Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till viss busstrakfik
1973 · 56 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 56 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:53, Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till viss busstrakfik
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts
proposition nr 53 år 1973 Prop. 1973: 53
Nr 53
Kungl.
Maj:ts proposition angående bidrag till viss busstraflk, m. m.; given
Stockholms slott den 2 mars 1973.
Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vars
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
BENGT
NORLING
Propositionens
huvudsakliga innehåU
I
propositionen föreslås ändrade bestämmelser för bidrag till olönsam
linjetrafik med buss m. m. på landsbygden. Innebörden av förslaget är alt bidragsgivningen
i fortsättningen skall avse sådan linje-trafik som ingår i en i fråga om
trafikens omfattning och inriktning preciserad lokal eller regional trafikförsörjningsplan.
Med hänsyn till den pågående regionala trafikplaneringen avses den ändrade
ordningen genomföras i två etapper, varav den första avser stödet till lokal
trafikservice och den andra etappen stödet till regional trafikservice.
I
fråga om bidragsgivningen avseende den lokala trafikservicen som närmare
behandlas i förevarande proposition föreslås alt inom ramen för anvisade
medel bidrag utgår till högst två dagliga dubbelturer på en landsbygdslinje
med högst 35 % av underskottet under föratsättning att lägst 60 %
kostnadstäckning uppnås i trafiken,
TUl
lokal trafikservice i kommuner inom det inre stödområdet föreslås ett i
förhållande tUl landet i övrigt förstärkt stöd innebärande att kravet på
kostnadstäckning sänks till lägst 50 % och att bidrag kan utgå med högst 50 %
av underskottet.
Där
synnerliga skäl föreligger kan häratöver bidrag utgå inom ramen för anvisade
medel.
Framställningar
om bidrag till lokal trafikservice skall inlämnas till vederbörande
länsstyrelser. Dessa har också att besluta om bidrag, därvid utrymmet för bidragsgivning
följer av de regionala medelsramar som Kungl. Maj:t med anlitande av
ifrågavarande riksslats-anslag ställer till resp. länsstyrelsers förfogande.
1
Riksdagen 1973.1 saml Nr 53
Prop. 1973: 53 2
För
erforderlig samordning, rådgivning och uppföljning av bidragssystemet, för
handläggning av anslagsfrågor m. m. föreslås inrättandet av en central nämnd, bussbidragsnämnden.
De
ändrade bestämmelserna för bidrag tUl lokal trafikservice föreslås gälla fr.
o. m. trafikåret 19741975. Denna tidpunkt för ikraftträdandet har valts med
hänsyn lill de från kommunalt håll uttalade önskemålen om tiUräcklig förberedelsetid
för arbetet med upprättandet av lokala trafikförsörjningsplaner.
Fram
till angivna trafikår gäller nuvarande bidragsordning i sin helhet. Fr. o. m.
angivna trafikår då alltså de nya bidragsbestämmelserna tillämpas för den
lokala trafikservicen begränsas bidragsgivningen enligt nuvarande ordning
till den trafik som ej omfattas av de lokala trafikplanerna. I anslutning till
särskild proposition avseende det statliga stödet lill regional trafikservice
bedöms härefter nuvarande bidragssystem i sin helhet kunna avvecklas.
Medelsbehovet
för bidragsgivningen under trafikåret 19741975 beräknas till 28 milj. kr.,
varav 21 milj. kr. avser bidrag till lokal trafikservice samt 7 milj. kr.
bidrag enligt i huvudsak nuvarande bidragsordning tUl övrig trafikservice. I
senare fallet förutsätts härvid viss höjning av den i bidragsförfattningen
angivna vagnmilsersättningen.
Prop. 1973: 53
Utdrag
av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 2 mars 1973.
Närvarande:
ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
LIDBOM,
Chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norhng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om bidrag till viss
busstrafik, m. m. och anför.
I
prop. 1973: 1 (bU. 8, s. 173) har Kungl. Maj:t föreslagit rUcsdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnet, beräkna till Ersättning tid irafikförelag
för drift av icke lönsamma busslinjer ett reservationsanslag för budgetåret
1973/74 av 17 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.
1
Inledning Utredningsarbetet m. m.
Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 22 augusti 1968 och den 4 september
1970 tiUkallade chefen för kommunikationsdepartementet särskilda sakkunniga
för att utreda frågan om det statliga stödet till drift av icke lönsamma
busslinjer på landsbygden och därmed sammanhängande frågor (bussbidragsutredningen).
1
Enligt
direktiven visade erfarenheterna från den hittillsvarande bidragsgivningen att
den kunde verka konserverande på en irrationell Ira-fikstruktur. Det var därför
önskvärt alt reglema för bidrag konstrae-rades så att de främjade
rationalisering inom branschen och medverkade till ökad effektivitet i fråga
om trafikens uppläggning, taxesystem m. m.' De sakkunniga hade därför att
överväga formerna för ett nytt bidragssystem. Därvid borde man precisera
inriktningen och omfattningen av det bidragsgrandande trafikarbetet för att
stödet skulle utgå till den från samhällets synpunkt mest angelägna trafiken.
Utredningen
framlade i juni 1972 tUlsammans med utredningen angående företagsstrukturen
inom den yrkesmässiga vägtrafiken en faktaredovisning (Ds K 1972: 3),
Busstrafiken i Sverige. Bussbidragsutredningen avgav härefter i augusti 1972
betänkandet (Ds K 1972: 7) Bussbidrag, innefattande principförslag tUl ny
utformning av det statliga stödet till olönsam linjetrafik med buss.
'
Riksdagsledamoten Erik Johansson och generaldirektören Erik Severin.
Prop. 1973: 53 4
över
faktaredovisningen och betänkandet har efler remiss yttranden avgelts av
postverket, statens jämvägar (SJ), transportnämnden, statskontoret,
riksrevisionsverket, länsstyrelsema i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge,
Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens
län. Näringslivets trafikdelegation. Statsanställdas förbund, Svenska
busstrafikförbundet. Svenska kommunförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen.
Svenska taxiförbundet och Svenska transportarbetareförbundet. Till vissa
länsstyrelsers yttranden har fogals utlåtanden från landsting, kommuner m. fl.
Länsstyrelsen i Kalmar län har inkommit med yttrande vilket begränsats att avse
förhållandena på Öland,
I
anslutning härtUl avser jag att i det följande ta upp frågan om ett reviderat bussbidragssyslem.
Nuvarande
bidragsordning
Frågan
om stöd till busslinjelrafiken på landsbygden aktualiserades år 1960 genom en
framställning av 1953 års trafikutredning, I proposition tUl 1961 års riksdag (prop,
1961: 98, SBe 1961: 1, rskr 1961: 292) redovisades utredningens förslag,
I
sammanhanget hänvisades till hur den aUmänna trafiktjänstens relativa andel i
den totala persontrafiken med landlransporlmedel hade minskat under 1950-talet.
Verkningama härav hade för de kollektiva transportmedlen i flera avseenden
varit svårbemästrade. Detta gällde även busstrafiken. Tillbakagången för denna
hade på olika håll gått så långt att frågan om stödåtgärder för busstrafiken
blivit aktuell,
I
likhet med traftkutredningen ansåg dåvarande departementschefen, att sådana
stödåtgärder borde inriktas på landsbygdens bussluijetrafik. Sådan trafik som
bedrevs i statlig regi eller eljest av företag som helt eller delvis ägdes av
staten borde dock inte komma i fråga för statsbidrag. Denna trafik ansågs så
omfattande, att erforderlig totalkostnadstäckning för skilda delar av landet
fick föratsättas vara möjlig.
Enligt
departementschefen borde stödsystemet utformas så att det i möjlig mån
tillgodosåg just den trafik som var i klart behov av ekonomiskt stöd. Ett
sådant borde därvid lämnas i anslutning till en behovsprövning i de enskilda
fallen, Ora vissa schematiska regler uppställdes för en sådan prövning,
bedömdes det administrativa förfarandet inte behöva bli alltför komplicerat.
Ett
på individuell prövning uppbyggt system för bedömningen av stödbehovet borde
enligt departementschefen bygga på följande huvudprinciper.
Stödet
skulle avse trafik som utfördes med kollektiva och reguljära transportmedel och
som var lokaliserad till viss eller vissa sträckor. Endast koncessio-
Prop. 1973: 53 5
nerad
linjelrafik borde ifrågakomma för statsbidrag. Stöd skulle inte utgå, om trafiken
vid tillämpning av vanliga företagsekonomiska principer kunde bära sina kostnader.
Endast
linjetrafik på landsbygden skulle åtnjuta slöd. En lämplig avgränsning av kategorin
landsbygdstrafik syntes kunna ske, om man föreskrev, att sådan trafik skulle anses
föreligga, om de vägsträckor på vilka samme företagare bedrev linjetrafik tiU
minst fyra femtedelar av sin sammanlagda längd var belägna utom stadsplanelagt
område. Genom en sådan bestämmelse avskildes inte bara stadstrafik i egentlig
mening utan även linjetrafik i köpingar och andra stadsliknande samhällen med
stadsplan.
I
dessa fall kunde man räkna med att Irafikunderlaget var någorlunda väl bevarat
och att behov av statsbidrag för upprätthållandet av trafiken inle med fog
kunde resas.
Till
den som varaktigt drev linjelrafik, vilken enligt det anförda var att betrakta
som landsbygdstrafik, skulle kunna utgå bidrag till icke ekonomiskt bärkraftig
trafik på landsbygdslinje. För att räknas som sådan trafik gällde också kravet
på linjens belägenhet till fyra femtedelar av sin sträckning utanför
stadsplanelagt område.
En
särskild fråga var, om bidrag endast borde utgå till linjetrafik, som bedrevs
med buss, eller om även andra personförande bUlinjer kunde komma i fråga för
bidrag. Sådana linjer förekom särskUt i Norrland, Ofta hade dessa linjer
tidigare trafikerats med buss, och övergången till s, k, halvbuss eller
personbil hade föranletts av att trafik-underlaget minskals. Enligt
departementschefens mening borde sådan allmän linjetrafik för personbefordran
med halvbuss eller personbil i bidragshänseende jämställas med linjetrafik
med buss.
Statsbidrag
borde bestämmas särskilt för ett kalenderår i sänder. Till grund för bestämmande
av statsbidrag skulle läggas omfattningen av trafikarbetet på lin-j e n. Med
trafikarbete förstods därvid antalet körda mil (vagnmil) enligt tillämpade
turlistor. Egentligen borde de beräkningar, på vilka bidragsprincipen grundade
sig, avse själva bidragsåret. Om bidraget skulle kunna utbetalas inom rimlig
lid, måste emellertid bidragsberäkningen ske före årets utgång. Man fick
därför inle liUgång tUl annat än ungefärliga data för nämnda år. Med hänsyn
härtill borde frågan om statsbidrag för visst år (bidragsåret) avgöras med hänsyn
till trafikarbetet under närmast föregående kalenderår eller, om annat
räkenskapsår än kalenderår tillämpades inom företaget, trafikarbetet under det
räkenskapsår som gått till ända närmast före den 1 mars bidragsåret. För det
fall trafik inte bedrivits på linjen under den angivna tiden eller
Prop. 1973: 53 6
antalet
turer efter denna tid väsentligt minskat skulle beräkningen grundas på
uppskattning av trafikarbetet under bidragsåret.
Omfattningen
av det trafikarbete, för vUket statsbidrag skulle utgå, bestämdes till att för
varje linje avse högst vad som svarade mot en personförande dubbeltur om dagen.
Sträcka som ingick i flera av samme företagare trafikerade linjer fick därvid
inte medräknas mer än en gång, om särskilda skäl inte motiverade annat.
Bedömningen av trafikens ekonomiska bärkraft borde helst grundas på uppgifter
om sökandens faktiska intäkter och kostnader per vagnmil för trafiken under
den tidrymd, för vilken omfattningen av trafikarbetet beräknats. I den mån
svårigheter uppstod att göra en sådan beräkning, fick prövningsmyndigheten på erfarenhetsmässiga
grunder under jämförelse med tUlhandahållet material beräkna intäkter och
kostnader för trafiken.
Om
visst företags trafik vid bedömningen visade underskott skulle bidrag inte utgå
med större belopp än som motsvarade den del av underskottet, som hänförde sig
till del stödberättigade trafikarbetet. Fördelningen på slödberältigat och icke
stödberättigat underskott borde ske efter antalet vagnmil. Till täckning av det
stödberättigade underskottet skulle kunna utgå en ersättning med två kronor per
v a g n m i 1. Ett högre bidrag skulle dock kunna utgå, om synnerliga skäl
motiverade detta.
I
fråga om bidragssystemets administration fann departementschefen, att denna i
viss omfattning borde ske centralt. Dåvarande statens biltrafiknämnd ansågs
därvid bäst ägnad att utgöra central prövningsmyndighet. Ansökningar om
statsbidrag skulle senast den 1 september bidragsåret lämnas in till resp.
länsstyrelse, som därefter senast den 1 november med eget yttrande skulle sända
ansökningarna till biltrafiknämnden. Statsbidrag skulle beviljas och utbetalas
av nämnden.
De i
propositionen framlagda förslagen godkändes av riksdagen. Med slöd av
riksdagens beslut utfärdade Kungl, Maj:t kungörelsen (1961: 149) om statsbidrag
till viss linjetrafik på landsbygden. Före år 1965 tiUämpades en ordning med
årliga kungörelser i ämnet. Angivna år utfärdades emeUertid den alltjämt
gällande kungörelsen (1965: 201) i ämnet,
I
fråga om de ändringar, som vidtagits i bidragssystemet sedan de ursprungliga
bestämmelserna utfärdades, kan konstateras att fr. o. m. år 1964 statsbidrag
också utgår tiU s å-dan olönsam landsbygdslinjetrafik som bedrivs av statsägda företag.
Vidare har vagnmilersätt-ningen numera höjts till tre kr. Slutligen har i
administrativt hänseende den ändringen vidtagits, alt sedan statens bUlrafik-nämnd
upphört i och med utgången av år 1967 transport-
Prop. 1973: 53 7
nämnden
övertagit uppgiften som centralt prövande instans.
Busstrafikens
omfattning, företagsstruktur, ekonomi m. m.
För
närmare uppgifter om busstrafikens omfattning, företagsstruktur, ekonomi m, m.
hänvisas till den tidigare nämnda, av bussbidragsutredningen gemensamt med
utredningen angående företagsstrukturen inom den yrkesmässiga vägtrafiken
gjorda faktaredovisningen (Ds K 1972: 3) Busstrafiken i Sverige.
2
Bussbidragsutredningens förslag Brister i nuvarande statliga bidragsgivning
Utredningen
konstaterar, att det nuvarande bidragssystemet är mera allmänt inriktat på att
stödja underskottslrafik på landsbygden. En väsentlig brist är därvid att det
inte ger någon säkerhet för att bidragen kommer sådan trafik till godo som bäst
tillgodoser en bygds eller regions krav på tillfredsställande trafikförsörjning.
Det
är i första hand trafikföretagen som var för sig planerar omfattningen och
inriktningen av sin trafikverksamhet. Detta kan försvaras så länge den
ekonomiska ställningen totalt sett är god. Då det gäller trafik som går med
underskott eller som kan förutses ge underskott och då det därför krävs bidrag
från det allmänna för att rörelsen skall gå ihop, är det emellertid ett
naturligt krav att det allmänna får ett avgörande inflytande i fråga om
avvägningen av trafikutbudet.
Möjligheterna
att påverka den olönsamma trafikens utformning har i särskild grad varit
begränsade i fråga om trafik, till vilken endast statligt driflbidrag utgått.
Det kan emellertid konstateras, att med de påfrestningar som bl, a,
kostnadsutvecklingen inneburit för trafikföretagen särskilt under de senaste
åren kommunernas inflytande över trafiken ökat i samband med de krav som
ställts på kommunala bidrag. Kommunerna har i detta läge haft att kritiskt
pröva, vilket Irafikutbud för viss linje som gett en för berörda befolkning
acceptabel Irafikservice lill rimlig kostnad, I den utsträckning som kommunerna
genom köp av trafikljänsler har kunnat påverka trafikens omfattning och
inriktning och då i sammanhanget även statliga driftbidrag utgått, har dessa
sålunda kommit att avse en från trafikförsörjningssynpunkt prioriterad trafik.
Angeläget är enligt utredningen att de överväganden och prioriteringar, som
det allmänna gör, baseras på en genomtänkt trafikplanering.
Prop. 1973: 53 8
En
samordning av transportuppgifter och transportresurser är enligt utredningen
angelägen såväl från samhällets som från trafikutövarnas synpunkt. Härvidlag
föreligger brister, särskilt i förhållandet mellan den allmänna res an de trafik
en och skolskjutsningen,
I
fråga om skolskjutsningen för vilken det ekonomiska ansvaret sedan år 1966
helt faller på kommunema konstaterar utredningen, alt åtskilliga
skolstyrelser isolerat tillämpar anbudsförfarande vid antagande av
skolskjutsentreprenör. De har därigenom under åberopande av kostnadsskäl till
entreprenörer kommit att utse personer, som inte tidigare varit etablerade i
branschen framför redan befintliga linjetrafikutövare. Motivet har varit att skolskjutsningen
erbjudits till ett för skolstyrelsen lägre pris. Med slöd av det med skolstyrelsen
träffade avtalet har sedan tillstånd erhållits tUl beställningstrafik för skolskjutsning.
Detta förfarande medför ofta att förutsättningarna för linjetrafikutövaren på
orten att kombinera skolbarns-och allmän trafik undanrycks, varigenom också
turinskränkningar i den allmänna trafiken kan bli nödvändiga. Inte sällan har
också det allmännas kostnader för den kollektiva trafiken på detta sätt ökat
med större belopp än som sparats in på skolbudgeten.
De
otillfredsställande förhåUanden som i åtskilliga fall råder har inte något
samband- med det statliga bidragssystemet som sådant, I anslutning till en
omprövning av detta bör emellertid övervägas en utformning, som stimulerar lill
samordning.
De anvisningar
som ges för beräkning av kostnader och intäkter är enUgt utredningens
uppfattning i n-te tillräckligt klargörande och ger inte i önskvärd utsträckning
grund för en enhetlig resultatredovisning. På kostnadssidan hänvisas bl, a,
till den oklarhet som råder vid beräkning av kostnader för kombinerad linje-
och skolskjulslrafik.
En
särskild brist är att några gemensamma normer inte finns för bestämning av
intäkterna i trafikrörelsen. Det kan sålunda föreligga betydande skUlnader
mellan olika trafikförelag i fråga om benägenheten alt genom taxeåtgärder täcka
inträffade kostnadsstegringar, I de fall kommunala bidrag också blir aktuella
för att stödja viss linjetrafik tillkommer att kommunerna i sina uppgörelser
med trafikföretagen kan ha skilda uppfattningar om den lämpliga taxenivån
beroende på en varierande trafikpolitisk grundsyn,
I
fråga om bestämning av bidragsberättigad trafik föreligger enUgt utredningen
ett särskilt problem vid avgränsningen av landsbygdstrafiken. Såsom nämnts
krävs för bidrag inte bara att den ifrågavarande linjen skall till fyra
femtedelar ligga utanför stadsplanelagt område. På trafikföretäget ställs
dessutom det kravet att minst fyra femtedelar av den sammanlagda linjelängd,
som
Prop.
1973: 53 9
förelaget svarar för, skall ligga utanför sladsplanelagt
område. Detta sistnämnda krav kan medföra olägenheter och i vissa fall
motverka en rationalisering av transportverksamheten. Det kan sålunda inträffa
att ett större trafikföretag med sin trafikrörelse i huvudsak knuten till stadsplanelagt
område vUl överta kringliggande landsbygdslinjer. Vid ett övertagande kan
emellertid inträffa att tidigare utgående statsbidrag upphör beroende på att
grundkravet på den totala trafikrörelsens landsbygdsanknytning inte längre är
uppfyllt. Detta förhållande bör enligt utrednmgen beaktas vid omprövningen av
bidragssystemet.
Utgångspunkter vid utformningen av ett reviderat
bussbidragssystem
Enligt utredningen bör den grundläggande principen även i
fortsättningen vara att linjetrafik på landsbygden primärt skall erbjudas i den
omfattning som är möjlig utifrån företagsekonomiska förutsättningar och som
alltså kan drivas utan underskott och då givetvis i rationella former och med
en väl avvägd taxa.
Då det emellertid inte är möjligt att förena kravet på kostnadstäckning
med önskemålet att ge en bygd tillfredsställande transportförsörjning enligt
vissa minimikrav i fråga om antal förbindelser, bör enligt utredningen ersättning
av allmänna medel kunna utgå. En sådan ersättning kan därvid ses som ett köp
frän det allmännas sida av transporltjänster som det sell från trafikförelagels
synpunkt inle är företagsekonomiskt motiverat att ulföra.
En rationell utformning av transporlförsörjningen kan inte
nås utan en genomtänkt och framsynt planering. Utredningen konstaterar, att en
successiv utveckling sker av planeringsinstrumenten inom såväl den statliga som
den kommunala sektom,
I sammanhanget hänvisas lill det uppdrag som Kungl. Maj:t
i oktober 1971 gett länsstyrelserna att genomföra en regional trafikplanering
med sikte på alt ha förslag lill planer utarbetade lill den 1 oktober 1974,
Planeringen skall bedrivas i nära kontakt med kommunerna och syftar enligt de
anvisningar som meddelats länsstyrelsema lill att mot bakgrund av
bebyggelsestruktur, näringslivsförhållanden samt nuvarande och förväntad
efterfrågan på transporlljänsler anvisa lösningar på hur de regionala
transportbehoven bäst skall tillgodoses. För persontrafikarbetet avses
planeringsarbetet resultera i regionala stomlinjenät, där järnväg, buss och i
förekommande fall taxi kan på ett rationellt och ekonomiskt sätt utnyttjas för
den regionala trafikförsörjningen.
Prop. 1973: 53 10
För
kommunernas del gäller att de i fråga om den lokala trafik, för vilken de har
ett primärt ansvar, i ökad utsträckning vidtagit aktiva åtgärder för att
åstadkomma en tillfredsställande trafikförsörjning. Härmed har följt behov av
en lokal trafikplanering. Svenska kommunförbundet har också i
cirkulärskrivelse betonat vikten av att lokala trafikförsörjningsplaner
upprättas som underlag för bedömning av kommunala ekonomiska engagemang i den
kollektiva trafiken.
Utredningen
anser med hänsyn härtill att bidragsgivningen bör avse sådan linjetrafik som ingår
i en i fråga om trafikens omfattning och inriktning preciserad lokal eller regional
trafikförsörjnings-plan. Därmed vinnes att bidragsgivningen inriktas på en
prioriterad och med hänsyn till trafikbehoven avvägd trafik.
Att
bidrag även i fortsättningen skall kunna utgå till slöd för en mera lokal
trafikservice på landsbygden anser utredningen moiiverat med hänsyn lill de
problem som ifrågavarande trafikförsörjning i många fall erbjuder. Det kan
konstateras att bidrag enligt nuvarande bussbidragssyslem i förhållandevis
betydande utsträckning uppskattningsvis 60 ä 70 % av bidragsgivningen
utgår till trafik som kan betecknas som lokal trafik,
I
fråga om avgränsningen av lokal och regional trafik utgår utredningen ifrån den
bestämning som ligger till grund för arbetet med den regionala
trafikplaneringen. Som lokal trafik anses därvid trafik inom ett och samma
kommunblock eller efter kommunsammanläggning inom en och samma kommun, TUl
lokal trafik hänförs också sådan trafik mellan angränsande
kommunblock/kommuner, som inle är alt hänföra till regional trafik. Som exempel
nämns närtrafik över kommunblocksgränsema. Som regional trafik anges i första
hand trafik mellan olika konimunblocks-/kommuncentra inom ett och samma län.
Med sådana centra jämställs i detta sammanhang persontrafikterminaler i olika
kommunblock/kommuner, vilka för särskilda Irafikslag kan utgöra betydelsefulla
knutpunkter.
Bidrag
till sådan planmässigt bestämd linjetrafik bör kunna utgå oberoende av trafikförelagens
ägareförhållanden och oberoende av fordonsstorlek buss eller personbU
förutsatt att med fordonen utförs personbefordran eller kombinerad person- och
godsbefordran i linjetrafik.
Med
hänsyn lill tidsprogrammet för den regionala trafikplaneringen finner
utredningen det nödvändigt, att ett ändrat bidragssystem genomförs i två
etapper, varav den första avser stödet till den lokala och den andra etappen
stödet till den regionala trafiken.
Prop. 1973:53 H
Lokal
trafikservice
Begreppet
landsbygdslinjetrafik
Enligt
den nuvarande bidragsordningen krävs för att bussbidrag skall utgå alt den
ifrågavarande linjen till fyra femtedelar ligger utanför stadsplanelagt område.
Utredningen
har vid sina överväganden funnit det riktiga vara, alt såväl linjesträckningens
som transportarbetets fördelning på tätorts- resp, landsbygdsdel blir
avgörande för huruvida bidrag skall kunna utgå. Härvid har utredningen stannat
för att bidragsmöjlighet bör föreligga om en busslinje till mer än halva sin
linjelängd är belägen utanför sladsplanelagt område och om transportarbetet på
linjen beräknat i personkm till större delen avser resor som utgår från
och/eller avslutas vid hållplatser på landsbygdsdelen av linjen. Sistnämnda
villkor bör skapa rimliga garantier för att bidragsgivningen får en reell
landsbygdsanknytning och väsentligen tillgodoser landsbygdsbefolkningens
resebehov.
Transportarbetets
fördelnmg får bedömas erfarenhetsmässigt och med hänsyn till tidigare års
trafik. Vid behov får en mera noggrann karlläggning ske genom resanderäkning.
Enligt
nuvarande bidragsordning uppställs därjämte det kravet att minst fyra
femtedelar av den sammanlagda linjelängd, som företaget svarar för, skall ligga
utanför stadsplanelagt område. Som utredningen angivit enligt det föregående
kan detta krav medföra olägenheter och i vissa fall motverka rationella
transportlösningar. Utredningen föreslår därför att kravet slopas.
Beräkning av resultatet av trafikrörelse
Någon
enhetlig för hela landets busslinjetrafik gällande persontaxa finns inte.
Spännvidden mellan de av trafikförelagen själva tUlämpade högsta och lägsta
taxorna i landet torde f, n, i ytterlighetsfallen ligga i storleksordningen
2030 %,
I
anslutning till nuvarande bidragsgivning godtas som intäkt av landsbygdslinjetrafik
den intäkt som trafikföretaget redovisar med tilllämpning av företagets
särskilda taxa. Utredningen finner som nämnls det vara en olillfredsslällande
ordning att i bidragssammanhang några gemensamma normer inle finns för
bestämning av intäkterna i trafikrörelsen, Bidragsgivningen påverkas därigenom
av trafikföretagens olika benägenhet att täcka in kostnader och av kommunernas
varierande, benägenhet alt subventionera taxorna.
Utredningen
finner, det angeläget, alt en bättre ordning skapas genom en anknytning av intäklssidan
till en lämplig referenslaxa. Delta är en förutsättning för alt bidragsgivningen
skall kunna tillämpas på ett
Prop.
1973: 53 12
för olika landsbygdsområden likartat och rättvist sätt.
Innebörden av en sådan referenstaxa blir att i den utsträckning faktiskt
tillämpade taxor understiger denna en uppräkning sker i bidragssammanhang av
intäktssidan. Det innebär också alt då i fråga om lokal trafik en lägre taxa
tillämpas vUket normalt torde sammanhänga med ett kommunalt
ställningstagande kommunen-trafikbeställaren får stå det ekonomiska ansvaret
för skillnaden.
Utredningen förutsätter sålunda, att i anslutning tiU
arbetet med tillämpningsföreskrifter för bidragsgivningen en särskild
referenstaxa bestäms. En sådan bör enligt utredningen kunna utarbetas med utgångspunkt
i och i huvudsaklig överensstämmelse med SJ:s persontaxa i busstrafiken. Det
framhålls, att uppskattningsvis en tredjedel av trafikintäkterna inom busslinjelrafiken
på landsbygden hänför sig lill en taxenivå som motsvarar angivna SJ-taxa.
I fråga om kostnaderna i den ifrågavarande busslinjelrafiken
avses de verkliga kostnaderna.
Bidragsmottagare
I fråga om bidragsmoltagaren har utredningen funnit
avgörande skäl tala för att de bidrag som utgår till en lokal landsbygdsservice
tillhandahålls kommunema som primärt ansvariga för den lokala trafikservicen.
Kommunerna har därvid möjligheter att i anslutning till den lokala
trafikplaneringen och med beaktande av behoven av skolskjutsning etc.
samordnat upphandla ifrågavarande transporlljänsler,
Stödberältigad trafik
Enligt gällande bestämmelser utgår statsbidrag upp till ell
visst belopp per vagnmil bidragsgrundande trafik. Bidraget kan inle översliga
det bidragsgrundande underskottet. Om synnerliga skäl föreligger, kan ett högre
belopp per vagnmil utgå. En annan begränsningsregel är, alt bidraget endast
utgår lill en daglig dubbeltur på varje i linjen ingående vägsträcka.
Som villkor för bidrag bör enligt utredningen krävas alt
den ifrågavarande trafiken uppfyller vissa krav i fråga om kostnadsläckning.
Ett sådant krav motiveras av angelägenheten alt nå en rimlig avvägning mellan Irafikbehov
och trafikresurser och alt genom bidragsgivningen tillgodose de mest angelägna
behoven.
Vid valet av kostnadsläckningsgrad innebär utredningens
överväganden följande. Av det material som finns tiUgängligt inom
Iransport-nämnden och som redovisats i bussbidrags- och struklurutredningarnas
gemensamma faktaredovisning framgår alt kostnadstäckningsgraden i
bidragsgrundande trafik under de senaste åren i genomsnitt legat kring 70 %,
därvid den senast tillgängliga uppgiften avser bidragsåret 1971
Prop. 1973: 53 13
och
följaktligen trafikeringsåret 1970, Det kan här konstateras, att talet 70 %
utgör ett genomsnittstal för landet i dess helhet. Ser man på de länsvisa
genomsnittstalen, har de också sin tyngdpunkt kring detta procenttal, dock med
avvikelser. Det kan enligt utredningen finnas anledning att här ta hänsyn till
de län, som visar lägre genomsnittstal. Det är vidare enligt utredningen känt,
att sedan år 1970 lönekostnadsutvecklingen men även kostnadsutvecklingen i
övrigt inom bussnärihgen varit förhållandevis kraftig.
De
anförda förhållandena motiverar enligt utredningen att kravet på kostnadsläckningsgrad
bestäms till 60 %, Härvid framhålls att det givetvis bör vara möjligt för
kommunerna att vid behov förstärka trafik-intäkterna med kommunala medel så att
därmed den erforderliga kostnadstäckningen uppnås,
Syfiet
med det statliga bidraget bör givetvis vara att underlätta för kommunerna att
upprätthålla en viss minimistandard i fråga om trafikförsörjningen.
Utredningen har med hänsyn härtill ansett sig böra förorda, att stöd utgår till
högst två dagliga dubbelturer. Därmed synes de mest angelägna resebehoven kunna
tillgodoses. I kommuner med en väl utvecklad serviceort och med ett någorlunda
påtagligt trafikunderlag erfordras sålunda erfarenhetsmässigt ofta en
morgontur och en middagstur lill tätorten. Morgonturen kan tiUgodose dels
skolskjutsbehov, dels behov av serviceresor. Middagsturen tillgodoser primärt
behoven av serviceresor. Behovet av två turer från tätorten sammanhänger med
varierande krav på uppehållstider. I kommuner med ett svagare Irafikunderlag
får resebehovet tillgodoses med en daglig tur i vardera riktningen. I mera utpräglade
glesbygder kan trafikefterfrågan vara så ringa, att en tillfredsställande
kommunikationsservice kan anses föreligga med exempelvis en dubbeltur två å tre
dagar i veckan.
Utredningen
understryker i sammanhanget, att den angivna begränsningsregeln självfallet
inte innebär något ställningstagande till vad som skall anses vara en
tillfredsställande trafikförsörjning sett från den enskilda kommunens synpunkt.
Denna kan ha en trafikpolitisk målsättning som innebär en högre ambitionsnivå.
Till
den del kostnaderna inte täcks enligt det föregående bör enligt utredningen
statligt bidrag till den lokala trafikservicen kunna utgå med belopp
motsvarande hälften av underskottet. Återstoden förutsätts täckt av
vederbörande kommun.
Vid
tillämpningen av de angivna bidragsvillkoren bör enligt utredningen i
överensstämmelse med nuvarande bidragsordning gälla, att resullatutjämning
skall ske mellan olika turer på samma linje.
Utredningens
utgångspunkt är att en ordning bör tillskapas, som säkrar att tillgängliga
bidragsmedel används för de mest angelägna behoven. Utredningen har med hänsyn
härtill ansett att en ytterligare begränsning bör göras i fråga om bidragsgivningen,
nämligen att un-
Prop. 1973: 53 14
danta
sådana större kommunblock/kommuner, som genom sitt befolkningsunderlag etc.
får anses ha en förhållandevis stor skattekraft. Vid sina överväganden har
utredningen som beaktat bl. a. bebyggelsestrukturen i de nya
kommunblocken/kommunerna funnit, att sådana bör undantas som har fler än 90
000 invånare.
Förstärkt
statligt stöd till vissa glesbygdskommuner
Av
det nuvarande bussbidraget går en icke obetydlig del lill glesbygdsområdena.
Det kan också erinras om att vissa kostnader som glesbygdskommuner har för
lokal trafikservice beaktas vid handläggningen av ansökningar om extra skatteutjämningsbidrag.
Bussbidragsutredningen
är införstådd med de särskilda problem, som transportförsörjningen i glesbygden
innebär. I sammanhanget erinras om glesbygdsutredningens karakterisering av
dessa problem i dess i juni 1972 avgivna delbetänkande (Ds In 1972: 9) KommunUfationer
i glesbygder. Däri konstaleras att huvuddelen av transporterna i glesbygder
sker med personbilar. Många hushåll saknar emellertid privatbilar. Även i
hushåll med egen bil finns bilen emellertid inte heller alltid tUlgänglig för
alla hushållsmedlemmar, då transportbehov uppstår. Utöver persontransporter
föreligger även behov av kollektiva kommunikationer för olika slag av
godstransporter, t, ex. post, mjölkleveranser och styckegods.
Glesbygdsproblemens karaktär av åtkomlighetsproblem, dvs. svårigheter för
befolkningen att på grand av stora avstånd nå viktigare slag av samhällelig och
kommersiell service, gör det enligt glesbygdsutredningen särskilt angeläget
att en kollekliv transportapparat upprätthålls i glesbygder. Med kollektiva
färdmedel avser utredningen då även taxi.
Bussbidragsutredningen
framhåller, att bussbidragssystemet med den utformning som föreslagits i det
föregående kommer alt bli ett påtagligt stöd för landsbygds- och
glesbygdstrafiken över huvud. Det finns emellertid anledning att överväga i vad
mån man därutöver genom kompletterande bestämmelser kan ge ett förstärkt
stöd till den lokala trafikservicen i de mera utpräglade glesbygdskommunerna.
Dessa kännetecknas av en ofta mycket gles befolkning utspridd över arealmässigt
vidsträckta områden, och deras problem har en annan innebörd och styrka än i
fråga om de geografiskt mera begränsade och orlsnära glesbygdsområdena.
I
fråga om vilka områden som bör komma i åtnjutande av ett sådant förstärkt stöd
i fråga om den lokala trafikservicen har utredningen funnit, att de
glesbygdskommuner som återfinns inom det s. k. inre stödområdet i särskild grad
uppvisar de angivna areal- och befolkningsmässiga karakterislika och därmed
sammanhängande problem. Inom berörda geografiskt vidsträckta kommuner gäller
att folktätheten, an-
Prop.
1973:53 15
given
i antal invånare per km- land, genomgående är låg. Detsamma gäller för övrigt
också andelen boende i tätort. Vid en bedömning kommunblocksvis enligt
den indelning som avses gälla fr. o, m, den 1 januari 1974 kan konstaleras
alt exempelvis inte mindre än 27 av de 32 kommunblocken/kommunerna har en
folktäthet av högst fyra invånare per km Andelen boende i tätort ligger i dessa
fall i allmänhet kring 50 %,
Med
hänsyn härtill föreslår utrednuigen, att ett förstärkt stöd utgår till kommunblocken/kommunerna
inom det inre stödområdet.
Vilken
trafikservice som kan vara rimlig att upprätthålla beror på de speciella
förhållandena i resp, kommunblock och får i sista hand bedömas inom ramen för
den lokala trafikförsörjningsplanen, Glesbygdsulredningen framhåller, alt
åtskilliga glesbygdskommuner som organiserat lokal trafikservice funnit alt en
rimlig turtäthet kan innebära resemöjligheter till kommuncentra eller andra
lokala servicecentra minst två gånger i veckan, och utredningen har funnit alt
en sådan turtäthet bör kunna ses som en lokal minimiservice,
I
fråga om behovet av ett förstärkt stöd till berörda utpräglade
glesbygdskommuner konstaterar utredningen, att även med hänsyn till de lägre
anspråk i fråga om linje- och turtäthet som dessa kommuner naturligen har
det grundläggande allmänna krav på kostnadstäckning för en landsbygdslinje som
uppställts i del föregående för deras del kan i vidare utsträckning
nödvändiggöra ett eget ekonomiskt engagemang för att täckningsgraden skall uppnås.
Med hänsyn härtill föreslår utredningen dels att den erforderliga
kostnadstäckningsgraden sänks från 60 till 50 %, dels att det statliga bidraget
utgår med belopp motsvarande 75 % i stället för normalt 50 % av
underskottet.
Vid
införande av ett sådant stöd anser bussbidragsutredningen, att skäl inte längre
föreligger att ha kvar den särskilda möjligheten alt erhålla extra skatteutjämningsbidrag
i anslutning till planering av lokal trafikservice. Delta bidrag har för
övrigt som framgår av bussbidrags- och strukturutredningarnas gemensamma
faktaredovisning utgått med förhållandevis begränsade belopp.
Samordning
av skolskjutsning och allmän linjelrafik
Enligt
utredningen är en samordning av transportuppgifter och transportresurser
angelägen från såväl samhällets som trafikutövarnas synpunkt. Ett särskilt
problem är i detta sammanhang såsom nämnts skjutsningen av grundskolebarn, för
vilken det ekonomiska ansvaret åvilar kommunerna. Med den omfattning skolskjutsningen
har kan uppläggningen av denna i åtskilliga fall bli utslagsgivande för bygdens
hela transportförsörjning.
Förhållandena
i fråga om skolskjutsningen varierar. För skolskjuts-
Prop. 1973: 53 16
ning
lämpliga fordon växlar mellan laxibilar, eventuellt specialinred-da som bussar
för skolbarnstransport, och ledbussar med plats för uppåt 135 skolbarn. Även
formerna, i vUka skolskjutsningen bedrivs, varierar.
I
en del fall har skolskjutsningen inte den omfattning att den dimensionerar en
busstur, dvs. turen bedöms oavsett förekomsten av skolbarn angelägen att
framföra i viss linjesträckning och i visst tidsläge för tillgodoseende av
allmänna resebehov. Därvid tiUämpas ordinarie biljettpriser (vanligen månadsbiljeller)
även för skolbarn,
I
många fall krävs emellertid inrättandet av turer, som primärt tillgodoser skolsjutsbehovet.
Det är då fråga om trafik, för vilken resursinsatserna dimensioneras av
transporterna av grundskolebarn, dvs, turerna har fått sin sträcknmg och sitt
tidsläge med hänsyn till skolbarnen och de trafikeras i huvudsak av dessa.
De
sammantagna kostnaderna för kapacitetsdimensionerande skolskjutsning och
allmän linjetrafik i en bygd kan enligt utredningen påtagligt minskas, om i
anslutning till trafikförsörjningsplanerna sådana samordningslösningar
åstadkoms, att skolbussarna med personal kan användas för ytterligare
transportuppdrag i lokal trafik för vilka de lämpar sig. Vid sådana samordnade
lösningar blir de ekonomiska fördelarna särskilt påtagliga i fråga om
personalkostnader och fasta fordonskostnader, som kan fördelas på allmänna
linjeturer och skolskjutsturer i förhållande till tidsinsatsen resp, antalet
producerade vagnmil för resp, turer.
Sammanfattningsvis
anför utredningen, att med samordningslösningar av angivet slag uppnås inte
bara lägre skolskjutskostnader för berörda kommuner ulan också lägre kostnader
för den allmänna linjetrafiken. I vissa fall kan samordningen på detta sätt
innebära, att en tidigare olönsam allmän linjelrafik blir ekonomiskt
självbärande. I andra fall leder den till alt underskotten minskar.
Sett
från bussbidragssystemets synpunkt innebär den angivna möjligheten till
samordning med en medgiven proportionell fördelning på olika Iransporluppdrag
av kostnaderna för de av skolskjutsningen prunärt dimensionerade
transportresurserna att den föreslagna kostnadstäckningsgraden för ifrågakommande
linjelrafik lättare uppnås utan särskilda insatser från kommunemas sida och alt
det kvarstående underskott som därefter skall täckas genom statliga och
kommunala bidrag relativt sett kan minskas.
I
fråga om de turer, som primärt inrättas med hänsyn till skolskjutsningen och i
huvudsak trafikeras av grundskolebarn och utredningen utgår som allmän
riktpunkt från att detta är fallet då i genomsnitt två tredjedelar av de
resande räknat i antal personlon utgörs av skolbarn skall kostnaderna
givetvis falla på vederbörande kommun.
Prop.
1973: 53 17
Genomförandet av ett nytt bidragssystem. Handläggningen av
bidragsfrågorna
Allmänt
I fråga om tidpunkten för genomförandet av ett nytt
bidragssystem är förutsättningama olika beträffande den lokala och den
regionala trafikservicen. En bidragsgivning till den förra enligt utredningens
förslag bedömdes kunna komma i gång under år 1973, under föratsättning av
proposition tUl 1972 års riksdags höstsession, medan genomförandet av bidragsgivningen
till den senare måste anpassas med hänsyn till tidsprogrammet för den regionala
trafikplanerUigen. I fråga om den regionala trafikservicen måste sålunda mot
bakgrund av ett längre drivet planeringsarbete den närmare bestämningen av
formerna och vUlkoren för bidragsgivningen ske i en andra etapp i anslutning tUl
en särskild proposition i ämnet.
Trafikår bidragsår
Den nuvarande bidragsgivningen avser utfört trafikarbete
under visst kalenderår. Utredningen har funnit det vara funktionellt riktigare
att låta bidragssystemet anknyta till ett för ifrågavarande trafik representativt
tidtabellsår. En utgångspunkt har härvidlag tagits i landsbygdstrafikens
förhållanden. Som framgår av det föregående kan en samordning av linjetrafik
och skolskjutsuppgifter och en lämplig mer-användning av de för skolskjutsningen
erforderliga transportresurserna i många fall ge möjligheter till rationella
transportlösningar. Med hänsyn härtill kan det enligt utredningen vara
naturligt att låta bidragsårets början anknyta till början av höstterminen,
inför vilken programmen för skolskjutsningen för det kommande skolåret läggs
fast. Bidragsåret skulle alltså sträcka sig från augusti det ena året lill
augusti påföljande år.
Handläggningsordning m. m.
En kommun förutsätts i början av år 1 första gången år
1973 ha en preliminär trafikförsörjningsplan upprättad, som återger kommunens
målsättning i fråga om trafikservicen inom ifrågavarande landsbygdsområde. En
kommuns trafikplan ger underlag för förhandlingar med berörda trafikföretag.
Därvid konkretiseras och anpassas planen med hänsyn till de ställningstaganden
som växer fram som resultat av alternativa service- och kostnadsöverväganden.
Sedan vederbörande kommun och trafikföretag nått
preliminär enighet inlämnar kommunen sin trafikplan till länsstyrelsen, med bilagd
preliminär överenskommelse.
Länsstyrelsens granskning av planen skall innefatta en
prövning av denna med hänsyn tUl dess återverkningar i bidragshänseende. En pröv-
2 Riksdagen 1973.1 saml Nr 53
Prop. 1973: 53 18
ning skall sålunda ske om de förutsättningar och villkor,
som gäller enligt bidragsbestämmelserna, är uppfyllda. Länsstyrelsens prövning
bör vara slutförd senast den 1 juli, då beslut meddelas i fråga om vUken trafik
som skall vara bidragsberättigad och vilka bidrag som högst skall kunna utgå.
Härefter kan kommunen träffa slutligt avtal med vederbörande trafikföretag.
Länsstyrelserna har härefter alt till den centrala nämnd,
som enligt det följande föreslås inrättad, inkomma med en sammanställning av de
bidragsbelopp, som för resp. läns del är aktuella till den lokala landsbygdstrafiken.
Den centrala nämnden har därmed underlag för alt i
anslagsframställning till Kungl. Maj:t beräkna de totala bidragsbelopp, som
för landet som helhet ifrågakommer lill stöd för den lokala landsbygdslrafiken.
Sedan trafikåret gått till ända dvs. i augusti år 2
skall kommunerna tUl länsstyrelserna inkomma med redovisning avseende det
ekonomiska utfaUet, som i sin tur redovisar till den angivna centrala nämnden.
Denna kan därefter i slutet av år 2 utanordna bidragsbeloppen till kommunerna.
Detta sker med anlitande av de anslag, som begärts hösten år 1 och som
därefter anvisats för budgetåret 2/3,
Härvid bör gälla att de utbetalade beloppen aldrig kan
överstiga de av länsstyrelserna år 1 fastställda högsta bidragsbeloppen. För
det fall underskottet blir mindre än beräknat minskar det statliga bidraget i
motsvarande mån.
Utredningen konstaterar alt med den angivna ordningen
utbetalning av statsbidrag kan ske i nära anslutning till trafikårets utgång. F,
n, utbetalas bidrag ca 13 månader efter utgången av det trafikår, som legat
till grund för beräkning av statsbidraget.
I detta sammanhang tar utredningen upp en speciell fråga
som aktualiseras i samband med utläggningen av trafik för ett kommande trafikår
och som avser linjetrafiktUlstånd.
För att man skall uppnå det från samhällets synpunkt
ekonomiskt mest fördelaktiga alternativet är del angeläget alt det linjetrafikföretag
som kan erbjuda den bUligasle och mest rationella trafiklösningen får driva
sådan linjetrafik som inle kan upprätthållas utan ekonomiska insatser från
samhällets sida och detta oavsett om det gäller all trafik på en viss sträckning
eller endast vissa turer på en linje. Utredningen vUl framhålla att nuvarande
bestämmelser i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m,
m, (YTF) ger möjligheter att uppnå sådana lösningar.
Om ett företag med linjetrafiktUlstånd för en viss
sträckning anser sig inle kunna trafikera vissa turer mot den ersättning som
kan anses rimlig med hänsyn till vad andra linjetrafikföretag erbjuder,
föreligger enligt utredningen i fråga om dessa turer inle någon sådan konkurrenssituation
som avses i 12 § tredje stycket YTF, Det bör således inte möta hinder
Prop.
1973: 53 19
att ge det trafikföretag, som erbjuder den bilhgaste
lösningen, tUlstånd att vid sidan av det på linjen redan etablerade företaget
driva kompletterande trafik, som genom tidtabellen är bunden till vissa turer,
I allmänhet torde det, bl. a. av trafikplaneringsskäl, vara lämpligt att på
sätt som är förutsatt i 12 § fjärde stycket YTF tidsbegränsa gUtigheten för tillstånd
till sådan kompletterande trafik.
Vad nu sagts gäller även i de fall det blir fråga om all
trafik på en viss linje. Anser sig det redan etablerade företaget inte kunna
upprätthålla trafiken mot den ersättning som begärs från ett annat linjetrafikföretag
finns inte den konkurrenssituation, som enligt 12 § YTF skulle kunna hindra att
det sistnämnda företaget erhåller tillstånd att driva trafik på linjen. Den
tidigare tUlståndshavaren måste ju överväga att lägga ner sin trafik i brist på
så stort bidrag, som denne bedömt erforderligt för trafikens upprätthållande.
Även i de situationer som nu avses synes det utredningen lämpligt att,
åtminstone inledningsvis, begränsa gUlighetstiden för den nye trafikutövarens
trafiktillstånd,
Övergångsoidning
Utredningen föreslår som nämnts, att bidragsgivningen till
den lokala trafikservicen inleds under trafikåret augusti 1973augusti 1974,
Med hänsyn till tidsprogrammet för den regionala trafikplaneringen kan
emellertid denna ännu inte läggas till grund för en bidragsgivning till den
regionala trafikservicen. Med hänsyn härtill föreslår utredningen enligt det
föregående en övergångsordning, som innebär att i fråga om den trafik som ej
omfattas av de lokala trafikplanerna nuvarande bidragsbestämmelser i tillämplig
utsträckning skall äga giltighet. Handläggningen av denna bidragsgivning
enligt nuvarande bidragsordning föreslås överförd lill den angivna centrala
nämnden,
I anslutning härtill föreslår utredningen, att vagnmilsersättningen
för trafikåret augusti 1973augusti 1974 höjs till 3: 50 kr. Detta motsvarar
den genomsnittliga ökning av vagnmilskoslnaden som inträffat sedan år 1968, då vagnmilsersättningen
senast höjdes.
Den centrala nämnden
För handläggning på central nivå av frågor rörande de
statliga bidragen lill olönsam linjetrafik föreslår utredningen som angetts i
det föregående inrättandet av en central nämnd. De närmare uppgifterna för
nämnden bör bl. a, vara
a)
att verka för
en över landet enhetlig tiUämpning av bidragssystemet;
b)
att med hänsyn härlUl
i anslutning lill de av Kungl, Maj:t utfärdade bidragsbestämmelserna vid
behov meddela tillämpningsföreskrifter till vägledning för kommunernas och
länsstyrelsernas beredning och handläggning av bidragsfrågorna;
Prop.
1973: 53 20
c) att
i övrigt stå till förfogande för rådgivning avseende tillämp
ningen av bidragsbestämmelserna;
d) att
i fråga om bidragsgivningen tUl lokal landsbygdslinjetrafik
beträffande vilken de kommunala ansökningarna slutligt prövas av läns
styrelsema från tid till annan granska länsstyrelsernas bidragsunder
lag från principiella synpunkter, därvid kan övervägas behovet av kom
pletterande tillämpningsföreskrifter enligt b) eller av kompletteringar el
ler förtydliganden i de grundläggande av Kungl, Maj:t utfärdade bi
dragsbestämmelserna;
e) att
under tiden för den angivna övergångsordningen överta trans
portnämndens uppgifter avseende handläggningen av ansökningar enligt
hittillsvarande bidragsbestämmelser;
f) all
förfoga över de bidragsmedel som ställs till förfogande för bi
dragsgivningen och alt efler verkställd prövning utanordna beloppen;
g) att
årligen bedöma medelsbehovet för den statliga bidragsgiv
ningen och begära anslag för ändamålet.
Nämnden
bör förslagsvis bestå av tre till fem ledamöter, som inte bör företräda några
partsintressen och som skall representera sakkunskap och erfarenhet i fråga om
samhällsplanering, trafik- och transportförhållanden etc.
Nämnden
bör träda i verksamhet så snart som möjligt efter riksdagsbehandlingen av
bidragsfrågan.
Kansliet
bör ledas av en kvalificerad befattningshavare med kunnighet i och erfarenhet
av trafikfrågor. Denne bör biträdas av ytterligare två handläggare. En av
dessa båda befattningar erhålles genom överföring från transportnämnden i
samband med att dennas handläggning av bidragsfrågorna upphör.
Kostnader
för det nya bidragssystemet
Utredningen
har enligt i betänkandet närmare redovisad beräkning angett statens totala
kostnader under det första trafikåret, då bidrag börjar utgå till den lokala
trafikservicen samtidigt som övrig trafikservice erhåller bidrag enligt
nuvarande bidragsordning, till 28 milj. kr. Härav skulle 21 milj. kr. gå till lokal
och 7 milj. kr. till övrig trafik. Av angivna 21 milj. kr. skulle ca 7 milj.
kr. hänföra sig till det inre stödområdet och ca 14 milj. kr. tUl landet i
övrigt.
3
Remissyttranden över utredningens förslag
Olika
remissinstanser understryker värdet av det faktamaterial, som bussbidragsutredningen
redovisat i ett särskilt delbetänkande (Ds K 1972: 3). Det gäller bl.a. Svenska
busstrafikförbundet, som samtidigt konstaterar att den konti-
Prop. 1973: 53 21
nuerliga
uppföljnmgen av busstrafikens utveckling i landet tyvärr i många hänseenden är
bristfällig och ofullständig. Förbundet vUl därför uttala förhoppningen, att
åtminstone vissa delar av materialet kan läggas tUl grund för en fortlöpande
statistisk redovisning. Samtidigt gäller att de kommentarer utredningen i olika
hänseenden knutit till faktamaterialet inte alltid är helt invändningsfritt.
Näringslivets trafikdelegation framhåller också, att en sådan översiktlig
redovisning av busstrafikens omfattning, struktur och ekonomi hittills saknats,
varför ett bättre underlag för olika åtgärder inom busstrafiken nu föreligger.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län betonar materialets värde som underlag för
länsstyrelsemas och kommunemas fortsatta planering i trafikförsörjnings- och
andra samhällsplaneringsfrågor. Avsnittet om busstrafikens ekonomi visar
exempelvis på ett förtjänstfullt sätt, hur olika transporter kan lösas och hur
man genom samordning kan uppnå kostnadssänkningar.
Remissinstansema
ger allmänt uttryck åt uppfattningen att det n u-varande bussbidragssystemet
företer brister i olika hänseenden.
Statskontoret,
transportnämnden och Svenska kommunförbundet framhåller, att nuvarande
bidragssystem inte i önskvärd grad främjat en strukturrationalisering av
busstrafiken på landsbygden. Detsamma framhåller Svenska busstrafikförbundet,
som likväl anser att bidragssystemet varit av otvivelaktigt värde och ett stöd
för trafikförsörjningen.
Länsstyrelsen i
Östergötlands län anför, att det nuvarande bidragssystemet är mindre lämpat
som regionalpolitiskt medel. Orsaken tUl detta ligger främst i att det vid
bedömningen av trafikföretagens bidragsansökningar saknats förutsättningar att
stödja den från regional eller lokal synpunkt verkligt angelägna trafiken.
Länsstyrelsen i Örebro län konstaterar, att det nuvarande bidragssystemet mera
allmänt är inriktat på att stödja underskottstrafik på landsbygden och alt
delta innebär, att bidragen inte med säkerhet kommer sådan trafik till godo
som bäst tillgodoser en bygds eller regions krav på tillfredsställande
trafikförsörjning. Det är nödvändigt, att samhällets kontrollmöjligheter över
utbetalade bidrag förstärks. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ser i del
förhållandet att bidragsgivningen ensidigt är inriktad på underskottstrafik en
del av förklaringen till att kollektiv trafikservice saknas i vissa områden.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar, alt eftersom villkoren för statsbidrag
inte är knutna till någon form av planering, samordningen av särskilt skolskjutsarna
med linjetrafiken uteblivit. De olika angivna synpunkterna återfinns även i
övriga länsstyrelsers liksom Svenska kommunförbundels yttranden.
Enligt
SJ ger inte det nuvarande bussbidragssystemet samma möjligheter att beakta
allmänna trafikförsörjningssynpunkter som man har vid prövningen av det ersättningsberättigade
olönsamma järnvägsnätet.
Svenska
lokaltrafikföreningen anför kritik mot att nuvarande statsbi-
Prop. 1973: 53 22
drag
är förknippade med villkor som utestänger en del företag, främst kommunala
stadstrafikförelag som bedriver glesbygdslrafik.
Behovet
av ett förstärkt stöd till busstrafiken på landsbygden har understrukits av en
rad remissinstanser.
Transportnämnden
anför, att det nuvarande bidraget är otillräckligt och att nämnden under senare
år påyrkat en höjning av vagnmilsersättningen med hänsyn till
underskottssituationen i busstrafiken.
Enligt
SJ motverkas minimeringen av samhällets kostnader för den olönsamma trafik, som
drivs för att upprätthålla en tillfredsställande trafikförsörjning, av det f, n,
otillräckliga stödet tUl olönsam busstrafik. Omläggning av olönsam
järnvägstrafik till busstrafik på landsväg kan med nuvarande stödsystem endast
ske om trafiken med buss inberäknat eventuellt bussbidrag täcker sina drift-
och kapitalkostnader, " Postverket framhåller, att dess diligenstrafik i
de fyra nordligaste länen huvudsakligen bedrivs i utpräglade glesbygder med
svagt trafikunderlag, som fortlöpande uttunnas genom befolkningsminskningen.
Med hänsyn till det ökande underskottet i diligensrörelsen har verket under
senare år årligen begärt särskilda anslag på riksstaten för att täcka detta
underskott. Det är därför väsentligt, att bidragsfrågan bringas till en lösning.
Svenska
kommunförbundet och Svenska lokaltrafikföreningen konstaterar, att de
ekonomiska anspråken på kommuner och landsting har ökat, när det gäller alt
upprätthålla en tillfredsställande trafikförsörjning.
Behovet
av ett förstärkt stöd framhävs också allmänt av länsstyrelserna. Länsstyrelsen
i Jönköpings län erinrar i sammanhanget om att SJ och enskilda trafikföretag
under senaste tiden i stor utsträckning börjat kräva kommunala garantier för
kostnadstäckning som villkor för buss-linjetrafikens upprätthållande. En
rimligare fördelning av den ekonomiska bördan bör åstadkommas. Enligt
länsstyrelsen i Östergötlands län blir i diskussionen kring servicefrågorna
trafikförsörjningsproblemen ständigt aktuella. Befolkningsomflyttningarna under
de senaste decennierna har lett lill att olika serviceinrättningar på grund av
bristande underlag måste dras in. Den lämpligaste ersättningen för en indragen
servicefunktion är ofta en kollektiv trafikförbindelse lUl närmaste ort, där funktionen
i fråga finns i behåll, Efiersom det kan antas att serviceut-glesningen inle är
avslutad, kommer den kollektiva trafikens betydelse som regionalpolitiskt medel
att öka. Länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län uppehåller sig vid
glesbygdsbefolkningens problem utifrån förhållandena i resp. län och
understryker vikten av att en fungerande kollektiv transportapparat till rimlig
kostnad står till glesbygdsbornas förfogande. Enligt länsstyrelsen i
Norrbottens län är busstrafiken i länet i betydande grad orationell och
olönsam, vilket bl. a. får ses mot bak-
Prop. 1973: 53 23
grund av de demografiska förändringar som skett. Vidare
måste den förändrade roll som busstrafiken delvis till följd härav fått tas i
beaktande vid val av åtgärder i syfte att åstadkomma förbättringar. Även
Svenska busstrafikförbundet och Näringslivels Irafikdelegation betonar behovet
av ell förstärkt stöd. Busstrafikförbundet framhåUer, att en sådan
förstärkning snarast bör komma till stånd. Med de kostnadsökningar som följt
med 1971 års lönerörelse är det eljest överhängande risk för omfattande
inskränkningar i eller indragningar av nu förekommande busslinjetrafik på
landsbygden.
Remissinstanserna har allmänt med ett undantag nämligen
Svenska transporlarbetareförbundet delat utredningens uppfattning om att ett bidragssystem
i fortsättningen bör anknyta till av det allmänna upprättade trafikförsörjningsplaner.
Remissinstanserna har också allmänt tillstyrkt eller lämnat utan erinran den av
utredningen föreslagna utformningen av ett bidragssystem, dvs, med en
anknytning av bidragen tUl lokal resp, regional trafikplanering. Förutom
Svenska transporlarbetareförbundet, som enligt det föregående inte önskar en planeringsanknuten
bidragsordning, har även SJ ställt sig avvisande,
Transportnäinnden anser, alt en uppdelning av stödet på
det föreslagna sättet ur många synpunkter kan te sig ändamålsenlig. Bland fördelarna
märks att kommunerna får ett mer direkt ansvar för lösningen av de egna Irafikförsörjningsfrågoma
samt att de ges möjlighet att upphandla alla behövliga trafiktjänster i ett
sammanhang. Det är då också följdriktigt, alt kommunerna på föreslaget sätt
står som bidragsmotta-gare. På samma sätt kan det sägas vara en fördel, att den
regionalt betingade trafiken renodlas och att länsstyrelserna får överinseende
över denna trafik. Tvekan kan i vissa fall uppstå om vad som är all betrakta
som lokal resp. regional trafik. Dessa frågor bör emeUertid kunna lösas dels
genom generella anvisningar, dels genom överläggningar mellan kommuner,
länsstyrelser och trafikföretag.
Postverket finner det vara riktigt, att samhället genom
trafikförsörjningsplaner, som skall upprättas av kommuner och länsstyrelser,
kommer att ha inflytande på omfattningen av den trafikservice som skall erbjudas
befolkningen på landsbygden.
Enligt riksrevisionsverket innebär utredningens förslag
jämfört med nuvarande system förändringar i flera avseenden. Det gäller bl, a.
anknytningen till Irafikförsörjningsplaner, en ny institutionell ram med bl,
a, kommunal upphandling, införande av s, k, referenstaxa samt ett mellan
kommunerna och staten delat ekonomiskt ansvar för olönsam busstrafik. Det
konstateras i sammanhanget, alt bidrag enligt utredningen skall utgå linje för
linje till sådana som inle är företagsekonomiskt motiverade men erforderliga
för att tillgodose en tillfredsställande
Prop. 1973: 53 24
trafikförsörjning
i en lokal eller regional trafikförsörjningsplan. Trafikförsörjningsplanen
innebär en principiell nyhet som är väl ägnad alt successivt skapa
förutsättningar för ett mera "problemorienterat" transportsystem.
Sammanfattningsvis anser verket, att utredningens förslag innebär en
förbättring jämfört med hittillsvarande system och att det nu bör genomföras.
Statskontoret delar utredningens uppfattning, att bidragssystemets anknytning
till en trafikförsörjningsplan skall medverka till en önskvärd samordning
mellan olika transportmedel, främst av skolskjutsar och övriga busstransporter.
Länsstyrelsen
i Östergötlands län framhåller, att inom såväl den fysiska som den
regionalpolitiska planeringens områden en klar gränsdragning föreligger mellan
statens och kommunernas ansvarsområden. Det förefaller därför naturligt att man
söker skapa motsvarande ansvarsuppdelning på samtliga områden där stat och
kommun har ett gemensamt planeringsintresse och kan behöva ta på sig ett
ekonomiskt ansvar. Bussbidragsutredningen har tUl utgångspunkt för sina förslag
tagit den avgränsning mellan lokal och regional trafik, som ligger tUl grund
för den regionala trafikplaneringen. Denna avgränsning förefaller i stort sett
lämpligt avvägd. Länsstyrelsen ser med tillfredsställelse att de statliga
insatserna inom trafikens område föreslås knutna till genomarbetade regionala
och lokala trafikplaner. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som är positiv till
genomförandet av det föreslagna bidragssystemet, konstaterar att det nya
systemet där bidrag grundas på trafikförsörjningsplan kommer att främja en
bättre samordning av transporterna liksom för övrigt en bättre samordning med
övrig samhällsplanering. Troligtvis kommer trafikulbudet sell i förhållande
till de samhälleliga kostnaderna att relativt sett öka totalt. Länsstyrelsen i
Jönköpings län är i princip positiv till en sammankoppling av den lokala och
regionala trafikplaneringen med bidragsgivningen med hänsyn dels till att denna
är ett medel att uppnå planernas intentioner, dels tUl att den trafik som inte
är förutsedd i planen kan föratsättas vara mindre angelägen. Länsstyrelsen i
Norrbottens län säger sig oreserverat dela utredningens uppfattning om bidragsgivningens
anknytning tUl lokala resp. regionala trafikplaner. Liknande synpunkter anförs
av övriga länsstyrelser.
Svenska
kommunförbundet förutsätter, att kommunerna även framdeles får engagera sig i
den lokala trafikförsörjningen i den omfattning varje kommun bedömer lämpligt
och rimligt. Förbundet delar utredningens uppfattning, att en rationell
utformning av transporlförsörjningen inte kan nås utan en genomtänkt och
framsynt planering, I takt med att behoven av samhälleliga stödåtgärder ökar
stärks också kraven på att samhällets handlande sker på ett mer samordnat och
planmässigt sätt. Förbundet är således positivt till att trafikplanering sker
på lokal och regional nivå. Med hänsyn liil kommunernas vittomfattande ansvar
Prop.
1973: 53 25
inom
samhällsplaneringens område synes det förbundet naturligt, att kommunerna även
planerar den lokala trafiken. Med hänsyn till det kommunalekonomiska utrymmet
är det emellertid nödvändigt att staten svarar för en betydande del av
samhällets kostnader för den lokala trafiken. Beträffande den regionala och interregionala
trafiken förutsätter förbundet, att staten har ett primäransvar. Förbundet
tillstyrker, att de bidrag som utgår till den lokala trafikförsörjningen
tillhandahålls kommunerna, vilka samordnat kan upphandla erforderliga
transporttjänster. Det erinras om att i några regioner interkommunala organ
eller landsting svarar för den lokala trafikförsörjningen. I sådana fall bör
bidragen kunna utbetalas till annan huvudman, om kommunen så beslutar.
Svenska
lokaltrafikföreningen säger sig dela utredningens principiella syn och
utgångspunkter för ett reviderat bussbidragssystem. Svenska biisslrafikförbundet
framhåller, att när det gäller den principiella karaktären av särskilda
stödinsatser delar förbundet uppfattningen, att dessa insatser bör betraktas
som köp av transporttjänster. Därmed måste också accepteras, att samhället som
köpare får möjlighet att påverka uppläggningen och utformningen av den
ifrågavarande trafiken. Det framstår också som riktigt att det i sådant fall
blir kommunerna som står som köpare av trafik med huvudsakligen lokal
inriktning, medan staten i enlighet med sitt regionalpolitiska ansvar blir en
naturlig köpare av regional trafik. Det är också rimligt att ställa krav på att
köpet skall föregås av en lokal resp. en regional trafikförsörjningsplanering.
Statsanställdas förbund. Näringslivets Irafikdelegation och Svenska laxiför-bundet
ansluter sig också tiU utredningens principiella uppläggning av bidragssystemet.
SJ delar inte utredningens
uppfattning om det lämpliga att bygga bidragsgivningen på en uppdelning i
regional och lokal trafik i anslutning till den administrativa kommunala
indelningen. Enligt SJ:s uppfattning är det naturligare att i stället utgå från
vad som i detta sammanhang skall vara statens huvuduppgift, nämligen alt svara
för ett landsomfattande kollektivt persontrafiknät, uppbyggt av affärsbanenätet,
det ersättningsberättigade järnvägsnätet och ett kompletterande slambusslinje-nät.
Övrig kollektiv trafik blir då som hittills, utan behov av några särskilda
definitioner och administrativa förfaranden, kommunernas angelägenhet i den
mån trafiken inte är företagsekonomiskt lönsam och kommunen önskar alt den
skall upprätthållas för en tillfredsställande Iransportförsörjning, Med
utgångspunkt i persontrafiken på stambanorna och övriga delar av affärsbanenätet
bör persontrafiken på det ersättningsberättigade olönsamma jämvägsnälet kunna
ges en från samhällsekonomisk synpunkt lämpligare omfattning om bedömningarna
kan ske inom ramen för ett landsomfattande personlrafiknät. Detta förutsätter
att bussföretagen genom ell reformerat statligt bussbidragssyslem kan få i
princip full ersättning för bristande lönsamhet.
Prop.
1973: 53 26
Svenska traiisportarbetareförbundet förordar för sin del
ett schablonmässigt beräknat slöd till olönsam busslinjetrafik ulan anknytning
till en trafikplanering. Därmed onödiggörs en uppdelning i regional och lokal
trafik och anknytning av bidragsgivningen tiU kommunernas och länsstyrelsernas
trafikplanering. En samordnad länsvis och kommunal trafikplanering bör kunna
ske utifrån andra utgångspunkter, nämligen utifrån skyldigheten och intresset
hos de ansvariga kommunerna och länen alt åstadkomma ett rationellt
trafiksystem,
I fråga om stödet till lokal trafik har remissinstanserna
allmänt tillstyrkt eller lämnat ulan erinran, alt stödet även fortsättningsvis
skall avse landsbygdstrafik.
Remissinstanserna har i fråga om avgränsningen av vad som
är landsbygdstrafik allmänt godtagit utredningens förslag om alt en busslinje
till halva sin längd skall vara belägen utanför stadsplanelagt område. I ett
par fall har man varit negativ eller tveksam till den redan nu gällande
anknytningen till sladsplanebegreppet. Det gäller länsstyrelserna i Malmöhus,
Östergötlands och Värmlands län. De båda förra tänker sig i stället en avgränsning
i förhållande till kommuncenlras tätortsområden. Med en sådan anknytning
tillgodoser man enligt länsstyrelsen i Östergötlands län i bidragshänseende de
mindre tätorter, som låt vara i ett begränsat antal fall har stadsplan.
Flertalet remissinstanser har vidare tiUslyrkt eller
lämnat utan erinran det ytterligare kravet att transportarbetet på linjen
räknat i personkm till större delen skall avse resor som utgår från och/eller
avslutas vid hållplatser på landsbygdsdelen, detta för att skapa garantier för
alt bidragsgivningen får en reell landsbygdsanknytning och väsentligen tillgodoser
landsbygdsbefolkningens resebehov.
Statskontoret anser sålunda, att det är en brist vid
nuvarande ordning alt bidragsgivningen endast utgår från linjelängd och ej från
transportarbetet, eftersom det senare är ett riktigare mått på
landsbygdsanknytningen. Statskontoret vill med hänsyn härtill som riktpunkt
godta att minst 50 % av transporttjänsterna räknat i personkm skall avse
resor som anknyter till landsbygdsdelen, Transporinämnden anför liknande
synpunkter. Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län är det motiverat med en gardering
mot att bidrag tUlkommer trafik, som huvudsakligen bedrivs inom tätorter. Med
hänsyn härtill har länsstyrelsen intet att erinra mot att utöver kravet i
fråga om linjesträckningen villkor ställs i fråga om trafikarbetets
omfattning i landsbygdslrafiken. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner den
föreslagna avgränsningen vara ändamålsenlig och underlätta utvecklingen mot en
mera rationell företagsstruktur. Länsstyrelsen i Värmlands län säger sig inte
ha någol att erinra mot den gjorda avgränsningen men påtalar de ölägenheter ur
kontroll-synpunkt som följer med villkoret beträffande transportarbetets fördelning
på ifrågavarande busslinjer.
Prop.
1973: 53 27
Svenska busstrafikförbundet anser, alt om det behövs ett
mått på trafikarbetets fördelning det bör vara tillräckligt alt använda
begreppet vagnkilometer i stället för personkilometer.
Ett par
remissinstanser anser att eller ifrågasätter om inte villkoret i fråga om
trafikarbetets fördelning kan motverka en önskvärd samordning av landsbygds-
och stadstrafik. Det gäller närmast länsstyrelsen i Örebro län. Svenska
kommunförbundet. Svenska lokaltrafik-föreningen och Statsanställdas förbund.
Svenska kommunförbundet och Svenska lokaltrafikföreningen anser också, att
kontrollen av villkoret kan bli lids- och kostnadskrävande.
I fråga
om beräkningen av resultatet av trafikrörelse har utredningen föreslagit, att intäktssidan
anknyts till en referenstaxa. En sådan har allmänt tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Det gäller transportnäinnden,
postverket, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Örebro, Östergötlands och
Skaraborgs län. Statsanställdas förbund och i viss mån SJ.
Transportnäinnden konstaterar, att avsikten med
referenstaxan är att bidragsgivningen skall kunna tUlämpas på ett för olika
områden likartat och rättvist sätt, och anser för sin del att ett
referenssystem kan vara ett lämpligt sätl att uppnå en sådan målsättning.
Postverket finner det också rimligt, att linjeintäklerna anknyts till en
referenstaxa. Länsstyrelserna i Östergötlands och Örebro län framhåller, att
en sådan taxa krävs för att uppnå likvärdig behandling av bidragsfrågorna.
Svenska kommunförbundet och Svenska lokaltrafikföreningen ansluter sig till
förslaget om referenstaxa och uttalar i sammanhanget, att statsbidragen i
princip bör vara oberoende av den laxepolitik, som kommunerna hävdar i sina uppgörelser
med trafikförelagen. Svenska busstrafikförbundet framhåller, att
utredningsförslaget i denna del grundas på en viktig och riklig princip,
nämligen alt samhället inte har anledning att med skattemedel betala mer för
en verksamhet än vad som erfordras för alt den skall kunna bedrivas i en ur
samhällssynpunkt tillfredsställande omfaltning,
SJ biträder förslaget om någon form av schablonsyslem för
beräkning av intäkterna men anser, att detta bör baseras på en
genomsnitts-intäkt per resandekilometer, Efiersom intäkterna är relativt ensartade
bör ett sådant system inte medföra några större negativa effekter,
I fråga om
den närmare innebörden av en referenstaxa har flera remissinstanser ställt sig
negativa eUer tveksamma tUl att direkt anknyta till .SJ:s taxenivä. Postverket
säger sig inte kunna godta en sådan ordning, SJ-taxan har nämligen en sådan
nivå, att flertalet busslrafikfö-retag skulle få vidkännas en uppräkning av
intäkterna, som i sin tur skulle ge lill resultat att det bidragsgrundande
underskottet reduceras. Postverket vill därför föreslå, att en särskild något
lägre referenslaxa
Prop. 1973: 53 28
konstraeras
och att denna övergångsvis kan underskridas i en viss fastställd omfattning.
Riksrevisionsverket konstaterar, att postverkets diligenstaxa är lägre än SJ:s
busstaxa, och framhåller angelägenheten av att referenstaxan inte fixeras på en
så hög nivå att den motverkar rationalisering. Länsstyrelsen i Örebro län. Svenska
lokällrafikföreningen oeh Statsanställdas förbund är tveksamma och
länsstyrelsen i Norrbottens län, Örebro läns landsting. Svenska
busstrafikförbundet och Svenska kommunförbundet är negativa till en direkt
tillämpning av SJ:s taxa. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att
enhetstaxor bör utarbetas som är anpassade till de specifika förhållandena i
regioner med likartade förhållanden. Härigenom skulle ändå fördelen med ett
enhetstaxesystem kunna uppnås. Svenska kommunförbundet konstaterar, att endast
en tredjedel av trafikintäkterna beräknas hänföra sig till SJ:s taxa, medan
resterande två tredjedelar torde hänföra sig tUl en taxenivå, som är lägre än SJ:s.
Förbundet anser, att en referenstaxa bör ge uttryck för statsmakternas
uppfattning om vad som från allmänna synpunkter anses vara lämpligt. Svenska
lokaltrafikföreningen anför liknande synpunkter och framhåller, att en
eventuell uppräkning av intäkterna i tillämpningen bör baseras på en
administrativt enkel jämförelse mellan aktuell taxa och tillämplig
referenstaxa.
Enligt
länsstyrelsen i Östergötlands län skulle referenstaxan i princip kunna
utformas helt utan hänsyn till dess användbarhet i praktisk trafikrörelse. Det
förefaller emellertid lämpligt, att referenstaxan utformas så alt den blir
kommersiellt riktig, dvs, alt den i praktisk tUlämpning vid varje tillfälle ger
maximala trafikintäkter. Svenska buss-irafikförbundei anser i fråga om
tillämpningen av referenstaxan, att för det fall det inle föreligger grandad
anledning förmoda att avsteg från en företagsekonomiskt motiverad prissättning
förekommit de faktiskt tUlämpade taxorna och de därpå grandade trafikintäkterna
bör accepteras utan omräkningar.
Statskontoret
\i\\ för sin del om en viss normering av de lokala taxorna anses önskvärd
alt som en ersättning för referenslaxan kommuner och länsstyrelser delges
genomsnittsvärden eller exempel på taxesättning, som bedöms rimliga, eventuellt
med utgångspunkt i SJ:s taxa.
Utredningens
uppfattning alt kostnadssidan skall grunda sig pä de verkliga kostnaderna har i
allmänhet inle föranlett några erinringar från remissinstansernas sida.
Postverket säger sig också helt ansluta sig lill utredningen. Verket
förutsätter emellertid, alt den centrala nämnden framdeles ger normer för
kostnadsberäkningen. SJ anser alt skäl talar för ett referenskostnadssyslem.
Pä så sätt skulle kortsiktigt arbetande småföretags kalkyler inte så enkelt slå
ut de trafikförelag som arbetar på längre sikt efter ekonomiskt sunda
Prop.
1973: 53 29
affärsprinciper,
SJ tänker sig härvidlag en ordning med genomsnittskostnader beräknade per
vagnkilometer.
Enligt utredningen bör vid
bestämningen i bidragssammanhang av underskottet utgångspunkten vara det
underskott som uppkommer på viss i en lokal trafikförsörjningsplan upptagen
linje, därvid förutsätts re s u 11 a t u t j ä m ning mellan olika turer på en
och samma linje Däremot bör en resultatutjämning inte ske mellan olika linjer.
En sådan princip har endast föranlett erinran av tre remissinstanser, nämligen
Svenska kommunförbundet samt länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län, som
anser att resultatutjämning bör ske mellan olika linjer inom området,
I
fråga om den närmare utformningen av bidragsreglerna i övrigt har flertalet
remissinstanser tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens förslag att
krav på viss kostnadstäckning skall ställas på den trafik för vilken begärs
stöd. Den av utredningen föreslagna bestämningen av kostnadstäckningskravet tUl
60 % för landet i stort och till 50 % för inre stödområdet har föranlett
anmärkningar från ett par remissinstanser. Ett par remissinstanser har inte
velat ha något kostnadstäckningskrav.
Transporinämnden
ställer sig positiv till att det eftersträvade målet anges vara full
kostnadstäckning. Nämnden har inte heller något att erinra mot de angivna
kostnadstäckningstalen.
Statskontoret erinrar om
utredningens målsättning att "genom bidragsgivningen tillgodose de mest
angelägna behoven". Detta kan tolkas som att statsmakterna inte bör ge
vissa linjer oproportionerligt höga bidrag. Härvid bör enligt statskontoret en
bestämd gränsdragning göras. Ämbetsverket föreslår som en begränsning med
utgångspunkt i de av utredningen föreslagna riktlinjerna i fråga om dels kostnadstäckningskrav,
dels statlig bidragsandel vid täckning av därutöver uppkommande underskott,
dvs, 50 % (75 % för inre stödområdet) att statligt bidrag tUl en busslinje
utgår med maximalt 20 % (resp, med 37,5 % inom inre stödområdet) av de totala
kostnaderna för busslinjen i fråga. Det blir sedan kommunens sak att bedöma,
huruvida därutöver ett kommunalt bidrag på mer än 20 % bör ges. Samtidigt
konstaterar statskontoret, att när det gäller frågan om kostnaderna för en viss
linje står i rimlig proportion till trafikbehovet detta måste bedömas bl. a,
mot bakgrund av kostnaderna för möjliga alternativa transportmedel. Detta bör
avgöras av dem som har kännedom om de speciella förhållanden som råder i resp.
fall. Utredningen pekar ju också på att kommunen har möjlighet att genom
särskilda bidrag till en busslinje göra linjen berättigad till statligt stöd.
Länsstyrelserna har i alhnänhet
inte haft något att erinra mot kravet på kostnadstäckning. Länsstyrelsen i
Jönköpings län har i sammanhanget ifrågasatt, om inte de kombinerade vUlkoren
i fråga om kost-
Prop. 1973: 53 30
nadstäckning
och statens bidragsandel av uppkommande underskott inte skulle kunna översättas
i en mera lättillämpad regel. Detla är en fråga som efter igångsättningen av
det nya bidragssystemet kan övervägas i samband med en fortsatt uppföljning
och anpassning av detta.
Svenska
busstrafikförbundet har i princip tillstyrkt kravet på kostnadsläckningsgrad
som en indikation om att det måste finnas gränser för samhällets ansvar för
medborgarnas trafikförsörjning. Däremot är det tveksamt, om gränsen 60 % skall
anses vara riktig. Förbundet förordar för sin del alt gränsen bestäms till 50 %
för trafik såväl inom som utom det inre stödområdet.
Postverket
anser, att det uppställda kravet på kostnadstäckningsgrad av 60 % i linjelrafiken
i kommuner som inte är belägna inom det inre stödområdet kan accepteras, då det
baserats på tillgängligt material för bidragsgrundande trafik under de senaste
åren enligt nu gällande bidragsregler. I fråga om det för det inre stödområdet
föreslagna kostnadstäckningskravet har verket inle haft möjlighet att i detalj
studera koslnadstäckningsgraden på de olika linjerna inom den angivna delen av
stödområdet. Det förutses dock finnas fall, där i de mest utpräglade
glesbygdskommunerna kravet inte kan uppnås. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens
län synes det realistiskt alt anta, att kostnads-täckningsgrader under 60 (50)%
förekommer. Länsstyrelsen föreslår därför, att gränsen för kostnadstäckning
sätts lägre än den som förordas av utredningen för de linjer, som visar sig
inte uppnå denna gräns men som bedöms vara av så stort intresse att de bör
upprätthållas. Statsanställdas förbund tillstyrker i princip den föreslagna koslnadstäckningsgraden.
De
remissinstanser, som inte vill ha något formellt kostnadstäckningskrav, är
Svenska kommunförbundet och länsstyrelsen i Jämtlands län. Svenska kommunförbundet
anser, att avvägningen mellan trafikbehov och trafikresurser måste göras av
kommunerna själva. Någon risk för att dessa inte skulle kunna bedöma behovet av
olönsam trafik föreligger inte. Länsstyrelsen i Jämtlands län delar
uppfattningen, att en rimlig avvägning mellan trafikbehov och trafikresurser
måste eftersträvas och att man vid bidragsgivningen skall stödja de mest
angelägna men inte självbärande transportbehoven. Länsstyrelsen anser emellertid
i motsats till utredningen, att de mest angelägna transportbehoven måste
fastställas utifrån andra kriterier än den grad av kostnadstäckning som erhåUs
när behoven tillgodoses på ell rationellt sätt. Med hänsyn härtill anser
länsstyrelsen, att kravet på viss kostnadstäckning som villkor för statsbidrag
bör utgå. I stället bör behovsbedömningen ske utifrån individernas faktiska
behov av transport-tjänster och i samband med upprättande och granskning av
lokala trafikförsörjningsplaner.
Prop.
1973:53 31
Utredningens förslag all bidrag skall kunna utgå till högst
två dubbelturer per dag samt med 50 % resp. 75 % av underskottet i den lokala trafikservicen
har med ett par undantag tUlstyrkts eller lämnats utan erinran. Ett par av de
positiva remissinstanserna har därvid tillstyrkt med erinran om sin instäUning
i kostnadstäckningsfrågan,
I fråga om villkoret två dubbelturer har medgetts behovet
av en gräns för omfattningen av stödet och uttalats att den föreslagna gränsen
har en rimlig och lämplig form. En avvikande uppfattning har närmast redovisats
av länsstyrelsen i Örebro län och Svenska buss-trafikförbundei. Länsstyrelsen
anser, alt staten här borde ta ett större ansvar. Busstrafikförbundet finner
det för sin del obefogat alt fastställa en begränsning av turantalet, för
vilka bidrag högst skall kunna utgå. Om fler än två dagliga dubbelturer kan
utföras på en busslinje utan alt driftresultatet blir sämre än om detla antal
utförts bör en sådan standardförbättring inte bara accepteras utan även befrämjas.
Vad avser statens bidragsandel av underskottet har Svenska
kommunförbundet ansett, att samtliga kommuner, oavsett geografisk belägenhet
och invånarantal, bör erhålla statsbidrag som täcker 75 % av det totala
underskottet för den lokala trafikservicen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller i sammanhanget,
att avstånden i glesbygdsområdena inte sällan medför betydande kostnader för
den enskilde. Möjlighet bör här beredas de kommuner som så önskar att sänka den
enskilde trafikantens kostnader på långa transportavstånd. Till kostnaderna
för sådana insatser bör kommunerna i det inre stödområdet erhålla statsbidrag
med likaledes 75 %, förutsatt att kommunemas ambitioner hålls på en rimlig
nivå.
Mot den av utredningen föreslagna avgränsningen, innebärande
att kommunblock/kommuner med fler än 90 000 Invånare undantas från bidragsstöd,
har några remissinstanser reagerat, nämligen länsstyrelserna i Malmöhus,
Jönköpings, Östergötlands och Gävleborgs län. Svenska kommunförbundet samt
Svenska lokaltrafikföreningen. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller,
att landsbygdstrafiken i de stora kommunema kan vara minst lika belastande som
i de små kommunerna med hänsyn lill att de förra ofta har vidsträckta
glesbygdsdelar. Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar, att de kommuner som
genom sammanläggningar fått ett invånarantal överstigande angivna gräns lill
vilka bl. a. Jönköpings kommun hör ofta är arealmässigt stora, vilket innebär
kännbara krav på de kollektiva kommunikationerna i landsbygdsområdena. Övriga
angivna remissinstanser anför liknande synpunkter.
I anslutning till utredningens förslag om ell förstärkt
stöd till lokal trafikservice inom det inre stödområ-
Prop. 1973: 53 32
det
avseende reducerat krav på kostnadstäckningsgrad och ökad statlig
bidragsandel har några remissinstanser uppehållit sig vid den principiella
frågan om särbehandling av visst område resp. frågan om avgränsningen av ett
sådant förstärkt stöd. I övrigt har förslaget godtagits eller lämnats utan
erinran av remissinstanserna.
Svenska
kommunförbundet vill, såsom nämnts, att samtliga kommuner, oavsett geografiskt
belägenhet, skall erhålla statsbidrag med samma bidragsandel från staten.
Länsstyrelsen i Örebro län anför också, att bidragen i överensstämmelse med
regionalpolitiska intentioner bör vara desamma för alla delar av landet.
Länsstyrelsen
i Gävleborgs län finner förslaget om ett förstärkt stöd till det inre
stödområdet mycket välmotiverat men ifrågasätter med hänsyn till mera
utpräglade glesbygdsområden utanför det inre stödområdet om inte det
allmänna stödområdet i sin helhet skall gälla som avgränsning för tillämpningen
av det förhöjda statliga bidraget. Därvid föraisätts en på lämpligt sätt
avpassad sträng behovsprövning. Länsstyrelsen i Värmlands län förordar också en
sådan utvidgning. Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, om inte en
möjlighet borde öppnas även för andra kommuner med påtagliga glesbygdsproblem. Länsstyrelsen
i Kalmar län anser att ölandskommunerna bör inräknas i det område som avses bli
föremål för förstärkt stöd. På grund av en i förhållande till flertalet
kommuner inom det inre stödområdet kortare linjesträckning är det enligt länsstyrelsen
av mindre vikt att någon särregel beträffande kostnadstäckningsgrad införs för
Öland. Svenska busstrafikförbundet, som i princip är för enhetliga normer
hänvisar till möjligheten att efter särskild prövning medge ekonomiskt svaga
kommuner förstärkt stöd.
Remissinstanserna
delar genomgående utredningens uppfattning i fråga om behovet av samordning av skolskjutsverksamhet
och övrig kollektiv trafik.
Transportnämnden
framhåller, att den bristande samordningen i kommunerna av busslinjelrafiken
framför allt med skolskjutsningen har försvårat linjetrafikens prekära
ekonomiska läge i glesbygdsområdena och att det nuvarande bidragssystemet inte
har kunnat förhindra denna ogynnsamma utveckling. Nämnden konstaterar med
tillfredsställelse att utredningen sökt utforma sitt förslag på sådant sätt
att delta syfte skall uppnås. SJ anser det mycket viktigt, att linjetrafik och skolskjutsnuig
samordnas så att den totalt sett mest ekonomiska transportlösningen för en viss
bygd kan uppnås med insats av så få resurser som möjligt för utförande av så
många uppdrag inom området som möjligt. Med detta synsätt bör också all skolskjutsning
normalt ske i form av linjetrafik.
Flertalet
länsstyrelser anför synpunkter på behovet av en bättre samordning av
skolskjutsarna och den allmänna trafiken. Detsamma
Prop. 1973: 53 33
gäller Svenska kommunförbundet, som hänvisar till det
förhållandet att kostnaderna för skolskjutsning av grundskolebarn numera helt
åvilar kommunerna. Med hänsyn härtill anser förbundet det rimligt att
intäkterna för skolskjutsverksamheten beaktas vid beräkning av statsbidrag.
Svenska busslrafikförbundei framhåller, att utredningens resonemang är sakligt
välgrundat och att det därför är angeläget att tillse, att ett nytt
bidragssystem får en utformning som stimulerar kommunerna att åstadkomma den
önskvärda samordningen. Samtidigt betonas att en hel del av den förekommande
skolskjutstrafiken inte lämpligen kan förenas med andra uppgifter. Svenska
taxiförbundet understryker i sammanhanget vikten av en centraliserad
upphandling från kommunernas sida. Erfarenhetema har visat, att den benägenhet
som enskilda skolstyrelser i vissa fall hittills haft att genom ett överdrivet
splittrat anbudsförfarande få en billig lösning på sitt transportproblem långt
ifrån bidragit till en stabil trafikförsörjning i kommunen som helhet.
Statsanställdas förbund betonar starkt nödvändigheten av en sådan samordning
från såväl samhällets som trafikutövarnas synpunkt.
I fråga om
de turer som primärt inrättas med hänsyn till skolskjutsningen och i huvudsak
trafikeras av grandskolebarn konstaterar utredningen, att kostnadema enligt gällande
ordning skall falla på vederbörande kommun. Som en allmän riktpunkt utgår
utredningen från att det är fråga om sådana turer då i genomsnitt två
tredjedelar av de resande räknat i antal personkilometer utgörs av skolbarn.
Mot denna riktpunkt anför flera remissinstanser kritik. De anser, att den är
ägnad att motverka den eftersträvade samordningen. Svenska busslrafikförbundei
menar, att varje extraordinär insats för den allmänna trafikförsörjningen
oberoende av om den sker självständigt eller i kombination med andra
trafikuppgifter bör på samma villkor kunna komma i fråga för bidragsstöd. I
princip bör alltså merkostnaderna för alt komplettera nödvändig skolskjulslrafik
med möjlighet att befordra även andra resenärer utgöra bidragsgrundande underskott
i den mån kostnaderna inte med tillämpning av företagsekonomiskt motiverade
taxor täcks av intäkter från sådana resenärer. Svenska kommunförbundet anser,
att planlagd kollektiv trafik bör vara stödberältigad med undantag för sådana
exklusiva skolskjutsar, som inte är upptagna i den för allmänheten avsedda
tidtabellen. Därvid utgår förbundet i förra fallet från att intäkterna från den
kommunen åvUande skolskjutsningen på lämpligt sätt förslagsvis genom särskild
referenstaxa beaktas vid bedömning av statsbidrag.
Några remissinstanser förordar, att bidragssystemet ges en
utformning som medger en vidare saraordning av olika slag av för allraänheten anordnad
trafik. Det gäller bl. a. Svenska kommunförbundet, som i sammanhanget
i likhet med
3 Riksdagen 1973.1 saml Nr 53
Prop.
1973:53 , 34
länsstyrelserna i Blekinge och Jönköpings län uttalar
alt denna vidare samordning bl, a, bör innefatta färdtjänst för handikappade.
Enligt länsstyrelsen i Örebro län bör reglerna för bidrag till lokal trafik
också innefatta kompletteringstrafik med taxi, som är ett sätt att göra den
lokala trafiken mer effektiv.
Av det föregående framgår alt SJ och Svenska
transportarbetareförbundet haft en från övriga remissinstanser avvikande uppfattning
om utformningen av bidragssystemet,
SJ anser, att i anslutning tUl den av SI tänkta,
tidigare redovisade planeringen statligt bussbidrag bör avse på förhand
bestämda bussturer på de s, k, stambusslinjema. Därvid bör bussbidragets storlek
grundas på en förhandsbedömning av antalet resande och av kostnaderna för
varje bidragstur. Kostnaderna bör utgöras av genomsnittskostnader innefattande
andel i gemensamma kostnader och skälig vinst. Allmänna förändringar av löner
och priser bör enligt vissa regler föranleda ändring av genomsnittskostnad och
därmed indirekt bidragens storlek. Om beräknat antal resande ger en intäkt som
täcker en så beräknad genomsnittskostnad bör självfallet Inget bussbidrag utgå.
Med en normal justering av den allraänna taxenivån raed hänsyn till allmän
kostnadsutveckling etc, kan för en stambusslinje en sådan lönsamhetsgräns
antas raotsvara orakring 10 resenärer per kra av linjelängden. Bidraget bör i
princip anpassas efter det antal resande man räknar med koraraer att fattas,
dvs, ett slags tillskjutet resandeunderlag liknande systeraet raed tillskjutet
skatteunderlag i skatteutjäraningssystemet. Det måste emellertid finnas en
undre gräns, där lättare fordon måste anses vara en lämpligare lösning eller
där trafikbehovet allmänt blir för litet för regelbunden trafik. En avgörande
förutsättning för ett bussbidragssyslem av den här skisserade typen är enligt
SJ, att man kan komraa fram till en tekniskt-administrativt lämplig konstruktion,
SJ anför synpunkter på hur ett utrednings- och utvecklingsarbete härvidlag bör
bedrivas.
Svenska transporlarbetareförbundet, som tänker sig ett i
förhållande lill trafikplanering fristående bidragssystem, anser att ett
rationellt verkande sådant system helt bör inriktas på ett framräknat genomsnittligt
bärighetstal för personlinjetrafik med buss parat med resande-frekvenstal.
Sådana genomsnitt bör kunna beräknas för viss region eller större områden,
varvid anpassning av beräkningsunderlaget kan ske med beaktande av exempelvis
regionala skillnader vad avser linjelängd, befolkningsunderlag etc. Utifrån
ett sådant beräkningsunderlag torde enligt förbundet i det närmaste tabellraässigt
ett från tid till annan fixerat bidrag per vagnkiloraeter kunna uppställas för
olika delar av landet. Det tabellmässiga bidraget per vagnmil bör därvid
beräknas så att det ger önskvärd täckning för såväl de direkta kostnaderna för
linjens upprätthållande som för linjens andel i gemen-
Prop. 1973: 53 35
samraa
kostnader för trafikens upprätlhåUande, dvs, beakta skäliga krav på lönsamhet.
Ett sådant schablonmässigt beräknat bidrag bör i allt väsentligt kunna
stimulera till rationaliseringar och en positiv utveckling av trafiken i stort.
Flera
remissanstanser är kritiska mol utredningens tolkning av YTF 12 § tredje stycket
av innebörd att det inte bör möta hinder att ge det trafikföretag, som erbjuder
den billigaste lösningen, tillstånd att vid sidan av det redan etablerade företaget
driva kompletterande trafik, som genom tidtabell är bunden till vissa turer.
Det gäller närmast SJ, postverket, transportnämnden. Svenska busslrafikförbundei.
Svenska lokällrafikföreningen. Statsanställdas förbund och Svenska transporlarbetareförbundet.
Enligt SJ skulle en sådan tillämpning av bestämmelserna kunna leda till att
seriöst arbetande förelag på kort sikt slås ut av trafikutövare med mera
kortsiktig ekonoraisk raålsättning och som ej har resurser att samordna
trafiken i ett ur servicesynpunkt större trafiksystem. Förutsättningarna för
att driva reguljär persontrafik skulle i så fall komma att rubbas. Liknande synpunkter
anförs av övriga angivna remissinstanser.
Svenska
busstrafikförbundet anför vissa principiella synpunkter på avtalsförhållandet
kornmun-trafikföretag, behovet av periodiserad utbetalning av bidragsmedel
etc.
Utredningens
förslag att med hänsyn till önskvärdheten att samordna skolskjutsarna raed
linjetrafiken anknyta bidragsgivningen till ett trafikår, som sträcker sig
från augusti det ena året till augusti påföljande år, hai kommenterats av ett
par remissinstanser. Enligt SJ skulle från dess synpunkt med hänsyn till att
järnvägens tidtabeUsskifte äger rum på försommaren ett Irafikeringsår
omfattande tiden junijuni vara att föredra, eftersom anslutning mellan buss
och tåg förekommer i viss utsträckning. Postverket kan acceptera det föreslagna
trafikåret, därvid dock bruten redovisningsmånad bör undvikas. Perioden skulle
alltså vara 1,831,7, Svenska busstrafikförbundet tillstyrker, att trafikåret/bidragsåret
anpassas efter skolskjulsverksamheten, därvid perioden bör avgränsas av ett
månads-, kvartals- eller halvårsskifte. Inte heller Svenska lokaltrafikföreningen
har något att erinra mot förslaget.
Utredningens
förslag att raed hänsyn till lidsprogrammet för den regionala
trafikplaneringen dela upp genoraförandet av ett nytt bidragssystera i två- etapper,
därvid bidragsgivningen till den lokala trafikservicen genomförs i en första etapp,
har aUraänt tillstyrkts eller läranats utan erinran av reraissinstanserna.
Endast i något fall länsstyrelsen i Norrbottens län har åsikten fraraförts
om läraplig-helen av ett samtidigt genomförande. Därvid bortses från de båda
Prop. 1973: 53 36
reraissinstanser,
sora enligt det föregående intagit en allmänt avvikande uppfattning.
I
fråga om förslaget att redan fr. o. ra, trafikåret augusti 19 7 3a ugusti 1974
genoraföra den första etappen avseende bidrag till lokal trafikservice har ett
flertal reraissinstanser raed hänsyn till behovet av ett reviderat bussbidrag
uttalat sig för eller inte velat raotsätta sig att så sker. Det gäller närraast
transportnämnden, länsstyrelserna i Blekinge, Jönköpings, Skaraborgs,
Värmlands och Jämtlands län. Svenska kommunförbundet. Svenska
busstrafikförbundet. Svenska lokaltrafikföreningen. Näringslivets Irafikdelegation
och Statsanställdas förbund. Samtidigt har dessa remissinstanser allraänt
påtalat de svårigheter sora skulle föreligga att klara tidsprogrararael.
Särskilt har därvid framhållits svårigheterna för koraraunerna att hinna
färdigställa de lokala trafikförsörjningsplaner, vilka skall ligga till grand
för bidragsgivningen i denna del. Man skulle därför under alla förhållanden få
acceptera en lägre arabitionsnivå i fråga ora de första planerna, som måste ha
en provisorisk karaktär. Av de angivna remissinstanserna anser Svenska koraraunförbundet,
Svenska lokaltrafikföreningen och Statsanställdas förbund, att i de fall
berörda kommuner inte hunnit utarbeta lokala trafikförsörjningsplaner möjlighet
skall finnas att övergångsvis på motsvarande sätt sora t, v, av-setts gälla
för annan än lokal trafik utfå bussbidrag enligt i huvudsak hittillsvarande
bidragsnormer. De tre remissinstansema utgår därvid ifrån en vagnmilsersätlning
om 3: 50 kr, och Svenska lokaltrafikföreningen och Statsanställdas förbund
därjämte från att vissa andra modifikationer sker av bidragsbestämmelserna.
En
mera markerat tveksam ståndpunkt till raöjlighelerna att redan under år 1973
genomföra den första etappen intar länsstyrelserna i Östergötlands, Gävleborgs
och Norrbottens län. I sammanhanget beaktas bl. a, kommunernas möjligheter att
utarbeta de lokala trafikförsörjningsplanerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län
framhåller också, att genom en senareläggning den önskvärda anpassningen från
trafikföretagens sida kan ske på ett mjukare sätt, vare sig en sådan anpassning
kommer till stånd genom nedläggning, fusion, samarbetsavlal eller på annat
sätt. Sistnäranda länsstyrelse föreslår i anslutning härtill någon förra av
statligt stöd till koramunerna för inlösen av trafikföretag under en övergångstid
på exempelvis två år.
I
fråga om handläggningsproceduren har remissinstansema i allmänhet inte haft
något att erinra raot den i stort. Flera reraissinstanser anser den dock vara oraständlig.
Postverket frarahåller, att eftersora det är fråga ora en genoragripande oraläggning
av bussbidragssystemet och det är viktigt att från början skapa enhetliga
bedömningsgrunder vill postverket inte raotsätta sig de föreslagna rutinerna
beträffande handläggningen av trafikförsörjningsplanerna och bldragsfrå-
Prop. 1973: 53 37
gorna.
Postverket förutsätter emellertid all sedan erfarenheter vunnits av systemet
alla raöjUgheter till förenklingar tUlvaratas, Länsstyrelsen i Jönköpings län
efterlyser lillärapningsföreskrifter i fråga ora ansvarsfördelningen mellan
länsstyrelser och korarauner, vidare ansvarsfördelningen raellan kommunerna i
de fall linjer korsar komraungrän-serna. Svenska kommunförbundet redovisar i sararaanhanget
sin syn på omfattningen av länsstyrelsernas granskning av de lokala
trafikförsörjningsplanerna.
Utredningens
förslag att inrätta en central nämnd raed saraordnande uppgifter avseende bussbidragssystemet
har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av flertalet remissinstanser. Det
gäller bl, a, statskontoret, riksrevisionsverket, transport-nämnden, olika
länsstyrelser. Svenska kommunförbundet. Svenska busstrafikförbundet. Svenska laxiförbundet.
Näringslivets irafikdelegation och Statsanställdas förbund. Vissa reraissinstanser
som i likhet raed utredningen anser att näranden skall vara opartisk anför
synpunkter på de olika slag av sakkunskap sora bör vara företrädda i näranden,
SJ
ifrågasätter behovet av ett sådant nytillskapat centralorgan. Svenska transportarbetareförbundet
anser, att den nuvarande transportnämnden kan fungera som allraänt
beredningsorgan i bussbidragsfrågor åt Kungl, Maj:t, Förbundet förutsätter
vidare alt de förväntade koraraunala trafiknämnderna skall kunna fungera som
lokala beredningsorgan åt länsstyrelsema,
I
anslutning till sitt förslag att för annan än lokal trafik i ett övergångsskede
låta bussbidrag utgå enligt nuvarande bussbidragsnormer har utredningen föreslagit,
att vagnrailsersättningen från ingången av trafikåret augusti 1973augusti
1974 höjs från 2:50 kr, till 3:50 kr. Detta har allraänt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. I ett par fall har ett ytterligare förstärkt stöd
föreslagits.
4
Transportnämndens anslagsframställning för budgetåret 1973/74
Transportnämnden
har i skrivelse den 12 septeraber 1972 beräknat raedelsbehovet för budgetåret
1973/74 med hänsyn till nuvarande bidragsordning.
Nämnden
utgår ifrån att behovet av bidragsmedel för bidragsåret 1973 vilket bidragsår
avses med anslaget kommer att öka med 9 % i förhållande tUl vad som erfordras
för bidragsåret 1972. För att uppnå samraa procentuella andel för
bidragsbeloppen i förhållande till de redovisade underskotten sora gällde vid bidragsgivningen
för år 1968 vilket näranden anger sora riktpunkt föreslås anvisning av 21
695 000 kr.
Prop. 1973: 53 38
5
Departementschefen
I
takt raed sarahällsutvecklingen i slort har transportsektorn undergått successiva
förändringar. Dessa sararaanhänger raed befolknings- och bebyggelseutvecklingen,
strukturförändringar inora näringslivet osv. Utvecklingen har inneburit en
successiv koncentration av befolkningen till tätorlema och särskilt då de
större. Mellan befolkningskoncentrationerna har trafiken i sin tur expanderat
till följd av de ökade kontaktbehoven, vUka följt raed expansionen inora olika
sarahällsseklorer och med den statliga och koraraunala förvaltningens samt näringslivets
lokaliserings- och kontaktmönster. Med koncentrationen av vissa slags samhällelig
och kommersiell service till särskilda orter raed relativt stora upptagningsoraråden
har följt växande resbehov. Sådana har också skapats av befolkningens ökade
rörlighet under fritiden med fritidsstugor och rekreationsplatser belägna
kortare eller längre sträckor från bosättningsorten.
För
befolkningen på landsbygden har denna utveckling inneburit, alt den i ökad
utsträckning är hänvisad att söka arbete samt olika slag av samhällelig och' koramersiell
service etc, i en närliggande tätort, vanligen det egna kommuncentrat.
Utvecklingen har också medfört, att befolkningen i en kommun exempelvis i
fråga om mera kvalificerad service i åtskiUiga fall får vända sig till annat korarauncenlrura,
vilket i egenskap av region- eller länscentrura tillhandahåller sådan
service åt ett större område.
Saratidigt
som utvecklingen sålunda inneburit efter hand ökade resbehov, har den
expanderande privatbilismen lett till att Irafikunderlaget för den kollektiva
trafiken minskat i en utsträckning, sora skapat svårigheter att vidmakthålla
trafikservicen för den del av allmänheten sora aUtjärat är beroende av de
kollektiva trafikraedlen.
Det
var mot bakgrund av angivna utveckling sora riksdagen år 1961 i anslutning tUl
förslag i prop, 1961: 98 fastställde riktlinjer för statsbidrag till busslinjetrafik
på landsbygden. Landsbygdstrafik skulle därvid anses föreligga, ora de vägsträckor
på vilka samma företag bedrev linjetrafik till minst fyra femtedelar av sin
sammanlagda längd var belägna utom stadsplanelagt område. Bidrag skulle kunna
utgå för att täcka underskott på viss landsbygdslinje, därvid även gällde att
den berörda särskilda linjen till fyra femtedelar låg utanför stadsplanelagt
område. Stödet avsåg en personförande dubbeltur per dag på linjen och utgick
med belopp motsvarande underskottet, dock med raöjlighel till avvikelse ora
synnerliga skäl förelåg med högst 2 kr, per vagnmil. Den centrala
administrationen av bidragsgivningen skulle handhas av dåvarande statens
biltrafiknämnd, Sedermera har vissa ändringar vidtagits. Sålunda har tillärapningsområdet
utsträckts att även innefatta sådan olönsam landsbygdslinjetrafik som bedrivs
av statsägda företag.
Prop. 1973: 53 39
Vidare har vagnraUsersätlningen i två etapper höjts till 3
kr. Slutligen har sedan billrafiknäranden upphört raed sin verksamhet transportnämnden
övertagit uppgiften som centralt prövande instans.
Den
sålunda utformade bidragsgivningen till vilken utgått successivt ökade
anslag har otvivelaktigt under de gångna åren inneburit ett väsentligt stöd
åt trafikföretagen på landsbygden. Därmed har ulglesningen av den kollektiva
trafiken motverkats, Saratidigt kan i ljuset av erfarenheterna konstateras, att
bidragssysteraet är behäftat med brister, som det är angeläget att korama till
rätta med. Bidragsgivningen är sålunda mera allraänt inriktad på att stödja
underskottstrafik på landsbygden, vilket innebär att bidragsgivningen inte
alltid raed säkerhet kommer sådan trafik till godo som bäst tUlgodoser en
bygds eller regions krav på tUlfredsstäUande trafikförsörjning. Möjligheterna
att påverka den olönsararaa trafikens utforraning har i särskild grad varit
begränsade i fråga ora trafik, till vilken endast statligt driftbidrag utgått.
För koraraunernas del har deras inflytande över trafiken ökat i saraband raed
de krav sora busstrafikföretagen slällt på kommunala bidrag, Saratidigt gäller
att detta inflytande ofta inte kunnat utövas utifrån en genomtänkt
trafikplanering. Brister föreligger också i fråga om samordning av Iransportuppgifter
och transportresurser, SärskUt är detta fallet i förhållandet mellan
skolskjutstrafiken och trafiken för allmänheten. Bristerna härvidlag har i och
för sig inte något direkt saraband raed del statliga bidragssysteraet. De saramanhänger
närmast raed en otillräcklig planering, vUket utgjort en begränsning även i
fråga ora bidragssystemets möjligheter att raera effektivt fräraja en
rationell trafik,
I övrigt
kan konstateras att de anvisningar för beräkning av intäkter och kostnader, sora
systeraet inryramer, inte varit tillräckligt klargörande för att uppnå en
önskvärd enhetlighet i resultatredovisningen, I fråga om bestämningen av bidragsberättigad
trafik föreligger ett särskilt problem vid avgränsningen av landsbygdstrafiken.
Kravet alt inte bara den särskilda linje för vilken bidrag begärs utan även
ifrågavarande trafikutövares hela linjenät till fyra femtedelar skall ligga
utanför stadsplanelagt område har sålunda i vissa fall motverkat rationella Irafiklös-n
ingår.
Från olika
håll har understrukits behovet av förutora en revidering av bidragssysteraet
,ett förstärkt stöd till busstrafiken på landsbygden, I sararaanhanget har
hänvisats till bl. a, bebyggelse- och serviceutvecklingen särat
kostnadsförhållandena. SJ har påtalat, att raan genom ett otillräckligt stöd
motverkat den önskvärda rainimering av samhällets kostnader för olönsam trafik,
som i förekomraande fall kan ske genora oraläggning av olönsara järnvägstrafik
till busstrafik på landsväg.
För att
överväga de fortsatta formerna för det statliga stödet till drift av icke
lönsamma busslinjer på landsbygden tillsatte dåvarande chefen
Prop. 1973: 53 40
för
komraunikationsdeparteraentet år 1968 en särskild utredning, den s. k. bussbidragsutredningen.
Resultatet av dess arbete har redovisats dels i en gemensamt med utredningen
angående företagsstrukturen inom den yrkesmässiga vägtrafiken fraralagd faktasaraling
(Ds K 1972: 3) avseende busstrafiken i Sverige, dels i ett betänkande (Ds K
1972: 7) raed förslag till reviderat bussbidragssystera,
I
det följande skall jag närmare redovisa mina släUningslaganden tUl utredningsförslaget,
I
likhet raed utredningen hyser jag uppfattningen, att den grundläggande
principen även i fortsättningen skall vara att linjetrafik på landsbygden
primärt skall erbjudas i den omfattning sora är raöjlig från före-tagsraässiga
utgångspunkter och sora alltså kan drivas utan underskott och då givetvis i
rationella former och med en väl avvägd taxa. I de fall där det inte är möjligt
att vidraakthålla en rimlig trafikförsörjnmg med tillgodoseende av kravet på
kostnadstäckning bör bidrag kunna utgå av allmänna medel.
Jag
utgår härvid ifrån liksora utredningen - att bidrag liksora hittills skall
kunna utgå till såväl lokalt sora regionalt betonad landsbygdstrafik. Det kan
i saramanhanget raed ledning av utredningens fakta-raaterial konstateras,
att raed nuvarande bidragsbestäraraelser upp-skattnmgsvis 60 å 70 % av bidragen
går till trafik sora kan betecknas sora lokal trafik.
Allraänt
gäller sora förutsättning för en rationellt utformad trafikservice att den
grundas på en genomtänkt planering. I särskild grad ställs givetvis krav på irafikservicens
uppläggning och ändamålsenlighet i den mån ett stöd från det allmännas sida
aktualiseras.
En
successiv utveckling av planeringsinstrumenten sker också inom säväl den
statliga sora den kommunala sektorn. Det finns här anledning att beakta det
uppdrag som Kungl. Maj:t I oktober 1971 gett länsstyrelserna att genomföra en
regional trafikplanering med sikte på att ha förslag till planer utarbetade
till den 1 oktober 1974. Planeringen skall bedrivas i nära kontakt raed
kommunerna och syftar enligt de anvisningar som meddelats länsstyrelsema tUl
att mot bakgrund av bebyggelsestruktur, näringslivsförhållanden samt
nuvarande och förväntad efterfrågan på transportlj änster anvisa lösningar på
hur de regionala transportbehoven bäst skall tillgodoses. För persontrafikarbetet
avses planeringsarbetet resultera i regionala stomlinjenät, där järnväg, buss
och i förekommande fall taxi kan på ett rationellt och ekonomiskt sätt
utnyttjas för den regionala trafikförsörjningen.
För
koraraunernas del gäller alt de i fråga om den lokala trafik, för vilken de har
ett primärt ansvar, i ökad utsträckning vidtagit åtgärder för att åstadkomma en
tillfredsställande trafikförsörjning. Härvidlag har givetvis vad sora tidigare
anförts ora behovet av en rationellt utforraad trafikservice i hög grad
giltighet. Svenska koraraunförbundet har också i
Prop. 1973: 53 41
cirkulärsskrivelse
till koraraunerna betonat vikten av att trafikförsörjningsplaner upprättas
sora underlag för bedömning av komraunala ekonoraiska engagemang i den
kollektiva trafiken.
För
att komma ifrån nuvarande brister och skapa bättre garantier för att bidragen
verkligen kommer från samhälleliga synpunkter angelägen trafik tUl godo
föreslår utredningen, att den fortsatta bidragsgivningen till den kollektiva
landsbygdstrafiken skall avse sådan linjetrafik som ingår i en i fråga om trafikens
omfattning och inriktning preciserad lokal eller regional trafikförsörjningsplan.
Med hänsyn till tidsprogrararael för den regionala trafikplaneringen har
utredningen därvid förutsatt, att den reviderade bidragsgivningen genoraförs i
t v å etapper, varav den första avser stödet till den lokala och den andra etappen
stödet till den regionala trafiken,
I
likhet med det stora flertalet reraissinstanser anser jag en sådan anknytning
av bidragsgivningen till lokala resp. regionala Irafikförsörjningsplaner vara
bäst ägnad att tillgodose de angivna syftena. För att en angelägen reform av bussbidragssysteraet
inte i sin helhet skall behöva anstå i avvaktan på genoraförandet av den
regionala trafikplaneringen förordar jag i likhet raed utredningen ett etappvis
genomförande. Det innebär att jag i detta sammanhang lar upp till behandling dels
frågan om vissa grundläggande drag hos bidragssystemet, dels den konkreta ut-forraningen
av stödet till den lokala trafiken.
Jag
kan raed ett allraänt stöd i remissinstansernas yttranden ansluta mig till
den avgränsning, som utredningen gjort av den lokala resp. den regionala trafiken
och som motsvarar den avgränsning vilken lagts till grund för den regionala
trafikplaneringen. Det innebär i korthet, att till lokal trafik hänförs trafik
inom ett och samma komraunblock eller - efter kommunsararaanläggning inom en
och samma kommun. Till lokal trafik hänförs också sådan trafik mellan
angränsande koraraunblock/kornmuner, som inte är att hänföra till regional
trafik. Som exerapel kan nämnas närtrafik över kommunblocksgränsema. Sora regional
trafik avses i sin tur närraast trafik mellan olika kommunblocks-/kommuncentra
inom i första hand ett och samraa län. Med sådana centra järaställs persontrafikterrainaler
i olika koraraunblock/korarauner, vilka för särskilda trafikslag kan utgöra
betydelsefulla knutpunkter. Gränsdragningen är i den här avhandlade etappen
av särskilt intresse raed hänsyn till den innebörd, som därraed ges åt den
lokala trafiken. I vad raån modifikationer i den ena eller andra riktningen
senare kan bli aktuella i den i och för sig naturliga gränsdragningen får bl.
a. bil beroende av de erfarenheter som successivt erhålls av såväl den
regionala som den lokala trafikplaneringen och det inbördes samspel som denna
bygger på.
4
Riksdagen 1973.1 saml Nr 53
Prop. 1973: 53 42
Allmänt
bör givetvis även fortsättningsvis gälla alt bidrag skall kunna utgå oberoende
av trafikföretagens ägareförhållanden och oberoende av fordonsstorlek olika
slag av större och mindre bussar samt personbilar förutsatt att det är fråga
om personbefordran eller kombinerad person- och godsbefordran i linjetrafik
eller, i fråga ora personbilar, i kompletteringslrafik.
Med
den anknytning som det statliga stödet till den lokala trafikservicen får till
den koraraunala trafikplaneringen följer naturligen att bidraget med dess i
det följande föreslagna utformning tillhandahålls komraunerna. Dessa har
därvid möjlighet att i anslutning till planeringen och med hänsyn tagen till
behovet av skolskjutsning på ett samordnat sätt upphandla ifrågavarande
transporttjänster.
I
fråga om den lokala trafikservicen är avsikten liksom tidigare att inrikta stödet
på landsbygdsllnjetrafiken. I det föregående har framhållits de olägenheter som
i vissa hänseenden följer raed de nuvarande kriterierna på vad som i
bidragssammanhang är att hänföra tUl sådan trafik. Det gäller kravet, att inte
bara fyra femtedelar av en landsbygdslinje skall ligga utanför sladsplanelagt
område för att få bidrag utan även fyra femtedelar av det ifrågavarande
trafikföretagets hela linjelängd. Det kan exempelvis inträffa alt ett större
trafikförelag raed sin trafikrörelse i huvudsak knuten till stadsplanelagt oraråde
är berett alt överta kringliggande landsbygdslinjer. Vid ett övertagande kan emellertid
inträffa att tidigare utgående statsbidrag upphör beroende på att grundkravet
på den totala trafikrörelsens landsbygdsanknytning inle längre är uppfyllt.
Med
hänsyn bl. a. till olägenheter av nyss angivet slag föreslår jag, att kravet på
landsbygdsanknytning hos ett trafikförelags totala linjenät bortfaller. I fräga
om de särskilda linjernas landsbygdsanlcnytning är det enligt min mening
angeläget att kravet utformas på ett sådant sätt att man å ena sidan genom
villkor i fråga om transportarbetets fördelning säkrar att stödet ges åt
linjer med en väsentlig landsbygdsfunktion, och å andra sidan inte genom
alltför långtgående krav i fråga om sträckningens geografiska belägenhet utestänger
sådana linjer. Med hänsyn härtill föreslår jag, att bidragsmöjlighet skall föreligga,
ora en busslinje till raer än två tredjedelar av sin linjelängd är belägen utanför
sladsplanelagt oraråde och ora transportarbetet på linjen räknat i personkm
till större delen avser resor som utgår från oc h/e ller avslutas vid hållplatser
på landsbygdsdelen av linjen. Transportarbetets fördelning får bedömas
erfarenhetsmässigt och med hänsyn lill tidigare års trafik. Kravet kan knappast
vara förenat med några påtagliga adrainistraliva olägenheter. Det kan
förutsättas redan med hänsyn till kommunemas
Prop. 1973: 53 43
planering
och deras ekonomiska engagemang i den olönsamma trafiken att resanderäkningar
från tid till annan blir aktuella för att få underlag för bedömning av
trafikunderlagets omfattning och inriktning, för kontroll av intäkter etc.
Ett
par remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten att vid bestämningen av vad sora
är landsbygdslinjetrafik liksora tidigare knyta an till stadsplanebegreppet. I
stället har hänvisats till raöj ligheten att göra bestämningen utifrån
tätortsbegreppet. Härom kan allmänt sägas att en sådan anknytning med hänsyn
till detta begrepps innebörd utan tvivel skulle komplicera bidragsgivningen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har hänvisat till ett särskUt problera, sora
låt vara av begränsad räckvidd kan uppstå i vissa fall genora alt
begreppet landsbygdstrafik i fortsättningen bestäms även av det landsbygdsanknulna
persontransportarbetet på ifrågavarande linjer. Det kan sålunda hända, att en
tidigare stödberältigad busslinje mellan en större och en mindre tätort vUken
senare mot vanligheten har stadsplan inle längre får bidrag genom alt persontransporlarbetet
till helt övervägande del hänför sig till resor mellan orterna. I sådana
speciella och tiil antalet säkerligen fä fall bör enligt min mening raöjlighel
finnas att, med avvikelse från huvudregeln, efler prövning i varje särskilt fall,
medge bidrag,
I
fråga om de krav som bör ställas på en sålunda beslärad lands-bygdslrafik för
alt bidrag skall koraraa i fråga vill jag frarahålla följande.
För
att man skall nå en riralig avvägning raellan trafikbehov och trafikresurser
och för att raan genora bidragsgivningen skall tillgodose de särskilt angelägna
behoven är det i första hand nödvändigt att uppställa visst krav på
kostnadsläckning. Detta har också varit en naturiig utgångspunkt för bussbidragsutredningen
och flertalet remissinstanser har inte haft något att erinra häremot.
Utredningen har i sammanhanget konstaterat, att kostnadstäckningsgraden i
bidragsgrundande trafik enligt nuvarande bestäm.melser under de senaste åren i
genomsnitt för landet i dess helhet legat kring 70 %, därvid de senast
beaktade uppgifterna avsett bidragsåret 1971 (Irafikåret 1970), Från detta
genomsnittstal föreligger avvikelser. Med hänsyn härtill och till den
kostnadsutveckling som ägt rum inom bussnäringen de senaste åren har
utredningen föreslagit alt kravet på kostnadstäckning bestäms tUI 60 %, Koraraunerna
skall därvid enligt utredningen givelvis ha möjlighet att vid behov förstärka trafikintäkterna
med komraunala medel för alt därraed uppnå den erforderliga kostnadstäckningen.
Jag
viU förorda, att kostnadstäckningsgraden bestäms tUl lägst 60 % och förutsätter
därvid alt kravet bedöms med beaktande av vad sora i det följande anförs om
beräkningen av intäkter och kostnader. Jag vill här betona vikten av att i de
fall då den föreslagna kostnadsläckningen inte uppnås vUket tyder på ett
begränsat trafikunder-
Prop.
1973: 53 44
lag
man ingående överväger utformningen av trafikservicen och valet av
transportmedel. I allmänhet torde man i sådana fall med mindre ändringar i
trafikuppläggningen kunna få bättre ekonomi i trafiken utan att eftersätta
kravet på en rimlig trafikförsörjning.
Jag
delar också utredningens uppfattning att bidrag skall kunna utgå tUl högst två dagliga
dubbelturer på en landsbygdslinje. I fråga om det slutliga bidragels storlek
föreslår jag, alt bidrag skall kunna utgå raed högst 35% av underskottet. Om
synnerliga skäl föreligger kan, i mån av tillgång på medel, ytterligare bidrag
ifrågakomraa. Återstoden av underskottet förutsätts täckt av vederbörande
kommun.
Med
möjlighet att få statligt bidrag för upp till två dagliga dubbelturer synes de
mest angelägna resbehoven kunna tillgodoses. Samtidigt medverkar själva
konstruktionen av stödet anknytningen till den komraunala planeringen, krav
på viss kostnadsläckning, de i det följande behandlade normerna för inläklsberäkningen,
komraunens ansvar för det bidragsgrundande underskottet etc, till att det
faktiska antalet turer som i olika fall ifrågakommer för bidrag bestäms utifrån
en realistisk bedömning av trafikunderlagets omfattning och inriktning. Det
innebär, alt det i de särskilda fallen kan gälla en å två dagUga dubbelturer raen
också i raera utpräglade glesbygder exempelvis en dubbeltur två å
tre dagar i veckan.
Vid
tillärapnjngen av de angivna bidragsvillkoren gäller liksora enligt nuvarande
bidragsordning, att resullatutjämning skall ske mellan oUka turer på samma
linje. I vad mån föreskriven kostnadstäckning uppnås på en tur och i vilken
utsträckning med hänsyn tUl eventuellt högre grad av kostnadstäckning
bidragsgrundande underskott föreligger, skall sålunda bedömas sedan samtliga
intäkter och kostnader fördelats på totala antalet turer.
I
fråga om beräkningen av resultatet i trafikrörelse är utredningen kritisk mot
ordningen enligt nuvarande bidragssystem, som innebär att raan sora trafikinläkt
godtar vad trafikföretäget redovisar raed till-lärapning av resp. taxor. Del
innebär enligt utredningen, att bidragsgivningen påverkas av olika förelags
större eller mindre benägenhet alt genora taxeåtgärder täcka inträffade
kostnadshöjningar. Vidare kan den påverkas av olika korarauners skiftande
benägenhet alt subventionera busstaxorna.
Jag
delar utredningens kritiska inställning. Det är givelvis i hög grad angeläget,
att bidragsgivningen tillämpas på ett för olika områden likarlat och rättvist
sätt. Detta förutsätter gemensamma normer för bestämning av intäkterna i trafikrörelsen.
Sådan enhetlighet kan skapas genom anknytning lUl lämplig referenstaxa.
Utredningens uppfattning om behovet av en sådan delas i allmänhet av de reraissinstanser
som yttrat sig i frågan. Olika uppfäll-
Prop.
1973: 53 45
ningar
har emellertid anförts om referenslaxans utformning, i första hand med hänsyn
till den lämpliga taxenivån.
Vid valet av en sådan
referens- eller avräkningstaxa bör raan givetvis vara medveten om att kostnadsstrukturen
varierar hos olika trafikföretag, vilket återspeglas i taxesättningen. Det kan
saratidigt konstateras att skillnaderna i kostnadsslrakturen hos
trafikförelag, som har någon omfattning på sin trafikrörelse och som i sin kalkylering
och taxesättning arbetar med en mera långsiktig målsättning, är förhållande- .
vis begränsade. Det kan också förutsättas, att skillnaderna på sikt raed
hänsyn till en alltraer likartad löne- och kostnadsutveckling bUr än raindre.
Jag avser här förelag, sora sammantagna svarar för huvuddelen av trafikarbetet
inom busslinjelrafiken på landsbygden.
Med
hänsyn till att de ifrågavarande trafikförelagen i stort ligger inora en taxeraässigt
snäv latitud förordar jag, alt referensnivån i huvudsak bör utgå från den av
SJ tillärapade busstaxan, I de faU där företag som i Ukhet med SJ arbetar med
en mera långsiktig målsättning och med ett socialt ansvar för de anställda har
en ekonomiskt sund taxesättning som likväl ligger under referensnivån, bör
denna lägre nivå kunna accepteras för avräkning inom en latitud neråt av högst
10 %. Det får ankorama på Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämraelse raed
det anförda raeddela närmare bestämmelser i detla hänseende.
I
fråga om kostnaderna avses i bidragssammanhang de verkliga kostnaderna.
Härvidlag får det ankomma på det i det följande omnämnda centrala organet att
bl. a. med beaktande av vad sora anförts i bussbidragsutredningens betänkande
utfärda anvisningar. Dessa bör exerapelvis ge vägledning i fråga om
kostnademas beräkning och fördelning vid ett samordnat utnyttjande av
transportresurser för flera Iransportuppgifter.
Under
hänvisning tUl bl, a, befolkningsunderlaget har utredningen föreslagit, att
vissa större kommuner närmast sådana med fler än 90 000 invånare undantas
från bidragsgivningen. TUl en sådan avgränsning har olika länsstyrelser,
Svenska koraraunförbundet och Svenska lokaltrafikföreningen ställt sig
avvisande. Det framhålls i sammanhanget, att landsbygdstrafiken i de stora
kommunerna kan vara minst lika belastande sora i de relativt sett mindre
kommunerna. De förra har sålunda särskilt genom den senaste kommunindelningsreformen
fått vidsträckta
glesbygdsdelar, inora vilka bussbidrag också hittills utgått. För rain del har
jag förståelse för de anförda synpunkterna. Sålunda gäller ora raan bortser
från Stockholm, Göteborg och Malmö
att de av utredningsförslaget
berörda komraunernas ytvidd endast till mindre del, 26 %, utgörs av
stadsplanelagt område. Det är sålunda fråga ora relativt sett betydande
landsbygdsdelar, vUka riraligen bör ha kvar den nuvarande raöjligheten tUl
statsbidrag. I fråga ora Stockholra, Göteborg och Malraö med närmast kringUggande
områden gäller att
Prop. 1973: 53 46
någon
formell avgränsning knappast behövs, eftersom med de förordade vUlkoren för bidragsgivningen
något stöd inte blir aktuellt mer än i enstaka undantagsfall.
I
fråga ora de raera utpräglade glesbygderna kan konstateras att en inte
obetydlig del av nuvarande bidragsraedel går tUl sådana områden. Vidare gäller
att vissa kostnader som glesbygdskommunerna har för lokal trafikservice f. n,
beaktas vid handläggningen av ansökningar om extra skatteutjäraningsbidrag. Med
den allraänna utforraning som bussbidragssysteraet i fortsättningen avses få komraer
detta att bli ett påtagligt slöd för landsbygds- och glesbygdstrafiken
överhuvud. Det finns emellertid som också utredningen understrukit
anledning att överväga i vad mån man härutöver kan ge ett förstärkt stöd till
den lokala trafikservicen i de mera utpräglade glesbygdskommunerna.
Glesbygdsutredningen
har i sitt delbetänkande (Ds In 1972: 9) Kom-raunikationer i glesbygder
karakteriserat ifrågavarande bygders problem och belyst dessas karaktär av åtkoralighetsproblera
dvs. svårigheter för befolkningen att på grund av stora avstånd nå viktigare
slag av samhällelig och kommersiell service, Bussbidragsutredningen konstaterar
i nära anslutning härtill att de raera utpräglade glesbygds-kommunema ofta
kännetecknas av en mycket gles befolkning utspridd över arealmässigt
vidsträckta oraråden och att deras problera har en annan innebörd och styrka än
i fråga om de geografiskt mera begränsade och ortsnära glesbygdsorarådena. Bussbidragsutredningen
finner, att de glesbygdskommuner som återfinns inom det s. k. inre stödorarådet
i särskild grad uppvisar de angivna areal- och befolkningsmässiga karakterislika
och därmed sammanhängande problem. I sammanhanget konstateras att i berörda
geografiskt vidsträckta kommuner folktätheten räknat i antal invånare per
km- land genomgående är låg. Vid en bedömning kommunblocksvis enligt den
indelning som avses gälla fr. o. ra, den 1 januari 1974 gäller exempelvis
att inte mindre än 27 av de 32 kommunblocken/kommunerna har en folktäthet av
högst fyra invånare per km.
Med
hänsyn till angivna förhållanden föreslår utredningen ett förstärkt stöd till koramunblocken/koramunerna
inom det inre stödområdet.
Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt eller läranat utan erinran att ett sådant
förstärkt stöd läranas. Ett par instanser har i och för sig tillstyrkt
förslaget men har samtidigt förordat, att det också i viss utsträckning skall
kunna ges till glesbygdsområden utanför det inre stödområdet. I ett par fall
har man velat ha ell syslem med lika bidragsförutsättningar för hela landet.
För
rain del finner jag, att det föreligger vägande skäl för ett förstärkt stöd i
enlighet raed utredningens förslag. I fråga ora avgräns-
Prop.
1973: 53 47
ningen
av det oraråde, där det förstärkta stödet skall kunna utgå, anser jag också att
utredningen gjort en riktig avvägning,
I anslutning till vad
några reraissinstanser anfört ora möjligheten att under vissa förutsättningar
ge ett förstärkt stöd även till andra glesbygder kan konstateras att problemen
som sammanhänger med glesbygdens struktur i och för sig förekomraer i såväl de
södra sora de norra delarna av landet. De är dock utan tvekan som framhålls
av glesbygdsulredningen i dess senaste betänkande (SOU 1972: 56) Glesbygd och
glesbygdspolitik mest uttalade inora de delar av den norrländska glesbygden
som ligger avlägset i förhållande till de större basortema, I saramanhanget har
glesbygdsutredningen med utgångspunkt i ett visst angivet riraligt raaxiraiavslånd
för dagliga arbetsresor redovisat det lokala befolkningsunderlaget i landets
olika delar räknat från ett stort antal punkter. Redovisningen ger klart vid
handen var i landet glesbygdsproblemen kan anses mest framträdande. De delar av
landet där det lokala befolkningsunderlaget är svagast, exempelvis understigande
10 000 invånare, finns samlade i ett sammanhängande oraråde i skogslänens
inland, vUket i stort raotsvarar det inre stödområdet. Inom huvuddelen av delta
område överstiger det lokala befolkningsunderlaget inte 5 000 invånare. Med
hänsyn tUl ett par remissinstansers hänvisning till relativt glesbefolkade
områden i södra och mellersta Sverige kan konstateras, att dessa har betydligt
större lokala befolkningsunderlag än skogslänens inland och därmed relativt
sett bättre förutsättningar att ordna lokala kollektiva frågor.
Glesbygdsutredningen pekar på att de områden sora har den minsta
befolkningstätheten i södra och mellersta Sverige finns i gränstrakterna mellan
Östergötland och Småland. Där är det lokala befolkningsunderlaget raellan 20
000 och 40 000 invånare. Det finns alltså vägande skäl för den föreslagna avgränsningen.
Samtidigt vill jag ännu en gång hänvisa lill det påtagliga glesbygdsstöd som
ligger i del allraänna bussbidraget.
I
fråga om det av utredningen föreslagna kravet på 50 % kostnadstäckningsgrad i
det inre stödområdet har ett par remissinstanser närraast postverket och
länsstyrelsen i Norrbottens län förutsatt att det finns fall i de mera
utpräglade glesbygdskommunerna, där angivna procenttal inle uppnås. I
anslutning härlUl vill jag ännu en gång betona och det har i särskild grad
giltighet i fråga ora det slag av korarauner varom här är fråga hur angeläget
det är för att uppnå en rationell trafik att valet av transportmedel bestäms
utifrån det föreliggande trafikunderlaget. Det kan exempelvis med ledning
av bussbidragsutredningens särskUda faktaredovisning konstaleras alt vid
användning av bussar med 50 resp, 30 sittplatser och under antagande av den
kostnadsnivå och de intäktsförutsättningar som gäller för de större
busslinje-företagen i Norrland det normalt krävs 10 å 12 resp, 9 å 10 resande i
genomsnitt per km av linjelängden för all uppnå kostnadstäckning.
Prop. 1973: 53 48
Jag
bortser då från de särskilda intäktstillskott som i åtskilliga fall kan
påräknas genom att passagerartrafiken saraordnas med godstransporter av olika
slag. Det innebär under samma förutsättningar att det krävs i genomsnitt 5 å 6
resp, 4 a 5 resande för att klara kravet på 50 % kostnadstäckning. Kan inte ens
en sådan trafikvolym normalt påräknas, är det uppenbart att ett annat
trafikmedel rimligen bör väljas, exempelvis en buss med 20 sittplatser eller i
en del fall personbU, Under förutsättning av en sådan avvägning i förhållandet
mellan transportresurser och trafikunderlag framstår det angivna kostnadstäckningskravet
som rimligt även med hänsyn till de mera utpräglade glesbygdskommunerna.
Utöver
ett lägre kostnadsläckningskrav förordar jag, att stödet till lokal
trafikservice inora det inre stödorarådet förstärks genom att statligt bidrag
kan utgå med högst 50 % av underskottet mot 35 % för landet i övrigt. Även i
detta fall bör om synnerliga skäl föreligger ytterligare bidrag kunna ifrågakomma
i mån av tUlgång på medel.
Med tiUkomsten
av ett sålunda utforraat bussbidragssystem och med ett inbyggt förstärkt stöd
till de raera utpräglade glesbygderna bortfaller behovet av att erhålla extra skatteutjämningsbidrag
i anslutning lill planering av lokal trafikservice med buss och personbil.
Chefen för finansdepartementet kommer senare vid anmälan av fråga om ändring i
skatteutjäraningssystemet för komraunerna ra. ra, att förorda att de nuvarande
bidragen för angivna ändaraål upphör att utgå då det nya bussbidragssysteraet
träder i kraft.
Vid
reformeringen av ett bussbidragssystem finns det anlednmg att uppehålla sig vid
skolskjutsningen. Med den omfattning denna har är det av särskild vikt alt inom
kommunema särskild uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att saraordna skolskjutsningen
med linjetrafiken. Självklart är också att ell bussbidragssystera inte skall raotverka
utan i stället fräraja sådana sara-ordningssträvanden.
Utredningen
konstaterar att förhållandena i fråga ora skolskjutsningen varierar. I en del
fall har skolskjutsningen inte den orafatt-ningen att den diraensionerar en
busstur, dvs. turen bedöms oavsett förekorasten av skolbarn angelägen att fraraföra
i viss linjesträckning och i visst tidsläge för tillgodoseende av allraänna resbehov.
I andra fall krävs emeUertid inrättandet av turer, sora primärt tillgodoser
skolskjutsbehovet. Det är då fråga om trafik, för vilken resursinsatserna
dimensioneras av transportema av grundskolebarn, dvs, turerna har fått sin
sträckning och sitt tidsläge raed hänsyn tiU skolbarnen och utnyttjas främst av
dessa,
I
anslutning härtiU kan först konstateras att de sammantagna kostnaderna för
sådan kapacitetsdimensionerande skolskjutsning och allmän linjetrafik i en
bygd kan minskas, ora man i anslutning till trafik-
Prop. 1973: 53 49
försörjningsplanema
kan åstadkomraa sådana lösningar att skolbussama raed personal kan användas för
ytterligare transportuppdrag i lokal trafik,
Sora
utredningen frarahållit blir vid saraordnade lösningar de ekonoraiska
fördelama särskilt påtagliga i fråga om personalkostnader och fasta
fordonskostnader, vilka kan fördelas på allmänna llnjeturer och skolskjutsturer
i förhållande till tidsinsatsen resp, antalet producerade vagnrail för resp,
turer.
Med
sådana saraordningslösningar uppnås inte bara lägre skolskjutskostnader för
berörda korarauner utan också lägre kostnader för den allmänna linjetrafiken, I
vissa fall kan saraordningen på detta sätt innebära, att en tidigare olönsam
allmän linjelrafik blir ekonoraiskt självbärande, I andra fall kan den leda
till att underskotten rainskar. Sett från bussbidragssysteraets synpunkt
innebär den angivna raöjligheten till saraordnlng med en medgiven
proportionell fördelning på olika transportuppdrag av ifrågavarande kostnader
att den föreslagna kostnadstäckningsgraden lättare uppnås utan särskilda
insatser från komraunernas sida och att det kvarstående underskott sora
härefter skall täckas genora koraraunala och statliga bidrag relativt sett kan rainskas.
Mera
allraänt gäller i fråga om de särskilda turer, sora diraensione-ras av skolskjutsningen,
att fördelar står att vinna om även de drivs i linjetrafikens form. Detta har
särskild gUtighet i fråga om den raera glesbygdsbetonade landsbygden raed raöjlighet
till endast ett begränsat antal turer över huvud.
Jag
vill i anslutning härtill konstatera att skolskjutsningen är en koraraunal
uppgift. Bussbidragssysteraet skall prlraärt fräraja saraordning och
rationalisering sett ur linjetrafikens synpunkt. Detta får ofta också
rationaliseringseffekter för skolskjutsningen, vilket givetvis är en fördel.
Det är saratidigt klart att man genom bussbidragssystemet inte skall
subventionera skolskjutsningen.
Med
hänsyn härtUl har utredningen ansett att turer, där i genomsnitt två
tredjedelar eller mera av de resande räknat i antal personkm utgörs av
skolbarn, skall undanlas från bidragsgivning. Denna regel har kritiserats av
flera remissinstanser, och själv anser jag att den komraer alt medföra
tillämpningssvårigheter och gränsdragningsproblem. Jag har vid mina egna
överväganden kommit frara till en annan lösning, varigenom man undviker sådana
problera och stimulerar samordning av linjetrafik och skolskjutsning utan alt
bussbidrag utgår till själva skolskjutslransporlerna.
Sålunda
kan de angivna synpunkterna tillgodoses, om för varje enskild tur
skolskjutsandelen avskiljs såväl intäkts- sora kostnadsraässigt innan
bussbidraget bestäras. I fråga om intäktssidan förutsätter jag därvid en
avräkning avseende skolbarnen motsvarande priset för raå-
Prop.
1973: 53 50
nåds- eller terrainskort enligt lägst referenstaxan. Vad
avser kostnadssidan är det naturligt att utgå från förutsättningen att
skolskjutskostnaderna utgör en lika stor del av totalkostnaderna för berörda
tur som skolskjutsintäktema utgör av totalintäkterna. Sedan de för skolskjutsningen
på angivet sätt beräknade intäkts- och kostnadsposterna avskilts från
driftskalkylen, kan bussbidraget bestämraas i förhållande till återstående
kostnad enligt de normer för bidragssysteraet som jag tidigare förordat och i överensstämraelse
raed de grundläggande värderingar som bör gälla för den statliga bidragsgivningen.
En sådan konstruktion torde verksamt främja en bättre
samordning och ett effektivare resursutnyttjande.
Innan jag härefter övergår till alt behandla formerna för
genomförandet av ett ändrat bidragssystera ra, m. vill jag kommentera bussbidragsutredningens
uttalande avseende tolkningen av 12 § tredje stycket YTF, Enligt utredningen
utgör detla författningsrum inte hinder mot att det trafikförelag som erbjuder
den billigaste lösningen ges tillstånd att vid sidan av redan etablerade
företag driva kompletterande trafik, som genom tidtabell är bunden till vissa
turer. Utredningens uttalande har kritiserats av flera remissinstanser. Man har
därvid framhållit, alt en sådan tillämpning av bestämmelserna skulle kunna
leda till att seriöst arbetande företag på kort sikt slås ut av trafikutövare
med mera kortsiktig ekonomisk målsättning och som ej har resurser att samordna
trafiken i ett från servicesynpunkt önskvärt större trafiksystem. Förutsätlningarna
för att driva reguljär persontrafik skulle i så fall komma att rubbas.
När det
gäller tolkningen av 12 § tredje stycket YTF med avseende på sådan
kompletterande trafik som utredningen avser i detla sammanhang synes det ej
möjligt att ge ett entydigt och för alla situationer giltigt svar. Beroende på
komplettcringsJrafikens uppläggning kan utredningens uttalande alt en
konkurrenssituation ej föreligger i åtskUliga fall vara riklig. Jag delar
emellertid också remissinstansernas uppfattning alt komplelteringslrafiken i
andra fall kan få negativa konsekvenser för den trafik som det redan etablerade
företaget driver i motsvarande relationer. Finns risk för sådana konsekvenser
bör enligt min mening en konkurrenssUuation av det slag som avses i 12 § tredje
stycket YTF anses föreligga. Jag vill understryka att det, såväl när fråga uppkomraer
om att tillåta kompletteringslrafik sora i övrigt när det gäller att utforraa
den kollekliva trafiken, är önskvärt raed övergripande bedömningar av vilka
arrangemang sora bäst tjänar syftet att uppnå en tUlfredsstäUande
trafikförsörjning.
Vad utredningen anfört ora möjligheterna att genora viss koraplet-teringslrafik
tUlgodose särskilda transportbehov bör därvid beaktas. Ofta torde eraellertid
lösningar som innebär utnyttjande av redan etablerade företags resurser vara
att föredra på längre sikt.
Prop.
1973: 53 51
Som framgår av det föregående har jag anslutit mig till bussbidragsutredningens
förslag att med hänsyn tUl tidsprogrammet för den regionala trafikplaneringen
genomföra det nya bidragssysteraet i två etapper, varvid bidragsgivningen till
den lokala trafikservicen genomförs i en första etapp. En sådan ordning har
också allmänt tUlstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Den plan som utredningen framlägger för genomförandet av
ett reviderat bidragssystem bygger på förulsällningen att detla raed hänsyn
till önskvärdheten att i raöjlig utsträckning saraordna skolskjutsverksaraheten
raed linjetrafiken anknyts till ett trafikår, som sträcker sig från augusti
det ena året till augusti påföljande år. Med en sådan utgångspunkt tänkte sig
utredningen att, efter beslut av 1972 års riksdag vid dess höstsession,
bidragen liU den lokala trafikservicen skulle utgå fr, o, m, det trafikår, sora
började i augusti 1973. Detta förutsatte då en handläggningsordning, sora
innebar att komraunerna redan i början av år 1973 hade utarbetat förslag lUl
lokala trafikförsörjningsplaner. Dessa skulle sedan ligga lill grund för och närraare
konkretiseras i samband med koraraunernas förhandlingar raed
trafikföretagen. I maj skulle planerna, med bilagda preliminära
överenskommelser avseende bidragsberättigad trafik, insändas tUl
länsstyrelserna. Dessa hade härefter att pröva planerna från bidragssynpunkt
under tiden fram till den 1 juli, då beslut skulle meddelas komraunerna
angående vilken trafik sora var att anse sora bidragsberättigad. under det koraraande
trafikåret och vilka bidrag som högst kunde utgå. Härefter hade kommunerna att
träffa slutliga avtal med vederbörande trafikföretag.
I avvaktan på bidragssystemets anpassning i en andra etapp
med hänsyn lill den regionala trafUien föreslår utredningen som en övergångsordning
alt tillämpas t, v,, att i fråga om den trafik som ej omfattas av de lokala
trafikplanerna nuvarande bidragsbestäraraelser i tilllämplig utsträckning skaU
äga giltighet.
För handläggning av anslagsfrågor, tillsyn över bidragssystemet,
rådgivning och meddelande av anvisningar och tillämpningsföreskrifter, handläggnuig
under en övergångstid av bidragsfrågor enligt nuvarande bidragsordning etc,
föreslår utredningen inrättandet av en särskild central närand.
Jag vUl i anslutning till det föregående först konstatera
att inte något kan vara att erinra raot den föreslagna tidsmässiga bestämningen
av trafikåret,
I fråga om förslaget att redan fr, o, m, trafikåret
augusti 1973 augusti 1974 genomföra den första etappen avseende bidrag till
lokal trafikservice har ett antal remissinstanser med hänsyn till behovet av
ett reviderat bidragssystem uttalat sig för eller Inte velat raotsätta sig
att så sker. Samtidigt har dessa remissinstanser allmänt påtalat
Prop. 1973: 53 52
de
svårigheter som skulle föreligga att klara tidsprogrammet. Det gäller särskilt
färdigställandet av de lokala trafikförsörjningsplaner, som skall ligga tiU
grund för bidragsgivningen i denna del. Man skulle därför under alla
förhållanden få acceptera en lägre arabitionsnivå i fråga ora de första
planerna, sora skulle ha en provisorisk karaktär. Möjlighet skulle enligt ett
par reraissinstanser också finnas för kommuner som inte klarade uppgiften att
övergångsvis få bidrag enligt i huvudsak hittillsvarande bidragsnormer. Några reraissinstanser
har intagit en mera markerat tveksam ståndpunkt till möjligheterna att redan
år 1973 genomföra den första etappen och föreslagit ett års senareläggning av
denna.
För
rain del har jag varit raedveten om de svårigheter sora ett så hårt pressat
tidsprogram skulle innebära. Många korarauner har utan tvekan en god planerlngsberedskap,
men det finns å andra sidan också många kommuner som inte nått så långt i sill
planeringsarbete. Det bör framhållas att det här i viss raån är fråga om en engångsinsats.
Sedan lokala trafikförsörjningsplaner väl upprättats, bUr det mera fråga om
successiv uppföljning och anpassning av dem.
Med
hänsyn till angivna övergångsproblera förordar jag en tidtabell, som innebär
att bidragen till den lokala trafikservicen första gången utgår fr. o. m. trafikåret
augusti 19 7 4a ugusti 1975. Viktigt är givetvis då att tiden fram tUl dess
utnyttjas på ett effektivt sätt så att genoraförandet kan ske smidigt och ulan
onödiga störningar. Härmed följer att fram till angivna trafikår nuvarande bidragsordning
i sin helhet gäller. F r. o. ra. angivna trafikår, då de nya bidragsbestärnmelserna
tillämpas för den lokala trafikservicen, b e-gränsas på sätt utredningen
föreslagit bidragsgivningen enligt nuvarande ordning till den trafik som ej orafattas
av de lokala trafikförsörjningsplanerna. Jag beräknar att arbetet med den
regionala trafikplaneringen i landets olika län under år 1974 hunnit så långt
att ett förslag då kan föreläggas riksdagen om förutsättningarna för bidrag lill
regional busstrafik. Efter lämplig förberedelsetid kan sedan denna andra etapp
genomföras, varvid samtidigt nuvarande bidragssystem i sin helhet kan
avvecklas.
I
fråga om bidragsgivningen till lokal trafikser-v i c e bygger denna på följande
befogenhetsfördelning. Kommunerna med sitt priraäransvar för den lokala
trafikservicen har i enlighet med det föregående att upprätta de lokala trafikförsörjningsplaner
sora bl. a. ligger till grund för bidragsgivningen. Genom planema ges möjlighet
till samordning av trafikbehov och trafikresurser och ett rationellt
utnyttjande av de senare, I anslutning härtill kan kommunerna bedöma i vad mån
trafikbehov föreligger sora
Prop.
1973: 53 53
inte
kan tillgodoses inora ramen för kostnadstäckning men sora bedöras ha den
angelägenhet att koramunerna är beredda att tillgodose dem och då med
utnyttjande även av de statliga bidragsmedel sora kan stå till förfogande. Det
är också kommunerna som naturligen förhandlar och träffar överenskommelser med
trafikföretagen. Länsstyrelserna bör sora utredningen föreslagit svara för
prövningen av de bidragsanspråk sora koraraunerna framför. De avses också
inom de regionala bidragsraraar som enligt det följande bör ställas till deras
förfogande ta ställning till i vilken utsträckning bidrag kan utgå till
berörda komrauner. För den erforderliga saraordningen och tillsynen av
bidragssystemet ra, ra, bör i enlighet raed utredningens förslag
finnas en central nämnd.
Inrättandet av en sådan
central närand har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
Endast i något fall har förordats att ifrågavarande uppgifter läggs på transporinämnden,
sora ju handlägger frågor rörande nuvarande bussbidrag. Jag finner inte en
sådan lösnmg ändamålsenlig. Transportnämndens centrala uppgifter avser beredskapsfrågor
inora transporlorarådet och internationell landsvägstrafik. I stället anser
jag, att dess uppgifter avseende nuvarande bussbidrag bör under den
övergångstid dessa finns kvar föras över tUl den nya centrala näranden. Denna
som lärapligen kan benäranas bussbidragsnäranden avses i övrigt verka för
en över hela landet enhetlig tillämpning av bidragssysteraet, raeddela
tillämpningsföreskrifter och anvisningar till vägledning för kommunernas och
länsstyrelsernas beredning och handläggning av bidragsfrågorna och i övrigt
stå till förfogande för rådgivning avseende tillämpning av bidragsbestäramelserna.
Nämnden bör från tid till annan granska länsstyrelsernas bidragsunderlag från
principiella syn-punkter, därvid kan övervägas behovet av kompletterande
anvisningar. Över huvud bör nämnden följa upp bidragsverksamheten och se i vad
mån den på sätt som förutsatts främjar saraordning och en rationell utformning
av den kollektiva Irafikservicen. I förekommande fall bör nämnden påtala brister
och föreslå förbättringar i systemet. Nämnden bör slutligen handlägga de med bidragsverksamhelen
förenade anslagsfrågorna samt förelägga Kungl, Maj:t förslag om hur bevUjade
anslag i form av i det följande angivna medelsraraar bör fördelas raellan
de olika länen,
I enlighet med
utredningens förslag anser jag, att nämnden bör bestå av tre till fem
ledamöter sora har sakkunskap och erfarenhet i fråga om samhällsplanering och
trafikförhållanden etc, och sora inte företräder partsintressen, TUl näranden
bör knytas ett kansli. För kansliet beräknar jag fyra tjänster, varav en för
chef och två för handläggare. Chefen bör ha kunnighet och erfarenhet i
trafikfrågor. En av de båda liandläggarljänsterna erhålls genora överföring av
en tjänst från Irans-
Prop. 1973: 53 54
portnämnden
i samband med alt dennas handläggning av bidragsfrågor upphör.
Beträffande
avtalsbara anställnings- och arbetsvUlkor avser jag att ge statens avlalsverk
det förhandlingsuppdrag sora behövs.
Jag
vill här något uppehålla mig vid den ungefärliga tidtabell och handläggningsordning
som enligt rain raening bör gälla för bidragsverksaraheten. Inför det första
trafikåret augusti 1974augusti 1975 har jag härvid särskUt beaktat behovet
av handläggningstider, som ger kommunerna möjlighet att skapa de pla-neringsraässiga
förutsättningarna för bidragssystemet.
Vid
bifall till förslaget avseende utformningen av bidragsverksamheten avses bussbidragsnämnden
inrättas den 1 juli 1973, Därraed kan erforderliga tillämpningsföreskrifter och
anvisningar börja utfärdas till vägledning för kommuner, länsstyrelser och
trafikföretag. Kommunerna ges god tid att utarbeta resp, fullfölja arbetet på
sina lokala trafikförsörjningsplaner, i första hand då såvitt avser deras
landsbygdsdelar. Detta arbete förutsätts ske i kontakt med trafikföretagen så
att planerna kan konkretiseras med hänsyn lill alternativa kostnads- och
serviceöverväganden. Utarbetade planer förutsätts föreligga vid årsskiftet
19731974, då de skall insändas till länsstyrelserna. Dessa har alt göra en
allmän bedömning av planerna från bidragssynpunkt. Omkring den 15 februari
skall länsstyrelserna i skrivelser till bussbidragsnämnden samraansläUa
bidragsanspråken och redovisa sin syn på dessa och deras förenlighet med bidragsförulsätlningarna,
Bussbidragsnämnden skaU med ledning av länsstyrelsernas redovisning föreslå Kungl.
Maj:t hur det anslag, som anvisas av riksdagen, i form av medelsramar bör fördelas
mellan länen, Kungl, Maj:t får förutsättas meddela beslut i frågan kring den 15
april. Härefter har länsstyrelserna på grundval av de angivna planerna och raed
hänsyn tagen lill senare vidtagna justeringar och kompletteringar att kring
den 1 juni besluta om de bidragsmedel som skall ställas till de enskilda
kommunernas förfogande. Dessa beslut bör vara slutgilliga så att kommunerna har
säkert underlag för att träffa definitiva överenskommelser med trafikföretagen
om trafiken under det koraraande trafikåret. De raedel som beviljats av
riksdagen och som genom Kungl, Maj:ts beslut fördelats på resp, länsstyrelser
ställs till dessas förfogande den 1 juli, I fråga om utan-ordningarna till kornmunerna
föreslår jag en ordning som innebär att hälften av de bidrag sora
länsstyrelserna beviljat kommunerna utbetalas sedan halva trafikåret gått.
Återstoden utbetalas efter trafikårets slut, därvid avräkning eventuellt sker
med belopp som inte behöver tas i anspråk, därför att trafiken gett bättre
resultat än som förutsatts vid prövningen och det beviljade bidraget därigenora
kommit att översliga den kostnadsandel som staten högst svarar för.
Prop. 1973: 53 55
Den angivna tidtabellen bör i huvudsak kunna läggas lill
grund för de årliga handläggningsrulinerna, därvid raodifikationer vid behov
får göras raed hänsyn till vunna erfarenheter.
För den trafik sora med hänsyn till avgränsningen av vad
som är att betrakta som lokal trafik inte orafattas av de lokala trafikförsörjningsplanerna
skall enligt det föregående övergångsvis t, v, gälla i huvudsak nuvarande
bidragsordning raed av oraläggningen i övrigt tekniskt betingad anpassning.
Även ora gränsdragningen i allraänhet ger sig själv får det ankoraraa på bussbidragsnäranden
att meddela de närmare anvisningar som kan visa sig erforderliga.
Årskostnaderna för en bidragsgivning, som innefattar dels
det föreslagna stödet till lokal trafikservice, dels stödet till övrig trafik enligt
nuvarande bidragsordning, beräknar jag i likhet med utredningen till ca 28 railj,
kr. Härav avser uppskattningsvis ca 21 railj, kr, den lokala och ca 7 milj, kr,
den övriga Irafikservicen, Jämfört raed det för innevarande budgetår anvisade
anslaget 17 milj, kr, innebär det en ökning med ca 11 milj, kr,, som hänför
sig till den lokala trafikservicen. Av ökningen hänför sig ca 4 milj, kr, till
det inre stödorarådet, vilket belopp alltså tillkoraraer utöver de ca 3 railj,
kr, som kan beräknas utgå till ifrågavarande område inora raraen för nuvarande
bidragsordning. Den återstående ökningen ca 7 railj, kr. avser
stödet till övrig lokal landsbygdslrafik.
I fråga ora annan trafikservice än den lokala vilken
alltså övergångsvis skall få bidrag enligt i huvudsak nuvarande bidragsordning
kan den i bidragsförfatlningen angivna vagnmilsersättningen lämpligen höjas
från f. n, 3 kr, lill 3: 50 kr, för trafik inora det inre stödområdet och till
3: 25 kr, för trafik i landet i övrigt,
Genora vad jag sålunda föreslagit kan betingelserna för
den kollektiva trafikförsörjningen förbättras inom landsbygds- och glesbygdsområdena
över huvud. Förslaget ligger därmed klart i linje med de allmänna
regionalpolitiska strävandena. Särskild hänsyn har tagits till de speciella
problem, som återfinns i de mera utpräglade glesbygderna och som har behandlats
av glesbygdsutredningen dels i dess delbetänkande Kommunikationer i
glesbygder, dels i dess allmänna belänkande Glesbygder och glesbygdspolitik. En
aUmän strävan har varit att utforma stödet så alt det främjar samordning av
trafikbehov och trafikresurser samt en rationell utforraning av den kollektiva
trafikapparaten. Betydelsefullt är att man härigenom också främjar en
rationalisering inora busstrafiknäringen. Vid kostnadsberäkningen har hänsyn
tagits tUl angivna samordnings- och rationaliseringseffekter.
I anslutning till det föregående vill jag understryka den
betydelse sora ett successivt genomfört reviderat bussbidragssystera får genora
den ökade handlingsfrihet som skapas i fråga ora transportallemativ.
Prop. 1973: 53 56
Detta
är av särskild betydelse, när det gäller att i valet mellan järnvägs- och
busstrafik få en arbetsfördelning som låter vartdera transportmedlet handha de
transportuppgifter för vUka det i särskild grad är ägnat.
Då
det reviderade bidragssystemet avses träda i funktion fr. o. ra. trafikåret
19741975 blir det i nästa års statsverksproposition aktuellt att begära
erforderligt reservationsanslag för ändamålet. För budgetåret 1973/74 bör
anslag för bidragsändaraål beräknas raed hänsyn tUl att nuvarande
bidragsordning i sin helhet alltjämt består. För ändamålet föreslår jag, att
ett oförändrat reservationsanslag om 17 railj, kr, anvisas.
För
att bussbidragsnämnden skall kunna inleda sin verksamhet den 1 juli 1973 bör
medel beräknas för nämndens verksamhet, tlärför erfordras med den i det
föregående tänkta kansliorganisationen 360 000 kr., vilket föreslås anvisat
under ett förslagsanslag benämnt Bussbidragsnämnden. Saratidigt minskar
transportnämndens kostnader med ca 125 000 kr.
Under
åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
1)
godkänna de av raig i det
föregående redovisade riktlinjerna för ett reviderat bussbidragssystem,
2)
godkänna att en bussbidragsnämnd
med de uppgifter jag har angett inrättas den 1 juli 1973,
3)
till Ersättning till
trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer för budgetåret 1973/74
anvisa ett reservationsanslag av 17 000 000 kr., att avräknas mot automobUskatteraedlen,
4)
lill Bussbidragsnämnden för
budgetåret 1973/74 under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 360
000 kr,, att avräknas raot autoraobilskatteraedlen.
Vad
föredraganden sålunda raed instäramande av statsrådets övriga ledaraöter
hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen,
Ur protokollet: Margit Edström
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 7301*7
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
23 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (23)
23 kopplingar i 20 dokument.
- Bet. 1977/78:TU11 med anledning av propositionen 1977/78:100 såvitt avser utgifterna på driftbudgeten för budgetåret 1978/79 inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde… s. 32 i texten
- Bet. 1976/77:TU11 med anledning av propositionen 1976/77:100 såvitt avser utgifterna på driftbudgeten för budgetåret 1977/78 inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde… s. 27 i texten
- Bet. 1975/76:TU20 Med anledning av propositionen 1975/76:100 såvitt avser anslaget till Statligt stöd till icke lönsam busstrafik jämte motioner s. 2 i texten
- Bet. 1975:TU10 Trafikutskottets betänkande med anledning av propositionen 1975:1 såvitt avser anslaget till Statligt stöd till icke lönsam busstrafik jämte motioner s. 2 · s. 4 i texten
- Bet. 1975:TU1 Trafikutskottets betänkande med anledning av propositionen 1975:1 såvitt avser utgifterna på driftbudgeten för budgetåret 1975/76 inom kommunikationsdepartemen… s. 21 i texten