Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.
1973 · 228 sidor, varav 94 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 94 av 228 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:30, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1973 Prop. 1973:30
Nr 30
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m.m.; given Stockholms slott den 16 februari 1973.
Kungl, Maj :t vill härmed, under
åberopande a v bilagda utdragav statsrådsprotokollet över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställl,
GUSTAF ADOLF
LENNART GEIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen läggs förslag fram
till vissa ändringar i rättegångsbalken m.m.
En del av ändringsförslagen är
föranledda av den år 1971 antagna förvaltningsrättsreformen (jfr prop. 1971:
30) och syftar till harmoniseringa v vissa av rättegångsbalkens bestämmelser
med de förvaltningsrättsliga förfarandelagarna. Hit hör förslag rörande
tolkning och översättning vid domstol, jäv, underrättelse om skiljaktig mening,
ingivande av inlaga eller annan handling till rätten samt ingivande av f
ullföljdsinlaga. Vidare tas ett par frågor om rättegångskostnad i tvistemål
upp, nämligen frågan om ränta på utdömd kostnadsersättning och frågan om
ersättning för förlikningsförhandling före rättegången. Slutligen behandlas
frågor om rättens sammansättning vid arvodesprövning i konkurs samt om
skyldighet för sjuksköterska att vittna om sådant som hon erfarit under sin
yrkesutövning.
Förslagen föreslås träda i kraft den I juli 1973,
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 30
Prop.
1973:30 2
1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken,
rfe/5att4kap, 1, 12 och 13 §§,5 kap, 7 och 8 §§,9 kap, 5 §, 17 kap, 9 §, 18
kap,8och 14 §§,30kap,7 §,33kap, I och3 §§,36kap,3och5 §§,50kap,3 §, 51 kap, 3
§, 52 kap, 2 §, 55 kap, 3 § och 56 kap, 3 § skall ha nedan angivna lydelse,
delsan i 33 kap, skall införas en ny paragraf, 9 §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 kap, 1 §'
Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava
avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Lagfaren domare skall vara svensk
medborgare och hava fyllt tjugufem år samt hava avlagt för behörighet till
domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Den som ej uppnått denna ålder må
dock utan hinder därav utöva domarämbete i den begränsade omfattning Konungen
bestämmer.
Ej må den
utöva domarämbete, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Om kunskapsprov och
villkor i övrigt för utövande av domarämbete förordnar Konungen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 § -
De som med varandra äro eller varit gifta eller äro
trolovade eller äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller
äro syskon eller äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den
andres syskon, må ej samtidigt sitta som domare i rätten.
De som med varandra äro eller varit gifta eller äro i rätt
upp- och nedstigande släktskap eller svåger-lag eller äro syskon eller äro i
det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller de
som på liknande sätt äro varandra närstående må ej samtidigt sitta som domare i
rätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
13 §- Domare vare jävig att
handlägga mål:
1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller
av dess utgång kan
vänta synnerlig nytta eller skada;
2. om han med part är eller
varit 2, om han med part är eller varit
gift eller är trolovad eller är i rätt gift eller är i rätt upp- eller
nedstig-
Senaste lydelse 1948:71, Senaste lydelse 1971:875,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:30
Föreslagen
lydelse
ande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är
i det svågerlag. att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
om han på liknande sätt är part närstående;
Nuvarande lydelse
upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är
syskon eUer är i den släktskap, att den ene är avkomling till den andres syskon
eller att de äro syskonbarn, eller i det svågerlag, att den ene är eller varit
gift med den andres syskon eller syskons avkomling eller med någon, från
vilkens syskon den andre härstammar;
3,
om han till
någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller
skada, står i förhållande, som avses i 2;
4,
om han eller
någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare eller god man för part
eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen för bolag,
förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, som är
part, eller, då kommun eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd
eller styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;
5,
om han eller
någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har del i saken eller av
dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som
avses i 4;
6,
om han är parts
vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig;
7,
om han i annan
rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller
hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed;
8,
om han i saken
såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part eller vittnat eller
varit sakkunnig; eller
9,
om eljest
särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans
opartiskhet i målet.
5 kap,
7§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som anställes som allmän tolk eller eljest förordnas
att biträda som tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter bästa
förstånd skall fullgöra det uppdrag, som lämnats honom.
Den som anställes som allmän tolk
eller eljest förordnas att biträda som tolk skall inför rätten avlägga ed, att
han efter bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag, som lämnats honom. Finnes
anledning antaga att den som förordnas att bUräda som tolk skaU erhålla
ytterligare uppdrag som tolk vid domstolen, må han avlägga ed som avser även
framtida uppdrag.
Angående eds utbytande mot
försäkran pä heder och samvete gälle vad om vittnesed är stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
hdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till allmän tolk sä ock till tolk för den som är
allvarligt hörsel- eller talskadad utgår ersättning enligt vad därom är
särskilt stadgat. Annan tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt
gottgörelse för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt; i
brottmål, variåklagare för talan, skaU ersättningen gäldas av statsverket.
Till allmän tolk så ock till tolk för den som är
allvarligt hörsel- eller talskadad utgår ersättning enligt vad därom är
särskilt stadgat. Annan tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt
gottgörelse för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäWgt;
ersättningen skall gäldas av statsverket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen
eller tager fotografi i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift,
som meddelats till ordningens upprätthällande, dömes till böter. Tillsamma
straff dömes den som muntligen inför rätten eller i rättegångsskrift uttalar
sig otillbörligt.
9 kap 5 § Den som vid sammanträde inför rätten stör
förhandlingen eller tager fotografi i rättssalen eller vägrar att efterkomma
föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande, eller som
muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift uttalar sig otiUbörUgt
eller eljest kränker domstolens värdighet, straffes med böter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
17 kap, 9 r
Innan dom beslutas, skall överläggning hållas.
Då huvudförhandling ägt rum, skall
samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske,
dom beslutas och avkunnas. Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum
fördomens beslutande eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen
skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas
inom tvä veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen,
skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att
den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall
underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.
Vad nu sagts om måls avgörande
efter huvudförhandling gälle ock, dä mål avgöres vid sammanträde för muntlig
förberedelse,
Avgöres eljest mål utan
huvudförhandling, skall, sä snart ske kan, överläggning hållas samt domen
beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att
domen hålles tillgänglig ä rättens kansli.
Senaste lydelse 1968:193, Senaste lydelse 1969:244,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma
dag avsändas till parterna.
Avkunnande av dom må ske genom
återgivande av domskälen och slutet jämte meddelande av fullföljdshänvisning.
Har skiljaktig mening förekommit,
skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
kap, ! § '
Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara
kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode
till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande
av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan
i anledning av rättegången.
Ersättning för rättegångskostnad
skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans
utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen
varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå
för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för
rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga
som har omedelbar betydelse för partens talan.
Inkassoåtgärd som vidtagits före
rättegången ersattes som rättegångskostnad. Ersättning för sådan kostnad utgår
enligt bestämmelser som Konungen meddelar.
Ersättning för rättegångskostnad
skaU även innefatta ränta efter sex procent från dagen då målet avgöres till
dess betalning sker.
14 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad,
skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva,
vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad,
som uppkommit vid samma rätt; dock må part, även om yrkande ej framställts,
erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.
Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad,
skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva,
vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad,
som uppkommit vid samma rätt; dock må part, även om yrkande ej framställts,
erhålla ränta som avses i 8 § tredje stycket samt ersättning för utskrift av
rättens dom eller slutliga beslut.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1971:317,
Prop.
1973:30 6
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Då rätten avgör målet, meddele
rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden så ock i fråga, som avses
i 13 § första stycket. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till
ombud eller biträde, skall arvodets belopp angivas.
30 kap, 7§'
Innan dom beslutas, skall
överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten, framställe ordföranden saken och
vad lag stadgar därom.
Då huvudförhandling ägt rum, skall
samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske,
dom beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande
oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock,
om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då
dentiUtalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter
förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den
avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles
tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas
om tiden och sättet för domens meddelande.
Avgöres mål utan huvudförhandling,
skall, så snart ske kan, överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen
avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålles
tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall
senast samma dag avsändas till parterna.
Avkunnande av dom må ske genom
återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.
Har skiljaktlig mening förekommit,
skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.
När mål avgjorts, skall skriftlig
underrättelse om utgången i målet snarast givas den tilltalade. Närmare
föreskrifter härom meddelas av Konungen,
33 kap, 1 §
Ansökan, anmälan eller annan Ansökan, anmälan eller annan
inlaga i rättegång skall innehålla inlaga i rättegång skall innehålla
uppgift å domstolen samt parternas uppgift å domstolen samt parternas
namn, yrke och hemvist, namn och hemvist,
/ stämningsansökan skall käran- Parts första inlaga i rättegången
den tillika uppgiva sin egen och, om skall innehåUa uppgift å hans per-
den är honom bekant, även svaran- sonnummer och postadress. Vidare
dens postadress samt de övriga börangivas partens yrke och telefon
omständigheter, som äro av bety- nummer samt de övriga omständig-
delse för delgivning med parterna; heter, som äro av betydelse för del
bar käranden vidtalat ombud att givning med honom. Har part vidta-
Senaste lydelse 1969: 101,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:30
Föreslagen
lydelse
lat ombud att företräda honom, skola ombudets namn,
postadress och telefonnummer angivas.
Stämningsansökan bör tillika
innehålla uppgift å svaranden i de hänseenden som sägs i andra stycket.
Nuvarande lydelse
företräda honom, skola ombudets namn och postadress
uppgivas. I skriftligt svaromål skaU svaranden även uppgiva sin postadress och
de övriga omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med honom, samt,
om han vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och postadress.
Sker ändring i förhållande, som
part sålunda uppgivit, skall parten utan dröjsmål anmäla det till rätten.
3 § '
opaginerad Kontrollera mot PDF
Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom
bud eller insändas med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer,
skaU anses ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skaU anses
inkommen, då handlingen eller avi om försändelse, i vilken handlingen finnes
innesluten, avlämnats till rätten eller dess kansli.
Inlaga eller annan handling anses ha inkommit tiU rätten
den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handUngen
är innesluten, anlänt tiU rätten eller kommit behörig tjänsteman till hända.
Underrättas rätten särskilt om att telegram tdl rätten anlänt till telegraf
anstalt, anses telegrammet ha inkommit redan när underrättelsen nått behörig
tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag
avlämnats i rättens kansli eller avskilts för rätten på postanstalt, anses den
ha inkommit den dagen, omdenkommit behörig tjänsteman till hända närmast
följande arbetsdag.
Telegram eller annat meddelande som
ej är undertecknat skall bekräftas av avsändaren genom undertecknad handUng,
om rätten begär det.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 §2
Är från part inkommen inlaga eller
annan handling ej avfattad på svenska språket, må rätten vid behov antingen
förelägga parten att tillhandahålla bestyrkt översättning av handUngen eller
ock uppdraga åt lämplig person att översätta handlingen. Efterkommes ej
föreläggande
' Senaste lydelse 1947:616,
Förutvarande 9 § upphävd genom 1970:429,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
att
tillhandahålla översättning, må handlingen lämnas utan avseende. Den som bUrätt
rätten med översättning äge av aUmänna medel erhålla ersättning efter vad
rätten prövar skäligt; i brottmål vari åklagare för talan skaU ersättningen
gäldas av statsverket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
36 kap,
3
§'
Den
som med part äreller varitgift e//erä>/ra/ovadeller är i rätt upp-eller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det
svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, vare ej
skyldig att avlägga vittnesmål.
Den som med part ärellervaritgift eller är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i
det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som
på liknande sätt är parten närstående,vare ejskyldigatt avlägga vittnesmål.
Står någon till parts ställföreträdare i sådant
förhållande, som nu sagts, äge han ej på grund därav undandraga sig att vittna.
5§-
Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta
offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som
vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att
iakttaga tystnad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
samtycker därtill. Rättegångsombud, biträde eller
försvarare må ej höras som vittne om vad
för uppdragets
fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver,
att det må yppas.
Utan
hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än
försvarare skyldig att
avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke är
stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.
Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst
Ej
heller må advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, kurator vid
familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstingskommun, församling
eller kyrklig sam-fällighet, eller deras biträden höras angående något, som på
grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit,
med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten
gäller, samtycker därtill.
Ej
heller må advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, sjuksköterska, kurator vid
familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstingskommun, församling
eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på
grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit,
med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån
tystnadsplikten gäller.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'
Senaste lydelse 1971:875, '
Senaste lydelse 1969:680,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i
sådant samfund intager motsvarande ställning må icke höras som vittne om något,
som han vid hemligt skriftermål eller under därmed jämförliga förhållanden
erfarit.
50 kap, 3§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas.
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas. Har vadeinlaga inkommit
till hovrätten före vadetidens utgång, skall den omständigheten att inlagan
inkommU till underrätten först därefter ej föranleda att den avvisas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas.
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas. Har vadeinlaga inkommit
till hovrätten före vadetidens utgång, skall den omständigheten att inlagan
inkommit till underrättenförst därefter ej föranleda att den avvisas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas.
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas. Har besvärsinlaga inkommU
tiU hovrätten före besvärstidens utgång, skall den omständigheten att inlagan
inkommit tiU underrätten först därefter ej föranleda att den avvisas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
55 kap.
3§
Finnes revisionstalan ej vara Finnes revisionstalan ej vara
fullföljd
på inom rätt tid, avvisas.
föreskrivet
sätt eller skall den av hovrätten
fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall
den av hovrätten avvisas. Har revisionsinlaga inkommU till högsta domstolen
före revisionstidens utgång, skaU den omständigheten att inlagan inkommU tiU
underrätten först därefter ej föranleda att den avvisas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av hovrätten avvisas.
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av hovrätten avvisas. Har besvärsinlaga inkommU
till högsta domstolen före besvärstidens utgång, skaU den omständigheten att
inlagan inkommU till underrätten först därefter ej föranleda att den avvisas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1973,
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Förslag till
Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)
Härigenom förordnas, att 2, 4,
15, 19 och 22 (1946:808) skall ha nedan angivna lydelse.
lagsökningslagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt.
Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, yrke, hemvist oc/i
postadress samt gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes yrke, hemvist
och postadress, sä ock fordringens belopp och den ränta som fordras.
Borgenären angive ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, om
denna ej framgår av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall fogas styrkt
avskrift av handling vara fordringen grundas och, då betalning enligt 1 §
andra stycket sökes ur fast egendom, av handling varigenom panträtt i
egendomen upplåtits.
Lagsökning skall göras skriftligen
hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn,
personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens
namn och, där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och
telefonnummer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären
angive ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna ej
framgår av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av
handling vara fordringen grundas och, då betalning enligt 1 § andra stycket
sökes ur fast egendom, av handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits.
Ansökningen skall jämte avskrift
som angives i första stycket avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt
undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet,
ombesörje rätten mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet
lika med huvudskrift.
Senaste lydelse 1971:496.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att
inom viss av rätten bestämd tid efter det lagsökningshandlingarna blivit
honom delgivna skriftligen svara å ansökningen vid påföljd att målet ändå
avgöres. Föreläggandet, som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen,
skall tillika innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla hemvist
och postadress, såvida tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.
Upptages ansökningen, förelägge
rätten gäldenären att inom viss av rätten bestämd tid efter det lagsökningshandlingarna
blivit honom delgivna skriftligen svara å ansökningen vid påföljd att målet
ändå avgöres. Föreläggandet, som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen,
skall tillika innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla
personnummer, hemvist, postadress och telefonnummer, såvida tillförlitlig
uppgift härom icke föreligger.
Vid utsättande av tiden för svars
avgivande har rätten att taga hänsyn till belägenheten av den ort där
gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Har
gäldenären känt hemvist inom riket, må tiden icke utan synnerliga skäl
bestämmas längre än till två veckor.
15 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 fråga om kostnad i lagsökningsmål gälle vad i
rättegångsbalken är stadgat om rättegångskostnad i tvistemål; hänskjutes målet
till rättegång, skall frågan om ersättning för sådan kostnad prövas i
rättegången.
I fråga om kostnad i lagsökningsmål gälle vad i
rättegångsbalken är stadgat om rättegångskostnad i tvistemål; ersättning för
ränta utgår dock ej. Hänskjutes målet till rättegång, skall frågan om ersättning
för sådan kostnad prövas i rättegången.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ansökning om betalningsföreläggande skall göras
skriftligen eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla
uppgift om borgenärens namn, yrke, hemvist och postadress samt gäldenärens
namn och, där så kan ske, dennes yrke, hemvist och postadress, så ock
fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive tillika i
ansökningen eller i räkning som åberopas tydligt och fullständigt grunden för
fordringen och tiden för dess tillkomst samt de omständigheter som betinga
rättens behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres.
Ansökning om betalningsföreläggande skall göras
skriftligen eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla
uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress och
telefonnummer samt gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes personnummer,
yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens belopp och den
ränta som fordras. Borgenären angive tillika i ansökningen eller i räkning som
åberopas tydligt och fullständigt grunden för fordringen och tiden för dess
tillkomst samt de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna ej
framgår av vad eljest anföres.
Prop.
1973:30 12
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ansökning som göres skriftligen
skall avlämnas i tvä exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären
eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, besörje rätten mot stadgad
avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med huvudskrift, Göres
ansökning muntligen, skall genom rättens försorg mot stadgad avgift uppteckning
därav ske i två exemplar; borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift
vitsorda att uppteckningen är riktig. Uppteckningen gälle sedan som
huvudskrift.
Räkning som åberopas skall ingivas
i två exemplar; är räkningen ingiven i allenast ett exemplar, skall mot stadgad
avgift avskrift därav besörjas av rätten,
22 §
Upptages ansökningen, förelägge
rätten gäldenären att, såframt han vill helt eller till någon del bestrida
ansökningen, inom viss av rätten bestämd tid efter det ansökningen jämte
räkning, om sådan åberopats, blivit honom delgiven, skriftligen hos rätten
anmäla sitt bestridande vid påföljd att utmätning eljest må ske. Vid utsättande
av tiden för anmälan av bestridande har rätten att taga hänsyn till
belägenheten av den ort där gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas
bliva honom delgivna. Utan synnerliga skäl må tiden icke bestämmas längre än
till två veckor.
Har borgenären i ansökningen
fordrat ersättning för kostnad å målet, skall rätten i föreläggandet angiva vad
i sådant hänseende skall, om bestridande ej sker, utgå utöver kostnaden för
blivande delgivning. Ersättningen utgår enligt bestämmelser som Konungen
meddelar.
Föreläggandet, som skall tecknas Föreläggandet, som skall tecknas
å ena exemplaret av ansökningen, å ena exemplaret av ansökningen,
skall tUlika innehålla anmaning till skall tillika innehålla anmaning tUl
gäldenären att hos rätten anmäla gäldenären att hos rätten anmäla
hemvist oc/i postadress, såvida till- personnummer, hemvist, postad-
förlitlig uppgift härom icke före- ress och telefonnummer, såvida
ligger, tillförlitlig uppgift härom icke
före
ligger.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973,
Senaste lydelse 1971:318,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:30
3 Förslag till
Lag om ändring i utsöknlngslagen (1877:31 s. 1)
Härigenom förordnas, att 204 och 217 §§ utsöknlngslagen (1877: 31 s.
1) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Försittes den i 201, 202eller203 § stadgade tid för
klagan, och visas ej inom samma tid laga förfall, varde klagan, såvitt den
åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till
prövning. Visas förfall, sätte överexekutor ut ny tid för klaganden att målet
fullfölja.
Försittes den i 201 eller 203 §
stadgade tid för klagan, och visas ej inom samma tid laga förfall, varde
klagan, såvitt den åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd, ej
upptagen till prövning. Har klagoskrift före klagotidens utgång inkommU till
utmätningsmannen, skall klagan ändå upptagas till prövning. Är tiden försutten
och visas laga förfall, sätte överexekutor ut ny tid för klaganden att målet
fullfölja. Vid förrättning, som i nämnda paragrafer omförmäles, meddele utmätningsmannen
underrättelse om vad för ändrings sökande iakttagas bör samt äventyret, om det
försummas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
217 §2
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, skall den av överexekutor avvisas. Om fullföljd av
talan mot beslutet gälle vad i 216 § är föreskrivet.
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd
på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av överexekutor avvisas. Har
besvärsinlaga inkommit till hovrätten före besvärstidens utgång, skaliden
omständigheten att den inkommit tillöverexekutor först därefter ej föranleda
att den avvisas. Om fullföljd av talan mot beslutet om avvisninggäWe vad i
216 § är föreskrivet.
Avvisas ej besvärstalan efter vad i
första stycket sägs, late överexekutor utan dröjsmål till hovrätten insända
besvärsinlagan med därvid fogade handlingar ävensom överexekutors protokoll och
utslag samt, i huvudskrift eller styrkt avskrift såvitt angår den fullföljda
frågan, utmätningsmans protokoll och andra hos överexekutor förvarade
handlingar i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973,
' Senaste lydelse 1912:211, - Senaste lydelse 1946:814,
Prop.
1973:30 14
4 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)
Härigenom förordnas, att 211 §
konkurslagen (1921:225) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
211 §'
Mål, som avses i 16,27,85,93,98, Mål, som
avses i 16,27,85,93,98,
164 eller 183 §, skall utan förbere- 164
eller 183 §, skall utan förbere
delse företagas till huvudförhand- delse
företagas till huvudförhand
ling. Utsattes målet till fortsatt eller Ung,
Utsattes målet till fortsatt eller
ny huvudförhandling, ägerätten, om ny
huvudförhandling, äge rätten, om
det erfordras för att målet vid denna det
erfordras för att målet vid denna
skall kunna slutföras, förordna, att skall
kunna slutföras, förordna, att
förberedelse skall äga rum, samt förberedelse
skall äga rum, samt
meddela erforderliga föreskrifter meddela
erforderliga föreskrifter
därom. Vid huvudförhandling i mål därom.
Vid huvudförhandling i mål
som avses i 16 § är rätten domför som
avses i 16 eller 85 § är rätten
med en lagfaren domare, domför med en lagfaren domare.
Mål, som avses i 109 eller 130 §,
må ej företagas till huvudförhandling, med mindre sammanträde för muntlig
förberedelse hållits. Lämna samtliga närvarande sitt samtycke därtill eller
finnes saken uppenbar, må huvudförhandlingen hållas i omedelbart samband med
förberedelsen. Hålles ej huvudförhandlingen i omedelbart samband med
förberedelsen, skall envar som närvarit och vars adress är känd erhålla
särskild underrättelse om tid och ställe för huvudförhandlingen, så framt ej
besked därom lämnats under förberedelsen.
Uteblir i mål, som avses i denna paragraf, part eller
annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgöre det ej hinder för
målets handläggning och avgörande, om ej annat är stadgat.
Beträffande talan mot avgörande i
mål, som nu sagts, gälle vad i rättegångsbalken är stadgat om talan mot beslut
i mål, som väckts vid underrätt. Över underrätts eller hovrätts beslut,
varigenom sådan av gäldenären förd talan, som avses i 183 § tredje stycket
andra punkten, blivit bifallen, må klagan ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.
Senaste lydelse 1969:805.
Prop.
1973:30 15
5 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Härigenom förordnas, att 9 §
rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.
I prop. 1972:132 föreslagen lydelse Föreslagen
lydelse
9§
Vid allmän rättshjälp betalar
staten kostnaderna i den rättsliga angelägenheten som rättshjälpen avser.
Bestämmelser om att den rättssökande har att själv helt eller delvis betala
kostnad för rättshjälp finns i 16 § andra stycket och 27 § första stycket andra
punkten.
Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes
kostnad för
1,
biträde som
varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt,
2,
bevisning vid
allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i
angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall
prövas av skiljemän,
3, utredning i angelägenhet som skall prövas av
förvaltningsdomstol eller
förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvarata
gande av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten,
4,
resa och
uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare
eller annan, som måste anlitas, i samband med inställelse inför domstol eller
annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med
inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom
äktenskap,
5,
avgift som
enligt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår för ansökan om expedition vid
allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen, dock ej i fråga om sådan
rättens expedition som utfärdas endast på särskild begäran om icke expeditionen
begäres innan tiden för fullföljd av talan gått till ända, samt avgift som
utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027),
6,
kungörelse i
mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen,
7,
vad av allmänna
medel utgått i 7, vad av allmänna medel utgått i
ersättning tiU tolk eller stenograf ersättning för översättning eller i eller i ersättning enligt 4 eller
5 § ersättning enligt 4 eller 5 § lagen
lagen (1958:642) angående biodun- (1958:642)
angående blodunder-dersökning m,m, i mål om akten- sökning m. m, i mål om äktenskaplig skaplig börd
eller vid utredning av börd eller vid utredning av faderfaderskapet
till barn utom akten- skåpet till barn utom äktenskap
eller skåp eller enligt föreskrift i rätte- enligt
föreskrift i rättegångsbalken gångsbalken eller 3 § första stycket eller 3 § första stycket nämnda lag nämnda lag för
bevisning som rätten för bevisning som rätten självmant
självmant föranstaltat om, föranstaltat om.
Såsom kostnad för bevisning enligt
andra stycket 2 anses ej den Yätts-sökandes kostnad för blodundersökning eller
annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973,
Prop. 1973:30 16
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1961:262) om försäkringsdomstol
Härigenom förordnas, att 3 § lagen
(1961:262) om försäkringsdomstol skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 § Ledamot och ersättare för leda-
Ledamot och ersättare för ledamot skall vara svensk medborgare mot skall vara
svensk medborgare, och hava fyllt tjugufem år. Ej må Ej må befattningen utövas
av den befattningen utövas av den som är som är omyndig eller i
konkurstill-omyndig eller i konkurstillstånd, stånd.
Lagfaren ledamot skall hava avlagt
för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973,
7 Förslag till
Lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290)
Härigenom förordnas, att 7 §
förvaltningslagen (1971:290) skall hanedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7§
opaginerad Kontrollera mot PDF
om
Handling anses ha kommit intill
myndighet den dag då handlingen eller avi -.n betald postförsändelse, i vilken
handlingen är innesluten, anlänt till myndigheten eller kommit behörig
tjänsteman till banda. Underrättas myndighet särskilt om att telegram till
myndigheten anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan
när underrättelsen nått behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen Kan det antagas att handlingen
eller
eller avi
om denna viss dag avläm- avi om denna viss dag avlämnats i
näts i myndighetens lokal eller fun- myndighetens lokal eller
avskiltsiör
nits tillgänglig för myndigheten på myndigheten på postanstalt, anses
postanstalt,
anses den ha kommit in den ha kommit in den dagen, om den
Prop. 1973:30 17
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
den dagen, om den kommit behörig kommit behörig tjänsteman
till hantjänsteman till banda närmast föl- danärmast följande arbetsdag,
jande arbetsdag.
Telegram eller annat meddelande som
icke är underskrivet skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt
undertecknad handling, om myndigheten begär det.
Denna lag träder i kraft den I juli 1973,
8 Förslag till
Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom förordnas, att 44 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
44 § Handling anses ha kommit in
till rätten den dag då bandi ingen eller avi om betald postförsändelse, i
vilken handlingen är innesluten, anlänt till rätten eller kommit behörig
tjänsteman till hända. Underrättas rätten särskilt om att telegram till rätten
anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när
underrättelsen nått behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen Kan det antagas att handlingen
eller avi om denna viss dag avläm- eller avi om denna viss dag avläm
nats i rättens kansli eWer funnits till- näts
i rättens kansli eller avskiltsfor
gäng//g för rätten på postanstalt, an- rätten på postanstalt, anses den ha
ses den ha kommit in den dagen, om kommit
in den dagen, om den kom-
den kommit behörig tjänsteman till mit
behörig tjänsteman till banda
hända närmast följande arbetsdag, närmast
följande arbetsdag.
Telegram eller annat meddelande som
icke är underskrivet skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt
undertecknad handling, om rätten begär det.
Denna lag träder i kraft den I juli 1973,
2 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr30
Prop. 1973:30 18
Utdrag av protokollet över
justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 28 december 1972.
Närvarande: statsministern PALME,
statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON,
LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter fråga om ändring i rättegångsbalken m.m. och anför.
1 Inledning
1 en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria (Ds Ju 1972:1) har förslag lagts fram till vissa ändringar
i rättegångsbalken RB och konkurslagen (1921:225) KL. Promemorians
lagförslag torde fåfogastill protokollet i detta ärende som bilaga 1.
Yttranden över promemorian har
avgetts av justitiekanslern (JK), lagberedningen, Svea hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, domstolsväsendets
organisationsnämnd (DON), Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare (Domareföreningen), Värmlands läns rättshjälpsanstalt samt,
angående särskilda frågor, statens invandrarverk, länsstyrelsen i Stockholms
län, köplagsutredningen, vattenlagsutredningen och konkurslagskommittén.
Hovrätterna har bifogat yttranden från olika tingsrätter,
1 skrivelse den 26 april 1971 har
Svensk sjuksköterskeförening hemställt att legitimerad sjuksköterska måtte
befrias från vittnesplikt i likhet med vad som gäller läkare, barnmorska och
andra i 36 kap, 5 § andra stycket RB angivna yrkesutövare.
Efter remiss har yttranden över
framställningen avgetts av JK, hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen,
Sveriges advokatsamfund. Svenska landstingsförbundet. Domareföreningen och
Sveriges läkareförbund.
2 Allmänt om förslagen i departementspromemorian
Promemorian. De i promemorian
behandlade frågorna har aktualiserats på skilda sätt. En grupp av
ändringsförslag har sitt ursprung i den nyligen genomförda
förvaltningsrättsreformen. Hörnstenarna i denna genomgripande omdaning av
förfarandet vid förvaltningsmyndighet och förvaltningsdomstol utgörs av lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, förvaltningslagen (1971:290) och
förvaltningsprocesslagen (1971:291), Lagarna betecknas i det följande LAF, FL
resp, FPL, I de förvaltningsrättsliga lagarna har i flera hänseenden valts
lösningar som
Prop. 1973:30 19
avviker från RB:s reglering av motsvarande frågor, 1 prop,
1971:30, i vilken förslaget till reformen lades fram, framhölls (s, 280) att
det fanns anledning att överväga om inte i anslutning till den
förvaltningsrättsliga förfarandelagstiftningen borde göras vissa ändringar
också i RB,
Mot den angivna bakgrunden tas i promemorian upp frågan om
harmonisering av RB:s bestämmelser i vissa hänseenden med de förvaltningsrättsliga
lagarna. En del av de ändringsförslag som läggs fram är av huvudsakligen
formell art och innebär ingen nämnvärd ändring i sak i förhållande till vad som
gäller f,n. Hit hör bl,a, förslag om borttagande av krav på viss ålder för
domare, om ändrad avfattning av bestämmelserna om domarjäv och
rättegångsförseelse samt av införande i RB av en bestämmelse om s.k,
partsoffentlighet. Av större saklig betydelse är förslag angående tolkning och
översättning vid domstol, om tid och plats för ingivande av inlaga eller annan
handling till rätten samt om ingivande av fullföljdsinlaga,
1 promemorian behandlas också ett par frågor rörande
rättegångskostnad i tvistemål. En av dessa har väckts av styrelsen för Sveriges
advokatsamfund som hemställt om utredning och eventuellt lagstiftning rörande
frågan om ränta på utdömd ersättning för rättegångskostnad. Ett annat spörsmål
rörande rättegångskostnad har aktualiserats under arbetet på en reform av
samhällets rättshjälp (jfr prop. 1972:4), nämligen frågan i vilken utsträckning
kostnad, som uppkommit före rättegången, bör betraktas som rättegångskostnad.
Slutligen tas i promemorian upp en av JK genom skrivelse
den 10 september 1971 initierad fråga om rättens sammansättning i mål om arvode
till förvaltare och rättens ombudsman i konkurs.
Remissyttrandena. I ett mindre
antal remissyttranden görs allmänna uttalanden rörande förslagen i promemorian,
JK framhåller sålunda uttryckligen att en jämkning av vissa bestämmelser i RB
till bättre överensstämmelse med FL och FPL är motiverad. De avvikelser från RB
som förekommer i de förvaltningsrättsliga lagarna får delvis ses som resultat
av en strävan att göra bestämmelserna mer ändamålsenliga och anpassade efter
tidens krav. Enligt JK är det lämpligt att mot varandra svarande regler på
ifrågavarande områden utformas på likartat sätt när så är möjligt. Särskilt
gäller detta i fråga om bestämmelser som den rättssökande allmänheten har att
iaktta för att bevaka sin rätt eller överhuvud i sin kontakt med myndigheterna.
Oenhetliga regler av det slaget kan lätt leda till onödiga rättsförluster. Även
Södra Roslags rmgsrärf finner det befogat att i de hänseenden som berörs i
promemorian överensstämmelse uppnås mellan RB och de nya lagarna på
förvaltningsområdet.
Några remissinstanser är mer kritiska till förslagen, Svea
hovrätt erimaT om att hovrätten i skilda sammanhang yttrat sig över de betänkanden
som
Prop. 1973:30 20
lett
till förvahningsrättsreformen. Hovrätten har därvid utgått från att regleringen
av förvaltningsförfarandet skulle kunna ske med RB som förebild, låt vara med
de modifikationer som föranleddes bl.a. av huruvida
förvaltningsangelägenheterna skulle handläggas vid förvaltningsmyndighet, vid
allmän förvaltningsdomstol eller vid skatterätt och länsrätt. Med denna
utgångspunkt och med hänsyn till de olikheter som föreligger mellan allmän
domstol och förvaltningsdomstol kan inte som skäl för nu föreslagna ändringar i
RB åberopas att de aktuella förvaltningsrättsliga bestämmelserna utformats
avvikande från RB, Avgörande bör vara om olägenheter framkommit för
rättegångsväsendets del eller om en bättre ordning kan vinnas genom
ändringarna, Malmö tingsrätt för fram vissa principiella synpunkter.
Tingsrätten menar att partiella ändringar i lagstiftningen bör ske endast när
sä är påkallat av sakliga skäl. Ändringar av formell natur bör däremot anstå
tills en saklig ändring görs av lagrummet i fråga eller en större samlad
genomgång av anslutande bestämmelser sker. Smärre formella ändringar leder lätt
till bristande samstämmighet mellan olika stadganden. Dessutom innebär varje
lagändring, även om den är rent formell, en belastning för de tillämpande
myndigheterna som måste sätta sig in i vad ändringen innebär. Med hänsyn tiU
den nuvarande intensiva verksamheten inom lagstiftningen är det enligt
tingsrättens mening av vikt att endast nödvändiga lagändringar vidtas. Även
beträffande en sakligt motiverad ändring bör man emellertid, om ändringen är av
ringa betydelse, göra en avvägning mellan intresset av att ändringen sker och
de olägenheter i olika avseenden som den kan innebära. När det gäller de olika
i promemorian framlagda förslagen anser tingsrätten det i och för sig lovvärt
att i görligaste mån eftersträva likformighet mellan RB:s och
förvaltningslagstiftningens regler. Det måste emellertid beaktas att de
allmänna domstolarnas verksamhet i betydelsefulla avseenden skiljer sig från
förvaltningsmyndigheternas. Ett okritiskt överförande av bestämmelser från det
ena området till det andra får därför inte ske. Tingsrätten anser att
promemorian brister i detta hänseende. Hovrätten över Skåne och Blekinge, som
ansluter sig till de av Malmö tingsrätt anförda allmanna synpunkterna, menar
att endast förslaget om ändring i konkurslagen är av sådan praktisk betydelse
att det bör genomföras nu.
3
Ändringar i RB med anledning av förvaltningsrättsreformen
3.1
Viss ålder för behörighet att vara domare
Nuvarande ordning m.m. Enligt 4 kap. I § RB skall
lagfaren domare vara svensk medborgare, ha fyllt 25 år och ha avlagt för
behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov, dvs juris
kandidatexamen. Den som inte
Prop. 1973:30 21
har uppnått 25 års ålder får utöva domarämbete endast i
den begränsade omfattning Kungl. Maj:t bestämmer. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd
får inte utöva domarämbete.
Bestämmelsen om möjlighet för Kungl, Maj:t att dispensera
från 25-årskravet har närmast tillkommit för att möjliggöra för unga
tingsnotarier att handlägga inskrivningsärenden samt mål och ärenden av enklare
beskaffenhet (jfr 1 LU 1948:3 och 7), De nuvarande bestämmelserna om
tingsnotaries behörighet att utföra domargöromål återfinns i 11-13 §§
tingsrättsinstruktionen (1970:108), Enligt en nyligen (SFS 1972:6) införd
bestämmelse i 13 § tredje stycket tingsrättsinstruktionen får förordnande att
på eget ansvar utföra domargöromål meddelas även tingsnotarie som inte fyllt 25
år.
I motsats till RB innehåller LAF
inte något ålderskrav för behörigheten att vara förvaltningsdomare. 1 motiven
till det lagrum, 15 § LAF, som reglerar behörigheten att vara ledamot och
föredragande i allmän förvaltningsdomstol framhålls, att det inte längre finns
tillräckliga skäl att hålla fast vid den gängse 25-årsgränsen, Även om denna
visserligen nästan helt saknar praktisk betydelse, bordet bl,a, av principiella
skäl räcka med en föreskrift att den som är omyndig inte är behörig att
tjänstgöra som ledamot eller föredragande i domstolen (prop, 1971:30 s. 110),
Inte heller när det gäller behörigheten att vara ordförande eller föredragande i
skatterätt och länsrätt har något krav på viss ålder ansetts påkallad (7 §
lagen 1971:52 om skatterätt och länsrätt; jfr prop, 1971:14 s,79). Det kan i
sammanhanget också påpekas att kravet på 25 års ålder nyligen har tagits bort
som behörighetsvillkor för nämndeman och ledamot i hyresnämnd.
Departementspromemorian. I
promemorian anförs att den gällande 25-årsgränsen för behörighet att vara
domare har gammal hävd. Med hänsyn till gällande befordringsgångar och
utbildningskrav skulle ett avskaffande av åldersgränsen så gott som uteslutande
få formell innebörd. För att vinna överensstämmelse med motsvarande bestämmelse
för förvaltningsdomstolarna föreslås att ålderskravet i 4 kap, 1 § RB utgår.
Remissyttrandena. Förslaget
tillstyrks eller lämnas utan erinran i så gott som alla remissvaren. Endast ett
par remissinstanser, JK och Värmlands läns rättshjälpsanstalt, ställer sig
tveksamma därtill, JK menar sålunda att det,särskilt i mål med
huvudförhandling, bl.a, med hänsyn tUl allmänhetens förtroende för domstolen är
angeläget att förhandlingen leds av en person som redan på grund av sin ålder
kan antagas besitta viss mognad och erfarenhet. Även om åldersgränsen i RB inte
har någon större praktisk betydelse kan det enligt JK finnas skäl att låta
bestämmelsen stå kvar i RB som en huvudregel, varifrån undantag kan medges.
Prop.
1973:30 22
3.2
Domar jäv
Nuvarande ordning m.m. I 4 kap, 13 § RB anges under
nio skilda punkter i vilka fall en domare på grund av jäv är förbjuden att ta
befattning med mål eller ärende. Bestämmelserna, som i huvudsak går tillbaka på
äldre RB:s regler, är mycket detaljerade. 1 synnerhet gäller detta
beskrivningen av de släktskaps- och svågerlagsförhållanden som grundar jäv.
Enligt punkt 1 föreligger jäv om domaren själv är
part eller har del i saken (s.k, sakägarjäv) eller om han eljest kan vänta
synnerlig nytta eller skada av utgången i målet (s,k, intressejäv), 1 punkterna
2 och 3 anges att vissa släkt-och svågerlagsförhållanden mellan domaren och
part eller någon som eljest har del i saken eller har synnerligt intresse av
utgången grundar jäv (s,k, släktskapsjäv). Domaren får sålunda inte vara eller
ha varit gift med den saken angår eller vara trolovad eller i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller syskon eller i sådant släktskap,
att den ene är avkomling till den andres syskon eller syskons avkomling eller
med någon från vilkens syskon den andre härstammar. Enligt punkt 4 är domaren
jävig om han eller någon honom närstående enligt punkt 2 är förmyndare, god man
eller eljest ställföreträdare för part. Jäv föreligger vidare om han är ledamot
i styrelsen för bolag, förening eller stiftelse eller liknande samfund eller
inrättning, som är part, eller medlem i nämnd eller styrelse inom kommun eller
annan menighet om denna är part. Detsamma gäller enligt punkt 5 om vederbörande
person, association eller menighet inte själv är part men har del i saken eller
kan vänta synnerlig nytta eller skada av utgången. Enligt punkt 6 föreligger
vidare jäv om domaren i annat mål är parts vederdeloman, dvs. motpart, och
enligt punkt 7 är domaren jävig om han i annan instans eller vid annan
myndighet eller såsom skiljeman tagit befattning med saken (s.k.
tvåinstansjäv). Enligt punkt 8 föreligger jäv om domaren varit ombud eller
biträde för part i saken eller om han varit vittne eller sakkunnig däri.
Paragrafen avslutas i punkt 9 med en generalklausul enligt vilken jäv är för
handen om eljest särskild omständighet föreUgger som kan rubba förtroendet
till domarens opartiskhet i målet.
Bestämmelser om släktskapsjäv finns också på andra
håll i RB, Enligt 4 kap. 12 § får inte de som är eller varit gifta med varandra
eller är trolovade eller är i rätt upp- och nedstigande släktskap eller
svågerlag eller är syskon eller är så besvägrade att den ene är eller varit
gift med den andres syskon samtidigt sitta i rätten. Och om någon står i
motsvarande förhållande till domaren får han enligt 12 kap. 4 § inte vara ombud
i målet, 1 36 kap. 3 § föreskrivs vidare att vissa nära anhöriga till part inte
är skyldiga att vittna. Den personkrets det gäller är densamma som anges i 4
kap, 12 §.
I 41 § FPL hänvisas för de allmänna
förvaltningsdomstolarnas del till RB:s bestämmelser om jäv mot domare.
Genom FL har jävsbestämmelser införts också för
förvaltningsmyndigheterna, för vilka någon enhetlig reglering i ämnet inte
tidigare funnits. Reglerna, som återfinns i 4 §, företer dock vissa olikheter
jämfört
Prop,
1973:30 23
med
RB, FL:s bestämmelser är sålunda mera översiktligt utformade än RB:s
detaljerade reglering. Liksom RB avslutas 4 § FL med en generalklausul . Vad
som främst skiljer FL:s jävsregler från RB :s är släktskaps- och
ställföreträdarjäven, 1 fråga om släktskapsjäven anges i lagtexten blott vissa
särskilt nära släktförhållanden som under alla förhållanden skall grunda jäv,
nämligen sådana fall där saken angår tjänstemannens make, föräldrar, barn eller
syskon, I övrigt skall jäv föreligga då saken angår annan tjänstemannen
'närstående' person, efter en prövning av omständigheterna i det enskilda
fallet. Det s,k, ställföreträdarjävet, som återfinns i andra punkten av
paragrafen, skiljer sig från RB huvudsakligen därigenom, att någon särskild
bestämmelse inte ges för det fallet, att den handläggande är ledamot av
styrelsen för bolag, förening, stiftelse etc, eller kommun eller dess organ,
utan att vara behörig att företräda densamma.
Departementspromemorian. I promemorian framhålls
till en början att någon lagändring som kan riskera förtroendet till våra
domstolar uppenbarligen inte kan komma ifråga. Det förtjänar dock att
övervägas om inte en viss förenkling av den något svårtillgängliga texten i 4
kap, 13 § RB är möjlig, utan att syftet med jävsreglerna därför behöver trädas
för när. Samtidigt bör övervägas om inte RB:s synsätt är något föråldrat när
det gäller släktskapsförhållandens betydelse som jävsgrund. Enligt promemorian
utgör numera släktskapet inte samma dominerande föreningsband mellan olika
individer som förr, 1 stället har andra bindningar mellan människorna trätt i
förgrunden (jfr prop, 1971:30 s,355). Den utveckling som sålunda ägt och äger
rum bör beaktas vid utformningen av bestämmelserna om släktskapsjäv varvid den
i FL gjorda modernare regleringen kan tjäna till förebild. Härigenom kan man
också uppnå en viss redaktionell förenkling.
Mot den antydda bakgrunden föreslås i promemorian
att jäv på grund av släktskap skall föreligga om saken angår domarens make,
föräldrar, barn eller syskon eller någon annan honom närstående. Huruvida en
person skall betraktas som närstående får, påpekas det, liksom enligt FL prövas
från fall till fall. Med hänvisning till motiven till FL framhålls att
uttrycket 'närstående' formellt täcker såväl situationer då släktskap eller
svågerlag föreligger som fall då någon av annan anledning är att karakterisera
som närstående, t.ex. genom att stadigvarande sammanbo med den som har att
handlägga visst mål eller ärende. Relationen måste dock vara av familje-mässig
karaktär.
Enligt promemorian kan skäl anföras för en
förenkling också av ställföreträdarjäven i RB så att den som endast är ledamot
i styrelse eller nämnd hos bolag, kommun eller motsvarande som är part, men som
saknar behörighet att företräda parten, inte utan vidare skulle vara jävig.
Eftersom den nuvarande regleringen knappast medför några olägenheter i
praktiken
Prop. 1973:30 24
har
dock inte föreslagits någon ändring.
Remissyttrandena. De flesta remissinstanserna delar
promemorians uppfattning att en modernisering och förenkling av bestämmelserna
om domarjäv i 4 kap, 13 §RB är önskvärd. Endast advokafsam/wndet motsätter sig
att den nuvarande regleringen ändras. Några av de principiellt positiva
remissorganen är dock mer eller mindre kritiska till det ändringsförslag
promemorian innehåller. Bland dem anser Svea hovrättatt utformningen av
släktskapsjäven i RB visserligen ger ett ålderdomligt intryck och att
bestämmelserna därför kan vara i behov av översyn, men att en sådan Översyn
måste föregås av ett grundligare förarbete än som skett i promemorian. Med
hänsyn till att enskilda intressen i stor utsträckning står mot varandra vid de
allmänna domstolarna bör enligt hovrätten inte företas en lagändring som medför
att part, som vet om ett släktskaps- eller svåger-lagsförhållande mellan hans
motpart och någon domare i saken, inte av lagtexten får klart besked om
förhållandets jävsbetydelse. Hovrätten erinrar vidare om den särskilda
jävsprocedur varom bestämmelser finns i bl.a, 4 kap. 14 och 15 §§,49 kap. 3 och
7 §§ samt 54 kap, 3 § RB, Också från processekonomisk synpunkt är det därför
mindre lämpligt att i lagtexten angivna släktskapsjäv är opreciserade. Även DON
understryker vikten av att lagtexten är klar och ej allt för summarisk.
Bestämmelsen måste kunna lätt förstås inte bara av yrkesjurister utan även av
nämndemän och av den rättssökande allmänheten,
1
fråga om det sakliga innehållet i bestämmelsen om släktskapsjäv framhåller DON
att ändringen av lagtexten inte får medföra att nära anhöriga i större
utsträckning än nu godtas som domare. Även om släktskapsbanden i många fall
rent faktiskt har mindre betydelse nu än förr är det olämpligt att domaren är
nära anhörig till någon av parterna. Möjligen kan en uppmjukning vara motiverad
i fråga om mera avlägsna svåger-skapsjäv. Hovrätten för Nedre Norrland
ifrågasätter om det är lämpligt att utmönstra de släktskaps- och
svågerlagsförhållanden som anges i 13 § 2, så att de inte längre skulle vara
absolut jävsgrundande. Även om släktskapsbanden i nutida uppfattning inte är
lika fasta som förr anser dock säkerligen aUa människor att dessa släktskaps-
och svågerlagsförhållanden är av sådan betydelse att de alltjämt bör utgöra
absoluta jäv, antar hovrätten. Flera remissinstanser anser att innebörden av
uttrycket 'närstående' inte blivit tillräckligt klarlagd i promemorian,
Stockholms tingsrätt erinrar om att förslagets närståendebegrepp är inskränkt
till rent familjemässiga relationer. Begreppet torde därför vara snävare än det
närståendebegrepp som gäller i 12 kap, 34 § jordabalken för fall av överlåtelse
av avliden hyresgästs hyresrätt, Å andra sidan är förslaget i vissa hänseenden
mera vidsträckt än det skatterättsliga familjebegreppet som bara rör sammanboende
som är eller varit gifta eller som har eller haft barn gemensamt. Med
Prop.
1973:30 25
hänsyn
tUl att uttrycket 'närstående' används med delvis olika betydelse i
förvaltningslagarna och jordabalken bör enligt tingsrättens mening uttrycket ej
införas i 4 kap. 13 § RB utan att en närmare precisering lämnas av uttryckets
innebörd i förevarande sammanhang. DON och konkurslagskommittén hänvisar i
fråga om närståendebegreppet till lagberedningens förslag (SOU 1970:75)
Utsökningsrätt X, enligt vilket närstående vid återvinning i konkurs
är make, trolovad, bröstarvinge, förälder, far- eller morförälder, syskon eller
den som eljest står vederbörande personligen särskilt nära.
Flera remissorgan framhåller att jävsbestämmelser
finns också på andra håU i RB, Även dessa jäv bör ses över i förevarande
sammanhang så att balkens reglering av olika släktskapsjäv blir enhetlig.
Den föreslagna regleringen av ställföreträdarjäven
har berörts av ett par remissinstanser, Karlskrona tingsrätt ifrågasätter om
reglerna bör vara så utformade att det exempelvis kan bli nödvändigt att
inställa huvudförhandlingen i ett mål där bolag eller liknande sammanslutning
framställt enskilt anspråk, enbart på grund av att en nämndeman är
styrelseledamot i bolaget utan rätt att teckna dess firma, 1 motsats till
promemorian anser tingsrätten att övervägande skäl talar för en viss
inskränkning av dessa jäv. Det är föga troligt att det skulle rubba tilltron
till domstolarnas opartiskhet. Även Eskilstuna tingsrätt uttalar sig i denna
riktning.
3.3
Domstols tolk
Nuvarande ordning m.m. Fastän någon uttrycklig
bestämmelse därom inte finns gäller som en oskriven förutsättning att svenska
språket skall användas vid domstolar och andra myndigheter. I 5 kap, 6-8 §§ RB
ges bestämmelser om domstols tolk. Tolk kan vara antingen allmän tolk, som är
fast knuten till viss domstol, eller för visst mål särskilt förordnad tolk.
Allmän tolk förekommer endast vid de båda nordligaste tingsrätterna. Allmän
tolk får ersättning enligt särskilda bestämmelser. Annan tolk dvs, sådan som
förordnats för visst mål är berättigad till arvode av allmänna medel och
ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. I
brottmål där åklagare för talan bekostas ersättningen till tolk av statsverket.
Eljest föreligger skyldighet för parterna att slutligen svara för
tolkkostnaderna (18 kap, 13 § RB), Part som har fri rättegång är inte skyldig
att återgälda statsverket dess kostnad för tolk (6 § lagen 1919:367 om fri
rättegång, jfr 9 § andra stycket 6, rättshjälpslagen 1972:429),
Bestämmelserna i RB om tolk avser endast den
situationen att någon som inte talar svenska skall höras muntligen inför
rätten. Det finns inte några bestämmelser för det fallet att någon som inte
behärskar svenska språket meddelar sig skriftligen med domstolen. Inlagor och
andra handlingar förutsätts i princip vara avfattade på svenska språket eller
möjligen på
Prop. 1973:30 26
danska
eUer norska (jfr prop, 1971:30 s,376 och SOU 1964:27 s,228). Regler om
översättning av skrifter saknas alltså i RB, 1 princip finns inte heller medel
anslagna för sådant ändamål. Som ett undantag härifrån gäller dock enligt
Kungl, Majt:s beslut den 4 juni 1969 att rätten vid de båda nordligaste
tingsrätterna får ombesörja översättning från finska till svenska språket
varvid kostnaden betalas av statsverket.
Bestämmelserna i RB om tolk är p,g,a hänvisning i
11 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden tillämpliga också vid
handläggning av ärende. När det gäller bevisupptagning åt utländsk domstol
eller åt vissa internationella organ finns det särskilda bestämmelser enligt
vilka bl,a, kostnaden för tolk skall gäldas av statsverket. Bestämmelserna
härom återfinns i 9 § lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol
resp, 6 § lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella organ.
För
förvaltningssektorn har, bortsett från något enstaka specialfall, bestämmelser
om tolkning och översättning tidigare saknats. Genom FL och FPL har en
uttrycklig reglering av dessa frågor kommit till stånd, 19 § FL anges sålunda
att myndighet får anlita tolk när den har att göra med någon som inte behärskar
svenska språket, och en motsvarande bestämmelse finns i 50 § FPL, I 52 § FPL
lämnas bestämmelser om ersättning till tolk vid förvaltningsdomstol. Till
skillnad från bestämmelserna i RB skall i förvaltningsmål kostnaden för tolk
alltid betalas av allmänna medel. Ordet 'tolk' har i FL och FPL getts en mera
vidsträckt innebörd än som kanske i dagligt tal brukar läggas in i begreppet.
Som påpekas särskilt i motiven till 9 § FL avser bestämmelserna om tolk inte
bara muntliga kontakter med icke svenskspråkig person utan också sådana fall då
inlaga eller annan handling pä främmande språk ges in till en myndighet, eller
när myndigheten skall meddela sig skriftligen med någon som inte förstår
svenska. Med tolk avses sålunda både den som tolkar muntligen från ett språk
till ett annat och den som gör en skriftlig översättning av en handling, 1
motiven till 50-52 §§ FPL, som i huvudsak hänvisar till bestämmelserna 9 § FL,
uttalas bl,a, att reglerna om tolk för förvaltningsdomstolarnas del bör
utformas med hänsyn inte bara till muntliga förhandlingar utan också till
skriftlig handläggning.
Departementspromemorian. I promemorian återges till
en början vissa av de skäl som anfördes i prop, 1971:30 till stöd för
bestämmelserna om tolk på förvaltningsområdet. Bl,a, pekas det på att Sverige
under senare år upplevt en mycket stark invandring. Även antalet utlänningar på
mer tillfälligt besök i Sverige har ökat betydligt. Vid ingången av år 1970 var
4,6 % av hela landets befolkning utlänningar. Utlänning är i ett flertal
hänseenden i huvudsak likställd med svensk medborgare. Han har sålunda rätt
till undervisning och utbildning, till hälso- och sjukvård och andra sociala
förmåner. Han är också skattskyldig i Sverige om han är bosatt här. En
utlänning kan, likaväl som en svensk medborgare, komma att bli föremål för
Prop. 1973:30 27
myndighets ingripande i något avseende, t.ex, enligt
barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård. Det är särskilt i sådana fall av
vikt att myndigheten genom anlitande av tolk ser till att den som åtgärden
riktar sig mot får klart för sig vad saken gäller och vad myndighetens beslut
innebär. En bestämmelse om att myndigheten får anlita tolk när den har att göra
med en icke svenskspråkig person får, heter det i propositionen, ses som en
rekommendation att anlita tolk där det behövs.
Enligt promemorian har de
uttalanden som görs i propositionen om behovet av uttryckligt bemyndigande för
myndighet att anlita tolk där så bedöms erforderligt motsvarande giltighet för
de allmänna domstolarnas del. De nuvarande bestämmelserna i RB om domstols tolk
anses inte uppfylla moderna krav på samhällsservice. Liksom när det gäller
förvaltningsärenden och allmänna förvaltningsmäl bör i rättegångsmål möjlighet
ges att fritt kommunicera också med den som inte behärskar svenska språket. Att
som hittills göra skillnad mellan fall där kontakten mellan utlänningen och
domstolen sker muntligen vid förhandling och fall där kontakten är skriftlig
kan inte vara motiverat, 1 det sammanhanget påpekas att möjligheterna till skriftlig
handläggning i överrätt numera vidgats ej obetydligt. Liksom motsvarande
föreskrifter för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar bör därför
bestämmelserna i RB om allmän domstols tolk göras generellt tillämpliga så att
de också gäller t.ex, beträffande översättning av inlagor och andra skriftliga
handlingar, I enlighet härmed föreslås i promemorian att 5 kap, 6 § RB jämkas
så att domstol får möjlighet att förordna tolk även i andra fall än då någon
skall höras inför rätten. Samtidigt föreslås att den ytterst sällan utnyttjade
möjligheten enligt andra stycket andra punkten samma lagrum att hos
länsstyrelsen påkalla biträde för tolks erhållande upphävs. Det torde numera,
heter det, ligga närmare till hands för domstolarna att i sådana frågor vända
sig till statens invandrarverk vilket sedan något år tillbaka anordnar viss
utbildning och examination av tolkar för rättsväsendets behov.
Efter mönster från
förvaltningsrättslagsstiftningen föreslås vidare att den för åklagarbrottmålen
gällande regeln att statsverket bekostar tolk utsträcks till även indispositiva
tvistemål. 1 sådana mål kan det vara stötande att en part belastas med högre
processkostnader bara därför att han eller hans motpart råkar vara utlänning.
Också bland de dispositiva tvistemålen torde det enligt promemorian förekomma
åtskilliga fall där det är skäligt att det allmänna svarar för tolkkostnaden.
När så är fallet bör rätten kunna förordna att kostnaden skall stanna på
statsverket. Om tolk måste anlitas i mål där enskild person är part finns som
regel skäl att låta kostnaden för tolk stanna på statsverket. Om det i ett
affärsmål åberopas vidlyftig bevisning muntlig eller skriftlig på främmande
språk är det däremot ofta rimligt att parterna får stå för kostnaden för
översättning därav på sätt som gällt
Prop.
1973:30 28
hittills,
I de fåtaliga brottmål där endast mälsäganden för talan anses det mycket sällan
finnas anledning för det allmänna att bekosta tolkersättningen,
I
promemorian erinras om att statsverket sedan lång tid tillbaka står för
kostnaden för tolk i den utan all jämförelse vanligaste typen av mål, nämligen
brottmål där åklagare för talan. Med hänsyn härtill anses knappast någon mer
påtaglig kostnadsökning för det allmänna behöva uppkomma även om statsverkets
ansvarighet för sådan kostnad utsträcks i enlighet med förslaget.
Remissyttrandena. Den i promemorian föreslagna
utvidgningen av möjligheten för domstol att anlita tolk hälsas genomgående med
tillfredsställelse. Det understryks i flera remissvar att den nuvarande
ordningen är otillfredsställande och otidsenlig mot bakgrund av den betydande
invandring som ägt rum i Sverige under senare tid. JK framhåller sålunda att
förslaget att tolks uppgifter skall avse också översättning av skriftligt
material eliminerar en brist i de nuvarande reglerna. I fråga om översättning
av skriftligt material tar DON upp vissa praktiska problem. DON anser att
domstolarna inte utan vidare bör skicka kallelser, underrättelser eller andra
skrivelser på svenska till den som inte kan beräknas förstå svenska språket.
Översättning till något av världsspråken bör bUäggas. Domstolarnas arbete på
detta område måste underlättas genom att standardöversättningar i så stor
utsträckning som möjligt görs av formulär och liknande som används mera
frekvent. Detta är av betydelse också från arbetsmässig och allmänt ekonomisk
synpunkt. Vidare borde broschyrer på lämpliga språk rörande svenskt
rättsväsende och förfarandet vid domstol hållas rättssökande utlänningar
tillhanda, F,n. saknas dock sådana broschyrer t.o.m, på svenska, DON har tyvärr
inte resurser för det i och för sig angelägna arbetet,
I
åtskilliga remissyttranden görs påpekanden av teknisk och praktisk natur. En
del remissinstanser reagerar mot att ordet 'tolk' i promemorian liksom i det
förvaltningsrättsliga förfarandelagarna fått avse så väl muntlig som skriftlig
översättning. Hovrätten över Skåne och B/efcingeframhåller att denna utvidgade
betydelse av ordet strider mot vanligt språkbruk, 1 andra sammanhang gör man
skUlnad mellan tolk och översättare. De utför helt olika slag av arbete. Deras
utbildning är vanligen inte densamma och de krav som ställs på en fullgod
prestation av en tolk och en översättare är helt olika. Enligt hovrättens
mening är det förvillande och ägnat att leda till missförstånd om man på detta
sätt blandar samman begreppen tolk och översättare. Oavsett vilken betydelse
som lagts in i ordet tolk i förvalt-ningsrättslagsstiftningen bör i RB
skillnaden mellan tolk och översättare bibehåUas och bestämmelser om
översättning meddelas särskilt. En liknande ståndpunkt intas av DON som anser
att också 9 § FL och 50 § FPL
Prop.
1973:30 29
bör
ändras på motsvarande sätt. Även lagberedningen och Svea hovrätt berör frågan.
Flera remissinstanser diskuterar när rätten skall
anlita tolk. Lagberedningen menar att promemorians förslag kommit att fä en
alltför kategorisk avfattning. En uppmjukning bör ske. Danska och norska
språken bör sålunda regelmässigt godtas och beredningen anser att även t,ex,
engelska och tyska bor kunna få användas om det sker med urskillning, t,ex. i
sjömål eller vanliga affärsmål. Från DONs sida görs liknande uttalanden.
Domareföreningen efterlyser vägledande uttalanden
angående den utsträckning i vilken tolk bör anlitas för översättning av
skriftligt material. Föreningen antar att promemorians ståndpunkt är att i
varje fall stämningsansökningar, stämningar och kallelser i fall av behov bör
översättas till främmande språk och anser det i och för sig motiverat att även
översätta domarna. Även om en så vidsträckt service är principiellt motiverad
vill föreningen dock framhålla att det innebär en inte obetydlig extra
arbetsbelastning för domstolarna och avsevärda kostnader för statsverket.
Föreningen ifrågasätter f .ö. om de nu använda tolkarna är kapabla att göra
tillförlitliga skriftliga översättningar. Översättning genom auktoriserade
translatorer är emellertid erfarenhetsmässigt mycket kostsamt. Också DON
understryker vikten av att den föreslagna möjligheten till ökad tolk- och
översättareservice inte missbrukas. Det bör exempelvis inte godtas att
skriftväxling sker på främmande språk eller att omfattande sakkunnigutlåtanden
på sådant språk inges utan översättning, när det rimligen kan begäras att part
korresponderar på svenska eller själv ordnar översättning. Överhuvud ter sig
viss restriktivitet motiverad eftersom kostnderna annars lätt kan skjuta
alltför kraftigt i höjden. Uppsala läns södra tingsrätt förutsätter att i
Sverige bosatt utlänning, som inte behärskar svenska, själv skall ha att på
egen bekostnad låta avfatta exempelvis ansökning om stämning och Uknande
konstitutiv partsinlaga till domstol på svenska språket. I sådant fall bör
skyldighet inte föreligga för domstol att anlita tolk. Också Malmö tingsrätt
framhåller att den vidgade befogenheten att anlita tolk inte får leda till
uppluckring av kravet att inlaga i rättegäng skall vara avfattad på svenska
språket. Någon generell skyldighet för domstol att sörja för översättning av
t.ex. en stämningsansökan kan inte godtas. Att det i vissa mål, såsom brottmål
och familjemål där det råder ett allmänt intresse av att saken blir
fullständigt utredd, finns behov att anlita tolk för översättning av vissa
inlagor är däremot enligt tingsrätten ovedersägligt. Lagberedningen påpekar att
en betydelsefull fråga i detta sammanhang är om skrift t.ex. besvär får tas
emot av domstol, om den är avfattad på främmande språk, eUer om den skall
avvisas. Uppenbarligen kan det i undantagsfall vålla myndigheterna stora
svårigheter om skriften är helt obegriplig för vederbörande tjänsteman. I
Prop. 1973:30 30
andra fall, såsom när skriften är avfattad på franska,
engelska eller tyska är det alltid möjligt att konstatera vad det rör sig om.
Beredningen anser att det bör klargöras, om skrift på främmande språk alltid
skall tas emot och om rättens diskretionära befogenhet enligt den föreslagna 6
§ första stycket andra punkten bl.a. avser att i så fall göra det möjligt att
åstadkomma behövlig översättning. Om skriften tas mot måste översättning åstadkommas,
åtminstone om inte domstolen och motparten behärskar det i skriften använda
språket,
1 fråga om kostnaderna för tolk vid domstol godtar de
allra flesta remissinstanserna den i promemorian gjorda avvägningen mellan
sådana fall där statsverket bör stå för kostnadsansvaret och sädana fall där
kostnaderna lämpligen bör stanna på parterna. Ett par remissinstanser,
hovrätten över Skåne och Blekinge samt domareföreningen, anser dock att
utgiften för tolkning generellt bör bekostas av det allmänna. Hovrätten anser
att domstol bör vara fritt tillgänglig ocksä för den som inte behärskar svenska
språket och att tolkkostnaden därför oavsett målets art bör betraktas som en
domstolskostnad som parten inte skall behöva återgälda. Även om förslaget i
detta hänseende utvidgar det fall då tillgången till tolk skall vara fri går
det enligt hovrättens mening inte tUlräckligt långt. Detta synes bero på farhågor
för att part i dispositiva mål skulle kunna lägga kostnaden för vidlyftigt
översättningsarbete på det allmänna. Farhågorna uppkommer alltså som en följd
av den enligt hovrättens mening olyckliga sammanblandningen av begreppen tolk
och översättare. Om en skillnad görs mellan dessa begrepp synes däremot inte
några vägande invändningar kunna göras mot att tolkning vid allmän domstol
skall bekostas av det allmänna.
Några remissinstanser, bl.a, Svea
hovrätt och DON, är skeptiska mot uttalandet i promemorian att förslaget inte
skall behöva medföra alltför stora kostnadsökningar för statsverket. Om
skriftliga översättningar i framtiden utförs på det allmännas bekostnad torde
kostnaderna bli ganska betydande, menar man, i synnerhet om auktoriserade
translatorer anlitas,
I flera remisssvar efterlyses en
precisering mellan fall där det allmänna avses bekosta tolkningen och fall där
parterna skall göra detta. Detta spörsmål behandlas väl knapphändigt i
promemorian, heter det. Av lagtexten bör det sålunda framgå tydligare att
huvudprincipen är att tolkningen bekostas av det allmänna även i dispositiva
mål och att parts kostnadsansvar endast är avsett att tillämpas i särskilda
fall.
Ett ämne som tas upp i åtskilliga remissvar är frågan om
tolkeden. Man anser från flera håll att sådan ed bör kunna få avläggas en gång
för alla när tolken första gången anlitas och att förnyad edsavläggelse inte
skall behövas för varje nytt uppdrag. Ed bör liksom enligt
förvaltningsprocessen avläggas endast när det är fråga om tolkning vid muntlig
förhandling, Svea hovrätt anser att bestämmelsen om ed bör kompletteras med en
bestämmelse att
Prop. 1973:30 31
översättnings riktighet skall betygas på heder och
samvete. Detta skulle vara av särskild betydelse när översättningen gäller
skriftliga bevis. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser för övrigt att
tolkeden kan avskaffas. Eden ger ju inte någon garanti för att tolken kan tolka
från det uppgivna språket. Enligt hovrätten har edsavläggelserna numera gått
till sådan överdrift att de närmast kan betecknas som 'förargelseväckande'.
Många remissinstanser efterlyser en reglering av de olika praktiska frågor som
hänger samman med tolkning vid domstol. Det behövs en allsidig utredning så att
frågor om tolks kvalifikationer, auktorisation av tolk, kunskapskontroll,
normer för ersättningar etc, blir belysta. Hovrätten över Skåne och Blekinge
anser att de i promemorian framlagda mera begränsade ändringsförslagen inte bör
genomföras utan att en särskild utredning i stället tillsätts, med uppdrag att
allsidigt överväga de problem som är förenade med tolkning vid allmän domstol,
Svea /lovrarr anmärker att det kanske kan vara lämpligt att låta bestämmelsen i
6 § andra stycket om rätt för domstol att vända sig till länsstyrelsen för att
få tolk anvisad stå kvar till dess man vet hur samhällets tolkhjälp i allmänhet
kan komma att bli organiserad,
3.4 S.k. partsoffentlighet
Nuvarande ordning m.m. Enligt 17
kap, 2 §resp, 30 kap, 2 § RB skall dom grundas på vad som förekommit vid
huvudförhandling i målet. När mål avgörs utan huvudförhandling skall domen
grundas på vad handlingarna innehåller och eljest förekommit i målet. Domstolen
är således förbjuden att vid sitt avgörande ta hänsyn tUl sakmaterial som den
fått kännedom om i annat sammanhang än vid handläggning av målet. Någon
uttrycklig regel som garanterar parts rätt till insyn i utredningsmaterialet i
skriftlig rättegång finns inte i RB. Part anses dock i princip berättigad att
ta del av allt det material varpå domstolen grundat sitt avgörande.
1 14 § FL resp. 43 § FPL har tagits
in en uttrycklig bestämmelse enligt vilken sökande, klagande eller annan part
har rätt att ta del av det som tillförts ärendet eller målet med de
begränsningar som följer av 39 § andra stycket sekretesslagen. Sistnämnda
bestämmelse ger myndighet möjlighet att undantagsvis om det med hänsyn till
allmänna eller enskilda intressen är av synnerlig vikt att innehållet i annan
handUng än dom eller beslut inte uppenbaras vägra att lämna ut handling även
till part, trots att part i princip skall ha tillgång till alla handlingar i
sitt ärende. 14 § FL och 43 § FPL innehåller också en motsvarande bestämmelse
för annat material än allmän handling. Det anges vidare att myndighet
(förvaltningsdomstol) som vägrar att lämna ut handling eller annat som
tillförts ärendet eller målet skall vara skyldig att upplysa parten om
innehållet i materialet, i den mån det behövs för att parten skall kunna ta
tillvara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som
föranlett vägran att lämna ut materialet. Vid
Prop.
1973:30 32
behov
kan förordnas att den som erhåller sådan upplysning inte får obehörigen yppa
vad han fått veta.
Departementspromemorian. I promemorian framhålls
att någon saklig ändring i den enligt praxis gällande rätten för part att ta
del av de handlingar och det utredningsmaterial i övrigt som finns hos
domstolen inte är påkallad. Det anses likväl kunna vara av visst värde om denna
praxis lagfästs genom att en uttrycklig bestämmelse härom tas in i RB liksom
har skett i FL och FPL, Bestämmelsen, vars avfattning nära ansluter till 14§FL
och 43 § FPL föreslås placerad som en ny 10 § i 5 kap, RB.
Remissyttrandena. Förslaget om införande i RB av
bestämmelserom s.k. partsoffentlighet avstyrkts av de flesta remissinstanserna.
Med hänsyn till att bestämmelsen inte syftar till någon ändring i sak i
förhållande till vad som gäller f.n. är den helt onödig, anser flera remissinstanser.
Om en bestämmelse i ämnet införs är det ägnat att skapa förvirring och
osäkerhet snarare än tvärtom. Hovrätten över Skåne och B/eimge framhåller bl,
a, att innehållet i de nytillkomna reglerna om s,k, partsoffentlighet i
förvaltningsförfarandet får sin förklaring i de särskUda förhållanden som
skiljer förvaltningsförfarandet från processen vid allmänna domstolar. Det är
enligt hovrättens mening direkt felaktigt att nu överföra dessa regler till RB
där frågan varit tillfredsställande ordnad alltsedan balken trädde ikraft. En
överflyttning av FL:s och FPL:s bestämmelser till RB skulle i stället medföra
en icke avsedd begränsning i parts rätt till insyn i processmaterialet,
3.5
Rättegångsförseelse
Nuvarande ordning. I 9 kap. 5 § RB finns bestämmelser
om straff för förseelser mot ordningen vid domstol. Bl.a, straffas med böter
den som muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift uttalar sig
otillbörligt eller eljest kränker domstolens värdighet. I motsvarande
bestämmelse i 38 § FPL talas om den som muntligen inför rätten eller i
skrivelse till rätten uttalar sig otillbörligt. Uppenbarligen avses inte någon
skillnad i sak skola föreligga mellan lagrummen.
Departementspromemorian. Enligt promemorian är en
bestämmelse som enligt sin ordalydelse syftar till att skydda domstolens
värdighet knappast i linje med ett modernt sätt att se på domstolars eller
andra myndigheters funktion i samhället. Det föreslås därför att avfattningen
av 9 kap, 5 § RB jämkas något efter förebild av 38 § FPL,
Remissyttrandena.
Förslaget om jämkning av 9 kap, 5 § RB har med ett
Prop. 1973:30 33
par påpekanden av redaktionell art godtagits av
så gott som alla remissinstanserna,
3.6 Meddelande av dom och beslut
Nuvarande ordning m.m. Enligt 17
kap, 9 § RB skall dom i tvistemål meddelas antingen genom att avkunnas muntligt
vid förhandling eller genom att hällas tillgänglig pä rättens kansli (s,k,
kanslidom). Vid förhandling skall besked lämnas om tid för kanslidom. Avgörs
mål utan förhandling meddelas avgörandet genom kanslidom. Underrättelse om
tiden för meddelandet skall senast samma dag sändas till parterna. 1 12 § anges
att motsvarande bestämmelser skall gälla beträffande sluUigt beslut i
tvistemål, I 30 kap. 7 § resp. 10 § ges motsvarande bestämmelser om meddelande
av dom eller slutligt beslut i brottmål. I brottmål skall dessutom skriftlig
underrättelse om domslutet samt fullföljdshänvisning sändas till den tilltalade
inom en vecka efter meddelandet.
Eventuellt förekommande skiljaktiga
meningar tas inte in i dom eller beslut utan återges i protokollet (6 kap. 3
§). Det förekommer inte sällan i praxis att lagfaren domare som har en från
majoriteten skiljaktig mening anmärker detta som en upplysning till part eller
annan genom att under sin namnunderskrift på den s.k. konceptdomen anmärka
'skiljaktig' eller 'se prot'. På sina håll sker detta regelmässigt. Någon
bestämmelse enligt vUken det åligger rätten att underrätta part om förekomsten
av eller innehållet i skUjaktig mening finns dock inte. Ej heller föreligger
någon skyldighet för part, som enligt bestämmelserna i expeditionskungörelsen
(1964:618) har att lösa dom eller beslut, att också lösa handling där den
skiljaktiga meningen återges. Part som enligt expeditionskungörelsens
bestämmelser är befriad från avgift för dom eller beslut torde inte ha rätt att
utan avgift också få protokollsutdrag innehållande den skiljaktiga meningen.
131 § FPL föreskrivs att beslut
varigenom förvaltningsdomstol avgör mål skall tillställas part genom handling
som fullständigt återger inte bara själva beslutet utan även skUjaktig mening,
där sådan förekommit. En motsvarande bestämmelse återfinns för
förvaltningsmyndigheternas del i 18 § FL,
Departementspromemorian. I
promemorian erinras till en början om att justitieombudsmannen i sitt
remissyttrande över det betänkande (SOU 1968:27) som ligger till grund för FL
ifrågasatt om inte den i det betänkandet föreslagna bestämmelsen att myndighets
expedition också skall innehålla skiljaktig mening borde införas även för
domstolsväsendets del. Att upplysning om hur domstolens olika ledamöter bedömt
målet måste vara av värde för en part som överväger att överklaga dom eller
beslut är enligt promemorian uppenbart. Om underrättelse om skiljaktighet
alltid lämnas
3 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 30
Prop.
1973:30 34
torde
dessutom domstolens kansli besparas visst arbete med besvarande av
förfrågningar om avgörandet är enhälligt eller inte samt att i förekommande
fall ge besked om innehållet i skiljaktigheten. Det föreslås därför att i 17
kap, 9 § och 30 kap, 7 § görs det tillägget till femte resp, fjärde stycket,
att när dom avkunnas, även eventuella skiljaktigheter skall redovisas, och att,
när kanslidom meddelas, förekommande skiljaktighet skall tillhandahållas
samtidigt med domen. Däremot anses det inte erforderligt att föreskriva besked
om skiljaktig mening också i sådan underrättelse om utgången i målet som enligt
30 kap. 7 § femte stycket skall lämnas den tilltalade.
Det påpekas att förslagen kan komma att föranleda
viss jämkning i expeditionskungörelsen.
Remissyttrandena. Förslaget att part skall få del
av skiljaktig mening på samma sätt som av själva domen eller beslutet
tillstyrks av samtliga remissinstanser. Några remissorgan påpekar dock att
domstolarna redan f.n. brukar lämna parterna underrättelse om eventuella
skiljaktigheter utan att det föreligger någon direkt skyldighet därtill enligt
lag. Eftersom den föreslagna lagändringen därför skulle fä huvudsakligen
formell betydelse ifrågasätts från ett par håll om någon ändring i RB alls
skall vara nödvändig,
1
åtskilliga remissvar påpekas att de skäl som anförts till stöd för förslaget om
ändring i 17 kap. 9 § och 30 kap. 7 § RB också talar för att en motsvarande
skyldighet att underrätta om skiljaktig mening föreskrivs när det gäller sådant
meddelande tiU tUltalad om utgången som avses i 30 kap, 7 § sista stycket, Svea
hovrätt ifrågasätter om det inte också kan finnas anledningtill motsvarande
bestämmelse när det gäller domsbevis som avses i kungörelsen (1964:635)
angående underrättelse om dom i vissa brottmål. Med hänsyn till underrättelsens
betydelse för den dömdes ställningstagande till frågan om nöjdförklaring kan
besked om skiljaktighet vara av betydande intresse för honom, menar hovrätten.
Promemorians lagförslag föranleder en del
påpekanden av huvudsakligen lagteknisk art. Några remissinstanser menar att det
inte klart framgår av den föreslagna lagtexten om skiljaktigheten skall
betraktas som en del av själva domen och alltså arkiveras i domboken eller om
den som hittills skall anses höra till protokollet,
DON
tar upp frågan om part skall vara skyldig att lösa handling som innehåller
skiljaktig mening och anser att så ej bör vara fallet. Hovrätten för Nedre
Norrland, som förordar att skiljaktighet alltid skall biläggas domen när den
expedieras, föreslår att det i expeditionskungörelsen föreskrivs att part skall
erhålla skiljaktig mening utan särskild avgift, Samma ståndpunkt intas av hovrätten
över Skåne och Blekinge som upplyser att man där generellt och utan särskild
begäran expedierar skiljaktig mening som en ren serviceåtgärd till part.
Expeditionsavgift uttas inte för denna serviceåtgärd annat än då parten begär
protokoHsutskrift. Om någon tvekan skuUe råda
Prop.
1973:30 35
rörande lagenligheten av denna hovrättens praxis bör det
dock göras ett förtydligande i expeditionskungörelsen,
3.7 Identifieringsuppgifter i inlaga
Nuvarande ordning m.m. Enligt 33
kap, 1 § RB skall ansökan, anmälan eller annan inlaga i rättegång innehålla
uppgift om domstolen samt parternas namn, yrke och hemvist, 1 stämningsansökan
skall dessutom käranden uppge sin egen och, om den är honom bekant, även
svarandens postadress samt de övriga omständigheter som är av betydelse för
delgivningen med parterna. Svaranden skall i skriftligt svaromål uppge sin
postadress och de övriga omständigheter som är av betydelse för delgivning med
honom. Har part vidtalat ombud att företräda sig skall ombudets namn och
postadress anges.
Enligt den motsvarande bestämmelsen
i 3 § FPL bör ansöknings- eller besvärshandling från enskUd innehålla, förutom
uppgift om hans namn, yrke och postadress, även uppgift om hans personnummer
och telefonnummer. Föreskriften om angivande av de sistnämnda uppgifterna
infördes på förslag av remissinstanserna.
Departementspromemorian. 1
promemorian påpekas att uppgift om personnummer uppenbarligen kan vara av värde
för identifikation av part inte bara i förvaltningsrättsliga mål utan även vid
rättegång i allmän domstol. Uppgiften är t.ex., liksom uppgift om partens yrke,
ägnad att säkerställa att delgivning sker med rätt person och kan också vara av
värde vid en framtida verkställighet av domstolens avgörande. Uppgift om
parternas telefonnummer är ägnad att underlätta för domstolen att nå kontakt
med part för komplettering, utsättande av sammanträde etc, och kan också vara
av värde för parterna själva. På grund härav föreslås att en bestämmelse om
angivande i rättegångsinlaga av personnummer och telefonnummer tas in i 33 kap,
1 § RB,
När det gäller den närmare
utformningen av lagrummet erinras i promemorian om ett uttalande i motiven till
3 § FPL (prop, 1971:30 s,517) enligt vilket ett ovillkorligt krav på angivande
av de ifrågavarande identifieringsuppgifterna knappast skulle kunna
upprätthållas i praktiken. Något absolut krav pä angivande av uppgifterna borde
därför inte uppställas i lagen. Bestämmelsen borde i stället formuleras som en
föreskrift att de angivna identifieringsuppgifterna bör lämnas. Det nu
återgivna uttalandet torde, heter det, äga motsvarande tillämpning också i mål
och ärenden vid allmän domstol, 33 kap, 1 § RB bör i enlighet härmed jämkas
efter förebild av 3 § FPL,
Remissyttrandena. De remissinstanser som berör frågan är
i regel
Prop.
1973:30 36
positiva
till införande av krav på angivande av personnummer och telefonnummer i
skrivelser till rätten. 1 några remissvar görs dock vissa mer redaktionellt
betonade påpekanden. Att angivande av postadress bör vara obligatoriskt menar
bl.a. Svea hovrätt och DON, vilka också anmärker att inte alla parter har
personnummer, t.ex. juridiska personer. Hovrätten över Skåne ochBlekingepåpekar
att motpartens personnummer sällan torde vara känt för parten.
3.8
Ingivande av handUng tiU rätten m.m.
Nuvarande ordning m.m. Enligt 33 kap. 3 § RB får
inlaga eller annan handling inlämnas till rätten genom bud eller insändas med
posten i betalt brev och anses då ingiven av den som undertecknat handlingen.
Handlingen skall anses inkommen då handlingen eller avi om densamma avlämnats
till rätten eller dess kansli. Någon bestämmelse om när på dagen avlämnandet
skall ha skett för att handlingen skall anses ingiven den dagen finns inte i
RB. Av balken framgår inte heller vilken befattningshavare som skall ta emot
handlingen. Någon entydig rättspraxis angående nu berörda frågor kan knappast
anses föreligga (jfr NJA 1953 s. 96 och 1963 s.384).
Bortsett från en specialbestämmelse i 12 kap. 10 §
om överbringande av fullmakt genom telegraf eller telefon innehåller RB inte
någon bestämmelse som anger i vad mån telegram eller annat
fjärrskriftsmeddelande skall kunna godtas som handling i balkens mening. I rättstillämpningen
torde dock telegram godtas i viss omfattning, åtminstone då det inte är fråga
om meddelande av mera väsentlig betydelse. Däremot har rättspraxis tidigare
ställt sig helt avvisande till telegram som fullföljdsinlaga i rättegång. I
detta hänseende har dock numera skett en viss uppmjukning (NJA 1968 s.523).
På
det förvaltningsrättsliga området gällde tidigare lagen (1946:326) om rätt att
i mål och ärenden som tiUhöra stats- eller kommunalmyndighets handläggning
insända handlingar med posten m.m, med motsvarande bestämmelser som 33 kap, 3 §
RB, Också här har praxis tidigare varit restriktiv i fråga om användande av
telegram. Genom ett pleniavgörande 1970 (RÅ 1970 s, 25) har emellertid
regeringsrätten brutit med den tidigare rättstillämpningen och godtagit
telegram som låt vara ofullständig besvärsinlaga.
Bestämmelserna i 1946 års lag har genom den nya
förvaltningsrättslagstiftningen ersatts av 7 § FL och 44 § FPL. Dessa båda
likalydande lagrum är i vissa hänseenden utformade pä annat sätt än motsvarande
bestämmelser i 1946 års lag och 33 kap. 3 §RB. Det anges sålunda inte
uttryckligen att handling får lämnas in till myndigheten
(förvaltningsdomstolen) med bud eller översändas med posten. Inte heller
påpekas att handling in dubio skall betraktas som ingiven av den som
undertecknat handlingen. I motiven till 7 § FL (prop. 1971:30 s.368) uttalas
bl.a. att det numera inte finns skäl att i
Prop.
1973:30 37
lagstiftningen
utgå från annat än att ingivande och insändande av handling är likvärdiga
former att tillställa en myndighet en handling. Det självklara förhållandet att
postförsändelser skall vara frankerade av avsändaren, om annat inte är särskilt
medgivet, har inte heller ansetts behöva påpekas uttryckligen i lagtexten, I
konsekvens med 1970 års regeringsrättsavgörande intar FL och FPL den
ståndpunkten att telegram eller annan fjärrskrift får användas för att
överbringa meddelanden till myndigheten (förvaltningsdomstolen). Någon
uttrycklig bestämmelse härom har inte ansetts erforderlig. Inte heller har det
ansetts påkallat att i lagtexten direkt ange att fjärrskriftsmeddelande är att
räkna som handling i lagens mening. Att så är fallet framgår emellertid,
förutom av motiven, indirekt av paragrafernas formulering. I paragraferna sägs
det också att telegram eller annat meddelande som inte är underskrivet skall
bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om myndigheten
begär det.
När det gäller frågan vid vilken tidpunkt en
handling skall anses ha kommit in till myndigheten (förvaltningsdomstolen)
anges i FL och FPL som huvudregel att handlingen skall anses ha kommit in den
dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är
innesluten, anlänt till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman tillhanda.
Om myndighet särskUt underrättas om att telegram till myndigheten anlänt till
telegrafanstalt anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått
behörig tjänsteman.
1 motiven till FL (prop, s,369) understryks det att
insändande av handling till myndighet liksom tidigare i princip sker på
avsändarens risk. Däremot blir med den nya regeln platsen för själva
avlämnandet av mindre betydelse. Det är sålunda inte absolut nödvändigt att
handlingen eller avin avlämnas i myndighetens lokaler om den blott kommer
behörig tjänsteman tillhanda. Vem som i det enskilda fallet skall räknas som
behörig tjänsteman får avgöras med ledning av arbetsordning eller instruktion
för myndigheten. Bestämmelsen att telegram till myndighet skall anses inkommet
redan när behörig tjänsteman blivit underrättad därom korresponderar med regeln
att mottagande av avi om betald postförsändelse jämställs med mottagande av
själva handlingen, I motiven anmärks att det endast är underrättelse genom
televerkets försorg som avses i bestämmelsen.
Den nyssnämnda huvudregeln kompletteras med en
presumtionsregel, enligt vUken en handling anses ha kommit in viss dag om det
kan antas att handlingen eller avi om denna avlämnats i myndighetens lokal
eller funnits tillgänglig för myndigheten på postanstalt samma dag, även om
handlingen (avin) kommit behörig tjänsteman tillhanda först närmast följande
arbetsdag,
I motiven till FL framhålls att man genom en sådan
bestämmelse kan undvika att enskilds rätt går förlorad därigenom att
myndigheten t,ex. dröjer med att på posten hämta alla de försändelser till
myndigheten som
Prop. 1973:30 38
anlänt viss dag. Skillnader mellan olika myndigheter i
fråga om öppethållande, arbetstider och posthämtning blir också utan
betydelse. Någon vidlyftig utredning huruvida handlingen faktiskt funnits i
myndighetens lokaler före kl, 24 viss dag behöver inte företas, påpekas det,
utan det bör normalt räcka med att det inte framstår som osannolikt att så är
fallet. Det framhålls vidare att beviskravet bör sättas lågt även när det
gäller att avgöra om en handling viss dag funnits tillgänglig för myndigheten
pä postanstalt. Det bör sålunda vara tillräckligt att det med hänsyn till
förefintliga uppgifter om t.ex, dag för försändelsens poststämpling, försening
av postgången och rutiner vid insorteringen i postfack och postboxar inte
framstår som osannolikt att handlingen viss dag funnits tillgänglig för
myndigheten på postanstalt.
Departementspromemorian. Enligt
promemorian är det angeläget att undanröja den oklarhet som kan råda angående
rätten att använda sig av telegram eller annan fjärrskrift vid kommunikation
med allmän domstol. 33 kap. 3 § RB bör därför jämkas efter förebild av 7 § FL
och 44 § FPL.
Också när det gäller frågan om den tidpunkt vid vilken en
handling skall betraktas som inkommen är det enligt promemorian påkallat med en
klargörande ändring av den väl allmänt hållna bestämmelsen i 33 kap, 3 § RB.
Frånvaron av klara regler på denna punkt är förenad med olägenheter för den
rättssökande allmänheten och kan i vissa fall t.o.m, leda till rättsförlust för
enskild part som av missförstånd kan komma att försitta frister eller andra
fatalietider. Också för domstolarna får ett förtydligande anses vara av värde.
Även i denna del föreslås att 7 § och 44 § FPL får tjäna till förebild.
Härigenom nås den fördelen att frågan blir likartat reglerad för förvaltning
och rättsskipning,
1 enlighet med det sagda föreslås i
promemorian att handling skall anses ha kommit in till rätten den dag då
handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är
innesluten, anlänt till rätten eller kommit behörig tjänsteman tillhanda. Också
bestämmelsen att underrättelse från televerket till behörig tjänsteman om att
telegram till myndigheten anlänt till telegrafanstalt är tillräckligt för att
telegrammet skall anses ha kommit in föreslås få sin motsvarighet i RB.
Detsamma gäller presumtionsregeln för handlingar som kommer in efter
expeditionstidens slut. En handling skulle sålunda anses inkommen viss dag om
det kan antas att handlingen eller avi om denna avlämnats i rättens kansli
eller funnits tillgänglig för rätten på posten samma dag, även om den inte
kommit behörig tjänsteman tillhanda förrän närmast följande arbetsdag.
När det gäller den närmare
innebörden av de föreslagna bestämmelserna hänför sig promemorian nära till
motiven till FL och FPL. Det påpekas särskUt att presumtionsbestämmelsen
rörande handlingar som kommer in efter expeditionstidens slut medför att
försiktighet måste iakttas av domstol
Prop.
1973:30 39
vid
utfärdande av lagakraftbevis. Sådant bevis bör för säkerhets skull i
fortsättningen utfärdas först dagen efter den arbetsdag som närmast följer på
dagen för fullföljdstidens utgång. De ölägenheter som eventuellt kan vara
förknippade härmed anses emellertid väl uppvägas av fördelarna med den
föreslagna ordningen.
I promemorian anmärks vidare att FL inte är
tillämplig vare sig beträffande överexekutors eller utmätningsmans exekutiva
verksamhet eller beträffande ärenden om brott hos polis-, åklagareller
tullmyndighet (2 § FL). Däremot gällde 1946 års lag generellt också vid dessa
myndigheter. Sedan 1946 års lag numera upphävts saknas alltså uttryckliga
bestämmelser i nu berörda hänseenden för dessa myndigheter. Enligt promemorian
är det dock knappast nödvändigt att i detta sammanhang införa någon särskild
reglering av frågan för dessa myndigheter. Om 33 kap, 3 § ändras på sätt som
föreslås i promemorian blir ju bestämmelserna i RB helt överensstämmande med de
regler som gäller för förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna.
Vid sådant förhållande torde inte någon tvekan kunna uppstå om vad som i sak
skall gälla i dessa hänseenden hos de ovannämnda myndigheterna om annat inte är
särskilt angivet. Om man härvid faller tillbaka på en analog tillämpning av RB
eller av FL synes vara av mindre intresse. Det anmärks vidare att såvitt avser
utsökningslagstiftningen frågan om behovet av en särreglering torde utredas av
lagberedningen under arbetet med en ny utsökningsbalk.
Remissyttrandena. Förslaget i promemorian har fått
blandat mottagande. De flesta remissinstanserna godtar ändringsförslaget eller
lämnar det utan erinran, i vissa fall dock med en del lagtekniska påpekanden.
På flera håll är man emellertid kritisk mot den föreslagna bestämmelsen liksom
f.ö. mot förebilden i FL och FPL. Bland de tUlstyrkande myndigheterna märks JK,
Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, DON samt några tingsrätter. JK
erinrar om sin principiella uppfattning att det för undvikande av rättsförlust
är av vikt att vissa bestämmelser om vad part har att iaktta för att bevaka sin
rätt utformas på likartat sätt i FL och FPL samt i RB. När det gäller reglerna
om ingivande av handling anser JK denna synpunkt redan i sig utgöra
tillräckligt skäl att ändra 33 kap. 3 § RB till överensstämmelse med 7 § FL och
44 § FPL, Även om riskerna för tolkningssvårigheter inte torde bli helt
eliminerade är den för parten gynnsamma utformning som bestämmelserna fått
tillfredsställande, säger JK,
På en del håll är man dock kritisk till
lagförslaget som man anser oklart och ägnat att föranleda tolkningssvårigheter.
Bland de kritiska remissinstanserna märks lagberedningen, hovrätten över Skåne
och Blekinge samt några tingsrätter. Malmö tingsrätt anser att iakttagande av
bestämda frister och fatalietider är av större vikt i de allmänna domstolarnas
verksamhet än i förvaltningsmyndigheternas. Som exempel nämner tingsrätten att
när en
Prop. 1973:30 40
misstänkt
häktas utsätts viss dag inom vilken åtal skall väckas. Rätten måste den
fastställda dagen kunna avgöra om åtal väckts eller om den misstänkte skall
försättas på fri fot. Det är inte godtagbart att vänta till nästa dag för att
få veta om stämningsansökan finns pä posten eller läggs i domstolens brevlåda
efter expeditionstidens utgång. I själva verket innebär förslaget en
förlängning av fatalietider som kan vara betänklig där det befunnits angeläget
med mycket korta tider t.ex. vid vade- eller missnöjesanmälan. Lagberedningen
diskuterar ingående den föreslagna bestämmelsens konsekvenser i olika
hänseenden. Beredningen påpekar inledningsvis att det här gäller praktiskt
viktiga frågor. I och för sig är det önskvärt att alla meddelanden som kommit
in på något så när tUlförlitligt sätt godtas om det finns möjlighet att
kontrollera deras ursprung. Enligt beredningen är problematiken dock inte så
enkel som det kan synas av promemorian och motiven till FL. Bl.a. är det oklart
vad som menas med att handling eller avi funnUs tillgänglig för rätten på
posten. Man kan fråga sig om handlingen måste vara utsorterad och inlagd i
rättens fack före utgången av kansliets tjänstgöringstid. En handling är ju
knappast tillgänglig för rätten viss dag om all tjänstgöring har upphört den
dagen. En sådan tolkning torde dock inte vara avsedd, Nästa fråga blir om
handlingen eller avin måste vara utsorterad och inlagd i rättens fack före
utgången av postens expeditionstid för allmänheten som väl oftast, kanske
alltid, utgår senare än rättens kanslitid. Ett sådant krav är emellertid
meningslöst eftersom rätten inte befattar sig med avhämtande av post efter
utgången av den egna kanslitiden. Mera förnuftigt vore att nöja sig med att
posten är utsorterad före klockan 24,1 så fall blev åtminstone rättens postfack
jämställt med kansliets brevlåda. Enligt beredningen måste man emellertid fråga
sig om det överhuvud är någon mening med att kräva utsortering före visst
klockslag som inträffar efter utgången av kansliets expeditionstid. Eftersom
utsortering av post sker även under natten är det inte motiverat att skilja
mellan vad som råkat sorteras ut före klockan 24 och vad som sorterats ut först
senare. Beredningen anser att handling eller avi bör anses ha kommit i rätt
tid om den finns på postanstalten före klockan 24, Det blir i så fall
ankomsttiden för tåg eller annat kommunikationsmedel som i första hand får bli
vägledande. Man måste se till att postverket gör utsortering i tid för att
handlingen eller avin skall kunna hämtas nästa morgon. Ordalagen i förslaget
till 33 kap. 3 § RB bör därför jämkas liksom motsvarande bestämmelser i FL och
FPL. Beträffande telegram erinrar beredningen om att ankomsttiden för sådana
noteras. Det synes därför utan betydelse om telegrammet bärs ut före klockan 24
eller om någon befattningshavare får underrättelse från televerket om
telegrammet.
Lagberedningen
pekar vidare på att yrkanden ofta, bl.a. i åtskiUiga exekutiva mål och ärenden,
kan framstäUas alternativt skriftligen eller muntligen. En tUlämpning av de
föreslagna reglerna kan vålla svårigheter
Prop. 1973:30 41
om
yrkandet bör vara känt före avslutandet av viss förrättning eller muntlig
förhandling. Som exempel anför beredningen bevakningssammanträde enligt 23 §
lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom. Anspråk skall för att
beaktas anmälas senast vid sammanträdet. Det måste klargöras huruvida anmälan
som sker skriftligen eller kommit in till postanstalten före sammanträdets
början eller före sammanträdets slut skall anses ha skett i rätt tid. Det
aktuella problemet existerar måhända redan enligt gällande rätt men detfår,
påpekar beredningen, långt större betydelse om förslaget skulle genomföras.
Beredningen berör i sammanhanget också 18 kap, 14 § RB som rör yrkande om
rättegångskostnadsersättning. Man frågar sig om yrkande, när mål avgörs på
handlingarna i överinstans, måste vara känt för rätten när målet prövas eller
om det räcker att handling med yrkandet finns på postanstalten (jfr NJA 1951
s.732).
Beredningen
är också kritisk mot den bevisregel som efter mönster av motiven till FL
rekommenderas i promemorian och som innebär att det bör vara tillräckligt att
det inte framstår som osannoUkt att handlingen viss dag funnits tillgänglig för
rätten på postanstalt. När det gäller frister för talan får regeln den
konsekvensen att talan inte får avvisas annat än om man är ganska säker på att
handlingen kommit för sent. Härigenom har man kommit långt från den stringens
som tidigare iakttagits och beredningen vill starkt ifrågasätta om man t.ex.
vid konkurrens mellan olika inskrivningsansökningar kan gå så legärt till
väga. Det bör vidare uppmärksammas att det på olika håll finns lagstadgade
frister för talans väckande som är förenade med förlust av materiell rätt om
talan inte väcks i rätt tid. Även när det gäller sådana frister blir det med
den föreslagna bestämmelsen tUlräckligt att det inte är osannolikt att
stämningsansökan funnits tillgänglig för rätten på postanstalt före klockan 24
den sista dagen. En annan fråga är om den föreslagna regleringen skall anses
gälla analogivis också när det gäller privata skriftliga krav och meddelanden.
Ofta kan ju en viss rättshandling göras antingen genom talan vid domstol eller
annan myndighet eller genom en privat viljeförklaring. Som exempel nämns
uppsägning av hyresgäst, bevakning resp, klander av testamente och anspråk på
laglott. Hittills torde man ha ansett att den som skall göra ett privat anspråk
gällande också måste kunna styrka att anspråket verkligen kommit vederbörande
tillhanda inom föreskriven tid, om inte särskild bestämmelse meddelats (jfr 12
kap, 63 § JB och 40 § avtalslagen). Dessutom kan man vara mycket tveksam om det
alltid i hithörande fall överhuvud är tillfyllest att ett privat meddelande
funnits tillgängligt på postanstalt. Beredningen anser att ståndpunkt måste tas
till hela frågan huruvida alla privata skriftliga krav och meddelanden skall
anses framställda i rätt tid i fall då de i promemorian föreslagna bestämmelserna
jämte bevisregeln godtar meddelandet om det är ställt till myndighet. En
generell analogisk tillämpning av förslaget är enligt beredningens mening inte
försvarbar. I fråga om meddelanden till privatpersoner
Prop. 1973:30 42
bör också observeras att det måste bedömas vilken
postanstalt som skall anses vara den rätta.
En komplikation av den föreslagna
bestämmelsen är, påpekar Malmö tingsrätt och lagberedningen, att
inskrivningsdag upphör klockan 12 på dagen. Om förslaget genomförs bör det
övervägas om inte bestämmelsen om tid för inskrivningsdag måste strykas. För
mottagande av handlingar kan ändå viss expeditionstid gälla.
Några remissinstanser berör frågan
om platsen för avlämnande av handling till tjänsteman vid domstol. Man anser
att det bör klargöras att handlingen eller avin skall komma tjänstemannen
tillhanda på tjänstestället och inte t,ex, i dennes bostad under hans fritid,
Svea hovrätt ifrågasätter om
presumtionsregeln behöver ges generell räckvidd. Det skulle nämligen kunna föra
med sig att alla handlingar som kommer in med morgonposten viss dag måste
prövas för att man skall kunna avgöra vilka av dem som skall anses inkomna
föregående dag. Av praktiska skäl bör i stället alla handlingar som avlämnas
med morgonposten eller eljest inkommer på morgonen instämplas såsom inkomna
samma dag, 1 tveksamma fall kan man göra en särskild tjänsteanteckning eller
till handlingen foga dess ytterkuvert. Lagbestämmelsen skulle i så fall kunna
utformas på följande sätt: 'Handling anses ha inkommit den dag då den avlämnas
till rätten. Skall handling inges senast viss dag och har handlingen den dagen
ankommit till rättens adresspostanstalt, skall den dock anses ha inkommit den
dagen, om den påföljande arbetsdag avlämnas tUl rätten',
3.9 Fullföljdsinlaga till fel instans
Nuvarande ordning m.m. Part som
vill fullfölja talan mot underrätts eller hovrätts dom eller beslut skall
enligt RB inom närmare angiven tid inkomma med fullföljdsinlaga till den
domstol som meddelat avgörandet. Om parten försitter den föreskrivna
fullföljdstiden skall hans talan avvisas av beslutsinstansen, Fullföljdsinlagan
skall inte ställas till beslutsinstansen utan till den högre rätt dit talan
fullföljts. Enligt äldre RB gällde däremot att den skrift varigenom talan
fullföljdes skulle ges in till den högre rätten.
På förvaltningsomådet har i princip
gällt motsvarande ordning som enligt äldre RB, Besvärshandling skall sålunda i
regel tillställas den myndighet som har att pröva besvären. Denna regel har nu
lagfästs i 12 § FL och 7 § FPL, Samtidigt har införts bestämmelser enligt vilka
för sent inkomna besvär skall avvisas. Till huvudregeln har i andra stycket
resp, andra punkten i de nyssnämnda lagrummen fogats en bestämmelse enligt
vilken besvär som kommit in i rätt tid till beslutsdomstolen eller -myndigheten
skall upptas till prövning, även om de kommit besvärsinstansen tillhanda först
efter fullföljdstidens utgång.
Prop. 1973:30 43
Departementspromemorian. Enligt
promemorian förekommer det i praktiken inte sällan att parter till följd av
okunnighet eller förbiseende sänder in vade- eller besvärsinlaga till hovrätten
i stället för till underrätten. Från hovrätterna brukar man i sådana fall
genast sända handlingen vidare till vederbörande underrätt. Och skulle det
föreligga risk att fullföljdstiden försitts söker man i regel nå ingivaren på
telefon för att ge honom tillfälle att lämna in t,ex. ett duplettexemplar av
inlagan till rätt instans. Ibland hinner dock parten inte detta eller
misslyckas man med att nå parten i tid. Till följd härav förekommer det någon
gång att partens felsända fullföljdsinlaga avvisas såsom för sent inkommen. På
motsvarande sätt händer det att revisions- eller besvärsinlaga felaktigt sänds
till högsta domstolen i stället för till hovrätten,
I promemorian framhålls att det är
otUlfredsställande om någon till följd av rent missförstånd försitter
möjligheten att göra sin rätt gällande. En ordning enligt vilken
fullföljdsinlagan skall ställas till viss domstol men ges in till en annan kan
också te sig förvillande. Mot bakgrund härav kan det övervägas att i RB införa
regler motsvarande 12 § FL och 7 § FPL, Härigenom skulle en part, som gett in
sin inlaga i rätt tid till fuUföljdsin-stansen i stället för till
beslutsinstansen, ändå vara bevarad vid sin rätt till talan. En sådan ordning
är visserligen behäftad med en del praktiska olägenheter. Närmast är det
utfärdandet av lagakraftbevis som kan vålla problem. Vid de allmänna
domstolarna påkallas ju lagakraftbevis i helt annan omfattning än vid
förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdom-stolama. Domstol har t.ex, enligt
6 § kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem att sedan
fullföljdstiden gått ut lämna uppgift om laga kraft till rikspolisstyrelsen i
fråga om alla domstolens avgöranden i brottmål. Om fullföljdsinlaga utan
påföljd kan inges också till klagoinstansen måste underrätten antingen avvakta
med utfärdande av lagakraftbevis under sådan tid att en från överrätten
vidarebefordrad inlaga med säkerhet hinner komma fram, eller själv efterhöra
huruvida inlagan möjligen sänts till överrätten. Det senare alternativet kan
avfärdas som praktiskt ogenomförbart. Inte heller det förra alternativet är
tilltalande.
Enligt promemorian bör dock
svårigheterna kunna bemästras utan aUtför stor omgång. Om överrätten åläggs att
meddela underrätten per telefon eller telegraf genast när en 'feladresserad'
fullföljdsinlaga kommit in kan ju anteckning om fullföljden göras i
underrättens dagbok vid samma tid som om inlagan hade sänts direkt till
underrätten. Som redan för närvarande sker bör naturligtvis en 'feladresserad'
fullföljdsinlaga snarast av överrätten vidarebefordras till underrätten.
Underrätten bör kunna förlita sig på dagboken när fråga uppkommer om utfärdande
av lagakraftbevis. Om dagboken saknar anteckning om fullföljd bör alltså
lagkraftbevis kunna utfärdas utan särskild kontroll hos överrätten. Däremot kan
naturligtvis inte någon prövning huruvida talan fullföljts på föreskrivet sätt
och inom rätt tid
Prop. 1973:30 44
göras
förrän själva inlagan kommit underrätten tillhanda. Att den ifrågasatta
ordningen skulle medföra att visst merarbete uppkommer för överrätterna medges.
Uppgifterna antas dock inte bli alltför betungande eftersom antalet
'feladresserade' inlagor även efter den ifrågasatta lagändringen antas vara
måttiigt,
I enlighet med det anförda föreslås i promemorian
att 50 kap, 3 §, 51 kap. 3 §, 52 kap. 2 §, 55 kap. 3 § och 56 kap. 3 § RB,
enligt vilka lagrum talan som inte fullföljts på rätt sätt och inom rätt tid
skall avvisas, kompletteras med en bestämmelse av innehåll att fullföljdsinlaga
som kommit in till klagoinstansen före fullföljdstidens utgång skall anses ha
kommit in i rätt tid. Det påpekas att bestämmelser om skyldighet för den högre
rätten att genast underrätta den lägre instansen om 'feladresserad' inlaga och
att översända sådan inlaga till rätt instans får meddelas i administrativ
ordning.
Det
påpekas slutligen att förslaget inte avser vadeanmälan i tvistemål.
Remissyttrandena. De flesta remissinstanserna
tillstyrker förslaget i promemorian eller lämnar det utan erinran. Bland dessa
märks JK som framhåller att förslaget får anses sakligt motiverat och att det
är angeläget att RB har samma generösa regel mot part som förvaltningslagarna.
Också DON är positiv till förslaget men ifrågasätter, i likhet med domareföreningen,
om det inte är erforderligt med en uttrycklig föreskrift om när lagakraftbevis
får utfärdas, så att någon osäkerhet därom inte skall behöva föreligga. Även om
man måste vara medveten om att förslaget innebär en viss försämring för den
vinnande parten, som kommer till sin rätt senare än enligt nuvarande regler,
anses fördelarna med förslaget överväga, DON ifrågasätter också om inte
ändringarna i 55 kap, 3 § och 56 kap, 3 § bör avse också det fallet att inlagan
felaktigt getts in till statsdepartement. Lagberedningen, som också godtar
förslaget, anser liksom ett par andra remissinstanser att även en till
hovrätten inkommen vadeanmälan bör kunna godtas. Beredningen påpekar vidare att
motsvarande lagändring som föreslås i RB bör göras även i utsöknlngslagen
(1877:31 s,l).
Några
remissinstanser är dock negativa till förslaget, Svea hovrätt framhåller att en
fördel för den ena parten blir en nackdel för den andra parten. Förhållandena
är olika inom förvaltningsrättens och de allmänna domstolarnas områden. Medan
på förvaltningssidan prövningen av fullföljdsinlagan i dess helhet ankommer på
klagoinstansen är prövningsfunktionen vid de allmänna domstolarna delad mellan
beslutsinstansen och överklagningsinstansen. Även om det ibland förekommer att
rättssökande sänder sin inlaga till överinstansen och därmed kan förlora sin
rätt anser hovrätten att de skäl som talar mot den föreslagna regleringen
överväger. Möjligen kan man i administrativ ordning böra utfärda föreskrifter
att feladresserad inlaga omedelbart skall vidarebefordras tUl rätt domstol.
Malmö tingsrätt, till vilken hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig.
Prop.
1973:30 45
tror
att förslaget skulle leda till att t,ex, en advokat i Malmö som är ombud i
rättegång på annan ort skulle komma att ta för vana att ge in en vadeinlaga
direkt till hovrätten i stället för att sända den tUl vederbörande tingsrätt.
Den föreslagna bestämmelsen kan därtill skapa missförstånd genom att förleda
part att sända vadeanmälan till hovrätten. Tingsrätten anser att rättsförluster
hellre bör motverkas genom tydligare fullföljdshänvisningar.
4
Frågor om rättegångskostnad
4.1
Ränta på rättegångskostnad
Nuvarande ordning m.m. Bestämmelser om
rättegångskostnad i tvistemål finns i 18 kap. RB, Enligt I § är huvudregeln att
part som tappar målet skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej
annat är stadgat. Ersättning för rättegångskostnad skall enligt 8 § fullt
motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte
arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för
tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall också utgå för partens eget
arbete och tidsspillan med anledning av rättegången, 1 14 § föreskrivs
slutiigen att part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall
framställa yrkande därom innan handläggningen avslutas och därvid uppge vari
kostnaden består. Då rätten avgör målet skall den samtidigt meddela beslut
angående rättegångskostnaden.
I vissa slags mål finns enligt särskilda
bestämmelser möjlighet för part att erhålla förskott på
rättegångskostnadsersättning. Enligt 4 § lagen (1950:559) om ersättning för
mistad fiskerätt m.m. kan fiske värderingsnämnd, i avvaktan på måls avgörande,
förordna om förskott i avräkning på ersättning för rättegångskostnader. Även
vattenlagen (1918:523) innehåller en bestämmelse enligt vilken part i vissa
fall kan få ersättning för rättegångskostnad innan partens talan slutligen
prövas (11 kap. 66 § 4 mom.). Det är emellertid här i regel inte fråga om
förskott utan om ett slutgiltigt fastställande av kostnaderna för en viss del
av målet (jfr prop, 1952:52 s,32). Också i expropriationslagen (1972:719) finns
bestämmelser om förskott på rättegångskostnadsersättning (7 kap, 5 §),
Bestämmelserna i expropriationslagen har på grund av hänvisning i 25 §
naturvårdslagen (1964:822) i huvudsak tillämpning också i ersättningsmål enligt
naturvårdslagen (jfr dock 36 § naturvårdslagen). Gemensamt för de här aktuella
typerna av tvister är att det från början genom uttryckliga lagbestämmelser är
klart vilken av parterna som slutligen skall stå för kostnadsersättningen. Av
naturliga skäl har någon motsvarande regel om förskott inte kunnat tas in bland
RB:s kostnadsbestämmelser.
Som
princip gäller att endast lagakraftvunna domar i tvistemål får
Prop. 1973:30 46
verkställas. Med dom jämställs här annat rättens
avgörande, såsom beslut angående kostnadsersättningen. Det finns emellertid
vissa undantag från huvudregeln. Bl,a. får enligt 39 § utsökningslagen (1877:31
s,l) omedelbar verkställighet äga rum av dom på betalning. Verkställigheten får
dock i regel inte fullföljas genom försäljning av utmätt egendom förrän domen
vunnit laga kraft. Vidare har gäldenären möjlighet att genom ställande av
säkerhet eller nedsättande av det utdömda beloppet hos länsstyrelsen avvärja
utmätning på grund av ej lagakraftvunnen dom. Borgenären får visserligen lyfta
nedsatt belopp mot säkerhet men är enligt 50 § utsökningslagen i så fall
skyldig att betala 6 % ränta på beloppet, om domen sedermera skuHe ändras.
Den centrala bestämmelsen om
dröjsmålsränta i svensk rätt är 9 kap, 10 §handelsbalken (HB), Enligt detta
lagrum skall, om inte betalning sker inom föreskriven tid, utgå dröjsmålsränta
på lånebeloppet med 6 % från förfallodagen om annat inte avtalats. Om ingen
förfallotid är bestämd, utgör dröjsmålsräntan 5 % från dagen för delgivning av
stämning med krav på betalning. Utöver 9 kap. 10 § HB finns speciella
bestämmelser om dröjsmålsränta i en del andra författningar, t.ex, 16 §
skuldebrevslagen (1936:81), 38 § köplagen (1905:38 s,l), 13 kap, 19 §
jordabalken och 6 kap, 16 § expropriationslagen (1972:719), De nu nämnda
särskilda bestämmelserna om dröjsmålsränta innehåller antingen en hänvisning
till 9 kap, 10 § HB eller en bestämmelse att dröjsmålsränta efter 6 % skall
utgå från viss närmare angiven tidpunkt.
Frågan om utlägg för vissa räntekostnader
skall kunna betraktas som ersättningsgill rättegångskostnad berörs över huvud
taget inte i RB eller förarbetena till balken. Inte heller berörs här frågan
huruvida part, som i samband med domen förpliktas ersätta motparten för
rättegångskostnader, skall kunna åläggas att utge även ränta på den utdömda
kostnadsersättningen,
I fråga om rättspraxis kan till en
början nämnas rättsfallet NJA 1944 s,577 som visserligen inte angår
tillämpningen av de civilprocessrättsliga kostnadsreglerna men som berör en i
viss mån likartad situation. Enligt 1927 års lantmäteritaxa fick en lantmätare
debitera sakägare vissa lant-mäterikostnader med rätt för lantmätaren att få
handräckning för indrivning av kostnaderna. 1 rättsfallet förklarade högsta
domstolen (HD) en lantmätare berättigad till ränta pä kostnaden med 5 % från
delgivningsdagen i handräckningsärendet. Ett annat rättsfall, NJA 1945 s.573,
rör frågan om rättegångsombuds rätt till arvode. Enligt 15kap. 12 § äldre RB
gällde att den domstol som slutligen avgjort ett mål hade att vid oenighet
mellan ombud och huvudman pröva storleken av ombudets arvode. 1 en ansökan om
fastställande av arvodesbelopp yrkade ombudet 6 % ränta på beloppet från dagen
för HD:s avgörande i det ursprungliga målet. HD:s yttrande i frågan, att
yrkandet om ränta inte i denna ordning kunde upptas till prövning, antyder att
dröjsmålsränta inte betraktats som helt utesluten när det gäller
Prop.
1973:30 47
rättegångskostnad,
låt vara att det inte här gällde förhållandet mellan parterna i rättegången
utan mellan part och hans eget ombud.
I
praktiken synes fråga om ersättning för räntekostnader huvudsakligen ha
uppkommit i vattenmål och i expropriationsmål. I dessa typer av mål blir
handläggningstiden ofta långvarig och part kan bli nödsakad till avsevärda
utlägg för sakkunnigutredning m.m. I vattenmålet SvJT 1958 rf s.52 ägde
huvudförhandling vid vattendomstolen rum mera än två år efter det att
kostnadsräkning avseende viss teknisk utredning ingivits till rätten.
Vattenöverdomstolen tillerkände parter ersättning för rättegångskostnader med
belopp, som beräknades inkludera kompensation för bl.a, ränteförluster för
tiden från räkningens ingivande till dess lagakraftägande dom beräknades
föreligga. Däremot utdömdes inte någon ränta i teknisk mening för tiden intill
dess betalning skulle komma att ske. Också i en del inte refererade vattenmål
har vattenöverdomstolen tillerkänt sakägare kostnadsersättningar vars
kapitalbelopp innefattat ersättning även för ränte-föriust (jfr t,ex, domarna
1960 1 nr T 25 och 1963 II nr 24 samt besluten 1964 I nr Ö 4 och 1966 11 nr
19), Däremot lämnades i domen 1958 I nr 30 yrkande om 5 % ränta från anspråkets
framställande på utdömda kostnadsbelopp utan bifall. I ett ej refererat
expropriationsmål har hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat bl.a. att en
expropriand enligt 67 § expropriationslagen är skyldig att ersätta motpartens
kostnader i expropriationsmålet, i den mån ej annat föranleds av bestämmelserna
i 18 kap. 6 Och 8 §§ RB. Om motparten under processen haft att utge ersättning
till ombud eller sakkunnig eller eljest haft utgifter för rättegången bör som
kostnad betraktas inte enbart själva utgiften utan även ränta på denna från den
dag utgiften gjordes till dess ersättning erhålls av den exproprierande. Även
om sådan ränta inte skulle kunna anses som rättegångskostnad utgör den enligt
hovrätten i allt fall sådan i anledning av expropriationen uppkommen kostnad,
som den exproprierande enligt 67 § expropriationslagen (1917:189) är pliktig
att ersätta motparten (dom 1966 111:246). Sedan talan fullföljts mot hovrättens
dom fann HD ej skal meddela prövningstillstånd (NJA 1968 not. C 725).
Genom
HD:s beslut den 5 december 1968 (NJA 1968 s.460) synes frågan om ränta på
belopp hänf örligt till rättegångskostnad ha avgjorts för gällande rätts del i
en mer restriktiv riktning än den som de förut återgivna hovrättsdomarna ger
uttryck för. I sitt beslut i målet, som angick kostnad i expropriationsmål,
konstaterar HD bl.a. att varken 18 kap. 8 § RB eller någon annan lagbestämmelse
berör frågan huruvida räntekostnad kan vara att hänföra till rättegångskostnad.
Inte heller berörs frågan i förarbetena till RB. De exempel dessa ger på sådana
kostnader, som är ersättningsgilla, och sådana, som inte är det, tyder närmast
på att ränta ej omfattas av stadgandet om ersättningsgill kostnad. En rätt för
part att erhålla ränta förutsätter, heter det vidare, en närmare reglering av i
vilka fall och efter vilka normer ränta skall utgå. En sådan reglering bör
inte genomföras annat än i
Prop. 1973:30 48
lagstiftningsväg.
På grund härav fann HD ett i målet framställt yrkande om ränta på vissa
kostnader för ombudsarvode och sakkunnigutredning icke kunna bifallas, - HD:s
beslut var inte enhälligt. En ledamot ansåg sålunda att part jämlikt 18 kap, 8
§ RB borde kunna få ersättning för ränteförlust på utlägg av någon betydenhet
för ersättningsgill rättegångskostnad, 1 då rådande ränteläge borde räntesatsen
bestämmas till 5 % och ränta utgå för tid från det utlägget skett till dess
betalning skedde. Om, såsom i det aktuella rättsfallet, lån upptagits för
gäldande under rättegången av rättegångskostnad borde räntesatsen i stället
bestämmas till räntesatsen för lånet, om den var skälig.
1968
års rättsfall har varit vägledande för senare praxis. Sålunda har
vattenöverdomstolen i dom den 29 november 1970 med direkt hänvisning till
rättsfallet ansett sig förhindrad att vid prövning av rättegångskostnad döma ut
ränta (AVD 1 nr DT 18), Även HD har i ett senare avgjort mål rörande ersättning
enligt naturvårdslagen lämnat yrkande om ersättning för ränta på utlägg för
rättegångskostnad utan bifall (dom 1971 DT 5).
Advokatsamfundets framställning. I skrivelse den 14
december 1963 hemställde styrelsen för Sveriges advokatsamfund om utredning och
lagstiftning rörande frågan om ränta pä utdömd ersättning för rättegångskostnad.
Enligt styrelsen förflyter ofta avsevärd tid innan den vinnande parten kan få
ut honom tillkommande ersättning för rättegångskostnad. Här är tiU en början
att beakta den tidsutdräkt som själva rättegången föranleder. Om den slutligen
vinnande parten förlorat målet i lägre rätt och vinner bifall till sin talan
först i högre instans, blir motparten först genom den högre rättens avgörande
dömd att betala ersättning till den vinnande. Avsevärd tid kan då har förflutit
från det den slutligen vinnande nödgades ikläda sig de kostnader för vUka
ersättning tillerkänns honom. Och även om den slutUgen vinnande parten vunnit
målet redan i första instans och då tillerkänts ersättning för sina
rättegångskostnader kan ersättningsskyldighetens fullgörande fördröjas genom
överklagande från den tappande partens sida. Enligt styrelsen måste vidare
beaktas att betydande dröjsmål med betalning av utdömda kostnader ofta
förekommer även efter det att ersättningsskyldighet slutligen fastställts. Vid
försök till exekution kan det visa sig att den ersättningsskyldige saknar utmätningsbara
tillgångar. Stundom kan det dröja många år innan den vinnande parten erhåller
den utdömda ersättningen. I alla sådana fall där den vinnande parten inte
omedelbart efter det rättegången i en instans avslutats kan få ersättning för
sina kostnader i denna instans drabbas han av en materiellt oberättigad förlust
om hans fordran på kostnadsersättning inte löper med ränta. Bestämmelserna i 39
§ utsökningslagen tillgodoser endast i ringa mån den vinnande partens intresse
i detta avseende.
Styrelsen
hävdar att det är en klar brist att lagen inte ger domstol rätt att
Prop.
1973:30 49
vid
utdömande av ersättning för rättegångskostnad förplikta den ersättningsskyldige
att också betala ränta på beloppet. Något rimligt skäl varför en tappande part
skulle vara berättigad till räntefri kredit kan svårligen anföras. Vid alla
andra slag av fordringar gäller ju att en borgenär kan få gäldenären förpliktad
att gälda ränta i enlighet med stadgandet i 9 kap, 10 § HB, Bristen är så
mycket allvarligare som det numera inte sällan är fråga om ganska avsevärda
belopp.
Över advokatsamfundets framställning inhämtades
yttranden från JK, lagberedningen, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,
Föreningen Sveriges häradshövdingar. Föreningen Sveriges stadsdomare, Värmlands
läns rättshjälpsanstalt och Tornedalens rättshjälpsanstalt. Samtliga
remissinstanser var positiva till advokatsamfundets framställning.
Departementspromemorian. 1 promemorian erinras till
en början om att de allmänna bestämmelserna om dröjsmålsränta f.n. är föremål
för översyn av köplagsutredningen (Ju 1963:51, tilläggsdirektiv Ju 1969:24).
Även om utredningsuppdraget i denna del främst avser de allmänna reglerna om
dröjsmålsränta på det förmögenhetsrättsliga området kan också frågan om ränta
på rättegångskostnad komma att övervägas i sammanhanget. Med hänsyn till
utredningsuppdragets omfattning antas dock inte något förslag angående
räntefrågorna vara att vänta inom den närmaste framtiden, I promemorian
konstateras vidare att advokatsamfundets kritik av den gällande ordningen fått
stöd av remissinstanserna. Med hänsyn till de olägenheter som sålunda anses
förenade med den nuvarande ordningen och då frågan är av jämförelsevis
begränsad omfattning bör den tas upp redan nu, trots att resultatet av
köplagsutredningens översyn ännu inte föreligger. Detta behöver naturligtvis
inte hindra att frågan eventuellt kan komma att få omprövas när ställning tas
till köplagsutredningens förslag rörande de olika spörsmål som hänger samman
med reglerna om dröjsmålsränta i stort.
Vid behandlingen av frågan om dröjsmålsränta på
rättegångskostnad skiljer promemorian mellan två olika delfrågor. En av dessa
är den av advokatsamfundet väckta frågan om möjlighet för domstol att förplikta
part att betala dröjsmålsränta på utdömd kostnadsersättning. En annan fråga är
huruvida parts kostnad för räntor under den tid målet är anhängigt vid
domstolen skall kunna beaktas vid domstolens prövning av partens
kostnadsanspråk. Beträffande den första angivna frågan konstateras att såväl
advokatsamfundet som remissinstanserna ansett det i sak vara motiverat att
domstol ges möjlighet att döma ut ränta på det belopp den tappande parten skall
utge i ersättning för den vinnandes rättegångskostnad. Mot en sådan ordning
anses svårligen kunna anföras några principiella skäl. Utgångspunkten för
ränteberäkningen bör vara dagen för ersättningsbeslutet. Fr.o.m. dagen därefter
är ju fordringen förfallen till betalning och den tappande parten i princip
skyldig att göra rätt för sig.
4
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr30
Prop.
1973:30 50
Räntan
bör löpa till dess betalning sker.
Av
främst praktiska skäl avvisas tanken på att anpassa räntan till den verkliga
räntekostnad som part kan ha förorsakats. I stället bör viss bestämd räntesats
föreskrivas. Att den vinnande parten härigenom ofta inte får full kompensation
för den till följd av dröjsmålet uppkomna skadan samt att den förlorande ibland
kan få betala högre ränta än som svarar mot den vinnandes kostnad medges. Detta
är emellertid svårlösta problem som är gemensamma för alla slag av legala
räntor. I promemorian hänvisas till den ingående behandlingen av frågan i bl.a,
förarbetena till 6 § skuldebrevslagen (jfr NJA II 1936 s.36 ff). Beträffande
själva räntefoten anses valet stå mellan de båda i 9 kap. 10 § HB angivna
alternativen 5 resp. 6 %. Eftersom den utdömda kostnadsersättningen betraktas
som förfallen till betalning genast efter det att beslut därom meddelats anses
det stå bäst i överensstämmelse med 9 kap. 10 § HB att räntefoten fastställs
till 6 % eller den ränta som skall utgå i fall av bestämd betalningsdag. Denna
räntesats anges också i flera särskilda lagbestämmelser om dröjsmålsränta.
Bestämmelsen om ränta på utdömd rättegångskostnad föreslås intagen i 18 kap, 14
§ RB, dvs det lagrum som anger när domstolens beslut angående rättegångskostnad
utgångspunkten för ränteberäkningen skall meddelas. Det anmärks att
bestämmelsen i samma lagrum att part som vill ha ersättning för rättegångskostnad
skall yrka det innan handläggningen i resp, instans avslutats måste anses
tillämplig också i fråga om ränta på kostnadsersättningen, utan att detta
behöver påpekas särskilt i lagtexten.
Behandlingen
av parts räntekostnad under själva handläggningen av målet är, heter det i
promemorian, en mera komplicerad fråga. Visserligen talar den bakom RB:s
kostnadsbestämmelser i tvistemål liggande grundtanken att den vinnande parten
skall ha alla sina kostnader i anledning av rättegången ersatta för att också
på sådan kostnad belöpande ränta skall kunna vara ersättningsgill. En generell
regel om ränta på varje i kostnadsersättningen ingående delpost är å andra
sidan utesluten från praktisk synpunkt. När det gäller den normalt utan
jämförelse största kostnadsposten, nämligen partens utgift för ombudsarvode
kan det f,ö, ifrågasättas om inte kompensation för viss ränteförlust ofta är
inräknad redan i själva arvodesbeloppet. Utgift för rättegångskostnad kan
uppkomma i olika skeden av en process, även före målets anhängiggörande, och
det kan vara vanskligt att ange utgångspunkten för en eventuell ränteberäkning.
Även andra problem torde uppställa sig. Frågan om eventuellt tillgodoräknande
av ränta för tiden före målets avgörande bör därför inte tas upp innan
ställning tagits till frågan om dröjsmålsränta överhuvud. En särskild anledning
härtill är att det kan antas att fråga om ränta under själva handläggningstiden
uppkommer mera sällan i fortsättningen sedan möjlighet införts att tillerkänna
part förskott på kostnadsersättningen även i expropriationsmål. Det är ju
främst i vatten- och expropriationsmål som
Prop.
1973:30 51
frågor
om räntegottgörelse ställs på sin spets. De genom den nyligen antagna
rättshjälpsreformen (jfr prop, 1972:4) vidgade möjligheterna att erhålla
rättshjälp måste också leda till minskade räntekostnader för part.
Remissyttrandena. Förslaget att ränta efter 6 %
skall utgå på utdömd rättegångskostnadsersättning har genomgående mottagits
positivt. Promemorians ståndpunkt att frågan om ränta på utdömd kostnad utan
större olägenheter kan tas upp för sig utan att resultatet av
köplagssakkunnigas arbete behöver avvaktas biträds uttryckligen av JK, DON,
köplagsutredningen och en minoritet inom domareföreningens styrelse. Några
remissinstanser, som anser det i sak berättigat att ränta utgår på utdömd
ersättning, uttalar dock tveksamhet huruvida frågan är så angelägen att den
behöver lösas separat. Frågan bör i stället anstå och avgöras i ett sammmanhang
tillsammans med problemet om ränta på kostnader under själva rättegången, med
utgångspunkt från de överväganden rörande dröjsmålsränta i allmänhet som
köplagsutredningen kan komma fram till. Bland dem som uttalar en sådan mening
märks Svea hovrätt, som också hänvisar till att utsökningsreglerna är under
omarbetning, hovrätten över Skåne och Blekinge, ett par tingsrätter samt
domareföreningen (majoriteten).
Beträffande den föreslagna räntefoten ifrågasätts
från ett par håll om inte 5 % skulle stå i bättre överensstämmelse medprinciperna
för 9 kap. 10 § HB, Det stora flertalet remissinstanser biträder dock
promemorians förslag om en räntefot av 6 %. Bl,a, uttalar köplagsutredningen
att man måste räkna med att i ett kommande förslag till lagstiftning om
dröjsmålsränta denna kommer att sättas högre än 6 %, F,n, bör dock som uttalas
i promemorian räntan inte sättas högre än 6 %, Vid en eventuell ny lagstiftning
om dröjsmålsränta kan det däremot finnas anledning att ompröva själva
räntefoten i förevarande stadgande,
I
en del remissvar görs lagtekniska påpekanden. Flera remissinstanser menar
sålunda att bestämmelsen om ränta hänger så nära samman med de materiella
bestämmelserna i 18 kap. 8 § om vad som skall betraktas som rättegångskostnad
att bestämmelsen lämpligen bör tas in i 8 § och inte i 14 §. Några
remissinstanser tar upp avfattningen av bestämmelsen om ränta. Man anmärker att
den föreslagna lagtexten utformats som en fakultativ regel vilken medger en
diskretionär bedömning huruvida ränta skall utgå eller ej. Remissinstanserna
menar att ränta alltid bör utgå om det yrkas och ersättning för
rättegångskostnad döms ut. Enligt lagberedningen är det formalistiskt att aUs
kräva något yrkande för att ränta skall kunna dömas ut. Det finns ju ingen
anledning att göra skillnad mellan olika mål och part kan inte bidra med några
särskilda upplysningar eller sitta inne med några sakuppgifter som kunde
motivera att parten själv anger hur det enligt hans uppfattning bör vara med
räntan. Att den tappande parten skaU ha fått reda
Prop.
1973:30 52
på
kostnadsbeloppet innan ränta börjar löpa bör inte tillmätas betydelse. Till
undvikande av rättsförluster anser DON att föreskrift bör tas in i 18 kap. 14 §
första stycket om att yrkande krävs inte bara beträffande själva
kostnadsersättningen utan också för att ränta därpå skall kunna dömas ut.
Ett
par remissinstanser förmenar att promemorians lagförslag kan läsas så att ränta
inte skulle kunna dömas ut för förfluten tid när högre rätt ändrar underinstansens
kostnadsbeslut. Man förordar att lagtexten jämkas så att det inte råder någon
tvekan om att t.ex, hovrätt, som höjer den av underrätten utdömda ersättningen
eller som dömer ut sådan där underrätten ogillat talan, skall kunna döma ut
ränta på beloppet redan från dagen för underrättens ändrade beslut och inte
först från sitt eget beslut i frågan,
Karlskrona tingsrätt menar att rätten tiU
räntegottgörelse inte bör prekluderas om part underlåter att yrka ränta i
samband med begäran om kostnadsersättning i viss instans. Tvärtom skulle det
innebära en avsevärd förenkling om det i stället öppnades möjlighet för part
att först i nästa instans framställa sådant yrkande. Tingsrätten antar att
parterna i så fall skulle avstå från att framställa ränteyrkanden i flertalet
mål i första instans.
Några
remissinstanser berör frågan hur parts räntekostnad under själva handläggningen
skall behandlas. Köplagsutredningen anför att der\na fråga självfallet är mera
komplicerad än övriga nu aktuella frågor bl.a. när det gäller utgångspunkten
för ränteberäkningen. Utredningen torde komma att ta upp en liknande fråga
nämligen hur man skall beräkna ränta på skadestånd när detta avser kostnader
som den skadelidande haft innan krav på skadestånd framställts. Huruvida det
faller inom utredningens uppdrag, som ju gäller bestämmelserna om ränta på det
förmögenhetsrättsliga området, att även föreslå regler om ränta på kostnader i
rättegång synes dock ovisst. Enligt lagberedningens mening bör åtminstone ränta
på utlägg kunna dömas ut från utgiftens dag,
4.2
Ersättning för kostnad som uppkommit före rättegången
Nuvarande ordning m.m. Enligt 18 kap, 8 § RB skall
ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens
förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt
kostnaden skäligen varit påkallad för att ta tillvara partens rätt, 1
förarbetena till lagrummet (SOU 1938:44 s.237; jfr Gärdes m.fl. kommentar tiU
RB s.211) anges att rättegångskostnad i första hand är sådan kostnad som har
uppkommit under själva rättegången. Hänsyn skall emellertid även tas till
kostnad som har varit erforderlig för ett ändamålsenligt förberedande av
partens talan, såsom kostnad för anskaffande av bevisning och för säkerställande
av partens anspråk genom kvarstad eller skingringsförbud. I vad män dylika
åtgärder, såsom besiktning av levererad vara eller arkivforskning, varit
påkallade för rättegången eller fyllt även andra syften är.
Prop.
1973:30 53
heter
det, att bedöma efter omständigheterna. Till rättegångens förberedande torde
även vara att hänföra förhandling mellan parterna utom rätta, i den mån
förhandlingen haft till syfte att klarlägga tvisteläget eller eljest
säkerställa ett ändamålsenligt genomförande av rättegången. Också kostnad för
åtgärd som har företagits i syfte att förebygga rättegång, t.ex. försök till
föriikning, torde vara ersättningsgill. Ersättning kan dock endast utgå i den
mån åtgärden har betydelse för rättegångens förberedande och talans utförande i
denna, t.ex, genom att parternas ståndpunkter preciseras (kommentaren s.211).
1 vad mån förlikningsarbete som har utförts före
rättegångens inledande skall anses som rättegångskostnad enligt 18 kap. 8 § RB
har inte prövats av HD. Däremot har betydelsen av sådant arbete berörts i ett
par rättsfall angående ersättning till biträde enligt lagen (1919:367) om fri
rättegång. 1 ett av dessa avgöranden (NJA 1949 s.580) tillerkändes biträdet
ersättning i ett skilsmässomål för förlikningsarbete, som visserligen låg utom
ramen för parternas yrkanden i målet, men som ansågs ha omedelbart samband med
och betydelse för rättegången. En av parterna i målet hade ursprungligen haft
för avsikt att väcka talan om äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 8 § giftermålsbalken
jämte skadestånd men efter förhandlingen inskränkt sig till att väcka talan om
hemskillnad med åberopande av 11 kap, 2 § andra stycket giftermålsbalken, 1 ett
annat rättsfall (NJA 1954 s,468) tillerkändes biträdet ersättning för
omfattande arbete som pågått under tämligen lång tid före talans väckande för
att åstadkomma förlikning i vissa vårdnads- och underhållsfrågor i mål om
hemskillnad. Också i detta fall motiverades beslutet med arbetets samband med
och betydelse för utförandet av partens talan i målet. Enligt ett nyligen
publicerat hovrättsavgörande (refererat i TSA 1972 s,340) fick biträde åt
hustrun i ett hemskillnadsmål, anhängiggjort genom gemensam ansökan, ersättning
också för vissa förhandlingar med mannen och hans ombud angående frågor rörande
familjens ekonomi som inte omedelbart var uppe i själva målet. Bl,a, stod ett
makarna tillhörigt radhus inför hotet om exekutiv försäljning, 1 sitt beslut
uttalade hovrätten att det nedlagda arbetet hade sådant samband med och
betydelse för förberedandet av den gemensamma ansökningen om hemskillnad att
biträdet borde vara berättigat till ersättning, I ett till hovrätten avgivet
yttrande i målet lade advokatsamfundets styrelse fram vissa synpunkter som kan
vara av intresse i förevarande sammanhang. Enligt styrelsen har advokat som
biträder en klient i ett skilsmässoärende ofta att handlägga olika för klienten
betydelsefulla frågor, som är mer eller mindre direkt hänförliga till frågorna
om vårdnad, underhåll och rätten att sitta kvar i hemmet. Betydelse för
underhållsbidragens storlek har exempelvis utgången av bodelningen. Ibland kan
underhållsbidragets storlek inte bestämmas förrän avgörande föreligger i
bodelningsfrågan, och det är inte ovanligt att en överenskommelse i fråga om
underhållsbidragen förutsätter
Prop. 1973:30 54
en lösning av makarnas samtliga ekonomiska förhållanden på
en gång, I dylika fall, då överenskommelse om bodelning varit en förutsättning
för överenskommelse om underhållsbidrag och i övriga frågor, torde domstolarna
enligt styrelsen ersätta allt arbete med bodelningen såsom en
rättegångskostnad. Advokaten får även vid handläggning av skilsmässoärenden
biträda med rådgivning i andra frågor som svårligen kan säras från övriga för
åstadkommande av en uppgörelse nödvändiga frågor. Som exempel anges rådgivning
och information om bidragsförskott, skattefrågor, frågor om umgängesrätt, rätt
till namn, rätt till bostad m,m, samt biträde med att lösa olika praktiska och
ekonomiska problem, 1 allmänhet är det nu nämnda arbetet för klientens räkning
nödvändigt för att uppdraget att biträda klienten vid skilsmässoförhandlingarna
skall kunna slutföras och gemensam ansökan undertecknas. Det är därför
styrelsens uppfattning att biträdet i allmänhet skall ha ersättning för sådant
arbete enligt lagen om fri rättegång, -1 fråga om det aktuella målet ansåg
styrelsen att arbetet med att lösa de spörsmål som uppstod i anledning av hotet
att familjens radhus skulle försäljas exekutivt stod i sådant naturligt samband
med lösandet av övriga spörsmål som uppstår i anledning av en hemskillnad att
ersättning borde utgå enligt lagen om fri rättegång.
Frågan i vilken utsträckning
kostnad som uppkommit före rättegången borde hänföras till rättegångskostnad
aktualiserades inom justitiedepartementet under arbetet på en reform av
samhällets rättshjälp. 1 remiss till lagrådet av förslag till rättshjälpslag
m.m, uttalade jag bl,a, följande (se prop, 1972:4 s.352).
Det finns enligt min mening skäl
att överväga om inte förlikningsarbete i högre grad än vad som synes ha
förutsatts vid RB:s tillkomst bör kunna beaktas som arbete med rättegångens
förberedande. Genom en sådan ordning stimuleras tvistande parter att söka
bilägga sina menings-skiljaktigheter utan att tUlgripa ett ofta dyrbart och
tidsödande rättegångsförfarande. Detta är uppenbarligen önskvärt såväl från
allmän synpunkt som av hänsyn till de enskilda parterna. Mot den här förordade
ordningen kan visserligen invändas att parterna uppmuntras att förhala en
process genom alltför vidlyftiga förlikningsförhandlingar samt att domstolen
vid sin prövning av kostnadsyrkandena kan få svårigheter att kontrollera
anspråk på ersättning för arbete utom rätta. De angivna betänkligheterna är
dock enligt min mening inte alltför tungt vägande. Bestämmelsen att en kostnad
för att vara ersättningsgill skall vara skäligen påkallad för tillvaratagandet
av partens rätt torde utgöra ett tillräckligt remedium mot ersättning för
onödigt förlikningsarbete. Och när det gäller domstolens kontrollmöjligheter
måste beaktas att den som begär ersättning för kostnad också har att visa fog
för yrkandet. Man torde kunna utgå från att motparten inte försummar att påtala
att kostnadsyrkandet avser irrelevant eller eljest onödigt arbete.
Prop. 1973:30 55
I enlighet med det anförda
föreslogs i den lagrådsremissen ett tillägg till 18 kap, 8 § första stycket RB
enligt vilket förhandling angående fråga, som har direkt samband med tvisten,
skulle anses som en åtgärd för rättegångens förberedande, I anslutning till
förslaget uttalades bl,a, att förhandling som syftar till uppgörelse mellan
parterna i regel fick anses ha direkt samband med tvisten. Det skulle således
inte vara nödvändigt att förhandlingen ledde till klargörande av parternas
ståndpunkter eller att den eljest hade större betydelse såsom förarbete för
själva rättegången. Också förhandling angående fråga som inte omedelbart
omfattades av yrkandena i målet kunde ha direkt samband med tvisten. Sådan
förhandling kunde nämligen ofta leda till en begränsning av tvistemålets
omfattning. De spörsmål som behandlades vid förhandlingen måste dock hänga nära
samman med de frågor själva tvistemålet rörde. Avslutningsvis uttalades att den
föreslagna ordningen torde erbjuda ytterligare en fördel när det gäller
rättshjälp. Enligt förslaget till rättshjälpslag kunde rättshjälp utgå för
såväl processuellt som utomprocessuellt biträde. Ersättning för den
processuella rättshjälpen bestäms av domstolen medan ersättning i övrigt
fastställs av rättshjälpsnämnden. Det fick antas vara mest praktiskt att
frågan om ersättning för rättshjälp i ett och samma ärende i görligaste mån
bedöms samlat av en myndighet.
Den föreslagna ändringen i 18 kap, 8 § RB mötte kritik av
lagrådet (se prop, 1972:4 s,416). Lagrådet påpekade att det här i första hand
gällde en allmänprocessuell fråga som endast medelbart berörde
rättshjälpssystemet. Den föreslagna ändringen rörde frågor av principiell
räckvidd och kunde få inte obetydliga ekonomiska verkningar för parterna i
civilmål. Man anmärkte att förslaget inte byggde på någon mera ingående
utredning och att det inte varit föremål för remissbehandling. Lagrådet
uttalade vidare att innebörden av gällande rätt i förevarande hänseende inte var
fullt klar. Det var inte uteslutet att en viss utvidgning av vinnande parts
ersättningsrätt kunde vara motiverad. Det remitterade förslaget förde
emellertid för långt. Ändring av lagrummet borde, menade lagrådet, inte
genomföras på den föreliggande utredningen,
I prop. 1972:4 angående samhällets rättshjälp uttalade jag
(s.42l) att jag i och för sig ansåg det angeläget med en ändring av paragrafen
i den riktning som det remitterade förslaget angav. Med hänsyn till att den
ifrågasatta ändringen såsom lagrådet påtalat endast var av medelbart intresse
för själva rättshjälpsreformen, och då vissa frågor om rättegångskostnad ändå
var aktuella inom departementet ville jag dock inte motsätta mig att frågan
togs upp i annat sammanhang.
Departementspromemorian. I promemorian
konstateras inledningsvis att rättsläget måhända, såsom lagrådet anmärkt, inte
är helt klart när det gäller
Prop.
1973:30 56
frågan
om kostnad som uppkommit före rättegången skall kunna betraktas som en rättegångskostnad.
Såväl själva lagtexten som motiven till den aktuella bestämmelsen, 18 kap, 8 §
RB, är ganska allmänt formulerad. Tydligt är dock att lagstiftaren förutsatt
att förprocessuellt arbete i allmänhet och förlikningsarbete i synnerhet inte
skulle betraktas som rättegångskostnad annat än i ganska begränsad omfattning.
Promemorian erinrar vidare om uttalandena i prop.
1972:4 för en utvidgning av möjligheterna att beakta förprocessuellt
förlikningsarbete vid bestämmandet av parts ersättningsgilla rättegångskostnader.
Mot syftet med reformen nämligen att stimulera tvistande parter att söka lösa
sina meningsskiljaktigheter utan rättegång har lagrådet inte riktat någon
anmärkning. Också lagrådet anser det sålunda tänkbart att en viss utvidgning
av vinnande parts rätt till ersättning kan vara befogad.
Spörsmålet om vilka förlikningsförhandUngar som bör
anses ersättningsgilla såsom rättegångskostnad vid en senare process mellan
parterna kompliceras av att föremålet för tvisten inte alltid kan anses begränsat
i enlighet med den talan som parterna fört i målet utan kan vara antingen
större eller mindre än processföremålet. Parternas anspråk mot varandra kan
också ha ändrats under förlikningsförhandlingarna på annat sätt än såvitt angår
själva yrkandena, t,ex. genom att en eller flera alternativa grunder för
käromålet eller invändningar mot detta framställts eller från-fallits under
förhandlingarnas gång. Svårigheter uppkommer vidare därigenom att det ibland
kan vara tveksamt om de förhandlingar som ägt rum över huvud gällt samma
rättsliga angelägenhet som den efterföljande rättegången. Och om
förhandlingarna lett till uppgörelse i viss eller vissa frågor får vidare
beaktas bestämmelsen i 18 kap, 5 § tredje stycket RB, enligt vilka kostnaderna
skall kvittas om parterna förliks, såvida annat inte överenskommits i
förlikningsavtalet. Bakom denna bestämmelse ligger den uppfattningen att det
inte är lämpligt att rätten går in på någon bedömning i sak av det
rättsförhållande som avgjorts genom förlikningen (SOU 1938:44 s,235). Denna
ståndpunkt måste enligt promemorian anses välgrundad. Härtill kommer att en
part inte sällan ingår förlikning på grundval av överväganden som inte är av
juridisk eller ekonomisk art. Förhållandet kan t.ex. helt enkelt vara det att
parten önskar få ett slut på en psykiskt pressande konflikt, I sådana
situationer kan en förlikning ibland leda till ett helt annat resultat än en
domstolsprövning skulle ha gjort. Att låta enbart resultatet av förlikningen
ligga till grund för fördelning av rättegångskostnaderna kan med hänsyn härtiU
knappast vara lämpligt.
Mot
den angivna bakgrunden anförs i promemorian att en utvidgning av rätten till
ersättning för kostnad som uppkommit före talans väckande inte bör gälla utan
begränsning. En naturlig utgångspunkt är parternas talan i själva rättegången.
I den mån förlikningsförhandlingen direkt syftat till att få till stånd en
uppgörelse rörande fråga som omfattas av parternas
Prop. 1973:30 57
yrkanden i rättegången bör förhandlingen utan
betänkligheter kunna betraktas som en i princip ersättningsgill åtgärd för
rättegångens förberedande. Det bör härvid inte spela någon roll om
förhandlingen lett till modifikationer av yrkandet eller om den visat sig helt
resultatlös. 1 det förstnämnda fallet uttalas att förhandlingen f.ö. ofta synes
kunna vara ersättningsgill redan enligt nuvarande ordning, eftersom parternas
ståndpunkter ju därigenom blivit preciserade. Däremot kan situationen bli mera
komplicerad om det från början finns flera yrkanden från ena partens sida.
Vidhåller parten även efter förhandlingen sina yrkanden, eventuellt med någon
jämkning, föreligger naturligtvis inte någon skillnad från det nyss angivna
fallet med endast ett yrkande. Om däremot parten efter förhandlingen bedömer
sina utsikter till framgång beträffande vissa av yrkandena som små och därför
fullföljer endast ett yrkande till rättegång, framstår det som mindre skäligt
att motparten, om yrkandet bifaUs, skall vara ersättningsskyldig också för förhandlingskostnader
som hänför sig till de yrkanden som inte fullföljts. Och skulle förlikning ha
träffats beträffande något eller några yrkanden bör ju såsom förut nämnts
kostnadsfrågan i den delen regleras med tillämpning av principerna i 18 kap. 5
§ RB.
I promemorian föreslås att rätten
till ersättning för förprocessuella förhandlingar begränsas till förhandlingar
rörande frågor som har omedelbar betydelse för parternas talan sådan den
sedermera utformas i rättegången. En fråga får enligt promemorian anses vara
av omedelbar betydelse för parternas talan om den ligger till grund för
yrkandena! målet. Det skulle alltså huvudsakligen vara i fall av resultatlösa
förlikningsförhandlingar rörande själva processföremålet som ersättningsrätten
blir aktuell, En fråga som inte ligger till grund för yrkanden i målet anses
däremot endast vara av medelbar betydelse för talan, även om frågan rör
förhållanden som ligger nära dem som behandlas i målet. Härigenom avskiljs från
ersättningsrätt förhandling angående fråga där part frånfallit sitt
ursprungliga yrkande, Uksom förhandling angående fråga där förlikning kunnat
uppnås. Med en sådan ordning kommer man också ifrån det emellanåt vanskliga
spörsmålet om förlikning alls kommit till stånd beträffande viss fråga. Skillnaden
mellan förlikning och mer eller mindre ömsesidiga inskränkningar definitivt
eller tillsvidare av talan kan sålunda i praktiken vara svår att
upprätthålla, påpekas det. Också ett ensidigt avstående från ena partens sida,
genom erkännande, medgivande eller eftergift, från att fortsättningsvis hävda
en ursprungligen intagen ståndpunkt torde någon gång kunna vara att anse som en
förlikning.
Det framhålls särskUt i promemorian
att man från det nu behandlade fallet, där det vid en förlikningsförhandling
föreligger flera olika yrkanden från ena parten, bör skilja det fallet, att
part åberopar flera alternativa grunder till stöd för ett yrkande. Även om en
eller flera av dessa grunder skulle frånfallas efter förhandlingen och parten
endast åberopa en av dem i
Prop. 1973:30 58
själva rättegången anses likväl rätt till ersättning för
förhandlingskostnad böra medges, om parten vinner målet. Till stöd härför
åberopas till en början att partens inskränkning av den tilltänkta talan tyder
på att förhandlingen lett till en precisering av hans ståndpunkt och därmed
varit till nytta för rättegångens förberedande. Och hade parten inte frånfallit
vissa grunder utan vidhållit dem samtliga i rättegången hade han ju i regel fått
ersättning för sina kostnader, även för kostnad som hänför sig till grunder som
domstolen inte godtog. Härvid bortses naturligtvis frän sådana fall att
bestämmelserna i 18 kap. 6 § RB om påföljd för försumlig processföring är att
tillämpa.
Om en förhandling gällt både frågor
av i princip ersättningsgill beskaffenhet och frågor som inte är av omedelbar
betydelse för talan i målet bör en uppdelning av kostnaderna om möjligt göras,
1 den mån kostnaderna för de olika frågorna inte kan särskiljas får en uppskattning
ske. Ofta torde väl det yrkande som fullföljts till rättegång så avsevärt
dominera förhandlingen att ett frånfallet yrkande inte nämnvärt påverkar
kostnaden för förhandlingen. Förhållandet kan ocksä vara det att ett frånfallet
yrkande grundats på i stort sett samma omständigheter som det yrkande som
fullföljts, I dylika fall får hela förhandlingskostnaden anses som en rättegångskostnad.
Även om kostnaden för vissa
förprocessuella förhandlingar i princip bör betraktas som rättegångskostnad är
därmed inte givet att den i målet tappande parten med nödvändighet kommer att
bli ersättningsskyldig för kostnaden. Liksom rättegångskostnad i allmänhet
måste, erinras det, kostnad för förlikningsförhandling före rättegången ha
varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Onödigt
förlikningsarbete kan sålunda aldrig vara ersättningsgiUt, Vidare blir
bestämmelserna i 18 kap, 4 och 6 §§ om kvittning och jämkning av kostnader samt
om påföljd av försumlig processföring att tillämpa också beträffande den del av
parts kostnadsanspråk som grundas på förlikningsförhandlingar,
1 enlighet med det anförda föreslås
i promemorian att 18 kap, 8 § första stycket RB kompletteras med en bestämmelse
enligt vilken förhandling angående fråga som har omedelbar betydelse för
partens talan skall anses som en åtgärd för rättegångens förberedande.
Remissyttrandena. Så gott som alla
remissinstanserna är positiva till syftet med förslaget, nämligen att stimulera
tvistande parter att söka lösa sina meningsskiljaktigheter utan att tillgripa
ett ofta dyrbart och tidsödande rättegångsförfarande. Vattenlagsutredningen
uttalar sålunda att förslaget synes ansluta sig väl till den ståndpunkt HD
intagit i rättsfallet NJA 1960 s,55 i fråga om ersättning för kostnad som
föranletts av sammanträde enligt 4 § i kungörelsen (1953:177) angående
förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen (jfr numera 6 §
vattenrättskungörelsen 1971:789), Samman-
Prop.
1973:30 59
träden av detta slag torde ofta kunna jämställas med
förlikningsförhandlingar, eftersom deras syfte bl,a, kan vara att utjämna
motsättningar mellan olika intressen och tillgodose önskemål på ett sätt som
kanske inte är möjligt om förhandling upptas först i samband med domstolsbehandling.
Från några håll görs det emellertid gällande att rättstillämpningen är mera
liberal i fråga om ersättning för förprocessuellt arbete än som förutsatts i
förarbetena till 18 kap, 8 § RB, Eftersom den föreslagna utvidgningen av rätten
till ersättning således redan kan antas ha blivit tillgodosedd genom
rättspraxis skulle alltså lagändringen vara onödig. Bland dem som ger uttryck
för en sådan uppfattning märks de tre hörda hovrätterna och några tingsrätter .
Svea hovrätt menar att det föreslagna stadgandet får ses mera som en indirekt
stimulans till förlikningsarbete. Hovrätten har dock den uppfattningen att i
civila mål advokater i mycket stor utsträckning försöker helt eller delvis
förlika sina parter genom sammanträden eller skriftväxling. Att så skulle ha
skett utan ersättningsrätt är naturligtvis inte fallet och man torde därför
kunna utgå från att befogad ersättning inkluderats i partsombudens
ersättningsanspråk i målet samt utan gensaga accepterats vid fastställandet av
kostnadsersättningar. En rättsutveckling i motsatt riktning kan med lagens
nuvarande utformning knappast befaras och ett införande av det föreslagna
stadgandet förefaller därför obehövligt, särskilt som det ändå inte kan göras
oberoende av de övriga ersättningsreglerna i kapitlet, DärtiU kommer att den
snävare utformning, som stadgandet erhållit i förhållande till förslaget i
propositionen 1972:4, väl kan tänkas medföra en ej åsyftad återhållsamhet i
förlikningsförsöken.
Andra remissinstanser anför liknande synpunkter men säger
sig inte vilja motsätta sig att frågan får en uttrycklig reglering i lag.
Hovrätten för Nedre Norrland menar att den utredning promemorian innehåller är
alltför knapphändig för att det skall vara möjligt att bedöma om behov föreligger
av reglering av den aktuella kostnadsfrågan eller hur erforderliga regler i så
fall bör utformas.
Flera remissinstanser pekar på det
vanskliga att på ett sätt som ger någon ledning söka i lagtext precisera vilka
kostnader före rättegången som skall vara ersättningsgilla. Man menar att
promemorians lagförslag styrker denna tes. Hovrätten för Nedre Norrland är
kritisk mot uttalandet i promemorian att part som vid förhandling före
rättegången åberopat flera alternativa grunder för sin talan men som vid förhandlingen
frånfaller en eller flera av dem likväl skulle kunna få ersättning för
förhandlingskostnaden om han vinner målet. Hovrätten ifrågasätter om inte
förslaget i detta hänseende leder för långt. I andra hänseenden anser hovrätten
bestämmelsen vara alltför snäv och formell. Hovrätten ansluter sig härvid till
ett uttalande av Örnsköldsviks tingsrätt där tingsrätten framhåller att det kan
finnas skilda anledningar tUl att en part frånfallit ett yrkande som han
ursprungligen tänkt
Prop. 1973:30 60
framställa. När det exempelvis gäller frågan om upplösning
av äktenskap torde det kunna förekomma fall, där en fråga väl icke har
omedelbar betydelse för det i en senare rättegång framställda yrkandet, men
dock kan ha sådant direkt samband med detta att den föreslagna regeln kan
framstå såsom obillig. En uttrycklig lagregel av föreslaget innehåll skulle
kunna medföra en alltför snäv begränsning, om avgörande betydelse alltid skall
tillmätas huruvida frågan kommit att ligga utanför rättegången såsom den
slutligt kommit att begränsas genom direkta yrkanden eller ej. Hovrätten
uttalar sammanfattningsvis att man inte blivit övertygad att det i promemorian
framlagda förslaget innefattar en lämplig och riktig avvägning mellan de skilda
intressen som här gör sig gällande, Helsingborgs tingsrätt ifrågasätter om den
föreslagna avfattningen av 18 kap, 8 § inte är alltför restriktiv och föreslår
att ordet 'omedelbar' byts ut mot 'väsentlig'. Också Malmö tingsrätt anser
promemorians förslag vara alltför restriktivt. Tingsrätten påpekar att dess
praxis är så liberal att den föreslagna ändringen skulle innebära en
begränsning av parts möjlighet att få ersättning för förlikningsförhandlingar.
Det kan påpekas att
advokatsamfundet inte berört den här aktuella frågan i sitt remissvar,
5 Domförhet i mål om konkursarvoden
Nuvarande ordning m.m. Beträffande
handläggning som enligt KL ankommer på rätten är RB:s regler om rättegången i
tvistemål tillämpliga, i den mån avvikande föreskrifter inte har meddelats i
KL, I princip skall aUtså rätten i konkursmål ha en sammansättning med tre
lagfarna domare, 1 211 § KL, som innehåller vissa särbestämmelser för
förfarandet i konkursmål, har gjorts undantag från huvudregeln endast för mål
om egendomsavträde. Vid huvudförhandling i sådant mål är tingsrätt domför med
en lagfaren domare. I övrigt är däremot de för tvistemål gällande
domförhetsreglerna tillämpliga i mål som prövas enligt KL.
I skrivelse den 10 september 1971
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet har justitiekanslern (JK)
anfört att han vid inspektion av olika tingsrätter har uppmärksammat att ett
stort antal mål rörande arvoden i konkurs inte avgjorts varigenom dröjsmål med
konkursernas avslutande uppstått. Som orsak till dröjsmålet har i ett flertal
fall anförts att svårigheter förelegat att få tUl stånd den föreskrivna
sammansättningen med tre lagfarna domare. JK ifrågasätter därför i
betraktande av att de flesta arvodesmålen är av relativt enkel beskaffenhet
om inte en översyn av nu gällande bestämmelser borde komma tiU stånd.
Departementspromemorian. I
promemorian uttalas att den genom underrättsreformen tillkomna ordningen med
kollegial sammansättning vid
Prop.
1973:30 61
huvudförhandling
i tvistemål inte utan vägande skäl bör frångås. Det är emellertid givet att det
främst är i de svårare målen som en kollegial sammansättning behövs. Som JK har
framhållit är arvodesmålen i stor utsträckning av så enkel beskaffenhet att en kollegial
sammansättning kan avvaras, om den ger upphov till olägenheter.
Det föreslås därför att domförheten regleras på
samma sätt i arvodesmålen som i mål om egendomsavträde. Härigenom blir
tingsrätt i allmänhet domför med en lagfaren domare. En sådan ordning hindrar
inte, påpekas det, att tingsrätt avgör målet i kollegial sammansättning, om
prövningen av arvodesfrågan med hänsyn till beloppens storlek eller annars kan
anses mer krävande.
Remissyttrandena. Promemorians förslag hälsas
genomgående med tillfredsställelse. 1 flera yttranden knyter man an till
uttalandet i promemorian att mera krävande arvodesmål även i fortsättningen
bör avgöras med tre ledamöter i rätten. Helsingborgs tingsrätt anmärker dock
att möjligheten att alltjämt avgöra arvodesmål i kollegial sammansättning i
praktiken troligen kommer att utnyttjas endast i mycket ringa omfattning. Över
huvud torde nämligen alternativa domförhetsregler medföra att det enklare
alternativet nästan undantagslöst väljs. Tingsrätten har dock inga invändningar
mot förslaget.
Svea hovrätt, som därvid ansluter sig till
yttrandena från Stockholms och Karlskoga tingsrätter, ifrågasätter om inte
samma skäl som anförs för ändringen i KL kan motivera motsvarande ändring i
lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden bl,a. i fråga om mål om
likvidation enligt 174 § aktiebolagslagen (1944:705),
6
Sjuksköterskas vittnesplikt
Nuvarande ordning m.m. Enligt 14 § lagen (1937:249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (den s,k,
sekretesslagen) får handlingar i ärenden rörande hälsovård och sjukvård i
princip inte lämnas ut, i vad de angår enskilds personliga förhållanden, utan
hans samtycke tidigare än 70 år efter handlingens datum,
I 8 § allmänna läkarinstruktionen (1963:341)
stadgas att läkare inte får yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i
förtroende meddelat eller i oträngt mål uppbara vad han själv funnit angående
sjukdomen eller dess uppkomst. Motsvarande bestämmelser om tystnadsplikt gäller
enligt särskilda författningar för andra kategorier av medicinalpersonal såsom
tandläkare, apotekare, barnmorskor och sjuksköterskor. Bestämmelsen om
sjuksköterskas tystnadsplikt är intagen i 8 § reglementet (1957:656) för
sjuksköterskor, I denna paragraf anges att sjuksköterska ej må yppa vad henne i
denna egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i oträngt mål
Prop.
1973:30 62
uppenbara vad hon själv iakttagit angående patients
enskilda förhållanden. Vidare innehåller sjukvårdslagen (1962:242) i 35 § en
allmän bestämmelse om tystnadsplikt vilken gäller såväl vissa grupper av
kommunala förtroendemän som sjukvårdspersonal och övrig personal inom
sjukvården eller dess förvaltningsorgan.
Enligt 20 kap, 3 § brottsbalken kan ämbetsman, som yppar
vad han är pliktig att hemlighålla, fällas till ansvar för brott mot
tystnadsplikt, I detta sammanhang bortses från de speciella regler som gäller
när överträdelse av tystnadsplikt sker genom offentliggörande i tryckt skrift,
1 rättspraxis (NJA 1931 s,377) har sjuksköterska i allmän tjänst ansetts
underkastad ämbetsansvar.
Enligt 36 kap. 1 § RB gäller som huvudregel att var och en
som inte är part får höras som vittne. Ämbets- eller tjänsteman eller den som
är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan
allmän befattning får dock inte höras angående något som han har att iaktta
tystnad om på grund av denna sin ställning (36 kap. 5 § första stycket). Inte
heller får advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, kurator vid vissa familjerådgivningsbyråer,
eller deras biträden, höras angående något som har anförtrotts dem på grund av
denna deras ställning eller som de har erfarit i samband därmed, om det inte är
medgivet i lag eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller gett samtycke
därtill (5 § andra stycket). Begränsningarna i rätten att höra advokater m.fl.
som vittnen gäller dock inte i mål om brott för vilket straffminimum är
fängelse i två år (5§ fjärde stycket). Vittnesförbudet enligt paragrafens första
stycke är bestämt med hänsyn till det offentliga intresset av att vissa
förhållanden inte kommer till allmänhetens kännedom. Det i andra stycket
avsedda vittnesförbudet är uppställt huvudsakligen till skydd för enskilda, I
motiven till bestämmelsen (SOU 1938:44 s,392) framhålls att vissa yrkesutövare
intar en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänheten att en viss
tystnadsplikt till skydd för den enskilde är påkallad. Med hänsyn till vikten
av att tillgängliga upplysningskällor kan utnyttjas i rättegång bör dock stor
försiktighet iakttas när det gäller att bestämma yrkesgrupper för vilka
tystnadsplikten bör gälla. Omfattningen av tystnadsplikten är begränsad till
vad vederbörande fått sig förtrott på grund av sin yrkesställning eller erfarit
i samband därmed. Det krävs inte att uppgifterna uttryckligen anförtrotts under
tystnadslöfte utan det är tillräckligt att de lämnats under sådana
omständigheter att det skäligen kan antas ha skett i fortroende. Undantag från
tystnadsplikten avser endast fall då det är i lag medgivet eller den till vars
förmån tystnadsplikten gäller samtycker därtill.
Framställningen från Svensk
sjuksköterskeförening. Föreningen erinrar om att bestämmelser om legitimation
såsom sjuksköterska införts genom sjuksköterskereglementet (1957:656),
Legitimerad sjuksköterska kan
Prop.
1973:30 63
sålunda
den bli som med godkända betyg genomgått statlig eller av staten godkänd
sjuksköterskeskola eller eljest förvärvat det mått av kunskap och färdighet som
motsvarar vad sådan skola avser att bibringa. Enligt föreningen måste det
framstå som naturligt att även legitimerad sjuksköterska inbegrips bland de
yrkesutövare som enligt 36 kap, 5 § RB är fritagna från vittnesplikt. Att
sjuksköterska inte tidigare medtagits kan möjligen ha motiverats av att
begreppet sjuksköterska vid tidpunkten för lagrummets tillkomst inte var klart
utformat. Sedan sjuksköterskorna numera i likhet med läkarna blivit
legitimerade har emellertid kåren vunnit sådan fasthet att hinder inte bör möta
för att sjuksköterskor liksom advokater, läkare, tandläkare eller barnmorskor
kan upptas bland de yrkesutövare som befriats från vittnesplikt.
Den nu gällande ordningen är enligt föreningen inte
tillfredsställande. Sjuksköterska är enligt sjuksköterskereglementet ålagd
tystnadsplikt. Bryter hon mot denna är hon liksom läkaren förfallen till ansvar
enligt 20 kap, 3 § brottsbalken. Det kan under sådana förhållanden inte vara
riktigt att sjuksköterska i motsats till läkare skall vara skyldig att vittna
om sådant som omfattas av hennes tystnadsplikt. För en patient som vårdas i
öppen eller sluten vård kan det vara av väsentlig betydelse att vad patienten i
förtroende meddelar en sjuksköterska inte kommer till allmänhetens kännedom pä
den omvägen att tystnadsplikten för sjuksköterskan utan vidare upphävs om hon
kallas som vittne inför domstol. Det kan inte vara rimligt att olika regler
skall gälla för vittnesplikten om patienten anförtror sig till en läkare eller
till en sjuksköterska. Föreningen hemställer därför att det görs tillägg för
legitimerad sjuksköterska bland de i 36 kap, 5 § andra stycket uppräknade
yrkesutövarna, som är befriade från vittnesplikt.
Remissyttrandena. Sjuksköterskeföreningens
framställning har genomgående mottagits positivt av remissinstanserna, I flera
yttranden pekas dock på att den av föreningen aktualiserade lagändringen i
praktiken endast torde beröra en jämförelsevis liten grupp av sjuksköterskor.
Eftersom sjuksköterska som är anställd i aUmän tjänst omfattas av ämbetsansvar
är hon sålunda redan f.n. undantagen från vittnesplikten enligt vad som sägs i
36 kap. 5 § första stycket. Och i den mån sjuksköterskan tjänstgör som biträde
åt läkare - vilket torde vara normalfallet åtnjuter hon enligt paragrafens
andra stycke samma frihet från vittnesplikt som läkaren. Utanför paragrafen
faller emellertid privatanställda eller privatpraktiserande sjuksköterskor i
den mån de inte är att betrakta som biträden åt läkare, JK framhåller, att även
om denna grupp av sjuksköterskor torde vara fåtalig, de skäl som ligger bakom
36 kap, 5 § andra stycket RB likväl torde ha samma styrka beträffande dem som
beträffande andra uppräknade kategorier. Eftersom sjuksköterskorna genom
tillkomsten av 1957 års reglemente numera bildar en avgränsad och legitimerad
yrkesgrupp på
Prop. 1973:30 64
samma
sätt som t,ex. barnmorskor har JK ingen erinran mot att sjuksköterska intas i
uppräkningen i paragrafen. Liknande synpunkter uttalas av socialstyrelsen.
Styrelsen påpekar att sjuksköterskans ställning är sådan att hon i samband med
sin yrkesutövning gång efter annan får kunskap om förhållanden av
förtroendenatur. Sådan kunskap kan vara exakt densamma som kommer läkare eller
barnmorska till del. Enligt styrelsen finns det starka skäl som talar för att
samma regler för begränsning av vittnesplikten bör gälla för sjuksköterska som
för andra i 5 § andra stycket omnämnda yrkesgrupper.
Svenska
landsting.sförbundet erinrar om att det i allt större utsträckning ankommer på
sjuksköterska att utöva sina funktioner självständigt och inte primärt som
biträde åt läkare. Det torde kunna förutsättas att sjuksköterska härvid gör
iakttagelser och får motta förtroliga meddelanden i minst samma mån som i sin tidigare
funktion. Det låter sig då svårligen motivera att sjuksköterska såsom biträde
till läkare är befriad från vittnesplikt men efter självständig yrkesutövening
kan vara skyldig att avlägga vittnesmål. Också Sveriges läkarförbund berör
utvecklingen inom sjukvården. Förbundet påpekar att nuvarande regler om
tystnadsplikt har tillkommit vid en tid då medicinsk hjälp i huvudsak var en
angelägenhet mellan patienten och läkaren, I dagens läge kommer emellertid
patienter i såväl öppen som sluten vård i kontakt med åtskilliga kategorier av
sjukvårdspersonal. Det är inte endast fråga om läkare och sjuksköterskor utan
även assistenter av olika slag, kuratorer, gymnaster, terapeuter,
undersköterskor, biträden m.fl. Att i lagtexten införa endast vissa
personalkategorier och beträffande övriga ange en samlingsbeteckning som
därtill kan bli föremål för olika tolkningar förefaller inte vara en lämplig
lösning. Förbundet, som biträder sjuksköterskeförbundets framställning, vill
därför föreslå att en översyn i ett sammanhang sker av all sjukvårdspersonals
vittnesplikt.
7
Departementschefen
7.1
Allmänna synpunkter
I samband med förvaltningsrättsreformen företogs
inom justitiedepartementet en genomgång av ett mycket stort antal lagar och
författningar av förvaltningsrättsligt innehåll. Syftet med genomgången var
att så långt möjligt harmonisera de förvaltningsrättsliga
specialförfattningarna med den grundläggande förfarandelagstiftningen. En sådan
avstämning mellan olika författningar var för övrigt ofrånkomlig på det förvaltningsrättsliga
området med hänsyn till att reformen gällde i princip alla
förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. 1 förhållande till de
aUmänna domstolarna är däremot läget ett annat. De förvaltningsrättsliga
Prop.
1973:30 65
lagarna är ju inte tillämpliga för de allmänna domstolarna
i deras dömande verksamhet och någon direkt konkurrens mellan dessa lagar och
RB kan inte uppkomma. Detta hindrar dock inte att förvaltningsrättsreformen
aktualiserar en del ändringar också i RB. Visserligen har RB i åtskilliga
avseenden utgjort förebild vid utarbetandet av de förvaltningsrättsliga
lagarna. Det föreligger dock betydande skillnader mellan RB och dessa lagar. De
flesta skiljaktigheterna beror givetvis av de olikartade förhållanden som
gäller för verksamheten vid de allmänna domstolarna samt vid
förvaltningsmyndigheterna och förvaltningsdomstolarna. Ibland är skillnaden
dock knappast föranledd av olikheter i arbetsbetingelserna utan beror huvudsakligen
av en strävan i de förvaltningsrättsliga lagarna efter en mera tidsenlig
reglering än den RB innehåller.
Redan i samband med förvaltningsrättsreformen
förutskickade jag att vissa ändringar i RB kunde vara motiverade. I den i
ärendet föreliggande departementspromemorian läggs bl.a. förslag fram till
vissa sådana ändringar. Promemorian innehåller vidare förslag till vissa
jämkningar av RB:s bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål. Slutligen
föreslås en jämkning beträffande bestämmelserna om rättens sammansättning vid
prövning av arvoden i konkurs.
De olika i promemorian framlagda ändringsförslagen har med
vissa anmärkningar i huvudsak godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Från ett par håll har dock gjorts gällande att förslagen är av jämförelsevis
begränsad praktisk betydelse och att genomförandet därför lämpligen kan anstå
till dess en mera allmän översyn av RB kommer till stånd. Vad sålunda invänts
från vissa remissinstanser är jag inte beredd att biträda. Även om vissa av förslagen
i promemorian kan sägas vara av mera formell karaktär är dock flertalet enligt
min mening av inte obetydlig praktisk vikt. Oenhetlighet mellan olika
rättsområden kan f,ö, redan i sig medföra olägenheter. Som påpekats under
remissbehandlingen av promemorian är sålunda sakligt sett omotiverade
skillnader ifråga om regleringen av likartade spörsmål ägnade att leda till
onödiga missförstånd och rättsförluster för enskilda. Även för de handläggande
organen måste för övrigt enhetlighet vara av värde. 1 det sammanhanget kan
erinras om att ökad cirkulation av personal mellan förvaltningsmyndigheter,
förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar kan väntas i framtiden (jfr den
nyligen genomförda notariereformen samt direktiven till utredningen om
domareutbildning m.m.). Även när det gäller de av promemorians ändringsförslag
som inte är föranledda av förvaltningsrättsreformen anser jag anledning saknas
att uppskjuta frågan om ändring i RB till dess en mer generell översyn av
balken kommer till stånd.
Ett av de i promemorian behandlade
förslagen saknar dock motsvarighet i departementsförslaget. Jag syftar på
förslaget om införande i RB av bestämmelser om s,k, partsoffentlighet, vilket
har mött kritik från ett flertal
5 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr30
Prop.
1973:30 66
remissorgan.
Bl,a, har anförts att promemorian inte tillräckligt beaktat de särskilda
förhållanden som skiljer förvaltningsförfarandet från processen vid allmänna
domstolar. Det har vidare påtalats att den föreslagna bestämmelsen är onödig
eftersom någon ändring i sak inte avsetts. De betänkligheter som sålunda och i
övrigt anförts mot promemorians förslag i denna del får enligt min mening anses
befogade.
Jag övergår härefter till de olika förslagen i
promemorian och framställningen från Svensk sjuksköterskeförening. De
lagändringar jag avser att föreslå bör träda i kraft den I juli l973,
7.2 Viss
ålder för behörighet att vara domare
Genom den nyligen gjorda ändringen i 13 § tingsrättsinstruktionen
(1970:108) har kravet på 25 års ålder helt tagits bort när det gäller
tings-notaries behörighet att mottaga förordnande att utföra domargöromål.
Endast i enstaka undantagsfall torde det förekomma att någon annan kategori av
lagfarna domare över huvud berörs av åldersregeln. Regeln kan därför inte anses
fylla någon praktisk funktion. Något motsvarande ålderskrav uppställs inte vare
sig för domare vid förvaltningsdomstol eller när det gäller lagfaren ledamot i
sådana på senare tid tillskapade organ som marknadsrådet (fr,o,m, 1973 benämnt
marknadsdomstolen), statens va-nämnd eUer övervakningsnämnderna. I likhet med
det övervägande antalet remissinstanser föreslår jag därför att åldersregeln i
4 kap. 1 § RB utgår.
1 konsekvens härmed föreslår jag vidare efter
samråd med chefen för socialdepartementet att motsvarande åldersbestämmelse
tas bort också i 3 § första stycket lagen (1961:262) om försäkringsdomstol.
Även 3 § första stycket lagen (1917:466) om försäkringsrådet och 4 § fjärde
stycket lagen (1928:254) om arbetsdomstol innehåller en åldersregel. Med hänsyn
till att förslag om ändrad lagstiftning på såväl yrkesskadeförsäkringens som
arbetsrättens område är att vänta .(yrkesskadeförsäkringskommittén, S 1971:1,
resp. utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för
arbetsdomstolen. In 1970:30) bör frågan om ändring i dessa båda lagar dock inte
tas upp i detta sammanhang.
7.3 Domarjäv
14 kap, 13 § 2 RB anges vilka släktskaps-och
svågerlagsförhållanden som under alla omständigheter grundar jäv. Uppräkningen
är tämligen utförlig och detaljrik. Bestämmelserna är inte helt lättUlgängliga,
De absoluta släktskapsjäven enligt 4 kap, 13 § är vidsträcktare än de jäv som
enligt 36 kap. 3 § gäller i fråga om skyldigheten att vittna eller enligt 4
kap. 12 § anger när besläktade domare inte får sitta i samma rätt. Släktskap
torde numera ha mindre betydelse än förr som sammanbindande faktor mellan olika
Prop. 1973:30 67
människor
(jfr prop, 1971:30 s,355), I enlighet härmed har jävsbestämmelserna i FL
utformats på ett avsevärt enklare sätt än i RB, Mot den nu antydda bakgrunden
kan det ifrågasättas om inte de absoluta släktskapsjäven i 4 kap, 13 § 2 RB
bör inskränkas,
I
promemorian har föreslagits en ganska radikal inskränkning efter förebild i 4 §
FL, Endast ett fåtal mycket nära släktförhållanden har upptagits som absoluta
jävsgrunder medan frågan huruvida jäv i övrigt föreligger skall bedömas efter
omständigheterna i det enskilda fallet med tillämpning av det frän FL hämtade
begreppet närstående. Förslaget har mött viss kritik under remissbehandlingen.
Bl,a, har invänts att kretsen av släktskaps- och svågerlagsförhållanden som
utgör absolut jävsgrund inte bör göras så snäv som föreslagits i promemorian.
Självfallet kan det diskuteras hur långt man bör gå härvidlag. Jag har redan
förut framhållit att det naturligtvis är en fördel i sig om regleringen i FL
och RB kan göras lika. Som flera remissinstanser påpekat är dock
förutsättningarna för tillämpning av jävsbestämmelserna olika vid
förvaltningsmyndighet och vid domstol. Vid domstol står oftare än inför
förvaltningsmyndighet enskilda parter i motsättning till varandra. En part som
känner till någon familjemässig relation mellan domaren och hans motpart har
naturligtvis lätt att överbetona dess betydelse för domarens syn pä tvisten, i
synnerhet om det är fråga om mera nära släktskapsförhållanden. Vissa sådana
släktskapsförhållanden torde dessutom ha sådan hävd som jäv att det för
allmänheten skulle kunna te sig främmande om de endast fick relativ betydelse
som en omständighet vid prövningen om vederbörande är närstående till domaren.
Det kan också befaras att jävsinvändning skulle göras i större utsträckning än
tidigare.
Jag
delar alltså den uppfattningen att det finns skäl att i större utsträckning än
som föreslagits i promemorian behålla vissa släktskaps- och
svågerlagsförhållanden som absoluta jävsgrunder enligt RB. Är part t.ex.
barnbarn eller måg till domaren torde sålunda relationen allmänt uppfattas som
alltför närstående för att det skall vara lämpligt att domaren tar del i
handläggningen av målet. För egen del är jag inte beredd att gå längre i fråga
om begränsning av de absoluta släktskapsjäven än till i princip samma
personkrets som anges i 4 kap. 12 § och 36 kap. 3 § RB, dvs. makar, trolovade,
släktskap eller svågerlag i rätt upp- och nedstigande led, syskon samt
svågerskap som innebär att den ene är eller varit gift med den andres syskon.
Jämfört med nuvarande ordning faller med denna lösning utanför de absoluta
släktskapsjäven släktskap som innebär att den ene är avkomling till den andres
syskon eller att de är kusiner samt svågerlag som innebär att den ene är eller
varit gift med den andres syskons avkomling eller med någon från vilkens syskon
den andre härstammar. Härigenom uppnås också en av flera remissinstanser
efterlyst samordning mellan olika jävsbestämmelser i RB. Jag återkommer i det
följande till frågan om trolovning som absolut domarjäv.
Prop. 1973:30 68
Som redan nämnts har i promemorians förslag efter
mönster från FL införts begreppet närstående som beteckning på fall där
släktskap, svågerlag eller annan familjemässig relation motiverar jäv i det särskilda
fallet. Jag biträder promemorians förslag härvidlag. Det bör emellertid
konstateras att begreppets tillämpningsområde när det gäller de rena
släktskapen och svågérlagen blir betydligt mindre än som förutsatts i
promemorian och som gäller enligt FL med hänsyn till den i
departementsförslaget vidare kretsen av absoluta släktskaps jäv. Med införande
av närståendebegreppet vinner man den fördelen att jävsbedömningen smidigare
än f.n. kan anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. Vissa mera
avlägsna släktskap och svågerlag behöver inte nödvändigtvis lägga hinder i
vägen för domarens tjänsteutövning, om han inte har något samröre med parten.
Begreppet närstående medför emellertid i vissa hänseenden också en utvidgning
av släktskapsjäven jämfört med nuvarande ordning. Jag syftar härvid särskUt på
det numera allt vanligare fallet att man och kvinna sammanbor utan att vara
gifta eller avse att ingå äktenskap. Relationen mellan dem och deras resp.
familjer är dock ofta densamma som i ett äktenskap. Det finns därför mången
gång anledning att i jävshänseende jämställa den sammanboende och hans
släktingar med make och dennes släktingar. Sammanboendet skulle med andra ord i
detta hänseende ibland få motsvarande rättsverkan som ett traditioneUt äktenskap.
1 anslutning till vad en remissinstans anfört viU jag påpeka att
närståendebegreppet i förevarande sammanhang inte sammanfaller med det
skatterättsliga familjebegreppet, vilket bara omfattar sammanboende som är
eller har varit gifta med varandra eller som har eller haft barn gemensamt. Den
föreslagna bestämmelsen skiljer sig också från det närståendebegrepp som finns
i 12 kap. 34 § jordabalken och som avser fall av överlåtelse av avliden
hyresgästs hyresrätt. Relationen behöver där inte nödvändigtvis vara
familjemässig.
Något hinder bör enligt min mening inte föreligga
att på motsvarande sätt som föreslagits i 4 kap. 13 § införa ett
närståendebegrepp i 4 kap. 12 §. Begreppet torde dock här få en betydligt mera
restriktiv tillämpning än i 13 §. Syftet med bestämmelsen i 12 § är ju inte att
värna om domstolens anseende för oväld utan att undvika att den enskilde
domaren i sin ämbetsutövning kan komma att påverkas av någon närstående.
Familjelagssakkunniga har i sitt betänkande (SOU
1972:41) Familj och äktenskap I föreslagit bl.a. att bestämmelserna om
trolovning skall utmönstras ur giftermålsbalken. Förslaget är f.n. under
beredning inom justitiedepartementet. Förslaget att införa en allmän
jävsbestämmelse beträffande närstående medför att särskild bestämmelse om
trolovning som jävsgmnd kan undvaras i 4 kap. 12 och 13 §§ RB eftersom trolovad
undantagslöst torde vara att betrakta som närstående.
Beträffande
vhtnesjäv bör särskilt beaktas betydelsen av att frågan om
Prop.
1973:30 69
skyldighet
att vittna kan avgöras på förhand. Situationen då vittnesmål skall avläggas är
dessutom vanligen sådan att någon mera noggrann utredning av vittnets
relationer till parten inte är möjlig. Någon allmän regel om vittnesjäv mellan
närstående bör därför inte införas. Vid sådant förhållande bör inte heUer
begreppet trolovad utmönstras ur 36 kap. 3 § RB, Som familjelagssakkunniga
anfört behöver bestämmelsen i och för sig inte påverkas av att trolovningen
utmönstras ur giftermålsbalken. Det ligger i sakens natur att den tidigare i GB
intagna definitionen på trolovning fortfarande har betydelse för tolkning av
ifrågavarande bestämmelser. Såvitt känt har jävsreglernas anknytning till
trolovning hittills inte vållat svårigheter i tillämpningen. Några olägenheter
synes inte heller för framtiden behöva uppstå med denna ordning.
I enlighet med det anförda föreslår jag att de
absoluta släktskapsjäven i 4 kap. 13 §2, jämkas till överensstämmelse med 4
kap, 12§och36kap,3 §RB samt att i 4 kap, 12 § och 13 § 2, dels den särskilda
bestämmelsen om trolovning som jävsgrund utmönstras, dels införs en bestämmelse
om jäv för det fall att domarna resp, domaren och parten är närstående,
I
promemorian berörs också frågan om ändring av ställföreträdarjäven i RB, Någon
ändring i sak föreslås dock inte. Ett par remissinstanser har ifrågasatt om
inte vissa av dessa jävsgrunder kan utmönstras. Även om, som det också sägs i
promemorian, vissa skäl kan tala för en sådan förenkling anser jag dock för min
del övervägande skäl föreligga att behålla den nuvarande ordningen. Medan
förslaget om ändring beträffande släktskapsjäven delvis har sin grund i
förändrade värderingar beträffande släktskapets betydelse i jävssammanhang kan
något motsvarande inte sägas när det gäller ekonomiska eller politiska
engagemang.
7.4
Domstols tolk
Behovet av vidgad tillgång till såväl muntlig som
skriftlig översättning vid allmän domstol har allmänt understrukits i
remissyttrandena. I några yttranden påpekas dock att vad som behandlas i
promemorian endast är en del av de problem som den ökade invandringen och
internationaliseringen för med sig. Frågor om tolks kvalifikationer, utbUdning
och examination av tolkar, auktorisation, förmedling av lämpliga tolkar, normer
för ersättningen till tolk etc. är sålunda i stort behov av en lösning. 1 ett
yttrande anser man t.o.m. att någon lagändring inte alls bör göras innan en
mera allsidig prövning av tolkproblemet i hela dess vidd kommit tUl stånd.
Jag är medveten om att betydande problem f.n. finns
i olika hänseenden när det gäller tolkning vid domstol. Åtskilliga av dessa
olägenheter kan sägas föreligga i motsvarande eller ännu högre grad på andra
områden inom samhällslivet. En lösning av dessa frågor kräver en mera samlad
syn på tolk-
Prop. 1973:30 70
och
översättarfrågorna än som låter sig göra vid behandlingen av frågan rörande
domstols tolk. Först i samband med att riktlinjerna för samhällets tolkservice
utformas blir det enligt min uppfattning möjligt att slutligt ta ställning till
de olika praktiska och organisatoriska frågor som berörts i remissyttrandena.
Invandrarutredningens nyligen avlämnade delbetänkande (SOU 1972:83)
Tolkservice Nordisk språkkonvention som f.n. remissbehandlas berör just frågor
om bl.a, utbildning, auktorisation och förmedling av tolkar. Att många
organisatoriska och praktiska problem som hänger samman med tolkning vid
domstol ännu inte fått sin slutliga lösning bör dock enligt min mening inte
hindra att de i promemorian behandlade angelägna spörsmålen nu får en lösning,
I
promemorians förslag har efter förebUd från den förvaltningsrättsliga
lagstiftningen begreppet tolk getts en mera vidsträckt innebörd än som förutsätts
i RB. Ordet tolk har sålunda fått avse både den som utför muntlig tolkning och
den som översätter skriftligt material. Några remissinstanser har anmärkt att
detta inte står i överensstämmelse med vedertaget språkbruk. Det har också
gjorts gällande att ett särskiljande av begreppen tolk och översättare skulle
underlätta en mera nyanserad utformning av bestämmelserna om kostnad för
tolkning (översättning). Vad remissinstanserna sålunda anfört har enligt min
mening visst fog. De principiella skillnaderna mellan förvaltningsförfarande
och förvaltningsprocess samt rättegång vid allmän domstol kan motivera vissa
olikheter i utformningen av hithörande bestämmelser. Enligt RB är muntlig
förhandling huvudprincip och bestämmelserna om tolk är intagna i 5 kap, som
rör frågor om offentlighet och ordning vid domstolsförhandling. Det ter sig
mindre logiskt att där ta in bestämmelser om skriftliga handlingars utformning,
I motsats till FL och FPL innehåller RB ett särskilt kapitel, 33 kap,, som
behandlar olika formella frågor rörande rättegångsinlagor. Enligt min mening
kan det vara lämpligt att ta in reglema om översättning av skriftlig handling i
det kapitlet. Vad nu sagts hindrar dock inte nödvändigtvis att begreppet tolk
bör kunna avse även den som utför skriftlig översättning. En i förhållande till
förvaltningsrättslagstiftningen helt annorlunda terminologi i RB skulle te sig
förvillande (jfr SOU 1972:83 s, 10), Om reglerna för muntlig och skriftlig
översättning hänförs till olika kapitel i RB framgår det ändå av sammanhanget
vad som avses. När översättning av skriftligt material åsyftas kan detta
framhävas genom användning av ordet översättning.
Bestämmelsen om tolk i 5 kap, 6 § RB avser närmast
tolkning vid förhandling inför rätten. Det torde emellertid även vid de
allmänna domstolarna finnas visst behov av möjlighet att anlita tolk för
muntlig tolkning, även när det inte direkt är fråga om förhandling. Jag kan
erinra om att vissa rättshandlingar, t,ex, ansökan om betalningsföreläggande
och ansökan i domstolsärende, får göras antingen genom skriftlig handling eller
genom muntlig framställning. En icke svenskspråkig person som infinner
Prop.
1973:30 71
sig
på rättens kansli kan ha upplysningar och synpunkter att lämna på
handläggningen av mål eller ärende etc. 1 fall som nu sagts bör rätten också
kunna anlita tolk om det erfordras. Någon särskild bestämmelse härom synes dock
knappast nödvändig. Ordalydelsen i 6 § bör ge utrymme för anlitande av tolk vid
behov också när det är fråga om mera informella kontakter mellan rätten och
utlänningen.
Med
anledning av ett påpekande av lagberedningen under remissbehandlingen vill jag
nämna att den på bl,a, offentlighetsprincipen grundade förutsättningen att
förhandling vid domstol sker på svenska språket inte bör utgöra hinder mot att
förhör hålls utan tolk med dansk- eller norskspråkig person, om rätten anser
det kunna ske utan fara för utredningen. Som beredningen också anfört bör det
inte heller vara helt uteslutet att undantagsvis hålla förhör på annat språk,
t,ex, engelska, om rätten, parterna och eventuella åhörare behärskar det
språket, 1 det sammanhanget kan f,ö, anmärkas att bestämmelsen om tolk i 5 kap,
6 § första stycket inte innebär någon ovillkorlig skyldighet för rätten att
låta tolka allt som förekommer i mål där utlänning är part. Om t,ex, ena parten
är ett utländskt företag som företräds av svensk advokat torde förhandlingen
inte behöva tolkas för en representant för företagsledningen som infunnit sig
vid förhandlingen utan att hans hörande inför rätten påkallats.
Flera
remissinstanser har efterlyst vägledande uttalanden om när tolk skall anlitas
för översättning av skriftligt material, I anslutning härtill har också tagits
upp den principiellt betydelsefulla frågan om rätten alltid skall vara skyldig
att ta emot och beakta handlingar som är avfattade på främmande språk. Av vad
jag redan anfört torde framgå att jag i sak biträder förslaget i promemorian
att domstol i motsats till vad som hittills gällt skall ha möjlighet att vid
behov låta översätta såväl svenskspråkiga handlingar till främmande språk som
på främmande språk avfattade handlingar tUl svenska. Att införa någon generell
skyldighet för allmän domstol att så snart behov av översättning föreligger
låta ex officio utföra sådan skulle dock leda alltför långt. Enligt min mening
bör som princip alltjämt gälla att svenska språket skall användas i inlagor och
andra handlingar som part ger in till rätten, om annat inte är medgivet. Härav
följer dock inte att rätten skall avvisa en rättegångsinlaga enbart av det
skälet att den är avfattad på främmande språk. Rätten bör vid behov kunna
antingen utse någon lämplig person att utföra översättningen eller förelägga
parten att komplettera handlingen med översättning till svenska. Om
föreläggandet efterkoms får handlingen betraktas som ingiven den dag då den
ursprungliga versionen kom in tUl domstolen. Försummar parten att komplettera
handlingen bör rätten däremot kunna lämna den utan avseende på motsvarande sätt
som en på svenska avfattad gravt ofullständig skrift. Jag föreslår att
bestämmelser i detta hänseende tas in som en ny 9 § i 33 kap. RB.
Att
en på främmande språk avfattad handling betraktas som inkommen
Prop. 1973:30 72
redan
då den kommer in i ursprungligt skick får betydelse främst vid tillämpning av
olika processuella frister. Innan handlingen blivit översatt torde den i regel
få anses så ofullständig att den inte kan tjäna till grund för rättegången,
åtm.instone om inte rätten hjälpligt behärskar det främmande språket. Det kan
aUtså inträffa att ett yrkande som kräver brådskande behandling inte kan
åtgärdas förrän handlingen översatts, och den som ger in handling på främmande
språk har att räkna med risken för sådan försening. Självfallet bör dock rätten
så långt möjligt söka undvika att komplikationer inträffar.
Att jag inte är beredd att ge avkall på principen
att inlaga skall vara avfattad på svenska beror främst av praktiska skäl. En
skyldighet för rätten att generellt ta emot och översätta inlagor på främmande
språk torde föra med sig att rätten tar ansvar för den fortsatta handläggningen
av ett ärende om vilket rätten måhända inte har någon möjlighet att bilda sig
en uppfattning. Handlingen kan ju lika gärna utgöra en vadeinlaga eller
innehåUa yrkande om inhibition eller säkerhetsåtgärd, som kräver omedelbar
behandling, som en helt oväsentlig förfrågan eller liknande, F.n, torde
dessutom organisatoriska möjligheter saknas för domstolarna att få översättningar
utförda i den omfattning och med den snabbhet som skulle bli nödvändigt.
Behovet av översättningsservice vid domstolarna bör emellertid inte
överdrivas, I brottmål ombesörjes översättning av relevanta handlingar av
polis- eller åklagarmyndighet, 1 tvistemål torde i allmänhet part ha biträde,
som har möjUghet ombesörja översättning. Jag återkommer i det följande till
översättningsmöjligheterna inom ramen för den allmänna rättshjälpen.
Under
angivna förhåUanden måste det anses rimligt att parten själv står risken att
handlingen till följd av språksvårigheter inte blir behandlad i vederbörlig
ordning. I enlighet härmed bör bestämmelsen om översättning utformas som en
fakultativ regel för domstolen att vid behov låta översätta inlaga eller annan
skriftiig handling som inte är avfattad på svenska språket. Därmed är givetvis
inte sagt att rätten skaU iaktta restriktivitet vid översättning av inkomna
skrifter. Att generellt ange i vilken omfattning översättningar bör utföras
genom rättens försorg är dock svårt. Frågan hänger delvis samman med
bestämmelserna om vem som skall svara för kostnaden för översättningen. Av
betydelse är också målets eller ärendets karaktär, partens ställning i
processen, de praktiska resurserna att erhåUa översättning, materialets omfattning
och betydelse för målet etc. Att behovet av översättning genom rättens försorg
är större i brottmål och i indispositiva tvistemål än i förmögenhetsrättsliga
tvister är klart.
Jag har hittUls uppehållit mig huvudsakligen vid
översättning av inkommande handlingar. Som ett par remissinstanser påpekat
uppkommer emellertid också frågor om översättning av domar, beslut,
underrättelser.
Prop.
1973:30 73
kallelser
och andra från rätten utgående handlingar. När det gäller översättning av
sådana handlingar torde av praktiska och ekonomiska skäl försiktighet få
iakttas. Ofta saknar f.ö. rätten underlag att på förhand bedöma i vad mån en
person som skall kallas till förhandling eller föreläggas att svara kan
tiUgodogöra sig meddelandet. Översättning av dom är väl i regel inte påkallad
när domen avkunnats vid förhandling. Men även när det är fråga om kanslidom kan
det starkt ifrågasättas om översättningsresurser och kostnader medger
översättning. Som regel bör gälla att särskUd översättning av domar och andra
från rätten utgående handlingar bör ske när särskilda omständigheter
föreligger. En icke svenskspråkig person torde ofta ha möjlighet att med hjälp
av biträde, arbetskamrat, invandrarbyrå eller annan skaffa sig tillräcklig
upplysning om innehållet i den handling rätten tillställt honom. Som en
serviceåtgärd av allmän räckvidd bör emellertid standardöversättningar till
olika invandrarspråk göras av formulär och domslokutioner som förekommer mera
ofta. Broschyrer på främmande språk angående grunddragen i det svenska
rättsväsendet och förfarandet skulle säkerligen också vara till stor nytta. Det
är min uppfattning att man genom dylika åtgärder utnyttjar de begränsade
resurser som kan ställas till förfogande på mest effektiva sätt. När det gäUer
från rätten utgående handlingar bör översättningsfrågan inte regleras i
författning. Det torde få ankomma på DON att inom ramen för tillgängliga
resurser verka för en god samhällsservice på detta område.
När det gäller frågan om vem som skall stå för
kostnaden för tolk (översättare) innebär promemorians förslag en viss
utvidgning av det allmännas ansvar. Tolkkostnaden skall sålunda enligt
förslaget alltid stanna på statsverket, inte bara som f.n. i åklagarbrottmål
utan även i indispositiva tvistemål. Även i andra fall skall tolkkostnaden
stanna på statsverket om det prövas skäligt. Enligt promemorian är det främst i
förmögenhetsrättsliga tvistemål som parterna alltjämt avses skola stå för
tolkkostnaden. Den sålunda gjorda avvägningen har i sak biträtts av flertalet
remissinstanser. Från ett par håll har dock uttalats att den föreslagna
lagbestämmelsen är alltför vagt utformad för att ge tillräcklig ledning för
rättstillämpningen. Någon remissinstans har förordat att det allmänna tar på
sig ett generellt ansvar för tolk- och översättningskostnaden. Andra
remissinstanser har uttryckt farhågor för att kostnaderna för det allmänna i så
fall skulle kunna stiga väl kraftigt.
De anmärkningar som riktats mot utformningen av
promemorieförslaget bör enligt min mening beaktas. Den påtalade vagheten är
emellertid huvudsakligen en följd av att bestämmelserna om tolk enligt
promemorian skulle gälla både tolkning av muntiig framställning och sådan som
avser översättning av skriftligt material. Som jag redan har anfört bör
emellertid i RB dessa båda former regleras för sig. Härigenom blir det
lagtekniskt
Prop. 1973:30 74
lättare att utforma ersättningsreglerna på det sätt som är
lämpligast för vardera formen.
Vad först angår den muntliga tolkningen vid domstol talar
enligt min mening goda skäl för att generellt betrakta kostnaden härför som en
domstolskostnad, för vilken statsverket alltid skall svara. Utgiften är ju
nödvändig för att rättegången skall kunna genomföras och parterna har inte
heller några möjligheter att påverka tolkfrågan. Någon större merkostnad för
det allmänna bör knappast behöva uppkomma genom en sådan ordning. Kostnaden för
tolkning vid domstol uppgår visserligen numera tUl ej obetydliga summor, 1
ersättning till tolk utbetalades under budgetåret 197071 cirka 900,000 kr,
(jfr SOU 1972:83 s,25). Under första halvåret 1972 utgjorde enligt inom DON
sammanställd statistik tvistemålen mindre än 20 % av det totala antalet mål med
tolk vid hovrätterna och tingsrätterna. Med utgångspunkt härifrån skulle den på
tvistemålen belöpande tolkkostnaden kunna skattas till mindre än 180 000 kr
årligen. Troligen är dock tvistemålens kostnadsmässiga andel lägre eftersom
antalet förhör som regel torde vara större i ett brottmål än i ett tvistemål.
Härtill kommer att tolkkostnaden i ett betydande antal tvistemål under alla
förhållanden stannar på statsverket, eftersom en eller båda av parterna
åtnjuter fri rättegång.
Jag föreslår att 5 kap, 8 § RB ändras i enlighet med det
anförda. Den föreslagna ändringen i 5 kap, 8 § får på grund av hänvisning i 6
kap, 9 § RB betydelse också när det gäUer ersättning till stenograf som utsetts
av rätten. Också sådan kostnad stannar alltså med den föreslagna ordningen på
statsverket. Någon olägenhet torde emellertid inte följa härav. Stenografisk
upptagning av utsaga förekommer numera i ytterst begränsad omfattning. Även
från principiell synpunkt kan det te sig rimligt att rättens proto-kollföring
bekostas av det allmänna.
När det gäller översättning av skriftUgt material är det
svårt att uttala sig om vilka kostnader som kan uppkomma. Det finns därför
anledning att iaktta viss försiktighet med att låta det allmänna stå för sådan
kostnad. Det kan enligt min mening vara lämpligt att beträffande översättning
tillämpa motsvarande kostnadsregler som f.n. gäller i fråga om tolk vid
förhandling. En bestämmelse härom bör tas in i den tidigare föreslagna 33 kap.
9 § RB. Detta innebär att kostnaden för översättning som rätten anser erforderlig
bekostas av statsverket i åklagarbrottmål medan kostnaden i tvistemål och
enskilda brottmål bekostas av parterna såsom en rättegångskostnad enligt
reglerna i 18 kap. 13 § RB. Översättaren bör givetvis fä sin betalning av
allmänna medel. Partens kostnadsansvar bör sålunda liksom f.n. utformas som en
skyldighet att återgälda kostnaden till statsverket.
Vad av aUmänna medel utgår i
ersättning till tolk och stenograf anses enligt 9 § andra stycket
6. rättshjälpslagen (1972:429) som en
Prop.
1973:30 75
rättshjälpskostnad,
(1 det genom prop, 1972:132 framlagda lagförslaget har bestämmelsen fått
beteckningen 7,) Bestämmelsen tar dock endast sikte på kostnad som utgått för
tolkning vid rätten enligt de nuvarande reglerna och avser egentligen inte
översättning av skriftligt material. Att översättningskostnad vid rätten bör
inbegripas bland rättshjälpsförmånerna är dock uppenbart. Om de av mig
föreslagna ändringarna i 5 kap, 8 § RB genomförs behövs däremot inte någon
bestämmelse rörande ersättning till tolk och stenograf i rättshjälpslagen. Jag
föreslår därför att bestämmelsen i 9 § andra stycket 6, om ersättning till tolk
och stenograf jämkas till att i stället gälla ersättning för översättning.
Behov
av såväl muntlig tolkning som översättning av skriftligt material kan föreligga
också utom rätta, oavsett om tvisten går till domstol eller ej. Det kan t,ex,
vara fråga om kontakter mellan utländsk part och hans rättegångsbiträde eller
mellan biträdet och presumtiva vittnen. Biträdet kan vidare behöva ta del av
skriftligt material på främmande språk för att kunna utföra partens talan i
målet. Ersättning för sådan utomprocessuell tolkning eller översättning som nu
sagts ingår inte uttryckligen bland rättshjälpsförmånerna enligt 9 §
rättshjälpslagen, HittUls har sådan tolkkostnad vid de offentliga
rättshjälpsanstalterna bekostats av speciella anslag. Biträde enligt lagen om
fri rättegång har i regel kunnat få ersättning för tolk ersatt som ett utlägg.
På motsvarande sätt torde tolkkostnaden ha betraktats när det gällt ersättning
till offentlig försvarare. Enligt 22 § rättshjälpslagen har biträde rätt till
ersättning för arbete, tidspillan och utlägg, som uppdraget krävt. Motsvarande
gäller enligt 21 kap. 10 § RB för offentlig försvarare. Varken i lagtexten
eller i förarbetena anges närmare vad som skall förstås med utlägg.
Uppenbarligen avses i första hand kostnader som biträdet (försvararen) haft för
resa och uppehäUe. Något hinder mot att som hittills betrakta kostnad för
tolkning eller översättning som ett biträdets eller försvararens utlägg, som
varit nödvändigt för uppdragets fullgörande, synes dock inte föreligga. Mot
detta betraktelsesätt kan visserligen invändas att frågan om utomprocessuell
tolk (översättning) lämnas olöst i de fall den rättssökande inte har något
biträde. Denna invändning torde dock inte vara av nämnvärd praktisk betydelse.
Det torde sålunda knappast förekomma att den som inte hjälpligt behärskar
svenska språket kan undvara biträde. Däremot kan med visst fog göras gällande
att om tolkkostnaden betraktas som ett utlägg för biträdet svårigheter uppstår
vid tillämpningen av reglerna om rådgivning i 41 -43 §§ rättshjälpslagen. Jag
har för avsikt att senare anmäla fråga om proposition tUl 1973 års riksdag med
förslag till organisation av samhällets rättshjälp samt ekonomisystem m.m. för
rättshjälps verksamheten. 1 det sammanhanget bör också tas upp frågan hur man
lämpligen skall komma till rätta med de angivna olägenheterna vid rådgivning åt
den som inte behärskar svenska språket.
Prop. 1973:30 76
På grund av det anförda anser jag att begreppet
utlägg i 22 § rättshjälpslagen bör innefatta även ersättning för tolk eller
översättare i den mån ersättningen är skälig och varit påkallad för uppdragets
utförande. Skulle olägenheter visa sig i den praktiska tillämpningen, får
frågan tas upp till förnyat övervägande. 1 rättegångsfall torde kostnad för
utomprocessuell tolkning eller översättning i princip vara att betrakta som
ersättningsgill processkostnad enligt 18 kap. 8 § RB.
Tolkeden berörs i flera remissyttranden. I ett
remissyttrande föreslås att tolkeden helt avskaffas. Jag är inte f.n, beredd
att biträda den meningen. Även om åsidosättande av tolked inte i och för sig
som t.ex, i fråga om vittnesed är förenad med någon särskild straffpåföljd är
den dock ägnad att hos tolken inskärpa uppdragets vikt och betydelsen av att
tolkningen utförs samvetsgrant.
Däremot
anser jag i likhet med flera remissinstanser att det kan ifrågasättas om tolk
alltid skaU behöva avlägga ny ed varje gäng han mottar nytt tolkuppdrag.
Åtminstone när det är fråga om mera ofta förekommande utländska språk hämtar
domstolarna sina tolkar ur en ganska fast person-kader. Vid större domstolar
kan-en tolk ibland vara engagerad i flera mål samma dag. När det gäller sådana
mer stadigvarande engagerade tolkar synes det mig överflödigt med en ny
edsavläggelse i varje särskilt mål, I dessa fall bör eden i stället kunna avse
såväl det aktuella uppdraget som de övriga tolkuppdrag rätten framdeles kan
komma att lämna vederbörande, på liknande sätt som den ed en allmän tolk
avlägger när han anställs avser alla de enskilda tolktillfällen som ryms inom
uppdraget. Av praktiska skäl synes det lämpligt att den 'utsträckta' edens
räckvidd begränsas till den domstol där eden avlagts. Vid denna domstol kan vid
behov föras anteckningar om vilka personer som inte behöver avlägga ny ed i
varje mål. Att låta eden gälla också andra domstolar skulle däremot föra med
sig att tolken måste styrka edsavläggelsen med intyg, protokollsutdrag eller
liknande, något som knappast framstår som rationellt med hänsyn till det
tämligen ringa omak en edsavläggelse dock innebär.
I enlighet med det anförda föreslår jag ett tillägg
till 5 kap. 7 § RB av innehåll att tolked får avse även andra tolkuppdrag än
det aktueUa, om det finns anledning att anta att tolken kommer att erhålla
ytterligare uppdrag vid domstolen.
Några
remissinstanser tar upp frågan om tolkedens utformning. Jag delar den
uppfattningen att sådan ed endast bör ifrågakomma när det gäller muntlig
tolkning vid förhandling inför rätten. Att som en motsvarighet vid översättning
av skriftUgt material införa bestämmelser om skyldighet för översättare att
bestyrka översättningen på heder och samvete, vilket föreslagits från en
remissinstans, anser jag dock knappast påkallat. Bestämmelsen i 15 kap. 11 §
brottsbalken om påföljd för osant intygande
Prop.
1973:30 77
torde
ge tillräckliga möjligheter att ingripa mot den som mot bättre vetande
åstadkommer en oriktig översättning,
I promemorian berörs en bestämmelse i 5 kap, 6 §
andra stycket RB enligt vilken domstol kan vända sig till länsstyrelsen för att
få tolk anvisad. Det föreslås att bestämmelsen, som numera knappast tillämpas,
skall upphävas. Visserligen torde som anförs i promemorian bestämmelsen f.n,
inte tillämpas i praktiken. Det kan dock enligt min mening finnas anledning att
avvakta invandrarutredningens överväganden beträffande frågor om tolkförmedling
innan någon ändring görs i förevarande bestämmelse (jfr SOU 1972:83 s.64). Jag
förordar därför att lagrummet t.v. inte ändras.
7.5 Rättegångsförseelse
Förslaget i promemorian om jämkning av 9 kap. 5 §
RB har i princip godtagits av remissinstanserna. Även enligt min mening kan det
vara skäl att det något otidsenliga uttrycket 'domstolens värdighet' får utgå
ur lagtexten. Det är lämpligt att lagrummet får en avfattning som nära ansluter
sig till 38 § FPL. Jag vill påpeka att någon ändring i sak inte är avsedd. Att
lagrummet är tillämpligt endast om förseelsen inte är straffbar enligt
bestämmelse i brottsbalken torde inte behöva anges i lagtexten.
7.6 Meddelande
av dom och beslut
Förslaget att förekommande skiljaktigheter skall tillhandahållas
part lika väl som själva domen eller beslutet har biträtts av
remissinstanserna. Även enligt min mening bör en uttrycklig bestämmelse härom
tas in i 17 kap. 9 § och 30 kap, 7 § RB, så att någon tvekan inte skall behöva
råda om att parterna skall få besked om skiljaktighet.
Den föreslagna bestämmelsen syftar naturligtvis
inte till någon ändring av gällande bestämmelser om vad dom resp. protokoll
skall innehålla. Den skiljaktiga meningen skall följaktligen såsom hittills tas
in i protokollet. Vad som föreskrivs är endast skyldighet för rätten att lämna
parterna besked om skiljaktigheten samtidigt med och på samma sätt som domen
meddelas. Beskedet skall alltså lämnas muntligen vid avkunnande av dom eller
skriftligen genom att protokoll eller utdrag därav eller särskild handling
tillställs eller tillhandahålls parten jämte domen. Eftersom några
remissinstanser ansett promemorians lagförslag otydligt i det hänseende jag nu
berört föreslår jag att lagtexten jämkas något.
Jag delar den av ett par remissinstanser framförda
uppfattningen att skUjaktig mening bör tillhandahållas part kostnadsfritt. Jag
vill understryka att avgiftsfriheten endast bör avse själva skiljaktigheten.
Part som begär protokollsutdrag i andra avseenden bör alltså vara avgiftsskyldig
på samma
Prop.
1973:30 78
sätt
som hittills. Frågan om den ändring i expeditionskungörelsen (1964:618) som
föranleds härav kommer att anmälas av chefen för finansdepartementet.
Som påpekats under remissbehandlingen kan det vara
lämpligt att också sådana underrättelser till tiUtalad om utgången som avses i
30 kap. 7 § sista stycket RB liksom domsbevis innehåller besked om skUjaktig
mening. Jag kommer att senare anmäla härav föranledda ändringar i kungörelsen
(1970:85) om skyldighet för domstol att underrätta tUltalad om dom m,m, och
kungörelsen (1964:635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m.m,
7.7
Identifieringsuppgifter i inlaga
Jag biträder promemorians förslag att föreskrift om
angivande av personnummer och telefonnummer i rättegångsinlagor tas in i 33
kap, I § RB, Förslaget har också allmänt tillstyrkts av remissinstanserna. Att
uppgift om personnummer lämnas framstår som särskilt väsentiigt med hänsyn till
den snabba utvecklingen mot en ökad användning av ADB på olika områden i
samhället. Personnumret är som bekant av väsentiig betydelse som
identifikationsgrund i ADB-sammanhang, Kännedom om personnumret är också till
stor nytta när det gäller att verkställa delgivning i komplicerade fall (jfr 7
§ delgivningskungörelsen 1970:467), Såvitt angår personnummer torde förslaget
dock huvudsakligen få betydelse i tvistemål och domstolsärenden. Inom ramen för
rättsväsendets informationssystem (Rl) lämnas nämligen redan f.n, uppgift om
personnummer i ansökan om stämning i brottmål.
Angivande av egen postadress bör liksom f.n, vara
obligatoriskt. Också när det gäller partens eget personnummer bör lämnande av
uppgiften vara obligatoriskt, självfallet under förutsättning att parten har
personnummer. Detsamma bör gälla uppgift om ombud samt ombudets adress och telefonnummer.
Övriga uppgifter såsom partens yrke och telefonnummer är visserligen av stor
praktisk betydelse men dock ej av sådan vikt att man rimligen kan förena
försummelse att lämna uppgiften med någon form av processuell påföljd. Vid
sådant förhåUande bör bestämmelsen utformas som en föreskrift att uppgifterna i
fråga fcö> lämnas. Detsamma gäUer de uppgifter rörande svarandens postadress
etc, som käranden har att lämna i ansökan om stämning,
I konsekvens med den föreslagna ändringen i 33 kap,
1 § RB bör bestämmelse om angivande av person- och telefonnummer tas in också i
2, 4, 19 och 22 §§ lagsökningslagen (1946:808), Det torde f,ö. vara i fråga om
mål om lagsökning och betalningsföreläggande som reformen får sin största
praktiska betydelse.
Prop. 1973:30 79
7.8
Ingivande av handling
1 fråga om ingivande av handling och framförallt
när handling skall anses inkommen skiljer sig bestämmelserna i 7 § FL och 44 §
FPL i vissa hänseenden från vad som tidigare gällt såväl för
förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar som för de allmänna
domstolarna. Bortsett från ett flertal ölikheter av mera redaktionell art är
den mest betydelsefuUa nyheten den presumtionsregel som innebär att en handling
som kommit behörig tjänsteman tillhanda en viss dag skall anses ha kommit in
till myndigheten (domstolen) den närmast föregående dagen, om det kan antas att
handlingen den föregående arbetsdagen har avlämnats i myndighetens (domstolens)
kansli eller funnits tillgänglig för myndigheten (domstolen) på postanstalt.
Promemorians förslag att i stort sett ordagrant
föra över bestämmelserna i FL och FPL till RB har godtagits av de flesta
remissinstanserna. Från några håll har dock invändningar rests häremot. Bl.a.
har det gjorts gällande att iakttagande av bestämda frister och fatalietider är
av större betydelse för de allmänna domstolarna än på förvaltningssidan. Det
har vidare anmärkts att den föreslagna bestämmelsen liksom f.ö. förebilden i
FL och FPL i vissa hänseenden är oklar och svårtolkad. De invändningar som
sålunda och i övrigt anförts mot förslaget synes mig överdrivna. Både vid
förvaltningsmyndighet och vid förvaltningsdomstol gäller numera att besvär som
inte anförts i rätt tid skall avvisas av myndigheten eller domstolen, oavsett
om någon invändning därom gjorts. Åtminstone vid förvaltningsdomstolarna torde
betydelsen av att frister och fatalietider iakttas knappast vara mindre än vid
de allmänna domstolarna. De nya bestämmelserna i FL och FPL har nu tillämpats i
ett år utan att det uppstått några nämnvärda tillämpningssvårigheter.
I
yttrandet från JK framhålls särskilt betydelsen för den enskilde av att
bestämmelserna om ingivande av handling m.m, utformas likartat för
förvaltningsmyndigheter, förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar. Jag vill
understyrka vad JK sålunda uttalat. För enskilda parter och f.ö. även för ombud
måste det te sig högst förvillande om olika bestämmelser skulle gälla beroende
på vilken myndighet en handling skall tUlställas. Risken för rättsförluster är
uppenbar. Jag biträder därför förslaget i promemorian att 33 kap. 3 § RB ändras
efter förebild av motsvarande förvaltningsrättsliga lagrum.
1
enlighet med det anförda föresläs alltså som huvudregel att handling skall
anses ha kommit in till rätten den dag handlingen eller avi om betald
postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till rätten eller
kommit behörig tjänsteman tillhanda. En handling kan komma in till rätten på
olika sätt. Den kan lämnas in på rättens kansli av parten eller hans bud, den
kan läggas ned i kansliets brevinkast eller brevlåda, om sådan finns, den kan
överlämnas till behörig tjänsteman vid förrättning utom kanslilokalerna
Prop.
1973:30 80
eller
den kan sändas med posten och därvid antingen av postverket överbringas till
rättens kansli eller av domstolens personal avhämtas på postanstalten. Eftersom
telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande också är att betrakta som handling
kan handling dessutom inkomma till rätten från telegrafstation eller, om
domstolen skulle vara telexabonnent, genom telexmeddelande. Några uttryckliga
bestämmelser angående de olika sätt på vilka en handling kan tillställas rätten
anser jag dock inte erforderliga, lika litet som när det galler de
förvaltningsrättsliga lagarna.
När det i paragrafen talas om den dag då handling
eller avi anlänt avses hela det ifrågavarande kalenderdygnet till klockan
24.00, En handling som bevisligen läggs i rättens brevlåda efter tjänstetidens
slut men före klockan 24,00 skaU alltså anses inkommen den dagen, även om ingen
befattningshavare finns på kansliet. Det är f,ö. inte något ovillkorligt krav
att handlingen eller avin skall ha avlämnats i myndighetens lokal. Det är
tillräckligt att handlingen når behörig tjänsteman. Vem som i varje särskilt
fall skall anses som behörig tjänsteman får bedömas med ledning av författning
(t,ex. tingsrättsinstruktionen), arbetsordning eller interna instruktioner och
föreskrifter som gäller för vederbörande domstol. Att någon skyldighet inte
föreligger för tjänsteman att ta emot handling utom tjänsten, t.ex. under
fritiden i sin bostad, är uppenbart. När det är fråga om postförsändelser
likställs med själva handlingen avi om betald postförsändelse i vilken
handlingen är innesluten. En avi om lösenbelagd försändelse medför däremot
inte att handlingen anses inkommen. Med avi om postförsändelse likställs
meddelande från televerket till behörig tjänsteman att telegram till
myndigheten anlänt till telegraf anstalt. Liksom när det gäller mottagande av
handling gäller att meddelande om telegram inte får lämnas utom tjänsten om
tjänstemannen inte själv är beredd att ta emot meddelandet.
Den
nu berörda huvudregeln bör, som föreslagits i promemorian, kompletteras med
samma tolkningsregel som de förvaltningsrättsliga lagarna. Kan det antas att
handling eller avi om denna viss dag avlämnats i rättens kansli eller funnits
tillgänglig för rätten på posten, skall den anses ha kommit in den dagen, om
den kommit behörig tjänsteman tUlhanda närmast följande arbetsdag. Beträffande
den närmare innebörden av bestämmelsen kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag
anfört i motiven till FL (prop, 1971:30 s,370). Till förekommande av
missuppfattning vUl jag dock i anslutning tUl vad som anförts under
remissbehandlingen av promemorian göra ett par klarlägganden, För att det skall
ku nna antas att handling eller avi har funnits tiUgänglig för rätten på
postanstalt viss dag fordras att det inte är osannolikt att handlingen eller
avin den dagen blivit tUlgänglig för myndigheten i den meningen att den då
blivit insorterad i rättens postbox eller postfack. Det avgörande är således
inte tidpunkten för handlingens eller avins ankomst till postanstalten utan
tidpunkten för insorteringen i postboxen eller postfacket. Däremot bör det inte
tillmätas någon betydelse huruvida vid
Prop.
1973:30 81
insorteringsögonblicket
domstolen faktiskt ägde tillträde eller ej till den lokal där postboxen eller
postfacket finns.
Jag vill i detta sammanhang understryka att det
endast är frågan om vilken dag en handling skall anses inkommen som behandlas i
lagrummet. Däremot anger paragrafen inte vilken tidpunkt på dagen som en
handling skall anses ha kommit in. Om det i författning eller enligt beslut av
myndigheten angetts viss tid på dagen då en handling skall vara inkommen torde
som regel få krävas att handlingen eller avi därom kommit myndigheten tillhanda
före den bestämda tidpunkten.
Som påpekats av ett par remissinstanser medför de
nu föreslagna ändringarna i 33 kap, RB att rätten ibland inte kan avgöra om
viss rättshandling företagits förrän en dag efteråt. En annan följd är att
rätten någon gång kan vara nödsakad att godta en handling som lämnats in under
natten även om det är omöjligt att avgöra om den lämnats efter klockan 24.00
eller dessförinnan. Jag kan dock inte finna att några nämnvärda olägenheter
skulle vara förenade med en sådan ordning. Att prövningen huruvida vade-eller
missnöjesanmälan rätteligen gjorts kan få anstå till påföljande dag synes
knappast medföra några större problem, 1 det av en remissinstans nämnda
exemplet angående prövning av frågan om åtal mot häktad väckts inom utsatt tid
kan ju rätten lätt eliminera ovissheten genom att bestämma viss tid på dagen då
åtal senast skall väckas. Skulle tvekan råda kan rätten sätta sig i förbindelse
med åklagaren på telefon. Inte heller när den ifrågavarande tidsfristen är
förenad med förlust av materiell rätt som t.ex. vissa fall av
specialpreskription, där talan måste väckas inom viss tid, anser jag någon
olägenhet behöva uppkomma av den föreslagna ordningen. Att en part därigenom
någon gång i praktiken kan komma i åtnjutande av en dags förlängning av tiden i
förhållande till vad som nu gäller får accepteras.
Jag delar lagberedningens åsikt att den föreslagna
bestämmelsen som regel inte lämpar sig för en analogisk tillämpning på privata
meddelanden.
Lagberedningen har påpekat att en handling som
skall ha kommit in senast vid visst muntligt sammanträde kan ha kommit in till
postanstalt i vederbörlig tid utan att likväl kunna beaktas vid förhandlingen,
I ett sådant fall får fristen anses gå ut vid den tidpunkt då sammanträdet
avslutas. Endast handling eller avi som dessförinnan anlänt till rätten torde
som tidigare framhållits i sådant fall kunna anses inkommen i rätt tid.
Det av ett par remissinstanser anmärkta
förhållandet att inskrivningsdag enligt 3 § inskrivningskungörelsen (1971:784)
slutar klockan 12.00 ger mig anledning att understryka att den föreslagna
bestämmelsen i 33 kap. 3 § RB över huvud inte är tillämplig där det fastställts
viss bestämd tid på dagen då en handling senast skall vara ingiven.
I enlighet med promemorian föreslås slutligen att
det som ett tredje stycke i paragrafen tas in en bestämmelse att telegram eller
annat meddelande som inte är undertecknat skall bekräftas av avsändaren genom
6
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr30
Prop. 1973:30 82
undertecknad handling, om rätten begär det. Huruvida
bekräftelse skall infordras får alltså prövas av domstolen från fall till fall.
I vissa fall, t.ex, stämningsansökan eller vadeinlaga där undertecknande är
uttryckligen föreskrivet i lag, är naturligtvis bekräftelse ovillkorligen
erforderlig. Efterkommer part inte föreläggande att bekräfta telegram eller
annat meddelande får det betraktas som en visserligen inkommen men inte
underskriven handling, med de konsekvenser t,ex, avvisning av talan som kan
följa därav. Ett undantag från möjligheten att i efterhand bekräfta en inte
undertecknad handling är dock vade- eller missnöjesanmälan (jfr 12 kap. 9 §
andra stycket RB). I sådana fall skall ju rätten genast pröva huruvida anmälan
rätteligen gjorts (50 kap, 1 § resp, 49 kap, 4 § RB), och något utrymme för ett
föreläggande om komplettering med undertecknad handling finns därför i regel
inte. En annan sak är att något formkrav inte uppställts när det gäller sådan
anmälan varför rätten i och för sig är oförhindrad att godta den inte
undertecknade handlingen om tillfredsställande garantier för dess riktighet
kan nås, t,ex. genom telefonkontroH hos den uppgivne avsändaren eller liknande.
7.9 Fullföljdsinlaga tiU fel instans
I promemorian föreslås att
fullföljdsinlaga, som av misstag skickats till överrätten i stället för till
den domstol som meddelat det överklagade avgörandet, skall godtas som inkommen
i rätt tid. Förslaget har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Också
enligt min mening är en sådan reform motiverad. Härigenom förhindras att den
för domstolarna rationella men för parterna f örviUande regeln att inlagan
riktas till överrätten men ges in till beslutsinstansen leder till
rättsföriuster för enskilda. Att den ifrågasatta ordningen, som en
remissinstans fruktar, skulle komma att systematiskt missbrukas genom att
partsombud skulle ta för vana att alltid sända fullföljdsinlagor till
överrätten bör enligt min mening knappast befaras. Jag vill i sammanhanget
anmärka att domstolarna vid meddelande av fullföljdshänvisning naturligtvis
endast skall ange det normala sättet för fullföljd av talan.
Det bör måhända påpekas att de
föreslagna bestämmelserna endast tar sikte på det fallet att parten av misstag
sänder fullföljdsinlagan till den överrätt som har att pröva hans talan. En
part som enligt lag och meddelad fullföljdshänvisning har att fullfölja talan i
t,ex, Svea hovrätt kan alltså inte få tillgodoräkna sig att inlagan inom
fullföljdstiden kommit någon annan hovrätt tillhanda.
Från ett par håll har anförts att
den föreslagna bestämmelsen skulle kunna leda till missförstånd när det gäller
vadeanmälan, och en remissinstans har förordat att också en till hovrätten
felsänd vadeanmälan skulle godtas, om den kommit hovrätten tillhanda inom en
vecka från det underrättens dom
Prop. 1973:30 83
gavs. Risken för missuppfattning vid anmälan av vad är
enligt min mening överdriven. Vad som kan vara förvillande i fråga om vadeinlaga,
nämligen att inlagan ges in och ställs till olika domstolar, har inte någon
motsvarighet beträffande vadeanmälan som både görs hos och riktas till
underrätten. Härtill kommer att sådan anmälan skall prövas genast av
underrätten, 1 likhet med promemorian anser jag därför att möjlighet att godta
felsänd vadeanmälan inte bör införas. Att vid fullföljd till högsta domstolen
godta också till statsdepartement insänd inlaga finner jag inte heller
påkallat.
Jag föreslår att 50 kap, 3 §, 51
kap, 3 §, 52 kap, 2 §, 55 kap, 3 § och 56 kap, 3 § kompletteras med en
bestämmelse enligt vilken fullföljdsinlaga som kommit överinstansen tillhanda
inom den för fullföljden stadgade tiden skall anses inkommen i rätt tid.
Som framhållits under
remissbehandlingen bör motsvarande lagändring vidtas också i 204 och 217 §§
utsökningslagen.
Som påpekas i promemorian medför de föreslagna
bestämmelserna vissa praktiska konsekvenser för domstolarna vid utfärdande av
lagakraftbevis. Skyldighet bör införas för överrätt som tar emot
'feladresserad' inlaga att omedelbart per telefon eller telegram meddela
vederbörande underrätt om att talan fullföljts. En uttrycklig föreskrift att
inlagan skall vidarebefordras till rätt domstol synes också lämplig.
Erforderliga bestämmelser härom kan meddelas av Kungl, Maj:t, Att i författning
ange när lagakraftbevis kan utfärdas anser jag däremot inte nödvändigt.
Uppenbarligen medför den här föreslagna bestämmelsen, liksom f ,ö, den nya
bestämmelsen i 33 kap, 3 § om när handling skall anses inkommen, att
lagakraftbevis inte kommer att kunna meddelas fullt lika snabbt som hittills.
Ehuru någon generell skyldighet därom inte kan anses föreligga är det givetvis
inget som hindrar att underrätt, om part eller annan av särskild anledning har
brådskande behov av lagakraftbevis, tar kontakt med hovrätten för att
kontrollera att någon fuUföljdsinlaga inte kommit dit,
7.10 Ränta på rättegångskostnad
Promemorians förslag att utdömd
ersättning för rättegångskostnad skall löpa med ränta har i sak biträtts av
remissinstanserna. De flesta av dem, bl.a. köplagsutredningen, delar också den
i promemorian uttryckta uppfattningen att frågan kan lösas separat utan hinder
av att bestämmelserna om dröjsmålsränta i allmänhet fortfarande utreds. Även
enligt min mening bör denna lätt avgränsade fråga kunna lösas för sig. Någon
anledning att avvakta en eventuell framtida lagstiftning om dröjsmålsränta
finns inte.
Som påpekats under
remissbehandlingen är en bestämmelse om ränta på rättegångskostnadsersättning
närmast av materiell karaktär. Den bör därför tas in i 18 kap, 8 § RB som
innehåller reglerna om vilka slag av kostnader som skall vara ersättningsgilla.
Som anförs i promemorian bör räntan löpa från beslutets dag tUl dess betalning
sker. Med anledning av vissa uttalanden under remissbehandlingen vill jag
framhåUa att utgångspunkten för
Prop. 1973:30 84
ränteberäkningen
är avgörandet i den instans där kostnaden uppkommit. Om t,ex, hovrätt med
ändring av underrättens dom i huvudsaken ålägger den tappande parten att utge
ersättning för kostnader i både underrätt och hovrätt, skall alltså ränta på
underrättskostnaden löpa från underrättens dom och ränta på hovrättskostnaden
från hovrättens dom. Motsvarande gäller naturligtvis om hovrätten utan ändring
i huvudsaken höjer ett i underrätten nedsatt arvode.
Om part tilldöms kostnadsersättning, bör ränta därå
alltid utgå. Någon diskretionär rätt för domstolen att efter skälighet
underlåta att döma ut ränta bör inte finnas. Det kan inte anses behövligt, att
part framställer särskilt yrkande för att erhålla ränta. Bestämmelserna i 18
kap. 14 § första stycket RB bör ändras i enlighet härmed.
När det gäller själva räntefoten har promemorians
förslag, 6 procent, biträtts av det övervägande flertalet av remissinstanserna.
Bl,a, har köplagsutredningen anslutit sig därtill. Även enligt min mening bör
räntefoten åtminstone tills vidare fastställas till 6 procent. Som
köplagsutredningen anfört kan räntefoten komma att få jämkas i samband med en
eventuell framtida lagstiftning om dröjsmålsränta,
I enlighet med det anförda föreslår jag att det som
ett nytt tredje stycke i 18 kap. 8 § tas in en bestämmelse att ersättning för
rättegångskostnad skall innefatta även ränta efter 6 procent från dagen då
målet avgöres till dess betalning sker.
En speciell konsekvens av den nu föreslagna
bestämmelsen bör uppmärksammas. Enligt paragrafens andra stycke skall s,k.
inkasso-kostnad ersättas på samma sätt som rättegångskostnad. De materiella
bestämmelserna om sådan ersättning återfinns inte i RB utan i en särskild
kungörelse (1971:319) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om
betalningsföreläggande. Det är dock uppenbart att bestämmelsen om ränta bör
gälla också den del av parts sammanlagda kostnad i rättegång som utgörs av
inkassokostnad,
I lagsökningsmål gäller enligt 15 §
lagsökningslagen (1946:808) RB:s bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål.
Bestämmelser om kostnad i mål om betalningsföreläggande finns i den tidigare
nämnda kungörelsen (1971:319), Enligt min mening är det inte påkallat att
införa någon bestämmelse om ränta på kostnadsersättning i mål om lagsökning
eller betalningsföreläggande. Kostnaden i dessa mål uppgår till måttligt belopp
och den ränta som skulle kunna bli aktuell är blygsam. Att komplicera
handläggningen och i synnerhet verkställigheten av dessa ytterst talrika mål
(mera än 50.000 lagsökningsmål och 150.000 mål om betalningsföreläggande
åriigen) kan inte vara motiverat. Därtill kommer att lagstiftningen om summarisk
betalningsprocess f.n. är föremål för översyn inom justUie-departementet (jfr
Ds Ju 1972:20). Jag föreslår därför att i hänvisningen till RB i 15 §
lagsökningslagen görs undantag för bestämmelsen om ränta på kostnadsersättning.
Prop.
1973:30 85
Den föreslagna bestämmelsen om ränta på
rättegängskostnadsersättning får betydelse också vid tillämpningen av
rättshjälpslagen (1972:429). Enligt denna lag gäller som princip att den som
söker allmän rättshjälp själv skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen med
visst belopp som fastställs av rättshjälpsnämnden, 1 den mån kostnaderna för
rättshjälpen överstiger bidraget betalas de av staten. Bestämmelse i lag om
parts rättegångskostnad äger tillämpning i fråga om kostnaderna för
rättshjälpen. Motpart eller annan som enligt allmänna kostnadsregler skulle ha
varit skyldig att ersätta den som haft rättshjälp för rättegångskostnad skall i
stället åläggas att utge ersättningen till statsverket (31 §), När den
rättsliga angelägenheten avslutats skall rättshjälpsnämnden göra avräkning med
den som haft rättshjälp (30 §), Härvid skall ersättning som motpart eller annan
betalat till statsverket utges till den som haft rättshjälp i den mån
ersättningen överstiger kostnaderna minskat med vad som erlagts i
kostnadsbidrag (33 §), Bestämmelsen innebär alltså att den som haft rättshjälp
får ersättning för sin kostnad först sedan statsverket har fått full ersättning
för sina kostnader. En konsekvens av den nu föreslagna regeln i 18 kap, 8 § RB
om ränta på kostnadsersättning blir att återbäring enligt rättshjälpslagen av
ko.stnadsbidrag kan ske först sedan statsverket fått täckning för såväl sina
kapitalkostnader som sina ränteanspråk.
Ränta på ersättning för rättegångskostnad bör utgå
i brottmål endast i mål vari målsägande ensam för talan (jfr 31 kap, 11 § RB),
7,
// Ersättning för kostnad som uppkommU före rättegången
När det gäller frågan om ersättning för
förlikningsförhandlingar före rättegången har, som jag tidigare nämnt, i förarbetena
och kommentaren till RB intagits en ganska restriktiv hållning. Ersättning
skall sålunda kunna utgå endast i den mån förhandlingen får betydelse för
rättegångens förberedande och talans utförande, t,ex, genom att parternas
ståndpunkter preciseras, 1 promemorian föreslås en vidsträcktare
ersättningsrätt avseende förlikningsverksamhet. Syftet med förslaget är att
stimulera tvistande parter att söka lösa sina meningsskiljaktigheter genom
förhandlingar. För egen del vill jag erinra om att jag redan tidigare (prop,
1972:4) uttalat min anslutning till den tanke som ligger bakom promemorians
förslag. Några invändningar mot förslagets ändamål har inte heller framkommit
under remissbehandlingen av promemorian. Några remissinstanser menar dock att
promemorians förslag är onödigt eftersom dess syfte redan skulle vara
tillgodosett genom en liberal rättstillämpning, I vad mån så är fallet är
vanskligt att säga. Antagligen förhåller det sig ofta så att partsombud på ömse
sidor tar upp även rent förlikningsarbete i sina kostnadsräkningar utan att
närmare ange arbetets art eller anmärka på motpartens anspråk. Den
remissinstans som borde vara mest insatt i ämnet.
Prop. 1973:30 86
nämligen advokatsamfundet, har över huvud inte berört
ämnet. Med hänsyn till uttalandena i lagkommentaren har jag dock svårt att tro
att någon fast praxis av angiven innebörd föreligger, i synnerhet som
vägledande prejudikat saknas. Det är för övrigt inte helt tilltalande att en
lagbestämmelse tillämpas på annat sätt än som har förutsatts vid dess
tillkomst.
Mot den nu skisserade bakgrunden
anser jag i likhet med promemorian att en uttrycklig bestämmelse i ämnet bör
införas i RB, Härigenom blir det klarlagt att uttalandena i kommentaren till RB
inte längre är auktoritativa. Bestämmelsen bör tas in i 18 kap, 8 § RB, Som jag
anförde i samband med rättshjälpsreformen (prop, 1972:4 s,353) är en sådan
ordning ocksä av värde i rättshjälpssammanhang. Enligt rättshjälpslagen kan
rättshjälp utgå för såväl processuellt som utomprocessuellt biträde. Ersättning
för den processuella rättshjälpen bestäms av domstol medan ersättning i övrigt
fastställs av rättshjälpsnämnd. Denna ordning innebär att frågan om ersättning
för rättshjälp i ett och samma ärende ibland kan komma att handläggas av olika
organ. Med den nu föreslagna ordningen vinns att frågan om ersättning för
rättshjälp i samma ärende i görligaste mån bedöms samlat av en myndighet. Också
i ett annat avseende inverkar rättshjälpsreformen på behovet av en
lagbestämmelse. Enligt rättshjälpslagen utgår rättshjälp i ett vida större
antal fall än som hittills varit möjligt enligt lagen om fri rättegång (jfr
prop, 1972:4 s,220 och s,303). Som jag nyss nämnde är det domstol som har att
fastställa ersättning för processuell rättshjälp på motsvarande sätt som f,n,
gäller ersättning vid fri rättegång. Domstolarna kommer alltså i ett betydande
antal fall få anledning att ta ställning till frågan om viss kostnad är
ersättningsgill eller ej och parternas möjligheter att som f ,n. i praktiken
disponera däröver blir i motsvarande mån mindre. Det kan påpekas att hithörande
frågor synes ha ställts pä sin spets.endast vid tillämpning av lagen om fri
rättegång.
Promemorian innehåller det
förslaget att förhandling angående fråga som är av omedelbar betydelse för
partens talan skall betraktas som åtgärd för rättegångens förberedande. Kostnad
för förhandlingen blir därmed enligt 18 kap. 8 § RB att betrakta som rättegångskostnad.
Den föreslagna regeln klargör att kostnad för
förlikningsförhandling rörande fråga varom parterna tvistar i målet blir
ersättningsgill som rättegångskostnad, även om förhandlingen inte kan anses ha
haft någon nämnvärd betydelse för rättegångens förberedande och talans
utförande. Så långt har förslaget inte mött några invändningar under
remissbehandlingen. Även jag anser att en sådan utvidgning av
rättegångskostnadsreglernas tillämpningsområde är lämplig,
I promemorian uttalas vidare att
den föreslagna regeln innebär den viktiga begränsningen att förhandling
angående fråga där part före rättegången frånfallit sitt ursprungliga yrkande
inte skall kunna föranleda ersättning för rättegångskostnad.
Prop,
1973:30 87
Denna avvägning har mött viss kritik från
remissinstanserna. Det har sålunda gjorts gällande att förslaget är alltför
restriktivt och att rättstillämpningen redan f.n,, trots uttalandena i
lagkommentaren, är väl så liberal när det gäller att medge ersättning för
förlikningsarbete. Särskilt i vissa familjerättsliga mål skulle den föreslagna
ordningen kunna framstå som obillig.
Enligt min mening har de anförda synpunkterna
berättigande. Utgångspunkten bör visserligen såsom anförs i promemorian
vara att fråga där förlikning träffats inte bör beaktas i kostnadshänseende i
rättegång om andra tvistefrågor, även om frågorna hör till samma frågekomplex.
Det är ju utgången i själva rättegången som är avgörande för hur
rättegångskostnaderna skall fördelas. En alltför generös hållning när det
gäller att betrakta kostnad för förprocessuella förhandlingar som
ersättningsgill rättegångskostnad skulle i viss mån kunna inkräkta på
grundtankarna bakom RB:s kostnadsbestämmelser. Emellertid bör utrymme finnas
att i viss utsträckning ersätta förhandlingskostnad som rättegångskostnad även
när förhandlingen rört fråga som inte direkt omfattas av yrkandena i målet och
grunderna för dem. En förutsättning bör dock vara att den utredning som görs
och de uppgörelser som träffas har omedelbart samband med rättegången och har
direkt betydelse för denna. Vad som från domstolshåll har anförts under
remissbehandlingen och vad som framgår av de i det föregående återgivna
rättsfallen rörande tillämpningen av lagen om fri rättegång i vissa
familjerättsliga mål motiverar en relativt liberal rättstillämpning av nu
angiven innebörd. Enligt min mening är en sådan rättstillämpning väl förenlig
med den i promemorian föreslagna regeln att förlikningsförhandlingen skall ha
gällt fråga som är av omedelbar betydelse för parts talan.
Vid en förhandling kan exempelvis ha diskuterats
fråga där parterna kommit överens och som just till följd härav inte behöver
bli föremål för talan. Även om frågan inte omfattas av själva yrkandena i målet
kan förhandlingens resultat dock ha varit av avgörande betydelse för hur talan
utformats. Vissa fakta kan sålunda ha blivit uteslutna från processen och
rättegången kan ha förenklats. Förhandlingarna i ett skilsmässoärende kan t,ex.
gälla frågor om äktenskapsskillnad, vårdnad, umgängesrätt, underhåll, rätten
till bostaden, bodelning, m.m. Till följd av en vid förhandlingarna träffad
överenskommelse avstår part från att fullfölja sin ursprungligen tänkta talan,
och målet kan begränsas till någon enstaka tvistefråga. Även om förhandling i
exemplet rört frågor som ligger utanför den i rättegången anhängiggjorda talan
och som delvis bodelningen inte ens kunnat föras in i målet kan det likväl
ibland framstå som rimligt att anse förhandlingen ha rört frågor av så
avgörande betydelse för partens slutliga utformning av talan att kostnaden för
förhandlingen i dess helhet bör anses som rättegångskostnad (jfr prop. 1972:4
s. 337 och Ju U 1972:12 s. 31 ff).
Prop. 1973:30 88
Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att det
till 18 kap. 8 § RB fogas en bestämmelse av innehåll, att förhandling för
biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan skall
anses som åtgärd för rättegångens förberedande. Bestämmelsen bör gälla också
förhandling som ägt rum före ikraftträdandet. Någon särskild
övergångsbestämmelse synes därför inte påkallad.
Det bör understrykas att det föreslagna tillägget
endast utgör en exemplifiering av begreppet rättegångens förberedande. Som
framgår av redogörelsen för förarbetena till RB kan emellertid även åtskilliga
andra åtgärder före rättegängen vara ersättningsgilla som rättegångskostnad.
Någon ändring härvidlag är inte avsedd,
7.12 Domförhet
i mål om konkursarvoden
I mål om bestämmande av arvode tiU rättens
ombudsman och förvaltare enligt 85 § KL krävs en sammansättning med tre
lagfarna domare. Vid tingsrätter med en eller två lagfarna domare har detta i
flera fall lett till att handläggningen av arvodesmäl kommit att fördröjas.
Promemorians förslag att tingsrätt vid prövning av arvodesmäl skall vara domför
med en lagfaren domare har genomgående hälsats med tillfredsställelse av remissinstanserna.
Även enligt min mening är en sådan reform motiverad. Jag vill dock samtidigt
understryka vad som påpekas i promemorian och flera remissyttranden, nämligen
att mera omfattande och krävande mål aUtjämt bör handläggas i ordinär
sammansättning.
Jag föreslår att det undantag som i 211 § första
stycket KL gjorts för mål om egendomsavträde utsträcks att gälla också mål om
arvodesprövning. Den föreslagna regeln bör gälla handläggningen av arvodesmål
efter lagens ikraftträdande även om framställning om arvode gjorts tidigare.
Någon övergångsbestämmelse erfordras därför inte.
Det har under remissbehandlingen ifrågasatts att
införa motsvarande domförhetsregel beträffande vissa likvidationsärenden enligt
aktiebolagslagen (1944:705). Med anledning härav vill jag nämna att det f.n.
inom justitiedepartementet pågår arbete med en reformerad aktiebolagslagstiftning
pä grundval av bl.a. aktiebolagsutredningens betänkande (SOU 1971:15) Förslag
till aktiebolagslag m.m. Enligt min mening bör den aktualiserade
domförhetsfrågan lämpligen övervägas i det sammanhanget.
7.13 Sjuksköterskas
vittnesplikt
Verksamheten inom sjukvården är av sådan natur att
i synnerhet läkare och sjuksköterskor men även annan vårdpersonal i stor
utsträckning får motta förtroenden från patienter och deras närstående. Under
sin verksamhet kommer vårdpersonalen också ofta att göra iakttagelser
Prop.
1973:30 89
rörande förhållanden som för den enskilde framstår som
strängt personliga. För allmänhetens förtroende för sjukvården är därför
bestämmelserna om tystnadsplikt för läkare, sjuksköterska och annan
vårdpersonal av stor vikt. Bestämmelserna om tystnadsplikt är desamma för
läkare och sjuksköterska. Bestämmelserna om tystnadsplikt kompletteras av
bl,a, reglerna i 36 kap, 5 § andra stycket RB enligt vilka vissa kategorier av
medicinalpersonal, bl,a, läkare, uttryckligen undantas från den eljest
stadgade vittnesplikten. Undantaget gäller dock inte sjuksköterska, om hon inte
är att anse som biträde ät läkare,
1 sin framställning har sjuksköterskeföreningen gjort
gällande att det är en brist att den enligt sjuksköterskereglementet stadgade
tystnadsplikten för sjuksköterska inte motsvaras av något undantag från
skyldigheten att vittna vid domstol. Föreningen har därför hemställt att det i
uppräkningen av yrkeskategorier i 36 kap, 5 § andra stycket RB görs tillägg
också för sjuksköterska. Framställningen har biträtts av remissinstanserna.
Som påpekats under remissbehandlingen torde visserligen
det alldeles övervägande flertalet sjuksköterskor redan enligt nuvarande
bestämmelser vara undantagna från vittnesplikt. Den praktiska betydelsen av den
ifrågasatta lagändringen är måhända därför inte alltför stor. Oavsett detta får
det emellertid enligt min mening anses vara av intresse från principiell
synpunkt att reglerna om vittnesplikt på samma sätt som reglerna om
tystnadsplikt är lika för läkare och sjuksköterskor. Båda dessa grupper av
vårdpersonal har ju, låt vara på skilda nivåer, funktioner som gör att de
kommer i kontakt med och får kännedom om andra människors förhållanden. Som
anmärkts under remissbehandlingen kan dessutom utvecklingen inom sjukvården
komma att leda till ändrad fördelning av arbetsuppgifter och
ansvarsförhållanden mellan de båda kategorierna. Sedan sjuksköterskorna numera
utgör en klart avgränsad yrkeskategori torde något tekniskt hinder inte
föreligga mot den ifrågasatta lagändringen. 1 enUghet med det anförda föreslår
jag därför att sjuksköterska förs in bland de kategorier yrkesutövare som
enligt 36 kap. 5 § andra stycket RB är särskilt undantagna från vittnesplikt.
8 Hemställan
I enlighet med det anförda har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till
1,
lag om ändring
i rättegångsbalken,
2,
lag om ändring
i lagsökningslagen (1946:808),
3,
lag om ändring
i utsökningslagen (1877:31 s,l),
4,
lag om ändring
i konkurslagen (1921:225),
5,
lag om ändring
i rättshjälpslagen (1972:429),
6,
lag om ändring
i lagen (1961:262) om försäkringsdomstol.
Prop. 1973:30 90
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 2.
Jag hemställer, att lagrådets yttrande över
lagförslagen inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen,
Ur protokollet: BrUta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Bilaga 1 Promemorians förslag
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken,
dels att 4 kap. 1 och 13 §§, 5 kap. 6 och 8 §§,9 kap, 5 §,
17 kap. 9 §, 18 kap.
8 och 14 §§,30 kap, 7 §,33 kap, I och 3 §§,50 kap. 3 §,51
kap, 3 §,52 kap,
2 §, 55
kap, 3 § och 56 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 5 kap, skall införas en ny bestämmelse, 10 §,
av nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava
avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Lagfaren domare skall vara svensk
medborgare och hava fyllt tjugufem år samt hava avlagt för behörighet till
domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Den som ej uppnått denna ålder må
dock utan hinder därav utöva domarämbete i den begränsade omfattning Konungen
bestämmer.
Ej må den utöva domarämbete, som är omyndig eller i
konkurstillstånd. Om kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av
domarämbete förordnar Konungen,
4 kap, 13 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Domare vare jävig att handlägga mål:
1, Om han själv är part eller eljest
har del i saken eller av dess utgång
kan vänta synnerlig nytta eller
skada;
2. om han med part är eller vant
gift eller är trolovad eller är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap
eller svågerlag eller är syskon eller är
i den släktskap, att den ene är
avkomling till den andres syskon
eller att de äro syskonbarn, elleridet
svågerlag, att den ene är eller vant
gift med den andres syskon eller
syskons avkomling eller med någon,
Domare vare jävig att handlägga mål:
1, Om han själv eller hans maka,
föräldrar, barn, syskon eller annan
honom närstående är part eller eljest
har del i saken eller kan vänta syn
nerlig nytta eller skada av dess
utgång;
2. om han eller någon honom
närstående är ställföreträdare för
pan eller för någon som eljest har del
i saken eller kan vänta synnerlig
nytta eller skada av dess utgång,
eller är ledamot av styrelsen för
bolag, förening, stiftelse eller lik
nande samfund eller inrättning som
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1948:71 =
Senaste lydelse 1971,875,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
från vilkens syskon den andre härstammar;
3.
om han
tiU någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta
eller skada, står i förhåUande, som avses i 2;
4.
om han
eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare eller god man för
part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen för
bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,
som är part, eller, då kommun eller annan sådan menighet är part, är ledamot av
nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;
5.
om han
eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har del i saken eller
av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som
avses i 4;
6.
om han är parts
vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig;
7.
om han i annan
rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller
hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed;
8.
om han i saken
såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part eller vittnat eller
varit sakkunnig; eller
9.
om eljest
särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet tUl hans
opartiskhet i målet.
saken
sålunda angår, eller, om saken angår kommun eller annan menighet, är ledamot av
nämnd eller styrelse som handhar förvaUningen av den angelägenhet målet rör;
3.
om han är parts
vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig;
4.
om han i annan
rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller
hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed;
5.
om han i saken
såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part eller vittnat eller
varit sakkunnig; eller
6.
om eljest
särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans
opartiskhet i målet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 kap.
6§»
Är part, vittne eller annan, som Behärskar part, vittne eller annan
skaU höras inför rätten, ej mäktig som skaU höras
inför rätten ej
svenska språket, må tolk anlitas att svenska språket,
skaU rätten anlita
biträda rätten. tolk. Rätten må även i annat faU
vid
Senaste lydelse 1968:193,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Finnes vid rätten allmän tolk för
det språk, varom är fråga, skall han anlitas, 1 annat fall förordne rätten
lämplig person att i målet biträda som tolk; rätten äge ock hos länsstyrelsen
påkalla biträde för tolks erhållande.
Föreslagen
lydelse
behov anlita tolk, när den har att göra med någon som ej
behärskar svenska språket.
Finnes vid rätten allmän tolk för
det språk, varom är fråga, skall han anlitas, 1 annat fall förordne rätten
lämplig person att i målet biträda som tolk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Är den som skall höras allvarligt
hörsel- eller talskadad, må ock tolk anlitas att biträda rätten.
Ej må den anlitas som tolk, vilken
till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans
tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.
Om anställande av allmän tolk så
ock om anlitande av tolk, då den som skall höras är allvarligt hörsel- eller
talskadad, meddelas bestämmelser av Konungen,
8§'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till allmän tolk så ock till tolk för den som är
allvarligt hörsel- eller talskadad utgår ersättning enligt vad därom är
särskilt stadgat. Annan tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt
gottgörelse för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt; i
brottmål, vari åklagare för talan, skaU ersättningen gäldas av statsverket.
TUI allmän tolk så ock till tolk för den som är allvarligt
hörsel- eller talskadad utgår ersättning enligt vad därom är särskilt stadgat.
Annan tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt gottgörelse för kostnad
och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt, / brottmål, vari allmän
åklagare för talan, och i tvistemål, där saken är sådan att förlikning därom
icke är tillåten, skaU ersättningen gäldas av statsverket. Om det prövas
skäligt må även i annat fall förordnas att ersättning till tolk skall stanna å
statsverket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1968:193.
10 §
Part äger rätt att taga del av det
som tillförts målet med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket
lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma aUmänna handlingar
eller av denna paragraf.
Rätten må vägra att lämna ut annat
material än allmän handUng under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda
lagrum gäller beträffande allmän handling. Läm-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
94
opaginerad Kontrollera mot PDF
nas sådant material ut, skaU rätten, om det behövs,
göraförbehåU ifråga om användandet.
Har rätten vägrat att lämna ut
handling eller annat som tillförts målet, skaU rätten på annat sätt upplysa
parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för att han skall kunna
taga tiU vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse
som föranlett vägran att lämna ut materialet. Rätten skaU vid behov förordna
att den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
9 kap,
5§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen
eller tager fotografi i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som
meddelats till ordningens upprätthållande, eller som muntligen vid
sammanträde eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt eller eljest
kränker domstolens värdighet, straffes med böter.
Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen
eller tager fotografi i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som
meddelats till ordningens upprätthållande, eller som vid sammanträde eller i
rättegångsskrift uttalar eller eljest beter sig otillbörligt, straffes med
böter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
17 kap. 9§'
Innan dom beslutas, skall överläggning hållas.
Då huvudförhandling ägt rum, skall
samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske,
dom beslutas och avkunnas. Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för
domens beslutande eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen
skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas
inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen,
skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att
den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall
underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.
Vad nu sagts om måls avgörande
efter huvudförhandling gälle ock, dä mäl avgöres vid sammanträde för muntlig
förberedelse.
Avgöres eljest mål utan
huvudförhandling, skall, sä snart ske kan, överläggning hållas samt domen
beslutas, skriftligen avfattas och meddelas, Meddelandet skall ske genom att
domen hålles tillgänglig ä rättens kansli.
' Senaste lydelse 1969:244,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Underrättelse
om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas till parterna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avkunnande av dom må ske genom återgivnade av domskälen
och slutet jämte meddelande av fullföljdshänvisning.
Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen
och slutet samt skiljaktig mening, om sådan förekommit, jämte meddelande av
fullföljdshänvisning. Meddelas dom genom att hållas tillgängUg å rättens kansU
skaU, om skiljaktig mening förekomma, handling som återger denna biläggas
domen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara
kostnaden för rättegängens förberedande och talans utförande jämte arvode
till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande
av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan
i anledning av rättegången.
Ersättning för rättegångskostnad
skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans
utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen
varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå
för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Som åtgärd för
rättegångens förberedande anses förhandling angående fråga, som är av
omedelbar betydelse för partens talan.
Inkassoåtgärd som vidtagits före
rättegången ersattes som rättegångskostnad. Ersättning för sådan kostnad utgår
enligt bestämmelser som Konungen meddelar,
14 § Part, som vill erhålla ersättning för
rättegångskostnad, skall, innan handläggningen avslutas framställa yrkande
därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter
tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt; dock må part, även om yrkande
ej framställts, erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga
belsut.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut
angående rättegångskostnaden sä ock i fråga, som avses i 13 § första stycket.
Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde,
skall arvodets belopp angivas.
Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut
angående rättegångskostnaden så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket.
Rätten äge förordna, att å fastställd ersättning för rättegångskostnad skall
utgå ränta efter sex procent till dess betalning sker. Ingår i ersättning för
rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp
angivas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1971:317,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
30 kap, 7§'
Innan dom beslutas, skall
överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten, framställe ordföranden saken och
vad lag stadgar därom.
Då huvudförhandling ägt rum, skall
samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske,
dom beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande
oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock,
om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den
tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter
förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall den
avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles
tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas
om tiden och sättet för domens meddelande.
Avgöres mål utan huvudförhandling,
skall, så snart ske kan, överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen
avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålles tillgänglig
ä rättens kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma
dag avsändas till parterna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet
och skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.
Avkunnande av dom må ske genom
återgivande av domskälen och slutet samt skiljaktig mening, om sådan
förekommit, jämte meddelande av fullföljdshänvisning. Meddelas dom genom att
hållas tillgänglig å rättens kansU skall, om skiljaktig mening förekommit,
handling som återger denna biläggas domen.
När mål avgjorts, skall skriftlig underrättelse om utgången i målet
snarast givas den tilltalade. Närmare föreskrifter härom meddelas av Konungen,
opaginerad Kontrollera mot PDF
33 kap, 1 §
Ansökan, anmälan eller annan inlaga
i rättegång skall innehålla uppgift å domstolen samt parternas namn, yrke och
hemvist,
/ stämningsansökan skall käranden tillika uppgiva sin
egen och, om den är honom bekant, även svarandens postadress samt de övriga
omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med parterna; har käranden
vidtalat ombud att företräda honom, skola ombudets namn och postadress
uppgivas. I
Ansökan, anmälan eller annan inlaga i rättegång skall
innehålla uppgift å domstolen samt parternas namn och hemvist.
Stämningsansökan bör tUlika innehålla uppgift å parternas
yrke, personnummer, postadress och telefonnummer samt de övriga omständigheter,
som äro av betydelse för delgivning med parterna. Skriftligt svaromål bör även
innehålla uppgift å svarandens yrke, personnummer, postadress och
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1969:101,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
skriftligt svaromål skall svaranden även uppgiva sin
postadress och de övriga omständigheter, som äro av betydelse för delgivning
med honom, saml, om han vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och
postadress.
Föreslagen lydelse
telefonnummer och de övriga omständigheter som är av
betydelse för delgivning med denne. Har part vidtalat ombud att företräda honom
bör ombudets namn, postadress och telefonnummer anges.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sker ändring i förhållande, som
part sålunda uppgivit, skall parten utan dröjsmål anmäla det till rätten.
3 § '
opaginerad Kontrollera mot PDF
Inlaga eller annan handling må tiU
rätten inlämnas genom bud eller insändas med posten i betalt brev. Handling,
som sålunda inkommer, skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen.
Handlingen skaU anses inkommen, då handUngen eller avi om försändelse, i
vilken handUngen finnes innesluten, avlämnats tiU rätten eller dess kansU.
Inlaga eller annan handling anses ha kommit in till rätten
den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen
är innesluten, anlänt till rätten eller kommit behörig tjänsteman till hända.
Underrättas rätten särskilt om att telegram till rätten anlänt till telegraf
anstalt, anses telegrammet ha inkommit redan när underrättelsen nått behörig
tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen
eller avi om denna viss dag avlämnats i rättens kansli eller funnits
tillgänglig för rätten på postanstalt, anses den ha inkommit den dagen, om den
kommU behörig tjänsteman tiU hända närmast följande arbetsdag.
Telegram eller annat meddelande som
icke är undertecknat skaU bekräftas av avsändaren genom egenhändigt
undertecknad handling, om rätten begär det.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas.
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas. Vadeinlaga, som
inkommit tUl hovrätten före vadetidens utgång, skall anses inkommen inom rätt
tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1947:616,
7 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr30
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas. Vadeinlaga, som inkommU
till hovrätten före vadetidens utgång, skaU anses inkommen inom rätt tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas.
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas. Besvärsinlaga, som
inkommit tiU hovrätten före besvärstidens utgång, skaU anses inkommen inom
rätt tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
55 kap, 3§
Finnes revisionstalan ej vara fullföljd på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, skall den av hovrätten avvisas.
Finnes revisionstalan ej vara
fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av hovrätten
avvisas. Revisionsinlaga, som inkommU tiU högsta domstolen före revisionstidens
utgång, skall anses inkommen inom rätt tid.
56 kap,
3 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av hovrätten avvisas.
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd pä föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av hovrätten avvisas. Besvärsinlaga, som inkommU
till högsta domstolen före besvärstidens utgång, skall anses inkommen inom rätt
tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973,
Prop. 1973:30 99
Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)
Härigenom förordnas, att 211 §
konkurslagen (1921:225) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
211 §'
Mål, som avses i 16,27,85,93,98, Mål, som
avses i 16,27,85,93,98,
164 eller 183 §, skall utan förbere- 164
eller 183 §, skall utan förbere
delse företagas till huvudförhand- delse
företagas till huvudförhand
ling. Utsattes målet till fortsatt eller ling.
Utsattes målet till fortsatt eller
ny huvudförhandling, äge rätten, om ny
huvudförhandling, äge rätten, om
det erfordras för att målet vid denna det
erfordras för att målet vid denna
skall kunna slutföras, förordna, att skall kunna slutföras, förordna, att
förberedelse skall äga rum, samt förberedelse
skall äga rum, samt
meddela erforderliga föreskrifter meddela
erforderliga föreskrifter
därom. Vid huvudförhandling i mål därom.
Vid huvudförhandling i mål
som avses i 16 § är rätten domför som
avses i 16 eller 85 § är rätten
med en lagfaren domare, domför med en lagfaren domare.
Mål, som avses i 109 eller 130 §,
må ej företagas till huvudförhandling, med mindre sammanträde för muntlig
förberedelse hållits. Lämna samtliga närvarande sitt samtycke därtill eller
finnes saken uppenbar, må huvudförhandlingen hållas i omedelbart samband med
förberedelsen. Hålles ej huvudförhandlingen i omedelbart samband med förberedelsen,
skall envar som närvarit och vars adress är känd erhålla särskild underrättelse
om tid och ställe för huvudförhandlingen, så framt ej besked därom lämnats
under förberedelsen.
Uteblir i mål, som avses i denna
paragraf, part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgöre
det ej hinder för målets handläggning och avgörande, om ej annat är stadgat.
Beträffande talan mot avgörande i
mål, som nu sagts, gälle vad i rättegångsbalken är stadgat om talan mot beslut
i mål, som väckts vid underrätt. Över underrätts eller hovrätts beslut,
varigenom sådan av gäldenären förd talan, som avses i 183 § tredje stycket
andra punkten, blivit bifallen, må klagan ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973,
Senaste lydelse 1969:805.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2
1 Förslag till ' remitterade förslaget
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken, de/s att
4 kap, 1, 12 och 13 §§, 5 kap, 7 och 8 §§,9 kap, 5 §, 17 kap, 9 §, 18 kap, 8
och 14 §§, 30 kap, 7 §, 33 kap, 1 och 3 §§, 36 kap, 5 §, 50 kap, 3 §, 51 kap, 3
§, 52 kap, 2 §, 55 kap, 3 § och 56 kap, 3 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 33 kap. skall införas en ny paragraf, 9 §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava
avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Lagfaren domare skall vara svensk
medborgare och hava fyllt tjugufem år samt hava avlagt för behörighet till
domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Den som ej uppnått denna ålder må
dock utan hinder därav utöva domarämbete i den begränsade omfattning Konungen
bestämmer.
Ej må den
utöva domarämbete, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Om kunskapsprov och
villkor i övrigt för utövande av domarämbete förordnar Konungen,
opaginerad Kontrollera mot PDF
De som med varandra äro eller varit gifta eller äro
trolovade eller äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller
äro syskon eller äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den
andres syskon, må ej samtidigt sitta som domare i rätten.
De som med varandra äro eller varit gifta eller äro i rätt
upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller äro i
det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller de
som eljest äro varandra närstående må ej samtidigt sitta som domare i rätten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
13 §2 Domare vare jävig att
handlägga mål:
1, Om han själv är part eller
eljest har del i saken eller av dess utgång kan
vänta synnerlig nytta eller skada;
2, om han med part är eller
varit 2, om han med part är eller varit
gift eller är trolovad eller är i rätt gift eller är i rätt upp- eller
nedstig-
' Senaste lydelse 1948:71, '' Senaste lydelse 1971:875,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen
lydelse
ande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är
i det svågeriag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
om han eljest är part närstående;
Nuvarande lydelse
upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är
syskon eller är i den släktskap, att den ene är avkomling till den andres
syskon eller att de äro syskonbarn, eller i det svågerlag, att den ene är eller
varit gift med den andres syskon eller syskons avkomling eller med någon, från
vilkens syskon den andre härstammar;
3,
om han till
någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller
skada, står i förhållande, som avses i 2;
4,
om han eller
någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare eller god man för part
eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen för bolag,
förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, som är
part, eller, då kommun eller annan sådan menighet är part, är ledamot av nämnd
eller styrelse, som handhar förvaltningen av den angelägenhet målet rör;
5,
om han eller
någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har del i saken eller av
dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som
avses i 4;
6,
om han är parts
vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig;
7,
om han i annan
rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller
hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed;
8,
om han i saken
såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part eller vittnat eller
varit sakkunnig; eller
9,
om eljest
särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans
opartiskhet i målet.
5 kap,
7§
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som anställes som allm.än tolk eller eljest
förordnas att biträda som tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter
bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag, som lämnats honom.
Den som anställes som allmän tolk
eller eljest förordnas att biträda som tolk skall inför rätten avlägga ed, att
han efter bästa förstånd skall fullgöra det uppdrag, som lämnats honom. Finnes
anledning antaga att den som förordnas att biträda som tolk skaU erhålla
ytterligare uppdrag som tolk vid domstolen, må han avlägga ed som avser även
framtida uppdrag.
Angående eds utbytande mot
försäkran på heder och samvete gälle vad om vittnesed är stadgat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till allmän tolk så ock till tolk för den som är
allvarligt hörsel- eller talskadad utgår ersättning enligt vad därom är
särskilt stadgat. Annan tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt
gottgörelse för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt; I
brottmål, variåklagare för talan, skall ersättningen gäldas av statsverket.
Till allmän tolk så ock till tolk för den som är allvarligt
hörsel- eller talskadad utgår ersättning enligt vad därom är särskilt stadgat.
Annan tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt gottgörelse för kostnad
och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt; ersättningen skaU gäldas av
statsverket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen
eller tager fotografi i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som
meddelats till ordningens upprätthållande, eller som muntligen vid sammanträde
eller i rättegångsskrift uttalar sig otiUbörligt eller eljest kränker
domstolens värdighet, straffes med böter.
Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen
eller tager fotografi i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som
meddelats till ordningens upprätthållande, dömes till böter. TUI samma straff
dömes den som muntligen inför rätten eller i rättegångsskrift uttalar sig
otillbörligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
17 kap.
9§
Innan dom beslutas, skall överläggning hållas.
Då huvudförhandling ägt rum, skall
samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske,
dom beslutas och avkunnas. Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum
fördomens beslutande eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen
skall dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas
inom två veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen,
skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att
den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall
underrättelse givas om tiden och sättet för domens meddelande.
Vad nu sagts om måls avgörande
efter huvudförhandlinggälle ock, då mål avgöres vid sammanträde för muntlig
förberedelse,
Avgöres eljest mål utan
huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning hållas samt domen
beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att
domen hålles tillgänglig å rättens kansli.
Senaste lydelse 1968:193, Senaste lydelse 1969:244,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1973:30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
103
opaginerad Kontrollera mot PDF
Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma
dag avsändas till parterna.
Avkunnande av dom må ske genom
återgivande av domskälen och slutet jämte meddelande av fullföljdshänvisning.
Har skiljaktig mening förekommit,
skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.
18 kap.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara
kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode
till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande
av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan
i anledning av rättegången.
Ersättning för rättegångskostnad
skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans
utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen
varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå
för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för
rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga
som har omedelbar betydelse för partens talan.
Inkassoåtgärd som vidtagits före
rättegången ersattes som rättegångskostnad. Ersättning för sådan kostnad utgår
enligt bestämmelser som Konungen meddelar.
Ersättning för rättegångskostnad
skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen då målet avgöres tiU
dess betalning sker.
14 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad,
skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva,
vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad,
som uppkommit vid samma rätt; dock må part, även om yrkande ej framställts,
erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.
Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad,
skall, innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva,
vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad,
som uppkommit vid samma rätt; dock må part, även om yrkande ej framställts,
erhålla ränta som avses i 8 § tredje stycket samt ersättning för utskrift av
rättens dom eller slutliga beslut.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1971:317,
Prop.
1973:30 104
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Då rätten avgör målet, meddele
rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden så ock i fråga, som avses
i 13 § första stycket. Ingår i ersättning för rättegångskostnad arvode till
ombud eller biträde, skall arvodets belopp angivas.
30 kap, 7§'
Innan dom beslutas, skall
överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten, framställe ordföranden saken och
vad lag stadgar därom.
Då huvudförhandling ägt rum, skall
samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske,
dom beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande
oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock,
om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den
tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter
förhandlingens a\ slutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall
den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den
hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse
givas om tiden och sättet för domens meddelande,
/ivgöres mål utan huvudförhandling,
skall, så snart ske kan, överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen
avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålles
tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall
senast samma dag avsändas till parterna.
Avkunnande av dom må ske genom
återgivande av domslutet och skälen jämte meddelande av fullföljdshänvisning.
Har skiljaktlig mening förekommit,
skall denna meddelas parterna på samma tid och sätt som domen.
När mål avgjorts, skall skriftlig
underrättelse om utgången i målet snarast givas den tilltalade. Närmare
föreskrifter härom meddelas av Konungen,
33 kap,
1 §
Ansökan, anmälan eller annan Ansökan, anmälan eller annan
inlaga i
rättegång skall innehålla inlaga i rättegång skall
innehålla
uppgift å
domstolen samt parternas uppgift å domstolen samt parternas
namn, yrke
och hemvist, namn och hemvist,
/ stämningsansökan skall käran- Parts första inlaga i rättegången
den tillika uppgiva sin egen och, om skall innehålla uppgift å hans per-
den är honom bekant, även svaran- sonnummer och postadress. Vidare
dens postadress samt de övriga bör angivas partens yrke ochtelefon-
omständigheter, som äro av bety- nummer samt de övriga omständig-
delse för delgivning med parterna; heter, som äro av betydelse för del
bar käranden vidtalat ombud att givning med honom. Har part vidta-
Senaste, lydelse 1969: 101,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen
lydelse
lat ombud att företräda honom, skola ombudets namn,
postadress och telefonnummer angivas.
Stämningsansökan bör tUlika
innehåUa uppgift å svaranden i de hänseenden som sägs i andra stycket.
Nuvarande lydelse
företräda honom, skola ombudets namn och postadress
uppgivas. I skriftligt svaromål skaU svaranden även uppgiva sin postadress och
de övriga omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med honom, samt,
om han vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och postadress.
Sker ändring i förhållande, som
part sålunda uppgivit, skall parten utan dröjsmål anmäla det till rätten.
3 § '
opaginerad Kontrollera mot PDF
Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom
bud eller insändas med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer,
skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses
inkommen, då handlingen eller avi om försändelse, i vilken handUngen finnes
innesluten, avlämnats tiU rätten eller dess kansU.
Inlaga eller annan handUng anses ha inkommU till rätten
den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handUngen
är innesluten, anlänt till rätlen eller kommit behörig tjänsteman till hända.
Underrättas rätten särskilt om att telegram till rätten anlänt till telegraf
anstalt, anses telegrammet ha inkommit redan när underrättelsen nått behörig
tjänsteman.
Kan det antagas att handUngen eller
avi om denna viss dag avlämnats i rättens kansU eller funnits tillgänglig för
rätten på postanstalt, anses den ha inkommit den dagen, om den kommit behörig
tjänsteman tiU hända närmast följande arbetsdag.
Telegram eller annat meddelande som ej är undertecknat
skall bekräftas av avsändaren genom undertecknad handling, om rätten begär
det.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9P
Är från part inkommen inlaga eller
annan handling ej avfattad på svenska språket, må rätten vid behov antingen
förelägga parten att tillhandahålla bestyrkt översättning av handlingen eller
ock uppdraga åt lämplig person att översätta handlingen. Efterkommes ej
föreläggande
Senaste lydelse 1947:616,
Förutvarande 9 § upphävd genom 1970:429,
8 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 30
Prop. 1973:30 106
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
att tUlhandahålla översättning, må handlingen lämnas utan
avseende. Den som bUrätt rätten med översättning äge av aUmänna medel erhålla
ersättning efter vad rätten prövar skäligt; i brottmål vari åklagare för talan
skall ersättningen gäldas av statsverket.
36 kap,' 5§
Ämbets- eller tjänsteman eller den
som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva
annan allmän befattning må ej höras som vittne angående något, varom han på
grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad.
Ej heller må advokat, läkare. Ej heller må advokat, läkare,
tandläkare, barnmorska, kurator tandläkare, barnmorska,
sjukskö-
vid familjerådgivningsbyrå, som terska, kurator vid familjerådgiv-
drives av kommun, landstingskom- ningsbyrå, som drives av kommun,
mun, församling eller kyrklig sam- landstingskommun, församling eller
fällighet, eller deras biträden höras kyrklig samfällighet, eller deras
angående något, som på grund av biträden höras angående något, som
denna deras ställning förtrotts dem på grund av denna deras ställning
eller de i samband därmed erfarit, förtrotts dem eller de i samband
med mindre det är i lag medgivet därmed erfarit, med mindre det är i
eller den, till vilkens förmån tyst- lag medgivet eller den; till vilkens
nadsplikten gäller, samtycker förmån tystnadsplikten gäller,
därtill, samtycker därtill.
Rättegångsombud, biträde eller
försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrotts
honom, med mindre parten medgiver, att det må yppas.
Utan hinder av vad i andra eller
tredje stycket sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål
angående brott, för vilket icke är stadgat lindrigare straff än fängelse i två
år.
Om tystnadsplikt för präst inom
svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom annat trossamfund än svenska
kyrkan eller den som i sådant samfund intager motsvarande ställning må icke
höras som vittne om något, som han vid hemligt skriftermål eller under därmed
jämförliga förhållanden erfarit.
50 kap.
3§
Finnes vadetalan ej vara fullföljd Finnes vadetalan ej vara fullföljd
på föreskrivet sätt eller inom rätt på föreskrivet
sätt eller inom rätt
tid, skall den av underrätten tid, skall
den av underrätten avvi-
avvisas. sas. Vadeinlaga, som inkommit tiU
Senaste lydelse 1969:680,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1973:30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
107
opaginerad Kontrollera mot PDF
hovrätten före vadetidens utgång, skaU anses inkommen inom
rätt tid.
51 kap, 3 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas.
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas. Vadeinlaga, som inkommU
tiU hovrätten före vadetidens utgång, skall anses inkommen inom rätt tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas.
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av underrätten avvisas. Besvärsinlaga, som inkommit
till hovrätten före besvärstidens utgång, skaU anses inkommen inom rätt tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes revisionstalan ej vara fullföljd på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, skall den av hovrätten avvisas.
Finnes revisionstalan ej vara fuUföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av hovrätten avvisas. Revisionsinlaga, som
inkommit till högsta domstolen före revisionstidens utgång, skall anses
inkommen inom rätt tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av hovrätten avvisas.
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt
eller inom rätt tid, skall den av hovrätten avvisas. Besvärsinlaga, som inkommU
till högsta domstolen före besvärstidens utgång, skaU anses inkommen inom
rätt tid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973,
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Förslag till
Lag om ändring I lagsökningslagen (1946:808)
Härigenom förordnas, att 2, 4, 15, 19 och 22 §§
lagsökningslagen (1946:808) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
hdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagsökning skall göras skriftligen hos allmän underrätt.
Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn, yrke, hemvist oc/i
postadress samt gäldenärens namn och, där sä kan ske, dennes yrke, hemvist
och postadress, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras.
Borgenären angive ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, om
denna ej framgår av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall fogas styrkt
avskrift av handling vara fordringen grundas och, då betalning enligt 1 §
andra stycket sökes ur fast egendom, av handling varigenom panträtt i
egendomen upplåtits.
Lagsökning skall göras skriftligen
hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om borgenärens namn,
personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer samt gäldenärens
namn och, där så kan ske, dennes personnummer, yrke, hemvist, postadress och
telefonnummer, så ock fordringens belopp och den ränta som fordras. Borgenären
angive ock de omständigheter som betinga rättens behörighet, om denna ej
framgår av vad eljest anföres. Vid ansökningen skall fogas styrkt avskrift av
handling vara fordringen grundas och, då betalning enligt 1 § andra stycket
sökes ur fast egendom, av handling varigenom panträtt i egendomen upplåtits.
Ansökningen skall jämte avskrift
som angives i första stycket avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt
undertecknad av borgenären eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet,
ombesörje rätten mot stadgad avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet
lika med huvudskrift.
4 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att inom
viss av rätten bestämd tid efter det lagsökningshandlingarna blivit honom
delgivna skriftligen svara å ansökningen vid påföljd att målet ändå avgöres.
Föreläggandet, som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen, skall tillika
innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla hemvist och postadress,
såvida tillföriitlig uppgift härom icke föreligger.
Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att inom
viss av rätten bestämd tid efter det lagsökningshandlingarna blivit honom
delgivna skriftligen svara å ansökningen vid påföljd att målet ändå avgöres.
Föreläggandet, som skall tecknas å ena exemplaret av ansökningen, skall tillika
innehålla anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla personnummer, hemvist,
postadress och telefonnummer, såvida tillförlitlig uppgift härom icke
föreligger.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1971:496.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vid utsättande av tiden för svars
avgivande har rätten att taga hänsyn till belägenheten av den ort där
gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Har
gäldenären känt hemvist inom riket, må tiden icke utan synnerliga skäl
bestämmas längre än till två veckor.
15 §
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 fråga om kostnad i lagsökningsmål gälle vad i rättegångsbalken
är stadgat om rättegångskostnad i tvistemål; hänskjutes målet till rättegång,
skall frågan om ersättning för sådan kostnad prövas i rättegången.
I fråga om kostnad i lagsökningsmål gälle vad i
rättegångsbalken är stadgat om rättegångskostnad i tvistemål; ersättning för
ränta utgår dock ej. Hänskjutes målet till rättegång, skall frågan om ersättning
för sådan kostnad prövas i rättegången.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ansökning om betalningsföreläggande skall göras skriftligen
eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall innehålla uppgift om
borgenärens namn, yrke, hemvist och postadress samt gäldenärens namn och,
där så kan ske, dennes yrke, hemvist och postadress, så ock fordringens
belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive tillika i ansökningen
eller i räkning som åberopas tydligt och fullständigt grunden för fordringen
och tiden för dess tillkomst samt de omständigheter som betinga rättens
behörighet, om denna ej framgår av vad eljest anföres.
Ansökning om betalningsföreläggande
skall göras skriftligen eller muntligen hos allmän underrätt. Ansökningen skall
innehålla uppgift om borgenärens namn, personnummer, yrke, hemvist, postadress
och telefonnummer samt gäldenärens namn och, där så kan ske, dennes
personnummer, yrke, hemvist, postadress och telefonnummer, så ock fordringens
belopp och den ränta som fordras. Borgenären angive tillika i ansökningen eller
i räkning som åberopas tydligt och fullständigt grunden för fordringen och
tiden för dess tillkomst samt de omständigheter som betinga rättens behörighet,
om denna ej framgår av vad eljest anföres.
Ansökning som göres skriftligen
skall avlämnas i två exemplar och vara egenhändigt undertecknad av borgenären
eller hans ombud. Är endast ett exemplar ingivet, besörje rätten mot stadgad
avgift erforderlig avskrift, och gälle den i målet lika med huvudskrift. Göres
ansökning muntligen, skall genom rättens försorg mot stadgad avgift uppteckning
därav ske i två exemplar; borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift
vitsorda att uppteckningen är riktig. Uppteckningen gälle sedan som
huvudskrift.
Räkning som åberopas skall ingivas
i två exemplar; är räkningen ingiven i allenast ett exemplar, skall mot stadgad
avgift avskrift därav besörjas av rätten.
22 §
Upptages ansökningen, förelägge rätten gäldenären att, såframt han vill helt
eller till någon del bestrida ansökningen, inom viss av rätten bestämd tid
' Senaste lydelse 1971:318,
9 Riksdagen 1973. 1 saml. Nr30
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
efter det ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats,
blivit honom delgiven, skriftligen hos rätten anmäla sitt bestridande vid
påföljd att utmätning eljest må ske. Vid utsättande av tiden för anmälan av
bestridande har rätten att taga hänsyn till belägenheten av den ort där
gäldenären bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna.
Utan synnerliga skäl må tiden icke bestämmas längre än till två veckor.
Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning för
kostnad å målet, skall rätten i föreläggandet angiva vad i sådant hänseende skall,
om bestridande ej sker, utgå utöver kostnaden för blivande delgivning.
Ersättningen utgår enligt bestämmelser som Konungen meddelar.
Föreläggandet, som skall tecknas Föreläggandet, som
skall tecknas
å ena
exemplaret av ansökningen, skall tillika innehålla anmaning till gäldenären
att hos rätten anmäla hemvist och postadress, såvida tillförlitlig uppgift
härom icke föreligger.
å ena exemplaret av ansökningen, skall tillika innehålla
anmaning till gäldenären att hos rätten anmäla personnummer, hemvist, postadress
och telefonnummer, såvida tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973,
3 Förslag till
Lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)
Härigenom förordnas, att 204 och 217 §§ utsökningslagen (1877: 31 s,
1) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Försittes den i 201, 202eller 203 § stadgade tid för
klagan, och visas ej inom samma tid laga förfall, varde klagan, såvitt den
åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till
prövning. Visas förfall, sätte överexekutor ut ny tid för klaganden att målet
fullfölja.
Försittes den i 201 eller 203 § stadgade tid för klagan,
och visas ej inom samma tid laga förfall, varde klagan, såvitt den åsyftar att
vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till prövning.
Visas förfall, sätte överexekutor ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.
Klagoskrift, som inkommit till utmätningsmannen inom klagotiden, skall
anses inkommen inom rätt tid. Vid förrättning, som i nämnda paragrafer
omförmäles, meddele utmätningsmannen underrättelse om vad för ändrings sökande
iakttagas bör samt äventyret, om det försummas.
Senaste lydelse 1912:211,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
217 § '
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, skall den av överexekutor avvisas. Om fullföljd av
talan mot beslutet gälle vad i 216 § är föreskrivet.
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd
på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av överexekutor avvisas.
Besvärsinlaga, som inkommit tUl hovrätten före besvärstidens utgång, skall
anses inkommen inom rätt tid. Om fullföljd av talan mot beslutet om avvisning
gälle vad i 216 § är föreskrivet.
Avvisas ej besvärstalan efter vad i
första stycket sägs, late överexekutor utan dröjsmål till hovrätten insända
besvärsinlagan med därvid fogade handlingar ävensom överexekutors protokoll och
utslag samt, i huvudskrift eller styrkt avskrift såvitt angår den fullföljda
frågan, utmätningsmans protokoll och andra hos överexekutor förvarade
handlingar i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973,
4 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)
Härigenom förordnas, att 211 § konkurslagen (1921:225) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mål, som avses i 16,27,85,93,98, 164 eller 183 §, skall
utan förberedelse företagas till huvudförhandling. Utsattes målet till
fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, om det erfordras för att målet
vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt
meddela erforderliga föreskrifter därom. Vid huvudförhandling i mål som avses i
16 § är rätten domför med en lagfaren domare.
Mål.somavsesi 16,27,85,93,98, 164 eller 183 §, skall utan
förberedelse företagas till huvudförhandling. Utsattes målet till fortsatt
eller ny huvudförhandling, äge rätten, om det erfordras för att målet vid denna
skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela
erforderliga föreskrifter därom. Vid huvudförhandling i mål som avses i 16
eller 85 § är rätten domför med en lagfaren domare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Mål, som avses i 109 eller 130 §,
må ej företagas till huvudförhandling, med mindre sammanträde för muntlig
förberedelse hållits. Lämna samtliga närvarande sitt samtycke därtill eller
finnes saken uppenbar, må huvudförhandlingen hållas i omedelbart samband med
förberedelsen. Hålles ej huvudförhandlingen i omedelbart samband med
förberedelsen, skall envar
Senaste lydelse 1946:814. Senaste lydelse 1969:805,
Prop. 1973:30 112
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
som närvarit och vars adress är känd erhålla särskild
underrättelse om tid och ställe för huvudförhandlingen, så framt ej besked
därom lämnats under förberedelsen.
Uteblir i mål, som avses i denna
paragraf, part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgöre
det ej hinder för målets handläggning och avgörande, om ej annat är stadgat.
Beträffande talan mot avgörande i
mål, som nu sagts, gälle vad i rättegångsbalken är stadgat om talan mot beslut
i mål, som väckts vid underrätt. Över underrätts eller hovrätts beslut,
varigenom sådan av gäldenären förd talan, som avses i 183 § tredje stycket
andra punkten, blivit bifallen, må klagan ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.
5 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Härigenom förordnas, att 9 §
rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna lydelse.
I prop. 1972:132 föreslagen lydelse Föreslagen
lydelse
9§
Vid allmän rättshjälp betalar
staten kostnaderna i den rättsliga angelägenheten som rättshjälpen avser.
Bestämmelser om att den rättssökande har att själv helt eller delvis betala
kostnad för rättshjälp finns i 16 § andra stycket och 27 § första stycket andra
punkten.
Såsom kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes
kostnad för
1,
biträde som
varit behövligt för tillvaratagande av den rättssökandes rätt,
2,
bevisning vid
allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen samt nödvändig utredning i
angelägenhet, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall
prövas av skiljemän,
3,
utredning i
angelägenhet som skall prövas av förvaltningsdomstol eller
förvaltningsmyndighet om utredningen är skäligen påkallad för tillvaratagande
av den rättssökandes rätt och ej kan erhållas genom myndigheten,
4,
resa och
uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare
eller annan, som måste anlitas, i samband med inställelse inför domstol eller
annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med
inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom
äktenskap,
5,
avgift som
enligt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår för ansökan om expedition vid
allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen, dock ej i fråga om sådan rättens
expedition som utfärdas endast på särskild begäran om icke expeditionen begäres
innan tiden för fullföljd av talan gått till ända, samt avgift som utgår enligt
exekutionsavgiftskungörelsen (1971: 1027),
opaginerad Kontrollera mot PDF
I
prop. 1972:132 föreslagen lydelse Föreslagen lydelse
6.
kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt eller
arbetsdomstolen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7,
vad av allmänna medel utgått i ersättning f/7/ tolk eller stenograf eller i
ersättning enligt 4 eller 5 § lagen (1958:642) angående blodundersökning m, m,
i mål om äktenskaplig börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom
äktenskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket
nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om.
7.
vad av allmänna medel utgått i ersättning för översättning eller i ersättning
enligt 4 eller 5 § lagen (1958:642) angående blodundersökning m, m, i mål om
äktenskaplig börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom äktenskap
eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 § första stycket nämnda lag
för bevisning som rätten självmant föranstaltat om.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2
anses ej den rättssökandes kostnad för blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1973,
6
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1961:262) om försäkringsdomstol
Härigenom
förordnas, att 3 § lagen (1961:262) om försäkringsdomstol skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ledamot
och ersättare för ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyUt tjugufem
år. Ej må befattningen utövas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd.
Ledamot
och ersättare för ledamot skall vara svensk medborgare. Ej må befattningen
utövas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagfaren ledamot skall hava avlagt för behörighet
till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1973.
Prop. 1973:30 114
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 8 februari
1973.
Närvarande: justitierådet PETRÉN.
regeringsrådet WIESLANDER, justitierådet HOLMBERG, justitierådet GÄRDE WIDEMAR,
Enligt lagrådet den 6 februari 1973
tillhandakommet utdragav protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet den 28 december 1972, har Kungl, Maj:t förordnat,
att lagrådets yttrande skall inhämtas över upprättade förslag till
1, lag om ändring i rättegångsbalken,
2,
lag om ändring
i lagsökningslagen (1946:808),
3,
lag om ändring
i utsökningslagen (1877:31 s,l),
4,
lag om ändring
i konkurslagen (1921:225),
5,
lag om ändring
i rättshjälpslagen (1972:429),
6, lag om ändring i lagen (1961:262) om
försäkringsdomstol,
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet före
dragits av hovrättsassessorn Staffan Edling,
Lagrådet yttrar:
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
4kap, 12ochl3§§
I förevarande lagrum föreslås vissa jämkningar bl, a, med
hänsyn till önskvärdheten av mera likartade jävsbestämmelser i RB och FL,
Enligt sistnämnda lag skall endast vissa särskilt nära släktförhållanden grunda
jäv. I övrigt skall jäv föreligga då saken angår annan tjänstemannen närstående
person. Därvid förutsattes att en prövning skall ske av omständigheterna i det
enskilda fallet. Beträffande släktskapsjäven innefattar det remitterade
förslaget ingen annan ändring av gällande bestämmelser än att dessa jäv i 13 §
2 begränsas till samma personkrets som anges i 12 §. Däremot föreslås att i
såväl 12 § som 13 § 2 införes en bestämmelse om att jäv skall anses föreligga i
de fall då domarna resp. domaren och parten är varandra närstående.
Departementschefen uttalar att detta i vissa hänseenden medför en utvidgning av
släktskapsjäven jämfört med nuvarande ordning och syftar därvid särskilt på det
numera allt vanligare fallet att man och kvinna sammanbor utan att vara gifta
eller avse att ingå äktenskap. Relationen mellan dem och deras familjer är dock
ofta densamma som i ett äktenskap. Det framhålles också, att begreppet
närstående i detta sammanhang endast avser relationer av familjemässig
karaktär. Den föreslagna lagtexten ger
Prop.
1973:30 115
emellertid
enligt lagrådets mening intryck av att träffa en betydligt vidare krets av
närstående och är för övrigt vag. Den åsyftade begränsningen bör komma till
uttryck i lagtexten. Detta skulle kunna ske genom att i förevarande båda lagrum
uttrycket 'på liknande sätt' inskjutes omedelbart före ordet 'närstående ', 1
anslutning till nu berörda lagrum har departementschefen uttalat, att
begreppet närstående torde få en betydligt mera restriktiv tillämpning i 12 §
än i 13 §, Begreppet kan dock enligt lagrådets mening knappast ha olika
innebörd i dessa båda lagrum. Tilläggas må att om en parts släkting utanför den
trånga krets som åsyftas med uttrycket 'på liknande sätt närstående' på grund
av särskilda omständigheter står parten nära, jäv enligt 13 § 9 kan föreligga
för släktingen att tjänstgöra som domare i partens mål,
I det remitterade förslaget har förutom vad ovan
redovisats vidtagits den ändringen av förevarande lagrum att trolovning som
jävsgrund utmönstrats under hänvisning till ett kommande lagförslag om ändring
i GB, genom vilket reglerna om trolovning föreslås utgå. Departementschefen
anser att denna jävsgrund kan undvaras, eftersom 'trolovad undantagslöst torde
vara att betrakta som närstående ', Redan med departementschefens betonande av
att under begreppet närstående särskilt inbegripes man och kvinna, som
sammanbor utan att vara gifta eller avse att ingå äktenskap, samt deras resp,
familjer föreligger risk att trolovade personer, som ej sammanbor, icke skulle
anses stå i jävsförhållande till varandra. Med det av lagrådet föreslagna
begränsande tillägget till begreppet närstående blir risken härför än större.
Anledning finns att antaga, att även om reglerna om trolovning utmönstras ur
GB, seden att genom ringväxling och annonsering tillkännage avsikten att ingå
äktenskap består även i fall då kontrahenterna ej flyttar samman. Med hänsyn
till vad nu anförts talar enligt lagrådets mening starka skäl för att
jävsgrunden trolovning bibehålles i de båda förevarande paragraferna och detta
särskilt om det av lagrådet förordade tillägget till begreppet närstående
upptages i lagrummen,
1 det remitterade förslaget har ej upptagits
jämkning i 36 kap, 3 § RB, vari angives när på grund av jäv befrielse från
skyldighet att vittna föreligger, I gällande rätt överensstämmer jävsgrunderna
i 4 kap, 12 § och 36 kap. 3 §, Enligt det remitterade förslaget brytes denna
enhetlighet. Sålunda bibehålles jävsgrunden trolovning bland vittnesjäven.
Enligt lagrådets mening måste anses otillfredställande att såsom blir fallet
enligt det remitterade förslaget samma faktiska situation i ena lagrummet
inbegripes under ordet 'närstående' men i det andra under uttrycket 'trolovad'.
Det är ägnat att medföra osäkerhet i rättstillämpningen. Genom att i förslaget
begreppet närstående ej upptagits bland vittnesjäven har vidare den
jämställdhet mellan vigda och sammanboende och deras familjer som i övrigt
åsyftas icke åvägabragts när fråga är om att befria från vittnesplikt. Om
jävsgrunden närstående i 4 kap, 12 och 13 §§ begränsas att
Prop. 1973:30 116
gälla 'på liknande sätt närstående' torde som regel
vansklighet icke föreligga att utan vidlyftigare utredning konstatera om en
jävssituation är för handen, Vidare blir härigenom kretsen så avgränsad att
risk knappast finns för vittnesjäv i situationer, då det ej är motiverat att
sådant föreligger. Vad nu anförts föranleder lagrådet att i första hand intaga
den ståndpunkten att i 36 kap, 3 § jävsgrunden trolovning bör bibehållas samt
jävsgrunden 'på liknande sätt närstående' bör införas. Den sistnämnda grunden
kommer då främst att medföra att vittnesjäv kommer att föreligga beträffande
sammanboende man och kvinna samt deras familjer. Skulle jävsgrunden trolovning
i enlighet med det remitterade förslaget uteslutas ur 4 kap, 12 och 13 §§,bör
motsvarande ändring vidtagas i 36 kap, 3 §, Detta i sin tur synes nödvändiggöra
en komplettering av sistnämnda lagrum i enlighet med vad 4 kap, 12 § kommer att
innehålla,
33 kap,3 §
Förebilden till förslaget i denna paragraf är hämtad från
7 § FL och 44 § FPL, En väsentlig nyhet i förhållande till vad som nu gäller på
förevarande område är presumtionsregeln i andra stycket, 1 fråga om tolkningen
av denna regel har departementschefen till en början hänvisat till vad han
anförde i motiven till FL. Därutöver har han i anledning av vad som anförts
under remissbehandlingen gjort vissa uttalanden i fråga om när en handling
skall anses ha funnits tillgänglig för rätten på postanstalt. Uttalandena synes
inte ha full täckning i den föreslagna lagtexten. Av motiven till FL framgår,
att syftet med presumtionsregeln i denna del är att se till att enskilds rätt
inte skall gå förlorad, därför att myndigheten t.ex, dröjer med att på
postanstalt hämta alla de försändelser till myndigheten som anlänt viss dag,
SjälvfaUet måste därmed avses hämtning samma dag. Det sägs vidare i motiven att
beviskravet bör sättas lågt, när det gäller att avgöra huruvida en handling
viss dag funnits tillgänglig för myndighet pä postanstalt. Det bör sålunda,
sägs det vidare, vara tillräckligt att det med hänsyn till förefintliga
uppgifter om t.ex. dag för försändelsens poststämpling, försening av postgången
och rutinen vid insortering av försändelser i postfack och postboxar icke
framstår som osannolikt att handlingen viss dag funnits tillgänglig för
myndigheten på postanstalt. För lagrådet har funnits tillgängliga föreskrifter
m,m, från regeringsrätten och de båda kammarrätterna om posthämtning, i vilka
förevarande hjälpregel behandlas. Dessa handlingar visar, bortsett från andra
skiljaktigheter dem emellan om tolkningen av hjälpregeln, att de lokala
förhållandena och rutinerna på de olika postanstalterna spelar stor roll. I
Stockholm synes det sålunda inte vara praktiskt möjligt att avgöra när på
dygnet en försändelse sorterats in i postfack eller postbox. I Göteborg däremot
tycks det vara möjUgt att skaffa utredning i detta hänseende. Ingen av dessa
domstolar tycks dock ha utgått från att all post som hämtas på morgonen den ena
dagen utan vidare skall
Prop. 1973:30 117
anses ha kommit in föregående dag. Departementschefens
uttalanden i förevarande remiss synes emellertid leda till att så skulle bli
fallet. Han anför nämligen, att det för att det skall kunna antagas att
handling eller avi har funnits tillgänglig för rätten på postanstalt viss dag
fordras, att det inte är osannolikt att handlingen eller avin den dagen blivit
tillgänglig för myndigheten i den meningen att den då blivit insorterad i
rättens postbox eller postfack. Departementschefen tillägger att det inte bör
tillmätas någon betydelse huruvida vid insorteringsögonblicket domstolen
faktiskt ägde tillträde till den lokal där postboxen eller postfacket finns.
Enligt lagrådets mening kan emellertid lagtextens krav på att handlingen skall
antagas ha funnits tillgänglig på postanstalten inte rimligen innebära annat än
att det skulle ha varit möjligt för rätten att före dagens utgång, dvs, före
klockan 24, hämta handUngen på postanstalten. Detta torde inte någonstans vara
fullt möjligt. Postfack lär inte vara tillgängliga på andra tider än när
postanstalten är öppen och postbox torde i allmänhet kunna åtkommas endast
under begränsad del av dygnet, låt vara större än den postanstalten är öppen.
Försändelse som sorteras in i fack eller box på sådan tid att den inte den
dagen kan åtkommas av mottagaren, kan ej anses tillgänglig för denne förrän
nästa dag. Pågår sortering av post efter det att post sista gången på dagen
hämtats av mottagaren vilket med hänsyn till regler om arbetstid m,m, ofta
sker åtskillig tid innan postanstalten stängs eller tillgången till boxen
avskäres och kan man inte komma överens med postanstalten om märkning av
sådan post, är det i många fall inte praktiskt möjligt att nästa dag avgöra om
en försändelse dagen innan funnits tillgänglig för mottagaren på postanstalten
i den mening varom här är fråga. Vissa slutsatser kan dock ofta dragas av
poststämpelns datum. Så har regeringsrätten i avgörande den 21 december 1972 i
mål 2587/1972 ansett ett en viss dag i Göteborg poststämplat brev icke ha
funnits tillgängligt för regeringsrätten samma dag.
Det anförda visar, att det föreslagna regelsystemet kan
medföra betydande tolkningssvårigheter och olikheter i tillämpningen. Detta
belyses också av erfarenheterna från regeringsrätten och kammarrätterna.
Systemet fordrar därjämte, enligt vad vid dessa domstolar utfärdade
föreskrifter utvisar, ett omständligt förfarande vid omhändertagande och
brytande av posten. Enligt lagrådets mening talar därför övervägande skäl för
att den föreslagna presumtionsregeln i andra stycket ej i föreliggande skick
upptages i RB, Ett tillgodoseende av önskvärdheten av enhetlighet inom
förvaltningens och förvaltningsdomstolarnas område samt de allmänna
domstolarnas bör ske genom att reglerna på hithörande område på en gång
omprövas för såväl RB som FL och FPL. Därvid synes kunna övervägas en ordning,
enligt vilken alla handlingar som kommer med post en dag eller som finns i
myndighetens brevlåda vid första tömningen pådagen anses ha inkommit dagen
innan.
Prop. 1973:30 118
36 kap,3 §
Såsom anförts vid 4 kap, 12 och 13
§§ är det önskvärt att jävsgrunderna enligt förevarande paragraf även framdeles
kommer att vara desamma som i 4 kap, 12 §, 1 överensstämmelse med vad lagrådet
därvid i första hand föreslagit bör i första stycket av förevarande paragraf
som ny jävsgrund efter svågerlagsjävet upptagas att den till vittne kallade med
parten 'eljest är på liknande sätt närstående ', Vid annan utformning av
jävsreglerna i 4 kap, 12 och 13 §§ än lagrådet i första hand föreslagit bör
såsom angivits vid dessa paragrafer bestämmelserna i förevarande lagrum
anpassas därtill,
50 kap, 3 §.51 kap. 3 §,52 kap, 2 §,55 kap, 3 § och 56
kap, 3 §
Reformen att fullföljdsinlaga, som inom föreskriven tid
inkommit till den högre instansen i stället för till den instans som träffat
det överklagade avgörandet, skall godtagas såsom i rätt tid inkommen till denna
instans har genomförts genom att erforderliga bestämmelser i ämnet tagits upp i
de lagrum som anger effekten av att talan ej fullföljts såsom föreskrivits. Det
kan ifrågasättas om ej bestämmelserna i stället borde upptagas i de paragrafer
som anger hur talan skall fullföljas; reformen innebär i själva verket ett
undantag från hittills gällande bestämmelser i detta hänseende. Till stöd för
den i det remitterade förslaget gjorda placeringen kan emellertid anföras, att
därigenom framgår att den nu godtagna nya formen för fullföljd avses vara en
undantagsföreteelse och ej ett normalt förfarande. Placeringen är därför
godtagbar. Vid upptagandet av reglerna i lagrummen, som reglerar effekten av
att fullföljd ej skett i ordinär väg, blir de dock lättillgängUgare om de
utmynnar i att den i lagrummet eljest stadgade effekten ej skall inträda i det
fall varom nu är fråga; regeln framstår då omedelbart som ett undantag från
huvudregien i samma lagrum. Med hänsyn till vad nu anförts förordas, att
tillägget till 50 kap, 3 § får den lydelsen, att om vadeinlaga inkommit till
hovrätten före vadetidens utgång, den omständigheten att inlagan inkommit till
underrätten först därefter ej skall föranleda att den avvisas,
Omformulering på motsvarande sätt
torde böra göras beträffande tilläggen till 51 kap, 3 §,52 kap, 2 §,55 kap, 3 §
och 56 kap, 3 §,
Förslaget tUl lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s.
1)
204 §
Under hänvisning till vad som
anförts vid 50 kap, 3 § RB m.fl. lagrum förordas, att tillägget till första
stycket i förevarande paragraf upptages som en andra punkt och får innehållet,
att om klagoskrift före klagotidens utgång
Prop. 1973:30 119
inkommit till utmätningsmannen, klagan ändå skall upptagas
till prövning.
Tillägget föranleder att sista punkten i stycket bör redaktionellt jämkas och
inledningsvis erhålla lydelsen: 'Är tiden försutten och visas etc ',
217§
Vad som anförts vid 50 kap, 3 § RB m,fl, lagrum
föranleder, att det föreslagna inskjutna stadgandet i första stycket av
förevarande paragraf bör givas lydelsen, att om besvärsinlaga inkommit till
hovrätten före besvärstidens utgång, den omständigheten att den inkommit till
överexekutor först därefter ej skall föranleda att den avvisas.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Ur protokollet: Ingrid Hellström
Prop.
1973:30 120
Utdrag av protokollet över
justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 16 februari 1973.
Närvarande: statsministern PALME,
ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON,
JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG,
NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT,
Chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter lagrådets yttrande över förslag till
1,
lag om ändring
i rättegångsbalken,
2,
lag om ändring
i lagsökningslagen (1946:808),
3,
lag om ändring
i utsökningslagen (1877:31 s,l),
4,
lag om ändring
i konkurslagen (1921:225),
5,
lag om ändring
i rättshjälpslagen (1972:429),
6,
lag om ändring
i lagen (1961:262) om försäkringsdomstol.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Som lagrådet påpekat kan uttrycket
'närstående' utan närmare bestämning språkligt sett ge intryck av att avse en
vidare krets av anhöriga än som avsetts i förslaget till ändrad lydelse av 4
kap, 12 §och 13 §2RB, Jag biträder därför lagrådets förslag om precisering av
uttrycket till dem som är 'på liknande sätt närstående ' de i lagFummen
särskilt uppräknade anhöriga.
Däremot kan jag inte dela lagrådets uppfattning att
trolovad inte skulle kunna betraktas som närstående eller med den av lagrådet
föreslagna formuleringen pä liknande sätt närstående. De som genom
ringväxling eller på annat sätt kommit överens om att ingå äktenskap bör
sålunda enligt min mening anses vara varandra närstående på liknande sätt som
de, vilka är eller varit gifta med varandra. Att det i remissprotokollet
särskilt betonades att jävsreglerna enligt förslaget i motsats till f,n, skulle
bli tillämpliga också i den numera allt vanligare situationen att man och
kvinna lever samman utan att avse att gifta sig, behöver inte utesluta att
reglerna gäller också dem som avser att gifta sig, vare sig de flyttat samman
eller inte. Ett särskilt skäl att inte behälla trolovning som särskild
jävsgrund i lagtexten är, som anfördes i remissprotokollet, att bestämmelserna
om trolovning föreslås utmönstrade ur giftermålsbalken, 1 lagrådsremiss den 12
januari 1973 har efter anmälan av statsrådet Carl Lidbom förslag härom lagts
fram.
Lagrådet har vidare föreslagit att bestämmelserna i 36
kap, 3 § RB om när parts anhöriga på grund av jäv inte är skyldiga att vittna
ges motsvarande avfattning som bestämmelserna om domarjäv. Jag kan ansluta mig
till lagrådets förslag i detta hänseende. Som lagrådet framhållit vinner man
härigenom den fördelen att jävsbestämmelserna i RB får enhetlig
Prop.
1973:30 121
utformning, något som i sig kan vara ägnat att förebygga
osäkerhet i rättstillämpningen. Som också framhållits når man dessutom den
sakliga fördelen att reglerna om vittnespliktens omfattning blir samma för den
sammanboende och dennes familj som för make och dennes familj. Om det
begränsade uttryckssättet 'på liknande sätt närstående' kommer till användning
vid angivande av den krets av personer som enligt 36 kap, 3 § inte är skyldiga
att vittna, synes risken för praktiska tillämpningssvårigheter av betydelse bli
jämförelsevis ringa, 1 enlighet med det anförda kan jag godta lagrådets förslag
om ändring också av 36 kap, 3 § RB med den inskränkningen att jag inte heller
här anser det erforderligt att uttryckligen nämna 'trolovad' i lagtexten.
I fråga om förslaget till ändrad
lydelse av 33 kap. 3 § RB har lagrådet anfört att det i andra stycket upptagna
kravet att handling skall antas ha funnits tillgänglig för rätten på
postanstalt låter sig mindre väl förenas med uttalandena i remissprotokollet
enligt vilka det avgörande är att handlingen blivit insorterad i rättens
postfack eller postbox, oavsett om domstolen vid insorteringsögonblicket
faktiskt ägde tillträde eller ej till den lokal där boxen eller facket finns.
Vad lagrådet sålunda anfört bör föranleda den ändringen i lagtexten att orden
'funnits tillgänglig för rätten' ändras till 'avskilts för rätten'. Motsvarande
jämkning bör görasi7§ FL och 44 § FPL,
Lagrådets förslag till avfattning
av 50 kap, 3 §, 51 kap, 3 §, 52 kap, 2 §, 55 kap. 3 § och 56 kap, 3 § RB samt
204 och 217 §§ utsökningslagen bör godtas,
1 övrigt bör ett par redaktionella
jämkningar vidtas i förslaget till lag om ändring i RB,
Jag hemställer att Kungl, Maj:t
genom proposition föreslår riksdagen att antaga
dels de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna
ändringar,
dels förs]ag till
7. lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290),
8, lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291),
Med bifall till vad föredraganden
sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlätas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: BrUta Gyllensten
Prop.
1973:30 122
Innehållsförteckning
Propositionen ...................................................................... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ................................. 1
Lagförslag
........................................................................... 2
Utdragavstatsrädsprotokolletden28december 1972 ........ 18
1
Inledning ...................................................................... 18
2
Allmänt om
förslagen i departementspromemorian ....... 18
3
Ändringar i RB
med anledning av förvaltningsrättsreformen 20
3.1
Viss ålder för
behörighet att vara domare ........... 20
3.2
Domarjäv ............................................................. 22
3.3
Domstols tolk
...................................................... . 25
3.4
S, k,
partsoffentlighet .......................................... . 31
3.5
Rättegångsförseelse
.......................................... . 32
3.6
Meddelande av
dom och beslut ........................... . 33
3.7
Identifieringsuppgifter
i inlaga .............................. 35
3.8
Ingivande av
handling till rätten m, m.................... . 36
3.9
Fullföljdsinlaga
till fel instans ............................... 42
4 Frågor om rättegångskostnad ...................................... 45
4.1
Ränta pä
rättegångskostnad ............................... 45
4.2
Ersättning för
kostnad som uppkommit före rättegången ,,, 52
5
Domförhet i mål
om konkursarvoden ............................. 60
6
Sjuksköterskas
vittnesplikt ............................................ 61
7
Departementschefen
.................................................... 64
7.1
Allmänna
synpunkter ............................................ 64
7.2
Viss ålder för
behörighet att vara domare ........... 66
7.3
Domarjäv .............................................................. 66
7.4
Domstols tolk ....................................................... 69
7.5
Rättegångsförseelse
........................................... 77
7.6
Meddelande av
dom och beslut ........................... 77
7.7
Identifieringsuppgifter
i inlaga .............................. 78
7.8
Ingivande av
handling ........................................... 79
7.9
Fullföljdsinlaga
till fel instans ............................... 82
7.10
Ränta pä
rättegångskostnad ............................... 83
7.11
Ersättning för
kostnad som uppkommit före rättegången ...85
7.12
Domförhet i mäl
om konkursarvoden .................... 88
7.13
Sjuksköterskas
vittnesplikt .................................. 88
Prop. 1973:30 123
8 Hemställan .................................................................. 89
Bilaga 1 Promemorieförslaget ........................................ 91
Bilaga 2 Det remitterade förslaget ................................. 100
Utdrag av lagrådets protokoll den 8 februari 1973 .......... 114
Utdragav statsrådsprotokollet den 16februari 1973 .......... 120
opaginerad Kontrollera mot PDF
S ä ttning: Datorstyrd Fotos ä ttning Sthim SRA 1973 Tryck: Rotobeckman
Doktrin (5)
- Lars Heuman, Fråntas utlänningar och invandrare rätten att försvara sig genom att de inte får förundersökningsprotokoll och domar översatta?, JT 1992/93 nr 3 s. 538, på s. 541
- Ingvar Severin, Allmän rättshjälp i förvaltningsärenden I, FT 1981 nr 5 s. 185, på s. 195 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Bengt Wieslander, Trygve Hellners, Förvaltningslagen med kommentarer, FT 1976 nr 1 s. 38, på s. 39 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
- Om ränta på rättshjälpskostnad, SvJT 1974 s. 806 · Fritt tillgänglig
- Några spörsmål i samband med överexekutors prövning av kostnadsersättning i utsökningsmål, SvJT 1974 s. 599, på s. 600 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
123 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (72)
72 kopplingar i 47 dokument.
- SOU 2026:23 Tolkavgift och förbud mot barntolkning s. 118 om s. 71 · s. 510 i texten
- SOU 2023:79 Arbetsrätten under krig och krigsfara s. 363 om s. 37 · s. 438 i texten
- Prop. 2019/20:189 Digital kommunikation i domstolsprocesser s. 54 om s. 79 i texten
- Ds 2019:18 Digital kommunikation i domstolsprocesser s. 80 om s. 79 i texten
- Prop. 2016/17:180 En modern och rättssäker förvaltning - ny förvaltningslag s. 139 om s. 121 · s. 140 om s. 80 · s. 144 om s. 116 i texten
Rättsfall (19)
19 kopplingar i 14 dokument.
- HFD 2011 ref. 59 om s. 80 · om s. 121 ur registret · i texten
- RH 2016:32 om s. 38 · om s. 121 ur registret · i texten
- RH 2013:2 om s. 50 ur registret
- RH 2011:10 om s. 71 ur registret
- Patent- och marknadsöverdomstolen, mål PMT 2851-25 om s. 86 i texten
Doktrin (32)
32 kopplingar i 13 dokument.
- JT 2007/08 s. 660 s. 662 om s. 121 · s. 663 om s. 120 · s. 665 om s. 115 · s. 666 om s. 68 · och 1 till i texten
- Bylander, Muntlighetsprincipen, 2006 s. 107 om s. 82 · s. 135 om s. 64 · s. 289 om s. 36 · s. 290 om s. 36 · och 1 till i texten
- Tiby, Domarjäv, 1993 s. 84 om s. 68 · s. 92 om s. 68 · s. 95 om s. 68 · s. 104 om s. 115 · och 1 till i texten
- Lindblom, Kommentar till RB H. 1, 2001 s. 112 om s. 68 · s. 148 om s. 71 · s. 217 i texten
- Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 273 om s. 75 · s. 430 om s. 78 · s. 696 om s. 52 i texten