bästa för
tillfället tillgängliga tekniken. Tullverket utnyttjar härvid det intensiva
vetenskapliga och tekniska utvecklingsarbete som pågår här hemma och ute i
världen. Jag vill i detta sammanhang peka på bl. a. strävandena att utröna och
minska den sekundära miljöpåverkan genom skilda bekämpningsmetoder och
bekämpningsmedel.

Överväganden och förslag

Räddningstjänstulredningen föreslår att tullverkels
kustbevakning även i fortsättningen skall ha hand om bekämpningen av olja som
har kommit lös till sjöss och i kustvattnen. Remissinstansterna tillstyrker
nästan genomgående förslaget. En invändning som gjorts kommer från några
remissinstanser som menar att länsstyrelserna i kustlänen bör leda bekämpningen
eller kunna påverka ledningen. Denna uppfattning bygger pä att miljöintressena
skulle bli bättre tillgodosedda med en sädan ordning. Jag kan inte dela denna
uppfattning och beaktar därvid bl. a. att tullverket självfallet skall samråda
med länsstyrelsen och även med central expertis när miljövärden står pä spel.
Härtill kommer att den föreslagna ordningen skulle innebära en olycklig
splittring av organisationen.

Jag finner mot denna bakgrund ingen anledning frångå
utredningens förslag vilket alltså innebär att tullverket skall fullfölja den
uppgift det fick är 1970.

Det innebär att vid större bekämpningsaklioner, som kräver
insatser av också andra myndigheters resurser, tullverket skall samordna dessa
och leda insatsen i d6ss helhet. När det gäller militära enheters medverkan vid
bekämpningsaktioner har överbefälhavaren anfört att befälsrätt över sådana
enheter inte bör tillkomma civil myndighet. I denna fråga vill jag hänvisa till
vad jag i det föregående har anfört om brandchefens befälsrätt över militär
personal som deltar i räddningsarbetet.

Mälaren och Vänern trafikeras i betydande omfattning av
tankfartyg med last av oljeprodukter. Enligt utredningens uppfattning skulle
det

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 154

vara en betydande fördel om organisationen för bekämpning
av olja till sjöss och i dessa insjöar kunde samordnas. Jag delar denna
uppfattning.

När det gäller Mälaren föreslår utredningen att
tullverkets östra kustdistrikt skall svara för oljebekämpning i östra delen av
Mälaren medan Västerås kommuns brandförsvar, efter överenskommelse härom med
tullverket, skall svara för bekämpningen i den västra. En sädan ordning är i
praktiken redan genomförd. Utredningens förslag har inte mött någon gensaga
under remissbehandlingen. Jag delar utredningens uppfattning att tullverket bör
ha det yttersta ansvaret för oljebekämpningen i Mälaren men att verket skall
kunna avtala med Västerås kommun om att kommunen i praktiken skall svara för
verksamheten i västra delen av Mälaren.

I Vänern har kustbevakningen f. n. inga egna fartyg eller
andra enheter fast stationerade. Sedan den 1 juli 1970 gäller en av
länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län gemensamt upprättad
beredskapsplan för oljeskyddet pä Vänern. Planen bygger på att brandkårerna i
Vänersborgs, Mariestads och Karlstads kommuner fungerar som larmcentraler och
ombesörjer att de första bekämpningsinsatserna sätts in.

Utredningen föreslår att kustbevakningen i princip skall
ha ansvaret för oljebekämpningen också i Vänern. Eftersom kustbevakningen
saknar egna enheter här, föreslär emellertid utredningen att kustbevakningen
anlitar brandförsvaret i de större kommunerna runt Vänern och träffar avtal
härom med kommunerna. Utredningens förslag överensstämmer alltså - bortsett
från vad som formellt skall gälla i fråga om det yttersta ansvaret i sak med
den ordning som f. n. tillämpas.

Också utredningens förslag rörande Vänern har blivit i
stort sett positivt bemött av remissinstanserna. Generaltullstyrelsen och några
andra remissinstanser har emellertid invänt att en godtagbar beredskap i fräga
om sjöutbildad och i oljebekämpning tränad personal kan uppnås bara genom att
en kustpostering, utgörande ett eget kusttullmästarområde, inrättas i Vänern.

Jag delar
generaltullstyrelsens uppfattning att en förstärkning av oljeskyddsberedskapen
i Vänern, såvitt gäller för uppgiften utbildad och tränad personal, är
nödvändig. Om som föreslagits av generaltullstyrelsen och ytterligare några
remissinstanser en kustpostering inrättas i Vänern skulle givelvis detta
behov tillgodoses. Jag anser emellertid att det kan ske pä ett mindre kostsamt
sätt. Med hänsyn tUl den materielanskaffning som redan skett enligt den
nyssnämnda beredskapsplanen torde det vara tillräckligt att i lämplig hamn i
Vänern stationeras ett kombinerat förråds- och bekämpningsfartyg samt två
kustbevakningstjänstemän som skall ha till uppgift att svara för att fartyget
och bekämpningsmaterielen alltid finns tillgängliga för ett snabbt ingripande.
Härigenom skapas dessutom förutsättningar för att kustbevakningen skall kunna
ta över ett reellt ansvar för oljebekämpningen i Vänern. För beredskapen i
övrigt bör överenskommelse träffas mellan kustbevakningen och några av kommunerna
vid Vänern om utnyttjande av dessas personal och materiel vid
bekämpningsaktioner. Avtal torde kunna slutas med lämpliga personer om att de
vid behov skall tjänstgöra som besättning på fartyget.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 155

Jag har från generaltullstyrelsen inhämtat att man med en
organisation för oljebekämpningen i Vänern som är utformad i enlighet med vad
jag nu har anfört kan uppnå en godtagbar beredskap. En sädan organisation ger
också på helt annat sätt än vad som skulle bli fallet enligt utredningens
förslag en reell möjlighet för kustbevakningen att utöva ett ansvar för
beredskapen. Frågan om den medelsanvisning som behövs för denna organisation
torde få anmälas i 1974 års statsverksproposition.

Räddningstjänstutredningen föreslår att ansvaret för
oljebekämpning i hamn skall ankomma på kommunen samt att i fråga om tillsyn,
förvaltning, ledning m. m. skall gälla detsamma som för räddningstjänst i
övrigt. Jag förordar att förslaget, som tiUstyrkts av nästan alla
remissinstanser som gått in på frågan, genomförs. Jag återkommer i
specialmotiveringen till frågan om pä vilket sätt det område i vattnet inom
vilket kommunen skall ha ansvaret för oljebekämpningen skall bestämmas.

När det gäller bekämpningen av till sjöss löskomna
kemikalier har utredningen föreslagit att tullverket skall följa utvecklingen
inom detta område och tUl Kungl. Maj:t komma in med de förslag som kan
föranledas av ett sådant uppdrag. Det fätal remissinstanser som yttrat sig i
frågan har tillstyrkt utredningens förslag. Med hänsyn tUl den kraftiga ökning
som skett av kemikalietransporter till sjöss anser jag att olika förebyggande
åtgärder bör kompletteras med en beredskap för skadebegränsande insatser.

Även om utvecklingen i fräga om medel och metoder för att
begränsa skador av lill sjöss löskomna kemikalier inte heller internationellt
sett har kommit så långt, synes det alt döma av tillgängliga informationer på
området dock uppenbart att vissa åtgärder tekniskt sett är möjliga. Dessa
åtgärder liknar dem som vidtas vid bekämpning av till sjöss löskommen olja.
Tullverkets beredskapsorganisation för bekämpning av löskommen olja utnyttjas
redan för åtgärder mot löskomna kemikalier och andra mUjöfarliga varor. Jag
finner det därför lämpligt att tullverkets ansvar uttryckligen vidgas till att
omfatta också ifrågavarande uppgifter.

Del ankommer på Kungl. Maj:t alt meddela de föreskrifter
som behövs för att tullverket skall tillföras de ytterligare uppgifter som
enligt vad jag har anfört i del föregående bör ankomma på verket. Frågan härom
torde få anmälas senare.

Kommunernas behov av personal och utrustning

Utredningen har med stöd av företagna undersökningar
ansett sig kunna konstatera att brandsläckning i regel är väsentligt mer
personalkrävande än andra räddningsingripanden. Sädana räddningsuppgifter som
kan medföra särskilt personalkrävande åtgärder, t. ex. ingripanden vid ras
eller oljeutflöden dä stora jordmassor måste skaffas undan snabbt, blir enligt
utredningens uppfattning sä ovanliga alt den personalförstärkning som tUlfäUigt
krävs lämpligen sker på annat sätt än genom ökning av brand-kärens personal.
Utredningen pekar bl. a. pä möjligheten att träffa överenskommelse med företag
eller med kommunala organ, t. ex. byggnads-och gatukontor. Utredningen kommer
därför till slutsatsen att de nuva-

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 156

rande personalstyrkorna inom brandförsvaret i regel inte
behöver förstärkas, om ansvaret för räddningstjänsten åläggs kommunerna. Vissa
uppgifter i samband med planläggning m. m, kan emellertid enligt utredningens
uppfattning medföra behov av sammanlagt ytterUgare omkring tjugo brandbefäl i
de större kommunerna.

Flertalet kommuner har enligt utredningen endast obetydlig
utrustning för oljebekämpning. Utredningen anser att det inte är rimligt att
kräva att kommunerna anskaffar all den specialutrustning som kan behövas för
ingripande vid vage tänkbar oljeolycka. En med hänsyn till riskläget inom
kommunen avpassad utrustning för en första insats vid vanligen förekommande
oljeutflöden, kompletterad med de resurser som kan finnas hos andra kommunala
förvaltningar än brandförsvaret, torde enligt utredningen vara tillräcklig för
bekämpning vid oljeolyckor som inte är av större omfattning. I övrigt bör
beredskapen bygga på en planläggning i samverkan mellan kommunerna.

Utrustning för annan räddningstjänst än oljebekämpning
finns enligt utredningen i ej obetydlig omfattning hos flertalet brandkårer.
Utredningen anser att brandförsvaret när det gäller sädan utrustning i högre
grad än beträffande utrustning för oljebekämpning kan bygga pä resurser som
finns hos andra kommunala organ eller enskilda företag. 1 fräga om anskaffning
av specialutrustning bör enligt utredningen samverkan ske mellan kommunerna.

Utredningen erinrar om att civilförsvarsstyrelsen har
meddelat bestämmelser för utlåning av civilförsvarsmateriel i fredstid.
Bestämmelserna innebär i huvudsak att utlåning kan ske bara i den mån det
tjänar ett civilförsvarsfrämjande syfte eller fråga är om en
katastrofsituation. Utredningen framhåller att det visserligen inte bör komma
i fråga att ett lokall räddningsorgan baserar sin verksamhet pä civilförsvarets
utrustning men att det kan övervägas om inte en sådan utrustning i viss
utsträckning bör stå till förfogande även vid nödlägen som inte kan betecknas
som katastrofer. För att lämplig civilförsvarsutrustning tillräckligt snabbt
skall kunna stå till de lokala räddningsorganens förfogande krävs enligt utredningen
vidare viss omplacering av befintlig materiel. Utredningen föreslär att
bestämmelserna om utlåning av civilförsvarsmateriel ändras i enlighet med det
anförda. Civilförsvarsstyrelsen har i sitt remissyttrande förklarat att
styrelsen förbereder ändringar i gällande bestämmelser i enlighet med
utredningens förslag.

Utredningen beräknar kommunernas sammanlagda årliga
personalkostnad för utryckning för annan räddningstjänst än brandsläckning
till drygt I milj. kr. Utredningen menar emellertid att denna kostnad inte mot
svarar den kostnadsökning för kommunerna som blir en följd av utredningens
förslag, eftersom många kommuner redan utför annan räddningstjänst än
brandsläckning. Enligt utredningen blir därför kostnadsökningen lägre.
Kostnaderna för de ytterligare brandbefäl som de större kommunerna behöver för
planläggningsuppgifler m, m. uppskattar utredningen tUl ca I milj, kr, ärligen,

Nägon säker beräkning av utrustningskostnaderna kan enligt
utred-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 157

ningens uppfattning inte göras. För den kommunala
oljeskyddsberedskapen beräknar utredningen kostnaden för anskaffning av
utrustning lUI ca 4 milj. kr. Kostnaden för utmstning för räddningstjänst i
övrigt uppskattar utredningen lill 1,4 milj. kr. Den ärliga kostnaden för
ersättningsanskaffning beräknas till drygt 500 000 kr. Utredningen har inte
kunnat beräkna några kostnader för övning och utbildning vid brandkårerna och
inte heller för hyra eller rekvisition av utrustning för tUlfälliga behov.

Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens
bedömning av kommunernas personalbehov utan erinran. Bl. a. Svenska
kommunförbundet anser att bara obetydliga personalförstärkningar kommer att
behövas i de flesta kommuner. Endast ett tiotal kommuner och ett par av
personalorganisationerna inom brandförsvaret har gjort gällande att personalbehovet
kommer att bli större än vad utredningen har beräknat. Också utredningens
bedömning rörande kommunernas kostnader för materielanskaffning godtas i
allmänhet av remissinstanserna. Till de remissinstanser som intar en sådan
ståndpunkt hör Svenska kommunförbundet som tUlägger att kommunerna själva bör
kunna svara för dessa kostnader särskilt som det kan förutsättas att
civilförsvarsulrustning skall kunna disponeras i större utsträckning än f. n.
Jag kan för min del också ansluta mig till utredningens bedömning. SärskUda
statsbidrag för täckande av de kommunala merkostnaderna bör inte utgä, TUl
frågan om statsbidrag till kommunerna för vissa räddningsingripanden m. m,
återkommer jag i ett särskilt avsnitt.

Jag vill i detta sammanhang i likhet med utredningen och
flera remissinstanser stryka under vikten av att kommunerna samverkar i fråga
om anskaffning av utrustning för särskUda ändamål och av att kommunerna tar
tillvara möjligheterna att utnyttja sådan utrustning som finns hos olika
kommunala förvaltningar, civilförsvaret eller enskilda förelag. Samverkan i
fråga om anskaffning torde vara särskilt angelägen när det gäller utrustning
för oljebekämpning.

Några remissinstanser har föreslagit att centrala
anvisningar meddelas om hur kommunernas utrustning för räddningstjänst skall
byggas upp. Ytterligare några instanser har framhållit vikten av att
utrustningen standardiseras, inte minst för att underlätta samverkan mellan
kommunerna. Jag ansluter mig till vad remissinstanserna har anfört. Det ankommer
på den centrala tillsynsmyndigheten att ge anvisningar i nyssnämnda
hänseenden. Sådana anvisningar - som jag förutsätter kommer tUl stånd efter
samråd med bl. a. Svenska kommunförbundet - måste givetvis ha som utgångspunkt
att åtskilhga kommuner redan har anskaffat utrustning för räddningstjänst.

Kustbevakningens behov av utrustning

Utredningen har beräknat kustbevakningens engångsutgifter
för anskaffning av utrustning och bekämpningsmedel m.m, till 10,1 milj.
kr. I

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 158

allmänhet har beräkningen inte föranlett invändningar
under remissbehandlingen. Ett par remissinstanser har dock ifrågasatt om inte
kustbevakningen måste tillföras betydligt större resurser än vad utredningen
har föreslagit.

När man skaU bedöma kustbevakningens behov av utrustning
måste man enligt min mening ta hänsyn lill att effektivare och därmed dyrare
oljebekämpningsmateriel har tagits fram sedan utredningen avslutade sill
arbete. Över huvud laget har utvecklingen av medel och metoder för
oljebekämpning gått mycket snabbt både i Sverige och i utlandet. Denna
utveckling har också medfört att det i dag finns betydligt bättre materiel för
mekanisk upptagning av olja ur vattnet än vad som fanns för bara etl par år
sedan. Kustbevakningens oljebekämpningsorganisation har också i allt högre grad
inriktats pä denna bekämpningsteknik. Det går därför inte att göra en
rättvisande jämförelse mellan utredningens beräkningar och dem som kan göras
nu.

Sammanlagt har under budgetåren 1970/71-1973/74 10,5 mUj.
kr. anvisats för anskaffning av bekämpningsanordningar och bekämpningsmedel m.
m. Dessutom har ca 3,5 milj. kr. av arbetsmarknadsmedel ställts till
generaltuUstyrelsens förfogande för tidigardäggning av industribesläll-ningar.
Resterande anskaffningsbehov har av generaltullstyrelsen i anslagsframställningen
för budgetåret 1974/75 beräknats till ca 5,5 milj. kr. Frågan om anvisande av
medel för att tillgodose detta behov torde fä anmälas i 1974 års
slatsverksproposilion.

Kustbevakningens behov av utrustning och personal för
oljeskyddsberedskapen i Vänern har jag redovisat i det föregående.

Forskning, försök och utveckling

Jag har i det föregående framhållit betydelsen av
forskning och utveckling av ny teknik när det gäller bekämpning av olja som
kommit lös till sjöss. Forskning, försök och utveckling är självfallet av stor
betydelse för också annan räddningstjänst.

Statens brandinspektion främjar sådan verksamhet i fråga
om brandförsvaret, en verksamhet som bl. a. ligger till grund för standardisering
av brandmateriel. 1 enlighet med vad räddningstjänstutredningen föreslagit och
remissinstanserna har tillstyrkt förordar jag att denna verksamhet vidgas till
att omfatta all räddningstjänst som enligt mitt förslag skall ankomma på
kommunerna.

När del gäller forskning, försök och utveckling rörande
åtgärder mot oljeutsläpp tUl sjöss är, som jag redan tidigare har antytt,
generaltullstyrelsen verksam. Styrelsen har sålunda, alltsedan den fick
uppgiften alt handha oljebekämpningen till sjöss, låtit bedriva tekniskt
utvecklingsarbete och forskning beträffande medel och metoder för
oljebekämpning till sjöss. Under budgetåret 1971/72 bökade vidare
generaltullstyrelsen, naturvårdsverket och Svenska petroleum institutet en
samordnad forskning med syfte att i svenska kustvatten studera de
marinbiologiska effekterna av oljeföroreningar och de medel och metoder som
används

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 159

för bekämpning av sådana föroreningar och anslog medel för
ändamålet. Verksamheten, som har fortsatt även under följande budgetår, bedrivs
inom en rill Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) knuten
forskargrupp. Därutöver följer generaltullstyrelsen den internationella
forskningen och utvecklingen beträffande medel och metoder för oljebekämpning.

Utredningen föreslår alt det skall ankomma pä
generaltullstyrelsen att leda och samor,dna försöks- och
utvecklingsverksamheten beträffande medel och metoder för oljebekämpning till
sjöss. När det gäller forskning beträffande olika råoljors och oljeprodukters
liksom olika bekämpningsmedels beteenden och effekter i den marina miljön synes
det utredningen mest rationellt att samordningen av forskningen läggs pä
naturvårdsverket.

Jag anser att generaltullstyrelsens verksamhet för
forskning, försök och utveckling beträffande bekämpning av oljeutsläpp till
sjöss bör fortsätta. Det är av stor vikt att denna verksamhet bedrivs med
beaktande av olika bekämpningsmetoders effekter i den marina miljön. Arbetet
bör därför såsom hittills ske i nära samråd med bl. a. naturvärdsverket.
Erforderliga föreskrifter rörande denna verksamhet ankommer det på Kungl. Maj:t
att meddela. Frågan om anvisande av medel för generaltullstyrelsens medverkan
i forskningsprogrammet torde få anmälas i vanlig ordning vid den årliga
budgetbehandlingen.

Ut b ildningsfrågo r

I och med att kommunernas verksamhet för räddningstjänst
vidgas tUl att omfatta också andra former av räddningstjänst än brandsläckning
kommer behovet av utbildning för olika personalgrupper inom den lokala räddningstjänstorganisationen
självfallet att öka. Detta gäller både teoretisk och praktisk utbildning.
Utbildning i brandförsvar bedrivs av statens brandskola för vilken medel
anvisas över statsbudgeten. Som redovisats i det föregående meddelar
brandskolan emellertid f. n. endast teoretisk undervisning. Skolan saknar egna
resurser för att meddela även praktisk undervisning.

Räddningstjänstulredningen stryker starkt under det ökade
utbUd-ningsbehovet. Under remissbehandlingen har frågan om en allmän översyn
av den nuvarande brandförsvarsutbildningen tagits upp. Denna fräga har också
väckts i andra sammanhang. Sålunda hemställde brandskolans styrelse i september
1970 hos Kungl. Maj:t om en utredning av utbildningen inom brandförsvaret.
Även personalorganisationerna inom brandförsvaret och Svenska kommunförbundet
har hemställt om en sådan utredning. Med hänsyn till att samhällsutvecklingen
har medfört starkt ökade krav på de nuvarande brandkårernas personal anser jag
en sådan

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 160

översyn väl motiverad frän både effektivitets- och
arbetarskyddssynpunkt. Tidpunkten för en översyn är nu lämplig, eftersom
hänsyn kan tas också till det utbildningsbehov som den allmänna
räddningstjänsten framkallar. Jag avser att senare hos Kungl. Maj:t hemställa
om bemyndigande att tUlkalla sakkunniga för ett sådant utredningsuppdrag.

I avbidan pä resultatet av utredningen fär utbildningen i
allmän räddningstjänst ske i provisoriska former. Det bör kunna ske på det
sättet att de personalkategorier som f. n. utbildas vid brandskolan genom
skolans försorg får viss utbildning i räddningstjänst medan i brandförsvar
redan utbildad personal fär viss forlbUdning vid regionalt och lokalt anordnade
kurser under brandskolans medverkan. Jag ämnar i annat sammanhang föreslå
Kungl. Maj:t att brandskolan fär uppdrag att komma in med förslag i ämnet.

Också när det gäller oljebekämpningen tUl sjöss föreligger
- som vitsordas av räddningstjänstutredningen och några remissinstanser - etl
påtagligt utbildningsbehov. Vad gäller behovet av utbildning för kustbevakningens
personal kan detta enligt vad jag inhämtat från generaltullstyrelsen helt
tillgodoses inom ramen för den utbildning som bedrivs inom tullverket. Det
behov av utbildning i oljebekämpning som föreligger hos organ som samverkar med
kustbevakningen torde i allt väsentligt kunna tUlgodoses genom samarbete mellan
berörda myndigheter.

Central myndighet för räddningstjänst i allmänhet

Statens brandinspektion utövar enligt 24 § brandstadgan
tillsyn över brandförsvaret i landet. Det åligger inspektionen särskilt att ge
räd och anvisningar till kommuner och enskilda i frågor av allmän betydelse för
brandförsvaret, verka för att brandförsvaret i olika delar av landet ordnas
ändamålsenligt, verka för standardisering av brandmateriel samt att göra framställning
hos länsstyrelsen i den mån åtgärder behövs för att stärka brandförsvaret inom
visst län.

Inspektionen är alltså f. n. i huvudsak endast ett
rådgivande organ. Chef för inspektionen är riksbrandinspektören. Inspektionen
arbetar pä tre enheter.

Statens brandskola är ett av staten till kommunernas
tjänst inrättat brandtekniskt utbildningsinstitut. Skolan har till uppgift att
utbilda brandpersonal och skorstensfejare och att genom annan utbildningsverksamhet
och brandteknisk forskning främja brandförsvarets utveckling. Utbildningen
sker vid huvudskolan i Solna och vid regionala kurser samt genom brevkurser.
Brandskolan är en självständig myndighet under Kungl. Maj:t. Den leds av en
styrelse som är utsedd av Kungl. Maj:t och som består av representanter för
statsförvaltningen, kommunerna och brandförsvarets personalorganisationer.
Riksbrandinspektören och skolans rektor är självskrivna ledamöter i styrelsen.
Chef för skolan är dess rektor.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 161

Utredningen föreslår att den centrala tiUsynen över det
nuvarande brandförsvaret och över den räddningstjänst i övrigt som enligt utredningens
förslag skall ankomma på kommunerna hänförs lill samma centrala myndighet.

Enligt utredningens förslag skall brandinspektionens
uppgift som central tillsynsmyndighet för räddningstjänsten i allmänhet främst
vara av samordnande och rådgivande karaktär. Utöver de uppgifter som
inspektionen f. n. har i fräga om brandförsvaret bör inspektionen få
motsvarande uppgifter i fråga om räddningstjänst som inte har samband med
brand.

Enligt förslaget skaU det ankomma på brandinspektionen att
meddela råd och anvisningar i fräga om räddningstjänstens organisation och
verksamhet, alt utarbeta exempel pä brandordningar och att biträda
länsstyrelserna med råd och anvisningar för katastrofberedskapen.

En ytterligare uppgift för inspektionen skaU enligt
utredningens förslag vara att följa och söka utveckla räddningstekniken.
Utredningen föreslär också att inspektionen skall pröva frågor om ersättning
lUl kommunerna för vissa räddnings- och saneringskostnader och frågor om
föreläggande för vissa företag att hålla personell och materiell beredskap.
Dessa frågor kommer att behandlas i ett senare avsnitt.

Statens brandskola skall enligt utredningens förslag svara
för utbUdningen av de lokala räddningsorganens personal. Enligt utredningens
uppfattning skulle det vara en påtaglig fördel om brandskolan inordnades i
brandinspektionen. Härigenom skulle det bli möjligt för brandinspektionen att
följa verksamheten vid skolan och anpassa den tUl utbildningsbehovet. Några
vägande skäl som talar mot att skolan inordnas i inspektionen har utredningen
inte kunnat finna. Utredningen föreslår därför att brandskolan omorganiseras
frän att vara en särskild myndighet till en enhet inom brandinspektionen.

Sä gott som samtliga remissinstanser som yttrar sig på
denna punkt tillstyrker eller lämnar utredningens förslag att
brandsinspektionen skall vara central myndighet för kommunernas räddningstjänst
utan erinran.

Förslaget att brandskolan organiseras om tiU en enhet inom
brandinspektionen tillstyrks av flertalet av de remissinstanser som yttrar sig
över förslaget.

Även jag ansluter mig till utredningens förslag och
förordar alltså att brandinspektionen skall vara central tillsynsmyndighet för
den räddningstjänst som ankommer på kommunerna och att brandskolan skall ombildas
till en särskild enhet inom myndigheten. Vad jag har anfört tidigare om
utformningen av utbildningen i räddningstjänst m. m. påverkas inte av detta
ställningstagande.

Som framgår av vad jag har anfört tidigare biträder jag
utredningens förslag att den nuvarande länsbrandinspektörsorganisationen
ersätts med fyra tjänster hos den centrala myndigheten. Vidare har jag förordat
att den centrala myndigheten skall meddela anvisningar rörande uppbyggnaden av
kommunernas utrustning för räddningstjänst och om standardisering av sädan
utrustning. I avsnittet om forskning, försök och utveckling

11 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 162

har jag redovisat min uppfattning att myndigheten bör ha
till uppgift att främja forskning, försök och utveckling beträffande sådan
räddningstjänst som enligt mitt förslag skall ankomma på kommunerna.

Utredningen framhåller att inspektionen i sin nuvarande
verksamhet i ätskilliga fall måste ta ställning till frågor av stor principiell
eller ekonomisk betydelse. Inspektionens arbetsuppgifter skulle därför redan nu
i och för sig motivera att inspektionens chef vid sin sida hade en styrelse med
förankring hos dem som berörs av besluten. Flera av de uppgifter som enligt
utredningens förslag skall tilläggas brandinspektionen är vidare av sädan
beskaffenhet att den myndighet som svarar för dem bör ha en sådan förankring.
Att brandskolan inordnas i inspektionen utgör ett ytterligare skäl för en sädan
ordning. Utredningen föreslär därför att brandinspektionen skall ledas av en
styrelse. Styrelsen bör bestå av inspektionens chef som självskriven ledamot
samt förslagsvis fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter jämte suppleanter. I
styrelsen bör kommunerna och näringslivet vara företrädda. Remissinstanserna
tillstyrker förslaget om en lekmannastyrelse.

Brandinspektionen bör enligt utredningen organiseras pä
fyra enheter: en enhet för i huvudsak juridiska och administrativa frågor
(A-enheten), en enhet för räddningstjänsten i allmänhet (R-enheten), en enhet
för den förebyggande verksamheten (F-enheten) saml en enhet för utbUdning
(U-enheten). Varie enhet bör ha en chef.

Utredningen betraktar det som angeläget all företrädare
för de personalorganisationer vilkas medlemmar fär sin utbildning vid brandskolan
fortfarande får möjlighet att delta i utformningen av utbildningen och göra
sina synpunkter gällande i frågor som har samband med intagning av elever vid
skolan. Det är också önskvärt alt brandinspektionens styrelse inte belastas
med alla utbildningsärendena. Utredningen föreslär därför att ett
utbildningsråd knyts till U-enheten. Brandinspektionens chef bör vara
ordförande i utbildningsrådet. U-enhetens chef samt representanter för
personalorganisationerna, kommunerna och lärarna bör också ingå i rådet.
Ledamöterna bör utses av Kungl. Maj:t. Beslutanderätten i utbildningsfrågor bör
kunna delegeras till rådet.

Utredningen anser att det är angelägel att olika grenar av
samhällets räddningstjänst i görligaste män samordnas och föreslår att ett
forum för samråd mellan de berörda centrala myndigheterna inrättas. Samrådsorganet
skall enligt förslaget knytas tUl brandinspektionen, vars chef avses fungera
som ordförande. I samrådsorganet skall, föreslår utredningen,
generaltullstyrelsen, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, luftfartsverket,
järnvägsstyrelsen, sjöfartsverket, överbefälhavaren, civUförsvarsstyrelsen,
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet vara representerade. Förslaget
tillstyrks av de remissinstanser som yttrar sig pä denna punkt.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till utredningens
organisationsförslag, som också nästan genomgående fält stöd av
remissinstanserna. Att

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 163

av Kungl. Maj:t utsedda lekmän skall ingå i ledningen för
den centrala myndigheten finner jag sålunda väl motiverat. Det torde få ankomma
pä Kungl. Maj:t att bestämma antalet.

I ett par avseenden vUl jag dock beträffande myndighetens
organisation förorda en annan lösning än den som utredningen har föreslagit.
Jag anser att en myndighet som bl. a. bedriver regelbunden
utbUdningsverk-samhet inte bör betecknas som inspektion. Jag vill i stället
förorda att myndigheten inrättas som en nämnd med en kansliorganisation. Jag
anser att en lämplig benämning är statens brandnämnd. Kansliet bör vara indelat
i tre enheter, nämligen en administrativ enhet (Ä-enheten), en enhet för
räddningstjänst (R-enheten) och en utbildningsenhet (U-enheten).

På A-enheten bör handläggas juridiska, kamerala och
allmänt administrativa ärenden. Till R-enheten bör hänföras ärenden angående
räddningstjänstens organisation, kommunernas räddningstjänstulmstning och
frågor rörande förebyggande verksamhet. Utbildningsfrågor hör givetvis till
U-enhetens verksamhetsområde.

Jag har i det föregående redovisat utredningens skäl för
förslaget alt knyta ett samrådsorgan och ett utbildningsråd tUl
brandinspektionen. Jag ansluter mig tUl förslaget och vUl förorda att
motsvarande organ knyts tUl nämnden.

Medelsbehovet för den centrala organisation som jag nu har
förordat torde få redovisas i 1974 ärs slatsverksproposilion.

Ingrepp i annans rätt

När räddningsorganen ingriper för att avvärja eller
begränsa skada kan ofta åtgärder behöva vidtas som innebär ingrepp i annans
rätt. Räddningsarbetet måste kanske helt eUer delvis bedrivas på en fastighet
som tillhör annan än den vars egendom i första hand är hotad. Olycksplatsen kan
behöva spärras av för att arbetet inte skall hindras i onödan eller för att det
kan innebära fara för allmänheten alt vistas där. Det kan vara nödvändigt att
företa grävnings- eller schaktningsarbeten eller att riva eller på annat sätt
skada byggnader eller andra anläggningar för att rädda annan värdefullare
egendom. Räddningsorganens utrustning kan behöva kompletteras med fordon,
arbetsmaskiner eller annan utrustning. Det ingrepp som behövs är ofta av ganska
lindrigt slag och ofta kan överenskommelse träffas om att åtgärden skall få
vidtas. Det kan emellertid inträffa att det inte finns tid att inhämta samtycke
från den mot vilken ingreppet riktar sig eller att samtycke vägras.

Vid brand är det enligt 12 § brandlagen under vissa
förutsättningar tillåtet att företa ingrepp av det slag som jag nu har nämnt.
Bestämmelser som medger att vissa ingrepp i annans rätt görs vid atomolycka och
när ett utsläpp av olja eller annat skadligt ämne frän fartyg har inträffat
eUer

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 164

kan befaras finns i atomskyddslagen resp. lagen om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg, I viss utsträckning kan ingrepp av
det slag som del här är fräga om företas också av polisen och länsstyrelserna.
Polisen anses ha befogenhet att, när det behövs för att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet, anlita tvång även utan uttryckligt stöd i lag.
Länsstyrelsen, som är högsta polismyndighet i länet, har enligt 31 §
polisinstruktionen (1972:511) att övervaka att allmän ordning och säkerhet
upprätthåUs och att erforderliga åtgärder vidtas, när den allmänna ordningen
och säkerheten hotas eUer störs. Enligt 10 § länsstyrelseinstruktionen får
länsstyrelsen för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet förelägga
vite, när påföljd inte är bestämd i lag eller annan författning.

En viss befogenhet att företa ingrepp i annans rätt följer
också av den allmänna nödrättsbestämmelsen i 24 kap, 4 § brottsbalken. Enligt
denna bestämmelse skaU den som för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda
värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd vara fri frän
ansvar, om gärningen med hänsyn lill farans beskaffenhet, den skada som åsamkas
annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. För att gämingen
skall anses försvarlig krävs i allmänhet alt den skaU vara påkallad av ett
intresse av betydligt större vikt än del som uppoffras samt att den behövs för
att tillgodose förstnämnda intresse. Av kravet att handlingen skall ha
företagits i nöd följer att den skall kunna sägas vara framtvungen av
situationen. Det krävs dock inte alt den skall vara enda utvägen eUer ens det
aUra bästa alternativet bland de olLka möjligheter att avvärja faran som kan
stå till buds. Del är tillräckligt alt situationen rimligen kan anses ha
motiverat handlingssättet. Att en restrUctiv tUlämpning är avsedd, särskilt
när endast ekonomiska värden är hotade, följer av kravet att handlingen skall
ha företagils i nöd.

Det är
uppenbart att stränga förutsättningar måste gälla för tillämpningen av en
bestämmelse som innebär att handlingar som normalt föranleder straffansvar kan
utan ansvarspäföljd företas av var och en. För räddningstjänsten, dvs.
uppgiften att vid olyckor av skilda slag ingripa för att avvärja eller begränsa
skada, kan det sägas vara typiskt att anledning uppkommer alt företa ingrepp i
annans rätt. Inte sällan kan ett ganska obetydligt ingrepp länkas få stor
betydelse för räddningsarbetets resultat. Räddningstjänsten skall enligt mitt
förslag främst ankomma pä kommunala räddningsorgan vilkas organisation och
verksamhet till stor del blir reglerad i lag eller annan författning.

Med hänsyn
till vad jag nu har anfört anser jag att det behövs en bestämmelse som i något
vidare män än den allmänna nödrättsbestämmelsen medger att ingrepp i annans
rätt görs vid räddningstjänst. Jag 'delar utredningens uppfattning att det
liksom enligt den allmänna nödrättsbestämmelsen måste krävas att åtgärden är
framtvungen av situationen. Som utredningen anför kan det vid räddningsingripanden
vara möjligt alt välja mellan flera olika slag av ingrepp i annans rätt och
ibland kan ett sådant ingrepp undvikas genom andra mer eller

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 165

mindre omfattande åtgärder. Lika litet som enligt den
allmänna nödrättsbestämmelsen bör det för att ingreppet skall få göras krävas
att det framstår som omöjligt att avvärja faran pä annat sätt eller att
ingreppet utgör det bästa alternativet bland de olika möjligheter att avvärja
faran som slår tUl buds. Utredningen anser att ett ingrepp bör få göras, om det
skulle kräva oproportionerliga ansträngningar att avvärja faran på annat sätt.
Det krav som utredningen här ställer upp är enligt min mening något för
strängt. Jag vill i stället anknyta tUl ett uttryckssätt som användes i samband
med tillkomsten av 24 kap, 4 § brottsbalken, nämligen att det bör vara
tillräckligt att situationen rimligen kan anses motivera handlingssättet.

Bedömningen
av om ingreppet får företas eUer ej bör alltså göras enligt samma principer som
gäller för tillämpningen av den aUmänna nödrättsbestämmelsen. All
fömtsältningarna för ingreppets tillåtlighet är avsedda att vara något mindre
stränga bör enligt min mening klargöras dels genom att det, Uksom i bl. a. 12 §
brandlagen, föreskrivs posirivt att ingreppet är tillåtet och således inte bara
att det är straffritt, dels genom att kravet alt ingreppet skall behövas för
att avvärja skada inte betonas genom en föreskrift om att ingreppet skall göras
"i nöd". I huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag
förordar jag att del som en förutsättning för alt ell ingrepp i annans rätt
skall få göras vid räddningstjänst föreskrivs att fara för liv, hälsa eller
egendom eller för skada i mUjön inte lämpligen kan avvärjas på annat sätt.

Därutöver
måste, som utredningen framhåUer, också krävas att ingreppet framstår som
försvarligt vid en intresseavvägning av det slag som skaU göras när fråga är om
utövande av den allmänna nödrätlen. Vid denna avvägning bör beaktas främst dels
farans beskaffenhet dvs. vikten av det intresse tUl vars skydd ingreppet görs
och risken för att detta intresse skadas, om ingreppet underlåts dels den
skada som åsamkas annan genom ingreppet. När det gäller att avgöra om en
handling är försvarlig enligt den allmänna nödrättsbestämmelsen måste man, bl.
a. för att risken för missbruk av bestämmelsen skall kunna undvikas, vara
tämligen restriktiv. En lika sträng bedömning synes vara varken nödvändig eller
önskvärd, när ingreppet görs av ett samhällsorgan som har lUl uppgift att vid
olyckor avvärja eller begränsa skada. Bl. a. bör ett ingrepp till skydd för ett
rent ekonomiskt intresse oftare kunna anses försvarligt.

Också när fråga är om ett ingripande av samhällets
räddningsorgan måste emellertid, som utredningen anför, krävas att det intresse
som är hotat och tUl vars skydd ingreppet görs är av avsevärt större betydelse
än det intresse som uppoffras genom ingreppet. Den något mildare bedömning som
jag anser lämplig antyds redan genom att en bestämmelse om befogenhet att
företa ingrepp utformas pä det sätt som jag har förordat i det föregående.
Vidare bör det, som framgår av vad jag nyss har sagt, föreskrivas att ingreppet
är tiUåtet bara om del måste anses försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet,
den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt.

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 166

Befogenheten att besluta om ingrepp i annans rätt bör, som
utredningen föreslår, i princip tUlkomma den som för befälet vid räddningstjänst.
Jag har i det föregående föreslagit att brandchefen närmast under
brandstyrelsen skall ha ledningen av den kommunala räddningstjänsten. Del
innebär att brandchefen för befälet över den kommunala räddningstjänstorganisationen.
Han kan naturligtvis också uppdra ät annat brandbefäl att föra befälet vid
visst räddningsingripande. Uppdrag av sådant slag torde också i stor
utsträckning få lämnas åt t, ex, cheferna för sådana enskUda räddningsorgan, t,
ex. industribrandkärer, som på grund av avtal med kommunen svarar för visst
eller vissa slag av räddningstjänst inom kommunen. För det fallet att jämte den
kommunala räddningstjänstorganisationen annat räddningsorgan medverkar vid
räddningstjänst har jag föreslagit alt befälet, om annat inte överenskommits,
skall utövas av brandchefen eller den som är i hans ställe. En sådan regel
innebär att befälet kan utövas av t. ex. brandchef, annat brandbefäl,
polischef, annat polisbefäl, chef för flygplatsbrandkår, chef för en
personalstyrka ur SJ:s hjälpberedskap eller chef för mUitär styrka eller av
chef för industribrandkär eller annat enskilt räddningsorgan oavsett om detta
räddningsorgan pä grund av avtal ingår i den kommunala räddningstjänstorganisationen
eller ej.

Befogenhet att under de förutsättningar som jag har angett
i det föregående företa ingrepp i annans rätt måste naturligtvis förbehållas en
ganska begränsad krets. I annat fall skulle en bestämmelse om sädan befogenhet
kunna få till följd att förutsättningarna för ett ingrepp mjukas upp i
situationer där åtgärden bör fä företas endast om förutsättningar för
nödhandling föreligger enligt 24 kap. 4 § brottsbalken. I samma riktning talar
att handräckning för att genomföra ingreppet bör kunna lämnas av polisen och
att den som hindrar eller försöker hindra ingreppet bör kunna straffas. Jag vUl
i detta sammanhang erinra om att föredragande departementschefen vid
tillkomsten av atomskyddslagen framhöll att det inte borde komma i fråga att
bekläda en befattningshavare i lägre ställning och än mindre en privatanställd
person utan tjänstemannaansvar med makt att föreskriva åtgärder som inkräktar
på enskUdas rörelsefrihet eller rätt tUl egendom (prop. 1960:139 s. 56).

Räddningstjänstutredningen avvisar tanken att befogenhet
att besluta om ingrepp i annans rätt bör tillkomma bara tjänsteman med ämbetsansvar
och hänvisar till att ambetsansvarskommittén i betänkandet (SOU 1969:20)
Ämbetsansvaret har föreslagit att det nuvarande ämbetsansvaret och därmed
gränsdragningen kring personkretsen för ämbetsansvar skall upphöra. Efter det
att räddningstjänstutredningen avslutat sitt arbete har ambetsansvarskommittén
lagt fram betänkandet (SOU 1972:1) Ämbetsansvaret II. Kommittén, som här bygger vidare på förslagen i det
föregående belänkandet, föreslår bl. a. att del nuvarande ämbetsansvaret
ersätts av ett privaträltsligt sanktionssystem som på några punkter
kompletteras med regler om straffrättsligt ansvar. Sålunda föresläs att den som
i utövning av offentlig myndighet åsidosätter vad som till följd

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 167

av lag eller annan författning eller eljest gäller för
myndighetsutövningen skall kunna dömas för missbruk av myndighet. Den nya
regeln kräver inte att nägon särskild personkrets för ansvar anges ulan den
blir tillämplig på envar som anförtrotts utövning av offentlig myndighet.
Ämbetsansvars-kommitténs betänkanden har remissbehandlats och övervägs f. n.
inom justitiedepartementet.

1 likhet med räddningstjänstutredningen anser jag att det
inte kan vara lämpligt att knyta befogenheten att vid räddningstjänst företa
ingrepp i annans rätt till innehavet av tjänst med ämbetsansvar. Jag kan
emellertid inte heller ansluta mig till utredningens förslag att sådan
befogenhet skall tillkomma bara tjänsteman hos staten, kommun, landstingskommun
eller kommunalförbund. En överenskommelse om vem som skall utöva befälet kan,
som framgår av vad jag nyss anförde, innebära att brandchefen överlämnar
befälet till en tjänsteman vid ett enskUt företag. Enligt vad jag har
föreslagit i del föregående skall en kommun kunna vinna befrielse från
skyldigheten att hälla brandkär bl. a. om kommunen har träffat avtal om
betryggande hjälp från industribrandkär eller annat enskilt räddningsorgan.
Avtalet kan då innebära t. ex. att industribrandkåren svarar för all
räddningstjänst inom en del av kommunen. Det fär naturligtvis förutsättas att
brandchefen eller annat kvalificerat brandbefäl i regel övertar ledningen när
mera omfattande rädddningsåtgärder krävs. Ett skäl härtill kan vara just att
det finns anledning att räkna med att omfattande ingrepp i annans rätt blir
nödvändiga. Del måste emellertid också förutsättas att industribrandkären i
vissa fall självständigt och under ledning av sin egen chef svarar för
räddningsarbetet. Också när så är fallet bör ingrepp i annans rätt kunna
företas, även om den allmänna nödrättsbestämmelsen inte utgör tillräckligt
stöd för en sådan åtgärd.

Med stöd av vad jag nu har anfört förordar jag att ingrepp
i annans rätt skall få företas sä snart ingreppet sker som ett led i den av
samhället organiserade räddningstjänsten och att befogenheten att besluta om
sådant ingrepp därvid skall tillkomma den som leder arbetet. Förslaget innebär
att ingrepp får företas, när i räddningsarbetet medverkar antingen något organ
som ingår i den kommunala räddningstjänstorganisationen -t. ex. en industribrandkår
som enligt avtal med kommunen svarar för viss räddningstjänst eller något
samhällsorgan som är särskilt organiserat för att svara för viss
räddningstjänst eller som pä grund av författningsföreskrift eller beslut av
statsmakterna eller viss myndighet har uppgifter inom räddningstjänsten. Till
dessa samhällsorgan hör t. ex. luftfartsverkets flygplatsbrandkärer, SJ:s
hjälpberedskap och polisen. Enligt min mening är det varken nödvändigt eller
lämpligt att i författning detaljerat redovisa kravet på att ett organ av det
slag jag nu har nämnt deltar i arbetet. Jag förordar att det i stället
föreskrivs att befogenhet att besluta om ingrepp i annans rätt tillkommer den
som för befälet vid räddningstjänst. Därmed torde tillräckUgt tydligt framgå
att ingrepp inte, annat än med stöd av brottsbalkens nödrättsbestämmelse, får
företas när endast t. ex. en industribrandkär, som inte pä grund av

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 168

avtal med kommunen ingår i den kommunala
räddningstjänstorganisationen, utför räddningsarbete. I detta fall kan man
nämligen inte i förevarande sammanhang tala om räddningstjänst.

Milt förslag om befogenhet att företa ingrepp i annans
rätt innebär som framgår av vad jag har anfört i det föregående inte mera än en
tämligen försiktig uppmjukning av vad som krävs för alt en nödhandling skall få
företas enligt 24 kap-. 4 § brottsbalken. Det saknas vidare anledning att anta
att kommunerna kommer att annat än i mycket begränsad utsträckning ingå avtal
som innebär att enskUda räddningsorgan skall svara för räddningstjänst eller,
i vart faU, att länsstyrelserna kommer alt finna att sådana avtal bör medföra
befrielse för kommunen från skyldigheten att hålla brandkår. Jag anser därför
all det inte behöver befaras att de förslag som jag nu har lagt fram kommer alt
leda tUl att personer som saknar tillräckliga kvalifikationer betros med
befogenhet att besluta om åtgärder som kan innebära vittgående ingrepp i
enskilds rätt.

Som utredningen föreslär bör mindre omfattande ingrepp få
företas av var och en som deltar i räddningsarbetet. Därvid bör i enlighet med
vad som nu gäller enligt 12 § brandlagen krävas att befälhavarens beslut inte
lämpligen kan inhämtas. Med mindre omfattande ingrepp bör enligt min mening
förstås ingrepp som orsakar en tämligen obetydlig skada för den som utsätts för
ingreppet. Prövningen av om ingreppet behövs och kan anses försvarligt bör
naturligtvis göras efter samma principer som gäller i normalfallet.

En fråga som utredningen inte går in på är om befogenhet
att besluta om vissa slag av ingrepp bör förbehållas polischefen. Jag avser
närmast sädana åtgärder som att visst område spärras av därför att det kan vara
förenat med fara alt vistas inom området eller därför att allmänhetens närvaro
kan störa räddningsarbetet. Del får visserligen antas att den som leder
räddningsarbetet är bäst skickad att avgöra i vUken utsträckning sådana
omständigheter utgör skäl för ell beslut om att tillträde till området skaU
förbjudas dem som inte deltar i räddningsarbetet eller om att de som bor eller
av annan anledning uppehåller sig där utan att delta i arbetet skall åläggas
att lämna området. Beslut av detta slag kan emellertid ha vittgående följder
som polisen ofta har bättre förutsättningar att överblicka, Frågan om
befogenheten att besluta om ingrepp i annans rätt bör delas upp mellan
räddningsledaren och polischefen fordrar överväganden som inte kan göras på
grundval av det material som nu föreligger. Jag anser därför all det inte finns
förutsättningar att förbehålla polischefen beslutanderätten i fråga om vissa
ingrepp. Det förtjänar emellertid att understrykas att räddhingsledaren inte
bara när det gäller ingrepp av det slag som jag nu har berört utan också i
fråga om andra ingrepp som kan ha vittgående konsekvenser bör samråda ingående
med polischefen, innan han fattar sitt beslut. Erfarenheterna av samverkan
mellan brandförsvaret och polisen är sädana alt man knappast behöver befara att
den ordning som jag föreslår skaU leda tiU svårigheter. Det bör understrykas
all den ordning som jag föreslär inte är avsedd att medföra nägon inskränkning
i den befogenhet som polisen anses ha att, när det behövs för att upprätt-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 169

hälla allmän ordning och säkerhet, anlita tvång även utan
uttryckligt stöd i lag.

När
länsstyrelsen vid en katastrof har övertagit ledningen av räddningstjänsten,
bör befogenheten att besluta om ingrepp i första hand tillkomma den som
länsstyrelsen har utsett till befälhavare på olycksplatsen. Utredningen anser
att befogenheten inte bör förbehållas länsstyrelsen ens när fråga är om ingrepp
som kan medföra särskilt stora olägenheter eller skador. Motiven för
utredningens ställningstagande är att länsstyrelsen skulle fä svårt att skaffa
sig ett tUlfredsstäUande beslutsunderlag, att en ordning som innebär att
beslutanderätten förbehålls länsstyrelsen skulle försena avgörandet och att det
måste förutsättas att befälhavaren samrä-der med länsstyrelsen, innan han
beslutar om ett ingrepp av särskilt allvarligt slag. Några remissinstanser
anser att det bör övervägas om inte frågan bör hänskjutas till länsstyrelsen,
när den skada som kan åsamkas annan genom ingreppet är betydande och nägon
överhängande brådska inte råder.

Jag har i det föregående föreslagit alt befälhavaren pä
olycksplatsen skall vara skyldig att följa länsstyrelsens direktiv i fräga om
räddningsarbetets inriktning. Eftersom länsstyrelsen skall ha den högsta
ledningen av räddningstjänsten vid katastrofer, bör länsstyrelsen emellertid
också ges en uttrycklig befogenhet all själv besluta om ingrepp i annans rätt.
Anser länsstyrelsen att ett visst ingrepp bör göras, bör länsstyrelsen också ta
det formella ansvaret för beslutet. Det ligger i sakens natur att länsstyrelsen
bör utnyttja sin befogenhet bara i fråga om ingrepp som kan medföra betydande
skada eller olägenhet eUer som länsstyrelsen anser särskilt angelägna men
befälhavaren inte vill besluta om.

Någon gäng kan det tänkas inträffa att länsstyrelsen anser
att ett ingrepp som befälhavaren överväger inte bör företas eller att
befälhavaren har beslutat om ett ingrepp som länsstyrelsen anser olämpligt.
Även om befälhavaren inte är beredd att utan vidare godta länsstyrelsens bedömning,
kan omständigheterna vara sädana att anledning saknas att ersätta honom med en
ny befälhavare. Länsstyrelsen bör därför ges befogenhet att föreskriva att ett
visst ingrepp inte får företas samt att upphäva eller ändra befälhavarens
beslut.

Tjänsteplikt

När det behövs för släckning av brand är var och en som
under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 är och som vistas i orten
skyldig att, i den män hans kroppskrafter och hälsotillstånd tUlåter det,
medverka i släckningsarbetet (7 § brandlagen). Om behovet av arbetskraft för
genomförande av skyddsåtgärder vid atomolycka inte kan tillräckligt snabbt
tUlgodoses pä annat sätt, får länsstyrelsen enligt 6 § atomskyddslagen
förordna alt var och en som har fyllt 18 men inte 65 är skall vara skyldig att
lämna sådant bistånd som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Om
behovet av arbetskraft inte kan tillgodoses inom länet, får länsstyrelsen i
annat län meddela motsvarande förordnande (7 §). I övrigt föreligger inte
tjänsteplikt i fredstid. Civilförsvarsplikten avser i

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 170

fredstid bara utbildning och övning (12 §
civilförsvarslagen). Frågan om förordnande om tjänsteplikt bör kunna meddelas
vid andra olyckor än bränder och atomolyckor har tagits upp vid några
tillfällen men tanken pä alt införa en sädan möjlighet har dä avvisats.

Med hänsyn till de möjligheter att komplettera de
kommunala räddningsorganens resurser som kommer att föreligga, om de förslag
som jag förut har lagt fram godtas, saknas enligt min mening behov av
tjänsteplikt vid andra "normala" nödlägen än bränder.

Utredningen upplyser att den, frånsett den svära
stormolyckan i Göteborg är 1969, inte känner till något fall där ett behov av
tjänsteplikt vid katastrofer gett sig till känna. De förslag som jag har lagt
fram i det föregående innebär att betydande personalresurser kan mobiliseras
vid katastrofer. Det föreslås sålunda att länsstyrelsen skall kunna ta i anspråk
samtliga kommunala räddningstjänstorganisationer i länet. Enligt kungörelsen
om militär räddningstjänst är det redan nu möjligt för länsstyrelsen att
påkalla militär hjälp. Man bör också kunna räkna med att t. ex.
civilförsvarspersonal samt personal hos vägförvaltningen eller enskUda företag
som ställer maskiner eller annan utrustning till förfogande i viss utsträckning
frivilligt deltar i arbetet.

Det kan emellertid inträffa att en katastrof kräver sä
omfattande eller speciella räddningsålgärder att behovet av arbetskraft inte
kan tUlgodoses på normal väg. Räddningsarbetet kan t. ex. vara särskilt
personalkrävande eUer fordra tillgång till personal med erfarenhet av avancerad
teknisk utrustning. Som jag nyss har antytt bör man normalt kunna räkna med att
sådan personal frivilligt ställer sig till förfogande. Undantagsvis kan dock en
möjlighet att tillgripa tjänsteplikt behövas. Utredningen föreslår också att
tjänsteplikt under vissa förutsättningar skall kunna inträda vid katastrofer.
Förslaget tillstyrks i princip av remissinstanserna. Liksom utredningen anser
jag att det inte bör komma i fråga att nu gå från de ställningstaganden som
gjordes vid civilförsvarslagens tillkomst genom att införa en möjlighet att
göra civilförsvarsplikten gällande vid katastrofer i fredstid.

Som
utredningen framhåller bör tjänsteplikt inte komma i fråga redan pä den grunden
att ett nödläge är av sädan karaktär att länsstyrelsen skall överta ledningen.
För att tjänsteplikt skall inträda bör därutöver krävas att personalbehovet
inte tillräckligt snabbt kan tillgodoses på annat sätt. Inte ens i sådana lägen
bör tjänsteplikt inträda automatiskt eller, som några remissinstanser föreslår,
på grund av förordnande av den befälhavare som länsstyrelsen har utsett att
leda arbetet på olycksplatsen. Jag förordar alltså, i enlighet med utredningens
förslag, att länsstyrelsen skall ges möjlighet att förordna om tjänsteplikt,
när behovet av arbetskraft för räddningstjänst vid en katastrof inte
tillräckligt snabbt kan tillgodoses pä annat sätt. Förslaget innebär att
förutsättningarna för förordnande om tjänsteplikt anges pä samma sätt som i
atomskyddslagen.

Även om omständigheterna inte är sådana att länsstyrelsen
bör överta ledningen, kan det särskilt vid skogsbränder inträffa att behovet av
släckningsmanskap inte kan täckas med hjälp av militär personal och

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 171

frivilliga. Jag anser därför liksom utredningen att de
nuvarande bestämmelsema om tjänsteplikt vid brand bör behållas.

Varken utredningen eller remissinstanserna tar upp frågan
om det liksom enligt atomskyddslagen bör vara möjligt att, när behovet av
arbetskraft inte kan tillgodoses inom det län som berörs av katastrofen,
utverka förordnande om tjänsteplikt av länsstyrelsen i annat län. Jag anser att
det inte är nödvändigt att införa en sådan möjlighet.

Enligt vad jag har anfört i det föregående skall
tullverkets kustbevakning svara för oljebekämpningen till sjöss och i
kustvattnen, Mälaren och Vänern. Mitt förslag att länsstyrelsen i vissa fall
skaU överta ledningen av räddningstjänsten omfattar inte den verksamhet som
ankommer pä tullverket. Generaltullstyrelsen anför att oljeutflöden i samband
med tankfartygsolyckor i vissa fall kan innebära risk för sä allvarliga
följdverkningar att tjänsteplikt kan behövas för att tillgodose behovet av
personal som kan sköta båtar och arbetsmaskiner. Jag kan inte finna alt några
avgörande skäl talar mot att det görs möjligt att förordna om tjänsteplikt
också för deltagande i sådan räddningstjänst som ankommer på tullverket. Sådant
förordnande bör pä framställning av tullverket kunna meddelas av länsstyrelsen,
när behovet av arbetskraft inte tillräckligt snabbt kan tillgodoses pä annat
sätt.

Som utredningen föreslår bör det ankomma på brandbefäl
eller polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer att beordra tjänstgöring under
åberopande av tjänsteplikten. När fräga är om tjänsteplikt för deltagande i
räddningstjänst som ankommer pä tullverket bör uppgiften att ta ut arbetskraft
kunna anförtros ocksä åt tulltjänsteman.

De
åldersgränser för tjänsteplikt som utredningen föreslår stämmer överens med
åldersgränserna för tjänsteplikt vid brand och för civilförsvarsplikt.
Förordnande om tjänsteplikt skall alltså kunna avse den som under kalenderåret
fyller lägst 16 och högst 65 år. Vid atomolycka kan bara den som har fyllt 18
men ej 65 är tas i anspråk. Att den nedre åldersgränsen i det senare fallet
sattes högre sammanhänger med de särskilda risker för skadlig strålning som
föreligger vid atomolycka (prop. 1960:139 s. 71). Enligt arbetarskyddsstyreisen
börden nedre åldersgränsen för tjänsteplikt vid räddningstjänst vara 18 år,
eftersom arbetet kan kräva kvalificerade risktagningar. Det får enligt min
mening anses åligga den som leder räddningsarbetet att vaka över att ungdomar
och andra personer som saknar tillräckliga kunskaper, erfarenheter eller
fysiska förutsättningar inte används för uppgifter som innebär särskilda
risker. Starka skäl talar vidare för att åldersgränserna för tjänsteplikt vid
katastrofer stämmer överens med de åldersgränser som gäller vid brand. Jag
förordar därför att utredningens förslag genomförs.

Skyldighet för företag att vidta åtgärder för
räddningstjänst

Bestämmelser som innebär skyldighet för företag och andra
att vidta åtgärder för att förebygga all händelser inträffar som kan leda till
skador

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 172

på människor eller egendom eller i miljön finns, som jag
har redovisat förut, i flera författningar. De kommunala räddningsorganens
uppgift skall enligt mitt förslag vara att bl. a. när en sädan händelse
inträffar ingripa för att avvärja eller begränsa skada. De förslag som jag har
lagt fram i det föregående gör det möjligt för kommunerna att bygga upp och
organisera sina räddningsorgan efter vad som är lämpligast med hänsyn till de
skiftande lokala förhållandena. Jag vill i detta sammanhang också erinra om de
möjligheter som, liksom f. n. vid brand, kommer att föreligga att få bistånd
från andra kommuner, enskilda företag, militära förband osv.

Om verksamheten vid ett företag eller en anläggning är
särskilt riskfylld, kan en så snabb förstahandsinsats vara nödvändig, att det
skulle föranleda oproportionerliga kostnader eller ett sämre skydd för kommunen
i övrigt, om det skulle krävas att den kommunala räddningstjänstorganisationen
byggs upp sä att den fullt ut kan tillgodose kravet pä en effektiv insats.
Verksamheten kan ocksä vara av så speciell art, att de kommunala
räddningsorganen måste lita till biträde av särskilt sakkunnig personal som
finns på platsen. Man bör enligt min mening kunna räkna med att lämplig
personal hos det företag där olyckan har inträffat sä gott som alltid ställer
sig till förfogande i sädana situationer. För en effektiv insats i ett utsatt
läge kan det emellertid fordras att personal har tagits ut och övats i förväg
och att utrustning har anskaffats. Företaget kan alltså behöva anordna viss
beredskap i fråga om både personal och materiel.

Av den
redogörelse som jag har lämnat i det föregående framgår att det i viss
utsträckning är möjligt att föreskriva skyldighet att anordna sådan beredskap.
Del är sålunda möjligt att i beslut om tillstånd att uppföra eller driva
atomenergianläggning ålägga anläggningsinnehavaren att hålla beredskap med
personal och utrustning. Brandlagen ger inte stöd för åläggande av skyldighet
att hälla brandkär eller annan beredskap med personal. Ägare eller innehavare
av byggnad, upplag eller annan anläggning är däremot skyldig att skaffa och
underhälla erforderliga brand- och livräddningsredskap och han kan vid vite
föreläggas att fullgöra denna skyldighet. Det framstår vidare som osäkert om
det är möjligt att i beslut om tillstånd enligt förordningen om brandfarliga
varor til! exempelvis förvaring av brandfarlig gas eller vätska i underiordisk
cistern eller i beslut om tillstånd enligt förordningen om explosiva varor att
tillverka explosiva varor ge föreskrift om skyldighet att anordna beredskap med
personal. Kommerskollegium har däremot med stöd av förordningen om brandfarliga
varor meddelat generella föreskrifter som innebär skyldighet att vid lastning och
lossning av tankfartyg hälla viss beredskap med personal.

1 tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen kan föreskrivas
skyldighet att vidta de skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt
som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet till följd
av verksamhet som enligt lagen är att anse som miljöfarlig. Den som vill utföra
grävning eller sprängning, anordna upplag eller vidta annan åtgärd som kan
befaras medföra menlig inverkan på grundvaltentillgång är enligt 2 kap. 63 § vattenlagen
(1918:523) skyldig att vidta de anordningar och

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 173

iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen
föranleds av omständigheterna. Enligt 65 § kan länsstyrelsen vid vite
förelägga honom att iaktta vad som sålunda åligger honom. 1 vart fall
miljöskyddslagens bestämmelser utgör stöd för föreskrift om skyldighet att
anordna beredskap med personal och utrustning. Miljöskyddslagens
tillämpningsområde omfattar emellertid inte t. ex. användning av mark, byggnad
eller anläggning på sätt som endast kan medföra förorening av grundvattnet
eller tillfälliga luftföroreningar.

Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt,
kan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer föreskriva att
hälso-och miljöfarlig vara av visst slag fär hanleras eller importeras endast
efter särskilt tillstånd eUer att för hantering eller import av sädan vara
skall gälla annat särskilt villkor (6 § lagen om hälso- och miljöfarliga
varor). Föreskrifter som innebär att särskilt tillstånd krävs för viss
hantering eller för import av hälso- och miljöfarlig vara finns i kungörelsen
(1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor. Fråga om tillstånd prövas i
flertalet fall av länsstyrelsen. Enligt 5 § lagen skall den som hanterar eller
importerar hälso- och miljöfarlig vara vidta de åtgärder och iaktta de
försiktighets-mätt i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada pä
människor eller i miljön. I lillständsbeslut kan meddelas föreskrift om att
särskilda åtgärder skall vidtas för att hindra eller motverka skada på människor
eUer i miljön. Frågan om sådan föreskrift kan innefatta skyldighet att håUa
beredskap med personal och utrustning berörs inte i förarbetena till lagen (se
prop. 1973:17) och lagen syftar främst till att förebygga att händelser
inträffar som kan leda till skada på människor eller i miljön. Lagen kan inte
anses ge möjlighet att föreskriva skyldighet att hälla en beredskap som syftar
till att tillgodose ett behov av mera omfattande räddningsålgärder.

Räddningstjänstutredningen anser att det är av största
betydelse att det inom oljeraffinaderier och anläggningar där stora oljemängder
lagras finns beredskapsorganisationer som omedelbart kan vidta åtgärder för att
hindra att löskommen olja sprider sig. Med hänsyn till den omedelbara fara för
människoliv som föreligger, när klorgas har kommit lös, måste enligt
utredningen klortillverkarna och större kloravnämare organisera beredskap mot
klorolyckor. Utredningen anser att det behövs en särskild bestämmelse som gör
det möjligt att ålägga företag, som bedriver verksamhet med särskild fara för
klorgas- eller oljeutflöde som kan orsaka avsevärd skada, att hålla beredskap
med personal och utrustning. Enligt utredningen är en begränsning i
bestämmelsens tillämpningsområde till verksamheter som innebär fara för
klorgas- eller oljeutflöde motiverad f.n.

En remissinstans ifrågasätter om det vid sidan av de
bestämmelser som redan finns behövs ytterligare bestämmelser som gör det
möjligt att ålägga företag att hålla särskild beredskap. 1 övrigt lämnar
remissinstanserna utredningens förslag utan erinran. Ätskilliga
remissinstanser ifrågasätter dock om det finns anledning alt begränsa
bestämmelsens tillämpningsområde till att avse beredskap mot klorgas- och
oljeutflöde. En länsstyrelse anser sålunda att en bestämmelse om skyldighet att
hålla

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 174

särskild beredskap bör avse vage anläggning där särskilt
fariig verksamhet bedrivs. Giftnämnden föreslår en allmän befogenhet att
föreskriva skyldighet att hålla beredskap i fråga om ämnen och andra produkter
som på grund av sin kemiska sammansättning kan orsaka avsevärd skada vid
utflöde, medan arbetarskyddsstyrelsen anser att det bör övervägas om inte
skyldigheten att hålla beredskap bör kunna avse ytterligare ämnen som är lika
skadliga som klor och olja.

1 det föregående har jag som min mening uttalat att det
för en effektiv räddningsinsats kan vara nödvändigt att företag som bedriver
riskfylld verksamhet häller en viss beredskap mot olyckor i verksamheten. Det
är knappast möjligt att exakt ange i vilken utsträckning nuvarande bestämmelser
medger att föreläggande om skyldighet att hälla sådan beredskap meddelas.
Bortsett från det fallet att fara föreligger för förorening av vattenområde
eller för varaktiga luftföroreningar torde sådant föreläggande emellertid inte
kunna meddelas i fråga om verksamheter som medför risk för utflöde av klorgas
och andra ämnen som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för
skador i miljön.

Enligt min
mening är det just i fräga om verksamheter av det slag som jag nu har nämnt som
en möjlighet att föreskriva skyldighet att hälla beredskap mot olyckor är
särskilt angelägen. Sädan skyldighet kan alltså behöva föreskrivas också i
fräga om andra verksamheter än sådana som innebär fara för utflöde av klorgas
eller olja. En lämplig metod alt avgränsa verksamheter av detta slag synes
vara att anknyta till begreppet hälso- och miljöfarlig vara. Med sådan vara
avses enligt 1 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor dels ämne eller
beredning som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper
och hantering kan befaras medföra skada pä människor eller i miljön, dels vara
som innehåller eller har behandlats med sådant ämne eller sådan beredning, om
varan därigenom och med hänsyn till sin hantering kan befaras medföra skada på
människor eller i miljön.

Lagen äger enligt 3 § tillämpning på brandfarlig eller
explosiv vara bara i den mån varan är hälso- eller miljöfarlig av annat skäl än
som har föranlett att den har hänförts till nämnda varukategorier. Syftet med
förordningen om brandfarliga varor är att förebygga inte bara skada genom brand
utan också t. ex. att löskommen olja orsakar vattenförorening. Det är
emellertid inte den omständigheten att en viss brandfarlig vara kan orsaka
vattenförorening som föranleder att varan är att hänföra till kategorin
brandfarliga varor. Lagen om hälso- och mUjöfarliga varor är alltså tillämplig
pä varan såvitt avser t. ex. risken för vattenförorening.

Med hänsyn
till vad jag nu har anfört föreslår jag att en föreskrift meddelas om att
föreläggande om skyldighet att hålla beredskap med personal och utrustning
skall kunna meddelas, om i samband med verksamhet vid viss anläggning särskild
fara föreligger för att utflöde av vara på vilken lagen om hälso- och mUjöfariiga
varor äger tillämpning orsakar avsevärd skada pä människor eller i miljön. Med
skyldigheten att hälla sådan beredskap följer givetvis en skyldighet att när en
olycka inträffar ingripa för att avväga eller begränsa skada. Syftet med
föreskrif-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 175

ten är att förutsättningar skall skapas för en sådan
komplettering av de kommunala räddningsorganens insatser som är påkallad med
hänsyn till att verksamhetens farliga karaktär medför att ett snabbt ingripande
av sakkunnig personal är nödvändigt. Avsikten är självfallet att föreskriften
skall tillämpas endast när en sådan komplettering verkligen behövs.
Föreläggande bör få meddelas bara i den mån skyldigheten att hålla beredskap
inte medför oskäliga kostnader. Vidare bör beaktas att det i vissa fall kan
vara svårt för anläggningens ägare eller innehavare att fä till stånd avtal med
de anställda om att de skall ställa sig till förfogande för alt delta i
beredskapen. Som utredningen föreslär bör vite kunna föreläggas den som inte
fullgör den skyldighet alt hålla beredskap som har ålagts honom.

Åläggande att hålla beredskap bör kunna meddelas oavsett
om anläggningens huvudman är en enskild person, ett enskilt, kommunalt eller
statligt bolag eller en annan juridisk person eller en myndighet. I likhet med
utredningen anser jag dock att den föreslagna bestämmelsen inte bör gälla
försvarels anläggningar. I fråga om sädana anläggningar kan Kungl. Maj:t utan
riksdagens hörande meddela de föreskrifter som behövs.

Räddningstjänstutredningen anser att de frågor som kan
uppkomma vid bedömningen av om beredskap bör åläggas kan antas bli likartade
frän fall till fall samt att prövningen kommer att kräva särskild sakkunskap.
Utredningen anser vidare att länsstyrelsen inte disponerar sådan sakkunskap
och inte heller kan få den överblick som är önskvärd för att åstadkomma
likformighet. Enligt utredningen bör prövningen därför ankomma på den centrala
tillsynsmyndigheten för räddningstjänst. Flertalet remissinstanser har inte
något att invända mot utredningens förslag. Några remissinstanser anser
emellertid att det är lämpligast att uppgiften läggs på länsstyrelserna. Från
flera håll betonas vikten av samråd med andra berörda myndigheter, 1. ex.
generaltullstyrelsen, naturvårdsverket och arbetar.skyddsstyrelsen.

Jag finner i likhet med utredningen att prövningen av om
föreläggande att hälla särskild beredskap bör meddelas kommer att kräva
tillgång till särskild sakkunskap. Jag syftar därvid pä den sakkunskap som
behövs för bedömningen av fariighetsgraden hos den hälso- och miljöfarliga vara
som tillverkas eller pä annat sätt hanteras i anläggningen och för bedömningen
av vilka åtgärder som med hänsyn till varans särskilda egenskaper bör vidtas
för att avvärja eller begränsa skada. Sakkunskap i dessa hänseenden finns hos
den till naturvärdsverket knutna produktkontrollnämnden. Nämnden har till
uppgift bl. a. att meddela generella föreskrifter.om import och hantering av
hälso- och miljöfarliga varor samt att leda, samordna och i stort övervaka
produktkontröllen. För uppgiften att besluta om åläggande att hålla beredskap
krävs emellertid inte bara sakkunskap av det slag som jag nu har nämnt.
Därutöver behövs kännedom om de kommunala räddningsorganens resurser,
organisation och verksamhet samt om de lokala förhållandena i övrigt.

Länsstyrelsen utövar regional tillsyn enligt bl. a. lagen
om hälso- och

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 176

miljöfarliga varor och miljöskyddslagen. Enligt mitt
förslag skall länsstyrelsen ocksä vara regional tillsynsmyndighet för
räddningstjänsten samt svara för katastrofberedskapsplanläggningen och för
ledningen av räddningstjänsten vid katastrofer. Härtill kommer att
länsstyrelsen har en ingående kännedom om förhållandena i länet. Med hänsyn
till det anförda anser jag att uppgiften att besluta om föreläggande att hälla
särskild beredskap bör ankomma pä länsstyrelsen. Intresset av enhetlighet bör
kunna tillgodoses genom centrala anvisningar och genom alt länsstyrelsen, som
jag förordat i det föregående, i sina uppgifter inom räddningstjänsten biträds
av brandnämnden. Beslut om föreläggande bör få meddelas endast efter samråd
med produktkontrollnämnden.

Finansiering av kommunernas räddningstjänst samt
ersättning i vissa fall för saneringskostnader, m. m.

Kommunerna svarar i dag i princip för sina kostnader för
räddningstjänsten, både för den verksamhet som de är ålagda att utföra, dvs.
brandförsvaret, och för sådan räddningstjänst som de frivUligt har åtagit sig,
dvs. bl. a. bekämpning av löskommen olja. Detsamma gäller kommunens insatser
för sanering, dvs. åtgärder för att reparera uppkomna skador, t. ex. att ta
hand om kvarblivna oljerester sedan själva oljeutsläppet bemästrats.

Frän den angivna principen gäller emellertid två undantag.
Kommuns kostnad för släckning av skogsbrand ersätts sålunda av statsmedel, om
kostnaden för varje ingripande inte är av endast ringa omfattning. Den
kostnadsgräns som måste ha överskridits för att kommun skall ha rätt till
ersättning fastställs av statens brandinspektion och är f. n. 500 kr. Har
kommun ingripit mot olja som flutit in från havet, utgår vidare efter beslut
frän fall till fall av Kungl. Maj:t ersättning av statsmedel enligt vissa
principer som utvecklats i praxis. Kostnad för ingripande för att hindra vidare
spridning, dvs. för bekämpningsinsatser, utgår aUlid och till fullt belopp,
medan kostnader för sanering bara utgår undantagsvis efter en skönsmässig
prövning när kostnaderna åsamkats kustkommuner som har små ekonomiska resurser.
Under budgetåren 1970/71-1972/73 har ersättningar utgått med sammanlagt ca 300
000 kr. för bekämpningsåtgärder och ca 2,7 milj. kr. för saneringsåtgärder.

Kostnaden för kommunernas brandförsvar uppgår f. n. tUl omkring
350 milj. kr. .per år. Beloppet inkluderar kommunernas samtliga kostnader för
sädan räddningstjänst som kommunerna frivilligt åtagit sig. Utredningen räknar
med att nägon väsentlig ökning av de löpande kostnaderna för kommunernas
räddningstjänst på sikt inte behöver bli följden, om utredningens förslag
genomförs, men pekar på att avsevärda kostnader i sällsynta faU ändå kan
uppkomma, t. ex. vid komplicerade tågolyckor, stora ras och översvämningar
eller oljeolyckor som hotar att skada grundvattnet. Sädana kostnader, som
kommunen saknat möjlighet att förutse, kan drabba

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 177

kommunerna mycket ojämnt. Utredningen anser därför skäligt
att staten står för viss del av kommunernas kostnader för räddningsinsatser av
större omfattning. På grund av det anförda föreslår utredningen alt statsbidrag
skall utgå i den mån kostnaderna för ett ingripande överstiger ett visst
tröskelbelopp, vilket enligt utredningens mening bör sättas till 10 000 kr.,
med möjlighet att undantagsvis utge högre ersättning om särskilda skäl
föreligger. Eftersom brandkårens arbete i många fall består av både
brandsläckning och annan räddningstjänst, bör enligt utredningen av praktiska
skäl ersättningen utgå oavsett vilket slag av räddningstjänst som kostnaden
avsett. Utredningens förslag innebär att kostnaderna för skogsbrandsläckning
fördelas mellan stat och kommun på samma sätt som andra räddningskostnader.

Utredningsförslaget har fått ett blandat mottagande vid
remissbehandlingen. Röster höjs för både ett mer restriktivt och ett mer
frU

För egen del vill jag framhålla att redan den
omständigheten att den vidgning av kommunens skyldigheter pä räddningstjänstens
område som jag har förordat kan beräknas medföra endast förhållandevis
blygsamma kostnadsökningar för kommunerna är ett avgörande skäl mot att nu ta
upp frågan om en ny generell statsbidragsgivning. Ätt statsbidrag inte bör utgå
för den nyanskaffning av materiel eller den personalökning som föranleds av
kommunernas ökade skyldigheter har jag redan uttalat. Å andra sidan ligger det
i sakens natur att det kan finnas skäl att i vissa speciella situationer staten
övertar ett visst kostnadsansvar från kommunerna. Det finns exempel på att sä
ocksä har skett. Jag viU i sammanhanget peka pä det omfattande raset i Surte
är 1950, då staten trädde in och tog på sig ett omfattande kostnadsansvar.

Jag finner det mot denna bakgrund rimligt att kommunerna
skall ha möjlighet att vid ett nödläge som har medfört särskilt höga kostnader
för ett räddningsingripande få ersättning av statsmedel. Avgörande för om
ersättning skall utgä bör vara dels kostnaden i absoluta tal, dels kostnadens
storlek i förhällande till kommunens ekonomiska förutsättningar.

Med ett ersättningssystem av detta slag är det inte
möjligt alt närmare ange när ersättning skall utgä. Fråga härom får prövas frän
fall till fall under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter.
Jag vill emellertid som en allmän princip förorda att de allra största
kommunerna fär ersättning för kostnader med anledning av ett räddningsingripande
som har kostat minst 100 000 kr. och att motsvarande gräns för de minsta och
ekonomiskt svagaste kommunerna sätts vid omkring 10 000 kr. Detta innebär alt
frågan om ersättning fär avgöras efter en skönsmässig bedömning av
omständigheterna i det enskilda fallet. Eftersom det inte är möjligt att i
författning klart ange under vilka förutsättningar ersättning skall kunna utgå,
bör prövningen ankomma pä Kungl. Maj:t.

Det ersättningssystem som jag nu har förordat bör inte
omfatta skogsbrandsläckning och inte heller oljebekämpning till sjöss eller i
kustvatlnen, Mälaren eller Vänern.

12 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 178

Vad först angår skogsbrandsläckning saknas anledning att
göra några mer väsentliga avsteg frän nuvarande ersättningsprinciper.
Nuvarande ersättningsgräns för skogsbrandsläckningskostnader har emellertid
gällt sedan år 1961. Med hänsyn lill penningvärdets förändring anser jag att
500 kr. i dag är ett för lågt belopp. En höjning bör alltså ske. För att inte
belasta myndigheterna med alltför många ansökningar om småbelopp bör vidare i
fortsättningen till skillnad mot vad som gäller nu ersättning utgå endast för
den del av kostnaden som överstiger tröskelbeloppet. Det torde fä ankomma på
Kungl. Maj:t alt fastställa tröskelbeloppet. Jag avser alt föreslå att beloppet
sätts till 3 000 kr.

Vad härefter angår oljebekämpning till sjöss och i
kustvattnen så har, som framgår av den föregående framställningen, i vissa fall
länsstyrelser och kommuner vidtagit bekämpningsätgärder, trots att detta
principiellt är en uppgift för kustbevakningen. Den efterföljande saneringen
företas normalt genom kommunernas försorg.

Det har i praktiken visat sig vara svårt att dra en skarp
gräns mellan vad som är bekämpning och vad som är att hänföra till sanering av
olja. Hittills har, som jag har redovisat i det föregående, hos Kungl. Maj:t
gällt oUka praxis i fråga om bekämpningskostnader och saneringskostnader.

Utredningen föreslär att en kommun skall få full
ersättning av statsmedel för både bekämpning och sanering av löskommen olja som
flutit i land frän havet, kuslvattnen, Mälaren eller Vänern. När det gäller
bekämpning anför utredningen att den har ansett bekämpning vara en statlig
uppgift och att statens ansvar för bekämpningen inte bör upphöra helt när oljan
har flutit i land och bekämpning till sjöss helt eller delvis inte har kunnat
ske eller har misslyckats. En strikt gränsdragning mellan det lokala
räddningsorganets och kustbevakningens verksamhetsområden är enligt
utredningens uppfattning ägnad att motverka intresset av att bekämpningsarbetel
skall bedrivas effektivt. Ersättningsfrågan bör därför vara löst sä att en
gemensam räddningsinsats inte motverkas. När det gäller sanering anser
utredningen det inte vara tillfredsställande att kustkommunerna i huvudsak
ensamma skall bekosta erforderliga saneringsåtgärder i de fall oljeskador har
orsakats av ilandfluten löskommen olja som inte har upptäckts i så god tid att
den har kunnat bekämpas. Kustkommunernas kostnader för saneringsåtgärder kan i
allmänhet inte motiveras med alt skadorna är hänförliga till verksamhet inom
kommunen. Vidare måste det anses olämpligt att det skall bero pä viss kommuns
ekonomiska ställning om behövlig oljesanering utförs. Remissinstanserna har så
gott som genomgående tillstyrkt utredningens förslag.

Jag ansluter mig till utredningens uppfattning att
ersättning av statsmedel bör utgå till kommun för såväl bekämpning som
sanering av löskommen olja som flutit i land från havet, kuslvattnen, Mälaren
eller Vänern. Jag viU förorda att Södertälje kanal, Göta Älv och Trollhätte
kanal i ersättningshänseende jämställs med nyssnämnda vattenområden. Det torde
få ankomma pä Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att
meddela närmare föreskrifter om vilka kostnader som skall anses som
ersättningsgilla. Äv administrativa skäl bör ett tröskeibelopp

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 179

under vUket ersättning inte utgår fastställas även här,
lämpligen lika stort som det som kan komma att gälla för ersättning för
skogsbrandsläckning. Dessa ersättningsfrågor bör prövas av brandnämnden.

Kostnader för bekämpning och sanering vid oljeutsläpp i
hamn bör i princip inte föranleda ersättning av statsmedel, eftersom
oljeskyddsberedskapen i hamnarna i enlighet med vad jag har anfört i det
föregående bör ankomma på kommunerna. Kungl. Maj:ts praxis har hittills inte
heller medgivit ersättning av statsmedel i sädana fall.

Jag vill i
detta sammanhang erinra om att - som framgår av min redogörelse i det
föregående för nuvarande förhållanden m. m. kommunerna kommer att i
väsentligt vidgad utsträckning bli berättigade till ersättning av den som har
orsakat skadan vid oljeutsläpp till sjöss, om riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts
prop. 1973:140 med förslag tiU lag om ansvarighet för oljeskada till sjöss m.m.
Det statsbidragssystem som jag nu har förordat innebär att en kommun fär ersättning
för sina bekämpnings- och saneringsåtgärder i anledning av ett oljeutsläpp
lill sjöss eller i kustvattnen, Mälaren, Vänern, Södertälje kanal, Göta Älv
eller Trollhätte kanal, i den män kostnaderna överstiger ett tröskelbelopp som
jag ämnar föreslå sätts till 3 000 kr., medan enligt lagförslaget ersättning
skall utgå av den som har orsakat skadan med fullt belopp. Skulle kommun få ersättning
enligt ansvarighetslagen eller den i propositionen föreslagna fondlagen
bortfaller självfallet anspråk på statsbidrag. Har statsbidrag utgått,
inträder staten i kommunens rätt enligt ansvarighetslagen och fondlagen upp
till det belopp som utgick i bidrag. Varken enligt ansvarighetslagen eller
enligt fondlagen kan ersättning utgå när skadan har orsakats av fartyg som inte
har kunnat identifieras.

1 fråga om
kommunernas räddningstjänst till lands, bortsett frän skogsbrandsläckning,
innebär mitt förslag att statsbidrag skall kunna utgå vid särskilt
kostnadskrävande ingripanden. Ersättningen skall då självfallet avse bara
själva räddningstjänsten, dvs. åtgärder för att avvärja eller begränsa skada.
Bidraget avser däremot inte kostnader för efterföljande åtgärder, t. ex. för
sanering av oljeutflöde. Utredningen anser emellertid att det bör finnas
möjlighet för kommun att fä sädana kostnader helt eller delvis ersatta av
statsmedel, eftersom sädana utflöden i vissa fall kan föranleda betydande
saneringskostnader som inte kan krävas ut av skadevållaren. Prövningen bör
enligt utredningens mening i sädana fall ankomma pä Kungl. Maj:t.

Kungl.
Maj:t torde hittills inte ha underställts något anspråk på ersättning för
saneringskostnader av det slag som utredningen nämner. Man kan därför anta att
olyckshändelser, som har föranlett oljeutflöde till lands och där saneringskostnaderna
inte har kunnat utkrävas av skadevållaren, har varit mycket få och att om och
när de har inträffat så har kommunen inte drabbats av kostnader som har
framstått som betungande. Omfattande saneringskostnader som inte kan
återkrävas kan emellertid åsamkas en kommun av även andra utflöden till lands
än av olja. Jag tänker dä närmast pä sådana händelser som t. ex. ett utflöde av
fenol eller andra miljöfarliga kemikalier. Om ett utflöde av något slag för en
kommun skulle medföra oskäligt betungande saneringskostnader som

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 180

inte kan återkrävas, är det enligt min mening rimligt att
kommunen får sädana kostnader helt eller delvis ersatta av statsmedel. Eftersom
sädana skadefall torde komma att bli tämligen fä, anser jag att några särskilda
regler om när ersättning skall kunna utgå inte behövs, särskih som prövningen
ocksä enligt min mening bör ankomma pä Kungl. Maj:t.

Jag vill slutligen i detta sammanhang ta upp ett par
frågor om finansieringen av statsverkets kostnader för oljebekämpningen både
kostnaderna för statens egna insatser och kostnaderna för statsbidragen som
aktualiserats i skilda sammanhang.

Riksrevisionsverkel har sålunda i en utredning, som jag
har redovisat i det föregående, föreslagit att statsverkets kostnader finansieras
genom en fond kombinerad med en rörlig kredit hos rUcsgäldskontoret till
vUken tillskjuts medel genom avgifter på oljeprodukter. Räddningstjänstutredningen
avvisar av administrativa skäl tanken pä en särskild fond och en särskild
avgift och föreslår i stället att kostnaderna bestrids genom en höjning av den
allmänna energiskatt som utgår för vissa flytande bränslen och tillsammans med
övriga skatter förs upp pä driftbudgetens inkomstsida och disponeras enligt
särskUda anslagsbestämmelser.

Uppfattningen hos remissinstanserna om hur
oljebekämpningen bör finansieras har varit delad. Efter samråd med chefen för
finansdepartementet vill jag förorda att någon särskild fondbildning för att
finansiera statsverkets utgifter för oljebekämpningen inte sker och att
medelsbehovet t. v. tUlgodoses över statsbudgeten utan någon ändrad
energibeskattning.

Ersättning för räddningskostnader

Om nägon har ingripit för att avvärja eller begränsa
skada, har han i nncip rätt till ersättning för sina kostnader av den
skadelidande eller av den som har vallat skada eller fara för skada, i vart
fall om han har handlat på den skadelidandes uppdrag eller med dennes samtycke.
Regeln gäller emellertid inte undantagslöst. Både i rättspraxis och i samband
med brandlagens tillkomst har det som jag har redovisat i det föregående
slagits fast att, när den kommunala brandkåren har ingripit för att släcka
brand, ersättning för släckningskostnaderna inte kan tas ut av den som har
vållat branden eller av den brunna eller brandskadade egendomens ägare.

Anledningen
till att kommunerna inte är berättigade till ersättning för släckningskostnader
kan sägas vara att uppgiften att svara för brandsläckning inte är ett
frivilligt kommunalt åtagande utan har lagts på kommunerna genom statsmakternas
beslut och att det är avsett alt verksamheten skall finansieras med
kommunalskattemedel. Som allmän regel torde gälla att, när kommunerna genom
särskUd lagstiftning har ålagts att svara för en viss uppgift, ersättning inte
får tas ut i den mån det inte är medgivet i lag eller annan författning.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 181

I viss utsträckning gäller en liknande princip i fråga om
statlig verksamhet. Staten kan t. ex. inte av den som har varit vårdslös med
eld ta ut ersättning för vad staten har utgett till en kommun i ersättning för
skogsbrandsläckningskostnader.

Med stöd
av det som nu anförts kan konstateras att kommunerna, om de i enlighet med vad
jag har föreslagit i det föregående får tUl uppgift att svara för
räddningstjänst ocksä vid andra nödlägen än bränder, inte kan utan stöd i lag
eller annan författning ta ut ersättning för räddningskostnaderna av den
nödställde eller av den som har vållat alt skada eUer fara för skada uppkommit.
Det kan inte gärna påslås att något annat skulle gälla i fräga om den räddningstjänst
i form av oljebekämpning till sjöss m. m. som f. n. ankommer pä och enligt vad
jag förut anfört ocksä i framliden skall ankomma pä tullverkets kustbevakning.
Verksamheten har i princip samma karaktär av samhällsuppgift som den
räddningstjänst som skall ankomma pä kommunerna.

Det anförda aktualiserar frågan om bestämmelser bör
införas som gör det möjligt för kommunerna och staten att, antingen generellt
eller i särskilda fall, ta ut ersättning för kostnader för
räddningsingripanden. Tanken att införa sädana bestämmelser avvisades, som jag
förut sagt, såväl vid tillkomsten av brandlagen som vid tillkomsten av
atomskyddslagen. Brandlagsrevisionen framhöll att ersättningsskyldighet skuUe
kunna göra den som har vållat en brand benägen att själv försöka släcka branden
i stället för att genast tillkalla brandkåren och att den som har vållat en
brand oftast saknar ekonomiska möjligheter att svara för
släckningskosl-naderna.

I Ukhet med räddningstjänstutredningen anser jag alt det
inte bör komma i fråga alt generellt föreskriva skyldighet för den i vars
intresse ett räddningsingripande har gjorts eller den vars verksamhet eller
handlande har föranlett ett räddningsingripande att ersätta kommunens eller
statens kostnader. Däremot bör det övervägas om en sådan skyldighet kan vara
motiverad pä vissa särskilda områden. Till stöd för en regel om
ersättningskyldighet kan, som utredningen framhåller, anföras främst att en
sädan regel kan göra det möjligt att ta ut kostnaderna av dem som driver
verksamhet som innebär särskilda risker för alt situationer inträffar där
omfattande räddningsåtgärder behövs och att risken för betalningsskyldighet kan
antas föranleda ökad aktsamhet. Vad gäller värdet från preventiv synpunkt av en
regel om ersättningsskyldighet kan invändas att de som bedriver verksamhet av
nyss nämnt slag i stor utsträckning har ansvarsförsäkringar vilket kan medföra
att ersättningsskyldigheten drabbar försäkringsbolagen, att övriga
konsekvenser av en olycka kan antas ofta vara av större ekonomisk betydelse än
ansvaret för rädd.iingskostnaderna och att säkerhetsföreskrifter kombinerade
med offentlig tillsyn är effektivare när det gäller att förebygga alt en olycka
inträffar.

En regel om skyldighet att ersätta staten och kommunerna
för räddningskostnader måste utformas så att gränsdragningen inte framstår som
godtycklig. Den bör aUtsä inte annat än i undantagsfall få leda tUl att

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 182

ersättningsskyldighet föreligger i ett fall och inte i ett
annat, trots att de skäl som kan åberopas för att ersättningsskyldighet bör
gälla är väl så goda i det andra fallet. Det måste framför allt krävas att
avgränsningen görs sä att osäkerhet inte behöver uppkomma om när
ersättningsskyldig-hel föreligger.

Ell skäl
för att föreskriva ersättningsskyldighet för bekämpningskostnader i fråga om
olyckor som inträffar i en viss typ av verksamhet kan vara att verksamheten pä
goda grunder kan antas innebära särskilt stora risker för olyckor som
föranleder ingripanden av räddningsorganen. Ett annat skäl kan vara att, även
om risken för att en olycka av visst slag inträffar inte är särskUt stor,
skadeverkningarna eller kostnaderna för att avvärja skada, om en olycka
inträffar, kan befarasi bli avsevärda. Äv betydelse vid bedömningen av om
ersättningsskyldighet bör föreligga på ett visst område bör ocksä vara om det
finns möjUghet att vidta förebyggande åtgärder och om de som kan komma att bli
ersättningsskyldiga kan antas ha ekonomiska möjligheter att svara för
kostnaderna eller möjlighet att erhålla ett tillfredsställande
försäkringsskydd.

Särskilt
inom den yrkesmässiga oljehanteringen föreligger, framhåller utredningen, ofta
stora risker för oljeutflöden, som kan kräva omfattande bekämpningsåtgärder.
Enligt utredningen är det inte möjligt att med nägon större säkerhet gradera de
risker för skadliga oljeutflöden som kan föreligga inom olika former av
oljehantering. Utredningen anser därför att rätt tiU ersättning för
bekämpningskostnader bör få göras gällande bara i fräga om sådan yrkesmässig
oljehantering som med säkerhet kan sägas innebära påtagliga risker för
oljeutflöden som kan föranleda kostsamma bekämpningsåtgärder. Utredningen
föreslår en föreskrift om att den som bedriver trafik med fartyg eller
yrkesmässig verksamhet avseende transport av olja skall kunna förpliktas att
ersätta statens och kommuns kostnader för bekämpningsätgärder med anledning av
att olja har kommit lös frän fartyg eller i samband med transport, lastning
eller lossning av olja. En förutsättning för ersättningsskyldighet skall dock
vara att han enligt allmänna skadeståndsregler är ansvarig för skada till följd
av oljeutflödet.

Utredningens
förslag har föranlett kritik från flera olika synpunkter, även om flertalet av
de remissinstanser som yttrar sig över förslaget anser att del åtminstone i
vissa faU bör vara möjligt för staten och kommunerna att av den vars verksamhet
har gett anledning till ett räddningsingripande kräva ersättning för
kostnaderna. Från synpunkten att kostnaderna för ett räddningsingripande bör
bäras av den som driver verksamhet med risk för oljeutflöde kan en
återkravsrätt enligt några remissinstanser vara motiverad i fråga om all
riskfylld verksamhet. Flera remissinstanser som i princip ansluter sig liU
utredningens förslag är kritiska mot den föreslagna avgränsningen av det område
inom vilket återkravsrätten skall kunna göras gällande. Kommerskollegium anser
sålunda att återkravsrätten bör vara generell såvitt gäller kostnaderna för
oljebekämpning. De begränsningar som utredningen föreslär är enligt

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 183

kommcrskollegium ägnade att avtrubba den enskildes
ansvarskänsla och därmed påtagligt öka riskerna för oljeutsläpp. Eftersom oljan
har samma skadliga effekt oavsett om den befordras yrkesmässigt eller ej, anser
sjöfartsverket att begränsningen tUl yrkesmässig verksamhet bör slopas också i
fräga om transport av olja pä annat sätt än med fartyg. Några remissinstanser
anser att återkravsrätt bör kunna göras gällande mot var och en som bedriver
verksamhet som avser hantering av olja, t. ex, oljeraffinaderier, varv,
bensinstationer och andra större lagerhällare. En länsstyrelse föreslär att
återkravsrätten sträcks ut tUl att gäUa också vid utsläpp av klor, fenol,
formaUn m, m, vid transport,

1 det föregående har jag redogjort för de förslag som
läggs fram i prop. 1973:140 med förslag till lag om ansvarighet för oljeskada
till sjöss m. m. Jag vill erinra om några av huvudpunkterna i den föreslagna
lagstiftningen. Enligt lagförslaget skall ägare av fartyg som för beständig
olja som last i bulk, oavsett om vällande pä fartygets sida föreligger, vara
skyldig att ersätta skada genom förorening, som orsakas av utsläpp av sådan
olja från fartyget. Under vissa förutsättningar som inte är av avgörande
betydelse i detta sammanhang gäUer motsvarande i fräga om andra fartyg. Med
fartyg jämställs varje annan flytande anordning som används lill sjöss, TUl
oljeskada hänförs bl, a, kostnad för åtgärd som har varit skäligen påkallad för
att hindra eller begränsa oljeskada genom förorening och som har vidtagits
efter det att en olycka har inträffat. Det föreskrivs uttryckligen att
ersättning för sådana åtgärder utgår också när skyldighet att vidta åtgärderna
föreligger enligt lag eller annan författning. Lagförslaget innehåller vidare
bestämmelser om rätt för fartygsägaren att begränsa sin ansvarighet tiU visst
belopp per ton av fartygets dräktighet och om försäkringsplikt.

I propositionen föreslås ocksä en lag om ersättning frän
den internationella oljeskadefonden. Enligt detta lagförslag skall 1971 års
konvention om upprättandet av en internationell fond för ersättning av
oljeskador till sjöss med vissa undantag gälla som svensk lag. Ersättning frän
fonden utgår enligt konventionen i vissa fall när ansvarighet inte föreligger
enligt 1969 ärs ansvarighetskonvention eller när den konventionen ger de
skadelidande ett otillräckligt skydd.

Av vad jag nu har sagt framgår alt staten och kommunerna,
om riksdagen bifaller de förslag som läggs fram i prop. 1973:140, kommer att
bli tillförsäkrade en mera omfattande rätt till ersättning av fartygsägare för
kostnader för oljebekämpning än räddningstjänstutredningen föreslår. Av
betydelse i detta sammanhang är bl. a. reglerna om ersättningsskyldighet
oberoende av vällande, fartygsägarens möjlighet alt begränsa sin ansvarighet,
försäkringsplikt och ersättning från den internationella oljeskadefonden.
Anledning saknas alltså att ta upp utredningens förslag i denna del till
närmare prövning.

1 detta sammanhang bör anmärkas alt internationella
överläggningar har inletts om möjligheten alt utvidga ansvarighetskonventionens
regelsystem till att gälla ocksä skador som orsakas av andra
ämnen än

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 184

beständiga oljor och att föredraganden i prop, 1973:140
anför att utvecklingen av detta arbete bör avvaktas innan stäUning tas till
frågan om införande av särskild lagstiftning om ansvarighet för skador som
orsakas av sådana ämnen. Våren 1973 påbörjades vidare ett internationellt
samarbete med syfte att skapa en konvention för Nordsjöområdet om ansvarighet
för föroreningsskador orsakade av oljeborrning på konlinentalsockeln. Det bör
enligt min mening inte komma i fräga att nu i svensk rätt införa sädana
bestämmelser om ersättning för räddningskostnaderna att resultatet av detta
internationella samarbete föregrips. Det är för övrigt tänkbart att det
internationella samarbete som pågår kan komma att leda tUl att staten och
kommunerna får en i förhällande till vad räddningstjänstutredningen föreslär
vidgad rätt till ersättning för räddningskostnader.

Utredningen föreslår, som jag nyss sagt, att återkravsrätt
skall föreligga också i fråga om kostnader för räddningstjänst med anledning av
att olja har kommit lös vid transport, lastning och lossning av olja utan
samband med fartygstrafik. Ersättningsanspråk skall kunna riktas mot den som
bedriver sådan verksamhet. Det får anses sannolikt att verksamhet av detta slag
ofta innebär betydande risker för oljeutflöden som kan föranleda betydande
bekämpningskostnader. Det kan emellertid ifrågasättas om verksamheten
härvidlag på ett avgörande sätt skiljer sig frän oljehanlering vid
raffinaderier, större industrier eller andra anläggningar där stora oljemängder
hälls i lager. Det kan ocksä hävdas att verksamhet som avser transport eller
annan hantering av t, ex, klor eller fenol är förenad med lika stora risker och
att den risk för explosioner eller bränder som föreligger vid hantering av
explosiva eller brandfarliga varor utgör skäl att föreskriva
ersättningsskyldighet för den som driver sådan verksamhet. Motsvarande
resonemang kan otvivelaktigt föras i fråga om andra riskfyUda verksamheter.
HärtiU kommer att utredningen enligt min mening inte har åstadkommit en
tillräckligt klar och entydig avgränsning av det slags verksamhet som kan
föranleda återkravsrätt.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt anser jag att del f.
n. inte finns tillräckligt underlag för en regel som innebär att riskfyllda
verksamheter av visst slag skiljs ut och förenas med ersättningsskyldighet för
räddningskostnader. Del bör vara en uppgift för brandnämnden att ägna denna fråga
särskild uppmärksamhet och att i den män utvecklingen ger anledning till ett
annat ställningstagande - lämna förslag till de författningsändringar eller
andra åtgärder som är påkallade.

Upprättade författningsförslag

I likhet med utredningen anser jag att de grundläggande
bestämmelserna om räddningstjänsten bör tillsammans med motsvarigheter till
1962 års brandlags bestämmelser om förebyggande brandförsvar tas in i en ny
brandlag. Utredningen har föreslagit att de nuvarande beteckningarna
brandstadga, brandordning, brandförsvar, brandstyrelse, brandchef, brandkär
osv, skall behällas. En sådan ordning innebär som några

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 185

remissinstanser påpekar att uttrycket brand får en mera
vidsträckt innebörd, när det används i sammanställningar som de nu nämnda än
när det förekommer ensamt eller i sammanställningar som brandsläckning och
brandsyn. De nuvarande beteckningarna är emellertid enkla och väl inarbetade.
Om man ser till omfattningen av verksamheten, kan det vidare antas att det
förebyggande brandförsvaret och brandsläckningen kommer att bli dominerande.
Jag biträder därför utredningens förslag.

1 enlighet med vad jag har anfört nu och i det föregående
har inom civildepartementet upprättats förslag till

1.
brandlag,

2.
kungörelse om
ändring i brandstadgan (1962:91).

Förslagen torde fä fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga 1',

Specialmotivering

Förslaget till brandlag 1 §

I denna paragraf anges vad som i lagen förslås med
uttrycket räddningstjänst. Vidare anges att lagen inte alls eller bara delvis
är tillämplig pä vissa verksamheter som i och för sig omfattas av begreppet
räddningstjänst.

I fråga om definitionen av begreppet räddningstjänst kan
jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen. I ett avseende
behövs dock en ytterligare kommentar. Som en förutsättning för att fråga skaU
anses vara om räddningstjänst anges i 1 § första stycket att det med hänsyn
till vissa angivna omständigheter skall vara påkallat att staten eller kommun
svarar för att räddningsåtgärder vidtas. Omständigheterna skall alltså vara
sådana att det framstår som rimligt att samhället svarar för de åtgärder som
behövs för att awäria eller begränsa skada. I 2 § åläggs kommunerna ansvaret
för räddningstjänsten. Det är emellertid angeläget att bestämmelserna i 11 § om
rätt alt företa ingrepp i annans rätt kan tillämpas också när endast t. ex. en
av luftfartsverkets flygplatsbrandkårer, personal från SJ:s hjälpberedskap
eller polisen deltar i räddningsarbetet och det oavsett om omständigheterna är
sådana att ocksä de kommunala räddningsorganen bör ingripa. Också sådana
situationer bör därför innefattas i begreppet räddningstjänst och därför nämns
särskilt det fallet att det är påkallat att staten svarar för att
räddningsålgärder vidtas.

Även utan uttrycklig föreskrift därom torde det vara klart
att begreppet räddningstjänst inte omfattar sjukvård, sjuktransporter eller
ambu-lansflygljänsl och att lagen alltså inte är tillämplig på sådan
verksamhet. I 1 § andra stycket anges däremot att lagen inte är tillämplig på
skyddsåtgärder vid atomolycka eller på sjöräddning eller fjällräddning. Det
bör

' Bilagan har uteslutits här, såvitt gäller det under 2
angivna författningsförslaget. I denna del är bilagan, frånsett några
redaktionella ändringar, likalydande méd den bilaga som är fogad vid
propositionen.

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 186

uppmärksammas att lagen alltså inte gäller ens i det
fallet att de kommunala räddningsorganen på framställning av länsstyrelsen
enligt 9 § atomskyddslagen lämnar bistånd för skyddsåtgärder som avses i
nämnda lag.

Med flygräddningstjänst avses enligt' 11 kap. 1 §
luftfartslagen åtgärder när luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt
eller fara hotar lufttrafiken. Verksamheten leds och samordnas enligt luftfartsverkets
föreskrifter av centrala flygtrafikledningen men de lokala flygtrafikledningarna
kan överta ledningen av visst flygräddningsföretag. Räddningstjänstutredningen
anser att det är uppenbart att hjälp frän de kommunala räddningsorganen kan
behövas vid luftfartsolyckor men att räddningsåtgärderna i första hand bör
ankomma på flygtrafikledningarna och de lokala flygplatsförvaltningarna.
Luftfartsverket förklarar att flygräddningstjänsten består av efterforskning
av försvunnet flygplan och räddningstjänst vid haveriplats.
Flygräddningstjänsten omfattar således enligt verket dels åtgärder som faller
in under begreppet räddningstjänst, dels verksamhet av annat slag. Den brand-
och räddningstjänstorganisation som finns vid trafikflygplatserna har enligt
vad luftfartsverket upplyser till huvuduppgift att vid haveri på eller i
närheten av flygplatsen släcka brand och rädda liv. Verket anser att den
kommunala brandchefen bör ha huvudansvaret för räddningsarbetet på
haveriplatsen. Även utan uttrycklig föreskrift därom i nya brandlagen torde
det enligt min mening vara klart att begreppet räddningstjänst omfattar
räddningsåtgärder på haveriplatsen men inte andra åtgärder vid luftfartsolycka
samt att lagens tiU-lämpningsomräde är begränsat pä motsvarande sätt. Någon
sådan föreskrift har därför inte tagits in i 1 §. Del yttersta ansvaret för
räddningstjänsten på haveriplatsen kommer att vila pä kommunerna och avgörande
för i vilken omfattning de kommunala räddningsorganen måste ingripa blir vilka
resurser för räddningstjänst som finns att tillgå pä en närbelägen flygplats.
Normalt kommer vidare brandchefen att svara för ledningen av räddningsarbetet,
när olyckan är av sådan karaktär att de kommunala räddningsorganen måste
ingripa.

Enligt vad jag har anfört i det föregående skall
tullverket svara för oljebekämpningen till sjöss samt i kustvattnen, Vänern
och Mälaren. Tullverket skall vidare svara för åtgärder mot löskomna kemikalier
i dessa vattenområden. När det gäller verksamhet av detta slag i hamn skall
ansvaret dock ligga hos kommunerna. Till viss del, t. ex. i fråga om befogenhet
att företa ingrepp i annans rätt och tjänsteplikt i vissa katastrofsituationer,
bör brandlagen vara tillämplig också på tullverkets verksamhet. Föreskriften i
I § tredje stycket har avfattats i enlighet med vad jag nu har anfört. I
stället för ordet kemikalier används dock, liksom i 11 § lagen om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg, uttrycket annat som är skadligt. Det har inte
ansetts erforderligt att i brandlagen definiera begreppet olja eller begreppet
annat som är skadligt. Begreppen bör tolkas mot bakgrund av definitionen på
begreppet räddningstjänst. Begreppet olja definieras både i lagen om åtgärder
mot vattenförorering från fartyg och i den lag om ansvarighet för oljeskada
till sjöss som föreslås i prop. 1973:140. Enligt förstnämnda lag meddelar
Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer föreskrifter om vad som
förstås med uttrycket annat som är

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 187

skadligt. Dessa bestämningar kan tjäna till ledning också
i det sammanhang som nu är i fräga men de bör inte betraktas som avgörande.
Till avgränsningen av begreppet hamn återkommer jag i specialmotiveringen till
4 a § brandstadgan.

1 denna paragraf, vilken motsvarar 1 § första stycket 1962
års brandlag, slås fast att det är en kommunal uppgift att svara för
räddningstjänsten. Länsstyrelsens ansvar för ledningen av räddningstjänsten
vid katastrofer anges i 12 § nya brandlagen.

Enligt 1 § första stycket 1962 års brandlag skall varje
kommun hålla ett brandförsvar som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet
mot skada av brand. Skyldigheten avser såväl brandförebyggande verksamhet som
släckning och begränsning av brand samt räddning av liv och egendom i samband
med brand. Brandsläckning m. m. men inte den förebyggande verksamheten
innefattas enligt 1 § nya brandlagen i begreppet räddningstjänst. Av 12 §
brandstadgan, som innehåller bestämmelser om brandsyn, framgår att syftet med
den förebyggande verksamheten är såväl att hindra att brand uppstår som att,
genom åtgärder som vidtas pä förhand, hindra att brand medför skada.
Kommunernas ansvar för räddningstjänsten i dess helhet och för den
brandförebyggande verksamheten anges i 2 § nya biandlagen genom en föreskrift
om att varje kommun skall hålla ett brandförsvar, som tillfredsställer skähga
anspråk på effektiv räddningstjänst samt pä förebyggande åtgärder mot brand.

3och4§§

Dessa paragrafer överensstämmer med 1 § andra stycket
resp. 2 § 1962 ärs brandlag. Med hänsyn till brandförsvarets vidgade uppgifter
föreskrivs dock i 4 § att deltidsanställd personal skall ha förbundit sig att
fullgöra inte bara som f. n. brandtjänst utan ocksä annan räddningstjänst. 1
detta sammanhang kan anmärkas att sädan avtalsbunden brandkär som avses i 4 §
1962 ärs brandlag anses som kommunal brandkår. Motsvarande avses gälla enligt
nya brandlagen. Det får till följd alt kravet på anställning kommer all gälla
också i fräga om personal i sädan brandkår m. m. som avses i 6 § nya lagen. 1 4
§ ställs det inte upp något krav pä all brandslyrkan i en kommun av viss
storlek skall enbart eller till viss del bestå av heltidsanställd personal. Jag
vill i detta sammanhang erinra om brandlagsrevisionens uttalande att en på
deltidsanställd personal byggd brandkär är tillfyllest upp lill den gräns, där
antingen effektiviteten eller antalet utryckningar gör heltidsanställd
personal nödvändig. Departementschefen anförde i prop. 1962:12 (s. 68) att man
i varje kommun måste undersöka vilka krav pä snabb insats av brandkåren och
teknisk kunnighet hos personalen som föranleds av brandriskerna och den
utrustning som behövs med hänsyn till dessa risker och att man därefter får ta
ställning till om dessa krav kan tillgodoses med deltidsanställd personal.
Detta uttalande

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 188

bör enligt min mening vara vägledande också när kommunerna
får ansvaret för räddningstjänsten i övrigt.

5§

1 fråga om denna paragraf, vilken motsvarar 3 § 1962 års
brandlag, kan jag hänvisa till vad jag i den allmänna motiveringen har anfört
om kommunernas behov av utrustning. Eftersom skogsbrandbevakningen sedan länge
ombesörjs med flyg, synes det inte längre vara nödvändigt att ange alt
kommunernas skyldigheter inte avser skogsbrandtorn.

Denna paragraf motsvarar 4 § 1962 års brandlag. I den
allmänna motiveringen har jag ingående redovisat mina överväganden i fråga om
förutsättningarna för att en kommun skall kunna befrias från skyldigheten att
hälla brandkår. Avtal eller kommunalt beslut som avses i paragrafen skall, som
framgår av mitt förslag till ändring i 4 § brandstadgan, redovisas i
brandordningen. Länsstyrelsens prövning avses liksom hittills ske i samband med
fastställelse av brandordningen eller av ändring i denna. Med uttrycket annan
brandkär avses industribrandkår, statlig brandkår (t. ex. brandkår vid större
trafikflygplats) eller s. k. frivillig brandkår. Oljesaneringsföretag,
entreprenadföretag osv., som enligt avtal skall delta i räddningstjänsten,
inbegrips i uttrycket annat räddningsorgan.

I andra
stycket sägs att vad i lagen föreskrivs om kommunal brandkår äger motsvarande
tillämpning pä brandkår, annat räddningsorgan och kommunalt verk som avses i
första stycket. Av denna föreskrift följer strängt taget att en kommun som har
träffat avtal om hjälp från en industribrandkår, som på grund av avtal ingår i
en annan kommuns räddningstjänstorganisation, skulle kunna helt befrias från
skyldigheten alt hälla egen brandkär. En sådan tillämpning är självfallet inte
avsedd. Jag anser emellertid att det inte är nödvändigt att markera detta genom
en särskild föreskrift. Jag har i specialmotiveringen till 4 § berört en konsekvens
av föreskriften i 6 § andra stycket. Denna föreskrift har betydelse också för
tillämpningen av 8, 9, 12, 19, 22 och 24 §§ brandlagen.

7 §

Denna paragraf överensstämmer, bortsett från några
språkliga justeringar, med 5 § 1962 års brandlag.

8 § första stycket har inte nägon motsvarighet i 1962 års
brandlag. Andra och tredje styckena motsvarar 6 § 1962 års brandlag. Motiven
för

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 189

bestämmelserna i 8 § första och andra styckena har i
huvudsak redovisats i den allmänna motiveringen. Den närmare utformningen av
paragrafen bör emellertid kommenteras i vissa hänseenden.

Pä grund av 6 § andra stycket kommer uttrycket den
kommunala brandkåren i 8 § första stycket att avse inte bara brandkår som kommunen
själv har satt upp utan också t. ex. industribrandkår eller annat räddningsorgan
som enligt avtal svarar för räddningstjänst av det slag som det är fråga om
inom den del av kommunen där räddningsålgärder behövs.

Innebörden av uttrycket tillfälligt icke kan ingripa är
densamma som i 6 § första stycket 1962 års brandlag. Det skall alltså vara
fråga om en tillfällig orsak som sjukdom, fordonsskador, snöhinder e. d.
Däremot avses inte en sådan omständighet som att den kommunala brandkåren till
följd av alt avståndet är för stort inte kan ingripa snabbt nog.

Huvudregeln är att beslut enligt första stycket skall
fattas av brandchefen. Motsvarande gäller i fråga om framställning enligt
andra stycket. Om brandchefens beslut inte kan avvaktas, har emellertid den som
är i hans ställe samma befogenhet. Med den som är i branchefens ställe avses
vice brandchef eller annan som i brandchefens ställe för befälet över den
kommunala brandstyrkan på olycksplatsen eller tjänstgör som jourhavande
brandbefäl i kommunen. Det innebär att befogenheten kan tillkomma inte bara
vice brandchef eller brandbefäi i brandkår som kommunen själv har satt upp utan
också t. ex. chefen för en industribrandkår som på grund av avtal ingår i den
kommunala räddningstjänstorganisationen.

Enligt 6 § första stycket 1962 års brandlag är annan
kommun skyldig att lämna släckningshjälp i den utsträckning som brandchefen i
den kommunen anser möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet
åsidosätts. I enlighet med räddningstjänstutredningens förslag, vilket lämnats
utan erinran av remissinstanserna, har den särskUda hänvisningen till den
hjälpande kommunens egen säkerhet lagits bort. Någon ändring i sak är inte
avsedd.

I 8 § andra stycket finns en motsvarighet till den regel
om ersättning till kommun för släckningshjälp som finns i 6 § andra stycket
1962 ärs brandlag. Motsvarande regel har inte ansetts böra gälla i fall som
avses i 8 § första stycket. Det kan vara lämpligt att grunder för ersättningens
bestämmande tas in i avtal som avses i 6 § första stycket nya lagen. Uppstår i
fall som avses i 8 § första stycket tvist om ersättningen, fär den i sista hand
lösas av allmän domstol.

Paragrafen motsvarar 9 § 1 mom. brandstadgan. En
bestämmelse om vem som utövar befälet vid räddningstjänst har ansetts ha sin
naturliga plats i lagen. I fräga om motiven för bestämmelsen hänvisar jag till
vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Jag vill framhålla att bestämmelsen avser bara det fallet
att den kommunala brandstyrkan tillsammans med annat räddningsorgan deltar i
räddningsarbetet. Med annat räddningsorgan avses i detta sammanhang

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 190

bl. a. sådan brandkår brandkår i annan kommun,
industribrandkär eller flygplatsbrandkår som inte är bunden av avtal enligt 6
§. Hit hör också t. ex. personal frän SJ:s hjälpberedskap.

Som framgår av vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen om befogenhet alt företa ingrepp i annans rätt bör fråga kunna
anses vara om räddningstjänst, även om inte den kommunala brandstyrkan men väl
ett annat samhällsorgan t. ex. polisen eller SJ:s hjälpberedskap - deltar i
arbetet. Det är självfallet uteslutet att i delta sammanhang reglera
befälsrätten för sådana fall.

10 §

Paragrafen stämmer i huvudsak överens med 7 § 1962 ärs
brandlag. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör de nuvarande
bestämmelserna om tjänsteplikt vid brand behållas, även om länsstyrelsen ges
befogenhet att i vissa katastrofsituationer förordna om tjänsteplikt oavsett
olyckans art (se 12 §).

Föreskrifterna i andra stycket om brandvärnet innebär i
tvä hänseenden ändring i förhållande till vad som gäller f. n. Det föreskrivs
sålunda, i enlighet med utredningens förslag som remissinstanserna lämnat utan
erinran, att den som har tagits ut för tjänstgöring i brandvärnet är skyldig
att delta också i annan räddningstjänst än brandsläckning och att rätt till
ersättning skall föreligga inte bara för deltagande i brandsläckning och annan
räddningstjänst utan ocksä för deltagande i övning med brandvärnet.

11 §

Paragrafen som motsvarar 12 § 1962 ärs brandlag rör frågan
om befogenhet att vid räddningstjänst företa ingrepp i annans rätt. Mina
överväganden i denna fräga har jag redovisat ingående i den allmänna
motiveringen. Beträffande uttrycket den som utövar befälet vid räddningstjänst
vill jag ocksä hänvisa till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 9 §.
Frågan om rätt till ersättning i vissa fall för kostnad och skada till följd av
ingreppet kommer jag att ta upp i specialmotiveringen till 19 §. Befogenheten
att företa ingrepp av detta slag när länsstyrelsen har tagit ledningen av
räddningstjänsten behandlas i 13 §.

Liksom i 1962 ärs brandlag ges i 11 § en rad exempel på
ingrepp som kan fä göras med stöd av paragrafen. Exemplifieringen är inte
avsedd att vara uttömmande.

Genom föreskriften i tredje stycket klargörs att denna
paragraf kan tillämpas också vid räddningstjänst (oljebekämpning till sjöss m.
m.) som skall ankomma pä tullverkets kustbevakning. Förbud eller föreläggande
som avses i 11 § lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg bör dock
inte få meddelas med stöd av 1 1 § brandlagen. Särskild föreskrift därom ges i
denna paragraf. Eftersom föreskriften bör gälla också vid oljebekämpning m, m.
i hamn, har den tagits in i ell särskilt stycke.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 191

l2och 13 §§

Dessa bestämmelser avser räddningstjänsten vid nödlägen
som kräver särskilt omfattande räddningsåtgärder, katastrofer, och saknar
motsvarighet i 1962 ärs brandlag. Jag vill inskränka mig till att ta upp några
detaljfrågor. I övrigt hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen.

Endast när det gäller befogenheten alt företa ingrepp i
annans rätt har det ansetts möjligt och lämpligt att i lagen reglera
förhållandet mellan länsstyrelsen och befälhavaren på olycksplatsen.

Av 12 § första stycket sammanställt med 4 och 6 §§ följer
att länsstyrelsen vid en katastrof kan ta i anspråk samtliga kommunala
räddningstjänstorganisationer i länet, således också t. ex, alla avtalsbundna
brandkårer eller andra räddningsorgan m, m, som avses i 6 § första stycket.

Av 12 § tredje stycket följer att förordnande om
tjänsteplikt kan meddelas också för deltagande i räddningstjänst som ankommer
pä tullverkets kustbevakning.

14 §

Enligt 8 § första stycket 1962 ärs brandlag är ägare eller
innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning skyldig att anskaffa och
underhälla erforderliga brand- och livräddningsredskap samt att i övrigt vidta
nödiga åtgärder för att förebygga och bekämpa brand, i den män de inte medför
oskälig kostnad. Kontroll av att ägaren eller innehavaren har fullgjort sina
skyldigheter sker genom brandsyn. Enligt 12 § 1 mom. brandstadgan förrättas
regelbunden brandsyn på sädana byggnader, upplag och andra anläggningar som är
särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större antal
människor. För tillsyn efter brand skall ägaren eller innehavaren enligt 8 §
första stycket 1962 års brandlag tillhandahålla erforderlig personal.

Utredningen föreslär att föreskrifter om skyldighet för
ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning att vidta förebyggande
åtgärder tas in i en ny brandlag. Vad gäller ägares eller innehavares
skyldighet att svara för tillsyn föreslär utredningen en vidgning i förhållande
till vad som nu gäller. Sådan skyldighet skall enligt utredningens förslag avse
också ägare eller innehavare av fastighet. Skyldigheten skall vidare avse inte
bara tillsyn efter brand utan också tillsyn efter annat nödläge.
Remissinstanserna har lämnat utredningens förslag utan erinran.

Första stycket i denna paragraf har i huvudsak utformats i
enlighet med räddningstjänstutredningens förslag. Det innebär att skyldighet
att vidta förebyggande åtgärder liksom hittills föreskrivs endast i fräga om
brand. Föreskriften om tillsyn efter det att räddningsarbetet har avslutats har
däremot utvidgats till att omfatta också annat nödläge än brand.
Tillsynsskyldighet har lagts också på ägare eller innehavare av fastighet.

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 192

Bestämmelsen avser det fallet att risken för ytterligare
skada inte kan motverkas genom ytterligare räddningsåtgärder eller anses så
obetydlig att det inte är motiverat att fortsätta räddningsarbetet. Frågan om
tillsyn och bevakning behövs i en sådan situation bör prövas av den som fört
befälet vid räddningsarbetet. Andra stycket motsvarar 8 § andra stycket 1962
års brandlag.

15§

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1962 ärs
brandlag, ger länsstyrelsen befogenhet att ålägga ägare eller innehavare av
viss anläggning att hälla beredskap med personal och utrustning. 1 fråga om de
skäl som ligger till grund för bestämmelsen hänvisar jag till vad jag har
anfört i den allmänna motiveringen.

De anläggningar som avses i paragrafen är av skiftande
slag. Det kan t. ex. vara fråga om en fabrik e. d. där en hälso- och
miljöfarlig vara tillverkas, bearbetas eller används, om en lageranläggning, om
en hamn eller om en anläggning för omhändertagande eller destruktion. Vid prövning
av om skyldighet att hålla beredskap bör åläggas bör hänsyn tas inte bara till
de risker som den egentliga verksamheten vid anläggningen medför utan ocksä
till de risker som kan föreligga i samband med att varan lastas eller lossas
vid anläggningen. I viss utsträckning bör hänsyn tas också till exempelvis
risken för att ett haveri med allvarliga följder inträffar i inseglingsområdet
till en hamn. Möjligheten att föreskriva skyldighet att hålla beredskap har
därför knutits lill risken för att det i samband med verksamheten vid en viss
anläggning inträffar ett utflöde som kan orsaka skada.

Förevarande paragraf är sä utformad att den kan tillämpas
ocksä när det är möjligt att med stöd av annan lagstiftning ålägga skyldighet
att hälla beredskap med personal och utrustning. Anledningen härtill är dels
att det är osäkert i vilken utsträckning annan lagstiftning medger att sådant
åläggande meddelas, dels att den omständigheten att man inte har utnyttjat de
möjligheter som kan finnas enligt annan lagstiftning inte behöver betyda att
skäl saknas att föreskriva skyldighet att hälla beredskap. Det är emellertid av
största vikt att länsstyrelsen, innan beslut om skyldighet att hälla beredskap
meddelas, undersöker om likartad föreskrift redan har meddelats med stöd av
annan lagstiftning. När så är fallet, bör det noga övervägas om det finns skäl
att dessutom föreskriva skyldighet att hälla sådan beredskap som avses i denna
paragraf. Självfallet måste länsstyrelsen ocksä se till alt beslut om
skyldighet att hålla beredskap inte kommer att strida mot eller försvåra
tillämpningen av föreskrift som har meddelats med stöd av annan lagstiftning.

Med anledning av vad Svenska brandförsvarsföreningen anför
i sitt remissyttrande vill jag framhålla att paragrafen inte utgör hinder mot
att anläggningens ägare eller innehavare anlitar ett särskilt företag för
beredskapen. Det kan emellertid ifrågasättas om det i normalfallet blir möjligt
att med ett sådant arrangemang tUlgodose intresset av ett snabbt

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 I93

ingripande. Även om en sådan lösning väljs, blir det
anläggningens ägare eller innehavare som ytterst ansvarar för alt beredskapen
upprätthälls.

Länsstyrelsen
fär föreskriva skyldighet alt hålla beredskap endast om samråd har skett med
den till naturvårdsverket knutna produktkontrollnämnden. Jag vill betona att
länsstyrelsen ofta kan ha anledning att samräda med andra myndigheter t. ex.
generaltullstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, industriverket eller statens
brandnämnd.

16 och 17 §§

Dessa bestämmelser överensstämmer i sak med 8 resp. 9 §
1962 års brandlag. Uttrycket brandförsvar i 16 § avser dock inte bara som i
1962 års brandlag förebyggande åtgärder mot brand och brandsläckning utan också
annan räddningstjänst än brandsläckning.

18 §

Denna paragraf motsvarar 11 § 1962 ärs brandlag.

19 §

I 1922 §§ ges regler om ersättning för medverkan vid
räddningstjänst. I 19 § finns bestämmelser om ersättning av staten eller
kommun till den som har deltagit i räddningstjänst eller ställt utrustning till
förfogande. Enligt 20 § skall i vissa fall staten i stället för kommunen svara
för ersättning som avses i 19 §. I 21 § finns föreskrifter om rätt för kommun
till ersättning av staten för kostnader för räddningstjänst m. m. Bestämmelser
om undantag frän vad som föreskrivs i 19 och 20 §§ har tagits in i 22 §.

Enligt 13 § 1962 års brandlag kan den som har deltagit i
eller på annat sätt varit verksam för släckning av brand (dvs. tillhandahållit
transportmedel, redskap o. d.) eller som deltagit i övning med brandstyrka fä
ersättning av statsmedel för skada. När det gäller släckning av skogsbrand kan
sädan ersättning utgå också för utfört arbete. Närmare bestämmelser om
ersättning enligt 13 § finns i kungörelsen (1962:607) om ersättning på grund av
verksamhet för brandsläckning m. m. (ersättningskungörelsen). Bestämmelserna i
19 och 22 §§ bygger i stor utsträckning pä de principer som ligger till grund
för ersätlningskungörelsen. Anledningen lill att bestämmelserna, vilka främst
avser förutsättningarna för ersättning, har ansetts böra tas in i nya
brandlagen är bl. a. att ersättningsskyldigheten till viss del har lagts på
kommunerna. Avsikten är dock att närmare bestämmelser om grunderna för
ersättningens bestämmande och om förfarandet vid prövning av ersättningsanspråk
skall meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Föreskrift härom har tagits in i 22 §.

Ersättning för kroppsskada skall, i likhet med vad som
enligt 13 § 1962 års brandlag och ersättningskungörelsen gäller vid brand,
enligt 19 §

13 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 194

utgä av statsmedel. Jag ämnar föreslå Kungl. Maj:t att
ersättningen skall utgå i samma ordning som enligt 2 § ersätlningskungörelsen,
dvs. enligt bestämmelserna i förordningen (1954:249) om ersättning i anledning
av kroppsskada ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret. Det innebär att
personskadorna kommer att ersättas i huvudsak efter yrkesskadeförsäkringens
grunder.

Skyldigheten att utge ersättning för skada pä kläder eller
andra personliga tillhörigheter har i enlighet med utredningens förslag,
vilket remissinstanserna lämnat utan erinran, flyttats över pä kommunen. I
fräga om skälen för denna ändring hänvisar jag till vad i det följande anförs
om ersättning för arbete. Under skada inbegrips naturligtvis också det fallet
att egendomen går förlorad. Bestämmelserna om ersättning för personskada eller
skada på kläder m.m. avser i princip var och en som har deltagit i
räddningstjänst eller i övning med kommunal brandstyrka, således även den som
har deltagit i tjänsten. 1 22 § föreskrivs vissa undantag härifrån.

Den som utan att tillhöra brandkår eller brandvärn har
deltagit i släckning av skogsbrand är enligt 3 § ersätlningskungörelsen
berättigad till ersättning av statsmedel med det belopp för timme som
motsvarar senast avtalad allmän tidlön, förhöjd med 25 %, för skogsarbete i
orten. Ersättning utgår bara för deltagande som har pågått i minst tvä timmar.
Kostnader för resa och uppehälle ersätts också.

Räddningstjänstutredningen
anser att var och en som har deltagit i räddningstjänst bör vara berättigad
till ersättning för sin arbetsprestation. Detta bör gälla oavsett om det är
fråga om skogsbrand, annan brand eller annat nödläge än brand och oavsett om
deltagandet skett på grund av tjänsteplikt eller frivilligt. Ersättning bör
enligt utredningen utgä efter samma normer för deltagande i annan
räddningstjänst som för deltagande i brandsläckning. För att ersättningen skall
kunna hällas aktuell i förhållande till löneläget på den allmänna
arbetsmarknaden, bör den enligt utredningen anknytas till den betalning som
utgår till den som där har motsvarande arbetsuppgifter. Utredningen anser
därför att ersättningen bör utgå efter de grunder som gäller för
deltidsanställda brandmän vid utryckning. Enligt utredningen bör den nuvarande
"tvätimmarsregeln" behållas. Ersättning bör vidare utgå för
kostnader för resa och uppehälle. Med hänsyn till bl. a. det system för
finansiering av kommunernas räddningstjänst som utredningen föreslär och som
jag har redovisat i den allmänna motiveringen anser utredningen att kommunerna
bör svara för ifrågavarande ersättningar. Utredningens förslag är utformat i
enlighet med det anförda. Förslaget har inte föranlett några erinringar frän
remissinstanserna.

Den som frivilligt eller pä grund av den tjänsteplikt som
enligt 10 § första stycket nya brandlagen gäller vid brand har deltagit i
räddningstjänst och inte tillhör brandvärn är enligt 19 § berättigad till
ersättning av kommunen för arbete och tidspillan samt för kostnad för resa och
uppehälle. Bestämmelsen avser alltså inte ersättning till exempelvis brandkärspersonalen
eller brandvärnsman. Bestämmelser om ersättning

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 195

till brandvärnsman finns i 10 § andra stycket. Enligt
ersättningskungörelsen utgår ersättning för arbete m.m. bara vid
skogsbrandsläckning. I likhet med utredningen har jag emellertid inte funnit
det motiverat att göra skillnad mellan den som deltar i skogsbrandsläckning och
den som deltar i annan räddningstjänst. När rätt till ersättning införs för
deltagande också i annan räddningstjänst än skogsbrand, saknas anledning att
som enligt 3 § ersätlningskungörelsen anknyta till löneläget för skogsarbetare
i orten. Jag avser därför att föreslå Kungl. Maj:t att ersättning skall utgå
efter de grunder som gäller för deltidsanställda brandmän vid utryckning.
Ersättning bör dock liksom enligt ersättningskungörelsen utgå endast för
deltagande som har pågätt minst tvä limmar. Den ordning som jag sålunda avser
att föreslå överensstämmer med utredningens förslag, vilket remissinstanserna
lämnat ulan erinran. Jag återkommer i specialmotiveringen till 22 § lill
frågan om undantag i vissa fall från regeln om rätt till ersättning för arbete
m. m. När kommunerna fär ansvaret för räddningstjänsten, bör enligt min mening
kommunerna i princip svara för alla kostnader för räddningstjänsten vid etl
visst nödläge. De kostnader som uppkommer för kommunerna pä grund av
föreskrifterna om skyldighet att svara för skada pä de deltagandes kläder och
personliga tillhörigheler i övrigt samt för ersättning till frivilliga och
tjänstepliktiga för arbete m. m. kan antas bli ganska blygsamma. I den allmänna
motiveringen har jag vidare förordat att kommunerna i vissa fall skall ha rätt
lill ersättning av statsmedel för kostnader för räddningstjänst. Bestämmelser
härom ges i 21 §. Pä grund av det anförda har i enlighet med utredningens
förslag skyldigheten att utge ersättning för skador på kläder och personliga
tillhörigheter i övrigt samt för arbete m. m. flyttats över pä kommunerna.

Enligt 13 § 1962 års brandlag samt 1 och 2 §§
ersättningskungörelsen utgår ersättning av statsmedel för bl. a. skada pä eller
förlust av transportmedel och redskap som har tillhandahållits vid
brandsläckning av statsmedel med belopp motsvarande värdet av skadan eller
förlusten. När transportmedel eller redskap enligt 12 § 1962 ärs brandlag har
ställts till förfogande vid släckning av skogsbrand, är ägaren eller
innehavaren enligt 4 § ersättningskungörelsen dessutom berättigad tUl skälig
ersättning för förlorad avkastning eller nytta och för kostnader för
drivmedel, lega av fordonsförare o. d.

1941 års
brandförsvarsutredning anförde (SOU 1942:10 s. 101) alt del fär anses som en
komplettering av den kommunala brandmaterielen när hästar, fordon, båtar e. d.
las i anspråk för brandväsendets räkning. Kommunen bör därför utge ersättning
för den skada som genom ingreppet åsamkas ägaren. Ingrepp som företas på annans
egendom utan att avse komplettering av den kommunala brandutrustningen borde
enligt brandförsvarsutredningen bäras av den till vars förmån ingreppet gjorts.
I prop. 1944:265 anförde föredragande departementschefen att det var nödvändigt
att lämna de ersättningsfrågor som föranleds av ingreppen utanför
lagstiftningen. Han ansåg det inte möjligt att finna en lösning efter
schematiska grunder. Alt lägga ett vidsträckt ansvar på kommunerna skulle
kunna leda lill föga tilltalande eller i vart fall svåröverskådliga
konsekvenser.

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 196

De ersättningsfrågor som enligt vad jag nu har redovisat
diskuterades vid tillkomsten av 1944 ärs brandlagstiftning berördes inte närmare
under förarbetena till 1962 ärs brandlag. Brandförsvarsutredningens uttalande
anses alltjämt som vägledande (jfr Karlgren: Skadeständsrätt, femte upplagan,
s. 89 och 180). Kommunen anses alltså vara skyldig att utge ersättning för
skada på egendom som tas i anspråk som komplettering av den kommunala
utrustningen. Till följd av en undantagsbestämmelse i 6 §
ersättningskungörelsen utgår därför inte ersättning av statsmedel för sådan
skada,

Räddningstjänstulredningen
anför att skyldigheten för enskild att vid nödläge ställa transportmedel eller
redskap till förfogande bör vara förenad med rätt lill ersättning från
kommunen. Anledning saknas att ha skilda regler för skogsbrandsläckning och för
annan räddningstjänst. Ersättning bör enligt utredningen utgä för skada och
förlust samt för nyttjandet. Frågan om rätt till ersättning för sådana ingrepp
i annans rätt som inte innebär att transportmedel eller redskap tas i anspråk
är enligt utredningen av sädan natur att den inte kan lösas i detta sammanhang.
Utredningen anser att uttalandena vid tillkomsten av 1944 ärs brandlag
fortfarande bör vara vägledande för rättstillämpningen. Utredningens förslag,
vilket är utformat i enlighet med del anförda, har inte föranlett några
erinringar vid remissbehandlingen.

Bestämmelsen
i 19 § andra stycket innebär att regeln om kommunens skyldighet alt ersätta
skada på egendom som tas i anspråk som komplettering av kommunens utrustning
lagfästs. Uttrycklig föreskrift ges om att ersättningsskyldigheten också avser
förlorad avkastning eller nytta samt kostnader med anledning av att
utrustningen har tillhandahållits. Under skada inbegrips naturligtvis ocksä
det fallet att utrustningen går förlorad. Av 22 § framgår att vissa undantag
skall gälla frän regeln om kommuns ersättningsskyldighet.

Av skäl som berördes redan vid tillkomsten av 1944 ärs
brandlagstiftning har det inte ansetts möjligt att reglera de
ersättningsfrågor som uppkommer när ingreppet inte avser komplettering av
utrustning.

Det bör
anmärkas att bestämmelserna i 19 § är sä utformade att de, i den män annat ej
föreskrivs i 22 §, blir tillämpliga vid all verksamhet som är att anse som
räddningstjänst i lagens mening. De kommer alltså att gälla exempelvis om
utrustning tas i anspråk när endast polispersonal deltar i räddningsarbetet.
Detta är motiverat med hänsyn till all räddningstjänst enligt lagen är en
kommunal uppgift. Kommunens skyldighet att utge ersättning bör därför inte vara
beroende av om den kommunala räddningstjänstorganisationen deltar i arbetet.
Till frågan om ersättning vid katastrofer och vid räddningstjänst som ankommer
på tullverkets kustbevakning återkommer jag i specialmotiveringen till 20 §.

20 §

För det fallet att länsstyrelsen med stöd av 12 § första
stycket har övertagit ledningen av räddningstjänsten föreskrivs i 20 § första
stycket

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 197

att all ersättning som avses i 19 § skaU utgä av
statsmedel. Detsamma skall gälla i fräga om ersättning till kommun för sädan
tillfällig hjälp som avses i 8 § andra stycket. Av praktiska skäl föreskrivs
att regeln om att ersättningsskyldigheten skall övergå pä statsverket skall
gälla också när rätt till ersättning har uppkommit innan länsstyrelsen övertog
ledningen. Enligt 20 § andra stycket är vidare kommun vars brandstyrka pä grund
av länsstyrelsens förordnande med stöd av 12 § första stycket har deltagit i
räddningstjänsten berättigad lill ersättning av statsmedel för kostnaderna. I
den män annat inte följer av 21 § fär däremot den kommun i vilken
räddningsarbetet har ägt rum själv stå för sina kostnader.

I 20 § tredje stycket föreskrivs att 19 § är tillämplig
också i fräga om sådan räddningstjänst som ankommer på tullverkets
kustbevakning. Självfallet skall ersättningen i sådant fall utgä av statsmedel.

Bestämmelserna i 20 § överensstämmer i huvudsak med
räddningstjänstutredningens förslag, vilket remissinstanserna har lämnat ulan
erinran.

21 §

I fråga om denna paragraf, vilken innehåller bestämmelser
om rätt för kommun tiU ersättning av statsverket, hänvisar jag lill vad jag har
anfört i den allmänna motiveringen. Beträffande räddningstjänst med anledning
av skogsbrand föreskrivs att ersättning inte utgår, om räddningstjänsten har
avsett att avvärja eller begränsa skada på egendom som kommunen äger eller
innehar. En motsvarande inskränkning i rätten till ersättning av staten följer
f. n. av 6 § ersätlningskungörelsen. Det har däremot inte ansetts motiverat att
pä detta sätt begränsa kommuns rätt till ersättning för räddningstjänst med
anledning av oljeutflöde till sjöss eller i kustvattnen m. m.

Med skogsbrand jämställs f. n. enligt 2 §
ersättningskungörelsen jordbrand samt brand i stubbåker, torvmosse, gräsmark
eller ljungmark. Som brandsläckning anses vidare åtgärder för att hindra
skogsbrands spridning till annan egendom än skogsmark. Jag ämnar föreslå Kungl.
Maj:t alt motsvarande föreskrifter meddelas med stöd av det bemyndigande som
ges i 22 § tredje stycket nya brandlagen. Det ankommer vidare på Kungl. Maj:t
all bestämma vilken myndighet som skall pröva frågor om ersättning enligt 21 §
första stycket. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen är avsikten att dessa
ärenden skall handläggas av statens brandnämnd.

22 §

Ersättning enhgt ersätlningskungörelsen utgår inte, när
förordnande om verksamhet för brandsläckning har meddelats med stöd av bestämmelse
i annan författning än brandlagen eller brandstadgan (6 §). Annan ersättning
än ersättning för kroppsskada utgår inte på grund av

s. 198 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 198

verksamhet för brandsläckning som skett ulan begäran och
som måste anses ha varit uppenbart opåkallad eller som avsett att skydda den
medverkande själv eller hans familj eller egendom som de äger eller innehar.
Den som pä grund av tjänst eller eljest enligt avtal är berättigad lUl
ersättning för skada pä egendom eller för verksamhet för brandsläckning eller
som har fått sådan ersättning av annan har inte rätt att fä ytterligare
ersättning enligt ersätlningskungörelsen.

Räddningstjänstutredningen föreslär all motsvarande
inskränkningar i rätten till ersättning skall gälla också i fortsättningen.
Förslaget har inte föranlett några erinringar från remissinstanserna.

Som jag nämnt i det föregående bygger bestämmelserna i 22
§ nya brandlagen på vad som gäller enligt ersättningskungörelsen. Föreskriften
i första stycket 1 synes inte fordra nägon annan kommentar än en erinran om att
med brandbefäl förstås inte bara brandchef, vice brandchef och befäl i brandkär
som kommunen själv har satt upp utan ocksä befäl i sädan brandkär e. d. som
avses i 6 § första stycket.

Med en
persons familj förstås i 6 § ersättningskungörelsen släktingar som sammanbor
med honom, oavsett hur avlägsen släktskapen är. För tydlighetens skuU har i 22
§ första stycket 2 valts en lösning efter förebild av jävsbestämmelsen i 4 § I
förvaltningslagen. Med ägare bör jämställas den som innehar en väsentUg andel i
ett företag och som har ett väsentligt inflytande över förelagels verksamhet
(jfr 11 § förmånsrättslagen, 1970:979). Uttrycklig föreskrift härom har inte
ansetts nödvändig.

Det fallet
all en juridisk person tillhandahåUer utrustning för räddningstjänst som avser
att skydda en delägare som har ett väsentligt inflytande över den juridiska
personens verksamhet eller egendom som en sådan delägare äger eUer innehar har
ansetts vara av endast teoretiskt intresse. Del har därför inte ansetts
nödvändigt all i första stycket 3 föreskriva att ersättning inte skall utgä i
sädana situationer. I detta sammanhang bör anmärkas att ersättning enligt 1921
§§ inte kan utgå lill huvudman för brandkår e. d. som avses i 6 § första stycket.
När endast en industribrandkär som inte ingår i kommunens brandstyrka utför
räddningsarbete, är enligt vad jag har anfört i den allmänna motiveringen inte
fråga om räddningstjänst i lagens mening. Om en sådan industribrandkär
tillsammans med kommunens brandstyrka deltar i räddningsarbete, blir
industribrandkärens huvudman berättigad till ersättning pä samma sätt som en
annan juridisk person som har tillhandahållit utrustning för räddningstjänst.
Om annat inte följer av de föreskrifter som redovisas i det följande, kan
vidare personalen i industribrandkåren bli berättigad till ersättning pä samma
sätt som annan personal som friviUigt eller pä grund av tjänsteplikt deltar i
räddningstjänst.

Av föreskriften i 22 § första stycket 4 följer att
ersättning enligt nya brandlagen inte kan utgå exempelvis till krigsmaklen för
militär hjälp, till civilförsvaret för utrustning som har ställts till
förfogande enligt förordnande av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen med stöd av
civilförsvars-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 '99

kungörelsen eller lill polisen när polisen har deltagit i
räddningstjänst på grund av sina skyldigheter enligt polisinstruktionen.
Ersättning kan inte heller utgä tUl militär personal som deltar på grund av
beslut om att mUitär hjälp skaU lämnas, till polispersonal som deltar i
enlighet med sina skyldigheter enligt poUsinstruktionen eller till personal
inom tullverkets kustbevakning som deltar i sädan räddningstjänst som enligt
föreskrift i instruktionen för tullverket ankommer på verket. Däremot kan
ersättning utgä till civilförsvarspersonal som deltar frivilligt eller som las
i anspråk enligt brandlagens tjänstepliktsbestämmelser. Vad jag nu har sagt
utgör självfallet inte hinder mot att civilförsvarsstyrelsen föreskriver att
ersättning skaU utgå för utlåning av utrustning i andra fall än som nyss
nämnts. Jag avser att föreslå Kungl. Maj:l att föreskrifter meddelas om
ersättning frän annan huvudtitel än försvarshuvudtiteln till krigsmakten för
mihtär hjälp.

Enligt kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för
medverkan i flygräddningstjänst kan ersättning av statsmedel utgä för
kroppsskada, skada pä kläder m. m. saml för tillhandahållande av
transportmedel, redskap eUer annan förnödenhet. Den som är berättigad till
eller har fått ersättning av annan kan inte fä ytteriigare ersättning av
statsmedel enligt kungörelsen (5 §). Till den del flygräddningstjänsl avser
verksamhet pä eUer i närheten av haveriplats innefattas den enligt vad jag har
anfört i den allmänna motiveringen i begreppet räddningstjänst enhgt nya
brandlagen. Den omständigheten att kommunerna alltså är skyldiga att ingripa
vid flygplanshaveri har emeUertid inte ansetts böra medföra skyldighet för
kommun att utge ersättning till annan medverkande.

Bestämmelsen i 22 § andra stycket avser inte ersättning
för kroppsskada. Frågan om och i vilken män en skadelidande har rätt att vid
sidan av annan ersättning fä ersättning av statsmedel pä grund av personskada
bör, i likhet med vad som gäUer enligt ersättningskungörelsen, bedömas efter de
principer som tillämpas inom yrkesskadeförsäkringen. Med avtal avses i andra
stycket främst försäkringsavtal. När det gäller skada på egendom som tillhör
personal i brandkår som kommunen har satt upp, torde kommunen i allmänhet vara
skyldig alt utge ersättning enligt tjänsteavtalet. Motsvarande kan vara fallet
när egendomen tillhör personal i annan brandkär e. d. som avses i 6 § första
stycket. Den i vars intresse ett räddningsingripande har gjorts kan vidare vara
skyldig att utge ersättning till anställda som har deltagit i
räddningstjänsten.

Utöver föreskrifter av det slag som jag har nämnt i det
föregående avses Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
meddela föreskrifter om vilken myndighet som skall pröva ersättningsanspråk mot
statsverket enligt 19 och 20 §§ och om handläggningen av ersättningsärendena.

23 §

Utöver föreskrifter som motsvarar och i sak överensstämmer
med 14 § 1962 års brandlag innehåller paragrafen en föreskrift som ger länssty-

s. 200 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 200

reisen befogenhet att meddela vitesföreläggande gentemot
den som underlåter att hålla beredskap som har ålagts honom med stöd av 15 §.
Enligt föreskrift som tas in i 8 § 3 mom. brandstadgan skall det ankomma pä
brandchefen att övervaka att åläggande enligt 15 § brandlagen efterlevs. Del
blir alltså i första hand genom anmälan av brandchefen som länsstyrelsen kan
antas fä kännedom om att nägon eftersätter sin skyldighet att hälla beredskap.

24 §

Enligt denna paragraf kan straffansvar utkrävas i
väsentligen samma utsträckning som enligt 16 § 1962 ärs brandlag.

Den som tillhör kommunal brandkår eller sädan brandkår m. m.
som avses i 6 § första stycket eller brandvärn kan enligt första stycket 1
dömas tUl böter, om han har kallats att delta i övning med brandstyrkan eller i
räddningstjänst men uteblir utan giltigt skäl. Föreskriften är tillämplig också
i fall som avses i 8 § eller 12 § första stycket. Såvitt gäller deltagande i
räddningstjänst avser föreskriften ocksä den som är tjänstepliktig enligt 10 §
första stycket eller på grund av länsstyrelsens beslut enligt 12 §.

Den straffsanktionerade
lydnadsplikten enligt första stycket 2 har ansetts böra gälla endast gentemot
brandchef, annat brandbefäl och den som utövar befälet pä grund av
överenskommelse som avses i 9 § eller på grund av länsstyrelsens beslut enligt
12 § första stycket. Med annat brandbefäl avses därvid vice brandchef, befäl i
brandkär som kommunen själv har satt upp samt befäl hos annan brandkår m. m.
som avses i 6 § första stycket. Det anförda innebär att nägon
straffsanktionerad lydnadspUkl enligt denna punkt inte föreUgger gentemot
exempelvis polisbefäl eller befäl i flygplalsbrandkär som inte är bunden av
avtal enligt 6 § första stycket. Härvid bortses naturligtvis från det fallet
att en sådan tjänsteman utöver befälet enligt överenskommelse som avses i 9 §
eller på grund av länsstyrelsens beslut enligt 12 § första stycket. I fråga om
första stycket 5 vUl jag hänvisa till vad jag nyss har anfört om första stycket
1.

Den som genom "falsklarm" har åstadkommit
brandstyrkas utryckning eller samling skall enligt andra stycket liksom
hittills vara skyldig att ersätta kostnaderna. När utryckningen varit påkallad
är, som jag har anfört i den allmänna motiveringen, varken den som har orsakat
den händelse som föranleder utryckningen eller den i vars intresse ingripandet
görs skyldig att ersätta kostnaderna.

Brandinspektionen
anför i sin skrivelse att ersättningsskyldighet f. n. torde föreligga endast
vid uppsåtligt falsklarm. Det förekommer emellertid i betydande omfattning att
automatiska larm i fabriker och liknande anläggningar utlöses i samband med t.
ex. svetsningsarbete. Detta sker ibland ulan att någon kan lastas för del
inträffade. Ibland är anledningen emellertid en försummelse av arbetsgivaren eUer
någon anställd. Enligt brandinspektionen är det önskvärt all kommunerna
ocksä i sådana

s. 201 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 201

situationer fär rätt till ersättning för de onödiga
kostnaderna. Remissinstansernas inställning till förslaget är splittrad.
Svenska brandförsvars-föreningen anser att en rätt för kommunerna till
ersättning i sådana situationer som brandinspektionen avser skulle kunna få
farliga konsekvenser. En föreskrift om sådan ersättningsrält skulle kunna leda
till att larmanordningar installeras i minskad omfattning eller kopplas bort
under arbetstid. Enligt brandförsvarsföreningen skulle det vidare vara svårt
alt skilja ut de fall där ersättning bör utgå.

Av de skäl som brandförsvarsföreningen har anfört har i
andra stycket angetts att straff och skyldighet att ersätta kostnaderna följer
endast när nägon uppsåtligen och utan giltigt skäl har åstadkommil brandstyrkas
utryckning eller samling.

Genom föreskriften i tredje stycket har
ansvarsbestämmelserna i första stycket i viss utsträckning gjorts tillämpliga
också på räddningstjänst som ankommer på tullverkets kustbevakning.

25 §

Denna paragraf saknar motsvarighet i 1962 års brandlag. En
motsvarande bestämmelse finns däremot i 11 § alomskyddslagen.

26 och 27 §§

Dessa paragrafer överensstämmer i sak med 15 resp. 17 §
1962 års brandlag.

Ikraftträdande bestämmelserna

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den I juli
1974. Bestämmelserna om fortsatt tillämpning av 1962 års brandlag torde inte
fordra nägon kommentar. Vissa särskilda övergångsfrågor behandlas i
specialmotiveringen till kungörelsen om ändring i brandstadgan.

Förslaget till kungörelse om ändring i brandstadgan
(1962:91) 2§

Enligt 1 § brandstadgan skall brandordning finnas för
varje kommun. I brandordningen tas in de bestämmelser som, utöver vad som
föreskrivs i brandlagen och brandstadgan, behövs för ordnande av brandförsvaret
i kommunen. Brandordningen antas enligt 2 § brandstadgan av kommunfullmäktige.
Fullmäktiges beslut skall underställas länsstyrelsens prövning. Vid fastställelseprövningen
har länsstyrelsen att antingen fastställa brandordningen utan andra ändringar
än redaktionella justeringar som saknar saklig betydelse eller att vägra fastställelse.
Om fullmäktige inte antar brandordning med innehåll som länsstyrelsen anser
erforderligt, får länsstyrelsen själv förordna i ämnet. I sådant fall skall
länsstyrelsens

s. 202 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 202

beslut underställas Kungl. Maj:ls prövning. När
brandordning har fastställts, skall länsstyrelsen införa meddelande därom i länskungördserna.

Brandinspektionen anför att det har visat sig att både
sakliga och formella felaktigheter ganska ofta finns i brandordningarna.
Sädana felaktigheter skulle kunna undvikas genom en förhandsgranskning av brand
inspektionen. En sådan granskning blir ännu mer angelägen, om länsbrandin-spektörsorganisationen
tas bort. Efter den I januari 1974 blir antalet kommuner inte större än att
brandinspektionen bör kunna inom rimlig lid granska brandordningarna frän både
saklig och formell synpunkt. Brandinspektionen föreslär därför att det
föreskrivs att yttrande skall inhämtas från brandinspektionen, innan
länsstyrelsen beslutar om fastställelse. Det föresläs vidare att
brandordningen i dess helhet och inte bara meddelande om fastställdsebeslutet
skall tas in i länskungörelserna.

Flertalet remissinstanser avstyrker förslaget om att
brandinspektionens yttrande alltid skaU inhämtas i ärende om fastställelse av
brandordning. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län skulle en föreskrift om att
sådant yttrande skaU inhämtas tynga fastställelseförfarandet i onödan. Om länsbrandinspektörerna
avskaffas, kommer yttrande från brandinspektionen ofta att behöva inhämtas.
När tveksamhet om brandordningens riktighet inte föreligger, bör det enligt
länsstyrelsen vara tiUräckligt att den tjänsteman hos brandinspektionen som
skall biträda länsstyrelsen bereds tillfälle att granska brandordningen.
Länsstyrelsen anser att det bör ankomma pä länsstyrelsen att avgöra om ett
formellt yttrande från brandinspektionen skaU inhämtas.

Svenska kommunförbundet, som ocksä avstyrker förslaget,
anför att flertalet brandordningar är utformade i enlighet med de exempel på
brandordningar som brandinspektionen har utarbetat i samråd med
kommunförbundet. När ny lagstiftning pä grundval av räddningstjänstutredningens
förslag träder i kraft, måste samtliga kommuner anta nya brandordningar. Även orn
antalet kommuner då är mindre än f. n., kommer brandinspektionens
arbetsbelastning, om yttrande från inspektionen alllid skall inhämtas, att bli
så stor att fastställelseförfarandet kommer att fördröjas.

Brandinspektionens
förslag tillstyrks av tre kommuner samt, för det fall att länsbrandinspektörerna
avskaffas, av länsstyrelsen i Skaraborgs län och Sveriges skorstensfejaremästares
riksförbund. Riksförbundet åberopar de erfarenheter av nuvarande ordning som
brandinspektionen redovisar och del minskade antalet kommuner. Skyldighet att
inhämta yttrande från brandinspektionen bör enligt riksförbundet inte
föreligga, när det bara är fräga om en ändring eller ett tillägg som inte
innefattar väsentlig avvikelse frän vad som har gällt tidigare.

Bara tvä
remissinstanser, länsstyrelsen i Skaraborgs län och Avesta kommun, avstyrker
förslaget att brandordningarna skall tas in i länskungörelserna. Länsstyrelsen
anför att länskungörelsernas betydelse som informationskälla är obetydlig.

Enligt vad jag har föreslagit i det
föregående skall det även i

s. 203 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 203

fortsättningen vara en uppgift för den centrala
myndigheten - statens brandnämnd att till ledning för kommunerna utarbeta
exempel pä brandordningar. En viktig uppgift för de tjänstemän hos brandnämnden
som enligt mitt förslag skall ersätta länsbrandinspektörerna blir att biträda
länsstyrelserna i ärenden om fastställelse av brandordning eller av väsentlig
ändring i brandordning. För dessa tjänstemäns medverkan bör självfaUet inte
krävas att ärendet remitteras till brandnämnden. Jag anser all länsstyrelserna
liksom hittills bör kunna avgöra om därutöver formellt ytrande från den
centrala myndigheten bör inhämtas. Anledning att inhämta sådant yttrande kan
föreligga t. ex. när de tjänstemän som deltar i beredningen hos länsstyrelsen
pä nägon väsentlig punkt har olika uppfattning om vad brandordningen bör
innehålla. Pä grund av det anförda har det inte ansetts nödvändigt eller
lämpligt att i 2 § föreskriva alt yttrande från brandnämnden skaU inhämtas i
ärende om fastställelse av brandordning.

I enlighet med brandinspektionens förslag har i 2 § andra
stycket föreskrivits att beslut om fastställelse av brandordning och själva
brandordningen och inte som hittills bara meddelande om beslutet skall
publiceras. En sådan ordning föreslås också i belänkandet (SOU 1973:23) Bättre
överblick över lagar och andra bestämmelser (s. 137).

4 §

I 4 § tredje stycket har gjorts de ändringar som föranleds
av att kommunernas uppgifter enligt mitt förslag vidgas till att omfatta ocksä
annan räddningstjänst än brandsläckning samt följdändringar till 6 § nya
brandlagen.

4a§

Denna paragraf är ny. Den anknyter till 1 § tredje stycket
och 2 § nya brandlagen. Äv dessa bestämmelser framgår att kommunerna inte är
skyldiga att till sjöss eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren vidta
åtgärder för att avvärja eller begränsa skada till följd av oljeutflöde e. d.
Kommunerna är dock skyldiga att vidta sådana åtgärder i hamn. I förevarande
paragraf anges hur det område som omfattas av kommunens skyldigheter skaU
bestämmas i det enskilda fallet. När området bestäms, bör hänsyn tas till de
skäl som ligger till gmnd för ställningstagandet att oljebekämpning i hamn
skall ankomma på kommunen och inte på tullverkets kustbevakning, nämligen att
det skuUe innebära en stor belastning på kustbevakningens övriga verksamhet om
kustbevakningen fick ansvaret för oljebekämpningen i hamnarna samt att
bekämpningsarbetet i hamn ofta kan ske frän land eller med anlitande av
småbåtar. Det bör ocksä övervägas om ifrågavarande område bör stämma överens
med giltighelsomrädet för hamnordning eller hamntaxa (jfr 2 § kungörelsen,
1950:153, med vissa tillämpningsföreskrifter lill förordningen,

s. 204 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 204

1874:26 s. 11, angående hamnordningar och andra
ordningsföreskrifter för allmänna hamnarna i riket). Eftersom helt andra
synpunkter är avgörande när hamnordningsomräde eller hamntaxeområde bestäms,
torde en sådan enhetlighet emeUertid sällan kunna uppnäs.

Prövningen av om kommunen har avgränsat området på ett
lämpligt och rimligt sätt kommer att ingå i länsstyrelsens prövning av om en
underställd brandordning kan faststäUas. Någon uttrycklig föreskrift om att
länsstyrelsen bör inhämta yttrande i ärendet från generaltullstyrelsen eller
chef för kustdistrikt har inte ansetts nödvändig.

1 detta sammanhang vill jag erinra om att det för
omfattningen av kommunens skyldigheter i de hänseenden som nu är i fråga är
utan betydelse om hamnen innehas av kommunen eller av t. ex. ett enskilt bolag
samt om att länsstyrelsen enligt 15 § nya brandlagen under vissa
förutsättningar kan ålägga bl. a. ägare eUer innehavare av hamn att hålla
beredskap med personal och utrustning.

5 §

Ändringarna i 5 § torde inte fordra någon kommentar.

7 §

I 7 § 1 och 2 mom. stäUs krav på viss formell kompetens i
fråga om bl. a. brandchef, vice brandchef, brandmästare och brandförman. Dessa
kompetensföreskrifter är efter bokstaven tillämpliga också på befäl i brandkär
som är kommunal brandkår endast pä grund av föreskriften i 4§ sista punkten
1962 ärs brandlag om att brandkär som enligt släckningsavlal skall lämna släckningshjälp
anses som kommunal brandkär. Detta framgår bl. a. av föreskriften i 7 § 2 mom.
andra stycket brandstadgan om "övrigt deltidsanställt befäl vid kommunal
brandkår". När det gäller befäl i sådant räddningsorgan eller kommunalt
verk som avses i 6 § första stycket nya brandlagen blir det naturligtvis i
regel inte aktuellt att tillämpa kompetensföreskrifterna i 7 § I och 2 mom.
Anledning saknas självfallet att i brandordningen beteckna sådant befäl som
brandmästare, brandförman osv. Föreskriften i 7 § 3 mom. om att brandordningen
skall innehålla bestämmelser om den kompetensnivå som fordras för kommunens
brandbefäl fär däremot praktisk betydelse också i fråga om brandbefäl av detta
slag. De kompetenskrav som på grund av 7 § 3 mom. anges i brandordningen prövas
av länsstyrelsen vid fastställelseprövningen. Vad jag nu har anfört har inte
föranlett nägra ändringar i 7 §. De ändringar som gjorts i paragrafen föranleds
av mitt förslag att statens brandskola, som f. n. är en självständig myndighet,
skall inordnas i statens brandnämnd. Det har inte ansetts vara lämpligt att
göra motsvarande ändringar i 34 § 2 och 3 mom.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 205

8§

Enligt 8 § 1 mom. brandstadgan utövar brandchefen, närmast
under brandstyrelsen, ledningen av kommunens brandförsvar. I 8 § 1 4 mom. ges
föreskrifter om vad som ankommer på brandchef och vice brandchef.

I 2 mom. 1 har ordet brandförsvaret för tydlighetens skull
bytts ut mot räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand. Ordet
brandberedskap i 2 mom. 3 har bytts ut mot beredskap med personal och
utrustning. Härigenom behålls anknytningen till 5 § där det föreskrivs att
kommun skall hålla sådan beredskap att första utryckning för räddningstjänst
kan ske inom en efter kommunens förhållanden godtagbar tid. I enlighet med
räddningstjänstutredningens förslag, vilket remissinstanserna har lämnat utan
erinran, har de nuvarande föreskrifterna i 8 § 2 mom. 4 och 5 utgått.
Brandchefens uppgift enligt nuvarande 2 mom. 4 kan i allt väsentligt härledas
ur föreskriften i 2 mom. 3. I en ny fjärde punkt anges att brandchefen svarar
för planläggningen av räddningstjänsten. I fråga om denna uppgift hänvisas tiU
vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Som jag har angett redan i specialmotiveringen lill 23 §
brandlagen föreskrivs i 8 § 3 mom: brandstadgan att brandchefen skall övervaka
att åläggande som har meddelats med stöd av 15 § brandlagen eflerlevs. Av 25 §
brandstadgan följer att brandchefen för fullgörande av bl. a. denna
tillsynsuppgift äger tillträde till byggnad och annan anläggning.

Den ändring som har gjorts i 8 § 4 mom. har föreslagits av
brandinspektionen och tUlstyrkts av så gott som samtliga remissinstanser som
har yttrat sig över förslaget.

9§

En motsvarighet till 9 § I mom. brandstadgan har tagits in
i 9 § nya brandlagen. Vid katastrof skall länsstyrelsen enligt 12 § nya
brandlagen överta ledningen och förordna särskild befälhavare för
räddningstjänsten på olycksplatsen. Som jag har anfört i den allmänna
motiveringen behövs inte därutöver en bestämmelse som ger länsstyrelsen
befogenhet att utse särskUd befälhavare vid större bränder. På grund härav
föreslås att 9 § 1 och 2 mom. brandsladgan upphävs.

Ändringarna i 9 § 3 och 4 mom. torde inte fordra nägon
kommentar.

10 §

Räddningstjänstutredningen föreslär att 10 § upphävs och remissinstans-serna
har inte haft något att erinra mot förslaget. Jag har inhämtat att sädana
frågor som avses i 10 § regelmässigt regleras genom avtal. 10 § kan därför
upphävas.

s. 206 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 206

11 §

Utredningen anser att grundregeln för alarmering av de
lokala räddningsorganen alltjämt bör vara densamma som nu gäller för brandalarme-ringen,
nämligen att räddningsorganet skall ha tillgång till en ständigt bemannad alarmeringscentral,
som kan ta emot ingående larm och utlösa utgående larm. Det finns enligt
utredningen anledning att anta all samarbetet mellan kommunerna för alt till
skäliga kostnader tUlgodose delta kan underlättas om alarmeringen samordnas
inom länet. Utredningen föreslår därför att i princip inom varje län inrättas
en gemensam länsalarmeringscentral, genom vilken all alarmering inom länet
skall ske. I första hand bör alarmeringen av de kommunala räddningsorganen samt
av ambulans- och jourtjänsten inom den medicinska sektorn samordnas på detta
sätt.

Jag kan ansluta mig till utredningens förslag, som i stort
sett har tUlstyrkts av remissinstanserna. Jag vill emellertid erinra om
statsmakternas beslut (prop. 1972:129, TU 1972:20, rskr 1972:329) om
godkännande av ell avtal mellan televerket. Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet om bildande av ett särskUt bolag, SOS Alarmering AB, för
att bygga upp och driva alarmeringscentraler för alarmering av i första hand
primärkommunala och landstingskommunala hjälporgan. Genom bolagets verksamhet
kommer räddningstjänstutredningens förslag att kunna genomföras. Förevarande
paragraf har utformats med hänsyn härtill. Jag vill betona att det är
angeläget att länsstyrelserna vid prövningen av brandordningarna övertygar sig
om att kommunen har ordnat alarmeringen på ett betryggande sätl. Detta gäller
naturligtvis särskilt för tiden intill dess länsalarmeringscentral har
inrättats i länet och kommunerna genomgående har anslutit sig till det nya alarmeringssystemet.

12 §

Förslaget att bestämmelsen i 4 mom. om rätt för brandförsäkringsin-rättning
att vara företrädd vid brandsyn skall upphävas grundas pä ett förslag av
brandinspektionen. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
så gott som samtliga remissinstanser, bland dem Svenska försäkringsbolags
riksförbund.

13§

I 1 mom. första stycket har uttrycket brandförsvaret bytts
ut mot uttrycket förebyggande åtgärder mot brand.

Brandinspektionen anför att det inte är möjligt för en brandsyneförrättare
att i förväg ange när efterbesiktning kan ske och att orden å förut

s. 207 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 207

angiven tid i 1 mom. tredje stycket därför bör tas bort.
Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Nyss angivna uttryck
har ersatts med orden efter utgången av den tid som bestämts enligt första
stycket.

18 §

Ändringen i denna paragraf torde inte fordra någon
kommentar.

19§

Pä förslagom brandinspektionen häri en ny punkt i 1 mom. angetts
att det åligger skorstensfejarmästare att biträda myndigheter och enskilda inom
kommunen med räd och anvisningar rörande förhållanden som kan bli föremål för
eldstadsbrandsyn. Föreskriften anknyter till 12 § 2 mom. andra stycket. En
motsvarande föreskrift för brandchefen finns i 8 § 2 mom. första punkten.

21 §

Denna paragraf utgör en erinran lill arbetsgivare och
arbetstagare om viklen av samverkan i syfte att främja skyddet mot skada av
brand pä arbetsplatsen. Räddningstjänstulredningen har föreslagit att
paragrafen upphävs och remissinstanserna har inte haft något att erinra mot
förslaget. ArbetsmUjöutredningen har i betänkandet (SOU 1972:86) Bättre
arbetsmiljö föreslagit att bestämmelsen behåUs och kompletteras med en
föreskrift om att skyddsombud bör vara närvarande vid brandsyn. I prop.
1973:130 angående ändringar i arbelarskyddslagstiftningen och andra åtgärder
för att främja en bättre arbetsmiljö (s. 202) anför föredragande
departementschefen att han delar arbetsmiljöutredningens uppfattning att
skyddsombud bör medverka i brandförsvarsfrä-gor som har anknytning till
arbetarskyddet och att han därför inte har något att erinra mot syftet med den
föreslagna kompletteringen. Frågan ansågs emellertid böra behandlas i samband
med lagstiftningsarbetet på grundval av räddningstjänstutredningens betänkande.

Självfallet delar även jag uppfattningen att skyddsombuden
bör medverka i vissa brandskyddsfrågor. Brandsyn företas emellertid i stor
utsträckning utan att ägaren eller innehavaren av den byggnad eUer anläggning
som brandsynen avser underrättas i förväg. Ett genomförande av
arbetsmiljöutredningens förslag medför därför vissa praktiska svårigheter. En
bestämmelse av det slag som utredningen föreslår behövs f. ö. inte för att
tillförsäkra skyddsombuden rätt att vara närvarande vid brandsyn. Eftersom
syftet med arbetsmiljöutredningens förslag i huvudsak kan tillgodoses med
paragrafens nuvarande lydelse, anser jag all något tillägg av föreslaget
innehåll inte bör göras. Paragrafen fär alltså anses ha betydelse när det
gäller att tillgodose intresset av en särskilt från arbelarskyddssynpunkt
angelägen samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag kan därför inte
biträda räddningstjänstulred-

s. 208 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 208

ningens förslag att den skall upphävas. Den ändring i
paragrafen som har gjorts är av redaktionell karaktär.

23 §

Anledningen till att paragrafen upphävs, vilket har
föreslagits av räddningstjänstulredningen och tillstyrkts av remissinstanserna,
är att det inte har ansetts motiverat att behålla särskilda regler om de
tjänstepliktigas skyldigheter vid skogsbrand.

24 §

Genom ett tillägg till första stycket anges
länsstyrelsens ansvar för katastrofberedskapsplanläggningen.

25 §

Som förut nämnts är denna paragraf tillämplig på bl. a.
tillsynsverksamhet som avser kontroll av att föreskrift enligt 15 § brandlagen
om skyldighet att hälla särskUd beredskap efterlevs.

26 §

Ändringarna i denna paragraf föranleds av att 23 §
upphävs.

29 §

Ändringarna i tredje stycket föranleds av att kommunernas
ansvar vidgas till att omfatta inte bara brandförebyggande verksamhet och
brandsläckning utan ocksä annan räddningstjänst.

Ikraftträdandebestämmelserna

Ändringarna i brandstadgan avses liksom nya brandlagen
träda i kraft den 1 juli 1974.

Vidgningen
av kommunernas uppgifter till att omfatta ocksä annan räddningstjänst än
brandsläckning medför att nya brandordningar måste antas och fastställas för
samtliga kommuner. En väsentlig uppgift för brandnämnden blir att till ledning
för kommunerna utarbeta exempel på sädana brandordningar. För att brandnämnden
skall få tillräcklig tid för denna uppgift och för att kommunerna skall få
tillräckligt rådrum att anpassa sin organisation efter de nya bestämmelserna
har det föreskrivits att brandordning med innehåll som föranleds av nya
brandlagen och av ändringarna i brandstadgan inte behöver ha upprättats och
underställts länsstyrelsens prövning förrän vid utgången av år 1975. Det har
inte ansetts nödvändigt att särskilt föreskriva alt kommunerna och länsstyrel-

s. 209 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 209

serna kan före den I juli 1974 anta brandordning resp.
pröva fräga om fastställelse av brandordning med innehåll som föranleds av nya
brandlagen och av ändringarna i brandsladgan.

Hemställan

Jag hemställer all lagrådels yttrande över förslaget till
brandlag i de delar förslaget avser frågor om tjänsteplikt och ingrepp i annans
rätt inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:l Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

14 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 185

s. 210 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 210

Bilaga 1

1 Förslag till Brandlag

Härigenom förordnas som följer. Inledande bestämmelser

1 § Med räddningstjänst förstås i denna lag verksamhet som
syftar till att

vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge avvärja eller

begränsa skada pä människor eller egendom eller i miljön, under

förutsättning att det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande,

det hotade intressets vikt, kostnaderna för räddningsätgärderna och

omständigheterna i övrigt kan anses påkallat att staten eller kommun

svarar för att sädana åtgärder vidtages.

Lagen är ej tillämplig pä åtgärder som avses i lagen
(1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggning m. m. eller pä
sjöräddning eller fjäUräddning.

I den mån annat ej sägs är lagen ej heller tillämplig pä
åtgärder som vidtages till sjöss eUer i kustvattnen, Vänern eller Mälaren för
att avvärja eller begränsa skada till följd av utflöde av olja eller annat som
är skadligt. Lagen är dock tiUämplig på sådana åtgärder i hamn.

2 § Varie kommun skall i enlighet med denna lag hålla ett
brandförsvar,

som tillfredsstäUer skäliga anspråk pä effektiv räddningstjänst samt på

förebyggande åtgärder mot brand.

Bestämmelser om kommunernas brandförsvar

3
§ Förvaltningen
av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den kommunala nämnd som
kommunfullmäktige bestämmer (brandstyrelse).

4
§ I kommuns
brandförsvar skall ingå brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning.
Brandstyrkan skall bestå av en brandchef, en eller flera vice brandchefer,
brandkår samt, om det behövs, brandvärn, grundat pä tjänsteplikt.

Brandchef, vice brandchef och personal i kommunal brandkår
skall vara heltidsanställd eller ha förbundit sig att fullgöra brandtjänst och
annan räddningstjänst som deltidsanställd vid sidan av annan sysselsättning.

För kommun skall finnas en eller flera skorstensfejarmästare.

5 § Kommun är skyldig att anskaffa och underhälla
materiel, byggnader och andra anordningar som behövs för brandförsvaret samt
att söqa för

s. 211 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 211

tillgäng tiU vatten för släckning av brand, allt dock
endast i den män oskälig kostnad icke åsamkas kommunen.

6 § Länsstyrelsen får helt eUer delvis befria kommun frän
skyldighet att

hälla brandkär med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar,

om kommunen har träffat avtal om betryggande hjälp för räddningstjänst

från kommunal brandkår i annan kommun. Om kommunen har träffat

avtal om sådan hjälp frän annan brandkär än som sagts nu eller från annat

räddningsorgan än brandkår eller beslutat att annat kommunalt verk än

brandförsvaret skall lämna sådan hjälp, får länsstyrelsen delvis befria

komunen från skyldigheten att hälla brandkär.

Vad i denna lag eller brandsladgan (1962:91) föreskrives
om kommunal brandkär äger motsvarande tillämpning på brandkår, annat räddningsorgan
och kommunall verk som avses i första stycket.

7
§ I kommun
skall håUas brandsyn och verkställas sotning i enlighet med vad som föreskrives
i brandstadgan (1962:91).

8
§ När
omfattande eller särskilda räddningsålgärder är nödvändiga eller den kommunala
brandkåren tiUfälligt icke kan ingripa, fär brandchefen eUer, om hans beslut ej
kan avvaktas, den som är i hans ställe bestämma att brandkär, annat
räddningsorgan eller kommunalt verk som avses i 6 § första stycket skall lämna
hjälp, även om skyldighet att lämna hjälp ej följer av avtalet eller kommunens
beslut.

I faU som avses i första stycket är annan kommun skyldig
att lämna hjälp i den utsträckning som brandchefen i den kommunen bedömer
möjlig. Framställning om hjälp göres av brandchefen i den hjälpsökande kommunen
eUer, om hans beslut ej kan avvaktas, av den som är i hans ställe. För kostnad,
som åsamkats kommun med anledning av framställning om hjälp, är kommunen
berättigad tiU skälig ersättning. Om kommunerna ej kan enas om ersättningen, faststäUes
denna av länsstyrelsen i det län där hjälpen lämnats.

Utan hinder av 3 § första stycket förvaltningslagen (1971:290)
äger 14 - 20 § § nämnda lag tillämpning i ärende hos länsstyrelse som avses i
andra stycket.

Allmänna bestämmelser

9 § När jämte kommunens brandstyrka annat räddningsorgan
deltager i

räddningstjänst, utövar brandchefen eller den som är i hans ställe befälet,

om ej annat överenskommits.

10 § När det behövs för släckning av brand, är den som
under

kalenderåret fyller lägst sexton och högst sexliofem år och som vistas i

orten skyldig att deltaga i släckningen i den mån hans kroppskrafter

och hälsotillstånd tiUåter det.

Bland dem
som är tjänstepliktiga enligt första stycket och bosatta i kommunen får brandstyrelsen
taga i anspråk lämpliga personer för tjänst

s. 212 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 212

i brandvärnet. För sådan tjänst skall i första hand
frivilliga tagas ut. Den som har tagits ut är skyldig att deltaga i övning med
brandvärnet under högst tjugo timmar årligen samt att deltaga även i annan
räddningstjänst än brandsläckning. För deltagande i övning och i
räddningstjänst är han berättigad till skälig ersättning av kommunen.

11 § Den som utövar befälet vid räddningstjänst får, om
fara för liv,

hälsa eller egendom eller för skada i miljön icke lämpligen kan awärias pä

annat sätt, företaga sådant ingrepp i annans rätt som måste anses

försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas

annan och omständigheterna i övrigt. Han fär sålunda bland annat bereda

medverkande personal tiUträde till fastighet, avspärra olycksplats, nyttja

brunn, vattenledning, telefon, redskap, arbetsmaskiner, hästar, fordon

och fartyg, fälla träd, anlägga moteld, bortforsla grus, sand eller jord samt

riva eller undanskaffa byggnad, upplag eller annan egendom.

Ingrepp av ringa omfattning får företagas även av annan
som deltager i räddningsarbetet, om befälhavarens beslut icke lämpligen kan
inhämtas.

Denna paragraf är tillämplig också vid räddningstjänst som
avses i 1 § tredje stycket första punkten.

Förbud eller föreläggande som avses i 11 § lagen
(1972:275) om åtgärder mot vattenförorening frän fartyg får ej meddelas med
stöd av denna paragraf.

12 § Vid nödläge, som kräver så omfattande räddningsålgärder
att ett

särskilt ledningsorgan behövs för samordning av räddningstjänsten eller för

samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet, skall länssty

relsen övertaga ledningen och förordna särskild befälhavare för räddnings

tjänsten pä olycksplatsen. Vid sådant nödläge får länsstyrelsen förordnaatt

ocksä kommunal brandstyrka i kommun inom länet där räddningsålgärder

ej behöver vidtagas skall deltaga i räddningstjänsten.

Om behovet
av arbetskraft för räddningstjänst vid nödläge som avses i första stycket ej
kan tillgodoses tillräckligt skyndsamt på annat sätt, får länsstyrelsen
förordna att var och en, som under kalenderåret fyller lägst sexton och högst
sextiofem år och som vistas i länet, skall vara skyldig alt pä anmodan av
brandbefäl eller polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer deltaga i
räddningstjänsten i den mån hans kroppskrafter och hälsotillstånd tUlåter det.

Om behovet av arbetskraft för räddningstjänst som avses i
I § tredje stycket första punkten ej kan tillräckligt snabbt tillgodoses på
annat sätt, får länsstyrelsen förordna enligt andra stycket på framställning av
generaltullstyrelsen. I sådant fall inträder skyldighet att deltaga i
räddningstjänsten pä anmodan av brandbefäl, polisbefäl eller tulltjänsteman
som länsstyrelsen bestämmer.

13 § När länsstyrelsen har övertagit ledningen av
räddningstjänsten, får

ingrepp som avses i 11 § första stycket förelagas av den som enligt

länsstyrelsens förordnande för befälet på olycksplatsen och av länssty

relsen. Länsstyrelsen fär föreskriva att ingrepp av visst slag ej får företagas

s. 213 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 213

utan länsstyrelsens medgivande samt upphäva eller ändra
befälhavarens beslut i fräga om visst ingrepp.

14 § Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan
anläggning är

skyldig att anskaffa och underhälla nödvändiga redskap för släckning och

livräddning vid brand samt att i övrigt vidtaga de åtgärder som behövs för

att förebygga och bekämpa brand, i den män de ej medför oskälig

kostnad. Ägare eller innehavare av fastighet, byggnad, upplag eller annan

anläggning skall svara för tillsyn efter brand eller annat nödläge.

Sker
skogsavverkning invid järnväg pä kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än
trettio meter och vidtages ej tillräckliga åtgärder för att hindra att ökad
fara för skogsbrand uppkommer genom avverkningen, får åtgärderna vidtagas av
länsstyrelsen eller järnvägsförvaltningen. Järnvägsförvaltningen svarar för
kostnaderna för åtgärderna.

15
§ Föreligger i
samband med verksamhet vid viss anläggning särskild fara för att utflöde av
vara, på vilken lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor äger
tillämpning, orsakar avsevärd skada pä människor eller i miljön, får
länsstyrelsen efter samråd med produktkontrollnämnden ålägga anläggningens
ägare eller innehavare att hälla den beredskap med personal och utrustning som
behövs för alt avvärja eller begränsa sådan skada. Åläggande får dock ej avse
beredskap som skulle medföra oskälig kostnad. I fråga om anläggningar, som
krigsmakten förfogar över, meddelar Kungl. Maj:l särskilda bestämmelser,

16
§ Anordning som
behövs för brandförsvaret fär anbringas pä annans mark eller byggnad, om det ej
medför oskäligt intrång. Beslut om sådan åtgärd meddelas av brandstyrelsen.

Kommunen svarar för kostnad och skada, som åsamkas genom
åtgärd som avses i första stycket. Vid bestämmande av ersättning härför skall
hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra för den ersättningsberättigade.
Är kostnaden eller skadan ringa, utgår ej ersättning. Kan enighet ej näs om
ersättningen, fastställes denna av länsstyrelsen.

17
§ Eld eller brandfarligt
föremål fär ej handhavas så att brand lätt kan uppstå.

18
§ Den som
upptäcker eller pä annat sätt får kännedom om brand eller överhängande fara för
brand och ej genast kan släcka branden eller undanröja faran skall underrätta
dem, vilkas liv eller egendom är i fara, samt tillkalla hjälp.

Ersättningsbestämmelser

19 § Den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning
med

brandstyrka är berättigad till ersättning av statsmedel för kroppsskada

som han därvid har ådragit sig. För skada på kläder eller andra personhga

s. 214 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 214

tiUhörigheter är han berättigad tiU ersättning av
kommunen. Den som frivilligt eUer på anmodan med stöd av 10 § första stycket
har deltagit i räddningstjänst och ej tillhör brandvärn är berättigad till
ersättning av kommunen för arbete och tidspillan samt för kostnad för resa och
uppehälle.

När transportmedel, redskap eller annan utmstning för
räddningstjänst har tiUhandahålhts frivilligt eller tagits i anspråk med stöd
av 11 §, är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning av kommunen för
skada på utrustningen, förlorad avkastning eller nytta och kostnad med
anledning av att utrustningen har tillhandahällits.

20 § Har länsstyrelsen med stöd av 12 § första stycket
övertagit

ledningen av räddningstjänsten, utgår även annan ersättning som avses i

19 § än ersättning för kroppsskada av statsmedel. Delsamma gäller i fråga

om ersättning tiU kommun för hjälp som avses i 8 § andra stycket. Vad

som sagts nu gäller även om rätt till ersättning har uppkommit innan

länsstyrelsen övertog ledningen. Vad som sägs i 19 § första stycket om

den som frivilligt eller på anmodan har deltagit i räddningstjänst gäller

ocksä i fråga om den som deltagit på anmodan som avses i 12 § andra

stycket. Ersättningen utgår dock av statsmedel.

Kommun är berättigad till ersättning av statsmedel för
kostnad som har åsamkats kommunen med anledning av att kommunens brandstyrka
har deltagit i räddningstjänst enligt förordnande av länsstyrelsen med stöd av
12 § första stycket.

Vad som sägs i 19 § gäller också i fräga om
räddningstjänst som avses i 1 § tredje stycket första punkten. Därvid gäller
vad som sägs om den som frivilligt eller på anmodan har deltagit i
räddningstjänst ocksä i fräga om den som har deltagit pä anmodan som avses i 12
§ tredje stycket. När fråga är om räddningstjänst som avses i 1 § tredje
stycket första punkten, utgår även annan ersättning än ersättning för
kroppsskada av statsmedel.

21 § Kommun är berättigad till ersättning av statsmedel
för kostnad för

1.
räddningstjänst
med anledning av skogsbrand, om räddningstjänsten ej avsett att avvärja eller
begränsa skada på egendom som kommunen äger eller innehar,

2.
räddningstjänst
med anledning av oljeutflöde till sjöss eller i kuslvattnen, Vänern, Mälaren,
Göta Älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal,

3.
sanering av
oljeskada som har uppställ tiU följd av utflöde som avses under 2.

Ersättning enhgt första stycket utgår endast för den del
av kostnaden som överstiger ett av Kungl. Maj:t fastställt belopp.

Kommunen är vidare berättigad till ersättning av
statsmedel för kostnad för räddningstjänst vid annat nödläge efter vad Kungl. Maj:t
i varie särskilt fall bestämmer.

22 § Ersättning enligt 19 eller 20 § utgår ej tUl

s. 215 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 215

1.
den som har
deltagit i räddningstjänst eller tillhandahållit utrustning utan begäran av den
som förde befälet eller av brandbefäl, om det är uppenbart att hans medverkan
ej var påkallad och ersättningen ej avser kroppsskada,

2.
den som har
deltagit i räddningstjänst eller tillhandahållit utrustning, när
räddningstjänsten avsett att avvärja eller begränsa skada på honom själv eller
hans make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående eller på
egendom som han själv eller någon honom närstående äger eller innehar och
ersättningen ej avser kroppsskada,

3.
juridisk person
som har tillhandahållit utrustning för räddningstjänst som avsett att avväga
eller begränsa skada på egendom som den juridiska personen äger eller innehar,

4.
den som har
deltagit i räddningstjänst eller tillhandahållit utrustning enligt föreskrift i
annan författning än denna lag eller enligt beslut som har meddelats med stöd
av sådan författning eller till den som enligt vad därom är föreskrivet är
berättigad till ersättning för medverkan i flygräddningstjänsl.

Den som har erhållit ersättning av annan eller som på
grund av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt till ersättning för
deltagande i räddningstjänst eUer för tillhandahållande av utrustning för
räddningstjänst är ej berättigad till ytterligare ersättning enligt 19 eller 20
§ för annat än kroppsskada.

Närmare bestämmelser om ersättning enligt 19-21 §§
meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Bestämmelser om vite, ansvar, besvär m. m.

23 § Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom
enligt 14 §

första stycket första punkten, fär länsstyrelsen förelägga vite. Föreläggan

det riktas allt efter omständigheterna mot ägaren eller innehavaren eller

mot dem båda. Om tillsyn ej anordnas enligt 14 § första stycket andra

punkten, utföres tillsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad genom

brandchefens försorg. Länsstyrelsen fär vidare meddela vitesföreläggande

mot den som underlåter att hålla beredskap som har ålagts honom med

stöd av 15 §.

Vitesföreläggande mot ägare får förbindas med åläggande
för honom att vid överlåtelse omedelbart lämna länsstyrelsen uppgift om den nye
ägaren.

24 § Till böter dömes den som

1.
kallats att
deltaga i övning med brandstyrka eller i räddningstjänst och som uteblir utan
giltigt skäl,

2.
vid
räddningstjänst uppsåtligen bryter mot vad brandchefen, annat brandbefäl eller
befälhavare som avses i 9 § eller 12 § första stycket i och för tjänsten
befallt,

3.
uppsåtligen
hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 11 § eller uppsåtligen
åsidosätter beslut om avspärrning som har meddelats med stöd av 11 §,

s. 216 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 216

4.
uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot 17 eller 18 §,

5.
vägrar anställd
som har kallats att deltaga i övning med brandstyrka eller i räddningstjänst
ledighet för deltagandel, om ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig
olägenhet.

Den som genom brandlarm eller på annat sätt uppsåtligen
och utan giltigt skäl åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samhng dömes tiU
böter eller fängelse i högst sex månader och är skyldig att ersätta därav
föranledd kostnad.

Vad som sägs i första stycket 1 och 5 äger tillämpning
också i fräga om den som enligt 12 § tredje stycket har anmodats att deltaga i
räddningstjänst som avses i 1 § tredje stycket första punkten. Den som vid
sådan räddningstjänst uppsätiigen hindrar eller försöker hindra åtgärd som
avses i 11 § eller uppsåtligen åsidosätter beslut om avspärrning som har
meddelats med stöd av 11 § dömes till böter.

25
§ Polisstyrelse
får vidtaga de åtgärder som behövs för att genomföra beslut som avses i 11 §.
Vad som sagts nu gäller också vid räddningstjänst som avses i 1 § tredje
stycket första punkten.

26
§ Talan mot
brandstyrelses beslut enligt 10 § och 16 § första stycket föres hos
länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 8 §
andra stycket, 10, 16 eller 23 § föres hos kammarrätten genom besvär.

Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres
talan hos Kungl, Maj :t genom besvär,

27 § Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna
lag meddelas

i brandstadgan (1962:91),

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1974, dä brandlagen
(1962:90) skall upphöra att gälla. Brandlagen (1962:90) gäller fortfarande i fräga
om ersättning och belöning som avser tid före den 1 juli 1974 och i fråga om
talan mot beslut som har meddelats före den 1 juli 1974.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till
föreskrift som ersatis genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 217

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 24 oktober
1973,

Närvarande: Justitierådet CONRADl, f d, regeringsrådet ÖHMAN,
regeringsrådet PAULSSON, justitierådet FREDLUND.

Enligt lagrådet den 18 oktober 1973 tillhandakommet utdrag
av protokoll över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 5 oktober 1973, har Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skall
inhämtas över upprättat förslag till brandlag i de delar förslaget avser frågor
om tjänsteplikt och ingrepp i annans rätt.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, har den 15
19 oktober 1973 inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Erik Neergaard.

Lagrådet yttrar.

11 §

I 11 § första stycket i det remitterade förslaget ges
bestämmelser om befogenhet för den som utövar befälet vid räddningstjänst att
företa ingrepp i annans rätt. Med bestämmelsen avses att ge befälhavaren något
större möjligheter i delta hänseende än söm följer av den allmänna regeln om nödrält
i 24 kap. 4 § brottsbalken. 1 11 § andra stycket föreskrivs att ingrepp av
ringa omfattning fär företas även av annan som deltar i räddningsarbetet, om
befälhavarens beslut inte lämpligen kan inhämtas. Den möjlighet att göra ocksä
mera omfattande ingrepp i annans rätt som enligt den föreslagna bestämmelsen
tillkommer befälhavaren tillkommer emellertid på grund av den allmänna
nödrättsbestämmelsen i betydande utsträckning även annan medverkande. Särskilt
den föreslagna bestämmelsen i I 1 § andra stycket är ägnad att undanskymma
detta förhållande. Bestämmelsen kan därmed tänkas medföra missförstånd.

Eftersom de ingrepp i annans rätt som kan företas med stöd
av de föreslagna bestämmelserna i allmänhet kan vidtas också med stöd av den
allmänna nödrättsbestämmelsen, kan det vidare ifrågasättas om det finns något
behov av att i brandlagen reglera de befogenheter som skall tillkomma annan
medverkande än befälhavaren.

Lagrådet förordar med hänsyn till vad sålunda anförts att
den föreslagna bestämmelsen i 11 § andra stycket får utgå. Om sä sker, framgår
tillräckligt tydligt att vad som regleras i 11 § brandlagen endast är
befälhavarens befogenheter och att de möjligheter som annan medverkande kan ha
att med stöd av 24 kap. 4 § brottsbalken företa mer eller mindre omfattande
ingrepp i annans rätt inte berörs av brandlagens

s. 218 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:185 218

bestämmelser. Det bör framhållas att den omständigheten
att fråga är om ett organiserat räddningsarbete som utförs under ledning av en
särskild befälhavare någon gång kan fä betydelse för den enskilde medverkandes
möjligheter att åberopa den allmänna nödrättsbestämmelsen till stöd för ett
ingrepp som han har företagit.

19 §

Förslaget innehåller i 1922 §§ ersättningsbestämmelser,
som tar sikte på en del praktiskt viktiga fall. Den mera svårlösta frågan om
ersättning för sådant intrång i annans rätt som avses i 1 1 § regleras dock ej
i lagen, bortsett från de vanligen mindre långtgående ingrepp som innebär
komplettering av räddningstjänstens utrustning. Departementschefen anför härom
i specialmotiveringen till 19 § endast, att det av skäl som berördes redan vid
tillkomsten av 1944 ärs brandlagstiftning inte ansetts möjligt att, utöver vad
nu sagts, reglera ersättningsfrågorna.

Går man
tillbaka tiU 1944 års brandlag, finner man att lagen innehåUer en bestämmelse
(14 §) om att den som för befälet vid brand äger, där så finnes nödigt för
släckning eller räddning, företa sådant ingrepp i annans rätt som efter etl
skäligt bedömande finnes nödigt. Därefter följer i lagen en exemplifierande
uppräkning av åtgärder som får vidtas, ungefärligen svarande mot dem som anges
i nu förevarande förslag. Till grund för 1944 års lag låg ett förslag,
avgivet av brandförsvarsutredningen. Denna utredning ansåg, att de
ersättningsfrågor som kunde uppstå med anledning av förfoganden enligt 14 §
inte kunde lösas efter någon enhetlig grund. Härom anfördes bl. a. följande. Om
materiel togs i anspråk för brandväsendets räkning finge detta betraktas som
komplettering av den kommunala brandmaterielen, och kommunen borde dä i allmänhet
utge ersättning härför. Andra ingrepp på annans egendom torde principiellt böra
bäras av den, till vilkens förmän ingreppet skedde. Om i något fall, såsom t.
ex. i fråga om rivning av hus för att skydda stora delar av ett samhälle eller
kanske hela samhället från brand, inte kunde bestämt avgöras till vems nytta
ingreppet skett, torde emellertid ersättning böra utgivas av det allmänna.
Departementschefen uttalade i propositionen i huvudsak, all det torde vara
nödvändigt att av ingreppen föranledda ersättningsfrågor lämnades utanför
lagstiftningen, eftersom dessa frågor, såsom brandförsvarsutredningen påvisat,
vore av invecklad beskaffenhet och inte kunde lösas efter schematiska grunder.

Emellertid är nu att märka, att det remitterade förslaget
utvidgar brandlagens tiUämpningsområde till att avse räddningstjänst i
allmänhet och att därför i fortsättningen ingripanden som berör tredje mans rältssfär
kan komma att vidtas i större omfattning och antagligen också i andra former än
hittills enligt brandlagen. Särskilt kommer härvidlag i blickpunkten
räddningstjänst i fräga om faror som hotar miljön. Det hade mot denna bakgrund
varit önskvärt, att frågan om ersättning för ingrepp av här avsett slag hade
närmare belysts i förevarande sammanhang. 1 det läge vari lagstiftningsfrågan
nu befinner sig vill lagrådet söka ange nägra

s. 219 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:185 219

huvudlinjer efter vilka frågan kan tänkas bli löst i
rättspraxis. Del bör emellertid understrykas, att det här gäUer etl rättsområde
där läget är oklart och att några bestämda uttalanden om hur domstolarna kommer
alt ställa sig inte kan göras.

När en
persons egendom uppoffrats för att rädda mera värdefull egendom tillhörig annan
person, torde av allmänna rättsgrundsatser följa, att ägaren till den egendom
som uppoffrats i princip har rätt tiU ersättning av ägaren till den egendom för
vars skull uppoffringen skedde. Ersättning kan ibland också utgå ur
brandförsäkring; se Hellner, Försäkringsrätt, 2:a uppl,, s, 189 f och 351 f.
För att rätt till ersättning skall föreligga torde inte krävas att räddningsätgärden
lyckats. Principen all den vars intresse uppoffrats har rätt till ersättning av
den till vars förmån uppoffringen skett får antagas gälla även i fall då
uppoffringen gjorts för att tillgodose sådant allmänt intresse som kan bli aktueUt
t. ex. på miljövårdens område. Här kan nämnas fall dä oljeutsläpp hotar
stränderna i en hel bygd eller äventyrar hela bygdens vattenförsöijning. Om i
sådant läge ingrepp gjorts i annans rätt för att tiUgodose miljövårdsintresset,
torde sålunda det allmänna, dvs, i detta sammanhang normalt kommunen, i
förhällande tiU den av ingreppet drabbade ha att svara för den skada ingreppet
förorsakat denne. Till samma resultat kan man för övrigt komma genom analogi
frän expropriationsrätten. Förebilder härför finns i praxis bl. a. genom
rättsfall om ersättning tiU restaurangägare för intrång i rörelsen genom
osedvanligt ingripande och störande gatuarbeten (se Karlgren, Skadeståndsrätt, 5:e
uppl., s. 178 f). I dessa fall var det, liksom i de situationer som nu
behandlas, fråga om intrång i enskilt intresse till förmån för allmänt intresse
av högre valör. Ersättning utdömdes av kommunen och i litteraturen har grunden
härtill angetts vara expropriationsrättsHg. Del kan tilläggas att redan
brandförsvarsutredningen var inne på liknande tankegångar. När uppoffring av
enskilt intresse gjorts tiU förmån för allmänt intresse, fär ersättningsansvaret
för det allmänna antagas vara oberoende av vilket organ som anlitas för räddningstjänsten.
Den som haft fördel av ingreppet och ersatt därav föranledd skada kan under
vissa förutsättningar antagas ha regressrätt mot den som är ansvarig för själva
olyckan. Vad ovan sagts har närmast haft avseende på fall dä ingreppet är rättsenligt.
När så ej är fallet - försvarlighetsgränsen har t. ex. överskridits - är det
allmännas ersättningsskyldighet att bedöma efter bestämmelserna i 3 kap. skadeståndslagen.

I övrigt lämnas det remitterade förslaget utan erinran.

Ur protokollet; Ingrid Hellström

s. 220 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 220

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26 oktober 1973.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM,
CARLSSON, FELDT.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets
yttrande över förslaget till brandlag.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag ansluter mig till vad lagrådet anför om 11 §
brandlagen och förordar alltså att bestämmelsen i paragrafens andra stycke om
befogenhet för var och en som deltar i räddningstjänst att företa ingrepp av
ringa omfattning tas bort.

Även i
övrigt bör vissa jämkningar göras i den lydelse brandlagen har i det
remitterade förslaget. Ändringar av rent redaktionell karaktär bör göras i
några paragrafer.

I 1 § del remitterade förslaget anges att brandlagen, i
den mån annat ej sägs, inte är tillämplig på bl. a. oljebekämpning till sjöss
eller i kustvattnen, Vänern eller Mälaren. I den lag om ansvarighet för
oljeskada till sjöss som föresläs i prop. 1973:140 omfattar uttrycket till
sjöss även bl, a, kustvattnen, Vänern och Mälaren, Uttrycket har alltså i
nämnda lagförslag en mera vidsträckt betydelse än i det remitterade förslaget
till brandlag. För att missförstånd skall kunna undvikas bör i brandlagen
uttrycket till havs användas i stället för till sjöss. Detta föranleder ändring
i 1 och 21 §§.

I specialmotiveringen till 19 § brandlagen har jag anfört
att jag ämnar föreslå Kungl. Maj:t att ersättning för kroppsskada vid
räddningstjänst skall utgå enligt bestämmelserna i förordningen om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, dvs. i
huvudsak efter yrkesskadeförsäkringens grunder. Yrkesskadeförsäkringsreglerna
är i vissa hänseenden fördelaktiga för den skadelidande men i andra hänseenden
kan anknytningen till dessa regler innebära en begränsning i rätten till
ersättning. Att ersättning för kroppsskada skall utgä enligt bestämmelserna i
nyssnämnda förordning bör därför anges i 19 § brandlagen.

Utöver vad jag har förordat i samband med remissen till
lagrådet bör vissa redaktioneUa ändringar göras i 16 och 24 §§ brandstadgan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t

dels föreslär riksdagen all

1, antaga förslaget till brandlag med vidtagna ändringar,

dels bereder riksdagen tillfälle att yttra sig över
förslaget till

s. 221 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 221

2, kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91) med
vidtagna

ändringar,

dels föreslår riksdagen att

3,
godkänna att en
central myndighet för räddningstjänst i allmänhet med den organisation och de
uppgifter som jag har förordat skall inrättas den I juli 1974,

4,
besluta att
statens brandinspektion och statens brandskola skall upphöra med utgången av
juni 1974,

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlålas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 222 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 222

INNEHALLSFÖRTECKNING

sid.

Propositionen .............................................................. , 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ .... I

Författningsförslag............................................................. ... 3

Förslag till brandlag .................................................. ... 3

Förslag till kungörelse om ändring i brandstadgan
(1962:91) , . 10

Utdrag av
statsrådsprotokollet över civilärenden den 5 oktober 1973 20

Inledning........................................................................ . 20

Nuvarande resurser för räddningstjänst m, m............... . 21

Tidigare förslag om organiserad räddningstjänst,
räddningstjänst

utredningens uppdrag .......................................... . 26

Allmänna synpunkter pä räddningstjänsten ............. 28

Räddningstjänstulredningen....................................... 28

Remissyttrandena .................................................. . 31

Huvudmannaskapet för räddningstjänsten ............... . 34

Räddningstjänstutredningen...................................... . 34

Remissyttrandena .................................................. . 37

Den lokala räddningstjänstorganisalionen ................ . 39

Gällande bestämmelser ......................................... 39

Räddningstjänstulredningen....................................... . 40

Remissyttrandena ................................................... . 44

Planläggning och ledning av räddningsarbete............... 45

Nuvarande förhållanden och tidigare förslag ........ 45

Räddningstjänstulredningen ................................... 46

Remissyttrandena ................................................... 48

Regional verksamhet för räddningstjänst...................... . 51

Nuvarande förhållanden m. m..................................... . 51

Räddningstjänstulredningen...................................... . 53

Remissyttrandena .................................................. . 59

Bekämpning av löskommen olja lill sjöss samt i
kustvattnen,

Mälaren och Vänern .................................................. . 65

Gällande bestämmelser m, m...................................... . 65

Tidigare utredningsförslag.......................................... . 67

Räddningstjänstutredningen...................................... . 67

Remissyttrandena .................................................. 72

Kommunernas behov av personal och utrustning .... 7 5

Räddningstjänstulredningen...................................... 75

Remissyttrandena .................................................. . 78

Kustbevakningens behov av utrustning......................... . 81

Nuvarande förhållanden............................................. . 81

Räddningstjänstutredningen...................................... . 81

Remissyttrandena .................................................. . 82

s. 223 Kontrollera mot PDF

Prop,
1973:185 223

sid.

Forskning, försök och utveckling .............................. 83

Nuvarande förhållanden............................................. 83

Räddningstjänstutredningen...................................... ..... 83

Remissyttrandena .................................................. 84

Utbildningsfrågor ..................................................... ..... 85

Nuvarande förhållanden ......................................... 85

Räddningstjänstutredningen...................................... gg

Remissyttrandena .................................................. 87

Central myndighet för räddningstjänst i allmänhet ..... ..... 89

Statens brandinspektions och statens brandskolas nuvarande

uppgifter och organisation .................................... 89

Räddningstjänstutredningen...................................... 89

Remissyttrandena .................................................. 92

Ingrepp i annans rätt.................................................... ..... 93

Gällande bestämmelser och tidigare förslag .......... ..... 93

Räddningstjänstutredningen...................................... 95

Remissyttrandena .................................................. ..... 98

Tjänsteplikt ............................................................... 98

Gällande bestämmelser och tidigare förslag .......... 98

Räddningstjänstutredningen...................................... 99

Remissyttrandena .................................................. 101

Skyldighet för företag alt vidta åtgärder för
räddningstjänst , , . . 102

Gällande bestämmelser m. m..................................... ... 102

Tidigare utredningsförslag.......................................... ... 105

Räddningstjänstutredningen...................................... 106

Remissyttrandena .................................................. 108

Finansiering av kommunernas räddningstjänst samt
ersättning i

vissa fall för saneringskostnader .............................. 109

Nuvarande förhållanden m. m.................................... ... 109

Tidigare utredningsförslag.......................................... ...... Ill

Räddningstjänstulredningen...................................... ... 112

Remissyttrandena .................................................. ... 115

Särskild
finansiering av oljebekämpningen ................ ... 118

Nuvarande förhållanden ......................................... lig

Tidigare utredningsförslag.......................................... ... 118

Räddningstjänstulredningen...................................... ... 119

Remissyttrandena ................................................. ... 119

Ersättning
för räddningskostnader ............................ ... 120

Nuvarande förhållanden m, m.................................... ... 120

Räddningstjänstulredningen...................................... ... 122

Remissyttrandena .................................................. ... 124

Departementschefen ................................................. ... 126

Allmänna synpunkter pä räddningstjänsten ........... ... 126

Huvudmannaskapet för räddningstjänsten................ ... 134

Den lokala räddningstjänslorganisationen ............. 137

Planläggning och ledning av räddningsarbete ...... 142

s. 224 Kontrollera mot PDF

Prop, 1973:185 224

sid.

Regional verksamhet för räddningstjänst .............. ... 146

Bekämpning av löskommen olja till sjöss samt i
kustvattnen,

Mälaren och Vänern.................................................... 152

Kommunernas behov av personal och utrustning . 155

Kustbevakningens behov av utrustning ................ ... 157

Forskning, försök och utveckling ............................ ... 158

Utbildningsfrågor ................................................... ... 159

Central myndighet för räddningstjänst i allmänhet . ... 160

Ingrepp i annans rätt ........................................... ... 163

Tjänsteplikt ............................................................ ... 169

Skyldighet för företag att vidta åtgärder för
räddningstjänst , 171

Finansiering av kommunernas räddningstjänst samt ersättning i

vissa fall för saneringskostnader, m, m...................... 176

Ersättning för räddningskostnader ....................... ... 180

Upprättade författningsförslag .................................... .... 184

Specialmotivering ....................................................... .... 185

Förslaget til! brandlag.................................................. 185

Förslaget till kungörelse om ändring i brandstadgan
(1962:91) , 201

HemstäUan ............................................................... ... 209

Bilaga 1: Författningsförslag .................................... ... 210

Utdrag av
lagrådets protokoll den 24 oktober 1973....... 217

Utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden den 26 oktober

1973 .......................................................................... ... 220

G ö teborgs Offsemycken AB, Stockholm
73 4 135 S

Doktrin (2)

  1. Curt Riberdahl, Privatisering, entreprenad eller kommunal drift, FT 1985 nr 4–5 s. 137, på s. 162 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Krister Malmsten, Falskt larm, SvJT 1981 s. 161, på s. 200, 201 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

55 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (40)

40 kopplingar i 23 dokument.

  1. SOU 2022:57 Ett stärkt skydd för civilbefolkningen vid höjd beredskap s. 269 om s. 165 i texten
  2. SOU 2018:54 En effektivare kommunal räddningstjänst s. 59 om s. 127 · s. 139 om s. 143 i texten
  3. Ds 2009:47 Reformen skydd mot olyckor, - en uppföljning med förslag till utvecking s. 147 i texten
  4. SOU 2008:55 Kustbevakningens rättsliga befogenheter s. 251 om s. 163 i texten
  5. SOU 2002:10 Reformerad räddningstjänstlagstiftning s. 165 om s. 163 · s. 165 om s. 169 · s. 213 om s. 180 · s. 214 om s. 176 · och 1 till i texten

Visa alla 23

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. HFD 2025 ref. 27 om s. 172 i texten
  2. Högsta förvaltningsdomstolen, mål 1400-24 om s. 172 i texten

Doktrin (13)

13 kopplingar i 5 dokument.

  1. Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning 1, 1976 s. 164 om s. 138 · s. 164 om s. 163 · s. 164 om s. 218 · s. 164 om s. 219 · och 2 till i texten
  2. Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991 s. 127 om s. 218 · s. 136 om s. 218 i texten
  3. Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 1, 1986 s. 151 om s. 197 · s. 190 om s. 195 i texten
  4. SvJT 1981 s. 161 Krister Malmsten, Falskt larm s. 200 · s. 201 i texten
  5. FT 1985 s. 137 Curt Riberdahl, Privatisering, entreprenad eller kommunal drift s. 162 i texten